I betänkandet behandlas motionsyrkanden från den allmänna motionstiden om olika
socialtjänstfrågor. Samtliga motionsyrkanden avstyrks. Till betänkandet har
fogats 14 reservationer och 2 särskilda yttranden.
Motionerna
1997/98:So228 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utarbetande av nationell handlingsplan mot mobbning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om forskning om mobbning.
1997/98:So407 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om precisering av socialtjänstlagens 35 §,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tillämpning av självkostnadsprincipen vad gäller taxor som har
samband med myndighetsutövning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att förbud mot inkomstrelaterade och progressiva taxor bör införas i
kommunallagen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att primärkommuner som handhar service och omvårdnadsverksamhet
årligen skall ge information om beräkning av självkostnader för olika
service/omvårdnadsslag.
1997/98:So430 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) vari yrkas
11. att riksdagen beslutar att till 6 f § socialtjänstlagen lägga ?personligt
stöd?.
1997/98:So440 av Inger Davidson (kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett förtydligande av socialtjänstlagen när det gäller kommunens stöd
till anhörigvårdare,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Socialstyrelsen bör utarbeta riktlinjer för stöd till
anhörigvårdare.
1997/98:So602 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om att använda arvsfondsmedlen
till att bevara kulturarvet.
1997/98:So615 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utgångspunkterna för socialtjänsten,
2. att riksdagen hos regeringen begär utredning om socialbidragen som
generellt stöd i enlighet med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skatternas betydelse för socialbidragsberoendet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om riksnorm för socialbidragen,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om villkorat bistånd i enlighet
med vad som anförts i motionen,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om möjlighet för kommunerna att
ersätta korttida socialbidrag med lån i enlighet med vad som anförts i
motionen.
1997/98:So620 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att följa
effekterna av ändringarna i 6 § socialtjänstlagen.
1997/98:So633 av Martin Nilsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om socialbidrag för studerande
ungdomar under 21 år.
1997/98:So635 av Ulla Wester-Rudin (s) vari yrkas att riksdagen begär att
regeringen tillsätter en utredning med uppgift att utreda möjligheterna att
inrätta försöksregioner med samarbete kring socialjour.
1997/98:So636 av Ulla Wester-Rudin (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att återigen ompröva
behovet av kvalitetsgaranti för den enskilde klienten genom att statligt
reglera socionomernas yrkesutövning.
1997/98:So648 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär att den kommitté som skall komma med förslag till en ny
socialtjänstlag även ges i uppdrag att föreslå en samordning mellan
socialtjänstlagen och föräldrabalken.
1997/98:So656 av Göran Hägglund (kd) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ändringar av
gällande regler för att undanröja de problem som motionen tar upp.
1997/98:So658 av Ola Ström (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om stöd till frivilligcentraler
genom Stiftelsen Centrum för samhällsarbete och mobilisering (CESAM).
1997/98:So659 av Siri Dannaeus och Elver Jonsson (fp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det
tillsätts en bred parlamentarisk aktionsgrupp för att stimulera företeelser,
som kan bidra till ett mer harmoniskt framtida samhälle.
1997/98:So664 av Ingegerd Wärnersson och Anita Jönsson (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
ändringar i socialtjänstlagen.
1997/98:So670 av Sonja Fransson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om socialtjänstlagen och
funktionshindrades situation.
1997/98:So803 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas
6. att riksdagen beslutar komplettera 6 § socialtjänstlagen med en skrivning
om avlösning i enlighet med vad som anförts i motionen.
1997/98:So805 av Thomas Julin m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till hur höjningen av
barnbidraget ej skall kunna dras av från kommunalt socialbidrag i enlighet med
vad som anförts i motionen.
1997/98:Sk734 av Gunnar Hökmark (m) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts under avsnittet Trygghet och normer.
1997/98:Sf256 av Marie Engström m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär en utredning av hur barnfamiljer med inkomster under
socialbidragsnormen skall få bättre ekonomiska villkor, exempelvis barnbidrag,
enligt vad i motionen anförts om brister i transfereringssystemet.
1997/98:Kr510 av Fanny Rizell m.fl. (kd) vari yrkas
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om spelberoende.
1997/98:Ub708 av Britt-Marie Danestig m.fl. (v) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kommunernas betydelse för studenters ekonomi.
1997/98:A455 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om socialtjänstlagen.
Utskottet
Allmänna utgångspunkter för socialtjänsten
I motion So615 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs tillkännagivanden till
regeringen om vad som anförts om utgångspunkterna för socialtjänsten (yrkande
1), om behovet av en utredning om socialbidragen som generellt stöd (yrkande 2)
och om skatternas betydelse för socialbidragsberoendet (yrkande 3).
Motionärerna anser att socialtjänstlagen måste bygga på insikten att lagen är
ett komplement till de naturliga nätverk som skapas av familjen, bland vänner
och släkt, i bostadsområden och på arbetsplatser. Det är i starka små
gemenskaper med närhet mellan människor som de sociala problemen lättast och
tidigt kan hanteras. En lag kan aldrig ersätta dessa naturliga nätverk. Rätt
utformad kan lagen dock utgöra ett stöd och en vägledning. Grunden för SoL
måste enligt motionärerna vara att aktivera i stället för att passivera och den
skall engagera och samla de naturliga nätverken kring varje person. Som alla
regelverk måste den bygga på stabila och långsiktigt hållbara värderingar samt
vara förutsebar. Enligt motionärerna har viktiga grundläggande värderingar om
vad som skall vara bärande i ett socialt väl fungerande samhälle fuskats bort.
Det svenska samhället har kommit att byggas efter principen att medborgarna via
skattsedeln skall kunna köpa sig fria från ansvar för sin egen och andras
situation. Den sociala ingenjörskonsten har lett till mängder av bidragssystem
med många gånger höga bidragsnivåer. Skattetrycket har begränsat den enskildes
möjligheter att själv klara sin ekonomi och sin livssituation. Motionärerna ser
det som ett egenvärde att hushållen kan leva på den egna lönen. Att vara
bidragsberoende innebär att inte ha kontroll över den egna ekonomiska
situationen. I stället har det blivit politiska beslut om höjda eller sänkta
bidrag som avgör hur den enskildes ekonomi ser ut. När sedan den offentliga
ekonomin sviktar blir de människor som förlitat sig på de offentliga systemen
lidande.
Motionärerna anser att den enskilde skall ha möjlighet att påverka sin
situation och ta ansvar för sitt liv. Samtidigt skall de som av olika orsaker
inte kan försörja sig eller av andra orsaker behöver stöd och hjälp
tillförsäkras detta. Staten har ett grundläggande ansvar för att skapa drägliga
levnadsvillkor för medborgarna. Ansvaret gäller dels människor med allvarliga
funktionshinder, sjukdomar eller annat som lett till ett permanent behov av
gemensam försörjning, dels människor som av andra skäl inte kan försörja sig.
Statens grundläggande ansvar handlar också om att försäkra sig om att de som
behöver statens stöd blir så få som möjligt. De som kan och vill försörja sig
själva måste i detta sammanhang behandlas annorlunda än den lilla grupp
människor som kan behöva gemensamt stöd. Risken är annars att de som verkligen
behöver samhällets stöd blir utan. Vad som är ett mer individuellt ansvar och
vad som är en genuin gemensam förpliktelse måste bli tydligare. Enligt
motionärerna har högskattesamhället främst drabbat låginkomsttagarna. De får
behålla så litet av sina inkomster att de gjorts beroende av bidrag. Enligt
motionärerna skulle många av dagens socialbidragstagare ha sluppit bli beroende
av bidrag om skatterna vore lägre.
Vidare vill motionärerna slå fast att socialbidragen inte skall ses som en
generell socialförsäkring. I samband med hög arbetslöshet, utförsäkringar och
förändringar i de generella trygghetssystemen måste särskilt risken för
generalisering av det ekonomiska biståndet uppmärksammas. Regeringen måste
ingående analysera problemet kring generaliseringen av det ekonomiska biståndet
och återkomma till riksdagen.
Bakgrund och tidigare behandling
I samband med utskottets behandling av regeringens proposition 1996/97: 124
Ändring i socialtjänstlagen behandlades bl.a. en motion från Moderata
samlingspartiet med i huvudsak samma innehåll som den nu aktuella. I betänkande
1996/97:SoU18 ges under rubriken Allmänna utgångspunkter för socialtjänsten (s.
12-17) en redogörelse av grundtankarna bakom socialtjänstreformen 1980, de
utvecklingstendenser i samhället som regeringen enligt propositionen anser vara
av betydelse för socialtjänstens framtida roll och uppgifter samt de
överväganden som låg till grund för de i propositionen föreslagna ändringarna i
SoL.
Utskottet avstyrkte samtliga motionsyrkanden under detta avsnitt med följande
motivering.
Socialtjänsten är en central del i samhällets välfärdssystem.
De övergripande målen och grundläggande värderingarna för samhällets
socialtjänst - demokrati, jämlikhet, solidaritet och trygghet - anges i
socialtjänstlagens inledande paragraf. Enligt portalparagrafen skall
socialtjänsten, på demokratins och solidaritetens grund, främja människornas
ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva
deltagande i samhällslivet. Under hänsynstagande till människans ansvar för sin
och andras sociala situation skall socialtjänsten inriktas på att frigöra och
utveckla enskildas och gruppers egna resurser. Socialtjänsten skall med andra
ord inte inriktas på att ta över den enskildes ansvar utan på att frigöra och
utveckla den enskildes egna resurser. Verksamheten skall vidare bygga på
respekt för människornas självbestämmande och integritet.
De övergripande målen utgör grunden för delmålen för de olika målgrupper och
verksamheter som anges i lagen.
Socialtjänstlagen ger enligt utskottet uttryck för en positiv tilltro till den
enskildes egen förmåga och vilja att påverka sin situation. I likhet med
regeringen anser utskottet att de övergripande målen och grundläggande
värderingarna för all verksamhet inom socialtjänsten skall ligga fast.
Portalparagrafen bör dock som regeringen föreslår kompletteras med en
bestämmelse som syftar till att stärka barnens ställning inom socialtjänsten.
Denna fråga behandlas närmare i ett särskilt avsnitt i betänkandet.
Enligt utskottets mening finns det i dag inte heller något skäl att göra avsteg
från de principer som enligt förarbetena till socialtjänstlagen skall vara
vägledande för det individinriktade arbetet inom socialtjänsten. En vägledande
princip är att verksamheten skall präglas av en helhetssyn i stället för
symtomtänkande. Detta innebär bl.a. att en enskilds eller en grupps sociala
situation och de problem han eller gruppen har skall ses i förhållande till
hela den sociala miljön. Inte bara familjen och närmiljön hör hit utan också
den enskildes förhållanden i vidare mening. Det rör bl.a. frågor om möjlighet
att få arbete och bostad och att undvika utslagning, segregation och fattigdom.
Helhetssynen förutsätter ett samarbete över sektorsgränserna.
Frivillighet och självbestämmande skall vara vägledande vid handläggningen av
enskilda ärenden. Detta innebär att den enskilde själv får bestämma om han
eller hon skall ta emot erbjudanden om en viss social tjänst. Det är den
enskilde som gör valet dock inom ramen för befintliga resurser. Frivillighet
och självbestämmande innebär inte att socialtjänsten skall vara kravlös. Till
socialtjänstens uppgifter hör att på olika sätt försöka motivera den enskilde
för en viss insats.
Andra vägledande principer inom socialtjänsten är att stöd- och hjälpinsatser
skall ?normaliseras? så att människor inte känner sig stämplade eller utpekade,
att insatser i hemmet går före vård utanför hemmet och att vården skall
anordnas så nära hemmet som möjligt utan att flexibiliteten går förlorad.
Insatserna måste anpassas till den enskildes aktuella förutsättningar och
behov, vilket betyder att socialtjänsten måste förfoga över ett brett register
av handlingsalternativ när det gäller individuellt inriktade insatser.
Som anförs i propositionen finns det inte anledning att misstro människors
vilja och förmåga att aktivt förändra sin situation och utvecklas enligt sina
förutsättningar om möjligheter erbjuds och erforderligt stöd från samhällets
sida tillhandahålls. Det grundläggande synsättet för socialtjänsten bör därför
förbli oförändrat. Utskottet delar regeringens uppfattning att medlen för att
uppnå målen i socialtjänstlagen kan behöva omprövas. Den ökade arbetslösheten
och tendenserna till ökade klyftor i samhället ställer t.ex. allt större krav
på aktiva insatser från socialtjänstens sida för att verka för människors
ekonomiska och sociala trygghet. Arbetslösheten, de neddragna kommunala
resurserna, förändringarna i socialförsäkringssystemen och en omfattande
systemkritik mot välfärdspolitikens grundvalar är några av de nya
förutsättningar som präglar socialtjänstens verklighet i dag. Resurserna för
att ge stöd och hjälp är mer begränsade än tidigare. Det är nödvändigt att
hitta praktiska vägar att skapa största möjliga effektivitet i det sociala
arbetet.
När det gäller målen för arbetet med vissa grupper i samhället skall
socialtjänsten även i framtiden verka för att barn och ungdomar växer upp under
trygga och goda förhållanden, att äldre människor kan leva och bo
självständigt, att människor med funktionshinder kan delta i samhällets
gemenskap och leva som andra, att människor som missbrukar alkohol eller andra
beroendeframkallande medel kommer ifrån sitt beroende och att människor som
saknar medel till sitt uppehälle får möjlighet att klara sin försörjning.
I likhet med regeringen anser utskottet att det är angeläget att
socialtjänstens arbete mer än tidigare inriktas på att verka med barnens bästa
för ögonen. De anhörigas insatser inom vård och omsorg har alltmer kommit att
uppmärksammas. Socialtjänsten bör därför underlätta för närstående som vårdar
äldre, långvarigt sjuka eller handikappade. Detta kan också i högre grad
möjliggöra ökad valfrihet och kontinuitet i omsorgen. Socialtjänsten bör också
i högre utsträckning stödja frivilligt socialt arbete. Ökad samverkan mellan
socialtjänsten och andra samhälleliga verksamheter är något som lyfts fram som
särskilt angeläget i propositionen. Utskottet, som menar att det finns ett
stort behov av att mer effektivt utnyttja samhällets samlade resurser för att
bättre kunna tillgodose människors behov av stödåtgärder och förhindra att
människor hamnar i en rundgång mellan de olika välfärdssystemen, delar denna
inställning. Individens problem och behov får inte snävt betraktas endast ur
den egna myndighetens perspektiv, vilket under en lång tid präglat delar av den
offentliga sektorn. En helhetssyn skall som tidigare anförts prägla arbetet
inom socialtjänsten.
Socialbidragets syfte är inte att fungera som en långsiktig försörjningskälla
utan skall vara samhällets sista försörjningsstöd och träda in när i princip
alla andra möjligheter uttömts. Under 1990-talet har andelen
socialbidragstagare kraftigt ökat och fler har blivit beroende av socialbidrag
för sin försörjning under allt längre tid till följd av bl.a. den höga
arbetslösheten och de nödvändiga besparingarna inom välfärdssystemen. Utskottet
delar regeringens inställning att socialbidraget måste återgå till att vara ett
sista skyddsnät för tillfälliga ekonomiska behov och annat stöd.
