I detta betänkande behandlar utskottet regeringens skrivelse 1997/98:89
Mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik samt motioner väckta med
anledning av skrivelsen. Därtill behandlas ytterligare ett antal
motionsyrkanden med anknytning till de mänskliga rättigheterna, bl.a. från den
allmänna motionstiden.
Utskottet välkomnar regeringens initiativ att presentera en sammanhållen
svensk politik för främjandet av de mänskliga rättigheterna. Skrivelsen
innehåller såväl en bred redovisning av dagens politik som nya ambitioner.
Utskottet stöder regeringens strävanden att ägna större uppmärksamhet åt
genomförandet av de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Vidare
anser utskottet i likhet med regeringen att utgångspunkten i arbetet för att
främja de mänskliga rättigheterna måste vara hävdandet av
universalitetsprincipen. Utskottet delar även regeringens uppfattning om vikten
av att hävda principen om att de mänskliga rättigheterna är en internationell
angelägenhet. Öppen, tydlig kritik måste kunna framföras när så är befogat. En
annan viktig grundläggande aspekt är respekten för folkrätten.
Utskottet biträder regeringens uttalade ambition att arbetet för att främja
respekten för de mänskliga rättigheterna skall utgöra en integrerad del i all
utrikespolitik liksom att detta arbete skall vara resultatinriktat. En
ledstjärna måste vara att agera så att respekten för de mänskliga rättigheterna
i det aktuella landet bäst främjas.
Med utgångspunkt i skrivelsen behandlar utskottet ett stort antal motions-
yrkanden som både avser principiella, övergripande frågor om de mänskliga
rättigheterna och om dessas tillämplighet samt förhållandena i enskilda
länder/områden. Utskottet besvarar eller avstyrker samtliga motionsyrkanden.
Till betänkandet är fogat 14 reservationer och 9 särskilda yttranden.
I en bilaga till betänkandet finns en utskrift av en offentlig utfrågning som
anordnades av utskottet den 19 mars 1998 på temat Mänskliga rättigheter i
interna konflikter - det civila samhällets roll. Bilagt finns även en
förteckning över MR-konventioner och ratifikationsstatus per den 31 december
1997.
Utskottet överväganden disponeras enligt följande:
1. Inledning, i vilken skrivelsen behandlas
2. Agerande för att främja de mänskliga rättigheterna
3. Dödsstraffet
4. Internationella miljöfrågor
5. MAI-förhandlingarna
6. Urbefolkningars rättigheter
7. Skydd för minoriteter
8. Colombia
9. Kuba
10. USA
11. Kina, inklusive Hongkong och Tibet
12. Taiwan
13. Östtimor
14. Kashmir
15. Pakistan
16. Afghanistan
17. Turkiet
18. Iran
19. Ryssland
20. Kosovo
21. Grekland
22. Algeriet
23. Mellanöstern
24. Västshahara
25. Kenya
26. Nigeria
27. Sydafrika
Skrivelsen
I regeringens skrivelse 1997/98:89 Mänskliga rättigheter i svensk
utrikespolitik ges en samlad presentation av regeringens politik för de
mänskliga rättigheterna.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av regeringens skrivelse 1997/98:89
1997/98:U54 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att
Sverige noga följer utvecklingen beträffande medborgarnas demokratiska fri- och
rättigheter i Hongkong.
1997/98:U55 av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om om att Sverige på alla nivåer i alla sammanhang ihärdigt skall ta
upp frågorna om de mänskliga rättigheterna i samtal med de stater som bryter
mot dessa grundläggande rättigheter,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att samhällsutvecklingen stimuleras i ett samhälle som respekterar
de mänskliga rättigheterna,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om EU:s hantering av Kinafrågor i FN:s MR-kommission.
1997/98:U56 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige skall verka för att EU ansluter sig till
Europakonventionen om mänskliga rättigheter,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förhållandet mellan den svenska krigsmaterielexporten och Sveriges
trovärdighet när det gäller respekten för mänskliga rättigheter,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en samlad årlig publicering av ambassadernas rapportering om
situationen när det gäller de mänskliga rättigheterna i respektive värdländer,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vilkoren för verkningsfulla sanktioner.
1997/98:U57 av Carin Lundberg m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ratificering av
Europarådets ramkonvention till skydd för nationella minoriteter samt
Europarådets minoritetsspråkskonvention.
1997/98:U58 av Bodil Francke Ohlsson m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen lämnar en skrivelse om MAI-avtalet på riksdagens
bord,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att socialkonsekvenserna och miljökonsekvenserna av avtalets verkan
undersöks av en från regeringen fristående utredningsgrupp och att resultaten
redovisas innan beslut fattas i riksdagen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att OECD-länderna inte skall utestänga ?utvecklingsländerna? genom
sådana avtal som MAI innebär.
1997/98:U59 av Ingrid Näslund m.fl. (kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige tillsammans med de övriga nordiska länderna skall vara
pådrivande i arbetet för ökad tolerans på religionsfrihetens område,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om om flyktingmottagandet.
1997/98:U60 av Bodil Francke Ohlsson m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige i FN speciellt bevakar att människors rätt till mat för
dagen också innefattar vatten,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige i FN speciellt bevakar människors rätt att utöva sin
religion,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige i FN prioriterar befolkningens ekonomiska, sociala och
kulturella rättigheter i Sydafrika,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige i FN speciellt bevakar de mänskliga rättigheterna i
Afghanistan.
1997/98:U61 av Eva Goës m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att den i internationella organ bör verka för en politik som bygger
på Miljöpartiets grundvärderingar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige aktivt skall agera för mänskliga rättigheter i
ministerrådet och FN:s kommission för mänskliga rättigheter,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om respekten för de mänskliga rättigheterna i Sverige,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om världssamfundets skyldighet att hindra ett blodbad i Kosova,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att utöva starka påtryckningar mot regimen i Förbundsrepubliken
Jugoslavien på internationell nivå för att göra slut på rådande apartheid,
statsterrorn, våldet och massakrerna i Kosova,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ge bistånd direkt till demokrati-, människorätts- och kyrkliga
organisationer,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att uttala sig mot Kinas brott mot de mänskliga rättigheterna.
Motioner väckta med anledning av regeringens skrivelse 1997/98:76
1997/98:U29 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en särskild MR-rapportör i Colombia,
1997/98:U30 av Bodil Francke Ohlsson och Marianne Samuelsson (mp) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förslaget om en miljökonvention och en miljödomstol,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att prioritera Havens år.
1997/98:U38 av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp) vari yrkas
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige skall verka för dödsstraffets avskaffande.
1997/98:U39 av Bodil Francke Ohlsson (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige skall verka för att rätten till en god miljö erkänns som
en självständig rättighet,
Motion väckt under den allmänna motionstiden 1996/97
1996/97:N270 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige bör ta ett internationellt initiativ inom ramen för FN,
OECD och/eller EU för att utveckla ett internationellt välfärdssystem, som är
anpassat till det moderna samhällets ökade automation så att arbete, inkomster
och välfärd fördelas på ett rimligt sätt.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1997/98
1997/98:U215 av Dan Ericsson m.fl. (kd) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skärpta internationella konventioner avseende att beivra och straffa
miljöbrott i form av oljeutsläpp i sjöar och hav.
1997/98:U219 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ta upp frågorna om de mänskliga rättigheterna i samtal med de
stater som bryter mot dessa grundläggande rättigheter,
1997/98:U409 av Eva Goës m.fl. (mp) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att på internationell nivå kräva att rapporten om barnarbete på
Mururoa följs upp.
1997/98:U412 av Eva Goës m.fl. (mp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige bör arbeta aktivt på det internationella planet
(EU, FN, VHO) för urbefolkningens rätt till självbestämmande och
besittningsrätt till sin mark,
1997/98:U413 av Eva Goës (mp) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige bör agera internationellt för att avbryta program för
att utveckla nya reaktorer, även flytande mobila sådana,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige skall agera internationellt för att breedreaktorerna
skall stoppas,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige bör agera internationellt för en global avveckling av
all kärnkraft,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige bör inlägga sitt veto mot överflygningar av MOX-bränsle
och liknande kärnmateriel.
1997/98:U601 av Bodil Francke Ohlsson m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige
skall verka för att rätten till en god miljö skall erkännas som en självständig
mänsklig rättighet.
1997/98:U602 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige skall verka för inrättandet av en internationell
miljödomstol,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att även miljöorganisationer bör få talerätt vid en internationell
miljödomstol.
1997/98:U603 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om dödsstraff inom EU och
världens länder i övrigt.
1997/98:U604 av Bengt Hurtig m.fl. (v, m, c, fp, mp, kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om svenska åtgärder för att förmå Turkiet att ratificera 1967 års
tilläggsprotokoll till 1951 års flyktingkonvention i dess helhet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige skall bevaka att FN:s särskilde rapportör om tortyr och
FN:s arbetsgrupp mot försvinnanden verkligen snarast skall få besöka Turkiet
och göra grundliga utredningar,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige bör uppmana Turkiet att ratificera FN:s konvention om
medborgerliga och politiska rättigheter och dess tilläggsprotokoll,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige skall verka för att EU:s ekonomiska stöd till
ickestatliga organisationer som verkar för demokrati och mänskliga rättigheter
i Turkiet skall stärkas,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om aktioner för att få de fyra kurdiska parlamentarikerna frigivna ur
fängelse.
1997/98:U605 av Eva Björne (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige inom FN bör verka
för att möjligheter öppnas för att villkorslösa diskussioner kommer till stånd
mellan representanter för Folkrepubliken Kina och Dalai lama om Tibets framtid.
1997/98:U607 av Eva Zetterberg m.fl. (v, c, fp, mp, kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ökat aktivt svenskt engagemang för Västsaharas framtid i EU, FN och
dess säkerhetsråd och andra internationella organ,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om intensifierat stöd för en korrekt registrering inför och ett korrekt
genomförande av folkomröstningen i Västsahara, som inte ger utrymme för
manipulationer och valfusk,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om krav på frigivning av de politiska fångarna från Västsahara, ett
slut på tortyren och ökad respekt för mänskliga rättigheter i Marocko,
1997/98:U608 av Lars Hjertén (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om att stödja fredsprocessen i
Mellanöstern.
1997/98:U609 av Göran Lennmarker m.fl. (m) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen i det internationella samarbetet inom FN föreslår att
dess generalförsamling får en utförlig rapport och genomför en årlig debatt om
läget beträffande mänskliga rättigheter och demokrati i medlemsländerna,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ekonomiska sanktioner.
1997/98:U610 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige
internationellt och nationellt bör verka för ett embargo på alla nigerianska
olje- och gasprodukter och att också de bolag som är ansvariga för
exploateringen skall bojkottas.
1997/98:U611 av Elisa Abascal Reyes m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Sveriges agerande i fråga om dödsstraffet i USA,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Mumia Abu-Jamal,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige skall protestera mot de kvinnliga amerikanska fångarnas
situation,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige skall protestera mot det ökande antalet interner i USA,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rättssäkerheten i USA,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om minderåriga i fängelse i USA,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inskränkning i yttrandefriheten via yrkesförbud för skribenter i
USA:s fängelser,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om politiska flyktingar från USA,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om svenska insatser för att minska polisbrutalitet i USA,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kvinnobilden i USA i Sveriges uppföljning av Beijingkonferensen,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att kränkning av barnens rättigheter och mänskliga rättigheter vid
USA:s gränser uppmärksammas i FN:s säkerhetsråd.
1997/98:U612 av Majléne Westerlund Panke m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag om att initiativ tas inom EU:s och FN:s ram för att
inrätta en årlig återkommande dag, en barnens och ungdomarnas dag, där
situationen i Europa och övriga världen får en stark belysning.
1997/98:U613 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp, m, c, fp, v, kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att verka i säkerhetsrådet för att meningsfulla förhandlingar mellan
Dalai lama tillsammans med den tibetanska exilregeringen och den kinesiska
ledningen kommer till stånd under FN:s överinseende,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en särskild representant för sådana förhandlingar,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om radiostationen Voice of Tibet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige internationellt skall verka för att Tibets politiska
fångar frisläpps,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den lille åttaårige Pachen lama,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige bör
verka för att opartiska inspektioner tillåts i fängelserna,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att alla barn omedelbart bör släppas fria från fängelserna,
1997/98:U614 av Eva Zetterberg (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att den svenska regeringen i FN:s säkerhetsråd tar upp frågan om
kvinnors deltagande i genomförandet av fredsplanen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige tar upp frågan om minorna i Västsahara till behandling i
FN:s säkerhetsråd,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige i FN:s säkerhetsråd tar upp frågan om internationella
observatörer under den kommande folkomröstningen i Västsahara.
1997/98:U615 av Eva Zetterberg m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att den svenska regeringen i FN:s säkerhetsråd verkar för att
situationen i Algeriet tas upp på dagordningen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att den svenska regeringen inom EU tar tillfället i akt att i
samband med förhandlingarna och dialogen med Algeriet om ett handelsavtal ta
upp frågan om våldet och brotten mot de mänskliga rättigheterna i Algeriet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att den svenska regeringen i internationella organ där den är
representerad verkar för att oberoende organisationer, som t.ex. Amnesty
International eller Röda korset, skall ges möjlighet att undersöka orsakerna
bakom våldet i Algeriet.
1997/98:U617 av Lennart Fridén och Sten Tolgfors (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att stödja den positiva utvecklingen mot demokrati och ekonomi i
Taiwan,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om svensk utrikespolitik i relationerna till Taiwan och Folkrepubliken
Kina.
1997/98:U618 av Eva Goës och Ragnhild Pohanka (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att agera på internationell nivå för att förvissa sig om att fallet
Alexandr Nikitin fortsättningsvis handläggs i enlighet med de rättsprinciper
som gäller i en rättsstat,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att agera på internationell nivå för fundamentala rättsprinciper i
Ryssland, så att inte hemliga lagar nyttjas eller lagar nyttjas retroaktivt,
1997/98:U619 av Per Lager och Eva Goës (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om direkta samtal med Israels regering om Mordechai Vanunus omedelbara
frigivning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen, ifall inte situationen för Vanunu klart förbättras,
bör föra upp frågan på FN:s agenda vad gäller brott mot de mänskliga
rättigheterna.
1997/98:U620 av Eva Goës m.fl. (mp, c, fp, v, kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om David Alex död och de övriga gerillamedlemmarnas öden,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige i säkerhetsrådet och generalförsamlingen uppmuntrar och
stödjer generalsekreteraren vad gäller att hitta en fredlig lösning på
konflikten i Östtimor,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige i säkerhetsrådet stödjer Östtimors rätt till
självbestämmande genom en folkomröstning,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sveriges regering i säkerhetsrådet och annorstädes aktivt verkar
för att Östtimor skall vara representerat i de pågående trepartssamtalen om
Östtimor,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige inom ramen för FN-organen agerar för att det timorianska
folkets säkerhet garanteras genom en permanent närvaro av FN,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att stödja idén om civil fredsövervakning från oberoende NGO:er,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige såsom England skall agera på hög EU-nivå i
Östtimorfrågan.
1997/98:U621 av Eva Zetterberg m.fl. (v, m, c, fp, mp, kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige i samband med 50-årsjubileet av FN:s deklaration om
mänskliga rättigheter i internationella forum och traktat med än större kraft
arbetar för denna deklarations efterlevnad,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att den svenska regeringen i FN:s säkerhetsråd bör verka för att de
mekanismer som inrättats för att kontrollera efterlevnaden av internationella
konventioner, bl.a. FN:s rapportörer, ges tillräckliga resurser så att dessa på
ett effektivt och resolut sätt kan ställa regeringar till svars i de länder där
brott mot mänskliga rättigheter förekommer,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att inom EU:s ram arbeta för ett enat och kraftfullt uppträdande när
det gäller brotten mot mänskliga rättigheter i Kina,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att den svenska regeringen bör främja och upprätthålla ett
kraftfullt internationellt tryck på den colombianska regeringen att inleda
fredsförhandlingar med gerillan och avväpna de paramilitära grupperna,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige som biståndsgivare noga bör följa utvecklingen när det
gäller mänskliga rättigheter i Colombia,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen i internationella sammanhang bör kräva effektiva
åtgärder för att sätta stopp för den straffrihet som myndigheterna i Colombia
beviljar dem som förbryter sig mot de mänskliga rättigheterna,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att den svenska regeringen i förhandlingarna mellan EU och Algeriet
med kraft bör driva kravet att representanter för människorättsorganisationer
och internationella medier skall ha möjlighet att besöka landet och göra
oberoende utredningar, övervaka rättegångar och besöka fängelser,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige skall intensifiera sina påtryckningar för att dödsdomen
mot Salman Rushdie upphävs och att Faraj Sarkoohi friges, återfår sitt pass och
får full rörelsefrihet och säkerhet såväl i Iran som utomlands,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att den svenska regeringen skall verka för att FN:s arbetsgrupp mot
försvinnanden och den särskilde rapportören om tortyr vid sitt besök i Turkiet
skall ha möjlighet att röra sig helt fritt i landet,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att den svenska regeringen i EU och Europarådet måste verka för att
kraven på den turkiska statens respekt för mänskliga rättigheter skärps,
särskilt efter det ingångna tullunionsavtalet mellan EU och Turkiet,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen måste verka för att Kenya anpassar sin nationella
lagstiftning till internationella traktat som Kenya ratificerat,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige bör lyfta fram människorättsaspekten i biståndsvillkoren
när det gäller Kenya,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att den svenska regeringen i internationella forum bör intensifiera
sin kamp mot dödsstraffet,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige i alla europeiska samarbetsorgan och i sitt
Östersjösamarbete bör verka för att dödsstraffet skall avskaffas i Baltikum,
Ukraina och andra länder i f.d. Sovjetunionen,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att den svenska regeringen i internationella samarbetsorgan bör
verka för att dödsstraffet avskaffas i Kina,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om det fortsatta arbetet med dödsstraffet i Organisationen för säkerhet
och samarbete i Europa (OSSE).
1997/98:U622 av Eva Zetterberg m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att den svenska regeringen i FN:s säkerhetsråd skall verka för att
de förslag som under 1980-talet väcktes om en internationell fredskonferens i
FN:s regi om konflikten Israel-Palestina förverkligas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ytterligare folkrättsförbrytelser även i konflikten
Israel-Palestina skall medföra kännbara konsekvenser i form av olika typer av
sanktioner för den som begår sådana brott,
1997/98:U623 av Erling Bager och Eva Flyborg (fp) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att
uppmärksamma situationen i Iran.
1997/98:U624 av Eva Zetterberg m.fl. (v, s, m, c, fp, mp, kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den svenska regeringens möjligheter att erbjuda sig som medlare i
den colombianska väpnade konflikten,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den svenska regeringens möjligheter att ta initiativ till en
internationell konferens angående situationen i Colombia,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att den svenska regeringen föreslår att Colombia blir
föremål för diskussion och aktion i EU,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att den svenska regeringen föreslår att Colombia blir
föremål för diskussion och aktion i FN:s säkerhetsråd.
1997/98:U625 av Eva Goës m.fl. (mp, c, fp, v, kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att agera på det internationella planet för att återge Kosovo den
autonomi som berövades det 1989,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige inom EU bör verka för att stödja USA:s yttre
sanktionsvägg, som förhindrar Belgrad att få internationella krediter från
bl.a. World Bank,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att internationellt verka för att konkreta steg tas för att
förverkliga den numera bortglömda utbildningsöverenskommelsen mellan dr Rugova
och Milosevic, som öppnade för albanernas rätt att utnyttja sina skolor,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att stödja det tyska initiativet inom EU genom att öppna ett
informationskontor för EU i Prishtina för bl.a. öka den internationella
närvaron i Kosovo,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att likt andra europeiska parlament bjuda in parlamentariska eller
andra delegationer från Kosovo på s.k. hearings, dvs. vittnesmål om situationen
i Kosovo.
1997/98:U626 av Eva Zetterberg m.fl. (v, s, m, c, fp, mp, kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att den svenska regeringen bör anta en skarpare ton i den kritiska
dialogen med den iranska regimen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om politiska, diplomatiska och ekonomiska punktåtgärder som en del av
den kritiska dialogen, exempelvis ett avbrytande av den 1996 upprättade
flyglinjen Stockholm-Teheran,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen måste verka än mer aktivt för att Faraj Sarkoohi,
Parvin Ardalan och andra kulturarbetare i Iran får full rörelsefrihet och
säkerhet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige skall verka för att EU:s ambassadörer som ett led i den
kritiska dialogen inte skall återvända till Iran förrän Faraj Sarkoohi och
Parvin Ardalan återfått full rörelsefrihet och säkerhet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att den svenska regeringen i olika internationella organ skall verka
för att omständigheterna kring flera författares (bl.a. Said Sirjani, Ibrahim
Zalzade, Gafar Husini, Golamhusin Alai, Ahmed Miralai) samt en rad politiskt
och religiöst oliktänkande människors död närmare granskas av en opartisk
humanitär organisation.
1997/98:U628 av Ingrid Näslund m.fl. (kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att den svenska regeringen på alla nivåer utnyttjar
partnerskapsprocessen för att påverka Ryssland att upphäva eller radikalt
förändra religionslagen, i enlighet med Partnerskaps- och samarbetsavtalets
människorättsprinciper,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att den svenska regeringen i Europarådet driver frågan om en
tillfällig suspension av Rysslands medlemskap i Europarådet, till dess att
religionslagen upphävs eller radikalt förändras,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att den svenska regeringen driver frågan i OSSE att dess organ ODIHR
övervakar att religionslagen upphävs eller radikalt förändras, i
överensstämmelse med de människorättsprinciper i internationella avtal som
Ryssland skrivit under,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att den svenska regeringen tillsammans med övriga EU-länder och USA
i FN:s säkerhetsråd driver frågan om att Ryssland bör upphäva eller radikalt
förändra religionslagen.
1997/98:U629 av Erling Bager (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att uppmärksamma
assyriernas/syrianernas situation.
1997/98:U630 av Ragnhild Pohanka (mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Sveriges roll i Turkiets
utveckling.
1997/98:U631 av Birger Hagård m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige i FN
bör verka för inlemmandet av republiken Kina (Taiwan) i det internationella
samarbetet,
1997/98:U632 av Lennart Rohdin m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den fortsatta utvecklingen mot demokrati i Hongkong,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en konsekvent, sammanhållen och uthållig strategi för stöd till
demokratisk utveckling och respekt för mänskliga rättigheter i Folkrepubliken
Kina,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att klart och tydligt fördöma all kinesisk maktpolitik mot Taiwan,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om situationen i Tibet och Xinjiang,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att inom ramen för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik
verka för att frågan om Taiwans representation i FN utreds inom FN,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Taiwans representation i FN:s underorgan,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att verka för att EU upprättar ett informationskontor i Taipei,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Kinas medlemskap i WTO.
1997/98:U633 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c, v, mp, kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige måste vara pådrivande både i internationella fora och i
bilaterala kontakter med Indien och Pakistan, så att Kashmirfrågan kan få en
fredlig lösning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kashmiriernas deltagande i samtalen som skall avgöra deras framtid
och områdestillhörighet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige bör agera för att kashmirierna tillåts resa fritt inom
Kashmir men också att de tillåts resa utomlands,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige bör agera för att line-of-control-området
demilitariseras och ersätts med en större FN-trupp som kan upprätthålla
eldupphöravtalet,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige måste agera för att den militära närvaron minskar i
Kashmir på indiska sidan,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige i bilaterala samtal måste framföra att alla brott mot
mänskliga rättigheter skall undersökas av kommissionen samt att FN:s specielle
rapportör för mänskliga rättigheter får tillträde till området liksom oberoende
organisationer som t.ex. Amnesty,
1997/98:U634 av Eva Goës och Yvonne Ruwaida (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige bör agera på internationell nivå för att fria val hålls
i Kenya och att valobservatörer finns på plats i god tid före valdagen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen internationellt bör agera för att få slut på våldet i
Kenya,
1997/98:U635 av Eva Zetterberg m.fl. (v, c, mp) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen tar upp vikten av respekt för mänskliga rättigheter
och mohajernas situation till följd av den nya lagstiftningen i Pakistan till
behandling i EU-sammanhang, i FN och dess säkerhetsråd och i andra
internationella sammanhang.
1997/98:U636 av Eva Zetterberg m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige skall agera för att öka respekten för yttrandefrihet och
mänskliga rättigheter på Kuba,
1997/98:U638 av Karin Pilsäter och Ola Ström (fp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att syrianernas situation i Turkiet bör komma upp på EU-agendan,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att situationen för kvarvarande syrianer och syrianer på internflykt
i Turkiet bör uppmärksammas av Sverige.
1997/98:A808 av Lennart Rohdin (fp) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om klosterområdet Mont Athos i Grekland.
1997/98:Bo516 av Dan Ericsson m.fl. (kd) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av att Sverige arbetar för en global vattenkonvention.
Utskottet
Sammanfattning av skrivelsen
Inledning
Regeringen vill med skrivelsen bidra till uppmärksammandet av 50-årsminnet av
antagandet av Förenta nationernas allmänna förklaring om de mänskliga
rättigheterna. I denna ges en samlad presentation av regeringens policy för
mänskliga rättigheter inom svensk utrikespolitik som helhet. Det framgår att
främjandet av de mänskliga rättigheterna är en prioritet inom svensk
utrikespolitik och skall påverka bistånds-, migrations-, säkerhets-, handels-
och övrig utrikespolitik.
Skälen för att betona denna del av utrikespolitiken är flera:
Som medlem av FN har Sverige enligt FN-stadgans artikel 55 och 56 förbundit sig
att vidta åtgärder i samarbete med organisationen för att främja allmän aktning
och respekt för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheter för alla,
utan åtskillnad med avseende på ras, kön, språk eller religion. FN-stadgan ger
oss härvidlag både en rätt och en förpliktelse att agera.
Ett anknytande skäl är den vikt Sverige sedan gammalt fäster vid att alla
stater respekterar folkrätten. Att folkrätten i sin helhet upprätthålls är
särskilt viktigt för små och medelstora stater. De mänskliga rättigheterna är
en del av folkrätten.
Ytterligare ett skäl är att förtryck och kränkningar av individens
rättigheter ofta, vilket inte minst det senaste årtiondets händelser har visat,
leder till instabilitet och väpnad konflikt såväl inom länder som mellan länder
och i förlängningen kan få konsekvenser för internationell fred och säkerhet.
Regeringens strävan att främja respekten för de mänskliga rättigheterna har med
andra ord också en säkerhetspolitisk bevekelsegrund.
Sist men inte minst är denna strävan ett uttryck för medmänsklig solidaritet.
Detta avspeglas också i utvecklingssamarbetets dagordning och mål. Förtryckta
människor har - just därför att de är förtryckta - sällan möjlighet att själva
hävda sina intressen. För dem är det viktigt att det finns internationella
överenskommelser om mänskliga rättigheter och aktörer som är beredda att
försvara deras rättigheter. Även av det skälet är det ett egenintresse för
varje folk att verka för de mänskliga rättigheterna.
Detta är första gången en samlad presentation görs av regeringens politik
avseende mänskliga rättigheter, och skrivelsen redogör därför för såväl
existerande som nya ambitioner.
Principerna för mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik
Rättigheterna i 1948 års allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna är
universella. Det är en viktig princip. Rättigheterna gäller alla människor,
utan åtskillnad. De gäller över hela världen, oavsett land, kultur eller
specifik situation. De mänskliga rättigheterna är lika viktiga och okränkbara
oavsett de speciella lokala förhållandena - det är själva poängen med deras
universalitet. Regeringen framhåller samtidigt att informationen och
pedagogiken kring de mänskliga rättigheterna bör anpassas till de kulturella
förutsättningarna i olika länder. Anknytningar kan göras till kristna,
muslimska, buddistiska, hinduiska eller andra religiösa eller lokala
traditionella begrepp, beroende på omgivning och situation. Det viktiga är att
principernas relevans blir tydlig i olika miljöer utan att normerna urholkas.
De 30 artiklarna i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna
beskriver och definierar de olika mänskliga rättigheterna. Sedan 1948 har dessa
definitioner utvidgats och preciserats i en rad deklarationer och konventioner
som antagits av FN:s generalförsamling och i andra fora. Den processen har inte
varit okontroversiell. Uppföljningen av den allmänna förklaringen ledde till
att två separata konventioner antogs år 1966, en om medborgerliga och politiska
rättigheter och en om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.
Rättigheterna innefattar:
1) de grundläggande friheterna, bl.a. rätten att hysa och uttrycka åsikter, att
utöva en religion, att bilda eller gå med i en organisation och att ordna
möten;
2) rätten till skydd mot övergrepp, t.ex. rätten att inte bli godtyckligt
arresterad eller utsättas för tortyr, samt
3) rättigheter för att tillgodose de grundläggande behoven, t.ex. rätten till
en tillfredsställande levnadsstandard, till hälsovård och till utbildning. Till
denna senare grupp hör flera av de ekonomiska och sociala rättigheterna.
Statsmaktens skyldigheter i förhållande till den första kategorin rättigheter
är att respektera friheterna och, om nödvändigt, skapa utrymme för dem - så
länge den enskildes frihet inte kränker andras rättigheter. Den andra typen av
rättigheter kräver att myndigheterna själva respekterar den enskildes
integritet men också erbjuder skydd mot andras kränkningar. Den tredje
kategorin kräver i allmänhet ekonomiska resurser liksom en fördelningspolitik
och ålägger myndigheterna ett ansvar för att tillgodose de grundläggande
materiella behoven för den enskilde utan diskriminering.
De ekonomiska och sociala rättigheterna anknyter till centrala politiska
frågor om ekonomisk fördelning, arbetsliv, hälsovård, utbildning och familje-
politik vid sidan av mer övergripande aspekter om en tillfredsställande
levnadsstandard. Dessa frågor berör samtidigt centrala rättighetsaspekter.
Jämställdhet mellan könen, lika lön för likvärdigt arbete, fackliga rättigheter
för att kunna hävda sin rätt, rätt till skolgång samt barns skydd mot
exploatering är exempel på tydliga rättighetskrav som också kan återspeglas i
rättsregler. Andra rättigheter låter sig emellertid inte lika lätt ges en
rättslig form, och juridiken är dessutom bara en aspekt av genomförandet.
Särskilt vad gäller de mer resurskrävande rättigheterna fordras en mer
sofistikerad metod för en meningsfull värdering av efterlevnaden. Utrymme måste
ges för ett successivt genomförande. Indikatorer behöver utarbetas för att
underlätta bedömningen av såväl insatser som resultat.
Det är en viktig princip att huvudansvaret för genomförandet av de mänskliga
rättigheterna åligger den berörda regeringen. Det finns sålunda inte något
folkrättsligt ansvar för rika länder att bistå de fattiga. Dialogen om de
ekonomiska och sociala rättigheternas förverkligande kommer dock att utgöra ett
viktigt övervägande i svenskt utvecklingssamarbete. Detta ligger i linje med
Sveriges betonande av social rättvisa.
När människor utsätts för kränkningar av de mänskliga rättigheterna och inte
har möjlighet att få skydd inom sitt land, söker de skydd i andra länder. 1951
års flyktingkonvention med 1966 års tilläggsprotokoll kan sägas utgöra ett
grundläggande skyddsnät för dessa människor. Många stater, däribland Sverige,
har genom sin nationella lagstiftning utökat kretsen av dem som kan få skydd.
Respekten för de mänskliga rättigheterna är grundläggande för den svenska
migrationspolitiken. Det konstateras samtidigt i skrivelsen att det tyvärr
finns brister i flyktingmottagandet. Främlingsfientlighet möter skyddsbehövande
såväl i vårt land som på andra håll i världen. Med Amsterdamfördraget menar
dock regeringen att arbetet inom EU för en bättre samordnad migrations- och
flyktingpolitik stärks. Det är också angeläget att Sverige fortsätter att
stödja FN:s flyktingkommissarie i dennes arbete.
Ett av de kontroversiella ämnena i FN:s arbete för de mänskliga rättigheterna
har gällt frågan om rätten till utveckling. En deklaration om rätten till
utveckling antogs efter omröstning av FN:s generalförsamling år 1986. Wien-
konferensen 1993 förklarade att rätten till utveckling var en viktig och
integrerad del av de mänskliga rättigheterna. Ännu återstår dock att tydligare
definiera innebörden av denna term.
Sverige kommer fortsatt att medverka konstruktivt i meningsutbytet om rätten
till utveckling i syfte att stärka uppslutningen bakom det internationella
arbetet för de mänskliga rättigheterna.
Inriktningen av politiken för mänskliga rättigheter
Mål
Målet är att bidra till att människor också i andra länder får del av
garanterade friheter, skydd mot övergrepp och en tillfredsställande
levnadsstandard. Regeringen framhåller att ambitionen är att bedriva en
effektiv och resultat-inriktad politik.
I syfte att väsentligt bidra till att främja och skydda de mänskliga
rättigheterna genom utrikespolitiken har följande fyra delmål formulerats:
1. Regeringar skall påverkas att respektera rättigheterna. Erfarenhetsutbyte
och dialog skall eftersträvas när sådana förutsättningar föreligger, t.ex. i
samband med förhandlingar om utvecklingssamarbete. Offentlig kritik skall kunna
framföras då detta bedöms bäst gagna de människor vilkas situation vi vill
förbättra.
2. De mänskliga rättigheterna skall genomsyra arbetet i de globala och
regionala organisationerna.
3. De internationella normerna för de mänskliga rättigheterna skall ges djupare
förankring och vidare spridning.
4. Mekanismer för att säkerställa respekten för de överenskomna normerna skall
göras effektivare. Bistånd - både multilateralt och bilateralt - kan behövas
för att underlätta för resurssvaga länder att verkligen rapportera om
efterlevnad och genomföra rekommendationer. Det är också viktigt att sådan
granskning följs upp med konkreta insatser för att vid behov bistå de aktuella
länderna i deras strävan att rätta till bristerna. Åtgärder bör vidtas mot
regeringar som vägrar att samarbeta med utsedda internationella rapportörer.
Främja, förebygga och reagera - verktyg för påverkan
En effektiv politik för de mänskliga rättigheterna innehåller såväl främjande
som förebyggande och reaktiva aspekter.
Grovt skulle dessa kunna indelas i tre huvudgrupper: offentliga initiativ,
inklusive kritik, dialog och meningsutbyte vid bilaterala kontakter samt
samarbete och biståndsinsatser. Det finns ingen motsättning mellan dessa tre
metoder; de kan ofta med fördel kombineras. Det handlar sällan om att välja ett
enda instrument utan snarare om att framföra samma budskap genom lämpliga
kanaler och vid olika tillfällen. Av grundläggande betydelse är att agerandet
är konsekvent och resultatinriktat.
Generellt gäller att metoderna, eller verktygen, blir fler om det finns nära
bilaterala förbindelser eller gemensamma internationella eller regionala
institutionella ramar som underlättar dialog. Förutsättningarna att verkligen
påverka ett lands ledning ökar om vi har en djupare kunskap om det landets
förhållanden. Dialogen måste vara resultatinriktad. Den får inte ge motparten
möjlighet att fortsätta kränkningarna och samtidigt undgå risken för kritik.
Diktaturstatens reaktion på öppen kritik kan ibland se ut att leda till
försämringar. Den kritiserade regeringen vill gärna själv demonstrera att
sådana utspel inte leder till någon omprövning. Det kan i sämsta fall leda till
att regeringen sluter sig i självförsvar, och att starka nationalistiska
stämningar frammanas till stöd för regimen. Samtidigt försämrar allvarliga
övergrepp av de mänskliga rättigheterna landets anseende och utgör en
belastning i det internationella umgänget. På sikt kan ingen regering
nonchalera det budskapet. Kritik av övergrepp inom demokratiska stater har
större förutsättningar att bidra till omprövning av existerande politik.
Erfarenheten från diskussionerna inom FN:s kommission för de mänskliga
rättigheterna är att en öppen debatt om missförhållanden i ett land har positiv
verkan, åtminstone på sikt. Den kan också bana väg för andra kontakter.
Utvecklingssamarbete för mänskliga rättigheter
Utveckling handlar i hög utsträckning om att förverkliga de mänskliga
rättigheterna. Biståndet syftar till att bidra till utveckling och blir därmed
ett viktigt verktyg i arbetet för de mänskliga rättigheterna.
Mänskliga rättigheter skall vara en integrerad dimension av det svenska
utvecklingssamarbetet. Det gäller det multilaterala biståndet genom olika FN-
organ och -program, Sveriges bidrag till EU-biståndet, det bilaterala
utvecklingssamarbetet och biståndet via de enskilda organisationerna. Även här
finns den dubbla strävan: dels att säkerställa att det verkligen finns en
rättighetsdimension i de bredare programmen, dels att ge de mer riktade
programmen för mänskliga rättigheter en rimlig prioritet och möjlighet att bli
effektiva. Regeringens politik för demokrati och mänskliga rättigheter i
utvecklingssamarbetet presenteras i en separat skrivelse till riksdagen (skr.
1997/98:76).
Enskilda organisationers roll
Såväl nationella som internationella enskilda organisationer spelar en viktig
roll i arbetet för de mänskliga rättigheterna. Regeringen har fortlöpande,
direkta kontakter med enskilda svenska organisationer som bidrar med
information och förslag av väsentligt värde.
En väsentlig del av svenskt bistånd för mänskliga rättigheter kanaliseras
genom enskilda organisationer: svenska, internationella och utländska
nationella, inkluderande bl.a. Rödakorsrörelsen, Rädda Barnen och andra
organisationer som direkt eller indirekt bidrar till främjandet av
rättigheterna. I svenskt demokratibistånd ses de enskilda organisationerna - en
viktig del av det civila samhället - som värdefulla.
Näringslivets roll
Regeringen uppmärksammar även företagens roll i arbetet för de mänskliga
rättigheterna. Det handlar om arbetsförhållanden för anställda men även om
konsekvenser för andra människor av investeringar och handel. I vissa
utvecklingsländer har utländska storföretag haft en så dominerande ställning
att deras agerande starkt påverkat de lokala förhållandena, i vissa fall
positivt, i andra negativt. Globaliseringen får såväl positiva som negativa
konsekvenser. Ett exempel på frågor som med rätta kommit upp i detta sammanhang
är kravet på effektiva åtgärder mot skadligt barnarbete.
Desto viktigare är att en rad företag på eget initiativ börjat formulera
uppförandekoder som också täcker situationer som berör de mänskliga
rättigheterna.
Alla människors möjligheter att åtnjuta de mänskliga rättigheterna
I skrivelsen ger regeringen sin syn på hur Sverige avser att verka för alla
människors möjligheter att åtnjuta de mänskliga rättigheterna. Härvid skall
särskilt barnens rättigheter, kvinnors rättigheter samt rättigheter för
personer som tillhör urbefolkningar och nationella eller etniska, religiösa och
språkliga minoriteter beaktas i syfte att garantera lika förutsättningar.
Kvinnors rättigheter
Sverige kommer fortsatt att bevaka och påtala reservationer som strider mot
kvinnokonventionens ändamål och syfte samt stödja det arbete som bedrivs av
FN:s rapportör för våld mot kvinnor. Vidare skall Sverige verka för att
konventionens övervakningskommitté stärks samt bidra till att dess arbetsformer
effektiviseras.
Krigsförbrytelser och kränkningar av de mänskliga rättigheterna riktade mot
kvinnor och flickor skall betonas. Det är av avgörande betydelse för främjandet
av kvinnors rättigheter, att dessa frågor utgör en integrerad del av arbetet i
FN:s samtliga mekanismer för mänskliga rättigheter. Sverige skall också verka
för att ett fakultativt protokoll till kvinnokonventionen om enskild klagorätt
blir ett så effektivt instrument som möjligt.
Barnets rättigheter
Sverige kommer fortsatt att stärka barnets rättigheter och livsvillkor genom
såväl bilateralt som multilateralt utvecklingssamarbete. Regeringen kommer att
vara pådrivande för att förbättra livssituationen för barn med funktionshinder.
Vidare skall uppmärksamhet ges uppföljningen av resultaten från
Världskongressen mot kommersiell sexuell exploatering av barn. Sverige stöder
ILO:s initiativ om en ny internationell konvention som skall förbjuda de värsta
formerna av skadligt barnarbete. Regeringen kommer också att verka för att
förbättra situationen för barn i väpnade konflikter. Här avser Sverige att
driva förslaget om en 18-årsgräns som minimiålder för rekrytering till väpnade
styrkor och deltagande i väpnad konflikt samt att ge stöd till strävanden att
demobilisera barnsoldater och stödja deras rehabilitering. FN:s högkommissarie
skall vidare ges särskilt stöd i ansträngningarna att effektivisera FN:s
kommitté för barnets rättigheter (barnrättskommittén).
Regeringen kommer också att verka för att andra organ inom FN i kontakter med
regeringar i större utsträckning följer upp barnrättskommitténs rekommenda-
tioner. Regeringen avser även att särskilt uppmärksamma de på vissa håll
omfattande kränkningarna av flickors rättigheter.
Rättigheter för urbefolkningar och nationella eller etniska, språkliga och
religiösa minoriteter
Sverige verkar för att personer som tillhör nationella eller etniska, språkliga
och religiösa minoriteter i alla länder ges möjlighet att på lika villkor med
majoritetsbefolkningen effektivt åtnjuta alla de mänskliga rättigheterna.
I detta arbete kommer Sverige att verka för ökad kunskap om och förståelse
för FN:s deklaration om rättigheter för personer som tillhör nationella eller
etniska, religiösa och språkliga minoriteter. Regeringen avser vidare att verka
för att FN:s olika organ utarbetar strategier för att uppmärksamma och stödja
minoritetsgrupper samt delta i utarbetandet av en internationell deklaration om
urbefolkningar. Sverige stödjer även inrättandet av ett permanent forum för
urbefolkningsfrågor inom FN-systemet.
De svåraste kränkningarna av människors rättigheter
Den grundläggande rätten till liv
Även om rätten till liv finns inskriven i FN:s allmänna förklaring om de
mänskliga rättigheterna liksom i konventionen om medborgerliga och politiska
rättigheter och i Europakonventionen om mänskliga rättigheter, finns i dag inte
något internationellt generellt förbud mot dödsstraffet, om det utdöms enligt
lag och med tillräckliga rättsliga garantier. Stater som avskaffat dödsstraffet
i fredstid kan dock ansluta sig till det andra fakultativa protokollet till
1966 års konvention om medborgerliga och politiska rättigheter. Europeiska
stater kan dessutom ansluta sig till det sjätte tilläggsprotokollet till
Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna om avskaffande av
dödsstraffet, och amerikanska stater till protokollet om avskaffande av
dödsstraffet till den amerikanska konventionen om mänskliga rättigheter.
Sverige verkar konsekvent i alla relevanta fora för ett totalt, globalt
avskaffande av dödsstraffet.
Utomrättsliga avrättningar, tortyr m.m.
Sverige verkar fortsatt aktivt mot utomrättsliga avrättningar, godtyckliga
frihetsberövanden och tvångsmässiga försvinnanden. Sedan flera år är Sverige
huvudförslagsställare till den årliga resolutionen i FN:s kommission för de
mänskliga rättigheterna om utomrättsliga, summariska och godtyckliga
avrättningar.
Sverige kommer att fortsätta att agera mot alla former av tortyr,
inkluderande alla former av kroppsstraff. Detta sker bl.a. genom att främja
nationell lagstiftning som förbjuder bruket av tortyr eller genom att stödja
upprättandet av effektiva mekanismer inom det nationella rättssystemet för att
förhindra och beivra sådana övergrepp. Vidare avser Sverige att verka för ökad
internationell uppmärksamhet på förhållanden som, inte minst på slutna
anstalter, kan leda till tortyr eller annan omänsklig behandling. Sverige är
pådrivande i förhandlingarna om ett tilläggsprotokoll till 1984 års FN-
konvention mot tortyr om internationell inspektionsrätt i bl.a. fängelser.
Fungerande rättssystem
Sverige stöder aktivt ansträngningar att ge alla människor tillgång till ett
fungerande rättssystem. Detta kan ske i utvecklingssamarbetet genom stöd till
förbättringar av rättssystemets tillgänglighet och effektivitet. Det påpekas
också att diskriminering genom lag eller i domstolar särskilt skall uppmärk-
sammas. Sverige betonar vidare det civila samhällets betydelse för ett
fungerande rättssystem.
Sverige kommer, i linje med det långvariga arbetet med att införa och
upprätthålla respekten för rättsstatens principer (the rule of law), att såväl
i det multilaterala som i det bilaterala arbetet uppmärksamma och motverka
strafflöshet.
De ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna
Sverige kommer särskilt att verka för att prioritera frågan om alla invånares
lika rätt till de ekonomiska och sociala rättigheterna (principen om icke-
diskriminering). Vidare skall särskild vikt fästas vid fördelningspolitiska
åtgärder, såsom landreform och skatteuppbörd, för att möjliggöra att
rättigheterna kan åtnjutas. Stöd skall ges för utvecklingen av metoder för att
övervaka efterlevnaden av de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna,
bl.a. genom identifiering av sociala indikatorer.
Regeringen skall också verka för att de ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheterna ges högre prioritet inom FN-systemet.
De mänskliga rättigheternas roll i interna väpnade konflikter
De mänskliga rättigheterna utgör ett avgörande element i all konfliktföre-
byggande verksamhet. Regeringen avser därför att verka för en ökad förståelse
för de mänskliga rättigheternas konfliktförebyggande roll. Avsikten är att
arbeta för nationella eller etniska, religiösa och språkliga minoriteters
rättigheter i syfte att förebygga s.k. etniska konflikter. Sverige skall vidare
verka för att det internationella samfundet utvecklar en kapacitet att faktiskt
reagera på varningssignaler - för detta krävs såväl politisk handlingsberedskap
som logistiska resurser. Genom biståndet skall Sverige bidra till långsiktiga
insatser för att förhindra grova överträdelser av de mänskliga rättigheterna.
Respekten för de mänskliga rättigheterna är också en del av bedömningsgrunden
för tillstånd om utförsel av svensk krigsmateriel. Tillstånd bör inte beviljas
om det i mottagarlandet förekommer omfattande och grova kränkningar av de
mänskliga rättigheterna.
Regeringens uppfattning i frågor som rör konfliktförebyggande verksamhet
utvecklas ytterligare i en särskild studie (Ds 1997:18) samt i den
handlingsplan för regeringens konfliktförebyggande verksamhet som utarbetas
inom Utrikesdepartementet.
De mänskliga rättigheterna och den humanitära rätten utgör tillsammans det
grundläggande skyddet för civilbefolkningen i områden av intern väpnad konflikt
- och ställer krav på de stridande parterna. På detta område kommer Sverige att
fortsatt verka för en ökad respekt för de existerande skyddsreglerna.
Regeringen vill också arbeta för ett heltäckande, grundläggande skydd också i
de situationer som i dag inte täcks av existerande skyddsregler (standards of
humanity). Grova, omfattande och systematiska kränkningar av de mänskliga
rättigheterna bör enligt regeringens uppfattning falla under den planerade
internationella permanenta brottmålsdomstolens jurisdiktion. Sverige skall
vidare verka för större internationell insyn i situationer där regimen satt
stora delar av reglerna om de mänskliga rättigheterna ur kraft (s.k.
derogering). En annan viktig fråga som regeringen prioriterar är att tillse att
stridande parter respekterar skyldigheten att tillåta hjälpsändningar till
nödlidande civilbefolkning.
Regeringen kommer också att arbeta för att brott mot den internationella
humanitära rätten tas upp och diskuteras i internationella fora. Arbetet med
att uppmuntra och stödja insatser för att sprida kunskap om de mänskliga
rättigheterna och den humanitära rätten kommer att uppmuntras.
I skrivelsen framhåller regeringen att grova övergrepp mot kvinnor och
flickor under väpnade konflikter kommer att särskilt uppmärksammas. Regeringen
avser också att särskilt arbeta för att främja och skydda barnets rättigheter i
väpnade konflikter.
FN och de mänskliga rättigheterna
Sverige kommer i Förenta nationerna särskilt att verka för att de mänskliga
rättigheterna genomsyrar FN:s hela verksamhet. De mänskliga rättigheterna bör
enligt svensk uppfattning också ges ökad uppmärksamhet i de fredsbevarande
programmen. Det är viktigt att de ekonomiska och sociala programmen ges en
tydlig rättighetsdimension. Normerna för de mänskliga rättigheterna bör ges
djupare förankring och vidare spridning, och mekanismerna för de mänskliga
rättigheterna bör få stöd i syfte att effektivisera övervakningen.
Följande frågor kommer under de närmaste åren att i olika FN-sammanhang bevakas
med särskild kraft av Sveriges representanter:
Jämställdhet mellan kvinnor och män, barnets rättigheter, rättigheter för
personer som tillhör nationella eller etniska, språkliga och religiösa
minoriteter eller urbefolkningar, rättigheter för personer med funktionshinder,
åtgärder mot dödsstraffet, utomrättsliga avrättningar, försvinnanden och
tortyr.
De mänskliga rättigheterna i Europasamarbetet
Sverige kommer också att inom EU verka för en ökad integration av frågorna om
mänskliga rättigheter inom unionens interna och externa politik, i syfte att
uppnå en samlad och konsekvent politik för mänskliga rättigheter inom EU, med
effektiva och öppna processer för styrning och uppföljning.
Inom Europarådet kommer Sverige att fortsätta att verka för en ökad respekt
för existerande normer, upprätthållandet av den höga nivå på skyddet för de
mänskliga rättigheterna och regelbunden granskning av medlemsstaternas respekt
för de mänskliga fri- och rättigheterna i Europarådets ministerkommitté. Vad
gäller utveckling av Europarådets konstitutionella och institutionella arbete
för rättsliga garantier och rättssäkerheten i Europarådets
övervakningsmekanismer bör dessa, enligt regeringens uppfattning, stärkas.
Regeringen anser samtidigt att behovet av att utvidga rättighetskatalogen kan
ifrågasättas.
Sverige fäster stor vikt vid den mänskliga dimensionen inom OSSE och kommer
fortsatt att verka för att dynamiken inom den mänskliga dimensionen
upprätthålls och att denna ges en operativ roll i OSSE:s verksamhet. Vidare
skall ett starkt stöd ges till OSSE:s Högkommissarie för nationella
minoriteter. Sverige kommer att arbeta för att frågor rörande mänskliga
rättigheter, inklusive kvinnors rättigheter, bättre integreras i OSSE:s löpande
verksamhet som komplement till de översynsmöten som hålls årligen. Regeringen
vill verka för att OSSE stärker och utvecklar övervakningen av medlemsstaternas
åtaganden rörande mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer.
Sverige kommer fortsatt att stödja arbetet för mänskliga rättigheter inom
Östersjöstaternas råd och aktivt verka för samarbetets utveckling.
Sverige kommer att verka för ett ökat informations- och erfarenhetsutbyte
mellan de europeiska organisationerna samt en ökad samordning mellan
organisationerna så att de komparativa fördelarna utnyttjas. Vidare vill
regeringen se en utökad roll för enskilda organisationer inom de europeiska
mellanstatliga organisationerna.
Vidare kommer Sverige i arbetet för de mänskliga rättigheterna i Europa att ge
uppmärksamhet åt följande aspekter: Mänskliga rättigheter före, under och efter
väpnade konflikter. Rättigheter för personer som tillhör nationella eller
etniska, religiösa och språkliga minoriteter eller ursprungsbefolkningar.
Förverkligandet av ekonomiska och sociala rättigheter i Europa. Regeringen
skall vidare arbeta mot rasism och främlingsfientlighet. I det arbetet
välkomnar regeringen det inom EU nybildade institutet mot rasism. Det
demokratifrämjande arbetet inom det europeiska samarbetet är i dag omfattande
och väl utvecklat. Sverige kommer att fortsätta att aktivt stödja detta arbete.
Förslag om detta läggs bl.a. i propositionen om Öst- och Centraleuropa (prop.
1997/98:70).
Utskottets överväganden
1. Inledning
Utskottet välkomnar regeringens initiativ att presentera en samlad policy för
de mänskliga rättigheterna inom svensk utrikespolitik. Skrivelse 1997/98:89
Mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik (hädanefter benämnd skrivelsen)
är ett uttryck för den vikt regeringen lägger vid dessa frågor. Sveriges
principiella ståndpunkter beträffande de mänskliga rättigheterna ligger fast
samtidigt som regeringen kommer att ägna större uppmärksamhet än tidigare åt
genomförandet av de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Samtidigt
med denna skrivelse har regeringen också presenterat en skrivelse (1997/98:76)
om Demokrati och mänskliga rättigheter i Sveriges utvecklingssamarbete. I denna
läggs fast att mänskliga rättigheter skall bli en inte-grerad och väsentlig
dimension av det svenska utvecklingssamarbetet. Främjandet av mänskliga
rättigheter skall utgöra en integrerad del i all utrikespolitik. Den aviserade
ambitionshöjningen har utskottets fulla stöd.
Skrivelsen har förelagts riksdagen samtidigt som världssamfundet
högtidlighåller 50-årsminnet av FN:s allmänna förklaring om de mänskliga
rättigheterna. I den allmänna förklaringen konstateras inledningsvis:
?Erkännandet av det inneboende värdet hos alla människor och deras lika och
oförytterliga rättigheter utgör grundvalen för frihet, rättvisa och fred i
världen.? Dessa enkla men allmängiltiga ord är lika aktuella i dag som de var
för 50 år sedan. Den allmänna förklaringen utgör grunden för det omfattande
regelverk som vuxit fram internationellt och regionalt för skyddet av de
mänskliga rättigheterna. Rättigheterna i den allmänna förklaringen är
universella och gäller alla människor utan åtskillnad. Utskottet delar
regeringens syn på att universalitetsprincipen måste utgöra utgångspunkten i
allt arbete för att främja de mänskliga rättigheterna. En annan viktig princip
är att rättigheterna är en internationell angelägenhet. När det är befogat
måste öppen och tydlig kritik kunna framföras. Utskottet anser också, liksom
regeringen, att det är viktigt för Sverige att hävda respekten för folkrätten
och dess efterlevnad.
Sverige verkar i samarbete med andra aktörer för att främja de mänskliga
rättigheterna. Ett viktigt arbete utförs såväl internationellt inom FN, EU,
OSSE och Europarådet som av nationella och internationella
frivilligorganisationer. Utskottet ställer sig bakom regeringens ambition att
främjandet av de mänskliga rättigheterna skall genomsyra det svenska agerandet
i globala och europeiska fora, liksom i direkta kontakter med andra länder,
utvecklingssamarbetet inräknat. Utskottet stöder också regeringens önskan att
ge de internationella normerna för de mänskliga rättigheterna djupare
förankring och vidare spridning. Att förbättra de mekanismer som skall
säkerställa respekten för de överenskomna normerna är en annan viktig uppgift.
Utskottet anser det vara av stor vikt att den svenska politiken för att främja
de mänskliga rättigheterna är resultatinriktad. En ledstjärnan för agerandet
måste vara att bäst främja respekten för de mänskliga rättigheterna i det
aktuella landet.
Utskottet har uppmärksammat 50-årsminnet av FN:s allmänna deklaration genom
att anordna en offentlig utfrågning, Mänskliga rättigheter i interna konflikter
- det civila samhällets roll. Tillsammans med en expertpanel penetrerade
utskottet bl.a. frågor rörande våld mot civilbefolkningen, användande av
sanktioner, amnesti m.m. Det civila samhällets viktiga roll, både före, under
och efter konflikter, betonades genomgående. En utskrift av utfrågningen
bifogas detta betänkande.
Utskottet noterar att regeringen i skrivelsen konstaterar att de grövsta
övergreppen och de svåraste kränkningarna sker just i samband med interna
väpnade konflikter. Sverige verkar för ett heltäckande, grundläggande skydd i
alla situationer i form av allmänna humanitära grundregler, liksom för att
respekten för de mänskliga rättigheterna blir en central del i varje
fredsprocess. Regeringens ansträngningar härvidlag har utskottets stöd.
Sammanfattningsvis ställer sig utskottet bakom den av regeringen redovisade
politiken för att stärka arbetet med att främja de mänskliga rättigheterna och
tillse att detta blir en integrerad dimension i all utrikespolitik.
Utskottet föreslår att skrivelsen läggs till handlingarna.
