Utrikesutskottets betänkande
1997/98:UU13

Amsterdamfördraget


Innehåll

1997/98
UU13

1 Sammanfattning

Utskottet behandlar i detta betänkande regeringens proposition 1997/97:58
Amsterdamfördraget. Propositionen tar upp resultatet av den fördragsöversyn som
unionens medlemsländer har genomfört inom ramen för den regeringskonferens som
inleddes 1996 och regeringen föreslår att riksdagen skall godkänna
Amsterdamfördraget.
Därutöver behandlar utskottet i betänkandet motioner väckta med anledning av
propositionen och ett antal motionsyrkanden från den allmänna motionstiden samt
ytterligare ett yrkande. Motionerna tar bl.a. upp frågor kring beslutsprocessen
inför riksdagens beslut om eventuellt godkännande av Amsterdamfördraget,
samarbetets övergripande karaktär och frågan om utträde ur unionen. Motionerna
tar även upp resultatet inom enskilda förhandlingsområden som öppenhet, den
fria rörligheten för personer, asyl och invandring, den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken, samarbetet i polis-, tull- och straffrättsliga frågor samt
maktfrågorna inom unionen.
Som underlag för utskottets överväganden har yttranden inhämtats från andra
utskott.
Utskottet konstaterar att framsteg har skett på de områden som riksdagen i sin
behandling av ovan nämnda skrivelser angav som angelägna att från svensk sida
ta upp i regeringskonferensen. Det gäller sysselsättning, miljö, öppenhet,
jämställdhet mellan kvinnor och män och konsumentfrågor. Utskottet framhåller i
betänkandet att Sveriges agerande i regeringskonferensen starkt har bidragit
till fokuseringen på dessa sakfrågor som är viktiga för medborgarna. Detta
gäller även unionens förstärkta möjligheter till humanitära insatser och
krishantering. Utskottet menar att eftersom framsteg har skett på många av de
områden där det finns svenska intressen måste förhandlingsresultatet i sin
helhet betraktas som gott samtidigt som det innebär betydelsefulla steg framåt
för det europeiska samarbetet.
Ett viktigt skäl för Sverige att bli medlem i Europeiska unionen var att endast
genom medlemskapet har Sverige möjlighet att påverka utvecklingen i centrala
frågor i en alltmer internationaliserad värld. Som EU-medlem har Sverige säte
och stämma i unionens beslutande organ och därmed möjlighet att direkt påverka
beslut. Utskottet menar att utfallet av regeringskonferensen visar att Sverige
har kunnat ge avgörande bidrag i förhandlingarna och påverka dessa i en
riktning som svarar både mot svenska intressen och mot behovet av att bygga ett
effektivare och för medborgarna mer relevant europeiskt samarbete.
Utskottet konstaterar att, förutom de två skrivelser som nämnts ovan, har
fortlöpande information till och samråd med riksdagen ägt rum både under
förberedelserna inför konferensen i reflexionsgruppen och under hela den period
som konferensen pågick. Därutöver har ett flertal debatter i EU-frågor ägt rum.
Med anledning härav framhåller utrikesutskottet i betänkandet att detta har
betytt att riksdagen har kunnat följa förhandlingarnas utveckling, även i
enskilda frågor, på ett heltäckande sätt och att den dialog som har ägt rum
inneburit att riksdagen har kunnat lämna synpunkter på regeringens förslag till
förhandlingsupplägg. Utskottet ser positivt på den stora öppenhet som
karakteriserat regeringens dialog med riksdagen inför och under
regeringskonferensen.
Utskottet konstaterar att samarbetet även fortsättningsvis kommer att förbli i
grunden mellanstatligt med vissa överstatliga inslag inom EG-samarbetet i den
första pelaren. Utskottet framhåller att de förändringar som genomförs inte
förändrar samarbetets karaktär i förhållande till vad som gällde när Sverige
blev medlem i EU 1995. Utskottet avvisar därför i betänkandet motioner om att
godkännandet av Amsterdamfördraget skall underställas en folkomröstning.
Ett godkännande av Amsterdamfördraget innebär att ytterligare
beslutsbefogenheter överförs till EG. Enligt 10 kap. 5 § första stycket
regeringsformen skall en sådan överlåtelse underställas vissa villkor. Liksom
Lagrådet och konstitutionsutskottet finner utrikesutskottet att den överlåtelse
av beslutanderätt som föranleds av Amsterdamfördraget sker inom de ramar som
anges av regeringsformen. Det sker även inom ramarna för uttalandena i förarbe-
tena (1993/94:KU21) till 10 kap. 5 § första stycket regeringsformen, dvs.
inskränker inte regeringsformens bestämmelser om statsskickets grunder eller
berör andra bestämmelser som bär upp grundläggande principer i vårt
konstitutionella system. Vidare anser utskottet att överlåtelsen av dessa nya
beslutsbefogenheter, även sammanvägda med vad som redan har överlåtits till EG,
sker inom de angivna ramarna.
Utskottet konstaterar vidare, liksom Lagrådet och konstitutionsutskottet, att
det ej sker någon överföring av beslutanderätt till EU.
Sammanfattningsvis anser utskottet att förhandlingsresultatet är gott utifrån
vad riksdagen angivit i tidigare betänkanden, att EU som mellanstatlig
organisation ej har förändrat karaktär sedan Sverige blev medlem 1995, att
villkoren i regeringsformen för överlåtelse av de beslutsbefogenheter som sker
med Amsterdamfördraget är uppfyllda och att det således inte föreligger några
konstitutionella hinder för Sverige att tillträda Amsterdamfördraget. Utskottet
föreslår riksdagen att den skall godkänna Amsterdamfördraget och de i slutakten
till fördragen förtecknade protokollen.
När det gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken var
utgångspunkten i regeringskonferensen att en anpassning måste ske till en ny
säkerhetspolitisk verklighet. Till detta kommer att ett flertal reformer inom
den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken måste övervägas inför en
utvidgning av EU när antalet medlemmar på sikt kan bli fler än tjugofem länder.
Utfallet av regeringskonferensen vad gäller den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken svarar enligt utskottets uppfattning mot förväntningarna och
ligger väl i linje med vad utskottet framhållit i tidigare betänkanden i an-
slutning till regeringskonferensen.
EU och dess medlemsstater måste, enligt utskottets uppfattning, kunna agera med
olika medel, från preventiv diplomati till fredsbevarande insatser.
Enligt Amsterdamfördraget kommer den preventiva förmågan att förstärkas genom
att en enhet för politisk planering och tidig förvarning upprättas vid rådets
generalsekretariat.
Särskilt tillfredsställande är enligt utskottets uppfattning att
Petersbergsuppgifterna förs in i fördraget - till följd av ett svensk-finskt
initiativ - vilket innebär att samarbetet kommer att utvecklas vad gäller
humanitära, fredsbevarande och fredsfrämjande insatser.
Samtliga motioner som behandlas i föreliggande betänkande avstyrks eller anses
besvarade. Med det som anförts i betänkandet föreslår utskottet att riksdagen
godkänner att ytterligare beslutsbefogenheter överlämnas till EG, att riksdagen
godkänner Amsterdamfördraget och de protokoll som har förtecknats i slutakten
till fördraget samt att riksdagen godkänner att en förklaring avges av Sverige
enligt artikel K 7.2 och K 7.3 b i Unionsfördraget i dess nya lydelse. Samtliga
beslut skall av riksdagen i enlighet med regeringsformen fattas med tre
fjärdedels majoritet.
Reservationer och särskilda yttranden har på enskilda avsnitt i betänkandet
lämnats av Moderata Samlingspartiet, Centerpartiet, Folkpartiet liberalerna,
Vänsterpartiet, Miljöpartiet de gröna samt Kristdemokraterna.

2 Propositionen

Regeringen föreslår i  proposition 1997/98:58 att riksdagen:
1. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1994:1500) med
anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen,
2. godkänner Amsterdamfördraget om ändring av Fördraget om Europeiska unionen,
fördragen om upprättandet av Europeiska gemenskaperna och vissa akter som hör
samman med dem samt de protokoll som har förtecknats i slutakten till
fördraget,
3. godkänner att en förklaring avges av Sverige enligt artikel K 7.2 och K.7.3
b i Fördraget om Europeiska unionen i deras nya lydelse.

3 Motionerna

3.1 Motioner väckta med anledning av propositionen
1997/98:U14 av Bengt-Ola Ryttar och Lena Klevenås (s) vari yrkas
1. att riksdagen avslår proposition 1997/98:58 Amsterdamfördraget,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nästa regeringskonferens inriktning på att ge tillbaka
självbestämmande till medlemsländerna.
1997/98:U15 av Margit Gennser (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder som kan vidtas för att
förhindra EU:s fortgående federalistiska utveckling.
1997/98:U16 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att Amsterdamfördraget skall underställas en
folkomröstning vid riksdagsvalet 1998,
2. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, beslutar att Amsterdamfördraget
skall underställas samma beslutsprocedur som tillämpas vid stiftande av
grundlag,
3. att riksdagen, vid avslag på yrkandena 1 och 2, beslutar att beslut om
Amsterdamfördraget skall skjutas upp till efter riksvalet 1998,
4. att riksdagen, vid avslag på yrkandena 1, 2 och 3, avslår regeringens
proposition 1997/98:58,
5. att riksdagen, vid avslag på yrkandena 1, 2, 3 och 4, avslår regeringens
förslag om ändring i lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning
till Europeiska unionen,
6. att riksdagen, vid avslag på yrkandena 1, 2, 3 och 4, inte godkänner
Amsterdamfördraget om ändring av Fördraget om Europeiska unionen, inte heller
fördragen om upprättande av Europeiska gemenskaperna eller de akter som hör
samman med dem eller de protokoll som har förtecknats i slutakten till
fördraget,
7. att riksdagen inte godkänner att en förklaring avges av Sverige enligt
artiklarna K 7.2 och K 7.3 b i Fördraget om Europeiska unionen i deras nya
lydelse,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige skall ansluta sig till Belgiens ensidiga förklaring
angående asylprövning,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige skall avsluta sitt observatörskap i VEU,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige skall begära att få samma särställning i unionen som
Danmark erhållit,
11. att riksdagen preciserar gränserna för det överlåtbara området.
1997/98:U17 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen avslår proposition 1997/98:58 om Amsterdamfördraget,
2. att riksdagen vid bifall till yrkande 1 som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att inhämta Lagrådets yttrande,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att förstärka den demokratiska legitimiteten,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om folkomröstning om Amsterdamfördraget,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om möjlighet för riksdagen att binda regeringen vid en viss
handlingslinje i EU-arbetet,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om öppenhet,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om barnens rättigheter,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att inte införa skyldighet att underrätta EU:s ministerråd om asyl-
ansökningar,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om sysselsättning,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om samarbete i rättsliga och inrikes frågor,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att inte tillåta andra länders polis att arbeta operativt i Sverige,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att inte utveckla kontrollsystemet Eurodac,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att tillämpa protokollet om de nationella parlamenten också för hela
tredje pelarområdet,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om institutionerna.
1997/98:U18 av Birgitta Hambraeus m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen avslår proposition 1997/98:58 Amsterdamfördraget,
2. att riksdagen beslutar avgöra frågan om ratificering av Amsterdamfördraget
efter Danmarks folkomröstning i frågan.
1997/98:U19 av Lennart Rohdin (fp) vari yrkas
1. att riksdagen avslår proposition 1997/98:58 Amsterdamfördraget,
2. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om protokollet om asyl för medborgare i EU:s
medlemsstater.
1997/98:U20 av Roland Larsson och Erik Arthur Egervärn (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ändringar av Amsterdamfördragets artikel 5 a för att Sverige skall
kunna utveckla sitt samarbete med EU så att vårt självbestämmande stärks,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ändring av Euratomfördraget.
1997/98:U21 av Margitta Edgren m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen uttalar sitt stöd för Genèvekonventionen och dess
tilläggsprotokoll och därmed bekräftar Sveriges asylpraxis,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen i
övrigt anförts om asyl.
3.2 Övriga motionsyrkanden
1994/95:U503 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av att miljöavgifter beslutas som miljöfrågor och inte som
skattefrågor i EU.
1997/98:U412 av Eva Goes m.fl. (mp) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Euratom och ett nytt energifördrag.
1997/98:U501 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige inom EU bör verka för en regelrevision,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige i EU bör verka för en union för företagande och arbete,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige i EU bör verka för en effektiv och gemensam utrikes- och
säkerhetspolitik.
1997/98:U503 av Peter Eriksson (mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen inför rådet
skall presentera ett förslag om utträdesparagraf.
1997/98:U504 av Sven Bergström och Birgitta Hambraeus (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om synen på EU som ett mellanstatligt samarbete,
2. att riksdagen hos regeringen begär utredning om möjligheter att lämna EU i
enlighet med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen hos regeringen begär utredning om alternativa samarbetsformer
i enlighet med vad som anförts i motionen.
1997/98:U505 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om öppenheten inom EU.
1997/98:K239 av Bengt Hurtig m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nödvändigheten av en
rådgivande folkomröstning före riksdagens ratificering av Amsterdamfördraget.
1997/98:K253 av Peter Eriksson och Birger Schlaug (mp) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om hur det
svenska arbetet i EU:s kommittéväsende skall öppnas och demokratiseras.
1997/98:K254 av Sven Bergström m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen beslutar att
en rådgivande folkomröstning om Amsterdamfördraget skall genomföras innan
riksdagen tar ställning till om fördraget skall ratificeras eller ej.
1997/98:K703 av Sten Andersson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om EU.
1997/98:K715 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om införlivande av Europarådets konvention om mänskliga rättigheter i
EU-fördragen,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige aktivt skall förhindra att EU disponerar gemensamma
kärnvapen,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att de mindre ländernas relativt starka ställning i rådet skall
bibehållas,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fullgod representation i Europaparlamentet för mindre länders
politiska ?landskap?.
4 Regeringskonferensen och tillkomsten av Amsterdamfördraget
I slutskedet av den regeringskonferens som resulterade i Unionsfördraget i
december 1991 stod det klart att det inte var möjligt att nå ett så långtgående
resultat som vissa medlemsstater önskade. Därför kom de dåvarande
medlemsstaterna överens om att en ny regeringskonferens skulle sammankallas år
1996 för att undersöka vilka delar och enskilda bestämmelser i fördraget som
kunde behöva revideras. Detta kom dels till uttryck i vissa artiklar i
fördraget, dels i artikel N 2 i Unionsfördraget.
I enlighet med detta inleddes en regeringskonferens vid Europeiska rådets möte
i Turin den 29 mars 1996. De politiska förhandlingarna om ett nytt fördrag
avslutades vid Europeiska rådets möte i Amsterdam den 17 juni 1997. Det nya
fördraget - Amsterdamfördraget om ändring av Fördraget om Europeiska unionen,
fördragen om upprättandet av Europeiska gemenskaperna och vissa akter som hör
samman med dem - och dess slutakt undertecknades den 2 oktober 1997 i
Amsterdam. Ansvaret för, och ledningen av, förhandlingarna ankom på
medlemsstaternas utrikesministrar och kommissionens representant,
kommissionsledamoten Marcelino Oreja. De grundläggande förhandlingarna skedde i
en grupp av chefsförhandlare som bestod av personliga  representanter för
utrikesministrarna. De övergripande politiska riktlinjerna för arbetet i
regeringskonferensen gavs av Europeiska rådet.
Regeringskonferensen föregicks av ett förberedelsearbete inom den s.k.
reflektionsgruppen. Beslut om inrättandet av gruppen fattades vid Europeiska
rådets möte på Korfu i juni 1994 under grekiskt ordförandeskap. Gruppen bestod
av personliga representanter för medlemsstaternas utrikesministrar. Även
representanter för kommissionen och Europaparlamentet deltog i gruppens arbete.
Reflektionsgruppens förberedelsearbete redovisades den 5 december 1995 i en
slutrapport till Europeiska rådets möte i Madrid den 15-16 december 1995 under
spanskt ordförandeskap. Slutrapporten kom att få ett avgörande inflytande på
dagordningen för regeringskonferensen. Representant för Sveriges
utrikesminister i reflektionsgruppen liksom svensk chefsförhandlare under
regeringskonferensen var statssekreteraren i Utrikesdepartementet Gunnar Lund.
Vid den officiella startpunkten för regeringskonferensen vid Europeiska rådets
möte i Turin lade unionens stats- och regeringschefer fast konferensens
huvudinriktning på grundval av reflektionsgruppens slutrapport.
Dagordningen kom i enlighet härmed att delas in i huvudsakligen tre delar:
unionen och medborgaren, en effektiv och sammanhängande utrikespolitik samt
institutionella frågor. Vid sidan härav diskuterades även två andra frågor
under egna dagordningspunkter, dels frågan om närmare samarbete, s.k. flexibel
integration, dels frågan om en förenkling av fördragen.
Under andra halvåret 1996 gick konferensen in i en mera aktiv förhandlingsfas.
Medlemsstaterna, däribland Sverige, presenterade egna förslag. Under ledning av
ordförandelandet Irland började ett konkret förhandlingsresultat att växa fram.
Ett första utkast till ett nytt fördrag förelåg vid Europeiska rådets möte i
Dublin den 13-14 december 1996.
På grundval av detta dokument fortsatte förhandlingarna under Nederländernas
ordförandeskap första halvåret 1997, och ytterligare förslag till
förhandlingslösningar lades fram.
Efter slutförhandlingar inom ramen för Europeiska rådet kunde ordförandelandet
den 17 juni 1997 konstatera att de politiska förhandlingarna var avslutade. Det
nya fördraget var framförhandlat.
Enligt artikel 14 i Amsterdamfördraget skall det godkännas av de höga
fördragsslutande parterna i enlighet med deras konstitutionella bestämmelser.
Enligt regeringsformen skall riksdagen godkänna vissa internationella avtal.
Med anledning därav har regeringen lagt fram proposition 1997/98:58
Amsterdamfördraget för godkännande av riksdagen.
Regeringen framhåller i propositionen att konferensens inriktning i stor
utsträckning kom att bestämmas av två frågor, dels att säkerställa det folkliga
stödet för Europaprojektet, dels vilka fördragsändringar som föranleds av den
förestående utvidgningen.
Vad gäller den första frågan anför regeringen att den problemfyllda
ratifikationsprocessen efter Unionsfördragets undertecknande visade att det
fanns grundläggande problem när det gällde det folkliga stödet. Den allmänna
ekonomiska nedgången i Europa under början av 1990-talet och inte minst den
oacceptabelt höga arbetslösheten ställde krav på att EU på ett mer
ändamålsenligt sätt skulle ta sig an medborgarnas problem och ställa
medborgaren mer i centrum för verksamheten.
Vad gäller utvidgningen framhåller regeringen att det politiska beslutet antogs
vid Europeiska rådets möte i Köpenhamn redan år 1993. Därför handlade
regeringskonferensen inte bara om att etablera en väl fungerande union med 15
medlemsstater utan det gällde även att försöka finna samarbetsformer som kan
säkra effektiviteten i en union med på sikt fler än 20 medlemsstater.
Vidare menar regeringen att inom ramen för dessa båda huvudfrågor rymdes ett
stort antal frågor och områden där det fanns ett svenskt intresse att reformera
EU-samarbetet. För att säkerställa största möjliga påverkan på det slutliga
resultatet i en förhandling med en så stor deltagarkrets måste de mest aktiva
svenska insatserna koncentreras till ett begränsat antal punkter på
dagordningen, dvs. präglas av en stark prioritering, anför regeringen i
propositionen.
Regeringen framhåller att det var mot denna bakgrund som det offensiva svenska
agerandet i regeringskonferensen främst kom att inriktas på områdena
sysselsättning, miljö, öppenhet, jämställdhet mellan kvinnor och män,
konsumentfrågor samt frågan om att förbättra unionens krishanteringsförmåga.
Med undantag för konsumentfrågorna innefattade det svenska agerandet i dessa
frågor att egna formella förslag lades fram under konferensen. Vad gäller
konsumentfrågorna kunde det svenska agerandet inriktas på att stödja förslag
som lades fram av bl.a. Finland.
5 Handläggningen i riksdagen av frågor kring regeringskonferensen och
Amsterdamfördraget, yttranden från andra utskott
Regeringen presenterade ramarna för den svenska förhandlingsinriktningen i sin
skrivelse till riksdagen 1995/96:30 EU:s regeringskonferens 1996. I skrivelsen
lämnades en redogörelse för förberedelsearbetet inför regeringskonferensen och
för vissa principiella ställningstaganden i de frågor som konferensen kunde
komma att behandla. Regeringen har vidare i skrivelse 1996/97:80 Verksamheten i
Europeiska unionen under 1996 redogjort för förhandlingsläget i
regeringskonferensen såsom det tedde sig vid årsskiftet 1996/1997. De båda
skrivelserna har utförligt behandlats i betänkandena 1995/96:UU13 och
1996/97:UU13, vilka riksdagen sedermera ställt sig bakom (rskr. 1995/96:199 och
rskr. 1996/97:269).
Därutöver har regeringen löpande informerat och haft samråd med riksdagen, både
under förberedelsearbetet och under förhandlingarnas gång, med EU-nämnden och
med vissa utskott, vilkas beredningsområden berördes i förhandlingarna.
Information och samråd inleddes med riksdagen redan första halvåret 1995 inför
reflektionsgruppens arbete. Denna dialog fortsatte under 1995/96 inför
förhandlingarnas igångsättande i mars 1995 och ägde rum regelbundet under
förhandlingarnas gång. Samrådet skedde i stor utsträckning i EU-nämnden, men
även ett flertal utskott hade en dialog med regeringen inom förhandlingsområden
som berör de enskilda utskottens beredningsområde. Dessutom genomfördes ett
flertal samråd med utrikesutskottet när det gäller konferensfrågorna som
helhet.
Regeringen har även vid ett flertal tillfällen informerat riksdagen i kammaren
och i anslutning till denna information, samt i anslutning till
riksdagsbehandlingen av regeringens skrivelser, har riksdagsdebatter kring
olika frågor som diskuterats i regeringskonferensen ägt rum. Regeringen har
även besvarat ett flertal interpellationer kring olika frågor i
regeringskonferensen.
Regeringen framhåller i skrivelsen att riksdagsbehandlingen av regeringens båda
skrivelser visade att det förelåg en grundläggande samsyn mellan regeringen och
en bred riksdagsmajoritet när det gäller de allra flesta frågor som
aktualiserades i regeringskonferensen.
Regeringen menar vidare att den nära samsynen med riksdagen var en styrka i det
svenska förhandlingsarbetet. Regeringskrivelsen 1995/96:30 EU:s
regeringskonferens 1996 gav enligt vad regeringen framhåller i propositionen en
fast grund att stå på samtidigt som det löpande samrådet mellan regering och
riksdag innebar att ramarna för den svenska förhandlingen kunde anpassas och
preciseras på ett ändamålsenligt sätt allteftersom förhandlingarna utvecklade
sig. Därigenom kunde Sverige uppträda som en aktiv och konstruktiv medlem under
den första stora regeringskonferensen inom EU med svenskt deltagande,
framhåller regeringen.
Vidare tillsattes en parlamentarisk kommitté, EU 96-kommittén (dir. 1995:15).
Kommittén, som arbetade under perioden mars 1995-juli 1996, hade i uppdrag att
utreda viktiga sakfrågor som konferensen kunde komma att behandla, att
stimulera den offentliga debatten om dessa frågor och att ge såväl förespråkare
som motståndare till olika EU-frågor utrymme att argumentera för sina
uppfattningar. Kommittén lät publicera ett tjugotal expert-rapporter samt ett
antal informationsskrifter. Vidare anordnades seminarier och regionala möten
över hela landet. Kommittén överlämnade i februari 1996 sitt betänkande
Sverige, EU och framtiden, EU 96-kommitténs bedömningar inför
regeringskonferensen (SOU 1996:19).
Därutöver, framhåller regeringen i propositionen, har ett intensivt
informationsarbete genomförts i Utrikesdepartementets regi.
Den nu föreliggande propositionen om Amsterdamfördraget behandlas av
utrikesutskottet. Utrikesutskottet har berett övriga utskott tillfälle att
yttra sig över propositionen samt de motioner som behandlas i anslutning till
denna i de delar som har samband med respektive utskotts beredningsområde.
Yttranden till utrikesutskottet har inkommit från konstitutionsutskottet,
justitieutskottet, socialförsäkringsutskottet, utbildningsutskottet,
näringsutskottet samt arbetsmarknadsutskottet. I de frågor som inte faller inom
utrikesutskottets primära beredningsområde har relevanta avsnitt ur de andra
utskottens yttranden refererats eller citerats relativt utförligt.
Yttrandena återges även in extenso i bilaga 4 till betänkandet.
I anslutning till behandlingen av Amsterdamfördraget har konstitutionsutskottet
enligt lagrådsremiss den 19 mars 1998 beslutat  inhämta yttrande från Lagrådet
över regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1994:1500) med anledning
av Sveriges anslutning till Europeiska unionen. Yttrandet återfinns som bilaga
i konstitutionsutskottets yttrande till utrikesutskottet (bilaga 4 till
betänkandet).
6 Amsterdamfördragets och betänkandets disposition
Amsterdamfördraget består av tre delar.
Den första delen (artiklarna 1-5) innehåller materiella ändringar i
- Unionsfördraget,
- EG-fördraget,
- Kol- och stålfördraget,
- Euratomfördraget och
- Akten om allmänna direkta val av företrädare i Europaparlamentet.
Den andra delen av fördraget (artiklarna 6-11) innehåller resultatet av arbetet
med att förenkla fördragen. Fördragets tredje del (artiklarna 12-15) innehåller
allmänna och avslutande bestämmelser. Bland dessa slutbestämmelser finns en
bestämmelse i artikel 12 om att artiklarna i Unionsfördraget och EG-fördraget
skall numreras om.
Vid regeringskonferensen antogs 13 protokoll. Dessa har samma rättsliga status
som de fördrag till vilka de fogas. Vid regeringskonferensen antogs även 51
gemensamma förklaringar samt beaktades 8 ensidiga förklaringar av olika
medlemsstater. Regeringskonferensens slutakt innehåller en förteckning över de
texter som medlemsstaterna i konferensen antog eller beaktade, nämligen
Amsterdamfördraget, protokollen och förklaringarna. Till slutakten har
slutligen, i informativt syfte, fogats konsoliderade versioner av
Unionsfördraget och EG-fördraget.
Regeringen framhåller i propositionen att till skillnad från fördraget och
protokollen utgör slutakten inte en del av gemenskapsrätten. Den omfattas
emellertid av den allmänna folkrätten. Den rättsliga statusen av de
förklaringar som har fogats till slutakten bör ses mot bakgrund av de
tolkningsbestämmelser som finns i 1969 års Wienkonvention om traktaträtten,
vilken kodifierar den allmänna folkrättens regler vad gäller tolkning av
internationella överenskommelser, anför regeringen. Regeringen framhåller
avslutningsvis i denna del att det emellertid ytterst är EG-domstolen som avgör
vilken rättslig verkan som förklaringarna skall tillerkännas.
Fördragstexten utgör bilaga 3 i regeringens proposition 1997/98:58
Amsterdamfördraget. De protokoll som medlemsstaterna antog finns i bilaga 4.
Fördragets slutakt med de förklaringar som medlemsstaterna i konferensen antog
eller beaktade finns som bilaga 5 till propositionen.
Bilagorna 10 och 11 utgör konsoliderade versioner av Unionsfördraget respektive
EG-fördraget men utgör inte en del av Amsterdamfördraget. I de konsoliderade
versionerna har artiklarna i de två fördragen givits en ny numrering som alltså
kommer att gälla från den dag Amsterdamfördraget träder i kraft.
I detta betänkande avses vid hänvisningar till artiklar i fördragen, om inte
annat anges deras lydelse enligt Amsterdamfördraget, dvs. före omnumrering. Vid
hänvisningar i detta betänkande till protokoll och förklaringar anges den
beteckning som de har fått i slutakten.
Betänkandet tar i avsnitt 7 i ett inledande avsnitt upp vissa frågor gällande
Sveriges godkännande av Amsterdamfördraget och de konstitutionella
förutsättningarna för detta beslut. Därefter följer ett antal avsnitt som
redovisar de olika samarbetsområden som har behandlats i regeringskonferensen.
Dessa avsnitt behandlar bl.a. öppenhetsfrågorna och frågan om hur grundläggande
rättigheter skall regleras i fördragen, förändringarna i EG-fördraget (första
pelaren), den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (andra pelaren) samt
förändringarna vad gäller polis-, tull- och straffrättsligt samarbete (tredje
pelaren). Därutöver behandlas i särskilda delar de institutionella frågorna
samt frågan om förenkling av fördagen.
Amsterdamfördraget medför förändringar vad gäller regleringen av den fria
rörligheten för personer. Detta behandlas i avsnittet om samarbetet inom EG.
Varje avsnitt inleds med en redogörelse för huvudpunkterna i regeringens
proposition och en sammanfattning av de motionsyrkanden som behandlas i
avsnittet. Detta följs av utskottets överväganden.