Utskottet är därför mycket positivt till att regeringen avser att tillsätta
en ny utredning som bl.a. skall få till uppgift att granska samspelet mellan
socialbidraget och förändringarna i de statliga bidrags- och
försäkringssystemen nu och i framtiden. Detta är helt nödvändigt eftersom
förändringarna i de generella trygghetssystemen i viss mån givit socialtjänsten
en roll som allmän inkomstgarant. Den ekonomiska krisen har också visat på
svårigheter i finansieringen av socialtjänsten. Utredningen skall därför även
granska socialtjänstens finansiering och möjligheterna att få långsiktig
stabilitet i resurserna på omsorgsområdet så att höjda socialbidragskostnader
till följd av besparingar i socialförsäkringssystemen inte tränger undan
resurserna för äldre-, handikapp- och barnomsorgen. Det finns vissa grupper som
det enligt utskottet borde vara möjligt att finna andra stödformer för än
socialbidrag, t.ex. arbetslösa med en svag förankring på arbetsmarknaden och
vissa pensionärsgrupper som inte är berättigade till svensk eller utländsk
pension.
Utskottet anser att orsakerna till ökade socialbidragskostnader skall angripas
- inte socialbidragstagarna. Människor som behöver socialbidrag har rätt att
bemötas med respekt och utan förutfattade meningar. Utskottet anser inte att
det finns skäl att misstro socialbidragstagarnas vilja att klara sig själva,
särskilt inte i tider av hög arbetslöshet och olika socialpolitiska
sparåtgärder. Obestridligt är dock att utredningar om behovet av socialbidrag
måste innefatta vissa krav och kontrollmoment men det får inte kännas
förnedrande att ansöka om socialbidrag. Utskottet anser att de tendenser till
ökade klyftor i samhället mellan dem som har arbete och dem som är arbetslösa,
mellan dem som kan försörja sig själva och dem som behöver samhällets hjälp och
mellan svenskar och invandrare måste motverkas på alla sätt. Att bekämpa
arbetslösheten förblir därför som regeringen anför det viktigaste målet också
för det socialpolitiska området.
Den höga arbetslösheten har kommit att förändra socialtjänstens arbete i
riktning mot att bli en arbetsmarknadsförberedande verksamhet för främst
ungdomar, invandrare och ensamstående föräldrar. Det är därför välkommet att
den nya utredningen även skall se över behovet av att anpassa socialtjänstlagen
efter de nya förutsättningarna på arbetsmarknaden.
I propositionen betonas vikten av att socialtjänsten bistår den enskilde med
aktiva insatser som skall syfta till att hjälpa den enskilde att på kort eller
lång sikt klara sin försörjning utan socialbidrag. I lagförslaget finns också
ett förtydligande av den enskildes eget ansvar för att göra vad han eller hon
kan för att bli självförsörjande. Utskottet återkommer i det följande till
detta förslag samt till förslag om att precisera socialtjänstlagens regler om
rätten till bistånd. Även övriga kompletteringar av nuvarande lagstiftning som
regeringen föreslår behandlas i det följande.
Andra uppgifter för den kommande utredningen är att ytterligare granska
avgränsningen mellan rättighets- och skyldighetslagstiftning i SoL samt att
analysera rättssäkerhetsaspekterna och kostnadskonsekvenserna för kommunerna
när det gäller förvaltningsbesvär. Även lagens struktur och konstruktion skall
ses över. Utskottet instämmer häri och delar också uppfattningen att det är
angeläget att tillsynen över socialtjänsten effektiviseras och att utredningen
får till uppgift att lämna förslag härom.
Riksdagen följde utskottet (rskr. 264).
Regeringen har den 25 september 1997 beslutat om direktiv (1997:109) för
översyn av vissa frågor rörande socialtjänstlagen och socialtjänstens
uppgifter. Utredaren skall analysera och lämna förslag som bl.a. berör
sambandet mellan socialbidraget och övriga trygghetssystem, lagens konstruktion
och struktur, socialtjänstens finansiering, socialtjänstens uppgift att främst
bistå vid tillfälliga sociala eller ekonomiska problem samt formerna för
tillsynen över socialtjänsten. Även begreppet skälig levnadsnivå skall
analyseras.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning och avstyker motion So615 (m)
yrkandena 1-3.
Ekonomiskt bistånd enligt socialtjänstlagen
I motion So615 av Gullan Lindblad m.fl. (m) yrkas ett tillkännagivande till
regeringen om vad som anförts i motionen om en riksnorm för socialbidragen
(yrkande 4). Enligt motionärernas mening skall socialbidragets storlek avgöras
av de enskilda kommunerna. Detta ligger också i linje med att beslut bör fattas
på en nivå så nära människorna som möjligt. Andra skäl till att låta kommunerna
fastställa normnivån är bl.a. att såväl kostnadsnivån som lönenivån för breda
grupper skiljer sig mellan olika delar av landet och att de enskilda kommunerna
har bäst kännedom om de lokala förhållandena. Ett ytterligare skäl är att
socialtjänstens stödinsatser skall utgå från en helhetssyn, där det ekonomiska
biståndet endast utgör en del. Med en riksnorm finns en risk att det går
slentrian i bedömningen av det ekonomiska biståndet och att detta inte prövas
mot andra åtgärder som kan vara lämpliga. I grunden handlar frågan om riksnorm
eller ej om tilltron till det kommunala självstyret. Skall kommunerna stå för
finansieringen av biståndet bör de också bestämma nivån på detsamma.
I motionen yrkas också att regeringen skall återkomma med förslag dels om att
komplettera socialtjänstlagen med en bestämmelse om villkorat bistånd (yrkande
5), dels om att införa en möjlighet för kommunerna att ersätta korttida
socialbidrag med lån (yrkande 6). Motionärerna anser att socialtjänsten även i
andra fall än som gäller ungdomar upp till 25 år måste ges möjlighet att ställa
krav på motprestationer från den som tar emot bistånd. Vidare bör kommunerna få
möjlighet att utforma bidragen som lån till personer som hamnar i tillfälligt
ekonomiskt trångmål, dvs. till personer som behöver hjälp endast under en
kortare period.
I motion So670 av Sonja Fransson (s) begärs ett tillkännagivande om vad som
anförts om socialtjänstlagen och de funktionshindrades situation.
Socialtjänstlagens bestämmelser om försörjningsstöd som skall träda i kraft den
1 januari 1998 kommer enligt motionären att drabba funktionshindrade på ett
icke önskvärt sätt. Höga kostnader till följd av funktionshinder kommer enligt
motionären inte att ge rätt till försörjningsstöd utan det blir upp till
kommunerna att i varje enskilt fall besluta om bistånd skall utgå till sådana
kostnader. Som exempel anges att en person med funktionshinder som är beroende
av en bostad som är dyrare än vad en låginkomsttagare på orten normalt har
möjlighet att kosta på sig inte har rätt till s.k. försörjningsstöd för en
sådan fördyring. En person med handikappanpassad bil kan tvingas att sälja
bilen. Andra exempel på merkostnader som för en enskild kan vara betydande är
ledarhund. Motionären anser att resultatet av den nya socialtjänstutredningen,
som bl.a. skall analysera för- och nackdelar med blandningen av rättigheter för
den enskilde och skyldigheter för kommuner, bör avvaktas innan de genomgripande
förändringarna träder i kraft.
I motion So620 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) begärs ett tillkännagivande
om att regeringen skall följa effekterna av ändringarna i 6 §
socialtjänstlagen. Enligt motionären är det angeläget att följa ändringarna av
biståndsparagraferna i SoL. Det får inte bli så att en funktionshindrad som med
samhälleligt stöd har en handikappanpassad bil vägras tillfälligt bistånd och i
stället uppmanas att sälja bilen.
Bakgrund och tidigare behandling
I betänkande 1996/97:SoU18 tillstyrkte utskottet regeringens förslag i
proposition 1996/97:124 om att komplettera 6 § SoL med bestämmelser som
preciserar rätten till bl.a. försörjningsstöd. I likhet med regeringen ansåg
utskottet att det finns behov av en mer preciserad socialbidragsnorm. Utskottet
fann det angeläget att det råder en överensstämmelse mellan kommunerna vad
gäller socialbidragsnormernas konstruktion och innehåll. För den enskilde är
det också av stor betydelse att det finns klara riktlinjer för vilka
levnadskostnader som skall täckas genom biståndet.
Utskottet ställde sig bakom förslaget om att försörjningsstödet skall delas
upp i en schabloniserad del som skall beräknas enligt en för hela riket
gällande riksnorm samt i en del som avser rätt till ersättning för skäliga
kostnader för ett antal andra behovsposter (6 b §). Nivån på den
schabloniserade delen av försörjningsstödet skall fastställas av regeringen.
Riksnormen skall täcka hushållens normala kostnader för livsmedel, kläder,
skor, lek och fritid, hälsa och hygien, förbrukningsvaror samt dagstidning,
telefon och TV-licens. I försörjningsstödet, men utanför den s.k. riksnormen,
ingår också kostnader för boende, hushållsel, hemförsäkring, arbetsresor,
läkarvård, akut tandvård, glasögon, avgifter till fackförening och a-kassa.
Sådana kostnader skall behovsprövas utifrån den kostnad som kan beräknas
uppkomma under den period hjälp behövs och utifrån vad som är skäligt i det
enskilda fallet. Vid skälighetsbedömningen bör en jämförelse göras mellan den
enskildes kostnader och en låginkomsttagares.
Vidare delade utskottet regeringens inställning att det är rimligt att
riksnormen skall kunna frångås och bistånd lämnas med högre eller lägre belopp
om särskilda skäl föreligger i det enskilda fallet. Exempel på fall när
biståndet kan beräknas till en högre nivå är enligt propositionen när en
sökande av medicinska skäl har behov av särskild kost som är dyrare än vanlig
kost. Ett annat fall kan vara om en person på grund av rörelsehinder eller
andra skäl har svårigheter att upprätthålla kontakter med andra. Nivån kan då
behöva höjas för att täcka extra utgifter för telefon och tidningar om dessa
utgifter inte täcks av annat särskilt stöd, t.ex. handikappersättning.
Beslut om försörjningsstöd kan överklagas genom förvaltningsbesvär.
Utskottet ansåg också att socialnämnden skall ha möjlighet (men inte en
skyldighet) att utge annat ekonomiskt stöd än försörjningsstöd (6 g §). Det kan
t.ex. gälla kostnader för flyttning, möbler, husgeråd, skuldsanering, mer
omfattande tandvårdsbehandling, rekreations- och semesterresor. Utskottet
delade därvid regeringens uppfattning att utrymme måste skapas för lokala
kommunala bedömningar och att kommunen i varje enskilt fall får bestämma om
bistånd skall utgå till sådana ändamål. Beslut om ekonomiskt bistånd till andra
ändamål än försörjning får ske genom kommunalbesvär. Detta innebär att något
annat beslut inte får sättas i det överklagade beslutets ställe.
Sammanfattningsvis ansåg utskottet att förslagen i dessa delar utgjorde en
bra avvägning mellan kommunens självbestämmande och den enskildes behov av
trygghet att få vissa grundläggande behov tillgodosedda när andra möjligheter
inte står till buds. Motionsyrkanden bl.a. om avslag på förslaget om riksnorm
avstyrktes. Riksdagen följde utskottet (rskr. 1996/97:264). Ändringarna i
socialtjänstlagen avseende rätten till bistånd träder i kraft den 1 januari
1998.
I samma betänkande tillstyrkte utskottet regeringens förslag om att ge
socialtjänsten möjlighet att ställa krav på yngre personer som uppbär
försörjningsstöd att delta i praktik eller annan kompetenshöjande verksamhet
som utvecklar den enskildes möjligheter att i framtiden försörja sig själva (6
c- 6 e §§). Utskottet tillstyrkte också ändringar i SoL i förtydligande syfte
när det gäller socialtjänstens skyldighet att i högre utsträckning bistå med
aktiva åtgärder och den enskildes eget ansvar att göra vad han eller hon kan
för att bli självförsörjande.
Motionsyrkanden om att socialtjänstens rätt att ställa krav i samband med
biståndsprövningen även skall omfatta krav på att t.ex. en missbrukare skall
delta i ett visst rehabiliteringsprogram eller att lagregler införs som utöver
vad som följer av 6 c-6 e §§ vidgar möjligheterna att ställa krav på den
enskilde när han eller hon ansöker om bistånd avstyrktes av utskottet. Detta
blev också riksdagens beslut.
Utskottets bedömning
Riksdagen har nyligen beslutat att komplettera 6 § SoL med bl.a. en bestämmelse
som preciserar rätten till försörjningsstöd och som innebär att
försörjningsstödet delas upp i en schabloniserad del som skall beräknas enligt
en för hela riket gällande riksnorm samt i en del som avser rätt till
ersättning för skäliga kostnader för ett antal andra behovsposter (6 b § SoL).
Utskottet anser inte att riksdagen bör frångå sitt tidigare ställningstagande i
denna fråga. Som tidigare nämnts kommer frågan om socialtjänstens finansiering
att behandlas av utredningen om översyn av socialtjänsten. Motion So615 (m)
yrkande 4 avstyrks. Utskottet vidhåller också sin tidigare inställning när det
gäller frågan om s.k. villkorat bistånd och avstyrker därmed yrkande 5 i motion
So615 (m).
Enligt 33 § SoL får socialnämnden återkräva ekonomisk hjälp som den enskilde
har erhållit för sin försörjning om det har lämnats som förskott på en förmån
eller ersättning till den som är indragen i arbetskonflikt eller (fr.o.m. den 1
januari 1998) till den som på grund av förhållanden som han eller hon inte
kunnat råda över hindrats från att förfoga över sina inkomster eller
tillgångar. Kompletteringen avser bl.a. de fall då det uppstått felaktigheter i
tekniska system för löneutbetalningar och banktransaktioner. Annat ekonomiskt
stöd än försörjningsstöd enligt 6 b § får återkrävas om det har getts under
villkor om återbetalning. Bistånd till försörjning kan också utges med lägre
norm i de fall en sökande bedöms ha behov av bistånd endast under en kortare
tid. Utskottet finner mot denna bakgrund ingen anledning att föreslå en sådan
ändring i socialtjänstlagen som yrkas i motion So615 (m) yrkande 6. Yrkandet
avstyrks.
