Utskottet behandlar i detta betänkande regeringens skrivelse 1997/98:29 Euro-
atlantiska partnerskapsrådet och det fördjupade Partnerskap för freds-
samarbetet. I betänkandet tar utskottet också ställning till ett antal motions-
yrkanden, dels från den allmänna motionstiden, dels i anledning av regeringens
skrivelse.
Utskottet delar regeringens bedömning beträffande vikten av fortsatt svenskt
deltagande i det fördjupade PFF-samarbetet och i EAPR, det Euro- atlantiska
partnerskapsrådet.
Samtliga motionsyrkanden besvaras eller avstyrks. Till betänkandet är fogade
tolv reservationer och ett särskilt yttrande.
Motionerna
Motioner med anledning av skrivelsen.
1997/98:U7 av Göran Lennmarker m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en
särskild ambassadör vid Natohögkvarteret.
1997/98:U8 av Annika Nordgren m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om svenskt deltagande i Partnerskap för fred,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om OSSE:s roll på det fredsbevarande området,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om representation vid Natostaber,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om svensk ambassadör som ombud vid Nato,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om svenskt deltagande i EAPR,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om riksdagsbehandling av IPP:n.
1997/98:U9 av Ingrid Näslund m.fl. (kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige bör verka för ett fördjupat EAPR-samarbete vad gäller
civil beredskap,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige bör upprätta en totalförsvarsdelegation vid Natos
högkvarter i Bryssel,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen årligen bör lämna en skrivelse angående Sveriges
engagemang i EAPR och PFF till riksdagen.
1997/98:U10 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige skall lämna PFF-samarbetet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en förstärkt roll för FN och OSSE vid ledningen av fredsfrämjande
operationer.
1997/98:U11 av Lennart Rohdin m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Euro-atlantiska partnerskapsrådet,
3. att riksdagen som sin mening ger regerinen till känna vad i motionen
anförts om det fördjupade PFF-samarbetet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att inrätta en särskild ambassadör vid Nato.
Motioner från den allmänna motionstiden
1997/98:U210 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Sveriges militära alliansfrihet och samarbete med Nato,
1997/98:U407 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en handlingsplan för återupprättandet av den svenska militära
alliansfriheten,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om svenskt deltagande i Partnerskap för fred,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om riksdagsbehandling av IPP:n,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om WEAG,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att avstå det aktiva observatörskapet i VEU.
1997/98:U802 av Sten Tolgfors (m) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om svenskt medlemskap i Nato.
1997/98:U807 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Ryssland inte
utgör ett militärt hot mot Sverige för överskådlig tid,
1997/98:Fö211 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om europeisk samverkan och integration,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Nato som ryggraden i en alleuropeisk säkerhetsordning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nordisk-baltiskt försvarssamarbete,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om betydelsen av ett starkt försvar också i fred och kris.
1997/98:Fö228 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den säkerhetspolitiska utvecklingen.
Yttranden från andra utskott
Utrikesutskottet har berett försvarsutskottet möjlighet att yttra sig över
skrivelsen och dithörande motioner. Försvarsutskottets yttrande (1997/98:
FöU3y) återfinns som bilaga till betänkandet.
Utskottet
Skrivelsens huvudsakliga innehåll
Genom den aktuella skrivelsen informerar regeringen riksdagen om det Euro-
atlantiska partnerskapsrådet och innehållet i det fördjupade Partnerskap för
fred-samarbetet, samt om regeringens avsikter vad gäller svenskt deltagande.
Inför arbetet med detta betänkande har utskottet tagit del av en föredragning
av kabinettssekreterare Jan Eliasson, som tillsammans med medarbetare från
Utrikesdepartementet presenterat skrivelsen och redogjort för bakgrunden till
regeringens bedömning.
Det hittillsvarande PFF-samarbetet
Regeringen redogör i skrivelsen inledningsvis för utformningen av det
hittillsvarande PFF-samarbetet.
Vid Natotoppmötet i januari 1994 skapades en ny form för europeiskt
samarbete, Partnerskap för fred (PFF). Sverige deltar sedan i maj 1994 i detta
samarbete (skr. 1993/94:207, bet. 1993/94:UU18).
PFF-samarbetet har inneburit att Natos sexton medlemsstater samverkat med ett
stort antal länder i syfte att öka Natos och partnerländernas förmåga att delta
i internationella krishanteringsinsatser, förbättra räddningstjänst,
effektivera civilt försvar och beredskapsplanering samt stärka den demokratiska
kontrollen av försvarssektorn. Särskilt viktigt har PFF blivit som instrument
för de deltagande staterna att samordna, förbereda och öva sina styrkor för
insatser i fredsbevarande verksamhet. PFF har också på kort tid utvecklats till
ett betydande förtroendeskapande säkerhetssamarbete i Europa.
Allteftersom PFF-arbetet utvecklats har övningarnas komplexitet ökat och det
svenska deltagandet breddats. Under 1997 deltar Sverige i sammanlagt tolv fält-
och stabsövningar inom PFF och står som värd för tre av årets fältövningar.
Sverige erbjuder varje år ett flertal PFF-kurser på områden som demokratisk
kontroll av väpnade styrkor, budgetprocesser och räddnings-tjänst. Därtill har
upprättats ett regionalt utbildningscentrum vid Försvarets internationella
kommando i Almnäs, för att förbättra möjligheterna för länderna runt Östersjön
att fullt ut kunna delta i PFF-samarbetet.
Inom ramen för PFF-samarbetet inleddes under början av 1995 en planerings-
och översynsprocess, den s.k. Planning and Review Process (PARP). Processen
syftar till att identifiera och värdera resurser som partnerländerna skulle
kunna bidra med i fredsfrämjande och humanitära övningar och insatser
tillsammans med Natostyrkor.
Särskilda mål för samverkansförmåga, s.k. interoperabilitet, fastställs i en
dialog mellan varje enskilt partnerland och Nato. Processen bygger på
frivillighet och att varje partnerland självt bestämmer inom vilka områden och
i vilken utsträckning som samverkansförmågan skall förbättras.
Den första översynen för åren 1995-1997 avslutas i december i år. Sverige har
sedan 1995 deltagit i planerings- och översynsarbetet i den utsträckning som
motiveras av vårt intresse att främja effektiva och säkra fredsfrämjande och
humanitära insatser.
Euro-atlantiska partnerskapsrådet (EAPR)
Den 29 maj 1997 beslöt regeringen att Sverige skulle delta i det Euro-
atlantiska partnerskapsrådet (EAPR). EAPR bildades formellt och höll sitt
första möte den 30 maj i Sintra, Portugal. Samtliga 43 PFF-länder, inklusive
Ryssland, deltog i upprättandet av EAPR. Rådet utgör en politisk ram för det
fördjupade PFF-samarbetet, vars syfte är att vidareutveckla det samarbete
mellan Nato och en bred krets av partnerländer på områden som inte rör försvar
av det egna territoriet. Varje partnerland avgör självt på vilka områden och i
vilken utsträckning det vill delta i beslut och i samarbetet mellan Nato och
andra partnerländer.
EAPR stärker den politiska dimensionen av det praktiskt inriktade PFF-
samarbetet, och har en central roll i strävan att utveckla detta samarbete.
Genom EAPR kommer partnerländerna att ges möjlighet att på olika nivåer erhålla
information, hålla överläggningar och eventuellt fatta gemensamma beslut med
Nato i PFF- och krishanteringsfrågor.
EAPR befinner sig i ett utvecklingsskede. Det går därför inte att i dag exakt
ange vad som kommer att bli det konkreta innehållet i EAPR. En viktig uppgift
blir fördjupningen och vidareutvecklingen av samarbetet med partnerländerna
beträffande planering och genomförande av fredsfrämjande insatser. EAPR kommer
att erbjuda partnerländerna ökade möjligheter till insyn och inflytande i Natos
planerings- och beslutsprocesser för sådana insatser.
I EAPR:s grunddokuments artikel 11 nämns flera andra ämnesområden som kan bli
föremål för överläggningar och samarbete med partnerländerna. Exempel på sådana
områden är civil beredskap inklusive räddningstjänst, försvarsrelaterade
miljöfrågor, kärnenergisäkerhet, försvarsmaterielsamarbete och
forskningsfrågor.
Utvidgningen och fördjupningen av PFF-samarbetet och bildandet av EAPR är
viktiga inslag i en grundläggande förändring av den europeiska
säkerhetspolitiska kartan. Natos och EU:s förestående utvidgning, samt Natos
vidgade relationer med Ryssland, representerar ytterligare steg i framväxten av
en alleuropeisk säkerhets- och samarbetsstruktur.
De frågor som kan bli föremål för samarbete i EAPR kan också komma att
behandlas i Nato-Rysslandsrådet, vilket bildades den 28 maj 1997. Rådets syfte
är att vara en mekanism för konsultation och koordination, samt där så är
möjligt, även för gemensamt beslutsfattande. Rådet kommer att hålla regelbundna
möten på politisk nivå. Ett tätt politiskt och militärt samarbete förutses.
Det fördjupade PFF-samarbetet, inklusive planerings- och översynsprocessen
Det utvidgade och fördjupade Partnerskap för fred-samarbetet (PFF)
I en s.k. högnivågrupp under ledning av Natos biträdande generalsekreterare har
det senaste året ett arbete pågått i syfte att bredda och fördjupa det
praktiska PFF-samarbetet. Arbetet har skett i nära samråd med partnerländerna.
Högnivågruppens rapport antogs av Natos utrikesministrar den 29 maj i år som en
rekommendation för det fortsatta arbetet. Bland högnivågruppens förslag kan
märkas:
- Att öka partnerländernas insyn och deltagande i beslutsfattande i framtida
Natoledda krishanteringsoperationer till vilka de bidrar med trupp.
- Att utvidga PFF:s övningsprogram till att omfatta övningar för alla typer av
krishanteringsoperationer utanför de kollektiva försvarsförpliktelserna i
Washingtonfördragets artikel 5. Partnerländerna skall därvid ges en ökad roll
i planeringen och ledningen av PFF-övningar.
- Att erbjuda partnerländerna möjligheten att upprätta en delegation vid Nato
under ledning av en ambassadör.
- Att bereda PFF-länderna möjlighet till utökat deltagande i Natos civila och
militära kommittéer i frågor som rör PFF och krishantering. I erbjudandet
ingår att utse en militär representant att delta i Natos militärkommitté i
dessa frågor.
- Att erbjuda partnerländerna utökade möjligheter att etablera
förbindelseofficerare vid Natohögkvarteret och olika Natostaber för att
hantera PFF-frågor.
- Att tillskapa särskilda PFF-enheter med deltagande av officerare från
partnerländerna. Dessa skall ingå som separata delar i de reguljära
Natostaberna och medverka i planeringen av PFF-övningar och fredsfrämjande
operationer.
Planerings- och översynsprocess
Som ett led i det fördjupade PFF-samarbetet vidareutvecklas nu planerings- och
översynsprocessen. Inför nästa tvåårsperiod har antalet samverkansmål ökat och
kvalitativt utvecklats. Räckvidden har vidgats så att planerings- och
översynsprocessen i sin utvecklade form, liksom PFF:s övningsprogram,
innefattar styrkor och resurser avsedda för hela det fredsfrämjande området, i
enlighet med såväl kapitel VI som kapitel VII i FN-stadgan.
Vidare avses målen för samverkan utvecklas till att även beröra
sammansättning och kapacitet hos olika förband, s.k. partnerskapsmål. Tanken är
att öka säkerheten i planeringen inför internationella fredsinsatser genom att
på förhand söka utröna tillgängligheten av och beredskapen hos olika länders
styrkor och resurser. Liknande tankegångar ligger bakom existerande arrangemang
inom FN (?UN Stand By Forces?). Till FN kan länder, däribland Sverige, anmäla
resurser som med kort varsel kan sättas in i internationella fredsfrämjande och
humanitära insatser.
Regeringens bedömning
Euro-atlantiska partnerskapsrådet
Regeringen framhåller i skrivelsen att utgångspunkten för Sveriges medverkan i
EAPR och det fördjupade PFF-samarbetet är att det sker på den militära
alliansfrihetens grund. Samarbetet medför inte några försvarsförpliktelser. Det
bygger på frivilliga åtaganden där Sverige självt bestämmer omfattningen av sin
medverkan.
Den militära alliansfriheten utesluter deltagande i samarbete som rör
territorialförsvar och säkerhetsgarantier. Bevarande av den militära
alliansfriheten förutsätter dock inte att Sverige i något annat avseende skulle
behöva ålägga sig restriktioner när det gäller deltagande i det framväxande,
mångfasetterade europeiska säkerhetssamarbetet. Den svenska säkerhetspolitiken
karakteriseras i den nya situationen av ett aktivt och fullvärdigt deltagande i
arbetet för de mål som numera delas av alla europeiska stater. Det är därför
viktigt att Sverige bevarar handlingsfriheten att i takt med förändringar i
omvärlden kunna utveckla sitt deltagande i det europeiska säkerhetssamarbetet.
Regeringen anser att deltagande i EAPR och i vidareutvecklingen och
fördjupningen av PFF-samarbetet ligger i linje med svenska säkerhetspolitiska
intressen. Det är angeläget att Sverige på ett trovärdigt sätt kan bidra till
internationella krishanteringsinsatser under FN- eller OSSE-mandat i Europa.
Samtidigt är det viktigt att Sverige medverkar till att utveckla en effektiv
internationell krishanteringsförmåga som kan främja säkerhet och fredlig
konfliktlösning.
Genom tillskapandet av Nato-Rysslandsrådet har förutsättningar skapats för en
nära relation mellan Nato och Ryssland. Grunden finns nu således för att
engagera Ryssland i ett långtgående samarbete med Nato, vilket också
underlättar för ett bredare europeiskt samarbete inom bl.a. ramen för EAPR.
Regeringen ser en naturlig arbetsfördelning mellan EAPR och OSSE. I EAPR
kommer tonvikten att ligga på militära krishanteringsfrågor och den operativa
samverkan både i övningar och insatser liknande Bosnien-operationen. OSSE är
det centrala alleuropeiska instrumentet för konfliktförebyggande och
konflikthanterande insatser, även om OSSE i dag har en ännu ej utnyttjad och
begränsad kapacitet att leda och genomföra militära fredsfrämjande operationer.
FN och OSSE är de normgivande säkerhetsorganisationerna. OSSE är också den
centrala organisationen för förhandlingar om europeisk nedrustning.
Regeringen understryker i skrivelsen det praktiska PFF-samarbetets
förtroendeskapande roll. Grundandet av ett regionalt PFF-centrum vid Försvarets
internationella kommando i Almnäs skall ses i detta sammanhang. Detta centrum
är ett viktigt redskap för att förbättra förmågan att delta i fredsfrämjande
övningar och krisinsatser. En förstärkt roll för PFF i Östersjöområdet med
deltagande av samtliga Östersjöstater och viktiga Natoländer, däribland Förenta
staterna, har positiva effekter för samarbetet och säkerheten i vårt närområde.
Genom EAPR och PFF bidrar Sverige vidare till att stärka uppbyggnaden av
demokratiskt kontrollerade försvarsmakter i Central- och Östeuropa.
En av de svenska målsättningarna med PFF-deltagandet är att stödja
uppbyggnaden av civilt försvar i andra länder. Sverige har, tillsammans med
bl.a. Ryssland, aktivt deltagit i PFF på detta område. EAPR innebär ökade
möjligheter till fördjupat samarbete beträffande det civila försvaret.
Regeringens bedömning är att det ligger i Sveriges intresse att aktivt delta
i EAPR och det fördjupade PFF. Detta är ett sätt på vilket Sverige kan medverka
till skapandet av en alleuropeisk säkerhetsordning, i vilken EAPR och PFF utgör
viktiga beståndsdelar.
PFF:s breddade övningsinnehåll
PFF:s övningsprogram har hittills omfattat tre områden: fredsbevarande,
räddningstjänst och humanitära insatser. Övningsprogrammet breddas nu till att
omfatta alla typer av uppgifter som inte berör territorialförsvar och
säkerhetsgarantier. Tyngdpunkten kommer framgent att ligga på fredsfrämjande
verksamhet.
Enligt 1996 års försvarsbeslut skall Sverige med militära och civila resurser
kunna delta i internationella fredsfrämjande och humanitära insatser och
förberedelser för sådana. En förutsättning för svenskt deltagande i sådana
insatser är att de har mandat från FN eller OSSE. Regeringen framhåller i
skrivelsen att PFF-övningar utgör ett viktigt instrument för att hålla en hög
beredskap på området.
Det utvidgade PFF-samarbetet ger också partnerländerna möjligheter att spela
en större roll i planering och ledning av gemensamma övningar. Stärkt
ansvarstagande av partnerländerna rörande övningar bidrar till att öka det
ömsesidiga utbytet mellan Nato- och partnerländerna och kan enligt regeringens
bedömning också verka stimulerande för de länder som hittills deltagit i
begränsad omfattning i PFF.
Det är regeringens bedömning att deltagande i PFF:s breddade övningsprogram
stärker Sveriges förmåga att medverka med militära och civila resurser i
fredsfrämjande och humanitär verksamhet på ett säkert och effektivt sätt. Genom
att PFF:s övningsprogram breddas till att omfatta alla typer av fredsfrämjande
uppgifter ges övningarna mer realistiska förutsättningar och utbytet av dessa
kan öka.
Svensk närvaro i Natostaber
Natohögkvarteret i Bryssel har det övergripande politiska och militära ansvaret
för PFF-verksamhet och krishanteringsfrågor. Det militära planeringsarbetet för
PFF-aktiviteter och fredsfrämjande operationer sker på olika nivåer i Natos
staber.
Avsikten är att stärka partnerländernas möjligheter till insyn och inflytande
i militära PFF-frågor vid Natos högkvarter och staber. Natos militärkommitté
kommer att sammanträda regelbundet med partnerländerna inom EAPR för att
diskutera PFF- och krishanteringsfrågor. Partnerländerna kommer även att kunna
utse nationella förbindelseofficerare att i ökad omfattning bidra till det
dagliga PFF-arbetet i Natos högkvarter och i olika Natostaber. Sverige har
redan i dag, i likhet med de flesta PFF-länder, en förbindelseofficer vid PFF:s
koordineringsenhet i Mons, Belgien, och en förbindelsofficer vid
Natohögkvarteret i Bryssel.
Särskilda PFF-enheter med officerare från partnerländerna skall tillskapas,
vilka skall ingå som separata delar i reguljära Natostaber. Regeringen betonar
att denna organisatoriska lösning innebär att en tydlig gräns dras mellan
krishanteringsuppgifter och territoriellt försvar.
Även om arrangemanget inte ger partnerländerna något formellt inflytande,
kommer det att ge värdefull kunskap om Natos strukturer och arbetssätt samt
planering av konflikthanteringsoperationer.
Närvaron av förbindelseofficerare förbättrar Sveriges möjligheter att påverka
utformningen av PFF-aktiviteter och fredsfrämjande insatser. Nationella
ställningstaganden underlättas och beredskapen att agera förbättras.
Regeringen bedömer att Sverige har intresse av representation vid Natos
högkvarter och staber på olika nivåer, både i form av förbindelseofficerare och
internationella tjänster vid PFF-enheter. För svensk insyn i
krishanteringsinsatser är det i första hand viktigt att representation
säkerställs i Europakommandot Supreme Headquarters Allied Powers Europe
(SHAPE). Regeringen kommer att från fall till fall ta ställning till
representation i internationella staber.
Natos erbjudande att öppna delegation och ackreditera ambassadör
Vid Natos toppmöte i Madrid den 8 juli i år beslutades att inbjuda
partnerländerna att utse ambassadör och upprätta delegation vid organisationen.
Sveriges aktiva engagemang i PFF-samarbetet har lett till att en stor del av
tjänstemännen vid Sveriges ambassad i Bryssel i dag arbetar med dessa frågor.
Samråd om den praktiska utformningen av PFF sker genom diplomatiska kontakter
med Natohögkvarteret i Bryssel och vid Natos militära högkvarter i Mons. De
diplomatiska och militära kontakterna kan förväntas öka genom EAPR och det
fördjupade PFF-samarbetet.
För att Sverige skall kunna bidra till den process som nu inleds inom EAPR
och det fördjupade PFF-samarbetet är det angeläget att Sverige kontinuerligt
deltar i och nära följer detta arbete. Regeringen har med anledning härav
utnämnt Sveriges ambassadör i Bryssel att även vara Sveriges ombud vid Nato.
