I betänkandet behandlas regeringens skrivelse 1997/98:51 Redogörelse för en
överenskommelse om vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen m.m. för år
1998 samt fyra motionsyrkanden i anledning av skrivelsen. Den ekonomiska ramen
för år 1998 uppgår till sammanlagt 1 217 miljoner kronor. Beloppet skall
fördelas mellan landets 26 sjukvårdshuvudmän. Bidraget har huvudsakligen
betydelse som signal- och stimulansmedel gentemot sjukvårdshuvudmännen och bör
ställas i relation till de drygt 90 miljarder kronor som landstingen använder
för att finansiera sjukvården.
I betänkandet behandlas också närmare tvåhundrafemton motionsyrkanden om
hälso- och sjukvården från den allmänna motionstiden 1997.
Utskottet föreslår att skrivelsen inte skall föranleda någon åtgärd av
riksdagen.
Samtliga motionsyrkanden avstyrks.
I betänkandet finns 33 reservationer och ett särskilt yttrande.
Regeringens skrivelse
I skrivelsen 1997/98:51 Redogörelse för en överenskommelse om vissa
ersättningar till sjukvårdshuvudmännen m.m. för år 1998 som regeringen beslutat
den 18 december 1997 lämnas en redogörelse för den överenskommelse som den 3
december 1997 träffades mellan företrädare för staten och sjukvårdshuvudmännen.
Motioner i anledning av skrivelsen
1997/98:So4 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nödvändigheten av prioriteringar av landstingens verksamhet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en vidareutveckling av den 1992 införda vårdgarantin.
1997/98:So5 av Barbro Westerholm och Kerstin Heinemann (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rehabilitering m.m.,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vårdgarantin och finansiell samverkan.
Motioner från allmänna motionstiden 1997
1997/98:So202 av Margareta E Nordenvall (m) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär att rätten till
ersättningsetablering för läkare eller sjukgymnast återinförs i enlighet med
vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fri etablering,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om 65-årsgräns för privatläkare.
1997/98:So203 av Margareta E Nordenvall och Leif Carlson (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om sparkonton inom den öppna vården,
2. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om lämplig utformning av
sparkonton inom den öppna vården i enlighet med vad som anförts i motionen.
1997/98:So205 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tidpunkten för att utföra aborter,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att den kvinna som så önskar bör kunna få stöd och råd även innan en
abort utförs.
1997/98:So206 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om hiv/aidsarbetets inriktning på information, rådgivning och
beteendepåverkan,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en utvärdering av lagstiftningens effekter och annat hivpreventivt
arbete,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om samlevnadsundervisningen i skolan,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om hiv och invandrare,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om de frivilliga organisationerna vad gäller information, råd och stöd,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utvärdering av kontaktspårningen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om provtagning av hiv,
9. att riksdagen beslutar om sådan ändring av smittskyddslagen att såväl
konsultation som behandling vid samhällsfarlig sjukdom skall vara kostnadsfri
för patienten oavsett om denna vänder sig till den offentliga sjukvården eller
försäkringsansluten privatpraktiserande läkare i enlighet med vad som anförts i
motionen,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om forskning rörande hiv/aids.
1997/98:So208 av Elizabeth Nyström och Maud Ekendahl (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
sluten psykiatrisk vård.
1997/98:So209 av Dan Ericsson (kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en statlig utredning om omfattningen av lobotomioperationer i
Sverige,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om statlig ersättning till lobotomerade från 1940- och 1950-talen som
fortfarande är i livet.
1997/98:So212 av Ulla Löfgren (m) vari yrkas att riksdagen beslutar avskaffa
remisstvånget för besök hos specialistläkare och sjukgymnaster i enlighet med
vad som anförts i motionen.
1997/98:So213 av Carina Moberg (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts beträffande remisskravet i lagen
om ersättning för sjukgymnastik.
1997/98:So214 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) vari yrkas
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fri barnsjukvård.
1997/98:So216 av Stig Sandström m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rättvisa
ersättningar till sjukgymnaster, kiropraktorer och naprapater.
1997/98:So217 av Chatrine Pålsson (kd) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att tillskapa
nödvändiga resurser för att psykologisk kompetens skall kunna bli en
obligatorisk resurs - och en självklar tillgång för patienten - i primärvården.
1997/98:So218 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas
2. att riksdagen hos regeringen begär ett åtgärdsprogram för att råda bot på
de brister som finns vad beträffar de psykiskt sjuka,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om högkostnadsskyddet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att personalen är nyckeln i vården,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den enskildes rätt till närhet i vården,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om hemsjukvård,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om patientens ställning,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den enskildes rätt att välja,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vårdköer.
1997/98:So223 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utgångspunkterna för svensk hälso- och sjukvård,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om insatser i svensk hälso- och sjukvård,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om prioriteringar,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om problem i dagens hälso- och sjukvård,
5. att riksdagen beslutar införa en allmän hälsoförsäkring i enlighet med vad
som anförts i motionen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skälen för en allmän hälsoförsäkring,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om konstruktionen av den allmänna hälsoförsäkringen,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättande av en
medicinalstyrelse i enlighet med vad som anförts i motionen,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kostnadskontroll,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om forskning och utveckling,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om samordning.
1997/98:So224 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att reumatiker ges möjlighet att få massage som en
sjukvårdande behandling,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att ta till vara legitimerade naprapaters kompetens för
behandling av reumatiska sjukdomar.
1997/98:So229 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om parlamentarisk utredning om
medicinska och genetiska test.
1997/98:So230 av Per Lager m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär utredning om möjligheterna att upprätta
ett register över den samlade lediga operationskapaciteten i landet för att
därmed kunna minska operationsköerna,
1997/98:So231 av Birgitta Wichne (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behandlingsmetoder för
fibromyalgi och att dessas effektivitet kartläggs.
1997/98:So235 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag som förtydligar
verksamhetsansvaret inom hälso- och sjukvården enligt vad i motionen anförts,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i hälso- och
sjukvårdslagen att annan än läkare kan vara ?patientansvarig? enligt vad i
motionen anförts om att byta begreppet ?medicinskt? (1 §) mot ?på grund som
utgörs av vetenskap och beprövad erfarenhet?,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att till kommunernas psykiska vård tillföra mer kompetens,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en plan för hur kompetens-
och metodutveckling skall tillföras det psykiatriska området enligt vad i
motionen anförts om den obalans som finns relaterad till resurserna vad gäller
det farmakologisk-biologiska och psykiatriska området,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om regeringens utlovade höjning när det gäller Socialstyrelsens
kompetens för tillsynen av psykologernas yrkesutövning och verksamhetsområde,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att inom ramen för HSU 2000:s arbete finna lösningar så att
patienten fritt kan välja vårdgivare,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att psykiskt funktionshindrade och personer med psykisk störning har
samma rätt till resurser som somatiskt sjuka,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nödvändigheten av att frigöra ekonomiska resurser för en breddning
av den psykologiska och sociala kompetensen inom primärvården,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en nationell handlingsberedskap för psykiskt omhändertagande av
offer för olyckor och katastrofer.
1997/98:So238 av Maud Ekendahl och Leif Carlson (m) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär förslag så att legitimerade sjuksköterskor jämställs med
annan legitimerad personal och därmed kan anslutas till försäkringskassan.
1997/98:So239 av Annika Nilsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om hälsoekonomisk forskning.
1997/98:So240 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om prioriteringar vad gäller landstingens verksamhet till förmån för
hälso- och sjukvård,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om införandet av en vårdgaranti,
4. att riksdagen beslutar återinföra etableringsfriheten för specialistläkare
och sjukgymnaster i enlighet med vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen beslutar häva remisstvånget till specialistläkare i enlighet
med vad som anförts i motionen,
6. att riksdagen beslutar häva förbudet för ersättningsetableringar i
enlighet med vad som anförts i motionen,
7. att riksdagen beslutar häva förbudet för läkare över 65 år att få
sjukvårdsersättning i enlighet med vad som anförts i motionen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en obligatorisk hälsoförsäkring.
1997/98:So244 av Bo Nilsson och Bengt Silfverstrand (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
behovet av en mera aktiv epilepsivård.
1997/98:So251 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär en utredning om ett nytt högkostnadsskydd för
sjukvårdskostnader i enlighet med vad som anförts i motionen.
1997/98:So254 av My Persson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om uppföljning av
psykiatrireformen.
1997/98:So255 av Liselotte Wågö (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om införandet av en
medicinalstyrelse.
1997/98:So261 av Britt-Marie Danestig m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av
forskning och utveckling inom det psykologiska metodområdet, framför allt
psykologiska test.
1997/98:So262 av Rigmor Ahlstedt (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om högkostnadsskyddet kopplat
till friskvårdssatsningar.
1997/98:So265 av Tuve Skånberg och Eva Goës (kd, mp) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär ett lagförslag om förbud mot kloning av mänskliga celler.
1997/98:So266 av Chatrine Pålsson (kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om betydelsen av de rehabiliteringsanläggningar som drivs bl.a. av
Reumatikerförbundet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om betydelsen av att ge den reumatologiska forskningen högre prioritet.
1997/98:So267 av Gustaf von Essen m.fl. (m, kd) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur en avvägning mellan
fostrets och kvinnans intressen skall göras före den 18:e graviditetsveckan,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om stödsamtal inför abort,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bemötandet av den gravida kvinnan på mödravårdscentraler och i
stödsamtal,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skyldighet att vid omyndighet meddela vårdnadshavaren vid abort,
5. att riksdagen hos regeringen begär en utredning för att klarlägga fosters
behov av smärtlindring,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utvärdering av 1975 års abortlag,
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om förbud mot prenatal
könsdiskriminering i enlighet med vad som anförts i motionen.
1997/98:So268 av Gullan Lindblad och Liselotte Wågö (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om naprapatvården och privatpraktiserande naprapaters rätt att få
vårdavtal med landstingen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att villkor om integration av privatpraktiserande naprapater -
liksom av sjukgymnaster och läkare - inom hälso- och sjukvården bör uppställas
vid bidragsgivning till landstingen.
1997/98:So273 av Stig Grauers och Inger René (m) vari yrkas att riksdagen
beslutar upphäva lagen som förhindrar landstingen att ge privatpraktiserande
läkare över 65 år ersättning för den vård de utför i enlighet med vad som
anförts i motionen.
1997/98:So274 av Ingvar Eriksson och Jan-Olof Franzén (m) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ny vårdgaranti inom
sjukvården i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en allmän obligatorisk
hälsoförsäkring i enlighet med vad som anförts i motionen.
1997/98:So276 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökad satsning på
förebyggande diabetesvård.
1997/98:So279 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om HSF-modellen.
1997/98:So280 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om en patienträttighetsutredning.
1997/98:So282 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att aktivera försäkringspengar i syfte att korta vårdköer och
förbättra rehabiliteringen m.m.,
3. att riksdagen beslutar att återinföra den fria etableringsrätten för
privata vårdgivare,
4. att riksdagen beslutar att upphäva 65-årsregeln för privata vårdgivare,
5. att riksdagen beslutar att återinföra husläkarlagen,
6. att riksdagen beslutar att återinföra rätten för läkare med
specialistkompetens att överlåta sin praktik till läkare med samma eller
likartad specialistkompetens,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att patienter lättare skall kunna nå sin husläkare,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fler husläkare i primärvården,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om valfrihet i mödrahälsovården,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bättre omvårdnad för patienter,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kvalitetsutvärderingar,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en parlamentarisk utredning om invandrarkunskap i utbildningen av
personal inom hälso- och sjukvården,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om psykiatrin.
1997/98:So283 av Chatrine Pålsson (kd) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bevarande av de mindre
sjukhusen.
1997/98:So284 av Chatrine Pålsson (kd) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kvinnors hälsa.
1997/98:So285 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utvecklingen av primärvården,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den psykiatriska vården,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rehabiliteringsverksamheten,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ambulansverksamheten,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om patientavgifternas differentiering,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om minskad arbetslöshet bland vårdpersonalen,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utbildning av personalen inom vården,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av forskning inom sjukvårdsområdet,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att på ett tidigt stadium upptäcka etiska konflikter,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av ett utökat remissförfarande,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en patientlag,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av styrsystem inom sjukvården.
1997/98:So286 av Stig Sandström m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen begär att
regeringen tillsätter en expertutredning med uppgift att lämna förslag till en
lag som reglerar fosterdiagnostiken enligt vad som anförts i motionen.
1997/98:So288 av Stig Sandström m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär att regeringen ger Socialstyrelsen i uppdrag att använda sina
styrmedel till att prioritera kunskapsutvecklingen om de vanligaste
kvinnosjukdomarna.
1997/98:So290 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) vari yrkas
4. att riksdagen enligt vad i motionen anförts begär att regeringen vid
förhandlingar med Landstingsförbundet tar upp frågan om en försöksverksamhet
med kraftigt differentierade avgifter med låga avgifter i primärvård och högre
inom institutions- och specialistvården.
1997/98:So291 av Stig Sandström m.fl. (v) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att tillskapa nödvändiga resurser för att psykologisk
kompetens skall kunna bli en obligatorisk resurs - och en självklar tillgång
för patienten - i primärvården,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en översyn av ersättningssystemet och patientavgifterna
inom psykologområdet.
1997/98:So293 av Gullan Lindblad och Maud Ekendahl (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om patientens rätt att få behandling såväl av privat verksamma
yrkesgrupper när det gäller psykologisk behandling som vid behandling inom den
offentliga vården,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att frågan om ersättning vid psykologisk behandling bör utredas
vidare.
1997/98:So294 av Eva Goës (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att med utgångspunkt från dagens etiska värderingar göra en
fullständig kartläggning av effekterna på samhälle och människor av den
lagstiftning som från 1920-talet och framåt lett till kroppslig och mental
stympning, med speciell kartläggning av inslag av rasistiskt tänkande,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att drabbade patienter skall ges full upprättelse och ersättas för
all den skada de vållats och att inga preskriptionstider skall gälla eftersom
samhället fråntagit de drabbade rätten och möjligheten att klaga.
1997/98:So295 av Isa Halvarsson och Eva Eriksson (fp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av
hälsoekonomisk forskning om de reumatiska sjukdomarna.
1997/98:So299 av Margit Gennser (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om begränsade vårdavtal.
1997/98:So302 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) vari yrkas
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om det abortförebyggande arbetet.
1997/98:So303 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om psykologiska test,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om mångkulturell kunskap i yrkesutbildningar inom hälso- och
sjukvården,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nationellt handlingsprogram för fysiskt och psykiskt omhändertagande
i samband med katastrofer.
1997/98:So304 av Yvonne Ruwaida (mp) vari yrkas
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om synen på en mångkulturell sjukvårdsstruktur,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att tillsätta en utredning för hur en mångkulturell
sjukvårdsstruktur skulle kunna genomföras med direktiv om att åstadkomma ökad
teamvård, ökat samarbete med invandrarorganisationerna, etniska centrum, en
ökad mångkulturell kompetens inom hemvården samt vad som anförts om alternativa
behandlingsformer,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ta initiativ i frågan om att fler språk skall få auktorisation i
sjukvårdstolkning,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rätten att utöva sin egen religion vid sjukvårdande insats.
1997/98:So305 av Ingbritt Irhammar och Karin Israelsson (c) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om särskilda vårdprogram för kvinnor med hjärt-kärlsjukdomar,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att vården av kvinnliga diabetiker bör lyftas fram i det nationella
diabetesprogrammet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bemötande av kvinnor med oklara sjukdomsdiagnoser,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om preventivt arbete hos något äldre kvinnor för att minska antalet
oönskade graviditeter,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att frågor rörande skydd för det ofödda barnet på allvar måste
beaktas då de diagnostiska metoderna förfinas och är användbara allt tidigare
under graviditeten,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att särskild rådgivning är nödvändig för att behandling av
ätstörningar skall bli framgångsrik.
1997/98:So307 av Roland Larsson m.fl. (c) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att stärka patientens makt,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fortsatta utbildningssatsningar,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en justering i hälso- och sjukvårdslagen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en skyndsam utvidgning av vårdgarantin.
1997/98:So308 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av hälsokonsekvensanalyser,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av att konsekvensbeskrivningar tillförs strukturella
förändringar,
8. att riksdagen hos regeringen begär en utredning för att se över hur hela
vårdkedjor skall kunna fungera och utvecklas,
9. att riksdagen hos regeringen begär en utredning av vad en schemaläggning
av läkarnas arbetstider skulle kunna få för konsekvenser för patienters
säkerhet och vårdens kvalitet,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att alla avgifter för läkemedel, läkarvård, tandvård och
handikapphjälpmedel på sikt bör samordnas i ett högkostnadsskydd,
11. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om de samhällsekonomiska
kostnaderna för att samordna alla avgifter för läkemedel, läkarvård, tandvård
och handikapphjälpmedel,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om införandet av ett ?socialt biståndstänkande? vad gäller kompetens i
bl.a. smittskyddsfrågor,
33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att personer som tvångsvårdas skall ha fri vård och fria läkemedel.
1997/98:So309 av Åke Carnerö och Tuve Skånberg (kd) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning
om ett rikstäckande luftambulanssystem med akutmedicinsk kompetens.
1997/98:So310 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om att avsätta medel för att
säkerställa att kvalificerad psykoterapeutisk behandling kan ske till normal
sjukvårdskostnad.
1997/98:So311 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om att en samlad syn krävs där
målet skall vara att alla som med utgångspunkt från hälso- och sjukvårdslagen
behöver det, skall ha tillgång till psykologisk utredning och behandling med
generella ersättningsmöjligheter även för privat psykologisk behandling.
1997/98:So313 av Ola Ström (fp) vari yrkas vikten av ett hormonellt
preventivmedel för män.
1997/98:So319 av Gudrun Lindvall och Eva Goës (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förbud mot xenotransplantation på människa,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nationella riktlinjer för forskning om organöverföring mellan arter,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förstärkning av det sjukdomsförebyggande arbetet inom hälsovården
för att minska behovet av transplantationer.
1997/98:So320 av Lena Sandlin (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att psykiatrireformen
genomförs i hela landet.
1997/98:So323 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att en arbetsgrupp tillsätts på Socialdepartementet och/eller
Socialstyrelsen som får uppgifter i enlighet med ovan angivna direktiv,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att handläggningen av psykoterapifrågor vid Socialstyrelsen i
framtiden sköts av därtill kompetent personal.
1997/98:So327 av Börje Nilsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om etablering av
ambulanshelikopterverksamhet med placering i Kristianstad avseende södra
Sverige.
1997/98:So328 av Eva Goës (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en utredning kring lagen om psykiatrisk tvångsvård (1991:1128),
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att det i utredningen kring lagen om psykiatrisk tvångsvård
(1991:1128) bör ingå personer med egen erfarenhet från att ha tvångsvårdats
samt kunniga personer inom psykiatri med ett alternativt synsätt i dessa
frågor,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett faddersystem för intagna.
1997/98:So331 av Birthe Sörestedt m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att köns- och klassperspektivet skall vara utgångspunkt för
folkhälsoarbetet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av åtgärder för att styra forskningsresurser för att
tillgodose kvinnors behov inom hälso- och sjukvården,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kunskapsutveckling i all vårdutbildning.
1997/98:So332 av Birgitta Carlsson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ekonomisk ersättning för
merkostnader vid behov av specialkost.
1997/98:So334 av Barbro Westerholm m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skolhälsovårdens och ungdomsmottagningarnas roll i det hivpreventiva
arbetet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utvärdering av sprututbytesprogrammet i Skåne med hjälp av
internationell expertis,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om insatser för att förhindra smittspridning bland homosexuella,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om insatser för att förhindra heterosexuell smittspridning,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kvalitetssäkring av hivtestningen.
1997/98:So335 av Barbro Westerholm och Kerstin Heinemann (fp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att regeringen lägger fram ett handlingsprogram om
kvinnors situation i vården.
1997/98:So336 av Lars U Granberg (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lättnader för människor med
ett psykiskt handikapp.
1997/98:So338 av Elisa Abascal Reyes och Yvonne Ruwaida (mp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
att inrätta en hälsomottagning för lesbiska kvinnor i Stockholmsområdet.
1997/98:So340 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om alternativmedicinsk behandling via läkarremiss,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett genusperspektiv på hälso- och sjukvård samt på
alternativmedicinsk vård och behandling.
1997/98:So342 av Barbro Hietala Nordlund m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av
ersättningssystemet för psykoterapi.
1997/98:So343 av Anders Ygeman (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att ett manligt
hormonellt preventivmedel utvecklas.
1997/98:So344 av Sigge Godin och Kenth Skårvik (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vården av fibromyalgisjuka,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av hjälpmedel för fibromyalgisjuka.
1997/98:So345 av Barbro Westerholm m.fl. (fp) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om hiv/aids.
1997/98:So347 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vårdgaranti,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ägg- och spermiedonation,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förbud mot kloning på mänskliga embryon,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fosterdiagnostik i livets tjänst,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om genetiska test för vuxna,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om genetisk integritet och sekretess,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om genterapi på könsceller,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en vidgad syn på abortförebyggande åtgärder,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tidsgränsen då Socialstyrelsens prövning krävs,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om livsduglighet,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om stödsamtal,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utbildning av personal som deltar i stödsamtal,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om abortförebyggande och graviditetsstödjande forskning,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om familjerådgivning och preventivmedelsrådgivning,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om organdonation och aktivt samtycke,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om uppgiftslämnande till organdonationsregistret,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om donationskort,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om aktiv dödshjälp.
1997/98:So403 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om de psykiskt funktionshindrade,
1997/98:So411 av Roland Larsson m.fl. (c) vari yrkas
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rehabilitering.
1997/98:So610 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om avbrytande av projektet att dela ut sprutor till narkomaner.
1997/98:So628 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas
6. att riksdagen beslutar avbryta pågående verksamhet med utdelning av fria
sprutor till narkotikamissbrukare i enlighet med vad som anförts i motionen.
1997/98:So676 av Elisa Abascal Reyes och Ewa Larsson (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att undersöka möjligheterna till att utveckla anorexivården i
Sverige,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att denna bör återkomma med förslag på förebyggande arbete och
åtgärder för att förbättra unga kvinnors hälsotillstånd.
1997/98:Fö709 av Carin Lundberg m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om försöksverksamhet
med ambulanshelikopter i den norra sjukvårdsregionen.
1997/98:Jo543 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att förändra mänskliga anlag.
1997/98:Ju904 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
11. att riksdagen beslutar att försöksverksamheten med fria sprutor till
narkotikamissbrukare skall avbrytas i enlighet med vad som anförts i motionen.
Utskottet
Tidigare under detta riksmöte har utskottet behandlat vissa frågor om hälso-
och sjukvård i betänkandet 1997/98:SoU1 Budgetpropositionen för år 1998
utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg.
Regeringens skrivelse
I skrivelsen 1997/98:51 lämnas en redogörelse för den överenskommelse som den 3
december 1997 träffades mellan företrädare för staten och sjukvårdshuvudmännen
om vissa ersättningar för år 1998.
Parterna har enats om att utgiftsramen för år 1998, 1 217 miljoner kronor,
skall fördelas enligt följande.
Enligt skrivelsen skall huvuddelen av de s.k. Dagmarmedlen användas för att
stimulera utvecklingen av metoder för att följa upp, utvärdera och bedöma
sjukvårdens effekter inom tre huvudområden, en kunskapsbaserad hälso- och
sjukvård, verksamhetsutveckling och informationsförsörjning.
Genom överenskommelsen vill parterna stimulera sjukvårdshuvudmännen och de
verksamma inom vården att utveckla metoder för ett kontinuerligt kvalitets- och
utvecklingsarbete. De största effektiviseringsvinsterna nås enligt skrivelsen
sannolikt genom att hälso- och sjukvårdspersonalen själv med hjälp av
forskningsrön diskuterar och enar sig om vad som är adekvata insatser vid olika
sjukdomstillstånd. För närvarande är det mycket stora skillnader i medicinsk
praxis, dvs. vad som faktiskt görs, mellan olika geografiska områden,
medicinska enheter och enskilda läkare. Mot bakgrund av målet för hälso- och
sjukvården som enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) är en god hälsa och
en vård på lika villkor för hela befolkningen, är det angeläget att så långt
möjligt utjämna sådana skillnader.
Lokala uppföljningssystem för att dokumentera och analysera verksamhetens
ändamålsenlighet skall därför utvecklas och etableras hos sjukvårdshuvudmännen.
Ny kunskap måste också snabbt kunna integreras i det dagliga arbetet.
För att stödja utvecklingsarbetet inom dessa områden har parterna enats om
att avsätta sammanlagt 581,5 miljoner kronor.
Nuvarande personal- och organisationsstruktur behöver förändras för att
stödja den kunskapsutvecklande arbetsplatsen heter det i skrivelsen. Ett mer
patientorienterat arbetssätt förutsätter att utvecklingsinsatserna av såväl
ledare som alla medarbetare inriktas på att bryta den traditionella hierarkiska
organisation och det revirtänkande som fortfarande till viss del utmärker
hälso- och sjukvården. Under år 1998 har parterna enats om att avsätta 20
miljoner kronor på nationell nivå för att stimulera ett utvecklingsarbete inom
detta område. Ytterligare 100 miljoner kronor avsätts på regional nivå.
En hälso- och sjukvård som i än högre grad än i dag är patientorienterad och
kunskapsbaserad förutsätter att informationsförsörjningen utvecklas och att ny
informationsteknologi utnyttjas i så stor utsträckning som möjligt. Parterna
har också enats om att på nationell nivå avsätta 22 miljoner kronor även under
år 1998 för detta ändamål.
Många patienter klagar på att de får för dålig information om sin sjukdom,
vad de eventuellt själva kan göra för att lindra sina besvär, vilka
behandlingsalternativ det finns etc. Många sjukvårdshuvudmän har på allvar
uppmärksammat detta och gör stora satsningar för att förbättra informationen
och involvera patienterna och deras anhöriga i utvecklingen av vården. För att
ytterligare stimulera huvudmännens utvecklingsinsatser har parterna enats om
att för år 1998, liksom för år 1997, avsätta 140 miljoner kronor för att stärka
möjligheterna att med informationsteknologi stödja en patientfokuserad och
kunskapsbaserad utveckling.
Även för år 1998 lämnas särskild ersättning för medicinska rehabiliterings- och
behandlingsinsatser inom hälso- och sjukvården. Ersättningen är 235 miljoner
kronor. Detta innebär en neddragning av beloppet med 15 miljoner kronor jämfört
med föregående år.
I skrivelsen erinras om att särskilda medel sedan år 1991 årligen har avsatts
för rehabiliterings- och behandlingsinsatser inom hälso- och sjukvården inom
ramen för ersättningarna från sjukförsäkringen. Syftet har varit att öka
kapaciteten inom området medicinsk rehabilitering för att snabbare återföra
människor till arbetslivet eller till ett aktivt liv i övrigt.
Vidare erinras om att regeringen i den ekonomiska vårpropositionen (prop.
1995/96:150) behandlade frågan om de särskilda medlen från sjukförsäkringen för
medicinska rehabiliterings- och behandlingsinsatser fr.o.m. år 1997. Regeringen
ansåg att den samverkan mellan försäkringskassorna och sjukvårdshuvudmännen som
kommit till stånd med stöd av sådana medel kunde anses så etablerad att den i
huvudsak förutsattes kunna ske med befintliga resurser. En neddragning av de
särskilda stimulansmedlen med 185 miljoner kronor år 1997 och 200 miljoner
kronor år 1998 respektive år 1999 ansågs därför motiverad.
Under rubriken Vissa särskilda ersättningar anförs i skrivelsen att det finns
vissa verksamheter inom den svenska hälso- och sjukvården vars kostnader
belastar några få landsting mer än de övriga. För att möta omständigheter av
den här karaktären har parterna enats om att avsätta ett belopp motsvarande 50
miljoner kronor för år 1998.
Bland dessa verksamheter finns sådana för vilka det är ett riksintresse att
resurserna upprätthålls och utvecklas. Exempel på detta är vård av
tvångsomhändertagna hivsmittade från hela landet och akut sjukvård av utländska
medborgare som inte omfattas av EU:s regler eller någon konvention.
Sjukvårdshuvudmännen skall också fortsättningsvis ansvara för handledning och
praktiktjänstgöring av kiropraktorer och naprapater. Den miljon kronor som
tidigare avsatts i särskild ordning för detta ändamål ingår nu i det totala
beloppet om 50 miljoner kronor.
Parterna är vidare ense om att fortsätta diskussionerna angående hur man på
ett effektivt sätt löser hanteringen av vissa funktioner av s.k. riksintresse
inom hälso- och sjukvården.
Under rubriken Gemensamma ambitioner för åren 1999 och 2000 anförs att staten
och Landstingsförbundet redan nu är överens om den övergripande inriktningen
inom vissa områden inför nästa överenskommelse och därför valt att uttrycka
några gemensamma ambitioner. Här sägs bl.a. att parterna är ense om att den
planerade överenskommelsen bör omfatta två år, det vill säga åren 1999 och
2000. Man är vidare överens om att den bör träffas under våren 1998.
Genom att överenskommelsen träffas tidigare under året förutsätts den ge
större möjligheter att få ett bättre genomslag på hälso- och sjukvårdens
utveckling under året. Långsiktigheten i överenskommelsen bidrar även till att
ge bättre förutsättningar för detta. Det längre perspektivet i överenskommelsen
medför också att parterna behöver kunna följa utvecklingen bättre. Uppföljning
och utvärdering utgör således allt viktigare inslag framöver.
Prioriterade områden som parterna vidare enats om att behandla i den kommande
överenskommelsen är tillgängligheten inom hälso- och sjukvården och patientens
möjligheter till delaktighet och inflytande över val av vårdgivare,
diagnostisering, behandling och rehabilitering. Vidare avser parterna att
behandla förutsättningarna för att ta till vara vårdresurser även utanför
sjukvårdshuvudmännens egen verksamhet.
HSU 2000 har genom sitt betänkande Patienten har rätt (SOU 1997:154)
aktualiserat två frågor som påverkar överenskommelsen för åren 1999 och 2000
heter det i skrivelsen. Dels är det frågan om en generell behandlingsgaranti
inom tre månader som parterna, på olika sätt, skall behandla förutsättningarna
för. Dels skall parterna behandla frågan om specialistvård för patienter med
svåra och mycket ovanliga sjukdomstillstånd utanför det egna landstingsområdet.
Motioner om hälso- och sjukvårdens organisation, m.m.
I motion So240 av Carl Bildt m.fl. (m) begärs ett tillkännagivande till
regeringen om vad i motionen anförts om prioriteringar vad gäller landstingens
verksamhet till förmån för hälso- och sjukvård (yrkande 2). Ett likadant
yrkande finns i motion So4 av Gullan Lindblad m.fl. (m) (yrkande 1).
Motionärerna anser att landstingen skall koncentrera sin verksamhet på i första
hand hälso- och sjukvård. Av de drygt 120 miljarder kronor som landstingens
verksamhet kostar varje år går enligt motionärerna en fjärdedel till annat än
sjukvård. Har man utgångspunkten att sjukvården är landstingens viktigaste
uppgift är det svårt att hävda att landstingen inte har råd med sjukvården. Om
sjukvårdens problem är bristen på resurser vore det naturliga att finna dessa
inom ramen för landstingens befintliga verksamhet. Motionärerna begär också ett
tillkännagivande om vad i motionen anförts om införande av en vårdgaranti
(yrkande 3). Motionärerna anför att vi nu är tillbaka till den kösituation som
den borgerliga regeringen fick ärva år 1991. Tragedin för de enskilda
patienterna är uppenbar. Köerna till operationer och behandling växer igen.
Innovationen besöksgaranti som den nuvarande regeringen införde innebär att
patienterna garanteras en läkarkontakt inom åtta dagar. Denna garanti avser
inte genomförd behandling och är så oklar i sitt syfte att det torde sakna
motsvarighet i svensk hälso- och sjukvård. Motionärerna anser att vårdgarantin
snarast bör återinföras. I yrkande 2 i motion So4 (m) finns ett liknande
yrkande. Vidare begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen
anförts om en allmän hälsoförsäkring (yrkande 8). Motionärerna anser att det är
allt mer uppenbart att det finns djupgående strukturella problem som kräver en
grundläggande förändring av hela hälso- och sjukvården. Sjukvårdshuvudmännen är
såväl finansiärer som producenter av vården vilket leder till bristande
konkurrens och dålig flexibilitet. Behovet av konkurrens, mångfald och
förnyelse gör att genomgripande förändring av den svenska hälso- och sjukvården
är nödvändig.
I motion So223 av Gullan Lindblad. m.fl. (m) begärs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utgångspunkterna för
svensk hälso- och sjukvård (yrkande 1). Motionärerna anför att alla skall ha
rätt till sjukvård. Det betyder att alla medborgare skall garanteras god vård
vid sjukdom eller olycksfall efter behov. Varje civiliserat samhälle måste
tillhandahålla grundläggande trygghet och stöd till dem som behöver det. Hälso-
och sjukvården utgör en fundamental del av denna trygghet. Därför är det enligt
motionärerna legitimt att ålägga medborgare att ekonomiskt bidra till att alla
skall kunna erbjudas en god hälso- och sjukvård. En grundläggande trygghet
måste omfatta alla. Ingen kan tillåtas ställa sig utanför systemet. Därför
skall en försäkring vara obligatorisk. Motionärerna begär vidare ett
tillkännagivande om insatser i svensk hälso- och sjukvård (yrkande 2). Hälso-
och sjukvården skall så långt möjligt tillgodose människans medicinska behov
och samtidigt ta hänsyn till livskvaliteten. Det är med andra ord nödvändigt,
men inte tillräckligt, att patienter får god sjukvård inom rimlig tid. Vården
skall dessutom erbjudas och tillhandahållas på ett sådant sätt att den enskilde
patienten själv har ett inflytande över sin livs- kvalitet. Inflytandet
garanteras bäst genom en rätt till sjukvård som är kombinerad med valfrihet
tillsammans med viss basal lagstiftning. Efterfrågan på sjukvård är omättlig
enligt motionärerna. Människor har alltid nya behov och sjukvårdens tekniska
och medicinska möjligheter att tillfredsställa behov utvecklas hela tiden.
Detta obegränsade behov skapar prioriteringsproblem. Motionärerna begär därför
ett tillkännagivande om prioriteringar (yrkande 3) Motionärerna anser att en
viss mycket grundläggande prioritering inom den offentligt finansierade hälso-
och sjukvården måste göras av riksdagen. Nödvändiga prioriteringar måste
därefter göras med den medicinska etiken som grund. Motionärerna anser att alla
människor skall ha tillgång till god sjukvård inom rimlig tid. Vidare begärs
ett tillkännagivande om problem i dagens hälso- och sjukvård (yrkande 4).
Enligt motionärerna beror problemen inom hälso- och sjukvården framför allt på
det sätt den byggts upp och administreras. Sjukvårdens omfattning, utformning
och styrning har bestämts utifrån politiska prioriteringar. Systemet tar enligt
motionärerna liten hänsyn till patienters eller personals önskemål och behov.
Sjukvårdens resurser nyttjas inte optimalt enligt motionärernas mening. Den
offentliga vården är ofta dyr och ineffektiv genom att organisationen är stel.
Man arbetar inte efter utvärderade resultat. Många olika undersökningar talar
för att det med ett effektivare system än dagens landstingsmonopol och med
bättre samordning av resurserna skulle gå att utan resurstillskott mobilisera
ytterligare minst 20 miljarder kronor till vården. Motionärerna anser att
riksdagen skall besluta införa en allmän hälsoförsäkring i enlighet med vad som
anförts i motionen (yrkande 5). I yrkandena 6 och 7 redovisar motionärerna
skälen för respektive konstruktion av en allmän hälsoförsäkring.
Hälsoförsäkringen skall enligt förslaget omfatta det som i dag inryms i
ersättning till sjukvårdshuvudmännen, ersättningen för läkemedel, den del av
sjukpenningförsäkringen och förtidspensionerna som avser rehabilitering. Den
del av landstingsskatten som avser sjukvård bör också föras till försäkringen
enligt motionärerna. De beräknar att de totala resurserna torde uppgå till ca
180 miljarder/år om man utgår från de resurser som åtgår 1997.
Försäkringsavgiften skulle enligt förslaget fastställas av riksdagen och borde
vara inkomstrelaterad i enlighet med de principer som gäller för dagens skilda
?försäkringssystem?. eftersom vissa av dessa skall ingå i hälsoförsäkringen.
Motionärerna begär också ett tillkännagivande om kostnadskontroll (yrkande 9).
Motionärerna anser att patientavgifterna kan användas som styrmedel för att
styra patienterna till rätt vårdnivå. Motionärerna begär vidare ett
tillkännagivande om forskning och utveckling (yrkande 10). Att göra
gränsdragningar inom forskning och utveckling i den samlade hälso- och
sjukvården är mycket komplicerat. Gränserna mellan grundforskning och klinisk
forskning förskjuts kontinuerligt. Vem som exakt finansierar vad har visat sig
vara nästan omöjligt att utröna inom dagens landstingsmodell, enligt
motionärerna. I den försäkringsmodell som de föreslår bör vårdgivare som verkar
inom den ha skyldighet att mot ersättning ta emot läkare och sjuksköterskor på
specialistutbildning. Motionärerna anser att en försäkringsgivare som har
starka ekonomiska incitament att ta ett helhetsansvar kommer att sträva efter
att introduktionen av ny teknik frigör resurser, snarare än att - som i dag
ofta är fallet - bara öka volymen på verksamheten eller vidga indikationerna så
att nya patientgrupper kan behandlas. Motionärerna begär vidare ett
tillkännagivande om samordning (yrkande 11). Ökad samordning ger bättre
resursutnyttjande och mer vård för pengarna. Motionärerna anser att
förtidspensionerna, sjukpenningen och läkemedelssubventionerna borde inordnas i
den föreslagna hälsoförsäkringen. Motionärerna anser att det saknas ett
helhetsgrepp över ohälsan. Ett system där den del av sjukförsäkringen och
förtidspensionen som rör rehabilitering därför, enligt deras mening, hör
naturligt hemma i den föreslagna sjukvårdsförsäkringen. I försäkringsmodellen
finns starka incitament för försäkringskassan att satsa på verkningsfull
förebyggande vård och på andra åtgärder som syftar till att minska
sjukfrånvaron.
I motion So279 av Bertil Persson (m) begärs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om HSF-modellen. Motionären anser
att sjukvården behöver en väl avvägd incitamentstruktur. En kapitering av
utbetalningarna till producenterna på årlig basis, där storleken är avvägd med
hänsyn till patienternas ålder stimulerar vården att hålla patienterna friska -
inte sjuka. Det stimulerar förebyggande åtgärder och kan bli basen i en
ekonomiskt sund allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring. Modellen borde utredas
av HSU, heter det i motionen.
I motion So280 av samme motionär (m) begärs att riksdagen skall besluta att
utreda behovet av en patienträttighetslagstiftning i Sverige. Motionären
framhåller att patienternas rättigheter får i internationella sammanhang en
allt större plats i debatten.
I motion So274 av Ingvar Eriksson och Jan-Olof Franzén (båda m) begärs dels ett
förslag om ny vårdgaranti inom sjukvården (yrkande 1) dels förslag om en allmän
obligatorisk hälsoförsäkring (yrkande 2). Motionärerna anser att den
vårdgaranti som infördes 1992 bör ersätta den besöksgaranti som nu gäller. När
det gäller hälsoförsäkringen för de samma resonemang som i motion So223 (m).
I motion So307 av Roland Larsson m.fl. (c) begärs ett tillkännagivande angående
att stärka patientens makt (yrkande 2). Sjukvårdshuvudmännen arbetar på att
tydligt informera patienterna om de rättigheter man har. Flera landsting har
utarbetat s.k. rättighetskataloger, det är gott och väl men inte tillräckligt.
Patientinformationen måste förbättras och det måste bli en rättighet att
överskådligt kunna följa hur och var man snabbast kan få en behandling.
Lagstiftningen bör här ge utrymme för att stärka patientmakten. Motionärerna
begär också ett tillkännagivande om fortsatta utbildningssatsningar (yrkande
3). Det utökade ekonomiska utrymmet som saneringen av statsbudgeten har banat
väg för måste enligt motionärerna användas för att stärka vårdpersonalens
kompetens och utvecklingsmöjligheter. Inom de kommande 10-15 åren går en mycket
stor del av dagens vårdpersonal i pension. Unga måste stimuleras att utbilda
sig och välja vården som yrke, enligt motionärerna. För att utveckla
morgondagens vård krävs mångfald och insikt om att det måste vara olika för att
bli lika. För att den nära vården skall kunna möta den enskildes olika behov
krävs ökad samverkan mellan primärvård, specialistvård, försäkringskassan,
socialtjänsten, alternativvården och en rad andra kompetenser. Hälso- och
sjukvårdslagen bör därför enligt motionärernas uppfattning justeras för att ge
utrymme för denna mångfald inom ramen för den solidariskt finansierade vården
(yrkande 4). Lagen måste skapa utrymme för att lokalt och regionalt träffa
överenskommelser som gör det möjligt för olika huvudmän att ta ansvar för den
grundläggande vården, primärvården. Vården måste kunna organiseras utifrån
behov och geografiska förutsättningar i olika delar av landet. Lokala
överenskommelser om ansvarsfördelning av primärvården bör enligt motionärerna
ske inom ramen för en finansiering som ger möjlighet till regional utjämning,
säkrar likvärdig och rättvis vård samt kostnadseffektivitet. Motionärerna begär
också ett tillkännagivande om en skyndsam utvidgning av vårdgarantin (yrkande
5). De anser att de tre vägledande principerna som formulerades av
Prioriteringsutredningen bör kunna utgöra en utgångspunkt för att forma en
generell vårdgaranti på tre månader för alla diagnoser. Tidsgränsen på tre
månader till operation ger en tydlighet som för den enskilde är värdefull.
Ambitionen måste nu vara att skyndsamt arbeta bort köerna. Omfattningen av
garantin bör kunna justeras över tiden, heter det i motionen.
I motion So282 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande om att
aktivera försäkringspengar i syfte att korta vårdköer och förbättra
rehabiliteringen m.m. (yrkande 2). De anser att FINSAM:s idé skall utvecklas
till att gälla alla landsting. En aktiv rehabilitering och tidiga vårdinsatser
leder till att färre människor behöver förtidspensioneras, vilket på några års
sikt ger betydande mänskliga och ekonomiska vinster. Samverkansvinsterna skall
enligt motionärerna oavkortat användas i vården, främst för att korta
vårdköerna. Vidare begärs tillkännagivanden till regeringen om att patienter
lättare skall kunna nå sin husläkare (yrkande 7) samt att det bör vara fler
husläkare i primärvården (yrkande 8). Motionärerna anser att husläkarreformen
innebar en påtaglig utökning av antalet läkare i primärvården och därmed en
höjd vårdkvalitet. Den stora tillströmningen till husläkarna visar att
människor har förtroende för sina husläkare. En av förutsättningarna för att
patienter skall välja att söka vård hos sin husläkare i stället för att vända
sig till sjukhusen är enligt motionärerna att tillgängligheten förbättras ännu
mer. När husläkarmottagningen är stängd skall det alltid finnas en tydlig
hänvisning till vem som har jouransvar. Besöksgarantin, att få komma inom åtta
dagar, måste enligt motionärerna ses som ett minimikrav. I de flesta fall måste
tillgängligheten vara bättre än så. Primärvården måste successivt förstärkas
med fler husläkare. Ett mål bör enligt motionärerna vara att sikta på ett
genomsnitt på ca 1 500 invånare per husläkare inom en snar framtid. Antalet
läkare i primärvården bör således öka från dagens ca 4 000 till omkring 6 000
läkare. Motionärerna begär vidare att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om valfrihet i mödrahälsovården (yrkande 10).
Motionärerna anser att kostnaden för mödrahälsovård bör följa föräldrarna, som
en mödravårdspeng. Blivande föräldrar skall i alla landsting kunna välja vilken
barnmorska de skall gå till. De mottagningar som har vårdavtal med landstinget
bör enligt motionärerna få ersättning för de föräldrapar som valt dem.
Motionärerna begär vidare ett tillkännagivande till regeringen om vad i
motionen anförts om bättre omvårdnad för patienter (yrkande 12). Motionärerna
anser att insatserna för att stärka omvårdnaden måste ges tydliga mål. Det är
en förutsättning för att omvårdnadskvaliteten skall kunna följas upp och
utvärderas. En god kvalitet på omvårdnaden förutsätter enligt motionärerna att
omvårdnadsfrågorna, kvalitet och vårdutveckling har en central roll i
sjukvårdsorganisationen. När besparingar görs inom sjukvården är det ofta
omvårdnaden som minskar. Personalgrupper som vårdbiträden och undersköterskor
försvinner i allt högre utsträckning från sjukhusen. Därmed finns allt mindre
tid för tröst på sängkanten för den patient som känner oro och sorg. Vid
strukturförändringar och rationaliseringar måste man särskilt beskriva
kvalitetsaspekter i omvårdnaden så att man inte omedvetet, eller medvetet,
försämrar omvårdnaden vid beslut om kostnadssänkningar, heter det i motionen. I
yrkande 13 i samma motion begärs ett tillkännagivande om
kvalitetsutvärderingar. Metoder som inte har visat sig effektiva skall enligt
motionärerna sorteras ut ur sjukvården. SBU:s rapporter måste få större
genomslag i hälso- och sjukvårdens arbete. Klinikerna bör enligt motionärerna
åläggas att metodiskt genomföra utrensning av det som inte har effekt enligt
utvärderingarna. De enskilda läkarna måste också stimuleras till att utvärdera
sina metoder och arbetssätt. Det är också viktigt att utvärdera nya alternativa
metoder för att jämföra dem med beprövade arbetssätt. Vägen till framgång i
kvalitetsarbetet ligger i att det blir en naturlig del av personalens arbete. I
kvalitetsarbetet ligger målstyrning från politiker och ekonomisk uppföljning,
men detta leder inte automatiskt till kvalitetshöjningar om inte personalen
förmås engagera sig i kvalitetsfrågorna dagligen, heter det i motionen.
Motionärerna begär också ett tillkännagivande om en parlamentarisk utredning om
invandrarkunskap i utbildningen av personal inom hälso- och sjukvården (yrkande
14). Den etniska och kulturella mångfalden i Sverige innebär att i stort sett
all personal inom hälso- och sjukvården möter patienter med utländsk bakgrund.
Av en undersökning som Socialstyrelsen genomfört över förekomsten av
invandrarkunskap i sju högskoleutbildningar (bl.a. läkare och sjuksköterska)
framgår att invandrarkunskap förekommer i begränsad omfattning i flera av
grundutbildningarna, att skillnaderna är relativt stora både inom och mellan de
olika utbildningarna. Varje högskola har i dag stor frihet att själv bestämma
innehållet i utbildningen. Motionärerna anser att detta lett till bristande
kunskaper om invandrares behov och situation hos olika yrkesgrupper inom hälso-
och sjukvården. De anser att det behövs en utredning med målsättning att
säkerställa personalens kompetens i invandrarkunskap och tillgodose behovet av
tvåspråkig personal.
Ett liknande yrkande finns i motion So303 av Barbro Westerholm (fp) (yrkande
4).
I motion So5 av Barbro Westerholm och Kerstin Heinemann (fp) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om rehabilitering
m.m. (yrkande 1). Motionärerna anför att trots konsekvent goda erfarenheter av
samverkan och rehabiliteringssatsningar har regeringen fortsatt att skära i det
statliga stöd som bevisligen gav samhällsekonomiska och mänskliga vinster.
Motionärerna pekar på olika utvärderingar som gjorts av Riksförsäkringsverket.
I yrkande 2 begär motionärerna ett tillkännagivande till regeringen om vad i
motionen anförts om vårdgarantin och finansiell samverkan. Motionärerna
förordar en nationell vårdgaranti omfattande alla diagnoser och behandlingar
som ger patienten rätt till behandling inom tre månader. Om inte patienten kan
påräkna behandling inom tre månader skall rätt inträda att söka annan
vårdgivare, privat eller offentlig, på hemlandstingets bekostnad. Motionärerna
anser också att den finansiella samordningen (Finsam-projekten) bör utvidgas
fullt ut med alla landsting och försäkringskassor i landet.
I motion So285 av Johan Lönnroth m.fl. (v) begärs att riksdagen som sin mening
skall ge regeringen till känna vad i motionen anförts om utvecklingen av
primärvården (yrkande 3). Motionärerna anser att det är viktigt att
utvecklingen av primärvården fortsätter för att tillgodose befolkningens behov
av grundläggande medicinsk service. För att landstingen skall kunna uppfylla
sina skyldigheter enligt hälso- och sjukvårdslagen och kunna erbjuda alla
invånare i sjukvårdsområdet en god och tillgänglig vård, är det nödvändigt att
sjukhusens utbud av öppen vård, ur ett resursperspektiv, kan omfördelas och
användas bl.a. för att utveckla primärvården. Att utveckla primärvården och
folkhälsoarbetet kommer enligt motionärerna att innebära ekonomiska och
mänskliga fördelar. Det är kostnadseffektivt att förebygga ohälsa och det är
mindre kostsamt för sjukvården om patienterna på ett tidigt stadium fångas upp
av en effektiv primärvård. Primärvården bör enligt motionärerna inrikta sitt
arbete mot områdesansvar, lagarbete och folkhälsoprofil. Motionärerna begär
också ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om
rehabiliteringsverksamheten (yrkande 9). Enligt deras mening är det nödvändigt
att höja rehabiliteringens status inom vården. Ett verkningsfullt sätt vore att
inrätta ett antal professurer i rehabilitering med inriktning på de stora
folksjukdomarna. Det är också viktigt att det finns ett tvärvetenskapligt
synsätt som ett komplement till de medicinska specialistkunskaperna. Det måste
betonas att det är viktigt att resurserna utnyttjas på bästa sätt, vilket
kräver att ansvar och uppgifter klarläggs samt att samarbete utvecklas med
andra områden inom vården. Motionärerna begär också ett tillkännagivande om en
patientlag (yrkande 20). De anser att patientens ställning måste förstärkas.
Den splittrade lagstiftning som rör patienterna bör samlas till en överskådlig
patientlag. Vidare bör ett patientombudsmannasy-stem införas eventuellt i form
av ett patienternas förtroendemannaråd som på ett partiskt sätt tar till vara
patienternas intressen. En tredje åtgärd som är nödvändig är att förstärka
patientförsäkringen. Motionärerna begär vidare ett tillkännagivande om vad i
motionen anförts om behovet av styrsystem inom sjukvården (yrkande 21).
Motionärerna förespråkar att sjukvården även fortsättningsvis bör styras på ett
demokratiskt sätt med folkvalda politiker som ytterst ansvariga. Med
demokratisk styrning garanteras allas rätt till en bra sjukvård. Motionärerna
avvisar de ekonomiska experiment som förekommit i svensk sjukvård de senaste
åren. I yrkande 14 begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i
motionen anförts om minskad arbetslöshet bland vårdpersonalen. Motionärerna
anför att sjukvårdens del av samhällsekonomin minskar. Nedskärningarna innebär
till största del att vårdpersonal blir arbetslös. Arbetsbelastningen på den
kvarvarande personalen ökar. Ökad arbetslöshet leder också till minskad
livskvalitet och risk för att människors hälsa försämras. Motionärerna vill
inte se fler nedskärningar i vården. De tycker tvärtom att sjukvården gärna kan
få större resurser i framtiden. För att minska arbetslösheten måste enligt
motionärerna nya ekonomiska grepp tas. En större helhetssyn runt ekonomin måste
skapas. Pengar från landsting, försäkringskassa, a-kassa, AMS och
arbetslivsutveckling och olika sysselsättningsgarantier måste samordnas för att
skapa ekonomiska möjligheter för bibehållen arbetsstyrka inom vården.
Medelåldern bland vårdpersonalen blir allt högre och arbetsmiljön allt sämre
vilket innebär en allvarlig risk för kompetensuttunning samtidigt som de yngre
får allt svårare att få arbete inom vårdyrket. Vidare begärs ett
tillkännagivande om utbildning av personalen inom vården (yrkande 15).
Motionärerna vill fortsätta integrationen av de medellånga
högskoleutbildningarna (bl.a. sjuksköterske-) i den statliga högskolan. På så
sätt kan en hög kvalitet hållas runt om i landet även om antalet studieorter
kan behöva reduceras. I yrkande 16 begärs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av forskning inom
sjukvårdsområdet. Motionärerna anför att den medicinska forskningen har sitt
egenvärde som kunskapskälla och som grund för sjukvårdens utveckling. Den har
också en avgörande betydelse för det svenska näringslivets utveckling och
förnyelse i en mera kunskapsintensiv riktning. Det är därför viktigt, enligt
motionärerna, att medicinsk forskning även i fortsättningen får generösa
resurser och goda möjligheter att utvecklas i samspel med den offentliga
sjukvården. Samtidigt är det angeläget att staten använder sina styrmedel för
att stimulera forskningen på sådana områden som är av stor betydelse för
folkhälsan, t.ex. när det gäller kvinnosjukdomar och nya typer av sjukdomar som
utvecklas under nya samhällsförhållanden, heter det i motionen. I yrkande 17
begärs ett tillkännagivande till regeringen om att på ett tidigt stadium
upptäcka etiska konflikter. Motionärerna poängterar att det är nödvändigt att
möjligheterna till dialog mellan forskarna och allmänheten förstärks. Det måste
skapas ett väl fungerande, demokratiskt förankrat system för forskningsetisk
granskning, heter det i motionen.
I motion So235 av Johan Lönnroth m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande till
regeringen om vad i motionen anförs om nödvändigheten av att frigöra ekonomiska
resurser för en breddning av den psykologiska och sociala kompetensen inom
primärvården (yrkande 8). Motionärerna anser att om intentionerna i hälso- och
sjukvårdslagen om god hälsa åt alla och helhetssyn på människan i vården skall
förverkligas behöver nya arbetssätt utvecklas. Om ett av de största
hälsoproblemen i Sverige skall kunna åtgärdas och förebyggas behövs enligt
motionärerna en helhetssyn även inom primärvården, i likhet med den
specialiserade och kommunaliserade psykiatrin. För att förbättra det tidiga
omhändertagandet av patienter som söker till primärvården med psykiska eller
psykosomatiska eller oklara somatiska besvär är det nödvändigt att ekonomiska
resurser frigörs, detta för att bredda den psykologiska och sociala kompetensen
inom primärvården, heter det i motionen.
I motion So291 av Stig Sandström m.fl. (v) finns ett liknande yrkande (yrkande
2).
I motion So308 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) begärs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av
hälsokonsekvensanalyser samt att konsekvensbeskrivningar tillförs strukturella
förändringar (yrkandena 1 och 5). Motionärerna anser att begreppet ?en hållbar
utveckling? bör införas när det gäller övergripande hälsopolitik. De anser att
det är svårt att förklara varför nya forskningsrön inom folkhälso-
alternativmedicin och miljömedicinområdet haft så svårt att få genomslag i den
övergripande ekonomiska politik som förs i Sverige. Motionärerna anser därför
att hälsokonsekvensanalyser skall följa alla ekonomiska beslut som rör
medborgarnas vardag, eller som berör utformningen av vård och omsorg. Ett
sådant förfaringssätt skulle, enligt motionärerna, kunna fungera som en slags
?hälsofostran? av politiska församlingar på skilda nivåer. Staten bör t.ex.
tydligt tala om och kunna stå för vad t.ex. en neddragning av lönebidragen
kostar individer i ökad psykisk ohälsa. Motionärerna begär också att riksdagen
hos regeringen begär en utredning för att se över hur hela vårdkedjor skall
kunna fungera och utvecklas (yrkande 8). Utifrån närhetsprincipen bör den
primära och närliggande vården och omsorgen på sikt ledas och organiseras av
primärkommunerna. Socialtjänst, primärvård, försäkringskassa och även
arbetsförmedling kan i samverkan arbeta effektivare med såväl förebyggande som
behandlande insatser. För att uppnå en god och effektiv vård av hög kvalitet
måste hela vårdkedjor upprättas. Ekonomiska incitament till bevarande av
befintliga vårdkedjor måste enligt motionärerna skapas. De köp-och-säljsystem
som stora delar av landet använder sig av har lett till uppstyckande av
välfungerande och sammanhängande vård på skilda nivåer, enligt motionärerna.