2. Agerande för att främja de mänskliga rättigheterna
Sammanfattning av motionerna
I partimotion U56 (v) yrkande 1 begärs att Sverige skall verka för att EU
ansluter sig till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Detta bör
ske inför EU:s nästa regeringskonferens om ett nytt fördrag.
I yrkande 2 krävs ett tillkännagivande om förhållandet mellan den svenska
krigsmaterielexporten och Sveriges trovärdighet när det gäller respekten för de
mänskliga rättigheterna. Enligt motionen är det anmärkningsvärt att det i
regeringens skrivelse inte finns någon diskussion om hur politiken vad gäller
de mänskliga rättigheterna förhåller sig till den svenska
krigsmaterielexporten. Att regeringen, direkt och indirekt, ger tillstånd för
krigsmaterielexport till länder, vilka uppenbart kränker mänskliga rättigheter
eller befinner sig i väpnade konflikter framgår inte. Exempel på sådana länder
är Indonesien, Indien, Pakistan m.fl.
Motionärerna begär vidare, i yrkande 3, att Sverige skall följa USA:s
exempel och publicera årliga sammanställningar av ambassadernas rapporter om
situationen för de mänskliga rättigheterna. Detta för att möjliggöra en kritisk
debatt om ambassadernas rapportering. Kvinnornas, barnens och de homosexuellas
situation bör alltid belysas i särskilda avsnitt i ambassadrapporteringen.
I yrkande 5 begärs ett tillkännagivande om villkoren för verkningsfulla
sanktioner. Det är, enligt motionärerna, ett grundläggande krav att de har ett
effektivt stöd av en folkligt förankrad opposition i det land som är föremål
för sanktioner. I annat fall är de klart kontraproduktiva.
I kommittémotion U55 (fp) lyfter motionärerna fram de mänskliga rättigheternas
universalitet. I yrkande 1 begärs ett tillkännagivande om att regeringen bör ta
upp frågorna om de mänskliga rättigheterna i samtal med de stater som bryter
mot dessa grundläggande rättigheter. Kampen för människors frihet måste alltid
vara aktuell. Sverige bör därför, på alla nivåer i alla sammanhang i länder som
bryter mot rättigheterna, ihärdigt ta upp dessa. I partimotion U219 (fp)
yrkande 12, framställs ett likalydande yrkande.
I motion U55 (fp) yrkande 2 begärs ett tillkännagivande om att
samhällsutvecklingen stimuleras i ett samhälle som respekterar de mänskliga
rättigheterna. De kommunistiska regimer som för bara några år sedan
kontrollerade halva Europa hävdade uttryckligen att mänskliga rättigheter av
traditionellt slag, alltså individuella rättigheter inriktade på att garantera
den enskilde personlig frihet och möjlighet att på samma villkor som andra
delta i det politiska livet, saknade relevans under socialismen. I stället
gjorde dessa regimer anspråk på att ha förverkligat rättigheter av annat slag,
rätten till arbete, till sjukvård etc. Enligt motionären var dock dessa anspråk
falska då sociala rättigheter i allmänhet uppfylldes sämre under socialismen än
i demokratiska marknadsekonomier.
I motion U60 (mp) betonar motionärerna att det mesta i regeringens skrivelse om
mänskliga rättigheter i utrikespolitiken är väsentligt. Ett antal frågor vill
man dock särskilt lyfta fram. En av dessa är den globala vattenförsörjningen.
Här vill motionärerna särskilt peka på vikten av att vattnets väg från källan
till köket inte helt och hållet hamnar i privata händer. I yrkande 1 krävs
därför att Sverige i FN särskilt bevakar att människors rätt till mat för dagen
också innefattar vatten.
En annan viktig fråga är, enligt motionärerna, den enskildes rätt att utöva
sin religion. Ofta får förändringar som gäller inskränkningar i det religiösa
livet gå långt innan de blir kända. I yrkande 2 krävs att Sverige i FN särskilt
bevakar människors rätt att utöva sin religion.
Också i kommittémotion U59 (kd) pekar motionärerna på betydelsen av att Sverige
verkar för ökad religionsfrihet. I yrkande 1 begärs ett tillkännagivande om att
Sverige, tillsammans med övriga nordiska länder, skall vara pådrivande i
arbetet för ökad tolerans på religionsfrihetens område. Det finns, enligt
motionärernas uppfattning, en oroande tendens i vissa länder i Europa att sätta
sektstämpel på kyrkor och rörelser som inte anses tillräckligt etablerade eller
som inte har många medlemmar. Vid utrikesutskottets besök i Lettland kom det
vid samtal med utskottet för mänskliga rättigheter fram att man snarare såg
Europa som förebild på religionsfrihetens område än USA, där man tyckte att det
var för fritt. Även från rysk sida har man tagit upp debatten i Europa om
sekter när kritik framförts om landets religionslag. Det finns därför, enligt
motionärernas mening, anledning till ökad vaksamhet och ett konsekvent
agerande, vem det än är som ifrågasätter religionsfriheten. Det är viktigt att
utvecklingen i Västeuropa inte går i en negativ riktning.
I yrkande 2 hävdar motionärerna att det som anges i skrivelsen om att
respekten för de mänskliga rättigheterna är grundläggande för den svenska
migrationspolitiken kan ifrågasättas. Enligt motionärernas mening är många av
den uppfattningen att det blivit mycket svårt att få stanna i Sverige sedan den
nya flyktinglagen infördes, även om man utsatts för svåra övergrepp och mycket
kränkande behandling i det land man flytt från. I skrivelsen framhåller
regeringen att reglerna om mänskliga rättigheter riktar sig till individerna
och till regeringen som har ansvaret för att individens rättigheter
respekteras. Kristdemokraterna anser att regeringen måste ta ett större ansvar
för att den enskilde flyktingens rätt respekteras.
I motion U61 (mp) begär motionärerna i yrkande 1 ett tillkännagivande om
Miljöpartiets grundvärderingar. Enligt motionen vilar Miljöpartiets politik på
en fyrfaldig solidaritet: 1. Solidaritet med djur, natur och det ekologiska
systemet, 2. solidaritet med kommande generationer, 3. solidaritet med världens
folk samt 4. solidaritet med människor i vårt eget land.
I yrkande 2 hemställs att Sverige aktivt skall agera för mänskliga
rättigheter i EU:s ministerråd och FN:s kommission för mänskliga rättigheter.
Miljöpartiet uppmanar den svenska regeringen att genom de medlemsstater som för
närvarande är medlemmar i FN:s kommission för mänskliga rättigheter
eftertryckligt driva de frågor som behandlats i Europaparlamentets
resolutioner, i synnerhet för de mänskliga rättigheterna i Kina, Nigeria,
Burma, Sudan, Iran, Irak, Kongo, Turkiet, Afghanistan, Kambodja, Östtimor,
Kuba, Nordkorea och Colombia. Vidare uppmanas regeringen vid det kommande mötet
med MR-kommissionen att ta upp situationen i Algeriet.
I yrkande 3 begär motionärerna ett tillkännagivande om respekten för
mänskliga rättigheter i Sverige. Även Sverige måste följa FN:s deklaration om
de mänskliga rättigheterna. Det betyder att ingen myndighetsperson har rätt att
utöva något som helst fysiskt våld mot någon utan mycket starka skäl. Det har i
pressen nyligen beskrivits hur väktare och polis begått övergrepp mot en 18-
årig flicka. Är denna version sann har väktare och polis brutit mot
deklarationen. Ett annat fall är den demonstration mot pornografi där kvinnor
blev slagna med batonger. Miljöpartiet anser det vara mycket viktigt att
väktare och polis får tillräcklig utbildning i mänskliga rättigheter så att man
förstår deklarationens innebörd om varje människas rätt att bli respekterad.
I yrkande 6 hävdas att Sverige i länder som Kina och Östtimor bör ge bistånd
direkt till demokrati-, människorätts-, och kyrkliga organisationer.
Motionärerna refererar till den kinesiske dissidenten Wei som i Sverige
uppgivit att hans plågoandar, höga kinesiska fångvaktare, utbildats i Sverige.
Wei önskade att Sveriges regering skulle agera för demokratin och för de
demokratiska organisationer som håller på att växa fram i Kina. Detsamma bör
enligt Miljöpartiet gälla beträffande stöd i Östtimor.
I flerpartimotion U621 (v, m, c, fp, mp, kd) yrkande 1 begärs ett
tillkännagivande om att Sverige i samband med 50-årsjubiléet av FN:s
deklaration om mänskliga rättigheter i internationella fora och traktater med
än större kraft bör arbeta för denna deklarations efterlevnad. Enligt
motionärerna försvagas försvaret av de mänskliga rättigheterna på grund av
regionala hänsyn, men också på grund av kravet på konsensus som ofta leder till
urvattnade texter.
I yrkande 2 begärs ett tillkännagivande om att regeringen i FN:s säkerhetsråd
bör verka för att de mekanismer som inrättats för att kontrollera efterlevnaden
av internationella konventioner, bl.a. FN:s rapportörer, ges tillräckliga
resurser så att dessa på ett effektivt och resolut sätt kan ställa regeringar i
de länder där brott mot mänskliga rättigheter förekommer till svars.
I motion N270 (mp) yrkande 1, begär Miljöpartiet att Sverige tar ett
internationellt initiativ inom ramen för FN, OECD och/eller EU för att utveckla
ett internationellt välfärdssystem, som är anpassat till det moderna samhällets
ökade automation, så att arbete, inkomster och välfärd fördelas på ett rimligt
sätt.
I motion U609 (m) yrkande 5 begärs att regeringen, i det internationella
samarbetet inom FN, föreslår att generalförsamlingen får en utförlig rapport
och genomför en årlig debatt om läget beträffande mänskliga rättigheter och
demokrati i medlemsländerna. Det finns en rad organisationer som gör ett
viktigt arbete när det gäller att övervaka MR-situationen i olika länder. Tiden
borde nu vara mogen för att även FN:s generalförsamling får en detaljerad
rapport om efterlevnaden av de principer som organisationen själv är grundad
på. Barnkonventionens uppföljningsmekanism kan tjäna som föredöme, men
granskningen bör ske direkt i generalförsamlingen.
I yrkande 6 vill motionärerna ha ett tillkännagivande om sanktioner.
Erfarenheterna visar att sådana sällan leder till framgång. De kan i stället
medföra att landet isoleras och att en diktatur fördjupas eftersom regimen kan
skylla problemen på en fientlig omvärld. Motionärerna menar dock att sanktioner
i vissa särskilt allvarliga fall är nödvändiga. De måste då vara beslutade av
FN:s säkerhetsråd för att de skall få effekt och ha moralisk legitimitet. Det
kan inte accepteras att enskilda länder försöker utsträcka sin egen
sanktionslagstiftning till att gälla också andra länder.
I motion U612 (s) framställer motionärerna en begäran om att regeringen skall
ta fram ett förslag om ett svenskt initiativ inom EU:s och FN:s ram för att
inrätta en årlig återkommande barnens och ungdomarnas dag. Genom en sådan dag
skulle situationen för barn i Europa och övriga världen kunna särskilt belysas.
Genom medierna har vi alla blivit medvetna om barnens utsatthet, både i vårt
eget land och i övriga världen. Sexuellt utnyttjande på daghem i Karlstad,
pedofilhärvan i Belgien, barnsexhandeln i Östeuropa och Sydostasien, barnarbete
m.m. är aktuella exempel.
Utskottets överväganden
Övergripande frågor
I motionerna U55 (fp) yrkande 1 och U219 (fp) yrkande 12 begärs att regeringen
skall ta upp frågor om mänskliga rättigheterna i samtal med de stater som
bryter mot dessa.
Vid 1993 års världskonferens om de mänskliga rättigheterna i Wien bekräftades
att främjande och skydd av de mänskliga rättigheterna är en legitim
angelägenhet för statssamfundet. Utskottet noterar med tillfredsställelse att
regeringens politik utgår från detta grundläggande faktum. I skrivelsen betonas
att det är viktigt att de mänskliga rättigheterna blir en naturlig del av den
diplomatiska dialogen. Det konstateras också att samtal på skilda nivåer och i
olika sammanhang - däribland under internationella konferenser - kan vara
första steget innan kränkningar tas upp i ett mer offentligt sammanhang.
Utskottet delar uppfattningen att det är viktigt att föra en dialog med
företrädare för länder som kränker de mänskliga rättigheterna.
Med detta anser utskottet motionerna U55 (fp) yrkande 1 och U219 (fp) yrkande
12 besvarade.
I motion U61 (mp) yrkande 2 begärs att Sverige i EU:s ministerråd och i FN:s
kommission för de mänskliga rättigheterna skall verka aktivt för de mänskliga
rättigheterna. Regeringen bör särskilt arbeta för att situationen i ett antal
länder, som har behandlats i Europaparlamentets resolutioner, uppmärksammas. I
flerpartimotion U621 (v, m, c, fp, mp, kd) yrkande 1 begärs att Sverige, i
samband med 50-årsjubileet av FN:s allmänna deklaration om de mänskliga
rättigheterna, verkar i internationella fora för att denna efterlevs. I yrkande
2 önskar motionärerna att regeringen verkar i säkerhetsrådet för att
tillräckliga resurser ges till de mekanismer som inrättats för att kontrollera
efterlevnaden av internationella konventioner.
Utskottet konstaterar att regeringens politik i stora drag sammanfaller med
motionärernas krav. Regeringens skrivelse är en del av högtidlighållandet av
50-årsminnet av FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna.
Avsikten med skrivelsen är bl.a. att stärka främjandet av de mänskliga
rättigheterna i utrikespolitiken i sin helhet. Detta arbete skall bedrivas i
alla relevanta internationella fora. Sverige önskar också se ett förbättrat
övervakningssystem och stöder förslag om ökade resurser till sådana inom ramen
för arbetet i MR-kommissionen och i generalförsamlingens olika utskott.
Beträffande de länder och områden som räknas upp i motion U61 (mp) yrkande 2
kan utskottet konstatera att Sverige har uppmärksammat i stort sett alla dessa.
Sverige deltar aktivt i den dialog om de mänskliga rättigheterna som inletts
mellan Kina och EU. I FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna var
Sverige medförslagsställare till ett flertal resolutioner, bl.a. om Nigeria,
Burma, Sudan, Iran, Irak, Demokratiska republiken Kongo, Afghanistan, Östtimor
och Kuba. Sverige främjar mänskliga rättigheter i Kambodja, bl.a. genom stöd
till fältkontoret i Pnom Penh, som arbetar under Högkommissarien för de
mänskliga rättigheterna. Sverige understöder också FN:s fältkontor för de
mänskliga rättigheterna i Colombia.
Utskottet anser därmed motionerna U61 (mp) yrkande 2 och U621 (v, m, c, fp, mp,
kd) yrkandena 1 och 2 besvarade.
I motion U56 (v) yrkande 1 begärs att Sverige skall verka för att EU ansluter
sig till Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och
grundläggande friheterna.
Utskottet konstaterar att samtliga EU-länder är anslutna till denna konvention.
I Maastricht-fördragets artikel F2 anges också att unionen, som allmänna
principer för gemenskapsrätten, skall respektera de grundläggande
rättigheterna, såsom de garanteras i Europakonventionen och som följer av
medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner.
Frågan om en anslutning av EU till konventionen har diskuterats under lång
tid. I ett yttrande 1996 förklarade EG-domstolen att en anslutning inte var
förenlig med gemenskapsrätten. Det faktum att gemenskapen saknar behörighet att
ansluta sig till konventionen har emellertid inte hindrat den från att åberopa
och tillämpa de principer och åtaganden som finns uttryckta i konventionen.
Under regeringskonferensen diskuterades frågan om att genom stadgeändring
möjliggöra en anslutning. Sverige förordade en sådan ändring. Man lyckades dock
inte nå enighet om detta. Däremot kunde enighet nås om en förstärkning av de
grundläggande rättigheterna i fördraget. Det gäller de grundläggande
principerna som unionen bygger på och kraven på medlemsstaterna i unionen i
detta hänseende, EG-domstolens kontroll av dessa principer samt åtgärder mot
diskriminering.
Mot bakgrund av vad som ovan anförts finner utskottet inte anledning att
förorda ett svenskt initiativ om att EU skall ansluta sig till
Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.
Motion U56 (v) yrkande 1 avstyrks därmed.
I motion U612 (s) framställs önskemål om att regeringen skall ta fram ett
förslag om ett svenskt initiativ inom EU och FN:s ram för att inrätta en årlig
återkommande barnens och ungdomarnas dag.
Det finns i dag inte någon allmänt vedertagen dag ägnad åt barn och ungdom.
Ett växande antal länder har däremot på eget initiativ inrättat en barnens dag.
Ett återkommande datum är den 20 november som är det datum när konventionen om
barnens rättigheter antogs i FN. I Sverige finns Menlösa barns dag den 28
december som från kyrkligt håll bl.a. ägnats åt att uppmärksamma utsatta barns
situation.
Det är av stor vikt att utsatta barn i Sverige och utomlands uppmärksammas
kontinuerligt. Utskottet har också vid flera tillfällen förespråkat att
beaktande av barns rättigheter bör genomsyra utvecklingssamarbetet och
samarbetet med Central- och Östeuropa. Utskottet noterar som positivt att
regeringen i skrivelsen aviserar sin ambition att stärka barnets rättigheter i
såväl bilateralt som multilateralt utvecklingssamarbete. Ett arbete har
påbörjats inom Regeringskansliet för att, med utgångspunkt i barnkonventionen,
utveckla ett systematiskt barnperspektiv i det samlade biståndet. Översynen har
sin grund i de synpunkter som framfördes med anledning av flerpartimotion
1996/97:U212 (v, s, m, c, fp, mp, kd) i betänkande 1996/97:UU15. Regeringen
avser vidare, enligt vad utskottet erfarit, att vara pådrivande för att
förbättra situationen för barn med funktionshinder. Vidare skall resultaten
från Världskongressen mot sexuell exploatering av barn följas upp. Regeringen
verkar också för att förbättra situationen för barn i väpnade konflikter.
Utskottet stöder regeringens aktiva agerande för att stärka barnets
rättigheter. Något svenskt initiativ, enligt motionärernas önskemål, vill
utskottet emellertid inte förespråka.
Därmed avstyrks motion U612 (s).
I motion U55 (fp) yrkande 2 önskar Folkpartiet ett tillkännagivande om att
samhällsutvecklingen stimuleras i ett samhälle som respekterar de mänskliga
rättigheterna.
Regeringen hävdar, i likhet med motionärerna, i skrivelsen att erfarenheterna
visar att respekten för de mänskliga rättigheterna, åtminstone på sikt, gynnar
ett lands utveckling. Omvänt tenderar ekonomiska framsteg att underlätta
arbetet för att främja de mänskliga rättigheterna. Här finns - i allmänhet -
ett positivt samband. I skrivelsen framhålls samtidigt att det vid
Wienkonferensen om de mänskliga rättigheterna 1993, slogs fast att detta
sistnämnda förhållande inte bör tolkas så att en långsam utveckling
rättfärdigar kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
Utskottet delar denna uppfattning.
Med detta anser utskottet motion U55 (fp) yrkande 2 besvarad.
I motion U60 (mp) yrkande 1 begärs att Sverige särskilt skall verka för att
människors rätt till mat för dagen också innefattar vatten.
I skrivelsen anges att regeringen avser att ge ökad uppmärksamhet åt
genomförandet av ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Detta betonas
även i regeringens skrivelse 1996/97:76 Demokrati och mänskliga rättigheter i
Sveriges utvecklingssamarbete. I FN-konventionen om ekonomiska, sociala och
kulturella rättigheter behandlas rätten till en tillfredsställande
levnadsstandard, däribland innefattas tillräckligt med mat, kläder och en
lämplig bostad. Tillgång på rent vatten nämns inte uttryckligen i konventionen
men kan anses inbegripas i begreppet tillfredsställande levnadsstandard.
Utskottet ställer sig bakom regeringens ambitioner att integrera mänskliga
rättigheter - innefattande även ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter
- i allt utrikespolitiskt arbete. Att uppmärksamma vattenfrågor är en del i
strävandena för att främja en tillfredsställande levvnadsstandard. Tillgång
till rent vatten är dessutom många gånger en ren överlevnadsfråga. Här spelar
det bilaterala och multilaterala utvecklingssamarbetet en viktig roll för att
förbättra fattiga människors levnadsförhållanden.
Därmed anser utskottet motion U60 (mp) yrkande 1 besvarad.
Miljöpartiet begär vidare i två motioner tillkännagivanden av mycket allmänt
hållet slag. I motion U61 (mp) yrkande 1 begärs ett tillkännagivande om
Miljöpartiets grundvärderingar. I motion N270 (mp) yrkande 1 hemställs om ett
svenskt internationellt initiativ inom ramen för FN, OECD och/eller EU för ett
internationellt välfärdssystem, som är anpassat till det moderna samhällets
ökade automation, så att arbete, inkomster och välfärd fördelas på ett rimligt
sätt. Något konkret förslag på hur detta skall ske ges inte i motionen.
Utskottet kan inte ställa sig bakom dessa yrkanden, varför de avstyrks.
Sanktioner
Två motioner tar upp frågan om användande av sanktioner. I motion U609 (m)
yrkande 6 förespråkas att sanktioner endast bör användas i särskilt allvarliga
fall eftersom de sällan leder till framgång. De måste då vara beslutade av FN:s
säkerhetsråd för att få effekt och moralisk legitimitet. Vidare betonas att det
inte kan accepteras att enskilda länder försöker utsträcka sin egen
sanktionslagstiftning till att gälla också andra länder. Vänsterpartiet anför i
motion U56 (v) yrkande 5 att ett grundläggande krav är att en sanktion har stöd
av en folkligt förankrad opposition i det land som är föremål för sanktioner.
Vid den ovan nämnda utfrågningen om mänskliga rättigheter i mars i år hölls
en ingående diskussion om sanktionsinstrumentet. Det fanns inom expertpanelen
en grundläggande skepsis mot sanktioner och en insikt om att dessa endast
fungerar under speciella omständigheter. En viktig komponent är att det finns
en aktiv intern opposition. Om en sådan inte finns kan alternativet till
sanktion vara stöd till en spirande opposition. I diskussionen under
utfrågningen framhölls också att sanktionsinstrumentet behöver förnyas för att
bli mer riktat och kunna anpassas till humanitära behov. Utskottet delar denna
uppfattning. Att ett sanktionsbeslut fattas av FN:s säkerhetsråd utgör
grundvalen för ett universellt genomförande av sanktionerna. Även sanktioner
utan förankring i säkerhetsrådet, beslutade t.ex. inom ramen för EU eller OSSE,
kan självfallet också åstadkomma effekt. Något absolut krav på att sanktioner
måste vara beslutade av säkerhetsrådet kan utskottet därför inte ställa sig
bakom. Utskottet delar uppfattningen att det inte kan accepteras att enskilda
länder försöker utsträcka sanktionslagstiftningen gentemot andra länders
rättssubjekt utanför det egna territoriet. Denna uppfattning framfördes av
utskottet i betänkande 1997/98:UU4 Skydd mot extraterritoriell lagstiftning som
antas av tredje land. I detta ställde utskottet sig bakom regeringens förslag
om straffrättsliga påföljder av överträdelser av föreskrifterna i EG:s s.k.
skyddsförordning, vilken tillkom som svar på den amerikanska lagstiftningen,
syftande till sanktioner mot handel med och investeringar i Kuba, Iran och
Libyen.
Utskottet anser med detta motionerna U609 (m) yrkande 6 och U56 (v) yrkande 5
besvarade.
Svensk efterlevnad av de mänskliga rättigheterna
I motion U59 (kd) yrkande 2 ifrågasätter motionärerna den svenska respekten för
de mänskliga rättigheterna som den kommer till uttryck i flyktingpolitiken.
Enskilda flyktingars rätt måste respekteras bättre. I motion U61 (mp) yrkande 3
begärs att även Sverige skall respektera de mänskliga rättigheterna.
Skrivelsen handlar inte om de mänskliga rättigheternas efterlevnad i Sverige
utan om utrikespolitik i bred bemärkelse. Det betonas dock i skrivelsen att det
finns ett uppenbart samband mellan Sveriges möjligheter att på ett trovärdigt
sätt agera pådrivande i internationella fora och uppfattningen om i vilken mån
vårt eget land tar de internationella reglerna på allvar.
Utskottet har inhämtat att regeringen i slutet av januari 1997 tillsatt en
parlamentarisk utredning, Ny instans- och processordning i utlänningsärenden
m.m. (1997:20), även kallad NIPU. Utredningen skall bl.a. ta ställning till om
en tvåpartsprocess skall införas generellt i ärenden enligt utlännings-lagen
och om prövningen skall utföras av domstolar, domstolsliknande organ eller av
en renodlad förvaltningsmyndighet. Regeringen har vidare nyligen överlämnat
lagrådsremissen Återvändande och verkställighet till Lagrådet. Den handlar
bl.a. om att ansvar för verkställighet skall flyttas från polisen till Statens
invandrarverk. Invandrarverket skall, enligt förslaget, få möjlighet att
tillsammans med frivilligorganisationer och internationella organisationer
utveckla formerna för återvändande. Individuella stödprogram skall, enligt
förslaget, också kunna utformas. Målet är att minska användningen av
tvångsmedel. Regeringen anför i pressmeddelande den 8 maj 1998 att
lagrådsremissen är ett led i arbetet med att ge Statens invandrarverk rollen
som den centrala migrationsmyndigheten. Regeringens mål är att samla resurser
och kunnande inom invandrarverket för att få en effektiv, human och rättssäker
asylprocess.
Utskottet, som inte har beredningsansvar för denna typ av ärenden, noterar
regeringens strävanden härvidlag.
Det kan konstateras att Sverige genom tillträde till olika internationella
konventioner, däribland 1951 års flyktingkonvention med 1966 års
tilläggsprotokoll, förbundit sig att främja och respektera de mänskliga
rättigheterna. Utskottet anser, liksom regeringen, att det är av största vikt
att Sverige lever upp till sina åtaganden för att på ett trovärdigt sätt kunna
påtala och driva frågor om respekt för de mänskliga rättigheterna i andra
länder.
Motionerna U59 (kd) yrkande 2 och U61 (mp) yrkande 3 anses med vad som ovan
anförts besvarade.
MR-bistånd via enskilda organisationer
I motion U61 (mp) yrkande 6 krävs att Sverige i exempelvis Östtimor och Kina
bör ge bistånd direkt till demokrati- och människorättsorganisationer samt till
kyrkliga organisationer. Motionärerna lyfter fram den kritik mot det svenska
utbildningsstödet, riktat till personal inom den kinesiska fångvården, vilken
nyligen uttalades av regimkritikern Wei Jingshen vid dennes besök i Sverige.
Sverige bör stödja de demokratiska organisationer som håller på att växa fram i
Kina.
Utskottet konstaterar att det ges ett omfattande svenskt stöd till enskilda
organisationer som arbetar med att främja de mänskliga rättigheterna. Stödet
ges direkt via svenska enskilda organisationer och via internationella
organisationer. Sådant stöd ges till enskilda organisationer som verkar i
Östtimor och Kina, inklusive Tibet. Detta utesluter inte att det samtidigt kan
ges stöd till myndigheter, t.ex. i form av MR-utbildning. I skriftligt svar på
fråga 1997/98:613 den 1 april 1998, framförd mot bakgrund av Wei Jingshens
kritik, hävdade utrikesministern att regeringen nu vill ta fasta på dialog och
konkret samarbete med Kina. Detta för att landet alltmer skall kunna involveras
i det internationella regelverket och arbetet inom FN för att övervaka
efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna. Ett uttryck för detta konstruktiva
samarbete är de kurser som Raoul Wallenberg-institutet hållit för högre
tjänstemän på provinsnivå inom bl.a. åklagar- och fängelseadministrationen.
Utrikesministern betonade att utbildningens syfte är att informera om
internationella regler för en humanitär behandling av fångar. Den innefattade
förutom teoretisk utbildning också ett studiebesök i ett svenskt fängelse.
Inget som besökarna fick se där var ägnat att försämra villkoren i kinesiska
fängelser. I svar på fråga 1997/98:626 om hur svenska utbildningsinsatser i
Kina utvärderas anförde statsrådet Schori att dessa insatser utvärderas
löpande, dels genom att ambassadpersonal i Peking och Sidapersonal deltar i
seminarierna på plats, dels i årliga genomgångar med Raoul Wallenberg-
institutet om effekter och resultat av det svenska stödet. Vidare kommer en
fördjupad uppföljning att göras av Sida under senhösten 1998, inför ett
eventuellt beslut om fortsatt bistånd till denna verksamhet.
Utskottet anser att det är viktigt att arbeta med enskilda organisationer och
noterar att detta sker både i Kina - inklusive Tibet - och i Östtimor.
Utskottet anser vidare, beträffande den kritik som framförts angående Raoul
Wallenberg-institutets kurser, att besök i svenska fängelser knappast kan
inspirera kinesisk fångvårdspersonal till en mer inhuman behandling av fångar.
Utskottet utgår samtidigt från att det i uppföljningen av kurserna ingår en
undersökning av eventuella, icke avsedda, negativa effekter av den genomförda
utbildningen. Samtidigt vill utskottet klart uttrycka sitt stöd för de kurser i
mänskliga rättigheter som genomförs av Raoul Wallenberg-institutet. Att
förmedla kunskap av detta slag är ett viktigt bidrag i det långsiktiga arbetet
för att främja mänskliga rättigheter i ett land.
Med detta anser utskottet motion U61 (mp) yrkande 6 besvarat.
Rapporter om de mänskliga rättigheterna
I motion U56 (v) yrkande 3 begärs att Sverige skall följa USA:s exempel och
publicera årliga sammanställningar av ambassadernas rapporter om situationen
beträffande de mänskliga rättigheterna.
Utrikesdepartementet begär årligen att ambassaderna inkommer med en utförlig
rapport om läget beträffande de mänskliga rättigheterna i stationeringslandet.
Frågor om barns, kvinnors rättigheter liksom förekomsten av diskriminering av
olika slag har regelmässigt utgjort inslag i rapporterna. Att föreskriva att
dessa rapporter skall utformas på ett sätt så att de kan ges offentlighet kan
få effekter som förefaller utskottet mindre lämpliga.
Det finns redan god tillgång på offentliga publikationer där mänskliga
rättighetssituationen i olika länder beskrivs. En sådan är den i motionen
nämnda årliga sammanställningen av rapporter, vilken utges av amerikanska UD.
Andra exempel är de årsrapporter som bl.a. Amnesty International och Human
Rights Watch publicerar. Regeringen har vidare utlovat en årlig redogörelse för
situationen beträffande respekten för de mänskliga rättigheterna i de länder
som mottar svenskt bistånd. Denna sistnämnda fråga behandlas mer ingående av
utskottet i betänkande 1997/98:UU15 Demokrati och mänskliga rättigheter i
svenskt utvecklingsbistånd.
Mot bakgrund av vad som ovan anförts finner utskottet inte skäl att förorda
någon årlig offentlig sammanställning av svenska ambassadrapporter om respekten
för de mänskliga rättigheterna i skilda länder.
Motion U56 (v) yrkande 3 avstyrks därmed.
Moderata samlingspartiet begär i motion U609 (m) yrkande 5 att regeringen i det
internationella samarbetet inom FN föreslår att FN får en utförlig rapport om
och genomför en årlig debatt i generalförsamlingen om läget beträffande de
mänskliga rättigheterna i medlemsländerna.
Ett likalydande yrkande behandlades av utskottet i betänkande 1996/97:UU12
Mänskliga rättigheter m.m. Där konstaterades att MR-frågor debatteras
kontinuerligt i generalförsamlingens tredje utskott. Utskottet fann inte
anledning att förespråka någon särskild debattdag i generalförsamlingen då ett
omfattande arbete redan bedrivs inom FN-systemet på detta område.
Utskottet vidhåller sitt ställningstagande och anser därmed motion U609 (m)
yrkande 5 besvarad.
Krigsmaterielexport
I motion U56 (v) yrkande 2 efterlyser Vänsterpartiet en diskussion i skrivelsen
om hur politiken vad gäller respekten för de mänskliga rättigheterna förhåller
sig till den svenska krigsmaterielexporten. Regeringen ger direkt eller
indirekt tillstånd till krigsmaterielexport till länder som uppenbarligen
kränker de mänskliga rättigheterna.
Utskottet noterar att det i skrivelsen anges att respekten för de mänskliga
rättigheterna är en del av bedömningsgrunden för tillstånd om utförsel av
svenskt krigsmateriel. Tillstånd bör inte beviljas om det i mottagarlandet
förekommer omfattande och grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
Utskottet finner det inte påkallat att krigsmaterielfrågorna behandlas särskilt
i nu aktuellt sammanhang då dessa behandlas av utskottet på grundval av en
årlig skrivelse från regeringen.
Med vad som ovan anförts avstyrks motion U56 (v) yrkande 2.
Religionsfrihet
I motionerna U60 (mp) yrkande 2 och U59 (kd) yrkande 1 begärs att Sverige skall
verka för ökad religionsfrihet. I sistnämnda yrkande betonas särskilt vikten av
att utvecklingen på religionsfrihetens område inte går i negativ riktning i
Europa, där det enligt motionärerna finns en tendens att sätta sektstämpel på
kyrkor och rörelser som inte anses tillräckligt etablerade. En sådan utveckling
kan ge negativa effekter, bl.a. har förhållandena i Europa tagits upp i
Ryssland när kritik framförts mot landets religionslag.
Rätten till religionsfrihet är fastslagen i artikel 18 i FN:s konvention om
medborgerliga och politiska rättigheter. FN har även 1981 antagit en
deklaration om avskaffande av alla former av religiös ofördragsamhet (Nr
36/55). Sverige stöder också varje år en resolution i FN:s kommission för de
mänskliga rättigheterna om betydelsen av religionsfrihet. Vidare kan
konstateras att Sverige, både enskilt och inom EU, följer utvecklingen vad
gäller tillämpningen av de internationella normer som reglerar bl.a.
religionsfrihet, föreningsfrihet och ickediskriminering.
Utskottet stöder detta arbete och vill även framhålla vikten av att kritiskt
granska utvecklingen i Europa vad gäller religionsfrihet. Den ryska reli-
gionslagen behandlas mer utförligt på annan plats i betänkandet.
Med det anförda anser utskottet motionerna U60 (mp) yrkande 2 och U59 (kd)
yrkande 1 besvarade.
3. Dödsstraffet
Sammanfattning av motionerna
I motion U38 (fp) yrkande 9 begärs att Sverige skall verka för dödsstraffets
avskaffande. I motionen hänvisas till uppgifter från Amnesty International som
i sin årsrapport för 1997 konstaterar att minst 7 000 personer dömdes till
döden under 1996 och mer än 4 000 personer avrättades. Dödsstraffet bör
avskaffas i hela världen. Ett rättssystem som sanktionerar dödsstraff fördömer
inte avsiktligt dödande utan bryter snarare mot den egna rättsmoralen genom att
utdöma dödsstraff i lagens namn. Det finns också alltid en risk att oskyldiga
människor döms. Enligt motionärerna har över 20 oskyldiga personer dömts till
döden i USA under 1900-talet.
I den enskilda motionen U603 (fp) begärs ett tillkännagivande om att Sverige
inom ramen för FN:s arbete bör verka för att dödsstraffet avskaffas i hela
världen. Inom EU bör Sverige arbeta vidare på ett förverkligande av
Europaparlamentets beslut 1995 att i EU-fördraget söka få in en bestämmelse om
att dödsstraff inte skall få utdömas - än mindre verkställas - inom EU i
fredstid.
I motion U621 (v, m, c, fp, mp, kd) anför motionärerna att det skett ett
genombrott vid 1997 års möte med MR-kommissionen i arbetet för att avskaffa
dödsstraffet. En resolution antogs med en uppmaning till alla stater att
ansluta sig till andra tilläggsprotokollet till konventionen om medborgerliga
och politiska rättigheter, vilket syftar till att avskaffa dödsstraffet. De
stater som har dödsstraff uppmanades införa ett moratorium och inte verkställa
några avrättningar. Motståndet är dock fortsatt starkt i många länder och
utvecklingen i vissa länder oroande. I yrkande 13 begärs att den svenska
regeringen i internationella fora intensifierar sin kamp mot dödsstraffet. I
yrkande 14 vill motionärerna att Sverige i alla europeiska samarbetsorgan och i
sitt Östersjösamarbete verkar för att dödsstraffet skall avskaffas i Baltikum,
Ukraina och de andra länderna i f.d. Sovjetunionen. Sverige har genom sitt
Östersjöengagemang en unik möjlighet att driva denna fråga. Regeringen bör
vidare (yrkande 15) i alla internationella samarbetsorgan verka för ett
avskaffande av dödsstraffet i Kina. Slutligen begärs att Sverige även inom
Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) skall verka för ett
avskaffande av dödsstraffet (yrkande 16).
Utskottets överväganden
Ett antal motioner begär ett intensifierat svenskt agerande för att
dödsstraffet skall avskaffas globalt. Motionerna U38 (fp) yrkande 9, U603 (fp)
och U621 (v, m, c, fp, mp, kd) yrkandena 13-16 begär ett ökat svenskt
engagemang i denna fråga.
I skrivelsen framhåller regeringen att Sverige sedan många år arbetar för att
dödsstraffet så snart som möjligt skall avskaffas världen över. I avvaktan
därpå verkar Sverige för att utdömande och verkställighet av dödsstraff skall
inskränkas och endast ske med iakttagande av de begränsningar som trots allt
finns i internationell rätt. Svensk uppfattning är att dödsstraffet är
oförenligt med rätten till liv, som bl.a. finns i FN:s allmänna förklaring om
de mänskliga rättigheterna, FN:s konvention om medborgerliga och politiska
rättigheter och i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.
Det svenska agerandet på detta område inom FN, OSSE och Europarådet beskrevs
utförligt i betänkande 1996/97:UU12 Mänskliga rättigheter m.m. Sedan dess har
ytterligare steg tagits internationellt för att förmå stater som tillämpar
dödsstraff att minska dess användning. Vid 1997 års möte med FN:s MR-kommission
antogs, vilken även framhålls av motionärerna bakom motion U621 (v, m, fp, mp,
kd), en resolution med denna innebörd. Italien - med aktivt svenskt stöd - tog
initiativ till resolutionen vilken uppmanar stater som fortfarande tillämpar
dödsstraff att minska det antal brott för vilka dödsstraff kan utdömas samt
överväga att tills vidare avstå från verkställighet av dödsdomar. Resolutionen
fick stöd av övriga EU-länder och antogs av kommissionen. FN:s
generalsekreterare skall, i enlighet med resolutionen, årligen rapportera till
MR-kommissionen om ändringar i nationell lagstiftning och praxis om
dödsstraffet.
Utskottet noterar vidare att utrikesministern vid årets möte i MR-
kommissionen i sitt tal kraftfullt fördömde bruket av dödsstraff. Hon
välkomnade att alltfler länder avskaffar dödsstraffet eller har infört
moratorium. I detta sammanhang noterade utrikesministern att Estlands parlament
nyligen har beslutat att avskaffa dödsstraffet. Samtidigt uttrycktes kritik mot
att utvecklingen i vissa länder går i motsatt riktning med ett ökande antal
dödsdomar och avrättningar. USA, särskilt delstaten Texas, är ett sådant
exempel vars omfattande bruk av dödsstraff upprört många svenskar.
Utrikesministern kritiserade vidare Kina som fortsätter att avrätta tusentals
personer varje år.
Utskottet fördömer skarpt bruket av dödsstraff och ger sitt fulla stöd till
regeringens aviserade ambitionshöjning och de fortsatta ansträngningarna att få
till stånd ett universellt avskaffande av dödsstraffet.
I motion U603 (fp) begärs att Sverige inom EU bör verka för ett förverkligande
av Europaparlamentets beslut 1995 att i EU-fördraget söka få in en bestämmelse
om att dödsstraff inte skall få utdömas - än mindre verkställas - inom EU i
fredstid.
Utskottet noterar att Europarådet i praktiken kräver att nya medlemsstater
åtminstone förbinder sig att införa ett moratorium avseende dödsstraff.
Det kan konstateras att regeringen för en mycket aktiv politik i alla relevanta
internationella fora för att dödsstraffet skall avskaffas och även tar upp
frågan i den bilaterala dialogen med de länder som fortfarande tillämpar
dödsstraffet. I skrivelsen uppger regeringen att detta arbete ytterligare skall
intensifieras. Utskottet förutsätter att så även kommer att ske inom ramen för
den dialog som förs inom Östersjösamarbetet och bl.a. inom det arbete som
bedrivs av kommissarien för demokrati och mänskliga rättigheter i
Östersjöstaternas råd.
Motionerna U38 (fp) yrkande 9, U621 (v, m, c, fp, mp, kd) yrkandena 13-16 och
U603 (fp) anses med detta besvarade.
4. Internationella miljöfrågor
Sammanfattning av motionerna
I motion U215 (kd) tar motionärerna upp problemen med oljeutsläpp i Östersjön.
I yrkande 3 begärs att regeringen skall ta initiativ till skärpta
internationella konventioner avseende miljöbrott i form av oljeutsläpp i sjöar
och hav. Frågans dignitet gör att man måste agera handlingskraftigt och så fort
det är möjligt i relevanta internationella fora.
I motion U601 (mp) och motion U39 (mp) yrkande 1 begärs att Sverige skall verka
för att rätten till god miljö erkänns som en självständig rättighet. Rätten
till en god miljö har även likheter med några av de medborgerliga
rättigheterna, som t.ex. den grundläggande rätten till liv, egendom m.m. Dessa
och andra allmänt vedertagna rättigheter tillsammans med de ekologiska
principer som på senare tid knutits till folkrätten tyder på att det finns en
moralisk samstämmighet världen över om individens rätt att slippa en försämrad
miljö. Miljöpartiet kräver inte en ny uppsättning självständiga rättigheter
utan snarare att nationerna skall tvingas uppfylla de förpliktelser de redan
åtagit sig. Rätten till en god miljö skall komplettera och förstärka andra
grundläggande mänskliga rättigheter.
I motion U602 (mp) hävdas att det är angeläget att skapa en domstol som bara
har till uppgift att pröva ärenden inom den internationella miljörätten. En
permanent internationell miljödomstol som kan koncentrera sig på miljöfrågor
och till vilken juridisk personal med miljörättslig kompetens rekryterats
behövs för att få en enhetlig och kontinuerlig praxis inom miljörätten. I
yrkande 1 krävs att Sverige verkar för inrättande av en internationell
miljödomstol. I yrkande 2 begärs ett tillkännagivande om att även
miljöorganisationer bör få talerätt vid en sådan. Det är viktigt att domstolen
utformas på ett sådant sätt att alla berörda parter, t.ex. miljöorganisationer,
ges talerätt.
I motion U409 (mp) behandlar motionärerna Frankrikes kärnvapenprov på Mururoa.
Det refereras därvid till en rapport som Kyrkornas världsråd offentliggjorde
den 3 oktober 1997. Enligt rapporten anställde Frankrike mellan 600 och 900
barn under 16 år för arbete vid anläggningen, som var i bruk 1963 till 1996. Av
rapporten framgår vidare att 91 % av de tillfrågade f.d. arbetarna inte har
något förtroende för den hälsovård som erbjudits dem. I yrkande 3 begärs att
regeringen på internationell nivå kräver att rapporten om barnarbete på Mururoa
följs upp.
I motion U30 (mp) yrkande 5 begärs att Sverige skall verka för en FN-konvention
som innebär att god miljö skall anses vara en mänsklig rättighet. Vidare begärs
att en internationell miljödomstol inrättas, vid vilken inte bara stater utan
också organisationer har talerätt.
FN har utropat 1998 till Havens år. Det är en uppmaning till FN:s medlemmar
att intensifiera sina ansträngningar för att prioritera skyddet av den marina
miljön. Sveriges plats i säkerhetsrådet förpliktar och i yrkande 6 begärs extra
insatser från svensk sida, inte bara i vårt eget hav Östersjön.
I motion U413 (mp) behandlar motionärerna internationella frågor i samband
med kärnkraft. I yrkande 3 begärs ett tillkännagivande om att Sverige bör agera
internationellt för att avbryta program för utveckling av nya reaktorer, även
flytande mobila sådana. Enligt motionärerna har Ryssland planer på att bygga
mindre, flytande mobila kärnreaktorer för energitillförsel och avsaltning inom
den arktiska regionen.
Motionärerna vill i yrkande 4 att Sverige agerar internationellt för att
bridreaktorer stoppas. Sådana reaktorer har redan stängts i Japan och Frankrike
efter problem med natriumläckage, vilket kan orsaka explosion. Den nya
teknologin är lika eller ännu farligare än den gamla. Det går, enligt
motionärerna, inte att hitta nya säkra kraftverk med uran och plutonium som
bränsle.
I yrkande 5 framställs krav på svenskt internationellt agerande för global
avveckling av all kärnkraft.
I motionens yrkande 6 begärs ett tillkännagivande om att Sverige inlägger
sitt veto mot all överflygning av MOX-bränsle och liknande kärnmaterial. En
miljondels gram plutonium, som är en del av MOX-bränslet, är dödande vid
inandning. En flygkrasch skulle således få katastrofala följder.
I motion Bo516 (kd) beskriver motionärerna hur en del lovvärda initiativ
tagits efter Riokonferensen vad gäller vattenutnyttjande. Ett exempel är
upprättandet av den internationella nätverksorganisationen Global Water
Partnership, vars sekretariat finns inom Sida. Ett annat exempel är Stockholm
Environment Institute som fått i uppdrag av FN:s kommission för hållbar
utveckling att i nära samverkan med berörda FN-organ utarbeta ett förslag till
en global strategi för ett hållbart utnyttjande av vattenresurserna. Ett
naturligt nästa steg borde nu vara en global vattenkonvention. I yrkande 5
begärs att Sverige skall verka för en sådan. Konventionen bör behandla
vattentillgångar som delas mellan stater samt nyttjande av ändliga
grundvattentillgångar. Vidare bör konventionen anvisa hur instrument skall
skapas för ett globalt samarbete för att få till stånd spridning av teknik för
ett effektivt vattenutnyttjande.
Utskottets överväganden
Motionärerna bakom motionerna U601 (mp), U30 (mp) yrkande 5 (delvis) och U39
(mp) yrkande 1 begär att Sverige skall verka för att rätten till god miljö
erkänns som en självständig mänsklig rättighet.
Utskottet har under förra riksmötet behandlat ett likalydande yrkande. I
betänkande 1996/97:UU12 anförde därvid utskottet:
Sedan FN:s tillkomst har ett omfattande arbete lagts ned på att definiera
begreppet mänskliga rättigheter, att kodifiera dessa rättigheter i
folkrättsligt bindande instrument och att verka för att staterna uppfyller sina
åtaganden på området. Utskottet anser att det är av vikt att begreppet
mänskliga rättigheter inte görs otydligt. Det går inte i dag att förutse hur
ett internationellt kodifieringsarbete rörande mänskliga ?miljö?-rättigheter
skulle utvecklas och hur ett sådant arbete skulle påverka det arbete som redan
bedrivs för att få stater att efterleva nu allmänt erkända mänskliga
rättigheter. Utskottet finner därför i dagens läge inte skäl att i
internationella sammanhang aktualisera denna fråga.
Utskottet vidhåller denna sin uppfattning och avstyrker därmed motionerna U30
(mp) yrkande 5 (delvis), U601 (mp) och U39 (mp) yrkande 1.
I motionerna U30 (mp) yrkande 5 (delvis) och U602 (mp) yrkande 1 tas frågan om
en internationell miljödomstol upp. I sistnämnda motions yrkande 2 begärs att
miljöorganisationer bör få talerätt vid en sådan. Utskottet har vid flera
tillfällen tidigare behandlat likalydande yrkanden, senast i betänkande
1996/97:UU12, varvid hänvisades till tidigare betänkanden. I betänkande
1996/97:UU12 noterades att en särskild miljökammare inrättats inom
internationella domstolen i Haag (ICJ) vars mandat skulle gå ut under 1997 men
som förväntades få förlängt sådant. Utskottet konstaterade också att
havsrättsdomstolen i Hamburg hade inrättats. Slutsatsen var att nuvarande
ordning var till fyllest.
Utskottet noterar att den särskilda miljökammaren nu har fått förlängt
treårsmandat.
Utskottet vill i detta sammanhang framhålla att, bortsett från svårigheterna
att nå internationell enighet om en sådan domstol - vilka inte skall
underskattas - och att få staterna att underkasta sig dess jurisdiktion, skulle
ett stort antal existerande miljödokument behöva ändras. Dessa föreskriver
redan olika former av tvistlösning med nyttjande av i dag befintliga
institutioner. Om dessa instrument inte ändrades skulle en valmöjlighet finnas
som skulle riskera att underminera redan existerande institutioner för slitande
av tvister. Motionens förslag att en sådan domstol skulle få rådgivande
funktion för utformandet av nationell lagstiftning och internationella
konventioner bortser från att det redan finns sådana organ, t.ex. FN:s
kommission för hållbar utveckling (CSD) och UNEP.
Utskottet vidhåller sin ovan framförda uppfattning att nuvarande ordning är
tillfyllest.
Därmed avstyrks motionerna U30 (mp) yrkande 5 (delvis) och U602 (mp) yrkandena
1 och 2.
Kristdemokraterna begär i motion Bo516 (kd) yrkande 5 att Sverige skall verka
för en global vattenkonvention. Ett likalydande yrkande behandlades av
utskottet i 1996/97:UU15 Internationellt utvecklingssamarbete. Utskottet
noterade då bl.a. det arbete som genomförts av Stockholm Environment Institute
(SEI) som i nära samarbete med berörda FN-organ utarbetat ett förslag till en
global strategi för åtgärder för ett hållbart utnyttjande av vattenresurserna
för presentation vid FN:s generalförsamlings specialsession 1997. Utskottet
anförde vidare:
Rapporten offentliggjordes i februari i år. Den innehåller bl.a.
rekommendationer om att det vore önskvärt att uppnå internationell konsensus i
vattenfrågor utöver existerande regelverk och principer för
färskvattenanvändning. Utskottet har erfarit att EU avser driva frågan om ett
globalt handlingsprogram för färskvattenanvändning bl.a. vid FN:s
uppföljningsmöte i juni i år. Handlingsprogrammet syftar till ett hållbart
utnyttjande och integrerat hanterande av vattenresurser i ett internationellt
perspektiv. Härvid anses att im- plementeringen bör ske på nationell, regional
och internationell nivå. EU avser fortsättningsvis att driva dessa frågor inom
FN-systemet, särskilt i CSD.
Utskottet delar regeringens bedömning att färskvattenanvändning är en
betydelsefull fråga och anser att det finns behov av någon form av
internationellt samförstånd för att uppnå ett hållbart utnyttjande av dessa
resurser.
Utskottet vidhåller denna sin uppfattning och noterar att Sverige är fortsatt
aktivt genom EU inom CSD för ett effektivt, integrerat vattenutnyttjande
inklusive hållbara lösningar för u-ländernas dricksvattenförsörjning och
sanitet. Årets s.k. sektortema är sötvatten. Vattentillgångar som delas av
stater är regionala problem som bör lösas regionalt med stöd utifrån där det
behövs. Sverige ger i dag, vilket närmare behandlas i betänkande 1997/98:UU14,
stöd t.ex. till länderna runt Zambezifloden för att bygga upp en struktur som
kan hantera den gemensamma vattenresursen. Vid årets möte med CSD drev Sverige
via EU bl.a. uppföljningen av vattenfrågorna både nationellt och
internationellt. Vad gäller det internationella arbetet vill Sverige och EU att
FN, inklusive UNEP får mera konkreta mandat.
Utskottet stöder regeringens strävanden för att uppnå ett hållbart och
rättvist nyttjande av sötvattenresurser.
Med detta anses motion Bo516 (kd) yrkande 5 besvarad.
Motionärerna bakom U30 (mp) yrkande 6 önskar se svenska initiativ under 1998
som utropats till ?Havens år?. I motion U215 (kd) yrkande 3 begärs svenska
initiativ för skärpta internationella konventioner avseende beivran av
miljöbrott i form av oljeutsläpp.
Utskottet noterar att ett omfattande arbete inletts för att med
Havsrättskonventionen, vilken trädde i kraft 1994, som grund ytterligare
utveckla havsrätten.
Ett exempel på detta är antagandet 1995 av FN-avtalet om gränsöverskridande
och långvandrande fiskbestånd. Detta globala instrument är radikalt och öppnar
möjligheterna för regionala fiskeorganisationer att väsentligt öka
ansträngningarna för ett hållbart nyttjande av världshavens fisketillgångar.
Sverige arbetar aktivt i EU för att gemenskapen och dess medlemsländer skall
ratificera detta avtal.
Inom ramen för de regionala konventionerna HELCOM (Helsingforskonventionen)
och OSPAR (Oslo- och Pariskonventionen) har Sverige verkat för att
ministermötena kommer att hållas i år under Havens år.
Inom ramen för FN:s kommission för hållbar utveckling förbereds nästa års
s.k. sektortema som är oceaner och hav.
Utskottet noterar vidare att Sverige är aktivt i det bilaterala
utvecklingssamarbetet där det pågår ett omfattande arbete för att stödja u-
länderna genom s.k. kustzonshantering, ett begrepp som anlägger en helhetssyn
på frågor om marin miljö.
Utskottet stöder regeringens främjande av den marina miljön och utgår från
att Sverige kommer att fortsätta att hålla en aktiv och hög profil på detta
område.
Därmed anser utskottet att motionerna U30 (mp) yrkande 6 och U215 (kd) yrkande
3 besvarade.
I motion U409 (mp) yrkande 3, begärs att rapporten om barnarbetet i Muroroa
följs upp.
Regeringen driver aktivt frågor om barnens rättigheter i internationella
fora. I skrivelsen anges att detta arbete skall intensifieras. Detta har
utskottets starka stöd. Utskottet har inte tagit del av den i motionen angivna
rapporten men utgår från att regeringen, i den mån det förekommit skadligt
barnarbete på Mururoa, i lämpliga sammanhang tar upp detta med företrädare för
Frankrikes regering.
Därmed anses motion U409 (mp) yrkande 3 besvarad.
I motion U413 (mp) yrkande 5 begär motionärerna att Sverige skall agera
internationellt för att all kärnkraft skall avvecklas. Vidare anförs att
Sverige skall verka för att bridreaktorer stoppas (yrkande 4). I yrkande 3
begärs att Sverige skall agera internationellt för avbrytande av program för
utveckling av nya reaktorer, inklusive flytande, mobila sådana. I yrkande 6
begärs att Sverige skall verka för förbud mot lufttransporter av s.k. MOX-
bränsle.
Utskottet konstaterar att Sverige i samarbetet med Central- och Östeuropa
prioriterar kärnsäkerhetsfrågor, en politik som utskottet ställt sig bakom,
senast i betänkande 1997/98:UU12.
Jordbruksutskottet har i betänkande 1996/97:JoU16 Nationell och internationell
kärnsäkerhet m.m. bl.a. konstaterat att Sverige verkar för säker kärnkraft inom
ramen för IAEA och OECD/NEA (OECD:s kärnenergiorgan). Vidare har Sverige genom
medlemskapet i EU också möjligheter att påverka EU:s program för kärnsäkerhet i
Östeuropa, främst i det s.k. TACIS- och Phareprogrammen. Utskottet uttalade
också med anledning av ett motionsyrkande om flytande mobila
kärnkraftsanläggningar att det utgår från att regeringen motverkar utvecklingen
av sådana och i det internationella samarbetet noga följer frågan. Utskottet
delar jordbruksutskottets uppfattning i denna fråga.
Vidare kan noteras att miljöministern i skriftligt svar på fråga (1996/97:288)
angående kärnkraftverk i Barentsområdet anförde att den svenska regeringen
givetvis inte stöder en utbyggnad av kärnkraften i Ryssland. Samtidigt betonade
ministern att det i slutändan ändå är Ryssland som självt måste ta ställning
till hur elproduktionen vid Kolareaktorerna skall ersättas och detta utifrån
miljö-, säkerhets- och ekonomiska förutsättningar.
