I betänkandet behandlar utskottet en skrivelse från regeringen (skr. 1997/98:
67) om konsumenterna och miljön. Vidare behandlar utskottet dels fyra motioner
som väckts med anledning av skrivelsen, dels 21 motioner som väckts under den
allmänna motionstiden år 1997. I skrivelsen presenterar regeringen sin syn på
centrala frågor som rör det miljömål som gäller för konsumentpolitiken. En
handlingsplan för arbetet med att uppfylla miljömålet läggs fram.
Vad som anförts i skrivelsen föranleder inga erinringar från utskottets sida.
Utskottet avstyrker bifall till samtliga motionsyrkanden.
Till betänkandet har fogats 22 reservationer och 5 särskilda yttranden.
Skrivelsen
I regeringens skrivelse 1997/98:67 presenterar regeringen sin syn på centrala
frågor som rör det miljömål som gäller för konsumentpolitiken.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av regeringens skrivelse
1997/98:L12 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att en konsumentpolitik för att främja utvecklingen av
kretsloppssamhället måste genomsyra alla berörda politikområden,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om hushållens varu- och sophantering,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en enhetlig miljöinriktad transport- och konsumentpolitik,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ekologiskt boende,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att stärka Konsumentverkets miljöprofil,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att behålla fungerande miljömärkningssystem.
1997/98:L13 av Yvonne Ruwaida (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att årligen redovisa för riksdagen hur miljömålet utvecklas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att inrätta en delegation för miljö- och konsumentfrågor,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en miljöinriktad konsumentpolitik.
1997/98:L14 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär en komplettering av skrivelsen vad
avser ett femte miljömål avseende konkurrens och valfrihet inom
konsumentpolitiken i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär en komplettering av skrivelsen vad
avser behovet av kunskap om konsumentrelaterade miljöfrågor i enlighet med vad
som anförts i motionen,
3. att riksdagen hos regeringen begär en komplettering av skrivelsen vad
avser hushållens ökade miljöbelastning vid en kärnkraftsavveckling i enlighet
med vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen hos regeringen begär en komplettering av skrivelsen vad
avser åtgärder som rör resande i enlighet med vad som anförts i motionen.
1997/98:L15 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om hemkunskapsundervisning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en undersökning av prisnivån och prisutvecklingen vad gäller
ekologiska varor,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om individuell mätning och debitering efter faktisk energiförbrukning,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en aktiv cykelpolitik,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om värdet av mer resurser till Agenda 21.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1997/98
1997/98:L701 av Sigrid Bolkéus (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts angående Riksdagens revisorers
promemoria ?Auktorisation - för vem??.
1997/98:L702 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om begränsningar av
Konsumentverkets verksamhet i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur framväxten av frivilliga
och oberoende konsumentorganisationer kan stimuleras i enlighet med vad som
anförts i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av undervisning i konsumentfrågor.
1997/98:L703 av Yvonne Ruwaida (mp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag till sådan ändring i 2 § marknadsföringslagen att lagen även blir
tillämplig på intresseorganisationer som marknadsför produkter.
1997/98:L704 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag till ändring av produktsäkerhetslagen i enlighet med vad som
anförts i motionen.
1997/98:L705 av Kenneth Kvist och Tanja Linderborg (v) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär att förordningen (1988:1583) med instruktion för Allmänna
reklamationsnämnden förtydligas så att även dödsbon kan få stöd av
reklamationsnämnden i tvister med näringsidkare.
1997/98:L706 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om konsumentfrågornas vikt för unga konsumenter,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om lokala konsumentvägledares arbete med hushållsekonomiska frågor,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om budgetrådgivning och skuldsanering,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den nya informationstekniken.
1997/98:L707 av Roy Ottosson och Yvonne Ruwaida (mp) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär lagförslag med innebörden att Sveriges kommuner ges rätt i
lag att förbjuda hemförsäljning via dörrknackning om olämpliga metoder används
vid försäljningen.
1997/98:L708 av Christina Axelsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjligheter till
konsumentmedverkan.
1997/98:L709 av Henrik S Järrel (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär att instruktionen för Allmänna reklamationsnämnden ändras på så sätt att
det blir möjligt för nämnden att även pröva ärenden rörande klagomål från
dödsbon riktade mot begravningsentreprenörer i enlighet med vad som anförts i
motionen.
1997/98:L710 av Sigrid Bolkéus m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förstärkt
konsumentskydd vid offentliga tjänster.
1997/98:L712 av Yvonne Ruwaida (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om miljömärkning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om konsumentpolitiken och EU,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om reklam,
4. att riksdagen hos regeringen begär lagförslag enligt vad i motionen
anförts för att komma åt diskriminerande reklam,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om miljömål i konsumentpolitiken,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rätten till information om varor.
1997/98:L713 av Yvonne Ruwaida och Eva Goës (mp) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att
stödja en process för en rättvis handel.
1997/98:L714 av Ronny Olander m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om märkningssy- stem för
rättvisehandel.
1997/98:L715 av Ingemar Josefsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att stärka CE-
märkningens betydelse och värde.
1997/98:L716 av Birgitta Carlsson m.fl. (c) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om miljömärkning av textilier,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om miljömärkningssystem,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om 15 dagars ångerfrist vid ingående av avtal om tidsdelat boende,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om konsumentinformation via ideella organisationer.
1997/98:K310 av Marianne Andersson m.fl. (c) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om TV-reklam riktad mot barn.
1997/98:K330 av Ewa Larsson m.fl. (mp, c, v, kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att man även fortsättningsvis bör arbeta för att all reklam riktad
till barn under 12 år skall vara förbjuden.
1997/98:K338 av Annika Jonsell (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om TV-reklam för barn,
2. att riksdagen beslutar avskaffa 7 kap. 4 § radio- och TV-lagen (1996: 844)
i enlighet med vad som anförts i motionen.
1997/98:Kr270 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas
60. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige arbetar internationellt för att få till stånd regler som
gör det möjligt för konsumenterna att köpa enstaka kanaler,
62. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om reklam riktad till barn.