7 Utskottet

7.1 Sveriges godkännande av Amsterdamfördraget, konstitutionella
förutsättningar, beslutsprocedur och ändring i anslutningslag
Propositionen
Sveriges tillträde till Amsterdamfördraget förutsätter att regeringsformens
krav för ingående av internationella överenskommelser är uppfyllda. Regeringen
framhåller i propositionen att Amsterdamfördraget innebär förändringar av de
fördrag som gemenskapssamarbetet i första pelaren bygger på. Enligt regeringens
bedömning utökas befogenheten för gemenskapen (EG), dvs. vad gäller samarbetet
inom den första pelaren, att meddela bindande föreskrifter
(normgivningskompetens).
Dessutom innebär Amsterdamfördraget förändringar i Unionsfördraget som reglerar
samarbetet kring den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken samt samarbetet
i rättsliga och inrikes frågor, dock utan att det innebär överlåtande av
beslutanderätt inom dessa samarbetsområden.
Regeringen anför i propositionen att i det fall det är fråga om en
internationell överenskommelse som innebär att beslutanderätt överlåts till ett
mellanstatligt organ är reglerna i 10 kap. 2 § andra stycket i regeringsformen
tillämpliga. Riksdagen skall i detta fall godkänna den internationella
överenskommelsen. Detta kan ske med tre fjärdedelars majoritet eller i den
ordning som gäller för stiftande av grundlag, vilket följer av 10 kap. 5 § i
regeringsformen. Enligt denna paragraf i regeringsformen kan riksdagen besluta
om att överlåta beslutanderätt till Europeiska gemenskaperna så länge dessa har
ett fri- och rättighetsskydd som motsvarar det som ges i regeringsformen och i
den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och
de grundläggande friheterna.
I propositionen framhåller regeringen att bestämmelserna i 10 kap. 5 § första
stycket i regeringsformen gör det möjligt att överlåta beslutanderätt till EG.
Vidare framhåller regeringen att det faktum att bestämmelsen pekar ut EG - och
inte EU - som mottagare av beslutsbefogenheter motiverades i förarbetena av att
det inom ramen för EU endast är till EG som överlåtelse kan komma i fråga
(prop. 1993/94:114 s. 32). Det övriga samarbetet inom Europeiska unionen är
mellanstatligt, och något behov av att överlåta beslutanderätt föreligger inte.
Vidare anför regeringen att Amsterdamfördraget leder till ett mer effektivt och
mer öppet samarbete mellan medlemsstaterna men menar emellertid att fördraget
inte ändrar EU:s grundläggande karaktär. EU förblir en sammanslutning av
suveräna stater. Fördragsförändringar skall även i fortsättningen beslutas
enhälligt och godkännas i enlighet med samtliga medlemsstaters konstitutionella
bestämmelser. Den grundläggande pelarstruktur som etablerades genom
Unionsfördraget består. De mellanstatliga delarna av samarbetet kvarstår i form
av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken inom den andra pelaren och
den tredje pelarens polis- och tullsamarbete samt straffrättsligt samarbete.
Regeringen ser sammanfattningsvis mycket goda skäl som talar för att Sverige
skall ansluta sig till det nya fördraget och regeringen föreslår därför att
riksdagen godkänner Amsterdamfördraget och de protokoll som har förtecknats i
slutakten till fördraget (yrkande 2 i propositionen).
Regeringen noterar vidare i propositionen att Amsterdamfördraget innebär att
beslutanderätt överlåts i viss omfattning till EG, främst genom att
samarbetsområden som har nära samband med den fria rörligheten för personer
flyttas från den mellanstatliga delen av samarbetet till gemenskapsarbetet i
första pelaren. Enligt regeringens bedömning ligger överlåtelsen väl inom
ramarna för riksdagens möjlighet att besluta om överlåtelse av beslutanderätt
till EG enligt 10 kap. 5 § första stycket regeringsformen.
Vidare anför regeringen att fördraget innebär viktiga steg framåt för det
europeiska samarbetet i en riktning som i allt väsentligt överensstämmer med
svenska intressen. Samtidigt förblir EU samma typ av organisation som den som
Sverige anslöt sig till den 1 januari 1995. Därför anser regeringen att en
folkomröstning om Amsterdamfördraget inte är påkallad.
Regeringen framhåller vidare i propositionen att överlåtelsen av
beslutsbefogenheter till EG i samband med Sveriges anslutning till Europeiska
unionen skedde genom anslutningslagen. Enligt 3 § anslutningslagen får EG efter
Sveriges anslutning till Europeiska unionen fatta beslut som gäller här i
landet i den omfattning och med den verkan som följer av de fördrag och andra
instrument som anges i 4 §. Sistnämnda paragraf innehåller en förteckning över
dessa fördrag och andra instrument.
Regeringen föreslår att Amsterdamfördraget fogas till förteckningen i 4 §
(yrkande 1 i propositionen). Detta innebär att Amsterdamfördraget införlivas
med den svenska nationella rätten och blir gällande här i landet under samma
förutsättningar som andra fördrag. Protokollen som har förtecknats i slutakten
kommer vid Amsterdamfördragets ikraftträdande att fogas till respektive
grundläggande fördrag.
Vidare anför regeringen att resultatet av förenklingsarbetet innebär att två
internationella överenskommelser kan upphävas (artikel 9 i Amsterdamfördraget).
Regeringen föreslår därför att konventionen den 25 mars 1957 om vissa
gemensamma institutioner för Europeiska gemenskaperna och fördraget den 8 april
1965  om upprättandet av ett gemensamt råd och en gemensam kommission för
Europeiska gemenskaperna tas bort från förteckningen i 4 § anslutningslagen.
Emellertid menar regeringen att protokollet om Europeiska gemenskapernas
immunitet och privilegier, som fogats till det sistnämnda fördraget, skall
förbli i kraft och därför fogas till förteckningen.
Därutöver föreslår regeringen vissa redaktionella ändringar i 4 §
anslutningslagen. I en ny punkt 21 bör anges de bilagor och protokoll som hör
till de fördrag och andra instrument som anges i punkterna 1-20. Regeringen
anför att punkten motsvarar avslutningsorden i 4 § i dess nuvarande lydelse och
ej utgör någon ändring i sak. Eftersom ändringarna bör träda i kraft först vid
Amsterdamfördragets ikraftträdande (artikel 14.2 i Amsterdamfördraget) åtar sig
regeringen att bevaka detta och besluta när lagändringarna skall träda i kraft.
Regeringen föreslår således ett antal ändringar i 4 § anslutningslagen. Lagens
nuvarande lydelse samt den föreslagna nya framgår av bilaga 1 till detta
betänkande.
Motionerna
I partimotion U16 (mp) yrkande 1 med anledning av regeringens proposition
framhåller motionärerna att Danmark, Portugal och Irland under första halvåret
1998 håller folkomröstningar huruvida länderna skall ratificera
Amsterdamfördraget och menar att riksdagen bör fatta beslut om att
Amsterdamfördraget skall underställas en folkomröstning i samband med
riksdagsvalet 1998.
I motion K239 (v) liksom i motion K254 (c) från allmänna motionstiden menar
motionärerna att en rådgivande folkomröstning om Amsterdamfördraget bör hållas
i Sverige innan riksdagen tar ställning till fördraget.
Motionärerna bakom motion U16 (mp) yrkande 2 med anledning av regeringens
proposition framhåller att beslut om överlåtelse av beslutsbefogenheter enligt
10 kap. 5 § i regeringsformen antingen kan fattas av riksdagen varom minst tre
fjärdedelar av de röstande förenar sig eller i den ordning som gäller för
stiftande av grundlag, dvs. två beslut med mellanliggande allmänt val.
Motionärerna anför att den nuvarande parlamentariska sammansättningen av
riksdagen avgjordes innan Sverige blev medlem av EU. Den nuvarande riksdagen
kan därmed inte anses ha väljarnas mandat att besluta om ytterligare
överlåtelser av beslutsbefogenheter. Därför vill Miljöpartiet att
Amsterdamfördraget (om partiets yrkande 1 faller) skall underställas samma
beslutsprocedur som för stiftande av grundlag.
Vidare anför motionärerna att Sverige bör invänta folkomröstningen i Danmark
innan man fattar beslut beträffande Amsterdamfördraget och yrkar (yrkande 3),
om partiets yrkanden 1 och 2 faller, att beslut om godkännande av
Amsterdamfördraget flyttas fram till efter de allmänna valen hösten 1998.
I partimotion U17 (v) yrkande 4 framhåller Vänsterpartiet att de
förutsättningar som rådde vid folkomröstning om EU-medlemskapet 1994 har
förändrats betydligt. Dessutom kommer det att genomföras folkomröstningar i
andra EU-länder, framhåller partiet. Motionärerna vill därför att även det
svenska folket bör få avgöra frågan om Sveriges tillträde till
Amsterdamfördraget i en folkomröstning och att detta bör ges regeringen till
känna.
Vänsterpartiet anser (yrkande 2) att Amsterdamfördraget är ett för svensk
lagstiftning och ur allmän synpunkt genomgripande förslag och finner det
anmärkningsvärt att inte Lagrådet beretts tillfälle att yttra sig över
fördraget. Förslaget behöver granskas utifrån hur det förhåller sig till
Sveriges grundlagar och rättsordningen i övrigt. Partiet begär ett riksdagens
tillkännagivande om att regeringen bör inhämta Lagrådets yttrande.
I motion U18 (c) yrkande 2 yrkar motionären att riksdagen skall besluta att
avgöra frågan om godkännande av Amsterdamfördraget efter Danmarks
folkomröstning i frågan.
Ett flertal motioner innehåller yrkandet att riksdagen skall avslå regeringens
proposition 1997/98:58 Amsterdamfördraget eller enskilda yrkanden i denna.
I motion U14 (s) yrkande 1 med anledning av regeringens proposition anför
motionärerna att Amsterdamfördraget innebär att det ekonomiska samarbetet
utvecklas mot alltmer av överstatlighet. Vidare noterar motionärerna att
fördraget i propositionen av regeringen beskrivs som en framgång vad gäller
offentlighetsprincipen, sysselsättningen  och en aktiv miljöpolitik.
Motionärerna delar ej regeringens bedömning och menar  att besluten vid
regeringskonferensen i dessa avseenden lämnar mycket övrigt att önska.
Vidare noterar motionärerna att enligt regeringens bedömning innebär
Amsterdamfördraget inte en sådan överlåtelse till EG av beslutsbefogenheter att
regeringsformens regler om statsskickets grunder upphör att vara giltiga.
Motionärerna är av motsatt uppfattning. Enligt dessa kan man inte längre säga
att all offentlig makt i Sverige utgår från folket och att riksdagen är folkets
främsta företrädare. De lagar riksdagen stiftar är i allt högre grad
underställda EG:s lagar, och riksdagen beslutar inte längre suveränt om
beskattningen. Därmed, menar motionärerna, hotas statsskickets grunder av
Amsterdamfördraget och utfästelserna i de bifogade förklaringarna och yrkar
avslag på propositionen.
Motionärerna bakom motion U16 (mp) framhåller att Miljöpartiets förhoppning var
att det nya fördraget skulle ändra EU-projektets riktning och ge en öppnare
union där överstatligheten inom områden som lämpar sig bättre för
mellanstatlighet tonades ner, där det tydligt preciserades vad som skall
beslutas på EU-nivå och vad som skall beslutas på nationell nivå och där en
utträdesparagraf reglerar vad som händer om ett land vill lämna unionen. I
stället har regeringskonferensen, menar motionärerna, sett som sin främsta
uppgift att effektivisera EU genom att stärka dess institutioner på
medlemsstaternas bekostnad. De framhåller vidare att innebörden av
Amsterdamfördraget är att ytterligare steg tas i riktning mot mer
överstatlighet och minskad demokrati. Därför yrkar Miljöpartiet att, om
riksdagen inte bifaller något av partiets tidigare yrkanden i samma motion,
regeringens proposition skall avslås (yrkande 4 delvis). Motionärerna anför i
yrkande 5 att om riksdagen avslår partiets yrkanden 1, 2, 3 och 4 i samma
motion skall riksdagen avslå regeringens förslag om ändring i lagen (1994:1500)
med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen.
Vidare yrkar Miljöpartiet att riksdagen inte godkänner Amsterdamfördraget, om
partiets yrkanden 1, 2, 3 och 4 i samma motion avslås (yrkande 6).
I samma motion yrkande 11 framhåller motionärerna att bestämmelserna i 10 kap.
5 § regeringsformen inte ger möjlighet att överlåta beslutanderätt till
mellanstatligt organ om vissa grundläggande principer i Sveriges
konstitutionella system rubbas. Som exempel härpå anför motionärerna
tryckfrihetsförordningen och yttrandefriheten och deras betydelse för den fria
åsiktsbildningen. Därför yrkar Miljöpartiet att gränserna för den
beslutskompetens som kan överlåtas till mellanstatligt organ preciseras av
riksdagen.
I partimotion U17 (v) yrkande 1 hävdas att Amsterdamfördraget innebär att
viktiga delar av Sveriges självbestämmande överlåts till EU, genom att en rad
områden förs över från mellanstatligt till överstatligt samarbete och den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken fördjupas ytterligare.
Vänsterpartiet vill att självbestämmande och demokratisk legitimitet skall
förstärkas vilket enligt motionärerna kan ske genom att mer reell beslutsmakt
återförs till nationell nivå. Därmed skulle de nationella parlamentens
inflytande öka och samarbetet få en mer mellanstatlig prägel. Vänsterpartiet
menar därför att proposition 1997/98:58 Amsterdamfördraget bör avslås.
I motion U18 (c) (yrkande 1) anförs att tre fjärdedelar av alla beslut inom EG
fattas med kvalificerad majoritet, och motionären menar att det innebär
överstatlighet. Amsterdamfördraget för in nya samarbetsområden under den första
pelaren och därmed EG-rätten. Det innebär att ytterligare steg tas mot en
europeisk federation, anför motionären. Denna process urholkar statsskickets
grunder, menar motionären vidare, och yrkar att riksdagen avslår proposition
1997/98:58 Amsterdamfördraget.
Även i motion U19 (fp) yrkande 1 yrkas avslag på propositionen men av andra
skäl. Motionären anför att den regeringskonferens som avslutades i Amsterdam
hade uppgifter som är nödvändiga för att möjliggöra en omfattande utvidgning av
EU till de nya demokratierna i Öst- och Centraleuropa. Motionären menar att
uppgiften ej löstes och anför att oförmågan och oviljan till förändring tyder
på en bristande vilja från medlemsstaternas sida att genomföra en snabb och
omfattande utvidgning till de nya demokratierna. Orsaken till denna bristande
vilja ser motionären i att det skulle ske till priset av mindre gynnsamma
regler för de gamla medlemmarna. När det gäller de avgörande frågorna som
skjuts upp till ytterligare en regeringskonferens - främst de institutionella
reformerna och en förändring av jordbruks- och strukturpolitiken - kommer de
nationella egenintressena att stå i vägen för den nödvändiga politiska
beredskapen för en omfattande EU-utvidgning, menar motionären. Att i detta läge
godkänna Amsterdamfördraget innebär att förändringstrycket  gentemot
medlemsstaternas regeringar även i fortsättningen blir svagt, anför motionären
och föreslår att riksdagen avslår förslaget att godkänna Amsterdamfördraget och
därmed ger en signal om att EU måste reformeras och utvidgas med det snaraste.
I ett flertal motioner tas frågor upp som berör samarbetets övergripande
karaktär samt frågor angående utträde ut unionen.
I partimotion U17 (v) yrkande 3 hävdas att medlemskapet i EU bidrar till att
urholka demokratin eftersom makten utövas av en elit. Som ett särskilt uttryck
för eliternas makt ser Vänsterpartiet kommissionens monopol på initiativrätt
till lagstiftning. Det leder till att EU-samarbetet brister i demokratisk
legitimitet. Motionärerna menar att den demokratiska legitimiteten kan
förstärkas genom att beslutsmakt återförs till nationell nivå och att de
nationella parlamentens ställning stärks. Vänsterpartiet förordar att den
mellanstatliga delen av samarbetet stärks på bekostnad av det överstatliga
samarbetet.
Vänsterpartiet anför i samma motion, yrkande 14, att de förändringar
beträffande EU:s institutioner som genomförts i fördraget inneburit ökad
överstatlighet. Vänsterpartiet motsätter sig samtliga dessa steg som man menar
pekar mot en utveckling i federalistisk riktning.
I motion 1997/98:U503 (mp) från allmänna motionstiden föreslår motionären att
regeringen till ministerrådet skall presentera ett förslag om en
utträdesparagraf samt att det i en sådan paragraf bör stadgas att ett land som
vill lämna det fulla medlemskapet skall ha rätt att välja en annan
samarbetsform med Europeiska unionen.
I motion U504 (c) yrkande 1 från allmänna motionstiden anför motionärerna att
Europeiska unionen är en konstitutionell skvader. EU är både en renodlad
mellanstatlig organisation och union med federala inslag. Amsterdamfördraget
utökar unionens kompetensområde, gör tidigare mellanstatliga frågor till
överstatliga och stärker Europaparlamentets makt på bekostnad av ministerrådet
som är ett centralt element i samarbetets mellanstatliga del. Motionärerna
menar att EU:s utveckling mot en union medför problem för ett medlemsland som
vill lämna unionen, och det är därför nödvändigt, menar motionärerna, att
regering och riksdag klart markerar att Sverige ser EU-samarbetet som ett
mellanstatligt samarbete och önskar se en utveckling i sådan riktning.
Motionärerna begär ett riksdagens tillkännagivande om synen på EU som ett
mellanstatligt samarbete.
Motionärerna vill även att riksdagen av regeringen begär en utredning om
möjligheten att lämna EU (yrkande 2) samt att riksdagen av regeringen begär en
utredning om alternativa samarbetsformer inom unionen (yrkande 3).
I motion U15 (m) med anledning av regeringens proposition anför motionären att
Amsterdamfördraget innebär ytterligare steg i federalistisk - eller överstatlig
- riktning. Motionären menar att det är en äventyrlig politik att successivt
och med många små steg förvandla EU till en övervägande federal statsbildning.
Motionären vill att Sverige i framtida regeringskonferenser skall deklarera att
landet inte längre vill medverka till en ständigt mer omfattande överstatlighet
inom EU. Sverige bör inte på ytterligare områden acceptera majoritetsbeslut.
Motionären vill att regeringen till nästa regeringskonferens inom EU skall
utarbeta konkreta förslag om hur EU:s grundlag bör ändras så att beslut, som
syftar till att fler överstatliga beslut fattas, förhindras inom
unionssamarbetet.
Även motionärerna bakom motion U14 (s) yrkande 2 hävdar att Amsterdamfördraget
innebär att EG-samarbetet utvecklas mot alltmer överstatlighet. Som exempel
därpå anför motionärerna att:
- Europaparlamentets makt ökar genom att det får medbeslutanderätt på ett antal
nya områden,
- andelen beslut med kvalificerad majoritet ökar och därmed tas den nationella
vetorätten bort på dessa områden och
- i den tredje pelaren kommer vissa beslut att kunna fattas med kvalificerad
majoritet.
Motionärerna menar att Amsterdamfördraget utgör ytterligare ett steg mot
överstatlighet utan demokrati. För att förstärka demokratin måste
beslutskompetens återföras till den nationella nivån, och det kan ske genom att
EG-samarbetet blir mer mellanstatligt, menar motionärerna. Därför vill
motionärerna ha ett riksdagens tillkännagivande om att inriktningen på nästa
regeringskonferens bör vara att ge tillbaka beslutskompetens till
medlemsländerna och därmed stärka deras självbestämmande.
I partimotion U16 (mp) yrkande 10 menar motionärerna att regeringen i
regeringskonferensen i många fall alltför lätt givit upp vad som kan anses vara
självklara svenska ståndpunkter. Därför, menar motionärerna, är det en växande
kritik mot EU i Sverige och den borde av regeringen ses som en signal att inte
nu fortsätta gemenskapens utveckling mot ett alltmer överstatligt samarbete.
Motionärerna framför även kritik mot regeringen som förhandlare och menar att
det hade varit möjligt att få fler undantag. Det visas av att Danmark,
Storbritannien och Irland erhöll undantag från delar av grundfördragen.
Motionärerna framhåller att Danmark genom ett särskilt protokoll kunnat behålla
ett mellanstatligt förhållande till EU vad gäller EMU, försvarspolitik samt
polis, tull och det straffrättsliga samarbetet. Därför begär motionärerna att
riksdagen ger regeringen till känna att Sverige skall begära att erhålla samma
särställning som Danmark i unionssamarbetet.
Motionärerna bakom motion U20 (c) yrkande 1 framhåller att Amsterdamfördraget
innebär att ytterligare beslutskompetens förs över från ett mellanstatligt
samarbete till ett överstatligt. Emellertid menar motionärerna att
Amsterdamfördraget har sådana fördelar att det bör ratificeras. Dock bör
Sverige i framtiden ej gå med på att ytterligare beslutskompetens förs över
till EG.
Motionärerna noterar att Amsterdamfördragets nya artikel 5 a ger möjlighet för
en grupp medlemsländer att upprätta ett närmare och fördjupat samarbete. Till
nästa regeringskonferens vill motionärerna att Sverige utarbetar ett förslag
till fördragstext som kompletterar artikel 5 a och som skall ge de länder som
så önskar möjlighet att återta beslutskompetensen över områden som betecknats
vara av gemensamt intresse. Medlemsstaterna skall kunna göra detta ensamma
eller i förening med andra stater. Detta skulle innebära en möjlighet till mer
självbestämmande för de medlemsländer som så önskar.
Utskottets överväganden
Europeiska unionens viktigaste uppgift är att trygga freden, friheten,
demokratin och välfärden i hela Europa. Det är utskottets uppfattning att en
fördjupad integration och en utvidgad medlemskrets är den bästa vägen för att
skapa bestående fred och för att nå en socialt och miljömässigt hållbar
utveckling, som kan lägga en stabil grund för välfärden och för nya
arbetstillfällen.
Regeringskonferensen som resulterade i Amsterdamfördraget hade till syfte att
göra samarbetet mer relevant för medborgarna, att nå fram till lösningar som
effektiviserar och som lägger en fast grund för EU-samarbetet inför framtiden
samt banar vägen för en utvidgad medlemskrets.
Regeringen har i den nu aktuella propositionen lämnat en redogörelse för
resultatet i regeringskonferensen samt för vissa konstitutionella
förutsättningar för Sveriges tillträde till fördraget. I propositionen
framhåller regeringen att när det gällde utvecklingen av de delar inom EU-
samarbetet som är relevanta för medborgarna, som sysselsättning, miljö,
öppenhet, jämställdhet mellan kvinnor och män samt konsumentskydd, kommer
unionen att få en klarare inriktning. Vidare framhåller regeringen att framsteg
har skett när det gäller möjligheterna till krishantering.
Utskottet kan för sin del konstatera att framsteg har skett på de områden som
riksdagen i sin behandling av regeringens skrivelser 1995/96:30 EU:s
regeringskonferens 1996 och 1996/97:80 Berättelse om verksamheten inom
Europeiska unionen 1996 angav som angelägna att ta upp i regeringskonferensen
(bet. 1995/96:UU13 och bet. 1996/97:UU13). Utskottet vill framhålla att
Sveriges agerande i regeringskonferensen starkt har bidragit till fokuseringen
på sakfrågor som är viktiga för medborgarna. Detta gäller även unionens
förstärkta möjligheter till humanitära insatser och krishantering där
Amsterdamfördraget enligt utskottets uppfattning lägger grunden för ett
förstärkt samarbete på området. Eftersom framsteg har skett på många av de
områden där det finns svenska intressen måste förhandlingsresultatet i sin
helhet betraktas som gott samtidigt som det innebär viktiga steg framåt för det
europeiska samarbetet.
Många av de frågor som ryms inom ramen för EU-samarbetet är angelägna ur ett
svenskt perspektiv. I en så omfattande förhandling som en regeringskonferens -
med ett stort antal deltagande stater - är det enligt utskottets uppfattning
emellertid centralt att det sker en prioritering för att goda resultat skall
kunna uppnås. Utskottet menar att den prioritering som under förhandlingarna, i
samråd med riksdagen, gjordes till vissa områden (sysselsättning, miljö,
öppenhet, jämställdhet, konsumentfrågor, krishantering) betydde mycket för
slutresultatet. Konkreta svenska förslag presenterades på dessa områden utom
beträffande konsumentfrågor där Sverige i stället gav stöd till ett finskt
förslag.
Enligt utskottets uppfattning har den aktiva svenska förhandlingslinjen och den
starka prioritering som skett varit betydelsefulla faktorer som lagt grunden
för de svenska framgångarna i förhandlingarna.
Ett viktigt skäl för Sverige att bli medlem i Europeiska unionen var att endast
genom medlemskapet har Sverige möjlighet att påverka utvecklingen i centrala
frågor i en alltmer internationaliserad värld. Som EU-medlem har Sverige säte
och stämma i unionens beslutande organ och därmed möjlighet att direkt påverka
beslut. Utskottet menar att utfallet av regeringskonferensen visar att Sverige
har kunnat ge avgörande bidrag i förhandlingarna och påverka dessa i en
riktning som svarar både mot svenska intressen och mot behovet av att bygga ett
effektivare och för medborgarna mer relevant europeiskt samarbete.
Sverige medverkar som EU-medlem även i den för freden och avspänningen i Europa
mycket betydelsefulla utvidgningen av EU till de öst- och centraleuropeiska
kandidatländerna samt Cypern. Efter regeringskonferensens avslutande har
unionen fattat ett antal betydelsefulla beslut för att ta ytterligare steg i
denna riktning.
I betänkande 1996/97:UU13 framhöll utrikesutskottet att en av unionens
grundläggande drag är att säkerhet uppnås genom samverkan och integration.
Samarbetet genom EU har inneburit att många trådar har tvinnats mellan
människorna i Europa, det har inneburit en ökad förståelse för varandras
situation och behov, vilket i sin tur bidragit till insikten om att krig i
Europa är otänkbart och till att befästa demokratins idé.
Utrikesutskottet anförde i betänkande 1996/97:UU13 även följande:
Att utsträcka samarbetet till länderna i Central- och Östeuropa - och ge de
länder som så önskar möjlighet att bli medlemmar i unionen - är enligt ut-
skottets uppfattning ett viktigt steg på vägen mot den alleuropeiska freds- och
säkerhetsordning som Sverige eftersträvar. Syftet är inte endast att dessa
länder skall samarbeta mera med unionen, ett centralt mål är även att de skall
samarbeta mer med varandra. Det är också grundtanken bakom det alltmer
utvecklade samarbetet mellan unionen och länderna i södra och östra
Medelhavsområdet. Detta samarbete - EU-Medelhavspartnerskapet - skapar dels en
grogrund för hållbar ekonomisk utveckling i regionen, dels förutsättningar för
ökad samverkan och integration mellan dessa länder. Det har därmed, enligt
utskottets uppfattning, liksom det alltmer utvecklade samarbetet med Central-
och Östeuropa, en viktig stabilitetsfrämjande roll.
Regeringskonferensen nådde inte sina mål när det gällde att skapa en
institutionell bas för en utvidgad medlemskrets. Regeringen framhåller i
propositionen att det hade varit en fördel för utvidgningsprocessen, om de
grundläggande maktfrågorna hade fått en varaktig lösning redan i samband med
den nu avslutade regeringskonferensen. Utskottet instämmer i regeringens
uppfattning men konstaterar samtidigt att fördraget försågs med vissa
utvecklingsklausuler som innebär att dessa frågor kommer att diskuteras igen i
anslutning till utvidgningen. Medlemsländerna har åtagit sig att återkomma till
dessa frågor, och en regeringskonferens kommer att sammankallas för att
särskilt överväga de institutionella frågorna.
Som framgått tidigare i detta betänkande har regeringen tillställt riksdagen
två skrivelser som behandlat dels förslag till svenska utgångspunkter inför
förhandlingarna i regeringskonferensen, dels läget i förhandlingarna vid
årsskiftet 1996/97 och inför slutfasen första halvåret 1997.
I sitt yttrande till utrikesutskottet med anledning av regeringens skrivelse
1995/96:30 framhöll konstitutionsutskottet vikten av att en fortsatt förankring
av konkreta ställningstaganden skulle äga rum både i EU-nämnden och i
utskotten. Utrikesutskottet framhöll i betänkande 1995/96:UU13 att utskottet
delade uppfattningen om vikten av en fortsatt förankring av konkreta
ställningstaganden i EU-nämnden och om utskottens betydelsefulla roll i det
generella samrådsförfarandet i EU-sammanhang.
Mot bakgrund av vad som redovisats ovan kan utrikesutskottet nu konstatera att
fortlöpande information till och samråd med riksdagen har ägt rum både under
förberedelserna inför konferensen i reflexionsgruppen och under hela den period
som konferensen pågick. Därutöver har ett flertal debatter i EU-frågor ägt rum.
Med anledning härav vill utrikesutskottet särskilt framhålla att detta har
betytt att riksdagen har kunnat följa förhandlingarnas utveckling, även i
enskilda frågor, på ett heltäckande sätt och att den dialog som har ägt rum
inneburit att riksdagen har kunnat lämna synpunkter på regeringens förslag till
förhandlingsupplägg. Utskottet ser positivt på den stora öppenhet som
karakteriserat regeringens dialog med riksdagen inför och under
regeringskonferensen.
Ett lovvärt initiativ i detta sammanhang var tillsättandet av den
parlamentariska EU 96-kommittén. Utskottet menar att kommittén utförde ett
värdefullt arbete för att skapa kunskap kring de frågor som skulle komma att
behandlas i regeringskonferensen och att bidra till den allmänna debatten i
dessa frågor. Detta var så mycket mer angeläget eftersom Sverige då nyligen
hade blivit medlem i Europeiska unionen och skulle komma att ställas inför
många frågor i regeringskonferensen där erfarenheten från svensk sida vid den
tiden var begränsad.
Ett flertal motioner tar upp den svenska beslutsproceduren gällande
Amsterdamfördraget.
I motion U17 (v) yrkande 2 begärs ett tillkännagivande om att regeringen bör
inhämta Lagrådets yttrande. Utrikesutskottet konstaterar att
konstitutionsutskottet enligt en lagrådsremiss den 19 mars 1998 har beslutat
att inhämta yttrande över regeringens förslag till laga om ändring i lagen
(1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen
(Lagrådets yttrande har bifogats konstitutionsutskottets yttrande, se bilaga 4
i detta betänkande).
Utrikesutskottet, liksom konstitutionsutskottet i sitt yttrande 1997/98:KU9y
till utrikesutskottet, konstaterar att yrkandet om Lagrådets hörande har
tillgodosetts och anser att motion U17 (v) yrkande 2 därmed är besvarad.
I motionerna U16 (mp) yrkande 1, U17 (v) yrkande 4, K239 (v) och K254 (c)
anförs att frågan om godkännande av Amsterdamfördraget bör underställas en
folkomröstning.
Konstitutionsutskottet framhåller i sitt yttrande 1997/98:KU9y till
utrikesutskottet att det i likhet med regeringen inte kan finna att samarbetet
inom EU ändrar karaktär på något avgörande sätt genom Amsterdamfördraget.
Vidare konstaterar konstitutionsutskottet att Lagrådet i sitt yttrande funnit
att Amsterdamfördraget inte medför några i sak omvälvande nyheter i förhållande
till den mycket omfattande rättsliga reglering som Sverige accepterat genom sin
anslutning till EU. Konstitutionsutskottet förslår att utrikesutskottet
avstyrker motionerna U16 (mp) yrkande 1, U17 (v) yrkande 4, K239 (v) och K254
(c).
Utrikesutskottet vill framhålla att Lagrådet i sitt yttrande konstaterar att
det står klart att de fördragsslutande parternas avsikt varit att bevara den
mellanstatliga karaktären av andra och tredje pelarna. Där en reglering som ger
möjlighet att meddela EG-rättslig lagstiftning ansetts behövlig har dessa
ämnesområden förts över till första pelaren, anför Lagrådet i sitt yttrande.
Utrikesutskottet konstaterar att samarbetet även fortsättningsvis kommer att
förbli i grunden mellanstatligt med vissa överstatliga inslag inom EG-
samarbetet i den första pelaren och att de förändringar som genomförs inte
förändrar samarbetets karaktär i förhållande till vad som gällde när Sverige
blev medlem i Europeiska unionen 1995.
Utskottet delar regeringens och konstitutionsutskottets bedömning och menar att
någon folkomröstning om fördraget inte är påkallad. Utskottet avstyrker således
motionerna U16 (mp) yrkande 1, U17 (v) yrkande 4, K239 (v) och K254 (c).
I motion U16 (mp) yrkande 2 krävs att Amsterdamfördraget skall underställas
samma beslutsprocedur som för stiftande av grundlag.
Som har framhållits ovan är kravet för överlåtande av beslutanderätt enligt 10
kap. 5 § regeringsformen att EG har ett fri- och rättighetsskydd som motsvarar
det som ges i regeringsformen och Europakonventionen.
Lagrådet har i sitt yttrande inte funnit att Amsterdamfördraget strider mot
detta krav.
Konstitutionsutskottet framhåller i sitt yttrande i likhet med regeringen att
fri- och rättighetsskyddet i EG snarare stärkts genom Amsterdamfördraget och
ser inget hinder i detta avseende mot att riksdagen överlåter
beslutsbefogenheter till EG i den ordning som i första hand anvisas i 10 kap. 5
§ regeringsformen, dvs. genom tre fjärdedels majoritet. Konstitutionsutskottet
anser att utrikesutskottet bör avstyrka motion U16 (mp) yrkande 2.
Utrikesutskottet delar de bedömningar som refererats ovan och avstyrker motion
U16 (mp) yrkande 2.
I motion U16 (mp) yrkande 3 föreslås att frågan om ratificering av
Amsterdamfördraget skjuts upp till efter riksdagsvalet 1998 och i motion U18
(c) yrkande 2 att beslutet skjuts upp till efter den folkomröstning som skall
hållas i Danmark den 28 maj 1998 angående fördraget.
Konstitutionsutskottet framhåller i sitt yttrande att det inte anser att
motionärerna framfört några bärande skäl för att skjuta upp riksdagens beslut
om Amsterdamfördraget och menar att motionerna bör avstyrkas.
Utrikesutskottet delar konstitutionsutskottets uppfattning och avstyrker
motionerna U16 (mp) yrkande 3 och U18 (c) yrkande 2.
I motion U16 (mp) yrkande 5 anförs att riksdagen bör avslå regeringens förslag
om ändring i lagen (1994:1500) med anledning av Sverige anslutning till
Europeiska unionen.
Amsterdamfördraget medför förändringar i samarbetet. Som regeringen framhåller
i propositionen förs vissa samarbetsområden över från det mellanstatliga
samarbetet i tredje pelaren till gemenskapssamarbetet i första pelaren,
innebärande att beslutsbefogenheter i motsvarande mån överlämnas till EG. Andra
områden där beslutsbefogenheter uttryckligen överlåts till EG är vissa åtgärder
mot diskriminering. Amsterdamfördraget ger vidare medlemsstaterna möjlighet att
föra över vissa beslutsbefogenheter till EG-domstolen vad gäller förhandsbesked
avseende beslut som fattas inom ramen för tredje pelaren. Det kan ske genom att
en medlemsstat avger en särskild förklaring om detta.
Regeringen yrkar i propositionen att riksdagen antar regeringens förslag till
lag om ändring i lagen (1994:100) med anledning av Sveriges anslutning till
Europeiska unionen (yrkande 1).
Utrikesutskottet kan konstatera att för de fall en internationell
överenskommelse innebär att beslutanderätt överlåts till ett mellanstatligt
organ är särskilda bestämmelser i 10 kap. 5 § regeringsformen tillämpliga.
Enligt första stycket i denna bestämmelse får riksdagen, genom beslut varom
minst tre fjärdedelar av de röstande förenar sig, överlåta beslutanderätt till
EG så länge dessa har ett fri- och rättighetsskydd som motsvarar det som ges i
regeringsformen och i den europeiska konventionen angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Riksdagens beslut kan
även fattas i den ordning som gäller för stiftande av grundlag.
Som framgått tidigare i detta betänkande har Lagrådet inte funnit att
Amsterdamfördraget strider mot kravet i 10 kap. 5 § regeringsformen om att
gemenskaperna skall ha ett fri- och rättighetsskydd motsvarande det som ges i
regeringsformen och Europakonventionen. Även konstitutionsutskottet gör samma
konstaterande och ser inget hinder i detta avseende mot att riskdagen överlåter
beslutsbefogenheter till EG.
Konstitutionsutskottet framhåller i sitt yttrande 1997/98:KU9y att förutom krav
på ett fri- och rättighetsskydd som motsvarar det som ges i regeringsformen och
Europakonventionen, faställdes ytterligare två reservationer i förarbetena till
10 kap. 5 § i regeringsformen, som villkor för överlämnande av beslutanderätt
till EG (bet. 1993/94:KU21).
I det sistnämnda betänkandet framhöll konstitutionsutskottet för det första att
en överlåtelse av beslutsbefogenheter inte kan ske i sådan utsträckning att
RF:s bestämmelser om statsskickets grunder upphör att vara giltiga. Riksdagens
ställning som det främsta statsorganet får inte genom överlåtelse av
normgivningsmakten urholkas i väsentlig grad. För det andra uttalade
konstitutionsutskottet att den angivna begränsningen omfattar också andra
bestämmelser som bär upp grundläggande principer i vårt konstitutionella
system. Utskottet pekade särskilt på den fria åsiktsbildningens betydelse för
vårt statsskick. Redan i den inledande paragrafen i RF slås det fast att den
svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och allmän och lika
rösträtt. En förutsättning för att den fria åsiktsbildningen skall kunna spela
denna viktiga roll är offentlighetsprincipen och meddelarfriheten, påpekade
utskottet. Också förbudet mot censur, skyddet av uppgiftslämnare,
ansvarighetssystemet och andra viktiga tryckfrihetsrättsliga principer i
tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen hade enligt utskottet
stor betydelse för den fria åsiktsbildningen. Bestämmelsen i 10 kap. 5 § RF
kunde enligt konstitutionsutskottet inte anses öppna möjlighet att överlåta
beslutanderätt som väsentligt rubbar dessa principer utan samtidig ändring av
grundlag.
Utrikesutskottet vill för sin del anföra att Lagrådet i sitt yttrande har
granskat Amsterdamfördraget utifrån vad som konstitutionsutskottet angivit i
sitt betänkande 1993/94:KU21.
Lagrådet konstaterar att när det gäller Amsterdamfördraget kan det på intet
sätt anses rubba det svenska statsskickets grunder. Såvitt angår
offentlighetsprincipen och meddelarfriheten enligt tryckfrihetsförordningen och
sekretesslagen påverkas inte dessa av Amsterdamfördraget, menar Lagrådet.
Vidare konstaterar Lagrådet att i fråga om tryckfriheten och yttrandefriheten
har uttalats farhågor för att överförandet av vissa civilrättsliga frågor skull
kunna inskränka det svenska grundlagsskyddet för dessa rättigheter. Enligt
Lagrådets uppfattning medför den gemensamma förklaringen (20) i
Amsterdamfördraget, enligt vilken beslut om åtgärder rörande civilrättsligt
samarbete inte skall hindra någon medlemsstat från att tillämpa sina
konstitutionella bestämmelser om tryckfrihet och yttrandefrihet i andra medier,
att om exempelvis framtida rättsakter från EG skulle behandla civilprocessuella
frågor kan Sverige likväl lämna procedurreglerna i tryckfrihetsförordningen
oförändrade.
Konstitutionsutskottet gör ingen annan bedömning.
Utrikesutskottet konstaterar att ett beslut om godkännande av
Amsterdamfördraget medför att beslutanderätt överförs till EG. I samband med
Sveriges EU-medlemskap reglerades överlåtelsen av beslutanderätt i en ny lag,
lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen.
Ytterligare överföring av beslutanderätt förutsätter enligt utskottet - vilket
även regeringen föreslår i propositionens yrkande 1 - ett särskilt beslut av
riksdagen. Att riksdagen godkänner regeringens yrkande 1 om ändring i
anslutningslagen innebär att riksdagen godkänner att ytterligare beslutanderätt
förs över till EG i enlighet med Amsterdamfördraget.
Liksom Lagrådet och konstitutionsutskottet finner utrikesutskottet att
överlåtelsen av beslutanderätt sker inom de ramar som anges av regeringsformen.
Det sker även inom ramarna för uttalandena i förarbetena till 10 kap. 5 §
första stycket regeringsformen, dvs. inskränker inte regeringsformens
bestämmelser om statsskickets grunder eller berör andra bestämmelser som bär
upp grundläggande principer i vårt konstitutionella system. Vidare anser
utskottet att överlåtelsen av dessa nya beslutbefogenheter, även sammanvägda
med vad som redan har överlåtits till EG, sker inom de angivna ramarna.
Utskottet konstaterar vidare, liksom Lagrådet och konstitutionsutskottet, att
det ej sker någon överföring av beslutanderätt till EU.
Utrikesutskottet ser sammanfattningsvis, liksom konstitutionsutskottet, inga
hinder mot att beslutanderätt överlåts till EG i de delar som omfattas av
Amsterdamfördraget med tillhörande protokoll och i den ordning som i första
hand anvisas i 10 kap. 5 § första stycket regeringsformen, dvs. genom beslut
varom minst tre fjärdedelar av de röstande förenar sig.
Utrikesutskottet tillstyrker därför regeringens yrkande 1 om lag om ändring i
lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen
samt avstyrker motion U16 (mp) yrkande 5.
Enligt artikel 14.2 i Amsterdamfördraget skall fördraget ratificeras av
samtliga fördragsslutande parter i enlighet med deras konstitutionella
bestämmelser.
Fördraget träder sedan i kraft den första dagen i den andra månaden efter den
månad då det sista ratifikationsinstrumentet har deponerats hos Italienska
republikens regering.
För att Amsterdamfördraget skall träda i kraft fordras således att samtliga
medlemsstaters ratifikationsinstrument har deponerats. Ratifikationsprocessen
pågår i medlemsstaterna men exakta tidpunkter för olika medlemsländers beslut
är ännu oklara.
En nödvändig förutsättning för att ändringarna i anslutningslagen skall träda i
kraft är att ratifikationsprocessen är avslutad i samtliga medlemsstater.
Utskottet menar, liksom regeringen, att mot nu angivna bakgrund bör dagen för
ikraftträdande av ändringarna i anslutningslagen inte fixeras i lagen. I
stället bör det enligt utskottets uppfattning föreskrivas att lagen om
ändringar i anslutningslagen träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
I motion U16 (mp) yrkande 11 yrkar Miljöpartiet att gränserna för den
beslutskompetens som kan överlåtas till mellanstatligt organ preciseras av
riksdagen.
Konstitutionsutskottet framhåller i sitt yttrande att när det gäller
Miljöpartiets yrkande 11 i motion U16 anser utskottet att återgivna uttalanden
i betänkandet 1993/94:KU21 (se ovan) med tillräcklig precision anger gränserna
för det område inom vilket beslutanderätt kan överlåtas till EG utan samtidig
ändring av grundlag. Konstitutionsutskottet föreslår att motionen skall
avstyrkas i berörd del.
Utrikesutskottet finner att syftet med motionen tillgodosetts och avstyrker
därmed motion U16 (mp) yrkande 11.
I motionerna U14 (s) yrkande 1, U16 (mp) yrkandena 4 (delvis) och 6, U17 (v)
yrkande 1, U18 (c) yrkande 1 samt U19 (fp) yrkande 1 yrkas att riksdagen skall
avslå propositionen och att riksdagen ej skall godkänna Amsterdamfördraget.
Konstitutionsutskottet konstaterar i sitt yttrande 1997/98:KU9y till
utrikesutskottet att samarbetsområden som är av omedelbar betydelse för den
fria rörligheten för personer flyttas från det mellanstatliga samarbetet i
rättsliga och inrikes frågor till gemenskapssamarbetet i den första pelaren och
menar att de aktuella områdena alla är sådana som redan i Unionsfördraget
pekats ut som möjliga att föra över till gemensskapssamarbetet. Vidare
framhåller konstitutionsutskottet att ett annat område där beslutsbefogenheter
uttryckligen överlåts till EG är vissa åtgärder mot diskriminering och
konstaterar därvid att sådana åtgärder inte får vidtas generellt utan endast
där gemenskapen har kompetens.
Vad gäller den andra pelaren konstaterar konstitutionsutskottet att inom den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken införs bestämmelser som gör det
möjligt att med kvalificerad majoritet fatta beslut om genomförande av en
gemensam åtgärd eller en gemensam ståndpunkt inom ramen för en enhälligt
beslutad strategi. Konstitutionsutskottet anser inte att förändringarna
påverkar den grundläggande mellanstatliga karaktären av samarbetet mot bakgrund
av den vetorätt som kvarstår. Några beslutsbefogenheter överlämnas alltså inte,
anför konstitutionsutskottet.
Vidare behandlar konstitutionsutskottet tredje pelaren i sitt yttrande till
utrikesutskottet och framhåller att Lagrådet gjort en grundlig genomgång av de
nya beslutsformerna, bl.a. rambesluten inom den tredje pelaren.
Konstitutionsutskottet konstaterar att Lagrådet påpekar att regeringen inte
kommer att kunna delta i rambeslut som behandlar riksdagsbundna frågor annat än
om det finns en svensk lag som täcker beslutet. Konstitutionsutskottet avser
att följa utvecklingen beträffande rambesluten och bevaka att riksdagens
inflytande över besluten tillgodoses. Vidare delar konstitutionsutskottet
Lagrådets slutsats att de ändrade fördragsbestämmelserna inte påverkar den
mellanstatliga karaktären av samarbetet i den tredje pelaren.
Konstitutionsutskottet anser inte heller att de utökade befogenheterna för
kommissionen och Europaparlamentet inom den tredje pelaren innebär någon
överföring av beslutsbefogenheter.
När det gäller den möjlighet till förhandsavgöranden som enligt artikel K 7
tillkommer domstolen delar konstitutionsutskottet Lagrådets bedömning att det
här visserligen är fråga om överlämnande av beslutsbefogenheter, men att detta
sker till EG och inte till EU. Konstitutionsutskottet tillstyrker att Sverige
skall avge en förklaring enligt artikel K 7.2 och med angivande av det
alternativ som regleras i artikel K 7.3 b.
De möjligheter till närmare samarbete mellan en majoritet medlemsstater, s.k.
flexibel integration, som införs genom fördraget måste, konstaterar
konstitutionsutskottet, ske inom ramen för de befintliga bestämmelserna i
Unions- och EG-fördragen. Det kan aldrig bli frågan om att ändra de
grundläggande fördragen, dvs. att ändra själva förutsättningarna för EU-
samarbetet. Konstitutionsutskottet menar att en ökad flexibilitet kan bli
nödvändig för att säkerställa att utvidgningen inte omöjliggör ett fortsatt
fördjupat samarbete.
Sammanfattningsvis anser konstitutionsutskottet i likhet med Lagrådet att det
inte föreligger några konstitutionella hinder mot att Sverige ansluter sig till
Amsterdamfördraget.
Konstitutionsutskottet menar i sitt yttrande att motionerna U14 (s) yrkande 1,
U16 (mp) yrkandena 4 och 6, U17 (v) yrkande 1, U18 (c) yrkande 1 och U19 (fp)
yrkande 1) bör avstyrkas.
I motionerna U16 (mp) yrkande 6 och U17 (v) yrkande 1 anförs som skäl för att
inte godkänna Amsterdamfördraget bl.a. att såväl överföringen av frågor från
tredje till första pelaren som formerna för beslutsfattandet i den tredje
pelaren innebär ett steg i riktning mot en europeisk federal statsbildning med
ett minskat inflytande för de enskilda medlemsstaterna.
Justitieutskottet framhåller i sitt yttrande 1997/98:JuU6y, med anledning av de
delar i dessa yrkanden som berör utskottets beredningsområde, att ett viktigt
syfte med Amsterdamfördraget är att skapa förutsättningar för ett av EU:s
grundläggande mål, förverkligandet av den fria rörligheten för personer. En
förutsättning härför är att samarbetet inom tredje pelaren i olika hänseenden
förstärks och effektiviseras genom vissa åtgärder, bl.a. förs en del av de
områden som i dag regleras i tredje pelaren över till första pelaren, t.ex.
asyl- och invandringsfrågor. Justitieutskottet konstaterar att utskottets
beredningsområde berörs i de delar som handlar om personkontrollen vid den
yttre gränsen samt vissa civilrättsliga frågor som berör mer än ett
medlemsland. Det straffrättsliga och polisiära samarbetet liksom resterande
delar av Schengensamarbetet kommer alltjämt att regleras i tredje pelaren där
en förutsättning för beslut är att medlemsländerna är överens.
Justitieutskottet anför i sitt yttrande att förutsättningar för att uppnå EU:s
mål i denna del knappast kan åstadkommas på något annat sätt än genom ett
utvidgat samarbete i de nämnda frågorna. Amsterdamfördraget innebär ett viktigt
steg framåt för samarbetet inom unionen i en riktning som i allt väsentligt
överensstämmer med svenska intressen, menar justitieutskottet och konstaterar i
sitt yttrande att utifrån justitieutskottets utgångspunkter bör riksdagen
godkänna Amsterdamfördraget. Justitieutskottet föreslår således att motionerna
U16 yrkande 6 och U17 yrkande 1 i de delar som berör utskottets
beredningsområde skall avstyrkas.
Utrikesutskottet delar justitieutskottets bedömningar och vill för sin del
anföra att regeringskonferensen hade två huvudsakliga mål. Det första målet var
att säkerställa det folkliga stödet för EU-samarbetet och det andra målet var
att förbereda unionen för en utvidgad medlemskrets.
Amsterdamfördraget innebär enligt utskottets uppfattning klara och viktiga
framsteg när det gäller det första målet. Detta återspeglas inte minst i de nya
bestämmelserna om sysselsättning, miljö, öppenhet, jämställdhet mellan kvinnor
och män samt unionens krishanteringsförmåga. Dessa var också de frågor som
Sverige prioriterade under regeringskonferensen.
Vad gäller det andra målet är det utskottets uppfattning att det hade varit att
föredra om de grundläggande maktfrågorna som aktualiseras i ett
utvidgningsperspektiv hade fått en varaktig lösning i Amsterdamfördraget. Detta
var nu inte möjligt även om medlemsstaterna har kunnat enas om vissa
förberedelser, bl.a. ett åtagande att vid en senare tidpunkt återigen ta upp de
institutionella frågorna till behandling. Utskottet vill emellertid framhålla
att de institutionella reformer som kommer att genomföras när
Amsterdamfördraget träder i kraft ligger i linje med vad som behöver göras
inför utvidgningen av unionen till en större medlemskrets. Utskottet finner,
till skillnad från motionären bakom motion U19 (fp) yrkande 1, att det ligger i
Sveriges intresse att godkänna Amsterdamfördraget trots vissa
tillkortakommanden i regeringskonferensen vad det gäller unionens förberedelser
inför nästa utvidgning.
Med anledning av vad som åberopas i motionerna U16 (mp) yrkande 4 och U17 (v)
yrkande 1 vill utskottet framhålla att även om Amsterdamfördraget innebär att
vissa nya beslutsbefogenheter överförs till EG innebär detta inte att fördraget
förändrar unionens grundläggande struktur och karaktär. Utskottet konstaterar
att den genom Unionsfördraget överenskomna pelarstrukturen består och att
samarbetets grundläggande mellanstatliga karaktär ej förändras samt att
samarbetet i de andra och tredje pelarna även fortsättningsvis förblir
mellanstatligt. Utskottet menar att EU som mellanstatlig organisation ej har
förändrat karaktär sedan Sverige blev medlem den
1 januari 1995.
En relevant fråga rörande beslutet om godkännandet av Amsterdamfördraget är vad
som gäller i det fall något medlemsland inte godkänner fördraget. Om detta
skulle inträffa gäller fortfarande de övriga fördrag som samarbetet bygger på,
dvs. främst EG- och Unionsfördragen. Samarbetet fortsätter således även vid ett
ickegodkännande av Amsterdamfördraget men på den rättsliga grund som de
tidigare godkända fördragen utgör.
Utrikesutskottet konstaterar att Lagrådet anser att det inte föreligger några
konstitutionella hinder för Sverige att tillträda Amsterdamfördraget.
Utrikesutskottet, liksom konstitutionsutskottet, delar denna uppfattning.
Utrikesutskottet tillstyrker regeringens yrkande 2 om godkännande av
Amsterdamfördraget och de protokoll som har förtecknats i slutakten till
fördraget. Enligt vad som föreskrivs i 10 kap. 2 § regeringsformen skall ett
beslut om godkännande av en internationell överenskommelse - i det fall en
särskild ordning (i detta fall 10 kap. 5 § RF) är föreskriven för det
riksdagsbeslut som förutsätts - fattas i samma ordning som det beslutet. Det
innebär att riksdagen skall fatta beslut om godkännande av Amsterdamfördraget
och de i slutakten till fördraget förtecknade protokollen med tre fjärdedels
majoritet.
Med det anförda avstyrker utrikesutskottet motionerna U14 (s) yrkande 1, U16
(mp) yrkandena 4 (delvis) och 6, U17 (v) yrkande 1, U18 (c) yrkande 1 samt U19
(fp) yrkande 1 samt tillstyrker propositionens yrkande 2 om godkännande av
Amsterdamfördraget.
I ett flertal motioner tas samarbetets övergripande karaktär upp av
motionärerna.
I motion U17 (v) yrkande 3 anförs att mer reell beslutsmakt bör återföras till
nationell nivå och att den mellanstatliga delen av samarbetet bör stärkas. I
samma motion yrkande 14 anförs att de förändringar beträffande EU:s
institutioner som genomförts i fördraget inneburit ökad överstatlighet.
Motionärerna motsätter sig dessa steg som man menar pekar mot en utveckling i
federalistisk riktning. I motion U504 (c) yrkande 1 begär motionärerna ett
riksdagens tillkännagivande om att Sverige ser EU-samarbetet som ett
mellanstatligt samarbete. I motion U15 (m) efterlyses konkreta förslag om hur
grundfördragen skall ändras så att ytterligare inslag av överstatlighet
förhindras. Ett liknande yrkande framförs i motion U14 (s) yrkande 2 vari
motionärerna begär ett riksdagens tillkännagivande om att inriktningen på nästa
regeringskonferens bör vara att föra tillbaka beslutskompetens till
medlemsstaterna. Ett likartat yrkande utgör yrkande 1 i motion U20 (c) vari
motionärerna efterlyser regeringsförhandlingar för att ändra
Amsterdamfördragets artikel 5a, så att Sveriges självbestämmande stärks.
Konstitutionsutskottet anför i sitt yttrande att utskottet delar regeringens
uppfattning att legitimitet och effektivitet i EU-samarbetet likaväl som
medbestämmande och demokratisk kontroll bör vara ledstjärnor för Sveriges
agerande även i det framtida EU-samarbetet. Konstitutionsutskottet ser ingen
anledning för riksdagen att, som motionärerna begär, på förhand ta avstånd från
alla ytterligare steg mot ökad överstatlighet eller begära att regeringen
verkar för att fördragen ändras i mer mellanstatlig riktning. En fördjupning av
samarbetet kan inom vissa områden bidra till att EU:s mål förverkligas snabbare
och effektivare. Det vore därför oklokt att nu låsa sig för att inte inom vissa
områden kunna öka inslagen av överstatligt samarbete, anför
konstitutionsutskottet.
Samtidigt finns det enligt konstitutionsutskottet frågor som bäst hanteras på
nationell nivå. Olika delar av samarbetet måste alltid kunna förändras i
riktning mot mer eller mindre överstatlighet, inte minst beroende på hur
utvidgningsprocessen utvecklar sig. Det sagda innebär emellertid inte att
konstitutionsutskottet förespråkar en utveckling i federalistisk riktning.
Konstitutionsutskott menar att motionerna U14 yrkande 2, U15, U17 yrkandena 3
och 14, U20 yrkande 1 samt U504 yrkande 1 bör avstyrkas.
Utrikesutskottet delar konsitutionsutskottets bedömning och vill för sin del
anföra att Sveriges inställning har varit och är alltjämt att tyngdpunkten i
beslutsfattandet skall ligga i ministerrådet. Ministerrådet utgörs av
medlemsstaternas regeringsrepresentanter som är ansvariga inför respektive
lands folkvalda församling, i Sverige riksdagen. Genom de skrivelser och
propositioner som regeringen tillställer riksdagen för avgörande i olika EU-
frågor och det informations- och samrådsförfarande som har etablerats mellan
regeringen å ena sidan och EU-nämnden samt berörda utskott å den andra sidan,
har riksdagen både insyn och möjlighet att påverka regeringens
ställningstaganden inför möten i ministerrådet. Till yttermera visso skall
varje ändring i grundfördragen godkännas av respektive medlemsland i enlighet
med de konstitutionella regler som gäller i medlems-landet. Dessa faktorer
sammantaget understryker samarbetets grundläggande mellanstatliga karaktär.
Utrikesutskottet vill anföra att de delar av samarbetet som är överstatliga har
överenskommits enhälligt mellan företrädare för medlemsländerna och godkänts av
varje medlemsstats parlament. Anledningen till att länderna på vissa områden
har valt denna linje är att man har ansett att det finns ett mervärde med ett
europeiskt samarbete inom dessa områden.
Utrikesutskottet vill samtidigt framhålla att den överstatliga delen av
samarbetet fordrar självständiga och starka institutioner för att garantera en
likvärdig övervakning och tillämpning av det gemensamma regelverket. Detta
ligger enligt utskottets uppfattning inte minst i de mindre medlemsstaternas
intresse.
Utrikesutskottet vill vidare anföra att  genom det nya fördraget överlåts vissa
nya, men begränsade, beslutsbefogenheter till Europeiska gemenskaperna. Däremot
överlåts ej någon beslutanderätt till Europeiska unionen. Utskottet menar att
det är en praktisk fråga i vilken mån ytterligare beslutskompetens skall
överlåtas till EG, eller om det överstatliga inslaget på något område skall
minskas. Detta må avgöras från fall till fall och beroende på de behov och de
beslut som fastställts för varje substansområde i samarbetet. Enligt utskottets
mening kan ett samarbete med överstatliga inslag vara att föredra för att få
till stånd en effektiv lösning, t ex. bekämpning av miljöföroreningar i luft
och vatten. I andra fall är mellanstatliga lösningar att föredra, t.ex. vad
gäller samarbetet inom det straffrättsliga området.
I bl.a. motion U14 (s) yrkande 2 hävdas att exempel på ökad överstatlighet är
att beslut kommer i ökande grad att kunna fattas med kvalificerad majoritet
inom samarbetet i de andra och tredje pelarna. Utskottet vill med anledning
härav anföra följande:
Samarbetet inom de andra och tredje pelarna är mellanstatligt. Detta innebär
att när rådet samlas för att fatta beslut inom dessa samarbetsområden har det
karaktären av en mellanstatlig konferens mellan företrädare för suveräna
stater. Det faktum att ett beslut fattas med kvalificerad majoritet (eller att
kommissionen, liksom medlemsländerna, har initiativrätt) innebär enligt
utskottets uppfattning inte att samarbetet övergår från att vara mellanstatligt
till att vara överstatligt. Det är inte beslutsformen som är avgörande utan i
vad mån beslutsbefogenheter som annars tillkommer nationella organ förs över
eller ej till en mellanstatlig organisation. Utskottet menar att såsom
samarbetet är organiserat, både för närvarande och efter Amsterdamfördragets
ikraftträdande, sker ingen överlåtelse av beslutanderätt inom dessa områden.
Därmed förblir samarbetet mellanstatligt.
Utskottet vill i sammanhanget också understryka att både när det gäller den
andra pelaren och den tredje pelaren skall ett beslut som fattas med
kvalificerad majoritet föregås av ett grundläggande beslut som fattas med
enhällighet. Ett sådant enhälligt grundbeslut krävs bl.a. för en gemensam
strategi inom den andra pelaren och för ett rambeslut inom den tredje. Till
yttermera visso finns vissa möjligheter att inlämna veto mot ett beslut som
fattas med kvalificerad majoritet i den andra pelaren (se avsnitt 7.4).
Utskottet välkomnar de utökade möjligheterna till att fatta beslut med
kvalificerade majoritet inom de andra och tredje pelarna. Syftet med de
förändringar som genomförs är, som utskottet ser det, inte att omvandla
samarbetet i överstatlig riktning utan att effektivisera samarbetet och
beslutsfattandet samt att lägga grunden för ett väl fungerande samarbete i en
union med ett utökat antal medlemsstater. Utskottet anser, till skillnad från
motionären bakom motion U14 yrkande 2, att detta är eftersträvansvärt.
Utskottet vill vidare framhålla att med den i Amsterdamfördraget fastlagda och
utvecklade subsidiaritetsprincipen är det klart att beslut inte i något fall
bör fattas längre från de direkt berörda än vad som är nödvändigt för en
effektiv lösning i den aktuella frågan.
Med det anförda avstyrker utrikesutskottet motionerna U14 (s) yrkande 2, U15
(m), U17 (v) yrkandena 3 och 14, U20 (c) yrkande 1 och U 504 (c) yrkande 1.
I motion U16 (mp) yrkande 10 anför motionärerna att Sverige skall begära att
erhålla samma särställning som Danmark i unionssamarbetet.
Socialförsäkringsutskottet framhåller i sitt yttrande 1997/98:SfU4y med
anledning av denna motion att utskottet tillstyrker att frågorna om asyl,
invandring och gränskontroll förs över till samarbetet i den första pelaren.
Motionärernas begäran om att Sverige skall erhålla samma särställning som
Danmark skulle innebära att Sverige inte skulle kunna delta i eller omfattas av
de beslut som fattas enligt bestämmelserna i avdelning IIIa.
Socialförsäkringsutskottet föreslår att utrikesutskottet avstyrker motion U16
(mp) yrkande 10 i de delar som berör socialförsäkringsutskottets
beredningsområde.
Justitieutskottet framhåller med anledning av motion U16 (mp) yrkande 10 i sitt
yttrande 1997/98:JuU6y att den särställning Danmark kommer att ha med avseende
på den nya avdelning IIIa i EG-fördraget innebär att Danmark ställs utanför
beslutsprocessen i den första pelaren när det gäller den fria rörligheten för
personer. För svenskt vidkommande vore detta inte en lyckad lösning, menar
justitieutskottet. Det är tvärtom angeläget att Sverige på olika sätt aktivt
kan medverka i samarbetet mellan medlemsstaterna och verka pådrivande i olika
frågor. Detta gäller inte minst i frågor som rör personkontrollen där t.ex.
frågor om gränsöverskridande brottslighet liksom om asyl och invandring
aktualiseras.
Justitieutskottet framhåller även i sitt yttrande att Danmark under
ratifikationsprocessen av Unionsfördraget gjorde förbehåll beträffande
samarbetet i tredje pelaren. Danmarks särskilda ställning enligt
Amsterdamfördraget är således en konsekvens av tidigare gjorda förbehåll, anför
justitieutskottet och konstaterar att Sverige vid inträdet i unionen inte
gjorde några motsvarande begränsningar i sina åtaganden.
Vidare framhåller justitieutskottet i sitt yttrande att det ligger obestridliga
fördelar i att frågorna om yttre gränskontroll och det civilrättsliga
samarbetet, såsom det definieras genom Amsterdamfördraget, förs över till den
första pelaren. Dessa delar är av omedelbar betydelse för förverkligandet av
den fria rörligheten, och genom att föra över dem till den första pelaren
skapas det enligt utskottets mening bättre förutsättningar för att genomföra
den fria rörligheten. Justitieutskottet framhåller även att genom ett närmare
samarbete i t.ex. gränskontrollfrågor förbättras också möjligheterna att
bekämpa framför allt den grova organiserade brottsligheten.
Angående införlivandet av Schengensamarbetet i  EU anser justitieutskottet att
detta på ett betydelsefullt sätt kommer att bidra till att målet om fri
rörlighet för personer inom unionen uppfylls samtidigt som möjligheterna till
bekämpning av gränsöverskridande brottslighet förstärks.
Enligt justitieutskottets mening bör motion U16 (mp) yrkande 10 i de delar som
berör utskottets beredningsområde avstyrkas.
Utrikesutskottet delar de uppfattningar som socialförsäkrings- och
justitieutskottet anfört i denna fråga och kan för sin del konstatera att
artikel N i Unionsfördraget innehåller bestämmelser som reglerar ordningen för
hur de grundläggande fördragen ändras. Där framgår att de ändras vid en
regeringskonferens och att dessa ändringar beslutas enhälligt och träder i
kraft när de har ratificerats av samtliga medlemsstater i enlighet med deras
konstitutionella bestämmelser. I Sverige skall riksdagen godkänna fördraget.
Utrikesutskottet kan konstatera att förhandlingsresultatet ligger väl i linje
med vad riksdagen uttalat i tidigare betänkanden som behandlat frågor i
regeringskonferensen.
Utskottet vill vidare anföra att 1996 års regeringskonferens är avslutad och
resulterade i Amsterdamfördraget med tillhörande protokoll och förklaringar.
Utskottet konstaterar att slutresultatet innebär att Sverige har fått gehör för
sina förhandlingsståndpunkter på ett flertal centrala samarbetsområden.
Utskottet vill avslutningsvis framhålla att den särställning som motionärerna
efterlyser inte ligger i svenskt intresse.
Utrikesutskottet anser att motion U16 (mp) yrkande 10 med det anförda är
avstyrkt.
I motion 1997/98:U503 (mp) begärs att Sverige skall presentera ett förslag till
utträdesparagraf. I motion U504 (c) yrkande 2 vill motionärerna att riksdagen
av regeringen begär en utredning om möjligheten att lämna EU.
Konstitutionsutskottet anför i sitt yttrande 1997/98:KU9y följande med
anledning av dessa yrkanden:
I konstitutionsutskottets yttrande till utrikesutskottet över skrivelsen om
EU:s regeringskonferens (1995/96:KU5y) lämnades en utförlig bakgrund till
frågan om suspension och utträde ur unionen. Utskottet avstyrkte
motionsyrkanden om införande av en utträdesparagraf av flera skäl. För det
första skulle en bestämmelse om utträde inte ligga i linje med målsättningen i
fördraget att skapa en allt fastare förening mellan medlemsstaterna. För det
andra ansåg utskottet det inte heller ligga i linje med Sveriges intressen att,
drygt ett år efter inträdet i unionen, driva en fråga som måste uppfattas som
att Sverige avsåg att lämna unionen. För det tredje ansåg utskottet att det
visserligen måste anses föreligga en möjlighet för en stat att utträda ur
unionen. Utskottet ansåg dock inte att det finns anledning att ?i förtid? tynga
den förestående regeringskonferensen med problem som antingen inte kommer att
aktualiseras eller, om de aktualiseras, ändå kommer att kräva omfattande
förhandlingar mellan staterna. Enligt utskottets mening skulle dessutom en
fastställd utträdesform i onödan kunna låsa medlemsstaternas handlingsutrymme.
Vidare anför konstitutionsutskottets att det i yttrande till utrikesutskottet
över regeringens skrivelse Berättelsen om verksamheten i Europeiska unionen
under 1996 (1996/97:KU8y) vidhöll sin uppfattning att en utträdesparagraf inte
borde införas i fördraget.
Konstitutionsutskottet vidhåller sin tidigare inställning och föreslår att
utrikesutskottet avstyrker motionerna 1997/98:U503 (mp) och U504 (c) yrkande 2.
Utrikesutskottet delar konstitutionsutskottets bedömningar och avstyrker
motionerna 1997/98:U503 (mp) och U504 (c) yrkande 2.
I motion U504 (c) yrkande 3 yrkas att riksdagen av regeringen begär en
utredning om alternativa samarbetsformer inom unionen.
Konstitutionsutskottet anför i sitt yttrande att eftersom det inte är aktuellt
för Sverige att lämna EU saknas anledning att utreda alternativ till EU-
samarbetet. Konstitutionsutskottet föreslår att motion U504 (c) yrkande 3 skall
avstyrkas.
Utrikesutskottet instämmer i vad konstitutionsutskottet anfört och avstyrker
U504 (c) yrkande 3.
7.2 Unionen och medborgaren
Propositionen
Öppenhetsreglerna
Regleringen kring öppenheten förstärks i fördragen. De nya reglerna finns i
artiklarna 1.4, 2.39 och 2.45 i Amsterdamfördraget.
Genom fördraget görs ett tillägg i artikel A i Unionsfördraget som innebär att
besluten skall fattas så öppet som möjligt. Enligt den nya artikeln 191a i EG-
fördraget har alla unionsmedborgare samt fysiska och juridiska personer som är
bosatta eller som har sitt säte i en medlemsstat rätt att ta del av
Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar. Detta gäller både
handlingar som har upprättats inom institutionerna och handlingar som inkommit
till dessa. Reglerna är tillämpliga även på sådana handlingar som rör de andra
och tredje pelarna genom att artikel J 18 och K 13 nämns i artikel 191a.
Allmänna principer för och begränsningar i öppenheten, dvs. sekretessregler,
skall fastställas av rådet i en rättsakt, gällande alla tre institutionerna,
senast två år efter det att det nya fördraget har trätt i kraft. Beslutet skall
fattas enligt förfarandet i artikel 189b vilket ger Europaparlamentet
medbeslutanderätt i denna fråga.
Vidare skall rådet, enligt den nya lydelsen i artikel 151.3, i sin
arbetsordning fastställa de fall då rådet anses handla i egenskap av
lagstiftare. Rådet skall i dessa fall medge större tillgång till handlingar.
Rådet skall alltid offentliggöra omröstningsresultaten, röstmotiveringarna och
enskilda medlemsländers uttalanden till protokollet (röstningsförklaringar).
Genom de ovan nämnda förändringarna i fördragen skapas en fördragsmässig grund
för handlingsoffentlighet. Enligt huvudregeln har medborgarna rätt att ta del
av de tre centrala institutionernas handlingar. Sekretess skall gälla i
undantagsfall och i enligt med den i denna del nya arbetsordning som rådet
skall fastställa.
Regeringen menar att en vidsträckt definition av handlingar och preciserade
sekretessgrunder som inte går längre än nödvändigt utgör viktiga element i den
rättsakt som skall utarbetas med stöd i det nya fördraget.  Vidare framhåller
regeringen att den kommer att verka aktivt för att upprättande av offentliga
register blir en huvudfråga när rättsakten enligt artikel 191a skall utarbetas.
Regeringen framhåller att förhandlingsresultatet vad gäller öppenhet är mycket
tillfredsställande ur svensk synvinkel. Resultatet innebär dels att det i
fördragen införs en allmän öppenhetsprincip, dels bestämmelser om
handlingsoffentlighet och informationsskyldighet. Regeringen framhåller vidare
att de nya skrivningarna i fördragen inte omfattar medlemsstaternas
offentlighetslagstiftning, dvs. inte kommer att leda till harmonisering inom
detta område. De nya reglerna gäller endast för den verksamhet som de aktuella
institutionerna inom EU bedriver.
Grundläggande rättigheter
Regeringen framhåller i propositionen att principerna om frihet, demokrati och
respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och
rättsstatsprincipen är av grundläggande betydelse för samarbetet inom EU. Genom
unionsfördraget har de grundläggande rättigheternas betydelse i samarbetet inom
EU, uttryckta som gemensamma principer för medlemsstaterna, fördragsfästs i
artikel F (artikel 1.9 i Amsterdamfördraget).
I regeringskonferensen diskuterades möjligheten att ytterligare förstärka den
fördragsmässiga grunden för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna, och enighet kunde vinnas om detta.
Genom en ändring av artikel F1 slås fast att dessa principer inte bara är
gemensamma för medlemsstaterna utan även utgör principer som unionen och
unionssamarbetet bygger på. Genom denna ändring kommer de grundläggande
principerna till tydligt uttryck i Unionsfördraget vilket utgör grundvalen för
samarbetet inom EU. Därmed skapas även en fördragsmässig grund för att vidta
åtgärder mot en medlemsstat som inte respekterar dessa principer.
Genom ett tillägg i artikel O i fördraget fastslås att som villkor för ansökan
om medlemskap skall gälla att ansökarstaten respekterar de grundläggande
principerna i artikel F.1 (artikel 1.9 i Amsterdamfördraget). Ändringen innebär
att det i fördraget slås fast att en europeisk stat som inte respekterar de
grundläggande principerna inte heller kan bli medlem av unionen.
Ytterligare tillägg i fördraget skapar möjligheten att landet, om en
medlemsstat allvarligt och ihållande åsidosätter de grundläggande principerna,
skall kunna bli föremål för suspensionsåtgärder. Dessa åtgärder innebär att
vissa rättigheter som tillkommer medlemsländerna enligt fördraget, inklusive
rösträtten i rådet, tillfälligt upphävs för den staten. Förfarandet regleras i
en ny artikel i EG-fördraget, artikel 236, som i sin tur bygger på de nya
formuleringarna i artikel F.1 (artikel 2.57 i Amsterdamfördraget). Regeringen
framhåller i propositionen att detta inte innebär att den ifrågavarande statens
medlemskap i unionen tillfälligt upphävs. Statens skyldigheter enligt
respektive fördrag skall under alla omständigheter fortsätta att vara bindande.
Genom ett tillägg till artikel L får EG-domstolen uttrycklig behörighet att
pröva frågor om institutionerna respekterar de grundläggande rättigheterna i
sin verksamhet. I artikel L enligt dess lydelse i Amsterdamfördraget slås även
fast att EG-domstolen är behörig att tolka och tillämpa artikel F.2 också på
institutionernas verksamhet inom ramen för samarbetet i tredje pelaren där EG-
domstolen är behörig enligt fördraget (artikel 1.13 i Amsterdamfördraget).
Regeringen framhåller att innebörden av ändringarna är att EG-domstolen får
behörighet att pröva om institutionerna respekterar de grundläggande
rättigheterna vid tolkningen och tillämpningen inte bara av gemenskapsrätten,
utan även andra beslut som enligt fördragen kan komma under EG-domstolens
prövning.
För att ge rådet möjlighet att vidta lämpliga åtgärder för att bekämpa
diskriminering beslutade vidare medlemsländerna att införa en ny artikel 6a i
EG-fördraget (artikel 2.7 Amsterdamfördraget). Artikeln innebär att rådet kan
vidta lämpliga åtgärder för att bekämpa diskriminering på grund av kön, ras,
etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller
sexuell läggning. Åtgärder kan bara vidtas på områden där gemenskapen har
kompetens. Åtgärder enligt den nya artikeln 6a i EG-fördraget skall enligt
samma artikel beslutas enhälligt av rådet på förslag av kommissionen och efter
hörande av Europaparlamentet.
Vidare antog regeringskonferensen gemensamma förklaringar om religiösa
sammanslutningar m.m., om personer med funktionshinder samt om avskaffandet av
dödsstraffet.
Vissa frågor kring unionsmedborgarskapet klargörs i Amsterdamfördraget. I EG-
fördraget införs ett förtydligande att unionsmedborgarskapet skall komplettera
och inte ersätta det nationella medborgarskapet (artikel 2.9 i
Amsterdamfördraget). Vidare slås fast i de nya skrivningarna i artikel 8 i EG-
fördraget att varje unionsmedborgare skriftligen skall kunna vända sig till
EG:s institutioner, ombudsmannen eller till Regionkommittén och Ekonomiska och
Sociala kommittén på något av gemenskapsspråken och få svar på samma språk
(artikel 2.11 i Amsterdamfördraget).
När det gäller skydd för personuppgifter (automatiserad behandling av
personuppgifter och manuell behandling av personregister) införs en ny artikel
213b som innebär att gemenskapsrättsakter om skydd för enskilda även skall
tillämpas på EG:s institutioner och organ fr.o.m. den 1 januari 1999 (artikel
2.54 i Amsterdamfördraget).
Motionerna
I partimotion U17 (v) yrkande 6 med anledning av regeringens proposition finner
motionärerna att det är bra att öppenheten ges en fördragsmässig reglering i
Amsterdamfördraget, men finner att den reglering det är fråga om är behäftad
med alltför många svagheter.
En svaghet är enligt motionärerna att handlingsoffentligheten begränsas till
rådet. Domstolen, kommittéerna inom kommissionen, Ständiga representanternas
kommitté (Coreper), arbetsgrupperna inom rådssekretariatet samt
förlikningskommittéer borde även omfattas av offentlighetsreglerna. Vidare
finner motionärerna att det utgör en begränsning av de nya reglernas värde att
respektive institution (rådet, kommissionen och parlamentet) skall utforma sina
egna regler. Det kan komma att innebära att reglerna skiljer sig åt mellan
dessa institutioner.
Motionärerna finner även att reglerna är kringskurna av olika inskränkningar i
tillämpligheten och finner det beklagligt att införandet av diarier och
meddelarfrihet inte har fördragsfästs. Motionärerna anser sammansfattningsvis
att Sveriges ambitioner vad gäller öppenheten inte har satt tillräckliga spår i
Amsterdamfördragets texter.
Även i motion U505 (fp) yrkande 5 från allmänna motionstiden framhålls att det
är väsentligt att öppenhet präglar unionen. Kravet på öppenhet innebär att EU
måste tillämpa en offentlighetsprincip. Motionärerna menar att ett exempel på
ökad öppenhet som bör genomföras är att när rådet sammanträder som lagstiftare
(dvs. antar förordningar och direktiv vilka utgör bindande beslut för
medlemsstaterna) skall debatten och besluten vara offentliga.
I motion K253 (mp) yrkande 4 från allmänna motionstiden menar motionärerna att
EU:s kommittéväsende måste präglas av större öppenhet. De åsikter och
positioner som den svenska regeringen driver i dessa organ måste spridas och
utvecklas i en offentlig diskussion, menar motionärerna. Riksdagen bör därför
uppdra åt regeringen att återkomma med förslag om hur det svenska arbetet i
kommittéväsendet skall kunna bedrivas under större öppenhet och demokratiseras.
Motionärerna bakom motion K715 (kd) yrkande 1 från allmänna motionstiden
framhåller att respekten för de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna
utgör stommen i ett demokratiskt samhälle. Skyddet för de mänskliga
rättigheterna förstärks genom Amsterdamfördraget, vilket Kristdemokraterna
välkomnar. Emellertid har partiet förespråkat en mer långtgående förändring
vilken innebär att Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna införlivas i grundfördragen. Kristdemokraterna anser
att det är en besvikelse att så inte blev fallet och begär ett riksdagens
tillkännagivande om att Europarådets konvention införlivas i grundfördragen.
Utskottets överväganden
I motionerna U17 (v) yrkande 6, K253 (mp) yrkande 4 och U505 (fp) yrkande 5
anförs att ytterligare insatser behöver göras för förstärka öppenheten i
unionens inre arbete.
Konstitutionsutskottet anför i sitt yttrande 1997/98:KU9y följande med
anledning av dessa motioner:
Konstitutionsutskottet delar regeringens uppfattning att förhandlingsresultatet
när det gäller öppenheten för unionsmedborgarna är mycket tillfredsställande ur
svensk synvinkel. Utskottet vill dock understryka vikten av att de
tillämpningsregler som rådet enligt artikel 191a skall utarbeta inom två år
från fördragets undertecknande verkligen motsvarar intentionerna att
offentlighet skall vara huvudregeln och sekretess bara gälla i undantagsfall.
Det bör också klargöras att en medlemsstats begäran enligt den gemensamma
förklaringen (35) inte automatiskt skall tillmötesgås. Utskottet ser med
tillfredsställelse på att regeringen avser att göra offentliga register till en
huvudfråga när tillämpningsreglerna skall utarbetas.
Enligt vad konstitutionsutskottet inhämtat har ett arbete inletts i rådet i
syfte att upprätta ett diarium över rådets icke hemligstämplade handlingar,
vilket skall vara sökbart på Internet. Diariet kommer troligen att rymma ca 20
000 titlar. Diariet skall vara ett flerspråkigt instrument och erbjuda ett
tillräckligt urval hjälpmedel för att varje medborgare skall kunna identifiera
rådets handlingar.
Konstitutionsutskottet har vidare inhämtat att när det gäller de s.k.
kommittologikommittéerna pågår ett mål i förstainstansrätten om huruvida dessa
är delar av kommissionen och därmed omfattade av kommissionens regler om
handlingars offentlighet.
Vidare framhåller konstitutionsutskottet att av redovisningen av innehållet i
propositionen i denna del finns det anledning anta att den rättsakt som skall
utarbetas enligt artikel 191a kommer att tjäna som förebild för andra EU-
institutioner och för EU-organen när de reviderar sina regler om
handlingsoffentlighet eller utformar nya sådana regelverk.
Konstitutionsutskottet anser att motionerna U17 yrkande 6, K253 yrkande 4 och
K505 yrkande 5 tillgodoses med det anförda och därför inte bör föranleda något
vidare uttalande.
Utrikesutskottet noterar vad konstitutionsutskottet har anfört och betraktar
motionerna U17 (v) yrkande 6, K253 (mp) yrkande 4 och U505 (fp) yrkande 5 som
besvarade.
I motion K715 (kd) yrkande 1 begärs ett riksdagens tillkännagivande om att
Europarådets konvention avseende de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna införlivas i grundfördragen.
Konstitutionsutskottet anför i sitt yttrande följande med anledning av dessa
motioner:
Konstitutionsutskottet beklagar att medlemsstaterna inte kunde enas om sådana
fördragsändringar att gemenskapen kunnat ansluta sig till Europakonventionen.
Utskottet ser dock positivt på att de grundläggande fri- och rättigheterna
förstärks i Amsterdamfördraget genom att de fördragsfästs i artikel F. Unionens
engagemang i fråga om icke-diskriminering och jämställdhet mellan kvinnor och
män förstärks också. Konstitutionsutskottet anser att det är för tidigt att ta
ställning till i vilken utsträckning regeringen skall fortsätta att driva
frågan om en anslutning till Europakonventionen vid kommande
regeringskonferenser och föreslår att utrikesutskottet avstyrker motion K715
(kd) yrkande 1.
Utrikesutskottet delar konstitutionsutskottets uppfattning och vill för sin del
framhålla att även om Europakonventionen nu inte inarbetas i grundfördragen
gäller Europakonventionens regelverk om respekt för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna i samtliga medlemsstater. På motsvarande sätt
krävs av alla blivande medlemsländer att de har tillträtt och respekterar
regelverket i denna konvention. Till yttermera visso kan anföras, vilket även
konstitutionsutskottet framhåller, att den nya artikeln F 1 slår fast att
?unionen bygger på principerna om frihet, demokrati och respekt för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt på
rättsstatsprincipen, vilka principer är gemensamma för medlemsstaterna?. I
artikel F 2 slås dessutom fast att som allmänna principer för gemenskapsrätten
skall unionen respektera de grundläggande rättigheterna såsom de garanteras i
Europakonventionen.
Inom Europarådet finns sedan länge en domstol för att ta sig an fall av
klagomål på grundval av konventionen, Europadomstolen. Både regelverk och den
institutionella ordningen är enligt utskottets uppfattning tillfyllest för det
mål man vill uppnå, nämligen att garantera respekten i Europarådets
medlemsländer för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
Utrikesutskottet avstyrker motion K715 (kd) yrkande 1.
7.3 Samarbetet inom EG (första pelaren)
Propositionen
Samarbetet inom den första pelaren, det samarbete som regleras i EG-fördraget,
får genom Amsterdamfördraget en starkare inriktning på sådana frågor och
problem som människor möter i vardagen.
Regeringen framhåller att de nya bestämmelserna som rör det konkreta samarbetet
inom första pelaren innebär att ytterligare beslutanderätt överförs till EG.
Det sker främst genom att de samarbetsområden som har betydelse för den fria
rörligheten för personer flyttas från det mellanstatliga samarbetet inom den
tredje pelaren till den första pelaren.
Vidare förstärks de fördragsmässiga grunderna för samarbetet vad gäller miljö
och konsumentskydd. Jämställdhetsfrågornas ställning i EU-samarbetet förstärks
i stor utsträckning genom Amsterdamfördraget. De sociala och arbetsrättsliga
områdena kommer genom Amsterdamfördraget att omfatta samtliga medlemsländer
genom att avtalet om socialpolitik blir en del av EG-fördraget.
Fri rörlighet för personer
Grundläggande för samarbetet inom den första pelaren är den fria rörligheten
för varor, kapital, tjänster och personer (artikel 7a i EG-fördraget). Medan de
tre förstnämnda i stort har förverkligats har medlemsländerna haft svårare att
nå framsteg vad gäller den fria rörligheten för personer. Genom Unionsfördraget
infördes ett nytt samarbetsområde omfattande rättsliga och inrikes frågor
(tredje pelaren i EU-samarbetet). Samarbetet skulle vara mellanstatligt till
sin karaktär. Syftet var att underlätta förverkligandet av den fria rörligheten
för personer genom att att avskaffa den tradtionella kontrollen av personer vid
gränserna mellan medlemsländerna.
Samarbetet har emellertid varit behäftat med vissa brister. Regeringen
framhåller att en orsak till detta har bland medlemsländerna ansetts vara den
mellanstatliga karaktären av samarbetet som har krävt enhällighet för beslut
och i många fall ratifikation av medlemsstaterna. Detta till skillnad mot
samarbetet i den första pelaren, där besluten i de flesta fall fattas med
kvalificerad majoritet och där det nationella genomförandet av besluten, i den
mån detta alls behövs, skall ske inom en bestämd tid. I regeringskonferensen
koncentrerades därför ansträngningarna på att effektivisera samarbetet i
rättsliga och inrikes frågor. Detta ledde till att vissa frågor som enligt
Unionsfördraget skall behandlas i den tredje pelaren flyttas till den första
pelaren och fortsättningsvis regleras i EG-fördraget, till att formerna för
samarbetet i de frågor som blir kvar i den tredje pelaren förändras samt till
att det s.k. Schengensamarbetet förs in i EU-samarbetet.
I regeringskonferensen kom medlemsländerna överens om att i Amsterdamfördraget
införa en ny avdelning IIIa i EG-fördraget (artikel 2.15 i Amsterdamfördraget)
med bestämmelser om yttre gränskontroller, fri rörlighet för personer mellan
medlemsländerna, asyl och invandring samt samarbete i civilrättsliga frågor.
Förändringar inom det kvarvarande samarbetet i tredje pelaren samt
Schengensamarbetet behandlas senare i detta betänkande (avsnitt 7.5).
Syftet med den nya avdelningen IIIa i EG-fördraget är enligt regeringen att
upprätta ett samarbetsområde med frihet, säkerhet och rättvisa. För att
åstadkomma detta skall rådet på grundval av de i denna del nya fördragstexterna
besluta om åtgärder som syftar till att säkerställa fri rörlighet för personer
i enlighet med artikel 7a i EG-fördraget, besluta om åtgärder i fråga om asyl
och invandring och besluta om åtgärder som rör civilrättsligt samarbete.
Regeringen framhåller att i och med att dessa samarbetsområden förs över från
den mellanstatliga tredje till gemenskapsarbetet i den första pelaren kommer de
institutionella reglerna i EG-fördraget att gälla på dessa områden med de för
EG sedvanliga beslutsinstrumenten och beslutsformerna. Under en övergångstid om
fem år gäller dock att alla beslut skall fattas med enhällighet och att
kommissionens initiativrätt skall delas med medlemsstaterna.
Enligt den nya avdelningens inledande artikel 73i skall rådet åstadkomma
följande för att gradvis upprätta ett samarbetsområde med frihet, säkerhet och
rättvisa:
inom fem år genomföra den fria rörligheten för personer samtidigt som åtgärder
skall vidtas i fråga om kontroller av yttre gränser, asyl och invandring enligt
artiklarna 73j och 73k samt, vad gäller förebyggande och bekämpning av brott, i
enlighet med artikel K 3e i Unionsfördraget,
besluta om andra åtgärder i fråga om asyl, invandring och skydd för rättigheter
för medborgarna i tredje land enligt artikel 73k,
besluta om åtgärder som rör civilrättsligt samarbete enligt artikel 73m,
besluta om åtgärder för att förstärka det administrativa samarbetet enligt
artikel 73n,
besluta om andra åtgärder som rör polissamarbete och straffrättsligt samarbete
enligt avdelning VI i Unionsfördraget.
Regeringen framhåller att samarbetet i rättsliga och inrikes frågor genom
artikel 73i har getts en klarare målformulering än vad som är fallet i
Unionsfördraget. Vidare har en tidsgräns för att genomföra den fria rörligheten
för personer ställts upp.
Vidare framhålls i propositionen att i artikel 73l första punkten fastställs
att bestämmelserna i den nya avdelningen IIIa inte skall påverka
medlemsstaternas ansvar för att upprätthålla lag och ordning och skydda den
inre säkerheten. I en gemensam förklaring (19) klargörs att medlemsstaterna
därvid får ta hänsyn till utrikespolitiska överväganden. Artikel 73l innefattar
i den andra punkten en rättslig grund för att rådet med kvalificerad majoritet
på förslag av kommissionen kan besluta om tillfälliga åtgärder för en tid av
högst sex månader till förmån för den eller de berörda medlemsstaterna, om en
eller flera medlemsstater ställs inför en nödsituation som kännetecknas av en
plötslig inströmning av tredjelandsmedborgare.
När det gäller den särskilda frågan om asyl för medborgare i EU:s medlemsstater
kom medlemsländerna överens om att upprätta ett protokoll (C.6) för reglering
av denna fråga. I protokollet anges tre situationer i vilka asylansökningar
från medborgare i andra medlemsstater får prövas. Regeringen framhåller att
alla tre situationerna är exceptionella. Den första gäller när en medlemsstat i
enlighet med artikel 15 i Europakonventionen angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna har anmält att staten i fråga
vidtar åtgärder som innebär avvikelser från skyldigheterna enligt konventionen.
De båda övriga fallen knyter an till olika stadier av ett sådant
suspensionsförfarande inom EU som kan initieras enligt den nya artikel F 1 i
Unionsfördraget.
Av protokollet framgår vidare att om en medlemsstat beslutar att en ansökan
från en medborgare skall prövas, skall rådet omedelbart underrättas och
ansökningen behandlas med utgångspunkt i antagandet att den är uppenbart
ogrundad, utan att det påverkar medlemsstatens befogenhet att fatta beslut.
Regeringens bedömning är att underrättelseskyldigheten till rådet bör föranleda
författningsreglering. Den behöver dock inte göras i utlänningslagen utan kan
tas in i en förordning.
Vidare menar regeringen att protokollet inte inskränker medlemsstaternas
skyldigheter enligt Genèvekonventionen. Det kommer inte att föranleda någon
ändring av de regler som gäller för prövning av asylansökningar i Sverige.
Varje asylansökan skall enligt regeringen även fortsättningsvis tas upp till
individuell prövning.
Belgien har i en ensidig förklaring till protokollet klargjort att man kommer
att göra en individuell prövning av varje asylansökan från en medborgare i en
annan medlemsstat. Regeringen har valt att inte ansluta sig till den belgiska
förklaringen. Regeringen framhåller i propositionen att anledningen till det är
att protokollet, särskilt då det ses tillsammans med den gemensamma
förklaringen (48), inte inskränker medlemsstaternas skyldigheter enligt
Genèvekonventionen.
Det civilrättsliga samarbetet som under Unionsfördraget äger rum inom den
tredje pelaren förs efter Amsterdamfördragets ikraftträdande över till den
första pelaren. Regeringen framhåller att omfattningen av det nuvarande
civilrättsliga samarbetet inom tredje pelaren inte är närmare preciserat i
Unionsfördraget än vad som följer av att det skall handla om samarbete för att
förverkliga unionens mål och särskilt den fria rörligheten för personer
(artikel K.1 och K.3 i avdelning VI i Unionsfördraget).  Genom den nya
bestämmelsen (artikel 73m) preciseras samarbetet till att omfatta vissa
särskilt uppräknade områden. Regeringen framhåller att preciseringen är
naturlig mot bakgrund av att överflyttningen till första pelaren innebär att
beslutanderätt överlåts från medlemsstaterna till EG.
Enligt en gemensam förklaring (20), som har sin grund i ett svenskt initiativ
under förhandlingarna, skall åtgärder som beslutas enligt denna artikel inte
hindra någon medlemsstat från att tillämpa sina konstitutionella bestämmelser
om tryckfrihet och yttrandefrihet i andra medier. Regeringen menar att det
genom denna förklaring bör stå klart att överlåtelsen av beslutsbefogenheter i
denna del inte omfattar de frågor som i svenska lagar regleras i
tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.
I propositionen erinras om att Storbritannien och Irland samt Danmark erhållit
särskild status i samarbetet inom avdelning IIIa. Detta regleras i artikel 73q
vilken i sin tur bygger på protokollen B.3, B.4 och B.5. Enligt dessa skall
länderna inte vara bundna av beslut som fattas på grundval av artiklar inom
avdelning IIIa. De kan däremot inom vissa tidsfrister anmäla att de önskar
ansluta sig till de beslut som fattas av övriga medlemsländer, vilket i
Danmarks fall förutsätter att motsvarande bestämmelser införs i nationell
lagstiftning.
I samband med att de kompetensområden som beskrivits ovan flyttas över till den
första pelaren skulle gemenskapsmetoden (dvs. samma ordning som enligt EG-
fördraget gäller i övrigt i första pelaren) komma att gälla över hela
samarbetsområdet som regleras i avdelning IIIa. I regeringskonferensen kom
emellertid medlemsländerna överens om att under en övergångsperiod införa vissa
begränsningar i gemenskapsmetoden för detta samarbetsområde.  Under fem år från
ikraftträdandet av Amsterdamfördraget skall rådet i frågor som omfattas av den
nya avdelningen i EG-fördraget fatta beslut med enhällighet och efter att ha
hört Europaparlamentet. Förslagsrätten skall under den tiden vara delad mellan
kommissionen och medlemsstaterna.
Efter den femåriga övergångsperioden skall kommissionen ha ensamrätt att lägga
fram förslag till åtgärder. Kommissionen skall dock vara förpliktad att pröva
varje begäran från en medlemsstat om att kommissionen skall lägga fram ett
förslag för rådet. Vidare skall rådet efter övergångsperioden enhälligt och
efter att ha hört Europaparlamentet fatta beslut om att hela eller delar av den
nya avdelningen skall omfattas av medbeslutandeförfarandet.
Regeringen framhåller i propositionen att kommissionens och Europaparlamentets
inflytande ökar i förhållande till vad som gäller för närvarande inom de
områden som kommer att omfattas av den nya avdelningen IIIa i EG-fördraget.
Även EG-domstolens roll förändras (artikel 73p) och blir densamma som för
övriga samarbetsområden inom EG. Regeringens bedömning är att artikel 73p för
medlemsstaterna innebär att EG-domstolen kommer att få en klart större och i
väsentliga delar ny roll när det gäller tolkningen av de regler som omfattas av
avdelning IIIa, t.ex. tredjelandsmedborgares rätt till inresa och bosättning.
Sysselsättning
Regeringen framhåller i propositionen att grundfördragen hittills har saknat en
samlad och tydlig grund för EU-ländernas samarbete på sysselsättningsområdet.
Regeringen konstaterar att Europeiska rådet, mot bakgrund av den höga
arbetslösheten i Europa, vid upprepade tillfällen har slagit fast att kampen
mot arbetslösheten och främjandet av ökad sysselsättning måste ges högsta
prioritet av EU och dess medlemsstater.
Vidare framhåller regeringen att den har prioriterat sysselsättningsfrågan
mycket högt i EU-samarbetet. Regeringen identifierade i regeringskonferensen
som en av Sveriges viktigaste målsättningar att ett reviderat förslag måste
markera att medlemsstaterna höjer sin gemensamma ambition när det gäller att
bekämpa arbetslösheten. Därför presenterade Sverige tidigt ett förslag i
konferensen om att förstärka målformuleringarna i fördragen när det gäller
sysselsättning och att föra in en ny avdelning om sysselsättning i EG-
fördraget.
Genom Amsterdamfördraget förstärks målen om sysselsättning genom ändringar i
artikel B i Unionsfördraget och artiklarna 2 och 3 i EG-fördraget (artiklarna
1.5, 2.2 och 2.3 i Amsterdamfördraget). Samtidigt införs en ny avdelning om
sysselsättning i EG-fördraget, närmast efter avdelning VI om ekonomisk och
monetär politik (artikel 2.19 i Amsterdamfördraget). Den nya avdelningen inleds
med artikel 109n där det slås fast att medlemsstaterna och gemenskapen skall
arbeta för att utveckla en samordnad strategi för sysselsättning och särskilt
främja kvalificerad, utbildad och anpassningsbar arbetskraft och en
arbetsmarknad som är mottaglig för ekonomiska förändringar.
Regeringen framhåller emellertid att fördragsförändringarna inte innebär att
sysselsättningspolitiken skall harmoniseras på gemenskapsnivå. Huvudansvaret
för sysselsättningspolitiken kommer även fortsättningsvis att ligga hos
medlemsstaterna.
Tyngdpunkten i det nya fördraget i denna del ligger i stället på samordning. I
en central formulering i den nya avdelningen (artikel 109o.2) slås fast att
medlemsstaterna skall betrakta främjande av sysselsättningen som en fråga av
gemensamt intresse och samordna sina åtgärder på området inom rådet.
Ytterligare ett uttryck för den höjda ambitionsnivån är enligt propositionen
att de nya fördragsmässiga grunderna slår fast (artikel 109p.2) att en hög
sysselsättningsnivå skall beaktas i utformandet och genomförandet av all
gemenskapspolitik.
Ett särskilt övervakningsförfarande införs som bygger på den modell som
tillämpas för övervakningen av den ekonomiska politiken enligt artikel 103 i
EG-fördraget. Regeringen anför att sysselsättningspolitiken härigenom behandlas
på ett sätt som motsvarar andra delar av den ekonomiska politiken.
En sysselsättningskommitté med rådgivande funktion skall inrättas (artikel
109s) för att främja samordningen av medlemsstaternas sysselsättnings- och
arbetsmarknadspolitik. Rådet får befogenhet att besluta om stödåtgärder för att
främja samarbete mellan medlemsstaterna och stödja deras arbete på
sysselsättningsområdet (artikel 109r). Med stödåtgärder avses främst
informations- och erfarenhetsutbyte, särskilt genom pilotprojekt, dock ej
finanspolitiska stimulanser. Åtgärderna behandlas även i en gemensam förklaring
(23).
Regeringen framhåller i propositionen att förhandlingsresultatet inom detta
område har stora likheter med det förslag som Sverige presenterade under
konferensen och menar att resultatet utgör en betydande framgång för Sverige
och de andra medlemsstater som verkat för en bättre grund för EU-ländernas
gemensamma ansträngningar att bekämpa arbetslösheten.
Miljösamarbetet
Diskussionen kring miljöfrågorna i regeringskonferensen koncentrerades kring
principen om hållbar utveckling, integrering av miljön i alla politikområden
samt förhållandet mellan miljöregler och den inre marknaden. Regeringen
framhåller i propositionen att fördraget på dessa områden innehåller viktiga
nyheter vilka enligt regeringens bedömning innebär att Amsterdamfördraget
medför en betydelsefull utveckling av de grundläggande principerna för EU:s
miljöpolitik.
Genom det nya fördraget klarläggs att hållbar utveckling är ett grundläggande
mål för EU. I en ny formulering i artikel B i Unionsfördraget anges att unionen
skall ha som mål bl.a. att ?uppnå en väl avvägd och hållbar utveckling?. I
artikel 2 i EG-fördraget har också hållbar utveckling förts in, samtidigt som
det anges att gemenskapen skall främja ?... en hög nivå i fråga om miljöskydd
och förbättring av miljöns kvalitet ...?. Principen om hållbar utveckling nämns
även i det ändrade sjunde stycket i ingressen till Unionsfördraget (artiklarna
1.2, 1.5 och 2.2 i Amsterdamfördraget).
Regeringens bedömning är att genom att hållbar utveckling har införts som ett
grundläggande mål skall det gälla för alla enskilda politikområden som kan
beröras av samarbetet inom EG.
Detta markeras även genom en  ny artikel 3c i den inledande delen av EG-
fördraget vilken innehåller en hänvisning till principen om hållbar utveckling
(artikel 2.4 i Amsterdamfördraget).
Regeringen menar att miljön därmed får en viss särställning jämfört med andra
allmänna intressen av övergripande karaktär som skall beaktas vid utformningen
av EG:s politik.
I en gemensam förklaring (12) noterar medlemsstaterna att kommissionen åtar sig
att genomföra studier av miljökonsekvenserna av nya förslag som kan ha
betydande miljöpåverkan. Kommissionen har också efter förhandlingarnas
slutförande på nytt uttalat att alla förslag som kan ha beaktansvärd inverkan
på miljön i framtiden skall åtföljas av en analys av miljökonsekvenserna.
Genom ändringar i den s.k. miljögarantin (artikel 100a.4) klarläggs bl.a.
rätten att under vissa förutsättningar införa nationella regler på områden där
det redan finns harmoniserade regler. Vidare klarläggs att en medlemsstat inte
behöver ha röstat mot en rättsakt för att åberopa miljögarantin. Andra nyheter
i de nya skrivningarna i artikel 100a.4 är att miljögarantin kan tillämpas på
rättsakter som beslutas av kommissionen efter delegation från rådet och
parlamentet och att kommissionen får en tidsfrist (sex månader i normalfallet)
för beslut när regeln åberopas av en medlemsstat.
När det gäller beslutsprocedurer inom miljöområdet framhåller regeringen att
det är av stor betydelse att medbeslutandeproceduren (artikel 189b) blir
tillämplig vid beslut enligt artikel 130s, i likhet med vad som redan gäller
för artikel 100a. Europaparlamentet får därmed ett ökande inflytande i frågor
som rör miljösamarbetet. Fortfarande gäller emellertid enligt artikel 130s.2
att vissa miljöbeslut, bl.a. gällande skatter, skall fattas med enhällighet i
rådet efter det att parlamentet har hörts.
Jämställdhet
Jämställdhet mellan kvinnor och män förs in som ett grundläggande mål för
gemenskapen genom ett tillägg i artikel 2 i EG-fördraget. Jämställdhetsper-
spektivet skall vidare enligt ett tillägg till artikel 3 i EG-fördraget beaktas
och främjas i alla gemenskapens aktiviteter (artiklarna 2.2 och 2.3 i
Amsterdamfördraget).
I det socialpolitiska kapitlet förstärks och utvidgas artikel 119 i EG-
fördraget om lika lön för kvinnor och män för lika arbete (artikel 2.2 i
Amsterdamfördraget). Genom ett tillägg i artikelns första stycke klargörs att
principen om lika lön inte bara gäller lika arbete utan även likvärdigt arbete.
Regeringen menar att detta utgör ett viktigt förtydligande av
löndediskrimineringsförbudet.
En ny bestämmelse i artikel 119.3 innebär att rådet, med kvalificerad
majoritet, skall besluta om åtgärder för att säkerställa tillämpningen av
principen om lika möjligheter och lika behandling i frågor som rör anställning
och yrke, inklusive principen om lika lön för lika eller likvärdigt arbete.
Regeringen menar att det härigenom skapas en specifik rättslig grund för
åtgärder för att öka jämställdheten mellan kvinnor och män på arbetsmarknaden
och när det gäller lön. Vidare klargörs i artikel 119.4 att
likabehandlingsprincipen inte utgör något hinder för medlemsstaterna att
använda sig av positiv särbehandling av underrepresenterat kön i syfte att
åstadkomma jämställdhet på arbetsmarknaden. När sådana åtgärder vidtas skall
de, enligt en gemensam förklaring (28), i första hand syfta till att främja
kvinnors situation i arbetslivet.
Regeringen konstaterar sammanfattningsvis att Amsterdamfördraget speglar den
ökande politiska vikt som medlemsstaterna fäster vid frågor om jämställdhet
mellan kvinnor och män.
Konsumentpolitiken
Regeringen framhåller att det genom Amsterdamfördraget införs en tydligare och
mer vittgående målformulering vad gäller konsumentpolitiken genom en ny
skrivning i artikel 129a.1 (artikel 2.27 i Amsterdamfördraget). Genom fördraget
blir det även tydligare att konsumentpolitiken är ett självständigt
politikområde. Enligt artikelns nya utformning kan rådet, vid sidan av åtgärder
enligt artikel 100a, med stöd av artikel 129a besluta om åtgärder med
huvudsyfte att uppnå målen att främja konsumenternas intressen  och att
säkerställa en hög konsumentskyddsnivå. Åtgärderna kan enligt regeringen i
likhet med vad som gäller i dag för särskilda insatser vara inriktade på att
stödja och komplettera medlemsstaternas politik. Genom ett tillägg i artikeln
kan emellertid även åtgärder vidtas som innebär att man övervakar
medlemsstaternas politik, dvs. att gemensamt fattade beslut efterlevs.
Genom en ny bestämmelse i artikel 129a.2 slås fast att konsumentskyddskravet
skall beaktas vid utformningen och genomförandet av gemenskapens övriga politik
och verksamhet. Regeringen menar att detta utgör en viktig markering av
konsumentpolitikens betydelse inom gemenskapen och att konsumentskyddsintresset
beaktas även inom gemenskapens övriga politik-områden.
Regeringen framhåller även att Europaparlamentet, inom veterinär- och
växtskyddsområdena, ges medbeslutanderätt när det gäller åtgärder som direkt
syftar till att skydda folkhälsan (artikel 129).
Arbetslivsfrågor, sociala frågor m.m.
Regeringen framhåller i propositionen att ett viktigt resultat av
regeringskonferensen är att det sociala protokollet nu avskaffas och att
innehållet i avtalet om socialpolitik integreras i fördraget.
Utöver de ändrade förutsättningar som således tillskapas redan genom
integreringen av avtalet om socialpolitik i fördraget, tillkommer även nya
möjligheter att ytterligare utveckla samarbetet genom de ändringar i det
materiella innehållet som införs genom Amsterdamfördraget.
De nya sociala bestämmelserna i avdelning VIII i EG-fördraget bygger på
innehållet i avtalet om socialpolitik, till vilket har fogats merparten av de
element i de existerande artiklarna 117-122 som inte innefattas i avtalet
(artikel 2.22 i Amsterdamfördraget).
I samband härmed görs även vissa ändringar i och förstärkningar av det
materiella innehållet. De mest omfattande ändringarna (artikel 119 gällande
jämställdhet) har redovisats ovan.
Därutöver kan nämnas följande förändringar:
- när kommissionen lägger fram socialpolitiska förslag har arbetsmarknadens
parter alltid möjlighet att meddela att man vill inleda ett förfarande som kan
leda till avtal på gemenskapsnivå (artikel 118b),
- gemenskapen har befogenhet att genomföra programsamarbete för att bekämpa
social utslagning (artikel 118.2),
- vad gäller grundläggande sociala rättigheter införs i fjärde stycket av
ingressen till Unionsfördraget en referens till såväl Europarådets sociala
stadga, undertecknad i Turin den 18 oktober 1961, som gemenskapens stadga om
arbetstagares grundläggande sociala rättigheter från år 1989. En motsvarande
referens förs in i den inledande målsättningsartikeln , artikel 117, i det
socialpolitiska kapitlet i EG-fördraget. Den nya fördragstexten innehåller
däremot inte någon särskild artikel om fackliga rättigheter, vilket Sverige
hade föreslagit. Regeringen framhåller emellertid att fackliga rättigheter
omfattas av de båda angivna stadgorna,
- medbeslutandeproceduren blir tillämplig för det stora flertalet beslut inom
området vilket ökar Europaparlamentets inflytande över dessa frågor.
Folkhälsa
Regeringen framhåller att genom Amsterdamfördraget förstärks samarbetet inom
folkhälsoområdet genom att artikel 129 i EG-fördraget ges en ny skrivning
(artikel 2.26 i Amsterdamfördraget). En hög hälsoskyddsnivå för människor skall
säkerställas vid utformning och genomförande av all gemenskapspolitik och alla
gemenskapsåtgärder. Artikel 129 innefattar i enlighet med de nya skrivningarna
befogenheter att vidta åtgärder för att bidra till folkhälsomålen. Det blir
möjligt att fatta beslut om gemensamma minimiregler på ett par områden.
Gemenskapen skall vidare i sitt handlande på folkhälsoområdet fullt ut
respektera medlemsstaternas ansvar för att organisera och ge hälso- och
sjukvård.
Regeringen framhåller vidare att gemenskapen nu får befogenhet enligt artikel
129 att vidta vissa åtgärder inom veterinär- och växtskyddsområdena vilket har
sin bakgrund i erfarenheterna från BSE-frågans behandling. Genom att beslut
kommer att kunna fattas med stöd av artikel 129 i stället för artikel 43 får
Europaparlamentet ett avgörande inflytande genom att medbeslutandeproceduren
blir tillämplig. Regeringen framhåller vidare att folkhälsoområdet inte fanns
med bland de områden där det på svensk sida hade identifierats ett behov av
fördragsförändringar men att de beslutade förändringarna, enligt regeringens
bedömning, i allt väsentligt är positiva.
Djurskydd
En fördragsreglering tillskapas genom ett protokoll (C.10) i EG-fördraget.
Protokollet föreskriver att såväl gemenskapen som medlemsländerna vid
utformning och genomförande av gemenskapens politik om jordbruk, transport,
inre marknad och forskning i full utsträckning skall ta hänsyn till djurens
välbefinnande.
Regeringen anför att protokollet innebär att djur inte längre betraktas enbart
som jordbruksvaror och att det utgör en konkret fördragsmässig grund för att
driva frågor om djurskydd och djurens välfärd inom relevanta politik-områden.
Den gemensamma handelspolitiken
Regeringen konstaterar i propositionen att under regeringskonferensen
diskuterades ett tillägg i EG-fördraget som skulle ge kommissionen ensamrätt
att förhandla även på områdena tjänstehandel, immaterialrätt och
direktinvesteringar i syfte att åstadkomma en högre grad av effektivitet och
enhetlighet i gemenskapens externa ekonomiska relationer med omvärlden.
Resultatet i denna del av regeringskonferensen blev endast ett förslag om ett
mindre tillägg i artikel 113 i EG-fördraget. Enligt detta tillägg skall det
öppnas en möjlighet för rådet att med enhällighet - och efter att ha hört
Europaparlamentet - fatta beslut om att utsträcka EG:s exklusiva behörighet på
området för den gemensamma handelspolitiken till att även omfatta
immaterialrätten och de delar av tjänstehandeln som ännu inte omfattas av den
gemensamma handelspolitiken (artikel 2.20 i Amsterdamfördraget).
Motionerna
I partimotion U17 (v) yrkande 8 uppmärksammar motionärerna det till
Amsterdamfördraget fogade protokollet om asyl för medborgare i Europeiska
unionens medlemsstater (protokoll C.6). Vänsterpartiet menar att protokollet i
det närmaste upphäver rätten för EU-medborgare att söka asyl i ett annat EU-
land. Motionärerna anför att bestämmelserna innebär att EU-länderna inför en
geografisk begränsning i tillämpningen av flyktingdefinitionen i artikel 1 a 2
i 1951 års konvention om flyktingars rättsliga ställning (Genèvekonventionen).
En sådan begränsning är inte tillåten enligt 1967 års New York-protokoll som
alla EU:s medlemsstater skrivit under, framhålles det i motionen. Vidare menar
Vänsterpartiet att de undantagsfall som anges i protokollet - vilka anger
grunderna för när en asylansökan från en EU-medborgare skall behandlas i ett
annat  EU-land - är så utformade att de praktiskt taget aldrig kan bli
tillämpliga. När så emellertid sker skall ministerrådet omedelbart underrättas
och ansökan skall behandlas från förutsättningen att den är ogrundad.
Vänsterpartiet menar att denna plikt att underrätta ministerrådet strider mot
asylrättens grundidé och att förslaget politiserar asylrätten. Vänsterpartiet
yrkar därför att en författningsreglerad skyldighet att underrätta EU:s
ministerråd om asylansökningar gjorda av medborgare i EU:s medlemsstater inte
bör införas i Sverige.
I motion U21 (fp) yrkande 1 anför motionärerna att protokoll C.6 om asyl för
medborgare i EU:s medlemsstater inte är förenligt med svensk
flyktinglagstiftning. De menar även att protokollet innebär en geografisk
begränsning av Genèvekonventionens tillämpning och står därmed i strid med
folkrätten. Motionärerna framhåller att rätten att söka och åtnjuta skydd från
förföljelse är en mänsklig rättighet som stadfästs i FN:s deklaration om de
mänskliga rättigheterna artikel 14 till vilken 1951 års Genèvekonvention
hänvisar. Motionärerna menar att det ligger utanför såväl enskilda länders som
regionala mellanstatliga organisationers kompetensområde att besluta om en
asylansökan skall godkännas eller ej. I motionen hemställs om att riksdagen
måtte uttala sitt stöd till Genèvekonventionen och dess tilläggsprotokoll och
därmed bekräfta Sveriges asylpraxis.
Även Miljöpartiet uppmärksammar protokollet i sin partimotion U16 (mp) yrkande
8. Partiet konstaterar att det är på förslag av Spanien som ett protokoll har
upprättats som innebär att en ansökan om asyl som lämnas in i ett EU-land av en
medborgare i ett annat medlemsland endast får behandlas under vissa
betingelser. Miljöpartiet anser att Amsterdamfördraget därmed inte är förenligt
med Genèvekonventionen.
Vidare konstaterar motionärerna att Belgien i en ensidig förklaring som fogats
till slutakten framfört att man kommer att göra en individuell prövning av
varje asylansökan från en medborgare i en annan medlemsstat. Miljöpartiet begär
ett tillkännagivande om att Sverige skall ansluta sig till Belgiens ensidiga
förklaring angående asylprövning.
I motion U19 (fp) yrkande 2 anförs att protokollet om asyl för medborgare i
EU:s medlemsstater är principiellt otillfredsställande. Genèvekonventionen
utgör en tillräcklig rättslig grund för flyktingpolitiken, anser motionären.
Därför bör Sverige ansluta sig till den ensidiga förklaring som av Belgien
avges i slutakten till Amsterdamfördraget, menar motionären.
I motion U21 (fp) yrkande 2 anförs att en flyktingpolitik som säkerställer att
alla ansökningar om asyl behandlas i enlighet med de grundläggande
konventionerna på området behövs. Utan en gemensam europeisk flyktingpolitik
och ett förtroende mellan EU:s medlemsstater är risken stor, menar
motionärerna, att varje land fortsätter att skärpa sin nationella
flyktingpolitik i syfte att undvika ansvar för asylprövning och flyktingar.
I stället förordar motionärerna att det genom samarbete mellan stater,
myndigheter och enskilda organisationer dels skapas en gemensam europeisk
praxis för tillämpningen av 1951 års Genèvekonvention, dels utvecklas en
gemensam uppfattning om vilka personer som har skyddsbehov utöver
Genèvekonventionens definition.
I motion U17 (v) yrkande 7 finner motionärerna det anmärkningsvärt att
regeringen under regeringskonferensen inte gjorde gemensam sak med de länder
som uttalade sig positivt om barnens rättigheter.
I yrkande 9  i samma motion tar Vänsterpartiet upp Amsterdamfördragets
sysselsättningskapitel och menar att det kan ses som en viss framgång.
Partiet anför att det behövs ett internationellt samarbete för att verksamt
kunna bekämpa arbetslösheten men anser att det inte är trovärdigt att diskutera
en sysselsättningspolitik som är frikopplad från den ekonomiska politiken. De
krav på ekonomisk konvergens som ställs inom EMU-samarbetet samt
stabilitetspakten medför alltför snäva ramar för att bekämpa arbetslösheten
framgångsrikt, framhåller Vänsterpartiet.
I motion U501 (m) yrkande 5 från allmänna motionstiden anför motionärerna att
hög och ihållande arbetslöshet är ett problem som har drabbat många av EU:s
medlemsstater. Efter att ha slagit fast att ansvaret för
sysselsättningspolitiken bör ligga på nationell nivå framhåller motionärerna
att det krävs en union där företag kan skapas och växa för att skapa
anställningsmöjligheter och motverka arbetslösheten. Metoderna för detta är
enligt motionärerna fortsatt fördjupning av den inre marknaden och avreglering
av kvarvarande nationella hinder och monopol. Motionärerna begär ett riksdagens
tillkännagivande om att Sverige i EU bör verka för en union för företagande och
arbete.
I samma motion yrkande 3 anför motionärerna att det ännu återstår mycket för
att fullborda den inre marknaden. Konkurrenshinder, monopol och subventioner
snedvrider fortfarande marknadsvillkoren och hämmar utvecklingen. Ett stort
problem är enligt motionärerna att regeringarna i flera länder endast
motvilligt avvecklar och privatiserar offentliga monopol. De finner det
angeläget att öka konkurrensen inom tjänstesektorer med ett starkt inslag av
offentlig finansiering. Inför en kommande utvidgning anser motionärerna att det
är särskilt viktigt att snedvridande regler och subventioner tas bort.
Vidare finner motionärerna att det är oroande att endast ca 65 % av direktiv
gällande förverkligandet av den inre marknaden beräknas vara genomförda i alla
medlemsstater. De efterlyser hårda krav på de länder som underlåter att
implementera och efterleva de gemensamma reglerna.
Medlemsländerna bör uppmanas att systematiskt gå igenom sina nationella
regelverk för att undanröja hinder för konkurrens, anför motionärerna och menar
att EG:s regelverk måste genomgå en motsvarande analys.
Miljöpartiet de gröna anför i motion U16 (mp) yrkande 4 (delvis) att
handelspolitiken integreras ytterligare genom en möjlighet för rådet att med
enhällighet fatta beslut om att utsträcka EG:s exklusiva behörighet till att
också omfatta immaterialrätten och de delar av tjänstehandeln som ännu inte
omfattas av den gemensamma handelspolitiken. Vidare anförs att EG:s exklusiva
rättighet att ingå handelsavtal med tredje land utvidgas också genom att ett
sådant beslut av rådet kan åtföljas av ett beslut om provisorisk tillämpning i
avvaktan på avtalets ikraftträdande. Miljöpartiet menar att detta innebär att
medlemsländernas egna godkännandeprocedurer förbigås. Partiet menar att Sverige
på detta sätt ger upp sin suveränitet i handelspolitiska frågor och motsätter
sig denna utveckling. Enligt motionärerna har EU:s handelspolitik orsakat stora
skador, både i form av försämringar för konsumenterna i Sverige och i form av
utsugning av den tredje världen.
I motion 1994/95:U503 (fp) yrkande 5 förordar motionärerna att miljöavgifter
används som instrument i miljöpolitiken och finner det angeläget att en
koldioxidavgift införs för alla medlemsstater inom gemenskapen. Motionärerna
konstaterar emellertid att ett sådant beslut ses som en skattefråga och måste
därmed beslutas med enhällighet. Folkpartiet liberalerna anser att sådana
frågor i stället bör betraktas som miljöfrågor vilket enligt EG:s regelverk gör
det möjligt att fatta beslut med kvalificerad majoritet. Partiet begär ett
riksdagens tillkännagivande om att miljöavgifter beslutas som miljöfrågor och
ej som skattefrågor inom EU.
Utskottets överväganden
Flera betydelsefulla förändringar kommer att ske vad gäller den första pelaren.
Ett antal motioner tar fasta på dessa förändringar.
I motion U17 (v) yrkande 8 begärs ett tillkännagivande om att inte införa
skyldighet i svenska förordningar att underrätta rådet om asylansökningar. I
motion U21 (fp) yrkande 1 begärs att riksdagen uttalar sitt stöd för
Genèvekonventionen och dess tilläggsprotokoll och därmed bekräfta den praxis
som finns i Sverige beträffande asyl. I yrkande 2 begärs ett tillkännagivande
om vad som anförts om asyl i motionen. Motionärerna bakom motion U16 (mp)
yrkande 8 begär att Sverige skall ansluta sig till Belgiens ensidiga förklaring
angående asylprövning. Samma yrkande framkommer i motion U19 (fp) yrkande 2.
Socialförsäkringsutskottet har behandlat dessa yrkanden i sitt yttrande
1997/98:SfU4y till utrikesutskottet och framhåller där att
socialförsäkringsutskottet vid flera tillfällen haft anledning att uttala sig
om överförande av asyl- och invandringsfrågorna från tredje pelaren till
samarbetet i första pelaren. Så skedde i socialförsäkringsutskottets yttrande
1995/96:SfU3y med anledning av regeringens skrivelse 1995/96:30 EU:s
regeringskonferens 1996 (bet. 1995/96:UU13) och i socialförsäkringsutskottets
yttrande 1996/97:SfU5y angående regeringens skrivelse 1996/97:80 Berättelse om
verksamheten i Europeiska unionen 1996 (bet. 1996/97:UU13).
Socialförsäkringsutskottet framhåller att man därvid uttalade sitt stöd för
överflyttning av asyl- och invandringsfrågorna till första pelaren samt när det
gäller det senare yttrandet att majoritetsbeslut bör komma i fråga först i ett
senare skede.
Socialförsäkringsutskottet anför vidare:
Utskottet har således tidigare uttalat sitt stöd för en överföring av asyl- och
invandringsfrågor från tredje pelaren till gemenskapskompetensen i första
pelaren men också att majoritetsbeslut bör komma i fråga först i ett senare
skede. Enligt utskottets uppfattning är det därför positivt att asyl- och
invandringsfrågorna genom Amsterdamfördraget nu förs över till
gemenskapssamarbetet i första pelaren. Det innebär, enligt utskottets mening,
att samarbetet i dessa frågor effektiviseras och även att det nås en ökad
öppenhet och en bättre demokratisk och rättslig kontroll inom dessa områden.
Det bör vidare påpekas att bestämmelserna beträffande asyl och invandring
kommer att få karaktär av miniminormer och att varje medlemsstat inom sig
således kan besluta om generösare regler.
Vidare konstaterar socialförsäkringsutskottet i det nu föreliggande yttrandet
att när frågan uppmärksammades i yttrande 1996/97:SfU5y framhöll utskottet
vikten av att Sverige i alla sammanhang värnar om asylrätten.
Socialförsäkringsutskottet anför vidare:
Socialförsäkringsutskottet vill framhålla att Sverige alltid i internationella
sammanhang har lagt stor vikt vid att verka för en solidarisk ansvarsfördelning
och för att stärka flyktingars rättsliga skydd. Utskottet kan inte godta någon
som helst inskränkning vad gäller tillämpningen av Genèvekonventionen och dess
tilläggsprotokoll och andra internationella åtaganden avseende asyl. Regeringen
framhåller i propositionen att protokollet inte på något sätt inskränker
medlemsstaternas skyldigheter enligt Genèvekonventionen. Protokollet kommer
inte att föranleda någon ändring av de regler som gäller för prövningen av
asylansökningar i Sverige. Varje ansökan skall enligt regeringen även
fortsättningsvis tas upp till individuell prövning. Sverige har i likhet med
övriga medlemsstater valt att inte ansluta sig till Belgiens ensidiga
förklaring till protokollet att man kommer att göra en individuell prövning av
varje asylansökan från en medborgare i en annan medlemsstat. Anledningen till
det är enligt regeringen att man anser att protokollet, särskilt då det ses
tillsammans med den nämnda gemensamma förklaringen (48), inte inskränker
medlemsstaternas skyldigheter enligt Genèvekonventionen. Eftersom det i
ingressen till asylprotokollet slås fast att Genèvekonventionen beaktats och
protokollet tar hänsyn till konventionens syften och slutgiltiga karaktär, och
detta sett tillsammans med den gemensamma förklaringen, är det utskottets