I frågesvar den 19 februari 1997 på fråga 1996/97:300 om radioaktiv transport
anförde vidare miljöministern:
IAEA:s rekommendationer om skyddsåtgärder för transporter av radioaktiva ämnen,
inklusive radioaktivt avfall, är i och för sig inte bindande, med de har tagits
in i de bindande internationella regelverk som reglerar säkerheten vid
transporter av farligt gods. Sverige har tillträtt dessa internationella
regelverk såväl vad gäller land-, sjö-, järnvägs- som lufttransporter. Jag vill
också påpeka att det såväl enligt lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet som
enligt strålskyddslagen (1988:220) krävs tillstånd för införsel och utförsel av
radioaktivt avfall till och från Sverige. De svenska säkerhetsmyndigheterna har
således god kontroll över det radioaktiva avfall som passerar de svenska
gränserna.
Den europeiska unionen har dessutom utfärdat ett rådsdirektiv (92/3 Euratom)
om övervakning och kontroll av transporter av radioaktivt avfall mellan
medlemsländerna och till och från den europeiska unionen.
Utskottet konstaterar att det inom ramen för IAEA:s verksamhet har skett ett
betydande arbete den senaste tiden på kärnsäkerhetsområdet. Under 1996 trädde
den internationella konventionen om kärnsäkerhet i kraft. Vidare har
konventionen om säker hantering av använt kärnbränsle och säker hantering av
radioaktivt avfall nyligen öppnats för undertecknande. Sverige var ett av de
första länder som undertecknade konventionen och regeringen har i proposition
1997/98:145 föreslagit att Sverige skall tillträda denna. Konventionen kommer
att ytterligare förstärka säkerheten vid hanteringen av det radioaktiva
avfallet. Utskottet noterar att Sverige har deltagit i utformningen av dessa
båda konventioner.
Utskottet konstaterar att regeringen följer upp behovet av åtgärder vad
gäller kärnsäkerhet och bedriver en aktiv politik i dessa frågor, såväl
nationellt som i relevanta internationella fora. Det är därför inte motiverat
att påkalla något ytterligare agerande från regeringens sida. Utskottet avvisar
således de i motionen framförda kraven på initiativ rörande kärnkraftens
avvecklande, stoppande av bridreaktorer, avbrytande av utveckling av nya
reaktorer och förbud mot lufttransporter av MOX-bränsle.
Motion U413 (mp) yrkandena 3-6 avstyrks därmed.
5. MAI-förhandlingarna
Sammanfattning av motionen
Motionärerna bakom motion U58 (mp) aktualiserar förhandlingarna kring det s.k.
MAI-avtalet (Multilateral Agreement on Investments). Avtalet går enligt
motionärerna ut på att reglera de folkvaldas möjlighet att utöva demokrati, på
så sätt att nationella lagar och avtal inte skall få hindra kapitalstarka
multinationella investerare. Detta är ett klart brott mot respekten för de
mänskliga rättigheterna. Man skall helt enkelt befria det internationella
kapitalet från ländernas regler och lagar. Avtalet skall bli juridiskt bindande
och skall upprätthållas av en sorts ekonomisk domstol. Detta innebär att länder
som skärper miljölagar, sociala lagar, arbetsrätt eller inför miljöskatter
skall kunna fällas. Motionärerna menar att regeringen i det längsta förhindrat
att avtalet debatteras offentligt bl.a. i riksdagen.
Som minimiåtgärd kräver motionärerna att regeringen lämnar en skrivelse om
avtalet till riksdagen (yrkande 1). Vidare krävs i yrkande 2 att avtalets
sociala konsekvenser och miljökonsekvenser undersöks av en från regeringen
fristående utredningsgrupp. Motionärerna ifrågasätter det tillvägagångssätt som
avtalet förhandlats fram på. Den svenska regeringen har tillsammans med OECD-
länderna och ett antal transnationella företag, sedan 1995, i tysthet
diskuterat avtalet. Vidare anförs att planerna var att OECD-länderna först
skulle skriva på och därefter skulle de s.k. utvecklingsländerna mer eller
mindre tvingas skriva under. Motionärerna anser att regeringen handlat mycket
osolidariskt. I yrkande 3 krävs ett tillkännagivande om att OECD-länderna inte
skall utestänga ?utvecklingsländerna? genom sådana avtal som MAI.
Utskottets överväganden
I motion U58 (mp) yrkandena 1-3 begär Miljöpartiet med anledning av MAI-
förhandlingarna att sociala konsekvenser och miljökonsekvenser utreds, att
regeringen förelägger riksdagen avtalet i form av en skrivelse och att OECD-
länderna inte skall stänga ute utvecklingsländerna genom sådana avtal som MAI.
Inledningsvis vill utskottet poängtera att MAI-avtalet är avsett att
stimulera investeringar och ersätta den stora mängden bilaterala avtal mellan
länder. Huvudsyftet är att MAI-länderna skall åta sig att inte behandla
investerare från andra MAI-länder sämre än det egna landets investerare och att
utländska investeringar skall skyddas. Utskottet kan också konstatera att
reglerna om investeringsskydd bygger på vad som redan finns i den
internationella rätten. Vidare kan noteras att ett land, om det så önskar,
kommer att kunna införa skärpta miljöregler. Det som krävs för att landet inte
skall bryta mot MAI-avtalet är att dessa lagar inte behandlar utländska
investerare sämre än inhemska. Avsikten är att intresserade icke-OECD-länder
skall kunna bli medlemmar, men naturligtvis kommer ingen att tvingas bli
medlem. Utskottet noterar vidare att länder vid tillträdet till avtalet kan
begära nationella undantag från reglerna.
Förhandlingsarbetet har skett inom ramen för OECD på mellanstatlig nivå. De
29 OECD-länderna samt Europeiska kommissionen deltar. Utskottet konstaterar att
inga företag deltar i förhandlingarna. Däremot hålls konsultationer med
fackförenings- och industriintressen samt även med NGO:s. Konsultationer hålls
även med icke-OECD-länder. Vidare kan noteras att ett antal seminarier om MAI
har genomförts runt om i världen. Utskottet konstaterar också att information
om MAI-förhandlingarna har givits kontinuerligt av såväl OECD som regeringen i
Sverige. Regeringen har informerat riksdagen, bl.a. i berättelserna om
verksamheten i EU åren 1995-1997. I ett interpellationssvar den 20 februari i
år anförde statsrådet Pagrotsky att det från svensk synpunkt vore idealiskt om
ett enhetligt globalt regelverk för investeringar kunde förhandlas fram inom
Världshandelsorganisationen (WTO). Han hoppades dock att MAI kan komma att
tjäna som inspiration och utgångspunkt för sådana förhandlingar. Vidare verkar
Sverige för att särskild hänsyn skall kunna tas till individuella
utvecklingsländers problem, om och när dessa länder önskar bli medlemmar av
MAI. Han uppgav också att det från svensk sida förespråkades en bindande
artikel som skall förbjuda positiv diskriminering på miljö- och
arbetsrättsområdet. Slutligen betonades att avtalet innan det överlämnas till
riksdagen för beslut, skall utvärderas av någon som är fristående från
Regeringskansliet. Därutöver kommer, redan innan förhandlingarna slutförts,
oberoende konsekvensanalyser att göras av delar av avtalet.
Vid OECD:s ministermöte i slutet av april i år beslutades att en paus om sex
månader skulle göras i förhandlingarna. Ett antal länder utanför OECD har nu
kommit med i MAI-förhandlingarna. Dessa är Argentina, Brasilien, Chile och
Hongkong (Kina). Övriga länder utanför OECD som är med i förhandlingarna är
Estland, Lettland, Litauen och Slovakien. Alla dessa, utom de baltiska
staterna, har redan deltagit som observatörer - dock utan talerätt - sedan
hösten 1997.
Utskottet konstaterar sammanfattningsvis att MAI-förhandlingarna ännu inte
slutförts. Utskottet ser därför inte skäl att redan nu uttala sig om resultatet
av dessa. Regeringen kommer att förelägga riksdagen avtalet i form av en
skrivelse och har också utlovat att en oberoende utvärdering skall göras, innan
detta sker. Utskottet ser inte nu skäl att påfordra något ytterligare agerande
från regeringens sida.
Utskottet anser, mot bakgrund av vad som ovan anförts, motion U58 (mp)
yrkandena 1-3 besvarade.
6. Urbefolkningars rättigheter
Sammanfattning av motionen
I motion U412 (mp) yrkande 2 begärs ett tillkännagivande om att Sverige bör
arbeta aktivt på det internationella planet (EU, FN) för urbefolkningars rätt
till självbestämmande och besittningsrätt till den mark som de traditionellt
bebor. Detta skydd bör även innefatta rätt till förvaltning och skydd av
naturtillgångar som hör till deras mark.
Utskottets överväganden
Utskottet har under en följd av år (senast i betänkande 1996/97:UU12)
framhållit att urbefolkningars mänskliga rättigheter bör ses i perspektivet av
alla individers mänskliga rättigheter. Det är angeläget att verka för att alla
personer inom etniska minoriteter åtnjuter grundläggande fri- och rättigheter,
rätten till egen kulturell identitet och ett eget kulturliv, rätten till egen
religion och rätten till ett eget språk. I regeringens skrivelse framhålls att
Sverige kommer att fortsatt verka för att personer som tillhör nationella eller
etniska och språkliga minoriteter i alla länder ges möjlighet att på lika
villkor som majoritetsbefolkningen effektivt åtnjuta alla de mänskliga
rättigheterna.
I motion U412 (mp) yrkande 2 begärs ett aktivt svenskt agerande för
urbefolkningars rättigheter.
Utskottet noterar med tillfredsställelse att det vid årets möte med MR-
kommissionen hölls ett nordiskt anförande om urbefolkningar. Utskottet har
vidare redan i ovan nämnda betänkande, 1996/97:UU12, konstaterat att Sverige
stöder planerna på att inrätta ett permanent forum inom FN för
urbefolkningsfrågor och deltar, tillsammans med övriga nordiska länder, i
arbetet med en FN-deklaration om ursprungsfolkens rättigheter. Målet är att
deklarationen skall kunna antas och ett permanent forum inrättas före
urbefolkningsårtiondets slut 2004. I anledning av FN:s årtionde för
urbefolkningsfrågor har regeringen tillsatt en urbefolkningsdelegation som är
sammansatt av representanter för samerna och experter från Utrikes-, Jordbruks-
, Kultur- och Utbildningsdepartementen. Delegationen initierar, planerar och
genomför seminarier, utställningar m.m. som ligger i linje med syftena bakom
urbefolkningsårtiondet. En särskild utredare arbetar också med att analysera
frågor som utgjort hinder för Sveriges ratificering av ILO-konvention nr 169.
Utskottet konstaterar att Sverige för en aktiv politik internationellt, bl.a.
inom ramen för det arbete som utförs under FN:s urbefolkningsårtionde, för att
uppmärksamma urbefolkningars rättigheter.
Med detta anser utskottet motion U412 (mp) yrkande 2 besvarad.
7. Skydd för minoriteter
Sammanfattning av motionen
I motion U57 (s) kräver motionärerna att Sverige ratificerar Europarådets
ramkonvention till skydd för nationella minoriteter samt Europarådets
minoritetsspråkskonvention.
Europarådets ramkonvention är det första juridiskt bindande multilaterala
dokument rörande minoritetsfrågor i allmänhet. Det är viktigt att Sverige, som
av tradition värnat om mänskliga fri- och rättigheter, värnar om sina egna
minoriteter. Minoritetskonventionen syftar till att skydda och stödja
europeiska landsdels- eller minoritetsspråk som en värdefull del av Europas
flerkulturella och flerspråkiga arv. De svenska nationella minoriteterna bör
erkännas genom att de nämns vid namn vid ratificeringen: samer, tornedalingar,
sverigefinnar, judar och romer. Motionärerna framhåller vikten av att Sverige
ratificerar de båda konventionerna som en markering av att Sverige, i linje med
tidigare förd politik, ställer sig bakom arbetet med ett ökat skydd för
mänskliga fri- och rättigheter.
Utskottets överväganden
Utskottet har inhämtat att förslag om ratificering av
minoritetsspråkskonventionen och ramkonventionen till skydd för nationella
minoriteter är föremål för remissbehandling.
Utskottet önskar inte föregripa regeringens beslut om eventuell proposition i
denna fråga.
Motion U57 (s) anses därmed besvarad.
8. Colombia
Sammanfattning av motionerna
I flerpartimotion U621 (v, m, c, fp, mp, kd) beskrivs den fortsatt dåliga
situationen beträffande respekten för de mänskliga rättigheterna i Colombia,
där de systematiska och grova övergreppen fortsätter i oförminskad skala.
Paramilitära grupper, men även gerillan, har skaffat sig ett allt större
utrymme. Det är enligt motionärerna otvetydigt att de flesta MR-brotten med
politisk anknytning begås av säkerhetsstyrkorna med hjälp av de paramilitära
grupperna.
I yrkande 4 begärs ett tillkännagivande om att den svenska regeringen bör
främja och upprätthålla ett kraftfullt internationellt tryck på den
colombianska regeringen att inleda fredsförhandlingar med gerillan och avväpna
de paramilitära grupperna. Sverige bör vidare (yrkande 5) som biståndsgivare
noga följa utvecklingen vad gäller de mänskliga rättigheterna i Colombia. I
yrkande 6 krävs att regeringen i internationella sammanhang efterlyser
effektiva åtgärder som sätter stopp för den straffrihet som myndigheterna i
Colombia beviljar dem som förbryter sig mot de mänskliga rättigheterna. Genom
att underlåta att väcka åtal eller låta bli att gripa dem som förbryter sig mot
de mänskliga rättigheterna ger man signaler att man accepterar och i vissa fall
även sanktionerar övergreppen och de attityder som leder till att sådana brott
begås.
I motion U624 (v, s, m, c, fp, mp, kd) tecknas inledningsvis en översiktlig
bild av förhållandena i Colombia. Landet har stora naturtillgångar, en
fascinerande historia och är en av Latinamerikas äldsta demokratier. Delar av
landet beräknas stå under gerillans eller narkotikakartellernas kontroll. Den
väpnade konflikten är Latinamerikas äldsta och den som krävt flest människoliv.
I yrkande 1 begärs att Sverige skall erbjuda sig som medlare i den
colombianska väpnade konflikten. Sverige kan underlätta fredssamtal genom att
erbjuda sig stå som värd för förtroendeskapande samtal mellan parterna.
Motionärerna begär i yrkande 2 att den svenska regeringen tar initiativ till
en internationell konferens angående situationen i Colombia. Det kan ske i form
av en officiell internationell konferens om konfliktlösningar i Colombia och
Latinamerika. Ett annat alternativ kunde vara en internationell fredskonferens
för att hedra minnet av Jorge Eliéecer Gaitán. Det är snart 50 år sedan Gaitán
mördades. Denne var presidentkandidat, en radikal företrädare för det liberala
partiet, som många hade ställt sitt hopp till vad gällde reformer och att
åstadkomma en bättre situation för de fattiga. Han mördades den 9 april 1948 på
öppen gata i Bogotá. Det blev startskottet för den våldsepok som de följande
tio åren skördade mer än 200 000 offer.
I yrkande 4 krävs att den svenska regeringen föreslår att Colombia blir
föremål för diskussion och aktion i EU. Det har tagits ett flertal resolutioner
om Colombia i EU-parlamentet. EU:s utrikesministrar och EU-kommissionen borde
på motsvarande sätt också agera. Det räcker inte med att fördöma alla övergrepp
som dagligen sker. Det gäller att Europa nu kräver att de stridande parterna i
Colombia når en lösning på sikt.
Sverige bör också (yrkande 5) i FN:s säkerhetsråd föreslå att Colombia blir
föremål för diskussion och aktion. Man bör kräva underhandsrapporter och
försäkra sig om att utlovat stöd från FN fungerar i praktiken.
I motion U29 (v) yrkande 3 begärs att Sverige i FN:s kommission för mänskliga
rättigheter verkar för att en särskild MR-rapportör för Colombia utses.
Politiska mord hör till ordningen för dagen i Colombia. Den allra mest
grundläggande mänskliga rättigheten, rätten till liv, respekteras inte. Det MR-
kontor som FN upprättat i Colombia utgör ett betydelsefullt och nyskapande
verktyg. Enligt Vänsterpartiets uppfattning bör Sverige därutöver verka för att
en särskild FN-rapportör utses.
Utskottets överväganden
Utskottet konstaterar med djup oro att det fortfarande förekommer grova
kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Colombia. Landet befinner sig i ett
komplicerat inrikespolitiskt skede. I oktober 1997 genomfördes lokala val i ett
klimat av hot och starka spänningar, i mars i år genomfördes parlamentsval och
i maj skall en ny president väljas av det colombianska folket. Under tiden har
våldet trappats upp och inget pekar just nu på att situationen kommer att
förbättras. Trots att förhållandena i Colombia uppmärksammats alltmer försvåras
arbetet för mänskliga rättigheter, och människor och organisationer hotas.
I ett ordförandeuttalande om Colombia vid årets möte i MR-kommissionen
uttalades också stor oro för det fortsatta våldet i landet. Den interna väpnade
konflikten resulterar i allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna
och av humanitär rätt. Paramilitära grupper, även kända som självförsvars-
grupper, gerillan samt företrädare för staten begår dessa brott. De
paramilitära grupperna anses stå för det värsta våldet. Ordföranden noterade
samtidigt att en minskning skett av MR-brott som begås av den colombianska
militären.
I motion U621 (v, m, c, fp, mp, kd) yrkandena 4-6 begärs att Sverige noga skall
följa utvecklingen på MR-området i Colombia och bl.a. i internationella
sammanhang efterlysa åtgärder mot den utbredda straffriheten i landet. Det
begärs också svenskt tryck på den colombianska regeringen för att den skall
inleda fredsförhandlingar med gerillan. Sverige bör erbjuda sig att medla,
anser motionärerna bakom motion U624 (v, s, m, c, fp, mp, kd). Vidare bör
initiativ tas till en internationell konferens om konfliktlösning i Colombia
samt bör även initiativ tas inom EU. Även säkerhetsrådet bör diskutera och
agera beträffande Colombia. I motion U29 (v) begärs att Sverige skall verka för
att en särskild MR-rapportör för Colombia utses.
Utskottet konstaterar att regeringen noga följer utvecklingen vad gäller
respekten för de mänskliga rättigheterna i Colombia. Sverige har givit sitt
stöd till upprättandet av ett FN-kontor för mänskliga rättigheter i Colombia.
Det har som en av sina huvuduppgifter att stödja myndigheterna i deras arbete
att upprätta utvecklingsprogram och nya riktlinjer där hänsyn tas till de
mänskliga rättigheterna. Därutöver skall kontoret främja samt övervaka
efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna i landet, vilket innebär att även
frågan om straffrihet kommer att behandlas. Dessutom har nu den colombianska
regeringen inbjudit UNHCR att öppna ett kontor i Colombia, vilket
organisationen ställt sig positiv till.
Utskottet kan konstatera att FN är starkt närvarande i Colombia och att man
planerar att utöka verksamheten. Utskottet ser positivt på regeringens stöd
till FN:s verksamhet i Colombia och bedömer att det inte nu finns behov av att
förespråka att en särskild MR-rapportör för Colombia utses av FN:s kommission
för de mänskliga rättigheterna.
Utskottet har tidigare, senast i betänkande 1996/97:UU12, redogjort för det
svenska engagemanget i Colombia, vilket dels kommit till uttryck genom att
regeringen uttalat sig vara villig att stå till tjänst för att främja en
fredsprocess i landet, dels genom utökat utvecklingssamarbete inom området
mänskliga rättigheter. Samtidigt kan konstateras att det inte föreligger något
förslag från parterna om att Sverige skall medla eller ta initiativ till en
internationell konferens. Utan stöd från parterna torde sådana initiativ ha
ringa möjlighet att nå framgång.
Utvecklingen i Colombia bevakas kontinuerligt av EU, och Sverige är ett av de
länder som starkast engagerat sig i denna fråga inom unionen. EU var
initiativtagare till att FN:s Högkommissarie för mänskliga rättigheter
etablerade kontoret för mänskliga rättigheter i Colombia.
Sverige agerar inom både EU och FN för ett internationellt stöd till en
fredlig lösning på den interna väpnade konflikten i Colombia. Utskottet utgår
från att regeringen i detta arbete tar de initiativ som bedöms ha möjlighet att
nå framgång. Vidare stöder Sverige via FN-kontoret, men även genom bilaterala
insatser, en förbättring av läget beträffande respekten för de mänskliga
rättigheterna i landet.
Utskottet stöder regeringens aktiva politik för att främja en lösning på den
allvarliga situationen i Colombia.
Med detta avstyrker utskottet motion U29 (v) yrkande 3 samt anser motionerna
U621 (v, m, c, fp, mp, kd) yrkandena 4-6, U624 (v, s, m, c, fp, mp, kd)
yrkandena 1, 2, 4 och 5 besvarade med vad utskottet anfört.
9. Kuba
Sammanfattning av motionen
I motion U636 (v) behandlas förhållandena i Kuba. Vad gäller respekten för de
mänskliga rättigheterna anförs att yttrandefriheten är begränsad och att
personer som offentligt kritiserar regimen löper betydande risker. I yrkande 1
begärs att Sverige skall agera för att öka respekten för yttrandefrihet och de
mänskliga rättigheterna i Kuba.
Utskottets överväganden
Uppgifter från Amnesty International och i amerikanska UD:s årliga MR-rapport
ger vid handen att förhållanden i Kuba beträffande respekten för de mänskliga
rättigheterna inte har förbättrats. Kuba har ej ratificerat konventionerna om
ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter respektive medborgerliga och
politiska rättigheter. Yttrandefriheten är starkt inskränkt och
meningsskiljaktigheter i fråga om statens roll, det politiska systemet eller
dess ledning är inte tillåtna.
Kuba vägrar också att släppa in FN:s särskilda rapportör angående MR-
situationen i Kuba, liksom t.ex. Amnesty International. Internationella Röda
Korset vägras också tillträde till kubanska fängelser. De små oberoende MR-
grupper som finns i landet arbetar illegalt och under stark kontroll av kubansk
säkerhetstjänst.
Den kubanska regeringens beslut att frige uppemot 300 fångar, däribland
drygt 100 politiska fångar, som ett svar på påvens begäran i januari 1998, är
naturligtvis en positiv händelse. Sverige har såväl bilateralt som i EU
välkomnat detta och samtidigt uttryckt förhoppning om att ytterligare
frisläppanden skall göras som ett led i en process mot ökad frihet och respekt
för de mänskliga rättigheterna.
I motion U636 (v) yrkande 1, begärs att Sverige skall verka för ökad respekt
för yttrandefriheten och de mänskliga rättigheterna i Kuba.
Utskottet noterar att regeringen vid flera tillfällen tagit upp situationen
beträffande de mänskliga rättigheterna med den kubanska regeringen. Genom EU
har också gjorts konkreta framställningar till förmån för fängslade företrädare
för oberoende människorättsorganisationer och dissidenter. Inom EU-kretsen
lokalt i Kuba pågår också för närvarande ett arbete för att utvidga och
fördjupa samarbetet på detta område.
Utskottet utgår från att regeringen i olika internationella fora och
bilateralt fortsätter att verka för en förbättrad MR-situation i Kuba.
Därmed anses motion U636 (v) yrkande 1 besvarad.
10. USA
Sammanfattning av motionen
I motion U611 (mp) behandlas mänskliga rättigheter i USA. Det framhålls att
motionen endast behandlar en begränsad del av de mänskliga rättigheterna i USA
varför vissa angelägna teman inte behandlas.
I yrkande 1 begär motionärerna att Sverige skall agera och i alla sammanhang
där frågan om dödsstraff behandlas kräva att USA skall ompröva sin lagstiftning
beträffande denna bestraffningsform. Det framhålls att antalet avrättningar i
ett långsiktigt perspektiv ökar i USA. Det första halvåret 1997 hade man redan
nått den fruktansvärda statistiken av 44 avrättningar.
Motionärerna kräver i yrkande 2 att regeringen skall vädja hos USA:s
politiska ledning för att Mumia Abu-Jamal skall ges en ny opartisk rättegång
utan politiska förtoner och att avrättningsbeslutet upphävs. Abu-Jamal är f.d.
Svarta Pantermedlem och sedermera medborgarrättsaktivist och journalist. Han är
dömd för att ha skjutit en polis. Han förhördes ingående under rättegången om
sina politiska ställningstaganden. Enligt motionärerna användes två
tvivelaktiga vittnen, som efter rättegången sagt att de blivit pressade att
avge vittnesmål.
Sverige bör vidare (yrkande 3) protestera mot de kvinnliga fångarnas
situation i USA. Motionärerna hänvisar till en rapport från Human Rights Watch,
där sexuellt utnyttjande av kvinnliga fångar påtalas. Det pågår enligt
rapporten allt från sexuellt ofredande till utnyttjande och våldtäkt inne i
fängelserna av medfångar och - i skrämmande hög utsträckning - av
fängelsepersonal, mot de kvinnliga fångarna.
I yrkande 4 krävs att Sverige skall protestera mot det ökande antalet
interner i USA. Det uppges att antalet kvinnliga fångar sedan 1980 ökat med
400 %. USA bör uppmanas att se över sitt rättssystem så att trenden med fler
och fler interner varje år hejdas.
Motionärerna hävdar vidare att det förekommer brister i rättssäkerheten i USA
(yrkande 5). Human Rights Watch har vid flera tillfällen påtalat bristerna och
den ojämlika behandlingen för medborgare på grund av deras hudfärg eller
etniska tillhörighet.
I yrkande 6 pekas på situationen med minderåriga i amerikanska fängelser.
Trenden med ökande antal fängslade har gjort att minderåriga i fängelserna inte
längre hör till ovanligheterna. Motionärerna vill särskilt uppmärksamma
situationen för denna stora grupp amerikanska fångar.
Sverige bör även protestera mot den inskränkning i yttrandefriheten som via
yrkesförbud råder för skribenter i amerikanska fängelser (yrkande 7).
I yrkande 8 hemställs att asylsökande som kommer från USA skall få sitt
skyddsbehov noga prövat. Motionärerna beskriver fallet Ritt Goldstein. Denne
startade en medborgarrättsrörelse som arbetade aktivt mot polisvåld. Sedermera
blev hans situation så hotfull att han med fruktan för sitt liv sökte politisk
asyl i Sverige i början av 1997.
Sverige bör också med anledning av FN:s arbete ta initiativ och påtala
situationen med polisvåld i USA. Vidare bör USA erbjudas polisiärt stöd och
utbyte, på liknande sätt som görs i de länder där diktatur rått eller där
polisen allvarligt kränker de mänskliga rättigheterna genom maktmissbruk och
brutalitet. Sverige bör verka för att utbilda och träna polisen i USA i andra
metoder och synsätt (yrkande 9).
I yrkande 10 begärs att Sverige som uppföljning till FN:s kvinnokonferens i
Beijing 1995 följer upp och kritiserar den kvinnobild som bl.a. kommer från
USA. Denna sexualiserade och exploaterande kvinnobild ger enligt motionärerna
negativa konsekvenser för jämställdhet och kvinnofrid.
I yrkande 11 begärs ett tillkännagivande om att kränkningar av barnens
rättigheter och mänskliga rättigheter vid USA:s gränser uppmärksammas i FN:s
säkerhetsråd. Motionärerna anför att nordamerikanska myndigheter på ett
flagrant sätt bryter mot de mänskliga rättigheterna och barnens rättigheter vid
omhändertagande av ensamma barn som korsar gränsen. Enligt Human Rights Watch
förvaras barnen under fängelseliknande förhållanden under längre tider. De
förnekas rättsligt biträde och får inte träffa släktingar för att sedan
deporteras under förnedrande omständigheter.
Utskottets överväganden
I motion U611 (mp) behandlas situationen beträffande de mänskliga rättigheterna
i USA. I yrkande 1 krävs svenskt agerande mot USA:s användning av dödsstraff.
Utskottet konstaterar, vilket redan berörts på annat ställe i betänkandet, att
Sverige arbetar aktivt i alla relevanta internationella fora för ett
avskaffande av dödsstraffet. Utrikesministern ägnade i sitt tal vid 1998 års
möte med MR-kommissionen stor uppmärksamhet åt att uttrycka den svenska
regeringens syn på dödsstraffet. Hon beklagade särskilt att vissa länder ökat
användandet av detta straff och nämnde i detta sammanhang USA och delstaten
Texas.
Utskottet noterar vidare att Sverige är ett av de fåtal länder som hos FN:s
generalsekreterare officiellt protesterat mot USA:s reservation gällande
artikel 6 i konventionen om de medborgerliga och politiska rättigheterna
(ICCPR), som förbjuder dödsstraff mot minderåriga. I regeringens skrivelse
framhålls även att Sverige fortlöpande i bilaterala kontakter med länder som
ännu inte avskaffat dödsstraffet, fortsätter att erinra om den svenska
hållningen i denna fråga.
Utskottet är kritiskt till det omfattande bruket av dödsstraff i USA och
stöder regeringens aktiva politik för att denna strafform skall avskaffas
världen över. Utskottet utgår från att Sverige i officiella kontakter med
representanter för USA uttrycker den svenska uppfattningen om dödsstraff som
ett djupt inhumant straff.
Med detta anses motion U611 (mp) yrkande 1 besvarad.
I motion U611 (mp) yrkande 2 begärs att Sverige skall kräva att Mumia Abbu-
Jamal skall få en ny opartisk rättegång.
Utskottet konstaterar att detta är ett fall som väckt mycket uppmärksamhet i
medier och av MR-organisationer i USA. Frågan har uppmärksammats inom EU. Även
riksdagens MR-grupp har gjort framställningar angående detta fall till
amerikanska myndigheter.
Det synes utskottet som denna fråga redan får tillbörlig uppmärksamhet varför
utskottet inte vill ställa sig bakom krav på agerande från den svenska
regeringens sida.
Motion U611 (mp) yrkande 2 avstyrks därmed.
I motion U611 (mp) yrkande 3 vill motionärerna att Sverige protesterar mot de
kvinnliga amerikanska fångarnas situation. I yrkande 4 begärs protester mot det
ökande antalet interner i USA och i yrkande 5 önskas ett tillkännagivande om
den bristande rättssäkerheten i USA. Vidare önskar motionärerna i yrkande 6 ett
tillkännagivande om det ökande antalet minderåriga i fängelse i USA.
Utskottet konstaterar att USA är ett land med ett demokratiskt styrelseskick
och ett utvecklat rättssamhälle. Den amerikanska författningen ger de mänskliga
rättigheterna ett omfattande skydd. Det existerar en mängd organ, däribland
statliga institutioner, självständiga domstolar, enskilda organisationer och
fria medier, som ständigt bevakar och försvarar individens mänskliga
rättigheter. Amerikanska fångars situation och rättigheter följs noggrant av
olika institutioner och organisationer i USA. Utskottet vill därför inte ställa
sig bakom motionärernas krav på svenskt agerande.
Därmed avstyrker utskottet motionen U611 (mp) yrkandena 3-6.
Motionärerna önskar i yrkande 7 ett tillkännagivande om inskränkning i
yttrandefriheten via yrkesförbud för skribenter i USA:s fängelser.
Enligt Human Rights Watch finns i princip få begränsningar i yrkesutövning och
yttrandefrihet för fångar i amerikanska fängelser. Lagen om yrkesförbud för
fångar innebär att fången inte får tjäna pengar på yrkesverksamhet. I fallet
Mumia Abu-Jamal anklagades denne 1993 för att ha tjänat 30 000 USD på
författarverksamhet som han bedrivit i fängelset, vilket skulle strida mot
lagen om yrkesförbud för fångar. Eftersom lagen endast reglerar fångars
inkomster från yrkesverksamhet, kan den inte anses innebära någon begränsning i
yttrandefriheten.
Med detta avstyrker utskottet motion U611 (mp) yrkande 7.
Asylsökande från USA bör få sitt skyddsbehov noga prövat hävdas det i yrkande
8.
Som utskottet tidigare anfört är USA en demokratisk rättsstat, varför det inte
torde finnas anledning att betrakta personer från USA som söker skydd i Sverige
som politiska flyktingar. Utskottet utgår dock från att varje asylsökande får
sitt behov av skydd noga prövat av behörig myndighet.
Med detta avstyrks U611 (mp) yrkande 8.
Sverige bör genom att erbjuda utbildning och träning verka för minskad
polisbrutalitet i USA, heter det i motionens yrkande 9.
Utskottet konstaterar att incidenter med polisvåld förekommer i USA. Human
Rights Watch har påtalat sådana händelser. Detta innebär emellertid inte att
misshandel sker systematiskt eller med regeringsmaktens goda minne. Det finns
flera mekanismer i USA för att hantera problem av detta slag. Som exempel kan
nämnas att den federala regeringen har ett särskilt instrument för att tvinga
enskilda polisdistrikt att genomföra reformer. Vidare bevakar de fria och
oberoende medierna samt en rad MR-organisationer ständigt situationen och
informerar allmänheten samt sätter press på myndigheterna att vidta nödvändiga
åtgärder. Problemet hanteras således öppet och med regeringsmaktens medverkan.
Det finns därför ingen anledning att från svensk sida erbjuda insatser för att
minska polisbrutaliteten i USA.
Utskottet avstyrker därmed motion U611 (mp) yrkande 9.
I yrkande 10 begärs att Sverige som uppföljning av kvinnokonferensen i Beijing
skall kritisera den sexualiserade och kommersialiserade kvinnobilden i USA.
Utskottet noterar som positivt att Sverige i alla internationella fora starkt
prioriterar jämställdhetsfrågor. Uppföljningen av kvinnokonferensen är ett
viktigt led i detta arbete.
Något tillkännagivande av begärd innebörd vill utskottet emellertid inte
ställa sig bakom.
Motion U611 (mp) yrkande 10 avstyrks därmed.
Motionärerna begär i yrkande 11 att kränkning av barnens rättigheter och
mänskliga rättigheter vid USA:s gränser skall uppmärksammas i FN:s
säkerhetsråd.
Utskottet konstaterar att gränsen mellan USA och Mexiko är en av världens
längsta gränser mellan ett av världens rikaste länder och ett betydligt
fattigare land. Den illegala immigrationen från Mexiko till USA är mycket
omfattande. Det förekommer problem i samband med att mexikanska medborgare
(även ensamma barn) korsar gränsen och blir omhändertagna. Medier och enskilda
organisationer uppmärksammar och bevakar problemen.
Utskottet anser att det är viktigt att bevaka barnens rättigheter i alla
länder. Problemet beträffande barnens situation vid gränsen mellan USA och
Mexiko torde dock inte vara av den karaktären att det går att ta upp frågan i
FN:s säkerhetsråd.
Motion U611 (mp) yrkande 11 avstyrks därmed.
11. Kina, inklusive Hongkong och Tibet
Sammanfattning av motionerna
I motion U632 (fp) yrkande 1 begärs ett tillkännagivande om den fortsatta
utvecklingen i Hongkong. Motionärerna anser att genomförandet av de aviserade
parlamentsvalen våren 1998 kommer att få en avgörande betydelse för hur
experimentet ?ett land, två system? kommer att lyckas. Det finns en risk för
att internationellt stöd till förespråkare för demokrati i Hongkong ytterligare
försvårar situationen då de kinesiska myndigheterna kan vilja statuera exempel
och visa omvärlden vem som bestämmer. Motionärerna menar dock att stödet för
Hongkongs demokratiförespråkare inte får upphöra och att det måste klargöras
att Sverige och övriga västländer ser mycket negativt på inskränkningar i de
demokratiska friheterna.
Även i den enskilda motionen U54 (m) framställs osäkerhet inför utvecklingen i
Hongkong. Motionären vill ha ett tillkännagivande om att Sverige noga skall
följa utvecklingen beträffande medborgarnas demokratiska fri- och rättigheter.
Sverige har som andra demokratiska länder ett stort ansvar för att Hongkong
tillförsäkras den av Folkrepubliken Kina utlovade formeln ?ett land, två
system?.
Motionärerna bakom kommittémotion U55 (fp) kräver i yrkande 3 ett
tillkännagivande om EU:s hantering av Kinafrågan i FN:s MR-kommission. Det är
ledsamt att tvingas konstatera de framgångar Beijing har uppnått genom att
spela ut ledande demokratier mot varandra i tävlan om omfattande
handelskontrakt med världens snabbast växande marknad. EU splittrades våren
1997 genom att Frankrike vägrade ställa upp bakom EU-linjen i MR-kommissionen
om fortsatt kritik av Kina för dess bristande respekt för de mänskliga
rättigheterna. Inför årets session i MR-kommissionen har EU:s utrikesministrar
beslutat att inte längre driva frågan om Kinas övergrepp, vilket enligt
motionärerna föranlett även USA att avstå. Det är fullständigt oacceptabelt att
världens största diktatur, som begår omfattande övergrepp på mänskliga
rättigheter, går helt fri från granskning av det FN-organ som har till särskild
uppgift att följa dessa frågor.
I motion U61 (mp) yrkade 7 begärs att Sverige skall verka för ett
internationellt uttalande beträffande Kinas brott mot de mänskliga
rättigheterna. Motionärerna beskriver hur den nyligen frigivne samvetsfången
Wei Jiangshen, när han besökte Sverige i samband med att han tog emot Olof
Palmes pris, efterlyste ett internationellt uttalande mot Kinas ständiga brott
mot de mänskliga rättigheterna. Han vittnade om sin besvikelse över Sveriges
och EU:s svaga agerande gentemot Kina. Ministerrådet valde i mars att inte
lägga fram någon kritik mot Kina vid MR-kommissionen. Signalen är enligt
motionärernas uppfattning att USA och EU är mer intresserade av att bedriva
handel med Kina än att kämpa för de mänskliga rättigheterna.
I motion U613 (mp, m, c, fp, v, kd) behandlar motionärerna situationen i Tibet,
varvid anförs att det politiska förtrycket och brotten mot de mänskliga
rättigheterna ökat oroväckande den senaste tiden. I yrkande 1 begärs ett
tillkännagivande om att regeringen verkar i säkerhetsrådet för att meningsfulla
förhandlingar kommer till stånd under FN:s överinseende mellan Dalai lama
tillsammans med den tibetanska exilregeringen och den kinesiska ledningen. I
yrkande 2 hävdas vikten av att FN, genom sin generalsekreterare, utser en
särskild representant för att starta och hjälpa till med genomförandet av en
sådan process. I yrkande 3 framhåller motionärerna värdet av radiostationen
Voice of Tibet, som sänder mot Tibet. Det sker genom en stiftelse i Norge som
samarbetar med tibetanska journalister. Motionärerna begär i yrkande 4 ett
tillkännagivande om att Sverige internationellt skall verka för att tibetanska
politiska fångar släpps. I motionen refereras uppgifter från en tysk
parlamentarikerdelegation om att det politiska förtrycket är värre än i Kina
men att det skiljer sig på väsentliga punkter genom att andelen politiska
fångar är betydligt större i Tibet än i övriga Kina. I yrkande 5 begärs ett
tillkännagivande om att den åttaårige Panchen lama bör eftersökas. Han utsågs
av tibetanerna men fördes bort av kineserna, som därefter själva tillsatte en
ny lama. I yrkande 6 hemställs att Sverige bör verka för att opartiska
inspektioner tillåts i fängelserna. Motionärerna begär i yrkande 7 att alla
barn omedelbart släpps ur fängelserna.
I motion U617 (m) yrkande 2 (delvis) hemställer motionärerna om ett
tillkännagivande om vad som anförs om relationerna med Kina. Det faktum att
Sverige gör affärer med det kommuniststyrda Kina ger oss inte rätt att avstå
från att kritisera regimen för övergrepp. Hela världssamfundet måste noggrant
följa vad som händer i Hongkong och påminna ledarna i Beijing om att en
fortsatt tillbakagång för demokratin är oacceptabel. Statsministerns
stabilitetsuttalande visar enligt motionärerna på en värderingslös syn på
utrikespolitiken och en nyvakenhet inför utvecklingen i Asien. Innebörden av
politisk stabilitet i Kina är förtryck av folket.
I flerpartimotionen U621 (v, m, c, fp, mp, kd) begärs i yrkande 3 att Sverige
inom EU:s ram skall arbeta för ett enat och kraftfullt uppträdande när det
gäller brotten mot de mänskliga rättigheterna i Kina. Det påtalas att de 15 EU-
länderna vid 1997 års MR-kommission inte kunde enas om en resolution om Kina,
trots att brotten mot de mänskliga rättigheterna är flagranta.
I motion U632 (fp) yrkande 2 kräver motionärerna vidare att en konsekvent
sammanhållen och uthållig strategi utformas för stöd till demokratisk
utveckling och respekt för de mänskliga rättigheterna i Folkrepubliken Kina.
Sverige bör inom ramen för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik verka
för att en sådan kommer till stånd. Detta bör även, enligt motionärerna, ske i
samarbete med USA och andra ledande demokratiska stater. Flera skäl talar mot
isolering. Stöd till ekonomisk utveckling och hjälp att hantera miljöproblem
synes enligt motionärerna vara en mer framkomlig väg. Klara besked, tillsammans
med positiva incitament som t.ex. medlemskap i WTO, kan skapa förutsättningar
för utveckling, såväl ekonomisk som demokratisk.
I yrkande 4 begärs ett tillkännagivande om situationen i Tibet och Xinjiang i
västra Kina. I dessa regioner reses krav på självbestämmande. Det framhålls i
motionen att problemet för regionernas ursprungsbefolkning är att det kinesiska
befolkningsinslaget hela tiden ökar, vilket försämrar förutsättningarna för
självständighet. Beijing bör, enligt motionärerna, uppmuntras att ge regionerna
långtgående självbestämmande, upprätthålla respekt för de mänskliga
rättigheterna samt skapa förutsättningar för att vårda och utveckla kulturella
särdrag utan att riskera hot eller förföljelser.
I yrkande 10 begärs ett tillkännagivande om Kinas medlemskap i WTO.
Motionärerna anser att det är ytterst angeläget såväl för Folkrepubliken Kina
som för resten av världssamfundet med ett kinesiskt medlemskap i WTO.
Folkrepubliken Kina måste emellertid uppfylla de grundläggande medlems-
villkoren på samma sätt som gäller för andra stater.
I den enskilda motionen U605 (m) yrkas att Sverige inom FN verkar för att
möjligheter öppnas för att villkorslösa diskussioner kommer till stånd mellan
representanter för Folkrepubliken Kina och Dalai lama samt hans exilregering om
Tibets framtid. Enligt motionären har tibetanerna blivit en minoritet i det
egna landet genom den stora inflyttningen av kineser. Miljöförstöringen är
enorm. Kalhuggning, utsläpp och hantering av radioaktivt avfall synes enligt
motionären leda mot katastrofer. Tibetaner tvångsaborteras, tvångssteriliseras,
arresteras, torteras och avrättas.
Utskottets överväganden
I rapporter från amerikanska UD och Amnesty International beskrivs situationen
i Kina beträffande respekten för de mänskliga rättigheterna under 1997 som
fortsatt dålig. Det politiska förtrycket är starkt även om en och annan
regimkritiker släppts ut ur fängelse under året som gått. Kina fortsätter också
att verkställa dödsstraff i stor omfattning. Det finns dock vissa positiva
tecken som exempelvis att Kina under 1997 skrivit under FN:s konvention om
ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och ställt i utsikt att en
ratifikation skall ske inom en nära framtid. Framsteg gjordes även vad gäller
rättsliga reformer, som t.ex. att en ny straffprocesslag antagits. FN:s
arbetsgrupp mot godtyckliga frihetsberövanden tilläts besöka landet under 1997.
Vidare har FN:s högkommissarie för de mänskliga rättigheterna, Mary Robinson,
inbjudits att besöka Kina.
I ett antal motioner U55 (fp) yrkande 3, U61 (mp) yrkande 7 och U632 (fp)
yrkande 2 efterfrågas en konsekvent och sammanhållen politik av EU och Sverige
gentemot Kina. Också i flerpartimotionen U621 (v, m, c, fp, mp, kd) yrkande 3
begärs att Sverige skall verka inom EU:s ram för ett kraftfullt och enat
uppträdande mot Kina. Även i motion U617 (m) yrkande 2 (delvis) begärs ett
uttalande om relationerna med Kina. Kritik framförs i flera av motionerna mot
att EU-länderna inte presenterade någon resolutionstext om förhållandena i Kina
vid årets möte med FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna.
I motion U632 (fp) yrkande 4 begärs tillkännagivanden om situationen i Tibet
och Xinjiang i västra Kina. Dessa regioner bör enligt motionärerna få en
långtgående självständighet.
Utskottet noterar att utrikesministern i sitt svar på interpellation
(1997/98:244) den 17 april 1998 redogjorde för den svenska politiken enskilt
och i EU-kretsen gentemot Kina. Förra hösten återupptog EU dialogen med Kina om
de mänskliga rättigheterna. Genom denna dialog finns möjlighet att mer konkret
verka för att Kina fortsatt inlemmas i det internationella samfundets regelverk
på alla områden, inklusive MR-området. Sverige står bakom den enade EU-linje
som innebär fortlöpande kontakter och samarbete med Kina för att verka för
förbättringar av situationen för de mänskliga rättigheterna i landet. EU-
länderna hade i år enats om att ta fasta på den samarbetsvilja som Kinas ledare
givit uttryck för och aktivt pröva möjligheterna till en förstärkt dialog.
Detta var, enligt utrikesministern, en av huvudanledningarna till att EU
beslutade att inte ta initiativ till en resolutionstext om förhållandena i Kina
inför MR-kommissionen. Utrikesministern erinrade samtidigt om att hon i sitt
tal inför kommissionen i år tagit upp förhållandena i Kina och bl.a. uttryckt
kritik mot det utbredda bruket av dödsstraff och avsaknaden av verklig
yttrandefrihet. Även i EU:s gemensamma anförande påtalades brister i fråga om
mänskliga rättigheter i Kina, inklusive Tibet. Utrikesministern betonade att
strävan är att kombinera kraftfull kritik mot övergreppen med påverkan också
genom dialog och samarbete för att långsiktigt och varaktigt förbättra
situationen i Kina.
Utskottet noterar som positivt att regeringens politik väl överensstämmer med
det förhållningssätt gentemot Kina som förespråkades av utskottet i betänkande
1996/97:UU12 Mänskliga rättigheter m.m. Där framhöll utskottet bl.a. vikten av
en målinriktad svensk politik - innebärande dialog, ej isolering, gentemot Kina
för att främja respekten för de mänskliga rättigheterna.
Utskottet vidhåller denna sin uppfattning och utgår också från att regeringen
inom EU-dialogen, liksom bilateralt i samtal med kinesiska företrädare, framför
att den autonomi som Tibet och Xinjiang enligt Kinas konstitution skall åtnjuta
måste ges ett reellt innehåll.
Därmed anser utskottet motionerna U55 (fp) yrkande 3, U61 (mp) yrkande 7, U632
(fp) yrkandena 2 och 4, U621 (v, m, c, fp, mp, kd) yrkande 3 och U617 (m)
yrkande 2 (delvis) besvarade.
I motion U632 (fp) yrkande 10 anförs att Kinas medlemskap i WTO är angeläget
för såväl Folkrepubliken Kina som världssamfundet, men att Kina måste uppfylla
de grundläggande medlemsvillkoren för medlemskap.
Utskottet konstaterar att en anslutning av Kina till WTO är av intresse för
såväl Kina som övriga länder i världen. Utskottet stöder Kinas anslutning till
WTO. Takten i anslutningsprocessen är emellertid beroende av vilka åtaganden
man från kinesisk sida är beredd att göra.
Därmed anses motion U632 (fp) yrkande 10 besvarad.
Tibet
Samfällda uppgifter i bl.a. Amnesty Internationals årsrapport och amerikanska
UD:s MR-rapporter ger vid handen att någon förbättring av läget beträffande
respekten för de mänskliga rättigheterna i Tibet inte skett under 1997.
Allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna fortsatte att begås av de
kinesiska myndigheterna. Sådana bestod bl.a. i fall av tortyr, godtyckliga
arresteringar, frihetsberövanden utan häktesförhandling eller rättegång samt
långa frihetsberövanden av tibetanska nationalister som fredligt givit uttryck
för sin politiska åsikt. Hård kontroll av religionsutövning och andra
grundläggande friheter fortsatte också, och den politiska kampanjen i klostren
riktad mot Dalai lamas inflytande förvärrades.
Utskottet har under en rad år uttryckt sin oro över allvarliga brister vad
avser respekten för de mänskliga rättigheterna i Tibet. Detta skedde senast i
betänkande 1996/97:UU12.
I motion U613 (mp, m, c, fp, v, kd) yrkandena 4, 6 och 7 tas förhållandena i
fängelser i Tibet upp. Sverige bör verka för opartiska inspektioner i
fängelserna samt för att politiska fångar och minderåriga friges.
Utskottet konstaterar att Sverige sedan länge verkar för att situationen för de
mänskliga rättigheterna i Kina, inklusive Tibet, skall uppmärksammas i
internationella sammanhang. Förutom att verka i FN:s kommission för de
mänskliga rättigheterna och i andra FN-sammanhang bedriver Sverige enskilt och
inom EU en kontinuerlig dialog med Kina, där bristerna bl.a. för den tibetanska
befolkningen i fråga om mänskliga rättigheter påtalas. Den aktiva dialog som
bedrivs genom EU syftar till att få förbättringar till stånd på en rad områden,
bl.a. vad avser frigivning av politiska fångar. Med anledning av interpellation
1997/98:310 om Tibet uttalade utrikesministern den 11 maj 1998 att situationen
för de mänskliga rättigheterna i Tibet förvisso är djupt oroande. Hon upplyste
om att ett antal av EU-kretsens ambassadörer i Kina, ordförandetrojkan och
kommissionen nyligen avslutat ett längre besök i Tibet för att granska MR-
situationen där.
Utskottet noterar vidare att det hittills varit svårt för det internationella
samfundet att göra inspektioner i kinesiska fängelser. Ett positivt steg togs
dock i höstas, när medlemmar ur FN:s arbetsgrupp mot godtyckliga arresteringar
fick tillåtelse av den kinesiska ledningen att göra egna besök i tibetanska
fängelser och ostört tala med fångar som de själva valt ut. Sverige kommer att
bl.a. i EU-sammanhang arbeta för att Kina på detta sätt fortsätter att öppna
sina fängelser för insyn av internationella observatörer och FN-mekanismer.
Utskottet vidhåller sin tidigare framförda uppfattning och anser att det är
viktigt att även fortsättningsvis uppmärksamma missförhållanden i Tibet.
Utskottet stöder också svenskt agerande bilateralt och inom EU-samarbetet för
att på olika sätt förbättra den internationella insynen i fängelserna och få
till stånd frigivning av politiska fångar. Utskottet utgår från att detta
arbete även innefattar frigivning av minderåriga från fängelserna.
Med detta anses motion U613 (mp, m, c, fp, v, kd) yrkandena 4, 6 och 7
besvarade.
I motionerna U605 (m) och U613 (mp, m, c, fp, v, kd) yrkande 1 begärs att
Sverige skall verka inom säkerhetsrådet för att få till stånd förhandlingar
mellan Dalai lama, tillsammans med den tibetanska exilregeringen, och Kina
under FN:s överinseende. I sistnämnda motions yrkande 2 begärs att FN, genom
generalsekreteraren, utser en särskild representant som skall underlätta att
förhandlingar kommer till stånd.
Sverige är aktivt i internationella fora för att främja situationen i Tibet.
Utskottet utgår från att regeringen därvid tar de initiativ som bedöms ha
möjlighet att nå framgång. Det kan noteras att generalsekreteraren är väl
insatt i förhållandena i Tibet, vilket bl.a. framgår av ett pressmeddelande
från FN den 14 april 1998 där generalsekreteraren uttalar sig med anledning av
hungerstrejkande tibetaner.
Därmed avstyrker utskottet motionerna U605 (m) och U613 (mp, m, c, fp, v, kd)
yrkandena 1 och 2.
I motion U613 (mp, m, c, fp, v, kd) yrkande 3 framhålls värdet av stöd till den
tibetanska radiostationen Voice of Tibet samt begärs i yrkande 5 att den av
tibetanerna utsedde Panchen lama bör eftersökas.
Utskottet har inhämtat att Sverige vid flera tillfällen, liksom EU i sin dialog
med Kina, har framfört oro över den av tibetanerna utsedde Panchen lamas öde
och begärt att få besked om vad som hänt honom.
Utskottet har redan tidigare, senast i betänkande 1997/98:UU2 Utgiftsområde 7
Internationellt bistånd, konstaterat att Sverige ger bidrag till
exiltibetanerna i Indien och Nepal. Detta bistånd, kanaliseras via ett antal
enskilda organisationer, såsom Individuell människohjälp och Svenska
Tibetkommittén. Biståndet är huvudsakligen inriktat på undervisning, hälso- och
sjukvård, barnhem samt till bevarande av den tibetanska kulturen.
Utskottet utgår från att ansökningar om stöd prövas i vederbörlig ordning.
Med detta anses motion U613 (mp, m, c, v, fp, kd) yrkandena 3 och 5 besvarade.
Hongkong
Enligt överenskommelsen mellan Storbritannien och Kina från 1984, Joint
Declaration, skulle Hongkong efter suveränitetsskiftet ha en hög grad av
autonomi och behålla sitt ekonomiska, sociala, juridiska och politiska system
intakt. Kinas ledning invände starkt mot de demokratiska reformer som infördes
under 1990-talet i Hongkong och förklarade att man skulle avskaffa dem. Detta
skedde också och efter övergången till kinesiskt styre återgick Hongkong till
den valordning som gällde före den ändring av valkretsarna som britterna
genomförde 1995.
I motion U632 (fp) yrkande 1 anförs att det måste klargöras att Sverige och
andra västländer bör se mycket kritiskt på inskränkningar i de demokratiska
friheterna i Hongkong. Även i motion U54 (m) framställs osäkerhet inför
utvecklingen i Hongkong.
Utskottet konstaterade i betänkande 1996/97:UU12 att det fanns anledning att
noga följa situationen i Hongkong. Vidare utgick utskottet från att regeringen
i kontakter med företrädare för den kinesiska regeringen påtalar den vikt som
Sverige fäster vid att Kina står fast vid sina tidigare åtaganden att slå vakt
om Hongkongs självständiga juridiska, ekonomiska, sociala och politiska system.
Utskottet noterar därför med tillfredsställelse att Sverige enskilt och inom
EU vid upprepade tillfällen har betonat vikten av att Hongkong fortlever som
ett rättssamhälle med garantier för medborgarnas fri- och rättigheter och att
Hongkong åtnjuter den höga grad av autonomi som fastslagits i den
internationella överenskommelsen mellan Kina och Storbritannien och i Kinas
minikonstitution för Hongkong, Basic Law. Utskottet noterar vidare att valet
till en ordinarie lagförsamling nyligen har ägt rum, såsom tidigare utlovats.
Det genomfördes under fria former och valdeltagandet var högre än förväntat.
Utskottet utgår från att Sverige även fortsättningsvis noga bevakar
utvecklingen för de medborgerliga fri- och rättigheterna i Hongkong.
Med detta anser utskottet motionerna U632 (fp) yrkande 1 och U54 (m) besvarade.
12. Taiwan
Sammanfattning av motionerna
I motion U617 (m) begär motionärerna i yrkande 1 och yrkande 2 (delvis) ett
tillkännagivande om att Sverige bör stödja den positiva utvecklingen vad avser
demokrati och ekonomi i Taiwan. Motionärerna menar att Taiwan kan tjäna som
förebild vad gäller den nya unga generationen politiker och journalister.
Sverige bör vidare stå på demokratins sida och markera att övergrepp mot Taiwan
inte accepteras. Politiskt och ekonomiskt utbyte behövs för att öppna dörrar
och bygga handelsförbindelser. Motionärerna vill vidare se intensifierade
utbytesprogram mellan Sverige och t.ex. universitetet i Taiwan.
I motion U632 (fp) yrkande 3 begärs att regeringen klart och tydligt fördömer
all kinesisk maktpolitik mot Taiwan. Oavsett om Taiwan vunnit internationellt
erkännande är det i strid med folkrätten och ett hot mot den internationella
säkerheten i FN-stadgans mening. Medborgarna på Taiwan avgör själva om de vill
bli en del av Folkrepubliken eller fortsätta leva sitt eget liv. Folkrepubliken
Kina kan inte tillåtas att med militära medel självsvåldigt förverkliga olösta
territoriella krav i Sydkinesiska sjön.
I yrkande 5 begär motionärerna att Sverige inom ramen för EU:s gemensamma
utrikes- och säkerhetspolitik verkar för att frågan om Taiwans representation i
FN utreds inom FN. I yrkande 6 begärs svenskt stöd för att Taiwan skall få
representation i FN:s olika underorgan, vars medlemskår inte alltid består av
erkända statsbildningar. Sverige bör inom EU medverka till att unionen
upprättar ett informationskontor i Taipei (yrkande 9).