För att Sverige skall kunna ta till vara de ökade möjligheter till insyn och
inflytande i militära PFF-frågor som ges i Natohögkvarteret, avser regeringen
vidare att stärka den militära representationen vid ambassaden i Bryssel. Inom
ramen för EAPR planerar regeringen att utse en svensk militär representant att
delta i möten mellan Natos militärkommitté och partnerländerna i frågor som rör
PFF och krishantering. Den totalförsvarsrådgivare som regeringen nyligen
tillsatt vid ambassaden i Bryssel utgör också en betydelsefull resurs för
svenskt deltagande i det fördjupade PFF.
Ett politisk-militärt ramverk för krishanteringsoperationer
Det har länge varit en uttalad svensk uppfattning att länder som bidrar med
trupp till en internationell krishanteringsoperation också skall ges insyn i
och inflytande över planering och ledning av insatsen. Genom ett svensk-finskt
initiativ vid EU:s regeringskonferens har denna princip skrivits in i den del
av EU-fördraget som behandlar militära krishanteringsinsatser till vilka EU
tagit initiativet och som genomförs av Västeuropeiska unionen (VEU).
Det är en svensk målsättning, med beaktande av erfarenheterna från IFOR och
SFOR, att arrangemangen för insyn och inflytande ges en permanent och förstärkt
form i det politisk-militära ramverk för krishanteringsinsatser som avses
utarbetas inom EAPR.
Diskussioner om att skapa detta ramverk för Natoledda krishanteringsinsatser
förs för närvarande inom Nato och med partnerländerna i EAPR. Regeringen avser
att aktivt delta i arbetet för att stärka partnerländernas möjligheter till
insyn och inflytande i Natos planerings- och beslutsprocesser för
krishanteringsinsatser.
Ambitionen är att finna en modell som ger partnerländerna möjligheter till
insyn i och inflytande över såväl den politiska som militära styrningen av
Natoledda krishanteringsoperationer. Det har varit ett uttalat svenskt önskemål
att partnerländerna ges möjlighet att framföra sina ståndpunkter i ett tidigt
skede av planerings- och beslutsprocesserna. Under pågående operation bör
partnerländer som deltar med trupp dessutom vara representerade i de staber som
leder själva insatsen.
Planerings- och översynsprocess
Sveriges deltagande i IFOR/SFOR i Bosnien har understrukit värdet av
planerings- och översynsprocessen som ett instrument för fortsatt utveckling av
vår samverkansförmåga beträffande fredsbevarande och humanitära insatser.
Den vidareutvecklade planerings- och översynsprocessen, i vilken
erfarenheterna från insatserna i Bosnien-Hercegovina har tagits till vara,
bidrar till att främja effektiviteten i planeringen inför gemensamma
internationella fredsinsatser. Planer finns på att införa särskilda
partnerskapsmål för PFF-länderna, i syfte att underlätta identifieringen av
styrkor och resurser som kan göras tillgängliga för fredsfrämjande operationer.
Partnerskapsmålen kommer inte att innebära några bindande åtaganden för
partnerländerna. Beslut om att ställa styrkor till förfogande skall även
fortsättningsvis fattas från fall till fall.
Regeringen betonar att den för Sverige grundläggande möjligheten att självt
kunna avgöra på vilka områden och i vilken utsträckning vi vill samarbeta
kommer även framgent att gälla.
Regeringen anser att samtliga försvarsgrenar bör ha en internationell
grundförmåga. Vissa enheter bör även ha en förhöjd förmåga. Den förhöjda
förmågan skall i första hand eftersträvas för sådana förband som kan förväntas
bli efterfrågade i internationella fredsfrämjande och humanitära insatser och
där svenska resurser är särskilt lämpade.
På kort sikt vill regeringen lägga tonvikten vid att öka den militära
samverkansförmågan för fredsfrämjande och humanitära insatser vad gäller metod
och arbetssätt enligt Natostandard. Strävan bör vara att samtliga svenska
officerare skall ha sådana kunskaper och färdigheter i internationella metoder
och arbetssätt att de med viss kompletterande utbildning vid behov skall kunna
samarbeta med personal från Natos medlemsländer och partnerländer. Särskild
hänsyn skall i detta arbete tas till Sveriges förmåga att samverka med de
nordiska länderna i fredsfrämjande insatser.
Behov av ökad interoperabilitet finns även i civila insatser som t.ex.
humanitär katastrofhjälp. På detta område är FN det ledande organet. Regeringen
anser det angeläget att stödja det arbete som pågår inom FN för att förbättra
den internationella samverkansförmågan vid civila insatser. Regeringen har
tillsatt en särskild utredare med uppgift att bl.a. ta initiativ till
civil-militära utbildningsprojekt. Regeringen har också utsett en särskild
interdepartemental grupp för beredning av beslut om svenskt deltagande i
fredsfrämjande insatser, där olika civila liksom militära aspekter på
insatserna samordnas.
Regeringen bedömer sammanfattningsvis att det finns ett svenskt intresse av
fortsatt deltagande i planerings- och översynsprocessen. Regeringen avser
därför att under hösten, i dialog med Nato, fastställa samverkansmål för en
andra period som kommer att löpa t.o.m. år 1999.
Sammanfattning av motionerna
I Moderata samlingspartiets partimotion 1997/98:Fö211 (m) yrkande 1 betonas
vikten av europeisk samverkan på det säkerhetspolitiska området. Det finns i
Europa starka sammanhållande krafter som verkar för frihet, demokrati och
välstånd. Aldrig förr har de goda krafterna varit så välorganiserade och så
samspelta i strävan att säkra de goda värdena på hela vår kontinent.
Förutsättningen är ett idogt arbete på den europeiska säkerhetsstrukturen. Alla
européer måste värna samarbetet och vårda dess utveckling även om samarbete
medför problem när olika kulturer, traditioner och attityder skall mötas.
I motionens yrkande 2 anförs att Nato bildar ryggraden i den framväxande nya
säkerhetsstrukturen. Det sker i huvudsak på tre sätt: Genom projiceringen av en
tillräcklig och därmed trovärdig styrka, genom det utökade militära samarbetet
och genom genomförandet av fredsbevarande operationer i Natos regi. Nato är den
enda organisation som kan genomföra fredsbevarande operationer i större skala.
Organisationen framstår tydligt som ryggraden i den alleuropeiska freds- och
säkerhetsordning som alla partier i Sverige menar är målet för svensk politik.
Samarbetet med de baltiska staterna står i fokus i motionens yrkande 3. Under
en övergångsperiod, i avvaktan på de baltiska ländernas Natomedlemskap, menar
Moderaterna att det är särskilt viktigt att det säkerhetspolitiska och militära
samarbetet mellan de baltiska länderna och Nato respektive Norden byggs ut och
intensifieras. Militär samverkan med grannländerna är och blir i allt högre
grad en självklarhet i Europa. Även utan alliansförpliktelser bör försvaret av
både Nordkalotten och den skandinaviska halvön som helhet kunna bli långt mer
effektivt genom ökat militärt samarbete mellan Sverige och grannländerna.
I motionens yrkande 4 understryks vikten av att den svenska försvarsförmågan
upprätthålls också i tider av fred och kris. Det militära försvaret har
betydelse långt innan det kommer till användning i en traditionell
krigssituation, ett hot som i dag ter sig tämligen avlägset. Som ett politiskt
verktyg har militär styrka i modern tid förbehållits andra och då företrädesvis
regionalt dominerande stormakter. I praktiken utgör den militära potentialen en
komponent också i Sveriges politiska agerande på den internationella arenan.
Vårt uppträdande i den gråzon av kriser och konflikter som kan bli aktuella i
närområdet har stor betydelse för att förhindra att kris blir till krig.
I Folkpartiets partimotion 1997/98:Fö228 yrkande 1 och i kommittémotionen
1997/98:U11 yrkande 1 framhålls att med fördraget mellan Nato och Ryssland
förankras Ryssland i det fortsatta säkerhetssamarbetet i Europa. Det är mycket
välkommet. Samtidigt finns en risk att fördragets konstruktion befäster
Rysslands ställning som Natos motpart, vilket kan vara olyckligt för såväl
säkerhetssamarbetet i Europa som för Rysslands egen utveckling. Folkpartiet
anser att det skulle vara i svenskt intresse att Nato står öppet för alla
demokratier i Europa, som önskar bli medlemmar utan begränsning i tid eller
rum, och som därför inte utesluter Ryssland. Beslutet i samband med Natos
toppmöte i Madrid att inleda förhandlingar om en utvidgning till att omfatta
Polen, Tjeckien och Ungern är välkommet. Folkpartiet beklagar att varken
Slovenien eller någon av de baltiska staterna omfattades av beslutet. Om detta
visar sig ha långsiktig varaktighet kan det visa sig vara olyckligt inte minst
för utvecklingen av den säkerhetspolitiska stabiliteten i Östersjöområdet. Den
svenska regeringens oförmåga att i rent svenskt säkerhetspolitiskt egenintresse
aktivt stödja de baltiska staternas önskemål om Natomedlemskap har inte
underlättat en för Östersjöregionen mer önskvärd utveckling i detta avseende.
Att med all kraft stödja de baltiska staternas önskemål om medlemskap i EU är
inget alternativ till Natomedlemskap, men blir i detta perspektiv än mer
angeläget för Sverige. Om de baltiska staterna för överskådlig tid utestängs
från medlemskap i Nato ökar det ytterligare Sveriges ansvar för att medverka
till att stärka deras säkerhet. Sverige skall bidra till att skapa en
alleuropeisk fredsordning. Nato bör utvecklas till en struktur för gemensam
säkerhet i vår världsdel med Sverige som medlem. Det finns inte anledning att
nu ompröva den militära alliansfriheten, men full handlingsfrihet bör råda
inför den fortsatta säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa. Skulle Nato
exempelvis utvidgas med de baltiska staterna och Finland är det uppenbart att
frågan kommer i ett nytt läge.
I kommittémotion 1997/98:U7 (m) välkomnar Moderaterna det fördjupade samarbete
med Nato som den aktuella skrivelsen är uttryck för. Motionärerna vill dock att
regeringen utser en särskild ambassadör vid Natohögkvarteret i Bryssel. EAPR
och det fördjupade PFF-samarbetet är av så stor betydelse att den ökade resurs,
och den positiva markering, som ett sådant beslut skulle innebära vore väl
motiverad, heter det i motionen.
I den enskilda motionen 1997/98:U8 (mp) motsätter sig Miljöpartiet i yrkande 1
ett deltagande i PFF utöver övningar som har med strikt fredsbevarande och
humanitär verksamhet, miljöskydd och räddningstjänst att göra. Sverige bör inom
ramen för PFF kraftigt markera mot en fördjupad militär samordning med Nato.
I samma motions yrkande 2 säger sig motionärerna sakna en redogörelse för
OSSE:s betydelse vad gäller fredsbevarande åtgärder och krishantering.
Motionärerna menar att OSSE:s roll på det fredsbevarande området skall stödjas
och understrykas.
Yrkande 3 behandlar Sveriges representation vid Natostaber. Det är enligt
Miljöpartiet inte förenligt med den svenska militära alliansfriheten att ha
representanter i Natostaber, varför motionärerna menar att ett sådant samarbete
för Sveriges del skall vara uteslutet.
Av samma skäl - att förtroendet för den militära alliansfriheten undergrävs -
motsätter sig Miljöpartiet i yrkande 4 att Sverige har utnämnt Sveriges
ambassadör i Bryssel att vara ombud vid Natos högkvarter i Bryssel.
Miljöpartiet avvisar också - i yrkande 5 - svenskt deltagande i EAPR.
Sveriges deltagande i detta samarbete påverkar trovärdigheten av vår militära
alliansfrihet. Att aktivt arbeta för att stärka den politiska dimensionen av
PFF-samarbetet, vilket EAPR syftar till, är inte förenligt med Sveriges
säkerhetspolitiska vägval.
Eftersom PFF-samarbetet innebär att Sverige stegvis närmar sig Nato,
samtidigt som man hävdar att den militära alliansfriheten ligger fast, måste
det svenska partnerskapsprogrammet, IPP, bli föremål för riksdagens prövning,
heter det i motionens yrkande 6.
Kristdemokraterna välkomnar Sveriges deltagande i den nya samarbetsform som
EAPR innebär, men motionärerna framför i kommittémotionen 1997/98:U9 (kd)
yrkande 1 ett önskemål om att Sverige bör verka för ett fördjupat EAPR-
samarbete också vad gäller civil beredskap. EAPR-stadgans artikel 11 nämner
uttryckligen civil beredskap som ett område för samarbete, och
Kristdemokraterna vill att Sverige verkar för och deltar i ett sådant fördjupat
samarbete.
I samma motions yrkande 2 vill Kristdemokraterna att Sverige upprättar en
totalförsvarsdelegation vid Natos högkvarter i Bryssel. Detta för att bättre
kunna ta till vara de ökade möjligheterna till insyn och inflytande som nu
erbjuds, både vad gäller samarbete inom området civil beredskap och i militära
PFF-frågor.
Sveriges samarbete med Nato har utvecklats snabbt de senaste åren, och denna
fördjupning antar motionärerna kommer att fortsätta. Kristdemokraterna anser
det därför rimligt, yrkande 3, att regeringen i en årlig redogörelse till
riksdagen redogör för hur PFF- och EAPR-samarbetet utvecklas vidare.
I Vänsterpartiets partimotion 1997/98:U10 (v) vill partiet, yrkande 1, att
Sverige lämnar PFF-samarbetet. Den strävan efter ökad internationell
samverkansförmåga som präglar det svenska deltagandet i PFF, innebär en ensidig
anpassning till, och beroende av, Natostandard, på alla militärt relevanta
områden. Denna harmonisering mellan en alliansfri stat och en militärallians
innebär att betydelsen av alliansfriheten i praktiken urholkas. De farhågor som
Vänsterpartiet därvidlag reste redan 1994, vid Sveriges inträde i PFF-
samarbetet, har besannats, heter det i motionen. Det finns också en reell risk
att detta samarbete innebär ett första steg in i militäralliansen Nato. Det
fördjupade samarbetet har fått en alltför stark militär prägel.
I yrkande 2 framhåller partiet FN:s och OSSE:s ställning som centrala
organisationer på det fredsfrämjande området. I operationer liknande IFOR- och
SFOR-insatserna, bör ledningen utövas direkt av FN eller OSSE. Det finns
uppenbara risker med att låta en militärallians med starkt beroende av USA
dominera internationella fredsfrämjande operationer. Vad gäller OSSE, borde
organisationen reformeras så att den blir det ledande säkerhetspolitiska
organet i Europa, med ansvar också för fredsfrämjande operationer. OSSE
tillhandahåller redan i dag ett politiskt ramverk för diplomatiska
konsultationer om kriser och konflikter. Dessa mekanismer borde utvecklas
ytterligare enligt Vänsterpartiet.
I kommittémotion 1997/98:U11 (fp) yrkande 2 behandlas Sveriges deltagande i
EAPR-samarbetet. Folkpartiet instämmer i regeringens bedömning att detta kan
ske på den militära alliansfrihetens grund, men erinrar om de skyldigheter till
militära ingripanden som Sverige redan med grund i FN-stadgan har accepterat. I
övrigt betonas att deltagandet i EAPR skall ses dels som ett bidrag till en
alleuropeisk säkerhetsstruktur, dels som ett sätt att bidra till ökad säkerhet
i Sveriges närområde.
Av störst betydelse bland de av regeringen nu vidtagna åtgärderna är dock
deltagandet i det fördjupade PFF-samarbetet, påpekar motionärerna i motionens
yrkande 3. Folkpartiet pekade tidigt på vikten av specifika insatser syftande
till ett stärkande av PFF. Bland dessa framhålles i yrkandet särskilt
satsningen på ökad internationell samverkansförmåga, som nu utgör en central
del i regeringens skrivelse. Samtliga vapengrenar bör kunna delta i PFF-
samarbetet, och detta skall omfatta även insatser med grund i FN-stadgans
kapitel VII.
Folkpartiet anser vidare, yrkande 4, att det viktiga och omfattande arbete
som rör Nato motiverar att en särskild ambassadör för dessa frågor inrättas i
Bryssel. På samma sätt som är fallet beträffande EU, är det rimligt att Sverige
har en delegation för att nära följa arbetet inom Nato.
Centerpartiet välkomnar i partimotion 1997/98:U210 (c) yrkande 9 de möjligheter
till utökat säkerhetspolitiskt samarbete som nu erbjuds genom tillskapandet av
EAPR. Rätt utnyttjad kan den svenska militära alliansfriheten vara en stor
tillgång i byggandet av en gemensam europeisk fredsordning. Sverige bör kunna
samarbeta med Nato på alla områden utom de som rör försvaret av vårt eget
territorium eller vad gäller kravet på ömsesidiga försvarsgarantier.
Samarbetslinjen är självklar eftersom den gagnar såväl vår egen säkerhet som
säkerheten i vårt närområde och i Europa som helhet. EAPR kan bli en viktig
mötesplats för planering och samordning av bland annat internationella
insatser. Sverige bör medverka till att utveckla samarbetet mellan Nato och
militärt alliansfria länder inom EAPR. Sverige bör aktivt driva på för att
fördjupa det säkerhetsfrämjande civila samarbetet inom PFF och för att öka
förmågan att samverka mellan civila och militära enheter.
Miljöpartiets partimotion 1997/98:U407 (mp) behandlar ett flertal
frågeställningar med bäring på säkerhetspolitiken. I motionens yrkande 1 gör
Miljöpartiet bedömningen att den svenska medverkan i olika försvars-relaterade
verksamheter skadar trovärdigheten för den militära alliansfriheten.
Regeringens agerande sker utan mandat från svenska folket, heter det i
motionen. Miljöpartiet vill att regeringen till riksdagen återkommer med en
handlingsplan för hur trovärdigheten för den svenska militära alliansfriheten
skall återupprättas.
Fram till dess att riksdagen tar ställning till denna handlingsplan måste all
övningsverksamhet som sker i PFF:s regi, som inte har med strikt fredsbevarande
och humanitär verksamhet, miljöskydd och räddningstjänst att göra, för svensk
del vara utesluten (yrkande 2).
Detsamma skall gälla samarbetet på krigsmaterielsidan inom ramen för WEAG
samt det aktiva observatörskapet i VEU. Enligt Miljöpartiet är ett medlemskap i
WEAG, yrkande 4, inte förenligt med en trovärdig militär alliansfrihet. I
stället för att på alla sätt hålla krigsmaterielindustrin under armarna, borde
Sverige koncentrera sig på att ställa om krigsmateriel-industrin till civil
produktion och ?avrustningsindustri?.
Sverige är aktiv observatör i VEU (Västeuropeiska unionen). En organisation
som, enligt VEU:s ministerråd sommaren 1997, skall ?bidra till den gradvisa
utformningen av en gemensam försvarspolitik samt se till att den genomförs
praktiskt genom att ytterligare utveckla sin operativa roll?. Inte heller ett
aktivt observatörskap i VEU är förenligt med en militärt alliansfri politik,
menar Miljöpartiet i yrkande 5.
Inom ramen för PFF-samarbetet samråder Natostaterna med respektive
medlemsstat för att enas om ett Individuellt partnerskapsprogram (IPP). Här
framgår målet för samarbetet under de kommande två åren, vad landet utfäster
sig och deltar i samt vilka resurser det ställer till förfogande. Denna IPP
uppdateras årligen. Sverige har enligt Miljöpartiets mening gjort avsteg från
det gällande partnerskapsprogrammet, eftersom svenskt jaktflyg och svenska
ubåtar har deltagit i övningar inom ramen för PFF. Denna ändrade inriktning
borde föregåtts av ett riksdagsbeslut. Miljöpartiet vill i yrkande 3 att den
kommande IPP:n föreläggs riksdagen.
I Moderaternas enskilda motion 1997/98:U802 (m) behandlas Natos förestående
utvidgning. I motionens yrkande 6 sägs att Sverige naturligt hör hemma i det
europeiska samarbetets alla delar. I detta inkluderas också medlemskap i VEU
och Nato. Nato har efter det kalla kriget delvis förändrat sin roll. Kvar finns
den militära säkerhetens kärna, med alliansförpliktelser mellan
medlemsländerna. Därtill har kommit en allt viktigare politisk och
säkerhetspolitisk roll för Nato. Utan Nato saknar Europa strukturer för att
agera i fredsbevarande och fredsskapande operationer av större dignitet. Den
militära alliansfriheten är ett medel i svensk säkerhetspolitik, inte ett mål.