bestämda uppfattning att protokollet inte inskränker medlemsstaternas
skyldigheter enligt Genèvekonventionen.
Med det anförda anser socialförsäkringsutskottet att syftet med motion U21
yrkande 1 i huvudsak är tillgodosett och bör avslås av riksdagen. Motionerna
U17 yrkande 8, U16 yrkande 8, U19 yrkande 2 och U21 yrkande 2 bör avstyrkas.
Utrikesutskottet delar socialförsäkringsutskottets bedömning och anser att
syftet med motion U21 (fp) yrkande 1 i huvudsak är tillgodosett med det anförda
och anser att motionen är besvarad. Motionerna U17 (v) yrkande 8, U16 (mp)
yrkande 8, U19 (fp) yrkande 2 samt motion U21 (fp) yrkande 2 avstryks.
Motionärerna bakom motion U17 (v) yrkande 7 finner det anmärkningsvärt att
regeringen under regeringskonferensen inte uttalade sig positivt om barnets
rättigheter.
Utrikesutskottet har tidigare behandlat ett yrkande om frågan om barnets
rättigheter skulle tas med i fördraget om Europeiska unionen (bet.
1996/97:UU13). Socialutskottet yttrade sig därvid i frågan (1996/97:SoU5y) och
konstaterade då att FN:s konvention om barnets rättigheter antogs 1989 och
trädde i kraft ett år senare. I konventionen stipuleras om barnets rättigheter
till liv och utveckling, om rätt till trygghet och skydd samt om rätt till
talan och respekt. Socialutskottet framhöll att samtliga länder inom EU har
ratificerat FN-konventionen. Samtidigt konstaterade utskottet att mycket
återstår att göra i de enskilda länderna när det gäller genomförandet av
konventionen. Utskottet framhöll att barnets bästa bör beaktas vid utarbetande
av förordningar, direktiv och förslag men att detta kan ske utan att EU ges
kompetens att lagstifta på området.
Utrikesutskottet har inhämtat att frågan om att föra in barnets rättigheter i
Amsterdamfördraget diskuterades i positiv anda av många länder i samband med
regeringskonferensen. Emellertid framlades inte något konkret förslag till
tillägg i fördraget från något medlemsland under konferensen.
Utskottet vill, liksom socialutskottet tidigare gjort, framhålla att alla EU:s
medlemsstater har ratificerat FN:s barnkonvention och är folkrättsligt bundna
av konventionens bestämmelser. Därmed måste medlemsstaterna i praktiken
respektera barnkonventionens bestämmelser även vad gäller verksamheten inom EU
och när medlemsstaterna agerar i ministerrådet.
Därmed betraktar utrikesutskottet motion U17 (v) yrkande 7 som besvarad.
I motion U501 (m) yrkande 5 begär motionärerna att Sverige bör verka för en
union för företagande och arbete. I yrkande 3 i samma motion begärs att Sverige
inom EU bör verka för en regelrevision.
Näringsutskottet framhåller i sitt yttrande 1997/98:NU3y till utrikesutskottet
att det i betänkande 1997/98:NU10 behandlat olika motioner om avreglering.
Näringsutskottet redogjorde i det nämnda betänkandet bl.a. för arbetet inom
Småföretagsdelegationen, vilken har till uppgift att identifiera problem och
föreslå åtgärder för att undanröja onödiga hinder för etablering och tillväxt i
småföretag. Vidare behandlades i betänkandet det arbete som bedrivs inom EU på
regelförenklingsområdet genom det s.k. SLIM-projektet (Simpler Legislation for
the Internal Market).
Näringsutskottet anför vidare i sitt yttrande:
Enligt näringsutskottets mening bör de två aktuella yrkandena i motion
1997/98:U501 (m) inte leda till någon åtgärd från riksdagens sida. Att inrätta
ett nytt gemenskapsorgan i form av en regelrevision riskerar, menar utskottet,
att leda till ytterligare byråkratisering av Europasamarbetet och till en
organisatorisk överlappning i förhållande till kommissionens arbete. I stället
bör det nuvarande arbetet med att förenkla regelverket inom ramen för EU:s
gällande organisation energiskt fullföljas. De här behandlade yrkandena i
motion 1997/98:U501 (m) avstyrks av näringsutskottet med det nu sagda.
Utrikesutskottet delar näringsutskottets bedömning vad gäller yrkande 3 i
motion U501 (m) och avstyrker därmed yrkandet.
Även arbetsmarknadsutskottet behandlar i sitt yttrande 1997/98:AU6y till
utrikesutskottet motion U501 (m) yrkande 5 samt därutöver motion U17 (v)
yrkande 9. I den senare motionen menar motionärerna att de krav på ekonomisk
konvergens som ställs inom EMU-samarbetet samt stabilitetspakten medför alltför
snäva ramar för att bekämpa arbetslösheten framgångsrikt.
Arbetsmarknadsutskottet konstaterar i sitt yttrande 1997/98:AU6y att
utrikesutskottet behandlade regeringens skrivelse 1995/96:30 EU:s
regeringskonferens 1996 i betänkande 1995/96:UU13. Arbetsmarknadsutskottet
yttrade sig då över vissa delar i skrivelsen i yttrande 1995/96:AU3y. I
yttrandet uttalade arbetsmarknadsutskottet bl.a. att en övergripande
målsättning för regeringskonferensen borde vara att öka unionens medborgerliga
förankring. Utskottet ansåg att en sådan målsättning förutsatte att EU kunde
visa upp resultat i sysselsättningsfrågan.
Arbetsmarknadsutskottet uttalade också att den låga sysselsättningen och den
höga arbetslösheten är ett av EU:s och de enskilda medlemsländernas största
problem. Kampen mot arbetslösheten borde därför ges en lika stor tyngd i det
europeiska samarbetet som ambitionerna på det monetära området.
Arbetsmarknadsutskottet, liksom finansutskottet, ställde sig bakom regeringens
vilja att arbeta för att det i grundfördraget fördes in ett avsnitt om
sysselsättningspolitik. Ett sådant avsnitt skulle slå fast gemensamma mål,
gemensamma procedurer och ett gemensamt åtagande att följa vissa princi-
per för sysselsättningspolitiken. Finansutskottet ansåg vidare att en särskild
sysselsättningskommitté borde inrättas med företrädare på statssekreterarnivå
från Finans- och Arbetsmarknadsdepartementen.
Arbetsmarknadsutskottet anför vidare i sitt yttrande:
Liksom regeringen anser utskottet att förhandlingsresultatet är gott och att
det visar stora likheter med de ståndpunkter riksdagen intog inför
regeringskonferensen. Att målet att uppnå en hög sysselsättning skall beaktas
vid genomförandet av all gemenskapspolitik ger en sådan ökad tyngd åt
sysselsättningsfrågorna i EU-samarbetet som riksdagen hoppats på.
Arbetsmarknadsutskottet underströk i sitt tidigare yttrande att det borde
ankomma på varje medlemsland att välja var tyngdpunkten skall ligga i det
nationella sysselsättningsprogrammet. Fördragsändringarna innebär inte heller
någon harmonisering av sysselsättningspolitiken på gemenskapsnivå. Genom
Amsterdamfördraget och det övervakningsförfarande som medlemsstaterna enats om
har dock bättre förutsättningar skapats att på mer fasta grunder och i mer
ordnade former gemensamt bekämpa arbetslösheten.
Vad gäller motionerna framhåller arbetsmarknadsutskottet följande:
Moderaterna förefaller i motion U501 att vara emot ett ökat europeiskt
samarbete vad gäller sysselsättningspolitiken och synes mena att arbetslösheten
endast kan bekämpas genom sådana avregleringar som är till förmån för
företagen. Erfarenheterna visar att så inte är fallet. En ökad flexibilitet på
arbetsmarknaden är önskvärd, men en positiv sådan. Den skall komma till stånd
genom att individens kompetens och möjligheter stärks. Utskottet är i motsats
till Moderaterna övertygat om att sysselsättningsfrågan måste lösas med mer
europeiskt samarbete. Detta innebär dock inte att arbetsmarknadspolitiken inte
även i fortsättningen kommer att vara en nationell angelägenhet.
Arbetsmarknadsutskottet anser att motion U501 yrkande 5 bör avstyrkas.
Utskottet delar inte heller Vänsterpartiets uppfattning att den monetära
politiken och konvergenskraven skulle motverka möjligheterna att bekämpa
arbetslösheten. Tvärtom utgör de konvergensregler som är fastställda för EMU
tillsammans med sysselsättningsmålet vad som bör känneteckna en sund och stark
ekonomi. Även motion U17 yrkande 9 bör därför enligt arbetsmarknadsutskottet
mening avstyrkas.
Utrikesutskottet delar arbetsmarknadsutskottets uppfattning vad gäller motion
U17 (v) yrkande 9 och avstyrker motionen i berörd del.
I den del som berör motion U501(m) yrkande 5 konstaterar utrikesutskottet att
motionärerna vill att ansvaret för sysselsättningspolitiken skall ligga kvar på
nationell nivå. Vidare framhåller motionärerna att konkurrenshinder, monopol,
subventioner samt bristande regelefterlevnad snedvrider marknadsvillkoren och
hämmar utvecklingen av den inre marknaden och därmed möjligheten till nya
anställningsmöjligheter.
Utrikesutskottet behandlade i betänkande 1996/97:UU13 ett liknande yrkande och
framhöll då att utskottet delade motionärernas uppfattning att arbete med att
säkerställa en väl fungerande inre marknad är en viktig del i ansträngningarna
att uppnå hållbar tillväxt och högt välstånd. Utskottet delade också
uppfattningen att den inre marknadens funktionssätt ytterligare bör förbättras.
Vidare anförde utskottet att för ett litet och exportberoende land är en väl
fungerande inre marknad av största vikt.
Utrikesutskottet anförde även följande i det nämnda betänkandet:
Utskottet anser vidare att det är viktigt att verka för ett förstärkt samarbete
mellan unionens medlemsländer på sysselsättningsområdet. Regeringen har också
tagit till vara den möjlighet som den pågående regeringskonferensen erbjuder
för att förstärka de fördragsmässiga grunderna för samarbetet inom detta
område, vilket har framgått tidigare i detta betänkande.
Utskottet delar vidare motionärernas uppfattning att det inte är tillrådligt
att centralisera ansvaret för arbetsmarknadspolitiken, dvs. överföra ansvaret
till EU-nivå. Utskottet vill i denna del återigen framhålla att det svenska
förslaget som presenterats i regeringskonferensen inte innebär någon förändring
vad gäller kompetensfördelningen mellan gemenskapen och medlemsländerna på det
sysselsättningspolitiska området. Huvudansvaret kommer fortsättningsvis, liksom
i dag, att ligga på nationell nivå.
Utskottet konstaterade vidare att motionärerna i sin motion framförde
uppfattningen att initiativet till en förstärkning av sysselsättningsmålet i
fördraget i stället borde ha varit ett initiativ till att bygga en union för
företagande och arbete. Utrikesutskottets uppfattning var att detta inte står i
motsättning till Sveriges ambitioner på området. Åtgärder för att främja
sysselsättningen innebär även åtgärder för att skapa goda förutsättningar för
företagande och inte minst för småföretagens tillväxt.
Utrikesutskottet finner inte anledning att nu ändra dessa bedömningar och anser
därmed att motion U501 (m) yrkande 5 är besvarad.
I sitt yttrande 1997/98:AU6y tar arbetsmarknadsutskottet även upp andra frågor
som behandlas i regeringskonferensen och som berör arbetsmarknadsutskottets
beredningsområde.
När det gäller jämställdhet mellan kvinnor och män anför
arbetsmarknadsutskottet följande:
Utskottet var av den uppfattningen inför regeringskonferensen att Sverige borde
arbeta för ett ökat samarbete på jämställdhetsområdet bl.a. genom att verka för
att det klargörs att jämställdheten måste beaktas i alla gemenskapens
aktiviteter (s.k. mainstreaming). Utskottet ansåg också att artikel 119 i EG-
fördraget borde ändras så att den omfattade också andra frågor i arbetslivet än
frågan om lika lön. Det viktigaste var dock enligt utskottet att det slogs fast
att jämställdheten mellan kvinnor och män skall främjas och att s.k. aktiva
åtgärder är tillåtna. Slutligen ansåg utskottet att positiv särbehandling av
icke tvingande slag borde kunna tillåtas som en åtgärd att främja
jämställdhetsarbetet.
Utskottet ser med tillfredsställelse på resultatet av förhandlingarna också på
jämställdhetspolitikens område. Jämställdhet skall nu genomsyra alla
aktiviteter på gemenskapsnivå. Detta har redan kommit till uttryck i de
sysselsättningsriktlinjer som fastställdes av rådet strax före årsskiftet och
som bl.a. innebar att sysselsättningen skall ha som mål att stärka
jämställdheten. Ett annat viktigt resultat är att det nu fastställts att
likabehandlingsprincipen inte utgör något hinder för medlemsländerna att
tillåta positiv särbehandling i syfte att främja jämställdheten.
Beträffande sociala frågor framhåller arbetsmarknadsutskottet att begreppet
socialpolitik i EU-terminologin rymmer frågor som rör såväl arbetsrätt,
arbetsliv, arbetsmiljö och jämställdhet som socialpolitiska frågor i gängse
svensk bemärkelse.
Arbetsmarknadsutskottet anför i sitt yttrande följande vad gäller socialpolitik
och det sociala protokollet:
Arbetsmarknadsutskottet ställde sig inför regeringskonferensen bakom ett
förslag att Sverige skulle verka för att det sociala protokollet skrivs in i
EG-fördraget.
Samarbetet på det sociala området kommer i och med att det sociala protokollet
avskaffas och att innehållet i avtalet om socialpolitik integreras i fördraget
att förstärkas. Enligt utskottet ligger det i hög grad i svenskt intresse att
krav på arbetslivets område värnas och att alltför stora skillnader mellan
medlemsländernas lagstiftning undanröjs. Genom integreringen av avtalet
förstärks också arbetsmarknadsparternas roll i EU-samarbetet på det sociala
området, något som arbetsmarknadsutskottet välkomnar.
Utskottet har noterat att utrikesutskottet i betänkande 1996/97:UU13 ansåg att
det kunde finnas skäl att överväga om föreningsrätt, förhandlingsrätt och rätt
att vidta stridsåtgärder borde fördragsfästas. Den nya artikeln 117 slår fast
de socialpolitiska mål som medlemsstaterna enats om med tillägget ?under
beaktande av sådana grundläggande sociala rättigheter som anges i den
europeiska sociala stadgan som undertecknades i Turin den 18 oktober 1961?.
Även om någon artikel om fackliga rättigheter inte införts direkt i EG-
fördraget får det enligt utskottets mening ses som en viss framgång att
fördraget hänvisar till den sociala stadgan som bl.a. omfattar fackliga
rättigheter. Det är dock osäkert om EG-domstolen måste beakta denna referens
när den tolkar EG-rätten.
Utrikesutskottet delar de bedömningar som arbetsmarknadsutskottet framför i
sitt yttrande och konstaterar att grunden har lagts för ytterligare framsteg
när det gäller jämställdhetsarbetet och de sociala och arbetslivsfrågorna inom
EU-samarbetet.
I motion U16 (mp) yrkande 4 (delvis) anförs att Sverige inte skall godkänna de
föreslagna förändringarna vad gäller vissa frågor inom den gemensamma
handelspolitiken.
Näringsutskottet anför i sitt yttrande 1997/98:NU3y följande med anledning av
detta yrkande:
Enligt näringsutskottets mening är det angeläget att Sverige fortlöpande
bevakar frihandelsintresset i EU-samarbetet och driver på övriga medlemsstater
i riktning mot en större öppenhet mot omvärlden, inte minst mot u-länderna.
Genom EU-medlemskapet deltar Sverige fullt ut i utformandet av den inre
marknaden, som svarar för den avgörande delen av svensk utrikeshandel. Vidare
skapas genom EU:s tyngd i internationell samverkan större möjlighet för Sverige
att påverka den internationella dagordningen på handelsområdet.
Enligt uppgift i propositionen har utvecklingen av de multilaterala ekonomiska
relationerna - främst inom ramen för WTO - fört med sig vissa
samordningsproblem som har sin grund i den nuvarande kompetensfördelningen
mellan EG och dess medlemsstater. Näringsutskottet har mot denna bakgrund inget
att erinra mot det föreslagna tillägget i artikel 113, som måste betraktas vara
av begränsad betydelse; som tidigare nämnts krävs det att rådet, efter att ha
hört Europaparlamentet, fattar enhälligt beslut för att tillämpningen av  den
berörda artikeln skall kunna utsträckas. Det sagda innebär att näringsutskottet
tar avstånd från vad som i denna fråga anförs i motion 1997/98:U16 (mp).
Utrikesutskottet har för sin del inget att anföra utöver vad näringsutskottet
anfört i denna fråga och avstyrker motion U16 (mp) yrkande 4 (delvis).
I motion 1994/95:U503 (fp) yrkande 5 föreslås att miljöavgifter och
miljöskatter skall kunna beslutas med kvalificerad majoritet.
Likartade yrkanden har framförts inför och i anslutning till
regeringskonferensen vilka utskottet utförligt har behandlat i betänkandena
1995/96:UU13 och 1996/97:UU13. Därvid har skatteutskottet yttrat sig till
utrikesutskottet i bl.a. denna fråga och har då avstyrkt att beslut fattas med
kvalificerad majoritet när det gäller miljöskatter.
Skatteutskottet konstaterade i sitt yttrande 1996/97:SkU4y att frågan om beslut
med kvalificerad majoritet hade diskuterats i regeringskonferensen men att det
visat sig att flertalet medlemsstater hade svårt att acceptera en ändrad
beslutsordning när det gäller skatter på miljöområdet.
Skatteutskottet framhöll vidare i nämnda yttrande som sin mening att det är ett
viktigt svenskt intresse att gemensamma minimiregler för beskattningen av
energi och koldioxid kommer till stånd inom EU. Utskottet noterade att Sverige
och några andra medlemsstater valt att ligga steget före vid beskattningen av
koldioxidutsläpp och menade att Sverige på detta sätt tagit ett särskilt
ansvar.
Även jordbruksutskottet konstaterade i sitt yttrande 1996/97:JoU3y att ett av
de mål inom miljöområdet som Sverige verkade för i regeringskonferensen var att
utveckla den gemensamma lagstiftningen med skärpta minimiregler och
miljöavgifter.
Utrikesutskottet delade skatte- och jordbruksutskottens bedömning och avstyrkte
ändrad beslutsordning inom detta område. Nya aspekter som skulle kunna
föranleda att utrikesutskottet ändrar sin bedömning har inte framkommit.
Utrikesutskottet kan dessutom konstatera att regeringskonferensen nu är
avslutad och att medlemsländerna när det gäller vissa artiklar beslöt att en
övergång kan ske från enhällighet till kvalificerad majoritet vid beslut i
rådet (se bilaga 2 till detta betänkande samt avsnitt 7.7). Detta gäller dock
inte artiklarna 99 och 130.2 i EG-fördraget där beslutsordningen för skatter
regleras.
Med det anförda avstyrker utrikesutskottet motion 1994/95:U503 (fp) yrkande 5.
7.4 Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (andra pelaren)
Propositionen
Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) tillkom i sin nuvarande
utformning och omfattning genom Unionsfördraget. Den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken regleras i artiklarna J-J.11 i Unionsfördragets avdelning V.
Regeringen framhåller att i regeringskonferensen var det Sveriges strävan att
GUSP borde förstärkas så att EU bättre skulle förmå möta de nya risker och
utmaningar som Europa stod inför. En effektivisering av samarbetet kunde i
första hand ske genom att medlemsstaterna i än högre grad visade den
solidaritet som krävdes för att finna en gemensam linje i enskilda frågor. En
förändring av beslutsordningen i GUSP sågs också som en viktig fråga. Sverige
hade vidare som målsättning att stärka den gemensamma strukturen för
förberedelse och uppföljning av beslut.
Vidare framhåller regeringen att Sverige inför regeringskonferensen
underströk att ett aktivt engagemang för fredsbevarande verksamhet,
katastrofhjälp, evakueringsinsatser och krishantering i vid mening borde vara
en självskriven och högt prioriterad uppgift för EU-länderna i deras arbete för
att säkra freden i Europa.
Amsterdamfördraget innebär att de nuvarande artiklarna J-J.11 i Unionsfördraget
ersätts av artiklarna J-J 18. De nya bestämmelserna J-J 18 om den gemensamma
utrikes- och säkerhetspolitiken återfinns i artikel 1.10 i Amsterdamfördraget.
Genom Amsterdamfördraget görs ett tillägg i artikel J.1 som innebär att den
gemensamma politiken skall ha som mål att också skydda unionens integritet i
överensstämmelse med Förenta nationernas stadga och principerna om yttre
gränser i stadgan, Helsingforsavtalets slutakt och Parisstadgan.
Ett annat tillägg i den nämnda artikeln klargör att medlemsstaterna skall
arbeta för att stärka sin ömsesidiga politiska solidaritet.
Europeiska rådet får genom Amsterdamfördraget delvis nya uppgifter inom den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (artikel J 3). Vid sidan av att
bestämma de allmänna riktlinjerna ges Europeiska rådet uppgiften att besluta om
gemensamma strategier i frågor där medlemsstaterna har viktiga gemensamma
intressen. Alla beslut i Europeiska rådet avseende GUSP skall även i
fortsättningen fattas med enhällighet.
Regeringen framhåller i propositionen att de gemensamma strategierna förutses
bli mer omfattande och detaljerade än de allmänna riktlinjerna och menar att
det sannolikt kommer att leda till att unionens övergripande inriktning och
prioriteringar på det säkerhets- och utrikespolitiska området tydliggörs. Vad
gäller ministerrådet får det, i förhållande till de gemensamma strategierna,
dels uppgiften att lämna rekommendationer till Europeiska rådet, dels uppdraget
att genomföra de gemensamma strategierna, särskilt genom att besluta om
gemensamma åtgärder och gemensamma ståndpunkter.
Vad gäller beslutsfattande inom GUSP skall enligt Amsterdamfördraget
huvudregeln även i fortsättningen vara enhällighet (artikel J 13.1). Samtidigt
införs genom fördraget en möjlighet att fatta vissa beslut med kvalificerad
majoritet (artikel J 13. 2). Det gäller beslut i rådet som fattas inom ramen
för en gemensam strategi eller som gäller genomförandet av en gemensam åtgärd
eller ståndpunkt. En medlemsstat kan dock alltid motsätta sig att beslut fattas
med kvalificerad majoritet under åberopande av viktiga och uttalade skäl som
rör nationell politik.
Regeringens bedömning är att dessa bestämmelser innebär att en minoritet av
medlemsstaterna kan bli nedröstad i frågor av begränsad räckvidd men att
vetorätten ändå består eftersom varje medlemsstat själv avgör vilka frågor som
är av sådant nationellt politiskt intresse att vetorätten måste utnyttjas.
Vidare regleras i artikel J 13 möjligheten till konstruktivt avstående, dvs. en
medlemsstat blir inte skyldig att tillämpa ett beslut samtidigt som de
medlemsstater som önskar fatta beslut inte hindras att göra det. Regeringen
framhåller att detta skall ses som ett komplement till vetorätten inom ramen
för enhälliga beslut och syftar till att effektivisera beslutsfattandet. När
det gäller försvarsdimensionen framhåller regeringen i propositionen att alla
beslut skall fattas med enhällighet.
I syfte att förstärka analys- och planeringsfunktionerna inom GUSP skall enligt
en gemensam förklaring (6) en enhet för politisk planering och tidig förvarning
upprättas vid rådets generalsekretariat. Enligt fördraget får rådets
generalsekreterare funktionen som s.k. hög representant för GUSP (artikel    J
16). Trojkans funktion kommer efter att Amsterdamfördraget har trätt i kraft
att utövas av ordförandelandet, generalsekreteraren och tillträdande
ordförandelandet (artikel J 8). I dag ingår det närmast föregående
ordförandelandet i trojkan men ej någon deltagare från rådssekretariatet.
Gemenskapsfinansiering blir genom Amsterdamfördraget huvudregel för alla
utgifter inom GUSP (artikel J 18), med undantag för utgifter inom
försvarsdimensionen inklusive Petersbergsuppgifterna.
I regeringskonferensen diskuterades möjligheten att göra unionen till en
juridisk person med möjlighet att ingå bindande avtal med tredje land eller
part. Regeringen framhåller att det inte var möjligt att nå framgång i detta
arbete och i stället införs en procedur varigenom rådet genom ett enhälligt
beslut kan ge ordförandelandet ett bemyndigande att inleda förhandlingar med
tredje part (artikel J 14). I en gemensam förklaring (4) understryks att varken
fördraget eller de avtal som den nya proceduren kan resultera i skall innebära
någon överföring av beslutanderätt från medlemsstaterna till EU.
När det gäller försvarsdimensionen har formuleringarna genom Amsterdamfördraget
till viss del ändrats och utvecklats. Artikel J 4.1 skall enligt
Amsterdamfördraget ersättas av artikel J 7.1. Förändringarna i skrivningarna
framgår nedan.
Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse
(Artikel J 4.1)
Den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken skall omfatta
alla frågor som gäller unionens
säkerhet, inklusive utformningen
på sikt av en gemensam
försvarspolitik som med tiden
skulle kunna leda till ett
gemensamt försvar.
(Artikel J 7.1 första stycket)
Den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken skall omfatta
alla frågor som gäller unionens
säkerhet, inklusive den gradvisa
utformningen i enlighet med andra
stycket av en gemensam
försvarspolitik som skulle kunna
leda till ett gemensamt försvar, om
Europeiska rådet beslutar det.
Europeiska rådet skall i så fall
rekommendera medlemsstaterna
att anta ett sådant beslut i enlighet
med deras konstitutionella
bestämmelser.
Andra stycket i artikel J 7.1 reglerar förhållandet mellan EU och VEU vari
anges att ett införlivande av VEU med unionen är en möjlighet.
Regeringen framhåller i propositionen att de förändrade formuleringarna inte
medför några åtaganden av medlemsstaterna vare sig att successivt utveckla ett
gemensamt försvar inom unionen eller att integrera VEU med EU. Vidare anger
regeringen att om Europeiska rådet enhälligt skulle fatta beslut om ett
gemensamt försvar och rekommendera medlemsstaterna att anta ett sådant beslut,
skulle frågan i Sverige underställas riksdagen i enlighet med bestämmelserna i
10 kap. regeringsformen.
I propositionen framhålls att de viktigaste förändringarna avseende
försvarsdimensionen i Amsterdamfördraget gäller humanitära, fredsfrämjande och
fredsbevarande insatser, de s.k. Petersbergsuppgifterna. Dessa lyfts fram som
viktiga uppgifter inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (artikel
J 7.2). Enligt artikel J 7.3 kommer unionen att anlita VEU för dessa uppgifter.
När detta sker skall alla medlemsstater vara berättigade att delta fullt ut i
planeringen och i beslutsfattandet inom VEU liksom fullt ut i genomförandet av
insatserna. Regeringen understryker att det inte föreligger någon skyldighet
att delta. I denna del innebär Amsterdamfördraget att huvudlinjerna i det
svensk-finländska initiativet om förstärkt krishanteringsförmåga och
införlivande av Petersbergsuppgifterna med Unionsfördraget har förverkligats.
Motionerna
I kommittémotion U501 (m) yrkande 6 från allmänna motionstiden ger motionärerna
en rad exempel på vad man anser är en effektiv gemensam utrikespolitik från
medlemsländernas sida. Särskilt omnämns att EU har en välutvecklad långsiktig
politik gentemot länder i Medelhavsområdet och i Central- och Östeuropa. Vidare
omtalas att kvarvarande Eftaländer i stor utsträckning är integrerade i den
inre marknaden genom EES-avtalet, att med länder inom OSS finns, eller pågår
förhandlingar om, partnerskaps- och samarbetsavtal och att med ett 70-tal
utvecklingsländer finns Loméavtalet som ger tullfritt tillträde till den inre
marknaden och etablerar ett biståndssamarbete mellan EU och dessa länder.
Motionärerna finner att den långsiktiga inriktningen av den gemensamma
utrikespolitiken är kraftfull men anför att EU har svårare att hantera akuta
spänningar, kriser och konflikter. Dessa svårigheter var särskilt påtagliga
under inledningen till och under större delen av de jugoslaviska krigen, menar
motionärerna.
Det är mycket angeläget att EU kan genomföra en verkligt kraftfull, effektiv
och gemensam utrikespolitik för att bättre kunna förebygga och/eller förhindra
kriser och konflikter i Europa och Medelhavsområdet, menar motionärerna, och
begär ett riksdagens tillkännagivande om att Sverige i EU bör verka för en
effektiv och gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.
I partimotion U16 (mp) yrkande 9 med anledning av regeringens proposition
framhåller motionärerna att genom Amsterdamfördraget ges EU möjligheter att
anlita VEU för humanitära aktioner, fredsbevarande operationer och
krishantering med militära medel, de s.k. Petersbergsuppgifterna. Miljöpartiet
ifrågasätter varför en regional organisation som EU ges befogenheter att agera
militärt i andra länder. Även om det rör sig om fredsbevarande operationer
menar motionärerna att denna uppgift uteslutande borde ligga i FN. Motionärerna
anför att Sveriges ställning som observatör i VEU har inneburit en helt ny och
olycklig linje i svensk utrikespolitik. Miljöpartiets ståndpunkt är i stället
att den svenska säkerhetspolitiken borde bygga på aktiv neutralitetspolitik och
solidaritet med den tredje världen. Därför yrkar partiet att Sverige skall
avstå från observatörsskapet i VEU.
I kommittémotion K715 (kd) från allmänna motionstiden framhåller motionärerna
att EU skulle kunna ha gjort mer för att förhindra kriget i Bosnien men menar
att vid tidpunkten för konflikten hade inte EU formella strukturer för att
kunna agera. Amsterdamfördraget har förbättrat förutsättningarna för
medlemsländerna att agera gemensamt:
- Petersbergsuppgifterna skrivs in i fördraget,
- en enhet för planering och förvarning inrättas i rådssekretariatet,
- inom beslutsfattandet införs möjligheten till konstruktivt avstående.
Motionärerna ser positivt på denna utveckling och välkomnar även att EU kommer
att kunna anlita VEU när det gäller att utföra operationer i enlighet med
Petersbergsuppgifterna. Slutligen anför motionärerna att Sverige aktivt skall
förhindra att EU disponerar gemensamma kärnvapen (yrkande 12).
Utskottets överväganden
Freden i Europa hotas efter det kalla krigets slut främst av inomstatliga
motsättningar, politiska och sociala konflikter orsakade av etnisk och religiös
polarisering, fattigdomsklyftor, svag ekonomisk utveckling, bristande demokrati
och brist på respekt för de mänskliga rättigheterna. Det gemensamma för dessa
situationer är att de bara kan mötas i samverkan med våra europeiska grannar.
Få utrikespolitiska problem är i dag av sådan karaktär att ett enskilt land med
trovärdighet kan göra anspråk på att ha egna lösningar.
När det gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken var
utgångspunkten i regeringskonferensen att en anpassning måste ske till denna
nya säkerhetspolitiska verklighet. Till detta kommer att ett flertal reformer
inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken måste övervägas inför en
utvidgning av EU när antalet medlemmar på sikt kan bli fler än tjugofem länder.
Det är utskottets uppfattning att EU-samarbetet vad gäller utrikes- och
säkerhetspolitiska frågor måste effektiviseras och förstärkas för att EU och
dess medlemsstater skall stå bättre rustade både inför de nya utmaningarna och
inför en kommande utvidgning.
Utfallet av regeringskonferensen vad gäller den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken svarar enligt utskottets uppfattning mot förväntningarna och
ligger väl i linje med vad utskottet framhållit i tidigare betänkanden i an-
slutning till regeringskonferensen (bet. 1995/96:UU13 och 1996/97:UU13).
EU och dess medlemsstater måste, enligt utskottets uppfattning, kunna agera med
olika medel, från preventiv diplomati till fredsbevarande insatser.
Enligt Amsterdamfördraget kommer den preventiva förmågan att förstärkas genom
att en enhet för politisk planering och tidig förvarning upprättas vid rådets
generalsekretariat. Viktigare är dock att formerna för beslutsfattande
förändras och förstärks.
Särskilt tillfredsställande är enligt utskottets uppfattning att
Petersbergsuppgifterna förs in i fördraget - till följd av ett svensk-finskt
initiativ - vilket innebär att samarbetet kommer att utvecklas vad gäller
humanitära, fredsbevarande och fredsfrämjande insatser.
Sverige har observatörsstatus inom VEU. När det gäller beslutsproceduren för
genomförandet av insatser inom ramen för Petersbergsuppgifterna kan EU ta
initiativet till dessa och anlita VEU för genomförandet. Beslut om deltagande i
en insats fattas av varje medlemsland för sig (deltagande förutsätter utan
undantag ett särskilt nationellt beslut) och de medlemsstater som väljer att
bidra till en insats, även icke-medlemsländer, har möjlighet att delta fullt ut
på lika villkor i planering och beslutsfattande vad gäller insatsen.
Utskottet finner att den överenskomna ordningen dels skapar förutsättningar för
att kunna genomföra effektiva insatser, dels ger möjlighet för alla deltagande
länder att fullt ut vara delaktiga i planering, beslut och genomförande av
olika insatser.
Inför regeringskonferensen framhöll utskottet i betänkande 1995/96:UU13 att
reformer av beslutsreglerna måste övervägas. Utskottet framhöll därvid att det
hade visat sig svårt att finna kompromisser som kunnat tillfredsställa samtliga
femton medlemsstater och att enhällighetskravet därför borde omprövas för
beslut i frågor av begränsad räckvidd.
Huvudregeln är även fortsättningsvis att beslut fattas med enhällighet. Inom
ramen för en enhälligt beslutad gemensam strategi kan emellertid beslut fattas
med kvalificerad majoritet. Dessutom kan som tidigare (i enlighet med
Unionsfördraget) beslut fattas med kvalificerad majoritet när det gäller
genomförandebeslut som grundar sig på gemensamma åtgärder eller ståndpunkter.
Det grundläggande beslutet skall emellertid, liksom när det gäller en gemensam
strategi, fattats enhälligt (artikel J 13).
Möjligheten att votera ett beslut som skall fattas med kvalificerad majoritet
kommer att föreligga. Varje medlemsstat kan motsätta sig att beslut fattas med
kvalificerad majoritet under åberopande av viktiga och uttalade skäl som rör
nationell politik. Det är varje medlemsstat som självständigt bedömer vilken
eller vilka frågor som påkallar att vetorätten utnyttjas (artikel       J
13.2). Vidare föreligger möjligheten till konstruktivt avstående, dvs. att en
rådsmedlem avstår från att rösta vid ett enhälligt beslut och samtidigt
motiverar sitt avstående. Medlemsstaten är i detta fall inte bunden av beslutet
men accepterar att unionen blir bunden och att övriga medlemsstater genomför
beslutet. Medlemsstaten förbinder sig att avstå från att handla i konflikt med
övriga medlemsstaters beslut.
Utskottet ser positivt på förhandlingsresultatet vad gäller beslutsfattandet
inom GUSP. Utskottet finner att resultatet i denna del kommer att leda till en
större effektivitet och handlingsförmåga inom GUSP och kommer att ta sig
uttryck i att gemensamma ställningstaganden underlättas. Enligt utskottets
mening visar resultatet vidare att det har varit möjligt att kombinera
bibehållen rätt till nationellt veto i alla frågor av vitalt nationellt
intresse med utökade möjligheter att fatta beslut med kvalificerad majoritet.
Utskottet anser även att den politiska viljan i medlemsstaterna givetvis har
betydelse för de framsteg som kan göras, samtidigt som det är klart att den
överenskomna reformeringen av de formella beslutsreglerna är av särskild vikt.
En fråga som inställer sig är om de nya beslutsreglerna som omfattar
möjligheten att fatta beslut med kvalificerad majoritet ändrar samarbetets
karaktär. Som utskottet redan har framhållit är det främsta syftet att nå en
högre effektivitet i beslutsfattandet. De beslut som kan komma i fråga har
närmast karaktären av verkställighetsbeslut som är nödvändiga för att genomföra
en gemensam strategi, en gemensam ståndpunkt eller en gemensam åtgärd om vilka
ett grundläggande beslut har fattats enhälligt. Enligt utskottets mening
innebär de nya bestämmelserna inte att beslutsbefogenheter överlåts som annars
tillkommer svenska beslutsorgan. Den mellanstatliga karaktären av samarbetet i
den andra pelaren ändras därför inte, anser utskottet.
Utskottet konstaterar avslutningsvis att alla beslut som avser
försvarsdimensionen även fortsättningsvis skall fattas med enhällighet, och de
påverkas inte av de nya möjligheterna att fatta beslut med kvalificerad
majoritet inom GUSP.
I motion U501 (m) yrkande 6 framhåller motionärerna att den långsiktiga
inriktningen av den gemensamma utrikespolitiken är kraftfull men anför att det
är angeläget att EU bättre kan förebygga och/eller förhindra kriser och
konflikter i Europa och Medelhavsområdet. Utskottet instämmer i den beskrivning
som motionärerna gör av det nuvarande läget beträffande den gemensamma utrikes-
och säkerhetspolitiken och delar uppfattningen - som även framgått ovan - att
GUSP bör effektiviseras och förstärkas, i synnerhet när det gäller de
fredsbevarande uppgifterna. Amsterdamfördraget skapar bättre förutsättningar
för detta, anser utskottet, och betraktar därmed yrkande 6 som besvarat. Något
riksdagens tillkännagivande med anledning av motionen i denna del är ej
erforderligt.
I motion U16 (mp) yrkande 9 yrkar Miljöpartiet att Sverige skall avstå från
observatörsskapet i VEU.
Utskottet behandlade denna fråga i betänkande 1995/96:UU13 och konstaterade då
att en ökad arbetsfördelning mellan FN och regionala organisationer har öppnat
nya möjligheter för preventiv diplomati. Utskottet framhöll att särskilt OSSE,
som knutits närmare FN, har skaffat sig en bred erfarenhet men även andra
regionala organisationer, i Europa främst EU och NATO, utifrån sina olika
utgångspunkter, utför värdefullt konfliktförebygande arbete. Utskottet menade
att EU-länderna, för att säkra freden i Europa, också i framtiden måste lägga
ner betydande arbete på fredsbevarande verksamhet, katastrofhjälp,
evakueringsinsatser och krishantering.
Utskottet anser att det är väsentligt för Sverige att kunna följa den
säkerhetspolitiska diskussion som förs mellan de europeiska stater som i olika
former deltar i VEU. Därvid vill utskottet särskilt framhålla att Sverige i VEU
kan bidra med betydande erfarenheter från en mångårig erfarenhet av
fredsbevarande och fredsfrämjande insatser, katastrofhjälp och humanitära
insatser. Utskottet menar att Sverige måste vara berett att ta sin del av
ansvaret för dessa uppgifter. Att så är fallet visas bl.a. av svenskt
deltagande i den fredsbevarande insatsen i Bosnien liksom det svenska
engagemanget i Partnerskap för fred och i VEU.
Utskottet konstaterar att genom Amsterdamfördraget erhåller Sverige och övriga
observatörer i VEU rätt att bidra till en insats som EU tagit initiativ till
och, när så sker, rätt att delta fullt ut i planering och beslutsfattande i
VEU. Sverige och andra medlemsstater är emellertid inte skyldiga att delta.
Beslut om deltagande är i varje enskilt fall ett nationellt beslut. För svenskt
vidkommande är en förutsättning för deltagande med svensk trupp att det
föreligger ett mandat beslutat av FN eller OSSE.
Enär VEU:s fördrag innehåller en förpliktelse om militärt bistånd som inte är
förenlig med Sveriges militära alliansfrihet har utskottet vid flera tillfällen
uttalat att medlemskap i VEU inte skulle gagna svenska säkerhetspolitiska
intressen. Däremot är det riksdagens uppfattning att obeservatörskap är
förenligt med Sveriges militära alliansfrihet. Observatörskap i VEU ger Sverige
den nödvändiga insynen i verkställigheten av de EU-beslut som har
försvarspolitiska implikationer.
Utskottet avstyrker därmed motion U16 (mp) yrkande 9.
I motion K715 (kd) yrkande 12 anförs att Sveriges aktivt skall förhindra att EU
disponerar gemensamma kärnvapen.
Utskottet, som tidigare har behandlat ett liknande yrkande (bet. 1996/97:UU13),
får därvid erinra om följande:
Enligt artikel I i NPT (icke-spridningsavtalet) har kärnvapenstaterna förbundit
sig att inte till någon som helst mottagare överlåta kärnvapen eller andra
kärnladdningar eller kontrollen över sådana vapen eller laddningar, vare sig
direkt eller indirekt till icke-kärnvapenstater. I artikel II har icke-
kärnvapenstaterna förbundit sig att inte ta emot kärnvapen eller kontroll över
sådana vapen.
Unionens båda kärnvapenmakter, Storbritannien och Frankrike, som båda är parter
till NPT, kan således inte överlåta kontrollen av sina kärnvapen till andra
stater. Vidare kan EU:s övriga stater, som i kapacitet av icke-kärnvapenstater
är parter till NPT, inte acceptera att ta över en sådan kontroll. NPT ger
således dubbla garantier för att någon överlåtelse inte kan ske. Frågan äger
ingen gilitighet eftersom någon framställning i den riktning som motionärerna
anger ej har gjorts i regeringskonferensen.
Vidare kan framhållas att samarbetet inom den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken är mellanstatligt till sin karaktär och att detta återigen
har bekräftats av resultatet vad gäller den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken såsom den är formulerad i Amsterdamfördraget. Det kan därvid
konstateras att frågor som rör de brittiska och franska kärnvapeninnehaven,
liksom frågor gällande territorialförsvaret, även fortsättningsvis ligger
utanför EU-samarbetet.
Med det anförda betraktar utskottet motion K715 (kd) yrkande 12 som besvarad.
7.5 Polis-, tull- och straffrättsligt samarbete (tredje pelaren)
Propositionen
Amsterdamfördraget innebär, som tidigare framgått i detta betänkande (se
avsnitt 7.2), att flera samarbetsområden som efter Unionsfördraget ligger i den
tredje pelaren flyttas till den första pelaren. Det gäller samarbete om yttre
gränskontroller, asyl och invandring samt samarbete i civilrättsliga frågor.
Kvar i tredje pelaren blir polis- och tullsamarbete samt straffrättsligt
samarbete.
I propositionen framhåller regeringen att förhandlingsarbetet kring samarbete i
den tredje pelaren i regeringskonferensen tidigt kom att kanaliseras i tre
huvudinriktningar:
- till EG-fördraget (första pelaren) flytta vissa frågor som i dag behandlas
inom samarbetet i rättsliga och inrikes frågor (tredje pelaren), se avsnitt 7.2
- ändra förutsättningarna för samarbetet i de frågor som fortsättningsvis skall
hanteras i den tredje pelaren, bl.a. vad gäller beslutsfattande och
institutionernas roller
- föra in Schengensamarbetet i EU.
Samarbetet inom den tredje pelaren får enligt Amsterdamfördragets artikel 1.1
en ny rubrik. Från att tidigare ha varit benämnt ?Bestämmelser om samarbete i
rättsliga och inrikes frågor? skall det efter Amsterdamfördragets
ikraftträdande benämnas ?Bestämmelser om polissamarbete och straffrättsligt
samarbete?.
Enligt den nya artikeln B första stycket fjärde strecksatsen i Unionsfördraget
skall ett av unionens övergripande mål vara att bevara och utveckla unionen som
ett samarbetsområde med frihet, säkerhet och rättvisa, där den fria rörligheten
för personer garanteras samtidigt som lämpliga förebyggande åtgärder vidtas
avseende kontroller vid yttre gränser, asyl, invandring samt förebyggande och
bekämpande av brottslighet (artikel 1.5 i Amsterdamfördraget).
Målsättningsformuleringarna återfinns även i den inledande artikeln i
Unionsfördragets avdelning VI (artikel K 1). Där anges att målet skall vara att
åstadkomma en hög säkerhetsnivå för medborgarna i ett samarbetsområde med
frihet, säkerhet och rättvisa. Inom ramen för samarbetet skall medlemsstaterna
även förebygga och bekämpa rasism och främlingsfientlighet. Vidare framgår av
artikel K 1 att målet skall uppnås med förebyggande och bekämpning av
brottslighet, vare sig den är organiserad eller ej, särskilt terrorism,
människohandel och brott mot barn, olaglig narkotika- och vapenhandel,
korruption och bedrägeri.
De medel som anges är polis- och tullsamarbete samt straffrättsligt samarbete.
När det gäller kampen mot narkotikamissbruk och kampen mot bedrägerier i stor
skala framhåller regeringen i propositionen att det har visat sig under de år
som Unionsfördraget  har varit i kraft att de viktigaste inslagen i denna kamp
i allt väsentligt ingår dels i polis-, tull- och straffrättssamarbetet enligt
avdelning VI i Unionsfördraget, dels i det samarbete som äger rum på grundval
av artikel 129 i EG-fördraget gällande folkhälsa respektive artikel 209a
gällande bedrägeribekämpning. I propositionen framhålls att innehållet i de
båda sistnämnda artiklarna genom Amsterdamfördraget har justerats i syfte att
åstadkomma en klarare avgränsning och en bättre samordning av de åtgärder som
skall vidtas inom EU på dessa områden.
I artikel K 2 beskrivs i den första punkten närmare vad polis- och
tullsamarbetet i allmänhet skall bestå av och i den andra punkten hur arbetet
inom Europol skall främjas. Enligt en gemensam förklaring (7) skall insatserna
på polis- och tullsamarbetsområdet, inbegripet Europols verksamhet, vara
underkastade en ändamålsenlig rättslig prövning av behöriga nationella
myndigheter. Regeringen framhåller i propositionen att bestämmelserna i artikel
K 2.2 inte ger Europol eller dess tjänstemän några polisiära befogenheter eller
någon befälsrätt över de nationella polismyndigheterna. Regeringen menar att
alla beslut om polisingripanden och beslut om att engagera nationella
polismyndigheters resurser även i framtiden - också efter utgången av den i
artikel K 2.2 nämnda genomförandetiden -  kommer att fattas av de nationella
myndigheterna i enlighet med nationell lagstiftning.
Den närmare omfattningen av det framtida straffrättsliga samarbetet anges i
artikel K 3. De gemensamma insatserna på det straffrättsliga området skall avse
dels åtgärder som tar direkt sikte på att förbättra förutsättningarna för det
rättsliga samarbetet, såsom bevisupptagning, utlämning och gränsöverskridande
undersökningar, dels åtgärder som syftar till att fastställa minimiregler för
brottsrekvisit och påföljder på områdena organiserad brottslighet, terrorism
och narkotikahandel.
Enligt en gemensam förklaring (8) är medlemsstaterna eniga om att
bestämmelserna inte innebär att en medlemsstat vars rättssystem saknar
bestämmelser om lindrigaste tillämpliga påföljder är skyldig att införa sådana.
Regeringen framhåller i propositionen att eftersom det är fråga om att införa
minimiregler kan medlemsstaterna ha strängare regler som gäller inom det
nationella territoriet. Detta är av särskild betydelse för Sverige,
understryker regeringen, eftersom ingen åtgärd kan vidtas inom unionen på detta
område som hindrar Sverige från att behålla sin nuvarande restriktiva
narkotikapolitik.
Beslutsfattandet  inom polis- och straffrättsligt samarbete regleras i artikel
K 6.
I första punkten anges att medlemsstaterna skall informera och samråda med
varandra i rådet och upprätta ett samarbete mellan behöriga nationella
myndigheter.
Enligt andra punkten skall rådet vidta åtgärder och främja samarbete som
bidrar till att uppnå unionens mål.  Detta skall ske genom att rådet på
initiativ av en medlemsstat eller kommissionen enhälligt fattar beslut om
- att anta gemensamma ståndpunkter som anger unionens inställning i en
viss fråga,
- att fatta rambeslut om tillnärmning av nationell lagstiftning som skall vara
bindande för medlemsstaterna när det gäller det resultat som skall uppnås men
överlåter åt de nationella myndigheterna att bestämma form och
tillvägagångssätt; rambeslutet skall inte ha direkt effekt,
- att fatta andra beslut som överensstämmer med målen för avdelning VI
(med undantag för tillnärmning av nationell lagstiftning); besluten skall vara
bindande men inte ha direkt effekt; åtgärder som behövs för att genomföra
sådana beslut kan fattas med kvalificerad majoritet,
- att upprätta konventioner, som medlemsstaterna skall rekommenderas att anta
(första stycket) och som skall kunna träda i kraft så snart de har ratificerats
av minst hälften av medlemsstaterna (andra stycket). Ikraftträdandet gäller
endast de stater som har tillträtt. Hittills har krävts att en konvention på
tredje pelarens område har tillträtts av samtliga medlemsstater för att den
skall kunna träda i kraft.  Åtgärder som krävs för att genomföra en konvention
skall beslutas inom rådet med en majoritet av två tredjedelar av de
fördragsslutande parterna.
Regeringen framhåller att rambesluten och besluten, som alltså uttryckligen
skall vara bindande för medlemsstaterna, är - liksom kommissionens
förslagsrätt, parlamentets roll (regleras i artikel K 11) och möjligheten av
ett tidigare ikraftträdande av ingångna konventioner - nyheter i förhållande
till vad som nu gäller och ett led i strävandena att göra arbetet i tredje
pelaren mer effektivt.
Rambesluten skall - i likhet med vad som gäller för direktiv i första pelaren -
vara bindande för medlemsstaterna såvitt avser målet. Men medlen för att uppnå
detta bestäms på nationell nivå, dvs. nationella myndigheter beslutar om form
och tillvägagångssätt. Att dessa beslut skall vara bindande innebär att de - på
samma sätt som gemensamma åtgärder i dag - är folkrättsligt bindande.
Medlemsstaterna är således skyldiga att se till att besluten genomförs i
enlighet med sina respektive konstitutionella bestämmelser.
Vidare konstaterar regeringen att när det gäller rambesluten, som syftar till
en tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning, är det i princip inte något
nytt i förhållande till dagens gemensamma åtgärder. Även dessa kan förutsätta
att medlemsstaterna anpassar sina nationella bestämmelser. Regeringen
framhåller att detta heller inte är något nytt i förhållande till andra
internationella åtaganden som Sverige gör.
Regeringen menar att bakgrunden till att det anges i fördraget att rambeslut
och beslut skall vara bindande är att det har rått delade meningar i medlems-
kretsen om, och i så fall på vilket sätt, de gemensamma åtgärderna är bindande
för medlemsstaterna. För svensk del har uppfattningen hela tiden varit att de
gemensamma åtgärderna är bindande på samma sätt som andra folkrättsliga
instrument. Det faktum att en gemensam åtgärd inte kan gälla direkt i Sverige,
innebär inte att åtgärden inte är bindande för Sverige, framhåller regeringen i
propositionen.
Att rambesluten och besluten enligt artikel K 6.2 c blir bindande för
medlemsstaterna, men inte har direkt effekt, innebär att de inte kan ligga till
grund för rättigheter och skyldigheter för enskilda med mindre de har
genomförts i nationell lagstiftning, anför regeringen.
Mot bakgrund av det anförda drar regeringen slutsatsen att de nya
beslutsformerna inte på något avgörande sätt skiljer sig från den nuvarande
beslutsformen gemensam åtgärd. De påverkar inte den grundläggande
mellanstatliga karaktären av samarbetet inom den tredje pelaren. De medför inte
att det sker en överföring av beslutsbefogenheter från riksdagen, regeringen
eller andra svenska beslutsorgan, sammanfattar regeringen i propositionen.
I syfte att öka öppenheten skall, enligt en gemensam förklaring (9) till
artikel K 6.2, initiativ till åtgärder och beslut enligt artikel K 6.2
offentliggöras i Europeiska gemenskapernas officiella tidning enligt
bestämmelserna i rådets och kommissionens arbetsordningar. Genom
Amsterdamfördraget öppnas en möjlighet till ett närmare samarbete (s.k.
flexibel integration) mellan medlemsstaterna. Bestämmelser om ett sådant
samarbete i tredje pelaren finns i artikel K 12. Bestämmelserna kompletterar de
allmänna reglerna för ett närmare samarbete som finns i artiklarna K 15-K 17.
Enligt första punkten i artikel K 12 kan medlemsstater som avser att ingå ett
närmare samarbete med varandra på ett område som omfattas av
tredjepelarsamarbetet bemyndigas att - i enlighet med artiklarna K 15 och K 16
- använda de institutioner, förfaranden och mekanismer som gäller enligt
fördragen.  Förutsättningarna för detta är att det närmare samarbetet dels
respekterar EG:s befogenheter och de mål som uppställs i avdelning VI , dels
syftar till att göra det möjligt för EU att snabbare utvecklas till ett område
med frihet, säkerhet och rättvisa.
I andra punkten föreskrivs att bemyndigande enligt första punkten meddelas av
rådet, som skall besluta med kvalificerad majoritet på begäran av berörda
medlemsstater och efter det att kommissionen har yttrat sig.  Om en medlemsstat
av viktiga och uttalade skäl som rör nationell politik motsätter sig att
tillstånd ges, skall någon omröstning inte äga rum.  Frågan kan då i stället -
efter beslut med kvalificerad majoritet - hänskjutas till Europeiska rådet för
enhälligt beslut. Det föreligger alltså vetorätt för varje medlemsstat.
Enligt tredje punkten skall varje medlemsstat som önskar delta i ett närmare
samarbete anmäla sin avsikt till rådet och kommissionen.  Kommissionen skall
avge yttrande till rådet inom tre månader och rådet skall fatta beslut inom
fyra månader från anmälan.  Rådet kan med kvalificerad majoritet besluta att
vilandeförklara ärendet, men måste då motivera sitt beslut och bestämma en ny
tidsfrist för ärendets behandling.
Fjärde punkten innehåller en bestämmelse om att artiklarna K 1-K 13 skall
tillämpas på ett närmare samarbete, om inte något annat är särskilt
föreskrivet.  Vidare framgår att EG-fördragets bestämmelser om EG-domstolens
befogenheter skall tillämpas fullt ut såvitt avser första, andra och tredje
punkterna i denna artikel.  Detta innebär att domstolen får behörighet att
övervaka tillämpningen av bestämmelserna om ett närmare samarbete också på
tredje pelarens område.
Enligt femte punkten skall artikel  K 12  inte påverka tillämpningen av
bestämmelserna i det särskilda protokollet om införande av Schengensamarbetet i
EU.
I artikel K 13.1, som i huvudsak motsvarar nuvarande artikel K 8.1, anges vilka
bestämmelser i EG-fördraget som är tillämpliga också på tredje pelaren.  Ett
par ytterligare bestämmelser har lagts till, nämligen artikel 138e om
Europaparlamentets ombudsman, artikel 148.3 enligt vilken rådet kan fatta
beslut som kräver enhällighet även om en medlemsstat är frånvarande vid
omröstningen och artikel 191a som innehåller nya bestämmelser om tillgången
till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar.
Institutionernas roll i tredjepelarsamarbetet förstärks med Amsterdamfördraget.
Kommissionen får initiativrätt vad gäller polissamarbete och straffrättsligt
samarbete (artikel K 6.2). Regeringen framhåller i propositionen att
kommissionen i dag har initiativrätt vad gäller yttre gränskontroller, asyl och
invandring samt vissa civilrättsliga frågor, områden som med Amsterdamfördraget
flyttas över till EG-samarbetet. Regeringen anför att den initiativrätt som
kommissionen nu får vid sidan av medlemsstaterna beträffande polis- och
straffrättsligt samarbete inte i sig utgör någon principiell nyhet i det
mellanstatliga samarbetet. Det som förändras med Amsterdamfördragets
ikraftträdande är att initiativrätten kommer att gälla nya områden.
Amsterdamfördraget innebär enligt artikel K 11.1 att rådet skall höra
Europaparlamentet innan det fattar beslut enligt artikel K 6.2 b-d (dvs. fattar
rambeslut, andra beslut inom tredje pelaren eller beslut om att upprätta
konventioner). Någon sådan skyldighet föreligger inte enligt nu gällande
fördrag. Europaparlamentet skall enligt den nya bestämmelsen avge sitt yttrande
inom en tidsfrist som rådet bestämmer. Tidsfristen får inte vara kortare än tre
månader. Regeringen framhåller att förändringen inte innebär att parlamentet
ges något inflytande över beslutsfattandet av det slag som samtyckes- och
medbeslutandeprocedurerna innebär i första pelaren.
Vidare anför regeringen att reformerna när det gäller kommissionens
initiativrätt och skyldigheten att höra parlamentet är ägnande att öka
effektiviteten, öppenheten och den demokratiska bredden i
tredjepelarsamarbetet. De medför inte någon förändring av den grundläggande
mellanstatliga karaktären i detta samarbete. Beslutsbefogenheter som annars
tillkommer svenska organ överlåts inte till dessa institutioner, framhåller
regeringen.
Amsterdamfördraget innebär nya uppgifter för EG-domstolen i enlighet med
artikel K 7. Domstolen blir behörig att meddela förhandsavgöranden om
giltigheten och tolkningen av rambeslut och beslut, liksom om tolkningen av
konventioner som upprättas inom tredje pelaren och om giltigheten och
tolkningen av åtgärder ägnade åt att genomföra dem. Det ankommer emellertid på
varje medlemsstat att själv avgöra om den för egen del vill godta domstolens
behörighet i detta avseende. Domstolen får även behörighet att pröva
lagligheten av rambeslut och andra beslut. Domstolen blir även behörig att
avgöra tvister mellan medlemsstaterna som rör alla tredjepelarinstrument samt
tvister mellan medlemsstaterna och kommissionen som rör tolkningen av
tredjepelarkonventioner. Kommissionen får talerätt när det gäller giltigheten
av besluten och i tvister om tolkningen av dessa.
I artikel K 7.1 slås fast att domstolen skall ha behörighet att meddela
förhandsavgöranden om giltigheten och tolkningen av rambeslut och andra beslut
inom tredje pelaren, om tolkningen av konventioner antagna inom
tredjepelarområdet samt om giltigheten och tolkningen av åtgärder som gäller
genomförande av  konventionerna.
Det står dock varje medlemsstat fritt att för egen del godta domstolens
behörighet att meddela förhandsavgöranden.  Efter förebild i
Europolkonventionen ges medlemsstaterna i artikel K 7.2 en möjlighet att genom
en förklaring i samband med undertecknandet av fördraget eller senare närmare
ange om och, i så fall, i vilken form domstolen skall få denna behörighet.
Medlemsstaterna kan enligt artikel K 7.3 välja att ge de nationella
domstolarna en generell möjlighet att begära förhandsavgörande eller begränsa
möjligheten till domstolar i sista instans.  I en särskild gemensam förklaring
(10) till artikel K 7 klargörs att medlemsstaterna kan välja att göra det
obligatoriskt för domstolar i sista instans att begära förhandsavgörande.
Enligt artikel K 7.4 får även medlemsstater som inte har avgivit någon
förklaring rätt att inkomma med skriftliga yttranden till EG-domstolen i mål av
denna typ.
Artikel K 7.5 innebär en begränsning av domstolens behörighet. EG-domstolen
skall inte vara behörig att pröva giltigheten eller proportionaliteten av
operationer av polis eller andra brottsbekämpande organ i en medlemsstat.
Detsamma gäller när medlemsstaterna fullgör sina skyldigheter att upprätthålla
lag och ordning eller skyddet av den inre säkerheten.
EG-domstolen ges i artikel K 7.6 behörighet att pröva lagligheten av rambeslut
och andra beslut.  Det kan ske på talan av en medlemsstat eller kommissionen
under åberopande av bristande behörighet, åsidosättande av väsentliga
formföreskrifter, åsidosättande av fördraget eller av någon rättsregel som
gäller dess tillämpning eller rörande maktmissbruk.
EG-domstolen skall även enligt artikel K 7.7 vara behörig att avgöra tvister
mellan medlemsstaterna om tolkningen eller tillämpningen av de beslut som har
antagits med stöd av artikel K 6.2 och som rådet inte lyckas avgöra inom sex
månader efter det att en tvist har hänskjutits till rådet av en av dess
medlemmar.  Dessutom skall domstolen vara behörig att avgöra tvister mellan
medlemsstaterna och kommissionen om tolkningen eller tillämpningen av
konventioner ingångna enligt artikel K 6.2 d.
Till de uppgifter som domstolen skall ha enligt artikel K 7 kommer också vissa
ytterligare uppgifter enligt artikel K 12 om närmare samarbete. EG-domstolens
ändrade kompetens enligt bestämmelserna i avdelning VI har föranlett en
följdändring i artikel L i Unionsfördraget (artikel 1.13 i Amsterdamfördraget).
Regeringens bedömning är att samarbetet i tredje pelaren efter ikraftträdandet
av Amsterdamfördraget förblir i princip mellanstatligt. Grundbeslut kommer även
i fortsättningen att fattas enhälligt och genomföras av varje medlemsstat i
enlighet med dess konstitutionella bestämmelser. De gemensamma institutionerna
ges visserligen en starkare roll än vad som gäller i Unionsfördraget, men något
system för kontroll av att medlemsstaterna genomför besluten, eller hur de
genomförs, motsvarande det system som gäller i första pelaren (artikel 169 i
EG-fördraget) införs inte. Regeringens sammanfattande bedömning är att den
mellanstatliga karaktären hos samarbetet inom de områden där medlemsstaterna
väljer att samarbeta består.
Däremot framhåller regeringen i propositionen att om en medlemsstat väljer att
delta i systemet för förhandsavgöranden, förs beslutsbefogenheter över till EG
och EG-domstolen. Detta kan dock ske redan i dag i särskilda fall enligt
artikel K 3.2 sista stycket i Unionsfördraget. Regeringen understryker att det
är fråga om en överlåtelse av beslutsbefogenheter till EG, men inte till EU.
Ett system med förhandsavgöranden innebär att EG-domstolen får bedöma
giltigheten och tolka innebörden av olika beslut som har fattats inom ramen för
samarbetet i tredje pelaren, när sådana frågor kommer upp i ett mål vid en
nationell domstol och den domstolen anser att ett förhandsavgörande är
nödvändigt för att kunna döma i saken.
Regeringen framhåller att vid bedömningen av frågan om Sverige bör ansluta sig
till systemet med förhandsavgöranden, bör till att börja med konstateras att
det är en fördel om domstolar i så många medlemsstater som möjligt ges
möjligheten att begära förhandsavgöranden. På så sätt kan en rikhaltig och
vägledande praxis utvecklas, vilket bidrar till att åstadkomma en enhetlig och
förutsebar rättstillämpning i medlemsstaterna. Från rättssäkerhetssynpunkt är
detta också av betydelse, framhåller regeringen, inte minst ur ett
utvidgningsperspektiv. Regeringen finner inte att några särskilda nackdelar
föreligger med att Sverige ansluter sig till systemet med förhandsavgöranden.
Regeringen menar att Sverige bör avge en förklaring enligt artikel K 7.2.
Vidare finner regeringen att processekonomiska skäl talar för att ge alla
domstolar denna möjlighet, inte endast domstol i högsta instans. Regeringen
menar att om inte alla domstolar kan begära förhandsavgöranden kan parterna
tvingas driva processen till sista instans, bara för att kunna få ett
tolkningsbesked från EG-domstolen. Regeringen anser därför att alla svenska
domstolar bör ges möjlighet att begära förhandsavgöranden enligt artikel     K
7.1.
Regeringen yrkar således i propositionen att riksdagen godkänner att en
förklaring avges av Sverige enligt artikel K 7.2, vilken bör avse det
alternativ som avses i artikel K 7.3 b i Fördraget om Europeiska unionen i dess
nya lydelse enligt Amsterdamfördraget.
Regeringen finner inte anledning att i svensk lagstiftning meddela föreskrifter
om en skyldighet för domstolar i sista instans att inhämta förhandsavgöranden
av EG-domstolen på motsvarande sätt som gäller enligt artikel 177 i EG-
fördraget. Bestämmelserna i artikel K 7.1-3 innebär, framhåller regeringen, att
det införs en möjlighet men inte en skyldighet för medlemsstaterna att genom en
förklaring ge sina domstolar möjlighet att begära förhandsavgöranden. Någon
motsvarighet till den skyldighet att inhämta förhandsavgöranden som enligt
artikel 177 i EG-fördraget gäller i den första pelarens samarbete och
föreligger domstolar i sista instans införs inte, framhåller regeringen.
Schengensamarbetet
Under regeringskonferensen aktualiserades frågan om att införliva det redan
fungerande Schengensamarbetet med EU, framhåller regeringen i propositionen. De
nya bestämmelserna om ett närmare samarbete som diskuterades i konferensen
erbjöd en modell för att fördragsmässigt genomföra ett sådant införlivande.
Frågan har reglerats i ett särskilt protokoll (B.2) om införlivande av
Schengenregelverket inom Europeiska unionens ramar.
I Schengensamarbetet deltar för närvarande Frankrike, Tyskland, Belgien,
Nederländerna, Luxemburg, Spanien, Portugal, Italien och Österrike. För de
nordiska länderna, som anslöt sig till Schengensamarbetet genom särskilda avtal
i december 1996, beräknas ett deltagande ta sin början under år 2000. Detsamma
gäller för Norge och Island, som har slutit ett särskilt samarbetsavtal med
Schengenländerna eftersom de inte är medlemmar i EU.
Regeringen har överlämnat en proposition till riksdagen om godkännande av
Sveriges anslutning till Schengensamarbetet och av samarbetsavtalet med Norge
och Island (prop. 1997/98:42). Propositionen kommer att behandlas av riksdagen
under första halvåret 1998 i betänkande 1997/98:JuU15.
Införlivandet av Schengensamarbetet inom EU innebär att detta samarbete kommer
att äga rum i den vanliga EU-strukturen, dvs. under medverkan av EU:s
institutioner enligt de regler som gäller enligt fördragen. De nuvarande
Schengenstaterna kommer alltså att, från den tidpunkt Amsterdamfördraget träder
i kraft, fortsätta sitt samarbete på de områden som Schengenregelverket
omfattar i form av ett närmare samarbete  inom EU:s institutionella och
rättsliga ramar. Schengenregelverket delas därvid upp och hänförs till
relevanta bestämmelser i första och tredje pelarna.
Danmark har ställt sig utanför den överföring av samarbetsområden från tredje
till första pelaren som Amsterdamfördraget innebär genom ett protokoll (B.5).
När det gäller de delar av Schengenregelverket som förs över till första
pelaren behåller Danmark därför samma rättigheter och skyldigheter i
förhållande till övriga Schengenstater som tidigare. När det däremot gäller
övriga delar av Schengenregelverket - de som hänförs till tredje pelaren -
gäller inte några särbestämmelser för Danmark.
Regeringen framhåller att samtliga nordiska länder är angelägna om att slå vakt
om den nordiska passfriheten, och det var detta som var anledningen till att
Norge och Island slöt särskilda samarbetsavtal med Schengenstaterna.
Schengenprotokollet innehåller bestämmelser om att särskilda avtal skall ingås
med Norge och Island som innebär att dessa båda länder även i fortsättningen
skall kunna delta i samarbetet på de områden som Schengensamarbetet i dag
omfattar. Regeringen menar att detta tillsammans med bestämmelserna i det
särskilda protokollet om Danmarks ställning (B.5), gör att det finns
förutsättningar att säkerställa att den nordiska passfriheten kan bibehållas
inom ramen för det bredare europeiska samarbetet.
Motionerna
I partimotion U17 (v) yrkande 10 konstaterar motionärerna att Schengenavtalet
och dess tillämpningsföreskrifter skall införlivas med EG- och Unionsfördragen.
Rådet skall därvid enhälligt avgöra vad som utgör den rättsliga grunden för var
och en av de bestämmelser eller vart och ett av de beslut som utgör regelverket
för Schengensamarbetet, dvs. vilka delar som skall föras till första pelaren
och vilka delar som skall föras till tredje pelaren i unionssamarbetet.
Motionärerna framhåller att det föreligger en stor skillnad gällande
demokratisk och rättslig kontroll mellan den första och den tredje pelaren.
Därför, menar motionärerna, är det av stor vikt att de nationella parlamenten
får insyn i denna process. Vänsterpartiet föreslår att protokollet om de
nationella parlamenten tillämpas i dessa frågor och att beslutsförslagen
överlämnas till parlamenten sex veckor innan beslut fattas av rådet.
I samma motion yrkande 11 konstaterar motionärerna att Amsterdamfördragets
artikel K 2.2a ger Europol möjlighet att utföra operativa insatser med
gemensamma grupper som omfattar företrädare för Europol i en stödjande
funktion. Emellertid, framhåller motionärerna, finns inte angivet de närmare
gränserna för vad som är en stödjande funktion, och de menar att det finns
risker med att understödjande enheter från Europol bedriver aktivt polisarbete
i Sverige. Vänsterpartiet begär ett riksdagens tillkännagivande om att Sverige
inte skall tillåta poliser från andra länder att delta i operativt arbete på
svenskt territorium.
Vidare framhålls i samma motion yrkande 12 att medlemsstaterna utarbetar ett
register med namn Eurodac i vilket fingeravtryck och person-uppgifter  på alla
asylsökande över 14 år skall läggas in. Motionärerna finner att detta register
är ett hot mot rättssäkerheten och menar att det därför bör motarbetas.
I Miljöpartiets motion U16 (mp) yrkande 7 konstateras att enligt artikel K
7.1-3 kan medlemsländerna ge EG-domstolen rätt att meddela förhandsavgörande om
giltigheten och tolkningen av rambeslut och andra beslut inom tredje pelaren,
liksom om tolkningen av konventioner som upprättas inom ramen för
tredjepelarsamarbetet. Partiet anser att Sverige inte skall gå med på att EG-
domstolen får sådana befogenheter för svenskt vidkommande. Miljöpartiet menar
att samarbetet är mellanstatligt till sin karaktär, och det vore fel att ge en
överstatlig institution kontroll över mellanstatliga angelägenheter. Därför
yrkar Miljöpartiet att riksdagen inte skall godkänna att Sverige avger en
förklaring enligt artiklarna K. 7.2 och K 7.3 b i Unionsfördraget i deras nya
lydelse.
Utskottets överväganden
Förändringarna inom den tredje pelaren syftar till att effektivisera samarbetet
och att skapa ett geografiskt område präglat av frihet, säkerhet och rättvisa
samt att förverkliga den fria rörligheten för personer. Grunderna för detta är
att upprätta ett väl fungerande samarbetet mellan polis- och
tullkriminalstyrkor samt samarbete inom det straffrättsliga området.
Utrikesutskottet. finner att de förändringar i samarbetet  som föreslås i
Amsterdamfördraget skapar nödvändiga förutsättningar för att nå framsteg inom
samarbetsområdet.
Vidare kommer Schengensamarbetet på sikt att införlivas med EU-samarbetet i
enlighet med nya bestämmelser (protokoll B.2) i Amsterdamfördraget. Det innebär
att detta samarbete kommer att äga rum i den vanliga EU-strukturen, dvs. under
medverkan av EU:s institutioner enligt de regler som gäller enligt fördragen.
De nuvarande Schengenstaterna kommer alltså att, från den tidpunkt
Amsterdamfördraget träder i kraft, fortsätta sitt samarbete på de områden som
Schengenregelverket omfattar i form av ett närmare samarbete inom EU:s
institutionella och rättsliga ramar. Schengenregelverket delas upp och hänförs
till relevanta bestämmelser i första och tredje pelaren.
Det har därvid uppstått vissa frågor om vad denna förändring innebär för den
fria rörligheten (passfriheten) mellan de nordiska länderna, något som
uppmärksammas i motion U17 (v) utan särskilt yrkande.
Socialförsäkringsutskottet framhåller i sitt yttrande 1997/98:SfU4y i denna
fråga följande:
I propositionen anförs beträffande den nordiska passkontrollöverenskommelsen
att samtliga nordiska länder är angelägna att slå vakt om denna. Vidare anför
regeringen att Schengenprotokollet innehåller bestämmelser om att särskilda
avtal skall ingås med Norge och Island som innebär att dessa båda länder även i
fortsättningen skall kunna delta i samarbetet på de områden som
Schengensamarbetet i dag omfattar. Detta, tillsammans med bestämmelserna i det
särskilda protokollet om Danmarks ställning (B.5), gör enligt regeringen att
det finns förutsättningar att säkerställa att den nordiska passfriheten kan
bibehållas inom ramen för det bredare europeiska samarbetet på dessa områden
som Schengensamarbetets införlivande i EU och Norges och Islands medverkan i
detta samarbete innebär. Utskottet delar regeringens uppfattning i denna fråga.
Även justitieutskottet behandlar frågan om den fria rörligheten mellan de
nordiska länderna i sitt yttrande 1997/98:JuU6y till utrikesutskottet.
Justitieutskottet konstaterar att genom en gemensam förklaring (47) uttalar
EU:s medlemsstater att de är eniga om att vidta alla nödvändiga åtgärder för
att avtalen med Norge och Island skall kunna träda i kraft samtidigt med
Amsterdamfördraget. Justitieutskottet menar att ett sådant avtal tillsammans
med bestämmelserna om det särskilda protokollet om Danmarks ställning bör
innebära att det finns förutsättningar att säkerställa att den nordiska
passfriheten kan behållas inom ramen för Schengensamarbetet.
Utrikesutskottet vill anföra vad gäller motion U17 (v) utan särskilt yrkande
att utskottet instämmer i de bedömningar som socialförsäkrings- och
justitieutskotten, liksom regeringen, har gjort på detta område och anser att
de fördrags- och avtalsmässiga förutsättningarna för en bibehållen nordisk
passfrihet är goda.
I motion U17 (v) yrkande 10 anför Vänsterpartiet att beslutsformerna inom den
tredje pelaren är komplicerade och svårbegripliga. Partiet menar även att
protokollet om de nationella parlamenten tillämpas i frågor som berör
införlivandet av Schengenregelverket i grundfördragen och att beslutsförslagen
därmed överlämnas till parlamenten sex veckor innan beslut fattas av rådet.
Justitieutskottet konstaterar i sitt yttrande 1997/98:JuU6y till
utrikesutskottet att för att främja samarbetet inom tredje pelaren kan rådet
genom enhälligt beslut liksom tidigare anta gemensamma ståndpunkter och
upprätta konventioner. Vidare får rådet enligt den nya artikeln fatta s.k.
rambeslut om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar.
Justitieutskottet framhåller att rambesluten skall vara bindande för
medlemsstaterna när det gäller de resultat som skall uppnås, men det överlåts
åt de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt. Vidare
skall rambesluten inte ha direkt effekt.
Rådet får också fatta beslut för alla andra ändamål än som ställs upp för
rambesluten och som stämmer överens med målen för polissamarbetet och det
straffrättsliga samarbetet. Även dessa beslut skall vara bindande; de skall
emellertid inte ha direkt effekt.
Justitieutskottet konstaterar att de grundläggande besluten i tredje pelaren
även i fortsättningen skall fattas med enhällighet. Genomförandebeslut skall
emellertid i vissa fall kunna fattas med kvalificerad majoritet och
konventioner skall kunna träda i kraft så snart de har tillträtts av minst
hälften av medlemsstaterna i stället för som i dag, av samtliga medlemsstater.
Justitieutskottet anmärker i sammanhanget att riksdagen har möjlighet att
överlåta beslutanderätt till EG men ej till EU till följd av bestämmelserna i
10 kap. 5 § i regeringsformen (se avsnitt 7.1). Mot den bakgrunden, menar
justitieutskottet, bör regeringen bara komma att ingå rambeslut och andra
bindande beslut som avser frågor som inte skall beslutas av riksdagen
respektive frågor där det redan finns en lagreglering som täcker beslutet.
Vidare anför justitieutskottet i sitt yttrande att det kan instämma i
motionärernas uppfattning att de olika formerna för beslut inom tredje pelaren
kan ge ett onödigt komplicerat intryck. Detta är, menar justitieutskottet,
emellertid en följd av avvägningen mellan en tillräcklig grad av inflytande för
varje medlemsland och effektiviteten i samarbetet.
Justitieutskottet konstaterar slutligen att rambesluten liksom vissa andra
beslut är folkrättsligt bindande och att härigenom har frågan om bundenheten
såvitt avser de gemensamma åtgärderna fått en lösning helt i linje med den
svenska uppfattningen. Justitieutskottet menar att de nya beslutsformerna i
tredje pelaren inte på något avgörande sätt kan anses skilja sig från de
gemensamma åtgärderna såsom de beslutas enligt Unionsfördraget, Avdelning VI
Bestämmelser om samarbete i rättsliga och inrikes frågor.
Justitieutskottet menar att motion U17 yrkande 10 bör avstyrkas.
Med anledning av vad som anförs i motion U17 yrkande 10 om de nationella
parlamentens insyn anför socialförsäkringsutskottet i sitt yttrande 1997/98:
SfU4y följande:
Protokollet om de nationella parlamentens roll i EU (D.13) innebär bl.a. att
kommissionens lagförslag skall göras tillgängliga i så god tid att varje
medlemsstats regering kan säkerställa att dess eget parlament erhåller dem på
lämpligt sätt. Protokollet är således inte tillämpligt med avseende på det
förfarande i tredje pelaren som innebär en överflyttning av vissa delar av
Schengenregelverket till första pelaren. Utskottet utgår dock från att
regeringen på lämpligt sätt håller riksdagen informerad om denna process. Något
tillkännagivande anser utskottet inte påkallat med anledning härav.
Socialförsäkringsutskottet anser att motion U17 i berörd del bör avstyrkas.
Utrikesutskottet delar den uppfattning som framförts av socialförsäkrings- och
justitieutskotten och avstyrker motion U17 (v) yrkande 10.
I samma motion U17 (v) yrkande 11 yrkas att Sverige inte skall tillåta poliser
från andra länder att delta i operativt arbete på svenskt territorium. Yrkandet
avser tjänstemän som arbetar inom Europol.
Justitieutskottet anför i sitt yttrande 1997/98:JuU6y med anledning av detta
yrkande att utskottet avstyrkte ett likalydande yrkande i samband med
godkännandet av Europolkonventionen (bet. 1997/98:JuU2) och konstaterade då att
enligt konventionen ges Europol inte någon rätt att utöva operativ verksamhet i
medlemsstaterna.
Vidare konstaterar justitieutskottet att, som regeringen nu framhåller i
propositionen (s. 116), inte heller bestämmelserna i artikel K 2 ger Europol
eller dess tjänstemän några polisiära befogenheter eller rätt till
myndighetsutövning. Inte heller kommer de att ges någon befälsrätt över de
nationella polismyndigheterna. Justitieutskottet framhåller i sitt yttrande att
alla beslut om polisingripanden och beslut om att engagera nationella
polismyndigheters resurser även i framtiden kommer att fattas av de nationella
polismyndigheterna i enlighet med nationell lagstiftning.
Vidare konstaterar justitieutskottet i sitt yttrande att med stöd av
Schengenkonventionen kan företrädare för andra länders polis emellertid komma
att utföra aktivt polisarbete i Sverige. Det sker i sådana fall, enligt artikel
41 i Schengenkonventionen, under samma straffrättsliga och skadeståndsrättsliga
ansvar som om åtgärden utförts av en svensk polisman (bet. 1997/98:JuU15 s. 15
och 30). Regleringen i konventionen tillgodoser således justitieutskottets
tidigare intagna ståndpunkt att det är svårt att tänka sig att aktivt
polisarbete i Sverige skulle utföras på något annat sätt än under straffansvar
(bet. 1997/98:JuU5   s. 5).
Mot bakgrund av det anförda bör enligt justitieutskottets mening motion U17
yrkande 11 avstyrkas.
Utrikesutskottet delar justitieutskottets uppfattning och avstyrker U17 (v)
yrkande 11.
Vidare yrkas i samma motion U17 (v) yrkande 12 att Eurodac är ett hot mot
rättssäkerheten, och motionärerna menar att det bör motarbetas.
Socialförsäkringsutskottet anför i sitt yttrande 1997/98:SfU4y med anledning av
detta yrkande följande:
Eurodac, det datoriserade fingeravtryckssystemet för jämförelse av asylsökandes
fingeravtryck, är avsett att utgöra ett komplement till Dublinkonventionen. En
konvention är under förhandling och avsikten är att denna skall kunna bli
färdigbehandlad under det brittiska ordförandeskapet. Sedan den 1 januari 1997
finns också enligt bestämmelser i utlänningslagen möjlighet att ta en
utlännings fingeravtryck när utlänningen ansöker om uppehållstillstånd och
åberopar asylskäl. Regeringen motiverade förslaget i den migrationspolitiska
propositionen 1996/97:25 med bl.a. att det är av stor vikt att den som söker
asyl lämnar korrekta uppgifter om sina personliga förhållanden, flyktvägar och
identitet. Dessa uppgifter ligger, enligt propositionen, till grund för
bedömningen av sökandens behov av skydd och vilket land som har ansvaret för
att ge detta skydd. Utskottet, som menar att fingeravtryckssystemet Eurodac kan
öka effektiviteten i asylhanteringen, anser att utrikesutskottet bör avstyrka
motion U17 yrkande 12.
Utrikesutskottet delar socialförsäkringsutskottets bedömning och avstyrker
motion U17 (v) yrkande 12.
I motion U16 (mp) yrkande 7 yrkas att riksdagen inte skall godkänna att Sverige
avger en förklaring som ger EG-domstolen rätt att meddela förhandsavgöranden,
tolkningsbesked, genomföra tvistlösning samt pröva lagenligheten vad gäller
beslut och konventioner inom den tredje pelaren.
Konstitutionsutskottet anför i sitt yttrande 1997/98:KU9y följande med
anledning av detta yrkande:
EG-domstolens nya behörighet i fråga om laglighetsprövning och tvistlösning
innebär en väsentlig utökning av domstolens befogenheter. Laglighetsprövningen
innebär emellertid inte att domstolen kan ålägga medlemsstaterna att vidta
några åtgärder. Om ett beslut efter laglighetsprövning skulle ogiltigförklaras
av domstolen påverkas inte heller giltigheten av interna rättsregler.  Några
beslutsbefogenheter överlåts alltså inte till domstolen såvitt nu är i fråga.
Vidare ges genom artikel K 3.2 c tredje stycket i Maast-richtfördraget redan i
dag möjlighet att i tredjepelarkonventioner ge EG-domstolen behörighet att
avgöra tvister som gäller tolkningen eller tillämpningen av konventionerna. Att
detta förfarande nu införs beträffande alla beslut som fattas enligt artikel K
6.2 innebär, enligt konstitutionsutskottets mening, inte att några
beslutsbefogenheter överlåts från svenska organ till EG.
När det så gäller den möjlighet till förhandsavgöranden som artikel K 7 ger EG-
domstolen delar konstitutionsutskottet Lagrådets bedömning att det här
visserligen är fråga om överlåtande av beslutsbefogenheter, men att detta sker
till en institution inom EG och inte till EU. Konstitutionsutskottet anser att
utrikesutskottet bör tillstyrka förslaget att Sverige skall avge förklaring
enligt artikel K 7.2. Av främst processekonomiska skäl bör Sverige avge en
förklaring enligt artikel K 7.3 b, dvs. att Sverige inte bör begränsa
möjligheten att begära förhandsavgörande till sista instans.
Justitieutskottet anför i sitt yttrande 1997/98:JuU6y med anledning av detta
yrkande följande:
Vad gäller tredjepelarkonventioner förhåller det sig så redan i dag att
Unionsfördraget just när det gäller EG-domstolens kompetens kopplar samman
tredjepelarsamarbetet med gemenskapsrätten (nuvarande artikel L. b jämfört med
nuvarande artikel K 3.2 c tredje stycket i Unionsfördraget). Unionsfördraget
innebär på denna punkt att om konventionerna innehåller bestämmelser som ger
EG-domstolen behörighet att meddela förhandsavgöranden så skall EG-rätten
tillämpas fullt ut på dessa bestämmelser. Det innebär att tillämpliga delar av
nuvarande artikel 177 (artikel 234) i EG-fördraget och de principer som
domstolen lagt fast genom praxis blir gällande. I detta ligger bl.a. att
nationella domstolar blir bundna av EG-domstolens yttranden.
I samband med att riksdagen godkände Europolkonventionen godkände riksdagen
även en förklaring om att ge EG-domstolen behörighet att lämna
förhandsavgöranden till nationella domstolar om konventionens tolkning (prop.
1996/97:164, bet. 1997/98:JuU2). Samtidigt infördes en lag som innebär att
svenska domstolar ges möjlighet att begära förhandsavgörande från EG-domstolen
om tolkning av bestämmelser i EU-konventioner som Sverige har tillträtt och som
innehåller ett sådant åtagande från svensk sida (SFS 1997:895). Lagen
kompletteras med tillkännagivande från regeringen om vilka konventioner som
avses och vilka villkor som gäller.
Justitieutskottet konstaterar i sitt yttrande att när Amsterdamfördraget träder
i kraft kommer domstolen att få behörighet att meddela förhandsavgöranden dels
avseende tredjepelarkonventioner, dels avseende rambeslut och andra beslut.
Justitieutskottet menar att genom att riksdagen redan har godtagit att bindande
förhandsavgörande meddelas på tredjepelarområdet utgör utvidgningen av
domstolens behörighet inte någon principiell nyhet.
Vidare framhåller justitieutskottet att det är en fördel om domstolar i så
många medlemsstater som möjligt ges möjligheten att begära förhandsavgöranden.
Därvid kan en rikhaltig och vägledande praxis utvecklas, vilket bidrar till att
åstadkomma en enhetlig och förutsebar rättstillämpning i medlemsstaterna.
Enligt justitieutskottets mening bör därför Sverige avge en förklaring enligt
artikel K 7.2.
Vad gäller frågan om en sådan förklaring bör avse rätten för alla domstolar att
begära förhandsavgöranden eller om endast domstolar i sista instans bör
omfattas av denna rätt menar justitieutskottet att processekonomiska skäl talar
för att ge alla domstolar denna möjlighet. Om inte alla domstolar kan begära
förhandsavgöranden kan parterna tvingas att driva processen till sista instans,
endast för att kunna få ett tolkningsbesked från EG-domstolen, framhåller
justitieutskottet i sitt yttrande. Alla svenska domstolar bör därför enligt
utskottets mening ges möjlighet att begära förhandsavgöranden och den svenska
förklaringen bör avse det alternativ som anges i artikel K 7.3 b enligt
justitieutskottets uppfattning.
Motion U16 (mp) yrkande 7 bör enligt justitieutskottets mening avstyrkas.
Utrikesutskottet delar konstitutions- och justitieutskottens bedömningar och
vill för sin del anföra att en förklaring enligt artikel K 7.2 och K 7.3 b i
Fördraget om Europeiska unionen i dess lydelse enligt Amsterdamfördraget
innebär överlåtelse av beslutanderätt till EG. Riksdagens godkännande skall i
det fallet ske med tillämpning av reglerna i 10 kap. 5 § första stycket
regeringsformen, dvs. med en majoritet bestående av minst tre fjärdedelar av de
röstande.
Med hänvisning till vad som ovan anförts avstyrker utrikesutskottet motion U16
(mp) yrkande 7 samt tillstyrker yrkande 3 i regeringens proposition.
7.6 Unionen och medlemsstaterna
Propositionen
Regeringen framhåller i propositionen att i takt med att EU utvidgas till på
sikt fler än 25 medlemsstater och medlemskretsen blir mer heterogen, kan en
ökad flexibilitet bli nödvändig för att säkerställa att utvidgningen inte
omöjliggör ett fortsatt fördjupat samarbete. Diskussionen i
regeringskonferensen visade att alla medlemsstater var beredda att acceptera
fördragsbestämmelser om flexibel integration, eller närmare samarbete, som kom
att bli den slutliga benämningen i fördraget. Förhandlingarna kretsade i denna
del kring de förutsättningar som borde vara uppfyllda för att ett närmare
samarbete skulle få sättas i gång och  formerna för beslutsfattande.
De fördragsbestämmelser som blev resultatet av regeringskonferensen omfattar en
allmän del med generella villkor för ett närmare samarbete i en ny avdelning,
VI a i Unionsfördraget, vilken omfattar artiklarna K 15-K 17 (artikel 1.12 i
Amsterdamfördraget). Till detta kommer specifika bestämmelser för första och
tredje pelarna i artikel 5 a i EG-fördraget respektive artikel K 12 i
Unionsfördraget (artikel 2.5 respektive 1.11 i Amsterdamfördraget).
Av de allmänna föreskrifterna i artikel K 15 framgår bl.a. att ett närmare
samarbete skall syfta till att främja unionens mål och till att skydda och
tjäna dess intressen, att det kan användas endast som en sista utväg när
fördragets mål inte kan uppnås på något annat sätt samt att ett sådant närmare
samarbete skall vara öppet för alla medlemsstater och omfatta en majoritet av
dessa. Dessutom skall de flexibla arrangemangen inte påverka icke deltagande
medlemsstaters skyldigheter och intressen.
Enligt artikel K 16 har de icke deltagande medlemsstaternas representanter i
ministerrådet rätt att delta i överläggningar men inte i omröstningar inom
ramen för ett närmare samarbete. Av samma artikel framgår att kostnaderna för
det närmare samarbetet skall bäras av de medlemsstater som deltar i samarbetet.
Vad gäller första pelaren i samarbetet regleras i artikel 5 a i EG-fördraget i
vilka fall ett närmare samarbete inte skall kunna utvecklas. Hit hör t.ex.
områden på vilka gemenskapen är ensam behörig. Regeringen framhåller i
propositionen att det är av stor betydelse att det närmare samarbetet inte
heller får påverka gemenskapens politik, åtgärder eller program och att det
skall ligga inom ramen för de befogenheter som gemenskapen fått genom
fördraget. Ett närmare samarbete kan således inte utgöra ett alternativ till en
fördragsändring, framhåller regeringen.
Vad gäller beslutsordningen (regleras i artikel 5 a) skall ett beslut om
närmare samarbete fattas med kvalificerad majoritet på förslag av kommissionen
och efter att Europaparlamentet har hörts. Om en medlem av rådet, av viktiga
och uttalade skäl som rör nationell politik, motsätter sig att ett beslut
fattas med kvalificerad majoritet skall ett sådant beslut inte fattas. Frågan
kan då hänskjutas till rådet i dess sammansättning av statschefer eller
regeringschefer för enhälligt beslut.
Frågan om närmare samarbete inom tredje pelaren har behandlats i avsnitt 7.6.
Ett beslut om att tillåta ett närmare samarbete skall, på förslag av
kommissionen och efter att Europaparlamentet har hörts, fattas med kvalificerad
majoritet. Medlemsstater som i ett senare skede önskar ansluta sig till
samarbetet skall anställa sin avsikt till rådet och kommissionen. Regeringen
finner att det är av principiellt stor betydelse att det är kommissionen och
inte rådet som fattar beslut när det gäller att lägga fram ett förslag till ett
närmare samarbete inom den första pelaren samt att kommissionen även har att ta
ställning till frågan om nya deltagarländer från medlemskretsen av EU-länder.
Detta understryker gemenskapssamarbetets särskilda karaktär och kommissionens
grundläggande roll att värna om gemenskapsintresset, menar regeringen.
Regeringens bedömning är att de nya bestämmelserna om ett närmare samarbete
innebär en rimlig avvägning av å ena sidan behovet av att öppna möjligheter för
en mindre krets av medlemsstater att gå vidare i en fördjupad integration utan
att behöva invänta övriga medlemsstater och å andra sidan nödvändigheten av att
bibehålla sammanhållningen inom unionen.
Regeringen framhåller vidare i propositionen att några medlemsstater under
regeringskonferensen förordade en utförligare reglering av
subsidiaritetsprincipen i EG-fördraget. Vissa medlemsstater ville öka
möjligheten till rättslig kontroll av hur principen tillämpas medan andra
menade att regionala beslutsnivåer borde lyftas fram.
Resultatet i denna del av regeringskonferensen blev att ett protokoll om
tillämpningen av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna (C 7) fogas
till EG-fördraget. Protokollet bygger på slutsatserna från Europeiska rådets
möte i Edinburgh år 1992 samt en överenskommelse mellan gemenskapens
institutioner.
Regeringens bedömning är att protokollet inte i sak förändrar innebörden av
artikel 3 b i EG-fördraget. Dock menar regeringen att principerna för
tillämpningen blir rättsligt bindande för institutionerna och kan ligga till
grund för EG-domstolens bedömning i de fall tillämpningen av subsidiaritets-
och proportionalitetsprinciperna blir föremål för EG-domstolens prövning.
7.7 Institutionerna
Propositionen
Amsterdamfördraget medför förändringar vad gäller institutionerna och när det
gäller vissa regler för beslutsfattande.
Frågor kring rådet och kommissionen var centrala i regeringskonferensen. Vad
gäller rådet koncentrerades diskussionen kring frågan om en ändring av
nuvarande regler för röstviktning vid beslut i rådet med kvalificerad majoritet
skulle genomföras eller ej. Regeringen framhåller i propositionen att flera av
de större medlemsstaterna önskade en ändring av röstviktningen till sin förmån.
Andra länder förordade i stället att krav på s.k. dubbel majoritet skulle
införas, dvs. att den kvalificerade majoriteten skall representera en viss
majoritet av befolkningen inom unionen.
Sverige visade i regeringskonferensen en öppenhet för att diskutera en
förändring av röstviktningen. Skälet till detta var emellertid inte att det
behövs en ombalansering mellan stora och mindre medlemsländer när det gäller
röstviktning. Däremot, anför regeringen, är det väsentligt att i utvidgnings-
perspektivet beakta att de flesta av kandidatländerna motsvarar små eller
mellanstora medlemsstater.
Vad gäller kommissionens sammansättning ansåg vissa medlemsländer att antalet
kommissionärer borde minskas och vara färre än antalet medlemsländer. Det
skulle medföra att inte alla medlemsstater skulle vara representerade i
kommissionen. Andra medlemsstater hävdade att det var viktigt för kommissionens
trovärdighet att det finns en ledamot från varje medlemsland i kommissionen.
Regeringen framhåller att Sverige i regeringskonferensen inte var berett att
diskutera att avstå från en av Sveriges regering nominerad svensk ledamot i
kommissionen.
På båda dessa punkter visade det sig att det inte var möjligt att nå en
gemensam och av alla parter accepterad lösning. Resultatet i denna del blev i
stället att en överenskommelse i form av ett protokoll upprättades, Protokollet
om institutionerna inför en utvidgning av Europeiska unionen (D 11).
Protokollet innebär att, när den första utvidgningsomgången träder i kraft,
kommissionen skall bestå av en ledamot från varje medlemsstat förutsatt att en
reform av röstreglerna i rådet då har vidtagits, antingen genom ändrad
röstviktning eller införande av dubbel majoritet. Enligt artikel 2 i samma
protokoll skall, minst ett år innan antalet medlemsstater i EU överstiger 20,
en regeringskonferens sammankallas för att genomföra en översyn av fördragets
regler om institutionernas sammansättning och funktionssätt.
Regeringen framhåller i propositionen att det var en besvikelse att
regeringskonferensen inte kunde enas om åtgärder vad gäller röstviktning,
kommissionens sammansättning och andra institutionella frågor. Regeringen
kommer därför att verka för att en lösning nås så snart som möjligt och att
denna lösning avser en utvidgning med alla de stater som är en del av den
gemensamma utvidgningsprocessen.
Som en av de viktigaste frågorna under regeringskonferensen sågs utökandet av
tillämpningsområdet för beslut med kvalificerad majoritet för att förbättra
effektiviteten i rådets beslutsfattande. Regeringen framhåller att enighet
fanns om att vissa frågor av konstitutionell karaktär inte var lämpade för
beslutsfattande med kvalificerad majoritet. I övrigt var länderna villiga att
gå olika långt. Regeringen bedömer att resultatet av regeringskonferensen på
detta område blev relativt begränsat. Det resultat som uppnåddes redovisas i
betänkandets bilaga 2. Undantagna från beslutsfattande med kvalificerad
majoritet är, förutom frågor av konstitutionell karaktär, frågor som ligger
nära nationalstatens kärna, bl.a. skatter.
I artikel 151 görs vissa förändringar vad gäller rådets arbete (artikel 2.39 i
Amsterdamfördraget):
- Ständiga representanternas kommitté kommer att kunna fatta procedurbeslut i
vissa fall,
- en funktion som ställföreträdande generalsekreterare i rådssekretariatet
inrättas
- en bestämmelse införs om att när rådet agerar i egenskap av lagstiftare
(beslutar om förordningar och direktiv) skall alltid omröstningsresultaten och
eventuella röstningsförklaringar offentliggöras.
Vidare framhåller regeringen i propositionen att medlemsländerna under
regeringskonferensen var eniga om att minska antalet beslutsprocedurer som
gäller för rådet och Europaparlamentet samt att förenkla en av dessa
procedurer, medbeslutandeproceduren. Det finns enligt EG-fördraget fyra
grundläggande beslutsprocedurer för gemenskapen: konsultationsproceduren,
samarbetsproceduren, medbeslutandeproceduren samt samtyckesproceduren.
En av procedurerna, samarbetsproceduren (artikel 189 c i EG-fördraget)
avskaffas utom för de EMU-relaterade frågor där den i dag är tillämplig. I
övriga fall kommer besluten, som i dag fattas i enlighet med artikel 189 c,
efter Amsterdamfördragets ikraftträdande att fattas enligt
medbeslutandeproceduren (artikel 189 b i EG-fördraget).
Vad gäller samtyckesproceduren förs artikel 8 a.2, som innehåller bestämmelser
för att underlätta för unionsmedborgare att utöva sina rättigheter och fritt
röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, över till
medbeslutandeproceduren (artikel 2.10 i Amsterdamfördraget). Vissa frågor som i
dag behandlas under konsultationsprocedurerna övergår till
medbeslutandeproceduren. Det gäller dels frågor om etableringsrätt för
egenföretagare enligt artikel 57.2, dels de folkhälsoinriktade åtgärder inom
veterinär- och växtskyddsområdena som enligt EG-fördraget skall beslutas enligt
artikel 129 (artikel 2.14 och 2.26 i Amsterdamfördraget). För en sammanfattning
hänvisas till bilaga 3 i detta betänkande.
Regeringen anför att den utvidgade användningen av medbeslutandeproceduren
bl.a. innebär att Europaparlamentets ställning renodlas och förstärks något.
Vad avser förenkling av medbeslutandeproceduren gav regeringskonferensen till
resultat att den s.k. lilla förlikningsproceduren avskaffas samt att rådets
möjlighet att anta en text som förkastats av Europaparlamentet - den s.k.
tredje läsningen - utmönstras. Regeringen framhåller att förenklingen inte
innebär att parternas respektive ställning i det bikamerala beslutsfattandet i
grunden förändras utan att vissa överflödiga beslutsteg avskaffas.
Regeringen framhåller vidare i propositionen att det i utvidgningsperspektivet
är viktigt att stärka kommissionsordförandens ställning, liksom dennes
möjlighet att påverka kommissionens sammansättning och att leda arbetet inom
kommissionen. I detta syfte beslutades om vissa ändringar i artiklarna  158.2
och 163 i EG-fördraget (artikel 2.40 respektive 2.41 i Amsterdamfördraget).
Europaparlamentet har i dag 626 ledamöter. Inför kommande utvidgningar enades
man i regeringskonferensen om att antalet ledamöter i Europaparlamentet inte
skall överstiga 700, vilket regleras genom en ändring i artikel 137 i EG-
fördraget (artikel 2.37 i Amsterdamfördraget). Regeringen framhåller att i
enlighet med den uppfattning som företräddes av bl.a. den svenska regeringen
får denna regel dock inte tillämpas så att medlemsstater med liten folkmängd
inte får en adekvat representation. När fördelningen av platserna skall ändras
efter nya utvidgningar skall därför, genom en ändring av artikel 138 i EG-
fördraget, antalet ledamöter från varje land garantera lämplig rep-resentation
av folken i de stater som har slutit sig samman i gemenskapen (artikel 6.I.65 i
Amsterdamfördraget).
Vad beträffar de nationella parlamentens roll i samarbetet var den svenska
utgångspunkten  att det i princip är genom sina respektive regeringar som de
nationella parlamenten skall utöva sitt inflytande inom EU, framhålls det i
propositionen. Regeringskonferensen enades om ett protokoll om de nationella
parlamentens roll i EU (D 13). I den första delen av protokollet fastslås att
kommissionens samrådsdokument skyndsamt skall göras tillgängliga för de
nationella parlamenten. När det gäller lagstiftningsförslag skall de göras
tillgängliga för de nationella regeringarna i så god tid att de skall kunna se
till att de nationella parlamenten får del av förslagen på ett lämpligt sätt.
En central bestämmelse är att sex veckor skall förflyta från den dag då ett
lagstiftningsförslag (eller ett förslag inom den tredje pelaren) görs
tillgängligt för Europaparlamentet och rådet, på alla de officiella språken,
till den dag då förslaget sätts upp på rådets dagordning för beslut.
Den andra delen av protokollet rör de nationella parlamentens kollektiva roll.
Protokollet innebär att COSAC (konferensen mellan parlamentariska organ för EG-
frågor) allmänt ges rätt att bidra med allt som COSAC finner att unionens
institutioner bör uppmärksamma, särskilt när det gäller utkast till
lagstiftning som medlemsstaternas regeringar i samförstånd beslutat tillställa
COSAC.
Regeringen framhåller i propositionen att COSAC genom protokollet får en
fördragsfäst pådrivande roll. Sverige och flera andra medlemsstater hade
principiella invändningar mot en sådan ordning mot bakgrund av att de
nationella parlamenten inte kan låta sig representeras av COSAC. Protokollet
kunde dock accepteras sedan en uttrycklig bestämmelse införts om att COSAC:s
bidrag inte är bindande för de nationella parlamenten eller föregriper deras
ståndpunkt.
EG-domstolens ställning inom EU kommer även i fortsättningen att vara mycket
stark, framhåller regeringen i propositionen. De viktigaste konsekvenserna av
Amsterdamfördraget för domstolen blir att den får en vidgad behörighet.  Nya
typer av mål kommer att prövas av domstolen.  Det gäller dels enligt den nya
artikeln 73 p och den ändrade artikeln 173 i EG-fördraget (artikel 2.15
respektive 2.42 i Amsterdamfördraget), dels den nya artikeln K 7 och den
ändrade artikeln L i Unionsfördraget (artikel 1.11 respektive 1.13 i
Amsterdamfördraget).
Vad gäller Revisionsrätten klargörs genom en ändring av artikel 188c.3 i EG-
fördraget, att denna får utföra granskning av alla gemenskapsmedel oavsett vem
som förvaltar medlen och var det sker (artikel 2.43 i Amsterdamfördraget).
Vidare kommer Revisionsrätten i enlighet med ändringen i artikel 173 att kunna
väcka talan i EG-domstolen för att tillvarata sin rättigheter (artikel 2.42 i
Amsterdamfördraget). Regeringens uppfattning är att förstärkningen av
Revisionsrätten är ett viktigt led i kampen mot bedrägerier mot EG:s
budgetmedel. Positivt är även, menar regeringen, att medlemsstaternas
skyldighet att samarbeta med kommissionen för att säkerställa att anslagsmedlen
används i enlighet med sund ekonomisk förvaltning fastslås i fördraget  genom
en ändring av artikel 205 (artikel 2.50 i Amsterdamfördraget). Med förändringar
i artikel 209 a slås fast att EU:s institutioner och medlemsstater är skyldiga
att se till att gemenskapsmedlen ges ett effektivt skydd i hela unionen.
Regeringskonferensen enades vidare om ett protokoll (D 12) till EG-fördraget
som reglerar sätet för EU:s institutioner samt vissa andra organ och
avdelningar.
Motionerna
I partimotion U17 (v) yrkande 5 med anledning av regeringens proposition
konstaterar motionärerna att Amsterdamfördraget kommer att medföra att de
nationella parlamenten skall erhålla handlingar sex veckor före beslut i
ministerrådet. Det är emellertid inte tillräckligt för att stärka de nationella
parlamentens ställning i samarbetet, menar motionärerna. I stället föreslår
Vänsterpartiet att de nationella parlamenten skall vara med under hela
processen när förslagen formas, exempelvis genom parlamentens fackutskott.
Riksdagen bör ha egen rätt till information från EU:s institutioner för att
kunna förbereda sitt samråd med regeringen inför EU-beslut.
Motionärerna vill även att det skall införas en möjlighet för riksdagen att
binda regeringen vid en viss handlingslinje och begär på denna punkt ett
riksdagens tillkännagivande.
I samma motion, yrkande 13 (v), anför Vänsterpartiet att sexveckorsregeln - som
enligt Amsterdamfördraget omfattar första pelaren -  skall utsträckas till att
gälla även viktiga beslutsunderlag och förslag till beslut inom den tredje
pelaren. Partiet begär ett tillkännagivande om detta för att riksdagen skall
tillförsäkras insyn och kontroll även inom detta samarbetsområde.
Motionärerna bakom motion K715 (kd) yrkande 18 från allmänna motionstiden menar
att de mindre ländernas ställning i rådet och förmåga att utöva ett
betydelsefullt inflytande måste värnas. Kristdemokraterna anser att det är en
angelägen uppgift för Sverige att föra fram krav på att de mindre ländernas
relativt starka ställning i rådet skall bibehållas.
Vidare menar Kristdemokraterna i yrkande 19 i samma motion att representationen
i Europaparlamentet även i framtiden måste ha en sådan utformning att även de
mindre ländernas politiska landskap får fullgod representation. Motionärerna
finner det även beklagligt att antalet ledamöter begränsas till 700 i
framtiden, oavsett utvidgningar av medlemskretsen.
Motionären bakom motion K703 (m) från allmänna motionstiden menar att Sverige
inom EU bör verka för att unionens beslut och agerande i högre grad förankras
för att erhålla tilltro bland medlemsländernas invånare samt att onödig
byråkrati motarbetas.
Utskottets överväganden
Som regeringen framhåller i propositionen ägde under regeringskonferensen en
viktig diskussion rum angående utökad tillämpning av beslut med kvalificerad
majoritet i rådet. Resultatet framgår av betänkandets bilaga 2. Där framgår att
förändringarna berör ett flertal sakområden där beslut, när Amsterdamfördraget
har trätt i kraft, kommer att fattas med kvalificerad majoritet i stället för
med enhällighet. Vidare fördes i konferensen en diskussion dels om att minska
antalet beslutsprocedurer (utmönstra samarbetsproceduren), dels förenkla
medbestämmandeproceduren.
Utbildningsutskottet anför i sitt yttrande 1997/98:UbU5y till utrikesutskottet
att berörda sakområden, och förändringar gällande dessa områden, inom
utbildningsutskottets beredningsområde omfattar följande:
- artikel 130 i 1.2 Forskning och utveckling - ramprogram, beslut med
kvalificerad majoritet,
- artikel 130 o första stycket - gemensamma företag, beslut med kvalificerad
majoritet,
- artikel 127.4 Yrkesutbildning - vissa åtgärder, medbeslutandeproceduren samt
- artikel 130 o andra stycket, medbeslutandeproceduren.
Utbildningsutskottet framhåller vidare att innehållet i EU:s ramprogram för
forskning är ett viktigt svenskt intresse. Eftersom EU:s bidrag till forskning
i allmänhet förutsätter att halva kostnaden för ett projekt finansieras från
hemlandet påverkas användningen av inhemska forskningsresurser av vilken
forskning som svenska forskare får EU-medel för att bedriva. Utskottet anför
att den hittillsvarande ordningen gör det möjligt för ett land att blockera
beslut intill dess det fått igenom sitt önskemål. Självfallet har man sökt
kompromisser för att beslut över huvud taget skulle kunna fattas, menar
utskottet.
Utbildningsutskottet framhåller att det kommer att behövas omfattande
förberedelser och mycket kompromissande även när beslut i rådet skall fattas
med kvalificerad majoritet. Utskottet anser emellertid inte att förändringen
som Amsterdamfördraget innebär är negativ för Sveriges möjligheter att hävda
sina intressen på forskningsområdet.
Vidare framhåller utbildningsutskottet i sitt yttrande att det ställer sig
bakom den förstärkning av Europaparlamentets ställning som det innebär att
samarbetsproceduren ersätts med medbeslutandeproceduren.
Såvitt avser förändringar inom utbildningsutskottets beredningsområde har
utbildningsutskottet inte några invändningar mot att riksdagen godkänner
Amsterdamfördraget.
Utrikesutskottet delar utbildningsutskottets bedömning och kan liksom
regeringen konstatera att resultatet när det gäller ökad tillämpning av beslut
med kvalificerad majoritet blev relativt begränsat. Utrikesutskottet vill
emellertid för sin del framhålla att kvalificerad majoritet även kommer att
tillämpas på andra viktiga sakområden, exempelvis bekämpning av bedrägerier
(artikel 209 a), tillfälligt upphävande av rättigheter (artikel 236.2-3),
allmänna principer och gränser för rätten till tillgång till handlingar
(artikel 191 a) samt jämställdhet (artikel 119.3), vissa sociala frågor
(artikel 118.2) och sysselsättning - riktlinjer och stödåtgärder (artikel 109 q
och 109 r). Särskilt värdefullt är enligt utskottets uppfattning att
kvalificerad majoritet kommer att tillämpas vad gäller flera av de nya artiklar
som tillkommer med Amsterdamfördraget.
Utskottet menar vidare att inom samarbetet har det visat sig att
beslutsfattande med kvalificerad majoritet i vissa fall leder till ett
effektivare samarbete. Samtidigt bör beslut av konstitutionell karaktär och
sådana som ligger nära nationalstatens kärna (exempelvis skatter) beslutas med
enhällighet. Inom dessa ramar är det, menar utskottet, möjligt att överväga en
övergång till kvalificerad majoritet med en enskild prövning, som får ske
artikel för artikel. Så har också skett i regeringskonferensen, vilket
utskottet ser positivt på.
Utskottet ser även positivt på att antalet beslutsprocedurer som gäller mellan
rådet och Europaparlamentet reduceras samt att det sker en förenkling av
medbeslutandeproceduren. Resultatet blir i båda fallen ett något ökat
inflytande för Europaparlamentet, vilket är viktigt för insyn och öppenhet i de
delar av samarbetet där beslutanderätt har överlåtits till EG.
Utrikesutskottet noterar i denna del att Europaparlamentets insyn och
inflytande i beslutsfattandet ökar vad gäller gemenskapens utvecklingssamarbete
(artikel 130 w i EG-fördraget), och utskottet vill framhålla att det ser
positivt på denna utveckling.
Motionärerna bakom partimotion U17 (v) yrkande 5 vill att riksdagen skall kunna
binda regeringen vid en viss handlingslinje när det gäller frågor inom EU där
samråd äger rum med riksdagen. I yrkande 13 begärs att sexveckorsregeln skall
tillämpas även vad gäller beslutsunderlag och förslag till beslut inom tredje
pelaren.
Konstitutionsutskottet anför följande i sitt yttrande 1997/98:KU9y till
utrikesutskottet:
I betänkandet 1994/95:KU22 om samverkan mellan riksdag och regering med
anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen avstyrkte utskottet
motioner, i vilka föreslogs att riksdagen skulle kunna binda regeringen med
fastställda förhandlingsdirektiv i EU-förhandlingarna. Om riksdagen redan från
början skulle binda regeringen med fastställda direktiv skulle, enligt
utskottet, regeringens ansvar för agerandet i EU-förhand-lingarna uttunnas
avsevärt. Utskottet påpekade också att ett riksdagsorgans uttalanden inte kan
bli bindande för hela riksdagen och att sådana uttalanden saknar formell
konstitutionell betydelse. Det är regeringen som företräder Sverige vid
ministerrådets möten och det är därigenom regeringen som har det politiska
ansvaret för förhandlingarna, anförde utskottet. Riksdagen fick genom EU-
nämnden, enligt utskottets bedömning, ett reellt inflytande när det gäller
Sveriges ståndpunkter vid rådsmötena. Man borde nämligen kunna utgå från att
regeringen inte skulle komma att företräda en ståndpunkt som stod i strid med
vad nämnden hade gett uttryck för i samrådet. Det utskottet anfört om
innebörden av samverkan hade enligt utskottet betydelse för det politiska
ansvarstagandet. EU-nämndens medverkan vid uppläggningen av förhandlingarna
påverkade således inte riksdagens möjligheter att använda de kontrollinstrument
som anges i 12 kap. regeringsformen (bl.a. kritik mot statsråd med anledning av
konstitutionsutskottets granskning eller avgivande av misstroendeförklaring).
Riksdagen följde utskottet.
Konstitutionsutskottet vidhåller den uppfattning utskottet gav uttryck för i
betänkandet 1994/95:KU22 och som riksdagen ställt sig bakom och avstyrker
motion U17 yrkande 5.
Vidare anför konstitutionsutskottet att sexveckorsfristen enligt protokollet om
de nationella parlamentens roll gäller även beträffande förslag inom den tredje
pelaren, i den mån kommissionen lagt fram förslaget. Konstitutionsutskottet
konstaterar att kommissionens initiativrätt inom den tredje pelaren ökar genom
Amsterdamfördraget och kommer att gälla även de kvarvarande samarbetsområdena,
dvs. polissamarbete och straffrättsligt samarbete. Någon åtgärd med anledning
av motion U17 yrkande 13 kan därför inte anses påkallad.
Utrikesutskott delar konstitutionsutskottets uppfattningar och avstyrker motion
U17 (v) yrkande 5 och anser att yrkande 13 i samma motion är besvarat.
I motion K715 (kd) yrkande 18 anförs att de mindre medlemsstaternas relativt
starka ställning i rådet skall bibehållas. I yrkande 19 framhålls att
presentationen i Europaparlamentet även i framtiden måste ha en sådan
utformning att även de mindre ländernas politiska landskap får fullgod
representation.
I dessa frågor anför konstitutionsutskottet följande i sitt yttrande till
utrikesutskottet:
Konstitutionsutskottet uttalade i yttrande 1996/97:KU8y angående regeringens
skrivelse 1996/97:80 om regeringskonferensen att utskottet inte ville motsätta
sig ett tak på omkring 700 ledamöter i Europaparlamentet, under förutsättning
att det vid fördelningen av platserna fortfarande på ett lämpligt sätt togs
hänsyn till folkmängden, samtidigt som det garanterades att de stater som har
lägst folkmängd blev adekvat representerade. Utrikesutskottet delade denna
bedömning (bet. 1996/97:UU13 s.63). I propositionen  anförs nu att när
fördelningen av nya platser skall ändras, skall, enligt en ny artikel i
fördraget, antalet ledamöter från varje land garantera en adekvat
representation. Något tillkännagivande till regeringen med anledning av motion
K715 (kd) yrkande 19 behövs därmed inte enligt konstitutionsutskottets mening.
Konstitutionsutskottet delar regeringens uppfattning att en reform när det
gäller röstviktningen i rådet måste ske med beaktande av de mindre
medlemsstaternas intressen. Eftersom EU är ett samarbete mellan självständiga
stater är det naturligt att fördelningen av rösterna i rådet inte motsvarar den
befolkningsmässiga fördelningen. Inte heller med anledning av motionens yrkande
18 är något tillkännagivande till regeringen påkallat.
Konstitutionsutskottet föreslår att utrikesutskottet skall avstyrka motionen i
berörda delar.
Utrikesutskottet delar konstitutionsutskottets bedömningar och avstyrker motion
K715 (kd) yrkandena 18 och 19.
Motionären bakom motion K703 (m) menar att Sverige inom EU bör verka för att
unionens beslut och agerande i högre grad förankras och erhåller tilltro bland
medlemsländernas invånare och att onödig byråkrati motarbetas.
Konstitutionsutskottet framhåller i sitt yttrande att det utgår från att de
åtgärder som redovisats i propositionen, särskilt antagandet av  protokollet om
tillämpningen av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna, kommer att
leda till ett effektivare unionssamarbete och till att beslut fattas där de hör
hemma och därmed till en minskad byråkrati. Konstitutionsutskottet anser att
motionen bör avstyrkas.
Utrikesutskottet instämmer i detta och avstyrker motion K703 (m).
7.8 Förenkling av fördragen
Propositionen
Regeringen framhåller i propositionen att medlemsstaterna kom överens om en
relativt omfattande förenkling av fördragen innebärande att ett stort antal
artiklar och text i artiklar stryks på grund av att de inte längre är aktuella.
Vidare kom medlemsstaterna överens om att numrera om artiklarna i både
Unionsfördraget och EG-fördraget. Däremot lyckades man inte enas om en
sammanslagning av de viktigaste grundfördragen (Kol- och stålfördraget, EG-
fördraget, Euroatomfördraget och Unionsfördraget) till ett enda fördrag. Man
kunde inte heller enas om någon omstrukturering av fördragen.
Som en följd av förenklingsarbetet kan 47 artiklar i EG-fördraget samt 2
respektive 18 artiklar i respektive Kol- och stål- och Euroatomfördragen helt
tas bort på grund av att de är obsoleta. Därutöver kan ett antal bilagor och
protokoll till fördragen upphävas eftersom även de är obsoleta (artiklarna
6-8 i Amsterdamfördraget).
Förenklingsarbetet innebär att två primärrättsakter, konventionen om vissa
gemensamma institutioner för Europeiska gemenskaperna från år 1957 och
fördraget om upprättandet av ett gemensamt råd och en gemensam kommission för
Europeiska gemenskaperna från år 1965 (det s.k.  Fusionsfördraget), kan
upphävas. De bestämmelser som fortfarande är relevanta förs i stället över till
respektive gemenskapsfördrag samt kompletteras med artikel 9 i
Amsterdamfördraget.
Protokollet om Europeiska gemenskapernas immunitet och privilegier, som utgör
en bilaga till Fördraget om upprättandet av ett gemensamt råd och en gemensam
kommission för Europeiska gemenskaperna, kommer dock att förbli i kraft. I
detta protokoll införs en artikel 23 som i dag finns i protokoll nr 7 till EG-
fördraget. På så sätt kan protokoll nr 7 upphävas samtidigt som bestämmelserna
om immunitet och privilegier finns samlade i ett enda protokoll.
För att garantera och tydliggöra att ändringarna inte påverkar rättsläget finns
en särskild artikel (10) i Amsterdamfördraget som anger att den omständigheten
att obsoleta artiklar i fördraget upphävs och utgår ur fördraget inte påverkar
de rättsliga verkningarna av bestämmelserna i fördraget. En förklaring om
artikel 10 (gemensam förklaring 51) förtydligar dessutom förenklingens exakta
räckvidd.  Sekundärrättsakter, dvs. förordningar och direktiv, som har antagits
med någon nu aktuell artikel som rättslig grund, förlorar inte sin rättsliga
status utan fortsätter att vara giltiga.  Även det följer av artikel 10 i
Amsterdamfördraget.
Amsterdamfördraget innebär också att artiklarna i såväl Unionsfördraget som EG-
fördraget numreras om.  Detta framgår av artikel 12 i Amsterdamfördraget.  I
bilagan till fördraget finns en tabell som anger de gamla och nya
artikelbeteckningarna i Unionsfördraget och EG-fördraget.  Bilagan utgör en
integrerad del av fördraget.
Regeringen framhåller i propositionen att Sverige var en av de medlemsstater
som stödde förslagen till en mer omfattande reformering av texterna i syfte att
främja tillgängligheten. Medlemsstaterna kunde emellertid inte enas om en
kodifiering, dvs. ett rättsligt bindande beslut om en sammanslagning av
fördragen till ett enda fördrag. I stället för en kodifiering har en
konsolidering av Unions- och EG-fördragen gjorts.  Konsolideringen innebär att
artiklarna har fogats samman till en enhet för vart och ett av fördragen där
hänsyn har tagits till såväl de ändringar och tillägg till fördragen som
Amsterdamfördraget innebär, som förenklingen och omnumreringen. De
konsoliderade texterna har fogats till slutakten i informativt syfte. De båda
versionerna finns som bilaga 10 och 11 till propositionen.
7.9 Övriga frågor
Euratomfördraget
Euratom är en av de tre ursprungliga europeiska gemenskaperna. Dess tidigaste
uppgift var att skapa erforderliga förutsättningar för en snabb organisation
och tillväxt av kärnenergiindustrierna och därigenom bidra till en höjning av
levnadsstandarden i medlemsstaterna och till en utveckling av förbindelserna
med övriga länder.
Sedan Euratomfördraget undertecknades har förhållandena emellertid ändrats,
vilket har lett till att det i väsentlig omfattning är föråldrat. Delar av
fördraget tillämpas därför inte enligt sin lydelse utan enligt en successivt
utvecklad praxis. Vissa avsnitt behandlar dock frågor som fortfarande är
aktuella. Exempel härpå är skapandet av en gemensam basnivå för strålskydd samt
kontrollen för att garantera att kärnmaterial inte används för andra ändamål än
dem för vilka de är avsedda (s.k. safeguards).
Efter anslutningen till EU gäller Euratomfördraget i Sverige i enlighet med
lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen.
Våren 1995 beslutade riksdagen (prop. 1994/95:118, bet. 1994/95:NU21) om vissa
lagändringar som en följd av anslutningen till Euratom. I samband med
medlemskapsförhandlingarna förklarade de avtalsslutande parterna gemensamt att
det är varje medlemsstat som i överensstämmelse med sin specifika nationella
politik avgör om den skall producera kärnenergi eller inte liksom om den
politik som skall föras när det gäller slutstegen i kärnbränslecykeln.
Genom Amsterdamfördraget föreslås vissa ändringar i Euratomfördraget.
Ändringarna är dock enbart formella konsekvensändringar som inte innebär att
det materiella innehållet i Euratomfördraget förändras.
Motionerna
I motion U20 (c) yrkande 2 konstaterar motionärerna att Amsterdamfördraget
medför ändringar i de ursprungliga traktaten, däribland fördraget om
upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen Euratom. Dock menar
motionärerna att det endast är fråga om formella ändringar, utan att det
materiella innehållet förändras, vilket innebär att artikel 2 om kärnenergi i
fördraget kommer att kvarstå. Motionärerna finner att det är obegripligt att
EU:s medlemsstater i samband med en fördragsöversyn inte tar tillfället i akt
att ta bort denna artikel i fördraget.
Delvis liknande synpunkter utvecklas i motion U412 (mp) yrkande 4. Där pläderas
för att Sverige skall lägga fram förslag om upphävande av Euratomfördraget. I
stället borde ett nytt energifördrag om utveckling av förnybara energikällor
utarbetas.
Utskottets överväganden
Näringsutskottet anför i sitt yttrande 1997/98:NU3y till utrikesutskottet att
energi inte är ett gemensamt politikområde inom EU. Däremot förekommer det
samarbete på energiområdet i flera olika frågor, och näringsutskottet lämnar i
sitt yttrande ett flertal exempel på sådant samarbete.
Näringsutskottet framhåller vidare i sitt yttrande:
Näringsutskottet konstaterar att det inom EU förekommer ett omfattande
samarbete på energiområdet rörande bl.a. energieffektivisering och främjande av
förnyelsebara energikällor. Som tidigare nämnts är delar av Euratomfördraget
föråldrade och tillämpas inte enligt sin lydelse. Utskottet förutsätter att
fördraget i lämpligt sammanhang kommer att moderniseras och detta utan att
riksdagen tar något initiativ i frågan. De två här behandlade motionsyrkandena
avstyrks således av näringsutskottet.
Utrikesutskottet har inget att tillägga utöver det anförda och avstyrker därmed
motionerna U20 (c) yrkande 2 samt U412 (mp) yrkande 4.