Därför bör en utredning tillsättas. Motionärerna begär också en utredning av
vad en schemaläggning av läkarnas arbetstider skulle kunna få för konsekvenser
för patienters säkerhet och vårdens kvalitet (yrkande 9). Motionärerna anser
att läkare som tillåts arbeta närmare 36 timmar i sträck kan vara en fara för
patienternas säkerhet.
I motion So230 av Per Lager m.fl. (mp) begärs att riksdagen ger regeringen i
uppdrag att utreda möjligheterna att upprätta ett register över den samlade
lediga operationskapaciteten i landet för att därmed kunna minska
operationsköerna (yrkande 1).
I motion So218 av Alf Svensson m.fl. (kd) begärs ett tillkännagivande till
regeringen om vad i motionen anförts om att personalen är nyckeln i vården
(yrkande 5). En förutsättning för god vårdkvalitet är att det finns kompetent
vårdpersonal. Det är angeläget att lyfta fram fortbildningen för vårdpersonal
som leder till reella möjligheter att ge patienterna det allra bästa. Under
senare år när besparingar i landsting och kommun skett har det enligt
motionärerna oftast varit omvårdnaden som blivit lidande. Motionärerna anser
att god omvårdnad måste lyftas fram som en avgörande faktor i allt vårdarbete.
I yrkande 6 begärs ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om den
enskildes rätt till närhet i vården. Det skall vara lätt att komma i kontakt
med vården vare sig man bor i storstaden eller i glesbygd. Motionärerna vill
slå vakt om de små sjukhusen. Välfungerande små akutsjukhus bör inte läggas ner
utan vidareutvecklas. Närsjukvård skapar trygghet för patient och närstående.
I motion So283 av Chatrine Pålsson (kd) begärs också ett tillkännagivande till
regeringen om bevarande av de mindre sjukhusen. Stordrift och storskalighet har
enligt motionären inte varit kostnadseffektivt när det gäller sjukvård. En stor
överbyggnad kostar mycket men tillför relativt litet till det förtroendefulla
mötet mellan patient och vårdare. Nedläggning av sjukhus innebär stora
påfrestningar och försämrad livskvalitet för alla inte minst för de äldre. De
kommer att skjutsas fram och tillbaka på vägarna flera gånger per år eller
månad. Möjligheterna till besök av närstående som också är gamla och kanske
slutat köra bil torde knappast existera. Det är inte en kvalitetsförbättring,
heter det i motionen.
I motion So218 (kd) begärs vidare ett tillkännagivande till regeringen om vad i
motionen anförts om hemsjukvård (yrkande 7). Hemmet är för många den bästa
platsen för tillfrisknande. Hemmets möjligheter har inte i tillräcklig grad
tillvaratagits. Så bör enligt motionärerna ske i större utsträckning i form av
t.ex. lasarettsanknuten hemsjukvård. Rehabilitering i hemmet liksom vård i
livets slutskede är viktiga komplement som måste byggas ut, enligt
motionärernas mening. Vidare begärs ett tillkännagivande om patientens
ställning (yrkande 9). Patienten måste vara i centrum inför varje beslut. Det
gäller såväl vid planering som i mötet mellan vårdpersonal och patient. Vården
måste utformas efter människans behov. Hänsyn måste tas till den enskildes
önskemål såväl vad gäller vård och behandling som var man skall bo under
behandlingstiden. För den enskilde är det viktigt att få ärliga och klara
besked så tidigt som möjligt. Att bli bemött med respekt är en bra grund för
ett gott behandlingsresultat. En annan viktig fråga är kontinuiteten i vården.
Att så långt det är möjligt få träffa samma vårdpersonal ger en bra grund för
trygg vård. Motionärerna begär också ett tillkännagivande till regeringen om
den enskildes rätt att välja (yrkande 10). När man blir sjuk och behöver
läkarhjälp är det synnerligen viktigt att man får tala med någon man har
förtroende för. Den personliga kontakten är grunden för ett gott
behandlingsresultat. Motionärerna vill stärka patientens ställning och ge
större möjligheter till fritt läkarval. En familj skall enligt motionärernas
mening också kunna välja tandläkare, i privat eller offentlig regi.
Motionärerna begär också ett tillkännagivande om vårdköer (yrkande 13). Långa
vårdköer betyder endast att man skjuter kostnaderna framför sig och att man
under tiden får ökade kostnader. Det finns inga vinnare när det gäller långa
vårdköer. För sjuka människor är det orimligt att under lång tid behöva känna
oro inför operation eller annan behandling samtidigt som det ofta krävs att man
intar smärtstillande och andra mediciner. Dessutom får samhället ofta en dyr
kostnad i form av sjukskrivning och tillbakagången till arbetslivet kan
fördröjas. Nödvändiga resurser och organisationsförändringar måste till för att
arbeta bort vårdköerna. De erfarenheter som har vunnits av försöken som i olika
delar av landet har pågått med gränsöverskridande samarbete mellan
försäkringskassan och vårdsektorn ( FINSAM-modellen) bör enligt motionärernas
mening ligga till grund för ett fortsatt förändringsarbete. I korthet betyder
det att medel tas från försäkringskassan för att betala operationer. Genom
detta lindras mänskligt lidande och köerna kortas. Administrativa och
budgetmässiga murar som är ett hinder för förnuftiga beslut måste enligt
motionärerna undanröjas.
I motion So347 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) begärs ett tillkännagivande till
regeringen om vårdgaranti (yrkande 2). Motionärerna anser att det är viktigt
att en balans snarast nås där det blir möjligt att inom rimlig tid behandla
dels svåra sjukdomar, dels sjukdomar som tydligt inkräktar på det dagliga
livet. På grundval bl.a. av Prioriteringsutredningens förslag bör ett
alternativ till den tidigare vårdgarantin arbetas fram, heter det i motionen.
I motion So217 av Chatrine Pålsson (kd) begärs ett tillkännagivande om behovet
av att tillskapa nödvändiga resurser för att psykologisk kompetens skall kunna
bli en obligatorisk resurs i primärvården. Motionären anför att systematiserad
samverkan mellan olika kompetenser som medicinsk och psykologisk är sett ur
patientens och samhällets perspektiv det mest effektiva. Redan i primärvården
måste patienten träffa rätt kompetens. Psykologisk diagnostik och behandling
måste enligt motionären lyftas fram. Inom primärvården behärskas inte dessa
metoder. Genom ett sådant system skulle med största sannolikhet patienter redan
från början komma rätt i vårdkedjan samtidigt som minskat lidande uppnås för
den enskilde patienten. Problem med läkemedelsberoende kan antas minska och en
avlastning för psykiatrin kan uppnås heter det i motionen.
Tidigare behandling, pågående arbete m.m.
I anledning av förra årets Dagmarskrivelse (1996/97:66) behandlade utskottet
ett yrkande (fp) liknande yrkande 1 i motion So5 (fp) samt även ett yrkande (v)
med liknande innehåll.
Utskottet gjorde följande bedömning (1996/97:SoU12) s. 12.
Sedan år 1991 har särskilda medel årligen satts av inom ramen för
ersättningarna från sjukförsäkringen för rehabiliterings- och
behandlingsinsatser inom hälso- och sjukvården. Utskottet konstaterar att
parterna i överenskommelsen för år 1996 enades om att - bl.a. mot bakgrund av
en fristående utvärdering av medlens användning - de särskilda medlen för
rehabiliterings- och behandlingsinsatser skulle finnas kvar för år 1996.
Parterna var också ense om att under de närmaste åren pröva om det finns skäl
att ersätta denna ursprungligen temporära stimulans för medicinska
rehabiliterings- och behandlingsinsatser med ett långsiktigt system som syftar
till att uppmärksamma och prioritera insatser av betydelse för en bättre
medicinsk rehabilitering och lägre ohälsokostnader. Parterna enades om att
stimulansbidraget borde finnas kvar under åren 1997 och 1998. I den ekonomiska
vårpropositionen uttalade regeringen att verksamheten numera kunde anses så
etablerad att den i huvudsak förutsätts kunna ske med befintliga resurser. En
neddragning av de särskilda stimulansmedlen ansågs därför motiverad. Utskottet
delar denna bedömning. Motionerna (fp) och (v) avstyrktes. (res. fp, v).
Motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 1996 om sjukvårdens
finansiering, organisation och inriktning m.m. behandlades i september 1997 i
betänkandet 1997/98:SoU2 Vissa hälso- och sjukvårdsfrågor (s. 9 f.). På
s. 20-22 i betänkandet ges en bakgrund vartill hänvisas.
Utskottet gjorde följande bedömning:
Hälso- och sjukvården är av grundläggande betydelse för välfärden och
människors trygghet. Principerna om en solidariskt finansierad och rättvist
fördelad hälso- och sjukvård är enligt utskottet centrala inslag i den
generella välfärdspolitiken och måste hävdas även i ekonomiskt kärva tider.
Alla måste kunna känna trygghet i att det finns en hälso- och sjukvård av god
kvalitet och att vid sjukdom vård och omsorg ges på lika villkor. De
expertrapporter om hälso- och sjukvårdsreformer i andra länder som har tagits
fram på uppdrag av HSU 2000 ger enligt utskottet inga belägg för att Sverige
skulle ha något att vinna på att överge skattefinansieringen av vården. Tvärtom
tyder de internationella erfarenheterna på att de skattefinansierade hälso- och
sjukvårdssystemen fungerar bättre i fördelningspolitiskt avseende än de
försäkringsfinansierade systemen. Utskottet anser att dessa erfarenheter
tillsammans med de goda erfarenheterna av det svenska systemet är starka motiv
för att slå vakt om skattefinansieringen av hälso- och sjukvården. Utskottet
delar socialministerns inställning i interpellationssvar den 24 april 1997 om
sjukvården. - - - (motionsyrkanden, m och fp, avstyrktes).
Utskottet vidhåller inställningen att verksamhetsuppföljning och
kvalitetssäkring är mycket viktiga inslag i all hälso- och sjukvård. Enligt 31
§ hälso- och sjukvårdslagen skall kvaliteten i verksamheten systematiskt och
fortlöpande utvecklas och säkras. I Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS
1996:24) ges närmare tillämpningsbestämmelser. Utskottet anser att det är
viktigt att vårdgivaren skapar goda förutsättningar för arbetet med
kvalitetssäkring och kvalitetsutveckling för att vidareutveckla vården, höja
kvaliteten och stärka patientens ställning. Frågor om ackreditering har
behandlats av Behörighetskommittén vars betänkande bereds i
Socialdepartementet. Utskottet anser att riksdagen inte bör ta något initiativ
med anledning av motionerna - - - (motionsyrkanden, m och kd, avstyrktes).
Hälso- och sjukvården bör präglas av närhet, tillgänglighet, helhetssyn och
kontinuitet. Primärvården är basen i sjukvårdssystemet. Alla patienter har rätt
till en fast läkarkontakt enligt HSL. Den nationella husläkarlagen har
upphävts. Utskottet vidhåller att det är viktigt att hälso- och
sjukvårdsinsatserna utförs på rätt vårdnivå eftersom det är mest
kostnadseffektivt. Utskottet delar således grundtankarna i detta avseende i
motionerna So207 (m) och So261 (c). Bl.a. kvalitetsaspekter, geografisk närhet
och bättre resursutnyttjande kan dock motivera att vissa verksamheter
koncentreras och profileras. Kort avstånd mellan sjukhus ger förutsättningar
för att profilera verksamheten vid vart och ett av dem utan att servicen till
befolkningen i området försämras. Mindre länsdelssjukhus kan, som utskottet
tidigare anfört, fylla en viktig funktion vad gäller vården av äldre när
hemsjukvårdens resurser inte längre är tillräckliga eller när det finns
rehabiliteringsbehov som inte kan tillgodoses i öppna vårdformer. Inom ramen
för sin uppföljnings- och tillsynsverksamhet arbetar Socialstyrelsen med frågor
om sjukhusstruktur och akut omhändertagande. Styrelsen har berört frågor om
vårdkedjor i rapporten Sjukvården i Sverige (1995:25). Bl.a. sägs att en väl
utvecklad vårdkedja med effektiv akutsjukvård och rehabilitering, tillräckligt
med platser i särskilda boenden och god hemsjukvård är förutsättningen för en
god vård. En nyckelfråga för en fungerande vårdkedja är informationsöverföring
mellan vårdgivarna. Riksdagen har vidare nyligen ställt sig bakom ett
effektivare utnyttjande på rehabiliterings- och samverkansområdet i syfte att
bättre kunna tillgodose enskilda människors behov av stödåtgärder. I flera
motionsyrkanden framförs detaljerade förslag om hur vården bör vara
organiserad. Det ankommer emellertid, enligt utskottet, på sjukvårdshuvudmännen
att besluta om vårdens organisation m.m. med utgångspunkt i hälso- och
sjukvårdslagens bestämmelser. Det ankommer också på sjukvårdshuvudmännen att
inrätta regionala samverkansorgan. Riksdagen bör inte ta något initiativ med
anledning av motionerna - - - (motionsyrkanden m, c, fp, kd och v avstyrktes).
I den senaste budgetpropositionen 1997/98:1 anför regeringen bl.a. följande som
Inledning till utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg:
Välfärdspolitikens mål är att ge alla människor förutsättningar att leva ett
gott liv. Att gemensamt ta hand om barn, gamla och sjuka är ett grundläggande
inslag i ett solidariskt samhälle. Barnbidrag, ett allmänt pensionssy- stem och
sjukförsäkringar är andra medel som utjämnar orättvisor och ger ekonomisk
trygghet i olika skeden av livet.
Vård och omsorg skall kännetecknas av trygghet, kvalitet och delaktighet.
Alla skall veta att vården finns tillgänglig när den behövs. Den skall vara
gemensamt finansierad och demokratiskt styrd. Behovet av vård är avgörande.
Personlig ekonomi eller social status får aldrig påverka vårdens kvalitet eller
fördelning.
Den svenska sjukvården är av hög kvalitet och i många avseenden i
världsklass. Äldreomsorgen har en enastående omfattning. Men det räcker inte.
Omvårdnad och bemötande kan förbättras. Det medicinska kunnandet kan ökas och
nya rön spridas - en nödvändig utveckling för att möta befolkningens behov och
önskemål. Fortsatta förbättringar stärker också motivationen hos personalen.
- - -
Människor måste kunna påverka sin vardag. Detta gäller inte minst patienter i
sjukvården, äldre och personer med funktionshinder i kommunernas omsorg.
Delaktighet för brukare och personal kan bidra till snabba förbättringar av
välfärdens viktiga verksamheter.
Under rubriken Vårdens struktur anförs bl.a. följande: (s. 16)
Historiskt sett har Sverige i en internationell jämförelse haft en
sjukhusdominerad vårdstruktur. Primärvården har på flera håll inte varit
tillräckligt utbyggd bl.a. i avsaknad av allmänläkare. De senaste årens
huvudmannaskaps- och strukturförändringar, exempelvis kommunernas ökade ansvar
för äldrevård och vård av psykiskt långtidssjuka, satsningarna på primärvård
och utbyggnaden av hemsjukvård, innebär dock en klar förskjutning mot en ökad
andel öppen vård.
Det synsätt som har präglat stat, landsting och kommuner i de senaste årens
förändringsarbete är att den hälso- och sjukvård - inte minst för de äldre -
som kräver en långsiktig kontakt mellan patient och behandlare skall erbjudas
på nära håll så att tillgänglighet, kontinuitet och helhetssyn underlättas. Den
lokalt baserade hälso- och sjukvården skall också vara patientens vägvisare
till den högspecialiserade vården, när dess insatser behövs. Vad gäller den
högspecialiserade vården har inriktningen varit koncentration till ett färre
antal enheter så att kompetensen kan hållas och utvecklas på högsta nivå.
I landstingens strukturplaner återspeglas detta synsätt på så sätt att även
sjukhus som får minskat ansvar för generell akutvård och specialiserad
verksamhet bibehålls som närsjukhus med mottagningsverksamhet, geriatriska
vårdplatser och akutservice för kända patienter. Koncentrationen av den mera
högspecialiserade verksamheten kommer till uttryck bl.a. i samverkan mellan
sjukhus, gemensamma chefsområden mellan flera sjukhus och olika
samverkansprojekt som underlättar det professionella utbytet. Centrumbildningar
inom sjukhusen överbrygger traditionella specialitetsgränser och tele- och
informationsteknologi används alltmer för kunskaps- och informationsutbyte.
I Sverige liksom i många andra europeiska länder förs en intensiv diskussion
om för- respektive nackdelar med att koncentrera akutsjukvården till ett färre
antal sjukhus. Motiven kan vara såväl ekonomiska, organisatoriska som
kvalitetsmässiga. Mot detta står ofta värdet av det lilla sjukhusets närhet och
goda interna samarbete. Argument kring lokal arbetsmarknad och infrastruktur
spelar också en viktig roll i diskussionen.
Samspelet mellan den lokalt baserade vården och den högspecialiserade vården
handlar dock inte bara om vården vid svåra och ovanliga sjukdomstillstånd utan
också om att utveckla ny kunskap och nya metoder för vård av de vanligt
förekommande sjukdomarna. Gränserna mellan den högspecialiserade vården och den
övriga hälso- och sjukvården måste ständigt justeras så att nya metoder och
verksamhetsformer successivt sprids vartefter som det nya kunnandet prövats och
värderats.
Med hänsyn till det omfattande förändringsarbete som pågår och planeras i de
flesta landsting och kommuner måste utvecklingen noga följas och värderas inte
minst vad avser vårdkvaliteten. Regeringen anser att detta är en av de
uppgifter som Socialstyrelsen skall ge särskild prioritet under 1998.
Hälso- och sjukvården i Sverige bedrivs i huvudsak i offentlig regi.
Regeringen har dock vid ett flertal tillfällen framhållit att det, inom ramen
för ett integrerat system, kan finnas ett värde såväl ur patienternas som ur
personalens synpunkt, i ett varierat vårdutbud i olika driftsformer. Enligt
regeringens mening bör det vara verksamhetens inriktning, tillgänglighet,
kvalitet och kostnadseffektivitet som styr valet av vårdgivare. I syfte att
underlätta samverkan mellan offentlig och privat hälso- och sjukvård har
regeringen inrättat en särskild delegation (S 1995:10) den s.k.
Samverkansdelegationen. Delegationen som skall avge sitt slutbetänkande vid
utgången av detta år skall bl.a. söka former för att underlätta samverkan
mellan privat och offentligt bedriven vård och söka undanröja eventuella hinder
för en sådan samverkan.
Samhällets stöd, vård, omsorg och rehabilitering måste ses och organiseras ur
den enskildes perspektiv. Huvudmannagränser eller olika finansiella styrsystem
får inte leda till ineffektivitet, dubbelarbete eller att den enskilde inte får
det samhällsstöd han/hon är i behov av eller har rätt till.
I syfte att stimulera och förbättra samverkan har utökade möjligheter till
samverkan - också finansiellt - öppnats upp liksom möjligheter till
försöksverksamheter och lokalt anpassade lösningar.
Regeringen framhöll i sin proposition 1996/97:63 Samverkan,
socialförsäkringens nivåer och administration, m.m. att det finns ett stort
behov av att mer effektivt utnyttja samhällets samlade resurser för att bättre
kunna tillgodose enskilda människors behov av olika stödåtgärder. I
propositionen anförde regeringen vidare att det nu var dags att införa en
möjlighet till frivillig samverkan för berörda myndigheter och att arbetet
borde inriktas på generella lösningar.
Under rubriken Patientens ställning och vårdens tillgänglighet anförs bl.a.
följande: (s. 17 i budgetpropositionen)
En grundläggande utgångspunkt för utvecklings- och förnyelsearbetet inom svensk
hälso- och sjukvård är att patientens ställning skall stärkas. Detta är också
en av utgångspunkterna för den s.k. Dagmaröverenskommelsen för år 1997 som
slutits mellan företrädare för staten och sjukvårdshuvudmännen och som tidigare
redovisats till riksdagen i en särskild skrivelse (1996/97:66).
I den nya vårdgaranti som utgör en del av överenskommelsen är målsättningen
att öka tillgängligheten för alla patienter. Det är primärvården som är
ansvarig för de första kontakterna och skall erbjuda hjälp samma dag, antingen
på telefon eller genom besök. Läkarbesök skall erbjudas inom åtta dagar. När så
erfordras skall primärvården biträda med hänvisning till specialistvård för
patientbesök inom tre månader. För patienter med oklar diagnos skall besöket
hos specialist ske inom en månad. Utifrån de bedömningar som gjorts i
primärvården eller av specialistläkare skall behandlingen påbörjas utan
dröjsmål enligt vägledande principer för urval och prioriteringar. Om inte den
egna sjukvårdshuvudmannen kan erbjuda vården inom ovan nämnda tidsramar har
patienten rätt att söka vård hos annan sjukvårdshuvudman.
En uppföljning av väntetiderna har genomförts vid ett 25-tal sjukhus i hela
landet under en vecka i april. Denna visar att drygt hälften av patienterna med
oklar diagnos får träffa en specialist inom en månad, medan cirka 90 % av
patienterna med en fastställd diagnos får träffa en specialist inom
vårdgarantins tre månader. Väntetiderna variera dock stort mellan och inom
sjukhus. En ny uppföljning genomförs av Landstingsförbundet i oktober 1997.
I budgetpropositionen framhålls vidare (s. 30) att Folkhälsoinstitutet har
intensifierat arbetet med att utveckla hälsokonsekvensbeskrivningar inför
politiska beslut. Bl.a. har en studie av hälsokonsekvenserna av EU:s
jordbrukspolitik genomförts.
Socialutskottet har nyligen i sitt av riksdagen godkända betänkande 1997/98:
SoU1 gjort följande bedömning (delvis återgiven).
Utskottet vill inledningsvis instämma i de mål för utgiftsområdet som förordas
i propositionen. Dessa har inte satts i fråga i form av motioner. Utskottet
föreslår att riksdagen godkänner dessa mål.
Välfärdspolitikens mål är enligt utskottet att ge alla människor
förutsättningar att leva ett gott liv. Att gemensamt ta hand om barn, gamla och
sjuka är ett grundläggande inslag i ett solidariskt samhälle. Barnbidrag, ett
allmänt pensionssystem och sjukförsäkringar är andra medel som utjämnar
orättvisor och ger ekonomisk trygghet i olika skeden av livet.
Vård och omsorg skall kännetecknas av trygghet, kvalitet och delaktighet.
Alla skall veta att vården finns tillgänglig när den behövs. Den skall vara
gemensamt finansierad och demokratiskt styrd. Behovet av vård är avgörande.
Personlig ekonomi eller social status får aldrig påverka vårdens kvalitet eller
fördelning.
Den svenska sjukvården är av hög kvalitet och i många avseenden i
världsklass. Äldreomsorgen har stor omfattning och formerna för vården och
omsorgen varierar. Omvårdnad och bemötande kan dock förbättras liksom
kvaliteten i vård och omsorg. Det medicinska kunnandet kan ökas och nya rön
spridas. Samverkan mellan olika huvudmän bör utvecklas ytterligare.
Socialtjänsten är det yttersta skyddsnätet i vårt trygghetssystem. Den skall
medverka till att barn och ungdomar kan växa upp under goda förhållanden, att
människor med sociala eller andra handikapp kan delta i samhällslivet, att de
som missbrukar alkohol eller andra beroendeframkallande medel kommer ifrån sitt
missbruk och att de som saknar medel till sitt uppehälle får möjlighet att
klara sin försörjning.
Människor måste kunna påverka sin vardag. Detta gäller inte minst patienter i
sjukvården, äldre och personer med funktionshinder i kommunernas omsorg.
Delaktighet för brukare och personal kan bidra till snabba förbättringar av
välfärdens viktiga verksamheter.
Moderaterna föreslår i en motion egna utgångspunkter för välfärdspolitiken.
Partiet har invändningar mot höga skatter och höga bidrag. Partiet vill bl.a.
ändra vårdgarantin, vidga den enskildes valfrihet, skapa etableringsfrihet för
läkare och sjukgymnaster samt införa en obligatorisk hälsoförsäkring och ett
helt nytt skydd vid tillfälliga inkomstbortfall.
Den av utskottet förordade inriktningen av välfärdspolitiken bygger på
solidarisk finansiering och demokratisk styrning av vård och omsorg, gemensamt
ansvar och allas delaktighet i välfärden genom generella lösningar, som ger den
enskilde rättigheter utifrån behov och inte betalningsförmåga. Moderaternas
förslag i motion So240 yrkande 1 är helt oförenliga med en sådan
välfärdspolitik. Förslagen utgår också från mycket omfattande minskningar av
resurserna för hälso- och sjukvården. Motionen avstyrks.
I flera motioner tas just frågan om vårdens resurser upp. Kristdemokraterna
föreslår i två motioner att vård och omsorg skall få en särställning och att
vårdsektorn skall tillförsäkras tillräckliga resurser. Folkpartiet föreslår i
sin motion att bättre ekonomiska förutsättningar skapas för att vården skall få
mer resurser. Vänsterpartiet vill i en motion ha tillkännagivande om ökade
resurser till hälso- och sjukvården i enlighet med partiets budgetförslag.
Kristdemokraterna framhåller bl.a. kraven på kvalitet i verksamheten. De äldre
skall kunna välja att bo kvar hemma. Önskar de annan boendeform skall de, så
långt möjligt efter eget eller anhörigas val, kunna få annan boendeform.
Folkpartiet vill bl.a. ha en heltäckande vårdgaranti med rätt till behandling
inom tre månader, vidgade patienträttigheter, en upprustning av hemsjukvård och
hemtjänst och bättre omhändertagande. Partiet vill också ha en aktivering av
pengarna i sjukförsäkringen och ett särskilt statsbidrag till utbyggnad av
äldreboende. Vänsterpartiet anser bl.a. att resurserna för omvårdnad måste öka
och läkarinsatserna i äldrevården förbättras. Partiet anser det särskilt
viktigt att vården i livets slutskede lyfts fram.
Centerpartiet föreslår i en motion tillkännagivande om vissa allmänna
riktlinjer för hälso- och sjukvård. Även Centerpartiet vill öka resurserna för
hälso- och sjukvården. Partiet vill bl.a. utveckla patientens ställning i
vården. Möjligheterna att välja vård bör ökas och hemsjukvården stärkas. Även
Centerpartiet vill öka den finansiella samverkan på området.
Utskottet konstaterar med tillfredsställelse att kommuner och landsting under
år 1997 tillförs ytterligare 4 miljarder kronor genom höjning av de allmänna
statsbidragen. För 1998 föreslås i propositionen ytterligare en nivåhöjning med
4 miljarder kronor. De ökade statsbidragen bör leda till att resurser tillförs
vården, omsorgen och skolan samt att antalet sysselsatta inom den kommunala
sektorn ökar. Inriktningen bör vara att resurstillskottet leder till att
kommuner och landsting vidtar åtgärder så att väntetiderna i sjukvården blir
kortare, kvaliteten i äldreomsorgen blir högre, de psykiskt störda ges en
bättre vård och omsorg och vården i livets slutskede förbättras. Kvaliteten i
det medicinska omhändertagandet i hemsjukvården och i särskilt boende är enligt
regeringen i vissa fall otillfredsställande. Väntetider och köer är på vissa
håll oacceptabelt långa. Det finns uppgifter om att förtroendenämnderna får
allt fler anmälningar om brister i bemötandet. Delar av personalen känner sig
otillräckliga, oroar sig inför framtiden och har s.k. utbrändhetssymtom. De
ökade resurser som har tillförts eller kommer att tillföras den kommunala
sektorn bör dock förbättra möjligheterna att avhjälpa dessa problem och
brister. I budgetpropositionen aviserar regeringen ett ytterligare tillskott
till kommuner och landsting om 4 miljarder kronor för år 1999 och ytterligare 4
miljarder kronor år 2000 i syfte att förbättra kvaliteten i vården, omsorgen
och skolan och öka sysselsättningen. Regeringen har för avsikt att återkomma i
vårpropositionen 1998 om hur medlen skall tillföras sektorn. Sammanlagt uppgår
resurstillskottet därmed till 16 miljarder kronor år 2000 jämfört med 1996.
Det är angeläget med en uppföljning av resultaten av satsningen utifrån vård-
och omsorgsperspektiv men också utifrån insatsernas påverkan på
sysselsättningen. Arbete pågår redan med att följa upp och redovisa olika
frågor, bl.a. om tillgängligheten i hälso- och sjukvården i form av väntetider,
kvaliteten i form av behandlingsresultat och patienternas upplevelse av vården.
Utskottet delar regeringens uppfattning att detta arbete nu bör intensifieras.
Hälso- och sjukvårdens kvalitet och personalens arbetstillfredsställelse är
inte bara beroende på resurssituationen utan också på hur arbetet leds,
organiseras och vilka möjligheter till fortlöpande kompetensutveckling som ges.
I syfte att stödja den kunskapsutvecklande arbetsplatsen avsattes särskilda
medel både på nationell och regional nivå i den s.k. Dagmar-överens-kommelsen
för år 1997. En långsiktig och systematisk satsning på att höja kvaliteten i
vården främst genom kompetenshöjande åtgärder måste ges fortsatt hög prioritet
de kommande åren. De möjligheter de arbetsmarknadspolitiska instrumenten ger
bör här tas till vara.
De senaste åren har en klar förskjutning skett mot en ökad andel öppen vård.
Satsningar har skett bl.a. på utbyggnad av hemsjukvården och primärvården.
Hälso- och sjukvård, inte minst för de äldre som kräver en långsiktig kontakt
mellan behandlare och patient, skall enligt utskottet erbjudas på nära håll så
att tillgänglighet, kontinuitet och helhetssyn underlättas. Utvecklingen på
detta område måste noga följas och värderas inte minst vad avser vårdkvalitet.
Enligt den nya bestämmelsen i 31 § HSL skall kvaliteten på all verksamhet i
hälso- och sjukvården systematiskt utvecklas och säkras. Utskottet anser liksom
regeringen att Socialstyrelsen bör ge dessa uppgifter särskild prioritet under
1998.
Hälso- och sjukvården i Sverige bedrivs i huvudsak i offentlig regi.
Regeringen har dock vid ett flertal tillfällen framhållit att det, inom ramen
för ett integrerat system, kan finnas ett värde såväl ur patienternas som ur
personalens synpunkt, av ett varierat vårdutbud i olika driftsformer. Det bör
vara verksamhetens inriktning, tillgänglighet, kvalitet och
kostnadseffektivitet som styr valet av vårdgivare. Utskottet instämmer häri.
Samverkansdelegationen, som skall avge sitt slutbetänkande vid utgången av
detta år, skall bl.a. söka former för att underlätta samverkan mellan privat
och offentligt bedriven vård och söka undanröja eventuella hinder för en sådan
samverkan.
Riksdagen godkände i våras förslagen i proposition 1996/97:63 Samverkan,
socialförsäkringens nivåer och administration, m.m. om att mer effektivt
utnyttja samhällets samlade resurser för att bättre kunna tillgodose enskilda
människors behov av olika stödåtgärder. Riksdagen ansåg att det nu är dags att
införa en möjlighet till frivillig samverkan för berörda myndigheter och att
arbetet borde inriktas på generella lösningar. Under utgiftsområde 10 lägger
regeringen nu fram lagförslag för att undanröja begränsningar i nuvarande
lagstiftning för försäkringskassan, socialtjänsten och hälso- och sjukvården.
Arbetsmarknadsstyrelsen, Riksförsäkringsverket och Socialstyrelsen skall ha som
gemensamt mål att främja samverkan inom rehabiliteringsområdet för att uppnå en
effektivare användning av tillgängliga resurser i syfte att underlätta för den
enskilde att försörja sig genom eget arbete. Frågan behandlas av riksdagen inom
kort (bet. 1997/98:SfU1).
En grundläggande utgångspunkt för utvecklings- och förnyelsearbetet inom
hälso- och sjukvården är enligt utskottet att patientens ställning skall
stärkas. Patientens ställning har också förbättrats under senare tid. Kommittén
om hälso- och sjukvårdens finansiering och organisation (HSU 2000) har nyligen
överlämnat ett delbetänkande SOU 1997:154 Patienten har rätt. Kommittén
föreslår bl.a. att vårdgarantin utvecklas. En generell behandlingsgaranti
föreslås införas för operationer och andra medicinska åtgärder. Den enskildes
val av fast läkarkontakt får inte begränsas till visst geografiskt område.
Patienten skall få individuellt anpassad information om sitt hälsotillstånd och
om metoder för undersökning, vård och behandling så att patienten kan ta till
vara sina intressen. Patientens val skall enligt betänkandet vara avgörande när
det finns flera behandlingsalternativ. Det måste dock vara rimliga proportioner
mellan kostnader och nytta för patienten. En patientnämnd skall ersätta den
nuvarande förtroendenämnden. Ansvarsområdet för den nya nämnden skall omfatta
offentligt finansierad sjukvård och vissa äldrefrågor inom socialtjänsten.
Betänkandet kommer nu att remissbehandlas. En proposition har aviserats till
våren 1998.
Mot denna bakgrund anser utskottet att riksdagen inte bör ta några initiativ
med anledning av dessa motioner. (Motionerna avstyrktes.)
- - -
Socialförsäkringsutskottet har i sitt av riksdagen godkända betänkande
1997/98:SfU1 redovisat följande om ett förslag om samverkan inom bl.a.
rehabiliteringsområdet (s. 30).
Propositionen
Regeringen har nu återkommit till riksdagen med förslag som innebär att
försäkringskassan skall få träffa överenskommelse med kommun, landsting och
länsarbetsnämnd om att delta i gemensamma projekt i syfte att uppnå en
effektivare användning av tillgängliga resurser. Vidare skall kommuner och
landsting få sluta avtal med varandra samt med försäkringskassan och
länsarbetsnämnden om att inom ramen för socialtjänstens respektive hälso- och
sjukvårdens områden delta i och bidra till finansieringen av gemensamma
projekt. Riksrevisionsverket skall därtill ha rätt att ta del av kommuners och
landstings redovisning avseende sådan verksamhet som bedrivits och delvis
finansierats i samverkan med försäkringskassan och länsarbetsnämnden. De nya
reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari 1998.
Som framgår av det följande (avsnittet A 1 Sjukpenning och rehabilitering
m.m.) föreslår regeringen att särskilda medel skall ställas till
försäkringskassornas förfogande för bedrivande av olika projekt i syfte att
uppnå samverkansvinster. Sammanlagt beräknas de särskilda medlen till 714
miljoner kronor, varav högst 100 miljoner kronor skall få användas för
försäkringskassornas administration.
I propositionen föreslås också att riksdagen skall godkänna vad regeringen
anfört angående gemensamt mål för samverkan inom rehabiliteringsområdet.
Arbetsmarknadsstyrelsen, Riksförsäkringsverket och Socialstyrelsen skall enligt
regeringen ha som gemensamt mål att genom att främja samverkan inom
rehabiliteringsområdet uppnå en effektivare användning av tillgängliga resurser
i syfte att underlätta för den enskilde att försörja sig genom eget arbete.
Socialförsäkringsutskottet har därefter gjort följande bedömning (här delvis
återgiven, s. 33 f.).
Utskottet har erfarit att Arbetsmarknadsstyrelsen, Arbetarskyddsstyrelsen,
Riksförsäkringsverket och Socialstyrelsen har initierat ett arbete tillsammans
med Kommunförbundet och Landstingsförbundet i syfte att stimulera de lokala och
regionala aktörerna till fördjupad samverkan utifrån en helhetssyn på
människan. Arbetet med att formulera gemensamma mål, verksamhets- och
handlingsplaner liksom program för utbildning har påbörjats. Fyra re-gionala
konferenser har genomförts under oktober-november 1997 med de berörda
länscheferna och företrädare för den nationella nivån med inriktning att
klargöra förväntningar och underlätta den fortsatta planeringen på lokal nivå.
Genom regeringens förslag utvidgas möjligheterna till en fördjupad samverkan
till att omfatta fyra parter. Det finns dock inget som hindrar att samverkan
bedrivs mellan två eller tre parter. En samverkan mellan t.ex. kommunens
socialtjänst och arbetsförmedlingen i syfte att hjälpa personer till arbete är
således fullt tänkbar. En fördjupad samverkan gör det enligt utskottets mening
möjligt att utnyttja de samlade resurserna bättre, både kvalitativt och
kvantitativt. Utskottet anser att det är angeläget att de redovisade insikterna
om förbättrad metodutveckling och effektivare administration från FINSAM-
försöken tas till vara och får genomslag i det utvecklade samverkansarbetet.
Genom en fördjupad samverkan mellan flera parter skapas enligt utskottets
mening möjligheter att utifrån det individuella perspektivet åstadkomma en
lösning som tar hänsyn till helheten i individens situation. Samtidigt kan
enskilda besparas olägenheten med att i onödan slussas från den ena myndigheten
till den andra och problem för individen minskas som annars kan uppstå vid
övergång från en myndighet till en annan. Därmed kan man undvika att det
uppstår svårigheter för en person att försörja sig av det skälet att
handläggningen av ärendet drar ut på tiden eller att han eller hon förlorar
motivationen att återvända till ett aktivt liv på grund av långa väntetider för
att få t.ex. en rehabiliteringsåtgärd. En fördjupad samverkan kommer enligt
utskottet att underlätta för individen att komma tillbaka till ett aktivt liv.
Från myndigheternas perspektiv kommer - bortsett från effektivitetsvinsterna
- en fördjupad samverkan att underlätta uppnåendet av en sådan samsyn i vissa
frågor som är nödvändig i och med det nya synsättet med renodling av
trygghetssystemen, som bl.a. kommit uttryck i de nya reglerna för bedömning av
rätten till sjukpenning och förtidspension. Det gäller t.ex.
försäkringskassornas och arbetsmarknadsmyndigheternas respektive bedömning av
när en person skall anses som arbetsför. Vissa personer har en så komplicerad
situation, medicinskt, socialt och arbetsmarknadsmässigt, att det är helt
nödvändigt med samverkan mellan flera myndigheter.
Mot bakgrund av vad nu anförts anser utskottet att det är angeläget att det
generellt införs en möjlighet till samverkan mellan berörda parter utifrån
lokala förutsättningar och behov. Denna samverkan, som inte är begränsad till
en viss specifik sektor, kommer därmed att bli ett permanent inslag i
verksamheterna. Utskottet anser vidare att det är viktigt att det fastställs
ett gemensamt mål om samverkan för de berörda myndigheterna.
Som framgår ovan anser utskottet att det inte i första hand är brist på
resurser som är det stora bekymret när det gäller att åstadkomma en bättre och
samordnad rehabilitering. Enligt utskottets mening är det dock nödvändigt att
vissa medel kan disponeras av de samverkande parterna i syfte att få i gång en
fungerande verksamhet. Som redan nämnts har regeringen föreslagit att för
budgetåret 1998 särskilda medel skall ställas till försäkringskassornas
förfogande genom en sammanslagning av vissa rehabiliteringsmedel i syfte att
uppnå samverkansvinster. Utskottet anser i enlighet med sitt yttrande till
finansutskottet (1997/98:SfU1y) att ytterligare 100 miljoner kronor av medlen
för rehabilitering skall få användas på angivet sätt för att
samverkansåtgärderna skall få snabb effekt. De särskilda medlen kommer därmed
att uppgå till 814 miljoner kronor, varav 200 miljoner kronor får användas för
försäkringskassornas administration. Utskottet återkommer till denna fråga
under avsnittet A 1 Sjukpenning och rehabilitering m.m. Utskottet vill också
betona att inte bara försäkringskassan utan även de övriga inblandade parterna
samtidigt har att bidra till finansieringen av de verksamheter som bedrivs i
samverkan.
Utskottet vill också framhålla de s.k. Dagmarmedlen, som avsatts för
rehabiliterings- och behandlingsinsatser inom hälso- och sjukvården, samt att
regeringen för budgetåren 1998-2000 föreslagit att sammanlagt 16 miljarder
kronor tillförs den kommunala sektorn för att stärka vården, skolan och
omsorgen.
För att slå fast att det handlar om en permanent och långsiktig verksamhet
anser utskottet att de föreslagna lagtexterna bör justeras så att detta klart
framgår. Utskottet föreslår därför att ordet projekt utmönstras ur lagtexterna.
Utskottet lägger i bilaga 2 fram förslag till lagtexter. Utskottet tillstyrker
regeringens förslag i övrigt liksom det gemensamma målet för samverkan inom
rehabiliteringsområdet. Som utskottet tidigare påpekat kan den föreslagna
samverkan bedrivas också mellan två och tre parter.
Det är enligt utskottets uppfattning angeläget att resultatet av
samverkansarbetet systematiskt följs upp och utvärderas och att de kunskaper
och erfarenheter som en fördjupad samverkan ger upphov till förmedlas till de
berörda parterna. Regeringen bör i 1999 års budgetproposition återkomma till
riksdagen med en redovisning av det inledande årets samverkansarbete och i det
sammanhanget göra en samlad bedömning av de medel som behövs för samverkan.
Utskottet förutsätter att detta sker utan något särskilt tillkännagivande i
frågan.
Kommittén om hälso- och sjukvårdens finansiering och organisation, HSU 2000,
har nyligen avgivit delbetänkandet Patienten har rätt, SOU 1997:154. I
betänkandets sammanfattning (s. 11-31 återges bl.a. följande):
Kommittén har haft i uppdrag att i fråga om patientens ställning överväga vilka
avvägningar som bör göras mellan statliga åtgärder i form av t.ex. lagstiftning
och tillsyn och sådana åtgärder som sjukvårdshuvudmän och vårdpersonal själva
kan vidta.
En utgångspunkt för kommitténs överväganden och förslag är att de allra
flesta patienter vill vara delaktiga och ha inflytande över sin egen situation
i kontakterna med hälso- och sjukvården. En annan utgångspunkt är hälso- och
sjukvårdslagens krav på god vård på lika villkor som kräver att även de svagare
grupperna tillförsäkras rätten till valfrihet, inflytande och delaktighet i
vården. Kommitténs förslag måste vidare stå i överensstämmelse med de allmänna
riktlinjer för prioriteringar som riksdagen har lagt fast. Den enskilde
patientens inflytande över den egna vården föreslås stärkas. Dock måste detta
balanseras mot intresset av att kunna tillgodose andra angelägna behov. Annars
stärkes individen på bekostnad av patientkollektivet heter det i
utredningsförslaget (s. 13). Kommittén föreslår en patientfokuserad
lagstiftning. Lagtekniskt kan detta åstadkommas på olika sätt. Ett alternativ
vore en patientlag, ett annat att samla bestämmelser om patientens ställning i
ett eget kapitel i en hälso- och sjukvårdsbalk.
När det gäller vårdens tillgänglighet anför utredningen att arbetet med
nationella riktlinjer, vårdprogram och vårdkedjor för närvarande inriktas på
framför allt kroniska eller långvariga sjukdomar. Kommittén har därför övervägt
hur vårdens tillgänglighet skall säkras för patienter som inte omfattas av det
pågående utvecklingsarbetet. Vårdgarantin bör utvecklas. Detta bör ske i
samband med kommande Dagmaröverenskommelse (1999). Kommittén behandlar vidare
frågan om val av vårdgivare och berör därvid såväl valet av läkare i
primärvården som val av sjukhus och specialistmottagning. Kommittén framhåller
att det är en avgörande trovärdighetsfråga för landstingen att det inte är
diskrepans mellan formella och reella valmöjligheter.
Kommittén kommer också med förslag när det gäller information till patienter
och val mellan behandlingsalternativ. Patienten skall få individuellt anpassad
information om sitt hälsotillstånd och om metoder för undersökning, vård och
behandling. Informationen bör inte ges slentrianmässigt. Patienten skall också
kunna medverka i val av behandling då det medicinska beslutsfattandet erbjuder
alternativ. Patienten föreslås också kunna få möjlighet till en förnyad
medicinsk bedömning, s.k. second opinion.
När det gäller vårdgarantin har HSU föreslagit följande (s. 127-128 i
betänkandet).
Det finns starka skäl för att avstå från att lägga förslag om att tillgången
till vård skall regleras genom tidsfrister i lag. I stället bör man bygga
vidare på det system med överenskommelser mellan staten och landstingen som
utvecklats inom ramen för Dagmaröverenskommelserna. Systemet är flexibelt och
kan successivt anpassas till aktuella behov och resurser i hälso- och
sjukvården. Det skapar också förutsättning för en samsyn om hälso- och
sjukvårdspolitikens mål och inriktning mellan politiker på nationell och lokal
nivå. Vårdgarantin bör emellertid utvecklas i syfte att stärka patientens
ställning.
Nu gällande vårdgaranti som tar sikte på alla patienters behov av vård, men
som inte anger när patienten skall få behandling kan uppfattas som otydlig. En
generell behandlingsgaranti - som inte enbart omfattar operationer utan också
andra åtgärder av medicinsk natur - och som tillförsäkrar patienterna
behandling inom tre månader har ett tydligt signalvärde och skulle onekligen ge
patienterna en starkare ställning i vården. Kommittén föreslår att arbetet
inriktas på att en utvidgad vårdgaranti bör ingå i Dagmar-överenskommelsen för
år 1999. Arbetet med att förbereda reformen bör påbörjas snarast.
Det redan inledda arbetet med att precisera kraven på uppgifter för att följa
köer och väntetider för olika diagnosgrupper bör fortsätta inför
Dagmaröverenskommelsen för år 1999 i syfte att få fram uppgifter av hög
kvalitet för redovisningen och uppföljningen av tillgängligheten i form av
väntetider.
En meningsfull uppföljning av köer och väntetider för olika diagnosgrupper
förutsätter att man vet på vilka grunder som patienter sätts upp på väntelistan
för en viss åtgärd. Socialstyrelsen bör få i uppdrag att utforma allmänna råd
om indikationsställningar som motsvarar god hälso- och sjukvård. Arbetet bör
främst inriktas på sjukdomsgrupper som rör många och/eller är resurskrävande
och omfatta såväl kirurgiska åtgärder som andra åtgärder av medicinsk natur. De
allmänna råden bör löpande revideras med hänsyn till utvecklingen inom vården.
Socialstyrelsen skall därvid utgå från de ställningstaganden som riksdagen
gjorde om prioriteringar i hälso- och sjukvården. Uppdragets närmare inriktning
bör fastställas i Dagmaröverenskommelsen för 1998.
Vårdgarantireformen bör vidare förberedas genom analyser av de
organisatoriska, logistiska och ekonomiska hinder som finns för genomförandet.
Staten och sjukvårdshuvudmännen bör under 1998, genom kompletterande underlag,
göra en gemensam bedömning av situationen och komma överens om de initiativ som
krävs för att den förslagna vårdgarantin skall kunna träda i kraft den 1
januari 1999.
HSU planerar att under år 1998 avge ett slutbetänkande om styrformer inom
hälso- och sjukvården.
Utskottets bedömning
Hälso- och sjukvården är av grundläggande betydelse för välfärden och
människors trygghet. Principerna om en solidariskt finansierad och rättvist
fördelad hälso- och sjukvård är enligt utskottet centrala inslag i den
generella välfärdspolitiken och måste hävdas även i ekonomiskt kärva tider.
Alla måste kunna känna trygghet i att det finns en hälso- och sjukvård av god
kvalitet och att vid sjukdom vård och omsorg ges på lika villkor. Det finns
enligt utskottet inga belägg för att Sverige skulle ha något att vinna på att
överge skattefinansieringen av vården. Internationella erfarenheter tyder
tvärtom på att de skattefinansierade hälso- och sjukvårdssystemen fungerar
bättre i fördelningspolitiskt avseende än de försäkringsfinansierade systemen.
Utskottet anser att det finns starka motiv för att slå vakt om
skattefinansieringen av sjukvården.
Hälso- och sjukvården i Sverige bedrivs i huvudsak i offentlig regi. Vid ett
flertal tillfällen har regeringen, med instämmande av utskottet, framhållit att
det inom ramen för ett sådant integrerat system kan finnas ett värde, ur såväl
patienternas som personalens synpunkt, av ett varierat vårdutbud i olika
driftsformer. Det bör enligt utskottet vara verksamhetens inriktning,
tillgänglighet, kvalitet och kostnadseffektivitet som styr valet av vårdgivare.
Hälso- och sjukvården bör präglas av närhet, tillgänglighet, helhetssyn och
kontinuitet. Primärvården är basen i sjukvårdssystemet. Alla patienter har
enligt hälso- och sjukvårdslagen rätt till en fast läkarkontakt. Utskottet
vidhåller att det är viktigt att hälso- och sjukvårdsinsatserna utförs på rätt
vårdnivå eftersom det är mest kostnadseffektivt. Det ankommer dock på
sjukvårdshuvudmännen att besluta om vårdens organisation m.m. med utgångspunkt
i hälso- och sjukvårdslagen.
Riksdagen har tillstyrkt regeringens förslag att försäkringskassan skall få
träffa överenskommelse med kommun, landsting och länsarbetsnämnd om att delta i
gemensamma projekt i syfte att uppnå en effektivare användning av tillgängliga
resurser. Kommuner och landsting skall få sluta avtal med varandra samt med
försäkringskassan och länsarbetsnämnden om att inom ramen för socialtjänstens
respektive hälso- och sjukvårdens område delta i och bidra till finansieringen
av gemensamma projekt. I samband med riksdagsbeslutet (1997/98:SfU1, rskr. 111)
klargjordes att detta gäller samverkan i form av permanent och långsiktig
verksamhet.
I 2 a § HSL anges hur hälso- och sjukvården skall bedrivas för att uppfylla
kraven på en god vård. Vården skall bl.a. vara av god kvalitet och tillgodose
patientens behov av trygghet i vården och behandlingen. Hälso- och sjukvården
skall hålla en god personell och materiell standard, dvs. bedrivas av personal
med adekvat utbildning och med behövlig teknisk utrustning i ändamålsenliga
lokaler. För att hälso- och sjukvård skall fungera krävs välutbildad och i
övrigt kompetent personal som utför sina arbetsuppgifter sakkunnigt och
omsorgsfullt. Utbildningsfrågorna har stor betydelse vid utformningen av
behörighetsregler för hälso- och sjukvården och närliggande områden. Utöver
goda kunskaper inom relevanta ämnesområden är det enligt utskottet viktigt att
yrkesutövaren har sådana personliga egenskaper att hon eller han är lämplig för
sitt yrke. Den grundläggande läkarutbildningen har nyligen utvärderats av
Högskoleverket. Riksdagen har vidare fattat beslut om läkarnas vidareutbildning
(prop. 1997/98:5, SoU8, rskr. 53). Utskottet utgår ifrån att regeringen noga
följer utvecklingen.
Genom att ökade resurser nu tillförs kommuner och landsting förväntas
påtagliga effekter på sysselsättningen samt tillgången och kvaliteten på vården
och omsorgen.
I överenskommelsen om vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen m.m. för år
1998 har parterna vidare enats om att gemensamt satsa på verksamhetsutveckling,
vilket bl.a. tar sikte på att förändra i befintliga personal- och
organisationsstrukturer (s. 15-16 i skrivelsen).
Utskottet avstyrker motionerna So217 (kd), So218 (kd) yrkandena 5-7, 9 och
10, So223 (m) yrkandena 1-7 och 9-11, So230 (mp) yrkande 1, So235 (v) yrkande
8, So240 (m) yrkandena 2 och 8, So274 (m) yrkande 2, So279 (m), So280 (m),
So282 (fp) yrkandena 2, 7, 8, 10, 12-14, So283 (kd), So285 (v) yrkandena 3, 9,
14-17, 20 och 21, So291 (v) yrkande 2, So303 (fp) yrkande 4, So307 (c)
yrkandena 2-4, So308 (mp) yrkandena 1, 5, 8 och 9 samt
So4 (m) yrkande 1.
En grundläggande utgångspunkt för utvecklings- och förnyelsearbetet inom
hälso- och sjukvården är enligt utskottet att patientens ställning bör stärkas
ytterligare. HSU 2000 har i betänkandet (SOU 1997:154) Patienten har rätt bl.a.
föreslagit att vårdgarantin utvecklas. En generell behandlingsgaranti föreslås
införas för operationer och andra medicinska åtgärder. Den enskildes val av
fast läkarkontakt får inte begränsas till visst geografiskt område. Patienten
skall få individuellt anpassad information om sitt hälsotillstånd och om
metoder för undersökning, vård och behandling så att patienten kan ta till vara
sina intressen. Patientens val skall enligt betänkandet vara avgörande när det
finns flera behandlingsalternativ. Det måste dock vara rimliga proportioner
mellan kostnader och nytta för patienten. En patientnämnd föreslås ersätta den
nuvarande förtroendenämnden. Remissbehandlingen av betänkandet har nyligen
avslutats.
I skrivelsen Redogörelse för en överenskommelse om vissa ersättningar till
sjukvårdshuvudmännen m.m. för år 1998 har parterna, staten och
Landstingsförbundet, uttalat en gemensam ambition att inför en överenskommelse
för åren 1999-2000 klargöra förutsättningarna för en behandlingsgaranti i
enlighet med förslaget. I överenskommelsen för år 1998 är parterna överens om
att prioriterade områden för förnyelse- och utvecklingsarbete är:
tillgängligheten inom hälso- och sjukvården, patientens möjligheter till
delaktighet och inflytande, förutsättningarna för att ta till vara vårdresurser
även utanför huvudmännens egen verksamhet för att tillfredsställa behov av
hälso- och sjukvård i befolkningen.
Utskottet delar bedömningen att det är angeläget att öka fokuseringen på
patienters uttalade och outtalade vårdbehov. Omvårdnaden måste stärkas.
Utskottet delar också bedömningen att det är angeläget att på ett kraftfullt
sätt intensifiera arbetet med att genomföra vårdgarantin. Det beslutade
resurstillskottet bör enligt utskottet leda till bl.a. att väntetiderna i
vården blir kortare. Utskottet noterar att staten och Landstingsförbundet är
överens om att de medel som anslås genom överenskommelsen för år 1998 bl.a.
skall användas för att påskynda arbetet med att genomföra vårdgarantin.
Utskottet anser att riksdagen inte behöver ta något initiativ i anledning av
motionerna So218 (kd) yrkande 13, So240 (m) yrkande 3, So274 (m) yrkande 1,
So307 (c) yrkande 5, So347 (kd) yrkande 2, So4 (m) yrkande 2 och So5 (fp)
yrkande 2. Motionerna avstyrks.
Utskottet vidhåller sin tidigare bedömning beträffande medel för
rehabiliteringsinsatser inom ramen för överenskommelsen. Motion So5 (fp)
yrkande 1 avstyrks därför.
Regeringens skrivelse bör enligt utskottet inte föranleda någon åtgärd från
riksdagens sida.
Privata vårdgivare
Fri etablering av specialistläkare och sjukgymnaster m.m.
I motion So240 av Carl Bildt m.fl. (m) begärs att riksdagen skall besluta att
återinföra etableringsfriheten för specialistläkare och sjukgymnaster i
enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 4). I yrkande 6 i samma motion
begär motionärerna att riksdagen beslutar häva förbudet för ersättnings-
etableringar i enlighet med vad som anförs i motionen. Motionärerna refererar
till en undersökning som presenterades av Landstingsförbundet år 1996 vari
visades att den privata vården är mer kostnadseffektiv än den som bedrivs i
offentlig regi, samtidigt som vårdkvaliteten är precis lika god om inte bättre.