I varje tid måste Sverige välja den väg som bäst gynnar vår säkerhetspolitiska
situation och bidrar till stabilitet i vår del av världen. När Sverige skall
söka medlemskap är enligt Moderaterna närmast en lämplighetsfråga.
I Vänsterpartiets partimotion 1997/98:U807 (v) yrkande 1 görs en beskrivning av
den säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa under senare år. Från Ryssland
utgår enligt Vänsterpartiet i dag inget militärt hot. I motionen betonas att
landet varken har förmågan eller viljan att ingripa militärt för att påverka
skeeendet i grannländerna. Den halva miljon soldater som före murens fall var
stationerade i Östeuropa är nu ett minne blott. Den militära materielen
underhålls inte på samma sätt som förr och de ryska förbandens utbildningsnivå
sjunker. Sammantaget innebär dessa fakta att Sveriges säkerhetspolitiska läge
väsentligt har förbättrats. Ett kvardröjande problem är enligt Vänsterpartiet
de återstående kärnvapnen i Ryssland, men i motionen betonas att antalet sådana
vapen har minskat kraftigt.
Utskottets överväganden
Inledningsvis berör utskottet översiktligt den allmänna inriktningen av
Sveriges säkerhetspolitik, för att sedan behandla enskilda moment i denna, som
Sveriges bidrag till uppbyggandet av en europeisk krishanteringsförmåga. På
detta sätt vill utskottet teckna en bakgrund till behandlingen av det nu
inledda EAPR-samarbetet, och de överväganden som där blir aktuella.
Sveriges säkerhetspolitik
Sveriges säkerhetspolitik syftar ytterst till att bevara vårt lands frihet och
oberoende. Vårt säkerhetspolitiska mål är att i alla lägen och i former som vi
själva väljer trygga en handlingsfrihet att - såsom enskild nation och i
samverkan - kunna utveckla vårt samhälle. Detta fastslogs av riksdagen den 6
december 1995, då beslut fattades om försvarsbeslutets etapp 1.
Det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet uppehöll sig i betänkande
1996/97:UFöU1 utförligt vid den säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa. I
anslutning till vad som där sades, vill utskottet framhålla några relevanta
aspekter därvidlag.
Den säkerhetspolitiska situationen i Europa har genomgått genomgripande
förändringar under de senaste åren. Det europeiska säkerhetsmönstret är
fortsatt under stark utveckling. Det svenska deltagandet i och samarbetet med
de europeiska organisationerna bör i takt med den internationella utvecklingen
anpassas till vad som bäst svarar mot svenska intressen. De förhållanden som nu
håller på att byggas upp präglas av ett omfattande och växande samarbete inom
ramen för delvis överlappande och samverkande organisationer och strukturer, i
vilka samarbetet även omfattar säkerhetspolitiken.
Det är väsentligt att Sverige inte hamnar i ett sämre läge när den
säkerhetspolitiska strukturen förändras. Det rör sig om för Europas säkerhet
kvalitativt nya former av samverkan, i vilka alla europeiska stater har en roll
att spela. Förutsättningarna för Sveriges säkerhetspolitik är därmed annorlunda
än under det kalla krigets epok. Ett aktivt deltagande i det europeiska
samarbetet är en förutsättning för att en stat skall kunna påverka utvecklingen
och bidra till att skapa en ny freds- och säkerhetsordning på vår kontinent.
Det gäller inte minst de mindre och medelstora europeiska staterna.
Sveriges militära alliansfrihet syftande till att vårt land skall kunna vara
neutralt i händelse av krig i vårt närområde består. Den förutsätter att vi har
en betryggande försvarsförmåga. Bevarandet av den militära alliansfriheten
förutsätter inte att Sverige i något annat avseende skulle behöva ålägga sig
restriktioner vad gäller deltagandet i det framväxande mångfasetterade
samarbetet. Den svenska säkerhetspolitiken karakteriseras tvärtom av ett aktivt
och fullvärdigt deltagande i arbetet för de mål som numera delas av alla
europeiska stater. Det är därför viktigt att Sverige bevarar handlingsfriheten
att i takt med förändringar i omvärlden kunna utveckla sitt deltagande i det
europeiska säkerhetssamarbetet.
De medel som bäst lämpar sig för att nå säkerhetspolitikens mål betingas av
den långsiktiga utvecklingen i världen runt omkring oss. En permanent bindning
av svensk utrikespolitik för varje tänkbart läge i en oförutsägbar framtid bör
avvisas. Alla bedömningar av konsekvenserna av ett eventuellt Natomedlemskap
för länder gränsande till Sverige bygger på hypotetiska antaganden.
Utskottet avstyrker därmed motionerna Fö211 (m) yrkande 1, Fö228 (fp) yrkande 1
(delvis), U11 (fp) yrkande 1 (delvis) samt U802 (m) yrkande 6.
Beträffande de traditionella säkerhetspolitiska hoten mot Sverige, konstaterade
det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet i betänkande 1996/97:UFöU1 att
det råder en grundläggande osäkerhet om den säkerhetspolitiska utvecklingen på
längre sikt, men att väpnade angrepp, som skulle kunna hota Sverige i dag, ter
sig osannolika. Det sammansatta utskottet menade också att den mer framträdande
osäkerheten om bl.a. utvecklingen i Ryssland understryker att vårt försvar
måste ha en god förmåga till anpassning efter förändringar i den militära
hotbilden.
Utskottet instämmer i det sammansatta utskottets bedömning av den militära
hotbilden, och noterar att försvarsberedningen för närvarande analyserar den
fortsatta utvecklingen. Försvarsberedningens slutsatser kommer att behandlas av
riksdagen i samband med de återkommande säkerhetspolitiska kontrollstationerna.
Utskottet anser därmed motionerna Fö228 (fp) yrkande 1 (delvis), U11 (fp)
yrkande 1 (delvis) och U807 (v) yrkande 1 besvarade.
Det breda säkerhetsbegreppet som utgångspunkt för fredsfrämjande verksamhet
I ett motionsyrkande, Fö211 (m) yrkande 4, understryks vikten av att den
svenska försvarsförmågan upprätthålls också i tider av fred och kris. Den
militära potentialen är en komponent också i Sveriges politiska agerande på den
internationella arenan. Vårt uppträdande i den gråzon av kriser och konflikter
som kan bli aktuella i närområdet har stor betydelse för att förhindra att kris
blir till krig, heter det i motionen.
Utskottet konstaterar att säkerhet inte bara är en militär fråga eller en
fråga om att undvika krig. Det är även en fråga om att på andra sätt skapa
förutsättningar för fred. I etapp 1 av det gällande försvarsbeslutet, som
fattades av riksdagen den 6 december 1995, etablerades det s.k. breda
säkerhetsbegreppet.
De senaste årens utveckling medför att man i dag måste teckna en bredare bild
av tänkbara risker, hot och påfrestningar. Dessa sträcker sig från den hårda
kärnan av mer traditionella säkerhetspolitiska hot som långsiktigt inte kan
uteslutas, över de nya konflikter som tenderar att blossa upp i det kalla
krigets spår, till de hot och risker som följer av den globala utvecklingen och
de moderna samhällenas sårbarhet. De underliggande konfliktorsakerna kan sökas
i såväl politiska som etniska, religiösa, ekonomiska, sociala och miljömässiga
förhållanden.
Utskottet vill framhålla att det med utgångspunkt i denna komplexa
omvärldsbeskrivning kan vara svårt att dra skarpa gränser mellan vad som är
risker i fred och vad som är att betrakta som säkerhetspolitiskt relevant.
Kännetecknande för diskussionen kring ett bredare spektrum av hot och risker
och det vidgade säkerhetsbegreppet är den allmänna insikten om de direkta och
indirekta sambanden mellan olika aspekter på säkerhet. Sambanden gäller t.ex.
en positiv utveckling av ekonomi och miljö, respekt för demokrati och mänskliga
rättigheter m.m. som grund för internationell stabilitet och säkerhet. De
internationella fredsfrämjande insatserna som syftar till att hindra eskalering
och spridning av konflikter, bör också ses i ljuset av dessa samband.
Av det anförda följer att det svenska totalförsvaret måste vara väl förberett
för att möta delvis nya typer av hot, också i tider av relativt lugn.
Utskottet avstyrker därmed motion Fö211 (m) yrkande 4.
Sveriges deltagande i internationellt fredsfrämjande arbete
Sveriges medlemskap i FN har alltid bildat utgångspunkt för våra bidrag till
det globala fredsfrämjande arbetet.
Det är Sveriges strävan att på detta område också samarbeta med Europas alla
säkerhetsorganisationer.
Förutom vår medverkan i FN deltar vi sålunda aktivt i utformningen av EU:s
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik och i OSSE:s breda
konfliktförebyggande arbete. Sverige är observatör i Västeuropeiska unionen
(VEU) och vi samarbetar med Nato och flertalet europeiska stater inom ramen för
Partnerskap för fred (PFF). I det senare sammanhanget vill utskottet framhålla
Sveriges deltagande i IFOR- och SFOR-styrkorna i det forna Jugoslavien.
Utskottet vill i detta sammanhang framhålla att det är praktiska och logistiska
skäl som ligger bakom att FN och OSSE inte lett dessa insatser, utan agerat i
kraft av sin politiskt mandatgivande kompetens.
OSSE är ett centralt alleuropeiskt instrument för konfliktförebyggande och
konflikthanterande insatser. Organisationen har i dag en begränsad och ännu ej
utnyttjad kapacitet att leda och genomföra militära fredsfrämjande operationer.
Olika former av förebyggande åtgärder, politisk krishantering och insatser
efter kriser eller konflikter tillhör OSSE:s viktigaste uppgifter. OSSE:s
verksamhet är en viktig utgångspunkt för allt arbete med det vidgade
säkerhetsbegreppet.
De insatser som görs av Europarådet för att stärka demokratin och respekten
för mänskliga rättigheter är också mycket viktiga.
Till denna bild kan fogas det regionala och bilaterala samarbetet med våra
grannstater, vilket särskilt fokuserar på Östersjöområdet.
Händelseutvecklingen i det forna Jugoslavien har visat på ett tydligt behov
av ett gemensamt och beslutsamt europeiskt agerande vid hastigt uppflammande
konflikter. Ett centralt moment i det svensk-finska initiativet vid
regeringskonferensen IGC var förslaget att uttryckligen i EU:s fördrag ange att
Petersbergsuppgifterna är gemenskapsuppgifter och därmed understryka vikten av
ett samfällt europeiskt agerande i den fredsfrämjande verksamheten. Förslaget
innebar inte att Sverige accepterar en rörelse i riktning mot ett gemensamt
försvar för egen del, inte heller att observatörskapet i VEU påverkas.
Förslaget hade bäring på de fall där fredsfrämjande operationer genomförs under
VEU:s ledning, efter ett initiativ från EU. Det svensk-finska initiativet var
lyckosamt och återspeglas i Amsterdamfördraget. Riksdagen kommer att ta
ställning till det samlade resultatet av regeringsförhandlingarna senare under
innevarande riksmöte.
Frågan om Sveriges relation till VEU behandlades hösten 1994 av riksdagen,
och utrikesutskottet konstaterade därvid (bet. 1994/95:UU5) att ett
observatörskap i VEU är förenligt med Sveriges alliansfrihet och att ett sådant
också skulle ge nödvändig insyn i och tillgång till de europeiska
säkerhetspolitiska diskussioner som pågår i den utvidgade VEU-kretsen. Också
som observatör i VEU verkar Sverige för att stärka den europeiska förmågan att
genomföra fredsfrämjande och fredsbevarande insatser. Vad gäller WEAG,
behandlades detta samarbete av riksdagen senast i det sammansatta utrikes- och
försvarsutskottets betänkande 1996/97:UFöU1. Det sammansatta utskottet
konstaterade där sammanfattningsvis att samarbetet inom WEAG inte medför några
negativa begränsningar i svenskt utrikespolitiskt agerande, och att samarbetet
är väl förenligt med Sveriges militära alliansfrihet.
Utskottet gör i dag ingen annan bedömning i dessa frågor.
Allt Sveriges deltagande i det internationella fredsfrämjande arbetet sker på
den militära alliansfrihetens grund. Det dynamiska momentet i svensk
säkerhetspolitik, våra aktiva bidrag till en ny alleuropeisk säkerhetsstruktur,
har vunnit respekt. Det finns ingen grund för att tala om en misstro mot svensk
säkerhetspolitik. Några åtgärder syftande till att återupprätta förtroendet för
Sveriges säkerhetspolitik, vilket motionärerna efterlyser, är inte
erforderliga. Utskottet vill betona att Sveriges strävan efter en ökad
europeisk krishanteringsförmåga tydligt kommer till uttryck i agerandet
gentemot de här nämnda organisationerna. Det råder därvidlag inga
motsättningar, ingen konkurrens, mellan olika forum. Utskottet förutsätter
tvärtom att regeringen på ett riktigt och genomtänkt sätt utnyttjar respektive
organisations komparativa fördelar. Ett mått av internationell arbetsfördelning
förefaller utskottet både önskvärt och nödvändigt. Betydelsen härav har
accentuerats inte minst sedan det breda säkerhetsbegreppet vunnit allmän
acceptans.
Därmed avstyrker utskottet motion U407 (mp) yrkandena 1, 4 och 5. Med det
anförda anser utskottet motionerna U8 (mp) yrkande 2 samt U10 (v) yrkande 2
besvarade.
Natos nya uppgifter
Nato utgör både ett instrument för kollektivt försvar mot yttre hot och ett
instrument för samfälld säkerhet byggd på nära politiskt och militärt samarbete
mellan medlemsstaterna. Den kollektiva försvarsdimensionen har kompletterats
med uppgiften att såväl främja stabilitet och fred i Europa som medverkan i
internationell krishantering. Det fredsfrämjande arbetet betonas alltmer.
Alliansen är f.n. en viktig del av Europas säkerhetsstruktur. Organisationen
bidrar, inte minst som instrument för Förenta staternas närvaro och engagemang,
till stabilitet och säkerhet i Europa.
IFOR- och SFOR-operationerna har placerat Nato i centrum när det gäller att
under FN-mandat genomföra större fredsfrämjande militära insatser. PFF-
samarbetet, säkerhetsfrämjande och krishantering synes bli allt viktigare
funktioner för Nato.
Organisationen är stadd i snabb förändring. Alliansen har på kort tid kommit
att bli en samlande kraft för genomförandet av större fredsfrämjande militära
insatser. Organisationen har utvecklats till att få för Europa som helhet
viktiga säkerhetsfrämjande uppgifter, dock kvarstår de ömsesidiga militära
säkerhetsgarantierna, tillsammans med det kollektiva försvaret, som kärnan i
samarbetet.
Utskottet har på annan plats i detta betänkande framhållit det breda
säkerhetsbegreppet som utgångspunkt för det fredsfrämjande arbetet. Ett mått av
internationell arbetsfördelning på detta område förefaller utskottet både
önskvärt och nödvändigt. Natos delvis nya uppgifter skall bedömas mot bakgrund
av dessa utskottets överväganden.
Enligt utskottets uppfattning är det kontinuerliga civila Europasamarbetet
överlägset i det ständigt pågående arbetet för en alleuropeisk
säkerhetsstruktur. Ett effektivt genomförande av fredsfrämjande militära
insatser är dock viktigt för en ökad europeisk krishanteringsförmåga. Där torde
Natos komparativa fördel vara tydligast.
Alliansens fortsatta anpassning till de förändrade uppgifterna kompletteras
av en tydligare europeisk inriktning. I denna utveckling ingår bl.a. en
genomgripande reformering av Natos militära ledningsstruktur, en strävan att
återinförliva Frankrike i det militära samarbetet och en breddning och
fördjupning av samarbetet inom PFF. Den överenskommelse beträffande CJTF, som
slöts i Berlin i juni 1996 var avsedd att ge Nato en mer flexibel
ledningsstruktur och att skapa möjligheter för VEU-ledda fredsfrämjande
insatser med utnyttjande av Natoresurser. Natos egen utvidgningsstudie från
1994 stipulerade att organisationens utvidgning skall ta hänsyn till den
politiska och säkerhetspolitiska utvecklingen i hela Europa, vara del av en
bredare europeisk säkerhetsarkitektur grundad på verkligt samarbete i hela
Europa, tjäna syftet att bevara ett odelat Europa och undvika nya skiljelinjer
samt kompletteras av en parallell utveckling av förhållandet till Ryssland.
Enligt Nato skall organisationen vara öppen för alla demokratiska stater i
Europa.
Utskottet vill i detta sammanhang framhålla bildandet av Nato-Rysslandsrådet
och EAPR som ytterligare exponenter för denna Natos strävan att undvika att nya
skiljelinjer dras upp i Europa, och överbrygga gamla. Det särskilda
partnerskapet mellan Nato och Ukraina tjänar samma övergripande syfte.
PFF-samarbetets säkerhetsskapande roll i Östersjöområdet förtjänar också att
framhållas.
Med det anförda anser utskottet motionerna Fö228 (fp) yrkande 1 (delvis) samt
U11 (fp) yrkande 1 (delvis) besvarade. Utskottet avstyrker motion Fö211 (m)
yrkande 2.
Sveriges hittillsvarande deltagande i PFF-samarbetet:
Vid Natostaternas toppmöte i Bryssel den 10-11 januari 1994 inbjöd Nato
medlemmarna i Nordatlantiska samarbetsrådet (North Atlantic Cooperation
Council, NACC) samt andra intresserade ESK-stater att samverka inom ramen för
initiativet Partnerskap för Fred (PFF).
Utgångspunkten för icke Natomedlemmars deltagande har varit att varje stat
själv definierar de områden inom vilka den är beredd att samarbeta. PFF-
samarbetets totala omfattning definierades i det ramdokument som var fogat till
Natostaternas inbjudan. PFF-programmet har syftat till att:
- underlätta öppenheten i nationella försvars-, planerings-, och
budgeteringsprocesser;
- säkerställa demokratisk kontroll av försvarsmakter;
- upprätthålla förmågan och beredskapen att bidra till operationer under FN:s
bemyndigande och/eller OSSE:s ansvar;
- genom samverkan med Nato uppnå gemensam planering, utbildning och övning för
att förstärka förmågan att genomföra operationer på det fredsbevarande
området, räddningsinsatser, insatser på det humanitära området och på andra
områden som parterna kan enas om;
- på längre sikt utveckla förmågan att samarbeta med militära enheter från
Atlantpaktens medlemsstater.
Inriktningen av ett enskilt deltagarlands medverkan i PFF har definierats av
landet självt, i ett s.k. presentationsdokument. För Sveriges vidkommande sker
allt samarbete inom ramen för PFF på den militära alliansfrihetens grund.
Samarbetet innefattar sålunda inga försvarsförpliktelser. Utgångspunkten för
Sveriges deltagande i PFF-samarbetet är viljan att medverka till en
alleuropeisk säkerhetsordning. Förutom att stärka den svenska förmågan till
medverkan i internationell krishantering syftar Sveriges PFF-deltagande även
till att sätta in det militära säkerhetssamarbetet i Östersjöområdet i ett
brett, alleuropeiskt perspektiv med engagemang från Nato, Ryssland och andra
partnerländer.
Också Sveriges säkerhetsfrämjande stöd till de baltiska staterna är ett
uttryck för strävan att bidra till ökad säkerhet i Östersjöregionen. Det
svenska säkerhetsfrämjande samarbetet med de baltiska staterna har fått allt
större bredd. Från den första tidens befästande av de baltiska ländernas
självständighet på basnivå - upprättande av strukturer och organ/myndigheter -
har stödet inriktats på att konsolidera och utveckla igångsatta projekt och
verksamheter. De största insatserna har gällt stödet till de tre ländernas
kust- och gränsbevakning, till räddningstjänst samt till skapandet av den
baltiska fredsbevarande bataljonen, BALTBAT. I detta projekt har Sverige
tillsammans med främst övriga nordiska länder och Storbritannien bistått de
baltiska länderna med att upprätta och utbilda moderna militära enheter. Detta
ger Estland, Lettland och Litauen möjlighet att på gängse villkor delta i
fredsfrämjande operationer och därmed på ett konkret, men även symboliskt och
politiskt betydelsefullt, sätt medverka i det europeiska samarbetet och
särskilt i den framväxande alleuropeiska säkerhetsordningen. Sverige stöder
upprättandet av BALTBAT:s motsvarighet på den marina sidan, BALTRON.
