Utrikesutskottets betänkande
1997/98:UU16

Vissa nedrustningsfrågor

Innehåll

1997/98
UU16

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas huvudsakligen motionsyrkanden rörande
nedrustningsfrågor från den allmänna motionstiden, både från innevarande
riksmöte och från riksmötet 1996/97. I sina ställningstaganden förespråkar
utskottet ett fortsatt aktivt svenskt agerande på nedrustningsområdet, med den
övergripande målsättningen att åstadkomma ett avskaffande av kärnvapnen.
I betänkandet behandlas också frågor om antipersonella minor. Utskottet
välkomnar de framsteg som gjorts på detta område och konstaterar att folkrätten
och skyddet för civilbefolkningen i krig har kunnat stärkas betydligt under
senare tid. Sverige bör fortsatt verka för en bred universell uppslutning kring
de konventioner som reglerar användningen av minvapnet.
Samtliga motionsyrkanden besvaras eller avstyrks.
Till betänkandet är fogat tre reservationer och ett särskilt yttrande.

Motionerna

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1996/97
1996/97:U403 av Eva Goës m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ratificering och införande av ett fullständigt provstoppsavtal,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att inleda förhandlingar för att upprätta en kärnvapenkonvention och
eliminera alla kärnvapen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den s.k. Canberrakommissionen och nedrustningsförhandlingarna i
Genève,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om subcritical tests,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att slutföra förhandlingarna om en fullständig eliminering av
kärnvapen.
1996/97:U406 av Eva Zetterberg m.fl. (v, s, c, fp, mp, kd) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
konkreta förslag i FN:s generalförsamling och i FN:s konferens för nedrustning
(CD) för att åstadkomma ett avtal, grundat bland annat på Canberrakommissionens
rapport, om ett totalt avskaffande av alla kärnvapen.
1996/97:U407 av Eva Goës och Ragnhild Pohanka (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ta upp Frankrikes agerande i Polynesien i EU och FN,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att på internationell nivå initiera en epidemiologisk kartläggning
med anledning av kärnvapenproven i Polynesien.
1996/97:U408 av Elisabeth Markström m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avskaffande av
kärnvapen.
1996/97:U614 av Håkan Holmberg m.fl. (fp) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kärnvapenframställning och kärnvapenspridning.
1996/97:U629 av Bodil Francke Ohlsson m.fl. (mp) vari yrkas
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fortsatt osäkerhet när det gäller Kinas kärnvapenpolitik.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1997/98
1997/98:U210 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om arbetet att få till stånd nedrustningsavtal.
1997/98:U401 av Eva Goës m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige skall vara pådrivande på det internationella planet i
frågan om total kärnvapennedrustning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att fortsätta ansträngningarna att få till stånd ett fullständigt
avskaffande av kärnvapnen, inklusive subkritiska prov,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige ansluter sig till Internationella domstolens uttalande
om kärnvapnens olaglighet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att aktivt driva frågan om negativa säkerhetsgarantier.
1997/98:U402 av Ingrid Näslund m.fl. (kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av att Sverige i bilaterala och multilaterala förbindelser
och i sina kontakter i olika internationella forum samt i FN:s säkerhetsråd
driver frågan om att underteckna avtalet om ett totalförbud mot personminor,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av att Sverige i FN:s säkerhetsråd och i andra
internationella organisationer tillsammans med andra länder tar upp frågan om
fortsatt kärnvapennedrustning.
1997/98:U408 av Eva Zetterberg m.fl. (v, c, fp, mp, kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen tar initiativ till uppföljning och genomförande av de
mest näraliggande av Canberrakommissionens förslag,
2. att den svenska regeringen vid nedrustningskonferensen i Genève och i
andra lämpliga internationella sammanhang verkar för att kärnvapen avlägsnas
från kärnvapenbärarna och bevaras avskilt från dessa under betryggande
internationell övervakning,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att förbud mot provsprängningar måste inkluderas i NPT.
1997/98:U409 av Eva Goës m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige på internationell nivå i EU och FN agerar för att
Frankrike tar sitt ekonomiska, sociala och ekologiska ansvar efter
kärnvapenproven i Polynesien,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att på internationell nivå initiera en epidemiologisk kartläggning
med anledning av kärnvapenproven i Polynesien.
1997/98:U411 av Charlotta L Bjälkebring m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Norden som kärnvapenfri zon.
1997/98:U413 av Eva Goës (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige internationellt bör agera för urbefolkningarnas rätt
till sitt land utan livshot från uranbrytning, kärnkraft, kärnvapen eller
kärnavfall,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige bör agera för en skärpt övervakning av kärnteknisk
materiel, för att förhindra stöld och smuggling av densamma.
1997/98:U414 av Inger Segelström m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för
nedrustning.
1997/98:U416 av Eva Goës och Ragnhild Pohanka (mp) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige på
internationell nivå skall begära en utredning om HAARP-projektet m.m.
Övrig motion
1997/98:U30 av Bodil Francke Ohlsson och Marianne Samuelsson (mp) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vapenexport och minor.