Privatvård skapar ett bra tryck på landstingen att rationalisera sin
verksamhet. Enligt motionärerna försämras omvandlingstrycket ju färre privata
vårdgivare det finns. Regeringens sjukvårdspolitik med bara marginella
förändringar på detta område minskar enligt motionärerna valfriheten såväl för
patienterna som för sjukvårdspersonalen. Motionärerna anser att det inte bör
vara möjligt för sjukvårdshuvudmannen att genom vårdavtal styra etableringen
och därmed begränsa den enskilda patientens rätt till valfrihet. Rätten att
överlämna verksamhet till yngre krafter garanterar fortlevnad och en tryggad
fortsatt privat verksamhet. Men den garanterar också att verksamheten bedrivs
på en modern kvalificerad nivå ända till överlåtelsetillfället. Det säger sig
självt att viljan att nyinvestera är obefintlig de sista åren om man vet att
praktiken läggs ner i samband med att verksamheten måste upphöra vid en 65-
årsgräns, enligt motionärerna. De begär därför att riksdagen beslutar häva
förbudet för läkare över 65 år att få sjukvårdsersättning (yrkande 7). Viljan
att övergå i privat verksamhet kommer att minska då man vet att det inte går
att avyttra en privatpraktik. Detta drabbar, enligt motionärerna, patienterna.
Om möjligheten till ersättningsetablering garanteras kan patienterna gå till
samma välbekanta mottagning. Kontinuiteten i vården garanteras.
Ersättningsetablering innebär att kåren hålls intakt.
I motion So202 av Margareta E Nordenvall (m) begärs att riksdagen hos
regeringen begär förslag som innebär att rätten till ersättningsetablering för
läkare eller sjukgymnast återinförs i enlighet med vad som anförts i motionen
(yrkande 1). Motionären begär också ett tillkännagivande om fri etablering
(yrkande 2) samt ett tillkännagivande om 65-årsgränsen för privatläkare
(yrkande 3).
I motion So273 av Stig Grauers och Inger Réné (båda m) begärs att riksdagen
beslutar upphäva lagen som förhindrar landstingen att ge privatpraktiserande
läkare över 65 år ersättning för den vård de utför i enlighet med vad som
anförts i motionen.
I motion So299 av Margit Gennser (m) begärs ett tillkännagivande till
regeringen om begränsade vårdavtal. Motionären anför att åldersregeln
visserligen har tagits bort. Detta är dock endast en förändring för skens
skull. Landstingen skulle nämligen i fortsättningen enväldigt bestämma
vilken/vilka läkare som skulle få vårdavtal med landstingen. I de flesta
landsting har man enligt motionären fortsatt den åldersdiskriminerande
politiken. För många, särskilt äldre patienter, skulle en lång trygg
patient/läkarrelation kunna upprätthållas. I vissa fall verkar de äldre läkarna
inom specialiteter som på grund av ett ändrat sjukdomspanorama får allt färre
utövare, medan fortfarande en kader av gamla patienter med de aktuella,
kroniska sjukdomarna lever kvar. Detta gäller t.ex. vissa läkare med
lungsjukdomar som specialitet, heter det i motionen.
I motion So282 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs också att riksdagen
beslutar att återinföra den fria etableringsrätten för privata vårdgivare
(yrkande 3), att upphäva 65-årsregeln för privata vårdgivare (yrkande 4), att
återinföra rätten för läkare med specialistkompetens att överlåta sin praktik
till läkare med samma eller likartad specialistkompetens (yrkande 6) samt att
återinföra husläkarlagen (yrkande 5). Motionärerna hänvisar också till
Landstingsförbundets jämförelse mellan privat och offentlig vård (jfr mot 240
m). Motionärerna har som målsättning att öka patienternas valfrihet och öka
effektiviteten i vården för att få mer valuta för skattepengarna. Villkoren för
privata vårdgivare måste förbättras så att en konkurrensneutralitet skapas
mellan offentliga och privata vårdgivare. Motionärerna kan inte acceptera att
landstingen får total kontroll inte bara över den privata vårdens utveckling
utan även möjligheten att stegvis helt avveckla den vård som ges av privata
läkare och sjukgymnaster. Husläkarlagen och dess regler om rättvis konkurrens
bör återinföras. Lagstiftningen bör garantera mångfald och valfrihet för
patienterna, heter det i motionen.
Remissförfarandet
I motion So240 av Carl Bildt m.fl. (m) begärs att riksdagen beslutar häva
remisstvånget till specialistläkare i enlighet med vad som anförts i motionen
(yrkande 5). Motionärerna anför att i de landsting där remisstvång införts
minskar andelen besök i den mer kostnadseffektiva privata vården medan andelen
dyra sjukhusbesök ökar. I den offentliga vården är kostnadsskillnaden mellan
ett besök hos en allmänmedicinare och en specialist mycket stor, varför det i
denna vårdsektor kan finnas ett behov att styra patienterna till en lägre
vårdnivå, vilket också görs genom befintliga vårdavgifter. Motionärerna
anknyter till det uttryckliga remisstvånget för gynekologi, psykiatri och
barnsjukvård. Förbudet bör enligt motionärernas mening utsträckas till att
gälla all form av remittering.
I motion So212 av Ulla Löfgren (m) begärs också att riksdagen beslutar avskaffa
remisstvånget för besök hos specialistläkare och sjukgymnaster i enlighet med
vad som anförts i motionen. Motionären anser att remisstvånget är följden av en
politiskt överstyrd vård där politiker tror att de vet bättre och patienten
ofta blir en bricka i det politiska spel som vid årets slut skall ge ett
nollresultat. Remisstvånget borde enligt motionären aldrig ha införts. För
patienternas skull är det viktigt att remisstvånget lagstiftas bort, heter det
i motionen.
I motion So285 av Johan Lönnroth m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande till
regeringen om behovet av ett utökat remissförfarande (yrkande 19). Motionärerna
anför att i dagarna kan det bli aktuellt med att införa ett remissförfarande,
där pediatrik, gynekologi och psykiatri är undantagna. Primärvården skall på
lång sikt vara ett förstahandsalternativ, enligt motionärernas mening. Detta
skall inte framtvingas genom tvång. Det är bättre att använda andra instrument,
t.ex. information och differentierade vårdtaxor, heter det i motionen.
I motion So213 av Carina Moberg (s) begärs ett tillkännagivande till regeringen
om vad i motionen anförts beträffande remisskravet i lagen om ersättning för
sjukgymnastik. Motionären anför att det är bra att patientens ställning stärks
genom förändringar i läkarlagen och att tillgängligheten till de tre
läkarspecialiteterna markeras. Men med tanke på det sätt remisskravet infördes
och de resultat regeringen redovisat finns enligt motionärens mening skäl att
även markera tillgängligheten till sjukgymnastik. Eftersom regeringen noga
följer effekterna av eventuella krav på remiss för övrig specialistvård eller
sjukgymnastik bör frågan aktualiseras på nytt, heter det i motionen. Motionären
hänvisar också till Samverkansdelegationens pågående arbete på området.
Andra vårdgivare än läkare och sjukgymnaster
I motion So268 av Gullan Lindblad och Liselotte Wågö (m) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om naprapatvården
och privatpraktiserande naprapaters rätt att få vårdavtal med landstingen
(yrkande 1). Motionärerna anför att det har gått tre år sedan naprapaterna
legitimerades. Patienter som har behov av naprapatvård kan i regel inte få sitt
vårdbehov tillfredsställt på rättvisa villkor, eftersom landstingen i regel
inte har några vårdavtal med privatpraktiserande naprapater. Patienterna får
betala ur egen ficka. I vissa landsting har naprapaterna integrerats i hälso-
och sjukvården, men långt ifrån alla. Det var till en början svårt för
naprapaterna att erhålla praktikplatser i landstingen, trots att praktik inom
landstingsvården krävs för legitimation. Detta är nu tillrättat men
naprapaterna kämpar nu för att få till stånd vårdavtal med landstingen, heter
det i motionen. I yrkande 2 begärs ett tillkännagivande till regeringen om att
villkor om integration av privatpraktiserande naprapater - liksom av
sjukgymnaster och läkare - inom hälso- och sjukvården bör uppställas vid
bidragsgivning till landstingen. Motionärerna anser att det ur patientsynpunkt
är djupt olyckligt med dagens hälso- och sjukvårdsmonopol. De vill i stället
införa en allmän hälsoförsäkring, där det är patienten själv som bestämmer
vilken vård hon vill ha, oavsett om det är hos en offentlig eller privat
vårdgivare. Regeringens uttalande om värdet av alternativa vårdformer, t.ex. i
proposition 1996/97:123, bör enligt motionärerna komma till uttryck vid
bidragsgivningen till sjukvårdshuvudmännen, heter det i motionen.
I motion So238 av Maud Ekendahl och Leif Carlson (m) begärs att riksdagen hos
regeringen begär förslag så att legitimerade sjuksköterskor jämställs med annan
legitimerad personal och därmed kan anslutas till försäkringskassan.
Motionärerna anför att allt fler människor med olika smärtproblem väljer
akupunkturbehandling. Behandlingen är enligt vetenskap och beprövad erfarenhet
en behandlingsform som har godkänts av Socialstyrelsen för smärtlindring. Den
som behandlas av en läkare eller sjukgymnast betalar oftast en reducerad avgift
i jämförelse med om behandlingen utförs av en sjuksköterska med exakt samma
akupunkturbehandling. Sjuksköterskan måste ta ut en faktisk kostnad av den
hjälpsökande eftersom sjuksköterskor inte har rätt att anslutas till
försäkringskassan. Ett fåtal sjuksköterskor har dock lyckats teckna vårdavtal
med landsting.
I motion So224 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) begärs tillkännagivanden till
regeringen vad i motionen anförts om dels behovet av att reumatiker ges
möjlighet att få massage som en sjukvårdande behandling (yrkande 1), dels
behovet att tillvarata legitimerade naprapaters kompetens för behandling av
reumatiska sjukdomar (yrkande 2). Motionären anför att massage har en positiv
inverkan för personer med kronisk sjukdom. Det får anses bevisat av medicinsk
forskning. Motionären beskriver stora fördelar som massagen ger samt anför att
möjligheter bör öppnas för reumatiker att med läkarremiss få massage som
sjukvårdande behandling, till exempel hos naprapat. Motionären anför att när
läkare remitterar för fysikalisk terapi går dessa remisser oftast till
sjukgymnaster. Dessa använder dock sällan massage som behandlingsform.
Legitimerade naprapater använder massage som en behandlingsform inom
yrkesutövningen. Genom vårdavtal kan sjukvårdshuvudman till-föra denna
kompetens inom vården och den enskilde få ersättning som för ?annan
sjukvårdande behandling?, heter det i motionen.
I motion So216 av Stig Sandström m.fl. (v) begärs också ett tillkännagivande om
rättvisa ersättningar till sjukgymnaster, kiropraktorer och naprapater.
Motionärerna har uppmärksammat att vissa patienter har problem att förstå
skillnaden mellan de olika bestämmelser som reglerar ersättningen för
sjukgymnaster, kiropraktorer och naprapater. Patienter har i allmänhet tagit
fasta på att dessa grupper är legitimerade och då drar man den till synes
självklara slutsatsen att ersättningsreglerna är desamma för samtliga.
Motionärerna tar inte ställning eller gör någon värdering av de olika
aktörernas verksamhet men vill att samtliga legitimerade som har närliggande
medicinska behandlingsuppgifter skall behandlas lika.
Flera motionsyrkanden rör också ersättningsfrågor i anslutning till psykologisk
och psykoterapeutisk behandling.
I motion So293 av Gullan Lindblad och Maud Ekendahl (m) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om patientens rätt
att få behandling såväl av privat verksamma yrkesgrupper när det gäller
psykologisk behandling som vid behandling inom den offentliga vården (yrkande
1). Motionärerna anser också att frågan om ersättning vid psykologisk
behandling bör utredas vidare (yrkande 2). Motionärerna anför att de flesta
patienter som söker privata psykologer, psykoterapeuter och psykoanalytiker
måste betala behandlingen med egna medel, vilket är otillfredsställande.
Generellt ersätts i dag privat psykologisk behandling endast om den utförs av
privatpraktiserande läkare som är ansluten till försäkringskassan. Vidare har
tidigare skett viss finansiering genom s.k. Dagmarmedel (öronmärkta). En del
sjukvårdshuvudmän har också avsatt särskilda medel. I vissa fall har bistånd
från socialtjänstens individ- och familjeomsorg utgått för behandling, enligt
motionärerna. De anser att den enskilde patienten själv måste kunna välja
behandlingsalternativ, privat eller offentlig vård. Eventuella merkostnader i
det korta perspektivet skulle på sikt ge minskade kostnader inom
socialförsäkringssystemen, heter det i motionen.
I motion So291 av Stig Sandström m.fl. (v) begärs att riksdagen ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn av
ersättningssystemet och patientavgifterna inom psykologområdet (yrkande 4).
Motionärerna efterlyser ett större grepp om ersättningssystemet och en samlad
syn på insatserna.
I motion So235 av Johan Lönnroth m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande till
regeringen om vad i motionen anförts om att inom ramen för HSU:s arbete finna
lösningar så att patienten fritt kan välja vårdgivare (yrkande 6). Motionärerna
anser att ersättningssystemen för utredning, vård och behandling av personer
med psykisk störning eller psykiska funktionshinder måste regleras så att
patienter kan välja legitimerade behandlare inom såväl den privata som
offentliga vården.
I motion So310 av Siw Persson (fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen
om att avsätta medel för att säkerställa att kvalificerad psykoterapeutisk
behandling kan ske till normal vårdkostnad. Motionären anför bl.a. att
olikheterna mellan skilda landsting när det gäller att tillgodose behoven av
psykoterapi ökar i och med att Dagmarpengarna försvann. Möjligheterna att få
sådan behandling blir i framtiden beroende av i vilket landsting man bor.
I motion So311 av Siw Persson (fp) begärs ett tillkännagivande om en samlad syn
där målet skall vara att alla, som med utgångspunkt i hälso- och sjukvårdslagen
behöver det, skall ha tillgång till psykologisk utredning och behandling med
generella ersättningsmöjligheter även för privat psykologisk behandling
I motion So342 av Barbro Hietala Nordlund m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande
till regeringen om vad i motionen anförts om en översyn av ersättningssystemet
för psykoterapi. Motionärerna anser att med nuvarande ersättningssystem
särbehandlas människor med psykisk ohälsa. En riktig utveckling måste vara att
psykoterapi vid psykisk störning/sjukdom blir tillgänglig till rimlig kostnad
för den enskilde. Motionärerna efterlyser en översyn, analys och beräkning i
syfte att utveckla ett mera jämlikt och rättvist system än det som gäller i
dag.
Även i motion So323 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) begärs att en arbetsgrupp
får i uppgift att ta fram riktlinjer för hur psykoterapin på ett bättre sätt
skall inlemmas i övrig vård (yrkande 1). Gruppen bör få i uppgift att se över
dagens situation och komma med förslag. Motionärerna begär också ett
tillkännagivande till regeringen om att handläggningen av psykoterapifrågor vid
Socialstyrelsen i framtiden sköts av därtill kompetent personal (yrkande 2).
Tidigare behandling m.m.
Delegationen (S 1995:10) för samverkan mellan offentlig och privat hälso- och
sjukvård påbörjade sitt arbete under 1996. Delegationen tillsattes för att
följa upp de intentioner som regeringen gav uttryck för i proposition
1994/95:195 om primärvård, privata vårdgivare m.m. Enligt direktiven (1995:117)
skall delegationen bl.a. bedöma vårdutbudet vad gäller specialistläkare och
sjukgymnaster i öppen vård samt underlätta samverkan mellan vård i olika
driftformer. I december 1996 överlämnade delegationen ett delbetänkande till
regeringen (SOU 1996:175) Styrning och samverkan. Betänkandet låg till grund
för förslagen i proposition 1996/97:123 Privata vårdgivare.
Delegationen har fortsatt sitt arbete under 1997. Ett slutbetänkande har
avlämnats den 19 december 1997. I betänkandet, Klara spelregler - en
förutsättning för samverkan mellan offentlig och privat hälso- och sjukvård SOU
1997:179, anförs följande sammanfattningsvis (s. 17 f).
En viktig utgångspunkt i delegationens arbete har varit att svensk hälso- och
sjukvård skall vara skattefinansierad och demokratiskt styrd. Produktionen kan
däremot ske i olika former. Förhållandena mellan sjukvårdshuvudman och enskild
vårdgivare skall regleras i vårdavtal.
Delegationen anser inte att det är ändamålsenligt med den uppdelning på
vårdavtal och samverkansavtal som nu föreligger. Den har skapat mer förvirring
än klarhet. Inte minst har den tolkning som Nämnden för offentlig upphandling
gjort beträffande tillämpningen av lagen om offentlig upphandling bidragit till
detta. De vårdavtal som hittills har träffats har huvudsakligen skett med
enskilda vårdgivare som tidigare varit anslutna till den nationella taxan.
Därmed har frågan om offentlig upphandling inte varit aktuell i någon större
omfattning. Den otrygghet som tidsbegränsade avtal medför uppvägs av att
vårdgivarna ges rätt att återgå till den nationella taxan om vårdavtalen skulle
upphöra. Det stora problemet med gällande regelsystem är att ytterst få
enskilda vårdgivare vågar träffa tidsbegränsade vårdavtal utan någon garanti om
förlängning. Detta innebär att det inte sker något nytillskott av enskilda
vårdgivare. Delegationen ser det därför som ytterst angeläget att finna en
lösning på hur återväxten av enskilda vårdgivare skall kunna garanteras.
Delegationen vill värna om en utveckling där det också i framtiden ges utrymme
och möjlighet att verka som enskild vårdgivare. Långsiktiga vård-avtal och
möjligheten att överlåta en etablering är då av avgörande betydelse.
Rätten att överlåta en etablering kan emellertid inte ges samma innebörd som
gällde före 1994. Landstingens planerings- och finansieringsansvar omfattade
inte de läkare och sjukgymnaster som då var verksamma i ett statligt reglerat
system. Sjukvårdshuvudmännen är avtalsslutande part även när en etablering
överlåts och har därmed ett berättigat intresse av att påverka valet av
efterträdare.
En genomgång av de vårdavtal som träffats under 1997 visar att den nationella
taxan utgör basen i den ekonomiska ersättningen. Det finns emellertid en tydlig
utveckling mot att styra till mer kvalificerade åtgärder för att därmed avlasta
sjukhusens öppenvårdsmottagningar. Det blir också alltmer vanligt att
vårdkedjetänkandet kommer till uttryck i vårdavtalen genom överenskommelser om
patientflöden. I dessa bildar de privata vårdgivarna en ny vårdnivå mellan
sjukhusens specialistmottagningar och primärvården.
Delegationen föreslår ingen ändring av 65-årsregeln. Däremot anser
delegationen att sjukvårdshuvudmännen bör tillämpa en generösare prövning vid
önskemål om fortsatt verksamhet än vad som sker i dag. En saklig prövning bör
ligga till grund för beslut om medgivande eller avslag.
På s. 22-23 i betänkandet anför delegationen:
Remissen är i sig ett viktigt kommunikationsinstrument mellan olika vårdgivare
och som sådant behöver det utvecklas. Delegationens och andra undersökningar
visar att samarbete mellan olika vårdgivare fungerar bäst när dessa själva
genom vårdkedjeprojekt och i vårdprogram kommit överens om hur patientflödena
och samverkan skall fungera. Administrativa remisskrav tenderar att leda till
revirtänkande och ökad byråkrati. Detta leder i sin tur till fördröjda
behandlingar av patienter. Samverkan snarare försvåras än underlättas genom
krav på remiss. En återgång till att privata specialistläkare kan verka med
offentlig finansiering utan krav på remiss bör därför ske snarast. Detta bör
samtidigt gälla för privata sjukgymnaster. Genom att remisskravet för
sjukgymnastik slopas likställs sjukgymnasterna med övriga jämförbara
personalkategorier inom primärvården, exempelvis distriktssköterskor,
barnmorskor och arbetsterapeuter. Delegationen bedömer det så angeläget att
remisskravet slopas, att detta bör beslutas snarast möjligt för att möjliggöra
ett ikraftträdande den 1 juli 1998.
Betänkandet remissbehandlas för närvarande.
Olika frågor med anknytning till privata vårdgivare behandlade utskottet senast
våren 1997 i betänkandet 1996/97:SoU17 Privata vårdgivare. I betänkandet
behandlades regeringens proposition 1996/97:123 Privata vårdgivare samt närmare
fyrtio motionsyrkanden.
I betänkandet 1996/97:SoU17 anförde utskottet bl.a. följande:
Utskottet delar regeringens uppfattning att det innebär fördelar om ökat
utrymme ges för alternativa driftsformer inom hälso- och sjukvården. Det
stärker patientens och medborgarens ställning om den enskilde får ökade
möjligheter att välja vårdgivare inom primärvård och olika typer av
specialistvård liksom att välja sjukhus vid sluten vård. En sådan utveckling
bör kunna bidra till ett bättre bemötande samt bättre kontinuitet och
tillgänglighet i vården. Detta bör ha positiva effekter även för personalen.
Samverkansdelegationen kommer enligt propositionen att under år 1997 ägna
stor uppmärksamhet åt kostnadsjämförelser mellan offentlig och privat vård.
Utskottet anser att det därvid är viktigt att olika aspekter på
kostnadseffektivitet blir belysta.
Utskottet delar regeringens uppfattning att samarbetet mellan landstingen och
de privata vårdgivarna bör stärkas ytterligare i syfte att nå samsyn kring
vårdverksamhetens innehåll, omfattning och lokalisering. Utskottet anser också
att det är mycket angeläget att ett ökat antal vårdavtal sluts. Samtidigt krävs
emellertid av sjukvårdshuvudmännen att de inom tillgängliga resurser skall
upprätthålla en god tillgänglighet till hälso- och sjukvården och en hög
kvalitet samt att resurserna fördelas efter befolkningens vårdbehov. Hälso- och
sjukvården kommer också att fortlöpande behöva anpassas till nya
förutsättningar allteftersom resurser och behov varierar med ekonomiskt
utrymme, demografiska förändringar och den medicinska utvecklingen.
De privata vårdgivarna har krav på långsiktighet och stabilitet vad gäller
anslutningsrätt och ersättningar. Det råder olika meningar om i vilken
utsträckning lagen om offentlig upphandling är och bör vara tillämplig vad
avser hälso- och sjukvårdstjänster, t.ex. vårdavtal för privatläkarvård. En
utredare skall tillsättas för att bringa klarhet i frågan.
Utskottet delar sålunda delvis inställningen i motionerna So38 (c), So39 (fp)
yrkandena 1 och 2 och So277 (fp) yrkande 39. Samverkansdelegationen skall
presentera sina sammanfattande ställningstaganden vid slutet av detta år.
Riksdagen bör inte föregripa regeringens kommande förslag med anledning av
delegationens arbete. Motionsyrkandena avstyrks.
Om ett landsting beslutar att remiss skall krävas för viss vård eller
behandling inom landstinget, gäller för närvarande samma krav för motsvarande
vård eller behandling utförd av vårdgivare med ersättning enligt lagen om
läkarvårdsersättning eller lagen om ersättning för sjukgymnastik.
Samverkansdelegationen anser att det ännu är för tidigt att på ett allsidigt
sätt kunna belysa effekterna av landstingens möjligheter att besluta om
generella remisskrav. Utskottet har ingen annan uppfattning. Delegationen anser
att det finns indikationer på att antalet remisser till privata sjukgymnaster
minskat markant. Delegationen kommer under år 1997 att noga följa utvecklingen
och effekterna av remissförfarandet samt fortlöpande informera regeringen om
utvecklingen i detta avseende. Utskottet delar regeringens inställning att
delegationen bör få slutföra sitt uppdrag och att slutlig ställning inte nu bör
tas. Regeringen har för avsikt att återkomma till riksdagen med ytterligare
förslag om bestämmelserna om remissförfarande visar sig ha omotiverat negativa
effekter på patienternas möjlighet att välja vårdgivare. Utskottet har vidare
erfarit att remissreglerna kan komma att behandlas av HSU 2000 i ett kommande
betänkande om patienters rätt. Utskottet delar regeringens bedömning att
nuvarande bestämmelser om remissförfarandet i 3 § lagen om läkarvårdsersättning
bör ändras så att ett uttryckligt undantag införs när det gäller landstingens
möjligheter att ställa krav på remiss för läkarvård inom barnmedicin,
gynekologi och psykiatri.
- - -
Det problem som tas upp i motionerna i So36 (s) och So256 (m) har delegationen
sett antydningar till i sin uppföljning. Delegationen har för avsikt att noga
följa tillämpningen i landstingen även när det gäller remissreglerna för
sjukgymnastik. Bl.a. kommer en enkätundersökning att genomföras för att belysa
hur patienterna påverkas av remisskraven. Utskottet anser att delegationen även
i denna del bör få slutföra sitt uppdrag innan riksdagen överväger något
initiativ.
Utskottet tecknade vidare en bakgrund om Ersättningsetablering vartill hänvisas
(s. 20).
I sin bedömning (våren 1997) uttalade utskottet följande:
Enligt nuvarande bestämmelser krävs vårdavtal för att en privat verksam läkare
respektive sjukgymnast skall kunna fortsätta sin verksamhet med offentlig
finansiering efter att ha uppnått 65 års ålder. Åldersgränsen är 65 år för
offentliganställda läkare och sjukgymnaster dock med möjlighet att kvarstå i
anställning om arbetsgivaren medger det. Landstingen har enligt utskottets
mening behov av att kunna planera sin egen verksamhet och även bedöma hur stora
avgångarna från hälso- och sjukvårdsverksamhet i privat regi blir, bl.a. för
att bedöma behovet av specialistutbildning av läkare.
Utskottet tillstyrker förslagen i propositionen att ändra i 9 § lagen om
läkarvårdsersättning och lagen om ersättning för sjukgymnastik så att privata
vårdgivare kan fortsätta sin verksamhet efter att ha uppnått 65 års ålder om de
träffar samverkansavtal med landstingen. Motionerna (m, fp, kd) avstyrks.
Utskottet vidhåller sin inställning att fri etableringsrätt för läkare och
sjukgymnaster försvårar sjukvårdshuvudmännens möjligheter att uppfylla målet i
hälso- och sjukvårdslagen om en god vård på lika villkor för hela befolkningen.
Motionerna ( m) avstyrks.
Utskottet vidhåller också sin inställning att det är en fördel om det i varje
landstingsområde finns alternativ till den offentligt producerade hälso- och
sjukvården samt att landstingen bör visa öppenhet vid valet av driftform.
Förhållandet mellan sjukvårdshuvudmännen och de privata vårdgivarna bör även i
fortsättningen regleras i vårdavtal. Motionerna (m, kd) avstyrks därför.
I budgetbetänkandet 1997/98:SoU1 anförde utskottet följande:
Hälso- och sjukvården i Sverige bedrivs i huvudsak i offentlig regi. Regeringen
har dock vid ett flertal tillfällen framhållit att det, inom ramen för ett
integrerat system, kan finnas ett värde såväl ur patienternas som ur
personalens synpunkt, av ett varierat vårdutbud i olika driftsformer. Det bör
vara verksamhetens inriktning, tillgänglighet, kvalitet och
kostnadseffektivitet som styr valet av vårdgivare. Utskottet instämmer häri.
Samverkansdelegationen, som skall avge sitt slutbetänkande vid utgången av
detta år, skall bl.a. söka former för att underlätta samverkan mellan privat
och offentligt bedriven vård och söka undanröja eventuella hinder för en sådan
samverkan.
Utskottet har också flera gånger tidigare behandlat motionsyrkanden med krav på
att t.ex. psykoterapeutisk behandling borde ?ersättas av försäkringskassan?
eller på samma sätt som läkarbesök och sjukgymnastik. Motionsyrkandena har
avslagits (se t.ex. 1996/97:SoU12 och 1994/95:SoU14) under hänvisning till
bl.a. Socialstyrelsens uppdrag att göra en nationell översyn och analys av
innehåll och kvalitet i den psykiatriska vården.
Under några år på 1990-talet och t.o.m. år 1996 utgick ?öronmärkt? ersättning
till sjukvårdshuvudmännen för psykoterapeutisk behandling i enlighet med
överenskommelser mellan staten och Landstingsförbundet (Dagmar-uppgörelserna).
Beloppen var 60 miljoner kronor år 1995 och 65 miljoner kronor år 1996. År 1997
var parterna överens om att inte avsätta sådana särskilda stimulansmedel.
Landstingen förväntades ha byggt ut egen verksamhet på området efter en viss
tid med särskilda stimulansmedel (1996/97:SoU12 s. 11).
Samverkansdelegationen har i sitt slutbetänkande Klara spelregler - en
förutsättning för samverkan mellan offentlig och privat hälso- och sjukvård,
(SOU 1997:179) föreslagit bl.a. följande (s. 19 f) om andra vårdgivargrupper än
läkare och sjukgymnaster.
Dagens nationella system med lagstiftning och ett ersättningssystem som
fastställs av regeringen har utan tvekan bidragit till att de vårdgivare som
omfattas av detta fått en stark ställning. Men det har också bidragit till att
konservera en situation där andra legitimerade vårdgivare inte har samma
möjligheter att bedriva verksamhet i alternativa driftformer. Det är uppenbart
att t.ex. sjuksköterskor, psykologer och psykoterapeuter inte har samma
möjligheter att träffa vårdavtal.
Delegationen anser att det är viktigt att även andra vårdgivargrupper än
läkare och sjukgymnaster ges möjlighet att bedriva verksamhet som enskild
vårdgivare med finansiering av landstinget. Detta är viktigt för såväl
vårdgivare som patienter. Vårdgivarna kan bedriva sin verksamhet i andra former
än som anställda hos i princip en enda arbetsgivare och för patienter innebär
det en ökad valfrihet. Det behövs klara spelregler för att detta skall komma
till stånd. Att på en nationell nivå markera att sjuksköterskor kan bedriva
verksamhet som egna företagare inom exempelvis mödrahälsovård, barnhälsovård
och distriktssköterskevård och att psykoterapeuter med annan
utbildningsbakgrund ges samma villkor som läkarutbildade psykoterapeuter kan
också, med hänsyn till hur könsfördelningen ser ut bland dessa yrkeskategorier,
betraktas som en jämställdhetsfråga. Med hänsyn till de ställningstaganden som
regering och riksdag redovisat när det gäller ersättning och övriga villkor för
de privata vårdgivarna och parternas ansvar anser delegationen inte att det
skulle vara en framkomlig väg att föreslå nationella ersättningssystem som
fastställs och beslutas av regering och riksdag för de aktuella
vårdgivargrupperna.
Delegationen föreslår därför en lösning som innebär att andra legitimerade
vårdgivare än läkare och sjukgymnaster omfattas av samma grundläggande villkor.
Förslaget innebär att nu gällande detaljerade lagstiftning rörande villkoren
för läkare och sjukgymnaster, LOL och LOS, upphävs och ersätts med en lag om
etablering för enskilda vårdgivare med vårdavtal. Beslut om taxornas utformning
och ersättningsnivåer överlåtes till berörda parter att besluta om. Motivet för
att föreslå en lag är att hälso- och sjukvården är en nationell angelägenhet.
Därför anser delegationen att de grundläggande förutsättningarna för de privata
vårdgivarna bör vara lika över hela landet.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin uppfattning att det innebär fördelar om ökat utrymme
ges för alternativa driftsformer inom hälso- och sjukvården. Det stärker
patientens och medborgarens ställning om den enskilde får ökade möjligheter att
välja vårdgivare inom primärvård och olika typer av specialistvård liksom att
välja sjukhus vid sluten vård. En sådan utveckling bör kunna bidra till ett
bättre bemötande samt bättre kontinuitet och tillgänglighet i vården. Detta bör
ha positiva effekter även för personalen.
För ungefär ett år sedan beslutade riksdagen om vissa förändringar i lagen om
läkarvårdsersättning och lagen om ersättning för sjukgymnastik. De nya reglerna
trädde i kraft den 1 juli 1997 respektive den 1 januari 1998.
Samverkansdelegationen har nyligen slutfört sitt utredningsuppdrag.
Remissbehandling pågår till mitten av april 1998. I princip har delegationen i
sitt slutbetänkande behandlat alla de frågor som tas upp i motionerna.
Riksdagen bör inte i detta skede ta något initiativ på området. Utskottet
finner inte skäl att återinföra den nationella husläkarlagen. Motionerna So202
(m), So212 (m), So213 (s), So240 (m) yrkandena 4-7, So273 (m), So282 (fp)
yrkandena 3-6, So285 (v) yrkande 19 och So299 (m) avstyrks därför.
Samverkansdelegationen har också föreslagit att även andra legitimerade
vårdgivargrupper än läkare och sjukgymnaster bör ges möjlighet att bedriva
verksamhet som enskild vårdgivare med finansiering av landsting. I
utredningsförslaget nämns bl.a. sjuksköterskor, psykologer och psykoterapeuter.
Riksdagen bör inte föregripa regeringens kommande förslag på området.
Motionerna So216 (v), So224 (m), So235 (v) yrkande 6, So238 (m), So268 (m),
So291 (v) yrkande 4, So293 (m), So310 (fp), So311 (fp), So323 (mp) och So342
(s) avstyrks.
Patientavgifter och högkostnadsskydd
I motion So251 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs att riksdagen hos regeringen
begär en utredning om ett nytt högkostnadsskydd för sjukvårdskostnader i
enlighet med vad som anförts i motionen. Motionärerna förordar ett system som
innebär att den enskilde själv får välja högkostnadsskydd enligt två olika
modeller. Det ena alternativet innebär att ingen skall behöva betala mer än 700
kr per läkarbesök/behandling. Oavsett om kostnaden är högre betalar patienten
maximalt 700 kr per gång. Den modellen kan vara attraktiv för den som inte tror
sig ha sjukvårdskostnader som överstiger 1 200 kr per år. Det andra
alternativet innebär att man betalar 100 kr per månad eller 1 200 kr per år.
Eftersom en enskild individ aldrig kan veta om de egna sjukvårdskostnaderna
kommer att överstiga det beloppet tror motionärerna att benägenheten att
ansluta sig till systemet är relativt stor. I den senare modellen betalar
patienten 25 kr per läkarbesök i form av en administrativ avgift. I övrigt
skulle vården vara kostnadsfri för den enskilde. Inbetalningen av denna
försäkring kan ske antingen genom inbetalning av hela årsbeloppet eller genom
månatliga inbetalningar. I ett första skede bör landstingen ha ansvar för
avgiften men i ett senare skede skulle systemet bli nationellt. Motionärerna
anser att en utredning bör tillsättas för att närmare studera detaljerna kring
förslaget i motionen.
I motion So203 av Margareta E Nordenvall och Leif Carlson (m) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om sparkonton inom
den öppna vården samt att detta skall utredas (yrkandena 1 och 2). Motionärerna
föreslår ett modifierat högkostnadsskydd - ett medicinskt sparkonto eller
medborgarkonto - i den öppna vården. Förslaget går att kombinera med en allmän
hälsoförsäkring. Enligt förslaget skall alla medborgare avsätta cirka tre
procent av lönesumman skattefritt till att bygga upp ett individuellt konto
till ett givet tak. När patienten blir sjuk används pengar från kontot till att
betala den öppna vården, såväl sjukvårdande behandling som diagnostik. Kontots
tak kan lämpligen sättas till ett basbelopp och kombineras med ett golv. Om
sparkontots behållning vid årets slut överstiger taket återbetalas överskottet
till individen efter skatteavdrag. Om patienten har överskridit kontot vid
årets slut så återförs det till noll genom en insättning från staten, enligt
förslaget. Pengarna skall följa patienten. Motionärerna anser att denna modell
ger större möjligheter till alternativa vårdgivare. Patientens ställning i
vården stärks, och patienten kan själv styra kostnaden genom den modell som
föreslås i motionen.
I motion So218 av Alf Svensson m.fl. (kd) begärs att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om högkostnadsskyddet (yrkande
4). Under senare år har avgifterna för den enskilde ökat dramatiskt dels genom
att högkostnadsskyddet höjts, dels därför att flera vårdavgifter inte omfattas
av högkostnadsskyddet. Kostnader för resor i samband med vård ingår inte.
Motionärerna anser att det behövs en översyn så att högkostnadsskyddet
verkligen omfattar alla vårdavgifter. Även den fria listan på mediciner bör
återinföras, heter det i motionen.
I motion So214 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) begärs ett tillkännagivande om
fri barnsjukvård (yrkande 11).
I motion So308 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) begärs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att alla avgifter
för läkemedel, läkarvård, tandvård och handikapphjälpmedel på sikt bör
samordnas i ett högkostnadsskydd (yrkande 10). Motionärerna begär en utredning
om de samhällsekonomiska kostnaderna för att samordna alla avgifter för
läkemedel, läkarvård, tandvård och handikapphjälpmedel (yrkande 11). Det finns
grupper av medborgare som under de senaste årens budgetåtstramningar vållats
orimligt stor skada genom den brist på helhetssyn som genomsyrat politiken.
I motion So340 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) begärs ett tillkännagivande om
alternativmedicinsk behandling via läkarremiss (yrkande 6). Motionärerna anser
att alternativmedicinsk behandling på sikt bör ingå i högkostnadsskyddet.
I motion So285 av Johan Lönnroth m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande till
regeringen om vad i motionen anförts om patientavgifternas differentiering
(yrkande 13). Många hushåll har under de senaste åren fått en allt sämre
ekonomi. Signaler tyder, enligt motionärerna, på att ekonomiskt utsatta grupper
väntar alltför länge eller helt enkelt låter bli att besöka sjukvården på grund
av för höga patientavgifter. Dålig ekonomi kan också tvinga människor till att
avstå från utskrivna mediciner. Patientavgifter inom primärvården skall enligt
motionärerna vara låga eller inte förekomma alls. För barn och ungdomar upp
t.o.m.19 år skall primärvården alltid vara avgiftsfri. Även distriktsvården bör
enligt deras mening vara avgiftsfri medan avgiften till specialistvård kan vara
högre. Fördelen med en differentierad taxa är att man får ett styrmedel över
patienternas val av vårdnivå, heter det i motionen.
I motion So290 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) begärs att riksdagen begär att
regeringen vid förhandlingar med Landstingsförbundet tar upp frågan om en
försöksverksamhet med kraftigt differentierade avgifter med låga avgifter i
primärvård och högre inom institutions- och specialistvården (yrkande 4).
I motion So262 av Rigmor Ahlstedt (c) begärs ett tillkännagivande till
regeringen om att högkostnadsskyddet bör kopplas till friskvårdssatsningar.
Motionären anför att vid en sjukrehabilitering förekommer det ofta att
människor blir tillrådda att träna upp sin kropp på olika sätt som ett
komplement till annan vård. Detta är enligt motionären vällovligt, men
människor förhindras genom att de anser sig inte ha råd att på ett effektivt
sätt nyttja friskvårdsanläggningar. För att komma till rätta med detta borde
enligt motionären en av läkare ordinerad träning berättiga till ekonomisk
ersättning inom nuvarande högkostnadsskydd för medicinsk hjälp.
I motion So336 av Lars U Granberg (s) begärs ett tillkännagivande till
regeringen om vad i motionen anförts om lättnader för människor med ett
psykiskt handikapp. Motionären anför att människor som har en långvarig psykisk
sjukdom, som ofta lever på existensminimum genom tidig sjukpensionering och som
ibland tvångsmedicineras ofta har en bristande sjukdomsinsikt. Dessa personer
har svårt att ta medicin när den är gratis. När de själva måste betala för
medicinen (upp till högkostnadsskydet) är det enligt motionären omöjligt. Dessa
personer bör därför ges ekonomiska lättnader.
Tidigare behandling m.m.
I betänkande 1997/98:SoU2 Vissa hälso- och sjukvårdsfrågor (september 1997)
behandlade utskottet senast motionsyrkanden om patientavgifter och
högkostnadsskydd. I betänkandet ges en bred bakgrundsbeskrivning vartill
hänvisas (s. 36-40). Utskottet gjorde följande bedömning:
Systemet med statligt reglerade patientavgifter avskaffades i princip den 1
januari 1991. Motivet var att möjliggöra för sjukvårdshuvudmännen att
effektivare kunna utnyttja hälso- och sjukvårdens organisation och resurser
genom att t.ex. differentiera avgiftsnivåerna mellan olika typer av
mottagningar. Den grundläggande bestämmelsen om avgifter för hälso- och
sjukvården finns i 26 § hälso- och sjukvårdslagen. Enligt bestämmelsen får
vård-avgifter tas ut enligt grunder som landstinget eller kommunen bestämmer i
den mån inte annat är föreskrivet. Utskottet noterar att sjukvårdshuvudmännen
följer effekterna av de avgifter som tillämpas. Avgiftsnivån bör enligt
utskottet inte hindra dem som behöver vård att söka vård. Utskottet avstyrker
motionerna (m, kd, fp, v).
Det nu gällande högkostnadsskyddet omfattar patientavgifter för läkarvård och
sjukvårdande behandling inom landstingen, läkarvård och sjukgymnastik hos
privata vårdgivare med ersättning från landstingen samt inkontinensartiklar för
vilka landstingen har kostnadsansvar. Frågor om införande av ett mer omfattande
högkostnadsskydd än det nu gällande har utretts men regeringen har inte tagit
slutlig ställning i frågan. Omfattningen av en framtida tandvårdsförsäkring
utreds för närvarande på nytt. Utskottet vill inte föregripa regeringens
kommande förslag på området. Motionerna (s, v, mp) avstyrks.
I budgetpropositionen 1997/98:1 (utgiftsområde 9) anförs följande (s. 17):
Under den senaste tiden har det framkommit uppgifter om att barnfamiljer i
vissa fall avstår från att söka vård av ekonomiska skäl. Regeringen ser
allvarligt på dessa uppgifter då framför allt yngre barn är infektionskänsliga
och kan ha ett stort behov av hälso- och sjukvård. Utebliven vård kan också
bidra till att smitta sprids inom familjen eller till andra som kommer i
kontakt med barnet. För att inte barnfamiljer skall avstå från vård på grund av
att de inte anser sig ha råd med patientavgifterna har flera landsting beslutat
att reducera eller helt avskaffa patientavgifterna för barn.
I syfte att alla barn i hela landet, utan hänsyn till familjens privata
ekonomi, skall kunna erbjudas en god vård kommer patientavgifterna att
avskaffas för samtliga barn och ungdomar upp t.o.m. 19 år fr.o.m. den 1 januari
1998. Regeringen delar landstingens bedömning av värdet av denna reform.
Landstingsförbundet och staten har den 3 december 1997 kommit överens om hur
ett extra anslag på 75 miljoner kronor skall fördelas bland
sjukvårdshuvudmännen. Det gäller ersättningar 1997 för gratis läkemedel till
vissa psykiskt sjuka, nämligen patienter utan sjukdomsinsikt och för vilka
bristande medicinering kan innebära fara för patientens eller annans liv och
hälsa.
Utskottets bedömning
Systemet med statligt reglerade patientavgifter avskaffades i princip den 1
januari 1991. Motivet var att möjliggöra för sjukvårdshuvudmännen att
effektivare kunna utnyttja hälso- och sjukvårdens organisation och resurser
genom att t.ex. differentiera avgiftsnivåerna mellan olika typer av
mottagningar. Enligt den grundläggande bestämmelsen, 26 § hälso- och
sjukvårdslagen, får vårdavgifter tas ut enligt grunder som landstinget eller
kommunen bestämmer i den mån inte annat är föreskrivet.
Det har under senare år framkommit uppgifter om att en del människor har
avstått från läkarkontakt av ekonomiska skäl. I syfte att alla barn i landet
utan hänsyn till familjens privata ekonomi skall kunna erbjudas en god vård har
landstingen beslutat avskaffa patientavgifterna för barn och ungdomar upp
t.o.m. 19 år fr.o.m. år 1998. Motion So214 (kd) yrkande 11 är numera
tillgodosedd och avstyrks därför.
Det nu gällande högkostnadsskyddet omfattar patientavgifter för läkarvård och
sjukvårdande behandling inom landstingen, läkarvård och sjukgymnastik hos
privata vårdgivare med ersättning från landstingen samt inkontinensartiklar för
vilka landstingen har kostnadsansvar. Frågan om att utöka högkostnadsskyddet
har utretts men regeringen har inte tagit slutlig ställning. Regeringen har
aviserat en proposition om ny inriktning på tandvårdsförsäkringen. Utskottet
vill inte föregripa regeringens kommande förslag på området. Utskottet
avstyrker därför motionerna So203 (m), So218 (kd) yrkande 4, So251 (m), So262
(c), So308 (mp) yrkandena 10 och 11.
Motionerna So285 (v) yrkande 13 och So290 (v) yrkande 4 är åtminstone delvis
tillgodosedda och avstyrks.
Motion So336 (s) är numera tillgodosedd genom den överenskommelse staten och
Landstingsförbundet träffat om ersättningar för gratis läkemedel till vissa
psykiskt sjuka. Motionen avstyrks.
Prisnedsatta livsmedel
I motion So332 av Birgitta Carlsson (c) begärs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om ekonomisk ersättning för
merkostnader vid behov av specialkost. Motionären anför att för alla barn upp
till 16 år som inte tål gluten, laktos eller mjölkprotein finns möjligheter att
erhålla en del specialprodukter på apotek till en kostnad av 120 kr per
uthämtningstillfälle. När barnet fyllt 16 år blir det stor skillnad mellan
olika landsting, enligt motionären. Hos några erhålls kontantbidrag med mellan
200 och 400 kr per månad, hos några erhålls inget ekonomiskt bistånd alls vid
behandling med specialkost, hos några erhålls stöd liknande det för barn under
16 år, men med större egenavgift. Motionärerna anser att regeringen bör komma
med förslag till en rättvisare bedömning av ersättningar till personer med
behov av specialkost.
Bakgrund
Den fråga som motionären tar upp, samt andra hithörande frågor, behandlades i
HSU:s betänkande Reform på recept (SOU 1995:122) s. 123-130. Kommittén anför
(s. 124) att området med prisnedsatta livsmedel för särskilda näringsändamål
framstår som mycket komplex med en rad frågeställningar av principiell natur
som måste lösas vid en reformering av området. Sedan systemet infördes 1979 har
såvitt bekant inte skett någon översyn. Den s.k. Merkostnadskommittén (SOU
1992:129) hade visserligen föreslagit att 16-årsgränsen skulle tas bort samt
att egenavgifterna skulle omfattas av högkostnadsskyddet men inte närmare
utvecklat skälen härför. HSU anser att alltför många instanser är inblandade
för att någon skall känna ett riktigt ansvar för att följa utvecklingen.
Kommittén föreslog en separat översyn av förmånen med livsmedel för särskilda
näringsändamål och pekar på några områden som bör behandlas vid en sådan
översyn, bl.a. glutenfria livsmedel och livsmedel som i dag förskrivs på licens
efter beslut av Läkemedelsverket. Andra områden som bör behandlas är
egenavgifternas utformning samt prisregleringen. Kommitténs uppfattning är att
livsmedlen, efter översynen, skall inordnas i läkemedelsförmånen.
I proposition 1996/97:27 Läkemedelsförmåner och läkemedelsförsörjning m.m.
redogjordes för reglerna om prisnedsatta livsmedel vid vissa sjukdomar (s. 37).
I propositionen lämnades dock inget förslag till förändring eller fortsatt
utredning.
Kommittédirektiv har beslutats den 4 december 1997 (dir. 1997:140) Reformering
av förmånssystemet för speciallivsmedel vid vissa sjukdomar. Uppdraget
sammanfattas på följande sätt (s. 1):
En särskild utredare tillkallas med uppgift att göra en översyn av nuvarande
förmånssystem för speciallivsmedel vid vissa sjukdomar.Utgångspunkten för
utredningsarbetet är att sådana speciallivsmedel även i fortsättningen skall
vara en del av läkemedelsförmånen eller subventioneras av samhället på annat
sätt. En annan viktig utgångspunkt för utredaren är att det system som föreslås
skall rymmas inom samhällets nuvarande kostnader för dessa speciallivsmedel.
Utskottets bedömning
Regeringen har beslutat om direktiv för en särskild utredare med uppgift att
göra en översyn av nuvarande förmånssystem för speciallivsmedel vid vissa
sjukdomar. De frågor som tas upp i motion So332 (c) omfattas av direktiven.
Riksdagen bör inte föregripa regeringens kommande förslag på området. Motionen
avstyrks.
Psykiatrisk tvångsvård
I motion So208 av Elizabeth Nyström och Maud Ekendahl (m) begärs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sluten
psykiatrisk vård. Motionärerna anför att det måste vara riktigt att människor
som inte kan ta vara på sig själva och som råkar begå något brott får vård och
inte straff. De platser där denna speciella kategori vistas skall enligt
motionärerna påminna så litet som möjligt om ett fängelse. Ofta glöms den
detalj som enligt motionärerna borde beaktas före allt annat, nämligen de
presumtiva offrens säkerhet. Motionärerna refererar till ett faktiskt fall där
fem grova brottslingar genomfört en klassisk rymning från sluten psykiatrisk
vård. De har uppenbarligen råkat komma på fel ställe. Motionärerna menar därför
att bedömningen av vilka som har behov av sluten psykiatrisk vård har kommit
?ur fas?. De anser att jurister och läkare har ett ansvar att se till att vi
tar oss tillbaka till verkligheten igen.
I motion So308 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) begärs ett tillkännagivande
till regeringen om att personer som tvångsvårdas skall ha fri vård och fria
läkemedel (yrkande 33).
I motion So328 av Eva Goës (mp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om
en utredning kring lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (yrkande 1). I
en sådan utredning bör enligt motionärens uppfattning ingå personer med egen
erfarenhet från att ha tvångsvårdats samt kunniga personer inom psykiatri med
ett alternativt synsätt i dessa frågor (yrkande 2). Slutligen begärs ett
tillkännagivande om ett faddersystem för intagna (yrkande 3). Motionären anser
att hela psykvården på sikt måste reformeras från grunden. Lagen borde
omarbetas så att den enda situation där tvångsvård används är när någon i ett
akut skede behöver stöd.
Bakgrund
I november 1995 tillkallades en parlamentarisk kommitté för att utvärdera lagen
(1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT) och lagen (1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård (LRV). Kommittén skall enligt direktiven (dir. 1995:140)
behandla frågan om det grundläggande syftet med lagstiftningen har uppnåtts,
dvs. om användningen av tvångsvård, tvångsåtgärder samt konvertering har
minskat i avsedd utsträckning och om patientens rättssäkerhet har stärkts.
Vidare skall kommittén bl.a.:
- analysera och utvärdera nuvarande regler och tillämpningen av dessa med
avseende på samhällsskyddet, däribland reglerna i LRV vid utskrivning,
permission och s.k. frigång,
- uppmärksamma eventuella problem med tillämpningen av lagstiftningen i vid
mening och föreslå lämpliga åtgärder
Som ett deluppdrag skulle kommittén beskriva och analysera principer och regler
för patientens betalningsansvar vid rättspsykiatrisk vård samt kostnadsansvaret
för rättspsykiatrisk vård till asylsökande.
Deluppdraget redovisades hösten 1996 i betänkandet Vårdavgifter vid
rättspsykiatrisk vård, m.m. (SOU 1996:141).
I betänkandet beskrivs och analyseras olika situationer, kostnadsmässigt, för
den som bereds rättspsykiatrisk vård. Vissa skillnader uppstår nämligen med nu
gällande regelverk beroende på om vårdtagaren uppbär pension
(sjukbidrag/förtidspension), sjukpenning eller saknar inkomst.
Kommittén anser att frågan om när vårdavgift inte skall tas ut bör kunna
lösas genom förhandlingar mellan Landstingsförbundet och Socialdepartementet.
För den händelse detta inte skulle lyckas lägger kommittén fram ett förslag
till lagstiftning, som innebär att det i LRV införs en bestämmelse av innebörd
att avgift vid sjukhusvård beträffande den som genomgår rättspsykiatrisk vård
får tas ut endast genom avdrag från förmån enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring.
Kommittén har slutredovisat sitt uppdrag den 5 mars 1998.
Kommittén har i betänkandet Rättssäkerhet, vårdbehov och samhällsskydd vid
psykiatrisk tvångsvård (SOU 1998:32) lagt fram förslag om bl.a.
intagningsförfarandet vid psykiatrisk tvångsvård, de allmänna förutsättningarna
för tvångsvård enligt LPT, övergång från frivillig vård till tvångsvård,
stödpersoner, behandlingen under tvångsvård, permission samt upphörande av LRV-
vård.
Utskottets bedömning
Tvångspsykiatrikommittén har haft i uppdrag att bedöma huruvida det
grundläggande syftet med den psykiatriska tvångslagstiftningen har uppnåtts,
dvs. om användningen av tvångsvård, tvångsåtgärder samt konvertering har
minskat i avsedd utsträckning och om patientens rättssäkerhet har stärkts. I
kommitténs uppdrag har också ingått bl.a. att analysera och utvärdera nuvarande
regler och tillämpningen av dessa med avseende på samhällsskyddet. Även
vårdavgifter vid rättspsykiatrisk vård har behandlats av kommittén. Kommittén
har just överlämnat sitt slutbetänkande.
Utskottet anser att riksdagen inte bör föregripa regeringens kommande förslag
på området. Motionerna So208 (m), So308 (mp) yrkande 33 och So328 (mp) avstyrks
därför.
Situationen för de psykiskt störda
I flera partimotioner berörs den psykiatriska vården.
I motion So285 av Johan Lönnroth m.fl. (v) begärs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den psykiatriska
vården (yrkande 7). Motionärerna anser att det är viktigt för psykpatienterna
att ett bra samarbete etableras mellan bl.a. sjukvårdshuvudmännen i och med den
nyligen genomförda Psykädelreformen. Möjlighet till eget boende, bra
sysselsättning och fritid är viktiga förutsättningar för att ge den
vårdbehövande möjlighet till bättre livskvalitet. Det är också enligt
motionärerna viktigt att patienterna garanteras tillgång till adekvat
psykoterapi på liknande sätt och till samma kostnader som vid somatisk
rehabilitering.
I motion So235 av Johan Lönnroth m.fl. (v) yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att till kommunernas
psykiska vård tillföra mer kompetens (yrkande 3). Motionärerna anser att
förutsättningarna för en i verklig mening kommunal mentalhälsotjänst inte
uppfyllts. Det delade huvudmannaskapet leder till problem med splittrade
vårdkedjor, osäkerhet om var ansvaret för vård och stöd ligger samt att det
långsiktiga perspektivet med klienten/patienten i fokus gått förlorat. En bred
tillgång till såväl medicinsk, psykologisk och social kompetens som
omvårdnadskompetens måste garanteras den som har behov av detta. Samtidigt
måste den enskildes valfrihet säkerställas. Mot bakgrund av detta anser
motionärerna att en ökad kompetens behöver tillföras den kommunala psykiatriska
vården. I (yrkande 7) begärs ett tillkännagivande till regeringen att psykiskt
funktionshindrade och personer med psykisk störning har samma rätt till
resurser som somatiskt sjuka. Detta är en förutsättning för att de skall få
ökad livskvalitet liksom ökad delaktighet i samhällslivet och
samhällsbyggandet, heter det i motionen.
I motion So282 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs också ett tillkännagivande
om psykiatrin (yrkande 16). Motionärerna anser att vården och servicen måste
samordnas mellan de olika vårdgivarna och anpassas till patientens behov.
Motionärerna anknyter till Socialstyrelsens utvärdering av psykiatrireformen
och anser att det är viktigt att denna utvärdering följs noggrant. Motionärerna
vill gå vidare genom att uppmärksamma fler problem i psykiatrin. För unga
människor är det viktigt att psykosförloppet stoppas och hävs så fort som
möjligt för att undvika ett livslångt lidande. Ett annat nytillkommet
problemområde är invandrare med psykiska problem.