Vad motionärerna anför i motion Fö211 (m) yrkande 3 leder tanken till ett
samarbete innefattande även försvarsgarantier. Utskottet vill därför i detta
sammanhang understryka att Sverige, i enlighet med den militära
alliansfriheten, inte åtar sig försvarsförpliktelser beträffande andra länder.
Utskottet avstyrker motion Fö211 (m) yrkande 3.
Efter samråd mellan respektive partnerland och Nato har slutits en bilateral
överenskommelse om ett individuellt partnerskapsprogram för respektive land. Av
detta partnerskapsprogram har framgått vad landet utfäst sig att deltaga i, och
vilka resurser man ställt till förfogande.
Inför Sveriges deltagande i PFF (tidigare benämnt PFP) konstaterade
utrikesutskottet i sitt betänkande 1993/94:UU18 bl.a.:
Den stora betydelsen av förslaget ligger i att det nu mellan Europas stater
öppnar sig möjligheter för gemensamma insatser till gagn för en alleuropeisk
samarbetsordning men också för nya konkreta insatser på det fredsbevarande
området. - - -
Utskottet menar att PFP har förutsättningar för att tillföra
samarbetssträvandena i Europa något nytt och väsentligt genom sin pragmatiska
och konkreta inriktning. PFP är inte en allians med förpliktigande inslag, utan
det är en säkerhets- och förtroendeskapande process. PFP är således, enligt
utskottets uppfattning, väl förenlig med Sveriges militära alliansfrihet. - - -
Denna utskottets bedömning av PFF-samarbetets allmänna karaktär gäller
alltjämt.
Frågan huruvida partnerskapsprogrammet, IPP, bör föreläggas riksdagen, har
tidigare varit föremål för riksdagens prövning.
Försvarsutskottet anförde vid riksdagsbehandlingen bl.a. (yttrande
1993/94:FöU7y):
Partnerskapsprogrammet gäller för viss tidsperiod, och ingen automatik finns
för att åtaganden skall kunna utsträckas utan ömsesidig överenskommelse. Enligt
utskottets mening föreligger således tillräckliga garantier för en svensk
handlingsfrihet.
Det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet instämde i försvarsutskottets
bedömning i betänkande 1996/97:UFöU1, och fann, föranlett av motionsyrkanden av
denna innebörd, att partnerskapsprogrammet IPP inte är av en sådan karaktär att
det behöver föreläggas riksdagen.
Denna utskottets uppfattning gäller alltjämt. Utskottet vill dock understryka
vikten av den samsyn som hittills rått rörande utformningen av Sveriges
deltagande i PFF. Utskottet skulle sätta stort värde på ett ökat samråd mellan
regering och riksdag i dessa frågor, i lämpliga former. När nu samarbetet
utvecklas inom ramen för EAPR blir det än viktigare med en kontinuerlig sådan
dialog.
Med det anförda anser utskottet motionerna U8 (mp) yrkande 6 och U407 (mp)
yrkande 3 besvarade.
Regeringen har med den nu föreliggande skrivelsen till riksdagen utförligt
redovisat det svenska deltagandet i det fördjupade PFF-samarbetet och EAPR.
Utskottet vill också framhålla att utrikesministern redan i ett anförande av
den 3 juni i år lämnade information till kammaren om den allmänna innebörden av
EAPR-samarbetet. Regeringen har också samrått med Utrikesnämnden om det svenska
deltagandet i PFF-samarbetet. Utskottet förutsätter att regeringen liksom
hittills varit fallet återkommer till riksdagen i händelse av väsentliga
förändringar i PFF- och EAPR-samarbetet, men ser inte skäl att nu förorda en
årlig redogörelse för det löpande arbetet. I enlighet med vad ovan anförts
skulle utskottet dock uppskatta om nya former för samråd kunde skapas.
Med det anförda anser utskottet motion U9 (kd) yrkande 3 besvarad.
Det fördjupade PFF-samarbetet
Av regeringens skrivelse framgår att en högnivågrupp under det senaste året
utarbetat olika förslag syftande till en fördjupning av det praktiska PFF-
samarbetet. Dessa förslag har sedermera av Natos utrikesministrar antagits som
en rekommendation för det fortsatta arbetet, och på några punkter redan avsatt
resultat i form av konkreta erbjudanden till partnerländerna.
De inledda reformerna har bäring, dels på PFF:s övningsprogram, som avses
utvidgas till att omfatta alla typer av krishanteringsoperationer utanför de
kollektiva försvarsförpliktelserna, dels på partnerländernas insyn i och
inflytande över framtida Natoledda krishanteringsoperationer till vilka de
bidrar med trupp. Som ett led i det fördjupade PFF-samarbetet kommer också
planerings- och översynsprocessen att utvecklas. Detta är delvis en följd av
det utvidgade övningsprogrammet, som kommer att avse styrkor och resurser
avsedda för hela det fredsfrämjande området, med utgångspunkt både i kapitel VI
och VII i FN-stadgan.
Utskottet kommenterar inledningsvis det utvidgade övningsprogrammet och
planerings- och översynsprocessen, för att därefter behandla formerna för
partnerländernas inflytande i beslutsprocessen.
PFF:s breddade övningsinnehåll
PFF:s övningsprogram har hittills omfattat tre områden: fredsbevarande,
räddningstjänst och humanitära insatser. Övningsprogrammet kommer nu att
breddas till att omfatta alla typer av uppgifter som inte berör
territorialförsvar och säkerhetsgarantier. Regeringen betonar i skrivelsen att
tyngdpunkten framgent kommer att ligga på fredsfrämjande verksamhet.
Försvarsutskottet, som har beretts möjlighet att yttra sig över regeringens
skrivelse och dithörande motioner, anför i denna fråga i yttrande
1997/98:FöU3y:
Utskottet delar regeringens bedömning att Sverige även fortsättningsvis bör
delta i PFF-övningar med enheter från samtliga försvarsgrenar för att stärka
förmågan att kunna genomföra internationella fredsfrämjande insatser på ett
säkert och effektivt sätt. PFF-övningar i Östersjöområdet med en bred
deltagarkrets fyller en viktig förtroendeskapande funktion. Vi bör i första
hand sträva efter att förbättra samverkansförmågan för sådana typer av enheter
som kan förväntas efterfrågas för internationella fredsfrämjande insatser och
där svenska resurser enligt vår bedömning är särskilt väl lämpade.
Utskottet ansluter sig till vad försvarsutskottet anfört, och konstaterar att
stöd åt internationell fredsfrämjande och humanitär verksamhet är en av
totalförsvarsmyndigheternas huvuduppgifter. Dessa internationella uppgifter
ställer höga krav på vår förmåga att samarbeta med andra länder och kräver
anpassning till internationell standard vad gäller såväl materiel som metoder.
Sveriges deltagande i FN-insatser och inte minst i IFOR och SFOR har
understrukit PFF-samarbetets stora betydelse vad gäller förberedelser för dessa
insatser. Samarbetet bidrar till att öka vår samverkansförmåga, och i detta
avseende har de gemensamma PFF-övningarna varit särskilt värdefulla.
Det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet konstaterade i betänkande
1996/97:UFöU1 (i arbetet med det nu gällande försvarsbeslutet) att Sverige
aktivt bör verka för att, tillsammans med andra PFF-länder, vidareutveckla och
fördjupa PFF-samarbetet inklusive interoperabiliteten vid internationella
fredsfrämjande insatser.
Utskottet delar det sammansatta utskottets principiella inställning till det
praktiska PFF-samarbetet.
Vad gäller den nu aktuella breddningen av övningarna, till att omfatta även
fredsskapande verksamhet enligt FN-stadgans kapitel VII, vill utskottet erinra
om sitt tidigare ställningstagande i betänkande 1996/97:UU5, som behandlade
Sveriges fortsatta deltagande i de internationella insatserna i det forna
Jugoslavien. Både IFOR- och SFOR-insatserna grundade sig på en resolution
antagen av FN:s säkerhetsråd med stöd av kapitel VII i FN-stadgan. I korthet
innebär detta att de internationella styrkorna, i syfte att genomföra sitt
mandat, haft befogenhet att vid behov tillgripa militära tvångsmedel också
utöver strikt självförsvar. Breddningen av övningsinnehållet skall ses i ljuset
av dessa svenska truppinsatser.
Regeringen gör i skrivelsen bedömningen att deltagande i PFF:s breddade
övningsprogram stärker Sveriges förmåga att medverka med militära och civila
resurser i fredsfrämjande och humanitär verksamhet på ett säkert och effektivt
sätt. Genom att PFF:s övningsprogram breddas till att omfatta alla typer av
fredsfrämjande uppgifter ges övningarna mer realistiska förutsättningar och
utbytet av dessa kan öka, heter det i skrivelsen.
Utskottet delar detta synsätt, och vill i detta sammanhang särskilt framhålla
säkerhetsaspekterna. Utskottet finner det angeläget att fredsfrämjande insatser
kan förberedas på ett sådant sätt att svenska styrkor redan inom ramen för PFF-
samarbetets övningsverksamhet kan erhålla konkreta kunskaper om de uppgifter
som kan bli aktuella i anledning av deltagande i en internationell insats. Ett
deltagande i operationer med grund i FN-stadgans kapitel VII bör enligt
utskottets uppfattning rimligen föregås av en utbildning utifrån denna
förutsättning. Övningsinnehållet i det fördjupade PFF-samarbetet avspeglar den
ökade komplexiteten i krishanteringsoperationer. Utskottet ställer sig därför
bakom regeringens ambitioner på detta område.
Utskottet avstyrker motion U8 (mp) yrkande 1 och motion U407 (mp) yrkande 2.
Planerings- och översynsprocessen
Sveriges deltagande i de internationella insatserna i det forna Jugoslavien har
understrukit värdet av planerings- och översynsprocessen som ett instrument för
fortsatt utveckling av vår samverkansförmåga beträffande fredsbevarande och
humanitära insatser. Som ett led i det fördjupade PFF-samarbetet kommer nu
denna process att utvecklas och fördjupas. Liksom fallet är med
övningsprogrammet, kommer planerings- och översynsprocessen (PARP) framgent att
omfatta även resurser avsedda för insatser med utgångspunkt också i FN:stadgans
kapitel VII.
Målen för samverkan avses utvecklas till att även beröra sammansättning och
kapacitet hos olika förband, s.k. partnerskapsmål. Ambitionen är att öka
säkerheten i planeringen, genom att på förhand utröna tillgängligheten och
beredskapen hos olika länders resurser. Den politiska styrningen av planerings-
och översynsprocessen skall stärkas genom att de deltagande partnerländerna
tillsammans med Nato utarbetar och kommer överens om vilka riktlinjer som skall
ligga till grund för kommande arbetsperiod. Partnerskapsmålen kommer inte att
innebära några bindande åtaganden för partnerländerna. Beslut om att ställa
styrkor till förfogande kommer även framgent att fattas från fall till fall.
Beträffande planerings- och översynsprocessen, gör försvarsutskottet i yttrande
1997/98:FöU3 följande bedömning:
Utskottet påminner om att frågan om det svenska totalförsvarets förmåga att
samverka med andra länder mot bakgrund av den nya internationella verksamheten
behandlades i 1996 års försvarsbeslut. Det är ett svenskt intresse att
ytterligare utveckla interoperabiliteten (samverkansförmågan) inför
internationella fredsfrämjande och humanitära insatser, inte minst för att
uppgiften att kunna genomföra sådana har blivit en av huvuduppgifterna för
totalförsvaret. Sveriges medverkan blir effektivare och därmed mer trovärdig.
Skyddet för svensk trupp bör rimligtvis öka.
En förbättrad samverkansförmåga kräver anpassning till internationell standard
såväl inom det materiella området som när det gäller metoder och arbetssätt.
Utskottet delar detta synsätt. De internationella uppgifterna ställer höga krav
på vår förmåga att samarbeta med andra länder och kräver anpassning till
internationell standard vad gäller såväl materiel som metoder. Sveriges
deltagande i FN-insatser och inte minst IFOR och SFOR har understrukit PFF-
samarbetets stora betydelse och värde härvidlag. De gemensamma PFF-övningarna
har varit särskilt värdefulla i detta samanhang.
Utskottet delar regeringens bedömning att samtliga försvarsgrenar bör ha en
internationell grundförmåga. Vissa enheter bör även ha en förhöjd grundförmåga.
Den förhöjda förmågan skall i första hand eftersträvas för sådana förband som
kan förväntas efterfrågas i internationella fredsfrämjande och humanitära
insatser och där svenska resurser är särskilt lämpade.
Regeringens strävan är att samtliga svenska officerare skall ha sådana
kunskaper och färdigheter i internationella metoder och arbetssätt att de med
viss kompletterande utbildning vid behov skall kunna samarbeta med personal
från Natos medlemsländer och partnerländer. Särskild hänsyn skall tas till
Sveriges förmåga att samverka med de nordiska länderna i fredsfrämjande
insatser.
Regeringen anser det också angeläget att stödja arbetet inom FN syftande till
att förbättra den internationella samverkansförmågan vid civila insatser.
Regeringen betonar den för Sverige grundläggande möjligheten att självt kunna
avgöra på vilka områden och i vilken utsträckning vi vill samarbeta och bedömer
sammanfattningsvis att det finns ett svenskt intresse av fortsatt deltagande i
planerings- och översynsprocessen inom PFF. Regeringen avser därför att i
dialog med Nato fastställa samverkansmål för en andra period, som kommer att
löpa t.o.m. år 1999.
Utskottet ställer sig bakom vad regeringen i skrivelsen anfört om vikten av
fortsatt deltagande i planerings- och översynsprocessen inom PFF. Nato kan
också framgent antas få i uppdrag av FN eller OSSE att leda större
fredsfrämjande och fredsbevarande insatser i Europa. Enligt utskottets mening
är det därför väsentligt att Sverige strävar efter att förbättra förmågan att
samverka med andra länder i sådana insatser.
Med det anförda anser utskottet motion U11 (fp) yrkande 3 besvarad.
Partnerländernas insyn och deltagande i beslutsprocessen
I syfte att öka partnerländernas insyn och deltagande i beslutsfattande i
framtida Natoledda krishanteringsoperationer planeras en rad reformer inom
ramen för det fördjupade PFF-samarbetet. Bland dessa reformförslag kan märkas:
- Ett erbjudande från Nato till partnerländerna att upprätta en delegation vid
Nato under ledning av en ambassadör,
- möjligheter till utökat deltagande i Natos civila och militära kommittéer i
frågor som rör PFF och krishantering,
- en inbjudan att placera förbindelseofficerare vid Natohögkvarteret och olika
Natostaber för att hantera PFF-frågor
samt tillskapande av särskilda PFF-enheter med deltagande av officerare från
partnerländerna.
Vid Natos toppmöte i Madrid den 8 juli i år beslutades att inbjuda
partnerländerna att utse ambassadör och upprätta delegation vid organisationen.
Samrådet om den praktiska utformningen av PFF sker genom diplomatiska kontakter
med Natohögkvarteret i Bryssel och vid Natos militära högkvarter i Mons.
Regeringen bedömer att de diplomatiska kontakterna kan förväntas öka, i
anledning av bildandet av EAPR och fördjupningen av PFF-samarbetet. För att
kontinuerligt kunna delta i denna process har regeringen utnämnt Sveriges
ambassadör i Bryssel att även vara Sveriges ombud vid Nato. Regeringen avser
också att stärka den militära representationen vid ambassaden i Bryssel genom
att inom ramen för EAPR-samarbetet utse en svensk militär representant att
delta i möten mellan Natos militärkommitté och partnerländerna i frågor som rör
PFF och krishantering. Den totalförsvarsrådgivare som nyligen tillsatts vid
ambassaden utgör också en betydelsefull resurs för svenskt deltagande i det
fördjupade PFF.
Försvarsutskottet behandlar i sitt yttrande 1997/98:FöU3y även denna fråga:
Utskottet delar regeringens bedömning om behovet av att stärka vår
representation i Bryssel eftersom både de diplomatiska och militära kontakterna
kommer att intensifieras i takt med att Sverige bereds tillfälle att medverka i
ett antal kommittéer. Svenska officerares samverkan i Natos staber och olika
kommittéer kommer enligt utskottets mening att tillföra Försvarsmakten
kunskaper om Natos arbetsmetoder. Detta bör vara av stort värde för Sverige,
inte minst för att förbereda samverkan med andra nationer i internationella
insatser. - - -
En effektiv och kraftfull utrikesrepresentation bör vara det primära - inte den
organisatoriska formen. Utskottet har sålunda inget att invända mot regeringens
åtgärder. Något särskilt uttalande från riksdagens sida om hur representationen
närmare bör utformas bör inte göras nu. Erfarenheterna får utvisa om
ytterligare personalresurser behövs.
Utskottet delar denna försvarsutskottets bedömning. Enligt utskottets
uppfattning är Sveriges intresse av en effektiv och välfungerade representation
i Bryssel, för att följa och delta i PFF-samarbetet, uteslutande funktionellt.
Utskottet delar regeringens bedömning rörande värdet av väl fungerande
diplomatiska och militära kanaler för detta syfte. Det av regeringen beslutade
arrangemanget förefaller ändamålsenligt och ger inte utskottet anledning att nu
förorda ytterligare åtgärder vad gäller den diplomatiska och militära
representationen vid ambassaden i Bryssel. Den vidare utvecklingen av PFF-
samarbetet och EAPR måste bli styrande för den framtida utformningen av vår
representation i Bryssel.
Utskottet avstyrker därmed motionerna U7 (m), U8 (mp) yrkande 4 och U11 (fp)
yrkande 4.
Inom ramen för det fördjupade PFF-samarbetet finns också en strävan att stärka
partnerländernas möjligheter till insyn och inflytande i militära PFF-frågor
vid Natos högkvarter och staber. Natos militärkommitté kommer att sammanträda
regelbundet med partnerländerna inom EAPR för att diskutera PFF- och
krishanteringsfrågor. Partnerländerna kommer även att kunna utse nationella
förbindelseofficerare att i ökad omfattning bidra till det dagliga PFF-arbetet
i Natos högkvarter och i olika Natostaber. Sverige har redan i dag, i likhet
med de flesta PFF-länder, en förbindelseofficer vid PFF:s koordineringsenhet i
Mons, Belgien, och en förbindelseofficer vid Natohögkvarteret i Bryssel.
Särskilda PFF-enheter med officerare från partnerländerna skall också
tillskapas, vilka skall ingå som separata delar i reguljära Natostaber.
Även om arrangemanget inte ger partnerländerna något formellt inflytande, är
det regeringens bedömning att det kommer att ge värdefull kunskap om Natos
strukturer och arbetssätt samt planering av konflikthanteringsoperationer.
Närvaron av förbindelseofficerare förbättrar Sveriges möjligheter att påverka
utformningen av PFF-aktiviteter och fredsfrämjande insatser. Nationella
ställningstaganden underlättas och beredskapen att agera förbättras.
Regeringen bedömer att Sverige har intresse av representation vid Natos
högkvarter och staber på olika nivåer, både i form av förbindelseofficerare och
internationella tjänster vid PFF-enheter.
Försvarsutskottet har i denna fråga anfört följande i sitt yttrande
1997/98:FöU3y:
Utskottet framhåller att det länge har varit en uttalad svensk uppfattning att
länder som bidrar med trupp till en internationell krishanteringsoperation
också skall ges insyn i och inflytande över planering och ledning av insatsen.
Utskottet anser i likhet med regeringen att det bör vara en svensk målsättning,
med beaktande av erfarenheterna från IFOR och SFOR, att arrangemangen för insyn
och inflytande ges en permanent och förstärkt form i det politisk-militära
ramverk för krishanteringsinsatser som avses utarbetas inom EAPR.
