Leva och bo i hela Sverige
Innehåll
1 Sammanfattning 2
2 Flyttlassen har gått allt oftare 3
3 Kristdemokratiska utgångspunkter för regionalpolitiken 4
3.1 Sveriges regionalpolitiska målsättningar i EU 5
4 Viktiga faktorer för regional utveckling 5
4.1 Företagarklimatet avgörande för framgång – småföretagen centrala 6
4.2 Kvinnors företagande 6
4.3 Jord‑, skogsbruks‑ och fiskepolitiken 6
4.4 Infrastrukturen 7
4.5 Utbildning och forskning 8
4.6 Kultur 8
5 Regionalpolitiska stöd 8
5.1 Kommunala fastighetsavgifter för vattenkraftsstationer 9
5.2 Regionala tillväxtavtal 9
6 Landsbygdsutveckling 9
6.1 Kommersiell service och samhällsservice 10
6.2 Småskalig turism 10
6.3 Bygderörelsen i täten 12
7 Kristdemokraterna avvisar besparingar på regionalpolitiken 13
8 Företagsstöden 13
8.1 Såddkapital 14
9 Skärgårdsfrågor 14
10 Inlandsfrågor 16
11 Hemställan 16
Att skapa förutsättningar för en livskraftig landsbygd med människor i alla åldrar och med arbetsmöjligheter, god service, bra miljö och rik kultur är ett centralt mål för den kristdemokratiska regionalpolitiken.
Regionalpolitikens uppgift är att bidra till att utveckla livskraftiga regioner i hela landet. Regionalpolitiken kan inte ses isolerad och därför måste den statliga sektorspolitiken ta regionalpolitisk hänsyn. Regionalpolitiska konsekvensanalyser måste upprättas innan beslut tas som påtagligt kan komma att förändra förutsättningarna i områden som är beroende av en aktiv regionalpolitik.
Utifrån subsidiaritetsprincipen är det i första hand ett ansvar för regionerna att själva ta ansvar för sin utveckling. Ökad kommunal självstyrelse och regional självstyrelse genom direktvalda regionala fullmäktige stärker kommunernas och regionernas möjlighet att ta detta ansvar. Kommunerna bör få ett ökat ansvar och inflytande över det regionalpolitiska stödet. En viktig förutsättning för att kommuner och regioner ska få fram väl utvecklade landsbygdsprogram är att de utformas nedifrån och upp. I det sammanhanget är det angeläget att lyfta fram byalagen och byutvecklingsgrupper som aktivt arbetar med att formulera mål och program för sin bygd på olika platser runt om i hela Sverige. Den demokratiska processen måste fungera så att landsbygdsbefolkningen som berörs av utvecklingsprogram är den som också utformar dem. Vi kristdemokrater anser att det är viktigt att det ideella engagemanget stimuleras och att undanröja hinder för ett ökat ansvarstagande för föreningar, kooperativ och enskilda.
Staten har i första hand ett ansvar att skapa grundläggande och goda förutsättningar för den regionala utvecklingen genom att garantera utbildning, infrastruktur och goda villkor för företag och företagande. En generell politik som är inriktad på ett bättre företagarklimat, tillväxt och nya jobb skapar de bästa förutsättningarna för ökad sysselsättning även i svagare regioner.
En grundläggande förutsättning för ett Sverige i regional balans är väl utbyggda och fungerande kommunikationer. Ett effektivt transportsystem är nödvändigt för att göra näringslivet i hela Sverige konkurrenskraftigt. Flyttbidragen motverkar en sådan satsning och bör därför avskaffas. Fortsatt stöd till kommunala flygplatser i glesbygdsområden är dock nödvändigt. Möjligheterna att decentralisera verksamheter och lokalisera företag i glesbygd förbättras genom användningen av modern informationsteknik (IT). För den regionala utvecklingen är det av stor betydelse att det finns tillgång till väl utbildad arbetskraft i hela landet. De mindre och medelstora högskolorna har en viktig uppgift i detta avseende. Dessa högskolor har visat sig kunna ta tillvara och koppla ihop utbildning med de olika regionernas särskilda förutsättningar.
Nya arbetstillfällen på landsbygd och i glesbygd måste i huvudsak tillkomma inom småföretagen. Jord- och skogsbruk utgör en betydande del av småföretagen i glesbygd och på landsbygd och har stor betydelse för den regionala utvecklingen. En livskraftig fiskenäring är en viktig förutsättning för en levande skärgård. Därför måste jordbruks- och fiskerinäringens konkurrenssituation stärkas genom undanröjande av konkurrenssnedvridande pålagor och skatter.
Dessvärre har de regionalpolitiska frågorna kommit i skymundan i den politiska debatten. Detta trots en kraftig omvälvning under senare år då flyttlassen gått allt tätare från glesbygdsområden till storstäderna. Något som den senaste statistiken bekräftat. Storstadslänen har ökat sin befolkning under 1997. Nästan samtliga övriga län har minskat. Storstäderna kan karaktäriseras som vinnare i befolkningsomflyttningen i vårt land, medan de flesta andra kommuner drabbas hårt. Särskilt allvarlig blir situationen för de kommuner som under en följd av år minskat sin befolkning. Minskat skatteunderlag skapar svårigheter för dessa kommuner att upprätthålla en god service för invånarna. Nu måste en ny politik utformas, en ansvarig politik som kan stoppa flyttlassen och därmed förhindra de negativa följder för olika landsdelar som avfolkning medför och därmed lägga en bättre grund för en positiv utveckling i hela landet.
Orsakerna till regionala obalanser har förändrats över tiden. Efter jordbrukets rationalisering på 1960-talet som ledde till inflyttning till växande industriverksamheter i befolkningscentra bromsades flyttlassen upp under 1970-talet. De inomregionala obalanserna förblev dock stora. Städerna fortsatte att växa medan landsbygden avfolkades. Nya regionala problem dök upp, som exempelvis neddragningar av varvsindustrin och gruvindustrin och strukturomvandlingen inom stålindustrin i framför allt Bergslagen. De regionala effekterna av den pågående strukturomvandlingen motverkades delvis av en snabb utbyggnad av den offentliga sektorn.
