I betänkandet behandlar utskottet proposition 1997/98:102, Sveriges tillträde
till Brysselkonventionen. I propositionen föreslås att Sverige skall tillträda
konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på
privaträttens område (Brysselkonventionen) samt 1971 års protokoll om EG-
domstolens tolkning av konventionen. I propositionen lämnas vidare förslag till
den lagstiftning som krävs för att Sverige skall kunna tillträda
Brysselkonventionen. Lagstiftningen föreslås träda i kraft den dag regeringen
bestämmer.
Propositionen har inte föranlett någon motion, och utskottet tillstyrker
bifall till regeringens förslag.
Propositionen
I proposition 1997/98:102 föreslår regeringen (Justitiedepartementet) att
riksdagen
dels godkänner konventionen den 29 november 1996 om Republiken Österrikes,
Republiken Finlands och Konungariket Sveriges tillträde till konventionen om
domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område,
samt till protokollet om domstolens tolkning av denna konvention, med den
anpassning som har gjorts i dessa genom konventionen om Konungariket Danmarks,
Irlands och Förenade konungarikets Storbritannien och Nordirland tillträde,
konventionen om Republiken Greklands tillträde samt konventionen om
Konungariket Spaniens och Republiken Portugals tillträde, med den reservation
som har angetts,
dels antar regeringens förslag till
1. lag om domstols internationella behörighet och om verkställighet av
utländska domar enligt Brysselkonventionen,
2. lag om ändring i lagen (1932:540) om erkännande och verkställighet av dom
som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge,
3. lag om ändring i sjömanslagen (1973:282),
4. lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av
nordiska domar på privaträttens område,
5. lag om ändring i lagen (1983:368) om erkännande och verkställighet av
österrikiska domar på privaträttens område,
6. lag om ändring i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och
handräckning,
7. lag om ändring i lagen (1992:794) med anledning av Sveriges tillträde till
Luganokonventionen,
8. lag om ändring i sjölagen (1994:1009).
Lagrådets yttrande har inhämtas över lagförslagen.
Lagförslagen har intagits som bilaga till betänkandet.
Utskottet
Inledning
Konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på
privaträttens område (Brysselkonventionen) innehåller regler om domstols
internationella behörighet och om erkännande och verkställighet av utländska
privaträttsliga domar. Brysselkonventionen ingicks år 1968 mellan de
ursprungliga medlemsländerna i Europeiska gemenskaperna (EG), Belgien,
Tyskland, Frankrike, Italien, Luxemburg och Nederländerna. Konventionen
kompletterades år 1971 med ett protokoll angående EG-domstolens behörighet att
tolka konventionen.
Sedan Danmark, Storbritannien och Irland blivit medlemmar i EG ingick
medlemsstaterna år 1978 en särskild konvention om dessa staters tillträde till
Brysselkonventionen. Motsvarande konventioner ingicks åren 1982 och 1989 efter
det att Grekland respektive Spanien och Portugal inträtt i gemenskapen.
Brysselkonventionen, tolkningsprotokollet och de tre tillträdeskonventionerna
har tillträtts av samtliga stater som var medlemmar i Europeiska unionen (EU)
vid Sveriges, Finlands och Österrikes inträde i unionen.
Brysselkonventionen har sin grund i artikel 220 i EG-fördraget, som
föreskriver att medlemsländerna skall förhandla med varandra på olika områden i
syfte att bl.a. förenkla formaliteterna för ömsesidigt erkännande och
verkställighet av olika rättsliga avgöranden. Enligt artikel 4.2 i den
anslutningsakt som hör till det anslutningsfördrag som reglerar Sveriges
medlemskap i EU har Sverige bl.a. förbundit sig att tillträda de konventioner
som avses i artikel 220 i EG-fördraget och de protokoll om EG-domstolens
tolkning av konventionerna som de tidigare medlemsstaterna har undertecknat.
Den 29 november 1996 undertecknades konventionen om Österrikes, Finlands och
Sveriges tillträde till Brysselkonventionen samt till 1971 års protokoll om EG-
domstolens behörighet. Tillträdeskonventionen, som innehåller de tekniska
justeringar av konventionstexten som föranleds av de nya staternas tillträde,
träder i kraft i förhållandet mellan de stater som har ratificerat den efter
det att en av de tre nya medlemsstaterna och en av de tidigare medlemsstaterna
har ratificerat konventionen.