Utskottet delar detta synsätt och instämmer i regeringens bedömning av vikten
av att partnerländerna tillerkänns ett utökat inflytande över planeringen och
genomförandet av internationella fredsfrämjande operationer inom ramen för PFF
och EAPR. Utskottet vill framhålla att en sådan strävan genomsyrat Sveriges
agerande också på andra politikområden. Inte minst inom ramen för den nu
avslutade regeringskonferensen, IGC, gav regeringen tydligt uttryck för
Sveriges strävan att bidra till den europeiska krishanteringsförmågan i vid
bemärkelse. Sverige och Finland lade inom ramen för de förhandlingarna fram ett
gemensamt initiativ, syftande till en tydligare länk mellan EU och VEU, vad
avser de s.k. Petersbergsuppgifterna. Förslaget hade utformats på den militära
alliansfrihetens grund och innebar att en åtskillnad gjordes mellan det
fredsfrämjande arbetet i vid mening och försvaret av medlemsländernas
territorier. Initiativet fick ett positivt mottagande och sågs över lag som ett
uttryck för det dynamiska elementet i svensk säkerhetspolitik - för vår vilja
att efter förmåga och förutsättningar delta i byggandet av en ny alleuropeisk
säkerhetsarkitektur.
Utskottet finner det rimligt att dessa Sveriges ambitioner återspeglas också
beträffande PFF-samarbetet och instämmer i vad regeringen anfört om svensk
närvaro i Natostaber och de planerade PFF-enheterna. Beträffande de senare
delar utskottet regeringens bedömning att tillskapandet av dessa enheter
tydliggör att det nu inledda samarbetet inte kommer att omfatta uppgifter
rörande territoriellt försvar, något som är en förutsättning för svenskt
deltagande.
Utskottet avstyrker motion U8 (mp) yrkande 3.
EAPR och ett politisk-militärt ramverk för krishanteringsoperationer
EAPR befinner sig i ett utvecklingsskede. Som regeringen framhåller i
skrivelsen, är det därför inte möjligt att i dag exakt ange vad som kommer att
bli det konkreta innehållet i EAPR. En viktig uppgift blir fördjupningen och
vidareutvecklingen av samarbetet med partnerländerna beträffande planering och
genomförande av fredsfrämjande insatser. EAPR kommer att erbjuda
partnerländerna ökade möjligheter till insyn och inflytande i Natos planerings-
och beslutsprocesser för sådana insatser, bl.a. genom att civila och militära
Natokommittéer öppnas upp för deltagande av partnerländerna.
Utskottet har redan inledningsvis i detta betänkande berört grunderna för
Sveriges säkerhetspolitik.
Regeringen framhåller i skrivelsen att utgångspunkten för Sveriges medverkan
i EAPR och det fördjupade PFF-samarbetet är att det sker på den militära
alliansfrihetens grund. Samarbetet medför inte några försvarsförpliktelser. Det
bygger på frivilliga åtaganden där Sverige självt bestämmer omfattningen av sin
medverkan.
I EAPR kommer tonvikten att ligga på militära krishanteringsfrågor och den
operativa samverkan både i övningar och insatser liknande Bosnien-operationen.
Från ett allmänt säkerhetspolitiskt perspektiv är EAPR och PFF viktiga
beståndsdelar i strävan att bygga en gemensam säkerhetsordning utan att nya
skiljelinjer etableras och där gamla kan överbryggas. EAPR kommer att bli ett
viktigt forum för informationsinhämtning och samråd mellan Nato och de länder
som står utanför Nato. EAPR kommer att tilldelas en betydande roll för att
utveckla PFF-samarbetet.
Genom EAPR och PFF bidrar Sverige vidare till att stärka uppbyggnaden av
demokratiskt kontrollerade försvarsmakter i Central- och Östeuropa.
En av de svenska målsättningarna med PFF-deltagandet är att stödja
uppbyggnaden av civilt försvar i andra länder. Sverige har aktivt deltagit i
arbetet på detta område. EAPR innebär ökade möjligheter till fördjupat
samarbete beträffande det civila försvaret. Utskottet noterar regeringens
ambition att stödja arbetet inom FN syftande till att förbättra den
internationella samverkansförmågan vid civila insatser. Regeringens beslut att
tillsätta en särskild utredare med uppgift att bl.a. ta initiativ till civil-
militära utbildningsprojekt är också lovvärd. Vidare har regeringen utsett en
särskild interdepartemental grupp för beredning av beslut om svenskt deltagande
i fredsfrämjande insatser, där olika civila och militära aspekter på insatserna
samordnas. Utskottet välkomnar regeringens uttryckliga strävan att stärka det
civila försvarssamarbetet. I detta sammanhang torde också den
totalförsvarsrådgivare som placerats vid ambassaden i Bryssel komma att få
viktiga uppgifter.
Utskottet anser med det anförda motion U9 (kd) yrkandena 1 och 2 besvarad.
Regeringens bedömning är att det ligger i Sveriges intresse att aktivt delta i
EAPR och det fördjupade PFF. Detta är ett sätt på vilket Sverige kan medverka
till skapandet av en alleuropeisk säkerhetsordning, i vilken EAPR och PFF utgör
viktiga beståndsdelar.
Utskottet har på annan plats i detta betänkande uttalat sig om PFF-samarbetets
allmänna karaktär. Sveriges deltagande i PFF är väl förenligt med den militära
alliansfriheten.
Utskottet avstyrker därmed motion U10 (v) yrkande 1.
Försvarsutskottet har i sitt yttrande beträffande EAPR-samarbetet anfört
följande:
Det är utskottets mening att Sverige bör kunna samarbeta med Nato på alla
områden utom de som rör försvaret av vårt eget territorium eller vad gäller
kravet på ömsesidiga försvarsgarantier. Samarbetslinjen är självklar eftersom
den gagnar såväl vår egen säkerhet som säkerheten i vårt närområde och i Europa
som helhet. EAPR kan bli en viktig mötesplats för planering och samordning av
bl.a. internationella insatser.
Riksdagen har genom betänkande 1995/96:UFöU1 Sveriges säkerhetspolitik tagit
ställning till att bevarandet av den militära alliansfriheten inte förutsätter
att Sverige i något annat avseende skulle behöva ålägga sig restriktioner vad
gäller deltagandet i det framväxande, mångfasetterade europeiska samarbetet.
Utskottet vill därför betona att regeringen särskilt framhåller att Sveriges
medverkan i PFF sker på den militära alliansfrihetens grund. Samarbetet medför
inte några försvarsförpliktelser. Det bygger på frivilliga åtaganden där varje
stat själv bestämmer ambitionsnivån för sin medverkan. Förutom att stärka den
svenska förmågan till medverkan i internationell krishantering syftar vårt PFF-
deltagande även till att sätta in det militära säkerhetssamarbetet i
Östersjöområdet i ett brett, alleuropeiskt perspektiv med engagemang från Nato,
Ryssland och andra partnerländer.
Utskottet - som delar regeringens bedömning - anser därför att Sverige bör
medverka till att utveckla samarbetet mellan Nato och militärt alliansfria
länder inom EAPR.
Utskottet ansluter sig till vad försvarsutskottet härvid har anfört och delar
regeringens bedömning av EAPR och fördjupningen av PFF-samarbetet. Vad
utskottet på annan plats i detta betänkande anfört om den säkerhetspolitiska
betydelsen av PFF-samarbetet generellt äger tillämpning också beträffande EAPR.
Sveriges deltagande i detta samarbete ligger i linje med svenska
säkerhetspolitiska intressen. Det är angeläget att Sverige på ett trovärdigt
sätt kan bidra till internationella krishanteringsinsatser under FN- eller
OSSE-mandat i Europa. Samtidigt är det viktigt att Sverige medverkar till att
utveckla en effektiv internationell krishanteringsförmåga som kan främja
säkerhet och fredlig konfliktlösning. Sverige bidrar på detta sätt till
skapandet av en alleuropeisk säkerhetsordning. Utskottet vill i detta
sammanhang särskilt framhålla att deltagandet i EAPR och det fördjupade PFF-
samarbetet kan bidra till att sätta in det militära säkerhetssamarbetet i
Östersjön i ett brett alleuropeiskt perspektiv, med engagemang från både Nato
och Ryssland.
Utskottet ser Sveriges deltagande i EAPR som ett viktigt verktyg för att
främja Sveriges strävan att tillförsäkra de länder som deltar med trupp i en
internationell fredsfrämjande operation insyn i och inflytande över hur denna
operation planeras och leds. Erfarenheterna från IFOR och SFOR visar hur
viktigt det är att arrangemangen för insyn och inflytande ges en permanent,
tydlig och transparent form. Enligt utskottets mening måste för Europa som
helhet viktiga krishanteringsoperationer kunna planeras och genomföras med en
högre grad av förutsägbarhet än vad som hittills varit fallet. Utskottet har
förstått att detta också är ett av huvudsyftena med det politisk-militära
ramverk för krishanteringsinsatser som avses utarbetas inom EAPR.
Diskussioner om att skapa detta ramverk för Natoledda krishanteringsinsatser
har redan påbörjats. Utskottet välkomnar regeringens redovisade ambition att
aktivt delta i arbetet för att stärka partnerländernas möjligheter till insyn
och inflytande i Natos planerings- och beslutsprocesser för
krishanteringsinsatser.
I likhet med regeringen anser utskottet det viktigt att partnerländerna ges
möjlighet att framföra sina ståndpunkter i ett tidigt skede av planerings- och
beslutsprocesserna. Under pågående operation bör partnerländer som deltar med
trupp dessutom vara representerade i de staber som leder själva insatsen.
Med det anförda anser utskottet motion U11 (fp) yrkande 2 och motion U210 (c)
yrkande 9 besvarade. Utskottet avstyrker motion U8 (mp) yrkande 5.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande regeringens skrivelse 1997/98:29 Euro-atlantiska
partnerskapsrådet och det fördjupade Partnerskap för fred-samarbetet
att riksdagen lägger regeringens skrivelse 1997/98:29 Euro-atlantiska
partnerskapsrådet och det fördjupade Partnerskap för fred-samarbetet till
handlingarna,
2. beträffande Sveriges säkerhetspolitik
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Fö211 yrkande 1, 1997/98:Fö228 yrkande
1 (delvis), 1997/98:U11 yrkande 1 (delvis) samt 1997/98:U802 yrkande 6,
res. 1 (m)
res. 2 (fp)
3. beträffande de säkerhetspolitiska hoten
att riksdagen förklarar motionerna 1997/98:Fö228 yrkande 1 (delvis),
1997/98:U11 yrkande 1 (delvis) samt 1997/98:U807 yrkande 1 besvarade med
vad utskottet anfört,
4. beträffande det breda säkerhetsbegreppet
att riksdagen avslår motion 1997/98:Fö211 yrkande 4,
res. 3 (m)
5. beträffande Sveriges deltagande i internationellt fredsfrämjande
arbete
att riksdagen med avslag på motion 1997/98:U407 yrkandena 1, 4 och 5 förklarar
motionerna 1997/98:U8 yrkande 2 och 1997/98:U10 yrkande 2 besvarade med
vad utskottet anfört,
res. 4 (mp)
6. beträffande Natos nya uppgifter
att riksdagen med avslag på motion 1997/98:Fö211 yrkande 2 förklarar motionerna
1997/98:Fö228 yrkande 1 (delvis) samt 1997/98:U11 yrkande 1 (delvis)
besvarade med vad utskottet anfört,
res. 5 (m)
7. beträffande Sveriges hittillsvarande deltagande i PFF-samarbetet
att riksdagen avslår motion 1997/98:Fö211 yrkande 3,
res. 6 (m)
8. beträffande samråd mellan riksdag och regering
att riksdagen förklarar motionerna 1997/98:U8 yrkande 6, 1997/98:U9 yrkande 3
samt 1997/98:U407 yrkande 3 besvarade med vad utskottet anfört,
9. beträffande PFF:s breddade övningsinnehåll
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:U8 yrkande 1 och 1997/98:U407 yrkande
2,
res. 7 (v, mp)
10. beträffande planerings- och översynsprocessen
att riksdagen förklarar motion 1997/98:U11 yrkande 3 besvarad med vad utskottet
anfört,
11. beträffande Sveriges diplomatiska kontakter med Nato
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:U7, 1997/98:U8 yrkande 4 samt
1997/98:U11 yrkande 4,
res. 8 (m, fp)
res. 9 (mp)
12. beträffande inflytande på planering och genomförande av
krishanteringsinsatser
att riksdagen avslår motion 1997/98:U8 yrkande 3,
res.10 (v, mp)
13. beträffande samverkansförmåga vid civila insatser
att riksdagen förklarar motion 1997/98:U9 yrkandena 1 och 2 besvarad med vad
utskottet anfört,
14. beträffande PFF-samarbetets karaktär
att riksdagen avslår motion 1997/98:U10 yrkande 1,
res. 11 (v)
15. beträffande Euro-atlantiska partnerskapsrådet
att riksdagen med avslag på motion 1997/98:U8 yrkande 5 förklarar motionerna
1997/98:U11 yrkande 2 och 1997/98:U210 yrkande 9 besvarade med vad
utskottet anfört.
res.12 (v, mp)
Stockholm den 18 november 1997
På utrikesutskottets vägnar
Viola Furubjelke
I beslutet har deltagit: Viola Furubjelke (s), Göran Lennmarker (m), Inga-Britt
Johansson (s), Nils T Svensson (s), Berndt Ekholm (s), Inger Koch (m), Helena
Nilsson (c), Carina Hägg (s), Bertil Persson (m), Eva Zetterberg (v), Agneta
Brendt (s), Bodil Francke Ohlsson (mp), Ingrid Näslund (kd), Magnus Johansson
(s), Ronny Olander (s) och Lennart Rohdin (fp).
Reservationer
1. Sveriges säkerhetspolitik (mom. 2)
Göran Lennmarker, Inger Koch och Bertil Persson (alla m) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 16 börjar med ?Det är? och
slutar med ?U802 (m) yrkande 6? bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning står Europa inför större möjligheter än
någonsin när det gäller att säkra frihet, fred och välstånd. Det finns
visserligen gott om hot mot såväl frihet som fred. Den fred som råder efter det
grymma kriget i Bosnien-Hercegovina är skör. I grannländerna är situationen
instabil. I Vitryssland och Slovakien sätts demokratin på undantag och
chauvinistisk propaganda gör sig bred. Norr och söder om Kaukasus har
krigshärjade regioner långt kvar till fred och stabilitet. Cypern är
fortfarande delat. I Ryssland kan ett framtida maktövertagande av de rödbruna
revanschistiska krafterna inte uteslutas.
Likväl är situationen förhållandevis ljus. Det beror på att det finns starka
sammanhållande krafter som verkar för frihet, demokrati och välstånd. Aldrig
förr har de goda krafterna varit så välorganiserade och så samspelta i strävan
att säkra de goda värdena på hela vår kontinent. Förutsättningen är ett idogt
arbete på den europeiska säkerhetsstrukturen. Alla goda krafter måste ta sitt
ansvar och medverka fullt ut. Tvekan och isolationism undergräver vårt
gemensamma ansvar.
Den europeiska integrationen mellan EU och länderna i Central- och Östeuropa
fortsätter och fördjupas. Tio av de nya demokratierna från Estland i norr till
Bulgarien i söder samt Cypern vill bli medlemmar i Europeiska unionen. Endast
krigs- och krisländerna på västra Balkan står fortfarande utanför processen.
EU:s historiska uppgift är att möjliggöra medlemskap för kandidatländerna, så
snart de uppfyller de demokratiska, ekonomiska och rättsliga villkor som
medlemskapet inbegriper.
Europarådet har redan välkomnat alla nya demokratier som medlemmar. Endast
ett fåtal länder står i dag utanför. De normer för mänskliga rättigheter och
demokrati som är Europarådets kärna utgör därmed ett förpliktande åtagande för
nästan alla Europas länder. Även om tillämpningen i vissa fall är bristfällig
råder en samsyn om principernas allmänna giltighet och om vikten av mekanismer
för att säkerställa efterlevnaden av dem.
OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, har delvis med
Europarådet överlappande uppgifter när det gäller att främja mänskliga
rättigheter och demokrati. Organisationen gör viktiga insatser i Bosnien-
Hercegovina samt i länderna i Transkaukasus och Centralasien, som genom sitt
medlemskap i organisationen dras in i den europeiska värdegemenskapen och dess
mekanismer för konfliktlösning.
FN:s säkerhetsråd påverkar också Europa. Dess unika kompetens vad gäller att
sanktionera också fredsframtvingande åtgärder är grunden för Natos fredsinsats
i Bosnien-Hercegovina. I Makedonien finns en fredsbevarande FN-styrka som
hittills varit så framgångsrik att dess existens är praktiskt taget okänd.
Den breda civila samverkan byggs och förstärks genom nationella åtaganden och
kraftfulla institutioner. Ett Europa utan Europeiska unionen och övriga
organisationer skulle vara en mer instabil, fattigare och mycket mer splittrad
kontinent.
Alla européer måste värna samarbetet och vårda dess utveckling även om
samarbete medför problem när olika kulturer, traditioner och attityder skall
mötas. Extrem nationalism, främlingsfientlighet och isolationism hotar
samverkan. Europa skulle bli mörkt och kallt om sådana krafter fick dominera.
Därför är uppslutningen bakom den europeiska samverkan och integrationen så
viktig. Sverige och svenskarna måste känna sitt ansvar för detta.
Med det anförda tillstyrker utskottet motion Fö211 (m) yrkande 1. Utskottet
anser med det anförda motionerna Fö228 (fp) yrkande 1 (delvis), U11 (fp)
yrkande 1 (delvis) samt U802 (m) yrkande 6 besvarade.
dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
2. beträffande Sveriges säkerhetspolitik
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Fö211 yrkande 1 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört och förklarar motionerna
1997/98:Fö228 yrkande 1 (delvis), 1997/98:U11 yrkande 1 (delvis) samt
1997/98:U802 yrkande 6 besvarade med vad utskottet anfört,
2. Sveriges säkerhetspolitik (mom. 2)
Lennart Rohdin (fp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 16 börjar med ?Alla
bedömningar av? och slutar med ?U802 (m) yrkande 6? bort ha följande lydelse:
Knappast något är mer avgörande för vår fred och stabilitet än förhållandena
i Östersjöns sydöstra strandstater. Något traditionellt militärt hot mot
svenskt territorium föreligger inte för överskådlig tid. Den politiska
utvecklingen i Ryssland är dock fortfarande instabil och oförutsägbar. Med
fördraget mellan Nato och Ryssland förankras Ryssland i det fortsatta
säkerhetssamarbetet i Europa. Det är mycket välkommet. Samtidigt finns det en
risk med fördragets konstruktion att det befäster Ryssland som Natos motpart,
vilket kan vara olyckligt såväl för säkerhetssamarbetet i Europa som för
Rysslands egen utveckling. Det skulle vara i svenskt intresse att Nato står
öppet för alla demokratier i Europa som önskar bli medlemmar utan någon
begränsning i tid eller rum, och som därför inte utesluter Ryssland.
Beslutet i samband med Natos toppmöte i Madrid att inleda förhandlingar om en
utvidgning till att omfatta Polen, Tjeckien och Ungern är välkommet. Att varken
Slovenien eller någon av de baltiska staterna omfattades av beslutet är
beklagligt. Om detta visar sig ha långsiktig varaktighet kan det bli olyckligt
inte minst för utvecklingen av den säkerhetspolitiska stabiliteten i
Östersjöområdet. Den svenska regeringens oförmåga att i rent svenskt
säkerhetspolitiskt egenintresse aktivt stödja de baltiska staternas önskemål om
Natomedlemskap har inte underlättat en för Östersjöregionen mer önskvärd
utveckling i detta avseende. Att med all kraft stödja de baltiska staternas
önskemål om medlemskap i EU är inget alternativ till Natomedlemskap men blir i
detta perspektiv än mer angeläget för Sverige. Om de baltiska staterna för
överskådlig tid utestängs från medlemskap i Nato ökar det ytterligare Sveriges
ansvar för att medverka till att stärka deras säkerhet.
Sverige skall bidra till att skapa en alleuropeisk fredsordning. Nato bör
utvecklas till en struktur för gemensam säkerhet i vår världsdel med Sverige
som medlem. Det finns inte anledning att nu ompröva den militära
alliansfriheten, men full handlingsfrihet bör råda inför den fortsatta
säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa. Skulle Nato exempelvis utvidgas med
de baltiska staterna och Finland är det uppenbart att frågan kommer i ett nytt
läge.