Under 1980‑talet stannade tillväxten av inom den offentliga sektorn vilket bidrog till att göra strukturproblemen synliga. Tidsbegränsade regionalpolitiska åtgärdspaket genomfördes med avsikt att genom en koncentrerad satsning under en kort period lösa strukturproblemen. Under högkonjunkturen i slutet av 1980‑talet framstod den regionala problembilden som koncentrerad kring inlandsproblem. Regionalpolitiken inriktades på att kompensera framförallt norra Sveriges befolkning och näringsliv för lägesnackdelar som långa avstånd och små lokala arbetsmarknader.
Nu när vi närmar oss 2000-talet har avsaknaden av regionalpolitiska hänsynstaganden blivit tydlig när den socialdemokratiska regeringen tillsammans med Centerpartiet genomfört en hårdhänt besparingspolitik. Den regionalpolitiske forskaren Ronny Svensson har beskrivit det som att man nu raserar den regionalpolitik som byggts upp under lång tid. Vissa regioner har drabbats extra hårt av bantningen av den statliga budgeten. Norrbotten, Jämtland och Västernorrland i norr samt Blekinge och Gotland i söder är mest utsatta. Men också kommuner i olika kustområden och i Siljansregionen är exempel på områden som fått betydande problem beroende på bristande hänsynstaganden till regionala effekter av nedskärningspolitiken. Sysselsättning, servicekvalitet och framtidsutsikter för dessa områden har försämrats. Regeringens och Centerpartiets kraftiga nedskärningar i försvarsbudgeten innebär ytterligare svårigheter ur regionalpolitiskt perspektiv. Sammanfattningsvis kan man säga att den statliga servicen snabbt försämras och koncentreras till länens eller i ännu värre fall regioners huvudorter. Detta gäller t.ex. polisverksamheten, Vattenfall och försäkringskassan. Tingsrätterna har tidigare varit aktualiserade och deras fortsatta verksamhet är ännu inte avgjord. Många mindre lasarett håller på att avvecklas liksom vissa andra sjukvårdsspecialiteter i mindre kommuner. Den viktiga detaljhandeln krymper kraftigt i mindre och mellanstora tätorter i hela landet. Detta visar tydligt att regionalpolitik inte bara får handla om det som kallas ”den lilla regionalpolitiken” utan att man i högsta grad måste ha en helhetssyn så att det som kallas ”den stora regionalpolitiken” har rätt inriktning. Det går nämligen inte att i högre grad justera en felaktig syn på regionala frågor med regionalpolitiska stöd. Det är helheten i politiken som är avgörande för om devisen ”Hela Sverige skall leva” ska bli verklighet.
Nu har regeringen efter ett antal förseningar presenterat en regionalpolitisk proposition. Detta utan att en parlamentarisk utredning genomlyst frågan. Detta trots att riksdagen i betänkandet 1996/97:AU2 markerat lämpligheten av en sådan utredning: Sammanfattningsvis anser utskottet det vara naturligt med en översyn för det fall att stora förändringar av den nationella regionalpolitiken är påkallade. Det kan likaledes vara lämpligt att en sådan genomförs inom ramen för en parlamentarisk utredning.
Vi finner det beklagligt att regeringen inte tog tillfället att med en parlamentarisk utredning som grund lägga fram förslag om en ny regionalpolitik, en regionalpolitik som skulle kunna skapa nya förutsättningar och möjligheter för de olika regionerna i vårt land att utvecklas. Den proposition regeringen lagt fram löser inte de regionalpolitiska problem vi har idag. Det bekräftas ju också indirekt genom att regeringen nu vill börja utreda glesbygdens och landsbygdens framtida utvecklingsmöjligheter. Detta efter att en proposition om just dessa frågor är lagd. En minst sagt anmärkningsvärd ordning.
Ett välfärdssamhälle kräver en samhällsekonomi i balans. En förutsättning för en god välfärd är en effektiv och ansvarsfull marknadsekonomi. En väl fungerande marknadsekonomi bygger på ett samhälle med en grundläggande etisk samsyn.
Marknadsekonomin är i sig inte tillräcklig för att skapa det goda samhället. Den måste styras av sociala och ekologiska hänsyn. Det är utifrån ett socialt ansvarstagande viktigt att alla människor oavsett var de bor i landet har tillgång till arbete, service och en god miljö. Regionalpolitikens uppgift är att bidra till att utveckla livskraftiga regioner i hela landet.
För att skapa regional balans är det nödvändigt att arbetsmarknadspolitiken och den ekonomiska politiken harmoniseras med regionalpolitiken. I huvudsak krävs en aktiv generell regionalpolitik där näringsliv och offentlig sektor i glesbygd kompenseras för långa avstånd, små lokala marknader, brist på utbildad personal, sämre kringservice etc.
En effektiv regionalpolitik med målsättningen att hela Sverige ska leva motverkar att "flaskhalsar" uppstår i ekonomin i en uppgångsfas och minskar sårbarheten i en konjunkturnedgång.
Den statliga sektorspolitiken måste ta regionalpolitiska hänsyn. Samordning och helhetssyn över sektorsgränserna måste vara vägledande. Det bör finnas med i de statliga instruktionerna till de olika sektorernas verksamheter att man ska ha en helhetssyn där de regionala faktorerna vägs in i beslutsfattandet. I statliga verk, myndigheter och bolag där staten har ägarinflytande skall dess representanter i beslutsfattandet väga in regionalpolitiska effekter.
För att underlätta detta beslutsfattande bör regionalpolitiska konsekvensanalyser upprättas innan beslut tas som påtagligt kan komma att förändra förutsättningarna i områden som är beroende av en aktiv regionalpolitik. Av regeringens proposition framgår att det brister i detta hänseende.
