Lagutskottets betänkande
1997/98:LU27

Det allmännas skadeståndsansvar, m.m.


Innehåll

1997/98
LU27

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition om det allmännas
skadeståndsansvar (prop. 1997/98:105) jämte tre med anledning av propositionen
väckta motioner. Därutöver behandlas sex motionsyrkanden i olika skadestånds-
och ersättningsrättsliga frågor från den allmänna motionstiden år 1997.
I propositionen föreslås dels att en ny lag - lag om ersättning vid
frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder - skall ersätta den nu gällande
lagen om ersättning vid frihetsinskränkningar, dels att det i skadeståndslagen
införs en bestämmelse om det allmännas ansvar för felaktig
myndighetsinformation. Den föreslagna ersättningslagen innebär att
möjligheterna för den som fått sin frihet inskränkt att få ersättning från
staten utökas för vissa fall. Den föreslagna ändringen i skadeståndslagen
innebär en ny bestämmelse om att staten eller en kommun skall ersätta skada som
har orsakats en enskild medborgare genom fel eller försummelse när en myndighet
lämnar felaktiga upplysningar eller råd, om det med hänsyn till
omständigheterna finns särskilda skäl.
Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1999.
I ärendet har en utfrågning ägt rum med företrädare för
Justitiedepartementet. Utskottet har inhämtat justitieutskottets yttrande över
propositionen och de motioner som väckts med anledning av propositionen.
Yttrandet är fogat som bilaga 5 till betänkandet.
Propositionen och de med anledning av propositionen väckta motionerna har
remissbehandlats. Remissvaren har tagits in som bilaga 6 till betänkandet.
Med anledning av tre motionsyrkanden (m, fp, v) förordar utskottet en ändring
i den föreslagna lagen om ersättning vid frihetsberövanden och andra
tvångsåtgärder. Den föreslagna ändringen innebär ökade möjligheter till
ersättning från staten för den som varit anhållen kortare tid än 24 timmar. I
övrigt tillstyrker utskottet bifall till de i propositionen framlagda
lagförslagen och avstyrker motionerna.
Till betänkandet har fogats 13 reservationer och två särskilda yttranden.
Propositionerna
I proposition 1997/98:105 föreslår regeringen (Justitiedepartementet) - efter
hörande av Lagrådet - att riksdagen antar de i propositionen framlagda
förslagen till
1. lag om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder,
2. lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207).
Lagförslagen har intagits som bilaga 1 till betänkandet.
I proposition 1997/98:96 föreslår regeringen (Justitiedepartementet) - efter
hörande av Lagrådet - såvitt nu är i fråga (lagförslag 2.9) - att riksdagen
antar i propositionen framlagt förslag till lag om ändring i lagen (1974:515)
om ersättning vid frihetsinskränkning.
Lagförslaget, som av justitieutskottet överlämnats till lagutskottet,
återfinns i bilaga 2 till betänkandet. Övriga lagförslag i proposition
1997/98:96 behandlas av justitieutskottet i betänkande 1997/98:JuU21.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av proposition 1997/98:105
1997/98:L24 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att ?under minst 24 timmar i sträck? bör utgå ur
lagtexten ur den föreslagna 2 § andra och tredje stycket lag om ersättning vid
frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om rätt till
skadestånd vid oriktiga beslut om frihetsinskränkningar och andra
tvångsåtgärder mot enskilda,
3. att riksdagen beslutar att 5 § i lag om ersättning vid frihetsberövanden
och andra tvångsåtgärder skall ha följande lydelse: Den som varit berövad
friheten till följd av beslut vid myndighetsutövning utan att ha rätt till
ersättning enligt 2-4 §§ har rätt till ersättning om åtgärden var oriktig,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om betydelsen av vem som lämnat felaktig information hos en myndighet.
1997/98:L25 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att slopa den s.k. 24-
timmarsregeln vid frihetsinskränkningar i enlighet med vad som anförts i
motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kostnadsmässiga konsekvenser till följd av regeringens förslag.
1997/98:L26 av Bengt Harding Olson och Kerstin Heinemann (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ersättning vid felaktigt gripande,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ersättning vid felaktig myndighetsinformation,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ersättning vid ämbetsbrott,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ersättning vid lagligt skadegörande handling,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kortare preskriptionstid,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ersättningens omfattning,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rimlig bevisbörda,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vidgad jämkningsregel,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ersättning för rättegångskostnader,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om uppföljning av lagstiftningens tillämpning.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1997
1997/98:L601 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag om införande av regressrätt för utgiven sjuklön i fall
där sjuklön utgivits till en arbetstagare på grund av att en annan person
uppsåtligen skadat arbetstagaren.
1997/98:L603 av Charlotta L Bjälkebring (v) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till sådan ändring i trafikskadelagen att även häst-
ekipage omfattas av gällande lagstiftning.
1997/98:L604 av Lennart Fremling (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn av
skadeståndsansvaret vid trafikolyckor där husdjur är inblandade.
1997/98:K530 av Agne Hansson m.fl. (c) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utökat ansvar enligt skadeståndslagen.
1997/98:Ju932 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en sådan ändring som i
motionen anförts om en ny ersättningspost för sorg och saknad i 5 kap.
skadeståndslagen.
1997/98:N223 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om översynen av atomansvarighetslagen.

