Arbetet för att minska arbetslösheten måste ske på många fronter. Regeringen har varit alltför försiktig och varken infört generellt sänkt arbetstid, friår eller en brett genomförd skatteväxling. Arbetsmarknadsminister Margareta Winberg har sagt sig vara beredd att sänka arbetstiden rejält och Ulrika Messing har fallit henne i talet, men inget har skett. Miljöpartiet är övertygat om att det krävs en kombination av dessa tre åtgärder för att nå en väsentligt lägre arbetslöshet än i dag. Dessa frågor tas upp i separata partimotioner.
Det finns i dag en mycket stark opinion för att sänka arbetstiden. Alltfler upplever kortare arbetstid och ökad fritid som en större välfärdsvinst än högre lön. Utifrån detta har bland annat ett antal kommuner börjat agera för att erbjuda de anställda en sänkt arbetstid på frivillig väg, dvs. de anställda kan välja mellan löneförhöjningar och kortad arbetstid. Detta ser vi som ett gott komplement till en generell sänkning av arbetstiden, och vi ser det som en intressant åtgärd i väntan på att regeringen sänker normalarbetstiden.
Vår modell för en frivilligt sänkt arbetstid är den som i maj 1996 införts i Växjö kommun. Förslaget antogs enhälligt i förhandlingskommittén och behövde aldrig passera fullmäktiges bord för överläggningar. De kommunanställda erbjöds där att ta ut sina löneförhöjningar i form av sänkt arbetstid, så att de heltidsanställda som så vill sänker sin arbetstid till 35 timmar per vecka mot att de avstår från löneökningar. I timlön räknat motsvarade löneökningarna för den nyligen påbörjade treårsperioden 4 timmar, alltså
10 %, men kommunen bidrog med den femte timmen då man kommer att få effektivitetsvinster som motsvarar minst detta. De som först sänkte sin arbetstid 1997, fick två timmars förkortning. I nästa löneperiod kommer man åter att gå ut med erbjudande om sänkt arbetstid, även till dem som redan har sänkt den i ett första steg.
När frågan om frivillig arbetstidsförkortning kom upp i Växjö valde kommunen att i viss mån agera på egen hand i samförstånd med de lokala facken. Det skrevs enskilda avtal med varje intresserad arbetstagare, där man alltså gick ner till 35 timmar mot att avstå från löneökningen. Förutsättningen för att kommunen skulle kunna göra så var att de lokala facken var positiva. Detta har reglerats i form av anteckningar i förhandlingsprotokoll.
De nya lediga timmarna förfogar den anställde fritt över, i samverkan med närmaste chef. Kommunen tillämpar centralt total flextid, och frivilligt sänkt arbetstid kan t.ex. innebära att man går hem en timme tidigare varje dag, att man får ledigt fredag eftermiddag eller att man får en lång sammanhängande ledighet till sommaren.
Ungefär 7 % av de anställda har hittills valt att gå ner i tid. Drygt hälften av dem som valt kortare arbetstid är lärare. Också många anställda från vård & omsorg, administration och teknisk förvaltning har valt en kortare arbetstid. Kritiker befarade att endast välbetalda medelålders män skulle ha råd att byta lönepåslag mot mer ledighet, men en stor del av dem som gått ner i tid är lågavlönade, och långt över hälften är kvinnor. Åldersmässigt finns det folk födda från 1932 till 1965.
Det är självklart att en kortad arbetsdag leder till att nya arbeten skapas, men lika givet är att inte alla de ”lediga” timmar som uppkommer fylls med nyanställda. Normalt räknar man med att 30–70 % av de arbetstimmar som friläggs fylls med ny personal eller med redan deltidsanställda som önskar gå upp i tid. Av de timmar som arbetstidsförkortades 1996, när man kunde välja fem timmars arbetstidsförkortning i stället för löneökningar, ersattes 79 %. Det motsvarade drygt 13 nya helårstjänster. När man arbetstidsförkortade 1997, med två timmars sänkning, ersattes endast 48 % av timmarna. I båda fallen var det framför allt tidigare deltidsanställda som gick upp i tid, men det skedde även några nyanställningar.