Ett aktuellt exempel är domstolsväsendet där man nu diskuterar att ta bort de mindre tingsrätterna. Om detta skulle bli verklighet innebär det att man försämrar rättssäkerheten samt sysselsättning och service i just de områden som bör stödjas regionalpolitiskt. Detta är ett exempel på ett ärende där man bör genomföra en regionalpolitisk konsekvensanalys innan man går till beslut.
Sverige måste i egenskap av medlem i EU påverka utformningen av de regionalpolitiska stöden. De ska fylla samma funktion bland EU‑länderna som vi menar är avsikten för regionalpolitiska stöd inom Sverige – nämligen att ge alla människor oavsett var de bor förutsättningar för arbete, service och en god miljö.
Sveriges inriktning vid medlemskapsförhandlingarna var att skapa goda möjligheter för återflödet från strukturfonderna och på så sätt förstärka de nationella satsningarna. Det är därför alarmerande signaler som nu kommer om att Sverige kan komma att mista delar av återflödet. Den svenska regeringen måste med all kraft värna svenska intressen i de pågående förhandlingarna.
Det är också en ytterst angelägen uppgift att Sverige utnyttjar de regionalpolitiska stöd från EU som kan komma ifråga så långt som möjligt. I det avseendet har det varit lite si och så under de första åren av medlemskap. För svenskt vidkommande är det viktigt att kommuner i samverkan med läns-styrelser och andra regionala organ och sammansatta arbetsgrupper kan finna former för ett effektivt samarbete kring regionala utvecklingsprojekt. Det har varit vissa problem i inledningen av detta samarbete och det är nu angeläget att man kan trimma organisation och administration kring EU-stöden så att inte Sverige i onödan tappar de möjliga stöd som finns att tillgå.
Regionalpolitiken kan inte ses isolerad. Insatser från och förutsättningar inom flera olika politikområden påverkar den regionala utvecklingen långt mer än de förhållandevis små anslag som finns för regional utveckling över statsbudgeten och de något större som nu finns via EU:s strukturfonder. De direkta anslagen till regionalpolitiken kan trots allt ha en stor betydelse för den regionala utvecklingen om de satsas på rätt ställe i rätt tid.
Utifrån subsidiaritetsprincipen är det i första hand regionerna själva som ska ta ansvar för sin utveckling. Ökad kommunal självstyrelse och regional självstyrelse genom direktvalda regionala fullmäktige stärker kommunernas och regionernas möjligheter att ta detta ansvar.
Staten har i första hand ett ansvar att skapa grundläggande och goda förutsättningar för den regionala utvecklingen genom att garantera utbildning, infrastruktur och goda villkor för företag och företagande.
En framgångsrik ekonomisk politik för hela landet får positiva konsekvenser även för den regionala utvecklingen. Det skapar också utrymme för särskilda regionalpolitiska satsningar. Dessvärre har regeringens politik inte bidragit till ett gynnsamt företagarklimat vilket därmed också missgynnar den regionala utvecklingen. För att de nya jobben ska komma hela landet till del är det viktigt att villkoren för ny‑ och småföretagande är gynnsamma. Nya arbetstillfällen på landsbygd och i glesbygd måste i huvudsak tillkomma inom småföretagen. Ju fler småföretag desto mindre sårbarhet vid konjunkturnedgång och desto bättre förutsättningar att klara av strukturomvandlingar. Helt nödvändigt är det nu – vilket också var budskapet från den nyligen avhållna Landsbygdsriksdagen – att förenkla regelverket för företagande. Nya arbetstillfällen ökar också skatteintäkterna, vilket i sin tur kan ge nya jobb och bättre service.
Utvärderingar av regionalpolitiska stöd visar att företag som drivs av kvinnor är underrepresenterade bland de företag som fått regionalpolitiskt företagsstöd.
Jämställdhetsfrågorna har en särskild dimension i det regionala utvecklingsarbetet. Ensidiga lokala arbetsmarknader ger inte kvinnor rimliga möjligheter till jobb och utveckling. Den nya tekniken, ett decentraliserat utbildningsutbud och ett ökat kvinnligt företagande kan ändra på detta. Insatser för kvinnor skall prioriteras i länsstyrelsernas utvecklingsarbete.
Trots att antalet jordbruk dramatiskt har minskat under de senaste decennierna utgör just jord‑ och skogsbruken en betydande del av småföretagen i glesbygd och på landsbygd. Villkoren för dessa näringar får alltså stor betydelse för den regionala utvecklingen.
Ur regionalpolitisk synvinkel utgör en livskraftig fiskenäring en viktig förutsättning för en levande skärgård.
Regeringen har på detta område en principiell hållning som är rent destruktiv. När man i propositionen anser att jordbruk, skogsbruk, trädgårdsskötsel, jakt och fiske samt annan personlig serviceverksamhet inte är näringsgrenar som kan expandera är man farligt ute. Det handlar ju tvärtom om att ge dessa näringar förutsättningar för att kunna växa. Från Kristdemokraternas sida motsätter vi oss en regionalpolitik som leder till färre lantbruksföretag. Att höja arbetsgivaravgifterna för lantbruksföretag är en direkt felaktig politik som minskar sysselsättningen och förutsättningar för näringsverksamhet i hela landet. Basen för sysselsättning och boende på landsbygden är konkurrenskraftiga jordbruks- och livsmedelsföretag. Därför krävs att skatter som ur konkurrenssynpunkt slår hårt mot dessa företag sänks. Det är exempelvis el- och dieselbeskattningen. Nu gör regeringen tvärtom och höjer arbetsgivaravgifterna för lantbruksföretag. Detta avvisas med kraft från Kristdemokraternas sida. I samband med den ekonomiska vårpropositionen kommer vi att presentera våra förslag som kan skapa ökad rättvisa för jordbruksnäringen.
En grundläggande förutsättning för ett Sverige i regional balans är väl utbyggda och fungerande kommunikationer. Näringslivet, tillgången till arbete och service kräver en god infrastruktur.