Utskottet

Sammanfattning av motionerna
I flerpartimotionen 1996/97:U406 (v, s, c, fp, mp, kd) behandlas frågan om ett
fullständigt avskaffande av kärnvapen. I september 1996 undertecknades ett
avtal om ett totalt stopp för provsprängningar med kärnvapen - CTBT. Detta
undertecknades av de allra flesta av FN:s medlemsländer. Dessutom lade den s.k.
Canberrakommissionen fram en rapport i augusti 1996. Där identifierades ett
antal konkreta åtgärder som bör genomföras stegvis. Au-straliens regering lade
fram rapporten för FN:s generalförsamling den 30 september. Mot denna bakgrund
anser motionärerna att konkreta förslag nu bör läggas fram i FN:s
generalförsamling och vid FN:s konferens för nedrustning (CD) för att
åstadkomma ett avtal om ett totalt avskaffande av kärnvapen.
I flerpartimotionen 1997/98:U408 (v, fp, c, mp, kd) tar motionärerna sin
utgångspunkt i Canberrakommissionens arbete. I yrkande 1 vill man att
regeringen skall ta initiativ till uppföljning och genomförande av de mest
näraliggande av Canberrakommissionens förslag. Regeringen bör, i samarbete med
andra länder, anordna en internationell uppföljningskonferens av
Canberrakommissionens rapport.
Sverige bör verka för att kärnvapen avlägsnas från kärnvapenbärarna och
bevaras avskilt från dessa under betryggande internationell övervakning, heter
det vidare i yrkande 2. Det finns fortfarande en risk att kärnvapen avfyras av
misstag. Sverige har tidigare, bl.a. vid nedrustningskonferensen i Genève,
talat för att inga kärnvapen skall vara beredda för omedelbar avfyrning (?off
alert?). Motionärerna vill att regeringen verkar för att kärnvapen tas ur
avfyrningsberedskap och att laddningarna dessutom avlägsnas från vapenbärarna.
Som ett led i nedrustningssträvandena förespråkas i motionens yrkande 4 att
ett totalförbud mot provsprängningar inkluderas i icke-spridningsavtalet (NPT).
Provsprängningar bidrar till rustningen, eftersom de kan leda andra länder till
slutsatsen att de måste utföra egna experiment på området.
I partimotionen 1997/98:U210 (c) yrkande 7, vill motionärerna att Sverige skall
spela en framträdande roll för att åstadkomma ytterligare nedrustningsavtal
inom ramen för FN och OSSE. Arbetet med att få till stånd ett avtal som
förbjuder produktion av klyvbart material för vapentillverkning bör
intensifieras och ett Start III-avtal upprättas. Centerpartiet vill också att
regeringen skall verka för att kontrollmöjligheterna stärks beträffande
genetiska vapen.
Även i motion 1996/97:U408 (s) anförs att initiativ nu bör tas till ett totalt
avskaffande av kärnvapen, ?Abolition 2000?. Tillsammans med undertecknandet av
ett avtal om ett totalt provstopp - CTBT - den 22 september 1996 innebär
Canberrakommissionens presenterade rapport att tiden nu är lämplig att agera
till förmån för ett totalförbud för denna typ av vapen.
I den enskilda motionen 1997/98:U414 (s) framförs ett antal åtgärdsförslag på
nedrustningsområdet. Den svenska regeringen bör i alla lämpliga internationella
forum arbeta för en konvention mot kärnvapen. Den svenska regeringen bör i
internationella sammanhang argumentera för kärnvapenmakternas förpliktelser att
förhandla om kärnvapnens avskaffande. Regeringen bör också verka för att
kärnvapnen avlägsnas från kärnvapenbärarna och förvaras avskilt från dessa
under betryggande internationell övervakning. Slutligen bör regeringen verka
för en internationell uppföljningskonferens av Canberrakommissionens rapport
och därigenom förverkliga kommissionens idéer.
Motion 1996/97:U614 (fp) behandlar fredsprocessen i Mellanöstern. En stabil
fredsuppgörelse måste innefatta en normalisering av förbindelserna mellan alla
länder i regionen. Det internationella samfundet måste noggrant uppmärksamma
frågan om utveckling av kärnvapen och kärnvapenspridning i regionen, heter det
i yrkande 6.
I den enskilda motionen 1997/98:U411 (v) yrkande 1, efterlyser motionärerna
riksdagens stöd för sitt förslag om Norden som en kärnvapenfri zon. De nordiska
länderna har länge samarbetat i FN och OSSE. Motionärerna vill utveckla detta
samarbete genom att upprätta en atomvapenfri zon i Norden i samverkan med
nämnda organisationer. Vänsterpartiet tror inte att upprustning är lösningen på
fredsproblematiken. Sveriges regering bör driva frågan om en kärnvapenfri zon i
Nordiska ministerrådet.
I den enskilda motionen 1997/98:U30 (mp), yrkande 3, menar motionärerna att
Sveriges vapenproduktion och vapenexport står i konflikt med det svenska
internationella nedrustningsarbetet. De anser att Sverige i vissa fall bidrar
till upprustning i stället för nedrustning. Vad gäller nedrustningssträvandena
vill motionärerna att regeringen skall verka för att också fordonsminor
förbjuds. Alla fordons- och stridsvagnsminor som kan utlösas av en person som
försöker röja dem måste betraktas som antipersonella minor och därmed omfattas
av ett internationellt förbud.
Sverige skall vara pådrivande på det internationella planet i frågorna om total
kärnvapennedrustning, heter det i motion 1997/98:U401 (mp) yrkande 1.
I samma motions yrkande 2 vill man få riksdagens stöd för uppfattningen att
Sverige bör vara pådrivande i ansträngningarna att få till stånd ett
fullständigt avskaffande av kärnvapnen, inklusive subkritiska prov.
Sverige bör också ansluta sig till Internationella domstolens uttalande om
kärnvapnens olaglighet (yrkande 3).
Regeringen bör också (yrkande 4) driva frågan om negativa säkerhetsgarantier,
dvs. att kärnvapenstaterna förbinder sig att inte utsätta stater som avstått
från kärnvapen för kärnvapenangrepp eller hot om sådana angrepp.
I motion 1996/97:U403 (mp) yrkande 1 kräver Miljöpartiet en ratificering och
implementering av det fullständiga provstoppsavtalet, CTBT.
I samma motions yrkanden 2 och 5 vill Miljöpartiet att förhandlingar snarast
inleds, syftande till en kärnvapenkonvention med ett totalförbud för kärnvapen.
Enligt Miljöpartiet har Internationella domstolen slagit fast att det
föreligger ett löfte att slutföra förhandlingarna om en fullständig eliminering
av kärnvapen.
Motionärerna framhåller i yrkande 3 betydelsen av den s.k.
Canberrakommissionen och dess konkreta förslag beträffande ett avskaffande av
alla kärnvapen. Miljöpartiet stöder Canberrakommissionens rapport och vill att
den bildar underlag för kommande nedrustningsförhandlingar i Genève.
Redan det gällande provstoppsavtalet bör, enligt motionärerna, kunna leda
till att den kvalitativa utvecklingen av kärnvapen upphör. Preambeln till
avtalet bör kunna få denna innebörd. Detta bör innebära (yrkande 4) att de s.k.
subcritical tests som planeras i Nevadaöknen stoppas.
I motion 1996/97:U407 (mp) behandlas Frankrikes agerande i Polynesien. När nu
Frankrike beslutat att avbryta alla kärnvapenprov vid Mururoa och Fangataufa,
kommer det finansiella stödet till ögruppen att minska drastiskt. Enligt
motionärerna är det orimligt att, som nu sker, överge folket i Polynesien,
efter att under många år ha gjort befolkningen beroende av ekonomiskt stöd. Det
behövs nu (yrkande 1) påtryckningar i EU och FN, så att Frankrike gör rätt för
sig efter år av kolonialt förtryck.
Motionärerna vill också (yrkande 2) att en epidemiologisk undersökning
genomförs i Polynesien, för att kartlägga de hälsoeffekter som
kärnvapentesterna kan ha haft på ögruppens befolkning.
Motion 1997/98:U409 (mp) uppehåller sig också vid förhållandena i Polynesien
efter avslutandet av de franska kärnvapenproven i området. I yrkande 1 vill
motionärerna att Sverige på internationell nivå i EU och FN skall agera för att
Frankrike tar sitt ekonomiska, sociala och ekologiska ansvar efter
kärnvapenproven i Polynesien.
I yrkande 2 efterlyses en epidemiologisk kartläggning med anledning av
kärnvapenproven i Polynesien. Regeringen bör verka för att en sådan kommer till
stånd.
I den enskilda motionen 1997/98:U413 (mp) yrkande 1 vill motionären att
regeringen internationellt skall agera för urbefolkningarnas rätt till sitt
land, utan hot från uranbrytning, kärnkraft, kärnvapen eller kärnavfall. Som
ett exempel på de hot urbefolkningarna står inför, nämns i motionen de ryska
planerna på att bygga kärnkraftverk i Arktis.
I samma motions yrkande 2 vill man att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna att Sverige skall agera för en skärpt övervakning av
kärnteknisk materiel, för att förhindra stöld och smuggling av densamma.
Särskilt i Ryssland förekommer omfattande stölder. Efter Sovjetunionens fall
har radioaktivt material flera gånger försvunnit från ryska kärnkraftverk och
forskningsinstitut.
Regeringen bör på internationell nivå begära en utredning om HAARP-projektet,
heter det i den enskilda motionen 1997/98:U416 (mp). Detta program - High
Frequency Active Auroral Research Program - menar motionären är en fortsättning
på ?Stjärnornas krig?. Det bedrivs under täckmanteln av att vara ett
vädersatellit- eller solprojekt, men är enligt motionären en integrerad del i
en lång kedja av rymdforskning av militär natur.
Miljöpartiets motion 1996/97:U629 (mp) behandlar i yrkande 10 Kinas
kärnvapenpolitik. Motionärerna konstaterar att innebörden av den förda
politiken är oklar. Bara timmarna efter det att Kina under det första halvåret
1996 genomfört en provsprängning med en kärnladdning sade regeringen i Peking
att den ville ha ?ett rättvist och allomfattande? förbud mot kärnvapenprov före
årets slut. Vilken kärnvapenpolitik landet i praktiken kommer att företräda
kommer att avgöras av maktstrider efter Deng Xiaoping, men också av i vilken
grad omvärlden fördömer exempelvis kinesiska provsprängningar. Hittills har
omvärldens agerande, menar motionärerna, varit alltför lågmält.
I motion 1997/98:U402 (kd) yrkande 1, vill motionärerna att Sverige aktivt
driver frågan om att underteckna Ottawaavtalet om ett totalförbud för
personminor. De stora tillverkarna och användarna som Ryssland, Kina och länder
som Indien, Pakistan, Iran och Irak står ännu utanför. Sverige har sedan 1994
verkat för ett internationellt totalförbud mot personminor och riksdagen
beslutade den 13 december 1996 om ett totalförbud mot personminor. Det vore
därför naturligt om Sverige i bilaterala och multilaterala förbindelser och i
olika internationella forum med all kraft försökte påverka så många länder som
möjligt att underteckna avtalet.
I samma motions yrkande 2 understryks vikten av att Sverige tillsammans med
andra länder i internationella forum tar upp frågan om fortsatt
kärnvapennedrustning. Sverige borde kunna spela en pådrivande roll i fråga om
kärnvapennedrustning både inom EU, OSSE (Organisationen för samarbete och
säkerhet i Europa), PFF (Partnerskap för fred) och inom FN-systemet.
Utskottets överväganden
Sveriges nedrustningspolitik - allmänt
I motion 1997/98:U210 (c) yrkande 7, delvis, vill motionärerna att Sverige
skall spela en framträdande roll för att åstadkomma ytterligare
nedrustningsavtal inom ramen för FN och OSSE. Miljöpartiet vill i motion