1997/98:T815 av Kerstin Warnerbring m.fl. (c) vari yrkas
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om konsumentfrågor.
1997/98:Jo784 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om miljömärkning,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om standardiseringsarbetet.
Utskottet
Inledning
Verksamhet som har till syfte att stödja konsumenter har en lång tradition i
Sverige. Redan i början av 1900-talet bedrevs sådan verksamhet av olika
konsumentorganisationer. Under 1940-talet bildades halv- eller helstatliga
institutioner med konsumentstödjande uppgifter inriktade på att hjälpa
hushållen att utnyttja sina resurser så väl som möjligt. Under senare delen av
1960-talet inleddes försök med lokal konsumentverksamhet, initierade av bl.a.
fackliga organisationer, samtidigt som nya statliga organ med
konsumentpolitiska uppgifter bildades. Allmänna reklamationsnämnden kom till år
1968, och Konsumentombudsmannen (KO) och Marknadsrådet, nuvarande
Marknadsdomstolen, inrättades år 1971. Året därefter blev Konsumentverket
central förvaltningsmyndighet för konsumentfrågor. År 1975 fick verket sin
nuvarande uppbyggnad, vilket bl.a. innebar att Konsumentverkets chef också blev
Konsumentombudsman (KO). Verkets uppgifter framgår av förordningen (1995:868;
omtryckt 1995:1057) med instruktion för Konsumentverket.
Inom näringslivet har sedan många år utvecklats en omfattande verksamhet med
s.k. egenåtgärder, vilka syftar till att lösa eller förebygga olika
konsumentproblem. Flertalet av dessa har en inriktning på god sed i
marknadsföringen och förekommer i form av branschvisa eller branschövergripande
regler samt undervisning och information angående gällande regler. Många
branscher har fortlöpande utvecklat olika program för intern reklambevakning,
reklamationshantering, tvistlösning och annan kundinriktad verksamhet.
Konsumentpolitisk verksamhet bedrivs sålunda - förutom av enskilda konsumenter
- av staten, kommunerna, frivilliga organisationer och näringslivet.
Verksamheten är bred och mångfasetterad och är inriktad både på övergripande
och individuella frågor.
I början av 1970-talet kom lagstiftning i allt högre grad till användning för
att stärka konsumenternas ställning, och en mängd nya lagar, både på
civilrättens och marknadsrättens område, har tillkommit under det senaste
kvartsseklet. Den första marknadsrättsliga lagstiftningen var 1971 års lag om
otillbörlig marknadsföring, som syftade till att förhindra otillbörliga
marknadsföringsåtgärder mot konsumenter. Denna lag ersattes år 1976 av en ny
marknadsföringslag, som sedan ett par år tillbaka är ersatt med en helt ny lag.
En annan marknadsrättslig lagstiftning som kom till år 1971 var lagen om
avtalsvillkor i konsumentförhållanden (avtalsvillkorslagen). Syftet med
avtalsvillkorslagen var att skydda konsumenterna mot oskäliga avtalsvillkor. En
ny avtalsvillkorslag trädde i kraft den 1 januari 1995. Den första
hemförsäljningslagen kom till år 1971. Lagen syftade till att öka
konsumentskyddet vid köp i samband med säljares hembesök. Genom lagen infördes
s.k. ångerrätt. Även denna lag är ersatt med en ny lag. Den nya
hemförsäljningslagen omfattar även köp vid telefonförsäljning. En annan lag som
syftar till att skydda konsumenterna är produktsäkerhetslagen från år 1989.
Lagen ger möjligheter till olika slag av ingripanden mot farliga varor och
tjänster. År 1996 utvidgades produktsäkerhetslagens tillämpningsområde till att
omfatta också varor som tillhandahålls i offentlig verksamhet. Förra året
tillkom två nya lagar på det konsumenträttsliga området. Sålunda antog
riksdagen en lag om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende. Vidare
beslutade riksdagen om en ny lag om försöksverksamhet avseende medverkan av KO
som ombud för konsumenten i tvister mellan konsumenter och näringsidkare.
Försöksverksamheten är begränsad till tvister som gäller finansiella tjänster.
Konsumentpolitiska riktlinjer har fastställts av riksdagen vid fyra
tillfällen. De nuvarande riktlinjerna, som fastställdes genom riksdagens beslut
i juni 1995, är avsedda att ange målen för och inriktningen av den
konsumentpolitik som behövs för att möta de förändringar som sker och stärka
konsumenternas ställning. Vissa områden skall enligt riktlinjerna vara
prioriterade. Dit hör hushållens baskonsumtion och stöd till konsumentgrupper
som är ekonomiskt eller socialt utsatta eller som av andra skäl har behov av
särskilt stöd. Det gäller också åtgärder som främjar konsumentintressena i det
internationella samarbetet.
De mål som har fastlagts för konsumentpolitiken är att hushållen skall ha
goda möjligheter att utnyttja sina ekonomiska och andra resurser effektivt, att
konsumenterna skall ha en stark ställning på marknaden, att konsumenternas
hälsa och säkerhet skyddas samt att sådana konsumtions- och produktionsmönster
utvecklas som minskar påfrestningarna på miljön och bidrar till en långsiktigt
hållbar utveckling. De fyra konsumentpolitiska målen är likställda. De två
förstnämnda målen innebar inga ändringar i förhållande till vad som gällde
tidigare. De två sistnämnda målen - skyddet för hälsa och säkerhet samt
miljömålet - var nya.
Beträffande miljömålet framhöll regeringen i proposition 1994/95:140 Aktiv
konsumentpolitik att det är en viktig konsumentpolitisk uppgift att länka in
människor i sådana konsumtionsmönster som belastar miljön så litet som möjligt.
Att påverka produktionen i denna riktning såg regeringen också som angeläget.
