I betänkandet behandlas ca hundrafyrtio motionsyrkanden om hälso- och
sjukvården från den allmänna motionstiden 1996.
Samtliga motionsyrkanden utom ett avstyrks. Utskottet föreslår ett
tillkännagivande till regeringen med anledning av en motion om kostnader för
preventivmedel. Kostnader för preventivmedelsrådgivning och kostnader för
preventivmedel för kvinnor har behandlats av olika statliga utredningar samt i
en rapport från Socialstyrelsen det senaste året. Argumentationen i dessa
utredningar sammanfaller i stort med den uppfattning som motionärerna i So219
(s) framför. Utskottet anser att regeringen på lämpligt sätt bör överväga
författningsregleringen på området, konsekvenserna av denna samt komma med
förslag till riksdagen på hur en utjämning av patienternas kostnader i detta
sammanhang bör ske.
Till betänkandet har fogats trettio reservationer.
Motionerna
1996/97:So202 av Maud Ekendahl och Jeppe Johnsson (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna att regeringen bör göra en översyn
vad gäller preskriptionstidens längd inom Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnds
verksamhetsområde i enlighet med vad som anförts i motionen.
1996/97:So203 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning om hur
kontakt mellan patienter och patientföreningar bäst förmedlas.
1996/97:So204 av Kenth Skårvik (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvärdering och behandling
av trafikoffer.
1996/97:So205 av Margareta E Nordenvall (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om betydelsen av förebyggande vård,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om patientavgifter i förebyggande vård.
1996/97:So207 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kostnadskontroll,
1996/97:So209 av Barbro Johansson m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna att medicinsk forskning snarast skall ta fram
doseringsnormer för medicin till kvinnor baserade på den kvinnliga kroppen.
1996/97:So216 av Majléne Westerlund Panke och Tone Tingsgård (s) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om vikten av uppföljning och utvärdering av lobotomiingrepp.
1996/97:So218 av Dan Ericsson (kd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om statlig ersättning till
lobotomerade från 1940- och 1950-talen som fortfarande är i livet.
1996/97:So219 av Tone Tingsgård och Barbro Andersson (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
behovet av lagändring gällande preventivmedel.
1996/97:So220 av Tone Tingsgård och Barbro Andersson (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av ytterligare konventioner med andra länder,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om solidariskt ansvar för sjukvårdsutgifter i vissa fall.
1996/97:So224 av Juan Fonseca och Pär-Axel Sahlberg (s) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att hälsoupplysningspersonal skall rekryteras bland människor med
olika etnisk bakgrund,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att program för hälsoförebyggande arbete tas fram i offentliga
myndigheter och verksamheter,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att invandrarna själva engageras i folkhälsoarbetet.
1996/97:So227 av Birthe Sörestedt och Margareta Sandgren (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
att tandlossningssjukdomen skall betraktas som annan sjukdom och ingå i
högkostnadsskyddet.
1996/97:So229 av Chatrine Pålsson (kd) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att införa ett
kreditsystem så att ingen behöver avstå från vård på grund av ekonomiska skäl.
1996/97:So230 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bemötande av kvinnor i sjukvården,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om beroendeframkallande läkemedel,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ökad information till kommunerna om deras ansvar för att förbättra
folkhälsan,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av att behålla och förstärka mödra- och barnhälsovården,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fortsatt stöd till ungdomsmottagningarna för att förhindra fler
tidiga aborter,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fosterdiagnostik vid tidig graviditet,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om upptäckt och behandling av ätstörningar.
1996/97:So233 av Ragnhild Pohanka och Eva Goës (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Socialstyrelsen bör utvärdera operationsmetoden och
behandlingen vid Ryggkirurgiska kliniken i Strängnäs,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Socialstyrelsen bör uppmärksammas på behovet av större kapacitet på området i
enlighet med vad som anförts i motionen.
1996/97:So237 av Birthe Sörestedt m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om könsspecifik
information och analys vad gäller läkemedel.
1996/97:So240 av Margareta E Nordenvall m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär att Stockholms
läns landsting blir försöksområde för en hälsoförsäkring fr.o.m. 1998 i
enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär att den del av
landstingsskatten som går till sjukvård kan ersättas med en obligatorisk
sjukavgift i enlighet med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär en bättre
samordning av sjukvårdens resurser i enlighet med vad som anförts i motionen,
1996/97:So248 av Margareta E Nordenvall och Leif Carlson (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om medborgarkonton inom den öppna vården,
2. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om lämplig utformning av
medborgarkonton inom den öppna vården i enlighet med vad som anförts i
motionen.
1996/97:So249 av Gullan Lindblad och Liselotte Wågö (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av ökad utbildning och fortbildning i reumatologi för
läkare och vårdpersonal,
1996/97:So258 av Tuve Skånberg och Eva Goës (kd, mp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att även
Miljöpartiet skall vara representerat i Statens medicinsk-etiska råd.
1996/97:So259 av Ulla Hoffmann m.fl. (v, m, c, fp, mp, kd) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att lagen om kvinnlig omskärelse förändras i
enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ett kunskapscentrum om kvinnlig könsstympning bör inrättas,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Socialstyrelsen bör ha det övergripande ansvaret,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Sveriges hållning internationellt vad gäller kvinnlig
könsstympning.
1996/97:So261 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ökade sociala skillnader,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om hälsoarbete i samverkan,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vård på lika villkor,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vägledare genom vårdkedjan,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om helhetssyn i vården,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om närhet till vård,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om personalsituationen i vården,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om trainee-program inom vården,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om läkarutbildningen,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förebyggande insatser,
1996/97:So263 av Yvonne Ruwaida och Annika Nordgren (mp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
bastuklubbslagen.
1996/97:So264 av Margitta Edgren m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att all transplantationsverksamhet skall bygga på aktivt samtycke
från donatorn,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att när donatorns vilja är okänd får organtransplantation ej ske,
3. att riksdagen av regeringen begär en uppföljning av
donationsregisterverksamheten i enlighet med vad som anförts i motionen.
1996/97:So265 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär en redovisning av uppdraget som gavs
för tre år sedan om kartläggning och analys av förändringar i aborttal och
samband med förebyggande insatser,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag i syfte att minska antalet
aborter.
1996/97:So269 av Stig Sandström m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär att en utredning görs av Socialstyrelsen om förmedlingen av
gratis preventivtabletter (dagen efter-piller) vid landets
ungdomsmottagningar.
1996/97:So272 av Torgny Danielsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjligheten att utse även
annan yrkesutövare än läkare som patientansvarig legitimerad behandlare.
1996/97:So276 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att all utbildning av sjukvårdspersonal bör innehålla information
runt alternativmedicinska behandlingsmetoder,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur Socialstyrelsen skulle
kunna ges i uppdrag att utveckla ett nationellt informationscenter runt
alternativmedicin,
1996/97:So277 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fler husläkare (avsnitt 11),
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att husläkarna skall få ett utökat budgetansvar (avsnitt 12),
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om lika vård för kvinnor och män (avsnitt 15),
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om minoriteters vårdbehov (avsnitt 16),
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att alla patienter skall få rätt till en egen sjuksköterska
(avsnitt 17),
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om patienters rätt till kontinuitet i kontakten med läkare (avsnitt
17),
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fler vårdkedjeavtal och sammanhållna vårdkedjor (avsnitt 19),
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om satsningar på centrumbildningar (avsnitt 20),
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om distriktssköterskornas utökade ansvar (avsnitt 21),
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en ökad satsning på hemsjukvården (avsnitt 22),
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att bejaka frivilliginsatser i vården (avsnitt 23),
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om valfrihet i valet av sjukhus (avsnitt 24),
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att införa en mödravårdspeng (avsnitt 25),
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att införa en barnhälsovårdspeng (avsnitt 26),
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att stärka insatserna för omvårdnad (avsnitt 28),
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att tillsätta en utredning som ser över patienternas behov inom
psykiatrin av rätt diagnosticering och behovet av en rättighetslagstiftning
liknande LSS för människor med svåra psykiska sjukdomar (avsnitt 32),
31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om mer vård för pengarna (avsnitt 34),
32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en kostnadseffektiv sjukvårdsorganisation (avsnitt 35),
38. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att avgifterna inom vården inte får vara avskräckande höga (avsnitt
38),
1996/97:So279 av Gudrun Lindvall m.fl. (mp) vari yrkas
2. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om att inrätta en
allergiombudsman i enlighet med vad som anförs i motionen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om födoämnesallergi i psykiatrin,
1996/97:So280 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett effektivt folkhälsoarbete,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om folkhälsoarbete nära människor,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om politikers roll i folkhälsoarbetet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om folkrörelser och föreningar,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om arbetslivet och folkhälsoarbetet,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om finansiering av folkhälsoarbetet,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om riskgrupper och folkhälsoinsatser,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förebyggande arbete inom sjukvården,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förebyggande arbete på apoteken,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om miljöarbete och hälsorisker,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om allergier,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skadeprevention,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om självmordsprevention,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ätstörningar,
1996/97:So282 av Christina Axelsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om forskning,
samarbete och utbildning som underlättar diagnosticering av
tungmetallförgiftning.
1996/97:So286 av Mikael Odenberg (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av
abortlagstiftningen.
1996/97:So291 av Inger René m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär en lagstiftning innebärande rättighet
för patienter att få rehabilitering hos kvalitetsgodkänd vårdgivare i enlighet
med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär en modell för kvalitetsgranskning och
nationell standard i enlighet med vad som anförts i motionen.
1996/97:So294 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om det förebyggande arbetet i vården,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rehabiliteringsverksamheten,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ambulansverksamheten,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om patientavgifternas differentiering,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om minskad arbetslöshet bland vårdpersonalen,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utbildning av personalen inom vården,
1996/97:So410 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) vari yrkas
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om prioritering av närsjukvården,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om sjukhusstruktur.
1996/97:So423 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att äldre skall slippa köa på akuten.
1996/97:So424 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
7. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om att alla
låginkomstpensionärer skall erhålla frikort enligt vad i motionen anförts om
att ingen skall avstå från sjukvård på grund av ekonomiska skäl,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att inordna tandvården för pensionärer i högkostnadsskyddet.
1996/97:So603 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om avbrytande av projektet att dela ut sprutor till narkomaner.
1996/97:So620 av Tuve Skånberg (kd) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder mot fetalt
alkoholsyndrom (FAS).
1996/97:So656 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas
32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om studier om verkningar av bensodiazepiner,
33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om information om bensodiazepiner,
34. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utvärdering av Kilens verksamhet.
1996/97:So669 av Roland Larsson m.fl. (c) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kartläggning av s.k. FAS-barn.
1996/97:So802 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ackrediteringssystem,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kvalitetskontroll och kvalitetssäkringssystem,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om lokala och regionala samarbetsorgan.
1996/97:So807 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att individers utgifter för hälso- och sjukvård samt utgifter för
tandvård på sikt bör infogas i ett gemensamt högkostnadsskydd.
1996/97:So812 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om arbetstillfällen inom vården,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den utsatta situation äldre vårdtagare befinner sig i.
1996/97:Ju719 av Eva Flyborg m.fl. (fp) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om våldtagna kvinnors rätt till stöd.
1996/97:Ju901 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om försöksverksamheten med fria sprutor till narkotikamissbrukare.
1996/97:Ju917 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om handlingsprogram för våldtäktskliniker.
1996/97:Jo529 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av utredning av hur gentekniken riskerar att komma till
användning i rashygieniskt syfte,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förbud mot att söka, efterfråga och använda information om
människors gener vid anställnings- och antagningsförfaranden samt att söka,
efterfråga eller använda information om människors gener vid
försäkringsförfaranden, bankkontakter och i andra sammanhang,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om genetisk integritet och genetisk information om foster.
1996/97:A820 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om myndigheters skyldighet att upplysa personer från länder där det
förekommer könsstympning om att det är ett allvarligt brott enligt svensk lag.
Utskottet
Sjukvårdens finansiering, organisation och inriktning m.m.
Finansiering
I motion So240 av Margareta E Nordenvall m.fl. (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag som innebär att Stockholms läns landsting blir
försöksområde för en hälsoförsäkring fr.o.m. 1998 i enlighet med vad som
anförts i motionen (yrkande 1). Vidare hemställs att riksdagen hos regeringen
begär förslag som innebär att den del av landstingsskatten som går till
sjukvård kan ersättas med en obligatorisk sjukavgift (yrkande 2) samt att
riksdagen begär förslag som innebär en bättre samordning av sjukvårdens
resurser i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 3). Motionärernas
alternativ består av en försäkringsmodell som utgår från att en väl fungerande
sjukvård är grundläggande i ett civiliserat samhälle. Det skall vara en modell
som sätter patienten i centrum. För att alla människor skall garanteras en god
hälso- och sjukvård krävs en obligatorisk försäkringsmodell som omfattar alla,
oavsett betalningsförmåga. Med en försäkringsmodell avskiljs produktionen av
vård från finansiering och beställning. Med en allmän hälsoförsäkring som
inkluderar finansiering för rehabilitering, sjukpenning och förtidspension kan
de offentliga resurserna utnyttjas optimalt eftersom avvägningar mellan t.ex.
olika former av vård, sjukskrivning och förtidspensionering kan göras i ett
perspektiv och i ett sammanhang. Motionärerna anser att en modifierad modell
av en hälsoförsäkring skulle kunna prövas inom Stockholms läns landsting.
Samordning av sjukvård och sjukpenning har prövats på andra håll i landet,
t.ex. den s.k. Stenungsundsmodellen. Erfarenheterna av det projektet har varit
goda. Hälsoförsäkringen skulle omfatta alla och vara solidariskt finansierad.
En obligatorisk sjukavgift skulle ersätta landstingsskatten men liksom den
vara inkomstrelaterad samt oberoende av ålder eller risk. Genom att öronmärka
pengarna till sjukvården garanteras medborgarna att den avgift de betalar
enbart går till hälso- och sjukvård. Alla öronmärkta sjukvårdspengar förs
över till försäkringskassan, enligt förslaget. Sammanfattningsvis kan
Stockholms läns landsting bli ett försöksområde för en hälsoförsäkringsmodell
där finansiering av vården förs över till försäkringskassan och på så sätt
möjliggör en samordning med sjukförsäkring, rehabilitering och förtidspension.
I motion So248 av Margareta E Nordenvall och Leif Carlson (m) begärs att
riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts om medborgarkonton
inom den öppna vården (yrkande 1) samt att riksdagen hos regeringen begär en
utredning om lämplig utformning av medborgarkonton inom den öppna vården i
enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 2). Motionärerna föreslår ett
modifierat högkostnadsskydd, ett medicinskt sparkonto eller medborgarkonto, i
den öppna vården. Detta går mycket väl att kombinera med en allmän
hälsoförsäkring. Förslaget innebär att alla medborgare avsätter ca tre procent
av lönesumman skattefritt till att bygga upp ett individuellt konto till ett
givet tak. När patienten blir sjuk används pengar från kontot till att betala
den öppna vården, såväl sjukvårdande behandling som diagnostik. Kontots tak
kan lämpligen sättas till ett basbelopp och kombineras med ett golv. Om
medborgarkontots behållning vid årets slut överstiger taket återbetalas
överskottet till individen efter skatteavdrag, heter det i motionen.
Miniminivån för den årliga insättningen kan exempelvis vara en sjättedel av
ett basbelopp och om individens lön är så låg att insättningen blir lägre än
miniminivån så bör staten lägga till pengar upp till golvet. Om patienten har
överskridit kontot vid årets slut så återförs det till noll genom en
insättning från staten. Det blir enligt motionärerna lönsamt att inte
konsumera för mycket vård samtidigt som staten kompenserar kostnader vid hög
vårdkonsumtion. Systemet innehåller ett moment av obligatoriskt tvångssparande
på ett personligt konto, men ersätter den skatt som i dag betalas för att
täcka samhällets utgifter för den öppna vården. I verkligheten skulle
medborgarkontot fungera som ett högkostnadsskydd. Det kan mycket väl utvidgas
till att inkludera exempelvis all form av dagkirurgi och läkemedel. Den stora
fördelen med ett medborgarkonto är att patientens ställning i vården stärks
och patienten själv kan styra kostnaderna. Den patient som ofta uppsöker
sjukvården, även om det inte alltid är medicinskt befogat, får göra det men
får betala själv, heter det i motionen.
I motion So277 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs tillkännagivanden till
regeringen om att mödravårdspeng och barnhälsovårdspeng skall införas
(yrkandena 20 och 21). Motionärerna anser att blivande föräldrar i alla
landsting skall kunna välja vilken barnmorska de skall gå till. Kostnaden för
mödrahälsovård bör följa föräldrarna, som en mödravårdspeng. De mottagningar
som har vårdavtal med landstinget bör få ersättning för de föräldrapar som
valt dem. Eftersom det inte finns fler ersättningar att betala ut än antalet
föräldrar bör det inte bli något problem med totalkostnadskontrollen, heter
det i motionen. Motionärerna anför vidare att de allra flesta föräldrar vill
ha sin barnhälsovård i sin geografiska närhet. En del föräldrar vill dock få
sin barnhälsovård hos någon annan. Motionärerna vill därför införa en form av
barnhälsovårdspeng, så att föräldrarna själva kan välja
barnhälsovårdsmottagning. Samma kvalitetskrav skall gälla för den privata
verksamheten som inom landstingets verksamhet, heter det i motionen.
Kvalitetsfrågor
I motion So291 av Inger René m.fl.(m) hemställs att riksdagen hos regeringen
begär en lagstiftning innebärande rättighet för patienter att få
rehabilitering hos kvalitetsgodkänd vårdgivare i enlighet med vad som anförts
i motionen (yrkande 1) samt att riksdagen hos regeringen begär en modell för
kvalitetsgranskning och nationell standard i enlighet med vad som anförts i
motionen (yrkande 2). Motionärerna anser att kvalitetssäkring för vården bör
utformas så att patienterna får möjlighet att kräva rehabilitering på enhet
som är kvalitetsgodkänd. På så vis skapas ett efterfrågetryck som påskyndar
kvalitetsarbetet. En sådan lagstiftning gör det möjligt att bygga på
frivillighet, och ett eget engagemang från professionen och kvalitetsarbetet
blir på det sättet inte en pålaga utan en möjlighet. Modellen med professionen
som granskare av varandra är att föredra framför särskilda organisationer
eftersom det ger ett lärande i vården i stort. Utbildning av granskningsteam
kan ske genom Landstingsförbundet eller genom en för professionen gemensam
granskningsorganisation enligt kanadensisk modell. I Kanada finns granskning
och kvalitetsarbete inom all vård med särskilda standarder för respektive
vård/specialitet. Den kanadensiska modellen bygger enligt uppgift på att
professionen själv har kvalitetsteam som granskar sina kollegor. Teamen består
av sjuksköterskor, läkare, sjukhuschefer och ibland även sjukgymnaster m.fl.
I motion So802 av Alf Svensson m.fl. (kd) hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
ackrediteringssystem (yrkande 3). Motionärerna anser att ett
ackrediteringssystem bör införas på nationell eller regional nivå. Det finns
redan i flera länder. Ett ackrediteringssystem innebär att en vårdproducent,
privat eller offentlig, måste vara godkänd kvalitetsmässigt för att få
tillstånd att verka för landstingets pengar. Systemet skulle också fungera
som en form av konsumentupplysning till patienterna, heter det i motionen.
Vidare begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts
om kvalitetskontroll och kvalitetssäkringssystem (yrkande 4). Sverige har
genom en överenskommelse med WHO inlett ett arbete med att ta fram ett
effektivt kvalitetssäkringssystem för hälso- och sjukvården. Motionärerna
anser att detta arbete bör påskyndas och konkretiseras efter de senaste årens
utveckling mot mångfald, konkurrens och ekonomistyrning.
Vårdkedjor, vårdnivå, m.m.
I motion So207 av Gullan Lindblad m.fl. (m) hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kostnadskontroll
(yrkande 7). Motionärerna anser att det av flera skäl är viktigt att vård ges
på ?rätt nivå?. Om en patient går till en specialistläkare på ett sjukhus med
en åkomma som lika gärna, eller bättre, hade kunnat hanteras av en
allmänläkare finns risk att patienten slussas runt mellan flera läkare innan
han eller hon hamnar rätt. Dessutom blir kostnaderna högre, eftersom ett besök
hos specialistläkare i normalfallet kostar mer. Remisstvång är enligt
motionärerna inte en bra lösning eftersom det minskar den enskildes frihet och
tillgången till vård. En bättre lösning är att styra med patientavgifter.
Egenvård kan också vara ett sätt att hålla kostnaderna nere i den öppna
vården, och att på sikt förebygga sjukdom. För vårdgivarna kan det vara ett
bra konkurrensmedel att erbjuda utbildning i egenvård eller annan typ av
förebyggande vård. Om försäkringskassan har överblick över hela vårdkedjor ges
möjlighet att sträva mot en bättre hälsa och en bättre ekonomi genom bland
annat förebyggande vård, rehabiliteringsinsatser och utvärdering av
vårdinsatserna, heter det i motionen.
I motion So261 av Olof Johansson m.fl. (c) hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vård på lika
villkor ( yrkande 6). En väl utbyggd och fungerande hälso- och sjukvård är en
av grundstenarna i ett välfärdssamhälle. Vården skall vara av god kvalitet och
finnas tillgänglig för alla människor, oavsett ålder, bostadsort eller
inkomst. Alla människor måste erbjudas en god vård. De ekonomiska
förutsättningarna får, enligt motionärerna, inte avgöra vårdinsatsen. En
fortsatt mänsklig vård kräver ett nytänkande baserat på omtanke och omsorg.
Motionärerna anser att det fortfarande finns effektiviseringsvinster att göra
inom sjukvården. Det krävs även nya organisatoriska förändringar,
administrativ förnyelse och rationaliseringar för att frigöra resurser till
förebyggande insatser samt kostnadsökningar på grund av en ökad andel äldre.
Vården måste enligt motionärerna ges på rätt vårdnivå. Primärvården bör få ett
ökat ansvar för medborgarna i omgivningen, heter det i motionen. I yrkande 7
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vägledare genom vårdkedjan. Det kan i dag vara svårt att
hitta rätt inom sjukvårdens organisation. Det saknas i vårdkedjan en vägledare
som följer patienten till annan vård. Många människor upplever att de blir
slussade mellan olika vårdgivare utan att någon tar helhetsansvaret.
Motionärerna anser att vårdcentralen skall vara stadsdelens, förortens eller
byns medicinska centrum. Där bör finnas ett team av läkare
distriktssköterskor, administrativ personal, m.m. Distriktsläkaren bör vara
den i teamet som är ytterst ansvarig för att patienten kommer till rätt
instans. I yrkande 9 begärs att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om närhet till vård. Motionärerna anser att den
lokala nivån i vården bör stärkas. Det skapar trygghet. En förstärkt lokal
vårdorganisation leder till att närheten till vården ökar. Läkaren vid
vårdcentralen bör remittera vidare på samma sätt som i dag, men bör själv få
avgöra till vilken enhet i landet patienten skall remitteras. Läkaren kan
också nyttja möjligheten till specialistkompetens med hjälp av telemedicin.
Den nya tekniken kommer att ge möjligheter att decentralisera den
specialiserade vården och utveckla kompetensen vid vårdcentralerna.
Hemsjukvården har också möjligheter att utvecklas ytterligare, heter det i
motionen.
I motion So802 av Alf Svensson m.fl. (kd) hemställs att riksdagen ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om lokala och regionala
samarbetsorgan (yrkande 8). Motionärerna anser att det ur flera aspekter är
både positivt och utvecklande att det finns flera olika huvudmän på den s.k.
vårdmarknaden. Det skapar en bättre vårdkvalitet och ger incitament för
utveckling. Det borde enligt motionärerna vara en självklarhet att de olika
aktörerna visar förmåga att samarbeta. Ett samarbete som sätter
patienten/vårdtagaren i centrum, heter det i motionen. Motionärerna anser att
det skall tillsättas lokala och regionala samarbetsorgan för att utveckla
samarbetsformer som sätter patienten i centrum.
I motion So410 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) begärs ett tillkännagivande om
prioritering av närsjukvården. Motionärerna anser att även den specialiserade
slutna och öppna vården, den så kallade akutsjukvården bör prioriteras.
Motionärerna säger sig vilja värna om de små akutsjukhusen och deras
tillgänglighet. Staten bör markera inriktning, heter det i motionen (yrkande
10). I yrkande 11 begärs att riksdagen ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om sjukhusstruktur. Motionärerna har begränsad förståelse för
dagens uppdelning av länsdelssjukhus, länssjukhus och regionsjukhus. Denna
uppdelning har mer historiska motiv än praktiska. Risken finns att
länssjukhusen tar över ansvarsområden på regionsjukhusens bekostnad. Detta kan
leda till att regionsjukhusens existens hotas, heter det i motionen.
I motion So277 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om fler husläkare
(yrkande 6) samt att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att husläkarna skall få ett utökat budgetansvar (yrkande 7).
Motionärerna anför att husläkarreformen innebar en påtaglig utökning av
antalet läkare i primärvården och därmed en höjd vårdkvalitet. Den stora
tillströmningen till husläkarna visar att människor har förtroende för sina
husläkare. Husläkarorganisationen innebär en förutsättning för en ändrad
vårdstruktur, där alltfler insatser sker hos husläkare och
distriktssköterskor och färre patienter behöver besöka sjukhus.
Tillgängligheten behöver dock förbättras ännu mer, enligt motionärerna. För
att primärvården skall klara ett större åtagande än i dag och samtidigt arbeta
mer förebyggande bör primärvården förstärkas successivt med fler husläkare
heter det i motionen. Ett mål bör vara att sikta mot ett genomsnitt på ca 1
500 patienter per husläkare vid sekelskiftet. Antalet läkare i primärvården
bör därför öka från dagens ca 4 000 till ca 6 000 läkare, enligt motionärerna.
Husläkarmottagningarnas budgetansvar bör utökas till fler vårdinsatser som
riktas till mottagningens egna patienter. Kostnader som läkaren själv
initierar och kan påverka, t.ex. laboratorieprover och röntgen, samt
husläkarens egen förskrivning till sina patienter, bör också läggas in. Vidare
bör man pröva former för att föra in sjukvårdskostnader för planerade
vårdinsatser på sjukhus i husläkarmottagningens budget. All planerad vård bör
initieras av husläkaren och patienten tillsammans. Motionärerna hemställer
vidare att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att alla patienter skall få rätt till en egen sjuksköterska
(yrkande 12) Motionärerna anser att varje patient skall få sin egen
sjuksköterska från inskrivning till utskrivning på sjukhus. Kontinuiteten
förbättras och ger förutsättningar för goda och förtroendefulla relationer
mellan patient och vårdpersonal. Motionärerna anser vidare att patienten skall
ha rätt till en egen specialistläkare (yrkande 13). Vidare hemställer
motionärerna att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om fler vårdkedjeavtal och sammanhållna vårdkedjor (yrkande
14). Motionärerna anför att Karolinska sjukhuset i Stockholm har tagit fram
Sveriges första ersättningsmodell för en komplett vårdkedja. Vårdkedjan gäller
ryggmärgsskadade patienter och vårdkedjeavtalet täcker alla kostnader under de
första två åren. Vårdkedjan består av ett fyrtiotal olika delar. Avtalet är
enligt motionärerna en garanti för att patienterna skall få en riktigt god
vård med alla nödvändiga insatser. Genom avtalet delas kostnaderna solidariskt
över länet. Motionärerna anser att sjukvården bör ta fasta på detta goda
exempel och försöka skapa sammanhållna vårdkedjor för patientgrupper som är i
behov av flera olika insatser inom sjukvården. Vidare hemställer motionärerna
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om satsningar på centrumbildningar (yrkande 15). En patientorienterad sjukvård
står för ett synsätt där kompetensen förs till patienten i stället för
tvärtom. Centrumbildningar är ett sätt att åstadkomma detta. En
centrumbildning är t.ex. ett centrum för hjärt- och lungsjukdomar, där
patienten med en hjärt- eller lungsjukdom både kan få träffa sin kardiolog och
den hjärtkirurg som eventuellt skall operera och kan få sin
hjärtkateterisering utförd liksom andra undersökningar. Det innebär dels att
patienten alltid kan besöka samma plats på sjukhuset, dels att de läkare som
har hand om just den patienten har nära till att prata med varandra. Den
kunskapsspridning om olika sjukdomstillstånd som behövs utåt, t.ex. till
husläkare, sjukhem och hemsjukvård, underlättas av att kunskapscentrum byggs
upp, heter det i motionen. Motionärerna hemställer vidare att riksdagen som
sin mening skall ge regeringen till känna vad i motionen anförts om
distriktssköterskornas utökade ansvar (yrkande 16). Distriktssköterskan är en
central person i primärvården. Det finns enligt motionärerna flera områden där
särskilda distriktssköterskemottagningar bör utökas så att man tillvaratar den
kunskap som vidareutbildade distriktssköterskor har. Som exempel nämner
motionärerna kostinformation, bantargrupper, sluta-röka-grupper allergi-
resp. diabetesmottagning. Motionärerna anser vidare att distriktssköterskornas
förskrivningsrätt bör utökas. I yrkande 17 begärs att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ökad satsning på
hemsjukvården. Många svårt sjuka människor vill vårdas hemma i stället för att
tillbringa långa perioder på sjukhus. Omhändertagandet i hemsjukvård och
hemvård bör enligt motionärerna även inriktas på mer akuta och kortvariga
behov. Sjukhusets kvalificerade resurser bör enligt motionärerna föras ut till
patientens egen bostad. Hemsjukvården skall enligt motionärerna vara ett
frivilligt val för patienten och dennes anhöriga. Hemsjukvården skall syfta
till en kvalitetsförbättring för patienten, inte till att göra besparingar i
sjukvården. I yrkande 18 begärs ett tillkännagivande att bejaka
frivilliginsatser i vården. Motionärerna anser att idealiteten inte bara är
ett sätt att få fler tjänster utförda, den tillför också samhället värden som
att vi faktiskt har ett ansvar för varandra och att det är fint att bry sig. I
yrkande 19 hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om valfrihet i valet av sjukhus. Motionärerna anser att
patienter som behöver vård på sjukhus skall ha möjlighet att påverka vid
vilket sjukhus som de skall få vård. En sådan påverkansmöjlighet för
patienten sätter press på sjukhusklinikerna att höja kvaliteten på vården och
ge patienten ett bra bemötande, heter det i motionen. I yrkande 23 i samma
motion begärs ett tillkännagivande om att stärka insatserna för omvårdnad.
Insatserna måste enligt motionärerna ges tydliga mål. Omvårdnadskvalitet är
svårt att mäta men kan följas upp genom enkäter intervjuer och
kvalitetsrevisioner. Det handlar enligt motionärerna om såväl attityder och
förhållningssätt som teknologier i vården. En god kvalitet på omvårdnaden
förutsätter att omvårdnadsfrågorna, kvalitet och vårdutveckling har en central
roll i sjukvårdsorganisationen. I yrkande 31 begärs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om mer vård för
pengarna. I yrkande 32 begärs ett tillkännagivande om vad i motionen anförts
om en kostnadseffektiv sjukvårdsorganisation. När det inte finns obegränsat
med pengar att erbjuda blir det än viktigare att vi använder det vi har med
förnuft. Vården skall, enligt motionärerna, kunna bli bättre även med de
ekonomiska villkor som väntar. En faktor bakom lyckade rationaliseringar i
kommuner och landsting tycks enligt motionärerna vara personalens deltagande
och engagemang. Ingen förändring blir hållbar i längden om den inte kan samla
stöd hos dem som skall leva med den. Många förslag till förändringar kan bara
komma från dem som dagligen är engagerade i den berörda verksamheten.
Personalens deltagande är därför nyckeln till att få en organisation där
kostnadsmedvetandet kvarstår även efter det att det akuta besparingstrycket
försvunnit, heter det i motionen. Motionärerna anser vidare att
resurshållningen måste bli en integrerad del av den medicinska professionella
organisationen och yrkesetiken. På de kliniker där man lyckats bäst med
effektiviseringar och kvalitetshöjningar genomsyras arbetet ofta av denna
inställning, enligt motionärerna. Att vara bäst handlar inte längre om att ha
mest resurser utan om att använda dem effektivast. Framgång och status i yrket
nås inte bara genom de medicinska resultaten utan även genom att ge mer vård
för pengarna. Därigenom ges patienterna en ökad kvalitet genom korta köer och
ett professionellt bemötande, heter det i motionen.
I motion So423 (fp) av samma motionärer begärs ett tillkännagivande om vad i
motionen anförts om att äldre skall slippa köa på akuten (yrkande 21).
Landstingen bör kunna erbjuda direktintag till geriatriska kliniker för äldre
patienter som söker akut och inte behöver vård på annan klinik eller kan få
vård i hemmet. Det är fel att gamla skall behöva sitta och vänta i kön på
sjukhusens akutmottagningar, heter det i motionen.
I motion So204 av Kenth Skårvik (fp) begärs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om utvärdering och behandling av
trafikoffer. Enligt motionen skadas ca 80 000 personer årligen i trafiken. En
stor grupp människor får fysiska och psykiska men. Det saknas ett allmänt
psykosocialt omhändertagande för trafikoffer. En följd av en trafikskada kan
vara att den skadade måste byta arbetsuppgifter. Vidare uppstår det i flera
fall svårigheter för trafikskadade när deras fall prövas av försäkringskassa
och försäkringsbolag. Motionären anser att stora grupper av medborgare verkar
undandragna adekvata vårdinsatser vilket antingen beror på fastlåsta rutiner,
bristande resurser eller svag tilltro till patientens version av
kroppstillståndet. Enligt motionären behövs en utvärdering av den hjälp
trafikoffer i dag erhåller som ett underlag för eventuella åtgärder från
riksdagens sida.
I motion So294 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
rehabiliteringsverksamheten (yrkande 7). Motionärerna anser att rehabilitering
och hjälpmedelsförsörjning bör organiseras efter lokala förhållanden, eftersom
små och stora kommuner samt landstingens primärvård har helt olika
förutsättningar. Få vårdplatser, korta vårdtider, utvecklad primärvård, högre
kompetens, bättre hjälpmedel etc. förskjuter en stor del av vård och
rehabilitering till hemmen. Det innebär att resurserna flyttas längre ut i
organisationen och närmare människan, men det skapar också arbetsmiljöproblem,
ensamarbete samt resor och transporter av material vilket enligt motionärerna
bör uppmärksammas. I yrkande 9 i samma motion begärs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
ambulansverksamheten. Motionärerna anför att det är viktigt med kort
inställelsetid, men vad som kan betraktas som skäligt måste tillåtas variera
beroende på geografi, sjukhustäthet etc. I glesbygd med långa avstånd mellan
sjukhusen är det enligt motionärerna viktigt med hög kompetens och ett väl
utbyggt ambulansnät. Det kan också vara befogat med ambulanshelikopter eller
militärens helikoptrar. Ett samarbete mellan landstingen bör kunna utvecklas
enligt motionärerna.
Folkhälsofrågor
I motion 1996/97:So261 av Olof Johansson m.fl. (c) begärs ett tillkännagivande
av vad i motionen anförts om ökade sociala skillnader (yrkande 2).
Motionärerna pekar på att det under senare år har kommit flera studier som
visar att skillnaderna i hälsa mellan bl.a. olika socialgrupper ökar igen.
Motionärerna menar att det är viktigt att studera barns hälsa eftersom den
utgör en mätare på vad som kan komma att hända framöver. Studier visar att
barn i torftiga bostadsområden och barn till lågutbildade föräldrar har högre
dödlighet och oftare drabbas av olycksfall. Med växande skillnader i barns
livsvillkor finns det enligt motionärerna starka skäl att inom ramen för en
allmän mödra- och barnhälsovård pröva hur dess insatser kan göras effektivare
för särskilt utsatta föräldrar och barn. I motionen begärs vidare ett
tillkännagivande av vad i motionen anförts om hälsoarbete i samverkan (yrkande
3). Motionärerna menar att landstingen och kommunerna inte ensamma kan bedriva
ett framgångsrikt hälsoarbete. En samlad hälsopolitik kräver insatser från
olika sektorer i samhället. Ett framgångsrikt hälsoarbete förutsätter enligt
motionärerna också att de ideella organisationernas och folkrörelsernas
insatser tas till vara. Motionärerna begär även ett tillkännagivande av vad i
motionen anförts om helhetssyn i vården (yrkande 8). Motionärerna anser att
vårdens organisation måste utgå från ett medborgarper-spektiv och se till hela
människan. De medicinska och sociala förutsättningarna skall ses i ett
sammanhang. Enligt motionärerna skall vårdcentralen ansvara för det
kontinuerliga folkhälsoarbetet. Framtidens hälso- och sjukvård kommer i ökad
utsträckning att handla om att få människor att ändra beteenden. Ett
långsiktigt arbete bör ske genom information, egenvårdsupplysning, m.m. Med en
förstärkt lokal vårdorganisation med ett helhetsperspektiv förbättras dessa
insatser, menar motionärerna. I motionen begärs även ett tillkännagivande av
vad som anförts om förebyggande insatser (yrkande 13). Det förebyggande
arbetet inom mödra- och barnhälsovården, exempelvis olycksfallsprofylaxen och
vaccinationsprogrammen, måste enligt motionärerna ges fortsatt utrymme inom
primärvården.
I motion 1996/97:So280 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett effektivt
folkhälsoarbete (yrkande 1). De samhällsmedicinska enheterna och olika
kunskapscentra måste enligt motionärerna bidra med den vetenskapliga kompetens
som är nödvändig som stöd för det praktiska folkhälsoarbetet. Vi vet i dag mer
om vilka problem som finns än hur vi skall kunna lösa dem. Motionärerna anser
att ett stort värde ligger i att kunna ta vara på effekter av själva processen
i en metod. S.k. självhjälpsgrupper och andra slags nätverk är därför
intressanta metoder som bör bli vanligare i folkhälsoarbetet, anförs det. För
ett lyckat folkhälsoarbete krävs enligt motionärerna att samarbetet mellan
vetenskaplig expertis på central nivå och folkhälsans aktörer på lokal nivå
fungerar. De s.k. hälsoprogrammen måste t.ex. utnyttjas bättre. Motionärerna
anser vidare att det behövs särskilda utbildningsinsatser för viktiga s.k.
nyckelgrupper, exempelvis barnomsorgspersonal, samt att den kunskap som finns
inom frivilligorganisationerna liksom engagemanget hos alla ?eldsjälar? måste
tas till vara. I motionen begärs vidare ett tillkännagivande av vad som
anförts om folkhälsoarbete nära människor (yrkande 2). Motionärerna anser att
det praktiska folkhälsoarbetet i huvudsak skall bedrivas lokalt och utifrån de
särskilda folkhälsoproblem och förutsättningar som finns i ett visst
geografiskt område samt att Folkhälsoinstitutet skall förmedla kunskap att
användas i det lokala arbetet. Det krävs enligt motionärerna samverkan mellan
kommunen, landstinget, myndigheter och frivilligorganisationer. Inom alla
kommuner bör det därför finnas en lokal folkhälsogrupp som arbetar över bl.a.
myndighetsgränserna. Motionärerna menar att kommunerna måste ta ett större
ansvar för folkhälsofrågorna. Folkhälsogruppernas mål skall vara väl
förankrade och accepterade både bland dem som fattar besluten och dem som
skall verkställa dessa. Hälsoekonomiska bokslut, vilka bör beskriva processer
och konkreta förändringar mellan åren, är enligt motionärerna ett sätt att
systematiskt följa upp folkhälsoarbetet i kommuner och landsting. Motionärerna
begär även ett tillkännagivande av vad i motionen anförts om politikers roll i
folkhälsoarbetet (yrkande 3). Motionärerna anser att politikerna behövs i
folkhälsoarbetet, dels eftersom det kan uppstå konflikter mellan människors
personliga integritet och exempelvis behovet av information för ändamålsenliga
insatser för en bättre hälsa, dels såsom en direkt kanal mellan
folkhälsogrupperna och de politiska beslutsfattarna. Folkhälsogrupperna bör
ledas av politiker för att därmed också få tyngd och status, anser
motionärerna. I samma motion begärs ett tillkännagivande av vad som anförts om
folkrörelser och föreningar (yrkande 4). Frivilligorganisationer som
nykterhetsrörelsen borde enligt motionärerna i betydligt högre grad än i dag
involveras i folkhälsoarbetet då de skapar legitimitet åt ett arbete som
annars riskerar att bli en angelägenhet för experter och myndigheter.
Föreningar och samfund har exempelvis stora möjligheter att genom personligt
engagemang bidra till att minska ofrivillig ensamhet och därtill relaterade
hälsorisker. Motionärerna yrkar vidare ett tillkännagivande av vad i motionen
anförts om arbetslivet och folkhälsoarbetet (yrkande 5). En rad hälsoproblem
hänför sig till förhållandena på arbetsplatsen, t.ex. psykosociala problem,
stress eller fysisk påfrestning. Det är enligt motionärerna viktigt att
stimulera arbetsgivare att minska risken för ohälsa på arbetsplatsen genom
exempelvis förändrad arbetsorganisation och förbättringar i arbetsmiljön.
Företagshälsovården har här ett stort ansvar. Motionärerna menar att även
hälso- och sjukvården på olika sätt bör kunna stötta företagen i det
förebyggande arbetet. I motionen begärs även ett tillkännagivande av vad som
anförts om finansiering av folkhälsoarbete (yrkande 6). De förebyggande
insatsernas eventuella ekonomiska vinster är långsiktiga. Enligt motionärerna
krävs det därför särskilda ?öronmärkta? pengar för att dessa insatser inte
skall prioriteras lågt när de ställs mot åtgärder, vård och behandling som har
omedelbar och uppenbar nytta. Motionärerna pekar också på att det går att
utnyttja de resurser som redan finns på ett betydligt bättre sätt än i dag,
exempelvis genom samordning. Eldsjälarna i folkhälsoarbetet, bland ideella
föreningar och anställda, skall kunna få ekonomiskt stöd för goda projekt.