Utskottet

Inledning
Den grundläggande regeln om skadeståndsansvar finns i 2 kap. 1 §
skadeståndslagen (1972:207). Detta lagrum innebär att var och en som
uppsåtligen eller av vårdslöshet (culpa) vållar person- eller sakskada är
skyldig att ersätta skadan. Skadeståndslagen innehåller särskilda regler om
arbetsgivares s.k. principalansvar. Enligt 3 kap. 1 § är arbetsgivare ansvarig
för person- eller sakskada som vållas av hans arbetstagare genom fel eller
försummelse i tjänsten. Arbetsgivaren svarar också för ren förmögenhetsskada i
de fall då arbetstagaren vållat skadan genom brott. Med ren förmögenhetsskada
avses sådan ekonomisk skada som uppkommer utan samband med att någon lider
person- eller sakskada.
Arbetsgivares principalansvar enligt 3 kap. 1 § skadeståndslagen omfattar
inte endast enskilda arbetsgivare utan också de offentliga. Är det fråga om
myndighetsutövning sträcker sig statens och kommunernas ansvar längre än andra
arbetsgivares. I enlighet härmed svarar det allmänna inte bara för person- och
sakskada utan också för ren förmögenhetsskada när fel eller försummelse begåtts
vid myndighetsutövning (3 kap. 2 §).
Vid sidan av skadeståndslagen finns vissa specialregler som ålägger det
allmänna ett mer långtgående skadeståndsansvar. Enligt lagen (1974:515) om
ersättning vid frihetsinskränkning har, oavsett någons fel eller försumlighet,
den som bl.a. på grund av misstanke om brott varit berövad friheten som häktad,
eller under mer än 24 timmar i sträck varit anhållen eller underkastad
reseförbud, rätt till ersättning av staten, om exempelvis frikännande dom
meddelas eller förundersökning avslutas utan att åtal väcks. Även den som
undergått fängelsestraff som påföljd för brott har rätt till ersättning av
staten om exempelvis frikännande dom meddelas efter resning. Det krävs i nu
nämnda fall inte att beslutet i sak varit oriktigt för att ersättning skall
kunna utgå.
Bestämmelserna om statens och kommunernas skadeståndsansvar har länge varit
föremål för kritik som gått ut på att enskilda många gånger har ett alltför
dåligt skydd när skada drabbar dem i samband med myndighetsutövning. Våren 1989
förordade lagutskottet med anledning av ett antal motioner att frågan om det
allmännas ansvar för fel eller försummelse i samband med myndighetsutövning
blev föremål för en utredning vid vilken ämnets olika aspekter
förutsättningslöst och omsorgsfullt borde belysas. Vad utskottet anförde gav
riksdagen med anledning av de då aktuella motionerna regeringen till känna
(bet. 1988/89:LU31). Frågan om det allmännas skadeståndsansvar har därefter vid
åtskilliga tillfällen behandlats med anledning av motioner (bet. 1989/90:LU10
och 14, 1990/91:LU27, 1992/93:LU41, 1995/96:LU20 och 1996/97:LU9).
Också spörsmål rörande rätten till ersättning vid frihetsinskränkningar har
varit föremål för uppmärksamhet i motioner. Våren 1996 gav riksdagen regeringen
som sin mening till känna att lagstiftningen bör ändras på sådant sätt att det
blir möjligt att återkräva ersättning som utgått enligt lagen om ersättning vid
frihetsinskränkning, om den som tagit emot ersättningen senare blir dömd för
brottet (bet. 1995/96:JuU15). Även Justitiekanslern har hos regeringen tagit
upp frågan om återkrav av ersättning i sådana fall.
Med anledning av 1989 års riksdagsbeslut tillkallade regeringen en kommitté
(Ju 1989:03) med uppgift att se över reglerna om det allmännas
skadeståndsansvar. Utredningen presenterade år 1993 resultatet av sina
överväganden i betänkandet (SOU 1993:55) Det allmännas skadeståndsansvar.
Betänkandet har remissbehandlats.
Till grund för förslagen i förevarande proposition ligger bl.a.
utredningsbetänkandet om det allmännas skadeståndsansvar och den nämnda
framställningen från Justitiekanslern.
I ärendet har en utfrågning ägt rum med företrädare för Justitiedepartementet.
Lagutskottet har inhämtat justitieutskottets yttrande över propositionen och de
motioner som väckts med anledning av propositionen. Yttrandet är fogat som
bilaga 5 till betänkandet.
Propositionen och de motioner som väckts med anledning av propositionen har
remissbehandlats. Yttranden har avgivits av Riksdagens ombudsmän,
Justitiekanslern, Riksåklagaren, Svea hovrätt, Domstolsverket,
Rikspolisstyrelsen, Kammarrätten i Jönköping,  Handens tingsrätt,
Kriminalvårdsstyrelsen, Brottsförebyggande rådet, Ekobrottsmyndigheten,
Datainspektionen, Riksförsäkringsverket, Vägverket, Kammarkollegiet,
Riksskatteverket, Generaltullstyrelsen, Patent- och registreringsverket,
Konsumentverket, Statens räddningsverk, Lantmäteriverket, Länsstyrelsen i
Stockholms län, Polismyndigheten i Södermanlands län, Juridiska
fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Landstingsförbundet,
Skattebetalarnas förening, Svenska Kommunförbundet, Sveriges Industriförbund
och Svensk Handel. Remissvaren har tagits in som bilaga 6 till betänkandet.
Utskottet kommer nedan - efter en redovisning av propositionens huvudsakliga
innehåll - att under skilda rubriker närmare behandla de frågor i propositionen
som aktualiserats i de med anledning av propositionen väckta motionerna eller
som annars tilldragit sig utskottets uppmärksamhet. I betänkandets avslutande
avsnitt behandlar utskottet ett antal andra motionsyrkanden från den allmänna
motionstiden år 1997 i olika skadestånds- och ersättningsrättsliga frågor.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås dels att en ny lag - lag om ersättning vid
frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder - ersätter den nuvarande lagen
(1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning, dels att det i
skadeståndslagen införs en bestämmelse om det allmännas ansvar för felaktig
myndighetsinformation.
Den nya lagen om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder
innebär att möjligheterna för den som har fått sin frihet inskränkt att få
ersättning från staten utökas för vissa fall. Det gäller i första hand när
någon grips eller anhålls kortvarigt på grund av misstankar om brott.
Ersättning skall betalas om det står klart att beslutet vilade på felaktiga
grunder och därför var oriktigt. Detsamma gäller när någon frihetsberövas i
administrativ ordning.
Däremot behålls enligt propositionens förslag den s.k. 24-timmarsregeln för
anhållande och liknande frihetsinskränkningar. Det innebär att det allmänna har
ett strikt ansvar bara om frihetsinskränkningen varat minst 24 timmar.
Enligt förslaget införs det en bestämmelse som möjliggör att ersättning
vägras eller sätts ned, om den skadelidande själv har betett sig på ett sådant
sätt att han eller hon har föranlett frihetsinskränkningen. Den nya lagen
innehåller vidare bestämmelser som innebär att en person som har fått
ersättning enligt lagen under vissa förutsättningar kan bli skyldig att betala
tillbaka pengarna.
Den nya lagen innehåller slutligen en bestämmelse om att den som har åsamkats
skada på grund av att polisen m.fl. har använt lagligt våld i vissa angivna
situationer kan få ersättning, om den skadelidande inte har betett sig på ett
sådant sätt att det har varit påkallat att använda våld mot honom eller henne
eller vederbörandes egendom. I dag finns inte någon sådan ersättningsrätt.
I propositionen föreslås också att det i skadeståndslagen införs en ny
bestämmelse om det allmännas ansvar för felaktig myndighetsinformation. Enligt
bestämmelsen skall staten eller en kommun ersätta skada som har orsakats en
enskild medborgare genom fel eller försummelse när en myndighet lämnar
felaktiga upplysningar eller råd, om det med hänsyn till omständigheterna finns
särskilda skäl. Vid bedömningen av om det finns sådana skäl skall särskilt
beaktas upplysningarnas eller rådens art, deras samband med myndighetens
verksamhetsområde och omständigheterna när upplysningarna eller råden lämnades.
Den nya lagen om ersättning för skada vid frihetsberövanden och andra
tvångsåtgärder samt den nya bestämmelsen i skadeståndslagen föreslås träda i
kraft den 1 januari 1999.
Det allmännas ansvar vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder
I regeringsformen finns bestämmelser som försäkrar varje medborgare ett antal
grundläggande fri- och rättigheter gentemot det allmänna, bl.a. skydd mot
frihetsberövande, kroppsvisitation, husrannsakan och hemlig telefonavlyssning
(2 kap. 5-8 §§ regeringsformen). Enligt 2 kap. 12 § kan vissa fri- och
rättigheter begränsas genom lag. I regeringsformen stadgas därvid bl.a. att
begränsningar får göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbart i
ett demokratiskt samhälle och att begränsningen aldrig får gå utöver vad som är
nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den. Samhällsnyttan, i
form av exempelvis krav på en effektiv brottsbekämpning, måste vägas mot den
enskildes krav på skydd för hans mänskliga och medborgerliga rättigheter. Att
tvångsmedel tillgrips är ofta en förutsättning för att ett brott skall kunna
beivras och användningen av olika tvångsmedel är därför av stor betydelse för
en effektiv brottsbekämpning. Möjligheten att tillgripa tvång kan också,
exempelvis inom vården, vara en nödvändig förutsättning för att kunna skydda
både den sjuke själv och andra medborgare. Reglerna om tvångsmedlens användning
drar upp gränserna för när och hur sådana medel får användas. Åtgärder som står
i strid med dessa regler kan föranleda straffansvar för enskilda tjänstemän och
skadeståndsansvar för det allmänna.
Bland de integritetskränkande åtgärder som det allmänna har rätt att vidta
mot enskilda medborgare utgör frihetsinskränkningar den allvarligaste formen av
ingrepp. När det gäller skada orsakad av frihetsinskränkningar har särskilda
regler om strikt skadeståndsansvar, dvs. skadeståndsansvar oberoende av
vållande, gällt sedan mycket länge i svensk rätt. När skadeståndslagen
(1972:207) kom till år 1972 ansåg man, med hänsyn till att den lagen utformats
med vållandeprincipen som grund, att det var lämpligast att hålla de särskilda
reglerna om ersättning vid frihetsinskränkning utanför. Man valde därför att
behålla ordningen med en särskild lag om ersättning för dessa fall.
Enligt lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning omfattar
begreppet frihetsinskränkning dels vad som betecknas som frihetsberövanden,
dvs. åtgärder som innebär att den enskilde är fängslad eller genom inspärrning
eller övervakning eller på något motsvarande sätt faktiskt är hindrad att
förflytta sig utanför ett rum eller annat relativt starkt begränsat område,
dels andra frihetsinskränkningar som inte innebär några sådana hinder men som
ändå inskränker den enskildes rätt att röra sig fritt. Exempel på det senare är
beslut om reseförbud och besöksförbud. I 1974 års lag skiljer man också mellan
judiciella och administrativa frihetsinskränkningar. Judiciella
frihetsinskränkningar utgör led i en brottmålsprocess, och omfattar de
straffrättsliga reglerna om frihetsberövande som påföljd för brott samt vissa
straffprocessuella tvångsmedel. Övriga frihetsinskränkningar sammanförs under
beteckningen administrativa frihetsinskränkningar.
Enligt 1 § i 1974 års lag har den som på grund av misstanke om brott varit
häktad, eller under mer än 24 timmar i sträck varit anhållen, underkastad
reseförbud eller anmälningsskyldighet, intagen för rättspsykriatisk
undersökning eller intagen i förvar, rätt till ersättning av staten i vissa
fall (den s.k. 24-timmarsregeln). Bestämmelsen gäller om frikännande dom
meddelas, om åtalet avvisas eller avskrivs, om förundersökning avslutas utan
att åtal väckts eller beslutet om frihetsinskränking upphävs eller ersätts med
ett beslut om en mindre ingripande åtgärd. Enligt 2 § har bl.a. den som
avtjänat fängelsestraff rätt till ersättning av staten, om frikännande dom
meddelas.
Det allmännas skadeståndsansvar är i de fall som regleras i 1 och 2 §§ strikt
och förutsätter alltså inte att det förekommit fel eller försummelse. Beslutet
behöver inte heller ha varit i sak oriktigt, utan det räcker att beslutet om
frihetsinskränkning har upphävts eller ersatts av ett annat beslut. Ersättning
skall således betalas exempelvis när en anhållen släpps och det därefter inte
väckts något åtal, när den som är häktad frikänns av domstolen och när en
fängelsedömd efter resning blir frikänd.
Den som i annat fall än som anges i 1 och 2 §§ till följd av beslut vid
myndighetsutövning har varit berövad friheten har enligt 3 § rätt till
ersättning av staten, om frihetsberövandet uppenbart varit utan grund.
Bestämmelsen omfattar enbart frihetsberövanden, dvs. främst olika former av
omhändertaganden för vård. Även i fråga om sådana administrativa
frihetsberövanden kan ansvaret sägas vara strikt. Det krävs inte att någon
tjänsteman har begått ett fel eller varit oaktsam. Rätt till ersättning
föreligger emellertid endast om ?det finnes uppenbart att frihetsberövandet var
utan grund?, vilket i praktiken är ett betydligt strängare krav än oaktsamhet.
Av 4 § framgår att någon rätt till ersättning inte föreligger, om den som har
varit utsatt för frihetsinskränkningen själv uppsåtligen har föranlett den.
Ersättning kan vägras eller sättas ned, om det i vissa situationer med hänsyn
till omständigheterna är oskäligt att ersättning betalas. Kvarstående misstanke
om brott får dock inte föranleda att ersättning vägras eller sätts ned.
Ersättning utgår enligt 5 § för utgifter, förlorad arbetsförtjänst, intrång i
näringsverksamhet och lidande. Om ersättning har betalats ut har staten rätt
att träda in i den ersättningsberättigades rätt till skadestånd av annan.
Lagen innehåller inga bestämmelser om rätt till ersättning för den som
drabbas av en skada på grund av ett lagligt myndighetsingrepp vars riktighet
det saknas anledning att ifrågasätta, exempelvis när polisen i brottsbekämpande
syfte tvingas förstöra egendom som tillhör en utomstående oskyldig person.
Den i propositionen föreslagna lagen om ersättning vid frihetsberövanden och
andra tvångsåtgärder innebär att den som har varit berövad friheten till följd
av ett beslut om myndighetsutövning skall ha rätt till ersättning från staten i
de fall då staten inte har ett strikt ansvar och det står klart att beslutet om
frihetsberövandet vilade på felaktiga grunder och därför var oriktigt.
Förslaget innebär vidare att 24-timmarsregeln behålls vid statens strikta
ansvar. Bestämmelsen härom (2 §) föreslås omfatta fall då någons frihet har
inskränkts på grund av att någon straffprocessuell åtgärd har använts mot honom
eller henne, nämligen beslut om frihetsinskränkning i form av häktning,
anhållande, reseförbud, anmälningsskyldighet, intagning för rättspsykiatrisk
undersökning samt förvarstagande av befälhavare på fartyg eller luftfartyg. En
person som har varit häktad skall enligt förslaget vara ersättningsberättigad,
om han sedermera frikänns från ansvar för de brott som legat till grund för
häktningen. Detsamma föreslås gälla om åtalet avvisas eller avskrivs eller
förundersökningen avslutas utan att åtal väcks. Rätten till ersättning finns
även om häktningsbeslutet i sig är oantastligt. Anledningen till den
frikännande domen, avvisnings- eller avskrivningsbeslutet eller beslutet att
lägga ned förundersökningen saknar betydelse. Ersättningsskyldighet kan också
uppkomma i vissa fall om den häktade fälls till ansvar endast för viss
brottslighet. Om exempelvis den misstänkte är häktad såsom på sannolika skäl
misstänkt för grov misshandel och snatteri men sedermera fälls till ansvar
endast för det senare brottet kan denna regel bli tillämplig. I 2 § föreslås
vidare att en häktad person skall vara ersättningsberättigad om
häktningsbeslutet upphävs efter överklagande eller överprövning eller ersätts
av en mindre ingripande åtgärd.
I den föreslagna 2 § regleras också anhållandefallen. I paragrafen föreslås
en bestämmelse som innebär att vad som föreskrivs beträffande häktade också
skall gälla den som varit anhållen under minst 24 timmar i sträck. Dessutom
föreslås att den som varit anhållen under minst en sådan tid  skall vara
berättigad till ersättning om beslutet om anhållande upphävs genom avslag på en
häktningsframställning. Vad som föreslås beträffande häktning skall också gälla
vid vissa andra beslut om frihetsinskränkningar såsom reseförbud,
anmälningsskyldighet, intagning för rättspsykiatrisk undersökning och
förvarstagande. Som en generell förutsättning skall härvid också gälla att
frihetsinskränkningen varat minst 24 timmar.
Bestämmelserna i den föreslagna 2 § föreslås också bli tillämpliga då någon
på grund av en svensk myndighets efterlysning för brott eller begäran om
anhållande eller utlämning för brott har varit utsatt för ett motsvarande
frihetsberövande utomlands (3 §).
Enligt den föreslagna 4 § har den som avtjänat fängelsestraff eller
förvandlingsstraff för böter rätt till ersättning, om det efter överklagande
eller anlitande av särskilt rättsmedel meddelats frikännande dom eller dömts ut
en mindre ingripande påföljd eller om den dom som har legat till grund för
verkställigheten undanröjs utan beslut om ny handläggning. Detsamma föreslås
gälla den som efter beslut av domstol ha varit intagen för rättspsykiatrisk
vård.
I samtliga tre motioner som väckts med anledning av propositionen framställs
yrkanden som innebär att 24-timmarsregeln skall slopas. I motion L24 av Gudrun
Schyman m.fl. (v) anförs att regeringens inställning är lättvindig i fråga om
skyddet för den enskildes integritet gentemot statsmakten. Motionärerna vill
att riksdagen ändrar regeringens lagförslag så att 24-timmarsregeln tas bort. I
motionen yrkas att riksdagen beslutar att orden ?under minst 24 timmar i
sträck? utgår ur lagtexten i den av regeringen föreslagna 2 § andra respektive
tredje stycket (yrkande 1).
Rolf Dahlberg m.fl. (m) anför i motion L25 att även om ett anhållande är
kortvarigt torde ofta redan själva ingripandet vara chockerande och omtumlande
för den enskilde. Att anhålla någon är ett mycket allvarligt ingrepp i den
enskildes frihet. Möjligheterna till ersättning bör därför, enligt
motionärernas mening, vara mer generösa för det fall någon åsamkas skada genom
ett anhållande som inte leder till åtal eller fällande dom. Riksdagen bör mot
denna bakgrund hos regeringen begära förslag om att 24-timmarsregeln slopas
(yrkande 1).
I motion L26 anför Bengt Harding Olson och Kerstin Heinemann (båda fp) att
det strikta ersättningsansvaret bör gälla även vid gripande (yrkande 1 delvis),
och det innebär att 24-timmarsregeln slopas (yrkande 1 delvis). I motionen
begärs tillkännagivanden härom.
De nu aktuella motionerna ligger delvis i linje med vad Kommittén för översyn
av det allmännas skadeståndsansvar föreslagit. Liksom motionärerna ifrågasatte
kommittén den begränsning av rätten till ersättning som 24-timmarsregeln
innebär. Kommittén anförde därvid att även om ett anhållande är kortvarigt
torde redan själva ingripandet inte sällan vara omtumlande och smärtsamt för
den enskilde. En effektiv brottsbekämpning förutsätter att man kan tillgripa
denna typ av tvångsåtgärder. Det förefaller emellertid, fortsatte kommittén,
knappast acceptabelt att den enskilde som blivit utsatt för en sådan
frihetsinskränkning, och därefter inte blir åtalad eller blir frikänd, måste
bevisa att det förekommit fel eller försummelse från myndigheterna för att han
skall vara berättigad till ersättning för uppkomna skador. Att låta anhålla
någon är ett allvarligt ingrepp i den enskildes frihet och det finns därför
särskild anledning att se allvarligt på dessa fall och att vara generös när
någon därigenom åsamkas skada. Kommittén föreslog sålunda att den s.k. 24-
timmarsregeln skulle upphävas och att därmed den som på grund av misstanke om
brott har varit anhållen alltid skulle kunna få ersättning även om
frihetsberövandet bara pågått under kort tid (SOU 1993:55 s. 186).
Flera av de myndigheter som yttrat sig till utskottet över propositionen och
motionerna anser att ett avskaffande av 24-timmarsregeln skulle medföra
åtskilliga problem. Justitiekanslern anser att redan förslaget i propositionen
medför att antalet frihetsinskränkningsärenden kommer att stiga väsentligt,
även om avsikten är att det skall ske en restriktiv bedömning. Tillgodoses
motionärernas önskemål blir, enligt Justitiekanslern, ökningen än mer påtaglig.
Med kommitténs beräkningar - som får anses vara ett minimum - skulle
slutsiffran bli omkring 13 000 ärenden, som enbart rörde frihetsberövanden
enligt rättegångsbalkens regler. Kostnaden för varje ärende skulle, anför
Justitiekanslern, inte bli lägre än den totala kostnad på 5 000 kr som kan
beräknas i dag, en utgift som skall ställas i relation till den ersättning som
kan tänkas utgå vid kortvariga frihetsberövanden. Vid sådana frihetsberövanden
måste, enligt Justitiekanslern, givetvis ersättning utgå med ett väsentligt
lägre belopp än vad som i dag utbetalas, annars torde det gå inflation i
systemet så att ersättningarna vid frihetsberövanden över 24 timmar måste
höjas. Justitiekanslern konstaterar att i dag brukar, om inga särskilda
förhållanden föreligger, ersättning utbetalas med 2 000 kr för lidande vid en
eller två dagars frihetsberövande och sedan i stigande skala med 500 kr för
varje dag därutöver. Med hänvisning till det anförda vill Justitiekanslern
ifrågasätta det rimliga i en ordning där ersättning i det enskilda fallet kan
utgå endast med ringa belopp till priset av stora kostnader för handläggningen
av varje ärende. Justitiekanslern framhåller vidare att den stora mängden
ärenden som blir följden av vidgade ersättningsregler av lätt insedda skäl inte
kan handläggas av Justitiekanslern. Handläggningsuppgifterna måste därför
anförtros andra myndigheter. Det måste vidare, enligt Justitiekanslern, beaktas
att domstolarnas arbetsbörda kan påverkas negativt av en utvidgad rätt till
ersättning vid frihetsberövanden. Särskilt i ett övergångsskede kan det finnas
anledning att tro att enskilda inte kommer att godta de handläggande
myndigheternas beslut och därför för frågan vidare till prövning i domstol.
Riksåklagaren anser att regeringens förslag är en rimligare avvägning mellan
olika intressen än motionärernas. En i princip obegränsad ersättningsrätt,
oberoende av om någon försummelse kan konstateras eller ej, kan enligt
Riksåklagaren inte förenas med de krav på effektivitet som man - med rätta -
ställer på de brottsbekämpande organen från såväl statsmakternas som de
enskilda medborgarnas sida. De ersättningsbelopp som med utgångspunkt från
nuvarande praxis kommer att utgå vid korta frihetsberövanden kommer med all
sannolikhet att bli förhållandevis blygsamma. Beloppen kan knappast av den
enskilde uppfattas som en fullgod kompensation. Mot detta skall enligt
Riksåklagaren vägas avsevärt utökade kostnader för utredning av om
ersättningsfall föreligger eller inte.
Rikspolisstyrelsen menar att mycket kortvariga judiciella frihetsberövanden -
kortare än 24 timmar - i likhet med vad som nu gäller inte bör omfattas av en
reglering om ersättning vid frihetsinskränkning. Den skadelidandes intressen
får, enligt Rikspolisstyrelsens mening, anses tillgodosedda genom bestämmelsen
i 3 kap. 2 § skadeståndslagen, enligt vilken denne har rätt till ersättning när
en skada har orsakats genom fel eller försummelse.
Justitieombudsmannen, Domstolsverket, Ekobrottsmyndigheten och Juridiska
fakultetsnämnden vid Stockholms universitet har inte någon erinran mot
propositionens förslag i nu aktuell del.
Flera remissinstanser ställer sig positiva till att 24-timmarsregeln upphävs.
Kammarrätten i Jönköping, Handens tingsrätt, Polismyndigheten i Södermanlands
län  och Svensk Handel anser att 24-timmarsregeln bör slopas i enlighet med vad
kommittén föreslog och motionärerna nu förordar. Samma uppfattning har
Brottsförebyggande rådet som anför att regeringen som motiv för att behålla 24-
timmarsregeln inte tillräckligt beaktar det lidande och den kränkning ett
anhållande innebär för den enskilde, utan uteslutande åberopar praktiska,
ekonomiska och principiella skäl. Motivet att polis och åklagare ?måste ha en
viss marginal när det gäller kortvariga frihetsberövanden? motsäger enligt
rådets uppfattning inte att staten har en generös inställning i fråga om
ersättning till personer som varit frihetsberövade.
Även Länsstyrelsen i Stockholms län anser att det är rimligt att utvidga
möjligheterna till skadestånd för anhållna genom att slopa 24-timmarsregeln.
Anhållanden kan även om de varat en kortare tid vålla beaktansvärd skada för
den enskilde. Ett frihetsberövande i form av anhållande beslutas under relativt
lugna förhållanden av åklagare och på ett annat beslutsunderlag än exempelvis
gripanden. Länsstyrelsen anser att det är en rimlig avvägning mellan individens
rätt till frihet och integritet och statens plikt att ingripa att upphäva 24-
timmarsregeln.
Justitieutskottet har i sitt yttrande i denna del anfört följande.
Utskottet vill till att börja med påminna om att det sedan länge råder ett
strikt ansvar för staten när det gäller frihetsberövande genom häktning eller
anhållande som haft en viss varaktighet, om de lagliga förutsättningarna i
övrigt är uppfyllda. Härom råder ingen oenighet. I en rättsstat är det
naturligt att det finns noga preciserade regler för under vilka omständigheter
staten får beröva någon friheten och att statens ansvar för sådana åtgärder
sträcker sig långt om det visar sig att en åtgärd varit omotiverad.
Utskottet vill först understryka att utskottet känner en betydande sympati
för här aktuella motionsförslag. På ett mer principiellt plan är det inte
orimligt att staten skall ta ett ekonomiskt ansvar för alla i lagens mening
omotiverade frihetsberövanden. Det går emellertid inte att bortse från andra
intressen som också gör sig gällande. Dessa är måhända i första hand av
praktisk natur. Icke desto mindre är det angeläget att ersättningsreglerna får
en sådan utformning att de inte riskerar att verka hämmande på polisens och
åklagarens arbete. Regelsystemet måste också väcka förtroende hos allmänheten
och får inte leda till stötande resultat. Till sist måste det göras en rimlig
avvägning mellan de kostnader för utredning m.m. som reglerna föranleder och
den ersättning som kan förväntas i det enskilda fallet.
Enligt utskottets mening har regeringen lyckats väl i den avvägning som
sålunda måste göras. Utskottet anser att man också i detta sammanhang bör hävda
en proportionalitetsprincip. Det ter sig inte rimligt att bygga upp en
omfattande organisation för handläggning av ansökningar som måste komma att
avse relativt obetydliga belopp. Samtidigt kan man naturligtvis inte heller
rutinmässigt betala ut ersättning utan att först undersöka om anspråket är
berättigat. Detta gäller särskilt som man får räkna med en större andel
obefogade ansökningar om även korta anhållanden skall omfattas. Härtill kommer
att ett borttagande av 24-timmarsregeln innebär att utredning av
ersättningsanspråk kommer att prioriteras framför det brottsförebyggande och
brottsutredande arbetet hos polis och åklagare. Utskottet som här också vill
hänvisa särskilt till Justitiekanslerns, Riksåklagarens och Rikspolisstyrelsens
synpunkter delar således regeringens bedömningar i här aktuella frågor.
Utskottet anser att 24-timmarsregeln bör behållas. Utskottet avstyrker bifall
till motionerna L24, L25 och L26 i aktuella delar.
Lagutskottet vill för sin del först erinra om de uttalanden som gjordes från
utskottets sida i samband med tillkomsten av 1974 års lag. I sitt av riksdagen
godkända betänkande LU 1974:25 uttalade lagutskottet att det kunde te sig i
viss mån förvånande att den begränsning av rätten till ersättning som 24-
timmarsregeln innebär behållits från den gamla lagen från 1945, särskilt med
hänsyn till den principiella syn som lagförslaget byggde på, och till att det i
propositionen framhållits att lagen borde innehålla generösa ersättningsregler.
Enligt utskottets mening kunde det dock vara motiverat att ersättning inte
skulle utgå vid kortvariga anhållanden eller liknande frihetsberövanden. När
polisen vid razzia eller liknande griper ett flertal personer som är misstänkta
för brott kan det sålunda, anförde utskottet, ta tid att höra samtliga och att
få fram utredning om deras förhållanden. Vidare kan det hända, anförde
utskottet, att den som anhålls är så påverkad av alkohol eller narkotika att
han inte kan höras förrän efter åtskilliga timmar. Om rätt till ersättning
skulle finnas i dessa fall skulle detta kunna binda polisens verksamhet på ett
olyckligt sätt. Man kan, fortsatte utskottet, dock inte bortse från att det kan
finnas fall där anhållandet uppenbart varit utan grund och där det skulle vara
rimligt att den anhållne fick ersättning. Utskottet förutsatte att regeringen
med hänsyn till frågans vikt följde utvecklingen på området.
Vid bedömningen av i vilken utsträckning enskilda medborgare skall ha rätt
till ersättning när myndigheter har beslutat om åtgärder som innebär tvång mot
den enskilde måste en rimlig avvägning göras mellan den enskildes och
samhällets intressen. Även om ett anhållande är kortvarigt torde, som
motionärerna framhåller, redan själva ingripandet inte sällan vara omtumlande
och smärtsamt för den enskilde. Att låta anhålla någon är ett allvarligt
ingrepp i den enskildes frihet, och det finns därför enligt utskottets mening
särskild anledning att se allvarligt på dessa fall och att vara generös när
någon därigenom åsamkas skada. I enstaka fall kan det också inträffa att en
kortvarig åtgärd orsakar betydande ekonomisk skada. Utskottet vill även
framhålla att en åtgärd trots att den är kortvarig även  kan vålla den enskilde
ideell skada i form av kränkning och lidande. Vid bestämmandet av den lämpliga
avgränsningen av statens ersättningsansvar i dessa fall är det vidare  av
betydelse vilka möjligheter som ges att i enskilda fall vägra eller sätta ned
ersättningen därför att resultatet annars med hänsyn till övriga omständigheter
skulle te sig mindre rimligt eller t.o.m. stötande. Utifrån de principiella
skäl som motionärerna anfört kan man sålunda enligt utskottets mening finna
goda argument för att utvidga ersättningsansvaret för staten på det sätt som
föreslås i motionerna.
Vid avvägningen mellan allmänna och enskilda intressen måste naturligtvis
beaktas de effekter ett utvidgat skadeståndsansvar för det allmänna får på de
brottsutredande myndigheternas arbete liksom de ökade kostnader för det
allmänna som kan bli följden. Utskottet har förståelse för de farhågor som
framförts att ett avskaffande av 24-timmarsregeln skulle få besvärande
konsekvenser för de brottsutredande myndigheternas arbete och innebära en
belastning på de ersättningsprövande myndigheterna. Av betydelse härvidlag är
enligt utskottets mening hur gränsen dras för de tvångsåtgärder som skall
omfattas av ett strikt ansvar.
Som framgått gjorde kommittén i detta hänseende åtskillnad mellan å ena sidan
anhållande, häktning och frihetstraff samt vissa därmed jämställda
frihetsberövanden, som föreslogs omfattade av det strikta ansvaret, samt å
andra sidan andra ingrepp, exempelvis gripande, där den enskilde skulle kunna
få ersättning först när den vidtagna åtgärden vid en bedömning i efterhand
visar sig ha varit oriktig. Av kommitténs egna beräkningar, som torde ha
giltighet även i dag, framgår sålunda att en reform som jämställer gripanden
med häktning och anhållande skulle medföra en mångdubbling av antalet
ersättningsanspråk.
Det finns enligt utskottets mening skillnader mellan gripande och anhållande
som kan motivera att man behandlar dem på olika sätt. Ett anhållningsbeslut är
ett mer formellt beslut som fattas av åklagare efter en bedömning av samtliga
omständigheter, medan ett gripande ofta sker snabbt och direkt på platsen av
polis. Ett gripande kan inte överprövas utan upphävs alltid genom att den
gripne antingen släpps eller blir anhållen. Ett anhållande varar i regel sex
timmar eller mer, medan gripandet är en tillfällig åtgärd som i det stora
flertalet fall upphävs eller övergår i ett anhållande inom några få timmar. Ett
anhållande måste därmed, typiskt sett, anses mera ingripande och kränkande än
ett gripande, och ett anhållande innebär också att den enskilde tydligare
stämplas som brottsling. Utskottet vill också framhålla att möjligheten att
gripa den som misstänks för brott utgör det kanske viktigaste ledet i polisens
brottsutredande arbete, och det finns därför skäl att vara tveksam inför en
ordning som kan medföra att polisen inte vågar använda detta tvångsmedel fullt
ut.
Därtill kommer att 24-timmarsregeln framstår som onödigt formalistisk i
förhållande till den föreslagna utvidgade jämkningsmöjligheten i 5 § som
innebär att ersättning kan vägras eller sättas ned, om den skadelidande själv
har betett sig på ett sådant sätt att han eller hon har föranlett
frihetsinskränkningen. Enligt utskottets mening medför denna jämkningsmöjlighet
- särskilt i det utvidgade skick den har enligt regeringens förslag - att 24-
timmarsregeln kan undvaras.
Vad som nu anförts leder utskottet till den slutsatsen att 24-timmarsregeln
bör avskaffas när det gäller anhållanden. En ändring av regeringens lagförslag
med nu angiven inriktning är enligt utskottets mening möjlig att utföra inom
ramen för detta lagstiftningsärende.
Utskottet föreslår sålunda med anledning av motionerna L24 yrkande 1, L25
yrkande 1 och L26 yrkandena 1 i denna del att 2 § andra stycket i regeringens
förslag till lag om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder
ändras i enlighet med vad som framgår av bilaga 3.
Utskottets ställningstagande innebär att yrkande 1 i motion L26 såvitt avser
gripande avstyrks.
Som tidigare redovisats innebär 3 § i 1974 års lag att den som varit berövad
friheten på administrativ grund kortare tid än 24 timmar är berättigad till
ersättning endast ?om det finnes uppenbart att frihetsberövandet var utan
grund?. De frihetsberövanden som avses är således endast administrativa
frihetsberövanden. Uppenbarhetsrekvisitet innebär att Justitiekanslern och
domstolarna intar en mycket restriktiv hållning med att tillerkänna någon
ersättning. Däremot omfattas inte judiciella frihetsberövanden - exempelvis
gripande på grund av brottsmisstanke och kortvariga anhållanden - av
bestämmelsen. För ersättningsansvar i sådana fall krävs att den enskilde kan
visa att staten begått fel eller försummelse vid myndighetsutövning.
Regeringen anser i propositionen - i likhet med kommittén - att det finns
skäl att sänka kravet för ersättning vid oriktiga beslut. Sålunda föreslås i
den nya lagen om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder att
den som har varit berövad friheten till följd av ett beslut vid
myndighetsutövning skall ha rätt till ersättning från staten i de fall då
staten inte har ett strikt ansvar och det står klart att beslutet om
frihetsberövande vilade på felaktiga grunder och därför var oriktigt (5 §). Den
föreslagna bestämmelsen är således avsedd att tillämpas vid frihetsberövanden
som inte ersätts enligt  2 - 4 §§ och gäller såväl judiciella som
administrativa frihetsberövanden. Att judiciella frihetsberövanden föreslås
omfattas är en nyhet jämfört med vad som gäller enligt 1974 års lag. Det
innebär exempelvis att den som har blivit gripen kan få ersättning enligt
paragrafen. Detsamma gäller den som har varit anhållen i mindre än 24 timmar.
Exempel på administrativa frihetsberövanden är olika former av tvångsvård
enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga.
Enligt den föreslagna bestämmelsen inträder ersättningsskyldigheten, som
tidigare nämnts, om det står klart att frihetsberövandet vilade på  felaktiga
grunder och därför var oriktigt. Med detta avses att en efterhandskontroll
klart visar att beslutet med hänsyn till de omständigheter som då har blivit
kända inte borde ha fattats om omständigheterna varit kända vid
beslutstillfället. Det behöver inte ha begåtts något fel när beslutet fattades.
I detta hänseende innebär förslaget att statens ansvar går längre än ansvaret
för fel eller försummelse vid myndighetsutövning enligt 3 kap. 2 §
skadeståndslagen. Kravet att beslutet skall ha vilat på felaktiga grunder
innebär däremot en skärpning av ansvarsförutsättningarna.
Också detta förslag har blivit föremål för kritik i ett par av de motioner
som väckts med anledning av propositionen. I motion L24 av Gudrun Schyman m.fl.
(v) föreslås att förutsättning för ersättningsansvar då staten inte har ett
strikt ansvar skall vara att ?åtgärden var oriktig?. I motionen yrkas att
riksdagen beslutar en ändring i 5 § regeringens lagförslag med denna innebörd
(yrkande 3). Motionärerna föreslår vidare att ersättningsskyldighet skall kunna
uppkomma vid fler slag av frihetsinskränkningar och andra tvångsåtgärder, såsom
medtagande och hämtning till förhör, husrannsakan, kroppsvisitation och hemlig
avlyssning. I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen skall begära
lagförslag om en utvidgad rätt till skadestånd i enlighet med det anförda
(yrkande 2).
Bengt Harding Olson och Kerstin Heinemann (båda fp) anför i motion L26 att
beviskravet inte får ställas så högt att det i praktiken blir omöjligt eller
mycket svårt för den skadelidande att få ersättning vid oriktiga beslut om
tvångsåtgärder. I stället bör man visa generositet även vid bevisprövningen.
Enligt motionen är det angeläget att denna inställning kommer till uttryck i
motivtexten, och i motionen yrkas ett tillkännagivande härom (yrkande 7).
Yrkandena 2 och 3 i motion L24 överensstämmer med vad Kommittén för översyn
av det allmännas skadeståndsansvar föreslog. Enligt kommittén finns det i och
för sig ingenting som tyder på att enskilda skadelidande gått miste om
ersättning på grund av en restriktiv tillämpning av bestämmelsen. Ett något
sänkt beviskrav skulle ändå enligt kommittén innebära en markering av viljan
till en generösare inställning, kanske främst i sådana fall där det visar sig
att det råder osäkerhet om innebörden av gällande rätt. Kommittén föreslog
därför att en ny ersättningsregel ges den lydelsen att ersättning skall utgå
?om åtgärden var oriktig?. Samtidigt föreslog kommittén att ansvaret skulle
utvidgas även på så sätt att fler slags frihetsinskränkningar och åtgärder som
kan innefatta tvång gentemot en enskild omfattas. Det gäller t.ex. medtagande
och hämtning till förhör, administrativa frihetsinskränkningar samt vissa
processuella tvångsmedel såsom husrannsakan, kroppsvisitation, hemlig
teleavlyssning och teleövervakning samt undersökning av brev. Vidare föreslog
kommittén att frihetsberövande i form av gripande skulle omfattas av
bestämmelsen.
Riksåklagaren framhåller i sitt yttrande till utskottet att det, för att
åklagarverksamheten skall kunna bedrivas effektivt, i många fall krävs beslut
om tvångsmedel som ofta måste fattas i inledningsskedet av en utredning och
under stark tidspress. Det är därför enligt Riksåklagaren naturligt att be-
sluten i efterhand kan komma att framstå som oriktiga med hänsyn till
omständigheter som inte var kända vid beslutstillfället utan som kommit fram
under utredningens gång. Enligt Riksåklagarens mening är det inte befogat med
ett så långtgående skadeståndsansvar som förutsätts i motion L24.
Rikspolisstyrelsen anser för sin del att ett utvidgat ersättningsansvar för
nu aktuella slag av frihetsberövanden kan leda till en alltför långtgående
återhållsamhet när det gäller polisiärt befogade ingripanden och därmed till en
minskad effektivitet i brottsbekämpningen. En ytterligare konsekvens av
förslaget blir ett inte oväsentligt administrativt merarbete såväl för den
ersättningsprövande myndigheten som för myndigheter inom polisväsendet. Därav
följer, framhåller Rikspolisstyrelsen, att betydande resursförstärk-ningar
torde behövas hos de myndigheter som skall hantera dessa ersättningsärenden.
Sådana resurser skulle med fördel i stället kunna utnyttjas till att förbättra
de rent polisiära insatserna till medborgarnas fromma. Vidare bör enligt
Rikspolisstyrelsen beaktas att de ersättningsbelopp som skulle bli aktuella i
dessa fall av kortvariga frihetsberövanden trots allt skulle bli ganska små.
Rikspolisstyrelsen framhåller vidare att de invändningar som i denna del kan
riktas mot regeringens förslag blir väsentligt tyngre mot de förslag till
generösare regler som framförs i motion L24.
Justitieutskottet har i sitt yttrande till lagutskottet konstaterat att ett
syfte med den nya regleringen i 5 § jämfört med den som gäller enligt 3 § 1974
års lag är att lätta på bevisbördan för den som begär ersättning. Detta finner
justitieutskottet positivt och anser att motion L26 i denna del härigenom får
anses tillgodosedd. Justitieutskottet är emellertid inte berett att gå så långt
som förespråkas i motion L24 utan ställer sig bakom de resonemang regeringen i
denna del för i propositionen. Justitieutskottet förordar med det anförda att
motionerna L24 och L26 i aktuella delar avstyrks.
I sitt yttrande har justitieutskottet vidare förklarat sig inte vara berett
att förorda något initiativ från riksdagens sida med anledning av motion L24
yrkande 2. Till de skäl regeringen anfört har justitieutskottet tillfogat att
utskottet just genomfört en fördjupad granskning av användningen av hemlig
teleavlyssning och hemlig kameraövervakning (se bet. 1997/98:Ju10). Vid denna
granskning framkom ingenting som enligt justitieutskottets bedömning skulle
kunnat medföra ersättningsskyldighet. Den försiktiga slutsats justitieutskottet
drar är att regelsystemet och tillämpningen av det är sådana att risken för
misstag är liten åtminstone när det gäller de mest integritetskränkande
straffprocessuella tvångsåtgärderna.
Lagutskottet vill först erinra om att departementschefen i samband med
tillkomsten av 1974 års lag uttalat att det rent principiellt kunde finnas skäl
att låta  lagens regler omfatta även andra frihetsinskränkningar än egentliga
frihetsberövanden. Han konstaterade dock att det skulle föra mycket långt att
låta ersättningsrätten gälla generellt vid alla administrativa åtgärder som
innefattar ett mått av frihetsinskränkning, och att en sådan reform skulle
kunna innebära en hård belastning på de ersättningsprövande myndigheterna.
Departementschefen menade vidare att det skulle kunna uppstå besvärliga
gränsdragningsproblem vid bedömningen av om ett visst administrativt beslut har
en frihetsinskränkande effekt eller inte. Dessa fall tedde sig också, enligt
hans mening, mindre behjärtansvärda än de fall där någon utsatts för ett
egentligt frihetsberövande, och den enskildes intressen borde därför normalt få
anses tillgodosedda genom möjligheten att få ersättning enligt skadeståndslagen
(prop. 1974:97 s. 62).
Utskottet är av samma uppfattning som regeringen om att även kortvariga
judiciella frihetsberövanden bör omfattas av skadeståndsansvar.
Fråga är därefter hur förutsättningarna för ersättning i nu aktuella fall,
då staten inte har ett strikt ansvar, bör formuleras. Enligt regeringens
förslag begränsas ersättningsskyldigheten för staten till sådana fall där det
står klart att beslutet om frihetsberövande vilat på felaktiga grunder och
därför är oriktigt. Med detta avses att en efterhandskontroll klart visar att
beslutet med hänsyn till de omständigheter som då har blivit kända inte borde
ha fattats om omständigheterna varit kända vid beslutstillfället. Det behöver
alltså inte ha begåtts något fel när beslutet fattades. Regeringen uttalar att
som utgångspunkt får den skadelidande anses ha bevisbördan för de
omständigheter som gör att åtgärden skall anses vara oriktig. Vilka krav som
bör ställas på bevisningen beror ofta på hur förutsättningarna för
myndighetsåtgärden är utformade. Den som råkar ut för en straffprocessuell
åtgärd såsom misstänkt för brott behöver inte bevisa att han är oskyldig. Men
han måste, anför regeringen, visa att åtgärden vilade på felaktiga grunder och
därför var oriktig. Kan den frihetsberövade exempelvis visa att ett avgörande
vittne ljög eller att dokument som låg till grund för frihetsberövandet var
förfalskat, har han rätt till ersättning om vittnet resp. dokumentet var av
avgörande betydelse för ingripandet. Det räcker inte, framhålls det i
propositionen, med enbart ett påstående att det brast i fråga om en avgörande
förutsättning. Ett annat exempel som nämns i propositionen är att polisen
ingriper vid en sammankomst där det förekommer olaglig verksamhet med flera
inblandade. Om polisen därvid skulle gripa ett större antal personer, varav
vissa inte fortsättningsvis lagförs, innebär bestämmelsen inte att dessa kan få
ersättning. Gripandet var i ett sådant fall helt korrekt.
I likhet med regeringen anser utskottet att det finns skäl att sänka kravet
för ersättning, samtidigt som regleringen bör uttrycka en viss restriktivitet
framför allt av skälet att det måste finnas ett visst utrymme för
frihetsberövanden som senare av olika skäl kan ifrågasättas. Utan ett sådant
utrymme försvåras de ifrågavarande myndigheternas arbete avsevärt. Mot denna
bakgrund kan utskottet inte finna annat än att den föreslagna bestämmelsen fått
en lämplig utformning.
Det anförda innebär att utskottet tillstyrker regeringens förslag till
reglering av ersättningsansvaret då staten inte har ett strikt ansvar (5 §)
samt   avstyrker bifall till motion L24 yrkandena 2 och 3.
Utskottet förutsätter att regeringen ägnar uppmärksamhet åt bestämmelsens
tillämpning och noga följer den utveckling den föreslagna bestämmelsen kan
föranleda.
Mot bakgrund av de ställningstaganden som nu gjorts finns enligt utskottets
mening inte utrymme för några uttalanden från riksdagens sida i enlighet med
vad som begärts i motion L26 yrkande 7, och utskottet avstyrker bifall till
motionsyrkandet.
Enligt nuvarande regler i 1974 års lag om ersättning vid frihetsinskränkning
föreligger inte, såsom tidigare redovisats, rätt till ersättning, om den som
har varit utsatt för frihetsinskränkningen själv uppsåtligen har föranlett den.
Den som har försökt undanröja bevis eller på annat sätt försvåra sakens
utredning eller undandragit sig förundersökning eller lagföring kan få
ersättning endast om det finns synnerliga skäl. Ersättning kan vidare vägras
eller sättas ned, om det i andra situationer med hänsyn till omständigheterna
är oskäligt att ersättning betalas.
I den praktiska tillämpningen har uppmärksammats att rätten att få ersättning
i anledning av ett frihetsberövande ibland kan ge resultat som ter sig
stötande. I diskussionerna har därvid ofta nämnts det s.k. Lindomefallet. En
äldre man mördades i samband med att två personer gjorde inbrott hos honom. Det
kunde inte med tillräcklig grad av säkerhet utredas vem av dem som var skyldig
till mordet. Justitiekanslern beviljade ersättning enligt 1974 års lag till den
som var huvudmisstänkt och som varit berövad friheten på grund av
brottsmisstanken.
I propositionen anför regeringen att det är uppenbart oskäligt att ersättning
betalas av statliga medel till en misstänkt i ett fall som det nämnda. I
propositionen föreslås därför i den nya lagen om ersättning vid
frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder en utvidgad jämkningsmöjlighet (6
§). Innebörden av denna är att skadestånd på grund av frihetsinskränkning skall
kunna vägras eller sättas ned (jämkas), om den drabbades eget beteende har
föranlett beslutet om frihetsinskränkning eller om det med hänsyn till övriga
omständigheter är oskäligt att ersättning lämnas.
I motion L26 anför Bengt Harding Olson och Kerstin Heinemann (båda fp) att
jämkningsmöjligheten bör utvidgas ytterligare. En lämpligt formulerad regel är
enligt motionärerna att ersättning skall kunna jämkas om den skadelidande själv
medverkat till skadan. I motionen begärs ett tillkännagivande med denna
innebörd (yrkande 8).
Justitieutskottet har i sitt yttrande konstaterat att motionsförslaget ligger
väl i linje med det förslag till ökade möjligheter till jämkning som förts fram
i propositionen. Någon åtgärd med anledning av yrkandet behövs inte enligt
justitieutskottets mening.
Lagutskottet har för sin del ingen annan uppfattning än justitieutskottet och
regeringen. Enligt lagutskottets mening torde regeringens förslag till
utformning av en utvidgad jämkningsbestämmelse väl täcka de fall då jämkning är
befogad på grund av den skadelidandes eget beteende, och utskottet kan inte
finna annat än att den av regeringen föreslagna jämkningsregeln fått en
ändamålsenlig utformning som också torde omfatta sådana situationer som avses i
motionen.
Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag i denna del (6 §)
och avstyrker bifall till  motion L26 yrkande 8.
I fråga om ersättningsgill skada ersätts enligt 1974 års lag om ersättning
vid frihetsinskränkning utgifter, förlorad arbetsförtjänst, intrång i
näringsverksamhet och lidande. Det är alltså fråga om ersättning för - förutom
lidande - ren förmögenhetsskada. Eventuella person- eller sakskador ersätts
inte enligt 1974 års lag.
Regeringen föreslår inte någon ändring härvidlag. Av 7 § i den föreslagna
lagen framgår att ersättning liksom nu skall lämnas för utgifter, förlorad
arbetsförtjänst, intrång i näringsverksamhet och lidande. Med lidande avses
icke-ekonomisk skada. Åtskilliga omständigheter inverkar därvid på frågan om
skadeståndets storlek, och några generellt giltiga normer att lägga till grund
för prövningen finns inte.
Regeringens ställningstagande kritiseras av Bengt Harding Olson och Kerstin
Heinemann i motion L26. Motionärerna anser att ersättning bör utgå även för
person- och sakskada. Det är enligt motionärerna inte något hållbart argument
att sådana skador är ovanliga vid myndighetsutövning. I motionen yrkas ett
tillkännagivande med denna innebörd (yrkande 6).
Också i denna fråga innebär motionsönskemålen att kommitténs förslag skall
leda till lagstiftning. Justitieutskottet har i sitt yttrande till lagutskottet
i denna del förklarat sig inte ha någon annan uppfattning än den som förts fram
i propositionen och ansett att motionsyrkandet bör avslås.
Lagutskottet anser för sin del att de särskilda skadeståndsreglerna för
frihetsinskränkning främst bör syfta till att kompensera den enskilde
medborgaren för den ekonomiska förlust och det lidande som
frihetsinskränkningen har inneburit för honom. Enligt utskottets mening finns
det därför inte skäl att utvidga ansvaret till att omfatta även person- och
sakskador. Därtill kommer att det är mycket ovanligt att frihetsinskränkningar
orsakar sådana skador. I det fåtal fall personskada eller sakskada uppkommit
torde det regelmässigt ha förekommit fel eller försummelse vid
myndighetsutövning varvid den skadedrabbade alltid har möjlighet att få
skadestånd med stöd av 3 kap.  2 § skadeståndslagen.
Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag beträffande
ersättningsgill skada (7 §) och avstyrker bifall till motion L26 yrkande 6.
Utskottet övergår härefter till att behandla lagförslaget såvitt gäller
ersättning vid laglig våldsanvändning. Som en allmän bakgrund bör nämnas
följande. Enligt bestämmelser i polislagen (1984:387) får en polisman i vissa
situationer använda våld mot person. Polisen får också i brottsförebyggande
syfte eller brottsutredande verksamhet förstöra eller skada egendom. Även i
tullens och kronofogdemyndighetens verksamhet kan det uppstå situationer när
våld mot person eller egendom får användas. Kommittén för översyn av det
allmännas skadeståndsansvar har uppmärksammat ett behov av särskild reglering
vad gäller person- och sakskador som kan uppkomma när främst polisen använder
sig av lagligt våld mot person eller egendom. Kommittén föreslog att det införs
en bestämmelse om ett strikt ansvar för det allmänna gentemot den som utan egen
skuld åsamkas person- eller sakskada vid användandet av lagligt våld mot person
eller egendom.
Regeringen lämnar i propositionen ett i huvusak likalydande förslag (8 §).
Den våldsanvändning som avses är, förutom polismans rätt att använda våld för
att genomföra en tjänsteåtgärd, förrättningsmans rätt  enligt utsökningsbalken
att vid exempelvis utmätning under vissa förutsättningar använda våld mot
egendom eller person vid genomsökandet av hus och rum samt tullmyndighets rätt
enligt tullagen (1994:1550) att vid undersökning av gods av olika slag få
använda våld mot egendom. Ersättning skall dock enligt förslaget inte utgå, om
den skadelidande har betett sig på ett sådant sätt att det varit påkallat att
använda våld mot hans eller hennes person eller egendom.
I motion L26 anför Bengt Harding Olson och Kerstin Heinemann (båda fp) att
ersättningsrätten bör utvidgas till att omfatta även skador på egendom i
samband med kriminalteknisk undersökning (yrkande 4).
Rikspolisstyrelsen har i sitt yttrande till utskottet föreslagit en
komplettering av den föreslagna bestämmelsen så att ersättning även kan utgå
till ett brottsoffer som åsamkats sakskada till följd av en kriminalteknisk
undersökning som ingått som ett nödvändigt led i en brottsutredning.
Justitieutskottet har i sitt yttrande till lagutskottet förklarat sig i och
för sig ha förståelse för motionsyrkandet men ansett sig kunna dela regeringens
uppfattning och förordar därför att motion L26 yrkande 4 avstyrks.
Lagutskottet vill framhålla att åtgärder i form av våldsanvändning mot person
eller egendom i vissa fall kan orsaka avsevärd person- eller sakskada.
Vanligtvis förekommer i dessa fall inte något fel eller försummelse från
polisens sida. Den som drabbats av skada kan därför stå utan möjlighet att få
ersättning. En sådan laglig våldsanvändning som här diskuteras är en form av
allmännyttig åtgärd som kan drabba en enskild, utan att denne på något sätt bär
skuld till att åtgärden måst vidtas. Den enskilde som drabbas av skadan har
visserligen ett allmänt intresse av att brott förhindras eller beivras, men det
ter sig stötande att han eller hon ensam skall bära följderna av sådana
åtgärder. Som anförs i propositionen kan en ordning som innebär att oskyldigt