Det är viktigt, anfördes det i propositionen, att konsumenterna blir medvetna
om betydelsen av att handla - i dubbel bemärkelse - miljöanpassat trots att ett
sådant handlande kan komma i strid med kortsiktiga intressen. En sådan
inriktning av konsumentpolitiken ligger dessutom i linje med FN:s
handlingsprogram Agenda 21, som innehåller miljömål med ambitionen att uppnå
långsiktigt hållbara produktions- och konsumtionsmönster i ett globalt
perspektiv. Den stämmer också, framhöll regeringen vidare, väl överens med
innehållet i EU:s konsumentpolitiska program och programmet för det nordiska
samarbetet på konsumentområdet. I Sverige har det kretsloppsanpassade
producentansvaret för vissa varugrupper liksom miljömärkningen samma
övergripande syfte. I propositionen förutskickades att en åtgärdsinriktad
handlingsplan skulle utarbetas för hur miljömålet i konsumentpolitiken skall
förverkligas.
Utskottet såg i sitt av riksdagen godkända betänkande med tillfredsställelse
att det allt starkare sambandet mellan miljöpolitik och konsumentpolitik kom
till uttryck i ett särskilt konsumentpolitiskt mål. Vidare delade utskottet
regeringens uppfattning att det ligger i konsumenternas intresse att sådana
konsumtions- och produktionsmönster utvecklas som minskar påfrestningarna på
miljön och bidrar till en långsiktigt hållbar utveckling. Utskottet uttalade
också sin tillfredsställelse med att regeringen beslutat tillkalla en särskild
utredare med uppgift att utreda frågan om hur miljömålet i konsumentpolitiken
skall uppnås och lägga fram förslag till en åtgärdsinriktad handlingsplan (bet.
1994/95:LU32).
I den nu aktuella skrivelsen lämnar regeringen en presentation av sin syn på
centrala frågor som rör det miljömål som gäller för konsumentpolitiken. En
handlingsplan för arbetet med att uppfylla målet läggs fram. Handlingsplanen
utgör ett led i regeringens arbete för att uppnå en hållbar utveckling och
inleder en process vars syfte är att uppmuntra och underlätta för hushållen att
ta ett ökat ansvar för miljön och resurshushållningen. Det är enligt regeringen
angeläget att insatser görs så att miljömålet även i praktiken får samma tyngd
som övriga konsumentpolitiska mål.
Regeringen redovisar i skrivelsen sin avsikt att ge Konsumentverket ett
sektorsansvar för konsumentrelaterade miljöfrågor samt uppgiften att formulera
sektorsmål för att precisera miljömålet i konsumentpolitiken. Vidare betonas
att mer kunskap behövs om frågor som rör konsumenterna och miljön som grund för
beslut om åtgärder och uppföljning. Eftersom kunskap också är en förutsättning
för ändrat beteende, utgör utökad förmedling av kunskap och information till
hushållen en central del av handlingsplanen.
I skrivelsen presenteras olika åtgärder som regeringen anser vara viktiga när
det gäller konsumtionen och produktionen av varor och tjänster. Regeringen tar
också upp frågor som rör hushållens boende och resande och anser bl.a. att
konsumenternas val av transportmedel och bostad måste underlättas genom bättre
information om miljöaspekter.
Vidare betonas i skrivelsen den lokala verksamhetens betydelse och behovet av
att stöd till frivillig verksamhet som rör konsumentrelaterade miljöfrågor
prioriteras. Aktivt internationellt arbete, bl.a. inom Norden, EU, OECD och FN,
lyfts också fram. Avslutningsvis behandlar regeringen hur uppföljningen av
målet och redovisningen av arbetet bör genomföras.
Skrivelsen grundar sig på utredningsbetänkandet (SOU 1996:108) Konsumenterna
och miljön samt Konsumentverkets rapporter med förslag till utformning av ett
sektorsansvar för miljömålet i konsumentpolitiken (Rapport 1997:19) och om
miljön i konsumentpolitiken (Rapport 1997:31).
Utskottet har vid ett studiebesök hos Konsumentverket i mars 1998 inhämtat
information om bl.a. verkets arbete med miljöfrågor.
I det följande kommer utskottet att under skilda rubriker behandla de frågor i
regeringens skrivelse som har tagits upp i de väckta motionerna samt de
spörsmål i övrigt som har aktualiserats motionsvis. Sammanlagt behandlas i
betänkandet 55 motionsyrkanden, som rör en mängd olika frågor inom det
konsumentpolitiska området.
Miljömålet
Som tidigare redovisats innebär miljömålet för konsumentpolitiken att sådana
konsumtions- och produktionsmönster skall utvecklas som minskar påfrestningarna
på miljön och bidrar till en långsiktigt hållbar utveckling. Frågor som gäller
det konsumentpolitiska miljömålet tas upp i två motioner.
I motion L712 av Yvonne Ruwaida (mp), som väckts under den allmänna
motionstiden, framhålls att miljömålet måste ha samma tyngd som övriga
konsumentpolitiska mål. Motionären påpekar att miljömålet emellertid många
gånger står i konflikt med övriga konsumentpolitiska mål, och för att komma
till rätta med detta problem föreslås bl.a. att det sätts pris på
miljöförstöringen. Eftersom konsumentpolitiken även berör många andra politiska
områden är det enligt motionären också viktigt att man i offentliga utredningar
och propositioner beaktar förväntade effekter på hushållens miljöpåverkan.
Motionären begär ett tillkännagivande om miljömålet i konsumentpolitiken
(yrkande 5).
Tanja Linderborg m.fl. (v) efterlyser i motion L12 en mer genomtänkt,
sammanhållen och genomgripande konsumentpolitik med fler ekonomiska incitament
för att främja utvecklingen av kretsloppssamhället. Enligt motionärerna bör en
sådan politik genomsyra alla berörda politiska områden. Ett tillkännagivande
härom begärs i motionen (yrkande 1).