Även det lokala näringslivet kan vara intresserat av att bidra finansiellt
genom t.ex. sponsring. Motionärerna begär vidare ett tillkännagivande av vad i
motionen anförts om riskgrupper och folkhälsoarbetet (yrkande 7). Motionärerna
anser att mest resurser och engagemang bör satsas i områden med hög ohälsa. I
vissa delar av landet är sjukfrånvaron hög samt antalet förtidspensionerade
och arbetslösa mycket stort. Även barnen har sämre hälsa. Motionärerna menar
att det utifrån tillgänglig kunskap är mer effektivt att inrikta det
förebyggande arbetet på kända riskgrupper än på en i huvudsak frisk allmänhet.
Vidare begärs i motionen ett tillkännagivande av vad som anförts om
förebyggande arbete inom sjukvården (yrkande 8). Motionärerna anför att
husläkaren har en viktig funktion i det förebyggande arbetet, särskilt genom
den individuella rådgivningen. Primärvården har emellertid också ett ansvar
för att arbeta förebyggande gentemot olika befolknings- eller riskgrupper i
närområdet, i vilket arbete distriktssköterskan har en mycket betydelsefull
uppgift, anförs det. Även ungdomsmottagningarna utgör enligt motionärerna en
viktig resurs. I yrkande 9 begärs ett tillkännagivande av vad i motionen
anförts om förebyggande arbete på apoteken. Motionärerna påpekar att människor
många gånger går till apoteken innan de söker sin husläkare. FHI lät sprida
information via apoteken under astma-allergiåret. Motionärerna anser att
apoteken också i fortsättningen bör användas som kunskapsspridare i
folkhälsoarbetet. Vidare begärs ett tillkännagivande av vad som anförts om
miljöarbete och hälsorisker (yrkande 13). Motionärerna påpekar att
miljöproblem och hälsoproblem ofta hänger nära samman. Det är enligt dem en
viktig kommunal uppgift att spåra upp och ta itu med hälsorisker i den yttre
och den inre miljön, t.ex. avgaser och andra luftföroreningar, utsläpp,
buller, radon och mögel. Vidare bör det engagemang och den uppmärksamhet som
finns bland allmänheten när det gäller att förebygga olycksfall tas till vara.
Varje kommun/kommundel bör enligt motionärerna ha ett särskilt telefonnummer
dit allmänheten kan ringa och påtala risker och faror i miljön, t.ex. halkrisk
på grund av dålig snöröjning. I yrkande 15 begärs ett tillkännagivande av vad
i motionen anförts om skadeprevention. Motionärerna anser det viktigt att
forskning initieras om farliga produkter, personskadornas omfattning och
orsaksmönster och om metoder för skadeförebyggande program. En skadegrupp som
särskilt framhålls i motionen är cykelolyckorna. Motionärerna anser att
regeringen bör ta initiativ till åtgärder för att öka användningen av
cykelhjälm genom att skapa positiva attityder till att använda hjälm, att
studera faktorer som påverkar hjälmanvändningen samt följa utvecklingen av
användningen av cykelhjälm liksom skadeutvecklingen. Slutligen begärs ett
tillkännagivande av vad i motionen anförts om självmordsprevention (yrkande
16). År 1995 lade Nationella rådet för självmordsprevention tillsammans med
Centrum för suicidforskning fram en rapport där man formulerade mål,
riktlinjer och strategier för det självmordspreventiva arbetet. Motionärerna
anger som sin mening att det är viktigt att denna rapport sprids ut i landet
och att de konkreta råd som presenterats kommer att användas ute i vården.
Motionärerna menar vidare att forskning bör initieras, t.ex. genom det
läkemedelsepidemiologiska nätverket, NEPI, om huruvida de nya så kallade
antidepressiva medlen bidrar till att förebygga självmord.
I motion 1996/97:So294 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande
av vad i motionen anförts om det förebyggande arbetet i vården (yrkande 3).
Motionärerna anser att folkhälsoarbetet bör prioriteras. Man bör därvid följa
hälsotillståndet inom olika grupper av befolkningen och slå larm om det
förekommer en ökning av sjukdomar och skador som har samband med yttre
faktorer. Vidare bör arbetet i syfte att kartlägga riskmiljöer som exempelvis
hälsofarliga arbetsplatser och lokaler utvecklas. Motionärerna hävdar att
tobaken, alkoholen och trafiken skall ta ett större ansvar för att täcka
sjukvårdens kostnader. Även målinriktade insatser i syfte att förebygga stora
folksjukdomar såsom cancer, allergier, diabetes, m.m. bör utvecklas.
Motionärerna vill vidare prioritera en aktiv hälsoupplysning med pedagogiska
metoder vilken når även socialt utsatta grupper, exempelvis grupper med
språksvårigheter. Politiska åtgärder bör vidtas för att garantera allas rätt
till hälsa, arbete och försörjning. Motionärerna anser det viktigt att
undanröja arbetslösheten för att få en bättre folkhälsa. Man bör även
återuppta arbetet med nationella folkhälsorapporter. En ny låginkomst- och
levnadsnivåutredning vore enligt motionärerna också ett stöd för att kunna
göra relevanta analyser och hälsokonsekvensbeskrivningar på området.
I motion 1996/97:So230 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) yrkas att riksdagen ger
regeringen till känna vad som anförts om ökad information till kommunerna om
deras ansvar för folkhälsan (yrkande 3). Agenda 21-arbetet innebär enligt
motionärerna också ett lokalt ansvar för att folkhälsofrågor tas upp i de
lokala handlingsprogram som alla lokala myndigheter rekommenderats att ta
fram. Människors hälsa måste skyddas och främjas. Beslut gällande hälsovård,
miljövård och samhällsekonomiska förhållanden måste samordnas. Detta kommer på
sikt att kunna motverka de socialekonomiska skillnader som finns när det
gäller kvinnors hälsa. Detta arbete måste bedrivas i alla våra kommuner om
denna effekt skall uppnås. Därför krävs, enligt motionärerna, ökad information
till kommunerna om det ansvar som ligger på deras agerande för att förbättra
folkhälsan.
I motion 1996/97:So224 av Juan Fonseca och Pär-Axel Sahlberg (s) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts dels
om att hälsoupplysningspersonal skall rekryteras bland människor med olika
etnisk bakgrund (yrkande 3), dels om att program för hälsoförebyggande arbete
tas fram i offentliga myndigheter och verksamheter (yrkande 4), dels om att
invandrarna själva engageras i folkhälsoarbetet (yrkande 5). Hälsotillståndet
bland invandrare i Sverige är generellt sett sämre än hos svenskar.
Invandrarnas speciella utsatthet arbetsmarknadsmässigt, ekonomiskt och socialt
inverkar enligt motionärerna med all sannolikhet negativt på hälsan. En viktig
del av arbetet med att integrera invandrarna i det svenska samhället är att
förbättra deras hälsosituation. Motionärerna anser att invandrare, flyktingar
och asylsökande skall erbjudas information och upplysningar om hälsorisker och
hälsofrämjande faktorer samt att hälsoupplysningspersonal med olika etnisk
bakgrund skall rekryteras. Det är vidare motionärernas åsikt att särskilda
hälsoförebyggande program riktade till olika etniska grupper skall inrättas
hos statliga myndigheter och hos landstingen. Invandrargrupperna skall själva
ges möjlighet att formulera sina behov beträffande hälsan, anförs det.
Bakgrund
I budgetbetänkandet hösten 1996 (1996/97:SoU1) behandlade utskottet en mängd
motionsyrkanden om bl.a. allmän hälsoförsäkring, patientens ställning,
utvecklingen av primärvården m.m. (s. 17-24). Utskottet avslog samtliga
yrkanden (s. 82-85) under hänvisning till pågående arbete framför allt inom
HSU 2000 men även inom Socialstyrelsen.
Riksdagen följde utskottet (rskr. 48).
I betänkande 1995/96:SoU17 behandlade utskottet en stor mängd motions-yrkanden
från den allmänna motionstiden 1995 om sjukvårdens finansiering, organisation
och inriktning m.m. Under rubriken Bakgrund och tidigare behandling (s. 15-19)
ges en fyllig redogörelse, vartill hänvisas. Samtliga motionsyrkanden
avstyrktes under hänvisning till pågående arbete.
I proposition 1994/95:195 och utskottets betänkande 1994/95:SoU24 om
Primärvård, privata vårdgivare m.m. behandlades bl.a. frågor om primärvårdens
roll som basen i hälso- och sjukvården, fast läkarkontakt, samverkan mellan
yrkesgrupper, regionala samverkansorgan för samverkan om verksamhet som
bedrivs av privata vårdgivare och finansieras av sjukvårdshuvudmännen,
sjukhusstruktur m.m.
Sedan den 1 januari 1997 gäller enligt 31 § hälso- och sjukvårdslagen att
kvaliteten i verksamheten systematiskt och fortlöpande skall utvecklas och
säkras (prop. 1995/96:176, 1995/96:SoU18). Socialstyrelsen gav under år 1996
ut föreskrifter (SOSFS 1996:24) om kvalitetssystem i hälso- och sjukvården.
Föreskrifterna gäller fr.o.m. den 1 januari 1997.
I proposition 1996/97:63 Samverkan, socialförsäkringens ersättningsnivåer och
administration m.m. behandlas rehabiliterings- och samverkansfrågor (s. 35
f.). Regeringen föreslår att riksdagen godkänner den föreslagna inriktningen
på området. Regeringen betonar behovet av att mer effektivt utnyttja
samhällets resurser för att bättre kunna tillgodose enskilda människors behov
av olika stödåtgärder. Det finns enligt regeringen starka skäl att utveckla
bra och ändamålsenliga samverkansmodeller som ger bättre förutsättningar för
rehabiliteringsarbete. Möjligheten till frivillig samverkan mellan berörda
myndigheter förespråkas. Propositionen har godkänts av riksdagen (SfU12, skr.
273).
I ett Interpellationssvar den 24 april 1997, IP 1996/97:260, har
socialministern anfört bl.a. följande i sitt svar till Margareta Nordenwall
(m) på en fråga om optimering av resurserna för att få en långsiktigt hållbar
finansiering av sjukvården.
Till att börja med vill jag säga att ett av de främsta och viktigaste
samhälls-åtagandena framöver är att klara resursbehoven inom hälso- och
sjukvården. HSU 2000 har gjort bedömningen att vård- och omsorgsbehoven
framöver kommer att vara större än tillgängliga resurser. Enligt kommitténs
mening är det inte realistiskt att förlita sig på att resursproblemen skall
kunna lösas enbart genom organisatoriska förändringar och
verksamhetsutveckling.
Bl.a. mot bakgrund av de bedömningar som gjorts av HSU 2000 har regeringen i
den ekonomiska vårpropositionen föreslagit ökade resurser till kommuner och
landsting. Genom ökade statsbidrag undviks sysselsättningsminskningar, och
kvaliteten i vården och omsorgen kan vidareutvecklas.
Regeringen föreslår således att landstingen under innevarande år tillförs
ett generellt statsbidrag på drygt 1,1 miljarder kronor utöver fastställd
statsbudget. Regeringen föreslår vidare att det generella statsbidraget till
landstingen ökar med ca 2,2 miljarder kronor fr.o.m. år 1998. Trots detta
måste arbetet med att omstrukturera och effektivisera hälso- och sjukvårdens
verksamhet fortsätta för att vi skall kunna klara av finansieringen av
sjukvården på längre sikt. Nu skapas möjlighet till ett mer långsiktigt
omstruktureringsarbete.
Regeringen har betonat att det är ytterst angeläget att landstingen, inom
ramen för den frihet som det generella statsbidraget ger, prioriterar åtgärder
som främjar sysselsättningen och kvaliteten i kärnverksamheterna. Inriktningen
är bl.a. att väntetiderna i sjukvården skall kortas, de psykiskt störda ges en
bättre vård och omsorg och att vården i livets slutskede förbättras.
Regeringen kommer också mycket noggrant att följa upp effekterna av denna
satsning. Landstingen skall bl.a. redovisa vilka åtgärder de avser att vidta
med anledning av tillskottet.
Vad görs då för att optimera resurserna i vården? Till följd av att
behoven och den medicinska teknologin förändrats har landstingen under de
senaste åren påbörjat genomgripande förändringar av sjukvårdsstrukturen. Ett
starkt reducerat behov av vårdplatser inom akutsjukhusen har bl.a. medfört att
sjukhus slagits samman och att samarbetet över länsgränserna ökat. En
förskjutning mot öppenvård har också skett. En fortsatt strukturomvandling är
av stor betydelse för möjligheterna att använda de samlade resurserna
effektivare i hälso- och sjukvården inför 2000-talet. Strukturomvandlingen i
sjukvården ställer stora krav på investeringar i personal- och
kompetensutveckling. Särskilda Dagmarmedel har avsatts såväl på nationell nivå
som på regional nivå för att bryta hierarkier och revirtänkande och för att
utveckla arbetsorganisationen så att medarbetarnas kompetens tas till vara.
Det är också viktigt att själva hälso- och sjukvården systematiskt
utvecklas. Det kan ske genom att man bättre tar till vara ny
kostnadsreducerande teknologi, förbättrade behandlingsmetoder och utvecklar
informationsförsörjningen. Det är även viktigt att samverkan mellan
landstingsfinansierad och kommunal hälso- och sjukvård blir bättre.
Ökade satsningar på utvärdering kan också ge en bättre och effektivare
hälso- och sjukvård. När det gäller utvärdering av medicinsk metodik spelar
Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik (SBU) en mycket aktiv
roll. SBU har sedan år 1995 fått mer resurser för att omsätta sina slutsatser
i praktiken. Inom Socialstyrelsen pågår arbetet med att utveckla
informationssystemen för kostnader och kvalitet, liksom arbetet med att
utforma nationella riktlinjer för god medicinsk praxis. Även landstingen
utvecklar system för att förbättra verksamhetsbeskrivningen,
kostnadsredovisningen och kvalitetsuppföljningen. I landstingens
kvalitetsutvecklingsarbete utgör de nationella kvalitetsregistren viktiga
kunskapskällor.
Avslutningsvis vill jag påminna om att HSU 2000 enligt sina direktiv (dir.
1994:152) har i uppgift att utreda formerna för den statliga styrningen inom
hälso- och sjukvården. I detta uppdrag ingår bl.a. att bedöma vilka
avvägningar som bör göras mellan generella och riktade finansiella
styrinstrument i relation till de nationella hälso- och sjukvårdspolitiska
målen. Detta uppdrag skall redovisas under år 1997.
I Socialstyrelsens rapport 1995:25 Sjukvården i Sverige 1995 berörs under
rubriken Akut omhändertagande det medicinska omhändertagandet av bl.a.
trafikskadade. Det refereras bl.a. till att SBU har föreslagit en
koncentration till särskilda centra såvitt gäller trafikskadade (s. 87).
Folkhälsoinstitutet (FHI) har till uppgift att förebygga sjukdom och annan
ohälsa. Institutets övergripande mål är att främja likvärdiga förutsättningar
för en god hälsa för hela befolkningen. För att skapa likvärdiga
förutsättningar skall institutet särskilt inrikta verksamheten på de faktorer
som påverkar hälsoutvecklingen hos de grupper som är mest utsatta för
hälsorisker. Institutets verksamhet skall bygga på vetenskaplig grund och
dokumenterade erfarenheter. FHI skall vara ett stöd för lokalt och regionalt
folkhälsoarbete i kommuner, landsting, företag, organisationer,
utbildningsväsende m.m. På nationell nivå skall institutet främja samarbete
mellan olika organ för att påverka förhållanden av betydelse för folkhälsan.
Verksamheten indelas i tre verksamhetsgrenar: nationellt folkhälsoarbete,
lokalt folkhälsoarbete samt forskning och utveckling. Verksamhetsgrenarna är i
sin tur indelade i program och funktioner. Samma indelning gäller för samtliga
verksamhetsgrenar. Arbete bedrivs för närvarande inom följande områden:
Alkohol och narkotika, Allergier, Mat och motion, Skador, Sexuellt överförbara
sjukdomar/hiv och reproduktiv hälsa, Tobak, Barn och ungdomars hälsa samt
Kvinnors hälsa.
Vad gäller det nationella folkhälsoarbetet skall FHI bl.a. prioritera sådan
verksamhet som bygger på samverkan mellan olika myndigheter och organ på
nationell nivå. Verksamheten skall ha till syfte att öka olika
samhällssektorers engagemang och direkta insatser i folkhälsoarbetet. Det
gäller såväl offentliga, privata som frivilliga organisationer. Institutet
skall samarbeta med och ge riktat ekonomiskt stöd till nationella
verksamheter, exempelvis organisationer, nätverk och projekt som bedöms kunna
föra utvecklingen av folkhälsoarbetet i landet framåt. Beträffande FHI:s
lokala folkhälsoarbete skall institutet bl.a. prioritera sådan verksamhet som
syftar till att utveckla folkhälsoarbetet på regional och lokal nivå genom
bl.a. strategiskt stöd, dvs. bistå med att utveckla lokala folkhälsoprogram.
Institutet skall stödja och initiera lokalt förebyggande arbete. FHI skall ge
riktat ekonomiskt stöd till regionala och lokala verksamheter, exempelvis
organisationer, nätverk och projekt, som bedöms kunna föra utvecklingen av
folkhälsoarbetet i landet framåt.
Folkhälsoinstitutet samarbetar med en rad frivilliga organisationer samt
beviljar projektbidrag till såväl nationella och regionala som framför allt
lokala verksamheter. Härtill utgår i vissa fall s.k. organisationsstöd. De
flesta av FHI:s program har väl utvecklad samverkan med organisationer på
nationell nivå.
Enligt en enkätundersökning, genomförd under hösten 1995 av
Folkhälsoinstitutet i samråd med Svenska Kommunförbundet, hade mer än hälften
av de 86 % av kommunerna som svarade någon form av folkhälsoråd eller
motsvarande organ som arbetar tvärsektoriellt med folkhälsofrågor. Ytterligare
drygt 30 kommuner planerade att bilda ett hälsoråd under 1995 och 1996. En
övergripande handlingsplan för folkhälsoarbetet fanns i drygt en fjärdedel av
kommunerna. I två tredjedelar av kommunerna var en eller flera
hälsoplanerare/hälsoupplysare verksamma. I de flesta kommuner fanns det något
eller några samarbetsorgan som arbetade med särskilda folkhälsofrågor,
vanligen inom områdena Agenda 21, allergi och droger. En fjärdedel av
kommunerna hade eller planerade särskilda insatser för att utjämna
hälsoskillnader mellan olika grupper i samhället. De vanligaste målgrupperna
för detta arbete var invandrare, kvinnor och boende i vissa områden.
Försöksverksamhet med särskilda telefonnummer (?Risklinjen?) dit allmänheten
dygnet runt kan ringa och anmäla farliga miljöer, situationer eller produkter
pågår för närvarande i ett 40-tal kommuner i fyra län. Verksamheten är
resultatet av ett samarbete mellan FHI, SOS Alarm och berörda landsting och
kommuner. En utvärdering av projektet pågår.
Inom Folkhälsoinstitutets skadeprogram genomförs epidemiologiska
kartläggningar av skador och analyser av skadedata med avseende på sjukgrupper
och riskmiljöer. Metoder för intervention utvecklas och skadornas kostnader
och åtgärdernas kostnadseffektivitet utreds. Epidemiologiska kartläggningar
görs i första hand beträffande produktrelaterade skador och skador bland
oskyddade trafikanter. Interventionsstudier görs när det gäller
hjälmanvändning och dess effekter. Studier genomförs vidare inom skol-
olycksfallsområdet.
FHI har i samarbete med bl.a. Vägverket, NTF, Konsumentverket och olika
forskningsinstitutioner bildat en nationell s.k. hjälpinitiativgrupp.
Verksamhet i syfte att öka användningen av cykelhjälm pågår enligt FHI på bred
front även i övrigt, bl.a. ute i kommunerna.
Socialstyrelsen m.fl. myndigheter har stor betydelse för att främja, följa upp
och utvärdera folkhälsoarbetet. Socialstyrelsen har bl.a. till uppgift att
återkommande följa upp folkhälsoarbetet på regional och lokal nivå.
Socialstyrelsen har nyligen avlämnat såväl en Social rapport (SoS-rapport
1997:14) som en folkhälsorapport (SoS-rapport 1997:18) till regeringen. I
Folkhälsorapporten anförs bl.a. följande:
En av rapportens slutsatser är att de grupper som redan i slutet av 80-talet
hade det besvärligt fått det ännu svårare under 90-talet. Det gäller framför
allt ungdomar, ensamstående föräldrar, långvarigt sjuka och vissa
invandrargrupper. Under 90-talet har andelen fattiga ökat något, men kanske
inte så mycket som kunde förväntas utifrån den höga arbetslösheten. Däremot
har de redan fattiga blivit fattigare. Ungdomar har fått det betydligt svårare
att etablera sig på arbetsmarknaden, vilket kortsiktigt innebär ekonomiska
problem. Enligt rapporten kan allvarligare problem tillkomma i form av socialt
utanförskap etc. om dessa svårigheter består på längre sikt. Vidare har
invandrare, vare sig de är ungdomar eller ej, större svårigheter än svenskar
att få arbete. Arbetslösheten påverkar inte bara den arbetslöse utan även
dennes familj. Enligt rapporten är effekterna på hälsan av dagens arbetslöshet
inte helt självklara. Eftersom Sverige haft en ganska kort erfarenhet av hög
strukturell arbetslöshet har det heller inte funnits tillräckligt långa
uppföljningstider för forskningen att belysa konsekvenserna. Det kvarstår dock
stora skillnader i hälsa enligt rapporten. Enligt den samlade bedömningen (s.
20) i rapporten är resultatet av den översiktliga analysen av svenska folkets
hälsa att hälsan, vare sig den mäts som dödlighet, sjuklighet eller
självrapporterad hälsa, har förbättrats i stort. Det finns dock tecken på
ökande problem och utvecklingen har inte varit lika positiv för alla grupper i
samhället. Anledning finns att särskilt uppmärksamma barn och ungdomars
situation bl.a. när det gäller deras problem med att komma in på
arbetsmarknaden.
Inga enskilda åtgärder kan enligt rapporten skapa jämlikhet i hälsa. Det krävs
en mängd insatser under olika perioder av livscykeln, vilket också enligt den
samlade bedömningen kan förklara varför man inte nämnvärt lyckats utjämna de
sociala skillnaderna i hälsa under de senaste tio åren.
Statens institut för psykosocial miljömedicin (IPM) skall utveckla, värdera
och förmedla kunskaper om psykosociala risksituationer, riskgrupper och
riskreaktioner. Verksamheten omfattar målinriktad forskning samt utbildning,
dokumentation och information. Resultaten av forskningsverksamheten skall vara
praktiskt tillämpbara inom det sociala området, inom hälso- och
sjukvårdsområdet och inom arbetsmarknadsområdet. Verksamheten vid IPM är
uppdelad i olika enheter, bl.a. Centrum för suicidforskning och prevention.
Kunskapsspridningen är helt central i institutets verksamhet, varför ett
fortsatt utvecklingsarbete bör bedrivas dels för att bättre nå ut med
kunskapen, dels för att bättre kunna redovisa och utvärdera effekterna av
denna del av verksamheten. 500 000 kr har anslagits särskilt för att bl.a.
kunskapsspridningen vid myndigheten skall kunna öka.
Vid NEPI (Nätverk för läkemedelsepidemiologi) pågår studier, bl.a. i samarbete
med Spri, av huruvida antidepressiva läkemedel kan förebygga självmord.
Regeringen beslutade i december 1995 att tillkalla en parlamentarisk kommitté
(S 1995:14) med uppgift att utarbeta förslag till nationella mål för
hälsoutvecklingen. Målen skall vara vägledande för samhällets insatser för att
främja folkhälsan, förebygga ohälsa, minska hälsorisker samt förhindra förtida
och undvikbar funktionsnedsättning, sjuklighet och död. Kommittén skall som
övergripande mål ha en god hälsa för alla, med särskild betoning på att minska
skillnader i hälsa mellan grupper i befolkningen. Enligt direktiven behövs
nationella folkhälsomål för att särskilt uppmärksamma och minska skillnaderna
i hälsa mellan olika socioekonomiska grupper, etniska grupper, geografiska
områden och mellan könen. Utredningsarbetet skall vara slutfört den 31
december 1998.
Regeringen har under sommaren 1997 beslutat tilläggsdirektiv till kommittén
(dir. 1997:89). Världshälsoorganisationens, WHO, hälsopolitiska mål och
strategier revideras för närvarande. Kommittén har fått i uppdrag att lämna
synpunkter på dessa till Socialdepartementet och, efter det att mål och
strategier antagits av WHO:s medlemsländer, bidra till att det sprids kännedom
om i första hand Hälsa-för-alla-strategin till aktörerna inom berörda
samhällssektorer.
En särskild statsrådsgrupp har tillsatts med uppdrag att främja arbetet med
folkhälsofrågor. Statsrådsgruppen skall tillvarata den kunskap som finns om
klasskillnadernas, samhällsförhållandenas, miljöns och levnadsvanornas
betydelse för hälsan och om hälsans betydelse för samhällsutvecklingen.
Gruppen skall främja folkhälsan genom att säkerställa att folkhälsoaspekter, i
synnerhet åtgärder för att avhjälpa skillnader i ohälsa mellan olika grupper,
vägs in i regeringens arbete samt att förväntade konsekvenser för folkhälsan
till följd av regeringens beslut redovisas och följs upp och säkerställa
största möjliga samverkan i folkhälsoarbetet mellan myndigheter, landsting,
kommuner, organisationer och näringsliv.
I tilläggsdirektiven till Kommittén om hälso- och sjukvårdens finansiering och
organisation, HSU 2000, anförs bl.a. att sociala och ekonomiska villkor,
arbetsmiljö och levnadsvanor har avgörande betydelse för den framtida
hälsoutvecklingen. Hälso- och sjukvårdens kunskaper och erfarenheter har en
stor betydelse för det förebyggande arbetet. Dess roll på folkhälsoområdet
behöver förtydligas och förstärkas, sägs det. Kommittén skall enligt
direktiven analysera uppgifts- och ansvarsfördelningen mellan stat, landsting
och kommuner när det gäller folkhälsoarbete samt hur samverkan mellan de olika
aktörerna kan förbättras. Vidare bör kommittén belysa hur de olika
organisations- och styrsystem som sjukvårdshuvudmännen utvecklar påverkar
förutsättningarna för folkhälsoarbetet. Kommittén skall slutligen överväga om
det finns behov av att precisera kommunernas och landstingens folkhälsoansvar
i hälso- och sjukvårdslagen.
Kommitténs arbete beräknas vara slutfört under hösten 1997.
Miljö- och hälsoministrarna i Europa antog år 1994 Declaration on action for
environment and health in Europe. Sverige har härigenom åtagit sig att senast
1997 ha utarbetat ett nationellt handlingsprogram för att minska hälsoriskerna
i miljön.
Miljöhälsoutredningen presenterade sitt betänkande (SOU 1996:124) i oktober
1996. Utredningen har bl.a. sammanfattat dagens kunskap om riskfaktorer i
miljön som kan leda till ohälsa samt inventerat de myndigheter, lagar, mål,
aktörer och verktyg som står till buds för att förebygga och undanröja dessa
risker. Utredningen har lagt fram förslag till ett handlingsprogram, vari
presenteras tio övergripande riktlinjer för arbetet med att minska de
miljörelaterade hälsoriskerna samt mål och åtgärdsinriktningar vad gäller
luftföroreningar, inomhusmiljön, föroreningar i dricksvatten och föda, buller,
strålning och skador genom olycksfall. Förslaget till handlingsprogram avser
enligt utredningen att stimulera till ökad medvetenhet om hälsokonsekvenserna
av olika miljöfaktorer, långsiktiga planeringsinsatser för att upprätthålla
och förbättra den höga hälsonivån, förbättringar av eftersatta områden och
ökad kunskap om såväl misstänkta risker som åtgärdernas effektivitet.
Programmets uppgift skall vara att bidra till mobilisering för en god miljö
för en hållbar hälsoutveckling.
Miljöhälsoutredningens betänkande remissbehandlas för närvarande.
1994 års behörighetskommitté har i betänkandet Ny behörighetsreglering på
hälso- och sjukvårdens område m.m. (SoU 1996:138) anfört att den ser
verksamheten med ackreditering och certifiering som ett viktigt komplement
till statens tillsyn. Det finns skäl att utreda frågan vidare bl.a. i fråga om
obligatorium och rättssäkerhetsaspekter. Systemet med ackreditering och
certifiering bör snarast få en allsidig belysning, heter det.
Betänkandet har remissbehandlats. En proposition beräknas till februari
1998.
I den senaste budgetpropositionen (prop. 1996/97:1) påpekas att Sverige hör
till de främsta nationerna i världen när det gäller hälsotillstånd och sociala
förhållanden men att det finns skillnader i hälsa mellan olika grupper i
samhället, t.ex. mellan kvinnor och män och mellan infödda svenskar och
invandrare. En stor grupp människor vars hälsosituation enligt regeringen
särskilt bör uppmärksammas är de som för närvarande saknar arbete. Den
omfattande arbetslösheten är enligt många företrädare inom folkhälsoområdet
ett av de största hoten mot folkhälsan. Regeringen anför att hälso- och
sjukvårdssektorn har en viktig uppgift när det gäller att undersöka och
klarlägga sambandet mellan bl.a. arbetslöshet och hälsorisker för att ge
underlag för andra samhällssektorers agerande ur ett folkhälsoperspektiv.
Folkhälsoarbetet måste intensifieras och tydligare inriktas mot den del av
befolkningen som är utsatt för de största hälsoriskerna, anförs det vidare.
Vidare anför regeringen att folkrörelser och andra frivilliga organisationer
har en viktig funktion inom det sociala arbetet. Det kan vara förebyggande
arbete, kamratstöd, behandlingsarbete eller opinionsbildande insatser.
Regeringen framhåller att det är viktigt att de enskilda organisationerna får
utforma sina insatser utifrån den egna organisationens särart så att
mångfalden i det drogförebyggande arbetet värnas. Större trovärdighet och
bättre effekt av insatserna kan därmed uppnås.
I proposition 1996/97:5 Forskning och samhälle påpekar regeringen att
folkhälsoforskningen har visat att det i Sverige fortfarande finns påtagliga
sociala skillnader i hälsa mellan och inom olika befolkningsgrupper. Särskilt
utsatta är bl.a. kortutbildade, vissa invandrargrupper och arbetslösa, anförs
det. Ojämlikheten har ökat under 1980-talet. Kvinnor i arbetaryrken har haft
den minst gynnsamma hälsoutvecklingen. En grupp där regeringen menar att
hälsoutvecklingen bör ges särskild uppmärksamhet är barnen. Det föreligger,
anförs det i propositionen, indikationer på att klasskillnaderna bland barn
ökar. Enligt regeringens mening är det viktigt att få en klar bild av hur
barns hälsa utvecklats, inom vilka områden det finns en positiv utveckling
respektive var problemen finns, vilka orsakerna är till skillnader i
hälsotillståndet mellan barn med olika socioekonomisk bakgrund m.m. Även den
speciella situation som invandrare kan befinna sig i bör uppmärksammas.
Undersökningar pekar enligt regeringen i flera fall på större ohälsa både
bland vuxna och barn med invandrarbakgrund.
Regeringen anför vidare att det är angeläget att fördjupa analyserna om
vilka faktorer som bestämmer ohälsans sociala fördelning samt om åtgärder för
att överbrygga hälsoklyftor i samhället.
Enligt regleringsbrevet för budgetåret 1997 avseende Socialvetenskapliga
forskningsrådet skall SFR under 1997 i samråd med berörda forskningsråd och
övriga organ utarbeta ett nationellt forskningsprogram för forskning om
ojämlikhet i hälsa.
I betänkande 1996/97:SoU1 delade utskottet regeringens bedömning beträffande
en intensifiering av folkhälsoarbetet med inriktning mot de mest utsatta
folkgrupperna. Utskottet uttalade att det såg med oro på uppgifterna om att
skillnader i hälsa mellan olika grupper i samhället tenderar att öka och
menade att det är av största vikt att dessa uppgifter följs upp och analyseras
av sjukvårdshuvudmännen och ansvariga statliga myndigheter.
I betänkande 1995/96:SoU1 behandlade utskottet motioner rörande samhällets
hälsoklyftor. Enligt utskottet fanns det anledning att uppmärksamma det faktum
att vissa gruppers hälsosituation verkar försämras. Utskottet konstaterade
emellertid att det inom folkhälsoområdet pågick ett omfattande arbete och att
en prioritering skedde av verksamheter som syftar till att undanröja
ojämlikheterna i hälsa. Eftersom något initiativ från riksdagen därför inte
behövdes avstyrktes motionerna. Riksdagen följde utskottet.
I Folkhälsorapporten 1997 lämnas följande samlade bedömning (s. 20 och 21):
Resultaten från denna översiktliga analys av svenska folkets hälsa visar att
hälsan, vare sig den mäts som dödlighet, sjuklighet eller självrapporterad
hälsa, har förbättrats i stort. Inte minst syns en dramatisk förbättring av
medellivslängden. Det finns dock tecken på ökande problem och utvecklingen har
inte varit lika positiv för alla grupper i samhället.
Det finns anledning att särskilt uppmärksamma barns och ungdomars situation
i dagens Sverige både när det gäller deras problem med att komma in på
arbetsmarknaden och att deras tidigare positiva utveckling ifråga om
levnadsvanor brutits. Andelen skolungdomar som använder alkohol och har prövat
narkotika ökar och det gör också andelen ungdomar som känner oro, ängslan
eller ångest.
Övervikt och allergier är två andra hälsoproblem som ökar i omfattning
liksom att allt fler kvinnor uppger i hög grad nedsatt arbetsförmåga. De
sociala skillnaderna i ohälsa är stora och kvarstående. Sverige har därför
inte levt upp till WHO:s mål om att utjämna de sociala skillnaderna i hälsa,
vilket således fortsätter att vara en utmaning för framtiden.
Ur preventiv synpunkt innebär kunskapen om att många riskfaktorer
ackumuleras hos vissa grupper i befolkningen att inga enskilda åtgärder kan
skapa jämlikhet i hälsa. Det krävs en mängd insatser under olika perioder av
livscykeln, vilket också kan förklara varför man inte nämnvärt lyckats utjämna
de sociala skillnaderna i hälsa under de senaste tio åren.
Utskottets bedömning
Hälso- och sjukvården är av grundläggande betydelse för välfärden och
människors trygghet. Principerna om en solidariskt finansierad och rättvist
fördelad hälso- och sjukvård är enligt utskottet centrala inslag i den
generella välfärdspolitiken och måste hävdas även i ekonomiskt kärva tider.
Alla måste kunna känna trygghet i att det finns en hälso- och sjukvård av god
kvalitet och att vid sjukdom vård och omsorg ges på lika villkor. De expert-
rapporter om hälso- och sjukvårdsreformer i andra länder som har tagits fram
på uppdrag av HSU 2000 ger enligt utskottet inga belägg för att Sverige
skulle ha något att vinna på att överge skattefinansieringen av vården.
Tvärtom tyder de internationella erfarenheterna på att de skattefinansierade
hälso- och sjukvårdssystemen fungerar bättre i fördelningspolitiskt avseende
än de försäkringsfinansierade systemen. Utskottet anser att dessa erfarenheter
tillsammans med de goda erfarenheterna av det svenska systemet är starka motiv
för att slå vakt om skattefinansieringen av hälso- och sjukvården. Utskottet
delar socialministerns inställning i interpellationssvar den 24 april 1997 om
sjukvården. Motionerna So240 (m) yrkandena 1-3, So248 (m) yrkandena 1 och 2
och So277 (fp) yrkandena 20 och 21 avstyrks därför.
Utskottet vidhåller inställningen att verksamhetsuppföljning och
kvalitetssäkring är mycket viktiga inslag i all hälso- och sjukvård. Enligt 31
§ hälso- och sjukvårdslagen skall kvaliteten i verksamheten systematiskt och
fortlöpande utvecklas och säkras. I Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS
1996:24) ges närmare tillämpningsbestämmelser. Utskottet anser att det är
viktigt att vårdgivaren skapar goda förutsättningar för arbetet med
kvalitetssäkring och kvalitetsutveckling för att vidareutveckla vården, höja
kvaliteten och stärka patientens ställning. Frågor om ackreditering har
behandlats av Behörighetskommittén vars betänkande bereds i
Socialdepartementet. Utskottet anser att riksdagen inte bör ta något initiativ
med anledning av motionerna So291 (m) och So802 (kd) yrkandena 3 och 4.
Motionerna avstyrks.
Hälso- och sjukvården bör präglas av närhet, tillgänglighet, helhetssyn och
kontinuitet. Primärvården är basen i sjukvårdssystemet. Alla patienter har
rätt till en fast läkarkontakt enligt HSL. Den nationella husläkarlagen har
upphävts. Utskottet vidhåller att det är viktigt att hälso- och
sjukvårdsinsatserna utförs på rätt vårdnivå eftersom det är mest
kostnadseffektivt. Utskottet delar således grundtankarna i detta avseende i
motionerna So207 (m) och So261 (c). Bl.a. kvalitetsaspekter, geografisk närhet
och bättre resursutnyttjande kan dock motivera att vissa verksamheter
koncentreras och profileras. Kort avstånd mellan sjukhus ger förutsättningar
för att profilera verksamheten vid vart och ett av dem utan att servicen till
befolkningen i området försämras. Mindre länsdelssjukhus kan, som utskottet
tidigare anfört, fylla en viktig funktion vad gäller vården av äldre när
hemsjukvårdens resurser inte längre är tillräckliga eller när det finns
rehabiliteringsbehov som inte kan tillgodoses i öppna vårdformer. Inom ramen
för sin uppföljnings- och tillsynsverksamhet arbetar Socialstyrelsen med
frågor om sjukhusstruktur och akut omhändertagande. Styrelsen har berört
frågor om vårdkedjor i rapporten Sjukvården i Sverige (1995:25). Bl.a. sägs
att en väl utvecklad vårdkedja med effektiv akutsjukvård och rehabilitering,
tillräckligt med platser i särskilda boenden och god hemsjukvård är
förutsättningen för en god vård. En nyckelfråga för en fungerande vårdkedja är
informationsöverföring mellan vårdgivarna. Riksdagen har vidare nyligen ställt
sig bakom ett effektivare utnyttjande på rehabiliterings- och
samverkansområdet i syfte att bättre kunna tillgodose enskilda människors
behov av stödåtgärder. I flera motionsyrkanden framförs detaljerade förslag om
hur vården bör vara organiserad. Det ankommer emellertid, enligt utskottet, på
sjukvårdshuvudmännen att besluta om vårdens organisation m.m. med utgångspunkt
i hälso- och sjukvårdslagens bestämmelser. Det ankommer också på
sjukvårdshuvudmännen att inrätta regionala samverkansorgan. Riksdagen bör inte
ta något initiativ med anledning av motionerna So204 (fp), So207 (m) yrkande
7, So261 (c) yrkandena 6, 7 och 9, So277 (fp) yrkandena 6, 7, 12-19, 23, 31
och 32, So294 (v) yrkandena 7 och 9, So410 (kd) yrkandena 10 och 11, So423
(fp) yrkande 21 och So802 (kd) yrkande 8. Motionerna avstyrks därför.
Utskottet vidhåller sin uppfattning att folkhälsoarbetet bör intensifieras och
inriktas mot de mest utsatta grupperna. Utskottets oro över uppgifterna om att
skillnader i hälsa mellan olika grupper i samhället tenderar att öka består.
Det är därför viktigt att uppgifterna följs upp och analyseras av
sjukvårdshuvudmännen och ansvariga statliga myndigheter. Utskottet delar
således i stor utsträckning bedömningarna på folkhälsoområdet i motionerna
So261 (c), So280 (fp) och So294 (v). Inställningen i motionerna överensstämmer
i stort med den samlade bedömningen i Folkhälsorapporten, dvs. det finns
tecken på ökande problem och utvecklingen har inte varit lika positiv för alla
grupper i samhället. Motionsyrkanden om olika folkhälsofrågor och förebyggande
insatser ryms inom direktiven för den parlamentariska kommitté som skall
utarbeta förslag till nationella mål för hälsoutvecklingen i Sverige. I
direktiven nämns bl.a. att det är nödvändigt att ägna uppmärksamhet åt att
förbättra hälsans villkor för de mest utsatta, framför allt arbetslösa,
lågutbildade och invandrare. Arbete inom olika statliga kommittéer pågår
redan. Utskottet utgår ifrån att regeringen noga följer utvecklingen och
initierar de insatser som krävs för att utjämna de sociala skillnaderna i
hälsa. Något initiativ från riksdagen behövs därför inte. Utskottet avstyrker
motionerna So224 (s) yrkandena 3-5, So230 (c) yrkande 3, So261 (c) yrkandena
2, 3, 8 och 13, So280 (fp) yrkandena 1-9, 13, 15 och 16 och So294 (v) yrkande
3.
Personal- och utbildningsfrågor inom vårdsektorn
Motionerna
I motion So261 av Olof Johansson m.fl. (c) hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om personalsituationen
i vården (yrkande 10). Motionärerna anser att arbetslösheten bland vård- och
omsorgspersonal är ett stort och mycket allvarligt problem. Det finns ingen
enkel lösning på arbetslösheten bland vårdpersonal, utan det krävs insatser
inom flera områden. Omstruktureringarna inom den offentliga sektorn har gjort
att den genomsnittliga utbildningsnivån för personalen inom hälso- och
sjukvården har höjts under senare år. Andelen sjuksköterskor och läkare ökar
medan övrig personal minskar i antal. Medelåldern är hög och om tio-femton år
blir det stora pensionsavgångar. En stor del av personalen med erfarenhet och
hög kompetens kommer att lämna sjukvården under en kort period. Redan nu
varnas det för en begynnande sjuksköterskebrist, heter det i motionen. I
yrkande 11 begärs ett tillkännagivande till regeringen vad i motionen anförts
om trainee-utbildning inom vården. Motionärerna anser att detta system bör
införas i hälso- och sjukvårdssektorn för att förebygga den kommande
kompetensbristen. Enligt motionärerna bör regeringen tillsätta en utredning
med inriktning att forma förutsättningar för trainee-program inom hälso- och
sjukvården. Motionärerna begär vidare ett tillkännagivande till regeringen om
vad i motionen anförts om läkarutbildningen (yrkande 12). Motionärerna anser
att innehållet i läkarutbildningen bör utgå från en helhetssyn på människan.