Hemställan

Utskottet hemställer
1. beträffande ändring i anslutningslagen
att riksdagen  med bifall till proposition 1997/98:58 yrkande 1 samt med
avslag
på motion 1997/98:U16 yrkande 5 antar regeringens förslag till lag om ändring
i
lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska
unionen,
res. 1 (v, mp)
2. beträffande folkomröstning om Amsterdamfördraget
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:U16 yrkande 1, 1997/98:U17 yrkande 4,
1997/98:K239 och 1997/98:K254,
res.2 (v, mp)
3. beträffande beslutsprocedur som för stiftande av grundlag
att riksdagen  avslår motion 1997/98:U16 yrkande 2,
res. 3 (v, mp)
4. beträffande beslut om Amsterdamfördraget vid en senare tidpunkt
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:U16 yrkande 3 och 1997/98:
U18 yrkande 2,
res. 4 (v, mp)
5. beträffande godkännande av Amsterdamfördraget
att riksdagen  med bifall till proposition 1997/98:58 yrkande 2 samt med
avslag
på motionerna 1997/98:U14 yrkande 1, 1997/98:U16 yrkandena 4 (delvis) och 6,
1997/98:U17 yrkande 1, 1997/98:U18 yrkande 1 och 1997/98:U19 yrkande 1
godkänner Amsterdamfördraget om ändring av Fördraget om Europeiska unionen,
fördragen om upprättandet av Europeiska gemenskaperna och vissa akter som hör
samman med dem samt de protokoll som har förtecknats i slutakten till
fördraget,
res. 5 (v, mp)
6. beträffande EG-domstolens behörighet att meddela förhandsavgöranden
att riksdagen  med bifall till proposition 1997/98:58 yrkande 3 samt med
avslag
på motion 1997/98:U16 yrkande 7 godkänner att en förklaring avges av Sverige
enligt artikel K 7.2 och K 7.3 b i Fördraget om Europeiska unionen i dess nya
lydelse,
res. 6 (v, mp)
7. beträffande yttrande från Lagrådet
att riksdagen  förklarar motion 1997/98:U17 yrkande 2 besvarad med vad
utskottet anfört,
8. beträffande överlåtelse av beslutskompetens
att riksdagen  avslår motion 1997/98:UU16 yrkande 11
res. 7 (v, mp)
9. beträffande EU-samarbetets övergripande karaktär
att riksdagen  avslår motionerna 1997/98:U14 yrkande 2, 1997/98:
U15, 1997/98:U17 yrkandena 3 och 14, 1997/98:U20 yrkande 1 och 1997/98:U504
yrkande 1,
res. 8 (v)
10. beträffande särställning i unionssamarbetet
att riksdagen  avslår motion 1997/98:U16 yrkande 10,
res. 9 (v, mp)
11. beträffande utträdesparagraf i Unionsfördraget
att riksdagen  avslår motionerna 1997/98:U503 och 1997/98:U504 yrkande 2,
res. 10 (v, mp)
12. beträffande utredning om alternativa samarbetsformer
att riksdagen  avslår motion 1997/98:U504 yrkande 3,
13. beträffande öppenhet i unionens inre arbete
att riksdagen  förklarar motionerna 1997/98:U17 yrkande 6, 1997/98:K253
yrkande
4 och 1997/98:U505 yrkande 5 besvarade med vad utskottet anfört,
res. 11 (v)
res. 12 (mp)
14. beträffande Europarådets konvention
att riksdagen avslår motion 1997/98:K715 yrkande 1,
res. 13 (kd)
15. beträffande asyl
att riksdagen  avslår motionerna 1997/98:U16 yrkande 8, 1997/98:
U17 yrkande 8, 1997/98:U19 yrkande 2 och 1997/98:U21 yrkande 2 samt förklarar
motion 1997/98:U21 yrkande 1 besvarad med vad utskottet anfört,
res. 14 (v)
res. 15 (mp, kd)
16. beträffande barnets rättigheter
att riksdagen  förklarar motion 1997/98:U17 yrkande 7 besvarad med vad
utskottet anfört,
17. beträffande regelrevision
att riksdagen  avslår motion 1997/98:U501 yrkande 3,
res. 16 (m, fp)
18. beträffande sysselsättning
att riksdagen  avslår motion 1997/98:U17 yrkande 9,
res. 17 (v)
19. beträffande den inre marknaden
att riksdagen  förklarar motion 1997/98:U501 yrkande 5 besvarad med vad
utskottet anfört,
res. 18 (m)
20. beträffande den gemensamma handelspolitiken
att riksdagen  avslår motion 1997/98:U16 yrkande 4 (delvis),
res. 19 (v,  mp)
21. beträffande miljöpolitiken
att riksdagen  avslår motion 1994/95:U503 yrkande 5,
res. 20 (c, fp, mp, kd )
22. beträffande unionens krishanteringsförmåga
att riksdagen  förklarar motion 1997/98:U501 yrkande 6 besvarad med vad
utskottet anfört,
23. beträffande Sveriges observatörskap i VEU
att riksdagen  avslår motion 1997/98:U16 yrkande 9,
res. 21 (v, mp)
24. beträffande EU och kärnvapen
att riksdagen  förklarar motion 1997/98:K715 yrkande 12 besvarad med vad
utskottet anfört,
25. beträffande beslutsformerna inom tredje pelaren
att riksdagen  avslår motion 1997/98:U17 yrkande 10,
res. 22 (v, mp)
26. beträffande Europoltjänstemännens befogenheter
att riksdagen  avslår motion 1997/98:U17 yrkande 11,
res. 23 (v, mp)
27. beträffande Eurodac
att riksdagen  avslår motion 1997/98:U17 yrkande 12,
res. 24 (v, mp)
28. beträffande samrådet med regeringen
att riksdagen  avslår motion 1997/98:U17 yrkande 5 och förklarar motion
1997/98:U17 yrkande 13 besvarad med vad utskottet anfört,
res. 25 (v)
29. beträffande rådet och Europaparlamentet
att riksdagen  avslår motion 1997/98:K715 yrkandena 18 och 19,
res. 26 (kd)
res. 27 (v, mp)
30. beträffande Sveriges agerande inom EU
att riksdagen  avslår motion 1997/98:K703,
31. beträffande Euratomfördraget
att riksdagen  avslår motionerna 1997/98:U20 yrkande 2 och 1997/98:
U412 yrkande 4.
res. 28 (v, mp)
Stockholm den 21 april 1998
På utrikesutskottets vägnar
Viola Furubjelke
I beslutet har deltagit: Viola Furubjelke (s), Göran Lennmarker (m),
Inga-Britt
Johansson (s), Nils T Svensson (s), Berndt Ekholm (s), Inger Koch (m), Helena
Nilsson (c), Carina Hägg (s), Bertil Persson (m), Karl-Göran Biörsmark (fp),
Tone Tingsgård (s), Eva Zetterberg (v), Agneta Brendt (s), Lars Hjertén (m),
Magnus Johansson (s), Tuve Skånberg (kd) och Eva Thede (mp).

Reservationer

1. Ändring i anslutningslagen (mom. 1)
Eva Zetterberg (v) och Eva Thede (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24 börjar med ?Lagrådet
konstaterar? och på s. 24 slutar med ?yrkande 5.? bort ha följande lydelse:
Utrikesutskottet noterar vad regeringen och konstitutionsutskottet anför och
vill för sin del framhålla följande:
Utrikesutskottet vill för sin del betona att risken för att utvecklingen går
mot en europeisk federal stat med försvagat inflytande för medborgarna i de
enskilda länderna och för de nationella parlamenten är uppenbar.
Utskottet konstaterar att medlemsstaterna har ansett att regeringskonferensens
viktigaste uppgift var att effektivisera EU genom att stärka dess
institutioner
på medlemsstaternas bekostnad. Såväl Europaparlamentet som rådet, kommissionen
och EG-domstolen ges genom fördraget ökad makt och ökade befogenheter.
Dessutom
utökas möjligheterna att fatta beslut med kvalificerad majoritet vilket medför
att det enskilda medlemslandets vetorätt bortfaller på ännu fler
samarbetsområden.
Enligt utskottets mening innebär detta att Amsterdamfördraget väsentligt
utökar
det överstatliga inslaget i EU-samarbetet. Utskottet vill framhålla att detta
medför att inflytandet för riksdagen i motsvarande mån minskar och att det
demokratiska inflytandet över politiska beslut tunnas ut. Utskottet menar att
riksdagens ställning som det främsta statsorganet urholkas i än högre grad
genom att ytterligare normgivningsmakt överlåts till EG. Sammanfattningsvis
ges
mer makt åt EG:s institutioner, mindre makt åt Sveriges riksdag och därmed
också mindre makt åt det svenska folket.
Utskottet finner således att de förändringar som Amsterdamfördraget medför
inte
är förenliga med ett av de villkor som har uttalats i förarbetena till 10 kap.
5 § regeringsformen (1993/94:KU21). Utrikesutskottet avstyrker med hänvisning
till vad som ovan anförts yrkande 1 i propositionen och tillstyrker motion U16
(mp) yrkande 5.
dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande ändring i anslutningslagen
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:U16 yrkande 5 avslår yrkande 1 i
proposition 1997/98:58 Amsterdamfördraget.
2. Folkomröstning om Amsterdamfördraget (mom. 2)
Eva Zetterberg (v) och Eva Thede (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med
?Utrikesutskottet vill? och slutar med? och K254 (c).? bort ha följande
lydelse:
Utrikesutskottet vill för sin del anföra att opinionen mot Sveriges medlemskap
i EU har vuxit sig mycket stark, och den djupare integration av EU som
Amsterdamfördraget leder till har inte självklart ett brett folkligt stöd.
Utskottet konstaterar att det i det alternativ som vann folkomröstningen om
svenskt medlemskap i EU angavs på valsedeln att omröstningen gällde om Sverige
skulle bli medlem i enlighet med det avtal som då förhandlats fram mellan
Sverige och EU. De förutsättningar som gavs vid folkomröstningen har nu
ändrats
betydligt, menar utrikesutskottet. Utskottet noterar vidare att folkomröstning
om Amsterdamfördraget kommer att hållas i vissa andra medlemsstater.
Den nya fördragsmässiga grunden för samarbetet genom Amsterdamfördraget och
samarbetets ändrade karaktär i överstatlig riktning talar enligt utskottets
mening för att en folkomröstning om Amsterdamfördraget genomförs i Sverige.
Utrikesutskottet förordar således att en folkomröstning om Amsterdamfördraget
genomförs i Sverige och tillstyrker därmed motionerna U16 (mp) yrkande 1, U17
(v) yrkande 4, K239 (v) och K254 (c).
dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande folkomröstning om Amsterdamfördraget
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:U16 yrkande 1, 1997/98:U17
yrkande 4, 1997/98:K239 och 1997/98:K254 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.
3. Beslutsprocedur som för stiftande av grundlag (mom. 3)
Eva Zetterberg (v) och Eva Thede (mp) anser
dels att den del av utskottets betänkande på s. 23 som börjar ?Utrikes-
utskottet delar? och slutar med ?U16 (mp) yrkande 2? bort ha följande lydelse:
Utrikesutskottet konstaterar för sin del att den nuvarande parlamentariska
sammansättningen av riksdagen valdes innan Sverige blev medlem i EU. Den
nuvarande riksdagsrepresentationen kan därmed inte anses ha väljarnas mandat
att besluta om ytterligare överlåtelser av beslutanderätt till EU. Enligt 10
kap 5 § regeringsformen kan riksdagen överlåta beslutanderätt till Europeiska
gemenskaperna så länge som dessa har ett fri- och rättighetsskydd motsvarande
det som ges i regeringsformen och i den europeiska konventionen angående skydd
för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Riksdagen
beslutar om sådan överlåtelse genom beslut, varom minst tre fjärdedelar av de
röstande förenar sig. Riksdagens beslut kan också fattas i den ordning som
gäller för stiftande av grundlag. Utrikesutskottet anser att
Amsterdamfördraget
skall underställas samma beslutsprocedur som tillämpas vid stiftande av
grundlag.
Utskottet tillstyrker därmed motion U 16 (mp) yrkande 2.
dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande beslutsprocedur som för stiftande av grundlagatt riksdagen
bifal
4. Beslut om Amsterdamfördraget vid en senare tidpunkt (mom. 4)
Eva Zetterberg (v) och Eva Thede (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22 börjar med ?Utrikes-
utskottet delar? och slutar med ?yrkande 2.? bort ha följande lydelse:
Utrikesutskottet noterar vad konstitutionsutskottet anfört i denna fråga men
menar att ett beslut om Amsterdamfördragets eventuella godkännande mycket väl
kan fattas vid en senare tidpunkt och att starka skäl talar för detta.
Utskottet vill framhålla dels att fördraget inte kommer att kunna träda i
kraft
förrän tidigast den 1 januari 1999, dels att Danmark kommer att hålla
folkomröstning om Amsterdamfördraget den 28 maj 1998. Det vore enligt
utskottets mening olyckligt om Sveriges ställningstagande påverkar resultatet
av folkomröstningen i Danmark, och därför bör riksdagens beslut skjutas upp
till efter höstens riksdagsval. Tillräckligt med tid står till förfogande fram
till årsskiftet och dessutom kan väljarna i riksdagsvalet ge uttryck för sin
mening om det nya fördraget. Den nuvarande riksdagen valdes före
folkomröstningen om medlemskap i EU och denna riksdag kan därför inte entydigt
anses ha mandat att överföra ytterligare makt till EU. Utrikesutskottet anser
således till skillnad från konstitutionsutskottet att beslut om eventuellt
godkännande av Amsterdamfördraget bör fattas av riksdagen först efter
riksdagsvalet i september 1998, och utskottet tillstyrker därmed motionerna
U16
(mp) yrkande 3 och U18 (c) yrkande 2.
dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande beslut  om Amsterdamfördraget vid en senare tidpunkt
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:U18 yrkande 2 och med bifall
till
motion 1997/98:U16 yrkande 3 beslutar att beslut om Amsterdamfördraget skall
skjutas upp till efter riksdagsvalet 1998.
5. Godkännande av Amsterdamfördraget (mom. 5)
Eva Zetterberg (v) och Eva Thede (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 26 börjar med ?I motionerna?
och på s. 28 slutar med ?av Amsterdamfördraget.? bort ha följande lydelse:
Som utrikesutskottet tidigare framhållit i detta betänkande medför
Amsterdamfördraget att det överstatliga inslaget i samarbetet utökas
väsentligt. I första hand sker detta genom att ytterligare beslutsbefogenheter
överförs till den första pelaren i samarbetet. Utskottet vill vidare framhålla
att beslut i framtiden i mycket större utsträckning kommer att fattas med
kvalificerad majoritet inom de andra (gemensam utrikes- och säkerhetspolitik)
och tredje pelarna (polis-, tull- och strafffrättsligt samarbete). Det innebär
att i fördraget, både vad gäller andra och tredje pelarna, föreslås
beslutsprocedurer som medför att vetorätten i än högre grad luckras upp eller
kringgås. Samtidigt stärks de gemensamma institutionernas roller i de andra
och
tredje pelarna. Utskottet menar att dessa förändringar sammantaget innebär att
samarbetets karaktär i ännu större utsträckning blir överstatlig.
Till skillnad från konstitutionsutskottet och Lagrådet anser utrikesutskottet
att denna ytterligare överföring av normgivningsmakt i väsentlig grad urholkar
riksdagens ställning som det främsta statsorganet, och förändringen står
därmed
i strid med ett av de villkor som uttalats i förarbetena till 10 kap. 5 §
regeringsformen (1993/94:KU21).
Utrikesutskottet ser vidare en risk för att artikel 5 a om s.k. flexibel inte-
gration kommer att utnyttjas för att driva utvecklingen inom EU mot en
federation. Artikeln borde ha kompletteras så att de länder som önskar återta
beslutanderätten över vissa områden som betecknats vara av gemensamt intresse
för unionen ges rätt att göra detta, ensamma eller i förening med andra
medlemsländer.
Med det anförda avstyrker utrikesutskottet propositionens yrkande 2 och
tillstyrker motionerna U14 (s) yrkande 1, U16 (mp) yrkandena 4 (delvis) och 6,
U17 (v) yrkande 1, U18 (c) yrkande 1 och U19 (fp) yrkande 1.
dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse:
5 . beträffande godkännande av Amsterdamfördraget
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:U16 yrkande 4 (delvis) och med
bifall till motionerna 1997/98:U14 yrkande 1, 1997/98:U16 yrkande 6,
1997/98:U17 yrkande 1, 1997/98:U18 yrkande 1 och 1997/98:U19 yrkande 1 avslår
yrkande 2 i proposition 1997/98:58 Amsterdamfördraget.
6. EG-domstolens behörighet att meddela förhandsavgöranden (mom. 6)
Eva Zetterberg (v) och Eva Thede (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 74 börjar med ?Konstitu-
tionsutskottet anför? och på s. 76 slutar med ?regeringens proposition.? bort
ha följande lydelse:
Utrikesutskottet konstaterar att enligt Amsterdamfördraget kan medlemsländerna
ge EG-domstolen rätt att meddela förhandsavgöranden om giltigheten och
tolkningen av rambeslut och beslut, liksom om tolkningen av
tredjepelarkonventioner och om giltigheten och tolkningen av åtgärder att
genomföra dem. För den medlemsstat som väljer att ansluta sig till systemet
innebär detta att de egna domstolarna blir bundna av EG-domstolens
förhandsavgörande i det enskilda fallet. Utskottet anser att Sverige inte
skall
ge EG-domstolen sådana befogenheter, eftersom det innebär att en överstatlig
institution (EG-domstolen) tilldelas kontroll över frågor inom ett samarbete
som är mellanstatligt (tredje pelaren).
Inom den tredje pelaren införs en ny beslutsform, rambeslut, som i allt
väsentligt kommer att väga lika tungt som direktiv. En förutsättning för
rambeslutens bindande effekt skall inte vara att de - som mellanstatliga
konventioner - i efterhand har godkänts av de nationella parlamenten.
Utrikesutskottet ifrågasätter därför hur rambesluten förhåller sig till
bestämmelsen i 10 kap.
2 § RF om att regeringen får ingå vissa internationella överenskommelser
endast med riksdagens godkännande. Rambesluten innebär också en uttrycklig
kompetensöverflyttning enligt 10 kap. 5 § första stycket RF.
Utskottet anser att riksdagen med bifall till motion U16 yrkande 7 skall avslå
förslaget i propositionen om att avge en förklaring om att ge EG-domstolen
behörighet att meddela förhandsavgöranden.
dels att utskottets hemställan under moment 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande EG-domstolens behörighet att meddela förhands-avgöranden
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:U16 yrkande 7 avslår
propositionens yrkande 3.
7. Överlåtelse av beslutskompetens (mom. 8)
Eva Zetterberg (v) och Eva Thede (mp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 25 börjar med
?Utrikesutskottet finner? och slutar med ?U16 (mp) yrkande 11? bort ha
följande
lydelse:
Utrikesutskottet konstaterar för sin del att utvecklingen inom EU stegvis går
mot allt mer överlåtelse av beslutskompetens och därmed ökad överstatlighet.
Amsterdamfördraget är inte på något sätt EU:s slutstation, tvärtom öppnar
enligt utskottets mening fördragets avsnitt om flexibel integration
möjligheterna för EU att än snabbare utvecklas i federalistisk riktning.
Utrikesutskottet noterar konstitutionsutskottets uppfattning men vill för sin
del framhålla vikten av att riksdagen preciserar gränserna för det överlåtbara
området.
Utskottet tillstyrker motion U 16 (mp) yrkande 11.
dels att utskottets hemställan under moment 8 bort ha följande lydelse:
8. beträffande överlåtelse av beslutskompetens
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:U16 yrkande 11 som sin mening
ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
8. EU-samarbetets övergripande karaktär (mom. 9)
Eva Zetterberg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29 börjar med ?Konstitu-
tionsutskottet anför? och på s. 31 slutar med ?yrkande 1? bort ha följande
lydelse:
Utrikesutskottet anser att Sverige vid nästa regeringskonferens bör deklarera
att EU:s hittillsvarande utveckling med alltfler och alltmer omfattande
överstatliga inslag måste hejdas och självbestämmande ges tillbaka till
medlemsländerna. Det är utskottets uppfattning att denna utveckling i
federalistisk riktning måste hejdas. Utskottet vill vidare framhålla att
regeringen bör utarbeta förslag till fördragstext som skall syfta till att
förhindra fler överstatliga och federalistiska drag i styrningen av EU samt
klart markera att Sverige ser EU-samarbetet som ett mellanstatligt samarbete.
Utskottet menar att verksamheten i EU:s institutioner givetvis bör omformas
för
att anpassa till en mellanstatlig karaktär av samarbetet. Därvid måste
kommissionens monopol på initiativrätt brytas och rådets möjligheter att
avvika
från kommissionens förslag måste stärkas. Sådana förslag presenterades också
under regeringskonferensen. Slutligen vill utskottet framhålla i denna del att
domstolen måste få mindre karaktär av författningsdomstol.
Utrikesutskottet tillstyrker att riksdagen med anledning av motionerna U14 (s)
yrkande 2, U15 (m), U20 (c) yrkande 1, U17 (v) yrkandena 3 och 14 samt U504
(c)
yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
samarbetets övergripande karaktär och EU:s fortsatta utveckling.
dels att utskottets hemställan under moment 9 bort ha följande lydelse:
9. beträffande EU-samarbetets övergripande karaktär
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:U14 yrkande 2, 1997/98:U15,
1997/98:U20 yrkande 1, 1997/98:U17 yrkandena 3 och 14 samt 1997/98:U504
yrkande
1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
9. Särställning i unionssamarbetet (mom. 10)
Eva Zetterberg (v) och Eva Thede (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med ?Social-
försäkringsutskottet framhåller? och på s. 31 slutar med ?är avstyrkt.? bort
ha
följande lydelse:
Utrikesutskottet vill inledningsvis framhålla att den växande kritiken mot EU
i
Sverige och det ökade stödet för ett utträde ur unionen borde ha beaktats av
regeringen under förhandlingarna om Amsterdamfördraget. I stället för att med
hastiga steg fortsätta EU:s utveckling mot ökad överstatlighet i olika frågor
borde regeringen, enligt utskottets uppfattning, ha strävat efter att
bibehålla
ett mellanstatligt samarbete också i de frågor som nu genom fördraget förs
över
- och med anledning av Schengensamarbetet kommer att föras över - till första
pelaren. Det är utskottets uppfattning att regeringen har misslyckats med att
ta till vara svenska medborgares intressen därvidlag.
Enligt utskottets uppfattning har Danmarks, Irlands och Storbritanniens
förhandlare vid regeringskonferensen visat att det går att få undantag från
delar i Amsterdamfördraget som innebär ökad överstatlighet. Danmark har genom
ett särskilt protokoll kunnat bibehålla ett mellanstatligt förhållande till EU
bl.a. vad gäller rättsliga och inrikes frågor. Detta innebär att Danmark
exempelvis kan ansluta sig till en utbyggnad av Schengenregelverket i den mån
man så önskar, men också att man när som helst kan avstå från att införa
ytterligare direktiv. Utskottet anser att Sverige skall begära att få samma
särställning i unionen som Danmark erhållit genom protokollet om Danmarks
ställning (B.5). Det må ankomma på regeringen att förhandla fram ett sådant
protokoll.
Det anförda bör ges regeringen till känna, och utrikesutskottet tillstyrker
således motion U16 yrkande 10.
dels att utskottets hemställan under moment 10 bort ha följande lydelse:
10. beträffande särställning  i unionssamarbetet
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:U16 yrkande 10 som sin mening
ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
10. Utträdesparagraf i Unionsfördraget (mom. 11)
Eva Zetterberg (v) och Eva Thede (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31 börjar med ?Konstitu-
tionsutskottet anför? och på s. 32 slutar med ?yrkande 2.? bort ha följande
lydelse:
Enligt utrikesutskottets mening är det av avgörande betydelse att
möjligheterna
till utträde ur unionen regleras i fördraget. Härigenom betonas att unionen är
en sammanslutning av självständiga stater och att kommande generationer har
möjlighet att fatta egna beslut om unionstillhörighet.
Utskottet menar att frågan om utträdesrätt rör inte bara utträdet som sådant
utan i synnerhet villkoren för detta. Om inte metoderna för hur de ekonomiska
och organisatoriska relationerna mellan medlemsstaterna skall klaras upp vid
ett utträde finns det stora risker för konflikter. Regeringen bör efter
företagen utredning således inför rådet presentera ett förslag till
utträdesparagraf.
Enligt utskottets mening bör det anförda, med anledning av motionerna
1997/98:U503 (mp) och U504 (c) yrkande 2, ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 11 bort ha följande lydelse:
11. beträffande utträdesparagraf iUnionsfördraget
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:U503 och 1997/98:U504
yrkande
2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
11. Öppenhet i unionens inre arbete (mom. 13)
Eva Zetterberg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 36 börjar med
?Konstitutionsutskottet anför? och som på s. 36 slutar med ?som besvarade.?
bort ha följande lydelse:
Utrikesutskottet anser att det är bra att öppenheten med Amsterdamfördraget
ges
en fördragsmässig status, även om det inte handlar om att införa en
offentlighetsprincip av svenskt snitt. En svaghet med det nya regelverket i
denna del är dock enligt utskottets uppfattning att handlingsoffentligheten
begränsas till rådet, kommissionen och parlamentet. Även EG-domstolen och
andra
institutioner borde ha omfattats av de grundläggande öppenhetsreglerna. Enligt
utskottets uppfattning borde de också ha utsträckts till det stora antalet
kommittéer som verkar inom kommissionen, till Coreper samt till
förlikningsförfarandet mellan parlamentet och rådet.
En annan svaghet med det nya regelverket är att öppenheten kan komma att
skilja
sig åt mellan olika organ eftersom respektive institution skall utarbeta sina
egna regler.
Vidare finns det enligt utskottets mening ingen garanti för att handlingar som
kommer in till institutionerna och har ursprung i medlemsstaterna kommer att
omfattas av handlingsoffentligheten. Utskottet menar att det är tveksamt om
artikel 191 a kommer att innebära att sekretess bara kommer att gälla i
undantagsfall.
Utskottet anser också att det är beklagligt att införandet av diarier inte
fördragsfästs. Diariesystem är enligt utskottets mening en grundförutsättning
för att handlingsoffentlighet skall kunna tillämpas. Utskottet vill även
framhålla att meddelarfrihet inom unionens institutioner borde ha
fördragsfästs.
Vad gäller frågan om offentlighet då förordningar och direktiv antas i rådet
har regeringen enligt utskottets mening inte varit pådrivande i den grad som
är
önskvärd.
Det anförda bör riksdagen med anledning av motionerna U17 (v) yrkande 6, K253
(mp) yrkande 4 och U505 (fp) yrkande 5 som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att utskottets hemställan under moment 13 bort ha följande lydelse:
13. beträffande öppenhet i unionens inre arbete
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:U17 yrkande 6, 1997/98:K253
yrkande 4 och 1997/98:U505 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört.
12. Öppenhet i unionens inre arbete (mom. 13)
Eva Thede (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 36 börjar med ?Konsti-
tutionsutskottet anför? och som på s. 36 slutar med ?som besvarade.? bort ha
följande lydelse:
Utrikesutskottet delar uppfattningen i motion K253 (mp) att EU:s
kommittéväsende måste genomlysas i betydligt större utsträckning. Utskottet
menar att de åsikter och hållningar som den svenska regeringen genom olika
representanter driver i kommittéerna måste spridas och utvecklas i en
offentlig
diskussion. Det är inte rimligt, menar utskottet, att den svenska regeringens
och därmed Sveriges hållning hålls hemlig för det stora flertalet.
Enligt utskottets mening bör därför riksdagen uppdra åt regeringen att
återkomma med förslag om hur det svenska arbetet i EU:s kommittéväsende skall
öppnas och demokratiseras.
Utrikesutskottet hemställer att riksdagen med bifall till motion K253 (mp)
yrkande 4 och med anledning av motionerna U17 (v) yrkande 6 och K505 (fp)
yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts.
dels att utskottets hemställan under moment 13 bort ha följande lydelse:
13. beträffande öppenhet i unionens inre arbete
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:K253 yrkande 4 och med anledning
av motionerna 1997/98:U17 yrkande 6 och 1997/98:U505 yrkande 5 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
13. Europarådets konvention (mom. 14)
Tuve Skånberg (kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 37 börjar med ?Utrikes-
utskottet delar? och som på s. 37 slutar med ?K715 (kd) yrkande 1.? bort ha
följande lydelse:
Utrikesutskottet delar ej konstitutionsutskottets uppfattning utan anser att
Europarådets konvention bör införlivas i grundfördragen.
Utskottet tillstyrker motion K715 (kd) yrkande 1 av de skäl som framgår av
nämnda motion.
dels att utskottets hemställan under moment 14 bort ha följande lydelse:
14. beträffande Europarådets konvention
att riksdagen men anledning av motion 1997/98:K715 yrkande 1 som sin mening
ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
14. Asyl (mom. 15)
Eva Zetterberg (v)  anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 49 börjar med ?Social-
försäkringsutskottet har? och på s. 50 slutar med ?yrkande 2 avstyrks.? bort
ha
följande lydelse:
Till Amsterdamfördraget finns fogat ett protokoll om asyl för medborgare i
EU:s
medlemsstater. Enligt utskottets mening upphäver bestämmelserna i protokollet
i
det närmaste rätten för medborgare i ett EU-land att söka asyl i ett annat EU-
land.
Utskottet noterar att efter det att fördraget undertecknats har UNHCR uttryckt
sin allvarliga oro över asylprotokollet. Det strider enligt UNHCR:s
uppfattning
mot EU-ländernas åtaganden enligt Genèvekonventionen. Asylprotokollet innebär
vidare enligt UNHCR:s mening att man i efterhand inför en geografisk
begränsning i tillämpningen av flyktingkonventionen. En sådan begränsning är
enligt det s.k. tilläggsprotokollet till flyktingkonventionen inte tillåten.
Samtliga EU-länder har godkänt detta tilläggsprotokoll. UNHCR har också
påpekat
att asylprotokollet strider mot en artikel i flyktingkonventionen som kräver
att staterna skall tillämpa konventionen utan diskriminering med avseende på
den asylsökandes hemland. EU-staternas beslut om asylprotokollet kan också
enligt UNHCR bli ett farligt prejudikat för andra regioner i världen.
De undantagsfall när en asylansökan från en EU-medborgare enligt
asylprotokollet skall tillåtas är enligt utskottets uppfattning utformade på
ett sådant sätt att de praktiskt taget aldrig kommer att bli tillämpliga. En
medlemsstat kan visserligen ensidigt fatta beslut om att behandla en
asylansökan. Då skall dock rådet omedelbart underrättas, och ansökan skall
behandlas utifrån förutsättningen att den är uppenbart ogrundad. Det
sistnämnda
innebär enligt utskottets uppfattning en diskriminering utifrån den
asylsökandes hemland, vilket är förbjudet enligt flyktingkonventionen.
Utrikesutskottet konstaterar vidare att flera tunga remissinstanser har
förklarat att asylprotokollet inte är förenligt med Genèvekonventionen.
Utskottet anser att Sverige inte bör införa en författningsreglerad skyldighet
att underrätta EU:s ministerråd om asylansökningar gjorda av medborgare i EU:s
medlemsstater. Vidare menar utskottet att Sverige skall ansluta sig till
Belgiens ensidiga förklaring angående asylprövning.
Utrikesutskottet anser att syftet med motion U21 (fp) yrkande 1 därmed är
tillgodosett och föreslår att det anförda med bifall till motionerna U16 (mp)
yrkande 8, U17 yrkande 8 och U19 (fp) yrkande 2 och med anledning av motion
U21
(fp) yrkande 2 ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 15 bort ha följande lydelse:
15. beträffande asyl
att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:U16 yrkande 8, 1997/98:U17
yrkande 8, 1997/98:U19 yrkande 2 och med anledning av motion 1997/98:U21
yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört samt
förklarar motion 1997/98:U21 yrkande 1 besvarad med vad utskottet anfört.
15. Asyl (mom. 15)
Eva Thede (mp) och Tuve Skånberg (kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 49 börjar med ?Social-
försäkringsutskottet har? och på s. 50 slutar med ?yrkande 2 avstyrks.? bort
ha
följande lydelse:
Utrikesutskottet vill framhålla att Genèvekonventionen stadgar att ?envar har
rätt att söka och åtnjuta fristad från förföljelse i ett annat land?.
Utskottet
menar, i linje med vad ett antal frivilligorganisationer har framhållit i sina
remissvar över promemorian Amsterdamfördraget EU:s regeringskonferens
1996-1997
(Ds 1997:64), att asylprotokollet inte är förenligt med Genèvekonventionen.
Enligt utskottets mening är det förvånansvärt att regeringen har motsatt
uppfattning, allra helst som UNHCR har uttalat att asylprotokollet riskerar
att
urholka de internationella flyktingreglerna. Belgien har i en ensidig
förklaring gjort klart att man kommer att göra en individuell prövning av
varje
asylansökan från en medborgare i en annan medlemsstat. Utskottet anser att
Sverige skall ansluta sig till denna förklaring. Utrikesutskottet föreslår att
det anförda med bifall till motion U16 (mp) yrkande 8 och med anledning av
motionerna U17 (v) yrkande 8, U19 (fp) yrkande 2 och U21 (fp) yrkandena 1 och
2
ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 15 bort ha följande lydelse:
15. beträffande asyl
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:U16 yrkande 8 och med anledning
av
motionerna 1997/98:U17 yrkande 8, 1997/98:U19 yrkande 2 och 1997/98:U21
yrkandena 1 och 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.
16. Regelrevision (mom. 17)
Göran Lennmarker, Inger Koch, Bertil Persson och Lars Hjertén (alla m) och
Karl-Göran Biörsmark (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 50 börjar med
?Näringsutskottet framhåller? och slutar med ?därmed yrkandet.? bort ha
följande lydelse:
Utrikesutskottet anser att arbetet med att säkerställa en väl fungerande inre
marknad utgör en viktig del i ansträngningarna att uppnå en hållbar tillväxt
och ett högt välstånd. Utrikesutskottet ansluter sig därför till uppfattningen
att Sverige inom EU bör verka för att en systematisk genomgång av såväl EG:s
eget regelverk som de nationella regelverken kommer till stånd i syfte att
undanröja de formella hindren mot en väl fungerande konkurrens på den inre
marknaden. Ett sätt att stärka detta arbete vore - i likhet med vad som
föreslås i motion 1997/98:U501 (m) - en regelrevision, med uppgift att
fortlöpande granska både gemensamma och nationella regler. Resultatet av
granskningarna bör enligt utskottets mening offentliggöras, och rådet skall
därefter ha i uppgift att rekommendera hur bristerna skall åtgärdas. Utskottet
vill framhålla att framsteg i strävandena att fördjupa den inre marknaden och
att avreglera nationella hinder och monopol är av stor vikt för att skapa en
union för företagande så att EU skall kunna bli mer konkurrenskraftigt.
Med hänvisning till det nu anförda tillstyrker utrikesutskottet yrkande 3 i
motion U501 (m).
dels att utskottets hemställan under moment 17 bort ha följande lydelse:
17. beträffande regelrevision
att riksdagen men anledning av motion 1997/98:U501 yrkande 3 som sin mening
ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
17. Sysselsättning (mom. 18)
Eva Zetterberg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 51 börjar med ?Arbets-
marknadsutskottet konstaterar? och på s. 52 slutar med ?i berörd del.? bort ha
följande lydelse:
Utrikesutskottet anser att Amsterdamfördragets sysselsättningsavsnitt är en
viss förhandlingsframgång för Sverige. Utskottet anser att det är positivt att
skärpta skrivningar om sysselsättningen förs in i fördraget och att dessa
frågor kommer att behandlas mer samordnat, regelbundet och inom ramen för de
gemensamma institutionerna. Utskottet menar dock att förändringarna i
fördraget
inte är så långtgående att det med fog kan påstås att sysselsättningsfrågorna
kommer att få högsta prioritet inom EU. Utskottet vill framhålla att det inte
går att diskutera sysselsättningspolitiken frikopplad från besluten avseende
den ekonomiska politiken. EMU, konvergenskrav och stabilitetspakt sätter med
rigida krav på prisstabilitet och budgetdisciplin snäva ramar för
möjligheterna
att bekämpa arbetslösheten framgångsrikt, enligt utskottets mening. Utskottet
noterar att åtgärder i kampen mot arbetslösheten medges endast om de inte
hotar
denna rigida tillämpning av reglerna om prisstabilitet och budgetdisciplin,
något som utskottet ser som en brist.
Utskottet är övertygat om att det behövs ett internationellt samarbete för att
verksamt kunna bekämpa arbetslösheten. För att ett sådant samarbete skall vara
verksamt och effektivt krävs emellertid en helt annan ekonomisk politik än den
som är dominerande i dag. Utskottet anser att om regelverket för EMU bryts upp
skulle det finnas utrymme för sådana mellanstatliga lösningar som skulle kunna
ge betydande tillväxt- och sysselsättningseffekter.
Utrikesutskottet anser att riksdagen med anledning av motion U17 (v) yrkande 9
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
dels att utskottets hemställan under moment 18 bort ha följande lydelse:
18. beträffande sysselsättning
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:U17 yrkande 9 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
18. Den inre marknaden (mom. 19)
Göran Lennmarker, Inger Koch, Bertil Persson och Lars Hjertén (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 52 börjar med ?I den del?
och
slutar med ?är besvarad.? bort ha följande lydelse:
Vad gäller yrkande 5 i motion U501 (m) konstaterar utrikesutskottet att en hög
och ihållande arbetslöshet är ett problem som plågar många av EU:s medlemmar.
Den inre marknaden ger enligt utskottets mening goda förutsättningar för
uthållig tillväxt och högt välstånd. De faktorer som bestämmer arbetslösheten
är däremot föremål för nationella beslut. Utskottet vill framhålla att
ansvaret
för att reformera arbetsmarknaden och bringa ned det höga skattetrycket på
arbete och företagande ligger hos de enskilda länderna. Enligt utskottet finns
det inte förutsättningar för en centralisering av en sådan politik. De kommer
att bli än mindre i takt med att unionen utvidgas och blir än mer heterogen.
Utskottet menar att det måste i stället finnas ett rikt utbud av
anställningsmöjligheter av olika slag så att varje individ kan hitta något
arbete som passar hans eller hennes förutsättningar. För det krävs en union
där
företag kan skapas och växa. Utskottet anser att en fortsatt fördjupning av
den
inre marknaden och avreglering av kvarvarande nationella hinder för
företagande
är de bästa medel mot arbetslösheten som kan tillgripas på unionsnivå. Det är
en uppgift för EU att verka i denna riktning. Enligt utskottets mening är
framgång i dessa strävanden betydelsefullt för att hela EU skall kunna bli mer
konkurrenskraftigt.
Med det anförda tillstyrker utrikesutskottet motion U501 (m) yrkande 5.
dels att utskottets hemställan under moment 19 bort ha följande lydelse:
19. beträffande den inre marknaden
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:U501 yrkande 5 som sin mening
ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
19. Den gemensamma handelspolitiken (mom. 20)
Eva Zetterberg (v) och Eva Thede (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 54 börjar med ?Utrikes-
utskottet har? och slutar med ?yrkande 4 (delvis).? bort ha följande lydelse:
Utrikesutskottet noterar vad näringsutskottet anfört men vill för sin del
framhålla att även om ändringen kan förefalla vara av mindre betydelse innebär
den, i linje med vad som påpekas i motionen, en ytterligare uppluckring av
svensk suveränitet i handelspolitiska sammanhang. Med denna ändring kan enligt
utskottets uppfattning unionens handelspolitik inte längre sägas vara en
samordning av självständiga länders handelspolitik. Medlemsländernas egna
godkännandeprocedurer förbigås helt - den enda reella avtalsslutande parten
blir EG. Utrikesutskottet avvisar att Sverige på detta sätt ger upp sin
suveränitet i handelspolitiska frågor och instämmer sålunda i vad som i denna
del anförs i motion U16 (mp) yrkande 4 (delvis).
dels att utskottets hemställan under moment 20 bort ha följande lydelse:
20. beträffande den gemensamma handelspolitiken
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:U16 yrkande 4 (delvis) som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
20. Miljöpolitiken (mom. 21)
Helena Nilsson (c), Karl-Göran Biörsmark (fp), Eva Thede (mp) och Tuve
Skånberg
(kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 55 börjar med ?Skatte-
utskottet konstaterade? och på s. 55 slutar med ?yrkande 5.? bort ha följande
lydelse:
Utrikesutskottets uppfattning avviker från vad skatteutskottet har redovisat i
sina yttranden. Utskottet menar att kravet på enhällighet vid beslut om
miljöskatter utgör en allvarlig begränsning vad gäller möjligheten att vidta
de
åtgärder som behövs för att uppnå de gemensamma miljömålen. Svårigheterna att
nå enighet kring en miniminivå för koldioxidskatten visar enligt utskottets
mening på problemen med dagens beslutsregler.
Utskottet beklagar därför starkt att regeringskonferensen inte kunde komma
fram
till beslut om att ändra ordningen i artiklarna 99 och 130.2 i EG-fördraget på
sådant sätt att beslut angående miljöskatter i rådet kan fattas med
kvalificerad majoritet. Utskottet menar att regeringen borde ha lagt fram ett
förslag i regeringskonferensen om att miljöskatter skall avgöras som
miljöbeslut och ej som skattebeslut. På detta område har ett tillfälle till en
positiv förändring därmed gått förlorat.
Utskottet uppmanar därför regeringen att vid nästa regeringskonferens driva
denna fråga och på ett tidigt stadium lägga fram förslag om en ändring i EG-
fördraget som gör det möjligt att med kvalificerad majoritet införa
miljöavgifter som syftar till att motverka gränsöverskridande miljöproblem. Av
ändringen bör det enligt utskottets mening framgå vilka föroreningar som kan
avgiftsbeläggas, att intäkten tillfaller det enskilda medlemslandet och att
det
skall vara fråga om minimiavgifter. Det är också utskottets mening att Sverige
bör verka för att beslut om miljöavgifter fattas i miljöministerrådet i
stället
för i finansministerrådet.
Utskottet tillstyrker således motion 1994/95:U503 (fp) yrkande 5.
dels att utskottets hemställan under moment 21 bort ha följande lydelse:
21. beträffande miljöpolitiken
att riksdagen med anledning av motion 1994/95:U503 yrkande 5 som sin mening
ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
21. Sveriges observatörskap i VEU (mom. 23)
Eva Zetterberg (v) och Eva Thede (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 61 börjar med ?Utskottet
behandlade? och slutar med ?yrkande 9.? bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening tar medlemsstaterna med Amsterdamfördraget ett steg
närmare en gemensam försvarspolitik genom en formulering i artikel J 7 att den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken skall omfatta alla frågor som
gäller
unionens säkerhet, inklusive den gradvisa utformningen av en gemensam
försvarspolitik. Utskottet noterar att EU får militär kompetens genom att
unionen ges möjlighet att anlita VEU för utförande av Petersbergsuppgifter
(fredsbevarande operationer, humanitära insatser och krishantering med
militära
medel).
Utskottet konstaterar att den nyordning som Amsterdamfördraget medför innebär
att Sverige - som är ett alliansfritt land - genom medlemskapet i EU kommer
att
delta i beslut att anlita VEU för militära uppdrag som utförs av NATO.
Utskottet ifrågasätter varför en regional organisation som EU ges befogenheter
att besluta om militära insatser i andra länder. Även om det rör sig om
fredsbevarande operationer menar utskottet att denna uppgift uteslutande borde
ligga på FN.
Utskottet menar att den svenska anslutningen som observatör i VEU har
inneburit
en helt ny och olycklig linje i svensk utrikespolitik. Utskottets ståndpunkt
är
att i stället borde den svenska säkerhetspolitiken bygga på aktiv
neutralitetspolitik och solidaritet med tredje världen.
Utskottets uppfattning är därför att Sverige bör dra sig ur allt samarbete
inom
VEU.
Utskottet tillstyrker därmed motion U16 (mp) yrkande 9.
dels att utskottets hemställan under moment 23 bort ha följande lydelse:
23. beträffande Sveriges obeservatörskap i VEU
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:U16 yrkande 9 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
22. Beslutsformerna inom tredje pelaren (mom. 25)
Eva Zetterberg (v) och Eva Thede (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 72 börjar med ?Justitie-
utskottet konstaterar? och på s. 73 slutar med ?yrkande 10.? bort ha följande
lydelse:
Utskottet konstaterar att såväl vad gäller de samarbetsområden som förs över
från tredje till första pelaren som de områden som blir kvar under tredje
pelaren införs nya former för beslutsfattande. Enligt utskottets mening bildar
beslutsformerna enligt Amsterdamfördraget en oöverskådlig blandning av
bestämmelser för olika typer av beslut.
Vidare konstaterar utskottet att det genom rambesluten i tredje pelaren i
princip införs en beslutsform som liknar den som gäller för de direktiv som
antas inom första pelaren. Detta står enligt utskottets mening inte i
överensstämmelse med att samarbetet inom tredje pelaren skall vara
mellanstatligt. Utskottets uppfattning är att regeringen bör arbeta för en
förenkling av beslutsformerna och för att den typ av bindande beslut i tredje
pelaren som rambesluten utgör avskaffas.
Utskottet vill vidare uttrycka sin oro över att den nordiska
passunionsmodellen, som kombinerar passfrihet med nationell kontroll vid
gränserna, försvinner i och med att gränskontrollerna mellan EU-länderna
avskaffas. Utskottet menar vidare att gränskontrollernas avskaffande kommer
att
få följdverkningar vad gäller varusmuggling.
Utskottet noterar att Schengenregelverket enligt ett protokoll (B.2) som
fogats
till Unionsfördraget och EG-fördraget skall införlivas inom Europeiska
unionens
ramar. Regelverket kommer att delas upp och hänföras till relevanta
bestämmelser i första och tredje pelaren. Rådet skall med enhällighet
fastställa till vilken pelare delar av regelverket skall hänföras. Med
avseende
på de stora skillnader som föreligger beträffande såväl rättslig som
demokratisk kontroll i första respektive tredje pelaren är det enligt
utskottets mening av stor betydelse att de nationella parlamenten får en
fullständig insyn i denna process. Utskottet anser därför att protokollet om
de
nationella parlamentens roll i Europeiska unionen (D.13) skall tillämpas i
detta förfarande. Särskilt viktig i detta sammanhang är enligt utskottets
mening en punkt i protokollet om att förslag till åtgärder skall lämnas till
de
nationella parlamenten sex veckor innan de antas av rådet.
Utskottet anser att riksdagen med bifall till motion U17 (v) yrkande 10 som
sin
mening bör ge regeringen till känna vad som ovan anförts.
dels att utskottets hemställan under moment 25 bort ha följande lydelse:
25. beträffande beslutsformerna inom tredje pelaren
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:U17 yrkande 10 som sin mening
ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
23. Europoltjänstemännens befogenheter (mom. 26)
Eva Zetterberg (v) och Eva Thede (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 73 börjar med ?Justitie-
utskottet anför? och slutar med ?yrkande 11.? bort ha följande lydelse:
Utrikesutskottet konstaterar att enligt Amsterdamfördraget kommer det att bli
möjligt för företrädare för Europol att delta i operativa insatser av
gemensamma grupper i en stödjande funktion. Enligt utskottets mening är det
oklart var gränserna går för vad som är en stödjande funktion. Utskottet kan
inte se att det enligt regelverket föreligger några hinder mot att företrädare
för Europol får rätt till myndighetsutövning här i landet.
Det är utskottets uppfattning att företrädare för Europol inte skall tillåtas
att delta i operativt arbete på svenskt territorium. Detsamma gäller polisens
verksamhet inom Schengensamarbetets ramar - inte heller dessa bör tillåtas
verka på svensk mark. Det må ankomma på regeringen att vidta de åtgärder som
behövs med anledning av vad utskottet nu anfört.
Utskottet anser att riksdagen med bifall till motion U17 yrkande 11 som sin
mening bör ge regeringen till känna vad utskottet anfört.
dels att utskottets hemställan under moment 26 bort ha följande lydelse:
26. beträffande Europoltjänstemännens befogenheter
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:U17 yrkande 11 som sin mening
ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
24. Eurodac  (mom. 27)
Eva  Zetterberg (v) och Eva Thede (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 74 börjar med ?Social-
försäkringsutskottet anför? och slutar med ?yrkande 12.? bort ha följande
lydelse:
Utskottet har noterat att medlemsstaterna diskuterar ett utkast till en
konvention om ett datoriserat fingeravtrycks- och personregister för alla
asylsökande som är över 14 år. Detta kontrollsystem, Eurodac, är enligt
utskottets mening ett uppenbart hot mot rättssäkerheten och bör därför
undvikas. Utrikesutskottet föreslår att riksdagen som sin mening ger
regeringen
till känna vad som anförts i motion U17 yrkande 12.
dels att utskottets hemställan under moment 27 bort ha följande lydelse:
27. beträffande Eurodac
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:U17 yrkande 12 som sin mening
ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
25. Samrådet med regeringen (mom. 28)
Eva Zetterberg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 83 börjar med ?Konsti-
tutionsutskottet anför? och på s. 84 slutar med ?är besvarat.? bort ha
följande
lydelse:
Utrikesutskottet konstaterar att utvecklingen sedan EU-nämnden inrättades för
drygt tre år sedan har visat att regeringen vid några tillfällen frångått det
handlingsupplägg som förankrats i nämnden. Det bör därför enligt utskottets
mening införas en möjlighet för riksdagen att binda regeringen vid en viss
handlingslinje, på liknande sätt som sker i en del andra medlemsländer. Det
anförda bör med bifall till motion U17 (v) yrkande 5 ges regeringen till
känna.
Vidare är det utskottets uppfattning att sexveckorsfristen när det gäller att
presentera underlag till de nationella parlamenten skall gälla även
beträffande
förslag inom den tredje pelaren, både när det gäller förslag från kommissionen
och förslag från en eller flera medlemsstater. Utskottet tillstyrker yrkande
13
i motion U17 (v).
dels att utskottets hemställan under moment 28 bort ha följande lydelse:
28. beträffande samrådet med regeringen
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:U17 yrkande 5 och med anledning
av
motion 1997/98:U17 yrkande 13 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.
26. Rådet och Europaparlamentet (mom. 29)
Tuve Skånberg (kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 84 börjar med ?I dessa
frågor? och slutar med ?yrkandena 18 och 19.? bort ha följande lydelse:
Utrikesutskottet delar motionärernas uppfattning och tillstyrker motion K715
(kd) yrkandena 18 och 19 med de motiv som framgår av nämnda motion.
dels att utskottets hemställan under moment 29 bort ha följande lydelse:
29. beträffande rådet och Europaparlamentetatt riksdagen med anledning av
motio
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
27. Rådet och Europaparlamentet (mom. 29)
Eva Zetterberg (v) och Eva Thede (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 85 börjar med ?Konsti-
tutionsutskottet delar? och slutar med ?yrkandena 18 och 19.? bort ha följande
lydelse:
Utrikesutskottet menar att de mindre ländernas ställning i rådet och förmåga
att utöva ett betydelsefullt inflytande måste värnas. Ett välfungerande EU
förutsätter att även de mindre länderna finner det värt att bidra med kreativa
lösningar på gemensamma problem och att dessa länders medborgare upplever
delaktighet i europeisk politik. Det är därför enligt utskottets uppfattning
en
angelägen uppgift för Sverige att vid nästa regeringsförhandling föra fram
krav
på att nuvarande proportioner när det gäller viktningen av röster i rådet
bevaras.
Med hänvisning till vad som ovan anförts avstyrker utrikesutskottet motion
K715
(kd) yrkande 19 och tillstyrker att riksdagen med anledning av motion K715
(kd)
yrkande 18 som sin mening ger regeringen till känna vad som ovan anförts om
röstviktningen i rådet.
dels att utskottets hemställan under moment 29 bort ha följande lydelse:
29. beträffande rådet och Europaparlamentet
att riksdagen avslår motion 1997/98:K715 yrkande 19 och med anledning av
motion
1997/98:K715 yrkande 18 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.
28. Euratomfördraget (mom. 31)
Eva Zetterberg (v) och Eva Thede (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 87 börjar med ?Närings-
utskottet anför? och slutar med ?yrkande 4.? bort ha följande lydelse:
Som framgår av den föregående redovisningen är en väsentlig del av Eur-
atomfördraget föråldrad. Enligt utskottets mening bör regeringen ta initiativ
till en omförhandling av detta fördrag. Politiken bör enligt utskottets mening
inriktas på avveckling av de icke förnybara energislagen, på skyddande av
naturresurser, på främjande av förnybara energislag och på
energieffektiviseringsåtgärder.
Utskottet tillstyrker därmed motionerna U20 (c) yrkande 2 och U412 (mp)
yrkande
4.
dels att utskottets hemställan under moment 31 bort ha följande lydelse:
31. beträffande Euratomfördraget
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:U20 yrkande 2 och
1997/98:U412 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.
Särskilda yttranden
1. Sysselsättning och jämställdhet
Göran Lennmarker, Inger Koch, Bertil Persson och Lars Hjertén (alla m) anför:
Arbetsmarknadsutskottet kommenterar i sitt yttrande 1997/98:AU6y
Amsterdamfördraget till utrikesutskottet bl.a. frågan om partsdeltagande i den
sociala beslutsprocessen och möjligheterna till s.k. positiv särbehandling i
relationen mellan män och kvinnor. Den senare frågan behandlar även
utrikesutskottet i betänkandet.
Enligt vår uppfattning redovisar Arbetsmarknadsutskottet korrekt vad
Amsterdamfördraget innehåller på dessa båda punkter liksom utrikesutskottet
när
det gäller den senare punkten.
I anslutning härtill vill vi för vår del understryka vår övertygelse om att
den
europeiska arbetsmarknaden måste utvecklas bort från kollektiva lösningar och
i
riktning mot mer individuella och flexibla lösningar. Sker inte detta kan inte
den europeiska massarbetslösheten bekämpas. Dessa åtgärder, som var mycket
kontroversiella när de introducerades, har efter att erfarenhet vunnits fått
ett närmast enigt politiskt stöd i Storbritannien.
I fråga om särbehandling av män och kvinnor är det vår uppfattning att
jämställdhet normalt bäst främjas genom att alla kvinnor och män uppfattas och
behandlas som unika individer med de kompetenser, rättigheter, möjligheter och
förpliktelser som följer av detta.
2. Kompetenskatalog
Karl-Göran Biörsmark (fp) anför:
Enligt Folkpartiets uppfattning skall beslut fattas så nära den enskilde som
möjligt och allra helst av den enskilde själv och hans familj. Där det inte är
möjligt med individuella beslut bör besluten fattas på den lägsta praktiska
politiska nivån. Vi anser att Sverige borde ha varit mer pådrivande för att
stärka subsidiaritetsprincipen i EU:s fördrag. Regeringen borde ha agerat för
att införa en kompetenskatalog i fördraget, av vilken det bort framgå vilka
frågor EU skall syssla med. Unionsnivån bör bara användas i de fall då
nationella nivåer eller nivåer inom medlemsländerna inte är till fyllest för
att lösa problemen.
3. Kvalificerad majoritet
Eva Zetterberg (v) och Eva Thede (mp) anför:
Vi instämmer i utskottsmajoritetens uppfattning att EU:s ramprogram för
forskning är en för Sverige viktig fråga. Grundforskningens villkor i Sverige
påverkas av ramprogrammet, enligt vår erfarenhet i huvudsak på ett negativt
sätt.
Vi delar den uppfattning som kommer till uttryck i motionerna 1997/98: U14,
1997/98:U15, 1997/98:U16 och 1997/98:U17 att Amsterdamfördraget innebär en
utveckling av EU i federalistisk riktning. Denna utveckling anser vi olycklig.
Sverige är inne på en farlig väg om vi nu går med på att ta bort kravet på
enhällighet i rådet vid beslut om t.ex. ramprogram för forskning. Förstärkning
av Europaparlamentets ställning och försvagningen av nationernas röst i
ministerrådet innebär ytterligare inskränkningar i svensk demokrati, folkets
möjlighet att genom valda ombud i Sveriges riksdag själv bestämma, t.ex. över
svensk forskningspolitik.

Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges
anslutning till Europeiska unionen
Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges
anslutning till Europeiska unionen skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse4  §De fördrag och andra instrument som
avses i 2 och 3 §§ är:
1. Fördraget den 18 april 1951 om upprättandet av Europeiska kol- och
stålgemenskapen
2. Fördraget den 25 mars 1957 om upprättandet av Europeiska ekonomiska
gemenskapen
3. Fördraget den 25 mars 1957 om upprättandet av Europeiska
atomenergigemenskapen4. Konventionen den 25 mars 1957 om vissa gemensamma
institutioner för Europeiska gemen-skaperna5. Konventionen den 13 november
1962
om ändring av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemen-skapen
i
syfte att göra den särskilda ordningen för associering av utomeuropeiska
länder
och terri-torier som behandlas i fjärde delen av detta fördrag tillämplig med
avseende på Nederländska Antil-lerna4. Konventionen den 13 november 1962 om
ändring av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemen-skapen i
syfte att göra den särskilda ordningen för associering av utomeuropeiska
länder
och terri-torier som behandlas i fjärde delen av detta fördrag tillämplig med
avseende på Nederländska Antil-lerna6. Fördraget den 8 april 1965 om
upprättandet av ett gemensamt råd och en gemensam kommission för Europeiska
gemenskaperna5. Protokollet den 8 april 1965 om Europeiska gemenskapernas
immunitet och privilegier7. Fördraget den 22 april 1970 om ändring av vissa
budget-bestämmelser i fördragen om upp-rättandet av Europeiska gemen-skaperna
och i fördraget om upp-rättandet av ett gemensamt råd och en gemensam
kommission för Europeiska gemenskaperna6. Fördraget den 22 april 1970 om
ändring av vissa budget-bestämmelser i fördragen om upp-rättandet av
Europeiska
gemen-skaperna och i fördraget om upp-rättandet av ett gemensamt råd och en
gemensam kommission för Europeiska gemenskaperna8. Fördraget den 22 januari
1972 om Konungariket Danmarks, Irlands, Konungariket Norges och Förenade
konungariket Stor-britannien och Nordirlands anslutning till Europeiska ekono-
miska gemenskapen och Euro-peiska atomenergigemenskapen7. Fördraget den 22
januari 1972 om Konungariket Danmarks, Irlands, Konungariket Norges och
Förenade konungariket Stor-britannien och Nordirlands anslutning till
Europeiska ekono-miska gemenskapen och Euro-peiska atomenergigemenskapen9.
Beslutet av Europeiska gemenskapernas råd av den 22 januari 1972 om
Konungariket Danmarks, Irlands, Konungariket Norges och Förenade konungariket
Storbritannien och Nordirlands anslutning till Europeiska kol- och
stålgemenskapen8. Beslutet av Europeiska gemenskapernas råd av den 22 januari
1972 om Konungariket Danmarks, Irlands, Konungariket Norges och Förenade
konungariket Storbritannien och Nordirlands anslutning till Europeiska kol-
och
stålgemenskapen 10. Fördraget den 10 juli 1975 om ändring av vissa
bestämmelser
i protokollet om Europeiska investe-ringsbankens stadga9. Fördraget den 10
juli
1975 om ändring av vissa bestämmelser i protokollet om Europeiska investe-
ringsbankens stadga 11. Fördraget den 22 juli 1975 om ändring av vissa
finansiella bestämmelser i fördragen om upp-rättandet av Europeiska gemen-
skaperna och i fördraget om upp-rättandet av ett gemensamt råd och en gemensam
kommission för Europeiska gemenskaperna10. Fördraget den 22 juli 1975 om
ändring av vissa finansiella bestämmelser i fördragen om upp-rättandet av
Europeiska gemen-skaperna och i fördraget om upp-rättandet av ett gemensamt
råd
och en gemensam kommission för Europeiska gemenskaperna12. Akten den 20
september 1976 om allmänna direkta val av företrädare i församlingen (Europa-
parlamentet) samt beslutet av Europeiska gemenskapernas råd av den 1 februari
1993 om ändring av nämnda akt11. Akten den 20 september 1976 om allmänna
direkta val av företrädare i församlingen (Europa-parlamentet) samt beslutet
av
Europeiska gemenskapernas råd av den 1 februari 1993 om ändring av nämnda
akt13. Fördraget den 28 maj 1979 om Hellenska republikens anslut-ning till
Europeiska ekonomiska gemenskapen och Europeiska atomenergigemenskapen12.
Fördraget den 28 maj 1979 om Hellenska republikens anslut-ning till Europeiska
ekonomiska gemenskapen och Europeiska atomenergigemenskapen14. Beslutet av
Europeiska gemenskapernas råd av den 24 maj 1979 om Hellenska republikens
anslutning till Europeiska kol- och stålgemenskapen13. Beslutet av Europeiska
gemenskapernas råd av den 24 maj 1979 om Hellenska republikens anslutning till
Europeiska kol- och stålgemenskapen15. Fördraget den 13 mars 1984 om ändring
av
fördragen om upprättandet av Europeiska gemen-skaperna i fråga om Grönland14.
Fördraget den 13 mars 1984 om ändring av fördragen om upprättandet av
Europeiska gemen-skaperna i fråga om Grönland16. Fördraget den 12 juni 1985 om
Konungariket Spaniens och Portugisiska republikens anslutning till Europeiska
ekonomiska gemen-skapen och Europeiska atomenergi-gemenskapen15. Fördraget den
12 juni  1985 om Konungariket Spaniens och Portugisiska republikens anslutning
till Europeiska ekonomiska gemen-skapen och Europeiska atomenergi-
gemenskapen17. Beslutet av Europeiska gemenskapernas råd av den 11 juni 1985
om
Konungariket Spaniens och Portugisiska republikens an-slutning till Europeiska
kol- och stålgemenskapen16. Beslutet av Europeiska gemenskapernas råd av den
11
juni 1985 om Konungariket Spaniens och Portugisiska republikens an-slutning
till Europeiska kol- och stålgemenskapen18. Europeiska enhetsakten den 17 och
28 februari 198617. Europeiska enhetsakten den 17 och 28 februari 198619.
Fördraget den 7 februari 1992 om Europeiska unionen 18. Fördraget den 7
februari 1992 om Europeiska unionen20. Fördraget den 24 juni 1994 om
Konungariket Norges, Repub-liken Österrikes, Republiken Fin-lands och
Konungariket Sveriges anslutning till Europeiska unionen i samtliga fall med
tillhörande bilagor och protokoll.19. Fördraget den 24 juni  1994 om
Konungariket Norges, Repub-liken Österrikes, Republiken Fin-lands och
Konungariket Sveriges anslutning till Europeiska unionen 20.
Amsterdamfördraget
den 2 oktober 1997 om ändring av Fördraget om Europeiska unionen, fördragen om
upprättandet av Europeiska gemenskaperna och vissa akter som hör samman med
dem, med förklaring av Sverige enligt artikel K 7.2 och K 7.3 b i Fördraget om
Europeiska unionen i deras lydelse enligt Amsterdam-fördraget
21. Bilagor och protokoll som hör till de fördrag och andra instrument som
anges i 1-20.
____________________________
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer
Omröstning med kvalificerad majoritet
Omröstning med kvalificerad majoritet skall till följd av Amsterdamfördraget
tillämpas enligt följande artiklar
Artikel 5a.2 Närmare samarbete - bemyndigandeArtikel 56.2Etableringsrätt -
samordning av vissa bestämmelser om särbehandling av utländska
medborgareArtikel 731.2Provisoriska åtgärderArtikel 109qSysselsättning -
riktlinjerArtikel 109rSysselsättning - stödåtgärderArtikel
116TullsamarbeteArtikel 118.2Sociala frågor - vissa åtgärder mot social
utslagningArtikel l19.3Jämställdhet - lika möjligheter och lika
behandlingArtikel 129.4Folkhälsa - vissa minimikrav när det gäller organ m.m.
samt vissa åtgärder på veterinär- och
växtskyddsområdenaArtikel 130i.1-2Forskning och teknisk utveckling -
ramprogramArtikel l30o
första stycketForskning och teknisk utveckling - gemensamma företagArtikel
19laAllmänna principer och gränser för rätten till tillgång
till handlingarArtikel 209aBekämpning av bedrägerierArtikel
213aStatistikArtikel 2l3bInrättande av ett övervakningsorgan för skydd av
personuppgifterArtikel 227.2De yttersta randområdenaArtikel 236.2-3Tillfälligt
upphävande av rättigheter
Medbeslutandeproceduren
Medbeslutandeproceduren enligt artikel l89b i EG-fördraget skall
till följd av Amsterdamfördraget tillämpas enligt följande artiklar
Artikel 6Bestämmelser i syfte att förbjuda diskriminering på grund av
nationalitetArtikel 8a.2Unionsmedborgarskap - bestämmelser för att
underlätta medborgarnas utövande av vissa rättigheter
(rådet beslutar enhälligt)Artikel 51Fri rörlighet för personer - regler för
social trygghet
för migrerande arbetstagare inom gemenskapen
(rådet beslutar enhälligt)Artikel 56.2Etableringsrätt - samordning av vissa
bestämmelser
om särbehandling av utländska medborgareArtikel 57.2Etableringsrätt - vissa
direktiv om samordning av bestämmelser avseende egenföretagare
(rådet beslutar enhälligt)Artikel 75.1 och artikel 84Transporter - åtgärder
för
att genomföra transportpolitiken Artikel 109rSysselsättning -
stödåtgärderArtikel 116TullsamarbeteArtikel 118.2Sociala frågor - minimikrav,
vissa åtgärder mot social utslagningArtikel 119.3Jämställdhet - lika
möjligheter och lika behandlingArtikel 125Europeiska socialfonden -
genomförandebestämmelserArtikel 127.4Yrkesutbildning - vissa åtgärderArtikel
129.4Folkhälsa - vissa minimikrav när det gäller organ
m.m. samt vissa åtgärder på veterinär- och växtskyddsområdenaArtikel
l29dTranseuropeiska nät - vissa åtgärderArtikel l30eEuropeiska regionala
utvecklingsfonden - genomförandebestämmelserArtikel l30o
andra stycketForskning och utveckling - vissa åtgärder Artikel l30s.
lMiljöArtikel l30wUtvecklingssamarbeteArtikel 191aAllmänna principer och
gränser för rätten till tillgång
till handlingarArtikel 209aBekämpning av bedrägerierArtikel 213a
StatistikArtikel 213bInrättande av ett övervakningsorgan för skydd av
personuppgifter
Yttranden från andra utskott
Konstitutionsutskottets yttrande
1997/98:KU9y
Amsterdamfördraget
Till utrikesutskottet
Utrikesutskottet har den 12 mars 1998 beslutat att bereda bl.a.
konstitutionsutskottet tillfälle att senast den 27 mars 1998 yttra sig över
proposition 1997/98:58 Amsterdamfördraget i de delar som har samband med
utskottets beredningsområde samt över motioner väckta med anledning av
skrivelsen och motioner från den allmänna motionstiden. Konstitutionsutskottet
yttrar sig över följande motioner: 1997/98:U14 yrkandena 1 och 2, U15, U16
yrkandena 1-7 och 11, U 17 yrkandena 1-6 och 13-14, U 18 yrkandena 1 och 2, U
19 yrkande 1 och U 20 yrkande 1 samt över motionerna 1997/98:U503 och
1997/98:U504 yrkandena 1-3. Med eget yttrande överlämnar
konstitutionsutskottet
följande motioner: 1997/98:K239, 1997/98:K253 yrkande 4, 1997/98:K254,
1997/98:K703, 1997/98:K715 yrkandena 1, 18 och 19 samt 1997/98:U505 yrkande 5.
Konstitutionsutskottets yttrande hänför sig till de konstitutionella frågor
som
aktualiseras i Amsterdamfördraget.
Konstitutionsutskottet har inhämtat Lagrådets yttrande över propositionens
förslag till lag om ändring i lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges
anslutning till Europeiska unionen. Lagrådets yttrande återges i bilaga.
Konstitutionsutskottet har också hållit en utfrågning i ärendet med professorn
Ulf Bernitz och rättschefen Göran Schäder.
Sammanfattning
Konstitutionsutskottet tillstyrker i yttrandet att Sverige tillträder
Amsterdamfördraget. Konstitutionsutskottet finner att förutsättningarna enligt
10 kap. 5 § regeringsformen för överlämnande av beslutsbefogenheter utan
samtidig ändring av grundlag är uppfyllda och att det inte föreligger några
konstitutionella hinder mot att Sverige ansluter sig till Amsterdamfördraget.
Samtliga de motioner som behandlas i yttrandet föreslås avstyrkas.
Till yttrandet har fogats tolv avvikande meningar och ett särskilt yttrande.

Utskottet
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att riksdagen godkänner Amsterdamfördraget om ändring
av Fördraget om Europeiska unionen, fördragen om upprättandet av Europeiska
gemenskaperna och vissa akter som hör samman med dem (Amsterdamfördraget) samt
de protokoll som har förtecknats i slutakten till fördraget.
Amsterdamfördraget innehåller dels materiella ändringar i de grundläggande
fördragen, dels en förenkling av fördragen genom att ett stort antal
bestämmelser som inte längre är aktuella upphävs och genom att artiklarna i
Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen och Fördraget om
Europeiska
unionen numreras om.
Genom Amsterdamfördraget förs ett antal samarbetsområden över från den s.k.
tredje pelaren (mellanstatligt samarbete om rättsliga och inrikes frågor) till
den s.k. första pelaren (överstatligt samarbete). Det gäller samarbete inom
områdena yttre gränskontroller, asyl- och invandringspolitik och vissa
civilrättsliga frågor samt vissa åtgärder mot diskriminering. Detta innebär
att
beslutsbefogenheter i motsvarande grad lämnas över till Europeiska gemenskapen
(EG). Enligt en gemensam förklaring (20) skall åtgärder som beslutas inom det
civilrättsliga samarbetet inte hindra någon medlemsstat från att tillämpa sina
konstitutionella bestämmelser om tryckfrihet och yttrandefrihet i andra
medier.
Enligt propositionen består den mellanstatliga karaktären på samarbetet när
det
gäller utrikes- och säkerhetspolitiken (den s.k. andra pelaren) och rättsliga
och inrikes frågor i övrigt.
Reformerna inom den andra pelaren sägs främst innebära ett effektivare
beslutsfattande. Enhällighet kvarstår som en grundläggande beslutsform för
samarbetet inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Utanför
försvarsdimensionen modifieras emellertid enhällighetsregeln något. Beslut
skall tas med kvalificerad majoritet om det ligger inom ramen för en av
Europeiska rådet enhälligt beslutad strategi. Den grundläggande vetorätten
kvarstår dock. Varje medlemsstat har rätt att motsätta sig att beslut fattas
under åberopande av viktiga och uttalade skäl som rör nationell politik. En
enhet för politisk planering och tidig förvarning inrättas i rådets
generalsekretariat.
Inom den tredje pelaren införs nya beslutsformer, rambeslut och vissa andra
beslut, samtidigt som den nuvarande beslutsformen gemensam åtgärd bortfaller.
De  nya beslutsformerna anses dock inte påverka den grundläggande
mellanstatliga karaktären av tredjepelarsamarbetet. Enligt propositionen
innebär de inte någon överföring av beslutsbefogenheter från riksdagen,
regeringen eller andra svenska organ till EU. Amsterdamfördraget öppnar vidare
en möjlighet, men inte en skyldighet, för medlemsstaterna att ge EG-domstolen
behörighet att meddela förhandsavgöranden när det gäller giltigheten och
tolkningen av rambeslut och beslut, tolkningen av konventioner inom tredje
pelaren samt giltigheten och tolkningen av genomförandeåtgärder. Det kan ske
genom att en medlemsstat avger en förklaring med denna innebörd. Genom att
utnyttja möjligheten att begära förhandsavgörande blir de nationella
domstolarna bundna av EG-domstolens avgörande. Förklaringen innebär alltså en
överföring av beslutsbefogenheter till EG, men inte till EU. I propositionen
föreslås att riksdagen godkänner att Sverige lämnar en sådan förklaring.
Genom ett särskilt protokoll införlivas det nuvarande s.k. Schengensamarbetet
med EU. Särskilda samarbetsavtal skall ingås med Norge och Island.
Reformer genomförs som tar sikte på att åstadkomma ett effektivare
beslutsfattande. I rådet utökas möjligheten att fatta beslut med kvalificerad
majoritet. Detta skall gälla dels ett antal av de nya samarbetsområden som
införs genom Amsterdamfördraget, dels ett begränsat antal befintliga
beslutsområden, där det nu gäller krav på enhällighet. Antalet
beslutsprocedurer där Europaparlamentet medverkar minskas i princip till tre,
nämligen samtycke, konsultation och medbeslutande. Medbeslutande blir den
normala proceduren i frågor där samarbetsproceduren tidigare har tillämpats.
Proceduren innebär att parlamentet och rådet gemensamt fattar beslut och
parlamentet därvid har vetorätt.
Kommissionsordförandens ställning stärks. Medlemsstaternas nominering av
ordförande i kommissionen skall godkännas särskilt av Europaparlamentet.
Medlemsstaternas nominering av ledamöter skall ske i samförstånd med den
nominerade ordföranden.
Kommissionens initiativrätt ökar genom att denna kommer att gälla även de
kvarvarande samarbetsområdena inom tredje pelaren, dvs. polissamarbete och
straffrättsligt samarbete.
Antalet ledamöter i Europaparlamentet maximeras till 700. Fördelningen av
ledamöter skall säkerställa en lämplig representation av folken i de stater
som
har slutit sig samman i gemenskapen.
De nationella parlamenten får en kollektivt rådgivande roll genom
samarbetsorganet COSAC. För att underlätta de nationella parlamentens
deltagande i beslutsprocessen skall enligt ett protokoll om de nationella
parlamentens roll i EU en minsta tid om sex veckor förflyta från det att ett
förslag görs tillgängligt för Europaparlamentet och rådet på alla de
officiella
språken till dess att förslaget förs upp på rådets dagordning för beslut.
Revisionsrättens ställning stärks. Reformerna innebär bl.a. att det görs klart
att Revisionsrätten har rätt att utföra granskning av alla gemenskapsmedel,
oavsett vem som förvaltar medlen. Revisionsrätten ges också befogenhet att
väcka talan i EG-domstolen för att ta till vara sina rättigheter.
Genom Amsterdamfördraget införs generella bestämmelser som gör det möjligt för
rådet att tillåta ett närmare samarbete mellan en majoritet av
medlemsstaterna.
Ett beslut om att tillåta s.k. flexibel integration skall kunna fattas med
kvalificerad majoritet. Varje medlemsstat garanteras emellertid en möjlighet
att lägga in sitt veto under åberopande av viktiga och uttalade skäl som rör
nationell politik.
En grundläggande offentlighetsprincip införs, som ger medborgare och de som är
bosatta i EU rätt att ta del av Europaparlamentets, rådets och kommissionens
handlingar. Handlingsoffentlighet blir därmed huvudregel inom de tre centrala
institutionerna. De närmare bestämmelserna om öppenheten, bl.a.
sekretessbestämmelser, skall läggas fast i en rättsakt som beslutas av
parlamentet och rådet gemensamt. Rådets skyldighet att offentliggöra
omröstningsresultat när det handlar i egenskap av lagstiftare fördragsfästs.
EG-domstolens rättsliga kontroll av att institutionerna respekterar de fri-
och
rättigheter som garanteras i Europakonventionen fördragsfästs och skall även
omfatta samarbetet i tredje pelaren. En medlemsstat som allvarligt och
ihållande åsidosätter mänskliga rättigheter och grundläggande demokratiska
principer skall kunna bli föremål för suspensionsåtgärder. En europeisk stat
som ansöker om medlemskap i unionen måste respektera de nämnda principerna.
Amsterdamfördraget innebär också att gemenskapens befogenhet att vidta
åtgärder
för att förhindra diskriminering utökas. Rådet får enhälligt besluta om
åtgärder för att förhindra diskriminering på grund av kön, ras, etniskt
ursprung, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell
läggning.
Genom Amsterdamfördraget införs vidare nya bestämmelser som ger en grund för
ett strukturerat samarbete på sysselsättningsområdet, den s.k. miljögarantin
skärps, jämställdhet mellan kvinnor och män blir ett grundläggande mål,
lönediskrimineringsförbudet förtydligas, reglerna om konsumentskydd förstärks
och politiken på det sociala området blir ett intresse fullt ut för samtliga
medlemsstater genom att avtalet om socialpolitik integreras i EG-fördraget.
Ett tillträde till Amsterdamfördraget förutsätter en ändring av lagen
(1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen. I
propositionen läggs fram förslag till en sådan lagändring. Lagändringen
föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer.
Beslutsproceduren
Propositionen
Amsterdamfördraget innebär förändringar av de befogenheter som tillkommer
gemenskapen på de områden som ryms inom gemenskapssamarbetet inom första
pelaren. Som redovisats ovan förs vissa samarbetsområden över från det
mellanstatliga samarbetet i tredje pelaren till gemenskapssamarbetet i första
pelaren. Fördraget innebär i denna del att beslutsbefogenheter i motsvarande
mån överlämnas till EG. Ett annat område där beslutsbefogenheter uttryckligen
överlåts till EG är vissa åtgärder mot diskriminering (se ovan s. 3).
För de fall en internationell överenskommelse innebär att beslutanderätt
överlåts till ett mellanstatligt organ finns särskilda bestämmelser i 10 kap.
5
§ regeringsformen. Enligt första stycket i denna bestämmelse får riksdagen,
genom beslut varom minst tre fjärdedelar av de röstande förenar sig, överlåta
beslutanderätt till EG så länge dessa har ett fri- och rättighetsskydd som
motsvarar det som ges i regeringsformen och i Europakonventionen. Riksdagens
beslut kan också fattas i den ordning som gäller för stiftande av grundlag. Av
10 kap. 2 § andra stycket regeringsformen följer att samma ordning skall gälla
för riksdagens godkännande av den internationella överenskommelsen.
Överlåtelse
av beslutsbefogenheter får dock inte utan grundlagsändring ske i sådan
omfattning att regeringsformens bestämmelser om statsskickets grunder upphör
att vara giltiga (bet. 1993/94:KU21 s. 27).
Inför Sveriges medlemskap i EU gjordes bedömningen att fri- och
rättighetsskyddet i EG inte var identiskt med men motsvarade, dvs. låg i nivå
med, det som gällde i Sverige (bet. 1993/94:KU 21 s. 26 f.). Regeringen anser
inte att tre års medlemskap har givit anledning att ändra denna bedömning.
Regeringen anser inte heller att Amsterdamfördraget innebär någon förändring i
detta hänseende, utan att det resultat som uppnåddes i regeringskonferensen
snarare innebär att fri- och rättighetsskyddet stärks.
Enligt regeringen leder inte fördraget till några dramatiska förändringar, men
det innebär viktiga steg framåt för det europeiska samarbetet i en riktning
som
i allt väsentligt överensstämmer med svenska  intressen. Fördraget innebär
inte
heller att samarbetet inom EU ändrar karaktär på något avgörande sätt. EU
förblir samma typ av organisation som den som Sverige anslöt sig till den 1
januari 1995. Regeringen har därför inte ansett att en folkomröstning om
Amsterdamfördraget är påkallad.
Motionerna
I motion U16 yrkar Miljöpartiet i första hand att riksdagen beslutar att
Amsterdamfördraget skall underställas en folkomröstning vid riksdagsvalet 1998
(yrkande 1), i andra hand att Amsterdamfördraget skall underställas samma
beslutsprocedur som tillämpas vid stiftande av grundlag (yrkande 2). Om båda
dessa yrkanden skulle avslås, vill Miljöpartiet att beslut om
Amsterdamfördraget skall skjutas upp till efter riksdagsvalet 1998 (yrkande
3).
Enligt motionärerna har opinionen mot Sveriges medlemskap i EU vuxit sig
mycket
stark, och den djupare integration av EU som Amsterdamfördraget leder till har
inte självklart ett brett folkligt stöd. Danmark, Portugal och Irland håller
under våren 1998 folkomröstningar om huruvida deras respektive länder skall
ratificera Amsterdamfördraget. Miljöpartiets förstahandsyrkande är att en
folkomröstning om fördraget skall ordnas i samband med valet 1998. Den
nuvarande parlamentariska sammansättningen av riksdagen uppkom innan Sverige
blev medlem i EU.  Miljöpartiet anser därför inte att riksdagen har väljarnas
mandat att besluta om ytterligare överlåtelser av makt och kompetens till EU
på
det sätt som nu föreslås. Om det första yrkandet faller bör Amsterdamfördraget
underställas samma procedur som gäller för stiftande av grundlag. Skulle både
första- och andrahandsyrkandena falla bör beslutet skjutas upp till efter
höstens riksdagsval, dels för att svenska folket därigenom skall ha en
möjlighet att säga sitt om fördraget, dels för att inte påverka resultatet av
den danska folkomröstningen. Miljöpartiet anser också att riksdagen måste
precisera gränserna för det område inom vilket beslutanderätt kan överlåtas
till EG utan samtidig ändring av grundlag (yrkande 11).
Även Vänsterpartiet anser i motion U17 att svenska folket i en folkomröstning
borde få avgöra frågan om Sveriges tillträde till Amsterdamfördraget (yrkande
4).  I det alternativ som vann folkomröstningen om ett svenskt EU-medlemskap
angavs på valsedeln att omröstningen gällde om Sverige skulle bli medlem i EU
i
enlighet med det avtal som då förhandlats fram mellan Sverige och EU. De
röstandes val var alltså inte helt ovillkorligt. De förutsättningar som gavs
vid folkomröstningen har förändrats betydligt, anser motionärerna. Denna
situation talar för en folkomröstning om Amsterdamfördraget. Vänsterpartiet
anser det också anmärkningsvärt att Lagrådet inte beretts tillfälle att yttra
sig över ett för svensk lagstiftning och ur allmän synpunkt så ingripande
förslag och hemställer att detta ges regeringen till känna (yrkande 2).
Yrkanden om rådgivande folkomröstning om Amsterdamfördraget före
ratificeringen
framförs också i motionerna 1997/98:K239 av Bengt Hurtig m.fl. (v) och
1997/98:K254 av Sven Bergström m.fl. (c), båda väckta under den allmänna
motionstiden.
I motion U18 hemställer Birgitta Hambraeus m.fl. (c) att riksdagen inte avgör
frågan om ratificering av Amsterdamfördraget förrän efter Danmarks
folkomröstning i frågan, vilken äger rum den 28 maj 1998 (yrkande 2).
Konstitutionsutskottets bedömning
I likhet med regeringen kan konstitutionsutskottet inte finna att samarbetet
inom EU genom Amsterdamfördraget ändrar karaktär på något avgörande sätt. Inte
heller Lagrådet har funnit att Amsterdamfördraget medför några i sak
omvälvande
nyheter i förhållande till den mycket omfattande rättsliga reglering som
Sverige accepterat genom sin anslutning till EU. Utskottet delar regeringens
bedömning att någon folkomröstning om fördraget inte är påkallad och föreslår
alltså att utrikesutskottet avstyrker motionerna U16 (mp) yrkande 1, U17 (v)
yrkande 4, K239 (v) och K254 (c).
Genom beslut varom minst tre fjärdedelar av de röstande förenar sig får
riksdagen överlåta beslutanderätt till EG utan samtidig ändring av grundlag så
länge dessa har ett fri- och rättighetsskydd som motsvarar det som ges i
regeringsformen, RF, och Europakonventionen. I förarbetena till 10 kap. 5 § RF
knöts dessutom ytterligare två reservationer till den svenska EU-anslutningen
(bet. 1993/94:KU21). För det första kan en överlåtelse av beslutsbefogenheter
inte ske i sådan utsträckning att RF:s bestämmelser om statsskickets grunder
upphör att vara giltiga. Riksdagens ställning som det främsta statsorganet får
inte genom överlåtelse av normgivningsmakten urholkas i väsentlig grad. För
det
andra uttalade konstitutionsutskottet att den angivna begränsningen omfattar
också andra bestämmelser som bär upp grundläggande principer i vårt
konstitutionella system. Utskottet pekade särskilt på den fria
åsiktsbildningens betydelse för vårt statsskick. Redan i den inledande
paragrafen i RF slås det fast att den svenska folkstyrelsen bygger på fri
åsiktsbildning och allmän och lika rösträtt. En förutsättning för att den fria
åsiktsbildningen skall kunna spela denna viktiga roll är
offentlighetsprincipen
och meddelarfriheten, påpekade utskottet. Också förbudet mot censur, skyddet
av
uppgiftslämnare, ansvarighetssystemet och andra viktiga tryckfrihetsrättsliga
principer i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen hade,
enligt
utskottet, stor betydelse för den fria åsiktsbildningen. Bestämmelsen i 10
kap.
5 § RF kunde, enligt utskottet, inte anses öppna möjlighet att överlåta
beslutanderätt som väsentligt rubbar dessa principer utan samtidig ändring av
grundlag.
Lagrådet har i sitt yttrande inte funnit att Amsterdamfördraget strider mot
kravet i 10 kap. 5 § RF. Enligt Lagrådet står det klart att fördraget på intet
sätt kan anses rubba det svenska statsskickets grunder (se vidare nedan s.
10).
Lagrådet har inte heller funnit några andra konstitutionella hinder mot en
svensk anslutning till Amsterdamfördraget.  Konstitutionsutskottet gör  ingen
annan bedömning. Konstitutionsutskottet anser, i likhet med regeringen, att
fri- och rättighetsskyddet i EG snarare stärks genom Amsterdamfördraget och
ser
alltså inget hinder i detta avseende mot att riksdagen överlåter
beslutsbefogenheter till EG i den ordning som i första hand anvisas i 10 kap.
5
§ första stycket RF, dvs genom tre fjärdedels majoritet. Motion U16 (mp)
yrkande 2 förelås alltså avstyrkas.
Konstitutionsutskottet anser inte heller att motionärerna anfört några bärande
skäl för att skjuta upp riksdagens beslut om Amsterdamfördraget och föreslår
att utrikesutskottet avstyrker även motionerna U16 (mp) yrkande 3 och U18 (c)
yrkande 2.
Vänsterpartiets yrkande om Lagrådets hörande har tillgodosetts och bör därför
inte föranleda någon åtgärd (U17 yrkande 2).
Miljöpartiet har hemställt att riksdagen skall precisera gränserna för det
område som enligt 10 kap. 5 § RF kan överlåtas till EG utan samtidig ändring
av
grundlag.
Konstitutionsutskottet anser att utskottets  ovan återgivna uttalanden i
betänkande 1993/94:KU21 med tillräcklig precision anger gränserna för det
område inom vilket beslutanderätt kan överlåtas till EG utan samtidig ändring
av grundlag. Utrikesutskottet bör därför avstyrka motion U16 (mp).
Fråga om godkännande av Amsterdamfördraget
Motionerna
I flera motioner har yrkats avslag på propositionens förslag om godkännande av
Amsterdamfördraget. I motionerna U14 av Bengt-Ola Ryttar och Lena Klevenås
(båda s) yrkande 1, U16 av Birger Schlaug m.fl. (mp) yrkande 4, U17 av Gudrun
Schyman m.fl. (v) yrkande 1, U18 av Birgitta Hambraeus m.fl. (c) yrkande 1
yrkas avslag på propositionen. Miljöpartiet har också avgivit separata
avslagsyrkanden avseende propositionens tre delförslag (motion U16 yrkandena
5-7). Gemensamt för motionärerna är att de anser att Amsterdamfördraget
innebär
att institutionernas ställning stärkts alltför mycket på medlemsländernas
bekostnad, att Sveriges självbestämmande minskat och att fördraget därför inte
bör godtas.
I motion U14 (s) anför motionärerna bl.a. att Europaparlamentets makt ökar i
alltför hög grad liksom andelen majoritetsbeslut i rådet, att det blir en
oklar
ansvarsfördelning inom den tredje pelaren, att dörren till en försvarsun-ion
har öppnats på glänt och att EG-domstolen får en kraftigt ökad roll.
Enligt Miljöpartiet (motion U16) är det fel att flytta beslutsområden från
tredje till första pelaren. Miljöpartiet anser också att gränsen mellan den
tredje och den första pelaren suddas ut. Den nya beslutsformen rambeslut
kommer
att väga lika tungt som direktiv och den innebär ett överförande av
beslutskompetens från riksdagen till EG enligt 10 kap. 5 § RF. Miljöpartiet
motsätter sig att EG-domstolen ges tolkningsrätt inom den tredje pelaren
eftersom det innebär att en överstatlig institution ges kontroll över
mellanstatliga angelägenheter. Miljöpartiet är också kritiskt mot att
Schengensamarbetet införlivas i EU. Miljöpartiets avslagsyrkanden är
villkorade
av att partiet inte fått bifall till sina yrkanden om folkomröstning om
fördraget, alternativt beslut i samma ordning som vid stiftande av grundlag
eller uppskjutande av riksdagens beslut till efter valet 1998.
I motion U17 anför Vänsterpartiet bl.a. att den utökade användningen av
medbeslutandeproceduren försvagar den nationella självbestämmanderätten och
ger
Europaparlamentet för stort inflytande. Vänsterpartiet är också kritiskt mot
att områden förs över från mellanstatligt till överstatligt samarbete, att
gränskontrollerna avskaffas och att samarbetet på det utrikes- och
säkerhetspolitiska området ökar.
Birgitta Hambraeus, m.fl. (c) anser i motion U 18 att statsskickets grunder
hotas genom anslutningen till Amsterdamfördraget. Enligt motionärerna kan
fördragets bestämmelser om tillnärmning eller harmonisering av bestämmelser i
medlemsstaternas nationella civilprocessrätt (artikel 73m) innebära brott mot
tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Den gemensamma
förklaringen (20) säkerställer inte att vi inte tvingas ge upp delar av vår
tryck- och yttrandefrihet, heter det i motionen.
I motion U19 av Lennart Rohdin (fp) yrkande 1 yrkas också avslag på
propositionen, men av andra skäl. Motionären anser att Amsterdamfördraget
inneburit ett misslyckande i arbetet med att reformera EU och skapa
förutsättningar för att snabbt integrera de nya demokratierna i Öst- och
Centraleuropa. Riksdagen bör genom att avslå förslaget att godkänna
Amsterdamfördraget ge en signal om att EU måste reformeras och utvidgas med
det
snaraste.
Propositionen
Enligt regeringen leder Amsterdamfördraget till ett mer effektivt och mer
öppet
samarbete mellan medlemsstaterna, men det förändrar inte EU:s grundläggande
karaktär. EU förblir en sammanslutning av suveräna stater, framhåller
regeringen. Fördragsändringar skall även i fortsättningen beslutas enhälligt
och godkännas i enlighet med samtliga medlemsstaters konstitutionella
bestämmelser. Den grundläggande pelarstruktur som etablerades genom
Unionsfördraget består. Omfattningen av överlåtelsen av de samarbetsområden
som
flyttas från det mellanstatliga samarbetet i tredje pelaren till
gemenskapssamarbetet i första pelaren (se ovan s. 2) ligger enligt regeringens
bedömning väl inom ramen för riksdagens möjlighet att besluta om överlåtelse
av
beslutanderätt till EG enligt 10 kap. 5 § första stycket regeringsformen.
Regeringen anser inte heller att Amsterdamfördraget rubbar balansen mellan
medlemsstaterna. Regeringen beklagar att frågorna om viktningen av
medlemsstaternas röster i rådet vid beslut med kvalificerad majoritet och om
kommissionens sammansättning skjutits på framtiden. En lösning i dessa frågor
hade underlättat den fortsatta utvidgningsprocessen. Regeringen avser
emellertid att verka för att dessa frågor kan lösas så snart som möjligt och
på
ett sätt som beaktar en utvidgning av unionen med samtliga de nu aktuella
kandidatländerna (prop. s. 27).
Lagrådets yttrande
Lagrådet har sett som sin främsta uppgift att granska hur nyheterna i
Amsterdamfördraget förhåller sig till bestämmelsen i 10 kap. 5 § första
stycket
första meningen RF (se ovan s. 6). Eftersom bestämmelsen inte medger möjlighet
att överlåta beslutanderätt till annan än Europeiska gemenskaperna blir enligt
Lagrådet den inledande frågan om fördraget innebär att beslutanderätt överlåts
till Europeiska unionen. De nya beslutsformerna inom de andra och tredje
pelarna, alltså inom Europeiska unionen, har enligt Lagrådet blivit
komplicerade och svåra att genomskåda. Lagrådet delar den uppfattning som
kommit till uttryck i remissyttrandet från Juridiska fakultetsnämnden vid
Stockholms universitet, nämligen att utvecklingen går mot en minskad
uppdelning
mellan en gemenskapsdel och övriga delar av unionssamarbetet. Enligt Lagrådet
står det dock klart att de fördragsslutande parternas avsikt varit att bevara
den mellanstatliga karaktären av andra och tredje pelarna; bl.a. har vissa
ämnesområden förts över till första pelaren, främst sådana som är av omedelbar
betydelse för den fria rörligheten för personer.
I frågan om det kan anses att beslutanderätt överlåts till den Europeiska
unionen anser Lagrådet att det största intresset knyts till de s.k.
rambesluten
inom den tredje pelaren, om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra
författningar (artikel K 6.2 b). Rambesluten skall vara bindande för
medlemsstaterna när det gäller de resultat som skall uppnås men skall överlåta
åt de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt; de
skall inte ha direkt effekt. Det sistnämnda innebär att de inte kan åberopas
inför svenska domstolar och andra myndigheter. Lagrådet konstaterar att
rambesluten i detta avseende inte medför annan verkan än andra folkrättsliga
förpliktelser, så länge vi i Sverige vidhåller den dualistiska uppfattningen
om
folkrättens förhållande till den nationella rätten, dvs. att internationella
överenskommelser skall transformeras till svensk rätt för att tillämpas av
domstolar och andra myndigheter. Lagrådet påpekar vidare att rambesluten till
skillnad från konventioner inte kräver någon efterföljande ratificering, men
att de skall antas genom ett enhälligt beslut. Detta innebär enligt Lagrådet
att regeringen inte kan delta i ett sådant rambeslut om det behandlar
riksdagsbundna frågor annat än om det redan finns en svensk lag som täcker
beslutet. Lagrådets slutsats är att någon beslutanderätt inte kan anses vara
överlåten åt Europeiska unionen genom föreskrifterna om rambeslut.
Lagrådet har inte något att erinra mot förslaget att Sverige avger förklaring
enligt artiklarna K 7.2 och K 7.3 b om att ge EG-domstolen behörighet att
meddela förhandsavgöranden när det gäller giltigheten och tolkningen av
rambeslut och andra beslut, tolkningen av tredjepelarkonventioner och
giltigheten och tolkningen av genomförandeåtgärder. Lagrådet påpekar att det
här visserligen är fråga om överlåtande av beslutsfunktioner, men att detta
sker till en institution inom EG och att det inte innebär någon nämnvärd
utvidgning av den omfattande kompetens som riksdagen genom anslutningen till
EG-fördraget redan givit domstolen. Inte heller i övrigt kan lagrådet finna
att
beslutanderätt genom Amsterdamfördraget överlåts till Europeiska unionen.
Som nämnts ovan under avsnittet Beslutsproceduren har Lagrådet inte heller
funnit att en anslutning till Amsterdamfördraget strider mot kravet i 10 kap.
5
§ RF på att Europeiska gemenskaperna skall ha ett fri- och rättighetsskydd
motsvarande det som ges i regeringsformen och Europakonventionen eller att
fördraget skulle rubba det svenska statsskickets grunder eller strida mot
andra
bestämmelser som bär upp grundläggande principer i vårt konstitutionella
system. Lagrådet påpekar att enligt Amsterdamfördraget skall i artikel F 1 tas
in föreskriften att unionen bygger på principerna om frihet, demokrati och
respekt för de mänskliga rättigheterna och de  grundläggande friheterna samt
på
rättsstatsprincipen, principer som är gemensamma för medlemsstaterna. Enligt
Lagrådet står det också klart att Amsterdamfördraget på intet sätt kan anses
rubba det svenska statsskickets grunder. Lagrådet konstaterar vidare att
offentlighetsprincipen och meddelarfriheten, enligt tryckfrihetsförordningen
och sekretesslagen, inte påverkas av Amsterdamfördraget. Vidare medför
förklaringen nr 20, enligt Lagrådets uppfattning, att om exempelvis framtida
rättsakter från EG skulle behandla civilprocessuella frågor kan Sverige likväl
lämna procedurreglerna i tryckfrihetsförordningen oförändrade.
Sammanfattningsvis har Lagrådet inte funnit att några konstitutionella hinder
föreligger för en svensk anslutning till Amsterdamfördraget.
Konstitutionsutskottets bedömning
Amsterdamfördraget innebär att Sverige på ett antal nya områden överlåter
beslutsbefogenheter som annars skulle tillkomma svenska organ. Som Lagrådet
funnit är det inte i något fall fråga om överlåtelse av beslutsbefogenheter
till EU, utan till EG. Beträffande den första pelaren innebär fördraget bl.a.
att de samarbetsområden som är av omedelbar betydelse för den fria rörligheten
för personer flyttas från det mellanstatliga samarbetet om rättsliga och
inrikes frågor i den tredje pelaren till gemenskapssamarbetet i första
pelaren.
De aktuella områdena är alla sådana  som redan i Maastrichtfördraget pekats ut
som möjliga att föra över till gemenskapssamarbetet. Ett annat område där
beslutsbefogenheter uttryckligen överlåts till EG är vissa åtgärder mot
diskriminering. Sådana åtgärder får dock inte vidtas generellt, utan endast
där
gemenskapen redan har kompetens. Vidare får Europaparlamentet ett ökat
inflytande i lagstiftningsprocessen genom att medbestämmandeproceduren görs
till den normala beslutsproceduren för frågor som kan betecknas som egentliga
lagstiftningsfrågor. Förändringarna i detta hänseende innebär emellertid inte
någon överlåtelse av beslutsbefogenheter till parlamentet. När det gäller
frågan om huruvida överförandet av civilrättsliga frågor till första pelaren
skulle kunna inskränka det svenska grundlagsskyddet av tryckfrihet och
yttrandefrihet delar konstitutionsutskottet Lagrådets uppfattning att den
gemensamma förklaringen (20) medför att om exempelvis framtida rättsakter från
EG skulle behandla civilprocessuella frågor kan Sverige likväl lämna
procedurreglerna i tryckfrihetsförordningen oförändrade.
Konstitutionsutskottet
finner, i likhet med  Lagrådet, att förutsättningarna enligt 10 kap. 5 § RF
med
förarbeten för överlämnande av beslutsbefogenheter utan samtidig ändring av
grundlag är uppfyllda, såvitt nu är i fråga.
Inom den andra pelaren, den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, införs
bestämmelser som gör det möjligt att med kvalificerad majoritet fatta beslut
om
genomförande av en gemensam åtgärd eller en gemensam ståndpunkt inom ramen för
en enhälligt beslutad strategi. Konstitutionsutskottet anser inte att
förändringarna påverkar den grundläggande mellanstatliga karaktären av
samarbete mot bakgrund av den vetorätt som kvarstår. Några beslutsbefogenheter
överlämnas alltså inte.
Som framgått av den ovan lämnade redovisningen har Lagrådet gjort en grundlig
genomgång av de nya beslutsformerna, bl.a. de s.k. rambesluten, i den tredje
pelaren. Lagrådet påpekar att regeringen inte kommer att kunna delta i ett
rambeslut som behandlar riksdagsbundna frågor annnat än om det redan finns en
svensk lag som täcker beslutet. Hur rambesluten i praktiken kommer att
hanteras
återstår att se. Konstitutionsutskottet avser att följa utvecklingen
beträffande rambesluten och bevaka att riksdagens inflytande över besluten
tillgodoses. Konstitutionsutskottet delar Lagrådets slutsats att de ändrade
fördragsbestämmelserna inte påverkar den mellanstatliga karaktären av
samarbetet i tredje pelaren. Konstitutionsutskottet anser inte heller att de
utökade befogenheterna för kommissionen och Europaparlamentet inom den tredje
pelaren innebär någon överföring av beslutsbefogenheter.
EG-domstolens nya behörighet i fråga om laglighetsprövning och tvistlösning
innebär en väsentlig utökning av domstolens befogenheter. Laglighetsprövningen
innebär emellertid inte att domstolen kan ålägga medlemsstaterna att vidta
några åtgärder. Om ett beslut efter laglighetsprövning skulle ogiltigförklaras
av domstolen påverkas inte heller giltigheten av interna rättsregler.  Några
beslutsbefogenheter överlåts alltså inte till domstolen såvitt nu är i fråga.
Vidare ges genom artikel K 3.2 c tredje stycket i Maastrichtfördraget redan i
dag möjlighet att i tredjepelarkonventioner ge EG-domstolen behörighet att
avgöra tvister som gäller tolkningen eller tillämpningen av konventionerna.
Att
detta förfarande nu införs beträffande alla beslut som fattas enligt artikel K
6.2 innebär, enligt konstitutionsutskottets mening, inte att några
beslutsbefogenheter överlåts från svenska organ till EG.
När det så gäller den möjlighet till förhandsavgöranden som artikel K 7 ger
EG-
domstolen delar konstitutionsutskottet Lagrådets bedömning att det här
visserligen är fråga om överlåtande av beslutsbefogenheter, men att detta sker
till en institution inom EG och inte till EU. Konstitutionsutskottet anser att
utrikesutskottet bör tillstyrka förslaget att Sverige skall avge förklaring
enligt artikel K 7.2. Av främst processekonomiska skäl bör Sverige avge en
förklaring enligt artikel K 7.3 b, dvs. att Sverige inte bör begränsa
möjligheten att begära förhandsavgörande till sista instans.
De möjligheter till  ett närmare samarbete mellan en majoritet medlemsstater,
s.k. flexibel integration, som införs genom fördraget måste ske inom ramen för
de befintliga bestämmelserna i Unions- och EG-fördragen. Det kan aldrig bli
frågan om att ändra de grundläggande fördragen, dvs. att ändra själva
förutsättningarna för EU-samarbetet. För detta krävs samtliga medlemsstaters
godkännande, och fördragsändringarna måste ratificeras av alla medlemsstater.
I
ett utvidgningsperspektiv kan, såsom påpekas i propositionen, en ökad
flexibilitet bli nödvändig för att säkerställa att utvidgningen inte
omöjliggör
ett fortsatt fördjupat samarbete.
Sammanfattningsvis anser konstitutionsutskottet, i likhet med Lagrådet, att
det
inte föreligger några konstitutionella hinder mot att Sverige ansluter sig
till
Amsterdamfördraget.
Även konstitutionsutskottet beklagar att frågorna om viktningen av
medlemsstaternas röster i rådet, vid beslut med kvalificerad majoritet och om
kommissionens sammansättning, skjutits på framtiden. En lösning av dessa
frågor
hade underlättat den fortsatta utvidgningsprocessen. Regeringen har emellertid
förklarat sig vilja verka  för att en lösning nås så snart som möjligt och att
denna lösning avser en utvidgning med alla de stater som är en del av den
gemensamma utvidgningsprocessen.
Med det anförda föreslår konstitutionsutskottet att utrikesutskottet avstyrker
samtliga de motioner i vilka yrkats avslag på propositionen (motionerna U14
(s)
yrkande 1, U16 (mp) yrkandena 4-7, U17 (v) yrkande 1, U18 (c) yrkande 1 och
U19
(fp) yrkande 1).
EU:s fortsatta utveckling
Motionerna
I ett antal motioner framförs yrkanden som på olika sätt syftar till att
åstadkomma mer av mellanstatlighet och mindre av överstatlighet inom EU.
I motion U14 (s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som i
motionen anförts om att nästa regeringskonferens bör inriktas på att ge
tillbaka självbestämmande till medlemsländerna (yrkande 2). Enligt
motionärerna
innebär Amsterdamavtalet ett ytterligare steg mot överstatlighet utan
demokrati. EU skall emellertid inte demokratiseras, anför motionärerna,
eftersom det är detsamma som federalism, utan EU skall bygga på ett
mellanstatligt samarbete. Inriktningen på nästa regeringskonferens bör därför,
enligt motionärerna, vara att ge tillbaka makt till den demokratiska sfären,
inte att gå vidare på den federalistiska vägen.
I motion U15 begär Margit Gennser (m) ett tillkännagivande till regeringen om
åtgärder som kan vidtas för att förhindra EU:s fortgående federalistiska
utveckling. Vid framtida regeringskonferenser bör regeringen deklarera att
Sverige inte längre vill medverka till en ständigt mer omfattande federalism
inom EU. Detta innebär att Sverige inte kommer att acceptera utvidgade
majoritetsbeslut på ytterligare områden förrän betydande institutionella
förändringar har genomförts, t.ex. ändringar som innebär att länder i vissa
frågor kan stå utanför det gemensamma beslutsfattandet eller att utvidgningen
av EU:s beslutanderätt på ett område leder till en omprövning av
beslutanderätten på andra områden. Till nästa regeringskonferens bör
regeringen
utarbeta konkreta förslag till hur EU:s grundlag bör ändras så att beslut som
syftar till alltfler federalistiska inslag i styrningen av EU förhindras.
I motion U20 vill Roland Larsson och Erik Arthur Egervärn (båda c) ha ett
tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen anförts om
regeringsförhandlingar för att ändra Amsterdamfördragets artikel 5 a, så att
Sveriges självbestämmande stärks (yrkande 1). Den nya artikel 5 a innebär att
en majoritet medlemsländer, som beslutar upprätta ett närmare samarbete
sinsemellan, kan få rätt att göra detta inom EU:s ramar. Till nästa
regeringskonferens bör Sveriges regering ha utarbetat förslag till
fördragstext
som kompletterar artikel 5 a, anser motionärerna. Kompletteringen skall syfta
till att de länder som önskar återta beslutanderätten över vissa områden, som
betecknats vara av gemensamt intresse för unionen, bör ha rätt att göra detta,
ensamma eller i förening med andra medlemsländer.
I motion U17 vill Vänsterpartiet ha ett tillkännagivande till regeringen om
att
mer reell beslutsmakt bör återföras till nationell nivå, så att de nationella
parlamenten och den demokratiska legitimiteten stärks (yrkande 3). Den
mellanstatliga karaktären av samarbetet förstärks därmed, anför motionärerna,
som anser att detta bör bli en uppgift vid en omförhandling av
Amsterdamfördraget. Vänsterpartiet anser också att de förändringar beträffande
EU:s institutioner som genomförts i fördraget inneburit ökad överstatlighet,
och att regeringen vid konferensen borde ha verkat för ändringar i mer
antifederalistisk riktning (yrkande 14).
I motion 1997/98:U504 av Sven Bergström och Birgitta Hambraeus (båda c), som
väckts under den allmänna motionstiden, begärs ett tillkännagivande till
regeringen om vad som i motionen anförts om synen på EU som ett mellanstatligt
samarbete (yrkande 1). Enligt motionärerna innebär EU:s utveckling mot mer
union och federation problem för ett medlemsland som vill lämna unionen,
eftersom det inte är självklart att folkrättens principer om bland annat
uppsägning av internationella avtal längre gäller i EU. Motionärerna anser att
det därför är nödvändigt att regering och riksdag klart markerar att Sverige
ser EU-samarbetet som ett mellanstatligt samarbete.
Propositionen
Enligt regeringen är EU:s mål att göra krig i Europa otänkbart, att befästa
demokratins idé, att säkra kontinentens miljö och att forma ett medborgarnas
Europa. Europasamarbetets grundval är insikten om nationalstatens
begränsningar
när det gäller möjligheten att klara de riktigt stora problemen, de problem
som
endast kan lösas i samarbete över nationsgränserna. Legitimiteten och
effektiviteten i EU-samarbetet fordrar enligt regeringen självständiga och
starka institutioner, men också medbestämmande och demokratisk kontroll.
Regeringen uppger att denna syn vägledde Sveriges agerande i
regeringskonferensen och att den kommer att göra det också i det framtida EU-
samarbetet (prop. s.26-27).
Konstitutionutskottets bedömning
Konstitutionsutskottet  delar regeringens uppfattning att legitimitet och
effektivitet i EU-samarbetet likaväl som medbestämmande och demokratisk
kontroll bör vara ledstjärnor för Sveriges agerande även i det framtida EU-
samarbetet. Konstitutionsutskottet ser ingen anledning för riksdagen att, som
motionärerna begär, på förhand ta avstånd från alla ytterligare steg mot ökad
överstatlighet eller begära att regeringen verkar för att fördragen ändras i
mer mellanstatlig riktning. En fördjupning av samarbetet kan inom vissa
områden
bidra till att EU:s mål förverkligas snabbare och effektivare. Det vore därför
oklokt att nu låsa sig för att inte inom vissa områden kunna öka inslagen av
överstatligt samarbete. Samtidigt finns det, enligt utskottet, frågor som bäst
hanteras på nationell nivå. Olika delar av samarbetet måste alltid kunna
förändras i riktning mot mer eller mindre överstatlighet, inte minst beroende
på hur utvidgningsprocessen utvecklar sig. Det sagda innebär emellertid inte
att konstitutionsutskottet förespråkar en utveckling i federalistisk riktning.
Utskottet vill också framhålla att en eventuell omvandling av EU till en
federation inte kan genomföras utan att samtliga medlemsländer har enats om
detta och respektive länders konstitutioner ändrats. För Sverige del skulle en
sådan utveckling kräva omfattande ändringar av regeringsformens bestämmelser
om
statsskickets grunder. Motionerna U14 yrkande 2, U15, U20 yrkande 1 och U17
yrkandena 3 och 14 samt U504 yrkande 1 bör avstyrkas av utrikesutskottet.
Öppenhet och insyn i EU:s institutioner
Propositionen
Enligt gällande lydelse av andra stycket i artikel A i Unionsfördraget
markerar
fördraget en ny fas i processen för att skapa en allt fastare sammanslutning
mellan de europeiska folken, där besluten skall fattas så nära medborgarna som
möjligt. Genom Amsterdamfördraget görs nu ett tillägg som innebär att besluten
också skall fattas så öppet som möjligt.
Enligt en ny artikel, 191a, i EG-fördraget skall alla unionsmedborgare samt
fysiska och juridiska personer som är bosatta eller som har sitt säte i en
medlemsstat ha rätt att ta del av Europaparlamentets, rådets och kommissionens
handlingar. Artikeln är så utformad att den kan avse både handlingar som har
upprättats av institutionerna och handlingar som har kommit in till dem.
Allmänna principer för och begränsningar i denna rätt skall fastställas av
rådet i en rättsakt som skall gälla alla tre institutionerna. Reglerna blir
tillämpliga även på sådana handlingar som rör andra och tredje pelaren.
Offentlighet skall vara huvudregeln och sekretess skall gälla bara i
undantagsfall. En övergripande rättsakt som inte motsvarar dessa intentioner
riskerar, enligt propositionen, att underkännas av EG-domstolen. Sverige hade
under förhandlingarna förordat att rättsakten skulle föreskriva en skyldighet
för institutionerna att registrera sina handlingar i offentliga register, men
detta blev inte en del av förhandlingsresultatet. När rättsakten utarbetas
avser Sverige att göra offentliga register till en huvudfråga.
I en gemensam förklaring (35) uttalar konferensen att en medlemsstat skall ha
rätt att begära att kommissionen eller rådet inte vidarebefordrar en handling
från den staten till tredje man, om inte medlemsstaten dessförinnan har lämnat
sitt medgivande. Den gemensamma förklaringen kan enligt regeringen ses som en
bekräftelse på att inkomna handlingar i princip skall omfattas av de
tillämpningsregler som nu skall utformas. Regeringen anser att förklaringen
skall användas restriktivt.
I artikel 151.3 i EG-fördraget har gjorts vissa tillägg. Rådet skall i sin
arbetsordning fastställa de fall då rådet skall anses handla i egenskap av
lagstiftare i syfte att medge större tillgång till handlingar i dessa fall,
samtidigt som effektiviteten i beslutsprocessen bevaras. Rådet skall alltid
offentliggöra omröstningsresultaten, röstmotiveringarna och uttalandena till
protokollet, när rådet handlar i egenskap av lagstiftare. Det sistnämnda
innebär enligt propositionen ett fördragsfästande av den praxis i riktning mot
ökad öppenhet som rådet redan i hög grad tillämpar.
Sverige tog upp frågan om meddelarfrihet för anställda vid EG:s institutioner
och organ i början av regeringskonferensen, men fick ringa stöd från övriga
medlemsstater. Att det inte finns bestämmelser om meddelarfrihet innebär dock
inte att de anställda helt saknar yttrandefrihet, påpekar regeringen. Av EG-
domstolens praxis kan utläsas att Europakonventionens bestämmelser om
yttrandefrihet gäller också för anställda och att institutionernas
tjänsteföreskrifter inte får tolkas så att de strider mot denna grundläggande
rättighet.
Enligt propositionen har på senare tid både Revisionsrätten och ett antal
decentraliserade myndigheter antagit regler om handlingsoffentlighet, i
allmänhet efter mönster av de bestämmelser som rådet och kommissionen tidigare
beslutat på detta område. Av propositionen framgår också att det för
närvarande
pågår ett arbete inom EG-domstolen med att införa regler av detta slag. Det
finns enligt propositionen anledning att anta att även den rättsakt som nu
skall utarbetas kommer att tjäna som förebild för andra institutioner och för
EU-organen, när de reviderar sina regler om handlingsoffentlighet eller
utformar nya sådana regelverk.
Motionerna
I motion U17 begär Vänsterpartiet ett tillkännagivande om vad som i motionen
anförts om öppenhet (yrkande 6). Motionärerna anser att det är en svaghet att
handlingsoffentligheten begränsas till rådet, kommissionen och parlamentet.
Domstolen och andra institutioner borde också omfattats av de grundläggande
öppenhetsreglerna. De borde också ha utsträckts till de hundratals kommittér
som verkar inom kommissionen, till Coreper och dess undergrupper samt till
förlikningsförfarandet mellan parlamentet och rådet.
Motionärerna anser vidare att det är en alltför optimistisk tolkning
regeringen
gör när den gör gällande att artikel 191a avser även inkommande handlingar. De
anser också att beskrivningen av att sekretess bara skall gälla i
undantagsfall
är alltför skönmålande och inte har något uttryckligt stöd i artikel 191a.
Frågan avgörs i stället under uppföljningsarbetet, som skall ske under en
tvåårsperiod efter Amsterdamfördragets ikraftträdande.
Motionärerna beklagar också att införandet av diarier och frågan om
meddelarfrihet inte fördragsfästs. Sammanfattningsvis anser motionärerna att
Sveriges ambitioner inför regeringskonferensen inte på långt när satt
tillräckliga spår i Amsterdamfördragets slutgiltiga texter.
I motion 1997/98:K505, väckt under den allmänna motionstiden, begär
Folkpartiet
ett tillkännagivande om öppenheten inom EU (yrkande 5). Enligt motionärerna är
det synnerligen väsentligt att unionen präglas av öppenhet. För att invånarna
i
medlemsländerna skall få ett förtroende för EU måste ansvar, närhet, öppenhet
och mångfald vara grundprinciper för all maktutövning. Kravet på öppenhet
innebär enligt motionärerna att EU måste tillämpa en offentlighetsprincip.
Detta innebär till exempel att när EU:s ministerråd sammanträder som
lagstiftare skall debatterna och besluten vara offentliga.
I motion 1997/98:K253, som också väckts under den allmänna motionstiden, vill
Peter Eriksson och Birger Schlaug, (båda mp), att regeringen skall återkomma
till riksdagen med förslag om hur det svenska arbetet i EU:s kommittéväsende
skall öppnas och demokratiseras (yrkande 4). Motionärerna anser att de åsikter
och hållningar som den svenska regeringen genom olika representanter driver i
kommittéerna måste spridas och utvecklas i en offentlig diskussion. Det är
enligt motionärerna inte rimligt att den svenska regeringens och därmed
Sveriges hållning hålls hemlig för det stora flertalet.
Konstitutionsutskottets bedömning
Konstitutionsutskottet delar regeringens uppfattning att
förhandlingsresultatet
när det gäller öppenheten för unionsmedborgarna är mycket tillfredsställande
ur
svensk synvinkel. Utskottet vill dock understryka vikten av att de
tillämpningsregler som rådet enligt artikel 191a skall utarbeta inom två år
från fördragets undertecknande verkligen motsvarar intentionerna att
offentlighet skall vara huvudregeln och sekretess bara gälla i undantagsfall.
Det bör också klargöras att en medlemsstats begäran enligt den gemensamma
förklaringen (35) inte automatiskt skall tillmötesgås. Utskottet ser med
tillfredsställelse på att regeringen avser att göra offentliga register till
en
huvudfråga när tillämpningsreglerna skall utarbetas.
Enligt vad konstitutionsutskottet inhämtat har ett arbete inletts i rådet i
syfte att upprätta ett diarium över rådets icke hemligstämplade handlingar,
vilket skall vara sökbart på Internet. Diariet kommer troligen att rymma ca
20 000 titlar. Diariet skall vara ett flerspråkigt instrument och erbjuda ett
tillräckligt urval hjälpmedel för att varje medborgare skall kunna identifiera
rådets handlingar.
Konstitutionsutskottet har vidare inhämtat att när det gäller de s.k.
kommittologikommittéerna pågår ett mål i förstainstansrätten om huruvida dessa
är delar av kommissionen och därmed omfattade av kommissionens regler om
handlingars offentlighet.
Som framgått av redovisningen ovan av innehållet i propositionen finns det
anledning anta att den rättsakt som skall utarbetas enligt artikel 191a kommer
att tjäna som förebild för andra EU-institutioner och för EU-organen när de
reviderar sina regler om handlingsoffentlighet eller utformar nya sådana
regelverk.
Konstitutionsutskottet anser att motionerna U17 yrkande 6, K253 yrkande 4 och
K505 yrkande 5 tillgodoses med det anförda och därför inte bör föranleda något
vidare uttalande.