I motion So670 riktas kritik mot att rätten till försörjningsstöd begränsats
till vissa i lagen angivna behov och att ekonomiskt bistånd till övriga behov
blir ett frivilligt åtagande för kommunerna. Motionären befarar att detta
kommer att drabba funktionshindrade på ett icke önskvärt sätt. Utskottet vill
erinra om att den enskilde genom biståndet skall tillförsäkras en skälig
levnadsnivå och att biståndet skall utformas så att det stärker den enskildes
resurser att leva ett självständigt liv. Detta gäller oavsett om bistånd utgår
med stöd av 6 b eller 6 g. Ambitionsnivån skall således vara oförändrad även om
kommunerna ges en större frihet att bestämma om delar av biståndet. Utskottet
är inte nu berett att ta något initiativ med anledning av motionen. Utskottet
anser dock att det är angeläget att regeringen följer effekterna av ändringarna
i socialtjänstlagen när det gäller rätten till bistånd och återkommer till
riksdagen om det behövs. Utskottet utgår från att detta sker utan något
tillkännagivande härom från riksdagen. Motionerna So620 (m) och So670 (s)
avstyrks därmed.
Annat bistånd, m.m.
I motion So430 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) yrkas att riksdagen beslutar att
6 f § SoL skall kompletteras med ?personligt stöd? (yrkande 11). Motionärerna
är kritiska till de nyligen beslutade ändringarna i socialtjänstlagen som
innebär att avlösning och personligt stöd till funktionshindrade och deras
familjer skall ligga utanför rätten till bistånd. 6 f § som reglerar rätten
till annat bistånd än försörjningsstöd bör därför kompletteras att omfatta även
personligt stöd.
I motion So803 av Gullan Lindblad m.fl. (m) yrkas att riksdagen beslutar att
komplettera 6 f § SoL med en bestämmelse om avlösarservice (yrkande 6).
Motionären anser att rätten till avlösarservice för en person som har en
funktionshindrad anhörig skall återinföras i socialtjänstlagen.
I motion So440 av Inger Davidson (kd) hemställs om ett tillkännagivande till
regeringen om vad i motionen anförts om ett förtydligande i socialtjänstlagen
när det gäller kommunens stöd till anhörigvårdare (yrkande 1) och behovet av
riktlinjer för stöd till anhörigvårdare (yrkande 2). Motionären anser att ett
förtydligande behövs när det gäller kommunens ansvar för anhörigstöd enligt
socialtjänstlagen. Vidare bör Socialstyrelsen ges i uppdrag att fastställa
speciella föreskrifter för hur stödet skall utformas. Enligt motionären bör en
uppsökande verksamhet komma till stånd i de kommuner som saknar sådan.
Omfattningen av avlastningen och övriga insatser bör läggas fast och
garanteras.
Bakgrund och tidigare behandling
I betänkande 1996/97:SoU18 tillstyrkte utskottet regeringens förslag att rätten
till annat bistånd än försörjningsstöd skall omfatta färdtjänst, hjälp i hemmet
(hemtjänst) och särskilt boende för service och omvårdnad för äldre eller
bostad med särskild service för funktionshindrade (6 f §). Dessa slags insatser
utgjorde enligt utskottets mening grundläggande delar av den kommunala äldre-
och handikappomsorgen. (Riksdagen har därefter beslutat om en ny lag om
färdtjänst, prop. 1996/97:115, bet. 1997/98:TU3, rskr. 1997/98:10). Lagen som
träder i kraft den 1 januari 1998 ersätter socialtjänstlagens bestämmelser om
färdtjänst.)
Utskottet delade också regeringens inställning att kommunen skall ha rätt
(men inte en skyldighet) att utge annat ekonomiskt stöd än försörjningsstöd
eller bistånd i form av olika stöd, vård och behandlingsinsatser som inte
omfattas av 6 f § (och som inte är hälso- och sjukvård) om det finns skäl för
det (6 g §). Enligt nuvarande ordning kan beslut om bistånd som prövas enligt 6
§ SoL överklagas genom förvaltningsbesvär, således även sådant bistånd som
fr.o.m. den 1 januari 1998 skall rymmas under 6 g §. Efter årsskiftet kommer
beslut om annat ekonomiskt stöd än försörjningsstöd eller om bistånd i form av
sådana stöd, vård och behandlingsinsatser som ligger utanför 6 f § inte att
kunna överklagas genom förvaltningsbesvär. Detta innebär att den
förvaltningsdomstol som skall pröva det överklagade beslutet inte kan pröva
skäligheten i det enskilda fallet eller sätta ett helt eller delvis nytt beslut
i det överklagade beslutets ställe. Överklagande får i stället ske genom
kommunalbesvär, dvs. enligt den ordning som anges för laglighetsprövning i 10
kap. kommunallagen.
I betänkandet behandlades också motionsyrkanden om att annat bistånd enligt 6
f § SoL skall kompletteras att omfatta även rätt till avlösning, ledsagning och
personligt stöd. Utskottet gjorde följande bedömning.
Utskottet delar regeringens uppfattning att kommunerna bör ges större utrymme
än i dag att besluta hur den enskildes behov av stöd, vård eller behandling
skall tillgodoses. Kommunerna har kostnadsansvaret och goda möjligheter att
utforma insatserna efter individuella behov och lokala förutsättningar. Många i
behov av avlösning och ledsagning och liknande stödinsatser känner stor oro
inför regeringens förslag att lägga dessa insatser utanför rätten till bistånd
och därmed inskränka möjligheten till prövning av kommunala beslut i domstol.
Utskottet har full förståelse för detta men utgår liksom regeringen från att
den enskilde även fortsättningsvis kommer att få behovet av stöd, vård eller
behandling tillgodosett av socialnämnden, även om han inte har möjlighet att få
beslutet omprövat genom förvaltningsbesvär. Regeringens förslag innebär inte
att kommunernas ansvar enligt 10 § SoL eller enligt bestämmelserna om omsorger
om äldre människor och människor med funktionshinder i 19-21 §§ minskar.
Utskottet vill i detta sammanhang framhålla att det i propositionen föreslås
ett tillägg i 5 § SoL som stadgar att socialnämnden genom stöd och avlösning
bör underlätta för dem som vårdar närstående. Nämndens insatser skall vidare
enligt 9 § SoL utformas och genomföras i samråd med den enskilde. Utskottet
vill även betona att begreppet skälig levnadsnivå kvarstår i lagen och att
någon ändrad tolkning av dess innebörd inte är avsedd vad gäller insatsernas
kvalitet och omfattning. I hemtjänsten kan för övrigt ingå vissa inslag av
avlösning och ledsagning.
Motionerna avstyrktes. Riksdagen som följde utskottet antog 6 b och 6 g §§ SoL
och avslog motionsyrkandena (rskr. 264). Lagändringarna (med undantag av
färdtjänst) träder i kraft den 1 januari 1998.
Utskottet delade också regeringens inställning att det är viktigt att
synliggöra behovet av och utveckla stödet till dem som vårdar närstående. Det
är enligt utskottets mening angeläget att de anhörigas ofta mycket påfrestande
situation förbättras. Utskottet såg därför positivt på förslaget att införa en
bestämmelse i 5 § SoL om att socialnämnderna genom stöd och avlösning bör
underlätta för dem som vårdar närstående som är långvarigt sjuka eller äldre
eller som har funktionshinder. Utskottet hade inte något att invända mot att
stödet till anhöriga blir en frivillig verksamhet för kommunerna och att
kommunerna får ett avgörande i hur insatserna utformas. Genom den nya
bestämmelsen markeras dock vikten av socialtjänstens ansvar. Utskottet betonade
att tidiga och förebyggande insatser, ett förbättrat och utvecklat innehåll i
olika stödinsatser och en medveten strategi för att organisera stödet är
viktiga förutsättningar för att syftet med bestämmelsen skall kunna uppnås.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning och avstyrker bifall till
motionerna So430 (kd) yrkande 11, So803 (m) yrkande 6 och So440 (kd) yrkandena
1 och 2.
Vissa förutsättningar för ekonomiskt bistånd
I motion So633 av Martin Nilsson (s) begärs ett tillkännagivande om vad som
anförts om socialbidrag för studerande ungdomar under 21 år. Motionären anser
att ungdomar under 21 år som fortfarande studerar skall ha en ovillkorlig rätt
till socialbidrag för att fortsätta sina studier i de fall deras föräldrar
vägrar att ta ansvar för den unges försörjning. Endera bör socialtjänstlagen
ändras eller en möjlighet införas för socialnämnden att kräva föräldrarna på
ett belopp motsvarande det som socialnämnden utbetalat.
I motion Ub708 av Britt-Marie Danestig m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande
om vad som anförts om kommunernas betydelse för studenters ekonomi (yrkande 3).
De största ekonomiska orättvisor som finns för studerande i dag beror ofta på
skillnaden i praxis mellan olika kommuner när det gäller möjligheten att
erhålla socialbidrag under sommarferierna.
I motion So656 av Göran Hägglund (kd) begärs ett tillkännagivande om behovet av
att ändra gällande regler för att undanröja de problem som tas upp i motionen.
Motionären anser det oacceptabelt att vissa kommuner nekat biståndssökande
socialbidrag med hänvisning till att den biståndssökande har tillgångar i form
av pensionssparande. Med hänsyn till att det avdragsgilla sparandet är bundet
till dess personen i fråga uppnått 55 års ålder är det enligt motionären fel
att neka socialbidrag med hänvisning till att personen har medel som han i
praktiken inte kan komma åt. Åtgärder behövs för att komma till rätta med detta
missförhållande, anser motionären.
I motion So805 av Thomas Julin m.fl. (mp) hemställs om att regeringen skall
återkomma med förslag som innebär att höjningen av barnbidraget inte skall
räknas som inkomst och därmed kunna reducera socialbidraget (yrkande 1).
I motion Sf256 av Marie Engström m.fl. (v) hemställs om en utredning av hur
barnfamiljer med inkomster under socialbidragsnormen skall få bättre ekonomiska
villkor. Motionärerna är positiva till den föreslagna höjningen av barnbidraget
men anser att denna höjning även skall komma de barnfamiljer till del som är
beroende av socialbidrag för sin försörjning. Med dagens regelsystem betyder
ett höjt barnbidrag samtidigt ett sänkt socialbidrag. Om den uttalade politiska
inriktningen är att stärka barnfamiljernas ekonomi, är det enligt motionärerna
svårt att förklara varför inte familjer i de allra lägsta inkomstklasserna
skall omfattas av förbättringen. Det är angeläget att en översyn av dessa
brister i transfereringssystemen kommer till stånd.
I motion So648 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) yrkas att den nya
socialtjänstkommittén skall ges i uppdrag att lämna förslag till samordning
mellan socialtjänstlagen och föräldrabalken. Enligt motionären råder en
diskrepans mellan socialtjänstlagen och föräldrabalken. Enligt föräldrabalken
upphör föräldrarnas underhållsskyldighet när barnet fyller 18 år.
Underhållsskyldigheten utsträcks dock om barnet går i skolan dock längst till
dess barnet fyller 21 år. Motionärerna anser det oacceptabelt att vissa
kommuner tillämpar en samboendenorm för livsmedel, kläder, hygienartiklar och
fritid för hemmaboende ungdomar över 18 år. Föräldrar och barn, för vilka
underhållsskyldigheten upphört, bör betraktas som enskilda individer vid
bestämmande av socialbidrag för sådana poster.
Bakgrund, m.m.
För att en sökande skall ha rätt till bistånd enligt socialtjänstlagen gäller
att denne har ett faktiskt behov och att biståndet inte kan tillgodoses på
annat sätt, t.ex. genom arbete eller viss utbildning, genom
socialförsäkringsförmåner, genom föräldrars underhållsskyldighet, att behovet
kan tillgodoses av annan huvudman eller genom att den sökande använder egna
realiserbara inkomster.
Kommunen har enligt 3 § SoL det yttersta ansvaret för att den enskilde får det
stöd och den hjälp som han eller hon behöver. Avsikten med bestämmelsen är
enligt lagens förarbeten inte att kommunen skall träda i en annan huvudmans
ställe, dvs. det yttersta ansvaret innebär inte någon inskränkning i det ansvar
som åvilar annan huvudman.
Enligt föräldrabalken (7 kap. 1 §) skall föräldrarna svara för underhåll åt
barnet efter vad som är skäligt med hänsyn till barnets behov och föräldrarnas
samlade ekonomiska förmåga. Underhållsskyldigheten upphör när barnet fyller
arton år. Går barnet i skolan vid denna tidpunkt eller återupptas skolgången
innan barnet fyller 19 år, är föräldrarna underhållsskyldiga så länge
skolgången pågår dock längst till dess barnet fyller 21 år. Till skolgång
räknas studier i grundskolan eller gymnasieskolan eller annan jämförbar
grundutbildning.
Förutom att en förälder som inte har vårdnaden om barnet och inte heller bor
tillsammans med barnet är skyldig att betala underhållsbidrag kan även
föräldrar som har vårdnaden om ett barn av tingsrätten åläggas att betala
underhåll om de försummar sin skyldighet att ansvara för barnet (FB 7 kap. 2
och 6 §§).
Socialnämnden skall enligt 12 § SoL bl.a. verka för att barn och ungdomar
växer upp under trygga och goda förhållanden och i nära samarbete med hemmen
främja en gynnsam fysisk och psykisk utveckling hos barn och ungdom.
Ungdomar som har fyllt 15 år har rätt att själva söka bistånd enligt
socialtjänstlagen (56 § SoL). Vid behovsprövningen tas dock vanligtvis hänsyn
till hela familjens ekonomiska situation.
Enligt Socialstyrelsens Allmänna råd 1992:4 måste socialtjänsten kunna
ingripa med ekonomisk hjälp även till en ung person vars försörjning åvilar
vårdnadshavaren när inga andra möjligheter står till buds.
Huvudregeln när det gäller vuxna studerande är att de skall kunna försörja sig
själva genom de stödformer som finns inom studiemedelssystemet. I
socialstyrelsens Allmänna råd, 1992:4, sägs att bistånd bör kunna utgå till
studerande i vissa akuta situationer. Som exempel anges studerande som uppbär
studiemedel under terminerna men är arbetslösa under sommarferierna. Det krävs
dock att den biståndssökande stått till arbetsmarknadens förfogande, dvs. sökt
feriearbete. Genom den lagändring som riksdagen nyligen beslutat om kommer
kommunerna fr.o.m. den 1 januari 1998 att kunna kräva att ungdomar under 25 år
som uppbär försörjningsstöd skall delta i praktik eller annan kompetenshöjande
verksamhet. Åtgärderna för studerande får dock utformas med hänsyn till att
bistånd i första hand söks därför att andra alternativ, t.ex. feriearbete
saknas.
Som ovan nämnts är en grundläggande princip för rätt till bistånd att behovet
inte kan tillgodoses på annat sätt. Finns t.ex. kontanter eller realiserbara
tillgångar skall dessa användas för försörjningen. Socialministern har i svar
på fråga i riksdagen angående socialbidrag och pensionssparande anfört att det
krävs synnerliga skäl för att få tillgång till pensionssparade medel och att
pengarna skall bidra till en varaktig hjälp ur ekonomiska svårigheter. Huruvida
reglerna för att bryta ett privat pensionssparande är alltför stränga ansåg sig
socialministern inte kunna uttala sig om. Hon ansåg också att det var för
tidigt att uttala sig om det eventuellt kunde finnas behov av att göra
ändringar i socialtjänstlagen. Det kan dock finnas skäl att närmare följa
frågan. Skulle det visa sig att det behövs förtydligande eller preciseringar av
gällande bestämmelser är socialministern beredd att återkomma med förslag om
ändringar.