Den basala delen i yrkesrollen - läkarens kontakt med patienten - har inte
förändrats. Det är viktigt, främst inom primärvården, att läkaren kan möta
patienten med empati. Motionärerna anser att rekrytering till utbildningen och
dess innehåll måste präglas av en helhetssyn på människan och lägga stor vikt
vid studentens förmåga att ta till sig andra människors situation.
I motion So294 av Gudrun Schyman m. fl. (v) begärs ett tillkännagivande till
regeringen om vad i motionen anförts om minskad arbetslöshet bland
vårdpersonalen (yrkande 11). Nedskärningarna innebär till största delen att
vårdpersonalen blir arbetslös. När det gäller omvårdnaden finns det enligt
motionärerna mycket att utveckla, såväl i det dagliga arbetet som inom
forskningen. Metoder måste utvecklas för att tydliggöra omvårdnad ur ett
hälsoekonomiskt perspektiv. Omvårdnadsinsatser bör enligt motionärerna
prioriteras högre i budgetarbetet. Hälso- och sjukvården spelar på många håll
en mycket stor regionalpolitisk roll. Därför måste avvägningen mellan rena
sjukvårdspolitiska insatser och regionalpolitik tydliggöras bättre. För att
minska arbetslösheten måste nya ekonomiska grepp tas. Pengar från olika
sektorer måste samordnas. Medelåldern bland vårdpersonalen blir allt högre,
vilket innebär en kompetensuttunning, samtidigt som de yngre får allt svårare
att få arbete inom vårdsektorn. Förkortad arbetstid vore enligt motionärerna
ett av flera sätt att lösa arbetslösheten. Vidare begärs ett tillkännagivande
om utbildning av personalen inom vården (yrkande 12). Motionärerna anser att
statusen på vårdyrkena måste höjas. Lönerna står inte i relation till
utbildning och ansvar. Samläsning mellan olika utbildningar inom vården och
vårdlag skulle kunna komma åt hierarkiska system inom vården. Integrationen av
de medellånga (sjuksköterske- och social omsorg) högskoleutbildningarna bör
enligt motionärerna fortsätta.
I motion So812 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbetstillfällen
inom vården (yrkande 2). Motionärerna anser att de avskedanden som görs inom
vård och omsorg inte ger någon samhällsekonomisk besparing. Ett nytänkande
behövs. Det finns hundratusentals människor med kunnande och kompetens som
inte tillåts arbeta inom kommuner och landstings basverksamhet. Motionärerna
vill överföra ekonomiska medel för att bromsa uppsägningarna. I yrkande 3
begärs ett tillkännagivande vad i motionen anförts om den utsatta situation
som äldre vårdtagare befinner sig i. Nedskärningar som slår mot alla gamla som
är i behov av vård sker återkommande i kommuner och landsting, mest på grund
av brist på personal. Personalen blir nedsliten och otillfredsställd över att
de inte hinner med arbetet med de gamla på det sätt de själva vill göra. De
vårdbehövande sköts med oerhörd tidspress.
I motion So249 av Gullan Lindblad och Liselotte Wågö (m) begärs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av
ökad utbildning och fortbildning i reumatologi för läkare och vårdpersonal.
Motionärerna anser att de reumatiska sjukdomarna och framför allt de
reumatikersjuka måste uppmärksammas mera inom hälso- och sjukvården och att
den styvmoderliga behandlingen delvis beror på bristande kompetens hos läkare
och vårdpersonal om de reumatiska sjukdomarna.
Utbildning om de reumatiska sjukdomarna utgör f.n. en mycket liten del i de
olika vårdutbildningarna. Detta trots att de reumatiska sjukdomarna är en av
de stora folksjukdomarna. Motionärerna anser att ämnet reumatologi måste få
större utrymme i grundutbildningen för blivande läkare och paramedicinare. Det
är också enligt motionärerna nödvändigt att den personal som redan finns i
vården får nödvändig fortbildning i reumatikervård.
I motion So277 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs att riksdagen som sin
mening ger till känna vad i motionen anförts om minoritetens vårdbehov
(yrkande 11). Motionärerna anser att all personal skall ha sådana kunskaper i
kulturmötesfrågor att patienten oberoende av kulturbakgrund känner sig trygg
och bemöts med respekt, god service och professionalitet. Att kunna hantera
kulturmöten handlar inte om att lära sig en massa om många olika länder och
kulturer, utan snarare om att lära sig arbetsmetoder och ett förhållningssätt
som fungerar i arbetet med invandrarpatienter. Om man har många patienter med
en viss etnisk bakgrund är det givetvis ändå värdefullt att få ökade kunskaper
om just den gruppens kultur. Eftersom en stor del av sjukvårdspersonalen har
utländsk bakgrund borde många invandrare kunna få vård på sitt eget språk, och
därmed slippa använda tolk. Det är viktigt att landstingen ser till att ta
till vara de språkkunskaper som finns bland personalen, heter det i motionen.
I motion So276 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) begärs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att all utbildning
av sjukvårdspersonal bör innehålla information runt alternativmedicinska
behandlingsmetoder (yrkande 2). Distriktssköterskor och läkare tillhör några
av de grupper av sjukvårdspersonal som i sin dagliga verksamhet enligt
motionärerna är nyckelpersoner vad gäller information till patienter. Enligt
hälso- och sjukvårdslagen, 2 a §, skall patienten ges upplysning om de olika
behandlingsmetoder som står till buds. I dagsläget är det inte självklart att
dessa informatörer har god kunskap om de möjligheter som alternativmedicinens
företrädare kan erbjuda. Det är enligt motionärerna ur patienternas synvinkel
otillfredsställande. De anser därför att all utbildning av sjukvårdspersonal
bör innehålla adekvat information om och beskrivning av alternativmedicinska
behandlingsmetoder. Motionärerna hemställer också att riksdagen hos regeringen
begär förslag om hur Socialstyrelsen skulle kunna ges i uppdrag att utveckla
ett nationellt informationscentrum runt alternativmedicin (yrkande 3). Detta
organ skulle enligt motionärerna i första hand stå för information till
allmänhet, myndigheter och sjukvårdspersonal. I dag råder ett informations-
och kunskapsunderskott vad gäller utvecklingen inom alternativmedicinen. Ett
sådan forum skulle effektivt kunna förändra informationsbilden genom sin
lättillgänglighet och genom att på sikt utvecklas till en nationell
?kunskapsbank? inom området, heter det i motionen.
I motion So282 av Christina Axelsson (s) hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om forskning,
samarbete och utbildning som underlättar diagnostisering av
tungmetallförgiftning. Motionären anser att läkare bör få mer utbildning i
tungmetalltoxikologi för att lättare kunna diagnostisera
kvicksilverförgiftning. Motionären anser att det krävs en kontinuerlig
fortbildning för att göra all sjukvårdspersonal observant på hur problemen kan
yttra sig för att kunna hjälpa patienter med förgiftningssymptom på
effektivaste sätt. Symptomem på kvicksilverförgiftning är enligt motionären i
många fall svåra att diagnostisera och människor blir ibland klassade som
hypokondriker.
Bakgrund
I den ekonomiska vårpropositionen (prop. 1996/97:150) är det regeringens
bedömning att (s. 83) en rejäl ökning av statsbidraget redan under år 1997 kan
ge en omedelbar effekt på sysselsättningen och på kvaliteten inom vården,
omsorgen och skolan. Regeringen utgår ifrån att kommuner och landsting tar
sitt ansvar och använder det nya resurstillskottet till att förhindra
uppsägningar och förstärka verksamheten redan innevarande år. På
tilläggsbudget för år 1997 föreslås 4 miljarder kronor och för åren 1998-2000
föreslås 8 miljarder kronor årligen. Inriktningen bör vara att
resurstillskottet leder till att kommuner och landsting vidtar åtgärder så att
väntetiderna i sjukvården blir kortare, kvaliteten i äldreomsorgen blir högre,
de psykiskt störda ges en bättre vård och omsorg och att vården i livets
slutskede förbättras.
På s. 208-209 anför regeringen följande:
De sysselsättningsminskningar som har genomförts i kommuner och landsting har
påverkat omfattningen av den kommunala verksamheten. Det finns enligt
regeringens bedömning inte något belägg för att påstå att kvaliteten i
verksamheten generellt sett har försämrats men det finns oroande tecken på
bristande kvalitet inom vissa områden. Det finns också exempel på att kraven
för att få ta del av den kommunala servicen har höjts och att kvaliteten i
vissa delar har påverkats negativt. Behovet av kommunal verksamhet de närmaste
åren kommer starkt att påverkas av hur befolkningen och dess sammansättning
förändras. Förutsättningarna för den kommunala verksamheten påverkas också av
möjligheterna till produktivitetsförbättringar, andra förändringar i
behovsbilden än de som orsakas av demografiska förändringar etc.
Regeringens bedömning är att det, med nuvarande ekonomiska förutsättningar i
kombination med de ökade behoven av kommunal service, finns en stor risk för
att rationaliseringskraven leder till att verksamheten och dess kvalitet
påverkas på ett sätt som inte är önskvärt ur ett välfärdsperspektiv.
Finansutskottet delade regeringens uppfattning att det är angeläget att ge
kommuner och landsting ett väsentligt resurstillskott redan under innevarande
budgetår för att vidmakthålla en god kvalitet i vården, omsorgen och skolan
och för att stimulera den kommunala sysselsättningen. (FiU20 s. 228).
Riksdagen följde utskottet (rskr. 284)
I överenskommelsen om vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen m.m. för
år 1997 (Dagmar) har avsatts medel för att landstingen skall stimuleras till
att skapa en bättre dialog mellan politiker, administratörer och personal inom
hälso- och sjukvården om resursanvändningen och resultaten inom vården.
Parterna anser att nuvarande personal- och organisationsstruktur behöver
förändras för att stödja den kunskapsutvecklande arbetsplatsen. Ett mer
patientorienterat arbetssätt förutsätter att den traditionella hierarkiska
organisationen och revirtänkandet inriktas på att brytas. Parterna är överens
om försöks- och utvecklingsarbete inom området. Vidare skall enligt
överenskommelsen utvecklingen av arbetsorganisationer stimuleras så att
personalens kompetens på alla nivåer bättre kan tas till vara.
I proposition 1995/96:184 Tillträde till högre utbildning m.m. föreslog
regeringen att ?särskilt prov? dvs. utöver betyg och högskoleprov får användas
som urvalsinstrument endast till utbildningar som leder fram till vissa yrken
som ställer särskilda krav på vissa personliga egenskaper eller en särskild
kompetens. Regeringen nämner (s. 30) att de särskilda proven som växt fram
successivt, sedan mitten av 1980-talet, bör användas restriktivt. I den mån
särskilda prov skall förekomma skall det gälla sådana utbildningar som leder
fram till yrken som ställer särskilda krav på vissa personliga egenskaper,
t.ex. vård- eller lärarutbildningarna, eller en särskild kompetens.
Utbildningsutskottet delade regeringens bedömning (UbU11 s. 9). Riksdagen
följde utskottet (rskr. 264).
I Ds 1994:57 Den framtida efterfrågan på läkare m.m. berördes också en del
frågeställningar kring den grundläggande läkarutbildningen. Enligt uppgift
pågår beredning av vissa frågor (bl.a. AT-tjänstgöring och utbildningens
innehåll) i samarbete mellan social- och utbildningsdepartementen.
En proposition med förslag om läkarnas vidareutbildning avlämnas enligt
uppgift senare denna månad.
1994 års behörighetskommitté har också behandlat frågor om prövning av
lämplighet för yrken inom hälso- och sjukvården (SOU 1996:138). Kommittén
relaterar bl.a. en försöksverksamhet som inleddes år 1991 med ändrade
urvalsmetoder för antagning till läkarutbildning vid Karolinska institutet och
Hälsouniversitetet i Linköping (s. 240 f.). Kommittén lämnar inga förslag i
denna del men vill starkt betona betydelsen av att en prövning sker i ett så
tidigt skede som möjligt och helst i samband med utbildningen.
Behörighetskommittén har också berört en del alternativmedicinska
frågeställningar (s. 403 f.). Utredningen anför att patientsäkerheten är den
väsentliga utgångspunkten för kommitténs ställningstaganden. En annan
utgångspunkt är dock den enskildes frihet att välja behandlingsform och
behandlingsmetod. Denna frihet måste i sin tur vägas mot intresset att
upprätthålla ett gott skydd för den enskildes säkerhet i vården. Kommittén
konstaterar att attityden till många s.k. alternativa behandlingsformer och
metoder har förändrats under de senaste decennierna.
En proposition beräknas enligt uppgift till februari 1998.
Betydelsen av kunskaper i invandrarspråk har utskottet behandlat i betänkandet
1993/94: SoU7 s. 27 f. Från Landstingsförbundet inhämtades att landstingen
sköter rekryteringspolicyn självständigt. I personalpolitiska program hos
många landsting angavs emellertid att kunskaper i invandrarspråk kunde beaktas
som en särskild merit vid tillsättning av viss tjänst. Utskottet ansåg att
riksdagen inte behövde ta något initiativ. Motionsyrkandet avstyrktes.
Riksdagen följde utskottet.
Utskottets bedömning
I 2 a § HSL anges hur hälso- och sjukvården skall bedrivas för att uppfylla
kraven på en god vård. Vården skall bl.a. vara av god kvalitet och tillgodose
patientens behov av trygghet i vården och behandlingen. Hälso- och sjukvården
skall hålla en god personell och materiell standard dvs. bedrivas av personal
med adekvat utbildning och med behövlig teknisk utrustning i ändamålsenliga
lokaler. För att hälso- och sjukvård skall fungera krävs välutbildad och i
övrigt kompetent personal som utför sina arbetsuppgifter sakkunnigt och
omsorgsfullt. Utbildningsfrågorna har stor betydelse vid utformningen av
behörighetsregler för hälso- och sjukvården och närliggande områden. Utöver
goda kunskaper inom relevanta ämnesområden är det enligt utskottet viktigt att
yrkesutövaren har sådana personliga egenskaper att hon eller han är lämplig
för sitt yrke.
Genom att ökade resurser tillförs till kommuner och landsting förväntas en
omedelbar effekt på sysselsättningen och kvaliteten på vården och omsorgen.
De mer specifika kompetens- och utbildningsfrågor som tas upp i de olika
motionerna har i stor utsträckning behandlats i olika utredningar nyligen.
Utskottet anser att riksdagen inte bör ta något initiativ med anledning av
motionerna So249 (m), So261 (c) yrkandena 10-12, So276 (mp) yrkandena 2 och 3,
So282 (s), So 294 (v) yrkandena 11 och 12, So812 (mp) yrkandena 2 och 3, vilka
avstyrks.
Utskottet vidhåller sin bedömning när det gäller behovet av kunskaper i
invandrarspråk. Motion So277 (fp) yrkande 11 avstyrks.
Patientavgifter och högkostnadsskydd
Patientavgifter, m.m.
I motion So205 av Margareta E Nordenvall (m) hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om betydelsen av
förebyggande vård (yrkande 1). Motionären begär också ett tillkännagivande om
patientavgifter i förebyggande vård (yrkande 2). Enligt motionen har Sverige
under decennier byggt upp bra förebyggande vård med gott resultat. Den svenska
mödra- och barnhälsovården har bidragit till den lägsta spädbarnsdödligheten i
världen under 70-talet och har fortfarande en dödlighet under en promille. En
bra preventiv verksamhet har naturligtvis varit en starkt bidragande orsak
till detta. Det vore olyckligt om denna vård nedmonteras i brist på pengar,
heter det i motionen. Det skulle vara önskvärt att man i stället, efter
möjliga effektiviseringar, fortsätter att bedriva en kvalitativt bra preventiv
mödra- och barnhälsovård genom att låta patienterna betala delar av den.
Detsamma skulle kunna gälla för t.ex. mammografi- screening och
gynekologisk kontroll. Det är bättre att behålla en bra effektiv förebyggande
vård till en viss kostnad för patienten än att av ekonomiska skäl rasera en
väl fungerande verksamhet, anser motionären.
I motion So294 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om patientavgifternas
differentiering (yrkande 10). Motionärerna anser att allas ekonomiska
möjlighet till hälso- och sjukvård inte är självklar. Signaler tyder på att
utsatta ekonomiska grupper väntar alltför länge, eller låter bli att besöka
sjukvården på grund av för höga patientavgifter. Dålig ekonomi kan också
tvinga människor att avstå från utskrivna mediciner. Patientavgifterna inom
primärvården borde enligt motionärerna vara låga eller inte förekomma alls.
För barn och ungdomar upp till 19 år borde primärvården alltid vara
avgiftsfri. Även distriktsvården borde vara avgiftsfri medan patientavgiften
till specialistvård kan vara högre än till primärvård. Fördelen med
differentierad taxa är enligt motionärerna att man får ett styrmedel över
patienternas val av vårdnivå.
I motion So277 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande till
regeringen av vad i motionen anförts om att avgifterna inom vården inte får
vara avskräckande höga (yrkande 38). Motionärerna anser att patienter som inte
är i behov av sjukhusvård skall stimuleras att vända sig till sin husläkare i
stället. Patientavgiften bör vara olika stor beroende på var patienten söker
vård. Det bör vara betydligt billigare att vända sig till husläkaren än till
akutsjukvården. Det får dock inte vara så att avgifterna upplevs som så
avskräckande höga att man avstår från vård som man behöver.
I motion So229 av Chatrine Pålsson (kd) hemställs att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att införa ett
kreditsystem så att ingen behöver avstå från vård på grund av ekonomiska skäl.
Motionären anför att det skett en kostnadsökning för den enskilde såväl för
läkarbesök som för medicinkostnader så att det vid ett enda sjukdomstillfälle
sammanlagt kan bli höga kostnader. Många har i dag en bekymmersam ekonomisk
situation. En oförutsedd utgift på 250 kr kan för många vara ett hinder att
söka den vård man har behov av.
Högkostnadsskydd
I några motioner yrkas ett vidgat högkostnadsskydd.
I motion So424 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att inordna tandvården för
pensionärer i högkostnadsskyddet (yrkande 8). Motionärerna anser att
pensionärer skall undantas från högkostnadsskyddet i
vuxentandvårdsförsäkringen och i stället få del av högkostnadsskyddet inom
hälso- och sjukvården. I yrkande 7 hemställs att riksdagen hos regeringen
begär en utredning om att alla låginkomstpensionärer skall erhålla frikort
enligt vad i motionen anförts om att ingen skall avstå från sjukvård av
ekonomiska skäl. Motionärerna anser att landstingen ?direkt? bör ge frikort
till de pensionärer som lever på folkpension och bostadstillägg.
I motion So807 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) begärs att riksdagen som sin
mening ger till känna vad i motionen anförts om att individers utgifter för
hälso- och sjukvård samt utgifter för tandvård på sikt bör infogas i ett
gemensamt högkostnadsskydd (yrkande 6).
I motion So227 av Birthe Sörestedt och Margareta Sandgren (båda s) begärs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
att tandlossningssjukdomen skall betraktas som annan sjukdom och ingå i
högkostnadsskyddet. Motionärerna anser att kostnaderna för den enskilde är
oerhört höga. Många anser sig inte ha råd att genomgå en sådan behandling.
Tandlossning är en infektionssjukdom som kan drabba helt friska personer.
Sjukdomen är ärftligt betingad och kostfaktorerna har ingen betydelse.
Tandlossning kan också bero på behandling för viss grundsjukdom, t.ex.
diabetes, enligt motionärerna.
Bakgrund och tidigare behandling
HSU 2000 har i betänkandet Reform på recept behandlat patientavgifter och
högkostnadsskydd. I betänkandet (SOU 1995:122) finns en redogörelse för
regelsystemet såväl inom den landstingskommunala som den kommunala hälso- och
sjukvården (s. 170-187).
I propositionen 1996/97:27 Läkemedelsförmåner och läkemedelsförsörjning m.m.
som grundade sig på nyss nämnda betänkande, föreslog regeringen (prop. s.
68-70) följande:
Högkostnadsskyddet i den öppna hälso- och sjukvården skall omfatta pa-
tientavgifter för läkarvård och sjukvårdande behandling inom landstingen,
läkarvård och sjukgymnastik hos privata vårdgivare med ersättning från
landstingen samt inkontinensartiklar för vilka landstingen har kostnadsansvar.
Egenavgifter för kommunal sjukvård skall inte ingå i detta högkostnadsskydd.
Egenkostnadstaket i högkostnadsskyddet i den öppna hälso- och sjukvården
skall vara högst 900 kronor per år. För barn under 18 år i samma familj skall
gälla ett gemensamt högkostnadsskydd. Den enskilde skall inte betala större
andel av en avgift än att egenkostnadstaket uppnås.
Regeringen anförde som skäl för sitt förslag:
Två separata högkostnadsskydd, som regeringen nu föreslår införs, bör vara
till fördel för både patienterna och finansiären. Det nuvarande
högkostnadsskyddet för läkemedel och för öppen vård har sin utgångspunkt i att
den enskilde skall skyddas mot höga sammanlagda utgifter för en
tolvmånadersperiod. Det nya systemet innehåller självklart även ett
motsvarande motiv men det kommer också att fungera så att individer med endera
stora kostnader för läkemedel eller omfattande besök hos den öppna vården får
ett mera riktat skydd. Personer som når båda egenkostnadstaken kan ha sina
avgiftsfria perioder för läkemedel respektive öppen vård under olika delar av
året vilket ger en bättre spridning av kostnaderna.
Högkostnadsskyddet i den öppna hälso- och sjukvården skall omfatta
patientavgifter för läkarvård och sjukvårdande behandling inom landstingen,
läkarvård och sjukgymnastik hos privata vårdgivare med ersättning från
landstingen samt inkontinensartiklar för vilka landstingen har kostnadsansvar.
För landstingens del innebär separationen av högkostnadsskydden att de kan
utforma egna avgiftssystem för den öppna hälso- och sjukvården med hänsyn till
egna fördelnings- och sjukvårdspolitiska ambitioner. De kan också på egen hand
periodisera avgifterna för patienterna inom det högsta tak som bestäms i
författning.
Den grundläggande bestämmelsen för avgifter för hälso- och sjukvård finns i
26 § hälso- och sjukvårdslagen. Enligt bestämmelserna i denna paragraf får
vårdavgifter tas ut enligt grunder som landstinget eller kommunen bestämmer, i
den mån inte annat är föreskrivet. Systemet med statligt reglerade
patientavgifter avskaffades i princip den 1 januari 1991. De avgifter som
kommunerna beslutar om inom den kommunala hälso- och sjukvården omfattas för
närvarande inte av högkostnadsskyddet för öppen vård.
Enligt regeringens förslag kommer inte eventuella egenavgifter för
inkontinensartiklar för brukare i särskilt boende att omfattas av
högkostnadsskyddet för avgifter i öppen hälso- och sjukvård. I stället är det
kommunerna som på egen hand reglerar detta. Regeringen förutsätter att det
sker med beaktande av reglerna i hälso- och sjukvårdslagen samt
socialtjänstlagen (1980:620) om de boendes rätt till s.k. förbehållsbelopp.
Det nya högkostnadsskyddet för öppen vård, som enligt regeringens bedömning
bör uppgå till 900 kronor för en tolvmånadersperiod, bör på samma sätt som
högkostnadsskyddet för läkemedel fungera så att när patienten närmar sig taket
för egenavgifterna skall han endast betala den resterande avgiften intill
takbeloppet för det fall erläggande av full patientavgift skulle leda till att
taket passeras. Befrielsen från patientavgift gäller sedan under den tid som
återstår av ett år, räknat från första vårdtillfället, för den som är bosatt
inom landstinget eller en s.k. landstingsfri kommun.
Avgiftsutredningen har i betänkandet Avgifter inom handikappområdet (SOU
1995:35) föreslagit att det bör finnas ett integrerat högkostnadsskydd för
öppen vård oberoende av huvudmannaskapet för hälso- och sjukvården.
Utredningen har också redovisat att man anser att ett skydd för höga kostnader
i samband med sjukresor kan inordnas i ett dylikt integrerat högkostnadsskydd
som alternativ till ett separat högkostnadsskydd för sjukresor.
När det gäller frågan om sjukresorna har HSU 2000 ansett det vara rimligt
att Samreseutredningens förslag beaktas innan slutlig ställning tas. Kommittén
har dock för sin egen del förordat att man borde överväga att behålla
regleringen om landstingens skyldighet att ersätta sådana sjukresor men att
regeln i 2 kap. 6 § lagen om allmän försäkring, som bemyndigar regeringen att
bestämma grunderna för sådan ersättning slopas. Enligt kommitténs bedömning är
det motiverat att landstingen har en skyldighet att subventionera sådana
resor, men att de bör ha friheten att fastlägga egenavgiftens storlek med
hänsyn till lokala förutsättningar och behov.
Vad angår frågan om ett statligt reglerat högkostnadsskydd som omfattar
såväl kommunala som landstingskommunala avgifter för hälso- och sjukvård har
HSU 2000 som framgår ovan stannat för att inte föreslå en sådan ordning.
Däremot pekar kommittén på möjligheten för landsting och kommuner att avtala
om att kommunala sjukvårdsavgifter skall inordnas i högkostnadsskyddet för
öppen sjukvård.
Regeringen avser inte att i detta sammanhang ta ställning till frågan om
sjukresor utan återkommer senare i den delen. I fråga om ett gemensamt
högkostnadsskydd för hälso- och sjukvård inom kommuner och landsting följer
regeringen det förslag som kommittén lagt fram och som innebär att det
statligt reglerade högkostnadsskyddet inte skall omfatta avgifter som
kommunerna med stöd av hälso- och sjukvårdslagen bestämmer. Regeringen anser
att det kommunala avgiftssystemet är alltför avvikande från landstingens för
att en samordning skall vara ändamålsenlig.
Motionsyrkanden om olika aspekter på högkostnadsskydd såväl mer allmänt som
detaljerat avseende dels tandvårdsförsäkringen, dels öppen sjukvård och
läkemedel behandlade utskottet senast i samband med budgetpropositionen i
betänkandet 1996/97:SoU1. I betänkandet, vartill hänvisas, redovisas också
huvuddragen i den nuvarande tandvårdsförsäkringen samt de senaste årens
utredningsarbete och ställningstaganden på området. Motionsyrkanden om
högkostnadsskyddets utformning på tandvårdssidan avstyrktes av utskottet,
främst med hänvisning till ett kommande förslag från regeringen om en ändring
av tandvårdsförsäkringen fr.o.m. år 1998 (s. 89).
Omfattningen av högkostnadsskyddet behandlades också i utskottets betänkande
1996/97:SoU5 Läkemedelsförmåner och läkemedelsförsörjning m.m. i anledning av
ett motionsyrkande (kd) om att fler kostnader borde ingå i högkostnadsskyddet.
Som exempel nämndes resekostnader och kostnaden för hjälpmedel. I betänkandet,
s. 26-27, finns en sammanfattning av propositionens ställningstagande.
Regeringen avser att återkomma till riksdagen efter visst ytterligare
utredningsarbete. Utskottet ville inte föregripa regeringens kommande förslag
på området. Motionsyrkandet avslogs (res. kd). Rskr. 58.
Behandling för tandlossning sker i dag inom odontologin. Regler om
behandlingskostnader m.m. finns i tandvårdstaxan (1973:638). I det nyligen
avlämnade utredningsbetänkandet Ds 1997:16 Tandvårdsförsäkring i omvandling
föreslås bl.a. att personer som har långvariga och väsentligt ökade
tandvårdsbehov till följd av bl.a. sjukdom skulle få möjlighet till
subventionerat arvode. I betänkandet (s. 89-90) nämns som exempel att svår
tandlossning kan ha sin grund i ärftliga förhållanden och kunna omfattas av
förslaget om subventionerat arvode. Betänkandet har remissbehandlats.
I vårpropositionen anförs bl.a. (s. 136-137) att regeringen har beslutat att
begränsa den tidigare aviserade besparingen inom tandvårdsförsäkringen den 1
januari 1998 samt att behålla den nuvarande tandvårdstaxan även under 1998.
Fr.o.m. år 1999 planerar regeringen en mer omfattande omstrukturering av
tandvårdsförsäkringen.
Regeringen beslutade direktiv i juni 1997 för en särskild utredare med uppdrag
att lämna förslag till en ny inriktning på tandvårdsförsäkringen.
Utredningsarbetet skall vara avslutat vid årsskiftet 1997/98.
I propositionen 1996/97:115 Mer tillgänglig kollektivtrafik (maj 1997) lade
regeringen fram förslag bl.a. mot bakgrund av den s.k. Samreseutredningens
förslag. I propositionen föreslås följande om resenärers egenavgift vid
färdtjänst (s. 55).
Den avgift som resenären skall betala vid färdtjänst bestäms, såsom en
huvudregel, av kommunen. Avgiften skall vara skälig och får inte överstiga
tillståndsgivarens självkostnad. Avgiften skall kunna vara olika stor under
dygnets olika timmar.
I de fall trafikhuvudmannen ansvarar för färdtjänst är det landstinget och
de kommuner som överlåtit ansvaret för färdtjänst till trafikhuvudmannen som
gemensamt beslutar om grunderna för avgifterna. Detta gäller givetvis bara när
landstinget och berörda kommuner är länstrafikansvariga. Om oenighet råder om
avgifternas storlek, beslutar regeringen. Även ett regionförbund kan besluta
om grunderna för avgifterna. Om landstinget och de kommuner som överlåtit sin
uppgift att besluta är överens, kan enbart kommunerna bestämma avgiften.
Vad gäller riksfärdtjänsten skall, som tidigare, regeringen meddela närmare
föreskrifter om avgifterna.
I propositionen förs inte något resonemang om högkostnadsskydd. De s.k.
sjukresorna ligger utanför förslaget i propositionen. Det ekonomiska och
administrativa ansvaret för dessa ligger hos landstingen. Grunderna för
sjukreseersättningen bedöms av regeringen enligt ett bemyndigande i 2 kap. 6 §
lagen (1962:381) om allmän försäkring. Propositionen bereds för närvarande av
trafikutskottet.
Landstingsförbundets förbundsstyrelse rekommenderade i maj 1997
sjukvårdshuvudmännen att arbeta med att stärka patientens ställning. I ett
s.k. inriktningsdokument (bilaga till rekommendationen) anförs bl.a. följande
under rubriken Hälso- och sjukvården skall vara fortsatt tillgänglig för alla
som behöver hälso- och sjukvårdens insatser.
Landstingen kommer att studera hur de nya avgifterna och det nya
högkostnadsskyddet påverkar människors förutsättningar att ta del av hälso-
och sjukvården. Vi skall särskilt granska hur barnfamiljerna och de äldre
påverkas och hur avgifter inom den kommunala omvårdnaden och inom
läkemedelsområdet samagerar med avgifter inom sjukvården. Om det finns
avgifter som hindrar människor att uppsöka vård när man är i behov av vårdens
insatser, då skall landstingen tillse att avgifterna ändras. Patientens
betalningsförmåga skall aldrig avgöra rätten att få vård.
Hälso- och sjukvården har ett stort ansvar för grupper som inte kan formulera
sina egna krav och uttala sina behov. Sjukvårdshuvudmännen skall i alla
verksamheter uppmärksamma och försöka tillgodose de svagaste gruppernas behov.
I den nyligen avlämnade Folkhälsorapporten varnar Socialstyrelsen för att
ytterligare höjningar av vårdavgifter ofrånkomligen leder till en mer ojämlik
vård. På s. 312 i rapporten anförs följande.
Enkätstudier i Stockholms läns landsting pekar på att var fjärde tillfrågad
som hade haft behov av läkarkontakt uppgav att de avstått från det en eller
flera gånger av ekonomiska skäl. Ju lägre inkomst desto större andel hade
avstått från läkarbesök. Betydligt fler unga än äldre hade avstått och
allvarligt sjuka hade avstått oftare än andra. Metodologiskt finns det
invändningar mot frågan, bl.a. beroende på att frågan inte är kopplad till
faktisk vårdkonsumtion, att den kan vara ledande p.g.a. att alternativa svar
om anledningen till att avstå från läkarbesöket saknades och att det finns en
risk för taktiska svar. Det finns dock anledning att ta resultaten som en
varningssignal. Särskilt med tanke på att de som har sämst ekonomi är en
utsatt grupp, oftast med det största vårdbehovet. Även om sjukvården i Sverige
i stort sett fortfarande är jämlik så kommer ytterligare höjningar av
vårdavgifter ofrånkomligen att leda till en mer ojämlik vård. Situationen inom
tandvården illustrerar detta.
Utskottets bedömning
Systemet med statligt reglerade patientavgifter avskaffades i princip den 1
januari 1991. Motivet var att möjliggöra för sjukvårdshuvudmännen att
effektivare kunna utnyttja hälso- och sjukvårdens organisation och resurser
genom att t.ex. differentiera avgiftsnivåerna mellan olika typer av
mottagningar. Den grundläggande bestämmelsen om avgifter för hälso- och
sjukvården finns i 26 § hälso- och sjukvårdslagen. Enligt bestämmelsen får
vård-avgifter tas ut enligt grunder som landstinget eller kommunen bestämmer i
den mån inte annat är föreskrivet. Utskottet noterar att sjukvårdshuvudmännen
följer effekterna av de avgifter som tillämpas. Avgiftsnivån bör enligt
utskottet inte hindra de som behöver vård att söka vård. Utskottet avstyrker
motionerna So205 (m), So229 (kd), So277 (fp) yrkande 38 och So294 (v) yrkande
10.
Det nu gällande högkostnadsskyddet omfattar patientavgifter för läkarvård och
sjukvårdande behandling inom landstingen, läkarvård och sjukgymnastik hos
privata vårdgivare med ersättning från landstingen samt inkontinensartiklar
för vilka landstingen har kostnadsansvar. Frågor om införande av ett mer
omfattande högkostnadsskydd än det nu gällande har utretts men regeringen har
inte tagit slutlig ställning i frågan. Omfattningen av en framtida
tandvårdsförsäkring utreds för närvarande på nytt. Utskottet vill inte
föregripa regeringens kommande förslag på området. Motionerna So227 (s), So424
(v) yrkandena 7 och 8 och motion So807 (mp) yrkande 6 avstyrks.
Betalningsansvaret för sjukvård
I motion So220 av Tone Tingsgård och Barbro Andersson (båda s) begärs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna dels vad i motionen anförts
om behovet av ytterligare konventioner med andra länder (yrkande 1), dels vad
i motionen anförts om solidariskt ansvar för sjukvårdsutgifter i vissa fall
(yrkande 2). Motionärerna anser att problemen tilltar inom svensk sjukvård att
utreda betalningsansvaret när sjukvårdsbehov uppkommer hos personer som kommit
från ett annat land till Sverige, t.ex. i egenskap av anhöriga till antingen
svenska medborgare eller personer som är legitimt bosatta i landet. Den ökade
rörligheten i världen i form av turism förorsakar också denna typ av problem.
Andelen utländska medborgare från land med vilka Sverige inte har social
konvention som kommer hit och hamnar i behov av sjukvård ökar, enligt
motionärerna. Problemen blir särskilt stora när det rör sig om komplicerade
och mycket vårdkrävande tillstånd. Det är inte ovanligt att det uppstår
omfattande diskussioner kring betalningsansvar för sjukvårdens insatser. Detta
leder in i en besvärlig problematik där humanitära och medicinska aspekter
står mot de ekonomiska och där vårdpersonalens lojalitet delas mellan en
förtvivlad patient och det administrativa reglementet Motionärerna anser att
det är viktigt att regeringen uppmärksammar detta växande problem och möter
det genom ett utökat arbete för att åstadkomma överenskommelser, konventioner
med flera länder, heter det i motionen.
Bakgrund m.m.
Enligt 4 § hälso- och sjukvårdslagen gäller att om någon som vistas inom
landstinget utan att vara bosatt där behöver omedelbar hälso- och sjukvård,
skall landstinget erbjuda sådan vård.
Från Landstingsförbundet har följande inhämtats. Sverige har sedan länge
sjukvårdskonventioner med många EU-länder. Det innebär att personer från dessa
länder har rätt till akut vård samt akut tandvård vid tillfällig vistelse i
Sverige på samma avgiftsvillkor som hemmasvenskar. Motsvarande rätt har
svenskar vid besök i våra konventionsländer. Därutöver finns sjukvårdsavtal
med Algeriet, Polen, Estland, Australien, Quebec, Ungern och Israel.
Till följd av EU-medlemskapet antas sjukvårdskonventionerna i framtiden få
en mer begränsad betydelse eftersom flertalet patienter erhåller vård med
hänvisning till förordning (EEG)1408/71.
Landstingen erhåller ersättning från sjukförsäkringen när vård ges till
patienter från de länder med vilka vi har konventioner eller sjukvårdsavtal.
En specificerad vårdräkning översänds till försäkringskassan som sedan betalar
ut ersättning till landstinget.
I några fall under senare år har det, enligt uppgift, inträffat att
landsting har begärt att staten skall ersätta kostnader för en person som
vårdats inom landstinget. Framställan har avslagits.
För närvarande pågår ett arbete (enkät) inom Landstingsförbundet för att ta
reda på hur stort ?problemet? är dvs. hur många landsting som har ställts
inför att få stå för kostnaden för en enskilds vård och hur stora belopp det
kan vara fråga om. Enkäten har inte besvarats av alla sjukvårdshuvudmän ännu.
Detta beräknas ske under september 1997. Först därefter har
Landstingsförbundet en samlad bild av hur stort ?problemet? är.
Utskottets bedömning
De frågor som motionärerna tar upp behandlas för närvarande inom Lands-
tingsförbundet med syfte att ge frågorna en bred belysning. Riksdagen bör inte
nu ta något initiativ. Motion So220 (s) avstyrks därför.
Kostnader för preventivmedel
I motion So219 av Tone Tingsgård och Barbro Andersson (båda s) hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
behovet av lagändring gällande preventivmedel.
När nya bestämmelser infördes för preventivmedelsrådgivning i samband med
abortlagens införande gavs statsbidrag till verksamheten, som skulle vara
kostnadsfri för individen (lag 1984:687). Preventivmedel som tillhandahölls
vid rådgivningen var gratis, och preventivmedel som byggde på hormonella
metoder, som erhölls på recept, omfattades av läkemedelsrabatten. Dessa
öronmärkta anslag upphörde 1984; rådgivningen har varit kostnadsfri för
individen.
Däremot har regler för rabattering av receptbelagda läkemedel ändrats,
vilket inneburit att kostnaderna för t.ex. p-piller har stigit genom åren.
Eftersom p-piller, som kostar ca 350-400 kr per år, är den vanligaste och mest
accepterade metoden för de yngsta kvinnorna och eftersom spiral, som är
kostnadsfri för individen för 5-8 års användning, är en mera accepterad och
lämplig metod för de litet äldre kvinnorna, som fött barn, har kostnadsbördan
för preventivmedel enligt motionärerna fått en olycklig fördelning och drabbar
hårdare den grupp av kvinnor, som har de sämsta ekonomiska resurserna. Vissa
nya metoder, hormonspiralen och p-stavar, är långtidsverkande och ett enda
läkemedelsuttag (i dag 170 kr) kan ge skydd under 5 år med dessa metoder,
vilket över tid således innebär små kostnader för individen.
Det finns i dag enligt motionärerna ingen total utvärdering av hur
kostnadskänsliga preventivmedelssökande är. På många håll i landet har man
emellertid infört subventioner av p-piller till de yngsta, eftersom man tyckt
sig märka att unga flickor gjorde oavsiktliga avbrott i p-pilleranvändningen
på grund av att de inte hade pengar till nya piller. Socialstyrelsen
utvärderade effekten av sådan subventionering på aborttalen och fann tecken på
att tonårsaborterna minskade i subventionerade områden. Man konkluderade att
det var troligt att subventionen i kombination med andra abortförebyggande
åtgärder hade viss effekt på aborttalen.
Enligt motionärerna ter det sig rimligt att förmoda att speciellt yngre
kvinnor är mycket kostnadskänsliga i dag och att höga kostnader för
preventivmedel bidrar till dålig användning och många oönskade graviditeter.
Det vore därför önskvärt att kostnaderna för preventivmedel hölls låga för
alla och speciellt för de allra yngsta. Förslag har lagts i vissa landsting
att man skulle kunna finansiera p-pillersubventionering genom att ta ut en
avgift för t.ex. spiraler. Dessa förslag har hittills fallit på att lagen (lag
1984:687) stadgar att preventivmedel skall tillhandahållas kostnadsfritt i
samband med rådgivning för att statligt anslag till verksamheten skall utgå.
Motionärerna anser att preventivmedel bör kunna tillhandahållas för en låg
kostnad för alla, speciellt för de yngre. Om landstingen tilläts ta en mindre
summa för t.ex. spiraler, skulle detta kunna subventionera p-piller så att
ingen kvinna skulle behöva betala mer än 100-150 kr per år för preventivmedel,
eventuellt lägre för ungdomar under 23 år.
En lagändring bör därför enligt motionärerna komma till stånd, som ger
landstingen rätt att ta ut en mindre summa för det utdelade preventivmedlet.
Det är viktigt att en eventuell ny lag inte ger möjlighet till helt fri
prissättning av preventivmedel, eftersom en sådan lagändring helt skulle kunna
motverka sitt syfte i framtiden, heter det i motionen.
Bakgrund
I betänkandet Reform på recept (SOU 1995:122) berörs den frågeställning som
motionärerna tar upp på s. 191-192 under rubriken Statligt reglerade
patientavgifter. Utredningen anför:
Genom lagen (1974:525) om ersättning för viss födelsekontrollerande verksamhet
m.m. lämnar staten bidrag från sjukförsäkringen för rådgivning i
födelsekontrollerande syfte och om abort och sterilisering. Ersättningen
lämnas under förutsättning att rådgivningen (inkl. i samband därmed utlämnade
preventivmedel) lämnas kostnadsfritt. Det bör dock påpekas att p-piller, som
är det mest använda preventivmedlet bland unga kvinnor, inte erhålles
kostnadsfritt. Däremot är spiral och pessar som i första hand används av de
något ?äldre?, ofta bättre ekonomiskt rustade kvinnorna, helt gratis.