Utskottet tillstyrker motionerna Fö228 (fp) yrkande 1 (delvis) och U11 (fp)
yrkande 1 (delvis). Med det anförda anser utskottet motionerna Fö211 (m)
yrkande 1 och U802 (m) yrkande 6 besvarade.
dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
2. beträffande Sveriges säkerhetspolitik
att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:Fö228 yrkande 1 (delvis) och
1997/98:U11 yrkande 1 (delvis) som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört samt förklarar motionerna 1997/98:Fö211 yrkande 1 och
1997/98:U802 yrkande 6 besvarade med vad utskottet anfört,
3. Det breda säkerhetsbegreppet (mom. 4)
Göran Lennmarker, Inger Koch och Bertil Persson (alla m) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 17 börjar med ?De senaste
årens utveckling? och slutar med ?motion Fö211 (m) yrkande 4? bort ha följande
lydelse:
Känsligheten för politiska påtryckningar ökar avsevärt om inte militära
förutsättningar finns att kunna stå emot militära hot. Också andra
påfrestningar än väpnat angrepp måste, i enlighet med regeringens förslag,
kunna hanteras inom ramen för svensk säkerhetspolitik.
Utan ett starkt försvar blir Sverige en avsevärt svagare aktör såväl
bistånds- som handels- och säkerhetspolitiskt, i närområdet i allmänhet och i
Östersjöområdet i synnerhet. En fortsatt nedrustning av svensk militär förmåga
innebär alltså inte bara förlorad värnkraft utan också förlorat politiskt
handlingsutrymme. En trovärdig säkerhetspolitik kräver en tydlig moralisk
ryggrad och väl genomtänkta ståndpunkter, men också ett bakomliggande militärt
stöd. Vår trovärdighet avgörs av hur omvärlden, inte vi själva, uppfattar vår
förmåga.
Det svenska stödet till de baltiska ländernas frigörelse, som inleddes under
den borgerliga regeringens tid, har fått en åtminstone retorisk uppföljning i
Göran Perssons engagemang för utvecklingen i Östersjöområdet. För att denna
politik skall kunna lyckas och Sverige axla en ledande roll i
Östersjösamarbetet bör inte den militära komponenten urholkas. Såväl förmågan
till krishantering i området som det generella ?ryggstöd? ett starkt militärt
försvar ger förfuskas genom 1996 års försvarsbeslut.
Trots att hotet om en traditionell kustinvasion har minskat bör viktig
sjömilitär kapacitet upprätthållas. Minröjning och bevakning liksom förmåga att
hålla sjö- och flygleder till Baltikum öppna kan behövas dels för försörjning i
allmänhet, dels för att rent fysiskt möjliggöra militär assistans till Baltikum
från länder som har vilja och resurser till detta. Det är viktiga uppgifter
även i andra lägen än då Sverige befinner sig i krig.
En förbättrad marin förmåga vad gäller krishantering i Östersjön ökar
självfallet också flexibiliteten och förstärker därmed möjligheterna att hjälpa
till att säkra vår egen försörjning över havet, främst på Västkusten. Det
militära försvaret har betydelse långt innan det kommer till användning i ett
fullskaligt krig som i dag ter sig tämligen avlägset. Som ett politiskt verktyg
har militär styrka i modern tid förbehållits andra och då företrädesvis
regionalt dominerande stormakter. I praktiken utgör naturligtvis den militära
potentialen en komponent också i Sveriges politiska agerande på den
internationella arenan. Vårt uppträdande i den gråzon av kriser och konflikter
som kan bli aktuella i närområdet har stor betydelse för att förhindra att kris
blir till krig.
Utskottet tillstyrker med det anförda motion Fö211 (m) yrkande 4.
dels att moment 4 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
4. beträffande det breda säkerhetsbegreppet
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Fö211 yrkande 4 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Sveriges deltagande i internationellt fredsfrämjande arbete (mom. 5)
Bodil Francke Ohlsson (mp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 18 börjar med
?Händelseutvecklingen i? och på s. 19 slutar med ?yrkande 2 besvarade? bort ha
följande lydelse:
Förutom medlemskap i OSSE och PFF är Sverige aktiv observatör i VEU, som från
svenskt håll definierades som omfattande ?fredsfrämjande insatser,
krishantering och humanitära aktioner?. VEU är en organisation för försvars-
och säkerhetspolitiskt samarbete. Betänkandet har formuleringen att Sverige
också som observatör i VEU verkar för att stärka den europeiska förmågan att
genomföra fredsfrämjande och fredsbevarande insatser.
Sverige är också medlem av WEAG, Western European Armaments Group, vilket
innebär samarbete inom krigsmaterielbranschen.VEU är en tidig organisation inom
EU. 1996 kom den s.k. Birminghamdeklarationen, där man bl.a. talar om att
stärka banden till Nato, som är en militärallians med försvarsförpliktelser.
Observatörskapet i VEU har inte bara säkerhetspolitiskt utan också
försvarspolitiskt samarbete på programmet. Medlemskapet i PFF står inte längre
för enbart strikt fredsbevarande verksamhet. Sammantaget innebär detta en inte
längre trovärdig bild av ett land som utger sig för att vara neutralt och
militärt alliansfritt. Utskottet anser därför att Sverige bör upprätta en plan
för hur förtroendet för Sverige som alliansfritt land kan återupprättas och
vilka konsekvenser det får för medlemskapen i VEU och WEAG.
Utskottet tillstyrker motion U407(mp) yrkandena 1, 4 och 5. Med det anförda
anser utskottet motionerna U8 (mp) yrkande 2 samt U10 (v) yrkande 2 besvarade.
dels att moment 5 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
5. beträffande Sveriges deltagande i internationellt fredsfrämjande
arbete
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:U407 yrkandena 1, 4 och 5 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört och förklarar
motionerna 1997/98:U8 yrkande 2 och 1997/98:U10 yrkande 2 besvarade med
vad utskottet anfört,
5. Natos nya uppgifter (mom. 6)
Göran Lennmarker, Inger Koch och Bertil Persson (alla m) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 19 börjar med ?Ett mått av
internationell arbetsfördelning? och på s. 20 slutar med ?motion Fö211 (m)
yrkande 2? bort ha följande lydelse:
Den breda civila säkerheten vilar på den militära säkerhetens hårda kärna.
Samtidigt präglas säkerhetspolitiken av en dualism. Att sträva efter fred men
förbereda sig för orostider utgör grunden för en ansvarsfull säkerhetspolitik.
Det måste finnas kraftfulla gemensamma mekanismer för att förhindra att
aggressiva krafter kan undergräva eller förstöra fredliga strävanden. De
gemensamma värdena måste kunna försvaras mot angrepp. I Bosnien-Hercegovina är
t.ex. den kraftfulla militära närvaron en förutsättning för att det fredliga
samarbetet skall kunna ges en chans.
Nato är Västeuropas militära säkerhetsordning. Praktiskt taget alla de nya
demokratierna i Central- och Östeuropa vill bli medlemmar. Nato har i likhet
med Europarådet och EU beslutat att organisationen skall vara öppen för Europas
demokratier. Jaltas uppdelning och det kalla krigets skiljelinje måste upphöra.
Europa skall bli helt och odelbart.
Processen påbörjas 1999 när Polen, Tjeckien och Ungern skall bli medlemmar.
Den fortsätter sedan dels med länder i Sydösteuropa, dels med de baltiska
länderna. Någon tidtabell eller några beslut om när dessa länder kan bli
medlemmar har inte tagits.
Parallellt med medlemskapsprocessen har Nato genom särskilda avtal fördjupat
samarbetet med Ryssland och Ukraina. Genom PFF, har ett brett militärt
samarbete skapats som står öppet för alla Europas länder.
Nato växer fram som en bärande del av den alleuropeiska säkerhetsordningen.
Det sker på tre sätt:
- Kärnan i en säkerhetsordning är att genom tillräcklig och därmed trovärdig
militär styrka omöjliggöra aggression. Också ett litet land, som saknar
förmåga att försvara sig av egen kraft, kan därigenom känna trygghet i att
aggression omöjliggörs. Detta är en av Natos huvuduppgifter.
- Nato skall främja samarbete och integration också på det militära området.
Det faktum att militärer samverkar och samarbetar har en stor
säkerhetsskapande betydelse. Västeuropa har varit befriat från militära
motsättningar alltsedan 1940-talet. Trots starka politiska spänningar mellan
Natoländerna Grekland och Turkiet har de aldrig resulterat i militär
konflikt. Detta område av avspänning och trygghet kan nu utökas också till
östra Europa.
- Nato har därutöver att genomföra fredsbevarande operationer. Det är särskilt
viktigt därför att Nato är den enda organisation som kan genomföra sådana i
större skala. IFOR och SFOR innebär ett viktigt framsteg för Europas
säkerhet.
Utskottet tillstyrker därmed motion Fö211 (m) yrkande 2. Utskottet anser
motionerna Fö228 (fp) yrkande 1 (delvis) samt U11 (fp) yrkande 1 (delvis)
besvarade med vad utskottet anfört.
dels att moment 6 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
6. beträffande Natos nya uppgifter
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Fö211 yrkande 2 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört samt förklarar motionerna
1997/98:Fö228 yrkande 1 (delvis) och 1997/98:U11 yrkande 1 (delvis)
besvarade med vad utskottet anfört,
6. Sveriges hittillsvarande deltagande i PFF-samarbetet
(mom. 7)
Göran Lennmarker, Inger Koch och Bertil Persson (alla m) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 21 börjar med ?Vad
motionärerna anför i motion? och slutar med ?Fö211 (m) yrkande 3? bort ha
följande lydelse:
Den säkerhetspolitiska situationen i Östersjöområdet stabiliseras genom
Nato-Rysslandsavtalet och Polens medlemskap i Nato våren 1999. Med sistnämnda
förändring kommer Östersjöns sydkust att helt ligga inom Nato. Samtidigt pågår
och utvecklas ett allt intensivare samarbete inom ramen för PFF. I
Östersjöområdet pågår regelbundet omfattande samövningar mellan ländernas
försvarsmakter. Institutionella och personliga kontakter utvecklas inom Nato
och mellan Natoländer och PFF-länder. Det är en viktig säkerhetsskapande
process.
Under en övergångsperiod, i avvaktan på de baltiska ländernas Natomedlemskap,
är det särskilt viktigt att det säkerhetspolitiska och militära samarbetet
mellan de baltiska länderna och Nato respektive Norden byggs ut och
intensifieras. Militär samverkan med grannländerna är och blir i allt högre
grad en självklarhet i Europa. Gamla spänningar och fiendebilder försvinner när
kontakter och vänskap utvecklas.
Oavsett tidsperspektivet för svenskt och finskt medlemskap i Nato är det
angeläget att stärka det militära samarbetet i vår del av världen. Även utan
alliansförpliktelser bör försvaret av både Nordkalotten och den skandinaviska
halvön som helhet kunna bli långt mer effektivt genom ökat militärt samarbete
mellan Sverige och grannländerna. Redan i dag finns ett omfattande samarbete
genom den gemensamma nordisk-polska brigaden inom ramen för SFOR. Det vore
märkligt om inte ett nära samarbete också skulle kunna ske på hemmaplan.
Med basen i ett förstärkt nordiskt samarbete också på försvarsområdet skulle
det kunna byggas upp ett nordeuropeiskt partnerskap för fred, som förenar de
tre baltiska med fyra nordiska stater i ett nätverk av samarbete också på det
militära området.
Ett nordeuropeiskt partnerskap för fred skulle kunna innebära ett mönster där
gemensamma förband för internationella operationer av den typ vi nu ser i
Bosnien förbereddes, utbildades och övades i olika sammanhang. Det skulle
utgöra en ram för gemensamt deltagande i olika PFF-aktiviteter. Ett sådant
partnerskap skulle förhindra att Östersjöområdet blev ett tomrum vad avser
samarbete när nu helt nya europeiska strukturer kommer att växa fram och det
skulle kunna bli en naturlig bas för ett vidare samarbete med Ryssland.
En sådan struktur skulle fungera inom den vidare ram av säkerhetssamarbete
som det nya Nato kommer att erbjuda samtidigt som den inte skulle innebära
någon förändring vare sig i Danmarks och Norges alliansanknytning eller i
Sveriges och Finlands alliansfrihet. Strävan bör vara att knyta samman inte
bara Finland och Sverige, utan även Natoländerna Danmark och Norge, i ett
vidare säkerhetspolitiskt samarbete som också bör innefatta Baltikum.
Regeringens initiativ till närmande mellan Sverige och Finland är i detta
perspektiv lovvärt och förtjänar allt stöd.
Samarbetet bör kunna omfatta såväl operativ planering och samövning som
materielanskaffning och utbildning. Sverige har här en möjlighet att dela med
sig av goda erfarenheter men också få nya impulser från andra länder.
Svenskt stöd till uppbyggnaden av de baltiska ländernas försvar har utretts
under året. Nu är tid att gå från ord och utredning till handling. Svenska
försvarsattachéer bör snarast ackrediteras i de tre baltiska länderna och den
hjälp Sverige ger noggrant koordineras dels inom försvaret, dels med övriga
länder som ger militärt bistånd. För att stimulera kunskapsuppbyggnad och
säkerhetspolitisk och strategisk utveckling i närområdet bör ett för Baltikum
och Norden gemensamt men självständigt institut för strategiska studier skapas.
Utskottet tillstyrker motion Fö211 (m) yrkande 3.
dels att moment 7 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
7. beträffande Sveriges hittillsvarande deltagande i PFF-samarbetet
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Fö211 yrkande 3 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. PFF:s breddade övningsinnehåll (mom. 9)
Eva Zetterberg (v) och Bodil Francke Ohlsson (mp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 23 börjar med
?Försvarsutskottet, som? och på s. 24 slutar med ?U407 (mp) yrkande 2? bort ha
följande lydelse:
Enligt PFF-samarbetets ramdokument, som var bifogat Natostaternas inbjudan
till medlemskap, framhålls bl.a. att det kommer att utarbetas samhällsinriktade
militära relationer (prop. 1995/96:37). I samband med ramdokumentets
undertecknande överlämnades Sveriges presentationsdokument, där Sverige redogör
för vilka former man önskar ha för sin samverkan inom PFF och vilka resurser
man ställer upp med. Enligt detta dokument deltar Sverige i det fredsbevarande
arbetet samt också i andra verksamheter, t.ex. räddningstjänsten. Sverige har,
enligt utskottets mening, gjort avsteg från IPP:n (det individuella
partnerskapsprogrammet). Svenskt jaktflyg och svenska ubåtar har nämligen
deltagit i övningar inom ramen för PFF. Detta är inte att ?bidra med
erfarenhet?. Regeringen gör i skrivelsen den bedömningen att det fördjupade
PFF-samarbetets övningsinnehåll och det breddade övningsprogrammet stärker
Sveriges förmåga till medverkan i krishanteringsoperationerna. Utskottet anser
att en sådan ändrad inriktning av övningsdeltagandet borde ha föregåtts av ett
riksdagsbeslut. Detta bör ges regeringen till känna.
Utskottet tillstyrker med det anförda motionerna U8 (mp) yrkande 1 och U407
(mp) yrkande 2.
dels att moment 9 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
9. beträffande PFF:s breddade övningsinnehåll
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:U8 yrkande 1 och 1997/98:U407
yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. Sveriges diplomatiska kontakter med Nato (mom. 11)
Göran Lennmarker, Inger Koch och Bertil Persson (alla m) och Lennart Rohdin
(fp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 26 börjar med ?Utskottet
delar? och på s. 27 slutar med ?därmed motionerna U7 (m), U8 (mp) yrkande 4 och
U11 (fp) yrkande 4? bort ha följande lydelse:
Utskottet välkomnar det fördjupade samarbete med Nato som den föreliggande
skrivelsen är ett uttryck för.
Utskottet beklagar därför att regeringen inte tillvaratagit inbjudan att utse
en särskild ambassadör och upprätta en delegation vid Nato. Det innebär en
olycklig nedprioritering av den svenska diplomatiska närvaron i Belgien att
inrätta en delad ambassadörspost för Nato och Belgien. Enligt utskottets mening
är det Euro-atlantiska partnerskapsrådet och det fördjupade PFF-samarbetet av
så stor framtida betydelse för Sverige att den ökade resurs och den positiva
markering som en särskild ambassadör innebär är väl motiverad.
Utskottet tillstyrker med det anförda motionerna U7 (m) och U11 (fp) yrkande 4.
Motion U8 (mp) yrkande 4 avstyrks.
dels att moment 11 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
11. beträffande Sveriges diplomatiska kontakter med Nato
att riksdagen med avslag på motion 1997/98:U8 yrkande 4 och med anledning av
motionerna 1997/98:U7 och 1997/98:U11 yrkande 4 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
9. Sveriges diplomatiska kontakter med Nato (mom. 11)
Bodil Francke Ohlsson (mp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 26 börjar med ?Utskottet
delar? och på s. 27 slutar med ?därmed motionerna U7 (m), U8 (mp) yrkande 4 och
U11 (fp) yrkande 4? bort ha följande lydelse:
I regeringens skrivelse konstateras att bevarande av den militära
alliansfriheten utesluter samarbete som rör territorialförsvar och
säkerhetsgarantier. Den ?förutsätter dock inte att Sverige i något avseende
skulle behöva ålägga sig restriktioner när det gäller deltagande i det
framväxande, mångfasetterade europeiska säkerhetssamarbetet?. Regeringen tar
steg för steg mot Nato samtidigt som man hävdar att den militära
alliansfriheten ligger fast. Enligt utskottets mening urholkas trovärdigheten i
den militära alliansfriheten genom att Sverige genom regeringens beslut numera
har en ambassadör som ombud vid Nato.
Utskottet tillstyrker motion U8 (mp) yrkande 4 och anser motionerna U7 (m) och
U11 (fp) yrkande 4 med det anförda besvarade.
dels att moment 11 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
11. beträffande Sveriges diplomatiska kontakter med Nato
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:U8 yrkande 4 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört och förklarar motionerna
1997/98:U7 och 1997/98:U11 yrkande 4 besvarade med vad utskottet anfört,
10. Inflytande på planering och genomförande av krishanteringsinsatser (mom.
12)
Eva Zetterberg (v) och Bodil Francke Ohlsson (mp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 27 börjar med ?Utskottet
delar? och på s. 28 slutar med ?motion U8 (mp) yrkande 3? bort ha följande
lydelse:
I regeringens skrivelse konstateras att bevarandet av den militära
alliansfriheten utesluter sådant samarbete som rör territorialförsvar och
säkerhetsgarantier. Den ?förutsätter dock inte att Sverige i något avseende
skulle behöva ålägga sig restriktioner när det gäller deltagande i det
framväxande, mångfacetterade europeiska säkerhetssamarbetet?. Regeringen tar
steg för steg mot Nato samtidigt som man hävdar att den militära
alliansfriheten ligger fast. Enligt utskottets mening undergrävs förtroendet
för den militära alliansfriheten om Sverige på det sätt som regeringen
redovisat placerar svenska representanter i Natostaber. Detta bör ges
regeringen till känna.
Utskottet tillstyrker motion U8 (mp) yrkande 3.
dels att moment 12 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
12. beträffande inflytande på planering och genomförande av
krishanteringsinsatser
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:U8 yrkande 3 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
11. PFF-samarbetets karaktär (mom. 14)
Eva Zetterberg (v) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 29 börjar med ?Utskottet
har på annan plats? och slutar med ?avstyrker därmed motion U10 (v) yrkande 1?
bort ha följande lydelse:
Utskottet noterar att den strävan till ökad internationell samverkansförmåga
som präglar det svenska deltagandet i PFF innebär en ensidig anpassning till,
och beroende av, Natostandard, på alla militärt relevanta områden. Denna
harmonisering mellan en alliansfri stat och en militärallians innebär att
alliansfriheten på sikt hotar att urholkas. Det finns risk för att PFF-
samarbetet är ett första steg in i Nato. Vidare har PFF-samarbetet fått en
alltför militär prägel. Enligt utskottets mening bör Sverige därför lämna PFF-
samarbetet.
