Utskottet behandlar i detta betänkande proposition 1997/98:16 Sverige,
framtiden och mångfalden - från invandrarpolitik till integrationspolitik. I
betänkandet behandlas också motioner väckta med anledning av propositionen samt
ett flertal ytterligare motioner väckta under allmänna motionstiden i år eller
tidigare år.
Propositionen
I propositionen föreslår regeringen mål och inriktning för en framtida inte-
grationspolitik. Målen för integrationspolitiken skall vara lika rättigheter
och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund, en
samhällsgemenskap med samhällets mångfald som grund och en samhällsutveckling
som kännetecknas av ömsesidig respekt och tolerans och som alla oavsett
bakgrund skall vara delaktiga i och medansvariga för.
Regeringen anser att den mångfald som finns i det svenska samhället bör tas
som utgångspunkt för den generella politikens utformning och genomförande på
alla samhällsområden och -nivåer. Säråtgärder som riktar sig till invandrare
som grupp bör begränsas till insatser och åtgärder som kan behövas under den
första tiden i Sverige.
Det integrationspolitiska arbetet skall särskilt inriktas på att ge stöd till
individers egen försörjning och delaktighet i samhället, värna grundläggande
demokratiska värden och verka för kvinnors och mäns lika rättigheter och
möjligheter samt förebygga och motverka diskriminering, främlingsfientlighet
och rasism.
Regeringen föreslår i propositionen att en ny myndighet inrättas med ansvar
för att integrationspolitiska mål och synsätt får genomslag på olika
samhällsområden samt för att aktivt stimulera integrationsprocesserna i
samhället. Myndigheten skall ha det övergripande ansvaret för att verka för
lika rättigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund
samt för att förebygga och motverka diskriminering, främlingsfientlighet och
rasism. Myndigheten skall också ha ansvar för att nyanlända invandrare får stöd
för sin integration i det svenska samhället. Vidare skall myndigheten följa och
utvärdera samhällsutvecklingen mot bakgrund av samhällets etniska och
kulturella mångfald. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering inordnas i
myndighetens organisation, men med en självständig ställning.
Regeringen anser att kommunerna även i fortsättningen bör anordna
individuellt inriktad introduktion för skyddsbehövande och andra invandrare som
kommunen får särskilda statliga bidrag för. Nuvarande system med möjligheter
för kommunerna att betala ut introduktionsersättning bör bibehållas. En nyhet
som föreslås är dock att en kommun, om det finns särskilda skäl till det, får
bevilja introduktionsersättning till andra invandrare än skyddsbehövande och
deras anhöriga om de deltar i ett introduktionsprogram.
Regeringen anser att introduktionen bör förbättras i flera avseenden inom den
nuvarande ramen. Detta bör bland annat ske genom att introduktionen i större
utsträckning utgår från individens behov och förutsättningar och i högre grad
utformas tillsammans med den enskilde. Vidare bör folkrörelserna i större
utsträckning spela en viktig roll i introduktionen. Regeringen anser att stöd
och insatser bör samlas i ett introduktionsprogram. I propositionen redovisas
vad ett sådant program bör innehålla och vad introduktionen bör leda till.
Staten bör enligt regeringens bedömning ge stöd till organisationer som
bildats av invandrare eller i övrigt på etnisk grund och vars verksamhet ligger
i linje med de integrationspolitiska målen. En särskild utredare kommer att få
regeringens uppdrag att utveckla former för ett resultatstyrt bidragssystem.
Vidare anser regeringen att stödet till Stiftelsen Invandrartidningen bör
avvecklas.
Utskottet
Utskottet har inhämtat yttranden från socialutskottet, utbildningsutskottet,
arbetsmarknadsutskottet och bostadsutskottet. Dessa bifogas som bilaga 2-5.
Utskottet har också anordnat en offentlig utfrågning om integrationspolitiken.
Utskrift från utfrågningen bifogas som bilaga 6.
Utskottet godkänner regeringens förslag till mål och riktlinjer för
integrationspolitiken. Utskottet understryker att integrationspolitiken är en
generell samhällsfråga och en viktig angelägenhet för alla samhällsmedborgare.
Utskottet godkänner även regeringens förslag om att inrätta en ny myndighet
för integrationspolitiken, men avslår förslaget om att Ombudsmannen mot etnisk
diskriminering inrättas i den nya myndigheten. Utskottet anser att
Diskrimineringsombudsmannens roll behöver ses över och att regeringen för sina
överväganden om framtida organisering och samordning av
Diskrimineringsombudsmannens uppgifter skall avvakta resultaten av den översyn
av lagen mot etnisk diskriminering som för närvarande pågår (dir. 1997:11).
Utskottet stöder regeringens förslag om att avveckla stödet till Stiftelsen
Invandrartidningen. Utskottet anser dock att Invandrartidningen behöver något
längre tid än vad regeringen föreslår, för att kunna anpassa sin verksamhet
till de nya villkor som borttagandet av statsstöd innebär. Utskottet anser
därför att statsbidraget till Invandrartidningen bör kvarstå under hela 1998.
Härigenom undviks också ett avbrott i den information till nyanlända som den
nya myndigheten skall ansvara för. Utskottet menar vidare att den utredning som
regeringen avser att tillsätta för att se över bidragssystemet för
invandrarorganisationer även bör få i uppgift att undersöka möjligheterna att
invandrarorganisationer involveras i arbetet med att sprida nyheter och
information på andra språk än svenska. Utskottet föreslår att riksdagen som sin
mening ger regeringen detta till känna.
Utskottet godkänner regeringens förslag till ändring i lagen (1992:1068) om
introduktionsersättning för flyktingar och vissa andra utlänningar.
Med vad utskottet föreslagit angående Diskrimineringsombudsmannen och
Invandrartidningen tillgodoses helt eller delvis ett antal motioner. Övriga
motioner avstyrks.
53 reservationer och tio särskilda yttranden är fogade till betänkandet.
Propositionen
I proposition 1997/98:16 Sverige, framtiden och mångfalden - från
invandrarpolitik till integrationspolitik har regeringen (Inrikesdepartementet)
föreslagit att riksdagen
1. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1992:1068) om
introduktionsersättning för flyktingar och vissa andra utlänningar,
2. godkänner regeringens förslag om mål och inriktning för
integrationspolitiken (avsnitt 5.3),
3. godkänner regeringens förslag om att inrätta en ny myndighet för
integrationspolitiken (avsnitt 12.2).
Lagförslaget återfinns som bilaga 1 till betänkandet.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av proposition 1997/98:16
1997/98:Sf1 av Juan Fonseca (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om regeringens proposition
1997/98:16, Sverige, framtiden och mångfalden - från invandrarpolitik till
integrationspolitik.
1997/98:Sf2 av Paavo Vallius och Sinikka Bohlin (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det ökade
behovet av omsorg på eget modersmål för pensionerade invandrare och
arbetskraftsinvandrare i högre medelålder.
1997/98:Sf3 av Paavo Vallius (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts och vidtar åtgärder för att
särbehandla frågan om Invandrartidningen/Viikkoviesti.
1997/98:Sf4 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av generella åtgärder som syftar till bättre förutsättningar
för såväl invandrare som svenskar,
2. att riksdagen beslutar avslå förslaget om inrättande av en särskild
migrationsmyndighet i enlighet med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om invandrarföreningars och andra ideella organisationers ansvar för
invandrarnas mottagning,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om invandrarnas eget ansvar för sin framtid och integration,
5. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om ett lån för invandrare
vid introduktionen i enlighet med vad som anförts i motionen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av förändringar i arbetsrättslagstiftningen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om hemspråksundervisningen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om betydelsen av fristående skolor,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om invandrarföräldrarnas betydelse i skolans arbete,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder i invandrartäta bostadsområden,
11. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om frizoner i enlighet
med vad som anförts i motionen,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Invandrarverkets organisation.
1997/98:Sf5 av Lennart Daléus (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om att den nya
integrationsmyndigheten skall lokaliseras till Södertälje.
1997/98:Sf6 av Marie Granlund m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Malmö som den naturliga
platsen för den nya integrationsmyndigheten.
1997/98:Sf7 av Roland Larsson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om invandrarbegreppet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om delaktighet och inflytande,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om samhällsinformation,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om sfi-undervisningen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om check för modersmålsundervisning,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om möjlighet till högre utbildning,
7. att riksdagen avslår regeringens förslag om att inordna DO under den nya
myndigheten.
1997/98:Sf8 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen godkänner Folkpartiets förslag till ändring, mål och
inriktning för integrationspolitiken,
2. att riksdagen avslår regeringens förslag om att inrätta en ny myndighet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ansvaret för integrationsfrågorna fördelas i enlighet med det av
Folkpartiet framlagda förslaget,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om makt i vardagen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rätten till enskilda alternativ,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en översyn av stödet till organisationer,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om jobb och företagande,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skolans roll för integrationen,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om minoriteters rätt och möjlighet,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utvecklingen i utsatta områden,
11. att riksdagen avslår regeringens förslag om att lägga ned
Invandrartidningen,
1997/98:Sf9 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att avslå föreslaget om att inrätta ett integrationsverk,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att 30 miljoner kronor av kostnaderna för ett integrationsverk
behålls av Statens invandrarverk för dess integrationsavdelning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att avslå förslaget om att lägga ned Invandrartidningen och att man
för detta ändamål tar 15 miljoner kronor från kostnaderna för ett
integrationsverk,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att behålla Diskrimineringsombudsmannen som en egen myndighet med
ett ökat anslag på 5 miljoner kronor,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att pengarna som skulle satsas på ett integrationsverk i stället
förs över till kommunerna,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att motarbeta all diskriminering.
1997/98:Sf10 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om det mångkulturella samhället,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om mål och inriktning för den framtida integrationspolitiken,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om introduktionen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om asylsökande,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om forskning,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder i skolan,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om invandrarrepresentationen i utredningar,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Diskrimineringsombudsmannens befogenheter och resurser bör ökas,
9. att riksdagen som sin mening ger reeringen till känna vad i motionen
anförts om lokala DO,
10. att riksdagen hos regeringen begär en utredning för att se över frågan om
att omvandla lagen om olaga diskriminering i brottsbalken till en ren
civilrättslig lagstiftning,
11. att riksdagen beslutar om ändring i lagen om rösträtt för invandrare så
att alla invandrare behandlas lika,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ändrade direktiv för Kommittén om översyn av lagen om svenskt
medborgarskap,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att lagen mot diskriminering på grund av etnisk tillhörighet är lika
stark som lagen om jämställdhet på arbetsmarknaden,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett integrationsprogram för invandrare,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om antidiskrimineringsklausuler,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om svenskundervisning för alla,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om hemspråksundervisningen,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om svenska språket och äldre invandrare,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om sfi-undervisningen,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om segregerade bostadsområden,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om näringspolitiken,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärdsprogram för att komma till rätta med de problem som den
misslyckade invandrarpolitiken har åstadkommit,
23. att riksdagen avslår förslaget om en ny myndighet för integration -
integrationsverket,
24. att riksdagen avslår regeringens förslag att lägga ned
Invandrartidningen,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om integration och återvandring,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ökad sysselsättning genom eget företagande.
1997/98:Sf11 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om mätbara mål för integrationspolitikens genomförande,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om återvandring,
3. att riksdagen avslår regeringens förslag om att avveckla
Invandrartidningen i avvaktan på en utredning enligt de linjer som framförts i
motionen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ett nytt bidragssystem till invandrarorganisationer skall
innehålla ett grundstöd,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ett nytt bidragssystem till invandrarorganisationer inte får
innebära att det totala statsstödet till dessa organisationer minskar,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Ombudsmannens mot etnisk diskriminering ansvar och roll,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om hela den offentliga sektorns ansvar för en ökad mångfald i
arbetslivet,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om mindre stela arbetsmarknadsregler,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bättre förutsättningar för invandrare att starta eget företag,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en utredning om problematiken med förlorat skyddsnät för den nye
invandrarföretagaren,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om sfi-undervisningen,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den lagstadgade rätten till modersmålsundervisning,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en tryggare förskola och skola,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att se individen i sitt sammanhang vid bedömningen av behov av
särskilda insatser för nyanlända invandrare,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att medel för introduktionsprogram och introduktionsersättning skall
följa den nyanlände till bosättningsorten,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att introduktionsersättning skall betalas ut av försäkringskassan
direkt till individen,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om alfabetiseringsundervisning för nyanlända personer som är
analfabeter och över 65 år,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om godkänt betyg i sfi,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fritt val av bostadsort för den nyanlände vilket innebär att
avtalsförfarandet avskaffas,
20. att riksdagen avslår regeringens förslag om instiftandet av en ny
integrationsmyndighet,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att renodla integrationsavdelningen på Invandrarverket,
22. att riksdagen avslår regeringens förslag om att inordna Ombudsmannen mot
etnisk diskriminering under en ny integrationsmyndighet,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att förstärka Ombudsmannen mot etnisk diskriminering genom att medel
tillförs från Invandrarverket,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att göra ombudsmannaväsendet mer självständigt.
1997/98:Sf12 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Invandrartidningens anknytning till Diskrimineringsombudsmannen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om särskilt uppmärksammande av kvinnors och ungdomars aktiviteter vid
stöd till organisationer och deras verksamhet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om upprättande av mångfaldsplaner,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förutsättningarna för förlängd API,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Skolverkets tillsyn över att kommunerna vid fördelning av
statsbidragen behandlar modersmålsundervisningen i andra språk än svenska samt
svenska som andraspråk på ett med övriga ämnen likvärdigt sätt,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om lagreglering av modersmålsstödet i förskolan,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att kommunerna skall anordna individuellt inriktad introduktion för
skyddsbehövande och andra invandrare,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om introduktionsersättningens karaktär och skattepliktighet,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om möjlighet till uppskjutande av introduktionen,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kommunernas fulla genomförandeansvar för introduktionen,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skärpt diskrimineringslagstiftning och utökade uppgifter för
Diskrimineringsombudsmannen,
12. att riksdagen avslår förslaget att inrätta en ny myndighet för
integrationspolitiken,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fördelningen av uppgifter mellan Diskrimineringsombudsmannen,
Invandrarverket och ett organ vid Regeringskansliet.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1997/98
1997/98:Sf605 av Marietta de Pourbaix-Lundin och Gullan Lindblad (m) vari yrkas
att riksdagen hos regeringen begär förslag om att det för erhållande av svenskt
medborgarskap för utländsk medborgare skall införas krav på dokumenterade
kunskaper i vardagligt användande av det svenska språket i enlighet med vad som
anförts i motionen.
1997/98:Sf608 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som ovan har
anförts om behovet av en utredning om tortyrskadades rehabiliteringsbehov och
hur detta bäst kan tillgodoses,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tortyrskadades behov av svenskundervisning och vägledning i hur man
kommunicerar i det svenska samhället.
1997/98:Sf611 av Sten Andersson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om integration av invandrare.
1997/98:Sf612 av Nikos Papadopoulos (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av lättförståelig och tydlig information,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att invandrarorganisationer i fortsättningen skall få ekonomisk
hjälp för att genomföra det arbete som de har och som sammanfaller med
integrationsprinciperna,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att det av symboliska skäl vore till stor nytta om
integrationsmyndigheten lokaliserades till Tensta, Rågsved eller Skärholmen
eftersom Stockholm har arbetat mycket med integration och är metropol för de
nya svenskarna.
1997/98:Sf615 av Ingbritt Irhammar och Marianne Andersson (c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
spridning av "Kistamodellen" mot familjeproblem i invandrarfamiljer.
1997/98:Sf619 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) vari yrkas
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rasism och främlingsfientlighet.
1997/98:Sf621 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder i invandrartäta bostadsområden,
1997/98:Sf622 av Yvonne Ruwaida (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om det mångkulturella samhället,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om mål och inriktning för den framtida integrationspolitiken,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om introduktionen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om asylsökande,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om forskning,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder i skolan,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om invandrarrepresentationen i utredningar,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Diskrimineringsombudsmannens befogenheter och resurser ökas,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om lokala DO,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att tillsätta en utredning för att se över frågan om att omvandla
lagen om olaga diskriminering i brottsbalken till en ren civilrättslig
lagstiftning,
11. att riksdagen beslutar om ändring i lagen om rösträtt för invandrare så
att alla invandrare behandlas lika,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ändrade direktiv för Kommittén för översyn av lagen om svenskt
medborgarskap,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att lagen mot diskriminering på grund av etnisk tillhörighet är lika
stark som lagen om jämställdhet på arbetsmarknaden,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett integrationsprogram för invandrare,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om antidiskrimineringsklausuler,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om svenskundervisning för alla,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om hemspråksundervisningen,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om svenska språket och äldre invandrare,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om sfi-undervisningen,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om segregerade bostadsområden,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om näringspolitiken,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärdsprogram för att komma till rätta med de problem som den
misslyckade invandrarpolitiken har åstadkommit.
1997/98:Sf626 av Anders Ygeman (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om lokaliseringen av den
föreslagna integrationsmyndigheten.
1997/98:So304 av Yvonne Ruwaida (mp) vari yrkas
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att verka för att integrationsfrågor skall samordnas regionalt.
1997/98:A718 av Karin Pilsäter (fp) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Diskrimineringsombudsmannen som självständig myndighet.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1994/95
1994/95:Sf621 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om mål för och inriktning av invandrarpolitiken,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om myndigheters ansvar att initiera åtgärder för att underlätta
kulturmöten.
1994/95:Sf624 av Paavo Vallius (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om ett invandrarinstitut för barn
och ungdomar.
1994/95:Sf634 av Charlotta L Bjälkebring och Ulla Hoffmann (v) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett kulturcentrum/kulturhus för romer,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en statlig myndighet som är helt inriktad på romernas situation.
1994/95:Sf635 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om de invandrarpolitiska målen.
1994/95:Sf636 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett mångkulturellt samhälle,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en diskussion om det mångkulturella samhället,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av forskning och kunskapsinhämtande om det mångkulturella
samhället.
1994/95:Kr264 av Fanny Rizell m.fl. (kds) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att staten bör underlätta för minoriteterna att värna sitt
kulturarv.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1996/97
1996/97:Sf217 av Lilian Virgin och Lars Stjernkvist (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
svenskundervisning för invandrare i rehabiliteringssyfte m.m.
1996/97:Sf610 av Pär-Axel Sahlberg och Juan Fonseca (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
att en medveten strategi arbetas fram som innebär att specialutbildade
invandrare får kontakt med passande företag.
1996/97:Sf611 av Pär-Axel Sahlberg och Juan Fonseca (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
framtagandet av en gemensam definition på integrationsbegreppet och ett
nationellt program för arbetet med integrationen.
1996/97:Sf613 av Pär-Axel Sahlberg och Juan Fonseca (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om strategiska åtgärder i invandrartäta områden,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kvotering av invandrare i segment av arbetsmarknaden,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ökad samordning mellan arbetsförmedling, socialtjänst och
försäkringskassor,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tvåspråkighet som kompetens.
1996/97:Sf615 av Juan Fonseca m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en samlad politik för
integration.
1996/97:Sf618 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om innebörden i begreppet "integration",
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om hur invandrarpolitiken under en nyanländ flyktings första år i
Sverige bör utformas,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vilka samhällspolitiska förändringar som bör genomföras för att
möjliggöra invandrares representation och fulla deltagande på samtliga nivåer i
vårt samhälle,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett åtgärdsprogram för att komma till rätta med problem som
invandrarpolitiken fört med sig.
1996/97:Sf620 av Anna Åkerhielm och Rolf Gunnarsson (m) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär att Statens invandrarverks uppföljningsansvar
vidgas i enlighet med vad som anförts i motionen.
1996/97:Sf623 av Siw Wittgren-Ahl (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vissa invandrarkvinnors
utsatta situation när de söker samhällets stöd och hjälp.
1996/97:Sf625 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om särskilda riktlinjer för minoritetspolitiken avseende språkliga och
etniska minoriteter,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en gemensam etisk grund som respekteras av både majoritetsbefolkning
och minoritetsgrupper,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att föräldrars rätt att tillförsäkra sina barn en uppfostran och
utbildning som står i överensstämmelse med deras livsåskådning på lämpligt sätt
skall betonas i målen för invandrar- och minoritetspolitiken,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om begreppet integration,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att den generella samhällspolitiken skall omfatta åtgärder till stöd
för etniska och språkliga minoritetsgruppers rätt att behålla och
vidareutveckla sin kultur inom ramen för av Sverige ratificerade
internationella konventioner och svensk lag,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett ytterligare förstärkt meritvärde för finska språket inom både
den offentliga och den privata sektorn,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige bör verka för att ett europeiskt kulturcentrum för
zigenska frågor kommer till stånd,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett nordiskt zigenskt kulturcentrum,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om starka insatser för att bibringa föräldragenerationen invandrare
goda kunskaper i svenska och i det svenska samhällets grundläggande normer och
lagar,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om lokala diskrimineringsombudsmän.
1996/97:Sf630 av Ulf Kristersson m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder nödvändiga
för att minska segregationen.
1996/97:Sf632 av Ingrid Skeppstedt m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om mål för och inriktning av invandrarpolitiken,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att språkkunskaper ges meritvärde vid anställning inom kommun och
landsting.
1996/97:Sf633 av Yvonne Ruwaida (mp) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om begreppet invandrare,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om forskning om det mångkulturella samhället,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om invandrarrepresentation i statliga utredningar,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ökade resurser och befogenheter för Diskrimineringsombudsmannen,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om införande av kommunala diskrimineringsombudsmän,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en utredning om språkproblem vid invandrares kontakt med
offentliga funktioner i det svenska samhället,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om integrationsprogram inom offentlig sektor och i det privata
näringslivet,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder för att ta bort de hinder för eget företagande som möter
människor med invandrarbakgrund,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behov av ett åtgärdsprogram för att komma till rätta med de problem
som den misslyckade invandrarpolitiken åstadkommit.
1996/97:So224 av Juan Fonseca och Pär-Axel Sahlberg (s) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om hälsoupplysningsarbete bland invandrare och asylsökande.
1996/97:A819 av Elving Andersson m.fl. (c) vari yrkas
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om individuella rehabiliteringsprogram.
1996/97:U630 av Eva Goës och Ragnhild Pohanka (mp) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett utvecklat mångkulturellt samhälle,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en diskussion om det utvecklade mångkulturella samhället,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om minoriteternas rätt att bevara sin kultur, sina traditioner, sin
religion eller sitt språk,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om minoriteter i samhällspolitiken,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att regering och
departement vid tillsättningar av utredningar och kommittéer bör nominera
minoriteter,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den "särartsblinda" likvärdighetspolitiken,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om minoriteternas rätt till fri och öppen delaktighet i det
mångkulturella samhället,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om informationsbehovet när det gäller vidareutvecklingen av det
mångkulturella samhället.
Yttranden
Yttranden från socialutskottet, utbildningsutskottet, arbetsmarknadsutskottet
och bostadsutskottet bifogas som bilaga 2-5.
Offentlig utfrågning
Utskottet har hållit en offentlig utfrågning angående propositionen, se bilaga
6.
Utskottet
Bakgrund
De första åtgärderna för att underlätta invandrares anpassning till livet i
Sverige initierades kring mitten av 1960-talet. I samband med att riksdagen år
1968 fattade beslut om att reglera invandringen (prop. 1968:142, SU 196, rskr.
405) slogs det fast att ?invandrare skall ha möjlighet att leva på samma
standardnivå som den inhemska befolkningen?. Detta mål om jämlikhet skulle i
huvudsak förverkligas genom generell välfärdspolitik. Den allmänt utbredda
uppfattningen kring mitten av 1960-talet var att det var bäst om de som
invandrade, och inte tänkte återvända till hemlandet, assimilerades så snart
som möjligt. Assimilationstanken började emellertid ifrågasättas och strax
efter beslutet om utlänningspolitiken år 1968 tillsattes en utredning,
Invandrarutredningen, som fick i uppgift att kartlägga invandrares och
minoriteters situation samt föreslå samhällsåtgärder för att underlätta deras
möjligheter att anpassa sig till livet i Sverige.
På grundval av Invandrarutredningens betänkande (SOU 1974:69) fattade
riksdagen år 1975 (prop. 1975:26, InU 6, rskr. 160) beslut om riktlinjer för en
svensk invandrarpolitik. Dessa sammanfattades i de tre målen jämlikhet,
valfrihet och samverkan. Beslutet om invandrarpolitiken år 1975 ledde till att
flera av de säråtgärder som införts på försök under 1960-talet permanentades
och att initiativ togs till nya åtgärder och reformer med invandrare som
målgrupp. Hemspråksundervisning, stöd till kulturella verksamheter som
bokinköp, radio- och TV-program och litterär produktion på andra språk än
svenska är exempel på säråtgärder som skulle förverkliga invandrarpolitiken.
Stora satsningar gjordes även på information.
Även om beslutet om invandrarpolitiken innebar att den generella politiken
kompletterades med säråtgärder för invandrare blev det både år 1975 och vid
senare tillfällen fastslaget att invandrarpolitiken i huvudsak skulle bygga på
den generella politiken och att varje myndighet och berörd organisation skulle
ta ansvar för invandrare på samma sätt som för befolkningen i övrigt. Året
efter riksdagsbeslutet infördes regler om fackmyndigheternas ansvar. Sådana
bestämmelser finns nu i förordningen (1986:856) om statliga myndigheters ansvar
för invandrare m.fl. Ett övergripande ansvar för att bevaka invandrares behov
av åtgärder och för att samordna samhällsinformation till och om invandrare
lades på Statens invandrarverk.
De förändringar som skett efter det invandrarpolitiska riksdagsbeslutet 1975
har med några undantag skett inom ramen för existerande åtgärder. Ett undantag
utgör inrättandet av en ombudsman mot etnisk diskriminering år 1986. Förslaget
till inrättandet lades fram i propositionen Invandrarpolitiken (prop.
1985/86:98). En annan större förändring var omorganiseringen av
flyktingmottagandet vid mitten av 1980-talet, då det ansvar som tidigare hade
legat på Arbetsmarknadsverket fördes över till Statens invandrarverk och
kommunerna. Som en följd av den alltmer omfattande asylinvandringen kom så gott
som alla landets kommuner att engageras i flyktingmottagandet, något som kom
att kallas hela-Sverige-strategin. År 1991 infördes även ett statligt
ersättningssystem till kommunerna.
När svensk invandrarpolitik växte fram under 1960- och 1970-talen skedde det
från början med nära koppling till invandringspolitiken. Detta tog sig uttryck
såväl i regelsystem och åtgärder som på det organisatoriska planet. Sålunda
fick den myndighet som upprättades år 1969, Invandrarverket, uppgifter för att
på båda områdena ge uttryck åt sambandet och säkerställa en samordning. År 1985
kompletterades de flyktingpolitiska värderingar och ambitioner, som uttrycktes
i utlänningslagen, med utökade insatser för mottagande av de skyddsbehövande
och deras anhöriga. Även på detta område fick Invandrarverket betydande
uppgifter. I december 1996 beslutade riksdagen om en migrationspolitik som
omfattade både flykting-, invandrar-, invandrings- och återvandringsfrågor
(prop. 1996/97:25, bet. 1996/97:SfU5, rskr. 1996/97:80). Det konstaterades att
dessa frågor spänner över ett brett fält av åtgärder, både i Sverige och
utomlands. Ett sådant fält utgörs av mottagande av skyddsbehövande och andra
invandrare i Sverige. Kravet på helhetssyn betonades starkt i det
migrationspolitiska beslutet. De grunder som där anges skall vara vägledande
för politikens inriktning på de olika områdena.
I november 1994 tillsattes en parlamentarisk kommitté med uppdrag att se över
den svenska invandrarpolitiken (dir. 1994:130). Invandrarpolitiska kommittén
överlämnade den 17 april 1996 sitt slutbetänkande Sverige, framtiden och
mångfalden ( SOU 1996:55).
Mål och inriktning för integrationspolitiken
Integrationspolitiken
Propositionen innehåller förslag på riktlinjer och målsättningar för en ny
integrationspolitik. Integrationspolitiken har en annan och betydligt vidare
inriktning än den nuvarande invandrarpolitiken. Regeringen anför i
propositionen att ett nytt synsätt bör anläggas, där integrationsfrågor
uppfattas som en generell samhällsangelägenhet och inte enbart som en
invandrarfråga. De förslag till mål och inriktning för integrationspolitiken
som regeringen föreslår bör vidare få konsekvenser för synsätt och åtgärder
inom olika samhällsområden, t.ex. inom arbetsmarknads- och utbildningsområdet,
hälso- och sjukvårdsområdet och kulturområdet.
Synsätt och åtgärder som syftar till att skapa lika rättigheter och
möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund bör enligt
regeringen samlas i begreppet integrationspolitik. Integrationspolitiken skall
beröra hela befolkningen och samhällsutvecklingen i stort. Utmärkande för
integrationspolitiken, i förhållande till andra politikområden, skall vara att
den särskilt uppmärksammar dem som på grund av härkomst eller till följd av sin
etniska och kulturella bakgrund riskerar att hamna i en sämre situation än
befolkningen i stort. Integrationspolitiken skall uppmärksamma och åtgärda
orsakerna till sådan ojämlikhet.
Avsikten med den invandrarpolitik som förts sedan riksdagsbeslutet år 1975 har
varit att innefatta dem som invandrat i den svenska samhällsgemenskapen.
Riksdagen har vid upprepade tillfällen fastställt principen om att
invandrarpolitiken i huvudsak skall bygga på den generella politiken och att
varje myndighet och berörd organisation skall ta ansvar för invandrare på samma
sätt som för befolkningen i övrigt. Regeringen konstaterar i propositionen att
politiken, trots denna princip, kommit att förstärka en uppdelning av
befolkningen i ett ?vi ? och ett ?dom? och därigenom bidragit till det
utanförskap som många invandrare och deras barn upplever i det svenska
samhället. Regeringen menar att denna negativa kategorisering av invandrare
beror på att politiken i så stor utsträckning kommit att rikta sig till
invandrare som grupp och därmed satt invandrarskapet och den invandrades
kulturella och etniska bakgrund i centrum. Den förda politiken har bidragt till
att invandrare har förknippats med ?annorlundaskap?. Mot bakgrund av detta
finns det enligt regeringen skäl att ännu starkare än tidigare betona den
generella politikens betydelse för att påverka invandrares livsvillkor och
levnadsförhållanden. Det är också viktigt att den generella politiken på ett
helt annat sätt än hittills utgår från och speglar den etniska och kulturella
mångfald som finns i samhället. Mångfalden måste återspeglas både i hur
politiken utformas och hur den genomförs. Regeringen menar att detta är
nödvändigt för att på ett trovärdigt sätt kunna hävda att politiken tar sin
utgångspunkt i alla människors lika värde, men också för att kunna ta till vara
olika kompetenser och erfarenheter som finns i landet och som behövs för att
bryta dagens tendenser till etnisk segregering.
Integration och mångfald
Regeringen konstaterar att integration är ett begrepp som getts en mängd olika
innebörder. I den svenska debatten har ofta assimilation ställts mot
integration. Regeringen menar att assimilation sedan länge är en otänkbar
samhällelig strategi i Sverige. Människor kan inte påtvingas svenskhet. Det
utesluter inte att människor själva kan välja assimilation som sin individuella
strategi.
På den individuella nivån bör integration betraktas som ett livsprojekt, vars
innehåll och mål endast kan bestämmas av individen själv. Staten bör därför
inte fastställa övergripande mål för enskilda individers integration. På den
samhälleliga nivån kan dock staten sätta upp mål för vad som bör uppnås inom
olika områden med hjälp av arbetsmarknadspolitik, utbildningspolitik osv. och
stödja den individuella integrationsprocessen genom att föra en politik som ger
individen förutsättningar att förverkliga sina mål i livet.
Integrationsprocesserna är ömsesidiga i den meningen att alla är delaktiga
och medansvariga i dem och att alla måste bidra. Viktigt för
integrationsprocesserna är, förutom den enskilda individens egna
förutsättningar, önskemål och ambitioner, att samhället präglas av öppenhet,
respekt och tolerans och att majoritetssamhällets institutioner utvecklas med
utgångspunkt i mångfalden i samhället.
Ett begrepp som, vid sidan om integration, ofta används i propositionen är
mångfald. Regeringen säger sig i propositionen alltmer ha övergått till att
tala om samhällets mångfald i stället för att använda det mer laddade och
svårbestämda begreppet mångkultur. Med etnisk och kulturell mångfald innefattas
enligt propositionen språklig och religiös mångfald. Vidare anför regeringen
att etniskt och kulturellt är begrepp som överlappar varandra och som ofta, men
inte alltid, kan användas som synonymer.
Övergripande mål
I propositionen anför regeringen tre övergripande mål för
integrationspolitiken. Det första målet är lika rättigheter och möjligheter för
alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund. Allas lika rättigheter och
möjligheter innebär även att alla har lika skyldigheter. Regeringen betonar
vidare att det inte endast är de formella rättigheterna som avses, utan även
att dessa verkligen kan uppnås. Individens rätt och lika värde innehåller
vidare rätten att vara olik. Det andra målet bör enligt regeringen vara att
skapa en samhällsgemenskap med samhällets mångfald som grund. Förenande länk i
en sådan gemenskap bör vara tillhörighet i och uppslutning kring samhällets
grundläggande värderingar. Det tredje målet, slutligen, är att få till stånd en
samhällsutveckling som kännetecknas av ömsesidig respekt och tolerans och som
alla oavsett bakgrund skall vara delaktiga i och medansvariga för.
Regeringen understryker det svenska språkets betydelse för att uppfylla
integrationspolitikens övergripande målsättningar. För att kunna tillgodogöra
sig sina rättigheter, fullgöra sina skyldigheter samt vara likvärdig och
medansvarig i samhället behöver alla kunskaper i svenska språket. Staten har
därför en viktig uppgift att ge människor som inte har svenska som modersmål
möjlighet att lära sig språket.
Motionerna
I ett antal motioner berörs de övergripande målformuleringarna för
integrationspolitiken.
I motion Sf8 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs i yrkande 1 godkännande av
förslag till förändring av propositionens övergripande målsättningar för
integrationspolitiken. Motionärerna menar att ordet ?skyldigheter? tydligare
bör framkomma i målformuleringen, då det talas om allas lika rätt och
möjligheter. Vidare görs invändningar mot att propositionen inte konsekvent
anlägger ett individuellt perspektiv på allas rätt att välja strategier för
integrationsprocessen. Motionärerna menar att man inte uppifrån kan sätta
gemensamma resultatmål för integrationen, om man samtidigt hävdar att varje
individ har rätt att själv bestämma sina egna mål.
I motionerna Sf10 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) yrkande 2 och Sf622 av Yvonne
Ruwaida (mp) yrkande 2 begärs tillkännagivande om att de målsättningar som
gällt för invandrarpolitiken sedan 1975 bör kvarstå även för den nya
integrationspolitiken. Om dessa mål nu ändras skulle det enligt motionärerna
signalera att man gett upp och inte längre anser sig kunna arbeta för alla
människors lika värde i samhället.
I motionerna 1994/95:Sf621 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkande 1 och
1996/97:Sf632 av Ingrid Skeppstedt m.fl. (c) yrkande 1 begärs tillkännagivande
om att invandrarpolitikens mål bör förtydligas och omformuleras enligt den
samhällsutveckling som skett sedan de först formulerades. Även i motion
1994/95:Sf635 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 1 anförs att
invandrarpolitikens målsättningar bör avpassas till förhållandena i 1990-talets
Sverige och inriktas på en politik som stimulerar mångfald och valfrihet både
för svenskar och invandrare. Motionärerna begär tillkännagivande härom.
I motion 1996/97:Sf625 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) yrkande 3 begärs
tillkännagivande om att det i de invandrarpolitiska målen bör betonas
föräldrars rätt att tillförsäkra sina barn en uppfostran och utbildning som
överensstämmer med föräldrarnas livsåskådning.
I några motioner behandlas allmänna utgångspunkter och förutsättningar för en
lyckad integrationspolitik.
I motion Sf4 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs i yrkande 1 tillkännagivande
om att en förnyelse av Sverige, i enlighet med de förslag som Moderaterna lagt
i motion 1997/98:Fi202, är förutsättningen för en lyckad integrationspolitik.
I motion 1994/95:Sf636 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) yrkande 1 anförs att i
det mångkulturella samhället ingår en mängd olika grupper. Motionärerna menar
att invandrare inte utgör någon homogen kategori i samhället, men att det går
att urskilja vissa problem som invandrare har gemensamt. Motionärerna begär
tillkännagivande härom. I motionens yrkande 2 begärs tillkännagivande om att
det finns behov av diskussion om det mångkulturella samhället, med avseende på
hur det i framtiden kan bli mer jämställt och generöst med ett nytt synsätt på
kulturell pluralism.
I motionerna Sf10 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) yrkande 1 och Sf622 av Yvonne
Ruwaida (mp) yrkande 1 begärs tillkännagivande om att det i ett mångkulturellt
samhälle behövs en gemensam etisk grund som alla delar. Komponenter i en sådan
grundsyn borde enligt motionärerna vara respekt för alla människors lika värde,
tolerans samt ett gemensamt rättssystem.
Några motioner handlar om vad integration bör betyda.
I motion 1996/97:Sf618 av Birger Schlaug m.fl. (mp) yrkande 1 anförs att
begreppet integration bör betyda en målsättning om att alla medborgare skall
kunna delta jämbördigt i samhällets samtliga verksamheter.
I motion 1996/97:Sf625 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) yrkande 4 anförs att
begreppet integration bl.a. måste innebära rätten att vara olik och att olika
grupper i samhället samverkar.
I motion 1996/97:Sf611 av Pär-Axel Sahlberg och Juan Fonseca (s) anförs att
det behövs en gemensam definition av begreppet integration och nationellt
program för integrationsarbetet.
I motion Sf611 av Sten Andersson (m) anförs att invandrare bör integreras i
det svenska samhället. Integration innebär enligt motionären att ?man tar seden
dit man kommer?.
Utskottets bedömning
Utskottet ser med tillfredsställelse på det nya synsätt som regeringen tar som
utgångspunkt för en integrationspolitik. Mot bakgrund av bl.a. den kritik som
riktats mot invandrarpolitiken anser utskottet att det finns skäl att tydligt
understryka det generella i den nya integrationspolitiken. Med detta menar
utskottet att integrationspolitiken är en generell samhällsfråga och en viktig
angelägenhet för alla samhällsmedborgare. Vidare vill utskottet peka på att de
åtgärder som ryms inom integrationspolitiken inte enbart handlar om säråtgärder
för invandrare, utan i första hand inbegriper generella politiska åtgärder.
Utskottet vill vidare peka på att invandrare på intet sätt kan anses vara
någon homogen kategori i samhället. Däremot går det att urskilja vissa problem
och behov som är gemensamma för invandrare. Det är i första hand behovet i sig
och inte invandrarskapet som skall motivera olika åtgärder. Det gäller t.ex.
under en invandrares allra första tid i Sverige, eftersom de flesta nyanlända
har många likartade behov. Även under denna s.k. introduktionsfas är det
emellertid viktigt att i utformandet av åtgärder ta hänsyn till individuella
skillnader och behov.
Regeringen formulerar i propositionen några övergripande mål som skall
vägleda det integrationspolitiska arbetet. Det första målet gäller allas lika
rättigheter och möjligheter oavsett etnisk och kulturell bakgrund. I detta mål
ingår också rätten att vara olik. Utskottet anser att regeringen på ett tydligt
sätt markerar att målet om allas lika möjligheter och rättigheter även innebär
att alla också har lika skyldigheter. Med detta anser utskottet att motion Sf8
yrkande 1 i denna del kan anses tillgodosedd.
Förutom målet om allas lika möjligheter och rättigheter, föreslår regeringen
att integrationspolitiken skall syfta till en samhällsgemenskap med samhällets
mångfald som grund samt en samhällsutveckling som kännetecknas av ömsesidig
respekt och tolerans och som alla oavsett bakgrund skall vara delaktiga i och
medansvariga för.
Utskottet anser att dessa båda målformuleringar aktualiserar fundamentala
värden. Målsättningen bör vara att uppnå en känsla av gemenskap i ett samhälle
där mångfalden samtidigt bejakas. Här är det väsentligt att både se till det
som ur olika synvinklar förenar människor som lever i Sverige och visa respekt
och tolerans inför det som skiljer sig. Utskottet vill klargöra att en gemensam
historia är viktig för sammanhållningen i ett samhälle. Den gemensamma
historien består av olika individers och gruppers skilda bakgrunder och
erfarenheter.
I motion Sf10 anförs att det behövs en gemensam etisk grund som alla delar.
Respekten för alla människors lika värde, tolerans samt ett gemensamt
rättssystem är enligt motionärerna viktiga komponenter i en sådan nödvändig
gemensam grundsyn. Utskottet delar motionärernas åsikt men anser att värdet av
en uppslutning kring samhällets grundläggande värderingar tydligt framgår i de
övergripande mål som föreslagits i propositionen. Något tillkännagivande med
anledning av motionen behövs därför inte. Motionerna Sf10 yrkande 1 och Sf622
yrkande 1 avstyrks.
I motion Sf10 anförs att de målsättningar som gällt för invandrarpolitiken
sedan 1975 bör kvarstå, eftersom en förändring av formuleringarna skulle
signalera att man gett upp ambitionerna att uppfylla tidigare uppsatta mål.
Utskottet kan inte se att förslagen till formuleringar för övergripande mål som
ges i propositionen skulle uttrycka en lägre ambitionsnivå eller stå i något
motsatsförhållande till de tidigare målsättningarna. Utskottet menar att
propositionens formuleringar innebär ett förtydligande av de målsättningar som
uttrycktes i den tidigare invandrarpolitiken, och att ambitionerna att uppfylla
målen därigenom snarare har stärkts. Med hänvisning till detta avstyrks
motionerna Sf10 yrkande 2 och Sf622 yrkande 2.
I motion 1996/97:Sf625 yrkande 3 anför motionärerna att det i de
invandrarpolitiska målen bör betonas att föräldrar har rätt att tillförsäkra
sina barn en uppfostran och utbildning som överensstämmer med föräldrarnas
livsåskådning. Utskottet understryker att den övergripande målsättningen för
integrationen skall gälla även på skolans område. Det innebär t.ex. att man i
skolan skall visa tolerans och respekt för skilda tros- och livsåskådningar,
samtidigt som man hävdar samhällets grundläggande värderingar. Mot bakgrund av
detta menar utskottet att föräldrars rätt inte särskilt bör betonas i de
övergripande målen för integrationspolitiken. Med hänvisning till detta
avstyrks motionen.
Vad avser innebörden av integration hävdas i motion Sf8 att det inte är
förenligt att dels erkänna den enskilde individens rätt att själv bestämma sina
egna mål för integration, dels sätta upp vissa gemensamma resultatmål för
integration. Utskottet anser i likhet med regeringen att principen om att den
enskilde individen i första hand bestämmer hur han eller hon själv önskar
förhålla sig till och utveckla den egna etniska och kulturella identiteten bör
vara vägledande för integrationspolitiken. Samhället bör emellertid underlätta
för individen att integrera gamla och nya livsmönster och livsstilar på det
sätt hon själv önskar. Detta bör vara syftet med att sätta upp mål inom olika
samhällssektorer, t.ex. inom arbetsmarknadspolitiken, som sedan kan stödja den
individuella integrationsprocessen. Denna synpunkt framhålls även i
arbetsmarknadsutskottets yttrande över propositionen. Med hänvisning till detta
avstyrker utskottet motion Sf8 yrkande 1 i denna del.
Med hänvisning till vad som ovan anförts avstyrker utskottet också motionerna
1996/97:Sf618 yrkande 1, 1996/97:Sf625 yrkande 4, 1996/97:Sf611 och
1997/98:Sf611.
Som redan påpekats är det utskottets uppfattning att förutsättningen för att de
integrationspolitiska målen skall kunna uppfyllas är att man genom generell
politik ger lika möjligheter för alla. Utan att vidare gå in på detaljerna vad
gäller den generella politik som förespråkas i motion Sf4 konstaterar utskottet
att motionärerna, liksom regeringen i propositionen, anser att en lyckad
integrationspolitik är avhängig den generella politik som förs i samhället. Med
hänvisning till detta avstyrks motion Sf4 yrkande 1.
Med vad som ovan anförts godtar utskottet regeringens förslag till
utgångspunkter och övergripande mål för integrationspolitiken. Följande
motioner kan med detta anses vara tillgodosedda: motionerna 1994/95:Sf621
yrkande 1, 1996/97:Sf632 yrkande 1, 1994/95:Sf635 yrkande 1 samt 1994/95:Sf636
yrkandena 1 och 2. Utskottet avstyrker därför bifall till dessa
motionsyrkanden.
Integrationspolitikens inriktning
Propositionen
Regerigen anför i sin proposition att det integrationspolitiska arbetet
särskilt skall inriktas på att ge förutsättningar för individers egen
försörjning och delaktighet i samhället, att värna grundläggande demokratiska
värden samt att förebygga och motverka diskriminering, främlingsfientlighet och
rasism.
Regeringen lyfter fram jämställdhet mellan könen som ett exempel på de
grundläggande värden i det svenska samhället som skall vara vägledande för det
integrationspolitiska arbetet. Vidare pekar regeringen på att ett nödvändigt
villkor för att människor skall kunna bli delaktiga i samhället, är att
samhällets mångfald återspeglas i samhällets institutioner och de demokratiska
beslutsprocesserna. Regeringen beskriver vidare arbetet med att förebygga och
motverka etnisk diskriminering, främlingsfientlighet, rasism och intolerans som
en av sina allra viktigaste uppgifter. En viktig utgångspunkt i detta arbete är
att se till att det finns ett effektivt regelverk som kriminaliserar rasistiska
handlingar. Regeringen menar att propositionens förslag till mål och inriktning
för integrationspolitiken, samt förslaget om en omorganisering av
integrationsfrågorna till en ny myndighet, bör medverka till att
förutsättningarna för att motverka segregation blir bättre.
För att integrationspolitiken skall kunna genomföras och målen skall kunna
omsättas i konkret handling menar regeringen att det krävs en tydlig regional
och lokal förankring. Det är nödvändigt att olika aktörer och nivåer involveras
i arbetet. Den regionala nivån är här särskilt viktig för genomförande och
samordning av politiken. Ett sätt att uppnå god samordning mellan statlig och
kommunal verksamhet är att involvera länsstyrelserna i det långsiktiga arbetet.
Vidare anför regeringen att förslagen till mål och inriktning bör få konse-
kvenser inom olika samhällsområden. På sikt bör vissa åtgärder och insatser som
idag riktar sig till invandrare som grupp komma att omvandlas till generella
åtgärder. Hit hör t.ex. samhällsinformation till invandrare och stödet till
invandrares organisationer. Modersmålsundervisningen, rätten till tolkservice,
svenskundervisning för invandrare (sfi) och andra åtgärder och rättigheter som
tillkommit inom ramen för den nuvarande invandrarpolitiken ligger dock fast.
Regeringen anför att förverkligandet av de integrationspolitiska målen
kontinuerligt bör följas upp. Uppfyllandet av målen kräver ett aktivt
förändringsarbete, vilket bör beröra hela samhället på samtliga nivåer.
Regeringen pekar på att den offentliga sektorn i sin verksamhet inte bara har
ansvar för att förverkliga de integrationspolitiska ambitionerna, utan också
ett speciellt ansvar som förebild. Även verksamheten och agerandet i den
privata sektorn bör följas upp. Den nya myndighet för integrationsfrågor som
föreslås i propositionen bör enligt regeringen ha det övergripande ansvaret för
att följa upp hur integrationspolitiken förverkligas.
Motionerna
I motion Sf619 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) begärs i yrkande 13
tillkännagivande om att en av de viktigaste invandrarpolitiska åtgärderna är
att vidta kraftfulla åtgärder mot nynazistiska, rasistiska och
främlingsfientliga krafter.
I motion Sf11 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) yrkande 1 begärs
tillkännagivande om att man för att kunna mäta i vilken mån de
integrationspolitiska målsättningarna uppnåtts bör utarbeta några tydligt
formulerade steg eller delmål.
Utskottets bedömning
I propositionen anger regeringen att integrationspolitiken skall inriktas på
att ge förutsättningar till individers egen försörjning och delaktighet i
samhället, att värna grundläggande demokratiska värden och att förebygga och
motverka diskriminering, främlingsfientlighet och rasism.
Utskottet anser i likhet med regeringen att det är viktigt att arbetet
inriktas på att skapa möjligheter till individers egen försörjning. Att ha en
egen försörjning är ytterst betydelsefullt, inte minst för individens
självkänsla och möjlighet att delta i samhällslivet. Som regeringen påpekar är
möjligheten att nå delaktighet för alla också beroende av hur väl mångfalden
speglas i utformningen av politiken.
Utskottet delar motionärernas uppfattning i Sf619 att arbetet med att
förebygga och motverka etnisk diskriminering, främlingsfientlighet och rasism
är en av de allra viktigaste uppgifterna för det integrationspolitiska arbetet.
Om inte principen om allas lika värde kan upprätthållas riskerar samhället att
brytas sönder inifrån. Då utskottet anser att denna ståndpunkt tydliggörs också
i propositionen avstyrks motion Sf619 yrkande 13.
Vad gäller genomförandet av politiken vill utskottet betona den uppfattning som
även framkommer i propositionen att det är av avgörande betydelse att en god
samverkan mellan olika nivåer och aktörer i samhället uppnås. Av stor vikt är
också att integrationsarbetet kontinuerligt följs upp och utvärderas. Det
övergripande ansvaret för uppföljningsarbetet bör ligga på den nya myndighet
som regeringen föreslagit (se avsnitt Ny myndighet för integrationsfrågor). I
motion Sf11 yrkande 1 anförs att några tydligt formulerade steg eller delmål
bör utarbetas för att det skall vara möjligt att mäta i vilken mån de
integrationspolitiska målsättningarna verkligen uppnåtts. Utskottet förutsätter
att den nya myndigheten på lämpligt sätt bryter ned de övergripande målen till
mätbara kriterier, så att en utvärdering är möjlig. Med hänvisning till detta
avstyrker utskottet motionen.
Integration och återvandring
Propositionen
Förslaget till mål och inriktning för en integrationspolitik påverkar enligt
regeringen inte de riktlinjer för återvandringspolitik som riksdagen lade fast
i samband med beslutet om en ny migrationspolitik år 1996 (prop. 1996/97:25,
bet. 1996/97:SfU5, rskr. 1996/97:80). En god integration i Sverige skapar också
goda förutsättningar för den som återvänder.
Motionerna
I motion Sf10 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) yrkande 25 anförs att det arbete för
att underlätta återvandring som kommunerna gör, för vissa invandrare kan
upplevas som en indirekt påtryckning. Vidare menar motionärerna att
återvändandes rätt att återvända till Sverige bör lagfästas. Motionärerna begär
tillkännagivande härom.
I motion Sf11 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) begärs i yrkande 2
tillkännagivande om att man bör uppmuntra återvandringsprojekt där näringsliv
och ideella föreningar samverkar.
Utskottets bedömning
Utskottet behandlade frågan om återvandring i sitt betänkande 1996/97:SfU5. Där
framgick bl.a. att personer som ansetts som skyddsbehövande, men som vill
återvända till ursprungslandet, i de statliga och kommunala
mottagningsprogrammen i princip från början bör få stöd för att i görligaste
mån integrera sig i Sverige på ett sätt som samtidigt, för den som så önskar,
främjar möjligheten att återvända och reintegrera sig i det tidigare hemlandet.
Vad gäller synpunkterna i motion Sf10 om att kommunernas arbete i syfte att
underlätta återvandring kan upplevas som indirekt påtryckning är det utskottets
uppfattning att det inte får förekomma några typer av påtryckningar på
flyktingar att återvandra. Utskottet vill vad gäller detta ytterligare hänvisa
till följande avsnitt ur betänkande 1996/97:SfU5: ?I propositionen anförs att
ingen tvekan får råda om att den som fått permanent uppehållstillstånd själv
avgör om och när han eller hon vill återvända till sitt ursprungsland.
Påtryckningar av stat eller kommun för att få en person att återvända till sitt
ursprungsland kan inte accepteras.? Utskottet uttalade i betänkandet att man
ansåg det betydelsefullt att regeringen klart betonat detta.
Vad gäller möjligheten att återvandra till Sverige anförde utskottet i det
flyktingpolitiska betänkandet att en strävan borde vara att inte i onödan
försvåra för den som har stark anknytning till två länder att upprepade gånger
växla bosättning mellan dem. Med det ovan anförda kan enligt utskottet motion
Sf10 yrkande 25 anses tillgodosedd.
Utskottet erinrar om att i det flyktingpolitiska betänkandet underströks att
det är väsentligt med en flexibel samverkan mellan frivilligorganisationer,
invandrar-, bistånds-, arbetsmarknads- och utbildningsmyndigheter, kommuner och
landsting samt näringslivet. Med detta kan motion Sf11 yrkande 2 anses
tillgodosedd.
Minoriteter
Motionerna
I motion 1996/97:Sf625 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) behandlas mål och
riktlinjer särskilt vad gäller språkliga och etniska minoriteters rätt och
möjligheter. I motionens yrkande 1 begärs tillkännagivande om att det finns
behov av särskilda riktlinjer för en minoritetspolitik avseende etniska och
språkliga minoriteter. Vidare anförs i yrkande 5 att en generell politik som
utgår från att Sverige är ett mångkulturellt samhälle även bör innehålla en
målparagraf som berör språkliga och etniska minoriteters rätt och möjligheter.
I målsättningarna för den generella politiken borde enligt motionärerna framgå
att politiken skall omfatta åtgärder till stöd för etniska och språkliga
minoritetsgruppers rätt att bibehålla och vidareutveckla sin kultur, inom ramen
för av Sverige ratificerade internationella konventioner och svensk lag.
Motionärerna begär tillkännagivande härom. I yrkande 2 begärs tillkännagivande
om att det finns behov av en gemensam etisk grund för majoritetsbefolkningen
och minoriteterna. I yrkande 14, slutligen, anförs att finska språket bör få
ett ytterligare förstärkt meritvärde inom både den offentliga och den privata
sektorn. Motionärerna begär tillkännagivande härom.
I motion 1996/97:U630 av Eva Goës och Ragnhild Pohanka (mp) anförs i yrkande
6 att minoriteterna bör erkännas rätten att bevara sin kultur, sina
traditioner, sin religion och sitt språk. I yrkandena 4, 5 och 7 - 11 begärs
tillkännagivanden i olika frågor om minoriteters rättigheter. I motion
1994/95:Kr264 av Fanny Rizell m.fl. (kd) begärs i yrkande 4 tillkännagivande om
att staten bör underlätta för minoriteterna att värna sitt kulturarv.
Utskottets bedömning
I motion 1996/97:Sf625 behandlas mål och riktlinjer särskilt vad gäller
språkliga och etniska minoriteters rätt och möjligheter. Motionärerna menar
dels att det behövs en särskild minoritetspolitik för språkliga och etniska
minoriteter, dels att den generella politik som utgår från att Sverige är ett
mångkulturellt samhälle bör innehålla en målparagraf som berör språkliga
minoriteters rätt och möjligheter, och som innehåller rätten att bibehålla och
utveckla sin kultur. Motionärerna framför vidare att det behövs en gemensam
etisk grund för majoritetsbefolkningen och minoriteterna.
Begreppet etniska och språkliga minoriteter som används i ovanstående motion
har i olika sammanhang givits skilda definitioner och innebörder.
Invandrarpolitiska kommittén använde sig i sitt slutbetänkande (SOU 1996:55) av
en distinktion mellan inhemska respektive invandrade minoriteter, för att
skilja mellan olika grupper i Sverige som kan ha ett gemensamt språk, kultur
eller etnisk bakgrund som grund för en kollektiv identitet. Som inhemsk eller
nationell minoritet räknas i Sverige samer och tornedalsfinnar.
Vad gäller frågan om en särskild minoritetspolitik avseende inhemska
minoriteter kan utskottet konstatera att den inte ingick i Invandrarpolitiska
kommitténs uppdrag och inte heller berörs i regeringens proposition. Utskottet
hänvisar i stället till två pågående utredningar. Det är dels
Minoritetsspråkskommittén som har i uppgift att utreda om, och i så fall på vad
sätt, Sverige bör ratificera Europarådets konvention om regionala språk och
minoritetsspråk och dess ramkonvention för skydd av nationella minoriteter
(dir. 1995:84). Kommitténs förslag skall ligga till grund för eventuella
säråtgärder som kan behövas gentemot minoriteter. Den andra utredningen gäller
frågan om Sverige kan skriva under ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och
stamfolk i självstyrande länder och vilka åtgärder som i så fall är nödvändiga
för att Sverige skall kunna efterleva bestämmelserna (dir. 1997:103).
Utskottet erinrar om att politiska åtgärder som riktar sig till invandrade
språkliga och etniska minoriteter däremot har ingått som en del av
invandrarpolitiken sedan denna först formulerades år 1975. Fram till det att
riksdagen behandlade invandrarpolitiken år 1986 gick själva politikområdet
under benämningen ?invandrar- och minoritetspolitik?. Vid riksdagsbeslutet år
1986 klargjordes dock att invandrargrupper inte var minoriteter i folkrättslig
mening, och minoritetsbegreppet lyftes bort från benämningen av ämnesområdet.
Det klargjordes dock att minoritetspolitiken fortfarande ingick som en del av
de invandrarpolitiska åtgärderna (SfU 1985/86:20). Utskottet behandlade också
frågan i betänkande 1991/92:SfU10, då man konstaterade att en minoritetspolitik
i betydelsen kulturpolitik för språkliga minoriteter, i huvudsak fick anses
ingå i invandrarpolitiken.
I förordning (1988:429) med instruktion för Statens invandrarverk finns
vidare angivet att verkets målgrupp, vid sidan om invandrare, är språkliga
minoriteter. I instruktionerna står bl.a. att verket har i uppgift att
fortlöpande bevaka behovet av åtgärder för att främja invandrares och språkliga
minoriteters sociala och kulturella situation i Sverige, att svara för sådan
dokumentation om invandrares och språkliga minoriteters sociala och kulturella
situation som inte är någon annan myndighets uppgift, samt att vara
kontaktorgan mellan samhället och invandrare, språkliga minoriteter samt deras
sammanslutningar.
Utskottet förutsätter att det ansvar som Invandrarverket har för språkliga
minoriteter och som hittills legat inom verkets integrationsenhet, flyttas över
till den föreslagna nya myndigheten för integrationsfrågor till dess att de
språkliga minoriteternas situation vidare klargjorts.
I övrigt vill utskottet klargöra att de övergripande målsättningar som
formulerats för den nya integrationspolitiken självfallet gäller även för
etniska och språkliga minoriteter. Målsättningen om lika rättigheter och
möjligheter för alla omfattar således också individer som tillhör etniska och
språkliga minoriteter. Som utskottet redan understrukit innebär den
målsättningen även rätten att vara olik, vilket kan betyda t.ex. rätten att
bevara och utveckla sin språkliga, kulturella eller etniska särart i den
utsträckning man själv önskar. Beträffande målet om en samhällsgemenskap med
samhällets mångfald som grund, vill utskottet vidare peka på att det också
berör språkliga och etniska minoriteter. Ambitionen är att samhällets mångfald
i ökad utsträckning skall speglas i utformandet och genomförandet av politiken,
och där ingår även den mångfald som språkliga och etniska minoriteter är ett
uttryck för.
Med vad som ovan anförts avstyrks motionerna 1996/97:Sf625 yrkandena 1, 2, 5
och 14, 1996/97:U630 yrkandena 4-11 och 1994/95:Kr264 yrkande 4.
Begreppet invandrare
Propositionen
Regeringen anför att invandrarbegreppet är grovt generaliserande och
underförstår en grupp med gemensamma kännetecken och en samhörighet som är
skild från svenskar. Statistiska centralbyrån (SCB) och Invandrarverket har
tillsammans utformat riktlinjer för hur redovisning av statistik bör ske. I
propositionen har regeringen så långt möjligt försökt att använda dessa
riktlinjer för användandet av begreppet invandrare.
Regeringen anser att invandrarbegreppets användning i författningen bör ses
över och kommer att ta initiativ till en sådan successiv översyn.
Motionerna
I motion Sf7 av Roland Larsson m.fl. (c) yrkande 1 anförs att
invandrarbegreppet bör användas snävare och mer sparsamt.
I motion 1996/97:Sf633 av Yvonne Ruwaida (mp) yrkande 5 anförs att begreppet
invandrare behövs för statistik och forskning men bör delas upp i andra
kategorier.
Utskottets bedömning
Utskottet instämmer i vad som framförs i motionerna om problemen med att
använda begreppet invandrare. Utskottet anser att man bör undvika
generaliserande benämningar som kan bidra till en uppdelning och negativ
kategorisering av vissa befolkningsgrupper. Utskottet ställer sig positiv till
vad som i propositionen anförts om att invandrarbegreppets användning i
författningen bör ses över. De riktlinjer för användning av invandrarbegreppet
som SCB och Invandrarverket har utarbetat bör enligt utskottet vidare ge
förutsättningar för en bättre anvädning av begreppet i redovisning av
statistik. Med propositionen och vad som ovan anförts kan motionerna Sf7
yrkande 1 och Sf633 yrkande 5 anses tillgodosedda.
Delaktighet och inflytande
Delaktighet i samhällsutvecklingen
Propositionen
Delaktighet handlar enligt regeringen både om deltagande i den formella
demokratin och om makt och ansvar i vardagslivet. Under senare år har en debatt
förts om hur demokratin kan utvecklas och förnyas i olika avseenden i syfte att
öka möjligheterna för medborgarna att vara delaktiga i samhällsutvecklingen.
Regeringen har låtit studera demokratiutvecklingen och de utmaningar som de
etablerade demokratiska strukturerna har att möta i framtiden. I
Demokratiutvecklingskommitténs betänkande På medborgarnas villkor (SOU
1996:162) konstateras att den etniska mångfalden ökat i befolkningen samtidigt
som personer med invandrarbakgrund är underrepresenterade i
partiorganisationerna och föreningslivet. Även Kommunala förnyelsekommittén tar
upp frågan om representation. I sitt betänkande Förnyelse av kommuner och
landsting (SOU 1996:169) redovisar kommittén att bl.a. personer med
invandrarbakgrund är dåligt representerade på den lokala nivån. Undersökningar
visar även att utländska medborgare har ett lägre valdeltagande än svenska
medborgare. Förstagångsväljare som har en utländsk bakgrund röstar i mindre
utsträckning än andra unga människor.
Regeringen anser att ovan nämnda förhållanden är djupt oroande. För att en
demokrati skall fungera och utvecklas är det nödvändigt att allas kompetens och
erfarenheter tas till vara. Att vissa grupper i samhället har ett i förhållande
till andra lägre valdeltagande och en bristande representation på olika
förtroendeposter, kan enligt regeringen vara tecken på utanförskap.
Regeringen anser det vara en mycket angelägen uppgift att öka delaktigheten i
samhället, både generellt och i den politiska processen. Regeringen anser att
det är viktigt att stimulera lokala initiativ och engagemang. Det är ofta i
vardagslivet som intresset och engagemanget för olika samhällsfrågor startar.
Det är regeringens avsikt att det stöd till demokratiutveckling som infördes
genom budgetpropositionen för år 1997 skall kunna stimulera en utveckling av
nya former och strukturer för medborgarnas engagemang, särskilt i utsatta
bostadsområden. Den nya myndighet som enligt regeringen skall ha det
övergripande ansvaret för integrationsfrågor bör ges möjligheter att stimulera
dem som invandrar till ett ökat deltagande i samhällslivet.
Motionerna
I motion Sf8 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 4, delvis, anförs att
utgångspunkten i arbetet med att skapa lika möjligheter bör vara att ge
människor makten över sin egen tillvaro. Av största betydelse är då att kunna
påverka och känna sig delaktig. I yrkande 5 anförs att rätten att välja
enskilda alternativ inom skola, barnomsorg och sjukvård, på samma ekonomiska
villkor som de offentliga, är viktig för att öka makten och känslan av
delaktighet för människor.
I motion Sf7 av Roland Larsson m.fl. (c) anförs i yrkande 2 att det politiska
beslutsfattandet måste förändras så att medborgarna ges större möjlighet att
påverka och vara delaktiga i beslutsfattandet. Besluten bör enligt motionärerna
fattas nära eller av dem som berörs av besluten.
I motion Sf10 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) yrkande 7 begärs tillkännagivande
om att invandrare bör representeras i olika statliga utredningar som ledamöter,
tjänstemän och experter. Frågan berörs även i motionerna Sf622 av Yvonne
Ruwaida (mp) yrkande 7, 1996/97:Sf618 av Birger Schlaug m.fl. (mp) yrkande 3
och 1996/97:Sf633 av Yvonne Ruwaida (mp) yrkande 8.
Utskottets bedömning
Utskottet instämmer i regeringens synpunkt att det är viktigt att stimulera
allas deltagande i politiken. En viktig uppgift i detta arbete är att på olika
sätt stärka den lokala demokratin. Människors förmåga och vilja att delta i och
påverka samhällsutvecklingen hänger nära samman med deras möjligheter att ha
makt över sin egen tillvaro. Det är önskvärt att samhällsmedborgarna i ökad
utsträckning har möjlighet att påverka och vara delaktiga i beslutsfattandet.
Utskottet anser att detta framkommer i regeringens proposition. Motionerna Sf8
yrkandena 4 (delvis) och 5 och Sf7 yrkande 2 kan därmed anses tillgodosedda.
Vad gäller frågan om invandrarrepresentation i statliga utredningar behandlades
den av konstitutionsutskottet i betänkande 1996/97:KU24. Utskottet ansåg att
det var betydelsefullt att statliga utredningar och kommittéer gavs en så
allsidig och kompetent sammansättning som möjligt. Vidare ansåg utskottet att
det, för att erhålla en bred förankring, var viktigt att även invandrare och
unga deltog i dessa sammanhang. Utskottet utgick från att det från de politiska
partiernas och andra nominerade instansers sida finns ett intresse av att
nominera kandidater till kommittéer så att dessa ges en så allsidig och
kompetent sammansättning som möjligt. Utskottet förutsatte även att regeringen
strävar efter att efterfråga en bred förankring och ur jämställdhetssynpunkt
acceptabel sammansättning.
Socialförsäkringsutskottet instämmer i konstitutionsutskottets synpunkter.
Motionerna Sf10 yrkande 7, Sf622 yrkande 7, 1996/97:Sf618 yrkande 3 och
1996/97:Sf633 yrkande 8 avstyrks med hänvisning till vad som ovan anförts.
Samhällsinformation
Propositionen
Statliga och kommunala myndigheter bör inom sina respektive ansvarsområden
sträva efter att samhällsinformation når alla i befolkningen oavsett härkomst
och etnisk bakgrund och att den är anpassad till mottagarnas skilda
förutsättningar och behov.
Utöver den generella samhällsinformationen behövs särskilda
informationsinsatser för att tillgodose nyanlända invandrares behov av
samhällsinformation. Grundläggande samhällsinformation till nyanlända
invandrare bör så långt möjligt ges på invandrarens eget språk. Regeringen
anför att samhällsinformationen bör ta sin utgångspunkt i samhällets mångfald
och utformas efter mottagarnas skilda förutsättningar och behov. Statliga och
kommunala myndigheter har ett stort ansvar för detta.
Regeringen pekar på försöksverksamheten med medborgarkontor och menar att
dessa bör kunna spela en viktig roll för att nå ut med samhällsinformation till
olika grupper och öka delaktigheten i samhället. De kan också bli en plats där
informationsteknik kan göras tillgänglig för medborgarna. För att
medborgarkontoren skall bli den plats människor söker sig till för information
och dialog bör den lokala utformningen ske tillsammans med de boende i området.
Regeringen anför i propositionen att det statliga stödet till Stiftelsen
Invandrartidningen bör avvecklas. Den ursprungliga motiveringen för att ge ut
en tidning på flera språk var att de som var nya i Sverige behövde få
information om det svenska samhället på sitt eget språk. Urvalet av språk har
sedan dess ändrats flera gånger för att svara mot de behov som invandringen
aktualiserat. Regeringen menar dock att Invandrartidningen bara delvis har
förmått förändra sin utgivning utifrån de språkbehov som uppkommit allteftersom
nya språkgrupper invandrat. Antalet tryckta exemplar är vidare litet i
förhållande till antalet personer från respektive språkgrupp. Regeringen anser
därför att de ursprungliga skälen att ge ut tidningen kan ifrågasättas både vad
gäller tidningens innehåll och läsekretsens sammansättning.
Det kan, särskilt med tanke på den deklarerade utgångspunkten för
integrationspolitiken, ifrågasättas om en statlig stiftelse bör ge ut tidningar
för grupper som sedan länge är etablerade i Sverige. På samma sätt kan
ifrågasättas om behovet av information på lätt svenska bland dem som varit
länge i landet skall betraktas annorlunda än det allmänna behov av information
på lätt svenska som finns i landet. Regeringen anser att invandrare som varit
länge i landet i princip bör få sina behov tillgodosedda på samma sätt som
andra.
I budgetpropositionen för år 1998 föreslår regeringen att stödet avvecklas
efter den 30 april 1998 och att motsvarande medel förs till den myndighet som
skall ha ansvaret för integrationspolitiken.
Motionerna
I motion Sf7 av Roland Larsson m.fl. (c) anförs att invandrare skall ha samma
möjlighet att ta del av samhällsinformation som de som har svenska som
modersmål. De resurser och den kompetens som finns hos Stiftelsen
Invandrartidningen bör, menar motionärerna, kunna användas för att tillgodose
nyanlända invandrares behov av information på eget språk eller på lätt svenska.
Motionärerna menar att stödet till Invandrartidningen inte kan upphöra innan
det finns fullgoda alternativ. I motionens yrkande 3 begärs tillkännagivande
härom.
I motion Sf8 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs i yrkande 11 avslag på
förslaget om att statsbidraget till Stiftelsen Invandrartidningen skall
avvecklas.
I motion Sf12 av Johan Lönnroth m.fl. (v) begärs i yrkande 1 tillkännagivande
om att Invandrartidningen bör vara kvar och anknytas till Ombudsmannen mot
etnisk diskriminering.
I motion Sf9 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) begärs i yrkande 3
tillkännagivande om att regeringens förslag om att avveckla stödet till
Invandrartidningen skall avslås. Motionärerna menar att 15 miljoner kronor från
kostnaderna för en integrationsmyndighet bör bekosta stödet till
Invandrartidningen.
I motion Sf10 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) begärs i yrkande 24 avslag på
regeringens förslag om att avveckla stödet till Stiftelsen Invandrartidningen.
I motion Sf11 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) anförs att en utredning bör
tillsättas för att undersöka hur invandrares behov av samhällsinformation skall
kunna tillgodoses. I avvaktan på en utredning bör dock stödet till Stiftelsen
Invandrartidningen kvarstå. I motionens yrkande 3 begärs avslag på regeringens
förslag om att avveckla stödet.
I motion Sf3 av Paavo Vallius (s) begärs tillkännagivande om att statsstödet
till den finskspråkiga Invandrartidningen/Viikkoviesti kvarstår.
I motion Sf612 av Nikos Papadopoulos (s) anförs att det finns behov av
lättförståelig och tydlig information, och att Invandrartidningen hittills
tillgodosett det behovet på ett bra sätt. I motionens yrkande 1 begärs
tillkännagivande härom.
Utskottets bedömning
Samhällsinformation
En förutsättning för att känna sig delaktig i det samhälle där man bor är att
man har kunskaper om hur samhället fungerar och att man kan hålla sig
informerad om vad som händer. Kunskap och information är också grundläggande
förutsättningar för ett aktivt deltagande i samhällslivet och de demokratiska
processerna. En av de viktigaste uppgifterna för att uppnå det
integrationspolitiska målet om allas delaktighet i samhället måste därför vara
att se till att samhällsinformation kommer alla till del.
Utskottet menar att myndigheter på statlig och kommunal nivå har ett särskilt
ansvar att se till att information på det egna området verkligen når olika
grupper i samhället. De integrationspolitiska målen måste få konsekvenser för
det sätt på vilket myndigheterna arbetar med att framställa och sprida
information, så att informationen når alla oavsett härkomst och etnisk
bakgrund, och att den är anpassad till mottagarnas skilda förutsättningar och
behov. Arbetet med att tillgodose de olika behov av information som kan finnas
i ett samhälle som präglas av mångfald måste utföras inom den generella
politiken. Den nya myndigheten för integrationsfrågor, som enligt regeringens
förslag skall inrättas (se avsnitt Ny myndighet för integrationsfrågor), bör
dock ha det övergripande ansvaret för att följa upp att ambitionerna verkligen
uppfylls.