drabbade får ersättning bidra till ett ökat förtroende för polisen.
Mot denna bakgrund har utskottet givetvis ingen erinran mot att det införs en
bestämmelse om strikt skadeståndsansvar för det allmänna gentemot den som utan
egen skuld åsamkas person- eller sakskada vid viss enligt polislagen laglig
våldsanvändning. Motsvarande behov finns när lagligt våld i vissa fall används
av kronofogdemyndigheten eller tullen.
När det gäller motionsönskemålet att ersättning också skall kunna
tillerkännas den som drabbats av sakskada i samband med kriminalteknisk
undersökning anser utskottet att en sådan utvidgning skulle innebära att man
avlägsnade sig från anknytningen till viss närmare bestämd laglig
våldsanvändning. Utskottet är därför inte berett att i förevarande sammanhang
förorda en sådan utvidgning av ersättningsrätten som motionärerna önskar.
Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens lagförslag i nu behandlad
del (8 §) och avstyrker bifall till motion L26 yrkande 4.
För skadeståndsanspråk i allmänhet gäller tio års preskriptionstid enligt
preskriptionslagen (1981:130). I 1974 års lag finns inga särskilda regler om
preskription, vilket innebär att den allmänna tioåriga preskriptionstiden
gäller.
Någon särskild preskriptionstid för anspråk enligt den nya lagen om
ersättning vid frihetsinskränkning och andra tvångsåtgärder föreslås inte
heller införd.
I motion L26 begär Bengt Harding Olson och Kerstin Heinemann (båda fp) ett
tillkännagivande att preskriptionstiden för anspråk enligt den nya lagen skall
vara tre månader (yrkande 5).
Frågan om preskriptionstidens längd har berörts av några remissinstanser.
Riksåklagaren framhåller i sitt yttrande att det är en fördel att
ersättningsanspråk av nu angivet slag görs gällande inom sådan tid att
omständigheterna går att utreda utan alltför stor omgång. Från den synpunkten
är enligt Riksåklagaren förslaget i motionen om en förkortad preskriptionstid
om tre månader bra.
Enligt Polismyndigheten i Södermanlands län föreligger skäl att införa en
betydligt kortare preskriptionstid än den allmänna preskriptionstiden för de nu
aktuella anspråken. Som skäl härför anför polismyndigheten att det inte är
rimligt att samhällsresurser används till att söka utröna vad som hänt flera år
tillbaka i tiden, att de skador som kan bli följden av exempelvis en oriktig
frihetsinskränkande åtgärd torde uppkomma i mer eller mindre omedelbar
anslutning till den åtgärd som skulle berättiga den drabbade till ersättning
samt att preskriptionstiden i våra grannländer i dessa fall är förhållandevis
kort.
Kommittén för översyn av det allmännas skadeståndsansvar föreslog en
förkortad preskriptionstid om sex månader. Till stöd för förslaget anförde
kommittén att det utvidgade ersättningsansvaret kommer att leda till en ökning
av antalet ersättningskrav, och för att dessa skall kunna utredas på ett
tillfredsställande sätt krävs att skadetillfället inte ligger för långt
tillbaka i tiden. De skador som kan bli följden av t.ex. en frihetsinskränkning
torde också, anförde kommittén, uppkomma i mer eller mindre omedelbar
anslutning till den åtgärd som berättigar den skadelidande till ersättning.
Lagutskottet kan konstatera att de utvidgningar av ersättningsansvaret för
frihetsinskränkningar som föreslås i propositionen inte är lika långtgående som
kommitténs förslag, vilket minskar behovet av en särskild preskriptionsregel.
Enligt utskottets mening bör man vara återhållsam med att föreskriva avsteg
från vad som gäller angående skadeståndsanspråk i allmänhet. Endast när det
finns starkt vägande skäl för en särskild preskriptionsregel bör en sådan
införas. Den enskilde medborgarens intresse av att inte behöva gå miste om
ersättning enbart på grund av en särskild förkortad preskriptionstid måste,
såsom också regeringen framhållit, anses väga tungt. De skäl som motionärerna
anfört är inte, enligt utskottets mening, av den art eller styrka att det är
motiverat att införa en särskild preskriptionstid. Också justitieutskottet har
förklarat sig inte ha någon annan uppfattning i fråga om preskriptionstidens
längd och ansett att motion L26 i förevarande del bör avstyrkas.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionsyrkandet L26 yrkande
5.
Utskottet övergår därmed till att behandla en lagteknisk fråga. I regeringens
proposition 1997/98:96 Vissa reformer av påföljdssystemet föreslås införande av
en ny påföljd för unga lagöverträdare, sluten ungdomsvård. Propositionens
lagförslag 9 innehåller ett förslag till lag om ändring i lagen (1974:515) om
ersättning vid frihetsinskränkning med ikraftträdande den 1 januari 1999.
Enligt förslaget får den som varit föremål för sluten ungdomsvård rätt till
ersättning i samma utsträckning som övriga frihetsberövade. Eftersom förslaget
i proposition 1997/98:105 innebär att 1974 års lag skall upphöra att gälla den
1 januari 1999 bör lagförslag 9 i proposition 1997/98:96 arbetas in i förslaget
till lag om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder.
Mot denna bakgrund framlägger utskottet i bilaga 3 ett eget förslag till ny
lydelse av 4 § i den nya ersättningslagen.
Det allmännas ansvar för felaktig myndighetsinformation
Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen har staten och kommunerna vid
myndighetsutövning ett längre gående skadeståndsansvar än andra arbetsgivare. I
enlighet härmed svarar det allmänna inte bara för person- och sakskada utan
också för ren förmögenhetsskada när fel eller försummelse begåtts vid
myndighetsutövning. Vad som föreskrivs om kommun gäller även landsting,
kommunalförbund, församling och kyrklig samfällighet.
Uttrycket ?vid myndighetsutövning? omfattar enligt förarbetena till
skadeståndslagen (prop.  1972:5 s. 502) alla sådana beslut och åtgärder som
antingen självständigt utgör myndighetsutövning, dvs. den offentliga verksamhet
som är ett uttryck för samhällets makt över medborgarna, eller står i ett nära
samband med myndighetsutövningen. Uttrycket innefattar sålunda åtgärder som
ingår endast som ett led i myndighetsutövningen men som är reglerade av
offentligrättsliga föreskrifter och indirekt kan få rättsliga konsekvenser för
den enskilde. Även vissa andra handlingar som står i ett mycket nära
tidsmässigt och funktionellt samband med myndighetsutövningen innefattas i
uttrycket. Däremot utesluts sådana skador som visserligen har uppkommit vid
offentlig verksamhet men där denna verksamhet inte uppvisar några
karaktäristiska offentligrättsliga drag.
Högsta domstolen har i några avgöranden prövat huruvida information från en
myndighet har lämnats vid myndighetsutövning. Ett fall, NJA 1985 s. 696 I,
gällde frågan om skadeståndsansvar för staten på grund av ett felaktigt besked
per telefon angående en försäkrads rätt till föräldrapenning. I domskälen
uttalades att övervägande skäl talar för att det felaktiga beskedet inte har
utgjort endast en sådan allmän upplysning som faller utanför 3 kap. 2 §
skadeståndslagen utan att beskedet har haft så nära anknytning till ett ärende
om föräldrapenning att det måste anses ha lämnats vid myndighetsutövning.
Staten ålades därför att betala skadestånd till den skadelidande. I andra fall
har utgången blivit den motsatta. I rättsfallen NJA 1985 s. 696 II, som gällde
en felaktig upplysning om en fastighet som lämnats av ett gatukontor, och NJA
1987 s. 535, som gällde ett pressmeddelande från Konsumentverket som innehöll
missvisande uppgifter rörande värdet av vissa lackskyddsmedel för bilar, ansåg
Högsta domstolen att gjorda uttalanden saknade det erforderliga sambandet med
myndighetsutövning. Det medförde att det allmänna i dessa fall gick fritt från
skadeståndsskyldighet.
Även Justitiekanslern har i ett antal ersättningsärenden tagit ställning till
om upplysningar från en myndighet har ett tillräckligt starkt samband med
myndighetsutövning. Bl.a. har Justitiekanslern prövat frågan om statens
ersättningsskyldighet för felaktiga upplysningar från Riksförsäkringsverket och
från försäkringskassor. Enskildas anspråk har i många sådana ärenden bifallits
med motivering att beskedet, med hänsyn till omständigheterna, måste anses ha
lämnats vid myndighetsutövning. I andra fall har utgången blivit den motsatta,
bl.a. i ersättningsärenden som har föranletts av ofullständiga uppgifter om
reglerna för föräldraförsäkringen i en av Riksförsäkringsverket utgiven
broschyr. Under hänvisning till att uppgifterna inte har lämnats vid
myndighetsutövning har enskilda i dessa fall vägrats ersättning.
Kommittén för översyn av det allmännas skadeståndsansvar konstaterade att
kravet på anknytning till myndighetsutövning i vissa fall har medfört att den
enskilde blivit ställd utan ersättning, trots att myndigheterna begått fel och
trots att den enskilde varit i hög grad beroende av de råd och upplysningar som
lämnats. Kommittén föreslog en ny bestämmelse i skadeståndslagen som ålägger
staten eller en kommun att ersätta ren förmögenhetsskada som vållas genom fel
eller försummelse när en myndighet lämnar upplysningar, råd eller andra
meddelanden. Härigenom skulle skadeståndsansvaret kunna täcka in sådana fall då
information lämnas utan att det sker vid myndighetsutövning.
I propositionen föreslås en ny regel i 3 kap. 3 § skadeståndslagen av
innebörd att staten eller en kommun skall ersätta ren förmögenhetsskada som
vållas genom fel eller försummelse när en myndighet lämnar felaktiga
upplysningar eller råd, om det finns särskilda skäl. Vid bedömningen av om det
i det enskilda fallet finns särskilda skäl skall särskilt beaktas
upplysningarnas eller rådens art, deras samband med myndighetens
verksamhetsområde och omständigheterna när de lämnats. Av propositionen framgår
att det endast är tänkt att ansvaret skall kunna göras gällande i ett begränsat
antal fall och det understryks att den enskilde själv har att visa att de
rekvisit som uppställs i bestämmelsen är uppfyllda, liksom att det föreligger
ett adekvat orsakssamband mellan informationen och skadan samt skadans storlek
m.m.
Bengt Harding Olson och Kerstin Heinemann (båda fp) anför i motion L26 att
kravet på ?särskilda skäl? för skadeståndsansvar för felaktig
myndighetsinformation innebär en alltför stark begränsning av
ersättningsrätten. En bättre modell för att uppnå en rimlig begränsning av
skadeståndsansvaret är, menar motionärerna, att ersättning kan jämkas vid
medvållande från den skadelidandes sida. I motionen begärs ett tillkännagivande
med detta innehåll (yrkande 2).
I motion K530, som väckts under den allmänna motionstiden år 1997 av Agne
Hansson m.fl. (c), anförs att det allmännas skadeståndsansvar bör skärpas så
att felaktigheter och försummelser i informationen från myndigheterna bättre än
nu kan omfattas av skadeståndsansvaret. Vad i motionen sålunda anförts om
utökat skadeståndsansvar bör riksdagen ge regeringen till känna (yrkande 3
delvis).
Gudrun Schyman m.fl. (v) anser i motion L24 att motiveringen till den nya
bestämmelsen bör nyanseras. I motionen anförs att frågan om vem på en myndighet
som lämnat en viss information inte bör tillmätas större vikt i sammanhanget,
eftersom det kan vara mycket svårt för den enskilde att närmare känna till
myndighetens interna organisation och vem som i olika fall är behörig att lämna
information. Vad sålunda i motionen anförts bör riksdagen ge regeringen till
känna (yrkande 4).
Justitiekanslern anser att regeringens förslag i denna del är
tillfredsställande och pekar på att bestämmelsens utformning leder till att det
överlämnas åt rättspraxis att närmare dra upp gränserna för ansvaret.
Justitieombudsmannen, Domstolsverket, Rikspolisstyrelsen,
Kriminalvårdsstyrelsen, Datainspektionen, Riksförsäkringsverket, Vägverket,
Riks-skatteverket, Länsstyrelsen i Stockholms län, Polismyndigheten i
Södermanlands län och Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet har
inte någon erinran mot regeringens förslag till utformning av den nya
bestämmelsen om utvidgat informationsansvar.
Patent- och registreringsverket framhåller att det inte är idealiskt att
lagtexten i så hög grad lämnar öppet hur långt ersättningsskyldigheten sträcker
sig. Å andra sidan har skadeståndsrättsliga regler traditionellt lämpat sig för
uttolkning av domstolar, och de motivuttalanden som gjorts bör enligt verket
kunna ge stöd för en rimlig utveckling av praxis.
Kammarrätten i Jönköping, Brottsförebyggande rådet, Konsumentverket, Malmö
kommun och  Landstingsförbundet anser att regelns innebörd måste klargöras
ytterligare.
Svensk Handel ställer sig bakom de synpunkter på regelns utformning
respektive tillämpning som framförs i motionerna. Enligt Industriförbundet
finns det inte tillräckligt starka motiv för att begränsa det allmännas ansvar
för felaktig information genom att införa ett krav på ?särskilda skäl?. Det
förhållandet att den enskilde har förlitat sig på lämnad information måste,
tillsammans med att allmänna skadeståndsrättsliga principer är uppfyllda, vara
tillräckligt för skadeståndsansvar.
Kammarkollegiet anser att regeringens förslag till utformning av 3 kap. 3 §
skadeståndslagen är att föredra framför kommitténs genom att det som en
förutsättning för ansvar skall krävas ?särskilda skäl?. Kollegiet anser
emellertid att motiven inte tillräckligt klargör när sådana särskilda skäl
skall anses föreligga. Självfallet måste enligt kollegiet grundregeln vara den
att den som vill göra gällande rätt till ersättning skall visa såväl att
förutsättningar för ersättning föreligger som skadans storlek. Kravet på
bevisning kan emellertid enligt kollegiet inte sättas alltför högt. I många
fall torde det vara mycket svårt för den skadelidande att prestera en fullödig
utredning om vilka uppgifter som utväxlats mellan parterna. Detta gäller inte
minst vid rådgivning. För rätt till ersättning bör, framhåller kollegiet, samma
krav på utredningen ställas som i skadeståndstvister där omständigheterna är
omstridda respektive i tvister om försäkringsersättning i
konsumentförhållanden, dvs. normalt bör det räcka om det framstår som mer
antagligt att en skadeståndssituation inträffat än att så inte är fallet.
Enligt Svenska kommunförbundet innebär propositionens förslag om ett utvidgat
ansvar för det allmänna för felaktig myndighetsinformation orealistiska krav på
myndigheternas service, eftersom förslaget kan leda till att
myndighetsföreträdare, vid hot om skadestånd, helt avböjer att ge ett råd och i
stället hänvisar den enskilde till att kontakta privata konsulter i ärendet. En
sådan utveckling stämmer illa med de från statsmakterna under senare år
betonade kraven på myndigheterna att förbättra sin service till medborgarna.
Skattebetalarnas Förening anser att det är uppenbart att den av regeringen
föreslagna utformningen av den nya bestämmelsen innebär så stora krav på den
enskilde individen i bevishänseende att bestämmelsen inte kommer att få någon
praktisk betydelse. Föreningen delar därför uppfattningen i motion L26 att de
motivuttalanden som lämnats angående beviskravet måste nyanseras.
Utskottet delar regeringens uppfattning att statens och kommunernas ansvar
för felaktig myndighetsinformation bör skärpas. En särskild regel för ansvar i
denna bemärkelse bör därför införas som - till skillnad från
skadeståndsansvaret i övrigt enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen - inte
förutsätter att informationen skall ha lämnats vid myndighetsutövning. När det
gäller den närmare utformningen av en bestämmelse anser utskottet i likhet med
regeringen att det särskilt bör markeras att skadeståndsansvar inte kommer i
fråga i samtliga fall då en myndighet lämnar felaktig information som orsakar
skada. Det är nämligen, enligt utskottets mening, inte minst av de skäl som
framförts av bl.a. kommunförbundet nödvändigt med en viss begränsning och
avgränsning av ansvaret. Utskottet kan därför inte ställa sig bakom förslaget i
motion L26 vars konsekvenser skulle bli svåra att överblicka. Som regeringen
föreslår bör det krävas att det finns särskilda skäl för att
skadeståndsansvaret skall utlösas. I sammanhanget måste ockå beaktas att
bestämmelsen med nödvändighet måste ges en allmän utformning som leder till att
det överlämnas till rättspraxis att närmare dra upp gränserna för ansvaret.
Härvid ställs naturligtvis stora krav på domstolarna. Skadeståndsrätten har
emellertid historiskt sett, som också Lagrådet anfört, visat sig vara ett
sådant område där en utveckling genom rättspraxis fungerat väl.
Utskottet tillstyrker med det anförda regeringens lagförslag i denna del och
avstyrker motion L26 yrkande 2.
Ställningstagandet innebär att önskemålen i motion K530 yrkande 3 i denna del
är tillgodosedda.
Vad därefter gäller motion L24 vill utskottet peka på att det av
propositionen framgår att särskilda skäl för skadeståndsansvar i regel kräver
att informationen inte kan fås varifrån som helst. Om exempelvis uppgiften utan
problem kan kontrolleras någon annanstans av den som tagit emot den, är det
enligt regeringen en omständighet som talar mot ett skadeståndsansvar. Det har
också, anför regeringen, betydelse vem hos en myndighet som lämnar
informationen. Visserligen svarar det allmänna för information som ges
oberoende av informationslämnarens tjänsteställning eller befattning vid
myndigheten. Men det finns enligt regeringen självfallet större anledning att
förlita sig på information som lämnas av t.ex. en ansvarig handläggare än av en
sekreterare utan ansvar för något särskilt sakområde vid myndigheten.
Utskottet har inte någon erinran mot vad regeringen sålunda uttalat i frågan
om hur den föreslagna bestämmelsen skall tillämpas. Några ytterligare
uttalanden från riksdagens sida kan inte anses erforderligt. Utskottet
förutsätter att en utvärdering av den föreslagna reformen kommer till stånd när
den nya bestämmelsen varit i kraft en tid.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L24 yrkande 4.
Ersättning för ideell skada vid myndighetsutövning
Skadestånd för skada som vållats genom fel eller försummelse vid
myndighetsutövning omfattar ersättning för personskada, sakskada och ren
förmögenhetsskada. Regler om skadeståndets bestämmande finns i 5 kap.
skadeståndslagen. Den som har tillfogats personskada kan enligt 1 § få
ersättning för både ekonomisk skada och s.k. ideell skada. Som ekonomisk skada
ersätts sjukvårdskostnader och andra utgifter till följd av skadan samt
inkomstförlust. Ideell skada gottgörs i form av ersättning för sveda och värk
samt lyte eller annat stadigvarande men. Sveda och värk avser i huvudsak
fysiskt och psykiskt lidande som skadan fört med sig under den akuta sjuktiden.
Lyte och annat stadigvarande men omfattar lidande eller obehag som kvarstår
efter den tidpunkt då den skadelidandes invaliditet kan bedömas som varaktig.
Till ideell skada hänförs även vissa olägenheter i övrigt till följd av skadan
såsom allmänna besvär av skadan i arbetet och förhöjda levnadsomkostnader,
t.ex. extra utgifter för transporter och särskilda kostnader för rekreation och
förströelse. Skadestånd för sveda och värk samt lyte och men fastställs i
praktiken av tabeller som upptar schablonbelopp vid olika grader av lidande och
olika typer av skador. De tabeller som allmänt används har utarbetats av
Trafikskadenämnden.
I vissa fall kan ideell skada ersättas även om någon direkt personskada inte
föreligger. Enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen skall sålunda bestämmelserna om
skyldighet att ersätta personskada tillämpas också i fråga om lidande som någon
tillfogar annan genom brott mot den personliga friheten, genom annat ofredande
som innefattar brott, genom brytande av post- eller telehemlighet, intrång i
förvar, olovlig avlyssning eller olaga diskriminering eller genom ärekränkning
eller dylik brottslig gärning. Syftet med regeln om ersättning för personligt
lidande är att gottgöra den integritetskränkning som följer med de brott som
avses med regeln. Ersättningen kan också utgöra kompensation för den oro och
det obehag som kan bli följden av ett brottsligt angrepp på den personliga
integriteten.
I propositionen gör regeringen bedömningen att någon ändring av gällande
ordning för ersättning för ideell skada som vållats vid myndighetsutövning nu
inte bör göras.
I motion L26 av Bengt Harding Olson och Kerstin Heinemann ifrågasätts om
regleringen i 1 kap. 3 § skadeståndslagen är tillräcklig för att omfatta
skadeståndsansvar för alla tjänstefelsbrott. I motionen yrkas därför en
utvidgning av skadeståndsansvaret enligt nämnda bestämmelse (yrkande 3).
Liknande inriktning har motion K530 av Agne Hansson m.fl. (c). Enligt
motionärerna är nuvarande reglering inte tillräcklig ur rättssäkerhetssynpunkt
och ger inte i erforderlig omfattning kompensation till den skadelidande som
drabbas. I motionen yrkas ett tillkännagivande om utökat ansvar enligt
skadeståndslagen (yrkande 3 delvis).
I uppdraget till Kommittén för översyn av det allmännas skadeståndsansvar
ingick att undersöka om ersättning som det allmänna skall betala till enskilda
på grund av skador som uppkommit i samband med myndighetsutövning bör bestämmas
under hänsynstagande till andra omständigheter än sådana som har rent ekonomisk
betydelse. Anledningen till uppdraget i denna del var främst att det hade
förekommit kritik för att den gällande ordningen ansetts innebära att den
enskilde inte fått full kompensation för sin skada vid fel eller försummelse
vid myndighetsutövning. Kommittén konstaterade att kritiken inte enbart gällt
frågan om ersättning för lidande utan i lika hög grad avsett omfattningen och
beräkningen av ersättning för ekonomisk skada (SOU 1993:55 s. 256). Även om
kommittén inte funnit att personer som skadats av felaktiga myndighetsåtgärder
sällan får full kompensation, menade kommittén dock att det förekommer att
enskilda skadelidande, med nuvarande regler, inte blir fullt ut ersatta för
uppkomna skador. Kommittén noterade att det egentliga syftet med att på vissa
områden införa lagregler om ersättning för ideell skada varit att åstadkomma en
önskad nivå på ersättningen för ekonomisk skada. Enligt kommittén skulle man
mot den bakgrunden kunna tänka sig att på motsvarande sätt, genom införandet av
generella regler om ersättning för ideell skada vid felaktig
myndighetsutövning, göra det möjligt att kompensera enskilda skadelidande även
för svårbedömda ekonomiska skador. Kommittén ville emellertid inte förorda en
sådan metod när det gäller det allmännas skadeståndsansvar. Enligt kommittén
borde ersättning för ideell skada i detta sammanhang förbehållas dem som blivit
utsatta för en kränkning av sin person eller av sin personliga integritet eller
som råkat ut för ett angrepp mot ett intresse eller en rättighet av ideellt
slag. Ersättning för ideell skada borde avse skador som inte är av ekonomiskt
slag och som inte egentligen kan värderas i ekonomiska termer.
Kommittén konstaterade vidare att det inte föreligger hinder mot att medge
ersättning för ideell skada till den som blir kränkt av ett tjänstefelsbrott,
men att den närmare tillämpningen av regeln i 1 kap. 3 § skadeståndslagen har
överlämnats till rättsutvecklingen. Kommittén övervägde om det fanns skäl att
öka möjligheten till ersättning för ideell skada på grund av myndighetsåtgärder
jämfört med bestämmelserna i 1 kap. 3 §. Enligt kommittén ryms de fall där ett
ansvar för ideell skada bör kunna utkrävas vid myndighetsutövning i allt
väsentligt under 1 kap. 3 § skadeståndslagen, och redan i dag kan sålunda vissa
tjänstefelsbrott, anförde kommittén, ge rätt till ersättning för ideell skada.
Kommittén om det allmännas skadeståndsansvar övervägde också om det finns
skäl att införa en specialreglering av det allmännas ansvar så att utöver
personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada också ideell skada alltid
skulle ersättas enligt bestämmelsen i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Det finns
emellertid enligt kommittén en risk att processer om bagateller uppmuntras om
man inför en allmän rätt till ideellt skadestånd på grund av felaktig
myndighetsutövning.
I den nu aktuella propositionen förklarar sig regeringen dela kommitténs
uppfattning och anser att  utgångspunkten för regleringen bör vara att
ersättning för ideell skada skall avse skador som inte är av ekonomiskt slag
och som inte i egentlig mening kan värderas i ekonomiska termer. Regeringen
delar också kommitténs bedömning att sådan ideell skada som kan uppkomma vid
myndighetsutövning inte bör särregleras utan även fortsättningsvis bedömas
enligt de allmänna bestämmelserna om ideell skada.
Utskottet har ingen annan uppfattning än kommittén och regeringen samt vill i
sammanhanget peka på att det inte torde föreligga någon oenighet om att
bestämmelsen i 1 kap. 3 § skadeståndslagen om skadestånd för kränkning genom
brott möjliggör ersättning för tjänstefelsbrott. Därutöver vill utskottet
erinra om att Kommittén om ideell skada i sitt delbetänkande (SOU 1992:84)
Ersättning för kränkning genom brott lagt fram förslag till en bestämmelse som
innebär att den som kränker annan genom brott mot dennes person, frihet, frid
eller ära skall ersätta det lidande som kränkningen medför. Som regeringen
anfört torde möjligheten till ersättning för ideell skada vid
myndighetsutövning komma att vidgas ytterligare om förslaget genomförs.
Enligt vad utskottet erfarit bereds betänkandet om ideell skada tillsammans
med kommitténs slutbetänkande (SOU 1995:33) Ersättning för ideell skada vid
personskada för närvarande inom Regeringskansliet med sikte på en allmän reform
av reglerna om ideell skada.
Enligt utskottets mening finns det ingen anledning för riksdagen att nu
föregripa regeringens ställningstaganden, och utskottet avstyrker därför bifall
till motionerna L26 yrkande 3 och K530 yrkande 3 i denna del.
Rättegångskostnader
Bestämmelser om ersättning för rättegångskostnader i allmän domstol finns i
rättegångsbalken. I tvistemål är huvudregeln att den förlorande parten åläggs
att svara för den vinnande partens kostnader. I förvaltningsprocessen gäller
inte som i allmän domstol någon huvudregel om ersättningsskyldighet för
förlorande part och rätt till ersättning för vinnande part.
Förvaltningsprocesslagen (1971:291) innehåller över huvud taget inte några
bestämmelser i frågan. På vissa områden finns det dock särbestämmelser. Ett
viktigt exempel är regleringen i lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i
ärenden och mål om skatt m.m. En enskild part kan i ett skattemål under vissa
förutsättningar, bl.a. om han vinner målet, tillerkännas ersättning för sina
rättegångskostnader. När den enskilde processar mot det allmänna är det oftast
fråga om förvaltningsrättsliga mål, och då finns det som framgått nyss sällan
någon möjlighet för den enskilde att få ersatt uppkomna kostnader även om han
vunnit framgång i saken. Detsamma gäller i förvaltningsärenden i allmänhet. I
vissa fall kan dock ersättning utgå enligt rättshjälpsreglerna eller, som
angetts, enligt de särskilda reglerna i 1989 års lag om ersättning för
kostnader i skattemål m.m.
I motion L26 anför Bengt Harding Olson och Kerstin Heinemann (båda fp) att
riksdagen i förevarande sammanhang bör uttala sig principiellt om vikten av att
anlägga ett generöst perspektiv och att en särregel om skadeståndsansvar för
rättegångskostnader vid myndighetsutövning skall införas (yrkande 9).
Utskottet vill erinra om att frågan om enskildas rätt till ersättning för
kostnader i förvaltningsrättsliga mål och ärenden har varit föremål för
överväganden under en lång följd av år. Det har därvid ofta ansetts att frågan
haft nära anknytning till skadestånd eller t.o.m. att den borde betraktas som
skadestånd. Denna uppfattning hänger samman med att en enskild part som åsamkas
rättegångskostnader ibland kan få ersättning för dessa kostnader i form av
skadestånd. För att rättegångskostnader skall kunna utkrävas som skadestånd
förutsätts dock i regel att det förekommit fel eller försummelse från det
allmännas sida.
Kommittén för översyn av det allmännas skadeståndsansvar ansåg att
utformningen av enskildas rätt till ersättning för rättegångskostnader i
förvaltningsprocessen i första hand bör betraktas som en processrättslig fråga.
Rättegångskostnadsfrågan borde således enligt kommittén övervägas och lösas
inom ramen för reformarbetet rörande förvaltningsprocessen i allmänhet.
Kommittén avstod därför från att lägga fram några förslag i denna del.
I förevarande proposition anser regeringen att det processuella alternativet
bör ha företräde. Det är då enligt regeringen naturligt att frågan får
behandlas i ett annat sammanhang. Av propositionen framgår att regeringen avser
att ta upp saken i samband med en genomgång av vissa förvaltningsprocessuella
frågor.
I avvaktan på regeringens ställningstaganden i frågan anser utskottet att det
nu inte finns skäl till något särskilt riksdagens initiativ i ämnet. I
sammanhanget bör påpekas att möjligheterna för den enskilde att få ersättning
för sina kostnader i ett skaderegleringsärende som handläggs av
Justitiekanslern ökat genom införandet av förordningen (1995:1301) om
handläggning av skadeståndsanspråk mot staten. Enligt denna förordning, som den
1 januari 1996 ersatte 1972 års kungörelse om statsmyndigheternas
skadereglering i vissa fall, kan ersättning utgå av allmänna medel för biträde
och för utredning i ärendet, inte bara som tidigare när anspråket  grundas på
1974 års lag om ersättning vid frihetsinskränkning utan även när det grundas på
bl.a.        3 kap. 2 § skadeståndslagen.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L26 yrkande 9.
Kostnadsmässiga konsekvenser, m.m.
Kommittén för översyn av det allmännas skadeståndsansvar gjorde bedömningen att
föreslagna reformer kunde förväntas medföra kostnadsökningar på
uppskattningsvis 10-12 miljoner kronor årligen, vilka till största delen skulle
komma att få bäras av staten. De utvidgningar som föreslås i propositionen  är
inte lika långtgående som de som kommittén föreslog. Det finns dock enligt
regeringens bedömning en viss risk för kostnadsökningar. Risken härför vad
avser ersättning vid lagenliga och korrekta myndighetsingripanden har av
kommittén beräknats till 1 milj. kr. Den ökningen berör huvudsakligen polisen
och inte kommunerna. Kostnaderna för den utvidgade ersättningsmöjligheten vid
kortvariga frihetsberövanden kan enligt regeringen förväntas bli blygsam, allra
högst en halv miljon kronor. Kostnadsökningen för det utvidgade
informationsansvaret är enligt regeringen svår att bedöma. Kommittén antar att
dess förslag i den delen inte kommer att få några märkbart negativa
samhällsekonomiska konsekvenser. Regeringen framhåller att dess förslag genom
kravet på särskilda skäl för ansvar kan sägas vara snävare än kommitténs och
därför inte innebära en lika stor risk för kostnadsökningar. Enligt regeringen
finns det därför anledning anta att de samlade förslagen endast medför
begränsade kostnadsökningar. Det gäller såväl för staten som för kommunerna.
I motion L25 av Rolf Dahlberg m.fl. (m)  anförs att regeringens beräkningar
är tveksamma. Man måste enligt motionärerna ta med i beräkningen att ett ökat
skadeståndsansvar för det allmänna också utgör ett viktigt incitament för
myndigheterna att fatta korrekta beslut redan från början. Reformen torde
därför medföra en allmän kvalitetshöjning av myndigheternas verksamhet. I
dagsläget är det enligt motionen svårt att förutse såväl de enskildas behov som
vilka kvalitativa effekter förslagen kommer att få på myndigheternas
verksamhet. Mot denna bakgrund är det, enligt motionärernas mening, angeläget
att regeringen noggrant följer vilka de kostnadsmässiga konse- kvenserna blir
för staten och kommunerna (yrkande 2).
Utskottet har ingen annan uppfattning än motionärerna och anser således att
det är svårt att närmare förutse de samlade kostnadsmässiga konsekvenserna av
reformen. Vid en sammanställning av kommitténs beräkningar och vad regeringen
anfört kan utskottet dock inte komma till någon annan slutsats än att reformen
endast kommer att medföra begränsade kostnadsökningar för såväl staten som
kommunerna. Som framhållits i motionen kan det finnas anledning att också ta
med i beräkningen att reformen bör medföra att myndigheterna och kommunerna
förbättrar sina rutiner och höjer sin kvalitet i syfte att undvika oriktiga
beslut och att felaktig och vilseledande information lämnas, vilket rimligtvis
bör leda till att många skadeståndsärenden kan undvikas i framtiden. Denna
besparingseffekt torde emellertid vara mycket svår att uppskatta.
Mot bakgrund av de osäkerheter som föreligger när det gäller reformens
kostnadsmässiga konsekvenser och med beaktande av de ändringar utskottet
förordat beträffande 24-timmarsregeln när det gäller anhållande är det, enligt
utskottets mening, angeläget att regeringen noggrant följer de kostnadsmässiga
konsekvenserna av reformen samt i lämpligt sammanhang redovisar sina
beräkningar för riksdagen.
Utskottet förutsätter att så kommer att ske utan att något formellt
tillkännagivande från riksdagens sida behöver komma till stånd och avstyrker
därför bifall till motion L25 yrkande 2.
I motion L26 av Bengt Harding Olson och Kerstin Heinemann yrkas ett
tillkännagivande om att reformen skall följas upp. En sådan uppföljning är
enligt motionärerna särskilt angelägen när förslagen nu inte är lika
långtgående som kommitténs förslag. I motionen yrkas ett tillkännagivande härom
(yrkande 10).
Utskottet delar motionärernas uppfattning om att det är angeläget att
reformen följs upp också från andra än kostnadsmässiga utgångspunkter. Särskilt
viktigt är därvid, enligt utskottets mening, att söka utröna om de nu
föreslagna reglerna fått en sådan utformning att de i den praktiska
tillämpningen medfört att oskyldigt frihetsberövade personer får en rimlig
ersättning för vad frihetsberövandet inneburit. Utskottet har också vid
behandlingen ovan av de olika delarna av förslaget i flera fall förutsatt att
regeringen är uppmärksam på tillämpningen av den nya lagstiftningen. Härigenom
och med beaktade av vad lagutskottet nu uttalat får önskemålet i motion L26
yrkande 10 anses vara tillgodosett, och utskottet avstyrker bifall till
motionsyrkandet.
Vissa andra skadestånds- och ersättningsrättsliga frågor
I detta avsnitt behandlar utskottet sex motionsyrkanden från den allmänna
motionstiden år 1997 som gäller vissa andra skadestånds- och
ersättningsrättsliga frågor, nämligen regressrätt för utgiven sjuklön,
trafikskadelagen, skadestånd till efterlevande samt atomansvarighetslagen.
Regler om skadeståndets bestämmande finns i 5 kap. skadeståndslagen. Den som
har tillfogats personskada kan enligt 1 § få ersättning för både ekonomisk
skada och s.k. ideell skada. Som ekonomisk skada ersätts sjukvårdskostnader och
andra utgifter till följd av skadan samt inkomstförlust. Ideell skada gottgörs
i form av ersättning för sveda och värk samt lyte eller annat stadigvarande
men.
Vid bestämmande av ersättning för inkomstförlust skall enligt 3 § avräknas
vissa förmåner som den skadelidande med anledning av förlusten har rätt till,
bl.a. ersättning som betalas på grund av obligatorisk försäkring enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring, pension eller sjuklön enligt lagen (1991:1047)
om sjuklön, om förmånen betalas av en arbetsgivare eller på grund av en
försäkring som är en anställningsförmån. Sjuklönelagen, som trädde i kraft den
1 januari 1992, innebär att en arbetstagare ges rätt att under den första tiden
av varje sjukdomsfall (sjuklöneperiod) - numera 14 dagar - behålla en viss
andel av den lön och andra anställningsförmåner som han annars skulle ha gått
miste om till följd av sjukdomen.
Bestämmelserna om avräkning bygger på principen att skadeståndet skall täcka
den verkliga förlusten. Varken under- eller överkompensation skall uppstå.
Bestämmelserna bygger vidare på grundsatsen att avräkningen skall ske enligt en
nettometod. Denna innebär att skadeståndsbeloppet skall bestämmas så att det
motsvarar endast den del av förlusten som avräkningsförmånerna inte täcker. För
sådan ersättning som skall avräknas föreligger över huvud taget inte
skadeståndsskyldighet. Detta medför att någon regressrätt inte föreligger
beträffande avräkningsförmånerna. Den som utgett en avräkningsförmån kan därför
inte av skadevållaren återkräva vad som utgetts. Skadevållaren behöver därför i
regel bara betala en mindre del av skadan.
Nämnda effekter av nuvarande regler har varit föremål för kritik i
återkommande motioner. Våren 1997 behandlade utskottet en motion vari
hemställdes att riksdagen hos regeringen skulle begära förslag om införande av
regressrätt för arbetsgivaren för utgiven sjuklön när annan person uppsåtligen
eller genom vårdslöshet skadat arbetstagaren (bet. 1996/97:LU9). Utskottet
hänvisade därvid till att frågan om avräkning för sjuklön och arbetsgivares
regressrätt tagits upp i ett lagstiftningsärende våren 1995 som gällde
avräkning för ersättning för inkomstförlust från vissa personförsäkringar
(prop. 1994/95:229, bet. 1995/96:LU3), vari utskottet förklarat sig vara ense
med regeringen i fråga om en översyn av reglerna om samordning mellan å ena
sidan skadeståndet för personskada och å andra sidan försäkring och andra
förmåner med anledning av skadan. Frågan om regressrätt för utgivna förmåner
var av central betydelse vid en sådan översyn, och utskottet utgick från att
regeringen i lämpligt sammanhang tog initiativ till en sådan översyn.
Vid den förnyade behandlingen av motionsspörsmålet våren 1997 i betänkandet
1996/97:LU9 utgick utskottet från att de i motionen aktualiserade spörsmålen
alltjämt var föremål för uppmärksamhet inom Regeringskansliet och förutsatte
att den allmänna översyn av samordningsreglerna som regeringen förutskickat år
1995 kom till stånd inom en inte alltför avlägsen framtid. Något initiativ
eller annan åtgärd från riksdagens sida med anledning av motionen var då enligt
utskottet inte behövligt. Motionen avstyrktes därför.
I den nu aktuella motion L601 återkommer Gullan Lindblad m.fl. (m) med
begäran att regeringen skall lämna förslag om införande av regressrätt för
utgiven sjuklön när annan person uppsåtligen eller av vårdslöshet skadat
arbetstagaren.
Enligt vad utskottet nu erfarit övervägs inom Justitiedepartementet direktiv
för en utredning om en allmän översyn av reglerna om samordning mellan
skadestånd för personskada samt försäkring och andra förmåner i anledning av
skadan. Utskottet förutsätter att regeringen i samband med utformningen av
direktiven beaktar vad som anförts i motionen och finner därför inte anledning
att nu förorda något initiativ från riksdagens sida.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L601.
Skadeståndslagen gäller i och för sig också i fråga om skador som uppkommer
vid trafik med motorfordon. På detta område har emellertid de skadelidande ett
förstärkt skydd genom trafikskadelagen (1975:1410), som innehåller bestämmelser
om trafikförsäkring och om ersättning vid trafikskada. Genom trafikskadelagen
åläggs varje motorfordonsägare att ha trafikförsäkring för sitt fordon.
Ersättning betalas ur trafikförsäkringen, så snart någon i fordonet skadas.
Dessutom utgår ersättning ur trafikförsäkringen till andra, t.ex. cyklister och
fotgängare, som skadas i följd av trafik med fordonet. Ersättning till förare
och passagerare betalas ur det egna fordonets trafikförsäkring även om skadorna
skulle ha uppkommit vid en kollision med ett annat fordon. Om skadorna har
orsakats genom vållande i samband med förandet av ett annat fordon, kan det
försäkringsbolag som har betalat ut ersättningen kräva den tillbaka från
försäkringen för det andra fordonet.
Om ett motorfordon eller egendom som befordras med ett sådant fordon skadas
vid singelolycka, utgår ingen ersättning från fordonets egen trafikförsäkring.
Har skadorna däremot vållats genom ett annat fordon i samband med kollision,
ersätts skadorna från det andra fordonets trafikförsäkring. Dessa regler
innebär att den som vill ha full täckning för vagnskador får teckna en
frivillig försäkring. Uppstår skador på egendom som tillhör utomstående och som
inte befordras med motorfordon utgår ersättning från försäkringen för det
fordon varigenom skadorna orsakats. Ersättning utgår oavsett om fordonet har
förts oaktsamt eller inte.
I 18 § andra stycket trafikskadelagen föreskrivs att skadestånd med anledning
av skada på motordrivet fordon kan jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn
till omständigheterna. Bestämmelsen har sin grund i trafikförsäkringens
objektiva ansvar för person- och sakskada som tillfogas utomstående när
fordonet är i trafik. Mot bakgrund härav har det framstått som följdriktigt att
jämkning skall kunna ske av ägares, brukares och förares krav på ersättning
från en utomstående för sakskada oavsett vållande på deras sida eller
bristfällighet hos fordonet (prop. 1975/76:15 s. 84). I praxis har
jämkningsbestämmelsen kommit att innebära att, när en utomstående ensam har
vållat en skada på ett motorfordon, skadeståndet som regel jämkats till hälften
men att undantag härifrån gjorts när det förelegat särskilda omständigheter (se
rättsfallen NJA 1985 s. 309, NJA 1987 s.  749 och NJA 1990 s. 569).
Nuvarande ordning kritiseras i motion L604 av Lennart Fremling (fp). Enligt
motionen leder gällande regler till ett orimligt skadeståndsansvar för
fordonets ägare eller förare i de fall husdjur är inblandade i trafikolyckor
utan att föraren varit vållande till olyckan. I motionen begärs en översyn av
trafikskadelagen i detta hänseende.
I motion L603 av Charlotta L Bjälkebring (v) påpekas att om en häst vid en
trafikolycka orsakar skada på ett motordrivet fordon, dess förare eller
passagerare finns det inte någon trafikförsäkring för hästen som kan ersätta
skadorna. Enligt motionären bör det vara möjligt att trafikförsäkra även hästar
så att ett acceptabelt ekonomiskt skydd åstadkoms för bl.a. medtrafikanter.
Regeringen bör därför lämna förslag till ändring i trafikskadelagen med denna
inriktning.
Utskottet vill erinra om att trafikskadelagens jämkningsbestämmelse har
behandlats i departementspromemorian (Ds 1996:25) Jämkning av skadestånd enligt
trafikskadelagen, trafikförsäkringsavgifter m.m. I promemorian föreslås bl.a.
att det inte längre skall vara en huvudregel att skadeståndet skall jämkas när
motorfordon i trafik eller egendom som befordras med sådan egendom skadas. I
stället skall, enligt förslaget, skadeståndet kunna jämkas efter vad som är
skäligt med hänsyn till den medverkan som har förekommit på ömse sidor, de
särskilda risker för skador som finns vid trafik med motordrivet fordon och
omständigheterna i övrigt. Promemorian är remissbehandlad, och frågan om
jämkning av skadestånd enligt trafikskadelagen bereds för närvarande i
Justitiedepartementet.
Utskottet anser, med hänsyn till pågående beredning av frågan, att motion
L604 inte nu bör föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottet avstyrker därför
bifall till motionen.
Utskottet förutsätter att även spörsmålet i motion L603 behandlas inom ramen
för de pågående övervägandena om ändringar i trafikskadelagen. Därmed avstyrker
utskottet motionen.
Om en personskada lett till döden, kan de efterlevande erhålla skadestånd.
Enligt 5 kap. 2 § SkL utgår sålunda ersättning för begravningskostnad och, i
skälig omfattning, annan kostnad till följd av dödsfallet exempelvis sorgkläder
och resor. Vidare utgår ersättning för förlust av underhåll. Skadestånd till
efterlevande omfattar enligt 5 kap. 2 § skadeståndslagen inte ideell skada. I
rättspraxis har emellertid ersättning för sveda och värk tillerkänts den som
drabbats av psykiska besvär till följd av att en nära anhörig blivit
uppsåtligen dödad, likaså när närstående dödats genom grov vårdslöshet som
legat mycket nära ett uppsåtligt handlande (se rättsfallen NJA 1993 s. 41 I och
II respektive NJA 1996 s. 373).
I motion Ju932 av Johan Lönnroth m.fl. (v) föreslås att det i
skadeståndslagen införs en särskild ersättningspost för sorg och saknad när det
gäller skadestånd till efterlevande till en nära anhörig som dödats genom en
brottslig handling (yrkande 2).
Utskottet vill erinra om att frågan om skadestånd till efterlevande
behandlades av utskottet våren 1996 med anledning av en motion (bet.
1995/96:LU20). Som utskottet då påpekade har Kommittén om ideell skada, som
tillkallades år 1988, tagit upp frågor som gäller bl.a. skadestånd till
efterlevande. I sitt slutbetänkande (SOU 1995:33) Ersättning för ideell skada
vid personskada konstaterar utredningen att den nuvarande bestämmelsen i   5
kap. 2 § SkL, om nära anhörigas rätt till skälig ersättning för kostnader till
följd av den skadelidandes död, i senare rättspraxis tillämpats i en för de
skadelidande liberal riktning. Kommittén räknar med att denna utveckling kommer
att fortsätta utan att bestämmelsen behöver ändras.
Beträffande frågan om skadestånd för psykiska besvär bör enligt kommittén
skadestånd, till följd av att en nära anhörig har dödats genom en
skadeståndsgrundande handling, kunna utgå även när dödsfallet har vållats genom
vårdslöshet eller när skadeståndsansvaret vilar på strikt grund (jfr tidigare
redovisade rättsfall). En bestämmelse med denna innebörd bör enligt kommittén
tas in i 5 kap. 2 § SkL. Den föreslagna bestämmelsen reglerar inte det fallet
att någon har åsamkats psykiska besvär till följd av att en nära anhörig har
skadats allvarligt genom en skadeståndsgrundande handling. Kommittén framhåller
emellertid att regeln inte får läsas så att den utesluter en rätt till
skadestånd i fall som liknar dem som har lagreglerats. Frågan i vad mån
skadestånd skall kunna utgå i sådana fall får avgöras i rättstillämpningen.
Kommittén anser vidare att en rätt till skadestånd för kränkning inte bör
införas för efterlevande till den som har dödats genom en brottslig handling.
Inte heller bör enligt kommittén en rätt till skadestånd för sorg och saknad
för efterlevande till den som har dödats genom en skadeståndsgrundande handling
införas.
Enligt utskottets mening bör riksdagen inte heller beträffande detta
motionsspörsmål föregripa regeringens ställningstaganden till de förslag som
lagts fram av Kommittén om ideell skada. Enligt vad utskottet erfarit är en
lagrådsremiss på grundval av kommitténs förslag aviserad till hösten 1998.
Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion Ju932 yrkande 2.
Regler om ansvar för skador som uppkommer i samband med verksamhet inom
atomanläggningar finns i atomansvarighetslagen (1968:45). Denna lag bygger på
två internationella konventioner. Den ena konventionen är 1960 års
Pariskonvention om skadeståndsansvar på atomenergins område, som föreskriver
att innehavaren av en atomanläggning är ansvarig för atomskador oberoende av
vållande, dvs. innehavarens ansvar är strikt. Den andra konventionen är en i
Bryssel år 1963 avslutad tilläggskonvention till Pariskonventionen, som
innehåller regler om supplerande statsansvar för atomskador.
Enligt Pariskonventionen kan anläggningsinnehavarens ansvar bestämmas till 15
miljoner särskilda dragningsrätter (SDR). En dragningsrätt motsvarar ungefär
tio svenska kronor. Beloppet får dock sättas högre eller lägre än detta
riktvärde. Innehavaren måste ha en försäkring eller annan ekonomisk garanti som
täcker det ansvarighetsbelopp som har bestämts. Genom tilläggskonventionen
finns numera ett extra ersättningssystem enligt vilket supplerande ersättning
av statsmedel betalas om ansvarsbeloppet enligt Pariskonventionen inte räcker
till full ersättning åt de skadelidande. Systemet enligt tilläggskonventionen
verkar i flera steg. Anläggningsinnehavarens ansvar utgör det första steget.
Det andra steget betalas av den stat där anläggningen är belägen och löper från
gränsen för första steget, dvs. anläggningshavarens ansvar, upp till 175
miljoner SDR. Till det tredje steget, som löper i intervallet mellan 175
miljoner SDR och 300 miljoner SDR, skall de stater som är anslutna till
tilläggskonventionen (s.k. Brysselstater) gemensamt betala efter en särskild
formel.
Atomansvarighetslagen innehåller de regler som föranletts av de båda
konventionerna. Sedan den 1 juli 1995 (prop. 1994/95:134, bet. LU25, rskr. 304)
gäller att anläggningshavaren svarar upp till 175 miljoner SDR. Det betyder att
de två första stegen i konventionerna har reducerats till ett och att det är
anläggningshavaren som står för detta. I intervallet 175-300 miljoner SDR
svarar svenska staten gemensamt med övriga Brysselstater. År 1982 infördes i
atomansvarighetslagen ytterligare ett steg. Enligt denna bestämmelse, 31 a §,
skall svenska staten, i de fall en anläggningshavare här i landet är ansvarig,
betala ersättning med sammanlagt 3 miljarder kronor. I detta belopp är
ersättningarna enligt de tidigare stegen inräknade. Om det ansvarsbelopp som
gäller enligt de ovan redovisade stegen inte räcker till ersättning för
uppkommen skada, skall enligt 33 § gottgörelse beredas av statsmedel enligt
grunder som fastställs genom särskild lagstiftning.
I motion N223 av Carl Bildt m.fl. (m) anförs, med hänsyn till att
anläggningshavarnas ansvar är begränsat, att det bör införas en rätt för staten
att från anläggningshavaren återkräva medel som staten betalat ut i
kompletterande ersättning med anledning av en atomolycka. I motionen begärs ett
tillkännagivande om en översyn av atomansvarighetslagen med denna inriktning
(yrkande 18).
Utskottet vill erinra om att frågan om kraftföretagens ersättningsskyldighet
vid atomskador behandlats av regeringen och riksdagen vid åtskilliga
tillfällen. Våren 1995, i samband med riksdagens beslut att höja
anläggningshavarnas ansvarsbelopp för atomskador från 1,2 miljarder kronor till
ca 1,925 miljarder kronor (175 miljoner SDR), behandlade utskottet ett stort
antal motioner som innefattade olika långt gående krav på en ytterligare
höjning av anläggningshavarnas skadeståndsansvar. Med anledning av motionerna
uttalade utskottet som sin grundinställning att ansvaret för atomskador i
första hand bör bäras av kärnkraftsindustrin. Däremot ifrågasatte utskottet om
det var förenligt med Pariskonventionen att ålägga anläggningshavarna ett
obegränsat ansvar. Mot bl.a. den bakgrunden avstyrkte utskottet då aktuella
motioner men ansåg det samtidigt angeläget att regeringen noga följer
utvecklingen på området och, efter hand som förhållandena medger ett
ytterligare ökat skadeståndsansvar för anläggningshavarna, återkommer med
förslag till riksdagen i saken. Utskottet framhöll också det angelägna i att
regeringen även verkar på det internationella planet och tar till vara de
möjligheter som finns till förbättringar av ansvarssystemet vid atomskador
(bet. 1994/95:LU25).
Då frågan om skadeståndsansvar vid atomskador senast behandlades av riksdagen
med anledning av en motion våren 1997 pekade utskottet på att justitieministern
i oktober 1996 beslutat att ge en utredare i uppdrag att utreda vissa frågor om
ett utökat skadeståndsansvar enligt atomansvarighetslagen för atomskador i
följd av en atomolycka (bet. 1996/97:LU9). Bl.a. skulle förutsättningarna för
ett obegränsat ansvar för anläggningshavarna utredas. I avvaktan på resultatet
av det pågående utredningsarbetet ansåg utskottet att några särskilda åtgärder
från riksdagens sida inte borde komma till stånd med anledning av motionen, och
motionen avstyrktes.
Utskottet kan nu konstatera att det ovannämnda uppdraget redovisats i
departementspromemorian (Ds 1997:55) Ändringar i atomansvarighetslagen. Mot
bakgrund av en tolkning av Paris- och Brysselkonventionerna konstateras i
promemorian att det inte torde föreligga något hinder på grund av
konventionsåtagandena att i atomansvarighetslagen införa regler om ett
obegränsat skadeståndsansvar för innehavare av anläggningar i Sverige. I
promemorian föreslås att lagens regler om anläggningshavarens ansvar ändras och
att anläggningshavaren i enlighet med allmänna skadeståndsrättsliga principer
får bära ett sådant obegränsat ansvar. Vidare föreslås att anläggningshavaren
åläggs att täcka sin skadeståndsskyldighet genom försäkring till ett belopp om
lägst 300 miljoner SDR. Promemorian har remissbehandlats. Övervägande delen av
remissinstanserna har emellertid avstyrkt förslaget om ett obegränsat ansvar
för anläggningshavaren. Därvid har åberopats i första hand att ett obegränsat
ansvar strider mot Pariskonventionen på så sätt att anläggningshavaren enligt
konventionen skall teckna en ansvarsförsäkring för att täcka ansvarigheten, och
det är inte möjligt att teckna en ansvarsförsäkring för ett obegränsat ansvar.
Enligt vad utskottet erfarit anordnade Justitiedepartementet den 8 maj 1998
ett möte med företrädare för berörda myndigheter och organisationer angående
ändringar i atomansvarighetslagen. I en promemoria som var bifogad inbjudan
anförs, helt i linje med vad utskottet uttalade våren 1995, att det inte torde
vara förenligt med Pariskonventionen att ålägga anläggningshavarna ett
obegränsat ansvar, eftersom det synes vara uteslutet att få teckna en
ansvarsförsäkring till ett obegränsat belopp. Ytterligare en aspekt att ta i
beaktande är, enligt vad som upplyses i promemorian, att man står i begrepp att
revidera Pariskonventionen. Mot bakgrund av vad som nu sagts kan det enligt
promemorian ifrågasättas om inte ett eventuellt införande av regler om ett
obegränsat ansvar bör anstå, i varje fall till dess att revisionsarbetet är
avslutat. En annan möjlighet som nämns är att höja ansvarsbeloppet, och i
promemorian anses att förutsättningarna härför bör utrönas.
Enligt utskottets mening bör riksdagen nu i första hand avvakta resultatet av
det pågående arbetet inom Regeringskansliet och inte ta något initiativ i
enlighet med motionsönskemålet.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion N223 yrkande 18.