Vid beräkning av socialbidrag läggs normalt normbeloppet för de familjer som
ingår i hushållet ihop till ett bruttobehov. Därefter dras familjens alla
inkomster från denna summa varefter familjens nettobehov täcks genom
socialbidrag. Lön eller annan inkomst efter skatt skall avräknas. Detta innebär
att även sjukpenning, föräldrapenning och eventuell pension avräknas, liksom
andra inkomster t.ex. räntor, arvoden, underhållsbidrag och bidragsförskott.
Barnbidrag, flerbarnstillägg och studiebidrag räknas också som inkomst och
avräknas från bruttobehovet. Handikappersättning är ersättning för de
merkostnader som följer av vissa mer långvariga handikapp. Sådan ersättning
reducerar inte socialbidraget. (Socialstyrelsens Allmänna råd 1992:4).
Utskottets bedömning
Utskottet anser att motion So633 (s) i allt väsentligt är tillgodosedd genom
föräldrabalkens regler om föräldrars underhållsskyldighet samt
socialtjänstlagens bestämmelser om bl.a. kommunens yttersta ansvar för att den
enskilde får det stöd och den hjälp han eller hon behöver när inga andra
möjligheter står till buds och allmänna skyldigheter som åligger socialnämnden
när det gäller barn och ungdomar. Motionen avstyrks. Mot bakgrund av vad som
gäller beträffande ekonomiskt bistånd till vuxna studerande finner utskottet
inte skäl för riksdagen att ta något initiativ med anledning av motion Ub708
(v) yrkande 3. Motionen avstyrks.
Barnfamiljernas ekonomiska situation kommer att förbättras genom att
barnbidragen och ersättningsnivån i föräldraförsäkringen höjs och flerbarns-
tilläggen utökas fr.o.m. den 1 januari 1998. Därigenom kommer också behovet av
ekonomiskt bistånd till försörjningen i form av socialbidrag att minska för de
barnfamiljer som i dag är beroende av socialbidrag och andra familjer kan
undvika att hamna i ett sådant beroende. På samma sätt minskar behovet av
socialbidrag om lön eller andra bidrag höjs. Att slippa vara beroende av
socialbidrag för försörjningen eller att minska detta behov har enligt
utskottet ett värde i sig. Utskottet vill också, som tidigare anförts,
framhålla att socialbidragets syfte inte är att fungera som en långsiktig
försörjningskälla. Socialbidraget skall vara det yttersta skyddsnätet och träda
in när enskilda och familjer av olika skäl inte kan klara sin försörjning på
annat sätt eller då lön och andra inkomster, t. ex. olika statliga bidrag och
socialförsäkringsförmåner, inte räcker till, dvs. vid tillfälliga ekonomiska
behov när i princip alla andra möjligheter uttömts. Utskottet delar
motionärernas oro för de barnfamiljer som uppbär socialbidrag och som inte får
sina inkomster ändrade trots att barnbidraget höjs. En lösning på problemen är
dock inte att föreslå en förändring av vilka inkomster som skall beaktas vid
bestämmandet av socialbidraget eller att i övrigt ändra socialtjänstlagens
bestämmelser om försörjningsstöd. I stället krävs fortsatta ansträngningar för
att hindra att människor hamnar i socialbidragsberoende och då främst att
förbättra situationen på arbetsmarknaden. Genom att bekämpa arbetslösheten
motverkas tendenserna till ökade klyftor i samhället mellan dem som har arbete
och dem som är arbetslösa, mellan dem som kan försörja sig själva och dem som
behöver samhällets stöd. Det finns även skäl att erinra om att lägre
socialbidragskostnader också innebär att kommunerna får ökade resurser för
insatser för barn, äldre och personer med funktionshinder. Den nyligen
tillsatta utredningen för översyn av vissa frågor rörande socialtjänstlagen
skall enligt direktiven (1997:109) bl.a. analysera sambandet mellan
socialbidraget och övriga trygghetssystem samt överväga hur systemen bättre
skall kunna samverka i förhållande till varandra. Med det sagda avstyrker
utskottet motionerna So805 (mp) yrkande 1 och Sf256 (v).
En grundläggande princip för rätt till bistånd är att behovet inte kan
tillgodoses på annat sätt. Finns t.ex. kontanter eller realiserbara tillgångar
i form av t.ex. banktillgodohavanden, aktier och obligationer skall dessa i
första hand användas för försörjningen. Det skall således vara fråga om
tillgångar som är tillgängliga för den enskilde. Utskottet är inte berett att
nu ta något initiativ när det gäller frågan om individuellt pensionssparande
skall anses som realiserbar tillgång vid bedömningen av rätt till bistånd till
försörjningen. Regeringen bör dock följa frågan och återkomma till riksdagen
med förslag till förtydliganden eller preciseringar av gällande bestämmelser om
det skulle visa sig nödvändigt. Motionen So656 (kd) avstyrks därmed.
När det gäller den fråga som aktualiseras i motion So648 (v) kan nämnas att
livsmedel, kläder och skor, fritid och hygien räknas som personliga kostnader
och förbrukningsvaror, dagstidning, telefon, TV-licens m.m. samt hushållsel och
hemförsäkring som gemensamma hushållskostnader enligt Socialstyrelsens
ändringar i allmänna råd om socialbidrag (SOSFS 1996:22). För personer som inte
är att anse som samboende (dvs. som inte är gifta eller lever samman med någon
under äktenskapsliknande förhållanden) men som ingår i hushållsgemenskap med
flera personer skall normen beräknas såsom personliga kostnader för
ensamstående plus kvoten av gemensamma kostnader för hushållet och antalet
medlemmar i hushållet.
Genom de nyligen beslutade ändringarna i socialtjänstlagen har som ovan
nämnts rätten till försörjningsstöd preciserats, bl.a. genom att en riksnorm
införts för vissa kostnadsposter (ikraftträdande den 1 januari 1998). Nivån på
försörjningsstödet i denna del skall fastställas av regeringen och liksom
hittills grunda sig på de konsumtions- och prisstudier som Konsumentverket gör
avseende olika hushålls baskonsumtion. Regeringen har den 20 november 1997
beslutat om ändring i socialtjänstförordningen med bl.a. precisering av
riksnormen. För en vuxen person som inte är att anse som samboende men som
ingår i hushållsgemenskap med flera personer beräknas normen såsom personliga
kostnader för ensamstående plus kvoten av gemensamma kostnader för hushållet
och antalet medlemmar i hushållet. Socialstyrelsen kommer enligt uppgift att
utfärda ett meddelandeblad med anledning av ändringarna samt nya allmänna råd
till ledning för tillämpningen av socialtjänstlagen. Mot bakgrund av det
anförda avstyrker utskottet motion So648 (v).
Vistelsekommunens ansvar enligt socialtjänstlagen
I motion A455 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande om vad i
motionen anförts om förändring av socialtjänstens vistelsebegrepp (yrkande 3).
Motionärerna framhåller att ett allvarligt problem för många skärgårdskommuner
är att de tvingas betala t.ex. hemtjänst också för människor som inte är
skrivna i kommunen utan bara bor där under sommaren. Äldre och handikappade
människor skall självfallet ha möjlighet att vistas i sina fritidshus när de så
önskar, men det vore rimligt att deras respektive hemkommun betalar för den
eventuella service som krävs för att göra vistelsen möjlig, anser motionärerna.
Socialtjänstlagen bör därför ändras så att hemkommunen och inte
vistelsekommunen får stå för kostnaderna.
I motion So664 av Ingegerd Wärnersson och Anita Jönsson (s) hemställs om ett
tillkännagivande om ändringar i socialtjänstlagen såvitt avser
placeringskommunens ansvar. Motionärerna anser att placeringskommunens ansvar
enligt SoL bör utvidgas till att gälla även särskilda stödinsatser i skolan och
att ansvaret skall åvila placeringskommunen även i de fall barnet är
folkbokfört i vistelsekommunen.
Bakgrund
Enligt 3 § SoL har kommunen ansvar för att den som vistas i kommunen får den
hjälp och det stöd som han eller hon behöver. Riksdagen har nyligen beslutat
att vissa undantag skall göras från denna regel genom att 3 § kom-pletterats
med att ett nytt fjärde stycke och två nya paragrafer, 6 h § och 72 a §,
införts i lagen (prop. 1996/97:124, bet. 1996/97:SoU18, rskr. 264). Undantagen
gäller bl.a. beslut om placeringar som verkställts utanför hemkommunen. I dessa
fall har placeringskommunen, dvs den kommun som fattat beslut om vistelse i
familjehem, hem för vård eller boende eller särskild boendeform i annan kommun,
ansvaret för det bistånd som den enskilde behöver. Placeringskommunens ansvar
gäller också betalningsansvar enligt lagen (1990:1404) om kommunernas
betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård. 6 h § SoL syftar till att
underlätta för äldre och vårdbehövande personer att flytta till en annan
kommun. En person som till följd av ålderdom, funktionshinder eller allvarlig
sjukdom har behov av omfattande vård- och omsorgsinsatser har enligt 6 h § SoL
rätt att hos inflyttningskommunen ansöka om bistånd i form av hjälp i hemmet
eller särskilt boende. Det förhållandet att sökandens behov är tillgodosedda i
hemkommunen får inte beaktas vid denna prövning.
Vid samma tillfälle avslog riksdagen motionsyrkanden om ytterligare undantag
från principen om vistelsekommunens ansvar.
Socialtjänstkommittén anförde i sitt delbetänkande (SOU1993:30) att
undersökningar gjorda av Svenska Kommunförbundet inte visade att attraktiva
turistkommuner drabbats av stora kostnader till följd av bestämmelser om
vistelsekommunens ansvar. Vidare anfördes att vistelsekommunens ansvar för
hemtjänst i samband med fritidsboende accepterats av de flesta kommuner.
Utskottets bedömning
Utskottet anser inte att riksdagen bör frångå sitt tidigare ställningstagande i
frågan om vistelsekommunens ansvar. Det är dock angeläget att regeringen följer
utvecklingen på området. Motionerna A455 (fp) yrkande 3 och So664 (s) avstyrks
därmed.
Kommunala avgifter
I motion So407 av Gullan Lindblad m.fl. (m) yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om precisering av 35 §
socialtjänstlagen (yrkande 1). Motionärerna anser att den konflikt som finns
mellan kommunallagen och socialtjänstlagen är oacceptabel. Kravet på en
objektiv och rättvis likabehandling av kommunmedlemmarna som anges i
förarbetena till kommunallagen ger enligt motionärerna inte något utrymme för
inkomstfördelande verksamhet. Motionärerna föreslår att regler införs som mer
precist anger vad som menas med skäliga avgifter i 35 § socialtjänstlagen.
I samma motion begärs tillkännagivanden om vad som anförts om tillämpning av
självkostnadsprincipen vad gäller taxor som har samband med myndighetsutövning
(yrkande 2) och om att förbud mot inkomstrelaterade och progressiva taxor bör
införas i kommunallagen (yrkande 3). I motionen redovisas bl.a. likställighets-
och självkostnadsprincipens tillämpning på kommunala avgifter, särskilt sådana
som avser hemtjänsten, inom socialtjänstens område. Motionärerna pekar på att
många kommuner under senare år övergått till helt inkomstrelaterade taxor för
hemtjänsten, både när det gäller servicedelen (städning, tvätt, inköp,
måltidsleveranser, trygghetslarm) och omvårdnadsdelen (hygieninsatser, hjälp
vid måltider, aktivering, tillsyn). Detta har enligt motionärerna skapat ett
betydande missnöje hos de personer som har något högre inkomster och som måste
betala avgifter relaterade till inkomsten oberoende av hur mycket eller hur
litet hjälp de får. Att de progressiva taxorna och taxor som utgår oberoende av
hur mycket service som tillhandahålls skapar irritation är enligt motionärerna
förståeligt, inte minst mot bakgrund av att det höga skattetrycket under
decennier bl.a. motiverats med att skatten utgör en förskottsbetalning för
erforderlig service vid ålderdom och sjukdom. Motionärerna anser att det är hög
tid att självkostnadsprincipen i det här aktuella sammanhanget får en klar
utformning. Vidare föreslås att regler bör införas i kommunallagen om att
progressiva avgifter relaterade till inkomster inte skall vara tillåtna,
eftersom sådana avgifter strider mot den logik som torde eftersträvas i de
statliga skatte- och bidragssystemen.
Motionärerna begär också ett tillkännagivande om vad som anförts om att
primärkommuner som handhar service och omvårdnadsverksamhet årligen skall lämna
information om hur självkostnaderna beräknas för olika slag av service och
omvårdnad (yrkande 4). Enligt motionärerna har den skattefinansierade
äldreomsorgen trängt ut annan verksamhet på äldreområdet. För att främja
konkurrensen på service- och omvårdnadsområdet anser motionärerna att
kommunerna bör åläggas att årligen annonsera eller på annat sätt informerna
medborgarna om vilka självkostnader som tillämpas inom kommunen samt hur
service och omvårdnadstaxorna är konstruerade. Sådana upplysningar kommer att
skapa incitament bland privata vårdgivare att söka finna nya, billigare och
bättre lösningar inom detta tjänsteområde.
Bakgrund och tidigare behandling
Enligt 2 kap. 2 § kommunallagen skall kommunmedlemmar behandlas lika, om det
inte finns sakliga skäl för något annat (likställighetsprincipen). Detta
innebär att särbehandling av enskilda eller grupper av kommunmedlemmar inte får
ske på annat än objektiv grund.
Likställighetsprincipen kräver beträffande myndighetsutövande uppgifter en
objektiv och rättvis behandling av alla kommunmedlemmar, oavsett hur den
kommunala verksamheten är organiserad. Principen ger inte utrymme för någon
inkomstomfördelande verksamhet. I fråga om kommunala avgifter innebär
likställighetsprincipen att avgifter inte utan särskilt författningsstöd får
bestämmas till olika belopp beroende på konsumenternas betalningsförmåga
(Regeringsrättens årsbok, RÅ 1968 ref. 30). Avgiftsdifferentiering för
ekonomiskt mera betydande prestationer får heller inte ske så att exempelvis
betalningssvaga grupper får särskilda förmåner. I några speciallagar, t.ex.
socialtjänstlagen (1980:620) har undantag från likställighetsprincipen gjorts.
Kommunerna har enligt 35 § socialtjänstlagen rätt att ta ut differentierade
avgifter relaterade till de hjälpbehövandes ekonomiska villkor.
Kommunala avgifter regleras i 8 kap. 3 a och 3 b §§ kommunallagen. Enligt 3 a
§ får kommuner och landsting ta ut avgifter för tjänster och nyttigheter som de
tillhandahåller. För sådana tjänster och nyttigheter som de är skyldiga att
tillhandahålla får de ta ut avgifter bara om det är särskilt föreskrivet.