I motion U631 (m) tecknar motionärerna en bakgrund till Taiwans förändring från
en fattig japansk koloni till en modern industristat med ca 22 miljoner
invånare. Taiwan är diplomatiskt erkänt av ett trettiotal stater, men de flesta
har valt att erkänna Folkrepubliken Kina. Motionärerna anför att det numera de
facto är fråga om två stater där ingendera parten har någon kontroll över den
andres territorium. I yrkande 1 begärs ett tillkännagivande om att Sverige
skall verka för inlemmande av republiken Kina (Taiwan) i det internationella
samarbetet. Det är orimligt att ett land som Taiwan, en av världens främsta
demokratier, står utanför FN. Det bör därför inom FN tillsättas någon form av
utredning för att frågan om Taiwans ställning i världssamfundet skall kunna
lösas.
Utskottets överväganden
Det har skett en genomgripande positiv förändring i demokratisk riktning i
Taiwan under de senaste åren. Alla politiska ledare i Taiwan är numera utsedda
i fria demokratiska val.
Utskottet ser mycket positivt på denna utveckling.
I motion U617 (m) yrkande 1 och yrkande 2 (delvis) anförs att Sverige bör
uppmuntra ökade kontakter och ett växande utbyte med Taiwan. Vidare begärs i
motion U631 yrkande 1 att Sverige i FN bör verka för inlemmandet av Taiwan i
det internationella samarbetet. Motion U632 (fp) kräver att Sverige inom ramen
för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik skall verka för att frågan om
Taiwans representation i FN utreds, att Sverige bör stödja Taiwans
representation i FN:s underorgan samt medverka till att EU öppnar ett
informationskontor i Taipei.
I svar på interpellation 1997/98:235 den 27 april 1998 om Taiwan framhöll
statsrådet Östros att Sverige har ett omfattande utbyte med Taiwan på många
områden. Handeln är betydande och många svenska företag har gjort investeringar
i Taiwan. Det finns också, enligt statsrådet, mycket som tyder på att fler
taiwanesiska företag kan komma att etablera sig i Sverige.
Utskottet ser med tillfredsställelse att det svenska utbytet med Taiwan är
betydande på många områden.
Utskottet har tidigare behandlat yrkanden om Taiwans medlemskap i FN, senast i
betänkande 1996/97:UU12 varvid anfördes:
Medlemskap i FN av Sverige behandlas enligt universalitetsprincipen; suveräna
stater som Sverige erkänner anses ha rätt att ansluta sig till FN och dess
organ. I enlighet med FN:s stadgar upptas nya medlemmar i FN genom beslut i
generalförsamlingen efter beredning i och på rekommendation av säkerhetsrådet.
Ett flertal stater satte sig emot ett förslag att föra upp frågan om Taiwans
ställning på generalförsamlingens dagordning hösten 1993.
Sedan 1993 har ytterligare försök att föra upp frågan om Taiwans ställning på
generalförsamlingens dagordning misslyckats. Ett gemensamt initiativ togs 1995
av tjugotalet länder som då erkände Taiwan och hade diplomatiska förbindelser
med landet. Dessa var ett antal länder huvudsakligen i Centralamerika, Karibien
och Afrika; bl.a. Guatemala, Nicaragua, Panama, Dominikanska republiken,
Centralafrikanska republiken och Swaziland.
Utskottet konstaterar att Sverige inte erkänner Taiwan som en suverän stat.
Den svenska ett-Kina-politiken är klar och tydlig. Sedan 1971 är Folkrepubliken
Kina innehavare av den Kina tillhöriga platsen i FN.
Utskottet anser att det är positivt att Taiwan har utvecklade kontakter med
olika länder, inklusive med Folkrepubliken Kina. Utskottet ser också positivt
på den demokratiska utvecklingen som skett i Taiwan. Med hänvisning till vad
ovan anförts samt till refererade tidigare uttalanden av utskottet i betänkande
1994/95:UU24, framstår det som klart att det inte är motiverat att agera för
Taiwans medlemskap i FN.
Utskottet vidhåller denna uppfattning och anser därmed motionerna U617 (m)
yrkande 1 och 2 (delvis), U632 (fp) yrkandena 5 och 6 samt U631 (m) yrkande 1
besvarade med vad utskottet anfört.
I motion U632 (fp) yrkande 3 krävs att kinesisk maktpolitik mot Taiwan skall
fördömas.
Utskottet noterar att utrikesministern i interpellationsdebatter i riksdagen
i mars 1996 och oktober 1997 klart markerat den svenska regeringens
avståndstagande från militära hot som påtryckningsmedel i konflikter. Återför-
eningsfrågan som ligger till grund för konflikten mellan Kina och Taiwan måste
lösas internt på fredlig väg. Utskottet delar denna uppfattning.
Därmed anses motion U632 (fp) yrkande 3 besvarad.
Utskottet noterar vidare att Europaparlamentets utrikeskommitté har antagit en
resolution om allokering av medel för ett informationskontor för EU i Taipei.
Detta innebär dock inte att pengar avsätts till detta ändamål. För att detta
skall ske måste kommissionen lägga fram ett förslag som bereds i
budgetkommittén.
Med detta anses motion U632 (fp) yrkande 9 besvarad.
13. Östtimor
Sammanfattning av motionerna
I flerpartimotionen U620 (mp, c, fp, v, kd) tas situationen i Östtimor upp. I
Amnesty Internationals rapporter beskrivs väldokumenterade kränkningar av de
mänskliga rättigheterna i Östtimor. Efter att biskop Belo fått fredspriset har
våldet trappats upp. Det ursprungliga inbördeskriget mellan befrielserörelsen
och de indonesiska styrkorna har, enligt motionärerna, övergått i ett
strukturellt våld mot civilbefolkningen.
I yrkande 1 krävs ett tillkännagivande om svenskt agerande för att få klarhet
i gerillaledaren David Alexs död och övriga gerillamedlemmars öden. Indonesiska
myndigheter påstår att han dött på sjukhus i sviter efter skottskador han
erhållit vid en konfrontation mellan den indonesiska armén och den
östtimorianska gerillan Falintil. Alex tillfångatogs tillsammans med fyra andra
gerillamedlemmar. Enligt motionärerna finns många oklarheter kring David Alexs
påstådda död. José Ramos Horta, 1996 års nobelpristagare, menar att Alex
mördades på sjukhus efter att ha utsatts för svår tortyr. Sverige bör i FN
initiera en internationell granskning av omständigheterna kring David Alexs
förmodade död i Östtimor. Sverige bör också verka för att FN av de indonesiska
myndigheterna begär en försäkran om att de fyra andra gerillamedlemmarna inte
skall utsättas för tortyr eller annan förnedrande behandling. Vidare vill
motionärerna att de antingen skall få en opartisk rättegång eller omedelbart
släppas fria.
I yrkande 2 begärs att Sverige i säkerhetsrådet och generalförsamlingen
uppmuntrar och stödjer generalsekreteraren vad gäller att hitta en fredlig
lösning på konflikten i Östtimor. Kofi Annan har sedan han blev utnämnd till
generalsekreterare i FN utsett en särskild representant som mött de olika
parterna i konflikten.
Vidare kräver motionärerna i yrkande 3 att Sverige i säkerhetsrådet och
annorstädes stödjer idén om en folkomröstning om självständighet i Östtimor. En
folkomröstning ser motionärerna som enda möjligheten för Östtimors folk att
välja sitt öde. Ramos Horta har lagt fram en detaljerad fredsplan som på sikt
skall leda till fria politiska val och en folkomröstning i Östtimor om
självständighet. Sveriges regeringen bör aktivt stödja Ramos Hortas fredsplan.
Motionärerna begär i yrkande 4 ett tillkännagivande om att Sveriges regering
i säkerhetsrådet och annorstädes aktivt verkar för att Östtimor skall vara
representerat i de pågående trepartssamtalen om Östtimor. Dessa samtal pågår
sedan 1980-talet mellan Portugal och Indonesien under FN:s beskydd.
I yrkande 6 begärs att Sverige inom ramen för FN-organen agerar för att det
timoranska folkets säkerhet garanteras genom en permanent närvaro av FN.
Indonesien tillåter för närvarande endast Internationella rödakorskommittén
(ICRC) att verka i Östtimor.
Vidare begärs i yrkande 7 att Sverige skall verka för att internationell
civil närvaro i Östtimor skall kunna etableras. Det bör bli möjligt för
enskilda organisationer från Sverige och andra länder att få fritt tillträde
till Östtimor. Detta skulle kunna bidra till att det inte sker övergrepp mot de
mänskliga rättigheterna.
I yrkande 9 begärs att Sverige i likhet med Storbritannien agerar på hög nivå
i Östtimorfrågan. Motionärerna menar att den nya brittiska regeringen har tagit
i på allvar med Indonesien och MR-situationen i Östtimor. Brittiske
utrikesministern har föreslagit att EU på hög nivå skall engagera sig i dessa
frågor.
Utskottets överväganden
Utskottet har under en lång rad av år behandlat den bristande respekten för de
mänskliga rättigheterna i Indonesien, särskilt såvitt avser Östtimor.
Sverige har - liksom övriga EU-stater - aldrig accepterat Östtimors
införlivande i Indonesien och har alltid betonat att befolkningen själv bör få
avgöra sin framtid. Denna inställning har biträtts av utskottet.
Enligt samstämmiga rapporter från amerikanska UD och Amnesty International är
situationen beträffande respekten för de mänskliga rättigheterna i Östtimor
fortsatt djupt otillfredsställande.
Utskottet noterar att Sverige och övriga EU-stater vid FN:s generalförsamling
hösten 1997 framhöll sin avsikt att vaksamt följa utvecklingen i Östtimor,
särskilt vad gäller de mänskliga rättigheterna, i enlighet med målsättningarna
i EU:s gemensamma ståndpunkt av den 25 juni 1996.
President Suhartos avgång i maj i år skapar förutsättningar för en
reformprocess i Indonesien, vilken förhoppningsvis också medför att grunden kan
läggas till en varaktig politisk lösning av Östtimorfrågan.
I motion U620 (mp, c, fp, v, kd) begärs bl.a. stöd till generalsekreterarens
initiativ till lösning av konflikten, en folkomröstning om självständighet, att
Östtimor skall vara representerat i trepartssamtalen samt svenskt agerande på
hög nivå i Östtimorfrågan.
Vid FN:s generalförsamling hösten 1997 uttryckte Sverige och övriga EU-stater
sitt stöd för FN:s generalsekreterares personlige representant för Östtimor och
hoppades att förhandlingarna mellan Indonesien och Portugal under
generalsekreterarens överinseende skall leda till en rättvis, omfattande och
internationellt godtagbar lösning på Östtimorfrågan, som fullt ut respekterar
det östtimoresiska folkets rättigheter, i enlighet med relevanta resolutioner i
FN:s generalförsamling och i enlighet med principerna i FN-stadgan.
I vilken form dessa rättigheter skall kunna konkretiseras är en av
kärnfrågorna vid de pågående samtalen.
Den s.k. intratimoresiska dialogen är samtal mellan företrädare för såväl de
som önskar ökad självständighet, däribland José Ramos Horta, som de som är
beredda att överväga fortsatt bindning till Indonesien. I
?Krumbachdeklarationen? 1997, som undertecknades av deltagarna i den senaste
omgången intratimoresiska samtal, bekräftade dessa sitt förtroende och
fullständiga stöd för de pågående trepartssamtalen mellan Portugals och
Indonesiens regeringar under överinseende av FN:s generalsekreterare, med målet
att finna en rättvis, omfattande och internationellt godtagbar lösning på
Östtimorfrågan. Deltagarna bekräftade samtidigt sitt intresse av att fortsätta
den intratimoresiska dialogen, vilket FN:s generalsekreterare önskat, för att
genom debatt om konkreta och praktiska idéer kunna bidra till
förtroendeskapande åtgärder, med syfte att lösa Östtimorfrågan.
Vid FN:s generalförsamling 1997 betonade EU-staterna den betydelse de
tillmätte fortsatta möten mellan berörda timoresiska parter.
Utskottet ansluter sig till EU:s förhoppning om att trepartssamtalen skall
leda till en lösning på denna långa och tragiska konflikt. Utskottet delar
också uppfattningen att det är viktigt med fortsatta timoresiska möten.
Därmed anses motion U620 (mp, c, fp, v, kd) yrkandena 2-4 och 9 besvarade med
vad utskottet anfört.
I motion U620 (mp, c, fp, v, kd) begärs vidare att Sverige skall verka för en
internationell närvaro av FN i Östtimor samt även en civil närvaro där. Vidare
önskar motionärerna att Sverige skall verka för att klarhet nås i den fängslade
gerillaledaren David Alexs öde.
Utskottet har tidigare (i betänkande 1996/97:UU12) uttalat sitt stöd för ett
förslag, framfört 1996 vid MR-kommissionens möte, om en ökad FN-närvaro i
Östtimor. Detta skulle ske genom att en tjänsteman från FN:s Center för
mänskliga rättigheter placeras vid UNDP:s kontor i Jakarta. Denne skulle ha som
uppgift att även bevaka efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna i Östtimor.
Detta arrangemang har ännu inte kommit till stånd. Utskottet vidhåller sitt
stöd för förslaget.
Utskottet konstaterar att enskilda organisationer redan nu spelar en viktig
roll i Östtimor. Ett sådant exempel är svenska Caritas som genom sina olika
stödprogram har kunnat bidra till att hjälpa områdets befolkning. En utvecklad
närvaro i Östtimor av bl.a. humanitära organisationer är enligt utskottets
uppfattning av stort värde för att främja utvecklingen mot ett demokratiskt
samhälle.
Sverige har, tillsammans med övriga EU-länder, försökt erhålla närmare
upplysningar om omständigheterna kring David Alexs död. Hittills har inga svar
lämnats som på ett helt uttömmande sätt klarlägger vad som hänt denne.
Utskottet utgår från att Sverige fortsätter försöken att nå klarhet i fallet.
Med detta anses motion U620 (mp, c, fp, v, kd) yrkandena 1, 6 och 7 besvarade.
14. Kashmir
Sammanfattning av motionerna
I motion U633 (c, v, mp, kd) beskriver motionärerna inledningsvis bakgrunden
till konflikten mellan Indien och Pakistan om furstendömet Jammu och Kashmir,
som anslöts till Indien efter det att maharadjan begärt militär hjälp från
Indien efter ett muslimskt uppror. Folket har aldrig accepterat denna lösning.
Säkerhetsrådet föreslog redan 1948 att områdets slutliga tillhörighet skulle
avgöras genom folkomröstning, en uppfattning som delas av Pakistan och som
motionärerna uppger att även Sverige har. Indien anser att anslutningen är
giltig utan folkomröstning. Frågan har i stort sett befunnit sig i ett dödläge
i närmare 50 år. Enligt motionärerna begås så gott som dagligen allvarliga
brott mot de mänskliga rättigheterna i Kashmir på indiskadministrerat område.
Även gerillan och motståndsrörelsen mot den indiska ockupationen gör sig
skyldiga till överfall och mord.
I yrkande 1 begärs att Sverige är pådrivande i internationella fora och i
bilaterala kontakter med Indien och Pakistan så att Kashmirfrågan kan få en
fredlig lösning.
Motionärerna kräver i yrkande 2 att Sverige skall verka för att kashmirierna
själva skall få deltaga i samtalen som skall avgöra deras framtid och
områdestillhörighet. De kashmirier som skall kunna representera de ca 12
miljonerna kashmirier i samtalen kan förslagsvis utses genom val.
I yrkande 3 begärs ett tillkännagivande om att Sverige bör agera för att
kashmirierna tillåts resa fritt inom Kashmir, men också tillåts resa utomlands.
Sverige bör vidare agera för att line-of-control-området demilitariseras och
ersätts med en större FN-trupp som kan upprätthålla eldupphöravtalet (yrkande
4). Regeringen bör också verka för att den militära närvaron minskar på den
indiska sidan i Kashmir (yrkande 6). Den indiska säkerhetspolisen och de
paramilitära styrkorna uppges stå för de flesta kränkningarna av de mänskliga
rättigheterna. Den indiska armén tillsammans med säkerhetsstyrkorna uppges
uppgå till mellan 500 000 och 600 000 personer. Indien måste påbörja ett
tillbakadragande av sin armé och sina säkerhetsstyrkor.
Indien har meddelat att en kommission för mänskliga rättigheter skall
undersöka vilka brott mot de mänskliga rättigheterna som begåtts i området och
ställa ansvariga inför rätta. Dock kommer detta inte att gälla brott som begås
av säkerhetsstyrkorna. Detta är enligt motionärernas mening oacceptabelt.
Därför begärs i yrkande 7 att Sverige i bilaterala samtal med Indien framför
att alla brott mot de mänskliga rättigheterna måste undersökas av kommissionen,
samt att FN:s specielle rapportör för mänskliga rättigheter får tillträde till
området liksom oberoende organisationer, som t.ex. Amnesty International.
Utskottets överväganden
Utskottet har vid flera tidigare tillfällen behandlat situationen i Kashmir,
senast i betänkande 1996/97:UU12. I detta ges en kortfattad bakgrund till
konflikten.
Situationen beträffande respekten för de mänskliga rättigheterna i Kashmir är
enligt uppgifter i amerikanska UD:s årsrapport för 1997 fortsatt dålig. Grova
övergrepp begås såväl av säkerhetsstyrkorna och separatister som gått över till
regeringssidan (s.k. countermilitants) som av separatistiska militanta grupper.
Samtidigt ger uppgifter från den Internationella rödakorskommittén (ICRC) vid
handen att antalet fängslade oppositionella minskat de senaste åren.
I motion U633 (c, v, mp, kd) önskar motionärerna att förhållandena i Kashmir
skall uppmärksammas. Bl.a. begärs att Sverige skall verka pådrivande i
internationella fora för att Kashmirfrågan skall få en fredlig lösning, att
kashmirierna själva skall få delta i samtalen som skall avgöra deras framtid,
ett svenskt agerande för att line-of-control-området demilitariseras, att alla
brott mot de mänskliga rättigheterna - inklusive de som begås av
säkerhetsstyrkor - skall undersökas i den indiska MR-kommissionen samt att FN:s
specielle rapportör får tillträde till område. Det begärs också att kashmirier
fritt skall få resa inom landet och utomlands.
Utskottet noterar att Sverige tillsammans med övriga EU-länder i FN:s
kommission för de mänskliga rättigheterna, vid årets session, har uttalat sin
oro över de fortsatta kränkningarna av mänskliga rättigheter i Kashmir och
krävt ökat tillträde för icke-statliga organisationer till området. I
uttalandet riktades bl.a. en uppmaning till Indien och Pakistan att omedelbart
inleda en dialog för att nå en lösning som säkerställer varaktig respekt för de
mänskliga rättigheterna.
FN:s högkommissarie för de mänskliga rättigheterna besökte Kashmir i maj
1996. Någon särskild rapportör för Kashmir har inte tillsatts av MR-
kommissionen. Kommissionen har dock ett dussintal s.k. tematiska rapportörer
eller arbetsgrupper som övervakar hur staterna uppfyller sina åtaganden inom
olika områden. Sverige anser det vara av grundläggande vikt och har upprepade
gånger framfört att alla stater måste ge tillträde till och samarbeta med
kommissionens övervakningsmekanismer. Utskottet stöder denna uppfattning.
Utskottet noterar vidare att majoriteten av befolkningen i Kashmir kan röra
sig fritt och erhålla pass för att resa utomlands. Ledarna inom
separatiströrelserna har problem i dessa avseenden.
Utskottet utgår från att regeringen tar upp alla slags kränkningar av de
mänskliga rättigheterna i bilaterala kontakter med parterna.
I betänkande 1997/98:UU12 redogjordes för den svenska politiken vilken innebär
att uppmuntra parterna att föra en kontinuerlig dialog för att med fredliga
medel komma fram till ett samförstånd om hur konflikten skall lösas. Om detta
skall ske genom folkomröstning eller med andra medel beror på vad parterna
gemensamt beslutar sig för. Utskottet anslöt sig till denna uppfattning.
Utskottet vidhåller denna sin uppfattning.
Med detta anser utskottet motion U633 (c, v, mp, kd) yrkandena 1-4, 6 och 7
besvarad.
15. Pakistan
Sammanfattning av motionerna
Motionärerna bakom U635 (v, c, mp) lyfter fram situationen för folkgruppen
mohajirerna i Pakistan. Mohajirerna utgör med cirka 30 miljoner personer
ungefär 25 % av Pakistans befolkning. Deras situation i Pakistan har endast vid
något enstaka tillfälle tagits upp i något internationellt forum. De har
utsatts för förföljelse och diskriminering. Den pakistanska regeringen har nu
infört undantagslagar som kommer att bädda för än mer omfattande brott mot de
mänskliga rättigheterna genom att ge polis och militär nya, mer vidsträckta
befogenheter. Amnesty International har skarpt fördömt dessa nya lagar. I
yrkande 3 begär motionärerna att regeringen tar upp vikten av respekt för de
mänskliga rättigheter och mohajirernas situation till följd av den nya
lagstiftningen i Pakistan. Det bör ske i EU-sammanhang, i FN och dess
säkerhetsråd och i andra internationella sammanhang.
Utskottets överväganden
Rapporter från Amnesty International och uppgifter i amerikanska UD:s
landrapport visar på allvarliga brister vad gäller respekten för de mänskliga
rättigheterna i Pakistan. I den amerikanska rapporten framhålls att den nya
antiterroristlag som införts har mötts av stor kritik från MR-organisationer,
medier och politiker, som anser att risken är stor för att den kommer att
innebära ett parallellt juridiskt system som kan användas för politisk
repression.
I motion U635 (v, c, mp) påtalas den diskriminering som folkgruppen mohajirerna
utsätts för i Pakistan.
Utskottet noterar att utrikesministern i svar på fråga 1997/98:247 om mänskliga
rättigheter i Pakistan den 17 december 1997 framhöll att det av flera rapporter
till FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna - bl.a. en rapport från
FN:s rapportör om tortyr - framgår att situationen beträffande respekten för de
mänskliga rättigheterna i Pakistan är bristfällig i flera avseenden. Vidare har
kritik framförts mot att Pakistan inte i tillräcklig utsträckning skyddar
religiösa minoriteter. Kritiken gäller särskilt behandlingen av personer som
tillhör Ahmadiyarörelsen. Ministern utgick från att Pakistans regering noga
studerar denna kritik och vidtar adekvata åtgärder för att följa upp de
konkreta förslag till förbättringar som lämnas i dessa rapporter.
Avslutningsvis framfördes en förhoppning om att Sverige tillsammans med FN och
det internationella samfundet, bl.a. genom en rättfram dialog med pakistanska
regeringsföreträdare i olika fora, skall kunna bidra till en ökad medvetenhet
om de mänskliga rättigheterna för att därigenom främja en hållbar, stabil och
demokratisk utveckling i Pakistan.
Utskottet ansluter sig till regeringens uppfattning och förutsätter att Sverige
i lämpliga sammanhang, bilateralt och i internationella fora, söker verka för
att de mänskliga rättigheterna respekteras i Pakistan. Utskottet utgår från att
detta arbete inkluderar strävanden att förbättra skyddet för minoriteter, såsom
kristna anhängare av Ahmadiya-rörelsen och mohajirerna.
Med detta anses motion U635 (v, c, mp) yrkande 3 besvarad.
16. Afghanistan
Sammanfattning av motionen
I motion U60 (mp) lyfter motionärerna fram hur de mänskliga rättigheterna
kränks i Afghanistan. Det drabbar kvinnor hårdast, i många regioner har de inte
ens rätt att vistas ute. Förtrycket slår speciellt hårt mot den kvinnliga
ensamstående familjeförsörjaren. Krig har pågått i många år och resulterat i
många änkor och faderlösa barn. Kvinnor utestängs från utbildning och
yrkesverksamhet av religiösa skäl. I yrkande 4 begärs att Sverige i FN särskilt
bevakar de mänskliga rättigheterna i Afghanistan.
Utskottets överväganden
I amerikanska UD:s landrapport beträffande situationen i Afghanistan under 1997
uppges att situationen generellt beträffande respekten för de mänskliga
rättigheterna är dålig. Det politiska läget i landet är fortsatt instabilt med
pågående stridigheter. Talibanerna är landets starkaste militära kraft.
Allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna, som politiska mord,
tortyr, våldtäkter, godtyckliga arresteringar, m.m., fortsatte att begås under
1997. Den utbredda diskrimineringen av kvinnor och flickor blev än värre i de
talibankontrollerade städerna Herat och Kabul sedan talibanerna tog över 1995
respektive 1996. Strikt klädkod för kvinnor och förbud att arbeta utanför
hemmet, utom i vissa hälsorelaterade yrken, infördes. Många skolor för flickor
är också stängda i talibankontrollerade områden. Talibanstyre på landsbygden
har dock, enligt amerikanska UD:s rapport, för kvinnornas del inneburit färre
våldtäkter, kidnappningar och påtvingade äktenskap.
Utskottet noterar att den svenska regeringen är aktiv vad gäller att påtala
brister beträffande respekten för de mänskliga rättigheterna i Afghanistan. I
sitt anförande vid årets möte med FN:s kommission för de mänskliga
rättigheterna uppmärksammade utrikesministern brotten mot de mänskliga
rättigheterna i Afghanistan och framhöll särskilt diskrimineringen av kvinnor
och flickor. Kommissionen antar årligen en resolution om situationen vad
beträffar de mänskliga rättigheterna i landet. Sverige är medförslagsställare
till denna resolution, som innehåller mandatet för den särskilde rapportören,
om Afghanistan.
Utskottet noterar vidare som positivt att regeringen i skrivelsen uppger att
man kommer att internationellt särskilt uppmärksamma och motverka systematiska
och särskilt grova kränkningar av kvinnors och flickors mänskliga rättigheter
och verka inom ramen för FN:s arbete för att vidta åtgärder för att förbättra
kvinnors ekonomiska och sociala rättigheter. Sverige arbetar sedan många år
tillbaka aktivt på det internationella planet för kvinnors lika åtnjutande av
de mänskliga rättigheterna, bl.a. vad gäller rätten till hälsovård och
undervisning. I det sammanhanget har utvecklingssamarbetet varit ett viktigt
element.
Utskottet noterar vidare att det vid FN:s kvinnokommissions möte våren 1998
antogs en resolution om situationen för kvinnor i Afghanistan. Resolutionen var
framlagd av USA och antogs utan omröstning. Sverige och de övriga EU-länderna
bidrog aktivt till förhandlingarna och var medförslagsställare till texten, som
bl.a. fördömer kränkningarna av kvinnors och flickors mänskliga rättigheter.
Utskottet förutsätter att Sverige kommer att fortsatt bedriva en aktiv politik
inom FN för att främja respekten för de mänskliga rättigheterna i Afghanistan.
Med detta anses motion U60 (mp) yrkande 4 besvarad.
17. Turkiet
Sammanfattning av motionerna
I flerpartimotion U604 (v, m, c, fp, mp, kd) yrkande 1 anförs att Sverige skall
begära att Turkiet ratificerar 1967 års tilläggsprotokoll till 1951 års
flyktingkonvention i dess helhet. Turkiets behandling av utomeuropeiska
flyktingar lämnar, enligt motionärerna, mycket att önska och har karaktären av
godtycke.
I yrkande 2 begärs ett tillkännagivande om att regeringen bör verka för att
FN:s särskilde rapportör om tortyr och FN:s arbetsgrupp mot ofrivilliga
försvinnanden (WGEID) snarast får besöka Turkiet för att göra grundliga
utredningar. De är inbjudna att besöka landet under sista kvartalet av 1998.
Det är viktigt att Sverige nu bevakar att dessa besök verkligen blir av.
Motionärerna kräver i yrkande 3 ett tillkännagivande om att Sverige bör
uppmana Turkiet att ratificera FN:s konvention om medborgerliga och politiska
rättigheter och dess tilläggsprotokoll.
Sverige bör vidare, enligt motionärerna, verka för att EU:s ekonomiska stöd
stärks till icke-statliga organisationer som verkar för demokrati och mänskliga
rättigheter i Turkiet (yrkande 4).
Slutligen krävs i yrkande 5 ett tillkännagivande om att regeringen bör stödja
fortsatta aktioner för frigivande av ett antal kurdiska parlamentariker som
sitter fängslade. De avtjänar sedan 1994 fängelsestraff om 15 år.
I motion U621 (v, m, c, fp, mp, kd) yrkande 9 krävs ett tillkännagivande om att
Sverige skall verka för att FN:s arbetsgrupp mot försvinnanden och den
särskilde rapportören om tortyr vid sitt besök i Turkiet skall få möjlighet att
röra sig helt fritt i landet.
I yrkande 10 begär motionärerna ett tillkännagivande om att den svenska
regeringen i EU och Europarådet verkar för att kraven på den turkiska statens
respekt för mänskliga rättigheter skärps, särskilt efter det ingångna tull-
unionsavtalet mellan EU och Turkiet.
I den enskilda motionen U629 (fp) tar motionären upp assyriernas situation i
Turkiet. Assyrierna har under de senaste 25 åren utsatts för olika slags
övergrepp. De har förbjudits undervisning i det assyriska språket, skolor och
kyrkor har förstatligats, de har förbjudits att utöva kulturella traditioner,
de har tvingats registrera sig antingen som araber eller kurder, högre
utbildning har förnekats dem m.m. Det har skett en minskning varje år av det
assyriska folket genom förföljelser i sydöstra Turkiet, och enligt
uppskattningar finns nu endast ca 1 800 personer kvar. Assyrierna kläms hårt
mellan den kurdiska gerillan och den turkiska armén. Motionären anför vidare
att våldet mot assyrierna ökat och att allt fler av de kvarvarande assyrierna
dödats. Turkiet är medlem i FN, Europarådet och OSSE. Motionären begär ett
tillkännagivande om att Sverige i dessa fora verkar för att Turkiet följer sina
åtaganden om mänskliga rättigheter och erkännande av etniska minoriteter.
Motionären i motion U630 (mp) tecknar en bakgrund till den kurdiska
befolkningsgruppens utsatta situation och brist på inflytande. Det hävdas att
urbefolkningarna på jorden uppgår till 250 miljoner personer. Kurderna är den
största, om ca 25 miljoner personer. Kurdistan är ett område som är delat
mellan de fyra länderna Iran, Irak, Syrien och Turkiet. I samtliga dessa länder
är kurderna i minoritet och har under generationer levt under ett hårt
förtryck. Beträffande situationen i Turkiet hävdas att det inte finns några
riktigt organiserade demokratiska folkrörelser. Dessa har krossats av
militären. Demokratiska rörelser har dock en stor potential, och motionären
menar att Europas demokratiska krafter måste tvinga Turkiets politiska krafter
att skriva en ny författning som garanterar en maktfördelning i Montesquieus
anda. Den svarta ekonomin måste förintas och organ som polis och
underrättelsetjänst demokratiseras. Detta räcker emellertid inte. Även de
politiska partierna måste tvingas att demokratisera sig själva för att det
demokratiska och parlamentariska systemet skall få mening. Mer makt bör ges åt
de demokratiskt valda kommunfullmäktige och den lokala förvaltningen, och en
demokratisering av dem bör ske i förhållande till den centrala makten. Man
hjälper dem bäst genom att demokratisera hela Turkiet och Kurdistan samt ge
säkerhet åt alla kurdiska grupper och partier i avsikt att låta dem själva
uttrycka sin mening. Garantier bör även skapas för deras språk och kultur.
Motionären hemställer om ett tillkännagivande om att Sverige i
internationella fora skall arbeta för Turkiets demokratiska framtid.
I motion U638 (fp) behandlas syrianernas situation i Turkiet. Enligt
motionärerna har syrianerna genom årens lopp blivit utsatta för övergrepp och
mord riktade direkt mot dem som haft en utbildning, varit läskunniga eller på
annat sätt haft ledande funktion. Vid sekelskiftet var det ca 30 % kristna i
Turkiet för att fram till 1995 ha minskat till ca 0,16 %. I dag finns endast 1
500-2 000 kvar i sydöstra Turkiet och ca 8 000 i Istanbul. Hundratals byar har
jämnats med marken, vilket skett som ett led i den politiska upptrappningen
mellan kurdiska gerillagrupper och den turkiska militären. Syrianerna har
hamnat i kläm. Omkring ett sjuttiotal personer har mördats de senaste 30 åren.
Av dessa har ca 45 mördats de senaste tio åren. Dessa händelser har radikalt
påverkat gruppens möjligheter att leva i sydöstra Turkiet.
I yrkande 2 begärs att Sverige skall verka för att syrianernas situation i
Turkiet förs upp på EU-agendan. I yrkande 3 begärs ett tillkännagivande om att
Sverige bör uppmärksamma situationen för kvarvarande syrianer och syrianer på
internflykt i Turkiet.
Utskottets överväganden
Utskottet har under en lång rad av år utförligt behandlat situationen i Turkiet
såvitt avser respekten för de mänskliga rättigheterna (senast skedde det i
betänkande 1996/97:UU12). Kurdernas, assyriernas och syrianernas situation har
därvid särskilt uppmärksammats.
I amerikanska UD:s årsrapport för 1997 påtalas beträffande Turkiet att
allvarliga brott mot mänskliga rättigheter fortsatt begåtts under året trots
att vissa reformer genomförts. Det finns, enligt rapporten, en allmän
uppfattning om att landet inte uppfyller sina åtaganden på MR-området. Bruket
av tortyr är fortsatt utbrett, utomrättsliga avrättningar och försvinnanden
fortsätter också att förekomma. Inskränkningar i yttrande- och pressfriheten är
ett annat allvarligt problem. Den amerikanska rapporten pekar också på att
journalister, advokater och andra som arbetar med att övervaka och främja de
mänskliga rättigheterna i Turkiet trakasseras, hotas, åtalas och fängslas.
Utskottet noterar i detta sammanhang att ordföranden i Human Rights
Association, Akin Birdal, den 12 maj 1998 utsattes för ett attentat.
Ordförandeskapet i EU har i ett uttalande fördömt dådet samt uttalat starkt
stöd för tillkännagivanden av turkiska myndigheter att allt kommer att göras
för att ställa förövarna till svars.
I motion U604 (v, m, c, fp, mp, kd) yrkandena 1 och 3 begärs att Sverige skall
verka för att Turkiet ratificerar 1967 års tilläggsprotokoll till 1951 års
flyktingkonvention i dess helhet samt FN:s konvention om medborgerliga och
politiska rättigheter och dess tilläggsprotokoll.
I yrkande 2 vill motionärerna att Sverige skall bevaka att FN:s särskilde
rapportör om tortyr och FN:s arbetsgrupp mot försvinnanden (WGEID) skall få
besöka landet. Även motion U621 (v, m, c, fp, mp, kd) yrkande 9 tar upp sådana
besök.
Utskottet stöder regeringens politik att verka för att så många länder som
möjligt ratificerar konventioner om de mänskliga rättigheterna. Beträffande
Turkiets anslutning till tilläggsprotokollet verkar Sverige för att Turkiet
skall avskaffa de geografiska begränsningarna av flyktingkonventionen.
Utskottet noterar som positivt att Turkiet nu har inbjudit FN:s särskilde
rapportör om tortyr och WGEID att besöka landet och utgår från att Sverige
kommer att bevaka att besöken genomförs på ett korrekt sätt.
Med detta anses motionerna U604 (v, m, c, fp, mp, kd) yrkandena 1-3 och U621
(v, m, c, fp, mp, kd) yrkande 9 besvarade.
I motion U621 (v, m, c, fp, mp, kd) yrkande 10 begärs att regeringen i EU och
Europarådet verkar för att kraven på Turkiet vad gäller respekten för de
mänskliga rättigheterna skärps. I motion U630 (mp) beskrivs den kurdiska
befolkningsgruppens utsatta situation samt begärs att Sverige i internationella
fora skall verka för Turkiets demokratiska framtid. Motionärerna bakom motion
U604 (v, m, c, fp, mp, kd) yrkande 4 önskar att Sverige skall verka för att
EU:s ekonomiska stöd till icke-statliga organisationer som verkar för demokrati
och mänskliga rättigheter stärks.
Under toppmötet i Luxemburg i december 1997 beslöt EU - bl.a. på svenskt
initiativ - att utveckla en strategi för EU:s fortsatta relationer med Turkiet.
Strategin skall klarlägga bl.a. hur EU kan vara behjälpligt för att förbättra
respekten för de mänskliga rättigheterna i landet. Regeringen avser, såväl inom
EU som vid bilaterala kontakter och genom direkt stöd till MR-organisationer
etc., att verka för att Turkiet skall vidta kraftfulla åtgärder för att
reformera samhället i enlighet med internationella åtaganden och i enlighet med
vad som krävs i Köpenhamnskriterierna.
Utskottet stöder den aktiva svenska politiken och konstaterar att Sverige i
alla relevanta internationella fora såsom FN, EU, OSSE och Europarådet söker
förmå Turkiet att leva upp till sina internationella åtaganden.
Det ekonomiska stödet från EU till Turkiet sker i dag genom MEDA-programmet
där framför allt MR/demokrati-bistånd, stöd till småföretag och stöd till det
civila samhället dominerar. Ett informellt samrådsförfarande äger rum mellan
kommissionen och Europaparlamentet om MEDA-projekt i Turkiet. Europaparlamentet
har varit kritiskt till projekt där turkiska regeringen är motpart och som har
en annan inriktning än de som nämns ovan.
Utskottet utgår från att regeringen i kontakterna med kommissionen betonar
vikten av stöd till turkiska icke-statliga organisationer.
Utskottet välkomnar också det svenska bilaterala stödet till MR- och
demokratifrämjande projekt i Turkiet. Stödet går bl.a. till enskilda MR-
organisationer i Turkiet och kurser anordnade av Raoul Wallenberg-institutet.
Därmed anser utskottet motionerna U604 (v, m, c, fp, mp, kd) yrkande 4, U621
(v, m, c, fp, mp, kd) yrkande 10 och U630 (mp) besvarade.
I motion U604 (v, m, c, fp, mp, kd) yrkande 5 begärs ett tillkännagivande om
aktioner för att få de fyra kurdiska parlamentarikerna frigivna ur fängelse.
Svenska ambassaden följer på regeringens uppdrag kontinuerligt situationen
för de fyra fängslade DEP-ledamöterna och har bistått delegationer från Sverige
som önskat besöka dem i fängelset.
Utskottet utgår från att regeringen, även fortsättningsvis, bevakar
situationen för de fängslade parlamentarikerna.
Därmed anser utskottet motion U604 (v, m, c, fp, mp, kd) yrkande 5 besvarad.
I motion U629 (fp) krävs att Sverige inom FN, Europarådet och OSSE skall verka
för att assyriernas situation i Turkiet förbättras. I motion U638 (fp)
yrkandena 2 och 3 begärs att Sverige verkar för att syrianernas situation förs
upp på EU-agendan samt att Sverige uppmärksammar situationen för kvarvarande
syrianer och syrianer på internflykt i Turkiet.
Utskottet har vid flera tillfällen tidigare utförligt beskrivit den
komplicerade frågan om assyriernas och syrianernas ursprung och historia
(senast i betänkande 1997/98:UU12). Där påtalades hur de jämförelsevis små
grupperna av assyrier och syrianer kommit i kläm i stridigheter mellan
islamiska fundamentalister och andra grupper liksom i strider mellan turkiska
säkerhetsstyrkor och kurdiska grupper (PKK). Mot bakgrund av det beskrivna
läget för assyrier/syrianer ansåg utskottet att dessa gruppers situation i
Turkiet borde ges ökad uppmärksamhet i de fora där frågor om de mänskliga
rättigheterna behandlas.
Utskottet vidhåller denna uppfattning och utgår från att regeringen i
relevanta fora tar upp förhållandena i Turkiet för dessa utsatta grupper. Ett
sådant tillfälle kan vara inom ramen för den dialog som förs om de mänskliga
rättigheterna mellan EU och Turkiet.
Med detta anser utskottet motionerna U629 (fp) och U638 (fp) yrkandena 2 och 3
besvarade.
18. Iran
Sammanfattning av motionerna
Motionärerna bakom motion U621 (v, m, c, fp, mp, kd) kräver i yrkande 8 att
Sverige intensifierar påtryckningarna för att dödsdomen mot Salman Rushdie
upphävs och för att Faraj Sarkoohi friges, återfår sitt pass samt garanteras
full rörelsefrihet och säkerhet, såväl i Iran som utomlands. Det är viktigt att
det internationella samfundet noga bevakar att utvecklingen i Iran går i
positiv riktning och att man ställer krav på konkreta förändringar.
I motion U623 (fp) begär motionärerna att regeringen med kraft protesterar mot
att Iran inte följer sina åtaganden om att respektera FN:s stadgar om mänskliga
rättigheter och erkännandet av etniska minoriteter. Regeringen i Teheran
missbrukar uppenbarligen den tystnad och förlamning som världen visar eftersom
de grövsta kränkningar av FN:s stadgar fortsätter. Ett exempel är att regimen
anföll ett av nationella motståndsrörelsens läger (vid gränsen mellan Iran och
Irak) 1994 med scudmissiler, vilka betraktas som massförstörelsevapen. Attacken
stred mot säkerhetsrådets resolution 598. Cirka åtta år efter Khomeinis död får
regimens kriser inom de politiska, ekonomiska och sociala områdena allt större
dimensioner. Förtrycket ökas och den internationella terrorverksamheten
utvidgas.
I motion U626 (v, s, m, c, fp, mp, kd) beskrivs situationen beträffande brotten
mot de mänskliga rättigheterna i Iran. Förtrycket drabbar hela befolkningen.
Våren 1997 fastslog FN:s specielle emissarie för Iran att läget allvarligt
försämrats. Detsamma fastslogs även av EU:s ministerråd våren 1997. Sedan dess
har presidentval hållits i Iran. Den mer liberalt sinnade ayatolla Khatemi vann
oväntat valet. Bara några veckor före Khatemis tillträde uppvisade regimen prov
på sin brutalitet och omänsklighet. Flera iranska politiska fångar avrättades.
Maktskiftet har väckt folkets förhoppningar om förbättringar. Det är dock,
enligt motionärerna, inte alls säkert att utvecklingen i och med valet av
Khatemi till president, blir så positiv framdeles som den ofta antas i
medierna. Det är omöjligt att avgöra om han kommer att stå fast vid sina
utfästelser. Den iranska regimen måste nu uppvisa konkreta resultat i riktning
mot större respekt för de mänskliga rättigheterna och en demokratisk
utveckling.
I yrkande 1 begärs att den svenska regeringen antar en skarpare ton i den
kritiska dialogen med Iran. I yrkande 2 begärs politiska, diplomatiska och
ekonomiska punktåtgärder som en del av dialogen. Avbrytande av den år 1996
upprättade flyglinjen mellan Stockholm och Teheran är ett sådant exempel.
Det bör ställas krav på att Faraj Sarkoohi och Parvin Ardalan och andra
kulturarbetare i Iran får full rörelsefrihet och säkerhet (yrkande 3). Det
begärs vidare, i yrkande 4, att Sverige bör verka för att EU:s ambassadörer,
som ett led i den kritiska dialogen, inte återvänder till Iran förrän Faraj
Sarkoohi och Parvin Ardalan återfått full rörelsefrihet och säkerhet.
Svenska regeringen bör också i olika internationella organ verka för att
omständigheterna kring flera författares (bl.a. Said Sirjani, Ibrahim Zalzade,
Gafar Husini, Golamhusin Alai, Ahmed Miralai) samt en rad politiskt och
religiöst oliktänkande människors död, närmare granskas av en opartisk
humanitär organisation (yrkande 5).
Utskottets överväganden
Iran behandlas sedan 1982 i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna.
Kommissionen har också utsett en rapportör för landet och det behandlas även i
en återkommande resolution i FN:s generalförsamling.
EU har under flera år varit initiativtagare till en resolution i MR-
kommissionen om MR-läget i Iran. Resolutionen baseras på information och
rekommendationer som MR-rapportören gjort. I årets resolution beskrivs vissa
positiva tendenser vad avser respekten för de mänskliga rättigheterna i landet.
Sådana exempel är uttalanden från regeringen om vikten av att se över
lagstiftning och attityder som diskriminerar kvinnor, vissa förbättringar vad
avser mediefriheten, etc. Trots dessa framsteg framhålls det dock i
resolutionen att de mänskliga rättigheterna fortsatt kränks i Iran. Det
förekommer ett stort antal avrättningar i strid med internationella normer,
fall av tortyr och grymma former av straff, inkluderande offentliga
amputeringar, steningar och avrättningar. Diskrimineringen av religiösa
minoriteter fortsätter också. Förföljelse av vissa journalister, författare och
religiöst oliktänkande som försöker nyttja sin yttrandefrihet har inte heller
upphört. Iran har vidare inte tillåtit den specielle rapportören att besöka
landet. Belöningen för att avrätta författaren Salman Rushdie kvarstår också.
I motion U623 (fp) begärs att Sverige verkar för att Iran följer FN:s stadgar
om mänskliga rättigheter. Motion 626 (v, s, m, c, fp, mp, kd) yrkandena 1-5 tar
bl.a. upp frågan om en skarpare ton i den s.k. kritiska dialogen, framställer
krav på att Faraj Sarkhoohi och Parvin Ardalan skall friges samt begär att
omständigheterna kring ett antal författares död granskas av en opartisk
humanitär organisation. I motion U621 (v, m, c, fp, mp, kd) yrkande 8 krävs att
Sverige intensifierar påtryckningarna för att dödsdomen mot Salman Rushdie
upphävs och för att Faraj Sarkhoohi återfår pass och rörelsefrihet.
En av EU:s utgångspunkter i förhållande till regimen i Iran är att dialog är
ett bättre medel än isolering när det gäller att verka för ökad respekt för de
mänskliga rättigheterna och ökad demokrati. Denna politik har svenskt stöd.
Dåvarande EG inledde 1992 en politisk dialog med Iran, detta som ett led i
försöken att påverka den iranska politiken, exempelvis på områden som mänskliga
rättigheter och den s.k. fatwan, dödsdomen, mot författaren Salman Rushdie.
Denna dialog, som fick benämningen den kritiska dialogen, fördes med begränsad
framgång fram till våren 1997 då EU-kretsen till följd av en uppmärksammad
terroristrättegång i Berlin - där iranska statsledningen utpekades som skyldig
till attentatet mot tre iranska exilkurder - beslutade att tillsvidare
suspendera dialogen. Som exempel på politisk punktåtgärd mot Iran beslutade EU-
länderna i samband med terroristdomen att införa ett närmare samarbete
sinsemellan i syfte att hindra att iransk underrättelse- och
säkerhetstjänstpersonal beviljades inresa i något EU-land. Detta samarbete
kommer att fortsätta.
Sedan suspensionen har det varit presidentval i Iran, och Seyed Mohammed
Khatami har tillträtt posten som president i augusti 1997. Denne har gjort ett
flertal uttalanden som indikerar att han är intresserad av att fördjupa Irans
dialog med väst.
EU-kretsen anser att det är viktigt att ta fasta på dessa positiva signaler
från Iran, inte minst för att stödja den moderate Khatami och för att förhindra
att andra, mer konservativa krafter tar över det politiska initiativet i Iran.
Därför beslutades vid allmänna rådets möte den 23 februari i år att en politisk
dialog skulle återupptas med Iran. Denna dialog skall klart och tydligt ange
att centrala ämnen för samtalen skall vara bristen på respekt för de mänskliga
rättigheterna, iranskt stöd till terrorism, iranskt innehav av
massförstörelsevapen, fatwan mot Salman Rushdie samt kulturella och sociala
frågor. EU har inte för avsikt att göra avkall på dessa centrala frågor. EU-
ländernas ambassadörer har nu återvänt till Teheran.
Utskottet konstaterar att Iran har tillträtt centrala konventioner på området
för de mänskliga rättigheterna och att landet självfallet därför är
förpliktigat att följa sina åtaganden beträffande dessa.
Utskottet noterar vidare att författaren Faraj Sarkoohi frigavs i januari 1998.
Denne fängslades i december 1996 och dömdes på oklara rättsliga grunder för
?förtal mot den islamiska republiken Iran?. Under det senaste året har såväl EU
som Sverige kritiserat den iranska regeringen för dess agerande i fallet
Sarkoohi. Denne har nu efter en tids ovisshet återfått sitt pass.
Utskottet stöder EU:s beslut att återuppta en dialog med Iran och utgår från
att förutsättningarna för denna fortlöpande omprövas. Vidare ser utskottet
positivt på den svenska regeringens aktiva agerande i olika internationella
fora för att främja de mänskliga rättigheterna i Iran. Utskottet utgår från att
det i detta arbete ingår att verka för att undersökningar kommer till stånd för
att bringa klarhet i misstänkta fall av avrättade eller försvunna författare,
politiskt oliktänkande och religiösa personer.
Med detta anser utskottet motionerna U623 (fp), U626 (v, s, m, c, fp, mp, kd)
yrkandena 1-5 och U621 (v, m, c, fp, mp, kd) yrkande 8 besvarade.
19. Ryssland
Sammanfattning av motionerna
Motion U618 (mp) behandlar fallet med den f.d. ryske ubåtskaptenen Alexandr
Nikitin. Denne arresterades den 7 februari 1996 för spionage och förräderi och
för att ha röjt militära uppgifter då han för den norska miljörörelsen Bellonas
räkning sammanställde en miljörapport om norra flottans baser i och kring
Murmanskområdet. Han släpptes i december 1996 ur häktet men har reseförbud och
får inte lämna landet. I yrkande 1 kräver motionärerna att regeringen bör agera
på internationell nivå för att förvissa sig om att fallet Alexandr Nikitin
fortsättningsvis handläggs i enlighet med de rättsprinciper som gäller i en
rättsstat.
I motionen anförs att Nikitin 1997 ställdes inför nya anklagelser av den
ryska hemliga polisen. Anklagelserna baserades på en hemlig rättsparagraf
utfärdad av det ryska försvarsministeriet i september 1996. Paragrafen var
utställd efter det att Nikitin arresterats. Motionärerna poängterar att både
det faktum att lagen ges retroaktiv tillämpning och att den är hemlig strider
mot fundamentala principer för individens rättsskydd. I yrkande 3 begärs att
Sverige skall agera på internationell nivå för fundamentala rättsprinciper i
Ryssland så att inte hemliga lagar nyttjas eller lagar nyttjas retroaktivt.
I motion U628 (kd) behandlas Rysslands nya religionslag. Det anförs att
huvudsyftet med lagen är att hindra spridning av farliga sekter. I september
1997 röstade den ryska duman igenom den nya religionslagen efter ett
ändringsförslag från president Jeltsin. De religiösa samfunden delas in i fem
kategorier i lagen. Enligt motionärerna är den stora vinnaren den ortodoxa
kyrkan med alla rättigheter i kraft av sin traditionella ställning. I kategori
två finns övriga religionerna med en lång historia i Ryssland: islam, buddism,
och judendom. I nästa kategori återfinns de organisationer som kan bevisa att
de varit organiserade i minst 15 år. I den fjärde kategorin finns församlingar
som är yngre än 15 år men registrerade. Dessa måste registrera om sig varje år
för att över huvud taget få några rättigheter, vilket kan vara en mycket
komplicerad procedur. För de organisationer som inte varit registrerade och
godkända i 15 år gäller ytterligare restriktioner. Utländska organisationer
blir t.ex. totalförbjudna. Många församlingar kommer inte att få äga sina
kyrkor, hyra offentliga lokaler, producera, publicera eller importera religiös
litteratur etc.
I yrkande 1 kräver motionärerna att den svenska regeringen på alla nivåer
utnyttjar partnerskapsprocessen för att påverka Ryssland att upphäva eller
radikalt förändra religionslagen. I yrkande 2 begärs att Sverige i Europarådet
driver frågan om en tillfällig suspension av Rysslands medlemskap i
Europarådet, till dess att religionslagen upphävs eller radikalt förändras.
Motionärerna begär vidare, i yrkande 3, att Sverige skall driva frågan i OSSE
och att dess organ ODIHR skall övervaka att religionslagen upphävs. Slutligen
hemställs att den svenska regeringen tillsammans med övriga EU-länder och USA i
FN:s säkerhetsråd driver frågan om att Ryssland bör upphäva eller radikalt
förändra religionslagen (yrkande 4).
Utskottets överväganden
I motion U628 tar motionärerna upp sina farhågor angående den nya
religionslagen i Ryssland. Bl.a. krävs att partnerskapsprocessen utnyttjas för
att påverka Ryssland att upphäva eller radikalt förändra lagen, att Rysslands
medlemskap i Europarådet tillfälligt suspenderas, att Sverige driver frågan i
OSSE samt att Sverige tillsammans med EU och USA i FN:s säkerhetsråd driver
frågan om att Ryssland bör upphäva eller förändra religionslagen.
Det lagförslag ?Om samvetsfrihet och religiösa sammanslutningar? som president
Jeltsin undertecknade den 26 september 1997 var en något förändrad version av
ett lagförslag som presidenten avvisat i juli samma år. Sverige hade deltagit
aktivt i utformandet av EU:s linje som innebar hård kritik mot det första
förslaget såsom stridande mot Rysslands internationella förpliktelser enligt
internationella konventioner om mänskliga rättigheter som reglerar bl.a.
religionsfrihet, föreningsfrihet och icke-diskriminering.
Den nya lagen innehöll en del förändringar jämfört med den tidigare
versionen. Ett flertal av de bestämmelser som kritiserats i det tidigare
lagförslaget, nämligen den åtskillnad som görs mellan olika typer av religiösa
sammanslutningar, kvarstod dock oförändrade i den nya versionen av lagen.
Utskottet har inhämtat att utskottet för juridiska frågor och mänskliga
rättigheter i Europarådets parlamentariska församling den 26 januari i år utsåg
en rapportör som särskilt skall bevaka tillämpningen av den nya ryska
religionslagen. Utskottet utgår från att regeringen noga följer lagens
tillämpning och verkar för att frågan hålls aktuell inom FN, EU, OSSE och
Europarådet.
Utskottet konstaterar vidare att förutsättningar för att ta upp den ryska
religionslagen i FN:s säkerhetsråd inte torde föreligga. Frågan om en
tillfällig suspendering av Ryssland från Europarådet torde inte vara aktuell i
och med att frågan nu bl.a. behandlas av den utsedde rapportören. Denne har
inlett en dialog med Ryssland om religionslagens utformning och tillämpning.
Därmed anser utskottet motion U628 (kd) yrkandena 1-4 besvarad.
I motion U618 behandlas fallet med den f.d. ryske ubåtskaptenen Alexandr
Nikitin. Motionärerna begär svenskt agerande på internationell nivå för att
säkerställa en handläggning enligt de rättsprinciper som gäller i en rättsstat.
Vidare begärs agerande för att hemliga lagar inte skall utnyttjas eller lagar
användas retroaktivt.
Läget i Ryssland när det gäller utvecklingen av demokrati och mänskliga
rättigheter står i högsta grad i fokus för regeringens uppmärksamhet.
Regeringen fortsätter också att noga följa fallet Nikitin. Även EU:s
medlemsländer har gjort myndigheterna i Moskva uppmärksamma på det stora
allmänna intresset i deras länder för fallet Nikitin och klargjort att man
förväntar sig att ärendet skall komma till en snar lösning i överensstämmelse
med de åtaganden om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna,
inklusive om en rättvis och oberoende rättegång, som Ryssland förbundit sig
respektera enligt sin författning, som part till FN:s konventioner i ämnet samt
som medlem i Europarådet och OSSE. Åtal mot Nikitin är ännu inte väckt.
Förundersökningens material från den ryska säkerhetstjänsten (FSB) bygger
delvis på hemliga dekret. Utskottet har inhämtat att enligt ryska
tidningsuppgifter (S:t Petersburg Times den 8 maj 1998) riksåklagarämbetet har
givit FSB besked att man inte kan basera åtalet på hemliga dekret. Nikitin är
fortfarande belagd med reseförbud.
Utskottet har redan tidigare behandlat fallet Nikitin. I betänkande
1996/97:UU12 anfördes därvid att utskottet utgick från att Ryssland kommer att
leva upp till sina internationella åtaganden och förutsatte att den svenska
regeringen fortsätter att verka för att så sker.