Hemställan

Utskottet hemställer
1. beträffande 24-timmarsregeln
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:L24 yrkande 1, 1997/98:L25
yrkande 1 och 1997/98:L26 yrkande 1 i denna del antar  2 § i regeringens
förslag till lag om ersättning vid frihetsberövanden och andra
tvångsåtgärder med den ändringen att paragrafen erhåller i bilaga 3 som
Utskottets förslag betecknade lydelse,
res. 1 (s)
2. beträffande gripande
att riksdagen avslår motion 1997/98:L26 yrkande 1 i denna del,
res. 2 (fp)
3. beträffande oriktiga beslut
att riksdagen med avslag på motion 1997/98:L24 yrkandena 2 och 3 samt motion
1997/98:L26 yrkande 7 antar 5 § i regeringens förslag till lag om
ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder,
res. 3 (fp, v, mp)
4. beträffande jämkningsmöjligheten
att riksdagen  med avslag på motion 1997/98:L26 yrkande 8 antar 6 § i
regeringens förslag till lag om ersättning vid frihetsberövanden och andra
tvångsåtgärder,
res. 4 ( fp, mp)
5. beträffande ersättningsgill skada
att riksdagen med avslag på motion 1997/98:L26 yrkande 6 antar 7 § i
regeringens förslag till lag om ersättning vid frihetsberövanden och andra
tvångsåtgärder,
res. 5 ( fp, mp)
6. beträffande laglig våldsanvändning
att riksdagen med avslag på motion 1997/98:L26 yrkande 4 antar 8 § i
regeringens förslag till lag om ersättning vid frihetsberövanden och andra
tvångsåtgärder,
res. 6 (fp)
7. beträffande preskription
att riksdagen  avslår motion 1997/98:L26 yrkande 5,
res. 7 (c, fp)
8. beträffande ersättningslagen i övrigt
att riksdagen med anledning av proposition 1997/98:96 i denna del och med
bifall till proposition 1997/98:105 i denna del antar det i sistnämnda
proposition framlagda förslaget till lag om ersättning vid
frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder i den mån det inte omfattas av
vad utskottet hemställt ovan med den ändringen att 4 § erhåller i bilaga 3
som Utskottets förslag betecknade lydelse,
9. beträffande felaktig myndighetsinformation
att riksdagen  med avslag på motionerna 1997/98:L24 yrkande 4, 1997/98:L26
yrkande 2 och 1997/98:K530 yrkande 3 i denna del antar regeringens förslag
till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207),
res. 8 (m, c, fp, mp)
res. 9 (v)
10. beträffande ideell skada vid myndighetsutövning
att riksdagen  avslår motionerna 1997/98:L26 yrkande 3 och 1997/98: K530
yrkande 3 i denna del,
res. 10 (c, fp, mp)
11. beträffande rättegångskostnader
att riksdagen  avslår motion 1997/98:L26 yrkande 9,
12. beträffande kostnadsmässiga konsekvenser
att riksdagen  avslår motion 1997/98:L25 yrkande 2,
13. beträffande uppföljning
att riksdagen  avslår motion 1997/98:L26 yrkande 10,
res. 11 (c, fp)
14. beträffande regressrätt för utgiven sjuklön
att riksdagen  avslår motion 1997/98:L601,
res. 12 (m)
15. beträffande trafikskadelagen
att riksdagen  avslår motionerna 1997/98:L603 och 1997/98:L604,
16. beträffande skadestånd till efterlevande
att riksdagen  avslår motion 1997/98:Ju932 yrkande 2,
17. beträffande atomansvarighetslagen
att riksdagen avslår motion 1997/98:N223 yrkande 18.
res. 13 (m)
Stockholm den 15 maj 1998
På lagutskottets vägnar
Agne Hansson

I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad
(s), Rolf Dahlberg (m), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg
(m), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson (s), Bengt Harding Olson (fp), Tanja
Linderborg (v), Anders Ygeman (s), Tomas Högström (m), Birgitta Carlsson (c),
Kerstin Kristiansson (s), Marietta de Pourbaix-Lundin (m) och Roy Ottosson
(mp).

Reservationer

1. 24-timmarsregeln (mom.1)
Anita Persson, Bengt Kronblad, Carin Lundberg, Rune Berglund, Karin Olsson, Eva
Arvidsson, Anders Ygeman och Kerstin Kristiansson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med ?Vid
bedömningen? och på s. 13 slutar med ?bilaga 3? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser för sin del att man utifrån de principiella skäl som
motionärerna anfört kan finna argument för att utvidga ersättningsansvaret för
staten på det sätt som föreslås i motionerna. Det torde vara en allmän
uppfattning att varje frihetsberövande, även om det är kortvarigt, för den
enskilde kan upplevas som mycket ingripande och att en sådan åtgärd också kan
orsaka skada och lidande. I enstaka fall kan det också inträffa att en
kortvarig åtgärd orsakar betydande ekonomisk skada.
Vid bedömningen av i vilken utsträckning enskilda medborgare skall ha rätt
till ersättning när myndigheter har beslutat om åtgärder som innebär tvång mot
den enskilde måste emellertid, såsom regeringen också anfört, en rimlig
avvägning göras mellan den enskildes och samhällets intressen. En utgångspunkt
måste därvid vara att reglerna skall överensstämma med vad som från allmänna
utgångspunkter kan anses rimligt. Om 24-timmarsregeln upphävs blir en
konsekvens att ersättning i betydligt fler fall än nu skulle betalas, även om
ingripandet i det ögonblick det görs i sak är oantastligt. Enligt utskottets
mening torde det finnas ett brett allmänt stöd för att polis och åklagare i sin
brottsbekämpande verksamhet måste ha ett visst utrymme för sitt agerande när
det gäller kortvariga frihetsberövanden. Ett utvidgat ersättningsansvar enligt
motionärernas förslag skulle med all säkerhet leda till besvärande konsekvenser
för de brottsutredande myndigheternas arbete och innebära en för långtgående
återhållsamhet när det gäller befogade ingripanden och därmed till en minskad
effektivitet i brottsbekämpningen.  I vissa fall skulle den av motionärerna
förordade ordningen få direkt stötande resultat. Som Rikspolisstyrelsen anfört
i sitt yttrande utsätts här i landet varje år tiotusentals kvinnor för
misshandel och sexualbrott. I många fall handlar det om brott som begås av en
man som är närstående till kvinnan. I sådana fall där kvinnan anmäler mannen
för att ha utsatt henne för våld eller för hot om våld händer det inte sällan
att det rättsliga förfarandet avslutas utan att någon fällande dom har
meddelats. En återkommande anledning härtill är att kvinnan frånfaller sina
uppgifter och att polisen inte lyckas få fram tillräcklig bevisning i övrigt.
Att kvinnan inte står fast vid sina uppgifter kan i sin tur tänkas bero på
påtryckningar från mannens sida. Om statens strikta ansvar skall omfatta också
frihetsberövanden som understiger 24-timmar, torde flera män bli
ersättningsberättigade, trots att frihetsberövandet i många fall varit
berättigat. Andra exempel där den av motionärerna föreslagna ordningen skulle
få icke önskvärda konsekvenser har getts i justitieutskottets yttrande.
Polisens insatser mot exempelvis rasistiska demonstrationer eller s.k.
fotbollshuliganer skulle kunna, anser justitieutskottet, råka i fara om polisen
vid varje ingripande först måste överväga risken för framtida
ersättningsanspråk. Enligt lagutskottets mening kan detsamma gälla insatser mot
s.k. mc-brottslighet.
Till det anförda kommer, såsom också framgår av bl.a. Justitiekanslerns och
Rikspolisstyrelsens yttranden, att den av motionärerna föreslagna utvidgningen
av skadeståndsansvaret skulle innebära en betydande belastning på de
ersättningsprövande myndigheterna. Justitiekanslern anser att en ny myndighet
måste inrättas för att kunna pröva och utbetala ersättning. Enligt utskottets
mening går det dessutom inte att bortse från den kostnadsökning för det
allmänna, främst staten, som prövningen av ett betydligt högre antal
ersättningsanspråk tillsammans med det ökade antalet utgivna ersättningar
skulle innebära. Om ersättningsbeloppen skall betalas från polismyndigheternas
ramanslag kommer detta givetvis att påverka resurserna för brottsbekämpningen.
Sammantaget anser utskottet i likhet med regeringen att det varken från
principiella eller praktiska utgångspunkter finns tillräckliga skäl att nu
föreslå en utvidgning av statens strikta ersättningsansvar genom att slopa 24-
timmarsregeln. Därtill kommer att frågan om den närmare utformningen av ett
strikt ansvar för staten för vissa frihetsinskränkningar inte en gång för alla
behöver vara given, och utskottet förutsätter att regeringen noga följer
tillämpningen av reglerna.
Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag till 2 § lagen om
ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder samt avstyrker
motionerna L24 yrkande 1, L25 yrkande 1 och L26 yrkande 1 i denna del.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande 24-timmarsregeln
att riksdagen med avslag på motionerna 1997/98:L24 yrkande 1, 1997/98:L25
yrkande 1 och 1997/98:L26 yrkande 1 i denna del antar 2 § i regeringens
förslag till lag om ersättning vid frihetsberövanden och andra
tvångsåtgärder.
2. Gripande (mom. 2)
Bengt Harding Olson (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med ?Utskottets
ställningstagande? och slutar med ?gripande avstyrks? bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det en självklar utgångspunkt i det fortsatta
lagstiftningsarbetet när det gäller statens ansvar vid frihetsberövanden att
anhållna respektive gripna personer behandlas lika. Som framhålls i motion L26
är det från den enskildes synpunkt  av underordnad betydelse om ingripandet mot
honom tar formen av ett gripande eller ett anhållande. Det avgörande är att den
enskilde utsätts för ett frihetsberövande, kanske i arbetskamraters och
grannars närvaro, och stämplas som en brottsling. Många gånger är det, som
anförts i motionen, också en tillfällighet om den enskilde grips eller om han
eller hon anhålls omedelbart. Enligt utskottets uppfattning skulle en regel om
strikt ansvar även för gripande öka allmänhetens förtroende för polisen.
Vid överväganden om att införa ett strikt ansvar för staten även för gripande
måste man självfallet ta hänsyn till vilka de kostnadsmässiga och
administrativa konsekvenserna blir av en sådan utvidgning av
ersättningsansvaret. Vid en sammanvägning av de motstående intressen som gör
sig gällande anser utskottet att hänsynen till den enskildes integritet och
rättsskydd väger så tungt att en regel om strikt ansvar bör införas även för
gripande. Samtidigt bör framhållas att man genom att utnyttja möjligheten till
jämkning kan undvika resultat som i enskilda fall kan te sig stötande. Det får
ankomma på regeringen att skyndsamt utreda och lämna ett förslag till riksdagen
om införande av ett strikt ansvar även för gripande.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L26 yrkande
1 i denna del som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande gripande
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L26 yrkande 1 i denna del som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
3. Oriktiga beslut (mom. 3)
Bengt Harding Olson (fp), Tanja Linderborg (v) och Roy Ottosson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med ?I likhet? och
slutar med ?och 3? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att det finns starka skäl att sänka kravet för skadestånd när
det gäller oriktiga beslut. Enligt utskottets mening är regeringens förslag
till utformning av 5 § lagen om ersättning vid frihetsberövanden och andra
tvångsåtgärder mot denna bakgrund alltför restriktiv. Som framhålls i motion
L24 måste skyddet för grundläggande mänskliga rättigheter och den enskildes
integritet väga tungt. Utskottet kan, i likhet med motionärerna, inte heller
dela farhågorna att en mer generös regel skulle hämma polisarbetet.  En
ersättningsregel om statens ansvar för oriktiga beslut bör sålunda utformas
såsom föreslagits i motion L24.
Enligt utskottets mening är det vidare, såsom anförts i motion  L24,
angeläget att ersättningsskyldighet skall gälla alla typer av
frihetsinskränkningar och tvångsåtgärder. Exempel på sådana åtgärder är
hämtning till förhör, husrannsakan, kroppsvisitation och hemlig avlyssning. Det
får ankomma på regeringen att framlägga ett sådant lagförslag. Vad utskottet
sålunda anfört bör riksdagen, med bifall till motion L24 yrkande 2, som sin
mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande oriktiga beslut
att riksdagen
dels med bifall till motion 1997/98:L24 yrkande 3 och med avslag på motion
1997/98:L26 yrkande 7 antar 5 § i regeringens förslag till lag om
ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder med den
ändringen att paragrafen erhåller i bilaga 4 som Reservanternas förslag
betecknade lydelse,
dels med bifall till motion 1997/98:L24 yrkande 2 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
4. Jämkningsmöjligheten (mom. 4)
Bengt Harding Olson (fp) och Roy Ottosson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med ?Lagutskottet
har? slutar med ?yrkande 8? bort ha följande lydelse:
Lagutskottet anser för sin del att möjligheterna till jämkning av det
allmännas skyldighet att utge ersättning till skadelidande i dag är
otillfredsställande. Det förslag till jämkningsregel (6 §) som regeringen
lämnar i propositionen förbättrar situationen men är, som framhålls i motion
L26, inte tillräckligt. Möjligheterna till jämkning bör därför utökas.
Samtidigt måste  regeln preciseras för att underlätta tillämpningen och därmed
förbättra rättssäkerheten.
Mot denna bakgrund delar utskottet uppfattningen i motion L26 att
utgångspunkten för en undantagsregel bör vara att jämkning skall kunna ske om
den skadelidande varit medvållande till skadan. Innebörden av en på så sätt
utformad regel är givetvis att en skadelidande som sökt försvåra sakens
utredning eller sökt undandra sig förundersökning eller lagföring inte har rätt
till ersättning. Det bör, i enlighet med vad som anförs i motionen, också
understrykas att  principen även i fortsättningen skall vara att ersättningen
inte får jämkas på  grund av att misstanke om brott kvarstår utan att
skuldfrågan är klarlagd.
Det får enligt utskottets mening ankomma på regeringen att återkomma till
riksdagen med ett lagförslag med nu angiven inriktning.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L26 yrkande
8 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande jämkningsmöjligheten
att riksdagen
dels med bifall till motion 1997/98:L26 yrkande 8 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
dels antar 6 § i regeringens förslag till lag om ersättning vid
frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder.
5. Ersättningsgill skada (mom. 5)
Bengt Harding Olson (fp) och Roy Ottosson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med ?Lagutskottet
anser? och slutar med ?yrkande 6? bort ha följande lydelse:
Lagutskottet anser för sin del att den nya lagen om ersättning för
frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder bör omfatta även person- och
sakskada. Som framhålls i motion L26 är det inte något godtagbart skäl för att
undanta  sådana skador från ansvar att skadetypen är ovanlig vid
myndighetsutövning. För den enskilde som drabbas är det enligt utskottets
mening rimligt att han eller hon kompenseras även för en person- eller sakskada
med skälig ersättning.
Det anförda innebär att den nya lagen bör ändras så att även person- och
sakskada omfattas av ansvaret vid myndighetsutövning och att de belopp som
utgår uppfattas som acceptabla av de drabbade. Det får ankomma på regeringen
att utarbeta förslag till lagändring i linje med det anförda och lägga fram
förslaget för riksdagen.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L26 yrkande
6  som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande ersättningsgill skada
att riksdagen
dels med bifall till motion 1997/98:L26 yrkande 6 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
dels antar 7 § i regeringens förslag till lag om ersättning vid
frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder.
6. Laglig våldsanvändning (mom. 6)
Bengt Harding Olson (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med ?När det? och
på s. 20 slutar med ?yrkande 4? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser i likhet med motion L26 att det är beklagligt att förslaget i
propositionen (8 §) inte omfattar det mycket vanliga fallet att någon utan egen
skuld drabbas av en sakskada i samband med kriminalteknisk undersökning. Enligt
utskottets mening bör regeringen snarast utarbeta ett förslag till lagändring
med denna inriktning.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L26 yrkande
4 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande laglig våldsanvändning
att riksdagen
dels med bifall till motion 1997/98:L26 yrkande 4 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
dels antar 8 § i regeringens förslag till lag om ersättning vid
frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder.
7. Preskription (mom. 7)
Agne Hansson (c), Bengt Harding Olson (fp) och Birgitta Carlsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med ?Lagutskottet
kan? och på s. 21 slutar med ?yrkande 5? bort ha följande lydelse:
Som framhållits i motion L26 och av flera remissinstanser är det en fördel
att krav på ersättning vid frihetsinskränkningar görs gällande inom sådan tid
att omständigheterna går att utreda utan alltför stor omgång. Dessutom torde
det förhålla sig så att att de skador som kan bli följden av exempelvis en
oriktig frihetsinskränkande åtgärd uppkommer i mer eller mindre omedelbar
anslutning till den åtgärd som skulle berättiga den drabbade till ersättning.
Utskottet vill därutöver peka på att preskriptionstiden i våra grannländer är
förhållandevis kort.
Med hänsyn till det anförda finns det enligt utskottet  skäl att i fråga om
ersättningsanspråk av nu angivet slag frångå den allmänna preskriptionstiden
och införa en kortare preskriptionstid. Enligt utskottets mening är en
preskriptionstid om tre månader, som föreslås i motionen, en lämplig
avgränsning. Det får ankomma på regeringen att återkomma till riksdagen med
erforderliga lagförslag.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L26 yrkande
5 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:
7. beträffande preskription
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L26 yrkande 5 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
8. Felaktig myndighetsinformation (mom. 9)
Agne Hansson (c), Rolf Dahlberg (m), Stig Rindborg (m), Bengt Harding Olson
(fp), Tomas Högström (m), Birgitta Carlsson (c), Marietta de Pourbaix-Lundin
(m) och Roy Ottosson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24 börjar med ?Utskottet
delar? och slutar med ?är tillgodosedda? bort ha följande lydelse:
Utskottet delar regeringens uppfattning att statens och kommunernas ansvar
för felaktig myndighetsinformation bör skärpas. En särskild regel för ett
sådant ansvar bör därför införas som - till skillnad från skadeståndsansvaret i
övrigt enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen - inte förutsätter att informationen
skall ha lämnats vid myndighetsutövning.
När det gäller den närmare utformningen av bestämmelsen anser utskottet att
kravet på ?särskilda skäl? i regeringens förslag innebär en alltför kraftig
begränsning, som hotar att göra regeln verkningslös. Som framhålls i motion L26
är det, för att erhålla rimliga resultat i de enskilda fallen, en mer
framkomlig väg att utnyttja möjligheten till jämkning vid medvållande från den
skadelidandes sida. Det får ankomma på regeringen att återkomma med ett
lagförslag som innebär att begränsningen till särskilda skäl tas bort ur
lagtexten.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motionerna L26
yrkande 2 och K530 yrkande 3 i denna del som sin mening ge regeringen till
känna. I avvaktan på ett kompletterande lagförslag i enlighet med det anförda,
som torde kunna framläggas redan i höst, bör riksdagen enligt utskottets mening
tills vidare godta lagförslaget i denna del.
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:
9. beträffande  felaktig myndighetsinformation
att riksdagen
dels med bifall till motionerna 1997/98:L26 yrkande 2 och 1997/98: K530
yrkande 3 i denna del samt med avslag på motion 1997/98:L24 yrkande 4 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
dels antar regeringens förslag till lag om ändring i skadeståndslagen
(1972:207).
9. Felaktig myndighetsinformation (mom. 9)
Tanja Linderborg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24 börjar med ?Vad därefter?
och på s. 25 slutar med ?yrkande 4? bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening innebär regeringens uttalanden i propositionen
beträffande den nya bestämmelsen i 3 kap. 3 § skadeståndslagen att alltför
stora krav ställs på den enskilde att bevisa att förutsättningar för skadestånd
föreligger. Sålunda bör den omständigheten att vem på myndigheten som lämnat en
viss information inte tillmätas större betydelse vid bedömningen av om
särskilda skäl föreligger. Som framhålls i motion L24 kan det nämligen vara
mycket svårt för den enskilde att känna till en myndighets organisation och vem
som i enskilda fall är behörig och kompetent att lämna information. Den
enskilde som söker råd och upplysningar måste kunna förlita sig på att den som
lämnar informationen har erforderlig behörighet och kompetens utan att han
eller hon skall behöva göra särskilda efterforskningar i saken vid äventyr att
rätten till skadestånd går förlorad.
Genom vad utskottet sålunda anfört om betydelsen av informationslämnaren får
önskemålet i motion L24 yrkande 4 anses vara tillgodosett.
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:
9. beträffande felaktig myndighetsinformation
att riksdagen
dels med bifall till motion 1997/98:L24 yrkande 4 godkänner vad utskottet
anfört om informationslämnaren,
dels med avslag på motionerna 1997/98:L26 yrkande 2 och 1997/98:K530
yrkande 3 i denna del antar regeringens förslag till lag om ändring i
skadeståndslagen (1972:207).
10. Ideell skada vid myndighetsutövning (mom. 10)
Agne Hansson (c), Bengt Harding Olson (fp), Birgitta Carlsson (c) och Roy
Ottosson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 27 börjar med ?Utskottet har?
och slutar med ?denna del? bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening omfattar nuvarande reglering i 1 kap. 3 §
skadeståndslagen inte alla de fall där krav på skadestånd till följd av ideell
skada vid tjänstefelsbrott kan aktualiseras. Som framhållits i motionerna L26
och K530 borde det vara en självklarhet att en enskild som utsätts för en
kränkning vid ett tjänstefelsbrott alltid får ersättning. Annars riskeras
medborgarnas tilltro till myndigheternas verksamhet. Med hänsyn till det
anförda bör möjligheterna till ersättning för kränkning och lidande vid
myndighetsutövning utvidgas. Regeringen bör vid det fortsatta beredningsarbetet
avseende en reform av reglerna om ideell skada beakta det nu sagda.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motionerna L26
yrkande 3 och K530 yrkande 3 i denna del som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:
10. beträffande ideell skada vid myndighetsutövning
att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:L26 yrkande 3 och 1997/98:K530
yrkande 3 i denna del som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.
11. Uppföljning (mom. 13)
Agne Hansson (c), Bengt Harding Olson (fp) och Birgitta Carlsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med ?Utskottet
delar? och slutar med ?till motionsyrkandet? bort ha följande lydelse:
Som framhålls i motion L26 är det angeläget att reformen följs upp också från
andra än kostnadsmässiga utgångspunkter. Särskilt viktigt är därvid, enligt
utskottets mening, att söka utröna om de nu föreslagna reglerna fått en sådan
utformning att de i den praktiska tillämpningen medfört att oskyldigt
frihetsberövade personer får en rimlig ersättning för vad frihetsberövanden
inneburit. Som framhålls i motion L26 är en uppföljning av lagstiftningen
särskilt angelägen när reformen nu innebär vissa begränsningar av
ersättningsrätten i förhållande till vad Kommittén om det allmännas
skadeståndsansvar föreslog.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L26 yrkande
10 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:
13. beträffande uppföljning
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L26 yrkande 10 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
12. Regressrätt för utgiven sjuklön (mom. 14)
Rolf Dahlberg, Stig Rindborg, Tomas Högström och Marietta de Pourbaix-Lundin
(alla m)  anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31 börjar med ?Enligt vad?
och slutar med ?motion L601? bort ha följande lydelse:
Utskottet har nu erfarit att man inom Justitiedepartementet överväger
direktiv för en utredning om en allmän översyn av reglerna rörande samordning
mellan skadestånd för personskada samt försäkring och andra förmåner i
anledning av skadan. Den kommande utredningen bör, enligt utskottets mening,
inriktas på att föreslå införande av en regressrätt för arbetsgivare för
utgiven sjuklön. Regeringen får därefter förelägga riksdagen erforderligt
förslag till ändring i skadeståndslagen.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall till motion L601, som sin
mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:
14. beträffande regressrätt för utgiven sjuklön
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L601 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.
13. Atomansvarighetslagen (mom. 17)
Rolf Dahlberg, Stig Rindborg, Tomas Högström och Marietta de Pourbaix-Lundin
(alla m)  anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 35 börjar med ?Enligt vad?
och på s. 36 slutar med ?yrkande 18? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser för sin del att regeringen i det pågående arbetet om
ändringar i atomansvarighetslagen bör överväga införande av en rätt för staten
att från anläggningshavaren återkräva medel som staten betalat ut i
kompletterande ersättning med anledning av en atomolycka.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med bifall till motion N223 yrkande 18
som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse:
17. beträffande atomansvarighetslagen
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:N223 yrkande 18 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilda yttranden
1. Beviskravet vid det allmännas skadeståndsansvar
Bengt Harding Olson (fp) anför:
Jag vill framhålla att det är viktigt att en reform inte blir verkningslös
därför att det i praktiken visar sig bli mycket svårt för den enskilde att
påvisa att förutsättningar föreligger för skadestånd. Beviskraven får därför i
enskilda fall inte sättas för högt, utan inställningen från tillämpande
myndigheters sida måste vara generös.


2. Skadestånd till efterlevande
Tanja Linderborg (v) anför:
Jag utgår från att regeringen i det pågående lagstiftningsarbetet om en reform
av reglerna om ideell skada beaktar de synpunkter som förts fram i motion Ju932
yrkande 2 och har därför inte funnit skäl att reservera mig i denna denna
fråga.


I proposition 1997/98:105 framlagda lagförslag
1 Förslag till lag om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag gäller ersättning från staten för skador som orsakas av
frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder.
2 § Den som har varit häktad på grund av misstanke om brott har rätt till
ersättning,
1. om det meddelas frikännande dom, åtalet avvisas eller avskrivs eller
förundersökningen avslutas utan att åtal väcks,
2. om det för en viss del av brottsligheten meddelas frikännande dom, åtalet
avvisas eller avskrivs eller förundersökningen avslutas utan att åtal väcks,
och det är uppenbart att frihetsinskränkningen inte skulle ha beslutats endast
för den övriga brottsligheten,
3. om något brott i domen hänförs till en mildare straffbestämmelse och det
är uppenbart att frihetsinskränkningen vid en sådan bedömning inte skulle ha
beslutats,
4. om beslutet om frihetsinskränkning efter överklagande eller över-prövning
upphävs eller ersätts av ett beslut om en mindre ingripande åtgärd, eller
5. om beslutet om frihetsinskränkning undanröjs utan att det beslutas om ny
handläggning.
Vad som sägs i första stycket gäller också den som på grund av misstanke om
brott har varit anhållen under minst 24 timmar i sträck. Den som har utsatts
för en sådan frihetsinskränkning har också rätt till ersättning, om beslutet om
anhållande upphävs efter avslag på en häktningsframställning.
Vad som sägs i första stycket 1, 2, 4 och 5 gäller också den som på grund av
misstanke om brott under minst 24 timmar i sträck har varit underkastad
reseförbud eller anmälningsskyldighet, intagen för rättspsykiatrisk
undersökning eller tagen i förvar av befälhavare på fartyg eller luftfartyg.
3 § Bestämmelserna i 2 § tillämpas också då någon på grund av en svensk
myndighets efterlysning för brott eller begäran om anhållande eller utlämning
för brott har varit utsatt för ett motsvarande frihetsberövande utomlands.
4 § Den som har avtjänat fängelsestraff eller förvandlingsstraff för böter har
rätt till ersättning, om det efter överklagande eller anlitande av särskilt
rättsmedel meddelas frikännande dom eller döms ut en mindre ingripande påföljd
eller om den dom som har legat till grund för verkställigheten undanröjs utan
beslut om ny handläggning. Detsamma gäller den som efter beslut av domstol
enligt 31 kap. 3 § brottsbalken har varit intagen för rättspsykiatrisk vård.
5 § Den som har varit berövad friheten till följd av beslut vid myndig-
hetsutövning utan att ha rätt till ersättning enligt 2-4 §§ har rätt till
ersättning, om det står klart att beslutet vilade på felaktiga grunder och
därför var oriktigt.
6 § Den skadelidande har inte rätt till ersättning enligt 2-5 §§, om den
skadelidande själv uppsåtligen har föranlett åtgärden.
Om den skadelidande har försökt undanröja bevis eller på annat sätt försvåra
sakens utredning, eller om den skadelidande vid misstanke om brott har försökt
undandra sig förundersökning eller lagföring, lämnas ersättning endast när det
finns synnerliga skäl.
Ersättning kan vägras eller sättas ned, om den skadelidandes eget be-teende
har föranlett beslutet om frihetsinskränkning eller om det med hänsyn till
övriga omständigheter är oskäligt att ersättning lämnas. Ersättning får dock
inte vägras eller sättas ned enbart på den grunden att misstanke om brott
kvarstår utan att skuldfrågan är klarlagd.
Om tiden för frihetsinskränkning har avräknats eller annars beaktats vid
fastställande eller verkställighet av brottspåföljd, kan ersättningen sättas
ned efter vad som är skäligt.
7 § Ersättning enligt 2-5 §§ lämnas för utgifter, förlorad arbetsförtjänst,
intrång i näringsverksamhet och lidande.
8 § Den som åsamkas personskada eller sakskada genom våld som utövas med stöd
av 10 § eller 23 § första stycket första meningen polislagen (1984:387), 2 kap.
17 § utsökningsbalken eller 57 § tullagen (1994:1550) har rätt till ersättning,
om den skadelidande inte har betett sig på ett sådant sätt att det varit
påkallat att använda våld mot hans eller hennes person eller egendom.
9 § Anspråk på ersättning enligt denna lag får inte överlåtas innan ersätt-
ningen blivit slutligt bestämd.
10 § Om ersättning betalas enligt denna lag och den ersättningsberättigade har
rätt till skadestånd av någon annan, inträder staten i motsvarande mån i den
ersättningsberättigades rätt.
11 § Den som har varit utsatt för en frihetsinskränkning på grund av misstanke
om brott och fått ersättning enligt denna lag är skyldig att betala tillbaka
det mottagna beloppet, om han eller hon senare  döms för gärningen och till
följd av domens innehåll inte skulle ha haft rätt till ersättning vid en
prövning enligt 2 § 3. Återbetalningsskyldigheten får jämkas, om det finns
särskilda skäl.
____________
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999, då lagen (1974:515) om
ersättning vid frihetsinskränkning upphör att gälla.
2. Den nya lagen tillämpas även i fråga om åtgärder som har vidtagits före
ikraftträdandet men inte har upphört före denna tidpunkt.
2 Förslag till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207)
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207) skall ha
följande lydelse.
-------------------------------------------------------
|Nuvarande lydelse          |Föreslagen lydelse       |
-------------------------------------------------------
--------------------------------------------------------
|                       3 kap.                         |
|                           3 §[1]                     |
-------------------------------------------------------
|                           | Staten  eller  en kommun|
|                           |skall     er-sätta    ren|
|                           |förmögenhetsskada     som|
|                           |vållas av att en myndighet|
|                           |genom      fel      eller|
|                           |försummelse        lämnar|
|                           |felaktiga    upplysningar|
|                           |eller  råd,  om  det  med|
|                           |hänsyn               till|
|                           |omständigheterna    finns|
|                           |särskilda   skäl.  Därvid|
|                           |skall  särskilt   beaktas|
|                           |upplysningarnas     eller|
|                           |rådens art, deras samband|
|                           |med          myndighetens|
|                           |verksamhetsområde     och|
|                           |omständigheterna  när  de|
|                           |lämnades.                |
-------------------------------------------------------
____________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.