EG:s anslutning till Europarådets konvention om mänskliga rättigheter och
grundläggande friheter, m.m.
Propositionen
I ingressen till Europeiska enhetsakten från 1986 har medlemsstaterna uttalat
att de är fast beslutna att verka tillsammans för att främja demokratin på
grundval av de grundläggande rättigheter som erkänns i medlemsstaternas
konstitutioner och andra lagar, i Europakonventionen samt i Europeiska sociala
stadgan. I ingressen till Unionsfördraget har medlemsstaterna vidare bekräftat
den vikt som de fäster vid principerna om frihet, demokrati och respekt för de
mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna samt vid
rättsstatsprincipen.
Genom unionsfördraget har de grundläggande rättigheternas betydelse i
samarbetet inom EU också kommit att fördragsfästas i artikel F. Av artikel F.1
framgår att medlemsstaternas styrelseformer bygger på demokratiska principer.
Enligt artikel F.2 i unionsfördraget skall unionen som allmänna principer för
gemenskapsrätten respektera de grundläggande rättigheterna, såsom de
garanteras
i Europakonventionen och såsom de följer av medlemsstaternas gemensamma
konstitutionella traditioner.
Genom Amsterdamfördraget läggs fast att EU bygger på ett antal gemensamma
principer, däribland frihet, demokrati och respekten för de mänskliga
rättigheterna. Dessa principer måste ovillkorligen respekteras av såväl
medlemsstater som stater som aspirerar på medlemskap. Det införs en procedur
som gör det möjligt att tillfälligt upphäva rättigheter, som enligt fördragen
tillkommer en medlemsstat, om den inte respekterar de grundläggande
principerna
(prop. s. 44).
EG-domstolens rättsliga kontroll av att institutionerna respekterar de fri-
och
rättigheter som garanteras i Europakonventionen fördragsfästs och skall även
omfatta samarbetet i tredje pelaren (s.45).
Amsterdamfördraget innebär också att gemenskapens befogenhet att vidta
åtgärder
för att förhindra diskriminering utökas. Rådet får enhälligt besluta om
åtgärder för att förhindra diskriminering på grund av kön, ras, etniskt
ursprung, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell
läggning. Medlemsstaterna är eniga om att de funktionshindrades situation
skall
beaktas när inremarknadslagstiftning beslutas (s.46-47).
Samtliga medlemsstater är anslutna till Europakonventionen. Frågan om EG:s
anslutning till konventionen har länge diskuterats inom gemenskapen. Frågan
huruvida en sådan anslutning är förenlig med EG-fördraget har också
underställts EG-domstolen enligt artikel 228.6 i EG-fördraget. EG-domstolen
fann emellertid i sitt yttrande den 28 mars 1996 i mål O-2/94 att en sådan
anslutning av EG som organisation inte var möjlig enligt fördraget i dess
nuvarande lydelse.
Under regeringskonferensen diskuterades frågan om fördragsändringar som skulle
göra det möjligt för gemenskapen att ansluta sig till Europakonventionen.
Sverige stödde för sin del en sådan ordning. Medlemsstaterna kunde emellertid
inte enas på denna punkt. Däremot kunde enighet vinnas om de ovan beskrivna
förstärkningarna av de grundläggande rättigheterna i fördraget.
Här kan också nämnas att regeringskonferensen antagit gemensamma förklaringar
om avskaffandet av dödsstraffet (1), om religiösa sammanslutningars och
samfunds ställning i medlemsstaterna (11) och om personer med funktionshinder
(22).
Motionen
I motion 1997/98:K715 begär Alf Svensson m.fl. (kd) ett tillkännagivande till
regeringen om vad som anförts om införlivande av Europarådets konvention om
mänskliga rättigheter i EU-fördragen (yrkande 1). Kristdemokraterna anser att
det var en besvikelse att konventionen inte införlivas genom
Amsterdamfördraget, men att detta inte får innebära att frågan faller i
glömska. Enligt motionärerna har bland andra Amnesty International starkt
kritiserat reformens otillräcklighet och pekat på att det krävs ett
införlivande av Europarådets konvention för att få en extern rättslig
kontroll.
Kristdemokraterna anser att Sverige skall fortsätta att driva denna fråga i
Europasamarbetet.
Konstitutionsutskottets bedömning
Konstitutionsutskottet beklagar att medlemsstaterna inte kunde enas om sådana
fördragsändringar att gemenskapen kunnat ansluta sig till Europakonventionen.
Utskottet ser dock positivt på att de grundläggande fri- och rättigheterna
förstärks i Amsterdamfördraget genom att de fördragsfästs i artikel F.
Unionens
engagemang i fråga om icke-diskriminering och jämställdhet mellan kvinnor och
män förstärks också. Konstitutionsutskottet anser att det är för tidigt att ta
ställning till i vilken utsträckning regeringen skall fortsätta att driva
frågan om en anslutning till Europakonventionen vid kommande
regeringskonferenser och föreslår att utrikesutskottet avstyrker motion K715
(kd) yrkande 1.
Institutionerna i ett utvidgningsperspektiv
Propositionen
Under regeringskonferensen visade det sig inte möjligt att nå enighet om att
nu
genomföra en reform av röstviktningssystemet i rådet eller om kommissionens
sammansättning. Resultatet blev i stället en överenskommelse i form av ett
protokoll om hur frågorna skall hanteras i samband med utvidgningsprocessen.
Protokollet om institutionerna inför en utvidgning av Europeiska unionen
(D:11)
innebär följande. Från det att den första utvidgningen träder i kraft, skall
kommissionen bestå av en ledamot från varje medlemsstat, förutsatt att en
reform av röstreglerna då har vidtagits, antingen genom ändrad röstviktning
eller genom införande av krav på s.k. dubbel majoritet (artikel 1). Enligt
artikel 2 i protokollet skall, minst ett år innan antalet medlemsstater i EU
överstiger 20, en regeringskonferens sammankallas för att genomföra en
omfattande översyn av fördragets regler om institutionernas sammansättning och
funktionssätt.
Regeringen anför i propositionen (s. 142) att det naturligtvis var en
besvikelse att regeringskonferensen inte kunde enas om en mera slutgiltig
institutionell reform. Ett beslut om en sådan hade utan tvivel underlättat den
fortsatta utvidgningsprocessen. Regeringen avser därför att verka för att en
lösning nås så snart som möjligt och att denna lösning avser en utvidgning med
alla de stater som är en del av den gemensamma utvidgningsprocessen.
Regeringen
understryker att en reform när det gäller röstviktningen och kommissionens
sammansättning måste ske  med beaktande av de mindre medlemsstaternas
intressen. Sverige bör emellertid i utvidgningsperspektivet visa fortsatt
öppenhet för en röstviktningsreform som innebär att det säkerställs att den
befolkningsmajoritet som motsvaras av ett beslut med kvalificerad majoritet i
rådet inte får understiga en viss nivå. Det torde, enligt regeringen, t.ex.
stå
klart att en ordning där kvalificerad majoritet kan uppnås genom röstetal från
länder som motsvarar mindre än hälften av EU:s samlade befolkning inte är
rimlig. Det är självklart inte heller rimligt att i fördraget ge vissa
medlemsstater en rätt till representation i kommissionen som inte tillkommer
samtliga.
När det gäller Europaparlamentet, som i dag har 626 ledamöter, enades man i
regeringskonferensen inför kommande utvidgningar om att antalet ledamöter inte
skall överstiga 700. Detta kommer till uttryck genom ett nytt stycke i artikel
137 i EG-fördraget (artikel 2.37 i Amsterdamfördraget).
I enlighet med den uppfattning som bl.a. Sverige företrädde får denna regel
dock inte tillämpas så att medlemsstater med liten folkmängd inte får en
adekvat representation. När fördelningen av platserna skall ändras efter nya
utvidgningar skall därför, genom en ändring av artikel 138 i EG-fördraget,
antalet ledamöter från varje land säkerställa en lämplig representation av
folken i de stater som har slutit sig samman i gemenskapen (artikel 6.I.65 i
Amsterdamfördraget). Hur detta skall ske får enligt propositionen avgöras
genom
en senare fördragsändring.
Motionen
I motion 1997/98:K715 begär Kristdemokraterna att regeringen ges till känna
vad
som i motionen anförts om att de mindre ländernas relativt starka ställning i
rådet skall bibehållas (yrkande 18). Enligt motionärerna förutsätter ett
välfungerande EU att även de mindre länderna finner det värt att bidra med
kreativa lösningar på gemensamma problem och att dessa länders medborgare
upplever delaktighet i europeisk politik. Motionärerna anser att det därför är
en angelägen uppgift för Sverige att föra fram krav på att nuvarande
proportioner när det gäller viktningen av röster i rådet bevaras.
I samma motion begärs också ett tillkännagivande till regeringen om fullgod
representation i Europaparlamentet för mindre länders politiska ?landskap?
(yrkande 19). Motionärerna beklagar att antalet ledamöter i parlamentet enligt
Amsterdamfördraget permanent begränsas till maximalt 700, oavsett utvidgningar
av medlemskretsen.
Konstitutionsutskottets bedömning
Konstitutionsutskottet uttalade i yttrande 1996/97:KU8y angående regeringens
skrivelse 1996/97:80 om regeringskonferensen att utskottet inte ville motsätta
sig ett tak på omkring 700 ledamöter i Europaparlamentet, under förutsättning
att det vid fördelningen av platserna fortfarande på ett lämpligt sätt togs
hänsyn till folkmängden, samtidigt som det garanterades att de stater som har
lägst folkmängd blev adekvat representerade. Utrikesutskottet delade denna
bedömning (bet. 1996/97:UU13 s. 63). I propositionen  anförs nu att när
fördelningen av nya platser skall ändras, skall, enligt en ändring av artikel
138  i EG-fördraget, antalet ledamöter från varje land garantera en adekvat
representation. Något tillkännagivande till regeringen med anledning av motion
K715 (kd) yrkande 19 behövs därmed inte enligt konstitutionsutskottets mening.
Konstitutionsutskottet delar regeringens uppfattning att en reform när det
gäller röstviktningen i rådet måste ske med beaktande av de mindre
medlemsstaternas intressen. Eftersom EU är ett samarbete mellan självständiga
stater är det naturligt att fördelningen av rösterna i rådet inte motsvarar
den
befolkningsmässiga fördelningen. Inte heller med anledning av motionens
yrkande
18 är något tillkännagivande till regeringen påkallat. Utrikesutskottet
föreslås därför avstyrka motionen.
Gemenskapslagstiftningens kvalitet, subsidiaritetsprincipen, m.m.
Propositionen
Frågan om gemenskapslagstiftningens kvalitet uppmärksammades i
regeringskonferensen i samband med diskussionerna om att skapa en större
öppenhet inom unionen. Medlemsstaterna enades i regeringskonferensen om en
gemensam förklaring (39) om gemenskapslagstiftningens redaktionella kvalitet.
I förklaringen konstateras att gemenskapslagstiftningens redaktionella
kvalitet
är av avgörande betydelse för att de behöriga nationella myndigheterna skall
kunna tillämpa reglerna korrekt samt för att medborgarna och de ekonomiska
aktörerna skall kunna förstå dessa bättre. Enligt förklaringen skall
institutionerna även göra sitt yttersta för att påskynda kodifieringen av
rättsakter, varmed i huvudsak förstås beslut om omtryck av rättsakter som
blivit ändrade.
När det gäller subsidiaritetsprincipen var den svenska utgångspunkten i
regeringskonferensen att en väl avvägd tillämpning av subsidiaritetsprincipen
leder till ett effektivare unionssamarbete och till att beslut fattas där de
hör hemma. Den svenska uppfattningen var dock att det inte var nödvändigt att
ytterligare fördragsfästa subsidiaritetsprincipen.
Resultatet av regeringskonferensen blev att ett protokoll om tillämpningen av
subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna (C.7) fogas till
EG-fördraget.
Där anges att gemenskapens åtgärder skall begränsas till frågor som har
gränsöverskridande aspekter eller som inte i tillräcklig utsträckning kan
hanteras på nationell nivå. Gemenskapen skall endast lagstifta i den mån det
är
nödvändigt, och de åtgärder som gemenskapen vidtar skall lämna så mycket
utrymme som möjligt för beslut på nationell nivå. Gemenskapens institutioner
skall noga pröva om och motivera varför åtgärder skall vidtas på
gemenskapsnivå.
Regeringens bedömning är att protokollet inte i sak förändrar innebörden av
artikel 3b om subsidiaritet i EG-fördraget. Att principerna för tillämpning nu
kommer till uttryck i ett protokoll till EG-fördraget innebär emellertid att
de
blir rättsligt bindande för institutionerna och att de skall ligga till grund
för EG-domstolens bedömning. I detta hänseende innebär det nya protokollet ett
stärkande av principernas ställning, påpekar regeringen.
Motionen
Sten Andersson (m) vill i motion 1997/98:K703, väckt under den allmänna
motionstiden, ha ett tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen
anförts om EU. Enligt motionären måste svenska företrädare i EU med kraft
driva
frågor med målet att onödig byråkrati skall bekämpas. EU bör eftersträva och
åstadkomma en fungerande union med ett så okomplicerat regelsystem som
möjligt.
Sverige bör enligt motionären verka inom EU för att unionens beslut och
agerande i högre grad förankras och erhåller tilltro bland medlemsländernas
invånare och att onödig byråkrati motarbetas.
Konstitutionsutskottets bedömning
Konstitutionsutskottet utgår från att de åtgärder som ovan redovisats,
särskilt
antagandet av  protokollet om tillämpningen av subsidiaritets- och
proportionalitetsprinciperna, kommer att leda till ett effektivare
unionssamarbete och till att beslut fattas där de hör hemma och därmed till en
minskad byråkrati. Motion K703 (m) får därmed anses tillgodosedd och den bör
således avstyrkas av utrikesutskottet.
Utträde ur unionen
Motionerna
I motion 1997/98:U503, väckt under den allmänna motionstiden, begär Peter
Eriksson (mp) att regeringen inför rådet skall presentera ett förslag till
utträdesparagraf. Enligt motionären måste det finns en juridisk möjlighet för
Sverige och andra medlemsländer att utträda ur Europeiska unionen. Frågan om
utträdesrätt handlar inte bara om utträdet som sådant, utan framför allt om
villkoren. Om inte de ekonomiska och organisatoriska relationerna är reglerade
på förhand finns det enligt motionären stora risker för konflikter. Det vore
därför bättre för alla parter om man på förhand var överens om hur ett utträde
skall gå till, vilka kostnader det skulle medföra och vilka nya relationer
mellan det utträdande landet och unionen som skall råda.
I motion 1997/98:U504 (c), som också väckts under den allmänna motionstiden,
begärs en utredning om möjligheterna att lämna EU (yrkande 2). Motionärerna
anser att alla EU-fördrag måste få en utträdesparagraf, som gör det möjligt
för
ett land att lämna EU som helhet, lämna ett fördragsfäst samarbetsområde (till
exempel Euratom)  eller få varaktiga undantag från  delar av samarbetet som
enhetlig valuta, militära frågor och juridiskt samarbete. Riksdagen bör också
hos regeringen begära en utredning om vilka alternativa samarbetsformer som
står eller bör kunna stå till buds för ett land som lämnar EU, främst i form
av
EES-avtal, omförhandlat EES-avtal eller frihandelsavtal utan de omfattande
bindningar till EG:s regelverk som EES-avtalet innebär (yrkande 3).
Tidigare riksdagsbehandling
I konstitutionsutskottets yttrande till utrikesutskottet över skrivelsen om
EU:s regeringskonferens (1995/96:KU5y) lämnades en utförlig bakgrund till
frågan om suspension och utträde ur unionen. Utskottet avstyrkte
motionsyrkanden om införande av en utträdesparagraf av flera skäl. För det
första skulle en bestämmelse om utträde inte ligga i linje med målsättningen i
fördraget att skapa en allt fastare förening mellan medlemsstaterna. För det
andra ansåg utskottet det inte heller ligga i linje med Sveriges intressen
att,
drygt ett år efter inträdet i unionen, driva en fråga som måste uppfattas som
att Sverige avsåg att lämna unionen. För det tredje ansåg utskottet att det
visserligen måste anses föreligga en möjlighet för en stat att utträda ur
unionen. Utskottet ansåg dock inte att det fanns anledning att ?i förtid?
tynga
den förestående regeringskonferensen med problem som antingen inte kommer att
aktualiseras eller, om de aktualiseras, ändå kommer att kräva omfattande
förhandlingar mellan staterna. Enligt utskottets mening skulle dessutom en
fastställd utträdesform kunna i onödan låsa medlemsstaternas handlingsutrymme.
Utrikesutskottet såg, i likhet med konstitutionsutskottet, inget behov av en
reglering av utträdesfrågan.
I konstitutionsutskottets yttrande till utrikesutskottet över regeringens
skrivelse Berättelsen om verksamheten i Europeiska unionen under 1996
(1996/97:KU8y) vidhöll utskottet sin uppfattning att en utträdesparagraf inte
borde införas i fördraget.
Konstitutionsutskottets bedömning
Konstitutionsutskottet vidhåller sin tidigare inställning och föreslår att
utrikesutskottet avstyrker motionerna U503 (mp) och U504 (c) yrkande 2.
Eftersom det inte är aktuellt för Sverige att lämna EU saknas anledning att
utreda alternativ till EU-samarbetet. Även yrkande 3 i motion 504 bör alltså
avstyrkas av utrikesutskottet.
De nationella parlamentens roll
Propositionen
Den svenska utgångspunkten i förhandlingarna var att det i princip är genom
sina regeringar som de nationella parlamenten skall utöva inflytande inom EU.
Reglerna för rådets beslutsfattande måste därför säkerställa att det finns
tillräcklig tid för erforderlig behandling i de nationella parlamenten.
Regeringskonferensen enades om ett protokoll om de nationella parlamentens
roll
i EU (D.13).
Den viktigaste bestämmelsen i protokollet gäller en tidsfrist om sex veckor,
som skall föreligga från den dag då ett lagstiftningsförslag eller ett förslag
inom ramen för den tredje pelaren av kommissionen görs tillgängligt för
Europaparlamentet och rådet på alla de officiella språken, till den dag då
förslaget sätts upp på rådets dagordning för beslut. Härigenom underlättas de
nationella parlamentens deltagande i beslutsprocessen, i enlighet med den
ståndpunkt Sverige intog under förhandlingarna.
Protokollet ger också en roll för COSAC, den s.k. konferensen mellan organ för
EG-frågor, som är ett samarbetsorgan för de nationella parlamentens EU-nämnder
och motsvarande. Protokollet innebär att COSAC allmänt ges rätt att bidra med
allt som unionens institutioner bör uppmärksamma, särskilt när det gäller
utkast till lagstiftning som medlemsstaternas regeringar i samförstånd
beslutat
att tillställa COSAC. På ett område skall COSAC alltid få granska lagförslag
eller initiativ, nämligen när det gäller upprättandet av ett område med
frihet,
säkerhet och rättvisa.
Motionen
I motion U17 begär Vänsterpartiet ett tillkännagivande till regeringen om vad
som i motionen anförts om att tillämpa protokollet om de nationella
parlamenten
också för hela tredjepelarområdet (yrkande 13). Motionärerna hänvisar till att
det i Storbritannien föreslås att en viss tid måste förflyta från det att
regeringen lämnar ett dokument för yttrande till vederbörande
parlamentsutskott
till den tidpunkt när regeringen får ge sitt samtycke till ett beslut i rådet.
Vänsterpartiet vill också att regeringen skall ges till känna vad som i
motionen anförts om möjlighet för riksdagen att binda regeringen vid en viss
handlingslinje i EU-arbetet (yrkande 5). Sådana möjligheter finns i andra
länder, påpekar motionärerna.
Tidigare riksdagsbehandling
I betänkande 1994/95:KU22 om samverkan mellan riksdag och regering med
anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen avstyrkte utskottet
motioner, i vilka föreslogs att riksdagen skulle kunna binda regeringen med
fastställda förhandlingsdirektiv i EU-förhandlingarna. Om riksdagen redan från
början skulle binda regeringen med fastställda direktiv skulle, enligt
utskottet, regeringens ansvar för agerandet i EU-förhandlingarna uttunnas
avsevärt. Utskottet påpekade också att ett riksdagsorgans uttalanden inte kan
bli bindande för hela riksdagen och att sådana uttalanden saknar formell
konstitutionell betydelse. Det är regeringen som företräder Sverige vid
ministerrådets möten, och det är därigenom regeringen som har det politiska
ansvaret för förhandlingarna, anförde utskottet. Riksdagen fick genom EU-
nämnden, enligt utskottets bedömning, ett reellt inflytande när det gäller
Sveriges ståndpunkter vid rådsmötena. Man borde nämligen kunna utgå från att
regeringen inte skulle komma att företräda en ståndpunkt som stod i strid med
vad nämnden hade gett uttryck för i samrådet. Det utskottet anfört om
innebörden av samverkan hade enligt utskottet betydelse för det politiska
ansvarstagandet. EU-nämndens medverkan vid uppläggningen av förhandlingarna
påverkade således inte riksdagens möjligheter att använda de
kontrollinstrument
som anges i 12 kap. regeringsformen (bl.a. kritik mot statsråd med anledning
av
konstitutionsutskottets granskning eller avgivande av misstroendeförklaring).
Riksdagen följde utskottet.
Konstitutionsutskottets bedömning
Sexveckorsfristen enligt protokollet om de nationella parlamentens roll gäller
även beträffande förslag inom den tredje pelaren, i den mån kommissionen lagt
fram förslaget. Som ovan framgått (s. 3) ökar kommissionens initiativrätt inom
den tredje pelaren genom Amsterdamfördraget och kommer att gälla även de
kvarvarande samarbetsområdena, dvs. polissamarbete och straffrättsligt
samarbete. Någon åtgärd med anledning av motion U17 yrkande 13 kan därför inte
anses påkallad.
När det gäller frågan om riksdagen skall kunna binda regeringen vid en viss
handlingslinje i EU-arbetet vidhåller konstitutionsutskottet den uppfattning
utskottet gav uttryck för i betänkande 1994/95:KU22 och som riksdagen ställt
sig bakom. Utrikesutskottet bör alltså avstyrka motion U17 yrkande 5.

Stockholm den 14 april 1998
På konstitutionsutskottets vägnar
Bo Könberg
I beslutet har deltagit: Bo Könberg (fp), Catarina Rönnung (s), Anders Björck
(m), Axel Andersson (s), Widar Andersson (s), Birger Hagård (m), Barbro
Hietala
Nordlund (s), Birgitta Hambraeus (c), Pär-Axel Sahlberg (s), Jerry Martinger
(m), Kenneth Kvist (v), Frank Lassen (s), Inger René (m), Peter Eriksson (mp),
Margitta Edgren (fp) och Nikos Papadopoulos (s).
Avvikande meningar
1. Uppskjutande av riksdagens beslut om Amsterdamfördraget
Birgitta Hambraeus (c), Kenneth Kvist (v) och Peter Eriksson (mp)  anser att
den del av utskottets yttrande under rubriken Beslutsproceduren som börjar med
?Konstitutionsutskottet anser inte? och slutar med ?U18 (c) yrkande 2? bort ha
följande lydelse:
Det finns inget behov av en forcerad handläggning av Amsterdamfördraget i
riksdagen. Fördraget kommer inte att kunna träda i kraft förrän tidigast den 1
januari 1999. Danmark kommer att folkomrösta om Amsterdamfördraget den 28 maj.
För att inte Sveriges ställningstagande skall påverka resultatet av danskarnas
folkomröstning bör riksdagens beslut skjutas upp till efter höstens val. Då
får
också det svenska folket möjlighet att säga sitt om fördraget.
Utrikesutskottet
bör därför tillstyrka motionerna U16 (mp) yrkande 3 och U18 (c) yrkande 2.
2. Folkomröstning om Amsterdamfördraget
Birgitta Hambraeus (c), Kenneth Kvist (v) och Peter Eriksson (mp) anser att
den
del av utskottets yttrande som börjar med ?I likhet med? och slutar med ?K254
(c)? bort ha följande lydelse:
Opinionen mot Sveriges medlemskap i EU har vuxit sig mycket stark, och den
djupare integration av EU som Amsterdamfördraget leder till har inte
självklart
ett brett folkligt stöd. I det alternativ som vann folkomröstningen om svenskt
medlemskap i EU angavs på valsedeln att omröstningen gällde om Sverige skulle
bli medlem i enlighet med det avtal som då förhandlats fram mellan Sverige och
EU. De förutsättningar som gavs vid folkomröstningen har nu ändrats betydligt.
Denna situation talar för en folkomröstning om Amsterdamfördraget. I Danmark,
Portugal och Irland kommer det att anordnas folkomröstningar. Även det svenska
folket borde direkt få avgöra frågan om Sveriges tillträde till
Amsterdamfördraget. Utrikesutskottet bör tillstyrka motionerna U16 (mp)
yrkande
1, U17 (v) yrkande 4, K239 (v) och K254 (c).
3. Avslag på propositionen
Birgitta Hambraeus (c), Kenneth Kvist (v) och Peter Eriksson (mp) anser att
den
del av utskottets yttrande under rubriken Fråga om godkännande av
Amsterdamfördraget som börjar med ?Amsterdamfördraget innebär? och slutar med
?U19 (fp) yrkande 1? bort ha följande lydelse:
Genom Amsterdamfördraget tas ytterligare steg i riktning mot mer
överstatlighet
och minskad demokrati i EU. Regeringskonferensen har sett som sin viktigaste
uppgift att ?effektivisera? EU genom att stärka dess institutioner på
medlemsstaternas bekostnad. Såväl Europaparlamentet som rådet, kommissionen
och
EG-domstolen ges genom fördraget ökad makt och ökade befogenheter. Risken för
att utvecklingen går mot en europeisk federal stat utan inflytande för de
nationella parlamenten och medborgarna i de enskilda länderna är enligt
konstitutionsutskottets mening uppenbar. Beslut som har stor betydelse för den
enskildes vardag kan i fortsättningen i praktiken komma att fattas av andra
länders företrädare genom överstatliga beslut, eftersom besluten inte kräver
enhällighet bland medlemsstaterna. Sammanfattningsvis ges mer makt åt EU:s
institutioner, mindre makt åt Sveriges riksdag och därmed också mindre makt åt
det svenska folket.
I fördraget finns beslutsprocedurer i både andra (gemensam utrikes- och
säkerhetspolitik) och tredje (rättsliga och inrikes frågor) pelaren som
innebär
att vetorätten luckras upp eller kringgås.
Inom den tredje pelaren införs en ny beslutsform, rambeslut, som i allt
väsentligt kommer att väga lika tungt som direktiv. En förutsättning för
rambeslutens bindande effekt skall inte vara att de - som mellanstatliga
konventioner - i efterhand har godkänts av de nationella parlamenten.
Konstitutionsutskottet ifrågasätter därför hur rambesluten förhåller sig till
bestämmelsen i 10 kap. 2 § RF om att regeringen får ingå vissa internationella
överenskommelser endast med riksdagens godkännande. Rambesluten innebär också
en uttrycklig kompetensöverflyttning enligt 10 kap. 5 § första stycket RF.
Konstitutionsutskottet ser vidare en risk för att artikel 5 a om s.k. flexibel
integration kommer att utnyttjas för att driva utvecklingen inom EU mot en
federation. Artikeln borde ha kompletteras så att de länder som önskar återta
beslutanderätten över vissa områden som betecknats vara av gemensamt intresse
för unionen givits rätt att göra detta, ensamma eller i förening med andra
medlemsländer.
Om inte beslutet om Amsterdamfördraget skjuts upp eller underställs en
folkomröstning bör utrikesutskottet med anledning av motionerna U14 (s)
yrkande
1, U16 (mp) yrkandena 4-7, U17 (v) yrkande 1, U18 (c) yrkande 1 och U19 (fp)
yrkande 1 avstyrka propositionen.
4. EU:s fortsatta utveckling
Birgitta Hambraeus (c) anser att den del av utskottets yttrande under rubriken
EU:s fortsatta utveckling som börjar med ?Konstitutionsutskottet delar? och
slutar med ?avstyrkas av utrikesutskottet? bort ha följande lydelse:
Regeringen bör vid nästa regeringskonferens i EU deklarera att de
medlemsländer
som så önskar skall ha rätt att återta självbestämmande. Regeringen bör
utarbeta förslag till fördragstext med en komplettering av artikel 5a så att
de
länder som önskar återta beslutanderätten över vissa områden som betecknats
vara av gemensamt intresse för unionen ges rätt att göra detta ensamma eller i
förening med andra medlemsländer.
Utrikesutskottet bör tillstyrka att riksdagen med bifall till motion U20 (c)
yrkande 1 och med anledning av motionerna U14 (s) yrkande 2, U15 (m),  U17 (v)
yrkandena 3 och 14 samt U504 (c) yrkande 1 som sin mening ger regeringen till
känna vad konstitutionsutskottet anfört om EU:s fortsatta utveckling.
5. EU:s fortsatta utveckling
Kenneth Kvist (v) anser att den del av utskottets yttrande under rubriken EU:s
fortsatta utveckling som börjar med ?Konstitutionsutskottet delar? och slutar
med ?avstyrkas av utrikesutskottet? bort ha följande lydelse:
Konstitutionsutskottet beklagar att de förändringar beträffande EU:s
institutioner som genomförts i fördraget inneburit ökad överstatlighet.
Regeringen borde vid konferensen ha verkat för ändringar i mer
antifederalistisk riktning. Vid en omförhandling av Amsterdamfördraget bör
regeringen deklarera att Sverige inte längre vill medverka till en ständigt
mer
omfattande federation inom EU, utan att i stället mer beslutsmakt bör
återföras
till nationell nivå, så att de nationella parlamenten och den demokratiska
legitimiteten stärks. Utrikesutskottet bör tillstyrka att riksdagen med
anledning av motionerna U14 (s) yrkande 2, U15 (m), U20 (c) yrkande 1, U17 (v)
yrkandena 3 och 4 samt U504 (c) yrkande 1 som sin mening ger regeringen till
känna vad konstitutionsutskottet anfört om EU:s fortsatta utveckling.
6. Öppenhet och insyn i EU:s institutioner
Kenneth Kvist (v) anser att den del av utskottets yttrande under rubriken
Öppenhet och insyn i EU:s institutioner som börjar  med ?Konstitutions-
utskottet delar? och slutar med ?vidare uttalande? bort ha följande lydelse:
Konstitutionsutskottet  anser att det är bra att öppenheten nu ges en
fördragsmässig status i Amsterdamfördraget, även om det inte handlar om att
införa en offentlighetsprincip av svenskt snitt. En svaghet är dock att
handlingsoffentligheten begränsas till rådet, kommissionen och parlamentet.
Domstolen och andra institutioner borde också ha omfattats av de grundläggande
öppenhetsreglerna. De borde också ha utsträckts till de hundratals kommittéer
som verkar inom kommissionen, till Coreper samt till förlikningsförfarandet
mellan parlamentet och rådet. En annan svaghet är att öppenheten kan komma att
skilja sig åt mellan olika organ eftersom respektive institution skall
utarbeta
sina egna regler. Vidare finns det enligt utskottets mening ingen garanti för
att handlingar som kommer in till institutionerna och har ursprung i
medlemsstaterna kommer att omfattas av någon handlingsoffentlighet. Det är
också tveksamt om artikel 191a kommer att innebära att sekretess bara kommer
att gälla i undantagsfall. Utskottet anser också att det är beklagligt att
införandet av diarier inte fördragsfästs, eftersom det är själva
förutsättningen för att handlingsoffentlighet skall kunna tillämpas. Vidare
borde frågan om meddelarfrihet ha fördragsfästs. De svenska förhandlarna
verkar
också ha ignorerat frågan om offentlighet då lagarna antogs i rådet.
Vad utskottet här uttalat om öppenhet bör riksdagen med bifall till motion U17
(v) yrkande 6 och med anledning av motionerna K505 (fp) yrkande 5 och K253
(mp)
yrkande 4 som sin mening ge regeringen till känna.
7. Öppenhet och insyn i EU:s institutioner
Peter Eriksson (mp) anser att den del av utskottets yttrande under rubriken
Öppenhet och insyn i EU:s institutioner som börjar  med ?Konstitutions-
utskottet delar? och slutar med ?vidare uttalande? bort ha följande lydelse:
Konstitutionsutskottet delar uppfattningen i motion K253 (mp) att EU:s
kommittéväsende måste genomlysas i betydligt större utsträckning. De åsikter
och hållningar som svenska regeringen genom olika representanter driver i
kommittéerna måste spridas och utvecklas i en offentlig diskussion. Det är
inte
rimligt att den svenska regeringens och därmed Sveriges hållning hålls hemlig
för det stora flertalet. Riksdagen bör därför uppdra åt regeringen att
återkomma med förslag om hur det svenska arbetet i EU:s kommittéväsende skall
öppnas och demokratiseras. Utrikesutskottet  bör alltså hemställa att
riksdagen
med bifall till motion K253 (mp) yrkande 4 och med anledning av motionerna U17
(v) yrkande 6 och K505 (fp) yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna
vad ovan anförts.
8. Institutionerna i ett utvidgningsperspektiv
Peter Eriksson (mp) anser att den del av utskottets yttrande under rubriken
Institutionerna i ett utvidgningsperspektiv som börjar med ?Konstitutions-
utskottet delar? och slutar med ?avstyrka motionen? bort ha följande lydelse:
De mindre ländernas ställning i rådet och förmåga att utöva ett betydelsefullt
inflytande måste värnas. Ett välfungerande EU förutsätter att även de mindre
länderna finner det värt att bidra med kreativa lösningar på gemensamma
problem
och att dessa länders medborgare upplever delaktighet i europeisk politik. Det
är därför en angelägen uppgift för Sverige att vid nästa regeringsförhandling
föra fram krav på att nuvarande proportioner när det gäller viktningen av
röster i rådet bevaras. Utrikesutskottet bör hemställa att riksdagen med
bifall
till motion K715 (kd) yrkande 18 som sin mening ger regeringen till känna vad
ovan anförts om röstviktningen i rådet.
9. Gemenskapslagstiftningens kvalitet, m.m.
Birgitta Hambraeus (c) anser att den del av utskottets yttrande under rubriken
Gemenskapslagstiftningens kvalitet, subsidiaritetsprincipen, m.m. som börjar
med ?Konstitutionsutskottet utgår? och slutar med ?av utrikesutskottet? bort
ha
följande lydelse:
Konstitutionsutskottet delar uppfattningen i motion K703 (m) att svenska
företrädare i EU måste driva frågan om att onödig byråkrati skall bekämpas.
Sverige måste också eftersträva ett så okomplicerat regelsystem som möjligt
inom EU samt att unionens beslut och agerande i högre grad förankras och
erhåller tilltro bland medlemsländernas medborgare. Utrikesutskottet bör
hemställa att riksdagen med bifall till motion K703  som sin mening ger
regeringen till känna vad ovan anförts om motarbetande av onödig byråkrati,
m.m.
10. Utträde ur unionen
Birgitta Hambraeus (c), Kenneth Kvist (v) och Peter Eriksson (mp) anser att
den
del av utskottets yttrande under rubriken Utträde ur unionen som börjar med
?Konstitutionsutskottet vidhåller? och slutar med ?av utrikesutskottet? bort
ha
följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det av avgörande betydelse att möjligheterna till
utträde ur unionen regleras i fördraget. Härigenom betonas att unionen är en
sammanslutning av självständiga stater och att kommande generationer har
möjlighet att fatta egna beslut om sin unionstillhörighet. Frågan om
utträdesrätt rör inte bara utträdet som sådant, utan framför allt villkoren.
Om
inte de ekonomiska och organisatoriska relationerna är reglerade finns det
stora risker för konflikter. Regeringen bör således inför rådet presentera ett
förslag till utträdesparagraf. Det anförda bör med anledning av motionerna
U503
(mp) och U504 (c) yrkande 2 ges regeringen till känna.
11. Utredning om alternativa samarbetsformer
Birgitta Hambraeus (c) anser att den del av utskottets yttrande under rubriken
Utträde ur unionen som börjar med ?Eftersom det? och slutar med ?av
utrikesutskottet? bort ha följande lydelse:
Följderna av att ett medlemsland utträder ur EU är inte belysta i svenskt
perspektiv. Därför bör i en särskild utredning beskrivas konsekvenserna av att
Sverige lämnar Europeiska unionen och vilka alternativ som står eller bör
kunna
stå till buds för ett land som lämnar EU, främst i form av EES-avtal,
omförhandlat EES-avtal eller frihandelsavtal. Det anförda bör med bifall till
motion U504 (c) yrkande 3 ges regeringen till känna.
12. Bindande förhandlingsdirektiv
Kenneth Kvist (v) anser att den del av utskottets yttrande under rubriken De
nationella parlamentens roll som börjar med ?När det gäller? och slutar med
?U17 yrkande 5? hade bort ha följande lydelse:
Utvecklingen sedan EU-nämnden inrättades för drygt tre år sedan har visat att
regeringen vid några tillfällen frångått det handlingsupplägg som förankrats i
nämnden. Det bör därför, som föreslås i motion U17 (v), införas en möjlighet
för riksdagen att binda regeringen vid en viss handlingslinje, på liknande
sätt
som sker i en del andra länder. Det anförda bör med bifall till motion U17 (v)
yrkande 5 ges regeringen till känna.
Särskilt yttrande
Bo Könberg och Margitta Edgren  (båda fp) anför:
Enligt Folkpartiets uppfattning skall beslut fattas så nära den enskilde som
möjligt och allra helst av den enskilde själv och hans familj. Där det inte är
möjligt med individuella beslut bör besluten tas på den lägsta praktiska
politiska nivån. Vi anser att Sverige borde ha varit mer pådrivande för att
stärka subsidiaritetsprincipen i EU:s fördrag. Regeringen borde ha agerat för
att införa en kompetenskatalog i fördraget, av vilken det bort framgå vilka
frågor EU skall syssla med. Unionsnivån bör bara användas i de fall då
nationella nivåer eller nivåer inom medlemsländerna inte är tillfyllest för
att
lösa problemen.
LAGRÅDET
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1998-03-30
Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet Gertrud
Lennander,
regeringsrådet Kjerstin Nordborg.
Enligt en lagrådsremiss den 19 mars 1998  har Konstitutionsutskottet beslutat
inhämta Lagrådets yttrande över regeringens förslag till lag om ändring i
lagen
(1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen.
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av rättschefen Lotty Nordling,
hovrättsassessorn Henrik Jermsten och kammarrättsassessorn Annika Sandström.
Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Det kan inte sägas att Amsterdamfördraget medför några i sak omvälvande
nyheter
i förhållande till den mycket omfattande rättsliga reglering som Sverige
accepterat genom sin anslutning till den Europeiska unionen. Fördraget
innehåller dock en hel del formella nyheter. Lagrådet har sett som sin främsta
uppgift att granska hur dessa förhåller sig till bestämmelsen i 10 kap. 5 §
första stycket första meningen regeringsformen om att riksdagen kan överlåta
beslutanderätt till Europeiska gemenskaperna så länge som dessa har ett fri-
och rättighetsskydd motsvarande det som ges i regeringsformen och i den
europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna (Europakonventionen).
Eftersom 10 kap. 5 § första stycket regeringsformen uttryckligen - och med
avsikt - inte medger möjlighet att överlåta beslutanderätt till annan än
Europeiska gemenskaperna blir den inledande frågan, om fördraget innebär att
beslutanderätt  överlåts till Europeiska unionen.
De nya beslutsformerna inom de andra och tredje pelarna, alltså inom
Europeiska unionen, har blivit komplicerade och är svåra att genomskåda.
Lagrådet delar den uppfattning som kommit till uttryck i remissyttrande från
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, nämligen att
utvecklingen går mot en minskad uppdelning mellan en gemenskapsdel och övriga
delar av unionssamarbetet. Det står dock vid ett studium av fördraget klart
att
de fördragsslutande parternas avsikt varit att bevara den mellanstatliga
karaktären av andra och tredje pelarna;  bl.a. har vissa ämnesområden förts
över till första pelaren, främst sådana som är av omedelbar betydelse för den
fria rörligheten för personer, där en reglering som ger möjlighet att meddela
EG-rättslig lagstiftning ansetts behövlig.
I frågan om det kan anses att beslutanderätt överlåts till den Europeiska
unionen knyter sig det största intresset till de s.k. rambesluten inom den
tredje pelaren, om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra
författningar (artikel K 6.2 b). Dessa rambeslut skall vara bindande för
medlemsstaterna när det gäller de resultat som skall uppnås men skall överlåta
åt de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt; de
skall inte ha direkt effekt. De kommer med andra ord att medföra folkrättslig
förpliktelse för Sverige att bl.a. vid behov genomföra lagstiftning som krävs
för att införliva beslutens innehåll med svensk rätt. De får  däremot inte
direkt effekt, dvs. de kan inte åberopas inför svenska domstolar och andra
myndigheter. Härutinnan medför de inte annan verkan än andra folkrättsliga
förpliktelser, så länge vi i Sverige vidhåller den dualistiska uppfattningen
om
folkrättens förhållande till den nationella rätten, dvs. att internationella
överenskommelser skall transformeras till svensk rätt för att tillämpas av
domstolar och andra myndigheter.
Ett särskilt problem med rambesluten är emellertid att de till skillnad från
exempelvis en konvention inte kräver någon efterföljande ratificering - detta
torde närmare bestämt vara orsaken till deras införande eftersom man därigenom
slipper en utdragen ratifikationsprocess. De skall emellertid antas genom
enhälligt beslut. Detta innebär att regeringen inte kan delta i ett sådant
rambeslut om det  behandlar riksdagsbundna frågor annat än om det redan finns
en svensk lag som täcker beslutet. På så sätt kan inte genom föreskrifterna om
rambeslut någon beslutanderätt anses vara överlåten åt Europeiska unionen; de
beslut om genomförandeåtgärder som kan fattas med kvalificerad majoritet måste
antas avse endast praktiska frågor som i allt fall inte ankommer på svenska
myndigheter.
Vad angår den möjlighet till förhandsavgöranden som artikel K 7 ger åt
Europeiska gemenskapernas domstol kan denna inte anses utgöra någon
principiell
nyhet. Här är det visserligen fråga om ett utpräglat överlåtande av
beslutsfunktioner, men detta sker till en institution inom Europeiska
gemenskaperna och innebär inte någon nämnvärd utvidgning av den omfattande
kompetens som riksdagen genom anslutningen till EG-fördraget redan gett åt
domstolen. Lagrådet har inte något att erinra mot förslaget att Sverige skall
avge förklaring enligt artikel K 7.2 och K 7.3 b.
Inte heller i övrigt kan Lagrådet finna att genom Amsterdamfördraget
beslutanderätt överlåts till Europeiska unionen.
Utöver begränsningen att överlåtande av beslutanderätt endast får ske till
Europeiska gemenskaperna innehåller 10 kap. 5 § första stycket första meningen
inte några andra förutsättningar än att gemenskaperna  skall ha ett fri- och
rättighetsskydd motsvarande det som ges i regeringsformen och
Europakonventionen. Även om Europeiska gemenskaperna inte som sådana är
anslutna till Europakonventionen tillämpas dess principer av gemenskapernas
domstol och de enskilda medlemsstaterna är anslutna till konventionen. Enligt
Amsterdamfördraget skall i artikel F.1 tas in den föreskriften att unionen
bygger på principerna om frihet, demokrati och respekt för de mänskliga
rättig-
heterna och de grundläggande friheterna samt på rättsstatsprincipen, vilka
principer är gemensamma för medlemsstaterna. I nu behandlat hänseende strider
Amsterdamfördraget således inte mot kravet i 10 kap. 5 § regeringsformen.
Även om regeringsformens ordalydelse inte innehåller några andra
förutsättningar än de nu nämnda för överlåtelse av beslutanderätt till
Europeiska gemenskaperna finns det anledning att också beakta förarbetena till
det aktuella stadgandet i regeringsformen. Av dessa framgår att riksdagen knöt
ytterligare två reservationer till den svenska EU-anslutningen (bet.
1993/94KU21 s. 27 ff).
För det första kan en överlåtelse av beslutsbefogenheter inte ske i sådan
utsträckning att regeringsformens bestämmelser om statsskickets grunder upphör
att vara giltiga. Riksdagens ställning som det främsta statsorganet får inte
genom överlåtelse av normgivningsmakten urholkas i väsentlig grad. Enligt
Lagrådets mening är bedömningen av frågan, när ett överlämnande av ytterligare
befogenheter till EG från dessa utgångspunkter skulle kräva grundlagsändring,
mer av politisk än rättslig natur, särskilt som den bygger på riktlinjer som
riksdagen dragit upp motivledes. Såvitt angår Amsterdamfördraget står det dock
för Lagrådet klart att detta på intet sätt kan anses rubba det svenska
statsskickets grunder.
För det andra uttalade Konstitutionsutskottet att den angivna begränsningen
omfattar också andra bestämmelser som bär upp grundläggande principer i vårt
konstitutionella system. Utskottet pekade härvid särskilt på den fria
åsiktsbildningens stora betydelse för vårt statsskick och nämnde dels
offentlighetsprincipen och meddelarfriheten, dels olika viktiga
tryckfrihetsrättsliga principer i tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen.
Såvitt angår offentlighetsprincipen och meddelarfriheten enligt tryckfrihets-
förordningen och sekretesslagen påverkas inte dessa av Amsterdamfördraget. En
fördel med fördraget är däremot att det ökar öppenheten inom EU:s
institutioner, visserligen ännu i blygsam skala men ändå som ett steg i rätt
riktning.
I fråga om tryckfriheten och yttrandefriheten har uttalats farhågor för att
överförandet av vissa civilrättsliga frågor skulle kunna inskränka det svenska
grundlagsskyddet för dessa rättigheter. Till skillnad från
offentlighetsprincipen är yttrandefriheten djupt rotad i europeisk tradition
och skyddad i Europakonventionen (artikel 10). Däremot kan problem tänkas
uppkomma på grund av svårigheter att anpassa EG-direktiv till
tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens detaljerade regler;
ett typexempel på detta utgjorde EG:s direktiv om skydd för personuppgifter.
Konferensen antog emellertid en förklaring (nr 20) enligt vilken beslut om
åtgärder rörande civilrättsligt samarbete inte skall hindra någon medlemsstat
från att tillämpa sina konstitutionella bestämmelser om tryckfrihet och
yttrandefrihet i andra media.
Som Lagrådet tidigare framhållit är en viss försiktighet tillrådlig i frågan
om
EG-rättens förhållande till de nationella konstitutionerna. Frågan kan inte
till alla delar anses ha fått någon slutgiltig lösning. I det förut åberopade
betänkandet av Konstitutionsutskottet yttrade utskottet att enligt utskottets
bedömning kunde de regler som gemenskapens institutioner får besluta om inte
ges en sådan räckvidd att de rubbar de principer på vilka svensk tryck- och
yttrandefrihet och svenska offentlighetsregler bygger. Förklaringen nr 20
medför enligt Lagrådets uppfattning att om exempelvis framtida rättsakter från
EG skulle behandla civilprocessuella frågor kan Sverige likväl lämna procedur-
reglerna i tryckfrihetsförordningen oförändrade.
Sammanfattningsvis kan Lagrådet inte finna att några konstitutionella hinder
föreligger för en svensk anslutning till  Amsterdamfördraget.
Vad angår frågan om flyktingars rättsliga ställning utgår Lagrådet från att
Sverige även i fortsättningen kommer att följa Genèvekonventionen. Lagrådet
har
för sin del i övrigt inte funnit anledning till invändningar mot förslaget med
utgångspunkt från rättssäkerhetens krav.
Såvitt gäller frågan om hur Amsterdamfördraget förhåller sig till den svenska
rättsordningen i övrigt vill Lagrådet erinra om att fördraget genom en svensk
anslutning blir en del av den svenska rättsordningen som, frånsett den förut
anförda konstitutionella aspekten, enligt principen om EG-rättens supremati
tar över tidigare gällande svensk lagstiftning i händelse av oförenlighet. Hu-
ruvida de rättsregler som därigenom införlivas med svensk rätt är
ändamålsenliga eller ej  är en politisk bedömningsfråga.
Mot formuleringen av vissa rättsregler i fördraget skulle säkert  erinringar
kunna riktas från strikt juridiska utgångpunkter, men en sådan granskning är
naturligtvis meningslös eftersom fördraget får ses som en samlad
förhandlingslösning som numera inte kan rubbas utan får antas eller förkastas
i
sin helhet.
Mot det remitterade lagförslaget har Lagrådet inte några erinringar.
Justitieutskottets yttrande
1997/98:JuU6y
Amsterdamfördraget
Till utrikesutskottet
Inledning
Utrikesutskottet har den 12 mars 1998 beslutat bereda bl.a. justitieutskottet
tillfälle att avge yttrande över regeringens proposition 1997/98:58
Amsterdamfördraget jämte motionerna 1997/98:U14-U21 som väckts med anledning
av
propositionen samt motionerna U501 yrkandena 3, 5 och 6, U503, U504 yrkandena
1-3, K715 yrkande 12 från allmänna motionstiden 1997/98 och motion
1994/95:U503
yrkande 5, allt i de delar som har samband med respektive utskotts
beredningsområde.
Ärendet föranleder följande yttrande från justitieutskottet.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att riksdagen godkänner Amsterdamfördraget om ändring
av Fördraget om Europeiska unionen, fördragen om upprättandet av Europeiska
gemenskaperna och vissa akter som hör samman med dem (Amsterdamfördraget) samt
de protokoll som har förtecknats i slutakten till fördraget.
Amsterdamfördraget innehåller dels materiella ändringar i de grundläggande
fördragen, dels en förenkling av fördragen genom att ett stort antal
bestämmelser som inte längre är aktuella upphävs och artiklarna i Fördraget om
upprättandet av Europeiska gemenskapen och Fördraget om Europeiska unionen
numreras om. I propositionen redovisas dessa ändringar.
Genom Amsterdamfördraget förs ett antal samarbetsområden över från det
mellanstatliga samarbetet i rättsliga och inrikes frågor till
gemenskapsarbetet. Detta innebär att beslutsbefogenheter i motsvarande grad
lämnas över till Europeiska gemenskapen (EG).
Den mellanstatliga karaktären på samarbetet när det gäller utrikes- och
säkerhetspolitiken och rättsliga och inrikes frågor i övrigt består.
Amsterdamfördraget öppnar en möjlighet för medlemsstaterna att ge EG-domstolen
behörighet att meddela förhandsavgöranden när det gäller giltigheten och
tolkningen av vissa beslut och tolkningen av konventioner inom tredje pelaren.
Det kan ske genom att en medlemsstat avger en förklaring med denna innebörd. I
propositionen föreslås att riksdagen godkänner att Sverige lämnar en sådan
förklaring.
Ett tillträde till Amsterdamfördraget förutsätter en ändring av lagen
(1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen. I
propositionen läggs fram förslag till en sådan lagändring. Lagändringen
föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer.
Utskottet
Yttrandets omfattning
De frågor som aktualiseras i ärendet och som ligger inom justitieutskottets
beredningsområde behandlas i första hand i propositionens avsnitt 5-7, 10 och
12 i de delar som rör frågor om överföring av samarbetet kring bl.a.
gränskontroll och civilrättsligt samarbete från det mellanstatliga samarbetet
i
tredje pelaren till gemenskapssamarbetet i första pelaren och samarbetet i
rättsliga och inrikes frågor under tredje pelaren. I motionerna U16 yrkandena
6
(delvis), 7 och 10 (delvis) av Birger Schlaug m.fl. (mp) och U17 yrkandena 1
(delvis), 10 och 11 av Gudrun Schyman m.fl. (v) tas hithörande frågor också
upp.
Amsterdamfördraget aktualiserar också olika konstitutionella frågor. Dessa
ligger utanför utskottets beredningsområde. Konstitutionsutskottet, som
inhämtat yttrande från Lagrådet, kommer att yttra sig till utrikesutskottet i
ärendet, varför dessa frågor kan förväntas bli belysta i det sammanhanget.
Justitieutskottets ställningstaganden görs sålunda i första hand i ett straff-
och processrättsligt perspektiv.
För att underlätta jämförelser med gällande lydelse av olika artiklar avses
vid
hänvisningar i betänkandet till artiklar i fördragen dessa artiklar i deras
lydelse enligt Amsterdamfördraget. Inom parentes anges det nummer artikeln
fått
efter omnumreringen, dvs. i den s.k. konsoliderade versionen av fördragen.
Godkännande av Amsterdamfördraget
Fördraget om Europeiska unionen (Unionsfördraget) innehåller i dag i avdelning
VI (artiklarna K-K.9) bestämmelser om samarbete i rättsliga och inrikes
frågor.
Detta samarbete, som är mellanstatligt, utgör den s.k. tredje pelaren inom EU.
Det utmärkande för samarbetet inom tredje pelaren är att staterna inte blir
bundna genom överstatliga beslut. Samarbetet förutsätter enighet mellan
länderna och måste i många fall följas upp med t.ex. lagstiftning på det
nationella planet. Samarbetet omfattas alltså inte av EG-rätten (första
pelaren) och dess principer, som bl.a. innebär att EG-rätten har företräde
framför nationell lag. Vidare har inte EU:s institutioner samma roll inom
tredje pelaren som i det överstatliga samarbetet inom EG.
Nämnda artiklar i fördraget definierar inte närmare samarbetet i tredje
pelaren
utan anger i stället nio områden som medlemsstaterna skall betrakta som frågor
av gemensamt intresse (artikel K.1). Områdena är asylpolitiken, personers
överskridande av yttre gränser, invandringspolitiken, kampen mot
narkotikamissbruk, kampen mot bedrägerier i internationell skala,
civilrättsligt samarbete, straffrättsligt samarbete samt tull- och
polissamarbete för att bekämpa gränsöverskridande brottslighet.
Syftet med samarbetet inom tredje pelaren är att förverkliga EU:s mål,
särskilt
den fria rörligheten för personer.
Som utskottet anfört vid tidigare tillfällen är det en utbredd uppfattning
bland medlemsstaterna att samarbetet på det rättsliga och inrikes området inte
har fungerat tillräckligt bra (se 1995/96:JuU3y s. 5 f och 1996/97:JuU4y s.
7).
En orsak har ansetts vara den mellanstatliga karaktären av samarbetet som i
många fall har krävt såväl enhällighet för beslut som efterföljande
ratifikation i medlemsstaterna.
Förhandlingsarbetet bakom Amsterdamfördraget såvitt gäller tredje pelaren
inriktades därför på tre huvudlinjer, samtliga med syftet att effektivisera
samarbetet i rättsliga och inrikes frågor; nämligen att till första pelaren
flytta vissa frågor som i dag behandlas i tredje pelaren, att ändra
förutsättningarna för samarbetet i de frågor som blir kvar i tredje pelaren
samt att föra in Schengensamarbetet i EU.
De beslutade fördragsändringarna innehåller också motsvarande tre huvuddelar:
dels en ny avdelning som förs in i EG-fördraget (som avdelning IIIa) med
bestämmelser om yttre gränskontroller, fri rörlighet för personer, asyl och
invandring samt samarbete i civilrättsliga frågor, dels nya regler för polis-
och tullsamarbetet och samarbetet i straffrättsliga frågor i tredje pelaren
och
dels integreringen av Schengensamarbetet i EU.
Amsterdamfördraget skall ratificeras av medlemsstaterna i enlighet med deras
konstitutionella bestämmelser. Regeringen föreslår därför i propositionen att
riksdagen skall godkänna Amsterdamfördraget om ändring av Fördraget om
Europeiska unionen, fördragen om upprättandet av Europeiska gemenskaperna och
vissa akter som hör samman med dem samt de protokoll som har förtecknats i
slutakten till fördraget.
I motionerna U16 (mp) och U17 (v) anser motionärerna att riksdagen inte skall
godkänna Amsterdamfördraget och således yrkas avslag (i motion U16 villkorat
till formerna för beslutet) på propositionen. Som skäl härför anförs, såvitt
avser utskottets beredningsområde, sammanfattningsvis att fördraget genom
såväl
överflyttandet av samarbetsområden från tredje till första pelaren som
formerna
för samarbete i tredje pelaren samt genom införlivandet av Schengensamarbetet
i
EU innebär ett steg i riktning mot en europeisk federal stat med ett minskande
inflytande för de enskilda medlemsstaterna.
Ett viktigt syfte med Amsterdamfördraget är att skapa förutsättningar för ett
av EU:s grundläggande mål, nämligen den fria rörligheten för personer. En
förutsättning härför är att samarbetet inom tredje pelaren i olika hänseenden
förstärks och effektiviseras. Detta åstadkoms genom åtgärder som utskottet
ovan
redovisat, bl.a. förs vissa områden som i dag regleras i tredje pelaren över
till första pelaren. Detta gäller i första hand frågor som rör den fria
rörligheten för personer, t.ex. asyl- och invandringsfrågor. Såvitt berör
utskottets beredningsområde handlar det om personkontrollen vid den yttre
gränsen och vissa civilrättsliga frågor som berör mer än ett medlemsland. Det
straffrättsliga och polisiära samarbetet liksom resterande delar av
Schengensamarbetet kommer alltjämt att regleras i tredje pelaren där en
förutsättning för beslut är att medlemsländerna är överens.
Enligt utskottets mening kan förutsättningar för att uppnå EU:s mål i denna
del
knappast åstadkommas på något annat sätt än genom ett utvidgat samarbete i här
nämnda centrala frågor. Amsterdamfördraget innebär ett viktigt steg framåt för
samarbetet inom unionen i en riktning som i allt väsentligt överensstämmer med
svenska intressen. Sett utifrån justitieutskottets beredningsområde bör
riksdagen godkänna Amsterdamfördraget. Utskottet avstyrker alltså bifall till
motionerna U16 yrkande 6 (delvis) och U17 yrkande 1 (delvis).
Utskottet övergår nu till att behandla enskilda frågor i propositionen. Dessa
behandlas i tre avsnitt motsvarande de tre huvuddelarna för
fördragsändringarna
som nämnts ovan.
Samarbetet inom EG (första pelaren)
Genom Amsterdamfördraget flyttas de samarbetsområden som är av omedelbar
betydelse för den fria rörligheten för personer från det mellanstatliga
samarbetet om inrikes och rättsliga frågor i tredje pelaren till
gemenskapssamarbetet i första pelaren. De samarbetsområden som berörs - och
som
faller inom utskottets beredningsområde - är yttre gränskontroller och
civilrättsligt samarbete. Vidare berörs frågor om asyl och invandring. De nya
reglerna förs in i en ny avdelning - IIIa - i EG-fördraget under rubriken
Visering, asyl, invandring och annan politik som rör fri rörlighet för
personer.
Syftet är att gradvis upprätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa.
För att åstadkomma detta skall rådet enligt den nya avdelningen i EG-fördraget
inom fem år efter ikraftträdandet av Amsterdamfördraget besluta om åtgärder
som
syftar till att säkerställa fri rörlighet för personer genom att avskaffa
personkontroller vid inre gränser samtidigt som åtgärder vidtas i fråga om
kontroller av yttre gränser. Såvitt gäller frågan om personkontroll vid inre
gränser bör nämnas att när Amsterdamfördraget träder i kraft kommer Sverige
och
de övriga Schengenstaterna att genomföra den fria rörligheten inom ramen för
EU
(se närmare om införlivandet av Schengensamarbetet nedan). De åtgärder som
rådet skall vidta vad gäller de yttre gränserna är bl.a. att fastställa normer
och förfaranden som medlemsstaterna skall följa när de utför personkontroller
vid sådana gränser.
Rådet skall också inom femårsperioden besluta om åtgärder för förebyggande och
bekämpande av brott genom gradvisa beslut om åtgärder som fastställer
minimiregler avseende brottsrekvisit och påföljder på områdena organiserad
brottslighet, terrorism och olaglig narkotikahandel i enlighet med
bestämmelserna i Unionsfördraget.
Rådet skall vidare, utan angivande av tidsramar, besluta om åtgärder som rör
civilrättsligt samarbete på vissa särskilt uppräknade områden, om åtgärderna
har gränsöverskridande följder och om de är nödvändiga för att den inre
marknaden skall fungera. Rådet skall också vidta åtgärder för att säkerställa
samarbetet mellan de relevanta enheterna i medlemsstaternas förvaltningar inom
de områden som omfattas av den nya avdelningen i fördraget samt mellan dessa
enheter och kommissionen.
För att upprätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa skall rådet
slutligen besluta om åtgärder som rör polissamarbete och straffrättsligt
samarbete för att uppnå en hög säkerhetsnivå genom att förebygga och bekämpa
brottslighet inom unionen i enlighet med bestämmelserna i Unionsfördraget.
För de nya samarbetsområdena som förs över från tredje till första pelaren
kommer särskilda regler att gälla för beslutsfattande.
Under en övergångsperiod om fem år från ikraftträdandet av Amsterdamfördraget
skall rådet i frågor som omfattas av den nya avdelningen i EG-fördraget fatta
beslut med enhällighet och efter att ha hört Europaparlamentet. Såväl
kommissionen som medlemsstaterna har initiativrätt. Det är en beslutsordning
som i stort sett motsvarar den som gäller i dag inom tredje pelaren, men med
en
utökad roll för Europaparlamentet. Efter den femåriga övergångsperioden skall
kommissionen ha ensamrätt att lägga förslag till åtgärder, dvs. samma ordning
som enligt EG-fördraget gäller i övrigt i första pelaren. Kommissionen skall
dock vara förpliktad att pröva varje begäran från en medlemsstat om att
kommissionen skall lägga fram ett förslag för rådet.
Vidare skall rådet efter femårsperioden besluta i vilken utsträckning
medbeslutandeproceduren - dvs. att parlamentet och rådet gemensamt fattar
beslut - skall tillämpas på de nya områdena och anpassa bestämmelserna om
domstolens behörighet. Dessa beslut skall rådet fatta enhälligt och efter att
ha hört Europaparlamentet.
EG-domstolen får genom Amsterdamfördraget en roll också på de områden som
omfattas av den nya avdelningen IIIa; domstolen får en behörighet att meddela
förhandsavgöranden under vissa särskilt angivna förutsättningar.
För Storbritanniens och Irlands respektive Danmarks deltagande i samarbetet
enligt den nya avdelningen i EG-fördraget gäller särskilda bestämmelser.
Danmark har valt att ställa sig utanför samarbetet enligt avdelning IIIa.
Enligt del I i protokollet om Danmarks ställning (B.5) skall Danmark sålunda
inte delta i eller vara bundet av beslut som fattas i det samarbete som
regleras i avdelning IIIa. När det gäller nya beslut som medlemsstaterna
kommer
att anta enligt reglerna i avdelning IIIa och som har sin grund i Schengen-
regelverket skall Danmark inom sex månader besluta huruvida man skall
genomföra
dem i sin nationella lagstiftning. Om Danmark beslutar att göra detta, kommer
beslutet i enlighet med internationell rätt att ge upphov till en förpliktelse
mellan Danmark och de övriga medlemsstater som är bundna av
Schengenregelverket. Om Danmark däremot beslutar att inte genomföra ett sådant
beslut av rådet kommer övriga stater att överväga vilka lämpliga åtgärder som
skall vidtas.
Vidare innehåller protokollet bl.a. bestämmelser om att Danmark när som helst
-
i enlighet med sina konstitutionella bestämmelser - kan meddela att Danmark
inte vill använda sig av något av sina undantag enligt protokollet. I sådana
fall kommer Danmark att till fullo tillämpa alla relevanta åtgärder som då är
i
kraft och som har vidtagits inom ramen för EU.
I motion U16 (mp) begärs att Sverige skall få samma särställning i unionen som
Danmark såvitt avser den nya avdelningen IIIa.
Utskottet vill först nämna att Danmark under ratifikationsprocessen av
Unionsfördraget gjorde förbehåll beträffande samarbetet i tredje pelaren.
Danmarks särskilda ställning enligt Amsterdamfördraget är således en
konsekvens
av tidigare gjorda förbehåll. Sverige gjorde inte vid inträdet i unionen några
motsvarande begränsningar i sina åtaganden.
Härtill kommer - vilket framgår av den nyss lämnade redogörelsen - att Danmark
också ställs utanför beslutsprocessen i här aktuella frågor som alltså gäller
den fria rörligheten för personer. För svenskt vidkommande vore detta inte en
lyckad lösning. Det är tvärtom angeläget att Sverige på olika sätt kan aktivt
medverka i samarbetet mellan medlemsländerna och verka pådrivande i olika
frågor. Det gäller inte minst i frågor som rör personkontrollen där t.ex.
frågor om gränsöverskridande brottslighet liksom om asyl och invandring
aktualiseras.
I sakfrågan - nämligen om vissa områden skall överföras till första pelaren -
har utskottet tidigare uttalat att samarbetet på det rättsliga och inrikes
området, såvitt det rör utskottets beredningsområde, alltjämt i huvudsak bör
förbli mellanstatligt (bet. 1995/96:JuU3y s. 6 och 1996/97:JuU4 s. 7). Detta
samarbete berör rättsstatliga kärnområden där det är viktigt att behålla ett
nationellt självbestämmande. Ett område som utskottet ansett vara särskilt
svårt att tänka sig att överlåta beslutanderätten över är den straffrättsliga
delen av narkotikapolitiken.
I de nämnda betänkandena avstyrkte utskottet visserligen bifall till
motionsyrkanden om överförande av delar av tredjepelarsamarbetet till första
pelaren, bl.a. ett yrkande om överförande av det juridiska samarbetet. De
samarbetsområden som utskottet då närmast haft i åtanke är det straffrättsliga
samarbetet och polissamarbetet, vilka områden även enligt Amsterdamfördraget
skall vara föremål för mellanstatligt samarbete. Utskottet vidhåller sin
uppfattning då det gäller dessa områden men vill samtidigt framhålla att det
ligger obestridliga fördelar i att frågorna om yttre gränskontroll och det
civilrättsliga samarbetet, såsom det definierats genom Amsterdamfördraget,
förs
över till första pelaren. Dessa delar av samarbetet är av omedelbar betydelse
för den fria rörligheten, och genom att föra över dem till första pelaren
skapas det enligt utskottets mening bättre förutsättningar för att genomföra
en
sådan fri rörlighet. Genom ett närmare samarbete i t.ex. yttre
gränskontrollfrågor förbättras också möjligheterna att bekämpa framför allt
den
grova organiserade brottsligheten.
Enligt utskottets mening bör motion U16 yrkande 10 (delvis) avstyrkas.
Samarbete i rättsliga och inrikes frågor (tredje pelaren)
Mål och inriktning
Tredjepelarsamarbetet skall i framtiden endast omfatta polissamarbete och
straffrättsligt samarbete. Polissamarbete utgör en samlingsbeteckning för
samarbete mellan tull och polis och andra behöriga myndigheter på området för
förebyggande och bekämpning av brott.
Bestämmelserna om polissamarbete och straffrättsligt samarbete har genom
Amsterdamfördraget utvecklats betydligt. Formellt förändras dock inte
samarbetets karaktär genom det nya fördraget. Polisiär verksamhet och
straffrätt tillhör nationalstatens kärnområden och kommer även i
fortsättningen
att vara en nationell angelägenhet. Samarbetet kommer även fortsättningsvis
att
vara mellanstatligt och beslut om åtgärder skall fattas med enhällighet.
Målet för medlemsstaternas gemensamma agerande i tredje pelaren skall enligt
artikel K 1 (artikel 29) vara att åstadkomma en hög säkerhetsnivå för
medborgarna i ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Detta skall
åstadkommas genom att gemensamma insatser utformas bland medlemsstaterna på
områdena för polissamarbete och straffrättsligt samarbete samt genom att
rasism
och främlingsfientlighet förebyggs och bekämpas. Målet skall uppnås med
förebyggande åtgärder och bekämpning av brottslighet genom närmare samarbete
mellan polis, tull och andra myndigheter, både direkt och genom Europol, genom
närmare samarbete mellan rättsliga myndigheter och andra berörda myndigheter
samt genom tillnärmning, när det är nödvändigt, av nationella straffrättsliga
regler.
Enligt artikel K 4 (artikel 32) skall rådet bestämma de villkor och
begränsningar som skall gälla för gränsöverskridande samarbete mellan
nationella myndigheter på polis- och straffrättsområdet. Vad som här avses är
bl.a. sådana regler om rätt till fortsatt övervakning och förföljande över
gräns som för närvarande regleras i Schengenkonventionen respektive en
konvention om ömsesidigt bistånd och samarbete på tullområdet.
Polis- och tullsamarbete
De nya bestämmelserna i Amsterdamfördraget innehåller en mer detaljerad
beskrivning av vad samarbetet på polis- och tullområdet skall omfatta. Sålunda
finns i artikel K 2 (artikel 30) föreskrifter om operativt samarbete - dvs.
sådan verksamhet som bedrivs i form av gemensamma utredningar och samordnade
kontrollaktioner m.m. - informationsutbyte, samarbete i fråga om utbildning
och
utbyte av sambandsmän m.m. samt samarbete när det gäller utvärdering av
särskilda utredningstekniker för att upptäcka grov organiserad brottslighet.
Föreskrifterna tar närmast sikte på sådant samarbete som redan förekommer och
bestämmelsen innebär således inte några sakliga nyheter.
Vidare tar föreskrifterna i artikel K 2 (artikel 30) sikte på Europol och dess
verksamhet. Utgångspunkten är att Europol skall kunna ta en mer aktiv del i
utredningar som bedrivs i medlemsstaterna på sådana områden där Europol har
särskilda expertkunskaper.
Rådet skall därför bl.a. göra det möjligt för Europol att underlätta och
stödja
förberedelser av samt främja samordning och utförande av särskilda
utredningsinsatser från medlemsstaternas behöriga myndigheters sida. Detta
omfattar operativa insatser av gemensamma grupper där företrädare för Europol
deltar i en stödjande funktion. Rådet skall vidare besluta om åtgärder som
tillåter Europol att anmoda medlemsstaternas behöriga myndigheter att
genomföra
och samordna sina utredningar i särskilda fall och att utveckla specialiserad
sakkunskap som kan ställas till medlemsstaternas förfogande för att biträda
dem
vid utredning av fall av organiserad brottslighet.
I motion U17 (v) begärs att Sverige inte skall tillåta företrädare för andra
länders polis att delta i operativt arbete på svenskt territorium. Yrkandet
tar
sikte på tjänstemän som arbetar inom Europol.
Utskottet avstyrkte ett likalydande yrkande i samband med godkännandet av
Europolkonventionen (bet. 1997/98:JuU2) och konstaterade då att Europol enligt
konventionen inte ges någon rätt att utöva operativ verksamhet i
medlemsländerna.
Som regeringen nu framhåller i propositionen (s. 116) ger inte heller
bestämmelserna i artikel K 2 (artikel 30) Europol eller dess tjänstemän några
polisiära befogenheter eller rätt till myndighetsutövning. Inte heller kommer
de att ges någon befälsrätt över de nationella polismyndigheterna. Alla beslut
om polisingripanden och beslut om att engagera nationella polismyndigheters
resurser kommer även i framtiden att fattas av de nationella
polismyndigheterna
i enlighet med nationell lagstiftning.
Med stöd av Schengenkonventionen kan företrädare för andra länders polis dock
komma att utföra aktivt polisarbete i Sverige. Det sker i sådana fall, enligt
artiklarna 41-43 i Schengenkonventionen, under samma straffrättsliga och
skadeståndsrättsliga ansvar som om åtgärden utförts av en svensk polisman
(bet.
1997/98:JuU15 s. 15 och 30). Regleringen i konventionen tillgodoser således
utskottets tidigare intagna ståndpunkt att det är svårt att tänka sig att
aktivt polisarbete i Sverige skulle utföras på något annat sätt än under
straffansvar (bet. 1997/98:JuU5 s. 5).
Mot bakgrund av det sagda bör enligt utskottets mening motion U17 yrkande 11
inte föranleda någon åtgärd, och den bör således avstyrkas.
Straffrättsligt samarbete
Innehållet i det straffrättsliga samarbetet blir enligt Amsterdamfördraget
tydligare. Insatserna på området skall dels ta sikte på att direkt förbättra
förutsättningarna för det praktiska samarbetet, såsom utlämning,
bevisupptagning och gränsöverskridande undersökningar, dels syfta till att
göra
de nationella materiella reglerna mer lika varandra.
Vad gäller det sistnämnda skall samarbetet enligt artikel K 3 e (artikel 31 e)
omfatta gradvisa beslut om åtgärder som fastställer minimiregler för
brottsrekvisit och påföljder på områdena organiserad brottslighet, terrorism
och narkotikahandel. Enligt en gemensam förklaring (8) till artikeln är
medlemsstaterna eniga om att bestämmelsen inte innebär att en medlemsstat vars
rättssystem saknar bestämmelser om lindrigaste tillämpliga påföljder är
skyldig
att införa sådana.
Reglerna innebär i teorin att beslut kan fattas som medför att Sverige åtar
sig
att straffbelägga förfaranden som i dag inte är straffbara. Det bör enligt
utskottets mening dock framhållas att sådana beslut måste fattas enhälligt och
att något hinder mot att fatta sådana beslut inte heller finns i nu gällande
fördrag. Vidare bör framhållas att det är fråga om minimiregler. Det innebär
att medlemsstaterna kan ha strängare regler på sitt eget territorium. Detta är
enligt utskottets mening av särskild betydelse för Sverige när det gäller
narkotikafrågan. Ingen åtgärd på detta område som vidtas inom unionen kan
således hindra Sverige från att behålla sin nuvarande restriktiva
narkotikapolitik.
Beslutsfattande m.m.
I tredje pelaren finns enligt nuvarande artikel K 3 i Unionsfördraget tre
olika
beslutsformer, nämligen gemensam ståndpunkt, gemensam åtgärd och konventioner.
Även rekommendationer och yttranden används, liksom särskilda beslut i vissa
frågor. Alla beslut som rådet fattar i tredje pelaren kräver i princip
enhällighet.
Alltsedan Unionsfördragets tillkomst har det rått delade meningar om, och i så
fall på vilket sätt, de gemensamma åtgärderna är bindande för medlemsstaterna.
För svensk del har uppfattningen hela tiden varit att de gemensamma åtgärderna
är bindande på samma sätt som andra folkrättsliga instrument. Den
folkrättsliga
bundenheten innebär att det föreligger en skyldighet att se till att Sverige
uppfyller de åtaganden som har gjorts i den gemensamma åtgärden. Vilka
åtgärder
som kan bli aktuella för Sveriges del beror helt på vilka åtaganden som har
gjorts i den gemensamma åtgärden; det finns dock ingen rätt att välja mellan
att uppfylla åtagandena och att låta bli. Det faktum att en gemensam åtgärd
inte kan gälla direkt här i riket, innebär alltså inte att den inte är
bindande
för Sverige.
Genom Amsterdamfördraget regleras beslutsfattandet i tredje pelaren i artikel
K
6 (artikel 34). För att främja samarbete under tredje pelaren som bidrar till
att unionens mål uppnås får rådet genom enhälligt beslut liksom tidigare anta
gemensamma ståndpunkter och upprätta konventioner. Vidare får rådet enligt den
nya artikeln fatta s.k. rambeslut om tillnärmning av medlemsstaternas lagar
och
andra författningar. Rambesluten skall vara bindande för medlemsstaterna när
det gäller de resultat som skall uppnås men skall överlåta åt de nationella
myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt. Rambesluten skall inte
ha direkt effekt.
Rådet får också fatta beslut för alla andra ändamål än de som ställs upp för
rambesluten och som stämmer överens med målen för polissamarbetet och det
straffrättsliga samarbetet. Även dessa beslut skall vara bindande; de skall
inte ha direkt effekt.
De grundläggande besluten i tredje pelaren skall således även i fortsättningen
fattas enhälligt. Genomförandebeslut skall dock i vissa fall kunna fattas med
kvalificerad majoritet, och konventioner skall kunna träda i kraft så snart de
har tillträtts av minst hälften av medlemsstaterna i stället för som i dag av
samtliga medlemsstater.
Utskottet vill i sammanhanget anmärka att riksdagen inte har möjlighet att
överlåta beslutanderätt till EU; härför skulle krävas en grundlagsändring (jfr
10 kap. 5 § första stycket regeringsformen där det slås fast att riksdagen med
vissa förbehåll kan överlåta beslutanderätt till EG). Regeringen bör mot den
bakgrunden bara komma att ingå rambeslut och andra bindande beslut som avser
frågor som inte skall beslutas av riksdagen respektive frågor där det redan
finns en lagreglering som täcker beslutet.
I motion U17 (v) görs gällande att formerna för beslutsfattande blir alltför
komplicerade genom Amsterdamfördragets ändringar.
Utskottet kan i och för sig instämma i att de olika formerna för beslut inom
tredje pelaren kan ge ett onödigt komplicerat intryck. Detta är emellertid en
följd av avvägningen mellan en tillräcklig grad av inflytande för varje
medlemsland och effektiviteten i samarbetet.
Utskottet konstaterar slutligen att rambesluten liksom vissa andra beslut är
folkrättsligt bindande; härigenom har frågan om bundenheten såvitt avser de
gemensamma åtgärderna fått en lösning helt i linje med den svenska
uppfattningen. Mot bakgrund av Sveriges ovan redovisade inställning i den
frågan kan de nya beslutsformerna i tredje pelaren enligt utskottets mening
inte på något avgörande sätt anses skilja sig från de gemensamma åtgärderna.
Utskottet avstyrker bifall till motion U17 yrkande 10.
Institutionernas roll
Kommissionen får enligt Amsterdamfördraget initiativrätt när det gäller de
kvarvarande samarbetsområdena inom tredje pelaren, dvs. polissamarbete och
straffrättsligt samarbete, vilket kommissionen i dag saknar. Däremot har
kommissionen redan i dag initiativrätt beträffande de områden som enligt
Amsterdamfördraget skall flyttas över från tredje till första pelaren. Denna
kommer naturligtvis att bestå - detta är ju vad som normalt gäller inom första
pelaren.
Enligt den ordning som gäller i dag är ordförandelandet skyldigt att höra
Europaparlamentet om de viktigaste aspekterna av tredjepelarsamarbetet.
Amsterdamfördraget innebär att rådet nu blir skyldigt att rådfråga
Europaparlamentet innan rådet fattar ett rambeslut, ett annat beslut eller
upprättar en konvention. Förändringen innebär emellertid inte att parlamentet
ges något inflytande över beslutsfattandet av det slag som förekommer i första
pelaren.
Reformerna när det gäller kommissionens initiativrätt och skyldigheten att
höra
parlamentet syftar till att öka effektiviteten, öppenheten och den
demokratiska
bredden i tredjepelarsamarbetet. De medför emellertid inte någon förändring av
den grundläggande mellanstatliga karaktären hos detta samarbete.
När det gäller EG-domstolen innebär reglerna i artikel K 7.1 (artikel 35.1)
att
domstolen blir behörig att meddela förhandsavgöranden om giltigheten och
tolkningen av rambeslut och beslut, liksom om tolkningen av
tredjepelarkonventioner och om giltigheten och tolkningen av åtgärder för att
genomföra dem. Det ankommer emellertid enligt artikel K 7.2 (artikel 35.2) på
varje medlemsstat att själv avgöra om den för egen del vill godta domstolens
behörighet i detta avseende. Enligt artikel K 7.3 (artikel 35.3) kan
medlemsstaterna välja mellan att ge de nationella domstolarna en generell
möjlighet att begära förhandsavgörande eller begränsa möjligheten till sista
instans. Ett förhandsavgörande innebär att EG-domstolen fattar ett bindande
tolkningsbeslut som den nationella domstolen inte får avvika från.
Förutom möjligheten att meddela förhandsavgöranden får EG-domstolen genom
Amsterdamfördraget också behörighet att pröva lagenligheten av rambeslut och
andra beslut. Detta innebär att domstolen kan ogiltigförklara sådana beslut på
någon av grunderna bristande behörighet, åsidosättande av väsentliga
formföreskrifter, åsidosättande av Unionsfördraget eller av någon rättsregel
som gäller dess tillämpning eller, slutligen, maktmissbruk.
Slutligen får domstolen också behörighet att avgöra tvister mellan
medlemsstaterna som rör alla tredjepelarinstrument samt tvister mellan
medlemsstaterna och kommissionen som rör tolkningen av
tredjepelarkonventioner.
I nämnda fall får kommissionen talerätt både när det gäller giltigheten och
tolkningen av besluten.
Avslutningsvis bör också nämnas att ett område uttryckligen undantagits från
EG-domstolens kompetens. Den får således enligt artikel K 7.5 (artikel 35.5)
inte pröva giltigheten eller proportionaliteten av insatser som polisen och
andra brottsbekämpande organ gör i en medlemsstat. Detsamma gäller
medlemsstaternas sätt att upprätthålla lag och ordning och skydda den inre
säkerheten.
Regeringen föreslår att riksdagen godkänner en förklaring om behörighet för
EG-
domstolen att meddela förhandsavgöranden på förfrågan av svenska domstolar
enligt artikel K 7.3 b (artikel 35.3 b).
I motion U16 (mp) yrkas avslag på propositionen såvitt avser förslaget om att
avge en sådan förklaring. Motionärerna anser att Sverige inte skall ge EG-
domstolen befogenhet att avge förhandsbesked eftersom detta vore att ge en
överstatlig institution kontroll över mellanstatliga angelägenheter.
Vad gäller tredjepelarkonventioner förhåller det sig så redan i dag att
Unionsfördraget just när det gäller EG-domstolens kompetens kopplar samman
tredjepelarsamarbetet med gemenskapsrätten (nuvarande artikel L.b jämfört med
nuvarande artikel K 3.2 c tredje stycket). Unionsfördraget innebär på denna
punkt att om konventionerna innehåller bestämmelser som ger EG-domstolen
behörighet att meddela förhandsavgöranden så skall EG-rätten tillämpas fullt
ut
på dessa bestämmelser. Det innebär att tillämpliga delar av nuvarande artikel
177 (artikel 234) i EG-fördraget och de principer som domstolen lagt fast
genom
praxis blir gällande. I detta ligger bl.a. att nationella domstolar blir
bundna
av EG-domstolens yttranden.
I samband med att riksdagen godkände Europolkonventionen godkände riksdagen
även en förklaring om att ge EG-domstolen behörighet att lämna
förhandsavgöranden till nationella domstolar om konventionens tolkning (prop.
1996/97:164, bet. 1997/98:JuU2). Samtidigt infördes en lag som innebär att
svenska domstolar ges möjlighet att begära förhandsavgörande från EG-domstolen
om tolkning av bestämmelser i EU-konventioner som Sverige har tillträtt och
som
innehåller ett sådant åtagande från svensk sida (SFS 1997:895). Lagen
kompletteras med tillkännagivande från regeringen om vilka konventioner som
avses och vilka villkor som gäller.
Genom Amsterdamfördraget kommer domstolen att få behörighet att meddela
förhandsavgöranden såvitt avser dels tredjepelarkonventioner, dels rambeslut
och andra beslut. Genom att riksdagen som framgått redan godtagit att bindande
förhandsavgöranden meddelas på tredjepelarområdet utgör utvidgningen av
domstolens behörighet enligt utskottets mening inte någon principiell nyhet.
Enligt utskottets mening är det också en fördel om domstolar i så många
medlemsstater som möjligt ges möjligheten att begära förhandsavgöranden. På så
sätt kan en rikhaltig och vägledande praxis utvecklas, vilket bidrar till att
åstadkomma en enhetlig och förutsebar rättstillämpning i medlemsstaterna.
Också
från rättsäkerhetssynpunkt är detta av särskild betydelse. Sverige bör därför
enligt utskottets mening avge en förklaring enligt artikel K 7.2 (artikel 35).
Frågan är då om en sådan förklaring bör avse rätten för alla domstolar att
begära förhandsavgöranden eller om endast domstolar i sista instans bör
omfattas av denna rätt. Enligt utskottets mening talar processekonomiska skäl
starkt för att ge alla domstolar denna möjlighet. Om inte alla domstolar kan
begära förhandsavgörande kan parterna tvingas att driva processen till sista
instans, bara för att kunna få ett tolkningsbesked från EG-domstolen. Alla
svenska domstolar bör därför enligt utskottets mening ges möjlighet att begära
förhandsavgöranden. Den svenska förklaringen bör således avse det alternativ
som anges i artikel K 7.3 b (artikel 35.3 b).
Motion U16 yrkande 7 bör enligt utskottets mening avstyrkas.
Sammanfattningsvis kan konstateras att institutionerna kommer att ges starkare
roller än i dag. Något system för kontroll av att medlemsstaterna genomför
besluten, eller hur de genomförs, motsvarande det system som gäller i första
pelaren införs emellertid inte på tredje pelarens område. Den mellanstatliga
karaktären hos samarbetet inom de områden där medlemsstaterna väljer att
samarbeta består. Systemet med förhandsavgöranden innebär emellertid en
överlåtelse av beslutsbefogenheter till EG, men inte till EU.
Införlivande av Schengensamarbetet
År 1985 ingick Frankrike, Tyskland, Belgien, Nederländerna och Luxemburg det
s.k. Schengenavtalet. Syftet med avtalet är att påskynda förverkligandet av
den
fria rörligheten för personer inom gemenskapen som följer av EG-fördragets
regler. Avtalet är ett särskilt mellanstatligt avtal och alltså inte ett av
EU:s avtal. Varje stat inom EU har emellertid rätt att ansluta sig till
avtalet. En tillämpningskonvention till Schengenavtalet
(Schengenkonven-tionen)
undertecknades år 1990. I denna konvention finns bestämmelser om åtgärder för
att avveckla kontrollen av personer vid gränserna mellan medlemsstaterna samt
övriga nödvändiga åtgärder. Åtgärderna innefattar bl.a. polissamarbete,
kontroll vid gemenskapens yttre gränser, narkotikabekämpning och dataskydd.
Dessa åtgärder brukar sammanfattas under beteckningen kompensatoriska
åtgärder.
För närvarande deltar förutom de ovan nämnda staterna Spanien, Portugal,
Italien och Österrike fullt ut i Schengensamarbetet. För Grekland är ett
sådant
deltagande aktuellt inom en nära framtid.
Sverige, Danmark och Finland undertecknade den 19 december 1996 avtal om att
ansluta sig till Schengensamarbetet. Norge och Island undertecknade samtidigt
ett omfattande avtal om samarbete med de till Schengenavtalet anslutna
staterna. Innebörden av ett inträde i Schengensamarbetet är att personer kan
röra sig fritt över gränserna till övriga Schengenstater, när de
kompensatoriska åtgärderna genomförts. Någon passkontroll vid inresa blir inte
erforderlig. Den fria rörligheten och passfriheten mellan de nordiska länderna
kan alltså behållas; för det fall samarbetsavtalet med Norge och Island skulle
upphöra har Schengenstaterna emellertid i en förklaring uttalat att
Schengenkonventionens regler om gränskontroll kommer att tillämpas. Vidare
ökar
möjligheterna till brottsbekämpning, eftersom Schengensamarbetet som antytts
ovan innebär ett utökat rättsligt och polisiärt samarbete.
Med anledning av regeringens proposition 1997/98:42 har utskottet nyligen
beslutat föreslå riksdagen att godkänna Sveriges anslutning till
Schengensamarbetet (se bet. 1997/98:JuU15).
Genom ett särskilt protokoll till Amsterdamfördraget införlivas det nuvarande
Schengensamarbetet med EU. Det innebär att detta samarbete kommer att äga rum
i
den vanliga EU-strukturen, dvs. under medverkan av EU:s institutioner enligt
de
regler som gäller enligt fördragen. De nuvarande Schengenstaterna kommer
alltså
att, från den tidpunkt då Amsterdamfördraget träder i kraft, fortsätta sitt
samarbete på de områden som Schengenregelverket omfattar i form av ett närmare
samarbete inom EU:s institutionella och rättsliga ramar. Storbritannien och
Irland kan vid vilken tidpunkt som helst begära att få omfattas av hela eller
delar av Schengenregelverket, och Norge och Island kommer att associeras genom
särskilda samarbetsavtal.
Rådet skall med enhällighet vidta alla nödvändiga åtgärder för att föra över
samarbetet till EU. Rådet skall också med tillämpning av de relevanta
bestämmelserna i fördragen fastställa till vilken pelare olika delar av
regelverket skall hänföras.
Danmark har som tidigare nämnts ställt sig utanför den överföring av
samarbetsområden från tredje till första pelaren som Amsterdamfördraget
innebär. När det gäller de delar av Schengenregelverket som förs över till
första pelaren behåller Danmark därför samma rättigheter och skyldigheter i
förhållande till övriga Schengenstater som tidigare. När det däremot gäller
övriga delar av Schengenregelverket - de som hänförs till tredje pelaren -
gäller inte några särbestämmelser för Danmark.
Motionärerna i motion U16 (mp) anser som ovan nämnts att Sverige skall begära
att få samma särställning i unionen som Danmark. Som framgått tidigare delar
utskottet inte denna uppfattning. Härutöver anser utskottet att införlivandet
av Schengensamarbetet i EU på ett betydelsefullt sätt kommer att bidra till
att
målet om fri rörlighet för personer inom unionen uppfylls samtidigt som
möjligheterna till bekämpning av gränsöverskridande brottslighet förstärks.
Utskottet anser att motion U16 yrkande 10 bör avstyrkas.
I sammanhanget bör här slutligen också nämnas något om den nordiska
passunionen. Genom en gemensam förklaring (47) uttalar EU:s medlemsstater att
de är eniga om att vidta alla nödvändiga åtgärder för att avtalen med Norge
och
Island skall kunna träda i kraft samtidigt med Amsterdamfördraget. Ett sådant
avtal tillsammans med bestämmelserna om det särskilda protokollet om Danmarks
ställning bör enligt utskottets mening innebära att det finns förutsättningar
att säkerställa att den nordiska passfriheten kan behållas inom ramen för
Schengensamarbetet.
Sammanfattning
Såvitt avser de frågor som faller inom justitieutskottets beredningsområde
tillstyrker utskottet således regeringens förslag om att anta förslaget till
lag om ändring i lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till
Europeiska unionen. Vidare anser utskottet att riksdagen skall godkänna dels
Amsterdamfördraget jämte de protokoll som har förtecknats i slutakten till
fördraget, dels att regeringen avger en förklaring enligt artikel K 7.2 och K
7.3 b (artikel 35.2 och 35.3 b) i Fördraget om Europeiska unionen i deras nya
lydelse.
Stockholm den 2 april 1998
På justitieutskottets vägnar
Gun Hellsvik
I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Lars-Erik Lövdén (s), Birthe
Sörestedt (s), Göran Magnusson (s), Sigrid Bolkéus (s), Märta Johansson (s),
Ingbritt Irhammar (c), Margareta Sandgren (s), Siw Persson (fp), Ann-Marie
Fagerström (s), Alice Åström (v), Maud Ekendahl (m), Kia Andreasson (mp), Rolf
Åbjörnsson (kd), Jeppe Johnsson (m), Åke Sundqvist (m) och Cinnika Beiming
(s).
Avvikande meningar
1. Godkännande av Amsterdamfördraget
Alice Åström (v) och Kia Andreasson (mp) anför:
Risken för att utvecklingen går mot en europeisk federal stat utan inflytande
för de nationella parlamenten och medborgarna i de enskilda länderna är enligt
vår mening uppenbar. Beslut som har stor betydelse för den enskildes vardag
kan
i fortsättningen i praktiken komma att fattas av andra länders företrädare
genom överstatliga beslut, eftersom besluten inte kräver enhällighet bland
medlemsstaterna.
Vi nöjer oss här med att - inom justitieutskottets beredningsområde - peka på
överförandet av kompetens från tredje till första pelaren. För de områden som
blir kvar inom tredje pelaren införs en beslutsordning med starka överstatliga
inslag. Enligt vår bedömning är risken uppenbar att det överstatliga
samarbetet
snart omfattar också polissamarbetet och straffrättsliga frågor. Denna
utveckling kan vi inte acceptera. Riksdagen bör avstyrka Amsterdamfördraget.
Vi anser att riksdagen med bifall till motionerna U16 yrkande 6 (delvis) och
U17 yrkande 1 (delvis) skall avslå proposition 1997/98:58.
2. Samarbetet inom EG (första pelaren) samt införlivande av Schengensamarbetet
Kia Andreasson (mp) anför:
Den växande kritiken mot EU i Sverige och det ökade stödet för ett utträde ur
unionen borde ha beaktats av regeringen vid förhandlingarna om
Amsterdamfördraget. I stället för att med hastiga steg nu fortsätta EU:s
utveckling mot ökad överstatlighet i olika frågor borde regeringen ha strävat
efter att behålla ett mellanstatligt samarbete också i de frågor som nu genom
fördraget förs över - och med anledning av Schengensamarbetet kommer att föras
över - till första pelaren. När nu regeringen har misslyckats att ta till vara
svenska medborgares intressen bör riksdagen begära att få samma särställning i
unionen som Danmark givits genom protokollet om Danmarks ställning. Det får
ankomma på regeringen att förhandla fram ett sådant protokoll.
Jag anser att riksdagen med bifall till motion U16 yrkande 10 (delvis) som sin
mening bör ge regeringen till känna vad jag nu anfört.
3. Polis- och tullsamarbete - Europol
Alice Åström (v) och Kia Andreasson (mp) anför:
Enligt Amsterdamfördraget skall det bli möjligt för företrädare för Europol
att
delta i operativa insatser av gemensamma grupper i en stödjande funktion.
Enligt vår mening är det oklart var gränserna går för vad som är en stödjande
funktion; det synes inte föreligga några hinder mot att företrädare för
Europol
får rätt till myndighetsutövning här i landet. Det är vår bestämda uppfattning
att företrädare för Europol inte skall tillåtas att delta i operativt arbete
på
svenskt territorium. Detsamma gäller polisen inom Schengensamarbetets ramar -
inte heller dessa bör tillåtas på svensk mark. Det får ankomma på regeringen
att vidta de åtgärder som behövs med anledning av vad vi nu anfört.
Vi anser att riksdagen med bifall till motion U17 yrkande 11 som sin mening
bör
ge regeringen till känna vad vi nu anfört.
4. Beslutsfattande m.m. inom tredje pelaren
Alice Åström (v) och Kia Andreasson (mp) anför:
Såväl vad gäller de samarbetsområden som förs över från tredje till första
pelaren som de områden som blir kvar under tredje pelaren införs nya former
för
beslutsfattande. Enligt vår mening blir det en fullständigt oöversiktlig
snårskog av bestämmelser för olika typer av beslut. Vidare inför man genom
rambeslutet i princip en beslutsform som liknar den som råder för direktiv som
antas inom första pelaren. Detta står enligt vår mening inte i
överensstämmelse
med att samarbetet inom tredje pelaren skall vara mellanstatligt. Enligt vår
mening måste regeringen arbeta för en förenkling av beslutsformerna och för
att
denna typ av bindande beslut i tredje pelaren avskaffas.
Vi anser att riksdagen med bifall till motion U17 yrkande 10 som sin mening
bör
ge regeringen till känna vad vi nu anfört.
5. Förklaring om att ge EG-domstolen behörighet att meddela förhandsavgöranden
Alice Åström (v) och Kia Andreasson (mp) anför:
Enligt Amsterdamfördraget kan medlemsländerna ge EG-domstolen rätt att meddela
förhandsavgöranden om giltigheten och tolkningen av rambeslut och beslut,
liksom om tolkningen av tredjepelarkonventioner och om giltigheten och
tolkningen av åtgärder att genomföra dem. För den medlemsstat som väljer att
ansluta sig till systemet innebär detta att de egna domstolarna blir bundna av
EG-domstolens förhandsavgörande i det enskilda fallet. Vi anser att Sverige
inte skall ge EG-domstolen sådana befogenheter, eftersom det vore att ge en
överstatlig institution kontroll över mellanstatliga angelägenheter.
Vi anser att riksdagen med bifall till motion U16 yrkande 7 skall avslå
förslaget i propositionen om att avge en förklaring om att ge EG-domstolen
behörighet att meddela förhandsavgöranden.