1997/98:U401 (mp) yrkande 1 att Sverige skall vara pådrivande i frågan om total
kärnvapennedrustning. Även i motion 1997/98:U402 (kd) yrkande 2 vill
motionärerna att Sverige i internationella forum tar upp frågan om fortsatt
kärnvapennedrustning.
Dessa yrkanden är tämligen allmänna till sin karaktär och berör huvuddragen i
Sveriges nedrustningspolitik. Utskottet vill därför inledningsvis beröra
grunderna för denna, för att i det följande behandla enskilda sakfrågor.
Det förbättrade internationella klimatet efter det kalla krigets slut har
skapat förutsättningar för framsteg i nedrustningsarbetet. De senaste åren har
viktiga framsteg skett på detta område.
Sedan sin tillkomst 1968 har icke-spridningsavtalet (NPT) utgjort navet i det
internationella nedrustningsarbetet. Avtalet är centralt, eftersom det är det
enda avtal genom vilket kärnvapenstaterna förbinder sig att verka för
nedrustning. Sverige har sedan många år deklarerat att målsättningen måste vara
att fullständigt avskaffa dessa vapen. Som ett steg i denna strävan har Sverige
verkat för att nå ett avtal om ett fullständigt stopp för kärnvapenprov.
Icke-spridningsfördraget förlängdes 1995 på obestämd tid. Året därpå öppnades
fördraget om fullständigt förbud mot kärnsprängningar för undertecknande.
Hittills har det undertecknats av 149 stater, däribland de fem
kärnvapenmakterna och Sverige. Detta avtal har stor principiell betydelse. Även
om det i dag synes saknas förutsättningar att framgångsrikt kunna framförhandla
ett internationellt förbud som går längre än ett förbud mot provsprängningar,
så är det mycket svårt att utveckla nya avancerade typer av kärnvapen om
möjlighet saknas att företa provsprängningar.
Inom det internationella atomenergiorganets (IAEA) s.k. 93+2-program
slutfördes under 1997 förhandlingar om ett modellprotokoll som skall stärka
IAEA:s befogenheter att få information om staters nukleära program och företa
inspektioner.
I FN:s nedrustningskommission (UNDC) har ett arbete inletts för att utarbeta
principer om kärnvapenfria zoner. Sverige har tillsammans med övriga EU-länder
framlagt förslag till sådana principer.
1997 trädde konventionen om förbud mot kemiska vapen i kraft. Också Förenta
staterna och Ryssland, som är de största innehavarna av kemiska vapen, har nu
anslutit sig till konventionen. Förhandlingarna om kontroll av konventionen om
förbud mot biologiska vapen har också intensifierats under 1997.
Nedrustningsarbetet i FN har kommit att inriktas alltmer på konventionella
vapen. UNDC har under 1997 påbörjat ett arbete om riktlinjer för
rustningsbegränsning och nedrustning beträffande sådana vapen.
Generalsekreterarens expertpanel om lätta vapen presenterade 1997 en serie
förslag för att driva arbetet vidare på detta område. FN-registret över
konventionella vapen täcker i dag huvuddelen av de internationella
vapenöverföringarna inom de sju vapenkategorier som registret omfattar.
Inom den s.k. Ottawaprocessen utarbetades i Oslo en konvention om totalförbud
mot antipersonella minor (truppminor). Den undertecknades i Ottawa i december
1997 av 122 stater, däribland Sverige.
Det multilaterala arbetet rörande kärnvapennedrustning sker i vissa bestämda
forum. De viktigaste av dessa är FN:s generalförsamling (första utskottet),
nedrustningskonferensen (CD) i Genève och de granskningskonferenser avseende
icke-spridningsfördraget (NPT) som hålls med fem års mellanrum och vidare de
förberedande mötena (PrepCom) inför dessa konferenser. Visst arbete sker också
i FN:s nedrustningskommission (UNDC).
I dessa nedrustningsforum samarbetar Sverige i EU-kretsen nära med framför
allt Irland och Österrike för att påverka unionens inställning i frågor om
kärnvapennedrustning. Möjligheterna att på kortare sikt få till stånd mer
grundläggande förändringar begränsas dock av att två av EU:s medlemsländer är
kärnvapenstater och att merparten av medlemsländerna är NATO-medlemmar.
Svårigheter att på vissa grundläggande punkter uppnå samstämmighet i EU-kretsen
i frågor om kärnvapennedrustning medför att Sverige ofta väljer att hävda sin
egen linje i det multilaterala arbetet på ifrågavarande område.
Vad gäller frågorna om kärnvapennedrustning har Sverige också ett nära
samarbete med likasinnade länder utanför EU-kretsen, såsom Nya Zeeland,
Sydafrika, Japan och Kanada. I samarbete med dessa länder verkar Sverige i CD
för att konferensen på lämpligt sätt skall ta sig an ämnet
kärnvapennedrustning.
OSSE:s arbete med rustningskontroll avser i allt väsentligt konventionella
vapen. Att driva globala kärnvapennedrustningsfrågor i detta regionala forum
skulle ställa sig svårt. Härtill kommer att arbetet i OSSE grundas på
konsensusprincipen, vilket i förekommande fall starkt skulle begränsa
möjligheterna till framsteg.
Samarbetet inom PFF (Partnerskap för fred) och EAPR (Euro-atlantiska
partnerskapsrådet) rör endast uppgifter som ligger utanför artikel 5 i Natos
stadga (Washingtonfördraget). Det kollektiva försvaret av medlemsländerna
berörs inte. Detsamma gäller frågor om Nato:s kärnvapendoktrin. PFF-samarbetet
syftar primärt till att öka Nato:s och partnerländernas förmåga att delta i
internationella krishanteringsinsatser, medan EAPR (NATO:s medlemsstater och
samtliga partnerländer) utgör en politisk ram för PFF-samarbetet och forum för
konsultationer mellan NATO och partnerländerna. I den utsträckning som frågor
om massförstörelsevapen behandlas i PFF/EAPR-samarbetet, rör detta framför allt
NATO- och partnerländernas möjligheter att skydda sig mot sådana vapen, t.ex. i
fredsfrämjande operationer som i Bosnien.
Den långsiktiga målsättningen för Sveriges nedrustningspolitik är ett
avskaffande av alla kärnvapen. Nedrustningsfrågorna innefattas i Sveriges
årliga anföranden i FN:s generalförsamling. Utrikesministern framhöll i
anförandet den 24 september 1997 att det är absolut nödvändigt att
ansträngningarna för att uppnå en kärnvapenfri värld fortsätter. Ryssland
uppmanades att ratificera START II så att START III kan framförhandlas. Detta
borde - framhöll utrikesministern vidare - bana vägen för ytterligare
nedskärningar från samtliga kärnvapenstaternas sida syftande till ett
fullständigt avskaffande av kärnvapenarsenalerna.
Utskottet konstaterar sammanfattningsvis att Sverige i relevanta
internationella forum fortsatt ägnar nedrustningsfrågorna stor uppmärksamhet.
Detta torde i allt väsentligt tillmötesgå de önskemål som framförs i här
aktuella motionsyrkanden.
Med det anförda anser utskottet motionerna 1997/98:U210 (c) yrkande 7, delvis,
1997/98:U401 (mp) yrkande 1 och 1997/98:U402 (kd) yrkande 2 besvarade.
Ett fullständigt avskaffande av kärnvapnen
Ett flertal motionsyrkanden efterlyser ett aktivt agerande från regeringens
sida, syftande till ett fullständigt avskaffande av kärnvapnen. Yrkanden av
denna innebörd framställs i motionerna 1997/98:U401 (mp) yrkande 2,
1996/97:U403 (mp) yrkandena 2 och 5, 1996/97:U406 (v, s, c, fp, mp, kd),
1996/97:U408 (s) samt 1997/98:U414 (s), delvis (1 av 3).
Utskottet har i det ovan anförda berört provstoppsavtalets principiella
betydelse för Sveriges strävan mot ett avskaffande av samtliga kärnvapen.
Av stort värde i detta sammanhang är också den s.k. Canberrakommissionens
rapport. Denna behandlas mera utförligt på annan plats i detta betänkande, men
då den är relevant även för regeringens agerande i frågan om ett totalt
avskaffande av kärnvapen behandlas den även under denna rubrik.
Canberrakommissionen tillsattes som en oberoende kommission av den dåvarande
australiska regeringen i november 1995. Syftet var att nå fram till konkreta
förslag på vägen mot en kärnvapenfri värld, med garantier för stabilitet och
säkerhet under avvecklingsfasen. I enlighet med detta uppdrag identifierade
kommissionen i den rapport som lades fram i augusti 1996 ett antal åtgärder som
man anser kan vidtas omedelbart och andra som är av mera långsiktig karaktär.
Rapporten utgör ett viktigt bidrag till arbetet på det internationella planet
rörande frågorna om kärnvapennedrustning. Rapporten syftar inte i första hand
till att genom ett allomfattande avtal söka få till stånd ett omedelbart
avskaffande av dessa vapen. Den handlar i stället om att genom olika åtgärder,
vidtagna av kärnvapenstaterna samt av världsamfundet på det multilaterala
planet, stegvis och med bibehållen säkerhet nå målet om en kärnvapenfri värld.
Utskottet har förstått att regeringen anser att detta är den mest framkomliga
vägen att nå framgång i det fortsatta nedrustningsarbetet på kärnvapenområdet.
Enligt regeringens uppfattning saknas det för närvarande i praktiken
förutsättningar för att i internationella nedrustningsforum kunna få till stånd
ett allomfattande avtal om ett fullständigt avskaffande av kärnvapnen.
Mot bakgrund av dessa överväganden har regeringen i bl.a. FN:s
generalförsamling, CD, och förberedande kommittén (PrepCom) för NPT:s
granskningskonferens år 2000 lyft fram Canberrakommissionens rapport.
Regeringen verkar för att Canberrakommissionens förslag ingående skall granskas
i internationella nedrustningsforum, för att omsättas i konkret handling.
Mot bakgrund av den stora vikt som regeringen fäster vid nedrustningsfrågorna
behandlades dessa utförligt i Sveriges anförande i FN:s generalförsamling i
höstas. Därvid gavs ett otvetydigt budskap om den svenska regeringens stöd för
ett fullständigt avskaffande av kärnvapnen. Utrikesministern framhöll i sitt
anförande bl.a. att det är absolut nödvändigt att ansträngningarna för att
uppnå en kärnvapenfri värld fortsätter. Ryssland uppmanades att ratificera
START II så att START III kan framförhandlas. Detta borde - framhöll
utrikesministern vidare - bana vägen för ytterligare nedskärningar från
samtliga kärnvapenstaternas sida syftande till ett fullständigt avskaffande av
kärnvapenarsenalerna.
I sitt rådgivande yttrande 1996 i fråga om lagligheten av kärnvapenanvändning
framhöll Internationella domstolen att det föreligger en skyldighet att i
uppriktig avsikt bedriva och slutföra förhandlingar som leder till
kärnvapennedrustning i alla dess aspekter under strikt och effektiv
internationell kontroll. Detta är ett mycket viktigt konstaterande av
domstolen, vilket inskärper vikten av att kärnvapenstaterna fullt ut uppfyller
sina åtaganden om kärnvapennedrustning enligt artikel VI i icke-
spridningsfördraget (NPT). Av detta skäl har regeringen lyft fram domstolens
rådgivande yttrande.
Utskottet vill understryka att Sveriges överväganden på detta område måste
utformas i beaktande av vad som är politiskt möjligt att uppnå, på kort såväl
som på lång sikt. Vad gäller ett omedelbart avskaffande av samtliga kärnvapen
noterar utskottet att ett sådant steg kräver full enighet hos samtliga
kärnvapenstater. En sådan uppslutning bakom detta krav är för närvarande inte
realistisk.
I avvägningen mellan det önskvärda och det möjliga har regeringen
uppenbarligen funnit att det för närvarande är mest meningsfullt att
koncentrera sig bl.a. på de frågor som aktualiserats i och med