Enligt 3 b § får kommuner och landsting inte ta ut högre avgifter än som svarar
mot kostnaderna för de tjänster eller nyttigheter som de tillhandahåller
(självkostnaden). Självkostnadsprincipen i kommunallagen gäller, om det inte
finns några bestämmelser om grunderna för avgiftssättningen i en speciallag.
Finns sådana särskilda bestämmelser i speciallagstiftning, gäller de reglerna i
stället för den allmänna självkostnadsprincipen, vilket är fallet med t.ex.
avgifter för sociala tjänster som regleras i socialtjänstlagen.
Enligt 35 § första stycket socialtjänstlagen får kommunen ta ut skäliga
avgifter enligt grunder som kommunen bestämmer för plats i av kommunen anordnad
förskola, fritidshem, integrerad skolbarnomsorg, familjedaghem,
familjerådgivning, hjälp i hemmet, service och omvårdnad, boende i särskilda
former för service och omvårdnad för äldre människor eller boende i bostäder
med särskild service för funktionshindrade eller annan liknande social tjänst.
Avgifterna får dock inte överstiga kommunens självkostnader. I 35 § tredje
stycket föreskrivs att avgifter för hjälp i hemmet, service och omvårdnad samt
boende, tillsammans med vissa vårdavgifter enligt hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763), inte får uppgå till så stort belopp att den enskilde inte
förbehålls tillräckliga medel för sina personliga behov.
I betänkandet 1996/97:KU12 behandlade konstitutionsutskottet motionsyrkanden
(m) om tillämpning av självkostnadsprincipen och behovet av en klarare
utformning av denna princip enligt vad som förespråkades i motionen samt frågan
om förbud för kommunerna att tillämpa inkomstrelaterade avgiftssystem.
Konstitutionsutskottet avstyrkte motionsyrkandena med följande motivering.
- - - Enligt utskottets mening är utformningen av självkostnadsprincipen och de
tillhörande författningskommentarerna samt rättspraxis på området så klara att
några större tolknings- eller tillämpningsproblem inte skall behöva uppstå i
det här aktuella avseendet. Utskottet finner anledning att i sammanhanget
framhålla att om särskilda bestämmelser om avgifter finns i
speciallagstiftning, gäller dessa regler i stället för självkostnadsprincipen.
Så är fallet med 35 § första stycket socialtjänstlagen (1980:620) när det
gäller avgifter inom området sociala tjänster som barn- och äldreomsorg. Av
förarbetena till socialtjänstlagen (1979/80:1 A del 1) framgår att kommunerna
enligt praxis har rätt att ta ut differentierade avgifter, dvs. avgifter
grundade på hjälptagarens ekonomiska villkor, för sociala tjänster av
servicekaraktär, t.ex. social hemhjälp och färdtjänst. Enligt propositionen har
någon annan regel om principerna för individuellt bestämda avgifter än att de
skall vara skäliga inte ansetts böra ges (s. 547).
- - - Från kommunalrättsliga synpunkter finner utskottet att det saknas grund
för att införa ett förbud mot inkomstrelaterade avgiftssystem. Utskottet
konstaterar att även i detta hänseende är bestämmelserna i socialtjänstlagen
överordnade kommunalrätten. Enligt 35 § socialtjänstlagen får kommunerna ta ut
skäliga avgifter enligt de grunder som kommunen bestämmer. Som framgått ovan är
kommunerna i sin fulla rätt at ta ut differentierade avgifter relaterade till
de hjälpbehövandes ekonomiska villkor, förutsatt att avgifterna är skäliga. - -
-
I betänkande 1996/97:SoU18 (s. 93) avstyrkte socialutskottet ett motionsyrkande
om precisering av vad som avses med skäliga avgifter enligt 35 § SoL. Utskottet
fann inte att det då förelåg anledning att närmare precisera vad som avses med
skäliga avgifter enligt SoL.
Regeringen har nyligen beslutat att tillsätta en utredning med uppgift att
analysera olika aspekter av socialtjänstlagens begrepp särskild boendeform och
föreslå förändringar som leder till bättre samordning mellan författningar inom
olika samhällsorgan med anknytning till det särskilda boendet. Även vissa
avgiftsfrågor inom vård- och omsorgsområdet skall behandlas. Bl.a. skall
utredaren kartlägga kommunernas tillämpning av självkostnadsbegreppet och
redovisa avgiftstäckningsgraden för olika kommuner (Dir. 1997:111).
Utskottets bedömning
Utskottet gör inte någon annan bedömning än konstitutionsutskottet när det
gäller utformningen av självkostnadsprincipen vad avser kommunala avgifter.
Utskottet delar också konstitutionsutskottets bedömning att det saknas grund
för att införa ett förbud mot inkomstrelaterade avgiftssystem. Motion So407 (m)
yrkandena 2 och 3 avstyrks därmed.
När det gäller yrkandet om en precisering av vad som avses med skäliga
avgifter enligt 35 § socialtjänstlagen vidhåller utskottet sin tidigare
inställning. Vissa avgiftsfrågor inom vård- och omsorgsområdet kommer att
behandlas av den utredning som regeringen nyligen tillsatt och vars uppdrag är
att analysera olika aspekter av socialtjänstlagens begrepp särskild boendeform
samt föreslå förändringar som leder till bättre samordning mellan författningar
inom olika samhällsorgan med anknytning till det särskilda boendet. Utskottet
avstyrker motion So407 (m) yrkande 1. Även yrkande 4 i samma motion avstyrks.
Övriga motioner
Socionomers yrkesutövning
I motion So636 av Ulla Wester-Rudin (s) begärs att riksdagen skall ge
regeringen till känna vad som anförts om att statligt reglera socionomers
yrkesutövning. Enligt motionären bör socialtjänstens klienter, som ofta
befinner sig i kris och beroendeställning, ha rätt att bli bemötta med empati,
respekt och professionalism av en socionom som har erforderlig kompetens för
arbetet. Legitimation för socionomer är ett bra och nödvändigt instrument för
att öka tryggheten för den enskilde klienten.
1994 års behörighetskommitté har i sitt betänkande Ny behörighetsreglering på
hälso- och sjukvårdens område m.m. (SOU 1996:138) gjort en samlad översyn av
principerna för legitimation och behörighet samt lämnat förslag bl.a. i frågor
om legitimation och behörighetsföreskrifter för olika yrkesgrupper inom hälso-
och sjukvården och näraliggande områden.
Av kommitténs uppdrag framgår att legitimation hittills inte har förekommit
inom socialtjänsten. Förslag om legitimation för bl.a. kuratorer och socionomer
har emellertid framförts vid olika tillfällen. Syftet har varit att
tillförsäkra allmänheten en god och professionell handläggning inom
socialtjänsten. I sina överväganden skulle kommittén enligt direktiven utgå
från samma principer som föreslogs gälla för en reglering av yrken inom hälso-
och sjukvården. Enligt kommitténs uppfattning finns det goda skäl att ställa
höga krav beträffande utbildning och lämplighet hos de personer som deltar i
beslutsprocesser och handläggning av ärenden inom socialtjänsten. Personal inom
socialtjänsten är dock på ett annat sätt än inom hälso- och sjukvården beroende
av vad som beslutats av politiskt tillsatta nämndledamöter. Någon motsvarighet
till hälso- och sjukvårdspersonalens särskilda ansvar för medicinska åtgärder
finns inte inom socialtjänsten. Kommittén pekar också på variationerna i
utbildningsbakgrund och erfarenheter hos personer verksamma inom
socialtjänsten. Kommitténs uppfattning är att ett legitimationsförfarande för
yrken inom socialtjänsten enligt modell från hälso- och sjukvården inte bör
skapas för socialtjänstområdet. Däremot anser kommittén att det kan finnas skäl
att överväga en behörighetsreglering eller kompetensreglering knuten till vissa
tjänster. För en utförligare redogörelse över kommitténs överväganden hänvisas
till betänkandet (s. 441-453).
Betänkandet har remissbehandlats och en proposition kan enligt uppgift väntas
under våren 1998.
I socialtjänstlagen har nyligen införts en bestämmelse om att socialtjänstens
arbete skall vara av god kvalitet och att personalen skall ha lämplig
utbildning och erfarenhet (prop. 1996/97:124, bet. 1996/97:SoU18, rskr. 264).
För en närmare redogörelse hänvisas dels till regeringens proposition, dels
till utskottets betänkande (s. 54-59).
Utskottets bedömning
Frågan om legitimation för socionomer har behandlats av Behörighetskommittén i
betänkandet Ny behörighetsreglering på hälso- och sjukvårdens område m.m.
Betänkandet bereds för närvarande i Regeringskansliet och en proposition
planeras till våren 1998. Utskottet anser att riksdagen inte bör föregripa
regeringens kommande förslag. Motion So636 (s) avstyrks. Samtidigt vill
utskottet framhålla betydelsen av kvalité i socialtjänstens insatser. För att
uppnå god kvalitet krävs bl.a. personal med lämplig utbildning och erfarenhet.
Klienten måste känna trygghet i mötet med personalen och få respekt för sin
integritet. En förtroendefull samverkan behövs mellan klienten och
socialtjänsten. Riksdagen har nyligen beslutat att i SoL införa en bestämmelse
om att socialtjänstens arbete skall vara av god kvalitet och att personalen
skall ha lämplig utbildning och erfarenhet. Avsikten med bestämmelsen är att
garantera kvalitet i den verksamhet som bedrivs och i de insatser som ges samt
att framhålla vikten av hög kompetens hos de olika pesonalgrupperna inom
socialtjänsten.
Frivilligcentraler i kommunerna, m.m.
I motion So658 av Ola Ström (fp) begärs ett tillkännagivande om vad i motionen
anförts om stöd till frivilligcentraler. Motionären anser att s.k.
frivilligcentraler är ett utmärkt komplement till den kommunala verksamheten på
det sociala området. Cesam i Örebro har initierat frivilligcentraler som ett
led i lokalt utvecklingsarbete samt förmedlat kontakter mellan samordnare i
landet och ordnat arenor för erfarenhetsutbyte. Enligt motionären har Cesam i
dag inte något statligt ekonomiskt stöd till rådgivningsverksamheten för
frivilligcentralerna. Statligt stöd bör liksom i Norge utgå till denna
verksamhet, anser motionären.
I motion So635 av Ulla Wester-Rudin (s) yrkas att riksdagen uppdrar åt
regeringen att tillsätta en utredning för att utreda möjligheterna att inrätta
försöksregioner med socialjourer. Enligt motionären har de flesta kommuner
inrättat någon form av socialjour. Bristande resurser och ojämn
arbetsbelastning under nätter och helger har dock medfört att den sociala
servicen då oftast är bristfällig. För att få till stånd en fungerande
socialjour anser motionären att flera, närliggande kommuner bör gå samman om
gemensam jourpersonal som verkar över kommungränserna. Försöksregioner bör
inrättas för detta samarbete och senare utvärderas.
Stiftelsen Centrum för samhällsarbete och mobilisering (Cesam) är ett s.k.
kunskapscentrum med mål att stärka människors medverkan i beslutsprocesser och
utveckla samverkan över sektorsgränser. Stiftelsen har byggt upp nätverk mellan
enskilda och grupper som är verksamma med lokalt utvecklingsarbete i
bostadsområden, byar, kommuner och föreningar. På uppdrag av och i samarbete
med lokala, regionala och statliga myndigheter arbetar Cesam bl.a. för
samverkan mellan offentliga, ideella och privata sektorer i samhället.
Verksamheten startade 1984. År 1993 bildades Stiftelsen Cesam av Örebro läns
landsting. Cesam finansieras genom egen projekt- och uppdragsverksamhet.
Cesam anordnar också grundkurser för samordnare på s.k. frivilligcentraler.
Frivilligcentralen är en modell för samverkan mellan den frivilliga och den
offentliga sektorn och skall bl.a. fungera som en mötesplats på lokal nivå och
en kontaktförmedling för dem som vill ge eller ta emot frivillig social omsorg.
Enligt uppgift har Socialdepartementet under åren 1993-1995 beviljat Örebro
kommun närmare 1,4 miljoner kronor i bidrag för igångsättande av ett
samordnings- och utvecklingscentrum för frivilligt socialt arbete. Under samma
tidsperiod fick Cesam 1,7 miljoner kronor i bidrag från dåvarande
Civildepartementet.
I detta sammanhang skall också nämnas att regeringen (Social- och
Civildepartementen) beviljat Röda korset, Stockholms Stadsmission, Rädda
Barnen, Frälsningsarmén, BRIS, Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige
m.fl. organisationer 2 miljoner kronor för att etablera ett centrum för
utveckling av frivilligt socialt arbete. Centret, som etablerades under 1993
fick namnet Forum för frivilligt socialt arbete, har under de två efterföljande
åren erhållit sammanlagt 3,2 miljoner kronor från regeringen.
Enligt 4 § SoL får kommunen sluta avtal med annan om att utföra kommunens
uppgifter enligt socialtjänstlagen. (Med annan avses bolag, förening,
samfällighet, stiftelse, enskild eller annan kommun.) Genom ett sådant avtal
får en kommun tillhandahålla tjänster åt en annan kommun. Uppgifter som
innefattar myndighetsutövning får dock inte överlämnas till bolag, en förening,
en samfällighet, en stiftelse eller en enskild individ.
Genom av riksdagen beslutade ändringar i kommunallagen (1991:900) är det
sedan den 1 augusti 1997 möjligt för kommuner och landsting att samverka med
andra kommuner och landsting genom en gemensam nämnd (prop. 1996/97:105, bet.
KU20, rskr. 242.) Detta innebär att kommuner (och landsting) får samverka om
kommunala angelägenheter som är gemensamma. Den gemensamma nämnden tillsätts i
någon av de samverkande kommunerna och ingår i denna kommuns organisation.
Samarbete inom ramen för en gemensam nämnd kan komma till stånd inom alla
kommunala verksamheter med undantag av sådana uppgifter som kommun- eller
landstingsstyrelsen har enligt lagen om civilt försvar.
Utskottets bedömning
Utskottet delar inställningen i motion So658 att s.k. frivilligcentraler är ett
bra komplement till den kommunala verksamheten på det sociala området.
Utskottet konstaterar också att regeringen har gett bidrag till igångsättande
av två nationella centra för utveckling av frivilligt socialt arbete. Det
frivilliga sociala arbetet är mycket betydelsefullt. Denna inställning delas
också av regeringen som i propositionen om ändringar i socialtjänstlagen
anförde att samarbetet mellan frivilliga organisationer och samhället
ytterligare bör utvecklas och att socialtjänsten bör stödja frivilligt socialt
arbete. Utskottet ansåg i likhet med regeringen också att formerna för stödet
till frivilligt socialt arbete liksom i dag bör anpassas efter lokala
förutsättningar och behov. Staten ger ett visst grundstöd till nationella
frivilligorganisationer och fördelar också vissa projektmedel på nationell
eller lokal nivå. Riksdagen bör inte ta något initiativ med anledning av motion
So658 (fp). Motionen avstyrks.