I motion So218 av Alf Svensson m.fl.(kd) begärs att riksdagen hos regeringen
begär ett åtgärdsprogram för att råda bot på de brister som finns vad beträffar
de psykiskt sjuka (yrkande 2). Motionärerna anför att många psykiskt sjuka har
en mycket svår situation. Förutom att de plågas svårt av sin sjukdom känner de
sig många gånger inte accepterade av omgivningen. Fysiska åkommor är enligt
motionärerna lättare att tala om och få acceptans för. Tusentals vårdplatser
har lagts ner utan att man samtidigt byggt upp nya vårdformer. Detta har
inneburit att många svårt psykiskt sjuka fått fara illa, och
självmordsfrekvensen i denna grupp är hög, vilket är oacceptabelt. Det bör
enligt motionärerna noga övervägas hur stort behovet av slutna vårdplatser de
facto är. Såvitt gäller förändringarna av huvudmannaskapet har det bl.a.
resulterat i att huvudmännen skyller på varandra vad beträffar ansvaret för de
psykiskt sjuka. Risken finns att ingen riktigt tar ansvar för den enskildes
vårdbehov, heter det i motionen.
I motion So320 av Lena Sandlin (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att psykiatrireformen
genomförs i hela landet. Motionären anför att våren 1997 hade två tredjedelar
av landets kommuner ännu inte påbörjat arbetet med den inledande fasen i
psykiatrireformen i form av behovsinventering rörande de psykiskt
funktionshindrade. Riksdagen bör därför ge regeringen i uppdrag att inleda en
översyn av psykiatrireformens genomförande. Det är också av största vikt att
nogsamt följa reformens ekonomiska utveckling och särskilt bevaka hur de extra
insatta ekonomiska medlen förvaltas av kommunerna.
I motion So254 av My Persson (m) begärs tillkännagivande till regeringen om
uppföljning av psykiatrireformen. Motionären anför att patienter skrivs ut från
psykiatriska kliniker och avdelningar till eget boende. Där riskerar de förutom
att inte få adekvat vård också att hamna i isolering, eftersom kommunen inte
alltid har kompetens att ordna den omsorg och vård som patienten enligt lagen
har rätt till. I storstäderna hamnar många av de psykiskt sjuka på gatan som
hemlösa. Motionären anser att riksdagen bör begära en noggrann uppföljning av
kommunaliseringen av psykiatrin och ett handlingsprogram för hur man skall lösa
de problem som Psykädel har förorsakat.
I motion So403 av Gullan Lindblad m.fl. (m) yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de psykiskt
funktionshindrade (yrkande 6). Motionärerna anser att psykädel inte fungerat
tillfredsställande, vilket bl.a. märks i form av allt fler uteliggare och
missbrukare. Regeringen bör därför återkomma till riksdagen med ett förslag som
innebär att även de psykiskt sjuka omfattas av personkretsen enligt lagen om
stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Motionärerna föreslog i
samband med budgetbehandlingen i höstas ett nytt anslag, ett särskilt
stimulansbidrag för att kommunerna mer aktivt än i dag skall arbeta med de
psykiskt funktionshindrade.
Bakgrund och tidigare behandling
I budgetpropositionen 1997/98:1 redovisade regeringen följande under rubriken
Psykiatri (s. 19).
Socialstyrelsen överlämnad i maj sin årsrapport för psykiatrireformen 1997 - Är
vi på rätt väg? (Socialstyrelsen följer upp och utvärderar 1997:6.)
Socialstyrelsen konstaterar att det i samtliga landsting och kommuner pågår ett
intensivt arbete för att genomföra reformen, men att det tar avsevärt längre
tid än vad som förutsetts. De psykiskt funktionshindrades behov är endast
delvis kartlagda i många kommuner. Enligt regeringens mening är detta inte
acceptabelt och systematiska behovsinventeringar måste därför snarast ske i
samtliga kommuner.
Många kommuner har gjort stora insatser för att skapa ett tillfredsställande
boende för psykiskt störda. I vissa fall går dock utbyggnaden av ett gott
boende för dem som befinner sig på sjukhem eller liknande institutioner alltför
långsamt. Socialstyrelsen konstaterar i rapporten att de traditionella medlen
för att ordna daglig sysselsättning och stimulans/aktivering är dåligt
anpassade till de psykiskt stördas behov. Ytterligare uppslag behövs således
till sysselsättning som är anpassad till dessa personers situation.
Trots de problem som uppmärksammats finner Socialstyrelsen att reform-arbetet
har goda förutsättningar att lyckas, om beslutsfattare, professionen och
företrädare för brukarna fortsätter att hålla uppmärksamheten på en hög nivå.
Det är också viktigt att ett långsiktigt perspektiv läggs på finansieringen av
olika insatser när de särskilda stimulansmedlen försvinner. En fortsatt
uppföljning måste också ske av hur situationen för de psykiskt störda utvecklas
så att åtgärder kan vidtas om inte syftet med reformen uppnås.
Utskottet konstaterade med tillfredsställelse i betänkande 1997/98:SoU1 (s. 19)
att kommuner och landsting under år 1997 tillförts ytterligare 4 miljarder
kronor genom höjning av de allmänna statsbidragen. För år 1998 föreslogs
ytterligare en nivåhöjning med 4 miljarder kronor. De ökade statsbidragen borde
leda till att resurser tillförs vården, omsorgen och skolan samt att antalet
sysselsatta inom den kommunala sektorn ökar. Inriktningen borde enligt
utskottet bl.a. leda till att de psykiskt störda ges en bättre vård och omsorg.
Utskottet noterade vidare att regeringen aviserat ytterligare tillskott till
kommuner och landsting för åren 1999 och 2000 i samma syfte.
Socialstyrelsen har i rapporten 1997:8 God psykiatrisk vård på lika villkor
lämnat sin redovisning av den nationella översynen av innehåll och kvalitet i
den psykiatriska vården. Uppdraget har i rapporten beskrivits på följande sätt:
På grund av de oklarheter i sättet att bedriva vård som konstaterades av
Psykiatriutredningen och i propositionen om psykiskt stördas villkor (1993/94:
218) gav regeringen Socialstyrelsen i uppdrag att genomföra en nationell
översyn och analys av innehåll och kvalitet i den psykiatriska vården. I
uppdraget preciserades att Socialstyrelsens arbete skulle avse innehållet i den
specialiserade psykiatrin. Med specialiserad psykiatri avses den psykiatriska
öppna och slutna vården som landstinget eller motsvarande erbjuder och som
bedrivs av personal med särskild kompetens för området och för vilken en
specialist i psykiatri har det medicinska ansvaret. Översynen omfattar därför
inte den vård av de psykiskt störda som förmedlas av vårdgrannar, som primär
vård och socialtjänst.
Avgränsningen av uppdraget till den specialiserade psykiatrin har fördelen av
att ge en konkret ram för arbetet men innehåller också klara nackdelar. Den
psykiska ohälsa och sjuklighet som är ett så tungt inslag i den samlade bilden
av det svenska folkets hälsotillstånd kan självfallet aldrig angripas annat än
genom samlade insatser av många yrkeskategorier och flera huvudmän. Den
specialiserade psykiatrins roll behöver integreras i denna samlade syn på
insatser mot ohälsa och sjukdom och risken för en felaktig balans i
vårdsystemet är uppenbar om helhetssynen saknas.
Under rubriken Psykiatrins läge (s. 11 f.) redovisar Socialstyrelsen följande.
En samlad bedömning av psykiatrins läge sådant det beskrivs i
underlagsrapporterna och uppfattas av Socialstyrelsen är följande:
De psykiskt sjukas ställning i samhället är fortfarande svag. Visserligen har
stora förbättringar inträffat från tidigare skedens starkt fördomsfulla
inställning, men omgivningens intolerans och bristande insikt har svåra följder
för dem som drabbas av psykiskt störning och psykisk sjukdom. De får ofta vård
alltför sent som en följd av sin egen och den närmaste omgivningens förhållande
till psykisk sjukdom. Vården får inte det stöd i det allmänna medvetandet som
krävs för att dess kvalitet och resurser skall utvecklas tillräckligt väl.
Människor som lämnat det akuta skedet av sin sjukdom bakom sig möts av
fördomar, misstro, okunniga reaktioner på sjukdomen och diskriminering, som
utgör ett allvarligt hinder för deras rehabilitering.
Det ställs stora krav på dem som vårdar de psykiskt störda. Patienternas
ibland bristande vårdmotivation och kraven från anhöriga och samhälle att vårda
gör att situationen kan upplevas frustrerande av personalen. Anhöriga och
närstående har också en svår situation genom att de ser vårdbehovet men inte
alltid kan påverka patienten att få det tillgodosett.
Skilda synsätt inom psykiatrin med splittring och revirstrider har bidragit
till bilden av en verksamhet som inte funnit sina former. Denna period har
psykiatrin allt mer kunnat lägga bakom sig. Kunskapen om de psykiska
störningarna har ökat, diagnostiken har utvecklats och ökade möjligheter har
skapats för en tillgänglig differentierad, evidensbaserad och effektiv
behandling som kan utvärderas med valda kriterier. Den formella kompetensen hos
personalen är god. Den pågående positiva utvecklingen i dessa hänseenden
behöver dock starkt fortsatt stöd - politiskt och ekonomiskt.
Antalet slutenvårdsplatser har minskat till förmån för behandling i öppna
vårdformer med inriktning mot att behandla patienten i dennes ursprungliga
miljö. Detta är på många sätt en positiv utveckling som på sikt kan ge
betydande resultat i form av minskade psykiska funktionshinder. Karakteristiskt
är dock fortfarande att den specialiserade psykiatrins arbete och arbetet hos
vårdgrannarna ofta sker utan tillräcklig samverkan och ömsesidigt stöd.
Den positiva utvecklingen till trots har många personer med psykisk störning
fortfarande svårt att få sina vårdbehov tillgodosedda. De dokument som är
grundläggande för den psykiatriska hälso- och sjukvården är förutom hälso- och
sjukvårdslagen (HSL) även lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT) och lagen om
rättspsykiatrisk vård (LRV). Vägledande utöver dessa är den av Sverige stödda
resolutionen i FN om principer för skydd för psykiskt sjuka (1991). Samtliga
reser krav på vården som den inte helt lever upp till.
Några av hindren beror på kvarstående kunskapsluckor inom psykiatrin som -
trots framgångsrik forskning - begränsar möjligheterna att behandla den
psykiska störningen. Till hindren måste emellertid också räknas omgivningens
syn på psykiatrin och på de psykiskt sjuka, otillräcklig tillgång till vård,
brister i kontinuitet och samverkan som gör att helhetssynen på patienten kan
gå förlorad. Psykiatrin bör öka sin kontaktyta mot andra samhällsorgan och
delta i samhällsdebatten för att medverka till att acceptansen för de psykiskt
störda i samhället ökar.
Till bristerna hör också att patienter, anhöriga och andra intressenter har
svårigheter att i rimlig omfattning påverka vården. Vidare är det
epidemiologiska kunskapsläget för psykiatrin otillräckligt. Vi har långt mindre
kunskap om utbredning av och förändringarna över tid av psykisk ohälsa,
störning och sjukdom än när det gäller kroppsliga sjukdomar. Däremot finns det
gott om statistiska uppgifter om tvångsvårdslagarnas tillämpning.
Ett uttryck för att bristerna på sina håll kan vara betydande, är att de
regionala skillnaderna i vårdresurser, vårdformer och vårdutnyttjande måste
anses långt större än vad som kan motiveras av skillnader i sjuklighet.
Skillnaderna kan i viss utsträckning förklaras av skillnader i geografiska och
sociala förhållanden men kan möjligen även vara en följd av att vården
utvecklats på olika sätt. Epidemiologiska kartläggningar av förekomsten av
psykisk störning i befolkningen blir därför viktiga att genomföra liksom
inventering av psykiatrins resurser.
Viktiga invändningar mot dagens psykiatri är också bristen på specialister i
psykiatri och bristen på differentierade vårdresurser. Den slutna vården
bedrivs fortfarande i stor utsträckning på allvårdsavdelningar, vilket för
vissa patienter innebär att vården blir onödigt betungande,
integritetskränkande och skrämmande.
Ett viktig led i en fortsatt modernisering är att ställa upp konkreta och
uppföljningsbara mål för vården. I detta sammanhang behöver man finna bättre
medel att dokumentera, följa upp och utvärdera vården.
Trots att motsättningarna till stor del överbryggats är frånvaron av en
gemensam kunskapsbas, dels inom psykiatrin och dels när det gäller samverkan
mellan psykiatrin och dess vårdgrannar, framför allt socialtjänsten,
fortfarande ett problem.
Kontakterna med vårdgrannarna måste förstärkas och en gemensam syn på den
enskilda patientens vårdbehov utformas.
För att råda bot på återstående brister inom dagens specialiserade psykiatri
föreslår Socialstyrelsen följande:
1. En stärkt ställning för patienterna och deras anhöriga.
2. Breda och djupa insatser för att utveckla kompetensen i vården.
3. Förbättrad samverkan och samordning.
Under denna punkt föreslår Socialstyrelsen att huvudmännen inom ramen
för sitt planerings- och utvecklingsansvar bl.a. utvecklar arbetet med de
psykiskt långtidssjukas somatiska vård inom primärvården samt också
utvecklar samarbetet mellan barn- och ungdomspsykiatrin för att uppnå mera
flexibla åldersgränser.
4. En utvecklad psykiatrisk vårdorganisation.
Under denna punkt föreslår styrelsen att huvudmännen bl.a. tillser att varje
person som söker vård för en psykisk störning får träffa en läkare
som ansvarar för att patienten utreds, diagnostiseras, behandlas och som tar
ställning till behovet av andra vårdinsatser. Patienten föreslås under den
fortsatta vården vara knuten till en läkare, antingen i primärvården eller
psykiatrin beroende på störningens art och grad.
Regeringen har i januari 1998 beslutat om en förlängning av Socialstyrelsens
uppdrag att följa upp och utvärdera effekterna av psykiatrireformen. En
årsrapport skall lämnas i maj 1998 och en slutrapport senast den 1 maj 1999.
Barnpsykiatrikommittén (S 1995:06) beräknas lämna sitt slutbetänkande den 15
mars 1998.
Utskottets bedömning
Genom den s.k. psykiatrireformen, har de psykiskt störda som grupp fått större
uppmärksamhet. Deras behov har synliggjorts i landsting och kommuner liksom i
samhället i övrigt. Det tydligaste inslaget i reformen - och den för samhället
mest uppenbara förändringen - är att patienter som tidigare vårdades på stora
slutna institutioner har flyttat ut i vanliga bostadsområden i respektive
kommuner för att få vård och stöd i öppna former för sin sjukdom och hjälp att
inrätta sina liv efter nya förutsättningar. Grundtanken bakom reformen är att
det krävs en utveckling på flera olika plan för att psykiatrin och
socialtjänsten tillsammans med patienten skall kunna skapa bättre livsvillkor
för denna. Statliga stimulansbidrag på 1,2 miljarder kronor har fördelats under
åren 1995-1997 till landsting, kommuner, projekt och försöksverksamheter
avseende områdena: Utveckling av arbetsformer inom socialtjänst och psykiatri,
försöksverksamheter med personligt ombud, försöksverksamheter för missbrukare
med svår psykisk störning, stöd till anhörigverksamhet och stöd till
kamratstödsverksamhet.
Socialstyrelsen har i årsrapporten 1997 konstaterat att det i samtliga
landsting och kommuner pågår ett intensivt arbete för att genomföra reformen.
Genomförandet är dock kraftigt försenat. De psykiskt funktionshindrades behov
är endast delvis kartlagda i många kommuner. Det kommer att ta längre tid än
riksdag och regering ursprungligen avsett för att förverkliga reformen.
Styrelsen bedömer dock att reformen är på rätt väg.
Socialstyrelsen har också nyligen lämnat en redovisning av den nationella
översynen av innehåll och kvalitet i den psykiatriska vården (1997:8).
Styrelsen har bl.a. pekat på att de psykiskt sjukas ställning i samhället
fortfarande är svag. Styrelsen har lämnat förslag till förbättringar. Frågan
bereds nu i Regeringskansliet.
Det är mycket angeläget att regeringen noga följer utvecklingen av de psykiskt
stördas situation och återkommer till riksdagen om syftet med reformen inte
uppnås. Utskottet anser det nödvändigt att de kommuner som ännu inte gjort
systematiska inventeringar av de psykiskt stördas behov snarast gör det. Något
tillkännagivande till regeringen behövs inte. Motionerna So218 (kd) yrkande 2,
So235 (v) yrkandena 3 och 7, So282 (fp) yrkande 16, So285 (v) yrkande 7, So254
(m), So320 (s) och So403 (m) yrkande 6 avstyrks.
Ledningen av hälso- och sjukvården
I motion So235 av Johan Lönnroth m.fl. (v) begärs att riksdagen hos regeringen
begär förslag som förtydligar verksamhetsansvaret inom hälso- och sjukvården
enligt vad i motionen anförts (yrkande 1). Motionärerna anser att de
förändringar som genomförts av hälso- och sjukvårdslagen under senare år har
inneburit att ledningsuppgifter inom verksamheten i stor omfattning
förbehållits företrädare för den medicinsk-biologiska vetenskapen. Den
förändring som finns i SFS 1996:787 avsåg att ledningen skulle kunna anförtros
den som var bäst lämpad för ledningsuppgiften, oavsett professionstillhörighet.
Enligt motionärerna innebär Socialstyrelsens Råd och anvisningar en
inskränkning när det gäller stora delar av den psykiatriska verksamheten. Där
finns nämligen en tolkning av lagen som enbart medger att läkare kan vara
verksamhetschefer, detta trots riksdagens klara intentioner om att så inte
skulle vara fallet. Motionärerna anser att det behövs en lagändring.
De anser också att riksdagen hos regeringen skall begära förslag till sådan
ändring i hälso- och sjukvårdslagen att annan än läkare kan vara
?patientansvarig? enligt 27 § (yrkande 2). För psykiatrins del är det enligt
motionärerna ett problem att det i lagens 1 § står ?åtgärder för att medicinskt
förebygga, utreda och behandla sjukdomar?. Motionärerna anser att ordet
medicinskt bör bytas till ?på den grund som utgörs av vetenskap och beprövad
erfarenhet?. I yrkande 5 begärs ett tillkännagivande till regeringen om en
utlovad höjning när det gäller Socialstyrelsens kompetens för tillsynen av
psykologernas yrkesutövning och verksamhetsområde. Motionärerna hänvisar till
proposition 1995/96:176 med förslag om förstärkt tillsyn över hälso- och
sjukvården samt motion So21 (v) i anledning av propositionen samt utskottets
betänkande SoU18. Motionärerna hävdar att de avsedda förstärkningarna ännu inte
har skett vid Socialstyrelsen. Motionärerna förväntar sig att regeringen
uppfyller givna löften om ett säkerställande av en fullgod verksamhetstillsyn,
heter det i motionen.
Tidigare behandling m.m.
I proposition 1995/96:176 Förstärkt tillsyn över hälso- och sjukvården
föreslogs att ledningen av all hälso- och sjukvårdsverksamhet skulle
organiseras så att den tillgodoser hög patientsäkerhet, god kvalitet av vården
och främjar kostnadseffektivitet. Inom hälso- och sjukvården skall det finnas
någon som svarar för verksamheten, en verksamhetschef. Utskottet gjorde
följande bedömning 1995/96:SoU18, s. 14 (överst):
Utskottet delar regeringens bedömning att ledningsfunktionen måste vara tydlig
för att hälso- och sjukvården skall kunna kontrolleras på ett effektivt sätt.
För patienter, anhöriga och personal men även för tillsynsmyndigheten behövs en
person, en verksamhetschef som ansvarar för den löpande verksamheten och
upprätthåller och bevakar att hälso- och sjukvårdsverksamheten har en hög
patientsäkerhet, god kvalitet samt även främjar kostnads-effektivitet inom
verksamhetsområdet. Vilken kompetens verksamhetschefen skall ha kommer att
variera beroende på inriktning och omfattning av verksamheten samt vilket
ansvar som läggs på verksamhetschefen. Utbildning, erfarenhet och personliga
egenskaper kommer att bli avgörande. En verksamhetschef skall enligt utskottets
mening alltid finnas oavsett om verksamheten är offentlig eller enskild och
oavsett den medicinska risknivån för enheten.Verksamhetschefen behöver enligt
utskottets mening inte tillhöra hälso- och sjukvårdspersonalen utan kan
tillhöra annan yrkeskategori.
När det gäller verksamhetsansvaret utkom under våren 1997 Socialstyrelsens
allmänna råd (SOSFS 1997:8) om Verksamhetschef inom hälso- och sjukvård.
I allmänna råden anförs bl.a. följande:
Verksamhetschefens kompetens
Vårdgivaren bestämmer vilka verksamheter som skall hållas samman under en chef
och vilken kompetens denne skall ha. Avgörande för en persons lämplighet att
inneha en befattning som verksamhetschef är dennes utbildning, erfarenhet och
personliga egenskaper. Verksamhetschefen måste inte ha hälso- och
sjukvårdsutbildning.
Kompetenskravet på verksamhetschefen varierar självklart med omfattning och
inriktning av verksamheten samt vilket ansvar som läggs på denne. Det
väsentliga är att verksamhetschefen har de egenskaper samt den kompetens som
krävs för att han/hon skall kunna leda verksamheten och tillgodose kravet på
högsta möjliga patientsäkerhet inom verksamheten. Detta innebär bl.a. att
verksamhetschefen bör ha organisations- och struktureringsförmåga, förmåga att
kunna fatta beslut och kunna uppdra åt annan att fullgöra enskilda
ledningsuppgifter i de fall han/hon som chef inte har den sakkompetens som
krävs för att leda sådan verksamhet. Andra viktiga chefsegenskaper är
samarbetsförmåga, initiativförmåga, förmåga att motivera och entusiasmera sina
medarbetare samt att kunna hantera stressituationer.
Särskild kompetens i vissa fall och för vissa uppgifter
Inom vissa verksamheter som innehåller myndighetsutövning finns ett lagstadgat
krav på att verksamhetschefens uppgifter skall utövas av en läkare med
specialistkompetens (chefsöverläkare), 29 § andra stycket HSL. Detta gäller i
verksamhet som innehåller psykiatrisk tvångsvård. Vid tvångsisolering enligt
smittskyddslagen (1988:1472) skall verksamhetschefens uppgifter fullgöras
antingen av en läkare med specialistkompetens (chefsöverläkare) eller sådan
befattningshavare som förordnas enligt 50 a § smittskyddslagen.
_ _ _
Verksamhetschefen har det samlade ledningsansvaret för ett visst
verksamhetsområde. Om det inom detta område förekommer patienter som vårdas med
stöd av LPT eller LRV, måste verksamhetschefen, för att kunna ha det samlade
ledningsansvaret, vara läkare med specialistkompetens (chefs-överläkare). Det
gäller också sådana verksamhetsområden där den slutna och den öppna vården
bedrivs integrerat med gemensam personal. Inom psykiatrisk verksamhet där
patienter inte vårdas med stöd av LPT eller LRV ställs samma krav på
verksamhetschefens kompetens som inom den övriga hälso- och sjukvården.
Verksamhetschef för sådan verksamhet måste således inte ha någon särskild
hälso- och sjukvårdsutbildning.
Frågan om ?patientansvar? enligt 27 § HSL berördes också i betänkande
1995/96:SoU18. Utskottet delade inställningen i propositionen och motioner (c
och v) att verksamheten med patientansvarig läkare borde utvärderas och att
frågan om även andra yrkesutövare än läkare skulle kunna utses som
patientansvariga på lämpligt sätt borde övervägas (s. 10-11). I propositionen
hade bl.a. nämnts psykolog.
I betänkandet behandlades också motionsyrkanden (c) med krav på
kompetensförstärkning inom psykologi hos Socialstyrelsen (s. 28-29). Utskottet
gjorde följande bedömning:
Förslaget till ny tillsynslag m.m. innebär bl.a. att Socialstyrelsens
tillsynsansvar utvidgas samtidigt som styrelsens befogenheter och
sanktionsmöjligheter förstärks. Förslaget innebär ett ökat ansvar för
Socialstyrelsen och krav på ytterligare resurser för denna verksamhet.
Förslaget innebär bl.a. att styrelsen övertar ansvaret för tillsyn från andra
myndigheter. Utskottet vill i sammanhanget framhålla att det är viktigt att
tillsynsarbetet får högre prioritet och ges tillräckliga resurser från den 1
januari 1997. Utskottet har erfarit att frågan om överföring av resurser från
andra myndigheter bereds. Utskottet utgår ifrån att även övriga resursfrågor i
sammanhanget kommer att prövas i samband med det kommande budgetarbetet.
Riksdagen följde utskottet (rskr. 281).
I förra budgetbetänkandet 1996/97:SoU1 avstyrktes ett motionsyrkande (fp) med
begäran att inrätta en befattning som överdirektör i psykologi vid So-
cialstyrelsen (s. 96).
I betänkande 1997/98:SoU2 behandlades också ett yrkande (s) med begäran att
annan än läkare skulle kunna utses till ?patientansvarig?.
Utskottet konstaterade att något formellt uppdrag om utvärderingen inte hade
givits. Visst förberedelsearbete pågick. Utskottet utgick ifrån att den begärda
utvärderingen snarast skulle komma till stånd (s. 84 i betänkandet).
Enligt uppgift från Socialdepartementet har uppdraget ännu inte givits
(februari 1998).
I lagrådsremissen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område anför
regeringen följande (s. 139-140):
Regeringen anser, i likhet med Landstingsförbundet och Sveriges
Psykologförbund, att det bör vara möjligt att utse en yrkesutövare som inte är
läkare med specialistkompetens att vara verksamhetschef för en enhet där det
bedrivs vård med stöd av LPT och LRV. En sådan förändring av de nuvarande
bestämmelserna skulle innebära att ytterligare ett steg togs i riktning mot att
förverkliga den princip som HSL bygger på, nämligen att huvudmännen för hälso-
och sjukvården skall vara fria att organisera och bedriva verksamheten efter
lokala förutsättningar. De nuvarande bestämmelserna inskränker i alltför stor
utsträckning huvudmännens möjligheter att utse den mest lämpade yrkesutövaren
som verksamhetschef vid en psykiatrisk vårdenhet. Avsikten är emellertid att de
uppgifter i den psykiatriska tvångsvården som innebär myndighetsutövning även
fortsättningsvis skall utövas av en specialistkompetent läkare.
En proposition har aviserats till senare i mars 1998.
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar att regeringen i lagrådsremissen om yrkesverksamhet på
hälso- och sjukvårdens område föreslår vissa förändringar när det gäller
bestämmelsen om verksamhetschef i 29 § HSL. Genom ändringarna tillgodoses
yrkande 1 i motion So235 (v).
Utskottet utgår från att en utvärdering av bestämmelsen i 27 § HSL om
patientansvarig läkare snarast kommer till stånd.
Utskottet har tidigare avstyrkt ett motionsyrkande liknande det i motion So235
(v) yrkande 5. Utskottet har inte ändrat uppfattning. Motion So235 (v)
yrkandena 1, 2 och 5 avstyrks.
Psykologiska test
I motion So303 av Barbro Westerholm (fp) begärs ett tillkännagivande till
regeringen om vad i motionen anförts om psykologiska test (yrkande 3).
I motion So261 av Britt-Marie Danestig m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande om
en översyn av forskning och utveckling inom det psykologiska metodområdet,
framför allt psykologiska test.
I båda motionerna anförs att testerna används av psykologer som
arbetsinstrument inom bl.a. hälso- och sjukvård, socialtjänst, habilitering
samt yrkesmässig rehabilitering, rättsmedicinalväsende och skola. Psykologiska
tester bygger på psykologisk forskning och skall vara standardiserade så att
den enskilde individens resultat kan jämföras med resultaten hos en
normalpopulation. De i Sverige använda testen har ofta internationellt ursprung
och har brister när det gäller svensk standardisering och normering. Ur
kvalitetssäkringssynpunkt är situationen allvarlig och kan innebära direkta
problem för rådsökande, patienter och klienter, heter det i motionerna.
Finansieringsmöjligheterna för vetenskaplig konstruktion, utprövning och
därtill relaterat forsknings- och utvecklingsarbete bör därför enligt
motionärerna uppmärksammas.
I motion So235 av Johan Lönnroth m.fl. (v) begärs också att riksdagen hos
regeringen begär förslag till en plan för hur kompetens- och metodutveckling
skall tillföras det psykiatriska området enligt vad i motionen anförts om den
obalans som finns relaterad till resurserna vad gäller det
farmakologiskt/biologiska och psykiatriska området (yrkande 4). Motionärerna
anför att för metodutveckling inom den psykologiska diagnostiken finns inga
externa finansiärer som förmår att förse svensk hälso- och sjukvård med för
Sverige avpassade diagnostiska instrument. Inte heller finns externa globala
intressenter som kan bidra till den fortbildning som t.ex. psykologer behöver
genomgå för att följa med i den diagnostik- och behandlingsutveckling som pågår
och kan komma patienterna till del. Motionärerna anser att staten och
sjukvårdshuvudmännen har ett särskilt ansvar för kompetens- och
metodutveckling. Därför behövs en plan för hur detta skall förverkligas.
Tidigare behandling
Ett par liknande motioner (från fp och v) behandlades i utskottets betänkande
1995/96:SoU17 s. 35 f. vartill hänvisas.
Utskottet antecknade bl.a. att Sveriges Psykologförbund hade tagit upp frågan
om ansvaret för svenska standardiseringar och normeringar av utländska test och
om svenska psykologers tillgång till moderna, fullgott utprövade psykologiska
instrument samt att en arbetsrapport avlämnades sommaren 1995. I rapporten hade
bl.a. hänvisats till HSU 2000 som i enlighet med sina tilläggsdirektiv bl.a.
skulle överväga ansvarsfördelningen mellan staten och sjukvårdshuvudmännen i
fråga om finansiering av vårdforskning samt i vilka former stöd kan ges till
vårdforskningens utveckling.
Utskottet uttalade i sin bedömning att utskottet ansåg det viktigt med en
standardisering och normering av psykologiska test så att de blir rättvisande i
svensk miljö. Frågor om forskning borde enligt utskottets uppfattning övervägas
samlat vid behandlingen av nästa forskningspolitiska proposition.
Motionsyrkandena avstyrktes.
I den forskningspolitiska propositionen 1996/97:5, avsnitt 7
Socialdepartementet, föreslogs att till hälso- och sjukvårdshuvudmännens ansvar
enligt hälso- och sjukvårdslagen skall höra att medverka vid finansiering,
planering och genomförande av kliniskt forsknings- och utvecklingsarbete.
Hälso- och sjukvårdshuvudmännen bör i den omfattning som behövs samverka med
andra huvudmän samt med berörda universitet och högskolor. Ett förtydligande av
denna innebörd har förts in i HSL. (I samband med behandlingen i utskottet hade
inte avgivits något motionsyrkande rörande psykologiska test.) Lagförslaget
tillstyrktes av utskottet (1996/97:SoU6). Riksdagen följde utskottet ( rskr.
59).
Utskottets bedömning
Sedan den 1 januari 1997 gäller enligt 26 b § i hälso- och sjukvårdslagen att
landstingen och kommunerna skall medverka vid finansiering, planering och
genomförande av kliniskt forskningsarbete på hälso- och sjukvårdens område samt
av folkhälsovetenskapligt forskningsarbete. Landstingen och kommunerna skall i
dessa frågor, i den omfattning som behövs, samverka med varandra samt med
berörda universitet och högskolor.
Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning att det är viktigt med en
standardisering och normering av psykologiska test så att de blir rättvisande i
svensk miljö. Riksdagen bör dock inte ta något initiativ på området. Motionerna
So235 (v) yrkande 4, So261 (v) och So303 (fp) yrkande 3 avstyrks därför.
Mångkulturell vård
I motion So304 av Yvonne Ruwaida (mp) anförs att vården och omsorgen har en
speciellt viktig uppgift i arbetet för det mångkulturella samhället. I yrkande
8 begärs ett tillkännagivande till regeringen om synen på en mångkulturell
sjukvårdsstruktur. Motionären anser att en förändring av sjukvårdens strukturer
är befogad. Olika grupper måste mötas på sina villkor. Den enskilda patienten
måste känna att dennes behov och omvårdnad står i främsta rummet. Människor med
ett annat språk och en annan kulturell bakgrund befinner sig i en ännu
besvärligare position än en svensk patient som växt upp i och känner den
svenska kulturen. Motionären begär vidare ett tillkännagivande till regeringen
om att tillsätta en utredning för hur en mångkulturell sjukvårdsstruktur skulle
kunna genomföras med direktiv om att åstadkomma ökad teamvård, ökat samarbete
med invandrarorganisationerna, etniska cen- trum, en ökad mångkulturell
kompetens inom hemvården samt ökat inslag av alternativa behandlingsformer i
den svenska sjukvården (yrkande 9). Motionären begär också ett tillkännagivande
till regeringen i frågan om att fler språk skall få auktorisation i
sjukvårdstolkning (yrkande 10). Slutligen begärs ett tillkännagivande till
regeringen om rätten att utöva sin egen religion vid sjukvårdande insats
(yrkande 15). Motionären anser att det skall vara varje patients rättighet att
få utöva sin tro med de möjligheter hälsotillståndet ger. En sådan rättighet
borde skrivas in i hälso- och sjukvårdslagen. Vid dödsfall skall alltid
patientens trosfränder kontaktas så att sjukvårdsinrättningen behandlar den
avlidne med den etik som respektive trosinriktning föreskriver, heter det i
motionen.
Bakgrund och tidigare behandling
Regeringen har i proposition 1997/98:16 Sverige, framtiden och mångfalden, från
invandrarpolitik till integrationspolitik, föreslagit mål och inriktning för en
framtida integrationspolitik. Integrationspolitikens mål skall vara lika
rättigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund, en
samhällsgemenskap med samhällets mångfald som grund samt en samhällsutveckling
som kännetecknas av ömsesidig respekt och tolerans och som alla oavsett
bakgrund skall vara delaktiga i och medansvariga för.
Socialförsäkringsutskottet har godkänt regeringens förslag till mål och
riktlinjer (SfU6). Riksdagen följde utskottet (rskr. 68).
HSU 2000 har nyligen i betänkandet Patienten har rätt (SOU:154) fokuserat på
patientens ställning, krav och förväntningar m.m. I betänkandet behandlas bl.a.
patientens tillgång till information samt att information skall lämnas på ett
sådant sätt att patienten kan tillgodogöra sig informationen och ges möjlighet
att ställa kompletterande frågor. Har patienten språksvårigheter bör tolk
användas, heter det i delbetänkandet (s. 57-58).
Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden om tolkar inom sjukvården. I
betänkande 1993/94:SoU7 anförde utskottet följande i sin bedömning (s. 27):
Enligt 2 a § hälso- och sjukvårdslagen skall hälso- och sjukvården bedrivas så
att den uppfyller kraven på god vård. Detta innebär bl.a. att den skall vara av
god kvalitet och tillgodose patientens behov av trygghet i vården och
behandlingen, bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet
samt främja goda kontakter mellan hälso- och sjukvårdspersonalen. Av
bestämmelser (4 och 8 §§) i förvaltningslagen (1986:223) följer att tolk vid
behov bör anlitas inom den offentliga hälso- och sjukvården. Frågan om vilken
tolk som skall anlitas i ett enskilt fall är en känslig fråga som måste få ökad
uppmärksamhet utifrån patientens situation och önskemål. Något initiativ från
riksdagens sida behövs inte.
Utskottet avstyrkte den då aktuella motionen (v). Riksdagen följde utskottet.
Fr.o.m. den 1 juli 1992 hör det till hälso- och sjukvårdens uppgifter enligt en
uttrycklig bestämmelse, förutom annat som räknas upp i 1 § HSL, att ta hand om
avlidna (prop. 1991/92:152, SoU18, rskr. 309). Hälso- och sjukvårdspersonalen
har ett ansvar för omhändertagande av avlidna och för bemötande av de
efterlevande med hänsyn och omtanke enligt 4 § lagen (1994:953) om åligganden
för personal inom hälso- och sjukvården. I proposition 1993/94:149 Åligganden
för personal inom hälso- och sjukvården m.m. berörde regeringen frågan om
patientsäkerhetsintresset (se t.ex. 3 § disciplinpåföljdslagen. Lagen omfattar
hälso- och sjukvårdspersonalen i dess yrkesutövning såvitt avser undersökning,
vård och behandling av patienter samt vid klinisk forskning på människa, prop.
s. 76 f.) Utskottet delade inställningen i propositionen att
patientsäkerhetsintresset i vanlig mening inte gör sig gällande när det gäller
omhändertagande av avlidna. Utskottet ansåg dock att fel eller försummelser i
samband med handhavandet av en avliden måste beivras och förebyggas. Detta
borde i första hand utredas och åtgärdas av arbetsgivaren i kontakt med
arbetstagaren och dennes fackliga organisation. Förtroendenämnderna har en
viktig roll i sammanhanget, uttalade utskottet. Om det var fråga om en så
allvarlig kränkning att t.ex. brott mot griftefrid kunde föreligga är det en
fråga för polis och åklagare, anförde utskottet. Riksdagen följde utskottet.
Utskottets bedömning
De frågor som tas upp i motion So304 (mp) yrkandena 8-10 och 15 har behandlats
av HSU 2000 i betänkandet Patienten har rätt. Betänkandet remissbehandlas för
närvarande. Riksdagen bör inte föregripa regeringens kommande förslag på
området. Yrkandena avstyrks.
Nationell handlingsberedskap för psykiskt omhändertagande av offer i samband
med katastrofer
I två motioner, So235 av Johan Lönnroth m.fl. (v) yrkande 9 och So303 av Barbro
Westerholm (fp) yrkande 5, begärs tillkännagivande till regeringen om vad som
anförts i respektive motion om nationell handlingsberedskap för psykiskt
omhändertagande i samband med katastrofer. Motionärerna anser att samhällets
beredskap för omhändertagande av den psykologiska reaktionen på katastrofer
eller trauman har visat sig vara betydligt sämre än den beredskap som finns för
det fysiska eller materiella omhändertagandet. Något yrvaket har hela samhället
tvingats inse detta. Med en ökad medvetenhet har vi kunnat iaktta bristande
beredskap för att omhänderta brottsoffer både i det stora och det lilla
sammanhanget. Vår beredskap är antagligen större än för några år sedan med
utbyggda krisgrupper för att möta katastrofer. Trots insatser från
Räddningsverket och Socialstyrelsen har dock enligt motionärerna ännu ingen
insats gjorts, där kunskapen systematiskt har använts på nationell nivå. Det
finns brister när det gäller samhällets kunskap om effekterna av traumatiska
kriser och hur man på bästa sätt skall minimera de långsiktiga effekterna. En
nationell handlingsberedskap för det psykologiska omhändertagandet av offer och
andra drabbade i det mindre eller större samhällsperspektivet måste enligt
motionärerna skapas med hjälp av psykologisk kompetens.
Bakgrund
Socialstyrelsen har givit ut allmänna råd om psykiskt och socialt
omhändertagande vid stora olyckor och katastrofer (1991:2, reviderade 1996). I
råden konstateras att alla de insatser, i form av råd, stöd, omhändertagande
behandling och uppföljande verksamhet, som skall organiseras vid olyckor och
katastrofer utgår inte bara från hälso- och sjukvårdens resurser utan också
från ett drabbat lokalsamhälle i övrigt. Det gäller resurser inom
räddningstjänsten, socialtjänsten, polis, kyrkor och samfund samt
frivilligorganisationer. För ett effektivt omhändertagande av de drabbade
framhålls i råden att alla insatser måste samordnas.
Regeringen beslutade i juni 1997 att ge Socialstyrelsen ett uppdrag beträffande
psykiskt och socialt omhändertagande vid svåra påfrestningar på samhället i
fred m.m. Styrelsen skulle i samråd med Statens räddningsverk klargöra
myndigheternas uppgifter och ansvarsförhållanden. Vidare ingick i uppdraget att
pröva eventuella samarbetsmöjligheter mellan myndigheterna men också med andra
aktörer inom området. Vid redovisningen av uppdraget skulle även framgå vilken
aktuell beredskap kommuner och landsting har om en svår påfrestning på
samhället skulle inträffa. I uppdraget hänvisas till proposition 1996/97:11 om
beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i fred (FöU5). I propositionen
betonades vikten av en god krishanteringsförmåga hos berörda myndigheter,
organisationer och enskilda.
Uppdraget har redovisats till regeringen i månadsskiftet november/december
1997.
I redovisningen av uppdraget anförs bl.a. att det är Socialstyrelsens och
Räddningsverkets uppfattning att katastrofberedskapen skall ses som en helhet
där det psykiska och sociala omhändertagandet ingår som en viktig del.
Socialstyrelsen bör få det ansvaret. Det bör förekomma ett nära samarbete
mellan verket och styrelsen avseende katastrofberedskap. Det bör bildas en
samarbetsgrupp med uppgift att planera inriktning och uppföljning av
verksamheten.
Utskottets bedömning
Utskottet delar motionärernas bedömning att det behövs en nationell
handlingsberedskap för psykiskt omhändertagande i samband med katastrofer.
Genom Socialstyrelsens redovisning har ett sådant arbete nu inletts. Riksdagen
behöver inte ta något initiativ på området. Motionerna So235 (v) yrkande 9 och
So303 (fp) yrkande 5 är i huvudsak tillgodosedda och avstyrks därför.
Ambulansfrågor
I motion So309 av Åke Carnerö och Tuve Skånberg (kd) begärs ett
tillkännagivande till regeringen vad i motionen anförts om en utredning om ett
rikstäckande luftambulanssystem med akutmedicinsk kompetens. Motionärerna
hänvisar till Försvarsbeslut 96 som bl.a. innebar att arbetet med att
åstadkomma en effektivare helikopterberedskap för sjuktransporter skall
fortsätta samt att Försvarsmakten bör fortsätta sina ansträngningar att få till
stånd avtal med sjukvårdshuvudmännen. Förslag till ny helikopterorganisation
har lämnats till riksdagen 1997. Försvarsmaktens helikopterorganisation samlas
i ett försvarsmaktsgemensamt program och verksamheten skall ledas genom
Försvarsmaktens helikopterflottilj placerad i Linköping. Motionärerna anser att
det är dags att upprätta ett rikstäckande luftambulanssystem. Försvarsmaktens
helikoptrar bör därvid kunna utgöra en viktig resurs tillsammans med övriga
helikopterresurser i samhället. En utredning som tar ett helhetsgrepp bör
därför tillsättas, heter det i motionen.
I motion So327 av Börje Nilsson (s) begärs ett tillkännagivande till regeringen
av vad i motionen anförts om etablering av ambulanshelikopterverksamhet med
placering i Kristianstad avseende södra Sverige. Motionären anser att det är
viktigt att frågan om ambulansverksamhet i Sverige kommer till ett avgörande.
En öppning finns enligt uppgift i årets trafiksäkerhetsproposition där det
föreslås att ambulanshelikopterfrågan bör utredas ytterligare. Cen-
tralsjukhuset i Kristianstad har redan helikopterplatta och kompetens vad
gäller medicinsk personal heter det i motionen.
I motion Fö709 av Carin Lundberg m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande till
regeringen vad i motionen anförts om försöksverksamhet med ambulanshelikopter i
den norra sjukvårdsregionen. Motionärerna anför att regeringen i tidigare
sammanhang bedömt att ett snabbt och effektivt omhändertagande av trafikskadade
är av stor betydelse för att lindra effekterna av en trafik-olycka. För att
minimera insatstiderna och för att kunna erbjuda en hög och jämn kvalitet vid
det akuta omhändertagandet kommer ett sammanhängande system med
ambulanshelikoptrar att utredas närmare, enligt motionärerna. De hänvisar till
departementspromemorian På väg mot det trafiksäkra samhället Ds 1997:13 samt
att Socialstyrelsen och landstingen i Västerbotten och Jämtland ansett att ett
system med ambulanshelikoptrar bör koncentreras till områden med långa
transporttider, dvs. norra sjukvårdsregionen. Motionärerna föreslår en
försöksverksamhet i den norra sjukvårdsregionen parallellt med att frågan
utreds närmare.
I motion So285 av Johan Lönnroth m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande om vad i
motionen anförts om ambulansverksamheten (yrkande 12). Motionärerna anser att
det i glesbygd med långa avstånd mellan sjukhusen är extra viktigt med hög
kompetens och ett väl utbyggt ambulansnät. Det kan då också vara befogat med
ambulanshelikopter. En viktig nationell resurs är enligt motionärerna
flygambulansverksamheten, vilken enligt deras mening bör behållas på nuvarande
nivå.
Bakgrund m.m.
Enligt 6 § hälso- och sjukvårdslagen svarar landstinget för att det inom
landstinget finns en ändamålsenlig organisation för att till och från sjukhus
eller läkare transportera personer vilkas tillstånd kräver att transporten
utförs med transportmedel som är särskilt inrättade för ändamålet.
I proposition 1996/97:137 Nollvisionen och det trafiksäkra samhället anförde
regeringen följande under rubriken Generella åtgärder för en säkrare vägtrafik.
Räddning och akutsjukvård vid bl.a. vägtrafikolyckor:
Ambulanshelikoptrar i akutsjukvården
I Sverige har civil och militär helikopteranvändning inom akutsjukvården
diskuterats och utretts sedan 1970-talet utan att någon enhetlig lösning har
kommit till stånd. Flertalet av de utredningar som tagit upp frågan har
konstaterat att det är angeläget att snarast lösa de organisatoriska och
ekonomiska frågorna så att ett rikstäckande system med ambulanshelikoptrar kan
komma till stånd.
Enligt den förordade inriktningen för åtgärder inom trafiksäkerhetsområdet
utgör en effektiv räddning och akutsjukvård det sista skyddsnätet i samhällets
strävan att motverka dödsfall och allvarliga skadefall inom
vägtransportsystemet. Regeringen anser att det är önskvärt att åtgärder vidtas
på nationell, regional och lokal nivå för att så långt som möjligt
effektivisera denna verksamhet. Av de personer som dör till följd av
trafikolyckor avlider cirka två tredjedelar på olycksplatsen och en tredjedel
efter ankomst till sjukhus. Endast ett fåtal dör under ambulanstransporten.
Enligt tillgänglig statistik har Sverige en högre andel dödsfall utanför
sjukhus än andra länder i västvärlden.
Både nationella och internationella studier visar att tiden mellan en olycka
och den första adekvata vårdinsatsen i många fall är avgörande för överlevnad
och grad av hälsoförlust. Flera internationella studier visar att mellan 7 och
38 procent av de dödsfall som inträffar i vägtrafiken är möjliga att förebygga
genom ett system med ambulanshelikoptrar. Till detta skall läggas alla de andra
olycks- och sjukdomsfall som skulle få del av ett effektivare omhändertagande.
En effektiv akutsjukvård ger även andra positiva effekter såsom ett minskat
lidande, snabbare återgång till arbete och ökad trygghet.
Resultatet av de åtgärder som vidtas är beroende av både insatstiden och
kvaliteten i omhändertagandet. Medtrafikanternas kunskaper i första hjälpen,
kompetensen hos alarmcentralernas personal, sjukvårdspersonalens medicinska
kompetens samt val av transportmedel är faktorer som har stor betydelse för
utgången av t.ex. en vägtrafikolycka. Ett bra resultat förutsätter även ett
kvalificerat omhändertagande på akutsjukhuset samt en god eftervård och
rehabilitering.
Regeringen har tidigare påtalat att det är önskvärt att den enskilda
människans möjligheter att agera rätt vid olyckor, katastrofer och störningar
förbättras (prop. 1996/97:11). En effektiv åtgärd på lång sikt är att genom
skolundervisningen ge barn och ungdomar utbildning i dessa frågor. Frågan om en
utbildning i första hjälpen i samband med körkortsutbildningen behandlas i
avsnitt 6.1.
Alarmering och dirigering av ambulanssjukvårdens insatser är av stor
betydelse för systemets effektivitet och resultat. Nivån på utbildning och
erfarenhet inom akutmedicin hos larmoperatörerna påverkar möjligheten att nå
ett optimalt utnyttjande av läkarbemannade ambulanshelikoptrar. Socialstyrelsen
har utrett vilka krav som bör ställas på personal vid larmcentraler (SoS
rapport 1997:3).
För att kunna erbjuda adekvat vård med kort insatstid krävs effektiva
transporter. Med vägburen ambulanstjänst är tidsfaktorn given och kan i princip
inte ändras. Tidsåtgången vid en ambulanstransport varierar mellan olika
tätorter och olika delar av landet. Regeringen delar Socialstyrelsens synpunkt
att tillgång till ambulanshelikopter är en viktig faktor för att snabbt
möjliggöra kvalificerade medicinska insatser och vid behov snabbt och skonsamt
kunna transportera patienter till sjukhus med erforderliga vårdresurser.
Regeringen anser, i likhet med flertalet remissinstanser, att
ambulanshelikoptern aldrig kan ersätta den vägburna ambulansen utan endast kan
bli ett komplement till den traditionella ambulanssjukvården.
Ett sammanhängande system med ambulanshelikoptrar, stationerade vid ett antal
akutsjukhus i landet, skulle direkt eller indirekt komma att påverka
behandlingskedjans olika faser. Vid larmet kan alltid det effektivaste
transportmedlet väljas. Mer kvalificerade och snabbare akutsjukvårdsinsatser
kan ges vid olycksplatsen. Mottagande sjukhus kan väljas utifrån skadans eller
sjukdomens karaktär. Speciellt vid svåra olyckor har erfarenheten av att bedöma
skador stor betydelse. Goda resultat förutsätter både tillfredsställande
teoretisk kunskap och ett tillräckligt mått av praktisk erfarenhet.
Förutsättningarna för ett sammanhängande system bör utredas
Den snabba och obrutna resurstillväxten inom hälso- och sjukvården, som pågick
under flera decennier, avtog under 1980-talet och har under senare år vänts
till sin motsats med stora besparingar och rationaliseringar som följd.
Samtidigt ökar vårdbehoven, inte minst för gruppen äldre. Tillsammans med en
ökad kostnadsmedvetenhet, kostnadseffektivitet och konkurrens inom hälso- och
sjukvården har utvecklingen lett till en rad omstruktureringar. Denna snabba
utveckling har gjort det nödvändigt att på ett helt nytt sätt analysera och
värdera kvaliteten i verksamheten. Ambulanssjukvården skiljer sig inte i detta
avseende från annan sjukvårdsverksamhet.
Ett eventuellt sammanhängande system med ambulanshelikoptrar måste vägas mot
andra resursbehov som finns inom hälso- och sjukvården. Regeringen noterar dock
att vissa remissinstanser, bl.a. Socialstyrelsen och Helsingborgs
sjukvårdsdistrikt, anser att ett sammanhängande system skulle kunna ge goda
förutsättningar för fortsatta effektiviseringar och omstruktureringar inom
hälso- och sjukvården utan att kvaliteten i akutsjukvården behöver riskera att
försämras. Dessutom finns ett övergripande statligt intresse och ansvar för en
väl fungerande och effektiv räddning och akutsjukvård under såväl fredstid som
i händelse av krig.
Regeringen delar bl.a. Landstingsförbundets och Socialstyrelsens syn att de
medicinska, organisatoriska och finansiella förutsättningarna för ett
sammanhängande system med ambulanshelikoptrar och ambulanser bör klarläggas.
Detta mot bakgrund av de över lag positiva svaren från berörda remissinstanser.
I detta sammanhang bör prövas om de ambulanshelikoptrar som försvaret förfogar
över kan ingå i ett eventuellt system.
Propositionen behandlades i trafikutskottet (september 1997). Ingen motion
rörde frågan om ambulanshelikoptrar. Utskottet tillstyrkte regeringens förslag
till inriktning av trafiksäkerhetsarbetet i denna del. Riksdagen följde
utskottet.
Enligt uppgift från Kommunikationsdepartementet pågår förberedande arbete för
att kunna besluta om direktiv för en utredning. Bl.a. planeras diskussioner med
Socialdepartementet om inriktning, medicinskt behov och finansiering av ett
eventuellt rikstäckande luftambulanssystem. Direktiv kan eventuellt beslutas i
april.
Utskottets bedömning
Frågan om ambulanshelikoptrar i akutsjukvården behandlades i proposition
1996/97:137 Nollvisionen och det trafiksäkra samhället. Regeringen ansåg att
förutsättningarna för ett sammanhängande system med ambulanshelikoptrar
stationerade vid ett antal akutsjukhus i landet borde utredas och därvid bl.a.
vägas mot andra resursbehov som finns inom hälso- och sjukvården. Ett
klarläggande behövdes enligt propositionen, av de medicinska, organisatoriska
och finansiella förutsättningarna för ett sammanhängande system med
ambulanshelikoptrar och ambulanser. Enligt uppgift pågår arbete med direktiv
för en utredning på området. Motion So309 (kd) är i huvudsak tillgodosedd och
avstyrks.
Utskottet anser att riksdagen inte bör föregripa regeringens kommande förslag
på området. Motionerna So285 (v) yrkande 12, So327 (s) och Fö709 (s) avstyrks
därför.
Inrättande av en medicinalstyrelse
I två motioner nämligen So223 (yrkande 8) av Gullan Lindblad m.fl. (m) och
So255 av Liselotte Wågö (m) begärs tillkännagivanden om inrättandet av en
medicinalstyrelse. Motionärerna anser att en statlig medicinalstyrelse skall
ansvara för godkännande och kvalitetskontroll i ett system med fri
etableringsfrihet för vårdgivare. Medicinalstyrelsen skulle, enligt
motionärerna, bildas med nuvarande Socialstyrelsen som grund. Styrelsen har
redan kompetens inom området hälso- och sjukvård samt en regional organisation
som lämpar sig för kvalitetsuppföljning. Medicinalstyrelsen skall ansvara för
att följa utvecklingen och ta initiativ avseende forskning och utbildning,
godkänna vårdgivare och legitimera sjukvårdspersonal, svara för
kvalitetssäkring och regelbunden medicinsk revision samt utgöra en instans dit
allmänheten kan vända sig med klagomål, heter det i motionerna.
Tidigare behandling
Förslag om inrättande av en statlig medicinalstyrelse har utskottet behandlat
flera gånger tidigare och senast i budgetbetänkandet 1996/97:SoU1. Utskottet
anförde:
Utskottet har vid ett flertal tillfällen behandlat motionsyrkanden om
återinrättande av en medicinalstyrelse. I betänkandet 1993/94:SoU20 hänvisade
utskottet till att Socialstyrelsen inrättat regional tillsynsverksamhet på sex
platser i landet. Den regionala verksamheten genomför besök och inspektioner,
som ett led i tillsynen. Vidare konstaterade utskottet att utredningen om
hälso- och sjukvårdens finansiering och organisation, HSU 2000, bl.a. övervägde
frågorna om kvalitetskontroll, nationell uppföljning och utvärdering. Med det
anförda avstyrktes den då aktuella motionen. I betänkande 1994/95:SoU15
konstaterade utskottet att Socialstyrelsens tillsynsroll utvecklats under
senare år bl.a. till följd av inrättandet av den regionala tillsynsverksamheten
och att den då pågående omorganisationen vid Socialstyrelsen syftade till att
ytterligare förstärka tillsynen. Utskottet, som ansåg att den nya
organisationen måste få möjlighet att verka, avslog motionsyrkanden om bl.a.
inrättande av en medicinalstyrelse.
Utskottet anförde vidare (s. 96) att motionsyrkanden om att inrätta en statlig
medicinalstyrelse har avslagits av riksdagen vid ett flertal tillfällen efter
förslag från utskottet. Utskottet vidhöll denna inställning och avvisade
motionsyrkandena (m).
Utskottets bedömning
Motionsyrkanden om att inrätta en statlig medicinalstyrelse har avslagits av
riksdagen vid upprepade tillfällen. Utskottet vidhåller denna inställning och
avstyrker därför motionerna So223 (m) yrkande 8 och So255 (m).
Aborter, fosterdiagnostik m.m.
I motion So205 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tidpunkten för att utföra
aborter (yrkande 1). Motionärerna anser inte att abortlagen behöver ändras men
de anser att hänsyn måste tas till de synpunkter som den gynekologisk-
obstetriska expertisen och exempelvis kuratorer som arbetar på kvinnokliniker
har framfört på Socialstyrelsens praxis för den ?övre? abortgränsen. Praxis är
enligt uppgift att aborter inte godkänns av Socialstyrelsen efter den 22:a
veckan. Denna gräns bör enligt motionärerna tidigareläggas eftersom foster
betecknas som livsdugliga redan i den 20:e veckan, heter det i motionen.
