Motion till riksdagen
1997/98:A204
av Eva Björne (m)

Mål för arbetsmarknadspolitiken


I budgetpropositionen 1997/98, Utgiftsområde 14 Arbetsmarknad och arbetsliv, säger regeringen: ”En snabb och effektiv matchning av lediga platser och arbetssökande är arbetsförmedlingens grundläggande uppgift.” Ett par sidor längre fram uppdrar regeringen till AMV och arbetsförmedlingsnämnderna att under år 1998 ge minst 192 000 personer i genomsnitt per månad lämplig utbildning, praktik eller sysselsättning genom konjunkturberoende arbetsmarknadspolitiska åtgärder eller yrkesinriktad rehabilitering. Anser regeringen att AMV:s främsta uppgift är att förmedla arbeten skall den inte i nästa andetag slå undan benen på den personal vid arbetsförmedlingarna som skall sköta den uppgiften. Skall volymmålet nås, tvingas arbetsförmedlarna att prioritera åtgärder som är så billiga som möjligt eftersom anvisade medel inte räcker till de insatser som är nödvändiga och tiden inte räcker för service.

De åtgärder som de arbetslösa kan få kommer att upplevas som meningslösa och som bortkastad tid av både de sökande och av verkets personal. På kort sikt kommer väldigt många arbetslösa att finnas i åtgärder – på längre sikt är det förslösad mänsklig energi och bortkastade miljarder.

I vissa län är utbildningsbehovet hos de arbetssökande stort. Många har behov av både kompletterande teoretisk utbildning och yrkesutbildning för att över huvud taget kunna söka ett arbete på den öppna arbetsmarknaden. Besluten om vilken åtgärd som är bäst för den enskilde sökanden måste fattas av arbetsförmedlaren och den sökande i samverkan. I dag stoppas de arbetssökande in i meningslös sysselsättning.

Styrelserna vid länsarbetsnämnderna har givits ansvar och befogenhet att pröva om myndighetens verksamhet bedrivs effektivt och i överens­stämmelse med syftet för verksamheten. Med den detaljstyrning som regeringen nu föreslår har styrelserna inte alls de uppgifter som beslutats enligt SFS 1995:1332.

De arbetssökande måste känna att de aktivt får del av en åtgärd som leder dem till ett arbete. Personalen måste kunna uppleva att de på ett effektivt och positivt sätt hjälper människor till kompetens och arbete. Kvalitetskraven skall sättas högt till rimliga kostnader. Målet för de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna skall vara att de arbetssökande får arbete, inte att den öppna arbetslösheten är låg.

Personalen inom AMV far illa i dag. De tvingas att utföra ett meningslöst arbete som inte leder till målet att ge de sökande ett arbete, utan skall syssla med allehanda billiga sysselsättningsåtgärder.

Regeringen överför ännu mer ansvar för arbetslösa på kommunerna. En utvecklingsgaranti för arbetslösa ungdomar skall införas. Kommunerna ges möjlighet att efter överenskommelse med regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, erbjuda ungdomar mellan 20 och 24 år som står till arbetsmarknadens förfogande en aktiverande och utvecklande insats på heltid.

Förslaget är helt befängt. Konstruktionen är sådan att det inte kan vara attraktivt för ungdomarna, dessutom innebär det att kommunerna måste skaffa sig nya kompetenser inom arbetsmarknadsområdet. Det klart bästa är att arbetsförmedlarna får arbeta med det de kan och har kompetens och kunnande för nämligen att förmedla arbeten även till ungdomar i åldrarna 20 till 24 år. Utvecklingsgarantin bör inte genomföras, den är bara ytterligare ett dumt sysselsättningsprojekt som kostar onödiga pengar för såväl AMV som kommunerna. Dessutom föröds tiden för de ungdomar som trots allt ställer upp på den så kallade garantin.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

  1. att riksdagen beslutar anvisa medel på Utgiftsområde 14 Arbetsmarknad och arbetsliv A 2 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder, lämnas till Arbetsmarknadsverket utan anslagsvillkor i form av detaljstyrning och volymmål,

  2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den så kallade utvecklingsgarantin för ungdomar i åldern mellan 20 och 24 år inte införs.

Stockholm den 29 september 1997

Eva Björne (m)