Utskottet vill utifrån vad som ovan anförts om att den generella politiken i
princip skall svara mot de skilda behov av information som kan finnas i
samhället, peka på att de nyanlända invandrarna utgör en grupp till vilken
samhället dock bör ha vissa riktade informationsinsatser. Informationen till de
nyanlända bör så långt möjligt ges på invandrarens eget språk. Utskottet menar
att det är särskilt viktigt att den som nyligen invandrat, och ännu inte hunnit
lära sig det nya språket, ges tillgång till speciella informationskanaler.
Informationsinsatserna är ett viktigt led i nyanlända invandrares introduktion
till det svenska samhället. Den nya integrationsmyndigheten skall enligt
regeringens förslag ha ansvar för att det skall finnas information till de
nyanlända.
Invandrartidningen
Utskottet konstaterar att Invandrartidningen har fyllt en viktig funktion för
många människor som har ett annat språk än svenska som sitt modersmål.
Tidningen har genom sin nyhets- och informationsförmedling kunnat bidra till
människors kännedom och kunskap både om det svenska samhället och den egna
språkgruppen. Utskottet delar samtidigt regeringens uppfattning att det kan
ifrågasättas om en stiftelse med statligt stöd i annan form än presstöd bör ge
ut tidningar för grupper som sedan länge är etablerade i Sverige. Invandrare
som varit länge i landet bör i princip få sina behov tillgodosedda på samma
sätt som andra.
Med anledning av vad som ovan anförts ansluter sig utskottet till regeringens
förslag om att stödet till Invandrartidningen skall avvecklas. Utskottet
noterar samtidigt med intresse det utvecklingsarbete som Invandrartidningen
startat för att anpassa sin verksamhet till kommersiella villkor. På två av
språken som Invandrartidningen utkommer på - finska och spanska - utges t.ex.
även tidningar på kommersiell basis. Utskottet menar dock att
Invandrartidningen behöver något längre tid än vad regeringen föreslår för att
kunna anpassa sin verksamhet till de nya villkor som borttagandet av statsstöd
innebär. Utskottet anser därför att statsbidraget till Invandrartidningen bör
kvarstå under hela 1998, och därefter upphöra. Härigenom undviks också ett
avbrott i den information till nyanlända som den nya myndigheten skall ha. I
betänkandet 1997/98:SfU2 om budget för 1998 avser utskottet att lägga förslag
till omfördelning i budgeten för att finansiellt kunna täcka en sådan förlängd
avvecklingstid för Invandrartidningen. En motsvarande minskning kommer att
göras på anslaget B 2 Särskilda insatser i utsatta bostadsområden.
Vad gäller de editioner som Invandrartidningen gör på språk som representerar
mindre grupper i Sverige, har utskottet från representanter för
Invandrartidningen erfarit att avvecklingen av statsbidrag kommer att innebära
en särskilt osäker framtid. Som utskottet anför i följande avsnitt har
regeringen i propositionen aviserat att den ämnar tillsätta en utredning med
uppgift att lägga förslag om nytt bidragssystem för invandrarorganisationer. En
utgångspunkt för utredningens arbete skall enligt regeringen vara att bidragen
kan vara resultatorienterade. Utskottet anser mot bakgrund av vad som ovan
anförts om nyhets- och informationsförmedling till mindre språkgrupper, att
regeringen bör ge i uppgift åt nämnda utredning att undersöka möjligheterna att
invandrarorganisationer involveras i arbetet med att sprida nyheter och
information på andra språk än svenska. Utskottet föreslår att riksdagen med
anledning av motionerna Sf7 yrkande 3 och Sf11 yrkande 3 som sin mening ger
regeringen detta till känna.
Med det anförda avstyrks motionerna Sf8 yrkande 11, Sf12 yrkande 1, Sf9
yrkande 3, Sf10 yrkande 24, Sf3 och Sf612 yrkande 1.
Stöd till invandrarorganisationer och deras verksamhet
Propositionen
Regeringen anser att organisationer som bildas av människor som har invandrat
eller som har en gemensam etnisk och kulturell bakgrund spelar en viktig roll i
det svenska samhället. För nyanlända kan det vara av stor betydelse såväl
praktiskt som känslomässigt att få kontakt med dem som kommer från samma plats
eller land, eller som talar samma språk. En organisation där man möter andra
som har invandrat kan bli starten för delaktigheten i det nya samhället. För
dem som levt längre i det svenska samhället kan organisationen vara ett sätt
att umgås med dem som man delar språk och bakgrund med, eller att tillgodose
barns och barnbarns intresse för sina rötter.
Regeringen menar att organisationer, där den etniska bakgrunden eller
flytten eller flykten till Sverige är den gemensamma grunden, i princip bör få
stöd till sin verksamhet på samma sätt som andra organisationer. Regeringen
anser dock att ett särskilt stöd till dessa organisationer är befogat. Som skäl
för att särskilt uppmärksamma invandrares organisationer anför regeringen bl.a.
målsättningen att den etniska och kulturella mångfalden i samhället bör vara
företrädd även i organisationslivet samt att de organisationer det här gäller
kan ha svårt att hävda sig gentemot traditionella svenska organisationer.
Vidare anser regeringen att det finns särskilda skäl att ge stöd till
organisationer vars verksamhet är inriktad på att tillgodose nyanlända
invandrares behov. Regeringen anser även att organisationer som arbetar
tväretniskt kan ges särskilt stöd för sin verksamhet.
Stödet till invandrarnas organisationer bör enligt regeringen anpassas till den
utveckling av det statliga stödet till folkrörelser som för närvarande är under
utarbetning (se t.ex. dir. 1996:84 för stödet till idrotten och dir. 1997:59
för stödet till organisationer inom det sociala området).
Regeringen anser att bidrag som ges till organisationer som bildats av
invandrare eller annars på etnisk grund bör relateras till de
integrationspolitiska målen. Det innebär att stödet kan prövas mot angelägna
mål för introduktion och integration och utvärderas i förhållande till dessa.
Kriterierna för statsbidrag bör på ett tydligare sätt kopplas till
organisationernas funktion och roll i integrationsarbetet. Stödet bör även bli
mer verksamhets- och projektinriktat.
De närmare formerna för det nya statsbidragssystemet bör enligt regeringen
utvecklas i nära samråd med organisationerna. Regeringen avser att tillkalla en
särskild utredare med uppdrag att i samråd med bl.a. invandrarnas
riksorganisationer föreslå hur bidragsgivningen skall utformas. Inriktningen
bör vara att det nya statsbidragssystemet genomförs successivt med början år
1999 för att vara fullt genomfört år 2001.
Regeringen anser att den nya myndighet som föreslås för det övergripande
ansvaret för integrationsfrågorna också skall ansvara för bidragsfördelningen
till organisationer och deras verksamhet.
Motionerna
Några motioner handlar om stödet till invandrarorganisationer.
I motion Sf8 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs i yrkande 6
tillkännagivande om att en översyn av organisationsstödet behöver göras.
I motion Sf12 av Johan Lönnroth m.fl. (v) begärs i yrkande 2 tillkännagivande
om särskilt uppmärksammande av kvinnors och ungdomars aktiviteter vid stöd till
organisationer och deras verksamhet.
I motion Sf11 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) begärs i yrkande 4
tillkännagivande om att ett nytt bidragssystem till invandrarorganisationer
skall innehålla ett grundstöd. I yrkande 5 begär motionärerna tillkännagivande
om att ett nytt bidragssystem till invandrarorganisationer inte får innebära
att det totala statsstödet till dessa organisationer minskar.
I motion Sf612 av Nikos Papadopoulos (s) begärs i yrkande 2 tillkännagivande
om att invandrarorganisationerna skall få ekonomisk hjälp för arbete som
sammanfaller med integrationsprinciperna.
Utskottets bedömning
Regeringen anger i propositionen att en särskild utredare skall ges i uppdrag
att i samråd med bl.a. invandrarnas organisationer föreslå hur bidragsgivningen
skall utformas. Utskottet anser med hänvisning till detta att riksdagen inte nu
skall ta ställning i frågan. Utskottet avstyrker bifall till motionerna Sf8
yrkande 6, Sf12 yrkande 2, Sf11 yrkande 4 och 5 samt Sf612 yrkande 2.
Diskriminering
Propositionen
Regeringen betonar att arbetet med att förebygga och motverka diskriminering,
främlingsfientlighet och rasism ständigt måste bedrivas. Det måste ske på flera
fronter och nivåer samt med olika metoder.
Regeringen anger att en viktig utgångspunkt för arbetet här är att se till
att det finns ett effektivt regelverk som kriminaliserar rasistiska handlingar.
Vidare menar regeringen att det är viktigt att alla oavsett bakgrund ges reella
möjligheter till att försörja sig och bli delaktiga i samhället. Den som står
utanför upplevs ofta som hotande och upplever ofta sig själv som hotad. Med de
övergripande målsättningar för integrationspolitiken som föreslås i
propositionen menar regeringen att förutsättningarna för att motverka
diskriminering, främlingsfientlighet och rasism bör öka. Vidare menar
regeringen att den nya myndighet som man föreslår skall inrättas, kommer att
innebära en kraftsamling för detta arbete.
Regeringen redogör för ett antal särskilda insatser och aktiviteter som
vidtagits i syfte att förebygga och motverka diskriminering,
främlingsfientlighet och rasism. Arbetsgrupper har t.ex. tillsatts för att
arbeta med skolans arbete för att förankra demokratiska värden hos eleverna,
för att motverka och förebygga rasistiskt och annat etniskt relaterat våld. Som
en följd av en forskarrapport som visat stora brister i ungdomars kunskaper om
nazismen och folkmordet på judar kommer regeringen att under hösten 1997
erbjuda information om vad som hände under andra världskriget och vilken
människosyn som låg bakom förintelsen av bland andra judarna. Sverige deltar
även i ett växande internationellt samarbete mot rasism och etnisk
diskriminering, bl.a. inom Europarådet och EU, och har inom ramen för
Europaåret mot rasism 1997 inrättat en särskild samordningskommitté som bl.a.
arbetar på områdena skola, arbetsmarknad, boende, kultur och medier.
En särskild utredare har också tillsatts för att se över lagen mot etnisk
diskriminering (dir.1997:11). Utredaren skall senast den 1 december 1997
föreslå sådana lagändringar eller åtgärder i övrigt som bedöms motiverade för
att effektivt förebygga och motverka etnisk diskriminering på arbetsmarknaden.
Motionerna
I motion Sf12 av Johan Lönnroth m.fl. (v) anförs att den nuvarande lagen mot
etnisk diskriminering är behäftad med flera fundamentala svagheter.
Motionärerna begär i yrkande 11 (delvis) tillkännagivande om att lagstiftningen
skall skärpas.
I motion Sf9 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) begärs i yrkande 6
tillkännagivande om att arbetet med att motarbeta diskriminering måste föras på
samhällets samtliga nivåer.
I motion Sf10 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) begärs i yrkande 10 att en
utredning tillsätts för att se över frågan om omvandling av lagen om olaga
diskriminering i brottsbalken till en ren civilrättslig lagstiftning. I
motionens yrkande 13 begärs tillkännagivande om att lagen mot etnisk
diskriminering bör skärpas och bli lika stark som lagen om jämställdhet på
arbetsmarknaden. I yrkande 15 begärs tillkännagivande om att
antidiskrimineringsklausuler bör införas i alla offentligt upphandlade avtal
där staten är en part. Avtalsbrott mot en sådan klausul skulle enligt
motionärerna kunna sanktioneras med hävning av avtalet, skadestånd och/eller
förbud mot deltagande i framtida upphandling. Samma yrkanden görs även i motion
Sf622 av Yvonne Ruwaida (mp) yrkandena 10, 13 och 15.
Utskottets bedömning
Den princip som demokratin och rättssystemet i vårt land bygger på är respekten
för alla människors lika värde. Det innebär bl.a. att ingen skall missgynnas på
grund av sitt ursprung, hudfärg, etniska tillhörighet eller kön. Principen om
allas rätt till lika möjligheter oavsett bakgrund görs vidare tydlig i de
övergripande målsättningar för det integrationspolitiska arbetet som regeringen
formulerat. Det är utskottets bestämda uppfattning att samhället skall bekämpa
förekomsten av handlingar som kränker denna princip. Det innebär att arbetet
med att förebygga och motverka främlingsfientlighet, rasism och diskriminering
är ett prioriterat område inom integrationspolitiken. Utskottet anser att
arbetet bör föras på samhällets samtliga nivåer.
Vad gäller frågan om diskrimineringslagstiftning anför
arbetsmarknadsutskottet i sitt yttrande över propositionen att det behövs skydd
mot etnisk diskriminering i arbetslivet. Utskottet har under det senaste året
behandlat motionsförslag med anknytning till lagstiftningen på området. Några
av dem är identiska med eller liknar dem i förevarande ärende. Utskottet
värdesätter att en översyn pågår av lagen mot etnisk diskriminering. Parallellt
med detta utredningsförslag kommer det också att presenteras förslag som gäller
diskriminering på grund av funktionshinder respektive sexuell läggning. Inte
minst med tanke på att det rör sig om mycket komplicerade frågor är det
arbetsmarknadsutskottets bestämda uppfattning att man inte bör föregripa
utredarnas förslag.
Socialförsäkringsutskottet instämmer med vad som anförs av
arbetsmarknadsutskottet och avstyrker motionerna Sf12 yrkande 11 (delvis), Sf10
yrkandena 10, 13 och 15 samt Sf622 yrkandena 10, 13 och 15.
Med vad som ovan anförts kan vidare motion Sf9 yrkande 6 anses tillgodosedd.
Medborgarskap
Propositionen
I propositionen anförs att det har varit en strävan i svensk politik att den
som fått permanent uppehållstillstånd och är folkbokförd i landet i princip
skall ha samma rättigheter och skyldigheter som svenska medborgare. Det är dock
bara svenska medborgare som har rätt att rösta i riksdagsvalen och som är
valbara till riksdagen. Vissa arbeten, framför allt sådana med anknytning till
landets säkerhet, kan inte heller innehas av andra än svenska medborgare. Med
medborgarskapet följer plikten att göra militärtjänst. Det är vidare bara den
som är svensk medborgare som har en ovillkorlig rätt att vistas i landet. Att
inneha svenskt pass innebär också möjligheter att resa till länder som man
annars skulle ha svårt att få tillträde till på grund av det tidigare
medborgarskapet och det ger också rätt till svenska statens skydd. Eftersom
medborgarskapet har stor betydelse för integrationsprocessen och i hög grad är
en fråga om inflytande och delaktighet har regeringen beslutat tillkalla en
parlamentarisk kommitté som skall göra en översyn av lagen om svenskt
medborgarskap (dir. 1997:5). Enligt direktiven ingår det i kommitténs uppdrag
att överväga vilka åtgärder som kan vidtas för att stärka medborgarskapets
status som ett led i integrationsprocessen. Kommittén skall också överväga om
krav på kunskaper i svenska språket eller om det svenska samhället bör
uppställas för beviljande av medborgarskap.
Motionerna
I tre motioner tas frågor med anknytning till svenskt medborgarskap upp.
I motion Sf10 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) kritiseras att den nämnda
kommittén enligt direktiven skall överväga åtgärder för att stärka
medborgarskapets status. Motionärerna anser att utredningen i stället borde ta
fram åtgärder för att minska skillnaden mellan medborgare och icke-medborgare.
Icke-medborgares rättssäkerhet bör öka, bl.a. vad gäller utlänningslagen.
Motionärerna begär i yrkande 12 ett tillkännagivande om ändrade direktiv i
enlighet härmed. Ett motsvarande yrkande framställs i motion Sf622 yrkande 12
av Yvonne Ruwaida (mp).
I motion Sf605 av Marietta de Pourbaix-Lundin och Gullan Lindblad (m) begärs
ett tillkännagivande om krav på kunskaper i svenska motsvarande grundskolenivå
för erhållande av svenskt medborgarskap.
Utskottets bedömning
I likhet med vad som anges i propositionen har det varit en strävan i svensk
politik att samma rättigheter och skyldigheter skall gälla svenska och här
bosatta icke svenska medborgare. Enligt utskottets mening kommer dock
medborgarskapet även fortsättningsvis att i vissa avseenden ha en avgörande
betydelse. Grundläggande krav på rättssäkerhet gäller dock naturligtvis även
utländska medborgare. Här kan nämnas att en parlamentarisk kommitté har fått i
uppdrag att utreda frågan om en ny instans- och processordning vid tillämpning
av utlännings- och medborgarskapslagstiftningen. I direktiven 1997:20 anges
bl.a. att en rättssäker process för att avgöra utlänningsärenden är nödvändig.
Den nuvarande processordningen anges uppfylla högt ställda krav men detta
innebär inte att inte ytterligare åtgärder kan vidtas för att säkerställa att
ärendena redan i ett tidigt skede blir allsidigt belysta och att den som berörs
själv får komma till tals. Utskottet anser inte att vad motionärerna anför
motiverar ändrade direktiv till kommittén som skall göra en översyn av lagen om
svenskt medborgarskap. Utskottet avstyrker motionerna Sf10 yrkande 12 och Sf622
yrkande 12.
Utskottet har under en följd av år behandlat yrkanden om krav på kunskaper i
svenska språket för att erhålla svenskt medborgarskap. Utskottet har därvid
framhållit att det är utomordentligt viktigt för den enskilde invandraren att
ha kunskaper i svenska språket och att man på alla sätt bör underlätta för
invandrarna att få sådana kunskaper. I propositionen betonas betydelsen av det
svenska språket. Regeringen anför att för att kunna tillgodogöra sig sina
rättigheter, fullgöra sina skyldigheter och vara likvärdig och medansvarig i
samhället behöver alla kunskaper i svenska språket. Med kunskaper i svenska
ökar bl.a. förutsättningarna för arbete och deltagande i samhällslivet.
Regeringen bedömer att kunskaper i svenska språket är av stor betydelse för hur
integrationen utvecklar sig både för den enskilda individen och samhället i
stort. Därför är det önskvärt att alla som är permanent bosatta i Sverige i
någon utsträckning kan förstå och tala svenska.
Utskottet anser att regeringen på ett tydligt sätt markerar svenska språkets
betydelse. Vad gäller frågan om ett särskilt krav på svenskkunskaper för
erhållande av svenskt medborgarskap vill utskottet dock hänvisa till att frågan
behandlas av den parlamentariska kommitté som skall göra en översyn av lagen om
svenskt medborgarskap. Som ovan angivits skall kommittén överväga om krav på
kunskaper i svenska språket eller om det svenska samhället bör uppställas för
beviljande av medborgarskap. Utskottet anser att kommitténs arbete bör avvaktas
och utskottet avstyrker bifall till motion Sf605.
Rösträtt
Gällande bestämmelser
Rösträtt vid val till riksdagen har svenska medborgare som fyller 18 år senast
på valdagen och som är bosatta i landet eller någon gång har varit folkbokförda
här.
Rösträtt i val till kommunfullmäktige och landstingsfullmäktige har den som
fyller 18 år senast på valdagen och är folkbokförd inom landstinget respektive
i kommunen. För annan än den som är medborgare i någon av EU:s medlemsstater
eller i Island eller Norge gäller dock kravet att de har varit folkbokförda i
landet tre år i följd före valdagen.
Motionerna
I motion Sf10 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) yrkande 11 framförs kritik mot att
olika rösträttsregler gäller för invandrare från länder inom EU och andra
invandrare. Motionärerna begär att riksdagen beslutar om en lagändring så att
alla invandrare behandlas lika. Ett likalydande yrkande framställs av Yvonne
Ruwaida (mp) i motion Sf622 yrkande 11.
Utskottets bedömning
Genom den nya vallagen, som trätt i kraft den 1 juli 1997, har det tidigare
kravet på tre års folkbokföring för att utlänningar skall ha rätt att rösta i
kommunala val tagits bort för medborgare i annat EU-land. Treårskravet har
också tagits bort för medborgare i Island och Norge.
Vid beredningen av förslaget till ny vallag anförde konstitutionsutskottet i
sitt av riksdagen godkända betänkande 1996/97:KU16 att genom förslaget till 1
kap. 3 § vallagen genomförs det EG-direktiv (94/80/EG) som ger vidgad rätt för
unionsmedborgare bosatta i Sverige att rösta i landstings- och
kommunfullmäktigval. EG-direktivet ger också svenska medborgare bosatta i ett
EU-land rätt att rösta i kommunalval på samma villkor som den statens egna
medborgare. Reglerna är ett exempel på tillämpningen av principen om jämlikhet
mellan och lika behandling av en medlemsstats medborgare och medborgare i andra
medlemsstater och en följd av den rätt att röra och uppehålla sig fritt som
föreskrivs i artikel 8 a i Romfördraget. Konstitutionsutskottet delade inte
uppfattningen i behandlade motioner att reglerna bör omfatta alla i Sverige
bosatta invandrare, oavsett om de omfattas av direktivet eller inte.
Socialförsäkringsutskottet finner inte skäl för riksdagen att nu inta en
annan ståndpunkt. Utskottet avstyrker därför motionerna Sf10 yrkande 11 och
Sf622 yrkande 11.
Arbete och försörjning
Ökad mångfald i arbetslivet
Propositionen
Regeringen anför inledningsvis att arbete är centralt utifrån både sociala och
ekonomiska perspektiv. Arbetslösheten har emellertid slagit olika hårt mot
olika grupper. I genomsnitt har fler personer med utländsk härkomst än infödda
svenskar drabbats. När många arbetsföra står utanför arbetsmarknaden undergrävs
välfärden samtidigt som de sociala och ekonomiska klyftorna växer i samhället.
Detta är ett slöseri med mänskliga resurser.
Regeringen anser att samhällets mångfald behöver avspeglas i arbetslivets
alla grenar. Jämsides med detta behövs samlade insatser för att förändra
attityderna till arbetssökande med utländsk bakgrund och öka medvetenheten om
alla människors lika värde. Statliga myndigheter har i detta sammanhang ett
stort ansvar som normgivare och bör genom tydliga signaler och budskap motverka
stereotypa uppfattningar och generaliseringar om olika grupper i samhället. Ett
konkret sätt att visa detta bör vara att statsförvaltningen i ökad utsträckning
strävar efter att avspegla den arbetsföra befolkningens etniska sammansättning.
Detta bör synas i bl.a. rekryteringsbeteenden, personalstruktur och
kompetensförsörjning. Detta är också viktigt för den demokratiska legitimiteten
och trovärdigheten.
Det behövs en offensiv rekrytering för att förändra situationen. Ett sätt att
göra detta på kan vara att göra en plan för ökad mångfald i likhet med en
jämställdhetsplan som sedan följs upp. Den utredare som fått i uppgift att göra
en översyn av lagen mot etnisk diskriminering skall bl.a. överväga
möjligheterna att i lagen införa en regel om skyldighet för arbetsgivare att
upprätta sådana planer. Ett annat sätt att arbeta för en ökad mångfald är att
öka kunskapen hos arbetsförmedlare och personalrekryterare om de resurser som
finns i mångfalden.
En fortsatt gynnsam utveckling av svensk ekonomi och en allmänt förbättrad
arbetsmarknadssituation är av avgörande betydelse för att den rådande
situationen skall förändras. Regeringen har som målsättning att halvera den
öppna arbetslösheten till år 2000. Härutöver har regeringen tagit initiativ
till att förbättra situationen genom generella åtgärder och insatser som riktar
sig direkt till invandrare. Det gäller bl.a. den femåriga utbildningssatsningen
Kunskapslyftet. Möjligheter har införts att förlänga arbetsplatsintroduktion
(API) med högst sex månader för utomnordiska medborgare. Arbetsmarknadsverket
har fått förstärkta resurser, av vilka en stor del skall användas vid
arbetsförmedlingar i invandrartäta områden. Som ett komplement till de
ordinarie arbetsmarknadspolitiska åtgärderna finns också medel för s.k.
otraditionella insatser. Vid användningen av dessa skall speciellt invandrares
och ungdomars behov uppmärksammas. Ekonomiskt stöd ges till Sverige 2000-
institutet som arbetar med faktainsamling, kunskapsförmedling och
opinionsbildning för att främja ökad mångfald inom arbetslivet.
Regeringen gör i propositionen den bedömningen att arbetsmarknadspolitiken i
större utsträckning än hittills bör utformas med hänsyn till samhällets
mångfald och främja likvärdiga möjligheter för alla. Insatser inom
arbetsmarknadspolitiken bör i ökad utsträckning präglas av individualisering
och flexibilitet. Den utbildning och kompetens som invandrare och andra med
utländsk bakgrund har bör tas till vara. Särskilda insatser bör göras för
långtidsarbetslösa med kort skolgång och begränsade förutsättningar att
förbättra sina kunskaper i svenska språket. Särskilt vad gäller denna grupp bör
samverkan ske lokalt mellan arbetsförmedling, försäkringskassa och kommun. I
denna samverkan bör arbetsförmedlingsnämnderna ha en central roll.
Motionerna
I motion Sf4 av Gullan Lindblad m.fl. (m) yrkande 6 begärs ett tillkännagivande
om vikten av förändringar i arbetsrättslagstiftningen. Motionärerna anser att
arbetsmarknaden måste omregleras så att utbud och efterfrågan kan närma sig
varandra. En stor resurs blir annars outnyttjad i svenskt arbetsliv.
Johan Lönnroth m.fl. (v) begär i motion Sf12 yrkande 3 ett tillkännagivande
om att mångfaldsplaner bör upprättas på varje arbetsplats för att främja den
blandning av åldrar och kulturer som är utvecklande för arbetet. Motionärerna
tar också upp möjligheten till förlängning av API för utomnordiska medborgare.
De begär i yrkande 4 ett tillkännagivande om att förlängning skall kunna ske på
samma villkor oavsett praktikantens ursprung.
I motion Sf10 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) yrkande 14 anförs att den
offentliga sektorn bör gå före och upprätta integrationsprogram för invandrare,
liknande de jämställdhetsprogram som upprättas för att få en bättre
representation av kvinnor. I ett senare skede bör också företag med mer än tio
anställda upprätta introduktionsprogram. Detsamma föreslås i motion Sf622 av
Yvonne Ruwaida (mp) yrkande 14. Ett liknande yrkande framställs också i motion
1996/97:Sf633 av Yvonne Ruwaida (mp) yrkande 15.
I motion Sf11 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) begärs i yrkande 7 ett
tillkännagivande om att inte bara staten utan hela den offentliga sektorn har
ett ansvar för en ökad mångfald i arbetslivet och skall vara föredömen.
Motionärerna anser vidare att mindre stela arbetsmarknadsregler skulle gynna
alla arbetssökande och då även vara till förmån för invandrare. Ett
tillkännagivande härom begärs i yrkande 8.
I motion 1996/97:Sf610 av Pär-Axel Sahlberg och Juan Fonseca (s) anges att de
senaste decenniernas invandring i Sverige har ett starkt inslag av
välutbildade, erfarna och driftiga individer. Motionärerna begär ett
tillkännagivande om att en medveten strategi behöver arbetas fram som innebär
att specialutbildade invandrare får kontakt med passande företag. Samma
motionärer anser i motion 1996/97:Sf613 att regeringen bör utreda särskilda
åtgärder med positiv särbehandling, t.ex. kvotering av invandrare och
flyktingar på arbetsmarknaden (yrkande 2) och att tvåspråkighet skall ses som
en merit på arbetsmarknaden, särskilt inom vårdyrkena (yrkande 9).
Arbetsmarknadsutskottet
Arbetsmarknadsutskottet har avgivit yttrande över propositionen och anför bl.a.
följande.
Utskottet delar regeringens uppfattning att specifikt riktade insatser bör
begränsas till det som kan behövas under den första tiden i Sverige. På
arbetsmarknaden är det dock tydligt att invandrare i många fall måste få del av
särskilda insatser även under en ganska lång tid därefter. Utskottet pekar på
att det saknas en konstitutionell direkt grund för positiv särbehandling på
grund av tillhörighet till etnisk minoritet.
Utskottet ansluter sig till propositionens beskrivning av arbetets betydelse
socialt och ekonomiskt men tillägger att föreställningen om, eller än värre en
faktisk uppdelning i, arbetande svenskar och bidragsberoende invandrare leder
till spänningar och kan utgöra grogrund för rasism och främlingsfientlighet.
I yttrandet anges att sysselsättningen framför allt bland de utomnordiska
medborgarna är oacceptabelt låg och att arbetskraftsdeltagandet bland vissa
grupper invandrarkvinnor är extremt lågt. Flera omständigheter har bidragit
till att försvåra arbetsmarknadssituationen för invandrare. Arbetslösheten är
en förklaring, men ett stadigt sjunkande arbetskraftsdeltagande kunde iakttas
redan under den ihållande högkonjunkturen i slutet av 1980-talet.
Den beskrivning av bakgrunden till invandrarnas svåra arbetsmarknadssituation
i fråga om det som har anknytning till förhållandena här i landet -
strukturomvandlingen i näringslivet, allmänt ökade kompetenskrav, större krav
på kunskaper i svenska språket, diskriminering och negativa attityder bland
arbetsgivare samt avsaknad av kontakter och nätverk - visar enligt utskottets
mening att åtgärder av flera slag och på olika nivåer behövs. Det är nu i den
vändande konjunkturen som möjligheterna bör vara större än på många år att
åstadkomma förbättringar.
På arbetsrättens område hänvisar utskottet till de nya reglerna i lagen om
anställningsskydd (LAS), som gäller från årsskiftet 1996/97 och som syftar till
att stimulera en utökning av personalstyrkan. Reglerna tar särskilt sikte på
grupper som står inför sitt första inträde på arbetsmarknaden. Genom s.k.
överenskommen visstidsanställning får arbetsgivare möjlighet att utan att ange
några skäl för det anställa upp till fem personer för begränsad tid. Det har
ansetts särskilt angeläget att underlätta nyanställningar i en uppåtgående
konjunktur. Denna regel innebär en ökad flexibilitet för företagen.
Den snabba tekniska utvecklingen, informations- och kommunikationstekniken
och det nya sättet att organisera arbetet med större flexibilitet, arbete i
självstyrande grupper m.m. ställer större krav på språklig förmåga än tidigare
arbetsliv. Utskottet vill särskilt framhålla att de krav som arbetsgivaren
ställer måste stå i proportion till det speciella arbetet och förhållandena på
arbetsplatsen, något som arbetsförmedlare bör vara uppmärksamma på. Överdrivna
krav i detta hänseende kan betraktas som en form av förtäckt eller indirekt
diskriminering.
När det gäller de negativa attityder som finns bland vissa arbetsgivare vill
utskottet påpeka att dessa kan rymma allt från ren diskriminering till vad som
närmast kan beskrivas som en allmänmänsklig osäkerhet och tvekan inför det som
uppfattas som obekant. Det finns skäl att påpeka att negativa attityder även
kan förekomma bland de anställda och i deras organisationer. Det är mycket
viktigt med attitydpåverkan men utsikterna att verkligen påverka är förmodligen
bättre när låsningen inte är alltför stark. Då har arbetsförmedlaren en
betydelsefull roll. Som sägs på annat ställe i propositionen har
arbetsförmedlingen även en viktig roll när det gäller den attitydpåverkan som
består i att få människor att se mångfalden som en kraft och styrka. Många
exempel finns på att kreativiteten ökar i grupper av människor med olika
bakgrund och erfarenhet. Utskottet vill även peka på den tendens som finns att
vid rekrytering lägga allt större vikt vid det som brukar benämnas social
kompetens på bekostnad av mer formella meriter. Man kan inte komma ifrån risken
att detta utfaller negativt för människor som av ett eller annat skäl uppfattas
som avvikande eller udda. Även här är attitydpåverkan viktig.
Arbetsförmedlingen har även en allt viktigare roll när det gäller att
kompensera invandrare för avsaknaden av kontakter och nätverk. Det är vanligt
att man kommer in på arbetsmarknaden via kontakter av olika slag.
Rekommendationer från en familjemedlem, släkting, vän eller bekant med
anknytning till arbetsplatsen kan väga tyngre än meriter i form av betyg och
arbetslivserfarenhet. Följden av detta blir att arbetslösa invandrare får det
allt svårare, eftersom så många i deras omgivning saknar kontakter med
arbetslivet. Arbetsförmedlaren kan göra en värdefull insats genom att med
kännedom om invandrarens person och kompetens rekommendera henne eller honom
för arbetsgivaren.
Det är alltså stora krav som ställs på arbetsförmedlarna, som redan har en
mycket ansträngd arbetssituation med den fortfarande mycket höga
arbetslösheten. Utskottet noterar att regeringen även i årets budgetproposition
föreslår medel för tillfälliga personalförstärkningar vid arbetsförmedlingar
och arbetsmarknadsinstitut.
Arbetsmarknadsutskottet har tidigare (bet. 1996/97:AU11) instämt i önskemål
om en ökad andel statligt anställda med invandrarbakgrund, och detta inom alla
sektorer och på alla nivåer. Utskottet anser dock att man inte bör föregripa
resultatet av den pågående utredningen.
Utskottet instämmer i att arbetsmarknadspolitiken mer än hittills bör
utformas med hänsyn till samhällets mångfald och att den bör främja likvärdiga
möjligheter för alla. Utskottet vill dock inte i det här sammanhanget binda sig
för hur den framtida arbetsmarknadspolitiken bör utformas mera i detalj, t.ex.
i fråga om prioriteringen mellan olika angelägna ändamål. Utskottet förutsätter
att frågan övervägs vidare innan ett förslag presenteras för riksdagen.
Arbetsmarknadsutskottet har i sitt yttrande inte tagit ställning till de
enskilda motionerna.
Socialförsäkringsutskottets bedömning
Utskottet konstaterar att arbetslösheten bland personer med utländsk härkomst
är betydligt större än bland infödda svenskar. Flera omständigheter har
bidragit till det. Som arbetsmarknadsutskottet anger behövs åtgärder av flera
slag och på olika nivåer. Enligt vad som redovisas i propositionen har en hel
del arbetsmarknadspolitiska åtgärder redan beslutats och ytterligare åtgärder
planeras. Regeringen framhåller att det också behövs samlade insatser för att
bl.a. förändra attityder till arbetssökande med utländsk bakgrund. Vid
utskottets offentliga utfrågning belystes vikten av förändrade attityder från
arbetsgivarhåll tydligt av bl.a. företrädaren för Telia. Fackliga
organisationer har här även ett stort ansvar.
Vad gäller motionsförslag om mångfaldsplaner eller liknande vill utskottet
hänvisa till att den särskilda utredare som skall göra en översyn av lagen mot
etnisk diskriminering bl.a. skall överväga möjligheterna att i lagen införa en
regel om skyldighet för arbetsgivare att upprätta sådana planer. Utskottet
anser att utredningsförslaget bör avvaktas, och utskottet avstyrker motionerna
Sf12 yrkande 3, Sf10 yrkande 14, Sf622 yrkande 14, 1996/97:Sf633 yrkande 15.
Med den pågående utredningen får motion 1996/97:Sf613 yrkande 2 anses
tillgodosedd.
Utskottet instämmer i vad som sägs i motion Sf11 yrkande 7 om att hela den
offentliga sektorn har ett ansvar för en ökad mångfald i arbetslivet och skall
vara föredömen. Något riksdagens uttalande i frågan är inte påkallat, varför
motionen avstyrks.
Utskottet delar arbetsmarknadsutskottets inställning att det på
arbetsmarknaden är tydligt att invandrare i många fall måste få del av
särskilda insatser under en lång tid. Det är därför nödvändigt att
möjligheterna till en förlängning av API begränsas till utomnordiska
medborgare. Utskottet avstyrker bifall till motion Sf12 yrkande 4.
Med de satsningar som nu kommer att göras förutsätter utskottet att den
kompetens som sådana välutbildade personer som åsyftas i motion 1996/97:Sf610
har kommer att tas tillvara. Något tillkännagivande till regeringen är inte
påkallat, varför motionen avstyrks. Utskottet förutsätter att arbetsgivare
likaså kommer att inse att tvåspråkighet är en kompetens som måste tas till
vara. Med det anförda avstyrker utskottet motion 1996/97:Sf613 yrkande 9.
Utskottet vill här påpeka att motioner om vård och omsorg av personer med
utländsk bakgrund behandlas i ett senare avsnitt i betänkandet.
Vad slutligen angår motionerna Sf4 yrkande 6 och Sf11 yrkande 8 om
förändringar i arbetsrätten m.m. vill utskottet hänvisa dels till de åtgärder
som redan genomförts eller planeras, dels till att riksdagen i enlighet med vad
arbetsmarknadsutskottet anfört inte i detta sammanhang bör binda sig för hur
den framtida arbetsmarknadspolitiken bör utformas mera i detalj.
Socialförsäkringsutskottet avstyrker därför de båda motionerna.
Eget företagande
Propositionen
Regeringen anför att det finns ett stort intresse av att starta eget företag
bland många med utländsk bakgrund. Antalet egna företagare med utländsk
bakgrund har ökat och förväntas öka åtminstone under några år framöver.
Utomnordiska medborgare är dock i minoritet bland personer som får starta-eget-
bidrag. Regeringen utgår från att ökade ansträngningar görs inom
Arbetsmarknadsverket för att denna grupp i större utsträckning får del av detta
stöd. En del företagare behöver längre tid på sig än den nuvarande bidrags-
perioden för att uppnå lönsamhet. Regeringen har därför i budgetpropositionen
för år 1998 föreslagit att det införs en möjlighet att förlänga starta-eget-
bidraget med som längst sex månader för en utomnordisk medborgare i de fall där
arbetsförmedlingen bedömer att en förlängning är enda möjligheten för
företagets överlevnad och lönsamhet och den påbörjade egna företagsamheten
bedöms vara den bästa lösningen för individen. I propositionen anges vidare att
vägledning och information till utrikes födda som vill starta eget bör
utvecklas.
Motionerna
Lars Leijonborg m.fl. (fp) anför i motion Sf8 att det för att komma till rätta
med massarbetslösheten krävs ett förbättrat näringslivsklimat, som i hög
utsträckning kommer invandrare och människor i utsatta områden till del. En
politik för sänkt skatt på arbete och minskade skattekilar är en av de bästa
förändringarna för integrationen. Näringspolitiken skall skapa bra
levnadsvillkor i hela Sverige. Motionärerna begär i yrkande 7 ett
tillkännagivande om det anförda.
I motion Sf10 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) anförs att människor med
invandrarbakgrund möts av fler hinder för det egna företagandet, såsom större
svårigheter att få lån, svårare att få bra information om företagande osv.
Motionärerna anser i yrkande 21 att regeringen bör återkomma med förslag till
åtgärder som tar bort sådana hinder. Ett särskilt program med temporära
åtgärder är nödvändigt för att lösa den nuvarande situationen. Regeringen bör
lägga fram förslag som kan innebära t.ex. riktade åtgärder för invandrare som
vill starta eget (yrkande 22). Samma förslag finns även i motionerna Sf622 av
Yvonne Ruwaida (mp) yrkandena 21 och 22 och 1996/97:Sf633 av Yvonne Ruwaida
(mp) yrkandena 17 och 18. Ett motsvarande förslag om särskilt åtgärdsprogram
finns också i motion 1996/97:
Sf618 yrkande 4 av Birger Schlaug m.fl. (mp). I yrkande 26 i motion Sf10
föreslås dessutom ett tillkännagivande om att förlängningen av starta-eget-
bidraget bör omfatta alla i Sverige.
Motionärerna i motion Sf11 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) är positiva till
att tiden för starta-eget-bidraget skall kunna förlängas sex månader för
utomnordiska medborgare. Förlängningen bör dock endast gälla medborgare från
icke EU-land, och de begär i yrkande 9 ett tillkännagivande härom. Motionärerna
anför vidare att invandrare som vill försöka ordna sin egen försörjning genom
att starta eget företag därmed klipper av länken till det yttersta skyddsnät
som socialbidrag innebär. De begär i yrkande 10 en utredning om denna
problematik.
Arbetsmarknadsutskottet
Arbetsmarknadsutskottet tar i sitt yttrande upp förlängningen av starta-eget-
bidraget. Utskottet anför att starta-eget-bidraget är avsett att vara ett
tillskott till näringsidkarens försörjning under inledningsskedet av
verksamheten. Bidrag får endast lämnas till den som bedöms ha goda
förutsättningar att bedriva näringsverksamhet och endast om verksamheten bedöms
få en tillfredsställande lönsamhet och ge bidragstagaren en varaktig
sysselsättning. Normalt kan bidrag lämnas under högst sex månader. För att öka
det kvinnliga företagandet kan arbetslösa kvinnor, särskilt invandrarkvinnor,
numera få ett förlängt starta-eget-bidrag i upp till tolv månader. I
budgetpropositionen har föreslagits att förlängt bidrag skall kunna lämnas även
för invandrare. Utskottet, som skall behandla detta förslag i betänkande
1997/98:AU1, pekar på att förslaget enligt ordalydelsen tar sikte på gruppen
?invandrare?, alltså inte endast ?utomeuropeiska invandrare? som anges i
förevarande proposition.
Arbetsmarknadsutskottet kan inte dela den uppfattning som framförts i några
av motionerna i socialförsäkringsutskottets ärende att en sådan prioritering
skulle stå i strid med grundinställningen att säråtgärder för invandrare skall
begränsas till den första tiden i Sverige. Skälet bakom förslaget är i stället
att man vill öka andelen invandrare med starta-eget-bidrag, eftersom de för
närvarande är kraftigt underrepresenterade i förhållande till sin andel av de
arbetssökande. Att bl.a. andelen kvinnor och invandrare bland dem som anvisas
arbetsmarknadspolitiska åtgärder så långt som möjligt bör svara mot deras andel
av de arbetslösa är enligt utskottets mening ett överordnat
arbetsmarknadspolitiskt intresse. Det skall också betonas att ett beslut om
starta-eget-bidrag alltid måste utgå från en prövning av förutsättningarna i
det enskilda fallet. I sammanhanget vill utskottet också framhålla att de
utomnordiska medborgarna successivt fått en allt mindre del av
åtgärdsplatserna. Som sägs i budgetpropositionen är denna utveckling inte
tillfredsställande.
Socialförsäkringsutskottets bedömning
Den generella politiken är av betydelse även i detta sammanhang. En
näringslivspolitik som främjar eget företagande kommer också personer med
utländsk bakgrund till del. Det finns i detta sammanhang dock inte anledning
att närmare ta ställning till hur de generella åtgärderna bör utformas.
Utskottet avstyrker därmed motion Sf8 yrkande 7.
I propositionen anges att ökade ansträngningar skall göras inom
Arbetsmarknadsverket för att utomnordiska medborgare i större utsträckning
skall få del av starta-eget-bidraget. Regeringen anger också att vägledning och
information till utrikes födda som vill starta eget bör utvecklas. Med
anledning härav bör något uttalande inte göras med anledning av motionerna Sf10
yrkandena 21 och 22, Sf622 yrkandena 21 och 22, 1996/97:Sf633 yrkandena 17 och
18 samt 1996/97:Sf618 yrkande 4.
I två av motionerna finns synpunkter på regeringens förslag om möjlighet till
förlängning av starta-eget-bidraget. Eftersom detta förslag lagts fram i
budgetpropositionen och kommer att behandlas av arbetsmarknadsutskottet senare
under hösten (bet. 1997/98:AU1) bör riksdagen inte i detta sammanhang ta
ställning till hur möjigheterna närmare bör avgränsas. Med det anförda
avstyrker utskottet motionerna Sf10 yrkande 26 och Sf11 yrkande 9.
Några säråtgärder för invandrares rätt till socialbidrag när de startar eget
företag bör inte införas. Utskottet avstyrker därför motion Sf11 yrkande 10.
Språk och utbildning
Inledning
I propositionens avsnitt 8 tas upp vissa, huvudsakligen generella, språk- och
utbildningsfrågor. Regeringen anför att för att kunna skapa lika
förutsättningar och möjligheter för alla krävs att de resurser i form av språk
och utbildning som finns i samhället tas som utgångspunkt för hur politiken på
olika samhällsområden utformas och genomförs. Vidare anförs att många som har
invandrat är mycket välutbildade, men många har också en mycket kort utbildning
eller ingen alls. Den framtida politiken måste således inriktas dels på att ta
till vara den kunskap och kompetens som välutbildade invandrare har samt i mån
av behov erbjuda lämpliga kompletteringar, dels på att erbjuda
utbildningsmöjligheter till dem som har kort utbildning eller är analfabeter.
Utskottet behandlar i detta avsnitt motioner som tar upp allmänna språk- och
utbildningsfrågor. Utbildningsutskottet har yttrat sig över de flesta
motionsyrkanden.
Behovet av undervisning i svenska
Propositionen
Det är regeringens bedömning att kunskaper i svenska språket är av stor
betydelse för hur integrationen utvecklar sig både för den enskilda individen
och i samhället i stort. Därför är det önskvärt att alla som är permanent
bosatta i Sverige i någon utsträckning kan förstå och tala svenska.
Det är ytterst de enskilda individerna som måste ta ansvar för sin
språkinlärning. Det allmännas huvuduppgift bör emellertid också
fortsättningsvis vara att se till att professionell undervisning erbjuds och är
av god kvalitet samt att undervisningen så långt möjligt anpassas till
individuella förutsättningar och behov.
Den språkundervisning för barn och vuxna som kommunerna har det direkta
ansvaret för lägger grunden för svenskkunskaperna, men den grundläggande
språkinlärningen behöver kompletteras med språkträning och ofta även med
fortsatta språkstudier.
Genom regeringens satsningar på att öka sysselsättningen och motverka
boendesegregationen kommer förutsättningarna för att förvärva kunskaper i
svenska, både direkt och indirekt, att öka. Som ett extra stöd i svenska
språket för elever i invandrartäta bostadsområden har regeringen under år 1997
avsatt 5 miljoner kronor, som disponeras av Skolverket.
För att språket skall kunna fungera som en brygga mellan människor är det
också nödvändigt att toleransen ökar för svenska som inte talas helt perfekt
eller med utländsk brytning.
Motionerna
I motionerna Sf10 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) yrkande 16 och Sf622 av Yvonne
Ruwaida (mp) yrkande 16 begärs ett tillkännagivande om det som i motionerna
anförts om svenskundervisning för alla. Motionärerna anser att även de
människor som inte har rätt till asyl i Sverige eller har andra flyktingskäl
samt deras anhöriga skall kunna erbjudas undervisning i svenska.
Enligt motion 1996/97:Sf217 av Lilian Virgin och Lars Stjernkvist (s) utgör
bristande svenskkunskaper inte sällan ett grundläggande hinder i
rehabiliteringen för långtidssjukskrivna invandrare. Invandrare bör ha samma
förutsättningar till rehabilitering under sjukskrivning som andra. Det är inte
bara fråga om mer resurser till utbildningen utan också en fråga om att anpassa
undervisningen för att underlätta inträdet på arbetsmarknaden. I motionen
begärs ett tillkännagivande om detta.
I motion 1996/97:Sf625 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) yrkande 20 framhålls
att stora insatser måste göras för att bibringa föräldragenerationen invandrare
goda kunskaper i svenska och om det svenska samhällets grundläggande normer och
lagar. Motionärerna begär ett tillkännagivande härom
Utskottets bedömning
Utbildningsutskottet, som yttrat sig över samtliga ovan redovisade motioner,
delar motionärernas uppfattning om behovet och nödvändigheten av kunskaper i
svenska för bl.a. de grupper av invandrare som berörs i motionerna. Utskottet
konstaterar att regeringen i förevarande proposition tämligen ingående
redovisar åtgärder som enligt gällande ordning skall vidtas för att möta
invandrares behov av kunskaper i svenska språket. Syftet med åtgärderna
sammanfaller med vad motionärerna åsyftat. Med hänvisning härtill och till vad
utskottet i övrigt har anfört anser utbildningsutskottet att motionerna bör
avstyrkas.
Socialförsäkringsutskottet delar utbildningsutskottets uppfattning och
avstyrker motionerna Sf10 yrkande 16, 1996/97:Sf217, 1996/97:Sf625 yrkande 20
och Sf622 yrkande 16.
Svenskundervisning för invandrare (sfi)
Gällande bestämmelser
Undervisningsämnet svenska som andraspråk utvecklades i bl.a. vuxenutbildningen
efter 1960-talets arbetskraftsinvandring. En särskild utbildningsform för
undervisning i svenska för vuxna infördes år 1986. Sedan den 1 januari 1991 är
svenskundervisning för invandrare (sfi) en sammanhållen utbildning under
kommunalt huvudmannaskap. Bestämmelser om utbildningen finns i 13 kap.
skollagen (1985:1100). Sfi reformerades den 1 juli 1994 och fick en ny
kursplan, som intagits i en särskild förordning (SKOLFS 1994:28). I kursplanen
anges undervisningens syfte, karaktär, struktur och mål. Närmare bestämmelser
om undervisningen finns också intagna i förordningen (1994:895) om
svenskundervisning för invandrare.
Sfi syftar till att ge grundläggande kunskaper i svenska språket och
kunskaper om det svenska samhället. Rätt till utbildningen har alla fr.o.m. det
andra kalenderhalvåret det år de fyller 16 år om de är bosatta i kommunen och
saknar grundläggande kunskaper i svenska språket. Detta gäller oavsett på vilka
grunder uppehållstillstånd givits, förutsatt att uppehållstillståndet ger rätt
till folkbokföring. Rätten till utbildning kvarstår oberoende av hur länge den
invandrade har bott i Sverige. Kommunerna har också ett ansvar att söka upp och
motivera dem som har bristande kunskaper i svenska språket att delta i sfi-
utbildning. Däremot är kommunerna inte skyldiga att erbjuda sfi till
asylsökande. Dessa skall erbjudas svenskundervisning i annan form genom
Invandrarverkets försorg.
Sfi skall kunna påbörjas senast inom tre månader efter det att rätt till sfi
inträtt, om inte särskilda skäl finns. För undervisningen gäller dessutom att
den bör bedrivas kontinuerligt under hela året med uppehåll endast för
semester. Särskilt stöd skall ges till elever som har svårigheter med
utbildningen. Vidare får kommunerna uppdra åt andra att anordna sfi. Regeringen
meddelar föreskrifter om vem som får ges ett sådant uppdrag och om villkoren
för det.
Genom schablonbidragen för flyktingmottagandet ersätter staten kommunerna för
sfi-utbildning som ges till skyddsbehövande och deras anhöriga. För övriga sfi-
studerande utgår medel via det s.k. utjämningsbidraget till kommunerna.
Propositionen
Regeringen framhåller att kunskaper i svenska är av vikt för alla. Regeringen
är väl medveten om kommunernas besvärliga ekonomi men anser ändå att varje
kommun måste anstränga sig för att inom ramen för befintliga resurser se till
att den formella rätten till undervisning i svenska också i praktiken kan
utnyttjas. Regeringens bedömning är att undervisningsutbudet kan förbättras
genom ökad samverkan mellan kommunerna. Ett utnyttjande av informationstekniken
kommer sannolikt att bidra till att förbättra undervisningen och inlärningen
och på sikt minska kommunernas kostnader för svenskundervisningen.
Regeringen framhåller också vikten av att kommunerna strävar efter en mer
flexibel organisation som möjliggör kontinuerlig undervisning.
Skolverket bör få i uppdrag att överväga behovet av en översyn av kursplanen
för sfi med utgångspunkt i behovet av en individualisering av sfi-
undervisningen.
I avsnittet om introduktionsprogrammen framhålls det att svenskundervisningen
bör utgöra grunden för introduktionsprogrammet. Undervisningen bör utgå från
varje individs behov och förutsättningar och utformas med hänsyn till
individens mål och till övriga moment i introduktionsprogrammet. Programmen för
vuxna bör jämte sfi bl.a. innehålla praktik i den utsträckning som är möjlig.
Pedagogik och undervisningsmetoder behöver utvecklas för att kvaliteten på
undervisningen i svenska som andraspråk och sfi skall höjas. Regeringen
beslutade i somras att Lärarhögskolan i Stockholm skall verka som ett
nationellt centrum för svenska som andraspråk och sfi.
Regeringen tar upp frågan om väntetiden för sfi. Invandrarpolitiska kommittén
har föreslagit att utbildning alltid skall erbjudas inom en månad. Regeringen
menar att det naturligtvis är bra att undervisningen kommer i gång så snart som
möjligt, men anser att kommitténs förslag kolliderar med kravet på att få väl
sammansatta grupper och kompetenta lärare. I viss utsträckning kan dessa
problem lösas med interkommunalt samarbete. I övrigt förordar regeringen
flexibilitet och hänsyn till den enskilda individens situation. Med hänvisning
härtill och mot bakgrund av att väntetiden är kortare än en månad i hälften av
landets kommuner finner regeringen inga skäl att föreslå en ändring av den
nuvarande ordningen som innebär att väntetiden inte får överskrida tre månader.
Regeringen anser att arbetsförmedlingen skall utgå från att godkänt betyg i
sfi är tillräckligt för att en person skall kunna ta del av arbetsförmedlingens
insatser och åtgärder. Regeringen anser att det inte bör råda något tvivel om
legitimiteten i betygssystemet för sfi.
Motionerna
I tre motioner behandlas uppläggningen av sfi-undervisningen. Enligt motion Sf7
av Roland Larsson m.fl. (c) yrkande 4 bör en rad krav ställas på
undervisningen, såsom anpassning till elevernas olika behov och förkunskaper,
varvning av praktik och studier och undervisning hela dagen. Liknande
synpunkter framförs i motionerna Sf10 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) yrkande 19
och Sf622 av Yvonne Ruwaida (mp) yrkande 19, där man framhåller vikten av
anpassning av undervisningen till individernas förutsättningar. Vidare bör man
i den uppsökande verksamheten nyttja invandrarorganisationerna och inte använda
någon form av tvång, menar motionärerna.
I motion Sf11 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) yrkande 11 föreslås att
kommunerna skall erbjuda sfi-undervisning inom två månader från
bosättningsdatumet. Vidare bör enligt motionärerna undervisningen kunna köpas
in från studieförbund och organisationer. Enligt yrkande 18 måste det klart
framgå att godkänt betyg i sfi innebär att den nyutexaminerade verkligen har de
kunskaper som krävs för att slussas vidare till arbetsmarknaden.
Utskottets bedömning
Beträffande uppläggningen av sfi-undervisningen konstaterar
utbildningsutskottet i sitt yttrande att de frågor och problem som berörs i
motionerna har uppmärksammats av regeringen. Utbildningsutskottet utgår från
att regeringen även i fortsättningen uppmärksamt följer utvecklingen och
tillägger att det bör ankomma på kommunerna att själva finna lämpliga former
för arbetet med den uppsökande verksamheten. Utskottet avvisar tanken på en
central reglering av denna. Utbildningsutskottet anser att motionerna bör
avstyrkas.
Socialförsäkringsutskottet delar utbildningsutskottets uppfattning och
avstyrker motionerna Sf7 yrkande 4, Sf10 yrkande 19 och Sf622 yrkande 19.
Vad gäller väntetiden för sfi-undervisning delar utbildningsutskottet
regeringens uppfattning och anser inte att riksdagen skall uttala sig för en
ändring.
Beträffande möjligheterna för kommunerna att upphandla sfi från studieförbund
m.fl. hänvisar utbildningsutskottet till 13 kap. 9 § skollagen, där det anges
att kommuner får uppdra åt andra att anordna sfi. Något uttalande av riksdagen
i frågan är alltså inte påkallat. Utskottet tillägger att i 8 % av kommunerna
organiseras sfi-verksamheten enligt en modell med både kommunal och annan
anordnare. De övriga anordnare som i dessa fall förekommer är folkhögskola,
Amugruppen, studieförbund eller annan privat anordnare. Enbart annan anordnare
förekommer i 6 % av kommunerna, och här är studieförbund den vanligaste
anordnaren (Skolverkets rapport nr 131, april 1997). Utbildningsutskottet anser
att motionen i fråga bör avstyrkas.
Socialförsäkringsutskottet delar utbildningsutskottets uppfattning och
avstyrker motion Sf11 yrkande 11.
Vad härefter gäller kunskapsnivån för att få godkänt betyg i sfi hänvisar
utbildningsutskottet till att frågan om bedömning och betyg regleras tämligen
utförligt i förordningen (1994:895) om svenskundervisning för invandrare. Där
föreskrivs bl.a. att läraren vid betygsättningen skall utnyttja all tillgänglig
information om elevens kunskaper i förhållande till kraven i kursplanen. Vidare
skall läraren som stöd använda de betygskriterier som har fastställts för
kursen av Statens skolverk. Betygskriterierna skall precisera vilka kunskaper
enligt kursplanen som fordras för betyget Godkänd.
I den åberopade rapporten om sfi från Skolverket behandlas frågan om
bedömning av språkfärdighet och studieresultat. När verket genomförde sin
utvärdering fanns inget nationellt prov i sfi till stöd för lärarnas bedömning
av elevernas färdigheter. Problemet med avsaknad av bedömningsinstrument är
emellertid avhjälpt sedan ett nationellt prov i sfi började användas från
hösten 1996. Utvärderingen visar emellertid att den bedömning som görs i dag
inte alltid är så tillförlitlig som man måste kräva. Mycket tyder på att elever
med varierande grader av språkbehärskning bedöms som godkända, vilket
naturligtvis, heter det i rapporten, bidragit till den misstro som avnämare kan
visa mot verksamheten. Utvärderarna anser därför att det är av stor vikt att
följa hur kommunerna och utbildningsanordnarna använder det nationella provet
för sfi. Provet ger även förutsättningar för en kontinuerlig uppföljning och
utvärdering av verksamheten.
Utbildningsutskottet delar regeringens uppfattning i denna fråga och vill för
egen del betona vikten av att de nationella proven används bl.a. för att
möjliggöra en kontinuerlig och angelägen uppföljning och utvärdering.
Utbildningsutskottet anser att socialförsäkringsutskottet bör kunna utgå från
att regeringen och berörda myndigheter noga följer utvecklingen av sfi-
verksamheten i nu berört avseende. Med hänvisning till det anförda anser
utbildningsutskottet att motionen bör avstyrkas.
Betygsfrågan har också tagits upp i arbetsmarknadsutskottets yttrande.
Arbetsmarknadsutskottet hänvisar till sitt betänkande 1996/97:AU9 med anledning
av Riksdagens revisorers förslag om arbetsmarknadsutbildningen. Revisorerna
hade särskilt påtalat bristerna i denna undervisning som ett kvarstående
problem. Arbetsmarknadsutskottet kunde konstatera att revisorernas synpunkter
också delades av AMS. Utskottet fann det anmärkningsvärt att inga eller endast
obetydliga förbättringar hade uppnåtts och efterlyste snabba åtgärder. I
yttrandet anförs att det mot denna bakgrund är svårt att kategoriskt uttala
att arbetsförmedlingen skall kunna utgå från att godkänt betyg i sfi är
tillräckligt för att invandraren skall kunna ta del av förmedlingens insatser
och åtgärder. Varje anvisning måste bygga på en individuell och välgrundad
bedömning av den sökandes förutsättningar, däribland den språkliga förmågan.
Ett konstaterande att kunskaperna i ett visst fall är otillräckliga behöver
enligt utskottets mening inte rubba legitimiteten i betygssy-stemet. I
sammanhanget finns det skäl att påpeka att förvärvade kunskaper snabbt kan gå
förlorade om de inte praktiseras i det dagliga livet. Det är därför angeläget
att invandrare så snart som möjligt efter avslutad sfi-utbildning kan komma i
arbete eller anvisas en åtgärd där kunskaperna i svenska kan komma till
användning.
Socialförsäkringsutskottet noterar att, enligt vad som framgår av såväl
utbildningsutskottets som arbetsmarknadsutskottets yttrande, skäl har funnits
för viss kritik av betygsättningen i sfi. Problemet är dock enligt
utbildningsutskottet avhjälpt sedan ett nationellt prov börjat användas från
hösten 1996. Med det anförda avstyrker utskottet motion Sf11 yrkande 18.
Skolans betydelse för integrationen
Propositionen
Regeringen anför att närvaron av olika traditioner, språk och religioner
ställer nya krav på skolsystemet. Samtidigt har behovet av mötesplatser för
människor med olika bakgrund blivit allt viktigare.
För att inte segregationen skall förvärras är det än angelägnare att skolan
utgår från alla elevers erfarenheter och ser till att barn med olika bakgrund
arbetar tillsammans och lär av varandra.
Förskola och skola bör i likhet med andra arbetsplatser i samhället spegla
samhällets mångfald.
Motionerna
I motion Sf4 av Gullan Lindblad m.fl. (m) yrkande 8 krävs ett större utrymme än
hittills för individers olika förutsättningar, behov och önskemål. Motionärerna
hävdar att fristående skolor med etnisk profil har bidragit till bättre
studieresultat och att skolväsendet mår väl av olika skolor och varierande
pedagogik. Riksdagen bör, föreslås det, som sin mening ge regeringen till känna
vad i motionen anförts om betydelsen av fristående skolor. I motion Sf8 av Lars
Leijonborg m.fl. (fp) yrkandena 8 och 9 tar motionärerna upp minoritetsgruppers
rätt att bygga upp egna institutioner, t.ex. skolor. Att tillsammans verka för
att den egna kulturen och det egna språket lever vidare ger självförtroende och
främjar integrationen, anför motionärerna.
I motion Sf4 av Gullan Lindblad m.fl. (m) yrkande 9 föreslås att riksdagen
skall uttala sig om invandrarföräldrarnas betydelse för skolarbetet. Den
kommunala skolan, anför motionärerna, måste ytterligare utveckla metoder för
att involvera invandrarföräldrar i skolans arbete.
Enligt motionerna Sf10 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) yrkande 6 och Sf622 av
Yvonne Ruwaida (mp) yrkande 6 har kanske skolan den viktigaste funktionen när
det gäller att skapa ett mångkulturellt samhälle med tolerans och trygga
människor. Ett sätt att förebygga rasism och främlingsfientlighet inom skolan
är att läroplansarbetet genomsyras av ett interkulturellt synsätt. Det bör
beredas plats för temadagar och besök utifrån. Hemspråkslärarnas status bör
kunna höjas och möjligheterna att välja språk bör bli större, anser
motionärerna.
Det är enligt motion Sf11 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) yrkande 13 alltför
vanligt att elever mobbas på grund av sin etniska bakgrund. I motionen krävs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om en tryggare förskola och skola. Motionärerna kan inte erbjuda någon
patentlösning, men understryker vikten av att skolundervisningen tidigt
inkluderar moral- och etikaspekter.
Utskottets bedömning
Utbildningsutskottet har beträffande fristående skolor anfört följande.
Regeringen konstaterar att det förutom modersmålsundervisning som anordnas i
det allmänna skolväsendet finns fristående skolor med inriktning på annat språk
än svenska. De flesta av dessa skolor har en finsk eller arabisk/muslimsk
inriktning, men det finns även skolor med engelsk, estnisk, fransk, hebreisk
och tysk inriktning. Regeringen anser att det är viktigt att följa barns och
ungdomars identitetsutveckling och hur tvåspråkighet utvecklas, bl.a. vad
gäller hur elever väljer bland de alternativ som numera finns och vad som avgör
deras val samt vad de fristående skolorna betyder för barnens
modersmålsutveckling.
Genom beslut den 29 augusti 1996 uppdrog regeringen åt Skolverket att göra en
kartläggning av fristående skolor med inriktning mot en avgränsad grupp inom
det svenska samhället, att analysera de problem som kan vara förknippade med en
sådan inriktning samt att föreslå åtgärder som syftar till att minska de
eventuellt segregerande effekterna och underlätta integrationen i det svenska
samhället. Skolverket har som svar på regeringens uppdrag överlämnat rapporten
Barn mellan arv och framtid, daterad den 29 september 1997 (dnr 97:810).
Undersökningen har genomförts i huvudsak med hjälp av intervjuer på ett antal
muslimska, kristna, sverigefinska, judiska och estniska skolor. Den har inte
kunnat identifiera, heter det i rapporten, en så tydlig problembild att det
skulle krävas någon omedelbar förändring av det regelverk som i dag styr
skolan. De bestämmelser som reglerar kommunernas rätt till insyn i fristående
skolor, och Skolverkets uppföljnings-, utvärderings- och tillsynsansvar, bör
vara tillräckliga även framgent - om de brukas med förstånd och utifrån ett
genomtänkt förhållningssätt, anser Skolverket.
Utbildningsutskottet pekar också på att regeringen ägnar ett särskilt avsnitt
av propositionen åt ämnet kultur och religion. Regeringen framhåller hur
invandrarnas egna kulturella aktiviteter utövade på andra språk eller på etnisk
grund manifesterar den etniska och kulturella mångfalden i landet. Regeringen
erinrar också om att den i den kulturpolitiska propositionen som behandlades av
riksdagen för ett år sedan framhöll att en viktig förutsättning för ökad
tolerans och förståelse för de människor som bosatt sig i Sverige och deras
respektive kulturarv är dels att det finns kunskap om mångfalden och
variationen inom landet, dels att människor har trygghet och förankring i en
egen kulturell identitet.
Utbildningsutskottet anser, med hänvisning till det anförda, att varken
motionerna Sf4 yrkande 8 och Sf8 yrkande 8 bör föranleda något uttalande av
riksdagen. De bör därför avstyrkas.
Socialförsäkringsutskottet delar denna uppfattning och avstyrker bifall till
motionerna Sf4 yrkande 8 och Sf8 yrkande 8. Även yrkande 9 i motion Sf8
avstyrks.
Vad gäller invandrarföräldrarnas betydelse för skolarbetet delar
utbildningsutskottet motionärernas uppfattning att det är angeläget att skolan
utnyttjar den resurs som invandrarbarnens föräldrar utgör. Det bör inte råda
några delade meningar om att alla som är verksamma i skolan har mycket att lära
genom fördjupade kontakter och samarbete med invandrarföräldrar. Det bör dock
ankomma på de ansvariga i kommunen och på skolledningen att avgöra hur dessa
föräldrar skall ta del av arbetet i skolan. Något uttalande av riksdagen härom
eller någon nationell styrning av ifrågavarande verksamhet bör
socialförsäkringsutskottet enligt utbildningsutskottets uppfattning inte
medverka till. Yrkandet bör avstyrkas.
Socialförsäkringsutskottet instämmer i vad utbildningsutskottet anfört.
Utskottet vill i detta sammanhang också framhålla Rinkebyskolan som ett exempel
där föräldrarnas medverkan i hög grad bidragit till att skolan och
undervisningen utvecklats mycket positivt. Skolans rektor har vid den
offentliga utfrågningen utskottet höll den 30 oktober 1997 uppgivit att man i
en skola i första hand måste titta på vilka möjligheter till inflytande
eleverna har. Självklart måste elevrådet få en central roll i skolan. Den andra
delen är föräldrarna och deras möjlighet till inflytande. Det finns i dag
möjlighet att ha lokala styrelser med föräldramajoritet på skolorna.
Rinkebyskolan har haft det ett år. Det är enligt rektorn en oerhörd rikedom att
ha föräldrar från alla världsdelar i en lokal styrelse. Det är en viktig
generator, och om man utnyttjar de kunskaperna ger det mycket dynamik till
utvecklingen. Utvecklingen i Rinkebyskolan har gått så snabbt just beroende på
att man tagit till vara den kulturella kompetens som finns.
Med det anförda avstyrker utskottet motion Sf4 yrkande 9.
Vad gäller skolans funktion att förebygga rasism och främlingsfientlighet inom
skolan har utbildningsutskottet vid flera tillfällen utförligt behandlat frågan
om att motverka rasism och främlingsfientlighet i skolan. Vid behandlingen
hösten 1993 av den dåvarande regeringens förslag till ny läroplan för
grundskolan gjorde riksdagen på utskottets förslag ett uttalande om åtgärder
mot främlingsfientlighet och rasism. Ett enigt utskott begärde bl.a. att
regeringen vid den slutliga utformningen av läroplanen skulle beakta vad
utskottet framhävt om skolans förpliktelser för att motverka
främlingsfientlighet och rasism (bet. 1993/94:UbU1 s. 31 f., rskr. 82). I den
sedermera fastställda läroplanen för det obligatoriska skolväsendet (Lpo 94)
ägnas särskilda avsnitt åt ämnen som grundläggande värden samt förståelse och
medmänsklighet. Det heter bl.a.:
Främlingsfientlighet och intolerans måste bemötas med kunskap, öppen diskussion
och aktiva insatser.
Det svenska samhällets internationalisering och den växande rörligheten över
nationsgränserna ställer höga krav på människors förmåga att leva med och inse
de värden som ligger i en kulturell mångfald. Medvetenhet om det egna och
delaktighet i det gemensamma kulturarvet ger en trygg identitet som är viktig
att utveckla, tillsammans med förmågan att förstå och leva sig in i andras
villkor och värderingar. Skolan är en social och kulturell mötesplats som både
har en möjlighet och ett ansvar för att stärka denna förmåga hos alla som
arbetar där.
I proposition 1997/98:6 Förskoleklass och andra skollagsfrågor har regeringen
lagt fram förslag om sådan ändring i skollagen att det uttryckligen föreskrivs
att den som verkar inom skolan aktivt skall motverka alla former av kränkande
behandling såsom mobbning och rasistiska beteenden. Utbildningsutskottets
behandling av propositionen, som pågår för närvarande, avses bli redovisad i
betänkande 1997/98:UbU5. Utskottet vill det här sammanhanget nämna att
Skolkommittén i sitt delbetänkande Krock eller möte, Om den mångkulturella
skolan (SOU 1996:143) utförligt diskuterar möjligheter och problem i den
mångkulturella skolan samt vilka förändringar som kan gynna den pedagogiska
utvecklingen.
Utbildningsutskottet anser att syftet med de båda förevarande yrkandena i
huvudsak är tillgodosett med vad utskottet har redovisat, varför
socialförsäkringsutskottet bör avstyrka dem.
Socialförsäkringsutskottet vill understryka att skolan har en mycket viktig
roll när det gäller att motverka främlingsfientighet och rasism. Utskottet
anser emellertid liksom utbildningsutskottet att motionsyrkandena får anses
tillgodosedda. Motionerna Sf10 yrkande 6 och Sf622 yrkande 6 bör således
avslås.
Vad gäller mobbning i förskola och skola hänvisar utbildningsutskottet till
föreskrifterna i Lpo 94 samt den pågående behandlingen av förslag om ändring i
skollagen såvitt avser införande av bestämmelse för att motverka alla former av
kränkande behandling. Utbildningsutskottet pekar också på att nämnda
proposition 1997/98:6 innefattar förslag om sådan reform av
förskoleverksamheten att den sexårsverksamhet som bedrivs inom ramen för
förskolan skall bilda en egen skolform inom det offentliga skolväsendet. Denna
skolform skall benämnas förskoleklass. Regeringen föreslår att bestämmelserna
om förskoleklass skall finnas i skollagen. Som redan framgått kommer utskottets
ställningstagande till förslagen i propositionen att redovisas i betänkande
1997/98:UbU5. En särskild kommittté, Barnomsorg och skola-kommittén, har i sitt
delbetänkande Växa i lärande lagt fram ett förslag till läroplan för barn och
unga i åldern 6-16 år (SOU 1997:21). Vad som i läroplanen för det obligatoriska
skolväsendet föreskrivs om t.ex. grundläggande värden, förståelse och
medmänsklighet återfinns i den av kommittén föreslagna ?gemensamma? läroplanen.
Mot bakgrund av pågående förändringar när det gäller integration av förskola
och skola samt med hänvisning till vad utskottet anfört om förslag från
regeringen som för närvarande är föremål för riksdagens behandling föreslår
utbildningsutskottet att socialförsäkringsutskottet skall avstyrka förevarande
motionsyrkande.
Socialförsäkringsutskottet delar utbildningsutskottets uppfattning och
avstyrker motion Sf11 yrkande 13.
Modersmålsundervisningen
Gällande bestämmelser
Modersmålsundervisningen, som tidigare benämndes hemspråksundervisning, finns
närmare reglerad i 2 kap. grundskoleförordningen (1994:1194) och i 5 kap.
gymnasieförordningen (1992:394).
Det föreskrivs att en elev skall få modersmålsundervisning om en eller båda
av elevens vårdnadshavare har ett annat språk än svenska som modersmål och
språket utgör dagligt umgängesspråk för eleven. Det förutsätts att eleven
önskar få sådan undervisning och att han/hon, beträffande grundskolan, har
grundläggande kunskaper i språket respektive, beträffande gymnasieskolan, har
goda kunskaper i modersmålet.
Samiska, tornedalsfinska och romska barn har rätt till modersmålsundervisning
även om språket inte är ett dagligt umgängesspråk. Elever med finska eller
annat nordiskt språk som modersmål har en utsträckt rätt till
modersmålsundervisning.
Förutom den modersmålsundervisning som anordnas i det allmänna skolväsendet
finns det också fristående skolor med inriktning på annat språk en svenska.
I förskolan är modersmålsstödet inte lagreglerat.