**FOOTNOTES**
[1]: Senaste lydelse 1989:926.
I proposition 1997/98:96 framlagt lagförslag
Förslag till lag om ändring i lagen (1974:515) om ersättning vid
frihetsinskränkning
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1974:515) om ersättning vid
frihetsinskränkning[2]1 skall ha följande lydelse.
-------------------------------------------------------
|Nuvarande lydelse          |Föreslagen lydelse       |
-------------------------------------------------------
--------------------------------------------------------
|                       2 §[3]                         |
-------------------------------------------------------
|Den   som  har  undergått  | Den  som  har  undergått|
|fängelse,                  |fängelse,          sluten|
|förvandlingsstraff    för  |ungdomsvård,             |
|böter eller utegångsförbud |förvandlingsstraff    för|
|enligt  lagen (1986: 644)  |böter eller utegångsförbud|
|om disciplinförseelser av  |enligt lagen (1986:644) om|
|krigsmän,  m.m.  har rätt  |disciplinförseelser    av|
|till ersättning av staten, |krigsmän,  m.m.  har rätt|
|om   efter  fullföljd  av  |till ersättning av staten,|
|talan  eller anlitande av  |om   efter  fullföljd  av|
|särskilt       rättsmedel  |talan  eller anlitande av|
|frikännande  dom meddelas  |särskilt       rättsmedel|
|eller  mindre  ingripande  |frikännande  dom meddelas|
|påföljd  ådöms  eller dom  |eller  mindre  ingripande|
|eller  beslut  som  legat  |påföljd  ådöms  eller dom|
|till       grund      för  |eller  beslut  som  legat|
|verkställigheten undanröjs |till       grund      för|
|utan  förordnande  om  ny  |verkställigheten undanröjs|
|handläggning.    Detsamma  |utan  förordnande  om  ny|
|gäller   den   som  efter  |handläggning.    Detsamma|
|förordnande   av  domstol  |gäller   den   som  efter|
|enligt        31 kap. 3 §  |förordnande   av  domstol|
|brottsbalken har genomgått |enligt   31   kap.   3  §|
|rättspsykiatrisk vård.     |brottsbalken har genomgått|
|                           |rättspsykiatrisk vård.   |
-------------------------------------------------------
____________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.