I Sverige gäller sedan den 1 januari 1993 Luganokonventionen, som innehåller
med Brysselkonventionen i stort sett likalydande bestämmelser (prop.
1991/92:128, bet. LU36). Luganokonventionen antogs i september 1988 av EFTA:s
dåvarande medlemsländer Finland, Island, Norge, Schweiz, Sverige och Österrike
samt av EG:s dåvarande medlemsländer. Den har numera ratificerats av EU:s
samtliga nuvarande medlemsländer och av EFTA-staterna Island, Norge och
Schweiz. Detta innebär för EU-staterna att två parallella och i någon mån
avvikande instrument är tillämpliga.
Inom Justitiedepartementet har utarbetats ett utkast till en lagrådsremiss
som innehåller förslag till den lagstiftning som krävs för ett svenskt
tillträde till Brysselkonventionen. Utkastet, som har varit föremål för ett
visst begränsat remissförfarande med hänsyn till att det är fråga om begränsade
lagtekniska frågor, ligger till grund för förslagen i förevarande proposition.
Brysselkonventionen
Brysselkonventionen är en s.k. dubbel konvention. Den reglerar inte bara frågor
om erkännande och verkställighet av utländska domar utan innehåller också
regler om domstols internationella behörighet, domsrättsregler och vissa andra
regler som är tillämpliga redan under rättegången. Konventionens
tillämpningsområde är begränsat till privaträtten. Den omfattar emellertid inte
familjerättsliga frågor såsom makars förmögenhetsförhållanden, arv och
testamente. Däremot är konventionen tillämplig på tvister om underhållsbidrag.
Inte heller omfattar konventionen skiljeförfarande samt konkurs, ackord och
liknande förfaranden.
När det gäller domstols internationella behörighet är huvudregeln i
Brysselkonventionen att tvister som faller inom konventionens tillämpnings-
område skall prövas i den stat där svaranden har hemvist. Konventionen
innehåller emellertid vissa bestämmelser enligt vilka käranden kan välja att
tvisten i stället tas upp av viss domstol i en annan konventionsstat. Sålunda
kan tvister om avtal prövas vid domstol i den ort där den förpliktelse som
talan avser har uppfyllts eller skall uppfyllas. I konventionen finns vidare
särskilda tvingande behörighetsregler för försäkringstvister och vissa kon-
sumenttvister, vilka syftar till att skydda försäkringstagare och konsumenter
såsom varande normalt den svagare parten i ett avtalsförhållande.
Vissa domstolar har enligt konventionen exklusiv behörighet att pröva en
tvist. I enlighet härmed skall tvister som gäller sakrätt i eller nyttjanderätt
till fast egendom handläggas i den stat där fastigheten är belägen, oavsett var
parterna har hemvist. Övriga exklusiva behörighetsregler rör exempelvis frågor
om juridisk persons giltighet eller upplösning, registrering eller giltighet av
patent och varumärken. Konventionen tillåter att parterna avtalar om att viss
domstol skall vara behörig att pröva en tvist dem emellan (prorogation).
Avtalet får dock inte strida mot de tvingande behörighetsregler som
konventionen ställer upp för bl.a. försäkrings- och konsumenttvister.
Domstolarna är skyldiga att självmant pröva sin behörighet enligt
konventionen. Om svaranden inte gör någon invändning om domstolens behörighet
blir dock, i allmänhet, domstolen behörig. Domstolen måste emellertid avvisa
ett mål om en annan domstol är exklusivt behörig att pröva tvisten. Om
svaranden inte går i svaromål, måste domstolen självmant undersöka om den är
behörig enligt konventionens bestämmelser och i annat fall avvisa målet.
Väcks mål om samma sak mellan samma parter vid domstolar i olika
konventionsstater föreligger s.k. litispendens, och den domstol där talan har
väckts först är ensam behörig att pröva målet. Övriga domstolar är då skyldiga
att avvisa målet. Detta är en naturlig följd av att meddelade domar automatiskt
skall erkännas i alla konventionsstater och bl.a. utgöra hinder mot en ny
rättegång om samma sak.