Propositionen
I propositionen anges att modersmålet är av betydelse för människans identitet
och förmåga att lära och en nyckel till det kulturella arvet. Det är därför
viktigt att barn med annat modersmål än svenska uppmuntras att utveckla detta
parallellt med att de lär sig och utvecklar det svenska språket. På så vis får
de också möjlighet att utveckla en identitet med rötter i flera kulturer.
Regeringen anser att det är viktigt att följa barns och ungdomars
identitetsutveckling och hur tvåspråkighet utvecklas, bl.a. vad gäller hur
elever väljer bland de alternativ som numera finns och vad som avgör deras val
samt vad de fristående skolorna betyder för barnens modersmålsutveckling.
Motionerna
I motion Sf4 av Gullan Lindblad m.fl. (m) yrkande 7 anförs att hemspråk för
vissa elever kan vara viktigt som ?inskolningsspråk? och bör därför i
introduktionsskedet kunna anordnas av skolan. Motionärerna anser att
hemspråksundervisning i större utsträckning bör vara de enskilda föräldrarnas
ansvar och ske utanför skoltid.
I motion Sf7 av Roland Larsson m.fl. (c) yrkande 5 föreslås att riksdagen
skall uttala sig för en ordning med check för modersmålsundervisning. En
?modersmålscheck? bör kunna lösas in hos godkänd utbildningsanordnare, t.ex.
studieförbund och invandrarorganisationer. Det bör ställas krav på kvalitet och
behöriga lärare.
I motion Sf12 av Johan Lönnroth m.fl. (v) yrkande 5 begärs att riksdagen som
sin mening skall ge regeringen till känna vad i motionen anförts om Skolverkets
tillsyn över att kommunerna vid fördelning av statsbidragen behandlar
modersmålsundervisningen i andra språk än svenska samt svenska som andraspråk
på ett med övriga ämnen likvärdigt sätt.
I ett antal motioner yrkas om rätt till modersmålsundervisning. Enligt motion
Sf12 av Johan Lönnroth m.fl. (v) yrkande 6 bör modersmålsstödet i förskolan
vara ?lagreglerat på samma vis som inom grundskolan?. Ett likartat yrkande
framförs i motion Sf11 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) yrkande 12, där
motionärerna kräver att det måste klart uttryckas att det är en rättighet för
barn med utländsk bakgrund och en skyldighet för kommunerna att erbjuda
modersmålsundervisning. Motionärerna finner det rimligt att modersmålsstödet
lagregleras även i förskoleklass. I motionerna Sf10 av Yvonne Ruwaida m.fl.
(mp) yrkande 17 och Sf622 av Yvonne Ruwaida (mp) yrkande 17 slutligen framförs
kravet att hemspråk skall vara en rättighet för alla som vill lära sig
föräldrarnas modersmål.
Utskottets bedömning
Utbildningsutskottet anför att regeringen i proposition 1996/97:110 utförligt
beskrev läget beträffande undervisningen i hemspråk/modersmål. Det finns
brister och råder förhållanden i verksamheten som gör att ifrågavarande
undervisning skiljer sig från annan språkundervisning i skolan. Bland annat
framgick det att det kan ligga problem i att förlägga undervisningen efter den
ordinarie skoldagen och/eller till sen eftermiddagstid.
Skolkommittén behandlar i sitt slutbetänkande - som helt nyligen har
överlämnats till regeringen - bl.a. modersmålsundervisningen (SOU 1997:121).
Kommittén menar att modersmålet, för den som har ett annat modersmål än
svenska, bör få en helt ny ställning och jämställas med svenska som modersmål.
Undervisningen bör integreras i den vanliga undervisningen och hanteras på
samma sätt som all annan undervisning.
Utbildningsutskottet anser att riksdagen bör avslå motionsyrkandet med
hänvisning till den fortsatta hanteringen inom Regeringskansliet av
Skolkommitténs förslag.
Socialförsäkringsutskottet instämmer i utbildningsutskottets bedömning och
avstyrker motion Sf4 yrkande 7.
Vad gäller motionsyrkandet om check för modersmålsundervisning anför
utbildningsutskottet att utskottet avstyrkte ett liknande yrkande under förra
riksmötet med hänvisning till vad Invandrarpolitiska kommittén (SOU 1996:55)
hade anfört om undervisning i modersmålet (hemspråk) och möjlighet att i vissa
fall lösa in ett ekonomiskt bidrag hos godkänd utbildningsanordnare (bet.
1996/97:UbU6 s. 25). Regeringen har inte fört idén vidare i den nu behandlade
propositionen. Utskottet, som hänvisar till vad i det föregående har sagts om
Skolkommitténs förslag när det gäller modersmålsundervisningens organisation
och den beredning av frågan inom Regeringskansliet som förväntas, föreslår att
socialförsäkringsutskottet skall avstyrka bifall till yrkandet.
Socialförsäkringsutskottet instämmer i vad utbildningsutskottet anfört och
avstyrker motion Sf7 yrkande 5.
Vad gäller fördelningen av statsbidragen anför utbildningsutskottet att
Skolverket enligt sin instruktion skall verka för att de mål och riktlinjer
förverkligas som riksdagen och regeringen har fastställt för verkets
ansvarsområde. Skolverket har tillsyn över det offentliga skolväsendet.
Utskottet vill inte förorda att det i Skolverkets tillsyn skall ingå att
granska och bestämma hur kommunens resurser nyttjas. Motionsyrkandet bör enligt
utbildningsutskottet avslås av riksdagen.
Socialförsäkringsutskottet delar utbildningsutskottets uppfattning och
avstyrker motion Sf12 yrkande 5.
Vad gäller rätt till modersmålsundervisning erinrar utbildningsutskottet om att
det föreskrivs att elev skall få modersmålsundervisning om en eller båda av
elevens vårdnadshavare har ett annat språk än svenska som modersmål och språket
utgör dagligt umgängesspråk för eleven. Det förutsätts att eleven önskar få
sådan undervisning och att han/hon, beträffande grundskolan, har grundläggande
kunskaper i språket respektive, beträffande gymnasieskolan, har goda kunskaper
i modersmålet. Ifrågavarande verksamhet är alltså reglerad i förordning. Såvitt
utskottet kan se är syftet med motionärernas önskemål beträffande reglering av
modersmålsundervisning i ungdomsskolan tillgodosett genom gällande
bestämmelser.
Som också har framgått i det föregående behandlas för närvarande i riksdagen
förslag från regeringen att låta den nuvarande sexårsverksamheten inom
förskolan bilda en egen skolform. Det skall vara obligatoriskt för kommunerna
att anordna förskoleklass, men frivilligt för barnen att delta i verksamheten.
Utbildningsutskottet utgår från att regeringen, vid riksdagens bifall till nu
aktuella förslag om förskolan, kommer att överväga huruvida föreskrifter
motsvarande dem som i dag gäller för grundskolan beträffande t.ex.
modersmålsundervisningen skall meddelas för skolformen förskoleklass.
Socialförsäkringsutskottet föreslås avstyrka motionerna.
Socialförsäkringsutskottet instämmer i denna uppfattning och avstyrker
motionerna Sf10 yrkande 17, Sf11 yrkande 12, Sf12 yrkande 6 och Sf622 yrkande
17.
Högre utbildning
Under avsnittet 8.3 Utbildning och lärande anger regeringen att behovet av goda
utbildningsmöjligheter för dem som vuxit upp i ett annat land, som har en
utbildning som inte är förvärvad i Sverige och som inte har svenska som
modersmål, bör uppmärksammas på alla nivåer inom utbildningssystemet.
Frågan om invandrares möjlighet till högre utbildning tas upp i motion Sf7 av
Roland Larsson m.fl. (c) yrkande 6. Motionärerna konstaterar att den högre
utbildningen är stängd för de invandrare som talar ett eller flera av
världsspråken men inte engelska. Det föreslås i motionen att man skall öppna
möjlighet för dem som vill att komplettera högre utbildning, om de kan t.ex.
franska, spanska eller italienska.
Utbildningsutskottet erinrar i sitt yttrande om att regler för tillträde till
grundläggande högskoleutbildning finns i 8 kap. 3 och 4 §§ högskoleförordningen
(1993:100). För den som har utländsk utbildning gäller närmare föreskrifter av
Högskoleverket om grundläggande behörighet samt urval (HSVFS 1996:22). Här
föreskrivs krav på kunskaper i engelska som motsvarar ett fullföljt nationellt
program i gymnasieskolan. Enligt bestämmelserna i högskoleförordningen får
högskola besluta om dispens från något eller några av behörighetsvillkoren. Det
skall härvid beaktas om den sökande har förutsättningar att tillgodogöra sig
utbildningen utan att uppfylla behörighetsvillkoren (8 kap. 3 §).
Med hänvisning till gällande bestämmelser om tillträde till grundläggande
högskoleutbildning och då utbildningsutskottet inte är berett att förorda någon
ändring i dessa, föreslår utskottet att socialförsäkringsutskottet avstyrker
bifall till yrkandet.
Socialförsäkringsutskottet, som förutsätter att den fråga motionärerna tar
upp beaktas när det gäller möjligheterna till dispens, avstyrker motion Sf7
yrkande 6 i enlighet med vad utbildningsutskottet föreslagit.
Utsatta bostadsområden
Propositionen
I propositionen anförs att Sverige i dag har ett segregerat boende vars
utveckling och nuvarande situation har uppkommit under perioder av såväl hög-
som lågkonjunktur. Därtill har det segregerade boendet fått en alltmer etnisk
dimension från 80-talet och framåt. I första hand är det ett problem som rör
storstadsregionerna.
Den generella politiken har hittills inte gett tillräckligt stöd för en
utveckling som hindrar boendesegregationen att tillta och etnifieras. En
samhällelig kraftsamling behövs enligt regeringen för att stoppa den långvariga
negativa utvecklingen. Sett i ett internationellt perspektiv kan en fortsatt
negativ utveckling också föra med sig ökade spänningar och våldstendenser.
Huvudansvaret för levnadsvillkoren i bostadsområdena åvilar kommunerna.
Verksamheter av central betydelse för utvecklingen i bostadsområdena -
samhällsplanering, vård och omsorg, skolverksamhet, bostadsförsörjning m.m. -
är huvudsakligen kommunala angelägenheter. Svenska och internationella
erfarenheter visar enligt propositionen att arbetet med att bryta en negativ
utveckling för ett bostadsområde och dess invånare måste präglas av uthållighet
och kontinuitet samt baseras på samordnade och sektorsövergripande åtgärder.
Lösningarna måste sökas lokalt och bygga på ett starkt engagemang hos de boende
om de skall ha förutsättningar att fungera långsiktigt. Detta ger kommunerna en
nyckelroll för att lokalt samordna olika aktörers insatser.
Att bryta segregationen är emellertid även ett nationellt intresse.
Budgetåret 1995/96 anvisades ett nytt anslag för särskilda insatser i
invandrartäta områden för att finna metoder för att bryta den tilltagande
segregationen och på sikt vända utvecklingen. Syftet med insatserna skall vara
att öka arbetskraftsdeltagandet bland personer med utländsk bakgrund i
bostadsområdet, stärka deras kompetens, öka vardagliga kontaktytor, underlätta
språkinlärning och motverka utanförskap.
I propositionen görs bedömningen att en fortsatt satsning på utsatta
bostadsområden bör göras under de närmaste åren. Ett mindre antal
bostadsområden bör enligt regeringen få möjlighet att vidareutveckla sitt
arbete i syfte att åstadkomma en varaktig förbättring av situationen och
därigenom kunna fungera som nationella exempel. Vilka bostadsområden som skall
få denna möjlighet bestäms i den dialog mellan staten och respektive kommun som
inleds under hösten 1997. Bostadsområden där insatserna tar sikte på ökat
arbetskraftsdeltagande bland de boende, kvaliteten i skolan och förbättrad
offentlig och kommersiell service bör betraktas som särskilt betydelsefulla.
För övriga bostadsområden bör huvudinriktningen för statens stöd vara att
underlätta att de insatser som bedöms vara framgångsrika övergår till ordinarie
verksamhet och att dessa insatser präglas av en helhetssyn med ett ökat
arbetskraftsdeltagande som övergripande mål. Verksamheten skall präglas av
ömsesidighet och insatserna komma hela bostadsområdet till godo. Regeringen
talar därför om särskilda insatser i utsatta bostadsområden i stället för som
hittills om särskilda insatser i invandrartäta områden.
I propositionen anges att även andra åtgärder är av betydelse för satsningen
på utsatta bostadsområden. Det gäller bl.a. det fempunktsprogram för att
stimulera sysselsättningen och minska arbetslösheten som presenterades i 1997
års ekonomiska vårproposition. Av betydelse är också de förändringar i
skattelagstiftningen och hyresförhandlingslagen som vidtagits för att främja
hyresgästernas självförvaltning.
Regeringen betonar behovet av att långsiktigt och systematiskt följa
utvecklingen i utsatta bostadsområden. Den nya integrationsmyndigheten som
regeringen föreslår skall inrättas får också här en roll.
Enligt propositionen bör ytterligare ställningstaganden vad gäller statens
roll för att förbättra situationen i utsatta bostadsområden inte göras för
närvarande. Det arbete som påbörjats i kommunerna bör få tid att finna sina
lokala former, utvecklas och utvärderas. Vidare anförs att Storstadskommitténs
slutbetänkande bör avvaktas. Det är angeläget att fördjupade kunskaper om
villkoren för det lokala arbetet och de lämpliga formerna för samarbetet mellan
stat och kommun ligger till grund för fortsatta ställningstaganden om statens
roll.
Motionerna
I flera motioner tas frågan om åtgärder i utsatta bostadsområden upp.
I motion Sf4 av Gullan Lindblad m.fl. (m) yrkande 10 begärs ett
tillkännagivande om åtgärder i invandrartäta bostadsområden. Motionärerna
önskar en avreglering av bostadsmarknaden samt en samordning av bostadsbidrag
med socialpolitiken i övrigt samt alternativ inom skola och barnomsorg. Det
krävs enligt motionärerna service, arbetsplatser och olika arenor i dessa
områden där människor kan mötas. I yrkande 11 begärs en utredning om frizoner.
Motionärerna anser att frizoner med möjlighet till mer avreglerade ekonomiska
aktiviteter skulle kunna innebära stimulanser till utsatta kommuner eller
kommundelar. Motsvarande förslag förs också fram i motion Sf621 av Gullan
Lindblad m.fl. (m) yrkande 7.
Utgångspunkten för att skapa möjligheter för människor bör enligt motion Sf8
av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 4 i denna del vara att ge människor makt
i vardagen. En i detta sammanhang viktig punkt är ett reellt boendeinflytande.
I motionens yrkande 10 förordas dessutom ett riksdagens tillkännagivande om
utvecklingen i utsatta områden. Enligt motionen har arbetet hittills alltför
mycket avsett själva den fysiska boendemiljön. Ett stöd till några få
bostadsområden på det sätt som regeringen föreslår leder inte till önskat
resultat. I stället måste det till generella åtgärder som ger likvärdiga
förutsättningar för alla utsatta bostadsområden. Enskilda människor måste
enligt motionärerna få större möjligheter till egen försörjning, utbildning och
eget inflytande. Kommersiell service och infrastruktur måste förbättras. De
människor det gäller måste få styra utvecklingen. Kommunal verksamhet och
förvaltning bör placeras i dessa områden. Det ger ökade underlag för service
och kan locka företag att etablera sig och stanna kvar.
För att komma till rätta med problemen i segregerade bostadsområden behövs
enligt motion Sf10 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) yrkande 20 generella åtgärder
inom bostadspolitiken samt förbättring av den övriga generella politiken. Även
dessa motionärer vill förlägga myndigheter och institutioner hit och stimulera
företagsetablering. De framhåller också vikten av en fungerande offentlig
service. Personalen i den offentliga sektorn och beslutande församlingar bör
också spegla befolkningens sammansättning bättre. De bostadspolitiska åtgärder
som enligt motionen måste komma till är att införa ekostadsdelar, ge de boende
direkt inflytande m.m., utöka fritidsverksamheten samt skapa ett attraktivt
boende bl.a. genom att blanda olika hustyper. Även i motion Sf622 av Yvonne
Ruwaida (mp) yrkande 20 förs motsvarande förslag fram.
Enligt vad som anges i motion Sf1 av Juan Fonseca (s), delvis, erfordras i
första hand ett stort paket mot fattigdomen i landets invandrartäta områden. På
det bostadspolitiska området krävs det ett finansieringssystem och en
fastighetsbeskattning som gör det möjligt för låginkomsttagare att bo i andra
delar av städerna. Motionären begär ett tillkännagivande om detta. Även i
motion 1996/97:Sf615 av Juan Fonseca m.fl. (s), delvis, förs ett motsvarande
motionsyrkande fram.
I motion 1996/97:Sf613 av Pär-Axel Sahlberg och Juan Fonseca (s) yrkande 1
förordas att strategiska åtgärder skall vidtas i invandrartäta områden. Som
exempel på sådana strategiska åtgärder nämns bl.a. ett intensifierat regionalt
stöd till miljonprogramsområdena och inrättandet av en fond för arbetsmarknads-
och infrastrukturutveckling. I yrkande 3 begärs ett tillkännagivande om att AMS
bör få i uppdrag att utarbeta riktlinjer och förslag om ökad samordning och
samverkan mellan arbetsförmedling, socialtjänst och försäkringskassor i
miljonprogramsområdena med syfte att gemensamt bekämpa arbetslösheten.
Segregationen beror enligt motion 1996/97:Sf630 av Ulf Kristersson m.fl. (m)
till stor del på den genomreglerade bostadsmarknaden. Ett viktigt mål under
kommande år anges därför vara att öka det enskilda ägandet av bostäder. Enligt
motionen bör de boende i allmännyttan erbjudas att friköpa sina lägenheter. I
anslutning härtill skall insatser göras för att hjälpa ekonomiskt svaga grupper
att friköpa sin lägenhet.
Socialutskottet
Socialutskottet har yttrat sig över frågor som i propositionen tas upp i
avsnitt 10 Utsatta bostadsområden samt motionerna Sf4 yrkande 10, Sf8 yrkande
10 och Sf10 yrkande 20 såvitt rör utskottets beredningsområde.
Socialutskottet gör följande bedömning:
Riksdagen gav våren 1995 regeringen till känna vad socialutskottet enigt anfört
i betänkande 1994/95:SoU15 bl.a. om situationen i de utsatta bostadsområdena.
Vad som sägs i propositionen om de utsatta bostadsområdena rimmar enligt
utskottet väl med tillkännagivandet och belyses av Storstadskommittén i den
nyligen avlämnade rapporten Delade städer.
Som framgår av budgetpropositionen pågår ett utvecklingsarbete. Särskilda
handlingsplaner har på flera håll upprättats, vilket medfört en mobilisering av
de boende som engagerat sig och aktiverats. Det sociala nätverket i dessa
områden har stärkts. Goda exempel på insatser tas fram.
Långsiktiga och breda insatser av flera myndigheter och organisationer bl.a.
inom social omsorg, hälso- och sjukvård, arbetsmarknad och utbildning behövs
dock enligt utskottet för att vända utvecklingen och bryta utanförskapet i
dessa områden. Samordningen av insatserna är av stor vikt. Den mycket höga
arbetslösheten i dessa områden måste minska så att möjligheterna till egen
försörjning ökar och bidragsberoendet minskar. Detta bör kunna ha effekt även
på de höga ohälsotalen i dessa områden. Barnens och ungdomarnas situation bör
särskilt uppmärksammas. Mycket talar för att det är just de som kan drabbas
hårdast. Kontakterna mellan barnen och ungdomarna i de utsatta områdena och i
andra områden måste också öka. Det är viktigt att den offentliga servicen i
dessa områden upprätthålls. Allmänheten inte bara i dessa områden måste
engageras. Ansvaret för utvecklingen i de utsatta områdena delas av alla.
Utifrån socialutskottets ansvar för frågor om social omsorg, hälso- och
sjukvård och drogpolitik kan utskottet ställa sig bakom uttalandena i
propositionen i denna del. Något tillkännagivande med anledning av motionerna
Sf4, Sf8 och Sf10 behövs inte enligt utskottet.
Bostadsutskottet
Bostadsutskottet har avgivit yttrande över flertalet av de ovan redovisade
motionerna. Utskottet har tillagt att förslag som avser bostadspolitiskt
motiverade åtgärder för att komma till rätta med problemen i utsatta
bostadsområden har dessutom förts fram i motioner (c), (v) samt (kd) som
hänvisats till bostadsutskottet. Dessa förslag kommer utskottet att behandla i
sitt betänkande 1997/98:BoU1.
Bostadsutskottet anför följande.
De problem som finns i de nu aktuella bostadsområdena har uppmärksammats under
en lång tid. Trots detta har de åtgärder som satts in oftast inte haft
tillräcklig effekt för att bryta en negativ utveckling mot ökad segregation och
en koncentration av olika former av ekonomiska och sociala problem till vissa
utsatta bostadsområden. Olika insatser för att förbättra situationen har
visserligen vidtagits såväl inom bostadspolitikens ram som inom andra
samhällssektorer, men de har uppenbarligen sällan varit tillräckliga. En
bidragande orsak till detta kan vara att åtgärderna inte varit nog samordnade,
inte ingått i en samlad strategi för ett bostadsområde med problem eller inte
upplevts som relevanta av de boende.
En stor majoritet i bostadsutskottet (s, c, fp, v, mp, kd) har också vid
flera tillfällen (senast bet. 1996/97:BoU1 s. 26-29) uttalat sig för vikten av
att söka lösningar på problemen som utgår från en samlad politik som även tar
fasta på de förutsättningar som gäller för varje enskilt bostadsområde.
Särskilt angeläget har det enligt utskottet varit att understödja de positiva
initiativ som redan tagits i de områden som i övrigt har de största problemen.
Det synes sålunda föreligga en bred politisk enighet vad gäller både
nödvändigheten av att bryta en negativ utveckling i vissa bostadsområden och
vikten av att såväl staten som kommunerna tar sitt ansvar för de åtgärder som
bedöms vara nödvändiga.
Det är mot bakgrund av utskottets tidigare ställningstaganden värdefullt att
det nu läggs fram ett förslag som avser den samlade integrationspolitiken.
Också i flertalet av de nu aktuella motionerna är utgångspunkten att de
insatser som görs skall ingå som en del i ett större sammanhang. Utskottet
delar denna uppfattning. Som utskottet tidigare framhållit är en helhetssyn som
syftar till att åstadkomma en samverkan mellan alla samhällssektorer en
förutsättning för att insatser på enskilda politikområden skall svara mot de
uppsatta övergripande målen. För att de bostadspolitiska åtgärderna skall leda
till minskad segregation och ökad integration måste de sålunda ha stöd i
insatser på en rad andra områden. Samtidigt är naturligtvis bostadspolitiskt
motiverade insatser i sig en viktig del i integrationssträvandena. En väg att
bryta den pågående segregeringen är att på olika sätt verka för en upprustning
av bostäder och bostadsmiljö i dessa områden. Åtgärder som enbart avser den
fysiska miljön är dock inte tillräckliga. Som framhålls i flera av motionerna
finns det dessutom behov av att på olika sätt öka de boendes reella inflytande.
Det är viktigt att ta till vara den kraft som kan utvecklas ur det lokala
engagemanget. Det är de boendes upplevelser och möjligheter till bestämmande
som är den viktigaste faktorn för att få en förändring till stånd. Exempel på
sådana åtgärder är de förändringar i skattelagstiftningen och
hyresförhandlingslagen för att främja hyresgästernas självförvaltning som
nyligen beslutats. Även insatser som riktar sig direkt till det enskilda
hushållet spelar en i detta sammanhang viktig roll. Det innebär bl.a. att
bostadsbidragen som ett viktigt bostadspolitiskt instrument måste vidmakthållas
och förstärkas i den takt som samhällets resurser medger.
Samlade bostadspolitiska insatser med den bredd och med den inriktning som
utskottet nu med anslutning till flera av motionerna förordat bör enligt
utskottets mening kunna utgöra ett av de viktigaste inslagen i strävandena att
komma till rätta med problemen i dagens utsatta bostadsområden. Enligt
bostadsutskottets mening bör dock inte de bostadspolitiska insatser som syftar
till att motverka segregation ses isolerat från andra insatser inom
bostadssektorn. Även om åtgärderna har det vällovliga syftet att förbättra
integrationen måste de naturligtvis stå i samklang med de övergripande målen
för bostadspolitiken. Utskottet vill erinra om att regeringen i
budgetpropositionen aviserat sin avsikt att förelägga riksdagen en
bostadspolitisk proposition. Det kan antas att flera av de förslag som den
bostadspolitiska utredningen lagt fram kommer att behandlas i propositionen.
Utredningen har bl.a. ägnat frågan om boendesegregation ett stort intresse. Det
framstår enligt utskottets mening därför som mindre lämpligt att nu förorda
vissa enskilda åtgärder före andra. Enligt utskottets mening bör ytterligare
överväganden i hithörande frågor anstå i avvaktan på det aviserade förslaget.
Med det anförda får enligt bostadsutskottets mening motionerna Sf1, Sf8
yrkandena 4 och 10, Sf10 yrkande 20, Sf622 yrkande 20, 1996/97:Sf613 yrkande 1
samt 1996/97:Sf615 till stor del anses vara tillgodosedda. Utskottet
konstaterar också att företrädarna för de partier som står bakom dessa motioner
även står eniga bakom den bostadspolitiska utredningens förslag till åtgärder
mot boendesegregation.
Vidare anges att motionerna Sf4 yrkande 10, Sf621 yrkande 7 samt
1996/97:Sf630 närmast har en allmän bostadspolitisk inriktning. Förslag med
denna innebörd kommer bostadsutskottet att behandla senare under riksmötet.
Från de utgångspunkter bostadsutskottet har att beakta bör de därför inte nu
föranleda någon åtgärd från riksdagens sida. Motionerna avstyrks.
Socialförsäkringsutskottets bedömning
Utskottet konstaterar att segregationen i storstäderna i första hand är en
ekonomisk och social segregation och inte en segregation på etniska grunder.
Utskottet anser det därför riktigt att regeringen talar om särskilda insatser i
utsatta bostadsområden och inte särskilda insatser i invandrartäta områden.
Detta ändrade uttryckssätt är riktigt också av det skälet att ett etniskt
segregerat område inte i sig är negativt.
Enligt regeringen behövs nu en samhällelig kraftsamling för att stoppa den
långvariga negativa utvecklingen. Både socialutskottet och bostadsutskottet
framhåller i sina yttranden att det behövs långsiktiga och breda insatser, som
präglas av en helhetssyn och syftar till att åstadkomma en samverkan mellan
alla samhällssektorer. Bostadsutskottet tillägger att de särskilda insatserna
måste stå i samklang med de övergripande målen för bostadspolitiken. En
bostadspolitisk proposition har aviserats, och bostadsutskottet anser att
ytterligare överväganden i hithörande frågor bör anstå i avvaktan på det
aviserade förslaget. Socialförsäkringsutskottet delar den uppfattning de övriga
utskotten ger uttryck för.
Utskottet anser att motion 1996/97:Sf613 yrkande 3 är tillgodosedd med vad
regeringen anfört om samverkan mellan arbetsförmedling, socialtjänst och
försäkringskassor. Övriga motioner bör med hänvisning till det ovan anförda
inte föranleda något uttalande från riksdagens sida. Det gäller motionerna Sf4
yrkandena 10 och 11, Sf621 yrkande 7, Sf8 yrkandena 4 i denna del och 10, Sf10
yrkande 20, Sf622 yrkande 20, Sf1 i denna del, 1996/97:Sf615 i denna del,
1996/97:Sf613 yrkande 1 och 1996/97:Sf630.
Särskilda insatser för nyanlända invandrare
Bakgrund
Förutom de åtgärder och insatser som står till buds för nyanlända inom ramen
för den generella politiken finns särskilda introduktionsinsatser för
skyddsbehövande och vissa anhöriga till dessa. Säråtgärderna har kommit till
dels för att skyddsbehövande ofta har särskilda behov, dels för att det är en
nationell angelägenhet och en internationell förpliktelse att ta emot
skyddsbehövande. I den proposition som ligger till grund för nuvarande
introduktion av skyddsbehövande, Samordnat flyktingmottagande och nytt system
för ersättning till kommunerna, m.m. (prop. 1989/90:105) slås det fast att
samhällets samlade insatser under den första tiden skall syfta till att ge
flyktingen förutsättningar att snabbast möjligt få en bostad, en reguljär
sysselsättning med normal försörjning, tillräckliga svenskkunskaper samt
förutsättningar för att bli delaktig i samhällslivet.
Det övergripande ekonomiska ansvaret för mottagandet av skyddsbehövande
ligger på staten. I övrigt delas ansvaret mellan stat och kommun så att staten
har det fulla ekonomiska ansvaret för asylsökande, medan det är kommunen som
svarar för introduktionen för skyddsbehövande som beviljats permanent
uppehållstillstånd eller sådant tillfälligt uppehållstillstånd som ger rätt
till folkbokföring i Sverige. Staten lämnar ersättning till kommunerna för
kostnader i samband med mottagandet och introduktionen av skyddsbehövande.
Ersättning lämnas också för utlänningar som av humanitära skäl fått
uppehållstillstånd för bosättning i Sverige och för anhöriga till
skyddsbehövande om dessa har ansökt om uppehållstillstånd inom två år från det
att anknytningspersonen först togs emot i en kommun.
Från och med den 1 januari 1993 har kommunerna genom lagen (1992:1068) om
introduktionsersättning för flyktingar och vissa andra utlänningar getts
möjlighet att bevilja introduktionsersättning till den person för vilken
statlig ersättning lämnas. Storleken på introduktionsersättningen bestäms av
kommunen och ett villkor för att ersättning skall kunna beviljas är att
introduktionsplanen följs.
Ansvarsfördelning och allmänna utgångspunkter
Propositionen
Regeringen anser att nuvarande ansvarsfördelning mellan stat och kommun för
mottagande och introduktion av skyddsbehövande skall bestå. Det innebär att
staten skall ha ett ekonomiskt ansvar, medan kommunerna även i fortsättningen
skall ha ansvar för själva genomförandet av introduktionen för skyddsbehövande.
Staten skall också ha ett ansvar för att se till att det finns tillräcklig
mottagningskapacitet för de skyddsbehövande som kommer till landet och för att
stödja kommunernas introduktion. Genom arbetsmarknadsmyndigheterna har staten
samma ansvar för att hjälpa skyddsbehövande att komma in på arbetsmarknaden som
man har för andra nytillträdande på arbetsmarknaden. Statlig ersättning till
kommuner bör lämnas för samma kategori personer som hittills.
Vad gäller den individuellt inriktade introduktion som i dag anordnas av
kommunerna menar dock regeringen att den i flera avseenden måste förbättras
inom den nuvarande ramen. Introduktionen bör i större utsträckning än hittills
utgå från individens behov och förutsättningar och i högre grad utformas
tillsammans med individen samt planeras och genomföras i samverkan mellan olika
berörda parter.
Stöd och insatser bör samlas i ett introduktionsprogram. Regeringen
framhåller att en sammanhållen plan för introduktionen kan vara ett mycket
viktigt instrument i introduktionen. Den introduktionsverksamhet som utförs i
kommunerna behöver dock vidareutvecklas i syfte att höja kvaliteten och nå
bättre resultat. En väg till förbättring är att kommunerna utformar mer
konkreta och uppföljningsbara introduktionsprogram. Regeringen anser vidare att
det är viktigt att ansvarsfördelningen för introduktionen tydliggörs, så att
alla berörda parter utgår från att det är individens eget ansvar att skapa sig
en bra tillvaro i Sverige och att berörda myndigheter på bästa sätt skall
stödja individens initiativ att uppnå detta.
Motionerna
I motion Sf12 av Johan Lönnroth m.fl. (v) begärs i yrkande 10 tillkännagivande
om att kommunerna skall ha det fulla genomförandeansvaret för introduktionen.
Motionärerna betonar betydelsen av att upprättandet av den individuella
introduktionsplanen sker i samråd med den nyanlända invandraren.
I motion Sf4 av Gullan Lindblad m.fl. (m) anförs att invandrarna själva bör
ges ett större ansvar för sin egen framtid och integration. För att undvika ett
passiviserande bidragsberoende bör den enskilde genom aktiva handlingar själv
ta ökat ansvar för sin introduktion. Motionärerna begär i yrkande 4
tillkännagivande om detta.
I motion Sf11 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) menar motionärerna att de
särskilda insatserna för nyanlända invandrare alltför mycket utgår från en
individcentrerad syn. I motionen anförs att det är viktigt att också sätta in
individen i sitt sammanhang och ta hänsyn till den eller de samhällsgrupper som
han eller hon tillhör. Motionärerna begär i yrkande 14 tillkännagivande härom.
Utskottets bedömning
I dag kan kommunen betala ut introduktionsersättning för skyddsbehövande m.fl.
för vilka kommunerna får statlig ersättning. Regeringen föreslår i
propositionen en förändring av lagen om introduktionsersättning så att kommunen
kan ge introduktionsersättning även till andra nyanlända invandrare. Ett
villkor för att introduktionsersättning skall kunna beviljas är i samtliga fall
att individen följer en introduktionsplan. Lagförslaget behandlas av utskottet
i avsnitt Ny myndighet för integrationsfrågor.
Utskottet vill poängtera betydelsen av en god introduktion för att de
övergripande integrationspolitiska målsättningarna skall kunna uppnås.
Introduktionstiden skall ge nyanlända den bas av kunskaper, information och
kontakter som gör det möjligt för dem att delta i samhällslivet på samma
villkor som andra. Syftet med introduktionsprogrammen är att deltagarna, då de
är färdiga, inte skall vara i behov av några säråtgärder längre. För att de
integrationspolitiska målen skall kunna uppnås krävs dock förutom en väl
fungerande introduktionsverksamhet också att den generella politiken anpassas
till den mångfald i samhället som invandringen är med och bidrar till.
Utskottet delar regeringens uppfattning att ansvaret för genomförandet av
introduktionsverksamheten även fortsättningsvis skall ligga hos kommunerna.
Utskottet menar vidare att man vad gäller introduktionsverksamheten, liksom
för integrationspolitiken i stort, bör sätta individens egna behov,
förutsättningar och önskemål i centrum för utformningen av
introduktionsprogrammen. Den nyanlända invandraren bör också själv ges ett
större ansvar för sin egen framtid och introduktion.
I motion Sf11 anförs att större hänsyn bör tas till det sammanhang som
individen befinner sig i, t.ex. hans eller hennes grupptillhörighet. Utskottet
menar att i det synsätt som enligt propositionen skall vägleda
introduktionsverksamheten ingår även att ta hänsyn till individens situation i
en vid mening. Här kan t.ex. familje- eller grupptillhörighet vara relevant att
beakta. Utskottet vill dock klargöra att det alltid är individens behov som
skall sättas i centrum vid utformandet av introduktionsplaner.
Med vad som ovan anförts avstyrker utskottet motionerna Sf4 yrkande 4, Sf11
yrkande 14 och Sf12 yrkande 10.
Samverkan
Propositionen
Regeringen framhåller nödvändigheten av att informationsöverföring och annan
samverkan mellan berörda myndigheter bedrivs på ett effektivt och smidigt sätt
så att inga onödiga väntetider behöver uppstå under introduktionen.
Kommunen bör tillsammans med den nyanlände ha ansvaret för att utforma ett
introduktionsprogram och se till att det genomförs. Även andra myndigheter bör
medverka i genomförandet. Inom kommunen är det viktigt att samverkan sker med
den lokala arbetsförmedlingen för att deltagarna skall få en orientering om och
en realistisk bild av svensk arbetsmarknad. Regeringen anser också att det
behövs ett utökat samarbete mellan kommuner i syfte att individualisera och
effektivisera introduktionen.
Vid sidan av de statliga och kommunala aktörerna spelar föreningslivet en
viktig roll. Föreningslivet kan bidra till att den enskilde får möjligheter att
etablera ett svenskt nätverk och skaffa sig strategiska kontakter som kan
underlätta inträdet på arbetsmarknaden eller på annat sätt vara av värde i
framtiden. Föreningslivet kan även spela en betydelsefull roll i
språkinlärningen.
Vidare har också landstinget en viktig roll för introduktionen, eftersom
deltagarnas hälsa kan vara avgörande för möjligheterna att tillgodogöra sig ett
introduktionsprogram. Samverkan mellan landsting och kommun vid genomförandet
av introduktionsprogrammet är mycket viktig i de fall det finns
rehabiliteringsbehov eller andra hälsoproblem. Det är även viktigt att
samverkan sker mellan olika enheter inom landstinget samt mellan olika
landsting så att erforderliga sjukvårdshandlingar kan vidarebefordras till
aktuellt landstingsområde i samband med att en person bosätter sig i en kommun.
Vidare pekar regeringen på att det är väsentligt att samverkan sker mellan
kommuner och Invandrarverket. Många har varit registrerade som asylsökande hos
Invandrarverket och under den tiden deltagit i verksamhet som Invandrarverket
bedriver i väntan på beslut i tillståndsfrågan. Förvärvade svenskkunskaper och
erfarenheter av denna verksamhet bör vara styrande för utformningen av
introduktionsprogrammen så att deltagaren inte behöver börja om från början i
kommunens introduktionsverksamhet.
Motionerna
I motion Sf12 av Johan Lönnroth m.fl. (v) begärs i yrkande 7 tillkännagivande
om att kommunernas ansvar att anordna inriktad introduktion för skyddsbehövande
och andra invandrare enligt vissa introduktionsmål skall lagregleras.
I motion Sf4 av Gullan Lindblad m.fl. (m) anförs att invandrarföreningar och
andra ideella organisationer måste ges ett mer operativt ansvar för
invandrarnas mottagning. Invandrarverket bör enligt motionärerna få i uppdrag
att stimulera kommunerna att i högre utsträckning än vad regeringen föreslår
teckna avtal med frivilligorganisationer om integrationsinsatser i
introduktionsskedet. I yrkande 3 begärs tillkännagivande härom.
I motion Sf10 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) yrkande 4 anförs att det för en
lyckad integration är viktigt att asylsökande inte passiviseras under den tid
som deras fall prövas. Det är därför viktigt att väntetiden blir kort.
Motionärerna begär ett tillkännagivande härom. Detsamma begärs i motion Sf622
av Yvonne Ruwaida (mp) yrkande 4.
Utskottets bedömning
Utskottet instämmer i regeringens ståndpunkt att samverkan mellan olika parter
är nödvändig för att introduktionen skall kunna uppfylla sitt syfte.
Utskottet framhåller att samverkan mellan kommunen, invandrarföreningar och
andra ideella organisationer i introduktionsarbetet bör uppmuntras. Enligt
utskottets mening har kommunerna därvid möjlighet att träffa överenskommelser
med frivilligorganisationer på sätt som föreslås i motion Sf4 yrkande 3. Något
uttalande från riksdagens sida i frågan är därför inte påkallat, varför
motionen avstyrks.
Vad gäller förslaget att lagstifta om introduktionen, som framförs i motion
Sf12, delar utskottet regeringens bedömning att det nuvarande systemet ger
tillräckliga incitament för kommunerna att anordna god integration för
nyanlända invandrare. Det bör ligga i kommunens eget intresse att nyanlända
invandrare genomför programmen på ett sådant sätt att det underlättar
integrationen. Vidare är stora delar av det som bör ingå i
introduktionsprogrammet redan lagreglerat. Motion Sf12 yrkande 7 avstyrks.
Enligt utskottets mening bör handläggningstiderna i asylärenden av flera skäl
vara så korta som möjligt. Detta är redan nu målsättningen för de handläggande
myndigheterna. Genom den organiserade verksamhet som Invandrarverket bedriver
kommer en asylsökande inte att behöva passiviseras under väntetiden. Något
tillkännagivande med anledning av motionerna Sf10 yrkande 4 och Sf622 yrkande 4
är därför inte motiverat. Motionerna avstyrks.
Innehållet i introduktionsprogrammen
Propositionen
Svenskundervisning bör enligt regeringen utgöra grunden för
introduktionsprogrammet och bör i görligaste mån kombineras med praktik. Genom
undervisningen bör vuxna invandrare få sådana kunskaper att språket fungerar
som ett kommunikationsmedel både i vardagsliv och utbildning eller yrkesliv.
Det är viktigt att kartlägga vilka förkunskaper den enskilde invandraren har
och vilken typ av svenskundervisning som bäst svarar mot den enskildes behov,
liksom förekomsten av eventuella hinder för språkinlärning, såsom t.ex. dyslexi
eller nedsatt hörsel.
Praktik är ett viktigt inslag i introduktionen och bör i normalfallet ingå i
ett introduktionsprogram. Med praktik menas frivilliga åtaganden från privata
och offentliga arbetsgivare som möjliggör för deltagare i ett
introduktionsprogram att komma i kontakt med det svenska arbetslivet.
Regeringen pekar dock på att situationer kan uppstå när antalet nyanlända
skyddsbehövande kraftigt ökar och kommunernas möjligheter att erbjuda samtliga
deltagare praktik som en följd av detta minskar.
Sfi-undervisningen skall förutom språkkunskaper också ge kunskaper om det
svenska samhället, om lag och rätt och om normer och värderingar som är
centrala i det svenska samhället. Regeringen konstaterar att en förutsättning
för att bli delaktig i det svenska samhället är att förstå de outtalade normer
och sociala koder som styr människors umgänge i vardagslivet. Med tanke på
detta bör vid utformningen av introduktionen uppmärksammas möjligheterna att
komma i kontakt med svenskt vardags- och samhällsliv. Ett av introduktionens
syften är att nyanlända invandrare får svenska kontakter. Viktiga svenska
kontaktytor kan fås t.ex. genom frivilligt mentorskap inom arbetslivet,
föreningsaktiviteter och annat frivilligt arbete, i trossamfunden eller, för
dem som har barn, i kontakt med andra föräldrar.
För nyanlända invandrare med kort skolbakgrund bör introduktionen vara inriktad
på att de skall komplettera sin grundutbildning alternativt skaffa sig en
basutbildning. Detta gäller dem som är i arbetsför ålder, dvs. personer som
inte längre är skolpliktiga och som ännu inte uppnått pensionsålder.
Vid utformandet och genomförandet av introduktionsprogrammen bör hänsyn tas
till hälsoaspekter. Fysiska och psykiska men av t.ex. tortyr och krigsskador
lika väl som obearbetade kriser kan försvåra möjligheterna för den enskilde att
tillgodogöra sig ett introduktionsprogram. Det är därför viktigt att eventuella
hälsoproblem uppmärksammas och att kommunen vid behov tar initiativ till
rehabiliterande insatser samt att det finns en fungerande samverkan med
sjukvårdshuvudmannen som i regel har ansvaret för genomförandet av
rehabilitering.
Regeringen anför att introduktionen för barn och ungdomar bör vara inriktad på
att de får sådant stöd att de kan delta i och tillgodogöra sig förskole- och
skolverksamhet. Vidare är föräldrakontakten av betydelse för att barnen skall
känna sig trygga i skolan och förskolan. För barn och ungdomar som har behov av
fysisk och psykisk vård, skall sådan ges. De barn som börjar i svensk skola
utan att ha genomgått förskola bör få hjälp att ta igen det försprång som
förskolebarnen har.
Beträffande de äldre ungdomar som inte längre är skolpliktiga, anser
regeringen att introduktionen bör syfta till att snabbt få dem att delta i
samma aktiviteter som infödda ungdomar deltar i. Ungdomar mellan 16 och 20 år
bör i regel ha påbörjat gymnasieutbildning under introduktionsperioden.
Beroende på den enskildes bakgrund kan dock andra alternativ vara mer lämpliga,
t.ex. studier på folkhögskola. Rätten till sfi-undervisning är knuten till det
andra kalenderhalvåret det år man fyller 16 år. Det är väsentligt att sfi-
undervisningen även för denna grupp utgår från den enskilde individens
erfarenheter och förutsättningar.
Inom ramen för introduktionsprogrammet bör nyanlända barn och ungdomar vidare
erbjudas fritidssysselsättning genom samverkan med frivilligorganisationer.
Barn och ungdomar som bor i bostadsområden där det svenska språket talas i
liten utsträckning bör få möjligheter att etablera svenska kontakter inom ramen
för sina fritidsaktiviteter.
Motionerna
I motion Sf11 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) begärs i yrkande 17
tillkännagivande om att även nyanlända analfabeter som inte längre är i
arbetsför ålder bör erbjudas alfabetiseringsundervisning.
I motion Sf608 av Barbro Westerholm (fp) anförs i yrkande 1 att det behövs en
utredning om tortyrskadades rehabiliteringsbehov och hur detta bäst kan
tillgodoses. I motionens yrkande 2 anförs att tortyrskadade har särskilda behov
av svenskundervisning och vägledning om hur man kommunicerar i det svenska
samhället. Ansvariga på kommuner och sfi-skolor måste uppmärksammas på detta
behov. Motionären begär tillkännagivande härom.
I motion 1996/97:Sf618 av Birger Schlaug m.fl. (mp) begärs i yrkande 2
tillkännagivande om utformning av samhällsinsatser under en nyanländ
invandrares första år.
I motion 1996/97:So224 av Juan Fonseca och Pär-Axel Sahlberg (s) yrkande 2
framhåller motionärerna vikten av ett förebyggande hälsoarbete med fokus på
psykosocial ohälsa. Invandrare, flyktingar och asylsökande skall erbjudas
information och upplysning för att öka sin medvetenhet om hälsorisker och
hälsobefrämjande faktorer.
Utskottets bedömning
Utskottet menar att en ändamålsenlig introduktion måste innebära att innehållet
i introduktionsprogrammet anpassas till individens behov och förutsättningar.
Med denna utgångspunkt stöder utskottet regeringens förslag om vad
introduktionsprogrammen generellt bör innehålla. Det är av avgörande betydelse
för möjligheten till integration att nyanlända får tillgång till god
undervisning i svenska språket genom sfi-utbildningen. Möjligheterna till
kontakter inom arbetsliv och samhällslivet i övrigt genom praktik,
föreningskontakter och annat är även av stor vikt. Vidare menar utskottet att
det är viktigt att utforma introduktionen för barn och ungdomar enligt deras
behov.
Vad gäller möjligheterna för nyanlända invandrare med kort skolbakgrund att
inom introduktionsprogrammets ram följa en grundutbildning, stöder utskottet
regeringens mening att denna möjlighet endast erbjuds dem som är i arbetsför
ålder. Utskottet anser att behov av grundutbildning för dem som uppnått
pensionsålder kan tillgodoses på annat sätt, t.ex. genom studieförbunden. Med
detta avstyrker utskottet bifall till motion Sf11 yrkande 17.
Utskottet anser att det är nödvändigt att se individen i ett
helhetsperspektiv vid utformandet och genomförandet av introduktionsprogrammet.
Det innebär inte minst att hänsyn tas till hälsoaspekter. Utskottet anser det
betydelsefullt att regeringen tydligt betonar detta i propositionen. Vad gäller
tortyrskadades behov, som tas upp i motion Sf608, anser utskottet att det är
nödvändigt att regeringen särskilt uppmärksammar dessa. Utskottet vill vidare
betona vikten av att det finns tillgång till erforderlig vård och
rehabilitering för tortyrskadade i hela landet. Med vad som ovan anförts kan
motionerna Sf608 yrkandena 1 och 2 och 1996/97:So224 yrkande 2 anses
tillgodosedda. Vidare kan motion Sf618 yrkande 2 med regeringens proposition nu
sägas vara tillgodosedd.
Statens roll vid nyanlända invandrares bosättning
I propositionen anförs att det inte bör göras någon inskränkning i
skyddsbehövandes möjligheter att välja bostadsort. Det är dock viktigt att
personer som skall flytta ut till en kommun erbjuds information om olika
alternativ till bosättning. Det kan bidra till ett bättre beslutsunderlag och
ökad valfrihet för personen i fråga.
Principen att varje enskild individ själv måste få bestämma var hon eller han
skall bosätta sig innebär emellertid inte att staten helt kommer att sakna
möjligheter att styra nyanlända invandrares bosättning. Det finns en del
skyddsbehövande som inte har anknytning i landet eller av andra skäl inte kan
ordna bostad själv. Dessa personer måste få hjälp vid bosättningen. I synnerhet
är det angeläget att ge sådan hjälp till dem som befinner sig på förläggning
och till organiserat överförda flyktingar (kvotflyktingar). En utgångspunkt bör
vara att bosättning skall ske i en kommun där förutsättningarna är goda för den
enskilde att delta i ett introduktionsprogram anpassat till hans eller hennes
bakgrund. Den nya myndigheten bör ha det direkta ansvaret för att vid behov
medverka vid skyddsbehövandes bosättning. En strävan i myndighetens medverkan
bör vara att koncentrationen av invandrare till vissa kommuner motverkas.
Personer som inte har några egna önskemål om bosättningsort och som saknar
anknytning till någon viss kommun bör inte erbjudas bostad i en kommun där det
redan finns en stor koncentration av invandrare.
I motion Sf11 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) yrkande 19 anförs att den
nyanlände inte skall placeras i en kommun utan fritt få välja bostadsort.
Systemet med förhandlingar och avtal med kommunerna föreslås därför avskaffas.
Motionärerna begär tillkännagivande härom.
Utskottet anser att det tydligt anges i propositionen att det är individen
själv som skall fälla avgörandet i valet av bostadsort. Med hänvisning till
detta avstyrker utskottet bifall till motionen.
Introduktionsperiodens längd
I propositionen anges att syftet med ett introduktionsprogram är att det skall
ge deltagarna en grund som ger bästa möjliga förutsättningar för att leva och
arbeta i Sverige på likvärdiga villkor med landets infödda invånare.
Regeringen pekar på att den tid som behövs för att ge en tillräckligt stabil
grund varierar, bl.a. beroende på deltagarens utbildningsbakgrund. I
normalfallet bör dock en bas för det fortsatta livet i Sverige kunna erhållas
inom två år förutsatt att programmet bedrivs på heltid. För en del är dock inte
två år en tillräckligt lång tid för att uppnå den basnivå som introduktionen
syftar till. Situationer kan även uppkomma när introduktionen inte kan påbörjas
direkt vid ankomsten till kommunen.
I motion Sf12 av Johan Lönnroth m.fl. (v) begärs i yrkande 9 tillkännagivande
om att det bör vara möjligt att skjuta upp introduktionen. Det måste enligt
motionärerna även vara möjligt att vid exempelvis barnafödande ta en paus från
introduktionen.
Utskottet stöder regeringens förslag om att introduktionsperioden skall vara en
i tid avgränsad period. Det är viktigt att nyanlända invandrare inte fastnar i
särskilda åtgärdsprogram. Samtidigt vill utskottet peka på att alla inte kan
förutsättas tillgodogöra sig introduktionsprogrammets innehåll på två år. Det
gäller framför allt för de personer som har mycket kort skolbakgrund och de som
av medicinska skäl har svårt att delta i ett introduktionsprogram på heltid.
Vidare finns det situationer då introduktionsprogrammet måste skjutas upp eller
avbrytas under en period. Det kan t.ex. bero på medicinska skäl eller
barnafödande. Utskottet delar dock regeringens uppfattning att det bör vara en
utgångspunkt att ett introduktionsprogram inte bör påbörjas senare än ett år
efter det att uppehållstillstånd beviljats. Motion Sf12 yrkande 9 kan därmed
sägas vara tillgodosedd.
Introduktionsersättning
Propositionen
Nuvarande system med möjlighet för kommunerna att betala ut introduk-
tionsersättning bör enligt regeringen bibehållas. Vidare anförs att det är
önskvärt att fler kommuner inför introduktionsersättning och att ersättningen
handläggs utanför socialtjänsten. Den nya myndigheten bör aktivt verka för att
fler kommuner inför introduktionsersättning. Om sådana insatser inte är
tillräckliga för att fler kommuner skall välja att införa
introduktionsersättning kommer regeringen att överväga om lagstiftningen bör
ändras på området.
Lagen (1992:1068) om introduktionsersättning för flyktingar och vissa andra
utlänningar omfattar den personkrets som staten i dag lämnar statlig ersättning
för till kommunerna. Även andra nyanlända invandrare kan ha samma behov av stöd
som denna grupp. Regeringen anser att kommunerna bör få möjlighet att med
kommunala medel betala ut introduktionsersättning till andra nyanlända
invandrare än skyddsbehövande. Ersättning bör dock endast kunna betalas ut när
den enskilda invandraren följer ett introduktionsprogram. Regeringen föreslår
att lagen ändras så att kommunerna får denna möjlighet.
Motionerna
I motion Sf4 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs i yrkande 5 att det tillsätts
en utredning om lån för invandrare vid introduktionen. Motionärerna anför att
ett system med lån, liknande studielånssystemet för studenter, skulle ge den
enskilde invandraren möjlighet att själv svara för sin introduktion genom att
bruka sin egen sparsamhet, fantasi och ambition och därmed öka motivationen att
snabbt komma in i integrationsprocessen.
I motion Sf10 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) föreslås att skyddsbehövande och
deras anhöriga ges ett skattepliktigt bidrag. Ett sådant bidrag skulle enligt
motionärerna bidra till att man kom bort från dagens socialbidragstänkande och
gav människor möjlighet att ta ansvar för sina liv. Nivåerna för ett sådant
bidrag bör enligt motionärerna vara något högre än socialbidragen. I yrkande 3
begärs tillkännagivande härom. I motion Sf622 av Yvonne Ruwaida (mp) yrkande 3
görs samma yrkande.
I motion Sf12 av Johan Lönnroth m.fl. (v) anförs att
introduktionsersättningen bör vara statligt reglerad och i allt väsentligt
likna en lön. Motionärerna anser att ersättningen skall vara beskattningsbar
med tanke på skattens betydelse för delaktigheten och rätten att ställa krav på
samhället. I motionens yrkande 8 begärs tillkännagivande härom.
I motion Sf11 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) anförs att medel för
introduktionsprogram och -ersättning skall följa den nyanlände till
bosättningsorten som ?flyktingpeng? och betalas ut direkt till denne, och att
det fortsättningsvis bör vara försäkringskassorna som i likhet med andra
ersättningar betalar ut introduktionsersättningen. I yrkandena 15 och 16 begärs
tillkännagivanden av vad som ovan anförts.
Utskottets bedömning
Invandrarpolitiska kommittén föreslog i sitt slutbetänkande SOU 1996:55 att en
enhetlig statlig introduktionsersättning skulle utgå med samma belopp till
alla. Med hänvisning till normaliseringsprincipen ansåg kommittén att
ersättningen borde vara skattepliktig och bestå av en grundersättning som
motsvarar den lägsta ersättning som utbetalas vid deltagande i
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Regeringen menar i propositionen att det av
flera skäl skulle vara önskvärt med en enhetlig generell ersättning, men att
den inte är möjlig att införa. Som viktig orsak anför regeringen att
ersättningen skulle bli orättvis för den enskilde, eftersom skillnaderna i
hyreskostnader är betydande mellan olika hushåll och mellan olika delar av
landet. Regeringen motsätter sig vidare förslaget om att staten skulle svara
för introduktionsersättningen i sin helhet, eftersom de ekonomiska incitamenten
för kommunerna att bedriva en effektiv introduktionsverksamhet då delvis skulle
gå förlorade.
Med hänvisning till de skäl som regeringen anför instämmer utskottet i
regeringens förslag om att nuvarande system med möjlighet för kommunerna att
betala ut introduktionsersättning bibehålls. Utskottet anser att nyanlända
invandrare under introduktionsperioden bör erhålla en ekonomisk ersättning som
stimulerar till att aktivt delta i ett introduktionsprogram. Det är därför
önskvärt att fler kommuner inför introduktionsersättning till nyanlända
invandrare i stället för socialbidrag.
Med vad som ovan anförts avstyrker utskottet bifall till motionerna Sf4
yrkande 5, Sf10 yrkande 3, Sf622 yrkande 3, Sf12 yrkande 8 och Sf11 yrkandena
15 och 16.
Utskottet biträder regeringens förslag om ändring i lagen (1992:1068) om
introduktionsersättning för flyktingar och vissa andra utlänningar.
Uppföljning
Regeringen anför att särskilda insatser på uppföljningsarbetet måste göras för
att skapa en bättre och mer ändamålsenlig introduktion. Resultatuppföljningen
bör därför utvecklas. Jämförelser mellan kommuner bör göras i syfte att
förbättra introduktionen i hela landet.
I motion 1996/97:Sf620 av Anna Åkerhielm och Rolf Gunnarsson (m) begärs
tillkännagivande om att statens uppföljningsansvar för introduktions-perioden
vidgas.
Med vad som anförts i propositionen kan motionen enligt utskottets mening nu
anses tillgodosedd.
Ny myndighet för integrationsfrågor
Bakgrund
Statens invandrarverk bildades år 1969 och har enligt sin instruktion bl.a. att
fullgöra uppgifter som verket har enligt utlänningslagstiftningen, svara för
överföring av organiserat uttagna flyktingar och mottagande av asylsökande samt
medverka till att kommuner erbjuder flyktingar bostad. Verket beslutar även om
statlig ersättning för flyktingmottagande i kommunerna och för vissa
sjukvårdskostnader. Verket svarar för utlännings-, invandrar- och
medborgarskapsfrågor i den mån frågorna inte handläggs av annan myndighet.
Verket har även i uppgift att fortlöpande bevaka behovet av åtgärder för att
främja invandrares sociala och kulturella situation i Sverige samt föra
register och statistik över utlänningar i landet, i den utsträckning det behövs
för verksamheten, samt svara för den officiella statistiken inom området
invandring och asylsökande. Vidare har verket ansvar för samordning av
samhälls-information till och om invandrare och för information till
allmänheten i invandrarpolitiska frågor samt att svara för sådan dokumentation
om invandrares och språkliga minoriteters sociala och kulturella situation som
inte är någon annan myndighets uppgift. Verket skall också vara kontaktorgan
mellan samhället och invandrare, språkliga minoriteter samt deras
sammanslutningar.
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering inrättades 1986 och är en självständig
myndighet och samtidigt en av regeringen utsedd ombudsman. Verksamheten
regleras i lagen (1994:134) mot etnisk diskriminering och förordningen
(1988:895) med instruktion för Ombudsmannen mot etnisk diskriminering.
Diskrimineringsombudsmannens uppgift är att verka för att etnisk diskriminering
inte förekommer i arbetslivet eller på andra områden av samhällslivet samt att
ge råd och på annat sätt medverka till att den som utsatts för etnisk
diskriminering kan ta till vara sina rättigheter. Diskrimineringsombudsmannen
skall ta initiativ till åtgärder mot etnisk diskriminering genom
opinionsbildning, information samt överläggningar med myndigheter, företag och
organisationer.
Propositionen
Den nya myndighetens ansvarsområden
Regeringen föreslår att en ny myndighet inrättas med ansvar för att
integrationspolitiska mål och synsätt får genomslag på olika samhällsområden
samt för att aktivt stimulera integrationsprocesserna i samhället. Den nya
myndighetens ansvarsområde sträcker sig över flera samhällssektorer. I
propositionen anförs emellertid tre huvuduppgifter för myndigheten.
För det första skall den nya myndigheten ha ett övergripande ansvar för att
nyanlända invandrares behov av stöd uppmärksammas och att de får kännedom om
vilka rättigheter och skyldigheter de har. Myndigheten bör här ha ett särskilt
ansvar vad gäller uppföljning av kommunernas introduktion för skyddsbehövande
och andra nyanlända invandrare för vilka kommunerna får statlig ersättning.
Myndigheten bör även agera för att nyanlända får sådan information att de kan
fatta ett väl underbyggt beslut om var de skall bosätta sig. Myndigheten kan
även mer direkt behöva medverka vid bosättningen av organiserat överförda
skyddsbehövande och personer som bor på förläggning och inte själva kan ordna
bostad. En annan uppgift är att verka för att kommunerna har beredskap och
kapacitet att ta emot skyddsbehövande som beviljats uppehållstillstånd i
Sverige.
Som en andra huvuduppgift anför regeringen att myndigheten skall främja lika
rättigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund samt
att förebygga och motverka diskriminering, främlingsfientlighet och rasism. I
detta bör ingå att följa utvecklingen och de insatser som görs för att uppnå
integrationspolitikens mål om lika möjligheter för alla. Myndigheten bör
fungera som en pådrivande kraft och en kunskapsbas för andras arbete med dessa
frågor.
Myndighetens tredje huvuduppgift är utvärderande. Myndigheten bör följa och
utvärdera samhällsutvecklingen och på vilket sätt samhället och dess
institutioner utgår från och tar hänsyn till mångfalden i befolkningen.
Myndigheten bör inte endast intressera sig för hur det går för enskilda
individer eller grupper av individer i det svenska samhället, utan även följa
hur samhället och dess institutioner fungerar och anpassar sig till den etniska
och kulturella mångfalden i samhället. Utvärderingen av den offentliga
förvaltningen enligt dessa utgångspunkter är här av särskilt intresse. Vidare
bör myndigheten ägna stor uppmärksamhet åt förverkligandet av de
integrationspolitiska målen inom den kommunala verksamheten.
Utöver vad som ovan anförts skall den nya myndigheten verka för att nyanlända
invandrare får den information de behöver om det svenska samhället och att
befolkningen får information om nya invandrare som bosätter sig i landet.
Myndigheten bör ha beställaransvar för statistiken på för myndigheten relevanta
områden. Vidare ingår i myndighetens uppgifter att ge stöd till invandrares
organisationer och andra organisationer som bildats på etnisk grund samt till
annan verksamhet som ligger i linje med de integrationspolitiska målen.
Myndigheten bör också svara för den statliga ersättningen till kommuner för
introduktionen av nyanlända invandrare. Myndigheten bör vidare ta över ansvaret
från Invandrarverket att följa tillämpningen av den nordiska språkkonventionen.
Regeringen betonar vikten av att tydligt skilja myndighetsansvaret för
integrationsfrågorna från invandringsfrågorna. Den nya myndigheten bör enligt
regeringen starta sin verksamhet den 1 juni 1998. Den nya myndighetens ansvar
förändrar inte det ansvar för integrationsfrågorna som varje statlig myndighet
har inom sitt verksamhetsområde.
Inordning av Diskrimineringsombudsmannen i den nya myndigheten
I propositionen anförs att en av de allra viktigaste uppgifterna i arbetet med
att förverkliga de integrationspolitiska målen är att förebygga och motverka
diskriminering, främlingsfientlighet och rasism. Genom att samla ansvar,
kunskaper och kompetens på ett ställe kan enligt regeringen arbetet bedrivas
med större kraft och kontinuitet. Regeringen anser därför att
Diskrimineringsombudsmannen bör inordnas i myndighetens organisation. Detta
kommer enligt regeringen att förstärka både Diskrimineringsombudsmannens och
den nya myndighetens arbete. Diskrimineringsombudsmannen får möjlighet att
utnyttja de utredningsresurser som finns inom myndigheten och kan samtidigt
bidra med sina kunskaper om diskriminering i samhället i myndighetens arbete.
Regeringen påpekar dock att handläggningen av enskilda ärenden kräver att
Diskrimineringsombudsmannen har en i förhållande till myndigheten självständig
ställning.
De närmare formerna för organisationen bör övervägas av den
organisationskommitté som skall förbereda inrättandet av den nya myndigheten.
Regeringens förslag innebär inga förändringar vad gäller
Diskrimineringsombudsmannens nuvarande uppgifter och verksamhetsområde.
Motionerna
I sex motioner begärs avslag på regeringens förslag om att inrätta en särskild
myndighet för integrationsfrågor: Sf4 yrkande 2 av Gullan Lindblad m.fl. (m),
Sf8 yrkande 2 av Lars Leijonborg m.fl. (fp), Sf12 yrkande 12 av Johan Lönnroth
m.fl. (v), Sf9 yrkande 1 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp), Sf10 yrkande 23 av
Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) samt Sf11 yrkande 20 av Rose-Marie Frebran m.fl.
(kd).
I motion Sf4 (m) anförs att det inte är motiverat att inrätta en ny myndighet
för integrationsfrågor. Motionärerna menar att det nuvarande Invandrarverket
bör kunna klara sina olika roller, förutsatt att det kommer till stånd en
utvecklad och tydliggjord organisation av verket.
I motion Sf8 (fp) menar motionärerna att förslaget om en ny myndighet inte
stämmer överens med målet att alla har ansvar för integrationen, och att det i
praktiken kommer att befästa ett tänkande i ?vi? och ?dom?.
I motion Sf12 (v) delar motionärerna regeringens uppfattning att Statens
invandrarverk med sitt ansvar för asylpolitiken inte är rätt myndighet att
introducera människor till ett gott liv i det nya landet. I stället för att
inrätta en ny myndighet förordas dock en modell där det är kommunerna som har
det fulla genomförandeansvaret för introduktionen.
I motionerna Sf9 (mp) och Sf10 (mp) anförs att staten istället bör stödja
kommuner och landsting och ge dem i uppgift att arbeta med frågan i projektform
och i långsiktiga arbetsformer.
I motion Sf11 (kd) menar motionärerna att det vore bättre att renodla
integrationsavdelningen på Invandrarverket.
I motion Sf1 av Juan Fonseca (s) framförs kritik mot förslaget att inrätta en
ny myndighet. Motionären anser bl.a. att ett integrationsverk motsäger
propositionens intention att bekämpa ett ?vi-och-dom-tänkande?. I motionen
begärs (delvis) tillkännagivande härom
En rad motioner handlar om organiseringen av integrationsfrågorna.
I motion Sf11 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) begärs i yrkande 21
tillkännagivande om att det bör göras en renodling av uppgifterna på
integrationsenheten inom Invandrarverket.
I motion Sf9 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) begärs i yrkande 2
tillkännagivande om att 30 miljoner kronor av vad den nya myndigheten skulle
kosta skall behållas inom Invandrarverkets integrationsenhet. I motionens
yrkande 5 begärs tillkännagivande om att pengarna som skulle satsas på den nya
myndigheten i stället förs över till kommunerna.
I motion Sf4 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs i yrkande 12
tillkännagivande om att det bör komma till stånd ett arbete i syfte att
utveckla och tydliggöra Invandrarverkets organisation.
I motion Sf8 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs i yrkande 3
tillkännagivande om att det bör åligga samtliga statliga myndigheter och verk
att ha arbetsformer och synsätt som aktivt bejakar alla människors lika
möjligheter och ser till alla människors behov oavsett bakgrund, ställning
eller bostadsort.
I motion 1994/95:Sf621 av Olof Johansson m.fl. (c) motion begärs i yrkande 16
tillkännagivande om att alla myndigheter har ansvar för att underlätta
kulturmöten.
I motion So304 av Yvonne Ruwaida (mp) begärs i yrkande 12 tillkännagivande om
att integrationsfrågorna bör samordnas regionalt.
I motion 1996/97:Sf615 av Juan Fonseca m.fl. (s), delvis, anförs att
integrationsfrågorna skär tvärs igenom en rad olika sektorer och att
integrationspolitiken behöver samordnas i riksdagens organisation. Motionärerna
begär tillkännagivande härom.
Fyra motioner motsätter sig regeringens förslag om att inordna Ombudsmannen mot
etnisk diskriminering i den nya myndighetens organisation.
I motion Sf7 av Roland Larsson m.fl. (c) begärs i yrkande 7 avslag på
förslaget. Risken är, menar motionärerna, att ombudsmannen då inte kan hävda
sin självständiga ställning.
I motion A718 av Karin Pilsäter (fp) begärs i yrkande 4 tillkännagivande om
att Diskrimineringsombudsmannen skall kvarstå som självständig myndighet. I
stället bör Ombudsmannen mot etnisk diskriminering läggas direkt under
riksdagen.
I motion Sf9 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) begärs i yrkande 4 (delvis)
tillkännagivande om att Diskrimineringsombudsmannen behålls som egen myndighet.
I motion Sf11 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) begärs i yrkande 22 avslag på
förslaget att inrätta Diskrimineringsombudsmannen i den nya myndighetens
organisation. I stället förespråkas i motionen en ännu mer självständig
ställning för ombudsmannaväsendet i stort. Ett alternativ är att lägga alla
ombudsmän direkt under riksdagen.
I motion Sf12 av Johan Lönnroth m.fl. (v) begärs i yrkande 13 tillkännagivande
om att de arbetsuppgifter som regeringen föreslår för den nya myndigheten i
stället bör fördelas mellan Diskrimineringsombudsmannen, Invandrarverket och
ett särskilt organ vid Regeringskansliet.
Utskottets bedömning
Regeringen anför att en organisatorisk förändring är nödvändig för att
integrationspolitiken skall kunna uppfattas som trovärdig och kunna
förverkligas och för att de synsätt som ligger till grund för politiken redan
från början skall kunna göras tydliga. Regeringen anser att detta görs bäst
genom att inrätta en ny myndighet som har sin grund i integrationspolitikens
mål och inriktning. Myndigheten skall enligt propositionen ha det övergripande
ansvaret för att verka för lika rättigheter och möjligheter för alla oavsett
etnisk och kulturell bakgrund, förebygga och motverka diskriminering,
främlingsfientlighet och rasism samt för att nyanlända invandrare får stöd för
sin integration i det svenska samhället. Vidare skall myndigheten följa och
utvärdera samhällsutvecklingen mot bakgrund av samhällets etniska och
kulturella mångfald.
Utskottet instämmer i vad regeringen anför och stöder förslaget om att inrätta
en ny myndighet med ansvar för integrationspolitiken.
Vad gäller regeringens förslag om att inordna Ombudsmannen mot etnisk
diskriminering i den nya myndigheten anser utskottet att frågan om
självständighet inte är tillräckligt utredd. Utskottet anser att
Diskrimineringsombudsmannens roll behöver ses över. Utskottet anser vidare att
regeringen skall avvakta resultaten av den översyn av lagen mot etnisk
diskriminering som för närvarande pågår (dir. 1997:11) före sina överväganden
om framtida organisering och samordning av Diskrimineringsombudsmannens
uppgifter. Utskottet anser mot bakgrund av detta att riksdagen bör avslå
förslaget om att inrätta Ombudsmannen mot etnisk diskriminering i den nya
myndigheten.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag att inrätta en ny myndighet för
integrationsfrågor, med den ändringen att Diskrimineringsombudsmannen inte
ingår i den nya myndigheten. Därigenom tillstyrks helt eller delvis motionerna
Sf7 yrkande 7, A718 yrkande 4, Sf9 yrkande 4 i denna del, Sf11 yrkande 22 samt
Sf12 yrkande 13. Utskottet avstyrker motionerna Sf1 (delvis), Sf4 yrkande 2,
Sf8 yrkande 2, Sf9 yrkandena 1, 2 och 5, Sf10 yrkande 23, Sf11 yrkandena 20 och
21 och Sf12 yrkande 12.
Vad gäller övriga myndigheters ansvar för integrationsfrågor inom sina
respektive områden, som berörs i motionerna Sf8 och 1994/95:Sf621, betonar
utskottet, i likhet med regeringen i propositionen, att inrättandet av den nya
myndigheten inte förändrar detta ansvar. Motionerna Sf8 yrkande 3 och
1994/95:Sf621 yrkande 16 kan därmed anses vara tillgodosedda.
Vad beträffar motionärernas mening i 1996/97:Sf615 om integrationsfrågornas
organisatoriska samordning anser utskottet att inrättande av en ny myndighet
tillgodoser behovet av samordning. Utskottet anser däremot inte att riksdagen
skall besluta om någon ny samordning av frågorna inom riksdagens organisation.
Med hänvisning till detta avstyrks motion 1996/97:Sf615 i denna del.
I motion Sf4 efterfrågas vidare att Invandrarverkets organisation bör
tydliggöras och utvecklas. I direktiven till den utredare som fått i uppgift
att förbereda och genomföra bildandet av en integrationsmyndighet (dir.
1997:117) anges att frågan om samverkan och gränsdragning mellan
Invandrarverkets och integrationsmyndighetens verksamheter skall belysas. Med
hänvisning till detta anser utskottet att riksdagen inte skall ta ställning i
frågan. Utskottet avstyrker bifall till motion Sf4 yrkande 12.
Beträffande regional samordning, vilket efterfrågas i motion So304, pekar
utskottet på att regeringen i propositionen anger att länsstyrelserna kan spela
en viktig roll i arbetet med att förankra de integrationspolitiska målen på
länsnivå. Med hänvisning till detta kan motion So304 yrkande 21 anses
tillgodosedd.
Lokalisering av den nya myndigheten
Fyra motioner handlar om lokalisering av en ny integrationsmyndighet.
I motion Sf5 av Lennart Daléus (c) begärs tillkännagivande om att den nya
integrationsmyndigheten skall lokaliseras till Södertälje.
I motion Sf6 av Marie Granlund m.fl. (s) begärs tillkännagivande om att
myndigheten bör ligga i Malmö.