Canberrakommissionens rapport från 1996, för att därigenom på längre sikt
möjliggöra ett avskaffande av samtliga kärnvapen.
Utskottet, som delar regeringens ambition rörande ett avskaffande av alla
kärnvapen, finner denna bedömning rimlig. Trovärdigheten i den av Sverige förda
politiken, och därmed tyngden av Sveriges argument, är beroende av att svenska
ståndpunkter framstår som realistiska och genomtänkta. Mot denna bakgrund
finner utskottet regeringens agerande rimligt och lovvärt.
Med det anförda anser utskottet motionerna 1997/98:U401 (mp) yrkande 2,
1996/97:U403 (mp) yrkandena 2 och 5, 1996/97:U406 (v, s, c, fp, mp, kd),
1996/97:U408 (s) samt 1997/98:U414 (s), delvis (1 av 3) besvarade.
Kärnvapnens laglighet
Frågan om kärnvapnens laglighet behandlas i motion 1997/98:U401 (mp) yrkande 3.
Motionärerna vill att Sverige skall ansluta sig till Internationella domstolens
uttalande om kärnvapnens olaglighet.
Utskottet noterar att Sverige i första utskottet har givit sitt stöd åt
resolutionen om Internationella domstolens rådgivande yttrande av den 8 juli
1996 i fråga om kärnvapnens laglighet. Sverige, Irland och Nya Zeeland var för
övrigt de enda västgruppsländer som gav sitt stöd till generalförsamlingens
resolution.
I sitt rådgivande yttrande i fråga om lagligheten av kärnvapenanvändning
framhöll Internationella domstolen enhälligt att det föreligger en skyldighet
att i uppriktig avsikt bedriva och slutföra förhandlingar som leder till
kärnvapennedrustning i alla dess aspekter, under strikt och effektiv
internationell kontroll. Därigenom inskärps vikten av att kärnvapenstaterna
fullt ut uppfyller sina åtaganden om kärnvapennedrustning enligt artikel VI i
icke-spridningsfördraget (NPT).
I en röstförklaring till resolutionen betonade Sverige att både multilaterala
förhandlingar inom CD och åtgärder vidtagna av kärnvapenstaterna är viktiga i
strävan att åstadkomma ett fullständigt avskaffande av kärnvapnen.
Utskottet delar regeringens bedömning, som den kom till uttryck i
röstförklaringen, och ser med gillande att regeringen konsekvent har lyft fram
domstolens rådgivande yttrande i arbetet i olika nedrustningsforum.
Motionärernas önskemål synes med det ovan anförda vara tillgodosedda.
Utskottet anser motion 1997/98:U401 (mp) yrkande 3 besvarad.
Negativa säkerhetsgarantier
I Miljöpartiets motion 1997/98:U401 (mp) yrkande 4 anför motionärerna att
regeringen bör driva frågan om negativa säkerhetsgarantier, dvs. att söka
erhålla utfästelser från kärnvapenmakterna om att inte utsätta stater som
avstått från kärnvapen för kärnvapenangrepp eller hot om sådana angrepp.
Utskottet konstaterar att Sverige sedan länge driver denna fråga. Frågan
berördes på hög nivå senast i Sveriges tal inför generalförsamlingen den 24
september 1997. Regeringen har uttryckligen krävt att ett legalt bindande avtal
om sådana garantier kommer till stånd. Sverige har också stött upprättandet av
en ad hoc-kommitté för detta ämne inom CD. Regeringen agerar också aktivt i
NPT/PrepCom för att främja tillkomsten av ett sådant avtal.
Därmed synes motionärernas önskemål vara tillgodosedda. Utskottet anser med det
anförda motion 1997/98:U401 (mp) yrkande 4 besvarad.
Ett fullständigt provstoppsavtal
I motion 1996/97:U403 (mp) yrkande 1 efterlyser motionärerna en ratificering
och implementering av det fullständiga provstoppsavtalet, CTBT.
Fördraget om fullständigt förbud mot kärnsprängningar slutförhandlades 1996.
Sverige undertecknade fördraget den 24 september samma år. Regeringen kommer
under våren 1998 att förelägga riksdagen en proposition om ratificering av
fördraget. Utskottet får då anledning att närmare behandla avtalets sakliga
innehåll. I avvaktan på regeringens proposition vill utskottet dock redan i
detta sammanhang framhålla den principiella betydelsen av detta avtal. Även om
det i dag synes saknas förutsättningar att framgångsrikt kunna framförhandla
ett internationellt förbud som går längre än ett förbud mot provsprängningar,
så är det mycket svårt att utveckla nya avancerade typer av kärnvapen om
möjlighet saknas att företa provsprängningar. Detta innebär att fördraget om
fullständigt förbud mot kärnsprängningar utgör ett effektivt instrument för att
stoppa den kvalitativa utvecklingen av dessa vapen. Utskottet välkomnar denna
utveckling.
Utskottet finner att motionärernas önskemål är tillgodosedda. Därmed anses
motion 1996/97:U403 (mp) yrkande 1 besvarad.
Canberrakommissionen
I tre motionsyrkanden behandlas olika aspekter av den s.k. Canberra-
kommissionens rapport. I motion 1996/97:U403 (mp) yrkande 3 ställer sig
motionärerna bakom kommissionens rapport och vill att den bildar underlag för
kommande nedrustningsförhandlingar i Genève. I flerpartimotionen 1997/98:U408
(v, fp, c, mp, kd) yrkande 1 vill motionärerna att regeringen skall ta
initiativ till uppföljning och genomförande av de mest näraliggande av
Canberrakommissionens förslag. Regeringen bör, i samarbete med andra länder,
anordna en internationell uppföljningskonferens av Canberra-kommissionens
rapport. Också i den enskilda motionen 1997/98:U414 (s), delvis, anförs att
regeringen bör verka för en internationell uppföljningskonferens av
Canberrakommissionens rapport.
Canberrakommissionen tillsattes som en oberoende kommission av den dåvarande
australiska regeringen i november 1995. Syftet var att nå fram till konkreta
förslag på vägen mot en kärnvapenfri värld, med garantier för stabilitet och
säkerhet under avvecklingsfasen. I enlighet med detta uppdrag identifierade
kommissionen i den rapport som lades fram i augusti 1996 ett antal åtgärder som
man anser kan vidtas omedelbart, och andra som är av mera långsiktig karaktär.
En grundläggande förutsättning för att nå det övergripande målet, heter det i
rapporten, är att de fem kärnvapenstaterna förbinder sig att verka för ett
avskaffande av kärnvapnen, och påbörjar ett konkret arbete i denna riktning.
Kommissionen föreslår också en serie praktiska åtgärder, som man menar kan
genomföras omedelbart. Kommissionen föreslår bl.a. att kärnvapnen bör tas ur
beredskapsläge, att stridsspetsarna skall skiljas från vapenbärarna, att
utplacering av icke-strategiska vapen skall upphöra och att de bilaterala
nedrustningsförhandlingarna Ryssland-USA skall återupptas.
Canberrakommissionens rapport utgör enligt utskottets uppfattning ett viktigt
bidrag till arbetet på det internationella planet rörande frågor om
kärnvapennedrustning. Rapporten har också fått ett stort genomslag i den
internationella debatten i dessa frågor. Många av kommissionens förslag ligger
väl i linje med Sveriges nedrustningspolitik. Utskottet ser det därför som
mycket positivt att regeringen på olika sätt verkar för att dessa förslag
omsätts i konkret handling. Utskottet har förstått att regeringen har
ambitionen att rapporten skall tas upp till behandling i internationella
nedrustningsforum för ingående granskning av möjligheterna att genomföra de
olika åtgärderna. Enligt vad utskottet erfarit, överväger regeringen för
närvarande olika sätt att nå detta mål.
I detta arbete vill regeringen i första hand att kommissionens förslag
behandlas i redan existerande nedrustningsforum, såsom den förberedande
kommittén (PrepCom) för NPT:s granskningskonferens år 2000, FN:s
generalförsamlings första utskott och nedrustningskonferensen (CD) i Genève.
Utskottet noterar med tillfredsställelse regeringens vilja att verka för att
Canberrakommissionens förslag kommer till nytta i det internationella
nedrustningsarbetet. Utskottet vill understryka att det därvid är nödvändigt
att noga överväga på vilket sätt detta bäst kan ske. Att sammankalla en
särskild internationell konferens om rapporten kräver mycket noggranna
överväganden rörande syftet med konferensen, förutsättningarna för ett fullgott
deltagande, inte minst från kärnvapenstaternas sida, samt möjligheterna att
uppnå ett framgångsrikt resultat. Utskottet förutsätter att regeringen i det
fortsatta arbetet gör en noggrann studie över vilka forum som i detta
sammanhang framstår som mest lämpliga. Något riksdagens tillkännagivande
förefaller utskottet inte påkallat.
Med det anförda anser utskottet motionerna 1996/97:U403 (mp) yrkande 3,
1997/98:U408 (v, fp, c, mp, kd) yrkande 1 samt 1997/98:U414 (s), delvis, (2 av
3) besvarade.
Subkritiska test
I motion 1996/97:U403 (mp) yrkande 4, hävdas att redan det gällande
provstoppsavtalet bör kunna leda till att den kvalitativa utvecklingen av
kärnvapen upphör. Preambeln till avtalet bör kunna få denna innebörd. Detta bör
innebära att de s.k. subcritical tests som planeras i Nevadaöknen stoppas.
Utskottet noterar att fördraget om fullständigt förbud mot kärnsprängningar,
som ännu inte har trätt i kraft, inte täcker provverksamhet såsom
datorsimuleringar och s.k. subkritiska experiment. Utskottet har erfarit att
anledningarna härtill är flera. För det första fanns inga möjligheter att uppnå
konsensus i nedrustningskonferensen (CD) om att fördraget även skulle omfatta
dessa typer av verksamhet då fördraget framförhandlades. För det andra
föreligger svårigheter att effektivt kunna verifiera sådana förbud.
Fördraget har dock stor betydelse vad gäller att förhindra den fortsatta
utvecklingen av kärnvapnen. Även om det i dag synes saknas förutsättningar att
framgångsrikt kunna framförhandla ett internationellt avtal som går längre än
till ett förbud mot kärnsprängningar, så är det mycket svårt att utveckla nya
avancerade typer av kärnvapen om möjlighet saknas att företa provsprängningar.
Detta innebär att fördraget om fullständigt förbud mot kärnsprängningar utgör
ett viktigt instrument för att förhindra den kvalitativa utvecklingen av dessa
vapen. Provstoppsavtalet innefattar dock inte ett förbud även mot subkritiska
test.
Beträffande subkritiska experiment vill utskottet dock framhålla vikten av
att kärnvapenmakterna agerar i enlighet med provstoppsavtalets grundläggande
anda. Utskottet har därför med gillande erfarit att regeringen avser att
uppmärksamma denna fråga vid det förestående mötet med NPT/PrepCom.
Med det anförda anser utskottet motion 1996/97:U403 (mp) yrkande 4 besvarad.
Provsprängningar och spridningsfrågor m.m.
I motion 1996/97:U407 (mp) behandlas Frankrikes agerande i Polynesien. Det
behövs nu (yrkande 1) påtryckningar i EU och FN, så att Frankrike gör rätt för
sig efter år av kolonialt förtryck. Motionärerna vill också (yrkande 2) att en
epidemiologisk undersökning genomförs i Polynesien, för att kartlägga de
hälsoeffekter som kärnvapentesterna kan ha haft på ögruppens befolkning.
Snarlika yrkanden framställs i motion 1997/98:U409 (mp) yrkandena 1 och 2.
I flerpartimotionen 1996/97:U408 yrkande 4, vill motionärerna att ett
totalförbud mot provsprängningar inkluderas i icke-spridningsavtalet (NPT).
I den enskilda motionen 1997/98:U413 (mp) yrkande 1 vill motionären att
regeringen internationellt skall agera för urbefolkningarnas rätt till sitt
land, utan hot från uranbrytning, kärnkraft, kärnvapen eller kärnavfall.
