Den arbetstagare som säger upp sig själv från en fast anställning avstängs från a-kassan under 45 arbetsdagar. Undantag kan föras om synnerligen starka hälsoskäl eller sociala skäl föreligger. Avstängningstiden utökades för drygt två år sedan från 25 till 45 dagar, efter beslut av riksdagen. Detta har kritiserats av bl a Arbetslöshetskassornas samarbetsorganisation (SO) som menar att beslutet saknade ordentligt underlag.
Det politiska syftet med att utöka avstängningsperioden var att hushålla med begränsade resurser. I tider av hög arbetslöshet tolereras inte att anställda lämnar en fast tjänst utan att ha försörjningen ordnad på annat sätt än genom arbetslöshetsförsäkringen. Miljöpartiet menar att detta bygger på ett ogrundat antagande om att den som säger upp sig utan att kunna gå direkt till en annan tjänst, hamnar i långvarigt beroende av a-kassa. Enligt SO finns inget belägg för detta. Man vet inte hur många av dem som ansöker om a-kasseersättning efter egen uppsägning, som får arbete under avstängningsperioden och aldrig behöver utnyttja försäkringen. Man saknar också kunskap om ersättningsperiodens längd och karaktär för denna grupp.
Miljöpartiet anser att dessa förhållanden borde ha varit klarlagda innan beslutet om förlängd avstängningsperiod fattades. Det finns all anledning att göra en ordentlig analys både av faktiska förhållanden och av beslutets eventuella inlåsningseffekter, samt att eventuellt ompröva beslutet.
Nuvarande förhållanden har enligt SO m fl med stor sannolikhet skapat olyckliga inlåsningseffekter på arbetsmarknaden. En arbetstagare som vill pröva sin förmåga inom ett annat område, men som inte kan gå direkt till en fast tjänst hindras från arbetslivsutveckling. Den som av olika skäl inte trivs på en arbetsplats och fortfarande förmår göra något konstruktivt åt situationen kan inte söka nytt arbete med stöd av a-kassa om inte han/hon i princip hunnit bli ett fall för sjukvården. De starkt avgränsade skäl som medger rätt till a-kassa efter egen uppsägning, riskerar att anställda som inte vågar ta sig ifrån en fast tjänst mår allt sämre och presterar allt sämre. Detta gagnar inte någon, vare sig samhället, den enskilde, arbetsgivaren eller den arbetslöse som skulle kunna träda in om tjänsten vakantsattes.
En studie gjord vid Arbetslivcentrum visar att så många som 25 % av alla tillsvidareanställda upplever att de inte befinner sig i önskvärt yrke. Det handlar ofta om arbetstagare som skulle kunna få en fast tjänst på annat håll, men som inte vågar kasta loss, eftersom de riskerar att få ett svagare anställningsskydd som nyanställd. En stor andel av dessa har tydliga psykosomatiska problem som kan sättas i relation till upplevelsen av inlåsthet; stress, huvudvärk, magont eller ren depression. Enligt studien mår dessa människor rent av sämre än den referensgrupp av tillfälligt anställda som också ingick i studien. Dessa gav visserligen uttryck för oro över bristande social trygghet. Men den relativa friheten som följer med tillfälliga anställningar kompenserade välbefinnandet i stort, jämfört med det motsatta förhållandet för fast anställda.
Tidigare forskning vid Arbetslivscentrum har visat att över 70 % av arbetskraften upplever att fast anställning ger den största sociala tryggheten och att man därför föredrar sådan anställningsform framför projekt- och visstidsanställningar. Av dessa två studier som vi här redogjort för drar Miljöpartiet slutsatsen att människor i hög grad kan och vill ta till sig den ökade frihet och möjlighet till utveckling som den s k flexibla arbetsmarknaden ger. Men då måste trygghetssystemen i betydligt högre utsträckning utformas så att tryggheten följer personen och inte anställningen.
Ett första steg är, enligt Miljöpartiets uppfattning, att klarlägga vilka inlåsningseffekter som i dag råder på arbetsmarknaden p g a avstängning från a-kassa och p g a gällande arbetsrättslagstiftning. En analys bör göras av hur trygghetssystemen skall kunna reformeras så att de kan ge social trygghet också på en flexibel och rörlig arbetsmarknad.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att utreda eventuella samband mellan uppsägning på egen begäran och behov av ersättning från a-kassa,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att utreda inlåsningseffekter på arbetsmarknaden i stort,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att utreda vilka specifika inlåsningseffekter som den förlängda avstängningsperioden från a-kassa har på arbetsmarknaden,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående behovet av att analysera hur trygghetssystemen skall kunna anpassas till en flexibel arbetsmarknad.
|
Barbro Johansson (mp) |
|
|
Per Lager (mp) |
Eva Goës (mp) |