I motion Sf612 av Nikos Papadopoulos (s) yrkande 3 anförs att
integrationsmyndigheten borde lokaliseras till Tensta, Rågsved eller
Skärholmen. Motionären begär tillkännagivande härom.
I motion Sf626 av Anders Ygeman (s) anförs att den föreslagna myndigheten bör
lokaliseras till Rågsved. Motionären begär tillkännagivande härom.
Utskottet anser att riksdagen inte bör ta ställning till frågan om lokalisering
av den nya myndigheten. Ovanstående motioner avstyrks.
Diskrimineringsombudsmannens uppgifter
I motionerna Sf10 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) yrkande 9, Sf622 av Yvonne
Ruwaida (mp) yrkande 9, 1996/77:Sf633 av Yvonne Ruwaida (mp) yrkande 10 samt
1996/97:Sf625 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) yrkande 21 begärs
tillkännagivande om behovet av lokala diskrimineringsombudsmän.
Utskottet ser inga hinder mot att kommunerna själva väljer att inrätta
funktioner liknande Diskrimineringsombudsmannens på lokal nivå. Motionerna
avstyrks.
I två motioner berörs Diskrimineringsombudsmannens uppgifter.
I motion Sf12 av Johan Lönnroth m.fl. (v) begärs i yrkande 11 (delvis)
tillkännagivande om att Diskrimineringsombudsmannen bör få utökade uppgifter. I
myndighetens ansvarsområde bör även ligga arbetet att förebygga och motverka
rasism och främlingsfientlighet.
I motion Sf11 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) begärs i yrkande 6
tillkännagivande om att Diskrimineringsombudsmannen har ett speciellt ansvar
att fungera som motor i opinionsbildningen mot diskriminering,
främlingsfientlighet och rasism.
Några motioner yrkar på mer resurser till Diskrimineringsombudsmannen.
I motion Sf10 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) begärs i yrkande 8
tillkännagivande om att DO:s befogenheter och resurser skall ökas. I motion
Sf622 av Yvonne Ruwaida (mp) begärs i yrkande 8 samma tillkännagivande.
I motion 1996/97:Sf633 av Yvonne Ruwaida (mp) begärs i yrkande 9
tillkännagivande om ökade resurser för DO.
I motion Sf9 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) begärs i yrkande 4 (delvis)
tillkännagivande om att Diskrimineringsombudsmannen bör ges ett ökat anslag om
5 miljoner kronor.
I motion Sf11 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) begärs i yrkande 23
tillkännagivande om att 5 miljoner kronor bör föras över från Invandrarverket
till Diskrimineringsombudsmannen. I yrkande 24 begär motionärerna
tillkännagivande om att ombudsmannaväsendet görs mer självständigt.
Vad gäller frågor om Diskrimineringsombudsmannens organisation, befogenheter
eller ökade resurser som tas upp i ovanstående motioner, anser utskottet att
resultaten från den översyn av lagen mot etnisk diskriminering som för
närvarande pågår bör avvaktas. Med hänvisning till detta avstyrker utskottet
bifall till motionerna Sf12 yrkande 11 (delvis), Sf11 yrkande 6, Sf10 yrkande
8, Sf622 yrkande 8, 1996/97:Sf633 yrkande 9, Sf9 yrkande 4 i denna del samt
Sf11 yrkandena 23 och 24.
Övriga motioner
Forskning
Motionerna
I motion Sf10 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) yrkande 5 anförs dels att vi behöver
få del av den forskning och den diskussion om ett mångkulturellt samhälle som
finns i andra länder, dels att staten bör anvisa medel för att stimulera
forskning om det mångkulturella samhället. Motionärerna begär ett
tillkännagivande härom. Liknande yrkanden framställs i motion Sf622 av Yvonne
Ruwaida (mp) yrkande 5, 1996/97:Sf633 av Yvonne Ruwaida (mp) yrkande 6 och
1994/95:Sf636 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) yrkande 3.
I motion 1994/95:Sf624 av Paavo Vallius (s) anförs att det finns skäl att
särskilt uppmärksamma invandrarbarnens situation och samla detta kunnande i ett
särskilt invandrarinstitut för barn och ungdomar. Motionären begär ett
tillkännagivande härom.
Utskottets bedömning
I proposition 1996/97:5 Forskning och samhälle redovisades också forskning inom
det integrationspolitiska området. Det är främst Socialvetenskapliga
forskningsrådet (SFR) som ansvarar för grundforskning och tillämpad forskning
inom detta område. I propositionen anfördes att mot bakgrund av svårigheterna
för invandrare att integreras i det svenska samhället och de allvarliga
samhälleliga konsekvenser som bristande integration kan få, bör forskning med
anknytning till integration ges en hög prioritet av alla berörda offentliga
forskningsfinansiärer.
Enligt utskottets mening tillgodoses motionärerna genom de satsningar och
prioriteringar som således görs på forskning inom det integrationspolitiska
området. Härtill kommer att den nya integrationsmyndigheten skall ha ett samlat
ansvar och en samlad kompetens för frågor med anknytning till samhällets
etniska och kulturella mångfald samt ha ett övergripande ansvar att följa och
utvärdera utvecklingen i samhället i ett integrationspolitiskt perspektiv.
Myndigheten bör enligt vad som anges i propositionen dessutom fungera som en
pådrivande kraft och en kunskapsbas för andras arbete med dessa frågor.
Med det anförda avstyrker utskottet motionerna Sf10 yrkande 5, Sf622 yrkande
5, 1996/97:Sf633 yrkande 6, 1994/95:Sf624 och 1994/95:Sf636 yrkande 3.
Romer
Motionerna
I motion 1996/97:Sf625 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) yrkandena 16 och 17
anges att Sverige bör verka för att ett europeiskt kulturcentrum för zigenska
frågor inrättas. Ett sådant kulturcentrum kunde ha till uppgift att bl.a.
forska om och dokumentera den zigenska historien och det zigenska språket, att
arrangera olika typer av kultursamlingar och konferenser för zigenare samt att
ta initiativ till och stödja utgivning av zigenska tidningar och böcker. Ett
liknande centrum bör också skapas i Norden.
I motion 1994/95:Sf634 av Charlotta L Bjälkebring och Ulla Hoffmann (v)
föreslås i yrkande 2 att ett kulturcentrum/kulturhus för romer inrättas. Det
skulle etableras och utformas i samarbete med romernas egna organisationer men
med viss statlig hjälp. I yrkande 3 begärs ett tillkännagivande om att man bör
överväga behovet av en statlig myndighet som är helt inriktad på romernas
situation. Ett alternativ är att Kulturdepartementet övertar ansvaret som en
minoritetsfråga.
Utskottets bedömning
En arbetsgrupp inom Inrikesdepartementet har haft i uppgift att lämna förslag
till insatser som kan främja romernas situation i det svenska samhället.
Arbetsgruppen har haft en bred sammansättning och bestått av representanter för
departement, Invandrarverket och organisationer inkl. fyra representanter för
romskt föreningsliv. Gruppen har under sommaren avgivit rapporten Romer i
Sverige - tillsammans i förändring (Ds 1997:49). I rapporten redovisar
arbetsgruppen enhälligt dels ett synsätt och allmänna rekommendationer för
arbetet med att främja romernas situation, dels ett antal konkreta förslag.
Rapporten tar upp många områden men också ett särskilt avsnitt om ökad kunskap
om romsk kultur och tradition. Arbetsgruppen har däremot valt att i rapporten
inte lämna förslag till direkta kultur- eller språkfrämjande insatser. Skälet
härtill är det ännu inte avslutade utredningsarbete som pågår inom
Minoritetsspråkskommittén. Om romani får status som minoritetsspråk i Sverige
måste också åtgärder vidtas för att på olika sätt främja användningen av
språket, för att sprida respekt, tolerans och förståelse för språket och den
kultur och historia som är förbundet med det. Om romerna erkänns som en
nationell minoritet kommer deras ställning som grupp i samhället att stärkas
med Europarådets ramkonvention för skydd av nationella mioriteter som
utgångspunkt. Kommittén skall även lämna förslag på vilka åtgärder som i sådant
fall är nödvändiga för att Sverige skall kunna efterleva bestämmelserna i
konventionen.
I rapporten föreslås vidare att den nuvarande arbetsgruppen ges mandat att
under en övergångsperiod ha nationellt ansvar för att följa och driva på
arbetet med att förbättra romernas situation i linje med de förslag och synsätt
som redovisats.
Utskottet konstaterar att frågan om kultur- och språkfrämjande insatser
avseende romer kan komma att beröras av Minoritetsspråkommitténs förslag. Detta
bör således avvaktas, och utskottet avstyrker bifall till motionerna
1996/97:Sf625 yrkandena 16 och 17 och 1994/95:Sf634 yrkandena 2 och 3.
Äldre invandrare och språk
Motionerna
I motion 1996/97:Sf632 av Ingrid Skeppstedt m.fl. (c) anförs att den offentliga
servicen måste inrymma personal eller institutioner där man kan kommunicera på
annat språk än svenska och har insikt om andra kulturer och traditioner. Inom
vård- och omsorgssektorn kommer att behövas personal som behärskar flera språk
och har förtrogenhet och kunskap att ta emot och hjälpa personer med annan
kulturell bakgrund och hemvist. Information och service på olika språk måste
kunna tillhandahållas. Motionärerna begär i yrkande 12 ett tillkännagivande om
att språkkunskaper skall ges meritvärde vid anställning inom kommun och
landsting, i synnerhet skall detta gälla för invandrare med tvåspråkighet.
Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) anför i motion Sf10 yrkande 18 att många människor
som kommit till Sverige i vuxen ålder och i framtiden kommer att bo på
ålderdomshem, få sjukvård osv. inte har lärt sig eller har tappat sin svenska.
Regeringen bör återkomma med förslag till åtgärder för hur dessa behov skall
mötas. Motsvarande yrkande framställs också i motion Sf622 av Yvonne Ruwaida
(mp) yrkande 18 och i motion 1996/97:Sf633 av Yvonne Ruwaida (mp) yrkande 14.
I motion Sf2 av Paavo Vallius och Sinikka Bohlin (s) begärs ett
tillkännagivande om att det finns ett växande behov av omsorg på eget modersmål
för ålderspensionärer med invandrarbakgrund och arbetskraftsinvandrare i högre
medelålder.
I motion 1996/97:Sf623 av Siw Wittgren-Ahl (s) anförs att många kvinnor som
kom till Sverige som arbetskraftsinvandrare under 70-talet eller tidigare har
haft fysiskt krävande arbeten och drabbats av arbetsskador. De har i dag
beviljats förtidspension. Många har mycket dåliga kunskaper i svenska. Det gör
dem isolerade och de har betydligt svårare att få sina behov tillgodosedda när
de söker stöd och hjälp i sjukvården, äldreomsorgen och socialtjänsten. Ett
tillkännagivande om detta begärs i motionen.
Utskottets bedömning
Regeringen har i december 1995 beslutat tillkalla en särskild utredare med
uppgift att kartlägga och analysera frågan om bemötande av äldre. I direktiven
(dir. 1995:159) konstateras bl.a. att äldre invandrare kommer att utgöra en
växande grupp i det svenska samhället. Detta förhållande ställer särskilda krav
på kvalitet och kompetens i olika verksamheter. Utredaren har uppdragit åt
några forskare att bidra till utredningens underlag. I en rapport, Invandrare i
vård och omsorg - en fråga om bemötande av äldre (SOU 1997:76), har forskarna
redovisat sitt uppdrag och avgivit några rekommendationer. Rekommendationerna
gäller bl.a. att kommuner och landsting bör upprätta planer för att tillgodose
invandrarnas behov av vård och omsorg. Planeringen bör omfatta både vård och
omsorg liksom hemtjänst och särskilda boendeformer. Utbildning i bemötande av
äldre från andra länder måste stärkas. Tillgång till vård och omsorg på
hemspråket måste utvecklas för äldre som tillhör smågrupper eller bor i små
kommuner.
Utskottet förutsätter att kommuner och landsting redan nu beaktar de behov
som ett mångkulturellt samhälle ställer på vård och omsorg. I avvaktan på den
särskilda utredarens slutliga förslag bör dock riksdagen inte göra några
uttalanden i frågan. Utskottet avstyrker motionerna Sf2, Sf10 yrkande 18, Sf622
yrkande 18, 1996/97:Sf633 yrkande 14, 1996/97:Sf632 yrkande 12 och
1996/97:Sf623.
Individuella rehabiliteringsprogram
Situationen för invandrarkvinnor med fysiskt och psykiskt påfrestande arbeten
inom industri och service tas upp i motion 1996/97:A819 av Elving Andersson
m.fl. (c). Motionärerna begär i yrkande 13 ett tillkännagivande om att det
förutom bättre anpassad arbetsmiljö behövs individuella rehabiliteringsprogram
för att förebygga och om möjligt undvika förtidspensionering.
Utskottet vill framhålla vikten av en helhetssyn på individen i
rehabiliteringssammanhang. Detta är nödvändigt för att få ett bra resultat av
arbetslivsinriktade rehabiliteringsinsatser. Genom samverkan mellan olika
myndigheter/förvaltningar som har ansvar för rehabilitering ökar möjligheterna
för en sådan helhetssyn. I detta sammanhang kan också nämnas att utskottet vid
flera tillfällen har tagit upp frågor om olika villkor för kvinnors och mäns
rehabilitering (se bl.a. bet. 1994/95:SfU10). I sitt betänkande 1996/97:SfU12
noterade utskottet med tillfredsställelse att regeringen har anfört att kravet
på ett könsperspektiv särskilt bör framgå av uppdragen till de samverkande
myndigheterna och förvaltningarna och att könsperspektivet bör ges utrymme i
t.ex. utbildningar. Utskottet vill nu tillägga att Utredningen om bemötande av
kvinnor och män inom hälso- och sjukvården i sitt betänkande Jämställd vård -
Olika vård på lika villkor (SOU 1996:133) bl.a. anger att den mycket begränsade
forskning som finns tillgänglig visar att kvinnor missgynnas vid
arbetsrehabilitering. Utredningen anser att det med hänsyn till ökade
könsrelaterade skillnader vid långvarig sjukfrånvaro och förtidspensionering är
angeläget att uppmärksamma de långsiktiga effekterna av kvinnors och mäns
arbetsrehabilitering.
Utskottet anser att motion 1996/97:A819 yrkande 13 i huvudsak får anses
tillgodosedd med vad utskottet anfört om vikten av en helhetssyn, varför
motionen bör avslås av riksdagen.
Kistamodellen
I motion Sf615 av Ingbritt Irhammar och Marianne Andersson (c) redovisas ett
projekt mot våld som bedrivs i Kista tillsammans med stadsdelsnämnden.
Projektet syftar till att överbrygga vardagliga kulturkonflikter inom en familj
som uppstår efter flyttning till ett annat land. Motionärerna anser att
regeringen bör ta initiativ så att modellen sprids till andra områden i
Sverige.
Enligt vad som uppges i motionen har det nämnda projektet varit
framgångsrikt. Utskottet anser emellertid inte att riksdagen bör göra något
uttalande i frågan, och utskottet avstyrker motion Sf615.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande mål för integrationspolitiken
att riksdagen med bifall till propositionen samt med avslag på motionerna
1994/95:Sf621 yrkande 1, 1994/95:Sf635 yrkande 1, 1994/95:
Sf636 yrkandena 1 och 2, 1996/97:Sf611, 1996/97:Sf618 yrkande 1,
1996/97:Sf625 yrkandena 3 och 4, 1996/97:Sf632 yrkande 1, 1997/98:Sf4
yrkande 1, 1997/98:Sf8 yrkande 1, 1997/98:Sf10 yrkandena 1 och 2,
1997/98:Sf611 och 1997/98:Sf622 yrkandena 1 och 2 godkänner regeringens
förslag om mål för integrationspolitiken,
res. 1 (m)
res. 2 (c)
res. 3 (fp)
res. 4 (mp)
res. 5 (kd)
2. beträffande inriktning på integrationspolitiken
att riksdagen med bifall till propositionen samt med avslag på motionerna
1997/98:Sf11 yrkande 1 och 1997/98:Sf619 yrkande 13 godkänner regeringens
förslag om inriktning på integrationspolitiken,
res. 6 (kd)
3. beträffande integration och återvandring
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Sf10 yrkande 25 och 1997/98:Sf11
yrkande 2,
res. 7 (kd)
4. beträffande minoriteter
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Kr264 yrkande 4, 1996/97:Sf625
yrkandena 1, 2, 5 och 14 samt 1996/97:U630 yrkandena 4-11,
res. 8 (mp, kd)
5. beträffande begreppet invandrare
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Sf633 yrkande 5 och 1997/98:Sf7
yrkande 1,
6. beträffande decentraliserat beslutsfattande
att riksdagen avslår motion 1997/98:Sf7 yrkande 2,
res. 9 (c)
7. beträffande delaktighet i samhället
att riksdagen avslår motion 1997/98:Sf8 yrkande 4 i denna del och yrkande 5,
res. 10 (c, fp)
8. beträffande invandrarrepresentation i beslutande organ
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Sf618 yrkande 3, 1996/97:
Sf633 yrkande 8, 1997/98:Sf10 yrkande 7 och 1997/98:Sf622 yrkande 7,
res. 11 (mp)
9. beträffande Invandrartidningen
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Sf7 yrkande 3 och
1997/98:Sf11 yrkande 3 samt med avslag på motionerna 1997/98:Sf3,
1997/98:Sf8 yrkande 11, 1997/98:Sf9 yrkande 3, 1997/98:Sf10 yrkande 24,
1997/98:Sf12 yrkande 1 och 1997/98:Sf612 yrkande 1 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört om utredning om
invandrarorganisationers involvering i informationsarbete,
res. 12 (fp, mp)
10. beträffande stöd till invandrarorganisationer
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Sf8 yrkande 6, 1997/98:Sf11 yrkandena 4
och 5, 1997/98:Sf12 yrkande 2 och 1997/98:Sf612 yrkande 2,
res. 13 (c)
res. 14 (fp)
res. 15 (kd)
11. beträffande diskriminering
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Sf9 yrkande 6, 1997/98:Sf10 yrkandena
10, 13 och 15, 1997/98:Sf12 yrkande 11 i denna del och 1997/98:Sf622
yrkandena 10, 13 och 15,
res. 16 (mp)
12. beträffande svenskt medborgarskap
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Sf10 yrkande 12, 1997/98:Sf605 och
1997/98:Sf622 yrkande 12,
13. beträffande rösträtt
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Sf10 yrkande 11 och 1997/98:Sf622
yrkande 11,
res. 17 (mp)
14. beträffande ökad mångfald i arbetslivet
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Sf610, 1996/97:Sf613 yrkandena 2 och 9,
1996/97:Sf633 yrkande 15, 1997/98:Sf4 yrkande 6, 1997/98:Sf10 yrkande 14,
1997/98:Sf11 yrkandena 7 och 8, 1997/98:Sf12 yrkandena 3 och 4 samt
1997/98:Sf622 yrkande 14,
res. 18 (m, fp, kd)
15. beträffande eget företagande
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Sf618 yrkande 4, 1996/97:Sf633
yrkandena 17 och 18, 1997/98:Sf8 yrkande 7, 1997/98:Sf10 yrkandena 21, 22
och 26, 1997/98:Sf11 yrkandena 9 och 10 samt 1997/98:Sf622 yrkandena 21
och 22,
res. 19 (fp)
res. 20 (mp)
res. 21 (kd)
16. beträffande behovet av undervisning i svenska
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Sf217, 1996/97:Sf625 yrkande 20,
1997/98:Sf10 yrkande 16 och 1997/98:Sf622 yrkande 16,
res. 22 (kd)
17. beträffande svenskundervisningen för invandrare (sfi)
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Sf7 yrkande 4, 1997/98:Sf10 yrkande 19,
1997/98:Sf11 yrkandena 11 och 18 och 1997/98:Sf622 yrkande 19,
res. 23 (c, fp)
res. 24 (kd)
18. beträffande skolans betydelse för integrationen
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Sf4 yrkandena 8 och 9, 1997/98:Sf8
yrkandena 8 och 9, 1997/98:Sf10 yrkande 6, 1997/98:Sf11 yrkande 13 och
1997/98:Sf622 yrkande 6,
res. 25 ( m)
res. 26 (c, fp)
19. beträffande check för modersmålsundervisning
att riksdagen avslår motion 1997/98:Sf7 yrkande 5,
res. 27 (c)
20. beträffande statsbidrag för språkundervisning
att riksdagen avslår motion 1997/98:Sf12 yrkande 5,
res. 28 (v)
21. beträffande modersmålsundervisningen i övrigt
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Sf4 yrkande 7, 1997/98:Sf10 yrkande 17,
1997/98:Sf11 yrkande 12, 1997/98:Sf12 yrkande 6 och 1997/98:Sf622 yrkande
17,
res. 29 (m)
res. 30 (v, kd)
22. beträffande högre utbildning
att riksdagen avslår motion 1997/98:Sf7 yrkande 6,
res. 31 (c)
23. beträffande utsatta bostadsområden
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Sf613 yrkandena 1 och 3, 1996/97:Sf615
i denna del, 1996/97:Sf630, 1997/98:Sf1 i denna del, 1997/98:Sf4 yrkandena
10 och 11, 1997/98:Sf8 yrkande 4 i denna del och yrkande 10, 1997/98:Sf10
yrkande 20, 1997/98:Sf621 yrkande 7 och 1997/98:Sf622 yrkande 20,
res. 32 ( m)
res. 33 (fp)
24. beträffande ansvarsfördelning för introduktion
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Sf4 yrkande 4, 1997/98:Sf11 yrkande 14
och 1997/98:Sf12 yrkande 10,
res. 34 ( m)
res. 35 (v)
res. 36 (kd)
25. beträffande samverkan om introduktion
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Sf4 yrkande 3, 1997/98:Sf10 yrkande 4,
1997/98:Sf12 yrkande 7 och 1997/98:Sf622 yrkande 4,
res. 37 ( m)
res. 38 (v)
res. 39 (mp)
26. beträffande innehållet i introduktionsprogrammen
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Sf618 yrkande 2, 1996/97:So224 yrkande
2, 1997/98:Sf11 yrkande 17 och 1997/98:Sf608,
27. beträffande val av bostadsort
att riksdagen avslår motion 1997/98:Sf11 yrkande 19,
res. 40 (kd)
28. beträffande introduktionsperiodens längd
att riksdagen avslår motion 1997/98:Sf12 yrkande 9,
29. beträffande introduktionsersättning
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Sf4 yrkande 5, 1997/98:Sf10 yrkande 3,
1997/98:Sf11 yrkandena 15 och 16, 1997/98:Sf12 yrkande 8 och 1997/98:Sf622
yrkande 3,
res. 41 ( m)
res. 42 (v)
res. 43 (kd)
30. beträffande lagförslag
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1992:1068)
om introduktionsersättning för flyktingar och vissa andra utlänningar,
31. beträffande uppföljning av introduktion
att riksdagen avslår motion 1996/97:Sf620,
32. beträffande ny myndighet för integrationsfrågor
att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:Sf7 yrkande 7, 1997/98:Sf9
yrkande 4 i denna del, med anledning av propositionen och motionerna
1997/98:Sf11 yrkande 22, 1997/98:Sf12 yrkande 13 och 1997/98:A718 yrkande
4 och med avslag på motionerna 1997/98:Sf1 i denna del, 1997/98:Sf4
yrkande 2, 1997/98:Sf8 yrkande 2, 1997/98:Sf9 yrkandena 1, 2 och 5,
1997/98:Sf10 yrkande 23, 1997/98:Sf11 yrkandena 20 och 21 och 1997/98:Sf12
yrkande 12 godkänner regeringens förslag om att inrätta en ny myndighet
för integrationspolitiken med den ändringen att Diskrimineringsombuds-
mannen inte skall ingå i den nya myndigheten,
res. 44 (m, fp, v, mp, kd)
33. beträffande övriga myndigheters ansvar
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:621 yrkande 16, 1996/97:Sf615 i denna
del, 1997/98:Sf4 yrkande 12, 1997/98:Sf8 yrkande 3 och 1997/98:So304
yrkande 12,
res. 45 (m) - villk. res. 44
res. 46 (c)
res. 47 (fp)
34. beträffande lokalisering av nya myndigheten
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Sf5, 1997/98:Sf6, 1997/98:Sf612 yrkande
3 och 1997/98:Sf626,
35. beträffande lokala diskrimineringsombudsmän
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Sf625 yrkande 21, 1996/97:Sf633 yrkande
10, 1997/98:Sf10 yrkande 9 och 1997/98:Sf622 yrkande 9,
res. 48 (kd)
36. beträffande Diskrimineringsombudsmannens uppgifter
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Sf633 yrkande 9, 1997/98:Sf9 yrkande 4
i denna del, 1997/98:Sf10 yrkande 8, 1997/98:Sf11 yrkandena 6, 23 och 24,
1997/98:Sf12 yrkande 11 i denna del och 1997/98:Sf622 yrkande 8,
res. 49 (v, mp, kd)
37. beträffande forskning
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Sf624, 1994/95:Sf636 yrkande 3,
1996/97:Sf633 yrkande 6, 1997/98:Sf10 yrkande 5 och 1997/98:Sf622 yrkande
5,
38. beträffande romer
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Sf634 yrkandena 2 och 3 och
1996/97:Sf625 yrkandena 16 och 17,
res. 50 (v, mp, kd)
39. beträffande äldre invandrare
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Sf623, 1996/97:Sf632 yrkande 12,
1996/97:Sf633 yrkande 14, 1997/98:Sf2, 1997/98:Sf10 yrkande 18 och
1997/98:Sf622 yrkande 18,
res. 51 (c, fp, v, mp)
40. beträffande rehabilitering
att riksdagen avslår motion 1996/97:A819 yrkande 13,
res. 52 (c, v)
41. beträffande Kistamodellen
att riksdagen avslår motion 1997/98:Sf615.
res. 53 (c)
Stockholm den 18 november 1997
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Börje Nilsson
I beslutet har deltagit: Börje Nilsson (s), Margareta Israelsson (s), Maud
Björnemalm (s), Anita Jönsson (s), Lennart Klockare (s), Ingrid Skeppstedt (c),
Sven-Åke Nygårds (s), Gustaf von Essen (m), Sigge Godin (fp), Ulla Hoffmann
(v), Mona Berglund Nilsson (s), Ragnhild Pohanka (mp), Rose-Marie Frebran (kd),
Marina Pettersson (s), Åke Sundqvist (m), Karin Israelsson (c) och Marietta de
Pourbaix-Lundin (m).
Reservationer
1. Mål för integrationspolitiken (mom. 1)
Gustaf von Essen, Åke Sundqvist och Marietta de Pourbaix-Lundin (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med ?Som redan? och
på s. 22 slutar med ?yrkande 1.? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att det krävs en förändring och förnyelse för att människorna
i Sverige, vare sig de är ?majoritetssvenskar? eller invandrare, skall få en
bättre framtid. För att skapa de förutsättningar som är nödvändiga för en
lyckad integrationspolitik bör reformer genomföras som gör samhället mer
förutsägbart, stabilare, rikare, tryggare och öppnare. För att möjliggöra en
bra utveckling för landet måste ekonomin komma i balans. Avgörande för att
invandrares integration skall lyckas är att statens förhållningssätt till
företagande och företagsamhet förändras och förbättras, att arbetsrätten
reformeras, att lönebildningen görs mer flexibel, att hushållen får möjlighet
att efterfråga tjänster och att socialpolitiken ersätts av tillväxtpolitik. Det
är således i första hand genom generella åtgärder som ett förändringsarbete bör
bedrivas. Säråtgärder riktade till invandrare eller grupper av invandrare bör
normalt inte komma i fråga. Den politiska nivån måste dock ta ansvar för att
motarbeta ojusta hinder, erbjuda kompensatoriska insatser på utbildningsområdet
och över huvud taget se till att alla får någorlunda lika möjligheter och
villkor oavsett ursprung. Vidare måste rättsstatens principer värnas. Alla
invånare har lika rätt inför lagen och därmed även lika stora skyldigheter att
följa de lagar och regler som gäller i Sverige. Riksdagen bör godkänna
riktlinjerna i propositionen och ge regeringen det anförda till känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande mål för integrationspolitiken
att riksdagen med bifall till propositionen och motionerna 1997/98:Sf4 yrkande
1 och 1997/98:Sf611 samt med avslag på motionerna 1994/95:Sf621 yrkande 1,
1994/95:Sf635 yrkande 1, 1994/95:Sf636 yrkandena 1 och 2, 1996/97:Sf611,
1996/97:Sf618 yrkande 1, 1996/97:Sf625 yrkandena 3 och 4, 1996/97:Sf632
yrkande 1, 1997/98:Sf8 yrkande 1, 1997/98:Sf10 yrkandena 1 och 2 och
1997/98:Sf622 yrkandena 1 och 2
dels godkänner regeringens förslag om mål för integrationspolitiken,
dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Mål för integrationspolitiken (mom. 1)
Ingrid Skeppstedt och Karin Israelsson (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med ?Regeringen
formulerar? och på s. 22 slutar med ?dessa motionsyrkanden.? bort ha följande
lydelse:
I propositionen ger regeringen förslag till övergripande mål för
integrationspolitiken. Utskottet anser att det är bra att de tidigare
invandrarpolitiska målen härmed omformulerats och förtydligats, vilket tidigare
efterfrågats i bl.a. motionerna 1994/95:Sf621 och 1996/97:Sf632. Det är nu mer
än 20 år sedan riksdagen beslutade om målen för invandrarpolitiken -
?jämlikhet, valfrihet, samverkan?. Under den period som gått sedan dess har
mycket hänt. Målen formulerades i ett läge där invandring till Sverige i hög
grad dominerades av s.k. arbetskraftsinvandring. Utvecklingen har gått mot ökad
flyktinginvandring. Den integrationspolitik som regeringen nu föreslagit bör
innebära att mer flexibla lösningar än tidigare tillämpas för att underlätta
invandrares integration i det svenska samhället. Den etniska och kulturella
mångfalden skall tas som utgångspunkt för politikens utformning och
genomförande på alla samhällsområden och nivåer. Varje individ skall behandlas
med utgångspunkt från sin egen person, särlösningar för hela grupper på grund
av att man har ett annat ursprung än det traditionellt svenska, skall undvikas.
Det anförda bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande mål för integrationspolitiken
att riksdagen med bifall till propositionen och motionerna 1994/95:Sf621
yrkande 1 och 1996/97:Sf632 yrkande 1 samt med avslag på motionerna
1994/95:Sf635 yrkande 1, 1994/95:Sf636 yrkandena 1 och 2, 1996/97:Sf611,
1996/97:Sf618 yrkande 1, 1996/97:Sf625 yrkandena 3 och 4, 1997/98:Sf4
yrkande 1, 1997/98:
Sf8 yrkande 1, 1997/98:Sf10 yrkandena 1 och 2, 1997/98:Sf611 och
1997/98:Sf622 yrkandena 1 och 2
dels godkänner regeringens förslag om mål för integrationspolitiken,
dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Mål för integrationspolitiken (mom. 1)
Sigge Godin (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med ?Regeringen
formulerar? och slutar med ?anses tillgodosedd.? och den del som på s. 21
börjar med ?Vad avser? och slutar med ?denna del.? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att det första målet för integrationspolitiken bör vara lika
rättigheter, möjligheter och skyldigheter för alla oavsett etnisk och kulturell
bakgrund. Härmed lyfts ordet ?skyldigheter? tydligare fram i målformuleringen,
vid sidan om allas rättigheter och möjligheter. En framgångsrik in
tegrationspolitik innebär att alla - såväl svenskar som invandrare - accepterar
att vi lever i ett öppet samhälle med gemensamma normer. Svensk lag gäller för
alla - alla skall ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter.
Integrationspolitiken bör vidare utgå från individen. Detta innebär att
individen har rätt att själv välja mål och strategi för den egna
integrationsprocessen och att staten inte uppifrån skall sätta några
resultatmål för integrationen. Det individuella perspektivet förutsätter också
att människor får möjligheter att göra egna val vad gäller exempelvis skola,
barnomsorg och sjukvård.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande mål för integrationspolitiken
att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:Sf635 yrkande 1 och
1997/98:Sf8 yrkande 1 och med anledning av propositionen samt med avslag
på motionerna 1994/95:Sf621 yrkande 1, 1994/95:Sf636 yrkandena 1 och 2,
1996/97:Sf611, 1996/97:Sf618 yrkande 1, 1996/97:Sf625 yrkandena 3 och 4,
1996/97:Sf632 yrkande 1, 1997/98:Sf4 yrkande 1, 1997/98:Sf10 yrkandena 1
och 2, 1997/98:Sf611 och 1997/98:Sf622 yrkandena 1 och 2 godkänner
regeringens förslag om mål för integrationspolitiken med den ändringen att
det första målet för integrationspolitiken skall vara lika rättigheter,
möjligheter och skyldigheter för alla oavsett etnisk och kulturell
bakgrund,
4. Mål för integrationspolitiken (mom. 1)
Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med ?Regeringen
formulerar? och på s. 22 slutar med ?dessa motionsyrkanden.? bort ha följande
lydelse:
Regeringen ger i propositionen förslag till övergripande mål för
integrationspolitiken. Utskottet delar inte regeringens förslag om övergripande
målformuleringar utan tycker att integrationspolitiken bör utgå från
invandrarpolitikens mål om jämlikhet, valfrihet och samverkan. Utskottet anser
att en förändring av dessa mål skulle signalera att man gett upp och inte
längre anser sig kunna arbeta för alla människors lika värde i samhället.
Jämlikhetsmålet innebär att alla invandrare skall ha samma rättigheter och
skyldigheter som befolkningen i övrigt. Valfrihetsmålet innebär att invandrare
skall välja i vilken grad de vill uppgå i en svensk kulturell identitet och i
vilken grad de önskar bibehålla och utveckla den ursprungliga kulturella
identiteten med tillhörande livsmönster. Målet om samverkan innebär slutligen
att en ömsesidig och omfattande samverkan bör komma till stånd mellan
invandrar- och minoritetsgrupper och den svenska infödda befolkningen. Det
anförda bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande mål för integrationspolitiken
att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:Sf618 yrkande 1 och
1997/98:SfU10 yrkandena 1 och 2 samt med avslag på motionerna
1994/95:Sf621 yrkande 1, 1994/95:Sf635 yrkande 1, 1994/95:Sf636 yrkandena
1 och 2, 1996/97:Sf611, 1996/97:Sf625 yrkandena 3 och 4, 1996/97:Sf632
yrkande 1, 1997/98:Sf4 yrkande 1, 1997/98:Sf8 yrkande 1, 1997/98:Sf611 och
1997/98:Sf622 yrkandena 1 och 2
dels avslår regeringens förslag om mål för integrationspolitiken,
dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Mål för integrationspolitiken (mom. 1)
Rose-Marie Frebran (kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med ?I motion? och
slutar med ?1997/98:Sf611.? bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning bör rätten att vara olik tydligare betonas i de
integrationspolitiska målen. Integrationspolitiken bör eftersträva en valfrihet
för individer och grupper som står i överensstämmelse med internationella
konventioner och mänskliga fri- och rättigheter och svensk lag. Vidare är det
viktigt att få till stånd en förbättrad samverkan mellan individer och grupper.
Behovet att i målen tydliggöra minoritetsgruppers rätt att vara olika blir
särskilt tydligt då det handlar om barnens uppfostran och utbildning. För
medlemmar i minoritetsgrupper kan det vara svårt att för sina egna barn hävda
vad de anser vara väsentligt i livet, då majoritetsgruppen tolkar barnens behov
utifrån delvis andra värderingar. Utskottet anser att föräldrars rätt att
tillförsäkra sina barn en uppfostran och utbildning som står i överensstämmelse
med föräldrarnas livsåskådning tydligt bör framgå i de integrationspolitiska
målen. Detta bör vara en naturlig följd av att riksdagens beslut att inlemma
Europarådskonventionen med tilläggsprotokoll i svensk lagstiftning. Även FN:s
barnkonvention innehåller regler som är tillämpliga när det gäller familjens
rättigheter. Föräldrarätten kan i ytterlighetsfallet hamna i konflikt med
demokratimålet, vilket uppmärksammats bl.a. i FN:s barnkonvention. Lagstiftning
till skydd för barn skall givetvis respekteras av alla invånare.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande mål för integrationspolitiken
att riksdagen med bifall till propositionen och med anledning av motion
1996/97:Sf625 yrkandena 3 och 4 samt med avslag på motionerna
1994/95:Sf621 yrkande 1, 1994/95:Sf635 yrkande 1, 1994/95:Sf636 yrkandena
1 och 2, 1996/97:Sf611, 1996/97:Sf618 yrkande 1, 1996/97:Sf632 yrkande 1,
1997/98:Sf4 yrkande 1, 1997/98:Sf8 yrkande 1, 1997/98:Sf10 yrkandena 1 och
2, 1997/98:Sf611 och 1997/98:Sf622 yrkandena 1 och 2,
dels godkänner regeringens förslag om mål för integrationspolitiken,
dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. Inriktning på integrationspolitiken (mom. 2)
Rose-Marie Frebran (kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med ?Vad gäller?
och på s. 24 slutar med ?utskottet motionen.? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att integrationspolitiken bör bli föremål för utvärdering och
uppföljning. För att en uppföljning skall vara möjlig krävs att man konstaterar
några konkreta steg eller delmål i processen mot en ökad integration. Det kan
exempelvis röra sig om en utveckling mot bättre jämlikhet mellan individer och
mellan grupper inom olika sektorer i det svenska samhället; en utveckling mot
en valfrihet för individer och grupper som står i allt bättre överensstämmelse
med internationella konventioner om mänskliga fri- och rättigheter samt en
förbättrad samverkan mellan individer och grupper som kan mätas i bl.a. minskad
diskriminering och segregering.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande inriktning på integrationspolitiken
att riksdagen med bifall till propositionen och motion 1997/98:Sf11 yrkande 1
samt med avslag på motion 1997/98:Sf619 yrkande 13
dels godkänner regeringens förslag om inriktning på integrationspolitiken,
dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. Integration och återvandring (mom. 3)
Rose-Marie Frebran (kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24 börjar med ?Utskottet
erinrar? och på s. 25 slutar med ?anses tillgodosedd.? bort ha följande
lydelse:
Utskottet anser att information skall ges om möjligheterna till stöd vid
frivillig återvandring. Här vill utskottet särskilt peka på de initiativ till
olika återvändandeprojekt som tagits och där samverkan med näringsliv och
ideella organisationer utgör en viktig del. Denna typ av verksamhet bör stödjas
och uppmuntras.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande integration och återvandring
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Sf11 yrkande 2 och med avslag på
motion 1997/98:Sf10 yrkande 25 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
8. Minoriteter (mom. 4)
Ragnhild Pohanka (mp) och Rose-Marie Frebran (kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 26 börjar med ?Vad gäller?
och på s. 27 slutar med ?yrkande 4.? bort ha följande lydelse:
Det är enligt utskottets uppfattning angeläget att minoriteters möjligheter
att bevara och utveckla sitt kulturarv särskilt uppmärksammas. Därför bör man
enligt utskottet formulera särskilda mål och riktlinjer vad gäller deras rätt
och möjligheter. Utskottet anser vidare att de integrationspolitiska
målsättningarna som föreslås i regeringens proposition bör kompletteras med en
paragraf om att politiken skall omfatta åtgärder till stöd för etniska och
språkliga minoritetsgruppers rätt att bibehålla och vidareutveckla sin kultur,
inom ramen för av Sverige ratificerade internationella konventioner och svensk
lag. Utskottet vill betona behovet av en gemensam etisk grund för
majoritetsbefolkningen och minoriteterna. Vidare anser utskottet att det finska
språket bör få ett ytterligare förstärkt meritvärde inom både den offentliga
och den privata sektorn.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande minoriteter
att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:Kr264 yrkande 4, 1996/97:Sf625
yrkandena 1, 2, 5 och 14 samt 1996/97:U630 yrkandena 4-11 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. Decentraliserat beslutsfattande (mom. 6)
Ingrid Skeppstedt och Karin Israelsson (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29 börjar med ?Utskottet
instämmer? och slutar med ?anses tillgodosedda.? bort ha följande lydelse:
Det demokratiska beslutsfattandet bygger på principen om alla människors lika
rätt och värde. För att detta ideal skall kunna omsättas i verklighet krävs
emellertid att de politiska resurserna är så rättvist fördelade som möjligt.
Utskottet anser därför att det demokratiska systemet måste garantera allas
möjlighet att delta. Om människor inte deltar i den politiska dialogen leder
det till vanmakt och utanförskap som på sikt är ett hot mot det demokratiska
systemet. Utskottet anser att beslutsfattandet bör decentraliseras, så att
människor i högre grad får möjlighet att delta i och påverka de beslut som
direkt berör dem. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande decentraliserat beslutsfattande
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Sf7 yrkande 2 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
10. Delaktighet i samhället (mom. 7)
Ingrid Skeppstedt (c), Sigge Godin (fp) och Karin Israelsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29 börjar med ?Utskottet
instämmer? och slutar med ?anses tillgodosedda.? bort ha följande lydelse:
Det finns ett samband mellan att känna att man kan påverka i sin vardag och
viljan att vara delaktig i samhällets framtid. Utskottet anser därför att en
nödvändig förutsättning för att skapa delaktighet i samhället är att ge den
enskilde individen möjlighet att förverkliga sina egna drömmar. Människor bör
ges makt över sin egen tillvaro. Rätten att välja enskilda alternativ inom
skola, barnomsorg och sjukvård på samma ekonomiska villkor som de offentliga är
en viktig del i detta. Det anförda bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:
7. beträffande delaktighet i samhället
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Sf8 yrkande 4 i denna del och
yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
11. Invandrarrepresentation i beslutande organ (mom. 8)
Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29 börjar med ?Vad gäller?
och på s. 29 slutar med ?ovan anförts.? bort ha följande lydelse:
Regeringen anför i propositionen att det bör vara en strävan att de
beslutande organen i samhället är sammansatta så att de representerar hela
befolkningen både vad avser intressegemenskap och bakgrund. Utskottet delar här
regeringens uppfattning och anser dessutom att samtliga partier bör ta ett
större ansvar för och aktivt arbeta för att få in invandrare i politiken och i
de beslutande församlingarna. Utskottet vill framhålla att invandrares åsikter
bör efterfrågas inom olika sakområden och inte bara i frågor som rör invandrare
och flyktingar.
dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:
8. beträffande invandrarrepresentation i beslutande organ
att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf618 yrkande 3 och med avslag på
motionerna 1996/97:Sf633 yrkande 8, 1997/98:Sf10 yrkande 7 och
1997/98:Sf622 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
12. Invandrartidningen (mom. 9)
Sigge Godin (fp) och Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 32 börjar med ?Utskottet
delar? och på s. 32 slutar med ?yrkande 1.? bort ha följande lydelse:
I propositionen föreslår regeringen att stödet till Invandrartidningen skall
avvecklas. Utskottet anser att Invandrartidningen fyller en viktig roll som
förmedlare av information och nyheter till många invånare i Sverige som inte
har svenska som modersmål. Förslaget om att dra bort det finansiella stödet
innebär att tidningen hotas av nedläggning. Med hänvisning till detta och mot
bakgrund av att det i nuläget inte finns jämförbara alternativa
informationskanaler anser utskottet att stödet till Invandrartidningen bör
kvarstå.
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:
9. beträffande Invandrartidningen
att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:Sf8 yrkande 11 och 1997/98:Sf9
yrkande 3 och med anledning av motionerna 1997/98:Sf3, 1997/98:Sf7 yrkande
3, 1997/98:Sf10 yrkande 24, 1997/98:Sf11 yrkande 3, 1997/98:Sf12 yrkande 1
och 1997/98:Sf612 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
13. Stöd till invandrarorganisationer (mom. 10)
Ingrid Skeppstedt och Karin Israelsson (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar med ?Regeringen
anger? och slutar med ?yrkande 2.? bort ha följande lydelse:
I propositionen anger regeringen att en utredning skall tillsättas för att se
över stödet till invandrarnas organisationer och andra organisationer på etnisk
grund. Utredningen bör enligt regeringen ta sin utgångspunkt i att
bidragsgivningen bör resultatstyras. Utskottet delar bedömningen att
bidragssystemet bör ses över men anser att det förutom resultatstyrda stöd bör
finnas ett grundstöd till organisationerna.
dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:
10. beträffande stöd till invandrarorganisationer
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Sf11 yrkande 4 och med avslag på
motionerna 1997/98:Sf8 yrkande 6, 1997/98:Sf11 yrkande 5, 1997/98:Sf12
yrkande 2 och 1997/98:Sf612 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
14. Stöd till invandrarorganisationer (mom. 10)
Sigge Godin (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar med ?Regeringen
anger?och slutar med ?yrkande 2.? bort ha följande lydelse:
I propositionen anger regeringen att en utredning skall tillsättas för att se
över stödet till invandrarnas organisationer och andra organisationer på etnisk
grund. Utskottet delar regeringens bedömning att en översyn av
organisationsstödet är nödvändig. Utskottet menar att många invandrarföreningar
har en, i jämförelse med traditionell svensk folkrörelse, mer samlande funktion
med många olika verksamhetstyper och målgrupper. Ofta ryms såväl profan som
sakral verksamhet, kultur, idrott, verksamheter för barn, ungdomar, kvinnor,
män och äldre inom en och samma organisation. Detta gör att de inte alltid
passar in i det föreningsstöd som ges till andra föreningar i Sverige.
Utskottet anser att det är viktigt att redskapen i form av regelverk och
ekonomiska förutsättningar på bästa sätt skall uppmuntra människor att sluta
sig samman i föreningar. De statliga aktörerna och kommunerna bör därför
förändra bidragsgivning och föreningsservice så att alla människor får samma
möjlighet till frivilliga gemenskaper. Utskottet anser att direktiven till ovan
nämnda utredning bör utgå från detta.
dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:
10. beträffande stöd till invandrarorganisationer
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Sf8 yrkande 6 och med avslag på
motionerna 1997/98:Sf11 yrkandena 4 och 5, 1997/98:Sf12 yrkande 2 och
1997/98:Sf612 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
15. Stöd till invandrarorganisationer (mom. 10)
Rose-Marie Frebran (kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. s. 34 börjar med ?Regeringen
anger? och slutar med ?yrkande 2.? bort ha följande lydelse:
I propositionen anger regeringen att en utredning skall tillsättas för att se
över stödet till invandrarnas organisationer och andra organisationer på etnisk
grund. Utredningen bör enligt regeringen ta sin utgångspunkt i att
bidragsgivningen bör resultatstyras. Utskottet delar bedömningen att
bidragssystemet bör ses över men anser att det förutom resultatstyrda stöd bör
finnas ett grundstöd till organisationerna. Vidare anser utskottet att ett
förändrat bidragssystem inte får innebära att det totala statsstödet till
invandrarnas organisationer minskar.
dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:
10. beträffande stöd till invandrarorganisationer
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Sf11 yrkandena 4 och 5 och med
avslag på motionerna 1997/98:Sf8 yrkande 6, 1997/98:Sf12 yrkande 2 och
1997/98:Sf612 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
16. Diskriminering (mom. 11)
Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 35 börjar med ?Vad gäller?
och slutar med ?anses tillgodosedd.? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att lagen mot etnisk diskriminering är behäftad med flera
fundamentala svagheter. En stor brist är avsaknaden av ett förbud mot indirekt
diskriminering. En förutsättning för att otillåten diskriminering i
anställningssituationen skall omfattas av lagen är t.ex. att det fattats ett
anställningsbeslut. Det innebär att det i de flesta fall inte finns någon
möjlighet att komma åt diskriminering under rekryteringsförfarandet. Som
exempel kan en arbetsgivare som sorterar bort alla sökanden som har ett namn
som tyder på invandrarbakgrund med nuvarande lagstiftning inte straffas. Med
denna konstruktion av diskrimineringsförbudet blir bestämmelsen närmast en
papperskonstruktion. Utskottet anser därför att lagen mot etnisk diskriminering
måste konstrueras så att den träffar alla situationer då en arbetssökande
blivit påtagligt orättvist behandlad på grund av sitt etniska ursprung. Vidare
anser utskottet att diskriminering måste motarbetas på alla nivåer i samhället.
dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:
11. beträffande diskriminering
att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:Sf9 yrkande 6 och
1997/98:Sf12 yrkande 11 i denna del och med avslag på motionerna
1997/98:Sf10 yrkandena 10, 13 och 15 och 1997/98:Sf622 yrkandena 10, 13
och 15 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
17. Rösträtt (mom. 13)
Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 38 börjar med ?Vid
beredningen? och slutar med ?yrkande 11.? bort ha följande lydelse:
Den som är medborgare i någon av EU:s medlemsstater eller i Island eller
Norge har rätt att rösta i val till kommunfullmäktige och landstingsfullmäktige
redan i och med folkbokföringen i Sverige. För annan medborgare gäller krav på
folkbokföring här i landet tre år i följd före valdagen. Utskottet anser att
alla invandrare skall behandlas lika och att kravet på viss tids folkbokföring
för rösträtt för vissa grupper därför bör tas bort. Regeringen bör snarast
lägga fram förslag härom. Det anförda bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:
13. beträffande rösträtt
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Sf10 yrkande 11 och
1997/98:Sf622 yrkande 11 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
18. Ökad mångfald i arbetslivet (mom. 14)
Gustaf von Essen (m), Sigge Godin (fp), Rose-Marie Frebran (kd), Åke Sundqvist
(m) och Marietta de Pourbaix-Lundin (m), anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 43 börjar med ?Vad slutligen?
och slutar med ?båda motionerna.? bort ha följande lydelse:
Det största hindret för invandrare men också för andra grupper av arbetslösa
är de höga skatterna och de stelbenta arbetsrättsreglerna. Arbetsgivarna drar
sig för att anställa. Det finns mängder av arbetsuppgifter, inte minst inom
tjänstesektorn, som nu inte utförs därför att köparens kostnader blir för höga.
Oberoende av vilken kompetensnivå invandrarna har, tycks den inte räcka till
för ett inträde på den svenska arbetsmarknaden. Även kvalificerade och
akademiskt utbildade invandrare har svårigheter att komma in på arbetsmarknaden
och hänvisas, om de får jobb, till lägre betalda arbeten. En stor resurs blir
outnyttjad i svenskt arbetsliv.
Globaliseringen och den allt större konkurrensen mellan länder ställer också
krav på att alla resurser i landet tas tillvara, inte minst de resurser som
finns hos personer med en erfarenhets- och kunskapsbakgrund som inte är
förvärvad i Sverige.
Det är nödvändigt att reformera arbetsrätten och ge arbetsgivare och
arbetstagare större möjligheter att överenskomma om lönenivåer och
provanställningsperioder. Utbud och efterfrågan måste kunna få mötas i friare
form.
Det anförda bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:
14. beträffande ökad mångfald i arbetslivet
att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:Sf4 yrkande 6 och 1997/98:Sf11
yrkande 8 och med avslag på motionerna 1996/97:
Sf610, 1996/97:Sf613 yrkandena 2 och 9, 1996/97:Sf633 yrkande 15,
1997/98:Sf10 yrkande 14, 1997/98:Sf11 yrkande 7, 1997/98:Sf12 yrkandena 3
och 4 samt 1997/98:Sf622 yrkande 14 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
19. Eget företagande (mom. 15)
Sigge Godin (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 44 börjar med ?Den generella?
och på s. 45 slutar med ?yrkande 7.? bort ha följande lydelse:
För att rå på massarbetslösheten krävs en strategi för jobb genom företagande
eftersom den helt övervägande delen av de nya jobben måste komma i det privata
näringslivet. Ett generellt förbättrat näringslivsklimat kommer i hög
utsträckning invandrare och människor i utsatta områden till del. Det är dags
att börja riva hindren i form av arbetsgivaravgifter, skatter, riskkapital,
byråkrati och onödiga regler. Om detta blir verklighet skulle fler människor
våga starta företag och fler företag skulle våga växa och nyanställa. Dessutom
måste näringspolitiken skapa bra levnadsvillkor i hela Sverige. Det anförda bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande lydelse:
15. beträffande eget företagande
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Sf8 yrkande 7 och med avslag på
motionerna 1996/97:Sf618 yrkande 4, 1996/97:Sf633 yrkandena 17 och 18,
1997/98:Sf10 yrkandena 21, 22 och 26, 1997/98:Sf11 yrkandena 9 och 10 samt
1997/98:Sf622 yrkandena 21 och 22 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
20. Eget företagande (mom. 15)
Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 45 börjar med ?I
propositionen? och slutar med ?yrkande 4.? bort ha följande lydelse:
Människor med invandrarbakgrund möts av fler hinder för det egna
företagandet, såsom större svårigheter att få lån, svårare att få bra
information om företagande osv. Utskottet anser därför att regeringen bör
återkomma med förslag till åtgärder som tar bort sådana hinder. Ett särskilt
program med temporära åtgärder är också nödvändigt för att lösa den nuvarande
situationen. Regeringen bör lägga fram förslag som kan innebära t.ex. riktade
åtgärder för invandrare som vill starta eget.
dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande lydelse:
15. beträffande eget företagande
att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:Sf618 yrkande 4, 1996/97:Sf633
yrkandena 17 och 18 och 1997/98:Sf10 yrkandena 21 och 22 och med avslag på
motionerna 1997/98:Sf8 yrkande 7, 1997/98:Sf10 yrkande 26, 1997/98:Sf11
yrkandena 9 och 10 samt 1997/98:Sf622 yrkandena 21 och 22 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
21. Eget företagande (mom. 15)
Rose-Marie Frebran (kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 45 börjar med ?I två? och
slutar med ?yrkande 10.? bort ha följande lydelse:
Utskottet är positivt till att tiden för starta-eget-bidraget skall kunna
förlängas sex månader för utomnordiska medborgare. Förlängningen bör dock
endast gälla medborgare från icke EU-land. Utskottet anser vidare att det är
ett problem att invandrare som vill försöka ordna sin egen försörjning genom
att starta eget företag därmed klipper av länken till det yttersta skyddsnät
som socialbidrag innebär. Denna problematik bör utredas. Det anförda bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande lydelse:
15. beträffande eget företagande
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Sf11 yrkandena 9 och 10 och med
avslag på motionerna 1996/97:Sf618 yrkande 4, 1996/97:Sf633 yrkandena 17
och 18, 1997/98:Sf8 yrkande 7, 1997/98:Sf10 yrkandena 21, 22 och 26 samt
1997/98:Sf622 yrkandena 21 och 22 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
22. Behovet av undervisning i svenska (mom. 16)
Rose-Marie Frebran (kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 46 börjar med
?Utbildningsutskottet, som? och slutar med ?yrkande 16.? bort ha följande
lydelse:
Utskottet anser att det behövs insatser för att ge föräldragenerationen av
invandrare goda kunskaper i svenska. Detta är nödvändigt, om det skall lyckas
att integrera invandrargrupperna enligt de integrationspolitiska målen.
Riksdagen bör som sin mening ge regeringen detta till känna.
dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande lydelse:
16. beträffande behovet av undervisning i svenska
att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf625 yrkande 20 och med avslag på
motionerna 1996/97:Sf217, 1997/98:Sf10 yrkande 16 och 1997/98:Sf622
yrkande 16 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
23. Svenskundervisningen för invandrare (sfi) (mom. 17)
Ingrid Skeppstedt (c), Sigge Godin (fp) och Karin Israelsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 49 börjar med ?Beträffande
uppläggningen? och slutar med ?yrkande 19.? bort ha följande lydelse:
Det bör ställas en rad krav på sfi-undervisningens uppläggning, i enlighet
med vad som förordas i motion Sf7. Undervisningen bör vara fordrande och det
bör finnas tydliga tidsgränser. Eleverna bör nivågrupperas, undervisningen bör
varvas med praktik och kunna pågå hela dagen. Vidare bör i möjligaste mån
barnomsorg och undervisning samlokaliseras. Riksdagen bör som sin mening ge
regeringen detta till känna.
dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse:
17. beträffande svenskundervisningen för invandrare (sfi)
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Sf7 yrkande 4 och med avslag på
motionerna 1997/98:Sf10 yrkande 19, 1997/98:Sf11 yrkandena 11 och 18 och
1997/98:Sf622 yrkande 19 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
24. Svenskundervisningen för invandrare (sfi) (mom. 17)
Rose-Marie Frebran (kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 49 börjar med ?Vad gäller?
och på s. 50 slutar med ?yrkande 18.? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att kommunerna skall erbjuda svenskundervisning inom två
månader från bosättningsdatum. Eftersom tillströmningen av elever i sfi-
undervisningen kan variera kraftigt över tiden, är det inte nödvändigt att
kommunen alltid själv skall tillhandahålla undervisningsplatserna.
Undervisningen skall alltså kunna köpas in från studieförbund och andra
organisationer. Det krävs också en rejäl kvalitetshöjning på sfi-
undervisningen, om arbetsförmedlingen skall kunna utgå från att godkänt betyg i
sfi räcker för kraven på arbetsmarknaden.
dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse:
17. beträffande svenskundervisningen för invandrare (sfi)
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Sf11 yrkandena 11 och 18 och med
anledning av motionerna 1997/98:Sf7 yrkande 4, 1997/98:Sf10 yrkande 19 och
1997/98:Sf622 yrkande 19 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
25. Skolans betydelse för integrationen (mom. 18)
Gustaf von Essen, Åke Sundqvist, och Marietta de Pourbaix-Lundin (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 51 börjar med ?Utbildnings-
utskottet har? och på s. 52 slutar med ?yrkande 9.? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att skolan bättre än hittills måste ge utrymme för individers
olika förutsättningar, behov och önskemål, och utskottet anser att elevers och
föräldrars rätt att välja skola har stor betydelse. Valfrihet mellan olika
skolor och varierande pedagogiska modeller och arbetssätt gagnar skolväsendet
som helhet. Friskolor på kulturell, språklig eller religiös grund är positivt
för den enskilde och för samhället. Den svenska skolans mål och läroplan skall
självklart utgöra basen för all skolundervisning.
Utskottet anser även att riksdagen bör göra ett uttalande om betydelsen av
att invandrarföräldrarna medverkar i skolans arbete. De bör ges bättre
information om den svenska skolans arbetssätt och om de värderingar som präglar
skolans verksamhet.
Det anförda bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 18 bort ha följande lydelse:
18. beträffande skolans betydelse för integrationen
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Sf4 yrkandena 8 och 9 och med
avslag på motionerna 1997/98:Sf8 yrkandena 8 och 9, 1997/98:Sf10 yrkande
6, 1997/98:Sf11 yrkande 13 och 1997/98:Sf622 yrkande 6 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
26. Skolans betydelse för integrationen (mom. 18)
Ingrid Skeppstedt (c), Sigge Godin (fp) och Karin Israelsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 51 börjar med ?Utbildnings-
utskottet har? och på s. 52 slutar med ?Sf8 avstyrks.? bort ha följande
lydelse:
Utskottet anser att skolan har en viktig roll för integrationen. Det är
särskilt viktigt att minoritetsgrupper ges möjligheter att tillsammans verka
för att den egna kulturen och det egna språket lever vidare och blomstrar. Det
kan ske genom att man bygger upp egna institutioner, t.ex. förskolor och
skolor. Ett exempel som nämns i motion Sf8 är de estniska skolorna, som
medverkat till att sverigeesterna kunnat behålla sin kultur och sitt språk
samtidigt som de smält väl in i majoritetssamhället. Riksdagen bör som sin
mening ge regeringen detta till känna.
dels att utskottets hemställan under 18 bort ha följande lydelse:
18. beträffande skolans betydelse för integrationen
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Sf8 yrkandena 8 och 9 och med
avslag på motionerna 1997/98:Sf4 yrkandena 8 och 9, 1997/98:Sf10 yrkande
6, 1997/98:Sf11 yrkande 13 och 1997/98:Sf622 yrkande 6 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
27. Check för modersmålsundervisning (mom. 19)
Ingrid Skeppstedt och Karin Israelsson (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 56 börjar med ?Vad gäller?
och slutar med ?yrkande 5.? bort ha följande lydelse:
Utskottet föreslår att riksdagen skall uttala sig för en ordning med check
för modersmålsundervisning såsom den skisseras i motion Sf7. Det är självklart
att kommunen vid anlitandet av t.ex. studieförbund eller annan organisation som
utbildningsanordnare skall ha högt ställda krav på den undervisning som ges.
Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet motionsyrkandet.
dels att utskottets hemställan under 19 bort ha följande lydelse:
19. beträffande check för modersmålsundervisning
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Sf7 yrkande 5 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
28. Statsbidrag för språkundervisning (mom. 20)
Ulla Hoffmann (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 56 börjar med ?Vad gäller
fördelningen? och slutar med ?yrkande 5.? bort ha följande lydelse:
Utskottet vill betona vikten av modersmålsundervisning. Det bör åligga
Skolverket att tillse att kommunerna vid fördelningen av statsbidragen för
område grundskola behandlar modersmålsundervisningen i andra språk än svenska,
samt svenska som andraspråk, på ett med övriga ämnen likvärdigt vis. Det
anförda bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 20 bort ha följande lydelse:
20. beträffande statsbidrag för språkundervisning
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Sf12 yrkande 5 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
29. Modersmålsundervisningen i övrigt (mom. 21)
Gustaf von Essen, Åke Sundqvist, och Marietta de Pourbaix-Lundin (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 55 börjar med ?Utbildnings-
utskottet anför? och slutar med ?yrkande 7.? bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening kan hemspråket (modersmålet) för vissa elever vara
viktigt som ?inskolningsspråk?. I introduktionsskedet bör undervisning därför
kunna anordnas av skolan. Därefter bör dock hemspråksundervisningen
(modersmålsundervisningen) i större utsträckning vara de enskilda föräldrarnas
ansvar och därför ske utanför skoltid. Det anförda bör ges regeringen till
känna.
dels att utskottets hemställan under 21 bort ha följande lydelse:
21. beträffande modersmålsundervisningen i övrigt
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Sf4 yrkande 7 och med avslag på
motionerna 1997/98:Sf10 yrkande 17, 1997/98:Sf11 yrkande 12, 1997/98:Sf12
yrkande 6 och 1997/98:Sf622 yrkande 17 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
30. Modersmålsundervisningen i övrigt (mom. 21)
Ulla Hoffmann (v) och Rose-Marie Frebran (kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 56 börjar med ?Vad gäller
rätt? och slutar med ?yrkande 17.? bort ha följande lydelse:
Det skall av centralt meddelade bestämmelser klart framgå att det är en
rättighet för barn med utländsk bakgrund att erhålla och en skyldighet för
kommunerna att erbjuda modersmålsundervisning. Denna reglering bör avse såväl
grundskolan som den nya skolformen förskoleklass. Vad utskottet här har anfört
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 21 bort ha följande lydelse:
21. beträffande modersmålsundervisningen i övrigt
att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:Sf11 yrkande 12 och
1997/98:Sf12 yrkande 6, med anledning av motionerna 1997/98:Sf10 yrkande
17 och 1997/98:Sf622 yrkande 17 samt med avslag på motion 1997/98:Sf4
yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
31. Högre utbildning (mom. 22)
Ingrid Skeppstedt och Karin Israelsson (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 57 börjar med ?Utbildnings-
utskottet erinrar? och slutar med ?utbildningsutskottet föreslagit.? bort ha
följande lydelse:
Många invandrare är flerspråkiga och talar ett eller flera av världsspråken.
Trots det är den högre utbildningen helt stängd för dem i Sverige, om de inte
kan engelska. Det generella kravet på kunskaper i engelska bör inte luckras
upp, men det är olyckligt att invandrare med en kvalificerad utländsk
utbildning på grund av rigorösa krav på engelska hindras från kompletterande
högskolestudier i vissa ämnen. Det bör därför göras en översyn om det är
möjligt att minska kravet på engelska i vissa fall. Det anförda bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 22 bort ha följande lydelse:
22. beträffande högre utbildning
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Sf7 yrkande 6 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
32. Utsatta bostadsområden (mom. 23)
Gustaf von Essen, Åke Sundqvist och Marietta de Pourbaix-Lundin (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 62 börjar med ?Utskottet
konstaterar? och slutar med ?och 1996/97:Sf630.? bort ha följande lydelse:
För att komma till rätta med problemen i utsatta bostadsområden är det enligt
utskottets mening nödvändigt med en avreglering av bostadsmarknaden samt en
samordning av bostadsbidrag med socialpolitiken i övrigt samt alternativ inom
skola och barnomsorg. Det krävs enligt utskottet service, arbetsplatser och
olika arenor i dessa områden där människor kan mötas. Kommunerna måste också
bejaka initiativ som tas när det gäller att starta friskolor och alternativ
barnomsorg. Vidare anser utskottet att frizoner med möjlighet till mer
avreglerade ekonomiska aktiviteter skulle kunna innebära stimulanser till
utsatta kommuner eller kommundelar. Ett system med frizoner bör utredas och
prövas. Det anförda bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 23 bort ha följande lydelse:
23. beträffande utsatta bostadsområden
att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:Sf630, 1997/98:Sf4 yrkandena
10 och 11 och 1997/98:Sf621 yrkande 7 och och med avslag på motionerna
1996/97:Sf613 yrkandena 1 och 3, 1996/97:Sf615 i denna del, 1997/98:Sf1 i
denna del, 1997/98:Sf8 yrkande 4 i denna del och yrkande 10, 1997/98:Sf10
yrkande 20 och 1997/98:Sf622 yrkande 20 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
33. Utsatta bostadsområden (mom. 23)
Sigge Godin (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 62 börjar med ?Utskottet
konstaterar? och slutar med ?och 1996/97:Sf630.? bort ha följande lydelse:
Utgångspunkten för att skapa möjligheter för människor bör enligt utskottets
mening vara att ge människor makt i vardagen. En i detta sammanhang viktig
punkt är ett reellt boendeinflytande. Arbetet har hittills alltför mycket
avsett själva den fysiska boendemiljön. Ett stöd till några få bostadsområden
på det sätt som regeringen föreslår leder inte till önskat resultat. I stället
måste det till generella åtgärder som ger likvärdiga förutsättningar för alla
utsatta bostadsområden. Enskilda människor måste enligt utskottet få större
möjligheter till egen försörjning, utbildning och eget inflytande. Kommersiell
service och infrastruktur måste förbättras. De människor det gäller måste få
styra utvecklingen. Kommunal verksamhet och förvaltning bör placeras i dessa
områden. Det ger ökade underlag för service och kan locka företag att etablera
sig och stanna kvar. Det anförda bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 23 bort ha följande lydelse:
23. beträffande utsatta bostadsområden
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Sf8 yrkande 4 i denna del och
yrkande 10 och med avslag på motionerna 1996/97:Sf613 yrkandena 1 och 3,
1996/97:Sf615 i denna del, 1996/97:Sf630, 1997/98:Sf1 i denna del,
1997/98:Sf4 yrkandena 10 och 11, 1997/98:Sf10 yrkande 20, 1997/98:Sf621
yrkande 7 och 1997/98:Sf622 yrkande 20 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
34. Ansvarsfördelning för introduktion (mom. 24)
Gustaf von Essen, Åke Sundqvist och Marietta de Pourbaix-Lundin (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 65 börjar med ?Utskottet
menar? och slutar med ?yrkande 10.? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att invandrarna själva bör ges ett större ansvar för sin egen
framtid och integration. För att undvika ett passiviserande bidragsberoende bör
den enskilde genom aktiva handlingar själv ta ökat ansvar för sin introduktion.
Det anförda bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 24 bort ha följande lydelse:
24. beträffande ansvarsfördelning för introduktion
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Sf4 yrkande 4 och med avslag på
motionerna 1997/98:Sf11 yrkande 14 och 1997/98:Sf12 yrkande 10 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
35. Ansvarsfördelning för introduktion (mom. 24)
Ulla Hoffmann (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 65 börjar med ?Utskottet
delar ? och på slutar med ?yrkande 10.? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser liksom regeringen att kommunen skall ha det fulla
genomförandeansvaret för introduktionen. Utskottet vill dessutom tydligt betona
betydelsen av att introduktionsplanen upprättas i samråd med den nyanlända
invandraren. Introduktionsplanen skall utgå från individens behov och resurser
och avfattas på det aktuella språket och svenska. Den är en för båda parter
bindande överenskommelse, som under vissa förutsättningar kan omförhandlas. Det
anförda bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 24 bort ha följande lydelse:
24. beträffande ansvarsfördelning för introduktion
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Sf12 yrkande 10 och med avslag på
motionerna 1997/98:Sf4 yrkande 4 och 1997/98:Sf11 yrkande 14 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
36. Ansvarsfördelning för introduktion (mom. 24)
Rose-Marie Frebran (kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 65 börjar med ?I motion? och
slutar med ?yrkande 10.? bort ha följande lydelse:
I propositionen anförs att åtgärder för nyanlända invandrare skall sätta den
enskilde individen i centrum. Utskottet anser liksom regeringen att det är
viktigt att ta hänsyn till individen då man utformar politiken. Utskottet vill
emellertid framhålla att det dessutom är väsentligt att sätta individen i sitt
sammanhang. Med detta menar utskottet att individens tillhörighet med en eller
flera samhällsgrupper bör uppmärksammas. Det är av största vikt att vid
utformandet av särskilda insatser för invandrare också ta individernas
tillhörighet till etniska och kulturella grupper med i bedömningen. Det anförda
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 24 bort ha följande lydelse:
24. beträffande ansvarsfördelning för introduktion
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Sf11 yrkande 14 och med avslag på
motionerna 1997/98:Sf4 yrkande 4 och 1997/98:Sf12 yrkande 10 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
37. Samverkan om introduktion (mom. 25)
Gustaf von Essen, Åke Sundqvist och Marietta de Pourbaix-Lundin (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 66 börjar med ?Utskottet
framhåller? och slutar med ?motionen avstyrks.? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att invandrarföreningar och andra ideella organisationer bör
ges ett mer operativt ansvar för invandrarnas mottagning. Invandrarverket bör
ges i uppdrag att stimulera kommunerna att i högre utsträckning än vad
regeringen föreslår teckna avtal med frivilligorganisationer om
integrationsinsatser i introduktionsskedet. Det anförda bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 25 bort ha följande lydelse:
25. beträffande samverkan om introduktion
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Sf4 yrkande 3 och med avslag på
motionerna 1997/98:Sf10 yrkande 4, 1997/98:Sf12 yrkande 7 och
1997/98:Sf622 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
38. Samverkan om introduktion (mom. 25)
Ulla Hoffmann (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 66 börjar med ?Vad gäller?
och slutar med ?yrkande 7 avstyrks.? bort ha följande lydelse:
Det är av största vikt att den nyanlända invandraren ges möjlighet att följa
ett introduktionsprogram som ger goda möjligheter för integration. Utskottet
anser därför att kommunernas ansvar att anordna individuellt inriktad
introduktion för skyddsbehövande och andra invandrare enligt vissa
introduktionsmål skall lagregleras. Det anförda bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 25 bort ha följande lydelse:
25. beträffande samverkan om introduktion
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Sf12 yrkande 7 och med avslag på
motionerna 1997/98:Sf4 yrkande 3, 1997/98:Sf10 yrkande 4 och 1997/98:Sf622
yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
39. Samverkan om introduktion (mom. 25)
Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 66 börjar med ?Enligt
utskottets? och på s. 67 slutar med ?Motionerna avstyrks.? bort ha följande
lydelse:
Utskottet anser att en del av en lyckad integration är att man inte
passiviserar asylsökande under den tid som deras fall prövas. Man kan
konstatera att både individen och samhället förlorar på att asylsökande får
vänta på besked om uppehållstillstånd under mycket lång tid. Det ligger inte i
linje med målen för integrationspolitiken. Utskottet anser därför att
barnfamiljer skall få asyl efter 18 månader och övriga efter 2 år om inget
talar däremot. Det anförda bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att utskottets hemställan under 25 bort ha följande lydelse:
25. beträffande samverkan om introduktion
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Sf10 yrkande 4 och med avslag på
motionerna 1997/98:Sf4 yrkande 3, 1997/98:Sf12 yrkande 7 och 1997/98:Sf622
yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
40. Val av bostadsort (mom. 27)
Rose-Marie Frebran (kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 70 börjar med ?Utskottet
anser? och slutar med ?till motionen.? bort ha följande lydelse:
Vad gäller bosättning anser utskottet att den myndighet som bär ansvaret för
integration bör hjälpa den nyanlände invandraren i valet av kommun. Det innebär
att den nyanlände inte längre skall placeras i en kommun utan fritt få välja
bostadsort. Mot bakgrund av detta anser utskottet att systemet med
förhandlingar och avtal med kommunerna bör avskaffas. Det anförda bör som
riksdagens mening ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 27 bort ha följande lydelse:
27. beträffande val av bostadsort
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Sf11 yrkande 19 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
41. Introduktionsersättning (mom. 29)
Gustaf von Essen, Åke Sundqvist och Marietta de Pourbaix-Lundin (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 72 börjar med ?Med
hänvisning? och slutar med ?och 16.? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att ett system med lån, liknande studielånssystemet för
studenter, skulle ge den enskilde invandraren möjlighet att själv svara för sin
introduktion genom att bruka sin egen sparsamhet, fantasi och ambition och
därmed öka motivationen att snabbt komma in i integrationsprocessen. Därför
anser utskottet att en särskild utredning bör tillsättas för att se över
möjligheten att inrätta lån för invandrare under introduktionstiden. Det
anförda bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 29 bort ha följande lydelse:
29. beträffande introduktionsersättning
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Sf4 yrkande 5 och med avslag på
motionerna 1997/98:Sf10 yrkande 3, 1997/98:Sf11 yrkandena 15 och 16,
1997/98:Sf12 yrkande 8 och 1997/98:Sf622 yrkande 3 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
42. Introduktionsersättning (mom. 29)
Ulla Hoffmann (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 72 börjar med ?Med
hänvisning? och slutar med ?och 16.? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att introduktionsersättningen bör vara statligt reglerad och
i allt väsentligt likna en lön. Med tanke på den betydelse som skatten har för
delaktigheten och rätten att ställa krav på samhället anser utskottet att
introduktionsersättningen skall vara beskattningsbar. Det anförda bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 29 bort ha följande lydelse:
29. beträffande introduktionsersättning
att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:Sf10 yrkande 3, 1997/98:Sf12
yrkande 8 och 1997/98:Sf622 yrkande 3 och med avslag på motionerna
1997/98:Sf4 yrkande 5 och 1997/98:Sf11 yrkandena 15 och 16 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
43. Introduktionsersättning (mom. 29)
Rose-Marie Frebran (kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 72 börjar med ?Med
hänvisning? och slutar med ?och 16.? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att medel för introduktionsersättning skall följa den
nyanlände till bosättningsorten som en ?flyktingpeng? och betalas ut direkt
till denne. Vidare anser utskottet att det i fortsättningen bör vara
försäkringskassorna som i likhet med andra ersättningar betalar ut
introduktionsersättningen. Det anförda bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 29 bort ha följande lydelse:
29. beträffande introduktionsersättning
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Sf11 yrkandena 15 och 16 och med
avslag på motionerna 1997/98:Sf4 yrkande 5, 1997/98:Sf10 yrkande 3,
1997/98:Sf12 yrkande 8 och 1997/98:Sf622 yrkande 3 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
44. Ny myndighet för integrationsfrågor (mom. 32)
Gustaf von Essen (m), Sigge Godin (fp), Ulla Hoffmann (v), Ragnhild Pohanka
(mp), Rose-Marie Frebran (kd), Åke Sundqvist (m) och Marietta de Pourbaix-
Lundin (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 76 börjar med ?Regeringen
anför? och på s. 77 slutar med ?yrkande 12.? bort ha följande lydelse:
I propositionen föreslår regeringen att en ny myndighet för
integrationsfrågor skall inrättas. Flera av riksdagens partier (m, fp, v, mp,
kd) har i sina motioner motsatt sig förslaget. Utskottet anser även att
regeringens förslag stämmer dåligt överens med de övergripande mål och
riktlinjer som formuleras i propositionen. Där anges att tidigare politik i för
hög grad har kännetecknats av sektorstänkande vilket bidragit till en negativ
kategorisering av människor med invandrarbakgrund. Regeringen anser därför att
den nya integrationspolitiken i huvudsak skall utgå från generell politik.