Under flera decennier var investeringarna i väg- och järnvägsnäten eftersatta. Under den förra mandatperioden vände den dåvarande fyrklöverregeringen utvecklingen. Investeringarna trefaldigades. Den upprustningen måste fortsätta och självklart bygga på noggranna samhällsekonomiska bedömningar av olika investeringars lönsamhet. Framväxten av det gränslösa Europa leder bland annat till att svenska företags transportkostnader blir relativt större än europeiska konkurrenters. Det gäller i synnerhet för företag i Norrland. Ett effektivt transportsystem är därför nödvändigt för att göra näringslivet i hela Sverige konkurrenskraftigt.
Infrastrukturen omfattar även telekommunikationerna. Utnyttjandet av modern informationsteknik skapar ständigt nya möjligheter att effektivisera näringsliv, utbildningsväsende och offentlig förvaltning. Det skapar också helt nya förutsättningar för att utveckla glesbygdsregioner. Möjligheterna att decentralisera verksamheter och lokalisera företag till glesbygd förbättras genom användningen av modern informationsteknik.
När regeringen drog ned på anslaget till kommunala flygplatser i skogslänen drabbades just sådana regioner som är beroende av aktiv regionalpolitik. Det är bra att regeringen nu tänkt om och planerar för ett särskilt statligt driftsstöd för dessa flygplatser. Den avgränsning till mål 6-område som anges i propositionen anser vi dock vara obehövlig. Vi kommer i samband med den ekonomiska vårpropositionen att ange vår modell för fördelning av dessa resurser.
Ytterligare en viktig del av infrastrukturen är en fungerande postgång som är heltäckande och omfattar hela landet. Postservicen och möjligheten att snabbt och säkert ta emot och skicka post och paket utgör ett väsentligt inslag i en aktiv regionalpolitik. Inte minst för mindre företag i glesbygd är posten en viktig del av infrastrukturen för att sälja och leverera vissa varor. Den senaste tidens tendens med allt sämre postservice måste brytas. Eventuella fortsatta besparingskrav bör i första hand klaras genom en ökad samordning med andra verksamheter vad gäller lokaler och inte genom en total avveckling av den lokala verksamheten. Människors och företags tillgång till postservice måste säkerställas även i glesbygd. Se även avsnitt 6.1.
För den regionala utvecklingen är det av stor betydelse att det finns tillgång till väl utbildad arbetskraft i hela landet. De mindre och medelstora högskolorna har en viktig uppgift i detta avseende. Dessa högskolor har också visat sig kunna ta tillvara och koppla ihop utbildning med de olika regionernas särskilda förutsättningar. Initiativ för att främja utbytet mellan högskolor och näringsliv ska uppmuntras.
Ökade krav på flexibilitet i arbetslivet ställer också större krav på fortlöpande kompetensutveckling. Förutom högskolorna är även gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen viktiga resurser i detta arbete. Det försök med college-studier som kommer att påbörjas i Umeå är ett efterföljansvärt exempel.
Ett rikt kulturliv bidrar till att göra orter och regioner attraktiva för såväl arbetskraft som företag. Det kan dessutom direkt innebära att arbetstillfällen skapas inom exempelvis turistnäringen. Det är viktigt att de insatser som görs inom kulturområdet från olika myndigheter och kommuner samordnas och sker utifrån en samlad och långsiktig strategi.
Ett exempel på regeringens neddragningar inom detta område är anslagen till länsmusiken. Detta anser vi är en felaktig nedskärningspolitik inom kulturområdet. Vi förutsätter att de särskilda kulturmedel som regeringen nu avsätter kommer just denna typ av kulturutbud till del.
Som vi tidigare slagit fast är de direkta insatserna för regionalpolitiska stöd tämligen begränsade. I och med EU-medlemskapet kommer Sverige nu i åtnjutande av ett antal nya stödformer i mån av nationell, regional, kommunal och privat delfinansiering. Denna möjlighet bör användas fullt ut för att öka möjligheterna till arbete och boende i hela landet. Regeringen bör också sluta med stödformer som har direkt motsatt effekt, exempelvis flyttningsbidrag.
Målsättningen med det regionalpolitiska stödet måste vara att det ska ge en så hög utväxling som möjligt mot de regionalpolitiska målen. Ett litet stöd som placeras på rätt ställe i rätt tid kan få stor betydelse för den totala utvecklingen.
I och med att uttaget av skatt på elström som produceras av vattenkraft nu gjorts om till en fastighetsskatt aktualiseras ett kristdemokratiskt förslag som skulle gynna de vattenkraftsproducerande länen. Vårt förslag är att fastighetsskatten, som nu skall belasta vattenkraftsstationer, växlas över till en kommunal fastighetsavgift. Detta skulle i ett slag bli en mycket kraftfull regionalpolitisk insats för de län som producerar el baserad på vattenkraft.
Ett av regeringens få konkreta förslag i propositionen är införandet av ett program för utarbetande av regionala tillväxtavtal. Syftet med dessa sägs vara att optimalt utnyttja de resurser som staten och andra aktörer ställer till förfogande. Inriktningen av avtalen ska präglas av företagens efterfrågan och de regionala och lokala behoven av tillväxt- och sysselsättningsfrämjande insatser. Detta kan möjligen verka bra, men regeringen bortser helt från företagares behov av långsiktighet. Avtalen är endast tänkta att gälla under treårsperioder. Osäkerheten om de framtida långsiktiga förutsättningarna att bedriva viss näringsverksamhet blir därmed betydande. Regeringen verkar inte ha ställt sig frågan om vem som är beredd att starta en ny verksamhet på villkor som bara gäller i tre år.
Regeringen skriver också att deltagande aktörer ska ha möjlighet att lämna förslag till ändringar i regelverk, beslutsordningar m.m. i syfte att uppnå ökad flexibilitet vad avser arbetssätt och medelsanvändning. Det innebär att regeringen faktiskt underkänner det nuvarande regelverket på dessa områden, men har själv inga idéer om vad som behöver ändras. Detta visar på att regeringen i stora delar saknar insikt både om vad som krävs för att skapa ett bättre företagarklimat och om att det krävs långsiktiga förutsättningar för företagare om målet är långsiktig tillväxt- och sysselsättningsökning.
