Statsminister Göran Persson har utlovat en halvering av den öppna arbetslösheten till år 2000, men hittills har han inte presenterat något egentligt program för hur detta skall ske. Arbetslösheten ligger kvar på en mycket hög nivå i Sverige, i runda tal 700 000 öppet eller dolt arbetslösa. Samstämmiga konjunkturbedömare menar att arbetslösheten inte kommer att minska mer än marginellt till följd av ekonomisk tillväxt. Företagen nyanställer endast få, även när deras orderböcker är fulla. Offentlig sektor har fortsatta besparingskrav, inte minst inom kommunerna. Staten tillför nu medel till kommunerna, men det motsvarar inte ens vad man tidigare under mandatperioden tagit ifrån kommunerna.
Att kunna ta ett år ledigt för att studera, vara hemma med barnen, göra en lång resa eller något annat du länge velat göra. En arbetslös får arbete. Statskassan tjänar pengar. Det är huvuddragen i vårt förslag till friår, med 85 % av a-kassan som ersättning åt den som tar ledigt och ett krav på arbetsgivaren att erbjuda plats åt någon arbetssökande. För statskassan ger detta med våra beräkningar minskade utgifter eftersom ersättningsnivån för friåret är 15 % lägre än för den tidigare arbetslöse som nu erbjuds jobb.
För samhället blir kostnaderna små – det kan till och med bli en vinst. Administration, inlärning av ny personal etc. kostar, men det motsvaras av att vi på detta sätt kan få in folk på den ordinarie arbetsmarknaden i stället för att de fastnar i långtidsarbetslöshet. Viktig arbetslivserfarenhet skaffas. Fast anställda får ökad utbildning eller livserfarenhet som kommer samhället till gagn.
Det danska friåret har gett 90 000 jobb (enligt uppgift från arbejdsmarkedsudvalget), ökad utbildningsnivå för de anställda och bättre social trygghet. Den ursprungliga modellen var dock mycket kostsam för staten, som i flera vändor har ändrat villkoren. Vidare ledde den till viss överhettning inom några sektorer. Det gällde exempelvis sjuksköterskor och förskollärare, där många utnyttjade ”lov om orlov” samtidigt som det rådde brist på utbildade sjuksköterskor. För att stimulera fram att fler skulle välja friår framför utökad föräldraledighet sköt kommunerna i modellens början ofta till pengar så att man skulle nå upp i normal inkomstnivå.
I Danmark trädde ”lov om orlov” i kraft den första januari 1994. Man fick rätt att ta ledigt ett år, med full a-kasseersättning, samtidigt som någon annan tog ens arbete. Ledigheten var inte knuten till någon viss aktivitet, utan gavs för att exempelvis vara hemma med barn, studera eller resa. Förslaget har sedan reviderats i mer restriktiv riktning. Det danska friåret har nu olika bestämmelser beroende på om man tar ut det för studier (full a-kassa), föräldraledighet och övrig ledighet, ”sabbat” (60 % a-kassa).
Gemensamt för de olika varianterna är att endast personer som haft arbete i minst tre av de senaste fem åren är berättigade till friår. Det innebär också att även de som i dag är arbetslösa har rätt till friår; de ställer sig vid sidan om arbetsmarknaden och får då 60 % eller 100 % av a-kassan, beroende på vilken variant av sabbatspengen de valt.
Våren 1996 utsåg regeringen Trelleborg till försökskommun. Den första oktober samma år inleddes friårsprojektet. 30 äldre kommunanställda fick ledigt i sex månader. Det gällde bl.a. hemvårdare, barnskötare och administratörer. De fick ersättning motsvarande a-kassa, medan långtidsarbetslösa fick vikariat. Fackförbunden var positiva, liksom de anställda. Ett problem har dock varit att många anställda i vården arbetat deltid, och att de som kommit in på vikariat inte kunnat ”stämpla upp” till heltid på grund av arbetsförmedlingens regler. Administrationen har tagit nästan en hel tjänst, troligen mycket beroende på att det ännu saknas rutiner för friåret. Projektet anses vara lyckat och ett erbjudande från Trelleborgs kommun har gått ut till näringslivets chefer om 100 friårsplatser till privat anställda.
Kommunalt finns det en irritation över att regeringen inte föreslår kraftfullare åtgärder mot arbetslösheten, t.ex. att man inte infört eller ens föreslagit ett friår. I flera kommuner önskar man därför använda sig av friåret, ungefär som i Trelleborg. Tyvärr försvåras detta av Arbetsmarknadsdepartementet.
Arbetsmarknadsdepartementet anser att personer som träder in i den anställdas ställe inte skall räknas som anställda, utan som varande i åtgärd. Detta minskar kraftigt friårets attraktion. Den som träder in får inte någon förnyad a-kasseperiod, får inte kvittens på fullgjort arbete, får en arbetslivserfarenhet som är mindre värd än om det varit ett verkligt jobb, etc. För kommunerna innebär detta problem, eftersom den som tar ledigt inte blir berättigad till a-kassa, utan formellt skall vara ledig med lön. För att lösa detta krävs individuella förhandlingar med varje anställd som vill ta friår, vilket kraftigt ökar administrationen och fördyrar projektet. Det innebär också att ersättningen till den som träder in är den a-kassenivå personen tidigare haft. Den som haft låg a-kassa får därmed låg ersättning oavsett vilket arbete hon gör, och tvärtom. Kommunerna kan då inte sätta den lön som är rimlig för tjänsten i fråga.
Med dagens budgeteringssystem är det ekonomiskt rationellt av Arbetsmarknadsdepartementet att kategorisera dem som går in för friårsledighet som i åtgärd. Detta då anslagen beräknas på antalet personer i åtgärd.
Miljöpartiet motionerade redan i fjol om friår (Sabbatsår för minskad arbetslöshet, 1996/97:A202, Marianne Samuelsson, Barbro Johansson m.fl.). Denna motion innebär vissa preciseringar.
Vi föreslår ett friår med enhetlig ersättning på 85 % av a-kassan, tillgänglig för alla och utan att staten bestämmer vad ledigheten skall användas till. Vi föreslår att friåret införs snabbt och fullt ut, inte som ett försök i vissa kommuner, såsom nu sker i Finland. Vi har redan de danska erfarenheterna att luta oss mot, och arbetslösheten måste bemötas med kraftfulla åtgärder.
Vi föreslår att kommunerna vidare ges full frihet att utforma kommunala friår, och att det för både nationella och kommunala friår skall räknas som fullvärdigt arbete att träda in på ”friårsplats”. En översyn bör göras gällande vilka nationella hinder som i dag finns för införande av kommunalt friår.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag angående införande av friår,
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att person som träder in på ”friårsplats” skall ha rätt att räkna detta som fullvärdigt arbete.
|
Marianne Samuelsson (mp) |
|
|
Barbro Johansson (mp) |
Birger Schlaug (mp) |
|
Roy Ottosson (mp) |
Ragnhild Pohanka (mp) |
|
Yvonne Ruwaida (mp) |
Gunnar Goude (mp) |
|
Per Lager (mp) |