I den nu aktuella skrivelsen anförs inledningsvis att området konsumenterna
och miljön till stora delar är tvärsektoriellt och spänner över flera poli-
tikområden. En hållbar utveckling innebär att vi som lever i dag klarar våra
behov utan att äventyra förutsättningarna för framtida generationer. Ekonomisk
utveckling, en rik kultur och social välfärd måste gå hand i hand med skydd av
miljön och hushållning med naturresurserna. Vidare framhålls att eftersom
miljömålet är en nyhet inom konsumentpolitiken det är angeläget att det nu görs
insatser så att detta mål även i praktiken får samma tyngd och genomslag som de
övriga målen. Målet har tillkommit eftersom det fordras att hushållen övergår
från att utföra enstaka symbolhandlingar på miljöområdet till att ändra sina
levnadsvanor för att de på så sätt skall kunna bidra till en ekologiskt hållbar
utveckling.
Regeringen påpekar i skrivelsen att konsumenterna vid inköp av varor och
tjänster kan ställa krav på och välja alternativ som är bättre ur miljösynpunkt
än andra i övrigt likvärdiga produkter men också avstå från viss typ av
konsumtion. Hushållen kan även ta hänsyn till miljön vid användningen av varor,
hanteringen av avfall samt vid den egna produktionen av vissa förnödenheter som
utgör ett alternativ till köp av en viss vara eller tjänst. En effekt av
konsumenternas efterfrågan på miljöanpassade alternativ är att producenterna
påverkas att tillverka miljöanpassade varor och tjänster i större utsträckning.
Hållbara produktionsmönster kan således uppnås genom påverkan från
konsumenterna och deras företrädare.
I skrivelsen framhålls vidare att förekomsten av målkonflikter kan leda till
svårigheter för enskilda hushåll och konsumenter att agera på ett miljöanpassat
sätt. Det är enligt regeringen viktigt att sådana konflikter identifieras och
uppmärksammas, även om de inte alltid går att undvika. I 1997 års ekonomiska
vårproposition (prop. 1996/97:150) har regeringen framhållit att propositioner
och utredningar av betydelse skall åtföljas av en ekologisk
hållbarhetsbeskrivning. Ett sådant tillvägagångssätt torde, enligt vad som
anförs i den nu aktuella skrivelsen, bidra till att antalet målkonflikter kan
minska också på för hushållen viktiga områden.
Utskottet vill för sin del uttrycka sin tillfredsställelse över att
regeringen nu lägger fram en åtgärdsinriktad handlingsplan för hur miljömålet i
konsumentpolitiken skall kunna förverkligas. En plan för att inleda en process,
som syftar till att uppmuntra och underlätta för hushållen att ta ansvar för
miljön, har enligt utskottets mening ett betydande värde. De åtgärder som
regeringen nu förutskickar kan leda till att målkonflikter lättare identifieras
och undviks. Mycket talar sålunda enligt utskottet för att åtgärderna är ägnade
att bidra till en utveckling som befrämjar ett samhälle grundat på hållbarhet.
Av det anförda följer att utskottet anser att det nuvarande miljömålet för
konsumentpolitiken bör ligga fast. Utskottet avstyrker därför bifall till
motionerna L712 yrkande 5 och L12 yrkande 1.
I motion L14 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) förespråkas ett ytterligare
konsumentpolitiskt miljömål, nämligen att svensk konsumentpolitik skall slå
vakt om konkurrens och valfrihet. Konkurrensen utgör enligt motionärerna ett
viktigt incitament för utveckling av nya och mer energisnåla produkter. En
förutsättning för konkurrensen är konsumenternas valfrihet. Motionärerna anser
att riksdagen bör begära en komplettering av skrivelsen i enlighet härmed
(yrkande 1).
Något ytterligare konsumentpolitiskt miljömål, utöver det som tillkom för
mindre än tre år sedan, anser utskottet inte påkallat. Enligt utskottets mening
har den konsumentpolitik som bedrivs enligt de nuvarande målen stor betydelse
för en väl fungerande marknad, och konsumentpolitiskt betingade åtgärder bidrar
i allra högsta grad till en effektiv konkurrens på sunda villkor.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L14 yrkande 1.
Konsumentverkets sektorsansvar
De övergripande målen för och inriktningen av Konsumentverkets verksamhet har
anpassats till de år 1995 beslutade nationella målen för konsumentpolitiken.
Verkets arbetsuppgifter består bl.a. i att utarbeta riktlinjer och föreskrifter
samt tillsynsarbete. Sedan våren 1995 är verket uppdelat i fyra olika
verksamhetsgrenar: hushållning, produktkvalitet, kunskapsförmedling och KO-
funktionen. KO handlägger ärenden enligt marknadsföringslagen (1995:450),
avtalsvillkorslagen (1994:1512) och produktsäkerhetslagen (1988:1604). Med
utgångspunkt i målen för verksamheten, där miljömålet ingår som en del, arbetar
Konsumentverket redan i dag med miljöfrågor. Verket är ansvarig myndighet för
den europeiska energimärkningen, genomför varuprovningar, deltar i arbetet med
den nordiska miljömärkningen, utfärdar föreskrifter beträffande EU:s
miljömärkningssystem samt gör utbildnings- och informationsinsatser m.m.
I skrivelsen påpekas att frågor som rör hushållen och miljön i stor
utsträckning är av horisontell karaktär och att ett flertal olika aktörer är,
eller skulle kunna vara, verksamma inom området. Ett löpande och nära samarbete
mellan berörda myndigheter och i förhållande till övriga berörda aktörer är
därför av stor betydelse. Ett sådant samarbete torde också leda till att
intresse- och målkonflikter undviks i högre grad och till att ett samlat
budskap kan ges till konsumenter och näringsliv i frågor som rör konsumenterna
och miljön. Samarbete är naturligtvis också, framhåller regeringen, av
betydelse ur ett samhällsekonomiskt perspektiv.