Enligt Brysselkonventionen gäller att en dom som har meddelats i en
konventionsstat skall erkännas i andra konventionsstater utan att något
särskilt förfarande behöver anlitas. Erkännande får dock vägras under vissa i
konventionen angivna förutsättningar. Sålunda skall erkännande vägras om ett
sådant skulle strida mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i den
stat där domen görs gällande. Erkännande skall också vägras bl.a. om de
tvingande behörighetsreglerna för försäkrings- och konsumenttvister åsidosatts
av domstolen i ursprungsstaten.
Reglerna om verkställighet i konventionen innebär att en dom som har
meddelats i en konventionsstat skall verkställas i andra konventionsstater
efter ett särskilt förfarande, exekvaturförfarande, i verkställighetsstaten.
Exekvaturförfarandet kan delas in i tre olika stadier. Ansökan ges in till
domstol som prövar verkställighetsfrågan på grundval av de handlingar som
sökanden åberopar. Om verkställighet medges kan motparten begära omprövning av
beslutet inom viss tid. Vägras verkställighet kan sökanden begära omprövning.
Beslutet från det andra skedet av prövningen kan i sin tur överprövas på
begäran av motparten om det har gått honom eller henne emot eller på sökandens
begäran om domstolen beslutat vägra verkställighet. De domstolar som i
respektive konventionsstat skall pröva verkställighetsfrågan i de olika
stadierna räknas upp i konventionen. För Sveriges del är det Svea hovrätt som
har att pröva verkställighetsfrågan såväl i det första som i det andra stadiet,
vare sig prövningen sker på sökandens eller gäldenärens begäran, medan
prövningen i det tredje stadiet ankommer på Högsta domstolen. Verkställighet
får vägras endast på vissa särskilt angivna grunder, vilka överensstämmer med
dem som gäller för erkännande. Det är enbart exekvaturprövningen som regleras i
konventionen, inte verkställigheten som sådan. För denna gäller således den
nationella lagstiftningen.
I ett särskilt protokoll som hör till konventionen regleras delgivnings-
frågor. Bl.a. föreskrivs att delgivningshandlingar kan sändas för delgivning
direkt mellan tjänstemännen i rättegångsstaten och andra stater. Bestämmelserna
har tillkommit för att så långt det är möjligt påskynda delgivningsförfarandet.
Konventionsstaterna kan genom en förklaring till generalsekreteraren vid
Europeiska gemenskapernas råd motsätta sig detta förfarande. Sverige har
beträffande motsvarande bestämmelse i Luganokonventionen reserverat sig mot
förfarandet.
I protokollet har i och med 1996 års tillträdeskonvention vidare införts en
bestämmelse som innebär att med uttrycket domstol avses vid summarisk process i
mål om betalningsföreläggande och handräckning också svensk
kronofogdemyndighet. Brysselkonventionen avviker i det hänseendet från
Luganokonventionen.
I syfte att säkra en enhetlig tolkning av Brysselkonventionen är EG-
domstolen, efter en begäran av nationell domstol, behörig att tolka
konventionen. En sådan rätt till begäran tillkommer domstolar som utgör andra
eller högsta instans, liksom de domstolar som enligt konventionen prövar ett
överklagande av ett exekvaturbeslut. De högsta instanserna är skyldiga att
begära ett förhandsavgörande, om en fråga om tolkning av konventionen uppkommer
i ett mål som pågår där och om ett beslut i frågan är nödvändigt för att
domstolen skall kunna döma i saken. Övriga behöriga domstolar har rätt, men är
inte skyldiga, att begära ett förhandsavgörande.