Utskottet vidhåller denna uppfattning och anser därmed motion U618 (mp)
yrkandena 1 och 3 besvarad.
20. Kosovo
Sammanfattning av motionerna
I motion U625 (mp, c, fp, v, kd) beskrivs hur Kosovo från 1968 till 1989 hade
status som en autonom provins inom den jugoslaviska federationen. Ett område
lika stort som Skåne bebos av 2,1 miljoner människor varav 90 % icke-slaviska
albaner. 1981 bröt oroligheter ut till följd av hastigt växande arbetslöshet
och regional underutveckling i Kosovo. Under 1988 gick nationalister ut i
massdemonstrationer i Serbien med krav på begränsningar i Kosovos autonomi,
vilken därefter upphävdes 1989. Kosovo har sedan utvecklats till ett
apartheidliknande samhälle, där det albanska folket byggt upp ett parallellt
sjukvårds- och utbildningssystem efter att ha avvisat undertecknandet av
serbiska lojalitetsförklaringar. 1991 förklarade kosovoalbanerna Kosovo som en
självständig republik efter en folkomröstning, dock utan erkännande från
världen i övrigt. Ibrahim Rugova blev dess president.
I yrkande 1 kräver motionärerna att regeringen skall agera på det
internationella planet för att återge Kosovo den autonomi som berövades
provinsen 1989. Sverige bör inom EU verka för att stödja USA:s yttre
sanktionsvägg, som förhindrar Belgrad från att få internationella krediter
bl.a. från Världsbanken (yrkande 2).
I yrkande 3 begärs att Sverige verkar internationellt för att konkreta steg
tas för att förverkliga utbildningsöverenskommelsen mellan Rugova och
Milosevic, som öppnar för albanernas rätt att utnyttja sina skolor.
Sverige bör vidare, framhålls det i yrkande 4, stödja det tyska initiativet
inom EU att öppna ett informationskontor för EU i Prishtina, för att bl.a. öka
den internationella närvaron i Kosovo.
Motionärerna vill i yrkande 5 få ett tillkännagivande om att parlamentariska
eller andra delegationer skall bjudas in på s.k. hearings, för att avge
vittnesmål om situationen i Kosovo.
I motion U61 (mp) yrkande 4 begär motionärerna ett tillkännagivande om
världssamfundets skyldighet att förhindra ett blodbad i Kosovo. Massakrerna får
inte fortsätta. Världssamfundet måste reagera innan det är för sent, inte vara
tyst. Situationen i Kosovo har stadigt försämrats sedan Kosovo fråntogs sin
autonomi 1989. I yrkande 5 begärs ett tillkännagivande om att Sverige på
internationell nivå bör utöva starka påtryckningar mot regimen i
Förbundsrepubliken Jugoslavien för att göra slut på den rådande
apartheidliknande statsterrorn, våldet och massakrerna i Kosovo. Det
apartheidsystem som byggts in i samhället genom skilda skol- och vårdsystem,
den massiva arbetslösheten bland kosovoalbaner och det strukturella serbiska
våldet är en företeelse ovärdig ett land i Europa.
Utskottets överväganden
Utskottet ser med oro på de senaste månadernas eskalerande våld i Kosovo.
Motion U625 (mp, c, fp, v, kd) behandlar situationen i Kosovo. I yrkande 1
begärs att regeringen agerar internationellt för att återge Kosovo den autonomi
som avskaffades 1989. Enligt motionärerna bör Sverige vidare stödja USA:s yttre
sanktionsmur mot Belgrad (yrkande 2), bidra till att genomföra skolavtalet för
albanska skolbarn (yrkande 3), verka för ett EU-kontor i Pristina (yrkande 4)
samt uppmuntra delegationsbesök från Kosovo till Sverige (yrkande 5).
Sverige har krävt att Kosovo tillåts ett långtgående självstyre inom
Förbundsrepubliken Jugoslavien. Detta krav ingår också som en grundkomponent i
EU:s aktuella politik gentemot landet. EU menar att Jugoslavien inte kan
erbjudas goda och fullständiga förbindelser med omvärlden förrän regeringen i
Belgrad intagit en konstruktiv hållning och uppvisat resultat i både
autonomifrågan och vad avser de mänskliga rättigheterna. De handelsförmåner hos
EU som Jugoslavien åtnjöt under större delen av fjolåret förlängdes inte för
1998 på grund av de bristande framstegen i bl.a. Kosovofrågan.
Hur formen av autonomi för Kosovo skall se ut måste lösas i en
överenskommelse mellan kosovoalbanska företrädare och den jugoslaviska
statsledningen. Ibland framhålls autonomistatuten från 1974 års konstitution
för den Socialistiska Federativa Republiken Jugoslavien som en förebild. Flera
avsnitt i denna är starkt präglade av det kommunistiska, auktoritära enpartisy-
stemet och bör inte kopieras i en modern, demokratisk författning medan andra
komponenter i den skulle passa väl in i en autonomimodell för en europeisk
stat.
Utskottet noterar att det s.k. skolavtalet har börjat genomföras. Vidare kan
uppmärksammas att EU:s krav att få öppna ett kontor i Kosovo har sin bakgrund i
ett svenskt förslag i EU-kretsen från juni 1996. Med tanke på den förhöjda
spänningen sedan dess, är inrättandet av ett sådant kontor än mer angeläget.
Detta är en viktig punkt på EU:s och Sveriges agenda gentemot
Förbundsrepubliken Jugoslavien.
Utskottet konstaterar att riksdagen och regeringen har omfattande kontakter
med samtliga parter i det forna Jugoslavien.
Motion U625 (mp, c, fp, v, kd) yrkandena 1-5 anses därmed besvarade.
I motion U61 (mp) yrkande 4 begärs ett tillkännagivande om världssamfundets
skyldighet att hindra ett blodbad i Kosovo. I yrkande 5 betonas att starka
internationella påtryckningar skall utövas mot regimen i förbundsrepubliken
Jugoslavien för att göra slut på rådande apartheidliknande statsterrorn, våldet
och massakrerna i Kosovo.
Utskottet noterar att FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna under sin
session i mars 1998 antog ett s.k. ordförandeuttalande (dvs. att kommissionen
enhälligt godkänner ett av kommissionsmedlemmarna utarbetat uttalande som
framförs av sessionens ordförande). I uttalandet fördöms de politiska
våldsdåden i Kosovo, regeringens styrkor uppmanas att respektera grundläggande
mänskliga rättigheter, regeringen anmodas att inbjuda FN:s särskilda
temarapportörer (av särskild betydelse är rapportören om utomrättsliga,
summariska och godtyckliga avrättningar) och i övrigt samarbeta med FN.
Utskottet gav i betänkande 1997/98:UU24 Ändringar i lagen (1996:95) om vissa
internationella sanktioner en beskrivning av vilka sanktioner som på senare tid
införts mot Förbundsrepubliken Jugoslavien för att förmå landet att agera för
att minska spänningarna i Kosovo. Utskottet noterade därvid att FN:s
säkerhetsråd den 31 mars 1998 beslutat om ett vapenembargo mot
förbundsrepubliken Jugoslavien, inklusive Kosovo, och ett förbud mot beväpning
och träning för terroristaktiviteter där. Europeiska unionens råd hade redan
den 19 mars 1998 i en gemensam ståndpunkt, 98/240/GUSP, beslutat om restriktiva
åtgärder mot Förbundsrepubliken Jugoslavien. Beslutet är i enlighet med det
uttalande som den s.k. kontaktgruppen (USA, Ryssland, Storbritannien, Tyskland,
Frankrike och Italien) gjorde den 9 mars och syftar till att förmå
statsledningen i Förbundsrepubliken Jugoslavien att ta avgörande steg för att
minska spänningen i Kosovo och inleda en dialog med de kosovoalbanska ledarna
om Kosovos framtid. De beslutade åtgärderna innebär bl.a. en bekräftelse av
vapenembargo, moratorium avseende statligt finansierad exportkredit till stöd
för handel och investeringar m.m. Vidare har EU som ytterligare ett led i
påtryckningarna på regeringen i Belgrad antagit en gemensam position om
frysningar av statliga tillgångar i landet.
Utskottet noterar som positivt att president Milosevic och den kosovoalbanske
ledaren Rugova träffades för första gången den 15 maj 1998. Detta möte är dock
endast ett första steg. Betydande insatser från samtliga parter krävs alltjämt
för att konflikten skall kunna lösas.
Utskottet stöder regeringens agerande för att söka främja en fredlig lösning på
krisen i Kosovo.
Motion U61 (mp) yrkandena 4 och 5 anses därmed besvarade.
21. Grekland
Sammanfattning av motionen
I den enskilda motionen A808 (fp) om mäns rättigheter behandlar ett kapitel
fredade zoner. Det anförs att det inte finns anledning att förneka att behov
ibland finns av fredade zoner i ett könsperspektiv. Som exempel nämns försök
med könsindelade grupper i skolan. Inom klosterområdet Mont Athos på den
grekiska halvön Chalkidiki äger kvinnor ej tillträde. Den grekiska regeringen
har i EU:s ministerråd begärt en gemensam deklaration om att munkarna på Mont
Athos även i fortsättningen skall ha rätt att neka kvinnor tillträde. De
svenska och finska utrikesministrarna lär ha sagt nej till detta. Det borde
dock, enligt motionären, vara självklart att även män har rätt att få vara i
fred i sådana undantagsfall. Det anförs också att frågan är om inte
subsidiaritetsprincipen gör att Sverige borde förklara att detta uteslutande är
en fråga för Grekland. Detta bör ges regeringen till känna (yrkande 5).
Utskottets överväganden
Motionären tar som exempel på fredade zoner upp klosterområdet Mont Athos på
den grekiska halvön Chalkidiki och framhåller att den grekiska regeringen i
EU:s ministerråd har begärt en gemensam deklaration om att munkarna på Mont
Athos även fortsättningsvis har rätt att neka kvinnor tillträde till halvön.
Utskottet har inhämtat att det redan till slutakten till Greklands
anslutningsfördrag till Europeiska gemenskaperna fogades följande gemensamma
förklaring med anledning av Mont Athos särskilda ställning:
Recognizing that the special status granted to Mont Athos, as guaranteed by
Article 105 of the Hellenic Constitution, is justified exclusively on grounds
of a spiritual and religious nature, the Community will ensure that this status
is taken into account in the application and subsequent preparation of
provisions of Community law, in particular in relation to the customs franchise
privileges, tax exemptions and the right of establishment.
Vidare har till Amsterdamfördraget fogats en förklaring av Grekland om kyrkors
och konfessionslösa organisationers ställning i vilken Grekland erinrar om ovan
nämnda förklaring till slutakten till Fördraget om Greklands anslutning till
Europeiska gemenskaperna.
Utskottet har inhämtat att utrikesministern inte har framfört några
ståndpunkter i fråga om Mont Athos i EU:s ministerråd.
Med detta anser utskottet motion A808 (fp) yrkande 5 besvarad.
22. Algeriet
Sammanfattning av motionerna
I den enskilda motionen U615 (v) citeras inledningsvis uppgifter från Amnesty
Internationals årsrapport för 1997 om det allvarliga läget i Algeriet.
Tusentals människor har dödats, fångar torteras och misshandlas, hundratals
personer har gripits av säkerhetsstyrkor etc. I motionen framhålls att de
grundläggande orsakerna till våldsutbrotten i Algeriet torde kunna sökas i
människors sociala och ekonomiska situation och frånvaron av fungerande
demokratiska processer. När våldet nu nått en sådan omfattning som i Algeriet,
och tenderar att öka, är situationen en fråga för det internationella
samfundet, för FN och dess säkerhetsråd. I yrkande 1 krävs att Sverige i
säkerhetsrådet verkar för att situationen i Algeriet tas upp på dagordningen. I
yrkande 2 begärs att Sverige inom EU tar tillfället i akt att, i samband med
förhandlingarna och dialogen med Algeriet om ett handelsavtal, ta upp frågan om
våldet och brotten mot de mänskliga rättigheterna i Algeriet.
Sverige bör vidare (yrkande 3) i internationella organisationer verka för att
oberoende organisationer som Amnesty International eller Röda korset ges
möjlighet att undersöka orsakerna bakom våldet i Algeriet.
I motion U621 (v, m, c, fp, mp, kd) yrkande 7 begärs ett tillkännagivande om
att den svenska regeringen i förhandlingarna mellan EU och Algeriet med kraft
bör driva kravet att representanter för människorättsorganisationer och
internationella medier skall ha möjlighet att besöka landet och göra oberoende
utredningar, övervaka rättegångar och besöka fängelser. Trots upprepade
förfrågningar har tillträde ej tillåtits av algeriska myndigheter så att
utredningar kunna göras.
Utskottets överväganden
Utskottet ser med stor oro på situationen i Algeriet. Beväpnade grupper har
sedan 1992 mördat tusentals civila, inklusive barn, kvinnor och åldringar.
Enligt uppgifter i amerikanska UD:s årsrapport om mänskliga rättigheter i
Algeriet begås våldshandlingar av beväpnade islamska grupper mot
säkerhetsstyrkor och civila. Även säkerhetsstyrkor har, enligt rapporten, varit
inblandade i mord på politiska opponenter och på personer som misstänks för att
sympatisera med de beväpnade grupperna. Trovärdiga uppgifter ger vidare, enligt
rapporten, vid handen att det förekommit att säkerhetsstyrkor inte ingripit i
massakrer på civila. I rapporten anges att Amnesty International har beskrivit
ett flertal fall när massakrer utförts på ett stort antal civila trots att
säkerhetsstyrkor befunnit sig i närheten. I vissa fall uppges även att
säkerhetsstyrkor hindrat bybor från att fly undan attacker.
Den politiska processen för att återinföra demokratiska val i Algeriet har
fortsatt under 1997 med parlamentsval i juni och regionala val i oktober. FIS
väpnade gren AIS, jämte ett antal mindre organisationer, har ingått ensidig
vapenvila i september 1997. Den rivaliserande väpnade gruppen GIA har sagts
ligga bakom en serie massakrer i förmodade FIS-vänliga byar. Det uppges vidare
att regeringen, i de områden som landets militära styrkor inte har kontroll
över, har erbjudit vapen till civila för att de skall kunna skydda sina byar i
händelse av angrepp. Spridningen av vapen förefaller dock, enligt bedömare, ha
förvärrat den konfliktsituation som råder.
I motion U615 (v) begärs att Sverige skall verka för att FN:s säkerhetsråd tar
upp situationen i Algeriet till behandling samt att EU i dialogen med Algeriet
tar upp våldet och brotten mot de mänskliga rättigheterna. Vidare begärs att
Sverige verkar för att oberoende organisationer ges möjlighet att undersöka
orsakerna till våldet i landet. Även i motion U621 (v, m, c, fp, mp, kd)
yrkande 7 begärs att Sverige skall verka för att MR-organisationer skall få
besöka landet och göra oberoende utredningar, övervaka rättegångar och besöka
fängelser.
I regeringens skrivelse konstateras att de politiska förutsättningarna för att
ta upp situationen i Algeriet i säkerhetsrådet saknats.
EU:s trojka besökte i januari 1998 Alger och framförde EU:s stöd för det
algeriska folket samt erbjöd humanitär hjälp. Vikten av att Algeriet öppnar sig
för FN samt i större utsträckning låter medierna bevaka händelserna i landet
betonades också. Regimen sade sig vilja delta i MR-kommissionen, men var inte
nu beredd att ta emot FN-rapportörer. Även den humanitära hjälpen avböjdes.
Dock skulle den politiska dialogen med EU fortsätta.
Vid årets MR-kommission i mars gjorde Storbritannien på EU:s vägnar ett
procedurellt uttalande angående Algeriet, i vilket landets bristande vilja att
samarbeta med kommissionens övervakningsmekanismer beklagades. Det gäller
främst de särskilda rapportörerna om utomrättsliga, summariska eller
godtyckliga avrättningar respektive mot tortyr.
Utskottet förutsätter att regeringen noga följer händelseutvecklingen i
Algeriet och stöder sådana initiativ som har förutsättningar att leda till ökad
klarhet och ökat ansvarstagande vad gäller det politiska våldet i landet. Det
vore också önskvärt med en ökad öppenhet från algeriska myndigheter, bl.a.
innebärande att FN:s tematiska rapportörer får möjlighet att besöka landet men
även en större öppenhet i kontakten med utländska medier och
frivilligorganisationer.
Med vad ovan anförts anser utskottet motionerna U615 (v) yrkandena 1-3 och U621
(v, m, c, fp, mp, kd) yrkande 7 besvarade.
23. Mellanöstern
Sammanfattning av motionerna
Vänsterpartiets kommittémotion U622 (v) behandlar konflikten Israel-Palestina.
Motionärerna presenterar inledningsvis en analys av bakgrunden till konflikten
och det internationella samfundets hållning gentemot parterna. Det är
anmärkningsvärt att 30 år av israelisk ockupation med en omfattande illegal
bosättningspolitik och genomgripande förändringar av de ockuperade områdenas
karaktär och status inte har medfört några som helst konsekvenser för staten
Israel, vare sig politiskt, militärt eller ekonomiskt. FN var den instans som
en gång tog ansvar för det brittiska mandatet Palestina. Därför har, enligt
motionärerna, FN även i dag en inte bara viktig utan avgörande betydelse för
konfliktens lösning. I yrkande 1 hemställer motionärerna om ett
tillkännagivande av innebörd att Sverige i säkerhetsrådet skall verka för att
det förslag som under 1980-talet väcktes om en internationell fredskonferens i
FN:s regi om konflikten Israel-Palestina förverkligas.
I yrkande 2 begärs ett tillkännagivande om att ytterligare
folkrättsförbrytelser, även i konflikten Israel-Palestina, skall medföra
kännbara konsekvenser i form av olika typer av sanktioner för den som begår
sådana brott.
I motion U619 (mp) tar motionärerna upp situationen för den f.d. kärnteknikern
Mordechai Vanunu dömd av israelisk domstol till 18 års fängelse i
isoleringscell för att ha avslöjat Israels hemliga förberedelser för
kärnvapentillverkning. Hans mentala hälsa hotas och de lättnader i hans
isolering som enligt domstolsbeslut skulle ske har inte verkställts. I yrkande
1 begärs att svenska regeringen i direkta samtal med den israeliska regeringen
skall kräva att Vanunus omedelbart friges. I yrkande 2 begärs ett
tillkännagivande om att regeringen, om situationen för Vanunu inte klart
förbättras, för upp frågan på FN:s agenda vad gäller brott mot de mänskliga
rättigheterna.
I den enskilda motionen U608 (m) begär motionären ett tillkännagivande om
svenskt stöd till fredsprocessen i Mellanöstern. En beskrivning ges av
fredsprocessen och vad som skett efter det att principdeklarationen träffades
mellan Israel och PLO den 13 september 1993. FN:s säkerhetsråds olika
resolutioner och EU:s Medelhavsavtal nämns även. Motionären hävdar att det
palestinska samfundet måste få stöd med att bygga upp demokratiska strukturer.
I det arbetet spelar enskilda organisationer en stor roll. Det gäller även att
stödja palestinska och israeliska organisationer som arbetar för mänskliga
rättigheter.
Utskottets överväganden
Utskottet ser med oro på utvecklingen i Mellanöstern. Den förhandlingsprocess
som initierades genom den internationella konferensen i Madrid 1991 är kraftigt
försenad liksom den bilaterala processen mellan Israel och palestinierna (som
inleddes 1993) om ett palestinskt självstyre på Västbanken och i Gaza. Den
israeliska bosättningspolitiken och andra ensidiga åtgärder är verkliga hinder
för framsteg och konkreta resultat i fredssamtalen. USA fortsätter att försöka
förmå parterna att förhandla, och EU:s särskilda sändebud fortsätter likaså att
koordinera EU-insatserna gentemot USA. Under våren har USA lämnat de båda
parterna, Israel och palestinierna, ett förslag, som framför allt gäller det
israeliska trupptillbakadragandet på Västbanken.
I motion U622 (v) yrkandena 1 och 2 begärs ett svenskt initiativ i
säkerhetsrådet för att få till stånd en internationell fredsprocess samt att
folkrättsförbrytelser i konflikten Israel-Palestina skall medföra sanktioner. I
motion U608 (m) framhålls enskilda organisationers viktiga roll för att bygga
demokratiska strukturer.
Utskottet har i betänkande 1994/95:UU22 Fredsprocessen i Mellanöstern refererat
den svenska inställningen och därvid framhållit att målet med
fredsförhandlingarna måste vara att uppnå en rättvis, varaktig och
allomfattande fred mellan Israel och dess grannar, inklusive det palestinska
folket. Det förutsätter Israels rätt till fortsatt existens inom säkra och
erkända gränser och självbestämmande för palestinierna. FN:s säkerhetsråds
resolutioner 242 (1967), 383 (1973) och 425 (1978) utgör grunden för det
svenska ställningstagandet.
Utrikesministern bekräftade i sitt tal den 19 november 1997 vid Uppsala
universitet den svenska regeringens intresse av att bidra till en rättvis fred
i Mellanöstern. Hon anförde därvid att den svenska regeringen, med folkrätten
som grund, klart och tydligt står bakom den förhandlingsprocess mellan de båda
parterna som inleddes genom undertecknandet av principdeklarationen 1993.
Principdeklarationen har de centrala säkerhetsrådsdeklarationerna som riktmärke
för genomförandet av det interimistiska palestinska självstyret på Västbanken
och i Gaza..
Vidare noterade ministern att en process inleddes 1991 efter Gulfkriget, inom
vilken Israel samtalar med sina grannar för att söka lösning på några av de
frågor som ger näring åt konflikten. Dit hör tillgången på vatten - en
vardagsfråga som växer i betydelse för alla människor i regionen. Till den s.k.
Madridprocessen hör också flyktingarnas situation och regionalt ekonomiskt
samarbete.
Utskottet noterar att Sverige bilateralt och inom EU söker verka för att
parterna återupptar förhandlingarna. En process måste också påbörjas som leder
till att återstående frågor om bl.a. Jerusalems framtid, säkerhetsarrangemang
och flyktingarna, avhandlas. Regeringens Mellanösternpolitik innebär bl.a. att
dels på folkrättens grund ta till vara palestiniernas sak i FN, dels verka för
att parterna håller sig till ingångna överenskommelser och att dessa konkret
genomförs. Utskottet utgår från att regeringen överväger sådana initiativ som
har utsikt att föra fredsprocessen framåt.
Utskottet har vid flera tillfällen tidigare, bl.a. i betänkande 1996/97:UU12
framhållit att bistånd till och genom de palestinska enskilda organisationerna
utgör en mycket viktig del av stödet till fredsprocessen. Att få till stånd en
ekonomisk utveckling och att främja respekten för de mänskliga rättigheterna
kan förhoppningsvis minska grogrunden för grupper som förespråkar terrorism som
medel för att förbättra palestiniernas levnadsvillkor. Utskottet vidhåller
denna uppfattning.
Utskottet noterar också som positivt att Sverige ger stöd till såväl pale-
stinska som israeliska enskilda organisationer vilka arbetar med att
dokumentera kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
Utskottet ställer sig bakom regeringens politik för att främja fredsprocessen
i Mellanöstern.
Med detta anser utskottet motionerna U622 (v) yrkandena 1 och 2 och U608 (m)
besvarade.
I motion U619 (mp) begärs svenskt agerande för den i Israel dömde kärnteknikern
Mordechai Vanunu.
Utskottet noterar att utrikesministern den 26 mars 1997, som svar på fråga
1996/97:393, meddelat att regeringen kommer att fortsätta att uppmärksamma
fallet. Ministern uttalade också att hon delade den oro som uttryckts över det
sätt på vilket Vanunu greps och hur han behandlas i fängelset.
Utskottet har inhämtat att Vanunu fortfarande är fängslad men att han har
överförts från isoleringscell till en vanlig fängelseavdelning. Han har
avtjänat två tredjedelar av straffet och ansökte nyligen om förtida frigivning.
Ansökan avslogs med motiveringen att han fortfarande utgjorde en säkerhetsrisk.
Vanunu kan lämna in en ny sådan ansökan om sex månader.
Utskottet utgår från att regeringen fortsätter att bevaka att Israel lever
upp till sina åtaganden i enlighet med internationella MR-konventioner och att
fallet Vanunu fortsatt uppmärksammas i bilaterala kontakter med företrädare för
Israel och internationellt.
Därmed anser utskottet motion U619 (mp) yrkandena 1 och 2 besvarad.
24. Västsahara
Sammanfattning av motionerna
Motion U607 (v, c, fp, mp, kd) beskriver inledningsvis de ansträngningar som
under 6 år gjorts för att sätta planen om folkomröstning om Västsahara i
verket. I yrkande 1 begärs att Sverige skall öka sitt engagemang för
Västsaharas framtid i EU, FN (och dess säkerhetsråd) och andra internationella
organ. Beträffande EU bör Sverige använda sitt inflytande för att verka för och
understödja arbetet med att åstadkomma en korrekt genomförd folkomröstning i
Västsahara utan marockanska manipulationer. Enligt FN:s specielle envoyé James
Baker har ett genombrott skett i förhandlingarna, bl.a. såvitt avser
identifikationsfrågan, utväxling av krigsfångar, frigivning av politiska fångar
m.m. Mot bakgrund av den tidigare händelseutvecklingen är det dock med
försiktig optimism motionärerna mottagit dessa besked.
I yrkande 2 begär motionärerna ett intensifierat stöd för en korrekt
registrering inför folkomröstningen i Västsahara och ett korrekt genomförande
av denna som inte ger utrymme för manipulationer och valfusk.
Motionärerna begär vidare i yrkande 3 ett tillkännagivande om krav på
frigivning av de politiska fångarna från Västsahara, ett slut på tortyren och
ökad respekt för mänskliga rättigheter i Marocko. Amnesty International har
rapporterat om flera fall av tortyr och kränkningar av mänskliga rättigheter.
Vad som hänt med hundratals västsahariska och marockanska oppositionella som
?försvunnit? är fortfarande ovisst. Motionärerna anför att fyrtio fångar sitter
i dödscell och åtta personer avlidit i häkte. De rättsliga processer som
förekommit förtjänar, enligt motionärerna, ej att benämnas rättegångar.
I den enskilda motionen U614 (v) pekar motionären på två frågor som borde ha
funnits med i 1997 års fredsplan mellan Marocko och Polisario. I yrkande 1
krävs att Sverige i FN:s säkerhetsråd tar upp frågan om kvinnors deltagande i
genomförandet av fredsplanen. I yrkande 2 begärs att Sverige i säkerhetsrådet
tar upp frågan om minorna i Västsahara till behandling. Förutom dessa två
punkter begärs i yrkande 3 att Sverige i säkerhetsrådet skall ta upp frågan om
internationella observatörer under den kommande folkomröstningen i Västsahara.
Det kan, enligt motionären, inte nog betonas att den kommande folkomröstningen,
vilken kommer att föregås av en 21 dagar lång valkampanj, med största
noggrannhet måste bevakas av internationella observatörer.
Utskottets överväganden
Utskottet har under en följd av år utförligt behandlat konflikten i Västsahara,
senast i betänkande 1996/97:UU12. Utskottet har därvid fastslagit att frågan om
Västsahara bör betraktas som ett oavslutat kolonialt problem och att områdets
framtid måste avgöras i enlighet med av befolkningen fritt uttalade önskemål.
En folkomröstning, i enlighet med den av FN utarbetade fredsplanen, planeras
genomföras den 7 december 1998.
I motion U607 (v, c, fp, mp, kd) begärs ett ökat svenskt stöd i internationella
fora för Västsaharas framtid, stöd för korrekt registrering inför
folkomröstningen och korrekt genomförande av denna. Vidare begärs agerande för
att politiska fångar från Västsahara skall friges. Motionärerna bakom motion
U614 (v) anser att Sverige bör ta upp frågan om kvinnors deltagande i
genomförandet av fredsplanen i säkerhetsrådet. Vidare bör Sverige aktualisera
frågan om minor i Västsahara respektive vikten av internationella observatörer
under den kommande folkomröstningen, i säkerhetsrådet.
Det svenska stödet för ansträngningarna att bilägga konflikten i Västsahara
manifesteras i arbetet i säkerhetsrådet, genom EU och i andra internationella
fora. Det svenska engagemanget har även givits uttryck i närvaron på FN:s
begäran av tio civilpoliser i Västsahara. Sverige har vidare stött de
västsahariska flyktingarna med humanitärt bistånd sedan 1975.
Det kan noteras att det inte görs någon skillnad mellan män och kvinnor i
fredsplanen. I folkomröstningen kommer rösträtt att ges till alla personer över
18 år som uppfyller vissa i fredsplanen överenskomna kriterier.
Inom FN:s olika verksamheter finns i dag en ökad medvetenhet om kvinnornas
viktiga roll i utvecklings- och fredsarbete. Sverige verkar för att denna
aspekt uppmärksammas i det svenska biståndet och FN:s och EU:s
biståndsinsatser.
Utskottet vill i detta sammanhang understryka vikten av att de resurser som
finns hos kvinnorna i Västsahara verkligen tas till vara. Under flyktingtiden
har kvinnorna fått ta på sig ett mycket stort ansvar och tagit över många
uppgifter som traditionellt skötts av männen.
FN:s generalsekreterare presenterade i en rapport till säkerhetsrådet den 13
november 1997 sina planer för det konkreta genomförandet av fredsplanen. Av
denna rapport framgår att FN-operationen Minurso skall förstärkas med ett
ingenjörskompani, till vars uppgifter skall höra att verkställa den minröjning
som krävs för att kunna utvidga FN-insatsen och fullfölja fredsplanen,
inklusive flyktingrepatriering och genomförande av folkomröstningen.
Säkerhetsrådet godkände i en resolution i januari 1998 utplaceringen av
ingenjörskompaniet. Regeringen har beslutat om svenskt deltagande i Minurso på
minröjningsområdet. Beslutet innebär att Sverige ställer ett minröjningskompani
om sammanlagt högst 75 man till FN:s förfogande under en period av fyra
månader. Insatsen blir, näst efter SFOR, Sveriges för närvarande största
internationella truppbidrag.
Folkomröstningen skall enligt fredsplanen genomföras av FN, i samarbete med
parterna. Parterna har accepterat att FN har ?ensamt och exklusivt? ansvar för
genomförandet av folkomröstningen. Förberedelserna för folkomröstningen pågår
för närvarande i FN-regi, i synnerhet vad gäller det viktiga
identifieringsarbetet (dvs. upprättande av röstlängd). I generalsekreterarens
ovannämnda rapport från den 13 november anges att MINURSO i samband med
folkomröstningen kommer att tillföras åtminstone 750 FN-valövervakare.
Utskottet har erfarit att regeringen har beredskap att i positiv anda överväga
förfrågningar om svenskt deltagande med valövervakare.
Utskottet konstaterar således att Sverige har varit mycket aktivt för att
främja genomförandet av FN:s fredsplan. Detta engagemang har utskottets fulla
stöd.
Med vad ovan anförts anser utskottet motionerna U607 (v, c, fp, mp, kd)
yrkandena 1-3 och U614 (v) yrkandena 1-3 besvarade.
25. Kenya
Sammanfattning av motionerna
I motion U621 (v, m, c, fp, mp, kd) pekar motionärerna på det ökade politiska
våldet i Kenya. Fredliga demonstrationer har urartat till upplopp och enbart
under augusti månad krävdes 50 personers liv. Samtidigt som regeringen under
ledning av president Arap Moi gör utfästelser om framtida reformer, tvekar den
inte att på ett systematiskt sätt godtyckligt gripa, misshandla, tortera och
fängsla oppositionella. I yrkande 11 begärs ett tillkännagivande om att
regeringen skall verka för att Kenya anpassar den nationella lagstiftningen
till de internationella traktater som Kenya har ratificerat.
I yrkande 12 begärs att Sverige lyfter fram människorättsaspekten i
biståndet. Kenya har under många år varit ett av Sveriges största
biståndsmottagarländer och det är därför särskilt viktigt att Sverige betonar
dessa aspekter i biståndet.
Även i motion U634 (mp) behandlas det förvärrade politiska tillståndet i Kenya.
President Moi har oinskränkt makt och utnyttjar den. Oppositionen slås ned, var
den än dyker upp.
I yrkande 1 begärs ett hemställande om att Sverige bör agera på
internationell nivå för att fria val hålls i Kenya och att valobservatörer
finns på plats i god tid före valdagen. Detta är viktigt då valmötena i sig är
farliga för oppositionen. De måste få möjlighet att föra fram sitt budskap utan
ingripande från staten.
Motionärerna kräver i yrkande 3 att regeringen agerar internationellt för att
få slut på våldet i Kenya.
Utskottets överväganden
Val till presidentämbetet och parlamentet i Kenya ägde rum den 29 december
1997. Valobservatörer har i sina slutomdömen förklarat att valresultatet
återspeglat folkviljan, men har samtidigt pekat på ett antal defekter i
valprocessen. I ett uttalande i början av januari 1998 på Europeiska unionens
vägnar lyckönskade EU:s ordförande kenyanerna till det sätt varpå de utövat sin
rösträtt och underströk det imponerande tålamod och mod de visat, ofta under
svåra omständigheter. Likaledes framhölls i positiv dager det sätt på vilket de
ansvariga organisatörerna, partiföreträdarna och de nationella observatörerna i
det stora flertalet valkretsar utfört sina arbetsuppgifter.
Ett genomgripande reformarbete ansågs vara en grundförutsättning för fria och
rättvisa val i Kenya. Den kenyanska regeringen avvisade i det längsta sådana
krav, men oppositionen och det civila samhället förde under 1997 en omfattande
och alltmer intensiv kampanj för att få gehör för krav på legala och
konstitutionella reformer. Demonstrationer, strejker och möten hölls, vilka
bemöttes av hårdhänt motstånd från polisen. I några fall ledde detta till
våldsamma upplopp och beskjutningar mot demonstrerande folkgrupper.
I motion U621 (v, m, c, fp, mp, kd) yrkande 11 begärs att Kenya skall anpassa
den nationella lagstiftningen till de internationella traktat Kenya
ratificerat.
Motion U634 (mp) yrkandena 1 och 3 begär svenskt agerade på internationell nivå
för att främja fria val i Kenya och få ett slut på våldet.
Utskottet anser att Kenya, liksom andra länder, genom tillträde till
internationella konventioner har förpliktat sig att följa dessa och därför bör
anpassa sin nationella lagstiftning så att den kommer i samklang med
åtagandena. Utskottet utgår härvid från att Sverige i den bilaterala dialogen
med företrädare för Kenya betonar vikten av att missförhållanden rättas till.
Utskottet noterar som positivt att Sverige under 1997 och i upptakten till
valet på ett tydligt och konsekvent sätt tog avstånd från alla våldsaktiviteter
och uppmanade parterna att lösa konflikter på ett fredligt sätt genom samtal
och dialog. Sverige agerade på internationell nivå vid upprepade tillfällen
bl.a. inom EU, i samband med generalförsamlingens möte i New York och vid det
nordiska statssekreterarmötet i Helsingfors. Därtill besökte - mot bakgrund av
det allvarliga politiska läget - statssekreteraren för utvecklingsfrågor Kenya
i november innan valet hölls. Den svenska uppfattningen att konflikter måste
lösas på fredlig väg genom samtal och dialog framfördes därvid. Likaså
betonades vikten av att demokratiska spelregler följs samt nödvändigheten av
att de av parlamentet fattade besluten om reformer implementerades för att
säkerställa fria och rättvisa val. Dessa synpunkter framfördes i samtal med
företrädare för regeringen, oppositionspartier samt representanter för det
civila samhället.
Genom olika biståndsinsatser har Sverige medverkat till att valobservatörer
utbildats och funnits på plats i anslutning till valen. Tillsammans med
Danmark, Nederländerna och Storbritannien stödde Sverige paraplyorganisationen
för den inhemska valobservatörsinsatsen, Institute for Education in Democracy,
som utbildade 28 000 kenyanska observatörer och valfunktionärer. Sverige
medverkade även i ett internationellt observatörsinitiativ, där diplomater från
23 ambassader efter utbildning deltog som internationella observatörer.
Utskottet uppskattar regeringens aktiva stöd till ett fredligt och rättvist
genomförande av valet i Kenya.
Med detta anser utskottet motionerna U621 (v, m, c, fp, mp, kd) yrkande 11 och
U634 (mp) yrkandena 1 och 3 besvarade.
Motionärerna bakom U621 (v, m, c, fp, mp, kd) yrkande 12 anser att MR-aspekter
bör lyftas fram i det svenska biståndet.
Utskottet konstaterar att regeringen i skrivelse 1997/98:76 Demokrati och
mänskliga rättigheter i svenskt utvecklingssamarbete avser att generellt stärka
stödet till en hållbar demokratisk utveckling och respekt för de mänskliga
rättigheterna. Denna politik har i betänkande 1997/98:UU15 fått utskottets
stöd.
I betänkande 1997/98:UU2 Utgiftsområde 7 Internationellt bistånd noterade
utskottet att det svenska biståndet till Kenya kraftigt har reducerats sedan
början av 1990-talet, bl.a. till följd av utbredd korruption och den politiska
situationen i landet. Samtidigt har det svenska stödet till främjande av
demokrati och mänskliga rättigheter ökat. Målsättningen med det svenska
biståndet är, enligt den landstrategi som fastställts för landet, bl.a. att
stödja den demokratiska processen. Utskottet förutsätter att MR- och
demokratifrämjande stöd får en fortsatt framträdande plats i det svenska
biståndet till Kenya.
Därmed anser utskottet motion U621 (v, m, c, fp, mp, kd) yrkande 12 besvarad.
26. Nigeria
Sammanfattning av motionen
I motion U610 (mp) beskrivs den miljöförstöring som oljeexploateringen i
Nigeria orsakat. Nigeria leds av en brutal militärregim som intimt samarbetar
med vissa multinationella bolag, bl.a. Shell Oil. Motionärerna menar att
oljebolagen gör stora vinster genom att utnyttja den mycket svaga
miljölagstiftningen i landet och att militärdiktaturen kan vidmakthålla sitt
styre till stor del tack vare de inkomster man får från oljeexporten. Olika
folkgrupper i landet har utomlands verkat för att ett embargo införs på
nigerianska olje- och gasprodukter. Motionärerna begär ett tillkännagivande om
att Sverige internationellt och nationellt bör verka för ett embargo på alla
nigerianska olje- och gasprodukter och att också de bolag som är ansvariga för
exploateringen skall bojkottas.
Utskottets överväganden
På grund av landets befolkningsmässiga och ekonomiska särställning skapar den
fortsatta politiska krisen i Nigeria oro i hela regionen. Den styrande
militärjuntan, ledd av generalen Sani Abacha, har sedan makttillträdet 1993
gjort sig känd som osedvanligt hänsynslös, såväl inrikes- som utrikespolitiskt.
Alla ledande oppositionspolitiker och MR-förespråkare sitter i dag fängslade
eller har drivits i landsflykt och den tidigare så frispråkiga pressen utsätts
för regelbundna trakasserier.
Sverige har tillsammans med EU agerat i FN:s generalförsamling och MR-
kommission för att uppmärksamma brott mot de mänskliga rättigheterna i Nigeria,
dels genom anföranden, dels också som huvudförslagsställare till resolutioner
om Nigeria. Genom resolutionen i MR-kommissionen tillsattes en särskild
rapportör för Nigeria. EU:s resolution vid 1998 års möte med MR-kommissionen
baseras på den specielle rapportörens uppgifter. Dennes slutsats är att det
förekommer omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Nigeria.
I motion U610 (mp) begärs att Sverige skall verka för ett embargo på alla
nigerianska olje- och gasprodukter samt att även de bolag - främst Shell - som
är ansvariga för exploateringen skall bojkottas.
Utskottet noterar att EU:s sanktioner - ?den gemensamma positionen? - mot
Nigeria förlängdes i december 1997 till den 1 november 1998. Sanktionerna
innebär bl.a. att allt militärt samarbete inställs, att alla ?icke nödvändiga?
högnivåbesök till och från Nigeria inställs och att allt utvecklingssamarbete
med Nigeria avbryts. Undantag får göras för projekt som rör stöd till MR och
demokrati samt för sådana som rör fattigdomsbekämpning, om detta bistånd
kanaliseras via lokala civila myndigheter och enskilda organisationer. Vidare
fortsätter och utökas viseringsrestriktioner för bl.a. medlemmar i den sittande
regimen. Embargo vad gäller vapen, ammunition och övrig militär utrustning
införs. Slutligen avbryts alla kontakter på idrottsområdet, genom att
viseringar till officiella delegationer och nationella idrottslag ej utfärdas.
Som påpekades i utrikesministerns svar på fråga 1996/97:396 förra året var
Sverige angeläget om att verkligt effektiva åtgärder skulle vidtas mot regimen
i Nigeria, efter avrättningarna av Ogoniförkämpen Ken Saro-Wiwa m.fl. i
december 1995. I detta läge var Sverige också ett av få länder i EU som
förespråkade oljesanktioner. Någon enighet om detta har emellertid inte kunnat
nås.
Utskottet tog ställning till ett liknande yrkande med krav på oljeembargo mot
Nigeria i betänkande 1996/97:UU12, varvid anfördes:
Situationen beträffande den bristande respekten för de mänskliga rättigheterna
i Nigeria ger, enligt utskottets mening, anledning till oro. Utskottet anser
att det är viktigt att upprätthålla ett internationellt tryck mot Nigeria och
förutsätter att Sverige bidrar därtill. Påtryckningar kan ske såväl genom
positiva åtgärder, t.ex. med stöd till demokratiinsatser, som med sanktioner.
Utskottet vidhåller denna uppfattning. Så länge som inga förbättringar
beträffande respekten för de mänskliga rättigheterna kan skönjas i Nigeria är
ett fortsatt internationellt tryck mot regimen påkallat.
Därmed anses motion U610 (mp) besvarad.
27. Sydafrika
Sammanfattning av motionen
I motion U60 (mp) aktualiserar motionärerna situationen i Sydafrika. I yrkande
3 begärs ett tillkännagivande om att Sverige i FN prioriterar befolkningens
ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter i Sydafrika. Det är ett mycket
ojämlikt land i flera avseenden. Trots politiska framgångar är den svarta
befolkningens sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter långt ifrån
uppfyllda. De ekonomiska klyftorna är mycket stora, 49 % av inkomsterna går
till de 5,3 miljoner vita i landet medan 35 miljoner svarta endast får 39 % av
inkomsterna. Sydafrikas regering föreslår nu raslagar som vill tvinga företag
att anställa sin personal efter procenttal som speglar befolkningens
sammansättning av olika folkslag. Man har därigenom en vision av att skapa ett
rättvist samhälle. Det görs dock genom segregation med en lag som leder till
att vita mister sina jobb trots att ersättare ofta inte finns att få. Detta är,
enligt motionärerna, en ledsam återgång till förhållanden som man med stora
uppoffringar kämpat för att komma ur.
Utskottets överväganden
Utskottet konstaterar att regeringen i skrivelsen ger ökad uppmärksamhet åt de
sociala, ekonomiska och kulturella rättigheterna. Utskottet ställer sig bakom
regeringens politik i detta avseende. Ekonomiska, sociala och kulturella frågor
är naturligtvis av central betydelse för ett land som Sydafrika som fortfarande
präglas av arvet från apartheidtiden med stora orättvisor på dessa områden.
Fördelningen av landets tillgångar är fortfarande extremt skev.
Utskottet konstaterar att situationen i Sydafrika efter landets övergång till
demokrati inte är föremål för behandling inom FN:s kommission för de mänskliga
rättigheterna. Från utskottets sida anses det inte heller befogat att nu
introducera frågan om en särskild granskning av Sydafrikas efterlevnad av de
ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Vidare kan noteras att
Sverige har ett bilateralt utvecklingssamarbete med Sydafrika med en tydlig MR-
profil.
Med detta anses motion U60 (mp) yrkande 3 besvarad.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande regeringens skrivelse 1997/98:89
att riksdagen lägger regeringens skrivelse 1997/98:89 Mänskliga rättigheter i
svensk utrikespolitik till handlingarna,
2. beträffande dialog med länder som kränker mänskliga rättigheter
att riksdagen förklarar motionerna 1997/98:U55 yrkande 1 och 1997/98:U219
yrkande 12 besvarade med vad utskottet anfört,
3. beträffande internationellt agerande för främjande av mänskliga
rättigheter m.m.
att riksdagen förklarar motionerna 1997/98:U61 yrkande 2 samt 1997/98:U621
yrkandena 1 och 2 besvarade med vad utskottet anfört,
4. beträffande EU:s anslutning till Europakonventionen om de
mänskliga rättigheterna
att riksdagen avslår motion 1997/98:U56 yrkande 1,
res. 1 (v, mp, kd)
5. beträffande internationell barn- och ungdomsdag
att riksdagen avslår motion 1997/98:U612,
6. beträffande mänskliga rättigheter och positiv samhällsutveckling
att riksdagen förklarar motion 1997/98:U55 yrkande 2 besvarad med vad utskottet
anfört,
7. beträffande människors rätt till vatten
att riksdagen förklarar motion 1997/98:U60 yrkande 1 besvarad med vad utskottet
anfört,
8. beträffande politik som bygger på Miljöpartiets grundvärderingar
att riksdagen avslår motion 1997/98:U61 yrkande 1,
9. beträffande internationellt välfärdssystem
att riksdagen avslår motion 1996/97:N270 yrkande 1,
10. beträffande sanktioner
att riksdagen förklarar motionerna 1997/98:U56 yrkande 5 och 1997/98:U609
yrkande 6 besvarade med vad utskottet anfört,
11. beträffande svensk efterlevnad av de mänskliga rättigheterna
att riksdagen förklarar motionerna 1997/98:U59 yrkande 2 och 1997/98:U61
yrkande 3 besvarade med vad utskottet anfört,
12. beträffande MR-bistånd till enskilda organisationer
att riksdagen förklarar motion 1997/98:U61 yrkande 6 besvarad med vad utskottet
anfört,
13. beträffande publicering av ambassadrapporter om mänskliga
rättigheter
att riksdagen avslår motion 1997/98:U56 yrkande 3,
res. 2 (v)
14. beträffande MR-debatt i FN:s generalförsamling
att riksdagen förklarar motion 1997/98:U609 yrkande 5 besvarad med vad
utskottet anfört,
res. 3 (m, fp, v, mp, kd)
15. beträffande krigsmaterielexport
att riksdagen avslår motion 1997/98:U56 yrkande 2,
16. beträffande religionsfrihet
att riksdagen förklarar motionerna 1997/98:U59 yrkande 1 och 1997/98:U60
yrkande 2 besvarade med vad utskottet anfört,
17. beträffande dödsstraffet
att riksdagen förklarar motionerna 1997/98:U38 yrkande 9, 1997/98:U603 och
1997/98:U621 yrkandena 13-16 besvarade med vad utskottet anfört,
18. beträffande god miljö som mänsklig rättighet
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:U30 yrkande 5 i berörd del, 1997/98:U39
yrkande 1 och 1997/98:U601,
res. 4 (mp)
19. beträffande en internationell miljödomstol
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:U30 yrkande 5 i berörd del och
1997/98:U602 yrkandena 1 och 2,
res. 5 (mp)
20. beträffande en global vattenkonvention
att riksdagen förklarar motion 1997/98:Bo516 yrkande 5 besvarad med vad
utskottet anfört,
21. beträffande svenska initiativ för havsmiljön
att riksdagen förklarar motionerna 1997/98:U30 yrkande 6 och 1997/98:U215
yrkande 3 besvarade med vad utskottet anfört,
22. beträffande barnarbete i Mururoa
att riksdagen förklarar motion 1997/98:U409 yrkande 3 besvarad med vad
utskottet anfört,
23. beträffande avveckling av kärnkraft m.m.
att riksdagen avslår motion 1997/98:U413 yrkandena 3-6,
res. 6 (v, mp)
24. beträffande MAI-förhandlingarna
att riksdagen förklarar motion 1997/98:U58 yrkandena 1-3 besvarade med vad
utskottet anfört,
25. beträffande urbefolkningars rättigheter
att riksdagen förklarar motion 1997/98:U412 yrkande 2 besvarad med vad
utskottet anfört,
26. beträffande skydd för minoriteter
att riksdagen förklarar motion 1997/98:U57 besvarad med vad utskottet anfört,
27. beträffande mänskliga rättigheter i Colombia
att riksdagen med avslag på motion 1997/98:U29 yrkande 3 förklarar motionerna
1997/98:U621 yrkandena 4-6 samt 1997/98:U624 yrkandena 1, 2, 4 och 5
besvarade med vad utskottet anfört,
res. 7 (fp, v, mp, kd)
28. beträffande mänskliga rättigheter i Kuba
att riksdagen förklarar motion 1997/98:U636 yrkande 1 besvarad med vad
utskottet anfört,
29. beträffande dödsstraff i USA
att riksdagen förklarar motion 1997/98:U611 yrkande 1 besvarad med vad
utskottet anfört,
30. beträffande fallet Mumia Abbu-Jamal
att riksdagen avslår motion 1997/98:U611 yrkande 2,
31. beträffande situationen för fångar i USA
att riksdagen avslår motion 1997/98:U611 yrkandena 3-6,
32. beträffande yrkesförbud för skribenter
att riksdagen avslår motion 1997/98:U611 yrkande 7,
33. beträffande asylsökande från USA
att riksdagen avslår motion 1997/98:U611 yrkande 8,
34. beträffande utbildning av poliser
att riksdagen avslår motion 1997/98:U611 yrkande 9,
35. beträffande kvinnobilden i USA
att riksdagen avslår motion 1997/98:U611 yrkande 10,
36. beträffande omhändertagna mexikanska barn
att riksdagen avslår motion 1997/98:U611 yrkande 11,
37. beträffande mänskliga rättigheter i Kina
att riksdagen förklarar motionerna 1997/98:U55 yrkande 3, 1997/98:
U61 yrkande 7, 1997/98:U617 yrkande 2 i berörd del, 1997/98:U621 yrkande 3
och 1997/98:U632 yrkandena 2 och 4 besvarade med vad utskottet anfört,
res. 8 (fp, mp, kd)
38. beträffande kinesisk anslutning till WTO
att riksdagen förklarar motion 1997/98:U632 yrkande 10 besvarad med vad
utskottet anfört,
39. beträffande mänskliga rättigheter i Tibet
att riksdagen förklarar motion 1997/98:U613 yrkandena 4, 6 och 7 besvarad med
vad utskottet anfört,
40. beträffande internationella förhandlingar om Tibet
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:U605 och 1997/98:U613 yrkandena 1-2,
res. 9 (m, fp, v, mp, kd)
41. beträffande Panchen lama
att riksdagen förklarar motion 1997/98:U613 yrkande 5 besvarad med vad
utskottet anfört,
42. beträffande stöd till tibetansk radiostation
att riksdagen förklarar motion 1997/98:U613 yrkande 3 besvarad med vad
utskottet anfört,
43. beträffande situationen i Hongkong
att riksdagen förklarar motionerna 1997/98:U54 och 1997/98:U632 yrkande 1
besvarade med vad utskottet anfört,
res. 10 (fp, v, mp, kd)
44. beträffande kontakter med Taiwan m.m.
att riksdagen förklarar motionerna 1997/98:U617 yrkande 1 och yrkande 2 i
berörd del, 1997/98:U631 yrkande 1 samt 1997/98:U632 yrkandena 5 och 6
besvarade med vad utskottet anfört,
res. 11 (fp, kd)
45. beträffande kinesisk maktpolitik mot Taiwan
att riksdagen förklarar motion 1997/98:U632 yrkande 3 besvarad med vad
utskottet anfört,
res. 12 (fp, kd)
46. beträffande informationskontor för EU i Taipei
att riksdagen förklarar motion 1997/98:U632 yrkande 9 besvarad med vad
utskottet anfört,
res. 13 (fp, kd)
47. beträffande förhandlingar om Östtimor
att riksdagen förklarar motion 1997/98:U620 yrkandena 2-4 och 9 besvarad med
vad utskottet anfört,
48. beträffande gerillaledaren David Alex
att riksdagen förklarar motion 1997/98:U620 yrkande 1 besvarad med vad
utskottet anfört,
49. beträffande FN-närvaro på Östtimor
att riksdagen förklarar motion 1997/98:U620 yrkande 6 besvarad med vad
utskottet anfört,
50. beträffande enskilda organisationer på Östtimor
att riksdagen förklarar motion 1997/98:U620 yrkande 7 besvarad med vad
utskottet anfört,
51. beträffande Kashmir
att riksdagen förklarar motion 1997/98:U633 yrkandena 1-4, 6 och 7 besvarad med
vad utskottet anfört,
52. beträffande mohajirers situation i Pakistan
att riksdagen förklarar motion 1997/98:U635 yrkande 3 besvarad med vad
utskottet anfört,
53. beträffande mänskliga rättigheter i Afghanistan
att riksdagen förklarar motion 1997/98:U60 yrkande 4 besvarad med vad utskottet
anfört,
54. beträffande mänskliga rättigheter i Turkiet
att riksdagen förklarar motionerna 1997/98:U604 yrkandena 1-4, 1997/98:U621
yrkandena 9 och 10 och 1997/98:U630 besvarade med vad utskottet anfört,
55. beträffade fängslade kurdiska parlamentariker
att riksdagen förklarar motion 1997/98:U604 yrkande 5 besvarad med vad
utskottet anfört,
56. beträffande assyriers och syrianers situation i Turkiet
att riksdagen förklarar motionerna 1997/98:U629 och 1997/98:U638 yrkandena 2
och 3 besvarade med vad utskottet anfört,
57. beträffande mänskliga rättigheter i Iran
att riksdagen förklarar motionerna 1997/98:U621 yrkande 8, 1997/98:U623 och
1997/98:U626 yrkandena 1-5 besvarade med vad utskottet anfört,
58. beträffande den ryska religionslagen
att riksdagen förklarar motion 1997/98:U628 yrkandena 1-4 besvarad med vad
utskottet anfört,
59. beträffande fallet Nikitin
att riksdagen förklarar motion 1997/98:U618 yrkandena 1 och 3 besvarad med vad
utskottet anfört,
60. beträffande självstyre i Kosovo
att riksdagen förklarar motion 1997/98:U625 yrkande 1 besvarad med vad
utskottet anfört,
61. beträffande den yttre sanktionsmuren
att riksdagen förklarar motion 1997/98:U625 yrkande 2 besvarad med vad
utskottet anfört,
62. beträffande skolavtalet
att riksdagen förklarar motion 1997/98:U625 yrkande 3 besvarad med vad
utskottet anfört,
63. beträffande EU-kontor i Kosovo
att riksdagen förklarar motion 1997/98:U625 yrkande 4 besvarad med vad
utskottet anfört,
64. beträffande kontakter med det forna Jugoslavien
att riksdagen förklarar motion 1997/98:U625 yrkande 5 besvarad med vad
utskottet anfört,
65. beträffande agerande för lösning av konflikten i Kosovo
att riksdagen förklarar motion 1997/98:U61 yrkandena 4 och 5 besvarad med vad
utskottet anfört,
66. beträffande Mont Athos
att riksdagen förklarar motion 1997/98:A808 yrkande 5 besvarad med vad
utskottet anfört,
67. beträffande mänskliga rättigheter i Algeriet
att riksdagen förklarar motionerna 1997/98:U615 yrkandena 1-3 och 1997/98:U621
yrkande 7 besvarade med vad utskottet anfört,
68. beträffande främjande av fredsprocessen i Mellanöstern
att riksdagen förklarar motionerna 1997/98:U608 och 1997/98:U622 yrkandena 1
och 2 besvarade med vad utskottet anfört,
res.14 (kd)
69. beträffande israeliske kärnteknikern Mordechai Vanunu
att riksdagen förklarar motion 1997/98:U619 yrkandena 1 och 2 besvarad med vad
utskottet anfört,
70. beträffande Västsahara
att riksdagen förklarar motionerna 1997/98:U607 yrkandena 1-3 och 1997/98:U614
yrkandena 1-3 besvarade med vad utskottet anfört,
71. beträffande mänskliga rättigheter i Kenya
att riksdagen förklarar motionerna 1997/98:U621 yrkandena 11 och 12 samt
1997/98:U634 yrkandena 1 och 3 besvarade med vad utskottet anfört,
72. beträffande mänskliga rättigheter i Nigeria
att riksdagen förklarar motion 1997/98:U610 besvarad med vad utskottet anfört,
73. beträffande förhållandena i Sydafrika
att riksdagen förklarar motion 1997/98:U60 yrkande 3 besvarad med vad utskottet
anfört.