För att underlätta en sådan samordning och för att arbetet mot miljömålet i
konsumentpolitiken skall kunna genomföras på ett effektivt sätt kommer
regeringen, enligt vad som anförs i skrivelsen, att genom en ändring i
myndighetsinstruktionen ge Konsumentverket ett sektorsansvar för
konsumentfrågor som rör ekologiskt hållbar utveckling. Verksamheten är av den
karaktären att en miljöanpassning kan anses vara särskilt viktig för en hållbar
utveckling, inte minst när det gäller stödet till lokal verksamhet. Ett
sektorsansvar för Konsumentverket för konsumentrelaterade miljöfrågor innebär
enligt regeringen att verket bör vara samlande, stödjande och pådrivande i
sådana frågor.
Konsumentverket skulle inom ramen för sektorsansvaret från ett hushålls-
perspektiv eller utifrån hushållens förutsättningar kunna beakta miljöaspekter
vid kunskapsutvecklingen inom verket, ansvara för kunskapsförmedling avseende
miljöfrågor till hushållen och övriga berörda aktörer samt verka för att
konsumentaspekter beaktas i andra myndigheters information till hushållen i
frågor som rör en hållbar utveckling. Vidare skulle, anförs det i skrivelsen,
verket kunna arbeta för att producenter i ökad utsträckning inkluderar såväl
funktions- och kvalitetskrav som miljökrav i produktutvecklingen samt stödja
frivilliga organisationer som bedriver konsumentinriktat miljöarbete.
I motion L13 av Yvonne Ruwaida (mp) begärs ett tillkännagivande om
inrättandet av en delegation för miljö- och konsumentfrågor. Ett sådant organ
skulle enligt motionären kunna medverka till att utveckla konsument- och
miljöfrågorna och samordna insatserna för en hållbar konsumtion. Dessa åtgärder
är enligt motionären nödvändiga eftersom frågorna griper in i många
samhällssektorer (yrkande 2).
Utskottet kan konstatera att ifrågavarande motionsyrkande har sin
motsvarighet i ett av de förslag som lagts fram i betänkandet (SOU 1996:108)
Konsumenterna och miljön. Utredningsförslaget har i denna del mött kritik hos
en majoritet av remissinstanserna, som i stället ansåg att de aktuella
uppgifterna borde ankomma på Konsumentverket. Förslaget har heller inte vunnit
gehör hos regeringen.
I likhet med regeringen anser utskottet att Konsumentverket bör ges ett
sektorsansvar för konsumentrelaterade miljöfrågor. En sådan åtgärd torde enligt
utskottet innebära en ytterligare profilering av de frågor som rör konsumtion
och miljö och bidra till att området ges ökad tyngd. Något behov av att
härutöver inrätta en sådan delegation för miljörelaterade konsumentfrågor som
efterfrågas i motionen synes enligt utskottet inte föreligga. Utskottet
avstyrker med det anförda bifall till motion L13 yrkande 2.
I två motioner behandlas andra frågor som gäller Konsumentverket och dess
verksamhet. I motion L702 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) anförs att stora delar av
Konsumentverkets verksamhet skulle kunna privatiseras. Det gäller framför allt
förlagsverksamheten samt provnings- och forskningsverksamheten. Ett
allomfattande statligt ansvarstagande leder enligt motionärerna till passivitet
och skapar en dyr och ofta otymplig byråkrati som ligger efter utvecklingen
inom området. I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen skall begära
förslag om begränsningar av Konsumentverkets verksamhet (yrkande 1).
En helt annan uppfattning har Tanja Linderborg m.fl. (v) i motion L12. I
motionen förespråkas ett mer aktivt verk bl.a. när det gäller information om
produkter ur miljösynpunkt och bevakning av miljöargument i marknadsföringen.
Vidare anser motionärerna att Konsumentverket bör ges ökade resurser. I
motionen begärs ett tillkännagivande om Konsumentverkets miljöprofil (yrkande
5).
Ett motionsyrkande som rör Konsumentverkets framtida verksamhet, och som
motsvarar det nu aktuella yrkandet i motion L702, behandlades och avstyrktes av
utskottet våren 1997 i betänkande 1996/97:LU13. Utskottet framhöll därvid att
den svenska konsumentpolitiken har en lång tradition, som vid en internationell
jämförelse måste anses ha varit framgångsrik. Flera olika statliga organ har
inrättats för att hjälpa hushållen att utnyttja sina resurser effektivt och
stärka konsumenternas ställning på marknaden. Utskottet konstaterade vidare att
arbetet har lett till ett väl utvecklat stöd och skydd för konsumenterna. Den
svenska modellen för konsumentpolitiskt arbete bygger således, framhåll
utskottet, på ett betydande offentligt engagemang och ett starkt inflytande
från konsumenterna och deras organisationer.
Vad utskottet tidigare anfört har alltjämt giltighet, och utskottet kan inte
heller i dag finna skäl för något sådant riksdagens initiativ i fråga om
verkets framtida verksamhet som begärts i motion L702 yrkande 1. Utskottet
avstyrker därmed bifall till motionsyrkandet.
När det sedan gäller motion L12 kan utskottet konstatera att Konsumentverket
sedan lång tid genomför informationsinsatser för att underlätta för
konsumenterna att fatta väl avvägda inköpsbeslut och att verket även bevakar
och ingriper mot vilseledande argument i reklamen. Den ökade användningen av
miljöargument i marknadsföringen och dess betydelse för hushållens möjligheter
att ta hänsyn till miljön har dessutom, enligt vad som anförs i skrivelsen,
motiverat en intensifierad bevakning från Konsumentverkets sida på detta
område. Utskottet kan mot denna bakgrund inte se något behov av ett sådant
tillkännagivande som begärts i motion L12 yrkande 5. Motionsyrkandet avstyrks.
Utskottet återkommer i betänkandet till spörsmål rörande Konsumentverkets
insatser i fråga om miljöinformation till enskilda konsumenter.
Lokal och frivillig konsumentverksamhet
För frågor som rör konsumtion och miljö finns ett betydande lokalt engagemang.