**FOOTNOTES**
[2]:1 Lagen omtryckt 1980:422.
[3]: Senaste lydelse 1991:1146.
Av utskottet föreslagna ändringar i regeringens förslag till lag om ersättning
vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder
-------------------------------------------------------
|Regeringens förslag        |Utskottets förslag       |
--------------------------------------------------------
--------------------------------------------------------
| 2 §                                                  |
--------------------------------------------------------
|Den som har varit häktad på grund av misstanke om brott|
|har rätt till ersättning,                             |
| 1.  om  det  meddelas frikännande dom, åtalet avvisas|
|eller avskrivs  eller  förundersökningen avslutas utan|
|att åtal väcks,                                       |
| 2.  om det för en viss del av brottsligheten meddelas|
|frikännande  dom,  åtalet avvisas eller avskrivs eller|
|förundersökningen avslutas utan att åtal väcks, och det|
|är uppenbart att frihetsinskränkningen  inte skulle ha|
|beslutats endast för den övriga brottsligheten,       |
| 3.  om  något  brott i domen hänförs till en  mildare|
|straffbestämmelse    och    det   är   uppenbart   att|
|frihetsinskränkningen  vid  en  sådan  bedömning  inte|
|skulle ha beslutats,                                  |
| 4.   om   beslutet   om   frihetsinskränkning   efter|
|överklagande eller över-prövning upphävs eller ersätts|
|av ett beslut om en mindre ingripande åtgärd, eller   |
--------------------------------------------------------
|5.  om  beslutet om frihetsinskränkning undanröjs utan|
|att det beslutas om ny handläggning.                  |
-------------------------------------------------------
|Vad  som  sägs  i  första  | Vad  som  sägs  i första|
|stycket  gäller också den  |stycket  gäller också den|
|som på grund av miss-tanke |som på grund av miss-tanke|
|om    brott   har   varit  |om    brott   har   varit|
|anhållen  under  minst 24  |anhållen.   Den  som  har|
|timmar  i sträck. Den som  |utsatts   för   en  sådan|
|har  utsatts för en sådan  |frihetsinskränkning   har|
|frihetsinskränkning   har  |också      rätt      till|
|också      rätt      till  |ersättning, om beslutet om|
|ersättning, om beslutet om |anhållande  upphävs efter|
|anhållande  upphävs efter  |avslag        på       en|
|avslag        på       en  |häktningsframställning.  |
|häktningsframställning.    |                         |
--------------------------------------------------------
|Vad som sägs i  första  stycket  1,  2, 4 och 5 gäller|
|också  den  som på grund av misstanke om  brott  under|
|minst  24  timmar   i  sträck  har  varit  underkastad|
|reseförbud  eller  anmälningsskyldighet,  intagen  för|
|rättspsykiatrisk undersökning  eller tagen i förvar av|
|befälhavare på fartyg eller luftfartyg.               |
--------------------------------------------------------
--------------------------------------------------------
| 4 §                                                  |
-------------------------------------------------------
|Den   som   har  avtjänat  | Den   som  har  avtjänat|
|fängelsestraff      eller  |fängelsestraff,    sluten|
|förvandlingsstraff    för  |ungdomsvård   eller  för-|
|böter   har   rätt   till  |vandlingsstraff för böter|
|ersättning,  om det efter  |har rätt till ersättning,|
|överklagande        eller  |om det efter överklagande|
|anlitande   av   särskilt  |eller     anlitande    av|
|rättsmedel       meddelas  |särskilt       rättsmedel|
|frikännande dom eller döms |meddelas  frikännande dom|
|ut  en  mindre ingripande  |eller  döms  ut en mindre|
|påföljd  eller om den dom  |ingripande  påföljd eller|
|som  har legat till grund  |om  den dom som har legat|
|för      verkställigheten  |till       grund      för|
|undanröjs  utan beslut om  |verkställigheten undanröjs|
|ny handläggning. Detsamma  |utan    beslut    om   ny|
|gäller   den   som  efter  |handläggning.    Detsamma|
|beslut  av domstol enligt  |gäller   den   som  efter|
|31  kap. 3 § brottsbalken  |beslut  av domstol enligt|
|har   varit  intagen  för  |31  kap. 3 § brottsbalken|
|rättspsykiatrisk vård.     |har   varit  intagen  för|
|                           |rättspsykiatrisk vård.   |
-------------------------------------------------------
Av reservanterna föreslagen ändring i regeringens förslag till lag om
ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder
Reservation 3 (mom. 3)
-------------------------------------------------------
|Regeringens  förslag       |Reservanternas förslag   |
-------------------------------------------------------
--------------------------------------------------------
|                        5 §                           |
-------------------------------------------------------
|Den som har varit berövad  | Den    som   har   varit|
|friheten  till  följd  av  |berövad   friheten   till|
|beslut     vid    myndig-  |följd   av   beslut   vid|
|hetsutövning  utan att ha  |myndig-hetsutövning  utan|
|rätt    till   ersättning  |att    ha    rätt    till|
|enligt  2-4  §§  har rätt  |ersättning  enligt 2-4 §§|
|till  ersättning,  om det  |har rätt till ersättning,|
|står  klart  att beslutet  |om åtgärden var oriktig. |
|vilade    på    felaktiga  |                         |
|grunder  och  därför  var  |                         |
|oriktigt.                  |                         |
-------------------------------------------------------
Justitieutskottets yttrande
1997/98:JuU11y
Det allmännas skadeståndsansvar
Till lagutskottet
Bakgrund
Lagutskottet har den 23 april 1998 beslutat bereda justitieutskottet tillfälle
att yttra sig över regeringens proposition 1997/98:105 Det allmännas
skadeståndsansvar jämte motionerna 1997/98:L24-L26 som väckts med anledning av
propositionen.
Utskottet
Inledning
I propositionen lägger regeringen fram bl.a. ett förslag till ny lag om
ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder. Frågor i anslutning
härtill inom utskottets beredningsområde tas upp i motionerna L24 yrkandena 1-3
(v), L25 yrkande 1 (m) och L26 yrkandena 1 och 4-7. Utskottet begränsar sitt
yttrande till att avse dessa frågor.
Hösten 1989 tillsattes Kommittén för översyn av det allmännas
skadeståndsansvar. Kommitténs huvuduppgift var att göra en förutsättningslös
och allsidig analys av i vilken utsträckning det allmänna bör vara
ersättningsskyldigt för skada som orsakas enskilda medborgare i samband med
myndighetsutövning. I betänkandet Det allmännas skadeståndsansvar (SOU 1993:55)
redovisade kommittén sina ståndpunkter. Betänkandet har remissbehandlats. I
propositionen behandlas också ett tillkännagivande till regeringen som
utskottet gjorde år 1996 (bet. 1995/96:JuU15) som gick ut på att lagstiftningen
borde ändras så att det blir möjligt att i vissa fall återkräva ersättning som
utbetalats för frihetsberövande. Justitiekanslern har aktualiserat samma fråga
i en skrivelse till regeringen (dnr Ju 96/889). Skrivelsen har
remissbehandlats.
Förslagen i propositionen bygger, såvitt här är aktuellt, på det angivna
underlaget. Lagförslaget har granskats av Lagrådet.
Utskottet har under ärendets beredning också haft tillgång till de remissvar
som lagutskottet inhämtat över propositionen och motionerna. I den utsträckning
utskottet i det följande hänvisar till innehållet i remissvar är det dessa
remissvar som avses om inget annat anges.
Gällande rätt, m.m.
Enligt den grundläggande regeln om det allmännas skadeståndsansvar i
3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) har den som vållats skada genom fel
eller försummelse vid myndighetsutövning rätt till ersättning. Denna generella
reglering kompletteras inom vissa områden med särskilda regler. Sådana
särskilda regler gäller t.ex. när den enskilda medborgaren åsamkas skada till
följd av vissa frihetsinskränkningar. Här gäller sedan länge ett strikt ansvar
för det allmänna.
Enligt huvudfallet i 1 § lagen om ersättning vid frihetsinskränkning (LEF)
skall ersättning utgå bl.a. om någon på grund av misstanke om ett eller flera
brott varit häktad eller om han under mer än 24 timmar i sträck varit anhållen,
underkastad reseförbud eller anmälningsskyldighet om frikännande dom meddelas,
åtalet avvisas eller avskrivs, förundersökningen avslutas utan att åtal väcks
eller om beslutet om frihetsinskränkning ändrats så att det upphävts eller
gjorts mindre ingripande efter t.ex. ett överklagande eller om en
häktningsframställning ogillats. Motsvarande gäller enligt 1 a och 2 §§ LEF i
några andra liknande fall. För rätt till ersättning förutsätts inte att
beslutet fattades på felaktiga grunder eller att någon gjort sig skyldig till
fel eller försummelse. Det handlar alltså om ett strikt ansvar. Ersättning
skall alltså utbetalas t.ex. när en anhållen släpps och det därefter inte väcks
åtal, när en häktad frikänns eller när den som avtjänat fängelsestraff blir
frikänd efter resning i målet.
Den som i annat fall än vad som framgår i 1, 1 a och 2 §§ LEF till följd av
beslut vid myndighetsutövning har varit berövad friheten har, enligt 3 §, rätt
till ersättning av staten om frihetsberövandet uppenbart varit utan grund.
Lagrummet har i den praktiska tillämpningen använts vid aministrativa
frihetsberövanden. Även här föreligger något som liknar en form av strikt
ansvar; det krävs alltså inte att någon tjänsteman gjort fel eller varit
oaktsam för att ersättning skall utgå. Däremot är rätten till ersättning mer
begränsad än enligt tidigare angivna lagrum eftersom rätt till ersättning
endast föreligger om ?det finnes uppenbart att frihetsberövandet skett utan
grund?.
LEF innehåller vidare i 4 § inskränkningar i rätten till ersättning, t.ex. om
den som varit utsatt för frihetsinskränkningen själv uppsåtligen har föranlett
den. Ersättningen kan också vägras eller sättas ned i vissa fall när det med
hänsyn till omständigheterna skulle vara oskäligt att ersättning utgår.
Ersättning får dock inte vägras eller sättas ned på den grunden att misstanke
om brott kvarstår utan att skuldfrågan är klarlagd.
Enligt 5 § LEF utgår ersättning för utgifter, förlorad arbetsförtjänst,
intrång i näringsverksamhet och lidande.
I 6 och 7 §§ LEF slutligen finns ytterligare några regler som här saknar
intresse.
Frågor om ersättning enligt LEF handläggs av Justitiekanslern.
Hos Justitiekanslern handläggs varje år omkring 800 ärenden om ersättning
enligt LEF. Varje ärende utreds och remitteras till polisen eller åklagaren
eller båda. Justitiekanslerns genomsnittliga kostnad för handläggningen uppgår
till 1 800 kr per ärende. Om sökanden har ombud stiger kostnaden inklusive
ombudsarvode till 5 000 kr. Ersättningsbeloppen bestäms med utgångspunkt i
omständigheterna i det enskilda fallet. Om inga särskilda förhållanden
föreligger brukar ersättning utbetalas med 2 000 kr för lidande vid en eller
två dagars frihetsberövande och sedan i en stigande skala med 500 kr för varje
dag därutöver.
Lagförslaget
Regeringen föreslår alltså att en ny lag om ersättning vid frihetsberövanden
och andra tvångsåtgärder skall ersätta LEF.
I fråga om rätten till ersättning vid häktning, anhållande, reseförbud,
anmälningsskyldighet, m.m. innebär förslaget i princip oförändrade regler
(2-4 §§ förslaget respektive 1, 1 a, 2 §§ LEF).
Det kan tilläggas att det beslut om frihetsinskränkning som ligger till grund
för ersättningsrätten enligt nu nämnda lagrum som regel fattas av rätten eller,
när det gäller anhållande och i vissa fall reseförbud, av åklagaren.
Regeringen föreslår vidare att rätt till ersättning skall föreligga för den
som utan att ha rätt till ersättning enligt 2-4 §§ förslaget varit berövad
friheten till följd av beslut vid myndighetsutövning om det står klart att
beslutet vilade på felaktiga grunder och därför var oriktigt. Förslaget innebär
en ökad möjlighet till ersättning i dessa fall men ger alltjämt uttryck för
restriktivitet jämfört med ersättningsrätten enligt 2-4 §§ förslaget (5 §
förslaget respektive 3 § LEF). Samtidigt utsträcks möjligheten till ersättning
till att omfatta också mer kortvariga judiciella frihetsberövanden, t.ex.
gripande som sker med stöd av 24 kap. 7 § rättegångsbalken eller anhållanden
som varat kortare tid än 24 timmar.
Regeringen föreslår vidare att ersättning skall kunna vägras eller sättas ned
(jämkas) om den drabbades eget beteende har föranlett beslutet om
frihetsinskränkning eller om det med hänsyn till övriga omständigheter är
oskäligt att ersättning lämnas. Förslaget innebär ett förtydligande samtidigt
som jämkningsmöjligheten utvidgas något (6 § förslaget respektive 4 § LEF).
När det gäller ersättningsgill skada föreslås oförändrade regler. Detta
innebär att ersättning kan utgå för ren förmögenhetsskada och för lidande medan
ersättningsrätten inte omfattar person- eller sakskador (7 § förslaget
respektive 5 § LEF).
Regeringen föreslår vidare en ny rätt till ersättning för person- eller
sakskador som åsamkats genom våld som utövats med stöd av bl.a. 10 § eller
23 § första stycket första meningen polislagen (1984:387) under förutsättning
att den skadelidande inte har betett sig på ett sådant sätt att det varit
påkallat att använda våld mot hans eller hennes person eller egendom.
Ersättningsrätten omfattar situationer där polisen varit tvungen att använda
våld för att t.ex. avvärja en straffbelagd handling eller en fara för liv,
hälsa eller värdefull egendom eller för omfattande skada i miljön (8 §
förslaget).
Regeringen föreslår slutligen en möjlighet att under vissa förutsättningar
återkräva utbetald ersättning om den som fått ersättningen senare döms för
gärningen (11 § förslaget). - Genom förslaget i denna del tillgodoses det
önskemål som riksdagen tidigare framfört och som redovisats ovan.
Slutligen finns i 9 och 10 §§ förslaget regler som motsvarar dem i 6 och
7 §§ LEF.
Överväganden
Inledning
Frågor om ersättning enligt LEF har under senare år uppmärksammats vid
åtskilliga tillfällen. Det är mot den bakgrunden glädjande att ett förslag nu
föreligger som tillgodoser många av de synpunkter som förts fram inte endast av
utskottet utan också mer allmänt i den offentliga debatten. Utskottet har
alltså en i huvudsak positiv inställning till regeringens förslag både när det
gäller utvidgningen av rätten till ersättning och de begränsningar som föreslås
för andra fall.
I det följande kommer utskottet att begränsa sitt yttrande till de frågor som
aktualiserats motionsvägen och där det alltså finns motförslag till förslagen i
propositionen. I samband därmed kommer utskottet också i erforderlig
utsträckning att redogöra för remissinstansernas synpunkter på lagförslaget och
motionsyrkandena.
Ersättning vid frihetsberövande m.m.
Propositionen och motionerna
I motionerna L24 yrkande 1 (v), L25 yrkande 1 (m) och L26 yrkande 1 (fp)
föreslås att kravet på att anhållandet haft en viss varaktighet skall tas bort.
Motionärerna förordar med andra ord en ordning som innebär att ersättning
precis som vid häktning alltid skall utgå vid anhållande under givna
förutsättningar.
I motion L24 yrkande 1 (v) begärs härutöver att 24-timmarsgränsen tas bort
också när det gäller reseförbud och anmälningsskyldighet, m.m.
I motion L26 yrkande 1 (fp) begärs vidare att förutsättningarna för
ersättning enligt 5 § skall vara desamma som enligt 2 § när det gäller personer
som grips av polisen. Däremot accepterar motionärerna 5 § i den del regleringen
avser administrativa frihetsberövanden. Motionsönskemålet innebär att samma
strikta ansvar som föreslås beträffande fall enligt 2 § skulle tillämpas också
på vissa frihetsberövanden enligt 5 § och att möjligheten till ersättning
enligt 5 § alltså skulle utökas väsentligt beträffande sådana frihetsberövanden
som omfattas av yrkandet. Samtidigt föreslås i yrkande 8 att större möjligheter
till jämkning av ersättningen beslutas. Härutöver begär motionärerna i yrkande
7 att det beviskrav som skall uppfyllas för att ersättning skall utgå sätts på
en rimlig nivå.
Slutligen begärs i motion L24 (yrkande 3) (v) att ersättning enligt 5 §
förslaget skall utgå om åtgärden var oriktig. Kravet på att åtgärden dessutom
skall vila på felaktiga grunder bör alltså enligt motionärerna tas bort.
Enligt regeringen bör en utgångspunkt vara att ersättningsreglerna skall
överensstämma med vad som från allmänna utgångspunkter kan anses rimligt.
Regeringen anser (prop. s. 16 f) bl.a. att ett upphävande av 24-timmarsregeln
skulle få till konsekvens att ersättning i betydligt fler fall än för
närvarande skulle betalas även om ingripandet i sak var oantastligt. Regeringen
framhåller att det torde finnas ett brett stöd för att polis och åklagare måste
ha en viss marginal när det gäller kortvariga frihetsberövanden. Regeringen
hänvisar vidare till att en del remissinstanser på kommitténs betänkande
anförde att ett avskaffande av 24-timmarsregeln skulle få besvärande
konsekvenser för de brottsutredande myndigheternas arbete. Man kan också,
enligt regeringen, befara att ett slopande av 24-timmarsregeln skulle innebära
en betydande belastning på de ersättningsprövande myndigheterna. Sammantaget
anser regeringen att det varken från principiella eller praktiska
utgångspunkter finns tillräckliga skäl att nu föreslå en utvidgning av statens
strikta ersättningsansvar för bl.a. anhållanden  genom att slopa 24-
timmarsregeln.
I fråga om rätten till ersättning i andra fall anser regeringen att det finns
skäl att sänka de krav som enligt gällande rätt ställs för att ersättning skall
utgå. Regeringen understryker dock att det är av stor vikt att regleringen
uttrycker viss restriktivitet. En sådan restriktivitet är enligt regeringen
påkallad framför allt av det skälet att det måste finnas ett visst utrymme för
frihetsberövanden som senare av olika skäl kan ifrågasättas. Utan ett sådant
utrymme försvåras de ifrågavarande myndigheternas arbete avsevärt, men
restriktivitet är också påkallad av det skälet att en prövning annars kan bli
mycket resurskrävande. Regeringen erinrar i sammanhanget också om att den
enskilde enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen alltid har rätt till ersättning som
orsakas av fel eller försummelse vid myndighetsutövning; här diskuteras alltså
ett ansvar som går längre än det som följer av skadeståndslagen.
När det gäller utvidgningen i 5 § bör den enligt regeringen göras så att
rätten till ersättning begränsas till sådana fall där det står alldeles klart
att beslutet om frihetsberövande vilade på felaktiga grunder och därför är
oriktigt. På så sätt tar staten på sig risken för att det i efterhand visar sig
att det fanns en grundläggande brist av mer påtagligt slag. Det skall alltså
vara fråga om klara fall av bristande förutsättningar. Samtidigt blir det
lättare för den enskilde att visa att förutsättningar för ersättning föreligger
med de krav som ställs upp i 5 § förslaget än med de krav som nu gäller enligt
3 § LEF.
Remissinstanserna
Remissinstanserna har i denna del vitt skilda uppfattningar. Här skall
sammanfattningsvis nämnas följande.
Ett avskaffande av 24-timmarsregeln förordas av Kammarrätten i Jönköping,
Brottsförebyggande rådet, Handens tingsrätt, Polismyndigheten i Södermanlands
län, Länsstyrelsen i Stockholms län  och Svensk handel. Sistnämnda organisation
tar klart ställning för motionsförslagen såväl när det gäller 24-timmarsregeln
som när det gäller rätten till ersättning enligt 5 § förslaget. Även
Polismyndigheten i Södermanlands län är positiv till motionsförslagen. Dessa
remissinstanser anför i huvudsak principiella skäl för sina ställningstaganden:
Förtroendet för rättsstaten kräver att staten har en generös inställning när
det gäller ersättning till personer som varit frihetsberövade i onödan. Att
ersättningsrätten kan försvåra de brottsutredande myndigheternas arbete och
orsaka betydande hanteringskostnader är inget skäl till att ersättning inte
skall utgå.
Kammarrätten i Jönköping och Handens tingsrätt tillstyrker propositionen i
övrigt. De framför alltså ingen kritik när det gäller avvägningarna i 5 §
förslaget, medan Brottsförebyggande rådet inte yttrar sig i den delen och
Länsstyrelsen i Stockholms län är negativ till en utvidgning enligt
motionsförslaget.
Justitieombudsmannen och Domstolsverket tillstyrker propositionens förslag.
Ekobrottsmyndigheten anser att  regeringsförslaget är en väl avvägd kompromiss,
medan Svea hovrätt anför att man begränsat sitt yttrande till att avse sådana
frågor som en lagrådsgranskning skall avse. Från den utgångspunkten har
hovrätten inga erinringar mot regeringens förslag. Inte heller Juridiska
fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anser att det finns anledning till
kritik mot regeringsförslaget från rättsteknisk synpunkt.
Justitiekanslern anför att det inte är hans uppgift att i sak motsätta sig en
lösning som innebär att statsmakerna vill utöka ersättningsrätten till enskilda
i samband med vissa frihetsberövanden. Han ser det dock som sin skyldighet att
peka på vilka praktiska effekter förslagen kan väntas få vid sin tillämpning.
Han uppehåller sig därvid vid det stora antal ärenden som skulle bli följden av
att 24-timmarsregeln slopas, i synnerhet om ersättning på samma grunder skall
utbetalas vid gripanden, och pekar på att ersättningen i dessa fall rimligen
måste sättas till ett väsentligt lägre belopp än vad som nu utbetalas (se ovan)
medan handläggningskostnaden inte kan förväntas minska. Med hänvisning härtill
ifrågasätter han det rimliga i en ordning där ersättning i det enskilda fallet
kan utgå endast med ringa belopp till priset av stora kostnader för
handläggningen av varje ärende. Han ifrågasätter också huruvida den enskilde
som varit föremål för ett frihetsberövande upplever det som meningsfullt att
mera slentrianmässigt tillerkännas ett ringa belopp som plåster på såret.
Avslutningsvis anför Justitiekanslern att den stora mängd ärenden som skulle
bli följden av vidgade ersättningsregler av lätt insedda skäl inte kan
handläggas av honom.
Riksåklagaren framför att han i och för sig är tveksam redan till förslagen i
propositionen men kommer ändå fram till att propositionsförslagen innebär en
mer rimlig avvägning mellan olika intressen än motionsförslagen gör. Han anför
att en i princip obegränsad ersättningsrätt oberoende av om någon försummelse
kan konstateras eller ej inte kan förenas med de krav på effektivitet som man
med rätta ställer på de brottsbekämpande organen från såväl statsmakternas som
de enskilda medborgarnas sida. De ersättningsbelopp som med utgångspunkt i
nuvarande praxis kommer att utgå vid korta frihetsberövanden kommer med all
sannolikhet att bli förhållandevis blygsamma emedan det av olika skäl inte kan
anses rimligt att höja beloppen. Dessa kan alltså knappast uppfattas som en
fullgod kompensation av den enskilde. Mot detta skall vägas de ökade
utredningskostnaderna.
Rikspolisstyrelsen anser för sin del att frågan om ersättningsskyldigheten
för det allmänna bör avgöras med utgångspunkt i om beslutet om frihetsberövande
var riktigt med tanke på de omständigheter som var kända när beslutet fattades.
Styrelsen vänder sig alltså mot tanken att ersättningsskyldighet skall inträda
om en efterhandskontroll visar att beslutet med hänsyn till de omständigheter
som senare blivit kända inte borde ha fattats. Rikspolisstyrelsen anser att
kortvariga judiciella frihetsberövanden (under 24 timmar) inte bör omfattas av
en reglering om ersättning och hänvisar i denna del till skadeståndslagens
regler. Styrelsen pekar på att en utvidgad ersättningsrätt skulle leda till
minskad effektivitet i polisarbetet och ett inte oväsentligt administrativt
merarbete som kommer att kräva extra resurser. Inte minst befarar styrelsen en
anhopning av obefogade ersättningsansökningar. Styrelsen har begärt 15
handläggartjänster enbart för att klara av de förslag som väckts i
propositionen. Resursbehovet blir än större om motionsförslaget beträffande 5 §
genomförs. Styrelsen avslutar med att anföra att det kan befaras att den
motionsvägen föreslagna ändringen av 5 § kommer att innebära att det i fler
fall än för närvarande kommer att utgå ersättning i fall där detta ter sig
stötande.
Överväganden
Utskottet vill börja med att påminna om att det sedan länge råder ett strikt
ansvar för staten när det gäller frihetsberövande genom häktning eller
anhållande som haft en viss varaktighet om de lagliga förutsättningarna i
övrigt är uppfyllda. Härom råder ingen oenighet. I en rättsstat är det
naturligt att det finns noga preciserade regler för under vilka omständigheter
staten får beröva någon friheten och att statens ansvar för sådana åtgärder
sträcker sig långt om det visar sig att en åtgärd varit omotiverad.
Utskottet vill också understryka att utskottet känner en betydande sympati
för här aktuella motionsförslag. På ett mer principiellt plan är det inte
orimligt att staten skall ta ett ekonomiskt ansvar för alla i lagens mening
omotiverade frihetsberövanden. Det går emellertid inte att bortse från andra
intressen som också gör sig gällande. Dessa är måhända i första hand av
praktisk natur. Icke desto mindre är det angeläget att ersättningsreglerna får
en sådan utformning att de inte riskerar att verka hämmande på polisens och
åklagarens arbete. Regelsystemet måste också väcka förtroende hos allmänheten
och får inte leda till stötande resultat. Till sist måste det göras en rimlig
avvägning mellan de kostnader för utredning m.m. som reglerna föranleder och
den ersättning som kan förväntas i det enskilda fallet.
Enligt utskottets mening har regeringen lyckats väl i den avvägning som
sålunda måste göras. Utskottet anser att man också i detta sammanhang bör hävda
en proportionalitetsprincip. Det ter sig inte rimligt att bygga upp en
omfattande organisation för handläggning av ansökningar som måste komma att
avse relativt obetydliga belopp. Samtidigt kan man naturligtvis inte heller
rutinmässigt betala ut ersättning utan att först undersöka om anspråket är
berättigat. Detta gäller särskilt som man får räkna med en större andel
obefogade ansökningar om även korta anhållanden skall omfattas. Härtill kommer
att ett borttagande av 24-timmarsregeln innebär att utredning av
ersättningsanspråk kommer att prioriteras framför det brottsförebyggande och
brottsutredande arbetet hos polis och åklagare. Utskottet som här också vill
hänvisa särskilt till Justitiekanslerns, Riksåklagarens och Rikspolisstyrelsens
synpunkter delar således regeringens bedömningar i här aktuella frågor.
Utskottet anser att 24-timmarsregeln bör behållas. Utskottet avstyrker bifall
till motionerna L24, L25 och L26 i aktuella delar.
Med detta ställningstagande kan utskottet inte godta tanken på en kraftigt
utvidgad rätt till ersättning enligt 5 § förslaget som skulle bli följden av
ett bifall till motion L26 yrkande 1 (fp) i denna del.
Utskottet vill för sin del särskilt uppmärksamma att ett strikt ansvar vid
gripanden - vilket är innebörden i yrkandet -  lätt skulle kunna undergräva
tilltron till hela ersättningssystemet. Det skulle enligt utskottets mening
leda till ersättningar i en lång rad fall där detta inte skulle vara
berättigat.
Som Rikspolisstyrelsen anför skulle det t.ex. kunna innebära att en man som
grips av polisen för hustrumisshandel och som senare släpps när hustrun återtar
sin anmälan skulle ha rätt till ersättning trots att gripandet i sak var helt
korrekt. Ett annat slående exempel är att polisens insatser mot t.ex.
rasistiska demonstrationer eller fotbollshuliganer skulle kunna råka i fara om
polisen vid varje ingripande först måste överväga risken för
ersättningsanspråk.
Det här antydda problemet skulle i och för sig kunna åtgärdas genom en
omfattande jämkningsmöjlighet. Det skulle å andra sidan göra rätten till
ersättning illusorisk. Utskottet föredrar en mer rätlinjig lösning i enlighet
med regeringsförslaget som innebär att ersättning kan utgå också vid mycket
kortvariga frihetsberövanden - men bara i de fall detta framstår som klart
motiverat.
Utskottet som alltså ställer sig avvisande till motionsförslaget vill ändå
här notera att det inte på något sätt är klarlagt vilka polisingripanden som i
sådana fall skulle omfattas av ersättningsbestämmelsen. Här finns enligt
utskottets mening gränsdragningsproblem, t.ex. mellan gripande enligt 24 kap. 7
§ rättegångsbalken och de skyldigheter som åligger den som kallats eller
hämtats till förhör enligt 23 kap. rättegångsbalken. Vidare torde det krävas en
grundläggande studie för att klarlägga hur den organisation skulle se ut som
skulle få ta sig an den stora mängd ärenden som kunde förväntas vid ett bifall
till motionen. Utskottet avstyrker bifall till motion L26 i aktuell del.
I motion L26 yrkande 7 (fp) framförs också ett önskemål om att den
ersättningsberättigades bevisbörda vid anspråk på ersättning enligt 5 § skall
mildras. I motion L24 yrkande 3 (v) begärs som framgått att det skall vara
tillräckligt att en åtgärd varit oriktig för att ersättning enligt 5 § skall
utgå - motionärerna vill alltså att kravet på att beslutet dessutom ?vilat på
felaktiga grunder? skall tas bort. Med detta rekvisit avses enligt
propositionen (s. 53) att det fel som föreligger gäller någon omständighet som
var av avgörande betydelse för frihetsberövandet. Innebörden är att det skall
stå klart att rätten till ersättning skall bedömas restriktivt. Bestämmelsen i
5 § är enligt propositionen avsedd för helt klara fall där grunden för åtgärden
på ett iögonfallande sätt framstår som felaktig.
Utskottet konstaterar att ett syfte med den nya regleringen i 5 § jämfört med
den som gäller enligt 3 § LEF (se prop. s. 18) är att lätta på bevisbördan för
den som begär ersättning. Detta finner utskottet positivt och anser att motion
L26 i denna del härigenom får anses tillgodosedd. Utskottet är emellertid inte
berett att gå så långt som förespråkas i motion L24 utan ställer sig bakom de
resonemang regeringen i denna del för i propositionen. Utskottet avstyrker
motionerna L24 och  L26 i aktuella delar.
Ersättningens storlek, m.m.
I motion L26 yrkande 8 (fp) framförs önskemål om utökade möjligheter till
jämkning.
I fråga om jämkning anför regeringen (prop. s. 26) att det i den praktiska
tillämpningen uppmärksammats att rätten att få ersättning i anledning av ett
frihetsberövande ibland kan ge resultat som ter sig stötande. Efter angivande
av några exempel anför regeringen att regleringen i 6 § förslaget måste vara så
utformad att det framgår att ersättning skall vägras i situationer där den
frihetsberövade till följd av sitt eget handlande har stått i ett sådant
förhållande till brottet att ingripandet mot honom varit klart motiverat. I
övrigt bör jämkningsmöjligheterna vara oförändrade. Regeringen understryker
särskilt att jämkning inte heller i fortsättningen får ske på den grunden att
brottsmisstanken kvarstår efter frigivningen.
Utskottet konstaterar att motionsförslaget ligger väl i linje med det förslag
om ökade möjligheter till jämkning som förs fram i propositionen. Någon åtgärd
med anledning av yrkandet behövs inte, och utskottet avstyrker bifall till
motionen i denna del.
I motion L26 yrkande 6 (fp) aktualiseras också frågan om ersättning för
person- och sakskada vid sidan av den ersättning för förmögenhetsskada och
lidande som utgår såväl enligt gällande regler som enligt 7 § förslaget.
Regeringen hänvisar i propositionen (s. 21 f) dels till skadeståndslagens
regler som kan ge rätt till ersättning vid fel eller försummelse från
myndighetens sida, dels till att det torde vara ovanligt att
frihetsinskränkningar orsakar person- eller sakskador.
Utskottet konstaterar att detta är en fråga i första hand för lagutskottet.
Justitieutskottet har inte någon annan uppfattning än den som framförs i
propositionen. Motionsyrkandet avstyrks alltså.
I motion L26 yrkande 5 (fp) förespråkas en preskriptionstid på tre månader
vid krav på ersättning enligt lagförslaget.
För närvarande gäller den normala tioåriga preskriptionen. Regeringen
föreslår ingen ändring härvidlag.
Regeringen anför som skäl för sitt ställningstagande (prop. s. 27) att man
bör vara återhållsam med att göra avsteg från vad som gäller för
skadeståndsanspråk i allmänhet. Den enskilde medborgarens intresse av att inte
riskera rättsförlust i sammanhanget väger tyngre än de praktiska skäl som kan
anföras för en kortare preskriptionstid.
Riksåklagaren har i sitt remissvar framfört att han inte har några
invändningar mot motionsförslaget medan Svensk handel anser att sex månader
skulle vara en lämplig preskriptionstid.
Utskottet delar regeringens uppfattning och avstyrker motion L26 i denna del.
Övriga frågor
I motion L24 yrkande 2 (v) framförs önskemål om ett tillkännagivande till
regeringen om rätt till ersättning också vid andra straffprocessuella åtgärder
än de som tas upp i lagförslaget. Det handlar t.ex. om åtgärder som hemlig
teleavlyssning, kroppsvisitation och husrannsakan.
Frågan behandlades i det betänkande som ligger till grund för propositionen,
och kommittén lade fram ett förslag om ersättning i en rad fall som inte täcks
av regeringsförslaget.
Regeringen anför i propositionen (s. 17) att kommitténs förslag är
principiellt välgrundat men att det är förenat med ett flertal nackdelar främst
av praktiskt slag. Man kan också på goda grunder ifrågasätta hur stort det
praktiska behovet är. Regeringen hänvisar också till att en ersättningsrätt
skulle kunna verka hämmande på polisens arbete och medföra både en hård
arbetsbelastning på de ersättningsprövande myndigheterna och en
svåröverblickbar kostnadsökning för det allmänna. Sistnämnda farhågor bekräftas
av de synpunkter Riksåklagaren och Kriminalvårdsstyrelsen framför.
Polismyndigheten i Södermanland är å andra sidan positiv till förslaget.
Till de skäl regeringen anför vill utskottet tillfoga att utskottet just
genomfört en fördjupad granskning av användningen av hemlig teleavlyssning och
hemlig kameraövervakning (se bet. 1997/98:JuU10). Vid denna granskning framkom
ingenting som enligt utskottets bedömning hade kunnat medföra
ersättningsskyldighet. Den försiktiga slutsats utskottet drar är att
regelsystemet och tillämpningen av det är sådant att risken för misstag är
liten, åtminstone när det gäller de mest integritetskränkande
straffprocessuella tvångsåtgärderna.
Utskottet är således inte berett att förorda något initiativ från riksdagens
sida. Motion L24 i denna del avstyrks.
I motion L26 yrkande 4 (fp) framförs ett annat önskemål om utvidgning av
rätten till ersättning. Det gäller här sakskador i samband med kriminalteknisk
undersökning. Motionsyrkandet anknyter till den nya ersättningsrätt som
föreslås i 8 § när det gäller skador i samband med t.ex. polisens lagliga
våldsanvändning. Yrkandet stöds av Rikspolisstyrelsen. Regeringen hänvisar
(prop. s. 25) till gränsdragningsproblem och avstår från att nu lägga fram
något förslag.
Utskottet som i och för sig har förståelse för motionsönskemålet delar
regeringens uppfattning. Utskottet avstyrker motion L26 i denna del.
Stockholm den 12 maj 1998
På justitieutskottets vägnar
Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Lars-Erik Lövdén (s), Birthe
Sörestedt (s), Göran Magnusson (s), Sigrid Bolkéus (s), Göthe Knutson (m),
Märta Johansson (s), Görel Thurdin (c), Margareta Sandgren (s), Siw Persson
(fp), Ann-Marie Fagerström (s), Alice Åström (v), Maud Ekendahl (m), Kia
Andreasson (mp), Rolf Åbjörnsson (kd), Helena Frisk (s) och Jeppe Johnsson (m).
Avvikande meningar
1. Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Maud Ekendahl (m), Jeppe Johnson (m),
Görel Thurdin (c), Siw Persson (fp), Alice Åström (v) och Kia Andreasson (mp)
anför:
Vi anser att den del av utskottets yttrande som rör 24-timmarsregeln och som
börjar med ?Enligt utskottets? och slutar med ?aktuella delar? bort ha följande
lydelse:
Enligt utskottets mening har regeringen inte helt lyckats vid denna
avvägning. Utskottet förordar för sin del att gränsen mellan fall med strikt
skadeståndsansvar för staten i 2 § förslaget och övriga fall i 5 § förslaget
dras på ett annat sätt. I stället för att enbart ägna uppmärksamhet åt den tid
som åtgärden varat bör man enligt utskottets mening se till vem som fattat
beslutet. I praktiken finns en avsevärd skillnad mellan beslut som fattats av
rätten eller av åklagare och övriga beslut. När det gäller den förstnämnda
gruppen fattas besluten av domare eller av åklagare som är vana vid de
bedömningar som måste göras och som har tid för eftertanke, medan beslut om
gripande fattas av polismän i många gånger svårkontrollerade och upphetsade
situationer där utrymmet för eftertanke av naturliga skäl är avsevärt mycket
mindre. Utskottet anser alltså att reglerna i 2 § förslaget bör tillämpas även
på anhållanden som varat kortare tid än 24 timmar. Utskottet kan däremot inte
finna att en frihetsinskränkning som begränsar sig till reseförbud eller
anmälningsskyldighet i mindre än 24 timmar är så betungande att den bör
föranleda rätt till ersättning. Inte heller är utskottet berett att förorda
ersättningsrätt för den som varit intagen för rättspsykiatrisk undersökning
kortare tid än ett dygn.
Det sagda innebär att utskottet med anledning av motionerna L24 yrkande 1
(delvis), L25 yrkande 1 och L26 yrkande 1 (delvis) föreslår en ändring med ovan
angiven innebörd i 2 § andra stycket förslaget medan utskottet avstyrker motion
L24 yrkande 1 i övrigt.
2. Siw Persson (fp), Alice Åström (v) och Kia Andreasson (mp) anför:
Vi anser att den del av utskottets yttrande som rör bevisbördan och som börjar
med ?Utskottet konstaterar? och slutar med ?i aktuella delar? bort ha följande
lydelse:
Utskottet konstaterar att ett syfte med den nya regleringen i 5 § jämfört med
den som gäller enligt 3 § LEF är att lätta på bevisbördan för den som begär
ersättning. Regeringens förslag går emellertid inte tillräckligt långt.
Utskottet ser snarare en lösning i linje med förslaget i motion L24, och
utskottet föreslår att lagutskottet med anledning av de båda motionerna L24 och
L26 i aktuella delar företar den ändring i regeringens förslag som där
förordas.
3. Siw Persson (fp) och Kia Andreasson (mp) anför:
Vi anser att den del av utskottets yttrande som rör jämkningsgrunden och som
börjar med ?Utskottet konstaterar? och slutar med ?denna del? bort ha följande
lydelse:
Enligt utskottets mening bör de utökade möjligheterna till ersättning
samtidigt föranleda att jämkningsgrunderna utökas och preciseras. Annars finns
risk för obefogade utbetalningar. Regeringen bör alltså med anledning av motion
L26 i denna del få i uppdrag att återkomma med ett förslag inom något år i
linje med vad som anförs i motionen. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
4. Siw Persson (fp) anför:
Jag anser att den del av utskottets yttrande som rör preskriptionstidens längd
och som börjar med ?Utskottet delar? och slutar med ?denna del? bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser emellertid att det av flera skäl vore bättre med en kortare
preskriptionstid. Framför allt är det lämpligt med en tillnärmning till de
korta preskriptionstider som gäller i övriga Norden. En preskriptionstid på tre
månader förefaller därvid lämplig. Utskottet förordar alltså med anledning av
motion L26 i denna del att ett tillägg görs i regeringsförslaget i linje med
vad utskottet nu anfört.
5. Alice Åström (v) och Kia Andreasson (mp) anför:
Vi anser att den del av utskottets yttrande som rör ersättning vid andra
straffprocessuella åtgärder och som börjar med ?Till de skäl? och slutar med
?del avstyrks? bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det inte tillfredsställande att regeringen så
lätt ger avkall på viktiga principer av praktiska skäl, även om utskottet i och
för sig kan se att de farhågor som framförs av Riksåklagaren och
Kriminalvårdsstyrelsen inte är obefogade. Detta är emellertid i första hand en
fråga om att på ett korrekt sätt utforma de regler som behövs. Regeringen bör
alltså med anledning av motion L24 få i uppdrag att inom något år återkomma med
ett förslag i denna del i linje med vad som anförs i motionen. Detta bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
6. Siw Persson (fp) anför:
Jag anser att att den del av utskottets yttrande som rör ersättning vid
kriminalteknisk undersökning och som börjar med ?Utskottet som? och slutar med
?denna del? bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening bör de gränsdragningsproblem regeringen hänvisar
till närmare studeras. Det handlar ju här om att hitta en lämplig lagteknisk
lösning. Detta bör inte vara omöjligt. Regeringen bör alltså med anledning av
motion L26 i denna del återkomma till riksdagen inom något år med ett förslag i
linje med vad som anförs i motionen. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
Remissyttranden över proposition 1997/98:105 jämte de med anledning av
propositionen väckta motionerna 1997/98:L24 - L26
På lagutskottets begäran har yttrande över propositionen och motionerna
avgivits av Riksdagens ombudsmän, Justitiekanslern, Riksåklagaren, Svea
hovrätt, Domstolsverket, Rikspolisstyrelsen, Kammarrätten i Jönköping, Handens
tingsrätt, Kriminalvårdsstyrelsen, Brottsförebyggande rådet, Eko-
brottsmyndigheten, Datainspektionen, Riksförsäkringsverket, Vägverket,
Kammarkollegiet,  Riksskatteverket, Generaltullstyrelsen, Patent- och regi-
streringsverket, Konsumentverket, Statens invandrarverk, Statens räddningsverk,
Lantmäteriverket, Länsstyrelsen i Stockholms län, Polismyndigheten i
Södermanlands län, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Malmö
kommunstyrelse, Landstingsförbundet, Svenska Kommunförbundet,  Skattebetalarnas
Förening, Sveriges Industriförbund och Svensk Handel. Remissinstanserna har
därvid anfört följande.
Riksdagens ombudsmän
Sedan lagutskottet anhållit om yttrande från Riksdagens ombudsmän över
propositionen och de med anledning av propositionen väckta motionerna får jag
anföra följande.
Jag har inget att erinra mot det som anförs i propositionen.
Justitiekanslern
Inledning
Riksdagens lagutskott har med en skrivelse den 23 april 1998 anhållit att bl.a.
Justitiekanslern skall avge yttrande över proposition 1997/98:105 Det allmännas
skadeståndsansvar jämte de med anledning av propositionen väckta motionerna
1997/98:L24-26.
Justitiekanslern vill i anledning härav redovisa följande synpunkter för
lagutskottet.
Betänkandet (SOU 1993:55) av Kommittén för översyn av det allmännas
skadeståndsansvar lades fram under våren 1993. Kommitténs förslag blev under
hösten samma år föremål för sedvanlig remissbehandling. Justitiekanslern avgav
den 15 mars 1994 ett yttrande över betänkandet där kommitténs olika förslag
togs upp och kommenterades med viss utförlighet. Jag bilägger en kopia av
yttrandet för lagutskottets kännedom, se bilaga 1.
Låt mig till en början framhålla att jag i allt väsentligt delar de
synpunkter på kommitténs förslag som min företrädare gav uttryck för i sitt
remissyttrande. Det finns inte anledning att nu upprepa dessa synpunkter men
yttrandet belyser bl.a. Justitiekanslerns inställning till flera av de frågor
som tas upp i motionerna men som inte berörs i propositionen.
Propositionen
Regeringen har i propositionen tagit fasta på flera av kommitténs förslag till
ändringar och förbättringar i reglerna om det allmännas skadeståndsansvar.
Andra förslag av kommittén har inte fått regeringens gehör.
Remissbehandlingen av kommitténs förslag har varit omfattande och
remissinstanserna har naturligen haft skilda synpunkter på värdet och
ändamålsenligheten i de olika förslagen. Förslagen i propositionen enligt min
mening sägas innefatta en rimlig avvägning mellan de motstående intressen som
kommit till uttryck under remissbehandlingen.
Det nu sagda skall emellertid inte undanskymma det faktum att
Justitiekanslern gärna sett en annan lösning på en del frågor som behandlats i
lagstiftningsärendet. Som ett exempel kan jag framhålla att Justitiekanslern
för sin del förordar en väsentligt kortare preskriptionstid i fall som gäller
ersättning vid frihetsberövanden m.m., jfr t.ex. motion 1997/98:L26 punkt 8.6
och Justitiekanslerns remissyttrande till regeringen s. 12ö. Denna inställning
grundas på erfarenheter vunna här inom ramen för den frivilliga
skaderegleringen där svårigheterna att efter mycket lång tid (upp till 10 år)
söka utreda ett visst sakförhållande många gånger ter sig mycket påtagliga.
Jag ser det dock inte som min uppgift att nu polemisera mot de förslag som
lagts fram i propositionen. Det parlamentariska läget är inte sådant att det
finns stöd för en mer restriktiv inställning till frågorna om det allmännas
skadeståndsansvar.
Närmare om vissa av förslagen i propositionen
Förslagen i propositionen rör två huvudfrågor, en delvis ny reglering av
systemet för ersättning till enskilda i samband med vissa typer av
frihetsinskränkningar och en utvidgad möjlighet att erhålla skadestånd på grund
av felaktig information även då denna inte har samband med myndighetsutövning.
Ansvaret för felaktig myndighetsinformation
För att behandla frågorna i omvänd ordning vill jag först framhålla att jag
inte nu har några avgörande invändningar att föra fram mot förslaget i denna
del oaktat att Justitiekanslern tidigare ställt sig skeptisk till kommitténs
förslag i motsvarande ämne, se Justitiekanslerns remissyttrande s. 3-7.
Förslaget har varit föremål för en noggrann beredning i Regeringskansliet och
bl.a. behandlats vid en särskilt anordnad hearing där remissinstanserna beretts
tillfälle att under hand framföra synpunkter på det modifierade förslag till
lösning som nu förelagts riksdagen. Med beaktande av vad jag nyss understrukit
om vikten av att anlägga ett samlat perspektiv på möjligheterna att nå en
tillfredsställande lösning på basis av remissbehandlingen menar jag att
förslaget i denna del får anses tillfredsställande. Det kan noteras att även
Lagrådet vid sin granskning av förslaget kommit till denna slutsats, se prop.
s. 84-85. I sammanhanget vill jag också hänvisa till vad Lagrådet anfört om att
bestämmelsens utformning leder till att det överlämnas åt rättspraxis att
närmare dra upp gränserna för ansvaret. Jag kan mot den bakgrunden inte anse
det behövligt med något sådant motivuttalande som yrkas (yrkande 4) i motion
L24. I det sagda ligger också att jag avstyrker de förslag i denna fråga som
förs fram i motion L26, yrkande 2.
Det kan anmärkas att Justitiekanslern inte primärt berörs av uppgiften att
inom ramen för statens frivilliga skadereglering handlägga sådana
skadeståndsanspråk som kan komma att riktas mot staten på grundval av
förslaget, då det här rör sig om s.k. faktiska skador och inte om
beslutsskador, jfr 3 och 5 §§ förordning (1995:1301) om handläggning av
skadeståndsanspråk mot staten.
Jag övergår därmed till den andra huvudfrågan i propositionen - ersättningen
i samband med frihetsinskränkningar.
Det allmännas ansvar vid frihetsberövanden m.m.
Justitiekanslern har i sitt remissvar redovisat sin inställning till kommitténs
förslag i denna del, se s. 7-9.
Förslaget i propositionen kan sägas representera ett mellanting eller en
kompromiss mellan kommitténs förslag och den nuvarande ordningen. Å ena sidan
bibehålls den s.k. tjugofyratimmarsregeln vid anhållanden å andra sidan vidgas
möjligheterna till ersättning vid gripanden, kortare anhållanden och andra
frihetsberövanden som vid en prövning i efterhand kan visa sig vara oriktiga.
De i motionerna L24 och L25 framförda förslagen innebär att 24-timmarsregeln
skall slopas, ett förslag som också återfinns i motion L26 kombinerat med att
det strikta ansvaret även skall gälla gripanden.
Självfallet är det inte Justitiekanslerns uppgift att i sak motsätta sig en
lösning som innebär att statsmakterna vill utöka ersättningsrätten till
enskilda i samband med vissa frihetsberövanden. Jag ser det däremot som min
skyldighet att peka på vilka praktiska effekter som förslagen kan väntas få vid
sin tillämpning.
Såvitt Justitiekanslern har sig bekant finns det inte någon samlad statistik
över hur många gripanden resp. korta anhållanden som skulle kunna ligga till
grund för anspråk på ersättning med de föreslagna reglerna. Kommittén räknade
med ca 3 000 fall av anhållanden och ytterligare ca 10 000 fall av gripanden
som kunde bli aktuella för ersättning. Det har nu gått ytterligare ca fem år
och de fall det rör sig om har sannolikt inte blivit färre sedan år 1993.
Enligt uppgifter som inhämtats från Rikspolisstyrelsen blir 51 000 personer
gripna, 25 000 personer anhållna och 8 500 personer häktade per år. Hur många
av dessa personer som sedan döms för den gärning som föranlett
frihetsberövandet är dock okänt. Antalet gripna som skulle kunna tänkas vilja
framföra skadeståndsanspråk kan möjligen uppgå till (51 000 ./. 25 000) eller
26 000 personer. Härtill kommer frihetsberövanden som beslutas enligt annan
lagstiftning än rättegångsbalken.
Hos Justitiekanslern handläggs varje år ca 800 ärenden enligt gällande regler
om ersättning vid frihetsberövanden. Varje ärende måste utredas och remitteras
till polis och/eller åklagare. Hanteringen av ärendena måste givetvis även i
övrigt vara trovärdig hos allmänheten inte minst eftersom handläggningen hos
Justitiekanslern är ett alternativ till att direkt i allmän domstol väcka talan
mot staten. Den genomsnittliga handläggningskostnaden för varje ärende uppgår
till ca 1 800 kr vartill kommer de kostnader som uppkommer hos
remissmyndigheterna. I många ärenden företräds sökanden av advokat och normalt
utgår drygt 2 000 kr i ombudskostnader. Den totala kostnaden i ett ärende där
ett ombud är engagerat kan beräknas uppgå till 5 000 kr. Detta är alltså enbart
utgifter för handläggningen. Till detta skall läggas de ersättningar som
utbetalas i skadestånd. Ersättningsbeloppen bestäms med utgångspunkt i
omständigheterna i det enskilda fallet. Om inga särskilda förhållanden
föreligger brukar ersättning utbetalas med 2 000 för lidande vid en eller två
dagars frihetsberövande och sedan i en stigande skala med 500 kr för varje dag
därutöver.
Redan förslaget i propositionen medför att antalet frihetsinskränknings-
ärenden kommer att stiga väsentligt, även om avsikten är att det skall ske en
restriktiv bedömning. Tillgodoses motionärernas önskemål blir ökningen än mer
påtaglig. Med kommitténs beräkningar - som får anses vara ett minimum - skulle
slutsiffran bli ca 13 000 ärenden som enbart rörde frihetsberövanden enligt
rättegångsbalkens regler. Kostnaden för varje ärende skulle inte bli lägre än i
dag, en utgift som skall ställas i relation till den ersättning som kan tänkas
utgå vid kortvariga frihetsberövanden. Vid sådana frihetsberövanden måste
givetvis ersättning utgå med ett väsentligt lägre belopp än vad som i dag
utbetalas. I annat fall torde det gå inflation i systemet så att ersättningarna
vid frihetsberövanden över 24 timmar måste höjas.
Med hänvisning till det anförda vill jag ifrågasätta det rimliga i en ordning
där ersättning i det enskilda fallet kan utgå endast med ringa belopp till
priset av stora kostnader för handläggningen av varje ärende. Jag vill också
ifrågasätta huruvida den enskilde som varit föremål för ett frihetsberövande
upplever det som meningsfullt att mera slentrianmässigt tillerkännas ett ringa
belopp som plåster på såret.
Till det anförda vill jag lägga att den stora mängden ärenden som blir
följden av vidgade ersättningsregler av lätt insedda skäl inte kan handläggas
av Justitiekanslern. Jag vill härvid hänvisa till vad som anförts i
Justitiekanslerns remissyttrande över kommitténs förslag (se s. 9 f.).
Handläggningsuppgifterna måste därför anförtros andra myndigheter. Det måste
vidare beaktas att domstolarnas arbetsbörda kan påverkas negativt av en
utvidgad rätt till ersättning vid frihetsberövanden. Särskilt i ett
övergångsskede kan det finnas anledning att tro att enskilda inte kommer att
godta de handläggande myndigheternas beslut och därför för frågan vidare till
prövning av domstol.
Motionerna i övrigt
Jag har inledningsvis redovisat min inställning till hur jag ser på min uppgift
i samband med avgivandet av detta yttrande till riksdagen och anser mig därmed
inte ha anledning att i detalj gå in på de olika yrkandena i de remitterade
motionerna. Detta gäller särskilt de förslag som framförs i motion L26 och som
speglar de tankegångar som funnits inom kommittén. Flera av dessa förslag
skulle för övrigt ytterligare komplicera regelsystemet och medföra att antalet
processer inför domstol ökade.
Riksåklagaren
I prop. 1997/98:105 läggs fram förslag till en ny lag - lag om ersättning vid
frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder - som ersätter den nu gällande lagen
(1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning. Enligt förslaget behålls den
nuvarande s.k. 24-timmarsregeln för anhållande och liknande frihetsberövanden.
Regeln innebär att staten har ett strikt ansvar om frihetsberövandet varat
minst 24 timmar. För frihetsberövanden som varat kortare tid skall ersättning
kunna utgå, om det står klart att beslutet vilade på felaktiga grunder och
därför var oriktigt.
I fråga om nu angivna ersättningsanspråk skall den allmänna tioåriga
preskriptionen gälla.
I propositionen föreslås också ett utvidgat ersättningsansvar för det
allmänna för skada som vållats en enskild medborgare genom fel eller
försummelse när en myndighet lämnar felaktiga upplysningar eller råd. I sådana
fall skall ersättning kunna utgå, om det finns särskilda skäl.
Till grund för förslagen ligger betänkandet (SOU 1993:55) Det allmännas
skadeståndsansvar, avgivet av Kommittén för översyn av det allmännas
skadeståndsansvar. I vissa hänseenden föreslog kommittén ett gentemot den
enskilde generösare skadeståndsansvar.
I motion L24 föreslås att 24-timmarsbegränsningen upphävs. I motionen
hemställs också att ersättning skall utgå även vid andra typer av
frihetsinskränkningar, om åtgärden var oriktig.
Även motion L25 behandlar 24-timmarsregeln och rätten till ersättning vid
kortare frihetsberövanden. Det föreslås att 24-timmarsregeln upphävs.
I motion L26 hemställs att statens strikta skadeståndsansvar skall gälla även
vid gripande och att begränsningen till frihetsberövanden som varat mer än 24
timmar skall upphävas. I motionen tas också upp frågor om bl.a. jämkning av
skadestånd, bevisbörda och preskriptionstid.
Gemensamt för motionerna är att de yrkanden som framställs innebär ett
närmande till förslagen i betänkandet.
Som framgår av redovisningen i propositionen av remissvaren ställde sig
Riksåklagaren - dåvarande bitr. Riksåklagaren Axel Morath - i flera hänseenden
skeptisk till utredningsförslagen i fråga om vidgad ersättning för kortare
frihetsberövanden och andra frihetsinskränkningar. Enligt yttrandet var det
nuvarande skadeståndsansvaret förhållandevis väl avvägt. Från Riksåklagarens
sida framhölls bl.a. att ett så långtgående ansvar som kommittén föreslog
skulle verka hämmande på den brottsutredande verksamheten, vilket från mera
allmänna utgångspunkter inte ligger i samhällets intresse, samt att förslagen
sannolikt skulle medföra betydligt ökade utredningskostnader bl.a. för
åklagarväsendet. Jag vill tillägga att de ökade kostnaderna inte kan antas bli
uppvägda av motsvarande nytta för den enskilde.
Även om regeringsförslaget innebär begränsningar i förhållande till
utredningsförslagen, innehåller propositionen som framgått förslag till mera
generösa regler för den enskilde i jämförelse med gällande rätt. I princip kan
jag ansluta mig till de synpunkter som framfördes i Riksåklagarens
remissyttrande över utredningsbetänkandet. Jag är således i och för sig tveksam
till förslagen i propositionen. Samtidigt innefattar dessa förslag i
förhållande till motionerna begränsningar i ersättningsrätten som ligger i
linje med vad som tidigare framförts från Riksåklagarens sida. Enligt min
mening innebär propositionsförslagen en mera rimlig avvägning mellan olika
intressen. En i princip obegränsad ersättningsrätt oberoende av om någon
försummelse kan konstateras eller ej kan enligt min mening inte förenas med de
krav på effektivitet som man - med rätta - ställer på de brottsbekämpande
organen från såväl statsmakternas som de enskilda medborgarnas sida. De
ersättningsbelopp som med utgångspunkt i nuvarande praxis kommer att utgå vid
korta frihetsberövanden kommer med all sannolikhet att bli förhållandevis
blygsamma. Att på något mera påtagligt sätt höja beloppen kan av olika skäl
inte anses rimligt. Beloppen kan knappast av den enskilde uppfattas som en
fullgod kompensation. Mot detta skall vägas avsevärt utökade kostnader för
utredning av om ersättningsfall föreligger eller inte.
Även när det gäller förslaget i motion L24 om ersättning vid andra former av
frihetsinskränkningar än direkta frihetsberövanden vill jag hänvisa till vad
som framfördes från Riksåklagarens sida under remissbehandlingen av
betänkandet. För att åklagarverksamheten skall kunna bedrivas effektivt krävs i
många fall beslut om tvångsmedel som ofta måste fattas i inledningsskedet av en
utredning och under stark tidspress. Det är därför naturligt att besluten i
efterhand kan komma att framstå som oriktiga med hänsyn till omständigheter som
inte var kända vid beslutstillfället utan som kommit fram under utredningens
gång. Enligt min mening är det inte befogat med ett så långtgående
skadeståndsansvar som förutsätts i denna del av motionen.
Från de utgångspunkter som jag har att beakta förordar jag således
propositionens förslag.
I fråga preskription av ersättningsanspråk föreslås i motion L26 en särskild,
förkortad preskriptionstid på tre månader. Det är en fördel att
ersättningsanspråk av nu angivet slag görs gällande inom sådan tid att
omständigheterna går att utreda utan alltför stor omgång. Från den synpunkten
är motionsförslaget bra och jag har inga invändningar mot det.
I övrigt föranleder propositionen och motionerna inte några synpunkter från
min sida.
Svea hovrätt
Riksdagens lagutskott har genom remiss den 23 april 1998 anhållit om Svea
hovrätts yttrande över rubricerade proposition och motioner.
Som svar på remissen får hovrätten lämna följande synpunkter.
I propositionen föreslås dels att en ny lag - lag om ersättning vid
frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder - ersätter den nu gällande lagen
(1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning, dels att det i
skadeståndslagen införs en bestämmelse om det allmännas ansvar för felaktig
myndighetsinformation.
Förslagen i propositionen bygger på förslag som i maj 1993 redovisades i
betänkandet (SOU 1993:55) Det allmännas skadeståndsansvar. Betänkandet har
remissbehandlats. Remissmyndigheter var bl.a. Svea hovrätt, Kammarrätten i
Jönköping, Justitieombudsmannen, Justitiekanslern, Riksåklagaren och
Rikspolisstyrelsen. Vidare har Justitiedepartementet anordnat en hearing
angående utformningen av den föreslagna nya regeln om det allmännas
skadeståndsansvar för felaktig myndighetsinformation.
I ärendet har Lagrådets yttrande inhämtats. Lagrådet godtog i huvudsak de dit
remitterade lagförslagen men föreslog vissa justeringar och lämnade andra
synpunkter. Regeringen följde Lagrådets förslag.
Den granskning som en domstol i egenskap av remissmyndighet bör göra på detta
stadium av ett lagstiftningsärende inskränker sig enligt hovrättens mening till
sådana frågor som en lagrådsgranskning enligt 8 kap. 18 § tredje stycket
regeringsformen skall avse. Det innebär att hovrätten avstår från att yttra sig
över förslagen i propositionen och motionerna såvitt de innefattar politiska
ställningstaganden utan endast uttalar sig över hur förslagen förhåller sig
till grundlagen och rättsordningen i övrigt, hur förslagens föreskrifter
förhåller sig till varandra, hur förslagen förhåller sig till rättssäkerhetens
krav, om förslagen är så utformade att lagbestämmelserna kan antas tillgodose
angivna syften samt vilka problem som kan uppstå vid tillämpningen.
Från de synpunkter som hovrätten således har att beakta finns ingen anledning
till erinran mot förslagen i propositionen och motionerna.
Domstolsverket
Domstolsverket har ingen erinran mot regeringens ställningstaganden eller
motiven för dessa. Innehållet i motionerna föranleder inte någon förändrad
ståndpunkt från Domstolsverkets sida.
Rikspolisstyrelsen
I propositionen föreslås bl.a. att en ny lag - lag om ersättning vid
frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder - skall ersätta den nu gällande
lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning. I den nya föreslagna
ersättningsregeln i 5 § sägs att den som har varit berövad friheten till följd
av beslut vid myndighetsutövning utan att ha rätt till ersättning enligt 2-4 §§
har rätt till ersättning, om det står klart att beslutet vilade på felaktiga
grunder och därför var oriktigt. Paragrafen föreslås omfatta såväl judiciella
som administrativa frihetsberövanden. Därav följer att t.ex. den som har blivit
gripen eller medtagen till förhör som misstänkt för brott kan få ersättning
enligt paragrafen. Detta föreslås gälla, även om frihetsberövandet i och för
sig varit motiverat och oavsett om detta understigit 24 timmar.
Rikspolisstyrelsen anser för sin del att frågan om ersättningsskyldighet för
det allmänna i ett fall av angivet slag bör avgöras med utgångspunkt i om
beslutet om frihetsberövande var riktigt med tanke på de omständigheter som var
kända när beslutet fattades. Styrelsen vänder sig alltså mot tanken att
ersättningsskyldighet skall inträda, om en efterhandskontroll klart visar att
beslutet med hänsyn till de omständigheter som senare blivit kända inte borde
ha fattats. Som exempel kan anges det fallet att polisen kommer till platsen
för en grov misshandel, varvid en närvarande uppgiftslämnare pekar ut en
gärningsman, som grips och förs till polisstationen. Enligt styrelsens
uppfattning har poliserna i ett fall som detta i princip förfarit korrekt.
Visar det sig senare att uppgiftslämnaren avsiktligt pekat ut fel gärningsman,
kan staten - med den föreslagna lösningen - bli ersättningsskyldig för
frihetsberövandet, trots att det alltså i princip var korrekt när det
beslutades. Styrelsen anser att en sådan ordning är principiellt felaktig.
Eventuell ersättningsskyldighet i ett fall som detta bör enligt styrelsens
uppfattning - enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer - vara en fråga
mellan den utpekade gärningsmannen och uppgiftslämnaren.
Rikspolisstyrelsen anser att ett utvidgat ersättningsansvar för nu aktuella
slag av frihetsberövanden kan leda till en för långtgående återhållsamhet när
det gäller polisiärt befogade ingripanden och därmed till en minskad
effektivitet i brottsbekämpningen. Detta är allvarligt och den tyngsta
invändningen mot förslaget. Risken för en sådan konsekvens blir särskilt
tydlig, om ersättningsbeloppen dessutom skall betalas från polismyndigheternas
ramanslag. När det gäller att öka effektiviteten i kriminalpolisarbetet kan för
övrigt nämnas att Rikspolisstyrelsen bl.a. har intensifierat sitt
metodutvecklingsarbete med inriktning på att förbättra förstahandsåtgärderna i
brottsutredningar.
En ytterligare konsekvens av förslaget blir ett inte oväsentligt
administrativt merarbete för såväl den ersättningsprövande myndigheten som för
myndigheter inom polisväsendet. Om man utgår från att det blir
Rikspolisstyrelsen som skall pröva ersättningsfrågan i de fall någon har
frihetsberövats av Polisen, kommer styrelsen att i varje ärende inom ramen för
sin egen handläggning höra den berörda polismyndigheten.
Det är svårt att beräkna den framtida ärendemängden i det tänkta systemet.
Det står emellertid klart att antalet ärenden kommer att bli väsentligt högre
än antalet ersättningsberättigade personer. Man kan nämligen på goda grunder
förvänta sig att ett relativt stort antal personer kommer att begära ersättning
trots att de vid den slutliga bedömningen kommer att visa sig inte vara
berättigade till det. Även dessa ärenden måste utredas. Sammantaget kommer, som
nämnts, handläggningen av alla de ärenden som förslaget ger upphov till att
skapa ett betydande merarbete. Därav följer att betydande resursförstärkningar
torde behövas hos de myndigheter som skall hantera dessa ersättningsärenden.
Sådana resurser skulle med fördel i stället kunna utnyttjas till att förbättra
de rent polisiära insatserna till medborgarnas fromma. Vidare bör beaktas att
de ersättningsbelopp som skulle bli aktuella i dessa fall av kortvariga
frihetsberövanden trots allt skulle bli ganska små. Styrelsen vill även peka på
att förarbetsuttalandena till bestämmelsen inte ger någon närmare ledning i
fråga om när ersättning bör utgå och att det därför kan förutses
tillämpningssvårigheter.
Rikspolisstyrelsen anser på anförda skäl att mycket kortvariga judiciella
frihetsberövanden - kortare än 24 timmar - i likhet med vad som nu gäller inte
bör omfattas av en reglering om ersättning vid frihetsinskränkning. Den
skadelidandes intressen får anses tillgodosedda genom bestämmelsen i 3 kap. 2 §
skadeståndslagen, enligt vilken denne har rätt till ersättning när en skada har
orsakats genom fel eller försummelse.
Om den föreslagna regleringen beslutas, kommer polisväsendet, som sagt, att
få ökade kostnader främst för själva hanteringen av ärenden om ersättning. Om
inte polisväsendet kompenseras för dessa ökade kostnader, kommer det att gå ut
över övrig polisverksamhet.
Rikspolisstyrelsen anser för sin del att de kostnadsmässiga konsekvenserna
hanteras med alltför lätt hand i propositionen. Där sägs således att
kostnaderna inte kan antas bli särskilt märkbara i anledning av den nu
diskuterade utvidgningen.
Propositionsuttalandet bör ställas mot kommitténs beräkning (bet. s. 210) att
ytterligare 12 000-15 000 gripna och ungefär 3 000 anhållna personer skulle bli
ersättningsberättigade. Kommittén utgår då visserligen från att ersättning
skulle utgå, om gripandet/anhållandet inte följs av fällande dom.
Styrelsen har inte haft möjlighet att göra någon egen beräkning av hur många
ersättningsärenden som propositionsförslaget kan komma att generera. Om man
utgår från kommitténs beräkningar och därtill lägger att ett stort antal icke
ersättningsberättigade personer kommer att begära ersättning, torde det stå
klart att det rör sig om åtskilliga tusen nya ärenden varje år. I det
budgetunderlag som lämnades in till regeringen den 24 februari 1998 har därför
styrelsen - som utgår från att ersättningsfrågorna skall prövas här - begärt
medel för 15 handläggare av dessa ersättningsärenden. Härtill kommer
polismyndigheternas merarbete med de aktuella ärendena.
Motionerna 1997/98:L24-26
I motionerna förordas bl.a. att den så kallade 24-timmarsregeln slopas och att
statens strikta ersättningsansvar skall omfatta anhållanden eller till och med
gripanden och fall av reseförbud och anmälningsskyldighet.
De invändningar som i denna del kan riktas mot regeringens förslag blir
väsentligt tyngre mot de sålunda aktualiserade lagändringarna.
Styrelsen vill tillägga att redan det i propositionen framlagda förslaget
till 5 § kan befaras medföra att det i fler fall än för närvarande kommer att
utgå ersättning trots att detta kan te sig som stötande. Lagförslaget i
propositionen innehåller visserligen regler om jämkning av ersättning, men det
är att märka att det förhållandet att misstanke om brott kvarstår i princip
inte utgör skäl för jämkning.
Stötande resultat torde exempelvis kunna uppkomma i fall av våld mot kvinnor.
Som bekant utsätts här i landet varje år tiotusentals kvinnor för misshandel
och sexualbrott. I många fall handlar det om brott som begås av en man som är
närstående till kvinnan. I sådana fall där kvinnan anmäler mannen för att ha
utsatt henne för våld eller för hot om våld händer det inte sällan att det
rättsliga förfarandet avslutas utan att någon fällande dom har meddelats. En
återkommande anledning härtill är att kvinnan frånfaller sina uppgifter och att
polisen inte lyckas få fram tillräcklig bevisning i övrigt. Att kvinnan inte
står fast vid sina uppgifter kan i sin tur tänkas bero på påtryckningar från
mannens sida. Om statens strikta ansvar skall omfatta också frihetsberövanden
som understiger 24 timmar, torde fler män bli ersättningsberättigade i
situationer som den beskrivna.
När det gäller den föreslagna bestämmelsen i 3 kap. 3 § skadeståndslagen om
skadeståndsansvar för felaktig myndighetsinformation anser styrelsen att det
uppställda kravet på att det skall finnas särskilda skäl för ett
ersättningsansvar skall behållas.
Styrelsen anser avslutningsvis att den föreslagna bestämmelsen i 8 § lagen om
ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder bör kompletteras så
att ersättning även kan utgå till ett brottsoffer som åsamkats sakskada till
följd av en kriminalteknisk undersökning som ingått som ett nödvändigt led i en
brottsutredning.
Kammarrätten i Jönköping
I yttrande den 28 februari 1994 över betänkandet (SOU 1993:55) - Det allmännas
skadeståndsansvar - delade kammarrätten kommitténs uppfattning att den s.k. 24-
timmarsregeln skulle tas bort. De argument för ett bibehållande som i
förevarande proposition förs fram föranleder inte kammarrätten att ändra
uppfattning. De övriga ändringar som regeringen gjort i förhållande till
kommittéförslaget lämnar kammarrätten utan erinran, dock lämnas följande
synpunkter.
Vad gäller det i propositionen framlagda förslaget till lag om ersättning vid
frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder noterar kammarrätten att Lagrådet