*Socialförsäkringsutskottets yttrande
1997/98:SfU4y
Amsterdamfördraget
Till utrikesutskottet
Utrikesutskottet har den 12 mars 1998 beslutat bereda bl.a.
socialförsäkringsutskottet tillfälle att yttra sig över regeringens
proposition
1997/98:58 Amsterdamfördraget jämte motioner väckta med anledning av
propositionen samt fyra motioner från allmänna motionstiden år 1997 och
ytterligare en motion, allt i delar som har samband med respektive utskotts
beredningsområde.
Socialförsäkringsutskottet behandlar i det följande godkännandet av
Amsterdamfördraget utifrån propositionens avsnitt 10.1 Fri rörlighet för
personer och avsnitt 12.2.2 Införlivande av Schengensamarbetet samt motionerna
U14 yrkande 1, U16 yrkandena 8 och 10, U17 yrkandena 1, 8, 10 (delvis) och 12,
U19 yrkande 2 samt U21.
Inledning
Regeringen föreslår i propositionen att riksdagen godkänner Amsterdamfördraget
om ändring av Fördraget om Europeiska unionen, fördragen om upprättandet av
Europeiska gemenskaperna och vissa akter som hör samman med dem samt de
protokoll som har förtecknats i slutakten till fördraget.
Genom Amsterdamfördraget förs ett antal samarbetsområden över från det
mellanstatliga samarbetet i rättsliga och inrikes frågor till
gemenskapsarbetet. Det gäller bl.a. samarbetet inom områdena yttre
gränskontroller och asyl- och invandringspolitik. Följden härav är att
beslutsbefogenheter i motsvarande grad lämnas över till Europeiska gemenskapen
(EG). I och med att dessa samarbetsområden förs över från det mellanstatliga
samarbetet i tredje pelaren till gemenskapssamarbetet i första pelaren kommer
de institutionella reglerna i EG-fördraget att gälla på dessa områden med de
för EG sedvanliga beslutsinstrumenten och beslutsformerna. Under en
övergångstid om fem år gäller dock att alla beslut skall fattas med
enhällighet
och att kommissionens initiativrätt skall delas med medlemsstaterna.
Fri rörlighet för personer (avsnitt 10.1)
Propositionen
Ett område med frihet, säkerhet och rättvisa (avsnitt 10.1.1)
Genom Amsterdamfördraget förs frågorna om asyl, invandring och gränskontroll
över till samarbetet i första pelaren. Detta innebär enligt propositionen,
förutom att dessa frågor i framtiden kommer att behandlas i den sedvanliga
institutionella ramen i första pelaren, att målen för samarbetet görs
tydligare
och att de för första pelaren gällande beslutsformerna kommer att användas. De
nya reglerna förs in i en ny avdelning IIIa i EG-fördraget under rubriken
Visering, asyl, invandring och annan politik som rör fri rörlighet för
personer. Enligt den nya avdelningens inledande artikel skall rådet, för att
gradvis upprätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, bl.a. inom fem
år efter ikraftträdandet besluta om åtgärder som syftar till att säkerställa
fri rörlighet för personer samtidigt som åtgärder vidtas i fråga om kontroller
av yttre gränser, asyl och invandring enligt vissa bestämmelser i den nya
avdelningen. Vidare skall beslutas om andra åtgärder i fråga om asyl,
invandring och skydd av rättigheterna för medborgare i tredje land.
Enligt en gemensam förklaring (15) skall de åtgärder som rådet i framtiden
beslutar om - och som ersätter bestämmelserna om avskaffandet av kontroller
vid
de gemensamma gränserna som finns i Schengenkonventionen - tillhandahålla
minst
samma nivå av säkerhet och skydd som de bestämmelser i Schengenkonventionen
som
de ersätter.
Gränskontroll och visering (avsnitt 10.1.2)
Inom fem år efter det Amsterdamfördraget trätt i kraft skall rådet enligt
propositionen besluta om åtgärder i syfte att säkerställa att det inte
förekommer någon kontroll av personer när de passerar inre gränser och
åtgärder
som avser passage av medlemsstaternas yttre gränser. Rådet skall besluta om
bl.a. förteckning över länder vars medborgare är undantagna från krav på
visering.
Asyl och invandring (avsnitt 10.1.3)
Enligt Amsterdamfördraget skall åtgärder vidtas för att fastställa vilken
medlemsstat som skall ansvara för prövningen av en asylansökan ingiven av
tredjelandsmedborgare. Numera regleras denna fråga inom EU av
Dublinkonventionen, som för Sveriges del trädde i kraft den 1 oktober 1997.
Konsekvensen av Amsterdamfördraget blir att Dublinkonventionens regelverk
överförs till första pelaren.
Rådet skall vidare fastställa miniminormer för mottagande av asylsökande,
varmed avses villkoren för de asylsökande som väntar på att deras ansökningar
skall avgöras. Denna fråga regleras inte inom tredje pelaren utan är helt en
nationell fråga. För Sveriges del finns bestämmelserna härvidlag främst i
lagen
(1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl.
Vidare finns en punkt som gäller miniminormer för när tredjelandsmedborgare
skall betraktas som flyktingar. I propositionen framhålls att det bör
understrykas att utgångspunkten för denna harmonisering av materiella
asylregler skall ske i form av en miniminorm som utgår från flyktingbegreppet
enligt Genèvekonventionen. Det finns således ingen möjlighet att etablera en
miniminivå som avviker från Genèvekonventionens krav. Regleringen hindrar inte
heller en medlemsstat från att anta generösare regler än vad miniminormen
anger. En punkt i fördraget rör miniminormer för medlemsstaternas förfarande
för att bevilja eller återkalla flyktingstatus. Syftet är att harmonisera
regelsystemen för asylprövning i medlemsstaterna med beaktande av de krav som
rättsstatsprincipen innebär. Genom Amsterdamfördraget öppnas enligt regeringen
möjligheten att besluta om gemensamma miniminivåer på området. I Sverige
kommer
dessa regler att gälla för handläggningen av sådana enskilda utlänningsärenden
som regleras i utlänningslagen (1989:529).
Enligt en gemensam förklaring (17) skall i frågor som rör flyktingpolitik
samråd ske med UNHCR och andra relevanta organisationer.
I fördraget finns också en artikel som gäller miniminormer för att ge
tillfälligt skydd åt fördrivna personer från tredje land och för personer som
i
andra avseenden behöver internationellt skydd. Bestämmelsen tar sikte på andra
grupper av skyddsbehövande tredjelandsmedborgare än flyktingar enligt
Genèvekonventionen. Medlemsstaterna har enligt propositionen ansett att det
finns ett behov av harmonisering på detta område, bl.a. mot bakgrund av den
massflykt från f.d. Jugoslavien som skedde under första hälften av 1990-talet.
Vidare finns en artikel som behandlar åtgärder inom ramen för
invandringspolitiken på två olika områden. Det gäller åtgärder som anger
villkor för inresa och bosättning samt normer för medlemsstaternas förfarande
när det gäller visering för längre tid och uppehållstillstånd. Vidare gäller
det åtgärder om illegal invandring och olaglig bosättning, däri inbegripet
avvisning och utvisning av dem som olagligen uppehåller sig i medlemsstaterna.
Protokollet om asyl för medborgare i EU:s medlemsstater (avsnitt 10.1.3)
Det s.k. asylprotokollet gäller behandlingen i medlemsstaterna av
asylansökningar ingivna av medborgare i andra medlemsstater. Enligt
propositionen anges i protokollet tre situationer i vilka asylansökningar från
medborgare i andra medlemsstater får prövas. Enligt regeringen är alla tre
situationerna exceptionella. Den första situationen gäller när en medlemsstat,
i vilken asylsökanden är medborgare, i enlighet med artikel 15 i
Europakonventionen vidtar åtgärder som innebär avvikelser från skyldigheter
enligt konventionen. De båda övriga fallen knyter an till olika stadier av ett
sådant suspensionsförfarande som regleras i den nya artikeln F 1 i
Unionsfördraget (sanktioner mot en medlemsstat som begår allvarliga och
upprepade brott mot mänskliga rättigheter och grundläggande demokratiska
principer).
En medlemsstat kan enligt propositionen ensidigt besluta att pröva en asyl-
ansökan. Om medlemsstaten gör det, skall rådet omedelbart underrättas och
ansökningen behandlas med utgångspunkt i antagandet att den är uppenbart
ogrundad, utan att detta påverkar medlemsstaternas befogenhet att fatta
beslut.
Detta kan enligt propositionen innebära en smärre förändring när det gäller
tolkningen av relevanta svenska bestämmelser.
I en gemensam förklaring (48) anges att protokollet inte påverkar
medlemsstaternas rätt att vidta de organisatoriska åtgärder som de anser vara
nödvändiga för att uppfylla sina förpliktelser enligt Genèvekonventionen.
Belgien har i en ensidig förklaring (5) till protokollet klargjort att man
kommer att göra en individuell prövning av varje asylansökan från en
medborgare
i en annan medlemsstat.
Beslutsfattande (avsnitt 10.1.6)
Under en övergångsperiod om fem år från ikraftträdandet av Amsterdamfördraget
skall rådet i frågor som omfattas av den nya avdelningen IIIa i EG-fördraget
fatta beslut med enhällighet och efter att ha hört Europaparlamentet.
Förslagsrätten skall under den tiden vara delad mellan kommissionen och
medlemsstaterna.
Efter den femåriga övergångsperioden skall kommissionen ha ensamrätt att lägga
fram förslag till åtgärder, dvs. samma ordning som enligt EG-fördraget gäller
i
övrigt i första pelaren. Kommissionen skall dock vara förpliktad att pröva
varje begäran från en medlemsstat om att kommissionen skall lägga fram ett
förslag för rådet.
Vidare skall rådet efter övergångsperioden enhälligt och efter att ha hört
Europaparlamentet fatta beslut om att hela eller delar av den nya avdelningen
skall omfattas av medbeslutandeförfarandet i artikel 189b, dvs. beslut med
kvalificerad majoritet. Vidare får EG-domstolen meddela förhandsavgöranden i
frågor som regleras i den nya avdelningen.
I en artikel i fördraget erinras om att tillämpningen av bestämmelserna i
avdelning IIIa är underkastad bestämmelserna i de tre protokoll som rör
Storbritanniens och Irlands respektive Danmarks ställning i samarbetet enligt
avdelning IIIa. Danmarks ställning behandlas särskilt nedan. I protokollet om
Storbritanniens och Irlands ställning (B.4) anges att dessa länder inte skall
delta i och inte vara bundna av beslut som fattas enligt avdelning IIIa i
Unionsfördraget. Dessa länder kan dock inom en viss tidsfrist anmäla att de
önskar delta i ett föreslaget beslut eller i efterhand ange att de önskar
följa
ett beslut som har fattats enligt avdelning IIIa.
Motioner
I två motioner yrkas avslag på propositionen med hänvisning bl.a. till asyl-
och invandringsfrågorna samt det s.k. asylprotokollet. Några motioner tar
sikte
enbart på asylprotokollet eller Belgiens ensidiga förklaring.
Bengt-Ola Ryttar och Lena Klevenås (s) begär i motion U14 yrkande 1 att
riksdagen avslår propositionen. I motionen framförs kritik mot fördraget på
olika områden. Motionärerna hänvisar bl.a. till att majoritetsbeslut i
praktiken kommer att införas efter den femåriga övergångsperioden. Vidare
framhålls att till fördraget är fogat ett kontroversiellt protokoll om asyl
som
innebär att ett EU-land inte självständigt kan behandla en ansökan om asyl av
en medborgare i ett annat medlemsland. Protokollet har enligt motionärerna av
människorättsorganisationer kritiserats för att strida mot Genèvekonventionen.
Motionärerna anser också att fördragstexterna inom området är så komplicerade
att systemet är som gjort för att stärka byråkraternas makt på politikernas
bekostnad.
Även i motion U17 yrkande 1 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs att riksdagen
avslår propositionen. Motionärerna hänvisar därvid bl.a. till protokollet om
asyl för medborgare i EU:s medlemsstater. Enligt motionärerna upphäver i det
närmaste bestämmelserna i protokollet rätten för EU-medborgare att söka asyl i
ett annat EU-land. UNHCR har allvarligt kritiserat protokollet för att strida
mot staternas åtaganden enligt Genèvekonventionen. Motionärerna anser att
protokollet innebär att Sverige genom att ratificera Amsterdamfördraget skulle
bryta mot sina åtaganden enligt Genèvekonventionen. I motionen framförs vidare
kritik mot att ministerrådet skall underrättas om asylansökningar gjorda av
medborgare från ett EU-land och att ansökan skall behandlas utifrån
förutsättningen att den är ogrundad. Enligt motionärerna strider detta mot
asylrättens grundidé att asylprövning är en humanitär handling som inte skall
ha någon betydelse för ländernas goda diplomatiska förbindelser. I yrkande 8
begärs ett tillkännagivande om att inte införa någon skyldighet om att
underrätta rådet om asylansökningar.
I motion U19 yrkande 2 av Lennart Rohdin (fp) begärs ett tillkännagivande om
asylprotokollet. Enligt motionären är protokollet principiellt
otillfredsställande. Sverige bör enligt motionären ansluta sig till den
ensidiga förklaring om protokollet som avgivits av Belgien. Även Birger
Schlaug
m.fl. (mp) är starkt kritiska till asylprotokollet och hävdar att Sverige bör
ansluta sig till denna ensidiga förklaring samt begär i motion U16 yrkande 8
ett tillkännagivande härom.
I motion U21 av Margitta Edgren m.fl. (fp) framhålls att det inom EU behövs en
flyktingpolitik som säkerställer att alla ansökningar om asyl behandlas enligt
Genèvekonventionen och dess tilläggsprotokoll. Utan en gemensam europeisk
flyktingpolitik och ett förtroende mellan EU-länderna är enligt motionärerna
risken stor att varje land fortsätter att skärpa sin nationella
flyktingpolitik
i syfte att undvika ansvar för asylprövning och för flyktingar. Miniminormer
är
enligt motionärerna ett steg mot en mer sammanhållen politik. I yrkande 1
begärs att riksdagen måtte uttala sitt stöd för Genèvekonventionen och dess
tilläggsprotokoll och därmed bekräfta den praxis som finns i Sverige vad
gäller
asyl. Motionärerna är också starkt kritiska till asylprotokollet och anser att
detta är oförenligt med den svenska lagstiftning som gäller vid prövning av en
ansökan om asyl. I yrkande 2 begärs ett tillkännagivande om det anförda.
Utskottets ställningstagande
Utskottet har tidigare vid flera tillfällen haft anledning att uttala sig om
överförande av asyl- och invandringsfrågorna från tredje pelaren till
samarbetet i första pelaren och det s.k. asylprotokollet.
I socialförsäkringsutskottets yttrande 1995/96:SfU3y över regeringens
skrivelse
1995/96:30 EU:s regeringskonferens 1996 delade utskottet regeringens
uppfattning att lämpliga delar av asyl- och invandringsfrågorna borde kunna
föras över till gemenskapskompetens.
I yttrande 1996/97:SfU5y över regeringens skrivelse 1996/97:80 Berättelse om
verksamheten i Europeiska unionen 1996 anförde utskottet bl.a. följande. I
samband med information till riksdagen från regeringen om EU:s
regeringskonferens den 10 april 1997 uppgav utrikesministern att Sverige var
berett att flytta över asyl- och invandringsfrågorna till första pelaren.
Detta
borde enligt utrikesministern ske för att få större kraft att genomföra beslut
och skapa större öppenhet kring frågorna. Enligt utrikesministern borde
majoritetsröstning först så småningom bli aktuell. Utskottet delade denna
uppfattning om såväl överflyttning av asyl- och invandringsfrågorna till
första
pelaren som uppfattningen att majoritetsbeslut bör komma i fråga först i ett
senare skede. Utrikesutskottet hade ingen annan uppfattning än
socialförsäkringsutskottet (bet. 1996/97:UU13).
Utskottet har således tidigare uttalat sitt stöd för en överföring av asyl-
och
invandringsfrågor från tredje pelaren till gemenskapskompetensen i första
pelaren men också att majoritetsbeslut bör komma i fråga först i ett senare
skede. Enligt utskottets uppfattning är det därför positivt att asyl- och
invandringsfrågorna genom Amsterdamfördraget nu förs över till
gemenskapssamarbetet i första pelaren. Det innebär, enligt utskottets mening,
att samarbetet i dessa frågor effektiviseras och även att det nås en ökad
öppenhet och en bättre demokratisk och rättslig kontroll inom dessa områden.
Det bör vidare påpekas att bestämmelserna beträffande asyl och invandring
kommer att få karaktär av miniminormer och att varje medlemsstat inom sig
således kan besluta om generösare regler.
Flera motioner vänder sig mot innehållet i det s.k. asylprotokollet. Utskottet
uppmärksammade redan i det nämnda yttrandet 1996/97:SfU5y att frågan om rätt
för medborgare i en medlemsstat att söka asyl i annan medlemsstat diskuterades
inom ramen för regeringskonferensen. Utskottet konstaterade därvid att
statssekreteraren i Utrikesdepartementet, tillika Sveriges chefsförhandlare
vid
regeringskonferensen, Gunnar Lund vid EU-nämndens överläggningar den 7
februari
1997 hade uppgett att Sveriges syn var att man givetvis inte kan beröva en
medborgare i ett EU-land den rätt att söka asyl som denne har i kraft av
internationella konventioner. Samtidigt uppgavs att Sverige har förståelse för
den grundsynen att det rimligen inte skall bli aktuellt för någon medborgare i
ett EU-land att söka eller känna sig behöva söka asyl i ett annat EU-land. Hur
detta till äventyrs skulle komma till uttryck i fördraget skulle
fortsättningsvis diskuteras. Vidare konstaterade utskottet att
utrikesministern
den 10 april 1997 vid informationen till riksdagen bekräftat att Sverige intar
den ståndpunkten att internationella konventioner har företräden framför den
nämnda principen. Socialförsäkringsutskottet framhöll i yttrandet vikten av
att
Sverige i alla sammanhang och utan inskränkningar värnar om asylrätten.
Sedan regeringskonferensen avslutats har utskottet under hösten 1997 haft en
utfrågning med statssekreterarna i Utrikesdepartementet Gun-Britt Andersson
och
Gunnar Lund om innebörden av asylprotokollet.
Socialförsäkringsutskottet vill framhålla att Sverige alltid i internationella
sammanhang har lagt stor vikt vid att verka för en solidarisk
ansvarsfördelning
och för att stärka flyktingars rättsliga skydd. Utskottet kan inte godta någon
som helst inskränkning vad gäller tillämpningen av Genèvekonventionen och dess
tilläggsprotokoll och andra internationella åtaganden avseende asyl.
Regeringen
framhåller i propositionen att protokollet inte på något sätt inskränker
medlemsstaternas skyldigheter enligt Genèvekonventionen. Protokollet kommer
inte att föranleda någon ändring av de regler som gäller för prövningen av
asylansökningar i Sverige. Varje ansökan skall enligt regeringen även
fortsättningsvis tas upp till individuell prövning. Sverige har i likhet med
övriga medlemsstater valt att inte ansluta sig till Belgiens ensidiga
förklaring till protokollet att man kommer att göra en individuell prövning av
varje asylansökan från en medborgare i en annan medlemsstat. Anledningen till
det är enligt regeringen att man anser att protokollet, särskilt då det ses
tillsammans med den nämnda gemensamma förklaringen (48), inte inskränker
medlemsstaternas skyldigheter enligt Genèvekonventionen. Eftersom det i
ingressen till asylprotokollet slås fast att Genèvekonventionen beaktats och
protokollet tar hänsyn till konventionens syften och slutgiltiga karaktär, och
detta sett tillsammans med den gemensamma förklaringen, är det utskottets
bestämda uppfattning att protokollet inte inskränker medlemsstaternas
skyldigheter enligt Genèvekonventionen. Detta bekräftades också vid utskottets
nämnda utfrågning och är enligt vad som anges i propositionen regeringens
uppfattning.
Med utgångspunkt från de frågor utskottet har att bereda tillstyrker utskottet
att riksdagen godkänner Amsterdamfördraget. Utskottet anser vidare att syftet
med motion U21 yrkande 1 i huvudsak får anses tillgodosett med det anförda och
motionen bör avslås av riksdagen. Motionerna U14 yrkande 1, U17 yrkandena 1
och
8, U16 yrkande 8, U19 yrkande 2 och U21 yrkande 2 bör avstyrkas av
utrikesutskottet.
Utskottet vill i detta sammanhang även hänvisa till att utskottet i det ovan
nämnda yttrandet 1996/97:SfU5y framhållit vikten av att tredjelandsmedborgare
som är bosatta i ett unionsland ges ökade möjligheter att erhålla arbets- och
uppehållstillstånd. Detta förutsätter dock att tillståndsreglerna i de olika
medlemsländerna blir mer likartade. Utskottet förutsatte att Sverige verkar
för
detta kommer att ske.
Protokollet om Danmarks ställning (avsnitt 10.1.5)
Propositionen
I propositionen anförs att Danmark valt att ställa sig utanför samarbetet
enligt avdelning IIIa i konsekvens med det förbehåll beträffandet samarbetet i
tredje pelaren som gjordes inför andra folkomröstningen i Danmark om
ratifikationen av Unionsfördraget. Danmarks ställningstagande föranledde ett
särskilt beslut av stats- och regeringscheferna vid Europeiska rådets möte den
12 december 1992 i Edinburgh.
I linje härmed anges i del I i protokollet om Danmarks ställning (B.5) att
Danmark inte skall delta i eller vara bundet av beslut som fattas i det
samarbete som regleras i avdelning IIIa. Däremot kan Danmark inom sex månader
efter det att ett beslut har fattats enligt reglerna i IIIa och som har sin
grund i Schengenregelverket besluta att införa motsvarande bestämmelser i sin
nationella lagstiftning. Enligt del III i protokollet kan Danmark när som
helst
- i enlighet med sina konstitutionella bestämmelser - meddela att Danmark inte
vill använda sig av något av sina undantag enligt protokollet. I sådana fall
kommer Danmark att till fullo tillämpa alla relevanta åtgärder som då är i
kraft och som har vidtagits inom ramen för EU.
Motion
I motion U16 av Birger Schlaug m.fl. (mp) begärs i yrkande 10 ett
tillkännagivande om att Sverige skall begära att få samma särställning i
unionen som Danmark erhållit. Enligt motionärerna har Danmark, Irland och
Storbritannien visat att det gick att få undantag mot obehagliga delar av
fördraget. Danmark har enligt ett särskilt protokoll kunnat behålla ett
mellanstatligt förhållande till EU vad gäller EMU, försvarspolitik samt
rättsliga och inrikes frågor. Detta innebär enligt motionärerna att Danmark
exempelvis kan ansluta sig till en utbyggnad av Schengenregelverket i den mån
man själv önskar, men också att man när som helst kan avstå från att införa
ytterligare direktiv.
Utskottets ställningstagande
Utskottet har ovan tillstyrkt att frågorna om asyl, invandring och
gränskontroll förs över till samarbetet i första pelaren. En begäran om att
erhålla samma särställning som Danmark med avseende på de nämnda frågorna
skulle innebära att Sverige inte skulle kunna delta i eller omfattas av de
beslut som fattas enligt bestämmelserna i avdelning IIIa. Utskottet avstyrker
motion U16 yrkande 10.
Införlivande av Schengensamarbetet (avsnitt 12.2.2)
Propositionen
I propositionen anförs att det nuvarande Schengensamarbetet införlivas med EU
genom ett särskilt protokoll (B.2). Det innebär att detta samarbete kommer att
äga rum i den vanliga EU-strukturen, dvs. under medverkan av EU:s
institutioner
enligt de regler som gäller enligt fördragen. De nuvarande Schengenstaterna
kommer alltså att, från den tidpunkt Amsterdamfördraget träder i kraft,
fortsätta sitt samarbete på de områden som Schengenregelverket omfattar i form
av ett närmare samarbete inom EU:s institutionella och rättsliga ramar.
Schengenregelverket delas upp och hänförs till relevanta bestämmelser i första
och tredje pelaren. Vad som skall avses med Schengenregelverket är angivet i
en
särskild bilaga till protokollet. Rådet skall med enhällighet vidta alla
nödvändiga åtgärder för att föra över samarbetet till EU. Rådet skall också
med
tillämpning av de relevanta bestämmelserna i fördragen fastställa till vilken
pelare olika delar av regelverket skall hänföras. Innan rådet fattat dessa
beslut skall Schengenregelverket anses tillhöra den tredje pelaren.
Motion
I motion U17 av Gudrun Schyman m.fl. (v) är motionärerna starkt kritiska till
de texter som  reglerar samarbetet i rättsliga och inrikes frågor. Det är en
snårskog av överstatliga och mellanstatliga EU-regler, mellanstatliga avtal,
konventioner och tilläggs- och undantagsprotokoll. Enligt motionärerna kommer
den nordiska passunionsmodellen, som kombinerar passfrihet och nationell
kontroll vid gränserna, att försvinna i och med att gränskontrollerna
avskaffas. När det gäller införlivandet av Schengenavtalet och dess
tillämpningsföreskrifter med EU framhåller motionärerna att regelverket delas
upp och hänförs till bestämmelser i såväl första pelaren som tredje pelaren.
Med tanke på de stora skillnader som föreligger beträffande både demokratisk
och rättslig kontroll i första och tredje pelaren är det av yttersta vikt att
de nationella parlamenten får en fullständig insyn i denna process. Enligt
motionärerna bör protokollet (D.13) om de nationella parlamentens roll i
Europeiska unionen tillämpas i detta förfarande. I yrkande 10 begärs ett
tillkännagivande om samarbete i rättsliga och inrikes frågor. Motionärerna
anser också att Eurodac, dvs. systemet med att ta fingeravtryck på asylsökande
som är över 14 år, hotar rättssäkerheten och därför bör motarbetas. I yrkande
12 begärs ett tillkännagivande om att inte utveckla Eurodac.
Utskottets ställningstagande
Utskottet kan ha förståelse för motionärernas synpunkter med avseende på
bestämmelserna som reglerar samarbetet i rättsliga och inrikes frågor. Det är
dock främst en följd av skillnaderna i samarbetsformer inom första respektive
tredje pelaren. I propositionen anförs beträffande den nordiska
passkontrollöverenskommelsen att samtliga nordiska länder är angelägna att slå
vakt om denna. Vidare anför regeringen att Schengenprotokollet innehåller
bestämmelser om att särskilda avtal skall ingås med Norge och Island som
innebär att dessa båda länder även i fortsättningen skall kunna delta i
samarbetet på de områden som Schengensamarbetet i dag omfattar. Detta,
tillsammans med bestämmelserna i det särskilda protokollet om Danmarks
ställning (B.5), gör enligt regeringen att det finns förutsättningar att
säkerställa att den nordiska passfriheten kan bibehållas inom ramen för det
bredare europeiska samarbetet på dessa områden som Schengensamarbetets
införlivande i EU och Norges och Islands medverkan i detta samarbete innebär.
Utskottet delar regeringens uppfattning i denna fråga.
Protokollet om de nationella parlamentens roll i EU (D.13) innebär bl.a. att
kommissionens lagförslag skall göras tillgängliga i så god tid att varje
medlemsstats regering kan säkerställa att dess eget parlament erhåller dem på
lämpligt sätt. Protokollet är således inte tillämpligt med avseende på det
förfarande i tredje pelaren som innebär en överflyttning av vissa delar av
Schengenregelverket till första pelaren. Utskottet utgår dock från att
regeringen på lämpligt sätt håller riksdagen informerad om denna process.
Något
tillkännagivande anser utskottet inte påkallat med anledning härav. Utskottet
anser således att utrikesutskottet bör avstyrka motion U17 yrkande 10 i denna
del.
Eurodac, det datoriserade fingeravtryckssystemet för jämförelse av
asylsökandes
fingeravtryck, är avsett att utgöra ett komplement till Dublinkonventionen. En
konvention är under förhandling och avsikten är att denna skall kunna bli
färdigbehandlad under det brittiska ordförandeskapet. Sedan den 1 januari 1997
finns också enligt bestämmelser i utlänningslagen möjlighet att ta en
utlännings fingeravtryck när utlänningen ansöker om uppehållstillstånd och
åberopar asylskäl. Regeringen motiverade förslaget i den migrationspolitiska
propositionen 1996/97:25 med bl.a. att det är av stor vikt att den som söker
asyl lämnar korrekta uppgifter om sina personliga förhållanden, flyktvägar och
identitet. Dessa uppgifter ligger, enligt propositionen, till grund för
bedömningen av sökandens behov av skydd och vilket land som har ansvaret för
att ge detta skydd. Utskottet, som menar att fingeravtryckssystemet Eurodac
kan
öka effektiviteten i asylhanteringen, anser att utrikesutskottet bör avstyrka
motion U17 yrkande 12.
Stockholm den 26 mars 1998
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Börje Nilsson
I beslutet har deltagit: Börje Nilsson (s), Margareta Israelsson (s), Anita
Jönsson (s), Margit Gennser (m), Lennart Klockare (s), Sven-Åke Nygårds (s),
Gustaf von Essen (m), Sigge Godin (fp), Ronny Olander (s), Ulla Hoffmann (v),
Mona Berglund Nilsson (s), Ulf Kristersson (m), Ragnhild Pohanka (mp), Marina
Pettersson (s), Åke Sundqvist (m), Karin Israelsson (c) och Tuve Skånberg
(kd).
Avvikande meningar
Fri rörlighet för personer (avsnitt 10.1)
1. Ulla Hoffmann (v) anser att den del av utskottets yttrande som börjar med
?Utskottet har tidigare? och slutar med ?av utrikesutskottet? bort ha följande
lydelse:
Till Amsterdamfördraget finns fogat ett protokoll om asyl för medborgare i
EU:s
medlemsstater. Enligt utskottets mening upphäver bestämmelserna i protokollet
i
det närmaste rätten för medborgare i ett EU-land att söka asyl i ett annat EU-
land. Efter det att fördraget undertecknats har UNHCR uttryckt sin allvarliga
oro över asylprotokollet. Det strider enligt UNHCR:s uppfattning mot EU-
ländernas åtaganden enligt Genèvekonventionen. Asylprotokollet innebär vidare
enligt UNHCR:s mening att man i efterhand inför en geografisk begränsning i
tillämpningen av flyktingkonventionen. En sådan begränsning är enligt det s.k.
tilläggsprotokollet till flyktingkonventionen inte tillåten. Samtliga
EU-länder
har godkänt detta tilläggsprotokoll. UNHCR har också påpekat att
asylprotokollet strider mot en artikel i flyktingkonventionen som kräver att
staterna skall tillämpa konventionen utan diskriminering med avseende på den
asylsökandes hemland. EU-staternas beslut om asylprotokollet kan också enligt
UNHCR bli ett farligt prejudikat för andra regioner i världen.
De undantagsfall när en asylansökan från en EU-medborgare enligt
asylprotokollet skall tillåtas är enligt utskottets uppfattning utformade på
ett sådant sätt att de praktiskt taget aldrig kommer att bli tillämpliga. En
medlemsstat kan visserligen ensidigt fatta beslut om att behandla en
asylansökan. Då skall dock rådet omedelbart underrättas, och ansökan skall
behandlas utifrån förutsättningen att den är uppenbart ogrundad. Det
sistnämnda
innebär också en diskriminering utifrån den asylsökandes hemland, vilket är
förbjudet enligt flyktingkonventionen. Flera tunga remissinstanser har vidare
förklarat att asylprotokollet inte är förenligt med Genèvekonventionen.
Utskottet anser mot bakgrund av det anförda att asylprotokollet innebär att
Sverige genom att ratificera Amsterdamfördraget skulle bryta mot sina
åtaganden
enligt flyktingkonventionen och att en ratificering därför är utesluten.
Utskottet anser således att utrikesutskottet bör tillstyrka motion U17 yrkande
1. Motion U14 yrkande 1 får anses tillgodosedd med det anförda.
Utskottet anser vidare, för den händelse att riksdagen inte avslår
propositionen, att det inte kan komma i fråga att införa en
författningsreglerad skyldighet att underrätta EU:s ministerråd om
asylansökningar gjorda av medborgare i EU:s medlemsstater. Utrikesutskottet
bör
föreslå att det anförda med bifall till motion U17 yrkande 8 ges regeringen
till känna.
2. Ragnhild Pohanka (mp) anser att den del av utskottets yttrande som börjar
med ?Utskottet har tidigare? och slutar med ?av utrikesutskottet? bort ha
följande lydelse:
För den händelse att riksdagen inte skulle bifalla Miljöpartiets framställda
yrkande om avslag på propositionen vill utskottet framhålla följande.
Genèvekonventionen stadgar att ?envar har rätt att söka och åtnjuta fristad
från förföljelse i ett annat land?. Utskottet anser, liksom ett antal
frivilligorganisationer gjort i sina respektive remissvar över promemorian
Amsterdamfördraget EU:s regeringskonferens 1996-1997 (Ds 1997:64), att det
s.k.
asylprotokollet inte är förenligt med Genèvekonventionen. Enligt utskottets
mening är det förvånansvärt att regeringen har motsatt uppfattning, allra
helst
som UNHCR har reagerat och uttalat att asylprotokollet riskerar att urholka de
internationella flyktingreglerna. Belgien har i en ensidig förklaring gjort
klart att man kommer att göra en individuell prövning av varje asylansökan
från
en medborgare i en annan medlemsstat. Utskottet anser att Sverige skall
ansluta
sig till denna förklaring. Utrikesutskottet bör föreslå att det anförda med
bifall till motion U16 yrkande 8 ges regeringen till känna.
Protokollet om Danmarks ställning (avsnitt 10.1.5)
3. Ragnhild Pohanka (mp) anser att den del av utskottets yttrande som börjar
med ?Utskottet har? och slutar med ?yrkande 10? bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning har Danmarks, Irlands och Storbritanniens
förhandlare vid regeringskonferensen visat att det gick att få undantag från
obehagliga delar i Amsterdamfördraget. Danmark har genom ett särskilt
protokoll
kunnat behålla ett mellanstatligt förhållande till EU bl.a. vad gäller
rättsliga och inrikes frågor. Detta innebär att Danmark exempelvis kan ansluta
sig till en utbyggnad av Schengenregelverket i den mån man så önskar, men
också
att man när som helst kan avstå från att införa ytterligare direktiv.
Utskottet
anser att Sverige skall begära att få samma särställning i unionen som Danmark
erhållit genom protokollet om Danmarks ställning (B.5). Utrikesutskottet bör
således tillstyrka motion U16 yrkande 10.
Införlivande av Schengensamarbetet (avsnitt 12.2.2)
4. Ulla Hoffmann (v) anser att den del av utskottets yttrande som börjar med
?Utskottet kan? och slutar med ?yrkande 12? bort ha följande lydelse:
Samarbetet i rättsliga och inrikes frågor avseende bl.a. asyl, invandring,
yttre gränsskydd och visumregler är enligt utskottets mening till sin
uppbyggnad så komplicerat att även en expert inom området har svårigheter att
få grepp om det. Den nordiska passunionsmodellen, som kombinerar passfrihet
med
nationell kontroll vid gränserna, försvinner i och med att gränskontrollerna
mellan EU-länderna avskaffas vilket kommer att få följdverkningar vad gäller
exempelvis varusmuggling. Schengenregelverket skall enligt ett protokoll (B.2)
som fogats till Unionsfördraget och EG-fördraget införlivas inom Europeiska
unionens ramar. Regelverket kommer att delas upp och hänföras till relevanta
bestämmelser i första och tredje pelaren. Rådet skall med enhällighet
fastställa till vilken pelare delar av regelverket skall hänföras. Med
avseende
på de stora skillnader som föreligger beträffande såväl rättslig som
demokratisk kontroll i första respektive tredje pelaren är det enligt
utskottets mening av stor betydelse att de nationella parlamenten får en
fullständig insyn i denna process. Utskottet anser därför att protokollet om
de
nationella parlamentens roll i Europeiska unionen (D.13) skall tillämpas i
detta förfarande. Särskilt viktigt i detta sammanhang är en punkt i
protokollet
om att förslag till åtgärder skall lämnas till de nationella parlamenten sex
veckor innan de antas av rådet. Mot bakgrund av det anförda bör
utrikesutskottet tillstyrka motion U17 yrkande 10 i denna del.
EU:s medlemsstater diskuterar för närvarande ett utkast till en konvention om
ett datoriserat fingeravtrycks- och personregister för alla asylsökande som är
över 14 år. Detta kontrollsystem, Eurodac, är enligt utskottets mening ett
uppenbart hot mot rättssäkerheten och bör motarbetas. Utrikesutskottet bör
föreslå att det anförda med bifall till motion U17 yrkande 12 ges regeringen
till känna.
Utbildningsutskottets yttrande
1997/98:UbU5y
Amsterdamfördraget
Till utrikesutskottet
Utrikesutskottet har den 12 mars 1998 berett utbildningsutskottet tillfälle
att
yttra sig över regeringens proposition 1997/98:58 Amsterdamfördraget jämte
motioner väckta med anledning av propositionen samt vissa motionsyrkanden från
allmänna motionstiden.
När utrikesutskottet våren 1996 behandlade regeringens skrivelse 1995/96: 30
med redogörelse för förberedelsearbetet inför EU:s regeringskonferens fann man
att utbildningsutskottets beredningsområde inte berördes, varför
utbildningsutskottet inte då bereddes tillfälle att avge yttrande. Inte heller
den nu aktuella propositionen behandlar frågor som i sak faller inom
utbildningsutskottets beredningsområde utbildning och forskning. Av betydelse
ur utbildningsutskottets synvinkel är dock de förändringar i beslutsformerna
inom EU som ingår i Amsterdamfördraget och som bl.a. berör formerna för beslut
om ramprogram för forskning och Europaparlamentets del i beslutsfattandet dels
om sådana ramprogram, dels om vissa yrkesutbildningsfrågor.
Utbildningsutskottet går i det följande endast in på dessa förändringar och de
motioner som till någon del berör dem, nämligen 1997/98:U14 (s), 1997/98:U15
(m), 1997/98:U16 (mp) och 1997/98:U17 (v).
Majoritetsbeslut i stället för enhällighet i rådet
Enligt Amsterdamfördraget utökas möjligheten att fatta beslut med kvalificerad
majoritet i rådet något. Enligt vad regeringen skriver (prop. s. 143 f.) har
vissa medlemsstater under regeringskonferensen förordat en mycket långtgående
övergång till majoritetsbeslut, medan Sverige har ingått i en mittgrupp som
visat relativt stor öppenhet för att diskutera en övergång till beslut med
kvalificerad majoritet, i syfte att förbättra effektiviteten i rådets
beslutsfattande. Till de ärenden som enligt Amsterdamfördraget övergår från
beslut med enhällighet till majoritetsbeslut hör ramprogram för forskning.
Samarbetsproceduren med Europaparlamentet ersätts med medbeslutandeproceduren
I Amsterdamfördraget förenklas rådets beslutsprocedurer med Europaparlamentet.
Den s.k. samarbetsproceduren avskaffas utom för de EMU-relaterade frågor där
den i dag är tillämplig. De frågor som hittills har beslutats enligt
samarbetsproceduren - bl.a. vissa bestämmelser och åtgärder för genomförandet
av ramprogram för forskning och vissa åtgärder på yrkesutbildningsområdet -
skall i fortsättningen beslutas enligt medbeslutandeproceduren.
Detta innebär att Europaparlamentets ställning förstärks något i förhållande
till rådet. Möjligheten som rådet haft enligt samarbetsproceduren att, under
vissa förutsättningar, genom ett enhälligt beslut slutgiltigt anta ett förslag
som parlamentet motsätter sig, försvinner.
Motionerna
Vänsterpartiet föreslår i motion 1997/98:U17 att riksdagen skall avslå
regeringens förslag om godkännande av Amsterdamfördraget och att frågan skall
underställas en folkomröstning. Motionärerna anser att fördraget innebär att
viktiga delar av Sveriges självbestämmande överlåts till EU. De vill att mer
reell beslutsmakt skall överföras till de nationella parlamenten och att
samarbetets mellanstatliga karaktär skall förstärkas. Därför bör
Amsterdamfördraget enligt deras mening omförhandlas.
Miljöpartiet yrkar i motion 1997/98:U16 i första hand att Amsterdamfördraget
underställs en folkomröstning i anslutning till riksdagsvalet 1998.
Motionärerna anser att fördraget innebär ytterligare steg i riktning mot mer
överstatlighet och minskad demokrati. Som exempel nämns bl.a. förändringen av
beslutsformerna när det gäller ramprogram för forskning.
I motion 1997/98:U14 (s) yrkas att riksdagen skall avslå propositionen.
Motionärerna vill att EU skall vara ett mellanstatligt samarbete. De motsätter
sig en förstärkning av Europaparlamentets ställning, eftersom det skulle
innebära mera federalism.
Enligt motion 1997/98:U15 (m) bör åtgärder vidtas för att förhindra EU:s
fortgående federalistiska utveckling. Sverige bör enligt motionären inte
acceptera övergång till majoritetsbeslut på ytterligare områden, förrän
betydande institutionella förändringar har genomförts.
De övriga motioner som utrikesutskottet avser att behandla tillsammans med
propositionen berör inte utbildningsutskottets beredningsområde.
Utbildningsutskottets bedömning
Innehållet i EU:s ramprogram för forskning är ett viktigt svenskt intresse.
Användningen av inhemska forskningsresurser påverkas av vilken forskning
svenska forskare får EU-medel för att bedriva, eftersom EU:s bidrag i
allmänhet
förutsätter att halva kostnaden för ett projekt finansieras från hemlandet.
Kravet på enhällighet i rådet, som hittills rått vid beslut om ramprogram för
forskning, har givit medlemsstaterna möjligheter att förhindra att beslutet
får
ett innehåll som strider mot respektive lands intresse. Den hittillsvarande
ordningen gör det möjligt för ett land att blockera beslut intill dess det
fått
igenom sitt önskemål. Självfallet har man sökt kompromisser för att beslut
över
huvud taget skulle kunna fattas. Enhällighetskravet har inte medfört att t.ex.
Sverige har kunnat få igenom allt som vårt land önskat eller kunnat förhindra
alla inslag som Sverige ansett vara dåliga.
Utskottet utgår från att det kommer att behövas omfattande förberedelser och
mycket kompromissande även när beslut i rådet skall fattas med kvalificerad
majoritet. Utskottet anser inte att den förändring som Amsterdamfördraget
innebär är negativ för Sveriges möjligheter att hävda sina intressen på
forskningsområdet.
Den förstärkning av Europaparlamentets ställning som det innebär att
samarbetsproceduren ersätts med medbeslutandeproceduren kan
utbildningsutskottet ställa sig bakom.
Såvitt avser utbildningsutskottets beredningsområde anser utskottet således
att
utrikesutskottet bör förorda att riksdagen bifaller regeringens förslag och
därmed avslår motionerna 1997/98:U14, 1997/98:U15, 1997/98:U16 och
1997/98:U17.
Utbildningsutskottet avser att även i fortsättningen hålla sig väl underrättat
om förberedelsearbetet för ett femte ramprogram för forskning.
Stockholm den 1 april 1998
På utbildningsutskottets vägnar
Jan Björkman
I beslutet har deltagit: Jan Björkman (s), Beatrice Ask (m), Bengt
Silfverstrand (s), Ingegerd Wärnersson (s), Rune Rydén (m), Agneta Lundberg
(s), Torgny Danielsson (s), Majléne Westerlund Panke (s), Hans Hjortzberg-
Nordlund (m), Gunnar Goude (mp), Nalin Baksi (s), Catharina Elmsäter-Svärd
(m),
Marie Wilén (c), Margareta Sandgren (s), Charlotta L Bjälkebring (v) och Siri
Dannaeus (fp).
Avvikande mening
Gunnar Goude (mp) och Charlotta L Bjälkebring (v) anför:
Vi instämmer i utskottsmajoritetens uppfattning att EU:s ramprogram för
forskning är en för Sverige viktig fråga. Grundforskningens villkor i Sverige
påverkas av ramprogrammet, enligt vår erfarenhet i huvudsak på ett negativt
sätt.
Vi delar den uppfattning som kommer till uttryck i motionerna 1997/98: U14,
1997/98:U15, 1997/98:U16 och 1997/98:U17 att Amsterdamfördraget innebär en
utveckling av EU i federalistisk riktning. Denna utveckling anser vi olycklig.
Sverige är inne på en farlig väg om vi nu går med på att ta bort kravet på
enhällighet i rådet vid beslut om t.ex. ramprogram för forskning. Frågan om
röstviktning i rådet kommer att tas upp på nytt i en framtida
regeringskonferens, och vi vet att de stora länderna trycker på för att
förstärka sin egen makt i rådet. Förstärkning av Europaparlamentets ställning
och försvagningen av nationernas röst i ministerrådet innebär ytterligare
inskränkningar i svensk demokrati, folkets möjlighet att genom valda ombud i
Sveriges riksdag själv bestämma, t.ex. över  svensk forskningspolitik.
Vi anser således att utrikesutskottet bör föreslå riksdagen att bifalla de
nämnda motionerna.
Näringsutskottets yttrande
1997/98:NU3y
Amsterdamfördraget
Till utrikesutskottet
Utrikesutskottet har berett näringsutskottet tillfälle att yttra sig över
proposition 1997/98:58 om Amsterdamfördraget jämte motioner i de delar som har
samband med näringsutskottets beredningsområde.
Till näringsutskottet har från den allmänna motionstiden hänvisats ett yrkande
(4) i motion 1997/98:U412 (mp) om Euratom som lämpligen bör be-handlas i det
nu
aktuella sammanhanget. Detta yrkande överlämnas därför till utrikesutskottet -
under förutsättning av dess medgivande - med detta yttrande.
Näringsutskottet
Inledning
I proposition 1997/98:58 föreslås att riksdagen godkänner det s.k.
Amsterdamfördraget samt de protokoll som har förtecknats i slutakten till
fördraget. Förslagen i propositionen bygger på resultaten av den s.k.
regeringskonferensen, som inleddes under våren 1996 och som avslutades vid
Europeiska rådets möte i Amsterdam i juli 1997.
Amsterdamfördraget innehåller dels materiella ändringar i bl.a.
Unionsfördraget, EG-fördraget och Euratomfördraget, dels en förenkling av
fördragen genom att ett stort antal bestämmelser som inte längre är aktuella
upphävs. Vidare görs en omnumrering av artiklarna i Unionsfördraget och EG-
fördraget.
Genom Amsterdamfördraget förs ett antal samarbetsområden över från det
mellanstatliga samarbetet i rättsliga och inrikes frågor till
gemenskapssamarbetet. Detta innebär att beslutsbefogenheter i motsvarande grad
lämnas över till EG.
Förslagen i Amsterdamfördraget ligger i allt väsentligt utanför
näringsutskottets beredningsområde. Ett av förslagen gäller den gemensamma
handelspolitiken, som näringsutskottet berör i det följande. Vidare behandlar
utskottet två yrkanden i motion 1997/98:U501 (m) om den inre marknaden
(yrkandena 3 och 5) samt yrkanden i motionerna 1997/98:U20 (c) och
1997/98:U412
(mp) om Euratomfördraget (yrkandena 2 respektive 4).
Den gemensamma handelspolitiken
EU:s gemensamma handelspolitik regleras i EG-fördragets artikel 113. Den
gemensamma handelspolitiken omfattar all handel med varor och
gränsöverskridande tjänster. Övriga former av tjänstehandel faller utanför
handelspolitiken, liksom immaterialrättsliga frågor och direkta investeringar.
Kommissionen agerar på uppdrag av medlemsstaterna i handelspolitiska frågor
och
svarar för förhandlingsarbetet, såväl bilateralt som regionalt och
multilateralt. Det innebär att det är kommissionen som efter samråd med
medlemsländerna för unionens talan både i Världshandelsorganisationen (World
Trade Organization, WTO) och i andra handelspolitiska sammanhang.
Under regeringskonferensen diskuterades ett tillägg i EG-fördraget som skulle
ge kommissionen ensamrätt att förhandla även på områdena tjänstehandel,
immaterialrätt och direktinvesteringar i syfte att åstadkomma en högre grad av
effektivitet och enhetlighet i gemenskapens externa ekonomiska relationer med
omvärlden.
Resultatet i denna del av regeringskonferensen blev endast ett förslag om ett
mindre tillägg i den aktuella artikeln. Enligt detta tillägg skall det öppnas
en möjlighet för rådet att med enhällighet - och efter att ha hört
Europaparlamentet - fatta beslut om att utsträcka EG:s exklusiva behörighet på
området för den gemensamma handelspolitiken till att även inkludera
immaterialrätten och de delar av tjänstehandeln som ännu inte omfattas av den
gemensamma handelspolitiken.
Miljöpartiet de gröna motsätter sig skarpt att Sverige på detta sätt ger upp
sin suveränitet i handelspolitiska frågor, anförs det i motion 1997/98:U16
(mp), där det - om inte andra yrkanden med bl.a. krav på folkomröstning om
Amsterdamfördraget vinner bifall - yrkas att propositionen skall avslås.
Enligt
motionärerna har EU:s handelspolitik orsakat stora skador, både i form av
försämringar för konsumenterna i Sverige och i form av utsugning av den tredje
världen.
Enligt näringsutskottets mening är det angeläget att Sverige fortlöpande
bevakar frihandelsintresset i EU-samarbetet och driver på övriga medlemsstater
i riktning mot en större öppenhet mot omvärlden, inte minst mot u-länderna.
Genom EU-medlemskapet deltar Sverige fullt ut i utformandet av den inre
marknaden, som svarar för den avgörande delen av svensk utrikeshandel. Vidare
skapas genom EU:s tyngd i internationell samverkan större möjlighet för
Sverige
att påverka den internationella dagordningen på handelsområdet.
Enligt uppgift i propositionen har utvecklingen av de multilaterala ekonomiska
relationerna - främst inom ramen för WTO - fört med sig vissa
samordningsproblem som har sin grund i den nuvarande kompetensfördelningen
mellan EG och dess medlemsstater. Näringsutskottet har mot denna bakgrund
inget
att erinra mot det föreslagna tillägget i artikel 113, som måste betraktas
vara
av begränsad betydelse; som tidigare nämnts krävs det att rådet, efter att ha
hört Europaparlamentet, fattar enhälligt beslut för att tillämpningen av den
berörda artikeln skall kunna utsträckas. Det sagda innebär att
näringsutskottet
tar avstånd från vad som i denna fråga anförs i motion 1997/98:U16 (mp).
Inre marknaden
Den inre marknaden utgör det europeiska områdets kärna, framhålls det i motion
1997/98:U501 (m). Enligt motionärerna återstår det dock mycket innan den inre
marknaden är fullbordad. Konkurrenshinder, monopol och subventioner snedvrider
fortfarande konkurrensen och hämmar utvecklingen, sägs det. Medlemsländerna
borde uppmanas att systematiskt gå igenom sina nationella regelverk för att
undanröja hinder för konkurrens. Motionärerna menar också att EG:s regelverk
måste underkastas en motsvarande analys. I motionen begärs att ett nytt
gemenskapsorgan, en regelrevision, skall inrättas med uppgift att systematiskt
granska både gemensamma och nationella regler; resultatet av granskningarna
skulle offentliggöras, och rådet skulle därefter rekommendera hur bristerna
skall åtgärdas.
Motionen innehåller också ett yrkande om att Sverige i EU bör verka för en
union för företagande och arbete. Den inre marknaden ger goda förutsättningar
för uthållig tillväxt och högt välstånd men nästan alla de faktorer som
bestämmer arbetslösheten är föremål för nationella beslut, anförs det.
Fortsatt
fördjupning av den inre marknaden och avreglering av kvarvarande nationella
hinder och monopol undanröjer hindren för företagande, anför motionärerna och
menar att sådana åtgärder är de bästa medel som kan tillgripas på unionsnivå
mot arbetslösheten. Enligt motionärerna är en framgång i dessa avseenden av
betydelse för att hela EU skall kunna bli mer konkurrenskraftigt.
Näringsutskottet har nyligen i ett betänkande om vissa näringspolitiska frågor
(bet. 1997/98:NU10) behandlat olika motioner om avreglering. Därvid lämnade
utskottet i ett särskilt avsnitt (s. 19) vissa kompletterande uppgifter av
betydelse i detta sammanhang. Utskottet redogjorde bl.a. för arbetet inom
Småföretagsdelegationen, vilken har till uppgift att identifiera problem och
föreslå åtgärder för att undanröja onödiga hinder för etablering och tillväxt
i
småföretag. Vidare informerades om det arbete inom EU som bedrivs på
regelförenklingsområdet genom det s.k. SLIM-projektet (Simpler Legislation for
the Internal Market). Utskottet går här inte vidare in på dessa uppgifter utan
hänvisar till nämnda betänkande. Riksdagen har i dagarna på näringsutskottets
förslag avslagit de aktuella motionerna, som dock följdes upp i reservationer
(m, fp, kd; c; mp).
Enligt näringsutskottets mening bör de två aktuella yrkandena i motion
1997/98:U501 (m) inte leda till någon åtgärd från riksdagens sida. Att inrätta
ett nytt gemenskapsorgan i form av en regelrevision riskerar, menar utskottet,
att leda till ytterligare byråkratisering av Europasamarbetet och till en
organisatorisk överlappning i förhållande till kommissionens arbete. I stället
bör det nuvarande arbetet med att förenkla regelverket inom ramen för EU:s
gällande organisation energiskt fullföljas. De här behandlade yrkandena i
motion 1997/98:U501 (m) avstyrks av näringsutskottet med det nu sagda.
Euratom
Euratom är en av de tre ursprungliga europeiska gemenskaperna. Dess tidigaste
uppgift var att skapa erforderliga förutsättningar för en snabb organisation
och tillväxt av kärnenergiindustrierna och därigenom bidra till en höjning av
levnadsstandarden i medlemsstaterna och till en utveckling av förbindelserna
med övriga länder.
Sedan Euratomfördraget undertecknades har förhållandena emellertid ändrats,
vilket har lett till att det i väsentlig omfattning är föråldrat. Delar av
fördraget tillämpas därför inte enligt sin lydelse utan enligt en successivt
utvecklad praxis. Vissa avsnitt behandlar dock frågor som fortfarande är
aktuella. Exempel härpå är skapandet av en gemensam basnivå för strålskydd
samt
kontrollen för att garantera att kärnmaterial inte används för andra ändamål
än
dem för vilka de är avsedda (s.k. safeguards).
Efter anslutningen till EU gäller Euratomfördraget i Sverige i enlighet med
lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska
unionen.
Våren 1995 beslutade riksdagen (prop. 1994/95:118, bet. NU21) om vissa
lagändringar som en följd av anslutningen till Euratom. I samband med
medlemskapsförhandlingarna förklarade de avtalsslutande parterna gemensamt att
det är varje medlemsstat som i överensstämmelse med sin specifika nationella
politik avgör om den skall producera kärnenergi eller inte liksom om den
politik som skall föras när det gäller slutstegen i kärnbränslecykeln.
Genom Amsterdamfördraget föreslås vissa ändringar i Euratomfördraget.
Ändringarna är dock enbart formella konsekvensändringar som inte innebär att
det materiella innehållet i Euratomfördraget förändras.
I motion 1997/98:U20 (c) föreslås att Sverige skall ta initiativ till att Eur-
atomfördraget ses över och moderniseras. Motionärerna är kritiska till
bestämmelserna i fördraget om bl.a. utveckling av kärnenergin och menar att
det
är obegripligt att sådana bestämmelser får kvarstå i Euratomfördraget.
Delvis liknande synpunkter utvecklas i motion 1997/98:U412 (mp). Där pläderas
för att Sverige skall lägga fram förslag om upphävande av Euratomfördraget. I
stället borde ett nytt energifördrag om utveckling av förnybara energikällor
utarbetas.
Energi är inget gemensamt politikområde i EU. Det förekommer emellertid
samarbete på energiområdet i flera olika frågor. Som exempel kan nämnas att
rådet i december 1996 antog ett direktiv (92/22/EG) om gemensamma regler för
den inre marknaden för el. Direktivet, som innehåller regler om handel och
investeringar inom elsektorn, skall vara genomfört i nationell lagstiftning
till februari 1999. För närvarande är ett motsvarande direktiv om naturgas
under behandling. Vidare presenterade kommissionen i december 1997 ett förslag
till ramprogram för energi i vilket bl.a. de gällande programmen för
energieffektivisering (SAVE II) och främjande av förnybara energikällor
(ALTENER II) skall inordnas. Avsikten är att ramprogrammet skall möjliggöra
tydligare prioriteringar och bättre samordning av gemenskapens arbete inom
energiområdet.
Näringsutskottet konstaterar att det inom EU förekommer ett omfattande
samarbete på energiområdet rörande bl.a. energieffektivisering och främjande
av
förnybara energikällor. Som tidigare nämnts är delar av Euratomfördraget
föråldrat och tillämpas inte enligt sin lydelse. Utskottet förutsätter att
fördraget i lämpligt sammanhang kommer att moderniseras och detta utan att
riksdagen tar något initiativ i frågan. De två här behandlade motionsyrkandena
avstyrks således av näringsutskottet.
Stockholm den 27 mars 1998
På näringsutskottets vägnar
Birgitta Johansson
I beslutet har deltagit: Birgitta Johansson (s), Christer Eirefelt (fp),
Reynoldh Furustrand (s), Karin Falkmer (m), Mats Lindberg (s), Mikael Odenberg
(m), Barbro Andersson (s), Marie Granlund (s), Dag Ericson (s), Lennart Beijer
(v), Nils-Göran Holmqvist (s), Ola Karlsson (m), Eva Goës (mp), Göran Hägglund
(kd), Hans Hoff (s), Sten Tolgfors (m) och Kerstin Warnerbring (c).
Avvikande meningar
1. Den gemensamma handelspolitiken
Eva Goës (mp) anser att den del av näringsutskottets yttrande - under rubriken
Den gemensamma handelspolitiken - som börjar med ?Enligt näringsutskottets?
och
slutar med ?motion 1997/98:U16 (mp)? bort ha följande lydelse:
Även om ändringen kan förefalla vara av mindre betydelse innebär den, i linje
med vad som påpekas i motion 1997/98:U16 (mp), en ytterligare uppluckring av
svensk suveränitet i handelspolitiska sammanhang. Med denna ändring kan
unionens handelspolitik inte längre sägas vara en samordning av självständiga
länders handelspolitik. Medlemsländernas egna godkännandeprocedurer förbigås
helt - den enda reella avtalsslutande parten blir EG. Näringsutskottet avvisar
att Sverige på detta sätt ger upp sin suveränitet i handelspolitiska frågor
och
instämmer sålunda i vad som i denna del anförs i nyssnämnda motion.
2. Inre marknaden
Christer Eirefelt (fp), Karin Falkmer (m), Mikael Odenberg (m), Ola Karlsson
(m), Sten Tolgfors (m) och Göran Hägglund (kd) anser att den del av
näringsutskottets yttrande - under rubriken Inre marknaden - som börjar med
?Enligt näringsutskottets? och slutar med ?nu sagda? bort ha följande lydelse:
För ett litet och exportberoende land som Sverige är en väl fungerande inre
marknad av största betydelse. Arbetet med att säkerställa en sådan inre
marknad
utgör en viktig del i ansträngningarna att uppnå en hållbar tillväxt och ett
högt välstånd. Näringsutskottet ansluter sig därför till uppfattningen att
Sverige inom EU bör verka för att en systematisk genomgång av såväl EG:s eget
regelverk som de nationella regelverken kommer till stånd i syfte att
undanröja
de formella hindren mot en väl fungerande konkurrens på den inre marknaden.
Ett
sätt att stärka detta arbete vore att - i likhet med vad som föreslås i motion
1997/98:U501 (m) - inrätta ett nytt gemenskapsorgan, en regelrevision, med
uppgift att fortlöpande granska både gemensamma och nationella regler.
Resultatet av granskningarna bör offentliggöras, och rådet skall därefter ha i
uppgift att rekommendera hur bristerna skall åtgärdas. Som sägs i nämnda
motion
är en framgång i strävandena att fördjupa den inre marknaden och avreglera
nationella hinder och monopol av stor vikt för att skapa en union för
företagande så att EU skall kunna bli mer konkurrenskraftigt.
Med hänvisning till det nu anförda tillstyrker näringsutskottet de två här
berörda yrkandena i motion 1997/98:U501 (m).
3. Euratom
Lennart Beijer (v), Eva Goës (mp) och Kerstin Warnerbring (c) anser att den
del
av näringsutskottets yttrande - under rubriken Euratom - som börjar med
?Näringsutskottet konstaterar? och slutar med ?av näringsutskottet? bort ha
följande lydelse:
Som framgår av den föregående redovisningen är en väsentlig del av Eur-
atomfördraget föråldrat. Enligt näringsutskottets mening bör regeringen inom
EU
ta initiativ till en omvandling av detta fördrag. Politiken bör inriktas på
avveckling av de icke förnybara energislagen, på skyddande av naturresurser,
på
främjande av förnybara energislag och på energieffektiviseringsåtgärder. Ett
uttalande av riksdagen i enlighet med vad näringsutskottet här förordat skulle
innebära att de två aktuella yrkandena i motionerna 1997/98:U20 (c) och
1997/98:U412 (mp) blir tillgodosedda.
Arbetsmarknadsutskottets yttrande
1997/98:AU6y
Amsterdamfördraget
Till utrikesutskottet
Utrikesutskottet har berett arbetsmarknadsutskottet tillfälle att yttra sig
över regeringens proposition 1997/98:58 Amsterdamfördraget jämte två motions-
yrkanden som avser arbetsmarknadsutskottets beredningsområde.
Utskottet yttrar sig i det följande över propositionens avsnitt 10.2
Sysselsättning, 10.4 Jämställdhet mellan kvinnor och män och 10.6 Sociala
frågor samt motionerna U501 yrkande 5 av Moderata samlingspartiet och U17
yrkande 9 av Vänsterpartiet.
Inledning
Sverige är sedan den 1 januari 1995 medlem i Europeiska unionen. Samarbetet
inom EU grundar sig främst på Fördraget om upprättandet av Europeiska
gemenskapen (EG-fördraget), Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och
stålgemenskapen (Kol- och stålfördraget), Fördraget om upprättandet av
Europeiska atomenergigemenskapen (Euratomfördraget) samt Fördraget om
Europeiska unionen (Unionsfördraget). Enligt artikel N 2 i Unionsfördraget
skulle en regeringskonferens sammankallas år 1996 för att se över vilka
bestämmelser i fördragen som skulle behöva revideras. En sådan
regeringskonferens inleddes i mars 1996 i Turin, och de politiska
förhandlingarna avslutades vid Europeiska rådets möte i Amsterdam i juni 1997.
Det nya Amsterdamfördraget, som innehåller ändringar i EG-fördraget och
Unionsfördraget, undertecknades i oktober samma år. Enligt artikel 14 i
Amsterdamfördraget skall det ratificeras av de höga fördragsslutande parterna
i
enlighet med deras konstitutionella bestämmelser.
Regeringen föreslår i propositionen att riksdagen godkänner Amsterdamfördraget
samt de protokoll som har förtecknats i slutakten till fördraget.
Sysselsättning
Propositionen
Regeringen har konsekvent prioriterat sysselsättningsfrågan mycket högt i EU-
samarbetet. Inför regeringskonferensen såg regeringen som en av Sveriges
viktigaste målsättningar att ett reviderat fördrag måste markera att
medlemsstaterna i EU höjer sin gemensamma ambitionsnivå när det gäller att
bekämpa arbetslösheten. Riksdagen har ställt sig bakom den målsättningen.
Sverige presenterade därför på ett tidigt stadium av konferensen ett förslag
till fördragsändringar i syfte att stärka grunden för samarbetet om
sysselsättningen. Det svenska förslaget syftade till att förstärka
målformuleringarna när det gäller sysselsättningen i fördragen och att föra in
en ny avdelning om sysselsättning i EG-fördraget. I EG-fördraget skulle en
procedur för samordning och övervakning av sysselsättningspolitiken slås fast.
Förhandlingsresultatet på sysselsättningsområdet har stora likheter med det
förslag som Sverige presenterade under konferensen. Resultatet är enligt
regeringen en betydande framgång för Sverige och de andra medlemsstater som
inom regeringskonferensen verkat för fördragsändringar som syftar till att
skapa en bättre grund för EU-ländernas gemensamma ansträngningar att bekämpa
arbetslöshet.
Målen
Genom Amsterdamfördraget blir främjandet av en hög sysselsättningsnivå ett
uttryckligt mål för unionen. Genom ett tillägg till EG-fördraget (artikel 3)
framhålls att gemenskapens verksamhet skall innefatta att samordning av
medlemsstaternas sysselsättningspolitik främjas. Syftet med en sådan
samordning
skall enligt artikeln vara att göra sysselsättningspolitiken mer effektiv. En
ny avdelning om sysselsättning införs i EG-fördraget. Det slås fast att
medlemsstaterna och gemenskapen skall arbeta för att utveckla en samordnad
strategi för sysselsättning och särskilt främja en kvalificerad, utbildad och
anpassningsbar arbetskraft och en arbetsmarknad som är mottaglig för
ekonomiska
förändringar. Gemenskapen skall vidare medverka till att målen om en hög
sysselsättningsnivå uppnås genom att uppmuntra samarbete mellan
medlemsstaterna
samt stödja och vid behov komplettera deras åtgärder, samtidigt som de
enskilda
staternas befogenhet skall respekteras.
Ett ytterligare uttryck för den ökade tyngd sysselsättningsfrågan får i det
nya
fördraget är enligt regeringen att målet att uppnå en hög sysselsättningsnivå
skall beaktas i utformandet av all gemenskapspolitik.
Samordning och övervakning av sysselsättningspolitiken
Europeiska rådet skall varje år, på grundval av en gemensam rapport från rådet
och kommissionen, bedöma sysselsättningssituationen i gemenskapen och anta
slutsatser om denna. På grundval av dessa slutsatser skall rådet varje år med
kvalificerad majoritet lägga fast riktlinjer för sysselsättningspolitiken.
Dessa riktlinjer skall medlemsstaterna beakta i sin sysselsättningspolitik.
Medlemsstaterna skall årligen lämna en rapport till rådet och kommissionen om
de viktigaste åtgärder som vidtagits för att genomföra
sysselsättningspolitiken
mot bakgrund av sysselsättningsriktlinjerna. Rådet skall på grundval av dessa
rapporter granska genomförandet av medlemsstaternas sysselsättningspolitik.
Rådet kan också under vissa förutsättningar lämna rekommendationer till
medlemsstaterna.
Sysselsättningskommittén
En sysselsättningskommitté med rådgivande funktion skall inrättas för att
främja samordningen av medlemsstaternas sysselsättnings- och
arbetsmarknadspolitik. Kommittén skall ha till uppgift att övervaka
sysselsättningssituationen och sysselsättningspolitiken i medlemsstaterna och
gemenskapen och att bistå rådet i dess arbete på detta område. Kommittén skall
också samråda med arbetsmarknadens parter.
Stödåtgärder
Rådet får befogenheter att besluta om stödåtgärder för att främja samarbetet
mellan medlemsstaterna och stödja deras arbete på sysselsättningsområdet. Med
stödåtgärder åsyftas främst informations- och erfarenhetsutbyte, särskilt
genom
pilotprojekt.
Motionerna
Moderata samlingspartiet har i motion U501, som väckts under allmänna
motionstiden hösten 1997, anfört bl.a. följande. Hög och ihållande
arbetslöshet
är ett problem som plågar många av EU:s medlemmar. Därmed är det inte givet
att
problemet kan lösas gemensamt. Nästan alla de faktorer som bestämmer
arbetslösheten är föremål för nationella beslut. Arbetsmarknadens regler och
funktionssätt avgörs i allt väsentligt på nationell nivå. Förutsättningar för
en centralisering av en sådan politik finns inte.
Sverige är ett exempel på ett land som kännetecknas av en stel arbetsmarknad
med hög arbetslöshet och låga reallöner. Stora grupper har ställts utanför
arbetsmarknaden. Ansvaret för att reformera arbetsmarknaden och bringa ned det
höga skattetrycket på arbete och företagande ligger hos de enskilda länderna.
Tryggheten måste komma genom ett rikt utbud av anställningsmöjligheter av
olika
slag. För det krävs en union där företag kan skapas och växa. Fortsatt
fördjupning av den inre marknaden och avreglering av kvarvarande nationella
hinder och monopol undanröjer hindren för företagande och är det bästa medel
mot arbetslösheten som kan tillgripas på unionsnivå. Det är en uppgift för EU
att verka i denna riktning (yrk. 5).
Vänsterpartiet anser i motion U17 att Amsterdamfördragets
sysselsättningskapitel kan ses som en viss framgång. Partiet anser att det är
bra att skärpta skrivningar förs in i fördraget och att
sysselsättningsfrågorna
fortsättningsvis skall behandlas mer samordnat, regelbundet och
institutionaliserat. Det är dock, menar partiet, en rejäl överdrift när
regeringen påstår att sysselsättningen nu har högsta prioritet inom EU.
Alltjämt är prisstabilitetsmål och budgetdisciplin överordnade kampen om
arbetslösheten. Partiet menar att det inte är trovärdigt att diskutera en
sysselsättningspolitik som är frikopplad från den ekonomiska politiken. EMU,
konvergenskrav och stabilitetspakt sätter snäva ramar för möjligheterna att
bekämpa arbetslösheten. Tyvärr har regelverket för EMU inte förändrats det
minsta med det nya fördraget. Vid toppmötet i Luxemburg bekräftades också att
alla sysselsättningsåtgärder måste vara förenliga med de stora riktlinjerna i
den ekonomiska politiken. Enligt partiet behövs visserligen internationellt
samarbete för att verksamt bekämpa arbetslösheten. Det krävs emellertid en
helt
annan ekonomisk politik med en helt annan inriktning än den som är dominerande
i EU i dag. Om de dogmatiska reglerna för EMU och stabilitetspakten bryts upp,
skulle det finnas utrymme för mellanstatliga lösningar som skulle kunna ge
betydande tillväxt- och sysselsättningseffekter (yrk. 9).
Utskottets ställningstagande
Utrikesutskottet behandlade regeringens skrivelse 1995/96:30 EU:s
regeringskonferens 1996 i betänkande 1995/96:UU13. Arbetsmarknadsutskottet
yttrade sig över vissa delar i skrivelsen i yttrande 1995/96:AU3y. Utskottet
skall här något kort redogöra för de ståndpunkter som riksdagen intog inför
förhandlingarna vid regeringskonferensen om sysselsättningspolitiken.
Arbetsmarknadsutskottet uttalade bl.a. att en övergripande målsättning för
regeringskonferensen borde vara att öka unionens medborgerliga förankring.
Utskottet ansåg att en sådan målsättning förutsätter att EU kunde visa upp
resultat i sysselsättningsfrågan.
Arbetsmarknadsutskottet uttalade också att den låga sysselsättningen och den
höga arbetslösheten är ett av EU:s och de enskilda medlemsländernas största
problem. Kampen mot arbetslösheten borde därför ges en lika stor tyngd i det
europeiska samarbetet som ambitionerna på det monetära området.
Arbetsmarknadsutskottet, liksom finansutskottet, ställde sig bakom regeringens
vilja att arbeta för att det i grundfördraget fördes in ett avsnitt om
sysselsättningspolitik. Ett sådant avsnitt skulle slå fast gemensamma mål,
gemensamma procedurer och ett gemensamt åtagande att följa vissa principer för
sysselsättningspolitiken. Finansutskottet ansåg vidare att en särskild
sysselsättningskommitté borde inrättas med företrädare på statssekreterarnivå
från Finans- och Arbetsmarknadsdepartementen.
Liksom regeringen anser utskottet att förhandlingsresultatet är gott och att
det visar stora likheter med de ståndpunkter riksdagen intog inför
regeringskonferensen. Att målet att uppnå en hög sysselsättning skall beaktas
vid genomförandet av all gemenskapspolitik ger en sådan ökad tyngd åt
sysselsättningsfrågorna i EU-samarbetetet som riksdagen hoppats på.
Arbetsmarknadsutskottet underströk i sitt tidigare yttrande att det borde
ankomma på varje medlemsland att välja var tyngdpunkten skall ligga i det
nationella sysselsättningsprogrammet. Fördragsändringarna innebär inte heller
någon harmonisering av sysselsättningspolitiken på gemenskapsnivå. Genom
Amsterdamfördraget och det övervakningsförfarande som medlemsstaterna enats om
har dock bättre förutsättningar skapats att på mer fasta grunder och i mer
ordnade former gemensamt bekämpa arbetslösheten.
Moderaterna förefaller i motion U501 att vara emot ett ökat europeiskt
samarbete vad gäller sysselsättningspolitiken och synes mena att
arbetslösheten
endast kan bekämpas genom sådana avregleringar som är till förmån för
företagen. Erfarenheterna visar att så inte är fallet. En ökad flexibilitet på
arbetsmarknaden är önskvärd, men en positiv sådan. Den skall komma till stånd
genom att individens kompetens och möjligheter stärks. Utskottet är i motsats
till Moderaterna övertygat om att sysselsättningsfrågan måste lösas med mer
europeiskt samarbete. Detta innebär dock inte att arbetsmarknadspolitiken inte
även i fortsättningen kommer att vara en nationell angelägenhet.
Arbetsmarknadsutskottet anser att motion U501 yrkande 5 bör avstyrkas.
Utskottet delar inte heller Vänsterpartiets uppfattning att den monetära
politiken och konvergenskraven skulle motverka möjligheterna att bekämpa
arbetslösheten. Tvärtom utgör de konvergensregler som är fastställda för EMU
tillsammans med sysselsättningsmålet vad som bör känneteckna en sund och stark
ekonomi. Även motion U17 yrkande 9 bör därför enligt arbetsmarknadsutskottet
avstyrkas.
Jämställdhet mellan kvinnor och män
Propositionen
Amsterdamfördraget innebär en väsentlig förstärkning av jämställdhetsfrågorna
i
EG-fördraget. Jämställdhet mellan kvinnor och män förs in som ett
grundläggande
mål. Jämställdhetsperspektivet skall beaktas och främjas i alla gemenskapens
aktiviteter (s.k. mainstreaming).
Genom ett tillägg till den artikel som behandlar lika lön för kvinnor och män
klargörs att likalöneprincipen inte bara gäller lika arbete utan också
likvärdigt arbete. Innebörden av förändringen är att EG-domstolens praxis blir
fördragsfäst, vilket utgör ett viktigt förtydligande av
lönediskrimineringsförbudet.
En ny bestämmelse införs i EG-fördraget som innebär att rådet med kvalificerad
majoritet skall besluta om åtgärder för att säkerställa tillämpningen av
principen om lika möjligheter och lika behandling av frågor som rör
anställning
och yrke, inklusive principen om lika lön vid lika eller likvärdigt arbete.
Slutligen klargörs det att likabehandlingsprincipen inte utgör något hinder
för
medlemsstaterna att använda sig av positiv särbehandling av underrepresenterat
kön i syfte att åstadkomma jämställdhet i praktiken på arbetsmarknaden. När
sådana åtgärder vidtas skall de, enligt en gemensam förklaring, i första hand
syfta till att främja kvinnors situation i arbetslivet.
Utskottets ställningstagande
Utskottet var av den uppfattningen inför regeringskonferensen att Sverige
borde
arbeta för ett ökat samarbete på jämställdhetsområdet bl.a. genom att verka
för
att det klargörs att jämställdheten måste beaktas i alla gemenskapens
aktiviteter (s.k. mainstreaming). Utskottet ansåg också att artikel 119 i EG-
fördraget borde ändras så att den omfattade också andra frågor i arbetslivet
än
frågan om lika lön. Det viktigaste var dock enligt utskottet att det slogs
fast
att jämställdheten mellan kvinnor och män skall främjas och att s.k. aktiva
åtgärder är tillåtna. Slutligen ansåg utskottet att positiv särbehandling av
icke tvingande slag borde kunna tillåtas som en åtgärd att främja
jämställdhetsarbetet.
Utskottet ser med tillfredsställelse på resultatet av förhandlingarna också på
jämställdhetspolitikens område. Jämställdhet skall nu genomsyra alla
aktiviteter på gemenskapsnivå. Detta har redan kommit till uttryck i de
sysselsättningsriktlinjer som fastställdes av rådet strax före årsskiftet och
som bl.a. innebar att sysselsättningen skall ha som mål att stärka
jämställdheten. Ett annat viktigt resultat är att det nu fastställts att
likabehandlingsprincipen inte utgör något hinder för medlemsländerna att
tillåta positiv särbehandling i syfte att främja jämställdheten.
Sociala frågor
Bakgrund
Begreppet socialpolitik rymmer frågor som rör såväl arbetsrätt, arbetsliv,
arbetsmiljö och jämställdhet som socialpolitiska frågor i gängse svensk
bemärkelse. Det har sedan tidigare funnits två parallella fördragsmässiga
grunder för gemenskapssamarbetet på det sociala området, dels de sociala
bestämmelserna i artiklarna 117-122 EG-fördraget, dels artiklarna i avtalet om
socialpolitik som fogats till det s.k. sociala protokollet. I det sociala
protokollet medger Storbritannien att de övriga medlemsländerna går vidare i
det gemensamma arbetet på det sociala området med utnyttjande och hjälp av
gemenskapens institutioner och procedurer utan att Storbritannien tar del i
detta arbete.
År 1989 antog elva av EG:s medlemsländer - Storbritannien ställde sig utanför
-
EG:s sociala stadga om grundläggande sociala rättigheter för arbetstagare.
Propositionen
Ett viktigt resultat av regeringskonferensen är att det sociala protokollet nu
kan avskaffas och att innehållet i avtalet om socialpolitik integreras med
fördraget. Detta har Sverige verkat för. Avtalet om socialpolitik har endast
fått en begränsad tillämpning. Genom den förändring som föreslås skapas
förutsättningar för att fullt ut utnyttja de nya möjligheter som
bestämmelserna
i avtalet om socialpolitik innebär.
Arbetsmarknadens parter
Integreringen av avtalet om socialpolitik med EG-fördraget medför att
kommissionen innan den lägger fram socialpolitiska förslag alltid skall
samråda
med arbetsmarknadens parter på gemenskapsnivå om den möjliga inriktningen av
en
gemenskapsåtgärd. Parterna har alltid möjlighet att meddela att man vill
inleda
ett förfarande som kan leda till avtal på gemenskapsnivå. Detta innebär enligt
regeringen en förstärkning av arbetsmarknadsparternas roll i EU-arbetet på det
sociala området. Dialogen mellan parterna på gemenskapsnivå kan leda till
avtalsbundna relationer.
Grundläggande sociala rättigheter
Den nya fördragstexten innehåller inte någon särskild artikel om fackliga
rättigheter, vilket Sverige hade föreslagit. Fackliga rättigheter omfattas
dock
av Europarådets sociala stadga undertecknad i Turin den 18 oktober 1961 och
Gemenskapens stadga om arbetstagares grundläggande rättigheter från år 1989.
Utskottets ställningstagande
Arbetsmarknadsutskottet ställde sig inför regeringskonferensen bakom ett
förslag att Sverige skulle verka för att det sociala protokollet skrivs in i
EG-fördraget.
Samarbetet på det sociala området kommer i och med att det sociala protokollet
avskaffas och att innehållet i avtalet om socialpolitik integreras i fördraget
att förstärkas. Enligt utskottet ligger det i hög grad i svenskt intresse att
krav på arbetslivets område värnas och att alltför stora skillnader mellan
medlemsländernas lagstiftning undanröjs. Genom integreringen av avtalet
förstärks också arbetsmarknadsparternas roll i EU-samarbetet på det sociala
området, något som arbetsmarknadsutskottet välkomnar.
Utskottet har noterat att utrikesutskottet i betänkande 1996/97:UU13 ansåg att
det kunde finnas skäl att överväga om föreningsrätt, förhandlingsrätt och rätt
att vidta stridsåtgärder borde fördragsfästas. Den nya artikeln 117 slår fast
de socialpolitiska mål som medlemsstaterna enats om med tillägget ?under
beaktande av sådana grundläggande sociala rättigheter som anges i den
europeiska sociala stadgan som undertecknades i Turin den 18 oktober 1961?.
Även om någon artikel om fackliga rättigheter inte införts direkt i EG-
fördraget får det enligt utskottets mening ses som en viss framgång att
fördraget hänvisar till den sociala stadgan som bl.a. omfattar fackliga
rättigheter. Det är dock osäkert om EG-domstolen måste beakta denna referens
när den tolkar EG-rätten.
Stockholm den 26 mars 1998
På arbetsmarknadsutskottets vägnar
Johnny Ahlqvist
I beslutet har deltagit: Johnny Ahlqvist (s), Elver Jonsson (fp), Sten Östlund
(s), Berit Andnor (s), Ingvar Johnsson (s), Kent Olsson (m), Martin Nilsson
(s), Elving Andersson (c), Patrik Norinder (m), Sonja Fransson (s), Christel
Anderberg (m), Barbro Johansson (mp), Paavo Vallius (s), Christer Erlandsson
(s), Anna Åkerhielm (m), Ingrid Burman (v) och Michael Stjernström (kd).
Avvikande meningar
1. Sysselsättning
Kent Olsson, Patrik Norinder, Christel Anderberg och Anna Åkerhielm (alla m)
anser att utskottets ställningstagande under rubriken Sysselsättning från det
som börjar med ?Liksom regeringen? till det som slutar med ?bör avstyrkas.?
bort ha följande lydelse:
Hög och ihållande arbetslöshet är ett problem som plågar många av EU:s
medlemmar. Det betyder dock inte att problemet kan lösas gemensamt. Den inre
marknaden ger goda förutsättningar för uthållig tillväxt och högt välstånd. De
faktorer som bestämmer arbetslösheten är däremot föremål för nationella
beslut.
Ansvaret för att reformera arbetsmarknaden och bringa ned det höga
skattetrycket på arbete och företagande ligger hos de enskilda länderna.
Enligt
utskottet finns det inte förutsättningar för en centralisering av en sådan
politik. De kommer att bli än mindre i takt med att unionen utvidgas och blir
än mer heterogen. Det måste i stället finnas ett rikt utbud av
anställningsmöjligheter av olika slag så att varje individ kan hitta något
arbete som passar hans eller hennes förutsättningar. För det krävs en union
där
företag kan skapas och växa. Utskottet anser att en fortsatt fördjupning av
den
inre marknaden och avreglering av kvarvarande nationella hinder för
företagande
är de bästa medel mot arbetslösheten som kan tillgripas på unionsnivå. Det är
en uppgift för EU att verka i denna riktning. Framgång i dessa strävanden är
betydelsefullt för att hela EU skall kunna bli mer konkurrenskraftigt. Av det
anförda följer att arbetsmarknadsutskottet anser att Moderaternas motion U501
yrk. 5 bör tillstyrkas.
2. Sysselsättning
Ingrid Burman (v) anser att utskottets ställningstagande under rubriken
Sysselsättning från det som börjar med ?Liksom regeringen ? till det som
slutar
med ?gemensamt bekämpa arbetslösheten? och från det som börjar med ?Utskottet
delar? och slutar med ?arbetsmarknadsutskottet avstyrkas ? bort ha följande
lydelse:
Amsterdamfördragets sysselsättningsavsnitt får anses vara en viss framgång för
Sverige. Utskottet anser att det är bra att skärpta skrivningar om
sysselsättningen förs in i fördraget och att dessa frågor nu behandlas mer
samordnat, regelbundet och institutionaliserat. Fördraget innehåller dock inte
några sådana förändringar att man kan påstå att sysselsättningsfrågorna nu har
högsta prioritet inom EU. Utskottet menar att det inte går att diskutera en
sysselsättningspolitik som är frikopplad från den ekonomiska politiken. EMU,
konvergenskrav och stabilitetspakt sätter snäva ramar för möjligheterna att
bekämpa arbetslösheten framgångsrikt. Några åtgärder i kampen mot
arbetslösheten som kan hota prisstabilitet och budgetdisciplin medges inte,
vilket utskottet ser som en brist.
Utskottet är övertygat om att det behövs ett internationellt samarbete för att
verksamt kunna bekämpa arbetslösheten. För att ett sådant samarbete skall vara
verksamt krävs emellertid en helt annan ekonomisk politik än den som är
dominerande i dag. Om regelverket för EMU bryts upp skulle det finnas utrymme
för sådana mellanstatliga lösningar som skulle kunna ge betydande tillväxt-
och
sysselsättningseffekter.
Utskottet anser med hänvisning till det anförda att motion U17 yrk. 9 bör
tillstyrkas.
Särskilda yttranden
1. Sysselsättningspolitikens ställning i EU
Barbro Johansson (mp) anför:
I viss mån är den nu höga svenska arbetslösheten kopplad till den förda EU-
anpassningspolitiken. Min förhoppning att EU med Amsterdamfördraget skulle slå
in på en ny väg, bort från den i EU generellt höga arbetslösheten, har
grusats.
I stället har medlemsländerna i och med Amsterdamfördraget i allt väsentligt
missat en möjlighet att lösa arbetslöshetsproblemen. Även om fördraget talar
om
en hög sysselsättningsnivå ges inte något juridiskt bindande
sysselsättningsmål. Detta innebär konkret att sysselsättningspolitiken
fortfarande är underordnad inflationsbekämpning och budgetdisciplin.
2. Den sociala beslutsprocessen m.m.
Kent Olsson, Patrik Norinder, Christel Anderberg och Anna Åkerhielm (alla m)
anför:
Utskottet kommenterar i yttrandet över Amsterdamfördraget bl.a. frågan om
partsdeltagande i den sociala beslutsprocessen och möjligheterna till s.k.
positiv särbehandling i relationen mellan män och kvinnor.
Utskottet redovisar korrekt vad Amsterdamfördraget innehåller på dessa båda
punkter. I anslutning härtill vill vi för vår del understryka vår övertygelse
att den europeiska arbetsmarknaden måste utvecklas bort från kollektiva
lösningar och i riktning mot mer individuella och flexibla lösningar. Sker
inte
detta kan inte den europeiska massarbetslösheten bekämpas. Den hållning i
dessa
frågor som intagits bl.a. av flera engelska regeringar, med olika politisk
inriktning, finner vi värd att främja.
I fråga om särbehandling av män och kvinnor är det vår uppfattning att
jämställdhet normalt bäst främjas genom att alla kvinnor och män uppfattas och
behandlas som unika individer med de kompetenser, rättigheter, möjligheter och
förpliktelser som följer av detta.
Vissa termer och förkortningar
ACP/AVS70 stater i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (African,
Caribbean
and Pacific States ) som är associerade till gemenskapen genom Lomékonven-
tionen. Konventionen, som har sitt ursprung i EU-staternas tidigare samarbete
med de forna kolonierna, är ett avtal om handel, samarbete och bistånd.
ALAAsia and Latin-America - samlingsbegrepp för EU-staternas bistånd till
länder i Asien och Latinamerika.
Associationsavtal
EG:s associationsavtal enligt Romfördragets artikel 238. Överenskommelserna är
baserade på ömsesidighet vad gäller rättigheter och skyldigheter, men medger
vanligen viss förmånsbehandling av den associerade parten. Associationsavtal
finns med bl.a. Turkiet och Cypern. Sedan 1991 har särskilda
associationsavtal,
s.k. Europaavtal, undertecknats med Polen, Ungern, Tjeckien m.fl. central- och
östeuropeiska stater. Europaavtalen innehåller en referens till framtida EU-
medlemskap. Jämför Europaavtal.
Associerade transoceana länder och territorierLänder och territorier utanför
gemenskapen med associationsstatus på grund av sina juridiska bindningar med
vissa medlemsstater (t.ex. Martinique med Frankrike).
Benelux
Ekonomisk union etablerad genom Haagöverenskommelsen 1948 mellan Belgien,
Nederländerna och Luxemburg.
Beslut
Är bindande för dem de riktar sig till. Beslut har t.ex. fattats om införande
av system för informationsutbyte om vattenkvalitet.
BNI/BNPBruttonationalinkomst/Bruttonationalprodukt.
Bulletin of the European CommunitiesEn EG-publikation som redogör för
kommissionens och andra gemenskapsinstitutioners arbete. Publiceras 11 gånger
om året.
CAP/PACCommon Agricultural Policy/Politique Agricole Commune - EG:s gemensamma
jordbrukspolitik. I artikel 39 i Romfördraget fastställs att gemenskapens
jordbrukspolitik syftar till att öka produktionen av jordbruksprodukter,
garan-
tera jordbrukare en  dräglig  levnadsstandard,  stabilisera jord-
bruksmarknaderna samt garantera rimliga priser för konsumenterna. Knappt 60 %
av EG:s totala budget går till CAP.
CECommunauté Européenne (CE)/Europeiska gemen-skapen (EG).
CECACommunauté Européenne du Charbon et de l'Acier/Europeiska kol- och stålge-
menskapen (EKSG).
CELEX
EG-kommissionens rättsdatabas. Innehåller i full text bl.a. EG:s grundläggande
traktater (t.ex. Rom-fördraget), sekundär lagstiftning (förordningar,
direktiv,
beslut, etc.), avtal mellan EG och tredje land samt rättsfallen från EG-
domstolen.
CERNConseil Européen pour la Recherche Nucléaire/ European Organization for
Nuclear Research - Europeiska atomforskningscentret med säte utanför Genève.
Bildades 1954 för att utföra och koordinera forskning inom partikelfysik.
CFPCommon Fisheries Policy - EG:s gemensamma fiskeripolitik. Enligt dess
grundläggande bestämmelser skall fiskeresurserna mellan EU:s medlemsstater
fördelas utifrån följande kriterier: traditionellt fiske, förlust av
fiskemöjligheter på grund av införande av 200-milsgräns för fiskezoner,
prioritering av områden som är starkt beroende av fiske (Irland, norra
Storbritannien).
CISCustom Information System. Konvention undertecknad i juli 1995 syftande
till
att möjliggöra ett gemensamt agerande av tullmyndigheterna i EU och utbyte av
information för brottsbekämpande verksamhet.
Citizen´s Europe/Europe des CitoyensMedborgarnas Europa. Blev i mitten av
1980-
talet ett samlingsnamn för de fördelar som de enskilda medborgarna i EG skulle
få av den inre marknaden. Medborgarnas Europa har ingen egen tidtabell. Det
syftar på alla de åtgärder på arbetsmarknadens, socialpolitikens,
konsumentpolitikens, ut-bildningens, miljöns och den fria rörlighetens områden
som direkt gagnar de enskilda EU-medborgarna.
Cohesion
(Sammanhållning)EU:s målsättning att uppnå ekonomisk och social utjämning inom
gemenskapen. Detta påverkar all verksamhet inom unionen men bedrivs främst
genom de tre strukturfonderna - regionalfonden, socialfonden och
jordbruksfondens utvecklingssektion. Enligt Unionsfördraget i Maastricht skall
en särskild utjämningsfond (cohesion fund) för de ekonomiskt mindre utvecklade
medlemsstaterna inrättas.
Community Support Frameworks (CSFs)
Utfästelser gjorda av EG-kommissionen till medlemsländerna om på vilka områden
och med hur mycket regionalfonderna kan användas för nationella
regionalpolitiska stödåtgärder. Som regel lämnar EU bidrag motsvarande högst
70
% av totalkostnaderna för ett projekt.
CoreperComité des Représentants Permanents/Committee for Permanent Represen-
tatives: de ständiga representanternas kommitté som består av medlemsstaternas
EG-ambassadörer och deras ställföreträdare. Coreper sammanträder varje vecka
och har till huvuduppgift att förbereda ministerrådets möten. Kommittén leder
hela den mångfald arbetsgrupper som bearbetar kommissionens förslag inför be-
handling i ministerrådet.
COREU
Correspondence Européen, EU:s interna kommunikationsnät för det utrikes-
politiska samarbetet mellan medlemsstaterna.
Correspondence Centres
Motsvarande Euro-Info-Centres inom EU som vänder sig till tredje land med
prioritering av EFTA-länderna och länderna i Central- och Östeuropa.
Council of MinistersEU:s ministerråd. Se ministerrådet.
Davignonrapporten
EG:s medlemsstater ingick i oktober 1970 en överenskommelse om att inleda ett
närmare och oförbindligt utrikespolitiskt samarbete. Riktlinjerna till detta
samarbete hade skisserats i en rapport av Etienne Davignon, belgisk diplomat
och sedermera framträdande ledamot av EG-komissionen. Beslutet om närmare
utri-
kespolitiskt samarbete inom gemenskapen var bl.a. ett avgörande skäl för
Sveriges beslut att inte ansöka om EG-medlemskap vid denna tidpunkt.
Delors Plan/ReportEuropeiska rådet tillsatte 1988 en kommitté under ledning av
EG-kommissionens dåvarande president Jacques Delors med uppgift att utreda och
föreslå steg i riktning mot en ekonomisk och monetär union, EMU. På våren 1989
presenterade kommittén sitt förslag som rekommenderar att EMU införs i tre
faser och omfattar gemensam penning- och valutapolitik, samordning av den
ekonomiska politiken, gemensam centralbank och en enhetlig valuta.
DGDirectorate General - generaldirektorat. EG-kommissionens sekretariat är
organiserat i sju stabsfunktioner och 23 generaldirektorat (GD) för olika
fack-
områden. Dessa är externa förbindelser (GD I), ekonomi och finans (GD II),
inre
marknad och industripolitik (GD III), konkurrens (GD IV), sysselsättning,
arbetsmarknads- och socialpolitik (GD V), jordbruk (GD VI), transporter (GD
VII), bistånd (GD VIII), personal och administration (GD IX), information,
kommunikation och kultur (GD X), miljö, nukleärsäkerhet och civilskydd (GD
XI),
vetenskap, forskning och utveckling (GD XII), informationsteknologi och
innovation (GD XIII), fiske (GD XIV), finansinstitutioner och direkta skatter
(GD XV), regionalpolitik (GD XVI), energi (GD XVII), kredit och investeringar
(GD XVIII), budget (GD XIX), revision (GD XX), tullunion och indirekta skatter
(GD XXI), samordning av strukturpolitiken (GD XXII) och företagspolitik,
handel, turism och kooperation (GD XXIII).
DirektivÄr bindande för EU:s medlemsstater när det gäller målen som skall
uppnås, men ger varje stat valfrihet beträffande medlen. Ofta innehåller di-
rektiven åtaganden om tid för införande.
DublinkonventionenEU:s konvention om asyl undertecknades i Dublin 11 juni 1990
av 11 medlemsstater.
ECEuropean Community - Europeiska gemenskapen. Se EG.
ECB/ECBSEuropean Central Bank/European Central Bank System - den europeiska
centralbanken respektive det europeiska centralbankssystemet (inkl. de
nationella centralbankerna) som avses upprättas i EMU:s fas tre i slutet av
1990-talet (jämför EMU).
Ecofin
Ministerrådsmöte i EU sammansatt av medlemsstaternas ekonomi- och finans-
ministrar. Är tillsammans med General Affairs Council (som behandlar frågor av
allmän och utrikespolitisk karaktär) ett av de viktigaste ministerrådsmötena i
EU.
EDF
European Development Fund - Europeiska utvecklingsfonden som förvaltar EU:s
biståndsmedel till AVS/ACP-staterna under Lomékonventionen. Har sitt säte i
Luxemburg. Medel tillskjuts i femårsramar knutna till Lomékonventionen.
EEA1. European Environment Agency - Europeiska miljöbyrån med säte i
Köpenhamn.
Dess roll är främst rådgivande till EG i miljöfrågor samt ett informations-
center för statistik över miljösituationen i medlemsstaterna.2. European
Economic Area - Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Se EES.
EEGEuropeiska ekonomiska gemenskapen. Se EG/EC/CE.
EESEuropeiska  ekonomiska  samarbetsområdet,  be-
stående av EG:s och EFTA:s samtliga medlemsstater. Avtalet om att upprätta EES
trädde i kraft den 1 januari 1994. Avtalet omfattar de fyra friheterna samt
angränsande politikområden (t.ex. utbildnings- och forskningssamarbete). Det
omfattar också de legala och institutionella frågor som ligger till grund för
avtalet. Avtalet bygger på EG:s regelverk - acquis communautaire - exklusive
den gemensamma jordbrukspolitiken, fiskepolitiken, handelspolitiken och
skatte-
politiken, m.fl. områden. Medlemmar är Island, Norge och Liechtenstein.
EFTAEuropean Free Trade Association - den europeiska
frihandelssammanslutningen
som grundades 1960.
Medlemmar är Island, Norge, Schweiz och  Liechtenstein. Sverige, Finland,
Österrike, Danmark, Portugal och Storbritannien var medlemmar av EFTA fram
till
dess de anslutit sig till EG/EU.
EG-fördraget
Detta fördrag som slöts år 1957 om den europeiska ekonomiska gemenskapen
(EEG),
med senare tillägg och ändringar, kan kallas EG:s grundlag och regeringsform.
Till sin egentliga natur är fördraget en överenskommelse mellan stater som
behåller sin nationella handlingsfrihet, men samtidigt är beredda att på klart
angivna villkor och inom precist definierade områden begränsa eller avstå från
sin suveräna handlingsfrihet och överlämna denna till gemenskapen.
EG/EC/CE
Europeiska gemenskapen (EG)/European Community (EC)/Communauté Européenne
(CE).
Består av EKSG, EEG och Euratom. EG:s medlemsstater är Belgien (1951),
Frankrike (1951), Italien (1951), Luxemburg (1951), Nederländerna (1951),
Tyskland (1951 för Västtyskland och 1990 för f.d. DDR), Danmark (1973), Irland
(1973), Storbritannien (1973), Grekland (1981), Portugal (1986), Spanien
(1986), Sverige (1995), Finland (1995) samt Österrike (1995). Se också EU.
EG-domstolenCourt of Justice of the European Communities, med säte i
Luxemburg.
Är högsta uttolkare av EG-fördragen och gemenskapens lagstiftning. Domstolen
består av 15 ledamöter och 9 generaladvokater (vars uppgift det är att i varje
mål framlägga ett förslag till beslut) och har ca 600 anställda.
EG-kommissionenÄr ett utredande, förslagsställande, verkställande och
övervakande organ. Kommissionen består av 20 ledamöter - två från vart och ett
av de fem stora medlemsstaterna (Frankrike, Italien, Spanien, Storbritannien
och Tyskland), en från vart och ett av de övriga. Ledamöterna i kommissionen
nomineras av medlemsstaterna och utses för en femårsperiod.  Kommissionen leds
av en president som väljs för en period av två år. Varje ledamot har ett eller
flera ansvarsområden. Kommissionen biträds av ett sekretariat som är
organiserat i stabsfunktioner, generaldirektorat (jämför DG) och andra
enheter.
Ca 13 000 tjänstemän arbetar i kommissionen, vars säte är Bryssel.
EG:s regelverk
Acquis communautaire, det samlade regelverket inom EG bestående av
grundfördragen, förordningar, direktiv,  och domstolsavgöranden.
EGTEuropeiska gemenskapens officiella tidning. EG:s sammanställning av direk-
tiv, förordningar, etc. som antagits av ministerrådet. Kan jämföras med Svensk
författningssamling i Sverige.
EIBEuropean  Investment  Bank  -  Europeiska  inve-steringsbanken är ett
självständigt EG-organ med egen förvaltning. Etablerades i och med Rom-
fördraget, med syftet att till speciellt utsatta och mindre utvecklade
regioner
i EG:s medlemsstater ge lån främst för investeringar i infrastruktur,
energisektorn och industriell modernisation. Lån ges också till staterna i
Central- och Östeuropa och till de stater som är anknutna till Lomé-
konventionen. Banken har sitt säte i Luxemburg. Styrelsen består av de 15
medlemsstaternas finans- och ekonomiministrar.
EIS