Förslaget i motion So635 om att näraliggande kommuner skall kunna gå samman om
en gemensam socialjour som verkar över kommungränserna, kan säkert i vissa fall
vara ett bra sätt att samverka och effektivt utnyttja befintliga resurser.
Vissa möjligheter till sådan gemensam verksamhet finns redan med gällande
lagstiftning. Motionen avstyrks.
Åtgärder mot mobbning
I motion So228 av Barbro Westerholm (fp) begärs tillkännagivanden om behovet av
en nationell handlingsplan mot mobbning och vad som anförts om forskning om
mobbning (yrkandena 1 och 2). Motionären anser att en nationell handlingsplan
mot mobbning bör utarbetas och att personal i förskola, skola,
fritidsverksamhet samt arbetsgivare, fackföreningar och andra berörda parter
t.ex. inom barnhälsovård, företagshälsovård och försäkringskassa involveras i
detta arbete. Det behövs också mer forskning om de orsaker som ligger bakom
mobbning, anser motionären.
Skolans arbete mot mobbning regleras dels i skollagen (1985:1100), dels i
arbetsmiljölagen (1977:1160). Ansvaret för detta arbete preciseras i
läroplanerna Lpo94 och Lpf 94.
Arbetarskyddsstyrelsen klarlägger i sina föreskrifter Internkontroll av
arbetsmiljön (AFS1996:6) och Kränkande särbehandling (AFS1993:17)
arbetsgivarens skyldighet att ha rutiner för att på ett tidigt stadium fånga
upp signaler om samt åtgärda problem och missförhållanden som kan orsaka
kränkande behandling. Arbetarskyddsstyrelsen har också gett ut en särskild
broschyr där föreskrifterna ges ett elevperspektiv.
Inom Arbetarskyddsverkets verksamhetsprogram för åren 1997-2000 är de
psykiska och sociala aspekterna i arbetsmiljön ett prioriterat område.
Arbetarskyddsnämnden som är SAF:s, LO:s och PTK:s samverkansorgan inom
arbetsmiljöområdet har utgivit en skrift om mobbning, Mobbning - en
arbetsmiljöfråga. Skriften ingår i Arbetarskyddsnämndens serie Mänskligare
arbetsmiljö. Tanken är att skriften eller boken skall stimulera till debatt och
samtidigt utgöra ett underlag för personer som arbetar för en god arbetsmiljö.
I proposition 1997/98:6 Förskoleklass och andra skollagsfrågor lämnas förslag
till åtgärder mot mobbning i skolan (s. 63-69). Regeringen föreslår att
skollagens portalparagraf skall ändras så att det tydligt framgår att den som
verkar inom skolan är skyldig att aktivt motverka alla former av kränkande
behandling såsom mobbning och rasistiska beteenden. En motsvarande ändring
föreslås när det gäller det offentliga skolväsendet för vuxna. När det gäller
arbetsmiljön i skolan avser regeringen att ge Skolverket i uppdrag dels att
utarbeta kommentarmaterial för att stödja kommuner och skolor i hur man kan
arbeta med värdegrundsfrågor, t.ex. mobbning, dels att effektivera sitt
samarbete med myndigheterna inom Arbetarskyddsverket i frågor som rör skolans
arbetsmiljö. Därutöver avser regeringen att i läroplanerna skärpa rektors och
lärares ansvar för att motverka kränkande behandling. Rektor skall ha ett
särskilt ansvar för att ett handlingsprogram mot alla former av kränkande
behandling bland elever och anställda upprättas, används, följs upp och
utvärderas. Handlingsprogrammet skall omfatta rutiner för skolpersonal vid
hantering av frågor som rör t.ex. mobbning.
I direktiven (1997:54) för en översyn av lärarutbildningen framhålls vikten
av att skola och lärare uppmärksammar innehållet i FN:s konvention om barns
rättigheter och att lärarna har kunskap om hur de elever reagerar som mobbas
eller utsätts för annan kränkande behandling.
Utskottets bedömning
Det är enligt utskottets mening angeläget att på alla områden motverka mobbning
och annan kränkande behandling. Flera insatser görs redan eller förbereds.
Utskottet anser därför inte att riksdagen bör ta något initiativ med anledning
av motion So228 (fp). Motionen avstyrks. Frågor om åtgärder mot mobbning i
skolan har närmare behandlats av utbildningsutskottet i samband med
behandlingen av regeringens proposition 1997/98:6 Förskoleklass och andra
skollagsfrågor (bet. 1997/98:UbU5).
Åtgärder mot spelberoende
I motion Kr510 av Fanny Rizell m.fl. (kd) hemställs om ett tillkännagivande om
vad som anförts om spelberoende (yrkande 14). Ett långsiktigt stöd till
forskning om spelberoende är en viktig del för att öka medvetenheten om de
skadeverkningar som kan uppstå på grund av spel. Vidare anser motionären att
det är angeläget att framför allt unga människor hindras från att delta i spel
som kan leda till vanemässigt beteende.
Utskottet uttalade i yttrande 1995/96:SoU8y till finansutskottet att det är
angeläget att problemen med spelberoende uppmärksammas och att forskningen på
området ges ett kontinuerligt stöd. Bl.a. bör spelberoendets omfattning och
karaktär kartläggas ansåg utskottet. Utskottet delade vidare regeringens
uppfattning i proposition 1995/96:169 att det för insatser mot spelberoende bör
anslås 2 miljoner kronor årligen i tre år fr.o.m. 1997. Detta blev också
riksdagens beslut (bet. 1995/96:FiU14, rskr. 248).
För budgetåret 1997 har 2 miljoner kronor avsatts från anslaget C 1
(utgiftsområde 9) för att inhämta kunskap om spelberoende och därtill hörande
sociala problem. I budgetpropositionen för år 1998 föreslås att motsvarande
belopp skall avsättas för spelberoende och dess sociala konsekvenser.
Under våren 1997 inleddes ett brett upplagt forskningsprojekt ?Swedish
pathological gambling prevalence study? för att kartlägga spelandets omfattning
i Sverige. Projektet leds av Sten Rönnberg, professor emeritus i socialt
arbete. I arbetet har också internationellt ledande expertis engagerats.
Förutom att kartlägga antalet personer i Sverige som är problemspelare eller
patologiska spelare skall projektet också syfta till att utveckla
behandlinsmetoder för spelberoende.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning om att det är angeläget att
problemen med spelberoende uppmärksammas och att forskningen på området ges
stöd. Medel ur statsbudgeten har avsatts för insatser mot spelberoende och
därtill hörande problem. I detta sammanhang vill utskottet också framhålla
vikten av att personer som utvecklat ett spelberoende ges möjlighet till vård,
behandling och rehabilitering. Socialtjänsten och hälso- och sjukvården har här
ett ansvar. Något tillkännagivande till regeringen med anledning av motion
Kr510 (kd) behövs inte. Motionen avstyrks.
Trygghet och normer
I motion Sk734 av Gunnar Hökmark (m) begärs ett tillkännagivande om vad som
anförts om trygghet och normer (yrkande 5). Trygghet och lag och ordning skall
enligt motionären gälla lika för alla oavsett bostadsort. Staten har ett ansvar
för att stötta familjerna i normgivningen, nämligen genom att stå för en fast
och tydlig hållning i kampen mot kriminalitet. Lag och ordning måste prägla
vardagen även i bostadsområden som lider av svåra sociala problem. Vidare
anförs att varje förälder skall vara förvissad om att hans eller hennes barn
kan växa upp i en miljö där det offentliga gör sitt yttersta för att motverka
våld och kriminalitet samt i ett tidigt skede verkar för att unga människor
inte skall hamna i en destruktiv livsstil.
I motion So659 av Siri Dannaeus och Elver Jonsson (fp) yrkas ett
tillkännagivande om att en bred parlamentarisk aktionsgrupp tillsätts för att
stimulera företeelser som kan bidra till ett mer harmoniskt framtida samhälle.
Regeringen har i proposition 1996/97:124 Ändring i socialtjänstlagen anfört att
ett viktigt mål för fönyelsearbetet inom den offentliga sektorn är att
överbrygga sektorsgränser som verkar hämmande på möjligheterna att bedriva en
framgångsrik välfärdspolitik. I det brottsförebyggande arbetet har olika
metoder och modeller för samverkan utvecklats. Bl.a. har regeringen i de s.k.
pilotprojekten stött bildandet av lokala råd för samordning av verksamheten.
Företrädare för socialtjänsten är naturliga representanter och deltagare i
sådana råd som har till uppgift att förstärka samarbetet i det
brottsförebyggande arbetet.
I såväl propositionen som i utskottets betänkande 1996/97:SoU18 betonas
behovet av tidiga insatser i syfte att förhindra eller begränsa en ogynnsam
utveckling hos barn och unga. Behovet av tidiga insatser har också
understrukits i regeringens nationella brottsförebyggande program. En
utgångspunkt för programmet är att brottsligheten måste mötas med ett
omfattande och långsiktigt förebyggande arbete inom alla samhällssektorer och
inte enbart inom rättsväsendet. I programmet beskrivs olika faktorer som
påverkar risken för att en ung person skall hamna i en kriminell livsstil.
Skolans och föräldrarnas betydelse för att minska risken för att barn och
ungdomar dras in i kriminalitet ägnas särskild uppmärksamhet.
Regeringen har också framhållit att insatserna på detta område bör inriktas
mot generella åtgärder med fokus på uppväxtmiljöer som är ogynnsamma för en bra
start i livet. Särskilt stöd bör ges till barn som tidigt uppvisar
problembeteenden eller som har föräldrar som har svårt att klara sin fostrande
roll. I propositionen om ändring i socialtjänstlagen har framhållits att
samhället snabbt skall ingripa med tydliga, konsekventa och konkreta åtgärder
när ungdomar begår brott. Huvudansvaret för dessa åtgärder ligger hos
socialtjänsten, anförs det.
I det brottsförebyggande arbetet är det också enligt regeringens mening
angeläget att ta till vara den kreativitet och kapacitet som finns bland
enskilda individer, organisationer och företag.
I detta sammanhang skall också nämnas att Storstadskommittén enligt
direktiven haft i uppdrag att föreslå och initiera åtgärder som syftar till att
skapa bättre förutsättningar för bostadsområden i storstäderna att ta till vara
de olika resurser och möjligheter som finns och som kan användas för en positiv
utveckling, särskilt beträffande barn och ungdom med svåra uppväxtförhållanden.
På Socialdepartementet pågår ett arbete i syfte att under mer systematiska
former försöka bredda och fördjupa diskussionerna om det framtida
välfärdssamhället. Arbetet bedrivs under beteckningen Välfärdsprojektet.
Projektet handlar bl.a. om hur våra trygghetssystem och vår sociala service
skall svara mot de mer långsiktiga förändringarna i samhället - den ökade
internationaliseringen, framväxten av det mångkulturella samhället etc.
Utgångspunkterna för arbetet finns angivna i budgetpropositionen 1994/95:100,
bil. 6. Projektet har givit ut ett flertal skrifter som distribueras utan
kostnad. Inom ramen för projektet har också ett flertal seminarier hållits.
Frågor om förebyggande insatser har också behandlats av utskottet i betänkande
1996/97:SoU8. En utförlig redogörelse över olika insatser återfinns på sidorna
23-33 i betänkandet.
Utskottets bedömning
Mot bakgrund av de insatser som redan gjorts eller förbereds på detta område
anser utskottet inte att något tillkännagivande till regeringen behövs med
anledning av motionerna Sk734 (m) yrkande 5 och So659 (fp). Motionerna
avstyrks.
Allmänna arvsfonden
I motion So602 av Bertil Persson (m) hemställs om ett tillkännagivande till
regeringen om att använda arvsfondsmedel till att bevara kulturarvet.
Utskottet har nyligen i betänkandet 1997/98:SoU3 behandlat en motion med samma
innehåll som den nu aktuella. Utskottet gjorde följande bedömning:
Allmänna arvsfonden har till ändamål att främja verksamhet av ideell karaktär
till förmån för barn, ungdomar och personer med funktionshinder. Utskottet, som
inte har anledning att ta ställning till behovet av ett sådant stöd som
föreslås i motionen, vill bestämt motsätta sig att Allmänna arvsfondens ändamål
vidgas. Motionen avstyrks.
Riksdagen följde utskottet.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning och avstyrker därmed motion So602
(m).
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande allmänna utgångspunkter för socialtjänsten
att riksdagen avslår motion 1997/98:So615 yrkandena 1-3,
res. 1 (m)
2. beträffande ekonomiskt bistånd enligt socialtjänstlagen
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:So615 yrkandena 4-6, 1997/98:So620 och
1997/98:So670,
res. 2 (m)
res. 3 (c, kd)
3. beträffande annat bistånd, m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:So430 yrkande 11, 1997/98:So440 och
1997/98: So803 yrkande 6,
res. 4 (m)
res. 5 (mp, kd)
4. beträffande vissa förutsättningar för ekonomiskt bistånd
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:So633, 1997/98:So648 och 1997/98:Ub708
yrkande 3,
res. 6 (v)
5. beträffande barnbidrag
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:So805 yrkande 1 och 1997/98:Sf256,
res. 7 (v, mp)
6. beträffande pensionssparande
att riksdagen avslår motion 1997/98:So656,
res. 8 (m, fp, mp, kd)
7. beträffande vistelsekommunens ansvar
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:A455 yrkande 3 och 1997/98:So664,
res. 9 (fp, mp, kd)
8. beträffande kommunala avgifter
att riksdagen avslår motion 1997/98:So407 yrkandena 1-4,
res. 10 (m)
9. beträffande socionomers yrkesutövning
att riksdagen avslår motion 1997/98:So636,
res. 11 (mp)
10. beträffande frivilligcentraler i kommunerna
att riksdagen avslår motion 1997/98:So658,
11. beträffande socialjourer
att riksdagen avslår motion 1997/98: So635,
12. beträffande åtgärder mot mobbning
att riksdagen avslår motion 1997/98:So228,
res. 12 (fp, mp, kd)
13. beträffande åtgärder mot spelberoende
att riksdagen avslår motion 1997/98:Kr510 yrkande 14,
res. 13 (fp, kd)
14. beträffande trygghet och normer
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Sk734 yrkande 5 och 1997/98:So659,
res. 14 (m, fp, kd)
15. beträffande allmänna arvsfonden
att riksdagen avslår motion 1997/98:So602.
Stockholm den 2 december 1997
På socialutskottets vägnar
Sten Svensson
I beslutet har deltagit: Sten Svensson (m), Ingrid Andersson (s), Rinaldo
Karlsson (s), Hans Karlsson (s), Christina Pettersson (s), Liselotte Wågö (m),
Marianne Jönsson (s), Roland Larsson (c), Conny Öhman (s), Leif Carlson (m),
Barbro Westerholm (fp), Mariann Ytterberg (s), Stig Sandström (v), Christin
Nilsson (s), Thomas Julin (mp), Chatrine Pålsson (kd) och Annika Jonsell (m).