Samhällets samtliga institutioner har därvidlag ansvar för att
integrationspolitikens mål uppfylls. Utskottet menar att förslaget om att
inrätta en särskild myndighet hotar att förstärka just den kategorisering och
tänkande i ?vi och dom? som regeringen sagt sig vilja motverka. Utskottet menar
dessutom att den kostnad som det innebär att inrätta en ny myndighet bättre
skulle kunna användas för att på andra sätt arbeta för att uppnå
integrationspolitikens mål. Vidare menar utskottet att inrättandet av en ny
myndighet av det slag som regeringen föreslår förutsätter en bred majoritet i
riksdagen, vilket således inte föreligger. Med anledning av vad som ovan
anförts avstyrker utskottet regeringens förslag om att inrätta en ny myndighet
för integrationsfrågor. Utskottets ställningstagande innebär att
Diskrimineringsombudsmannen även i fortsättningen kommer att kvarstå som
fristående myndighet, vilket utskottet anser är helt nödvändigt.
dels att utskottets hemställan under 32 bort ha följande lydelse:
32. beträffande ny myndighet för integrationsfrågor
att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:Sf1 i denna del, 1997/98:Sf4
yrkande 2, 1997/98:Sf8 yrkande 2, 1997/98:Sf9 yrkandena 1, 2 och 5,
1997/98:Sf10 yrkande 23, 1997/98:Sf11 yrkandena
20-22, 1997/98:Sf12 yrkande 13, 1997/98:Sf7 yrkande 7, 1997/98:Sf9 yrkande
4 i denna del och med anledning av motionerna 1997/98:Sf12 yrkande 12 och
1997/98:A718 yrkande 4 avslår regeringens förslag om att inrätta en ny
myndighet,
45. Övriga myndigheters ansvar (mom. 33)
Under förutsättning av bifall till reservation 44
Gustaf von Essen, Åke Sundqvist och Marietta de Pourbaix-Lundin (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 77 börjar med ?I motion? och
slutar med ?yrkande 12.? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att det är nödvändigt att Invandrarverkets organisation
utvecklas och tydliggöras så att verket kan klara av uppgifter vad gäller såväl
migrations- som integrationsfrågor. Det anförda bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 33 bort ha följande lydelse:
33. beträffande övriga myndigheters ansvar
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Sf4 yrkande 12 och med avslag på
motionerna 1994/95:Sf621 yrkande 16, 1996/97:Sf615 i denna del,
1997/98:Sf8 yrkande 3 och 1997/98:So304 yrkande 12 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
46. Övriga myndigheters ansvar (mom. 33)
Ingrid Skeppstedt och Karin Israelsson (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 77 börjar med ?Vad gäller?
och slutar med ?vara tillgodosedda.? bort ha följande lydelse:
Utskottet vill understryka att det är en angelägen uppgift för alla
myndigheter att analysera de konsekvenser för samlevnad och tolerans som det
mångkulturella samhället för med sig och överväga om och i så fall vilka
åtgärder som bör vidtas för att underlätta kulturmötena. Det anförda bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 33 bort ha följande lydelse:
33. beträffande övriga myndigheters ansvar
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Sf621 yrkande 16 och med avslag på
motionerna 1996/97:Sf615 i denna del, 1997/98:Sf4 yrkande 12, 1997/98:Sf8
yrkande 3 och 1997/98:So304 yrkande 12 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
47. Övriga myndigheters ansvar (mom. 33)
Sigge Godin (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 77 börjar med ?Vad gäller?
och slutar med ?vara tillgodosedda.? bort ha följande lydelse:
Utskottet vill understryka att det bör åligga samtliga statliga myndigheter
och verk att ha arbetsformer och synsätt som aktivt bejakar alla människors
lika möjligheter och ser till människors behov oavsett bakgrund, ställning
eller bostadsort.
dels att utskottets hemställan under 33 bort ha följande lydelse:
33. beträffande övriga myndigheters ansvar
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Sf8 yrkande 3 och med avslag på
motionerna 1994/95:Sf621 yrkande 16, 1996/97:Sf615 i denna del,
1997/98:Sf4 yrkande 12 och 1997/98:So304 yrkande 12 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
48. Lokala diskrimineringsombudsmän (mom. 35)
Rose-Marie Frebran (kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 78 börjar med ?I motionerna?
och slutar med ?Motionerna avstyrks.? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att Diskrimineringsombudsmannen bör kompletteras på det
kommunala planet genom att man inom varje kommun utser en tjänsteman som skall
ha som en av sina arbetsuppgifter att motverka diskriminering och rasism inom
kommunen och dess verksamhet. Statsmakten bör påtala behovet och vikten av
diskrimineringsombudsmän. Det anförda bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 35 bort ha följande lydelse:
35. beträffande lokala diskrimineringsombudsmän
att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf625 yrkande 21 och med avslag på
motionerna 1996/97:Sf633 yrkande 10, 1997/98:Sf10 yrkande 9 och
1997/98:Sf622 yrkande 9 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
49. Diskrimineringsombudsmannens uppgifter (mom. 36)
Ulla Hoffmann (v), Ragnhild Pohanka (mp) och Rose-Marie Frebran (kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 78 börjar med ?I två?och
slutar med ?och 24.? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att Diskrimineringsombudsmannens uppgifter bör utökas till
att främja lika rättigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk och
kulturell bakgrund samt förebygga och motverka diskriminering,
främlingsfientlighet och rasism, verka för att nyanlända invandrares behov av
stöd uppmärksammas samt för att integrationspolitikens mål och synsätt
genomsyrar statliga myndigheters och kommuners verksamhet liksom samhället i
övrigt. Vidare anser utskottet att Diskrimineringsombudsmannen bör ges 5
miljoner kronor i ökade resurser. Det anförda bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 36 bort ha följande lydelse:
36. beträffande Diskrimineringsombudsmannens uppgifter
att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:Sf11 yrkandena 6, 23 och 24
och 1997/98:Sf12 yrkande 11 i denna del och med anledning av motion
1997/98:Sf9 yrkande 4 i denna del samt med avslag på motionerna
1996/97:Sf633 yrkande 9, 1997/98:Sf10 yrkande 8 och 1997/98:Sf622 yrkande
8 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
50. Romer (mom. 38)
Ulla Hoffmann (v), Ragnhild Pohanka (mp) och Rose-Marie Frebran (kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 80 börjar med ?En
arbetsgrupp? och slutar med ?och 3.? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att Sverige bör verka för att ett europeiskt kulturcentrum för
zigenska frågor inrättas. Ett sådant kulturcentrum kunde ha till uppgift att
bl.a. forska om och dokumentera den zigenska historien och det zigenska
språket, att arrangera olika typer av kultursamlingar och konferenser för
zigenare samt att ta initiativ till och stödja utgivning av zigenska tidningar
och böcker. Ett liknande centrum bör också skapas i Norden. Det anförda bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 38 bort ha följande lydelse:
38. beträffande romer
att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Sf625 yrkandena 16 och 17 och med
anledning av motion 1994/95:Sf634 yrkande 2 och med avslag på motion
1994/95:Sf634 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
51. Äldre invandrare (mom. 39)
Ingrid Skeppstedt (c), Sigge Godin (fp), Ulla Hoffmann (v), Ragnhild Pohanka
(mp) och Karin Israelsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 81 börjar med ?Regeringen
har? och slutar med ?och 1996/97:Sf623.? bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att det finns ett växande behov av omsorg på eget
modersmål för ålderspensionärer med invandrarbakgrund. Men det finns också
förtidspensionerade arbetskraftsinvandrare i högre medelålder, särskilt
kvinnor, som har mycket dåliga kunskaper i svenska. Det gör dem isolerade och
de har betydligt svårare att få sina behov tillgodosedda när de söker stöd och
hjälp i sjukvården, äldreomsorgen och socialtjänsten. Inom vård- och
omsorgssektorn kommer att behövas personal som behärskar flera språk och har
förtrogenhet och kunskap att ta emot och hjälpa personer med annan kulturell
bakgrund och hemvist. Information och service på olika språk måste kunna
tillhandahållas.
Utskottet anser att språkkunskaper skall ges meritvärde vid anställning inom
kommun och landsting. I övrigt bör regeringen återkomma med förslag till
åtgärder för hur dessa behov skall mötas. Riksdagen bör som sin mening ge
regeringen detta till känna.
dels att utskottets hemställan under 39 bort ha följande lydelse:
39. beträffande äldre invandrare
att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:Sf623, 1996/97:
Sf632 yrkande 12, 1996/97:Sf633 yrkande 14, 1997/98:Sf2, 1997/98:Sf10
yrkande 18 och 1997/98:Sf622 yrkande 18 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
52. Rehabilitering (mom. 40)
Ingrid Skeppstedt (c), Ulla Hoffmann (v) och Karin Israelsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 82 börjar med ?Utskottet
vill? och slutar med ?av riksdagen.? bort ha följande lydelse:
De svårigheter som invandrare har på arbetsmarknaden är särskilt uttalade
bland kvinnor. Det är färre som förvärvsarbetar bland de invandrade kvinnorna
än bland de infödda. Många invandrarkvinnor har haft både fysiskt och psykiskt
påfrestande arbeten inom industri och service. Detta tillsammans med
dubbelarbete i högre grad än bland svenska kvinnor har lett till att
invandrarkvinnor oftare drabbats av belastnings- och förslitningsskador.
Förutom bättre anpassad arbetsmiljö behövs individuella rehabiliteringsprogram
för att förebygga och om möjligt undvika förtidspensionering. Det anförda bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 40 bort ha följande lydelse:
40. beträffande rehabilitering
att riksdagen med bifall till motion 1996/97:A819 yrkande 13 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
53. Kistamodellen (mom. 41)
Ingrid Skeppstedt och Karin Israelsson (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 82 börjar med ?Enligt vad?
och slutar med ?motion Sf615.? bort ha följande lydelse:
Att flytta till Sverige från ett annat land med helt annan kultur och
traditioner, annan syn på relationer mellan könen och annan syn på familjelivet
innebär stora påfrestningar för familjerna. Invandrarfamiljer har ofta svårt
att söka hjälp från samhället när problem uppstår i familjen. I Kista bedrivs
ett projekt mot våld. Projektet har startats av en manlig sociolog av iranskt
ursprung med stor erfarenhet av dessa problem och bedrivs tillsammans med
stadsdelsnämnden. Projektet syftar till att överbrygga vardagliga
kulturkonflikter som uppstår inom en familj efter flyttning till ett annat
land. Utskottet anser att regeringen bör ta initiativ så att modellen sprids
till andra områden i Sverige. Det anförda bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 41 bort ha följande lydelse:
41. beträffande Kistamodellen
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Sf615 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
Särskilda yttranden
1. Invandrartidningen (mom. 9)
Ulla Hoffmann (v) anför:
Vänsterpartiet anser att Invandrartidningen fyller en viktig funktion. Dess
editioner på utländska språk erbjuder samhällsinformation till alla de
invandrare som ännu inte behärskar det svenska språket. Vår syn på
integrations- och minoritetspolitiken innebär också att det är viktigt att
invandrare ges möjlighet att behålla sin kulturella identitet. En person som i
sina försök att anpassa sig till vårt samhälle tappar kontakten med sin egen
kultur riskerar att förlora sin identitet. Invandrartidningen hjälper olika
invandrargrupper att behålla sin kulturella identitet genom att erbjuda nyheter
på deras eget språk och inte bara om Sverige utan även om de egna länderna. Vi
anser att behovet av Invandrartidningen behöver utredas. Det behövs svar på
frågor som vilken roll tidningen spelar för information till nyanlända, för
språkundervisningen samt vad den betyder för demokratisk delaktighet och
kulturell identitet för både nyanlända och etablerade invandrargrupper. Till
detta kan läggas att editionen På Lätt Svenska används såväl i sfi-
undervisningen som i undervisningen av t.ex. afatiker. Vi anser också att
Invandrartidningen med sin sociala funktion med fördel kan knytas till
Diskrimineringsombudsmannen. Utskottet uttalar i betänkandet att statsstödet
till Invandrartidningen skall kvarstå under hela 1998. Utskottet uttalar vidare
att Diskrimineringsombudsmannens roll behöver ses över. Vi avser att noga följa
utvecklingen och återkomma om Invandrartidningens framtid.
2. Stöd till invandrarorganisationer (mom. 10)
Ulla Hoffmann (v) anför:
I propositionen aviserar regeringen att bidragssystemet till organisationer som
bildats av invandrare eller annars på etnisk grund skall ses över. Vi vill i
det sammanhanget framhålla att kvinnors och ungdomars aktiviteter särskilt bör
uppmärksammas vid bidragsgivning. Vi vill också understryka att ett
könsperspektiv skall anläggas vid återrapporteringen av de statliga
föreningsbidragens resultat och effekter. Vänsterpartiet vill i detta
sammanhang påpeka invandrarorganisationernas betydelse för opinionsbildning.
Vid det uppmärksammade våldtäktsmålet i HD dömdes tre invandrade män. Det hade
varit mycket positivt om invandrarorganisationernas män hade engagerats i
arbetet med att visa en positiv mansbild för dessa, och andra, unga män. Det
hade också givit en signal till majoritetssamhället att våldtäkt inte är
accepterat i någon nation eller av någon religion.
3. Diskriminering (mom. 11)
Ulla Hoffmann (v) anför:
Vänsterpartiet anser att lagen mot etnisk diskriminering är behäftad med flera
fundamentala svagheter. En stor brist är avsaknaden av ett förbud mot indirekt
diskriminering. En förutsättning för att otillåten diskriminering i
anställningssituationen skall omfattas av lagen är t.ex. att det fattats ett
anställningsbeslut. Det innebär att det i de flesta fall inte finns någon
möjlighet att komma åt diskriminering under rekryteringsförfarandet. Som
exempel kan en arbetsgivare som sorterar bort alla sökanden som har ett namn
som tyder på invandrarbakgrund med nuvarande lagstiftning inte straffas. Med
denna konstruktion av diskrimineringsförbudet blir bestämmelsen närmast en
papperskonstruktion. Vi anser därför att lagen mot etnisk diskriminering måste
konstrueras så att den träffar alla situationer då en arbetssökande blivit
påtagligt orättvist behandlad på grund av sitt etniska ursprung.
Vänsterpartiet väljer att inte reservera sig i frågan i avvaktan på
resultaten från den utredning som för närvarande ser över lagen mot etnisk
diskriminering.
4. Svenskt medborgarskap (mom. 12)
Gustaf von Essen, Åke Sunqvist och Marietta de Pourbaix-Lundin (alla m) anför:
Ett av de största hindren för personer med utländsk bakgrund att komma in på
den svenska arbetsmarknaden är bristande eller inga kunskaper i svenska
språket. Svenska för invandrare erbjuds alla men den enskildes aktivitet och
deltagande i undervisningen varierar väsentligt. Fler skulle säkert delta mer
aktivt i undervisningen om det krävdes vissa grundläggande kunskaper i svenska
språket för att få svenskt medborgarskap. Vi anser att ett krav på
dokumenterade kunskaper i svenska språket inte är att betrakta som ett hinder
utan snarare som ett gemensamt ansvar för samhället och den enskilde. Genom ett
sådant krav ökar också de enskilda individernas möjligheter i det nya
hemlandet, både på arbetsmarknaden och i samhället i övrigt.
5. Ökad mångfald i arbetslivet (mom. 14)
Ulla Hoffmann (v) anför:
Vänsterpartiet anser att mångfaldsplaner bör upprättas på varje arbetsplats för
att främja den blandning av åldrar och kulturer som är utvecklande för arbetet.
Eftersom en särskild utredare, som har i uppdrag att lägga fram förslag i
frågan, snart kommer att redovisa sitt uppdrag avstår vi från att reservera oss
till förmån för motion Sf12 yrkande 3. Förslaget i motion Sf12 yrkande 4 om att
möjligheten till förlängning av API skall gälla alla praktikanter och inte
enbart utomnordiska medborgare kommer vi att driva i annat sammanhang.
6. Ökad mångfald i arbetslivet (mom. 14)
Rose-Marie Frebran (kd) anför:
Kristdemokraterna vill framhålla att hela den offentliga sektorn måste arbeta
för en ökad mångfald i arbetslivet och ta sitt ansvar att fungera som
förebilder för andra.
7. Behovet av undervisning i svenska (mom. 16)
Ragnhild Pohanka (mp) anför:
Miljöpartiet vill framhålla att det är viktigt att alla invandrare i Sverige
och inte endast de som omfattas av kommunernas flyktingmottagande i praktiken
får tillgång till svenskundervisning.
8. Utsatta bostadsområden (mom. 23)
Ragnhild Pohanka (mp) anför:
För att komma till rätta med problemen i segregerade bostadsområden behövs
enligt Miljöpartiet generella åtgärder inom bostadspolitiken samt förbättring
av den övriga generella politiken. Myndigheter och institutioner bör förläggas
till dessa bostadsområden och företag bör stimuleras att etablera sig här. Det
är också viktigt med en fungerande offentlig service. Personalen i den
offentliga sektorn och beslutande församlingar bör också spegla befolkningens
sammansättning bättre. De bostadspolitiska åtgärder som enligt Miljöpartitet
måste komma till är att införa ekostadsdelar, ge de boende direkt inflytande
m.m., utöka fritidsverksamheten samt skapa ett attraktivt boende bl.a. genom
att blanda olika hustyper.
9. Introduktionsperiodens längd (mom. 28)
Ulla Hoffmann (v) anför :
Vänsterpartiet anser det viktigt att klargöra att det kan vara nödvändigt för
en nyanländ att göra vissa avbrott i introduktionsprogrammet, t.ex. om
barnafödande inträffar under det att personen följer en introduktionsplan. Med
hänvisning till vad utskottet uttalat i betänkandet väljer vi att inte
reservera oss i frågan.
10. Ny myndighet för integrationsfrågor (mom. 32)
Gustaf von Essen (m), Sigge Godin (fp), Ulla Hoffmann (v), Ragnhild Pohanka
(mp), Rose-Marie Frebran (kd), Åke Sundqvist (m) och Marietta de Pourbaix-
Lundin (m) anför:
Som framgår av betänkandet motsätter sig utskottet förslaget att Ombudsmannen
mot etnisk diskriminering inordnas i den nya myndigheten för
integrationsfrågor. Detta ställningstagande är visserligen bra. Vi vill dock
ytterligare understryka vikten av att ombudsmannen även fortsättningsvis har en
fristående ställning. För att Ombudsmannen mot etnisk diskriminering skall
kunna fullgöra sina uppgifter och upprätthålla sin trovärdighet är det
nödvändigt att hans självständighet inte på något sätt äventyras. Den enskilde
måste alltid kunna lita på att ombudsmannen som neutral och oberoende kan
bedöma händelser och anmälningar. Det kan därför aldrig bli fråga om att
inordna Diskrimineringsombudsmannen i någon myndighet. Utskottet anser i
betänkandet vidare att ombudsmannens roll bör ses över. Vi delar denna
bedömning. Vi vill dock betona att en utredning bör fokusera
Diskrimineringsombudsmannens principiella roll och ställning. Utredningen bör
vidare ta hänsyn till resultaten av den översyn av lagen mot etnisk
diskriminering som för närvarande pågår (dir. 1997:11). Vi menar dessutom att
ombudsmannaväsendets ställning generellt behöver ses över. En utredning bör
undersöka möjligheterna att lägga alla ombudsmän under riksdagen, på samma sätt
som i dag är fallet beträffande Justitieombudsmannen.
I propositionen framlagt lagförslag
Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1068) om introduktionsersättning för
flyktingar och vissa andra utlänningar
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1992:1068) om introduktionsersättning
för flyktingar och vissa andra utlänningar skall införas en ny paragraf, 2 a §,
av följande lydelse.
---------------------------------------------------------------------
| | 2 a |
| |§ |
| | En kommun får, om det finns|
| |särskilda skäl till det, bevilja|
| |introduktionsersättning till|
| |andra nyanlända invandrare än vad|
| |som föreskrivs i 2 §. |
---------------------------------------------------------------------
____________________
Denna lag träder i kraft den 1 mars 1998.
Socialutskottets yttrande
1997/98:SoU3y
Sverige, framtiden och mångfalden - från invandrarpolitik till
integrationspolitik
Till socialförsäkringsutskottet
Socialförsäkringsutskottet har den 9 oktober 1997 beslutat bereda bl.a.
socialutskottet tillfälle att senast den 31 oktober 1997 avge yttrande över
proposition 1997/98:16 Sverige, framtiden och mångfalden - från
invandrarpolitik till integrationspolitik jämte motioner i de delar som berör
utskottets beredningsområde.
Socialutskottet begränsar yttrandet till frågor som i propositionen tas upp i
avsnitt 10 Utsatta bostadsområden samt motionerna 1997/98:Sf4 (m) yrkande 10,
1997/98:Sf8 (fp) yrkande 10 och 1997/98:Sf10 (mp) yrkande 20 såvitt rör
utskottets beredningsområde.
I propositionen konstateras att Sverige i dag har ett segregerat boende vars
utveckling och nuvarande situation har uppkommit under perioder av såväl hög-
som lågkonjunktur. Därtill har det segregerade boendet fått en alltmer etnisk
dimension från 80-talet och framåt. Den generella politiken har enligt
propositionen hittills inte gett tillräckligt stöd för en utveckling som
hindrar boendesegregationen att tillta och etnifieras. En samhällelig
kraftsamling behövs för att stoppa den långvariga negativa utvecklingen.
Den generella politiken har enligt propositionen hittills inte gett
tillräckligt stöd för en utveckling som hindrar boendesegregationen att tillta
och etnifieras. En samhällelig kraftsamling behövs för att stoppa den
långvariga negativa utvecklingen. Sett i ett internationellt perspektiv kan en
fortsatt negativ utveckling också föra med sig ökade spänningar och
våldstendenser. Den otrygghet som finns bland de boende är en varningssignal
att ta på allvar.
Huvudansvaret för levnadsvillkoren i bostadsområdena åvilar kommunerna.
Verksamheter av central betydelse för utvecklingen i bostadsområdena -
samhällsplanering, vård och omsorg, skolverksamhet, bostadsförsörjning m.m. -
är huvudsakligen kommunala angelägenheter. Svenska och internationella
erfarenheter visar enligt propositionen att arbetet med att bryta en negativ
utveckling för ett bostadsområde och dess invånare måste präglas av uthållighet
och kontinuitet samt baseras på samordnade och sektorsövergripande åtgärder.
Lösningarna måste sökas lokalt och bygga på ett starkt engagemang hos de boende
om de skall ha förutsättningar att fungera långsiktigt. Detta ger kommunerna en
nyckelroll för att lokalt samordna olika aktörers insatser.
Att bryta segregationen är emellertid även ett nationellt intresse. Den
redovisade utvecklingen visar svårigheterna för kommunerna att initiera och
samordna den mängd varierande och kompletterande insatser som behövs för att få
till stånd mer omfattande och varaktiga resultat för ett bostadsområdes
utveckling.
I propositionen görs bedömningen att en fortsatt satsning på utsatta
bostadsområden bör göras under de närmaste åren. Ett mindre antal
bostadsområden bör enligt regeringen få möjlighet att vidareutveckla sitt
arbete i syfte att åstadkomma en varaktig förbättring av situationen och
därigenom kunna fungera som nationella exempel.
I budgetpropositionen för 1998 (utgiftsområde 8) framhålls att kommunerna
genom ekonomiskt stöd får möjlighet att bedriva utvecklingsarbete i syfte att
förbättra livsmiljöerna i invandrartäta och utsatta bostadsområden i framför
allt storstadsregionerna. Sedan stödet infördes budgetåret 1995/96 har åtta
storstadskommuner upprättat särskilda handlingsplaner för sammanlagt tolv
bostadsområden. Detta har hittills inneburit en mobilisering av de boende som
har engagerat sig och aktiverats i handlingsplanerna. Nya kontakter har knutits
och det sociala nätverket stärkts. Uppmärksamheten på de skillnader som finns
mellan olika bostadsområden har ökat.
För att tillföra erfarenheter från andra kommuner än storstadskommuner utsåg
regeringen våren 1997 kommunerna Eskilstuna, Landskrona, Norrköping och
Trollhättan att ingå i stödkretsen. Sammanlagt tolv kommuner skall därmed
stimuleras till insatser som även skall kunna utgöra goda exempel för andra
kommuner. Utvärderingarna sker lokalt och hösten 1997 förväntas de åtta
storstadskommunerna redovisa sina första erfarenheter. I propositionen föreslås
fortsatta anslag till utvecklingen av vissa utsatta bostadsområden. Enligt
regeringen bör insatser som bedöms vara framgångsrika övergå i ordinarie
verksamhet. Insatserna bör präglas av helhetssyn med ett ökat
arbetskraftsdeltagande som övergripande mål. Regeringen betonar slutligen
behovet av att långsiktigt och systematiskt följa utvecklingen i utsatta
bostadsområden.
I motion Sf4 (m) begärs ett tillkännagivande om åtgärder i invandrartäta
bostadsområden. Motionärerna önskar en avreglering av bostadsmarknaden samt en
samordning av bostadsbidrag med socialpolitiken i övrigt samt alternativ inom
skola och barnomsorg. Det krävs enligt motionärerna service, arbetsplatser och
olika arenor i dessa områden där människor kan mötas.
I motion Sf8 (fp) begärs också ett tillkännagivande. Enskilda människor måste
enligt motionärerna få större möjligheter till egen försörjning, utbildning och
eget inflytande. Kommersiell service och infrastruktur måste förbättras. De
människor det gäller måste få styra utvecklingen. Inte bara ett fåtal områden
bör få möjlighet att utvecklas. Motionären framhåller att dessa bostadsområden
är allas ansvar. De måste ges likvärdiga förutsättningar som på andra håll.
Kommunal planering har en viktig roll. Den kan förstärka såväl positiva som
negativa trender. Kommunal verksamhet och förvaltning bör placeras i dessa
områden. Det ger ökade underlag för service och kan locka företag att etablera
sig och stanna kvar.
Även i motion Sf10 (mp) framhålls att samhällets resurser till invandrartäta
områden bör öka så att en god boendemiljö uppnås. Även dessa motionärer vill
förlägga myndigheter och institutioner hit och stimulera företagsetablering. De
framhåller också vikten av en fungerande offentlig service. Personalen i den
offentliga sektorn och beslutande församlingar bör också spegla befolkningens
sammansättning bättre. Såväl generella åtgärder inom bostadspolitiken som den
övriga politiken och säråtgärder behövs.
Socialutskottet behandlade våren 1995 tillsammans med berörda delar av
budgetpropositionen ett stort antal motioner med olika aspekter på allmänna
välfärdsfrågor främst om utvecklingen i utsatta bostadsområden. Ett enigt
utskott föreslog i betänkande 1994/95:SoU15 att riksdagen skulle ge regeringen
till känna bl.a. följande:
Flera av dessa frågor kräver sektorsövergripande överväganden och åtgärder.
Även sektoriella åtgärder i ett kort perspektiv måste bottna i en övergripande
och långsiktig strategi för välfärd, arbete, trygghet m.m.
Kraftfulla och målinriktade insatser måste vidtas på flera områden för att
motverka boendesegregationen, arbetslösheten och utslagningen i samhället. Ett
led i detta arbete måste vara en förbättrad boendeplanering för att göra
boendemiljön i vid bemärkelse i bostadsområden med stora sociala problem mer
attraktiv. En viktig del i arbetet är också att hålla uppe standarden i
utbildningen. Viktigt är också ökade kontakter mellan ungdomar från dessa
områden och andra ungdomar och vuxna.
Insatser för att åstadkomma balans och tillväxt i ekonomin samt skapa arbete
är av grundläggande betydelse för barnens och ungdomarnas välfärd. För
invandrarbarn, liksom för andra barn och ungdomar, är generella insatser som
bidrar till att minska orättvisorna och skapa en mer rättvis fördelning i
samhället avgörande för att villkoren skall kunna förbättras. Det är extra
viktigt att alla inblandade parter, såväl myndigheter som organisationer och
allmänheten, mobiliseras i försöken att bryta den negativa utvecklingen när det
gäller missbruk av alkohol och andra droger samt ungdomsvåld. Det är nödvändigt
med ökade satsningar på tidigt samarbete mellan polis, frivård, skola,
föreningar, arbetsmarknadsmyndigheter, föräldrar och ungdomarna själva för att
försöka finna nya vägar som leder till en lösning av dessa problem. Det
förebyggande arbetet bland barn och ungdomar måste ske på bred front, dvs. över
de traditionella sektorsgränserna, för att åstadkomma hållbara lösningar för
framtiden. Sambanden mellan arbetslöshet, utslagning, våld och missbruk måste
vidare uppmärksammas mer.
Riksdagen följde utskottet (rskr. 294).
Vissa insatser har redan vidtagits med anledning av riksdagsskrivelsen.
Storstadskommittén redovisar i underlagsrapporten (SOU 1997:118) Delade städer
en analys av förhållandena i storstadsregionerna under de senaste åren och ger
följande bild av segregationen där.
I stora drag skulle man kunna sammanfatta rapportens resultat i följande
slutsatser:
- Segregationen i storstäderna kan betecknas som allvarlig. Det handlar om en
sammanfallande ekonomisk, social, etnisk och demografisk segregation.
- I grunden för segregationen i storstäderna ligger i första hand en ekonomisk
och social segregation och inte en segregation på etniska grunder.
- Det finns tendenser till att segregationen i storstäderna handlar om
klasskillnader mellan dem som är etablerade på arbetsmarknaden (och därmed
också i välfärdssystemet) och en outsiderklass.
Det som mest påtagligt karakteriserar dem som bor i dessa socialt och
ekonomiskt utsatta områden är utanförskapet.
De stora skillnaderna mellan olika socioekonomiska grupper i samhället skapas
av den höga arbetslösheten och de allt större svårigheterna för många att
etablera sig på arbetsmarknaden. Kraftiga skillnader råder också i barnens
uppväxtvillkor beroende på om de bor i ett område med mycket låga respektive
extremt låga inkomster eller i något annat område.
Segregationen handlar enligt rapporten i första hand om klasskillnader.
Outsiderklassen utgörs av dem som inte lyckats etablera sig på
arbetsmarknaden eller har blivit utsorterade från denna. Här är framför allt
ungdomar, invandrare, ensamma mammor, långtidssjukskrivna och personer som har
sociala problem och som försörjer sig på socialbidrag överrepresenterade. Den
svenska välfärdspolitiska debatten i början av 1990-talet har i hög grad
handlat om effekter av förändringar för dem som är inne i de etablerade
välfärdssystemen. Villkoren för de delar av befolkningen som helt eller delvis
står utanför dessa har inte uppmärksammats i samma utsträckning.
De passiviserande effekter som olika fattigstöd i vissa andra länder förmodas
skapa finns dock inte i Sverige. I Sverige finns inte heller passivitet i vid
mening i de studerade områdena. Detta visar inte minst den enorma famtidstro
som barnen i de här områdena utstrålar.
Segregationen i samhället har existerat under hela den studerade perioden,
men den har blivit mer påtaglig under de senaste åren. Medan en utjämning har
skett mellan ?alla andra områden? har klyftan ökat mellan områdena med mycket
låg respektive extremt låg inkomst och ?alla andra områden?.
Segregationen i samhället är ett samhällsproblem eftersom samhället behöver
gemensamma värderingar för att hålla samman och kunna fungera. Man måste kunna
lita på varandra. Man skall inte behöva bygga stängsel och murar eller leja
säkerhetsvakter för att kunna gå till jobbet eller åka på semester. Man skall
också kunna lita på att det är genom allmänna val som man väljer folkets
representanter i kommunernas och rikets styre. Man måste också kunna lita på
att all offentlig makt utgår ifrån folket. Ett 30-procentigt valdeltagande (de
socialt och ekonomiskt mest utsatta områdena är inte där ännu, men på väg) är
inte förenligt med något av det ovan nämnda. Ett 30-procentigt valdeltagande
betyder att man inte litar på varandra.
Segregation medför utanförskap och ger upphov till onda cirklar av problem som
förstärker varandra. Detta leder till att människor blir utestängda från
viktiga delar av samhällslivet. Den social isoleringen är ett stort hinder för
att kunna skapa ett bra och fungerande kontaktnät som oftast innebär
inträdesbiljett till arbetsmarknader. På det sättet kommer en stor del av dem
som står utanför sannolikt aldrig att få en vettig möjlighet att ta sig in på
arbetsmarknaden och börja ett nytt liv. Så småningom har de förstått att det
inte är någon som bryr sig om deras situation, vilket ofta leder till
ytterligare ansamling av problem. Kriminalitet och bidragsplanering kan bli
alternativa utvägar för de socialt utslagna och från det etablerade samhället
utestängda. Utanförskapet skapar olika slags fientligheter. Segregation är bas
för utanförskap och okunskap. Okunskap om sina medmänniskor som bor på andra
sidan gatan.
Det är framför allt barn som far illa till följd av segregationen.
Storstadskommittén skall avlämna sitt slutbetänkande i början av år 1998.
Socialutskottet gör följande bedömning:
Riksdagen gav våren 1995 regeringen till känna vad socialutskottet enigt
anfört i betänkande 1994/95:SoU15 bl.a. om situationen i de utsatta
bostadsområdena. Vad som sägs i propositionen om de utsatta bostadsområdena
rimmar enligt utskottet väl med tillkännagivandet och belyses av
Storstadskommittén i den nyligen avlämnade rapporten Delade städer.
Som framgår av budgetpropositionen pågår ett utvecklingsarbete. Särskilda
handlingsplaner har på flera håll upprättats, vilket medfört en mobilisering av
de boende som engagerat sig och aktiverats. Det sociala nätverket i dessa
områden har stärkts. Goda exempel på insatser tas fram.
Långsiktiga och breda insatser av flera myndigheter och organisationer bl.a.
inom social omsorg, hälso- och sjukvård, arbetsmarknad och utbildning behövs
dock enligt utskottet för att vända utvecklingen och bryta utanförskapet i
dessa områden. Samordningen av insatserna är av stor vikt. Den mycket höga
arbetslösheten i dessa områden måste minska så att möjligheterna till egen
försörjning ökar och bidragsberoendet minskar. Detta bör kunna ha effekt även
på de höga ohälsotalen i dessa områden. Barnens och ungdomarnas situation bör
särskilt uppmärksammas. Mycket talar för att det är just de som kan drabbas
hårdast. Kontakterna mellan barnen och ungdomarna i de utsatta områdena och i
andra områden måste också öka. Det är viktigt att den offentliga servicen i
dessa områden upprätthålls. Allmänheten inte bara i dessa områden måste
engageras. Ansvaret för utvecklingen i de utsatta områdena delas av alla.
Utifrån socialutskottets ansvar för frågor om social omsorg, hälso- och
sjukvård och drogpolitik kan utskottet ställa sig bakom uttalandena i
propositionen i denna del. Något tillkännagivande med anledning av motionerna
Sf4, Sf8 och Sf10 behövs inte enligt utskottet.
Stockholm den 30 oktober 1997
På socialutskottets vägnar
Sten Svensson
I beslutet har deltagit: Sten Svensson (m), Ingrid Andersson (s), Rinaldo
Karlsson (s), Hans Karlsson (s), Christina Pettersson (s), Liselotte Wågö (m),
Roland Larsson (c), Barbro Westerholm (fp), Mariann Ytterberg (s), Stig
Sandström (v), Christin Nilsson (s), Birgitta Wichne (m), Thomas Julin (mp),
Chatrine Pålsson (kd), Elisebeht Markström (s), Catherine Persson (s) och
Annika Jonsell (m).
Avvikande meningar
1. Sten Svensson , Liselotte Wågö, Birgitta Wichne och Annika Jonsell (alla m)
anför:
Vi konstaterar att regeringen vill anslå budgetmedel för att förbättra vissa
bostadsområden i ett antal kommuner. Vi vill i stället pröva andra möjligheter.
En avreglerad bostadsmarknad behöver växa fram. Nya alternativ på de boendes
egna villkor måste få friare spelrum. Samordning av bostadsbidrag med
socialpolitiken i övrigt är ett viktigt inslag för att underlätta denna
process.
Men inte ens det räcker för att klara problemen i de mest utsatta områdena;
även om bostadsområden med olika medel kan göras bättre måste också den övriga
sociala infrastrukturen fungera. Det krävs service, arbetsplatser och olika
arenor där människor kan mötas. Kommunerna måste också bejaka initiativ som tas
när det gäller att starta friskolor och alternativ barnomsorg.
Vi moderater har aktualiserat förslag att införa frizoner t.ex. i Botkyrka
för att möjliggöra mer avreglerade ekonomiska aktiviteter. Sådana frizoner
skulle kunna innebära stimulanser till kommuner eller kommundelar som är
särskilt utsatta vad gäller arbetslöshet, bidragskostnader, segregation och
därmed följande sociala problem.
Vi är medvetna om att ett inrättande av frizoner inte är problemfritt, men vi
anser att förslaget bör utredas och prövas. Detta bör enligt vår mening ges
regeringen till känna med anledning av motion Sf4 (m). Övriga motioner bör
avstyrkas.
2. Barbro Westerholm (fp) och Chatrine Pålsson (kd) anför:
Vi är övertygade om att det i en rad bostadsområden och stadsdelar behövs en
radikal förändring och förbättring av levnadsvillkoren. En sådan förändring
handlar dels om bättre villkor och möjligheter för de enskilda individerna
genom generella förändringar, dels genom ändringar i betingelserna i stadsdel
och bostadsområde. Tyvärr har ett sådant arbete hittills alltför mycket kretsat
kring själva boendemiljön. Enskilda människor måste också få större
möjligheter till egen försörjning, till utbildning och eget inflytande. Skolor
måste förbättras och i högre grad styras av dem som berörs. Kommersiell och
offentlig service och infrastruktur måste förbättras. Det kräver framför allt
att man låter en lokal utveckling styras av dem det gäller, de människor som
bor i områden och stadsdelar. Det måste bli ett slut på styrandet uppifrån och
projekttänkandet.
Tanken att endast ett mindre antal bostadsområden skall få möjlighet att
vidareutveckla sitt arbete för att åstadkomma en varaktig förbättring, och
därigenom fungera som nationella exempel, är fel. Självklart måste alla få
denna möjlighet, inte genom specialdestinering av projektmedel i olika potter
och med olika syften, utan genom generella möjligheter till att ta makten över
liv och vardag. Det viktigaste ställningstagandet är att storstädernas utsatta
bostadsområden och stadsdelar är hela Sveriges ansvar. De förutsättningar som
ges där måste vara likvärdiga med de förutsättningar som ges på andra håll.
Kommunal planering har en viktig roll när det gäller att skapa grogrund för
ett lokalt näringsliv. Det handlar om allt från att enkelt ändra detaljplanerna
när människor vill öppna småföretag av skilda slag i bottenplanen på
bostadshusen till att placera kommunal verksamhet och förvaltning i de utsatta
bostadsområdena. Kommunens egen planering och prioritering kan förstärka
positiva såväl som negativa trender.
Lokalisering av kommunala förvaltningar ger ett ökat underlag för service som
bank, post, restauranger och butiker och kan locka andra företag och kontor att
etablera sig och stanna kvar.
Detta bör enligt vår mening ges regeringen till känna med anledning av motion
Sf8 (fp). Övriga motioner bör avstyrkas.
3. Thomas Julin (mp) anför:
Storstadskommitténs rapport ?Delade städer? och Aftonbladets serie ?Malmö en
delad stad? visar tydligt på klyftorna mellan olika bostadsområden. Mass-
arbetslöshet, fattigdom, utanförskap, våld och kriminalitet är en verklighet i
invandrartäta områden.
Invandrarfamiljer bor ofta i storstadsområden. De är mer trångbodda och bor
oftare i hyreshus. Det bor många invandrare i s.k. segregerade bostadsområden i
de mer slitna och förfallna miljonprogrammen.
Negativt är bl.a. att risken för att de sociala kontakterna mellan svenskar
och invandrare på fritiden tenderar att bli alltför få och att svenskans
ställning som sammanhållande språk försvagas. Det får bland annat till följd
att många av de svenska familjerna som bor i dessa svenska, mångkulturella
områden och trivs med det flyttar när barnen närmar sig skolåldern. Svenskan
som talas i dessa områden är ofta bristfällig och utvecklas inte tillräckligt i
skolan.
Vi vill öka samhällets resurser till dessa områden så att en god boendemiljö
uppnås. För att höja statusen vill vi förlägga myndigheter och institutioner
hit samt stimulera företagsetablering. Det är också viktigt med en fungerande
offentlig service, och vitala delar såsom posten bör inte läggas ned i dessa
områden. Dessutom bör personalen inom den offentliga sektorn och i de
beslutande församlingarna i dessa områden spegla befolkningens sammansättning
bättre än i dag. Det är av stor vikt att man satsar på att följa upp de
hyresvärdar och bostadsförmedlare som diskriminerar invandrare, både genom
information och utbildning, men även genom lagstiftning och hårdare straff.
För att komma åt problematiken med segregerade bostadsområden behövs både
generella åtgärder inom bostadspolitiken, en förbättring av den övriga
generella politiken, inklusive lagstiftningen, men också säråtgärder för att
komma till rätta med den situation som finns i dag.
Enligt min mening bör detta ges regeringen till känna med anledning av motion
Sf10 (mp). Övriga motioner bör avstyrkas.
Utbildningsutskottets yttrande
1997/98:UbU4y
Sverige, framtiden och mångfalden - från invandrarpolitik till
integrationspolitik
Till socialförsäkringsutskottet
Socialförsäkringsutskottet har den 9 oktober 1997 berett utbildningsutskottet
tillfälle att avge yttrande över proposition 1997/98:16 Sverige, framtiden och
mångfalden - från invandrarpolitik till integrationspolitik jämte motioner
väckta med anledning av propositionen och övriga motioner som skall behandlas i
ärendet, i de delar som berör utskottets beredningsområde.
Utbildningsutskottet behandlar i det följande motionerna 1997/98:Sf4 (m)
yrkandena 7-9, 1997/98:Sf7 (c) yrkandena 4-6, 1997/98:Sf8 (fp) yrkande 8,
1997/98:Sf10 (mp) yrkandena 6, 16, 17 och 19, 1997/98:Sf11 (kd) yrkandena 11-13
och 18, 1997/98:Sf12 yrkandena 5 och 6, 1996/97:Sf217 (s), 1996/97:Sf625 (kd)
yrkande 20 samt 1997/98:Sf622 (mp) yrkandena 6, 16, 17 och 19.
Inledning
De nu aktuella motionsyrkandena tar främst sikte på ett par avsnitt i
propositionen, där regeringen inte lägger fram några förslag till riksdagen,
utan redovisar sin bedömning i en rad frågor. Det gäller avsnitt 8 Språk och
utbildning (prop. s. 56 ff.) och avsnitt 11 Särskilda insatser för nyanlända
invandrare (prop. s. 75 ff.).
Det som regeringen underställt riksdagen för godkännande omfattar - förutom
förslag till lagändring som inte berör utskottets verksamhetsområde och förslag
om inrättande av ny myndighet för integrationspolitiken - förslag till mål och
riktlinjer för integrationspolitiken (avsnitt 5.3). Det avsnittet behandlas
inte i detta yttrande. Utskottet vill dock peka på att regeringen betonar bl.a.
svenska språkets stora betydelse som kommunikationsmedel och förbindelselänk
mellan människor. Regeringen anför (prop. s. 24):
För att kunna tillgodogöra sig sina rättigheter, fullgöra sina skyldigheter och
vara likvärdig och medansvarig i samhället behöver alla kunskaper i svenska
språket. En viktig uppgift för staten är därför att ge möjlighet för människor
som inte har svenska som modersmål att lära sig språket. Att betona det svenska
språkets betydelse står inte i konflikt med respekten för dem som har ett annat
modersmål än svenska.
I det närmast följande avsnittet av propositionen, Konsekvenser och
genomförande, konstaterar regeringen att modersmålsundervisningen, rätten till
tolkservice, svenskundervisning för invandrare (sfi) och andra åtgärder och
rättigheter som tillkommit inom ramen för den nuvarande invandrarpolitiken
ligger fast (prop. s. 25).
Utskottets yttrande är indelat i några avsnitt ämnesvis allt efter innehållet i
motionerna.
Behovet av undervisning i svenska
I motionerna 1997/98:Sf10 (mp) yrkande 16 och 1997/98:Sf622 (mp) yrkande 16
begärs ett uttalande av riksdagen om det som i motionerna anförts om
svenskundervisning för alla. Motionärerna anser att även de människor som inte
har rätt till asyl i Sverige eller har andra flyktingskäl samt deras anhöriga
skall kunna erbjudas undervisning i svenska. Enligt motion 1996/97:Sf217 (s) -
väckt under allmänna motionstiden förra året - utgör bristande svenskkunskaper
inte sällan ett grundläggande hinder i rehabiliteringen för långtidssjukskrivna
invandrare. Invandrare bör ha samma förutsättningar till rehabilitering under
sjukskrivning som andra. Stora insatser, framhålls det i motion 1996/97:Sf625
(kd), måste göras för att bibringa föräldragenerationen invandrare goda
kunskaper i svenska och om det svenska samhällets grundläggande normer och
lagar (yrk. 20).
U t s k o t t e t delar motionärernas uppfattning om behovet och
nödvändigheten av kunskaper i svenska för bl.a. de grupper av invandrare som
berörs i motionerna. Utskottet konstaterar att regeringen i propositionen tar
upp frågan om samhällets insatser vid introduktionen för skyddsbehövande och
vissa andra invandrare (s. 77). Insatserna skall bl.a. ge flyktingen
tillräckliga svenskkunskaper samt förutsättningar för att bli delaktig i
samhällslivet. När väl permanent uppehållstillstånd eller sådant tillfälligt
uppehållstillstånd beviljats som ger rätt till folkbokföring i Sverige, är det
kommunerna som skall svara för introduktionen i det svenska samhället.
Även nyanlända invandrares behov och stöd behandlas i propositionen (s. 75).
Regeringen framhåller att behovet av svenskkunskaper särskilt bör uppmärksammas
och att de nyinvandrade så snart som möjligt bör erbjudas sfi-undervisning
enligt skollagen. Vidare erinrar regeringen om att rätten till utbildning i
svenska för vuxna invandrare gäller alla oavsett på vilka grunder
uppehållstillståndet har givits, förutsatt att uppehållstillståndet ger rätt
till folkbokföring, och kvarstår oberoende av hur länge den invandrade har bott
i Sverige (s. 59).
I propositionens avsnitt om introduktionen för skyddsbehövande (s. 79 ff.)
erinrar regeringen om att stora delar av det som bör vara innehållet i
introduktionsverksamheten redan regleras genom lagstiftning. Jämför lagen
(1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. Här föreskrivs att
Invandrarverket i lämplig omfattning skall ge asylsökande sysselsättning genom
att de får tillfälle att delta i bl.a. svenskundervisning. Regeringen anser
att för vuxna bör sfi utgöra grunden i introduktionsprogrammet.
Utskottet erinrar om att varje kommun enligt skollagen (1985:1100) är
skyldig att se till att sfi erbjuds dem som är bosatta i kommunen och som
saknar sådana grundläggande kunskaper i svenska språket som utbildningen syftar
till att ge (13 kap. 3 och 6 §§).
Utskottet konstaterar att regeringen i förevarande proposition tämligen
ingående redovisar åtgärder som enligt gällande ordning skall vidtas för att
möta invandrares behov av kunskaper i svenska språket. Syftet med åtgärderna
sammanfaller med vad motionärerna åsyftar med de nu behandlade yrkandena, som
utskottet har uppfattat dem. Med hänvisning härtill och till vad utskottet i
övrigt har anfört anser utskottet att socialförsäkringsutskottet bör avstyrka
bifall till motionerna 1997/98:Sf10 yrkande 16, 1996/97:Sf217, 1996/97:Sf625
yrkande 20 och 1997/98:Sf622 yrkande 16.
Svenskundervisningen för invandrare (sfi)
I tre motioner behandlas uppläggningen av sfi-undervisningen. Enligt motion
1997/98:Sf7 (c) bör en rad krav ställas på undervisningen, såsom anpassning
till elevernas olika behov och förkunskaper, varvning av praktik och studier
och undervisning hela dagen (yrk. 4). Liknande synpunkter framförs i motionerna
1997/98:Sf10 (mp) yrkande 19 och 1997/98:Sf622 (mp) yrkande 19, där man
framhåller vikten av anpassning av undervisningen till individernas
förutsättningar. Vidare bör man i den uppsökande verksamheten nyttja
invandrarorganisationerna och inte använda någon form av tvång, menar
motionärerna.
U s k o t t e t vill peka på att regeringen i propositionen utförligt
uppehåller sig vid sfi-undervisningens organisation och innehåll (s. 60 och
84).
I avsnittet om introduktionsprogrammen framhålls det att svenskundervisningen
bör utgöra grunden för introduktionsprogrammet. Undervisningen bör utgå från
varje individs behov och förutsättningar och utformas med hänsyn till
individens mål och till övriga moment i introduktionsprogrammet. Programmen för
vuxna bör jämte sfi bl.a. innehålla praktik i den utsträckning som är möjlig.
Beträffande de invandrare som är bosatta i kommunen är det, som utskottet i
det föregående har erinrat om, kommunens skyldighet att se till att sfi erbjuds
dem som saknar sådana grundläggande kunskaper i svenska språket som
utbildningen syftar till att ge.
I förordningen (1994:895) föreskrivs att undervisningen bör bedrivas
kontinuerligt under hela året med uppehåll endast för semester. Vidare skall
särskilt stöd ges till elever som har svårigheter med utbildningen. I den
särskilda förordning som finns om kursplan för svenskundervisning för
invandrare (SKOLFS 1994:28) påpekas att invandrare med mycket olika
utbildningsbakgrund kommer till sfi. Analfabeter och lågutbildade har
exempelvis andra behov av utbildning än högutbildade. Vid utformningen av
utbildningen, föreskrivs det, skall hänsyn tas till de sinsemellan mycket olika
målgrupperna.
Regeringen anför att pedagogik och undervisningsmetoder behöver utvecklas för
att kvaliteten på undervisningen i svenska som andraspråk och sfi skall höjas.
Regeringen beslutade i somras att Lärarhögskolan i Stockholm skall verka som
ett nationellt centrum för svenska som andraspråk och sfi.
Av propositionen framgår att kommunerna tyvärr i mycket liten omfattning
ägnat sig åt regelrätt uppsökande verksamhet. Detta har lett till att t.ex. en
del anhöriginvandrare inte i ett tidigt skede blivit informerade om vilka
möjligheter som finns att studera svenska eller att de först sent har insett
behovet av kunskaper i svenska. Regeringen anser att varje kommun måste
anstränga sig för att inom ramen för befintliga resurser se till att den
formella rätten till undervisning i svenska också kan utnyttjas i praktiken.
Regeringens bedömning är att undervisningsutbudet kan förbättras genom ökad
samverkan mellan kommuner.
Sammanfattningsvis konstaterar utskottet att de frågor och problem som berörs
i de nu behandlade motionerna har uppmärksammats av regeringen.
Utbildningsutskottet utgår från att regeringen även i fortsättningen
uppmärksamt följer utvecklingen. För egen del vill utskottet tillägga att det
bör ankomma på kommunerna att själva finna lämpliga former för arbetet med den
uppsökande verksamheten. Utskottet avvisar tanken på en central reglering av
denna.
Med hänvisning till vad utbildningsutskottet här har anfört bör
socialförsäkringsutskottet föreslå riksdagen att avslå motionerna 1997/98:Sf7
yrkande 4, 1997/98:Sf10 yrkande 19 och 1997/98:Sf622 yrkande 19.
I motion 1997/98:Sf11 (kd) föreslås att kommunerna skall erbjuda sfi-
undervisning inom två månader från bosättningsdatumet. Vidare bör enligt
motionärerna undervisningen kunna köpas in från studieförbund och
organisationer (yrk. 11).
U t s k o t t e t konstaterar att regeringen tar upp frågan om väntetiden
för sfi. Invandrarpolitiska kommittén har föreslagit att utbildning alltid
skall erbjudas inom en månad. Regeringen menar att det naturligtvis är bra att
undervisningen kommer i gång så snart som möjligt, men anser att kommitténs
förslag kolliderar med kravet på att få väl sammansatta grupper och kompetenta
lärare. I viss utsträckning, heter det i propositionen, kan dessa problem lösas
med interkommunalt samarbete. I övrigt förordar regeringen flexibilitet och
hänsyn till den enskilda individens situation. Med hänvisning härtill och mot
bakgrund av att väntetiden är kortare än en månad i hälften av landets kommuner
finner regeringen inga skäl att föreslå en ändring av den nuvarande ordningen
som innebär att väntetiden inte får överskrida tre månader. Utskottet delar
regeringens uppfattning och anser inte att riksdagen skall uttala sig för en
ändring.
När det sedan gäller möjligheterna för kommunerna att upphandla sfi från
studieförbund m.fl. hänvisar utskottet till 13 kap. 9 § skollagen, där det
anges att kommuner får uppdra åt andra att anordna sfi. Något uttalande av
riksdagen i frågan är alltså inte påkallat. Det kan tilläggas att i 8 % av
kommunerna organiseras sfi-verksamheten enligt en modell med både kommunal och
annan anordnare. De övriga anordnare som i dessa fall förekommer är
folkhögskola, AmuGruppen, studieförbund eller annan privat anordnare. Enbart
annan anordnare förekommer i 6 % av kommunerna, och här är studieförbund den
vanligaste anordnaren (Vem älskar sfi? Utvärdering av svenskundervisningen för
invandrare - en utbildning mellan två stolar, Skolverkets rapport nr 131, april
1997).
Socialförsäkringsutskottet föreslås avstyrka motion 1997/98:Sf11 yrkande 11.
Enligt motion 1997/98:Sf11 (kd) yrkande 18 måste det klart framgå att godkänt
betyg i sfi innebär att den nyutexaminerade verkligen har de kunskaper som
krävs för att slussas vidare till arbetsmarknaden.
U t s k o t t e t vill fästa uppmärksamheten på att frågan om bedömning och
betyg regleras tämligen utförligt i förordningen (SFS 1994:895) om
svenskundervisning för invandrare. Där föreskrivs bl.a. att läraren vid
betygsättningen skall utnyttja all tillgänglig information om elevens kunskaper
i förhållande till kraven i kursplanen. Vidare skall läraren som stöd använda
de betygskriterier som har fastställts för kursen av Statens skolverk. Betygs-
kriterierna skall precisera vilka kunskaper enligt kursplanen som fordras för
betyget Godkänd.
I den åberopade rapporten om sfi från Skolverket behandlas frågan om
bedömning av språkfärdighet och studieresultat. När verket genomförde sin
utvärdering fanns inget nationellt prov i sfi till stöd för lärarnas bedömning
av elevernas färdigheter. Problemet med avsaknad av bedömningsinstrument är
emellertid avhjälpt sedan ett nationellt prov i sfi började användas från
hösten 1996. Utvärderingen visar emellertid att den bedömning som görs i dag
inte alltid är så tillförlitlig som man måste kräva. Mycket tyder på att elever
med varierande grader av språkbehärskning bedöms som godkända, vilket
naturligtvis, heter det i rapporten, bidragit till den misstro som avnämare kan
visa mot verksamheten. Utvärderarna anser därför att det är av stor vikt att
följa hur kommunerna och utbildningsanordnarna använder det nationella provet
för sfi. Provet ger även förutsättningar för en kontinuerlig uppföljning och
utvärdering av verksamheten.
Regeringen anser att arbetsförmedlingen skall utgå från att godkänt betyg i
sfi är tillräckligt för att en person skall kunna ta del av arbetsförmedlingens
insatser och åtgärder (prop. s. 92). Regeringen gör sin bedömning mot bakgrund
av erfarenheter som visar att arbetsförmedlingen i sina utredningar inte i
tillräcklig grad har tagit hänsyn till den information som redan finns om
individens bakgrund samt att man inte alltid godtar att en sökande har
tillräckliga kunskaper i svenska trots godkänd sfi-utbildning. Regeringen anser
att det inte bör råda något tvivel om legitimiteten i betygssystemet för sfi.
Utskottet delar regeringens uppfattning och vill för egen del betona vikten
av att de nationella proven används bl.a. för att möjliggöra en kontinuerlig
och angelägen uppföljning och utvärdering.
Socialförsäkringsutskottet bör kunna utgå från att regeringen och berörda
myndigheter noga följer utvecklingen av sfi-verksamheten i nu berört avseende.
Med hänvisning härtill och till vad utbildningsutskottet har anfört i frågan
bör socialförsäkringsutskottet avstyrka yrkande 18 i motion 1997/98:Sf11.
Skolans betydelse för integrationen allmänt
I motion 1997/98:Sf4 (m) krävs ett större utrymme än hittills för individers
olika förutsättningar, behov och önskemål. Motionärerna hävdar att fristående
skolor med etnisk profil har bidragit till bättre studieresultat och att
skolväsendet mår väl av olika skolor och varierande pedagogik. Riksdagen bör,
föreslås det, som sin mening ge regeringen till känna vad i motionen anförts om
betydelsen av fristående skolor (yrk. 8). Folkpartiet anser i sin partimotion
1997/98:Sf8 att minoritetsgrupper som så önskar bör kunna bygga upp egna
institutioner, t.ex. skolor. Att tillsammans verka för att den egna kulturen
och det egna språket lever vidare ger självförtroende och främjar inte-
grationen, anför motionärerna (yrk. 8).
U t s k o t t e t vill med anledning av motionerna anföra följande.
Regeringen konstaterar att det förutom modersmålsundervisning som anordnas i
det allmänna skolväsendet finns fristående skolor med inriktning på annat språk
än svenska (prop. s. 62). De flesta av dessa skolor har en finsk eller
arabisk/muslimsk inriktning, men det finns även skolor med engelsk, estnisk,
fransk, hebreisk och tysk inriktning. Regeringen anser att det är viktigt att
följa barns och ungdomars identitetsutveckling och hur tvåspråkighet utvecklas,
bl.a. vad gäller hur elever väljer bland de alternativ som numera finns och vad
som avgör deras val samt vad de fristående skolorna betyder för barnens
modersmålsutveckling.
Genom beslut den 29 augusti 1996 uppdrog regeringen åt Skolverket att göra en
kartläggning av fristående skolor med inriktning mot en avgränsad grupp inom
det svenska samhället, att analysera de problem som kan vara förknippade med en
sådan inriktning samt att föreslå åtgärder som syftar till att minska de
eventuellt segregerande effekterna och underlätta integrationen i det svenska
samhället. Skolverket har som svar på regeringens uppdrag överlämnat rapporten
Barn mellan arv och framtid, daterad den 29 september 1997 (dnr 97:810).
Undersökningen har genomförts i huvudsak med hjälp av intervjuer på ett antal
muslimska, kristna, sverigefinska, judiska och estniska skolor. Den har inte
kunnat identifiera, heter det i rapporten, en så tydlig problembild att det
skulle krävas någon omedelbar förändring av det regelverk som i dag styr
skolan. De bestämmelser som reglerar kommunernas rätt till insyn i fristående
skolor, och Skolverkets uppföljnings-, utvärderings- och tillsynsansvar, bör
vara tillräckliga även framgent - om de brukas med förstånd och utifrån ett
genomtänkt förhållningssätt, anser Skolverket.
Mot bakgrund av vad som i nu berört hänseende anförs i motion 1997/98:Sf8
vill utskottet peka på att regeringen ägnar ett särskilt avsnitt av
propositionen åt ämnet kultur och religion. Regeringen framhåller hur
invandrarnas egna kulturella aktiviteter utövade på andra språk eller på etnisk
grund manifesterar den etniska och kulturella mångfalden i landet. Regeringen
erinrar också om att den i den kulturpolitiska propositionen som behandlades av
riksdagen för ett år sedan (prop. 1996/97:3, bet. KrU1, rskr. 129-132) framhöll
att en viktig förutsättning för ökad tolerans och förståelse för de människor
som bosatt sig i Sverige och deras respektive kulturarv är dels att det finns
kunskap om mångfalden och variationen inom landet, dels att människor har
trygghet och förankring i en egen kulturell identitet.
Utskottet anser, med hänvisning till det anförda, att inget av de båda nu
behandlade motionsyrkandena bör föranleda något uttalande av riksdagen.
Socialförsäkringsutskottet föreslås därför avstyrka bifall till dem.
I motion 1997/98:Sf4 (m) yrkande 9 föreslås att riksdagen skall uttala sig om
invandrarföräldrarnas betydelse för skolarbetet. Den kommunala skolan, anför
motionärerna, måste ytterligare utveckla metoder för att involvera
invandrarföräldrar i skolans arbete.
U t s k o t t e t delar motionärernas uppfattning att det är angeläget att
skolan utnyttjar den resurs som invandrarbarnens föräldrar utgör. Det bör inte
råda några delade meningar om att alla som är verksamma i skolan har mycket att
lära genom fördjupade kontakter och samarbete med invandrarföräldrar. Det bör
dock ankomma på de ansvariga i kommunen och på skolledningen att avgöra hur
dessa föräldrar skall ta del av arbetet i skolan. Något uttalande av riksdagen
härom eller någon nationell styrning av ifrågavarande verksamhet bör
socialförsäkringsutskottet enligt utbildningsutskottets uppfattning inte
medverka till. Yrkandet bör avstyrkas.
Enligt motionerna 1997/98:Sf10 (mp) yrkande 6 och 1997/98:Sf622 (mp) yrkande 6
har kanske skolan den viktigaste funktionen när det gäller att skapa ett
mångkulturellt samhälle med tolerans och trygga människor. Ett sätt att
förebygga rasism och främlingsfientlighet inom skolan är att läroplansarbetet
genomsyras av ett interkulturellt synsätt. Det bör beredas plats för temadagar
och besök utifrån. Hemspråkslärarnas status bör kunna höjas och möjligheterna
att välja språk bör bli större, anser motionärerna.
U t s k o t t e t har vid flera tillfällen utförligt behandlat frågan om att
motverka rasism och främlingsfientlighet i skolan. Vid behandlingen hösten 1993
av den dåvarande regeringens förslag till ny läroplan för grundskolan gjorde
riksdagen på utskottets förslag ett uttalande om åtgärder mot
främlingsfientlighet och rasism. Ett enigt utskott begärde bl.a. att regeringen
vid den slutliga utformningen av läroplanen skulle beakta vad utskottet
framhävt om skolans förpliktelser för att motverka främlingsfientlighet och
rasism (bet. 1993/94:UbU1 s. 31 f., rskr. 82). I den sedermera fastställda
läroplanen för det obligatoriska skolväsendet (Lpo 94) ägnas särskilda avsnitt
åt ämnen som grundläggande värden samt förståelse och medmänsklighet. Det heter
bl.a.:
Främlingsfientlighet och intolerans måste bemötas med kunskap, öppen diskussion
och aktiva insatser.
Det svenska samhällets internationalisering och den växande rörligheten över
nationsgränserna ställer höga krav på människors förmåga att leva med och inse
de värden som ligger i en kulturell mångfald. Medvetenhet om det egna och
delaktighet i det gemensamma kulturarvet ger en trygg identitet som är viktig
att utveckla, tillsammans med förmågan att förstå och leva sig in i andras
villkor och värderingar. Skolan är en social och kulturell mötesplats som både
har en möjlighet och ett ansvar för att stärka denna förmåga hos alla som
arbetar där.
I proposition 1997/98:6 Förskoleklass och andra skollagsfrågor har regeringen
lagt fram förslag om sådan ändring i skollagen (1985:1100) att det uttryckligen
föreskrivs att den som verkar inom skolan aktivt skall motverka alla former av
kränkande behandling såsom mobbning och rasistiska beteenden.
Utbildningsutskottets behandling av propositionen, som pågår för närvarande,
avses bli redovisad i betänkandet 1997/98:UbU5.
Utskottet vill i det här sammanhanget nämna att Skolkommittén i sitt
delbetänkande Krock eller möte. Om den mångkulturella skolan (SOU 1996:143)
utförligt diskuterar möjligheter och problem i den mångkulturella skolan samt
vilka förändringar som kan gynna den pedagogiska utvecklingen.
Utskottet anser att syftet med de båda förevarande yrkandena i huvudsak är
tillgodosett med vad utskottet har redovisat, varför socialförsäkringsutskottet
bör avstyrka dem.
Det är enligt motion 1997/98:Sf11 (kd) alltför vanligt att elever mobbas på
grund av sin etniska bakgrund. I motionen krävs att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en tryggare förskola och
skola (yrk. 13). Motionärerna kan inte erbjuda någon patentlösning, men
understryker vikten av att skolundervisningen tidigt inkluderar moral- och
etikaspekter.
U t s k o t t e t hänvisar till vad utskottet i det närmast föregående
anförde om föreskrifterna i Lpo 94 samt den pågående behandlingen av förslag om
ändring i skollagen såvitt avser införande av bestämmelse för att motverka alla
former av kränkande behandling.
I förevarande sammanhang vill utskottet peka på att nämnda proposition
1997/98:6 innefattar förslag om sådan reform av förskoleverksamheten att den
sexårsverksamhet som bedrivs inom ramen för förskolan, enligt 15 §
socialtjänstlagen, skall bilda en egen skolform inom det offentliga
skolväsendet. Denna skolform skall benämnas förskoleklass. Regeringen föreslår
att bestämmelserna om förskoleklass skall finnas i skollagen. Som redan
framgått kommer utskottets ställningstagande till förslagen i den propositionen
att redovisas i betänkande 1997/98:UbU5. En särskild kommittté, Barnomsorg och
skola-kommittén, har i sitt delbetänkande Växa i lärande lagt fram ett förslag
till läroplan för barn och unga 6-16 år (SOU 1997:21). Vad som i läroplanen för
det obligatoriska skolväsendet föreskrivs om t.ex. grundläggande värden,
förståelse och medmänsklighet återfinns i den av kommittén föreslagna
?gemensamma? läroplanen.
Mot bakgrund av pågående förändringar när det gäller integration av förskola
och skola samt med hänvisning till vad utskottet anfört om förslag från
regeringen som för närvarande är föremål för riksdagens behandling föreslår
utskottet att socialförsäkringsutskottet skall avstyrka förevarande
motionsyrkande.
Frågan om invandrares möjlighet till högre utbildning tas upp i motion
1997/98:Sf7 (c) yrkande 6. Motionärerna konstaterar att den högre utbildningen
är stängd för de invandrare som talar ett eller flera av världsspråken men inte
engelska. Det föreslås i motionen att man skall öppna möjlighet för dem som
vill att komplettera högre utbildning, om de kan t.ex. franska, spanska eller
italienska.
U t s k o t t e t erinrar om att regler för tillträde till grundläggande
högskoleutbildning återfinns i 8 kap. 3 och 4 §§ högskoleförordningen (SFS
1993:100). För den som har utländsk utbildning gäller närmare föreskrifter av
Högskoleverket om grundläggande behörighet samt urval (HSVFS 1996:22). Här
föreskrivs krav på kunskaper i engelska som motsvarar ett fullföljt nationellt
program i gymnasieskolan. Enligt bestämmelserna i högskoleförordningen får
högskola besluta om dispens från något eller några av behörighetsvillkoren. Det
skall härvid beaktas om den sökande har förutsättningar att tillgodogöra sig
utbildningen utan att uppfylla behörighetsvillkoren (8 kap. 3 §).
Med hänvisning till gällande bestämmelser om tillträde till grundläggande
högskoleutbildning och då utskottet inte är berett att förorda någon ändring i
dessa, föreslår utskottet att socialförsäkringsutskottet avstyrker bifall till
yrkandet.
Modersmålsundervisningen
Hemspråk för vissa elever, anför motionärerna i motion 1997/98:Sf4 (m), kan
vara viktigt som ?inskolningsspråk? och bör därför i introduktionsskedet kunna
anordnas av skolan. Motionärerna anser att hemspråksundervisning i större
utsträckning bör vara de enskilda föräldrarnas ansvar och ske utanför skoltid
(yrk. 7).
U t s k o t t e t vill först erinra om att regeringen, efter det att den
informerat riksdagen om sin avsikt, har ersatt benämningen ?hemspråk? med
benämningen ?modersmål? (prop. 1996/97:110, bet. UbU12). I propositionen
beskrev regeringen utförligt läget beträffande undervisningen i
hemspråk/modersmål. Det finns brister och råder förhållanden i verksamheten som
gör att ifrågavarande undervisning skiljer sig från annan språkundervisning i
skolan. Bland annat framgick det att det kan ligga problem i att förlägga
undervisningen efter den ordinarie skoldagen och/eller till sen
eftermiddagstid.
Modersmålsundervisningen finns nu reglerad i 2 kap. grundskoleförordningen
(SFS 1994:1194, ändr. SFS 1997:599) och i 5 kap. gymnasieförordningen (SFS
1992:394, ändr. SFS 1997: 605).
Skolkommittén behandlar i sitt slutbetänkande - som helt nyligen har
överlämnats till regeringen - bl.a. modersmålsundervisningen (SOU 1997:121).
Kommittén menar att modersmålet, för den som har ett annat modersmål än
svenska, bör få en helt ny ställning och jämställas med svenska som modersmål.
Undervisningen bör integreras i den vanliga undervisningen och hanteras på
samma sätt som all annan undervisning (s. 316).