Motion 1996/97:U614 (fp) behandlar fredsprocessen i Mellanöstern. Det
internationella samfundet måste noggrant uppmärksamma frågan om utveckling av
kärnvapen och kärnvapenspridning i regionen, heter det i yrkande 6.
Miljöpartiets motion 1996/97:U629 (mp) behandlar i yrkande 10 Kinas
kärnvapenpolitik. Motionärerna konstaterar att innebörden av den förda
politiken är oklar. Hittills har omvärldens agerande, menar motionärerna, varit
alltför lågmält.
Enligt utskottets uppfattning ankommer det inte på riksdagen att närmare
uttala sig om vilken typ av kompensatoriska åtgärder som kan vara lämpliga i
anledning av de nu avslutade provsprängningarna i Polynesien.
Vad avser Frankrikes ekonomiska, sociala och ekologiska ansvar efter
kärnvapenproven i Polynesien har utskottet dock noterat att den franska staten
kommer att årligen utbetala en summa motsvarande en miljard svenska kronor,
under tio års tid. Dessa medel lär motsvara ungefär det inkomstbortfall som är
följden av att Frankrike upphört med kärnvapenproven. Enligt uppgift skall
medlen ses som en direkt kompensation för förlusten av den ekonomiska
infrastrukturen i form av forskare, tekniker etc. och syftar bl.a. till att
bistå Polynesien med att omstrukturera ekonomin. Denna ersättning kompletteras
med annat ekonomiskt stöd. År 1996 uppgick de totala franska transfereringarna
till Polynesien till 6,81 miljarder FF.
Försvarets forskningsanstalt, FOA, behandlade frågan om Frankrikes
kärnvapenprov i en rapport från januari 1996. Rapporten avslutades med en
sammanfattning av de miljö- och hälsorisker de underjordiska proven kunnat
medföra. Dessa risker bedömdes dock av FOA vara mycket obetydliga.
Utskottet har vidare noterat att det internationella atomenergiorganet, IAEA,
har inlett en undersökning av kärnvapenprovens effekter på Mururoa. Resultaten
av denna undersökning kommer att presenteras senare under våren. I anslutning
till framläggandet av denna studie anordnar IAEA, från den 30 juni till den 3
juli, en internationell konferens där den radiologiska situationen i Mururoa
och Fangataufa kommer att behandlas.
Med det anförda anser utskottet motionerna 1996/97:U407 (mp) yrkandena 1 och 2
och 1997/98:U409 (mp) yrkandena 1 och 2, besvarade. Något övrigt riksdagens
eller regeringens agerande synes inte påkallat.
Vad gäller urbefolkningarnas rätt, har utskottet i tidigare betänkanden, senast
i betänkande 1994/95:UU24, framhållit hur viktigt det är att verka för att
etniska minoriteter åtnjuter grundläggande fri- och rättigheter, rätten till en
egen kulturell identitet och ett eget kulturliv, till egen religion och eget
språk. I samma betänkande betonade utskottet vikten av att urbefolkningarnas
situation uppmärksammas, att deras rättigheter skyddas och att vederbörliga
sociala och ekologiska hänsyn tas till urbefolkningarna i den samhälleliga
planeringen och utvecklingen. Utskottet vidhåller denna uppfattning.
Under generalförsamlingsmötet 1994 invigdes årtiondet för urbefolkningar, med
början den 10 december 1994. Målet för dekaden är att finna vägar att lösa de
problem som urbefolkningarna står inför, framför allt avseende miljö, hållbar
utveckling, utbildning och hälsa.
Sedan 1982 arbetar en särskild arbetsgrupp för urbefolkningsfrågor, tillsatt
av FN:s underkommission för förhindrande av diskriminering och för beskydd av
minoriteter. Sedan 1985 har denna grupp arbetat med ett utkast till en
deklaration om urbefolkningars rättigheter. Utskottet konstaterar att Sverige
aktivt stöder detta arbete. Utskottet konstaterar vidare att Sverige aktivt
verkat för att möjliggöra för urbefolkningarna att delta i arbetet med
utformandet av en FN-deklaration. Sveriges politik på området synes alltså
ligga väl i linje med vad motionärerna efterlyser.
Med det anförda anser utskottet motion 1997/98:U413 (mp) yrkande 1 besvarat.
Beträffande önskemålet om att införliva ett förbud mot provsprängningar i NPT-
avtalet, kan utskottet konstatera att ett totalförbud mot provsprängningar,
inklusive s.k. fredliga kärnsprängningar, nu stipuleras i fördraget om
fullständigt förbud mot kärnsprängningar, CTBT. Detta fördrag har hittills
undertecknats av 149 stater. Tretton stater har ratificerat avtalet, bland
dessa Frankrike och Storbritannien. Fördraget har redan skapat en stark
politisk norm mot kärnsprängningar. Enligt vad utskottet erfarit är
möjligheterna små att i dagsläget få till stånd ett internationellt förbud som
även skulle inkludera exempelvis datorsimuleringar och s.k. subkritiska
experiment. Vad särskilt avser NPT kan konstateras att ändringar i detta avtal
skulle kräva att samtliga konventionsstater ställer sig bakom sådana. En sådan
förändring av avtalets innebörd skulle alltså inte vara oproblematisk. Även om
enighet skulle nås just i denna fråga, måste också beaktas att alla försök att
ändra avtalet skulle kunna få mycket allvarliga konsekvenser. Utskottet håller
det inte för osannolikt att även andra frågekomplex skulle dras in i en sådan
process. I realiteten torde det vara mycket svårt att nå enighet om ett
ändringsförslag, då de anslutna staterna har alltför motstridiga intressen på
väsentliga områden. Det kan inte uteslutas att fördraget som helhet skulle
komma att undermineras i en sådan process.
Utskottet finner det inte påkallat med ett svenskt initiativ syftande till en
förändring av icke-spridningsavtalets regler på denna punkt. Därmed avstyrks
motion 1997/98:U408 (v, fp, c, mp, kd) yrkande 4.
I motion 1996/97:U614 (fp), yrkande 6, påtalas risken för
kärnvapenframställning och kärnvapenspridning i Mellanöstern.
Utskottet noterar att statssamfundet uppmärksamt följer utvecklingen i
regionen.
Icke-spridningsfördraget (NPT) är av central betydelse i den internationella
icke-spridningsregimen på kärnvapenområdet. Fördraget har numera erhållit i det
närmaste universell anslutning. Viktiga undantag är dock de tre s.k.
tröskelstaterna Israel, Indien och Pakistan. Det är synnerligen viktigt att
även dessa stater tillträder fördraget. För parterna i NPT, däribland Sverige,
är universell anslutning till avtalet en högprioriterad fråga. Detta fastslogs
senast vid NPT:s gransknings- och förlängningskonferens 1995. Konferensen
fastslog också att fördragsparterna skulle göra vad som står i deras makt för
att uppnå denna målsättning. Universell anslutning till NPT är också en central
fråga i arbetet i den förberedande kommittén för fördragets
granskningskonferens år 2000. De provsprängningar som Indien utförde i maj i
år, visar också på nödvändigheten av fortsatta internationella påtryckningar i
denna fråga. Enligt utskottets mening är Indiens agerande oacceptabelt, och
visar hur vktigt det är att fortsatta kampen för en fullständig
kärnvapennedrustning. Indien, Israel och Pakistan måste nu ta sitt ansvar och
bli delaktiga av det i det närmaste världsomfattande Ickespridningsavtalet,
NPT. Nya stater som skaffar sig kärnvapen skapar mycket allvarliga hot mot
framtidens säkerhet. Utskottet vill också påminna om att de nuvarande
kärnvapenstaterna i icke-spridningsfördragets artikel 6 förbundit sig att
inleda förhandlingar syftande till ett totalt avskaffande av kärnvapnen.
Frågorna om en kärnvapenfri zon i Mellanöstern och en zon fri från
massförstörelsevapen i regionen behandlas sedan flera år i internationella
nedrustningsforum. Möjligheterna till framsteg är dock starkt knutna till
utvecklingen i fredsprocessen. Dessa tankar har ännu inte kunnat förverkligas.
I Wien pågår arbetet i den förberedande kommissionen för provstoppsfördragets
ikraftträdande (Fördraget om fullständigt förbud mot kärnsprängningar). 149
stater har hittills undertecknat fördraget, däribland Israel och Iran.
Målsättningen är att få till stånd universell anslutning till fördraget.
Också arbete i olika multilaterala exportkontrollforum syftar till att
förhindra spridning av massförstörelsevapen, däribland inom Mellanöstern. Vad
avser kärnvapen sker arbetet i Nuclear Suppliers Group (NSG), Zangerkommittén
och Missile Technology Control Regime (MTCR). Inom EU bevakas utvecklingen i
Mellanöstern ingående, bl.a. i anslutning till medlemsländernas deltagande i
arbetet i nämnda forum.
Vad särskilt gäller Irak skall landet enligt FN:s säkerhetsråds resolution
687 (1991) ovillkorligen acceptera att dess massförstörelsevapen förstörs, tas
bort eller på annat sätt oskadliggörs. IAEA har enligt resolutionen till
uppgift att tillse att landets hemliga kärnvapenprogram avvecklas och att Irak
inte heller på nytt förvärvar kärnvapenkapacitet.
Utskottet finner att det internationellt pågår ett omfattande arbete rörande
säkerhetsfrågorna i Mellanöstern. Utskottet har på annan plats i detta
betänkande uttalat sig om Sveriges politik rörande NPT-avtalet och
provstoppsavtalet CTBT. Sverige agerar mycket aktivt på området. I sammanhanget
vill utskottet erinra om det mycket värdefulla arbete som FN utfört i Irak,
genom UNSCOM.
Med det anförda anser utskottet motion 1996/97:U614 (fp) yrkande 6 besvarad.
Vad gäller Kinas kärnvapenpolitik, konstaterar utskottet att Kina nu
undertecknat fördraget om fullständigt förbud mot kärnsprängningar. Detta
framförhandlades under perioden januari 1994-augusti 1996. Genom resolution
50/245 antog FN:s generalförsamling fördraget den 10 september 1996 med
överväldigande majoritet. Fördraget öppnades för undertecknande den 24
september samma år. Det undertecknades därvid av bl.a. samtliga de fem
kärnvapenstaterna, däribland således också Kina. Inga kärnvapenprov-
sprängningar har genomförts efter det att fördraget slutförhandlats och öppnats
för undertecknande.
Fördraget om fullständigt förbud mot kärnsprängningar (CTBT) har hittills
undertecknats av 149 stater. Det har redan skapat en stark politisk norm.
Hittills har tretton stater ratificerat fördraget, däribland de två
kärnvapenstaterna Frankrike och Storbritannien. Fördraget kommer att träda i
kraft då 44 i fördraget namngivna stater ratificerat det. Dessa innefattar
bl.a. de fem kärnvapenstaterna.
Utskottet har erfarit att en kinesisk ratifikation av fördraget kan förväntas
inom det närmaste året. Det kan vidare konstateras att Kina aktivt deltar i det
pågående arbetet i Wien i den förberedande kommissionen för fördragets
ikraftträdande.
Med det anförda anser utskottet motion 1996/97:U629 (mp) yrkande 10 besvarad.
Kärnvapenfria zoner
I motion 1997/98:U411 (v) yrkande 1 efterlyser motionärerna riksdagens stöd för
ett förslag om Norden som en kärnvapenfri zon. Regeringen bör driva frågan om
en kärnvapenfri zon i Nordiska ministerrådet, heter det i motionen.
Utskottet har vid ett flertal tillfällen haft anledning att ta ställning till
motionsyrkanden av denna eller liknande innebörd. Senast skedde det i
betänkande 194/95:UU19.
Kärnvapenfria zoner som upprättas på grundval av arrangemang som fritt
överenskommits mellan stater utgör enligt utskottets uppfattning ett viktigt
instrument för att främja regional och global fred och säkerhet.