Att skapa en livskraftig landsbygd med människor i alla åldrar och med arbetsmöjligheter, god service, bra miljö och rik kultur är ett centralt mål i regionalpolitiken. Det bör betonas att det ska vara en politik för förnyelse där landsbygdens resurser tillvaratas på ett ansvarsfullt sätt.
I detta sammanhang menar vi kristdemokrater att det är av särskild vikt att det ideella engagemanget stimuleras. Motsatsförhållande får inte finnas mellan offentlig och privat service å ena sidan och ideella initiativ å andra sidan. Det är istället viktigt att skapa förutsättningar för ett utökat samarbete där det ideella engagemanget tillvaratas och att undanröja hinder för föreningar, kooperativ och enskilda till ett ökat ansvarstagande.
Utifrån subsidiaritetsprincipen anser vi kristdemokrater att det är önskvärt att kommunerna får ett ökat ansvar och inflytande över det regionalpolitiska stödet. Detta måste självklart ske i samarbete med länsstyrelserna och Glesbygdsmyndigheten, som har det övergripande ansvaret för samordningen av insatserna för glesbygdens utveckling. En viktig förutsättning är att kommuner och regioner har väl utvecklade landsbygdsprogram utformade nedifrån och upp. I detta sammanhang vill vi gärna lyfta fram byalagen och byutvecklingsgrupperna som redan aktivt arbetar med att formulera mål och program för sin bygd på olika platser runt om i Sverige.
Vi vill vidare uppmärksamma samernas betydelse för en levande landsbygd i inre Norrland och fjällregionen samt vikten av att samernas organisationer ges möjlighet att delta i framtagandet av regionala planer. Rennäringen och andra samiska näringsgrenar behöver stärkas och utvecklas. Ett utvecklat samiskt näringsliv innebär de facto också en stärkt social trygghet och en förbättrad möjlighet för samebyarna att överleva.
En förutsättning för gles‑ och landsbygdens fortlevnad är att det finns en dagligvaruförsörjning på rimligt avstånd. För att lanthandeln ska kunna fortleva och utvecklas krävs ett ännu bättre samarbete och ett samlat agerande av alla aktörer – på lokal, kommunal, regional och central nivå. Det stöd som finns till kommersiell service måste bevaras.
För landsbygdens utveckling är det också av stor betydelse att samhällsservicen, dvs utbildning, kultur, samlingslokaler, kommunikationer etc, hålls på en rimlig nivå. Servicen måste dock anpassas just till glesbygdens förhållanden och då blir det absolut nödvändigt med sektorssamordning. Samutnyttjande av lokaler och personal, utnyttjande av modern informationsteknik etc är viktiga inslag i en sådan samordning. Nya former av ersättningar för utfört socialt arbete måste utvecklas. En kommun ska kunna sluta avtal med en lanthandlare om vissa tjänster som underlättar för fortsatt boende för dem som är i behov av tillsyn och stöd av olika slag. För att möjliggöra god service bör ytterligare omstrukturering göras för att lägga ut verksamheter som exempelvis berör apotek, post, försäkringskassa och kommunal service. Att finna gemensamma lösningar som är till gagn såväl för den enskilde näringsidkaren som fortsatt boende i glesbygd måste vara en kommunal strävan.
Viktigt är också att det finns lokaler som kan fungera som samlingspunkter för de olika aktiviteter som kan förekomma i en bygd. Inte minst olika kulturella aktiviteter såsom teater och bygdespel förutsätter att det finns tillgång till en samlingslokal.
Sverige är ett naturskönt land med stor variationsrikedom i landskapet. De milsvida skogarna, sjöarna, älvarna och fjällen lockar människor från mer tätbefolkade områden i landet och även från andra länder. Även det odlade landskapet med hagarna och ängarna och den bygdespecifika kulturen är attraktivt. Intresset kommer med all sannolikhet att öka i framtiden.
Turismen ökar kraftigt i hela världen. Mycket talar också för att turismen är en av de viktigaste framtida näringarna för landsbygden.
Det regionalpolitiska stödet har haft och har en stor betydelse för turistnäringen i många områden, inte minst när det gäller uppförande och drift av turistanläggningar i olika fjällområden. Den småskaliga landsbygdsturismen har dock inte dragit någon större nytta av dessa stöd. För att landsbygdsturismen ska utvecklas på ett positivt sätt krävs en målmedveten samordning mellan de olika intressenterna. De goda exempel som finns – t.ex. bondgårdsturism, sameturism och levande fäbodar – utgör fina förebilder som måste vidareförmedlas och utvecklas. Detta bör lyftas upp på ett nationellt plan till ett programarbete som ger bygdeturismen profil och den status den är värd. Arbetet måste koncentreras på produktutveckling och marknadsföring.
Ett unikt samarbete som bör stå som förebild är det samarbete som etablerats genom IEF, Inlandskommunernas Ekonomiska Förening, där ett 20‑tal kommuner från Vänern i söder till Gällivare i norr aktivt samarbetar med Inlandsbanan och Inlandsvägen som de sammanhållande banden. Detta har vidareutvecklats i samarbete med kommuner söderut, och ett aktivt samarbete pågår nu längs med hela sträckan Gällivare–Halmstad.
Den småskaliga landsbygdsturismen bygger på ett lokalt engagemang som innebär att de som äger, driver och är sysselsatta inom näringen är bosatta och/eller har anknytning till orten. Småskaligheten innebär vidare att varje enskilt företag sysselsätter få människor, oftast i form av ett familjeföretag.
Naturen, kulturen och människorna är de främsta resurserna för att kunna utveckla denna näring. I strävan att utveckla turism på landsbygden skall målsättningen vara att skapa förutsättningar för en ekologiskt uthållig näring.
En väl fungerande infrastruktur är en av grundpelarna för turismen på landsbygden. Exempelvis spelar priser på flyg och andra persontransporter en avgörande roll om perifera resmål ska lyckas skapa underlag för en på sikt lönsam turistnäring.