Motionärerna anser att Socialstyrelsen skulle kunna ändra sina allmänna råd i
enlighet med detta utan att lagstiftningen behöver ändras. En sådan signal om
restriktivitet innebär inte några dramatiska förändringar för den enskilde. I
undantagsfall skulle även fortsättningsvis aborter kunna godkännas senare.
Motionärerna begär också ett tillkännagivande till regeringen vad i motionen
anförts om att den kvinna som så önskar bör kunna få stöd och råd även innan en
abort utförs (yrkande 2).
I motion So267 av Gustaf von Essen m.fl. (m, kd) begärs flera
tillkännagivanden. I yrkande 1 begärs att riksdagen hos regeringen begär
förslag om hur en avvägning mellan fostrets och kvinnans intressen skall göras
före den 18:e graviditetsveckan. Motionärerna anför att enligt ingressen till
FN:s barnkonvention deklareras att barnet har rätt till lämpligt rättsligt
skydd även före födelsen. Detta rättsskydd innebär att fostret i svensk
lagstiftning har rätt till skydd från moderns alkohol- eller drogmissbruk samt
rätt till skydd mot gifter i moderns arbetsmiljö, som t.ex. bly eller
strålning. Fostret tillerkänns vidare status som juridisk person i och med att
barnet räknas som förmånstagare för faderns eventuella livförsäkring och ärver
sin far oavsett hur tidigt fadern än skulle avlida under graviditeten, heter
det i motionen. Motionärerna konstaterar att situationen i dag är den att
modern i intressekonflikten mellan fostret och modern alltid, i alla fall och
för vilka skäl det vara månde, ges företräde före fostret fram till den 18:e
graviditetsveckan. Motionärerna anför vidare att regeringsformen 2 kap. om
grundläggande fri- och rättigheter vid konflikter ger rätt till prövning av
nämnd eller domstol. Detta är enligt motionärerna den enda konflikt mellan två
individer där lagen inte ger den ena, dessutom den svagare parten något skydd
eller möjlighet att få sina intressen tillvaratagna och prövade. Motionärerna
begär vidare ett tillkännagivande om stödsamtal inför abort (yrkande 2). De
anser att sådana samtal skall vara obligatoriska. Motionärerna jämför med att
stödsamtal är obligatoriskt inför en begäran om sterilisering. Den som begär
att steriliseras måste genomgå rådgivande samtal där ingreppets definitiva
natur diskuteras liksom alternativa preventivmedel och eventuella medicinska
risker med ingreppet. Motivet till denna goda ordning är enligt motionärerna
inte svår att förstå. Ingreppet kan inte göras ogjort, en livslång verkan blir
följden. Det är ett kirurgiskt ingrepp som inte är garanterat fritt från
risker. I yrkande 3 begärs ett tillkännagivande om bemötandet av den gravida
kvinnan på mödravårdscentraler och i stödsamtal. Enligt motionärerna möts många
kvinnor vid första kontakten med mödravårdscentral eller kvinnoklinik av
frågan: ?Vill du göra abort eller vill du behålla barnet?? Motionärerna anser
det självklart att den kvinna som fått besked att hon väntar ett oplanerat barn
i stället skall få allt stöd att föda barnet. I yrkande 4 begärs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skyldighet
att vid omyndighet meddela vårdnadshavaren vid abort. Motionärerna anför att
aborter utförs på flickor under 18 år utan att nödvändigtvis deras föräldrar är
införstådda med detta. Det är orimligt att abort skulle vara det enda planerade
kirurgiska ingrepp som utförs på ett omyndigt barn utan föräldrarnas
(vårdnadshavarnas) samtycke. Det är svårt att nämna situationer där ett barn är
i större behov av stöd från sina föräldrar och där hon kan vara utsatt för svår
press från barnets far att utföra aborten. I yrkande 5 begärs en utredning för
att klarlägga fosters behov av smärtlindring. Motionärerna anför att man har
kunnat påvisa att foster upplever smärta från den 10:e graviditetsveckan och
att man kan mäta EEG på fostrets hjärna och fostrets hjärta slår i den 8:e
graviditetsveckan. Denna kunskap reser enligt motionärerna frågetecken om
fosters upplevelse av aborter. Fosters behov av smärtlindring är enligt
motionärerna otillräckligt beaktad. I yrkande 6 begärs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvärdering av 1975
års abortlag. Motionärerna anför att närmare 750 000 aborter har utförts på
svenska sjukhus till en vårdkostnad av mer än 3,7 miljarder kronor sedan
abortlagen trädde i kraft 1975. Det är unikt att ett kirurgiskt ingrepp som
uppskattningsvis har berört omkring en halv miljon kvinnor inte har tilldragit
sig större intresse att utvärdera, heter det i motionen. Slutligen anser
motionärerna att riksdagen hos regeringen skall begära ett förslag om förbud
mot prenatal könsdiskriminering (yrkande 7). De anför att enligt många
gynekologer växer efterfrågan på abort av foster som har oönskat kön. En grupp
som har nämnts i debatten är invandrarkvinnor som vill abortera flickfoster
därför att deras män vill ha en son. Motionärerna anser att det måste anses
vara djupt förankrat i den allmänna rättsuppfattningen att dessa aborter är
oacceptabla.
I motion So305 av Ingbritt Irhammar och Karin Israelsson (c) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om preventivt arbete
hos något äldre kvinnor för att minska antalet oönskade graviditeter (yrkande
10). Motionärerna anför att antalet aborter under första halvåret 1997 har
minskat med en procent jämfört med motsvarande tid året före. Minskningen sker
i åldersgrupperna under 30 år, medan en liten ökning fortsätter i övriga
åldersgrupper. Av tonårsaborterna är det de allra yngsta, 15-16-åringarna, som
står för minskningen. Uppenbart är att ungdomsmottagningarna lyckats väl i sitt
preventiva arbete. Nu gäller det att fånga in de äldre kvinnornas situation för
att kunna rikta särskilda åtgärder till dem för att minska antalet oönskade
graviditeter, heter det i motionen. I yrkande 11 begärs ett tillkännagivande
till regeringen om att frågor rörande skydd för det ofödda barnet på allvar
måste beaktas då de diagnostiska metoderna förfinas och är användbara allt
tidigare under graviditeten. Motionärerna anför att den svenska abortlagen ger
kvinnor rättighet att själva välja att avbryta en graviditet fram till 18:e
graviditetsveckan. Ökad tillgång till fosterdiagnostik ger i dag möjlighet att
tidigt i graviditeten erhålla besked om vissa egenskaper hos det väntade
barnet. Det är av högsta vikt att dessa informationer inte utnyttjas
kommersiellt och att de bara efterfrågar egenskaper som av ärftliga skäl kan
överföras till det väntade barnet, heter det i motionen.
I motion So286 av Stig Sandström m.fl. (v) hemställs att riksdagen skall begära
att regeringen tillsätter en expertutredning med uppgift att lämna förslag till
en lag som reglerar fosterdiagnostiken enligt vad som anförts i motionen.
Motionärerna anför att genteknik kan liksom annan teknik användas för goda och
mindre goda syften. Om den hotar människors integritet är syftet mindre gott.
Den gentekniska utvecklingen har medfört att fosterdiagnostik blivit allt
vanligare, och redan på ett tidigt stadium kan man upptäcka om det ofödda
barnet bär på sjukdomsalstrande gener. Enligt motionärernas uppfattning bör det
ofödda barnets rättighet till sekretess lagfästas. I annat fall kan det bli
fritt fram för försäkringsbolag och framtida arbetsgivare att efterfråga
resultat av gjorda undersökningar. Fosterdiagnostiken bör begränsas så att
forskningens resultat inte används i kommersiella eller diskriminerande syften.
Därför behövs en expertutredning, enligt motionärerna.
I motion So347 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) berörs olika medicin-etiska
frågor. I yrkande 3 begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i
motionen anförts om ägg- och spermiedonation. Motionärerna anser att donation
av könsceller kan komma att på olika sätt beröra de familjer och individer som
ingår i givarens och mottagarens närhet. Det är därför viktigt att ifrån ett
helhetsperspektiv analysera de potentiella problem som donationen kan medföra.
I motionen berörs olika situationer för barnet, föräldrarna i den familj där
barnet växer upp samt för donatorn och dennes familj. Motionärerna anser att de
rättsliga konsekvenserna av ägg- och spermadonation inte är helt klara.
Motionärerna anser att befruktning utanför kvinnans kropp med donerade
könsceller bör upphöra. Motsvarande komplikationer gäller också vid
givarinsemination. Motionärernas uppfattning är att man genom information om de
etiska komplikationerna och genom underlättande av adoption bör få
givarinsemination att upphöra. I yrkande 5 begärs ett tillkännagivande till
regeringen om vad i motionen anförts om fosterdiagnostik i livets tjänst.
Fosterdiagnostiken bör användas för att diagnostisera sjukdomar eller tillstånd
där en insats för att bota, förebygga eller skydda barnet existerar.
Motionärerna anser också att det bör finnas möjlighet att begränsa den
fosterdiagnostik som samhället skall tillhandahålla. Informationen om
fosterdiagnostiken bör vara mångsidig. Annan information än den efterfrågade
bör inte delges. Analyser avseende potentiella risker för multifaktoriella
sjukdomar bör inte utföras, eftersom det finns en stor inbyggd osäkerhet, och
tolkningen av analyssvaren är svårvärderad. Enligt motionärerna bör
fosterdiagnostik erbjudas bara om det verkligen finns en påtaglig indikation
att det föreligger en risk för sjukdom eller handikapp. Motionärerna begär
också ett tillkännagivande till regeringen om en vidgad syn på
abortförebyggande åtgärder (yrkande 9). Abort är att släcka liv. Allt måste
enligt motionärerna göras för att i opinionsbildning och rådgivning framställa
det som naturligt och självklart att en graviditet skall fullföljas. Socialt
och ekonomiskt skall alla tänkbara insatser erbjudas för att undvika abort. En
vidgad syn på vad som brukar kallas abortförebyggande åtgärder föreslås därför.
I yrkande 10 begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen
anförts om tidsgränsen då Socialstyrelsens prövning krävs. Motionärerna anför
att abortlagens nuvarande tidsgräns diskuteras både bland lekmän och medicinskt
sakkunniga. Å ena sidan har det framförts argument för en sänkning av
tidsgränsen. Antalet aborter skulle på det sättet kunna minska. Å andra sidan
hävdas att en kortare tid skulle kunna medföra att en del abortsökande inte
fick tillräcklig tid att i lugn och ro tänka igenom sitt beslut. Motionärerna
anser att de tänkbara effekterna av en sänkt tidsgräns bör studeras noga.
Vidare begärs i yrkande 11 ett tillkännagivande till regeringen om vad i
motionen anförts om livsduglighet. Motionärerna anser att en ändring måste ske
av Socialstyrelsens allmänna råd. Motionärerna anser att det behövs entydiga
signaler om att abort inte är tillåtet om ett barn kan bedömas livsdugligt
utanför livmodern. De anser att den övre gränsen för abort bör ändras till 20
veckor för att marginalen skall vara tillräcklig. I yrkande 12 begär
motionärerna ett tillkännagivande om stödsamtal. De anser att informationen om
stödsamtalen bör få en mycket tydligare inriktning än i dag. Varje abortsökande
bör få en skriftlig information. Informationen bör redovisa vilka
grundvärderingar samhället står för när det gäller människovärdet och tydligt
men varsamt lyfta fram det etiska dilemmat. På ett naturligt sätt kan sedan
alternativet till abort diskuteras. Hur och i vilken omfattning stödsamtalen
skall ske bör enligt motionärerna ytterligare övervägas. Motionärerna begär
också ett tillkännagivande om utbildning av personal som deltar i stödsamtal
(yrkande 13). De anser att mötet vid ansökan om abort och följande stödsamtal
endast skall få genomföras av personer som fått en utbildning i etisk
rådgivning. I Norge finns en tvåårig akademisk utbildning för etisk rådgivning.
Motionärerna anser att något liknande bör införas i Sverige. Grundkraven på
rådgivarna bör fastställas av Socialstyrelsen, heter det i motionen. I yrkande
14 begärs ett tillkännagivande om abortförebyggande och graviditetsstödjande
forskning. Motionärerna anser det viktigt med tvärvetenskaplig forskning kring
situationen före och efter en abort för kvinnan, hennes familj och närmaste
anhöriga. Många kvinnor får problem efter en abort. Resultaten från en
intensifierad svensk forskning kunde enligt motionärerna bli till nytta såväl i
det abortförebyggande och graviditetsstödjande arbetet som vid stödsamtalen
efter en abort, heter det i motionen.
I motion So302 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) (yrkande 9) begärs ett
tillkännagivande om det abortförebyggande arbetet. Motionärerna anser att det
abortförebyggande arbetet är oerhört viktigt och har klara samband med
abortutvecklingen. Ungdomsmottagningar har stor betydelse i det förebyggande
arbetet, vilket måste präglas av en djup och bred information av välutbildad
personal. Sexualundervisningen måste enligt motionärerna fördjupas.
Ansvarstagande för sin sexualitet och partnern bör betonas, heter det i
motionen.
Ett liknande yrkande finns i motion So347 (kd) yrkande 16. Familje- och
preventivmedelsrådgivningen bör vara väl utbyggd i hela landet samt omfatta ett
brett spektrum av metoder, även så kallad naturlig familjeplanering, heter det
i motionen.
Bakgrund och tidigare behandling
Utskottet behandlade motionsyrkanden om abortförebyggande arbete och
fosterdiagnostik senast i betänkande 1997/98:SoU2 (september 1997) vartill
hänvisas för en bakgrund (s. 74-78) av frågornas tidigare behandling samt en
redogörelse av pågående arbete m.m. Utskottet uttalade bl.a. att det inte finns
någon anledning att begränsa rätten till abort eller att nu se över
abortlagstiftningen (s. 79).
Enligt uppgift från Socialstyrelsen pågår en översyn av Socialstyrelsens
allmänna råd om tillämpningen av abortlagen, SOSFS 1989:6. Arbetsläget är
sådant att ett omarbetat förslag beräknas sändas på remiss under våren 1998.
Omarbetningen rör bl.a. avsnitten om minderåriga som söker abort, sena aborter
samt stödsamtal/kuratorssamtal.
I nuvarande råd (1989:6) anges följande under rubrikerna Minderåriga respektive
Sena aborter, Socialstyrelsens handläggning:
4.9 Minderåriga
En kvinna, som ännu inte uppnått myndig ålder och ansöker om abort, bör anses
ha sådan grad av rättslig handlingsförmåga att hon kan fatta beslut i
abortfråga, som gäller henne själv. De flesta tonåringar som söker abort har
redan talat med sina föräldrar. I annat fall är det lämpligt att i det
abortrådgivande samtalet med en minderårig föreslå henne att själv berätta för
föräldrarna eller annan vuxen närstående person om den oönskade graviditeten
och den förestående aborten. Många tonårsflickor gör detta efter det att de
fattat sitt abortbeslut och sökt upp läkare och kurator och visar därigenom
sina anhöriga att de nått den grad av mognad, där man kan ta eget ansvar för
sitt liv. I fall, där den unga flickan på inga villkor kan tänka sig att
informera någon vuxen i sin omgivning, bör speciell omsorg ägnas henne, så att
hon får tillräckligt stöd före, under och efter aborten, t.ex. av kurator eller
barnmorska vid kliniken eller vid preventivmedels- eller ungdomsmottagning.
5. Sena aborter
5.1 Socialstyrelsens handläggning
Efter utgången av 18:e graviditetsveckan får abort endast ske om
Socialstyrelsen lämnar tillstånd därtill. Tillstånd får lämnas endast om det
föreligger ?synnerliga skäl? till abort. Abort får inte utföras om fostret kan
bedömas som livsdugligt utanför livmodern. Socialstyrelsens råd för vissa
rättsliga sociala och medicinska frågor (rättsliga rådet) fattar beslut efter
prövning av varje enskilt fall. Sammanträde hålls en gång i veckan. Ordförande
är en domare och föredragande psykiater. Dessutom deltar en gynekolog, en
lekman, en beteendevetare, företrädesvis kurator, samt en av Socialstyrelsens
föredragande läkare. Till grund för rådets bedömning huruvida synnerliga skäl
till abort föreligger ligger den utredning, som görs av den kurator och den
läkare patienten träffat. Denna utredning bör således vara utförlig och i vissa
fall behöver den kompletteras med expertutlåtande av t.ex. psykiater,
genetiker, invärtesmedicinare eller barnläkare.
I betänkandet 1994/95:SoU18 Fosterdiagnostik, abort m.m. behandlades
regeringens proposition (nr 142) med samma namn. I propositionen föreslogs
riktlinjer för fosterdiagnostik. Vidare föreslogs att om en kvinna begär abort
eller fråga uppkommit om avbrytande av havandeskapet, skall hon erbjudas
stödsamtal oavsett när under graviditeten aborten är aktuell.
Utskottet gjorde bl.a. följande bedömning (1994/95:SoU18).
Utskottet delar uppfattningen i propositionen att en gravid kvinna skall
erbjudas stödsamtal om hon begär abort eller om fråga uppkommit om avbrytande
av havandeskapet oavsett när under graviditeten aborten eller avbrytandet av
havandeskapet är aktuell. Syftet med ett stödsamtal är att hjälpa kvinnan att
själv fatta beslut om hon skall genomgå abort eller inte. Utskottet anser inte
att hennes ställningstagande underlättas av om hon tvingas till ett stödsamtal.
Utskottet delar därför inte förslagen i motionerna So27 (mp) och So496 (c) om
obligatoriska stödsamtal.
Flera undersökningar visar att kvinnor som genomgår abort ibland får psykiska
reaktioner efter aborten. Utskottet delar därför uppfattningen att
kvinnan/föräldraparet skall erbjudas stödsamtal även efter en abort eller ett
avbrutet havandeskap. Som framhålls i propositionen bör ett stödsamtal efter en
genomgången abort bl.a. kunna vara ett led i arbetet att förebygga fler
oönskade graviditeter. Ansvaret för utformningen av stödsamtalet är en fråga
för sjukvårdshuvudmännen. Utskottet avstyrker motionerna (mp, kd, c).
När det gäller förslaget i propositionen om ändring i 2 § abortlagen föreslår
Lagrådet en språklig ändring och att sista ledet i paragrafen utgår. Lagrådet
har anfört att det kan regleras i annan ordning att abort inte får genomföras
innan det kontrollerats att kvinnan erbjudits stödsamtal. Vidare har Lagrådet
påtalat att det inte framgår av lagen vem som ansvarar för att ett erbjudande
om stödsamtal lämnas. Enligt Lagrådet måste detta framgå.
Regeringen har enligt den allmänna motiveringen medvetet låtit bli att
föreslå reglering av vem som skall erbjuda stödsamtal för att ge den som är
mest lämpad i det enskilda fallet möjlighet att genomföra samtalet. Genom att
föreskriva att erbjudandet skall ske innan åtgärden får utföras blir det en
garanti för att alla som kommer att genomgå abort också erhåller möjlighet till
stödsamtal. Skyldigheten att erbjuda stödsamtal regleras så att säga indirekt.
Av sjukvårdshuvudmännens allmänna ansvar enligt hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763) torde följa att de är skyldiga att erbjuda sådant stödsamtal om det
inte gjorts av någon annan (t.ex. en privat vårdgivare). Den som skall utföra
ingreppet är ansvarig för att det kontrolleras att ett erbjudande lämnats.
Detta får till konsekvens att den inrättning där åtgärden skall utföras också
måste erbjuda stödsamtal om det inte gjorts tidigare för att kunna utföra
åtgärden. Någon risk för att havandeskapet avbryts utan att kvinnan har fått
möjlighet till stödsamtal föreligger således inte. Utskottet förordar förslaget
i propositionen till ändrad lydelse av paragrafen.
I propositionen föreslås att bestämmelsen i 6 § första stycket om avbrytande
av havandeskap på grund av allvarlig fara för kvinnans liv eller hälsa i
fortsättningen inte skall benämnas abort. Detta markerar att fostret skall
räddas till livet om det är livsdugligt. Någon ändring i sak har inte varit
avsedd. För att understryka denna markering och för att förhindra missförstånd
föreslås i propositionen även att undantaget från bestämmelsen i 3 § andra
stycket om att abort inte får utföras om fostret är livsdugligt skall ersättas
med annan lydelse som omfattar även avbrytande av havandeskap då fostret kan
antas vara livsdugligt. I propositionen föreslås att ?oavsett havandeskapets
längd? skall omfatta även de fall där fostret kan antas vara livsdugligt.
Lagrådet har föreslagit en annan lösning som anger att Socialstyrelsens
tillstånd i aktuella fall endast är nödvändigt efter 18:e havandeskapsveckan
och att tillstånd får ges oavsett hur långt havandeskapet framskridit.
Lagrådets förslag innebär att kvinnan före 18:e havandeskapsveckan är hänvisad
till att begära abort även om hennes vilja att avbryta havandeskapet endast
beror på att hennes egen hälsa är i allvarlig fara. Utskottet förordar
Lagrådets förslag till ändrad lydelse av 6 § första stycket.
Riksdagen följde utskottet (rskr. 1994/95:334).
Socialstyrelsen har givit ut Allmänna råd om information om fosterdiagnostik,
SOSFS 1997:20.
I råden anförs bl.a. följande (s. 4-6 delvis).
Information till gravida kvinnor som inte har ökad risk för fosterskada
Gravida kvinnor som inte har ökad risk för fosterskada bör erbjudas en allmän
översiktlig information.
Informationen bör erbjudas både kvinnan och mannen via mödrahälsovården.
Utöver muntlig information bör även skriftlig information ges. Informationen
lämnas i början av graviditeten av barnmorska och läkare. Om kvinnan önskar
ytterligare information, bör hon ha möjlighet att rådgöra med läkare som har
särskild kunskap om fosterdiagnostik.
Den allmänna informationen bör omfatta en beskrivning av
ultraljudsundersökning samt en översiktlig information om övrig
fosterdiagnostik. Informationen bör utformas i samarbete mellan ansvariga
läkare för mödrahälsovård, ultraljudsdiagnostik, provtagning för
fosterdiagnostik och klinisk genetik.
Fosterdiagnostik med ultraljud
Information om ultraljudsundersökningen bör beskriva den undersökning för
beräkning av graviditetslängd och diagnos av flerbörd som rutinmässigt erbjuds
före graviditetsvecka 20. Bedömningen av fostrets anatomi i samband med denna
undersökning görs i varierande omfattning, varför informationen får anpassas
till rutinerna vid aktuell ultraljudsenhet. Det bör framgå att avvikelser hos
fostret kan upptäckas eller misstänkas även om undersökningen inte utförs i det
syftet, liksom att undersökningen inte kan garantera att alla eventuella
avvikelser hos fostret upptäcks. Det bör också framgå att könsbestämning inte
görs vid undersökningen. Kvinnans samtycke till eller beslut att avstå från
undersökningen dokumenteras i journalen.
Information till kvinnor med ökad risk för fosterskada
Gravida kvinnor kan på grund av ålder eller andra riskfaktorer ha ökad risk att
föda barn med kromosomavvikelse. Likaså kan kvinnor som tidigare fött barn med
ärftlig funktionsstörning eller som är bärare av anlag för en svår ärftlig
sjukdom ha en ökad risk för fosterskada. Riskfaktorer för sådan sjukdom kan
upptäckas genom fosterdiagnostik.
Kvinnor som hör till dessa riskgrupper bör därför erbjudas en mer ingående
information med individuell riskavvägning inför ställningstagandet att genomgå
eller avstå från fosterdiagnostik. Ärftliga förhållanden i familjen bör
särskilt beaktas. Ärftliga sjukdomar innebär ofta en ökad risk för foster-
skador och nyare molekylärgenetiska metoder har ökat möjligheterna att genom
fosterdiagnostik diagnostisera sådana allvarliga sjukdomar.
Informationen bör ges av läkare som är väl insatt i fosterdiagnostik och bör
innehålla information om den eller de metoder för fosterdiagnostik som är
tillämpbara med utgångspunkt från vilken riskgrupp kvinnan tillhör. Vid behov
bör föräldrarna få vägledning av klinisk genetiker.
För att ge information om fosterdiagnostik krävs stor lyhördhet. Det krävs
också kunskap om den aktuella skadan eller sjukdomen och vilka framtida
konsekvenser denna kan få för barnet och för familjen. Förutom klinisk
genetiker bör medverkan av övriga personalkategorier såsom barnläkare, kurator
och psykolog övervägas. Vid konstaterad eller misstänkt fosterskada är
föräldrarnas behov av kvalificerat stöd stort. De enheter som utför
fosterdiagnostik, såväl ultraljud som övrig diagnostik, bör ha rutiner och
beredskap för ett sådant omhändertagande.
Kvinnans rätt att avstå från fosterdiagnostik
Kvinnan bör alltid informeras om att hon har rätt att avstå från
fosterdiagnostik. Informationen bör också omfatta de medicinska förutsättningar
som gäller för att få genomgå olika diagnostiska undersökningar. Att
informationen uppfattats bör kontrolleras och dokumenteras. Informationen bör
ges på ett sådant sätt att kvinnans beslut att genomgå eller avstå från
fosterdiagnostik är helt hennes eget.
Medicinsk indikation för fosterdiagnostik
Vid alla graviditeter kan finnas en viss risk för fosterskada. Det är den
ansvarige läkaren som har att bedöma om den information som kan erhållas vid en
undersökning står i rimlig proportion till ingreppets risker.
Anledning att erbjuda fosterdiagnostik föreligger om risken för fosterskada
bedöms som ökad och denna skada kan upptäckas med fosterdiagnostik. Även i
dessa fall avgör kvinnan i samråd med läkare om hon skall genomgå erbjuden
fosterdiagnostik.
Uttalad oro för att få ett kromosomskadat barn kan utgöra en anledning till
fosterdiagnostik även om kvinnan inte tillhör någon riskgrupp. Fastän någon
statistiskt ökad risk inte föreligger kan upplevelsen av risken ändå vara så
stark att kvinnan, trots information, önskar genomgå fosterdiagnostik.
Behandlande läkare får då individuellt bedöma kvinnans oro i förhållande till
ingreppets risker.
Screening
Rutinmässig screeningundersökning kan ifrågasättas av olika skäl och bör
undvikas i samband med fosterdiagnostik. De negativa effekterna av falskt
positiva och falskt negativa värden har stor betydelse. Till detta kommer den
risk för skada som rutinmässig fosterdiagnostik kan orsaka genom att utsätta de
blivande föräldrarna för onödig oro.
Ställningstagandet till fosterdiagnostik bör vara ett individuellt val efter
information. När det gäller screeningundersökningar kan det finnas risk att
förutsättningarna för kvinnans valfrihet i praktiken försvagas. Det kan vara
svårt att tacka nej till en undersökning som man erbjuds eller kallas till.
Ultraljudsundersökning erbjuds i dag alla gravida i början av graviditeten
och är i det avseendet att betrakta som en screeningundersökning.
Undersökningen infördes rutinmässigt för att få en säkrare bestämning av
graviditetslängd och upptäckt av flerbörd. Med tiden har undersökningen fått en
ökad betydelse för upptäckt av missbildningar. Vid rutinmässigt erbjudande av
ultraljudsundersökning till alla gravida är det därför en förutsättning att en
väl anpassad information ges om vad undersökningen innebär och om möjlighet att
avstå från undersökningen.
Information om bifynd
Kvinnan har rätt att få del av all information som kommer fram vid
fosterdiagnostik, även sådan som inte eftersöks vid undersökningen. Uppgifter
som saknar betydelse för hälsotillståndet, t.ex. fostrets kön, bör lämnas
enbart om kvinnan särskilt begär det.
Statens medicinsk-etiska råd har tillsatts av regeringen med uppgift att belysa
medicinsk-etiska frågor ur ett övergripande samhällsperspektiv. Rådet skall
bevaka och diskutera den medicinska forskning, diagnostik och behandling som är
särskilt känslig för den mänskliga integriteten och som på sikt kan vara ett
hot mot människovärdet. Rådet skall i dessa frågor också fungera som en länk
mellan vetenskap, folkopinion och politiker.
Synpunkter på olika frågeställningar kring assisterad befruktning har på
regeringens uppdrag beretts av Statens medicinsk-etiska råd och redovisats i en
rapport i april 1995.
En proposition om genetisk integritet har aviserats till maj 1998.
Utskottets bedömning
Utskottet anser det mycket angeläget att antalet aborter minskar. För att
åstadkomma en minskning måste arbetet på att stärka och förbättra de
förebyggande insatserna fortsätta. Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutet
arbetar också aktivt på området. Något initiativ från riksdagens sida behövs
inte enligt utskottet. Motionerna So302 (kd) yrkande 9, So305 (c) yrkande 10
och So347 (kd) yrkandena 9, 14 och 16 avstyrks.
Frågor om information om fosterdiagnostik behandlade utskottet i betänkande
1994/95:SoU18 med anledning av proposition 1994/95:142 med förslag om
riktlinjer för fosterdiagnostik. Mot bakgrund av den snabba utvecklingen inom
bl.a. fosterdiagnostiken ansåg utskottet att det kunde finnas skäl att
ytterligare överväga frågan om det bör finnas begränsningar när det gäller den
information som bör lämnas ut till den gravida kvinnan. Utskottet ansåg sig då
inte ha tillräckligt underlag för att ta ställning till förslaget om införande
av en tidsgräns för utlämnande av information om fostrets kön eftersom frågan
berörde centrala etiska frågor och integritetsfrågor. Utskottet konstaterade
vidare att det ingår i Statens medicinsk-etiska råds uppdrag att följa
utvecklingen på det medicinsk-etiska området och ge regeringen och därmed även
riksdagen råd om huruvida ny kunskap och nya metoder inom medicinen medför
behov av t.ex. lagändringar. Socialstyrelsen gav förra året ut Allmänna råd om
information om fosterdiagnostik.
Utskottet kan konstatera att Statens medicinsk-etiska råd fortlöpande följer
utvecklingen på det medicinsk-etiska området. Något initiativ från riksdagen
behövs inte. Utskottet avstyrker motionerna So267 (m, kd) yrkande 7, So286 (v),
So305 (c) yrkande 11 och So347 (kd) yrkande 5.
Innan abort utförs skall kvinnan erbjudas stödsamtal. Syftet med ett stödsamtal
är att hjälpa kvinnan att själv fatta beslut om huruvida hon skall genomgå
abort eller inte. Kvinnan/föräldraparet skall även erbjudas stödsamtal efter
genomgången abort. Ansvaret för utformningen av stödsamtalet åligger
sjukvårdshuvudmännen. Socialstyrelsen omarbetar för närvarande Allmänna råd om
tillämpningen av abortlagen. Enligt uppgift gäller omarbetningen bl.a.
avsnittet om stödsamtal/kuratorssamtal. Något initiativ från riksdagen behövs
inte med anledning av motionerna So205 (m) yrkande 2, So267 (m, kd) yrkande 2
och 3 samt So347 (kd) yrkandena 12 och 13.
Utskottet vidhåller sin uppfattning att det inte finns någon anledning att
begränsa rätten till abort eller att nu se över abortlagstiftningen.
Socialstyrelsen omarbetar för närvarande de allmänna råden på området.
Motionerna So205 (m) yrkande 1, So267 (m, kd) yrkandena 1, 4 och 6 samt So347
(kd) yrkandena 10 och 11 berörs i vart fall i någon mån av den omarbetningen.
Motionsyrkandena avstyrks.
De frågor som tas upp i motionerna So267 (m, kd) yrkande 5 och So347 (kd)
yrkande 3 faller inom ramen för Statens medicinsk-etiska råds uppdrag. Rådet
lämnade våren 1995 sina synpunkter på vissa frågor i samband med befruktning
utanför kroppen. Riksdagen bör inte föregripa regeringens kommande förslag på
området. Motionerna avstyrks därför.
Organdonation, m.m.
I motion So347 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) begärs ett tillkännagivande till
regeringen vad i motionen anförts om organdonation och aktivt samtycke (yrkande
17). Motionärerna anför att en fråga som varit föremål för omfattande
diskussioner och överväganden är vem som skall få bestämma om organ får tas
till vara eller inte. De flesta anser att det är bäst om varje individ under
sitt liv själv ger uttryck för sin vilja - eller tveksamhet inför - att bli
donator. Då blir frågan sällan ett problem för de anhöriga, heter det i
motionen. Huvudprincipen måste enligt motionärerna vara aktivt samtycke från
givaren. Om det blir allt vanligare med personliga beslut om organdonationer
kommer det också att uppfattas som naturligt att till en avlidens närstående
ställa frågan om hur personen ställde sig till att bli donator av organ. I
yrkande 18 begärs ett tillkännagivande om uppgiftslämnande till
organdonationsregistret. Motionärerna anser att stat, landsting eller kommuner
aktivt bör informera om organdonation vid de tillfällen då människor naturligt
har kontakt med vissa myndigheter. Sådana tillfällen kan enligt motionärerna
vara mönstring inför värnplikt, utfärdande av körkort, besök vid
hälsomottagningar etc. Vid sådana tillfällen skulle den enskilde erbjudas att
lämna uppgifter till organdonationsregistret. Det skulle enligt motionärerna
underlätta för många att på detta sätt ge sin åsikt till känna. I yrkande 19
begärs ett tillkännagivande till regeringen om donationskort. Motionärerna
anser att den vilja till organdonation som den enskilde lämnar till
organdonationsregistret skulle - förutom i registret - dokumenteras på ett
donationskort. Även i detta sammanhang är det viktigt att lyfta fram behovet av
information och utbildning, heter det i motionen.
I yrkande 20 begärs ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om aktiv
dödshjälp. Motionärerna anser att kraven på eutanasi med skärpa måste
motarbetas. De (kraven) uttrycker en cynism inför människovärdet och uttrycker
ofta ett starkt nyttotänkande.
Tidigare behandling m.m.
I betänkande 1997/98:SoU2 Vissa hälso- och sjukvårdsfrågor (hösten 1997)
behandlade utskottet bl.a. ett yrkande om att all transplantationsverksamhet
skall bygga på aktivt samtycke från donatorn. I betänkandet (s. 65-69)
redovisas en hel del från transplantationslagens tillkomst samt arbete med
information om organdonation, donationskort bl.a. varför utskottet hänvisar
därtill.
När det gäller eutanasi har den frågan nyligen berörts i dir. 1997:147 Vård i
livets slutskede. På s. 5 i direktiven anförs följande.
Dödshjälp, eller eutanasi, innebär att en läkare avsiktligt avslutar en
patients liv på dennes begäran. Enligt svensk lag är eutanasi förbjuden. Den
som berövar en annan människa livet gör sig skyldig till mord eller dråp, även
om det sker på den dödades begäran.
En förklaring till det ökade intresset för eutanasi kan vara patienternas
krav på ökad autonomi, inkluderande rätten att avsluta sitt liv. Men rätten att
bestämma är, som tidigare sagts, inte absolut när det gäller vårdinsatser.
Läkarens uppgift är att värna liv. Om dödshjälp skulle legaliseras skulle det
kunna leda till att människors tillit till hälso- och sjukvården och dess
personal hotades. En legalisering av dödshjälp skulle också ge skrämmande
signaler till de många som vill leva trots svår sjukdom.
En önskan om hjälp att dö kan vara ett uttryck för att människor i livets
slutskede inte blir befriade från smärta och plågor på det sätt som hade varit
önskvärt. Det måste därför stå helt klart att brister i vården inte skall
kompenseras genom att läkare får rätt att ge dödshjälp utan genom att den
palliativa vården utvecklas och förbättras och kommer dem till del som har
behov av den. Antalet fall där god palliativ vård inte skulle ge tillräcklig
effekt är, enligt många bedömare, synnerligen litet. Om dödshjälp skulle
tillåtas, skulle ett visst antal människor kunna komma att få dödshjälp trots
att de inte uttryckligen begärt det. Därtill kommer att många skulle kunna
känna oro för att dödshjälp tillgrips på ett otillbörligt sätt.
Frågan om dödshjälp skall således inte behandlas av kommittén.
Utskottets bedömning
Bestämmelser om krav på samtycke för ingrepp på en avliden människa för
transplantationsändamål finns i lagen om transplantation m.m. (1995:831). I
stor enighet antog riksdagen lagen våren 1995 (prop. 1994/95:148, SoU21, rskr.
381). Utskottet har inte ändrat uppfattning när det gäller kravet på samtycke
vid ingrepp på en avliden person för transplantationsändamål. Motion So347 (kd)
yrkande 17 är i huvudsak tillgodosedd och avstyrks därför. Vid ett par
tillfällen har regeringen avsatt extra medel till Socialstyrelsens disposition
för informationsinsatser, produktion och distribution av donationskort m.m.
Yrkandena 18 och 19 är därmed i huvudsak tillgodosedda och avstyrks därför.
I de nyligen beslutade direktiven om vård i livets slutskede har regeringen
klart markerat att den är helt emot att legalisera dödshjälp. Riksdagen behöver
inte ta något initiativ med anledning av yrkande 20, vilket därmed avstyrks.
Xenotransplantationer
I motion So319 av Gudrun Lindvall och Eva Goës (mp) begärs att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om dels förbud mot
xenotransplantation på människa (yrkande 1), dels nationella riktlinjer för
forskning om organöverföring mellan arter (yrkande 2), dels förstärkning av det
sjukdomsförebyggande arbetet inom hälsovården för att minska behovet av
transplantationer (yrkande 3). Motionärerna anför att det är brist på organ för
transplantationer. Därför har läkarvetenskapen i förbund med
läkemedelsindustrin börjat med att ta organ från djur i syfte att sätta in
organen hos människor. Förfarandet är förknippat med ett flertal allvarliga
risker beträffande bl.a. endogena retrovirus. Motionärerna anser att allvarliga
folkhälsoproblem är möjliga att förutse om xenotransplantation på människa
tillåts. Därför bör verksamheten förbjudas. Samhällsinsatserna bör i stället
läggas på att förebygga skador som skulle kunna fordra transplantationer, heter
det i motionen.
Pågående arbete m.m.
I Sverige finns inte något regelverk för xenotransplantationer.
Transplantationslagen (1995:831) omfattar inte transplantation av organ från
djur till människa.
Regeringen beslutade i mars 1997 direktiv (dir. 1997:44) för en kommitté med
uppdrag att bedöma etiska, medicinska, juridiska och djurskyddsmässiga aspekter
av överföring av organ, vävnad eller celler från djur till människa. Kommittén
skall ha avslutat sitt arbete senast den 1 juni 1998.
Utskottets bedömning
De frågor som tas upp i motion So319 (mp) omfattas av direktiven för kommittén
om överföring av organ och vävnad från djur till människa som skall avsluta
sitt arbete senast den 1 juni 1998. Riksdagen bör inte föregripa regeringens
kommande förslag på området. Motionen avstyrks därför.
Genetiska test m.m.
I motionerna So229 av Barbro Westerholm (fp) och So347 av Chatrine Pålsson
m.fl. (kd) yrkandena 6 och 7 begärs tillkännagivanden om genetiska test.
I motion So229 (fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i
motionen anförts om en parlamentarisk utredning om medicinska och genetiska
test. Motionären anför bl.a. följande.
Såväl drogtester som gentester i arbetslivet kräver ingående etisk analys
för att besvara frågan om de är berättigade. Man måste analysera vems intressen
som gynnas alternativt hotas vid val av tillgängliga alternativ. Man måste se
om andra metoder än tester kan användas för att skapa en drogfri arbetsplats.
Man måste se om arbetsmiljön kan förändras så att den passar alla. Det finns
enligt motionären en rad frågor som är kopplade till ett eventuellt förbud för
arbetsgivare och försäkringsbolag att efterfråga genetisk information. Vilka
ändringar krävs i en del andra lagar såsom försäkringsavtalslagen,
arbetsmiljölagen och eventuellt också sekretesslagen och patientjournallagen?
Vad skall man göra med information till anhöriga som berörs av en påvisad
genförändring? Hur garanterar man kvaliteten hos testlaboratorierna? Behovet av
medicinska undersökningar och gentester samt den enskildes och allmänhetens
behov av skydd är enligt motionären exempel på etiska problem av klassiskt slag
där svaret måste baseras på kunskap och värderingar och på en analys av vem som
har nytta av och vem som löper risk med en viss undersökning. Motionären anser
att frågan om medicinska och genetiska tester inrymmer så många och svåra
etiska ställningstaganden att den måste bli föremål för en parlamentarisk
utredning.
I motion So347 (kd) yrkandena 6 och 7 begärs tillkännagivanden om dels
genetiska test för vuxna, dels genetisk integritet och sekretess. Motionärerna
anför att en utveckling pågår mot att rutintest för alltfler och alltmer kom-
plexa egenskaper kommer att kunna göras allt enklare och snabbare. Det finns
svårigheter i hur informationen ska tolkas och värderas. Vidare finns ett gap
mellan möjligheten att diagnostisera och att kunna ge någon konkret hjälp.
Kunskapen om ett visst anlag kan i vissa fall ge en oro och ett ansvar som är
mer livsbegränsande än riskerna i sig. Enligt motionärerna finns det också
potentiella fördelar. En sjukdom kan kanske förebyggas eller vissa sjukdomars
debut fördröjas genom livsstilsförändringar eller medicinering. Är testerna
motiverade i dessa fall, men inte annars? Skall det vara upp till varje individ
att välja eller ska gemensamma demokratiska beslut fattas om att sätta gränser?
Vem som skall ha rätt till den information genetiska test kan ge är emellertid
en fråga som uppstår, heter det i motionen. Ju mer kunskap som ges om den
mänskliga arvsmassan, desto större intresse kommer det att finnas från olika
håll för att utnyttja kunskapen, och desto större makt att vinna för den som
har tillgång till denna information om andra människor. All otillbörlig
användning bör därför enligt motionärerna förebyggas med kraftfull lagstiftning
om hur, när och vilka som skall ha tillgång till informationen. Lagar som
hindrar tredje part från att ta del av ett gentest behövs i Sverige enligt
motionärerna. Eftersom varken företag eller försäkringsbolag är några
?välgörenhetsinrättningar? krävs politisk styrning på detta område heter det i
motionen.
I motionerna Jo543 av Johan Lönnroth m.fl. (v) yrkande 6 och So347 av Chatrine
Pålsson m.fl. (kd) yrkande 8 begärs tillkännagivanden om genterapi på
könsceller.
I motion Jo543 (v) anförs att det rent teoretiskt är möjligt att förändra
arvsmassan hos människor. Inom en snar framtid kan det komma att finnas
möjlighet att beställa både utseende och egenskaper på våra barn. I ljuset av
den debatt som pågår om tvångssterilisering anser motionärerna att varje försök
att förädla människor genom att ta bort vissa anlag eller lägga till andra
måste avvisas.
I motion So347 (kd) yrkande 8 begärs att frågan om genterapi på könsceller
fortsättningsvis bör regleras i lag.
I två motionsyrkanden, So347 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) yrkande 4 och So265
av Tuve Skånberg och Eva Goës (kd, mp) begärs tillkännagivanden om förbud mot
kloning av mänskliga celler.
Tidigare behandling m.m.
Medicinsk-etiska rådet har i rapporten Assisterad befruktning (april 1995)
behandlat bl.a. frågan om kloning av mänskliga, befruktade ägg (s. 51 f.).
Rådet anser att kloning av befruktade ägg genom celldelning skall förbjudas
om syftet är att använda de framställda ?nya äggen? (klonen) för befruktning.
Det genetiska sambandet skulle visserligen bevaras med denna metod men andra
och tyngre skäl talar emot att den skulle tillåtas. Rådet anför (s. 54):
Tunga skäl är att riskerna för att de ?nya befruktade äggen? skadas under
processen är otillräckligt kartlagda och att det finns andra väl beprövade
tekniker att tillgå. Även om det finns kvinnor som endast kan producera ett
fåtal ägg och där paret har en stark önskan att få ett barn med den egna
genetiska uppsättningen, är detta inte ett tillräckligt skäl för att tillåta
metoden. Denna metod skulle öppna för tekniska förfaranden som i förlängningen
kan få svåröverskådliga konsekvenser och utgöra ett hot mot människovärdet,
bl.a. genom att utbytbara kopior skulle skapas genom tillvägagångssättet samt
genom den risk metoden innebär för en kommersialisering av livets uppkomst.
Rådet har, mot bakgrund av att det är angeläget att inte begränsa forskningens
möjligheter, stannat för att forskning på klonade mänskliga ?ägg? (embryon) bör
vara tillåten före 14-dagarsgränsen. Ett oavvisligt krav är dock, enligt rådet,
att de ?nya ägg? (embryon) som uppstår vid denna forskning skall förstöras
efter försökens genomförande. Rådet uttalar också att kloning genom celldelning
uttryckligen bör förbjudas genom till exempel ett tillägg till lagen (1991:115)
om åtgärder i forsknings- och behandlingssyfte med befruktade ägg från
människa.
Den 20 mars 1997 beslöt regeringen att underteckna Europarådets konvention om
mänskliga rättigheter och biomedicin. Konventionen är det första bindande
internationella instrumentet för skydd av människor i samband med forskning och
hälso- och sjukvård. Konventionen innehåller bestämmelser om samtycke vid
medicinsk behandling, skydd av personer som deltar i forskning, och då med
särskild vikt på skydd av personer som själva inte är i stånd att samtycka.
Enligt konventionen får prediktiva genetiska test endast utföras av medicinska
skäl eller i samband med medicinsk forskning. Konventionen kommer i ett senare
skede att byggas ut med fylligare ställningstaganden i en rad frågor, som
forskning på människa, skydd av foster, transplantationsfrågor och genetiska
tester.
Utskottet behandlade i betänkandet 1997/98:SoU2 några yrkanden om genetisk
integritet m.m. (hösten 1997).
Utskottet konstaterade bl.a. att Utredningen om medicinska undersökningar i
arbetslivet hade avlämnat sitt betänkande SOU 1996:63. I betänkandets
sammanfattning s. 18 anfördes följande under rubriken Gentester.
Möjligheten att använda gentester för att förutsäga arbetsskada och
yrkessjukdom vid en anställning är i dagens läge begränsad. Det utesluter
emellertid inte att medicinska undersökningar som görs med hjälp av genteknik
skulle kunna användas för sortering av olika individer. Utredningen anser dock
att det är etiskt oriktigt att en arbetsgivare skall få ställa krav på en
genomgången genetisk undersökning för en anställning. Vidare utvecklas
genteknologin så snabbt och på ett sätt som man inte kan kontrollera. I stället
bör lagstiftningen ligga före en sådan utveckling. Av dessa skäl föreslår
utredningen att gentester i arbetslivet skall vara förbjudna.
Betänkandet hade remissbehandlats med blandat utfall.
Utskottet refererade också till departementspromemorian Genetisk integritet -
vem har rätt att använda information från genetiska undersökningar (Ds 1996:13)
vari redovisas förslag till lag om genetisk information. Enligt förslaget skall
tredje man inte få använda information som kommit fram vid genetisk
undersökning. Promemorian har remissbehandlats.
Utskottet ansåg att regeringens kommande förslag på området borde avvaktas och
avstyrkte därför motionsyrkandena (mp).
En proposition om genetisk integritet har aviserats till den 25 maj 1998.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin inställning att regeringens kommande förslag på området
bör avvaktas. Utskottet avstyrker därför motionerna So229 (fp), So265 (kd, mp),
So347 (kd) yrkandena 4, 6-8 och Jo543 (v) yrkande 6.
Hivpreventiva frågor, informationsinsatser, m.m.
I motion So206 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs tillkännagivanden om vad i
motionen anförts om hiv/aidsarbetets inriktning på information, rådgivning och
beteendepåverkan (yrkande 1), om samlevnadsundervisningen i skolan (yrkande 3),
om hiv och invandrare (yrkande 4) och om frivilliga organisationers
informationsarbete (yrkande 6). Information som påverkar attityder och beteende
är enligt motionärerna avgörande för att hejda smittspridningen. Information om
hiv/aids bör också ingå i all upplysningsverksamhet om sexuellt överförbara
sjukdomar. Kampanjer på nationell och regional nivå behövs för att påminna
människor om riskerna med hiv. Informationskampanjerna måste, enligt
motionärerna, vara ärliga och formulerade på ett sådant sätt att människor i
riskzonen påverkas och låter testa sig. Det är viktigt att informationen
utformas så att den når de målgrupper som avses. Särskilda målgrupper för det
förebyggande arbetet måste, enligt motionärerna, vara ungdomar, homo- och
bisexuella män, flyktingar och invandrare, narkotikamissbrukare och
utlandsresenärer. För att verkligen påverka attityder och beteenden bör
informationsinsatserna kombineras med samtal och dialog. Personer som arbetar
med att förhindra smittspridning måste få särskild utbildning så att de kan
möta unga människor och hjälpa dem att finna större säkerhet, trygghet och
ansvarstagande i sin sexualitet. Sådan utbildning måste gälla kunskap om såväl
hetero- som homosexualitet. Skolan har en viktig uppgift när det gäller
fördjupad information till ungdomar. Information om hiv liksom om andra
sexuellt överförbara sjukdomar samt om homosexualitet måste ingå i all
samlevnadsundervisning, anser motionärerna. Lika viktigt är det att nå
flyktingar och invandrare, som kanske tidigare inte fått någon information i
sina hemländer om faran med hivsmittan. Särskild information bör också riktas
till olika personalgrupper som kommer i kontakt med flyktingar och invandrare.
Vidare framhåller motionärerna frivilligorganisationernas viktiga roll i det
förebyggande arbetet. En större del av informationsmedlen bör komma dessa
organisationer till del. I yrkande 2 begär motionärerna att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts om en utvärdering av
lagstiftningens effekter och annat hivpreventivt arbete. Om den relativt
begränsade smittspridningen i vårt land är ett resultat av smittskyddslagens
bestämmelser och förbud mot t.ex. bastuklubbar har enligt motionärerna aldrig
utvärderats. Samma förhållande gäller det arbete som Folkhälsoinstitutet
bedriver samt effekterna av olika informationskampanjer. Motionärerna anser det
glädjande att regeringen beslutat tillsätta en utredning för att utvärdera
olika åtgärder som satts in för att minska spridningen av hiv. Vidare begärs
ett tillkännagivande om vad som anförts om utvärdering av kontaktspårningen
(yrkande 7). Kontaktspårningen är, enligt motionärerna, ett av de viktigaste
vapnen i smittskyddsarbetet och den måste bedrivas intensivt och på ett
kompetent och förtroendegivande sätt. I syfte att få en så effektiv
kontaktspårning som möjligt i hela landet, bör dess kvalitet och resurser
omgående utvärderas. Vidare begärs också ett tillkännagivande om vad som
anförts om provtagning av hiv (yrkande 8). Provtagningen fyller, enligt
motionärerna, en viktig funktion i kampen mot hiv. En väl utbyggd hivtestning
av god kvalitet måste därför vara ett naturligt inslag i hälso- och sjukvården.
Det är viktigt att provtagningen görs både i form av screening och med
avidentifierade tester för att få en effektiv övervakning av epidemin.
Samtidigt måste en lättillgänglig provtagning finnas för människor som är
oroliga för att de kan vara hivinfekterade, menar motionärerna. Vidare bör
flyktingar och invandrare som kommer till Sverige erbjudas hivtest som ett led
i en hälsoundersökning. Slutligen yrkas att riksdagen beslutar om en sådan
ändring av smittskyddslagen att såväl konsultation som behandling vid
samhällsfarlig sjukdom skall vara kostnadsfri för patienten, oavsett om denne
vänder sig till den offentliga sjukvården eller försäkringsansluten
privatpraktiserande läkare i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande
9). Motionärerna avvisar den åtskillnad som görs mellan offentlig och enskild
vård. Frihet att välja vårdgivare är särskilt viktig när det gäller en sexuellt
överförd sjukdom. I yrkande 11 begärs ett tillkännagivande om forskningen.
Motionärerna anser att forskningen är av central betydelse för att vi skall
hitta ett vaccin mot hiv samt hitta rätt behandling till både aidssjuka och
till symtomfria hivsmittade. Forskningen på detta område måste få möjlighet att
utvecklas. Det måste vara en prioriterad fråga att satsa pengar på detta
forskningsområde där Sverige redan ligger väl framme.
I motion So334 av Barbro Westerholm m.fl. (fp) begärs också olika
tillkännagivanden på det hivpreventiva området. I yrkande 1 begärs således ett
tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om skolhälsovårdens
och ungdomsmottagningarnas roll i det hivpreventiva arbetet. Motionärerna
refererar till uppgifter från Folkhälsoinstitutet att de ungdomsgrupper som i
dag går på gymnasieskolans individuella program löper större risker än andra
ungdomar genom tidigare samlagsdebut, flera partner och lägre
preventivmedelsanvändning. Skolhälsovård och ungdomsmottagningar har här en
viktig roll att spela enligt motionärerna. Motionärerna begär också
tillkännagivanden när det gäller att förhindra smittspridningen bland
homosexuella (yrkande 4), insatser för att förhindra heterosexuell
smittspridning (yrkande 5) samt när det gäller att kvalitetssäkra hivtestningen
(yrkande 6). Motionärerna konstaterar att smittspridningen är störst i gruppen
män som har sex med män. Här är det viktigt att Folkhälsoinstitutet,
landstingen m.fl. samarbetar med de ideella organisationerna som företräder de
homosexuella och de hivsmittade för att utveckla preventionsprogram som leder
till att man vet hur man skall skydda sig och att man också använder denna
kunskap. Den heterosexuellt smittade gruppen ökar till stor del beroende på att
många människor invandrat till Sverige från områden där hivsmitta är mycket
utbredd. I det preventiva arbetet måste information finnas tillgänglig på
asylförläggningarna men också via invandrarföreningarna. I gruppen
heterosexuellt smittade finns också ungdomar och andra som ådragit sig smittan
utomlands vid en tillfällig förbindelse. Den information som under ett antal år
givits till ungdomar i samband med utlandsresa måste därför enligt motionärerna
få fortsätta att ges. Motionärerna anser slutligen att det finns en oro över
att kontrollen av kvaliteten på hivtesterna inte är tillräckligt hög. De anser
därför att insatser bör göras för att försäkra sig om att testerna håller hög
kvalitet.
I motion So345 av Barbro Westerholm m.fl. begärs också ett tillkännagivande om
hiv/aids (yrkande 6). Motionärerna anser att om inte de förebyggande insatserna
vi byggt upp och som visat sig så framgångsrika hålls på hög nivå kan när som
helst ett bakslag inträffa. Motionärerna hänvisar i övrigt till motionen So334.
I motion So308 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) begärs ett tillkännagivande om
införandet av ett ?socialt biståndstänkande? vad gäller kompetens i bl.a.
smittskyddsfrågor (yrkande 16). Motionärerna anser att Sverige på
internationell nivå aktivt skall hjälpa till i arbetet med att bygga upp ett
folkhälsoarbete runt t.ex. sexuellt överförbara sjukdomar samt informera om
hiv/aids.
Pågående arbete och tidigare behandling
I förra budgetbetänkandet, 1996/97:SoU1, behandlades nära nog identiska
motionsyrkanden (s. 45-47). Utskottet anförde (s. 90):
Utskottet anser det glädjande att de hivförebyggande insatserna varit
framgångsrika och att smittspridningen inte har fått den omfattning som
tidigare befarats. Insatserna mot hiv/aids måste dock ges fortsatt hög
prioritet på alla samhällsnivåer och bör i ökad utsträckning riktas mot de
grupper där riskbeteendet är som störst och där en fortsatt hög smittspridning
sker. Utskottet delar också regeringens inställning att det finns ett behov att
från centralt håll initiera och stödja förebyggande insatser. De preventiva
insatserna bör dock så långt som möjligt integreras i kommuners och landstings
reguljära verksamhet. Det är också angeläget att ett ökat samarbete mellan
olika aktörer kommer till stånd. Många frivilligorganisationer och
intresseorganisationer gör betydelsefulla insatser på området och deras
erfarenheter bör tas till vara i det fortsatta arbetet.