Utskottet tillstyrker med det anförda motion U10 (v) yrkande 1.
dels att moment 14 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
14. beträffande PFF-samarbetets karaktär
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:U10 (v) yrkande 1 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
12. Euro-atlantiska partnerskapsrådet (mom. 15)
Eva Zetterberg (v) och Bodil Francke Ohlsson (mp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 30 börjar med ?Utskottet
ansluter? och slutar med ?motion U8 (mp) yrkande 5? bort ha följande lydelse:
Regeringen beslutade i maj 1997 att Sverige skulle delta i EAPR. Rådet är
avsett att bilda en politisk ram för det fördjupade PFF-samarbetet, vars syfte
är att vidareutveckla samarbetet mellan Nato och partnerländerna. Enligt
skrivelsen kommer partnerländerna att ges möjlighet att på olika nivåer erhålla
information, hålla överläggningar och eventuellt fatta gemensamma beslut med
Nato i PFF- och krishanteringsfrågor. Utskottet anser att trots att åtagandena
förklaras vara frivilliga och att Sverige själv bestämmer omfattningen av sin
medverkan, så spelar EAPR en mycket stor roll i PFF. I realiteten innebär detta
ett samarbete med Nato. EAPR befinner sig också enligt skrivelsen i ett
utvecklingsskede, och man kan enligt regeringen därför inte ange vad som kommer
att bli det konkreta innehållet i EAPR. Risken att gränserna mellan Nato och
EAPR suddas ut är så stor att ett svenskt medlemskap måste ifrågasättas.
Utskottet förordar OSSE som ett lämpligare internationellt
samordningsinstrument när det gäller samverkan med andra nationer i
internationella insatser och avvisar ett svenskt deltagande i EAPR.
Utskottet tillstyrker motion U8 (mp) yrkande 5. Motionerna U11 (fp) yrkande 2
och U210 (c) yrkande 9 avstyrks.
dels att moment 15 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
15. beträffande Euro-atlantiska partnerskapsrådet
att riksdagen med avslag på motionerna 1997/98:U11 yrkande 2 och 1997/98:U210
yrkande 9 och med bifall till motion 1997/98:U8 yrkande 5 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilt yttrande
Samrådet mellan riksdag och regering (mom. 8)
Bodil Francke Ohlson (mp) anför:
Enligt PFF-samarbetets ramdokument, som var bifogat Natostaternas inbjudan till
medlemskap, framhålls bl.a. att det kommer att utarbetas samhällsinriktade
militära relationer (prop. 1995/96:37). I samband med ramdokumentets
undertecknande överlämnades Sveriges presentationsdokument, där Sverige redogör
för vilka former man önskar ha för sin samverkan inom PFF och vilka resurser
man ställer upp med. Enligt detta dokument deltar Sverige i det fredsbevarande
arbetet samt också i andra verksamheter t.ex. räddningstjänsten. Sverige har
enligt vår mening gjort avsteg från IPP:n (det individuella
partnerskapsprogrammet). Miljöpartiet anser att denna ändrade inriktning borde
ha föregåtts av ett riksdagsbeslut och att den kommande IPP:n som Sverige avger
måste föreläggas riksdagen.
Försvarsutskottets yttrande
1997/98:FöU3y
Euro-atlantiska partnerskapsrådet och det fördjupade Partnerskap för
fred.samarbetet
Till utrikesutskottet
Utrikesutskottet har berett försvarsutskottet tillfälle att yttra sig över
regeringens skrivelse 1997/98:29 Euro-atlantiska partnerskapsrådet och det
fördjupade Partnerskap för fred-samarbetet, jämte tillhörande motioner.
Utskottet behandlar endast de motioner som väckts med anledning av skrivelsen.
Skrivelsen
Bakgrund
Vid Natotoppmötet i januari 1994 skapades en ny form för europeiskt samarbete,
Partnerskap för fred (PFF). Sverige deltar sedan i maj 1994 i detta samarbete
(skr. 1993/94:207, bet. 1993/94:UU18).
PFF-samarbetet har inneburit att Natos 16 medlemsstater samverkat med ett
stort antal länder i syfte att öka Natos och partnerländernas förmåga att delta
i internationella krishanteringsinsatser, förbättra räddningstjänst,
effektivisera civilt försvar och beredskapsplanering samt stärka den
demokratiska kontrollen av försvarssektorn. Särskilt viktigt har PFF blivit som
instrument för de deltagande staterna att samordna, förbereda och öva sina
styrkor för insatser i fredsbevarande verksamhet.
Utgångspunkten för Sveriges deltagande i PFF-samarbetet är den svenska viljan
att medverka till en alleuropeisk säkerhetsordning. Sveriges medverkan i PFF
sker på den militära alliansfrihetens grund. Samarbetet medför inte några
försvarsförpliktelser. Det bygger på frivilliga åtaganden där varje stat själv
bestämmer ambitionsnivån för sin medverkan. Förutom att stärka den svenska
förmågan till medverkan i internationell krishantering syftar vårt PFF-
deltagande även till att sätta in det militära säkerhetssamarbetet i
Östersjöområdet i ett brett, alleuropeiskt perspektiv med engagemang från Nato,
Ryssland och andra partnerländer.
PFF-samarbetet har bidragit till att göra svenska insatser säkrare och mer
effektiva samt ökat vår förmåga till samverkan i internationella fredsfrämjande
och humanitära insatser.
Det Euro-atlantiska partnerskapsrådet
Den 29 maj 1997 beslöt regeringen att Sverige skulle delta i det Euro-
atlantiska partnerskapsrådet (EAPR). EAPR bildades formellt och höll sitt
första möte den 30 maj i Sintra, Portugal. Samtliga 43 PFF-länder, inklusive
Ryssland, deltog i upprättandet av EAPR. Rådet utgör en politisk ram för det
fördjupade PFF-samarbetet, vars syfte är att vidareutveckla det samarbete
mellan Nato och en bred krets av partnerländer på områden som inte rör försvar
av det egna territoriet. Varje partnerland avgör självt på vilka områden och i
vilken utsträckning det vill delta i beslut och i samarbetet mellan Nato och
andra partnerländer.
EAPR stärker den politiska dimensionen av det praktiskt inriktade PFF-
samarbetet, och har en central roll i strävan att utveckla detta samarbete.
Genom EAPR kommer partnerländerna att ges möjligheter att på olika nivåer
erhålla information, hålla överläggningar och eventuellt fatta gemensamma
beslut med Nato i PFF- och krishanteringsfrågor.
I EAPR:s grunddokuments artikel 11 nämns flera andra ämnesområden som kan bli
föremål för överläggningar och samarbete med partnerländerna. Exempel på sådana
områden är civil beredskap inklusive räddningstjänst, försvarsrelaterade
miljöfrågor, kärnenergisäkerhet, försvarsmaterielsamarbete och
forskningsfrågor.
De frågor som kan bli föremål för samarbete i EAPR kan också komma att
behandlas i Nato-Rysslandsrådet, vilket bildades den 28 maj 1997.
Regeringen konstaterar att utgångspunkten för Sveriges medverkan i EAPR och
det fördjupade PFF-samarbetet är att det sker på den militära alliansfrihetens
grund. Samarbetet medför inte några försvarsförpliktelser. Det bygger på
frivilliga åtaganden där Sverige självt bestämmer omfattningen av sin
medverkan.
Den militära alliansfriheten utesluter deltagande i samarbete som rör
territorialförsvar och säkerhetsgarantier. Bevarande av den militära
alliansfriheten förutsätter dock inte att Sverige i något annat avseende skulle
behöva ålägga sig restriktioner när det gäller deltagande i det framväxande,
mångfacetterade europeiska säkerhetssamarbetet. Den svenska säkerhetspolitiken
karakteriseras i den nya situationen av ett aktivt och fullvärdigt deltagande i
arbetet för de mål som numera delas av alla europeiska stater. Det är därför
viktigt att Sverige bevarar handlingsfriheten att i takt med förändringar i
omvärlden kunna utveckla sitt deltagande i det europeiska säkerhetssamarbetet.
Genom EAPR och PFF bidrar Sverige vidare till att stärka uppbyggnaden av
demokratiskt kontrollerade försvarsmakter i Central- och Östeuropa.
Det fördjupadet PFF-samarbetet och det breddade övningsinnehållet
I en s.k. högnivågrupp under ledning av Natos biträdande generalsekreterare har
det senaste året ett arbete pågått i syfte att bredda och fördjupa det
praktiska PFF-samarbetet. Arbetet har skett i nära samråd med partnerländerna.
Högnivågruppens rapport antogs av Natos utrikesministrar den 29 maj i år som en
rekommendation för det fortsatta arbetet. Bland högnivågruppens förslag kan
märkas:
- Att öka partnerländernas insyn och deltagande i beslutsfattande i framtida
Natoledda krishanteringsoperationer till vilka de bidrar med trupp.
- Att utvidga PFF:s övningsprogram till att omfatta övningar för alla typer av
krishanteringsoperationer utanför de kollektiva försvarsförpliktelserna i
Washingtonfördragets artikel 5. Partnerländerna skall därvid ges en ökad roll
i planeringen och ledningen av PFF-övningar.
- Att erbjuda partnerländerna möjligheten att upprätta en delegation vid Nato
under ledning av en ambassadör.
- Att bereda PFF-länderna möjlighet till utökat deltagande i Natos civila och
militära kommittéer i frågor som rör PFF och krishantering. I erbjudandet
ingår att utse en militär representant att delta i Natos militärkommitté i
dessa frågor.
- Att erbjuda partnerländerna utökade möjligheter att etablera
förbindelseofficerare vid Natohögkvarteret och olika Natostaber för att
hantera PFF-frågor.
- Att tillskapa särskilda PFF-enheter med deltagande av officerare från
partnerländerna. Dessa skall ingå som separata delar i de reguljära
Natostaberna och medverka i planeringen av PFF-övningar och fredsfrämjande
operationer.
PFF:s övningsprogram har hittills omfattat tre områden: fredsbevarande,
räddningstjänst och humanitära insatser. Övningsprogrammet breddas nu till att
omfatta alla typer av uppgifter som inte berör territorialförsvar och
säkerhetsgarantier. Tyngdpunkten kommer framgent att ligga på fredsfrämjande
verksamhet.
Enligt 1996 års försvarsbeslut skall Sverige med militära och civila resurser
kunna delta i internationella fredsfrämjande och humanitära insatser och
förberedelser för sådana. En förutsättning för svenskt deltagande i sådana
insatser är att de har mandat från FN eller OSSE. PFF-övningar utgör ett
viktigt instrument för att hålla en hög beredskap på området. Genom att PFF:s
övningsprogram breddas till att omfatta alla typer av fredsfrämjande uppgifter
ges övningarna mer realistiska förutsättningar och utbytet av dessa kan öka.
Det utvidgade PFF-samarbetet ger också partnerländerna möjligheter att spela
en större roll i planering och ledning av gemensamma övningar. Stärkt
ansvarstagande av partnerländerna rörande övningar bidrar till att öka det
ömsesidiga utbytet mellan Nato- och partnerländerna och kan enligt regeringens
bedömning också verka stimulerande för de länder som hittills deltagit i
begränsad omfattning i PFF.
EAPR kommer att tilldelas en betydande roll för att vidareutveckla PFF-
samarbetet. Regeringen vill även understryka det praktiska PFF-samarbetets
förtroendeskapande roll. Grundandet av ett regionalt PFF-centrum vid försvarets
internationella kommando i Almnäs (SWEDINT) skall ses i detta sammanhang. Detta
centrum är ett viktigt redskap för att förbättra förmågan att delta i
fredsfrämjande övningar och krisinsatser.
En av de svenska målsättningarna med PFF-deltagandet är att stödja
uppbyggnaden av civilt försvar i andra länder. Sverige har, tillsammans med
bl.a. Ryssland, aktivt deltagit i PFF på detta område. EAPR innebär ökade
möjligheter till fördjupat samarbete beträffande det civila försvaret.
Det är regeringens bedömning att deltagande i PFF:s breddade övningsprogram
stärker Sveriges förmåga att medverka med militära och civila resurser i
fredsfrämjande och humanitär verksamhet på ett säkert och effektivt sätt.
Det ligger i Sveriges intresse att aktivt delta i EAPR och det fördjupade
PFF. Detta är ett sätt på vilket Sverige kan medverka till skapandet av en
alleuropeisk säkerhetsordning, i vilken EAPR och PFF utgör viktiga
beståndsdelar.
Planerings- och översynsprocessen
Inom ramen för PFF-samarbetet inleddes under början av 1995 en planerings- och
översynsprocess, den s.k. Planning and Review Process (PARP). Processen syftar
till att identifiera och värdera resurser som partnerländerna skulle kunna
bidra med i fredsfrämjande och humanitära övningar och insatser tillsammans med
Natostyrkor.
Särskilda mål för samverkansförmåga, s.k. interoperabilitet, fastställs i en
dialog mellan varje enskilt partnerland och Nato. Processen bygger på
frivillighet och att varje partnerland självt bestämmer inom vilka områden och
i vilken utsträckning som samverkansförmågan skall förbättras.
Den första översynen för åren 1995-1997 avslutas i december i år. Sverige har
sedan 1995 deltagit i planerings- och översynsarbetet i den utsträckning som
motiveras av vårt intresse att främja effektiva och säkra fredsfrämjande och
humanitära insatser.
Som ett led i det fördjupade PFF-samarbetet vidareutvecklas nu planerings-
och översynsprocessen. Inför nästa tvåårsperiod har antalet samverkansmål ökat
och kvalitativt utvecklats. Räckvidden har vidgats så att planerings- och
översynsprocessen i sin utvecklade form, liksom PFF:s övningsprogram,
innefattar styrkor och resurser avsedda för hela det fredsfrämjande området, i
enlighet med såväl kapitel VI som kapitel VII i FN-stadgan.
Vidare avses målen för samverkan utvecklas till att även beröra
sammansättning och kapacitet hos olika förband, s.k. partnerskapsmål. Tanken är
att öka säkerheten i planeringen inför internationella fredsinsatser genom att
på förhand söka utröna tillgängligheten av och beredskapen hos olika länders
styrkor och resurser. Liknande tankegångar ligger bakom existerande arrangemang
inom FN (UN Stand By Forces).
Planer finns på att införa särskilda partnerskapsmål för PFF-länderna, i
syfte att underlätta identifieringen av styrkor och resurser som kan göras
tillgängliga för fredsfrämjande operationer. Partnerskapsmålen kommer inte att
innebära några bindande åtaganden för partnerländerna. Beslut om att ställa
styrkor till förfogande skall även fortsättningsvis fattas från fall till fall.
I linje med den övergripande utvecklingen inom PFF kommer partnerländerna att
ges ett allt större inflytande även i planerings- och översynsprocessen.
Öppenheten i översynsprocessen stärks på frivillig basis, vilket ligger i linje
med de övergripande målen för PFF. Den för Sverige grundläggande möjligheten
att självt kunna avgöra på vilka områden och i vilken utsträckning vi vill
samarbeta kommer även framgent att gälla.
Utifrån försvarsbeslutet gav regeringen i februari 1997 Försvarsmakten i
uppdrag att utreda behovet av interoperabilitet i ett internationellt
perspektiv. Uppdraget redovisades till regeringen den 30 september 1997.
Sveriges deltagande i IFOR/SFOR i Bosnien har understrukit värdet av
planerings- och översynsprocessen som ett instrument för fortsatt utveckling av
vår samverkansförmåga beträffande fredsbevarande och humanitära insatser.
Möjligheterna att i den kommande planeringsperioden utveckla metoder för att
använda enheter ur samtliga försvarsgrenar i internationella fredsfrämjande och
humanitära insatser bör tillvaratas. Samverkansmålen kommer att fastläggas med
utgångspunkt från regeringens övergripande bedömning av behoven av Sveriges
internationella samverkansförmåga. Den studie som Försvarsmakten har redovisat
utgör härvidlag ett värdefullt underlag.
Behov av ökad interoperabilitet finns även i civila insatser som t.ex.
humanitär katastrofhjälp. På detta område är FN det ledande organet. Regeringen
anser det angeläget att stödja det arbete som pågår inom FN för att förbättra
den internationella samverkansförmågan vid civila insatser. Regeringen har
tillsatt en särskild utredare med uppgift att bl.a. ta initiativ till civil-
militära utbildningsprojekt. Regeringen har också utsett en särskild
interdepartemental grupp för beredning av beslut om svenskt deltagande i
fredsfrämjande insatser där olika civila liksom militära aspekter på insatserna
samordnas.
Regeringen anser att samtliga försvarsgrenar bör ha en internationell
grundförmåga. Vissa enheter bör även ha en förhöjd förmåga. Den förhöjda
förmågan skall i första hand eftersträvas för sådana förband som kan förväntas
efterfrågas i internationella fredsfrämjande och humanitära insatser och där
svenska resurser är särskilt lämpade.
På kort sikt bör tonvikt läggas vid att öka den militära samverkansförmågan
för fredsfrämjande och humanitära insatser vad gäller metod och arbetssätt
enligt Natostandard. Strävan bör vara att samtliga svenska officerare skall ha
sådana kunskaper och färdigheter i internationella metoder och arbetssätt att
de med viss kompletterande utbildning vid behov skall kunna samarbeta med
personal från Natos medlemsländer och partnerländer. Särskild hänsyn skall i
detta arbete tas till Sveriges förmåga att samverka med de nordiska länderna i
fredsfrämjande insatser.
Svensk Natoambassadör och närvaro i Natostaber
Nato har inbjudit partnerländerna att utse ambassadör och upprätta delegation
vid organisationen. De diplomatiska och militära kontakterna kan väntas öka
genom EAPR och det fördjupade PFF-samarbetet. Genom EAPR kommer ett antal
Natokommittéer att öppnas för deltagande från partnerländerna i frågor som rör
PFF. Regeringen har med anledning härav utnämnt Sveriges ambassadör i Bryssel
att även var ombud vid Nato. Regeringen avser vidare att stärka den militära
representationen vid ambassaden i Bryssel. Regeringen planerar att utse en
svensk militär representant att delta i möten mellan Natos militärkommitté och
partnerländerna i frågor som avser PFF.
Natohögkvarteret i Bryssel har det övergripande politiska och militära
ansvaret för PFF-verksamhet och krishanteringsfrågor. Det militära
planeringsarbetet för PFF-aktiviteter och fredsfrämjande operationer sker på
olika nivåer i Natos staber.
I det fördjupade PFF-samarbetet erbjuds partnerländerna möjligheter till
representation vid Natostaber. Avsikten är att partnerländerna i större
utsträckning skall kunna delta i planering och genomförande av övningar och
andra PFF-aktiviteter samt Natoledda fredsfrämjande och humanitära operationer.
Partnerländernas representation vid Natostaber kommer att kunna ta olika
former. Särskilda PFF-enheter med officerare från partnerländerna skall
tillskapas, vilka skall ingå som separata delar i reguljära Natostaber.
Innebörden av denna organisatoriska lösning är att en tydlig gräns dras mellan
krishanteringsuppgifter och territoriellt försvar.
Möjligheten till ökad insyn och inflytande i militära PFF-frågor kommer att
stärkas vid Natos högkvarter och staber. Natos militärkommitté kommer att
sammanträda regelbundet med partnerländerna inom EAPR för att diskutera PFF-
och krishanteringsfrågor. Partnerländerna kommer även att kunna utse nationella
förbindelseofficerare att i ökad omfattning bidra till det dagliga PFF-arbetet
i Natos högkvarter och i olika Natostaber. Sverige har redan i dag, i likhet
med de flesta PFF-länder, en förbindelseofficer vid PFF:s koordineringsenhet i
Mons, Belgien, och en förbindelseofficer vid Natohögkvarteret i Bryssel.
Även om arrangemanget inte ger partnerländerna något formellt inflytande,
kommer det att ge värdefull kunskap om Natos strukturer och arbetssätt samt
planering av konflikthanteringsoperationer.
Närvaron av förbindelseofficerare förbättrar Sveriges möjligheter att påverka
utformningen av PFF-aktiviteter och fredsfrämjande insatser. Nationella
ställningstaganden underlättas och beredskapen att agera förbättras.
Sverige har intresse av representation vid Natos högkvarter och staber på
olika nivåer. Regeringen kommer att från fall till fall ta ställning till
representation i internationella staber.
Ett politisk-militärt ramverk för krishanteringsoperationer
Det har länge varit en uttalad svensk uppfattning att länder som bidrar med
trupp till en internationell krishanteringsoperation också skall ges insyn i
och inflytande över planering och ledning av insatsen. Genom ett svensk-finskt
initiativ vid EU:s regeringskonferens har denna princip skrivits in i den del
av EU-fördraget som behandlar militära krishanteringsinsatser till vilka EU
tagit initiativet och som genomförs av Västeuropeiska unionen (VEU).
Diskussioner om att skapa ett särskilt politisk-militärt ramverk för
Natoledda krishanteringsinsatser förs för närvarande inom Nato och med
partnerländerna i EAPR. Regeringen välkomnar detta och avser att aktivt delta i
arbetet för att stärka partnerländernas möjligheter till insyn och inflytande i
Natos planerings- och beslutsprocesser för krishanteringsinsatser.