Reservationer
1. Allmänna utgångspunkter för socialtjänsten (mom. 1)
Sten Svensson (m), Liselotte Wågö (m), Leif Carlson (m) och Annika Jonsell (m)
anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 8 börjar med ?Utskottet
vidhåller? och slutar med ?yrkandena 1-3? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att socialtjänstlagen måste bygga på insikten att lagen är
ett komplement till de naturliga nätverk som skapas av familjen, bland vänner
och släkt, i bostadsområden och på arbetsplatser. Det är i starka små
gemenskaper med närhet mellan människor som de sociala problemen lättast och
tidigt kan hanteras. Dessa naturliga nätverk kan inte ersättas av lagstiftning.
En väl utformad socialtjänstlag kan dock vara ett stöd och ett komplement till
enskilda individers naturliga och självklara ansvar och rättighet att forma
sitt eget liv. Grunden för socialtjänstlagen måste enligt utskottet vara att
aktivera i stället för att passivisera människor. Lagen måste vidare bygga på
närhet och inte distans. Krav och resultat måste vara centrala begrepp. Som
alla regelverk måste den bygga på stabila och långsiktigt hållbara värderingar
samt vara förutsebar. Enligt utskottet har under beteckningen solidaritet
viktiga grundläggande värderingar om vad som skall vara bärande i ett socialt
väl fungerande samhälle fuskats bort. Det svenska samhället har kommit att
byggas efter principen att medborgarna via skattsedeln skall kunna köpa sig
fria från ansvar för sin egen och andras situation. Den sociala
?ingenjörskonsten? har lett till mängder av bidragssystem med många gånger höga
bidragsnivåer. Skattetrycket har begränsat den enskildes möjligheter att själv
klara sin ekonomi och sin livssituation. Utskottet ser det som ett egenvärde
att hushållen kan leva på den egna lönen. Att vara bidragsberoende innebär att
inte ha kontroll över den egna ekonomiska situationen. I stället har det blivit
politiska beslut om höjda eller sänkta bidrag som avgör hur den enskildes
ekonomi ser ut. När sedan den offentliga ekonomin sviktar blir de människor som
förlitat sig på de offentliga systemen lidande.
Den enskilde måste enligt utskottets mening ha möjlighet att påverka sin
situation och ta ansvar för sitt liv. Samtidigt skall de som av olika orsaker
inte kan försörja sig eller av andra orsaker behöver stöd och hjälp
tillförsäkras detta. Staten har ett grundläggande ansvar för att skapa drägliga
levnadsvillkor för medborgarna. Ansvaret gäller dels människor med allvarliga
funktionshinder, sjukdomar eller annat som lett till ett permanent behov av
gemensam försörjning, dels människor som av andra skäl inte kan försörja sig.
Statens grundläggande ansvar handlar också om att försäkra sig om att de som
behöver statens stöd blir så få som möjligt. De som kan och vill försörja sig
själva måste i detta sammanhang behandlas annorlunda än den lilla grupp
människor som kan behöva gemensamt stöd. Risken är annars att de som verkligen
behöver samhällets stöd blir utan. Det måste tydliggöras vad som är ett mer
individuellt ansvar och vad som är en genuin gemensam förpliktelse.
Högskattesamhället har främst drabbat låginkomsttagarna. Enligt utskottet
skulle många av dagens socialbidragstagare sluppit bli beroende av bidrag om
skatterna vore lägre. Låg skatt är med denna utgångspunkt god socialpolitik,
anser utskottet.
Utskottet anser det viktigt att slå fast att socialbidragen inte skall ses
som en generell socialförsäkring. I samband med hög arbetslöshet,
utförsäkringar och förändringar i de generella trygghetssystemen måste särskilt
risken för generalisering av det ekonomiska biståndet uppmärksammas. Utskottet
delar därvid regeringens uppfattning att socialbidraget måste återgå till att
vara ett sista skyddsnät, för tillfälliga ekonomiska behov och annat stöd.
Utskottet anser att den nyligen tillsatta utredningen för översyn av vissa
frågor rörande socialtjänsten ingående måste analysera problemet kring
generaliseringen av det ekonomiska biståndet. Vad utskottet anfört bör
riksdagen med anledning av motion So615 yrkandena 1-3 som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande allmänna utgångspunkter för socialtjänsten
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:So615 yrkandena 1-3 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Ekonomiskt bistånd enligt socialtjänstlagen (mom. 2)
Sten Svensson (m), Liselotte Wågö (m), Leif Carlson (m) och Annika Jonsell (m)
anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 10 börjar med ?Riksdagen
har? och på s. 11 slutar med ?avstyrks därmed? bort ha följande lydelse:
Utskottet vidhåller sin tidigare kritik mot att en del av det ekonomiska
biståndet till försörjning skall beräknas enligt en för hela riket gällande
riksnorm som skall fastställas av regeringen. En riksnorm innebär ytterligare
en detaljstyrning av kommunerna och undergräver principen om att det politiska
ansvaret skall ligga på olika nivåer. Utskottet anser att socialbidragens
storlek i sin helhet skall avgöras av de enskilda kommunerna. Detta ligger
också i linje med att beslut bör fattas på en nivå så nära människorna som
möjligt. Ytterligare skäl till att låta kommunerna fastställa nivån på
socialbidraget är att såväl kostnadsnivån som lönenivån för breda
löntagargrupper skiljer sig mellan olika delar av landet och att de enskilda
kommunerna har bäst kännedom om de lokala förhållandena samt att det är
kommunerna som står för finansieringen av det ekonomiska biståndet. En riksnorm
innebär också en risk för att bedömningen av nivån på det ekonomiska biståndet
blir slentrianmässig och inte vägs mot andra lämpliga åtgärder. Vidare anser
utskottet att en förvaltningsdomstol skall kunna ändra kommunens beslut om
nivån på biståndet endast i de fall då sökanden kan förete särskilda skäl som
ligger utanför vad som avses i normalfallet.
Det var ett steg i rätt riktning när riksdagen under våren 1997 beslöt att
kommunerna skulle ges möjlighet att ställa krav på att ungdomar under 25 år som
uppbär försörjningsstöd skall delta i praktik eller annan kompetenshöjande
verksamhet. Utskottet anser dock att möjligheten att villkora biståndet bör
breddas till fler sorts aktiviteter och tillämpas på alla socialbidragssökande.
Vidare anser utskottet att kommunerna bör få möjlighet att utforma bidragen som
lån till personer som hamnar i tillfälliga ekonomiska trångmål, dvs. till
personer som behöver hjälp endast under en kortare tid.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag i enlighet med vad ovan
anförts. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Slutligen vill utskottet framhålla att det är angeläget att regeringen noga
följer effekterna av ändringarna i socialtjänstlagen när det gäller rätten till
bistånd och särskilt funktionshindrade personers rätt. Skulle det visa sig att
funktionshindrade personer drabbas på ett icke önskvärt sätt måste regeringen
omedelbart återkomma till riksdagen med förslag till lagändringar. Även detta
bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande ekonomiskt bistånd enligt socialtjänstlagen
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:So615 yrkandena 4-6,
1997/98:So620 och 1997/98:So670 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
3. Ekonomiskt bistånd enligt socialtjänstlagen (mom. 2)
Roland Larsson (c) och Chatrine Pålsson (kd) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 10 börjar med ?Riksdagen
har? och slutar med ?yrkande 4 avstyrks? bort ha följande lydelse:
Utskottet vidhåller sin tidigare kritik mot att en del av det ekonomiska
biståndet till försörjning skall beräknas enligt en för hela riket gällande
riksnorm som skall fastställas av regeringen. Med denna utformning kommer
socialbidragen att sänkas i flera kommuner. Det är bara ?om det i ett enskilt
fall finns särskilda skäl? som socialnämnden kan beräkna normen till en högre
nivå. Riksnormen kommer att leda till att normen i vissa delar av landet blir
oskäligt låg medan den i andra delar kan uppfattas som alltför generös.
Kommunerna kommer inte längre att ha möjlighet att tillämpa två normer, dvs. en
korttidsnorm för dem som bedöms behöva bidrag under en kortare period och en
långtidsnorm i de fall biståndsbehovet bedöms bli långvarigt. Det kommer också
att leda till en ökad arbetsbelastning för socialtjänsten. Dessutom undergrävs
principen om att det politiska ansvaret skall ligga på olika nivåer. Om
regeringen skall bestämma nivån på riksnormen bör också staten stå för
kostnaderna för den delen av det ekonomiska biståndet. Enligt utskottets mening
skall kommunerna bestämma normerna för socialbidraget. I grunden är det en
fråga om tilltron till det kommunala självstyret. Det finns inte någon
anledning att anta att kommunens politiker inte skulle ta sitt sociala ansvar.
Såväl kostnadsnivån som lönenivån för breda löntagargrupper skiljer sig mellan
olika delar av landet. Det bistånd som skall utbetalas bör därför överensstämma
med vad man i den enskilda kommunen finner rimligt. Detta anser utskottet vara
grundläggande för den lokala demokratin.
Socialbidragens konstruktion och innehåll bör bestämmas i lag, men nivån för
biståndet bör fastställas av kommunfullmäktige. På så sätt uppnås större
enhetlighet mellan olika delar av landet och en bättre anpassning till rådande
levnadsförhållanden. Det blir också möjligt att överklaga nivån på den
schabloniserade delen av försörjningsstödet, vilket i praktiken inte är möjligt
med nivån på riksnormen. Det skulle förefalla märkligt om en domstol skulle
sätta sig över en riksnorm.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motion So615 yrkande 4
som sin mening ge regeringen till känna. Övriga yrkanden i denna del avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande ekonomiskt bistånd enligt socialtjänstlagen
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:So615 yrkande 4 och med
avslag på motionerna 1997/98:So615 yrkandena 5 och 6, 1997/98:So620 och
1997/98:So670 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
4. Annat bistånd, m.m. (mom. 3)
Sten Svensson (m), Liselotte Wågö (m), Leif Carlson (m) och Annika Jonsell (m)
anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 13 börjar med ?Utskottet
vidhåller? och slutar med ?yrkandena 1 och 2? bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening skall det vara en skyldighet, inte en
rekommendation, för socialnämnderna att genom stöd och avlösning underlätta för
dem som vårdar närstående som är långvarigt sjuka eller äldre eller som har
funktionshinder. LSS och LASS omfattar inte alla handikappgrupper, exempelvis
inte barn som är synskadade eller som lider av MBD/Damp. För familjer med
funktionshindrade barn är kommunernas bistånd i form av avlösning oerhört
viktigt och ofta själva förutsättningen för att barnen skall kunna bo kvar
hemma hos sina föräldrar. Enligt utskottets mening bör avlösarservice ingå i
rätten till ?annat bistånd? enligt 6 f §. Detta bör riksdagen, med bifall till
motion So803 yrkande 6 samt med anledning av motionerna So430 yrkande 11 och
So440, som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande annat bistånd, m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:So803 yrkande 6 samt med anledning
av motionerna 1997/98:So430 yrkande 11 och 1997/98:So440 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Annat bistånd, m.m. (mom. 3)
Thomas Julin (mp) och Chatrine Pålsson (kd) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 13 börjar med ?Utskottet
vidhållet? och slutar med ?yrkandena 1 och 2? bort ha följande lydelse:
Utskottet ser med oro på att personligt stöd (innefattande bl.a. avlösar- och
ledsagarservice) samt vård och behandling som inte är hälso- och sjukvård
enligt HSL fr.o.m. den 1 januari 1998 skall ligga utanför rätten till s.k.
annat bistånd enligt socialtjänstlagen. Mycket av vad som byggts upp under de
senaste 20-25 åren håller nu på att raseras. Flera kommuner planerar att lägga
ner eller avgiftsbelägga sin verksamhet för personligt stöd till dem som inte
omfattas av LSS. Enligt 1 § SoL skall socialtjänsten främja människornas
ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva
deltagande i samhällslivet. Vissa gravt funktionshindrade är tillförsäkrade
insatser enligt LSS. Lagen omfattar emellertid inte alla dem med
funktionshinder som behöver särskilda stödinsatser för att uppnå det som anges
i portalparagrafen. Avlastning och andra stödåtgärder är en förutsättning för
att funktionshindrade barn och ungdomar skall kunna bo i sina föräldrahem.
Anhöriga och närstående svarar för merparten av omsorgsinsatserna till äldre
och funktionshindrade. Enligt utskottet bör de anhörigas situation lyftas fram
och deras arbete uppvärderas. De måste få veta att deras arbete är viktigt. De
behöver stöd och avlastning men också information, kunskap om sjukdomar och
träning i t.ex. olika handgrepp. Enligt utskottet är det angeläget att rätten
till bistånd även omfattar personligt stöd samt stöd och avlastning för
anhörigvårdarna. 6 f § socialtjänstlagen bör därför kompletteras att omfatta
även rätt till personligt stöd samt stöd och avlastning i vård och omsorg av
nära anhörig eller närstående. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med bifall
till motion So430 yrkande 11 samt med anledning av motionerna So440 och So803
yrkande 6 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande annat bistånd, m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:So430 yrkande 11 samt med
anledning av motionerna 1997/98:So440 och 1997/98:So803 yrkande 6 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. Vissa förutsättningar för ekonomiskt bistånd (mom. 4)
Stig Sandström (v) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 17 börjar med ?När det
gäller? och slutar med ?So648 (v)? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att det råder en diskrepans mellan socialtjänstlagen och
föräldrabalken. Enligt föräldrabalken upphör underhållsskyldigheten när barnet
i fråga fyller 18 år. Går barnet i skolan utsträcks underhållsskyldigheten dock
längst till dess barnet fyller 21 år. I dag tillämpar vissa kommuner en
samboendenorm vid bestämmande av socialbidrag för livsmedel, kläder,
hygienartiklar och fritid för hemmaboende ungdomar mellan 18 och 20 år samt för
hemmaboende vuxna barn som är över 20 år. Detta är enligt utskottet
oacceptabelt. En samboendenorm bör i sådana fall endast tillämpas för hyra och
andra fasta kostnader som telefon, TV-licens och liknande. Att vuxna barn och
föräldrar skall betraktas som enskilda individer vid bestämmande av
socialbidrag är också enligt utskottet betydelsefullt ur jämställdhetssynpunkt.
När socialnämnderna i vissa kommuner förutsätter att t.ex. en mor skall dela
kostnader för livsmedel etc. med sitt i lagens mening vuxna barn, förutsätts
indirekt att modern återigen måste planera sin middag och matlagning
tillsammans med det vuxna barnet. Det är ju först då det blir möjligt med de
kostnadsinbesparingar som t.ex. en lägre livsmedelsnorm för vuxna barn innebär.