Frågan om hur Brysselkonventionen och Luganokonventionen skall förhålla sig
till varandra har fått en särskild reglering i Luganokonventionen. Där sägs att
denna konvention inte skall inverka på EU-staternas inbördes tillämpning av
Brysselkonventionen. Detta innebär bl.a. att det är Brysselkonventionen och
inte Luganokonventionen som skall tillämpas om svaranden har hemvist i en EU-
stat och talan väcks vid en domstol i en annan EU-stat. Detsamma gäller vid
erkännande och verkställighet i en EU-stat av en dom som har meddelats i en
annan EU-stat. Däremot sätts Brysselkonventionens bestämmelser om domstols
behörighet ur spel till förmån för Luganokonventionen om svaranden har hemvist
i en EFTA-stat eller om domstol i en sådan stat är exklusivt behörig att pröva
målet. Luganokonventionen, och inte Brysselkonventionen, skall också tillämpas
bl.a. vid erkännande och verkställighet om endera rättegångsstaten eller verk-
ställighetsstaten är en EFTA-stat.
EU-länderna har, tillsammans med EFTA-staterna Island, Norge och Schweiz,
inlett ett arbete med att revidera de båda konventionerna. Arbetet är inriktat
på ändringar som leder till att konventionerna fungerar bättre, utan att några
ingrepp görs i konventionernas grundprinciper. Sverige har i revideringsarbetet
bl.a. tagit upp frågan om att Brysselkonventionen och Luganokonventionen skall
kunna tillämpas på förfaranden enligt viss marknadsrättslig lagstiftning, såsom
ingripanden mot vilseledande reklam och oskäliga avtalsvillkor, och att en
särskild behörighetsregel skall gälla för sådana fall, samt frågan om att även
Luganokonventionen skall omfatta den summariska processen.
Propositionen och utskottets ställningstagande
I propositionen föreslås att Sverige skall tillträda Brysselkonventionen och
1971 års protokoll om EG-domstolens tolkningsbehörighet.
I propositionen erinras om att när Sverige tillträdde Luganokonventionen
inkorporerades konventionen i sin helhet genom lagen (1992:794) med anledning
av Sveriges tillträde till Luganokonventionen. Det är, enligt regeringens
mening, av stor vikt att lagstiftningen när det gäller de båda instrumenten är
så likartad som möjligt. Samma metod för införlivande bör därför enligt
regeringen användas när Brysselkonventionen tillträds. I propositionen föreslås
därför att Brysselkonventionen i sin helhet inkorporeras med svensk rätt i en
särskild lag, lag om domstols internationella behörighet och om verkställighet
av utländska domar enligt Brysselkonventionen. Vidare föreslås att 1971 års
protokoll om EG-domstolens tolkning av Brysselkonventionen införlivas med
svensk rätt genom samma lag. Lagförslaget innehåller också vissa kompletterande
föreskrifter av i huvudsak samma innehåll som finns i den lag som utfärdades
vid tillträdet till Luganokonventionen.
Regeringen konstaterar i propositionen att Sveriges tillträde till
Brysselkonventionen och övriga EU-medlemsstaters ratificering av 1996 års
tillträdeskonvention innebär att Luganokonventionen kommer att tillämpas i
mindre utsträckning. Brysselkonventionen kommer, anförs det, att bli det
instrument som i praktiken kommer att tillämpas i de flesta fall. Detta
påverkar enligt regeringen den nuvarande lagstiftningen om Luganokonventionen.
I syfte att undvika att de två lagarna innehåller likalydande regler om
förfarandet, föreslås i propositionen att bestämmelserna i lagen med anledning
av Sveriges tillträde till Luganokonventionen ersätts med en hänvisning till
motsvarande bestämmelser i lagen om Brysselkonventionen. Vidare föreslås att
lagen med anledning av Sveriges tillträde till Luganokonventionen får en ny
rubrik, lag om domstols internationella behörighet och om verkställighet av
utländska domar enligt Luganokonventionen.
I propositionen föreslås att Sverige skall reservera sig mot bestämmelsen i
konventionens protokoll som innebär att handlingar kan sändas för delgivning
mellan konventionsstaterna på tjänstemannanivå. Regeringen anför att en
tillämpning av den ifrågavarande bestämmelsen skulle innebära att
delgivningshandlingen skulle skickas till en av de 21 länsstyrelserna i stället
för det svenska centralorganet Utrikesdepartementet. Länsstyrelserna tar sedan
flera år tillbaka inte någon befattning med delgivningsframställningar från
utlandet, bortsett från nordiska ärenden enligt 1974 års nordiska
överenskommelse om inbördes rättshjälp genom delgivning och bevisupptagning. En
tillämpning av bestämmelsen i fråga skulle enligt regeringen därmed kunna
innebära en försämrad effektivitet. Skälen för en reservation är därför, anförs
det, lika starka i dag som de var vid ratificeringen av Luganokonventionen.