Ambitionen är att finna en modell som ger partnerländerna möjligheter till
insyn i och inflytande över såväl den politiska som militära styrningen av
Natoledda krishanteringsoperationer. Det har också varit ett uttalat svenskt
önskemål att partnerländerna ges möjlighet att framföra sina ståndpunkter i ett
tidigt skede av planerings- och beslutsprocesserna.
Under IFOR- och SFOR-operationerna har det efter hand utvecklats former för
att ge länder som inte är medlemmar i Nato förbättrade möjligheter att medverka
i planering och styrning. Dessa erfarenheter är av stort värde i diskussionerna
om partnerländernas insyn och inflytande i framtida krishanteringsoperationer.
Det är en svensk målsättning, med beaktande av erfarenheterna från IFOR och
SFOR, att arrangemangen för insyn och inflytande ges en permanent och förstärkt
form i det politisk-militära ramverk för krishanteringsinsatser som avses
utarbetas inom EAPR.
Motionerna
Moderata samlingspartiet välkomnar i motion U29:1 (m kommitté) det fördjupade
samarbetet med Nato som skrivelsen är ett uttryck för. Motionärerna beklagar
dock att regeringen inte tillvaratagit inbjudan att utse en ambassadör till
Nato. Enligt Moderaternas mening är det Euro-atlantiska partnerskapsrådet och
det fördjupade PFF-samarbetet av så stor framtida betydelse för Sverige att den
ökade resurs, och den positiva markering, som en särskild ambassadör innebär
vore välmotiverad.
Folkpartiet liberalerna välkomnar i motion U29:5 (fp kommitté) den fortsatta
utvecklingen av PFF-samarbetet och inrättandet av det Euro-atlantiska
partnerskapsrådet, liksom ett fördjupat svenskt deltagande i detta. Folkpartiet
instämmer i princip med regeringens bedömning att Sveriges militära
alliansfrihet ?utesluter deltagande i samarbete som rör territorialförsvar och
säkerhetsgarantier?. Man påpekar i sammanhanget att Sverige genom sitt FN-
medlemskap är skyldigt att enligt FN-stadgan - om så erfordras och beslutas av
säkerhetsrådet - med militära medel komma en annan FN-stat till undsättning
till skydd för internationell fred och säkerhet. Det fördjupade PFF-samarbetet
skapar en ökad förmåga till gemensam hantering av kriser och andra
påfrestningar sett i ett vidgat säkerhetsbegrepp. Det viktiga och omfattande
arbetet som rör Nato motiverar att en särskild ambassadör inrättas i Bryssel.
Vänsterpartiet pekar i motion U29:4 (v parti) på att erfarenheterna från IFOR-
och SFOR-operationerna visar att länder såväl inom som utanför PFF-samarbetet
har kunnat delta. Vänsterpartiet anser att ledningen, i operationer av den typ
det nu varit fråga om, bör utövas direkt av FN eller OSSE. Det finns risker med
att i längden låta en militärallians med starkt beroende av USA:s ledning och
militära resurser dominera fredsfrämjande operationer. OSSE borde utvecklas så
att den blir det ledande säkerhetspolitiska organet i Europa med ansvar även
för fredsfrämjande operationer. Ett centralt inslag i PFF-samarbetet är
militära enheters och systems förmåga att samverka. Detta innebär en ensidig
anpassning till Natostandard. Vänsterpartiets tidigare framförda farhågor om en
harmonisering av svenska stridskrafter med Nato har besannats. Det fördjupade
PFF-samarbetet har fått en alltför stark militär prägel. Sverige bör lämna PFF-
samarbetet.
Miljöpartiet erinrar i motion U29:2 (mp kommitté) att det tidigare krävt att
regeringen för riksdagen presenterar en övergripande redovisning för alla de
försvars- och säkerhetspolitiska verksamheter där Sverige finns representerat.
Regeringen måste återkomma med en handlingsplan för hur trovärdigheten för den
svenska militära alliansfriheten kan återupprättas. Dessförinnan måste all
övningsverksamhet i PFF, som inte har med strikt fredsbevarande, miljöskydd,
räddningstjänst eller humanitär verksamhet att göra, för svensk del vara
utesluten. Riksdagen måste även få ta ställning till det individuella
partnerskapsprogrammet (IPP) som reglerar svensk medverkan i PFF. Sverige skall
inte delta med representation i Natostaber eller ha en ambassadör. Miljöpartiet
avvisar ett svenskt deltagande i EAPR.
Kristdemokraterna välkomnar i motion U29:3 (kd kommitté) Sveriges deltagande i
den nya samarbetsformen. Det är viktigt att Sverige deltar i och bidrar till
samarbetet när det gäller fredsfrämjande och humanitära uppgifter samt även
civil beredskap. Sverige bör verka för och delta i sådant samarbete som avser
civil beredskap. För att bättre kunna delta i ett fördjupat samarbete inom
området civil beredskap och i militära PFF-frågor anser Kristdemokraterna att
en svensk totalförsvarsdelegation bör inrättas vid Natos högkvarter.
Utskottet
EAPR och det fördjupade PFF-samarbetet
Utskottet anser i likhet med regeringen att bildandet av det Euro-atlantiska
rådet samt utvidgningen och fördjupningen av PFF-samarbetet är viktiga inslag i
en grundläggande förändring av den europeiska säkerhetspolitiska miljön.
Natos och EU:s förestående utvidgning, samt Natos vidgade relationer med
Ryssland, representerar ytterligare steg i framväxten av en alleuropeisk
säkerhets- och samarbetsstruktur.
Sverige medverkar aktivt i en lång rad säkerhetsfrämjande organisationer. I
FN:s säkerhetsråd, genom medverkan i EU:s gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitik, i Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, i
Europarådet samt som observatörer i VEU. Sedan 1994 har Sverige ett samarbete
med Nato genom det s.k. Partnerskapet för fred.
Utskottet anser att det ligger i Sveriges intresse att aktivt delta i EAPR
och det fördjupade PFF. Detta är ett av många sätt på vilket Sverige kan
medverka till skapandet av en alleuropeisk säkerhetsordning, i vilken EAPR och
PFF utgör viktiga beståndsdelar.
Moderata samlingspartiet, Folkpartiet liberalerna samt Kristdemokraterna
ställer sig alla bakom regeringens beslut att Sverige skall delta i det Euro-
atlantiska rådet samt att utvidga och fördjupa sitt partnerskapssamarbete.
Vänsterpartiet anser att PFF-samarbetet fått en alltför stark militär prägel
varför Sverige bör lämna PFF-samarbetet.
Miljöpartiet anser att all övningsverksamhet inom PFF, som inte har med
strikt fredbevarande, miljöskydd, räddningstjänst eller humanitär verksamhet
att göra, skall vara utesluten. Det individuella partnerskapsprogrammet (IPP)
måste riksdagen ta ställning till. Miljöpartiet avvisar Sveriges deltagande i
EAPR
Utskottet konstaterar sålunda att det råder ett brett stöd för regeringens
beslut. Det är utskottets mening att Sverige bör kunna samarbeta med Nato på
alla områden utom de som rör försvaret av vårt eget territorium eller vad
gäller kravet på ömsesidiga försvarsgarantier. Samarbetslinjen är självklar
eftersom den gagnar såväl vår egen säkerhet som säkerheten i vårt närområde och
i Europa som helhet. EAPR kan bli en viktig mötesplats för planering och
samordning av bl.a. internationella insatser.
Riksdagen har genom betänkande 1995/96:UFöU1 Sveriges säkerhetspolitik tagit
ställning till att bevarandet av den militära alliansfriheten inte förutsätter
att Sverige i något annat avseende skulle behöva ålägga sig restriktioner vad
gäller deltagandet i det framväxande, mångfacetterade europeiska samarbetet.
Utskottet vill därför betona att regeringen särskilt framhåller att Sveriges
medverkan i PFF sker på den militära alliansfrihetens grund. Samarbetet medför
inte några försvarsförpliktelser. Det bygger på frivilliga åtaganden där varje
stat själv bestämmer ambitionsnivån för sin medverkan. Förutom att stärka den
svenska förmågan till medverkan i internationell krishantering syftar vårt PFF-
deltagande även till att sätta in det militära säkerhetssamarbetet i
Östersjöområdet i ett brett, alleuropeiskt perspektiv med engagemang från Nato,
Ryssland och andra partnerländer.
Utskottet - som delar regeringens bedömning - anser därför att Sverige bör
medverka till att utveckla samarbetet mellan Nato och militärt alliansfria
länder inom EAPR.
Kristdemokraterna framhåller betydelsen av att Sverige aktivt bör verka för
att fördjupa samarbetet inom området civil beredskap.
En av de svenska målsättningarna med PFF-deltagandet är att stödja
uppbyggnaden av civilt försvar i andra länder. Sverige har, tillsammans med
bl.a. Ryssland, aktivt deltagit i PFF på detta område. EAPR innebär ökade
möjligheter till fördjupat samarbete beträffande det civila försvaret.
Miljöpartiet anser att det individuella partnerskapsprogrammet (IPP) skall
underställas riksdagens prövning.
Det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet behandlade en liknande motion
i betänkande 1996/97:UFöU1 Sveriges säkerhetspolitik. Utskottet ansåg inte att
det individuella partnerskapsprogrammet var av en sådan karaktär att det
behövde föreläggas riksdagen. Försvarsutskottet gör samma bedömning i denna
fråga nu. Utskottet har sålunda inget att invända mot regeringens redovisning
av hur PFF-samarbetet bör utvidgas.
Sveriges representation i Nato och dess staber
Regeringen framhåller att de diplomatiska och militära kontakterna väntas öka
genom EAPR och det fördjupade PFF-samarbetet. Ett antal Natokommittéer kommer
att öppnas för deltagande från partnerländerna i frågor som rör PFF. Regeringen
har med anledning härav utnämnt Sveriges ambassadör i Bryssel att även var
ombud vid Nato. Regeringen avser vidare att stärka den militära
representationen vid ambassaden i Bryssel. Regeringen planerar att utse en
svensk militär representant att delta i möten mellan Natos militärkommitté och
partnerländerna i frågor som avser PFF.
Moderata samlingspartiet beklagar att regeringen inte tillvaratagit
möjligheten att utnämna en särskild ambassadör till Nato. Folkpartiet anser att
det viktiga och omfattande arbetet som rör Nato motiverar att en särskild
ambassadör utses. Miljöpartiet anser inte att Sverige skall representeras i
Natostaber eller ha en ambassadör hos Nato. Kristdemokraterna anser att en
totalförsvarsdelegation bör inrättas för att bättre delta i ett fördjupat
samarbete inom området civil beredskap.
Utskottet delar regeringens bedömning om behovet av att stärka vår
representation i Bryssel eftersom både de diplomatiska och militära kontakterna
kommer att intensifieras i takt med att Sverige bereds tillfälle att medverka i
ett antal kommittéer. Svenska officerares samverkan i Natos staber och olika
kommittéer kommer enligt utskottets mening att tillföra Försvarsmakten
kunskaper om Natos arbetsmetoder. Detta bör vara av stort värde för Sverige,
inte minst för att förbereda samverkan med andra nationer i internationella
insatser.
Den totalförsvarsrådgivare som tillsatts vid ambassaden bör kunna bidra till
att fördjupa det samarbete som Kristdemokraterna efterlyser. En effektiv och
kraftfull utrikesrepresentation bör vara det primära - inte den organisatoriska
formen. Utskottet har sålunda inget att invända mot regeringens åtgärder. Något
särskilt uttalande från riksdagens sida om hur representationen närmare bör
utformas bör inte göras nu. Erfarenheterna får utvisa om ytterligare
personalresurser behövs.
Samverkansförmåga och politisk-militärt ramverk för krishanteringsoperationer
Regeringen redovisar att planer finns på att införa särskilda partnerskapsmål
för PFF-länderna, för att underlätta identifieringen av styrkor och resurser
som kan göras tillgängliga för fredsfrämjande operationer. Partnerskapsmålen
kommer enligt regeringen inte att innebära några bindande åtaganden för
partnerländerna. Beslut om att ställa styrkor till förfogande skall även
fortsättningsvis fattas från fall till fall.
Vänsterpartiet - som anser att Sverige bör lämna PFF-samarbetet - framhåller
att ett centralt inslag i PFF-samarbetet är militära enheters och systems
förmåga att samverka. Detta innebär en ensidig anpassning till Natostandard.
Vänsterpartiets tidigare framförda farhågor om en harmonisering av svenska
stridskrafter med Nato har besannats. Det fördjupade PFF-samarbetet har fått en
alltför stark militär prägel.
Utskottet påminner om att frågan om det svenska totalförsvarets förmåga att
samverka med andra länder mot bakgrund av den nya internationella verksamheten
behandlades i 1996 års försvarsbeslut. Det är ett svenskt intresse att
ytterligare utveckla interoperabiliteten (samverkansförmågan) inför
internationella fredsfrämjande och humanitära insatser, inte minst för att
uppgiften att kunna genomföra sådana har blivit en av huvuduppgifterna för
totalförsvaret. Sveriges medverkan blir effektivare och därmed mer trovärdig.
Skyddet för svensk trupp bör rimligtvis öka.
En förbättrad samverkansförmåga kräver anpassning till internationell
standard såväl inom det materiella området som när det gäller metoder och
arbetssätt.
Utskottet delar regeringens bedömning att Sverige även fortsättningsvis bör
delta i PFF-övningar med enheter från samtliga försvarsgrenar för att stärka
förmågan att kunna genomföra internationella fredsfrämjande insatser på ett
säkert och effektivt sätt. PFF-övningar i Östersjöområdet med en bred
deltagarkrets fyller en viktig förtroendeskapande funktion. Vi bör i första
hand sträva efter att förbättra samverkansförmågan för sådana typer av enheter
som kan förväntas efterfrågas för internationella fredsfrämjande insatser och
där svenska resurser enligt vår bedömning är särskilt väl lämpade.
Regeringen bedömer att EAPR och det utvidgade och fördjupade PFF kommer att
erbjuda partnerländerna ökade möjligheter till insyn och inflytande i Natos
planerings- och beslutsprocesser för krishanteringsoperationer. Erfarenheter
från Implementation Force (IFOR) och den nu pågående operationen Stabilization
Force (SFOR) i Bosnien-Hercegovina har tydliggjort betydelsen av att i ett
tidigt skede kunna delta i planering av de fredsfrämjande insatserna till vilka
Sverige bidrar med militär trupp. Därför välkomnar regeringen detta och avser
att aktivt delta i arbetet för att stärka partnerländernas möjligheter till
insyn och inflytande i Natos planerings- och beslutsprocesser för
krishanteringsinsatser.
Diskussioner om att skapa ett särskilt politisk-militärt ramverk för
Natoledda krishanteringsinsatser förs för närvarande inom Nato och med
partnerländerna i EAPR. Ambitionen är att finna en modell som ger
partnerländerna möjligheter till insyn i och inflytande över såväl den
politiska som militära styrningen av Natoledda krishanteringsoperationer. Det
har också varit ett uttalat svenskt önskemål att partnerländerna ges möjlighet
att framföra sina ståndpunkter i ett tidigt skede av planerings- och
beslutsprocesserna.
Utskottet framhåller att det länge har varit en uttalad svensk uppfattning
att länder som bidrar med trupp till en internationell krishanteringsoperation
också skall ges insyn i och inflytande över planering och ledning av insatsen.
Utskottet anser i likhet med regeringen att det bör vara en svensk målsättning,
med beaktande av erfarenheterna från IFOR och SFOR, att arrangemangen för insyn
och inflytande ges en permanent och förstärkt form i det politisk-militära
ramverk för krishanteringsinsatser som avses utarbetas inom EAPR.
Utskottet har sålunda inget att invända mot vad regeringen redovisar om
ambitionerna när det gäller att öka svenska totalförsvarsresurser för att
medverka i internationella fredsfrämjande och humanitära insatser samt att
skapa ett politisk-militärt ramverk för vår medverkan i framtida
krishanteringsoperationer.
Stockholm den 4 november 1997
På försvarsutskottets vägnar
Arne Andersson
I beslutet har deltagit: Arne Andersson (m), Iréne Vestlund (s), Henrik
Landerholm (m), Karin Wegestål (s), Anders Svärd (c), Ola Rask (s), My Persson
(m), Birgitta Gidblom (s), Håkan Juholt (s), Olle Lindström (m), Annika
Nordgren (mp), Åke Carnerö (kd), Jörgen Persson (s), Ulf Kero (s), Mikael
Jansson (fp) och Nils-Göran Holmqvist (s).
Avvikande meningar
Arne Andersson (m), Henrik Landerholm (m), My Persson (m), Olle Lindström (m)
och Mikael Jansson (fp) anser:
Det omfattande och viktiga samarbetet mellan Sverige och Nato tar sig många
olika uttryck. Såväl omfattning som innehåll motiverar att en särskild
ambassadör ackrediteras till Nato.
Annika Nordgren (mp) anser:
Det svenska försvaret Natoanpassas sedan tidigare. Nu närmar sig
utskottsmajoriteten Nato ytterligare. Sveriges militära alliansfrihet blir
alltmer substanslös. Jag anser inte att Sverige skall delta i det Euro-
atlantiska partnerskapsrådet (EAPR). Rådet utgör en politisk ram för det
fördjupade PFF-samarbetet, vars syfte är att vidareutveckla samarbetet mellan
Nato och partnerländerna. Jag anser inte att Sverige skall delta med
representation vid Natostaber eller ha en ambassadör som ombud vid Nato.
Jag kan acceptera svensk medverkan i PFF enbart inom övningar som har med
strikt fredsbevarande och humanitär verksamhet, miljöskydd och räddningstjänst
att göra. Sverige bör naturligtvis inom ramen för PFF kraftigt markera mot
fördjupad militär samordning med Nato. Riksdagen måste också få ta ställning
till IPP:n som reglerar svensk medverkan i PFF.
Åke Carnerö (kd) anser:
Kristdemokraterna välkomnar Sveriges deltagande i vidareutvecklingen av PFF-
samarbetet samt bildandet av det Euro-atlantiska partnerskapsrådet (EAPR). För
att Sverige bättre skall kunna ta till vara ökade möjligheter till insyn och
inflytande i planering och genomförande av övningar och andra PFF-aktiviteter
inom området civil beredskap och i militära PFF-frågor, bör en svensk
totalförsvarsdelegation inrättas vid Natos högkvarter i Bryssel.
-----------------------------------------------------
|EU |Europeiska unionen |
-----------------------------------------------------
|FN |Förenta nationerna |
-----------------------------------------------------
|GUSP |EU:s gemensamma utrikes- och|
| |säkerhetspolitik |
-----------------------------------------------------
|NACC |Nordatlantiska samarbetsrådet |
-----------------------------------------------------
|NATO |North Atlantic Treaty Organization|
| |(?Atlantpakten?) |
-----------------------------------------------------
|OSSE |Organisationen för säkerhet och samarbete|
| |i Europa |
| |(f.d. ESK) |
-----------------------------------------------------
|PFF |Partnerskap för fred |
| |(samma som PFP) |
-----------------------------------------------------
|PFP |Partnership for Peace |
-----------------------------------------------------
|VEU |Västeuropeiska unionen |
-----------------------------------------------------
|WEAG |Western European Armaments Group |
-----------------------------------------------------
Innehållsförteckning
Sammanfattning........................................1
Motionerna............................................1
Utskottet.............................................3
Skrivelsens huvudsakliga innehåll...................3
Det hittillsvarande PFF-samarbetet................3
Euro-atlantiska partnerskapsrådet (EAPR)..........4
Det fördjupade PFF-samarbetet, inklusive planerings- och
översynsprocessen 5
Det utvidgade och fördjupade Partnerskap för fred-samarbetet (PFF)5
Planerings- och översynsprocess.................6
Regeringens bedömning.............................6
Euro-atlantiska partnerskapsrådet...............6
PFF:s breddade övningsinnehåll..................7
Svensk närvaro i Natostaber.....................8
Natos erbjudande att öppna delegation och ackreditera ambassadör8
Ett politisk-militärt ramverk för krishanteringsoperationer9
Planerings- och översynsprocess.................9
Sammanfattning av motionerna.......................10
Utskottets överväganden............................15
Hemställan.........................................30
Reservationer........................................32
Särskilt yttrande....................................42
Försvarsutskottets yttrande..........................44