Ersättningen utgick från början som ett separat statsbidrag och inordnades
senare i det särskilda statsbidraget till hälso- och sjukvården enligt
förordning (1984:908) om vissa statsbidrag och försäkringsersättningar för
sjukvård m.m. (Dagmarförordningen). Villkoret om avgiftsfrihet återfinns även
i denna förordning.
Statsbidraget tillkom för att stimulera landstingen (och andra) att etablera
rådgivningsverksamheter som ett led i ansträngningarna att förebygga aborter
och oönskade graviditeter. För att inte någon av ekonomiska skäl skulle avstå
från att använda rådgivningen förenades statsbidraget med villkor om
avgiftsfrihet. Lagstiftningen tillkom således i verksamheternas
uppbyggnadsskede och hade tydlig stimulanskaraktär.
Förhållandena är numera enligt vår bedömning i flera avseenden annorlunda.
Den abortförebyggande verksamheten är numera väl etablerad inom landstingen,
vilket understryks av att en del landsting även tillhandahåller gratis
preventivmedel till vissa grupper. Den är också känd och efterfrågad av
befolkningen. Verksamheten synes inte i här aktuella avseende skilja sig från
andra förebyggande verksamheter, som landstingen själva beslutar om t.ex.
mödra- och barnhälsovården. Genom avregleringen av patientavgifter inom öppen
vård ställs landstingen inför många situationer där de måste väga den
hindrande effekten hos en avgift mot vikten av att invånarna utnyttjar
verksamheten. Landstingen har också ansvar för såväl förebyggande åtgärder som
de medicinska åtgärder som blir aktuella när den förebyggande verksamheten
inte fungerar.
Den grundläggande ansvarsfördelningen mellan staten och landstingen är att
landstingen själva fastställer avgifterna för förebyggande åtgärder. Enligt
kommitténs mening synes det inte längre föreligga särskilda skäl för att
patientavgiften i denna verksamhet skall vara statligt reglerad. Kommittén
föreslår därför att den statliga regleringen av avgiften avvecklas.
Något förslag i denna del lades inte fram i proposition 1996/97:27
Läkemedelsförmåner och läkemedelsförsörjning m.m.
Även i betänkandet Den privata vårdens omfattning och framtida
ersättningsformer - en översyn av de nationella taxorna för läkare och
sjukgymnaster (SOU 1996:91) har frågan berörts. Utredningen ifrågasätter om
det är rimligt att särbehandla födelsekontroll i den nationella taxan (s. 72).
I Socialstyrelsens rapport 1996:7 Hälsovård före, under och efter graviditet
berörs också den frågeställning som motionärerna tar upp (s. 134-135).
Rapportens författare anser sammanfattningsvis att preventivmedel bör vara
billiga och att prisskillnader mellan olika preventivmedel bör utjämnas.
Utskottets bedömning
Kostnader för preventivmedelsrådgivning och kostnader för preventivmedel för
kvinnor har behandlats av olika statliga utredningar samt i en rapport från
Socialstyrelsen det senaste året. Argumentationen i dessa utredningar
sammanfaller i stort med den uppfattning som motionärerna i So219 (s) framför.
Utskottet anser att regeringen på lämpligt sätt bör överväga
författningsregleringen på området, konsekvenserna av denna samt komma med
förslag till riksdagen på hur en utjämning av patienternas kostnader i detta
sammanhang bör ske. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen ge regeringen till
känna med anledning av motion So219 (s).
Bemötande
Motioner
I motion So230 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) begärs ett tillkännagivande till
regeringen om vad i motionen anförts om bemötande av kvinnor i sjukvården
(yrkande 1). Motionärerna anser att det finns anledning att kritisera
bemötandet av kvinnor i sjukvården. Deras sjukdomar som kan uppfattas vara
diffusa diagnosticeras inte. Vidare är behandling och eftervård av sämre
kvalitet jämförd med den som en man bemöts med. Kvinnor som insjuknat i
hjärtinfarkt får sämre eftervård än männen. Kvinnornas infarkter är dessutom
svårare att diagnosticera och kräver särskild uppmärksamhet. Kvinnor besöker
oftare läkare vilket enligt motionärerna tyder på att de tar kroppens signaler
på allvar. Normen i sjukvården är fortfarande mannen. De flesta normalvärden
är fastställda på värnpliktiga män. Fibromyalgi kan behandlas i ett betydligt
tidigare skede om sjukvården tar de symtom som kvinnorna påvisar på allvar.
Bemötandet av kvinnor som söker vård måste enligt motionärerna förbättras.
I motion So277 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs också ett
tillkännagivande om vad i motionen anförts om vård på lika villkor för kvinnor
och män (yrkande 10). Motionärerna tar upp samma frågor som i motion So230
yrkande 1 och lägger till att inom den medicinska forskningen finns det i dag
liten kunskap om de faktorer som skiljer mäns och kvinnors hälsa. En stor del
av den forskning som bedrivs och den statistik som tas fram saknar
könsperspektiv. Att forskningsresultat som enbart baseras på män antas vara
relevanta även för kvinnor kan försvåra förståelsen av orsakssamband, heter
det i motionen. Landstingen måste arbeta aktivt för att minska skillnaderna
mellan hur kvinnor och män bemöts och behandlas inom hälso- och sjukvården.
Bakgrund och tidigare behandling
Utskottet har vid ett flertal tillfällen behandlat motionsyrkanden om olika
aspekter på kvinnors hälsa m.m., senast våren 1996 i betänkandet 1995/96:SoU17
(s. 21 f.) vartill hänvisas. Utskottet refererade bl.a. till
kommittédirektiven för en särskild utredare med uppgift att utreda frågor om
hur kvinnor och män bemöts inom hälso- och sjukvården. Vidare hade regeringen
hösten 1995 beviljat 1,5 miljoner kronor för utveckling av kurser i kvinnors
hälsa och jämställdhetskunskap för den grundläggande läkarutbildningen.
Utskottet vidhöll sin tidigare uppfattning att det är angeläget att kvinnors
särskilda hälsoproblem uppmärksammas samt att detta också sker på olika sätt.
Motionsyrkandena (c, fp, mp) bedömdes i huvudsak vara tillgodosedda och
avstyrktes därför (res. mp).
Bemötandeutredningen lämnade i augusti 1996 betänkandet Jämställd vård -
olika vård på lika villkor. I betänkandet konstateras bl.a. att hälso- och
sjukvårdens förmåga att anpassa bemötande och behandling efter kvinnors och
mäns specifika behov har brister i många avseenden. Det saknas därutöver
könsuppdelade kunskaper om effekter av olika vårdåtgärder. I betänkandet
presenteras ett antal åtgärdsförslag som berör patientens ställning,
forskning, utbildning, tillsyn, uppföljning och utvärdering samt
sjukvårdshuvudmännens ansvarsområden. Betänkandet har remissbehandlats.
Inom Socialdepartementet pågår sedan i våras ett arbete med ett
utvecklingsprogram ?Genderprogram för social välfärd?. Varje myndighet inom
socialdepartementets område har till uppgift att analysera förslag och
verksamhet utifrån båda könens utgångspunkter. Kvinnor och män har, enligt
programmet, rätt att få adekvat bemötande, vård eller behandling utifrån de
egna förutsättningarna och behoven.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning att det är angeläget att kvinnors
särskilda hälsoproblem uppmärksammas. Utskottet konstaterar att en del av
Bemötandeutredningens förslag nu förs ut till myndigheterna genom det
genderprogram för social välfärd som departementet arbetar med. Riksdagen
behöver inte ta något initiativ. Motionerna So230 (c) yrkande 1 och So277 (fp)
yrkande 10 avstyrks.
Våld mot kvinnor
Motioner
I motion Ju917 av Ingbritt Irhammar (c) hemställs om ett tillkännagivande om
vad som anförts om handlingsprogram för våldtäktskliniker (yrkande 5).
Motionärerna anser att särskilda kliniker för våldtäktsoffer bör inrättas.
Syftet med klinikerna skall vara att praktiskt bistå utsatta kvinnor. Vid
Akademiska sjukhuset i Uppsala har ett centrum byggts upp för våldtagna och
misshandlade kvinnor. Ett heltäckande handlingsprogram har utarbetats för hur
man behandlar och bemöter utsatta kvinnor vid sjukhusbesök. Liknande
handlingsprogram och kliniker bör inrättas runt om i landet.
I motion Ju719 av Eva Flyborg m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande om vad
som anförts om våldtagna kvinnors rätt till stöd (yrkande 3). Den kvinna som
utsatts för våldtäkt måste enligt motionärerna snabbt erbjudas möjlighet att
genomgå ett graviditetstest. Hon måste också erbjudas stöd och hjälp oavsett
om hon väljer att behålla barnet eller att göra abort.
Bakgrund m.m.
Motionsyrkanden liknande de nu aktuella behandlades senast av utskottet i
betänkandet Vissa socialtjänstfrågor 1994/95:SoU26, s. 30 f. I betänkandet
ges en fyllig beskrivning av Kvinnovåldskommissionens arbete på området. Bl.a.
beskrivs att kommissionen i mars 1994 avgav delbetänkandet Ett centrum för
kvinnor som våldtagits och misshandlats (SOU1994:56). Kommissionen har i
enlighet med sina direktiv utrett förutsättningarna för att inrätta en eller
flera s.k. våldtäktskliniker. Kommissionen har kommit fram till att det på ett
större sjukhus i landet behöver byggas upp en verksamhet för
kunskapsutveckling och medicinsk behandling av kvinnor som våldtagits eller
misshandlats och att en sådan verksamhet bör tjäna som modell för hela hälso-
och sjukvårdens bemötande och omhändertagande av våldsutsatta kvinnor. I
slutet av maj 1994 beslutade regeringen att stödja förslaget från kommissionen
om att inrätta ett centrum för våldtagna och misshandlade kvinnor vid
Akademiska sjukhuset i Uppsala. En huvuduppgift för centrumet är att ta emot
kvinnor som utsatts för våld för medicinsk undersökning och behandling.
Centrumet skall också kunna erbjuda t.ex. krissamtal och dygnet-runt-
rådgivning per telefon. Verksamheten skall innefatta forskning och utveckling
om hur hälso- och sjukvården bemöter kvinnor som utsatts för våld. De metoder
och modeller som utvecklats vid sjukhuset skall kunna spridas till andra
landsting.
Utskottet gjorde följande bedömning:
Våldet mot kvinnor är enligt utskottet ett allvarligt allmänmänskligt och
samhälleligt problem som måste bekämpas. Det är därför positivt att under
senare år ett stort antal åtgärder vidtagits för att motverka våld mot kvinnor
och lindra dess verkningar. Ny lagstiftning har införts samtidigt som många
ändringar gjorts i befintliga lagar. Satsningar har vidare gjorts på
förebyggande åtgärder och på förbättringar av skyddet för de kvinnor som har
utsatts eller riskerar att utsättas för våld.
Inom socialtjänsten, hälso- och sjukvården och rättsväsendet har flera olika
myndigheter ansvar för att hjälpa och skydda kvinnor som har utsatts för
övergrepp. Det har under senare år också vuxit fram åtskilliga lokala
kvinnojourer som utför ett viktigt arbete med att stödja misshandlade kvinnor.
De lokala jourerna får statliga medel för olika former av försöks- och
utvecklingsarbete. Statsbidrag utgår till organisationer som motverkar våld
mot kvinnor.
Trots dessa åtgärder har under senare år antalet anmälningar om våld mot
kvinnor ökat. Arbetet med att motverka våldet måste, som framhålls i
budgetpropositionen, fortsätta och ytterligare intensifieras.
Kvinnovåldskommissionen, som har till uppdrag att göra en översyn av frågor
som rör våld mot kvinnor och föreslå åtgärder för att motverka sådant våld,
skall avsluta sitt arbete under sommaren 1995. Det är utskottets förhoppning
att kommissionens förslag skall bidra till ett effektivare sätt att arbeta med
dessa frågor inom socialtjänsten, hälso- och sjukvården och övriga berörda
myndigheter. Regeringen har redan ställt sig bakom Kvinnovåldskommissionens
förslag om att inom hälso- och sjukvården inrätta ett särskilt centrum för
kvinnor som våldtagits och misshandlats.
Motionerna avstyrktes (res. fp). Riksdagen följde utskottet.
Kvinnovåldskommissionen har i sitt slutbetänkande Kvinnofrid (SOU 1995:
60) behandlat hälso- och sjukvårdens bemötande av kvinnor som utsatts för
våld. Kommissionen föreslog bl.a. följande (s. 153):
...målet bör vara att det i varje landsting så småningom finns en
specialiserad resurs för kvinnor som utsatts för våld och andra övergrepp.
Det behövs enligt vår mening ett övergripande policydokument för hälso- och
sjukvården i vilket klargörs de mål som bör gälla för hälso- och sjukvårdens
insatser när det gäller kvinnor som utsatts för våld. Vi föreslår att
Socialstyrelsen ges i uppdrag att utarbeta allmänna råd för hur sådana ärenden
bör handläggas.
Vi anser att psykoterapi för kvinnor som utsatts för våld och sexuella
övergrepp måste kunna erbjudas inom rimlig tid och till rimlig kostnad för
kvinnorna. Vi utesluter inte att det för denna grupp kan behöva införas någon
form av - åtminstone begränsad - vårdgaranti. Mot bakgrund av de stora
förändringar som pågår inom hälso- och sjukvården har vi avstått från att
försöka utforma de närmare förutsättningarna för en sådan garanti.
Betänkandet har remissbehandlats. Beredning pågår inom Justitie-, Social- och
Arbetsmarknadsdepartementen. En proposition planeras enligt uppgift till
senare delen av hösten 1997.
I en rapport (maj 1997 KOM (97) 224 slutlig) från Europeiska kommissionen till
rådet, Europaparlamentet, Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén
om kvinnors hälsotillstånd inom Europeiska gemenskapen behandlas bl.a. våld
mot kvinnor (s. 117 f.). Det anförs att det är en fråga som väcker alltmer oro
i EG. Orsakerna till våld mot kvinnor är inte klara, heter det, men alkohol-
och narkotikamissbruk, fattigdom och trångboddhet är faktorer som man vet
förvärrar våld mot kvinnor. Enligt rapporten hävdas även att förändringar i
samhället som strävar efter att höja kvinnors status ( i förhållande till
männens) kan ha bidragit till ett ökat antal övergrepp och sexuellt våld mot
kvinnorna.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin inställning att våld mot kvinnor är ett allvarligt
allmänmänskligt och samhälleligt problem som måste bekämpas. Arbetet med att
motverka våldet måste fortsätta och ytterligare intensifieras. Det är
angeläget att hälso- och sjukvården, socialtjänsten samt berörda myndigheter
arbetar effektivt med dessa frågor. Kvinnovåldskommissionens förslag bereds
för närvarande i Regeringskansliet med siktet inställt på en proposition
senhösten 1997. Riksdagen bör inte föregripa regeringens kommande förslag på
området. Motionerna Ju719 (fp) yrkande 3 och Ju917 (c) yrkande 5 avstyrks.
Kvinnlig könsstympning
Motioner
I motion So259 av Ulla Hoffman m.fl. (v, m, c, fp, mp, kd) yrkas dels att
riksdagen beslutar att lagen om kvinnlig omskärelse skall förändras i enlighet
med vad som anförs i motionen (yrkande 1), dels tillkännagivande om att ett
kunskapscentrum om kvinnlig könsstympning bör inrättas (yrkande 2), dels
tillkännagivande om att Socialstyrelsen bör ha det övergripande ansvaret
(yrkande 3) och dels tillkännagivande om Sveriges hållning internationellt vad
gäller kvinnlig könsstympning (yrkande 4).
I Sverige har frågan om kvinnlig könsstympning, enligt motionärerna, blivit
aktuell genom att kvinnor från Somalia, Etiopien och Eritrea bosatt sig här.
Det finns i dag mer än 16 000 kvinnor från länder där könsstympning tillämpas
varav ca 11 000 är i fertil ålder. Cirka 5 000 är under 18 år och riskerar att
utsättas för övergreppet under besök i hemlandet.
Det råder enighet i Sverige om att rituellt grundad könsstympning på kvinnor
inte skall utföras. Eftersom det oftast är själva lagtexten som får spridning
i olika grupper och inte förarbetena, är det enligt motionärerna viktigt att
det klart framgår av lagtexten att förbudet omfattar alla typer av
könsstympning.
Begreppet omskärelse bör också bytas ut mot begreppet könsstympning. Dels
för att det är internationellt vedertaget, dels för att det minskar risken för
sammanblandning med den manliga omskärelsen och dess bakgrund.
I lagtexten framhävs de medicinska skadorna, som enligt motionärernas mening
inte står i proportion till ingreppets omfattning. Även ett mindre ingrepp kan
ge mycket allvarliga fysiska skador, även om det utförs under goda sanitära
förhållanden (skador på känsliga nerver, ärrbildningar m.m.). Lagen säger
heller ingenting om den mest påtagliga följden av könsstympning, nämligen det
psykiska lidandet. Det är naturligtvis svårt att bedöma omfattningen av
lidandet, på lång sikt, vid det tillfälle då straffmätningen sker.
Utskottet borde utarbeta de ändringar i lagtexten som behövs.
Frågan om kvinnlig könsstympning är komplex och mångfacetterad. Varje dag
får Socialstyrelsen frågor som rör detta område. Det är viktigt att det finns
expertis inom området eftersom den är så pass komplicerad och rör så djupa
skikt såväl på ett samhälleligt som på ett individuellt plan. T.ex. pågår en
diskussion om vad som är reinfibulation (att slidöppningen på nytt sys ihop)
av en förlöst könsstympad kvinna. Läkare utsätts för press om att
reinfibulationen kommer att utföras i andra mer hälsovådliga sammanhang om det
inte görs på sjukhuset i samband med förlossning.
Vad som behövs är ett kunskapscenter i frågan där spjutspetskompetens finns.
Centret skall hålla sig á jour i frågan om forskningen och utvecklingen på
området, samla och sammanställa kunskaper, verka som konsulter där kunskap
saknas, ordna fortbildning och stödja de frivilligorganisationer som arbetar
mot könsstympning. I det projekt som Socialstyrelsen drivit i Göteborg har en
unik, gedigen och omfattande kunskap om frågor som rör kvinnlig könsstympning
erhållits. Projektet är nu avslutat och det är viktigt att kunskaperna,
kompetensen och de samlade erfarenheterna används och utvecklas. Det
förefaller, enligt motionärerna, naturligt att projektet får leva vidare i
Socialstyrelsens regi. På sikt kan centret bli självfinansierat genom att
sälja sina tjänster till kommuner och landsting.
I Sverige drivs arbetet mot kvinnlig könsstympning av Socialstyrelsen.
Socialstyrelsen samarbetar med Folkhälsoinstitutet, Invandrarverket,
Barnombudsmannen, Skolverket och med Rädda Barnen. Socialstyrelsen bör även
fortsättningsvis ha det samlade ansvaret. Det är viktigt att förebyggande
arbete bedrivs parallellt av svenska myndigheter och inom invandrargrupper.
Människor som redan i sitt hemland kämpat emot könsstympning skall i Sverige
få stöd för sina idéer och därmed också fungera som nyckelpersoner i
utrotandet inom den egna folkgruppen. Sverige bör slutligen med kraft driva
frågan i FN och inom EU.
I motion A820 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkas ett tillkännagivande om
myndigheters skyldighet att upplysa personer från länder där det förekommer
könsstympning om att det är ett allvarligt brott enligt svensk lag (yrkande
16). Det måste enligt motionärerna finnas en obligatorisk skyldighet för
svenska myndigheter att upplysa dem som kommer från länder där könsstympning
praktiseras, att könsstympning betraktas som ett grovt brott i svensk lag och
att handlingen är straffbar även när den begås utomlands.
Bakgrund m.m.
I Sverige infördes förbud mot kvinnlig omskärelse 1982 genom lagen (1982:316)
om förbud mot omskärelse av kvinnor. Ett ingrepp i de kvinnliga yttre
könsorganen i syfte att stympa dessa eller åstadkomma andra bestående
förändringar av dem (omskärelse) får inte utföras, oavsett om samtycke har
lämnats till ingreppet eller inte (1 §). Den som bryter härmot döms till
fängelse i högst två år eller, om omständigheterna är mildrande, till böter.
Om brottet har medfört livsfara, svår kroppsskada, allvarlig sjukdom eller
annars inneburit ett synnerligen hänsynslöst beteende skall det bedömas som
grovt. För grovt brott döms till fängelse i lägst ett och högst 10 år (1 §).
Även försök är straffbart.
Göteborgs invandrarförvaltning har med stöd från Socialstyrelsen och
Folkhälsoinstitutet sedan 1993 bedrivit ett pilotprojekt benämnt
Hälsofrämjande åtgärder för kvinnor och barn, förebyggande av kvinnlig
könsstympning. Projektet riktar sig till invandrargrupper från länder där
könsstympning förekommer och till dem som i sin yrkesutövning kommer i kontakt
med problemet. Syftet är bl.a. att finna modeller och metoder som kan användas
på andra håll för att förebygga könsstympning och rehabilitera kvinnor som
redan blivit utsatta för könsstympning. Inom projektet har kunskaper och
erfarenheter på området byggts upp. Projektet har utvärderats. Det har
förlängts till utgången av augusti 1997. För närvarande övervägs inom
Socialstyrelsen en eventuell fortsättning på verksamheten.
Kvinnovåldskommissionen föreslår i sitt huvudbetänkande (SOU 1995:60)
Kvinnofrid att lagens rubrik ändras till lag om förbud mot könsstympning av
kvinnor. ?Könsstympning? beskriver enligt kommissionen på ett betydligt bättre
sätt än ordet ?omskärelse? vilken karaktär den straffbara handlingen har.
Kommissionen anser att brott mot lagen har ett mycket högt straffvärde. Det
handlar om att på rituell grund utföra ingrepp som förstör väsentliga
kroppsdelar på en människa, ofta med invalidiserande följder både fysiskt och
psykiskt. Kommissionen anser det motiverat med en straffskärpning och föreslår
att straffet för normalbrottet skall vara fängelse i högst fyra år.
Straffminimum för grovt brott som avser den mest ingripande stympningen, i de
flesta fall oerhört plågsamma och traumatiska, bör enligt kommissionen inte
understiga fängelse i två år. Böter bör inte längre ingå i straffskalan.
Kommissionen anser slutligen att även förberedande åtgärder och stämpling till
brott liksom underlåtelse att avslöja könsstympning som är på färde bör vara
straffbart.
Kommissionens huvudbetänkande har remissbehandlats och en proposition
planeras till senare i år.
Utskottet behandlade frågor om åtgärder mot kvinnlig könsstympning senast i
betänkande 1995/96:SoU17. Utskottet vidhöll att det är synnerligen angeläget
med information och utbildning om kvinnlig könsstympning till både vuxna och
barn inom de grupper där detta kulturmönster fortfarande lever kvar och till
berörda personalgrupper. Det är också angeläget med återkommande uppföljning
av insatserna på området. Utskottet utgick vidare ifrån att Sverige även i
olika internationella sammanhang verkar för att bryta denna sedvänja. Något
initiativ från riksdagen med anledning av motionerna behövdes dock inte.
Motionsyrkandena avstyrktes.
Utskottets bedömning
Frågan om ändring av begreppet kvinnlig omskärelse till kvinnlig könsstympning
och om skärpning av lagstiftningen behandlas av kvinnovåldskommissionen.
Utskottet anser att regeringens kommande förslag, som aviserats till senare i
höst, bör avvaktas. Yrkande 1 i motion So259 (v, m, c, fp, mp, kd) avstyrks
därför.
Utskottet vidhåller inställningen att det är synnerligen angeläget med
information och utbildning om kvinnlig könsstympning till både vuxna och barn
inom de grupper där detta kulturmönster fortfarande lever kvar och till
berörda personalgrupper. Det är också angeläget med återkommande uppföljning
av insatserna på området. Den kompetens på området som byggts upp inom landet
måste kunna bibehållas och ytterligare förbättras. Även internationellt bör
Sverige verka för att bryta denna sedvänja. Utskottet utgår från att
regeringen och berörda myndigheter noga följer utvecklingen och vidtar de
åtgärder som är påkallade. Något tillkännagivande behövs inte. Yrkandena 2-4 i
motion So259 (v, m, c, fp, mp, kd) avstyrks.
Även motion A820 (fp) yrkande 16 avstyrks.
Ätstörningar
Motioner
I motion So230 av Ingbritt Irhammar m.fl.(c) begärs ett tillkännagivande till
regeringen om vad i motionen anförts om upptäckt och behandling av
ätstörningar (yrkande 10). Motionärerna anför att ätstörningar som anorexi och
bulimi är psykiska problem som uppmärksammats alltmer på senare år och vilka
främst drabbar flickor. Problemen kan uppstå genom ett komplicerat samspel
mellan biologiska, psykologiska, sociala och kulturella faktorer men med stora
individuella variationer. Motionärerna anser att det är angeläget att
ätstörningar upptäcks och behandlas tidigt. Reklamen med allt smalare modeller
bidrar på ett olyckligt sätt till kroppsfixering som är helt onaturlig. Dessa
unga flickor behöver andra förebilder. Särskild rådgivning är nödvändig för
att behandling av dessa problem skall bli framgångsrik, heter det i motionen.
I motion So280 av Lars Leijonborg m.fl. begärs också ett tillkännagivande om
vad i motionen anförts om ätstörningar (yrkande 18). Motionärerna åberopar att
Folkhälsoinstitutet och Socialstyrelsen år 1992 fick i uppdrag av dåvarande
fyrpartiregeringen att utreda frågor kring anorexi och bulimi. Utredningen
ledde fram till en rad förslag på insatser för att förebygga och behandla
ätstörningar. Förslagen har enligt motionärerna på olika sätt förts ut i
landet. Trots det arbete som lagts ner kommer rapporter om brister i
behandling och rehabilitering. Med tanke på att det rör sig om ett allvarligt
hälsoproblem som i värsta fall kan leda till dödlig utgång anser motionärerna
att regeringen snarast bör följa upp hur de rekommenderade åtgärderna
tillämpas i landet.
Bakgrund och tidigare behandling
Utskottet behandlade senast motionsyrkanden (fp och kd) med krav på åtgärder
mot ätstörningar i betänkande 1995/96:SoU17 (s. 30 f.) Vissa hälso-och
sjukvårdsfrågor, närmare bestämt under rubriken Vård och behandling m.m. (Ett
tiotal motionsyrkanden om olika sjukdomar behandlades samlat.) Utskottet
gjorde följande bedömning.
Utskottet har stor förståelse för att motionärerna har velat fästa
riksdagens uppmärksamhet på de nu aktuella problemområdena. Åtgärder för att
förbättra vården och omhändertagandet av dem som lider t.ex. av epilepsi eller
anorexi/bulimi är sålunda angelägna.
Utskottet vidhåller dock sin tidigare inställning att inte ställa sig bakom
motionskrav om att satsningar bör göras på vissa enskilda sjukdomar eller att
vården av dessa bör organiseras på visst sätt. Att bedöma sådana frågor är i
första hand en uppgift för sjukvårdshuvudmännen. Socialstyrelsen skall vid
behov tillhandahålla underlag för sådana bedömningar.
Utskottet kan få anledning att återkomma till vissa övergripande frågor i
dessa sammanhang i samband med ställningstagande till de aviserade
propositionerna om prioriteringsfrågor i hälso- och sjukvården och om
forskningspolitiken.
Motionsyrkandena avstyrktes (res. fp). Riksdagen följde utskottet.
I den ovan nämnda rapporten från Europeiska kommissionen om kvinnors
hälsotillstånd inom Europeiska gemenskapen berörs även ätstörningar (s. 110
f.). I rapporten anförs att ätstörningar som bulimia och anorexia nervosa
främst förekommer bland unga kvinnor och associeras med betydande sjuklighet
och t.o.m. dödlighet. För närvarande finns varken nationella
folkhälsostrategier för dessa frågor i EG-länderna eller nationella
statistiska uppgifter om dessa störningars förekomst och utbredning, heter det
i rapporten. Vidare nämns att specialistkliniker har öppnats i en del
medlemsstater, t.ex. Sverige, Finland, Belgien och Tyskland, men efterfrågan
på vård överstiger fortfarande utbudet.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin inställning att åtgärder för att förbättra vården och
omhändertagandet av dem som lider av t.ex. anorexi/bulimi är angelägna.
Utskottet vidhåller inställningen att inte ställa sig bakom motionskrav om att
satsningar bör göras på enskilda sjukdomar eller att vården av dessa bör
organiseras på visst sätt. Att bedöma sådana frågor är i första hand en
uppgift för sjukvårdshuvudmännen, och Socialstyrelsen skall vid behov
tillhandahålla underlag för sådana bedömningar. När det gäller anorexi/bulimi
har Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutet givit ut rapporter och
undervisningsmaterial som en kunskapsbas på området.
Barnpsykiatriutredningen har i uppdrag bl.a. att definiera gruppen barn och
ungdom med psykiska problem. Utifrån denna definition och tidigare
kartläggningar skall problemens omfattning och samhällets kostnader för vård
och stöd bedömas. Utredningen skall också redogöra för, analysera och föreslå
olika rehabiliteringsåtgärder.
Utskottet har också ställt sig bakom proposition 1996/97:60 om
prioriteringar inom hälso- och sjukvården. De riktlinjer som regeringen lade
fram och som utskottet ställt sig bakom (1996/97:SoU14) låter sig inte förena
med någon ?lista? där vissa sjukdomar generellt prioriteras före andra.
Vårdbehovet i varje enskilt fall måste enligt utskottet bedömas utifrån
förutsättningarna i just det fallet. Såväl akuta som kroniska sjukdomar kan
variera i svårighetsgrad från tid till annan hos samma patient och därmed
vårdbehovet. Vilken diagnos eller sjukdom det är fråga om är inte det viktiga.
Det avgörande är i stället tillståndet och vårdbehovet vid varje särskild
tidpunkt.
Motionerna So230 (c) yrkande 10 och So280 (fp) yrkande 18 avstyrks.
Läkemedel
Motioner
I två motioner behandlas frågor om dosering av läkemedel.
I motion So209 av Barbro Johansson m.fl. (mp) begärs tillkännagivande om att
forskningen snarast skall ta fram doseringsnormer för medicin till kvinnor
baserade på den kvinnliga kroppen. Motionärerna framhåller att doseringen av
medicin vid olika sjukdomstillstånd utgår från den manliga kroppen, och det
saknas normer för medicindosering för kvinnokroppen. Det har gjorts
undersökningar av hur väl en man tål olika mediciner och doseringsmängd, men
motsvarande undersökningar för kvinnor saknas.
Under 1980-talet ökade ohälsotalet för kvinnor, medan det minskade för män.
Trots att kvinnors särskilda hälsoproblem nu uppmärksammas, saknas det normer
för medicindosering baserade på kvinnokroppen. Det behövs snarast direktiv för
hur dessa normer skall tas fram enligt motionärerna.
I motion So237 av Birthe Sörestedt m.fl. (s) yrkas tillkännagivande och
könsspecifik information och analys vad gäller läkemedel.
Läkemedelsanvändningen i Sverige visar stora skillnader mellan könen. Orsaker
till och konsekvenser av könsolikheter är ofullständigt kända. Även om graden
av ohälsa vore identisk mellan könen, t.ex. när det gäller hjärtsvikt eller
förhöjt blodtryck, innebär detta inte att kvinnor och män nödvändigtvis skall
ges lika behandling, t.ex. samma medicinering och i lika doser. För att kunna
anpassa vården så att den tillgodoser både mäns och kvinnors särskilda
vårdbehov, behövs könsspecifika uppgifter om vårdåtgärdernas medicinska
effektivitet och säkerhet.
Läkemedelsanvändningen kan bl.a. redovisas som antal receptexpeditioner,
mängd tabletter etc. eller mängd verksamma beståndsdelar, kostnader, andel av
befolkningen som använder läkemedel osv. I studier av läkemedelsanvändning har
ett system med s.k. definierade dagliga dygnsdoser (DD) utvecklats. I
normalfallet fastställs endast en dygnsdos och den avser ?genomsnittlig?
vuxen. För läkemedel som endast används av barn, fastställs en dygnsdos
anpassad till barn. Särskilda könsbundna dygnsdoser förekommer inte. Däremot
har DD för läkemedel som endast används av kvinnor, såsom p-piller, givetvis
en kvinnoanpassad dos. Förutsättningen för att ange könsspecifika dygnsdoser
är att kunskapen om läkemedels öde i kroppen är känt relaterat till kön,
vilket ofta inte är fallet.
En kartläggning av hur läkemedel doseras i förhållande till ålder (över och
under 65 år) och kön vid behandling av högt blodtryck visar inga tydliga
mönster i dosering. Dosolikheterna varierar så att understundom yngre män har
de lägsta doserna, för andra läkemedel de äldre kvinnorna. I FASS, som är den
informationskälla förskrivare oftast använder vid läkemedelsförskrivning,
finns mycket få underlag för att ge olika stora doser till män och kvinnor.
För några få läkemedel rekommenderas dosering relaterat till kroppsvikt eller
kroppsyta, vilket bör föranleda olika dosering för kvinnor och män. I övrigt
förekommer mycket sällan någon information över huvud taget om i vad mån män
och kvinnor har samma eller olika förmåga att tillgodogöra sig läkemedel.
Denna avsaknad av könsspecifik information överensstämmer med det faktiska
kunskapsläget. I USA är det numera ett krav att vid kliniska
läkemedelsprövningar inkludera både kvinnor och män och att i underlaget för
godkännande av läkemedel också analysera materialet könsspecifikt. I Sverige
finns inte motsvarande lagstiftningskrav.
I två motioner behandlas frågor om beroendeframkallande läkemedel.
I motion So656 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkas tillkännagivanden dels
om studier av verkningarna av bensodiazepiner (yrkande 32), dels om
information om bensodiazepiner (yrkande 33) och dels tillkännagivande om
utvärdering av Kilens verksamhet (yrkande 34). Många patienter behandlas
enligt motionärerna med bensodiazepiner under mycket lång tid. Samtidigt
saknas undersökningar som visar att medlen har positiv effekt mer än omkring
tre månader. I stället uppträder beroende och abstinens hos en del patienter.
Fortfarande råder delade meningar om hur vanligt eller ovanligt
läkemedelsberoende är. För att fastslå beroendets omfattning fordras studier
av i vad mån doseringen och preparatvalet har betydelse. Likaså fordras
studier över hur nedbrytningsförmågan av medlen varierar mellan olika
individer.
Nätverket för läkemedelsepidemiologi (Nepi) har sammanställt en lista över
angelägna studier för att utröna beroenderiskerna med lugnande
medel/sömnmedel, däribland bensodiazepiner.
Dessutom föreslår Nepi att man bör göra särskilda informationsinsatser i
högkonsumtionsområden såsom Göteborg, Helsingborg, Jönköping och Malmö.
Det är enligt motionärerna uppenbart att läkemedelsberoende är ett problem i
vården som måste angripas vare sig problemet är stort eller litet. Det är
viktigt att den nämnda forskningen om läkemedelsberoende kommer till stånd.
Det är också viktigt att de förskrivande läkarna nås av den information om
indikationerna för dessa medel som Läkemedelsverket och Socialstyrelsen givit
ut. Den geografiska variationen av förskrivningen av dessa medel talar för att
denna information inte kommit till tillräcklig användning. Särskilda
informationsinsatser måste därför initieras enligt motionärerna.
Behandling av personer med läkemedelsberoende skiljer sig i vissa avseenden
från behandling av andra beroendetillstånd. Vid S:t Görans sjukhus i Stockholm
har behandlingsmetoder utvecklats för effektiv behandling av dessa patienter i
såväl sluten som öppen vård. Motionärerna anser att det bör finnas en enhet
inom varje landsting som kan behandla patienter med läkemedelsberoende men
också förmedla kunskap till förskrivare och övrig hälso- och sjukvårdspersonal
samt allmänheten om hur dessa medel skall användas för att minimera risken för
beroende.
Kilen, Institutet för läkemedelsberoende, med ursprung i klientrörelsen RFHL
(Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare) öppnades 1992 som ett
fristående institut finansierat med medel från Socialstyrelsen och Dagmar 510-
medel. Här har man kommit i kontakt med hjälpsökande, däribland sådana som
velat vara anonyma och därför inte sökt den etablerade hälso- och sjukvården.
Man har utvecklat en modell som skiljer sig från såväl medicinskt-biologiskt
som traditionellt psykologiskt arbetssätt. De kunskaper och erfarenheter man
byggt upp har mött både kritik och stöd. Eftersom behandling av
läkemedelsberoende kan vara problematisk och olika behandlingsalternativ
behöver utvecklas, är det av vikt att Kilens verksamhet blir föremål för en
opartisk utvärdering. Socialstyrelsen eller Statens beredning för utvärdering
av medicinsk teknologi bör därför ta sig an en sådan utvärdering.
Ingbritt Irhammar m.fl. (c) hemställer i motion So230 att riksdagen ger
regeringen till känna vad som anförs i motionen om beroendeframkallande
läkemedel (yrkande 2). Motionärerna framhåller att lindriga psykiska
reaktioner hör till livet. De flesta kvinnor upplever då och då lindrigare
psykiska besvär som ångest, oro och sömnbesvär. De kan som regel betraktas som
normala reaktioner på påfrestningar i livet, men de kan medföra stort
tillfälligt lidande med ökad risk för långvarig ohälsa. Omhändertagandet av
kvinnor med dessa reaktioner bör ske med noggrannhet och omtanke. S.k.
lyckopiller får inte förskrivas slentrianmässigt då vi ännu ej känner de
biverkningar de kan medföra. Läkemedel med bensodiazepiner förskrivs i mindre
utsträckning numera men är fortfarande, enligt motionärerna, alltför lätta att
skriva ut till kvinnor med normala psykiska reaktioner som inte kräver denna
tunga behandling. I de fall dessa läkemedel skall förskrivas bör det ske av
specialistläkare och bara i yttersta undantagsfall av andra läkare.
Vårdinsatser för läkemedelsberoende kvinnor måste ske på ett för kvinnorna
acceptabelt sätt. Nedtrappning och stödterapi måste, enligt motionärerna, ge
kvinnorna möjlighet att komma ifrån detta beroende som orsakats av alltför
lättvindig förskrivning av beroendeframkallande läkemedel.
Utredningar
Utredningen om bemötande av kvinnor och män inom hälso- och sjukvården
behandlar frågor om läkemedelsförskrivning till kvinnor och män i
huvudbetänkandet (SOU 1996:133) Jämställd vård - olika vård på lika villkor.
I huvudbetänkandet 1996:133 Jämställd vård - olika vård på lika villkor av
utredningen om bemötande av kvinnor och män inom hälso- och sjukvården sägs
följande om dosering av läkemedel (s. 66, 67 och 74).
Hur läkemedel doseras registreras endast i Diagnos-Receptundersökningen. En
kartläggning av hur läkemedel doseras i förhållande till ålder (över och under
65 år) och kön vid behandling av högt blodtryck visar inga tydliga mönster i
dosering. Dosolikheterna varierar så att understundom yngre män har de lägsta
doserna, för andra läkemedel de äldre kvinnorna. Olikheter i förskriven mängd
till män och kvinnor kan därför troligen inte förklaras med att män får större
doser.
I FASS, som är den informationskälla förskrivare oftast använder vid
läkemedelsförskrivning finns mycket få underlag för att ge olika stora doser
till män och kvinnor. För några få läkemdel rekommenderas dosering relaterat
till kroppsvikt eller kroppsyta, vilket bör föranleda olika dosering för
kvinnor och män. I övrigt förekommer mycket sällan någon information
överhuvudtaget om i vad mån män och kvinnor har samma eller olika förmåga att
tillgodogöra sig läkemedel.
Denna avsaknad av könsspecifik information överensstämmer med det faktiska
kunskapsläget. Den dokumentation som finns om hur läkemedel bör doseras bygger
huvudsakligen på kunskaper från s.k. kliniska prövningar av läkemedlen. De bör
ge information om vilka läkemedel som bör doseras olika till män och kvinnor.
Denna kunskap är fortfarande ofullständig och även om både män och kvinnor
ingått i kliniska prövningar har det till helt nyligen varit ovanligt att
resultaten analyserats könsspecifikt.
Det är numera ett krav i USA att vid den kliniska prövningen ha könsspecifik
representation och att i underlaget för godkännande av läkemedel också
analysera materialet könsspecifikt (Bilaga 2: National Institute of Health
riktlinjer för inklusion av kvinnor och etniska minoriteter i klinisk
forskning). Det har lett till att pågående och publicerade prövningar i större
utsträckning än tidigare innehåller tillräckligt stora grupper för att tillåta
könsspecifik analys.
I Sverige finns inte motsvarande lagstiftningskrav. Det vore dock möjligt
att, utifrån den information som lämnas i ansökningar om godkännande av
kliniska prövningar respektive ansökan om försäljningstillstånd, kartlägga
både proportionerna män-kvinnor i studierna och i vilken omfattning som
könsspecifik analys av resultaten gjorts.
Det saknas könsspecifik information om vad som utgör optimal
läkemedelsbehandling vid olika tillstånd. I USA är det numera ett krav att vid
kliniska läkemedelsprövningar inkludera både kvinnor och män och att analysera
materialet könsspecifikt. Vi anser att motsvarande policy bör skapas även i
Sverige. Därutöver bör en systematisk genomgång av litteraturen och av de
svenska biverkningserfarenheterna ske för att ge en bättre kunskap om
läkemedlens säkerhet och underlag för bedömning av om män och kvinnor bör få
olika stora doser av vissa läkemedel.
Bakgrund beträffande Kilen - institut för läkemedelsberoende
Kilen - institut för läkemedelsberoende invigdes år 1992. Verksamheten
omfattar hjälp och stöd åt människor som drabbats av beroende och andra
läkemedelsbiverkningar, information och utbildning rörande läkemedelsberoende,
kritisk granskning av de förhållanden som bidrar till utveckling av beroende
och andra läkemedelsskador samt bildande av opinion mot dessa förhållanden.