Brysselkonventionen skall tillämpas även vid handläggning enligt lagen
(1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning. Konventionens protokoll
innehåller, som redan nämnts, en bestämmelse som säger att med uttrycket
domstol vid summarisk process i mål om betalningsföreläggande och handräckning
skall också avses svensk kronofogdemyndighet. Enligt propositionen finns det
ett behov av en regel i nämnda lag som erinrar om att det i Brysselkonventionen
finns bestämmelser som i vissa fall skall tillämpas av kronofogdemyndigheterna,
och sålunda föreslås en regel med denna innebörd. Därutöver föreslås i
propositionen vissa följdändringar i ett antal lagar med anledning av Sveriges
tillträde till Brysselkonventionen. Lagstiftningen föreslås träda i kraft den
dag regeringen bestämmer.
Sverige har genom det anslutningsfördrag med tillhörande anslutningsakt som
reglerar vårt lands inträde i EU åtagit sig att tillträda Brysselkonventionen
och 1971 års protokoll om EG-domstolens tolkningsrätt. Sverige skall således
ansluta sig till konventionen och 1971 års protokoll. Mot denna bakgrund bör
riksdagen nu godkänna konventionen, och i likhet med regeringen anser utskottet
att Sverige skall reservera sig mot bestämmelsen i konventionens protokoll om
att handlingar kan sändas för delgivning mellan konventionsstaterna på
tjänstemannanivå.
Utskottet har inte någon erinran mot de framlagda lagförslagen och
tillstyrker således propositionen också i denna del.
Hemställan
Utskottet hemställer
att riksdagen
dels godkänner konventionen den 29 november 1996 om Republiken Österrikes,
Republiken Finlands och Konungariket Sveriges tillträde till konventionen
om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens
område, samt till protokollet om domstolens tolkning av denna konvention,
med den anpassning som har gjorts i dessa genom konventionen om
Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungarikets Storbritannien
och Nordirland tillträde, konventionen om Republiken Greklands tillträde
samt konventionen om Konungariket Spaniens och Republiken Portugals
tillträde, med den reservation som har angetts,
dels antar regeringens förslag till
1. lag om domstols internationella behörighet och om verkställighet av
utländska domar enligt Brysselkonventionen,
2. lag om ändring i lagen (1932:540) om erkännande och verkställighet av
dom som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge,
3. lag om ändring i sjömanslagen (1973:282),
4. lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av
nordiska domar på privaträttens område,
5. lag om ändring i lagen (1983:368) om erkännande och verkställighet av
österrikiska domar på privaträttens område,
6. lag om ändring i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och
handräckning,
7. lag om ändring i lagen (1992:794) med anledning av Sveriges tillträde
till Luganokonventionen,
8. lag om ändring i sjölagen (1994:1009).
Stockholm den 28 april 1998
På lagutskottets vägnar
Agne Hansson
I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad
(s), Rolf Dahlberg (m), Rune Berglund (s), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson (s),
Henrik S Järrel (m), Bengt Harding Olson (fp), Inger Segelström (s), Tanja
Linderborg (v), Anders Ygeman (s), Tomas Högström (m), Yvonne Ruwaida (mp),
Birgitta Carlsson (c), Kerstin Kristiansson (s) och Marietta de Pourbaix-Lundin
(m).
Propositionens lagförslag
1 Förslag till lag om domstols internationella behörighet och om verkställighet
av utländska domar enligt Brysselkonventionen
2 Förslag till lag om ändring i lagen (1932:540) om erkännande och
verkställighet av dom som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge
3 Förslag till lag om ändring i sjömanslagen (1973:282)
4 Förslag till lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och
verkställighet av nordiska domar på privaträttens område
5 Förslag till lag om ändring i lagen (1983:368) om erkännande och
verkställighet av österrikiska domar på privaträttens område
6 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och
handräckning
7 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:794) med anledning av Sveriges
tillträde till Luganokonventionen
8 Förslag till lag om ändring i sjölagen (1994:1009)