Enligt regeringens mening är detta positivt eftersom stödet till enskilda
hushåll torde få störst effekt om det finns tillgängligt så nära den enskilde
individen som möjligt. För att stödja och stimulera det lokala arbetet är det
enligt regeringen viktigt med centralt stöd i form av fortbildning,
faktaunderlag och rådgivning.
Det lokala arbetet med Agenda 21 tas upp i motion L15 av Rolf Åbjörnsson
m.fl. (kd). I motionen anförs att det är väsentligt att ett ökat stöd till
arbetet på gräsrotsnivå kommer till stånd. Motionärerna hemställer om ett
tillkännagivande om värdet av mer resurser till Agenda 21 (yrkande 5).
Vid FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio år 1992 kom världens stater
överens om ett handlingsprogram för det 21:a århundradet. Våren 1995
tillkallade regeringen en nationell Agenda 21-kommitté med huvuduppgift att
medverka i arbetet med att utveckla, fördjupa och förankra Agenda 21 och att
medverka inför utarbetandet av Sveriges rapport till FN:s uppföljning av
miljökonferensen. Agenda 21-kommittén avlämnade hösten 1997 sitt slutbetänkande
(SOU 1997:105) Fem år efter Rio - resultat och framtid med förslag till
åtgärder för det fortsatta arbetet med Agenda 21.
Av skrivelsen framgår att konsumtions- och livsstilsfrågor utgör en central
del av det lokala Agenda 21-arbetet. Regeringen har också tagit initiativ till
ett antal åtgärder för att stärka det lokala arbetet med miljöfrågor. En
möjlighet för kommunerna att få statligt stöd till s.k. lokala
investeringsprogram, som ökar den ekologiska hållbarheten i samhället, har
införts genom beslut med anledning av 1997 års ekonomiska vårproposition (prop.
1996/97:150). Ett sådant program utgörs av en sammanställning av insatser som
lokala aktörer, privata som offentliga, åtar sig att genomföra. Det lokala
Agenda 21- arbetet, och därmed hushållsrelaterade miljöfrågor, kan enligt
regeringen tas till vara i arbetet med investeringsprogrammen.
Vidare bör nämnas att regeringen nyligen tillkallat en särskild samordnare
med uppgift att samordna det lokala Agenda 21-arbetet. Samordnarens
huvuduppgifter skall enligt direktiven (dir. 1998:25) vara att föra en aktiv
dialog om Agenda 21-arbetet med lokala Agenda 21-kommittéer, kommuner, företag
och andra lokala aktörer. Samordnaren skall vidare sprida erfarenheter och
information om metoder och arbetssätt bl.a. genom ett forum för ekologisk
omställning. Därutöver skall samordnaren förmedla förslag på förändringar till
de myndigheter som ansvarar för den nationella samordningen av Agenda 21 och
till internationella organ. I direktiven anges slutligen att samordnaren skall
följa det internationella arbetet med den lokala Agenda 21-processen så att
erfarenheter kan föras i båda riktningarna. Senast den 15 januari 1999 skall en
rapport lämnas till regeringen över det pågående arbetet, och uppdraget skall
slutredovisas senast vid utgången av år 1999.
Utskottet är mot denna bakgrund inte berett att förorda något
tillkännagivande i fråga om ytterligare resurser till det fortsatta Agenda 21-
arbetet och avstyrker därför bifall till motion L15 yrkande 5.
Därmed övergår utskottet till att behandla en motion som berör den kommunala
konsumentverksamheten. Lars Leijonborg m.fl. (fp) begär i motion L706 två
tillkännagivanden som rör hushållens privatekonomi. Motionärerna anför att
synen på hushållsekonomin måste breddas så att den innefattar hela det spektrum
av utgifter, inkomster och tillgångar som är av betydelse för flertalet
människor. I motionen begärs ett tillkännagivande om de lokala
konsumentvägledarnas arbete med hushållsekonomiska frågor (yrkande 2). Vidare
önskar motionärerna ett tillkännagivande om budgetrådgivning och skuldsanering.
Därutöver påpekas att kommunerna bör lägga tonvikten på det förebyggande
arbetet (yrkande 3).
Skuldsaneringslagen (1994:334) antogs av riksdagen våren 1994 och trädde i
kraft den 1 juli samma år (prop. 1993/94:123, bet. LU26, rskr. 303). I lagen
anges att kommunerna, inom ramen för socialtjänsten eller på annat sätt, har en
skyldighet att bistå enskilda som har skuldproblem med råd och anvisningar.
Regleringen innebär att skyldigheten för kommunerna att sörja för att de som
vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de behöver preciserats vad gäller
privatekonomisk rådgivning till skuldsatta personer. Några bestämmelser om hur
kommunerna skall organisera sin verksamhet med budgetrådgivningsfrågorna finns
inte. Sådana frågor faller många gånger inom socialtjänstens ansvarsområde, men
i flera kommuner ingår budgetrådgivningsfrågor i konsumentvägledningens
arbetsuppgifter.
Konsumentverket har i rapporten 1995/96:34 Utvärdering av skuldsaneringslagen
redovisat ett uppdrag från regeringen att utvärdera skuldsaneringslagens
tillämpning i vissa delar. Av Konsumentverkets rapport framgår att praktiskt
taget alla landets kommuner bistår medborgarna med någon form av ekonomisk
rådgivning. Som belysning av omfattningen på verksamheten kan nämnas att
kommunerna under år 1995 behandlade sammanlagt 38 000 ärenden. Av dessa
utgjorde 18 000 ärenden budgetrådgivning, 12 000 skuldrådgivning och 8 000
skuldsanering. Omkring en fjärdedel av alla ärenden ledde till någon form av
lösning på hushållens skuldproblem.