Ett av de verkligt stora hindren för allt företagande på landsbygden är transporterna och transportkostnaderna. För att turismen på landsbygden ska kunna utvecklas är fungerande transporter helt avgörande. Vägarnas standard betyder mycket för turistnäringen. De små turistanläggningarna ligger ofta på sidan av de stora vägarna och tjälskador kan ställa till stora problem för dem som ska färdas längs vägen. Minskade anslag till vägunderhåll leder till sämre framkomlighet, och låsta vägbommar kan bli vanligare längs de enskilda vägarna.
Järnvägstransporter är det klart miljövänligaste alternativet och bör byggas ut. Det finns mycket som talar för att järnvägskapaciteten måste anpassas till variationerna i säsongerna. Kombinationer med utökade godstransporter på järnväg skapar ibland bättre möjligheter även för person- och turisttrafiken.
Dessutom är det viktigt att påpeka att resan i sig kan utgöra en lika viktig upplevelse som själva resmålet. Tågresa längs Inlandsbanan är ett sådant exempel.
En satsning på förmånliga resepaket där tåg eller flyg och hyrbil ingår till rimligt pris skulle underlätta för turistnäringen i vårt lands glesbygder.
Transporternas betydelse för landsbygdsturismen bör utredas. Utredningen ska klarlägga vilka samhälleliga insatser som är nödvändiga och hur man kan lösa behovet av trafikförbindelser i områden med litet underlag. En analys av transportbehoven för landsbygdsturismen bör ligga till grund för förslag som kan ge perifera områden samma möjligheter att utvecklas som mer tätbefolkade områden i vårt land.
De försök med medborgarkontor som prövas på ett antal platser i landet är positiva exempel, men de behöver bli fler. Frihet och fantasi med möjligheter att arbeta över sektors- och myndighetsgränser är en förutsättning för att detta försök ska bli lyckosamt och spridas vidare. Det betyder att alla berörda instanser från lokal till regional nivå ska ha den gemensamma uppfattningen att de genom samverkan kan bidra till att skapa bästa förutsättningar för att också utveckla en lönsam turistnäring på landsbygden.
Ett sektorsövergripande synsätt och samverkan för utvecklingen av en bygd är absolut nödvändigt. Kompetensutveckling och kunskapsspridning är också effektiva verktyg för utvecklingen av småskalig turism på landsbygden.
Den småskaliga landsbygdsturismen kan bli en positiv sysselsättningsfaktor i framtiden om alla goda krafter blir medvetna om sin egen roll i utvecklingen av landsbygden.
Nyligen arrangerades Landsbygdsriksdagen 1998. Den hölls i Linköping och var en kraftfull manifestation av de många människornas arbete med att utveckla svensk landsbygd. I fokus stod bl a frågor om att förenkla för företagande, om utvecklingsprojekt för sysselsättning, om kommunikationer och om servicen på landsbygden. Den kraft som kommer underifrån ger stort hopp för landsbygdens möjligheter att leva och utvecklas. Det är viktigt att uppmuntra denna kreativitet och tillförsäkra såväl folkrörelseråd som lokala utvecklingsgrupper och byalag statens gillande och stöd. Folkrörelserådet och Skärgårdarnas riksförbund bör tillförsäkras fasta resurser för sin fortsatta verksamhet. Det är också angeläget att resurserna inte bara stannar på central nivå, utan att man finner former för att kanalisera medel direkt till utvecklingsgrupper och byalag.
Idag är ca 3 500 lokala utvecklingsgrupper knutna till Folkrörelserådet. De finns från Kiruna i norr till Ystad i söder. De finns i utpräglad glesbygd och allt oftare också i storstädernas miljonprogramområden. Det lokala Agenda 21-arbetet och det arbete som bedrivs i de lokala utvecklingsgrupperna har mycket gemensamt: helhetssyn, folkligt engagemang och ett perspektiv av planering ”nerifrån och upp”.
Kristdemokraterna har i tidigare budgetbehandling avvisat besparingar på 90 miljoner kronor avseende regionalpolitiska insatser. Dessvärre avvisade riksdagsmajoriteten vårt budgetförslag. De medel som vi tillförde enligt den kristdemokratiska budgeten skulle enligt vår uppfattning ha använts för att förändra stödområdesindelningen.
De stödområdesgränser som nu gäller har gällt under lång tid. Stora förändringar har dock skett de senaste åren vad gäller strukturen för arbetsmarknaden i stödområdena och deras gränsområden. Inte minst förhållandet mellan stödområde 1 och stödområde 2. EU:s strukturfonder har också påverkat situationen. Det är därför rimligt att riksdagen av regeringen begär förslag om reviderad stödområdesindelning och inte som regeringen föreslår överlämnar beslutsfattandet till regeringen. Regionalpolitiken med stödområdesfrågor är av sådan vikt att den lagstiftande beslutande församlingen också fortsättningsvis måste kunna påverka. När förhandlingarna med EU om utformningen av strukturfondsstöden för kommande år är klar bör regeringen för riksdagen redovisa ett samlat förslag om stödområdesindelningen.
I avvaktan på ett samlat förslag vill vi anföra Norsjö som exempel på en kommun som drabbats hårt av att stödområdesgränsen mellan stödområde 1 och stödområde 2 lagts så att denna kommun missgynnats. För denna kommun bör detta rättas till snarast och vi föreslår att regeringen särskilt granskar Norsjös situation och kommer med förslag som innebär att den missgynnade situationen upphör.
De delar av landet som ska placeras inom stödområdena ska vara sådana som har speciella lägesnackdelar och andra regionalpolitiska problem. Möjligheten att placera in regioner som drabbas av problem vid kraftiga strukturomvandlingar i tillfälliga stödområden är också viktig.
Kristdemokraterna avvisar regeringens förslag att försämra transportbidraget och återkommer i samband med regeringens ekonomiska vårproposition med vår modell för transportstöd.
Kristdemokraterna avvisar också regeringens förslag att höja de sociala avgifterna för jord- och skogsbruk m.m., inom stödområdet. Se avsnitt 4.3.