Stockholm den 26 maj 1998
På utrikesutskottets vägnar
Viola Furubjelke
I beslutet har deltagit: Viola Furubjelke (s), Nils T Svensson (s), Berndt
Ekholm (s), Inger Koch (m), Urban Ahlin (s), Helena Nilsson (c), Carina Hägg
(s), Bertil Persson (m), Karl-Göran Biörsmark (fp), Tone Tingsgård (s), Eva
Zetterberg (v), Agneta Brendt (s), Lars Hjertén (m), Bodil Francke Ohlsson
(mp), Ingrid Näslund (kd), Magnus Johansson (s) och Gustaf von Essen (m).
Reservationer
1. EU:s anslutning till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna (mom.
4)
Eva Zetterberg (v), Bodil Francke Ohlsson (mp) och Ingrid Näslund (kd) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 30 börjar med ?Mot bakgrund
av? och på s. 30 slutar med ?yrkande 1 avstyrks därmed? bort ha följande
lydelse:
Utskottet anser att Sverige i fortsättningen bör arbeta för en stadgeändring
så att EU kan ansluta sig till Europakonventionen om skydd för de mänskliga
rättigheterna och grundläggande friheterna.
Utskottet tillstyrker därmed motion U56 (v) yrkande 1.
dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande EU:s anslutning till Europakonventionen om de
mänskliga rättigheterna
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:U56 yrkande 1 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Publicering av ambassadrapporter om mänskliga rättigheter (mom. 13)
Eva Zetterberg (v) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 35 börjar med ?Denna
sistnämnda fråga? och på s. 35 slutar med ?yrkande 3 avstyrks därmed? bort ha
följande lydelse:
Det är dock av flera skäl viktigt att därutöver en årlig sammanställning av
svenska ambassadrapporter görs när det gäller mänskliga rättigheter. Sådana kan
i dag nämligen ligga till grund för ställningstaganden i flyktingpolitiska
ärenden. Det är ur rättssäkerhetssynpunkt olämpligt att beslut i sådana ärenden
fattas utifrån material som icke är offentligt. En sådan brist i
rättssäkerheten kan inte gagna Sveriges anseende i övriga världen när det
gäller vår förmåga att efterleva och försvara de mänskliga rättigheterna.
Sverige har vid tre tillfällen tillrättavisats av Europakommissionen för
mänskliga rättigheter, vilket knappast länder vår flyktingpolitik till heders.
Svenska ställningstaganden i frågor rörande mänskliga rättigheter kan liksom
alla andra länders grunda sig på Amnesty Internationals och Human Rights Watchs
rapporter. Självfallet kan man även för ställningstaganden använda sig av vad
andra länders, t.ex. USA:s utrikesdepartement offentligt publicerar i dessa
frågor. Vad andra länders utrikesförvaltningar publicerar är dock främst avsett
för det egna landet och är grundat på detta lands tolkningar och värderingar.
Det vore därför rimligt att Sverige på motsvarande sätt offentligt gav uttryck
för hur man ser på MR-situationen i hela världen och inte bara i länder dit
Sverige ger bistånd. Sverige har andra kontakter i världen än bara
biståndskontakter.
Med detta tillstyrker utskottet motion U56 (v) yrkande 3.
dels att utskottets hemställan under moment 13 bort ha följande lydelse:
13. beträffande publicering av ambassadrapporter om mänskliga
rättigheter,
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:U56 yrkande 3 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. MR-debatt i FN:s generalförsamling (mom. 14)
Inger Koch, Bertil Persson, Lars Hjertén, Gustaf von Essen (alla m), Karl-Göran
Biörsmark (fp), Eva Zetterberg (v), Bodil Francke Ohlsson (mp) och Ingrid
Näslund (kd) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 35 börjar med ?Utskottet
fann inte? och på s. 35 slutar med ?yrkande 5 besvarad? bort ha följande
lydelse:
Utskottet finner dock att tiden borde vara mogen att också FN:s
generalförsamling får en årlig rapport om läget beträffande efterlevnaden av de
principer varpå själva organisationen är grundad. Barnkonventionens
uppföljningsmekanism kan tjäna som föredöme. Granskningen bör dock ske direkt i
generalförsamlingen. En sådan årlig rapport borde bli föremål för en ingående
och bred debatt mellan alla medlemsländer.
Utskottet tillstyrker därmed motion U609 (m) yrkande 5.
dels att utskottets hemställan under moment 14 bort ha följande lydelse:
14. beträffande MR-debatt i FN:s generalförsamling,
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:U609 yrkande 5 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. God miljö som mänsklig rättighet (mom. 18)
Bodil Francke Ohlsson (mp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 40 börjar med ?Utskottet
har under? och på s. 40 slutar med ?U39 (mp) yrkande 1? bort ha följande
lydelse:
Konventionerna om de mänskliga rättigheterna skrevs 1966. På den tiden fanns
inte det medvetande, de kunskaper och det ansvar som vi i dag har när det
gäller miljöföroreningar och deras fruktansvärda resultat, som förstör
livsbetingelser såväl för växtlighet som för djur och människor, både i det
korta och långa tidsperspektivet. Varken befolkningsökningen eller
miljöförstöringen eller den numera fullt kännbara vattenbristen upplevdes t.ex.
på den tiden som det hot mot människans överlevnad som vi i dag vet att det är.
Att en gammal konvention behöver kompletteras för att vara i samklang med en
värld i ständig förändring är ganska naturligt. Det är därför angeläget att
rätten till en god miljö läggs till konventionerna om de mänskliga
rättigheterna om detta är möjligt eller erkänns som en självständig rättighet.
Detta bör ges regeringen till känna.
Utskottet tillstyrker därmed motionerna U30 (mp) yrkande 5 (delvis), U39 (mp)
yrkande 1, och U601 (mp).
dels att utskottets hemställan under moment 18 bort ha följande lydelse:
18. beträffande god miljö som mänsklig rättighet
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:U30 yrkande 5 i berörd del
och 1997/98:U39 yrkande 1 samt 1997/98:U601 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,
5. En internationell miljödomstol (mom. 19)
Bodil Francke Ohlsson (mp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 41 börjar med ?Utskottet
vill i? och på s. 41 slutar med ?yrkandena 1 och 2? bort ha följande lydelse:
Behovet av en internationell brottmålsdomstol har på senare tid diskuterats i
internationella sammanhang. Behovet av en internationell miljödomstol blir akut
när den särskilda miljökammarens mandat vid domstolen i Haag går ut om tre år.
Skulle denna förlängas ytterligare, bör man från svensk sida kräva att inte
bara stater utan också miljöorganisationer får talerätt vid den internationella
domstolen. En rad svåra miljökatastrofer, som i första hand drabbat
ursprungsbefolkningar och minoriteter, hade kunnat åtgärdas och människor som
drabbats fått ersättning för skador och lidanden, om sådan talerätt funnits.
Därmed tillstyrker utskottet motionerna U30 (mp) yrkande 5 (delvis) och U602
(mp) yrkandena 1 och 2.
dels att utskottets hemställan under moment 19 bort ha följande lydelse:
19. beträffande en internationell miljödomstol
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:U30 yrkande 5 i berörd del
och 1997/98:U602 yrkandena 1 och 2 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
6. Avveckling av kärnkraft m.m. (mom. 23)
Eva Zetterberg (v) och Bodil Francke Ohlsson (mp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 43 börjar med ?Det är
därför? och på s. 44 slutar med ?yrkandena 3-6 avstyrks därmed? bort ha
följande lydelse:
Eftersom Sveriges intentioner är att avveckla den svenska kärnkraften, finns
det all anledning att i den aktiva svenska politiken och agerandet globalt på
kärnsäkerhetsområdet också ta med avvecklingsalternativet.
Med detta tillstyrker utskottet motion U413 (mp) yrkande 5 samt anser yrkandena
3, 4 och 6 besvarade med vad utskottet anfört.
dels att utskottets hemställan under moment 23 bort ha följande lydelse:
23. beträffande avveckling av kärnkraft m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:U413 yrkande 5 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört samt förklarar motion
1997/98:U413 yrkandena 3, 4 och 6 besvarade med vad utskottet anfört,
7. Mänskliga rättigheter i Colombia (mom. 27)
Karl Göran Biörsmark (fp), Eva Zetterberg (v), Bodil Francke Ohlsson (mp) och
Ingrid Näslund (kd) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 49 börjar med ?Utskottet
ser possitivt? och på s. 50 slutar med ?vad utskottet anfört? bort ha följande
lydelse:
Även om det för närvarande inte föreligger något förslag från den
colombianska regeringen eller gerillan, vars positioner till följd av många års
bittra strider kan vara låsta, kan ett ingripande i konflikten av en tredje,
utanförstående kraft i form av ett svenskt initiativ till medling eller till en
internationell konferens innebära att låsta positioner börjar lösas upp och att
nya sätt att ta itu med den blodiga konflikten i Colombia kan börja att
tillämpas.
Vidare bör det starka internationella trycket på Colombia utökas ytterligare
genom att inte bara EU-parlamentet antar resolutioner om situationen i Colombia
utan att också andra EU-organ, exempelvis EU:s ministerråd och kommission,
också agerar när det gäller situationen i Colombia.
Regeringen måste arbeta än effektivare i internationella sammanhang för att
få ett stopp på straffriheten när det gäller brott mot mänskliga rättigheter.
Det internationella trycket på Colombia bör också kompletteras med att en
särskild MR-rapportör för Colombia inrättas.
Därmed tillstyrker utskottet motion U29 (v) yrkande 3. Motionerna U621 (v, m,
c, fp, mp, kd) yrkandena 4-6, U624 (v, s, m, c, fp, mp, kd) yrkandena 1, 2, 4
och 5 anses besvarade med vad som ovan anförts.
dels att utskottets hemställan under moment 27 bort ha följande lydelse:
27. beträffande mänskliga rättigheter i Colombia
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:U29 yrkande 3 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört samt förklarar motionerna
1997/98:U621 yrkandena 4-6 samt 1997/98:U624 yrkandena 1, 2, 4 och 5
besvarade med vad utskottet anfört,
8. Mänskliga rättigheter i Kina (mom. 37)
Karl-Göran Biörsmark (fp), Bodil Francke Ohlsson (mp) och Ingrid Näslund (kd)
anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 57 börjar med ?Utskottet
noterar att? och på s. 58 slutar med ?yrkande 2 (delvis) besvarade? bort ha
följande lydelse:
Utskottet konstaterar att det visat sig allt svårare att samla de
demokratiska staterna till att fortsatt påtala Kinas upprepade och massiva
brott mot mänskliga rättigheter i FN:s kommission för de mänskliga
rättigheterna. Våren 1997 spräckte Frankrike EU:s enighet vilket ledde till
kinesiska motåtgärder på det kommersiella planet gentemot de EU-stater som var
drivande i frågan. Våren 1998 visade det sig därför omöjligt för EU att vidare
driva frågan, vilket föranledde USA att inte heller fortsätta. Någon resolution
om de grova kränkningarna i världens största diktatur fanns därmed våren 1998
inte att ta ställning till i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna,
det organ som har att granska hur respekten för mänskliga rättigheter följs i
FN:s medlemsstater.
Det är givetvis positivt att Kina förklarat sig vilja ratificera ett par
internationella konventioner på MR-området och att FN:s högkommissarie för MR-
frågor inbjudits att besöka Kina. Detta kan dock inte tas till intäkt för att
dämpa innehåll och former för att påtala de fortsatta grova kränkningarna av
mänskliga rättigheter i Kina, vilka fortgår i oförminskad omfattning. Inte
heller kan frisläppandet av en och annan internationellt uppmärksammad politisk
fånge och demokratiförespråkare tas till intäkt för detta, då ständigt nya
dissidenter fängslas för sina åsikter. Sverige bör därför även i fortsättningen
arbeta för att EU inom FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna åter
väcker en resolution om Kinas kränkningar av mänskliga rättigheter.
Utskottet utgår också från att regeringen inom EU-dialogen, liksom bilateralt
i samtal med kinesiska företrädare framför att den autonomi som Tibet och
Xinjiang enligt Kinas konstitution skall åtnjuta måste ges ett reellt innehåll.
Med detta anser utskottet motionerna U55 (fp) yrkande 3, U61 (mp) yrkande 7,
U621 (v, m, c, fp, mp, kd) yrkande 3 och U632 (fp) yrkande 2 tillgodosedda.
Motionerna U617 (m) yrkande 2 (delvis) och U632 (fp) yrkande 4 anses besvarade
med vad som ovan anförts.
dels att utskottets hemställan under moment 37 bort ha följande lydelse:
37. beträffande mänskliga rättigheter i Kina
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:U55 yrkande 3, 1997/98:U61
yrkande 7, 1997/98:U621 yrkande 3 och 1997/98:U632 yrkande 2 och som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört samt förklarar
motionerna 1997/98:U617 yrkande 2 i berörd del samt 1997/98:U632 yrkande 4
besvarade med vad utskottet anfört,
9. Internationella förhandlingar om Tibet (mom. 40)
Inger Koch, Bertil Persson, Lars Hjertén, Gustaf von Essen (alla m), Karl-Göran
Biörsmark (fp), Eva Zetterberg (v), Bodil Francke Ohlsson (mp) och Ingrid
Näslund (kd) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 60 börjar med ?Därmed
avstyrker utskottet? och på s. 60 slutar med ?yrkandena 1 och 2? bort ha
följande lydelse:
Det politiska förtrycket och brotten mot de mänskliga rättigheterna har ökat
i Tibet. Än så länge har Tibets ledare Dalai lama lyckats föra en ickevåldskamp
mot Kina från sin exil i Indien. Det är viktigt att den strategin inte
förändras, vilket det nu finns risk för att den gör. Tibetanska flyktingar i
exil börjar tappa tålamodet och planera för en befrielsekamp. Mönstret känns
igen från andra länder som förtrycks. Förhandlingar mellan Kina och Tibet kan
knappast komma i gång av sig själv. FN kan initiera en process som gör att
villkorslösa förhandlingar kommer i gång, och Sverige, som nu bara har en kort
tid kvar som medlem i säkerhetsrådet, bör föreslå att Tibetfrågan åter kommer
upp på FN:s dagordning.
Med detta anser utskottet motionerna U605 (m) och U613 (mp, m, c, fp, v, kd)
yrkandena 1 och 2 tillgodosedda.
dels att utskottets hemställan under moment 40 bort ha följande lydelse:
40. beträffande internationella förhandlingar om Tibet
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:U605 och 1997/98:U613
yrkandena 1 och 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
10. Situationen i Hongkong (mom. 43)
Karl-Göran Biörsmark (fp), Eva Zetterberg (v), Bodil Francke Ohlsson (mp) och
Ingrid Näslund (kd) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 60 börjar med ?Utskottet
konstaterar i? och på s. 61 slutar med ?U54 (m) besvarade? bort ha följande
lydelse:
Utskottet konstaterar att det kinesiska agerandet gentemot Hongkong inför
överlämnandet från Storbritannien till Folkrepubliken Kina den 1 juli 1997
ingav allvarliga farhågor. Det är inte acceptabelt att den folkvalda
lagstiftande församlingen från 1995 ersattes med en handplockad församling. Det
var inte acceptabelt ens som en övergångslösning att en i demokratiska former
vald folkrepresentation ersattes vid en i och för sig folkrättsligt erkänd
överlåtelse mellan två stater. Det gäller i särskilt hög grad som den
övertagande staten saknar demokratisk legitimitet.
Övergången till kinesiskt styre för Hongkong innebar således ett bakslag för
den demokratiska utvecklingen i Hongkong. Det är enligt utskottets mening
beklagligt att hongkongborna i valen i maj 1998 inte givits möjlighet att i
direkta, fria och demokratiska allmänna val utse hela sin lagstiftande
församling. Det är inte heller acceptabelt att den provisoriska församlingen
efter återföreningen upphävde delar av de författningsgrundade förbättringar
som skett beträffande skyddet för de mänskliga rättigheterna i Hongkong.
Utskottet utgår från att regeringen i kontakter med företrädare för den
kinesiska regeringen och inom ramen för EU:s gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitik framhåller vikten av att de förändringar i demokratisk
riktning och i gällande lagstiftning som uppnåddes under 1990-talet i Hongkong
fortsätter och inte ens under ett övergångsskede sätts ur spel. Det är av
största vikt att utvecklingen i Hongkong efter återföreningen med Kina den 1
juli 1997 följs noggrant och att kontakterna med omvärlden fortsätter att
utvecklas.
Med detta tillstyrker utskottet motion U632 (fp) yrkande 1 och anser motion U54
(m) besvarad.
dels att utskottets hemställan under moment 43 bort ha följande lydelse:
43. beträffande situationen i Hongkong
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:U632 yrkande 1 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört samt förklarar motion
1997/98:U54 besvarad med vad utskottet anfört,
11. Kontakter med Taiwan m.m. (mom. 44)
Karl-Göran Biörsmark (fp) och Ingrid Näslund (kd) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 62 börjar med ?Utskottet
ser mycket? och på s. 63 slutar med ?vad utskottet anfört? bort ha följande
lydelse:
Utskottet ser mycket positivt på den demokratiska utvecklingen i Taiwan och
understryker att det inte finns någon motsättning mellan människors krav på
demokrati och i vilken kulturell omgivning de lever på olika håll i världen.
Utvecklingen i Sydostasien sedan sommaren 1997 visar också att de s.k.
asiatiska värden som används som alibi för fortsatt auktoritärt styre, inte
heller främjar en stabil ekonomisk utveckling, utan att denna förutsätter också
demokrati. Det är därför positivt att kontakter och samarbete mellan Taiwan och
olika länder i världen fortsätter att utvecklas.
När Folkrepubliken Kina 1971 ersatte Taiwan som ständig medlem av FN:s
säkerhetsråd var det ett naturligt uttryck för vilka världens stormakter,
tillika kärnvapenmakter, faktiskt är. Att Taiwan ställdes utanför FN:s
medlemsskara berodde däremot på att varken Peking eller Taipei kunde acceptera
mer än en företrädare för Kina i FN:s medlemskrets. Vid den tidpunkten saknade
båda regimerna demokratisk legitimitet, vilket i dag bara gäller den i Peking.
Historien visar med såväl Tyskland som Korea att någon entydig enstatsdoktrin
inte heller finns internationellt etablerad.
Även om principen om ett Kina lever vidare, kan det aldrig med någon
automatik ge regimen i Peking någon slags ensamrätt. Den saknar den varje
demokratisk legitimitet för. Frågan om människor av kinesiskt ursprung önskar
leva i en eller flera statsbildningar kan bara avgöras genom att de båda folken
i fria och demokratiska former tar ställning för detta.
Försök att föra upp frågan om att utreda Taiwans ställning i FN på
generalförsamlingens dagordning har flera gånger misslyckats. Taiwan hör hemma
också i FN:s gemenskap om landet önskar söka medlemskap. Utskottet finner det
därför angeläget att Sverige aktivt understöder fortsatta initiativ i denna
riktning. Tills vidare bör Sverige verka för att Taiwan ges möjlighet att
medverka i FN:s olika underorgan som observatör, t.ex. i Ecosoc. Här finns en
omfattande praxis som givit också organisationer som PLO och ANC
observatörsstatus i FN.
Med detta anser utskottet motionerna U632 (fp) yrkandena 5 och 6 och U631 (m)
yrkande 1 tillgodosedda. Motion U617 (m) yrkandena 1 och 2 (delvis) anses
besvarad med vad utskottet anfört.
dels att utskottets hemställan under moment 44 bort ha följande lydelse:
44. beträffande kontakter med Taiwan m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:U631 yrkande 1 och
1997/98:U632 yrkandena 5 och 6 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört samt förklarar motion 1997/98:U617 yrkandena 1 och 2
i berörd del besvarad med vad utskottet anfört,
12. Kinesisk maktpolitik mot Taiwan (mom. 45)
Karl-Göran Biörsmark (fp) och Ingrid Näslund (kd) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 63 börjar med ?Utskottet
noterar att? och på s. 63 slutar med ?yrkande 3 besvarad? bort ha följande
lydelse:
Utskottet konstaterar att all kinesisk maktpolitik mot Taiwan måste fördömas
klart och entydigt. Frågan om en eventuell återförening är en fråga för folken
i Kina och Taiwan att själva ta ställning till i fria och demokratiska former.
Hur och i vilka former den drivs av regimen i Beijing är däremot inte en intern
angelägenhet utan något som det internationella samfundet har anledning att
följa med stor uppmärksamhet.
Därmed tillstyrker utskottet motion U632 (fp) yrkande 3.
dels att utskottets hemställan under moment 45 bort ha följande lydelse:
45. beträffande kinesisk maktpolitik mot Taiwan
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:U632 yrkande 3 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
13. Informationskontor för EU i Taipei (mom. 46)
Karl-Göran Biörsmark (fp) och Ingrid Näslund (kd) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 63 börjar med ?Utskottet
noterar vidare? och på s. 63 slutar med ?yrkande 9 besvarad? bort ha följande
lydelse:
Utskottet konstaterar att det vore värdefullt att EU upprättar ett
informationskontor i Taipei, vilket Sverige bör medverka till.
Därmed tillstyrker uskottet motion U632 (fp) yrkande 9.
dels att utskottets hemställan under moment 46 bort ha följande lydelse:
46. beträffande informationskontor för EU i Taipei
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:U632 yrkande 9 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
14. Främjande av fredsprocessen i Mellanöstern (mom. 68)
Ingrid Näslund (kd) anser:
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 86 börjar med ?Med detta
anser? och på s. 86 slutar med ?U608 (m) besvarade? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser inte att sanktioner skulle föra fredsprocessen i Mellanöstern
framåt. Det skulle i stället ge dödsstöten åt den tynande processen.
Med detta avstyrker utskottet motion U622 (v) yrkande 2 samt anser motionerna
U608 (m) och U622 (v) yrkande 1 besvarade.
dels att utskottets hemställan under moment 68 bort ha följande lydelse:
68. beträffande främjande av fredsprocessen i Mellanöstern
att riksdagen med avslag på motion 1997/98:U622 yrkande 2 anser motionerna
1997/98:U608 och 1997/98:U622 yrkande 1 besvarade med vad utskottet
anfört,
Särskilda yttranden
1. Människors rätt till vatten (mom. 7)
Bodil Francke Ohlsson (mp) anför:
I sitt svar på motionen tar utskottet upp rätten till mat för dagen enligt FN-
konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, men nämner inte
motionens syn på vatten som vårt viktigaste livsmedel. Därför är det
alarmerande att privata företag med hjälp av fördelaktiga lån från Världsbanken
tar över vattenförsörjningen i flera länder i Afrika, Asien och Sydamerika. I
Sverige kan hushåll som eventuellt har dåligt vatten från egen brunn i de
flesta livsmedelsaffärer köpa källvatten från Sverige, Frankrike m.fl. länder.
Vi har råd, men tredje världens fattiga har förmodligen knappast råd att betala
någon högre kostnad för det livsnödvändiga vattnet.
Det är oerhört viktigt att bevaka att vattnets väg från källan till köket
inte hamnar i privata händer och monopoliseras.
2. Svensk efterlevnad av de mänskliga rättigheterna (mom. 11)
Eva Zetterberg (v), Bodil Francke Ohlsson (mp) och Ingrid Näslund (kd) anför:
Enligt regeringens skrivelse Mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik
gäller de mänskliga rättigheterna individer och det är regeringarnas ansvar att
individens rättigheter respekteras. ?Varje rättighet för individen innebär
således en skyldighet för statsmakten.? Detta gäller naturligtvis också den
svenska regeringens agerande i vårt eget land.
I samband med att flyktingkonventionen tas upp, förs ett resonemang om de
mänskliga rättigheterna och den svenska migrationspolitiken. ?Att värna om
möjligheten för flyende människor att söka fristad i Sverige är en viktig del i
arbetet för de mänskliga rättigheterna.? Kristdemokraterna menar att bristerna
ligger inte bara i den främlingsfientlighet som kan möta flyktingar även i
Sverige utan också i det faktum att en del asylsökande, vilkas mänskliga
rättigheter utsatts för grova kränkningar i det land de flytt från, inte heller
får skydd i vårt land.
Enligt vår mening måste man med denna utgångspunkt kunna ta upp en diskussion
om en regering vidtagit tillräckliga åtgärder för att förverkliga en flyktings
rättigheter i det enskilda fallet. Regeringen måste i sista hand kunna ställas
till ansvar. Kristdemokraterna anser att regeringen måste ta ett större ansvar
för att den enskilde flyktingens rättigheter respekteras i praktisk handling.
3. MR-bistånd till enskilda organisationer (mom. 12)
Karl-Göran Biörsmark (fp), Eva Zetterberg (v) och Bodil Francke Ohlsson (mp)
anför:
Med tanke på bristen på respekt för mänskliga rättigheter i Kina och Östtimor
bör Sverige fokusera sitt bistånd direkt till demokrati-, människorätts- och
kyrkliga organisationer i länder där kränkningar förekommer. De är viktigt att
de organisationerna, som ofta utsätts för trakasserier och där medlemmarna
förföljs på olika sätt, får starkt stöd. Internationell uppmärksamhet är ofta
ett skydd både för ideella opolitiska organisationer och för den politiska
oppositionen.
4. Publicering av ambassadrapporter om mänskliga rättigheter (mom. 13)
Inger Koch, Bertil Persson, Lars Hjertén, Gustaf von Essen (alla m), Karl-Göran
Biörsmark (fp) och Ingrid Näslund (kd) anför:
Vi vill erinra om vad utskottet uttalade med anledning av liknande yrkanden i
betänkande 1997/98:UU2. Där hänvisades till flera tidigare uttalanden om
önskvärdheten av en sådan redovisning samt anfördes att utskottet tydligt
framhållit att det förutsatte att det skulle komma att ges en samlad bild av
läget beträffande respekten för de mänskliga rättigheterna och demokrati i
mottagarländerna. Utskottet konstaterade vidare i betänkandet att någon sådan
redovisning inte lämnades i samband med budgetpropositionen för 1998. Samtidigt
noterades att regeringen utfäst sig att fortsättningsvis lämna den efterfrågade
redogörelsen i samband med budgetpropositionen.
Vetskapen om att den svenska riksdagen noggrant följer och värderar
utvecklingen av mänskliga rättigheter och demokrati skulle vara en viktig
signal till mottagarländerna. Därför bör regeringen presentera en årlig rapport
i samband med budgetförslaget om situationen och utvecklingen när det gäller
mänskliga rättigheter och demokrati i mottagarländerna för svenskt bistånd.
5. Krigsmaterielexport (mom. 15)
Eva Zetterberg (v) och Bodil Francke Ohlsson (mp) anför:
Krigsmaterielexport utgör ett mycket negativt inslag i svensk utrikespolitik.
Det minskar trovärdigheten i det svenska agerandet för mänskliga rättigheter
inom ramen för utrikespolitik. Ett tydligare exempel på detta problem uppstår
när Sverige går in i en offensiv försäljning av JAS-plan till Chile.
Chile befinner sig i en demokratiseringsprocess. Denna är dock mycket
bräcklig. Militären har fortfarande en stark ställning i landet, och nyligen
insattes den förre diktatorn Augusto Pinochet som senator i det chilenska
parlamentet utan att denne på något sätt var vald till posten. Chiles demokrati
utvecklas ännu så länge på den tidigare dikaturens villkor. I ett sådant läge
skall inte möjligheterna till en god affär överskugga eller dölja de stora
demokratiska brister som landet fortfarande lider av - i all synnerhet som
dessa brister riskerar att stärka den kraft som krossade tidigare demokratiska
förhållanden - dvs. militären.
Även i ett annat avseende är exporten av JAS till Chile olämplig. Chile
ligger långt bort från Sverige. Latinamerika är inte fritt från mellanstatliga
spänningar och konflikter även om det är inbördeskrigen och militärkupperna som
fått den största uppmärksamheten. Det framgick inte minst av kriget mellan Peru
och Ecuador för ett år sedan. Maktbalansen mellan de latinamerikanska länderna
har dock i stort sett präglats av en viss stabilitet.
JAS är en högteknologisk produkt överlägsen mycket annat som finns på detta
område i Latinamerika. Den stat som anskaffar JAS kommer därför att allvarligt
påverka maktbalansen i Latinamerika på ett negativt sätt.
6. MAI-förhandlingarna (mom. 24)
Karl-Göran Biörsmark (fp), Eva Zetterberg (v) och Ingrid Näslund (kd) anför:
Förhandlingarna kring MAI - multilateralt avtal om investeringar - skall ligga
nere i sex månader. I den utformning avtalet i dag har, försvagar det snarare
än stärker utvecklingsländernas möjligheter till utveckling. Ett genomförande
av MAI i vissa områden skulle kunna leda till att ett bräckligt inhemskt
näringsliv eller inhemsk bräcklig marknad slås ut av ekonomiskt starka
investerare utifrån. Flera kritiker befarar att tillämpandet av MAI i nuvarande
form i vissa ogynnsamma fall t.o.m. skulle kunna medföra akuta
livsmedelskriser. Det investeringsavtal som man för en tid sedan förhandlade om
var inriktat på att i första hand stödja investeraren. Det är ingen tvekan om
att investeraren genom avtalet fick ett starkare skydd än mottagarlandet och
dess arbetstagare, som i sin tur verkligen behöver ett gott skydd när landet
lämnas öppet för storföretag och internationella investerare. En rad
principfrågor och problem när det gäller ett avtal av MAI:s typ måste lösas på
demokratisk väg och efter en bred och fördjupad diskussion mellan de inblandade
parterna innan det är klart. Avtalet bör inte undertecknas förrän grundliga
konsekvensanalyser gjorts.
7. MAI-förhandlingarna (mom. 24)
Bodil Francke Ohlsson (mp) anför:
Miljöpartiet kräver som minimiåtgärd att regeringen lämnar en skrivelse om MAI-
avtalet på riksdagens bord och att avtalets sociala- och miljökonsekvenser
undersöks av en från regeringen fristående utredningsgrupp och att resultaten
redovisas innan beslut tas i riksdagen. I ett interpellationssvar den 20
februari i år betonar svarande statsråd att avtalet, innan det överlämnas till
riksdagen, nu skall utvärderas av någon som är fristående från
Regeringskansliet, alltså en bestämd person, i stället för motionens krav på en
fristående utredningsgrupp. Därutöver kommer redan innan förhandlingarna
slutförts oberoende konsekvensanalyser att göras, uppgavs det i
interpellationssvaret. Analyserna är tyvärr inte preciserade, i motionen
däremot krävs miljöanalyser och sociala analyser.
Enligt ursprungsplanen skulle OECD-länderna, dvs. investerarna, först anta
avtalet, därefter de utvecklingsländer där investeringarna skulle ske. Avtalet
gynnade och skyddade utländska investeringar på ett odemokratiskt sätt,
speciellt genom att det skedde på bekostnad av de investerade ländernas råvaror
och naturtillgångar och genom att utvecklingsländerna inte hade stora
möjligheter att få sina intressen skyddade och tillgodosedda.
565 NGO:s i 68 länder krävde att avtalet skulle stoppas. Vid OECD:s
ministermöte i slutet av april i år beslöts att man skulle göra en paus på sex
månader i förhandlingarna, som alltså inte slutförts. I hur hög grad innehållet
förändrats på det sätt som den starka kritiken mot avtalet kräver, så att
utvecklingsländerna inte utestängs från möjligheterna att skydda och tillvarata
sina intressen utan kan påverka utformningen av det avtal som så ingriper i
ländernas både kortsiktiga och långsiktiga ekonomi, återstår att se.
Det är emellertid viktigt att också OECD-länderna aktivt agerar för att
påverka innehållet i avtalet, så att små och fattiga länder inte utnyttjas och
deras utsatta situation förvärras.
8. Asylsökande från USA (mom. 33)
Eva Zetterberg (v) och Bodil Francke Ohlsson (mp) anför:
USA är till sitt styrelseskick en demokrati. Begreppet är enligt vårt sätt att
se inget statiskt tillstånd som inte behöver återbekräftas i enskilda
processer. Detta innebär att även demokratiska stater kan ha bristande
rättssäkerhet i vissa avseenden i mer eller mindre stor utsträckning. När det
gäller USA vill vi framhålla att flera internationella organ pekat på att bl.a.
etnisk diskriminering är ett problem av inte oväsentlig betydelse inom det
amerikanska rättssystemet. Andra problem är en i vissa fall populistisk
propaganda för dödsstraffet liksom omfattande, dokumenterade problem med
kränkning av barns och kvinnors rättigheter och integritet i mötet med
rättssystemet. Ingen stat i världen är perfekt, inte heller USA. Med tanke på
USA:s internationellt sett ledande ställning är det viktigt att kritiken mot
interna förhållanden i USA inte tystnar och att landet hamnar i en ?skyddad
zon? för omvärldens eventuella kritik. Vi instämmer i vad utskottet anför om
att USA:s lagstiftning förespråkar en likvärdig, rättssäker behandling av alla
medborgare och att myndigheterna vidtagit olika åtgärder för att komma till
rätta med de övergrepp som inrapporterats. Emellertid finns det en omfattande
diskriminering och rättslöshet som inte åtgärdas på det sätt som borde ske. Vi
anser det därför vara befogat att utskottet riktar kritik mot USA i denna fråga
samt att utskottet fastslår att det inte är korrekt att automatiskt utgå ifrån
att ingen flykting från USA kan ha ett skyddsbehov. Detta år har
Invandrarverket och Utlänningsnämnden prövat en ansökan om politisk asyl från
en amerikansk medborgare. Denne ansökte om asyl efter att ha utsatts för
misshandel och trakasserier i sitt hemland som en följd av sitt engagemang i en
medborgarrättsrörelse mot polisvåld. Miljöpartiet menar att även medborgare
från USA borde få en individuell prövning som behandlar de skäl som den
asylsökande åberopar och inte helt summariskt på en dogm som riksdagen och
regeringen fastslagit i fråga om att USA är en rättsstat och en demokrati och
att ingen människa därifrån per definition kan tänkas ha ett skyddsbehov från
påstådda övergrepp.
9. Mänskliga rättigheter i Iran (mom. 57)
Karl-Göran Biörsmark (fp), Eva Zetterberg (v), Bodil Francke Ohlsson (mp) och
Ingrid Näslund (kd) anför:
Vi anser att situationen i Iran fortfarande är mycket instabil. President
Khatemi har förvisso anslagit en annan ton som visserligen starkt påverkat det
politiska klimatet i landet i positiv riktning mot större yttrandefrihet och
ökad tryckfrihet.
Den religiösa makten i form av Rådet för systemets bästa är dock fortfarande
överordnad stats- och presidentmakten. Det är likaså ledaren för Rådet för
systemets bästa ayatolla Khamenei som är landets överbefälhavare. Han har
naturligtvis även stort inflytande inom Hisbollah-grupperna och andra
konservativa väpnade grupper.
Att maktkampen är hård mellan konservativa och mer liberalt sinnade grupper i
dagens Iran framgick bl.a. i samband med att borgmästaren i Teheran för en tid
sedan på grumliga grunder anklagades för korruption och fängslades.
Inrikesministern i Khatemis regering avsåg därvid att besöka borgmästaren i
fängelset, men förbjöds att göra detta av Khamenei och hans anhängare.
Borgmästaren frigavs dock efter demonstrationer och komplicerade politiska
stridigheter.
Likaså har chefredaktören för iranska UD:s tidning Iran News, Firozi, nyligen
på mycket oklara grunder dömts till döden för spioneri genom stening. Det
besynnerliga i denna dom är dock att man i Iran inte avrättar spioner genom
stening. Detta är ett straff som tillämpas i samband med äktenskapsbrott.
Vissa uppgifter gör emellertid gällande att det faktiskt handlar om en
anklagelse för äktenskapsbrott och inte spioneri.
Det mest upprörande är dock den rättslöshet som till följd av den
fundamentalistiska regimen drabbat kvinnorna. På ytterligt lösa grunder och
illa grundade vittnesmål kan kvinnor i summariska processer dömas för
äktenskapsbrott, för vilket straffet är döden genom stening. Många iranska
kvinnor, som riskerar en anklagelse för äktenskapsbrott med åtföljande
dödsstraff genom stening, lever i dag i Sverige med ett utvisningsbeslut fattat
av Utlänningsnämnden hängande över sig.
Dessa exempel är endast ett axplock när det gäller situationen i Iran som
fortfarande kännetecknas av instabilitet, maktkamp, rättslöshet, korruption och
godtycke.
Det politiska klimatet i Iran har förändrats i och med presidentskiftet, men
samtidigt har antalet avrättningar ökat - med andra ord har respekten för den
mest grundläggande av de mänskliga rättigheterna inte på något sätt konkret
förbättrats, snarare tvärtom. Ingen skall leva i den föreställningen att
respekten för den mest grundläggande mänskliga rättigheten - rätten till liv -
förbättrats i Iran till följd av skiftet på presidentposten.
Vi vill understryka att det finns anledning för regeringen att för vårt lands
olika myndigheter göra klart att det instabila politiska läget och ökande
antalet avrättningar betyder att Iran fortfarande är en riskfylld plats för
politiskt oppositionella, religiöst oliktänkande och kvinnor som flytt undan en
anklagelse för äktenskapsbrott, varför avvisningar av människor som flytt från
Iran av politiska och religiösa skäl torde upphöra.
Det är uppenbart att svenska myndigheter inte har tillräcklig kunskap om
situationen i Iran, vilket bl.a. framgår av att kvinnor som riskar dödsstraff
för äktenskapsbrott fortfarande lever i Sverige under hot om avvisning. Det
framgår också av ett annat i dagarna aktuellt fall, där Utlänningsnämnden
fattat beslut om att avvisa en flykting tillhörande den förbjudna
vänsterorganisationen Iranska Folkets Fadajan (majoritet) - i fallet Masoud
Khalili Motlagh.
Utrikesutskottets offentliga utfrågning om mänskliga rättigheter i interna
konflikter -
det civila samhällets roll, den 19 mars 1998
Panel:
Ove Bring, professor i internationell rätt vid Stockholms universitet.
Christina Doctare, läkare och Sveriges representant i Europarådets kommitté mot
tortyr.
Anita Klum, generalsekreterare i Frivilligorganisationernas fond för Mänskliga
Rättigheter (MR-fonden).
Anders Möllander, ambassadör, Utrikesdepartementet.
Peter Wallensteen, professor i freds- och konfliktforskning vid Uppsala
universitet.
Jan Öberg, freds- och konfliktforskare och chef för Transnationella stiftelsen
för Freds- och Framtidsforskning (TFF).
Närvarande ledamöter från utrikesutskottet:
Viola Furubjelke (s), ordförande
Göran Lennmarker (m)
Nils T Svensson (s)
Berndt Ekholm (s)
Inger Koch (m)
Urban Ahlin (s)
Helena Nilsson (c)
Carina Hägg (s)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Tone Tingsgård (s)
Eva Zetterberg (v)
Agneta Brendt (s)
Lars Hjertén (m)
Bodil Francke Ohlsson (mp)
Ingrid Näslund (kd)
Magnus Johansson (s)
Ordföranden: Jag vill hälsa er alla hjärtligt välkomna till utrikesutskottets
utfrågning på temat mänskliga rättigheter i interna konflikter - det civila
samhällets roll.
Bakom en så lång titel döljer sig naturligtvis någonting helt annat. Vi ser
här de enormt stora utmaningar som mänskligheten har att hantera inför det nya
seklet. Först och främst handlar det om att förhindra att väpnade konflikter
bryter ut, och om så sker att snabbt få ett slut på våldsamheterna. Vidare
handlar det om att skapa förutsättningar för en hållbar fred och försoning
mellan stridande parter. Slutligen handlar det om att lära av begångna misstag.
Men det är minst lika viktigt att lära av de skeenden som faktiskt har lett
till att konflikter har stoppats i sin linda. Jag har märkt att väldigt ofta
när man talar om att man måste lära av historien handlar det om att inte
upprepa misstag. Men naturligtvis är det minst lika viktigt att se när
någonting har gått väl, att analysera och på djupet ta till vara de kunskaper
som gjorde att det faktiskt gick rätt den gången. Kabinettssekreterare Jan
Eliasson brukar ofta referera till en händelse i Zimbabwe när han var
undergeneralsekreterare i FN. Han lyckades att avvärja en torrkatastrof i
Bulawayodammen.
Det blev inga stora rubriker, men ett sådant skeende, som annars skulle ha
lett instabilitet och stora flyktingströmmar, borde naturligtvis analyseras
ordentligt. Det är verkligen lärdomar att ta till vara.
Likaså tänker jag på Albanien 1996-1997 där man lyckades att stävja en mycket
konfliktladdad och instabil situation. Irak nyligen är ett annat exempel.
Varför blev det inte krig i Irak? Vi bör ta till oss de kunskaper som ledde
till att vi kunde avvärja detta, i alla fall just nu.
FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, detta grundläggande
dokument för att främja mänskliga rättigheter, fyller 50 år i år. Det är en
alldeles fantastisk text. Om man läser den inser man att den inte skulle ha
kunnat skrivas i dag. Den är ren, klar, utan undantag och egentligen inte alls
en juridisk text. Det är en text som ordentligt klargör vilka rättigheter
människor har var helst de bor i världen, oberoende av vilken politik som
regeringar för eller vilka gränser som de har fötts inom.
Det var naturligtvis en stor beslutsamhet som ledde fram till den enighet som
FN:s medlemsländer visade prov på när man förhandlade fram och antog den
allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter. Det var en beslutsamhet som vi
kan luta oss mot än i dag. Vi måste alla hjälpa till att arbeta för att
mänskliga rättigheter genomförs bit för bit. Att markera 50-årsjubileet av den
allmänna förklaringen är en viktig anledning till att utskottet valt att
anordna dagens utfrågning.
FN-deklarationen om mänskliga rättigheter konkretiseras i de konventioner som
sedan följde. Jag tänker närmast på Bill of Human Rights som kom 1966. Där
stadgas medborgerliga och politiska rättigheter, och där fastläggs ekonomiska,
sociala och kulturella rättigheter. Ett stort antal andra konventioner har
sedan antagits och tillkommit. En internationell kontroll av dessa
konventioners efterlevnad har byggts upp.
Kommissionen för mänskliga rättigheter i Genève är en av flera
internationella forum där brott mot mänskliga rättigheter diskuteras. Den har
inlett sin sammankomst just den här veckan.
Rätten till arbete, rätten till ekonomisk utveckling, rätten att inte
diskrimineras och yttrandefrihet är exempel på områden som behandlas i den
allmänna deklarationen om mänskliga rättigheter.
Vi vet ju alla att brister i dessa avseenden kan bilda grogrund för interna
konflikter. Och det är alltmer viktigt att betrakta frågorna om mänskliga
rättigheter också i ett säkerhetspolitiskt perspektiv. Utrotande av fattigdom
och att tillse att länder respekterar förklaringens rättigheter är därför en
angelägenhet för oss alla som individer, som representanter för samhällsorgan
och som statsmedborgare. Alla medel, diplomati och påtryckningar av olika slag,
måste också prestigelöst och förutsättningslöst tillgripas av det
internationella samfundet för att förhindra att våld används som medel för att
lösa interna konflikter.
Även krigets lagar och den humanitära rätten vidareutvecklades efter andra
världskrigets slut då bl.a. de fyra Genèvekonventionerna antogs. Detta skedde
redan 1949, ett år efter det att den allmänna deklarationen hade antagits. En
nyskapelse var den fjärde konventionen som avsåg skydd av civilbefolkningen
under ockupation. Även här finns ett system för efterlevnad med bl.a. lagföring
för svåra överträdelser. Men till skillnad från situationen beträffande
mänskliga rättigheter finns det beträffande den humanitära rätten inte något
självklart internationellt forum där brott begångna i interna konflikter kan
diskuteras. Det är en brist som måste åtgärdas.
För att varaktig fred och försoning skall kunna uppnås måste ånyo arbetet med
att främja mänskliga rättigheter intensifieras. Försoning måste komma till
stånd mellan forna fiender. Det är intressant att följa och dra lärdomar av hur
sanningskommissionen i Sydafrika arbetar. Anders Ehnmark skrev en intressant
artikel i Moderna Tider. Han har en tankeväckande tes i inledningen som säger
att i Sydafrika söker man sanning utan rättvisa, i Europa söker vi rättvisa
utan sanning. Det tål att tänka på - olika system som möts, och kanske också
olika syn på vad man skall använda, hur man skall läka konflikter och använda
rättsväsendet.
En helhetssyn på mänskliga rättigheter i interna konflikter utgår ifrån vad
vi kallar det bredare säkerhetsbegreppet. Utskottet har redan tidigare, 1995,
haft en utfrågning i syfte att ringa in det nya säkerhetsbegreppet. Nu vill vi
anlägga ett MR-perspektiv på det bredare säkerhetsbegreppet och fördjupa våra
kunskaper på just det här området.
Det är vår förhoppning att de inbjudna experterna skall hjälpa oss i dag. Jag
vill rikta ett särskilt och mycket varmt välkommen till Ove Bring, professor i
internationell rätt vid Stockholms universitet, Christina Doctare, läkare och
Sveriges representant i Europarådets kommitté mot tortyr, Anita Klum,
generalsekreterare i Fonden för mänskliga rättigheter, Anders Möllander, chef
för UD:s södra Afrikagrupp, Peter Wallensteen, freds- och konfliktforskare vid
Uppsala universitet och Jan Öberg, freds- och konfliktforskare och chef för
Transnationella stiftelsen för freds- och framtidsforskning. Dessutom har vi
inbjudit Anders Mellbourn som är direktör för Utrikespolitiska institutet. Han
skall avslutningsvis på ett oväldigt och objektivt sätt sammanfatta våra
diskussioner här i dag.
Ni är alla hjärtligt välkomna till riksdagen.
De synpunkter och slutsatser som kommer fram under utfrågningen kommer att bli
värdefulla för utskottet när vi under våren bereder regeringens två skrivelser
om mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik och demokrati och mänskliga
rättigheter i Sveriges utvecklingssamarbete.
Vi har planerat att följa en plan som ser ut ungefär så här: Först vill vi
belysa folkrätt/humanitär rätt i interna konflikter, konflikteftervård, det
civila samhället före, under och efter konflikter och det vi har kallat lessons
learned, dvs. hur förbättra det internationella samfundets agerande.
Jag har för avsikt att låta ledamöterna styra så mycket som möjligt av den
här utfrågningen för att vi på så sätt skall få precis den kunskap som vi
saknar och efterfrågar. Jag skall därför inleda med att låta utrikesutskottets
ledamöter, efter korta presentationer där de ringar in sina frågeställningar,
ställa sina frågor. Därefter får vi svar samlat från panelen så att vi kan få
en helhetsbild. Det innebär att vi inleder med ungefär 40 minuter av
presentationer och frågor från utrikesutskottet. Därefter blir det ungefär lika
lång tid för svar från panelen. Sedan bryter vi för kaffe en kvart och inte en
minut mer, eftersom dessa minuter är dyrbara när vi har så värdefull kompetens
till vårt förfogande. Så fortsätter vi därefter ungefär en timme med diskussion
och fortsatta samtal och kommentarer kring det här.
Än en gång hjärtligt välkomna! Jag hoppas att vi får en livlig och fruktbar
diskussion.
Som jag nämnde skall vi börja med att släppa in ledamöterna.
Inger Koch: Tack, fru ordförande! Viola Furubjelke har ju redogjort för FN:s
huvudsakliga uppgift som är att främja och uppmuntra respekten för mänskliga
rättigheter. Rättigheterna i 1948 års allmänna förklaring är universella. Inom
FN-systemets ram har det antagits en rad konventioner som alla syftar till att
stärka de mänskliga rättigheterna inom alla områden. Kontroll- och
övervakningsmekanismer har knutits till de olika konventionerna. Rättigheterna
är alltså också en internationell angelägenhet. Vi har alltså rätt och
skyldighet att kritisera och fördöma ett land som grovt och systematiskt
kränker sina medborgares mänskliga rättigheter. Samtidigt kan vi konstatera att
de grövsta övergreppen och de svåraste kränkningarna sker i samband med interna
väpnade konflikter.
Mina frågor blir därför: Vilka möjligheter och rättigheter har världsamfundet
i dag att ingripa i interna konflikter utan att det aktuella landet kan hävda
att det är en inblandning i interna angelägenheter? Behöver det internationella
regelverket förstärkas i detta avseende? Om så är fallet, på vilket sätt eller
inom vilka områden?
Jag ställer frågorna närmast till Ove Bring, men kanske också till Peter
Wallensteen.
Ingrid Näslund: Fru ordförande! Jag kommer att vara mycket konkret. Under
senare år har vi sett ett oerhört grymt våld mot civilbefolkningen i interna
konflikter. I Rwanda 1994 var det fråga om ett folkmord av oanade proportioner.
Världen stod häpen både inför det snabba förloppet och det stora antal
människor som fick sätta livet till. Signalerna om vad som höll på att hända
hade varit mycket tydliga. Hatpropagandan var ingen hemlighet. Från höga FN-
tjänstemän hade vi hört vad som var på gång. Kunde man ha förhindrat
folkmordet? Var det FN:s skyldighet att ingripa tidigare?
I Zaire visade Kabila sin hänsynslöshet redan när han i början av sin
krigskarriär gick in på sjukhuset i Limera och mördade över 30 människor. Hade
det varit möjligt att stoppa Kabila redan i Kivu och förhoppningsvis förhindra
många människors lidande och död? Var de tusentals människor på flykt som
riskerade att svälta ihjäl - en hel del gjorde det ju också - ett skäl att
ingripa för att skydda dem och göra det möjligt för hjälparbetare att komma
fram i tid? Hade detta varit möjligt?
Jag låter er fördela frågorna själva. Vi vill att alla skall vara aktiva.
Agneta Brendt: Jag skulle vilja ställa en fråga angående de systematiska
våldtäkter som man ofta använder som ett vapen i krig. Bl.a. talar man ju inte
om våldtäkt utan om sexuella övergrepp. Jag vill gärna ha en kommentar till
detta av panelen.
Det skapar ju ofta skam och skuld hos framför allt kvinnorna som drabbas av
detta. Vad jag vet har ingen hittills blivit dömd för dessa brott, framför allt
eftersom man inte har fått fram några vittnen. Vad skulle man kunna göra för
att stärka dessa kvinnor så att de vågar träda fram och vittna när lugnet har
lägrat sig igen för att männen som har begått brotten och de som även är
ansvariga skall kunna ställas till ansvar och dömas?
Urban Ahlin: Min fråga kretsar kring sanktioner och sanktionsinstrumentet. Man
kan väl kortfattat säga att sanktioner har tre syften. Det första är att
världssamfundet skall kunna visa omvärlden att man engagerar sig. Man
signalerar och säger: Titta, vi reagerar! Det andra skälet är naturligtvis att
man vill straffa det land som begår dumheter. Det tredje skälet är väl att
också ge en signal om att skärper man sig inte, kan det komma ännu värre tag
framöver.
I dag kan vi tydligt se att sanktionsinstrumentet är oerhört trubbigt. Vi kan
ta Irak som ett exempel. Där kan vi se på TV-bilderna hur Iraks ledare
fortfarande är ganska feta och välmående samtidigt som vi ser småbarn dö på
grund av sanktionerna. Min fråga är då: Borde inte det globaliserade
informationstekniksamhälle som vi i dag lever i på ett bättre sätt precisera
sanktionerna för att de mer direkt skall träffa dem som det egentligen handlar
om, dvs. ländernas ledare? Är detta möjligt? Eller är sanktionsinstrumentet ett
döende instrument? Då är frågan naturligtvis: Har sanktionerna spelat ut sin
roll? Om inte, vad skall vi då göra för att de skall bli precisa och effektiva?
Om de har spelat ut sin roll, vad skall då komma i stället?
Bodil Francke Ohlsson: Jag skall ställa några frågor om konflikteftervård. Det
jag fick associationer till när jag hörde det ordet var omsorg, humanitära
insatser av olika slag, omhändertagande, att någon lyssnar, tar del av svåra
minnen och tröstar. Men den konflikteftervård som jag skall ta upp här i dag
handlar om utredning av brott, antingen det resulterar i amnesti eller i
straff.
Man kan säga att det finns två olika motpoler när det gäller utredning av
brott. Det ena exemplet är sanningskommissionen i Afrika. Det andra är en
vanlig domstol. I det ena fallet gäller det alltså att få fram sanningen och ge
amnesti och i det andra fallet att slå fast brottet och skulden och straffa den
som har begått brottet.
Om man under utredningen i en sanningskommission eller i en vanlig domstol
plockar fram den onda gärningen och offret i strålkastarljuset, får man alltså
fram den enskilda människan och den enskilda brottslingen. Då är kränkningen
inte längre en diffus kollektiv gärning som gärningsmannen kan gömma sig bakom
och slippa ett eget ansvar för, utan det är ett enskilt brott med en ansvarig.
Man pekar alltså ut en enskild förbrytare.
Då skulle jag vilja ställa några frågor till Anders Möllander. Är det så att
man inte kan åtalas för ett brott om man frivilligt har ställt upp i den
sydafrikanska sanningskommissionen? Får man inget straff alls? Kan man åtalas
efteråt när ett brott ligger i dagen, som det ju gör i sanningskommissionen?
Får man fram sanningen bättre i en sanningskommission än i en vanlig domstol?
Vad beror det på? Beror det på avsaknaden av straff eller finns det andra skäl?
Känner den drabbade att rättvisa har skipats i en sanningskommission eller
känner man det bättre i en vanlig domstol med straff?
Tone Tingsgård: Jag skall spinna vidare på detta med konflikteftervård. Det
finns en lång rad institutioner som hanterar frågor kring mänskliga rättigheter
och brott mot dem. Det finns en lång rad s.k. instrument, dvs. deklarationer,
avtal, konventioner osv. Nu arbetas det på att få till stånd en internationell
brottmålsdomstol. Erfarenheterna från domstolen för mänskliga rättigheter i
Strasbourg pekar på att det är långa väntetider och en omfattande hantering.
Hur skall denna internationella brottmålsdomstol, om den kommer till stånd,
fylla sin plats i konflikteftervården? Den är min ena fråga.
Den andra frågan anknyter också litet grand till det som Bodil Francke
Ohlsson var inne på. Vi får kanske olika associationer när vi talar om
eftervård. Själv tänker jag litet grand på detta med återuppbyggnad av
samhällen, mat, vägar, hus osv. Men jag tror att en del som många upplever som
litet försummad är just den som är mer inriktad på att människor skall få en
chans att återupprätta sin självkänsla och sitt självförtroende. Vad är det som
sätter gränserna där? Är det brist på resurser, felprioriteringar eller helt
enkelt att det är en fråga som väldigt mycket berör staters suveränitet? Det är
min andra fråga.
Nils T Svensson: Jag tänkte fråga om ett grannland till Sydafrika och det är
närmast Anders Möllander jag vänder mig till. Bodil Francke Ohlsson tog upp
sanningskommissionen i Sydafrika. Vi har haft en djup konflikt i Moçambique.
Det vore intressant att få en kommentar kring hur man löser denna fråga i
Moçambique. Man hör inte så mycket om det, men eftersom det är ett land som
mottar ett stort bistånd från Sverige kunde det vara intressant att få en
kommentar från Anders Möllander om hur han ser på frågan i just Moçambique.
Den andra frågan jag har är närmast riktad till Ove Bring. Christina Doctare
har skrivit en notis i Svenska Dagbladet i dag där hon gör ett våldsamt utfall
mot det avtal som Sverige har tecknat med Serbien om återvändande. Nu vet vi
vad hon tycker i den frågan, men jag vill fråga Ove Bring som folkrättsexpert
om det här avtalet strider mot folkrätten eller inte.
Karl-Göran Biörsmark: Vi är flera i den här gruppen som vill komma in på det
civila samhällets roll före, under och efter konflikter. Vi har delat upp det
så att Berndt Ekholm skall tala om kyrkans roll, Lars Hjertén om Liv och Freds
verksamhet, Carina Hägg om medierna och själv skall jag komma in på de enskilda
organisationernas roll i det här sammanhanget.