European Information System. EU:s datainformationsnät som skall regleras i en
konvention och som syftar till att underlätta kontrollen vid gemenskapens
yttre
gränser. Den skall utgöra ett komplement till konventionen om de yttre grän-
serna.
Ekonomiska och sociala kommittén
Är ett rådgivande organ inom EU med representanter från arbetsmarknadens
parter, producent- och konsumentintressen, jordbruk, m.m. Kommittén har 189
ledamöter och ett sekretariat med säte i Bryssel med ca 500 anställda.
EKSGEuropeiska kol- och stålgemenskapen. Bildades 1951  genom  det  s.k.
Parisfördraget.  De  sex  ur-sprungliga medlemsstaterna - Belgien, Frankrike,
Italien, Luxemburg, Nederländerna och Västtyskland  -  samordnade  sina
befogenheter  att be-stämma i frågor som påverkar produktion och distribution
av kol och stål i den nya organisationen.
EMSEuropeiska monetära systemet/European Monetary System - EG:s monetära
samarbetssystem skapades 1978/79 och är lagfäst i Europeiska enhetsakten från
1987. Samarbetet inriktas på att vidareutveckla växelkursmekanismen, ERM, och
främja ömsesidigt ekonomisk-politiskt närmande, s.k. konvergens. EMS består av
en gemensam valuta, ecu, växelkursmekanismen, ERM, den monetära
samarbetsfonden, EMCF, samt kreditstödsfacili-teter.
EMUEconomic and Monetary Union - EU:s ekonomiska och monetära union. En av
EG:s
två regeringskonferenser, som inleddes i december 1990, behandlade EMU. EMU är
tänkt att genomföras i tre faser: den första innebär dels upprättandet av den
inre marknaden och införandet av fria kapitalrörelser mellan EU-staterna, dels
att alla valutor knyts till växelkursmekanismen i EMS. Fas två innebär huvud-
sakligen en förstärkning av den ekonomisk-politiska samordningen och fas tre
skapandet av en gemensam centralbank, att man låser växelkurserna mellan
medlemsstaterna och att en enhetlig valuta införs. Den enhetliga valutan
kommer
att kallas ?euro?. Den tredje fasen skall enligt Unionsfördraget inledas
senast
1999.
EnhetsaktenActe Unique. Reviderade 1987 EG:s gemenskapsfördrag - Romfördraget
och Parisfördraget. Innebar ökad användning av majoritetsbeslut, förstärkning
av Europaparlamentets roll och fördragsfäste målet att till utgången av 1992
upprätta den inre marknaden. Fördragsfäste även områdena miljö, arbetsmiljö,
regionalstöd och forskning samt det europeiska utrikespolitiska samarbetet,
EPS
(numera GUSP).
EPUEuropean Political Union - EG:s politiska union. En central målsättning
alltsedan Kol- och stålgemenskapens tillkomst 1951 har varit att skapa en
politisk union. I Romfördraget från 1957 framhålls också de fördragsslutande
parternas beslutsamhet att ?lägga grunden till ett ständigt fastare förbund
mellan de europeiska folken?. Denna målsättning bekräftades i och med
enhetsakten från 1987. I december 1990 inleddes en av två regeringskonferenser
för att behandla EG:s allmänpolitiska och institutionella utveckling i
riktning
mot en ?politisk union?. Resultatet av denna konferens och den om ekonomisk
och
monetär union blev överenskommelsen i Maastricht i december 1991 om skapandet
av Europeiska unionen.
ERMExchange Rate Mechanism - växelkurssamarbetet inom EMS. Inom ERM har varje
valuta en fastställd centralkurs uttryckt i ecu. På grundval av denna
bestämmer
man kurser gentemot de andra valutorna i systemet. Grekland deltar ej i ERM.
EUEuropeiska unionen, dvs. den påbyggnad och fördjupning av gemenskapsarbetet
som överenskoms i Maastricht i december 1991. Begreppet EU används om den
övergripande helhet som omfattas av Maastrichtfördraget. Av de tre s.k. pelare
som unionen vilar på är det pelare två (gemensam utrikes- och
säkerhetspolitik)
och pelare tre (området för rättsliga frågor och inrikes angelägenheter) som
bildar unionens nya samarbetsområden. Begreppet EG betecknar också fort-
sättningsvis det traditionella ekonomiska samarbetet inom unionen (dvs. EG,
EKSG samt Euratom).
Euratom
European Atomic Energy Community - Europeiska atomenergigemenskapen. Bildades
i
samband med EEG i Rom 1957. Euratom har gemensamma regler om frågor som berör
kärnsäkerhet och kärnenergi, i vilka ingår en gemensam marknad för
uranförsörjning, reaktorer och delar av reaktorer. Fungerar som kontrollorgan
och driver ett europeiskt fusionsforskningsprogram.
Euro-Info-Centres
Inom ramen för den EG-aktionsplan som särskilt inriktas på att öka
möjligheterna för små och medelstora företag att tillgodogöra sig fördelarna
av
den inre marknaden, har informationskontor, s.k. Euro-Info-Centres, upprättats
i medlemsstaterna. Syftar främst till att möjliggöra bättre information mellan
företagen samt mellan företagen och allmänheten.
Europaavtal
Associationsavtal mellan EU och vissa stater i Central- och Östeuropa. Avtal
har undertecknats med Polen, Ungern, Tjeckien, Estland m.fl. central- och
östeuropeiska stater.
Europaavtalen innebär att ett frihandelsområde skall upprättas inom tio år. EG
åtar sig att å sin sida avveckla handelshinder för industrivaror redan inom
fem
år. Avtalen innehåller vidare regler om arbetstagares rörlighet,
investeringar,
tjänstehandel, konkurrensrätt, ekonomiskt samarbete, kulturellt utbyte och en
utrikespolitisk dialog. I avtalens inledande avsnitt anges också att de skall
ses som ett första steg på vägen mot ett framtida EU-medlemskap. Jämför Asso-
ciation Agreements.
Europaparlamentet
Är rådgivande, kontrollerande och i vissa fall - t.ex. i budgetfrågor -
medbes-
lutande organ. Består av 626 ledamöter, valda direkt för fem år. Parlamentet
håller vanligen sina sessioner en vecka varje månad (utom i augusti) i Stras-
bourg. Normalt möts utskott och partigrupper i Bryssel. Huvuddelen av parla-
mentets sekretariat, som har ca 3 000 anställda, finns i Luxemburg.
Europarådet
Dess stadgar undertecknades 1949 i London. Syftet är att samarbeta inom en rad
områden: mänskliga rättigheter, sociala frågor, utbildning, kultur, ungdoms-
frågor, hälsofrågor och naturvård. Organisationen har i dag 39 medlemmar,
senast upptogs Ryssland som medlem. Har sitt säte i Strasbourg. Rådets
general-
sekreterare är f.n. svensken Daniel Tarschys.
European Convention on Human RightsEuroparådets konvention om de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna. Se Europarådet.
European Court of Human Rights
Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter. Domstolen, med säte i
Strasbourg, skall se till att Europarådets konvention från 1950 om de
mänskliga
rättigheterna efterföljs.
European Documentation Centre
I varje EU-stat finns ett antal informationscentrum med uppgift att till-
handahålla information om EG:s regelverk, institutioner etc. Är oftast knutna
till universitet eller högskolor.
European Environmental Bureau
Europeiska miljöbyrån. Upprättades 1974 med syftet att fungera som ett
informationsnätverk för miljöfrågor i Europa, främst i EU:s medlemsstater.
Består i dag av ca 200 miljöorganisationer. Har sitt säte i Bryssel.
Europeiska rådetDetta EU:s toppmöte, som tillkom på informell basis 1974,
består av medlemsstaternas stats- och regeringschefer och EG-kommissionens
ordförande. Europeiska rådet stadgefästes först i enhetsakten 1987 och förs i
det nya unionsfördraget in i den formella beslutshierarkin. Skall sammanträda
två gånger per år för att bl.a. ge politiska impulser i arbetet och behandla
större frågor.
Europol
EU-organ  för  polissamarbete  inom  ramen  för Maastrichtavtalets tredje pe-
lare för att förhindra och bekämpa terrorism, narkotikahandel och annan
internationell brottslighet. Ett första steg är informationssamarbete kring
illegal narkotikahandel genom narkotikaenheten (Europol Drugs Unit).
EU:s sociala stadgaAntogs av alla EG-stater utom Storbritannien i form av en
deklaration 1989. Betraktas som ett politiskt instrument med ?moraliska
förpliktelser? för medlemsstaterna att se till att de grundläggande sociala
rättigheter som stadgan behandlar garanteras i respektive stat. Den ger också
en uppmaning till kommissionen att lägga fram förslag till direktiv och
rekommendationer eller på andra sätt söka genomföra innehållet i stadgan som
bl.a. omfattar arbetsmarknads- och yrkesutbildningsfrågor, jämställdhet, ar-
betsmiljö- och handikappfrågor. Har följts upp via ett speciellt handlings-
program.
FusionsfördragetFusionsfördraget. Överenskommelser från 1965 som samlade de
tre
gemenskapsfördragen - EKSG, EEG och Euratom - under gemensam kontroll av en
kommission och ett ministerråd. Överenskommelsen trädde i kraft i juli 1967.
Förordning
Antas av EU-rådet på förslag från kommissionen. Är omedelbart bindande för
alla
medlemsstater liksom för företag och enskilda inom EU. Förordning tar över
nationell lag.
Förstainstansrätten
EG:s förstainstansrätt - EG-domstolens lägre instans som handlägger
konkurrens-
ärenden, EKSG-mål samt arbetsrättsliga frågor mellan och inom gemenskapens
institutioner. Besluten kan överklagas hos domstolens högre instans. 15
domare.
GUSP/CFSP
Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik som EU:s medlemsstater  utvecklar
inom ramen för fördraget om Europeiska unionen (eng. Common Foreign and
Security Policy).
Gymnich
Informellt utrikesministermöte inom EU varje halvår, som ägnas en allmän
diskussion om övergripande utrikespolitiska frågor. Uppkallat efter den by
utanför Bonn där det första mötet ägde rum.
Harmonisering
EU-term som syftar på ändring av nationell lagstiftning så att den överens-
stämmer med EG:s regelverk.
Icke-ingripandebeskedBekräftelse från EG-kommissionen att ett förfarande inte
strider mot EG:s konkurrensregler.
IGCInter-governmental Conference; den regerings-konferens mellan EU:s
medlemsstater som enligt Maastrichtfördraget inkallades 1996 för att undersöka
vilka bestämmelser i fördraget som skall revideras för att de i fördraget
angivna målen skall kunna uppfyllas. Konferensen inleddes i Turin den i mars
1996 och avslutades i Amsterdam i juni 1997.IMFInternational Monetary Fund -
Internationella valutafonden med säte i Washington DC, USA. Upprättades 1947
genom Bretton Woods-överenskommelsen.
INFO 92
EG-kommissionens vitboksdatabas. Presenterar med en sammanfattning innehåll,
syfte, användningsområde, m.m. av de 289 förslagen i EG:s vitbok. Uppgifter
lämnas vidare om var i beslutsprocessen förslagen befinner sig,
ikraftträdandedatum, referens till var de är publicerade, m.m.
Interreg
EG:s regionalpolitiska program för stöd till gränsregioner mellan medlems-
staterna. Programmet syftar främst till att förbereda ekonomiskt mindre ut-
vecklade gränsregioner för den ökade konkurrensen i och med upprättandet av
den
inre marknaden.
ISOInternational Organization for Standardization - internationella standar-
diseringsorganisationen.
JO/OJ/EGT
Journal Officiel/Official Journal/Europeiska gemenskapernas officiella
tidning.
Se EGT.
Kommitologin
EU:s kommittésystem. Som ett led i strävan att effektivisera beslutsprocessen
i
EG-organen, få ett snabbare beslutsfattande och lösa upp blockeringar på grund
av motsättningar mellan medlemsländerna tillsätts kommittéer med olika status.
Vissa har beslutanderätt, andra är bara rådgivande.
LomékonventionenRamavtal för EU:s bistånd till de 70 s.k. AVS-staterna i
Afrika, Västindien och Stillhavsområdet. Lomékonventionen är ett avtal om
handel, samarbete och bistånd. De viktigaste inslagen i konventionen gäller
handelslättnader, kommersiellt, ekonomisk-finansiellt och industriellt
samarbete samt bestämmelser avsedda att stabilisera utvecklingsländernas
exportinkomster. Den nuvarande fjärde konventionen (Lomé IV) slöts 1990 för
tio
år. Biståndsåtaganden under konventionen förvaltas av Europeiska
utvecklingsfonden (EDF). Jämför ACP/AVS och EDF.
Luxemburg-kompromissenVid två EG-möten i januari 1966 beslutades efter franskt
villkor att viktiga beslut i ministerrådet även fortsättningsvis skulle fattas
enhälligt, dvs. varje medlemsstat kunde inlägga veto mot beslut vars
genomförande den ansåg skada dess nationella intressen. Detta beslut, som både
brukades och missbrukades under de följande åren, utgjorde en av de främsta
anledningarna till att EG:s besluts-kraft försvagades fram till 1987 då
enhetsakten införde ökad användning av majoritetsbeslut.
Luxemburgprocessen
Startade med en gemensam deklaration i anslutning till ministermötet EFTA-EG i
Luxemburg år 1984, om att skapa ett breddat och fördjupat samarbete parterna
emellan.
Medbeslutande-procedurenEU-uttryck som syftar på Europaparlamentets
medbeslutande i beslutsprocessen. I och med
Maastrichtfördraget infördes en ny beslutsprocedur (artikel 189c) som för
första gången ger parlamentet vetorätt inom ett femtontal områden, såsom inre
marknadsfrågor, utbildning, kultur, hälsovård, konsumentskydd, transport,
kommunikation, forskning och miljö. Jämför Cooperation procedure.
Meddelanden
Skrivelser som används av EG-kommissionen för att exempelvis informera
medlemsländerna eller lägga fram förslag om förordningar, beslut, direktiv
osv.
MinisterrådetEU:s utrikesministrar och fackministrar sammanträder i rådet.
Antar rekommendationer, fattar beslut om budget, direktiv och förordningar.
NACNorth Atlantic Council - Nordatlantiska rådet består av de 16
Nato-staternas
utrikesministrar. Håller regelbundet återkommande möten.NACC
North Atlantic Cooperation Council - Nordatlantiska samarbetsrådet är ett sam-
rådsforum för säkerhetsfrågor mellan Natos medlemsstater, de f.d. Wars-
zawapaktsstaterna och OSS-staterna.
Nato
North Atlantic Treaty Organization - den nordatlantiska
försvarsorganisationen,
även kallad Atlantpakten, grundades 1949 med säte i Bryssel. De 16 medlemmarna
är Island, Norge, USA, Kanada och Turkiet samt de 15 medlemsstaterna i EU med
undantag för Sverige, Finland, Österrike och Irland.
Notices
Icke bindande tillkännagivanden av EG-kom-missionen: tolkning av gällande
bestämmelser.
NPTIcke-spridningsfördraget (Non Proliferation Treaty) - avtal om icke-
spridning av kärnvapen.
Närhetsprincipen
Även benämnd subsidiaritetsprincipen. Denna EU-princip går ut på att endast
det
som inte kan göras effektivt på nationell, regional eller lokal nivå skall
göras på gemenskapsnivå. Dvs. beslut inom gemenskapen bör fattas så nära med-
borgarna som möjligt. Principen fördragsfästes i och med Maastrichtavtalet om
en europeisk union men har redan tidigare varit vägledande för arbetet på
många
områden.
OECD
Organization for Economic Cooperation and Development - Organisationen för
ekonomiskt samarbete och utveckling. Hette ursprungligen OEEC - Organization
for European Economic Cooperation (organisationen för europeiskt ekonomiskt
samarbete) - och skapades 1948 för att främja återuppbyggnaden i Europa efter
kriget. OECD, som har sitt säte i Paris, omfattar i dag 24 ?västekonomier?
(Europa, Nordamerika, Japan, Australien och Nya Zeeland) och ägnar sig främst
åt informationsutbyte, analys och viss samordning av ett brett spektrum av
ekonomiska frågor.
OSSOberoende staters samvälde (f.d. Sovjetunionen). Oberoende staters samvälde
(OSS) är en lös samarbetsorganisation mellan de f.d. Sovjetrepub-likerna utom
Georgien och de tre baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen.
Organisationen har sitt säte i Vitrysslands huvudstad Minsk.
OSSE/OSCE
Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa
Organization for Security and Cooperation in Europe, tidigare ESK, den
europeiska säkerhetsorganisationen. Kallas ibland Helsingforsprocessen då
arbetet inleddes i Helsingfors 1975. Omfattar alla stater i Europa och det
forna Sovjetunionen samt USA och Kanada. Till ämnen som behandlas inom OSSE
hör
säkerhetsfrågor av militär och politisk art; ekonomiskt, vetenskapligt,
teknologiskt och miljömässigt samarbete liksom frågor med anknytning till det
humanitära och kulturella området, ofta kallade ESK:s/OSSE:s mänskliga
dimension. Arbetet leds av ett ordförandeland som till sitt stöd har en
generalsekreterare och tre institutioner - ett sekretariat i Prag, ett
konfliktlösningscenter i Wien och ett demokratistödscenter i Warszawa.
ParisstadganSlutdokument från ESK:s (numera OSSE) toppmöte i Paris i november
1990, som beseglade försoningen mellan Öst- och Västeuropa. Är tillsammans med
Helsingforsdokumentet från 1975 grunddokument för ESK:s (OSSE:s) verksamhet.
PFF/PFP
Partnerskap för fred/Partnership for Peace; samarbete på det fredsbevarande
området i vilket deltar Natostaterna och nästan alla stater i Central- och
Östeuropa samt Sverige och Finland.
PHARE
Poland and Hungary Aid for Restructuring of the Economies - den del av EU-
staternas tekniska bistånd till samtliga central- och östeuropeiska stater,
som
kanaliseras via EU:s budget och administreras av EG-kommissionen. Har i takt
med den politiska utvecklingen utsträckts till alla staterna i Central- och
Östeuropa. 1992 uppgick detta bistånd till 1 miljard ecu.
POCOPolitiska kommittén, som består av chefstjänstemän från medlemsstaternas
utrikesdepartement, är högsta tjänstemannaorgan för det utrikespolitiska
samarbetet mellan EU-staterna.
PPPPolluter Pays Principle. EG:s miljöprincip om att ?förorenaren betalar?.
Proportionality
En EU-princip ofta använd av EG:s domstol för att hindra oproportionella
åtgärder (i form av importförbud, tullar, o.d.) av en medlemsstat mot en
annan.
REGENEG:s energiprogram med syfte att utvidga den inre energimarknaden till
ekonomiskt mer eftersatta regioner inom gemenskapen. Ett annat syfte är att
uppmuntra till större gasanvändning än hittills för att på så vis undvika ett
alltför stort oljeberoende.
Regionkommittén
Inrättades genom Maastrichtfördraget och består av  företrädare för lokala och
regionala organ (i Sverige kommuner och landsting) .
Rekommendationer och yttranden
Recommendations and Opinions. Antagna av EU-rådet på förslag från
kommissionen.
Saknar legal verkan och är således inte bindande.
Revisionsrätten
Har sitt säte i Luxemburg. Är EG:s högsta revisionsorgan. Domstolen har 15
ledamöter och ett sekretariat med drygt 300 anställda.
Rådgivande kommitté
Rådgivande kommittéer upprättade av EG-kommissionen. Deras uppgift är att ge
råd och yttra sig över specifika frågor: exempelvis yttrar sig EG:s rådgivande
kommitté för konsumentfrågor (Consumer´s Consultative Committee) över förslag
till beslut som rör konsumentfrågor.
RådssekretariatetEU-ministerrådets sekretariat med över 2 300 anställda (som
leds av en generalsekreterare). Rådssekretariatet bistår ministerrådet,
Coreper
och dem underställda arbetsgrupper i beslutsberedningen. Har sitt säte i
Bryssel.
SammanhållningSe Cohesion
Samarbetsproceduren
I Europeiska enhetsakten från 1987 fick Europaparlamentet större möjlighet att
påverka EG:s lagstiftning genom det s.k. samarbetsförfarandet (artikel 189c).
Detta tillämpas inom de områden där ministerrådet fattar beslut med majoritet.
Det gäller framför allt den s.k. harmoniseringen av EG:s lagar för den inre
marknaden. Dessutom gäller det vissa andra områden, forskningsprogram, den
regionala fonden samt vissa sociala frågor. Allt som allt handlar det om ett
tiotal artiklar i Romfördraget. Samarbetsförfarandet utsträcks i
Maastrichtfördraget till att gälla omkring 15 nya områden, samtidigt som det
bibehålls för tre gamla. Jämför Medbeslutandeproceduren.
Schengen
Överenskommelse 1985 mellan Beneluxländerna, Frankrike och Tyskland med syftet
att avskaffa gränskontrollerna för persontrafik staterna emellan, samt
etablera
ökad kontroll vid de externa gränserna, gemensam viseringspolitik och utökat
informationsutbyte. Flera andra EU-stater har sedermera anslutit sig till
avtalet. Sverige avser, som ett första steg, att bli observatör i
Schengensamarbetet.
SISSchengen Information System. Ett datainformationsnät som syftar till att
underlätta kontrollen av Schengenstaternas yttre gränser. Systemet utgör
modell
för EIS som på sikt skall omfatta samtliga EU-stater.
Standing Conference of Local and Regional Authorities of Europe
Konferens, med säte i Strasbourg, som bildades 1987 och som i dag samlar
delegater från den regionala och kommunala nivån i Europarådets medlemsstater.
Har som syfte att stödja regionalt och lokalt samarbete i
Europa.StrukturfondernaFör perioden 1994-99 kommer de tre strukturfonderna
(regionalfonden, socialfonden och utvecklingssektionen av jordbruksfonden) att
disponera ca 1 300 miljarder kronor för regionala utvecklingsprogram med syfte
att utjämna de regionala och lokala ojämlikheterna inom gemenskapen. Bidragen
går huvudsakligen (70 %) till de fattigaste regionerna men även till industri-
regioner på tillbakagång liksom till landsbygdsutveckling och sysselsättnings-
skapande projekt i de rikare medlemsstaterna. Ytterligare bidrag för dessa
ändamål kan erhållas i form av lån från EIB.
Subsidiaritetsprincipen
Se Närhetsprincipen.TACIS
Technical Assistance to the Commonwealth of Independent States and Georgia.
EG-
kommissionens biståndsprogram för staterna i forna Sovjetunionen (utom de tre
baltiska staterna, som faller under PHARE-programmet). 1992 uppgick detta
bistånd till 450 miljoner ecu, katastrofbistånd oräknat.
TBTsTechnical Barriers to Trade - tekniska handelshinder. Syftar på problem
som
uppstår genom att skilda stater har olika regler om hur en produkt skall vara
beskaffad i fråga om t.ex. dimensioner, säkerhetsordningar och
märkningsbestämmelser.
Trojka
Trepartsgrupp inom EU:s utrikesministerråd bestående av den tidigare, den
pågående och den kommande ordförandeskapsstaten assisterade av
EG-kommissionen.
Trojkan företräder ofta EU gemensamt i utrikespolitiska sammanhang.
VEU/WEUVästeuropeiska unionen/Western European Union - organisation för
försvars- och säkerhetspolitiskt samarbete, som upprättades 1948. Medlemmar är
EU:s medlemsstater utom Irland och Danmark (som dock båda är observatörer).
Sverige är observatör.Visegradstaterna
En beteckning på de fyra centraleuropeiska staterna Polen, Ungern, Tjeckien
och
Slovakien. Dessa utvecklar ett allt närmare samarbete, med bl.a.
frihandelsplaner, och söker samtidigt gemensamt ett närmande till EU och EFTA.
Bl.a. har man med EU förhandlat fram associationsavtal, s.k. Europaavtal (se
detta ord).
VHO/WTOWorld Trade Organization, den internationella
världshandelsorganisationen som omfattar, förstärker och utvidgar det
hittillsvarande regelverket inom GATT (General Agreement on Tariffs and
Trade).

Innehållsförteckning

1 Sammanfattning 1
2 Propositionen 3
3 Motionerna 3
3.1 Motioner väckta med anledning av propositionen 3
3.2 Övriga motionsyrkanden 6
4 Regeringskonferensen och tillkomsten av Amsterdamfördraget 7
5 Handläggningen i riksdagen av frågor kring regeringskonferensen och
Amsterdamfördraget, yttranden från andra utskott
9
6 Amsterdamfördragets och betänkandets disposition 10
7 Utskottet 12
7.1 Sveriges godkännande av Amsterdamfördraget, konstitutionella
förutsättningar, beslutsprocedur och ändring i anslutningslag
12
Propositionen 12
Motionerna 14
Utskottets överväganden 18
7.2 Unionen och medborgaren 32
Propositionen 32
Öppenhetsreglerna 32
Grundläggande rättigheter 33
Motionerna 35
Utskottets överväganden 36
7.3 Samarbetet inom EG (första pelaren) 37
Propositionen 37
Fri rörlighet för personer 38
Sysselsättning 41
Miljösamarbetet 42
Jämställdhet 43
Konsumentpolitiken 44
Arbetslivsfrågor, sociala frågor m.m. 44
Folkhälsa 45
Djurskydd 45
Den gemensamma handelspolitiken 45
Motionerna 46
Utskottets överväganden 48
7.4 Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (andra pelaren) 55
Propositionen 55
Motionerna 58
Utskottets överväganden 59
7.5 Polis-, tull- och straffrättsligt samarbete (tredje pelaren) 62
Propositionen 62
Schengensamarbetet 69
Motionerna 70
Utskottets överväganden 71
7.6 Unionen och medlemsstaterna 76
Propositionen 76
7.7 Institutionerna 78
Propositionen 78
Motionerna 81
Utskottets överväganden 82
7.8 Förenkling av fördragen 85
Propositionen 85
7.9 Övriga frågor 86
Euratomfördraget 86
Motionerna 87
Utskottets överväganden 87
Hemställan 88
Reservationer 91
1. Ändring i anslutningslagen (mom. 1) 91
2. Folkomröstning om Amsterdamfördraget (mom. 2) 91
3. Beslutsprocedur som för stiftande av grundlag (mom. 3) 92
4. Beslut om Amsterdamfördraget vid en senare tidpunkt (mom. 4) 93
5. Godkännande av Amsterdamfördraget (mom. 5) 93
6. EG-domstolens behörighet att meddela förhandsavgöranden (mom. 6) 94
7. Överlåtelse av beslutskompetens (mom. 8) 95
8. EU-samarbetets övergripande karaktär (mom. 9) 95
9. Särställning i unionssamarbetet (mom. 10) 96
10. Utträdesparagraf i Unionsfördraget (mom. 11) 97
11. Öppenhet i unionens inre arbete (mom. 13) 97
12. Öppenhet i unionens inre arbete (mom. 13) 98
13. Europarådets konvention (mom. 14) 99
14. Asyl (mom. 15) 99
15. Asyl (mom. 15) 100
16. Regelrevision (mom. 17) 101
17. Sysselsättning (mom. 18) 101
18. Den inre marknaden (mom. 19) 102
19. Den gemensamma handelspolitiken (mom. 20) 103
20. Miljöpolitiken (mom. 21) 103
21. Sveriges observatörskap i VEU (mom. 23) 104
22. Beslutsformerna inom tredje pelaren (mom. 25) 104
23. Europoltjänstemännens befogenheter (mom. 26) 105
24. Eurodac (mom. 27) 106
25. Samrådet med regeringen (mom. 28) 106
26. Rådet och Europaparlamentet (mom. 29) 107
27. Rådet och Europaparlamentet (mom. 29) 107
28. Euratomfördraget (mom. 31) 108
Särskilda yttranden 109
1. Sysselsättning och jämställdhet 109
2. Kompetenskatalog 109
3. Kvalificerad majoritet 109
Bilaga 1 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1500) med anledning av
Sveriges anslutning till Europeiska unionen
111
Bilaga 2 Omröstning med kvalificerad majoritet 114
Bilaga 3 Medbeslutandeproceduren 115
Bilaga 4 Yttranden från andra utskott 117
Konstitutionsutskottets yttrande 1997/98:KU9y 117
Lagrådet 147
Justitieutskottets yttrande 1997/98:JuU6y 151
Socialförsäkringsutskottets yttrande 1997/98:SfU4y 167
Utbildningsutskottets yttrande 1997/98:UbU5y 180
Näringsutskottets yttrande 1997/98:NU3y 183
Arbetsmarknadsutskottets yttrande 1997/98:AU6y 189
Bilaga 5 Vissa termer och förkortningar 198