De regionalpolitiska stöden ska kunna utgå till såväl aktiebolag och enskilda näringsverksamheter som företag som drivs i kooperativ form.
Det landsbygdsstöd som riksdagen beslutat införa bör bibehållas. Det är viktigt att länsstyrelserna även fortsättningsvis ges rätt att avgränsa de landsbygdsområden som – utöver de regionalpolitiska stödområdena – ges rätt till detta stöd.
I detta sammanhang vill vi även betona vikten av en rimlig behandling av de landsbygdsområden som betecknas som skärgårdsområden. Från stödsynpunkt är det viktigt att länsstyrelserna vid avgränsning av glesbygds‑ och landsbygdsområden tar stor hänsyn till de lokala förutsättningarna inom varje skärgårdsområde.
Det är också helt nödvändigt att projekt och program utformas utifrån den verklighet som råder. Att anlägga ett nedifrån-och-upp-perspektiv är en förutsättning för lyckade satsningar.
En mycket viktigt steg för ett bättre företagarklimat är tillgången till riskkapital i startskedet av nya företag och verksamheter. NUTEK har med hjälp av såddfinansiering inom projekt den senaste tioårsperioden bidragit till bärkraftiga företag som i dag omsätter ca 45 miljarder kronor. Satsningarna bedöms ha givit upphov till 15 000 nya jobb. Såddfinansieringen kan både användas i utvecklingsskedet av en ny företagsidé och vid vidareutveckling av nya produkter inom befintliga företag. NUTEK finansierar upp till 50 procent av projektkostnaden i det tidiga utvecklingsskedet. När projekten börjar ge avkastning betalas riskkapitalet så småningom tillbaka till NUTEK. Mot denna bakgrund är det märkligt att regeringen, under rådande dystra arbetsmarknadsläge, inte har lyssnat på tidigare uppmaningar om att fler projekt skulle kunna startas om bara anslagen ökade. Projekt som sannolikt skulle leda till att fler långsiktigt bärkraftiga företagsidéer skulle kunna utvecklas, med nya jobb som följd.
Kristdemokraterna har i tidigare budgetalternativ anvisat ytterligare medel för NUTEK:s såddfinansieringsverksamhet som ett led i en politik för bättre tillgång på riskkapital. I budgetalternativet för år 1998 avsattes 20 miljoner kronor extra för denna verksamhet. Det är bra att nu också regeringen, om än sent, enligt propositionen avser att överväga en ökning av resurserna för denna verksamhet. Kristdemokraterna kommer att redovisa sitt alternativ för såddfinansieringen i samband med 1998 års ekonomiska vårproposition.
På relativt kort tid har skärgårdsbefolkningens förutsättningar för fortsatt utkomst och boende i skärgården försämrats. Den nya fastighetstaxeringen innebär för många att det i stort sett är omöjligt att bo kvar i de fastigheter som ofta gått i arv i flera generationer. Det handlar också om en avsaknad av statlig samordning av myndighetsuppgifter i skärgården vilket lett till uppsägningar och därmed förlust av arbetstillfällen. Vidare har förutsättningarna för fiskenäringen försämrats genom fortsatt miljöförstöring. Det överfiske som framförallt andra nationers fiskeflottor stått för innebär också påtagligt inkomstbortfall för yrkesfisket.
Det måste definitivt anses vara ett riksintresse att Sveriges skärgårdar kan hållas levande. Strävan måste vara att möjligheterna till boende i skärgården förstärks liksom möjligheten till fast utkomst i ”skärgårdsnäringar”. En samlad nationell skärgårdspolitik lyser fortfarande med sin frånvaro. Detta trots den omfattande skärgårdsutredningen från 1994 (SOU 1994:43). Glesbygdsverket har sedan nämnda utredning i ett brett samrådsförfarande med dem som är engagerade i skärgårdsfrågorna arbetat fram ett nationellt strategiskt handlingsprogram för skärgården. Underlag för beslutsfattande saknas således inte när det gäller skärgårdsproblematiken. Det som saknas är handlingskraft från regeringens sida vilket vidmakthåller förhållanden som är till förfång för skärgårdsbefolkningen. Regeringen måste nu samla sig till förslag om en samlad skärgårdspolitik. Det är många som väntar på konkreta beslut som kan undanröja de olägenheter som skärgårdsbefolkningen nu är utsatt för.
Sjöfartsverkets nedläggningar av sjöbevakningsstationer aktualiserar frågan om nödvändigheten av samordning av olika statliga myndigheters verksamhet i skärgårdsområdena. Försvaret, kustbevakningen, polisen, posten, SMHI är exempel på statliga verksamheter som är beroende av att det finns boende i skärgården. När en myndighet genomför sina egna besparingskrav tenderar ofta kostnaderna att öka för andra. En besparing hos en myndighet kan leda till en samhällsekonomisk förlust på grund av att man inte ser till helheten. En bättre samordning av de olika myndigheternas uppgifter bör innebära ökade förutsättningar för att arbetstillfällen blir kvar i skärgården. Det är nödvändigt att tillskapa ett tydligt statligt samordningsansvar för skärgården. Ett särskilt statligt skärgårdsråd skulle kunna vara en väg att gå för att få denna samordning till stånd.
Själva begreppet skärgård borde vidgas till att gälla såväl fastlandsremsan i typiska skärgårdsområden som öar både med och utan broförbindelse. Sverige borde också verka för detta vidgade skärgårdsbegrepp inom EU så att den nya programperioden för strukturfondsprogrammen verkligen kan omfatta hela skärgården.
Fastighetsbeskattningen i kombination med fastighetstaxeringen är idag ett av de största problemen i skärgården. När regeringen höjt fastighetsbeskattningen samtidigt som taxeringsvärdena skjutit i höjden försvårar och i vissa fall omöjliggör det för många att bo i skärgården. Man tvingas helt enkelt bort från sina hem på grund av att regeringen via fastighets- och förmögenhetsbeskattningen tar ut orimliga skattenivåer. Fastighetsskatten måste snarast sänkas och särskilda regler för taxering och beskattning av skärgårdsfastigheter införas. Den översyn av principerna för fastighetsbeskattning som nu pågår kan inte inväntas eftersom situationen är akut. Någon form av tillfällig nedsättning av fastighetsskatten i skärgårdsområdena är nödvändig i avvaktan på ett samlat förslag från regeringen om hur denna problematik ska lösas.