Utskottet anser att riksdagen bör avslå yrkande 7 i motion 1997/98:Sf4 med
hänvisning till den fortsatta hanteringen inom Regeringskansliet av
Skolkommitténs förslag.
I motion 1997/98:Sf7 (c) föreslås att riksdagen skall uttala sig för en ordning
med check för modersmålsundervisning. En ?modersmålscheck? bör kunna lösas in
hos godkänd utbildningsanordnare, t.ex. studieförbund och
invandrarorganisationer. Det bör ställas krav på kvalitet och behöriga lärare.
U t s k o t t e t avstyrkte ett liknande yrkande under förra riksmötet med
hänvisning till vad Invandrarpolitiska kommittén (SOU 1996:55) hade anfört om
undervisning i modersmålet (hemspråk) och möjlighet att i vissa fall lösa in
ett ekonomiskt bidrag hos godkänd utbildningsanordnare (bet. 1996/97:UbU6 s.
25). Regeringen har inte fört idén vidare i den nu behandlade propositionen.
Utskottet, som hänvisar till vad i det föregående har sagts om Skolkommitténs
förslag när det gäller modersmålsundervisningens organisation och den beredning
av frågan inom Regeringskansliet som förväntas, föreslår att
socialförsäkringsutskottet skall avstyrka bifall till yrkandet.
Vänsterpartiet begär i sin partimotion 1997/98:Sf12 att riksdagen som sin
mening skall ge regeringen till känna vad i motionen anförts om Skolverkets
tillsyn över att kommunerna vid fördelning av statsbidragen behandlar
modersmålsundervisningen i andra språk än svenska samt svenska som andraspråk
på ett med övriga ämnen likvärdigt sätt (yrk. 5).
U t s k o t t e t utgår från att motionärerna åsyftar statens allmänna
bidrag till kommuner och landsting.
Skolverket skall enligt sin instruktion verka för att de mål och riktlinjer
förverkligas som riksdagen och regeringen har fastställt för verkets ansvars-
område. Skolverket har tillsyn över det offentliga skolväsendet. Utskottet vill
inte förorda att - som utskottet har uppfattat yrkandet - det i Skolverkets
tillsyn skall ingå att granska och bestämma hur kommunens resurser nyttjas.
Yrkandet bör avslås av riksdagen.
I ett antal motioner yrkas om rätt till modersmålsundervisning. Enligt motion
1997/98:Sf12 (v) bör modersmålsstödet i förskolan vara ?lagreglerat på samma
vis som inom grundskolan? (yrk. 6). Ett likartat yrkande framförs i motion
1997/98:Sf11 (kd) yrkande 12, där motionärerna kräver att det måste klart
uttryckas att det är en rättighet för barn med utländsk bakgrund och en
skyldighet för kommunerna att erbjuda modersmålsundervisning. Motionärerna
finner det rimligt att modersmålsstödet lagregleras även i förskoleklass. I
motionerna 1997/98:Sf10 (mp) och 1997/98:Sf622 (mp) slutligen framförs kravet
att hemspråk skall vara en rättighet för alla som vill lära sig föräldrarnas
modersmål (yrk. 17 i båda motionerna).
U t s k o t t e t, som i det föregående har haft anledning att peka på att
modersmålsundervisningen är reglerad i både grundskoleförordningen och i
gymnasieförordningen, vill i det här sammanhanget erinra om att det föreskrivs
att elev skall få modersmålsundervisning om en eller båda av elevens
vårdnadshavare har ett annat språk än svenska som modersmål och språket utgör
dagligt umgängesspråk för eleven. Det förutsätts att eleven önskar få sådan
undervisning och att han/hon, beträffande grundskolan, har grundläggande
kunskaper i språket respektive, beträffande gymnasieskolan, har goda kunskaper
i modersmålet (2 kap. 9 § grundskoleförordningen respektive 5 kap. 9 §
gymnasieförordningen). Ifrågavarande verksamhet är alltså reglerad i
förordning. Såvitt utskottet kan se är syftet med motionärernas önskemål
beträffande reglering av modersmålsundervisning i ungdomsskolan tillgodosett
genom gällande bestämmelser.
Som också har framgått i det föregående behandlas för närvarande i riksdagen
förslag från regeringen att låta den nuvarande sexårsverksamheten inom
förskolan bilda en egen skolform. Det skall vara obligatoriskt för kommunerna
att anordna förskoleklass, men frivilligt för barnen att delta i verksamheten.
Utskottet utgår från att regeringen, vid riksdagens bifall till nu aktuella
förslag om förskolan, kommer att överväga huruvida föreskrifter motsvarande dem
som i dag gäller grundskolan beträffande t.ex. modersmålsundervisningen skall
meddelas för skolformen förskoleklass.
Socialförsäkringsutskottet föreslås avstyrka motionerna 1997/98:Sf10 yrkande
17, 1997/98:Sf11 yrkande 12, 1997/98:Sf12 yrkande 6 och 1997/98: Sf622 yrkande
17.
Stockholm den 30 oktober 1997
På utbildningsutskottets vägnar
Beatrice Ask
I beslutet har deltagit: Beatrice Ask (m), Eva Johansson (s), Ingegerd
Wärnersson (s), Rune Rydén (m), Agneta Lundberg (s), Andreas Carlgren (c),
Torgny Danielsson (s), Ulf Melin (m), Tomas Eneroth (s), Britt-Marie Danestig
(v), Majléne Westerlund Panke (s), Hans Hjortzberg-Nordlund (m), Gunnar Goude
(mp), Nalin Baksi (s), Nils-Erik Söderqvist (s), Ola Ström (fp) och Tuve
Skånberg (kd).
Avvikande meningar
1. Tuve Skånberg (kd) anför:
Behovet av undervisning i svenska
Jag anser att socialförsäkringsutskottet när det gäller frågan om
svenskundervisning för alla skall ställa sig bakom förslaget i motion
1996/97:Sf625 yrkande 20 om ett uttalande av riksdagen om insatser för att ge
föräldragenerationen av invandrare goda kunskaper i svenska. Detta är
nödvändigt, om det skall lyckas att integrera invandrargrupperna enligt den
målsättning som gäller, nämligen jämlikhet, valfrihet och samverkan. De övriga
i det här sammanhanget aktuella motionerna 1997/98:Sf10 yrkande16,
1996/97:Sf217 och 1997/98:Sf622 yrkande 16 bör avstyrkas.
Sfi-undervisningen
Riksdagen bör bifalla kravet från Kristdemokraterna att kommunerna skall
erbjuda svenskundervisning inom två månader från bosättningsdatum. Efter- som
tillströmningen av elever i sfi-undervisningen kan variera kraftigt över tiden,
anser jag det inte nödvändigt att kommunen alltid själv skall tillhandahålla
undervisningsplatserna. Undervisningen skall alltså kunna köpas in från
studieförbund och andra organisationer. Med det anförda föreslår jag att
socialförsäkringsutskottet skall tillstyrka motion 1997/98:Sf11 yrkande 11.
Vidare vill jag förorda att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i samma motion yrkande 18 anförts om godkänt betyg i sfi. Det
förhåller sig utan tvekan så att det krävs en rejäl kvalitetshöjning på sfi-
undervisningen, om arbetsförmedlingen skall kunna utgå från att godkänt betyg i
sfi räcker för deltagande i dess insatser.
Skolans betydelse för integrationen allmänt
Socialförsäkringsutskottet bör enligt min uppfattning tillstyrka yrkande 13 i
motion 1996/97:Sf11 med förslag om ett uttalande av riksdagen om en tryggare
förskola. Det kan inte tolereras att elever mobbas på grund av sin etniska
bakgrund, vilket är alltför vanligt. Jag instämmer i vad motionärerna anför om
att undervisningen på ett tidigt stadium bör inkludera moral- och etik-
aspekter.
Modersmålsundervisningen
Jag anser beträffande rätt till modersmålsundervisning, i likhet med vad som
föreslås i motion 1997/98:Sf11 yrkande 12, att det av centralt meddelade
bestämmelser klart skall framgå att det är en rättighet för barn med utländsk
bakgrund att erhålla och en skyldighet för kommunerna att erbjuda
modersmålsundervisning. Denna reglering bör avse såväl grundskolan som den nya
skolformen förskoleklass. Vad jag här har anfört bör riksdagen med bifall till
nämnda yrkande och med anledning av motionerna 1997/98:Sf10 yrkande17,
1997/98:Sf12 yrkande 6 och 1997/98:Sf622 yrkande 17 som sin mening ge
regeringen till känna.
2. Andreas Carlgren (c) anför:
Sfi-undervisningen
Riksdagen bör med bifall till yrkande 4 i motion 1997/98:Sf7 och med anledning
av motionerna 1997/98:Sf10 yrkande 19 och 1997/98:Sf622 yrkande 19 uttala sig
för att det bör ställas en rad krav på sfi-undervisningens uppläggning, i
enlighet med vad som förordas i den förstnämnda motionen. Undervisningen bör
vara fordrande och det bör finnas tydliga tidsgränser. Eleverna bör
nivågrupperas, undervisningen bör varvas med praktik och kunna pågå hela dagen.
Vidare bör i möjligaste mån barnomsorg och undervisning samlokaliseras.
Skolans betydelse för integrationen allmänt
Jag delar motionärernas uppfattning i motion 1997/98:Sf7 att det mer reguljärt
borde kunna öppnas en möjlighet för invandrare med kunskaper i något annat av
världsspråken än engelska att komplettera högre utbildning.
Socialförsäkringsutskottet bör föreslå riksdagen att med bifall till yrkande 6
i motionen som sin mening ge regeringen detta till känna. Det generella kravet
på kunskaper i engelska bör inte luckras upp, men det är olyckligt att
invandrare med en kvalificerad utländsk utbildning på grund av rigorösa krav på
engelska hindras från kompletterande högskolestudier i vissa ämnen.
3. Gunnar Goude (mp) anför:
Sfi-undervisningen
Beträffande uppläggningen av sfi-undervisningen anser jag att riksdagen med
bifall till motionerna 1997/98:Sf10 yrkande 19 och 1997/98:Sf622 yrkande 19
samt med anledning av motion 1997/98:Sf7 yrkande 4 som sin mening bör ge
regeringen till känna vad i de båda förstnämnda motionerna anförts om sfi-
undervisningen. I ökad grad bör man anpassa undervisningen till varje individs
förutsättningar. Den uppsökande verksamheten är viktig, och det är naturligt
att man i den utnyttjar invandrarorganisationerna. Det föreslagna uttalandet av
riksdagen bör även innefatta en begäran att regeringen vidtar åtgärder för att
förbättra kvaliteten i hemspråkslärarnas utbildning.
Skolans betydelse för integrationen allmänt
Socialförsäkringsutskottet bör, anser jag, tillstyrka motionerna 1997/98:Sf10
yrkande 6 och 1997/98:Sf622 yrkande 6 beträffande åtgärder i skolan för att
förebygga rasism och främlingsfientlighet. Det är inte bara läroplansarbetet
som bör genomsyras av ett interkulturellt synsätt, det gäller lika mycket
läromedlen. Jag vill även peka på andra åtgärder som föreslås i motionerna,
t.ex. temadagar och besök utifrån i skolan. Vidare bör hemspråkslärarnas
anställning vara densamma som för andra språklärare.
4. Beatrice Ask, Rune Rydén, Ulf Melin och Hans Hjortzberg-Nordlund (alla m)
anför:
Skolans betydelse för integrationen allmänt
Socialförsäkringsutskottet bör föreslå riksdagen att med bifall till motion
1997/98:Sf4 yrkande 8 som sin mening ge regeringen till känna vad i den
förstnämnda motionen anförts om betydelsen av fristående skolor. Vi anser att
skolan bättre än hittills måste ge utrymme för individers olika
förutsättningar, behov och önskemål, och vi anser att elevers och föräldrars
rätt att välja skola har pedagogisk betydelse. Skolväsendet mår väl av att det
finns olika skolor med varierande pedagogik.
Vi föreslår att socialförsäkringsutskottet skall tillstyrka även yrkande 9 i
motion 1997/98:Sf4 med förslag om ett uttalande av riksdagen om betydelsen av
att invandrarföräldrarna medverkar i skolans arbete. De bör ges bättre
information om den svenska skolans arbetssätt och om de värderingar som präglar
skolans verksamhet.
Modersmålsundervisningen
Vi ansluter oss till uppfattningen i motion 1997/98:Sf4 yrkande 7 att
modersmålsundervisningen i större utsträckning bör vara de enskilda
föräldrarnas ansvar och att den bör ske utanför skoltid.
Socialförsäkringsutskottet bör med hänvisning härtill tillstyrka yrkandet.
5. Beatrice Ask (m), Rune Rydén (m), Andreas Carlgren (c), Ulf Melin (m), Hans
Hjortzberg-Nordlund (m), Ola Ström (fp) och Tuve Skånberg (kd) anför:
Skolans betydelse för integrationen allmänt
Socialförsäkringsutskottet bör föreslå riksdagen att med bifall till motion
1997/98:Sf8 yrkande 8 som sin mening ge regeringen till känna vad i den
förstnämnda motionen anförts om skolans roll för integrationen. Det är särskilt
viktigt att minoritetsgrupper ges möjligheter att tillsammans verka för att den
egna kulturen och det egna språket lever vidare och blomstrar. Det kan ske
genom att man bygger upp egna institutioner, t.ex. skolor. Vi vill liksom
motionärerna peka på vad de estniska skolorna betytt för sverigeesterna.
Modersmålsundervisningen
Vi föreslår att riksdagen skall uttala sig för en ordning med check för
modersmålsundervisning såsom den skisseras i motion 1997/98:Sf7 yrkande 5. Det
är självklart att kommunen vid anlitandet av t.ex. studieförbund eller annan
organisation som utbildningsanordnare skall ha högt ställda krav på den
undervisning som ges. Med hänvisning till vad vi anfört bör
socialförsäkringsutskottet tillstyrka motionsyrkandet.
Arbetsmarknadsutskottets yttrande
1997/98:AU4y
Sverige, framtiden och mångfalden - från invandrarpolitik till
integrationspolitik
Till socialförsäkringsutskottet
Socialförsäkringsutskottet har den 9 oktober berett åtta av riksdagens utskott,
däribland arbetsmarknadsutskottet, tillfälle att yttra sig över proposition
1997/98:16 Sverige, framtiden och mångfalden - från invandrarpolitik till
integrationspolitik, över de motioner som väckts med anledning av propositionen
och över övriga motioner som skall behandlas i ärendet, i de delar som berör
respektive utskotts beredningsområde.
Arbetsmarknadsutskottet kommer i detta yttrande att huvudsakligen uppehålla
sig vid några mer allmänna frågeställningar kring de delar av integrations- och
invandrarpolitiken som har beröring med utskottets beredningsområde. Utskottet
avstår däremot från att ta ställning till de enskilda, konkreta förslagen i
propositionen och motionerna i socialförsäkringsutskottets ärende.
Utskottet kan först konstatera att frågor som berör invandrare kommer upp i
flertalet av arbetsmarknadsutskottets politikområden. Det gäller givetvis
arbetsmarknads- och arbetslivspolitiken men även arbetsrätten, jämställdheten i
arbetslivet och den statliga personalpolitiken har under senare år inrymt
frågeställningar med anknytning till invandrare. Numera finns även i
regionalpolitiken förslag och synpunkter med sådan anknytning. Som exempel kan
nämnas att en av de motioner som väckts under årets allmänna motionstid tar
situationen i storstadsområdena som en utgångspunkt för ett nytt
regionalpolitiskt synsätt på storstadsregionerna. Man menar att särskilda
insatser behövs för att vända segregationens negativa effekter.
I den förestående budgetbehandlingen kommer arbetsmarknadsutskottet att
behandla såväl konkreta förslag som mera allmänna frågor i ämnet. Det kan för
övrigt nämnas att utskottet under senare år brukat ha ett särskilt avsnitt om
invandrarna och arbetsmarknaden i sitt arbetsmarknadspolitiska betänkande med
anledning av budgetpropositionen.
Den generella politikens utformning
Arbetsmarknadsutskottet anser liksom regeringen att den generella politiken
måste utgå från och spegla den etniska och kulturella mångfald som finns i
samhället. Att även en generell politik kan rymma åtgärder för individer och
grupper med särskilda behov är en given utgångspunkt. Sådana behov kan, som
sägs i propositionen, ha sin grund i att en person inte har svenska som
modersmål eller saknar svensk utbildningsbakgrund. Här är det alltså behovet i
sig, inte invandrarskapet, som motiverar åtgärderna. Utskottet delar
regeringens uppfattning att framtida åtgärder bör få rikta sig till en grupp
bara när detta är befogat, dvs. när invandrarskapet är en mer relevant
utgångspunkt för åtgärder än andra förhållanden. Utskottet delar också
uppfattningen att sådana specifikt riktade insatser bör begränsas till det som
kan behövas under den första tiden i Sverige. På arbetsmarknaden är det dock
tydligt att invandrare i många fall måste få del av särskilda insatser även
under en ganska lång tid därefter. Lagstiftningen bygger för övrigt på att man
skall kunna tillåta att tillhörighet till en etnisk minoritet är ett särskilt
skäl för att fatta ett beslut av visst innehåll (2 kap. 15 § regeringsformen).
Däremot saknas i regeringsformen en regel om positiv särbehandling på grund av
etnisk tillhörighet av motsvarande slag som vid missgynnande på grund av kön (2
kap. 16 §). Den senare regeln innebär att särbehandling på grund av kön
(kvotering) kan tillåtas om det är ett led i strävanden att främja jämställdhet
mellan kvinnor och män.
Att det saknas en konstitutionell direkt grund för positiv särbehandling på
grund av tillhörighet till etnisk minoritet, t.ex. att en mindre meriterad
invandrare kan ges företräde vid en rekrytering, behöver dock inte betyda att
detta inte skulle kunna godtas rättsligt. Utskottet vill med det anförda enbart
peka på skillnaden i lagstiftningen i detta avseende mellan de övergripande
samhällsintressena jämställdhet mellan könen och etnisk mångfald.
Arbetsmarknadsutskottet ansluter sig till regeringens förslag i fråga om de
integrationspolitiska målen om lika rättigheter och möjligheter för alla
oavsett etnisk och kulturell bakgrund, en samhällsgemenskap grundad på
samhällets mångfald och en samhällsutveckling som kännetecknas av ömsesidig
respekt och tolerans och med delaktighet och medansvar för alla. Utskottet
delar också uppfattningen att staten inte bör fastställa målen för den enskilda
individens integration. I slutändan är det bara individen själv som kan
bestämma vilket förhållningssätt han eller hon skall ha till det nya samhället.
Vad staten kan göra är i stället, som sägs i propositionen, att sätta upp mål
för vad som bör uppnås t.ex. inom arbetsmarknadspolitiken och sedan stödja den
individuella integrationsprocessen. Utskottet vill framhålla att politikens
innehåll också i sig kan påverka individens förhållningssätt. Så kan t.ex. en
väl utformad och fungerande arbetsmarknadspolitik eller diskriminerings-
lagstiftning säkert bidra positivt till den enskildes önskan att bli delaktig i
samhällsutvecklingen på motsvarande sätt som brister i politiken kan bidra till
en känsla av utanförskap och svag motivation att ingå i den större helheten.
För utskottet står det utom allt tvivel att kunskaper i svenska språket har
avgörande betydelse för en framgångsrik integrationspolitik. Utskottet delar
propositionens uppfattning att det inte kommer i konflikt med respekten för dem
som har ett annat modersmål än svenska att betona det svenska språkets
betydelse. Som framhålls i propositionen har arbetslösheten och
boendesegregationen kraftigt begränsat möjligheterna att använda förvärvade
svenskkunskaper i en svenskspråkig miljö. Något som oroar i detta sammanhang är
om den enskilde till följd av problemen att komma in på arbetsmarknaden och i
det svenska samhällslivet i övrigt har svårt att se nyttan med
språkkunskaperna, vilket knappast befrämjar inhämtandet av kunskaper. En sak
att uppmärksamma i sammanhanget är att TV och radio inte längre är naturliga
integrationsfaktorer. Det nya breda internationella medieutbudet kan styra över
intresset till icke-svenskspråkiga program. Som sägs i propositionen förekommer
det att läraren i sfi-undervisningen är den enda svensktalande som de
studerande möter.
Propositionens avsnitt Arbete och försörjning
Invandrarna och arbetsmarknaden
Arbetsmarknadsutskottet ansluter sig till propositionens beskrivning av
arbetets betydelse socialt och ekonomiskt, för den enskilde liksom för
samhället i stort. Utskottet vill framhålla ytterligare en aspekt på detta. Ett
samhälle där stora grupper av invandrare står utanför arbetsmarknaden skapar
inte bara sociala och ekonomiska klyftor. Föreställningen om, eller än värre en
faktisk uppdelning i, arbetande svenskar och bidragsberoende invandrare leder
till spänningar och kan utgöra grogrund för rasism och främlingsfientlighet.
Den tabell som finns på s. 12 i propositionen talar ett tydligt och
skrämmande språk. Den visar att sysselsättningen framför allt bland de
utomnordiska medborgarna är oacceptabelt låg. En könsuppdelad statistik hade
kunnat ge ytterligare belägg för problemen. Man skulle då finna att
arbetskraftsdeltagandet bland vissa grupper invandrarkvinnor är extremt lågt.
Som sägs i propositionen har flera omständigheter bidragit till att försvåra
arbetsmarknadssituationen för invandrare. Arbetslösheten är en förklaring, men
ett stadigt sjunkande arbetskraftsdeltagande kunde iakttas redan under den
ihållande högkonjunkturen i slutet av 1980-talet. I ett betänkande våren 1991
(1990/91:AU11), när arbetslösheten i befolkningen som helhet var omkring 2 %
och arbetskraftsdeltagandet över 84 %, uppehöll sig utskottet vid invandrarnas
allt svagare anknytning till arbetsmarknaden trots de särskilda
arbetsmarknadspolitiska insatser som hade gjorts under åren dessförinnan.
Utskottet ställde sig frågan om insatserna inte hade varit tillräckliga, eller
möjligen inte i alla delar adekvata.
Det är i och för sig förklarligt att särskilt nyanlända invandrare kan få
problem på arbetsmarknaden i tider med mycket hög arbetslöshet och få lediga
platser. Det viktiga är nu när det finns tydliga tecken på att det vänt på
arbetsmarknaden att även invandrare får möjligheter att komma in i arbetslivet.
Den beskrivning av bakgrunden till invandrarnas svåra arbetsmarknadssituation i
fråga om det som har anknytning till förhållandena här i landet -
strukturomvandlingen i näringslivet, allmänt ökade kompetenskrav, större krav
på kunskaper i svenska språket, diskriminering och negativa attityder bland
arbetsgivare samt avsaknad av kontakter och nätverk - visar enligt utskottets
mening att åtgärder av flera slag och på olika nivåer behövs. Det är nu i den
vändande konjunkturen som möjligheterna bör vara större än på många år att
åstadkomma förbättringar.
På arbetsrättens område vill utskottet hänvisa till de nya reglerna i lagen
om anställningsskydd (LAS), som gäller från årsskiftet 1996/97 och som syftar
till att stimulera en utökning av personalstyrkan. Reglerna tar särskilt sikte
på grupper som står inför sitt första inträde på arbetsmarknaden. Genom s.k.
överenskommen visstidsanställning får arbetsgivare möjlighet att utan att ange
några skäl för det anställa upp till fem personer för begränsad tid. Det har
ansetts särskilt angeläget att underlätta nyanställningar i en uppåtgående
konjunktur. Denna regel innebär en ökad flexibilitet för företagen.
Svenska språkets betydelse har redan berörts. Den snabba tekniska
utvecklingen, informations- och kommunikationstekniken och det nya sättet att
organisera arbetet med större flexibilitet, arbete i självstyrande grupper m.m.
ställer större krav på språklig förmåga än tidigare arbetsliv. Utskottet vill
särskilt framhålla att de krav som arbetsgivaren ställer måste stå i proportion
till det speciella arbetet och förhållandena på arbetsplatsen, något som
arbetsförmedlare bör vara uppmärksamma på. Överdrivna krav i detta hänseende
kan betraktas som en form av förtäckt eller indirekt diskriminering.
När det gäller de negativa attityder som finns bland vissa arbetsgivare vill
utskottet påpeka att dessa kan rymma allt från ren diskriminering till vad som
närmast kan beskrivas som en allmänmänsklig osäkerhet och tvekan inför det som
uppfattas som obekant. Det finns skäl att påpeka att negativa attityder även
kan förekomma bland de anställda och i deras organisationer. Det är mycket
viktigt med attitydpåverkan men utsikterna att verkligen påverka är förmodligen
bättre när låsningen inte är alltför stark. Då har arbetsförmedlaren en
betydelsefull roll. Som sägs på annat ställe i propositionen har
arbetsförmedlingen även en viktig roll när det gäller den attitydpåverkan som
består i att få människor att se mångfalden som en kraft och styrka. Många
exempel finns på att kreativiteten ökar i grupper av människor med olika
bakgrund och erfarenhet. Utskottet vill även peka på den tendens som finns att
vid rekrytering lägga allt större vikt vid det som brukar benämnas social
kompetens på bekostnad av mer formella meriter. Man kan inte komma ifrån risken
att detta utfaller negativt för människor som av ett eller annat skäl uppfattas
som avvikande eller udda. Även här är attitydpåverkan viktig.
Arbetsförmedlingen har även en allt viktigare roll när det gäller att
kompensera invandrare för avsaknaden av kontakter och nätverk. Det är vanligt
att man kommer in på arbetsmarknaden via kontakter av olika slag.
Rekommendationer från en familjemedlem, släkting, vän eller bekant med
anknytning till arbetsplatsen kan väga tyngre än meriter i form av betyg och
arbetslivserfarenhet. Följden av detta blir att arbetslösa invandrare får allt
svårare, eftersom så många i deras omgivning saknar kontakter med arbetslivet.
Arbetsförmedlaren kan göra en värdefull insats genom att med kännedom om
invandrarens person och kompetens rekommendera henne eller honom för
arbetsgivaren.
Det är alltså stora krav som ställs på arbetsförmedlarna, som redan har en
mycket ansträngd arbetssituation med den fortfarande mycket höga
arbetslösheten. Utskottet kan i sammanhanget notera att regeringen även i årets
budgetproposition föreslår medel för tillfälliga personalförstärkningar vid
arbetsförmedlingar och arbetsmarknadsinstitut, ett förslag som alltså skall
behandlas av arbetsmarknadsutskottet inom kort.
Etnisk diskriminering
Attitydpåverkan är viktig, men det behövs också skydd mot etnisk diskriminering
i arbetslivet. Utskottet har under det senaste året behandlat motionsförslag
med anknytning till lagstiftningen på området. Några av dem är identiska med
eller liknar dem som nu skall prövas i socialförsäkringsutskottets ärende.
Utskottet värdesätter att en översyn pågår av lagen mot etnisk diskriminering.
Enligt vad utskottet inhämtat kommer utredaren att lägga fram sina förslag
kring månadsskiftet november/december i år. Parallellt med detta
utredningsförslag kommer det också att presenteras förslag som gäller
diskriminering på grund av funktionshinder respektive sexuell läggning. Inte
minst med tanke på att det rör sig om mycket komplicerade frågor är det
arbetsmarknadsutskottets bestämda uppfattning är att man inte bör föregripa
utredarnas förslag.
Mångfald inom statsförvaltningen
I propositionen framhåller regeringen att statsförvaltningen har ett särskilt
ansvar för att samhällets mångfald genomsyrar arbetslivet.
Arbetsmarknadsutskottet kom i våras in på denna fråga i betänkandet
1996/97:AU11 Statlig personalpolitik. Utskottet instämde då med motionärerna i
önskemålet om en ökad andel statligt anställda med invandrarbakgrund, och detta
inom alla sektorer och på alla nivåer. En hänvisning gjordes till en
policyskrift i ämnet från Arbetsgivarverket, Kulturell mångfald, En styrka för
svensk statsförvaltning. Utskottet hänvisade också till att den nyssnämnda
statliga utredaren hade i uppdrag bl.a. att överväga möjligheterna att införa
föreskrifter om aktiva åtgärder och årliga planer liknande jämställdhetslagens
jämställdhetsplaner. Även i detta hänseende anser arbetsmarknadsutskottet att
man inte bör föregripa resultatet av den pågående utredningen.
Framtida insatser inom arbetsmarknadspolitiken
De utomnordiska medborgarna är en prioriterad grupp inom
arbetsmarknadspolitiken. Detta framgår bl.a. av regleringsbrevet som anger att
denna grupp liksom vissa ungdomar, långtidsarbetslösa, äldre och
arbetshandikappade skall prioriteras i arbetsmarknadsmyndigheternas arbete.
Även vid fördelningen av resurser mellan de olika länsarbetsnämnderna och
mellan de enskilda förmedlingarna kan enligt en s.k. fördelningsnyckel hänsyn
tas till en fördelningspolitisk faktor, exempelvis andelen utomnordiska
invandrare.
I propositionen gör regeringen nu bedömningen att arbetsmarknadspolitiken mer
än hittills bör utformas med hänsyn till samhällets mångfald och att den bör
främja likvärdiga möjligheter för alla.
Arbetsmarknadsutskottet instämmer i detta men vill inte i det här
sammanhanget binda sig för hur den framtida arbetsmarknadspolitiken bör
utformas mera i detalj, t.ex. i fråga om prioriteringen mellan olika angelägna
ändamål. Utskottet förutsätter att frågan övervägs vidare innan ett förslag
presenteras för riksdagen.
Svenska för invandrare
I propositionen sägs det att arbetsförmedlingen bör utgå från att godkänt betyg
i sfi är tillräckligt för att en person skall kunna ta del av
arbetsförmedlingens insatser och åtgärder. Erfarenheterna visar, sägs det
vidare, att förmedlingen i sina utredningar inte i tillräcklig grad har tagit
hänsyn till den information som redan finns om individens bakgrund samt att man
inte alltid godtar att en sökande har tillräckliga kunskaper i svenska trots
godkänd sfi-utbildning. Det bör enligt regeringen inte råda något tvivel om
legitimiteten i betygssystemet för sfi.
Utskottet kom i våras in på frågan om undervisningen i svenska för invandrare
i betänkandet 1996/97:AU9 med anledning av Riksdagens revisorers förslag om
arbetsmarknadsutbildningen. Revisorerna hade särskilt påtalat bristerna i denna
undervisning som ett kvarstående problem. Arbetsmarknadsutskottet kunde
konstatera att revisorernas synpunkter också delades av AMS. Utskottet fann det
anmärkningsvärt att inga eller endast obetydliga förbättringar hade uppnåtts
och efterlyste snabba åtgärder.
Mot denna bakgrund är det svårt att kategoriskt uttala att arbetsförmedlingen
skall kunna utgå från att godkänt betyg i sfi är tillräckligt för att
invandraren skall kunna ta del av förmedlingens insatser och åtgärder. Varje
anvisning måste bygga på en individuell och välgrundad bedömning av den
sökandes förutsättningar, däribland den språkliga förmågan. Ett konstaterande
att kunskaperna i ett visst fall är otillräckliga behöver enligt utskottets
mening inte rubba legitimiteten i betygssystemet. I sammanhanget finns det skäl
att påpeka att förvärvade kunskaper snabbt kan gå förlorade om de inte
praktiseras i det dagliga livet. Det är därför angeläget att invandrare så
snart som möjligt efter avslutad sfi-utbildning kan komma i arbete eller
anvisas en åtgärd där kunskaperna i svenska kan komma till användning.
Förlängt starta-eget-bidrag
Starta-eget-bidraget är avsett att vara ett tillskott till näringsidkarens
försörjning under inledningsskedet av verksamheten. Bidrag får endast lämnas
till den som bedöms ha goda förutsättningar att bedriva näringsverksamhet och
endast om verksamheten bedöms få en tillfredsställande lönsamhet och ge
bidragstagaren en varaktig sysselsättning.
Normalt kan bidrag lämnas under högst sex månader. För att öka det kvinnliga
företagandet kan arbetslösa kvinnor, särskilt invandrarkvinnor, numera få ett
förlängt starta-eget-bidrag i upp till tolv månader.
I propositionen hänvisas till ett förslag i budgetpropositionen om förlängt
bidrag även för invandrare. Utskottet skall inom kort behandla detta förslag i
sitt arbetsmarknadspolitiska budgetbetänkande 1997/98:AU1. Förslaget i
budgetpropositionen tar enligt ordalydelsen sikte på gruppen ?invandrare?,
alltså inte endast ?utomeuropeiska invandrare? som anges i proposition 16.
Utskottet kan inte dela den uppfattning som framförts i några av motionerna i
socialförsäkringsutskottets ärende att en sådan prioritering skulle stå i strid
med grundinställningen att säråtgärder för invandrare skall begränsas till den
första tiden i Sverige. Skälet bakom förslaget är i stället att man vill öka
andelen invandrare med starta-eget-bidrag, eftersom de för närvarande är
kraftigt underrepresenterade i förhållande till deras andel av de
arbetssökande. Att bl.a. andelen kvinnor och invandrare bland dem som anvisas
arbetsmarknadspolitiska åtgärder så långt som möjligt bör svara mot deras andel
av de arbetslösa är enligt utskottets mening ett överordnat
arbetsmarknadspolitiskt intresse. Det skall också betonas att ett beslut om
starta-eget-bidrag alltid måste utgå från en prövning av förutsättningarna i
det enskilda fallet.
I sammanhanget vill utskottet också framhålla att de utomnordiska medborgarna
successivt fått en allt mindre del av åtgärdsplatserna. Som sägs i
budgetpropositionen är denna utveckling inte tillfredsställande.
Arbetsmarknadsutskottet kan slutligen konstatera att vägledningen och
informationen till de utrikes födda som vill starta eget skall utvecklas. Av
budgetpropositionen framgår att AMS skall få i uppdrag att i ökad utsträckning
erbjuda invandrare individuell vägledning och utbildning i nyföretagande,
vilket kan ske inom ramen för arbetsmarknadsutbildning och arbetslivsutveckling
(ALU).
Stockholm den 30 oktober 1997
På arbetsmarknadsutskottets vägnar
Elver Jonsson
I beslutet har deltagit: Elver Jonsson (fp), Sten Östlund (s), Berit Andnor
(s), Ingvar Johnsson (s), Kent Olsson (m), Martin Nilsson (s), Elving Andersson
(c), Laila Bjurling (s), Patrik Norinder (m), Sonja Fransson (s), Kristina
Zakrisson (s), Christel Anderberg (m), Barbro Johansson (mp), Dan Ericsson
(kd), Paavo Vallius (s), Anna Åkerhielm (m) och Ingrid Burman (v).
Avvikande meningar
1. Kent Olsson, Patrik Norinder, Christel Anderberg och Anna Åkerhielm (alla m)
anför:
Åtskilliga invandrare bär med sig traditioner och kunskaper om eget
företagande. Många har också startat egna företag, främst inom service och
handel, och också lyckats bra. Många fler skulle både vilja och kunna starta
egna företag om bättre förutsättningar förelåg.
Det största hindret för invandrare men också för andra grupper av arbetslösa
är de höga skatterna och de stelbenta arbetsrättsreglerna. Arbetsgivarna drar
sig för att anställa. Det finns mängder av arbetsuppgifter, inte minst inom
hushållssektorn, som nu inte utförs därför att köparens kostnader blir för
höga. I stället hänvisas allt för många till ett kravlöst bidragsberoende.
Dessvärre blir också svartjobb effekten av skatte- och
arbetsrättslagstiftningen.
Det går inte att subventionera fram de hundratusentals arbetstillfällen som
behövs. Arbetsmarknaden måste bli mer av en marknad där utbud och efterfrågan
möts.
Oberoende av vilken kompetensnivå invandrarna har, tycks den inte räcka till
för inträde på den svenska arbetsmarknaden. Även kvalificerade och akademiskt
utbildade invandrare har svårigheter att komma in på arbetsmarknaden och
hänvisas, om de får jobb, till lägre betalda arbeten. En stor resurs blir
outnyttjad i svenskt arbetsliv.
Invandrarnas integration i det svenska samhället och arbetslivet är en av de
viktigaste utmaningar som vårt samhälle står inför. Det är ett åtagande av stor
dimension. Insikten om mångfaldens betydelse ökar dock i Sverige.
Globaliseringen och den allt större konkurrensen mellan länder ställer också
krav på att alla resurser i landet tas till vara, inte minst de resurser som
finns hos personer med en erfarenhets- och kunskapsbakgrund som inte är
förvärvad i Sverige. Flera svenska företag har anammat detta synsätt och
planerar nu att öka mångfalden i företaget. Vi välkomnar denna utveckling och
ser fram mot att insikten om mångfaldens betydelse får ännu större spridning i
samhället.
Nödvändiga förändringar
De höga skatterna i kombination med en föråldrad arbetsrätt ser vi som de
största hindren för invandrarnas möjligheter till arbete. Det är därför
nödvändigt att reformera arbetsrätten och ge arbetsgivare och arbetstagare
friare möjligheter att komma överens om lönenivåer och
provanställningsperioder. Utbud och efterfrågan måste kunna få mötas i friare
form. Avgörande för invandrarnas möjligheter till arbeten är också en flexibel
lönebildning, liksom en ny syn på företagande och företagsamhet m.m.
Diskriminering i arbetslivet måste bekämpas och den nuvarande lagen fort-
löpande utvärderas.
Vi avvisar förslag om särskilda program för anställning av invandrare. All
form av särbehandling, låt vara både positiv och frivillig, motverkar
långsiktigt invandrarnas egna intressen. Positiv särbehandling eller kvotering
riskerar att öka spänningarna mellan svenskar och invandrare på ett oönskat
sätt och kan därmed bidra till att snarare öka än minska problemen för
invandrarna.
2. Ingrid Burman (v) anför:
(Avser avsnittet Invandrarna och arbetsmarknaden, den del som rör arbetsrätten)
Inom Vänsterpartiet anser vi inte att det förbättrar för invandrarna på
arbetsmarknaden att försämra arbetsrätten. Vi tror i stället att de
försämringar som genomförts medför att arbetsgivare visstidsanställer i stället
för att tillsvidareanställa. Det är helt andra saker som behövs för att
underlätta för invandrare att etablera sig på arbetsmarknaden. Detta har
utvecklats i Vänsterpartiets andra motioner. Vi i Vänsterpartiet kan inte
heller dela utskottsmajoritetens uppfattning att en försämring för landets alla
löntagare skulle göra det bättre för invandrarna. De nya reglerna påverkar på
inget sätt invandrarnas situation när arbetsgivaren skall välja vem som skall
visstidsanställas.
Bostadsutskottets yttrande
1997/98:BoU2y
Sverige, framtiden och mångfalden - från invandrapolitik till
integrationspolitik
Till socialförsäkringsutskottet
Socialförsäkringsutskottet har berett bostadsutskottet tillfälle att yttra sig
över proposition 1997/98:16 Sverige, framtiden och mångfalden - från
invandrarpolitik till integrationspolitik jämte motioner väckta med anledning
av propositionen och övriga motioner som skall behandlas i ärendet i de delar
som berör bostadsutskottets beredningsområde.
Bostadsutskottets yttrande omfattar frågor om utsatta bostadsområden samt om
åtgärder för att motverka bostadssegregation. Förutom propositionen behandlas i
yttrandet helt eller delvis motionerna 1997/98:Sf1 (s), 1997/98:Sf4 (m) yrkande
10, 1997/98:Sf8 (fp) yrkandena 4 och 10, 1997/98: Sf10 (mp) yrkande 20,
1997/98:Sf621 (m) yrkande 7, 1997/98:Sf622 (mp) yrkande 20, 1996/97:Sf613 (s)
yrkande 1, 1996/97:Sf615 (s) samt 1996/97: Sf630 (m).
Utskottet
Inledning
I regeringsförslaget framhålls att Sverige på några decennier genom invandring
har blivit ett land präglat av kulturell och etnisk mångfald. Till denna
mångfald bidrar också de minoriteter som funnits i Sverige under lång tid.
Enligt regeringen bör denna mångfald tas som utgångspunkt för den generella
politikens utformning och genomförande på alla samhällsområden och på alla
nivåer. Åtgärder som endast riktar sig till invandrare som grupp bör begränsas
till insatser och åtgärder som kan behövas under den första tiden i Sverige.
Mot denna bakgrund läggs i propositionen fram förslag till mål och inriktning
av den framtida integrationspolitiken.
Förslaget innebär i korthet att integrationspolitikens mål skall vara
- lika rättigheter och möjligheter oavsett etnisk och kulturell bakgrund,
- en samhällsgemenskap med samhällets mångfald som grund samt
- en samhällsutveckling som kännetecknas av ömsesidig respekt och tolerans och
som alla oavsett bakgrund skall vara delaktiga i och medansvariga för.
Det integrationspolitiska arbetet skall enligt förslaget särskilt inriktas på
att
- ge förutsättningar för individers egen försörjning och delaktighet i
samhället,
- värna grundläggande demokratiska värden och verka för kvinnors och mäns lika
rättigheter och möjligheter samt
- förebygga och motverka diskriminering, främlingsfientlighet och rasism.
Som ett led i det integrationspolitiska arbetet läggs i propositionen dessutom
fram förslag om inrättande av en ny myndighet för integrationspolitiken samt
till en ändring i lagen (1992:1068) om introduktionsersättning för flyktingar
och vissa andra utlänningar.
På de övriga samhällsområden som behandlas i propositionen föreläggs
riksdagen inte några förslag, utan här redovisar regeringen endast sin
bedömning av frågan. Det gäller bl.a. situationen och behovet av åtgärder i
utsatta bostadsområden.
Utsatta bostadsområden
Enligt propositionen har den generella politiken hittills inte gett
tillräckligt stöd för en utveckling som hindrar boendesegregationen att tillta
och etnifieras. En samhällelig kraftsamling behövs därför för att stoppa den
långvariga negativa utvecklingen.
Huvudansvaret för levnadsvillkoren i bostadsområdena ligger på kommunerna
genom deras inflytande över samhällsplanering, vård och omsorg, skolverksamhet
samt bostadsförsörjning m.m. Det anges bl.a. innebära att lösningarna måste
sökas lokalt och bygga på ett starkt engagemang hos de boende om de skall ha
förutsättningar att fungera långsiktigt. Samtidigt är det enligt propositionen
ett nationellt intresse att bryta segregationen. Det är bl.a. mot denna
bakgrund som det budgetåret 1995/96 anvisades ett nytt anslag för särskilda
insatser i invandrartäta områden. Syftet är att finna metoder för att bryta den
tilltagande segregationen och på sikt vända utvecklingen.
Enligt regeringens bedömning bör en fortsatt satsning göras på utsatta
bostadsområden under de närmaste åren. Ett mindre antal områden bör få
möjlighet att vidareutveckla sitt arbete i syfte att åstadkomma en varaktig
förbättring av situationen och därigenom kunna fungera som nationella exempel.
Vilka bostadsområden som skall få denna möjlighet bestäms i den dialog mellan
staten och respektive kommun som inleds under hösten 1997.
I propositionen uttalas dessutom att även andra åtgärder är av betydelse för
satsningen på utsatta bostadsområden. Det gäller bl.a. det fempunktsprogram för
att stimulera sysselsättningen och minska arbetslösheten som presenterades i
1997 års ekonomiska vårproposition. Av betydelse anges även de förändringar i
skattelagstiftningen och hyresförhandlingslagen vara som vidtagits för att
främja hyresgästernas självförvaltning. Enligt propositionen bör ytterligare
ställningstaganden vad gäller statens roll för att förbättra situationen i
utsatta bostadsområden inte göras för närvarande. Det arbete som påbörjats i
kommunerna bör få tid att finna sina lokala former, utvecklas och utvärderas.
Vidare anförs att Storstadskommitténs slutbetänkande, som skall presenteras vid
årsskiftet, bör avvaktas. Avslutningsvis anför regeringen att det är angeläget
att fördjupade kunskaper om villkoren för det lokala arbetet och de lämpliga
formerna för samarbetet mellan stat och kommun ligger till grund för fortsatta
ställningstaganden om statens roll.
I flera av de med anledning av propositionen väckta motionerna tas frågan om
åtgärder i utsatta bostadsområden upp. Även i motioner från allmänna
motionstiden 1996 och 1997 förs fram förslag som avser dessa bostadsområden.
I motion 1997/98:Sf1 (s) förordas ett riksdagens tillkännagivande av vad som
anförts om propositionen. Enligt motionen erfordras i första hand ett stort
paket mot fattigdomen i landets invandrartäta områden. På det bostadspolitiska
området krävs det enligt förslaget ett finansieringssystem och en
fastighetsbeskattning som gör det möjligt för låginkomsttagare att bo i andra
delar av städerna. Även i den under allmänna motionstiden 1996 framlagda
motionen 1996/97:Sf615 (s) förs ett motsvarande motionsyrkande fram.
Det är enligt motion 1997/98:Sf4 (m) uppenbart att insatser måste till för
att åstadkomma förbättringar i de invandrartäta bostadsområdena. I motionens
yrkande 10 förordas ett riksdagens tillkännagivande om åtgärder i invandrartäta
bostadsområden. Vad som erfordras anges dock inte vara medel över statsbudgeten
utan åtgärder som leder till en avreglerad bostadsmarknad. Enligt motionen
utgör bl.a. en samordning av bostadsbidrag och socialpolitiken i övrigt ett
viktigt inslag i en sådan process. Ett motsvarande förslag förs också fram i
den under allmänna motionstiden 1997 väckta motionen 1997/98:Sf621 (m) yrkande
7.
Utgångspunkten för att skapa möjligheter för människor bör enligt
Folkpartiets partimotion 1997/98:Sf8 yrkande 4 vara att ge människor makt i
vardagen. En i detta sammanhang viktig punkt är ett reellt boendeinflytande.
Enligt motionen utgör bostadsrätten ett exempel på hur inflytande över
vardagslivet kan uppnås. Samtidigt anförs att inflytandet i hyresrätten behöver
öka. I motionens yrkande 10 förordas dessutom ett riksdagens tillkännagivande
om utvecklingen i utsatta områden. Enligt motionen har arbetet hittills alltför
mycket avsett själva den fysiska boendemiljön. Vad som erfordras är i stället
andra åtgärder som stärker den lokala utvecklingen. Ett stöd till några få
bostadsområden på det sätt som regeringen föreslår leder enligt motionen inte
till önskat resultat. I stället måste generella åtgärder till som ger
likvärdiga förutsättningar för alla utsatta bostadsområden.
För att komma till rätta med problemen i segregerade bostadsområden behövs
enligt motion 1997/98:Sf10 (mp) yrkande 20 generella åtgärder inom
bostadspolitiken, förbättring av den övriga generella politiken liksom för
segregerade områden. De bostadspolitiska åtgärder som enligt motionen måste
komma till är att införa ekostadsdelar, ge de boende direkt inflytande m.m.,
utöka fritidsverksamheten samt skapa ett attraktivt boende bl.a. genom att
blanda olika hustyper. Även i den under allmänna motionstiden 1997 väckta
motionen 1997/98:Sf622 (mp) yrkande 20 förs motsvarande förslag fram.
I motion 1996/97:Sf613 (s) yrkande 1 från allmänna motionstiden 1996 förordas
att strategiska åtgärder skall vidtas i invandrartäta områden. Som exempel på
sådana strategiska åtgärder nämns bl.a. ett intensifierat regionalt stöd till
miljonprogramsområdena och inrättandet av en fond för arbetsmarknads- och
infrastrukturutveckling.
Segregationen beror enligt motion 1996/97:Sf630 (m) till stor del på den
genomreglerade bostadsmarknaden. Ett viktigt mål under kommande år anges därför
vara att öka det enskilda ägandet av bostäder. Enligt motionen bör de boende i
allmännyttan erbjudas att friköpa sina lägenheter. I anslutning härtill
föreslås dessutom att insatser för att hjälpa ekonomiskt svaga grupper att
friköpa sin lägenhet skall tas fram.
Frågan om utsatta bostadsområden berörs dessutom motivledes i tre motioner.
I motion 1997/98:Sf7 (c) hänvisas till förslag om åtgärder mot segregation
som den bostadspolitiska utredningen lagt fram och till förslag i motioner från
Centerpartiet om regionalpolitiken och om bostadspolitiken.
I partimotion 1997/98:Sf12 (v) anförs att Vänsterpartiet i en motion om den
sociala bostadspolitiken har utvecklat sin syn på utsatta bostadsområden.
Slutligen uttalas i partimotion 1996/97:Sf618 (mp) bl.a. att strävan bör vara
att ge de boende direkt inflytande och att ett attraktivt boende kan uppnås
genom att blanda olika hustyper.
Förslag som avser bostadspolitiskt motiverade åtgärder för att komma till
rätta med problemen i utsatta bostadsområden har dessutom förts fram i motioner
(c), (kd) samt (v) som hänvisats till bostadsutskottet. Dessa förslag kommer
utskottet att behandla i sitt betänkande 1997/98:BoU1.
Med anledning av vad som i proposition och motioner förordats om utsatta
bostadsområden och om åtgärder för att motverka boendesegregation vill
utskottet anföra följande.
Till grund för ställningstagandena i såväl proposition som motioner ligger
att Sverige i dag har ett segregerat boende. Förslagen utgår i första hand från
problemen i vissa bostadsområden där befolkningssammansättningen är sådan att
ett segregationsmönster har uppstått. Segregationen kan ha både sociala,
ekonomiska och etniska orsaker. Det segregerade boendet har dock under senare
år fått en alltmer etnisk dimension. Ofta är det fråga om bostadsområden i
utkanten av större städer där andelen invandrare är hög. I dessa områden
förekommer också en överrepresentation av bl.a. ensamstående föräldrar,
arbetslösa och personer med sociala problem. Sammantaget har detta lett till
att dessa bostadsområden i betydande utsträckning präglas av hög arbetslöshet,
låga inkomstnivåer, högt socialbidragsberoende, höga ohälsotal och hög
sjukfrånvaro m.m.
De problem som finns i de nu aktuella bostadsområdena har uppmärksammats
under en lång tid. Trots detta har de åtgärder som satts in oftast inte haft
tillräcklig effekt för att bryta en negativ utveckling mot ökad segregation och
en koncentration av olika former av ekonomiska och sociala problem till vissa
utsatta bostadsområden. Olika insatser för att förbättra situationen har
visserligen vidtagits såväl inom bostadspolitikens ram som inom andra
samhällssektorer, men de har uppenbarligen sällan varit tillräckliga. En
bidragande orsak till detta kan vara att åtgärderna inte varit nog samordnade,
inte ingått i en samlad strategi för ett bostadsområde med problem eller inte
upplevts som relevanta av de boende.
En stor majoritet i bostadsutskottet (s, c, fp, v, mp, kd) har också vid
flera tillfällen (senast bet. 1996/97:BoU1 s. 26-29) uttalat sig för vikten av
att söka lösningar på problemen som utgår från en samlad politik som även tar
fasta på de förutsättningar som gäller för varje enskilt bostadsområde.
Särskilt angeläget har det enligt utskottet varit att understödja de positiva
initiativ som redan tagits i de områden som i övrigt har de största problemen.
Det synes sålunda föreligga en bred politisk enighet vad gäller både
nödvändigheten av att bryta en negativ utveckling i vissa bostadsområden och
vikten av att såväl staten som kommunerna tar sitt ansvar för de åtgärder som
bedöms vara nödvändiga.
Det är mot bakgrund av utskottets tidigare ställningstaganden värdefullt att
det nu läggs fram ett förslag som avser den samlade integrationspolitiken.
Också i flertalet av de nu aktuella motionerna är utgångspunkten att de
insatser som görs skall ingå som en del i ett större sammanhang. Utskottet
delar denna uppfattning. Som utskottet tidigare framhållit är en helhetssyn som
syftar till att åstadkomma en samverkan mellan alla samhällssektorer en
förutsättning för att insatser på enskilda politikområden skall svara mot de
uppsatta övergripande målen. För att de bostadspolitiska åtgärderna skall leda
till minskad segregation och ökad integration måste de sålunda ha stöd i
insatser på en rad andra områden. Samtidigt är naturligtvis bostadspolitiskt
motiverade insatser i sig en viktig del i integrationssträvandena. En väg att
bryta den pågående segregeringen är att på olika sätt verka för en upprustning
av bostäder och bostadsmiljö i dessa områden. Åtgärder som enbart avser den
fysiska miljön är dock inte tillräckliga. Som framhålls i flera av motionerna
finns det dessutom behov av att på olika sätt öka de boendes reella inflytande.
Det är viktigt att ta till vara den kraft som kan utvecklas ur det lokala
engagemanget. Det är de boendes upplevelser och möjligheter till bestämmande
som är den viktigaste faktorn för att få en förändring till stånd. Exempel på
sådana åtgärder är de förändringar i skattelagstiftningen och
hyresförhandlingslagen för att främja hyresgästernas självförvaltning som
nyligen beslutats. Även insatser som riktar sig direkt till det enskilda
hushållet spelar en i detta sammanhang viktig roll. Det innebär bl.a. att
bostadsbidragen som ett viktigt bostadspolitiskt instrument måste vidmakthållas
och förstärkas i den takt som samhällets resurser medger.
Samlade bostadspolitiska insatser med den bredd och med den inriktning som
utskottet nu med anslutning till flera av motionerna förordat bör enligt
utskottets mening kunna utgöra ett av de viktigaste inslagen i strävandena att
komma till rätta med problemen i dagens utsatta bostadsområden. Enligt
bostadsutskottets mening bör dock inte de bostadspolitiska insatser som syftar
till att motverka segregation ses isolerat från andra insatser inom
bostadssektorn. Även om åtgärderna har det vällovliga syftet att förbättra
integrationen måste de naturligtvis stå i samklang med de övergripande målen
för bostadspolitiken. Utskottet vill erinra om att regeringen i
budgetpropositionen aviserat sin avsikt att förelägga riksdagen en
bostadspolitisk proposition. Det kan antas att flera av de förslag som den
bostadspolitiska utredningen lagt fram kommer att behandlas i propositionen.
Utredningen har bl.a. ägnat frågan om boendesegregation ett stort intresse. Det
framstår enligt utskottets mening därför som mindre lämpligt att nu förorda
vissa enskilda åtgärder före andra. Enligt utskottets mening bör ytterligare
överväganden i hithörande frågor anstå i avvaktan på det aviserade förslaget.
Med det nu anförda får enligt utskottets mening motionerna 1997/98:Sf1 (s),
1997/98:Sf8 (fp) yrkandena 4 och 10, 1997/98:Sf10 (mp) yrkande 20,
1997/98:Sf622 (mp) yrkande 20, 1996/97:Sf613 (s) yrkande 1 samt 1996/97: Sf615
(s) till stor del anses vara tillgodosedda. Det kan också konstateras att
företrädarna för de partier som står bakom dessa motioner även står eniga bakom
den bostadspolitiska utredningens förslag till åtgärder mot boendesegregation.
Motionerna 1997/98:Sf4 (m) yrkande 10, 1997/98:Sf621 (m) yrkande 7 samt
1996/97:Sf630 (m) har närmast en allmän bostadspolitisk inriktning. Förslag
med denna innebörd kommer bostadsutskottet att behandla senare under riksmötet.
Från de utgångspunkter bostadsutskottet har att beakta bör de därför inte nu
föranleda någon åtgärd från riksdagens sida. Motionerna avstyrks.
Stockholm den 30 oktober 1997
På bostadsutskottets vägnar
Knut Billing
I beslutet har deltagit: Knut Billing (m), Lennart Nilsson (s), Bengt-Ola
Ryttar (s), Britta Sundin (s), Sten Andersson (m), Marianne Carlström (s),
Rigmor Ahlstedt (c), Stig Grauers (m), Erling Bager (fp), Lena Larsson (s), Owe
Hellberg (v), Lilian Virgin (s), Inga Berggren (m), Per Lager (mp), Ulf
Björklund (kd), Carina Moberg (s) och Juan Fonseca (s).
Avvikande mening
Knut Billing, Sten Andersson, Stig Grauers och Inga Berggren (alla m) anser att
den del av utskottets yttrande som under rubriken Utsatta bostadsområden börjar
med ?Till grund? och slutar med ?Motionerna avstyrks? bort ha följande lydelse:
Grundorsakerna till de problem som i dag finns i vissa utsatta bostadsområden
står att finna i den socialdemokratiska bostadspolitiken från 1960- och 70-
talen. Under denna period bedrevs en starkt centraliserad bostadspolitik där
staten bestämde finansieringsförutsättningarna och kommunerna den fysiska
utformningen av bostadsområdena. Dessutom står kommunala bostadsföretag som
ägare till huvuddelen av det hyreshusbestånd som kom till under denna period.
Det är också i dessa s.k. miljonprogramsområden som de största problemen finns
i dag. Problemen beror delvis på att kommunerna i många fall låtit politiska
överväganden gå före kravet på en professionell fastighetsförvaltning.
Resultatet har blivit eftersatt underhåll och en i olika avseenden negativ
utveckling i detta bostadsbestånd.
Vad som nu erfordras för att komma till rätta med dagens problem och för att
undvika att nya problemområden skapas är en avreglering av bostadsmarknaden.
Att som regeringen förordar tillskapa nya bidragsformer för att söka komma till
rätta med problemen bör däremot inte komma i fråga. Genom en avreglering ges i
stället förutsättningar för ett varierat utbud av olika typer av bostäder.
Upplåtelseformerna kommer också att kunna anpassas till efterfrågan. Samtidigt
bör möjligheter att pröva nya former för förvaltning och ägande av bostäderna
öppnas. För att påskynda denna utveckling är det nödvändigt att avveckla de
kommunala bostadsföretagen. Det kan bl.a. ske genom att låta de boende köpa
sin bostad för att bilda t.ex. bostadsrättsföreningar eller genom försäljning
till seriösa fastighetsförvaltare. Ett viktigt inslag i avregleringen är
dessutom att få till stånd en samordning av bostadsbidrag med socialpolitiken i
övrigt.
Vad utskottet nu med anledning av motionerna 1997/98:Sf4 (m) yrkande 10,
1997/98:Sf621 (m) yrkande 7 samt 1996/97:Sf630 (m) anfört bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna. I den mån utskottets ställningstagande
inte är förenligt med övriga i yttrandet behandlade motioner avstyrks de.
Särskilt yttrande
Owe Hellberg (v) anför:
Det är enligt min mening ställt utom allt tvivel att det behövs kraftiga
insatser från samhället för att komma till rätta med de problem som i dag finns
i utsatta bostadsområden. De åtgärder som hittills vidtagits har uppenbarligen
inte varit tillräckliga. Bostadspolitiska utredningen konstaterar också att
åtgärder som förbättrar levnadsvillkoren i utsatta bostadsområden måste ges
högsta prioritet inte bara inom bostadspolitiken, utan inom alla
politikområden. Utredningen lämnar också ett förslag om att staten skall stödja
kommunala utvecklingsprogram för utsatta bostadsområden genom ett bidrag som
motsvarar hälften av kostnaden för programmen. Stöden för utvecklingsprogrammen
skall enligt förslaget finansieras med medel från flera politikområden.
Bostadspolitiken föreslås bidra med 500 miljoner kronor per år under
treårsperioden 1998-2000 och med 1 miljard kronor per år under den följande
tioårsperioden 2001-2010. Utredningens förslag innebär sålunda att medel
tillförs våra utsatta bostadsområden i en helt annan utsträckning än vad som nu
är fallet. Jag har i mitt ställningstagande till de nu aktuella förslagen
utgått från att bostadspolitiska utredningens förslag - som stöds av en bred
majoritet av riksdagens partier - kommer att föreläggas riksdagen i den
bostadspolitiska propositionen.
Utöver ett ökat statligt ekonomiskt stöd erfordras dock ytterligare insatser
för att vända utvecklingen i utsatta bostadsområden. Det måste sålunda
tillskapas möjlighet för kommunerna att anvisa och förmedla bostäder på ett
rättvist sätt. Skärpta krav måste också ställas på kommunernas planering för
bostadsförsörjningen. Det kan bl.a. ske genom att kommunerna åläggs att
upprätta obligatoriska boendeplaneringsprogram. I programmen skall kommunerna
bl.a. beskriva segregationsproblemen och hur kommunen avser att komma till
rätta med dem. Detta krav liksom övriga åtgärder skall naturligtvis avse alla
kommuner. Regeringens modell som innebär att satsningarna bara riktar sig till
ett mindre antal pilotkommuner bör sålunda ersättas av en ordning som omfattar
alla berörda kommuner och bostadsområden. Förslag med denna innebörd har också
lagts fram i motioner från Vänsterpartiet. Jag kommer att verka för att dessa
förslag vinner gehör när de behandlas av bostadsutskottet och riksdagen senare
under riksmötet.
Offentlig utfrågning - från invandrarpolitik till integrationspolitik
Datum: torsdagen den 30 oktober 1997
Tid: 09.00 - 13.00
Lokal: andrakammarsalen
Inbjudna deltagare: se bilaga
Börje Nilsson (s), ordförande i socialförsäkringsutskottet: Jag hälsar er
välkomna till socialförsäkringsutskottets utfrågning om integrationspolitik som
skall pågå här under förmiddagen.
Utfrågningen har anordnats med anledning av regeringens proposition
1997/98:16 Sverige, framtiden och mångfalden - från invandrarpolitik till
integrationspolitik. Jag förutsätter att alla i den här salen har tagit del av
propositionen. I propositionen föreslår regeringen mål och riktlinjer för en
framtida integrationspolitik. Propositionen innehåller en på flera sätt ny syn
på integrationen. Integration handlar inte bara om invandrare, utan integration
handlar också om en generell samhällsfråga och är en viktig angelägenhet för
alla som bor i Sverige. Den fråga vi ställer är: Hur kommer invandrare in i det
svenska samhället?
Vi är mycket glada över att flera myndigheter, kommuner, organisationer och
forskare finns representerade bland de inbjudna. Invandrartidningen, som berörs
i propositionen, har inbjudits till ett särskilt sammanträde med utskottet
nästa vecka.
Denna utfrågning är ett viktigt led i utskottets behandling av propositionen
om integrationspolitik. Efter dagens utfrågning fortsätter utskottets beredning
av ärendet. Enligt uppgjord plan är det tänkt att debatt skall hållas och
beslut fattas i kammaren den 2 december.
Vi har stenografer med oss här som skriver ned vad som sägs. Protokollet från
utfrågningen kommer att ingå som en bilaga i utskottets betänkande.
Utfrågningen kommer också att tas upp på band.
Dagens utfrågning är uppdelad i två block. Först skall vi behandla de
integrationspolitiska målsättningarna och inriktningen mer allmänt. Vi skall
försöka se propositionen i dess sammanhang.
Vad menar vi när vi säger att vi skall främja integration? Vilka är
egentligen de grundläggande målen? De frågorna vill vi ha belysta. Vi kommer
att få hjälp av två inledande talare, som jag strax skall presentera.
Ungefär kl. 10.15 tar vi en paus. Då bjuds det på kaffe utanför denna sal.
Ungefär en halvtimme därefter fortsätter utfrågningen. Då skall vi försöka
koncentrera oss på hur de integrationspolitiska målen kan uppnås. Det handlar
då om mera konkreta åtgärder och delar inom integrationspolitiken - t.ex.
arbete, skola och politisk delaktighet.
Utfrågningen inleds med två korta anföranden. Först ges ordet till Tzeghe
Kifle, som är uppsalabo med eritreansk bakgrund och som i olika debattinlägg
har uppmärksammat regeringens förslag om integrationspolitiken.
Direkt efter Tzeghe Kifles anförande får vi lyssna till Marianne Niverts
anförande. Som personalchef på Telia AB har Marianne Nivert erfarenhet av
arbete för en ökad mångfald inom sitt företag.
Efter dessa inledande anföranden lämnas ordet fritt. Utskottets ledamöter kan
då ställa frågor till samtliga inbjudna deltagare.
För att vi skall hinna med allt under utfrågningen är det viktigt att vi
begränsar såväl frågor som svar, att vi alltså inte talar för länge. Det är
oerhört viktigt att vi kan hinna med det mesta i dagens utfrågning.
Mycket välkomna! Jag lämnar härmed ordet till Tzeghe Kifle. Var så god!
Tzeghe Kifle: Mitt namn är Tzeghe. Jag kom till Italien från Eritrea 1974. Till
Sverige kom jag 1978. Vi hade hört om Sverige att det var ett rättvist
samhälle, där man kunde få studera för att bli någon. I Italien var vi
arbetskraft utan inflytande.
Min första kontakt med det svenska samhället hade jag med
mödravårdscentralen. Där träffade jag en barnmorska som talade mitt språk. Då
trodde jag att jag hade kommit till himmeln.
Mina positiva intryck bestod under de första åren i Sverige. Jag läste in så
att jag fick grundskolekompetens och jag trivdes med att studera. Efter fem år
i Sverige kom jag in på gymnasiets vårdlinje. Då tog smekmånaden slut. I mitt
land är gästvänlighet och förståelse viktiga ingredienser i det dagliga livet.
När jag kom till skolan upplevde jag inte någon förståelse för att jag kunde ha
speciella problem som ?icke-svensk?. Miljön var hård, och lärarna var oerfarna
när det gäller våra speciella problem. Förutom dessa svårigheter fanns känslan
av att inte tillhöra gruppen. Trots detta fullföljde jag utbildningen; detta
tack vare att min tro på att man kunde bli någon i Sverige fanns kvar.
Fortfarande, efter 15 år, är attityderna i skolan desamma. Min dotter har
berättat att lärarna förväntar sig att hon ?som afrikan? skall vara nöjd med
lägre betyg än andra. En annan ung person på en gymnasielinje har berättat att
en lärare sagt till klassen att de svarta inte bidragit till världens
utveckling på något sätt.
När jag hade bott 13 år i Sverige fick jag tillfälle att arbeta inom Uppsala
kommun. I och med att jag arbetade bland svenskar lärde jag mig vikten av att
läsa en dagstidning. Jag såg bl.a. att kommunen sökte invandrare med erfarenhet
av det svenska samhället som kunde utbildas till cirkelledare för att hjälpa
nyanlända landsmän. Då kände jag att jag plötsligt var viktig. Jag hade en
uppgift. Jag kände att jag lärde mig något om Sverige och svenskarna.
Gillis Herlitz förklarade i ett historiskt perspektiv hur Sverige utvecklades
från ett bondesamhälle till ett industrisamhälle. Då förstod jag att skillnaden
inte är så stor mellan Sverige och Eritrea. Det är mera fråga om hur snabbt
utvecklingen har gått och hur långt den har nått än om att vi skulle vara olika
som individer.
Efter denna utbildning fick jag en bättre självkänsla. Jag blev mera nyfiken
på mitt nya land. Trots de nya otäcka strömningar som började visa sig trodde
jag att den goda viljan i Sverige skulle råda. Som cirkelledare upptäckte jag
att mitt försprång i det svenska samhället var stort tack vare att jag hade
arbetat bland svenskar.
När det gäller arbetsmarknaden är det min och många andra invandrares
erfarenhet att chanserna att få jobb är minimala för oss, fastän vi har goda
meriter. Förklaringarna kan variera. Ena gången är mina betyg från fel land.
Andra gången är det mina språkfärdigheter som inte duger. Att min hudfärg eller
mitt namn skulle vara opassande har ingen hittills sagt. De enda som har
uttryckt denna uppfattning är tjänstemän på arbetsförmedlingen som erkänt att
de har sållat bort ?icke önskvärda?.
Lagen säger att man inte får diskriminera någon på grund av hudfärg eller
ras. I praktiken är det dock fritt fram, eftersom ingen döms för dessa brott.
Den praktiska tillämpningen av gällande lagar borde skärpas väsentligt.
Vad som är viktigt för att vi inte skall få ett segregerat samhälle är att
våra ungdomar kan känna att de har några rötter. De har oftast inga rötter i
föräldrarnas hemländer. De måste få möjlighet att skapa sig en identitet i
Sverige.
Barn gör inte skillnad mellan människor på grund av hudfärg eller språk. De
lyckas alltid förstå varandra. Mina barn kände sig inte annorlunda förrän de
blev tonåringar - de har tidigare funnit sig väl till rätta - men därefter har
deras känsla av utanförskap successivt ökat. Detta oroar mig som mor. Jag ser
dessutom att andra generationens invandrare är överrepresenterade när det
gäller olika slags brott, men även som brottsoffer.
Tonåringar är, som vi alla vet, emot allt som representerar vuxenlivet.
Kamraterna får ett större inflytande än föräldrarna. I invandrarfamiljer är det
allt för vanligt att ungdomarna tar kommandot, eftersom deras föräldrar inte
kan vara de goda och starka förebilder som ungdomarna behöver. När man som
förälder är osäker i sin roll på grund av arbetslöshet och utanförskap är det
inte lätt att vara en förebild.
I vår familj har vi utgått från att vi skall anpassa oss till vårt nya land.
Vår erfarenhet är, tyvärr, att ord som ?lika värde för alla? i praktiken visat
sig sakna innehåll.
Efter att ha läst propositionen Sverige, framtiden och mångfalden - från
invandrarpolitik till integrationspolitik får jag en känsla av att mycket som
där föreslås kommer att leda till att invandrare förblir invandrare. De blir
alltså inte mer integrerade.
Av egen erfarenhet vet jag att pengar som är avsedda för integration utgör en
frestelse för en del invandrarföreningar och företag. Jag har upplevt att en
institution diskuterade att söka integreringsbidrag för att slippa lägga ned en
avdelning. Personalen skulle vara densamma, bara mer integrerad. Många stora
organisationer får bidrag från staten för att medverka till integrering under
namnet Sverige 2000-institutet.
Det vore intressant att få se en redovisning av vad som har åstadkommits. Hur
sker uppföljningen av hur alla bidrag används?
Nu har jag belyst problemen från min utgångspunkt. Jag har, dess bättre,
också några idéer om hur vi tillsammans skulle kunna lösa problemen.
I propositionen står det att det kostar ca 15 miljoner kronor bara att skapa
Integrationsverket och att avveckla Invandrarverket - pengar som i stället
kunde användas till att främja invandrarnas möjligheter att komma in i det
svenska samhället. Det behövs inget verk för att t.ex. satsa mer på
språkutbildning.
För att kunna tillgodogöra sig samhällets information måste man kunna både
läsa och skriva svenska. Av den lokala tidningen lär jag mig mycket om vad folk
tycker och tänker.
Vi måste själva delta i samhället och i debatten. Den likgiltighet som finns
bland många invandrare skrämmer mig. Vår tystnad gör att man kan tro att vi är
nöjda med att bilda egna grupper utanför det svenska samhället. Jag vet att
många mår dåligt och har tappat självförtroendet. Dessa människor blir utsatta
för många åtgärder som passiviserar; detta i stället för att aktivera dem och
låta dem ta ett eget ansvar.
Detta är en del av de processer som gör att invandrarnas resurser slösas
bort. Våra erfarenheter och kunskaper tas inte till vara. Många invandrare
tycker nog att det är en styrka att tillhöra två samhällen, men i Sverige får
vi lära oss att det enbart är en nackdel - ja, t.o.m. ett handikapp som
innebär att vi måste tas om hand.
Jag vill utmana Telias chef och andra företagsledare att använda sunt förnuft
och anställa personer från andra kulturer. De kan tillföra erfarenheter,
språkkunskap och kunskap om andra kulturer och därigenom bokstavligen berika de
företag som anställer dem.
Jag vill också utmana alla biståndsorganisationer att inte tänka som gamla
tidens missionärer gjorde. Låt oss i stället styra den hjälp ni kan ge på våra
villkor! Vi kan mer om våra länder än ni någonsin kan lära er. Anställ gärna
personer från de länder som ni riktar ert bistånd till!
Även andra svenska organisationer som riktar sin verksamhet till invandrare
borde till större delen bestå av invandrare. Detta gäller t.ex. kommuner där
större delen av invånarna kommer från andra länder.
Integration uppnås genom delaktighet, ekonomiskt inflytande och delat
samhällsansvar.
Ordföranden: Tack så mycket för ett intressant inledningsanförande!
Marianne Nivert: Jag kommer från Telia och heter Marianne Nivert.
För ungefär två och ett halvt år sedan, då jag var väldigt ny i min roll som
personaldirektör, fick vi en invitation att komma till dåvarande
Civildepartementet. Man ville försöka engagera oss i näringslivet litet mer i
det s.k. Sverige 2000-institutet. Jag var ganska naiv och kände inte till
särskilt mycket om de frågor där vi i näringslivet egentligen skulle bidra till
att saker bättre togs om hand. Det här var faktiskt litet grand av ett
väckelsemöte för mig. Ett antal forskare var närvarande. De berättade om
invandringen i Sverige under ett antal årtionden och om den nytta som vi hade
haft av invandringen under alla år då vi behövt arbetskraft.