haft vissa synpunkter på lagtextens utformning. Kammarrätten önskar för egen
del göra följande påpekanden.
Den nya bestämmelsen i 11 § - om återbetalningsskyldighet - bör eventuellt
förtydligas. Innebörden av paragrafen med förevarande ordalydelse, vad avser
hänvisningen till  2 § 3 p, kan vara svår att omedelbart förstå. Vidare noterar
kammarrätten att det på sidan 28 i propositionen hänvisas till 2 § istället för
till 2 § 3 p. vilket torde vara en felskrivning.
Vad gäller förslaget i propositionen - om myndigheternas skadeståndsansvar
och den föreslagna 3 § i 3 kap. skadeståndslagen - har en viss avgränsning av
det skadeståndsgrundande ansvaret gjorts. Enligt kammarrättens bedömning kan
bestämmelsen ändå medföra vissa problem och viss osäkerhet hos myndigheterna
rörande dokumentationen i samband med att råd och upplysningar lämnas (jfr SOU
1993:55, särskilt yttrande av Harald Dryselius). Detta särskilt med tanke på
att en tioårig preskriptionstid föreslås gälla.
Handens tingsrätt
Tingsrätten anser alltjämt att den s.k. 24-timmarsregeln bör slopas. De skäl
som anförs i propositionen för ett behållande av regeln är enligt tingsrätten
inte så starka att de överväger de skäl som såväl kommittén som motionärerna
anfört för ett slopande av regeln.
Vad gäller den nya regeln i skadeståndslagen om rätt till ersättning när en
myndighet lämnat felaktiga råd eller upplysningar är de i propositionen angivna
skälen för en sådan regel så övertygande att tingsrättens tidigare uttalade
tveksamhet numera är undanröjd. Tingsrätten vill dock instämma i vad som sägs i
motionen 1997/98:L24 under rubriken 5 Ett utvidgat informationsansvar.
Beträffande övriga förslag i propositionen tillstyrks dessa av tingsrätten.
Kriminalvårdsstyrelsen
Anmodad att avge yttrande över rubricerad proposition får
Kriminalvårdsstyrelsen anföra följande.
Statens ersättningsansvar vid frihetsinskränkningar
Kriminalvårdsstyrelsen avstyrkte i sitt remissvar kommitténs förslag om att
införa en ersättningsskyldighet för staten vid oriktiga beslut om vissa
självständiga tvångsåtgärder såsom bl.a. kroppsvisitationer och
kroppsbesiktningar. Skälet härtill är att kriminalvården, i kampen mot det
drogmissbruk som de som verkställer fängelsestraff har, genomför ett stort
antal sådana ingrepp. Det är inte särskilt vanligt att de intagna klagar på att
dessa tvångsåtgärder vidtas varför Kriminalvårdsstyrelsen anser att det finns
anledning att anta att dessa beslut är fattade på riktiga grunder.
Kriminalvårdsstyrelsen gjorde i remissvaren den bedömningen att bara
möjligheten att begära ersättning gör att, om kommitténs förslag införs, det
finns risk för att intagna kan komma att ställa ett stort antal anspråk av
andra skäl än att de lidit en faktisk skada. I sådant fall kan detta komma att
medföra stora administrativa problem. Kriminalvårdsstyrelsen menar därför att
det inte finns behov att införa en ersättningsskyldighet för staten avseende
denna typ av tvångsåtgärder. Kriminalvårdsstyrelsen vidhåller således sin
inställning.
Skadeståndsansvar för felaktigt lämnad information
Kriminalvårdsstyrelsen menade i sitt remissvar att det finns principiella
fördelar med kommitténs förslag i denna del. Kriminalvårdsstyrelsen pekade dock
på att den föreslagna lagtexten medförde gränsdragningsproblem.
Kriminalvårdsstyrelsen anser dock att det i propositionen angivna förslaget på
ett bättre sätt tydliggör det skyddade intresset varför Kriminalvårdsstyrelsen
numera inte har något att erinra mot den föreslagna lydelsen av en ny
bestämmelse i skadeståndslagen.
Brottsförebyggande rådet
Brottsförebyggande rådet (BRÅ) begränsar sitt yttrande till nedanstående två
punkter.
4.3 Statens ersättningsansvar vid frihetsinskränkningar
Att slopa 24-timmarsregeln (s. 15)
BRÅ anser att regeringen som motiv för att behålla 24-timmarsregeln inte
tillräckligt beaktar det lidande och den kränkning ett felaktigt anhållande
innebär för den enskilde, utan uteslutande åberopar praktiska, ekonomiska och
principiella skäl. Motivet att polis och åklagare ?måste ha en viss marginal
när det gäller kortvariga frihetsberövanden? motsäger enligt BRÅ:s uppfattning
inte att staten har en generös hållning i fråga om ersättning till personer som
på felaktiga grunder varit frihetsberövade.
5.2 Ett utvidgat informationsansvar (s. 32)
BRÅ är positivt till förslaget om ett utvidgat skadeståndsansvar för felaktig
myndighetsinformation, trots svårigheterna att precisera tillämpningsområdet
för detta ansvar. I likhet med många remissinstanser bedömer BRÅ att förslaget,
vid en lösare knytning till myndighetsutövning, kan innebära bl.a. avsevärda
gränsdragnings- och bevissvårigheter.
När det gäller frågan vem som inom en myndighet lämnar information så innebär
förslaget enligt BRÅ:s mening att alltför stort ansvar läggs på den enskilde om
han/hon vid informationsinhämtandet måste utröna vederbörandes
tjänsteställning.
Ekobrottsmyndigheten
Ekobrottsmyndigheten (EBM) har följande att anföra över rubricerad proposition
m.m. EBM begränsar sitt yttrande till några allmänna synpunkter av mer
övergripande natur om hur man bör se på det allmännas ansvar i dessa
sammanhang. Den ståndpunkt som man intar i den frågan torde nämligen till stor
del styra hur enskildheterna i förslaget bör utformas.
Lagstiftningen tillåter att straffprocessuella tvångsåtgärder får tillgripas
även i de fall då graden av brottsmisstanke är relativt låg. Det torde inte
råda några delade meningar om att en sådan ordning är en förutsättning för en
effektiv brottsbekämpning. En naturlig konsekvens av detta blir emellertid att
det alltid kommer att finnas beslut som i efterhand visar sig vara oriktiga i
den meningen att den som drabbats av åtgärden t.ex. inte blir föremål för något
åtal. Det torde inte heller råda några delade meningar om att detta förhållande
måste accepteras.
Den fråga som man kan ha olika uppfattningar om är i vilken utsträckning det
skall vara möjligt för den enskilde att få ersättning från staten i situationer
som de ovan angivna. Beroende på om man ser frågan ur principiell eller
praktisk synvinkel kan man komma till helt olika slutsatser. Detta framgår inte
minst av innehållet i det remitterade underlaget.
En sak torde emellertid stå helt klart och det är att det inte finns något
givet svar på frågan. Ytterst måste det handla om en helhetsbedömning där de
olika alternativens fördelar och nackdelar vägs mot varandra. Det framstår som
självklart att det allmänna skall ha ett strikt ansvar för
frihetsinskränkningar av viss varaktighet. För EBM är det dock inte lika
självklart  att varje inskränkning hur obetydlig den än må vara skall omfattas
av det strikta ansvaret. Enligt EBM:s uppfattning framstår det därför
oundvikligt att dra en gräns vid en viss nivå trots att en gräns alltid kan
uppfattas som principiellt felaktig och formalistisk oavsett på vilken nivå den
läggs.
Det är en grannlaga uppgift att lägga fast normerna för den enskildes
möjligheter till ersättning när friheten inskränkts på något sätt. Enligt EBM:s
uppfattning framstår förslaget till ny lag om ersättning vid frihetsberövanden
och andra tvångsåtgärder som en väl avvägd kompromiss mellan de olika
ståndpunkter som har redovisats. EBM förordar således propositionens förslag. I
sammanhanget vill EBM också framhålla att redan de utvidgade möjligheter  till
ersättning som där föreslås kommer att utgöra en belastning för åklagare och
polis.
När det gäller förslaget till ny bestämmelse i skadeståndslagen (ansvar för
felaktig myndighetsinformation) har EBM inte några invändningar.
Datainspektionen
Datainspektionen har i sitt tidigare remissyttrande över betänkandet  (SOU
1993:55) Det allmännas skadeståndsansvar haft synpunkter som har tillgodosetts
i propositionen. Inspektionen har - med utgångspunkt i sitt verksamhetsområde -
inga ytterligare synpunkter.
Riksförsäkringsverket
Riksdagens lagutskott har anhållit om Riksförsäkringsverkets yttrande över
propositionen och motionerna. Verket begränsar sitt yttrande till att avse de
förslag i propositionen som har anknytning till verkets ansvars- och
verksamhetsområde.
Riksförsäkringsverket har i sitt remissyttrande den 16 februari 1994 till
Justitiedepartementet avstyrkt att den i betänkandet (SOU 1993:55) Det
allmännas skadeståndsansvar föreslagna bestämmelsen i 3 kap. 3 §
skadeståndslagen om ett utvidgat ansvar för felaktig myndighetsinformation
införs. Motiven härtill framgår av remissyttrandet. Regeringen har nu i
proposition 1997/98:105 föreslagit ett sådant utvidgat informationsansvar. I
förhållande till kommitténs förslag innehåller den föreslagna bestämmelsen
vissa begränsningar med avseende på den information som kan grunda rätt till
skadestånd för den enskilde. Med dessa inskränkningar bortfaller de
invändningar som verket haft mot förslaget att utvidga myndigheters
informationsansvar. Verket har därför inget att invända mot den föreslagna
utformningen av bestämmelsen i 3 kap. 3 § skadeståndslagen.
Verket har inte heller i övrigt något att invända mot de överväganden som
görs i propositionen och som berör verkets ansvars- och verksamhetsområde.
Vägverket
Avsnitt 5 - Det allmännas ansvar för felaktig myndighetsinformation
Vägverket avstyrkte i yttrande den 24 februari 1994 kommitténs förslag om ett
utvidgat informationsansvar men uttalade att det finns skäl att särskilt beakta
felaktigheter i sådan skriftlig information som sprids till allmänheten på
myndighetens eget initiativ. Den nu föreslagna utformningen, med uttalandena om
vad som kan vara särskilda skäl, undanröjer i viss mån de tveksamheter som låg
till grund för verkets remissvar 1994. Mot den bakgrunden har verket inga
avgörande invändningar mot förslaget  i propositionen. Verket vill dock lämna
några kommentarer till skälen för förslaget.
Verket delar regeringens grundläggande synpunkter i fråga om behovet av en
regel om skadeståndsansvar för felaktig myndighetsinformation men ifrågasätter
bedömningen att problemen inte torde ändra karaktär genom utvidgningen. Antalet
skadeståndsärenden torde öka, i vart fall initialt och till dess en
domstolspraxis hunnit utvecklas. Såsom Lagrådet anfört leder bestämmelsens
utformning till att det överlämnas till rättspraxis att närmare dra upp
gränserna för ansvaret. Verkets erfarenhet är att den enskilde i många
skadeståndsärenden hänför sig till påstådda felaktiga upplysningar från
myndigheter som ett moment i sina krav.
När det gäller kretsen av ersättningsberättigade anser verket att regeringen
underskattar de svårigheter som följer av förslaget. Det kan visserligen hävdas
att frågan om medelbart orsakade skador (tredjemansskador) och principen om
skyddade intressen bereder vissa problem i dag men verkets bedömning är att
förslaget rymmer problem av ytterligare dimensioner i dessa avseenden. Det hade
därför varit motiverat att i propositionen beröra och analysera frågor med
anknytning till allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser.
Verket vill inte avfärda risken för en försämrad service till allmänheten men
gör ändå bedömningen att regeringen har fog för sin uppfattning att förslaget
kan få vissa positiva effekter i fråga om förbättrade rutiner och höjd
kvalitet. Utfallet torde bero av flera faktorer varav information och
utbildning av personalen är viktiga. Kunskap och klara riktlinjer - främst
genom rättspraxis - ökar säkerheten och därmed kvaliteten.
Avsnitt 6 - Vissa andra frågor som behandlats av kommittén
Verket delar regeringens bedömningar.
Övriga avsnitt
Verket har inte funnit skäl att behandla frågorna om ansvar vid
frihetsberövanden m.m.
Kammarkollegiet
Kammarkollegiet begränsar sig till frågan om Det allmännas ansvar för felaktig
myndighetsinformation.
Kammarkollegiet ifrågasatte i sitt remissyttrande över betänkandet Det
allmännas skadeståndsansvar (SOU 1993:55) hur informationsansvaret avgränsades
i förslaget och förordade att ansvaret skulle begränsas till upplysningar om
sakförhållanden.
Lagförslaget i propositionen tillgodoser inte kollegiets synpunkter, men är
ändå att föredra framför kommitténs. Kollegiet fäster därvid avseende vid dels
begreppet ?andra meddelanden? utgått, dels att ansvaret inskränkts på det
sättet att ?särskilda skäl? skall föreligga för rätt till ersättning.
Kollegiet anser inte att informationsansvaret bör kopplas till frågan om
myndighetsutövning utan att ansvar bör kunna inträda i alla de situationer när
en myndighet kan antas ha särskild auktoritet att uttala sig. Typiskt sett är
detta fallet då en myndighet uttalar sig om gällande rätt eller omständigheter
i sak inom verksamhetsområdet, dvs. fakta i någon mening. Kollegiets tveksamhet
om ett informationsansvar där en myndighet på förfrågan lämnar råd eller
synpunkter på hur den som ställer frågan skall agera kvarstår. I dessa
situationer bör en myndighet inte ha ett mer omfattande ansvar än som generellt
gäller vid rådgivning enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler.
Den förklaring av begreppet Särskilda skäl som lämnas i lagtexten ger ingen
konkret vägledning. I propositionen framhålls att särskilda skäl kan vara om
den enskilde förlitat sig på ett auktoritativt besked och till följd därav utan
egen skuld fått sin ekonomi märkbart försämrad. Det sägs vidare att det finns
större anledning att det allmänna skall bära ett skadeståndsansvar när en
myndighet lämnar konkret och preciserad information om innehållet i olika
former av bestämmelser än om det är fråga om allmänt hållna upplysningar.
Likaså finns det anledning till ansvar om uppgifter sprids på ett sådant sätt
att de får särskild genomslagskraft. Kollegiet kan instämma i dessa
tankegångar. Det är enligt kollegiets uppfattning eftersträvansvärt att dessa
bedömningar och preciseringar om möjligt kommer till uttryck i lagtexten -
eller om detta inte fullt ut är möjligt - i varje fall på något sätt
återspeglas i denna.
Kollegiet känner tvekan inför synpunkten att det normalt för rätt till
ersättning skall finnas några konkreta omständigheter som gör att det finns
särskild anledning att i det enskilda fallet lita på att informationen är
korrekt. Kollegiet har inte heller någon förståelse för synpunkten att om
uppgifterna utan problem kan kontrolleras någon annanstans, är detta en
omständighet som talar emot ett skadeståndsansvar. Meningen måste dock vara att
om en medborgare vänder sig till en myndighet och där får svar skall detta vara
tillfyllest. Han eller hon skall kunna lita på uppgiften och inte lägga ned
ytterligare arbete på frågan. Det kan inte heller enligt kollegiets uppfattning
spela någon roll vem hos myndigheten som lämnat informationen. De nu relaterade
uttalandena i propositionen anser kollegiet således vara olyckliga och bör inte
styra rättsutvecklingen.
I propositionen anförs (s. 38n - 39ö) en rad omständigheter, närmast av
processuell karaktär, som skall föreligga för att ersättning skall utgå.
Självfallet måste grundregeln vara att den som vill göra gällande rätt till
ersättning skall visa såväl att förutsättningar för ersättning föreligger som
skadans storlek. Kravet på bevisning kan emellertid inte sättas alltför högt. I
många fall torde det vara mycket svårt för den skadelidande att prestera en
fullödig utredning om vilka uppgifter som utväxlats mellan parterna; detta
gäller inte minst vid rådgivning. För rätt till ersättning bör samma krav på
utredningen ställas som i skadeståndstvister där omständigheterna är omstridda
respektive i tvister om försäkringsersättning i konsumentförhållanden, dvs.
normalt bör det räcka  om det framstår som mer antagligt att en
skadeståndssituation inträffat än att så inte är förhållandet (jfr bl.a. NJA
1981 s. 622, 1984 s. 501 samt 1986 s. 3 och 358). Beviskravet kan också
uttryckas på det sättet att om ett visst sakförhållande är klart mer sannolikt
än ett påstående om motsatsen bör ersättning utgå (jfr NJA 1991 s. 481).
Sedan Kammarkollegiet yttrat sig över kommitténs förslag 1994 har det inträtt
väsentligt ändrade förhållanden när det gäller statliga myndigheters hantering
av risker i verksamheten och ansvar för skador. Enligt förordningen (1995:1300)
om statliga myndigheters riskhantering skall myndigheter under regeringen
genomföra riskanalys. Vidare kan Kammarkollegiet enligt samma förordning mot
ersättning överta myndigheternas risker i ekonomiskt avseende och vid inträffad
skada reglera denna och svara för ersättningen. Kollegiet administrerar ett
internt statligt riskfinansieringssystem i vilket ingår ett verksamhetsskydd.
Cirka 170 myndigheter har träffat överenskommelse med kollegiet om
verksamhetsskydd. Kammarkollegiet är av den uppfattningen att
informationsskador inte bör jämställas med skadeståndskrav enligt 3 kap. 1 och
2 §§ skadeståndslagen utan bör ses som en särskild ersättningsgrund som kan
omfattas av verksamhetsskyddet, jfr 4 § första stycket 2 nyss angiven
förordning; se även förordningen (1995:1301) om handläggning av
skadeståndsanspråk mot staten. Det kan ses som en fördel om myndigheter under
regeringen inte själva utreder ersättningsanspråk på grund av felaktig
information utan att sådana anspråk hanteras av kollegiet inom
verksamhetsskyddets ram.
Den ökade riskexponeringen som förslaget om ansvar för informationsskador
innebär skall myndigheterna uppmärksamma i sina riskanalyser. De skall också
vidta lämpliga åtgärder för att begränsa riskerna och förebygga skador eller
förluster. Om detta kommer att leda till en förbättrad information (högre
kvalitet) eller en sämre service (exempelvis obenägenhet hos enskilda
handläggare att lämna information eller strikta och resurskrävande rutiner vid
förfrågningar) går det inte att ha någon uppfattning om. Det går inte heller
att bedöma hur många och omfattande ersättningsanspråk som kan uppkomma.
Med avseende på skaderegleringen utgår kollegiet från att ersättning endast
skall utgå för ren förmögenhetsskada och att ideell skada inte skall ersättas.
Även så och med nyanserade krav på utredningen bedömer kollegiet att
skaderegleringen kommer att bli resurskrävande. Det kan förutsättas att
parterna många gånger har motstridiga uppfattningar och det kommer i stor
utsträckning att saknas skriftligt utredningsmaterial. Till detta kan komma
svårigheterna att bestämma skadans storlek. Inte sällan torde ett
ersättningsanspråk komma att formuleras som skillnaden mellan en faktisk
utveckling och vad  som skulle ha inträffat om riktig information lämnats.
Kollegiet utgår dock från att skaderegleringen  i allt väsentligt skall kunna
ske genom frivilliga överenskommelser och att det endast undantagsvis kommer
att bli nödvändigt att hänskjuta ersättningsanspråken till domstolsprövning.
Riksskatteverket
Riksskatteverket (RSV) har endast funnit anledning att yttra sig över de delar
av rubricerad proposition respektive rubricerade motioner som behandlar
förslaget om utvidgat ansvar för felaktig myndighetsinformation.
RSV har inget att invända mot den föreslagna lydelsen av 3 kap. 3 §
skadeståndslagen.
RSV anser det önskvärt med ett förtydligande av vad som sägs i propositionen
(s. 39) beträffande ikraftträdande. ?I enlighet med allmänna
skadeståndsrättsliga principer bör den tillämpas i fråga om skadefall som
inträffar efter ikraftträdandet.? Motsatsvis bör bestämmelsen således inte
tillämpas i fråga om skadefall som inträffat före ikraftträdandet. Det är dock
enligt RSV:s mening oklart om bestämmelsen skall tillämpas i de fall den
felaktiga informationen lämnats före ikraftträdandet men skadan inträffat först
efter ikraftträdandet.
Generaltullstyrelsen
Förslaget till lag om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder
Till 8 §
Enligt förslaget skall den som åsamkas personskada eller sakskada genom våld
som utövas med stöd av bl.a. 57 § tullagen (1994:1550) ha rätt till ersättning
om den skadelidande inte har betett sig på ett sådant sätt att det varit
påkallat att använda våld mot hans eller hennes person eller egendom.
Tullagen 57 § ger tullmyndighet befogenhet att undersöka viss egendom och
vissa områden för att kontrollera att deklarations- och uppgiftsskyldigheten
enligt tullagstiftningen fullgjorts riktigt och fullständigt.
Motsvarande befogenheter finns i 7 § lagen (1996:701) om Tullverkets
befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen för
att kontrollera att anmälningsskyldigheten enligt lagen, eller enligt lagen
(1994:1565) om beskattning av privatinförsel av alkoholdrycker och tobaksvaror
från ett land som är medlem i Europeiska unionen fullgjorts riktigt och
fullständigt. Befogenheterna gäller även kontroll av att gällande villkor för
in- och utförsel av vissa varor i 3 § uppfyllts.
Med hänvisning till ovanstående föreslår Generaltullstyrelsen att 8 § i den
föreslagna lagen kompletteras med en hänvisning till 7 § lagen (1996:701).
Det finns även anledning att nämna att enligt propositionen 1997/98:100
Förbättrade möjligheter till punktskattekontroll m.m. föreslås
tullmyndigheterna få befogenhet att kontrollera att punktskattepliktiga varor
transporteras i enlighet med gällande regler. Befogenheterna gäller transporter
som är eller kan antas vara yrkesmässig vägtransport (transportkontroll). Vid
transportkontroll får tullmyndighet undersöka transportmedel, lådor, behållare
eller andra utrymmen i transportmedel, containrar eller tankar där
punktskattepliktiga varor kan förvaras under transport. När transportkontroll
genomförs får tullmyndigheten öppna  transportmedel, containrar och andra
utrymmen som är låsta eller har tillslutits på annat sätt. Det kan inte
uteslutas att sakskada uppkommer gentemot någon utan att denne person själv har
skuld i skadan. Om riksdagen beslutar att godkänna lagförslaget enligt
proposition 1997/98:100 bör 8 § i den föreslagna lagen om ersättning vid
frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (prop. 1997/98:105) innehålla en
hänvisning till den föreslagna lagen enligt förstnämnda proposition.
Patent- och registreringsverket
Patent- och registreringsverket (PRV) besvarade den 25 februari 1994
Justitiedepartementets remiss av betänkandet Det allmännas skadeståndsansvar
(SOU 1993:55). PRV begränsade sig till att kommentera de delar av betänkandet
som gällde ersättningsansvar enligt 3 kap. skadeståndslagen, särskilt förslaget
till en bestämmelse om ersättningsskyldighet vid felaktig
myndighetsinformation. PRV avstod alltså från att ge synpunkter på överväganden
och förslag som rörde ersättning vid frihetsberövande.
PRV gör nu som då bedömningen att förslagen till särskild lagreglering av
frågor om ersättning vid tvångsåtgärder ligger utanför det område som PRV har
direkt intresse av att bevaka. Det får antas att utskottet inte förväntar sig
synpunkter från PRV på de delarna av propositionen.
Vad gäller frågan om skadeståndsansvar för felaktig myndighetsinformation
vill PRV framföra följande.
I betänkandet (SOU 1993:55) hade föreslagits en ny 3 § i 3 kap.
skadeståndslagen. Paragrafen hade formulerats så att staten och kommunerna
skulle ersätta allmän förmögenhetsskada som vållats genom fel eller försummelse
när en myndighet lämnat upplysningar, råd eller andra meddelanden, och det inte
skett inom ramen för affärsverksamhet, egendomsförvaltning, undervisning, vård
eller omsorg.
I sitt yttrande över förslaget riktade PRV kritik mot utformningen av den
föreslagna lagregeln. Enligt PRV:s mening borde det vara en grundförutsättning
för skadeståndsansvar att det fanns något relevant samband mellan den berörda
myndighetens egentliga uppgifter och en uppkommen skada. PRV illustrerade också
med egna exempel att undantagen för vissa verksamheter kunde leda till nya
gränsdragningssvårigheter. PRV ansåg att olägenheterna skulle bli väsentligt
mindre, om lagstiftaren höll fast vid ett krav om att det skadevållande
förfarandet skulle ha en viss anknytning till myndighetsutövning. PRV
ifrågasatte därför att det alls skulle finnas behov av en särskild bestämmelse
om ersättningsansvar för felaktig myndighetsinformation.
Ett förslag till en ny 3 § 3 kap. skadeståndslagen återkommer nu i
propositionen. PRV kan konstatera att bestämmelsen fått en rimligare utformning
än i betänkandet. Ersättningsansvaret för felaktig myndighetsinformation
villkoras enligt första meningen av att det ?med hänsyn till omständigheterna
finns särskilda skäl?. Och bestämmelsen har kompletterats med en andra mening
till hjälp för benämningen av vad som ska anses utgöra särskilda skäl.
PRV anser att en bestämmelse med den lydelse som nu föreslagits kan godtas.
Det är visserligen inte idealiskt att lagtexten i så hög grad lämnar öppet hur
långt ersättningsskyldigheten sträcker sig. Å andra sidan har, som Lagrådet
också påpekat, skadeståndsrättsliga regler traditionellt lämpat sig för
uttolkning av domstolar. Och de motivuttalanden som gjorts (avsnitt 5.2 och
8.2) bör kunna ge stöd för en rimlig utveckling av praxis.
Bestämmelsen i 3 kap. 3 § skadeståndslagen och författningskommentarerna i
propositionen har, såvitt kan bedömas, formulerats med stor omsorg. Enligt
PRV:s mening är det väsentligt att inga textändringar görs, som ytterligare
vidgar förutsättningarna för ersättning vid oriktig myndighetsinformation.
Konsumentverket
Lagutskottet har begärt Konsumentverkets yttrande i ärendet.
Den del som behandlar frågor om ersättning vid frihetsinskränkning har inte
någon beröring med verksamheten här varför verket avstår från att yttra sig i
denna del.
Verket har i sitt yttrande över betänkandet (SOU 1993:55) Det allmännas
skadeståndsansvar ställt sig positivt till förslaget att utvidga
skadeståndsansvaret inom den offentliga verksamheten. I yttrandet framhöll
verket emellertid att de avgränsningar i ansvaret som kommittén föreslog kunde
leda till ovisshet om vilken verksamhet som skulle omfattas av det utökade
ansvaret.
Verket är alltjämt positivt inställt till att skadeståndsansvaret utökas till
att gälla även s.k. informationsskador. Det är vår uppfattning att
utgångspunkten för skadeståndsansvaret bör, som också föreslås, bygga på en
sedvanlig culpabedömning.
I den nu framlagda propositionen föreslås en begränsning; ersättning skall
endast utgå om det föreligger särskilda skäl. Särskilda skäl kan, framhålls
det, föreligga om den enskilde har förlitat sig på ett auktoritativt besked
från en myndighet och till följd härav fått sin ekonomi märkbart försämrad.
Därefter redogörs närmare för under vilka förutsättningar skadestånd skall
kunna utgå. I motion 1997/98:L26, avsnitt 8.3, anförs att dessa förutsättningar
leder till att ersättningsrätten blir en chimär.
I motion 1997/98:L24, avsnitt 5, framhåller motionärerna att man inte kan,
som anförs i propositionen, kräva av den enskilde att göra någon distinktion
mellan det fall informationen lämnats av en ansvarig respektive en tjänsteman
utan ansvar för något särskilt område. Motionärerna menar att en sådan
omständighet inte skall tillmätas någon större vikt vid bedömningen av om
särskilda skäl föreligger.
Enligt vår mening måste omständigheterna i varje särskilt fall ligga till
grund för bedömningen om den enskilde haft rätt att lita på beskedet. Allmänt
sett får det dock ligga i den enskildes intresse att se till att han vänder sig
till rätt person alltefter frågeställningens  karaktär och innehåll.
I propositionen omnämns som ett annat exempel när begränsat skadeståndsansvar
blir aktuellt nämligen  den situation när lämnad information lätt kan
kontrolleras på annat håll. Vad som avses med detta är oklart och kan vid en
strikt tolkning leda till att skadestånd mera sällan skulle kunna utgå.
Motivuttalandena bör i det senare fallet klargöra  att det rör sig om
lättillgänglig information som i sig föranleder den enskilde att inte fästa
tilltro till uppgifterna.
När det gäller de kostnadsmässiga konsekvenserna så synes dessa för verkets
del, inte minst mot bakgrund av att vår verksamhet i stor utsträckning har
betydelse för näringslivet, vara svåra att uppskatta. Här kan nämnas att i
rättsfallet NJA 1987 s. 535 (uppgifter i pressmeddelande) uppgick
skadeståndsyrkandet till 566 000 kr jämte ränta.
En annan aspekt på det allmännas ansvar för informationsskador är den att
sådan information inte sällan lämnas i sådana former som torde omfattas av
tryckfrihetsförordningen respektive yttrandefrihetsgrundlagen. Grundlagarna är
exklusiva. Skadestånd kan således  i allmänhet endast utgå om det finns
uttryckligt stöd härför i dessa grundlagar. Verket tog upp frågan om
tryckfrihetsförordningens tillämpning i sitt yttrande över kommitténs
betänkande.
Någon närmare analys av om bestämmelserna i respektive grundlag kan ha någon
betydelse för skadeståndsansvaret har emellertid inte gjorts i propositionen
utan utgångspunkten synes vara att skadeståndsansvar skall inträda oavsett i
vilken form information lämnas, se s. 36.
Enligt vår uppfattning bör denna fråga, som såvitt är känt för oss inte
heller uttryckligen har behandlats i praxis, jfr NJA 1987 s. 535, JK 96 C 11
(uppgift i pressmeddelande) samt JK 86 A 10 och 86 C 20 (uppgifter i broschyr),
övervägas i den fortsatta beredningen.
I övrigt föranleder framlagda förslag inte någon särskild kommentar från vår
sida.
Statens invandrarverk
Invandrarverket instämmer i det förslag som redovisas i proposition 1997/98:
105 Det allmännas skadeståndsansvar.
Statens räddningsverk
Statens räddningsverk har av lagutskottet anmodats yttra sig över rubricerade
proposition och motioner.
Räddningsverket avstår med hänvisning till sitt ansvarsområde från att
kommentera förslaget till lag om ersättning vid frihetsberövanden och andra
tvångsåtgärder. Med anledning av vad som anförs i propositionen om ersättning
vid laglig våldsanvändning (avsnitt 4.5) vill Räddningsverket endast peka på
att liknande frågor även behandlats i samband med regleringen av befogenheten
att besluta om ingrepp i annans rätt enligt 45 § räddningstjänstlagen (prop.
1985/86:170 s. 54-55, FöU 1986/87:2 s. 28-29).
I fråga om det utvidgade informationsansvaret har regeringen i propositionen
sökt möta den kritik som remissinstanserna riktade mot kommittéförslaget i
betänkandet SOU 1993:55, Det allmännas skadeståndsansvar. Med de ändringar som
gjorts i förhållande till kommitténs förslag och utifrån de bedömningar som
redovisas i propositionen, anser Räddningsverket att det utvidgade
informationsansvaret bör kunna införas. Det riktas inte heller i motionerna
någon väsentlig kritik mot förslaget. Räddningsverket har därför ingenting
ytterligare att tillägga i denna fråga.
När det gäller de övriga  frågor som behandlas under avsnitt 6 i
propositionen stannar regeringen med olika motiveringar för att inte lägga fram
några ändringsförslag. Räddningsverket kan dela regeringens bedömningar även i
dessa fall.
Lantmäteriverket
I anledning av Lagutskottets hemställan om yttrande får Lantmäteriverket anföra
följande.
Lantmäteriverket uppehåller sig endast kring frågor om det allmännas ansvar
för felaktig myndighetsinformation.
Lantmäteriverkets verksamhet berörs i stor omfattning av den föreslagna
regleringen om vidgat ansvar för felaktig myndighetsinformation.
Lantmäteriverket bedriver verksamhet där information, främst landskaps- och
fastighetsinformation, samlas in, sammanställs, förädlas och distribueras till
olika användare i samhället. Även fastighetsbildningsverksamheten berörs av
förslaget. För denna verksamhet gäller emellertid särskilda ansvarsregler.
Två konkreta exempel lämnas i syfte att något illustrera i vilka situationer
den föreslagna regeln kan beröra Lantmäteriets verksamhet.
1. Lantmäteriverket framställer kartor och annan landskapsinformation i
analog och digital form. Användningsområdet är vidsträckt. Den geografiska
informationen förekommer i såväl enkla som komplicerade nyttjandesituationer.
Lanskapsinformation finns t.ex. i JAS-Gripens navigationssystem och utgör
beslutsunderlag för piloten.
2. I fastighetsregistret finns uppgifter om fastigheter. Registrets främsta
ändamål är att utgöra en lättillgänglig källa för aktuell information om
fastigheter i landet. Uppgifterna i registret har sitt ursprung i  de ärenden
som över tiden berört fastigheterna. Uppgifterna förs över från besluten i
ärendena till registret. I registret finns t.ex. arealuppgifter. Dessa är av
mycket olika kvalitet och ålder. Uppgift om areal är av särskild betydelse för
en säljare och en köpare i en försäljningssituation.
I båda exemplen är det fråga om information som lämnats ut från Lantmäteriet.
Tillhandahållandet sker formellt på olika sätt.
Kartografisk landskapsinformation tillhandahålls i regel genom en upplåtelse
av rättigheter i ett civilrättsligt licensavtal. I ett sådant avtal regleras
även ansvarsfrågor.
Fastighetsinformation tillhandahålls dels på sätt som framgår av
författningar om fastighets- och inskrivningsregistren, dels genom avtal där
motparten på olika sätt kan få tillgång till fastighetsinformation. I
författningarna finns särskilda regleringar av statens ansvar för skador till
följd av vissa fel. Staten har således ett strikt ansvar för skador som
uppkommer som en följd av tekniska fel i fastighetsdatasystemet. Genom den nu
föreslagna regleringen kommer staten i princip att få ett ansvar för att
information om arealuppgifter är riktiga, trots  att de i många fall är
oriktiga på grund av att de utgör resultat av äldre otillfredsställande
mätmetoder.
Den nu beskrivna  verksamheten träffas av specialregleringar av  ansvaret i
registerförfattningarna, av den nuvarande regleringen i skadeståndslagen,
främst 3 kap. 1 § (principalansvaret) och 2 § (ansvar vid myndighetsutövning),
av kontraktsrättsliga ansvarsregler  samt i framtiden möjligen i viss
utsträckning även av den föreslagna regeln (jfr 1 kap. 1 § skadeståndslagen).
Lantmäteriverket kommer, med den föreslagna lagstiftningen, att behöva
hantera situationer som beskrivs ovan angående t.ex. arealuppgifter genom
utökad information vid utlämnandet.
Lantmäteriverket anser att den föreslagna regleringen är lämplig. Genom den
får den enskilde möjligheter att erhålla ekonomisk gottgörelse i de fall
felaktig information från en myndighet leder till förluster och merkostnader.
Lantmäteriverket har inga kommentarer i anledning av Vänsterpartiets och
Moderaternas motioner (L24-25).
I anledning av Folkpartiets motion (L26) anser Lantmäteriverket att det är
rimligt att det allmänna har ett relativt långtgående ansvar för  klart
felaktiga upplysningar och råd som rör myndighetens verksamhetsområde och som
ges till enskilda. Den föreslagna regeln har ett vitt tillämpningsområde.
Samtidigt bör en sådan vid reglering vara balanserad i den meningen att det
allmännas ansvar begränsas i rimlig utsträckning.
Lantmäteriverket anser att det föreslagna begränsande kriteriet ?särskilda
skäl? är ett lämpligt uttryck för en sådan balans.
Länsstyrelsen i Stockholms län
Länsstyrelsen har anmodats yttra sig över regeringens proposition 1997/98:105
om det allmännas skadeståndsansvar och de med anledning av denna väckta
motionerna 1997/98:L24-26. Länsstyrelsen har under hand inhämtat synpunkter
från Polismyndigheten i Stockholms län.
Länsstyrelsen tillstyrker att skadeståndsansvaret - utom vad avser 24-
timmarsregeln - utformas enligt regeringens förslag i propositionen. Med
anledning av vad Länsstyrelsen ansett i sitt yttrande över betänkandet Det
allmännas skadeståndsansvar, SOU 1993:55, (bilaga 1) och de avgivna motionerna
vill Länsstyrelsen anföra följande.
Ansvaret för felaktig myndighetsinformation
Länsstyrelsen har i sitt tidigare yttrande uttalat sin tveksamhet inför en
utvidgning av skadeståndsskyldigheten för stat och kommun när det gäller
felaktiga upplysningar och råd. Regeringen har emellertid utformat sitt förslag
så att det ska krävas särskilda skäl för att utlösa skadeståndsansvaret för det
allmänna. Med ett sådant krav, vars närmare innebörd utvecklats i
propositionen, minskar risken för att en eventuell skadeståndsskyldighet ska
urholka den allmänna serviceplikt myndigheter har enligt förvaltningslagen
genom att myndigheterna medvetet inskränker sin information till allmänheten.
Länsstyrelsen tillstyrker därför regeringens förslag i denna del.
24-timmarsregeln
I sitt tidigare yttrande har Länsstyrelsen anslutit sig till förslaget att
avskaffa 24-timmarsregeln och anfört bl.a. att endast oriktiga
frihetsberövanden ska ge  rätt till ersättning och att därför antalet ärenden
där ersättning ska utgå bör kunna stanna på en låg nivå.
Länsstyrelsen anser alltjämt att det är rimligt att utvidga möjligheterna
till skadestånd får anhållna genom att slopa 24-timmarsregeln. Anhållanden kan
även om de varat kortare tid vålla beaktansvärd skada för den enskilde. Ett
frihetsberövande i form av anhållande beslutas under relativt lugna
förhållanden av åklagare och på ett annat beslutsunderlag än t.ex. gripanden.
Länsstyrelsen anser att det är en rimlig avvägning mellan individens rätt
till frihet och integritet och statens  plikt att upphäva 24-timmarsregeln.
Gripanden
I motion L26 hävdas att när det gäller möjligheten till skadestånd är det
orimligt att göra skillnad mellan den som anhålls och den som grips, eftersom
det kan vara tillfälligheter som avgör om en person blir anhållen omedelbart
eller gripen.
Länsstyrelsen konstaterar att anhållande och gripande är helt skilda
rättsinstitut, vars tillämpning ska ske på skilda grunder och av skilda
myndigheter. Beslut om gripanden, som polismyndighet har ansvar för, sker ofta
under stark tidspress och besvärliga förhållanden varför det måste finnas viss
marginal för felbedömningar. Om strikt skadeståndsansvar införs även för
gripanden finns stor risk för att polisens möjligheter att ingripa effektivt på
fältet försämras kraftigt.
Länsstyrelsen anser att den utvidgade ersättningsskyldighet i förhållande
till skadeståndslagen som regeringen föreslagit ska gälla  för gripanden är
tillräcklig och väl avvägd.
Kostnadsmässiga konsekvenser
Regeringens förslag om strikt skadeståndsansvar för staten gentemot den som
utan egen skuld åsamkas person- eller sakskada vid viss enligt polislagen
laglig våldsanvändning är väl motiverat från allmän synpunkt. Eftersom den
lagliga våldsanvändningen troligen ofta kommer att medföra ersättningsgilla
skador för t.ex. grannar och hyresvärdar, vill Länsstyrelsen påpeka att polisen
kommer att få ökade kostnader för skadestånd i inte oväsentlig utsträckning.
Polismyndigheten i Södermanlands län
Riksdagens lagutskott har med hemställan om polismyndighetens yttrande översänt
rubr. proposition.
Efter en inledande kommentar till framlagt lagförslag, berör polismyndigheten
nedan de delar i propositionen som från polisiär synpunkt befunnits vara
särskilt angelägna att kommentera. I övriga delar har polismyndigheten ej något
att anföra utöver lagt lagförslag.
1 Allmänt
En av en rättsstats viktigaste uppgifter är att värna om medborgarnas fri- och
rättigheter samt att lämna skydd mot brott, maktmissbruk och andra ingripanden
från såväl staten som från enskilda. Även om vårt samhälle i dessa avseenden i
stort fungerar väl, kan - och bör - skyddet för den enskilde gentemot staten i
flera avseenden förstärkas. Det måste vara en högt prioriterad fråga för
statsmakterna att söka förbättra den nuvarande lagstiftningen, i så motto att i
de fall enskild person, utan egen förskyllan, drabbas negativt av
myndighetsutövning (såväl felaktig som korrekt sådan), staten skall hålla denne
skadeslös.
Som grund för regeringspropositionen ligger ett kommittébetänkande från 1993,
Det allmännas skadeståndsansvar (SOU 1993:55), i vilket en allmän översyn av
reglerna om det allmännas skadeståndsansvar i samband med myndighetsutövning
görs.
Även om föreliggande regeringsförslag i mycket bygger på kommittéförslaget,
kan rubr. proposition i några viktiga avseenden sägas inta en restriktivare
hållning än vad kommittéförslaget gör, till bl.a. ersättning till enskild för
felaktig tvångsanvändning. Det är särskilt i dessa avseenden som
polismyndigheten har funnit det angeläget att lämna synpunkter, enär det är av
stor vikt, för allmänhetens förtroende för staten och dess myndigheter, att
lagstiftningen ej lämnar oskyldigt drabbade utan ersättning för skada som
åsamkats dem genom oriktig tvångsåtgärd eller genom felaktig upplysning/råd.
2 Det allmännas ansvar vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder
2.1 Regeringens förslag om införande av en ny lag som skall ersätta lagen
(1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkningar (prop. punkt 4.2).
Nu gällande lagstiftning på området (LEF) reglerar ej förhållandet då polisen,
i samband med ett både lagligt och polistaktiskt sett helt korrekt
tjänsteingripande, skadar utomstående och av polisingripandet i övrigt ej
berörd persons egendom.
Polismyndigheten ser därför positivt på att denna ?lucka? i rättssystemet nu
täpps till. En oskyldig skadelidande skall ej behöva vara beroende av om
regeringen beslutar om ersättning ex gratia eller ej. Förtroendet för staten
och polisverksamheten kommer med nu föreslagen lagändring att höjas väsentligt.
Med hänvisning till det ovan anförda tillstyrkes regeringens förslag till
lagändring.
2.2 Statens ersättningsansvar vid frihetsinskränkningar (prop. punkt 4.3).
Enligt gällande lagstiftning (LEF) har den som varit föremål för
frihetsinskränkande åtgärd, bl.a. anhållande, under minst 24 timmar, rätt till
ersättning om frikännande dom meddelas, åtal läggs ner, förundersökning
avskrivs etc.
Kommittén har i sitt betänkande dels föreslagit att ersättningsskyldighet
skall åligga staten även vid oriktigt beslut rörande andra tvångsåtgärder än
frihetsinskränkningar (t.ex. kroppsvisitation, husrannsakan etc.), dels att den
s.k. 24-timmarsregeln i LEF slopas.
Regeringen anser, i likhet med de remissinstanser som i övrigt avstyrker
detta kommittéförslag, att man utifrån de principiella skäl som  kommittén
anför, kan finna goda argument för att utvidga ersättningsansvaret för staten
på det sätt som kommittén föreslår.
Emellertid framhåller regeringen samt vissa remissinstanser en rad
omständigheter som sammantagna bedöms väga över för ett avstyrkande av
kommittéförslaget. Bl.a. framhålls följande som skäl mot ett enligt
kommittéförslaget utvidgat ersättningsansvar.
*  Från allmän synpunkt ej rimligt att inte polis/åklagare skall kunna ha
?viss marginal? när det gäller kortvariga frihetsberövanden, som
visserligen kan visa sig ha varit oriktiga, dock utan att myndigheten
gjort sig skyldig till fel/försummelse.
*  Besvärande konsekvenser för det brottsutredande arbetet (menligt för
polisverksamheten om inte polisen skulle våga genomföra åtgärder som
bedöms polisiärt nödvändiga).
*  Betydande belastning  på förvaltningsapparaten (de myndigheter som skall
pröva ersättningsyrkanden).
*  Kostnader för staten/omotiverat resursslöseri.
Enligt polismyndighetens uppfattning måste dock målet för ett rättssamhälle
alltid vara att enskilda människor, som utan egen förskyllan blir föremål för
en myndighets åtgärd som inskränker vederbörandes grundlagsskyddade fri- och
rättigheter, skall hållas skadeslösa, oavsett om statens handlande har skett
genom fel/försummelse eller ej. Av erfarenhet vet polismyndigheten att den
enskilda människans tilltro till den offentliga makten utgår ifrån - inte att
fel aldrig begås - men väl att, när ett fel har begåtts av en myndighet, den
som drabbats av felet och dess konsekvenser också blir kompenserad av
samhället. En lagstiftning med en sådan grundsyn torde ej i första hand komma
att påverka  polisarbetet i hämmande avseende, vilket påstås i propositionen,
utan kommer snarare att höja respekten för och tilltron till alla de
polisinsatser som varje timme året runt genomförs i vårt land på ett helt
korrekt sätt medelst laga tvång/våld. De mer pekunjära och resursmässiga
överväganden som gör sig gällande i rubr. proposition, bör således inte
tillmätas avgörande betydelse beträffande en lagstiftning som det i detta fall
är fråga om.
Med hänvisning till det ovan anförda tillstyrker polismyndigheten
att, i enlighet med kommittéförslaget, ersättningsskyldighet skall kunna
föreligga även vid oriktiga beslut rörande vissa självständiga
straffprocessuella tvångsåtgärder som inte rör frihetsinskränkningar (t.ex.
husrannsakan, hemlig avlyssning etc.),
att, i enlighet med kommittéförslaget, ett utvidgat ansvar för flera slag av
frihetsinskränkningar (t.ex. gripande, medtagande och hämtning till förhör)
genomförs samt
att, i enlighet med kommittéförslaget, den s.k. 24-timmarsregeln slopas.
2.3 Ersättningsgill skada m.fl. förslag (prop. punkt 4.4-4.9)
Beträffande propositionens förslag rörande ersättningsgill skada, ersättning
vid laglig våldsanvändning, jämkning av ersättning, återbetalning av ersättning
samt utdrag ur kriminalregistret, har polismyndigheten inget att erinra.
Beträffande propositionens förslag om att den allmänna tioåriga
preskriptionstiden skall gälla även i rubr. lagförslag, vill polismyndigheten,
i likhet med remissinstanserna JK och Regionåklagarmyndigheterna i Göteborg,
Kalmar och Västerås, anföra att skäl föreligger att införa en betydligt kortare
preskriptionstid än vad regeringen föreslår genom bibehållandet av den allmänna
preskriptionstiden.
Motiven för polismyndighetens ställningstagande i denna fråga är:
att, det ej är rimligt att samhällsresurser används till att söka utröna vad
som hänt flera år tillbaka i tiden,
att, de skador/olägenheter, som kan bli följden av t.ex. en oriktig
frihetsinskränkande åtgärd, torde uppkomma i mer eller mindre omedelbar
anslutning till den åtgärd som skulle berättiga den drabbade till ersättning
samt
att, preskriptionstiden i våra grannländer Norge (3 månader) och Danmark (2
månader) är förhållandevis kort och att därför en preskriptiontid på 6 mån-ader
(förslag från kommittén) eller 3 månader (förslag från vissa remissinstanser)
rimligen ej kan anses vara otillbörligt kort i detta sammanhang.
2.4 Det allmännas ansvar för felaktig myndighetsinformation (prop. punkt 5).
Lagförslaget innebär ett vidgat ansvar för felaktig myndighetsinformation. Även
om viss grund finns för att argumentera mot att rekvisitet ?särskilda skäl? för
ersättning i samband med felaktig myndighetsinformation föreslås, inser
polismyndigheten nödvändigheten av att inte samtliga situationer, där felaktig
myndighetsinformation lämnas, skall kunna vara skadeståndsgrundande. I likhet
med den övervägande andelen remissinstanser, tillstyrker polismyndigheten
regeringens lagförslag.
Härutöver har polismyndigheten inget ytterligare att anföra i detta ärende.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet
Juridiska fakultetsnämnden, som beretts tillfälle att yttra sig i rubricerade
ärende, får härmed anföra följande.
Det aktuella lagförslaget innehåller två principiella nyheter som rör det
allmännas ansvar. Lagförslagen, som beretts under lång tid, får från
rättsteknisk synpunkt anses väl underbyggda och de betänkligheter som
regeringen framfört och som föranlett att den s.k. 24-timmarsregeln för
anhållande och liknande frihetsinskränkningar bibehålls kan från samma
rättstekniska utgångspunkt inte heller kritiseras. Vad gäller den andra stora
frågeställningen, nämligen ett utvidgat informationsansvar, får de överväganden
regeringen gjort anses väl genomtänkta. Den kritik som framförs i motion
1997/98:L24 föranleder inte att fakultetsnämnden gör annan bedömning. Från rent
skadeståndsrättslig utgångspunkt får lagförslaget i dess helhet anses väl
underbyggt.
Malmö kommunstyrelse
Sammanfattning av propositionens förslag:
I propositionen framläggs förslag till en lag om ersättning vid
frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder. Lagen innebär viss utvidgning av
ansvaret i förhållande till nu gällande lag om ersättning vid
frihetsinskränkning. Bl.a. införs en rätt till ersättning till den som åsamkats
personskada eller sakskada genom våld som utövas med stöd av polislagen,
utsökningsbalken eller tullagen.
Vidare föreslås i propositionen en ny bestämmelse i skadeståndslagen om det
allmännas skadeståndsansvar för felaktig myndighetsinformation.
Synpunkter
Lagen om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder ger liksom
nu gällande lag om ersättning vid frihetsinskränkning den enskilde rätt att
under vissa förhållanden få ersättning av staten vid oriktiga ingripanden.
Lagen berör den kommunala verksamheten endast perifert. Det finns visserligen
t.ex. i lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) och lagen om
vård av missbrukare i vissa fall (LVM) exempel på tillfälliga administrativa
frihetsberövanden som kan omfattas av lagens bestämmelser men dels är
framställningar om ersättning för sådana frihetsberövanden enligt uppgift under
hand från justitiekanslersämbetet ytterst sällsynta om de över huvud taget
förekommer, dels är det staten som betalar ersättningen. Kommunen har därför
inte någon anledning att framföra erinringar mot propositionens förslag i denna
del.
Då är den föreslagna bestämmelsen i skadeståndslagen av större intresse för
den kommunala förvaltningen. Bestämmelsen innebär att ersättningsskyldigheten
för ren förmögenhetsskada utvidgas till att gälla icke blott vid felaktig
myndighetsutövning utan även vid felaktiga upplysningar som lämnas av myndighet
utan begränsning till myndighetsutövning. Bestämmelsen har ett vällovligt syfte
att skydda enskilda personer som gör förmögenhetsförluster genom oskicklig
upplysnings- och rådgivningsverksamhet från myndighetens sida. Men som
bestämmelsen utformats kan den från vissa  synpunkter diskuteras.
Begreppet myndighet torde i likhet med vad som gäller för bestämmelserna om
allmänna handlingar omfatta alla enheter inom den offentliga sektorn, även
sådana som inte bedriver myndighetsutövning utan bara ren förvaltning. Eftersom
någon koppling till ?myndighetsutövning? inte gjorts kan bestämmelsen komma att
bli tillämplig även på situationer där myndigheterna företräder staten eller
kommunen i rent ?privatekonomiska? sammanhang som t.ex. fastighetsägare eller
verksamhetsbedrivare. Detta kommer att medföra att myndigheten och dess motpart
inte i avtals- eller förhandlingssituationer kommer att inta en jämbördig
ställning skadeståndsrättsligt.
Det är möjligt att lagstiftaren inte avsett att sådana situationer skall
omfattas av bestämmelsen men detta har inte kommit tillräckligt tydligt till
uttryck i lagtexten eller kommentarerna till denna. I lagtexten anges att det
för tillämpning av bestämmelsen skall finnas särskilda skäl och att man skall
beakta upplysningarnas eller rådens art, samband med myndighetens
verksamhetsområde och omständigheterna när de lämnades. Dessa begränsningar är
otydligt utformade och ger alltför stort utrymme för godtyckliga tolkningar.
Sammantaget bedöms förslaget till ny bestämmelse i skadeståndslagen inte i sin
nuvarande utformning kunna ligga till grund för lagstiftning.
Landstingsförbundet
Det allmännas skadeståndsansvar
Landstingsförbundet har beretts tillfälle avge yttrande över prop 1997/98:105
Det allmännas skadeståndsansvar och motionerna i anslutning till den L24-26.
Förbundet anför följande. Under arbetets gång med den nu föreliggande
propositionen har förbundet efterlyst en analys av hur de föreslagna reglerna
om det allmännas skadeståndsansvar harmoniserar med det komplex av regler som
gäller för hälso- och sjukvården. Så har dessvärre ej skett. Det är
utomordentligt otillfredsställande för sjukvårdshuvudmännen att detta område
inte har analyserats. Är avsikten att ett felaktigt besked från en
landstingsanställd läkare till en patient och som leder till förmögenhetsskada
för patienten skall omfattas av den nya regeln eller ej? För närvarande finns
det särskilda bestämmelser om ersättningar till patienter som skadas inom
hälso- och sjukvården - oavsett om den bedrivs i offentlig eller privat regi -
i patientskadelagen (1996:799). Det vore av värde om utskottet uttalade att ev.
skadeståndskrav med anledning av en felaktig upplysning av en
landstingsanställd läkare inte skall omfattas av den föreslagna regeln,
eftersom hälso- och sjukvård kan bedrivas såväl i offentlig som privat regi.
När det gäller den föreslagna lagen om ersättning vid frihetsberövanden
konstaterar förbundet att inte heller här nämns den lagstiftning som berör
sjukvårdshuvudmännen, nämligen lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT) resp.
smittskyddslagen. En patient får hindras lämna en vårdinrättning under 24
timmar enligt reglerna i 6 § LPT. Det är en medicinsk prövning som ligger till
grund för ett sådant frihetsinskränkande beslut. Det kan visa sig att patienten
efter 24 timmar inte uppfyller kriterierna för beslut om tvångsvård och därför
ej blir föremål för sådant beslut. Om det är så att alla beslut enligt LPT
skall omfattas av den föreslagna bestämmelsen vore det mer ändamålsenligt om
det framgick att bestämmelsen avser frihetsinskränkning som varar mer än 24
timmar. Det är av vikt för sjukvårdshuvudmännen att veta om beslut enligt 6 §
LPT skall omfattas av föreslagen bestämmelse eller ej så att patienterna kan få
korrekt information om sina rättigheter.
Svenska Kommunförbundet
Då Svenska Kommunförbundet beretts tillfälle att avge yttrande över rubricerade
skrivelser, får vi härmed anföra följande.
I yttrandet berörs inte det förslag till lag om ersättning vid
frihetsberövanden som lagts fram i propositionen och inte heller de motioner
som väckts beträffande sistnämnda fråga.
Sedan 1972 gäller ett särskilt skadeståndsansvar för det allmänna för skador
som vållats av en myndighet  genom fel eller försummelser vid
myndighetsutövning. Begreppet myndighetsutövning tolkades ursprungligen i
skadeståndssammanhang, så att endast beslut och ingripanden och därmed
jämförliga åtgärder riktade mot enskilda ansågs kunna grunda skadeståndsansvar.
Så småningom har emellertid rättspraxis utvecklats därhän att även vissa
typer av upplysningar, t.o.m. muntliga sådana överbringade per telefon, kommit
att räknas till myndighetsutövning. Jfr NJA 1985 sid. 696I.
Den nu föreslagna nya paragrafen i skadeståndslagen, 3 kap. 3 §, lagfäster en
rätt till skadestånd vid felaktiga upplysningar eller råd, om det med hänsyn
till omständigheterna finns särskilda skäl. Förslaget innebär en betydande
utvidgning av det offentliga skadeståndsansvaret och medför orealistiska krav
på myndigheternas  service.
Sveriges förvaltning har av hävd en tradition med öppenhet och
tillgänglighet. Offentlighetsprincipen är ett uttryck för detta. Myndigheterna
har en upplysnings- och rådgivningsskyldighet och medborgarna har rätt att
kräva service från våra myndigheter. Skyldighet att tillhandagå allmänheten med
råd och upplysningar finns i förvaltningslagen och ett flertal andra
speciallagar på skilda områden. Där ges myndigheterna uppgift att ge råd i
olika ärenden, upplysa om frågor som rör myndighetens eget område samt även på
annat sätt se till att den enskildes rätt blir tillgodosedd. Till yttermera
visso skall detta ske snabbt. Enligt förvaltningslagen 4 §, skall frågor från
enskilda besvaras så snart som möjligt.
Denna serviceskyldighet är en viktig komponent i ett rättssamhälle.
Det nu framlagda lagförslaget kan få en mycket allvarlig följd vad gäller
myndigheternas servicevilja. Hotet om skadestånd, tillsammans med de ökade krav
på effektivitet och specialisering som kan anas inom den offentliga
förvaltningen, kan leda till en större byråkratisering, t.ex. krav på att
frågor framförs skriftligen för att minska riskerna för överföringsfel. Detta
kommer i sin tur att leda till långsammare handläggning och att de enskilda
medborgarna inte får den service lagstiftaren avsett.
Denna utveckling stämmer illa med tidigare av lagstiftaren redovisade
intentioner. Kravet på myndigheterna att förbättra servicen till sina
medborgare har understrukits allt oftare i de senaste årens lagstiftningsarbete
inom det offentligrättsliga området.
Plan- och bygglagstiftningen har under senare år genomgått en rad ändringar.
I förarbetena har framhållits betydelsen av att medborgarna får den hjälp de
kan behöva med de ofta tekniskt och juridiskt komplicerade frågor som uppstår
kring ett bygg- eller planärende. Se t.ex. prop. 1985/86:1 sid. 84. ?En av
Byggnadsnämndens viktigaste uppgifter är att vara ett serviceorgan för den
enskilde. Nämnden skall ge råd samt upplysa om och förklara de regler som den
byggande måste följa.
Inriktningen på service bör givetvis prägla nämndens hela verksamhet, även
den där nämnden har en myndighetsfunktion.?
Denna rådgivningsverksamhet har, i plan- och bygglagen, fått en ökad
betydelse genom att de tidigare detaljerade tekniska kraven på byggnader och
anläggningar nu ersatts av funktionskrav som endast uttalar att en viss
funktion måste uppfyllas av den som bygger men inte hur detta skall göras. Ett
sådant nytt förhållningssätt kräver betydligt större sakkunskap hos de som
bygger och när denna sakkunskap saknas, måste myndigheten vägleda och upplysa i
ökad utsträckning. Rådgivningen blir också därmed betydligt mer kvalificerad,
eftersom funktionskraven medför att bestämmelser måste tolkas i större
utsträckning än tidigare av myndighetens personal. Detta kan leda till att
myndighetsföreträdare, vid hot om skadestånd, helt avböjer att ge råd och i
stället hänvisar den enskilde till att kontakta privata konsulter i ärendet.
Tendensen, att lagstiftaren på skilda specialområden kräver mer av offentliga
ämbetsutövare, kan skönjas även inom andra lagstiftningsområden. Exempel kan
hämtas från skolområdet, miljöområdet och det sociala området.
Lagstiftaren bör beakta att vi i Sverige, av tradition, har lagt en stor
mängd uppgifter på våra myndigheter, i synnerhet på kommunerna. Ofta är det
uppgifter som i andra länder, med andra rättstraditioner omhänderhas av
enskilda rättssubjekt.
Till detta hör t.ex. konsumentrådgivning. Inom detta område har vi i Sverige
sedan länge en statlig styrning av konsumentbevakningen. Då Konsumentverkets
resurser skurits ned har det blivit vanligt att den rätts- och hjälpsökande
allmänheten av tjänstemän vid verket hänvisats till den kommunala
konsumentrådgivningen. Denna, i och för sig icke obligatoriska men
förhållandevis vanliga instans i kommunerna, får ta emot de mest vittomfattande
frågor ofta av juridisk och svårbedömbar natur. Det kan gälla allt vad den
enskilde medborgaren har att ta ställning till i olika köp- och andra
avtalssituationer. Ofta förekommande frågor är exempelvis reglerna beträffande
köp av fast och lös egendom, bank- och budgetrådgivning och kravärenden.
Skuldsanering är ett speciellt område där kommunerna givits särskilda
åligganden bland vilka ingår att hjälpa den enskilde till rätta, biträda vid
upprättande av ansökan m.m.. Att frågor om skuldsanering blivit ett omfattande
rättsområde visas av all domstolspraxis som utvecklats.
Ett annat ämne som under senare tid fått förnyad aktualitet är
energirådgivningen. Det är givet, och följer redan av beteckningen ?rådgivning?
att det bara skall vara fråga om rådgivning, dvs. inte myndighetsutövning, mot
en enskild. Med den utformning lagtexten och dess förarbeten nu fått finns inga
spärrar mot att enskilda riktar krav mot myndigheter på grund av något som
myndigheten meddelat endast som ett råd. Ett råd kan t.ex. vara att isolera en
byggnad på ett visst sätt för att spara energi. Ska en fastighetsägare kunna
yrka skadestånd av en kommun för att dess energirådgivare givit ett råd om viss
isolering men rådets åsyftade besparingseffekt inte uppnåtts?
Eller ska SYO-konsuletens råd till en elev om val av utbildningsväg
skadeståndsbeläggas om det visar sig att eleven inte klarar av att fullfölja
den föreslagna utbildningen?
Bertil Bengtsson framhöll redan i en departementspromemoria från
Justitiedepartementet Ds 1989:12, Det allmännas ansvarighet enligt
skadeståndslagen, följande på sid. 27. ?Att ålägga det allmänna ansvar för alla
felaktiga råd och upplysningar från myndigheternas sida kan visserligen
knappast komma i fråga, av skäl som skall utvecklas i det följande.? Vidare
ansåg Bengtsson att vid enbart rådgivande eller hjälpande verksamhet ?t.ex. av
en kurator eller vid sexualupplysning, kan inte det allmänna bli ansvarigt
enligt paragrafen. Om däremot t.ex. en kronofogde i samband med exekutiv
auktion på en fastighet ger en felaktig upplysning om jordförvärvslagen, får
efter lagändringen 3:2 anses tillämplig.?
Sammanfattningsvis anser vi att en utvidgning av det skadeståndsrättsliga
ansvaret som funnits i rättspraxis inte bara är onödigt utan också direkt
olämpligt med hänsyn till den inverkan den kan väntas få på den praktiska
verksamheten.
Det har tidigare framhållits att det inte är skadeståndsrättsligt motiverat
att utvidga det skadeståndsrättsliga området på sätt som nu föreslås. Det är
framför allt en aspekt som utredningen inte synes ha beaktat och det är risken
för allt mer ohämmat skadeståndsprocessande liknande det som redan finns i
t.ex. USA.
I författningskommentarerna, i propositionens 8 kap., finns vissa ytterligare
förtydliganden till de olika rekvisit som anges i 3 kap. 3 §. Lagstiftaren
anger här att en omständighet som kan ha betydelse är vad mottagaren skall
använda informationen till och vad informationslämnaren inser om detta. Ett
exempel ges med en presumtiv fastighetsköpare som kontaktar en tjänsteman vid
en kommuns byggnadsnämnd med förfrågan om fastigheten. I detta sammanhang har
inte alls berörts, i lagförslaget, att myndigheterna inte får efterforska vem
som begär utlämnande av en viss uppgift och för vilket ändamål denna begärs
utlämnad.
Skattebetalarnas Förening
Vårt yttrande begränsar sig till den fråga som vi i vår verksamhet i första
hand kommer i kontakt med, nämligen skador som uppkommer i skattemyndigheters
informationsverksamhet genom att felaktiga råd och upplysningar lämnas.
Det är positivt att regeringen nu lägger fram ett förslag om ett utvidgat
ansvar för sådana skador. Vi är dock tveksamma till den utformning som regeln
fått genom de omfattande krav som ställs för att ersättning skall utgå.
Den som tar kontakt med en skattemyndighet och ber om upplysningar i en
skattefråga skall kunna lita på att ett sådant råd lämnas av en behörig person,
att denna person har erforderliga kunskaper för att inneha den posten och inte
minst tillräckligt lång erfarenhet för att kunna avgränsa frågeställningar; på
skatteområdet går det sällan att lämna ett entydigt svar på en ställd fråga
utan kompletterande upplysningar måste inhämtas för att lämna ett korrekt svar.
I likhet med vad som anges i motion 1997/98:L24 i denna del anser vi att om
råd eller svar lämnas av en tjänsteman på en myndighet skall den frågande inte
behöva ta reda på vilken funktion den personen har. Det är enligt vår mening
självklart att myndigheten skall ha ett ansvar för råd och upplysningar som
samtliga anställda på myndigheten lämnar.
När det gäller den bevisbörda som den skadelidande har för att visa att den
föreslagna  regeln är tillämplig noterar vi att den skadelidande skall kunna
visa:
1) att den felaktiga informationen har lämnats på grund av fel eller
försummelse och att
2) i enlighet med allmänna skadeståndsrättsliga principer den skadelidande
kan föra i bevis att viss felaktig information har orsakat den påstådda skadan
och att det orsakssambandet är adekvat.
3) Det åligger också den enskilde skadelidande att i görligaste mån begränsa
sin skada.
4) Slutligen måste - i sista hand - domstolen övertygas om att det i det
enskilda fallet finns särskilda skäl som motiverar ersättningsskyldighet.
Redan omfattningen av de uppräknade rekvisiten visar att departementschefen
kraftigt inskränkt möjligheterna till ersättning. Med sådana uttalade krav på
den skattskyldiges agerande förutser vi att det kommer att bli mycket svårt för
den enskilde medborgaren att leda i bevis att en ersättningsgill skada har
uppstått.
Den rådgivningsverksamhet som bedrivs hos skattemyndigheterna omfattar
hundratusentals kontakter varje år. Det är därför anmärkningsvärt att
departementschefen inte på ett mer utförligt sätt har preciserat hur
skadeståndsregeln skall tillämpas i en sådan verksamhet och framför allt vad
som avses med ?särskilda skäl? vid bedömningen av skador som uppstår på grund
av fel eller försummelse i skattemyndigheters verksamhet.
Risken är enligt vår mening uppenbar att den skadeståndsregel som nu införs
ställer så stora krav på den enskilde individen i bevishänseende att den inte
kommer att få någon praktisk betydelse. Det blir då tyvärr mera fråga om en
kosmetisk åtgärd än en ambition att förstärka den enskilde individens ställning
gentemot myndigheterna. Vi delar därmed de farhågor som uttalas i motion
1997/98:L26 och tillstyrker det förslag som lämnas där att justeringar måste
göras av motivtexten.
Sveriges Industriförbund
Industriförbundet har beretts tillfälle att yttra sig över angivna proposition
och motioner och vill med anledning därav lämna följande synpunkter.
Inledningsvis vill Industriförbundet hänvisa till sitt remissyttrande 1994--
03-04 över betänkandet Det allmännas skadeståndsansvar (SOU 1993:55). I
remissyttrandet uttrycker Industriförbundet bl.a. särskild tillfredsställelse
med förslaget som ålägger stat och kommun skadeståndsansvar omfattande ren
förmögenhetsskada vid lämnande av felaktig myndighetsinformation.
Även i propositionen föreslås att det allmännas skadeståndsansvar utvidgas
till att omfatta ren förmögenhetsskada orsakad av att en myndighet genom fel
eller försummelse lämnar felaktiga upplysningar eller råd. Lagförslaget
överensstämmer i princip med det förslag som presenterades i betänkandet. Till
skillnad från betänkandet föreslås dock i propositionen att rätt till
skadestånd föreligger endast om det med hänsyn till omständigheterna finns
särskilda skäl. I lagtexten anges omständigheter som särskilt skall beaktas vid
bedömningen av om det föreligger särskilda skäl. Därvid nämns upplysningarnas
och rådens art, deras samband med myndighetens verksamhetsområde och
omständigheterna när de lämnades.
Enligt Industriförbundet finns det en uppenbar fara med att införa ett
ytterligare rekvisit för skadeståndsansvar. Faran består i att
skadeståndsansvaret får en mer begränsad omfattning i rättspraxis än vad som är
motiverat. Det finns redan allmänna skadeståndsrättsliga principer som
begränsar ansvaret. Några exempel är att informationen skall ha lämnats p.g.a.
fel eller försummelse, att det skall föreligga ett adekvat orsakssamband, att
bevisbördan för orsakssamband och skadans storlek åvilar skadelidande och att
den skadelidande är skyldig att begränsa sin skada.
Industriförbundet anser att det inte finns tillräckligt starka motiv för att
ytterligare begränsa skadeståndsansvaret. Det faktum att den enskilde har
förlitat sig på lämnad information måste, tillsammans med att allmänna
skadeståndsrättsliga principer är uppfyllda, vara tillräckligt för
skadeståndsansvar. Många av de omständigheter som enligt lagförslaget skall
beaktas vid bedömningen av om det föreligger särskilda skäl utgör enligt
Industriförbundet frågor som myndigheterna måste lösa internt. Exempel på
sådana frågor är vilken information som en myndighet skall lämna och vilken
handläggare som skall lämna informationen. Enligt Industriförbundet är det en
central uppgift för myndigheterna att bygga upp lämpliga rutiner för sin
information till allmänheten.
Avslutningsvis vill Industriförbundet fästa uppmärksamheten på att ordet
?vållas? i den föreslagna lagtexten till 3 kap. 3 § skadeståndslagen är ett
olyckligt ordval. Inom skadeståndsrätten används ordet ?vållande? som gemensam
beteckning för uppsåt och oaktsamhet. Eftersom uttrycket ?fel och försummelse?
finns med i föreslagen lagtext föreslår Industriförbundet att ?vållas? byts ut
mot ?orsakas?.
Svensk Handel
Sveriges Köpmannaförbund har beretts tillfälle att yttra sig. Förbundet ingår
numera i den nya organisationen för handel i Sverige, Svensk Handel,
tillsammans med Grossistförbundet Svensk Handel och Handelsarbetsgivarna.
En av de viktigaste funktionerna för en rättsstat är att skydda medborgarna
mot övergrepp från bl.a. statens sida. Det torde i praktiken vara oundvikligt
att en medborgares fri- och rättigheter ibland trädes för när av bl.a. staten
och detta är något som de flesta människor har förståelse för och som också
accepteras. För att upprätthålla respekten för det offentligas verksamhet är
emellertid en förutsättning för denna attityd att det, när sådana fel begås,
finns en reell möjlighet för den drabbade att bli ekonomiskt kompenserad av det
offentliga. Det är inte rimligt att den enskilde personligen skall få betala
vid fel från myndigheternas sida. Nuvarande regler är inte tillräckligt
långtgående och följden blir att människors förtroende för statsmakten
undergrävs. Det förslag regeringen lämnat i sin proposition för inte
utvecklingen i riktning mot en förstärkning av den enskildes ställning gentemot
staten vid fel och försummelse från den senares sida och är enligt Svensk
Handels bedömning otillräckligt. Att en reform i mer långtgående riktning
skulle medföra ökade kostnader för staten utgör för övrigt inget bärande skäl
att undvika att ta nödvändiga steg i rätt riktning för att öka förtroendet för
rättsstaten.
Svensk Handel tillstyrker däremot helt de förslag som lämnas i motionerna.
Dock anser Svensk Handel att förslaget i motion 1997/98:L26 att inskränka
preskriptionstiden till tre månader är alltför inskränkande. En
preskriptionstid om sex månader bör i stället övervägas för det fall
ersättningsreglerna blir mer långtgående än enligt det föreliggande förslaget.