Jag har två spörsmål som jag har stött på i olika sammanhang under olika
resor och vid olika sammanträffanden. Det ena rör just uppbyggnaden av enskilda
organisationer. När vi tänker på NGO:er ser vi en svensk folkrörelse som växer
fram underifrån. När man kommer ut i världen ser man ofta att en NGO kan bestå
av bara några personer, upp till 5-6 stycken. Den fråga jag ställer mig då är:
Hur pass förankrade är de NGO:er ute i världen som har den strukturen? Med
vilken rätt talar de för grupper i samhället? Jag är övertygad om att de har
kontakt med dessa, men har de den demokratiska förankring som vi är vana vid
att se? Är detta något problem i sammanhanget? Frågan om NGO:er rör sig ju över
hela fältet, så jag vet inte om jag skall rikta frågan till någon speciell. Den
som känner sig manad kan svara.
Den andra frågan rör NGO:ers ställning. Jag har ett papper här som Pär
Granstedt har skrivit för Svenska FN-förbundet om early warning. Han tar där
upp NGO:ers ställning som informell och formell status. Han menar att NGO:er
har en roll att spela för att samla folk runt ett bord. De talar friare och har
friare kontakter. Det är bra för att få människor att samlas runt ett
förhandlingsbord. Samtidigt måste det bli något slags formell status på det
hela för att det skall ha bäring i fortsättningen. Är detta ett problem för
enskilda organisationer? När agerar de i sin kapacitet av självständig
organisation och när glider de in i en mer formell kapacitet?
Berndt Ekholm: Jag vill fråga något allmänt om kyrkans roll i konflikter. Att
kyrkan har en roll är alldeles uppenbart. Det räcker med att nämna sådana
länder som Polen, Östtyskland, Östtimor, El Salvador, Amazonas i Brasilien och
en mängd afrikanska länder. Det är kanske inte så konstigt eftersom kyrkan
känner människors livsmönster och samlevnadsproblem - alltså det mänskliga
beteendet - genom sitt sociala arbete men kanske i ännu högre grad genom den
själavård som man utför, t.ex. bikten i den katolska kyrkan.
Jag undrar om man inte borde använda kyrkor och religiösa grupper mera aktivt
vid konfliktlösningar, särskilt som de också ibland medverkar till att skapa
konflikter. Jag tänker då på områden som är väldigt aktuella nu, där religiösa
grupper medverkat till att skapa konflikter och också borde medverka till att
lösa dem, såsom Mellanöstern, Nordirland och Balkan.
Det är klart att kyrkan har ett problem i den meningen att det inte är så
lätt att lämna ut viss information. Det kan vara svårt att kritisera öppet om
man skall verka i ett land, särskilt om man är en kyrka som kommer utifrån. Det
kan vara svårt att hitta de rätta kanalerna. Men jag tycker att det känns som
ett angeläget område.
Jag undrar: Vilka problem ser ni med kyrkans medverkan vid konfliktlösningar?
Hur skulle man kunna underlätta för kyrkan att spela en än mer aktiv roll,
eftersom det är det organ som känner samhällets problem allra bäst?
Sedan har jag en liten följdfråga av speciell karaktär. Detta med kyrkofrid,
att man kan söka skydd i kyrkorummet, vilken ställning har det i nationell och
internationell rätt?
Lars Hjertén: Min fråga berör delvis samma område. Jag vill inleda med ett
allmänt konstaterande. När utskottet var i Sydafrika träffade vi
sanningskommissionen under Desmond Tutus ledning. Såvitt jag kan förstå är
denna kommission en statlig utredning, inte jämförbar med de utredningar som vi
har i Sverige men ändå. Vårt möte inleddes med en andaktsstund och en bön. Det
förvånar ju en sekulariserad svensk ganska mycket. Jag är själv med i
Bibelkommissionen, en statlig svensk utredning. Jag har varit med i 13 år, och
ändå har det inte förekommit någon bön där. Som svenskar är vi kanske litet
blockerade inför kyrkans arbete. Vi skiljer väldigt mycket på det sekulära
samhället och det religiösa samhället.
Jag har inför den här morgonen funderat litet grand på Liv och Fredsarbetet,
och jag har läst Liv och Freds utredning om arbetet på Afrikas Horn 1993-1996.
Där har man engagerat sig intensivt i att få med det civila samhället, inte
minst kvinnoorganisationer som tidigare har spelat en väldigt underordnad roll.
Man har fått kvinnor att organisera sig, man har fått med kyrkliga ledare och
en hel del äldre personer som har ett stort inflytande i det samhället.
Att Sida stödde projektet, sägs det i utvärderingen, berodde på att man hade
en så stor bredd i verksamheten, vilket man tidigare saknade. Liv och Freds
utvärdering är gjord av doktor Wolfgang Heinrich. Han menar att man också
lyckades påverka Förenta nationerna för att få med representanter från det
civila samhället som man annars inte hade fått med. Det hade annars blivit bara
?höjdare?, men nu fick man med rätt mycket folk som arbetade aktivt inom det
somaliska samhället på en, som det ansågs, låg nivå. Dessa personer spelade nu
en mycket aktiv roll. I utvärderingen sägs att alla är överens om att man skall
ha en så stor bredd som möjligt. Samordning och samarbete är de ord som oftast
används i utvärderingen.
Min fråga gäller följande. I utvärderingen står det att alla är överens om
detta med samordning. Problemet är vem som skall samordna. Risken är att en som
är med i själva konflikten blir samordnare. Den personen eller den
organisationen förlorar då i trovärdighet. Kan kyrkorna vara de som samordnar
en sådan här verksamhet? De är ju inte inblandade i konflikten - det får
förstås inte röra sig om konflikter där kyrkorna och de kristna
organisationerna är inblandade. Är kyrkorna lämpliga att samordna en sådan
verksamhet?
Carina Hägg: Människa, makt, medier. Är medierna aktörer bland många andra med
makt, snarare än att vara rapportörer. Medier, en beteckning som omfattar såväl
en fri som censurerad, ekonomiskt oberoende som beroende, okunnig som kunnig
samt ibland även bekväm och osjälvständig journalistik. Förutsättningar som
påverkar materielet och ytterst hur vi, mottagarna, kan orientera oss i
samhället.
Den 18 mars 1998 ser jag TT:s rubrik: Hinduregeringen satsar på kärnvapen.
Vidare i texten kan vi läsa om hur den nya hindunationalistiska regeringen
skall satsa på kärnvapen enligt den offentliggjorda regeringsplanen. Med
mediernas hjälp kan vi som är intresserade av nedrustning i stället för
kärnvapen och upprustning agera. Vi kan tillsammans med indier ta upp frågan
och ställa krav direkt till makten eller välja att avstå. Men vi har
möjligheter därför att vi har kunskapen.
Den 18 mars 1998 läste jag ett annat TT-meddelande med rubriken Annan och FN
hade kunnat rädda hundratusentals i Rwanda. Här handlar det inte om ett direkt
förebyggande arbete, även om debatten är väsentlig för framtida agerande. Men
detta hände som vi alla vet 1994. Jag läste vidare. Redan i januari fick chefen
för de omkring 300 FN-soldaterna i Rwanda veta att en jättemassaker var att
vänta. De överordnade informerades och FN informerades, men den politiska
viljan att förebygga konflikten saknades, och mellan 550 000 och 800 000
människor kom att dödas. Vad kunde medierna har gjort för att förhindra detta?
En för omvärlden okänd hotande såväl som en pågående konflikt, finns den? I
Rwandafallet kunde medierna även gjort varningsropen tillgängliga för fler,
ställt frågan om vems politiska vilja som saknades och varför. Men vi vet också
att medierna - i det här fallet radion - spelade en både aktiv och negativ roll
för utvecklingen i Rwanda.
För att kunna efterleva de mänskliga rättigheterna tror jag att det krävs mer
än en spontan efterlevnad. Det måste finnas ett stabilt skyddsnät av juridiska
mekanismer som även omfattar fria medier. Kan medierna över huvud taget växa om
den lagstiftande makten, den exekutiva makten och den dömande makten inte är
oberoende av varandra? Och om det av någon anledning inte anses möjligt att
stoppa krav på inskränkningar i mediefriheten, är det då inte allra bäst att
införa en tidsbegränsad tillfällig inskränkning av medierna, när vi vet att
medierna, som i Rwanda, kan bidra till att förvärra en konfliktsitua-tion?
Men med en överbalans åt andra hållet där medierna av välvilja eller kanske
för att man inte tror att folk kan hantera sanningen: Kan inte detta göra att
ett problem som finns i samhället kan gro och växa i det fördolda till en
ohanterlig nivå?
Jag vill avsluta med en sista fråga. Den handlar om att jag tror att vi
underskattar hur budskapen förpackas och förmedlas. Medierna måste ju vara
trovärdiga, det vet vi ju. Men missar vi att ta hänsyn till den kulturella
miljön? Den måste vara igenkännbar. Rösten måste bära. Det måste finnas ett
språkbruk som läsarna eller lyssnarna känner igen. Man måste kunna identifiera
sig med bilden. Ett viktigt budskap når inte ut om man inte tänker på
förpackningen.
Helena Nilsson: Då går vi över till området lessons learned. Jag vill beröra
tidsperspektivet och jag kan då tangera konflikteftervård och lessons learned.
För en dryg månad sedan var jag tillsammans med representanter från de övriga
riksdagspartierna på en hearing i judiska församlingen i Stockholm. Bland många
frågor som berördes var också vittnesmål från publiken som sade att det var så
befriande med statsminister Göran Perssons initiativ att sända ut en bok om
Förintelsen. Äntligen kände de överlevande från olika koncentrationsläger en
upprättelse för det som de hade gått igenom.
Jag har fastnat för ett litet avsnitt i Christina Doctares artikel i
Läkartidningen som jag gärna vill citera, för det är ett mycket vackert språk
och mycket fin metafor:
Men egentligen kan inte sanningen begravas. Den kan bara tystas ned för en tid,
förnekas en generation eller två. Men till slut tränger den fram precis som
vattnet alltid till slut tränger fram, om inte annat så fuktfläckar och mögel.
Om man försöker att stänga inne vatten ruttnar det, och lukten märks på så vis.
Tänk, om sanningen fick komma fram som vattnet ur ett friskt källflöde och att
de drabbade människorna som förnekat sanningen om sina liv finge dricka sig
otörstiga och vederkvickas av sanningens friska källvatten.
Min fråga blir då, och den har också tidigare berörts, skall man ha
sanningskommission eller krigstribunal? Christina Doctare är tveksam och rent
av kritiskt inställd till en krigstribunal. Jag har också en fråga till övriga
i panelen: Vad är det för historiska erfarenheter som man har av liknande
sanningskommissioner i förhållande till krigstribunaler? När det gäller de
offer som jag mötte i den judiska församlingen har det ju hållits en
Nürnbergrättegång, men det räckte uppenbarligen inte för dem.
Eva Zetterberg: Vi diskuterar nu vilka lärdomar som kan dras av konflikter som
har ägt rum, konflikter som har lösts och konflikter som inte har lösts. En
tydlig lärdom är ju att det sällan kommer till en intern väpnad konflikt utan
att varningar har utfärdats under resans gång.
Fru ordförande och flera här har nämnt vissa konkreta exempel där FN eller
andra instanser faktiskt har lyckats avvärja katastrofer, t.ex. i Albanien och
det krig som vi trodde var oundvikligt i Irak. Det finns också en rad andra
konflikter. Jag tänker då naturligtvis på Algeriet, på Colombia, ja, listan kan
göras lång, där konflikterna har varit kända länge och där uppenbarligen
världssamfundet inte har hittat rätt instrument eller kunnat agera.
I vår grupp diskuterade vi att vi skulle fokusera på ett konfliktområde som
verkligen är aktuellt i dag, nämligen Kosovo. Utifrån de negativa erfarenheter
som t.ex. Anders Möllander känner till väl från Stora Sjöarna, Burundi och
Rwanda och utifrån andra exempel där man uppenbarligen inte har ingripit i tid
är min fråga till panelen, och jag vill vända mig särskilt till Anita Klum: Vad
skulle de frivilliga organisationerna kunna göra mer i fallet Kosovo?
Min fråga till Anders Möllander blir: Vad har regeringen för möjligheter att
agera på olika områden? Min fråga till Ove Bring blir: Hur är det med
folkrätten?
Jag vill specificera detta med vad man mer skulle kunna göra. Det gäller inom
FN och säkerhetsrådet där Kosovo inte har föranlett något beslut eller resolut
handlande. EU har fattat vissa beslut, men är detta tillräckligt? Och vad
skulle EU kunna göra mer? Vad kan vi göra bilateralt? Vad kan Sverige som
nation göra i förhållande till Kosovo? Det icke-våldsarbete som man har utfört
för att försöka få en lösning till stånd har uppenbarligen misslyckats totalt.
Vilken är de frivilliga organisationernas roll?
Det som känns angeläget att peka på är: Saknas de legala, folkrättsliga
instrumenten för att ingripa? Räcker inte FN-stadgan? Täcker inte den
problemen? Eller rör det sig uteslutande om en brist på politisk vilja? Skulle
det underlätta om vetorätten i FN:s säkerhetsråd togs bort när det gäller att
komma till beslut och handling?
Göran Lennmarker: Jag vill fullfölja resonemanget om Kosovo, eftersom det har
en allmängiltig karaktär. Det finns en part som är intresserad av att lösa
konflikten på fredlig väg och i enlighet med folkrätten. Den parten har inte
vunnit framgång, och då undermineras den. Det gäller naturligtvis Rugovas
linje. Då är frågan: Hur skall det internationella samfundet backa upp en sådan
part på rätt sätt? Efter ett antal år utan att lyckas tappar nu den fredliga
parten sin interna trovärdighet och mera radikala grupperingar får ökat
spelutrymme.
Det sägs att Rugova reser runt i huvudstäderna, tas emot, blir bjuden på
middag och får uppmuntrande tillrop, men mer blir det inte. Då är min fråga
till panelen som sådan: Hur skall man göra när man skall stödja en sådan part
för att se till att man verkligen kommer någon vart, så att det inte slutar med
att den fredliga parten bara undergrävs och till sist förlorar allt inflytande?
Magnus Johansson: Jag vill gå från en framtida krutdurk till en lång rad
tidigare krutdurkar. Vi har sett många hemska konflikter under de senaste åren.
Det typiska för de flesta är att de har varit interna. Vi har sett Stora
Sjöarna i Afrika, Sri Lanka, Kashmir, Afghanistan, Balkan, Kosovo osv., men jag
vill ändå föra fokus tillbaka till Afrika och ställa en enkel fråga kring
Algeriet. Det är en av den senaste tidens konflikter som jag har upplevt som
den allra mest skrämmande, framför allt därför att ingen vet egentligen vem som
bär ansvaret för allt dödande och lemlästande som äger rum. Det är svårt att få
reda på omfattningen av det hela.
Det har också känts som om omvärlden har varit totalt förlamad. Man har inte
kunnat hitta de instrument som skulle behövas. Eftersom vår rubrik är som den
är skulle jag med händelseförloppet i Algeriet i backspegeln vilja be panelen
att ur ett enkelt perspektiv sätta sig in i en roll av en stadgekommitté på
världsnivå och fundera litet över: Vad i de internationella regelverken - FN-
stadgan osv. - skulle man kunna ändra och hur skulle detta kunna ändras för att
konflikter av typen Algeriet på ett bra sätt skulle kunna tacklas? Vad blir
resultatet? Det är en enkel fråga, men svaret är kanske inte det allra
enklaste.
Ordföranden: Nej, inga frågor här är lätta, och det är inte meningen heller. Vi
skall verkligen använda oss av den djupa kunskap som panelen har. Det har
ställts ett batteri av frågor. Några av frågorna är direkt riktade till
särskilda i panelen, men det har också ställts en del allmänna frågor.
I den mån det finns en direkt adressat till frågan, vänder jag mig först till
den personen. Sedan är det anturligtvis möjligt för andra att kommentera eller
göra tillägg. Först ut är Ove Bring och Peter Wallensteen som blev tillfrågade
om möjligheterna för FN i dag att ingripa i interna konflikter.
Ove Bring: Jag skall försöka svara flera av er samtidigt, eftersom vissa av
frågorna griper in i varandra. Det gäller Inger Kochs fråga, Eva Zetterbergs
fråga, Magnus Johanssons fråga och även vissa andra frågor. Rent allmänt
frågade Inger Koch: Hur fungerar det med ingripande när mänskliga rättigheter
inte fungerar? Vad kan man göra?
Det normala system som finns i de olika FN-konventionerna om mänskliga
rättigheter är ganska tandlöst. Det är baserat på suveränitet - det var Tone
Tingsgård som nämnde det begreppet. De olika staterna har inte medgivit något
sanktionsmaskineri eller ett ingripandemaskineri med tänder i. FN-
konventionerna är baserade på dokument, rapportering, utsända emissarier som
för samtal i de olika länderna, återrapportering till FN-kommissionen för
mänskliga rättigheter, en öppen debatt och som den yttersta sanktionen i
slutändan av denna debatt: en rapport som innefattar en skamlista där de länder
som har misskött sig blir uttryckligen nämnda. Därmed får de inkassera en
politisk kostnad för att de inte har respekterat mänskliga rättigheter. Det är
ungefär så långt som FN-systemet når i dag när det gäller konventionerna.
Då återstår frågan: Kan själva FN-stadgan utnyttjas för litet mer långtgående
agerande? Här har vi den kända artikel 2:7 i FN-stadgan som svarar både ja och
nej på den frågan. Den säger nej i den meningen att staterna har suveränitet.
FN skall inte ingripa i staters inre angelägenheter. Det är den första
huvudprincipen i artikel 2:7. Men sedan kommer det viktiga undantaget. Om
säkerhetsrådet finner att MR-situationen är så allvarlig att den utgör ett hot
mot internationell fred och säkerhet kan man ingripa mot en stat utan dess
samtycke genom ekonomiska sanktioner, genom andra politiska påtryckningar eller
t.o.m. genom någon form av humanitär intervention för att med väpnad makt gå in
och hjälpa människor på plats. Den möjligheten finns juridiskt sett, men den
kräver ju att säkerhetsrådet inte förlamas av att någon av de fem permanenta
medlemsstaterna utnyttjar sin vetorätt.
Och då är frågan: Vad skall man göra åt detta? Skall man försöka att föreslå
en ny reglering som avskaffar vetorätten? Det är lätt att föreslå, men svårt
att genomföra. De som har föreslagit det tänker gärna i termer av att man
utfasar vetorätten under ett visst antal år, utan att juridiskt tvinga några
stormakter att gå med på detta, men man vill få dem att sluta använda sig av
den för att till sist se vetorätten försvinna i fjärran.
Ingvar Carlsson lämnade tillsammans med Sonny Ramphal från Guyana 1995 fram
sin rapport om global governance. Carlssonkommissionen hade ett förslag just
beträffande artikel 2:7 och humanitära ingripanden. Tanken var att man skulle
revidera artikel 2:7 eller någon annan artikel i FN-stadgan, inte ta i själva
vetorätten annat än på det sätt som jag just beskrev, så att staterna skulle
avstå ytterligare en liten bit av sin suveränitet och gå med på humanitära
ingripanden. Man skulle inte enbart tala om nationers och staters säkerhet, man
skulle också introducera konceptet människors säkerhet, security of people. I
förlängningen skulle då ligga en ökad möjlighet för FN att intervenera för
humanitära syften och för MR-syften.
Carlssonkommissionen har ju inte varit särskilt lyckosam i praktiken, det
måste vi erkänna. Dessa förslag har upplevts som orealistiska efter ett tag.
Den nationella suveräniteten är i viss mening på frammarsch i FN-systemet igen
efter att den direkt i samband med kalla krigets slut hade varit på avfasning.
Situationen nu är inte helt lätt. Även diskussionerna om att förnya
sammansättningen av FN:s säkerhetsråd har gått i stå på något sätt. Också där
är det vetorätten som vållar problem.
Men om man inte på kort sikt kan få till stånd en ändring av FN-stadgan tror
jag att parlament som det här, medierna världen runt, vanliga människor,
NGO:er, det civila samhället och alla har ett ansvar för att sätta press på
politikerna. Politikerna är trots allt känsliga för kritik, i synnerhet om den
kritiken relateras till grundläggande humanitära värderingar och folkrättsliga
principer. Det är svårt, åtminstone för demokratiska stater, att negligera den
formen av press.
Detta räcker ändå inte. FN:s säkerhetsråd består av fem permanenta medlemmar,
och alla dessa fem är inte demokratiska stater där olika politiker lyssnar på
opinionerna i hemländerna.
Ändå är det så man måste göra. Man måste ju försöka. Jag stannar här så
länge. Detta var ett mer allmänt överblickande svar. Sedan får flera av dem som
har ställt frågor på det här området återkomma och precisera sig.
Ordföranden: Jag skulle bara för fullständighetens skull vilja att du
kommenterade hur FN:s regionala organ kan agera på något sätt som skiljer sig
från säkerhetsrådets agerande. Jag tänker då på OSSE. Man har ju lyckats att gå
in i - visserligen inte militärt, men ändå - i Tjetjenien, i Albanien, i
Vitryssland och på ställen där FN förmodligen inte skulle ha släppts in därför
att länderna hade hävdat suveräniteten. Konsensus minus ett som råder inom OSSE
tycks vara mer framgångsrikt. Det är kanske att definiera som en del i FN-
familjen när man gör detta på FN:s uppdrag.
Är det en framkomlig väg att låta regionala organ spela en större roll?
Ove Bring: Du pekar på någonting ganska intressant i den nuvarande
utvecklingen. Man talar om tre kapitel i FN-stadgan som är relevanta här, kap.
6 om fredlig lösning av tvister, kap. 6½ som har att göra med fredsbevarande
operationer, peace-keeping och kap. 7 om humanitär intervention och
fredsframtvingande operationer. Nu finns det en trend i världspolitiken där
stadgans kap. 8 används alltmer. Olika regionala organisationer, såsom OSSE,
OAS i Latinamerika, OAU i Afrika, faller in under stadgans kap. 8. Jag tror att
det är lättare att via säkerhetsrådet ge ett mandat till den regionala
organisationen. Man måste ha ett mandat från säkerhetsrådet om man går över
gränsen från peace-keeping till peace-enforcement, om man går över gränsen från
en operation som helt är baserad på samtycke till en operation där man tvingar
sig in i ett annat land utan dess samtycke. Då måste man ha ett klartecken från
säkerhetsrådet. Men jag tror att det är lättare att få detta klartecken i
regionala sammanhang. Detta är naturligtvis positivt, och det har utnyttjats på
olika sätt. Operationen i Albanien hade ett mandat från säkerhetsrådet i
bakgrunden, operationerna i Haiti, Sierra Leone och Liberia likaså.
De olika regionala organisationerna har en egen frihet att agera som sträcker
sig ganska långt. Den sträcker sig inte utöver den gräns som jag talade om, där
de använder väpnad makt och agerar utan samtycke från den berörda regionen.
Fram till dess finns det ett spelutrymme som de regionala organisationerna
själva vet bäst att utnyttja. Bland de olika negativa företeelser som man måste
konstatera i dagens värld är detta ändå hoppingivande.
Peter Wallensteen: Låt mig bara lägga till litet grand till Ove Brings svar.
Det är en väldigt bra fråga - den är egentligen oerhört grundläggande för
resten av diskussionen här, så det är bra att den kommer upp först. Jag vill
svara på följande sätt.
Säkerhetsrådet och världssamfundet har skaffat sig den här rätten i praktiken
att ingripa. Vi har under 90-talet en hel serie aktioner där man har gått in i
interna situationer, vilket skulle ha varit otänkbart på 70- eller 80-talet.
Haiti är ett sådant exempel, och interventionen i Somalia är ett annat. Jag
tror att vi håller på att hamna i ett läge där säkerhetsrådet förser sig med en
praxis att agera som inte nödvändigtvis stämmer med stadgan. Det är ungefär som
den svenska riksdagen fungerade mellan 1809 och 1970. Det stämde inte riktigt
med vad som stod i de grundläggande dokumenten, men det fungerade riktigt bra
ändå. Det finns alltså den vägen att man skaffar sig en praxis.
Jag kan nämna två ingripanden som inte blev av. Det var i östra Zaire 1996
och i Kongo, Brazzaville, 1997. Mitt intryck från diskussionerna i
säkerhetsrådet är att det inte var suveränitetsfrågan som var avgörande utan i
stället att ingen ville ställa upp. Det var ett politiskt avgörande snarare än
ett legalt avgörande.
Det visar att säkerhetsrådet har skaffat sig en praxis att intervenera, som
Ove Bring sade, och kan använda sig av vissa inslag i stadgan för att motivera
det.
Jag tror att vi över huvud taget befinner oss i en fas där
suveränitetsargumentet blir svagare. Det finns i generalförsamlingens uttalande
om att man skall kunna ingripa i humanitära kriser, som kom 1991, som Sverige
drev fram ganska energiskt. OSSE, som vi har nämnt här, är förmodligen den
organisation som det är rimligast att tänka sig agera i t.ex. Kosovo, som vi
har pratat om. Jag tror att FN blir låst där, framför allt av Kinas hållning.
Vi har andra regionala organisationer som inte heller är så nogräknade på den
här punkten. SADC i Södra Afrika har engagerat sig i ett antal lokala
konflikter, i Lesotho osv.
Jag tror alltså att vi befinner oss i ett läge där det här fältet öppnar sig
mer och mer och att begränsningar blir färre och färre. På det hela taget är
det bra, men man bör ändå tänka efter om det trots allt inte finns ett visst
försvar för suveränitet också, om det inte finns en gräns där man kan gå för
långt på den här punkten. Men praktiken ändrar sig väldigt dramatiskt för
närvarande.
Ordföranden: Vi går vidare. Här gäller det tillämpningen av FN-stadgan på olika
konflikter som är nämnda. Anders Möllander fick frågan om FN hade skyldighet
att ingripa tidigare i Rwanda. Ingrid Näslund ställde den frågan. Kan man då
hitta stöd i stadgan för att FN skulle ha haft skyldighet till detta? Det
kanske också finns andra frågor som Anders Möllander direkt vill anknyta till.
Anders Möllander: Jag skall börja med att säga att jag inte är någon expert på
konflikterna i Mellanafrika, eller Centralafrika, utan jag är just
Södra Afrika-expert. Men i den utredning som jag gjorde om säkerhet och
utveckling i Afrika tittade jag ju också på andra konflikter i Afrika, söder om
Sahara. Jag tog del av den mycket grundliga utvärdering som har gjorts av
konflikten i Rwanda och varför man inte gjorde någonting. Bl.a. Nordiska
Afrikainstitutet var med och bidrog till en bred internationell undersökning.
Det var så, som någon redan har sagt här, att varningssignalerna fanns. Det
fanns t.ex. FN-närvaro, fast relativt liten, på plats. Från dem och från andra
höjde man också rösten som sade att någonting var på gång här. Man kunde t.ex.
avlyssna hatpropagandan på radio.
Vad man nog inte kunde föreställa sig var vad som sedan de facto hände. Trots
att det har skett massakrer tidigare både i Rwanda och i Burundi och man visste
att det fanns en stor risk för att det skulle kunna gå väldigt fel, kunde nog
ingen riktigt föreställa sig vidden och omfattningen.
Jag fick fram en sak i samband med min utredning, som i och för sig är ett
sidospår som vi kanske inte behöver gå in på. Man säger t.ex. ofta att kvinnor
är bärare av fred, framför allt i traditionella samhällen, och att kvinnor
därför borde användas mer, också för att förhindra konflikter och att ta hand
om konflikter, vilket de ofta får göra, bl.a. i eftervården av konflikter.
Tyvärr bröts det mönstret i Rwanda, såvitt jag förstår. Där deltog alltså hela
befolkningsgrupper, inklusive kvinnor, i slaktandet. Det var någonting alldeles
oerhört, som jag tror att vi har svårt att hitta jämförelser med. Jag tror inte
att det finns mycket som kan jämföras med det folkmord som ägde rum i Rwanda.
Det har också studerats väldigt noga vad man kunde ha gjort. Jag tror att det
skulle ha blivit annorlunda i Rwanda om frågorna hade ställts på rätt sätt, som
det sades här att det sedan var i Kongo, i Brazzaville, och i östra Zaire, dvs.
att ingen var beredd att ställa upp. Det fanns också tveksamhet när det gällde
vissa av dem som kanske vore beredda att ställa upp, som Frankrike, som sedan
gjorde det i slutändan av den konflikten. De tvekade själva, men också andra i
omvärlden tvekade om det verkligen var fransmännen som borde ställa upp i den
här konflikten. De gamla kolonialmakterna, som Belgien i det här fallet, har
också svårigheter när det gäller att ingripa i konflikter i sina f.d. kolonier.
Det är svårigheter med trovärdighet osv.
Jag lyssnade en gång på ett seminarium på den man från Västafrika, kanske
Ghana, som var chef för den FN-kontingent som fanns där när det satte i gång.
Det var en oerhört frustrerad person. Han sade: Det sades att vi inte skulle ha
kunnat göra någonting, men det är inte sant. Han sade att bara det faktum att
det var ett så besinningslöst, ursinnigt våld gjorde att man trodde att en
liten FN-styrka inte skulle ha kunnat göra någonting, men han sade att det inte
var sant.
Jag såg också en intressant sak i den artikel som refererades, där Kofi Annan
hade sagt att en styrka på 1 500 man eventuellt skulle ha kunnat vända
utvecklingen när folkmordet satte i gång. Denna person som var på plats med
några hundra man påstod att de räddade tusentals människor bara genom att vara
på plats och uppträda bestämt. Fysiskt hade de aldrig haft en chans att hindra
dem som begick morden att döda de tusentals människor som sökte skydd hos den
här lilla FN-styrkan. Men de facto bara genom att de fanns där hindrade de
slakten på just den grupp personer som hade turen att ta sig in på FN:s lilla
förläggning där.
När det gäller östra Zaire har det redan sagts: Kunde man ha gjort någonting
mer? Det var mera en politisk ovilja, att länder inte var beredda att ställa
upp, som jag tror var orsaken till att man inte gjorde någonting. Jag vet
däremot att sydafrikanerna försökte få ett stopp på den, som man upplevde,
alltför brutala framfarten. Man försökte få till stånd möten t.ex. mellan
Mobutu, medan han var kvar, och hans folk och Kabila. Men det misslyckades. Jag
vet inte om det har gjorts några tydliga undersökningar eller någon
historieskrivning om hur det gick till, men på slutet gick det väldigt fort.
När styrkorna rörde sig oväntat snabbt gick det alltså inte att hindra dem när
de såg att de hade möjlighet att ta sig hela vägen fram med den hjälp som de
fick. Det gjordes alltså försök, framför allt regionalt. Sydafrika har fått
mycket kritik för det sedan och har haft svårigheter i sina relationer med
Kabila, beroende på de försök som de gjorde.
Det här var några praktiska synpunkter, men inte alltför detaljkunniga. Jag kan
nog inte svara på så många följdfrågor när det gäller just östra Zaire och
Rwanda.
Ordföranden: Jag inbjuder då resten av panelen att kommentera och göra tillägg
till det här.
Ove Bring: Får jag göra ett litet tillägg. Jag nämnde förut de olika kapitlen i
FN-stadgan. Jag tycker att Göran Lennmarkers fråga är intressant, därför att
den rör hur man skall kunna utnyttja kapitel 6 i stadgan på ett bättre sätt.
När man nu förutsätter att en fredlig lösning av tvister är det som
statssamfundet skall pröva först, varför understöder vi då inte de parter som
verkligen vill verka för en fredlig lösning? Göran Lennmarker har här satt
fingret på någonting som är ganska typiskt, dvs. att det kanske talas för
mycket om insatser från FN:s sida när det gäller fredsbevarande trupp och
humanitär intervention osv. Men det tidigare skedet är förbisett, även om man
har talat om att vi måste agera preventivt har denna medvetenhet inte
förvandlats i någonting operativt.
Ett sätt att göra det mer konkret är just att FN:s säkerhetsråd också börjar
agera kraftfullt under kapitel 6 i stadgan och hjälper båda parterna i en
konflikt att försöka lösa den med fredliga medel, och kanske även tar parti för
den part i konflikten som man menar är den som verkligen står för en fredlig
lösning. Säkerhetsrådet har under kapitel 6 en möjlighet att agera i sådana här
fall. Generalförsamlingen har en möjlighet att agera. Men jag är inte säker på
att man ser exempel på det särskilt ofta.
Christina Doctare: Jag har bara en kommentar om detta att FN:s närvaro
förhindrar slakt. Fallet Srebrenica visar att det inte är så. Jag tror att man
måste vara medveten om att FN:s närvaro är ett tveeggat vapen. Man inger falska
förhoppningar, t.ex. till en civilbefolkning som söker skydd, som sedan blir
totalt utlämnad. Jag ville bara ge den kommentaren att det inte är så enkelt.
Jan Öberg: Under den här punkten ligger frågan om inblandning i interna
konflikter och användande av sanktioner. Jag tror att det är viktigt att påpeka
att gränsen mellan interna konflikter och mellanstatliga intressen inte är så
skarp som det ibland görs gällande i massmedierna och i politiskt
beslutsfattande. Själv känner jag inte till någon konflikt som jag har jobbat i
där det inte har varit en stark inblandning på ett eller annat sätt av andra
länder utanför, i en eller annan form, genom handelsintressen, strategiska
intressen, militär- och exportintressen osv., plus en allmänpolitisk vilja att
göra någonting eller inte göra någonting i de här konflikterna.
Det vi ofta kallar etniska konflikter är, som jag ser det, inte etniska
konflikter. Det är strukturella, historiska och psykologiska konflikter, med
ett komplext förflutet i historien och strukturella omständigheter, som kan
spelas ut, aktualiseras och utageras genom en sorts ny, eller kanske från
historien återupptagen, identitet.
Själv ser jag inte det jugoslaviska kaoset i huvudsak som en etnisk konflikt
utan som en rad mycket komplexa konflikter, som spelas ut genom att nationalism
är en mobiliseringsfaktor när andra identiteter faller sönder. Att påstå - jag
har inte sagt att någon gör det här, men det görs ofta i den internationella
debatten - att det finns en rad problemområden där vi i de rika länderna
egentligen inte har något större inflytande, inte är en medverkande orsak till
dessa konflikter och därför har någon sorts moralisk rätt att kunna ingripa och
göra det rätta, är ett grundantagande hos en del människor och beslutsfattare
som jag betraktar som ohälsosamt, i förhållande till detta att hjälpa människor
i konflikter.
När det gäller sanktioner är det min egen hållning att det behövs en
förnyelse på den punkten. Också i det jugoslaviska fallet känner jag inte till
några exempel där de inte har gjort mer skada än gagn. Det som i dag talar om
sanktioner, först i form av ett vapenembargo, vet uppenbarligen ingenting om
hur porösa gränserna är. Den skam som ligger över det internationella samfundet
i Jugoslavienkonflikten handlar om en vapenexport och militär-ammunitionsexport
osv. under kriget, i strid med säkerhetsrådets resolution om detta, till ett
värde av 2-4 miljarder dollar, som alla parter - muslimer, kroater, serber
m.fl. - har fått i mängder under kriget.
Sanktioner drabbar civila mycket mer än ledare. Det vet vi. Personligen anser
jag, efter fyra fem års arbete i Kosovokonflikten, att en av de dummaste saker
man kan göra där är en ekonomisk bojkott av Serbien eller Jugoslavien, som bara
kommer att drabba de 2 miljoner kosovoalbanerna, som man uppenbarligen anser
sig vilja stödja med detta. De är tillräckligt fattiga. Den albanska ledningen
är inte fattig, som vi vet, men de vanliga kosovoalbanerna har det inte bra
materiellt och får det inte bättre.
Slutligen har Jugoslavien 655 000-700 000 flyktingar - det största
flyktingproblemet i Europa. Att lägga sanktioner på det landet torde vara
totalt motproduktivt i förhållande till att lösa konflikten i Kosovo. Jag säger
för övrigt Kosovo och inte Kosovo, eftersom jag inte tar ställning mellan
parterna.
Peter Wallensteen: Diskussionen hamnar lätt där att vi tänker: Vad kan vi göra
i det ögonblick krisen är ett faktum? Det är naturligtvis ett svårt läge; då är
instrumenten mycket färre, och det är mycket svårare att agera i det läget. Jag
har döpt alternativet till strukturell konfliktförebyggande verksamhet, dvs.
att man försöker komma in mycket tidigare och tänka efter vad som behövs för
att hantera konflikter i olika samhällen. Då är vi inne på det som verkar vara
kärnan i dag, nämligen demokrati och mänskliga rättigheter, men också t.ex.
skydd för minoriteter. Det här ligger i ett händelseförlopp 5-10 år innan det
blir en allvarlig konflikt. Jag tror att man kan göra oerhört mycket här. Vad
vi behöver är en föreställning om var allvarliga konflikter kan komma att
uppstå på 5-10 års sikt och se om vi kan göra någonting i dag så att de inte
uppstår.
Rwanda är då instruktivt. Många hade varnat för situationen. Det finns en
historia långt tillbaka som har det här mönstret. Ändå är det litet som sker
för att förebygga på ett mera djupgående plan. Det är intressant att jämföra
med Burundi, som har samma problematik. Där tycks världen på ett helt annat
sätt försöka arbeta i det långsiktiga perspektivet. Om det lyckas eller inte
kan vi diskutera, men det är i alla fall en medveten satsning.
Låt mig säga ytterligare en sak, som har att göra med det strukturella
perspektivet. Det är leveransen av vapen i de här situationerna. Sunday Times
hade för ett och ett halvt år sedan en intressant nyhet, nämligen att den
brittiska regeringen hösten 1993 tillät en leverans av 15 000 macheter till
Rwanda. De var definierade som jordbruksredskap, och det var sådana som sedan
användes i slakten av människor. I många av de här konflikterna är vapnen
naturligtvis inte lokalt tillverkade utan kommer någonstans ifrån. Det skulle
vara en del av det här perspektivet.
Ordföranden: Jag har tre frågor som jag karakteriserar såsom rörande folkrätt,
humanitär rätt. Jag ställer dem på en gång och adresserar dem direkt till dem
som frågeställarna har önskat få svar av men låter i övrigt panelen svara eller
lägga till.
Den första frågan gäller våldtäkter i krig och hur det benämns i
krigsförbrytartribunalen. Kan vi förmå dem att kalla det vid sitt rätta namn,
till varning för att detta inte skall upprepas, så att man ser att detta är en
grov krigsförbrytelse?
Den andra frågan var Berndt Ekholms fråga om kyrkofriden, om det finns någon
förankring för detta i folkrätten.
Den tredje frågan gäller sanktionsinstrumentet. Går det att förbättra och göra
det mera riktat och selektivt, så att man verkligen når dem som man vill komma
åt och inte ett redan svårt drabbat folk?
Jag föreslår att Christina Doctare börjar när det gäller våldtäkter i krig. Jag
vet att det finns ett intresse för det. Jag ber övriga markera intresse för
frågan.
Christina Doctare: Jag har blivit förknippad mycket med frågan om våldtäkter i
krig. Jag skulle vilja ta upp ett par aspekter på det.
Som mycket riktigt påpekades heter det inte våldtäkter utan sexual assaults,
dvs. sexuella övergrepp, som är betydligt mildare. Det är en eufemism, skulle
jag vilja säga. Frågan kom också upp om skam och skuld. Det här är en mycket
förbisedd orsak till att starta konflikter. Det här finns kvar, och det lever
kvar. Intressant ny medicinsk vetenskaplig forskning har visat att det här
t.o.m. kan leva kvar på genetiskt plan. Det är alltså ganska oerhört. Då har vi
implikationer som är oöverblickbara. Det här går från generation till
generation. På Balkan, om det är ett exempel, var det ett krig 1912, och sedan
kom första världskriget och andra världskriget, och därefter kom det här. Det
finns som ett mönster, som man har använt.
Det har inte talats om det tidigare, därför att våldtäkt var inte någonting
man talade om. Från MR-deklarationen för 50 år sedan till i dag har våldtäkt
ändå blivit någonting man kan tala om. Mänskligheten har tagit ett steg framåt.
Jag kan säga från mitt arbete i krigstribunalen att jag har blivit väldigt
besviken. Det har varit oerhört taffligt i utredningarna av våldtäkterna. Man
har gått in på geografiska områden och väldigt sent kommit på detta: Jaha,
våldtäkter skall vi utreda.
Jag skulle vilja att man fick in det här mycket tydligt i alla dessa
skrivningar, att våldtäkt är en speciell teknik för att bedriva krig. Den är
mycket effektiv och mycket enkel. Det går inte åt några kulor och något krut,
utan vapnen finns med. Det här har en förödande effekt.
De kvinnor som jag har pratat med - de är många, och även män som har blivit
våldtagna - säger: Jag kan berätta för dig, för jag vet vad du står för, och
jag litar på dig, men jag litar inte på domstolen. Vi får alltså inte fram
vittnesmålen. Jag har bönat och bett att de ändå skall lämna sina vittnesmål -
finns inte vittnesmålet så finns inte krigsförbrytelsen. Men skammen och
skulden är så oerhörda att man avstår. I stället drabbar det på individnivå,
och där är det förödande konsekvenser. Post Traumatic Stress Disorder, PTSD, är
ett samlingsbegrepp för detta. Jag kan säga att det kostar sjukvård i många
länder oerhörda pengar och social problematik.
Här tycker jag att Sverige kan göra stora insatser. Vi har ju varit aktiva när
det gällt kvinnofrågor och sådant.
Jag skulle vilja vidga det och säga att det här är en mänsklig fråga. De män
som har blivit våldtagna i krig har i hög grad tagit livet av sig, medan
kvinnorna har överlevt. När män våldtas blir det en så oerhörd skam att det
inte är förenligt med att överleva. Det är alltså ett oerhört effektivt medel
att använda.
Här saknades inte early warnings, utan de fanns också i det här kriget. Men
man brydde sig inte om dem. De här kvinnorna som jag stötte på i november 1992
hade gått till Unprofor, UNHCR, Unicef, ICRC och Rädda barnen och berättat.
Ingen av dessa hade lyssnat. Det var early warnings så att det stänkte om det.
När man i augusti 1992 gick in i koncentrationslägren, Omarska m.fl., med de
avmagrade männen, var det uppenbart att där var bara män. Var fanns kvinnorna?
Man frågade inte efter dem.
Vi behöver öka våra kunskaper och vår kompetens, men vi behöver också öka dem
på ett juridiskt plan och kalla våldtäkt för våldtäkt. Det vill jag verkligen
understryka.
Det här visade sig i Rwanda, och det visar sig nu i sanningskommissionen; nu
kommer våldtäkterna fram som skedde under apartheid, 10-15 år senare. Det har
inte ens talats om dem. Offren mår ohyggligt illa. Det kommer alltså ännu mer
än vad vi någonsin har anat.
Receptet för att hantera det på individnivå är naturligtvis att försöka
hjälpa dem på olika sätt och i grupper. Men politiskt är det fortfarande olöst,
och här måste man hitta vägar. Det har varit svårt, eftersom det är manligt
dominerade församlingar - och män talar inte gärna om våldtäkt. Det blir alltså
tyst, det blir delete och punkt punkt punkt.
Ordföranden: Då har vi frågan om sanktionsinstrumentet. Frågan ställdes till
Peter Wallensteen, men fler känner sig säkert kallade.
Peter Wallensteen: Jag vill göra några korta reflexioner. Det här är också ett
mycket spännande område. Jag har gjort en del studier av sanktioner och kommit
fram till ungefär följande.
Sanktioner fungerar bara under väldigt speciella omständigheter. Problemet är
att de ofta sätts i gång av andra skäl, och därför får vi en lång lista av
misslyckade sanktioner. De speciella omständigheter som jag har dokumenterat,
och som jag ser upprepade i andra studier, är för det första en ordentlig
internationell isolering, det här med att gränserna verkligen går att stänga.
Det är i många sammanhang ganska svårt. För det andra måste det finnas någon
aktiv opposition internt som kan ta över. Det liknar den andra frågan: Vem
skall vi stödja egentligen? Om det inte finns någon kan alltså en regim av
vilken karaktär som helst klara de här effekterna genom att spela ned dem i
strukturen, skylla på andra, driva ut folk som inte hör hemma där osv. Man får
en flyktingproblematik. Det är det vi ser i ett antal av dessa fall.
Sanktionerna fungerar inte, därför att de rätta förutsättningarna saknas.
Då är frågan: Kan man göra någonting annat? Det är, precis som Urban Ahlin
säger, inte bara det här att vi vill komma åt och straffa, utan vi vill också
markera någonting i världen i stort, att det här är saker vi ogillar. Vi vill
kanske förebygga och hoppas att det får någon annan effekt på andra konflikter
också. Men om det inte fungerar blir det en dubbelbottnad signal.
Då tycker jag att de här tankarna som du nämner är intressanta: Kan man på
något sätt komma åt ledarna själva direkt? Det är en del försök man gör, t.ex.
att komma åt bankkonton, komma åt deras möjligheter att resa osv. Det kan
kanske fungera i vissa fall. Men vi vet också hur det internationella
finansiella systemet fungerar. Man flyttar pengar med en knapptryckning, och
sedan är de någon annanstans. Vi vet t.ex. inte var Trustorpengarna är. Det
visar hur snabbt det kan gå. Många av dessa ledare kanske inte är särskilt
intresserade av att resa, så förbud mot det kanske inte hjälper så mycket. Jag
tror t.ex. att Saddam knappt har varit utanför landet, och han har nog ingen
större längtan att åka utomlands.
Det är klart problematiskt. Det ligger nästan i sakens natur. Dessa ledare är
makthavare, och de kan använda makten på ett ganska hänsynslöst sätt. De är
svåra att komma åt.
Min slutsats blir att det bästa är att se efter om förutsättningarna finns
för att sanktionerna skall lyckas. Saker och ting ändrar sig. Enligt min
uppfattning ändrade sig läget drastiskt i Sydafrika i mitten av 80-talet. När
det fanns en ordentlig folkrörelse mot apartheidregimen skapades grunden för
sanktioner och en förändring skulle kunna åstadkommas. I det läget tyckte jag
att det var lämpligt att införa sanktioner.
I andra situationer kanske förutsättningarna inte finns, och då blir det nog,
som jag har nämnt, nödvändigt att hitta den opposition som man tycker är
värdefull att stödja, att hjälpa den och att ge den en ställning juridiskt,
finansiellt, kunskapsmässigt osv. Det blir ofta alternativet. Det är mindre
spektakulärt, mera långsiktigt, men det kanske har större effekt på längre
sikt.
Ove Bring: Jag håller med om mycket av det som Peter Wallensteen har sagt. Jag
kan återgå till Urban Ahlins fråga: Har sanktionerna spelat ut sin roll? Nej,
det har de inte, men de behöver förnyas och anpassas till humanitära behov, och
de behöver anpassas till politiska behov att få en riktad effekt genom
sanktionerna.
Det finns även positiva tecken och exempel på säkerhetsrådets senare praxis,
där man har infört riktade sanktioner mot vissa persongrupper i Angola, i
Unita, mot vissa persongrupper i Haiti och Sierra Leone. Det är fortfarande
kanske bara på ett försöksstadium, men jag tror att man måste fortsätta på den
vägen.
Frågan om de humanitära skadeverkningarna av sanktionerna har varit under
stor uppmärksamhet i Irakfallet. Där har det väl hänt en hel del som snart kan
förbättra situationen - om nu den irakiska regimen skulle vilja spela med och
känna ett ansvar för sin egen befolkning, vilket ju tyvärr inte är fallet ännu.
Jag tror att det behövs sanktioner även i fortsättningen i den
internationella politiken och i folkrätten. Det behövs ett batteri av olika
reaktionsmöjligheter på folkrättsbrott och kränkningar av mänskliga
rättigheter. Man behöver kunna reagera verbalt och diplomatiskt i MR-
kommissionen i Genève, och man behöver i slutändan också kunna ha tuffare
sanktionsmöjligheter.
Jag tror att det är olyckligt, som exempelvis har hänt beträffande Kina i MR-
kommissionen, att man som USA inte ställer upp på en resolution mot kränkningar
av mänskliga rättigheter. Kina har kunnat kapitalisera på ett frisläppande av
ett fåtal dissidenter, medan tusentals andra fortfarande sitter i fängelser och
läger. Då är det egentligen inte MR-situationen som har prioriterats i debatten
utan handelssituationen.
Det är olyckligt om de länder som anklagas för brott mot mänskliga
rättigheter känner att deras strategi lönar sig, dvs. att om man spelar ut
diplomati och handelspolitik i det internationella samfundet kan man bli av med
sanktionshotet. Jag tror inte att den företeelsen är bra för de mänskliga
rättigheternas efterlevnad i framtiden. Tyvärr behöver vi nog ha ett batteri av
olika påtryckningsmöjligheter även i fortsättningen.
Jan Öberg: Det här blir ganska kort, för jag har inte studerat det här på samma
sätt som Peter.
Mitt intryck är dock för det första att om sanktioner skall fungera skall det
i huvudsak vara i minde allvarliga och mindre intensiva konflikter. Om en part
eller ett land anser sig vara i en existentiell konflikt har sanktionerna ingen
som helst effekt på beteendet, i så fall en negativ effekt i den meningen att
vederbörande blir ännu mer övertygad om att vara psykologiskt isolerad och
missförstådd.
För det andra är sanktionerna i dag i allt väsentligt ett amerikanskt
utrikespolitiskt medel. Jag såg nyligen en artikel i International Herald
Tribune av en amerikansk forskare som skrev att någonstans mellan 45 och 50
länder, om jag minns rätt, under de två sista USA-administrationerna har varit
objekt för antingen hotelser om sanktioner eller faktiska sanktioner. Kuba är
ett exempel. Det behöver inte nödvändigtvis vara någon världsordningsfråga,
utan det är ett amerikanskt problem.
För det tredje har sanktionsinstrumentet inte så stor giltighet om det inte
appliceras i jämförbara fall. Om vi föreställer oss en konflikt i vilken USA
begår någon sorts brott eller gör något som världssamfundet inte tycker om har
jag svårt att se någon som kan skapa en koalition och besluta om sanktioner mot
detta land och dess beteende. Detta tror jag är viktigt.
Slutligen: Av moraliska skäl måste alla som beslutar om sanktioner också ha
någon lösning på hur de vill kompensera dem som egentligen betalar priset för
dessa sanktioner. Återigen kan vi se på fallet Jugoslavien. Sanktionerna mot
Serbien-Montenegro, som omfattar 10 miljoner människor och alltså är en
relativt stor marknad, har betytt två saker: förluster på någonstans mellan 20
och 30 miljarder dollar för dess handelspartner - fattiga och problematiska
länder som Bulgarien, Makedonien, Ukraina osv. som har förlorat en relativt
stor marknad - samt framväxten av en notorisk och motbjudande svart ekonomi, en
mafiosoekonomi. Folk tjänar i dag ofantliga summor och kör Ferraribilar i
Skopje därför att vi har haft sanktioner som drabbat ett litet och ekonomiskt
utomordentligt skört land som Makedonien.
Anders Möllander: Med den akademiska kompetens som finns här känner jag mig
litet grand som en enkel praktiker. Jag har råkat syssla med Södra Afrika och
en väldigt snäv del av sanktionsproblematiken, nämligen sanktionerna mot
Sydafrika. Just nu ligger på mitt bord också sanktionerna mot Unita i Angola.
På basis av denna rätt snäva erfarenhet tillhör jag dem som anser att
sanktioner fungerar, att de är ett instrument som har fungerat och som vi bör
fortsätta att använda. Men jag vill göra en viktig distinktion, något som har
figurerat litet grand här men inte tydligt sagts ut, nämligen att sanktioner
har sin viktigaste effekt som hot, dvs. innan de är genomförda.
Det gäller att använda sanktionshotet, precis som det militära hotet, på ett
trovärdigt sätt. Man måste visa att man är beredd att använda sanktioner ?om
inte? och koppla villkor som är rimliga. Det finns givetvis lägen där det inte
fungerar, t.ex. därför att frågan är så existentiell, såsom nyss sades, att man
är beredd att strunta i precis vad som helst. Det kan handla om överlevnad för
nationen, den egna gruppen, individen eller alltihop på en gång. Men det finns
exempel där jag tror att sanktioner har fungerat.
I Sydafrika var det väldigt litet sanktioner som de facto genomfördes.
Somliga länder vidtog sanktioner, och det var ett allomfattande vapenembargo -
även om det fanns läckor där som i alla andra sådana här fall. När det gäller
ekonomiska sanktioner var det väldigt litet. Nu var ju Sveriges roll i
Sydafrika rätt begränsad, men Sverige var ändå ett av de få länder av någon
ekonomisk betydelse, kanske det enda i väst, som införde några ekonomiska
sanktioner. Så småningom fick vi väl något av de andra nordiska länderna med
oss. Men det som jag tror fick effekt - den historien är väl inte riktigt
skriven än - var just att trycket ökade. Man såg att här kommer det bara mer
och mer sanktioner. Det må vara att det i dag bara är Sverige, men snart får de
med sig ytterligare några. I början hade den sydafrikanska regimen attityden:
Det här kan vi strunta i. Detta vände dock någon gång under 80-talet, och
kopplingen som Peter Wallensteen gjorde med det interna motståndet är i högsta
grad relevant.
Det fanns också en diskussion i Sydafrika om att de svarta skulle komma att
drabbas om vi genomförde sanktionerna. De som var emot sanktionerna försökte få
ANC och andra oppositionsgrupper att säga: Ja, vi kommer att drabbas, och
därför vill vi egentligen inte ha sanktioner. Men de sade inte det. De fattade
det politiska beslutet - och jag tror att det fanns ett väldigt brett stöd för
detta i motståndet i Sydafrika, kanske t.o.m. utanför ANC - att säga: Ja, det
kommer att drabba oss, eftersom det drabbar t.ex. sysselsättningen i landet.
Men vi ser det som ett kort ont för ett långsiktigt gott. Man förespråkade
alltså sanktioner. Även vissa kyrkliga ledare som biskop Tutu gjorde det,
vilket han fick utstå mycken kritik för internt i sin kyrka och naturligtvis
också från regimens sida.
Min viktigaste poäng är alltså detta med hotet om sanktioner. Det har också
här talats om riktade sanktioner, något som man nu använder med viss framgång.
Jag tror t.ex. att de sanktioner mot Unitaledare som nu är i kraft - dvs. att
vi inte ger visum till vissa namngivna ledare, de som inte deltar i de
gemensamma organen, i parlamentet och i samlingsregeringen - har betydelse. Det
är möjligt att vissa länder är beredda att ta emot dem i alla fall, men jag
tror att de tvekar. Jag tror också att länder som tidigare har gett pass åt
Unitaledare tvekar, eftersom man helt enkelt blir offentligt uthängd om man har
med dessa ledare att göra. Det är ett instrument som nu används mer och mer.
Tyvärr läcker även det systemet. Nu är jag kanske indiskret om jag säger att
vi inom EU arbetar med viseringsrestriktioner för ledningen i Nigeria. Det
visar sig då att det finns litet olika uppfattningar i EU om hur långt vi skall
gå. Det finns t.ex. undantag för medicinska skäl. Här måste vi vara väldigt
uppmärksamma på att detta inte används fel. Det finns ibland kopplingar, såsom
här har antytts. När länder i Europa har väldigt intressanta affärer på gång
som de behöver prata med de här personerna om kanske de har litet lättare att
göra undantag än annars. Där måste det till ett aktivt arbete från det
internationella samfundet och EU. Här spelar Sverige en roll, men det är ett
arbete som sker i det tysta.
Min slutsats är: Sanktioner har under vissa omständigheter fungerat. De är ett
instrument som vi fortfarande använder och som i vissa lägen, med rätt
användning - framför allt som hot - fortsätter att fungera.
Ordföranden: Tack för det! Sedan skulle jag också vilja ha svar på Berndts
fråga om kyrkorummets helgd. Finns det något stöd för den i folkrätten, Ove
Bring?
Ove Bring: Den mänskliga rättigheten att fritt utöva sin religion finns ju
folkrättsligt förankrad i allra högsta grad. Men frågan är om denna
religionsfrihet automatiskt innebär också en kyrkofrid. Det gör den, åtminstone
i en mening: Om man utnyttjar kyrkan för att utöva sin religion har man rätt
att där, i det kyrkorummet, vara i fred för att fortsätta med detta. Här finns
det vidriga exempel från Kina på hur kinesisk polis stormat in i vissa
församlingar som man rent allmänt ansett ha en statshotande karaktär och med
bambukäppar drivit ut de här människorna från kyrkorna och misshandlat dem. Den
typen av kyrkofrid finns folkrättsligt förankrad, dvs. den som är kopplad till
religionsutövning.