Jag hade då inte varit personaldirektör i hela mitt liv, utan jag hade också
varit vanlig operativ chef ute i den praktiska dagliga verksamheten inom Telia.
Som den operativa människa jag är funderade jag, när jag satt i bilen och var
på väg härifrån och tillbaka till Farsta, över vad jag kunde göra inom Telia
som praktiskt kunde vara ett bidrag.
Svaret fick jag direkt när jag kom tillbaka till kontoret. Där låg ett
annonsutdrag. Vi skulle nämligen gå ut och söka trainees till Telia. Det gör vi
en gång om året. Man ville att jag skulle godkänna den annons som skulle föras
in. I annonsen stod det så här: Eftersom Telia verkar för jämställdhet ser vi
gärna att både män och kvinnor söker till våra kurser. Då slog mig följande:
Varför behöver vi skriva detta? Vi har ju under alla år tagit in i stort sett
lika många män och kvinnor till våra kurser. Jag tänkte att vi har ju lyckats
uppnå en jämn fördelning utan att kanske behöva skriva om det. Därför ändrade
jag annonsen och skrev: Eftersom Telia är inne i en stark
internationaliseringsprocess ser vi gärna att personer med bakgrund i andra
länder söker.
Först blev jag väldigt överraskad över den interna reaktionen. Man undrade:
Skall vi verkligen på detta sätt visa att vi aktivt tar ställning i
invandrarpolitiken? Jag sade: Det har vi väl inte gjort. Det är faktiskt fråga
om vår affärsmässighet. Vi skickar för dyra pengar ut våra trainees och
anställda till olika länder för att dessa skall få en insikt om andra kulturer.
Vi har en stark expansion i så gott som 100 länder ute i världen där vi
bedriver konsultverksamhet inom telekommunikation. Det är egentligen vårt eget
bästa att vi på ett rationellt sätt kan internationalisera oss inifrån. Jag
kände att det fanns en viss tveksamhet, men sedan fick jag det sista
annonsutdraget - utan ändring. Då blev jag naturligtvis riktigt förbannad. Jag
sade att annonsen inte fick föras in förrän det skett en ändring. Ändringen kom
in. Då insåg jag på nytt att jag själv, med min bakgrund och med min
uppfostran, inte hade förstått hur svårt många invandrare har det.
Människor började nämligen ringa till mig samma dag som annonsen var införd.
Först kom några mycket trevliga samtal från flera invandrare som sade: Detta
var verkligen en ljusglimt, den första som vi sett. Det här visar att vi
behövs, att vi kan bidra bara genom det faktum att vi har andra insikter än de
rent svenska.
Jag fick dock också andra samtal från personer som frågade: Skall vi betala
för invandrarpolitiken på teleräkningen? Eller också sade man: Om min son inte
kommer in och någon invandrare kommer in, skall jag verkligen syna detta.
För mig var det faktiskt en skräckupplevelse att se hur tunn polityren
egentligen är i dessa frågor. Jag hade kontrollerat om vi tidigare hade haft
några sökande med invandrarbakgrund till dessa kurser. Det hade vi inte. Jag
kan tala om för er att det är 7 000 sökande till ungefär 30 platser, så det är
som att gå igenom ett nålsöga. Men plötsligt fick vi 500 sökande med
invandrarbakgrund. Jag började inse att den här frågan litet grand är som
frågan om jämställdhet mellan män och kvinnor. Till våra kurser är det
25 % kvinnor och 75 % män som söker, men lika många av vardera könet kommer in.
Det sker nämligen en självsållning. Grupper som inte känner sig manade och som
känner att de nog inte är en målgrupp, söker helt enkelt inte. Därför är det
viktigt att direkt kunna adressera så att det framgår vad man behöver.
Med ett par bilder skulle jag vilja visa att det i hög grad handlar om
affärsmässighet för Telia. Vi har naturligtvis inte i våra kundregister någon
registrering av vilka som är invandrare eller inte. Genom slutledning kan vi
ändå på efternamnet lista ut att vissa har någon form av utländsk bakgrund.
Ungefär 14 % av våra kunder har utländska efternamn. De står för totalt 19 %
av Telias inkomster vad gäller privatkunder. De ringer för i snitt 30 % mer än
en normalkund och de ringer 165 % mer utlandssamtal. Den som känner till hur
det är med telekommunikation vet att utlandssamtalen är våra lönsammaste
samtal.
I storstäderna är detta ännu mera markant. Vi delar in landet i 40 områden.
Det finns områden där nästan 25 % av befolkningen har utländska efternamn. I de
områdena beror Telias inkomster i hög grad på den här gruppen. Vi började
därför fundera över dessa saker. Kunder vill ju gärna bli förstådda. Det finns
alltså ett behov av att man förstår kunden. Gör vi verkligen det när det gäller
alla dessa kunder? För att se hur det i praktiken ser ut kan jag peka på vår
mycket höga andel utlandssamtal.
När vi började ta kontakt med olika invandrarföreningar i Stockholmstrakten
upptäckte vi att de flesta trodde att vår värsta konkurrent, Tele 2, var en
avdelning på Telia. Då insåg vi att det här är väldigt viktigt för oss. Vi
frågade oss också hur många av de här människorna som egentligen kan kontakta
Telia och som förstår sin egen teleräkning. Med så pass goda intäkter och med
så pass många kunder borde vi kanske se till att våra kundtjänster är bemannade
med personal som förstår språk och som förstår hur man resonerar. Kanske borde
våra teleräkningar kunna produceras på några av de vanligaste invandrarspråken.
Det här är faktiskt ett konkurrensmedel i förhållande till våra konkurrenter.
Detta gjorde alltså att vi började inse att vi mera aktivt skulle ta ett grepp
när det gällde att se våra invandrare som en grupp som det var viktigt att få
in i Telia.
I fråga om vår koppling till trainee-gruppen tog vi reda på litet mera och
konstaterade att det i Stockholmstrakten fanns nästan 7 000 arbetslösa
invandrare med civilingenjörs-, civilekonom- eller systemvetarexamen. Vi beslöt
oss för att försöka ta in åtminstone 25 av dessa till en särskild trainee-kurs,
och det gjorde vi.
Vi fick en stor mångfald i gruppen. Programmet gick ut på 16 veckor teori och
16 veckor praktik. Vi hade väldigt god erfarenhet av programmet, och vi
upprepade det ytterligare en gång. Det visade sig att de flesta blev ganska
snabbt adopterade där de hade sina praktikplatser. Av de första 25 blev 24
anställda i Telia direkt, en började hos Ericsson, han fick plats där innan
kursen var slut.
Jag var särskilt nyfiken på om det fanns chanser för kvinnor att slå ut
manliga invandrare. Vi hade naturligtvis färre kvinnor. Med
civilinjengörsbakgrund och systemvetarexamen blir det väldigt manliga grupper.
Det visade sig att vi hade ungefär en fjärdedel kvinnor.
Vi har inte under senare delen av 1997 upprepat försöket. Vi gjorde en
ansökningsomgång, där det visade sig att vi fick rätt många som inte kunde
tillräckligt god svenska för att kunna följa programmet.
Nu har vi internt inom Telia omvandlat vår jämställdhetsgrupp till något som
i dag kallas för mångfaldsgrupp. Vi har funnit att väldigt mycket av
aktiviteter och medvetandegörande ute i chefsledet krävs för att man skall
börja tänka i nya banor. Det är ungefär samma sätt att attackera det som vi
tidigare tillämpat när det gällt att försöka få ledare att se kvinnlig
arbetskraft som lika värdefull som manlig och att från olika horisonter bidra
till att göra arbetsplatsen mer kreativ och spännade.
Det är naturligtvis i första hand mycket välutbildad arbetskraft som det
gäller. Det är just inom de områdena som vi har rekryterat i Telia. Vi har inte
haft stora rekryteringar i andra grupper, men vad som gäller inom kundtjänsten
och många andra delar är att vi vid en ledig befattning skall ta hänsyn till
att vi vill verka för att Telia skall bli mer mångkulturellt.
Ordföranden: Vi tackar för de två fina inledningarna som grund för
utfrågningen. Dessa har handlat både om riktlinjerna och om mera allmänna
frågor, men vi tänkte att i den första omgången mer koncentrera oss på
riktlinjerna.
Jag skulle vilja ställa en fråga till Mkyabela Sabuni från Afrosvenskarnas
Riksförbund: Håller du med Tzeghe Kifle och Marianne Nivert om hur invandrare
bemöts i Sverige? Det skulle vara intressant att få med det i inledningen.
Mkyabela Sabuni: Jag kan säga att jag håller med. Det finns en viss rädsla från
arbetsmarknad och ett annat synsätt från samhället så till vida att man skall
göra saker och ting åt invandrare i stället för att invandrarna skall kunna
göra saker åt sig själva. Det har hela tiden varit en myndighetsattityd.
Sigge Godin (fp): Jag skulle vilja vända mig till inledarna. Tzeghe Kifle säger
att det inte behövs något integrationsverk. Som hon vet är vi väldigt noga i
det här landet med att olika statliga verk skall ha ett ansvar för
verksamheter. Har du funderat över vem som skulle kunna ta ansvaret för
integrationspolitiken om vi säger nej till ett integrationsverk?
Till Marianne Nivert, som sade att det var svårigheter att utforma annonser
och få medarbetare, kanske även chefer, att acceptera formuleringarna om att
invandrarbakgrund var väsentlig i ett internationellt företag, skulle jag vilja
ställa frågan: Hur driver vi den frågan vidare? Det räcker inte att du berättar
det för oss. Informerar ni andra internationella företag om era framgångar?
Räcker det, eller måste vi från lagstiftarnas sida skärpa lagen för att få en
sådan självklarhet till stånd?
Tzeghe Kifle: Under mina 20 år här har jag förstått att myndigheter bestämmer
över vissa saker. Men jag kan svara med att ställa en motfråga: Vad är det som
säger att invandrarna inte kan jobba inom dessa myndigheter så att de kan
bevaka dessa frågor? De känner ju själva hur de har blivit behandlade. Det går
inte att tycka att de känner si eller så och att man skall göra så, utan den
som själv känner måste få ta itu med saken. Det är viktigt att bli anställd och
få tillfälle att påverka. Hittills har det bara varit vissa personer som har
haft det jobbet.
Marianne Nivert: Den känsla vi fick av att det finns mycket internt inom Telia
att ta itu med på den här punkten gjorde att vi startade med att omvandla den
grupp som skulle verka för att förändra vår hållning till män och kvinnor så
att vi behandlade dem på lika sätt. Då insåg vi värdet i ett mångkulturellt
Telia. Vi gick igenom det hela, och i våra ledarprogram internt tas det upp i
ledarutbildningen hur viktigt det är.
Vi har fått tillfälle att i många sammanhang berätta om detta. Vi är aktiva i
Sverige 2000-gruppen och har där berättat om våra goda erfarenheter, att vi
faktiskt insett att detta är en tillgång när vi skall arbeta internationellt.
Karin Israelsson (c): Jag skulle vilja fråga en representant för Turkiska
riksförbundet och Ronny Nilsson från Invandrarförvaltningen i Malmö om deras
syn på en integrationsmyndighet, om den skulle vara en hjälp i ert arbete,
vilka krav som i så fall skall ställas på den myndigheten eller om ni tycker
att nuvarande ordning är tillräcklig, att dela på Invandrarverket och göra två
myndigheter inte är nödvändigt.
Eftersom representanten för Turkiska riksförbundet inte är här ber jag att få
rikta frågan till Afrosvenska riksförbundet.
Mkyabela Sabuni: Jag tycker att den proposition som framlagts, om det inte bara
skall vara ord utan att man går på djupet och försöker jobba för integration,
kan vara någonting att ta fasta på.
Ronny Nilsson: Min syn är att introduktionen av de nyanlända behöver utvecklas
betydligt mer än vad den gjorts hitintills. Där tycker jag att ett
integrationsverk kan vara ett stöd till metodutvecklingen, också när det gäller
introduktionen i samhället som helhet. Jag har upplevt under de senaste åren
att jag saknat ett stöd från de statliga myndigheterna och Invandrarverket. Jag
tror inte att det har att göra med kompetens, kunskap och ovilja utan snarast
på att andra saker tagit överhanden, t.ex. asylpolitiken och asylmottagandet.
Men tydligt och klart är att kommunerna behöver ett stöd, en stimulans att
utveckla och sätta upp mål för introduktion av de nyanlända.
Anita Jönsson (s): Risken är att de frågor som man funderar på har hunnit
ställas innan man får ordet. Jag hade nämligen ungefär samma funderingar som de
föregående frågeställarna. När jag ändå fått ordet vill jag säga att det som
genomsyrade inläggen från Marianne Nivert och Tzeghe Kifle på något sätt var:
Med vilka attityder ser vi på varandra i det svenska samhället? Det är ett
stort arbete som ligger framför oss. Arbetsmarknaden har naturligtvis en stor
betydelse.
Vi skulle diskutera framför allt mål och inriktning där attityderna har en
stor betydelse. Jag skulle vilja fråga representanterna för
Arbetsmarknadsstyrelsen Levi Svenningsson eller Kaija Suur-Nuuja: Kan ni i ert
dagliga arbete med de intentioner som finns i propositionen påverka de
attityder som finns inom arbetslivet för att ge alla människor en chans till
ett arbete?
Levi Svenningsson: Jag skulle vilja säga att vi har regeringens och riksdagens
uppdrag att i varje läge se till att invandrade grupper är representerade i
lika hög mån i våra åtgärder som de är i öppen arbetslöshet. Vi kan konstatera
att invandrargrupperna under hela 90-talet, under hela den svåra
arbetslöshetskris vi har haft och har, varit överrepresenterade i förhållande
till den andel som de utgör i öppen arbetslöshet. Alltså har prioriteringarna
skett på ett sådant sätt att vi har överträffat den målsättning som gäller för
oss. Det vill jag faktiskt se som ett exempel på att vi inom
arbetsförmedlingarna och länsarbetsnämnderna och också inom AMS med våra
insatser just vill påverka attityderna, nämligen den attityden som handlar om
att de invandrade grupperna skall få en chans att komma in i det svenska
samhället via våra åtgärder. Samtidigt är det ingen tvekan om att den situation
vi lever i, att Sverige inte längre är ett fullt sysselsatt samhälle utan har
en mycket hög arbetslöshet, i synnerhet har drabbat de invandrade grupperna.
När vi talar om invandrade grupper har det under detta 90-tal i hög grad
handlat om flyktingar som har kommit till Sverige och som i första hand sökt
sig hit därför att vi har erbjudit humanistisk hemvist för människor på flykt
från krig och nöd och inte som under tidigare perioder erbjudits ett arbete.
Den möjligheten har inte varit lika öppen som tidigare.
Jag kanske kan återkomma senare med en del synpunkter, där jag tycker att
strävan till integration försvåras av den utformning som riksdag och regering
har givit de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna.
Maud Björnemalm (s): Jag skulle vilja börja från början och rikta min fråga
till Invandrarverkets generaldirektör och till Inrikesdepartementets Mikael
Sjöberg.
Det är en process som sker från det att en asylsökande lämnar in sin ansökan
tills man kan bosätta sig i en kommun. Nu är det alltså två myndigheter som
skall samverka, den gamla myndigheten Invandrarverket och den nya myndigheten
Integrationsverket. Den ena myndigheten skall ta över efter den andra. Hur
påverkas själva processen av att det tillkommer en ny myndighet? Hur skall det
ske rent praktiskt? Finns det en risk att någon ramlar mellan stolarna när den
ena myndigheten tar över efter den andra?
Lena Häll Eriksson: Den fråga som ställs här är egentligen ganska komplicerad
att besvara. Jag hade i och för sig hoppats på att den skulle ställas, så jag
vill använda en bild som stöd. Det här är en av själva kärnfrågorna, nämligen
den hur processen för den enskilde individen går till.
Inledningsvis vill jag gärna säga att jag delar regeringens förslag om
politikens inriktning. Det är väldigt viktigt att betona att det är den
generella politiken som skall gälla också för dem som kommer till Sverige från
andra länder och att det behövs ett antal positiva säråtgärder inledningsvis
för dem som är nyanlända. Jag tycker att det är ett väldigt bra anslag i
propositionen på den punkten.
Det som kan vara viktigt att ha som bakgrund är att se vilka som faktiskt
omfattas av de insatser som det talats om från Ronny Nilssons sida,
introduktionsprogram, i den process som Invandrarverket i dag styr.
I år kommer antalet invandrare att vara ungefär 35 000. Den stora gruppen
invandrare, ungefär 20 000, är anhöriga, sådana som kommer på EES-avtalet,
nordbor, arbetskraftsinvandring och gäststudenter. Det är den absolut största
gruppen. 14 000 av dessa 35 000 kommer att vara antingen flyktingar eller ha
flyktingliknande skäl eller anhöriga till flyktingar. Det är dessa 14 000
personer som omfattas av kommunernas introduktionsprogram. Av dem är det
ungefär 5 000 som bosätts från någon av Invandrarverkets förläggningar ute i en
kommun. Resten flyttar på eget bevåg och bosätter sig själva i en kommun. Av
dem som kommer från våra förläggningar är det ungefär 1 000 personer som själva
tar initiativet och flyttar till en kommun där de vill bo. Det är alltså
ungefär 4 000 som är föremål för bosättningsinsats från Invandrarverket.
Den här bilden visar att det inte ens är hälften av alla som kommer till
Sverige som har direkt kontakt med myndigheten annat än i den meningen att de
får sitt uppehållstillstånd från Invandrarverket. Resten försvinner ute i
kommunerna.
Hur kommer då processen att förändras när en ny myndighet träder in på
arenan? Man kan säga så här: Alla som får ett uppehållstillstånd skall
naturligtvis ut i en kommun. Det är där integrationsprocessen sker. Kommunen
behöver kunskap för att kunna ta emot och göra ett bra arbete med
integrationen. Den kunskap kommunerna behöver i dag är: Vilka det är som söker
asyl, vilka länder de kommer ifrån, hur familjesammansättningen ser ut, vad det
är för åldersstruktur, vilken utbildningsbakgrund de har, om de är läskunniga
eller analfabeter, vilket språk de talar, om de är handikappade, om det är
stora eller små familjer osv. Den här kunskapen finns hos Invandrarverket
därför att de finns i vårt mottagningssystem. Vi har kunskap både om grupperna
och om de enskilda individerna.
En ny myndighet som träder in på arenan skall enligt propositionen ha i
uppdrag att skriva avtal med kommunerna om att ta emot flyktingar och anhöriga
till flyktingar, dvs. de 14 000 som omfattas av introduktionsprogrammen. Den
kan också, står det i propositionen, svara för bosättning av dem som kommer
från Invandrarverkets förläggningar. För att kunna skriva överenskommelser med
kommunerna måste man ha kunskap om vilka grupper det är som kommer, hur många
de är, vilken sammansättning de har. Det är en kunskap som finns hos
Invandrarverket. Det gör att den nya myndigheten blir helt och hållet beroende
av att få all den informationen från Invandrarverket för att kunna utföra sitt
uppdrag på denna punkt.
Detsamma gäller när man kommer till själva bosättningen av individen. Den
enskilde individen som finns på någon av våra förläggningar har i allmänhet ett
önskemål om vart hon eller han vill flytta. De har naturligtvis också vissa
personliga förutsättningar som gör att det är lämpligt för dem att bo i en
alldeles särskild kommun. Den kunskapen finns också hos Invandrarverket. För
att kunna bosätta den enskilde individen måste det nya integrationsverket ha
den kunskapen, som ju finns hos Invandrarverket. De måste ställa frågan till
oss och hitta en lämplig kommun och sedan komma tillbaka till oss och säga att
man nu kan bosätta personen i fråga i en kommun.
Det som förmodligen kommer att hända är att informationen om den enskilde
ändå kommer att gå direkt från Invandrarverket till kommunen, därför att det är
vi som har kunskapen om hur grupperna och individernas situation ser ut. Det
finns en risk för att den nya myndigheten på den här punkten bara blir en
administrativ apparat som administrerar kommunöverenskommelser, bosättning och
ersättningar till kommunerna. Man kan också säga att ersättningarna till
kommunerna betalas ut beroende på vilken typ av uppehållstillstånd som
Invandrarverket har gett, och det är också en kunskap som måste hämtas hos oss.
När det gäller processen för den enskilde blir det så att den enskilde aldrig
kommer att ta kontakt med den nya myndigheten. Den enskilde har kontakt med
Invandrarverket och kommunen. Kontakterna kommer att gå
kommun-Integrationsverket-Invandrarverket-Integrationsverket-kommun om grupper
och enskilda individer. Då blir det en administrativ företeelse i den meningen.
Det Ronny Nilsson tog upp, metodutveckling, forskning och kunskapsutveckling
på området, är ett område där en ny myndighet kan spela en roll, att svara för
att följa den långsiktiga utvecklingen, utveckla nya metoder för hur man på ett
bra sätt skall kunna introducera nyanlända flyktingar i en kommun. Det gör att
jag är tveksam till det gränssnitt som finns i förslaget i propositionen,
gränssnittet mellan Invandrarverkets uppgift och den nya myndighetens uppgift.
Som det ligger i dag blir det i en alldeles för stor utsträckning en
administrativ apparat. Den administrationen kommer att ta stor kraft från det
långsiktiga utvecklingsarbete som Ronny Nilsson frågar efter.
Mikael Sjöberg: Diskussionen om myndigheten kan utgöra ett verktyg för att
uppnå de integrationspolitiska målen och riktlinjerna är ju syftet med den här
delen av utfrågningen. Själva myndigheten är det verktyg som regeringen anser
att vi behöver för att genomföra och få in de här tankarna i hela samhället.
Verktyget, integrationsmyndigheten, på just det här området som vi nu
diskuterar, alltså introduktionsfasen, är väldigt betydelsefullt.
Frågan ställdes om det kommer att uppstå situationer där någon person kommer
att ramla mellan stolarna. Jag är helt övertygad om att de svenska
myndigheterna klarar av att föra ett samarbete som gör att människor inte skall
behöva ramla mellan stolar. Dessutom är det en skyldighet för både regering och
riksdag och myndigheterna själva att organisera arbetet på ett sådant sätt att
det inte sker. Det där skall vi inte behöva uppleva med den här
organisationsformen.
Skälet till att regeringen har lagt fram förslaget om att ha gränssnittet
just här är att det finns, som vi ser det, en stor fördel att skapa en
helhetslösning kring den här processen. När man har fått uppehållstillstånd och
skall bosättas i en kommun - det är riktigt som Lena Häll Eriksson påpekade -
får man inte så att säga försvinna i hanteringen. En klar majoritet av dem som
kommer hit sköter bosättningen helt på egen hand, myndighetsinslaget är trots
allt ganska begränsat. Det är ändå viktigt att den nya myndigheten har del i
denna process, inte minst därför att en mycket viktig koppling till
bosättningsprocessen är också utbetalningen av ersättningar till kommuner.
Den nya myndigheten skall ha i uppdrag att följa upp och utvärdera hur
introduktionen går till i kommunerna, vara ett metodstöd osv. I en uppföljning
och en utvärdering är det av betydelse att den myndighet som gör det också har
de resurser som går ut till kommunerna. Det kan bli så att om man inte sköter
detta på det sätt som det är skrivet i målen kommer det upp en diskussion om
fortsatt utbetalning av statsbidragen till kommunerna. Då är vår övertygelse
att en helhetslösning är det korrekta gränssnittet.
Ulla Hoffmann (v): Vi talar om invandrare. Vi skulle också tala om de
övergripande målen. Jag skulle vilja veta om de mål som finns i propositionen
för integrationspolitiken täcker upp skandinaver, européer, utomeuropéer,
människor från Afrika och Asien. Vi pratar ganska runt, vi pratar om
invandrare. En invandrare kan vara en skandinav, en norrman som kommit till
Sverige, eller en finne. Jag skulle vilja höra från representanten för
Afrosvenskarnas riksförbund och Tzeghe Kifle, som berörde detta i sitt
anförande och sade att propositionen inte i sak kommer att förändra någonting
och inte kommer att bidra till integrationen, om jag uppfattade det hela rätt.
Jag skulle också vilja ställa frågan till Wuokko Knocke om hon tycker att
propositionen kan bidra till integrationen.
Vidare skulle jag vilja ställa en fråga till Ronny Nilsson, som var missnöjd
med Invandrarverket och behandlingen i de kontakter som han har haft med
kommunerna: Måste det verkligen vara ett verk som skall sköta det här?
Jämställdhetsombudsmannen har inte något verk mellan sig och departementet,
utan hon får det stöd hon behöver från en enhet direkt på departementet.
Min fråga är alltså: Måste det vara ett verk som ger dig det stöd du behöver,
eller kan du liksom JämO tycka att det är bra att man har kontakt med en enhet
direkt på ett departement?
Mkyabela Sabuni: Jag menade inte att det verk som skall inrättas inte skulle
kunna komma med något. Jag menade egentligen tvärtom, att det finns möjligheter
att fördjupa integrationsfrågorna om det finns ett särskilt verk. Som det har
varit hittills har det handlat om asylärenden och bosättning för de nyanlända
flyktingarna. Dessa har man riktat en massa insatser till. Däremot glömmer man
de barn som föds här eller de som redan är bosatta här. Där tycker jag att det
nya verket skulle kunna bidra med någonting om man låter invandrarna vara
delaktiga i programmen.
Inga-Britt Svärd: Jag har ingen annan anknytning till afrosvenskarna än att jag
arbetar tillsammans med dem. Det kom sig från början av att jag själv en gång
för 20 år sedan arbetade som kontorschef på Konsums fiskcentral. Vi sökte någon
med uppgift att paketera fisk som skulle ut till konsumbutikerna. Som
kontorschef var jag ansvarig för anställningarna, och det kom en svart man och
sökte jobbet. Min chef gick förbi och sade ?Usch!? till mig. Sedan gick han,
och då visste jag att jag inte kunde anställa den mannen.
Jag slutade ganska snart på fiskcentralen. 15 år senare skulle jag som
förläggningschef vid Invandrarverket under ett halvår ta emot bosnier. Jag
upplevde där samma ?Usch!?. Det får man faktiskt ursäkta på Invandrarverket.
Invandrarverket var fyrkantigt - jag hoppas att integrationsmyndigheten blir
rund.
Jag upplevde som förläggningschef att jag borde ta på mig stövlarna och
hantera frågorna som Irma Gresen - en del av er känner till henne. Jag tyckte
själv inte om det. Man fick inte vara mjuk som förläggningschef. Man var
inriktad på asylärenden och frågor om landets säkerhet. Det fick inte komma in
fel människor i landet, människor som vi inte tyckte passade in i vår miljö.
Jag led fruktansvärt under den tid när jag var förläggningschef i
Invandrarverket. Det passade inte mig; jag betraktar mig som en vanlig
medmänniska.
Jag har i många år arbetat som facklig ombudsman men har nu avtalspension och
ägnar min fritid åt att arbeta litet extra med invandrare. Jag tycker att
Telias förslag om att göra om jämställdhetsgrupperna till mångfaldsgrupper är
toppen. Jag hoppas att den nya integrationsmyndigheten tar med sig det. Arbeta
med de fackliga organisationerna och försök få ut detta bland dem! Jag har
jobbat med jämställdhetsfrågor, men jag har inte förrän jag fick den här
propositionen i min hand hört talas om mångfaldsfrågor.
Jag är mycket positiv till den nya integrationsmyndigheten och till de
riktlinjer som finns i propositionen för hur man skall arbeta med de här
frågorna. Jag hoppas att den myndigheten inte skall ta över för mycket från
Invandrarverket, utan att man bara tar med sig det som man måste ha.
Jag förstår inte riktigt generaldirektörens ord om att invandrarna inte
kommer att ha någon kontakt med integrationsmyndigheten. Såvitt jag har
förstått propositionen skall folkrörelser hjälpa till med integrationen.
Folkrörelser skall väl inte vända sig till Invandrarverket för att fråga om de
får pengar till integration. De skall väl få vända sig till
integrationsmyndigheten. Jag tror nog att det kommer att bli många samtal med
invandrarna.
Jag vill till slut bara säga att de pengar vi får är litet för små. Vi har
från Afrosvenskarnas Riksförbund ansökt om pengar inför valet till att utbilda
kvinnor för att ta del i de kommunala val som de har rätt att ta del i. Många
av dem kommer från diktaturer osv. Afrosvenskarnas Riksförbund har fått 30 000
kr. Ni kan förstå hur mycket vi kan göra inför valet 1998 med detta. Jag hoppas
att integrationsmyndigheten tar också detta till sig.
Ordföranden: Det var Inga-Britt Svärd, som är språkhjälp till Mkyabela Sabuni.
Lena Häll Eriksson: Jag vet inte vilken förläggning som du har arbetat på, men
jag känner inte alls igen mig i din beskrivning. Det låter mera som om det var
fråga om ett koncentrationsläger än en av Invandrarverkets mottagningsenheter.
Det som du redogör för har ju ingen likhet med den inriktning och de riktlinjer
som finns för hur verksamheten på en mottagningsenhet skall se ut. Det är inte
det som vi skall diskutera här i dag, men jag har vid min sida här en person
som har varit förläggningschef i många år och som jag tror kan redovisa en helt
annan bild. Det kan vi i så fall kanske ta upp på en särskild hearing, för det
har egentligen inte med den här frågan att göra.
Låt mig vidare förklara den nya myndighetens kontakter med de enskilda. Jag
talade om dem som skall flytta från en av Invandrarverkets anläggningar och ut
till en kommun. Den personliga kontakten kommer myndigheten inte att ha.
Däremot är det självklart att ett nytt integrationsverk måste ha kontakter med
invandrarorganisationer och invandrare i andra sammanhang, men också det är en
helt annan fråga.
Tzeghe Kifle: När vi säger ?invandrare? kan det bl.a. vara fråga om européer.
Vi får inte glömma att de som har det sämst i det här landet på grund av att de
ser annorlunda ut kommer från kulturer långt borta. Vi reser visserligen själva
till Afrika, men vi är helt omedvetna om hur afrikaner som kommer hit är som
människor. Också svenskar kan bli orättvist behandlade av olika skäl, och man
skall inte ställa grupp mot grupp. Vi skall ha en mänsklig syn och behandla
alla lika, men jag tycker av egen erfarenhet att många afrikaner tillhör dem
som har det sämst i Sverige. Det borde vara tvärtom. De har goda
förutsättningar för att klara sig i Sverige. De flesta kommer faktiskt hit med
två språk i bagaget.
Vi skall inte ställa grupper mot varandra. Man är inte rädd för det som
ligger nära, men Afrika är för långt borta. Det handlar om att förbättra för
dem som har det sämst i samhället.
Wuokko Knocke: Jag måste börja med att säga att det är ganska otroligt att vi
1997 sitter här och fortfarande behöver tala om integration av invandrare.
Faktum är att Sverige initierade efterkrigsinvandringen redan år 1946.
Någonting har gått fel. Eniga riksdagar har talat om lika möjligheter och
rättigheter, men vi har inte kommit dit. Vad är det som är fel?
Vi talar om två olika saker här i dag: dels om introduktionen av nyanlända,
som naturligtvis är oerhört viktig, dels om den s.k. integrationen av människor
som har varit bosatta här i åratal och vars barn är födda här och har endast
Sverige som sitt hemland. Vad handlar den integrationen om? Okej, vi har i dag
en kärv arbetsmarknad, som drabbar alla, men varför skall den drabba de
invandrade befolkningsgrupperna, i synnerhet dem med s.k. icke-svenskt utseende
och icke-svenska namn, hårdare än andra?
Jag tycker att Telia med sin internationella verksamhet är ett bra exempel.
Men det är inte bara en internationalisering av verksamheten som skall ge
möjligheter till arbete för människor från andra håll i världen, utan det borde
vara en självklar rätt för människor som inte bara är invandrare i det här
landet utan rättmätiga invånare. Jag tror att ett integrationsverk tyvärr inte
kan göra så mycket åt det som vi är väldigt ovilliga att prata om, nämligen den
etniska diskrimineringen. Alla vi som forskar på de här områdena vet att den
finns. Vi vet också att den rent vetenskapligt är oerhört svår att belägga, men
vi möter den dagligdags. Vi ser den hela tiden.
Jag skulle vilja säga att det också verkar som om det svenska rättsväsendet
inte är berett eller inte har redskapen för att fullt ut följa upp fall av
etnisk diskriminering, utan man lägger ned åtal i förtid, utan att utreda till
slutet om offret faktiskt har blivit kränkt på etniska grunder. Jag vet att
bevisföring är svårt, men vi måste göra någonting åt detta problem.
Jag forskar om ungdomar med invandrarbakgrund, som ofta är födda och uppvuxna
i vårt land. Jag frågar dem om de ser några hinder för att komma in på den
svenska arbetsmarknaden. En ung man som jag intervjuade häromdagen pekade på
sitt huvud och sade ?Svartskalle!? Han talade perfekt svenska och var uppvuxen
och utbildad här, men när jag frågade var han skulle söka jobb sade han: genom
bekanta och kompisar, för det är ingen idé att jag ger mig ut på
arbetsmarknaden.
Jag vet faktiskt inte vad ett integrationsverk då skulle kunna göra. Färga
allas hår blont, göra så att alla - som Michael Jackson - får vit hud, eller
någonting sådant? Jag skämtar litet grovt, men någonstans där ligger det stora
problemet.
Ett mål att sätta upp är att vi måste få en bättre arbetsmarknad, där vi -
skämtsamt sagt - fördelar både arbete och arbetslöshet mera rättvist än nu. Det
skall inte vara så som det ser ut i dag.
Ronny Nilsson: Frågan var om det måste vara ett verk eller någon annan
verksamhetsform. Jag skulle vilja säga att det inte skall avgöras av
kommunerna. Viktigt är relationerna mellan stat och kommun. Det är inte fråga
om att staten när det gäller introduktionen i det här fallet skall ha annat än
huvudansvaret för att sätta upp mål, riktlinjer och ekonomiska ramar. Det är i
de här relationerna som vi behöver ha dels, som jag sade tidigare, stöd och
stimulans till metodutveckling och uppsättning av mål, dels en uppföljning från
statens sida av huruvida kommunerna uppfyller målsättningarna. Om det är ett
statligt verk eller ett annat statligt organ är inte avgörande, utan
relationerna till kommunerna.
Mikael Sjöberg: Mycket kort, för att det inte skall råda någon oklarhet på
några punkter. Först några ord om huruvida integrationsmyndigheten kommer att
ha direktkontakt eller inte med människor vid utflyttning till kommunerna. Det
är till att börja med fråga om ett väldigt speciellt tillstånd under en
dessutom väldigt kortvarig period, just när man sluter ett avtal. Regeringen
har däremot precis antagit direktiven till den särskilde utredare som skall
titta närmare på hur det här i detalj skall gå till. Regeringen har ingen
färdig bild av hur det här kommer att se ut. Mycket talar för att det är
Invandrarverket som skall ha denna kontakt med människorna, men att på det här
stadiet säga: Så här skall det vara! tycker jag verkar vara väl tidigt.
Det kan vara värt att säga i det här sammanhanget att det finns direktiv
antagna, som de flesta av oss säkerligen redan har läst, och att det inom kort
kommer att utses en särskild utredare, som får i uppdrag att efter
propositionens riktlinjer i detalj gå igenom hur en sådan här myndighet skall
organiseras.
Ordföranden: Jag vill hälsa Kommunförbundets representant Lennart Jonasson
välkommen.
Jag vill gärna ställa en fråga till Frank Orton. Wuokko Knocke hade litet
synpunkter om etnisk diskriminering. Det vore bra om du kunde kommentera det
som Wuokko sade.
Frank Orton: Jag vet inte exakt vad jag skall kommentera av det hon sade. Men
när det gäller situationen i största allmänhet i vårt land är den etniska
diskrimineringen mycket påtaglig. Den avspeglar sig dock inte i anmälningar
till polisen, i fackliga aktiviteter på arbetslivets område eller i anmälningar
till Diskrimineringsombudsmannen. Det finns stora mörkertal, och vi har försökt
att kartlägga dem med hjälp av intervjuundersökningar bland invandrare. De är
publicerade i två olika rapporter. Det kommer en rapport inom ett par veckor.
Vi kommer att fullfölja med ytterligare en rapport längre fram. Dessa rapporter
visar hur invandrare i vårt land, personer med utländsk bakgrund, upplever
situationen här. Det är skrämmande läsning.
En sak som sades i det tidigare inlägget är viktigt, nämligen att det är
väsentligt för att komma till rätta med integrationena att vi skall förändra
attityder hos oss själva.
Arbetslivets område har alltid varit centralt för invandrarnas integration i
det svenska samhället. Det behövs en annan attityd hos många arbetsgivare,
arbetskamrater och facket. Det fordras inte bara i personalpolicies och
kundpolicies. Det fordras också nere på golvet hos lokala fackklubbar, hos
arbetskamrater och hos lokala arbetsgivare. De skall vara på bettet och
identifiera fall av etnisk diskriminering och åtgärda dem. De skall också på
lokal nivå vara uppmärksamma på det som har sagts flera gånger tidigare och som
DO-ämbetet har sysslat en hel del med, nämligen förmedla budskapet att mångfald
berikar. Vill man vara litet mer krass när man pratar med företagare för att få
dem att tända på idén säger man att mångfald lönar sig, det blir bättre
vinstsiffror.
Vi har en del argument på det här området. För er här i riksdagen är det
välbekant att DO sedan flera år har sysslat med Kvintettenprojektet, som
resulterade i skrift för något år sedan - Mångfald lönar sig. Fem stora
välrenommerade företag i det svenska samhället redovisar vad de har gjort när
det gäller kund- och personalpolicy efter det att jag har tagit kontakt med
dem. Det handlar om att de talar om att detta är något bra för dem. Jag kan, om
det behövs, utveckla det närmare.
Vi fortsätter det projektet. De fem företagen skall nu redovisa hur de har
förverkligat de policies de har skrivit under. Vi har bett dem plocka fram
mätbara mål för verksamheten. Därutöver håller vi bl.a. på att plocka fram
ytterligare tio förebilder i ett projekt som vi kallar Kvintetten II x 2.
Tidigare var det fråga om stora företag. Små och medelstora företag kan säga
att detta inte är tillämpligt för dem. De har inte en personalavdelning, de har
ingen personalpolicy. Vi skall nu plocka fram fem små och fem medelstora
företag som kan vara goda förebilder och som visar hur detta kan fungera.
Men det räcker inte med detta. Det är självklart att vi i vårt land bör ha en
lagstiftning som backar upp detta. Det skall vara en lagstiftning som är så god
som möjligt.
Jag är, som ni vet, egentligen domare. Jag har hela mitt liv sysslat med
lagar och lagstiftning. Jag vet att man inte förändrar ett samhälle enbart med
hjälp av lagstiftning. Men självklart skall vi ha en så bra lagstiftning som
möjligt. Det har vi inte. På arbetslivets område är den bedrövlig. Det borde
vara en fullständig självklarhet att en anständig grundregel är att en
arbetsgivare i sin verksamhet inte får ta etniska hänsyn. Punkt och slut. Det
finns vissa undantag. Det finns vissa tillägg. Men en arbetsgivare får i sin
verksamhet inte ta etniska hänsyn. Så enkelt och tydligt skall det vara.
Man behöver inte veckla in sig i definitioner om diskriminering. Vad betyder
indirekt diskriminering, institutionell diskriminering, otillbörlig
särbehandling? En arbetsgivare skall i sin verksamhet inte få lov att ta
etniska hänsyn. Så enkelt skall det vara.
När jag är ute och pratar om detta finns det många som säger att det väl
redan är så. ?Är det inte så i 1997 års Sverige?? Nej, så är det inte i den
nuvarande lagstiftningen. Jag skall ge tre korta exempel.
Om jag kan bevisa att en arbetsgivare sorterar bort platsansökningar från
personer med utländska efternamn, kan jag visserligen ta kontakt med arbets-
givaren. Han eller hon kommer inte att göra så i fortsättningen. Det kan man
vara övertygad om. Men lagstiftningen slår inte till.
Jag hittar en annons där det står: ?Anställs: blond, blåögd svensk
medborgare.? Den arbetsgivaren kommer inte att annonsera på det sättet i
framtiden efter vår kontakt. Men lagstiftningen slår inte till.
Det tredje exemplet. Om i ett anställningsförfarande de fem uppenbarligen
mest kvalificerade är invandrare och den fördomsfulle arbetsgivaren därför
inte anställer någon utan i stället annonserar ut tjänsten litet senare i litet
annan form, är det ett uppenbart fall av etnisk diskriminering. Men
lagstiftningen slår inte till.
Jag kan fortsätta att ge er exempel av det slaget. Det är en bedrövlig
lagstiftning. Den måste skärpas, och man måste dessutom inspirera facket att ta
tag i frågorna.
När det har klagats på att det inte har förts tillräckligt många fall till
Arbetsdomstolen enligt denna lagstiftning, skall man konstatera ett par saker.
Jämställdhetsombudsmannen har en mycket skarpare lagstiftning. Under de fyra
senaste åren kan de fall som förts till Arbetsdomstolen av
Jämställdhetsombudsmannen räknas på den ena handens fingrar. Flera är det
faktiskt inte. Det här är inte så lätt. Med den lagstiftning som finns på DO:s
område är det näst intill omöjligt. Det visar sig inte minst därav att DO:s
talerätt är sekundär. Vi får lov att föra talan bara om facket inte vill eller
kan. Den primära talerätten ligger hos facket. Facket har inte fört fram några
fall. Är facket lika slött som man säger att DO är? Eller är det möjligen så
att lagstiftningen är dålig? Det är min uppfattning. Det har förts fram ett
fall av Civilingenjörsförbundet i samråd med DO. Vi tyckte att det var bra att
det fördes fram. Vi förlorade med dunder och brak. Det är den lagstiftning vi
har.
Alltså: För det första en anständig grundregel. För det andra andra regler i
fråga om bevisbördan. Det skall krävas långt mindre innan en arbetsgivare skall
visa att han har rent mjöl i påsen.
Jag tror att schysta arbetsgivare inte kommer att ha något problem med en
sådan lagstiftning. Jag tror också att det skulle ha andra positiva effekter,
nämligen att varje arbetsgivare skulle anstränga sig att inte heller uppfattas
som diskriminerande. Många av dem som vänder sig till DO är inte
diskriminerade, även om de tror det. Med en sådan lagstiftning skulle det bli
tydligare och klarare i varje enskilt fall.
För det tredje är det fråga om aktiva åtgärder. Där är situationen mer
komplex. En del aktiva åtgärder är bra, andra kan rentav vara kontraproduktiva.
Enligt min mening är det viktigt att man söker den erfarenhet man kan från
andra områden, från jämställdhetsarbetet och från andra länder. Sedan försöker
man i görligaste mån få arbetsmarknadens parter att gemensamt bestämma sig för
vad som skall finnas i lagstiftning, vad som skall finnas i förarbeten till
lagar, vad som skall finnas i kollektivavtal. Jag säger detta för att jag tror
att det är så mycket lättare om arbetsmarknadens parter är överens. Detta om
arbetslivet.
Några korta ord om straffrätten. Det är ofta för gemene man svårt att skilja
ut det ena från det andra. Den grundläggande bestämmelsen i straffrätten finns
i 16 kap. 9 § brottsbalken. Den är - som har sagts här - mycket svår att komma
till rätta med, inte minst för att bevissvårigheterna är mycket besvärande. Det
är riktigt att vi skall ha en lagstiftning som säger att vi inte skall fälla
någon utan övertygande bevisning. Men lagstiftningen kan förbättras. Den kan
skärpas, och den kan förtydligas. DO-ämbetet skrev till Justitiedepartementet
för ett och ett halvt år sedan och påtalade olika saker som vi menade skulle
kunna leda till förbättringar. Jag skall gärna ställa den skrivelsen till
utskottets förfogande med kommentarer om vad som har hänt sedan dess. Jag skall
ge ett par exempel.
Enligt nuvarande lagstiftning står det att det avgörande skälet skall vara
att man har tagit hänsyn till ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung
eller trosbekännelse. Det är ett mycket högt hinder att komma över. För min del
tycker jag att det vore en självklarhet att det skulle räcka att en
näringsidkare över huvud taget har tagit etnisk hänsyn, att det är en
ingrediens i hans beslutsunderlag. Det tycker jag skall räcka för att man skall
kunna fälla vederbörande.
Ett annat exempel är att försök, förberedelse och anstiftan, borde vara
straffbelagt. Om t.ex. en restaurangägare försöker förmå en av sina vakter att
vägra någon inträde, blir krögarens görande och låtande inte straffbart förrän
i det ögonblick vakten faller undan för påtryckningarna och vägrar någon
inträde. Det tycker jag är konstigt. Det finns ett antal andra fall som jag
inte skall gå in på här, men där lagstiftningen skall skärpas.
Återigen: Vi skall ha en så bra lagstiftning som möjligt, också på
straffrättens område. Självklart skall vi också påverka dem det handlar om -
näringsidkare av alla slag, restaurangägare, fastighetsägare, kreditgivare -
att det inte skall spela någon roll om man är svart eller vit, om man är född i
Sarajevo eller Santiago i stället för Stockholm. I Sverige 1997 skall det inte
få lov att vara så. Om man tar sådan hänsyn, skall man kunna åka dit. När jag
säger ?kunna åka dit?, är jag inne på det sista jag vill säga.
Det handlar inte bara om lagstiftning. Det handlar om att den verkligen
tillämpas. Mycket av det ni gör i riksdagen handlar om att ni skärper
lagstiftningen hit och dit. Men det verkligt väsentliga är att öka
upptäcktsrisken, öka resurserna för polis och åklagare. På det här området får
DO inte ingripa. Det är en sak för åklagare och polis. Det kan övervägas i en
framtid. Vi försöker sparka på poliser och åklagare för att de skall göra en
bättre insats.
Ingrid Skeppstedt (c): Jag har en fråga till Skolverket, till Mai Beijer eller
Mats Björnsson. Tzeghe Kifle tog i sitt inledningsanförande upp en del problem
i skolan och jämförde också med studieförbunden. Jag vill höra Skolverkets syn
på detta. Sedan vill jag höra några konkreta exempel på hur man tänker sig
framtiden och de förslag som finns med i propositionen.
Mats Björnsson: Jag kan börja med att säga något allmänt från skolsidan.
Vi uppfattar att enligt DO:s rapport skolan fungerar relativt väl i
förhållande till en del andra verksamheter. Det är inte så att man i skolan
inte har lika tillgång till utbildning och liknande på grund av etnisk
bakgrund. Däremot är skolan i hög grad en social miljö som fungerar på olika
sätt för olika individer.
Barns integration går, som alla vet, ofta väldigt snabbt. De får nya vänner
och de integreras snabbt. De får ett gemensamt språk. Ibland fungerar det
grymt, och det uppstår ett utanförskap.
Vi ser tendenser till hårdare attityder bland ungdomar. Jag tror inte att det
är en typisk ungdomsföreteelse med hårdare attityder till invandringspolitik,
brottslingar osv. Det speglar attityder i samhället, men som även finns i
skolan.
Skolan är i hög grad en del av samhället. Boendesegregation och liknande
påverkar skolan. Vi har gjort stora studier som försöker belysa hur ökade
möjligheter att välja skola påverkar på olika sätt. Vi kan tydligt se att det
blir en tendens att flytta bort från vissa områden eller skolor. Då uppstår en
form av segregation.
Vi har också gjort en ganska intressant studie på regeringens uppdrag, som
kanske kan vara litet marginell, men som för framtiden är principiellt
intressant. Vi har studerat hur de fristående skolor som vänder sig till
avgränsade grupper fungerar. Den studien visar att skolorna fungerar ganska
väl. Vi har en stor grupp arabiska skolor, muslimskt inriktade skolor, som
växer snabbt. Vi ser inga skäl att ändra i det regelverk som finns för
fristående skolor, men vi ser skäl att noga följa hur de arabiska skolorna
fungerar i praktiken. Det finns kvalitetsbrister och liknande. Det står där att
föräldrarna ofta värnar om att via de arabiska skolorna behålla barnen inom den
muslimska kulturen, medan många skolor försöker arbeta som en brygga mellan det
svenska samhället och dessa grupper. Det är grupper som kännetecknas av ett
ganska stort utanförskap.
Vi fick för cirka tre år sedan nya läroplaner för skolsystemet. Där betonas
värdegrunden tydligare än tidigare. Skolans uppdrag har blivit tydligare.
När det gäller att skapa en miljö som fungerar mångkulturellt, kan vi säga
att skolan i dag är mer mångkulturell. Vi har fått en helt annan skola än vad
vi hade för ett par decennier sedan. Det finns naturligtvis olika bilder av att
skapa en social miljö som också är mångkulturell och som fungerar för alla. Vi
har 6 000 skolor. Det finns skolor där det finns en stor öppenhet och tolerans,
man arbetar aktivt med frågorna. Det sker positiva möten. Det finns skolor där
det fungerar betydligt sämre.
Nu har en värdegrundsutredning tittat på frågor inte bara om rasism, utan
över huvud taget hur skolan skall arbeta med och förstärka den gemensamma
värdegrunden. Som vi förstår kommer regeringen att överlämna utredningen till
Skolverket för att arbeta vidare med den. Detta är litet allmänt sagt om
skolsidan. Jag vet inte om Mai skall komplettera med den fråga som gäller
invandrarundervisningen.
Mai Beijer: Jag skall svara litet grand om undervisningen.
Antalet barn i grundskola och gymnasium med utländsk bakgrund eller med annat
språk som aktivt inslag i umgängesmiljön i hemmet är ständigt ökande, även om
vi inte har så stor nyinvandring. Precis som Mats Björnsson sade har det skett
en del förändringar i kursplanerna. Den senaste ändringen är att barnens
modersmål kallas i undervisningssituationen från den 1 augusti modersmål. Ämnet
har fått en ny benämning. Det har också flyttats från det avsnitt som var ett
kapitel om stödåtgärder för olika grupper med särskilt behov av stöd till det
kapitel där alla andra ämnen finns. På det sättet är det en markant
statushöjning för ämnet.
När det gäller ungdomar, finns det en grupp där skolsituationen är litet
besvärligare. Det är de ungdomar som har kommit relativt sent eller som av
andra skäl inte har uppnått godkänd nivå på grundskolan. De är berättigade att
komma till gymnasieskola. De finns i gymnasieskolans individuella program, och
har då genom det möjlighet att gå vidare till nationella program. De omfattas
av kommunernas uppföljningsansvar.
När det gäller vuxenundervisningen, står det mycket skrivet i propositionen
om betydelsen av undervisning i svenska. Det framgår att behovet av
svenskkunskaper för nyanlända invandrare och invandrare som har funnits längre
tid i Sverige kan vara olika. Det kan behöva beskrivas på ett bättre sätt.
I dagens läge har vi en särskild skolform som heter Svenskundervisning för
invandrare, sfi. I propositionen föreslås att Skolverket skall överväga att se
över den kursplanen. Problemet, när man läser propositionen och hör debatten om
svenskundervisningen, är nämligen att begreppet sfi används för tre olika
saker. Det är faktiskt inte alltid klart vid diskussionerna vad man egentligen
menar.
Självklart är behovet av svenskkunskaper och undervisning i svenska stort för
invandrare. Då kan detta kallas för sfi. Det framgår flera gånger i
propositionstexten. Men sfi är också en särskild skolform, som är speciell på
det sättet att den faktiskt har ett grundkrav. Man skall kunna läsa med
latinskt alfabet för att vara kvalificerad till den undervisningen. Det innebär
att invandrare som inte är läskunniga kommer att starta sin undervisning i en
annan skolform - grundläggande vuxenutbildning. Sedan går man parallellt i två
skolformer. Det är något förvirrande, både för anordnare och också för dem som
deltar i det hela. Sedan finns det en ytterligare form av sfi, nämligen själva
kursen som det går att få intyg eller betyg från.
Skolverket har nyligen låtit göra en stor kartläggning av
svenskundervisningen för vuxna invandrare. Rapporten kom i våras och heter Vem
älskar sfi? Några gör det uppenbarligen, och för några är den mycket
bekymmersam. Den visar på en del allvarliga svårigheter, bl.a. att denna
skolform fungerar olika på olika ställen.
En stor grupp invandrare går in i den utbildningen utan att egentligen ha en
möjlighet att uppnå målen. Man går alltså in i en utbildning som man saknar
förutsättningar att klara. Det är bekymmersamt. Man får ett intyg som
egentligen talar om att man inte har klarat utbildningen. På det sättet ser vi
förslaget i propositionstexten, att det skall göras en översyn, som en
möjlighet att komma till rätta med detta och hitta nya former.
Ulla Hoffmann (v): Jag uppfattade nog att Tzeghe pratade om bristen i lärarnas
tvärkulturella kompetens, alltså den brist på förståelse som de har för den
situation som Tzeghe och hennes barn befinner sig i. Jag skulle vilja höra vad
ni gör för att rätta till den bristen.
Ingrid Skeppstedt (c): Jag vill också höra litet konkret om hur man löser
problemen med själva integrationen. Men jag kan låta frågan gå vidare till
Börje Ehrstrand, Rinkebyskolan.
Börje Ehrstrand: Integrationen är en nyckelfråga i ett invandrartätt område som
Rinkeby. Vi har diskuterat detta mycket. Integrationen är en fråga både om
inflytande och om ansvar. Om man tillsammans vill uppnå mål, måste alla vara
delaktiga. Det spelar ingen roll från vilket land eller från vilken landsända
av Sverige som man kommer. Alla skall ha lika möjligheter och lika rättigheter.
Det är en grundfråga. I en skola måste man i första hand titta på eleverna och
vilka möjligheter till inflytande de har. Självklart måste elevrådet få en
central roll i skolan. Det är den ena delen.
Den andra delen är föräldrarna och deras möjlighet till inflytande. I dag har
vi möjlighet att ha lokala styrelser med föräldramajoritet på skolorna.
Rinkebyskolan har haft det ett år. Det är en oerhörd rikedom att ha föräldrar
från alla världsdelar i en lokal styrelse. Det är en viktig generator, och om
man utnyttjar de kunskaperna ger de mycket dynamik till utvecklingen.
Många besökare på Rinkebyskolan har ställt frågan: Varför har utvecklingen
gått så snabbt, och varför ser Rinkebyskolan ut som den gör i dag? Den senaste
som ställde den frågan var Göran Persson, i måndags.
Det beror på att vi har tagit till vara den kulturella kompetens som finns,
utnyttjat alla olika världsdelars och länders kompetens. Vi har föräldrar från
58 olika länder som talar 30 olika språk. Det är någonting som man verkligen
bör ta till vara och se som en oerhörd resurs.
Men vad har man då inflytande på och ansvar för? Vi kan ta eleverna först. De
vill naturligtvis ha inflytande över läroprocessen. Men de vill också ha
inflytande över sin miljö. Det är oerhört viktigt att miljön är lugn, trygg,
hel och ren. Vem skall fixa det? Det är naturligtvis personalen och eleverna
tillsammans som måste göra det.
Eleverna måste, oberoende av vilket land de kommer ifrån, ha respekt för de
vuxna som finns i skolan. Det lär de sig genom att ta del i arbetet. Vi har
genomfört en intern prao. Om man har lärt sig och i två dagar fått städa upp
papper efter kompisar som slänger dem i korridorerna, ser man städarna som
människor. Det är några som måste kämpa med det man har gjort. Om man har varit
med i matsalen och torkat upp efter kompisar som har kladdat ned med smörgåsar
och annat blir man delaktig på ett annat sätt. Då är det inte fråga om vilket
land man kommer ifrån, utan det är fråga om inflytande och ansvar tillsammans.
Man kan också diskutera olika religioner. Det är ofta ett sätt att skilja ut
människor och särbehandla dem. Men så behöver man inte göra. Man kan ha en
annan infallsvinkel. Man kan titta på vad alla de religioner som vi har i
Rinkebyskolan har gemensamt. Man lär sig först om det gemensamma, och med den
kunskapen som bas kan man så småningom också få respekt för det som skiljer.
Det är inte meningen att vi alla skall bli likadana. Vi skall ha vissa
gemensamma värden, men vi skall också kunna respektera det som skiljer oss åt.
Det har vi gjort genom ett projekt som vi kallar Abrahams barn. Vi fick gå
ända tillbaka till Abraham för att hitta det gemensamma mellan muslimer, judar
och kristna. Det här var ett mycket fruktbart projekt. När alla de här
slöjbråken uppkom, hade våra elever den kunskap som behövdes för att kunna
respektera olikheter. Det är okej att den som vill ha slöja har det. Det är
deras sätt att se det. Vi respekterar det därför att vi ändå delar gemensamma
värden. Vi kommer alltså även in på värdegrunden här.
Det finns också andra sätt att integrera och närma sig samhället. Jag talade
om den interna praon, men minst lika viktigt för våra elever och för vår skola
är den externa praon, dvs. våra elevers besök i företag, våra elevers sätt att
lära om svenskt arbetsliv, våra elevers frågor, som de ställer på
arbetsplatserna: Hur har du gjort för att få det här jobbet? Vad tycker du om
miljön? Hur skall jag göra för att komma in i det här företaget, om jag är
intresserad? Det här är ett mycket viktigt möte för våra elever när de går ut i
samhället. Vi har 150 olika företag som är knutna till Rinkebyskolan. När en
klass på 30 elever går ut möter de 30 olika företag. När de kommer tillbaks
redovisas precis vad de har mött. Om de har upplevt t.ex. rasism och
motsättningar redovisas det öppet. Vi vill inte undanhålla våra elever
någonting, utan vi vill att de skall se verkligheten precis som den är i
omgivningen. De skall lära sig att hantera också den hårda verkligheten.
Samtidigt skall de bli demokratiska och kunna fungera precis som de gör i
skolan. Det här var en viktig fråga på lokala styrelsens senaste möte, när vi
diskuterade vårt integrationsprogram. Då sade föräldrarna: Se på eleverna, de
kan hantera rasism, våld och motsättningar! De har program som de arbetar
efter. De respekterar varandra. De spelar i samma fotbollslag, sjunger i samma
körer och är med i samma kulturverksamhet, inte frågar de från vilket land man
kommer, inte bekymrar det dem vilken hudfärg man har. De ser varandra som
vänner och som medmänniskor. Det här tycker föräldrarna att de vill ta till sig
på något sätt. Föräldrarnas fördomar är ofta mycket starka och svåra att bryta.
De är så djupt inrotade i dem.
Men jag ser mycket hoppfullt på framtiden, därför att jag vet att våra elever
också påverkar föräldrarna. Jag tycker att skolan på något sätt har en
nyckelroll när det gäller att åstadkomma integrationen i samhället i framtiden.
Ordföranden: Det var en intressant bild av hur man arbetar med frågorna i
Rinkebyskolan. Tack skall du ha.
Mai Beijer: Jag tycker att det var ett bra exempel på att arbetet sker lokalt.
Skolverket har ett ganska omfattande lokalt skolutvecklingsprojekt i gång, där
det ingår 350 skolor. De teman som de här skolorna arbetar med är bl.a. skolans
värdegrund, internationalisering och interkulturell undervisning. Precis som på
Rinkebyskolan finns här många skolor som arbetar positivt, skolor som har
hunnit längre, skolor som inte har hunnit så långt. Likaså har vi ett dokument,
lagar så att säga, kring det här.
Men fortfarande är det mycket att göra. Men till läroplanen togs det fram en
särskild kommentar som heter Långt borta och nära, där det finns både
exemplifieringar och en teoribildning kring hur man skall arbeta med det
interkulturella inslaget i skolan.
Siw Wittgren-Ahl (s): Vi hörde förut av Invandrarverket att det kom 14 000
flyktingar som togs om hand av dem. Men det kommer också 20 000 andra som går
rakt ut i kommunerna. Det har mycket länge varit så att en grupp inte blir
omhändertagen direkt av staten eller av någon annan myndighet, utan de bara
kommer ut i kommunen.
Jag vill vända mig till Mikael Sjöberg och fråga: Vad får den här
propositionen för betydelse för dem? Hur ser Kommunförbundet på detta?
Mikael Sjöberg: I vissa kommuner har det tyvärr varit så tidigare att
statsbidragen i praktiken har styrt insatserna, inte de största behoven av
introduktionsinsatser. Det ser väldigt olika ut, men vi vet vilken styrmekanism
pengarna har. Vår målsättning är att alla nyanlända grupper bör uppmärksammas.
Det skall inte vara statsbidragen som styr vilka kommunen uppmärksammar, även
om de har en speciell introduktionsfas och det finns statsbidrag till det.
Propositionen är mycket tydlig på den punkten. Den generella politiken måste
ta hänsyn till alla invånare. Den generella politiken får inte skilja mellan
människor som har bott länge i Sverige, som är födda i Sverige, eller som är
nyinvandrade. Det innebär att vi försöker anlägga det synsättet att alla
nyanlända måste uppmärksammas. Det kommer att ske genom den generella
politiken, som kommunerna har den största delen i, men även de statliga
verksamhetsgrenarna måste ta denna hänsyn.
Lennart Jonasson: Jag tänkte svara på frågan genom att mycket kort redovisa en
studie som vi har genomfört kring 1991 års kommunplacerade flyktingar. Jag tror
att det var två veckor sedan den publicerades. Vi kommer att skicka över den
här rapporten till utskottets ledamöter. I den rapporten har vi med hjälp av
den samlade statistiken kunnat följa den vägen för de här 19 000 flyktingarna
fram till den tidpunkt när statens ersättning till kommunerna upphör, alltså
efter tre och ett halvt år.
Den här studien visar med eftertryck vilken svår situation flyktingar har här
i landet i dag. Knappt 10 % av dem som kom har efter tre och ett halvt år ett
arbete. De arbetsinkomster man har är betydligt lägre än den övriga
befolkningens. 75 % lever på socialbidrag med betydligt längre bidragstider än
den svenska befolkningen. 80 % av de totala inkomsterna för den här gruppen är
statliga och kommunala transfereringar av olika slag.
Gruppen har en bra utbildning. När man rensar bort de allra äldsta och de
yngre, utan att titta på personlig yrkesverksam ålder, har den här gruppen
högre utbildning än den svenska befolkningen. Likväl har man ingen möjlighet
eller kraftigt begränsade möjligheter att komma in på arbetsmarknaden. Det
visar mycket tydligt på att det sker en kraftfull diskriminering.
Hälften av de personer som har placerats i kommunerna flyttar under de här
tre och ett halvt åren. Det skall jämföras med 3 % av befolkningen i övrigt.
Det är en oerhört stor omflyttning. Det leder mig in på svaret på frågan,
nämligen att det flyttmönster som finns innebär att folk flyttar väldigt snabbt
från de kommuner ute i glesbygd, framför allt i Norrland, som har förberett sig
att ta emot ett antal personer. De resurser som allokerats, den personal som
anställts och den kompetens som har byggts upp kan man inte utnyttja. Medan
andra kommuner, och då tänker jag framför allt på storstäder som Stockholm,
Göteborg och Malmö, men även en del andra städer och kommuner runt om i landet,
får ta emot ända upp till dubbelt så många människor som man har förberett sig
för. Det här har delvis påskyndats av det fenomen du själv pratar om.
Min slutsats är att det är oerhört knepigt att försöka placera ut flyktingar
runt om i landet. De söker sig naturligt till de områden där de tror att det
finns arbete eller där det finns landsmän. Jag tror att man måste hitta ett
system som i stället ser till att styra resurserna dit folk flyttar på ett
annat sätt.
Den slutsats vi har dragit - förutom att det sker diskriminering av
invandrare inom arbetslivet i Sverige, och då menar jag både inom privata
näringslivet och inom den offentliga sektorn - den avgörande frågan är hur
flykt-ingarna skall få arbete och att arbetsmarknadspolitiken här är nyckeln.
Vi menar att den typen av arbetsmarknadspolitiska insatser som vi av tradition
har här i landet, med väldigt korta generellt inriktade insatser, inte fungerar
för grupper som har svårt att få fäste på arbetsmarknaden. Jag tänker både på
ungdomar och på invandrare. Jag tror att man i betydligt större utsträckning
måste anpassa och individualisera de här stödinsatserna, så att människor får
en möjlighet att komma ut och visa att de faktiskt är väldigt duktiga och att
de är minst tvåspråkiga, många gånger trespråkiga. Det är den helt avgörande
frågan.
Den typen av introduktionsinsatser kan kommunerna hjälpa till med att
genomföra. Men det kan inte bli som det är i dag, att finansieringen av
arbetsmarknadspolitiken alltmer glider över till kommunerna, som får stå för
den här betalningen. I dag har vi skattat att det kostar kommunerna ungefär 2
miljarder årligen att sköta den här typen av introduktions- och
arbetsmarknadspolitik för enbart flyktingar mottagna under 1990-talet. Vi har
följt 19 000 flyktingar, men totalt är det i runda tal 150 000 som har kommit
till Sverige och som möter den här situationen på arbetsmarknaden. Jag fick en
siffra för någon vecka sedan av Rolf Ohlsson, professor i Lund, som säger att
30 % av alla som är öppet arbetslösa är födda utrikes. Det tycker jag är en
siffra som kräver eftertanke.
Lena Häll Eriksson: Som jag förstod frågan handlade den egentligen om dem som
inte kommer inom ramen för flyktingmottagandet, den andra gruppen invandrare,
nämligen anhöriginvandringen. Jag vill bara kort säga att Invandrarverket i
sina anslagsframställningar ett antal gånger har fört fram till regeringen att
man också behöver se över hur kommunerna kan kompenseras för de kostnader som
faktiskt uppstår i samband med anhöriginvandringen. Kommuner som t.ex. Botkyrka
får sin största invandring just av anhöriga som inte faller inom ramen för det
statliga ersättningssystemet. Det är ofta gamla som inte blir berättigade till
svensk folkpension, utan som måste försörjas via socialbidrag. Det här är ett
stort problem för många av landets kommuner, som i dag får stå för de här
kostnaderna via socialbidragssystemet.
Siw Wittgren-Ahl (s): Det är rätt väl känt att storstäderna får en större andel
invandrare. Men det finns ett bidrag som följer med dem. Sedan kan vi diskutera
om det är rättvist eller inte.
Men, precis som Lena säger, diskuteras inte den stora gruppen så mycket. Då
undrar jag: Får denna proposition någon betydelse? För precis som Mikael sade
följer nu ändå pengar med för dem som inte klassas direkt som flyktingar.
Gustaf von Essen (m): Jag vill bara erinra statssekreteraren som representant
för regeringen om att utskottet vid ett flertal tillfällen i enighet har sagt
att man borde försöka lösa pensionsfrågorna för den äldre
invandrarbefolkningen, som nu går på socialpension som betalas av kommunerna.
Man måste hitta någon annan form för detta. Det har väckts motioner i riksdagen
och det har också gjorts eniga uttalanden, men ännu har vi ingenting sett.
Gullan Lindblad (m): Herr ordförande! Det ligger en fara i att vi politiker
tror att vi genom organisatoriska/administrativa åtgärder kan förbättra
integrationen av invandrare. Det visar väl också den debatt som snabbt uppstod
om vi skulle ha ett integrationsverk eller inte. Jag skall inte gå närmare in
på den frågan, det jag menar är att det knappast är sådana åtgärder som löser
några problem framdeles. Det är vad som händer i praktiken.
Det var välgörande att höra rektorn från Rinkebyskolan, tyckte jag. Han
visade hur man kan arbeta praktiskt för att göra unga människor mer skickade
att komma ut i ett fullvärdigt samhällsliv.
Jag har en fråga främst till Mauricio Rojas och till
Diskrimineringsombudsmannen. Jag tror att alla i den här församlingen menar att
alla skall ha lika rättigheter och lika skyldigheter i vårt land, både vad
gäller arbete och levnadsvillkor över huvud taget. Men mitt i detta måste det
också finnas en respekt, som rektor Ehrstrand sade, för det som skiljer. Vi får
inte frångå att invandrare - om man nu skall kalla dem det hur länge som helst,
det kan diskuteras - ibland kanske söker sig till varandra. Måste vi inte också
acceptera att inte alla blir ?försvenskade?, att man vill bevara sitt ursprung
mera och även söka sig till varandra för att finna sin tillvaro mitt i det
svenska. Den frågan skulle jag vilja ha litet utvecklad av Mauricio Rojas.
Sedan tror jag väldigt mycket på det goda exemplets makt. Det visar inte
minst de besök man gör på skolor, t.ex. Rinkebyskolan och Rosengårdsskolan i
Malmö. Jag har varit på flera stycken där duktiga lärare och engagerad personal
verkligen kan ställa upp och göra sina elever starka. Men det handlar också om
att man genom positiva förebilder kan visa att företag verkligen anställer och
att man har funnit något värdefullt i detta. Vi fick ett gott exempel av Telias
representant, men jag vet att Frank Orton kan utveckla detta litet mer. Jag
tror att det är minst lika viktigt att visa de goda exemplen som att tala om
svårigheterna.
Mauricio Rojas: Som alla andra vill jag passa på att säga några andra saker
också. Det första är att den här propositionen verkligen är ett mycket
intressant försök att kanske för första gången diskutera mycket svåra frågor.
Ministern måste få en eloge för att ha försökt. Det är ett mycket tydligt
framsteg i jämförelse med t.ex. det betänkande som Björn och andra
presenterade, där begreppet integration helt enkelt lämnades utan definition.
Här gör man åtminstone ett försök att klara ut de här sakerna.
Därmed inte sagt att det inte finns problem. Jag tror inte att jag skulle
gilla sättet man har löst problemen på. Men jag tror att det ligger litet i
frågans natur. Det är väldigt svårt. Jag tror att propositionen borde mogna
mycket mer, både innehållsmässigt och vad gäller de konkreta aspekterna. Det
här är en bra början, ett intressant underlag, men man är långt ifrån att på
ett tillfredsställande sätt kunna svara på de här frågorna. Jag tror att man
borde försöka ge regeringen litet mer betänketid, så att den kan komma med
något mer moget.
Nu till mer konkreta saker. Någonting som jag som historiker trots allt måste
påpeka är att det i propositionen finns en mycket allvarlig förvanskning av den
svenska historien, som jag tror att både regeringen och riksdagen borde rätta
till. Det är viktiga saker. I den här texten, på slutet av s. 21, där man
motiverar nya mål och inriktningar, säger man: ?Mot bakgrund av att Sverige
blivit ett samhälle med etnisk och kulturell mångfald...?. På andra ställen i
texten kopplar man ihop det här med invandringen.
Jag tror att Sverige alltid har haft kulturell mångfald. Man kan inte säga
att ni plötsligt, därför att vi kom hit, fick mångfald på det kulturella
området. Det är inte någon tjänst ni gör oss eller Sverige. Man provocerar
egentligen. Dessutom har Sverige alltid haft minoriteter, så etnisk mångfald
har alltid funnits också. Samerna och andra skulle inte tycka att det var
roligt att få höra att det plötsligt, 1950, började finnas minoriteter i
Sverige. Det här kan rättas till mycket enkelt genom att man säger att de har
ökat. Det har blivit större mångfald eller något sådant. Men man skall inte
säga att det plötsligt blev så här. Det är ett påpekande utifrån den historiska
aspekten.
Om man går vidare till frågan om principerna skulle jag vilja säga att själva
begreppet integration är ett utomordentligt svårt begrepp, framför allt när man
vill göra politik av det. Därmed inte sagt att vi inte skall försöka att ha
något begrepp, det är viktigt, framför allt om vi skall ha något som kan kallas
integrationspolitik.
Faran med begreppet integration ligger i att man kan definiera vissa liv som
mer integrerade och andra liv som mindre integrerade, trots att alla dessa liv
kan vara fullt tillfredsställande. Man skapar ett slags regel för vad som är
integrerat och vad som inte är integrerat. Så som världen ser ut i dag blir
frågan om man är integrerad i det svenska samhället, som frågan brukar ställas,
mindre och mindre relevant. Det vi brukade kalla det svenska samhället håller
på att omvandlas till en mångfald av olika sociala arenor, som inte längre
sammanfaller med det svenska på det gamla nationella sättet. Jag skall ta ett
exempel.
Tänk er att jag spelar schack via Internet med en kille i New York. Jag är då
integrerad i ett internationellt nätverk av schackspelande människor. Sedan gör
jag affärer med Spanien och säljer skinka i Finland, inte alls i Lund. Jag är
integrerad i Spanien och i Finland. Sedan tittar jag på TV från Spanien. Jag
gillar det. Jag spenderar då 95 % av min tid med att göra affärer på andra
språk, titta på TV på andra språk och mycket annat. Mitt liv är, tror jag,
fullt tillfredsställande för mig. Men på frågan om jag är integrerad i det
svenska samhället skulle många kanske svara nej, det är du inte. Skall mitt liv
åtgärdas på något sätt, rättas till, göras bättre eller sämre? Det tror jag
inte alls.