Kilen driver Elin, ett nätverk för utbyte av kunskap och erfarenhet om
beroende och andra biverkningar av läkemedel och för utbyte av kunskap om hur
hjälpen till de drabbade bör se ut. Elin är också en databas till vilken var
och en kan rapportera biverkningar och andra problem med läkemedel. Merparten
av verksamheten vid Kilen torde utnyttjas av boende inom Stockholmsområdet men
kanske en tredjedel avser boende i övriga landet. Kilen har finansierat sin
verksamhet främst genom bidrag från Stockholms läns landsting, dels
projektmedel ur de statliga s.k. Dagmarmedlen för rehabiliterings- och
behandlingsinsatser, dels organisationsbidrag. Bidrag till verksamheten har
också lämnats av t.ex. Stockholms kommun, Folkhälsoinstitutet och
Socialstyrelsen samt också av EU.
Kilen har tidigare genomgått två utvärderingar. Den första från december
1995 utfördes endast till en tredjedel, enligt uppgift på grund av uteblivet
ekonomiskt stöd till det fortsatta arbetet. Utvärderingen utfördes av
professor John Lilja, Åbo universitet, och psykolog Sam Larsson. Den andra
utvärderingen är dagtecknad den 16 oktober 1996 och utfördes av Örjan Sundin
och Göran Sembe på uppdrag av Stockholms läns landsting. Den har kritiserats
av bl.a. Kilen för att vara oinitierad.
Stockholms läns landstings hälso- och sjukvårdsnämnd har hemställt att
Socialstyrelsen skall utvärdera Kilens verksamhet med särskild betoning på
klientverksamheten. Socialstyrelsen har dock i beslut den 21 januari 1997
ansett att det inte finns några särskilda skäl för att verket skall utvärdera
verksamheten. Även Kilen har vänt sig till styrelsen och fått samma svar med
hänvisning till styrelsens föreskrift SOSFS 1996:24 av vilken framgår vad en
verksamhet inom hälso- och sjukvårdens område skall och bör beakta vid
kvalitetssäkring av verksamheten.
När det gäller Kilens ekonomi kan noteras att regeringen enligt beslut den
14 november 1996 avslagit en ansökan om bl.a. verksamhetsbidrag. Enligt ett
brev från socialministern till Kilen samma dag fanns inga medel avsatta för de
ändamål som bidrag söktes för. Från landstingsdirektören i Stockholms läns
landsting har meddelats att medel ur den s.k. Dagmarersättningen fr.o.m. 1998
inte kommer att avsättas för rehabilitering av läkemedelsberoende. Inom
landstinget pågår fortfarande diskussion om möjligheterna att ge bidrag till
Kilens verksamhet.
Tidigare behandling
Utskottet behandlade en motion liknande So209 i betänkande 1995/96: SoU17 och
vidhöll då sin tidigare uppfattning att det är angeläget att kvinnors
särskilda hälsoproblem uppmärksammas. Detta sker också för närvarande på olika
sätt. Utskottet ansåg motionen i huvudsak tillgodosedd och avstyrkte därför
densamma.
Frågor om läkemedelsberoende behandlade utskottet senast i betänkande
1995/96:SoU10. Bl.a. behandlades motioner från Folkpartiet om epidemiologiska
studier av läkemedelsberoende, om behovet av behandlingsresurser för patienter
med läkemedelsberoende och om forskning rörande läkemedelsberoende. Utskottet
anförde:
Utskottet har vid upprepade tillfällen påtalat det angelägna i att åtgärder
vidtas för att komma till rätta med beroendet och missbruket av vissa
läkemedel. Utskottet kan nu konstatera att olika insatser gjorts eller
förbereds.
En kartläggning av läkemedelsmissbrukets och läkemedelsberoendets
omfattning, konsekvenser och bakomliggande orsaker behövs enligt utskottet för
att insatserna mot missbruk och beroende skall bli så verkningsfulla som
möjligt. Utskottet ser därför positivt på att NEPI, i samverkan med
Folkhälsoinstitutet, planerar att genomföra en kartläggning av omfattningen av
läkemedelsberoendet. Ett förskrivarregister och receptregister av det slag som
föreslås av HSU 2000 kan underlätta epidemiologisk forskning inom området.
För att den enskilde läkaren bättre skall kunna bedöma vad som utgör
rationell användning av läkemedel och kritiskt granska sin egen förskrivning
av t.ex. beroendeframkallande medel av typ bensodiazepiner bör information om
den egna förskrivningen av dessa läkemedel återföras till läkarna. Under
senare tid har flera utredningar bl.a. Tillsynsutredningen och
Psykiatriutredningen lagt fram förslag som syftar till ökad kontroll av egen
förskrivning. HSU 2000:s förslag om förskrivarregister och receptregister
syftar också till att förbättra uppföljningen av förskrivningarna i den
offentliga och privat bedrivna vården. I betänkandet föreslås också att
Läkemedelskommittéerna får ett starkare inflytande över
läkemedelsförskrivningen och rätt till information om de olika
förskrivargruppernas förskrivningsmönster. Både offentligt anställda och
privatpraktiserande förskrivare bör enligt förslaget ges möjlighet att
medverka i kommittéernas arbete. Förslagen från HSU 2000 bereds för närvarande
i Regeringskansliet.
För att öka möjligheten att upptäcka och hjälpa personer som genom att vända
sig till olika läkare erhåller flera recept på beroendeframkallande medel
krävs tillgång till uppgifter som gör det möjligt att identifiera enskilda
patienters läkemedelsutköp. Frågan om registrering av enskilda patienters
läkemedelsutköp har behandlats av HSU 2000, som anfört att frågan är
förknippad med svårigheter ur integritetssynpunkt. Utskottet vill inte
föregripa regeringens kommande förslag.
Ny receptblankett kommer inom kort att införas för bl.a. narkotikaklassade
läkemedel i syfte att göra det avsevärt svårare att förfalska recept.
Socialstyrelsens möjligheter att utöva tillsyn över förskrivningen av
narkotika underlättas därmed.
Utskottet vill än en gång framhålla det angelägna i att undervisning om
användningen av psykofarmaka och riskerna för beroende och missbruk ingår i
grund- och fortbildningen av vårdpersonal och att läkare får kunskap om
eventuella alternativa behandlingsåtgärder. De initiativ till utbildnings- och
fortbildningsinsatser som tagits av Svenska Psykiatriska Föreningen är i detta
sammanhang mycket värdefulla. Frågor om undervisning och förbättrad
läkemedelsinformation har också behandlats i rapporten Apoteksbolagets
framtida roll. Det är angeläget att Socialstyrelsens allmänna råd som syftar
till att förebygga beroende och missbruk av psykofarmaka verkligen tillämpas
av personal inom primärvården, allmänpsykiatrin samt även inom socialtjänsten
och andra verksamhetsområden inom hälso- och sjukvården. Utskottet utgår från
att Socialstyrelsen följer upp de allmänna råden. Även klientrörelsernas
information bör hållas tillgänglig för personal och patienter. Klient-
rörelserna kan förväntas ge ett annat perspektiv på bruket av bensodiazepiner
och utvecklingen av beroende och missbruk än den medicinska professionen och
därmed utgöra ett värdefullt komplement till övrig information.
Klientrörelsernas erfarenheter av läkemedelsberoende personer bör också tas
till vara i vården och behandlingen.
Hälso- och sjukvården har ett ansvar för att personer som hamnat i ett
beroende eller missbruk får adekvat vård och behandling. Det ankommer på varje
landsting att besluta hur vården skall organiseras. Utskottet noterar med
tillfredsställelse att Socialstyrelsen stött ett antal projekt som syftat till
att få fram nya alternativ och konkreta resurser för avgiftning och behandling
av dem som blivit beroende av bensodiazepiner och att Folkhälsoinstitutet
lämnat ekonomiskt stöd till olika projekt rörande förebyggande av
läkemedelsberoende och läkemedelsmissbruk.
Utskottet ansåg det mycket angeläget att arbetet med att komma till rätta med
beroende och missbruk av läkemedel fortsätter. Mot bakgrund av det anförda
ansåg dock utskottet att det för närvarande inte behövdes något initiativ av
riksdagen. Motionerna avstyrktes.
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar att utredningen om bemötande av kvinnor och män
behandlat den fråga som tas upp i motionerna So209 (v) och So237 (s) om
behovet av könsspecifik information om optimal läkemedelsbehandling vid olika
tillstånd. Utredningen anser att det i Sverige liksom i USA bör uppställas
krav vid kliniska läkemedelsprövningar att inkludera både kvinnor och män och
analysera materialet könsspecifikt. Därutöver bör kunskaperna förbättras om
läkemedlens säkerhet och underlag för bedömning av om män och kvinnor bör få
olika stora doser av vissa läkemedel. Betänkandet bereds fortfarande i
Regeringskansliet. Utskottet utgår från att regeringen och Läkemedelsverket
överväger utredningens förslag i denna del. Något initiativ från utskottet
behövs inte. Motionerna avstyrks.
När det gäller förslagen i motionerna So656 (fp) yrkandena 32-34 och So230
(c) yrkande 2 vidhåller utskottet att det är angeläget att olika åtgärder
vidtas för att komma till rätta med beroendet av lugnande medel, däribland
bensodiazepiner. Utskottet ser positivt på att Nepi sammanställt en lista över
angelägna studier för att utröna beroenderiskerna. Nepi planerar fortfarande
att genomföra en kartläggning av omfattningen av läkemedelsberoendet. Även när
det gäller information och undervisning om användningen av psykofarmaka till
vårdpersonalen samt vård och behandling för dem som hamnat i beroende
vidhåller utskottet sin tidigare uppfattning. Utskottet delar inställningen i
motion So656 att olika behandlingsalternativ behövs och att det skulle vara
värdefullt om Kilens verksamhet blev föremål för en opartisk utvärdering.
Något tillkännagivande behövs inte enligt utskottets mening. Motionsyrkandena
avstyrks därför.
Utredning om psykiatri
I motion So277 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tillsätta en
utredning som ser över patienternas behov inom psykiatrin av rätt
diagnostisering och behovet av en rättighetslagstiftning liknande LSS för
människor med svåra psykiska sjukdomar (yrkande 29). Motionärerna anser att
det är viktigt att utvärderingen av psykiatrireformen följs noggrant. De anser
dock att fler problem inom psykiatrin bör uppmärksammas. För unga människor
som drabbas av psykoser är det viktigt att psykosförloppet stoppas och hävs så
fort som möjligt för att undvika ett livslångt lidande. En förutsättning för
att detta skall kunna ske är att vården är lättillgänglig för såväl patienter
som anhöriga. Vård i hemmet fungerar om denna lättillgänglighet till akuta
vård- insatser finns. Motionärerna föreslår att en utredning tillsätts som ser
över patientens behov av rätt diagnostik på ett tidigt stadium. En sådan
utredning skulle också kunna se över behovet av en rättighetslagstiftning för
vissa kategorier av människor med psykiska sjukdomar, liknande den för
människor med funktionshinder.
Bakgrund m.m.
Den s.k. psykiatrireformen beslutades våren 1994. I samband därmed beslutades
också om vissa tidsbegränsade ekonomiska stimulansåtgärder. Större delen av
bidraget lämnas som ett stimulansbidrag till landsting och kommuner för
utveckling av arbetsformerna inom socialtjänsten och psykiatrin. Medel skall
vidare lämnas för att förbättra vården till psykiskt störda missbrukare. Medel
är även avsatta för rehabilitering av tortyrskadade flyktingar samt
utvärdering av behandlingsmetoder inom psykiatrin (det senare SBU).
Socialstyrelsen har i uppdrag att följa reformen och rapportera till
regeringen. En avslutande rapport skall enligt uppgift lämnas nästa år.
Socialstyrelsen har i årsrapporten för psykiatrireformen 1997 (SoS 1997:6) Är
vi på rätt väg? anfört bl.a. följande i den sammanfattande bedömningen (s.
7-9).
En grundläggande iakttagelse av psykiatrireformens arbetsläge är den avsevärda
förseningen i genomförandet av reformen. Några möjligheter att inhämta denna
försening finns inte. Det kommer att ta längre tid än man ursprungligen avsett
att förverkliga reformen enligt Socialstyrelsens mening. En översiktlig
bedömning är att ytterligare minst två år kommer att krävas innan en tydlig
bild av reformens effekter kan avläsas.
Det ser dock ut som om reformen nu är på rätt väg. I samtliga landsting och
i de allra flesta kommuner görs intensiva insatser för att genomdriva det
arbete som stakats ut i länsplanernas olika projekt. Försöksverksamheter och
brukarverksamheter har kommit igång.
Processen går dock inte smärtfritt.
- - -
Förseningen i reformarbetet har lett till att det fortfarande är vanligt att
de psykiskt funktionshindrades behov endast delvis är kartlagda. Stockholms
län har kommit igång sent med arbetet att inventera behoven. Skälet har inte
minst varit det intensiva omställningsarbete som i många andra avseenden
präglar Stockholm. Många små kommuner har avstått från uppsökande arbete och
inventering, eftersom man anser sig ha ett grepp om situationen utan sådana
insatser. Säkerheten i denna bedömning är dock otillfredsställande.
- - -
Samarbetet mellan kommuner och landsting präglas fortfarande av de betydande
intressemotsättningar som finns på ett institutionellt plan mellan
huvudmännen. I ambitionen att utveckla situationen för de psykiskt sjuka har
man ändå ofta en gemensam hållning. En svårighet som kräver uppmärksamhet är
att antalet medicinskt färdigbehandlade är större än beräknat. Detta kan
innebära att skatteväxlingen mellan kommuner och landsting behöver övervägas
på nytt. Samarbetet mellan psykiatrin och socialtjänsten har länge präglats av
?kulturella? motsättningar. Bilden sedd med psykiatrins ögon är påtagligt mera
ljus än socialtjänstens. En rimlig slutsats är att arbetet med att skapa en
känsla av gemenskap inför uppgiften kommer att behöva bedrivas under
ytterligare åtskillig tid.
Positivt med reformen har varit att de psykiskt funktionshindrade har
uppmärksammats som grupp. Deras behov har synliggjorts i landsting och
kommuner liksom i samhället i övrigt.
Brukarnas betydelse som resurs har också lyfts fram av reformen. Bättre
utbildade anhöriga skapar större förståelse för den psykiska störningen och
bättre förutsättningar för att hantera denna i närmiljön.
Sammantaget har reformarbetet goda förutsättningar att lyckas om
beslutsfattare, professioner och företrädare för brukarna fortsätter att hålla
uppmärksamheten på en hög nivå. Ett stort och allvarligt orosmoment måste dock
noteras. Stimulansmedlen spelar en viktig roll i att utveckla nya typer av
verksamheter för psykiskt sjuka. Det kan inte uteslutas, att verksamheter som
borde planeras som långsiktiga och stabila - men som ändå finansieras med
stimulansmedel - hamnar i svår ekonomisk kris när medlen bortfaller. Det är
viktigt att ett långsiktigt perspektiv läggs på för att säkra finansieringen
av de nya verksamheterna även efter det att stimulansbidraget upphört. Detta
visar också på betydelsen av fortsatt uppföljning av hur situationen utvecklas
för de psykiskt funktionshindrade.
Socialministern har i ett pressmeddelande den 22 maj 1997 kommenterat
Socialstyrelsens rapport och arbetet med genomförandet av psykiatrireformen.
Hon gläds över att Socialstyrelsen bedömer att reformarbetet är på rätt väg
och att det pågår ett aktivt arbete i många kommuner. Att många kommuner inte
ens gjort inventeringar av antalet psykiskt funktionshindrade och deras behov
anser socialministern inte vara acceptabelt. Hon anser att det är viktigt att
peka på bristerna i genomförandet, men även att lyfta fram de goda exemplen.
Regeringen har tydligt uttalat att kommunerna måste ordna bostäder och
meningsfull sysselsättning. Genom att kommuner och landsting får ökat
statsbidrag kan psykiatrireformen gå bättre och snabbare, heter det i
pressmeddelandet. Socialministern uttalade vidare att hon har för avsikt att
följa det fortsatta arbetet med reformen mycket noga.
Socialstyrelsen har i rapporten Nio delar av psykiatrireformen (1997:2) anfört
bl.a. följande under rubriken Slutsatser (s. 13 f.).
Personkretsen för rättighetslagen LSS är mindre än hälften av den beräknade.
Slutsatserna är att det finns brister i huvudmännens information och
uppsökande verksamhet. Vidare att ökade kunskaper och en fördjupad kompetens i
utrednings- och beslutsprocessen är en förutsättning för att lagstiftningens
målgrupper skall nås. Funktionshindrade personers sämre levnadsförhållanden
och osäkerheten generellt kring huruvida personer med omfattande
funktionshinder i praktiken får sina behov tillgodosedda föranleder ett ökat
behov av regelbundet återkommande uppföljningar t.ex. i Socialstyrelsens
sociala rapport.
Att endast ca 1 300 personer med psykiska funktionshinder har fått beslut om
någon LSS-insats är ett alarmerande resultat inte minst mot bakgrunden av
gruppens omfattning och stora behov av stöd. När det gäller insatser för den
enskilde är det viktigt att inte bara se SoL och HSL som användbara
lagstiftningar utan också se LSS som en särskild rättighet för den enskilde.
Brister i samverkan mellan psykiatri och socialtjänst försämrar
förutsättningarna för adekvata beslut och insatser. Kommunens och andra
myndigheters handläggare behöver bättre kunskap om psykiska funktionshinder
och dess konsekvenser för att rätt kunna bedöma behovet av insatser enligt LSS
eller ASS för en enskild person. Det finns slutligen för psykiskt
funktionshindrade ett stort behov av alternativ daglig sysselsättning varför
Socialstyrelsen föreslår att LSS sysselsättningsgaranti skall utvidgas till
att även omfatta denna grupp.
En parlamentarisk utredning tillkallades under 1995 för att utreda vården och
stödet till barn och ungdom med psykiska problem. Utredningen skall enligt
direktiven (dir. 1995:75)
* definiera gruppen barn och ungdom med psykiska problem. Utifrån denna
definition och tidigare kartläggningar skall problemens omfattning och
samhällets kostnader för vård och stöd bedömas. Bedömningen av samhällets
kostnader skall ställas i relation till nyttan med vården och stödet till
barn och ungdom med psykiska problem;
* redogöra för och analysera hur olika samhällsinstanser arbetar med barn och
ungdom med psykiska problem och hur samarbetet mellan samhälls-instanserna
fungerar. Analysen skall göras såväl från de hjälpsökandes perspektiv som
från samhällsinstansernas perspektiv;
* överväga och föreslå olika insatser för att förebygga uppkomsten av
psykiska problem och för att förebygga att psykiska problem, om de väl
uppstått, inte fördjupas och befästs;
* överväga och föreslå olika åtgärder för att förbättra samarbetet mellan
hälso- och sjukvården och även, i förkommande fall, mellan hälso- och
sjukvården och andra samhällsinstanser. Utredningen bör överväga om
nuvarande ansvarsgränser är de mest ändamålsenliga;
* redogöra för och analyser samt föreslå olika rehabiliteringsåtgärder.
Utredningsuppdraget skall vara slutfört den 31 december 1997.
Företrädare för RSMH (Riksförbundet för social och mental hälsa) har den 13
maj 1997 uppvaktat socialutskottet.
Utskottets bedömning
Utskottet delar motionärernas bedömning att den fortsatta utvärderingen av
psykiatrireformen bör följas mycket noga. Vidare bör Barn- och
ungdomspsykiatriutredningens förslag på området avvaktas. Något initiativ från
riksdagens sida behövs därför inte. Motion So277 (fp) yrkande 29 avstyrks.
Lobotomi m.m.
Motioner
I motion So216 av Majléne Westerlund Panke och Tone Tingsgård (båda s) yrkas
ett tillkännagivande om vikten av uppföljning och utvärdering av
lobotomiingrepp. Motionärerna framhåller att behandlingsmetoden lobotomi i de
flesta västeuropeiska länder utdömts som behandlingsmetod, då den inneburit en
stark personlighetsförändring hos patienten. Denna personlighetsförändring är
permanent.
I Sverige används dock denna behandlingsmetod fortfarande enligt
motionärerna. Vid Karolinska sjukhuset företas enligt uppgifter i media ca 50
lobotomiingrepp varje år. Ingreppen företas endast med patientens medgivande.
Ingen uppföljning från Socialstyrelsen förekommer. Med tanke på de stora och
genomgripande personlighetsförändringar som dessa ingrepp, enligt
motionärerna, medför för patienten är det väsentligt att regeringen ger
Socialstyrelsen i uppdrag att följa och utvärdera verksamheten.
I motion So218 av Dan Ericsson (kd) yrkas ett tillkännagivande om statlig
ersättning till dem som lobotomerats under 1940- och 1950-talen och som
fortfarande är i livet.
Motionären framhåller följande: I Sverige utfördes under 1940- och 1950-
talen lobotomi på psykiskt sjuka patienter. Detta som en ångestdämpande
åtgärd. Lobotomin innebar ofta att patientens personlighet blev helt
förändrad. I Norge var det på motsvarande sätt. Där har man nu beslutat att de
som efter andra världskriget blev utsatta för detta ingrepp och som
fortfarande är i livet skall få en engångsersättning på 100 000 norska kronor.
Man räknar med att av de ca 2 500 personer som lobotomerades är ca 500 kvar i
livet. Denna åtgärd är inte vidtagen utan att norska staten haft starka skäl
för detta. Frågan är nu om inte Sverige skall göra på motsvarande sätt. Hur
många det kan röra sig om är svårt att säga men ur ett inspektionsprotokoll
från 1948 kan man utläsa att detta år genomfördes 112 ingrepp (under 10
månader) vid Umedalens sjukhus, 58 vid Sidsjöns sjukhus i Sundsvall, 54 vid
Beckomberga i Stockholm, 18 vid Ulleråker i Uppsala, 14 vid Sundby i Strängnäs
samt 14 vid ytterligare tre namngivna sjukhus. Totalt anges närmare 500 ha
lobotomerats under 1940- och 1950-talen bara vid Sidsjöns sjukhus. Enligt
motionärens mening finns det nu all anledning för staten att agera på
motsvarande sätt som Norge.
Även om skadeståndsskyldighet inte föreligger kan regeringen i enskilt fall
besluta om ersättning av nåd när särskilda omständigheter föreligger. Frågan
är om inte de anförda lobotomifallen kan hänföras till denna situation
eftersom lobotomin redan då metoden infördes ifrågasattes som ett
människovärdigt ingrepp.
Lobotomi kan fortfarande ske enligt motionärerna men det handlar då om
extrema fall där all annan behandling visat sig resultatlös. Ingreppet kan
dessutom bara ske på patientens egen begäran. Nu opereras cirka fem personer
per år i Sverige. Tidigare förhållanden var helt annorlunda, och många
patienter har utsatts för påtvingat livslångt lidande beroende på
lobotomiingrepp.
Bakgrund
Lobotomi (betyder skära av lob i detta fall pannloberna) utfördes i Sverige
under 1940- och 1950-talen på svårt psykiskt sjuka patienter för att bl.a.
minska deras ångest. På den tiden saknades effektiv läkemedelsbehandling mot
ångesttillstånd. Behandlingen skedde med då gällande kunskaper i enlighet med
vetenskap och beprövad erfarenhet. Behandlingen upphörde i slutet av 1950-
talet när annan, mer effektiv och mindre riskfylld behandling blev
tillgänglig. Operatören vid en lobotomi gjorde ingreppet på fri hand utan
ledning av t.ex. röntgenbild av hjärnan. Ingreppet blev därför stort och grovt
(flera kvadratcentimeter).
Capsulotomi är en allmän och väl beprövad metod inom neurokirurgisk terapi.
I sammanhanget brukas också begreppen psykokirurgi och neurokirurgi. Ordet
capsulotomi betyder att skära av kapsel, i detta fall den inre kapseln i
hjärnan, ett tunt knippe tätt packade nervtrådar mellan pannloberna och
djupare delar av hjärnan. Capsulotomi görs med s.k. stereotaktisk teknik. På
patientens huvud fästs en ?huvudbonad? försedd med ?linjaler? i höjdled,
djupled och sidled. De bildar alltså ett tredimensionellt koordinatsystem. Den
tilltänkta operationspunkten framställs bildmässigt tydligt med magnetkamera
och dess exakta läge inne i hjärnan anges med millimeterprecision med hjälp av
?linjalerna?. Kirurgen kan alltså se sitt mål och det stereotaktiska
styrsystemet hjälper honom att nå exakt dit han vill. Ingreppet är
millimeterstort och görs i lokalbedövning. Risken för blödning eller infektion
är försumbar. En liten risk finns alltid för en viss personlighetsförändring
men sådana har iakttagits endast i något enstaka fall och särskilda test krävs
för att iaktta förändringen. I förhållande till de problem som patienten har
haft före operationen är nackdelarna mycket små. Operationerna görs i Sverige
endast vid svåra ångest- och tvångssjukdomstillstånd. Ofta har personen en
mycket lång sjukhistoria med till slut oerhört invalidiserande symtom som
motstått alla försök till behandling inklusive långvarig och varierad
medikamentell behandling, psykoterapi och omfattande psykosociala åtgärder.
Ofta finns också en stark självmordsproblematik som gör att man till slut
tänker sig capsulotomi. Innan patienten kommer till Karolinska sjukhuset, där
operationerna utförs, har det ofta varit en mycket långvarig behandling på
hemsjukhuset och en remiss därifrån av ansvarig chefsöverläkare. Av de ca 50
patienter som remitteras varje år anses ca fem vara lämpade för ingreppet.
Inget ingrepp utförs på patienter som vårdas enligt lagen om psykiatrisk
tvångsvård. De förberedelserutiner som tillämpas vid sjukhuset är ytterst
omfattande. Urvalet av patienter som rekommenderas behandlingen sker efter
enhälligt beslut i en tvärvetenskaplig kommitté med bred representation.
Samtycke inhämtas slutligen från patienten, närmaste anhörig och patientens
egen läkare. Operatören har det slutliga avgörandet. Socialstyrelsen anser att
behandlingen är vetenskapligt grundad och till nytta för enstaka svårt lidande
individer. Styrelsen följer verksamheten fortlöpande i sin tillsyn.
För att staten skall vara skyldig att utge ersättning enligt
skadeståndsrättsliga regler krävs att det kan bevisas att skadan orsakats
uppsåtligen eller genom vårdslöshet. För att få skadestånd krävs dessutom att
ansökan om ersättning skett inom tio år från det att den skadegörande
handlingen företogs. Även om skadeståndsskyldighet inte föreligger kan
regeringen i ett enskilt fall besluta om ersättning av nåd när särskilda
omständigheter föreligger.
Regeringen beslutade den 6 mars 1997 att inte vidta någon åtgärd med
anledning av förslag dels om att de psykokirurgiska operationerna bör upphöra,
dels om att verksamheten skall förbjudas i lag och dels om att patienter som
utsatts för lobotomi och psykokirurgiska ingrepp skall erbjudas skadestånd.
Utskottets bedömning
Utskottet anser det inledningsvis angeläget att konstatera att det är en
mycket stor skillnad på de lobotomier som gjordes under 1940- och 1950-talen i
Sverige m.fl. länder och de capsulotomier som i dag utförs. Ingreppen avser
inte samma delar av hjärnan. Metoderna är helt olika. Riskerna för
biverkningar var stora vid lobotomier och är små vid capsulotomi.
Vad först gäller frågan om ersättning till de som lobotomerats under 1940-och
1950-talen konstaterar utskottet att lobotomi, innan de ångestdämpande
medicinerna fanns tillgängliga, var i enlighet med dåtida vetenskap och
beprövad erfarenhet. Några skäl för generell ersättning till dem som
lobotomerats föreligger enligt utskottet inte. Motion So218 (kd) avstyrks.
Vad gäller motion So216 (s) konstaterar utskottet att lobotomi inte längre
utförs i Sverige. 5-10 capsulotomier görs årligen med helt andra metoder och
utrustning och med stor precision. Ingreppen görs på människor med lång
sjukhistoria och oerhört invalidiserande symtom som motstått all annan
behandling. Ingreppen är helt frivilliga och de risker som trots allt finns
vid ingreppen är små och sedda i relation till patientens lidande mycket små.
Socialstyrelsen och professionen följer verksamheten. Utskottet avstyrker
motionen.
Transplantation
Margitta Edgren m.fl. (fp) yrkar i motion So264 att riksdagen ger regeringen
till känna dels att all transplantationsverksamhet skall bygga på aktivt
samtycke från donatorn (yrkande 1), dels att organtransplantation inte får ske
när donatorns vilja är okänd (yrkande 2) och dels att riksdagen av regeringen
begär en uppföljning av donationregisterverksamheten (yrkande 3).
Motionärerna anser att all transplantationsverksamhet måste bygga på den
enskilde donatorns uttryckliga samtycke. Finns inte samtycke skall organ inte
användas. Det är viktigt att få säga att en människa aldrig får ses som en
organbank - varken död eller levande. Trots att den döde i rättsligt juridisk
mening inte är rättskapabel är det viktigt att slå fast att han eller hon även
efter döden har kvar rätten till sin kropp på samma sätt som ett ekonomiskt
testamente skyddas av lag. I dagens sjukvård är informerat samtycke en
självklarhet och hälso- och sjukvårdslagen genomsyras av den andan.
Motionärerna delar uppfattningen att donation av organ är en handling i
enlighet med den etiska godhetsprincipen. Men den skall vara medveten och
frivillig.
Därför är det viktigt att människor under sin livstid tar ställning och
meddelar sina anhöriga eller på annat sätt gör sin vilja känd. Det underlättas
av en verksamhet med donationskort.
Motionärerna tror att människor, om donationskort finns lätt tillgängliga,
är beredda att meddela sina anhöriga och/eller skriva ett donationskort för
plånboken. Ett kort i plånboken är en bättre väg att visa hur man vill att ens
kropp skall behandlas efter döden än ett register som finns på
Socialstyrelsen. Motionärerna avvisar ett register för dem som vill eller inte
vill vara donatorer. Mycket missförstånd har uppstått utifrån de kort som
Socialstyrelsen skickade till alla vuxna medborgare i landet. Motionärerna
önskar en redogörelse för hur registret är uppbyggt, hur det uppdateras och
hur ansvaret för registerhållningen fördelas. De önskar även en redovisning av
huruvida de ekonomiska ramarna håller.
Tidigare behandling
Utskottet behandlade våren 1995 proposition 1994/95:148 Transplantationer och
obduktioner m.m. med förslag bl.a. till en ny transplantationslag samt ett
anslagsyrkande i kompletteringspropositionen 1994/95:150. I betänkande
1994/95:SoU21 gjorde utskottet följande bedömning:
Transplantation har numera blivit en närmast etablerad del av sjukvården. De
medicinska framstegen inom detta område har särskilt under det senaste
decenniet varit stora, och många svårt sjuka människor har genom
transplantation fått ett förlängt liv och bättre livskvalitet. Transplantation
är således en angelägen behandlingsform inom sjukvården. De undersökningar som
gjorts har också visat att transplantationer är något som de allra flesta
tycker är bra och viktigt.
Utskottet anser det angeläget att varje förfarande med en avlidens kropp
sker i former som är förenliga med vad människor i allmänhet kan godta och på
ett sätt som bidrar till att bevara och befästa förtroendet för hälso- och
sjukvården. När det gäller organdonation kan olika grupper ha intressen som
ibland kan komma i konflikt med varandra. Sjuka människor kan behöva nya organ
för att överleva. Om inga donatorer finns, kan dessa svårt sjuka människor
inte få hjälp. Samtidigt är det viktigt att den avlidne behandlas med respekt
och att de närstående får hjälp och stöd i sorgearbetet. Utskottet vill i
likhet med Transplantationsutredningen framhålla att det inte är det allmänna,
sjukvården eller transplantationskirurgerna utan svårt sjuka människor som
behöver organ, för att överleva eller få möjlighet att leva ett bättre liv.
Utskottet delar uppfattningen i propositionen om att rätten att göra ingrepp
på en avliden för att ta till vara organ för transplantationsändamål skall
avgöras av vilken inställning den avlidne hade till organdonation under sin
livstid. Härigenom skyddas den levande människans integritet. Det är viktigt
att de ställningstagande en människa gör under livstiden respekteras efter
hennes död. Många människor har dock inte tagit uttrycklig ställning till om
de själva vill eller inte vill att deras organ skall få användas för
transplantations- ändamål sedan de avlidit.
För att organ från en avliden människa skall få tas i anspråk för
transplantationsändamål anser utskottet, i likhet med propositionen, att den
avlidne skall ha medgett det eller att det på annat sätt kan utredas att
åtgärden skulle stå i överensstämmelse med den avlidnes vilja. Ett medgivande
kan enligt utskottets mening vara generellt eller avse ingrepp endast för
något visst ändamål eller vara begränsat till vissa organ. Finns ett
uttryckligt, på något sätt dokumenterat, avståndstagande eller står det på
annat sätt klart att den avlidne inte ville donera organ får organ inte tas i
anspråk enligt de etiska principer som råder.
Som föreslås i propositionen skall personer som stått den avlidne nära
tillfrågas om hans inställning i de fall inställningen är okänd eller oklar.
Ingrepp får i dessa fall inte göras om någon som stått den avlidne nära
motsätter sig det. Ett ingrepp får i denna situation heller inte företas innan
någon av de personer som stått den avlidne nära har underrättats om det
tilltänkta ingreppet och rätten att förbjuda det. Utskottet vill i detta
sammanhang understryka vikten av att de underrättade skall ges skäligt rådrum
att ta ställning till ingreppet. Det är tillräckligt att någon av de
närstående underrättas även om det finns flera sådana personer. Är det känt
att det finns personer som stått den avlidne nära men ingen av dem går att få
tag på inom den tid som står till buds får ingrepp inte göras. Detsamma gäller
när det inte inom tillgänglig tid går att klarlägga om det finns några sådana
personer.
I de fall den avlidnes inställning inte tillförlitligen kan utredas anser
utskottet att övervägande skäl talar för att utgå från att den avlidne var
positiv till att donera sina organ. Ett sådant presumerat samtycke svarar
enligt utskottets mening bäst mot den avvägning som måste göras mellan den
s.k. självbestämmandeprincipen, att det är den enskildes inställning som skall
vara avgörande för om organ skall få tas till vara eller inte, och
godhetsprincipen, som handlar om nödvändigheten av goda gärningar i relationer
mellan människor. Ett presumerat samtycke utgår från att vi vill göra gott mot
våra medmänniskor. I brist på vetskap om en människas faktiska inställning
till organdonation utgår man därmed från att hon skulle velat hjälpa en
medmänniska som är i behov av organ och att hon därmed skulle ha varit positiv
till donation. Ett sådant ställningstagande ligger också i linje med vad som
gäller i de flesta andra länder inom vår kulturkrets. Bakom det presumtiva
samtycket ligger inte föreställningen om en kollektiv samhällsnytta utan
föreställningen om att var och en vill hjälpa en individ i nöd. Utskottet vill
i detta sammanhang betona att regler om presumtivt samtycke förutsätter att
det är väl känt att en negativ inställning till organdonation måste deklareras
i någon form.
Utskottet avstyrkte bl.a. en motion med samma yrkanden som i yrkandena 1 och 2
i den nu aktuella motionen.
- - -
Utskottets inställning i samtyckesfrågan grundar sig på principen om den
enskildes rätt att under sin livstid själv bestämma om ett ingrepp i kroppen
skall få göras i syfte att ta organ för transplantation eller annat medicinskt
ändamål. Det är angeläget att så många människor som möjligt tar ställning
till frågan om de efter sin död vill donera organ och ger sin inställning till
känna på ett entydigt sätt. Utskottet är därför positivt till förslaget i
propositionen om att inrätta ett register där den enskilde kan få sin
inställning till organdonation registrerad. Fördelarna med ett register är
dels att den enskilde på ett betryggande sätt kan dokumentera sin inställning
till organdonation, dels att de personer som stått den avlidne nära inte
behöver ställas inför frågan om vilken inställning den avlidne hade. Ett
beslut om att ta till vara ett organ från en avliden person måste fattas
skyndsamt för att inte organet skall förfaras. Ett register som snabbt kan ge
besked om den avlidnes inställning skulle därför också vara till gagn för
själva transplantationsverksamheten, dvs. i förlängningen för organmottagarna.
Det bör, som föreslås i propositionen, ankomma på Socialstyrelsen att överväga
formerna för ett sådant register. För registret kommer datalagens (1973:289)
bestämmelser att gälla, vilket medför att upplysningar om enskilda personer
måste samlas, sammanställas och framställas på ett sådant sätt att
otillbörligt intrång i den personliga integriteten inte sker. - - -
Utskottet delar vidare regeringens inställning att Socialstyrelsen bör få i
uppdrag att utarbeta donationskort. Ett donationskort innebär liksom regi-
strering en möjlighet för den enskilde att klargöra och dokumentera sitt
ställningstagande till organdonation, negativt eller positivt. Likaså innebär
det fördelar för de närstående och för sjukvården. En ytterligare fördel med
spridningen av donationskort är enligt utskottet att detta kan leda till ökad
medvetenhet om transplantationsverksamheten och behovet av organ samt
underlätta för många att ta ställning i frågan om organdonation.
Mot bakgrund av det anförda är det enligt utskottets mening angeläget att
såväl inrätta ett donationsregister som att införa och sprida donationskort.
Bl.a. en motion med yrkande om avslag på förslaget att inrätta
donationsregistret avstyrktes.
I propositionen sägs att ett lämnat medgivande eller samtycke när som helst
kan återtas. Även ett skriftligt medgivande kan återkallas muntligen. Vidare
sägs att om den avlidne under sin livstid återtagit sitt medgivande eller på
annat sätt uttryckligen motsatt sig ingrepp får ingrepp naturligtvis inte ske.
Detta måste också gälla möjligheten att ändra uppgifter som lämnats till
organdonationsregistret. Enligt utskottets mening bör det även finnas
möjlighet för den enskilde att registrera eller på donationskort ange
begränsningar i medgivandet. Den enskilde bör kunna ange att han eller hon
inte är villig att donera visst eller vissa organ.
Vad utskottet anfört i den delen borde med anledning av en motion ges
regeringen till känna.
Beträffande anslag till information om organdonation, m.m. anförde utskottet.
I kompletteringspropositionen (prop. 1994/95:150 bil. 5) föreslår regeringen
att riksdagen till Information om organdonation, m.m. för budgetåret 1995/96
anvisar ett reservationsanslag på 10 000 000 kr. Regeringen anför att det är
av stor betydelse att människor känner till vilka regler som gäller i fråga om
samtycke till organdonation. Medel bör därför avsättas för
informationsinsatser, produktion av donationskort samt inrättande av ett
register där inställningen till organdonation kan registreras.
Utskottet tillstyrkte förslagen i propositionerna.
Riksdagen följde utskottet.
I regleringsbrevet till Socialstyrelsen för budgetåret 1995/96 anvisades 10
miljoner kronor för informationsinsatser, inrättande av register samt
produktion och distribution av donationskort i enlighet med propositionen.
I budgetpropositionen för budgetåret 1997 sägs följande:
Socialstyrelsen har i en skrivelse redovisat att de medel som budgetåret
1995/96 har anslagits under anslaget C 11. Information om organdonation m.m.
inte är tillräckliga för att täcka de kostnader som har uppstått. Antalet
inkomna svar från allmänheten om inställningen till organdonation har blivit
betydligt fler än beräknat. Vidare behövs resurser för driften av det
nyinrättade registret med uppgifter om organdonation. Regeringen kommer för
innevarande budgetår att avsätta 10 miljoner kronor för att täcka ytterligare
kostnader för uppbyggnad av registret som uppstått samt för registrering av de
svar som inkommit från allmänheten. Därutöver bör 2,35 miljoner kronor anslås
årligen för drift av registret med uppgifter om organdonation.
Donationsregistret vid Socialstyrelsen inrättades våren 1996. Sedan den 1
september samma år är registret i full funktion. Enligt styrelsens
årsredovisning 1 juli 1995-31 december 1996 uppgick kostnaderna under
budgetåret för registeruppbyggnad och drift, information och allmänna råd om
transplantationslagen till 27 959 000 kronor. Kostnaderna för
informationsinsatserna och uppbyggnaden av registret låg inom den givna ramen
på 10 miljoner kronor på anslaget C 11 Information om organdonation m.m. Det
stora antalet anmälningar till registret som vida översteg gjorda beräkningar
gjorde att budgetramen inte kunde hållas och 10 miljoner kronor erhölls genom
särskilt beslut av Socialdepartementet och resterande 8 miljoner kronor har
finansierats från styrelsens ramanslag.
Registret ligger i IBM:s stordatormiljö. Registret är uppbyggt med hjälp av
en databashanterare och består av ett antal ?tabeller? samt frågeverksamhet
mot befolkningsregistret (SPAR) där grunddata finns för alla svenska
medborgare.
Genom denna lösning sparas mycket lagringsutrymme då information slipper
dubbellagras.
Kommunikation mot registret sker med uppringd förbindelse eller fast
förbindelse mot kommunikationsdator.
Uppkoppling sker först till ett s.k. InfoTorg. Här sker inloggning med
behörighetskontroll av s.k. användaridentitet och säkerhetskod. På InfoTorg-
menyn visas bara de databaser man har individuell tillgång till. Som användare
tvingas man byta lösenord var 30:e dag.
I Donationsregistret ställs frågor med hjälp av personnummer (12 siffror).
Om personen finns i registret hämtas donationsspecifika uppgifter fram, medan
namn och adressuppgifter hämtas ur befolkningsregistret.
De flesta har endast möjlighet att ställa frågor i en s.k. VISA-bild. I
denna bild visas endast uppgifter om personer som svarat och vilkas anmälan är
äldre än 21 dagar. Viss personal inom Socialstyrelsen har dessutom behörighet
att lägga upp information i Donationsregistret om personer som svarat via
någon donationsblankett. I systemet finns också andra rutiner, t.ex.
svarsbekräftelser.
Donationsregistret omfattas av mycket stränga sekretessregler som är
påkallade av Datainspektionen. Varje fråga som ställs loggas med avseende på
vem som efterfrågats, vem som frågat och tidpunkt.