Under senare år har redan existerande kärnvapenfria zoner stärkts och nya
sådana upprättats. Avtal om kärnvapenfria zoner täcker numera stora delar av
södra halvklotet. (Tlatelolcofördraget, Rarotongafördraget, Pelindabafördraget
och Bangkokfördraget. De facto ges även Antarktis kärnvapenfri status genom
Antarktisfördraget.)
Enligt utskottets uppfattning är det viktigt att arbetet på det
internationella planet rörande kärnvapenfria zoner drivs vidare. Utskottet har
i detta sammanhang erfarit att FN:s nedrustningskommission (UNDC) under 1997
inledde ett arbete som syftade till att fastställa riktlinjer och principer för
upprättande av kärnvapenfria zoner. Arbetet fortsätter i år och avses att
slutföras 1999. Sverige och övriga EU-länder agerar pådrivande i
förhandlingarna och har gemensamt framlagt ett förslag till sådana riktlinjer
och principer.
Frågan om en nordisk kärnvapenfri zon måste enligt utskottets uppfattning ses
i ett bredare europeiskt sammanhang. Utskottet konstaterar att de nordiska
länderna valt olika nationella säkerhetspolitiska lösningar. I praktiken
innebär detta att det f.n. saknas möjligheter att med framgång verka för en
nordisk kärnvapenfri zon. Utskottet finner inte anledning att påfordra något
regeringens agerande i denna riktning.
Med det anförda anser utskottet motion 1997/98:U411 (v) yrkande 1 besvarad.
Framställning av vapenplutonium och förhandlingar om Start III-avtal
I motion 1997/98:U210 (c) yrkande 7 (delvis) vill Centerpartiet att arbetet med
att få till stånd ett avtal som förbjuder produktion av klyvbart material för
vapentillverkning intensifieras, och att ett Start III-avtal upprättas.
Centerpartiet vill också att regeringen skall verka för att
kontrollmöjligheterna stärks beträffande genetiska vapen.
Vid Icke-spridningsfördragets (NPT) gransknings- och förlängningskonferens
1995 förlängdes fördraget på obestämd tid. Vidare antog fördragsparterna vissa
principer och målsättningar för icke-spridning och nedrustning på
kärnvapenområdet. Därvid fastställdes bl.a. att provstoppsavtalet (CTBT) skulle
föreligga klart senast 1996, att förhandlingar om ett avtal om förbud mot
produktion av klyvbart material för vapenändamål (cut off) skulle inledas
omedelbart därefter samt att kärnvapenstaterna med beslutsamhet skall vidta
systematiska ansträngningar för att reducera kärnvapnen med slutmålet att
avskaffa dessa vapen.
Provstoppsavtalet slutförhandlades och öppnades för undertecknande 1996.
Hittills har 149 stater - däribland de fem kärnvapenstaterna och Sverige -
undertecknat det. Förhandlingar om ett cut off-avtal har dock ännu inte kunnat
inledas, delvis till följd av meningsskiljaktigheter i nedrustningskonferensen
(CD) i Genève om konferensens agenda och arbetsprogram. Dessa synes bottna
framför allt i olika synsätt vad avser CD:s behandling av kärnvapenfrågorna.
Utskottet har förstått att regeringen fäster stor vikt vid att CD snarast
möjligt påbörjar förhandlingar om ett avtal om förbud mot produktion av
klyvbart material för vapenändamål. Regeringen har aviserat att man kommer att
agera aktivt för att denna målsättning skall uppnås. Sveriges inställning i
dessa frågor har senast framförts i det svenska anförandet i FN:s
generalförsamling 1997. Ett pådrivande arbete från svensk sida sker i bl.a.
generalförsamlingens första utskott, CD och inom ramen för Icke-
spridningsfördraget.
1991 ingick USA och Sovjetunionen START I-avtalet. Det trädde i kraft 1994
och implementeras f.n. USA och Ryssland slöt sedermera START II-avtalet 1993.
Genom detta avtal skall antalet strategiska kärnstridsspetsar på vardera sidan
skäras ned till 3 000-3 500. Avtalet förbjuder vidare strategiska kärnvapen med
multipla stridsspetsar. USA ratificerade START II 1996. Ryssland har ännu inte
ratificerat avtalet.
Vid toppmötet i Helsingfors 1997, mellan presidenterna Clinton och Jeltsin,
överenskoms att USA och Ryssland skall inleda förhandlingar om ett START III-
avtal så snart START II trätt i kraft. Enligt den preliminära överenskommelsen
skall antalet stridsspetsar på ömse sidor skäras ned till 2 000-2 500 inom
ramen för detta avtal.
I slutet av september 1997 ingick USA och Ryssland i New York en serie
överenskommelser som formaliserar besluten vid toppmötet i Helsingfors.
Överenskommelserna i Helsingfors och New York syftar bl.a. till att underlätta
en rysk ratificering av START II och således bana vägen för ytterligare
nedskärningar.
Regeringen har vid flera tillfällen understrukit vikten av att Ryssland
snarast ratificerar START II, så att avtalet kan träda i kraft och
implementeras, och förhandlingar om ett START III-avtal kan inledas. Frågan har
intagit en framskjuten plats i Sveriges anföranden inför FN:s
generalförsamling.
Vad avser frågan om genetiska vapen kan konstateras att fördragsparterna till
B-vapenkonventionen i slutdokumentet från den senaste översynskonferensen 1996
rörande konventionen på nytt bekräftat att konventionens förbud även täcker
sådana vapen. Bl.a. Sverige verkade härför. Förhandlingar pågår nu i Genève för
att utarbeta en verifikationsregim till konventionen. Sverige deltar aktivt i
detta arbete och verkar med kraft för att få till stånd ett effektivt
kontrollsystem, som således även avses täcka genetiska vapen.
Utskottet finner att regeringens agerande rörande dessa frågor i allt
väsentligt synes överensstämma med motionärernas önskemål. Med det anförda
anser utskottet motion 1997/98:U210 (c) yrkande 7 (delvis) besvarad.
Övervakning av kärnteknisk materiel m.m.
I tre motionsyrkanden framförs önskemål om att regeringen verkar för en skärpt
övervakning av kärnteknisk materiel, för att förhindra stöld och smuggling av
densamma, att kärnvapnen tas ur beredskapsläge och att stridsspetsarna därvid
skiljs från vapenbärarna.
Sverige agerar aktivt inom ramen för flera projekt som syftar till att
förhindra och bekämpa illegal handel med nukleärt material.
SKI (Statens kärnkraftinspektion) samarbetar sedan flera år med myndigheter i
Ryssland och andra länder i det forna Sovjetunionen för att stärka dessas
möjligheter till effektiva insatser för att förhindra spridning av nukleärt
material och teknologi från kärntekniska anläggningar av olika slag. Hittills
har regeringen beviljat 35,6 miljoner kronor för sådant stöd. I SKI:s
lägesrapport för insatser i Central- och Östeuropa redovisas 33 projekt för
perioden mellan den 1 juni 1996 och utgången av mars i år. Sedan detta stöd
först initierades 1992 har det utvecklats till att omfatta insatser i Lettland,
Litauen, Kazakstan, Ukraina, Vitryssland samt nordvästra Ryssland.
SKI:s stödprogram för att motverka spridning av kärnvapen samordnas
internationellt med andra givarländer och organisationer, t.ex. EU, IAEA och
G7:s grupp för icke-spridning (P8).
Det kan också noteras att IAEA upprättat en databas för att från
medlemsländerna inhämta information om upptäckta fall av olagliga överföringar
av nukleära ämnen. Denna information sprids i sin tur till samtliga
medlemsländer som underlag för det kontinuerligt pågående arbetet för att
förhindra olaglig handel med dessa ämnen.
Safeguardsverksamheten och kärnsäkerhetsfrågorna har alltid dominerat IAEA:s
verksamhet. Inom det internationella atomenergiorganets (IAEA) s.k. 93+2-
program slutfördes under 1997 förhandlingar om ett modellprotokoll som skall
stärka IAEA:s befogenheter att få information om staters nukleära program och
företa inspektioner. Sverige deltog aktivt i det arbetet. Modellprotokollet
skall utgöra ett tilläggsprotokoll till staters safeguardsavtal med IAEA.
Protokollet utgör sålunda ett viktigt bidrag till stärkandet av den
internationella icke-spridningsregimen.
Dessutom har Sverige inom EU verkat för att EU och medlemsländerna snabbt
skall sluta tilläggsprotokoll till safeguardsavtalet med IAEA på grundval av
modellprotokollet. Under 1997 öppnade IAEA tilläggsprotokollet för
undertecknande och vissa stater har redan skrivit på. Den 27 mars 1998
slutförde EU förhandlingarna med IAEA om tilläggsprotokollen, och vid mötet i
juni förväntas IAEA:s styrelse fatta beslut om att öppna protokollen rörande EU
och dess medlemsländer för undertecknande vid generalkonferensen i september
1998. Regeringen har aviserat sin ambition att snarast möjligt godkänna
tilläggsprotokollet.
Utskottet noterar med tillfredsställelse att regeringen bedriver ett mycket
omfattande arbete på detta område. Motionärernas önskemål synes vara
tillgodosedda. Utskottet anser motion 1997/98:U413 (mp) yrkande 2 med det
anförda besvarad.
Frågorna om att ta kärnvapen ur beredskapsläge och skilja stridsspetsarna från
deras vapenbärare har redan tagits upp från svensk sida i olika sammanhang,
bl.a. i det svenska anförandet i FN:s generalförsamling i september 1997.
Regeringen avser att även fortsättningsvis driva dessa frågor, närmast vid det
förestående andra mötet med NPT/PrepCom. Enligt vad utskottet erfarit, har det
ännu inte varit möjligt att ta upp dessa spörsmål i detalj i CD, då det inom
konferensen funnits meningsskiljaktigheter om arbetsprogrammet. Först den 26
mars i år kunde CD enas om ett arbetsprogram för 1998 års session. Enligt detta
kommer dock CD:s ordförande nu i första hand att konsultera delegationerna om
hur ämnet kärvapennedrustning på lämpligaste sätt kan behandlas i konferensen.
Till dess att konferensen enats i denna procedurfråga kan inget substansarbete
på ifrågavarande område inledas.
Utskottet kan konstatera att regeringen aktivt driver denna fråga. Utskottet
anser därför motionerna 1997/98:U414 (s) delvis (3 av 3) och 1997/98:U408 (v,
fp, c, mp, kd) yrkande 2 besvarade.
Forskningsfrågor
I motion 1997/98:U416 (mp) hemställs att Sverige på internationell nivå skall
begära en utredning om det s.k. HAARP-projektet.
Det amerikanska HAARP-projektet står för High Frequency Active Auroral Research
Program. Av officiella källor framgår bl.a. att det syftar till att ge ökad
kunskap om jonosfären för att se hur detta skikt påverkar och kan användas för
att utveckla och förbättra kommunikations- och övervakningssystem, både civilt
och militärt.
Av samma källor framgår att projektet leds av U.S. Navy och U.S. Airforce och
huvudsakligen finansieras av det amerikanska försvarsdepartementet. Ett flertal
civila institutioner är dock knutna till projektet, såsom ett tiotal
amerikanska universitet, myndigheter och företag.
Från en del håll har framförts farhågor om att HAARP är ett militärt projekt
för utveckling av elektromagnetisk teknologi med kapacitet att påverka
klimatet, slå ut kommunikationssystem och rubba den elektromagnetism som
påverkar levande varelser. Annan kritik mot projektet, med mer miljöorienterad
ansats, går ut på att HAARP utvecklar kapacitet att utsätta jonosfären för så
stark påverkan att man inte kan överblicka effekterna, exempelvis skapandet av
irreparabla hål i jonosfären och framkallandet av allvarliga störningar i den
marina miljön.
Utskottet konstaterar att forskning kring mikrovågs- och radiofrekvensvapen