Vinsten med kortare arbetstid inskränker sig inte till att vi kan skapa fler jobb och får en effektivare kommun. Förslitningsskador minskar när arbetstiden kortas, vilket visats vid försök vid bland annat hemtjänsten i Kiruna och Södertälje sjukhus. Skadorna uppstår främst vid långa arbetspass, och främst under passens sista timmar. Genom att minska arbetstiden, minskar skadorna. Jämställdheten ökar när ökad ledighet för båda parter ger bättre möjligheter att fördela arbetet i hemmet rättvist. Den sociala utslagningen minskar när föräldrar får mer tid över för sina barn – antalet ”nyckelbarn” kan minska. Miljöbelastningen minskar också när vi får mer tid över att laga och reparera i stället för att slita och slänga.
Det har förekommit en debatt om Växjö-modellens eventuella olaglighet. Bland annat har det anförts när Miljöpartiet lokalt drivit frågan om frivilligt sänkt arbetstid i t.ex. Enköping, Luleå och Uppsala.
Det har hävdats att modellen strider mot centrala fackliga avtal, där löneökning förutsätts bara kunna gå ut i form av pengar. Kommunförbundet har i ett cirkulär till kommunerna påpekat att de lokala fackorganisationerna har överlåtit sin förhandlingsrätt till Kommunförbundet. Varken Kommunförbundet eller de centrala facken har försökt sig på några som helt sanktioner mot Växjö. Det vore knappast heller möjligt med den uppmärksamhet och popularitet som Växjös initiativ har fått.
Deltidsanställda har företrädesrätt till heltid framför nyanställningar, efter ändring i lagen om anställningsskydd (LAS) fr.o.m. den 1 januari 1997,
25 a §. Där framgår att arbetsgivarens behov av arbetskraft skall tillgodoses genom den deltidsanställdes anmälda behov av utökad arbetstid och att den deltidsanställde har tillräckliga kvalifikationer för de nya arbetsuppgifterna. Det är alltså inte möjligt att kasta ut en annan anställd för att en deltidsanställd vill ha mera arbetstid. Man kan avtala bort denna regel, genom lokala kollektivavtal fr.o.m. den 1 juli 1997. Det har då hävdats att det finns en risk för att de som gått ner i arbetstid ångrar sig och åter vill jobba 40 timmar och att detta kunde kosta kommunen mer pengar.
Teoretiskt finns risken att alla som sänkt sin arbetstid plötsligt skulle vilja återgå till 40 timmar igen och att det då inte finns pengar i kommunens budget till det. I praktiken är det dock ingen risk. Knappast någon i Växjö har ångrat sig (däremot är det många som har ångrat att de inte antog erbjudandet när det var aktuellt). I avtalet mellan arbetstagare och arbetsgivare kan man reglera vad som skall hända om den anställde vill öka arbetstiden igen (tills mp har fått igenom lagstiftning om sänkt arbetstid). Där kan t.ex. stå hur lönen skall sättas då (ingen omotiverat hög löneökning). Vidare måste det givetvis finnas arbetsuppgifter för den utökade arbetstiden. Om det inte finns någon vikarie som kan sägas upp får den anställda vänta tills han/hon kan utöka sin tjänstgöringsgrad genom att en ledig del av en tjänst motsvarande den önskade utökade arbetstiden dyker upp.
Miljöpartiet vill främja en sänkning av arbetstiden med en frivillig sänkning som komplement till en allmän sänkning. På flera håll i landet driver vi den s.k. Växjömodellen och har sett att bl.a. statliga regleringar försvårar införandet av frivilligt sänkt arbetstid i kommunerna. Därför vill vi se en översyn av dessa, samt en statlig stimulans i någon form för att uppmuntra kommunerna att införa Växjömodellen.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn av statliga regleringar för att underlätta införandet av en frivilligt sänkt arbetstid på kommunal nivå.
|
Barbro Johansson (mp) |
|
|
Gunnar Goude (mp) |
Per Lager (mp) |