Utskottet är för sin del helt ense med motionärerna om värdet av förebyggande
insatser och det arbete som kommunerna bedriver genom att bistå enskilda som
har skuldproblem med råd och anvisningar. Sådan rådgivning kan många gånger
motverka att hushållen drar på sig alltför stora skulder men också bidra till
att många familjer får hjälp att sanera sin privatekonomi. Enligt utskottets
mening torde också regeringen vara väl medveten om nyttan av de lokala
konsumentvägledarnas arbete med hushållsekonomiska frågor och betydelsen av
budgetrådgivning m.m. Även banker, försäkringsbolag och andra kreditinstitut
måste ta sitt ansvar vid kreditgivning och skuldsanering. Något
tillkännagivande eller annan åtgärd från riksdagens sida med anledning av
motion L706 är inte behövligt. Yrkandena 2 och 3 i nämnda motion avstyrks.
I flera motioner framhålls betydelsen av frivilligorganisationernas arbete.
Rolf Dahlberg m.fl. (m) yrkar i motion L702 att riksdagen hos regeringen skall
begära förslag om hur framväxten av frivilliga och oberoende
konsumentorganisationer skall kunna stimuleras. Om den offentliga insatsen på
området tonas ned, skulle enligt motionärerna utrymme kunna skapas för stöd åt
sådana organisationer (yrkande 2).
Christina Axelsson m.fl. (s) begär i motion L708 ett tillkännagivande om att
konsumentorganisationerna bör ges sådana resurser att de kan utöva inflytande
på samma villkor som representanter för näringsliv och offentliga verksamheter.
Företag, branschorganisationer och myndigheter som vill ha konsumentmedverkan i
sin verksamhet måste enligt motionärerna uppdras att räkna in kostnaderna för
dessa representanter i sin budget, så att konsumentrepresentanterna kan
medverka på samma villkor som deltagare från näringsliv och myndigheter.
I motion L716 av Birgitta Carlsson m.fl. (c) anförs att EU-medlemskapet fört
med sig ett ökat behov av korrekt konsumentinformation. Motionärerna hemställer
om ett tillkännagivande om att regeringen bör överväga hur ideella
organisationer, såsom studieorganisationer och hushållningssällskap, kan ges
ökade möjligheter att arbeta med konsumentfrågor (yrkande 9).
Med anledning av motionerna vill utskottet erinra om att Konsumentverket
sedan början av 1990-talet har fördelat stöd till frivilliga organisationer som
genomför projekt med konsumentpolitisk inriktning. Detta stöd omfattar inte
bara ekonomiska bidrag utan innebär också faktaförmedling genom kurser och
konferenser samt skriftligt material. I vissa fall omfattar stödet också hjälp
med att nå ut med informationsmaterial som produceras inom projekten. Allt fler
föreningar och organisationer söker medel för att lokalt arbeta med miljö- och
livsstilsfrågor. Det övergripande målet är att bidra till ett aktivt och brett
engagemang på konsumentområdet och inflytande från konsumenterna och deras
organisationer.
För att stimulera mer aktivitet och engagemang kring frågor som rör
konsumtion och miljö avser regeringen, enligt vad som upplyses i den nu
aktuella skrivelsen, att vid angivande av mål och inriktning för fördelning av
medel till frivilliga organisationers verksamhet ange att hushållsrelaterade
miljöfrågor under en period bör ges hög prioritet.
Inför ett ställningstagande till de nu aktuella motionerna bör vidare erinras
om att frågor som rör konsumentinflytande och konsumentengagemang behandlats av
utskottet våren 1995 i betänkande 1994/95:LU32, varvid en rad motioner med
delvis samma inriktning som de nu aktuella avstyrktes. Motionsyrkanden med
innebörden att ansvaret på konsumentområdet i större utsträckning borde
överlåtas till icke statliga aktörer, såsom frivilliga konsumentorganisationer,
avstyrktes med hänvisning till att det primära ansvaret på konsumentområdet
också fortsättningsvis bör ligga på staten. Enligt utskottets mening var dock
utvecklingen när det gäller konsumentorganisationerna mycket positiv och
innebar att man kunde se framtiden an med en betydande tillförsikt.
I sammanhanget kan nämnas att man även inom EU numera har uppmärksammat det
värdefulla arbete som konsumentorganisationerna bedriver. När det gäller den
framtida finansieringen av EU:s konsumentpolitik har kommissionen särskilt
framhållit betydelsen av att europeiska konsumentorganisationer får finansiellt
stöd för att ha möjlighet att delta i konsultations- och beslutsprocessen.
Utskottet ser ingen anledning att frångå sina tidigare ställningstaganden i
fråga om det spörsmål som tas upp i motion L702 och avstyrker yrkande 2 i
nämnda motion.
Inte heller har utskottet ändrat sin uppfattning när det gäller betydelsen av
frivilligt engagemang. Konsumentorganisationerna är och förblir således, vilket
utskottet poängterade redan våren 1995, ett alldeles utomordentligt komplement
till den statliga och kommunala konsumentverksamheten.
Något riksdagens initiativ med anledning av vad som anförts i motion L708 och
yrkande 9 i motion L716 är, enligt utskottets mening, inte påkallat. Utskottet
avstyrker således bifall till nämnda motioner.
Kunskap och information
Enligt regeringens mening behövs ett bättre underlag inför beslut om åtgärder
och uppföljning när det gäller konsumentfrågor som rör ekologisk hållbarhet.
Kunskaperna bör öka bl.a. avseende sambandet mellan hushållens agerande och
påverkan på miljön, faktiska förutsättningar för hushållen att agera
miljövänligt, målkonflikter ur ett hushållsperspektiv samt hushållens
prioriteringar. När det gäller forskningen framhåller regeringen att
frågeställningar om konsumenterna och miljön kan avse komplexa samband, varför
forskningen inom området kan röra vitt skilda områden, såsom naturvetenskap,
beteendevetenskap, ekonomi och teknik.
Enligt Nordiska ministerrådets program för konsumentforskning skall bl.a.
området miljö och konsumtion främjas. Ett antal forskningsprojekt och studier
av mer eller mindre omfattande karaktär har redan genomförts i Sverige och de
övriga nordiska länderna. Forskningen har bl.a. behandlat hushållens
förutsättningar att sortera sopor, beroendet av privat bil hos olika typer av
hushåll och vad som styr hushållens köp av miljöanpassade dagligvaror. Eftersom
forskning kräver tid och pengar är det enligt regeringen angeläget att
samordning sker så långt det är möjligt mellan olika samhällssektorer.