Vissa motionsyrkanden bedömdes inte stå i någon egentlig motsättning till vad
som anfördes i budgetpropositionen om pågående arbete på olika håll utan ansågs
i huvudsak vara tillgodosedda. Vissa frågor skulle vidare tas upp av kommittén
för översyn av smittskyddslagen. Slutligen vidhöll utskottet sin tidigare
intagna inställning att patientavgifter bör erläggas när vård och behandling
för en samhällsfarlig sjukdom ges av privatpraktiserande läkare.
I den senaste budgetpropositionen 1997/98:1 utgiftsområde 9 anförs följande
under anslaget A 4. Insatser mot aids:
De hiv-preventiva insatserna har varit framgångsrika. Sverige har förblivit ett
land med låg förekomst av hiv-infektion trots ett omfattande resande och
invandring från länder med hög förekomst av hiv/aids. Årligen upptäcks cirka
250 nya fall av hivsmitta. Alltfler människor lever i Sverige med hiv. Trots
att antalet nyupptäckta fall har minskat något på senare år är smittspridningen
bland män som har sex med män fortsatt hög. Det är också svårt att nå bl.a.
vissa invandrargrupper med information och stöd. Detta ger anledning till
fortsatt hög uppmärksamhet.
Rapporten Sex i Sverige - om sexuallivet i Sverige 1996 har nyligen
färdigställts. Detta vetenskapligt baserade material kommer att utgöra underlag
bl.a. för att ytterligare effektivisera det hiv-preventiva arbetet. Två
undersökningar om sexuellt riskbeteende på utlandsresor har genomförts.
Rapporterna ligger till grund för preventiva insatser riktade till
utlandsresenärer. Under verksamhetsperioden gjordes en stor satsning på
konferenser om sexualitet, homosexualitet och hiv. Sammanlagt genomfördes 18
konferenser om homosexualitet riktade till bl.a. lärare, kuratorer,
vårdpersonal och personal på ungdomsmottagningar. Intresset var mycket stort
och alla intresserade kunde inte beredas plats.
Folkhälsoinstitutet har ett nära samarbete med olika frivilligorganisationer
vad gäller hiv/aids-frågor. Det största ekonomiska stödet går till Noaks Ark-
Röda korset, RFSL och RFSU. En utvärdering av dessa organisationer visar att de
har specifik och ändamålsenlig målgruppsinriktning. Organisationerna har
framgångsrikt engagerat medlemmar och aktivister och skapat en social rörelse
kring sexualupplysning och preventionsarbete.
Ekonomiskt stöd ges också direkt till de hivsmittades frivilligorganisationer
på riksnivå. De rikstäckande invandrarorganisationerna samarbetar direkt med
Folkhälsoinstitutet och spelar en aktiv roll bl.a. i samband med vissa projekt.
En utvärdering av det s.k. extra bidraget främst till storstäderna
redovisades för riksdagen i budgetpropositionen för 1997. Sammantaget
konstaterades att ett avancerat och mångfacetterat arbete bedrivs som bygger på
genomarbetade handlingsprogram.
Under innevarande år liksom under de närmast föregående åren har
storstadsregionerna tilldelats cirka 90 miljoner kronor från anslaget Insatser
mot aids. Medlen har utgått efter ansökan och prövning av Folkhälsoinstitutet.
Som konstaterats i utvärderingen av det s.k. extra bidraget bedrivs inom dessa
områden ett långsiktigt och kvalificerat arbete. Det hiv-preventiva arbetet har
ett starkt politiskt stöd. Enligt regeringens bedömning är det därför nu
lämpligt att gå ifrån det särskilda ansökningsförfarandet med de re-surskrav
detta ställer och med den detaljstyrning som det innebär. Under anslaget A 2.
Bidrag till särskilda insatser i vissa kommuner och landsting under
utgiftsområde 25 föreslår regeringen för år 1998 att bidrag om sammanlagt 90
miljoner kronor utges för förebyggande insatser till dessa regioner enligt en
schabloniserad modell.
Slutsatser
Under detta anslag beräknas medel för stöd till de frivilliga
riksorganisationerna, för stöd till projekt utanför storstadsregionerna och
till Folkhälsoinstitutets egen verksamhet för att förebygga hiv/aids, dvs.
nationell kunskaps-uppbyggnad, samordning, kunskapsspridning samt uppföljning
och utvärdering, medan bidrag till det hiv-preventiva arbetet i
storstadsregionerna utgår från utgiftsområde 25.
Det hiv-preventiva arbetet har varit framgångsrikt och bör enligt regeringens
mening ges fortsatt hög prioritet. Den inriktning som angavs i förra årets
budgetproposition ligger fast dvs.
- att insatserna bör genomföras inom ramen för sammanhållna handlingsprogram,
- att insatserna i ökad utsträckning bör riktas mot de grupper som löper störst
risk att smittas med hiv/aids,
- att samarbetet mellan olika aktörer behöver fördjupas,
- att stödet till frivilligorganisationer bör prioriteras och att deras
kompetens tas tillvara och utvecklas och
- att insatserna fortlöpande skall följas upp och utvärderas.
Utskottet gjorde följande bedömning i betänkandet 1997/98:SoU1.
Utskottet anser det glädjande att de hivförebyggande insatserna varit
framgångsrika och att smittspridningen inte har fått den omfattning som
tidigare befarats. Insatserna mot hiv/aids måste ges fortsatt hög prioritet på
alla samhällsnivåer och bör i ökad utsträckning riktas mot de grupper där
riskbeteendet är som störst och där en fortsatt hög smittspridning sker. De
preventiva insatserna bör dock så långt som möjligt integreras i kommunernas
och landstingens reguljära verksamhet. Det är också angeläget att
frivilligorganisationers och intresseorganisationers betydelsefulla insatser
och erfarenheter tas till vara i det fortsatta arbetet. Utskottet har inget att
invända mot att bidraget till storstadsregionen på 90 miljoner kronor för
budgetåret 1998 utbetalas från utgiftsområde 25 anslag A 2 och avvisar därmed
Moderaternas och Vänsterpartiets motioner om att behålla bidraget till
storstadsregionerna inom anslaget A 4 Insatser mot aids. Utskottet finner den
av regeringen föreslagna medelsanvisningen välavvägd och avvisar därmed
Vänsterpartiets och Miljöpartiets yrkanden om ytterligare resurser till
anslaget. Utskottet anser således inte att någon överföring av resurser bör
göras från anslaget A 10 Smittskyddsinstitutet till anslaget A 4 och avvisar
således Miljöpartiets yrkande även i denna del.
I det senaste forskningsbetänkandet 1996/97:SoU6 behandlades ett motions-
yrkande liknande yrkande 11 i motion So206 (m). För en utförlig redogörelse
hänvisas till betänkandet (s. 24-25). I sin bedömning konstaterade utskottet
att regeringen hade uttalat i propositionen att forskningen inom
smittskyddsområdet borde ha en fortsatt hög prioritet. Forsknings- och
utvecklingsarbetet skulle bl.a. inriktas på praktisk tillämpning av nya
vetenskapliga fynd. Utskottet delade denna inställning och såg inte någon
egentlig motsättning mellan motionsyrkandet och propositionen. Yrkandet ansågs
i huvudsak tillgodosett och avstyrktes. Riksdagen följde utskottet (rskr. 59).
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller att det är glädjande att de hivförebyggande insatserna
varit framgångsrika och att smittspridningen inte har fått den omfattning som
tidigare befarats. Insatserna mot hiv/aids måste dock ges fortsatt hög
prioritet på alla samhällsnivåer och bör i ökad utsträckning riktas mot de
grupper där riskbeteendet är som störst och där en fortsatt hög smittspridning
sker. Utskottet anser att det finns ett behov av att från centralt håll
initiera och stödja förebyggande insatser. De preventiva insatserna bör dock så
långt som möjligt integreras i kommuners och landstings reguljära verksamhet.
Det är också angeläget att ett ökat samarbete mellan olika aktörer kommer till
stånd. Skolhälsovården och ungdomsmottagningarna har en viktig funktion. Många
frivilligorganisationer och intresseorganisationer gör betydelsefulla insatser
på området och deras erfarenheter bör tas till vara i det fortsatta arbetet.
Motionerna So206 (m) yrkandena 1, 3, 4 och 6, So334 (fp) yrkandena 1, 4-6 och
So345 (fp) yrkande 6 står inte i någon egentlig motsättning till den förda
politiken. Detsamma gäller motion So308 (mp) yrkande 16. Något initiativ från
riksdagen behövs inte. Motionerna avstyrks därför.
De frågor som berörs i yrkandena 2, 7 och 8 i motion So206 (m) omfattas av
direktiven (1996:68) för kommittén för en översyn av smittskyddslagen.
Riksdagen bör inte föregripa kommitténs kommande förslag på området.Yrkandena
avstyrks.
När det gäller yrkande 9 i motion So206 (m) vidhåller utskottet sin tidigare
inställning att patientavgifter bör erläggas när vård och behandling för en
samhällsfarlig sjukdom ges av privatpraktiserande läkare. Utskottet vidhåller
också sin inställning när det gäller forskningen på området. Yrkandena 9 och 11
i motion So206 (m) avstyrks därför.
Försöksverksamheten med rena sprutor
I motion Ju904 av Carl Bildt m.fl. (m) begärs ett tillkännagivande om att
försöksverksamheten med fria sprutor till narkotikamissbrukare skall avbrytas i
enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 11). Enligt motionärernas
bestämda uppfattning är det motstridigt att förena Sveriges riksdags beslut om
totalförbud mot all icke-medicinsk hantering av narkotika med en verksamhet som
går ut på att dela ut verktygen för att kunna injicera narkotika. I EU-
sammanhang har Sverige tydligt markerat sitt avståndstagande mot
legaliseringsivrarna och i stället framhållit Sveriges restriktiva syn på
narkotika. Vi motsätter oss utdelning av rena sprutor i Europa men tillåter det
här hemma. Det är ett dubbeltydigt budskap som motionärerna inte ställer sig
bakom.
I motionerna So628 av Gun Hellsvik m.fl. (m) yrkande 6 och So610 av Gullan
Lindblad m.fl. (m) yrkande 16 finns liknande yrkanden.
I motion So334 av Barbro Westerholm m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande om
en utvärdering av sprututbytesprogammet i Skåne med hjälp av internationell
expertis (yrkande 2). Motionärerna konstaterar att sprututbytesprogrammet i
Skåne har pågått som försök i tio år. Positionerna i utvärderingen av
programmet tycks låsta enligt motionärerna. Därför bör en internationell
utvärderingsgrupp tillsättas för att göra en bedömning av resultaten och ligga
till grund för projektets framtid samt ställningstagandet om infektionskliniker
i övriga Sverige skall få starta program av detta slag. Detta är viktigt med
tanke på att narkotikamissbruket åter ökar med den risk det innebär för ett
återuppflammande av hivepidemin bland narkomaner och därmed risk för spridning
ut i samhället, heter det i motionen.
Tidigare behandling och pågående arbete
Utskottet behandlade liknande motionsyrkanden i betänkandet 1997/98:
SoU2 Vissa hälso- och sjukvårdsfrågor (september 1997) varvid följande bakgrund
gavs (s. 86-87):
I betänkandet 1995/96:SoU5 behandlade utskottet regeringens skrivelse 1995/96:1
Utbytesverksamhet med rena sprutor till narkotikamissbrukare. Utskottet anförde
följande:
Utskottet delar regeringens uppfattning att den pågående utbytesverksamheten
med sprutor och kanyler till narkotikamissbrukare, som bedrivs i Lund och
Malmö, inte bör avbrytas. Verksamheterna bör även fortsättningsvis ha
karaktären av försök och syfta till att söka vetenskapligt stöd för dess värde
i kampen mot aids. Utbytesverksamheternas betydelse i rehabiliteringen av
narkotikamissbrukare bör även studeras. Det är nödvändigt att ett fungerande
samarbete mellan försöksprojekten och socialtjänsten kommer till stånd. Som
utskottet tidigare uttalat är det viktigt att försöksverksamheten bedrivs i
noga kontrollerade former och i allt väsentligt omgärdas av de regler och
villkor som hittills gällt. Utskottet förutsätter att huvudmannen dokumenterar
utbytesverksamheten och att Socialstyrelsen förstärker sina insatser för att
fortlöpande följa verksamheterna och utvärdera dessa. Utskottet föreslår med
det anförda att skrivelsen inte föranleder någon åtgärd från riksdagens sida
och avstyrker motionerna.
Riksdagen följde utskottet.
Socialstyrelsen inspekterade i november 1996 försöksverksamheten. En rapport
över inspektionen håller på att färdigställas och beräknas vara klar inom kort.
När rapporten föreligger avser styrelsen enligt uppgift att utarbeta
föreskrifter med krav på verksamheten.
Utskottet vidhöll i bedömningen sin tidigare inställning när det gäller den
försöksverksamhet med sprutor och kanyler till narkotikamissbrukare som bedrivs
i Lund och Malmö. Socialstyrelsen har genomfört en inspektion av verksamheten
och avser, enligt uppgift, när rapporten över inspektionen inom kort är klar,
att utfärda närmare föreskrifter för verksamheten. Motionerna (m) avstyrktes.
Res. (m).
Riksdagen följde utskottet.
Socialstyrelsen har i slutet av november 1997 publicerat en inspektionsrapport
rörande Sprututbytesprojektet i Malmö och Lund (Dnr 44-9880/98). I rapporten
anförs följande under rubriken Sammanfattning.
Sedan omkring 10 år kan injektionsmissbrukare byta sina använda sprutor och
kanyler mot rena verktyg vid infektionsklinikerna i Malmö respektive Lund.
Syftet är att minska spridningen av blodsmitta, fr a HIV/AIDS. Verksamheten har
bedrivits som försöksprojekt och finansierats genom anslag från
Folkhälsoinstitutet.
Under åren 1992-1993 granskades verksamheterna på uppdrag av Socialstyrelsen
och resulterade i tre rapporter. Dessa bedömdes av tre vetenskapliga råd och
låg till grund för Socialstyrelsens skrivelse till Socialdepartementet i juni
1993 och som ett underlag för eventuell föreskrift och allmänna råd.
Utredningarna kunde inte ge något entydigt svar på vilka effekter som
försöksverksamheten med sprututbyte haft på smittspridning av HIV eller på
missbruksutvecklingen i området. Socialstyrelsen rekommenderade fortsatt
sprututbyte under kontrollerade former.
Regeringen avgav i juni 1995 en skrivelse till riksdagen (skr. 1995/96:1) av
innehåll att försöksverksamheten kunde fortsätta. Verksamheten skulle
dokumenteras, socialtjänstens medverkan skulle garanteras och Socialstyrelsen
förutsattes utarbeta de föreskrifter som kunde anses nödvändiga i samband med
fortsatt uppföljning. Riksdagen beslöt enligt regeringens förslag (jfr bet.
1995/96:SoU5, rskr. 1995/96:26).
Socialstyrelsens smittskyddssektion har fortlöpande informerat sig om
utvecklingen på smittskyddsområdet och en utvärdering pågår med syfte att
belysa smittspridning inom och utom projekten.
Socialstyrelsens regionala tillsynsenhet i Malmö har under hösten 1996
inspekterat sprututbytesverksamheterna i Malmö och Lund. Granskningen gjordes
mot bakgrund av de krav som Socialstyrelsen ställt i skrivelsen till regeringen
1993. Tillsynsenheten iakttog vissa brister som behöver uppmärksammas och
åtgärdas. Exempelvis var samarbetet med socialtjänsten i Malmö otillräckligt. I
både Lund och Malmö tilläts visa patienter att vara anonyma, vilket strider mot
patientjournallagen (1985:562). Dokumentationen var otillräcklig.
För fortsatt verksamhet krävs strikta och tydliga regler vars efterlevnad
behöver följas upp av såväl verksamheten själv - i enlighet med
Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 1996:24) Kvalitetssystem
i hälso- och sjukvården - som av Socialstyrelsen.
Under rubriken Bedömning uttalar Socialstyrelsen:
Utredningar som genomfördes 1992 och rapporterades av Socialstyrelsen till
Socialdepartementet 93-06-01 kunde inte ge något entydigt svar på vilka
effekter som försöksverksamhet med sprututbyte haft på smittspridning av HIV
eller på missbruksutvecklingen i området.
Den fortsatta uppföljningen har inte kunnat belysa frågan ytterligare. Ett
problem är att nyinsjuknande i HIV är så lågt i området att säkra slutsatser
blir svåra att dra. Det har dock i projekten samlats obearbetade uppgifter
sedan flera år. Socialstyrelsen har avsatt medel för att snarast gå igenom
detta material så att smittspridning inom och utom projekten kan belysas
bättre. Det kommer även att bedömas om det finns belägg för att sprututby-
tesprogrammen påverkat missbruksutvecklingen negativt, vilket dock hittills
inte kunnat visas.
Inom FN har UN AIDS rekommenderat sprututbyte. Socialstyrelsen har även för
avsikt att ta fram en internationell översikt av sprututbytesprogram och
erfarenheter av dessa.
Sprututbytesverksamheterna i Malmö och Lund bör enligt Socialstyrelsen få
fortsätta men med krav på strikta och tydliga regler. Socialstyrelsen är beredd
att utfärda föreskrifter med följande innehåll.
* Patientjournallagen måste följas. Detta innebär att anonymitet inte kan
tillåtas vid sprututbytet annat än under ett initialskede. För enbart HIV-
testning gäller som tidigare möjlighet till anonymitet.
* Åldersgräns som hittills vid 20 år.
* Samverkan med Socialtjänsten måste tillgodoses och dokumenteras.
* Dokumentationen måste uppfylla krav på att kunna följas upp och
verksamhetens resultat kunna sammanställas och redovisas.
Socialstyrelsens överdirektör Olof Edhag har vid en sluten utfrågning inför
utskottet den 27 januari 1998 lämnat kompletterande uppgifter samt besvarat
frågor.
Utskottets bedömning
Utskottet bedömde hösten 1995 att sprututbytesverksamheterna i Lund och Malmö
inte borde avbrytas. Verksamheterna borde även fortsättningsvis ha karaktären
av försök och syfta till att söka vetenskapligt stöd för deras värde i kampen
mot aids. Verksamheternas betydelse i rehabiliteringen av narkotikamissbrukare
borde enligt utskottet även studeras. Vidare var det nödvändigt att ett
fungerande samarbete mellan försöksprojekten och socialtjänsten kom till stånd.
Utskottet vidhöll att det var viktigt att försöksverksamheten bedrevs i noga
kontrollerade former och i allt väsentligt omgärdades av de regler och villkor
som dittills gällt. Utskottet förutsatte att huvudmännen dokumenterade
utbytesverksamheten samt att Socialstyrelsen förstärkte sina insatser för att
fortlöpande följa verksamheterna och utvärdera dessa.
Hösten 1996 inspekterade Socialstyrelsen verksamheterna i Malmö och Lund. En
inspektionsrapport publicerades ca ett år senare. Enligt rapporten anser
Socialstyrelsen att sprututbytesverksamheterna i Malmö och Lund bör få
fortsätta men med krav på strikta och tydliga regler. Styrelsen har för avsikt
att utfärda föreskrifter innebärande att patientjournallagen måste följas, att
samverkan med socialtjänsten måste tillgodoses och dokumenteras samt att
dokumentationen måste uppfylla krav på att kunna följas upp. Verksamhetens
resultat måste också sammanställas och redovisas. Enligt rapporten har
inspektionen inte kunnat belysa frågan om vilka effekter som
försöksverksamheten haft på smittspridningen av hiv eller på
missbruksutvecklingen i området. Socialstyrelsen har enligt uppgift nu för
avsikt att analysera obearbetade uppgifter som samlats i projekten.
Utskottet anser det angeläget att Socialstyrelsen nu gör en slutlig utvärdering
av försöksverksamheten som underlag för ställningstagande från regeringens och
riksdagens sida om utbytesverksamheten med rena sprutor till
narkotikamissbrukare. Någon internationell utvärderingsgrupp behövs inte.
Motionerna So334 (fp) yrkande 2, So610 (m) yrkande 16, So628 (m) yrkande 6 och
Ju904 (m) yrkande 11 avstyrks därför.
Vård och behandling för olika sjukdomar
I motion So244 av Bo Nilsson och Bengt Silfverstrand (s) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om behovet av en
mera aktiv epilepsivård. Motionärerna anser att epilepsivården är klart
underdimensionerad. De anför vidare att den första kontakten med sjukvården
efter ett misstänkt epileptiskt anfall alltid är fylld av oro. Det är då
utomordentligt viktigt att dels möta vårdpersonal med insikt och kunnighet,
dels bli snabbt och grundligt utredd. Utredningen är enligt motionärerna en
uppgift för specialister med erfarenhet av att bedöma anfallstyp och
behandlingsstrategi. Vidare aktualiseras rehabilitering och habilitering i
allmänhet för sent. De vinster som ligger i ett tidigt åtgärdande tillvaratas
inte. Motionärerna föreslår att ett kunskapscentrum för epilepsi inrättas.
Vidare anser de att regering och riksdag borde kunna uttala lämpligheten i att
utarbeta ett kvalificerat vårdprogram för personer med epilepsi. Vidare måste
vården av barn med epilepsi prioriteras. Motionärerna anser att i det
centraliserade samhället tenderar olikheten i möjligheter att erhålla sjukvård
på lika villkor att öka. Landstingens prioritering av och tillgången på
epilepsivård inom eget landsting varierar enligt motionärerna högst påtagligt.
De anför att Socialstyrelsen inte har tid, Landstingsförbundet framhåller att
det är de enskilda landstingen som avgör men de enskilda landstingen kanske
inte har tillräckligt med patienter för att göra aktiva insatser för personer
med epilepsi.
I motion So276 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande om
vad i motionen anförts om ökad satsning på förebyggande diabetesvård.
Motionärerna anför att betydande samhällsekonomiska vinster skulle kunna uppnås
med en ökad satsning på förebyggande vård. Av de pengar som satsas på
diabetesvård går enligt uppgift ca 80 % till ren reparation av skadorna medan
endast 20 % avser förebyggande vård, vilket enligt motionärerna är slöseri med
knappa resurser. I flera europeiska länder har man tillsatt s.k. task forces
med uppgift att lämna konkreta förslag till kvalitetssäkring och förbättring.
Såväl sociala som medicinska skäl men också hänsynen till en bättre hushållning
med knappa ekonomiska resurser talar för en ännu kraftfullare satsning på
förebyggande diabetesvård och inrättandet av en nationell samrådsnämnd, heter
det i motionen.
Flera yrkanden rör reumatiska sjukdomar.
I motion So239 av Annika Nilsson (s) begärs ett tillkännagivande till
regeringen om vad i motionen anförts om hälsoekonomisk forskning. I motion
So295 av Isa Halvarsson och Eva Eriksson (fp) begärs ett tillkännagivande om
behovet av hälsoekonomisk forskning om de reumatiska sjukdomarna. Ett liknande
yrkande finns i motion So266 av Chatrine Pålsson (kd) yrkande 2. I dessa tre
motioner argumenteras på likalydande sätt. Det finns ca en miljon reumatiker i
Sverige i dag. Molekylärmedicinsk forskning har gjort det möjligt att studera
immunsystemet i detalj. Redan i dag vet man att mycket kan göras för att lindra
och uppskjuta sjukdomens utveckling, förutsatt att åtgärderna sätts in på ett
tidigt stadium. Motionärerna hänvisar till en samhällsekonomisk studie vid
Linköpings hälsouniversitet. Den visar att de reumatiska sjukdomarna kostar
samhället ca 50 miljarder kronor. Av dessa kostnader är det endast 10 % som är
aktiva pengar i form av vård, mediciner och forskning. De resterande 90
procenten är pensioner, sjukbidrag, sjukskrivningar och produktionsbortfall.
Denna studie är ett bra exempel på hälsoekonomisk forskning. Den visar att det
finns både pengar och lidande att spara om samhällets resurser användes på ett
mer aktivt sätt. Den hälsoekonomiska forskningen borde uppmuntras och
stimuleras, heter det i motionerna. I yrkande 1 i den sistnämnda motionen
begärs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om betydelsen av de rehabiliteringsanläggningar som drivs av
Reumatikerförbundet. Motionären anser att landstingen bör prioritera resurser
för extern rehabilitering. I motion So411 av Roland Larsson m.fl. (c) begärs
ett tillkännagivande om rehabilitering vad gäller de reumatiska sjukdomarna
(yrkande 12). Motionärerna anför att goda rehabiliteringsinsatser kan minska
lidandet för enskilda människor men det leder också till minskade kostnader för
samhället och därutöver krävs forskningsinsatser.
I motion So344 av Sigge Godin och Kenth Skårvik (fp) begärs tillkännagivanden
dels om vad i motionen anförts om vården av fibromyalgisjuka (yrkande 1) dels
om behovet av hjälpmedel för fibromyalgisjuka (yrkande 3). Motionärerna
framhåller att det är viktigt att få en diagnos inom rimlig tid. Neddragningar
inom vården har påverkat fibromyalgipatienterna. Exempelvis har tillgången till
varma bad minskat eller avskaffats. Motionärerna anser att reumatologer borde
ha ansvaret för fibromyalgisjuka. I motionen anförs vidare att fibromyalgisjuka
har stort behov av hjälpmedel. Det är ett problem att diagnosen och inte
behoven avgör vem som får hjälpmedel. Fibromyalgipatienter har ofta behov av
enkla hjälpmedel. Patienten försämras och vård och behandlingskostnaderna ökar,
heter det i motionen.
I motion So231 av Birgitta Wichne (m) begärs ett tillkännagivande till
regeringen om vad i motionen anförts om behandlingsmetoder för fibromyalgi och
att dessas effektivitet kartläggs. Motionären anför att det inte finns någon
enhetlig eller allmänt erkänd behandlingsmetod för sjukdomen eftersom dess
orsak ännu inte är helt klarlagd. Olika metoder har använts med skiftande
resultat. Metoden cirkulationsmassage har givit utomordentligt goda resultat.
Efter behandlingen har många kunnat återgå till arbetslivet helt eller delvis.
I vissa fall har försäkringskassan givit ersättning för behandlingen men i
andra fall har patienten själv fått bekosta den. Motionären anser att mot
bakgrund av det stora antal patienter som drabbats av fibromyalgi och
svårigheterna att finna effektiva behandlingsmetoder torde det vara befogat att
kartlägga olika förekommande behandlingar och dessas effektivitet.
Tidigare behandling m.m.
Utredningen om bemötande av kvinnor och män inom hälso- och sjukvården gav ut
ett delbetänkande om kunskapsläge och behov av framtida forskning såvitt gällde
bl.a. fibromyalgi (SOU 1996:135).
I betänkandet 1996/97:SoU12 Vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen m.m.
för år 1997 behandlade utskottet bl.a. motionsyrkanden om en ökad satsning på
förebyggande diabetesvård. Under rubriken Bakgrund (s. 10) vartill hänvisas,
redovisade utskottet bl.a. utdrag ur propositionen 1996/97:60 Prioriteringar
inom hälso- och sjukvården samt vissa uppgifter om nationella riktlinjer för
vård och behandling av patienter med diabetes mellitus. Motionsyrkandena
avstyrktes. Riksdagen följde utskottet.
I betänkandet 1996/97:SoU14 Prioriteringar inom hälso- och sjukvården uttalade
utskottet bl.a. att de riktlinjer som regeringen lagt fram i proposition nr 60
och som utskottet ställt sig bakom inte låter sig förena med någon ?lista? där
vissa sjukdomar generellt prioriteras före andra. Motionsyrkanden om vård och
resurser för olika sjukdomar avstyrktes. Riksdagen följde utskottet.
I budgetpropositionen 1997/98:1 Utgiftsområde 16 Utbildning och
universitetsforskning redovisas följande under rubriken Regeringens
överväganden (s. 181):
Reumatologisk forskning
De reumatiska sjukdomarna är vanliga, kroniska och ofta invalidiserande
sjukdomar med stora konsekvenser både för den enskilde och för
samhällsekonomin. Under åttiotalet förstärktes reumatologisk forskning bl.a.
genom att ett antal forskarassistenttjänster och senare även forskartjänster
inrättades för kompetensuppbyggnad. På grund av dessa tjänster och
följdeffekter av satsningen fick området ett kraftigt uppsving. Ett särskilt
viktigt resultat är den kombination av grundläggande forskning och klinisk
verksamhet som vuxit fram. MFR bidrar med endast ca 10 procent av det samlade
offentliga stödet till medicinsk forskning, men har indirekt ett betydande
inflytande över svensk medicinsk forsknings inriktning och innehåll. Regeringen
anser att det är angeläget att MFR utnyttjar sin centrala roll i
forskningssystemet och, i samverkan med andra berörda forskningsstödjande
organ, ägnar fortsatt stor uppmärksamhet åt forskningen om reumatiska
sjukdomar.
I den senaste Dagmarskrivelsen (1997/98:51) nämns (s. 12) att parterna har
kunnat konstatera att arbetet med utveckling av nationella riktlinjer inom
områden som ischemisk hjärtsjukdom, stroke, höftledsfrakturer, reumatisk artrit
och vissa psykiatriska diagnoser inte till fullo utvecklats på det sätt man
förväntade sig då man slöt överenskommelsen för år 1997. Bland annat har det
varit svårt att knyta adekvat kompetens till arbetet.
Utskottets bedömning
Utskottet delar inledningsvis den inställning som framförs i flera motioner,
att hälsoekonomisk forskning bör uppmuntras och stimuleras. Såväl enskilda
människors lidande som samhällsresurser sparas om resurserna kan användas på
ett mer aktivt sätt, t.ex. genom effektivare rehabiliteringsinsatser.
I motionerna framhålls också vikten av insatser mot olika sjukdomar.
En del utredningsarbete som berör dessa sjukdomar pågår inom t.ex. Statens
beredning för utvärdering av medicinsk metodik (SBU). I direktiven för
Nationella folkhälsokommittén berörs också vissa frågeställningar som anknyter
till motionsyrkandena. Utskottet vill också erinra om att det i
överenskommelsen om vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen m.m. för år
1998 uttalas att arbetet med nya nationella riktlinjer och vårdprogram för
olika sjukdomar är angeläget. Parterna har enats om att avsätta 2 miljoner
kronor för att driva på arbetet. Parterna uttalar vidare i överenskommelsen
(s. 22) som en gemensam ambition för kommande år att de skall behandla frågan
om specialistvård för patienter med svåra och mycket ovanliga
sjukdomstillstånd.
Utskottet behandlar varje år ett flertal motioner från den allmänna
motionstiden om insatser mot olika sjukdomar. Utskottet har tidigare
regelmässigt uttalat att utskottet inte ställer sig bakom motionskrav om att
satsningar bör göras på enskilda sjukdomar eller om att vården av dessa bör
organiseras på visst sätt. Att bedöma sådana frågor är enligt utskottet i
första hand en fråga för sjukvårdshuvudmännen. Socialstyrelsen skall vid behov
tillhandahålla underlag för bedömningarna. Utskottet har ställt sig bakom
riktlinjer för prioriteringar inom hälso- och sjukvården (prop. 1996/97:60,
SoU14) vilka inte låter sig förenas med någon ?lista? där vissa sjukdomar
generellt prioriteras före andra. Riksdagen bör inte ta något initiativ med
anledning av motionerna So231 (m), So239 (s), So244 (s), So266 (kd), So276 (s),
So295 (fp), So344 (fp) yrkandena 1 och 3, och So411 (c) yrkande 12. Motionerna
avstyrks.
Kvinnors hälsa
I motion So331 av Birthe Sörestedt m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande till
regeringen om vad i motionen anförts om att köns- och klassperspektivet skall
vara utgångspunkt för folkhälsoarbetet (yrkande 1). Motionärerna anser att den
positiva hälsoutvecklingen i landet skuggas av en mycket oroande bild som
framträder när man granskar hälsotillståndet i landet ur ett köns- och
klassperspektiv. De refererar till den senaste folkhälsorapporten och
konstaterar att det är långt kvar till den punkt då kvinnor och män lever under
lika villkor och har samma möjligheter i alla avseenden. Vidare begärs ett
tillkännagivande om behovet av åtgärder för att styra forskningsresurser för
att tillgodose kvinnors behov inom hälso- och sjukvården (yrkande 2).
Motionärerna hänvisar till att utredningen Jämställd vård har visat på brister
inom i stort sett alla områden: medicinska metoder, diagnostik, behandling och
rehabilitering. Detta beror till stor del på otillräcklig forskning inom
områdena och att kvinnors speciella sjukdomar inte har satts i förgrunden.
Kvinnor har inte heller varit norm vid utprovning av nya läkemedel eller
rehabiliteringsinsatser. Även i rapporter kring äldrevård och omsorg belyses
att det är de äldre kvinnorna som får en mindre del av samhällets resurser för
sin omvårdnad. Motionärerna begär också ett tillkännagivande om
kunskapsutveckling i all vårdutbildning (yrkande 3). I all vårdutbildning måste
enligt motionärernas mening ingå kunskaper om samhällsutvecklingen om kvinnors
speciella behov för att förverkliga en jämställd vård.
I motion So305 av Ingbritt Irhammar och Karin Israelsson (c) begärs ett
tillkännagivande om vad i motionen anförts om särskilda vårdprogram för kvinnor
med hjärt- och kärlsjukdomar (yrkande 3). Kvinnor som insjuknar i hjärt-
kärlsjukdomar får enligt samstämmiga undersökningar i Sverige och utomlands en
sämre vård än män. Det gäller även vård vid hjärtinfarkt, där kvinnorna får ett
mera passivt omhändertagande trots att de är sjukare än männen. Det krävs
enligt motionärerna bättre omhändertagande av dessa kvinnor och ökad kunskap om
hur kranskärlssjukdomar manifesterar sig hos kvinnor. Motionärerna kräver
vidare ett tillkännagivande till regeringen om att vården av kvinnliga
diabetiker lyfts fram i det nationella diabetesprogrammet (yrkande 4).
Motionärerna refererar till en nyligen publicerad utredning vari konstaterats
att det förekommer könsskillnader i diabetesvården i Sverige. Det gäller både
vårdutnyttjandet, tillfredsställelse med vården och livskvalitet. Orsaken till
detta måste enligt motionärerna analyseras. I yrkande 5 begärs ett
tillkännagivande om bemötandet av kvinnor med oklara sjukdomsdiagnoser. Det
gäller sjukdomar som inte alltid går att bekräfta som sjukliga förändringar i
kroppen. Kvinnor söker oftare hjälp för dessa sjukdomstillstånd. Helhetssynen
på kvinnan som patient saknas ofta i den läkarbedömning som då görs. Mötet med
vårdpersonal, främst läkaren leder ofta fel. Sjukvårdsmötet blir komplicerat
och otillfredsställande. I vissa landsting har man förstått denna problematik
och samlat en bred kompetens för att ge kvinnor med t.ex. fibromyalgisymtom
eller kroniska trötthetsbesvär en annan behandling än den traditionella. I
yrkande 12 i motionen begärs ett tillkännagivande till regeringen om att
särskild rådgivning är nödvändig för att behandling av ätstörningar skall bli
framgångsrik. Motionärerna anser att det är angeläget att ätstörningar upptäcks
och behandlas tidigt. Reklamen med allt smalare modeller bidrar på ett
olyckligt sätt till kroppsfixering som är helt onaturlig. Dessa unga flickor
behöver andra förebilder, heter det i motionen.
I motion So288 av Stig Sandström m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande med
innebörd att regeringen bör ge Socialstyrelsen i uppdrag att använda sina
styrmedel till att prioritera kunskapsutvecklingen om de vanligaste
kvinnosjukdomarna. Motionärerna anser att det behövs en omprioritering av den
medicinska forskningen, gärna några professurer med inriktning på
kvinnosjukdomar som specialitet. Den medicinska forskningen har sedan lång tid
haft goda data om männens sjukdomar och hälsoutveckling. Här har t.ex.
mönstringsförfarandet haft stor betydelse när varje ny generation unga män
registreras och kontrolleras vad gäller medicinsk status. Någon motsvarande
databank saknas för unga kvinnor. Motionärerna anser att formerna för hur man
kan bredda databasen för kvinnors medicinska och hälsomässiga status bör
utredas. En sådan databas skulle också vara värdefull för det
folkhälsovetenskapliga arbetet, heter det i motionen.
I motion So335 av Barbro Westerholm och Kerstin Heinemann (fp) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om behovet av att regeringen lägger fram ett
handlingsprogram om kvinnors situation i vården (yrkande 2). Motionärerna anser
det anmärkningsvärt att regeringen ännu inte lagt fram ett handlingsprogram
baserat på utredningen om bemötandet av kvinnor och män inom hälso- och
sjukvården. Betänkandet kom i augusti 1996 (SOU 1996:
133). Regeringen bör lägga fram ett handlingsprogram och förverkliga
utredningens förslag. I planen bör också enligt motionärerna ingå förslag om
insatser beträffande sjukdomar där vår kunskap om män är bristfällig i relation
till vad vi vet om kvinnor.
I motion So284 av Chatrine Pålsson (kd) begärs ett tillkännagivande till
regeringen vad i motionen anförts om kvinnors hälsa. Motionären anför att
Europeiska institutet för kvinnors hälsa har initierat en kampanj för bättre
hälsa för kvinnor. Varje land skall utarbeta en strategi. Situationen för
kvinnor i Sverige är bättre på vissa områden och sämre på andra. De sjukdomar
som nämns är hjärt- och kärlsjukdomar, cancer, benskörhet och depression.
Motionären anser att det är positivt att Europas länder på allvar tar sig an
kvinnors hälsa. Nu gäller det för Sverige att föreslå aktiva åtgärder så att
kvinnors hälsa förbättras, heter det i motionen.
I motion So340 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) begärs ett tillkännagivande om
ett genusperspektiv på hälso- och sjukvård (yrkande 7). Motionärerna anför att
kvinnor som kommer till alternativmedicinska utövare enligt uppgift ofta är
sjukare än vad manliga patienter är. Många kommer med kroniskt
trötthetssyndrom, amalgamförgiftning, elöverkänslighet, fibromyalgi - sjuk-
domar som är svårdiagnostiserade och ofta inte ens erkända. Skolmedicinsk vård
är enligt motionärerna okunnig i hur man på bästa sätt bemöter och behandlar
dessa patienter.
I motion So676 av Elisa Abascal Reyes och Ewa Larsson (mp) begärs ett
tillkännagivande om att undersöka möjligheterna till att utveckla anorexivården
i Sverige (yrkande 1). Alltför litet medel satsas på anorexibehandling, enligt
motionärerna. Vidare begär de ett tillkännagivande till regeringen att den bör
återkomma med förslag på förebyggande arbete och åtgärder för att förbättra
unga kvinnors hälsotillstånd (yrkande 2). Motionärerna hänvisar till en rapport
av Folkhälsoinstitutet vari pekats på att unga kvinnor i högre utsträckning än
män lider av stressrelaterade somatiska besvär, framför allt magont och
huvudvärk. Vidare nämns den ökande tobaksrökningen och det ökande
alkoholintaget bland unga människor, särskilt kvinnor. Motionärerna nämner
vidare den ökande psykiska oron samt självmordsfrekvensen bland unga människor.
Motionärerna ifrågasätter vilka konsekvenser dessa hälsoproblem kommer att ha i
framtiden. De föreslår därför att regeringen utreder vilka åtgärder och
förebyggande arbete beträffande unga kvinnors hälsotillstånd som kan genomföras
samt därefter återkommer till riksdagen med förslag.
I motion So338 av Elisa Abascal Reyes och Yvonne Ruwaida (mp) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om att inrätta en hälsomottagning för lesbiska
kvinnor i Stockholmsområdet. Motionärerna hänvisar till att det redan finns en
hälsomottagning för homosexuella män, ?Venhälsan?, samt att Folkhälsoinstitutet
i en utredning pekat på att lesbiska är en grupp som fullständigt glömts bort i
vårdsammanhang. Inom ramen för en hälsomottagning skulle även angelägen
forskning kring lesbiska kvinnors hälsa kunna bedrivas, enligt motionärerna.
Bakgrund och tidigare behandling m.m.
I betänkandet 1997/98:SoU2 Vissa hälso- och sjukvårdsfrågor (september 1997)
vartill hänvisas (s. 44 f) behandlade utskottet senast motionsyrkanden om
bemötandet av kvinnor i vården. Utskottet vidhöll sin tidigare uppfattning att
det är angeläget att kvinnors särskilda hälsoproblem uppmärksammas. Utskottet
konstaterade vidare att en del av Bemötandeutredningens förslag förs ut till
myndigheterna genom ett genderprogram för social välfärd som
Socialdepartementet arbetar med. Riksdagen behövde enligt utskottets bedömning
inte ta något initiativ. Motionsyrkandena avstyrktes. På s. 51-53 i samma
betänkande, vartill ånyo hänvisas, behandlades motionsyrkanden om ätstörning.
Motionsyrkandena avstyrktes. Riksdagen följde utskottet. Motionsyrkanden om
bl.a. vård och behandling för olika sjukdomar finns också i betänkande
1996/97:SoU14 Prioriteringar inom hälso- och sjukvården.
Folkhälsoinstitutet har givit ut en rapport (kunskapssammanställning) med
titeln Lesbisk hälsa. En översikt av hälsofrågor i en marginaliserad grupp
(F-serie nr 3, 1996). I slutorden anför rapportförfattaren att forskningen
måste fördjupas och breddas. För sjukvårdens del skulle det kunna vara en
angelägen arbetsuppgift att kartlägga attityder och kunskaper bland vårdgivare
på alla områden - från MVC till sjukhemmet - i kvalitetshöjande syfte. Det
finns enligt uppgift klara indikationer på hälsoproblem bland lesbiska kvinnor.
I USA och London finns särskilda mottagningar för lesbiska kvinnor.
Rapportförfattaren föreslår att något sådant borde prövas i en större stad i
Sverige och stå för kunskaps- och metodutveckling i syfte att höja kompetensen
i den övriga sjukvården.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin uppfattning att det är angeläget att kvinnors särskilda
hälsoproblem uppmärksammas. Utskottet erinrar om att en del av
Bemötandeutredningens förslag nu förs ut till myndigheterna genom det
genderprogram för social välfärd som Socialdepartementet driver. HSU 2000 har
nyligen i betänkandet Patienten har rätt (SOU 1997:154) behandlat olika
aspekter på patienternas krav och förväntningar på vården samt olika
informationssätt. Betänkandet remissbehandlas för närvarande. I
överenskommelsen om vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen för år 1998
har parterna uttalat en klar inriktning för en patientfokuserad och tillgänglig
vård samt för patientens möjlighet till delaktighet. I överenskommelsen
behandlas också arbetet med nationella riktlinjer och vårdprogram för olika
sjukdomar. Utskottet erinrar vidare om det arbete som nu pågår inom Nationella
folkhälsokommittén (dir. S 1995:14). Kommittén skall med utgångspunkt i det
övergripande målet en god hälsa för alla, med särskild betoning på att minska
skillnader i hälsa mellan grupper i befolkningen och med hjälp av vetenskapligt
baserad kunskap om folkhälsoproblem och hälsoutveckling med utgångspunkt i
olika analyser lämna förslag till framåtsyftande mål för hälsoutvecklingen samt
föreslå vilka åtgärder som skall prioriteras.
Utskottet anser inte att riksdagen bör ta något initiativ med anledning av
motionerna So284 (kd), So288 (v), So305 (c) yrkandena 3-5, So331 (s), So335
(fp) yrkande 2, So340 (mp) yrkande 7 och So676 (mp) yrkande 2. Motionerna
avstyrks därför.
Utskottet har redan tidigare intagit ståndpunkten att inte ställa sig bakom
motionskrav om att satsningar bör göras på enskilda sjukdomar eller att vården
av dessa bör organiseras på visst sätt. När det gäller vården och
omhändertagandet av dem som lider av t.ex. anorexi/bulimi kan utskottet dock
konstatera att vissa förbättringar enligt uppgift har skett under senare tid.
Motionerna So305 (c) yrkande 12 och So676 (mp) yrkande 1 avstyrks därför.
Frågan om inrättande av en hälsomottagning för lesbiska kvinnor är i första
hand en fråga för sjukvårdshuvudmännen och inte för riksdagen. Motion So338
(mp) avstyrks.
Manligt hormonellt preventivmedel
I motion So343 av Anders Ygeman (s) begärs ett tillkännagivande till regeringen
om vad i motionen anförts om behovet av att ett manligt hormonellt
preventivmedel utvecklas. Ett likadant yrkande finns i motion So313 av Ola
Ström (fp). Motionärerna anför att ?p-piller? för män inte längre är science
fiction. Med ökade forskningsinsatser och vilja från läkemedelsindustrin skulle
ett sådant preparat finnas tillgängligt på marknaden inom några år. Ett manligt
hormonellt preventivmedel skulle ge män det som kvinnor under decennier sett
som självklart, nämligen rätten till kontroll över fertiliteten. Män har olika
behov under olika perioder i livet, och ett manligt hormonellt preventivmedel
skulle vara ett utmärkt komplement till kondomen och ge män en större möjlighet
att ta ansvar för preventionen. Ett sådant preventivmedel för män är enligt
motionärerna inte bara ett jämställdhetskrav, det skulle dessutom revolutionera
upplysningsarbetet. I dag är det av förklarliga skäl få män såväl på den
rådsökande som rådgivande sidan i samtalen kring preventivmedel. Det är extra
olyckligt eftersom dessa samtal på många sätt utgör basen för det preventiva
arbetet, som enligt motionärernas uppfattning hittills varit en kvinnlig
uppgörelse. Med ett manligt hormonellt alternativ skulle män få ännu större
skäl att närvara, heter det i motionen.
Utskottets bedömning
Enligt uppgift pågår arbete i USA med att utveckla ett sådant preventivmedel
som avses i motionerna. Utskottet anser inte att riksdagen bör ta något
initiativ på området. Motionerna So313 (fp) och So343 (s) avstyrks därför.
Lobotomi m.m.
I motion So209 av Dan Ericsson (kd) begärs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om en statlig utredning om
omfattningen av lobotomioperationer i Sverige (yrkande 1). Vidare begärs ett
tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om statlig
ersättning till lobotomerade från 1940- och 1950-talen som fortfarande är i
livet (yrkande 2). Motionären anför att socialministerns besked att de som
utsattes för tvångssterilisering kan komma att få skadestånd är glädjande samt
vittnar om ett helt annat förhållningssätt än tidigare. Motionären anser att
frågorna kring lobotomi är principiellt likartade. Motionären hänvisar till sin
motion under 1996/97.
I motion So294 av Eva Goës (mp) begärs tillkännagivanden om dels att med
utgångspunkt från dagens etiska värderingar göra en fullständig kartläggning av
effekterna på samhälle och människor av den lagstiftning som från 1920-talet
och framåt lett till kroppslig och mental stympning, med speciell kartläggning
av inslag av rasistiskt tänkande (yrkande 1), dels att drabbade patienter skall
ges full upprättelse och ersättas för all den skada de vållats och att inga
preskriptionstider skall gälla eftersom samhället fråntagit de drabbade rätten
och möjligheten att klaga (yrkande 2). Motionären syftar enligt motionens
rubrik på tvångssterilisering och lobotomi.
Bakgrund m.m.
I betänkande 1997/98:SoU2 (september 1997) behandlade utskottet två
motionsyrkanden om vikten av uppföljning och utvärdering av lobotomiingrepp
respektive krav på statlig ersättning till dem som lobotomerats under 1940- och
1950-talen. På s. 63 i betänkandet vartill hänvisas ges en bred bakgrund om
lobotomi och capsulotomi, skadeståndsregler m.m. Utskottet avstyrkte motionerna
(res. mp, kd). Riksdagen följde utskottet.
Den 4 september 1997 beslutade regeringen om direktiv (dir. 1997:100) för en
särskild utredare som har i uppdrag att allsidigt belysa de politiska
beslutsfattarnas, myndigheternas, forskarsamhällets och den medicinska
professionens ställningstaganden och ansvar vad gäller tillkomsten och
tillämpningen av den steriliseringslagstiftning som var i kraft i Sverige under
1930-, 1940-, 1950-, 1960- och 1970-talen fram till dess att den nuvarande
steriliseringslagen trädde i kraft år 1976. Utredningen skall vara avslutad
senast den 1 juli 1999.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning att det inte föreligger några skäl
för generell ersättning till dem som lobotomerats. Utskottet anser inte att
riksdagen bör ta initiativ till en sådan kartläggning som avses i motion So294.
Utskottet avstyrker motionerna So209 (kd) och So294 (mp).
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande hälso- och sjukvårdens finansiering, organisation
m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:So217, 1997/98:So218 yr-kandena 5-7, 9
och 10, 1997/98:So223 yrkandena 1-7 och 9-11, 1997/98:So230 yrkande 1,
1997/98:So235 yrkande 8, 1997/98:So240 yrkandena 2 och 8, 1997/98:So274
yrkande 2, 1997/98:So279, 1997/98:So280, 1997/98:So282 yrkandena 2, 7, 8,
10 och 12-14, 1997/98:So283, 1997/98:So285 yrkandena 3, 9, 14-17, 20 och
21, 1997/98:So291 yrkande 2, 1997/98:So303 yrkande 4, 1997/98:So307
yrkandena 2-4, 1997/98:So308 yrkandena 1, 5, 8 och 9 och 1997/98:
So4 yrkande 1,
res. 1 (m)
res. 2 (c)
res. 3 (fp)
res. 4 (v)
res. 5 (mp)
res. 6 (kd)
2. beträffande vårdgaranti
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:So218 yrkande 13, 1997/98:So240 yrkande
3, 1997/98:So274 yrkande 1, 1997/98:So307 yrkande 5, 1997/98:So347 yrkande
2, 1997/98:So4 yrkande 2 och 1997/98:So5 yrkande 2,
res. 7 (m, c, fp, kd)
3. beträffande medel för rehabiliteringsinsatser
att riksdagen avslår motion 1997/98:So5 yrkande 1,
res. 8 (fp)
4. beträffande regeringens skrivelse
att riksdagen lägger regeringens skrivelse till handlingarna,
5. beträffande privata vårdgivare
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:So202, 1997/98:So212,
1997/98:So213, 1997/98:So240 yrkandena 4-7, 1997/98:So273, 1997/98:So282
yrkandena 3-6, 1997/98:So285 yrkande 19 och 1997/98:So299,
res. 9 (m, fp)
6. beträffande andra vårdgivare än läkare och sjukgymnaster
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:So216, 1997/98:So224, 1997/98:So235
yrkande 6, 1997/98:So238, 1997/98:So268, 1997/98:
So291 yrkande 4, 1997/98:So293, 1997/98:So310, 1997/98:So311,
1997/98:So323 och 1997/98:So342,
res. 10 (m)
res. 11 (v)
7. beträffande patientavgifter
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:So214 yrkande 11, 1997/98:
So285 yrkande 13 och 1997/98:So290 yrkande 4,
8. beträffande högkostnadsskydd
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:So203, 1997/98:So218 yrkande 4,
1997/98:So251, 1997/98:So262, 1997/98:So308 yrkandena 10 och 11,
res. 12 (m)
res. 13 (mp, kd)
9. beträffande gratis läkemedel
att riksdagen avslår motion 1997/98:So336,
10. beträffande prisnedsatta livsmedel
att riksdagen avslår motion 1997/98:So332,
11. beträffande psykiatrisk tvångsvård
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:So208, 1997/98:So308 yrkande 33 och
1997/98:So328,
res. 14 (mp)
12. beträffande situationen för de psykiskt störda
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:So218 yrkande 2, 1997/98:
So235 yrkandena 3 och 7, 1997/98:So282 yrkande 16, 1997/98:So285 yrkande
7, 1997/98:So254, 1997/98:So320 och 1997/98:So403 yrkande 6,
res. 15 (m)
res. 16 (fp)
res. 17 (v)
res. 18 (kd)
13. beträffande verksamhetsansvaret m.m.
att riksdagen avslår motion 1997/98:So235 yrkandena 1, 2 och 5,
14. beträffande psykologiska test
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:So235 yrkande 4, 1997/98:
So261 och 1997/98:So303 yrkande 3,
res. 19 (fp, mp)
15. beträffande mångkulturell vård
att riksdagen avslår motion 1997/98:So304 yrkandena 8-10 och 15,
16. beträffande nationell handlingsberedskap
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:So235 yrkande 9 och 1997/98:So303
yrkande 5,
17. beträffande ambulansfrågor
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:So285 yrkande 12, 1997/98:
So309, 1997/98:So327 och 1997/98:Fö709,
18. beträffande inrättande av en medicinalstyrelse
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:So223 yrkande 8 och 1997/98:So255,
res. 20 (m)
19. beträffande abortförebyggande insatser
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:So302 yrkande 9, 1997/98:
So305 yrkande 10 och 1997/98:So347 yrkandena 9, 14 och 16,
res. 21 (kd) - delvis
20. beträffande information om fosterdiagnostik
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:So267 yrkande 7, 1997/98:
So286, 1997/98:So305 yrkande 11 och 1997/98:So347 yrkande 5,
res. 21 (kd) - delvis
res. 22 (v)
21. beträffande stödsamtal
att riksdagen avslår motion 1997/98:So205 yrkande 2, 1997/98:
So267 yrkandena 2 och 3 och 1997/98:So347 yrkandena 12 och 13,
res. 21 (kd) - delvis
res. 23 (m) - delvis
22. beträffande översyn av abortlagstiftningen
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:So205 yrkande 1, 1997/98:
So267 yrkandena 1, 4 och 6 och 1997/98:So347 yrkandena 10 och 11,
res. 21 (kd) - delvis
res. 23 (m) - delvis
23. beträffande övriga etiska frågor
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:So267 yrkande 5 och 1997/98:So347
yrkande 3,
res. 21 (kd) - delvis
res. 23 (m) - delvis
24. beträffande organdonation m.m.
att riksdagen avslår motion 1997/98:So347 yrkandena 17-20,
25. beträffande xenotransplantationer
att riksdagen avslår motion 1997/98:So319,
res. 24 (mp)
26. beträffande genetiska test m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:So229, 1997/98:So265, 1997/98:So347
yrkandena 4 och 6-8 och 1997/98:Jo543 yrkande 6,
res. 25 (mp, kd)
res. 26 (fp)
res. 27 (v)
27. beträffande hivpreventiva frågor m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:So206 yrkandena 1-4, 6-9 och 11,
1997/98:So334 yrkandena 1 och 4-6, 1997/98:So345 yrkande 6 och
1997/98:So308 yrkande 16,
res. 28 (m, kd)
28. beträffande försöksverksamheten med rena sprutor
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:So334 yrkande 2, 1997/98:
So610 yrkande 16, 1997/98:So628 yrkande 6 och 1997/98:Ju904 yrkande 11,
res. 29 (m, c, mp, kd)
29. beträffande vård och behandling för olika sjukdomar
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:So231, 1997/98:So239, 1997/98:So244,
1997/98:So266, 1997/98:So276, 1997/98:So295, 1997/98:So344 yrkandena 1 och
3 samt 1997/98:So411 yrkande 12,
30. beträffande kvinnors hälsa
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:So284, 1997/98:So288, 1997/98:So305
yrkandena 3-5 och 12, 1997/98:So331, 1997/98: So335 yrkande 2,
1997/98:So338, 1997/98:So340 yrkande 7 och 1997/98:So676 yrkandena 1 och
2,
res. 30 (fp, kd)
res. 31 (v)
res. 32 (mp)
31. beträffande manligt hormonellt preventivmedel
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:So313 och 1997/98:So343,
32. beträffande lobotomi
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:So209 och 1997/98:So294.
res. 33 (mp, kd)
Stockholm den 12 mars 1998
På socialutskottets vägnar
Sten Svensson
I beslutet har deltagit: Sten Svensson (m), Ingrid Andersson (s), Rinaldo
Karlsson (s), Christina Pettersson (s), Liselotte Wågö (m), Marianne Jönsson
(s), Roland Larsson (c), Conny Öhman (s), Barbro Westerholm (fp), Mariann
Ytterberg (s), Stig Sandström (v), Christin Nilsson (s), Birgitta Wichne (m),
Thomas Julin (mp), Chatrine Pålsson (kd), Elisebeht Markström (s) och Annika
Jonsell (m).