Utskottets bedömning
Bestämmelser om krav på samtycke för ingrepp på en avliden människa för
transplantationsändamål finns i lagen om transplantation m.m. (1995:831).
Riksdagen antog lagen våren 1995 i stor enighet (prop. 1994/95:148, SoU21,
rskr. 381). Utskottet som inte har ändrat uppfattning när det gäller kravet på
samtycke vid ingrepp på en avliden person för transplantationsändamål
avstyrker motion So264 (fp) yrkandena 1 och 2.
Utskottet anser inte att det redan nu, drygt ett år efter det att de nya
bestämmelserna trädde i kraft, behövs en särskild uppföljning av
registerverksamheten. Utskottet utgår från att regeringen och den ansvariga
myndigheten, Socialstyrelsen, noga följer verksamheten. Även yrkande 3 i
motionen avstyrks.
Allergi
Motioner
I motion 1996/97:So280 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om allergier
(yrkande 14). Motionärerna menar att forskningen kring allergisjukdomarna
måste intensifieras samt att det är angeläget att forskningsråden beaktar de
forskningsbehov som Folkhälsoinstitutet lyft fram. Vidare måste de
förebyggande insatserna intensifieras. Primärvården samt mödra- och
barnhälsovården har en viktig roll, anförs det. Föräldrar, dagispersonal och
lärare måste få kunskap om betydelsen av vädring, god hygien inomhus och vilka
husdjur som kan framkalla allergier. Luftföroreningar, inte minst
bilavgaserna, måste enligt motionärerna bekämpas. Motionärerna menar att
arbetet med att förebygga allergier och att hjälpa dem som blivit allergiska
inte får bli en dagslända utan en långsiktig del av Folkhälsoinstitutets,
landstingens och apotekens arbete. I arbetet måste sektorer utanför hälso- och
sjukvården samarbeta. Radonsanering är enligt motionärerna en utomordentligt
angelägen åtgärd för att förbättra inomhusmiljön.
I motion 1996/97:So279 av Gudrun Lindvall m.fl. (mp) yrkas att riksdagen hos
regeringen begär en utredning om att inrätta en allergiombudsman i enlighet
med vad som anförs i motionen (yrkande 2). Motionärerna påpekar att det i dag
saknas en instans att vända sig till för allergiker som har problem med t.ex.
dålig inomhusmiljö. Regeringen bör därför utreda möjligheten att tillsätta en
sådan central myndighet, en s.k. allergiombudsman. Myndigheten skulle kunna ha
en uppbyggnad liknande Barnombudsmannen eller Diskrimineringsombudsmannen,.
anförs det. I motionen begärs vidare ett tillkännagivande av vad i motionen
anförts om födoämnesallergi i psykiatrin (yrkande 5). Motionärerna framhåller
att ny forskning pekar på att allergier kan påverka centrala nervsystemet och
därmed åstadkomma symptom som trötthet, aggressivitet, nervositet, depression,
schizofreni, m.m. Enligt motionärerna bör forskning inom området allergi och
psykiatri vara ett prioriterat område. Motionärerna anser vidare att
Folkhälsoinstitutet bör bredda sin allergisatsning till att även omfatta
området födoämnen/kemikalier/allergi.
Bakgrund och tidigare behandling
Under hösten 1995 behandlade utskottet ett antal motionsyrkanden rörande
allergi i betänkandet 1995/96:SoU1 Allergi och andra folkhälsofrågor.
Utskottet uttalade att den ökande förekomsten av allergier ingav oro. Såväl
det preventiva arbetet som behandlingen av de redan allergisjuka borde därför
prioriteras samtidigt som forskning och ett långsiktigt kompetensuppbyggande i
övrigt gavs en central roll i sammanhanget. Utskottet konstaterade att
verksamheter bedrevs i bred skala för att på olika sätt försöka förebygga
allergi och lindra dess verkningar samt förutsatte att de forskningsstödjande
organen även fortsättningsvis skulle beakta behovet av forskning inom
allergiområdet. Utskottet uttalade vidare att primärvården hade en viktig
uppgift att fylla när det gällde att förebygga och lindra verkningarna av
allergier och utgick från att personalen gavs sådan utbildning att den stod
väl rustad när det gällde att möta behovet av information om allergi och annan
överkänslighet. En väl fungerande samverkan mellan kommuner och landsting var
en förutsättning för ett effektivt förebyggande arbete på allergiområdet,
sades det vidare. Samtliga motionsyrkanden avstyrktes. Riksdagen följde
utskottet.
I betänkande 1996/97:SoU6 Forskning inom Socialdepartementets
verksamhetsområde vidhöll utskottet sin inställning att forskning kring
förebyggande av allergier och behandling av allergisjuka bör prioriteras samt
avstyrkte en motion om allergiforskning. Riksdagen följde utskottet.
Folkhälsoinstitutet har avslutat en särskild utredning om behovet av forskning
om allergi. Allergiprogrammet konstaterade att hitintills blygsamma belopp
satsats på allergiforskning, i synnerhet sådan som är av betydelse för
prevention. Som led i en långsiktig strategi har en forskargrupp engagerats
för inventering av forskningsfronten och av behovet av forskning samt med
uppdraget att föreslå en plan för uppbyggnad av allergiforskningen i Sverige.
FHI anger i sin fördjupade anslagsframställning 1997-1999 att den mest
utsatta gruppen inom Allergiprogrammet är barnen vars allergier fortsätter att
öka. I Allergiprogrammets långsiktiga strategi prioriteras därför barn och
primärprevention med inriktning på en minskning av barns allergier med 25 %
år 2010. Insatser för att öka kunskapen hos berörda yrkesgrupper liksom
tvärvetenskapligt arbetssätt kommer fortsatt att utvecklas i samarbete med
myndigheter, organisationer, utbildningsväsende och näringsliv, anförs det.
År 1994 avsatte regeringen 250 miljoner i en särskild stiftelse för allergi-
och vårdforskning, Vårdalstiftelsen. Stiftelsen har enligt stadgarna att
främja forskning och forskarutbildning inom vård- och allergiområdet.
Stiftelsen räknar med att kunna dela ut 30-40 miljoner kronor per år genom
olika former av forskningsstöd.
Bostadsutskottet anförde i betänkande 1996/97:BoU1 angående
budgetpropositionen 1996/97:1 att utskottet flera gånger framhållit att
åtgärder mot radon i bostäder bör vara en högt prioriterad verksamhet.
Utskottet avstyrkte emellertid motionsyrkanden om förbättrade bidragsvillkor
för radonåtgärder och tillstyrkte regeringens anslagsförslag. Riksdagen följde
utskottet.
I Folkhälsorapport 1997 (SoS-rapport 1997:18) tas bl.a. allergi upp under
rubriken Folksjukdomar (s. 85 f.). Drygt en tredjedel av befolkningen har
någon allergi eller överkänslighet. Dessa besvär visar, enligt rapporten, en
stadig ökning i alla åldrar under de senaste decennierna. Astman är lika
vanlig bland kvinnor som bland män och numera vanligare bland ungdomar än
bland vuxna. Astma är vanligare i norra Sverige än i södra. Andelen personer
med allergiska besvär fördubblades under 80-talet både bland barn och vuxna.
Även om någon del av ökningen kan bero på större medvetenhet om symtom så är
det, enligt rapporten, mycket som talar för att ökningen i stort är reell (s.
18).
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning att den ökande förekomsten av
allergier inger oro. Såväl det förebyggande arbetet som vården och
behandlingen av de allergisjuka bör ges ökad uppmärksamhet liksom forskning
och långsiktigt kompetensuppbyggande i övrigt på området. Utskottet har redan
tidigare konstaterat att verksamheter bedrivs i bred skala för att på olika
sätt försöka förebygga allergi och lindra dess verkningar. Bl.a. primärvården
har här en viktigt uppgift.
Något initiativ från riksdagen behövs inte med anledning av motionerna So280
(fp) yrkande 14 och So279 (mp) yrkandena 2 och 5. Motionsyrkandena avstyrks.
Abortförebyggande arbete och fosterdiagnostik
Motioner
I motion So265 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) hemställs dels att riksdagen hos
regeringen begär en redovisning av uppdraget som gavs för tre år sedan om
kartläggning och analys av förändringar i aborttal och samband med
förebyggande insatser (yrkande 1), dels att riksdagen hos regeringen begär
förslag i syfte att minska antalet aborter (yrkande 2). Motionärerna anser att
det är bekymmersamt att aborterna åter ökar. Orsakerna är säkert flera. Det
har kommit larmsignaler om att risken att få blodpropp ökar om en kvinna äter
p-piller. En annan orsak är troligen att det förebyggande arbetet har fått stå
tillbaka på olika sätt när kommuner och landsting tvingats göra neddragningar.
Det gäller enligt motionärerna främst att ungdomsmottagningar lagts ned och
att informationsinsatser i skolan minskat. Det förebyggande arbetet måste
präglas av en djup och bred information av välutbildad personal. Det krävs
vidare en omfattande sexualundervisning som beaktar olika sidor. I en del
sammanhang verkar det som om man tror att alla problem är lösta om flickorna
använder p-piller. Enligt motionärerna är det ytterst angeläget att samhället
gör allt för att nedbringa antalet aborter. Att genomgå en abort är alltid
förenat med stora problem. Det är en medicinsk risk men även en psykisk
påfrestning. Riksdagen har fattat beslut om att ge Folkhälsoinstitutet och
Socialstyrelsen i uppdrag att kartlägga och analysera förändringar i aborttal
och samband med förebyggande insatser. Motionärerna efterlyser en redovisning
av detta uppdrag. Behovet av redovisning har aktualiserats när aborttalet nu
åter stiger, heter det i motionen. Motionärerna anser vidare att mannens roll
måste betonas mer. I varje abortsituation har mannen ett stort ansvar.
Kvinnan får inte lämnas ensam inför sitt livs svåraste beslut.
I motion So286 av Mikael Odenberg (m) hemställs att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av
abortlagstiftningen. Motionären anser att den alltmer utvecklade
prenatalvården i kombination med framstegen inom fosterdiagnostiken har skärpt
det etiska dilemma som abortlagen söker att hantera. Motionären anser att de
riktlinjer för fosterdiagnostik som antogs av riksdagen häromåret var
inriktade på att överväga tillämpningen av den fosterdiagnostiska verksamheten
snarare än på att diskutera om avvägningarna i nuvarande abortlagstiftning
fortfarande är adekvata. Att frågan inte har lösts på ett tillfredsställande
sätt illustreras enligt motionären av en alltmer tilltagande etisk debatt
bl.a. inom den medicinska professionen. Den nuvarande abortlagstiftningen
inrymmer ett etiskt dilemma, även om detta dilemma företrädesvis diskuteras
indirekt. Fosterdiagnostiken har gjort det möjligt för blivande föräldrar att
redan under graviditeten få kunskaper om det kommande barnets egenskaper. Inte
minst gäller detta kunskap om barnets kön, som kan erhållas tidigt vid
fostervattensprov och moderkaksprov. Att foster skulle aborteras till följd av
att de ur sina föräldrars synpunkt har ?fel? kön är en tanke som upprör många,
eftersom den står i strid med vår traditionella värderingsgrund. Även om det
säkert är sällsynt vet vi att sådana aborter i dag utförs, av det enkla skälet
att de berörda föräldrarna har en annan värderingsgrund. Att foster skulle
kunna ?sorteras? efter handikapp eller andra grunder är något som bl.a.
handikapprörelsen uttryckt stor oro inför. Slutsatserna av denna oro har
emellertid inte blivit en öppen, offentlig diskussion om abortlagens
utformning. I stället har diskussionen uteslutande kommit att gälla
fosterdiagnostikens tillämpning, bl.a. frågan om att hemlighålla information,
exempelvis fostrets kön, för patienten, heter det i motionen.
I motion So230 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fortsatt stöd till
ungdomsmottagningarna för att förhindra fler tidiga aborter (yrkande 8).
Motionärerna anför att antalet aborter ökade under första halvåret 1996. En
anmärkningsvärt hög ökning av aborterna inträffade i Norrbotten. Motionärerna
anser att stor uppmärksamhet måste fästas vid denna ökning.
Ungdomsmottagningarnas arbete måste få fortsatt stöd för att förhindra ett
ökat antal tonårsaborter. Motionärerna hemställer också att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fosterdiagnostik
vid tidig graviditet (yrkande 9). Ökad tillgång till fosterdiagnostik ger i
dag möjlighet att tidigt i graviditeten erhålla besked om vissa egenskaper hos
det väntade barnet. Det är, enligt motionärerna, av största vikt att dessa
informationer inte utnyttjas kommersiellt och att de bara efterfrågar
egenskaper som av ärftliga skäl kan överföras till det väntade barnet. Frågor
rörande skydd för det ofödda barnet måste på allvar beaktas då de diagnostiska
metoderna förfinas och är användbara allt tidigare under graviditeten, heter
det i motionen.
I motion So269 av Stig Sandström m.fl. (v) begärs att riksdagen hos
regeringen begär att en utredning görs av Socialstyrelsen om förmedlingen av
gratis preventivtabletter (dagen efter-piller) vid landets
ungdomsmottagningar. Motionärerna konstaterar att det finns metoder för att
förhindra graviditet även efter samlag, nämligen metoden med s.k. hormonell
postcoital antikonception, dagen efter-piller. Enligt motionärerna är detta
ingen abort, eftersom ingen med säkerhet kan avgöra i ett så tidigt skede om
en graviditet föreligger eller ej. Metoden är att föredra framför en abort.
Kunskaperna om metoden har dock inte förts ut på ett tillräckligt sätt.
Fortfarande händer det, enligt motionärerna, att unga kvinnor får veta att de
kunnat få dagen efter-piller först när de kommer för att göra ett
graviditetstest. Många unga flickor har inte heller råd att hämta ut dessa
piller på apotek. Motionärerna anser att det bästa för kvinnorna vore om de
kunde få dessa piller direkt på den mottagning de besöker.
Bakgrund
I betänkande 1993/94:SoU2 finns en omfattande redogörelse för arbetet med
abortförebyggande insatser (s. 14-18) vartill hänvisas. Under rubriken
Utskottets överväganden anfördes följande:
Utskottet anser det mycket angeläget att antalet aborter minskar. Utskottet
konstaterar med tillfredsställelse att aborterna under första halvåret 1993
fortsatte att minska och att minskningen var särskilt markant bland de yngre
kvinnorna, där andelen aborter tidigare varit högst. Folkhälsoinstitutet bör
enligt utskottet i samråd med Socialstyrelsens epidemiologiska centrum
analysera förändringarna i aborttalen i olika delar av landet. Sambandet
mellan förändringarna i aborttal och de förebyggande insatserna bör också
närmare studeras. En kartläggning bör ske för att närmare ta reda på orsaken
till varför kvinnor väljer abort.
För att åstadkomma en fortsatt minskning av aborterna är det enligt
utskottet mycket angeläget att fortsätta arbetet på att stärka och förbättra
de förebyggande insatserna. I motionerna redovisas olika förslag på
förbättringar. Utskottet ser i detta sammanhang med oro på att antalet
ungdomsmottagningar minskar, eftersom detta skulle kunna leda till att
tonårsaborterna på nytt ökar. Folkhälsoinstitutet bör verka för en fortsatt
metodutveckling när det gäller förebyggande insatser och för att det
förebyggande arbetet förs ut i det praktiska arbetet. Någon anledning att
begränsa rätten till abort eller att nu se över abortlagstiftningen finns
inte.
I betänkande 1994/95:SoU18 behandlades olika frågor kring information om
fosterdiagnostik och information efter genomförd diagnostik. Utskottet anförde
bl.a. (s. 12):
I några av motionerna tas frågan upp om vilken information kvinnan skall få i
samband med fosterdiagnostiken. Enligt gällande lagstiftning skall en gravid
kvinna ges information om sitt och fostrets hälsotillstånd och de
behandlingsmetoder som står till buds. I förslaget till riktlinjer om
fosterdiagnostik föreslås att informationen om fostret skall begränsas till
uppgifter om fostrets hälsotillstånd. Om kvinnan begär det skall hon dock få
även annan information om fostret, t.ex. om fostrets kön.
Utvecklingen inom medicinen, bl.a. inom gentekniken, går mycket snabbt.
Alltmer information blir möjlig att få fram genom fosterdiagnostik, inte bara
väsentlig medicinsk information utan också information av mindre medicinsk
tyngd och av annan art t.ex. om fostrets kön. Det finns, enligt utskottet,
skäl att noga överväga hur all denna information skall hanteras. Enligt
propositionen avser regeringen att ge Socialstyrelsen i uppdrag att utforma
Allmänna råd om fosterdiagnostiken och dess användning samt på vilket sätt
informationen skall lämnas ut.
Mot bakgrund av den snabba utvecklingen inom bl.a. fosterdiagnostiken anser
utskottet att det kan finnas skäl att ytterligare överväga frågan om det bör
finnas begränsningar när det gäller den information som bör lämnas ut till den
gravida kvinnan. Utskottet har inte tillräckligt underlag för att ta ställning
till förslaget om införande av en tidsgräns för utlämnande av information om
fostrets kön. Frågan berör centrala etiska frågor och integritetsfrågor.
Utskottet konstaterar att det ingår i Statens medicinsk-etiska råds uppdrag
att följa utvecklingen på det medicinsk-etiska området och ge regeringen och
därmed även riksdagen råd om huruvida ny kunskap och nya metoder inom
medicinen medför behov av t.ex. lagändringar. Utskottet anser att det bör
ankomma på Statens medicinsk-etiska råd att ytterligare överväga frågan.
Regeringen bör vid lämpligt tillfälle återkomma till riksdagen i denna fråga.
Under rubriken Abortförebyggande insatser anförde utskottet:
Utskottet anser det mycket tillfredsställande att antalet aborter fortsätter
att minska och att 92 % av aborterna numera utförs före den 12:e
graviditetsveckan samt att en mycket stor del av de aborter som utförs senare
görs i 13:e eller 14:e veckan. Numera används i stort sett samma metoder för
dessa senare aborter som för dem som sker tidigt under graviditeten. Utskottet
delar inställningen i motionerna att de förebyggande insatserna även i
fortsättningen bör prioriteras. Att Folkhälsoinstitutet aktivt arbetar med
dessa frågor är enligt utskottet betydelsefullt.
Motionsyrkandena avstyrktes. Riksdagen följde utskottet (rskr. 334).
I Socialstyrelsens rapport 1996:18 Antikonception behandlas bl.a. postcoital
antikonception - akutpreventivmedel. I rapporten anförs bl.a. (s. 31):
Oönskade graviditeter inträffar inte sällan efter ett enstaka samlag utan
preventivmetod eller vid misslyckande med en etablerad metod, t.ex. kondom
eller glömda p-piller. Ett annat exempel är efter våldtäkt. Graviditetsrisken
efter ett enstaka oskyddat samlag ligger på omkring 6 procent med stora
variationer under menstruationscykeln, som högst strax före ovulation, omkring
20 procent. Möjligheten till postcoital antikonception bör erbjudas kvinnor
som hamnat i en nödsituation, men det finns inte i dag någon metod för allmänt
bruk som fungerar som ?dagenefter-metod? att tas upprepade gånger under
menstruationscykeln.
I Socialstyrelsens rapport 1996:7 Hälsovård före, under och efter graviditet
anförs bl.a. följande om ungdomsmottagningar respektive abortförebyggande
verksamhet i mödrahälsovården (s. 17-18):
Ungdomsmottagningar
Ungdomsmottagningar har goda förutsättningar att bevara god reproduktiv hälsa,
förhindra oönskade graviditeter och minska spridningen av STD bland
tonåringar. Deras arbete bidrar också till att skapa en öppen och positiv syn
på sexualitet hos ungdomarna och förhindra riskbeteende vad gäller t.ex.
drogmissbruk och sexuellt våld. Alla skolor och lärare bör för sin sex- och
samlevnadsundervsining ha tillgång till den experthjälp som finns vid dessa
mottagningar och inom mödrahälsovården.
Utredningen anser det angeläget att fortlöpande satsa på ungdomsmottagningar
och föreslår att mottagningarnas roll i den samlade hälso- och sjukvården
utreds närmare.
Abortförebyggande verksamhet i mödrahälsovården
Landstingens ansvar för den förebyggande hälsovården innefattar planering och
utveckling av program för abortförebyggande arbete och upplysning om STD
inklusive hiv/aids samt fortlöpande utbildning av dem som är engagerade i
arbetet. Huvudansvaret för verksamheten vilar på mödrahälsovården som erbjuder
tillgänglighet, kontinuitet och kvalitet.
Hälsoupplysning om sex och samlevnad är en verksamhetsgren i
mödrahälsovården med syfte att skydda fertiliteten och främja den sexuella och
reproduktiva hälsan genom att förebygga oönskade graviditeter och sexuellt
överförda sjukdomar.
Utredningen anser att följande punkter är av stor betydelse för att
bibehålla/förbättra kvalitet och kostnadseffektivitet i mödrahälsovårdens
hälsoupplysningsarbete.
* Det abortförebyggande arbetet och insatser för att minska spridning av STD
och hiv/aids skall integreras i den reguljära mödrahälsovården som en
verksamhetsgren med nära anknytning till preventivmedelsrådgivning och
föräldrautbildning.
* Mödrahälsovården skall tillhandahålla upplysning och rådgivning om
födelsekontroll till alla samt initiera och genomföra förebyggande åtgärder
riktade till speciella målgrupper, t.ex. ungdomar, föräldrar till
tonåringar, män, kvinnor efter abort, invandrare.
* Mödrahälsovården skall samverka med andra samhällsinstitutioner och
sektorer som sysslar med förebyggande arbete och vara beredd att fånga upp
behov av rådgivning eller testning som skapats i upplysningskampanjer eller
liknande projekt.
* Mödrahälsovården skall främja utbyte av kunskap och erfarenhet med t.ex.
ungdomsmottagningar eller invandrarföreningar för utveckling och förbättrad
kvalitet i arbetet med ungdomar eller andra grupper.
* Mödrahälsovården skall garantera kontinuitet och uppföljning genom
utvärdering och rapportering av det egna arbetet.
Aktuella abortsiffror (ur nedanstående publikation)
År 1995 31 441
År 1996 32 175
I Socialstyrelsens statistik 1997:1 (preliminär sammanställning) ges följande
kommentar.
Ökningen innebär en uppgång i antalet aborter per 1 000 kvinnor (aborttal) med
3 procent jämfört med 1995. Ökningen är störst bland yngre kvinnor under 25
år, där aborttalet gått upp med 5 procent.
Den stadiga nedgången av aborterna som fortgått sedan 1990 tycks nu ha
brutits. Uppgången gäller samtliga åldersklasser, utom de allra äldsta. De
största procentuella ökningarna har inträffat bland de yngre tonåringarna
(16-17 år).
Regionalt svarar Uppsala och Jämtland för de största uppgångarna, särskilt
bland tonåringarna. Kristianstads tonårsaborter visar också en förhållandevis
stor ökning.
Nämnvärda nedgångar kan noteras för tonårsaborterna i Södermanland,
Skaraborg, Gävleborg och Malmö kommun.
Eftersom Socialstyrelsens statistik inte innehåller några
bakgrundsförhållanden till abort är orsakerna till ökningen inte kända.
År 1992 introducerades vid tidigare aborter, som alternativ till den vanliga
kirurgiska abortmetoden, en medicinsk abortmetod, det så kallade abortpillret.
Denna metod har alltsedan dess ökat för varje år och 1996 utfördes 17 procent
av de tidiga aborterna på detta sätt. Andelen medicinska aborter varierar dock
starkt mellan olika delar av landet.
De ökande abortsiffrorna och frågan om att kartlägga orsakerna till abort har
nyligen berörts i ett interpellationssvar till Chatrine Pålsson (kd) av
socialministern (IP 1996/97:247 den 8 april). Ministern anförde bl.a.
följande:
- - -
Att det är angeläget att försöka hålla nere antalet aborter så mycket som
möjligt är någonting vi alla kan vara överens om. Jag känner naturligtvis oro
inför det ökande antalet aborter. Eftersom antalet aborter stadigt har sjunkit
under senare år är det naturligt att ställa sig frågan vad orsaken kan vara
till en plötslig uppgång, även om den inte kan betraktas som särskilt stor.
Den svenska abortlagstiftningen ger som bekant kvinnan rätt att själv inom
vissa tidsgränser avgöra om hon vill få abort utförd. Kvinnan behöver inte
ange orsaken till att hon vill ha abort. Därför är det svårt att säga något
bestämt om orsakerna till att vi nu ser en viss ökning av aborttalet.
Min företrädare, Ingela Thalén, beskrev i ett svar på en fråga från Chatrine
Pålsson i februari 1996 ingående hur abortregistret är uppbyggt. I detta
register finns, av integritetsskäl, inga uppgifter om kvinnans identitet, och
det finns därmed inga möjligheter att göra samkörningar med andra register och
på så vis få uppgifter om exempelvis utbildning, samboendeförhållanden och
yrke.
Epidemiologiskt Centrum vid Socialstyrelsen planerar emellertid att i
samarbete med Folkhälsoinstitutet utföra en studie som kan ge ökad kunskap om
vilka faktorer som leder till att en kvinna väljer abort. En förutsättning
för en sådan studie är dock att ett register baserat på personnummer får
läggas upp under en begränsad period. För detta fordras tillstånd från
Datainspektionen som ännu inte fattat något beslut i frågan.
Det skulle kunna finnas flera förklaringar till den ökning av aborttalet vi
nu kan konstatera. Något eller några landsting kan ha förändrat subventionerna
av p-piller. Några sådana förändringar har emellertid inte skett under den
aktuella perioden. Färre ungdomsmottagningar skulle också kunna tänkas
resultera i fler oönskade graviditeter och därmed fler aborter. Men antalet
ungdomsmottagningar har inte minskat under perioden, så inte heller det är
någon förklaring.
Vad som däremot inträffade under 1995 var att det utfärdades varningar för
att användning av vissa p-piller skulle kunna innebära ökad risk för
blodpropp. Dessa larmrapporter avsåg den typ av p-piller som många unga
kvinnor använder. En trolig förklaring till den nu konstaterade uppgången i
antalet aborter kan således vara att många kvinnor abrupt slutade ta sina p-
piller.
Detta är ett mönster vi upplevt tidigare. I början på 70-talet kom de första
larmrapporterna om risker med p-piller, och dessa följdes senare av ett ökat
antal aborter. Samma sak upplevde vi igen 1985 när det talades om att
användning av p-piller innebar en ökad risk för bröstcancer.
Någon annan rimlig förklaring står inte att finna till den måttliga ökning
av aborttalen vi nu ser. Vi vet också att vi vid tidigare tillfällen upplevt
samma samband.
Det finns således skäl att tro att detta är en tillfällig ökning. Jag är
övertygad om att de olika insatser som vidtas lokalt i form av
ungdomsmottagningar och olika system för subventionering av p-piller liksom de
abortförebyggande insatserna från Folkhälsoinstitutets sida har stor betydelse
för att hålla nere aborttalen.
- - -
Det kan vara värt att säga att det finns regionala skillnader som man tittat
på. Uppsala och Jämtland svarar för de största ökningarna. Om man ser till
pressens uppföljning av larmrapporterna hade t.ex. lokalpressen i Jämtland
ovanligt många artiklar på det temat. Då presenterade man också ett antal
flickor som drabbats av blodpropp. Jag tror att det är sådant som kan ge
utslag i p-pilleranvändningen.
Jag tycker också att det kan vara värt att nämna Folkhälsoinstitutets
förebyggande insatser. Man har under 1996 gjort besök i samtliga landsting för
att kartlägga hur det abortförebyggande arbetet bedrivs. Där lyfter man fram
goda exempel. Man har anordnat utbildning, och man redovisar under våren en
nationell befolkningsbaserad studie där kunskap ställs samman som är
nödvändigt för att det långsiktigt preventiva arbetet skall kunna stå på säker
vetenskaplig grund.
Här pågår en hel del arbete. Men det är inbyggt ett problem med att få fram
säkra data så länge man vill skydda integriteten för kvinnorna, som själva kan
välja om de vill göra abort eller inte.
- - -
Europarådets konvention om mänskliga rättigheter och biomedicin antogs av
ministerkommittén i november 1996 (öppnas för undertecknande i april 1997) och
innehåller bl.a. förbud mot val av ett framtida barns kön, såvida det inte
gäller allvarlig könsbunden sjukdom samt genetiska förändringar som kan gå i
arv.
Socialstyrelsen har nyligen beslutat Allmänna råd om fosterdiagnostik.
Målgruppen för de allmänna råden är verksamhetschefer och personal inom
mödrahälsovården. Råden syftar till att ge rekommendationer för innehåll i och
utformning av information då det gäller fosterdiagnostik.
Råden innehåller följande underrubriker:
- Information till gravida kvinnor som inte har ökad risk för fosterskada
- Kvinnors rätt att avstå från fosterdiagnostik
- Medicinsk indikation för fosterdiagnostik
- Information om bifynd (uppgifter som saknar betydelse för hälsotillståndet,
t.ex. fostrets kön, bör enligt råden lämnas enbart om kvinnan särskilt begär
det)
- Metoder för fosterdiagnostik vid ökad risk för fosterskada.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin uppfattning att det är angeläget att antalet aborter
ligger på en låg nivå. Det är viktigt att analysera förändringar i aborttalen
i stort och i olika delar av landet samt sambandet mellan förändringar i
aborttal och förebyggande insatser. En studie som kan ge ökad kunskap om vilka
faktorer som leder till att en kvinna väljer abort förbereds av
Epidemiologiskt Centrum (Socialstyrelsen) och Folkhälsoinstitutet. Utskottet
anser inte att riksdagen bör ta något initiativ med anledning av motion So265
(kd). Motionen avstyrks.
Utskottet vidhåller också sin uppfattning att det är mycket angeläget att
stärka och förbättra de förebyggande insatserna på detta område. I såväl
mödrahälsovården som ungdomsmottagningarna sker ett abortförebyggande arbete.
Utskottet vidhåller också uppfattningen att Folkhälsoinstitutet bör verka för
en fortsatt metodutveckling när det gäller förebyggande insatser och för att
det förebyggande arbetet förs ut i det praktiska arbetet. Någon anledning att
begränsa rätten till abort eller att nu se över abortlagstiftningen finns
inte. Allmänna råd om fosterdiagnostiken och dess användning har nyligen
beslutats. Motionerna So230 (c) yrkandena 8 och 9 och So286 (m) avstyrks.
I motion So269 (v) begärs att en utredning görs om förmedlingen av gratis
preventivtabletter (dagen-efter-piller). Socialstyrelsen har i rapporten
Antikonception (1996:18) anfört att möjligheten till postcoital
antikonception/akutpreventivmedel bör erbjudas kvinnor som hamnat i en
nödsituation, men i dag finns det inte någon metod för allmänt bruk som
fungerar som ?dagen-efter-metod? att tas upprepade gånger under
menstruationscykeln. Utskottet avstyrker motionen.
Fetalt alkoholsyndrom (FAS)
Motioner
I motion So669 av Roland Larsson m.fl. (c) hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kartläggning av
s.k. FAS-barn (yrkande 7). Gravida kvinnor bör inte dricka alkohol eftersom
risken är uppenbar för fosterskador. Riktade informationsinsatser måste enligt
motionärerna ske genom mödrahälsovårdens försorg. Gravida högkonsumenter
behöver stöd för alkoholfrihet under graviditeten. Barn till missbrukande
föräldrar får en mycket dålig start i livet, ofta med stora problem under
uppväxttiden och senare i livet. Det saknas i dag relevanta uppgifter om hur
många barn som föds med skador på grund av moderns alkoholbruk. En sådan
kartläggning bör ske, då det finns anledning att befara att antalet s.k. FAS-
barn ökar i takt med alkoholkonsumtionen bland kvinnor, heter det i motionen.
I motion So230 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) begärs ett tillkännagivande till
regeringen vad i motionen anförts om vikten av att behålla och förstärka
mödra- och barnhälsovården (yrkande 6). Gravida kvinnor skall helt avstå från
alkohol under graviditeten. Detta anses så självklart att man enligt
motionärerna de senaste åren inte tagit denna informationsinsats på allvar
inom mödravården. Motionärerna pekar på att det föds ca ett hundratal barn
varje år med fetalt alkoholsyndrom, skador som aldrig går att vårda bort och
som invalidiserar barnet för resten av livet. Mödrar med missbruksproblem gör
dem ofta helt olämpliga som vårdnadshavare till barn med skador orsakade av
alkoholbruket. Känslomässigt förmår de inte binda barnet till sig och barnet
får en mycket torftig uppväxt som innebär stora sociala problem under
uppväxtåren och resten av livet. Tyvärr saknas kunskap om dessa förhållanden,
även dessa kvinnor kan dölja sitt tillstånd. Det är därför mycket viktigt att
mödrahälsovård och barnhälsovård behålls och förstärks, heter det i motionen.
I motion So620 av Tuve Skånberg (kd) begärs också ett tillkännagivande till
regeringen av vad i motionen anförts om åtgärder mot fetalt alkoholsyndrom
(FAS). Motionären anser att information om alkoholens skador bättre måste nå
fram till kvinnor. Enligt motionen föds det mellan 100 och 150 barn i Sverige
varje år med skador som orsakats av att modern druckit alkohol under
graviditeten, s.k. fetalt alkoholsyndrom (FAS). Den mänskliga tragedin bakom
dessa siffror är oerhörd. Dessutom är kostnaderna för barn med FAS betydande.
Enligt uppgift kan merkostnaderna för samhället för ett FAS-barn under
uppväxten beräknas till ca 3,7 miljoner kronor. Till detta kommer, enligt
motionären, att dessa barn i vuxen ålder sannolikt inte kan utföra ett arbete
i den vanliga produktionen, med de kostnader detta medför. Om i stället dessa
pengar t.ex. kunde användas till upplysning om alkoholens risker för unga
kvinnor, och till vård och rehabilitering av kvinnliga missbrukare, skulle
samhället spara stora summor och barnen besparas en tragedi, heter det i
motionen.
Bakgrund och tidigare behandling m.m.
I betänkandet 1995/96:SoU3 behandlade utskottet senast motionsyrkanden med
krav på alkoholförebyggande åtgärder m.m. bl.a. i samband med kvinnors
alkoholmissbruk. Utskottet uttalade bl.a. (s. 30) att det såg positivt på att
informationsinsatser som bl.a. syftade till att öka kunskapen om de särskilda
risker som kvinnor löper vid hög alkoholkonsumtion och till att främja
nykterhet bland ungdomar, gravida kvinnor och i trafiken hade vidtagits samt
även planerades. Motionsyrkandena ansågs i allt väsentligt tillgodosedda och
avstyrktes. Riksdagen följde utskottet.
I Forskning och fakta nr 15 (Kunskapsöversikt från CAN) anförs följande om
Alkohol och hjärnskador, avsnittet författat av Christofer Lundqvist. (s. 28)
under rubriken Fetalt alkoholsyndrom.
Det fetala alkoholsyndromet är en mycket allvarlig konsekvens av excessiv
alkoholkonsumtion under graviditeten. Det har också visat sig att tidpunkten
då alkoholen konsumeras och konsumtionsmönstret är av avgörande betydelse.
- - -
Drabbade barn företer en bild av tillväxtstörning, minskad hjärnmassa samt
neurologiska störningar. Dessutom föreligger ofta ögonskador. Neuropatologiskt
finns en mängd skador innefattande en störning av nervcellernas vandring
(migration) under utvecklingsfasen samt förlust av nervceller i vissa
specifika delar av hjärnan. Trots vetskapen om den mycket tydliga kopplingen
mellan alkoholintag under graviditeten och fetalt alkoholsyndrom föds
fortfarande årligen i Sverige mellan 100 och 200 barn som är gravt
alkoholskadade. Dessutom har det diskuterats om inte en del av barnen med s.k.
MBD (minimal brain dysfunction) kan ha alkoholintag under graviditeten som
bidragande faktor.
I Medicinsk faktadatabas (Socialstyrelsen) s. 57 resp. i SoS-rapport 1996:7
Hälsovård före under och efter graviditet s. 106 f. behandlas också FAS under
rubriken Alkohol och droger. Under rubriken Förslag anförs följande:
* Arbetet att vidmakthålla kunskaperna om riskerna med alkohol under
graviditet måste fortsätta, både generellt i befolkningen och särskilt
bland personal inom mödrahälsovården. Folkhälsoinstitutet bör stödja
fortsatt information och metodutvecklingsarbete inom detta område.
* Mödrahälsovården bör övertyga sig om att alla gravida är medvetna om
riskerna med alkohol under graviditet och använda beprövad anamnesteknik
för att identifiera högkonsumenter.
* Trots svårigheterna bör man inom alla kommuner upprätta gemensamma
behandlingsprogram för gravida missbrukare.
Kommittédirektiv (dir. 1997:3) beslutades i januari 1997 för en särskild
kommitté med uppdrag att organisera ett samarbete mellan
branschorganisationer, försäkringsbolag och berörda myndigheter m.fl. när det
gäller alkoholförebyggande arbete (informationsinsatser). Kommittén bör driva
och samordna insatser på många områden. Bl.a. nämns att verka för att kvinnans
graviditetsperioder blir alkoholfria. Kommittén skall även undersöka
förutsättningarna för ett mer permanent brett alkoholförebyggande samarbete.
Utskottets bedömning
Utskottet delar motionärernas uppfattning om angelägeheten av att informera om
riskerna med användning av alkohol och droger under graviditet. Insatser görs
också redan inom mödrahälsovården. Hälsoupplysning under graviditeten ges
främst för att fostrets och barnets hälsa skall utvecklas gynnsamt men kan
även ha betydelse för modern i ett längre perspektiv. Genom att utnyttja
kvinnans starka motivation att skydda fostret kan mödrahälsovården medverka
till att hon under graviditeten ändrar ett hälsofarligt beteende.
Socialstyrelsen har nyligen i rapporten Hälsovård före, under och efter
graviditet lämnat förslag på hur detta arbete bör fortsätta. Motionerna So230
(c) yrkande 6, So669 (c) yrkande 7 och So620 (kd) är i huvudsak tillgodosedda
och avstyrks därför.
Genteknik
I motion Jo529 av Birger Schlaug m.fl. (mp) begärs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om dels behovet av
utredning av hur gentekniken riskerar att komma till användning i
rashygieniskt syfte (yrkande 1), dels förbud mot att söka, efterfråga och
använda information om människors gener vid anställnings- och
antagningsförfaranden samt att söka, efterfråga eller använda information om
människors gener vid försäkringsförfaranden, bankkontakter och i andra
sammanhang (yrkande 3), dels genetisk integritet och genetisk information om
foster (yrkande 4).
Bakgrund och tidigare behandling
I betänkandet 1995/96:SoU17 våren 1996 behandlade utskottet senast likadana
yrkanden (s. 37-39) varvid följande bakgrundsteckning gjordes (omfattar våren
1991-våren 1996).
Riksdagen antog våren 1991 lagen (1991:114) om användningen av viss genteknik
vid allmänna hälsoundersökningar. Enligt lagen får sådan undersökning av
arvsmassan som utnyttjar analys av genernas DNA eller RNA inte ske vid
allmänna hälsoundersökningar utan tillstånd från Socialstyrelsen. Tillstånd
får lämnas endast om undersökningen är inriktad på att söka kunskap om
sjukdomsförhållanden som är av allvarlig art eller annars av särskild
betydelse för hälso- och sjukvården. Vid prövning av tillståndsfrågan skall
särskilt beaktas om de som skall leda och utföra undersökningen har den
kompetens som behövs för ändamålet och om integritetsskyddet för uppgifter om
undersökningsdeltagarnas genetiska förhållanden kan antas bli
tillfredsställande. Deltagarna måste ge sitt skriftliga samtycke.
Socialutskottet anförde vid sin behandling av ärendet bl.a. följande i
betänkandet 1990/91:SoU10 Användning av genteknik på människa m.m. (s. 9).
Genom användning av genteknik vid allmänna hälsoundersökningar skulle det i
vissa fall bli möjligt att identifiera enskilda som riskerar att drabbas av
ärftligt betingad sjukdom. Tidigt insatt medicinsk behandling eller ändrad
livsstil skulle i en del fall kunna förebygga, lindra eller bota sjukdomen i
fråga.. Utskottet delar därför uppfattningen i propositionen att allmänna
hälsoundersökningar med användning av genteknik skall få göras. För att
skydda den enskilde mot opåkallat intrång i privatlivets innersta sfär är
det emellertid angeläget att samhället markerar en återhållsam inställning
och att restriktioner för verksamheten införs genom lagstiftning. Enligt
lagförslaget i propositionen skall allmänna hälsoundersökningar med hjälp av
DNA- eller RNA-analys inte få göras utan tillstånd av Socialstyrelsen.
Härigenom får man enligt utskottets mening en tillfredsställande garanti för
att sådana genundersökningar bara används under etiskt godtagbara
förutsättningar och att de utförs med den kompetens och ansvarskänsla som
krävs.
I samma betänkande anförde utskottet i anledning av ett motionsyrkande om
skydd för genetiska data i patientjournaler följande (s. 15).
Utskottet delar uppfattningen att det finns en risk för att den enskildes
samtycke till att efterge sekretessen beträffande genetisk information blir
illusoriskt om samtycket utgör ett krav för att få en anställning eller rätt
att teckna en försäkring. I likhet med genetikkommittén anser utskottet
emellertid inte att detta utgör tillräckliga skäl för att inskränka den
enskildes självbestämmanderätt. Det är också svårt att föreställa sig hur man
skulle kunna hindra den enskilde från att göra informationen tillgänglig för
andra. En patient har ju exempelvis rätt att få en kopia eller avskrift av
journalen utan att ange ändamålet med detta. Det är emellertid ett allvarligt
integritetsproblem som motionärerna pekar på. Också i propositionen anförs att
det är etiskt oriktigt att ställa upp krav på genomgången genetisk
undersökning som förutsättning för anställning eller dylikt. Enligt
utskottets mening måste frågan dock lösas på ett annat sätt än genom intrång i
den enskildes självbestämmanderätt enligt sekretesslagen. Om inte någon annan
teknisk lösning är möjlig, bör man i stället överväga att straffbelägga
förfaranden som innebär att exempelvis arbetsgivare eller försäkringsbolag
avkräver någon undersökningsresultat från genetiska undersökningar som villkor
för anställning respektive rätt att teckna försäkring. Regeringen bör
återkomma till riksdagen med förslag om hur oetiska krav på tillgång till
genetiska data skall kunna hindras. Detta bör riksdagen ge regeringen till
känna.