Möjligheten att hävda intresset av bosättning och sysselsättning vid fastighetsöverlåtelse i skärgårdarna är begränsade. Också på denna punkt bör regeringen presentera åtgärdsförslag för riksdagen. När denna fråga behandlats i bostadsutskottet har det hänvisats till arbetet med utvärderingen av jordförvärvslagstiftningen. Nu måste regeringen på detta område visa handlingskraft och för riksdagen presentera förslag som stärker förutsättningarna för permanent boende och sysselsättning i skärgården.
Det svenska inlandet måste särskilt uppmärksammas när det gäller möjligheter till sysselsättning, boende och service. Det är nödvändigt att medverka till att utveckla de befintliga basinvesteringar som redan idag utgör en viss grund för människor att bo och verka i glesbygden.
Inlandsbanan
Inlandsbanan bör på sikt vidareutvecklas som en transportled i hela sin längd från Kristinehamn till Gällivare.
Regeringen deklarerade i budgetpropositionen att det är angeläget att en banstandard som möjliggör 22,5 tons axeltryck garanteras på huvuddelen av banan. För att den målsättningen ska kunna förverkligas på dagens aktuella sträcka Mora–Gällivare krävs en satsning på bandelarna Sveg–Brunflo och Arvidsjaur–Gällivare upp till denna nivå. Stora möjligheter skulle då skapas till fortsatt ökad utveckling av godstrafiken Brunflo–Orsa (Mora)–Söderhamn och inte minst möjligheter till samarbete med de norska statsbanorna NSB, med transporter mellan Nordnorge och Trondheimsområdet. Sådana önskemål finns och kontakter har redan etablerats med Inlandsbanan AB.
Vid ingången av 2000-talet står Sverige inför en genomgripande samhällsomvandling, fullt jämförbar med industrialismens genombrott i början av seklet. På samma sätt som järnvägen då banade väg för den nya tiden kommer den att spela en viktig roll nu när Sverige ska byggas om för långsiktig ekologisk hållbarhet. Detta gäller inte minst Inlandsbanan. Dels därför att den går genom bygder som är rika på biobränslen och mineraler och därför kan lämna viktiga bidrag till svensk industri och energiförsörjning och dels därför att den utgör ett levande kulturminne och en turistattraktion av internationell klass.
Västerdalsbanan/Sälenbanan
Även visionen att vidareutveckla Västerdalsbanan/Sälenbanan, med utbyggnad fram till Lindvallen i Sälen, är ett framtidsprojekt att noggrant överväga. Sälenområdet är Nordens största vinterturistområde med 50 000–60 000 turistbäddar. Således Dalarnas största stad under delar av året. Dessa för glesbygden så väsentliga framtidsfrågor är värda att noggrant studeras om vi menar allvar med regional tillväxt, arbete och välfärd i hela landet.
Regeringen bör ta initiativ till att undersöka möjligheter till EU-bidrag för dessa investeringar.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för regionalpolitiken som anförts i motionen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sektorernas ansvar för regionalpolitiken,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen till statens representanter i statliga verk, myndigheter och bolag tydligt skall anvisa att man skall väga in regionalpolitiska aspekter i beslutsfattandet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regionalpolitiska konsekvensanalyser skall genomföras innan beslut fattas som får regionalpolitiska konsekvenser,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Sveriges regionalpolitiska målsättningar i EU,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förenklad administration och organisation för hanteringen av EU:s strukturfonder,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökad kommunal och regional självstyrelse för ett ökat ansvar för den regionala utvecklingen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rättvisare konkurrensförutsättningar för jordbruksnäringen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om postservice i hela landet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att förenkla regelverket för företagande,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det särskilda statliga driftsstödet för kommunala eller privat ägda trafikflygplatser,
att riksdagen avslår förslaget om att nedsättningen av socialavgifter i vissa branscher skall upphöra,
att riksdagen avslår regeringens förslag till förändring av transportbidraget,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fördelningen av de kulturpolitiska medlen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skatteväxling från statlig fastighetsskatt på vattenkraftsstationer till kommunal fastighetsavgift,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att avskaffa flyttbidraget,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om långsiktighet beträffande regionala tillväxtavtal,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om landsbygdsutveckling och byalagens betydelse för denna,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvecklingen av nya samarbetsformer som gör att kommunal service kan beställas från lokala näringsidkare,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att riksdagen skall ha beslutsmakten vad gäller stödområdena,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förändring av stödområdena,
att riksdagen hos regeringen begär förslag om en nationell skärgårdspolitik för utveckling av Sveriges skärgårdar,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samordning av statliga verksamheter i skärgården,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett vidgat skärgårdsbegrepp,
att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändrad fastighetsbeskattning i syfte att undanröja de orimliga effekterna för skärgårdsboende,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nödvändigheten av att stärka boende‑ och sysselsättningsintresset vid fastighetsöverlåtelse i skärgårdarna,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nödvändigheten av ett nationellt förhållningssätt för utvecklandet av bygdeturismen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjligheterna att utveckla den småskaliga turismen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning som belyser transporternas betydelse för landsbygdsturismen,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att säkra fasta statliga resurser till Folkrörelserådet och det särskilda skärgårdsrådet,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kanalisering av resurser till utvecklingsgrupper och byalag,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vidareutveckling av Inlandsbanan,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om initiativ för investeringar i Västerdalsbanan/Sälenbanan.
|
Dan Ericsson (kd) |
|
|
Ulf Björklund (kd) |
Rose-Marie Frebran (kd) |
|
Holger Gustafsson (kd) |
Göran Hägglund (kd) |
|
Mats Odell (kd) |
Michael Stjernström (kd) |