Reservationer
1. Hälso- och sjukvårdens finansiering, organisation m.m. (mom. 1)
Sten Svensson, Liselotte Wågö, Birgitta Wichne och Annika Jonsell (alla m)
anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 38 börjar med ?Hälso- och
sjukvården? och på s. 40 slutar med ?(m) yrkande 1? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att landstingen skall koncentrera sin verksamhet på i första
hand hälso- och sjukvård. Av de drygt 120 miljarder kronor som landstingens
verksamhet kostar varje år går en fjärdedel till annat än hälso- och sjukvård.
Har man utgångspunkten att sjukvården är landstingens viktigaste uppgift är det
enligt utskottet svårt att hävda att landstingen inte har råd med sjukvården.
Om sjukvårdens problem är bristen på resurser vore det naturliga att finna
dessa inom ramen för landstingens befintliga verksamhet. En kritisk prövning
och prioritering av landstingens resurser har enligt utskottet mer att ge än
nya skattemedel som tillförs för att undvika prioriteringar och skärpta krav på
att skattebetalarna skall få valuta för sina pengar.
Denna utgångspunkt är enligt utskottet mer rimlig än den som präglar
regeringens påståenden att begränsade resurser i första hand skall drabba
sjukvården. Det förhållningssättet vittnar om en ovilja att hushålla med
skattebetalarnas pengar. Det borde framstå som naturligt att man inte i första
hand drar ner på de verksamheter som är viktigast.
Även i det större perspektivet bör sjukvården enligt utskottet ges en högre
prioritet på bekostnad av andra verksamhetsområden.
För att ingen skall falla utanför den grundläggande tryggheten när det gäller
sjukvård förespråkar utskottet en obligatorisk hälsoförsäkring. Modellen skall
med andra ord omfatta alla medborgare, oavsett betalningsförmåga,
hälsotillstånd eller annat. Alla människor skall vara anslutna till valfri
försäkringskassa eller motsvarande, som skall administrera försäkringen. Ingen
får avvisas.
Hälsoförsäkringen skall enligt utskottet omfatta det som i dag inryms i
ersättning till sjukvårdshuvudmännen, ersättningen för läkemedel samt den del
av sjukpenningförsäkringen och förtidspensionerna som avser rehabilitering. Den
del av landstingsskatten som avser sjukvård bör också föras till försäkringen.
De totala resurserna torde uppgå till ca 180 miljarder kronor/år om man utgår
från de resurser som gick åt år 1997.
Försäkringsavgiften för den enskilde fastställs av riksdagen. Avgiften skall
delvis vara inkomstrelaterad i enlighet med de principer som gäller för dagens
skilda ?försäkringssystem?. Detta innebär framför allt att, såsom gäller för
sjukpenningförsäkringen, avgiften tas ut upp till ett inkomsttak och att
förmånerna relateras till detta. Detta hindrar inte att den del av
hälsoförsäkringen som ersätter dagens landstingsskatt tas ut proportionellt,
utan inkomsttak. Försäkringskassan tilldelas medel ur dessa avgifter, med
avdrag för de delar som går till statligt ansvar för sjukvård. Pengarna följer
patienten i denna försäkringsmodell, vilket innebär att sjukvården organiseras
och helt verkar utifrån patienternas behov. Detta bör enligt utskottet jämföras
med dagens hierarkiska landstingssystem där alla har en teoretisk rätt till
sjukvård men där systemet inte förmår leverera denna vård vilket i sin tur
leder fram till dagens alltmer desperata tal om brist på resurser.
Sjukvård ges i många former, öppna och slutna. Av flera skäl är det enligt
utskottet viktigt att vård ges på ?rätt nivå?. Om en patient går till en
specialistläkare på ett sjukhus med en åkomma som lika gärna, eller bättre,
hade kunnat hanteras av en allmänläkare finns risk att patienten slussas runt
mellan flera läkare innan han eller hon hamnar rätt. Dessutom blir kostnaderna
högre, eftersom ett besök hos specialistläkare i normalfallet kostar mer.
Det finns olika typer av system för att komma till rätta med detta. Ett
vanligt sätt i dagens landstingsmodell är att kräva remiss från allmän läkare
för specialistläkarbesök. Remisstvång är dock inte en bra lösning, eftersom det
minskar den enskildes valfrihet och tillgången till vård. En bättre lösning är
enligt utskottet att styra med patientavgifter.
Egenvård kan vara ett sätt att hålla kostnaderna nere i den öppna vården, och
att, på sikt, förebygga sjukdom. För vårdgivarna kan det vara ett bra
konkurrensmedel att erbjuda utbildning i egenvård eller annan typ av
förebyggande vård.
Vård på rätt nivå innebär givetvis att kroniskt sjuka i vissa fall har en
närmare kontakt med sin specialistläkare än andra patienter. Vissa
långtidssjuka behöver en kontinuerlig kontakt med specialistläkare, andra inte,
enligt utskottets bedömning.
Att göra gränsdragningen inom forskning och utveckling i den samlade hälso-
och sjukvården är mycket komplicerat. Gränserna mellan grundforskning och
klinisk forskning förskjuts kontinuerligt. Vem som exakt finansierar vad har
visat sig vara nästan omöjligt att utröna inom dagens landstingsmodell, anser
utskottet. I den försäkringsmodell som föreslås bör vårdgivare som verkar inom
den ha skyldighet att mot ersättning ta emot läkare och sjuksköterskor på
specialistutbildning. En försäkringsgivare som har starka ekonomiska incitament
att ta ett helhetsansvar kommer att sträva efter att introduktionen av ny
teknik frigör resurser, snarare än att - som i dag ofta är fallet - bara öka
volymen på verksamheten eller vidga indikationerna så att nya patientgrupper
kan behandlas. Ökad samordning ger bättre resursutnyttjande och mer vård för
pengarna. Utskottet anser att förtidspensionerna, sjukpenningen och
läkemedelssubventionerna borde inordnas i den föreslagna hälsoförsäkringen. Det
saknas ett helhetsgrepp över ohälsan. I försäkringsmodellen finns starka
incitament för försäkringskassan att satsa på verkningsfull förebyggande vård
och på andra åtgärder som syftar till att minska sjukfrånvaron.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motionerna So223 (m)
yrkandena 1-7, 9-11, So240 (m) yrkandena 2 och 8, So274 (m) yrkande 2, So279
(m), So280 (m) och So4 (m) yrkande 1 ge regeringen till känna. Motionerna So217
(kd), So218 (kd) yrkandena 5-7, 9 och 10, So230 (mp) yrkande 1, So235 (v)
yrkande 8, So282 (fp) yrkandena 2, 7-8, 10, 12-14, So283 (kd), So285 (v)
yrkandena 3, 9, 14-17, 20 och 21, So291 (v) yrkande 2, So303 (fp) yrkande 4,
So307 (c) yrkandena 2-4 och So308 (mp) yrkandena 1, 5, 8 och 9 avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande hälso- och sjukvårdens finansiering, organisation m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:So223 yrkandena 1-7, 9-11,
1997/98:So240 yrkandena 2 och 8, 1997/98:So274 yrkande 2, 1997/98:So279,
1997/98:So280, och 1997/98:So4 yrkande 1 och med avslag på motionerna
1997/98:So217, 1997/98:So218 yrkandena 5-7, 9 och 10, 1997/98:So230
yrkande 1, 1997/98:So235 yrkande 8, 1997/98:So282 yrkandena 2, 7-8, 10,
12-14, 1997/98:So283, 1997/98:285 yrkandena 3, 9, 14-17, 20 och 21,
1997/98:So291 yrkande 2, 1997/98:So303 yrkande 4, 1997/98:So307 yrkandena
2-4 och 1997/98:So308 yrkandena 1, 5, 8 och 9 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Hälso- och sjukvårdens finansiering, organisation m.m. (mom. 1)
Roland Larsson (c) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 38 börjar med ?Hälso- och
sjukvården? och på s. 40 slutar med ?(m) yrkande 1? bort ha följande lydelse:
Ett gott samhälle förutsätter tillgång till god vård. Vården skall vara lika
för alla och finansieras solidariskt. Vården skall enligt utskottet utgå från
den enskildes intresse. Patientens makt måste stärkas. Vem som ger vården är
däremot inte avgörande, enligt utskottets bedömning. Olika vårdgivare stärker
tillsammans den enskildes möjligheter och bidrar till att utveckla kvaliteten i
vården. Hemsjukvården är grunden för all vård. Möjligheterna att välja vård i
hemmet måste enligt utskottet stärkas. Det är viktigt att samordna resurser med
patienten i centrum.
Patientens ställning i vården har visserligen stärkts under senare tid. Inte
minst arbetar sjukvårdshuvudmännen för att tydligt informera patienterna om de
rättigheter de har. Flera landsting har utarbetat s.k. rättighetskataloger.
Utskottet anser att det är gott och väl men inte tillräckligt. I praktiken
finns stora skillnader när det gäller att fritt välja vårdgivare. Här måste
även alternativa vårdformer uppmärksammas, t.ex. naprapater och akupunktörer.
Samtidigt finns mycket att göra för att stärka alla patienters ställning och
inte bara de röststarkas. Det handlar om att stärka patienternas möjligheter
att på goda grunder göra ett friare val. Patientinformationen måste förbättras
och det måste bli en rättighet att överskådligt kunna följa hur och var man
snabbast kan få en behandling. Genom att öppna kvalitetsregistren får människor
en möjlighet att även följa vårdens resultat när man träffar sitt val. Det är
enligt utskottet viktigt att lagstiftningen här ger utrymme att stärka
patientmakten.
För att de enskilda individerna skall känna att de inte blir fråntagna sitt
ansvar när de blir patienter krävs ett intensivt arbete med attityder. Det
handlar samtidigt om att personalen inom vården känner trygghet och
utvecklingskraft i sitt arbete. De många omstruktureringarna och de
återkommande sparbetingen har skapat en betydande press på personalen. Många
vittnar om den negativa stress som vårdanställda upplever. Vården har enligt
utskottets bedömning trots detta klarat att upprätthålla människors förtroende
och tillit. Detta får tillskrivas den kunniga och kompetenta personal som bär
upp dagens vård. Inom de kommande 10-15 åren går en mycket stor del av dagens
personal i pension. Det utökade ekonomiska utrymme som saneringen av
statsbudgeten banar väg för måste därför enligt utskottet även användas för att
stärka vårdpersonalens kompetens och utvecklingsmöjligheter. Inte minst krävs
aktiva insatser för att stimulera unga att inte bara utbilda sig, utan också
välja vården som yrke. Även om morgondagens vård ser annorlunda ut, krävs
kompetent personal för att säkra att alla kan få bästa tänkbara vård. För att
utveckla morgondagens vård krävs mångfald och insikt. Detta gäller inte minst
kvinnors vårdbehov. Utifrån lokala förutsättningar och människors
prioriteringar kommer olika lösningar att formas. Mångfalden måste sikta till
att överbrygga gränser, i stället för att dra upp nya. För att den nära vården
skall kunna möta den enskildes olika behov krävs ökad samverkan mellan
primärvård, specialistvård, försäkringskassan, socialtjänsten, alternativvården
och en rad andra kompetenser. Hälso- och sjukvårdslagen måste enligt utskottets
bedömning ge utrymme för denna mångfald inom ramen för den solidariskt
finansierade vården. Var läkaren eller sjuksköterskan är anställd är enligt
utskottet av underordnad betydelse. För mångfalden är det bra med olika
vårdgivare - både privata, offentliga och olika kooperativ. Det viktiga är inte
vem som utför vården, utan att den enskilde får bästa tänkbara vård. Det finns
skäl att betona värdet av den närvård - läkare, barnavårdscentral, mödravård,
sjukgymnaster, distriktssköterskor m.fl. - som bedrivs i privat regi. Ofta
håller de en hög kvalitet och upplevs som en viktig trygghet för patienterna.
Hälso- och sjukvårdslagen måste således skapa utrymme för att lokalt och
regionalt träffa överenskommelser som gör det möjligt för olika huvudmän att ta
ansvar för t.ex. den grundläggande vården - primärvården. Vården måste enligt
utskottet kunna organiseras utifrån behov och geografiska förutsättningar i
olika delar av landet.
De små sjukhusen är ofta en del i den nära vården. Innehållet kan se olika ut
över tiden, men många människor upplever dem som en viktig trygghetsfaktor.
Detta måste respekteras i den fortlöpande utvecklingen av vården. Det finns
inget som talar för att de medicinska resultaten skulle vara bättre på det
stora sjukhuset än på det lilla. Det finns inte heller något som säger att det
med automatik skulle vara tvärtom. Självklart måste kvaliteten alltid kunna
säkerställas. Även här måste enligt utskottet patienten ges såväl makt som
valfrihet.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motion So307 (c)
yrkandena 2-4 ge regeringen till känna. Motionerna So217 (kd), So218 (kd)
yrkandena 5-7, 9 och 10, So223 (m) yrkandena 1-7, 9-11, So230 (mp) yrkande 1,
So235 yrkande 8, So240 (m) yrkandena 2 och 8, So274 (m) yrkande 2, So279 (m),
So280 (m), So282 (fp) yrkandena 2, 7-8, 10, 12-14, So283 (kd), So285 (v)
yrkandena 3, 9, 14-17, 20 och 21, So291 (v) yrkande 2, So303 (fp) yrkande 4,
So308 (mp) yrkandena 1, 5, 8 och 9 samt So4 (m) yrkande 1 avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande hälso- och sjukvårdens finansiering, organisation m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:So307 yrkandena 2-4 och med
avslag på motionerna 1997/98:So217, 1997/98:So218 yr-kandena 5-7, 9 och
10, 1997/98:So223 yrkandena 1-7, 9-11, 1997/98:So230 yrkande 1,
1997/98:So235 yrkande 8, 1997/98:So240 yrkandena 2 och 8, 1997/98:So274
yrkande 2, 1997/98:So279, 1997/98:So280, 1997/98:So282 yrkandena 2, 7-8,
10, 12-14, 1997/98:So283, 1997/98:285 yrkandena 3, 9, 14-17, 20 och 21,
1997/98:So291 yrkande 2, 1997/98:So303 yrkande 4, 1997/98:So308 yrkandena
1, 5, 8 och 9 och 1997/98:So4 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
3. Hälso- och sjukvårdens finansiering, organisation m.m. (mom. 1)
Barbro Westerholm (fp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 38 börjar med ?Hälso- och
sjukvården? och på s. 40 slutar med ?(m) yrkande 1? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att vården i ett välfärdssamhälle måste få ta betydande
resurser i anspråk. Återkommande undersökningar visar också att skattebetalarna
är beredda att ge vårdutgifter högsta prioritet. Att det finns en väl utbyggd
vård är inte bara en nödvändighet för dem som är sjuka, det är också en viktig
trygghetsfaktor för alla andra.
Husläkarreformen innebar en påtaglig utökning av antalet läkare i
primärvården och därmed en höjd vårdkvalitet. Den stora tillströmningen till
husläkarna visar enligt utskottet att människor har förtroende för sina
husläkare. Den husläkarorganisation som landstingen har investerat i skapar en
förutsättning för en ändrad vårdstruktur, där alltfler insatser sker hos
husläkare och distriktssköterskor och färre patienter behöver besöka sjukhus.
En av förutsättningarna för att patienter ska välja att söka vård hos sin
husläkare, i stället för att vända sig till sjukhusen, är att tillgängligheten
förbättras ännu mer. När husläkarmottagningen är stängd ska det enligt utskotte
alltid finnas en tydlig hänvisning till den som har jouransvar.
För att primärvården ska klara ett större åtagande än i dag och samtidigt
arbeta mer förebyggande bör primärvården successivt förstärkas med fler
husläkare. Ett mål bör enligt utskottet vara att sikta mot ett genomsnitt på ca
1 500 invånare per husläkare inom en snar framtid. Det innebär att antalet
läkare i primärvården bör öka från dagens cirka 4 000 till omkring 6 000
läkare. Flexibiliteten när det gäller läkartäthet och personalsammansättning
bör enligt utskottet vara stor. Olika områden ser olika ut och har därmed olika
behov.
Omvårdnaden av den enskilda patienten är av stor betydelse för en mänsklig och
effektiv sjukvård. Insatserna för att stärka omvårdnaden måste ges tydliga mål.
Det är en förutsättning för att omvårdnadskvaliteten ska kunna följas upp och
utvärderas. Omvårdnadskvalitet är svår att mäta, men kan följas upp genom
enkäter, intervjuer och kvalitetsrevisioner. Det handlar om såväl attityder och
förhållningssätt som teknologier i vården. En god kvalitet på omvårdnaden
förutsätter enligt utskottet att omvårdnadsfrågorna, kvalitet och vårdutvecklin
har en central roll i sjukvårdsorganisationen.
Utskottet anser vidare att kostnaden för mödrahälsovård bör följa
föräldrarna, som en mödravårdspeng. De mottagningar som har vårdavtal med
landstinget bör få ersättning för de föräldrapar som valt dem. Eftersom det int
finns fler ersättningar att betala ut än antalet föräldrapar bör det inte bli
något problem med totalkostnadskontrollen.
Det sker en ständig utveckling inom hälso- och sjukvården när det gäller
metoder, teknik och diagnostik. Nya metoder prövas och utvärderas för att sedan
antingen förkastas eller bli en integrerad del av den ordinarie verksamheten.
Det är enligt utskottet viktigt med öppenhet för det som är nytt och outforskat
Metoder som inte har visat sig effektiva ska sorteras ut ur sjukvården. SBU,
Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik, utvärderar medicinska
metoder ur ett medicinskt, ekonomiskt, socialt och etiskt perspektiv. SBU:s
rapporter måste enligt utskottet få större genomslag i hälso- och sjukvårdens
arbete. Klinikerna bör åläggas att metodiskt genomföra utrensning av det som
enligt utvärderingarna inte har effekt. De enskilda läkarna, såväl i öppen som
sluten vård, måste också stimuleras till att utvärdera sina metoder och
arbetssätt. Lika viktigt är det att göra utvärderingar av nya, alternativa
metoder för att kunna jämföra dem med mer beprövade arbetssätt. Sådana
utvärderingar skall enligt utskottet ske på likvärdiga villkor. Vägen till
framgång inom kvalitetsarbetet ligger enligt utskottet i att det blir en
naturlig del i personalens arbete.
Den etniska och kulturella mångfalden i Sverige innebär att i stort sett all
personal inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten möter patienter och
klienter med utländsk bakgrund. Av en undersökning som Socialstyrelsen
genomfört över förekomsten av invandrarkunskap i sju högskoleutbildningar
(läkare-, tandläkar-, sjuksköterske-, psykolog-, socionom-, social omsorgs- och
barn- och ungdomspedagogisk utbildning) framgår att invandrarkunskap förekommer
i begränsad omfattning i flera av grundutbildningarna, att skillnaderna är
relativt stora, både inom och mellan de olika utbildningarna, samt att
möjligheterna till yrkesspecifik vidareutbildning är små.
Varje högskola har i dag stor frihet att själv bestämma innehållet i
utbildningen. Utskottet anser det otillfredsställande att detta lett till
bristande kunskaper om invandrares behov och situation hos olika yrkesgrupper
inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten. Socialstyrelsens utredning
aktualiserar behovet av fortsatt utredningsarbete med målsättningen att
säkerställa personalens kompetens i invandrarkunskap och tillgodose behovet av
tvåspråkig personal. Utskottet delar denna bedömning.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motion So282 (fp)
yrkandena 2, 7-8, 10, 12-14 och So303 (fp) yrkande 4 som sin mening ge
regeringen till känna. Motionerna So217 (kd), So218 (kd) yrkandena 5-7, 9 och
10, So223 (m) yrkandena 1-7, 9-11, So230 (mp) yrkande 1, So235 (v) yrkande 8,
So240 (m) yrkandena 2 och 8, So274 (m) yrkande 2, So279 (m), So280 (m), So283
(kd), So285 (v) yrkandena 3, 9, 14-17, 20 och 21, So291 (v) yrkande 2, So307
(c) yrkandena 2-4, So308 (mp) yrkandena 1, 5, 8 och 9 samt So4 (m) yrkande 1
avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande hälso- och sjukvårdens finansiering, organisation m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:So282 yrkandena 2, 7-8, 10,
12-14 och 1997/98:So303 yrkande 4 och med avslag på motionerna
1997/98:So217, 1997/98:So218 yrkandena 5-7, 9 och 10, 1997/98:So223
yrkandena 1-7, 9-11, 1997/98:So230 yrkande 1, 1997/98:So235 yrkande 8,
1997/98:So240 yrkandena 2 och 8, 1997/98:So274 yrkande 2, 1997/98:So279,
1997/98:So280, 1997/98:
So283, 1997/98:285 yrkandena 3, 9, 14-17, 20 och 21, 1997/98:
So291 yrkande 2, 1997/98:So307 yrkandena 2-4, 1997/98:So308 yrkandena 1,
5, 8 och 9 samt 1997/98:So4 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
4. Hälso- och sjukvårdens finansiering, organisation m.m. (mom. 1)
Stig Sandström (v) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 38 börjar med ?Hälso- och
sjukvården? och på s. 40 slutar med ?(m) yrkande 1? bort ha följande lydelse:
För att tillgodose befolkningens behov av grundläggande medicinsk service är
det enligt utskottet viktigt att utvecklingen av primärvården fortsätter. För
att landstingen skall kunna uppfylla sina skyldigheter enligt hälso- och
sjukvårdslagen och kunna erbjuda alla invånare i sjukvårdsområdet en god och
tillgänglig vård, är det nödvändigt att sjukhusens utbud av öppen vård, ur ett
resursperspektiv, kan omfördelas och användas bl.a. för att utveckla
primärvården.
Att utveckla primärvården och folkhälsoarbetet kommer enligt utskottet att
innebära ekonomiska och mänskliga fördelar. Det är kostnadseffektivt att
förebygga ohälsa och det är mindre kostsamt för sjukvården om patienterna på
ett tidigt stadium fångas upp av en effektiv primärvård. I sin förlängning bör
detta leda till minskade kostnader inom sjukhusvården och till att vissa
resurser inom denna verksamhet då kan omprioriteras.
Denna utveckling anser utskottet vara positiv. Även inom folkhälsoarbetet har
den specialiserade sjukvården viktiga uppgifter. Det viktiga är dock att
patienter vårdas på rätt nivå inom sjukvården, och att vårdstrukturer som inte
behövs förändras.
I och med husläkarlagens upphörande kan primärvården inrikta sitt arbete mot
områdesansvar, lagarbete och folkhälsoprofil. Utskottet anser inte att
områdesansvar begränsar människors valfrihet. Möjligheten att välja vårdcentral
eller en speciell läkare bör alltid finnas kvar.
Utvecklingen av kompetensen inom psykiatrin bör fortsätta på primärvårdsnivå.
Vi lever i ett mångkulturellt samhälle och det behövs kunskaper för att möta
och behandla olika typer av kriser/sjukdomar, som kan variera beroende på
vilken kulturell bakgrund en patient har. Kompetens och kunskaper inom
psykologi/psykiatri bör finnas på vårdcentraler och inte enbart på
specialistmottagningar på sjukhusen.
Landstingens strukturer när det gäller sjukhusen är mycket olika. Antalet
sjukhus, regionsjukhus eller inte, de geografiska avstånden etc gör att det
blir mycket svårt att ta fram lösningar som gäller för hela landet. Stora
förändringar sker nu också när det gäller landets sjukhus. Många sjukhus hotas
av nedläggning, eller så är de redan nedlagda, medan andra sjukhus får
förändrade strukturer och arbetsuppgifter. Samarbetet mellan olika sjukhus
antingen administrativt eller med gemensamma kliniker är också under
utveckling. Processer som leder till att sjukhus samarbetar mer, ser utskottet
som något positivt. En trolig utveckling är också att högspecialiserad
sjukhusvård bara ges på ett ställe i respektive landsting. De små sjukhusen får
därvid inte missgynnas utan måste tillåtas utveckla specialistvård som är unik
för dem. Kvaliteten på sjukhusvården är ytterst inte beroende av sjukhusets
storlek, utan av dess personals kompetens och förmåga att erbjuda bra sjukvård.
En del i omvårdnadsunderskottet är den minskade tiden för rehabilitering som
bl.a. yttrat sig i en kraftig minskning av vårdplatser inom geriatriken och
förkortade vårdtider. Utskottet anser att rehabiliteringsarbetet skall utgå
från behoven, vilket innebär självbestämmande, god tillgänglighet samt råd och
stöd på vägen genom vårdkedjan. Det är även viktigt att det finns ett
tvärvetenskapligt synsätt som ett komplement till de medicinska
specialistkunskaperna. Det måste betonas att det är viktigt att resurserna
utnyttjas på bästa sätt, vilket kräver att ansvar och uppgifter klarläggs samt
att samarbete utvecklas med andra områden inom vården. Enligt utskottets mening
är det också nödvändigt att höja rehabiliteringens status inom vården. Ett
verkningsfullt sätt, som utskottet förordar, är att inrätta ett antal
professurer i rehabilitering med inriktning på de stora folksjukdomarna.
Sjukvårdens del av samhällsekonomin minskar. Nedskärningarna innebär till
största delen att vårdpersonal blir arbetslös. Arbetsbelastningen på den
kvarvarande personalen ökar. Ökad arbetslöshet leder också till minskad
livskvalitet och risk för att människors hälsa försämras. Utskottet vill inte
se fler nedskärningar inom vården. Tvärtom bör sjukvården gärna få större
resurser i det framtida samhället. Den innehåller alla beståndsdelar som
kännetecknar s.k. framtidsbranscher: hög kompetens och kunskapsinnehåll,
serviceinriktad och tjänstebetonad samt efterfrågad och uppskattad av
allmänheten. Vore den marknadsutsatt skulle värdet vara högt. Omvårdnadsarbetet
har kraftigt försämrats av 1990-talets nedskärningar. Här finns enligt
utskottets bedömning mycket att utveckla, såväl i det dagliga arbetet som inom
forskningen.
För att minska arbetslösheten måste nya ekonomiska grepp tas. En större
helhetssyn runt ekonomin måste skapas. Pengar från landsting, försäkringskassa,
a-kassa, AMS, arbetslivsutveckling (ALU) och olika sysselsättningsgarantier
måste samordnas för att skapa ekonomiska möjligheter för bibehållen
arbetsstyrka inom vården.
Medelåldern bland vårdpersonalen blir allt högre och arbetsmiljön blir allt
sämre, vilket innebär en allvarlig risk för kompetensuttunning, samtidigt som
de yngre får allt svårare att få arbete inom vårdyrket. Förkortad arbetstid är
enligt utskottet en av åtgärderna för att lösa arbetslösheten. Så även inom
hälso- och sjukvården.
Den medicinska forskningen har givetvis sitt egenvärde som kunskapskälla och
som grund för sjukvårdens utveckling. Den har också en avgörande betydelse för
det svenska näringslivets utveckling och förnyelse i en mera kunskapsintensiv
riktning. Det är därför enligt utskottets bedömning viktigt att medicinsk
forskning även i fortsättningen får generösa resurser och goda möjligheter att
utvecklas i samspel med den offentliga sjukvården. Samtidigt är det angeläget
att staten använder sina styrmedel för att stimulera forskningen på sådana
områden som är av stor betydelse för folkhälsan, t.ex. när det gäller
kvinnosjukdomar och nya typer av sjukdomar som utvecklas under nya
samhällsförhållanden. Eftersom den medicinska forskningen ständigt aktualiserar
grundläggande etiska frågeställningar är det nödvändigt att möjligheterna till
dialog mellan forskarna och allmänheten förstärks. Möjligheten att noga följa
forskningens frontlinje, för att tidigt upptäcka nya potentiella etiska
konflikter, måste också förstärkas. Det måste skapas ett väl fungerande,
demokratiskt förankrat system för forskningsetisk granskning.
Patientens ställning är svag och den behöver förstärkas. Patienten kommer i
kläm när resurserna sinar och köer, stress och dåligt bemötande ökar. Det finns
i vårt system ett givet samband mellan patientens ställning och tillgängliga
resurser. Oavsett detta menar utskottet att det inom givna ramar går att stärka
patientens ställning: dels kan den splittrade lagstiftning som rör patienterna
samlas i en överskådlig patientlag, dels kan ett patientombudsmannasystem
upprättas, eventuellt i form av patienternas förtroendemannaråd, som på ett
partiskt sätt kan ta till vara patienternas intressen.
Det har under de senaste åren förekommit en mängd trender inom sjukvården där
olika s.k. styrsystem har lanserats. Det har t.ex. varit beställar- och
utförarsystem, köp- och säljsystem, DRG, olika s.k. modeller m.m. Gemensamt för
dem alla är att man velat föra in ekonomiska incitament i vården men resultaten
har oftast blivit ekonomiska fiaskon.
Vad man inte har insett är att det gamla traditionella styrsystemet, med
folkvalda politiker som fördelar resurser efter bästa förmåga, har stora
ekonomiska fördelar jämfört med s.k. professionell styrning. Politiker kan se
helheten på ett helt annat sätt än vad företrädare för den s.k. professionen
kan göra. Dessutom kan de skapa legitimitet åt både populära och obekväma
beslut, de kan vara både hjältar och spottkoppar, ibland på samma gång.
Utskottet menar att även fortsättningsvis bör sjukvården styras på ett
demokratiskt sätt med folkvalda politiker som ytterst ansvariga. Den senaste
trenden som säger att sjukvården skall vara kunskapsstyrd välkomnar utskottet.
Patienternas förväntningar, nya kunskaper och goda resurser kan skapa en bra
grogrund och drivkraft för den högklassiga svenska sjukvård vi vill se. Men den
skall vara demokratiskt styrd för att garantera allas rätt till en bra
sjukvård.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motionerna So235 (v)
yrkande 8, So285 (v) yrkandena 3, 9, 14-17, 20 och 21, och So291 (v) yrkande 2
som sin mening ge regeringen till känna. Motionerna So217 (kd), So218 (kd)
yrkandena 5-7, 9 och 10, So223 (m) yrkandena 1-7, 9-11, So230 (mp) yrkande 1,
So240 (m) yrkandena 2 och 8, So274 (m) yrkande 2, So279 (m), So280 (m), So282
(fp) yrkandena 2, 7-8, 10, 12-14, So283 (kd), So303 (fp) yrkande 4, So307 (c)
yrkandena 2-4, So308 (mp) yrkandena 1, 5, 8 och 9 och So4 (m) yrkande 1
avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande hälso- och sjukvårdens finansiering, organisation m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:So235 yrkande 8,
1997/98:So285 yrkandena 3, 9, 14-17, 20 och 21, och 1997/98:So291 yrkande 2
och med avslag på motionerna 1997/98:So217, 1997/98:So218 yrkandena 5-7, 9 och
10, 1997/98:So223 yrkandena 1-7, 9-11, 1997/98:So230 yrkande 1, 1997/98:So240
yrkandena 2 och 8, 1997/98:So274 yrkande 2, 1997/98:So279, 1997/98:So280,
1997/98:So282 yrkandena 2, 7-8, 10, 12-14, 1997/98:So283, 1997/98:So303 yrkande
4, 1997/98:So307 yrkandena 2-4, 1997/98:So308 yrkandena 1, 5, 8 och 9 och
1997/98:So4 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
5. Hälso- och sjukvårdens finansiering, organisation m.m. (mom. 1)
Thomas Julin (mp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 38 börjar med ?Hälso- och
sjukvården? och på s. 40 slutar med ?(m) yrkande 1? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att begreppet ?en hållbar utveckling? bör införas när det
gäller övergripande hälsopolitik. Nya forskningsrön inom folkhälso-,
alternativmedicin- och miljömedicinområdena har haft svårt att få genomslag i
den övergripande ekonomiska politik som förs i Sverige. Utskottet anser att
hälsokonsekvensanalyser skall följa alla ekonomiska beslut som rör medborgarnas
vardag, eller som rör utformningen av vård och omsorg. Det skulle på
övergripande nivå kunna fungera som ett slags ?hälsofostran? av politiska
församlingar på skilda nivåer. Utskottet anser att på samma sätt som vi i dag
talar om för individen vad rökning under graviditet innebär för fostret bör
staten tydligt tala om vad t.ex. en neddragning av lönebidragen kostar
individer i ökad psykisk ohälsa. Studier i ämnet folkhälsoekonomi visar att
förebyggande arbete helt klart är samhällsekonomiskt lönsamt. Utskottet anser
att ett helhetstänkande bör användas när vården och omsorgen utformas.
Hälso- och sjukvården skall enligt utskottet även fortsättningsvis i huvudsak
vara offentligt finansierad. För att trygga den långsiktighet och den
hållbarhet som krävs för att vi invånare ska kunna känna oss säkra på att
vården bistår oss när vi behöver den är sunda finanser i balans en absolut
förutsättning. Kommuner och landsting har under de senaste åren tappat stora
inkomster genom minskat skatteunderlag och minskade statsbidrag. Det har bl.a.
inneburit att välutbildad personal ?betalas? med a-kassa av staten och går
sysslolösa i stället för att få sin lön av landstinget och kunna vara med och
säkra hälso- och sjukvårdens omvårdnadskvalitet. En AMS-rapport har visat på de
ekonomiska effekterna vid friställande av personal.
Utskottet anser att en samordning av statsbidrag till landsting och kommuner
med statsbidrag till arbetslöshetsersättning och arbetsmarknadsåtgärder borde
prövas.
Miljöpartiet omfördelade mer medel än regeringen till kommuner och landsting
i sitt förslag till alternativ statsbudget hösten 1997. Totalt innebar
budgetförslaget att kommuner och landsting fick ökade ramar med 3 miljarder
kronor år 1998, 5,5 miljarder år 1999 och 6,7 miljarder år 2000 jämfört med
regeringens förslag. Det finns enligt utskottet även andra möjligheter att
förstärka hälso- och sjukvårdens ekonomi. Det som orsakar kostnader ska vara
med och finansiera. Vidare anser utskottet att det är nödvändigt att sammanföra
olika huvudmäns plånböcker för att vi ska kunna utnyttja vårdens resurser på
ett optimalt sätt. Utskottet efterlyser konsekvensbeskrivningar vid alla
framtida strukturella förändringar där huvudmän inom vård och omsorg är
inblandade! Samfinansierade omfördelningar av offentliga medel är lönsamt för
såväl samhället som den enskilde medborgaren.
Det finns enligt utskottet en mera långsiktig möjlighet både till ekonomiska
besparingar och förbättrad vårdkvalitet genom en systematisk, kritisk
granskning av diagnosmetoder, vårdmetoder och vårdresultat. Gör vården rätt
saker? Används resurserna på bästa sätt? Vilket är behandlingsresultatet? Hur
är vårdresultatet mätt i form av livskvalitet för patienten? Är högteknologiska
metoder alltid motiverade?
Betydelsen av en väl organiserad primärvård har under de senaste åren blivit
allt viktigare bl.a. eftersom akutsjukvårdens teknikutveckling och de allt
kortare vårdtiderna på sjukhusen innebär att delar av vård- och
rehabiliteringsinsatser utförs i hemmen. En gemensam trend för hela landet är
att primärvård och hemsjukvård ges större uppgifter och att sjukhusvårdens
andel av den totala hälso- och sjukvården minskar.
Utskottet anser att det finns goda skäl för att kommuner eller kommundelar
som är motiverade att ta ett utökat ansvar för primärvården redan i dag skall
tillåtas göra så. Väl organiserad och samutnyttjad vård leder enligt utskottet
till ett effektivt resursutnyttjande. Utifrån närhetsprincipen bör den primära
vården och omsorgen på sikt ledas och organiseras av primärkommunerna.
Socialtjänst, primärvård, försäkringskassa och även arbetsförmedling kan i
samverkan arbeta effektivare med såväl förebyggande som behandlande insatser.
Utskottet är mycket positivt till de olika försök med förändrat huvudmannaskap
som genomförs i landet, i t.ex. Stenungsund, och hoppas att dessa
försöksmodeller kan ge kunskaper om hur huvudmannaskapsfrågorna ska kunna lösas
i framtiden. För att uppnå en god och effektiv vård av hög kvalitet måste hela
vårdkedjor upprättas. Ekonomiska incitament till bevarande av befintliga
vårdkedjor måste dessutom skapas. Tyvärr har de ?köp-och-sälj?-system som stora
delar av landet använder sig av lett till uppstyckande av välfungerande och
sammanhängande vård på skilda nivåer. Utskottet anser att en utredning bör
tillsättas för att se över hur hela vårdkedjor skall kunna fungera och
utvecklas.
Frågan om schemaläggning av läkarnas arbete har stött på hårt motstånd,
främst bland den äldre delen av läkarkåren. Motiveringen har bl.a. varit att en
schemaläggning medför fara för patienternas säkerhet. Utskottet anser att
läkare som tillåts arbeta närmare 36 timmar i sträck verkligen kan vara en fara
för patienternas säkerhet. Därför bör regeringen få i uppdrag att se över vad
en schemaläggning av läkarna skulle få för konsekvenser vad gäller såväl
patienternas säkerhet som kvaliteten i den vård som utförs. Utskottet anser
också att regeringen bör utreda möjligheterna att upprätta ett register över
den samlade lediga operationskapaciteten i landet för att därmed kunna minska
operationsköerna.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motionerna So230 (mp)
yrkande 1 och So308 (mp) yrkandena 1, 5, 8 och 9 som sin mening ge regeringen
till känna. Motionerna So217 (kd), So218 (kd) yrkandena 5-7, 9 och 10, So223
(m) yrkandena 1-7, 9-11, So235 (v) yrkande 8, So240 (m) yrkandena 2 och 8,
So274 (m) yrkande 2, So279 (m), So280 (m), So282 (fp) yrkandena 2, 7-8, 10,
12-14, So283 (kd), So285 (v) yrkandena 3, 9, 14-17, 20 och 21, So291 (v)
yrkande 2, So303 (fp) yrkande 4, So307 (c) yrkandena 2-4 och So4 (m) yrkande 1
avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande hälso- och sjukvårdens finansiering, organisation m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:So230 yrkande 1 och
1997/98:So308 yrkandena 1, 5, 8 och 9 och med avslag på motionerna
1997/98:So217, 1997/98:So218 yrkandena 5-7, 9 och 10, 1997/98:So223
yrkandena 1-7, 9-11, 1997/98:So235 yrkande 8, 1997/98:So240 yrkandena 2
och 8, 1997/98:So274 yrkande 2, 1997/98:So279, 1997/98:So280,
1997/98:So282 yrkandena 2, 7-8, 10, 12-14, 1997/98:So283, 1997/98:285
yrkandena 3, 9, 14-17, 20 och 21, 1997/98:So291 yrkande 2, 1997/98:So303
yrkande 4, 1997/98:So307 yrkandena 2-4, och 1997/98:So4 yrkande 1 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. Hälso- och sjukvårdens finansiering, organisation m.m. (mom. 1)
Chatrine Pålsson (kd) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 38 börjar med ?Hälso- och
sjukvården? och på s. 40 slutar med ?(m) yrkande 1? bort ha följande lydelse:
Inget kan vara viktigare än att få den vård och omsorg man behöver när man
drabbas av sjukdom eller svaghet. Många har upplevt hur livet på ett ögonblick
förändrats och lett till andra prioriteringar. Också för den friske är vård och
omsorg en väsentlig fråga om trygghet. Trygghet att veta att det finns hjälp på
nära håll om man plötsligt skulle drabbas av olyckshändelse eller sjukdom. För
närstående är det också av avgörande betydelse att det finns god vård och
omsorg och att såväl den sjuke som de närstående behandlas med förståelse och
respekt. Ett vänligt bemötande kan aldrig överskattas och är för många en
förutsättning för ett lyckat behandlingsresultat.
Utskottet anser att smärtgränsen är nådd. Det går inte att spara mer inom
vården utan att vårdkvaliteten försämras eller att viktiga vårdformer raseras.
I det direkta omvårdnadsarbetet finns redan i dag stora brister. Många sjuka
känner att vårdpersonalen är stressad, och många sängliggande patienter får
vänta länge innan hjälp kommer. Vårdpersonalen gör sitt bästa men hinner helt
enkelt inte med. En förutsättning för god vårdkvalitet är att det finns
kompetent vårdpersonal. Det krävs både etisk och yrkesmässigt god utbildning.
Det är angeläget att lyfta fram fortbildningen för vårdpersonal som leder till
reella möjligheter att ge patienterna det allra bästa. Under senare år när
besparingar i landsting och kommun skett har det oftast varit omvårdnaden som
blivit lidande. Det finns en klar tendens att den materiella standarden tar
överhanden. Det är lättare att acceptera investering i dyr utrustning än en
ytterligare anställd i det arbetslag som svarar för omvårdnad.
Utskottet anser att det måste vara lätt att komma i kontakt med vården vare
sig man bor i storstaden eller i glesbygd. Välfungerande små akutsjukhus bör
inte läggas ner utan vidareutvecklas.
Samarbete mellan olika yrkesgrupper måste betonas i allt arbete med svårt
sjuka. Rehabilitering i hemmet liksom vård i livets slutskede är viktiga
komplement som måste byggas ut. I hemsjukvården är distriktssköterskan en
nyckelperson enligt utskottets bedömning. För att garantera rätt vårdnivå bör
hemsjukvården byggas ut.
Patienten måste vara i centrum i varje beslut. Det gäller såväl vid planering
som i mötet mellan vårdpersonal och patient. Ibland tenderar organisationen att
ta över. Vården måste utformas efter människans behov. Utskottet anser att det
är den enskilde vårdtagaren som skall bestämma vilken läkare man skall ha. När
man blir sjuk är det synnerligen viktigt att man får tala med någon man har
förtroende för. Den personliga kontakten är grunden för ett gott
behandlingsresultat. En familj skall kunna välja samma läkare.
Systematiserad samverkan mellan olika kompetenser, t.ex. medicinsk och
psykologisk är sett ur både patientens och samhällets perspektiv det mest
effektiva. Redan i primärvården måste patienten träffa rätt kompetens.
Psykologisk diagnostik och behandling måste lyftas fram som något mycket
angeläget. Inom primärvården behärskas inte dessa metoder. Genom ett sådant
system skulle med största sannolikhet patienter redan från början komma rätt i
vårdkedjan samtidigt som minskat lidande uppnås för den enskilde patienten.
Problem med läkemedelsberoende kan antas minska och en avlastning för
psykiatrin kan uppnås.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motionerna So217 (kd),
So218 (kd) yrkandena 5-7, 9 och 10 och So283 (kd) ge regeringen till känna.
Motionerna So223 (m) yrkandena 1-7, 9-11, So230 (mp) yrkande 1, So235 (v)
yrkande 8, So240 (m) yrkandena 2 och 8, So274 (m) yrkande 2, So279 (m), So280
(m), So282 (fp) yrkandena 2, 7 och 8, 10, 12-14, So285 (v) yrkandena 3, 9,
14-17, 20 och 21, So291 (v) yrkande 2, So303 (fp) yrkande 4, So307 (c)
yrkandena 2-4, So308 (mp) yrkandena 1, 5, 8 och 9 och So4 (m) yrkande 1
avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande hälso- och sjukvårdens finansiering, organisation m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:So217, 1997/98:
So218 yrkandena 5-7, 9 och 10 och 1997/98:So283 och med avslag på
motionerna 1997/98:So223 yrkandena 1-7, 9-11, 1997/98:So230 yrkande 1,
1997/98:So235 yrkande 8, 1997/98:So240 yrkandena 2 och 8, 1997/98:So274
yrkande 2, 1997/98:So279, 1997/98:So280, 1997/98:So282 yrkandena 2, 7 och
8, 10, 12-14, 1997/98:So285 yrkandena 3, 9, 14-17, 20 och 21,
1997/98:So291 yrkande 2, 1997/98:So303 yrkande 4, 1997/98:So307 yrkandena
2-4, 1997/98:So308 yrkandena 1, 5, 8 och 9 och 1997/98:So4 yrkande 1 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. Vårdgaranti (mom. 2)
Sten Svensson (m), Liselotte Wågö (m), Roland Larsson (c), Barbro Westerholm
(fp), Birgitta Wichne (m), Chatrine Pålsson (kd) och Annika Jonsell (m) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 40 börjar med ?En
grundläggande? och på s. 41 slutar med ?Motionerna avstyrks? bort ha följande
lydelse:
Det dominerande problemet inom hälso- och sjukvården är vårdköerna. För
människor som står i kö till behandling eller operation är varje dag av väntan
en dag av smärta och onödigt lidande. Det är viktigt att det slås fast att
vårdköerna inte är något ofrånkomligt utan ett problem som det går att lösa
relativt snabbt om den politiska viljan finns.
Ett av den borgerliga regeringens första beslut hösten 1991 var att införa en
vårdgaranti för ett antal behandlingar. Vårdgarantin innebar att patienten hade
rätt att få erbjudande om operation/behandling inom tre månader. Vårdgarantin
reglerades via ett särskilt statsbidrag. Garantin i kombination med ett
omfattande förnyelsearbete i de borgerligt styrda landstingen, kopplat till
husläkarsystemet och den fria etableringen för läkare och sjukgymnaster,
innebar att vårdköer snabbt minskade eller helt försvann. Mellan 1991 och 1992
behandlade Stockholms läns landsting sju procent fler patienter till en
procents lägre kostnader. I Göteborg ökade produktiviteten inom vården med fyra
procent 1993.
Husläkarreformen och den fria etableringen innebar att områden som tidigare
haft läkarbrist nu kunde ge god närservice i områden som av landstingen inte
ansetts ?lönsamma?.
Vi är nu tillbaka vid den kösituation som den borgerliga regeringen fick ärva
1991. Tragedin för de enskilda patienterna är uppenbar. Köerna till operationer
och behandling växer igen, som en följd av att Socialdemokraterna återigen
monopoliserar all sjukvård. Trots att man inte hade någon längre erfarenhet av
den fria etableringen av läkare och sjukgymnaster avskaffade den
socialdemokratiska regeringen snabbt rätten att välja läkare. Ideologin och
oviljan mot alternativa lösningar var som utskottet ser det viktigare än att ge
enskilda patienter en god vård.
Utskottet anser att den år 1992 införda vårdgarantin bör vidareutvecklas.
Utgångspunkterna för en sådan vidareutveckling bör enligt utskottet vara
följande:
* Patienten skall för samtliga medicinskt motiverade diagnoser ha rätt till
behandling inom tre månader från första undersökningstillfället då
vårdbehovet konstaterats.
* Patienten skall ha valfrihet att välja såväl vårdgivare som adekvat
behandlingsmetod. Denna valfrihet skall omfatta samtliga godkända vårdgivare
i såväl sluten som öppen vård, inklusive privata vårdgivare.
* Patienten skall ha rätt att välja sjukhus i hela landet, även om ?det egna?
sjukhuset kan ge samma vård utan dröjsmål.
* Patienten skall ha rätt till en s.k. ?second opinion?, dvs. rätt att inhämta
en kompletterande bedömning från en annan läkare.
* Remisskrav till privata vårdgivare skall ej få förekomma.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motionerna So218 (kd)
yrkande 13, So240 (m) yrkande 3, So274 (m) yrkande 1, So307 (c) yrkande 5, So
347 (kd) yrkande 2, So4 (m) yrkande 2 och So5 (fp) yrkande 2 ge regeringen till
känna.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande vårdgaranti
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:So218 yrkande 13,
1997/98:So240 yrkande 3, 1997/98:So274 yrkande 1, 1997/98:So307 yrkande 5,
1997/98:So347 yrkande 2, 1997/98:So4 yrkande 2 och 1997/98: So5 yrkande
2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. Medel för rehabiliteringsinsatser (mom. 3)
Barbro Westerholm (fp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 41 börjar med ?Utskottet
vidhåller? och slutar med ?avstyrks därför? bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att omfattande utvärderingar på senare tid visat att
samverkan mellan olika finansiärer och mellan olika sjukvårdshuvudmän ger stora
mänskliga vinster. Trots dessa konsekvent goda erfarenheter har regeringen
fortsatt att skära i det statliga stöd som infördes efter idogt arbete från
Folkpartiets sida 1991 och kallades Dagmar 430 (efter antalet miljoner kronor
som fördes över från kassorna). Bakgrunden var att staten och
sjukvårdshuvudmännen var överens om vikten av att förbättra rehabilitering och
medicinsk behandling. Sjukvården förstärktes av den anledningen med mer
resurser. Av regeringen beställda utvärderingar har visat att dessa pengar
gjorde nytta. Köerna minskade. Folkpartiet har i riksdagen röstat emot dessa
neddragningar av en väsentlig verksamhet. Utskottet delar sålunda bedömningen i
motion So5 (fp) yrkande 1. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning
av motionen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande medel för rehabiliteringsinsatser
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:So5 yrkande 1 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. Privata vårdgivare (mom. 5)
Sten Svensson (m), Liselotte Wågö (m), Barbro Westerholm (fp), Birgitta Wichne
(m) och Annika Jonsell (m) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 50 börjar med ?Utskottet
vidhåller? och slutar med ?(m) avstyrks därför? bort ha följande lydelse:
Utskottet delar uppfattningen i motionerna So240 (m) och So282 (fp) att
förbudet mot ersättningsetableringar skall avskaffas samt att fri etablering
bör gälla för läkare och sjukgymnaster. Ersättningsetablering innebär att
yrkeskåren hålls intakt. Kontinuiteten garanteras. Rätten att överlämna sin
verksamhet till yngre krafter garanterar fortlevnad och en tryggad rätt att
fortsatt bedriva verksamhet. Men den garanterar också att verksamheten bedrivs
på en modern kvalificerad nivå ända till överlåtelsetillfället. Utskottet delar
också uppfattningen att åldersgränsen för rätten att erhålla sjuk-
vårdsersättning bör slopas den 1 januari 1998. Åldersgränsen strider mot
riksdagens beslut att införa en flexibel pensionsålder. Den innebär att sedan
länge etablerade läkarkontakter bryts. Det är enligt utskottet särskilt
allvarligt för äldre patienter som förlorar en läkare de känt stort förtroende
för. Möjligheten att göra en god insats i vården kan inte enbart kopplas till
åldern utan måste också bedömas utifrån andra kriterier.
Patienternas valfrihet i vården bör enligt utskottet öka. Även effektiviteten
i vården bör öka. Villkoren för privata vårdgivare måste förbättras så att en
konkurrensneutralitet skapas mellan offentliga och privata vårdgivare.
Utskottet anser att regeringen snarast bör återkomma till riksdagen med ett
lagförslag som beaktar vad utskottet anfört och som tar sin utgångspunkt bl.a.
i den tidigare husläkarlagen.
Utskottet delar också uppfattningen att det inte bör finnas något generellt
remisstvång inom vården. Privatvården präglas av stor kontinuitet där
långvariga relationer ofta byggs upp mellan patienter, sjukgymnaster och
läkare. Ett remisstvång medför slutet på sådana relationer.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motionerna So202 (m),
So212 (m), So213 (s), So240 (m) yrkandena 4-7, So273 (m), So282 (fp) yrkandena
3-6 och So299 (m) som sin mening ge regeringen till känna. Motion So285 (v)
yrkande 19 avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande privata vårdgivare
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:So202, 1997/98:So212,
1997/98:So213, 1997/98:So240 yrkandena 4-7, 1997/98:So273, 1997/98:So282
yrkandena 3-6, 1997/98:So299 och med avslag på motion 1997/98:So285
yrkande 19 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
10. Andra vårdgivare än läkare och sjukgymnaster (mom. 6)
Sten Svensson, Liselotte Wågö, Birgitta Wichne och Annika Jonsell (alla m)
anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 51 börjar med
?Samverkansdelegationen? och slutar med ?So342 (s) avstyrks? bort ha följande
lydelse:
Utskottet anser att det är viktigt att även andra legitimerade
vårdgivargrupper än läkare och sjukgymnaster ges möjlighet att bedriva
verksamhet i alternativa driftformer. Det är viktigt för såväl patienter som
vårdgivare att vårdgivaren kan bedriva verksamhet som enskild vårdgivare med
finansiering av landstinget. För patienten innebär det en ökad valfrihet om
vårdgivarna kan bedriva sin verksamhet i andra former än som anställda hos i
princip en enda arbetsgivare. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med
anledning av motionerna So224 (m), So238 (m), So268 (m) och So293 (m), som sin
mening ge regeringen till känna. Motionerna So216 (v), So235 (v) yrkande 6,
So291 (v) yrkande 4, So310 (fp), So311 (fp), So323 (mp) och So342 (s) avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande andra vårdgivare än läkare och sjukgymnaster
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:So224, 1997/98:So238,
1997/98:So268, 1997/98:So293, samt med avslag på motionerna 1997/98:So216,
1997/98:So235 yrkande 6, 1997/98: So291 yrkande 4, 1997/98:So310,
1997/98:So311, 1997/98:So323 och 1997/98:So342 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
11. Andra vårdgivare än läkare och sjukgymnaster (mom. 6)
Stig Sandström (v) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 51 börjar med
?Samverkansdelegationen? och slutar med ?So342 (s) avstyrks? bort ha följande
lydelse:
Utskottet delar bedömningen att det behövs en översyn av ersättningssy-stemet
och patientavgifterna inom området för utredning, vård och behandling av
personer med psykisk störning eller psykiska funktionshinder med syfte att
patienterna till en mindre kostnad kan välja legitimerade behandlare inom såväl
den privata som den offentliga vården. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen
med bifall till motionerna So235 (v) yrkande 6 och So291 (v) yrkande 4 och med
anledning av motionerna So293 (m) och So342 (s) som sin mening ge regeringen
till känna. Motionerna So216 (v), So224 (m), So238 (m), So268 (m), So310 (fp),
So311 (fp) och So323 (mp) avstyrks.
dels att utskottet under mom. 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande andra vårdgivare än läkare och sjukgymnaster
att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:So235 yrkande 6 och
1997/98:So291 yrkande 4 och med anledning av motionerna 1997/98: So293 och
1997/98:So342 samt med avslag på motionerna 1997/98: So216, 1997/98:So224,
1997/98:So238, 1997/98:So268, 1997/98: So310, 1997/98:So311 och
1997/98:So323 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
12. Högkostnadsskydd (mom. 8)
Sten Svensson, Liselotte Wågö, Birgitta Wichne och Annika Jonsell (alla m)
anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 54 börjar med ?Det nu
gällande? och slutar med ?10 och 11? bort ha följande lydelse:
Utskottet har tidigare utvecklat tankarna kring en obligatorisk
hälsoförsäkring. Utskottet föreslår också ett modifierat högkostnadsskydd samt
en utredning om möjligheterna att inrätta ett medicinskt sparkonto eller
medborgarkonto i den öppna vården. Ett sådant system går enligt utskottets
mening mycket väl att kombinera med en allmän hälsoförsäkring.
Utskottet förordar närmast ett system som innebär att den enskilde själv får
välja högkostnadsskydd enligt två olika modeller. Det ena alternativet innebär
att ingen skall behöva betala mer än 700 kr per läkarbesök/behandling. Oavsett
om kostnaden är högre betalar patienten maximalt 700 kr per gång. Den modellen
kan vara attraktiv för den som inte tror sig ha sjukvårdskostnader som
överstiger 1 200 kr per år. Det andra alternativet innebär att man betalar 100
kr per månad eller 1 200 kr per år. Eftersom en enskild individ aldrig kan veta
om de egna sjukvårdskostnaderna kommer att överstiga det beloppet bedömer
utskottet att benägenheten att ansluta sig till systemet skulle vara relativt
stor. I den senare modellen betalar patienten 25 kr per läkarbesök i form av en
administrativ avgift. I övrigt skulle vården vara kostnadsfri för den enskilde.
Inbetalningen av denna försäkring kan ske antingen genom inbetalning av hela
årsbeloppet eller genom månatliga inbetalningar. I ett första skede bör
landstingen ha ansvar för avgiften men i ett senare skede skulle systemet bli
nationellt. Utskottet anser att en utredning bör tillsättas för att närmare
studera detaljerna kring förslaget såsom det här skisserats av utskottet.