Innehållsförteckning

Sammanfattning......................................1
Propositionerna.....................................2
Motionerna..........................................2
Motioner väckta med anledning av proposition 1997/98:1052
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 19973
Utskottet...........................................3
Inledning.........................................3
Propositionens huvudsakliga innehåll..............5
Det allmännas ansvar vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder6
Det allmännas ansvar för felaktig myndighetsinformation21
Ersättning för ideell skada vid myndighetsutövning25
Rättegångskostnader..............................27
Kostnadsmässiga konsekvenser, m.m................28
Vissa andra skadestånds- och ersättningsrättsliga frågor30
Hemställan.......................................36
Reservationer......................................38
1. 24-timmarsregeln (s)..........................38
2. Gripande (fp).................................39
3. Oriktiga beslut (fp, v, mp)...................40
4. Jämkningsmöjligheten (fp, mp).................41
5. Ersättningsgill skada (fp, mp)................41
6. Laglig våldsanvändning (fp)...................42
7. Preskription (c, fp)..........................42
8. Felaktig myndighetsinformation (m, c, fp, mp).43
9. Felaktig myndighetsinformation (v)............44
10. Ideell skada vid myndighetsutövning (c, fp, mp)44
11. Uppföljning (c, fp)..........................45
12. Regressrätt för utgiven sjuklön (m)..........45
13. Atomansvarighetslagen (m)....................46
Särskilda yttranden................................46
1. Beviskravet vid det allmännas skadeståndsansvar46
2. Skadestånd till efterlevande..................47
Bilaga 1 I proposition 1997/98:105 framlagda lagförslag48
Bilaga 2 I proposition 1997/98:96 framlagt lagförslag51
Bilaga 3 Av utskottet föreslagna ändringar i regeringens förslag till lag
om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder
52
Bilaga 4 Av reservanterna föreslagen ändring i regeringens förslag till
lag om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder
53
Bilaga 5 Justitieutskottets yttrande 1997/98:JuU11y54
Bilaga 6 Remissyttranden..........................66