inte är någonting nytt, inte heller vapensystem i miljöförändrande syfte.
1976 antogs en konvention om förbud mot militär eller varje annan fientlig
användning av miljöförändringsteknik "Environmental Modification" (ENMOD).
Konventionen har ratificerats av 81 stater, däribland USA (1980) och Ryssland
(1978). Sverige ratificerade konventionen 1984. Konventionen avser varje teknik
som syftar till att manipulera naturliga processer och förändra jordens
dynamik, sammansättning eller struktur, inklusive dess biosfär, litosfär,
hydrosfär eller atmosfär. Detta förbud avser teknik som har "vidsträckta,
långvariga eller allvarliga verkningar". Konventionen hindrar inte användning
av miljöförändringsteknik för fredliga ändamål. Detta innebär att forskning och
utveckling av sådan teknik är tillåten.
Enligt utskottets uppfattning föreligger mot denna bakgrund inte skäl att
påfordra en internationell utredning om projektet. Utskottet har dock förstått
att regeringen av andra anledningar, främst av miljöskäl, kommer att ägna det
viss uppmärksamhet. Utskottet finner detta rimligt och ser inte anledning att
härutöver föreskriva hur regeringen i denna fråga bör agera.
Utskottet avstyrker motion 1997/98:U416 (mp).
Personminor och vapenexport
I motion U402 (kd), yrkande 1, vill motionärerna att Sverige aktivt söker förmå
flera länder att underteckna Ottawaavtalet om ett totalförbud för personminor.
Sverige har sedan 1994 verkat för ett internationellt totalförbud mot
personminor, och riksdagen beslutade den 13 december 1996 om ett totalförbud
mot sådana vapen. Motionärerna menar att det därför vore naturligt om Sverige
försökte påverka så många länder som möjligt att underteckna avtalet.
Ottawakonventionen innefattar ett förbud mot användning, lagring, produktion
och överföring av antipersonella minor. I konventionen finns också regler om
destruktion av minor. Befintliga lager av sådana minor skall förstöras inom
fyra år efter ikraftträdandet.
Ottawakonventionen undertecknades av drygt 120 länder, däribland Sverige, den
3-4 december 1997. Enligt tillgängliga uppgifter har hittills sju stater
ratificerat densamma; Kanada, Irland, Mauritius, Turkmenistan, Ungern, Heliga
Stolen och Schweiz. Konventionen träder i kraft sex månader efter det att den
ratificerats av 40 stater. Regeringen arbetar för närvarande med en proposition
om svensk ratifikation, vilken kommer att föreläggas riksdagen under våren.
I avvaktan på att konventionen skall träda i kraft informerade regeringen den
9 februari i år FN:s generalsekreterare att Sverige redan nu provisoriskt
tillämpar konventionens kärnåtaganden, dvs. förbuden mot användning, lagring,
tillverkning och överföring av antipersonella minor. Detta var ett uttryck för
den svenska övertygelsen om vikten av att totalförbudet förverkligas så snart
som möjligt.
Utskottet har erfarit att regeringen såväl bilateralt som multilateralt
verkar för att få till stånd en bred anslutning till Ottawakonventionen. Det
multilaterala arbetet bedrivs bl.a. inom ramen för EU, OSSE och FN:s
generalförsamling, men dessutom har finansiellt stöd lämnats till olika
seminarier som syftar till att informera länderna i Central- och Östeuropa om
vikten av universell anslutning till konventionen.
Inom EU har Allmänna rådet den 28 november 1997 antagit en gemensam åtgärd,
som ett led i ansträngningarna att eliminera förekomsten av antipersonella
minor. Den gemensamma åtgärden välkomnade uttryckligen Ottawakonventionen, och
de medlemsstater som avsåg att underteckna konventionen åtog sig att också
ratificera den så snart som möjligt. Sverige bidrog aktivt till utformningen av
den gemensamma åtgärden.
Inom OSSE har ett arbete inletts för att främja anslutning till
Ottawakonventionen och det reviderade minprotokollet till 1980 års
vapenkonvention (protokoll II). Detta sker genom att medlemsländerna årligen
skall rapportera om ratificeringsläget för egen del beträffande de båda
instrumenten.
Sverige har vidare givit sitt stöd till en resolution i FN:s
generalförsamling 1997, i vilken alla stater uppmanas att underteckna
Ottawakonventionen och så snart som möjligt ratificera den. Resolutionen
framlades av Kanada med bl.a. Sverige som medförslagställare.
Enligt utskottets uppfattning har Sverige varit ett föregångsland i fråga om
ett internationellt totalförbud mot truppminor, inte minst genom riksdagens
beslut av den 13 december 1996, som innebar att truppminorna i det svenska
försvaret kommer att vara avskaffade senast år 2001.
Regeringens uttalade målsättning har varit att åstadkomma ett internationellt
totalförbud för truppminor, ett förbud som omfattar produktion, lagring,
användning och export, med bredast möjliga anslutning av såväl producenter som
exportörer samt inte minst de länder som själva drabbats av den utbredda
användningen av minor i väpnade konflikter.
Sverige blev också 1994 det första land som, efter ett tillkännagivande i
utrikesutskottet, formellt föreslog ett internationellt totalförbud mot
truppminor i samband med granskningskonferensen av 1980 års vapenkonvention.
Sedan konferensens avslutning i maj 1996 har Sverige varit aktivt engagerat i
de forum som stått till buds för att väcka opinion för tanken på ett
totalförbud. Regeringens arbete har bedrivits framför allt inom ramen för den
s.k. Ottawaprocessen.
Utskottet noterar med glädje att statssamfundet nu tagit avgörande steg på
vägen mot ett avskaffande av det grymma och urskillningslösa vapen som de
antipersonella minorna utgör. Utskottet har nyligen, i betänkande 1996/97:UU8,
tagit ställning till det reviderade protokollet II om förbud mot eller
restriktioner i användningen av minor, försåt eller andra anordningar till 1980
års vapenkonvention (SÖ 1982:27). Tillsammans med de föreskrifter som
innefattas i Ottawakonventionen innebär detta protokoll en betydande
förstärkning av den humanitära rätten och skyddet för civilbefolkningen i
väpnade konflikter. Utskottet delar regeringens åsikt att det nu är viktigt att
arbeta för bredast möjliga anslutning till dessa internationella
överenskommelser.
Utskottet anser med det anförda motion 1997/98:U402 (kd) yrkande 1 besvarad.
I den enskilda motionen 1997/98:U30 (mp) yrkande 3 menar motionärerna att
Sveriges vapenproduktion och vapenexport står i konflikt med det svenska
internationella nedrustningsarbetet. Motionärerna vill också att regeringen
skall verka för att även fordonsminor förbjuds. Alla fordons- och
stridsvagnsminor som kan utlösas av en person som försöker röja dem måste
betraktas som antipersonella minor och därmed omfattas av ett internationellt
förbud.
Utskottet har tidigare tagit ställning till yrkanden av denna innebörd. I
samband med undertecknandet av det reviderade minprotokollet hade Sverige gjort
ett tillkännagivande av innebörd att fordons- och stridsvagnsminor med
röjningsskydd, som exploderar när försök görs att röja dem, inte skall
klassificeras som truppminor. Utskottet fann detta stå helt i överensstämmelse
med det reviderade protokollets syften.
I betänkande 1996/97:UU8 konstaterade utskottet att det i konventionstexten
varit nödvändigt att åstadkomma en gränsdragning mellan de minor som avses att
omfattas av de nya reglerna och de som tills vidare skall falla utanför. I
samma betänkande anförde utskottet vidare:
Den lösning som valdes under översynskonferensen innebär att lokutionen
?primarily? (i första hand) särskiljer bruket av stridsvagns- och fordonsminor
från truppminorna. Utskottet kan inte finna att konventionens syften har
motverkats genom denna lösning. Tvärtom har det för att uppnå de framsteg som
den nya konventionen innebär sannolikt varit en förutsättning att finna en
gränsdragning av denna typ, som inte hindrar enskilda länder från att ansluta
sig till texten, av försvars- eller säkerhetspolitiska skäl. Här bör noteras
att det svenska tillkännagivandet under artikel 2 punkt 3 ytterligare klargör
gränsdragningen mellan olika typer av minor, helt i enlighet med konventionens
syften.
Utskottet gör i dag ingen annan bedömning i denna fråga.
Det reella förhandlingsresultatet - i alla multilaterala förhandlingar -
beror av förhållandet mellan det materiella innehållet i konventionstexten och
antalet stater som är beredda att se sig bundna av dess regler. Enligt
utskottets uppfattning innebär den i minprotokollet införda avgränsningen
mellan truppminor och fordonsminor en rimlig balans i det avseendet.
Ottawaavtalet innefattar en liknande gränsdragning. Sammantaget innebär det
reviderade minprotokollet och Ottawaavtalet ett väsentligt förbättrat skydd för
civilbefolkningen vid väpnade konflikter och en betydlig förstärkning av den
humanitära rätten. Det förefaller inte utskottet realistiskt att inom
överskådlig tid åstadkomma ett förbud även mot fordonsminor.
Utskottet avstyrker därmed motion 1997/98:U30 (mp) yrkande 3 (delvis).
Beträffande export av svensk krigsmateriel gäller att all tillståndspliktig
utförsel skall vara säkerhetspolitiskt önskvärd och stå i överensstämmelse med
Sveriges utrikespolitik i övrigt. Den närmare innebörden av de gällande
riktlinjerna behandlas av utskottet i anslutning till regeringens årliga
skrivelser om krigsmaterielexporten. Vad gäller förhållandet mellan Sveriges
nedrustningspolitik och den svenska krigsmaterielexporten slog utskottet i
betänkande 1997/98:UU3 fast följande:
Utifrån allmänna säkerhetspolitiska överväganden har Sverige ett påtagligt och
reellt intresse av en konkurrenskraftig svensk industri. Av detta följer att
statsmakterna efter förmåga, i enlighet med gällande riktlinjer för
krigsmaterielexport, bör sträva efter att stödja industrins konkurrensförmåga.
Enligt utskottets uppfattning står detta stöd till försvarsindustrin på intet
sätt i något motsatsförhållande vare sig till den restriktiva exportpolitiken
eller till Sveriges nedrustningssträvanden. Stödåtgärder kommer endast i fråga
beträffande projekt där utförsel kan bli aktuell till länder som på förhand
granskats av Exportkontrollrådet och Inspektionen för strategiska produkter.
Utskottet gör i dag ingen annan bedömning. Sveriges krigsmaterielexport står
inte i konflikt med nedrustningsarbetet. Tvärtom - Sveriges konsekventa
nedrustningspolitik är enligt utskottets uppfattning en av de viktigaste
orsakerna till de restriktiva reglerna för svensk krigsmaterielexport.
Riksdagen har ställt sig bakom dessa regler. I anledning av vad som anförs i
motionen vill utskottet understryka att Sverige på intet sätt aktivt främjar en
militär upprustning i världen. Varje stat har den självklara rätten, liksom
Sverige, att skydda sin frihet och sitt oberoende genom ett militärt försvar.
Avsikten med det gällande regelverket är att tillse att all utförsel av svensk
materiel överensstämmer med Sveriges övergripande utrikespolitiska
målsättningar, där nedrustning prioriteras högt.
Med det anförda avstyrker utskottet motion 1997/98:U30 (mp) yrkande 3 (delvis).