När det däremot är fråga om personer som försöker klara sig undan
myndigheternas lagföring och tar sin tillflykt till kyrkorummen finns det ingen
kyrkofrid i Birger Jarlsk anda, dvs. att man kan komma undan den nationella
lagstiftningen genom att uppehålla sig där. Då blir det i varje enskilt fall en
fråga om huruvida den nationella lagstiftningen vill respektera en sådan
kyrkofrid eller inte. Däremot kan det hända att den nationella lagstiftning som
man utnyttjar för att komma åt människor i kyrkor strider mot grundläggande
mänskliga rättigheter på andra grunder. Ofta finns det en sådan koppling,
misstänker jag. Men då får man kritisera det på den bogen i stället.
Ordföranden: Tack så mycket! Vi skall nu behandla frågor som gäller
sanningskommissionen och amnesti samt en krigsförbrytartribunals eventuella
förhindrande effekt och hur man ser på dess roll i konflikteftervården. Vi
kommer också att komma in på Moçambiquefrågan, som Nils T Svensson nämnde, för
att sedan komma över på det civila samhällets roll. Detta är de frågor som jag
uppfattar hamnar inom konflikteftervården.
Först rör det som sagt sanningskommissionen och amnesti. Får man ut en bättre
sanning av folk om de inte riskerar straff efteråt? som Bodil Francke uttryckte
det. Anders Möllander, som är en av dem som har ägnat sig väldigt mycket åt
sanningskommissionen, får börja. Varsågod!
Anders Möllander: Det finns mycket att säga om sanningskommissionen i
Sydafrika. Liksom hela den politiska lösningen i Sydafrika är den hemsnickrad,
och det tror jag är en av de saker som är bra med det instrumentet.
Sydafrikanerna lyssnade mycket under övergångsperioden då de förhandlade och
snickrade på sin konstitution. De bjöd bl.a. in många svenskar. Jag tror att
flera av er här i dag var nere och deltog i aktiviteter i Sydafrika med ungefär
samma roll som jag har här i dag, nämligen att bidra med de kunskaper man
eventuellt har. Sedan bestämde sydafrikanerna sig för att de inte ville ha en
viss modell, t.ex. affirmative action, som man har i Malaysia och USA, utan att
det var något annat som passade dem. På samma sätt var det med
sanningskommissionen.
Jag tror att det är för tidigt att säga om sanningskommissionen kommer att
visa sig fungera. Det har ställts frågor kring den, t.ex.: Är det bättre med
amnesti än straff? Men detta är för tidigt att yttra sig om. Liksom ni har jag
sett en del väldigt bra reportage, bl.a. från BBC helt nyligen. Där visades
framför allt exempel där det verkar ha fungerat. Folk sade att de inte är ute
efter att se något ont hända dessa personer. Det finns t.o.m. de som säger att
alla var offer för systemet, även de som utövade det. I det BBC-reportage jag
tänker på konfronterades en av de främsta torterarna i en region med sina
offer, och han gav just uttryck för detta. Även om han inte direkt sade det
själv var det tydligt att han själv var ett offer för systemet och gjorde vad
han trodde förväntades av honom i den situationen. Han förstod nu att det var
fel och fick tillfälle att säga det och be om ursäkt. Han fick konfrontera sina
offer, som i detta exempel förklarade att det var vad de ville, snarare än att
se att något liknande skulle hända honom. Det är ju inte heller tal om att
något liknande skall hända utövarna. Den typen av rättvisa kan man ändå inte
utmäta.
Men det finns andra exempel från sanningskommissionens arbete som visar att
folk inte är nöjda med detta. Den kritiken kommer framför allt från två håll.
Det ena är förövarna, som säger att detta bara är snömos eller bara handlar om
att ställa dem mot väggen och hänga ut dem. Har man ingenting som håller i en
domstol skall man avstå från detta. Den reaktionen är naturligtvis väntad. På
den andra kanten finns t.ex. släktingar till Steve Biko, som vad jag förstår är
mycket emot att ge amnesti och vill se rättvisa skipad i domstol. De är inte
beredda att ställa upp på detta. Men min uppfattning är ändå att en
sanningskommission är det bästa man kunde göra efter den situation som rått i
Sydafrika. Jag tror att det kommer att visa sig att det håller, att folk
framför allt är ute efter att få berätta sin historia och att det inte är något
som glöms och aldrig pratas om. Folk vill berätta vad som faktiskt hände dem.
De som överlevde och vilkas släktingar, vänner eller kolleger försvann eller
mördades kan slutligen få reda på vad som hände. Jag tror att
sanningskommissionen är ett sätt att få ut en del av de berättelser som inte
skulle kunna komma i en rättegång och som folk aldrig skulle nämna om de inte
visste att de hade en chans att få amnesti.
Det ställdes en fråga om man automatiskt får amnesti om man ställer upp och
berättar allt, eller om åtal fortfarande är möjligt även om man ställt upp i
sanningskommissionen. Jag har tittade närmare på det i går kväll, och det var
som jag trodde och mindes. Amnestin är inte given, utan vissa villkor måste
uppfyllas. För det första skall brottet ha begåtts mellan 1960 och 1994. För
det andra skall brottet vara politiskt. Den definitionen är mycket svår att
göra, och det sitter en särskild kommitté bestående av betrodda personer från
?All Walks of Life? i Sydafrika, som skall avgöra om brottet var politiskt
eller motiverat av egen vinning eller utslag av vanlig kriminalitet. Det
betyder att det under förhören, genom vittnesuppgifter, kan komma fram att det
som vederbörande trodde skulle kunna betecknas som politiskt brott och ge
amnesti i själva verket inte accepteras som det. Då går det i stället till
domstol.
Ordföranden: Har det hänt?
Anders Möllander: Det ha förekommit rättegångar, men om de har varit resultat
av att man första varit i sanningskommissionen vet jag inte. Detta är som sagt
en process som pågår, och det som visar sig nu är kanske exempel på att det är
en bra process. I början var den väldigt litet utnyttjad. När deadline närmade
sig blev det plötsligt en väldig rusning. Man fick så många fall att man var
tvungen att utsträcka mandatet. Det har nu skett två gånger, och den senaste
rapporten vi fått tyder på att man inte kommer att hinna behandla alla
utestående fall ens fram till den deadline som nu gäller. Jag tror att det är
den sista juli i år. Man kommer att vara tvungen att utsträcka mandatet vidare
för att sedan avge rapport.
Slutligen finns det också en tredje pelare i detta, nämligen kompensation. Det
finns en President fund, som bl.a. det internationella samfundet kan bidra till
för att ge offren kompensation. Det visar sig ofta att kompensationskraven är
väldigt låga. Folk i Sydafrika kräver inte annat än t.ex. en gravsten eller
liknande. Om någon blivit berövad sin möjlighet till utbildning genom att ha
varit politiskt aktiv och suttit inne under lång tid, kan kravet vara att
personen får ett stipendium så att studierna kan återupptas. Det är den typen
av krav som ställs, intressant nog. Folk fäster stor vikt vid att sanningen
kommer fram, snarare än att rättvisa i juridisk mening skipas. Det är mitt
huvudintryck. Detta var vad jag ville säga om sanningskommissionen.
Ordföranden: Innan jag ger Christina Doctare ordet skulle jag vilja be er att
också problematisera det här litet grand. Jag upplever att frågeställarna
undrade över fördelarna med en sanningskommission i förhållande till en
krigsförbrytartribunal. Vad är att föredra? Kan man dra några sådana slutsatser
över huvud taget?
Christina Doctare: Jag skall försöka svara på det utifrån mina erfarenheter av
att ha jobbat på krigstribunalen och sedan kommit att intressera mig för
Sannings- och försoningskommissionen. Vi talar ofta bara om
sanningskommissionen, men den heter faktiskt Truth and Reconciliation
Commission - med tyngdpunkt på försoning. Sanningen skall komma fram för att
man skall kunna försonas och leva tillsammans. Vi glömmer nog det, eftersom
detta är ett sätt att kunna återskapa en verklighet utifrån det som varit så
förnekat. I påsknumret av Läkartidningen kommer min intervju med Tutu som berör
detta. Jag gör jämförelser med Nürnbergtribunalen och Haagtribunalen.
Intressant är att Haagtribunalen har ca 80 åtalade, och det är enorma
svårigheter med att få fram sanningen. Alla är ju naturligtvis intresserade av
att se till att den inte kommer fram. I sanningskommissionen däremot har man
drygt 8 000 amnestiansökningar. Det säger någonting om vilken kraft
sanningskommissionen ändå har.
Något som Tutu lyft fram och som jag också vill ta upp är att det inte är
fråga om generella amnestier utan individuella amnestier. Man kan bara bevilja
amnesti individuellt, inte för grupper. Jag känner att det Tutu säger stämmer,
nämligen att generell amnesti är detsamma som generell amnesi, dvs. ett
förnekande av det skedda. I krigstribunalen i Haag kommer vi ingen vart, utan
vi trampar vatten. De största förbrytarna sitter ju fortfarande i makt och
härlighet. Tribunalen fungerar uppenbarligen inte när det gäller att få fram
sanningen och inte heller rättvisan. Vid Nürnbergtribunalen bestämde man sig
för att ta toppskiktet och låta småfiskarna gå fria. Den judiska gruppen
upplever att de brotten aldrig blev sedda, och detta lever kvar som en stor
politisk kraft.
Mänskligheten har alltså försökt med olika modeller, och jag är mycket
bekymrad över diskussionen om en framtida internationell
krigsförbrytartribunal. Risken är att det blir den sämsta av alla tre
modellerna. Det tycker jag att man skall vara väldigt observant på.
Ove Bring: Den senare aspekten med den s.k. Romtribunalen, som kan skapas i
framtiden, är intressant. Kommer det att bli en bra lösning eller en dålig, som
Christina Doctare befarar? Nürnbergtribunalen var ju trots allt bara den första
tribunalen som dömde stora krigsförbrytare. Därefter följde en läkartribunal,
som dömde dem som missbrukat sina medicinska kunskaper. Andra domstolsprocesser
följde också, som de allierade och tyskarna själva stod för. Genom Nürnberg
startade en hel process med lagföring som pågick åtminstone långt in på 60-
talet, och kanske längre. Fördelen med den processen var trots allt att
sanningen kom fram i de fall där människor fälldes för brotten de anklagades
för. Den traditionella juridiska metoden kan vara väl så god när det gäller att
få fram sanningen. Men det är förstås en sanning som är begränsad till
brottsbeskrivningarna. Den begränsningen ger kanske inte hela den politiska
kontexten på ett bra sätt. Men man borde kunna kräva åtminstone så mycket av
Romtribunalen, att det som var positivt med Nürnberg finns med.
Jan Öberg: Jag vill säga något om tribunal kontra försoningskommission. För det
första tycker jag att man måste säga både-och i många sammanhang och inte
alltid säga antingen-eller. Om jag skulle titta närmare på tribunalfrågan
skulle min första fråga vara: Vilka subjekt och objekt talar vi om? För vem är
detta relevant, antingen positivt eller negativt? De första vi kommer att tänka
på är offren för förbrytelserna. De andra relevanta aktörerna inom ramen för en
tribunal eller försoningskommitté är de som planerade gärningarna. Vilka var,
för det tredje, ideologerna bakom ogärningarna? Vilka utförde ogärningarna som
soldater, dvs. alla militärgrupper? Vilka gjorde det praktiskt möjligt? Jo,
t.ex. vapenhandlare och handlare med tortyrinstrument och liknande. Den sista
constituency jag vill peka på är: Bidrar hela projektet till försoning,
samexistens i någon mån i konfliktområdet och fredsbyggande osv.?
I största allmänhet kan jag säga att mitt eget hjärta står närmare
försonings- och sanningskommissioner än tribunaler. Det enkla skälet är att vi
i kommissioner befattar oss med känslor, med möjlighet till förlåtelse, - inte
glömma men förlåta - till ånger och smärta. Den processen är nödvändig för att
man skall kunna bygga upp ett fredligare samhälle med förtroende och samarbete.
Därmed har jag också sagt att vi sysslar med något som det internationella
samfundet i allmänhet inte har utvecklat någon vidare expertis på. En tribunal
attraherar naturligt jurister och experter på mänskliga rättigheter. Av dem
kryllar det överallt i internationella organisationer. I en försonings- och
sanningskommission handlar det mer om psykologer, psykiatriker, socialarbetare,
präster och andra, som inte riktigt har någon status i internationell
konfliktlösning och hantering av dessa frågor. I den meningen är det alltså
lättare att tillsätta en krigstribunal eller en domstol.
Den andra punkten jag vill ta upp är politiseringen. Risken för politisering
är betydligt större med en tribunal. Över huvud taget är etableringen av
tribunalen i Haag ett uttryck för politisering. Det har nämligen inte funnits
någon sådan sedan 1945 och fram till dess den etablerades, trots att det
funnits mer än runt 150 krig sedan andra världskriget. Det förhållandet att en
rad personer, som man vid en undersökning nog måste beteckna som förbrytare,
inte finns med på listan gör hela företaget skumt politiskt sett. Det gäller
exempelvis de tre presidenterna som undertecknade Daytonavtalet och en
förbrytare som Arkan.
En permanent domstol är önskvärd men totalt orealistisk. Många betraktar
säkert mig som idealist. Jag är t.o.m. anhängare av icke-våld. Idén att
säkerhetsrådet skulle besluta om att upprätta en domstol som är genuint
opartisk och kan ta upp vilken konflikt som helst där förbrytelser pågår när
som helst betraktar jag som fullständigt orealistisk. Jag håller med Christina
Doctare om att risken är att vi skapar någonting som är ett rent politiskt
instrument. USA har ju en officiell position som säger att säkerhetsrådet måste
kunna styra en sådan domstol, vilket betyder att amerikanska och andra
förbrytelser aldrig kommer upp i den. Det förhållandet gör att jag personligen
skulle säga: Gör det för guds skull inte!
Slutligen - allt detta handlar om skuld. Skuld kan bara fastställas genom att
man gör en analys av vad konflikten i grund och botten handlar om. Jag har
redan antytt att en del av skulden till de konflikter vi ser nu har att göra
med gamla synder gjorda av de rika länderna själva, som England, USA och Irak.
Det är 80-100 års misskötsel av hela Balkan, ekonomisk exploatering, fattigdom,
nöd och elände beroende på en global marknadsekonomi osv. Det här är alltså
svåra frågor. Vi skall kanske nöja oss med att säga både-och och inte
antingen-eller i dessa frågor.
Ordföranden: Skulle någon med särskilda kunskaper mycket kort vilja kommentera
fallet Moçambique?
Anders Möllander: Det var Nils T Svensson som ställde frågan, inte sant? Jag
har ställt mig precis samma fråga om Moçambique. Varför talas det inte alls om
försoning i Moçambique, speciellt när de har grannen Sydafrika med all den
uppmärksamhet som finns kring detta där? När jag fick det arbete jag har nu med
ansvar för bl.a. Moçambique och gjorde min första resa dit i min nya egenskap
tillsammans med Pierre Schori i december, ställde jag denna fråga till så många
jag fick chans till. Det var politiker från de olika partierna och
representanter från enskilda organisationer. Turligt nog hölls ett seminarium
när vi var där, och där träffade vi många representanter för olika grupper i
landet. Jag talade också med utländska observatörer. Det egendomliga svar jag
fick var: Nej, det är inte aktuellt för oss. Det skulle bara göra skada. Det
finns ingen över huvud taget som driver den frågan. Jag frågade om det inte
betyder att de trycker ned detta så att det kan komma tillbaka, om det inte är
osonade oförätter som begåtts av båda sidor och om det inte finns risk att det
så småningom kommer upp igen. Men alla svarade: Nej, det diskuteras inte ens.
Det närmaste en förklaring jag fick var att kriget var så ohyggligt i
Moçambique. Ingen sida känner att den var helt oskyldig och den andra sidan
helt skyldig. Det finns så mycket sådant på båda sidor i konflikten att man
helst ser att man helt enkelt går vidare. Det är den allmänna uppfattningen.
Jag har fortfarande litet svårt att acceptera detta, men jag hoppas att det
fungerar så. Jag fick ytterligare en liten förklaring. Man sade att det finns
ett sätt att hantera detta traditionellt afrikanskt. Om någon som begått
oförätter mot en by kommer tillbaka dit finns ett traditionellt sätt att
hantera detta som använts historiskt. Man har en ceremoni som alla deltar i,
där man rituellt tvättar den personen. När detta är gjort och andra åtgärder
vidtagna talar man inte mer om det. Det är borta, helt enkelt förlåtet, eller
hur man nu skall säga med våra termer. De uttrycker det kanske på ett annat
sätt, men det är så de hanterar det. Jag har intressant nog hört samma sak om
Zimbabwe, men där är det inte förlåtet. Vi är nu väldigt oroliga för hur det
skall gå i det landet av många olika skäl. Ett skäl är just att man med stor
våldsanvändning tvingade ihop de två partierna ZANU och ZAPU. Det var ZANU,
shonamajoriteten, som tvingade in ZAPU i koalitionen. Man slog ned motståndet i
Matabeleland i början av 1980-talet med hjälp av specialutbildade styrkor som
begick väldokumenterade övergrepp. Det gjordes en utredning om detta på 1980-
talet som regeringen behöll. Den kom aldrig ut. Kyrkliga grupper har nu gjort
en ny sådan utredning, som anses vara väldigt tillförlitlig. Men fortfarande
vill regeringen inte ta tag i detta.
Jag har frågat politiker från Matabeleland, som nu ingår i ZANU, varför de är
med om att undertrycka detta. De svarar att det inte skall hanteras på det
viset utan på vårt traditionella sätt. Det är en oförlöst konflikt som måste
lösas, men den måste lösas på vårt sätt. Hur löser ni då konflikter? frågar
jag. Jo, när vi är överens om att en konflikt är över och att vi måste gå
vidare, sitter vi vid elden och pratar om det gemensamt. När elden har slocknat
tar vi askan och slickar den rituellt gemensamt. Sedan talar vi inte mer om
saken. Det har inte skett. Jag undrade vad de kräver av Mugabe, översatt i
moderna termer. Vad är det han skall göra? Jo, något som kan översättas i de
termerna, t.ex. en offentlig ursäkt för det som skedde, så att vi kan gå
vidare.
Jag vet inte om detta bidrar till er förståelse, men det är de svar som jag
har fått om varför någon process inte pågår i Moçambique.
Ordföranden: Vi skall nu gå över till att belysa det s.k. civila samhällets
roll. Vi har frågor som gäller hur man ser på folkrörelser i olika länder,
deras roll i förhållande till statsmakter, och vad folkrörelser kan uträtta.
Vidare har vi frågan om medier. Är det möjligt att man för en god saks skull,
t.ex. för att hindra hatpropagandan i Rwanda, kan inskränka yttrandefriheten
tillfälligt? Det var en fråga som ställdes. Kyrkans roll är en annan fråga. Jag
vill be Anita Klum att inleda detta avsnitt.
Anita Klum: Vi kan börja med den formella frågan som K-G Biörsmark tog upp: Vad
är en NGO? Det kanske är på sin plats med en definition. Det finns olika typer
av NGO:er, nationella och internationella. Det finns de som baserar sig på den
humanitära rätten, Genèvekonventionerna, och det finns de som baserar sin
verksamhet på de MR-konventioner som finns. I dag skall vi ju tala om mänskliga
rättigheter i interna konflikter, och då är det viktigt att påpeka att de
mänskliga rättigheterna gäller både i krig och i fred, även om det rör sig om
interna konflikter, inre oroligheter eller vad man kallar det. Det blir då
litet svårare för dem som baserar sig på den humanitära rätten. Eftersom man
inte alltid kan definiera om det är ett krig eller en intern konflikt kan det
ibland vara svårt att hänvisa till den humanitära rätten.
Vi kan ändå försöka oss på att göra det. I den humanitära rätten finns
traditionellt sett inte NGO:er som subjekt. Icke desto mindre fungerar de i
interna och väpnade konflikter, och de utför stora gärningar. I såväl första
som andra och tredje Genèvekonventionens artikel 10 står att skyddsaktiviteter
kan förmedlas av a humanitarian organization, such as the ICRC. Det är alltså
detta ?such as? som lämnar dörren öppen även för andra organisationer och som
man formellt sett baserar sig på. Europakonventionen för mänskliga rättigheter
artikel 25 tillåter också en NGO att lämna klagomål till Europarådet om man
anser sig ha blivit utsatt för kränkning av en stat som skrivit på
Genèvekonventionerna. Där lämnas fältet öppet för även frivillig-organisationer
att agera i s.k. väpnade konflikter, hur de nu definieras.
Vilken roll spelar då NGO? Några av de organisationer som formellt sett
baserar sig på den humanitära rätten är Röda korset och Läkare utan gränser,
som har en friare form. Röda korsets roll är att ge skydd och hjälp till
sårade, att förmedla mat, kläder och filtar och på olika sätt se till att
civilbefolkning och skadade soldater får sina humanitära behov tillgodosedda.
Det gör Röda korset i kraft av Genèvekonventionerna, och de är omgärdade med
vissa regler som säger att de måste agera på ett visst sätt. ICRC har rätt att
besöka krigsfångar och även fängelser men har inte rätt att offentliggöra det
de ser. Men de får förmedla sina kunskaper direkt till de myndigheter som har
ansvar för krigsfångarna, och om myndigheterna väljer att publicera delar av
deras rapport - då har ICRC möjlighet att publicera hela rapporten, så att det
framgår vad som faktiskt har skett.
De humanitära organisationerna har en annan möjlighet. De är representanter
för allmänheten i konfliktområden, och deras blotta närvaro möjliggör att
respekten för mänskliga rättigheter kan upprätthållas. Det är viktigt att
framhålla detta att deras blotta närvaro, precis som UNHCR:s, FN:s och ICRC:s
faktiskt har en hämmande effekt på övergrepp när det gäller mänskliga
rättigheter.
Hur ser man på frivilligorganisationerna? Formellt sett är de uppdelade i
organisationer som baserar sig på den humanitära rätten och organisationer som
jobbar mer med de mänskliga rättigheterna. Informellt sett har de möjlighet att
utöva en hämmande effekt, samtidigt som de också övervakar och rapporterar om
övergrepp som skett. De kan också förmedla materiell hjälp, och de är ett slags
samvete som ser till att de mänskliga rättigheterna respekteras på ort och
ställe.
Vad är en frivilligorganisation? Är det en organisation med tre fyra
personer, eller finns det andra kriterier som bestämmer vad en organisation är?
I MR-fonden, som jag representerar, har jag haft anledning att titta på detta
ganska ordentligt. Vi får ju ansökningar från organisationer som finns i tredje
världen och arbetar för mänskliga rättigheter på olika sätt genom att
informera, utbilda och ge legal assistance. Vi har som kriterium satt upp att
de skall ha en folklig förankring, vara fördelade över hela landet och inte
bara finnas i huvudstaden, och de skall gå folkens ärenden. Detta är vi väldigt
noga med när vi ger stöd och bistånd. Det finns också organisationer som är
ackrediterade till FN, och för dem finns det också regler som talar om hur
dessa organisationer skall vara beskaffade. Bl.a. skall de vara
internationella, tror jag. Detta är dock något som luckrats upp. Jag tror att
det var en resolution till generalförsamlingen 1996 som gav möjlighet även för
nationella organisationer att bli ackrediterade till FN. Det är något som också
vi i MR-fonden försöker utnyttja, eftersom vi inte haft den möjligheten
tidigare. Jag vet ännu inte hur det går.
Synen på frivilligorganisationer skiljer sig mycket åt, kan man säga. Medan
man i FN-sammanhang omhuldar dem, talar om hur oerhört stor betydelse de har,
ger dem rådgivande status och ger dem möjlighet att påverka
regeringsrepresentanterna, för de kanske en annan, tynande tillvaro i vissa av
tredje världens länder. Jag hade tillfälle att besöka Organisation of African
Unity, OAU, och dess kommission för mänskliga rättigheter i Banjul i november.
Man visade en väldigt öppen attityd gentemot frivilligorganisationer, men i
korridorerna talade regeringsrepresentanterna om dem som förtäckta hot. De sade
att organisationerna egentligen är förtäckta, blivande partier som kommer att
hota dem så småningom och därför också bör behandlas som sådana. Icke desto
mindre har den domstol med enskild klagorätt i OAU som kom till i december
förra året givit möjlighet även för frivilligorganisationer att framföra
klagomål. Enskilda som drabbas skall kunna klaga via frivilligorganisationer.
Det är ett framsteg och ett sätt att se på frivilligorganisationer som är
väldigt generöst.
I dag diskuterar man ett tilläggsprotokoll till FN:s kvinnokonvention från
1979 där just den frågan debatteras oerhört starkt. Skall alltså
frivilligorganisationer ha möjlighet att representera enskilda som har att
framföra klagomål på hur kvinnokonventionen har tillämpats? Det kom man inte
överens om när diskussionen avslutades i New York den 13 mars, så det blir
ytterligare en vända innan man kan komma fram till den saken.
Det här var litet grand om den formella och den informella betydelsen av
enskilda organisationer, frivilligorganisationer.
Så något om Kyrkans roll. Som framförts här spelar kyrkorna en intensiv och
stor roll när det gäller att i många olika sammanhang förmedla det folkliga
intresset. Även om jag inte har så stor erfarenhet av det kan jag berätta om
den roll som Kyrkan spelade i Polen 1982 när jag var där just som förmedlare av
Solidarinosc åsikter på olika sätt. Jag kommer ihåg att Solidarnosc, som då var
en förbjuden organisation, förde en tynande tillvaro under ytan. Däremot hade
den ett starkt inre liv i kyrkorna. Vid ett tillfälle då jag var på besök i
Czestochowa, som man nog kan säga är den religiösa metropolen i Polen, hade
Solidarnosc förskansat sig inne i kyrkan och hade en demonstration på gång. De
polska militära styrkorna vågade sig inte in i kyrkan därför att den katolska
kyrkan var så stark att man inte vågade upplösa demonstrationen. Via den
katolska kyrkan kunde Solidarnosc förmedla den information och det stöd man
hade samt den politiska kraft som Solidarnosc besatte.
Om mediernas roll kan jag säga följande. Också här är det fråga om en personlig
erfarenhet, som uttrycks i en åsikt som även kan tillämpas i andra sammanhang.
1994 var jag i Rwanda för att för Amnestys räkning undersöka de övergrepp som
hade begåtts precis efter folkmordet; jag var där i början av augusti. Det
gällde att undersöka de övergrepp som hade begåtts av både den tidigare
regeringen och den då sittande tutsiregeringen. Vi hade diverse svårigheter att
göra vårt arbete men fick så småningom möjligheter. Radio Milles Collines hade
spritt hatpropaganda och förbjöds också då.
Om man via medier vill skada andra människor, organisationer osv. tycker jag
att det är viktigt att försöka förhindra att så sker. Det är ungefärligen den
inställning som jag tycker att man bör ha till rasistiska organisationer som
sprider ett rasistiskt budskap som avser att förnedra och skada andra
människor.
Ordföranden: Jag vill påminna om att det ställdes en fråga specifikt om Somalia
och om Kyrkans eventuellt samordnande funktion där.
Christina Doctare: Jag skall inte tala om Somalia, för det kan jag ingenting
om. Däremot tänkte jag tala om detta med NGO:er och folkrörelser. Ett av mina
nuvarande uppdrag är att jag är projektchef för ett folkrörelseprojekt i
Bosnien. Det gäller drogförebyggande verksamhet utifrån nykterhetsrörelsens
bildningsverksamhet och den modellen. Det har visat sig att detta arbete har
fallit väl ut. Man är mycket intresserad av att ute bland folk förankra den här
modellen att agera. Den svenska folkrörelsemodellen kan alltså appliceras. Man
har skapat en folkrörelse, Trezvenost, vilket betyder nykterhet. Nu jobbar vi
ihop, och vi har fått en förankring där. Verksamheten är godkänd och det hela
har passerat tingsrätten, så man har fått alla stämplar och annat som behövs.
Vi tillämpar den gamla folkbildningsmodell som funnits i Sverige. Jag har
t.ex. varit ute och rest i Sverige och talat om kopplingen mellan våld, droger
och alkohol. Det kommer jag att göra också där nere, precis som man jobbar här
med folkrörelser. Jag tror att detta är något om vilket vi med stolthet kan
säga att det är en svensk modell som, naturligtvis med en viss applikation till
den nationella situationen, mycket väl kan tränas upp i andra länder. Detta är
något att tänka på.
En annan intressant vinkling på NGO:erna som jag upplevde mycket förra året,
när jag forskade på Harvard, är att NGO:erna används mycket mera politiskt. De
får pengarna och de skall göra städjobbet efter konflikter som stater och
regeringar har ställt till med. De blir väldigt politiska. Här har vi alltså en
ny aspekt. Plötsligt har de väldigt mycket pengar och kan gå in i ett område
där traditionella NGO:er inte har haft en chans därför att de inte har sådana
resurser. De här kan alltså dyka upp. Det blir en stor oklarhet om vem som
företräder dem. De har inte någon folklig förankring, utan det blir plötsligt
fråga om någonting annat. Jag tror att man skall vara observant på detta. Många
regeringar kanaliserar ju nu pengar till olika NGO:er som ofta har en koppling
till det nationella. Jag tror dock inte att vi har sett lika mycket av det här
i Sverige, jämfört med t.ex. hur det är i USA. Därmed blir det fråga om
politiska språkrör med mandat som är mycket mera vittgående än vad vi är vana
vid när det gäller NGO:er. Detta tycker jag att vi kan vara observanta på vid
konflikter när det plötsligt finns folk vid förhandlingsbordet som inte borde
sitta där.
Peter Wallensteen: Jag skall helt kort säga något om Somalia. Jag har tittat på
det projekt som Liv och Fred Institutet i Uppsala driver. Jag tycker att man
skall se detta positivt. Det intressanta är att de som jobbar på institutet är
kristna. Parterna i konflikten är muslimer. Man kan fråga sig om det är en
fördel att det just är kristna som arbetar med detta. Grunden skulle vara att
alla har något slags konfessionell grund. Därför kan man respektera varandra
som troende på något sätt. Därmed är man på samma våglängd, samtidigt som man
inte är en del av konflikten. Distinktionen kristen-islam är ju inte en del av
konflikten. Det leder till en kort reflexion på de andra frågorna om kyrkorna.
Jag tror att kyrkorna kan spela en konfliktförebyggande och fredsbyggande
roll i lägen där kyrkorna själva inte är en kraftig del av konflikten. Men om
de är en del av konflikten blir det svårt att överbrygga det hela. Enda vägen
ut i det läget är väl att säga att det inom alla religiösa samfund finns både
hårda och mjuka tolkningar av vad den egna religionen går ut på. Den hårda
tolkningen är: Vi är exklusiva. Vi är de som vet sanningen. De mjuka är de
litet tolerantare. Jag tror att det är de mjukare grupperingarna inom olika
religiösa samfund som är grunden för ett slags fredsbyggande där religionen
utgör ett viktigt inslag.
Norra Somalia är den del som hela tiden har varit fredlig. Södra Somalia är
den del som det varit mycket konflikter i. Nu görs ett vapenstillestånd mellan
fraktionerna i södra Somalia. Uppenbarligen är en av tankarna att de nu enar
sig för att återerövra norra Somalia, som de facto har fungerat som en
självständig stat. Jag tycker att man skall vara väldigt alert här och se till
att vi inte hamnar snett i den konflikten - dvs. att vi i det internationella
samfundet sluter upp bakom krigsherrarna. De representerar ju Somalia som
helhet, medan de som faktiskt haft ett fredssamhälle i norra Somalia uppfattas
som de som inte har uppträtt korrekt men det är tvärtom. Här vill jag alltså
utfärda en varning.
Anders Möllander: Jag skall helt kort berätta om mina erfarenheter. När jag såg
att ni skulle tala om mänskliga rättigheter, enskilda organisationer och det
civila samhällets roll associerade jag omedelbart till min tid i Sydafrika. Jag
var där under åren 1987-1992. En av de viktigaste delarna i mitt arbete där var
att förmedla det svenska stödet till enskilda organisationer i Sydafrika som
arbetade mot apartheid. När vi så småningom omvandlade det hela och
genombrottet politiskt hade kommit tror jag att programmet omfattade mer än
100 miljoner kronor på årsbasis, som alltså förmedlades på detta vis. I
huvudsak nådde det svenska stödet en koalition som formerades av enskilda
organisationer i United Democratic Front. De enades om en politisk
minimiplattform och arbetade i huvudsak demokratiskt. Ett krav som man hade på
sig inom koalitionen var just att arbeta demokratiskt; detta apropå frågan om
en enskild organisation får se ut hur som helst.
I Sydafrika såg man till att inte vilken organisation som helst så att säga
fick den status som det innebar att arbeta i den här koalitionen. Jag tror att
det var viktigt att de var många och att de var formerade som de var, liksom
att de var breda. Det var alltså inte fråga om ett snävt politiskt mandat, utan
det gällde allt - från kyrkliga organisationer till starkt politiskt aktiva
organisationer. De enades på ett sådant sätt att det blev väldigt svårt för
regimen att komma åt alla samtidigt, även om de försökte med massarresteringar.
Vid något tillfälle under åren 1987-1988 tror jag att mer än 10 000 personer
satt fängslade. Nästan alla de här organisationerna var formellt förbjudna att
verka men det fungerade alltså inte därför att de var så många. De sökte också
konsekvent internationellt stöd. Vi som arbetade med dem var ibland rädda. Vi
frågade: Vill ni verkligen komma öppet till ambassaden? De svarade: Tvärtom. Vi
vill visa att det är ett skydd för oss att vi har internationellt stöd. Många
av dem lever för övrigt kvar och har omvandlats. Man arbetar vidare, speciellt
de som haft hand om särskilda frågor. Det kan gälla rättshjälp,
jordreformfrågor osv. Sådana behov finns fortfarande. Den nya regeringen i
Sydafrika har välkomnat detta och tycker att det är bra t.ex. att en stor del
av det svenska biståndsanslaget för Sydafrika fortfarande kanaliseras via
enskilda organisationer.
Kyrkans roll i Sydafrika kan heller inte underskattas. Kyrkan i allmänhet
var, som tur är, inte en del av konflikten. Det var inte detta som det handlade
om. Däremot fanns det kyrkor som stod för apartheid. Det fanns också kyrkor som
stod för motståndet, liksom de som var splittrade. De som stod någonstans på
samma sida som apartheidmotståndet och vid mittgränsen där, vilket de flesta
gjorde, spelade en väldigt stor roll. Jag har sett att en del av dem nu har
gått ut och bett om ursäkt för att de inte spelade en större roll. Jag tycker
nog att det känns litet fel.
Jag brukar säga att jag aldrig har varit så mycket i kyrkan som jag var under
mina år i Sydafrika. Då var mitt arbete politiskt och biståndsarbete.
Anledningen till att jag gick i kyrkan var precis detsamma som Anita Klum
berättade om beträffande Polen. Kyrkan blev nämligen en politisk fristad. Folk
kunde mötas i kyrkorna. Väldigt sällan, åtminstone om internationella
observatörer fanns där, gick polisen och militären in i kyrkorna. Ibland blev
vi ombedda att stanna kvar i kyrkan. Vid ett tillfälle var det en måltid efter
en begravning. Jag och min fru ville gå därför att vi som hedersgäster hade
fått komma först. När vi ville tacka för oss och gå sade man: Kan ni inte
stanna tills alla har hunnit ta av maten, för annars tårgasas den och då kan vi
inte äta den. Både vi och kyrkorna spelade en väldigt stor roll i den
konflikten. Det finns mycket mer att säga men vi skall ju fatta oss kort, så
jag stannar där.
Ordföranden: Anders Mellbourn skall ha en ärlig chans att göra en
sammanfattning. Men vi har ett litet område och några frågor kvar kring det
sista.
Jan Öberg: Det civila samhället tänkte jag tala om. Det gäller inte bara
NGO:er, för där rör det sig om människor som redan har organiserat sig. Lärare,
sjuksköterskor, fattiga bönder osv. har förtryckts i de här konflikterna. När
det gäller det civila samhället är det väldigt viktigt att ta reda på vilka
lokala traditionella konfliktlösningsmekanismer som finns. Vi hörde just att
det finns oerhört intressanta saker att känna till när det gäller de här
länderna.
Internationell konflikthantering sker normalt på toppnivå med diplomater och
utrikesministrar som åker ned för att tala med presidenter. Men det hjälper
inte så mycket om man inte också sitter på kaféer och talar med
civilbefolkningen. Det gäller att förstå vad det egentligen handlar om. Det
handlar aldrig om det som politiker på toppnivå ser, utan det är den
inofficiella versionen som det handlar om.
Jag tror att det är viktigt att NGO:er i de rika länderna inte bara
intervenerar i de konflikter där det finns pengar att få från regeringarna. Man
bör också åka till konflikter där det inte finns så mycket. Själv tycker jag
att det är relativt välbeställt med NGO:erna t.ex. i Bosnien. Där finns det i
dag finns ungefär 600 sådana. Detta tycks vara en dålig prioritering sett till
världens problem.
När det gäller religionen skulle jag vilja säga att vi inte bara skall tala
om Kyrkan. Låt oss också tala religioner, om dem som inte har någon kyrka. Jag
har själv upplevt att buddhister och kväkare, som inte har någon kyrka i den
meningen, kan göra nyttiga insatser i konflikter i andra områden än sina egna.
De lyssnar nämligen på ett annat sätt och har inte den svart-vita, relativt
kristna hållning som många har som åker ut till konfliktlösningsområden.
Så några ord om medierna. Jag skulle gärna vilja se konfliktjournalistisk
ersätta krigsreportage. Här finns en väldigt viktig distinktion. En konflikt
handlar om tre saker. För det första gäller det orsaken, grundfrågan. För det
andra handlar det om människors attityder i konflikten. För det tredje handlar
det om vad man gör, om beteendet.
Journalister är väldigt bra på att beskriva och filma beteenden men har inget
grepp om orsaksanalyser och attityder. Därför får vi krigsreportage. Om vi
kunde få alla tre sakerna - orsaker, attityder och beteende - skulle vi få
konfliktjournalistik. Då skulle människor också i Sverige förstå mer av
konflikten och vad som är rimliga och orimliga lösningar.
Kosovo har nämnts. Jag råkar vara en av dem som har jobbat mest där nere. Om
någon av er är intresserad av information ställer jag gärna kunskap och
skrifter till förfogande. Jag har varit medlare och jag har rest på toppnivå
till Belgrad. Det har varit olika möten med Rugova, regeringsrepresentanter,
ministrar och Milosevic under fyra års tid. Jag har också arbetat på grundnivå.
Det har då varit fråga om kurser och undervisning. Jag kan alltså litet grand
om den här konflikten. Om jag eller min stiftelse kan vara till hjälp så går
det utmärkt. Det är bara att höra av er.
Ordföranden: Vi får, i alla fall delvis, rapportering från din verksamhet,
något som vi i utrikesutskottet uppskattar oerhört mycket.
Vi har nu kommit fram till dagordningspunkten Lessons learned.
Såvitt jag förstår är Helena Nilssons fråga om Förintelsen redan besvarad.
Kosovofrågan har också berörts. Göran Lennmarkers fråga har fått ett uttömmande
svar. Eva Zetterberg frågade vad frivilligorganisationerna kan göra. Också den
frågan är behandlad. Frågan om vetorätten togs upp redan inledningsvis.
Vad som återstår är Magnus Johanssons fråga om vad som kan ändras i FN-
stadgan för att man skall kunna ingripa. Jag skulle vilja att vi helt kort fick
höra Ove Brings syn på den saken. Sedan ber jag Anders Mellbourn att göra en
sammanfattning.
Ove Bring: Vi var i början inne på nämnda fråga. Carlssonkommissionen har ju
föreslagit en ändring av FN-stadgan - men inte en preciserad ändring utan ett
koncept för en ändring, dvs. hur man skulle kunna genombryta den nationella
suveräniteten i humanitära sammanhang. Uppriktigt sagt tror jag inte att det
går att genomföra en sådan förändring av FN-stadgan. Även om den nationella
suveräniteten kanske historiskt sett inte betyder lika mycket i dag som
tidigare, finns det en u-landsopinion i generalförsamlingen och i FN över huvud
taget som har morskat till sig igen efter det kalla krigets slut. Den var ju
passiviserad under ett visst skede. Det betyder att den nationella
suveräniteten har kommit tillbaka i FN och återigen används som ett hinder för
att föreslå förändringar som innebär ökade möjligheter för FN att ingripa. Man
vill helt enkelt inte ha intervention.
Peter Wallensteen har rätt i att det inte enbart är suveränitetsfrågorna som
gör det komplicerat att ändra i FN-stadgan, utan det är även så att
stormakterna bevakar sina revir i säkerhetsrådet. Det kan på något sätt lägga
en våt handske över alla revideringsdiskussioner.
Tone Tingsgård talade tidigare om konflikteftervården och den kommande
internationella brottmålsdomstolen i Rom. Vi har inte riktigt besvarat den
frågan. Det argument som jag kommer med är i och för sig inte märkligt. Ni har
hört det tidigare. Det är nämligen samma argument som förts fram beträffande
Haagtribunalen, nämligen att värdet med att ha en tribunal som dömer individer
för krigsförbrytelser i en intern konflikt eller en annan konflikt är just att
man individualiserar brottet och brottslingen och att därmed de människor som
lever i det här samhället inte skall uppleva att brottet är kollektiviserat,
att det är en viss folkgrupp eller en viss minoritet som är skyldig. I stället
handlar det om just individer. I och med att dessa individer, förhoppningsvis,
blir lagförda och straffade är det lättare för människor att leva tillsammans i
det samhälle som drabbats. Det finns faktiskt en länk mellan lagföring i
juridisk mening och försoning i politisk mening, om det hela fungerar.
Ordföranden: Tack så mycket! Nu skall vi få en konklusion av detta. Det är
ingen lätt uppgift men jag överlämnar den gärna med varm hand till Anders
Mellbourn.
Anders Mellbourn: I och med Ove Brings vältalighet här på slutet om lagföringen
och försoningen är mycket sagt också i de sista frågorna. Poängen här är väl
att det skall vara en upprepning, ytterligare en omgång. Det kliar i fingrarna
på en gammal folkrörelsemänniska, kyrkomänniska och chefredaktör att yttra sig
i några av de här frågorna utöver det som redan är sagt men det är ju inte min
roll här.
Jag skall säga något om folkrätten och kommentera vad som har sagts om
sanktioner. Jag skall också säga något om sanningskommissionen och tribunalen
liksom om försoningsfrågorna i det sammanhanget och de punkter som nämnts om
det civila samhället. Jag väljer att fatta mig väldigt kort.
Den första och den sista frågan kom igen, som Ove Bring sade. Skall stadgor
ändras, och hur är det med spänningen mellan folkrättens möjligheter att
intervenera i andra länder och den grundläggande markeringen av den nationella
suveräniteten i folkrätten, vilken väl finns där eftersom folkrätten är så
stark? De dokument som vi arbetar med är ju efterkrigsdokument, dokument efter
andra världskriget. Det var då viktigt att slå vakt om den nationella
suveräniteten.
Stadgemässigt har vi talat om artikel 2:7 och de möjligheter som här finns
att säga att ett hot mot internationell säkerhet bryter den nationella
suveräniteten och att detta i viss mån är en tolkningsfråga. Jag skulle vilja
sammanfatta diskussionen, inte minst med tanke på vad Peter Wallensteen sade,
så att säkerhetsrådet kan skaffa sig utrymmen. Det är ofta fråga om politisk
vilja snarare än om stadgeparagrafer. Hela frågan om stadgerevisioner och annat
behöver inte bli så central. I stället är det kanske en fråga där man måste
arbeta i politiska organ via organisationer, medier osv. för att slå vakt om
folkrättens principer i allmänhet, snarare än att ge sig in på svåra frågor av
stadgerevisionskaraktär där låsningarna snabbt kan bli ganska besvärliga.
Ove Bring har påmint om att suveräniteten är på väg tillbaka igen, att det
finns en ny självsäkerhet hos en del u-landsregimer, något som kanske inte
minst har att göra med den ekonomiska förbättringen i Asien. Trots den senaste
finanskrisen finns det där en självsäkerhet där man anknyter till sina egna
värderingar och i viss mån förnekar universaliteten i MR-greppet och hänvisar
till suveräniteten.
Här har det också pekats på den intressanta utveckling som sker inom det
folkrättsliga arbetet och i FN-arbetet. Det handlar om att återigen betona de
regionala organisationerna - artikel 2:8, som tidigare inte varit så
uppmärksammad men som blivit en vanlig företeelse på 90-talet. Vi har gett
många exempel på sådana ingripanden. I Europa finns ju OSSE som den europeiska
organisationen att utnyttja.
Jag skulle vilja göra ett tillägg: Det intressanta med OSSE, som ju har en
litet annan folkrättslig tyngd, är att i fördraget finns verkligen kopplingen
mellan mänskliga rättigheter och internationell säkerhet. Det var ändå det
centrala i Helsingforsdokumentet från 1985, som jag tror politiskt har spelat
en mycket stor roll. Det går inte att riktigt landa i någonting utan att de här
spänningarna består. Så måste väl den diskussionen sammanfattas.
När det gäller sanktionsfrågorna var det egentligen en fullständig
samstämmighet hos panelen i fråga om den grundläggande skepsisen mot och
insikten om att sanktionsinstrumentet kan utnyttjas för mycket och felaktigt
samt att det för att vara effektivt krävs några specifika förutsättningar: dels
måste det gå att isolera ett land, dels måste det finnas en oppositionsgrupp
som skulle kunna vara förmånstagare av effekterna av sanktionerna. Det är ju de
två punkter som Peter Wallensteen nämnde utifrån den internationella
forskningen. Sedan låg väl i detta också ett resonemang om tajmningen. Det
finns alltså vissa tillfällen då man kan gå in.
Sydafrikafallet är intressant. Vi hade där sanktioner ända från tidigt 60-
tal. Bedömningen här var att det är först från mitten av 80-talet som
sanktionerna blev verkningsfulla. Under sanktionsresonemanget kom det upp något
som tillhör det allmänna om suveräniteten mot interventionsmöjligheter. Ove
Bring, om jag har förstått det hela rätt, är väl frågan utifrån kap 2:6. Hur
mycket kan FN egentligen ta ställning för en part i en konflikt och vad finns
det för utvecklingsmöjligheter där - alltså att världssamfundet tydligare tar
ställning för en nation i en konflikt eller för en grupp inom en konflikt? Där
finns det intressanta utvecklingsmöjligheter.
Där vill jag ta in det som Jan Öberg pekade på. Även om vi nu väldigt mycket
talar om att det är så få mellanstatliga konflikter - det mesta är internt - är
det fortfarande väldigt ofta kopplingar mellan statligt och internt.
Naturligtvis kommer hela den afrikanska utvecklingen in där.
Sedan har vi frågekomplexet om sanningskommissionen och tribunalen. Där
tyckte jag att det fanns en viktig förenande synpunkt, nämligen att det i bägge
fallen handlar om att uppmärksamma enskilda fall för att också uppmärksamma en
period av systematiskt förtryck. Oavsett om man väljer modellen med
krigstribunaler eller om man väljer modellen med sannings- och
försoningskommissioner är utgångspunkten hela tiden det enskilda fallet.
Ärkebiskop Tutu betonar att det ges inga generella amnestier i Sydafrika. Där
har vi en likhet med det som Ove Bring betonar om lagföring. I samtliga fall
handlar det om att det enskilda ansvaret måste uppmärksammas, oavsett om det
blir straff eller sanktionsåtgärder i efterhand. Det är den enskilda skulden
som skall fastställas och ställningstagandet i detta avseende som är nödvändigt
i någon form av personlig försoningsuppgift eller i ritualiserade former. De
paralleller som Anders Möllander lyfte fram historisk-kulturellt var
intressanta. Jan Öberg betonade också att det kan finnas andra traditionella,
rituella, former för att ta upp detta. Det viktiga är hela tiden att det
enskilda brottet uppmärksammas.
Christina Doctare varnade för att en Romtribunal kan få det sämsta av de tre
traditionerna från Nürnberg, Haag och Sydafrika snarare än att det bästa tas
till vara. Jag tyckte nog inte att hon fick tillfälle att utveckla det. Det
skulle vara nyttigt att vid något tillfälle få den varningen konkretiserad,
alltså att få veta vad det skulle kunna innebära.
Jag vet att ledamöterna har bråttom att gå till andra uppgifter.
Ordföranden: Anders, jag ser gärna att du läser in din sammanfattning till
protokollet men ledamöterna måste gå till votering. Jag tar på mig
kvittningsmannens obehag och stannar kvar här. Jag är ledsen för att det blir
på det här sättet men när talmannen kallar måste ledamöterna skynda till
kammaren.
Anders Mellbourn: Jag har full respekt för det och uppfattar det inte som en
markering mot mig.
Mycket komprimerat skall jag gå vidare till frågorna om det civila samhället.
I svaren här var det en stark koppling just till mänskliga rättigheterna. Detta
är ju en hearing om mänskliga rättigheter. Jag skulle således vilja lägga till
att det civila samhällets betydelse för den politiska utvecklingen och för
demokratiseringen är något vidare än den specifika kopplingen till mänskliga
rättigheter. I vissa sammanhang är detta kanske ännu viktigare.
Anita Klum klargjorde ganska väl hur detta är reglerat vad gäller frivillig-
organisationernas möjligheter att agera.
Frågan om tillämpligheten av en svensk folkrörelsetradition i andra miljöer
togs upp från början. Christina Doctare tyckte sig där ha positiva exempel från
Jugoslavien, trots de skillnader som finns. Också erfarenheterna från Sydafrika
sades vara ganska positiva, även om det naturligtvis finns väldigt stora
historiska skillnader mellan hur folkrörelsenätverk vuxit fram i Skandinavien,
i USA - där det här mest har förekommit i litteraturen - och i andra delar av
världen.
Kyrkorna togs upp på många olika sätt. Ofta är ju de uttryck för konflikten,
förmedlare av konflikten. Här finns det en intressant betoning som kanske är
självklar men ändå är viktig att göra: Det är lättare att vara en försonande
kraft i en konflikt där man själv inte nödvändigtvis har varit part. En
kyrkobaserad organisation kan spela en stor roll i det muslimska Somaliland -
det är väl ett namn man inte får säga med tanke på erkännandefrågan, men det är
ändå vad norra Somalia självt kallar sig som egen statsbildning. Jag tror att
det finns många andra intressanta paralleller i det här sammanhanget. I
Sydafrika finns det många exempel på kyrkornas försonande roll.
Det ställdes också en del frågor om Rwanda, Kabila och Zaire/Kongo som
egentligen inte blev besvarade. Jag tar därför chansen att säga någonting själv
där. En nedslående erfarenhet från Zaire och Kongo är att det är länder med
ganska stora evangeliska kyrkor, uppbyggda med missionsverksamhet från
Skandinavien. Kyrkan i Brazzaville, som jag själv kan litet om, förmådde ju
inte förhindra, även om den hade försonande ambitioner, det senaste utbrottet
av konflikter och krig i Kongo. Även tidigare har den haft svårigheter att
klara detta, trots att den omfattar en ganska stor del av befolkningen. Där
kommer andra interna konflikter och slår igenom den samhörighet som kyrkan kan
innebära.
Slutligen vill jag säga någonting om mediesituationen. Det fanns en ganska
stor samstämmighet hos alla om att man skall kunna ingripa mot det som i
yttrandefrihetsdebatten kallas hate speech, men som jag uppfattade det är det
snarare i de allmänna termerna om begränsning av yttrandefriheten det skulle
kunna ske än i form av skrivningar om mediefriheten. Huvudfrågan gäller alltså
vad yttrandefriheten tillåter snarare än vad mediefriheten skulle innebära i de
här sammanhangen. Detta kanske också är präglat av min egen värdering i
sammanhanget.
Det finns säkert ett antal viktiga synpunkter som jag härutöver har missat.
Allmänt sett tror jag att det skulle vara möjligt att borra ytterligare i några
av de exempel som ställdes i frågorna, t.ex. det som Jan Öberg tog upp vad
gäller Kosovo. Men det blir väl möjligt i fortsatta kontakter med panelen.
Ordföranden: Tack så mycket! Det är naturligtvis ett otroligt privilegium för
utrikesutskottet att få tillgång till all denna kompetens. Vi kommer att
noggrant studera uppteckningarna från denna hearing och använda oss av dem när
vi bereder de båda betänkandena om mänskliga rättigheter i utrikespolitiken
respektive specifikt i biståndet. Jag vill tacka er allihop för att ni ville
komma hit och ledamöterna för att de har ansträngt sig och förberett goda
frågor som har täckt in hela det spektrum vi har diskuterat i dag. Tack!
Innehållsförteckning
Sammanfattning......................................1
Skrivelsen..........................................2
Motionerna..........................................2
Utskottet..........................................15
Sammanfattning av skrivelsen 15
Inledning 15
Principerna för mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik 15
Inriktningen av politiken för mänskliga rättigheter 17
Mål 17
Främja, förebygga och reagera verktyg för påverkan 18
Utvecklingssamarbete för mänskliga rättigheter 18
Enskilda organisationers roll 19
Näringslivets roll 19
Alla människors möjligheter att åtnjuta de mänskliga rättigheterna 19
Kvinnors rättigheter 20
Barnets rättigheter 20
Rättigheter för urbefolkningar och nationella eller etniska,
språkliga och religiösa minoriteter
20
De svåraste kränkningarna av människors rättigheter 21
Den grundläggande rätten till liv 21
Utomrättsliga avrättningar, tortyr m.m. 21
Fungerande rättssystem 21
De ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna 22
De mänskliga rättigheternas roll i interna väpnade konflikter 22
FN och de mänskliga rättigheterna 23
De mänskliga rättigheterna i Europasamarbetet 23
Utskottets överväganden............................24
2. Agerande för att främja de mänskliga rättigheterna 26
Övergripande frågor 29
Sanktioner 32
Svensk efterlevnad av de mänskliga rättigheterna 33
MR-bistånd via enskilda organisationer 34
Rapporter om de mänskliga rättigheterna 35
Krigsmaterielexport 35
Religionsfrihet 36
3. Dödsstraffet 36
4. Internationella miljöfrågor 38
5. MAI-förhandlingarna 44
6. Urbefolkningars rättigheter 46
7. Skydd för minoriteter 47
8. Colombia 47
9. Kuba 50
10. USA 51
11. Kina, inklusive Hongkong och Tibet 55
12. Taiwan 61
13. Östtimor 63
14. Kashmir 66
15. Pakistan 68
16. Afghanistan 69
17. Turkiet 70
18. Iran 74
19. Ryssland 77
20. Kosovo 79
21. Grekland 82
22. Algeriet 83
23. Mellanöstern 84
24. Västsahara 87
25. Kenya 89
26. Nigeria 91
27. Sydafrika 93
Hemställan 94
Reservationer......................................99
1. EU:s anslutning till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna
(mom. 4) 99
2. Publicering av ambassadrapporter om mänskliga rättigheter (mom. 13)
99
3. MR-debatt i FN:s generalförsamling (mom. 14) 100
4. God miljö som mänsklig rättighet (mom. 18) 101
5. En internationell miljödomstol (mom. 19) 101
6. Avveckling av kärnkraft m.m. (mom. 23) 102
7. Mänskliga rättigheter i Colombia (mom. 27) 102
8. Mänskliga rättigheter i Kina (mom. 37) 103
9. Internationella förhandlingar om Tibet (mom. 40) 104
10. Situationen i Hongkong (mom. 43) 104
11. Kontakter med Taiwan m.m. (mom. 44) 105
12. Kinesisk maktpolitik mot Taiwan (mom. 45) 106
13. Informationskontor för EU i Taipei (mom. 46) 107
Särskilda yttranden...............................107
1. Människors rätt till vatten (mom. 7) 107
3. MR-bistånd till enskilda organisationer (mom. 12) 108
4. Publicering av ambassadrapporter om mänskliga rättigheter (mom. 13)
109
6. MAI-förhandlingarna (mom. 24) 110
7. MAI-förhandlingarna (mom. 24) 110
8. Asylsökande från USA (mom. 33) 111
9. Mänskliga rättigheter i Iran (mom. 57) 111
Utrikesutskottets offentliga utfrågning om mänskliga rättigheter i interna
konflikter det civila samhällets roll, den 19 mars 1998
113