Riksdagen följde utskottet (rskr. 1990/91:114).
I betänkandet 1993/94:SoU7 avstyrkte utskottet en motion (kds) angående
riktlinjer på genteknikområdet med hänvisning till att riksdagen inte borde
föregripa behandlingen av regeringens kommande förslag på området.
Ytterligare ett yrkande i samma motion som den nu aktuella So422 behandlades
av utskottet förra våren i betänkandet 1994/95:SoU15. Motionsyrkandet om
anslag på 50 miljoner kronor för att ge organisationer och andra möjlighet
att söka medel för att informera om genteknikens följder avstyrktes av
utskottet.
I Socialdepartementet pågår enligt uppgift arbetet med en
departementspromemoria som bl.a. kommer att behandla frågor om skydd för
genetiska data i patientjournaler och om rätten för tredje man att ta del av
och använda sig av sådan information. Enligt uppgift är arbete med
departementspromemorian i slutskedet. Man beräknar att kunna sända ut den på
remiss under mars 1996.
Enligt direktiv (dir. 1994:111) har en särskild utredare tillkallats med
uppgift att kartlägga medicinska kontroller i arbetslivet, utreda de risker
och problem som sådana kontroller kan innebära och vilket berättigat behov av
kontroll som kan finnas samt göra de avgränsningar och föreslå de åtgärder som
behövs. Utredaren skall inledningsvis kartlägga förekomsten av olika former
av medicinsk kontroll, både i samband med anställning och under anställningen.
Utvecklingen av gentekniken skall särskilt beaktas. De kommande förslagen bör,
enligt direktiven, bygga på en bedömning av vilka berättigade behov av
medicinsk kontroll i arbetslivet som kan finnas för arbetsgivarna, för den
enskilde och för allmänheten, och vilka skyddsbehov som finns för den enskilde
arbetssökande eller anställde. Förslagen bör bygga på en avvägning mellan
dessa olika behov eller intressen.
Utredaren skall redovisa sitt uppdrag senast den 1 april 1996.
Utskottet anförde i sin bedömning förra våren att utskottet inte ville
föregripa regeringens kommande förslag. Motionsyrkandena avstyrktes därför
(res. mp, särskilt yttrande fp).
Utredningen om medicinska undersökningar i arbetslivet har därefter avlämnat
sitt betänkande SOU 1996:63. I betänkandets sammanfattning (s. 18) anfördes
följande under rubriken Gentester.
Möjligheten att använda gentester för att förutsäga arbetsskada och
yrkessjukdom vid en anställning är i dagens läge begränsad. Det utesluter
emellertid inte att medicinska undersökningar som görs med hjälp av genteknik
skulle kunna användas för sortering av olika individer. Utredningen anser dock
att det är etiskt oriktigt att en arbetsgivare skall få ställa krav på en
genomgången genetisk undersökning för en anställning. Vidare utvecklas
genteknologin så snabbt och på ett sätt som man inte kan kontrollera. I
stället bör lagstiftningen ligga före en sådan utveckling. Av dessa skäl
föreslår utredningen att gentester i arbetslivet skall vara förbjudna.
Betänkandet har remissbehandlats (blandat utfall).
I departementspromemorian Genetisk integritet - vem har rätt att använda
information från genetiska undersökningar (Ds 1996:13) redovisas förslag till
lag om genetisk information. Enligt förslaget skall tredje man inte få använda
information som kommit fram vid genetisk undersökning. Promemorian har
remissbehandlats. Enligt uppgift pågår beredning i departementet.
Utskottets bedömning
Utskottet anser att regeringens kommande förslag på området bör avvaktas.
Utskottet avstyrker därför motion Jo529 (mp) yrkandena 1, 3 och 4.
Patientansvarig legitimerad behandlare
I motion So272 av Torgny Danielsson (s) begärs att riksdagen som sin mening
skall ge regeringen till känna vad i motionen anförts om möjligheten att utse
även annan yrkesutövare än läkare som patientansvarig legitimerad behandlare.
Motionären refererar till propositionen 1995/96:176 och utskottets betänkande
1995/96:SoU18. Den utvärdering som Socialstyrelsen skall göra av systemet med
patientansvarig läkare bör snarast komma till stånd samt genomföras med
anlitande av erforderlig psykologisk expertis.
I samband med att utskottet behandlade propositionen 1995/96:176 Förstärkt
tillsyn över hälso- och sjukvården våren 1996 konstaterade utskottet att
regeringen avsåg att uppdra åt Socialstyrelsen att genomföra en utvärdering av
verksamheten med patientansvarig läkare. I det sammanhanget borde frågan om
möjligheten att utse även andra yrkesutövare än läkare som patient-ansvariga
övervägas. Därvid skulle särskilt beaktas patientsäkerhetsaspekten i sådan
hälso- och sjukvårdsverksamhet som helt eller delvis bygger på annan vetenskap
än den medicinska, t.ex. diagnostik, vård och behandling av patienter utförd
av psykolog inom psykiatrin. Utskottet (1995/96:SoU18,
s. 10) delade inställningen i propositionen att verksamheten med patient-
ansvarig läkare borde utvärderas och att frågan om även andra yrkesutövare än
läkare skall kunna utses som patientansvarig på lämpligt sätt bör övervägas.
Riksdagen följde utskottet (rskr. 281).
Enligt uppgift från Socialdepartementet har inte något formellt uppdrag om
utvärderingen givits ännu. Socialstyrelsen är i färd med att redovisa visst
preliminärt underlagsmaterial för departementet. Därefter skall det formella
uppdraget formuleras och beslutas.
Utskottets bedömning
Utskottet utgår ifrån att den begärda utvärderingen snarast kommer till stånd.
Något initiativ behövs inte. Motion So272 (s) avstyrks.
Patientföreningar
I motion So203 av Barbro Westerholm (fp) begärs att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning om hur
kontakt mellan patienter och patientföreningar förmedlas. Motionären anser att
det är viktigt att frågan utreds vidare så att patientens integritet och
sjukvårdssekretessen inte träds förnär, även om antalet patienter som
rapporterats ha tagit illa vid sig av att kontaktas av ett ombud från en
patientförening. Enligt motionären tar föreningarna lokalt kontakt med
vårdcentraler, kliniker och rehabiliteringsavdelningar för att nå enskilda
patienter. I de flesta fall tycks dessa kontakter ha fungerat relativt bra.
Endast i ett fåtal fall har man varit negativ till föreningarnas verksamhet. I
några enstaka fall åberopas sjukvårdssekretessen som skäl till att
föreningarna inte får verka på institutionen. Som exempel på goda kontakter
nämndes att föreningarna får lägga ut sitt informationsmaterial i väntrum
eller att materialet tas emot och lämnas vidare av vårdpersonal till
patienter. Ett annat tillvägagångssätt är att inrätta kontaktombud på
sjukhuset.
Några riktlinjer för hur patientföreningarnas lokala ombud bör arbeta med
patientkontakter finns inte. Ombuden genomgår som regel internutbildning men
hur verksamheten därefter bedrivs beror på ombudet och vårdpersonalen vid
respektive klinik eller vårdcentral.
Utskottets bedömning
Utskottet anser att den fråga som tas upp i motion So203 (fp) bör bedömas inom
hälso- och sjukvården med beaktande av bestämmelserna i hälso- och
sjukvårdslagstiftningen och sekretesslagen. Motionen avstyrks.
Ryggkirurgiska kliniken i Strängnäs
I motion So233 av Ragnhild Pohanka och Eva Goës (mp) begärs att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna dels vad i motionen anförts om att
Socialstyrelsen bör utvärdera operationsmetoden och behandlingen vid
Ryggkirurgiska kliniken i Strängnäs (yrkande 1) dels att Socialstyrelsen bör
uppmärksammas på behovet av större kapacitet på området i enlighet med vad som
anförts i motionen (yrkande 2). Motionärerna anför att Ryggkirurgiska kliniken
i Strängnäs är den enda klinik i landet som vetenskapligt kan påvisa goda
resultat med sin operationsmetod och kan visa att hela 75 % av patienterna
blivit bättre. De goda resultaten beror enligt motionärerna på två-tre veckors
övergripande grundliga undersökningar och test, innan diagnos ställs. Det
finns enligt motionärerna en ovilja hos landets ortopeder att skriva
specialistvårdsremisser till kliniken. Dålig ekonomi i landstingen och pre-
stigetänkande hos läkarna missgynnar denna patientgrupp, heter det i motionen.
Socialstyrelsen har nyligen avslutat en utredning och bedömning av
ryggoperationer på patienter med kronisk ryggsmärta vid Ryggkirurgiska
kliniken i Strängnäs. Enligt Socialstyrelsens rapport (1997-06-17) gäller
frågan om diagnostik och behandling i den aktuella verksamheten är
tillräckligt utprovad och utvärderad för att kunna sägas ingå i det
behandlingsutbud som en offentlig sjukvårdshuvudman är skyldig att erbjuda
medborgarna enligt 3 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763). Socialstyrelsen
anför bl.a. följande i en skrivelse som är ställd till samtliga hälso- och
sjukvårdsnämnder:
Vid ryggkirurgiska kliniken i Strängnäs, som är ett privat sjukhus, utförs
sedan många år undersökningar och operationer av vissa patienter med kronisk
ryggsmärta. Kliniken tillämpar en speciell diagnostik följd av operationer med
bl.a. den s.k. PLIF-metoden (en form av fusionsterapi, dvs. steloperation av
ett kotpar i ryggraden). Verksamheten har varit omdiskuterad och debatterad
såväl inom den medicinska professionen som i massmedia. Socialstyrelsen har
följt verksamheten sedan slutet av 1980-talet. Styrelsen fann 1990 att
verksamheten då var att se som försöks- och utvecklingsarbete.
Socialstyrelsen har nu gjort en uppföljning av verksamheten och styrelsens
tidigare rapport. Styrelsen har funnit att verksamheten alltjämt är att se som
försöks- och utvecklingsarbete.
Verksamheten vid Ryggkirurgiska kliniken kan inte klandras. Docent Bo Nyström,
som är medicinskt ansvarig läkare, har på ett seriöst sätt engagerat sig för
att ur den stora gruppen patienter med kroniskt rygglidande försöka finna
patienter som kan bli hjälpta med fusionsterapi. Arbetet har varit ambitiöst.
Användandet av fusionsterapi vid kronisk ryggsmärta när orsaken till smärtan
inte kan klart fastställas är medicinskt omdiskuterat. Socialstyrelsen finner
det angeläget att all sådan verksamhet följs upp och utvärderas. Detta gäller
både privat och offentligt driven vård.
Socialstyrelsens utredning och bedömning överlämnas för kännedom.
Utskottets bedömning
Utskottet anser att motionärerna i huvudsak är tillgodosedda med den utredning
och bedömning som Socialstyrelsen nyligen gjort. Motion So233 (mp) yrkandena 1
och 2 avstyrks därför.
Försöksverksamheten med rena sprutor
I motion Ju901 av Carl Bildt m.fl. (m) begärs tillkännagivande om att
försöksverksamheten med utdelning av rena sprutor till narkotikamissbrukare i
Malmö och Lund stoppas. Enligt motionärernas bestämda uppfattning är det
motstridigt att förena Sveriges riksdags beslut om totalförbud mot all icke-
medicinsk hantering av narkotika med en verksamhet som går ut på att dela ut
verktygen för att kunna injicera narkotika. Motionärerna anser att det är hög
tid att regeringen avbryter försöksverksamheten (yrkande 12).
Även i motion So603 av Gullan Lindblad m.fl. (m) hemställs att riksdagen ger
regeringen till känna att försöksverksamheten med fria sprutor till
narkotikamissbrukare bör avbrytas. (yrkande 12).
I betänkandet 1995/96:SoU5 behandlade utskottet regeringens skrivelse
1995/96:1 Utbytesverksamhet med rena sprutor till narkotikamissbrukare.
Utskottet anförde följande:
Utskottet delar regeringens uppfattning att den pågående utbytesverksamheten
med sprutor och kanyler till narkotikamissbrukare, som bedrivs i Lund och
Malmö, inte bör avbrytas. Verksamheterna bör även fortsättningsvis ha
karaktären av försök och syfta till att söka vetenskapligt stöd för dess värde
i kampen mot aids. Utbytesverksamheternas betydelse i rehabiliteringen av
narkotikamissbrukare bör även studeras. Det är nödvändigt att ett fungerande
samarbete mellan försöksprojekten och socialtjänsten kommer till stånd. Som
utskottet tidigare uttalat är det viktigt att försöksverksamheten bedrivs i
noga kontrollerade former och i allt väsentligt omgärdas av de regler och
villkor som hittills gällt. Utskottet förutsätter att huvudmannen dokumenterar
utbytesverksamheten och att Socialstyrelsen förstärker sina insatser för att
fortlöpande följa verksamheterna och utvärderar dessa. Utskottet föreslår med
det anförda att skrivelsen inte föranleder någon åtgärd från riksdagens sida
och avstyrker motionerna.
Riksdagen följde utskottet.
Socialstyrelsen inspekterade i november 1996 försöksverksamheten. En rapport
över inspektionen håller på att färdigställas och beräknas vara klar inom
kort. När rapporten föreligger avser styrelsen enligt uppgift att utarbeta
föreskrifter med krav på verksamheten.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning när det gäller den
försöksverksamhet med sprutor och kanyler till narkotikamissbrukare som
bedrivs i Lund och Malmö. Socialstyrelsen har genomfört en inspektion av
verksamheten och avser, enligt uppgift, när rapporten över inspektionen inom
kort är klar, att utfärda närmare föreskrifter för verksamheten. Motionerna
So603 (m) yrkande 12 och Ju901 (m) yrkande 12 avstyrks.
Utvärdering av bastuklubbslagen
I motion So263 av Yvonne Ruwaida och Annika Nordgren (båda mp) hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
bastuklubbslagen. Motionärerna konstaterar att utvärderingen av
smittskyddslagen även kommer att behandla bastuklubbslagen. Med hänsyn till
den fortgående hivepidemin anser de att en lagändring inte kan vänta. I
avvaktan på riksdagens behandling av de förslag som framkommer ur
utvärderingen föreslår de att bastuklubbslagen tills vidare inte skall gälla.
Då lagen infördes framfördes från de organisationer och institutioner som
arbetar med hivprevention bland män som har sex med män, starka farhågor om
att ett förbud mot bastuklubbar skulle motverka hivpreventionen. Genom att
sexuella kontakter förbjuds tvingas verksamheter gå under jorden och
hivpreventionen på plats försvåras. Sverige är enligt motionärerna ett av de
få länder som har infört ett förbud mot bastuklubbar. På andra håll i
västvärlden har motsvarande inrättningar ofta blivit platser för ett
framgångsrikt preventions- och upplysningsarbete mot hiv, heter det i
motionen.
I proposition 1986/87:149 föreslogs en lag om förbud mot s.k. bastuklubbar och
andra liknande verksamheter. Till skydd mot spridning av veneriska sjukdomar
hos människor förbjöds anordnandet av vissa tillställningar och sammankomster.
Förslaget innebar att det inte längre skulle vara tillåtet att för allmänheten
anordna sådan tillställning eller sammankomst som var särskilt ägnad att
underlätta för besökare att där ha sexuellt umgänge med varandra. Härigenom
förbjöds bl.a. s.k. bastu- och videoklubbar för homosexuella. Ett ingripande
skulle dock enligt förslaget inte vara begränsat till endast video- och
bastuklubbar för homo- och bisexuella män utan gälla alla anordnade
tillställningar och sammankomster där det förekommer ett lika smittfarligt
umgänge mellan de besökande som vid de nämnda klubbarna.
Bakgrunden till att ett förslag om förbud mot den aktuella klubbverksamheten
lades fram var enligt propositionen behovet av att skydda medborgarna mot den
allvarliga epidemiska sjukdom som aids utgör. Försök som hade gjorts att i
frivilliga former förändra inriktningen på klubbarnas verksamhet hade varit
utan resultat. Enligt de för smittskyddet ansvariga myndigheterna kunde man
inte heller förvänta sig en självsanering av verksamheten. Det hade därför
ansetts nödvändigt att samhället vidtog åtgärder. Aids-delegationen hade
ställt sig bakom den valda lösningen.
Socialutskottet tillstyrkte propositionens förslag (1986/87:SoU38). Riksdagen
följde utskottet (rskr. 341).
Lagen trädde i kraft den 1 juli 1987.
I Dir. 1996:68 angående utvärdering av smittskyddslagen m.m. anförs att
kommittén även skall utvärdera övriga författningar som hör till smittskyddet,
såsom smittskyddsförordningen (1989:30), lagen (1987:375) om förbud mot s.k.
bastuklubbar och andra liknande verksamheter samt andra författningar som är
av betydelse.
När det gäller lagen om förbud mot s.k. bastuklubbar och andra liknande
verksamheter skall kommittén i första hand analysera om lagen, i enlighet med
sitt syfte, leder till att människor skyddas mot att bli smittade av vissa
samhällsfarliga sjukdomar.
Kommitténs uppdrag skall redovisas senast den 31 december 1998.
Företrädare för Riksförbundet för sexuellt likaberättigande RFSL har den 29
april 1997 uppvaktat utskottet i frågan.
Utskottets bedömning
Utskottet anser att riksdagen inte bör föregripa regeringens kommande förslag
på detta område. Motion So263 (mp) avstyrks därför.
Preskription av disciplinpåföljd
I motion So202 av Maud Ekendahl och Jeppe Johnsson (båda m) yrkas att
riksdagen ger regeringen till känna att en översyn bör ske av
preskriptionstidens längd inom Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnds
ansvarsområde. Enligt lagen om disciplinpåföljd m.m. på hälso- och sjukvårdens
område gäller tvåårig preskriptionstid. Det inträffar inte alltför sällan
enligt motionärerna att en anmälare dröjer med en anmälan till nämnden, vilket
leder till att ärendet inte kan bli föremål för en helhetsbedömning.
I 6 § lagen om disciplinpåföljd m.m. på hälso- och sjukvårdens område
(1994:954) finns föreskrifter om preskription av disciplinpåföljd. Huvudregeln
i paragrafens första stycke är att disciplinansvar inte får åläggas någon om
han inte inom två år efter förseelsen underrättas om att en anmälan enligt
lagen skett. Därutöver har i andra stycket införts en yttersta
preskriptionstid om fem år från förseelsen. Denna innebär att disciplinpåföljd
aldrig får åläggas senare än fem år efter den förseelse som anmälts (absolut
preskription).
Enligt en PM den 18 juni 1996 utarbetad i Socialdepartementet bör en
förlängning ske av den absoluta preskriptionstiden från fem till tio år. Under
den tid disciplinpåföljdslagen varit i kraft har ett antal fall avgjorts där
absolut preskription inträtt. Den nya bestämmelsen om absolut preskription i
enskilda ärenden kan enligt promemorian få oönskade effekter och bidrar inte
till att hålla rättssäkerheten på, för både patienter och personal, godtagbar
nivå. Den tvååriga preskriptionstiden berörs inte i promemorian. Syftet med
bestämmelserna om disciplinpåföljd är i första hand att stärka
patientsäkerheten dels genom att förebygga att yrkesutövaren upprepar eller
fortsätter sin bristande yrkesutövning, dels genom att för annan hälso- och
sjukvårdsperonal markera var gränserna går. Bestämmelserna ger även den
patient som drabbats genom förseelsen en möjlighet till upprättelse.
Regeringsrätten har tolkat bestämmelsen om absolut preskription så att frågan
om disciplinpåföljd överhuvudtaget inte får prövas senare än fem år efter
händelsen. En förlängning av preskriptionstiden måste enligt promemorian
framstå som fördelaktigt ur patientsynpunkt. Rättssäkerheten för yrkesutövaren
talar för att tiden under vilken disciplinpåföljd kan åläggas begränsas. Även
för personalen kan det dock innebära förbättrad rättssäkerhet om den absoluta
preskriptionstiden förlängs, nämligen i en situation där anmäld personal
fällts i lägre instans och annars inte kan få sin sak slutligt prövad i högre
instans på grund av inträffad absolut preskription.
Enligt uppgift planeras ett förslag i denna fråga ingå i en proposition
senare i år.
Utskottets bedömning
Utskottet anser att regeringens kommande förslag i fråga om
preskriptionsreglerna i lagen om disciplinpåföljd m.m. på hälso- och
sjukvårdens område bör avvaktas innan riksdagen överväger något initiativ i
frågan. Motion So202 (m) avstyrks.
Ledamöter i Statens medicinsk-etiska råd
I motion So258 av Tuve Skånberg och Eva Goes (kd, mp) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om att även Miljöpartiet skall vara
representerat i Statens medicinsk-etiska råd. Motionärerna anser att det är
anmärkningsvärt att alla riksdagspartier utom Miljöpartiet är representerade
i rådet.
Regeringen beslutade den 9 januari 1997 om förordnanden av personer i Rådet
för medicinsk-etiska frågor tills vidare t.o.m. den 31 december 1999. Av
beslutet framgår att en av ledamöterna representerar Miljöpartiet.
Utskottets bedömning
Motionen är tillgodosedd och avstyrks därför.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande hälso- och sjukvårdens finansiering
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So240 yrkandena 1-3, 1996/97:So248
yrkandena 1 och 2 och 1996/97:So277 yrkandena 20 och 21,
res. 1 (m) - delvis
res. 2 (fp) - delvis
2. beträffande kvalitetssäkring
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So291 och 1996/97:So802 yrkandena 3
och 4,
res. 3 (kd) - delvis
3. beträffande vårdkedjor
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So204, 1996/97:So207 yrkande 7,
1996/97:So261 yrkandena 6, 7 och 9, 1996/97:So277 yrkandena 6 och 7,
12-19, 23, 31 och 32, 1996/97:So294 yrkandena 7 och 9, 1996/97:So410
yrkandena 10 och 11, 1996/97:So423 yrkande 21 och 1996/97:So802 yrkande
8,
res. 1 (m) - delvis
res. 2 (fp) - delvis
res. 3 (kd) - delvis
res. 4 (c) - delvis
4. beträffande folkhälsofrågor
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So224 yrkandena 3-5, 1996/97:So230
yrkande 3, 1996/97:So261 yrkandena 2, 3, 8 och 13, 1996/97:So280
yrkandena 1-9, 13, 15 och 16 samt 1996/97:So294 yrkande 3,
res. 2 (fp) - delvis
res. 4 (c) - delvis
res. 5 (v)
5. beträffande personal- och utbildningsfrågor
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So249, 1996/97:So261 yrkandena
10-12, 1996/97:So276 yrkandena 2 och 3, 1996/97:So277 yrkande 11,
1996/97:So282, 1996/97:So294 yrkandena 11 och 12 samt 1996/97:So812
yrkandena 2 och 3,
res. 6 (m)
res. 7 (c)
res. 8 (fp)
res. 9 (v)
res. 10 (mp)
6. beträffande patientavgifter
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So205, 1996/97:So229, 1996/97:So277
yrkande 38 och 1996/97:So294 yrkande 10,
res. 11 (fp)
res. 12 (v)
res. 13 (kd)
7. beträffande högkostnadsskyddet
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So227, 1996/97:So424 yrkandena 7 och
8 och 1996/97:So807 yrkande 6,
res. 14 (mp)
8. beträffande betalningsansvaret
att riksdagen avslår motion 1996/97:So220,
9. beträffande kostnader för preventivmedel
att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So219 ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
10. beträffande bemötande
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So230 yrkande 1 och 1996/97:So277
yrkande 10,
res. 15 (m, fp, mp)
11. beträffande våld mot kvinnor
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Ju719 yrkande 3 och 1996/97:Ju917
yrkande 5,
12. beträffande kvinnlig könsstympning
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So259 och 1996/97:A820 yrkande 16,
res. 16 (fp, mp)
13. beträffande ätstörningar
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So230 yrkande 10 och 1996/97:So280
yrkande 18,
res. 17 (fp)
14. beträffande könsspecifik information
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So209 och 1996/97:So237,
res. 18 (v, mp)
15. beträffande beroendeframkallande läkemedel
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So230 yrkande 2 och 1996/97:So656
yrkandena 32-34,
res. 19 (fp)
16. beträffande utredning om psykiatri
att riksdagen avslår motion 1996/97:So277 yrkande 29,
res. 20 (fp, mp)
17. beträffande lobotomi
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So216 och 1996/97:So218,
res. 21 (mp, kd)
18. beträffande transplantation
att riksdagen avslår motion 1996/97:So264,
19. beträffande allergi
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So279 yrkandena 2 och 5 samt
1996:97:So280 yrkande 14,
res. 22 (fp)
res. 23 (mp)
20. beträffande abortförebyggande arbete och fosterdiagnostik
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So230 yrkandena 8 och 9,
1996/97:So265 och 1996/97:So286,
res. 24 (m)
res. 25 (mp, kd)
21. beträffande dagen-efter-piller
att riksdagen avslår motion 1996/97:So269,
res. 26 (v)
22. beträffande fetalt alkoholsyndrom
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So230 yrkande 6, 1996/97: So620 och
1996/97:So669 yrkande 7,
res. 27 (c)
23. beträffande genteknik
att riksdagen avslår motion 1996/97:Jo529 yrkandena 1, 3 och 4,
res. 28 (mp)
24. beträffande patientansvarig legitimerad behandlare
att riksdagen avslår motion 1996/97:So272,
25. beträffande patientföreningar
att riksdagen avslår motion 1996/97:So203,
res. 29 (fp)
26. beträffande ryggkirurgiska kliniken i Strängnäs
att riksdagen avslår motion 1996/97:So233,
27. beträffande försöksverksamhet med rena sprutor
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So603 yrkande 12 och 1996/97:Ju901
yrkande 12,
res. 30 (m, mp)
28. beträffande utvärdering av bastuklubbslagen
att riksdagen avslår motion 1996/97:So263,
29. beträffande preskription av disciplinpåföljd
att riksdagen avslår motion 1996/97:So202,
30. beträffande statens medicinsk-etiska råd
att riksdagen avslår motion 1996/97:So258.
Stockholm den 2 september 1997
På socialutskottets vägnar
Sten Svensson
I beslutet har deltagit: Sten Svensson (m), Ingrid Andersson (s), Hans
Karlsson (s), Christina Pettersson (s), Liselotte Wågö (m), Marianne Jönsson
(s), Roland Larsson (c), Conny Öhman (s), Leif Carlson (m), Mariann Ytterberg
(s), Stig Sandström (v), Thomas Julin (mp), Elisebeht Markström (s), Catherine
Persson (s), Annika Jonsell (m), Kerstin Heinemann (fp) och Michael
Stjernström (kd).
Reservationer
1. Hälso- och sjukvårdens finansiering m.m. (mom. 1 och 3)
Sten Svensson, Liselotte Wågö, Leif Carlson och Annika Jonsell (alla m) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 28 börjar med ?Hälso- och
sjukvården är? och slutar med ?21 avstyrks därför? bort ha följande lydelse:
Köerna växer i sjukvården. Dagens system med landsting som finansiärer och
producenter av vård förmår inte ge människorna den vård som de borde vara
garanterade.
För att alla människor skall garanteras en god hälso- och sjukvård krävs
förändringar. En obligatorisk försäkring som omfattar alla, oavsett
betalningsförmåga, är enligt utskottets mening en väg att lösa problemen inom
vården. Med en försäkringsmodell avskiljs produktionen av vård från
finansiering och beställning. Med en allmän hälsoförsäkring som inkluderar
finansiering för rehabilitering, delar av sjukpenningförsäkringen och
förtidspension kan de offentliga resurserna utnyttjas optimalt eftersom
avvägningar mellan t.ex. olika former av vård, sjukskrivning och
förtidspensionering kan göras i ett perspektiv och i ett sammanhang. En
omläggning av finansieringssystemet i sjukvården är ett komplicerat ingrepp.
Utskottet anser därför att det kan vara lämpligt, som motionärerna föreslår i
So240 (m), att en modifierad modell av en hälsoförsäkring skulle prövas inom
Stockholms läns landsting. En obligatorisk sjukavgift skulle ersätta
landstingsskatten men liksom den vara inkomstrelaterad samt oberoende av ålder
eller risk. Genom att öronmärka pengarna till sjukvården garanteras
medborgarna att den avgift de betalar enbart går till hälso- och sjukvård.
Genom sina tilläggsdirektiv har HSU 2000 varit förhindrat att utreda
alternativa finansierings- och produktionsformer inom vården. Med tanke på
problemen inom vården anser utskottet att det finns skäl för en stor öppenhet
att utreda alternativa finansieringsvägar. Utskottet anser därför att
riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att utreda den närmare utformningen av
medborgarkonton inom den öppna vården. Utskottet föreslår också ett modifierat
högkostnadsskydd, ett medicinskt sparkonto eller medborgarkonto i den öppna
vården. Ett sådant går enligt utskottets mening mycket väl att kombinera med
en allmän hälsoförsäkring.
Förslaget om medborgarkonto innebär att alla medborgare avsätter t.ex. 3 %
av lönesumman skattefritt till att bygga upp ett individuellt konto till ett
givet tak. När patienten blir sjuk används pengar från kontot till att betala
den öppna vården, såväl sjukvårdande behandling som diagnostik. Kontots tak
kan lämpligen sättas till ett basbelopp och kombineras med ett golv. Om
medborgarkontots behållning vid årets slut överstiger taket återbetalas
överskottet till individen efter skatteavdrag. Miniminivån för den årliga
insättningen kan exempelvis vara en sjättedel av ett basbelopp. Om individens
lön är så låg att insättningen blir lägre än miniminivån, bör staten lägga
till pengar upp till golvet. Om patienten har överskridit kontot vid årets
slut, återförs det till noll genom en insättning från staten. Det blir
?lönsamt? att inte konsumera för mycket vård samtidigt som staten kompenserar
kostnader vid hög vårdkonsumtion. I verkligheten skulle medborgarkontot
fungera som ett högkostnadsskydd. Den stora fördelen med ett medborgarkonto är
att patientens ställning i vården stärks och att patienten själv kan styra
kostnaderna.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motionerna So240 (m)
yrkandena 1-3, So248 (m) yrkandena 1 och 2 och So277 (fp) yrkandena 20 och 21
ge regeringen till känna.
dels att den del av utskottets betänkande på s. 28 som börjar med ?Hälso- och
sjukvården bör? och på s. 29 slutar med ?Motionerna avstyrks därför? bort ha
följande lydelse:
Utskottet delar också inställningen i motion So207 (m) yrkande 7 att det
finns flera skäl till att det är viktigt att vård ges på rätt nivå.
Remisstvång är dock inte en bra lösning eftersom det minskar den enskildes
frihet och tillgången till vård. En bättre lösning är att styra med
patientavgifter. Egenvård kan också vara ett sätt att hålla kostnaderna nere i
den öppna vården och att på sikt förebygga sjukdom. För vårdgivarna kan det
vara ett bra konkurrens-medel att erbjuda utbildning i egenvård eller annan
typ av förebyggande vård. Om försäkringskassan har överblick över hela
vårdkedjor ges möjlighet att sträva mot en bättre hälsa och en bättre ekonomi
genom bl.a. förebyggande vård, rehabiliteringsinsatser och utvärdering av
vårdinsatserna. Utskottet delar även den bedömning som görs i motionerna So277
(fp) yrkandena 12-19, 23, 31 och 32 och So410 (kd) yrkande 11.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motionerna So207 (m)
yrkande 7, So277 (fp) yrkandena 12-19, 23, 31 och 32 och So410 (kd) yrkande 11
som sin mening ge regeringen till känna. Motionerna So204 (fp), So261 (c)
yrkandena 6, 7 och 9, So277 (fp) yrkandena 6 och 7, So294 (v) yrkandena 7 och
9, So410 (kd) yrkande 10, So423 (fp) yrkande 21 och So802 (kd) yrkande 8
avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 1och 3 bort ha följande lydelse:
1. beträffande hälso- och sjukvårdens finansiering
att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:So240 yrkandena 1-3,
1996/97:So248 yrkandena 1 och 2 och So277 yrkandena 20 och 21 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. beträffande vårdkedjor
att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:So207 yrkande 7,
1996/97:So277 yrkandena 12-19, 23, 31 och 32 och 1996/97:So410 yrkande 11
och med avslag på motionerna 1996/97:So204, 1996/97:
So261 yrkandena 6, 7 och 9, 1996/97:So277 yrkandena 6 och 7,
1996/97:So294 yrkandena 7 och 9, 1996/97:So410 yrkande 10, 1996/97:So423
yrkande 21 och 1996/97:So802 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
2. Hälso- och sjukvårdens finansiering m.m. (mom. 1, 3 och 4)
Kerstin Heinemann (fp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 28 börjar med ?Hälso- och
sjukvården är? och slutar med ?21 avstyrks därför? bort ha följande lydelse:
Människors förutsättningar för att växa och använda de livschanser som står
dem till buds avgörs i stor utsträckning av deras hälsa och ohälsa. Sjukdom
eller handikapp som plötsligt drabbar eller sakta smyger sig på med åren utgör
stora begränsningar av friheten och är en källa till lidande. Arbetet för att
förebygga ohälsa, lindra och bota sjukdom samt underlätta för handikapp är
därför enligt utskottet en central politisk uppgift för att främja människors
välfärd och frihet. Alla människor har rätt till sjukvård efter behov. Detta
uppnås bäst om sjukvården är solidariskt skattefinansierad. Avgifter skall
förekomma men vara på en skälig nivå så att det inte utestänger grupper av
människor från att söka vård på grund av otillräckliga ekonomiska resurser.
Med en solidariskt finansierad sjukvård uppnås bäst målsättningen att alla
individer skall behandlas med samma hänsyn och respekt.
Utskottet anser att blivande föräldrar skall ha valfrihet i
mödrahälsovården. Blivande föräldrar bör alltid kunna välja vilken barnmorska
de skall gå till. Kostnaden för mödrahälsovård bör enligt utskottet följa
föräldrarna som en mödravårdspeng. Även någon form av barnhälsovårdspeng bör
införas så att föräldrarna själva kan välja barnhälsovårdsmottagning.
Utskottet delar således bedömningen i motion So277 (fp) yrkandena 20 och 21.
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 28 börjar med ?Hälso- och
sjukvården bör ? och på s. 29 slutar med ?(v) yrkande 3? bort ha följande
lydelse:
För att primärvården skall klara ett större åtagande än i dag och samtidigt
arbeta mer förebyggande bör primärvården förstärkas med fler husläkare.
Antalet husläkare i primärvården bör öka från dagens ca 4 000 till omkring 6
000 läkare. Utskottet anser också att det finns starka skäl att utvidga
husläkarmottagningarnas budgetansvar till fler vårdinsatser som riktas till
mottagningens egna patienter. I husläkarmottagningens budget skall inte bara
lokal- och personalkostnader för läkaren och dennes medarbetare ingå. Däri bör
också ingå kostnader för åtgärder husläkaren själv initierar och kan påverka,
t.ex. laboratorieprover och röntgen.
Utskottet anser vidare att varje patient skall få sin egen sjuksköterska
från inskrivning till utskrivning på sjukhus. Det innebär att ett mindre antal
personer är inblandade i vården runt patienten. Även den som är inlagd på
sjukhus eller i behov av upprepade besök på en klinik bör i så stor
utsträckning som möjligt få träffa en och samma läkare. Utskottet vill också
framhålla betydelsen av sammanhållna vårdkedjor för patientgrupper som är i
behov av flera olika insatser inom sjukvården. En patientorienterad sjukvård
står för ett synsätt där kompetensen förs till patienten i stället för
tvärtom. Cen- trumbildningar är ett sätt att åstadkomma detta.
Distriktssköterskan är enligt utskottet lika väl som husläkaren en central
person i primärvården. Den utbildning hon har gör att hon har stor bredd och
kan utföra vitt skilda arbetsuppgifter både på mottagning och i patientens
hem, både för barn och gamla. Många svårt sjuka människor vill vårdas hemma i
stället för att tillbringa långa perioder på sjukhus. En ökad satsning på
hemsjukvården behöver därför ske, anser utskottet. Omhändertagandet i
hemsjukvård och hemvård bör även inriktas på mer akuta och kortvariga behov.
Äldre människor bör enligt utskottet slippa köa på akuten. Landstingen bör
erbjuda direktintag på geriatriska kliniker. Utskottet anser också att det är
viktigt att bejaka frivilliginsatser. De tillför samhället värden som att vi
faktiskt har ett ansvar för varandra och att det är fint att bry sig om
varandra.
Patienter som behöver vård på sjukhus skall enligt utskottets mening ha
möjlighet att påverka vid vilket sjukhus som de skall få vård. En sådan
påverkansmöjlighet för patienten sätter press på sjukhusklinikerna att höja
kvaliteten på vården och ge patienten ett bra bemötande. En god kvalitet på
omvårdnaden förutsätter att omvårdnadsfrågor, kvalitet och vårdutveckling har
en central roll i sjukvårdsorganisationen.
Utskottet anser att vården kan bli bättre även med de ekonomiska villkor som
väntar. Nyckeln till detta är kloka effektiviseringar som kombineras med ett
medvetet kvalitetsarbete och ett visst tillskott av resurser. En faktor bakom
lyckade rationaliseringar är personalens deltagande och engagemang. Ingen
förändring blir hållbar i längden om den inte kan samla stöd hos dem som skall
leva med den. Resurshushållningen måste bli en integrerad del av den
medicinska professionella organisationen och yrkesetiken.
Folkhälsoarbetet måste enligt utskottets mening bli effektivare. De
samhällsmedicinska enheterna och olika kunskapscentrum måste bidra med den
vetenskapliga kompetens som är nödvändig som stöd för det praktiska
folkhälsoarbetet. Ett stort värde ligger i att kunna ta vara på effekter av
själva processen i en metod. S.k. självhjälpsgrupper och andra slags nätverk
är därför intressanta metoder som bör bli vanligare i folkhälsoarbetet. Det
praktiska folkhälsoarbetet bör i huvudsak bedrivas lokalt och utifrån de
särskilda folkhälsoproblem och förutsättningar som finns i ett visst
geografiskt område. Folkhälsoinstitutet bör förmedla kunskap att användas i
det lokala arbetet. Det krävs samverkan mellan kommunen, landstinget,
myndigheter och frivilligorganisationer. Inom alla kommuner bör det därför
finnas en lokal folkhälsogrupp som arbetar över bl.a. myndighetsgränserna.
Kommunerna måste ta ett större ansvar för folkhälsofrågorna. Politikerna
behövs också i folkhälsoarbetet, dels eftersom det kan uppstå konflikter
mellan människors personliga integritet och exempelvis behovet av information
för ändamålsenliga insatser för en bättre hälsa, dels såsom en direkt kanal
mellan folkhälsogrupperna och de politiska beslutsfattarna.
Frivilligorganisationer som nykterhetsrörelsen borde också i betydligt högre
grad än i dag involveras i folkhälsoarbetet då de skapar legitimitet åt ett
arbete som annars riskerar att bli en angelägenhet för experter och
myndigheter. Det är vidare viktigt att stimulera arbetsgivare att minska
risken för ohälsa på arbetsplatsen genom exempelvis förändrad
arbetsorganisation och förbättringar i arbetsmiljön. Företagshälsovården har
här ett stort ansvar. De förebyggande insatsernas eventuella ekonomiska
vinster är långsiktiga. Det krävs därför särskilda ?öronmärkta? pengar för att
dessa insatser inte skall prioriteras lågt när de ställs mot åtgärder, vård
och behandling som har omedelbar och uppenbar nytta. Mest resurser och
engagemang bör satsas i områden med hög ohälsa. Husläkaren har en viktig
funktion i det förebyggande arbetet, särskilt genom den individuella
rådgivningen. Primärvården i vilken även distriktssköterskan har en mycket
betydelsefull uppgift har ett ansvar för att arbeta förebyggande gentemot
olika befolknings- eller riskgrupper i närområdet. Även ungdomsmottagningarna
utgör en viktig resurs. Apoteken bör också i fortsättningen användas som
kunskapsspridare i folkhälsoarbetet. Miljöproblem och hälsoproblem hänger ofta
nära samman. Det är en viktig kommunal uppgift att spåra upp och ta itu med
hälsorisker i den yttre och den inre miljön, t.ex. avgaser och andra
luftföroreningar, utsläpp, buller, radon och mögel. Vidare bör forskning
initieras om farliga produkter, personskadornas omfattning och orsaksmönster
och om metoder för skadeförebyggande program. En skadegrupp som särskilt bör
framhållas är cykelolyckorna.
År 1995 lade Nationella rådet för självmordsprevention tillsammans med
Centrum för suicidforskning fram en rapport där man formulerade mål,
riktlinjer och strategier för det självmordspreventiva arbetet. Utskottet
anser att det är viktigt att denna rapport sprids ut i landet och att de
konkreta råd som presenterats kommer att användas ute i vården. Forskning bör
initieras, t.ex. genom det läkemedelsepidemiologiska nätverket, NEPI, om
huruvida de nya s.k. antidepressiva medlen bidrar till att förebygga
självmord.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motionerna So204
(fp), So277 (fp) yrkandena 6 och 7, 12-21, 23, 31 och 32, So423 (fp) yrkande
21 och So280 (fp) yrkandena 1-9, 13, 15 och 16 ge regeringen till känna.