Mot denna bakgrund anser utskottet att det är av största vikt att samtliga
kommuner betraktar barn och föräldrar, för vilka underhållsskyldigheten har
upphört, som enskilda individer i ekonomiskt hänseende vid bestämmande av
socialbidrag för livsmedel, kläder, hygienartiklar och fritid. Detta bör ges
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande vissa förutsättningar för ekonomiskt bistånd
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:So648 och med avslag på
motionerna 1997/98:So633 och 1997/98:Ub708 yrkande 3 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. Barnbidrag (mom. 5)
Stig Sandström (v) och Thomas Julin (mp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 16 börjar med
?Barnfamiljernas ekonomiska? och på s. 17 slutar med ?Sf256 (v)? bort ha
följande lydelse:
Utskottet ser positivt på den föreslagna höjningen av barnbidraget men anser
att denna höjning även skall komma de barnfamiljer till del som är beroende av
socialbidrag för sin försörjning. Nuvarande regelsystem innebär att de
barnfamiljer vilkas inkomster ligger under socialbidragsnormen inte kommer att
få del av ett höjt barnbidrag eftersom socialbidraget för dessa familjer
minskar med motsvarande belopp. Risken är stor att den enskilde upplever att
man ger med ena handen samtidigt som man tar tillbaka med den andra. Eftersom
syftet med höjningen av barnbidraget är att förbättra barnfamiljernas ekonomi
måste bristerna i nuvarande regelsystem rättas till så att förbättringen kommer
alla barnfamiljer till del, även de sämst ställda. Detta bör riksdagen med
anledning av motionerna So805 yrkande 1 och Sf256 ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande barnbidrag
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:So805 yrkande 1 och
1997/98:Sf256 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
8. Pensionssparande (mom. 6)
Sten Svensson (m), Liselotte Wågö (m), Leif Carlson (m), Barbro Westerholm
(fp), Thomas Julin (mp), Chatrine Pålsson (kd) och Annika Jonsell (m) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 17 börjar med ?En
grundläggande? och slutar med ?So656 (kd) avstyrks därmed? bort ha följande
lydelse:
Det har förekommit att biståndssökande nekats socialbidrag med hänvisning
till att den biståndssökande har tillgångar i form av privata
pensionsförsäkringar. Enligt utskottets mening är det oacceptabelt att neka
någon socialbidrag på den grunden att personen i fråga har medel bundna i from
av pensionssparande som han eller hon de facto inte kan komma över före 55 års
ålder. Utskottet anser att åtgärder måste vidtas för att komma till rätta med
detta missförhållande. Vad utskottet anfört bör riksdagen med anledning av
motion So656 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande pensionssparande
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:So656 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. Vistelsekommunens ansvar (mom. 7)
Barbro Westerholm (fp), Thomas Julin (mp) och Chatrine Pålsson (kd) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 18 börjar med ?Utskottet
anser? och på s. 19 slutar med ?avstyrks därmed? bort ha följande lydelse:
Ett stort problem för många skärgårdskommuner är att de tvingas betala
kostnader för bl.a. hemtjänst också för personer som inte är skrivna i kommunen
utan bara vistas där under sommaren. Utskottet delar inställningen i motion
A455 yrkande 3 om att hemkommunen, i stället för skärgårdskommunen, skall
betala för den eventuella service som krävs för att göra äldre och handikappade
personers vistelse i sina fritidshus möjlig. Socialtjänstlagen bör ändras i
enlighet härmed. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:
7. beträffande vistelsekommunens ansvar
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:A455 yrkande 3 och med avslag på
motion 1997/98:So664 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
10. Kommunala avgifter (mom. 8)
Sten Svensson (m), Liselotte Wågö (m), Leif Carlson (m) och Annika Jonsell (m)
anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 21 börjar med ?Utskottet
gör? och på s. 22 slutar med ?motion avstyrks? bort ha följande lydelse:
Enligt utskottet måste åtgärder vidtas för att hindra kommunerna från att
använda sig av taxor, inte minst progressiva taxor, som beräknas på
bruttoinkomsterna för hushållet gemensamt och oberoende av vem som utnyttjar
tjänsten. I specialmotiveringen till kommunallagen anges att kravet på en
objektiv och rättvis likabehandling av kommunmedlemmarna inte ger utrymme för
någon inkomstfördelande verksamhet. Utskottet anser att den kollision som finns
mellan kommunallagen och socialtjänstlagen i denna fråga är oacceptabel.
Utskottet instämmer i motion So407 (m) yrkande 1 om att regler bör införas som
preciserar vad som avses med skäliga avgifter enligt 35 § SoL.
Förbehållsbeloppets storlek bör vidare lagfästas. Regeringen bör snarast
återkomma till riksdagen med förslag till en sådan lagreglering.
Utskottet instämmer också i att det är särskilt komplicerat att fastställa
kommunens självkostnad när det gäller omsorgsavgifter Komplikationerna hänger
bl.a. samman med att det är svårt att separera tjänsterna på ett korrekt sätt
och att kommunerna i sina beräkningar inte kan särskilja sam- och särkostnader
respektive fasta och rörliga kostnader. Av detta följer att självkostnaderna
inom olika slag av service och omsorg endast utgör mycket grova uppskattningar.
Socialtjänstlagen ger ingen ledning när det gäller att korrekt fastställa
självkostnader. Mot denna bakgrund finner utskottet förslaget om en klarare
utformning av självkostnadsprincipen vad avser sociala tjänster väl motiverat.
Detta bör riksdagen med anledning av yrkande 2 i motion So407 som sin mening ge
regeringen till känna.
I motionen anförs också att den skattefinansierade äldreomsorgen trängt ut
annan verksamhet på området vilket gjort det möjligt att ta ut avgifter som
egentligen borde rubriceras som skatter. Progressiva avgifter bör enligt
motionen inte tillåtas när de relateras till inkomster, eftersom sådana
avgifter strider mot den logik som torde eftersträvas i de statliga skatte- och
bidragssytemen. Regler härom bör införas i kommunallagen. Utskottet, som delar
denna inställning, anser att regeringen bör återkomma till riksdagen med
förslag till sådana ändringar i lagstiftningen att inkomstrelaterade
avgiftssystem inom området sociala tjänster inte skall vara tillåtna. Vidare
anser utskottet att kommunerna bör åläggas att årligen annonsera eller på annat
sätt informera medborgarna om vilka självkostnader som tillämpas inom kommunen
samt hur service- och omvårdnadstaxorna är konstruerade. Sådana upplysningar
kommer att skapa incitament bland privata vårdgivare att söka finna nya,
billigare och bättre lösningar inom detta tjänsteområde. Därigenom främjas
konkurrensen på service- och omvårdnadsområdet. Även detta bör riksdagen ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:
8. beträffande kommunala avgifter
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:So407 yrkandena 1-4 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
11. Socionomers yrkesutövning (mom. 9)
Thomas Julin (mp) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 23 börjar med ?Frågan om?
och slutar med ?So636 (s) avstyrks? bort ha följande lydelse:
Utskottet delar inställningen i motion So636 om att statligt reglera
socionomers yrkesutövning genom att införa ett legitimationsförfarande för
denna yrkesgrupp. Legitimation bör enligt utskottet kunna sökas av socionomer
som genomgått socionomutbildning om 3,5 år och som har grundläggande erfarenhet
av socialt arbete. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:
9. beträffande socionomers yrkesutövning
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:So636 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
12. Åtgärder mot mobbning (mom. 12)
Barbro Westerholm (fp), Thomas Julin (mp) och Chatrine Pålsson (kd) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 26 börjar med ?Det är? och
slutar med ?UbU5)? bort ha följande lydelse:
Det är angeläget att på alla områden motverka mobbning och annan kränkande
behandling. Även om många insatser görs eller förbereds anser utskottet att en
nationell handlingsplan mot mobbning bör utarbetas och att personal i förskola,
skola, fritidsverksamhet samt arbetsgivare, fackföreningar och andra berörda
parter t.ex. inom företagshälsovård och försäkringskassa involveras i detta
arbete. Utskottet anser också att det behövs mer forskning om de orsaker som
ligger bakom mobbning. Detta bör riksdagen med anledning av motion So228 ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:
12. beträffande åtgärder mot mobbning
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:So228 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
13. Åtgärder mot spelberoende (mom. 13)
Barbro Westerholm (fp) och Chatrine Pålsson (kd) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 27 börjar med ?Utskottet
vidhåller? och slutar med ?Motionen avstyrks? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att ett långsiktigt stöd till forskning om spelberoende är
nödvändigt för att öka medvetenheten om de skadeverkningar som kan uppstå på
grund av spel. Riksdagen har anslagit medel för insatser mot spelberoende och
därtill hörande problem. Ett forskningsprojekt för att kartlägga omfattningen
av spelberoende pågår. Det är i detta sammanhang viktigt att också vårdbehovet
kartläggs samt hur detta behov bäst kan tillgodoses. Vad utskottet nu anfört
bör med anledning av motion Kr510 ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:
13. beträffande åtgärder mot spelberoende
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Kr510 yrkande 14 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
14. Trygghet och normer (mom. 14)
Sten Svensson (m), Liselotte Wågö (m), Leif Carlson (m), Barbro Westerholm
(fp), Chatrine Pålsson (kd) och Annika Jonsell (m) anser
dels att den del av utskottets betänkande som på s. 28 börjar med ?Mot
bakgrund? och slutar med ?Motionerna avstyrks? bort ha följande lydelse:
Ett rättssamhälle vilar inte på lagar utan på normer och värderingar. Ett
samhälle kan inte fungera utan att den mänskliga samvaron försiggår i
någorlunda säkra och förutsägbara former, dvs. att människor uppträder ärligt,
håller löften, står för ingångna avtal, avstår från att bruka våld osv. Att slå
vakt om tryggheten och normerna är avgörande för att hjälpa de människor som i
dag lever med små möjligheter i områden med stora problem. Utskottet vill
framhålla statens ansvar för att stötta familjerna i normgivningen genom att
stå för en fast och tydlig hållning i kampen mot kriminalitet. Lag och ordning
måste prägla vardagen även i bostadsområden som har svåra sociala problem.
Varje förälder skall vara förvissad om att hans eller hennes barn kan växa upp
i en miljö där det offentliga gör sitt yttersta för att motverka våld och
kriminalitet. Detta är också avgörande för att i ett tidigt skede förhindra att
unga människor hamnar i en destruktiv livsstil.
För att forma en samhällsmiljö som gör det möjligt för människor att leva och
bo i harmoni med sin omgivning och den egna situationen behövs enligt
utskottets mening ett antal åtgärder vidtas. Utöver de rent materiella
välfärdsfrågorna, såsom t.ex. arbete och förkortade sjukvårdsköer, är det
nödvändigt att alla tar sitt ansvar när det gäller att påverka och utforma en
god samhälls-miljö. Det torde inte behövas fler tvingande lagar utan det
handlar om att leva upp till de många goda föresatser som har uttalats och
beslutats om. För att föräldrar, lärare, kolleger och enskilda individer skall
kunna ta ett konstruktivt vuxenansvar behövs inspiration och information. Nya
rön och utvärdering av tidigare forskning behöver göras för att nå fram till
det s.k. goda samhället. Utskottet anser att en bred parlamentarisk
aktionsgrupp bör tillsättas för att stimulera företeelser som kan bidra till
ett mer harmoniskt framtida samhälle.
Vad utskottet anfört bör riksdagen med anledning av motionerna Sk734 yrkande
5 och So659 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:
14. beträffande trygghet och normer
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Sk734 yrkande 5 och
1997/98:So659 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.
Särskilda yttranden
Socialbidrag och barnbidrag
Roland Larsson (c), Barbro Westerholm (fp) och Chatrine Pålsson (kd) anför:
Genom att barnbidraget avräknas mot socialbidragsnormen får de barnfamiljer som
är beroende av socialbidrag inte någon del av ett förhöjt barnbidrag. Det blir
i stället kommunerna som kan tillgodoräkna sig höjningen i form av sänkta
socialbidragskostnader.
Från och med den 1 januari 1998 införs en riksnorm för socialbidrag som skall
fastställas av regeringen. Det innebär att det är regeringen som i framtiden
har att avgöra om en höjning av de allmänna barnbidragen skall leda till en
motsvarande höjning av riksnormen så att höjningen av t.ex. barnbidraget även
kommer dem som är beroende av socialbidrag till del.
Socialbidrag och barnbidrag
Sten Svensson (m), Liselotte Wågö (m), Leif Carlson (m) och Annika Jonsell (m)
anför:
Vi moderater har en annan lösning när det gäller socialbidragen och stödet till
barnfamiljerna. Kommunerna bör själva få välja former för socialtjänsten. De
skulle då som en sista utväg kunna stödja dem som verkligen behöver hjälp och
finna olika lösningar för att ta speciell hänsyn till barnfamiljerna. Vi har i
samband med budgetpropositionen avvisat regeringens förslag om bl.a. en höjning
av barnbidraget och i stället föreslagit att ett grundavdrag på 10 000 kr per
barn och år införs vid den kommunala beskattningen. Detta innebär att den
disponibla inkomsten blir 900 kr per barn och månad, utan de marginaleffekter
som blir resultatet av regeringens förslag. Det skall jämföras med de 750 kr
per barn och månad som regeringens förslag innebär.
Höjningen av barnbidraget innebär i praktiken ingen reell ekonomisk fördel
för landets barnfamiljer. Genom att regeringen samtidigt höjer egenavgifterna
och fördubblar statsskatten som alla skall betala kommer barnbidragshöjningen
helt att ätas upp. För de familjer som dessutom får hela eller delar av sin
försörjning täckt via socialbidrag kommer den disponibla inkomsten t.o.m. att
minska, eftersom barnbidraget räknas som inkomst vid beräkningen av
socialbidraget. Det blir i stället kommunerna som kan tillgodoräkna sig
höjningen i form av sänkta socialbidragskostnader. Detta är ett exempel på hur
svårt det är att i generella system särskilt stötta de sämst ställda i
samhället. Marginaleffekterna gör sig gällande så snart man ändrar i dylika
system.
Innehållsförteckning
Sammanfattning........................................1
Motionerna............................................1
Utskottet.............................................3
Allmänna utgångspunkter för socialtjänsten 3
Bakgrund och tidigare behandling 5
Utskottets bedömning 8
Ekonomiskt bistånd enligt socialtjänstlagen 8
Bakgrund och tidigare behandling 9
Utskottets bedömning 10
Annat bistånd, m.m. 11
Bakgrund och tidigare behandling 12
Utskottets bedömning 13
Vissa förutsättningar för ekonomiskt bistånd 13
Bakgrund, m.m. 14
Utskottets bedömning 16
Vistelsekommunens ansvar enligt socialtjänstlagen 17
Bakgrund 18
Utskottets bedömning 18
Kommunala avgifter 19
Bakgrund och tidigare behandling 20
Utskottets bedömning 21
Övriga motioner 22
Socionomers yrkesutövning 22
Utskottets bedömning 23
Frivilligcentraler i kommunerna, m.m. 23
Utskottets bedömning 24
Åtgärder mot mobbning 25
Utskottets bedömning 26
Åtgärder mot spelberoende 26
Utskottets bedömning 27
Trygghet och normer 27
Utskottets bedömning 28
Allmänna arvsfonden 28
Utskottets bedömning 29
Hemställan 29
Reservationer........................................30
Särskilda yttranden..................................40