Hemställan

Utskottet hemställer
1. beträffande huvuddragen i Sveriges nedrustningspolitik
att riksdagen förklarar motionerna 1997/98:U210 yrkande 7 (delvis),
1997/98:U401 yrkande 1 samt 1997/98:U402 yrkande 2 besvarade med vad
utskottet anfört,
2. beträffande ett fullständigt avskaffande av kärnvapnen
att riksdagen förklarar motionerna 1997/98:U401 yrkande 2, 1996/97:U403
yrkandena 2 och 5, 1996/97:U406, 1996/97:U408 samt 1997/98:U414 (delvis)
besvarade med vad utskottet anfört,
3. beträffande kärnvapnens laglighet
att riksdagen förklarar motion 1997/98:U401 yrkande 3 besvarad med vad
utskottet anfört,
4. beträffande negativa säkerhetsgarantier
att riksdagen förklarar motion 1997/98:U401 yrkande 4 besvarad med vad
utskottet anfört,
5. beträffande ett fullständigt provstoppsavtal
att riksdagen förklarar motion 1996/97:U403 yrkande 1 besvarad med vad
utskottet anfört,
6. beträffande Canberrakommissionen
att riksdagen förklarar motionerna 1996/97:U403 yrkande 3, 1997/98:U408 yrkande
1 samt 1997/98:U414 (delvis) besvarade med vad utskottet anfört,
7. beträffande subkritiska test
att riksdagen förklarar motion 1996/97:U403 yrkande 4 besvarad med vad
utskottet anfört,
8. beträffande provsprängningar i Polynesien
att riksdagen förklarar motionerna 1996/97:U407 yrkandena 1 och 2 samt
1997/98:U409 yrkandena 1 och 2 besvarade med vad utskottet anfört,
9. beträffande urbefolkningarnas rätt
att riksdagen förklarar motion 1997/98:U413 yrkande 1 besvarad med vad
utskottet anfört,
10. beträffande en förändring av icke-spridningsavtalets regler
att riksdagen avslår motion 1997/98:U408 yrkande 4,
11. beträffande kärnvapenspridning i Mellanöstern
att riksdagen förklarar motion 1996/97:U614 yrkande 6 besvarad med vad
utskottet anfört,
12. beträffande Kinas kärnvapenpolitik
att riksdagen förklarar motion 1996/97:U629 yrkande 10 besvarad med vad
utskottet anfört,
13. beträffande kärnvapenfria zoner
att riksdagen förklarar motion 1997/98:U411 yrkande 1 besvarad med vad
utskottet anfört,
14. beträffande framställning av vapenplutonium m. m.
att riksdagen förklarar motion 1997/98:U210 yrkande 7 (delvis) besvarad med vad
utskottet anfört,
15. beträffande övervakning av kärnteknisk materiel m.m.
att riksdagen förklarar motionerna 1997/98:U413 yrkande 2, 1997/98:U414
(delvis) och 1997/98:U408 yrkande 2 besvarade med vad utskottet anfört,
16. beträffande forskningsfrågor
att riksdagen avslår motion 1997/98:U416,
res. 1 (v, mp)
17. beträffande Ottawakonventionen
att riksdagen förklarar motion 1997/98:U402 yrkande 1 besvarad med vad
utskottet anfört,
18. beträffande ett förbud mot fordonsminor
att riksdagen avslår motion 1997/98:U30 yrkande 3 (delvis),
res. 2 (v, mp, kd)
19. beträffande krigsmaterielexport
att riksdagen avslår motion 1997/98:U30 yrkande 3 (delvis).
res. 3 (v, mp)








Stockholm den 14 maj 1998


På utrikesutskottets vägnar


Viola Furubjelke


I beslutet har deltagit: Viola Furubjelke (s), Göran Lennmarker (m), Inga-Britt
Johansson (s), Nils T Svensson (s), Berndt Ekholm (s), Inger Koch (m), Urban
Ahlin (s), Helena Nilsson (c), Bertil Persson (m), Karl-Göran
Biörsmark (fp), Tone Tingsgård (s), Eva Zetterberg (v), Agneta Brendt (s), Lars
Hjertén (m), Bodil Francke Ohlsson (mp), Ingrid Näslund (kd) och Magnus
Johansson (s).


Reservationer
1. Forskningsfrågor (mom. 16)
Eva Zetterberg (v) och Bodil Francke Ohlsson (mp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 22 börjar med ?Enligt
utskottets uppfattning? och som på s. 22 slutar med ?motion 1997/98:U416 (mp)?
bort ha följande lydelse:
Det finns många obesvarade frågor om det amerikanska HAARP-projektet. Bl.a.
finns farhågor att det egentligen rör sig om ett militärt projekt. En annan är
kritiken mot projektet i miljöhänseende - att det finns risker för irreparabla
miljöskador och störningar. Utskottet har förstått att regeringen av olika
anledningar, främst miljöskäl, kommer att ägna projektet viss uppmärksamhet.
Det finns enligt utskottets mening dessutom skäl att påfordra en internationell
utredning av projektet.
Med det anförda tillstyrker utskottet motion 1997/98:U416 (mp).
dels att moment 16 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
16. beträffande forskningsfrågor
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:U416 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,


2. Ett förbud mot fordonsminor (mom. 18)
Eva Zetterberg (v), Bodil Francke Ohlsson (mp) och Ingrid Näslund (kd) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 24 börjar med ?Utskottet
gör i dag? och som på s. 24 slutar med ?yrkande 3 (delvis)? bort ha följande
lydelse:
Utskottet gör i dag en annan bedömning i frågan. Definitionen av truppminor
är otydlig. Att ordet ?primarily? har lagts till i konventionstexten har skett
för att fordonsminor försedda med röjningsskydd inte skall betraktas som
truppminor. Utskottet önskar en tydligare definition av begreppet truppmina.
Det bör klart framgå att en mina som är konstruerad för att explodera genom en
persons närvaro och agerande är att betrakta som en truppmina/antipersonell
mina även om den kan fungera också på annat sätt, och därmed omfattas av det
internationella förbudet. Detta bör med anledning av motion 1997/98:U30 (mp)
yrkande 3 (delvis) ges regeringen till känna.
dels att moment 18 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
18. beträffande ett förbud mot fordonsminor
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:U30 yrkande 3 (delvis) som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,


3. Krigsmaterielexport (mom. 19)
Eva Zetterberg (v) och Bodil Francke Ohlsson (mp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 24 börjar med ?Vad gäller
förhållandet mellan? och som på s. 25 slutar med ?yrkande 3 (delvis)? bort ha
följande lydelse:
Även om Sverige anses ha en restriktiv vapenexport, står enligt utskottets
mening svensk vapenindustri och svensk krigsmaterielexport i ett
motsatsförhållande till alla nedrustningssträvanden. Anskaffandet av vapen kan
inte klassificeras som något annat än en utökning av vapenarsenaler som redan
finns. När Sverige säljer vapen till ett land, bidrar vi knappast till det
landets nedrustning, tvärtom. FN:s nedrustningskommission har lagt fram förslag
om begränsning och nedrustning av konventionella vapen. Sverige borde ta
budskapet på allvar och börja avveckla sin vapenexport. Detta bör ges
regeringen till känna.
Utskottet tillstyrker motion 1997/98:U30 yrkande 3 (delvis).
dels att moment 19 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
19. beträffande krigsmaterielexport
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:U30 yrkande 3 (delvis) som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.




Särskilt yttrande


Provsprängningar i Polynesien (mom. 8)
Eva Zetterberg (v) och Bodil Francke Ohlsson (mp) anför:
I Miljöpartiets motion krävs en epidemiologisk undersökning av hela den
polynesiska befolkning som på olika sätt drabbats av kärnvapenproven i Franska
Polynesien. Alla som bott i området under provsprängningarna borde undersökas,
liksom de som flyttat dit efteråt, eftersom radioaktiva läckor kan förekomma
lång tid efter provsprängningarnas avslutande. En undersökning av detta slag
borde vara av stort internationellt intresse. Polynesien är inte det enda
område på jorden, där provsprängningar företagits och där man sökt dölja de
stora skadorna på både människor och miljö. Utskottet svarar med att hänvisa
till IAEA:s undersökning av kärnvapnens effekter på Mururoa och den konferens
som skall hållas i sommar med anledning av undersökningen. Sverige borde enligt
vår mening agera internationellt för en fristående undersökning - initierad av
EU eller FN -  om risker och resultat från olika kärnvapenprov i området.




Innehållsförteckning
Sammanfattning......................................1
Motionerna..........................................1
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1996/971
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1997/982
Övrig motion......................................3
Utskottet...........................................4
Sammanfattning av motionerna......................4
Utskottets överväganden...........................7
Sveriges nedrustningspolitik allmänt..........7
Ett fullständigt avskaffande av kärnvapnen......9
Kärnvapnens laglighet..........................11
Negativa säkerhetsgarantier....................12
Ett fullständigt provstoppsavtal...............12
Canberrakommissionen...........................12
Subkritiska test...............................14
Provsprängningar och spridningsfrågor m.m......14
Kärnvapenfria zoner............................18
Framställning av vapenplutonium och förhandlingar om Start III-avtal
18
Övervakning av kärnteknisk materiel m.m........20
Forskningsfrågor...............................21
Personminor och vapenexport....................22
Hemställan.......................................25
Reservationer......................................27
Särskilt yttrande..................................28