Motionerna So240 (m) yrkandena 1-3, So248 (m) yrkandena 1 och 2, So207 (m)
yrkande 7, So261 (c) yrkandena 2, 3, 6-9, So294 (v) yrkandena 3, 7 och 9,
So410 (kd) yrkandena 10 och 11, So802 yrkande 8, So224 (s) och So230 (c)
yrkande 3 avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 1, 3 och 4 bort ha följande lydelse:
1. beträffande hälso- och sjukvårdens finansiering
att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So277 yrkandena 20 och 21 och
med avslag på motionerna 1996/97:So240 yrkandena 1-3 och 1996/97:So248
yrkandena 1 och 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
3. beträffande vårdkedjor
att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:So204, 1996/97:So277
yrkandena 6 och 7, 12-19, 23, 31 och 32 och 1996/97:So423 yrkande 21 och
med avslag på motionerna 1996/97:So207 yrkande 7, 1996/97:So261 yrkandena
6, 7 och 9, 1996/97:So294 yrkandena 7 och 9, 1996/97:So410 yrkandena 10
och 11 och 1996/97:So802 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
4. beträffande folkhälsofrågor
att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:So280 yrkandena 1-9, 13, 15
och 16 och med avslag på motionerna 1996/97:So224 yrkandena 3-5,
1996/97:So230 yrkande 3, 1996/97:So261 yrkandena 2, 3, 8 och 13 och
1996/97:So294 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
3. Kvalitetssäkring m.m. (mom. 2 och 3)
Michael Stjernström (kd) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 28 börjar med ?Utskottet
vidhåller? och på s. 29 slutar med ?Motionerna avstyrks därför? bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser att ett ackrediteringssystem bör införas på nationell eller
regional nivå. Ett sådant system innebär att en vårdproducent, privat eller
offentlig, måste vara kvalitetsgodkänd för att få verka för landstingets
pengar. Systemet skulle fungera som en form av konsumentupplysning till
patienterna. Arbetet med ett effektivt kvalitetssäkringssystem för hälso- och
sjukvården måste enligt utskottet intensifieras.
Utskottet anser vidare att det bör tillsättas lokala och regionala
samarbetsorgan för att utveckla samarbetsformer som sätter patienten i
centrum. Ur flera aspekter är det positivt och utvecklande att det finns flera
olika huvudmän på den s.k. vårdmarknaden. Det skapar en bättre vårdkvalitet
och ger incitament för utveckling. Det borde vara en självklarhet att de olika
aktörerna visar förmåga att samarbeta kring temat patienten/vårdtagaren i
centrum.
Utskottet anser vidare att närsjukvården skall prioriteras. De små
akutsjukhusen och deras tillgänglighet bör värnas. Slutligen ifrågasätter
utskottet uppdelningen i länsdelssjukhus, länssjukhus och regionsjukhus.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motionerna So410 (kd)
yrkandena 10 och 11 och So802 (kd) yrkandena 3, 4 och 8 som sin mening ge
regeringen till känna. Motionerna So291 (m), So204 (fp), So207 (m) yrkande 7,
So261 (c) yrkandena 6, 7 och 9, So277 (fp) yrkandena 6 och 7, 12-19, 23, 31
och 32 och So294 (v) yrkandena 7 och 9 avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 2 och 3 bort ha följande lydelse:
2. beträffande kvalitetssäkring
att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So802 yrkandena 3 och 4 och med
avslag på motion 1996/97:So291 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
3. beträffande vårdkedjor
att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:So410 yrkandena 10 och 11
och 1996/97:So802 yrkande 8 och med avslag på motionerna 1996/97:So204,
1996/97:So207 yrkande 7, 1996/97:So261 yrkandena 6, 7 och 9,
1996/97:So277 yrkandena 6 och 7, 12-19, 23, 31 och 32, 1996/97:So294
yrkandena 7 och 9 och 1996/97:So423 yrkande 21 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Vårdkedjor m.m. (mom. 3 och 4)
Roland Larsson (c) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 28 börjar med ?Hälso- och
sjukvården bör? och på s. 29 slutar med ?(v) yrkande 3? bort ha följande
lydelse:
En väl utbyggd och fungerande hälso- och sjukvård är en av grundstenarna i
ett välfärdssamhälle. Vården skall vara av god kvalitet och finnas tillgänglig
för alla människor oavsett ålder, bostadsort eller inkomst. Alla medborgare
skall enligt utskottet erbjudas en god vård. De ekonomiska förutsättningarna
får inte avgöra vårdinsatsen. Det finns enligt utskottet fortfarande
effektivitetsvinster att göra inom sjukvården. Det krävs även nya
organisatoriska förändringar, administrativ förnyelse och rationaliseringar
för att frigöra resurser till förebyggande insatser samt kostnadsökningar på
grund av en ökad andel äldre. Vården måste ges på rätt vårdnivå. Primärvården
bör enligt utskottet få ett ökat ansvar för medborgarna i omgivningen.
Utskottet anser vidare att det behövs en vägledare i vårdkedjan. Det kan i dag
vara svårt att hitta rätt inom sjukvårdens organisation. Många människor
upplever att de blir slussade mellan olika vårdgivare utan att någon tar
helhetsansvaret. Utskottet anser att vårdcentralen skall vara stadsdelens,
förortens eller byns medicinska centrum. Den lokala nivån i vården bör
stärkas. Det skapar trygghet och närhet.
Utskottet konstaterar med oro att skillnaderna i hälsa mellan bl.a. olika
socialgrupper ökar igen. Det är extra viktigt att studera barns hälsa eftersom
den utgör en mätare på vad som kan komma att hända framöver. Mödra- och
barnhälsovårdens insatser bör kunna göras effektivare för särskilt utsatta
föräldrar och barn. En samlad hälsopolitik kräver enligt utskottet insatser
från olika sektorer i samhället. Det är inte tillräckligt att kommuner och
landsting samarbetar. Även ideella organisationers och folkrörelsernas
insatser måste tas till vara. Det krävs en medicinsk helhetssyn. Det
förebyggande arbetet måste ges fortsatt utrymme inom primärvården.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna med anledning av motionerna So230 (c) yrkande 3 och So261 (c) yrkandena
2, 3, 6-9 och 13. Motionerna So204 (fp), So207 (m) yrkande 7, So277 (fp)
yrkandena 6, 7, 12-19, 23, 31 och 32, So294 (v) yrkandena 7 och 9, So410 (kd)
yrkandena 10 och 11, So423 (fp) yrkande 21 och So802 (kd) yrkande 8 avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 3 och 4 bort ha följande lydelse:
3. beträffande vårdkedjor
att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So261 yrkandena 6, 7 och 9 och
med avslag på motionerna 1996/97:So204, 1996/97:So207 yrkande 7,
1996/97:So277 yrkandena 6, 7, 12-19, 23, 31 och 32, 1996/97:So294
yrkandena 7 och 9, 1996/97:So410 yrkandena 10 och 11, 1996/97:So423
yrkande 21 och 1996/97:So802 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
4. beträffande folkhälsofrågor
att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:So230 yrkande 3 och
1996/97:So261 yrkandena 2, 3, 8 och 13 och med avslag på motionerna
1996/97:So224 yrkandena 3-5, 1996/97:So280 yrkandena 1-9, 13, 15 och 16
och 1996/97:So294 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
5. Folkhälsofrågor (mom. 4)
Stig Sandström (v) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 29 börjar med ?Utskottet
vidhåller? och slutar med ?(v) yrkande 3? bort ha följande lydelse:
Utskottet delar bedömningen i motion So294 (v) att folkhälsoarbetet bör
prioriteras. Man bör därvid följa hälsotillståndet inom olika grupper av
befolkningen och slå larm om det förekommer en ökning av sjukdomar och skador
som har samband med yttre faktorer. Vidare bör arbetet i syfte att kartlägga
riskmiljöer som exempelvis hälsofarliga arbetsplatser och lokaler utvecklas.
Utskottet anser att tobaken, alkoholen och trafiken skall ta ett större ansvar
för att täcka sjukvårdens kostnader. Även målinriktade insatser i syfte att
förebygga stora folksjukdomar såsom cancer, allergier, diabetes, reumatism,
m.m. bör utvecklas. Utskottet anser också att en aktiv hälsoupplysning med
pedagogiska metoder vilken når även socialt utsatta grupper, exempelvis
grupper med språksvårigheter, bör prioriteras. Politiska åtgärder bör vidtas
för att garantera allas rätt till hälsa, arbete och försörjning. Det är
viktigt att undanröja arbetslösheten för att få en bättre folkhälsa. En ny
låginkomst- och levnadsnivåutredning vore också ett stöd för att kunna göra
relevanta analyser och hälsokonsekvensbeskrivningar på området.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna med anledning av motion So294 (v) yrkande 3. Motionerna So224 yrkandena
3-5, So230 (c) yrkande 3, So261 (c) yrkandena 2, 3, 8 och 13 och So280 (fp)
yrkandena 1-9, 13, 15 och 16 avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande folkhälsofrågor
att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So294 yrkande 3 och med avslag
på motionerna 1996/97:So224 yrkandena 3-5, 1996/97:
So230 yrkande 3, 1996/97:So261 yrkandena 2, 3, 8 och 13 och
1996/97:So280 yrkandena 1-9, 13, 15 och 16 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,
6. Personal- och utbildningsfrågor (mom. 5)
Sten Svensson, Liselotte Wågö, Leif Carlson och Annika Jonsell (alla m) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 34 börjar med ?Genom att
ökade? och slutar med ?vilka avstyrks? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att det behövs ökad utbildning och fortbildning i
reumatologi för läkare och vårdpersonal. Utskottet anser att de reumatiska
sjukdomarna och framför allt de reumatikersjuka måste uppmärksammas mer inom
hälso- och sjukvården. Utbildningen om de reumatiska sjukdomarna utgör för
närvarande en mycket liten del i de olika vårdutbildningarna. Utskottet anser
därför att ämnet reumatologi måste få större utrymme i grundutbildningen för
blivande läkare och paramedicinare. Det är också nödvändigt att den personal
som redan finns i vården får nödvändig fortbildning i reumatikervård.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motion So249 (m) ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande personal- och utbildningsfrågor
att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So249 och med avslag på
motionerna 1996/97:So261 yrkandena 10-12, 1996/97:So276 yrkandena 2 och
3, 1996/97:So277 yrkande 11, 1996/97:So282, 1996/97:So294 yrkandena 11
och 12 och 1996/97:So812 yrkandena 2 och 3 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,
7. Personal- och utbildningsfrågor (mom. 5)
Roland Larsson (c) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 34 börjar med ?Genom att
ökade? och slutar med ?vilka avstyrks? bort ha följande lydelse:
Utskottet delar inställningen i motion So261 (c) att arbetslösheten bland
vård- och omsorgspersonal är ett stort och mycket allvarligt problem. Det
finns ingen enkel lösning på arbetslösheten bland vårdpersonal, utan det krävs
insatser inom flera områden. Omstruktureringarna inom den offentliga sektorn
har gjort att den genomsnittliga utbildningsnivån för personalen har höjts
under senare år. Andelen sjuksköterskor och läkare ökar medan övrig personal
minskar i antal. Medelåldern är hög och om tio-femton år blir det stora
pensionsavgångar. Utskottet anser att en lösning för att förebygga den
kommande kompetensbristen vore att införa trainee-utbildning för personalen
inom vården. Regeringen bör utreda frågan närmare. När det gäller innehållet i
läkarutbildningen anser utskottet att man bör utgå från en helhetssyn på
människan. Den basala delen i yrkesrollen, läkarens kontakt med patienten, har
ju inte förändrats. Läkaren måste kunna möta patienten med empati. Det är
enligt utskottet särskilt viktigt inom primärvården. Rekryteringen till
läkarutbildningen samt dess innehåll måste präglas av en helhetssyn på
människan och lägga stor vikt vid studentens förmåga att ta till sig andra
människors situation.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen ge regeringen till känna med
anledning av motion So261 (c) yrkandena 10-12. Motionerna So249 (m), So276
(mp) yrkandena 2 och 3, So277 (fp) yrkande 11, So282 (s), So294 (v) yrkandena
11 och 12 och So812 (mp) yrkandena 2 och 3 avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande personal- och utbildningsfrågor
att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So261 yrkandena 10-12 och med
avslag på motionerna 1996/97:So249, 1996/97:So276 yrkandena 2 och 3,
1996/97:So277 yrkande 11, 1996/97:So282, 1996/97:So294 yrkandena 11 och
12 och 1996/97:So812 yrkandena 2 och 3 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
8. Personal- och utbildningsfrågor (mom. 5)
Kerstin Heinemann (fp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 34 börjar med ?Genom att
ökade? och på s. 35 slutar med ?yrkande 11 avstyrks? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att det behövs ökad utbildning och fortbildning i
reumatologi för läkare och vårdpersonal. Utskottet anser att de reumatiska
sjukdomarna och framför allt de reumatikersjuka måste uppmärksammas mera inom
hälso- och sjukvården. Utskottet förmodar att den styvmoderliga behandlingen
delvis beror på bristande kompetens om de reumatiska sjukdomarna hos läkare
och vårdpersonal. Utbildningen om de reumatiska sjukdomarna utgör för
närvarande en mycket liten del i de olika vårdutbildningarna. Utskottet anser
därför att ämnet reumatologi måste få större utrymme i grundutbildningen för
blivande läkare och paramedicinare. Det är också nödvändigt att den personal
som redan finns i vården får nödvändig fortbildning i reumatikervård. Vad
utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motion So249 (m) ge
regeringen till känna.
Utskottet anser att all personal inom hälso- och sjukvården skall ha sådana
kunskaper i kulturmötesfrågor att patienten oberoende av kulturbakgrund
känner sig trygg och bemöts med respekt, god service och professionalitet. Att
kunna hantera kulturmöten handlar inte om att lära sig en massa om många
länder och kulturer, utan snarare om att lära sig arbetsmetoder och ett
förhållningssätt som fungerar i arbetet med invandrarpatienter. Eftersom en
stor del av sjukvårdspersonalen har utländsk bakgrund anser utskottet att
många invandrare borde kunna få vård på sitt eget språk och därmed slippa
använda tolk. Landstingen bör enligt utskottet se till att ta vara på de
språkkunskaper som finns bland personalen.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motion So277 (fp)
yrkande 11 ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande personal- och utbildningsfrågor
att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:So249 och 1996/97:So277
yrkande 11 och med avslag på motionerna 1996/97:
So261 yrkandena 10-12, 1996/97:So276 yrkandena 2 och 3, 1996/97:
So282, 1996/97:So294 yrkandena 11 och 12 och 1996/97:So812 yrkandena 2
och 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. Personal- och utbildningsfrågor (mom. 5)
Stig Sandström (v) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 34 börjar med ?Genom att
ökade? och slutar med ?vilka avstyrks? bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att de nedskärningar som görs inom vårdsektorn innebär
att stora delar av vårdpersonalen blir arbetslös. För att minska
arbetslösheten måste nya ekonomiska grepp tas anser utskottet. Pengar från
olika sektorer måste samordnas. Det är nödvändigt med en avvägning mellan rena
sjukvårdspolitiska insatser och regionalpolitik. Medelåldern bland
vårdpersonalen blir allt högre, vilket innebär kompetensuttunning, samtidigt
som de yngre får allt svårare att få arbete inom vårdsektorn. Förkortad
arbetstid skulle kunna vara ett sätt att lösa arbetslösheten. Utskottet anser
vidare att statusen på vårdyrkena måste höjas. Lönerna står inte i relation
till utbildning och ansvar.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motion So294 (v)
yrkandena 11 och 12 ge regeringen till känna. Motionerna So249 (m), So261 (c)
yrkandena 10-12, So276 (mp) yrkandena 2 och 3, So277 (fp) yrkande 11, So282
(s) och So812 (mp) yrkandena 2 och 3 avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande personal- och utbildningsfrågor
att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So294 yrkandena 11 och 12 och
med avslag på motionerna 1996/97:So249, 1996/97:So261 yrkandena 10-12,
1996/97:So276 yrkandena 2 och 3, 1996/97:So277 yrkande 11, 1996/97:So282
och 1996/97:So812 yrkandena 2 och 3 som sin mening ger regeringen
tillkänna vad utskottet anfört,
10. Personal- och utbildningsfrågor (mom. 5)
Thomas Julin (mp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 34 börjar med ?Genom att
ökade? och slutar med ?vilka avstyrks? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att de avskedanden som görs inom vård och omsorg inte ger
någon samhällsekonomisk besparing. Ett nytänkande behövs. Det finns
tiotusentals människor med kunnande och kompetens som inte tillåts arbeta inom
kommuner och landstings basverksamhet. Äldre vårdtagare befinner sig i en
utsatt situation. De nedskärningar som görs slår mot alla gamla då det leder
till brist på personal. Personalen blir nedsliten och otillfredsställd
eftersom den inte hinner med arbetet med de gamla på det sätt den vill.
Uppsägningarna inom dessa sektorer bör stoppas anser utskottet.
Utskottet anser vidare att all utbildning av sjukvårdspersonal bör innehålla
information runt alternativmedicinska behandlingsmetoder. Ur patientens
synvinkel är det otillfredsställande att inte kunna få adekvat information om
och beskrivning av alternativmedicinska behandlingsmetoder. Utskottet anser
vidare att Socialstyrelsen bör få i uppdrag att utveckla ett nationellt
informationscentrum runt alternativmedicin. Ett sådant centrum skulle i första
hand stå för information till allmänhet, myndigheter och sjukvårdspersonal och
skulle på sikt kunna utvecklas till en nationell kunskapsbank.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motionerna So276 (mp)
yrkandena 2 och 3 samt So812 (mp) yrkandena 2 och 3 ge regeringen till känna.
Motionerna So249 (m), So261 (c) yrkandena 10-12, So277 (fp) yrkande 11, So282
(s) och So294 (v) yrkandena 11 och 12 avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande personal- och utbildningsfrågor
att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:So276 yrkandena 2 och 3 och
1996/97:So812 yrkandena 2 och 3 och med avslag på motionerna
1996/97:So249, 1996/97:So261 yrkandena 10-12, 1996/97:So277 yrkande 11,
1996/97:So282 och 1996/97:So294 yrkandena 11 och 12 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
11. Patientavgifter (mom. 6)
Kerstin Heinemann (fp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 40 börjar med ?Systemet
med statligt? och slutar med ?yrkande 10? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att avgifterna inom vården inte får vara avskräckande höga.
Patienter som inte är i behov av sjukhusvård skall stimuleras att vända sig
till sin husläkare i stället. Patientavgiften bör enligt utskottet vara olika
stor beroende på var patienten söker vård. Det bör enligt utskottet vara
betydligt billigare att vända sig till husläkaren än till akutsjukvården.
Avgifterna bör inte vara så höga att människor avstår från den vård som man
behöver.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motion So277 (fp)
yrkande 38 ge regeringen till känna. Motionerna So205 (m), So229 (kd) och
So294 (v) yrkande 10 avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande patientavgifter
att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So277 yrkande 38 och med avslag
på motionerna 1996/97:So205, 1996/97:So229 och 1996/97:So294 yrkande 10
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
12. Patientavgifter (mom. 6)
Stig Sandström (v) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 40 börjar med ?Systemet
med statligt? och slutar med ?yrkande 10? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att patientavgifterna bör vara differentierade. Det är inte
självklart att alla har ekonomisk möjlighet att söka till hälso- och sjukvård.
Utsatta ekonomiska grupper väntar i dag alltför länge eller låter bli att
besöka sjukvården på grund av för höga patientavgifter. Dålig ekonomi kan
också tvinga människor att avstå från utskrivna mediciner. Utskottet anser att
primärvården skulle vara kostnadsfri för patienten eller att patientavgifterna
inom primärvården skall vara låga. För barn och ungdomar borde primärvården
alltid vara avgiftsfri. Patientavgiften till specialistvård kan däremot enligt
utskottets bedömning vara högre än till primärvård. Vad utskottet nu anfört
bör riksdagen med anledning av motion So294 (v) yrkande 10 som sin mening ge
regeringen till känna. Motionerna So205 (m), So229 (kd) och So277 (fp) yrkande
38 avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande patientavgifter
att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So294 yrkande 10 och med avslag
på motionerna 1996/97:So205, 1996/97:So229 och 1996/97:So277 yrkande 38
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
13. Patientavgifter (mom. 6)
Michael Stjernström (kd) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 40 börjar med ?Systemet
med statligt? och slutar med ?yrkande 10? bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att det skett en kostnadsökning för den enskilde
såväl för läkarbesök som för mediciner. Det kan vid ett enda sjukdomstillfälle
sammanlagt bli höga kostnader. Eftersom många i dag har en bekymmersam
ekonomisk situation anser utskottet att det bör införas ett kreditsystem så
att ingen behöver avstå från vård på grund av ekonomiska skäl. Vad utskottet
nu anfört bör riksdagen med anledning av motion So229 (kd) ge regeringen till
känna. Motionerna So205 (m), So277 (fp) yrkande 38 och So294 (v) yrkande 10
avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande patientavgifter
att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So229 och med avslag på
motionerna 1996/97:So205, 1996/97:So277 yrkande 38 och 1996/97:So294
yrkande 10 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
14. Högkostnadsskyddet (mom. 7)
Thomas Julin (mp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 40 börjar med ?Det nu
gällande? och slutar med ?yrkande 6 avstyrks? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att utgifter för tandvård på sikt bör infogas i ett
högkostnadsskydd som är gemensamt för läkarvård och tandvård. Regeringen bör
lägga fram förslag till den närmare utformningen. Vad utskottet nu anfört bör
riksdagen ge regeringen till känna med anledning av motionerna So807 (mp)
yrkande 6 och So227(s). Motion So424 (c) yrkandena 7 och 8 avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:
7. beträffande högkostnadsskyddet
att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:So227 och 1996/97:So807
yrkande 6 och med avslag på motion 1996/97:So424 yrkandena 7 och 8 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
15. Bemötande (mom. 10)
Sten Svensson, Liselotte Wågö, Leif Carlson, Annika Jonsell (alla m), Thomas
Julin (mp) och Kerstin Heinemann (fp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 45 börjar med ?Utskottet
vidhåller? och på s. 46 slutar med ?yrkande 10 avstyrks? bort ha följande
lydelse:
Utskottet anser att landstingen måste arbeta aktivt för att minska
skillnaderna mellan hur kvinnor och män bemöts och behandlas inom hälso- och
sjukvården. De kvalitetsrevisioner som görs på olika kliniker bör alltid ta
upp frågan om jämställdhet i vården, dvs. belysa om kvinnor och män får vård
på lika villkor. Undersökningar har visat att kvinnor ofta behandlas
annorlunda än män som patienter i sjukvården. Kvinnor söker sjukvård oftare än
män och inte sällan för andra symtom. Kvinnor beskriver också sina symtom på
ett annat sätt än män, vilket kan leda till att kvinnors sjukdomar
underdiagnostiseras. Inom den medicinska forskningen finns i dag liten kunskap
om de faktorer som skiljer mäns och kvinnors hälsa. De slutsatser utskottet
drar av dessa exempel är att det behövs mer forskning rörande sjukdomars
förlopp och behandling hos män respektive kvinnor. Det behövs också mer
forskning kring kommunikationen mellan läkare och patient och hur den påverkar
behandling och behandlingsresultat. Stödet bör också öka för forskning som tar
upp interaktionen patient-vårdare ur ett könsperspektiv. Vad utskottet nu
anfört bör riksdagen med anledning av motion So277 (fp) yrkande 10 ge
regeringen till känna. Utskottet kan inte i alla delar instämma i motion So230
(c) yrkande 1. Yrkandet avstyrks därför.
dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:
10. beträffande bemötande
att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So277 yrkande 10 och med avslag
på motion 1996/97:So230 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
16. Kvinnlig könsstympning (mom. 12)
Thomas Julin (mp) och Kerstin Heinemann (fp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 51 börjar med ?Även
motion? och slutar med ?yrkande 16 avstyrks? bort ha följande lydelse:
Det bör enligt utskottet vara en skyldighet för berörda svenska myndigheter
att upplysa personer som kommer från länder där kvinnlig könsstympning
förekommer att kvinnlig könsstympning är ett allvarligt brott enligt svensk
lag och att handlingen under vissa förutsättningar är straffbar även om den
begåtts utomlands. Vad utskottet anfört bör riksdagen med anledning av motion
A820 (fp) yrkande 16 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:
12. beträffande kvinnlig könsstympning
att riksdagen med anledning av motion 1996/97:A820 yrkande 16 och med avslag
på motion 1996/97:So259 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
17. Ätstörningar (mom. 13)
Kerstin Heinemann (fp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 52 börjar med ?Utskottet
har också? och på s. 53 slutar med ?yrkande 18 avstyrks? bort ha följande
lydelse:
Utskottet erinrar om att Folkhälsoinstitutet och Socialstyrelsen år 1992
fick i uppdrag att utreda frågor kring anorexi och bulimi. Utredningen ledde
fram till en rad förslag på insatser för att förebygga och behandla
ätstörningar. Förslagen har förts ut i landet men trots det arbete som lagts
ned kommer rapporter om brister i behandling och rehabilitering. Regeringen
bör snarast följa upp tillämpningen i landet. Vad utskottet nu anfört bör
riksdagen med anledning av motion So280 (fp) yrkande 18 ge regeringen till
känna. Motion So230 (c) yrkande 10 avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:
13. beträffande ätstörningar
att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So280 yrkande 18 och med avslag
på motion 1996/97:So230 yrkande 10 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
18. Könsspecifik information (mom. 14)
Stig Sandström (v) och Thomas Julin (mp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 59 börjar med ?Utskottet
konstaterar? och slutar med ?Motionerna avstyrks? bort ha följande lydelse:
Doseringen av medicin vid olika sjukdomstillstånd utgår genomgående från den
manliga kroppen, och det saknas normer för medicindosering för kvinnokroppen.
Det har gjorts undersökningar av hur väl en man tål olika mediciner och
doseringsmängd men motsvarande undersökningar för kvinnor saknas. Forskningen
bör snarast ta fram doseringsnormer för medicin till kvinnor baserade på den
kvinnliga kroppen. Det behövs snarast direktiv för hur dessa normer skall tas
fram. Detta bör riksdagen med anledning av motionerna So209 (mp) och So237 (s)
ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:
14. beträffande könsspecifik information
att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:So209 och 1996/97:So237 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
19. Beroendeframkallande läkemedel (mom. 15)
Kerstin Heinemann (fp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 59 börjar med ?När det
gäller? och slutar med ?avstyrks därför? bort ha följande lydelse:
Många patienter behandlas med bensodiazepiner under mycket lång tid.
Samtidigt saknas undersökningar som visar att medlen har positiv effekt mer än
omkring tre månader. I stället uppträder beroende och abstinens hos en del
patienter. Fortfarande råder delade meningar om hur vanligt eller ovanligt
läkemedelsberoende är. För att fastslå beroendets omfattning fordras studier
av i vad mån doseringen och preparatvalet har betydelse. Likaså fordras
studier över hur nedbrytningsförmågan av medlen varierar mellan olika
individer. Nätverket för läkemedelsepidemiologi (Nepi) har sammanställt en
lista över angelägna studier för att utröna beroenderiskerna med lugnande
medel/sömnmedel, däribland bensodiazepiner. Dessutom föreslår Nepi särskilda
informationsinsatser i högkonsumtionsområden såsom Göteborg, Helsingborg,
Jönköping och Malmö.
Det är enligt utskottet uppenbart att läkemedelsberoende är ett problem i
vården som måste angripas vare sig problemet är stort eller litet. Det är
viktigt att den nämnda forskningen om läkemedelsberoende kommer till stånd.
Det är också viktigt att de förskrivande läkarna nås av den information om
indikationerna för dessa medel som Läkemedelsverket och Socialstyrelsen givit
ut. Den geografiska variationen av förskrivningen av dessa medel talar för att
denna information inte kommit till tillräcklig användning. Särskilda
informationsinsatser måste därför initieras enligt utskottet.
Behandling av personer med läkemedelsberoende skiljer sig i vissa avseenden
från behandling av andra beroendetillstånd. Vid S:t Görans sjukhus i Stockholm
har behandlingsmetoder utvecklats för effektiv behandling av dessa patienter i
såväl sluten som öppen vård. Utskottet anser att det bör finnas en enhet inom
varje landsting som kan behandla patienter med läkemedelsberoende men också
förmedla kunskap till förskrivare och övrig hälso- och sjukvårdspersonal samt
allmänheten om hur dessa medel skall användas för att minimera risken för
beroende.
Kilen - institut för läkemedelsberoende, med ursprung i klientrörelsen RFHL
(Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare), öppnades 1992 som ett
fristående institut finansierat med medel från Socialstyrelsen och Dagmar 510-
medel. Här har man kommit i kontakt med hjälpsökande, däribland sådana som
velat vara anonyma och därför inte sökt den etablerade hälso- och sjukvården.
Kilen har utvecklat en modell som skiljer sig från såväl medicinsk-biologiskt
som traditionellt psykologiskt arbetssätt. De kunskaper och erfarenheter man
byggt upp har mött både kritik och stöd. Eftersom behandling av
läkemedelsberoende kan vara problematisk och olika behandlingsalternativ
behöver utvecklas, är det av vikt att Kilens verksamhet blir föremål för en
opartisk utvärdering. Socialstyrelsen eller Statens beredning för utvärdering
av medicinsk teknologi bör därför ta sig an en sådan utvärdering.
Vad utskottet anfört bör riksdagen med anledning av motionerna So656 (fp)
yrkandena 32-34 ge regeringen till känna. Motion So230 (c) yrkande 2 avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande lydelse:
15. beträffande beroendeframkallande läkemedel
att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So656 yrkandena 32-34 och med
avslag på motion 1996/97:So230 yrkande 2 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,
20. Utredning om psykiatri (mom. 16)
Thomas Julin (mp) och Kerstin Heinemann (fp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 62 börjar med ?Utskottet
delar? och slutar med ?yrkande 29 avstyrks? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att det är viktigt att utvärderingen av psykiatrireformen
följs noggrant. Fler problem inom psykiatrin behöver uppmärksammas. För unga
människor som drabbas av psykoser är det viktigt att psykosförloppet stoppas
och hävs så fort som möjligt för att undvika ett livslångt lidande. En
förutsättning för att detta skall ske är att vården är lättillgänglig för
såväl patienter som anhöriga. Utskottet delar bedömningen att en utredning
tillsätts som ser över patientens behov av rätt diagnostik på ett tidigt
stadium. En sådan utredning skulle också kunna se över behovet av en
rättighetslagstiftning för vissa kategorier av människor med psykiska
sjukdomar, liknande den för människor med funktionshinder. Vad utskottet nu
anfört bör riksdagen med anledning av motion So277 (fp) yrkande 29 ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande lydelse:
16. beträffande utredning om psykiatri
att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So277 yrkande 29 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
21. Lobotomi (mom. 17)
Thomas Julin (mp) och Michael Stjernström (kd) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 65 börjar med ?Vad först
gäller? och slutar med ?So218 (kd) avstyrks? bort ha följande lydelse:
I bl.a. Sverige och Norge utfördes under 1940- och 1950-talet lobotomi på
psykiskt sjuka patienter som en ångestdämpande åtgärd. Lobotomin innebar ofta
att patientens personlighet blev helt förändrad. Många patienter har utsatts
för ett påtvingat livslångt lidande beroende på lobotomiingreppet. I Norge har
man nu beslutat att de som efter andra världskriget blev utsatta för detta
ingrepp och som fortfarande är i livet skall få en engångsersättning på 100
000 norska kronor. Man räknar i Norge med att av de ca 2 500 personer som
lobotomerades så är ca 500 kvar i livet. I Sverige bör staten göra på
motsvarande sätt. Hur många i Sverige som lobotomerats och fortfarande är i
livet är svårt att säga men ur ett inspektionsprotokoll från 1948 kan man
utläsa att det detta år genomfördes 112 ingrepp under 10 månader. Totalt anges
närmare 500 ha lobotomerats under 1940- och 1950-talet bara vid Sidsjöns
sjukhus.
Även om skadeståndsskyldighet som i detta fall inte föreligger kan
regeringen i enskilt fall besluta om ersättning av nåd när särskilda
omständigheter föreligger. Lobotomifallen kan enligt utskottet hänföras till
denna situation eftersom lobotomin redan då metoden infördes ifrågasattes som
ett människovärdigt ingrepp. Vad utskottet anfört med anledning av motion
So218 (kd) bör riksdagen ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse:
17. beträffande lobotomi
att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So218 och med avslag på motion
1996/97:So216 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
22. Allergi (mom. 19)
Kerstin Heinemann (fp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 72 börjar med ?Utskottet
vidhåller? och slutar med ?Motionsyrkandena avstyrks? bort ha följande
lydelse:
Forskningen kring allergisjukdomarna måste enligt utskottet intensifieras.
Folkhälsoinstitutet har lyft fram vissa angelägna forskningsbehov. Även de
förebyggande insatserna måste intensifieras. Primärvården med barn- och
mödrahälsovård har därvid en viktig roll. Arbetet med att förebygga allergier
måste enligt utskottet vara en långsiktig del av Folkhälsoinstitutets,
landstingens och apotekens roll. Även sektorer utanför hälso- och sjukvården
måste samarbeta. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motion
So 280 (fp) yrkande 14 ge regeringen till känna. Utskottet avstyrker motion
So279 (mp) yrkandena 2 och 5.
dels att utskottets hemställan under 19 bort ha följande lydelse:
19. beträffande allergi
att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So280 yrkande 14 och med avslag
på motion 1996/97:So279 yrkandena 2 och 5 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,
23. Allergi (mom. 19)
Thomas Julin (mp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 72 börjar med ?Utskottet
vidhåller? och slutar med ?Motionsyrkandena avstyrks? bort ha följande
lydelse:
Forskningen kring allergisjukdomarna måste enligt utskottet intensifieras.
Folkhälsoinstitutet har lyft fram vissa angelägna forskningsbehov. Även de
förebyggande insatserna måste intensifieras. Primärvården med barn- och
mödrahälsovård har därvid en viktig roll. Arbetet med att förebygga allergier
måste enligt utskottet vara en långsiktig del av Folkhälsoinstitutets,
landstingens och apotekens roll. Även sektorer utanför hälso- och sjukvården
måste samarbeta. Utskottet anser vidare att regeringen bör utreda
möjligheterna att inrätta en central myndighet, en allergiombudsman.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motionerna So279 (mp)
yrkandena 2 och 5 samt So280 (fp) yrkande 14 ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 19 bort ha följande lydelse:
19. beträffande allergi
att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:So279 yrkandena 2 och 5 och
1996/97:So280 yrkande 14 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
24. Abortförebyggande arbete och fosterdiagnostik (mom. 20)
Sten Svensson, Liselotte Wågö, Leif Carlson och Annika Jonsell (alla m) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 78 börjar med ?Utskottet
vidhåller också? och på s. 79 slutar med ?So286 (m) avstyrks? bort ha följande
lydelse:
Abortlagen trädde i kraft år 1975. Samhället har sedan dess genomgått en rad
förändringar, inte minst på det medicinska området. I motion So286 (m) nämns
t.ex. att den alltmer utvecklade prenatalvården i kombination med framstegen
inom fosterdiagnostiken har skärpt det etiska dilemma som abortlagen söker att
hantera. Även på det kulturella området har stora förändringar som påverkar
människors ställningstaganden skett under den senaste tjugoårsperioden. Med
anledning av motionen anser utskottet att det behövs en bred uppföljning av
abortlagens tillämpning.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motion So286 (m) ge
regeringen till känna. Motion So230 (c) yrkandena 8 och 9 avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 20 bort ha följande lydelse:
20. beträffande abortförebyggande arbete och fosterdiagnostik
att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So286 och med avslag på
motionerna 1996/97:So230 yrkandena 8 och 9 och 1996/97:
So265 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
25. Abortförebyggande arbete och fosterdiagnostik (mom. 20)
Thomas Julin (mp) och Michael Stjernström (kd) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 78 börjar med ?Utskottet
vidhåller? och slutar med ?Motionen avstyrks? bort ha följande lydelse:
Utskottet delar bedömningen i motion So265 (kd) att förändringarna i
aborttalen bör kartläggas och analyseras. Utskottet delar också bedömningen
att det är viktigt att studera hur det förebyggande arbetet kan bedrivas när
kommuner och landsting tvingas göra neddragningar. Riksdagen bör också begära
förslag av regeringen i syfte att minska antalet aborter. Det förebyggande
arbetet måste enligt utskottet präglas av en djup och bred information av
välutbildad personal. Det krävs omfattande sexualundervisning som beaktar alla
sidor. Enligt utskottet är inte alla problem lösta om flickorna använder p-
piller. Det är ytterst angeläget att samhället gör allt för att nedbringa
antalet aborter. Att genomgå en abort är alltid förenat med stora problem. Det
är en medicinsk risk men också en psykisk påfrestning. Mannens roll måste
också betonas mer. Folkhälsoinstitutet och Socialstyrelsen har ett uppdrag att
kartlägga och analysera förändringar i aborttal och samband med förebyggande
insatser. Detta uppdrag bör redovisas. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen
med anledning av motion So265 (kd) ge regeringen till känna. Motionerna So286
(m) och So230 (c) yrkandena 8 och 9 avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 20 bort ha följande lydelse:
20. beträffande abortförebyggande arbete och fosterdiagnostik
att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So265 och med avslag på
motionerna 1996/97:So230 yrkandena 8 och 9 och 1996/97:
So286 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
26. Dagen-efter-piller (mom. 21)
Stig Sandström (v) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 79 börjar med ?I motion
So269 (v)? och slutar med ?avstyrker motionen? bort ha följande lydelse:
Utskottet delar bedömningen i motion So269 (v) att regeringen bör ge
Socialstyrelsen i uppdrag att utreda möjligheterna för landets
ungdomsmottagningar att gratis förmedla s.k. dagen-efter-piller. Användningen
av dessa är ingen abort eftersom ingen med säkerhet kan avgöra i ett så tidigt
skede om en graviditet föreligger eller ej. Utskottet anser att metoden är att
föredra framför abort. Kunskaperna om metoden har enligt utskottet inte förts
ut på ett tillräckligt sätt. Många unga kvinnor får kännedom om dagen-efter-
piller först när de kommer för att göra ett graviditetstest. Många unga
flickor har inte råd att hämta ut dessa piller på apotek efter
receptförskrivning. Utskottet anser därför att det bästa vore om dagen-efter-
piller kunde delas ut gratis i samband med besök på ungdomsmottagning. Vad
utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motion So269 (v) ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 21 bort ha följande lydelse:
21. beträffande dagen-efter-piller
att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So269 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
27. Fetalt alkoholsyndrom (mom. 22)
Roland Larsson (c) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 81 börjar med ?Utskottet
delar? och slutar med ?avstyrks därför? bort ha följande lydelse:
Utskottet delar bedömningen i motion So669 (c) att det behövs en
kartläggning av s.k. FAS-barn. Riktade informationsinsatser till gravida
kvinnor måste ske från mödrahälsovårdens sida av innebörd att kvinnorna inte
bör dricka alkohol eftersom risken är uppenbar för fosterskador. Det saknas i
dag relevanta uppgifter om hur många barn som föds med skador på grund av
moderns alkoholbruk. En kartläggning behöver enligt utskottet göras, då det
finns anledning att befara att antalet FAS-barn ökar i takt med
alkoholkonsumtionen bland kvinnor. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med
anledning av motion So669 (c) yrkande 7 ge regeringen till känna. Motionerna
So230 (c) yrkande 6 och So620 (kd) avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 22 bort ha följande lydelse:
22. beträffande fetalt alkoholsyndrom
att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So669 yrkande 7 och med avslag
på motionerna 1996/97:So230 yrkande 6 och 1996/97:
So620 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
28. Genteknik (mom. 23)
Thomas Julin (mp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 84 börjar med ?Utskottet
anser? och slutar med ?1, 3 och 4? bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att lagstiftningen måste skärpas
då det gäller gentekniken och dess konsekvenser. Utskottet anser att
regeringen bör tillsätta en utredning med syfte att närmare granska riskerna
för att gentekninken kan användas i rashygieniskt syfte. Utskottet befarar
vidare att information om enskilda människors genuppsättning kan komma att
användas på ett sätt som kränker individens integritet. Utskottet anser att
det är nödvändigt med lagstiftning som förbjuder att information om människors
gener får sökas, efterfrågas eller användas vid antagnings- eller
anställningsförhållanden eller i samband med försäkrings- och bankärenden.
Genetisk information om foster bör enligt utskottet varken sökas eller
utlämnas utan föräldrarnas samtycke. Regeringen bör återkomma till riksdagen
med lagförslag i dessa hänseenden. Vad utskottet nu anfört bör med anledning
av motion Jo529 (mp) yrkandena 1, 3 och 4 ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 23 bort ha följande lydelse:
23. beträffande genteknik
att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Jo529 yrkandena 1, 3 och 4 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
29. Patientföreningar (mom. 25)
Kerstin Heinemann (fp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 85 börjar med ?Utskottet
anser? och slutar med ?Motionen avstyrks? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att riktlinjer bör utarbetas för hur patientföreningarnas
lokala ombud bör arbeta med patientkontakter. Det är viktigt att frågan om hur
kontakten mellan patient, vårdgivare och patientförening bäst förmedlas utreds
närmare så att patientens integritet och sjukvårdssekretessen inte träds för
när. Regeringen bör ta initiativ till en sådan utredning. Vad utskottet nu
anfört bör med anledning av motion So203 (fp) ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 25 bort ha följande lydelse:
25. beträffande patientföreningar
att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So203 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
30. Försöksverksamhet med rena sprutor (mom. 27)
Sten Svensson, Liselotte Wågö, Leif Carlson, Annika Jonsell (alla m) och
Thomas Julin (mp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 87 börjar med ?Utskottet
vidhåller? och slutar med ?yrkande 12 avstyrks? bort ha följande lydelse:
Enligt utskottet bör försöksverksamheten med utdelning av rena sprutor till
narkotikamissbrukare i Malmö och Lund stoppas. Det går inte att förena
riksdagens beslut om totalförbud mot all icke-medicinsk hantering av narkotika
med en verksamhet som den i Malmö och Lund som går ut på att dela ut verktygen
för att kunna injicera narkotika. Det är därför nu hög tid att regeringen
avbryter försöksverksamheten.
Detta bör ges regeringen till känna med anledning av motionerna Ju901 (m)
yrkande 12 och So603 (m) yrkande 12.
dels att utskottets hemställan under 27 bort ha följande lydelse:
27. beträffande försöksverksamhet med rena sprutor
att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:Ju901 yrkande 12 och
1996/97:So603 yrkande 12 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,