Det jag menar är följande: Integrationsbegreppet, så som de flesta
fortfarande uppfattar det, har blivit otidsenligt. Det vi fortfarande tänker på
som det svenska samhället var tidigare ganska kompakt, men det har förändrats
radikalt. Därför tror jag att vi i stället för integrationsfrågan borde ställa
oss frågan vad som är ett tillfredsställande liv utifrån individernas olika
definitioner på vad som är tillfredsställande. Det är min allmänna reflexion om
begreppet integration.
Ett problem hör samman med segregationen, att människor kan välja att bo med
sina egna, turkar med turkar eller något sådant. Tänk om en människa säger:
Mitt livs projekt är att leva med andra turkar i Sverige. Är det bra eller
dåligt? Det vet vi egentligen inte. Människor väljer att spela golf med andra
som gillar att spela golf och mycket annat sådant, och vi tycker inte att det
är en segregation. Varenda golfklubb är en liten segregation, det måste vi
tillstå. Varje samling människor kring vissa intressen som är deras och inte
allas är en viss segregation.
I propositionen står att segregationen, både den påtvingade och den
frivilliga, skall motarbetas. Den är inte bra. Vad menas med detta egentligen?
Är golfklubbarna farliga för att de segregerar de spelande från de andra? Det
är allt detta som måste mogna. För plötsligt kanske vi skapar någonting som är
farligt, för att vi inte har definierat saker på rätt sätt.
Jag vill om ni tillåter det gå vidare litet grand i resonemanget. Det är
mycket stora frågor. I propositionens rubrik finns en allmän formulering: Att
gå från invandrarpolitik till integrationspolitik. Här finns ett annat och
mycket allvarligt problem. Jag tror att vi också behöver en invandrarpolitik
för den mycket konkreta situationen under de första åren i Sverige som är
präglade av invandring.
Vi måste vara väldigt tydliga och inrikta oss på det, och där krävs mycket
speciella åtgärder. Vi kan inte upplösa det som är invandringsproblemet till
ett slags allmänt integrationsproblem. Vi måste renodla begreppen och behålla
själva invandrarproblematiken, eftersom den är viktig.
Problemet med den nya myndigheten är att man samlar olika funktioner som inte
borde samlas i en och samma myndighet. Det allra tydligaste exemplet är att
Diskrimineringsombudsmannen skall ingå i en sådan myndighet. Med det raserar vi
totalt det förtroende som ett sådant ämbete borde ha och har genom
självständigheten. Det är ett exempel. Det finns många andra.
Man samlar uppgifter som kampanjer mot rasismen, forskning,
myndighetsutövning och mycket annat. Vi borde se till att decentralisera de
uppgifterna till de institutioner, grupper och organisationer som bäst klarar
dem: kampanjer till det civila samhället, forskningen till universiteten, som
vet hur forskning skall bedrivas, och invandrarpolitiken skall hanteras av ett
specialiserat verk som enbart sysslar med inslussningen, osv.
På det viset blir det inte mycket kvar för Integrationsverket, och jag tror
att det är lika bra. Vi behöver inte det. Vi behöver de funktioner som det
försöker ta. Men vi måste sprida dem och göra dem mycket tydliga, renodla och
inte blanda det ena med det andra. Tack.
Frank Orton: Det ställdes två frågor. Den första frågan hade två
underavdelningar om vilka krav vi ställer på försvenskning av dem som kommer
hit. Vi skall ställa krav på att de försvenskas i så måtto att de följer svensk
lag. Det är inte tu tal om den saken. Däremot skall vi inte ställa kravet att
de följer svensk sed.
Jag tror att vi alldeles för länge har pratat om integration men i faktisk
handling sysslat med assimilation och försvenskning. Det är viktigt att vi
också i praktisk handling tar till oss att Sverige är ett mångfaldssamhälle.
Det står i vår grundlag, och vi säger alla i den offentliga debatten att vi
vill att det skall vara det, att vi skall respektera det och tycka att det är
något bra. Det var den första underfrågan.
Den andra var: Hur skall vi ställa oss till att invandrare söker sig till
varandra? Blir de invandrartäta områdena getton, eller är de kanske oaser? Det
är helt klart att invandrartäta områden har sina problem. Problemen är tydliga.
Men att det finns fördelar med detta är inte så tydligt i debatten.
Hur kom det sig att svenskarna som flyttade till Amerika klimpade ihop sig i
Minnesota? Hur kommer det sig att syrianer flyttar från Åmål och Eslöv till
Södertälje? Nu kan en och annan göra sig lustig över att de flyttar från Eslöv,
men låt oss ta någon annan stad som exempel. Det beror på att man söker sig
till vänner, bekanta och släktingar. Där får man trygghet, respekt och
självkänsla. Man kan bygga sin egen kyrka och kanske t.o.m. få litet politiskt
inflytande.
Att det finns fördelar med detta är helt klart. Den aspekten har kommit fram
alldeles för litet i den allmänna debatten. Vi måste försöka se vad som är bra
och vad som är dåligt, och i vilka lägen vi skall ta hänsyn till det ena eller
andra. Det var den första frågan.
Den andra frågan gällde de goda förebilderna. I november 1993 höll jag ett
tal för några hundra företagare i Hässleholm. Om jag hade varit en politiker
hade det säkert hetat att det var ett linjetal. Vad jag sade till dessa
företagare var följande: Nu säger jag inte till er att ni skall anställa
invandrare därför att det är olagligt att låta bli, osolidariskt, osympatiskt
eller någonting sådant. Jag säger det därför att det är korkat av er att inte
ge invandrarna en rättvis chans. Mångfald lönar sig, och mångfald berikar.
Detta följde vi sedan upp på vårkanten genom att ta kontakt med ABB,
Handelsbanken, Stockholm Energi, Posten och McDonalds. Det är stora
välrenommerade företag med olika inriktning. Vi sade så här till dem: Avspeglar
det sig i er personalpolicy att 11 % av den svenska befolkningen är född
utomlands? Är det kanske på det sättet att det vore bra om ni jobbade igenom
dessa frågor tillsammans med oss?
Det har de sedan gjort. Det har resulterat i den skrift som alla riksdagsmän,
alla personalchefer på arbetsplatser med mer än 200 anställda, alla vd:ar på
arbetsplatser med 100 anställda och alla lokala och regionala statliga
arbetsgivare, kommuner, osv. har fått, nämligen Mångfald lönar sig. Där finns
just de goda förebilderna. Där ställer cheferna, personalansvariga och enskilda
invandrare upp och talar om varför det är bra och vilka fördelarna är. Att det
finns en och annan nackdel och att det kan finnas komplikationer att anställa
en invandrare är helt klart. Men fördelarna finns redovisade här.
Vi har gjort ytterligare saker. Ni vet att för ett antal år sedan var ett
uttryck väldigt i ropet i jämställdhetsarbetet. Det talades om The glass
ceiling report, glastaksrapporten, från Amerika. Vad handlade den om? Den
handlade om att jämställdhetsarbetet inte kom upp på toppen i organisationen,
eftersom det fanns ett osynligt tak.
Jag skulle vilja tala om någonting annat, nämligen glasgolvet, The glass
floor. Vi här uppe ser problemen, gör uttalanden, antar policies, gör
deklarationer och det ena med det tredje. Men får det någon effekt? Tränger det
igenom glasgolvet ner till de människor det berör? Det gör det i väldigt stor
utsträckning inte.
För att anknyta till de goda förebilderna kommer vi om ett par veckor att ha
en sammankomst med de fem företagen där de dels skall redovisa vad policyn har
lett till och vad de rent faktiskt har gjort i enlighet med den, dels skall
presentera mätbara mål för framtiden så att de skall sätta upp en norm och
försöka uppnå den.
I kombination med detta kommer vi att ta kontakt med fem små och fem
medelstora företag som på motsvarande sätt kan vara goda förebilder och tala
om för alla sina kolleger i näringslivet vilka fördelarna är. Nackdelarna ser
man nog lätt ändå, men här skall man se fördelarna.
Gustaf von Essen (m): Jag har två frågor. Jag börjar med en fråga till Björn
Rosengren, som var ordförande i Invandrarpolitiska kommittén, vars betänkande
delvis ligger till grund för denna proposition. Jag var själv med i
utredningsarbetet. Vi hade långa och ibland animerade samtal om olika
frågeställningar som vi skulle bedöma och betrakta.
Ibland raljerade jag litet grand gentemot Björn och andra om att vi sysslade
väldigt mycket med social ingenjörskonst på detta område. I någon mån är det
väl alltid nödvändigt med något inslag av social ingenjörskonst. Man måste lösa
en del administrativa och praktiska problem, och man måste vidta vissa åtgärder
som är riktade vid vissa tidpunkter och sådant.
Men man hör också av äldre invandrare: När vi kom hit fanns det ingen sfi. Vi
kom rakt ut i arbetslivet, och vi har integrerats utan en omhändertagandekultur
som har passiviserat oss. Frågan är då om man skall vända på detta helt och
hållet. Vilka hinder finns det egentligen för människor att snabbt komma in i
samhället och få jobb?
Det kanske bl.a. är sådana saker som vi diskuterade i utredningen. Det gäller
arbetsrättsfrågor och regelsystem för att starta egna företag. Jag vet att du
har varit involverad i sådana sammanhang. Det finns också en hel del andra
saker som man skulle kunna diskutera. Vilka hinder skall vi titta på, i stället
för att flytta pengar mellan konton, öka insatser någonstans, tillskapa en ny
myndighet, osv? Det kanske mer är grundläggande strukturella problem som vi
skall diskutera. Det var den ena frågan. Det vore intressant att höra dig
kommentera detta.
Den andra frågan är specifikt riktad till Invandrarverket, när vi nu kommit
in på området social ingenjörskonst. Det skall göras ett snitt mellan
Invandrarverket och Integrationsverket. Enbart namnet Integrationsverket ger
mig vissa rysningar. Jag hoppas att det inte blir det namnet. Någon har sagt
att det kanske blir Introduktionsverket, och det är ännu värre. Vad ni hittar
på vet jag inte. Men hur är det med pengarna? Vi måste klara ut hur
gränssnittet går så att inte det ena goda för med sig några negativa effekter
på det andra, nämligen Invandrarverkets sätt att kunna finansiera sin
verksamhet. Något som jag är rädd för är att vi nu ökar balanserna i våra
tillståndsärenden på grund av att vi inte finansierar den verksamheten
tillräckligt. Det gäller även Utlänningsnämnden.
Ordföranden: Jag vill påpeka att vi bara har en timma och femton minuter kvar
av utfrågningen. Det är många som vill ställa frågor. Det måste bli relativt
korta frågor och korta svar.
Björn Rosengren: Jag var ordförande i den kommitté som förelade det betänkande
som denna proposition till viss del grundas på. Jag skall först allmänt säga
att vi ganska snabbt i utredningsarbetet upptäckte var den tydligaste
skillnaden finns mellan invandrare och icke-invandrare, och där man statistiskt
kan visa det väldigt tydligt. Det gäller arbetsmarknaden. Arbetslösheten är
mycket högre för invandrare, vilket också redogjorts för här.
Det syns tydligt statistiskt att det här förekommer någon form av
diskriminering. Därför vill jag påstå att vi koncentrerade oss väldigt mycket
på arbetsmarknaden. Det har också sagts från Kommunförbundet att arbetslösheten
är stor, och man har talat om utbildning. Jag skall inte gå in mer på det, utan
jag hänvisar till betänkandet.
Arbetslösheten i dag är i stor utsträckning strukturell. Jag kan ta ett
mångkulturellt län som Norrbotten som exempel. Där har samiskt och svenskt
blandats under århundraden, och där har man också värnat om sitt kulturarv. Den
arbetslöshet som vi har där i dag är helt strukturell. De stora företagen
struktureras om och tar till sig ny teknologi. De förändrar i
produktionsprocesserna. Det leder till att de fördubblar sin produktion med
hälften så många anställda som de hade tidigare.
Detta går som en löpeld över hela världen, även i den industrialiserade
världen. Därför är det som jag nu säger: Sysselsättningen kommer inte att öka i
de stora företagen för vare sig svenskar eller invandrare. Det är därför
egentligen inte så meningsfullt med nuvarande arbetsmarknad att tro att man kan
försöka att genom tvång eller med olika stimuli få mer invandrare i de stora
företagen. De slår ut svenskar, om jag får använda det uttrycket, eftersom det
bara finns svenskar där.
Det handlar mycket om - för att använda sådana ord som nu används i debatten
- nyskapande, nya produkter och nya marknader. Där tror jag att invandrarna är
att se som en del i tillväxten, dvs. som en möjlighet och inte som ett problem.
Det var så vi såg det i utredningen. Mycket av invandrarpolitiken bygger på att
det är ett problem. Inte för inte sitter vi här vid en utfrågning anordnad av
socialförsäkringsutskottet. Det är den sociala sidan som är engagerad och tar
ställning i invandrarpolitiken. Vi har inte sett invandrarna som en möjlighet.
Jag skall kort försöka svara på frågan om hinder. Arbetsrätten togs upp. Jag
kan i någon mening påstå att jag har erfarenhet av den både som facklig
företrädare och genom att jag har suttit i Arbetsdomstolen i många år. Det som
jag har erfarit är att de mindre företagen - där vi tror att det skall finnas
en tillväxt - många gånger har svårt att anställa både svenskar och invandrare.
Det beror på att de oftast inte vågar. I ett litet företag, om jag äger det
själv och jobbar i företaget, handlar det om förhållandet mellan mig och den
jag anställer. Det är inte bara att jag anställer en människa som gör något.
Det är också en personlig relation. Det gör det litet mer komplicerat än i ett
större företag. En generell åtgärd som vi var inne på var att man i stället för
sex månaders provanställning skulle ha ett år, för att ta ett exempel. Men det
är en generell åtgärd. Man kan inte säga att det gäller invandrare, utan det
gäller alla. Så är det i dag. Det är möjligt att det finns några hinder när det
gäller det. Jag vill bara ta detta som ett exempel.
Arbetsmarknaden har förändrats på så sätt att arbetet har individualiserats.
Individualiseringen leder till att de åtgärder som man sätter in i
arbetsmarknadspolitiken eller på annat sätt måste mer skjuta in sig på
individen och individens möjligheter. Arbetsrätten har sin tradition i att man
skall skydda individen. Den är väldigt mycket kopplad till kollektivet och till
facket, och jag tycker att det är bra och riktigt. Men det som skiljer sig i
dag mot tidigare är att vi nu måste få en arbetsrätt som mer stimulerar till
att skapa tillväxt. Då handlar det om att arbetsrätten skall ge individen
möjligheter att utvecklas. Jag skall t.ex. kunna ta tjänstledigt från mitt jobb
för att pröva att starta eget. Det går inte i dag med arbetsrätten. Där är
framför allt de stora företagen motståndare. För att ta några exempel.
Med det vill jag säga att de hinder vi möjligen har är av den karaktären att
de har ett annat mål än vad det är i dag. Målet i dag måste vara att hela tiden
ge individen utveckling och att bidra till att skapa tillväxt. I det
perspektivet skall man sätta invandrarna med den utbildning de har och den
erfarenhet de har, inte minst i den internationalisering som sker, och där de
kan ge väldigt mycket.
Jag vill avslutningsvis säga något om myndigheter och verk. Jag är
förespråkare för att man bildar ett integrationsverk. Jag skall inte
argumentera mer där än att säga följande. I mitt nya jobb som landshövding i
Norrbotten har jag erfarit att den starka decentralisering som görs där man
lägger allt mer på kommunerna är rätt och riktig. Det finns en motor och
dynamik i det. Men det man glömmer, och det har vi nu fått erfarenhet av, är
tillsyn och uppföljning. Vet man i riksdagen egentligen vad som har hänt ett,
två eller tre år efter de kanske hundratals eller tusentals beslut man fattar?
Inom området som berör barn har man de senaste åren fattat beslut om 300 olika
lagar. Vet man om fem år vad som har hänt inom området? Hur blev det?
Jag tycker att jag ser det litet grand på arbetsmarknaden. Man vet egentligen
inte vad som har hänt. Det var litet av poängen när vi talade om detta i
kommittén. Vi behöver följa upp och se vad som händer om ett år med
lagstiftningen eller med åtgärden. Vad händer om fem år? Där tycker jag att det
är en allmän brist i samhället. Vi har starka verk och stark sektorisering i
samhället. Vi har en regering och riksdag som mycket medvetet, kompetent och
professionellt fattar sina beslut. Men vet vi egentligen vad besluten
sammantaget sett i helhet har lett till? Där tror jag att en sådan myndighets
viktigaste roll är att följa upp, ta fram metoder, osv., som har sagts här
tidigare.
Lena Häll Eriksson: Detta med siffror är svårt. Men vi kanske kan få illustrera
siffrorna med en bild. Det är utan tvekan så att förändringen har
budgetkonsekvenser för Invandrarverket. Först och främst vill jag göra en
jämförelse mellan budgetpropositionen och vad Invandrarverket självt har sagt i
Invandrarverkets särskilda yttrande i den utredning som heter Lika möjligheter
och som handlar om det nya integrationsverket.
I budgetpropositionen har regeringen föreslagit att den nya
integrationsmyndigheten skall få 59,3 miljoner som man då tar från
Invandrarverkets budget. Vi har i det särskilda yttrandet sagt 43,5 miljoner.
Skillnaden i de beloppen är följande. De direkta kostnaderna för den
integrationsverksamhet som Invandrarverket i dag bedriver är 37,5 miljoner. Det
är fakta. Så mycket kostar den verksamheten hos oss i dag. Regeringen har sagt
39,6 miljoner i direkta kostnader.
Dessutom har regeringen sagt att 19,7 miljoner av Invandrarverkets
overheadkostnader skall tas och läggas på den nya myndigheten. Vi har ansett
att 6 miljoner är en rimlig summa. 6 miljoner motsvarar den procentandel
overhead som vi har fått när vi har tagit över uppgifter från polisen. Det är
alltså en procentsats som man i andra sammanhang har använt vid
omstruktureringar och uppgiftsomfördelningar mellan olika myndigheter. Totalt
finns en differens på 15,8 miljoner mellan vad regeringen anser att vi kan
avvara och vad vi själva anser att vi kan avvara för den här verksamheten.
Overheadkostnaderna på 19,7 miljoner kan vi inte hämta hem. Invandrarverket
gjorde den 1 januari 1996 en omorganisation där vi hämtade hem 34 miljoner i de
administrativa overheadkostnader som då fanns på grund av att man hade en för
stor kostym. Vi gjorde det den 1 oktober i år när vi fick över polisens
uppgifter i ytterligare en omorganisation där vi hämtade in ytterligare 9,5
miljoner i overheadkostnader. Nu finns det inte mer att ta. Jo, det finns litet
grand. Nämligen de 6 miljoner som är direkt förknippade med den administration
som vi har med integrationsverksamheten.
Utöver de 15,8 miljonerna har vi fått ett ytterligare sparkrav i
budgetpropositionen. Det är något som drabbar alla myndigheter, nämligen
prisnedräkningar. Det är på 16 miljoner. Utöver det vill regeringen ta 4
miljoner från vår budget för att lägga på Utlänningsnämnden. Det innebär totalt
ett sparkrav på 36,3 miljoner på en budget på 500 miljoner. De pengarna kan vi
bara hämta hem genom att spara i prövningsverksamheten. Det är den enda
verksamhet vi har kvar. Det innebär att vi måste dra ned prövningsverksamheten
med 12 %. Konsekvensen av det blir naturligtvis utan tvekan längre
handläggningstider i asylärenden, i andra tillståndsärenden och i
medborgarskaps-ärenden.
Ordföranden: Hur stor budget har du sammanlagt?
Lena Häll Eriksson: 506 miljoner har vi i år. Det är den relationen. Mikael
Sjöberg sade tidigare att gränssnittsfrågan inte är avgjord mellan
Invandrarverket och den nya integrationsmyndigheten. Det är riktigt. Det finns
inte i detalj avgjort vare sig i utredningen Lika möjligheter eller någon
annanstans, utan det skall göras i Organisationsutredningen. Men i praktiken är
den avgjord, eftersom regeringen har tagit resurserna för oss. Vi har inga
pengar kvar till att göra någonting av det som vi i dag gör inom det här
området.
Ordföranden: Tack.
Ann-Kristin Føsker (fp): Nu har tyvärr Björn Rosengren avvikit, och det var
inte föranmält. Det var litet synd. Flera har kopplat detta till
jämställdhetsper-spektivet, och framför allt Frank Orton har gjort mycket bra
jämförelser. Det vill jag stanna kvar litet grand vid. Om vi går tillbaka några
årtionden skulle vi i den debatt vi nu för bara kunna byta ordet invandrare
eller icke-svenska mot kvinnor. Det var samma diskussion. Man skulle se
kvinnornas kompetens, och för att hela samhället skulle berikas mer skulle man
ta till vara kvinnorna, osv.
Vi har i dag en arbetsrättslig lag, jämställdhetslagen. Vi har där inte något
stort verk som skall följa upp den, utan man har valt att tillsätta 24 experter
ute i länen med ansvar speciellt för detta, och vi har givetvis också en
speciell ombudsman. Frågan hade jag tänkt ställa till Björn Rosengren, men nu
har han gått. Jag får i stället ställa den omformulerad. Kanske Åke Bouvin
kunde ge sin syn på det. Frank Orton har jag tolkat som att han är positiv till
att få någon liknande arbetsrättslig lag som jämställdhetslagen. Du kan gärna
kommentera det om jag har missförstått det.
Frågan är då hur Åke Bouvin ser på den biten. Skall man ha en arbetsrättslig
lag där man tar upp ungefär som i jämställdhetslagen hur arbetsgivaren aktivt
skall arbeta med dessa frågor och hur man skall ta fram konkreta förslag till
att undanröja hinder på arbetsplatsen, osv.? Finns det någon möjlighet till
det? Skulle det vara av värde?
Åke Bouvin: Jag är ordförande i Nämnden mot etnisk diskriminering. Nämnden har
fått till uppgift att ge ombudsmannen råd i principiellt viktiga frågor och
sedan hos regeringen föreslå författningsändringar som är ägnade att motverka
etnisk diskriminering, och det är vad vi har gjort. Vi har begärt den
lagändring som nu håller på att utredas.
Jag har ungefär samma uppfattning som Frank Orton om hur den lagen skall se
ut. Den skall inte vara alldeles lik jämställdhetslagen. Den fungerar inte i
alla avseenden på det sätt som man tänkt sig, utan man måste hitta något nytt.
Det är framför allt beviskraven som måste minska på ett eller annat sätt. Det
är naturligtvis en mycket omdiskuterad fråga. Men jag väntar med spänning på
utredningsförslaget. Jag hoppas att man på något sätt sänker beviskraven och
att vi får i gång en debatt om detta. I övrigt stöder jag Frank Ortons
uppfattning om hur en sådan lag ungefär skall se ut.
Jag vill i det sammanhanget passa på att säga något om förslaget i
propositionen att Diskrimineringsombudsmannen skall inordnas i
Integrationsverket. Det sägs i propositionen att det kommer att förstärka både
DO:s och den nya myndighetens arbete, och att DO skulle få möjligheter att
utnyttja de utredningsresurser som finns inom myndigheten och samtidigt kan
bidra med sina kunskaper om diskriminering. Enbart deras uttalande och att han
integreras talar för att han inte blir självständig. Man säger visserligen att
han skall ha en självständig ställning. Men så kan det aldrig bli.
Min uppfattning är att man inte skall inordna DO. Jag har en liten personlig
erfarenhet av detta. På 70-talet arbetade jag i Justitiedepartementet och
skulle lägga fram ett förslag om inrättande av Koncessionsnämnden för
miljöskydd. Vi använde precis samma motiveringar som man gör här, nämligen att
det var praktiskt att få in nämnden i Naturvårdsverket. Det blev en väldig
kritik mot detta. Sedan fick Koncessionsnämnden en oberoende ställning som ett
domstolsliknande organ, och den har fått stor betydelse och respekteras.
Det är samma skäl här. Man måste hålla DO utanför verket. Jag menar att man
snarare skall arbeta för att DO, JämO och kanske någon annan ombudsman skall
inordnas under riksdagen precis som JO. Då får de en verkligt självständig
ställning.
Ann-Kristin Føsker (fp): Frank Orton kanske vill komma in och svara först.
Sedan har jag en följdfråga.
Ordföranden: Har du en kort kommentar, Frank Orton?
Frank Orton: Jag blev tillfrågad, och jag skall svar mycket kort på just den
fråga som ställdes. Man kan hämta väldigt mycket ledning från
jämställdhetslagen. Jag tror också som Åke Bouvin att det finns vissa
skillnader som man måste respektera. På sikt vorde det värdefullt om man
samordnade de olika antidiskrimineringslagstiftningar som finns, inte bara vad
gäller kvinnor och invandrare utan också handikappade, homosexuella eller vad
det nu kan vara, så att man har en samlad antidiskrimineringslagstiftning. Det
finns många gemensamma drag. Sedan får specifika frågor tas upp under de olika
rubrikerna.
Jag skall inte säga något om DO-ämbetet, eftersom det inte ställdes någon
fråga därom. Om någon annan gör det skall jag gärna uttrycka min uppfattning om
det.
Ann-Kristin Føsker (fp): Det var svar på den fråga jag tänkte ställa.
Åke Sundqvist (m): Jag hade tänkt ställa en fråga till Telias representant, men
jag ser att hon har lämnat salen. Det kanske finns någon annan som kan svara på
den. Telias initiativ är positivt, och förhoppningsvis också lönsamt för
företaget. Frågan är dock hur den grupp invandrare som fått sin anställning i
Telia upplevt sin situation i företaget. Och hur har de svenska
arbetskamraterna tagit emot den här gruppens inträde i företaget? Det skulle
vara intressant att höra.
Ordföranden: Telias representanter har som sagt gått. Vi får följa upp frågan
senare.
Ragnhild Pohanka (mp): Jag tyckte att Wuokko Knockes inlägg var väldigt
realistiskt. Tack för att du tog ned det hela litet grand på jorden och talade
om vad det verkligen handlar om.
Jag har två frågor. Jag hade fler men jag har fått svar på dem av andra -
tack för det. Min första fråga är: Vad är det som säger att integrationen från
myndighetshåll inte skulle kunna skötas från en förstärkt avdelning på
Invandrarverket eller från departementet? Jag anser att det ändå blir
kommunerna, arbetslivet och olika föreningar som får det verkliga ansvaret för
integrationen i samhället. Jag ställer frågan till departementet och även till
Lena Häll Eriksson. Det kanske räcker med korta svar.
Jag har ytterligare en fråga till Frank Orton och Åke Bouvin. Egentligen har
jag fått svar på den, men jag vill bara säga att det är väldigt viktigt att
våra ombudsmän är oberoende och oantastliga. Kommer de in i ett verk blir de
ett bihang, och har mycket svårt att fungera där. Dessutom har vi frågan om
texten, som nämndes förut. Jag har i och för sig redan fått reda på vad DO
anser, men jag tog upp detta därför att frågan är så väsentlig för mig. Jag
kanske ändå inte riktigt har fått svar på den. Jag kände att jag fick det
förut, men jag tycker att frågan är så viktig att den bör nämnas även om jag
fått svar på andra frågor. Har vi inte självständiga ombudsmän så blir skyddet
för människor osäkert. Detta gäller jämställdheten, Barnombudsmannen osv. Jag
har fått höra här att man kan tänka sig att underställa detta riksdagen. Det
kanske är en lösning.
Jag vill också något beröra frågan om rasismen. Någon invandrarförening - den
afrikanska eller någon annan - kanske kan utveckla den. Jag ser rasismen som
vår tids svåraste sociala problem. Har invandrarföreningarna något att tillägga
här?
Mikael Sjöberg: Jag skall försöka svara på frågorna i tur och ordning. Varför
lägger man inte detta verk direkt under departementet eller låter det ingå i
departementet? Det har ju föreslagits. Men man skall vara medveten om att vi i
Sverige inte har någon tradition av en sådan här förvaltningsprincip, dvs. att
lägga tunga verksamheter i departementsvärlden. Även om jag med stark emfas
brukar hävda att Regeringskansliet är den mest professionella organisation som
jag har sett inifrån finns där ingen sådan organisation, kunskap eller den
ledningsstruktur att det skulle lämpa sig att lägga in förvaltningsuppgifter
där. Dessutom försöker vi sakta men säkert att föra ut så många som möjligt av
de förvaltningspolitiska frågor som finns inom Regeringskansliet till
myndigheterna. På myndighetsnivå är man nämligen bättre lämpad att sköta de här
frågorna.
Vilken myndighet skall då få ansvaret för just de här frågorna? Förslaget är
byggt på tankegångarna från utredningen, nämligen att det krävs en annorlunda
organisation och att Invandrarverket inte skall behålla dessa frågor.
Regeringens förslag har sedan vidareutvecklats. Man har bl.a. ansett att det
finns behov av att säkerställa att fokus ständigt finns på de här frågorna.
Från både Regeringskansliets och myndigheternas sida vet vi att det finns en
risk att t.ex. asylfrågorna kommer i första rummet på grund av sin mycket
explosiva karaktär. Det skall vi ha all respekt för.
Jag vet inte hur mycket jag skall argumentera för regeringens linje. Den
finns i grund och botten ganska klart beskriven i propositionen. Men ett
ytterligare skäl för detta, enligt regeringens sätt att se, är att om man har
en myndighet som fokuserar på frågorna blir det en viss kultur i den
myndigheten. Det blir en helhetslösning från introduktionen och vidare genom
hela kedjan.
Jag skall bara säga ytterligare en sak. Det har nämnts ett antal gånger att
man klarar sig utan myndighet på jämställdhetsområdet osv. Jag är inte någon
expert på detta, och jag har aldrig jobbat med frågorna. Men jag vill erinra
ledamöterna om att en stor del av denna myndighets arbete, om man tittar på
personal och resurser, kommer att ha ansvaret för uppföljning och arbete med
introduktionsprogrammen. Myndigheterna skall ta kontakt med kommunerna när det
gäller det här. Det är alltså inte fråga om någon verksamhet som motsvarar
någonting på jämställdhetssidan. Den bilden måste man ha med sig. Självfallet
finns det olika varianter, men regeringen har tyckt att en samlad myndighet som
kan agera som motor på området är av väldigt stor betydelse.
Den sista delen av frågeställarens inlägg handlade om
Diskrimineringsombudsmannen. Det är regeringens absoluta intention att
Diskrimineringsombudsmannen skall vara självständig. Jag måste erkänna att
detta är ganska knapphändigt utvecklat i propositionen. Det hela kunde ha varit
tydligare i en så pass viktig fråga. Regeringen anser nämligen att det är
fullkomligt självklart att Diskrimineringsombudsmannen har en självständig
ställning.
Jag skall passa på att utveckla vad det är fråga om när det gäller
direktiven. Jag sade tidigare att det finns en särskild utredare som skall
titta vidare på organisationen av den nya myndigheten. Detta är alltså en annan
variant av de klassiska organisationskommittéerna som ni säkert känner till
bättre. Regeringen försöker byta ut den organisationsformen och använda sig av
särskilda utredare i stället för organisationskommittéer. Det är alltså ingen
ny utredning på gång. I de här direktiven syns det mycket tydligare hur
ombudsmannens självständiga ställning skall bevaras. Men jag har respekt för
att riksdagsledamöter kan uppleva att informationen i propositionen är
knapphändig.
Lena Häll Eriksson: Som svar på Ragnhild Pohankas fråga om inte Invandrarverket
kan sköta uppgiften i stället vill jag svara som jag gjorde tidigare i dag. Jag
stöder i allra högsta grad regeringens inriktning på politiken, dvs. att den
skall vara generell. Den generella samhällspolitiken skall gälla också
invandrare och integration. Men regeringen drar inte konsekvenserna av detta
fullt ut. En konsekvens hade nämligen varit att säga: Det behövs ingen särskild
myndighet, utan integrationsprocessen skall skötas av de fackmyndigheter som
redan finns, t.ex. Arbetsmarknadsverket, Skolverket osv. Det hade varit en
logisk konsekvens av att säga att det är den generella politiken som ligger i
botten.
Det har sagts flera gången i debatten att asylfrågorna tar överhanden på
Invandrarverket. Jag vill passa på att säga att från 1 januari 1996 har
integrationsarbetet på Invandrarverket kraftigt förstärkts i förhållande till
hur det såg ut före detta datum. Detta är alltså inte riktigt sant -
asylpolitiken tar inte alltid överhanden. Den gör det i den allmänna debatten,
men det är inte vårt fel.
Min uppfattning är att ingen statlig myndighet kan integrera.
Integrationsprocessen sker ute i kommunerna där människor finns och verkar. Den
sker på Rinkebyskolan, på arbetsplatser osv. Det är där man måste lägga
resurserna, dvs. på de organ och de myndigheter som verkar på det lokala
planet. Däremot delar jag uppfattningen som Björn Rosengren och andra har fört
fram att det behövs någon som följer upp, utvärderar och initierar förändringar
samt utvecklar metoder på det område som rör invandrarnas situation i det
svenska samhället. För denna uppgift skulle man kunna ha en liten myndighet.
Men det är olyckligt om man bryter processen från ansökan om asyl till
bosättning i kommun. Det är min uppfattning i frågan.
Ragnhild Pohanka (mp): Jag tackar för svaren som jag hittills fått. Förutom dem
som har skrivit propositionen finns det väl ingen grupp som har läst den bättre
än vad vi har gjort, föreställer jag mig. Jag känner inte att vi behöver fler
skäl för en integrationsmyndighet, men jag tycker att det är viktigt att man
tar upp frågan gång på gång. Var sker integrationen? Vem skall ha hand om den?
Jag behöver inte fråga någon mer om detta nu, utan jag ville bara kommentera
det hela.
Gustaf von Essen (m): Om man skall vara litet praktisk och räkna röster ser man
att det inte finns någon riktig majoritet för att inordna DO i ett
integrationsverk. Möjligen finns det en majoritet för ett integrationsverk. Det
skulle vara intressant att höra vilka slutsatser regeringen drar av detta.
Anser den sig få en bred förankring för propositionen som möjliggör en bra
integration för invandrare i Sverige?
Mikael Sjöberg: För tydlighetens skull vill jag nämna några ord om
integrationen. Myndigheten skall självfallet inte integrera invandrare i det
svenska samhället. Det skall över huvud taget inte integreras invandrare i det
svenska samhället. I propositionen slås fast att integration är en ömsesidig
process som kommer att fortgå. Det finns inte någon bestämd punkt där man är
integrerad. Det är en individuell uppfattning när man själv är integrerad och
nöjd med sin tillvaro. Det som regeringen slår fast är att det skall finnas
lika rättigheter och lika möjligheter för alla. Arbetet med
integrationsprocessen sker i de andra sektorsmyndigheterna ute i kommunerna.
Myndighetens ansvar på detta område är just uppföljning, utvärdering,
metodutveckling, opinionsbildning, debatt osv. Den skall föra frågan framåt och
vara en motor i arbetet.
Regeringen har observerat att det onekligen ser ganska svårt ut att uppnå ett
majoritetsbeslut om DO. Det finns en knapphändighet kring DO i propositionen.
Efter det att propositionen lagts fram och efter att ha läst de motioner som
kommit från olika politiska partier i riksdagen är regeringen medveten om att
den inte på ett tillräckligt tydligt sätt utvecklat sina tankar. Regeringen
kommer inte att gripa in i processen, men kommer inte heller att vara särskilt
förvånad om de olika partierna i utskottet kommer fram till en annan lösning än
den som regeringen har föreslagit.
Däremot tycker jag att det är viktigt att titta på hur man skulle vilja ha
det hela. Det är inte alltid så att det bästa är att bara behålla det som man
vill ha kvar. Man kan i stället fundera vidare på hur man skall kunna arbeta
vidare med frågan. Finns det anledning att titta närmare på några delar för att
få det som regeringen vill uppnå, dvs. ett mycket starkt och effektivt arbete
mot diskriminering i arbetslivet? Regeringen har konstaterat att den har varit
knapphändig i propositionen och blir inte förvånad om det inte blir något
majoritetsbeslut.
Frank Orton: Jag har inte tidigare gett svar på frågan om min inställning till
DO-ämbetet. Men det är möjligt att man kan ana sig till vad jag tycker. I
propositionen står det att det inte skall ske några förändringar som gäller
DO:s ställning. DO skall fortfarande vara självständig. Hur detta skall gå till
framgår inte av direktiven, och inte heller framgår det särskilt tydligt av de
direktiv till Organisationskommittén som Mikael Sjöberg hänvisade till. Man kan
fråga sig varför man skall lägga DO inom integrationsverket, om det nu
verkligen inte skall bli någon ökad integration mellan dessa båda utan DO skall
behålla sin nuvarande självständiga ställning. De kontakter som behövs kan
skötas ändå. Åke Bouvin var också inne på detta. Vill man ha en
antidiskrimineringsbyrå inom integrationsverket - okej, gör så. Men om man vill
använda sig av ombudsmannaidén tror jag att det är utomordentligt viktig att
slå vakt om DO:s självständighet och integritet. För den enskilde medborgaren
är det viktigt att ombudsmannen uppfattas som någon som inte tar några
ovidkommande hänsyn, utan kan granska vilken institution det än må vara -
inklusive integrationsverket.
I sammanhanget vill jag också anknyta till det som jag har sagt tidigare om
jämställdhetsfrågorna. Jag tror att det är värdefullt att man i ökad
utsträckning samordnar de ombudsmän för mänskliga rättigheter som finns. Där
finns nämligen samordningsvinster att göra. Jag kan i framtiden se ett
ombudsmannaämbete för mänskliga rättigheter under riksdagen. Idén att lägga de
här ombudsmännen under riksdagen tror jag är bra. Detta skulle på ett helt
annat sätt än nu garantera integritet och självständighet. Det skulle också ta
bort den konstitutionella hybrid som ombudsmän utsedda av regeringen faktiskt
är. Slutligen skulle det också ligga mycket mer i linje med de internationella
rekommendationer som finns både från Europarådet och från Förenta nationernas
generalförsamling. En av de absolut viktigaste ingredienserna i dessa
rekommendationer är just att ombudsmän av det här slaget skall vara
självständiga från regeringsmakten.
Ordföranden: Vill Mkyabela Sabuni kommentera frågan om rasism?
Mkyabela Sabuni: Det skall jag göra. Egentligen upplever vi att rasismen eller
främlingsfientligheten har ökat. Vi anser att det beror på en hel del
likgiltighet inom myndighetsinstitutionerna. Vi upplever t.ex. att DO, och
t.o.m. Invandrarverket, har varit ineffektiva. Vi undrar om det kanske är så
att de saknar rätt verktyg för att kunna syssla med de här frågorna.
Attityderna hos myndigheterna är mycket skrämmande. Alla har t.ex. hört talas
om ett visst uttalande från polisen.
I gamla läroböcker finns inslag där man skriver om vissa etniska grupper på
ett mycket dåligt sätt. Jag har läst en uppslagsbok där ordet ?neger? beskrivs
som en människa som har oförmåga att bli vuxen och alltid förblir ett barn.
Dessa läroböcker finns fortfarande. Man kan hitta dem på bibliotek. Vad har
egentligen gjorts för att minska benägenheten att lära folk sådana här
attityder? Man har inte kunnat bekämpa att dessa attityder ger näring till
främlingsfientlighet. Det skulle man kunna ta itu med.
Jag skall också tala litet om skolan och hemspråksundervisningen. Jag tycker
att denna undervisning är jätteviktig eftersom den ger en brygga mellan
föräldrarna och de barn som växer upp här. Alla barn har rätt att få
hemspråksundervisning, men i praktiken är det inte så. Man får fylla i
blanketterna, och sedan blir de liggande i byrålådan. Dessutom ställs inga krav
på kompetensen inom hemspråksundervisningen. Man låter det vara som det är,
bara. Den här attityden måste ändras.
Ann-Kristin Føsker (fp): Jag har en följdfråga som gäller detta att
myndigheterna med sina attityder medverkar till att diskriminera, som Mkyabela
Sabuni säger. Jag säger inte att påståendet är felaktigt, men det hela är
väldigt allvarligt. I går kunde man på TV se skrämmande reportage från
flyktinganläggningarna om hur människor närmast blir psykiskt misshandlade. Hur
ser DO på detta? Skickar det ut tydliga signaler om att man kan behandla
människor på det här sättet med myndigheternas goda minne?
Frank Orton: Jag såg inte programmet i går, så jag kan inte säga något om det.
Men uttryck som ?neger? och liknande är sådant som vi slår ned på så ofta vi
kan. Jag kan berätta att vi har varit på polisen om just detta, och det redan
innan den förfärliga historien i Uppsala hände. Vi har begärt att
Rikspolisstyrelsen skall komma med föreskrifter om hur man går ut med effektiva
efterspaningssignalement utan att använda nedsättande eller i onödan utpekande
uttryck. Jag skulle kunna utveckla detta ganska mycket. Vi har också begärt att
man inte i förundersökningsprotokoll, polishandlingar eller över huvud taget i
polisjargong använder den här typen av uttryck. Jag vill inte påstå att polisen
är mer rasistisk än någon annan grupp i vårt samhälle. Men det är
utomordentligt viktigt att polisen föregår med gott exempel och tar de
anmälningar som kommer från invandrare på allvar. Det ger rätta signaler till
invandrarna om att vi bryr oss, till förövarna om att detta är något man tar
allvarligt på och till allmänheten om att detta är angelägna och viktiga
frågor.
Lena Häll Eriksson: Jag skall litet kort kommentera frågan med anledning av
reportaget i TV i går. Svaret blir: Inte med myndigheternas, men möjligen i det
här fallet med regeringens, goda minne. De här människorna är nämligen offer
för en regeringspraxis när det gäller vilken typ av beslut de skall få.
Reportaget är missvisande, eftersom det inte visar något av alla de insatser i
form av organiserad verksamhet, barnverksamhet, stöd, sjukvård osv. som
faktiskt görs på förläggningarna för att människor skall ha en bra tillvaro
där. Som vanligt har reportern haft ett syfte, nämligen att styrka sitt
budskap. Det finns alltså en helt annan sida av saken, som inte alls kom fram i
går.
Rose-Marie Frebran (kd) : Under de här drygt tre timmarna har vi inte talat så
mycket om det vi inledningsvis skulle tala om, nämligen målen och riktlinjerna.
Jag har fått intrycket av att många, inte minst inom regeringen och efter det
att man läst motionerna, menar att det finns en väldigt stor samstämmighet när
det gäller själva politikens innehåll. Jag vet inte hur väl genomtänkt detta
är. Jag själv delar t.ex. många av de uppfattningar som Mauricio Rojas
framförde. De stämmer åtminstone delvis med en del av det som vi har framfört.
När det t.ex. gäller det mångkulturella samhället och möjligheterna att följa
upp saker finns det inte ens några mätbara mål i propositionen. Det talas bara
i delvis vaga - och en del ganska vackra - formuleringar om det mångkulturella
samhället. Det finns inte någon som helst minoritetspolitik i Sverige. Det
finns inte något dokument som hänvisar till rätten att vara olik och rätten att
få bevara och utveckla sin egen kultur. Det finns bara vaga formuleringar. Det
är litet synd att vi inte har haft så mycket tid att diskutera detta, men jag
uppskattar verkligen Rojas inlägg.
Jag tror att det i botten hos oss alla finns en inställning om att det är bra
om vi kan uppnå så stor enighet och samsyn som möjligt i de här frågorna. Detta
gäller inte minst därför att de är så otroligt viktiga för den
samhällsgemenskap som vi vill se utvecklad i vårt land. Det finns också en hel
del krafter i vårt samhälle som vi upplever som ganska otrevliga och
skrämmande. Därför är det bra om vi inom politiken kan hålla oss samman runt de
här frågorna. Jag och mitt parti tycker att det är väldigt synd att vi kanske
kommer att få se riksdagen driva igenom ett beslut som kommer att vara oerhört
splittrat. Det gäller den nya myndigheten. Tack och lov har alla partierna i
riksdagen utom regeringspartiet sagt nej till förslaget att inordna DO i en ny
myndighet, så det skall vi väl ändå kunna slippa. Det var kanske inte den typen
av integration vi var ute efter. Från åtminstone fem av riksdagens partier
finns det ett väldigt stort motstånd mot en ny myndighet med det gränssnitt som
regeringen har föreslagit. Drivs beslutet igenom blir det alltså väldigt
splittrat.
Jag vill fråga Inrikesdepartementet och Mikael Sjöberg varför man nu, när man
med hull och hår tagit till sig utredarens förslag om en ny myndighet med
ganska mycket av de gränssnitt han har föreslagit, inte alls håller med
utredaren om den här skrivningen: Utredningen understryker hur viktigt det är
med en bred politisk förankring av den nya verksamheten och med ett engagerat
stöd från regering och riksdag. Betyder det ingenting? Är det verkligen bra att
driva igenom detta? Om nu regeringen tycker att man bara behöver en enkel och
ingen kvalificerad majoritet får man väl ändå hoppas att åtminstone riksdagen
inte står för ett sådant här splittrat beslut.
Ordföranden: Jag vill gärna att José Alberto Diaz, som är forskare, kommenterar
den första delen i Rose-Marie Frebrans inlägg.
José Alberto Diaz: Jag är sociolog och arbetar med integrationsforskning i
Uppsala. Jag tror att diskussionen är viktigt. Det politiska samhället har i
dag en viktig möjlighet att litet grand skriva historia. De forskare som om tio
år kommer att titta på hur integrations- och invandrarpolitiken i Sverige har
sett ut kommer att tala om de här diskussionerna, kommittéerna och
utredningarna som en brytningspunkt. Jag tror att det hela fångas mycket bra av
rubriken i propositionen: Från invandrarpolitik till integrationspolitik. Detta
är alltså väldigt viktigt.
Också de andra frågorna som har ställts har en central betydelse. Den
grundläggande föreställning man har om integration är viktig. Begreppet är
svårt, säger många. Men jag tror att det nu finns en consensus om vad det
betyder. Det centrala begreppet har fångats på ett bra sätt i propositionen.
Man talar om att det gäller att skapa en samhällsgemenskap - något gemensamt.
Olika gruppers värderingar bidrar i denna samhällsprocess. Detta är centralt.
Därför blir jag, trots att vi har en fri debatt, litet förvånad när
synpunkter kommer fram i utfrågningen om att det kanske inte är så dumt med
segregation osv. och när man betonar former av gemenskap som bygger på en
etnisk grund. Det har alltså uppfattats som något väldigt positivt. Jag tror
att det är viktigt att de politiker som resonerar i de här banorna har klart
för sig implikationen i det resonemanget när besluten skall fattas. All
integration har att göra med uppbyggandet av en samhällsgemenskap med vissa
normer och värderingar och naturligtvis med utrymme för mångfald och tolerans i
de termer det finns en bred consensus om i samhället.
Det är viktigt att man arbetar vidare kring den här grundläggande
föreställningen. Jag sysslar som integrationsforskare mycket med teorier om
integration och med empirisk forskning, jämför olika grupper osv. Jag tycker
att det är bra att det politiska samhället nu samlar sig till en profilerad
politik, som betonar den här uppfattningen om integrationen.
Varför är det här så viktigt? Jo, jag tror att det flesta här är överens om
att det inte är politiken som skall klara integrationsprocessen utan det är
fråga om ett samspel mellan individerna, grupperna och institutionerna. Det är
en stark signal till institutionerna, grupperna, organisationerna och
individerna, och det borde verkligen uppskattas av dem som fattar beslut här
att den här politiken skall profileras. Men det gäller inte bara profileringen,
som är litet av en symbolhandling, utan också programmet, dvs. vad man skall
göra. Det är också väldigt roligt att det verkar finnas consensus kring det
nationella målet, som det politiska samhället nu för första gången diskuterar
och kommer överens om.
Min sista fråga kommer som en implikation av den gemensamma föreställningen
om att det är invandrarrollen som utifrån ett integrationsperspektiv är
instrumentet. Vem skall se till att det blir resultat? Det är intressant att
konstatera att frågan om verk eller icke verk redan från början var central.
Det finns kanske en förklaring till detta. Instrumentet kan variera litet. Det
kan finnas litet olika modeller. Nu skapar man ett separat verk, och det är
kanske en modell, men huvudsaken är att politikerna samlar sig kring idén att
samhället har ett ansvar.
Jag sitter själv i styrelsen för Invandrarverket och vet att det där finns
kompetens. Jag delar också generaldirektörens syn på denna fråga. Samhället
måste ha ett ansvar genom ett organ med en specialiserad funktion. Det går
litet emot andra föreställningar som har kommit fram här om att det egentligen
inte behövs någon politik, ingen behöver göra något i de här frågorna, utan det
här är någonting som individerna klarar själva. Det är ett väldigt konstigt
sätt att formulera den här frågan. Å andra sidan talar samma personer ofta om
att det förekommer diskriminering. Det kan inte vara så enkelt att
diskriminering är något som invandrarna själva skall klara, utan diskriminering
är något som uppkommer i ett samspel med en omgivning. Det behöver också göras
saker från den andra sidan.
En annan uppfattning, som också har kommit fram här, är att detta är en
specialiserad funktion som kan utföras av andra myndigheter i samhället. Det
tror inte jag. Man saknar litet grand perspektiv på detta. En gång i tiden hade
AMS ansvaret för invandrarfrågorna, men det ville man där inte ha. Man ville
bli av med de här frågorna, som då hamnade på andra myndigheter. Vi vet i dag
att det inte fungerar. Vi kan vara överens om att sfi och andra funktioner ute
i förvaltningen inte fungerar. Jag tror på en positiv föreställning om
integration som betonar det gemensamma, inte på den splittring som kommer från
raka föreställningar om etniska gemenskaper som driver egna skolor osv. Det är
en typ av segregering. Jag tror att det är viktigt att där dra en gräns och att
sedan koppla in politiskt profilerade instrument.
Mikael Sjöberg: Frågan var hur väl genomtänkt propositionen är. Jag vill påstå
att propositionen är mycket väl genomtänkt. Dessutom är det ganska unikt att
regeringen lägger fram en proposition som faktiskt handlar om hela samhället.
Denna proposition handlar om relationsfrågor inom alla olika sektorer, som
blivit belysta och genomtänkta.
Jag vet inte om det krävdes något förtydligande vad gäller rätten att vara
olik, men jag vill säga följande. Till att börja med är det övergripande målet
lika rättigheter och möjligheter. Det innebär att alla har samma rättigheter
och möjligheter att vara olik, och det skriver vi också i propositionen. På
s. 23 slår vi som en av de mest grundläggande delarna i regeringens syn på
integrationspolitiken fast rätten att vara olik. Det är inte fråga om
assimilering eller försvenskning, och det uttalas mycket tydligt på s. 23.
Begreppet ?mångkultur? är mycket svåranvänt. Regeringen försöker i
propositionen faktiskt överge begreppet ?mångkultur?, som har givits så oerhört
många tolkningar. Annars riskerar vi att hamna i en kamp om vem som har den
bästa tolkningen av ordet ?mångkultur?. I stället har regeringen resonerat så
att man skall tala om de förhållanden som faktiskt råder i samhället under
definitionen ?mångfald?.
Vad gäller utredarens skrivning om en bred förankring framhåller utredaren
något som också är väldigt viktigt, nämligen att han själv funderar omkring en
bred politisk förankring av den nya verksamheten. Det står inte explicit att
det skall vara en bred politisk förankring kring den nya myndigheten. Dessutom
gör vi den bedömningen att det med de motioner som har väckts finns en bred
politisk förankring kring de här frågorna. Ytterst är det en fråga för
utskottet och riksdagen att ta ställning till, när regeringen tycker att
utredarens skrivningar i den delen mycket väl går ihop med det som regeringen
föreslår.
Sigge Godin (fp): Rose-Marie Frebran hävdar alldeles riktigt att det inte finns
några mätmetoder och att man inte kan genomföra uppföljning och utvärdering.
Invandrarverket har ju också av och till under årens lopp kritiserats för att
det inte har varit särskilt duktigt på detta. Jag skulle vilja ställa en fråga
till våra två forskare från Lund och från Uppsala: Kan ni från forskningen
hjälpa oss med det här? Det är sannolikt så att varken Invandrarverket eller
den nya myndigheten är speciellt neutral när det gäller att följa upp vad som
gjorts, om det går åt rätt håll, om vi kommer att lyckas med det eller om det
kommer att bli ett fiasko. Kan alltså ni från forskningen hjälpa oss?
José Alberto Diaz: Jag tror inte att någon har tänkt sig att vare sig det nya
eller det gamla verket skall syssla med forskning. Det talas däremot om
uppföljning och om nya metoder, och jag tycker att det är en bra tanke. Varför?
Jo, därför att invandrarforskning och annan forskning som är väldigt bred på
mitt område tyvärr har visat sig inte riktigt följa upp trenderna i samhället
när det gäller etniska relationer. Det lever litet sitt eget liv. Det kan
tolkas som en kritik, möjligen litet som en självkritik från forskarsamhället.
Folk studerar viktiga och mindre viktiga saker.
Någon profilering av utrednings- och kartläggningsverksamhet på de mer akuta
problem som kan förknippas med politiken finns inte. Åtminstone är det få som
anstränger sig för detta. Jag tror att det där finns ett behov av en
specialiserad myndighet. Jag skall inte nu ta ställning till om det är den
gamla eller den nya som kan skapa sig en kompetens och fokusera på tillämpning
av olika saker. Mätningsmetoder finns inte i dag till exempel.
Den andra punkt som jag här kort vill kommentera är att politikerna ofta har
en alltför stor tilltro till forskningen. Det gäller inte bara på det här
området, utan det är generellt. Jag tror att de flesta har förstått att detta
har sina problem. Exempelvis ekonomisk politik bygger på olika teorier. Man har
olika teorier, man använder olika perspektiv, man marginaliserar olika typer av
data osv. Var litet mera skeptiska och kritiska till akademisk forskning! Det
finns t.ex. folk som gör 10 intervjuer och sedan drar ganska stora växlar på
dem, det gäller problemformuleringar osv. Det kan hända ganska mycket i
akademisk forskning med varierande kvalitet och fokusering. Vänta er inte alla
svar därifrån.
Mauricio Rojas: Din fråga gällde om din fråga hade uppfattats rätt. Här finns
ingen consensus, varken inom forskningen eller någon annanstans. Frågorna om
integration osv. är i grunden mycket värderingstyngda, också för oss forskare.
Man kan säga att vi skall vara en del av en gemenskap, men man kan definiera en
gemenskap som en gemenskap av gemenskaper eller som bara en gemenskap och komma
fram till helt annorlunda samhällsideal. Jag delar mycket hellre en gemenskap
av gemenskaper, med mycket plats för individen, gruppen och det civila
samhället, medan andra kanske inte gör det.
Vad blir det för problem när en myndighet fullföljer ett slags
forskningsrådsuppgift? Man drar en linje genom något som det inte finns
consensus om och driver den. Det är det värsta som kan inträffa för
forskningen. Forskningen liksom t.ex. ombudsmannarollen måste vara självständig
och underkastas andra kriterier och institutioner, inte myndigheter. Det allra
farligaste för forskningen är om forskningen och myndighetsutövningen går ihop.
Anita Jönsson (s): Jag har två frågor. Först vill jag rikta mig till
Arbetsmarknadsstyrelsen. Också jag satt med i Invandrarpolitiska kommittén, och
vi lade fram ett delbetänkande där vi på grund av den höga arbetslösheten bland
invandrare och arbetsmarknadens stora roll för integrationen föreslog positiva
säråtgärder. Man säger nu att den generella politiken skall klara även den höga
arbetslösheten bland invandrare. Björns Rosengren var inne på ett förslag inom
ramen för den generella politiken. Ser ni någon speciell svårighet med de
åtgärder som ni har till ert förfogande för att möta den höga arbetslösheten
bland invandrare inom den generella arbetsmarknadspolitiken?
Den andra frågan ställer jag till Ronny Nilsson. Något annat i propositionen
som har stor betydelse gäller hur man lyckas med introduktionsprogrammen för de
nyanlända invandrarna. Hur ser du på kommunens möjligheter att möta de
nyinflyttade invandrarna med dessa individuella introduktionsprogram? Finns det
tillräckliga resurser och kunskaper för att klara detta på ett professionellt
sätt och få den individualisering som man betonar är viktig i det första
introduktionsprogrammet?
Levi Svenningsson: Arbetsmarknadspolitiken är fortfarande mycket strikt och
utformad efter den förutsättningen att vi har en hög sysselsättning. Det
betyder bl.a. att de åtgärder som vi arbetar med har som sin förutsättning att
man har haft ett jobb, så att man har kunnat arbeta upp en a-kasseersättning.
Det gäller för ALU, för OTA, för resursarbete och även för den friare
användning av a-kassemedel som nyligen har föreslagits. En rad av de nyligen
beslutade åtgärderna har alltså som sin förutsättning att man tidigare har haft
ett jobb och har arbetat upp sin a-kasseersättning. Detta är ett hinder för
invandrarna, som inte i samma utsträckning som andra har haft arbete.
Vi har från AMS sida i remissarbetet föreslagit att man skulle bortse från a-
kasseersättningen och låta invandrarna ta del av de arbetsmarknads-politiska
åtgärderna. Det har funnits särskilt generösa insatser för invandrarna. Det
gäller bl.a. det förhöjda rekryteringsstödet, som dessvärre har tagits bort.
Regeringen har inte tagit upp det förslag som den Rosengrenska utredningen
lanserade, nämligen att vidga ramen för lönebidragen - som nu är riktade i
huvudsak mot arbetshandikappade - så att de omfattar också invandrare med lång
arbetslöshet. Tvärtom avvisas det.
Ersättningar till resekostnader som är förenade med sådana insatser som
yrkesprövning för invandrare och mer kvalificerad arbetsmarknadsutbildning som
tillvaratagande av utbildningarna, , har också tagits bort. Naturligtvis var
det inte till invandrarnas fördel att bidraget sänktes för de invandrare som
inte har a-kassa eller KAS sänktes från 230 till 103 kr.
Jag tycker att det skulle vara intressant med den typen av förslag som Anita
Jönsson antyder, nämligen att vi inom arbetsmarknadspolitiken skulle få arbeta
med våra åtgärder men med andra villkor än de som gäller för dem som har haft
arbete dvs. särskilda villkor för de invandrade grupperna.
Anita Jönsson (s): Det finns ett förslag inom arbetsmarknadspolitiken benämnt
otraditionella insatser. Det måste väl ge möjlighet för er ute i verksamheten
att på ett rikt sätt kunna låta alla blommor blomma, med utgångspunkt i de
specifika problem som kan dyka upp. Har jag missuppfattat dig?
Levi Svenningsson: Det är dessvärre så att dessa otraditionella insatser skall
användas till väldigt mycket, som regering och riksdag också har specificerat.
I runda tal arbetar vi det här budgetåret med en halv miljard. Men det är inte
särskilt mycket om vi ser på de närmare 25 miljarder som alla åtgärder kostar.
Läget är nog dessvärre sådant att det vore bra om de invandrade grupperna
fick del av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna utan att arbetsvillkoret
tolkas så strikt som vi nu tvingas göra.
Jag delar i hög grad de synpunkter som har framförts från Kommunförbundet och
från Björn Rosengren. Det är ett faktum att var fjärde person som deltar i de
arbetsmarknadsutbildningar som länsarbetsnämnder och arbetsförmedlingar ordnar
är invandrare. Det är ett tecken på att man ute på arbetsförmedlingarna, i
växande utsträckning tack vare arbetsförmedlingsnämnderna, är uppmärksamma på
att våra insatser skall vara mer individualiserade. Det är en sak där vi kan
jobba ännu bättre än vad vi hittills gjort. Vi delar synpunkterna att det är
fråga om att individualisera åtgärderna.
Ronny Nilsson: Finns det tillräckliga kunskaper ute på fältet för att lyckas
med den individuella introduktionen? Jag tycker att det finns. Det finns
väldigt mycket kunskaper och erfarenheter. Men det behöver utvecklas på många
ställen.
Utgångsläget är att tydliggöra målet för den första introduktionen. Jag tror
inte att det alltid görs. Utredningar visar att den delen saknas. Där är det
fråga om att se helheten i introduktionen, dvs. integration av
svenskundervisning och de övriga delarna av introduktionen. Det är oerhört
väsentligt att det är en helhet där.
Sedan har vi de stora städerna. Jag kommer från Malmö. Förutsättningen att
individualisera är större i en större population. Men så får vi en del andra
svårigheter. I de mindre orterna måste man generellt gå utanför ramarna,
samverka mer, ge möjligheter för övriga invandrare att få sin introduktion i
grannkommunen eller på annat sätt. Utgår man från målet, hittar man formerna
för en bra introduktion.
Gustaf von Essen (m): Jag uppfattar det som att jag är den sista
frågeställaren. Då tänkte jag ställa en fråga till Tzeghe från Uppsala. Du
inledde hearingen. Nu har du tillsammans med oss hört alla inlägg och frågor.
Är du mer eller mindre övertygad nu än vad du var från början om någonting? Det
skulle vara intressant att höra din slutkommentar på den punkten.
Tzeghe Kifle: När jag hör talas om institutioner blir jag väldigt skeptisk.
Sådana beslut fattas på grund av vissa saker. T.ex. beslutet att skapa ett
integrationsverk är på grund av att AMS inte tar ansvaret. Det är inte för att
människorna inte har lyckats. Det är ingen som vill ta ansvar.
Man pratar om återvandring. Det finns med i propositionen. Det är inte för
att människorna vill återvandra till sitt hemland. Det är på grund av
arbetslöshet och att de inte känner sig väl till rätta här.
Jag måste säga att jag är mer skeptisk nu. Det hela är så splittrat.
Sedan var det den stora frågan. Jag har bott här i 20 år. Mina barn är födda
här. Många andra med dem. Dem har vi inte tagit hänsyn till på något sätt. Jag
har inget svar till dem när jag kommer hem: ?Har ni pratat om oss? Hur skall
det bli med oss?? Vi har pratat om många administrativa och praktiska saker,
inte om människorna.
Jag hoppas att diskussionen leder fram till något annat än vad det hittills
handlat om. Jag har inget svar till mina barn och många andra ungdomar om vad
som skall göras. Det är den känslan jag har. Jag hoppas att vi kan diskutera
mer.
Ordföranden: Börje Ehrstrand var delvis inne på frågan om hur skolan arbetar
med dessa frågor.
José Alberto Diaz: Vi har pratat om etnisk diskriminering från olika
perspektiv. Jag tror att det är klokt att i utskottet eller i andra sammanhang
genomföra en utfrågning om just den frågan, med tanke på att det pågår en
utredning som skall lämna sina förslag inom en månad eller två. Där kommer
frågan om huruvida DO skall flytta in i en annan myndighet eller icke. Den
frågan kunde belysas på ett annat sätt när förslagen har kommit från
Diskrimineringsutredningen. Det är en viktig fråga. Det finns en grund för att
ha en egen utfrågning om etnisk diskriminering.
Ordföranden: Tack José. Vi skall ta den frågan med oss. Klockan närmar sig 13.
Vi skall nu avsluta utfrågningen. Vi vill framföra ett mycket stort tack till
er för att ni närvarit vid utfrågningen. Vi har haft många frågor och utförliga
och bra svar. Vi är tacksamma för det från utskottets sida.
Vi har här behandlat en av de utan tvivel viktigaste samhällsfrågorna. Det
gäller att skapa ett tillfredsställande liv för alla, både de infödda och för
den invandrade befolkningen.
Propositionen är ett viktigt försök i den riktningen. Vi skall nu i utskottet
följa upp den. Vi skall också försöka komma fram till en viss enighet, framför
allt när det gäller riktlinjerna. Det är oerhört viktigt att vi är överens. Vi
skall nu börja behandlingen. Vi fattar beslut den 2 december. Vi hoppas att det
skall bli ett bra betänkande, ett bra förslag som skall skapa förutsättningarna
att ge ett tillfredsställande liv för alla.
Tack skall ni ha för denna förmiddag.
Deltagarförteckning vid den offentliga utfrågningen - Från invandrarpolitik
till integrationspolitik
Inledningsanförare
Tzeghe Kifle, Uppsala
Marianne Nivert, Telia AB
Övriga deltagare
Mkyabela Sabuni, Afrosvenskarnas Riksförbund
Christine Chambay - ? -
Inga-Britt Svärd - ? -
José Alberto Diaz, Juridiska institutionen, Uppsala universitet
Wuokko Knocke, Arbetslivsinstitutet
Mauricio Rojas, Institutionen för ekonomisk historia, Lunds universitet
Börje Ehrstrand, Rinkebyskolan
Björn Rosengren, landshövding i Norrbottens län (tidigare ordf. i
Invandrarpolitiska kommittén)
Ronny Nilsson, Invandrarförvaltningen, Malmö stad
Levi Svenningsson, Arbetsmarknadsstyrelsen
Kaija Suur-Nuuja - ? -
Frank Orton, Diskrimineringsombudsmannen
Cafer Uzunel - ? -
Anna Theodôra Gunnarsdôttir - ? -
Åke Bouvin, Nämnden mot etnisk diskriminering
Mai Beijer, Skolverket
Mats Björnsson - ? -
Lennart Jonasson, Svenska Kommunförbundet
Lena Häll Eriksson, Statens invandrarverk
Bitte Konrad - ? -
Anna Gralberg, Inrikesdepartementet
Birgitta Ornbrant- ? -
Mikael Sjöberg- ? -
Till utfrågningen hade också inbjudits Turkiska Riksförbundet, som dock inte
hade möjlighet att närvara.
Innehållsförteckning
Sammanfattning........................................1
Propositionen.........................................3
Motionerna............................................3
Utskottet............................................15
Bakgrund...........................................15
Mål och inriktning för integrationspolitiken.......16
Integrationspolitiken............................16
Integration och mångfald.........................17
Övergripande mål.................................18
Motionerna.....................................18
Utskottets bedömning...........................20
Integrationspolitikens inriktning................22
Propositionen..................................22
Motionerna.....................................23
Utskottets bedömning...........................23
Integration och återvandring.....................24
Minoriteter......................................25
Motionerna.....................................25
Utskottets bedömning...........................25
Begreppet invandrare.............................27
Delaktighet och inflytande.........................27
Delaktighet i samhällsutvecklingen...............27
Propositionen..................................27
Motionerna.....................................28
Utskottets bedömning...........................29
Samhällsinformation..............................29
Propositionen..................................29
Motionerna.....................................30
Utskottets bedömning...........................31
Samhällsinformation............................31
Invandrartidningen.............................31
Stöd till invandrarorganisationer och deras verksamhet32
Propositionen..................................32
Motionerna.....................................33
Utskottets bedömning...........................34
Diskriminering...................................34
Propositionen..................................34
Motionerna.....................................35
Utskottets bedömning...........................35
Medborgarskap....................................36
Rösträtt.........................................37
Arbete och försörjning.............................38
Ökad mångfald i arbetslivet......................38
Propositionen..................................38
Motionerna.....................................39
Arbetsmarknadsutskottet........................40
Socialförsäkringsutskottets bedömning..........42
Eget företagande.................................43
Propositionen..................................43
Motionerna.....................................43
Arbetsmarknadsutskottet........................44
Socialförsäkringsutskottets bedömning..........44
Språk och utbildning...............................45
Inledning........................................45
Behovet av undervisning i svenska................45
Svenskundervisning för invandrare (sfi)..........47
Skolans betydelse för integrationen..............50
Modersmålsundervisningen.........................54
Högre utbildning.................................57
Utsatta bostadsområden.............................57
Propositionen....................................57
Motionerna.......................................59
Socialutskottet..................................60
Bostadsutskottet.................................60
Socialförsäkringsutskottets bedömning............62
Särskilda insatser för nyanlända invandrare........63
Bakgrund.........................................63
Ansvarsfördelning och allmänna utgångspunkter....63
Samverkan........................................65
Innehållet i introduktionsprogrammen.............67
Statens roll vid nyanlända invandrares bosättning69
Introduktionsperiodens längd.....................70
Introduktionsersättning..........................70
Uppföljning......................................72
Ny myndighet för integrationsfrågor................72
Bakgrund.........................................72
Propositionen..................................73
Motionerna.....................................74
Utskottets bedömning...........................76
Lokalisering av den nya myndigheten..............77
Diskrimineringsombudsmannens uppgifter...........78
Övriga motioner....................................79
Forskning........................................79
Romer............................................79
Äldre invandrare och språk.......................80
Individuella rehabiliteringsprogram..............82
Kistamodellen....................................82
Hemställan.........................................82
Reservationer........................................87
1. Mål för integrationspolitiken (mom. 1)..........87
2. Mål för integrationspolitiken (mom. 1)..........88
3. Mål för integrationspolitiken (mom. 1)..........89
4. Mål för integrationspolitiken (mom. 1)..........90
5. Mål för integrationspolitiken (mom. 1)..........90
6. Inriktning på integrationspolitiken (mom. 2)....91
7. Integration och återvandring (mom. 3)...........92
8. Minoriteter (mom. 4)............................92
9. Decentraliserat beslutsfattande (mom. 6)........92
10. Delaktighet i samhället (mom. 7)...............93
11. Invandrarrepresentation i beslutande organ (mom. 8)93
12. Invandrartidningen (mom. 9)....................94
13. Stöd till invandrarorganisationer (mom. 10)....94
14. Stöd till invandrarorganisationer (mom. 10)....95
15. Stöd till invandrarorganisationer (mom. 10)....95
16. Diskriminering (mom. 11).......................96
17. Rösträtt (mom. 13).............................96
18. Ökad mångfald i arbetslivet (mom. 14)..........97
19. Eget företagande (mom. 15).....................97
20. Eget företagande (mom. 15).....................98
21. Eget företagande (mom. 15).....................98
22. Behovet av undervisning i svenska (mom. 16)....99
23. Svenskundervisningen för invandrare (sfi) (mom. 17)99
24. Svenskundervisningen för invandrare (sfi) (mom. 17)100
25. Skolans betydelse för integrationen (mom. 18).100
26. Skolans betydelse för integrationen (mom. 18).101
27. Check för modersmålsundervisning (mom. 19)....101
28. Statsbidrag för språkundervisning (mom. 20)...101
29. Modersmålsundervisningen i övrigt (mom. 21)...102
30. Modersmålsundervisningen i övrigt (mom. 21)...102
31. Högre utbildning (mom. 22)....................103
32. Utsatta bostadsområden (mom. 23)..............103
33. Utsatta bostadsområden (mom. 23)..............104
34. Ansvarsfördelning för introduktion (mom. 24)..104
35. Ansvarsfördelning för introduktion (mom. 24)..105
36. Ansvarsfördelning för introduktion (mom. 24)..105
37. Samverkan om introduktion (mom. 25)...........106
38. Samverkan om introduktion (mom. 25)...........106
39. Samverkan om introduktion (mom. 25)...........106
40. Val av bostadsort (mom. 27)...................107
41. Introduktionsersättning (mom. 29).............107
42. Introduktionsersättning (mom. 29).............108
43. Introduktionsersättning (mom. 29).............108
44. Ny myndighet för integrationsfrågor (mom. 32).108
45. Övriga myndigheters ansvar (mom. 33)..........109
46. Övriga myndigheters ansvar (mom. 33)..........110
47. Övriga myndigheters ansvar (mom. 33)..........110
48. Lokala diskrimineringsombudsmän (mom. 35).....110
49. Diskrimineringsombudsmannens uppgifter (mom. 36)111
50. Romer (mom. 38)...............................111
51. Äldre invandrare (mom. 39)....................112
52. Rehabilitering (mom. 40)......................112
53. Kistamodellen (mom. 41).......................113
Särskilda yttranden.................................113
1. Invandrartidningen (mom. 9)....................113
2. Stöd till invandrarorganisationer (mom. 10)....114
3. Diskriminering (mom. 11).......................114
4. Svenskt medborgarskap (mom. 12)................115
5. Ökad mångfald i arbetslivet (mom. 14)..........115
6. Ökad mångfald i arbetslivet (mom. 14)..........115
7. Behovet av undervisning i svenska (mom. 16)....115
8. Utsatta bostadsområden (mom. 23)...............116
9. Introduktionsperiodens längd (mom. 28).........116
10. Ny myndighet för integrationsfrågor (mom. 32).116
Bilaga 1: Regeringens lagförslag....................117
Bilaga 2: Socialutskottets yttrande 1997/98:SoU3y...118
Bilaga 3: Utbildningsutskottets yttrande 1997/98:UbU4y125
Bilaga 4: Arbetsmarknadsutskottets yttrande 1997/98:AU4y139
Bilaga 5: Bostadsutskottets yttrande 1997/98:BoU2y..147
Bilaga 6: Offentlig utfrågning från invandrarpolitik till
integrationspolitik 153