Utskottet vill emellertid tillägga att såväl nationellt som internationellt
är dessa frågeställningar föremål för utredningar. Utskottet anser att även
andra vägar kan vara tänkbara när det gäller utformningen av ett
högkostnadsskydd. En kommande utredning bör därför överväga även det som
föreslås i motion So203 (m). Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med bifall
till motion So251 (m) och med anledning av motion So203 (m) som sin mening ge
regeringen till känna. Motionerna So218 (kd) yrkande 4, So262 (c) och So308
(mp) yrkandena 10 och 11 avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:
8. beträffande högkostnadsskydd
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:So251 och med anledning av motion
1997/98:So203 samt med avslag på motionerna 1997/98:So218 yrkande 4,
1997/98:So262 och 1997/98:So308 yrkandena 10 och 11 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
13. Högkostnadsskydd (mom. 8)
Thomas Julin (mp) och Chatrine Pålsson (kd) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 54 börjar med ?Det nu
gällande? och på s. 55 slutar med ?10 och 11? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att det behöver göras en översyn så att högkostnadsskyddet
verkligen omfattar alla vårdavgifter. Under senare år har avgifterna för den
enskilde ökat dramatiskt dels genom att högkostnadsskyddet höjts, dels därför
att flera vårdavgifter inte omfattas av högkostnadsskyddet. På sikt bör enligt
utskottets mening åtminstone alla avgifter för läkemedel, läkarvård, tandvård,
handikapphjälpmedel och sjukresor samordnas i ett högkostnadsskydd. Vad
utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motionerna So218 (kd)
yrkande 4 och So308 (m) yrkandena 10 och 11 som sin mening ge regeringen till
känna. Motionerna So203 (m), So251 (m) och So262 (c) avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:
8. beträffande högkostnadsskydd
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:So218 yrkande 4 och
1997/98:So308 yrkandena 10 och 11 samt med avslag på motionerna
1997/98:So203, 1997/98:So251 och 1997/98:So262 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
14. Psykiatrisk tvångsvård (mom. 11)
Thomas Julin (mp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 57 börjar med
?Tvångspsykiatrikommittén? och slutar med ?avstyrks därför? bort ha följande
lydelse:
De frågor som tas upp i motionerna So208 (m) och So328 (mp) bör avvakta
regeringens kommande förslag med anledning av Tvångspsykiatrikommitténs
betänkande. Motionerna avstyrks därför.
Utskottet anser dock att personer som tvångsvårdas skall ha fri vård och fria
läkemedel. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motion So308
(mp) yrkande 33 ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:
11. beträffande psykiatrisk tvångsvård
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:So308 yrkande 33 och med avslag
på motionerna 1997/98:So208 och 1997/98:So328 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
15. Situationen för de psykiskt störda (mom.12)
Sten Svensson, Liselotte Wågö, Birgitta Wichne och Annika Jonsell (alla m)
anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 62 börjar med ?Genom den
s.k.? och på s. 63 slutar med ?yrkande 6 avstyrks? bort ha följande lydelse:
Det är uppenbart att de förändringar som har skett genom bl.a. den s.k.
Psykädel inte har fungerat tillfredsställande för de psykiskt
funktionshindrade. Det blir allt fler uteliggare och missbrukare, vilket inte
är värdigt ett välfärdssamhälle. Regeringen bör återkomma till riksdagen med
ett förslag som innebär att även de psykiskt sjuka omfattas av personkretsen
enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). I samband
med budgetbehandlingen i höstas föreslog Moderata samlingspartiet att i
avvaktan på en lagändring ett särskilt stimulansbidrag med 300 miljoner kronor
borde utgå till kommunerna för att dessa mer aktivt än i dag skall kunna arbeta
med denna glömda grupp funktionshindrade. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen
med anledning av motionerna So254 (m) och So403 (m) yrkande 6 som sin mening ge
regeringen till känna. Motionerna So218 (kd) yrkande 2, So235 (v) yrkandena 3
och 7, So282 (fp) yrkande 16, So285 (v) yrkande 7 och So320 (s) avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:
12. beträffande situationen för de psykiskt störda
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:So254 och 1997/98So403
yrkande 6 och med avslag på motionerna 1997/98:
So218 yrkande 2, 1997/98:So235 yrkandena 3 och 7, 1997/98:So282 yrkande
16, 1997/98:So285 yrkande 7 och 1997/98:So320 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
16. Situationen för de psykiskt störda (mom.12)
Barbro Westerholm (fp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 62 börjar med ?Genom den
s.k.? och på s. 63 slutar med ?yrkande 6 avstyrks? bort ha följande lydelse:
Under senare år har det skett stora förändringar inom den psykiatriska vården.
Alltfler psykiskt sjuka personer, som förr tillbringade större delen av sina li
på mentalsjukhus eller vårdhem, bor numera utanför institutionerna och får sin
vård på hemorten. För att detta skall fungera väl måste enligt utskottet vården
och servicen samordnas mellan de olika vårdgivarna och anpassas till patientens
behov.
De psykiskt störda är utsatta människor. Som regel har de betydligt sämre
levnadsförhållanden än andra. Psykiatriutredningen fastslog att de problem som
gällde bl.a. inom äldreomsorgen med det dubbla huvudmannaskapet i lika stor
utsträckning gällde de psykiskt långtidssjuka. I utredningen föreslogs också at
det borde införas nya styrformer med syfte att ge kommunerna incitament att
prioritera alternativ till den dåvarande vården. Psykiatrireformen innebär att
ansvaret för service och vård till personer med långvariga och allvarliga
psykiska störningar skall preciseras. De omfattas också av ett kommunalt
betalningsansvar, på samma sätt som gäller för äldre personer och personer med
funktionshinder. Kommunerna fick alltså ett obligatoriskt betalningsansvar för
vissa psykiskt långtidssjuka. Kommunerna skall också tillgodose behovet av
service, sysselsättning, stöd och vård men inte nödvändigtvis själva producera
dessa insatser. De skall också se till att den psykiskt störde får ett ombud so
kan tillvarata dennes rättigheter.
Fler problem i psykiatrin bör uppmärksammas. För unga människor som drabbas av
psykoser är det viktigt att psykosförloppet stoppas och hävs så fort som möjlig
för att undvika ett livslångt lidande. En förutsättning för att detta skall
kunna ske är enligt utskottet att vården är lättillgänglig för såväl patienter
som anhöriga. Vård i hemmet fungerar om denna lättillgänglighet till akuta
vårdinsatser finns. Regeringen bör tillsätta en utredning som ser över
patientens behov av rätt diagnostik på ett tidigt stadium. En sådan utredning
skulle också kunna se över behovet av en rättighetslagstiftning liknande den fö
människor med funktionshinder, LSS och LASS, även för vissa kategorier av
människor med psykiska sjukdomar.
Ett annat relativt nytillkommet problemområde är invandrare med psykiska
problem. Det är viktigt att vårdpersonalen inom psykiatrin är väl förtrogen med
de psykiska problem som olika invandrargrupper kan förete mot bakgrund av vad d
tidigare upplevt i livet.
För att kunna uppfylla hälso- och sjukvårdslagens målsättning om en god hälsa
åt alla och en helhetssyn i vården måste sjukvården utveckla ett arbetssätt där
såväl medicinsk-biologisk som psykologisk kompetens tas tillvara.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motion So282 (fp)
yrkande 16 som sin mening ge regeringen till känna. Motionerna So218 (kd)
yrkande 2, So235 (v) yrkandena 3 och 7, So285 (v) yrkande 7, So254 (m), So320
(s) och So403 (m) yrkande 6 avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:
12. beträffande situationen för de psykiskt störda
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:So282 yrkande 16 och med avslag
på motionerna 1997/98:So218 yrkande 2, 1997/98:So235 yrkandena 3 och 7,
1997/98:So285 yrkande 7 1997/98:So254, 1997/98:So320 och 1997/98:So403
yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
17. Situationen för de psykiskt störda (mom.12)
Stig Sandström (v) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 62 börjar med ?Genom den
s.k.? och på s. 63 slutar med ?yrkande 6 avstyrks? bort ha följande lydelse:
Den psykiatriska vården har i Sverige traditionellt byggts upp kring
mentalsjukhusen. I och med avvecklingen av dessa, som påbörjades på 1980-talet,
kom en stor grupp människor som tidigare varit institutionsbundna att få helt
andra möjligheter att leva ute i samhället. Detta är enligt utskottet en viktig
utveckling och kan genom rehabiliteringsinsatser ge den enskilde individen
möjlighet att, efter förmåga, delta i samhällslivet på ett helt annat sätt än
tidigare. Problemet är och har varit de allt krympande resurserna inom vården.
När olika verksamheter utsatts för besparingskrav har inte psykiatrin varit
något undantag.
Det är för psykpatienterna också viktigt att ett bra samarbete etableras
mellan bl.a. sjukvårdshuvudmännen i och med den nyligen genomförda
Psykädelreformen. Möjlighet till eget boende, bra sysselsättning och fritid är
viktiga förutsättningar för att ge den vårdbehövande möjlighet till bättre
livskvalitet. Det är också viktigt att patienterna garanteras tillgång till
adekvat psykoterapi på liknande sätt och till samma kostnader som vid somatisk
rehabilitering.
Utskottet kan i dag konstatera att förutsättningarna för en i verklig mening
kommunal mentalhälsotjänst inte uppfyllts. Det delade huvudmannaskapet leder
till problem med splittrade vårdkedjor, osäkerhet om var ansvaret för vård och
stöd ligger samt att ett långsiktigt perspektiv med klienten/patienten i fokus
gått förlorat. En bred tillgång till medicinsk, psykologisk och social samt
omvårdnadskompetens måste garanteras den som har behov av detta. Det delade
huvudmannaskapet kan inte tillåtas förhindra denna självklarhet.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motionerna So235 (v)
yrkandena 3 och 7 och So285 (v) yrkande 7 som sin mening ge regeringen till
känna. Motionerna So218 (kd) yrkande 2, So282 (fp) yrkande 16, So254 (m), So320
(s) och So403 (m) yrkande 6 avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:
12. beträffande situationen för de psykiskt störda
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:So235 yrkandena 3 och 7 och
1997/98:So285 yrkande 7 och med avslag på motionerna 1997/98:So218 yrkande
2, 1997/98:So282 yrkande 16, 1997/98:
So254, 1997/98:So320 och 1997/98:So403 yrkande 6 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
18. Situationen för de psykiskt störda (mom. 12)
Chatrine Pålsson (kd) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 62 börjar med ?Genom den
s.k.? och på s. 63 slutar med ?yrkande 6 avstyrks? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att många psykiskt sjuka har en mycket svår situation.
Förutom att de plågas svårt av sin sjukdom känner de sig många gånger inte
accepterade av omgivningen. Fysiska åkommor är lättare att tala om och få
acceptans för. Under senare år har stora organisatoriska förändringar skett
inom psykiatrin. Tusentals vårdplatser har lagts ner utan att nya vårdformer
byggts upp. Detta har enligt utskottet inneburit att många svårt psykiskt sjuka
farit illa och självmordsfrekvensen i denna grupp är hög. Denna situation är
oacceptabel. Det är tveksamt om det antal vårdplatser som finns räcker för
framtiden. Eftersom vi människor är olika har vi också rent generellt olika
behov av vårdinsatser. För många psykiskt sjuka är det olämpligt att vårdas i
öppna vårdformer. Därför bör noga övervägas hur stort behovet av slutna
vårdplatser de facto är. Utskottet anser att de organisatoriska förändringar
som gjorts har varit positiva för många, men de har inte löst alla problem. Det
är viktigt att sakligt och öppet analysera förändringar och vad de får för
konsekvenser för den enskilde. Det krävs enligt utskottet olika alternativ för
att en individuell anpassning skall kunna ske.
Förändringar har även skett vad beträffar huvudmannaskapet. Det har bland
annat resulterat i att huvudmännen emellanåt skyller på varandra vad beträffa
ansvaret för psykiskt sjuka. Risken finns att ingen tar riktigt ansvar för den
enskildes vårdbehov. För den enskilde är det enligt utskottet aldrig en
huvudfråga vem som är huvudman för viss vård utan det är innehållet i vården oc
inte minst det sätt man blir bemött på. Detta är särskilt angeläget för
psykiskt sjuka och är ofta en förutsättning för ett bra behandlingsresultat. At
hamna mellan stolarna kan enligt utskottet få mycket allvarliga konsekvenser
särskilt för dem som inte har förmåga att föra sin egen talan och kanske saknar
närstående som kan agera.
Enligt uppgift är cirka en tredjedel av alla uteliggare psykiskt sjuka,
personer som hamnat mellan stolarna. När de på grund av kylan inte kan sova ute
söker de sig till något av de natthärbärgen som finns. Dessa är enligt
utskottet värda allt stöd. Frivilliginsatserna spelar en mycket stor roll och
är ytterligare ett bevis på att samhället och medborgarna inte klarar sig utan
ideella insatser. Utskottet anser att de ideella organisationernas oersättliga
insatser bör visas uppskattning. Det är av största vikt att kommunsektorn i
större utsträckning uppmärksammar de tysta behov som de psykiskt sjuka har och
inom sin totala ram avsätter mer resurser till denna vård.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motionerna So218 (kd)
yrkande 2 och So254 (m) som sin mening ge regeringen till känna. Motionerna
So235 (v) yrkandena 3 och 7, So282 (fp) yrkande 16, So285 (v) yrkande 7, So320
(s) och So403 (m) yrkande 6 avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:
12. beträffande situationen för de psykiskt störda
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:So218 yrkande 2 och
1997/98:So254 samt med avslag på motionerna 1997/98:So235 yrkandena 3 och
7, 1997/98:So282 yrkande 16, 1997/98:So285 yrkande 7, 1997/98:So320 och
1997/98:So403 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
19. Psykologiska test (mom. 14)
Barbro Westerholm (fp) och Thomas Julin (mp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 68 börjar med ?Utskottet
vidhåller? och slutar med ?yrkande 3 avstyrks därför? bort ha följande lydelse:
Utskottet delar bedömningen i motionerna att staten och sjukvårdshuvudmännen
har ett särskilt ansvar för kompetens- och metodutveckling. Det behövs en plan
för hur detta ansvar skall kunna realiseras. För metodutveckling inom den
psykologiska diagnostiken finns inga externa finansiärer som förmår att förse
svensk hälso- och sjukvård med för Sverige avpassade diagnostiska instrument.
Inte heller finns externa globala intressenter som kan bidra till den
fortbildning som t.ex. psykologer behöver genomgå för att följa med i den
diagnostik- och behandlingsutveckling som pågår och som bör komma patienterna
till del. Utskottet anser det angeläget att forskningsresurser avsätts för
forskning och utveckling inom det psykologiska metodområdet, framför allt
psykologiska test. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av
motionerna So235 (v) yrkande 4, So261 (v) och So303 (fp) yrkande 3 ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:
14. beträffande psykologiska test
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:So235 yrkande 4,
1997/98:So261 och 1997/98:So303 yrkande 3 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,
20. Inrättande av en medicinalstyrelse (mom. 18)
Sten Svensson, Liselotte Wågö, Birgitta Wichne och Annika Jonsell (alla m)
anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 75 börjar med
?Motionsyrkanden om? och slutar med ?och So255 (m)? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att en medicinalstyrelse kan bildas med dagens socialstyrelse
som grund. Socialstyrelsen har redan kompetens inom området hälso- och
sjukvård, samt en regionalorganisation som lämpar sig för kvalitetsuppföljning.
En sådan medicinalstyrelse skall enligt utskottet ansvara för att följa
utvecklingen och ta initiativ avseende forskning och utbildning, godkänna
vårdgivare och legitimera sjukvårdspersonal, svara för kvalitetssäkring och
regelbunden medicinsk revision samt utgöra en instans dit allmänheten kan vända
sig med klagomål. Det är enligt utskottet än mer angeläget i dag med en
medicinalstyrelse än det var för ca 20 år sedan när Socialstyrelsen övertog den
dåvarande medicinalstyrelsens uppgifter eftersom utvecklingen på det medicinska
och medicinsk-tekniska området går allt snabbare.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motionerna So223 (m)
yrkande 8 och So255 (m) ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 18 bort ha följande lydelse:
18. beträffande inrättande av en medicinalstyrelse
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:So223 yrkande 8 och
1997/98:So255 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
21. Abortförebyggande insatser m.m. (mom. 19-23)
Chatrine Pålsson (kd) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 84 börjar med ?Utskottet
anser det? och på s. 85 slutar med ?Motionerna avstyrks därför? bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser att det abortförebyggande arbetet är oerhört viktigt och har
stor påverkan på abortutvecklingen. Ungdomsmottagningar har stor betydelse i
det förebyggande arbetet, vilket måste präglas av en djup och bred information
av välutbildad personal. Sexualundervisningen måste fördjupas. Ansvarstagande
för den egna sexualiteten och för partnern bör enligt utskottet betonas. Den
konfliktsituation som alltid uppstår vid en abortsituation måste lyftas fram.
Alla problem är enligt utskottet inte lösta om flickor använder p-piller.
Utskottet anser att familje- och preventivmedelsrådgivningen skall vara väl
utbyggd och lättillgänglig i hela landet. Preventivmedelsrådgivningen bör
enligt utskottets mening omfatta ett brett spektrum av metoder, även s.k.
naturlig familjeplanering.
Utskottet anser att donation av könsceller kan komma att på olika sätt beröra
de familjer och individer som ingår i givarens och mottagarens närhet. Det är
därför viktigt att ifrån ett helhetsperspektiv analysera de potentiella problem
som en sådan donation kan medföra. Olika situationer för barnet, föräldrarna i
den familj där barnet växer upp samt för donatorn och dennes familj måste
beaktas. De rättsliga konsekvenserna av ägg- och spermadonation är inte helt
klara. Befruktning utanför kvinnans kropp med donerade könsceller bör enligt
utskottet upphöra. Motsvarande komplikationer gäller också vid
givarinsemination. Utskottets uppfattning är att man genom information om de
etiska komplikationerna och genom underlättande av adoption bör få
givarinsemination att upphöra. Fosterdiagnostiken bör enligt utskottet användas
för att diagnosticera sjukdomar eller tillstånd där en insats för att bota,
förebygga eller skydda barnet behövs. Utskottet anser också att det bör finnas
möjlighet att begränsa den fosterdiagnostik som samhället skall tillhandahålla.
Informationen om fosterdiagnostiken bör vara allsidig. Annan information än den
efterfrågade bör inte ges. Analyser avseende potentiella risker för
multifaktoriella sjukdomar bör inte utföras eftersom det finns en stor inbyggd
osäkerhet i dessa analyser och tolkningen av analyssvaren är svår.
Fosterdiagnostik bör erbjudas bara om det verkligen finns en påtaglig
indikation att det föreligger en risk för sjukdom eller handikapp. Abort är att
släcka liv. Allt måste enligt motionärerna göras för att i opinionsbildning och
rådgivning framställa det som naturligt och självklart att en graviditet skall
fullföljas. Socialt och ekonomiskt skall alla tänkbara insatser erbjudas för
att undvika abort eller med andra ord föreslås därför en vidgad syn på vad som
brukar kallas abortförebyggande åtgärder.
Utskottet konstaterar vidare att den tidsgräns i abortlagen vid vilken
Socialstyrelsens prövning krävs diskuteras både bland lekmän och medicinskt
sakkunniga. Å ena sidan framförs argument för en sänkning av tidsgränsen.
Antalet aborter skulle på det sättet kunna minska. Å andra sidan hävdas att en
kortare tid skulle kunna medföra att en del abortsökande inte fick tillräcklig
tid att i lugn och ro tänka igenom sitt beslut. Utskottet anser att de tänkbara
effekterna av en sänkt tidsgräns bör studeras noga. Utskottet anser också att
en ändring måste ske av Socialstyrelsens allmänna råd på området. Det behövs
entydiga signaler om att abort inte är tillåtet om ett barn kan bedömas
livsdugligt utanför livmodern. Den övre gränsen för abort bör därför enligt
utskottets bedömning ändras till 20 veckor för att marginalen skall vara
tillräcklig.
Utskottet anser vidare att informationen om stödsamtalen bör få en mycket
tydligare inriktning än i dag. Varje abortsökande bör få en skriftlig
information vilken bör redovisa de grundvärderingar samhället står för när det
gäller människovärdet och tydligt men varsamt lyfta fram det etiska dilemmat.
På ett naturligt sätt kan sedan alternativet till abort diskuteras. Hur och i
vilken omfattning stödsamtalen skall ske bör enligt utskottet ytterligare
övervägas. Stödsamtal bör endast genomföras/ledas av personal som fått en
utbildning i etisk rådgivning. I Norge finns en tvåårig akademisk utbildning
för etisk rådgivning. Något liknande bör införas i Sverige. Grundkraven på
rådgivarna bör fastställas av Socialstyrelsen.
Utskottet anser slutligen det viktigt med tvärvetenskaplig forskning kring
situationen före och efter en abort för kvinnan, hennes familj och närmaste
anhöriga. Många kvinnor får problem efter en abort. Resultaten från en
intensifierad svensk forskning kunde bli till nytta såväl i det
abortförebyggande och graviditetsstödjande arbetet som vid stödsamtalen efter
en abort.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med bifall till motionerna So302 (kd)
yrkande 9 och So347 (kd) yrkandena 3, 5, 9-14 och 16 och med anledning av
motion So267 (m, kd) som sin mening ge regeringen till känna. Motionerna So205
(m) yrkande 1 och 2, So286 (v) och So305 (c) yrkande 10 avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 19-23 bort ha följande lydelse:
19. beträffande abortförebyggande insatser
att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:So302 yrkande 9 och
1997/98:So347 yrkandena 9, 14 och 16 och med avslag på motion
1997/98:So305 yrkande 10 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
20. beträffande information om fosterdiagnostik
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:So347 yrkande 5 och med anledning
av motion 1997/98:So267 yrkande 7 samt med avslag på motionerna
1997/98:So286 och 1997/98:So305 yrkande 11 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,
21. beträffande stödsamtal
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:So347 yrkandena 12 och 13 och med
anledning av motion 1997/98:So267 yrkandena 2 och 3 samt med avslag på
motion 1997/98:So205 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
22. beträffande översyn av abortlagstiftningen
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:So347 yrkandena 10 och 11 och med
anledning av motion 1997/98:So267 yrkandena 1, 4 och 6 samt med avslag på
motion 1997/98:So205 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
23. beträffande övriga etiska frågor
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:So347 yrkande 3 och med anledning
av motion 1997/98:So267 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
22. Information om fosterdiagnostik (mom. 20)
Stig Sandström (v) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 84 börjar med ?Frågor om
information? och slutar med ?(kd) yrkande 5? bort ha följande lydelse:
Respekt för människan är grundvalen för all etik, oavsett vilka former den
tar sig uttryck. Enligt utskottets synsätt skall rätten till sekretess ingå i
den ofödda människans rättigheter. Genteknik kan liksom annan teknik användas
för goda och mindre goda syften. Om den hotar människors integritet är syftet
mindre gott. Den gentekniska utvecklingen har medfört att fosterdiagnostik
blivit allt vanligare och redan på ett tidigt stadium kan man upptäcka om det
ofödda barnet bär på sjukdomsalstrande gener. Enligt utskottets uppfattning bör
det ofödda barnets rättighet till sekretess lagfästas. I annat fall kan det bli
fritt fram för försäkringsbolag och framtida arbetsgivare att efterfråga
resultat av gjorda undersökningar. Utskottet vill begränsa fosterdiagnostiken
så att forskningens resultat inte används i kommersiella eller diskriminerande
syften. Utskottet föreslår därför att en expertutredning tillsätts för att
arbeta fram ett förslag till en lag som reglerar fosterdiagnostiken.
Utredningens uppgift skall också vara att utreda hur det ofödda barnets rätt
till sekretess kan garanteras. I en sådan expertutredning bör också
representanter för handikappförbunden ingå.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motion So286 (v) ge
regeringen till känna. Motionerna So267 (m, kd) yrkande 7, So305 (c) yrkande 11
och So347 (kd) yrkande 5 avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 20 bort ha följande lydelse:
20. beträffande information om fosterdiagnostik
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:So286 och med avslag på
motionerna 1997/98:So267 yrkande 7, 1997/98:So305 yrkande 11 och
1997/98:So347 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
23. Stödsamtal m.m. (mom. 21-23)
Sten Svensson, Liselotte Wågö, Birgitta Wichne och Annika Jonsell (alla m)
anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 84 börjar med ?Innan abort
utförs? och på s. 85 slutar med ?avstyrks därför? bort ha följande lydelse:
Fri abort är tillåten fram till utgången av den artonde havandeskapsveckan,
om inte åtgärden på grund av sjukdom hos kvinnan kan antas medföra allvarlig
fara för hennes liv eller hälsa. Efter den artonde veckan är det
Socialstyrelsen som lämnar tillstånd för abort och detta oavsett havandeskapets
längd. I praktiken accepteras dock inte aborter senare än i den tjugofjärde
havandeskapsveckan, och detta i undantagsfall. Praxis är att aborter inte
godkänns efter den tjugoandra veckan. 1995 godkände Socialstyrelsen totalt 75
aborter i veckorna 20-22 och fyra efter den 22:a veckan.
Skälet till att aborter i praktiken inte godkänns efter den tjugoandra veckan
är att det ansetts att det ibland går att rädda ett foster som föds omkring
vecka 21-22. Denna begränsning i de allmänna råden, trots att lagstiftningen ge
Socialstyrelsen teoretisk möjlighet att godkänna även senare aborter, är
naturligtvis betingade av först och främst moralisk-etiska orsaker. Men det
beror också på att sena aborter innebär en icke försumbar risk för kvinnan som
skall genomgå abort.
Utskottet anser att hänsyn måste tas till den gynekologisk-obstetriska
expertis och exempelvis kurator som arbetar på kvinnokliniker, expertis som i
dag anser att den övre abortgränsen bör tidigareläggas, eftersom foster
betecknas som livsdugliga redan i 20:e veckan.
Eftersom foster som är ca 20 veckor ibland kan överleva och bli helt normala
barn, ställer sig alltfler frågan om så sena aborter som i dag är möjliga över
huvud taget bör förekomma. Utskottet är övertygat om att om inte Socialstyrelse
ändrar i sina allmänna råd vad gäller rätten till abort efter den artonde
veckan, så kommer krav snart att ställas på att lagstiftaren begränsar denna
rätt. Riksdagen bör uttala att de allmänna råden för aborter bör ändras så att
aborter inte får genomföras efter den tjugonde veckan. En uppslitande
abortdiskussion kan då undvikas.
Det har också gått många år sedan nuvarande abortlag utformades. Stora
framsteg har under dessa år skett inom fosterdiagnostiken, framsteg som kan
påverka den enskildes beslut. Likaså har samhällets kulturella värdebas
förändrats, en syn på barns värde som tidigare ej fanns i vårt samhälle finns n
bland flera grupper. Sådana stora förändringar i samhället gör att
lagstiftningen hotar bli obsolet.
Socialstyrelsen kan således även i fortsättningen godkänna aborter efter den
tjugoandra veckan. Även om Socialstyrelsen ändrar de allmänna råden kan
styrelsen i undantagsfall godkänna senare aborter. Eftersom antalet sena aborte
är ytterst få i vårt land, torde denna förändring av de allmänna råden inte
innebära några dramatiska förändringar för den enskilde, samtidigt som den
innebär en signal att det offentliga anser att restriktivitet bör gälla vid
aborter efter den tjugonde veckan.
I proposition 1994/95:142 föreslog regeringen att en kvinna som genomgår abort
skall ges möjlighet att få stöd och råd efter genomförd abort. Förslaget
biträddes av hela riksdagen. Utskottet anser att kvinnan även bör kunna ges stö
och råd före en abort.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med bifall till motion So205 (m) och
med anledning av motion So267 (m, kd) som sin mening ge regeringen till känna.
Motion So347 (kd) yrkandena 3, 10-13 avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 21-23 bort ha följande lydelse:
21. beträffande stödsamtal
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:So205 yrkande 2 och med anledning
av motion 1997/98:So267 yrkandena 2 och 3 samt med avslag på motion
1997/98:So347 yrkandena 12 och 13 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
22. beträffande översyn av abortlagstiftningen
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:So205 yrkande 1 och med anledning
av motion 1997/98:So267 yrkandena 1, 4 och 6 samt med avslag på motion
1997/98:So347 yrkandena 10 och 11 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
23. beträffande övriga etiska frågor
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:So267 yrkande 5 och med avslag på
motion 1997/98:So347 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
24. Xenotransplantationer (mom. 25)
Thomas Julin (mp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 87 börjar med ?De frågor
som? och slutar med ?Motionen avstyrks därför? bort ha följande lydelse:
Det råder brist på organ för transplantationer. Därför har läkarvetenskapen i
förbund med läkemedelsindustrin börjat med att ta organ från ett genmanipulerat
djur för att sätta in hos människor, xenotransplantation. Förfarandet är
förknippat med ett flertal allvarliga risker beträffande bl.a. endogena
retrovirus. Utskottet befarar att allvarliga folkhälsoproblem kan förväntas om
xenotransplantation på människa tillåts. Utskottet anser att verksamheten
omedelbart bör förbjudas, dvs. utan att invänta förslag från kommittén på
området. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motion So319
(mp) ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 25 bort ha följande lydelse:
25. beträffande xenotransplantationer
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:So319 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
25. Genetiska test m.m. (mom. 26)
Thomas Julin (mp) och Chatrine Pålsson (kd) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 90 börjar med ?Utskottet
vidhåller? och slutar med ?(v) yrkande 6? bort ha följande lydelse:
Genteknologin och vetenskapsgrenar associerade till den, gör i dag snabba
framsteg. Gentekniken tvingar fram grundläggande och svåra etiska
ställningstaganden som både beror av och kommer att påverka synen på människan
och livet.
Utskottet anser att kloning av människa uttryckligen bör förbjudas. Även
genterapi på könsceller bör lagregleras. Utskottet anser vidare att frågor om
genetiska test för vuxna samt genetisk integritet och sekretess i dessa
sammanhang bör lagregleras.
Rutintest för alltfler och alltmer komplexa egenskaper kommer i framtiden att
kunna göras enklare och snabbare. Det är svårt att tolka och värdera
information. Det finns vidare ett gap mellan möjligheten att diagnosticera och
att kunna ge någon konkret hjälp. Kunskapen om att man har ett visst anlag kan
i vissa fall ge en oro och ett ansvar som är mer livsbegränsande än riskerna i
sig. En fråga som uppstår är vem som skall ha rätt till den information
genetiska test kan ge. Regeringen bör återkomma med förslag till riksdagen på
de områden utskottet nu behandlat. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med
bifall till motionerna So265 (kd, mp), So347 (kd) yrkandena 4 och 6-8 och med
anledning av motion Jo543 (v) yrkande 6 som sin mening ge regeringen till
känna. Motion So229 (fp) avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 26 bort ha följande lydelse:
26. beträffande genetiska test m.m.
att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:So265, 1997/98: So347
yrkandena 4 och 6-8 och med anledning av motion 1997/98: Jo543 yrkande 6
samt med avslag på motion 1997/98:So229 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
26. Genetiska test m.m. (mom. 26)
Barbro Westerholm (fp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 90 börjar med ?Utskottet
vidhåller? och slutar med ?(v) yrkande 6? bort ha följande lydelse:
Drogtester i arbetslivet förekommer i dag på ett antal arbetsplatser för att
identifiera eventuella missbrukare, för att avskräcka från drogbruk samt för
att skydda tredje man mot de risker drogpåverkan kan medföra. Genom
genteknikens utvecklingen kan det bli möjligt att testa personers arvsanlag och
därmed spåra anlag för sjukdom som kan påverka en persons arbetsförmåga och
möjligheter att få försäkringsskydd.
Utskottet anser det självklart att det skall vara drogfritt på
arbetsplatserna. Självklart skall integriteten respekteras och sekretesskyddet
vara tillfredsställande när det gäller såväl drogtester som gentester. Båda
testområdena inrymmer dock komplicerade etiska ställningstaganden som behöver
en bredare behandling än vad enmansutredningen om medicinska tester i
arbetslivet och Socialdepartementets departementspromemoria Genetisk integritet
(Ds 1996:13) och efterföljande remissbehandling givit möjlighet till.
Såväl drogtester som gentester i arbetslivet kräver ingående etisk analys för
att besvara frågan om de är berättigade. Det måste analyseras vems intressen
som gynnas alternativt hotas vid val av tillgängliga alternativ.
Det finns en rad frågor som är kopplade till ett eventuellt förbud för
arbetsgivare och försäkringsbolag att efterfråga genetisk information. Vilka
ändringar krävs i andra lagar såsom försäkringsavtalslagen, arbetsmiljölagen
och eventuellt också sekretesslagen och patientjournallagen? Vad skall ske med
information till anhöriga som berörs av en påvisad genförändring? Hur
garanteras kvaliteten hos testlaboratorierna?
Behovet av medicinska undersökningar och gentester samt den enskildes och
allmänhetens behov av skydd är exempel på etiska problem av klassiskt slag där
svaret måste baseras på kunskap och värderingar och på en analys av vem som har
nytta av och vem som löper risk med en viss undersökning. Frågan om medicinska
och genetiska tester inrymmer så många och svåra etiska ställningstaganden att
den enligt utskottets bedömning måste bli föremål för en parlamentarisk
utredning.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motion So229 (fp) som
sin mening ge regeringen till känna. Motionerna So347 (kd) yrkandena 4 och 6-8,
So265 (kd, mp) och Jo543 (v) yrkande 6 avstyrks i avvaktan på regeringens
kommande förslag på området.
dels att utskottets hemställan under 26 bort ha följande lydelse:
26. beträffande genetiska test m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:So229 och med avslag på
motionerna 1997/98:So347 yrkandena 4 och 6-8, 1997/98: So265 och
1997/98:Jo543 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
27. Genetiska test m.m. (mom. 26)
Stig Sandström (v) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 90 börjar med ?Utskottet
vidhåller? och slutar med ?(v) yrkande 6? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att varje försök att förädla människor genom att ta bort
eller lägga till anlag måste avvisas. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med
bifall till motion Jo543 (v) yrkande 6 och med anledning av motion So347 (kd)
yrkande 8 som sin mening ge regeringen till känna. Motion So229 (fp), So347
(kd) yrkandena 4, 6 och 7 och So265 (kd, mp) avstyrks i avvaktan på regeringens
kommande förslag på området.
dels att utskottets hemställan under 26 bort ha följande lydelse:
26. beträffande genetiska test m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Jo543 yrkande 6 och med anledning
av motion 1997/98:So347 yrkande 8 samt med avslag på motionerna
1997/98:So229, 1997/98:So347 yrkandena 4, 6 och 7 och 1997/98:So265 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
28. Hivpreventiva frågor m.m. (mom. 27)
Sten Svensson (m), Liselotte Wågö (m), Birgitta Wichne (m), Chatrine Pålsson
(kd) och Annika Jonsell (m) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 95 börjar med ?Utskottet
vidhåller? och slutar med ?(m) avstyrks därför? bort ha följande lydelse:
Aids är en av vår tids mest fruktade sjukdomar. Mycket talar för att vaccin
och botemedel kommer att dröja, även om framsteg gjorts de senaste åren. Det
betyder att vi kommer att få leva med hivvirus och dess effekter under mycket
lång tid. Arbetet med att minska smittspridningen av hiv måste därför inriktas
på långsiktiga åtgärder kombinerade med stöd och hjälp till dem som redan
smittats.
Kampen mot hiv/aids bör enligt utskottet inriktas på fyra huvuduppgifter:
minskad smittspridning, stöd åt de hivsmittade, förbättrad vård och bättre
villkor för forskningen. Information som påverkar attityder och beteende är
enligt utskottet avgörande för att hejda smittspridningen. Information om
hiv/aids bör också ingå i all upplysningsverksamhet om sexuellt överförbara
sjukdomar. Kampanjer på nationell och regional nivå behövs för att påminna
människor om riskerna med hiv. Informationskampanjerna måste vara ärliga och
formulerade på ett sådant sätt att människor i riskzonen påverkas och låter
testa sig. Det är viktigt att informationen utformas så att den når de
målgrupper som avses. Särskilda målgrupper för det förebyggande arbetet måste,
enligt utskottet, vara ungdomar, homo- och bisexuella män, flyktingar och
invandrare, narkotikamissbrukare och utlandsresenärer. För att verkligen
påverka attityder och beteenden bör informationsinsatserna kombineras med
samtal och dialog. Personer som arbetar med att förhindra smittspridning måste
få särskild utbildning så att de kan möta unga människor och hjälpa dem att
finna större säkerhet, trygghet och ansvarstagande i sin sexualitet. Sådan
utbildning måste gälla kunskap om såväl hetero- som homosexualitet. Skolan har
en viktig uppgift när det gäller fördjupad information till ungdomar.
Information om hiv liksom om andra sexuellt överförbara sjukdomar samt om
homosexualitet måste enligt utskottet ingå i all samlevnadsundervisning. Lika
viktigt är det att nå flyktingar och invandrare, som kanske tidigare inte fått
någon information i sina hemländer om faran med hivsmittan. Särskild
information bör också riktas till olika personalgrupper som kommer i kontakt
med flyktingar och invandrare. Frivilligorganisationerna har en mycket viktig
roll i det förebyggande arbetet. En större del av informationsmedlen bör därför
komma dessa organisationer till del.
Lagstiftningens effekter och annat hivpreventivt arbete bör utvärderas. Om
den relativt begränsade smittspridningen i vårt land är ett resultat av
smittskyddslagens bestämmelser och förbud mot t.ex. bastuklubbar har aldrig
utvärderats. Samma förhållande gäller det arbete som Folkhälsoinstitutet
bedriver samt effekterna av olika informationskampanjer. Utskottet anser det
glädjande att regeringen beslutat tillsätta en utredning för att utvärdera
olika åtgärder som satts in för att minska spridningen av hiv.
Kontaktspårningen är, enligt utskottet, ett av de viktigaste vapnen i
smittskyddsarbetet och den måste bedrivas intensivt och på ett kompetent och
förtroendegivande sätt. I syfte att få en så effektiv kontaktspårning som
möjligt i hela landet, bör dess kvalitet och resurser omgående utvärderas.
Provtagningen av hiv fyller en viktig funktion i kampen mot hiv. En väl utbyggd
hivtestning av god kvalitet måste därför vara ett naturligt inslag i hälso- och
sjukvården. Det är viktigt att provtagningen görs både i form av screening och
med avidentifierade tester för att få en effektiv övervakning av epidemin.
Samtidigt måste enligt utskottets bedömning en lättillgänglig provtagning
finnas för människor som är oroliga för att de kan vara hivinfekterade.
Flyktingar och invandrare som kommer till Sverige bör erbjudas hivtest som ett
led i en hälsoundersökning. Forskningen är av central betydelse för att vi
skall hitta ett vaccin mot hiv samt hitta rätt behandling till både aidssjuka
och till symtomfria hiv-smittade. Forskningen på detta område måste få
möjlighet att utvecklas. Det måste vara en prioriterad fråga att satsa pengar
på detta forskningsområde där Sverige redan ligger väl framme.
Slutligen anser utskottet att riksdagen skall besluta om en sådan ändring av
smittskyddslagen att såväl konsultation som behandling vid samhällsfarlig
sjukdom skall vara kostnadsfri för patienten, oavsett om denne vänder sig till
den offentliga sjukvården eller försäkringsansluten privatpraktiserande läkare.
Frihet att välja vårdgivare är särskilt viktig när det gäller en sexuellt
överförd sjukdom.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med bifall till motion So206 (m)
yrkandena 1-4, 6-9 och 11 samt med anledning av motionerna So334 (fp) yrkandena
1, 4-6 och So345 (fp) yrkande 6 som sin mening ge regeringen till känna. Motion
So308 (mp) yrkande 16 avslås.
dels att utskottets hemställan under 27 bort ha följande lydelse:
27. beträffande hivpreventiva frågor m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:So206 yrkandena 1-4, 6-9 och 11
och med anledning av motionerna 1997/98:So334 yrkandena 1 och 4-6 och
1997/98:So345 yrkande 6 samt med avslag på motion 1997/98:So308 yrkande 16
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
29. Försöksverksamheten med rena sprutor (mom. 28)
Sten Svensson (m), Liselotte Wågö (m), Roland Larsson (c), Birgitta Wichne
(m), Thomas Julin (mp), Chatrine Pålsson (kd) och Annika Jonsell (m) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 98 börjar med ?Utskottet
bedömde hösten? och slutar med ?11 avstyrks därför? bort ha följande lydelse:
Narkotikamissbruket är utan tvekan ett av vår tids största sociala problem. I
Sverige råder därför totalförbud mot all hantering med narkotika med undantag
för medicinskt och vetenskapligt ändamål. Det finns en stark uppslutning bakom
den restriktiva narkotikapolitiken att på alla nivåer och områden markera ett
avståndstagande från narkotikan som företeelse. Utskottet vill betona det
angelägna i att alla åtgärder i samband med narkotikamissbruk måste ske i ett
helhetsperspektiv så att vård och rehabilitering liksom förhindrande av
smittspridning sker i en fungerande vårdkedja. Ett sådant synsätt tydliggör att
alla delar måste vara i överensstämmelse med samhällets syn på
narkotikapolitiken.
Enligt utskottets mening står försöksverksamheten med att tillhandahålla de
verktyg som behövs för att kunna injicera narkotika i klar strid med denna
restriktiva hållning till narkotikamissbruk. En fortsatt försöksverksamhet med
utbyte av sprutor och kanyler kan också skapa osäkerhet både i Sverige och i
övriga Europa om vad svensk narkotikapolitik står för. Därtill kommer att
försöksverksamheterna i Lund och Malmö inte har påvisat några positiva effekter
ur smittspridningssynpunkt. Inte heller finns några belägg för att
verksamheterna i Lund och Malmö har påverkat missbruksutvecklingen.
Missbrukarna har inte motiverats för rehabilitering. Antalet återlämnade
sprutor är fortfarande litet. Det finns därför skäl att befara att sprutorna
och kanylerna, såväl använda som oanvända, sprids bland missbrukarna. Mot denna
bakgrund tar utskottet bestämt avstånd från fortsatt utbytesverksamhet av
sprutor och kanyler till narkotikamissbrukare. Försöksverksamheten har pågått i
tio år. Den bör nu avbrytas. Utskottet delar således uppfattningen i motionerna
So610 (m) yrkande 16, So628 (m) yrkande 6 och Ju904 (m) yrkande 11 att
försöksverksamheten med utbyte av sprutor och kanyler till narkotikamissbrukare
skall upphöra. Detta bör ges regeringen till känna. Motion So334 (fp) yrkande 2
avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 28 bort ha följande lydelse:
28. beträffande försöksverksamheten med rena sprutor
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:So610 yrkande 16,
1997/98:So628 yrkande 6 och 1997/98:Ju904 yrkande 11 och med avslag på
motion 1997/98:So334 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
30. Kvinnors hälsa (mom. 30)
Barbro Westerholm (fp) och Chatrine Pålsson (kd) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 105 börjar med ?Utskottet
vidhåller? och på s. 106 slutar med ?Motionerna avstyrks därför? bort ha
följande lydelse:
Den förra regeringen uppmärksammade att det fanns en hel del brister när det
gäller sjukdomsmått/ohälsotal ur ett genusperspektiv. Det ledde till att en
utredning om bemötande av kvinnor och män inom hälso- och sjukvården
tillsattes. Utredningen överlämnade i augusti 1996 sitt betänkande, vari
rapporterades om såväl väsentliga kunskapsluckor som brister i vården. Bland
åtgärdsförslagen tog utredningen upp en rad frågor som måste bli föremål för
fortsatt forskning för att öka kunskaperna om kvinnors speciella behov. Behovet
av utbildning av hälso- och sjukvårdens personal om könsspecifika skillnader
både när det gäller sjukdomsförekomst och behandling samt rehabilitering togs
också upp.
Utskottet anser det anmärkningsvärt att regeringen ännu inte lagt fram ett
handlingsprogram baserat på förslagen från denna utredning. Europeiska
institutet för kvinnors hälsa har vidare initierat en kampanj för bättre hälsa
för kvinnor. Varje land förväntas nu utarbeta en strategi.
Utskottet anser att regeringen snarast bör utforma ett handlingsprogram om
kvinnors situation i vården samt föreslå aktiva åtgärder så att kvinnors hälsa
förbättras. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motionerna
So284 (kd) och So335 (fp) yrkande 2 som sin mening ge regeringen till känna.
Motionerna So288 (v), So305 (c) yrkandena 3-5 och 12, So331 (s), So338 (mp),
So340 (mp) yrkande 7 och So676 (mp) yrkandena 1 och 2 avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 30 bort ha följande lydelse:
30. beträffande kvinnors hälsa
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:So284 och 1997/98:So335
yrkande 2 och med avslag på motionerna 1997/98: So288, 1997/98:So305
yrkandena 3-5 och 12, 1997/98:So331, 1997/98:So338, 1997/98:So340 yrkande
7 och 1997/98:So676 yrkandena 1 och 2 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
31. Kvinnors hälsa (mom. 30)
Stig Sandström (v) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 105 börjar med ?Utskottet
vidhåller? och på s. 106 slutar med ?Motionerna avstyrks därför? bort ha
följande lydelse:
Utskottet delar bedömningen att kunskapsläget om de s.k. kvinnosjukdomarna
bör förbättras. Detta kan ske genom en omprioritering av forskningen och ett
större inslag av forskare som har känsla för frågorna. Utskottet skulle
välkomna nya professurer med inriktning på kvinnosjukdomar. Utskottet anser
också att regeringen bör utreda formerna för hur man kan inrätta en databas för
kvinnors medicinska och hälsomässiga status. En sådan databas skulle också vara
värdefull för det folkhälsovetenskapliga arbetet. Vad utskottet nu anfört bör
riksdagen med anledning av motion So288 (v) som sin mening ge regeringen till
känna. Utskottet avstyrker motionerna So331 (s), So305 (c) yrkandena 3-5 och
12, So335 (fp) yrkande 2, So284 (kd), So 338 (mp), So340 (mp) yrkande 7 och
So676 (mp) yrkandena 1 och 2,
dels att utskottets hemställan under 30 bort ha följande lydelse:
30. beträffande kvinnors hälsa
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:So288 och med avslag på
motionerna 1997/98:So284, 1997/98:So305 yrkandena 3-5 och 12,
1997/98:So331, 1997/98:335 yrkande 2, 1997/98:So338, 1997/98:So340 yrkande
7 och 1997/98:So676 yrkandena 1 och 2 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
32. Kvinnors hälsa (mom. 30)
Thomas Julin (mp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 105 börjar med ?Utskottet
vidhåller? och på s. 106 slutar med ?yrkande 1 avstyrks därför? bort ha
följande lydelse:
Utskottet delar bedömningen att hälso- och sjukvården och den
alternativmedicinska behandlingen bör ha ett genusperspektiv. Kvinnor som
kommer till alternativmedicinska utövare är enligt uppgift ofta sjukare än vad
manliga patienter är. Många kvinnor har kroniskt trötthetssyndrom,
amalgamförgiftning, elöverkänslighet eller fibromyalgi. Alla dessa sjukdomar är
svårdiagnostiserade och ofta inte ens erkända. Inom den skolmedicinska vården
är man ofta okunnig i hur man på bästa sätt bemöter och behandlar dessa
patienter. Utskottet delar också bedömningen att regeringen bör återkomma med
ett förslag på förebyggande arbete och åtgärder för att förbättra unga kvinnors
hälsotillstånd. Det finns vissa tendenser i samhällets utveckling som tyder på
att unga kvinnor konfronteras med vissa problem i högre utsträckning än unga
män. Det handlar om såväl allmän hälsoupplevelse, depressioner som situationen
på arbetsmarknaden resp. i skolan. Flickornas speciella problem är inte alltid
synliga. Utskottet ser med oro på de hälsokonsekvenser dessa problem kan få i
framtiden. Alltför lite resurser satsas enligt utskottet på anorexibehandling.
Anorexivården bör utvecklas i Sverige. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen
med bifall till motionerna So340 (mp) yrkande 7 och So676 (mp) yrkandena 1 och
2 som sin mening ge regeringen till känna. Utskottet avstyrker motionerna So331
(s), So305 (c) yrkandena 3-5 och 12, So288 (v), So335 (fp) yrkande 2, So338
(mp) och So284 (kd).
dels att utskottets hemställan under 30 bort ha följande lydelse:
30. beträffande kvinnors hälsa
att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:So340 yrkande 7 och
1997/98:So676 yrkandena 1 och 2 och med avslag på motionerna
1997/98:So284, 1997/98:So288, 1997/98:So305 yrkandena 3-5 och 12,
1997/98:So331, 1997/98:So335 yrkande 2 och 1997/98:So338 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
33. Lobotomi (mom. 32)
Thomas Julin (mp) och Chatrine Pålsson (kd) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 107 börjar med ?Utskottet
vidhåller? och slutar med ?So294 (mp)? bort ha följande lydelse:
I bl.a. Sverige och Norge utfördes under 1940- och 1950-talen lobotomi på
psykiskt sjuka patienter som en ångestdämpande åtgärd. Lobotomin innebar ofta
att patientens personlighet blev helt förändrad. Många patienter har utsatts
för ett påtvingat livslångt lidande beroende på lobotomiingreppet. I Norge har
man nu beslutat att de som blev utsatta för detta ingrepp och som fortfarande
är i livet skall få en engångsersättning på 100 000 norska kronor. I Sverige
bör staten göra på motsvarande sätt. Utskottet anser att frågan om ersättning
och utredning bör prövas på nytt särskilt mot bakgrund av att regeringen
tillsatt en statlig utredning om tvångssteriliserade. Vad utskottet nu anfört
bör riksdagen med anledning av motionerna So209 (kd) och So294 (mp) som sin
mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 32 bort ha följande lydelse:
32. beträffande lobotomi
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:So209 och 1997/98:So294 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
Särskilt yttrande
Försöksverksamheten med rena sprutor
Barbro Westerholm (fp) anför:
I Folkpartiet liberalernas kommittémotion So334, om hiv och aids, hemställs om
att en internationell utvärderingsgrupp tillsätts med uppgift att utvärdera
sprututbytesprogrammet i Skåne för att få till stånd en från de svenska
konflikterna fristående bedömning av resultaten. Sedan motionen skrevs har
Världsbanken offentliggjort sin rapport ?Confronting aids, public priorities in
a global epidemic?. Världsbanken redovisar i rapporten sin värdering av olika
sprututbytesprogram och drar slutsaten att där man tillämpar
sprututbytesprogram eller möjliggör tillgång till rena sprutor minskar
spridningen av hiv utan att narkotikamissbruket ökar. I USA skulle man enligt
rapporten med ett nationellt sprututbytesprogram under åren 1987-1995 ha kunnat
förebygga mellan 4 000 och 10 000 hivinfektioner. Siffrorna innefattar utöver
missbrukarna också deras sexualpartner och barn. Om ett sådant program hade
införts i USA år 1996 skulle man kunnat förebygga mellan 5 000 och 10 000
infektioner under de följande fem åren.Världsbanken är medveten om den
politisk-medicinska konflikt sprututbytesprogrammen inrymmer men förespråkar
dem ändå därför att programmen är effektiva och humana. Som alternativ föreslår
Världsbanken utdelning av ?bleach? (klorin i pulverform) till missbrukarna för
rengöring av sprutorna.
Eftersom en internationell utredning av värdet av sprututbytesprogram nu
genomförts behövs ingen sådan utredning i Sverige. Jag förutsätter dock att
Socialstyrelsen i sin fortsatta bedömning av sprututbytesprogrammen beaktar
Världsbankens utredning.
Innehållsförteckning
Sammanfattning........................................1
Regeringens skrivelse.................................1
Motioner i anledning av skrivelsen..................1
Motioner från allmänna motionstiden 1997..............2
Utskottet............................................15
Regeringens skrivelse..............................15
Motioner om hälso- och sjukvårdens organisation, m.m.19
Utskottets bedömning.............................38
Privata vårdgivare.................................41
Utskottets bedömning.............................50
Patientavgifter och högkostnadsskydd...............51
Utskottets bedömning.............................54
Prisnedsatta livsmedel.............................54
Utskottets bedömning.............................55
Psykiatrisk tvångsvård.............................56
Utskottets bedömning.............................57
Situationen för de psykiskt störda.................57
Utskottets bedömning.............................62
Ledningen av hälso- och sjukvården.................63
Utskottets bedömning.............................66
Psykologiska test..................................66
Utskottets bedömning.............................68
Mångkulturell vård.................................68
Utskottets bedömning.............................70
Nationell handlingsberedskap för psykiskt omhändertagande av offer i
samband med katastrofer
70
Utskottets bedömning.............................71
Ambulansfrågor.....................................71
Utskottets bedömning.............................74
Inrättande av en medicinalstyrelse.................75
Utskottets bedömning.............................75
Aborter, fosterdiagnostik m.m......................75
Utskottets bedömning.............................84
Organdonation, m.m.................................85
Utskottets bedömning.............................86
Xenotransplantationer..............................86
Utskottets bedömning.............................87
Genetiska test m.m.................................87
Utskottets bedömning.............................90
Hivpreventiva frågor, informationsinsatser, m.m....90
Utskottets bedömning.............................95
Försöksverksamheten med rena sprutor...............95
Utskottets bedömning.............................98
Vård och behandling för olika sjukdomar............99
Utskottets bedömning............................101
Kvinnors hälsa....................................102
Utskottets bedömning............................105
Manligt hormonellt preventivmedel.................106
Utskottets bedömning............................106
Lobotomi m.m......................................106
Utskottets bedömning............................107
Hemställan........................................107
Reservationer.......................................111
1. Hälso- och sjukvårdens finansiering, organisation m.m. (mom. 1)111
2. Hälso- och sjukvårdens finansiering, organisation m.m. (mom. 1)113
3. Hälso- och sjukvårdens finansiering, organisation m.m. (mom. 1)115
4. Hälso- och sjukvårdens finansiering, organisation m.m. (mom. 1)117
5. Hälso- och sjukvårdens finansiering, organisation m.m. (mom. 1)120
6. Hälso- och sjukvårdens finansiering, organisation m.m. (mom. 1)123
7. Vårdgaranti (mom. 2)...........................124
8. Medel för rehabiliteringsinsatser (mom. 3).....126
9. Privata vårdgivare (mom. 5)....................126
10. Andra vårdgivare än läkare och sjukgymnaster (mom. 6)127
11. Andra vårdgivare än läkare och sjukgymnaster (mom. 6)128
12. Högkostnadsskydd (mom. 8).....................128
13. Högkostnadsskydd (mom. 8).....................129
14. Psykiatrisk tvångsvård (mom. 11)..............130
15. Situationen för de psykiskt störda (mom.12)..130
16. Situationen för de psykiskt störda (mom.12)..131
17. Situationen för de psykiskt störda (mom.12)..132
18. Situationen för de psykiskt störda (mom. 12).133
19. Psykologiska test (mom. 14)...................134
20. Inrättande av en medicinalstyrelse (mom. 18)..134
21. Abortförebyggande insatser m.m. (mom. 19 23)..135
22. Information om fosterdiagnostik (mom. 20).....137
23. Stödsamtal m.m. (mom. 21 23)..................138
24. Xenotransplantationer (mom. 25)...............139
25. Genetiska test m.m. (mom. 26).................140
26. Genetiska test m.m. (mom. 26).................140
27. Genetiska test m.m. (mom. 26).................141
28. Hivpreventiva frågor m.m. (mom. 27)...........142
29. Försöksverksamheten med rena sprutor (mom. 28)144
30. Kvinnors hälsa (mom. 30)......................145
31. Kvinnors hälsa (mom. 30)......................145
32. Kvinnors hälsa (mom. 30)......................146
33. Lobotomi (mom. 32)............................147
Särskilt yttrande...................................147