I motion L14 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) anförs att regeringen bör återkomma
med en komplettering av skrivelsen i fråga om behovet av kunskap om
konsumentrelaterade miljöfrågor. Framför allt är det ökad stabilitet i fråga om
regeringens agerande på miljöforskningsområdet som motionärerna efterfrågar
(yrkande 2).
Av skrivelsen framgår att Forskningsrådsnämnden (FRN) fått i uppdrag att
utveckla och konkretisera det svenska programmet för forskning till stöd för en
hållbar utveckling. Uppdraget skall redovisas den 1 november 1998. FRN har
vidare i regleringsbrevet för år 1998 fått i uppdrag att utarbeta ett samordnat
program för initiering av och stöd till konsumentforskning. Särskild
uppmärksamhet skall bl.a. ägnas åt området miljö och konsumtion. Regeringen
anser som sin mening att FRN, inom ramen för den konsumentforskning som FRN
stödjer, även fortsättningsvis bör lägga stor tonvikt vid frågor som rör
konsumenterna och miljön. Det nämnda uppdraget om hållbar utveckling utgör en
viktig utgångspunkt i arbetet. Även Konsumentverkets insatser för att initiera
och stödja forskning bör, enligt vad som anförs i skrivelsen, innebära ett
förstärkt miljöperspektiv. För att uppnå påtagliga effekter med de medel som
står till buds torde en relativt koncentrerad insats vara nödvändig.
Några mer betydande meningsmotsättningar mellan regeringen och vad som
anförts i motion L14 i fråga om vikten av forskning inom ifrågavarande område
synes enligt utskottet inte föreligga. Någon åtgärd från riksdagens sida med
anledning av motionen är således inte påkallad. Utskottet avstyrker med det
anförda motion L14 yrkande 2.
I skrivelsen anförs också att förmedling av kunskap är av central betydelse
för att främja en hållbar konsumtion. Regeringen pekar härvid på att ett
miljöanpassat beteende hos konsumenterna är beroende av att dessa har insikt om
att det finns ett samband mellan det egna agerandet och inverkan på miljön.
Förståelse för människors beroende av ekosystemet och behovet av
kretsloppsanpassning och resurshushållning kan också vara avgörande för
hushållens engagemang.
Skolans stora betydelse som informatör och kunskapsförmedlare uppmärksammas i
flera motioner. I motion L15 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) framhålls att det är
viktigt att satsa på information till det uppväxande släktet om hur man vid
matlagning och produktval kan agera miljövänligt. Motionärerna begär ett
tillkännagivande om hemkunskapsundervisningens betydelse (yrkande 1).
Rolf Dahlberg m.fl. (m) yrkar i motion L702 ett tillkännagivande om vikten av
skolans undervisning, bl.a. i ekonomi, för ökad medvetenhet i konsumentfrågor
(yrkande 3).
I motion L706 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) framhålls skolans och
ungdomsorganisationernas betydelse för konsumentutbildningen. Kunskaper om
konsumentfrågor bör enligt motionärerna integreras i olika gymnasieämnen.
Vidare bör ungdomsorganisationerna stimuleras att fortsätta sitt arbete med
dessa frågor. Motionärerna begär ett tillkännagivande om konsumentfrågornas
vikt för unga konsumenter (yrkande 1).
I anledning av de nu aktuella motionerna erinrar utskottet om att frågor som
rör ungdomar och konsumtion behandlats utförligt av utskottet våren 1995 i
samband med behandlingen av regeringens proposition Aktiv konsumentpolitik
(prop. 1994/95:140, bet. LU32). I den då aktuella propositionen uttalade sig
regeringen bl.a. beträffande gymnasieundervisningen och menade därvid att
konsumentkunskap måste ses som ett ämnesövergripande område, som lämpligen kan
tas upp i undervisningen i en rad ämnen, t.ex. samhällskunskap, matematik,
ekonomi och svenska. Även utskottet ansåg det angeläget med ökad uppmärksamhet
gentemot ungdomar, inte minst när det gäller hushållsekonomiska frågor.
I den nu aktuella skrivelsen anförs att såväl grundskolan som
fritidsverksamheten gör betydande insatser inom konsumentområdet. Tydliga mål
och kriterier i läroplaner och kursplaner är enligt regeringen viktiga som
grund för miljöundervisningen, och vid översyn av läroplaner och kursplaner bör
denna fråga uppmärksammas. Miljöaspekten är vidare föremål för uppmärksamhet i
den kontinuerliga översyn som genomförs av Statens skolverk av programmål för
gymnasieskolans utbildningar och av kursplaner för utbildningar i
gymnasieskolan, vilka också gäller för kommunal gymnasial vuxenutbildning. Av
skrivelsen framgår vidare att regeringen har uppdragit åt Skolverket att i
samråd med Naturvårdsverket ta fram kriterier som underlag för att förskolor
och skolor inom samtliga skolformer skall kunna utnämnas till miljöskolor. Även
lärarnas kunskap och kompetens när det gäller hushållsrelaterade miljöfrågor
uppmärksammas i skrivelsen.
Inom ramen för Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet har samarbete mellan
de nordiska länderna pågått under lång tid i frågor som rör konsu-
mentundervisningen i skolan. I det aktuella handlingsprogrammet för det
nordiska konsumentsamarbetet åren 1994-1998 prioriteras bl.a. miljöfrågor i
konsumentundervisningen. Det nordiska arbetet utgör en plattform för att
påverka det arbete som inletts inom EU i syfte att utveckla en handlingsplan
för konsumentundervisning och konsumentutbildning.
När det gäller ungdomsorganisationernas viktiga arbete på området konsumtion
och miljö vill utskottet slutligen påminna om att Konsumentverket, bl.a. inom
ramen för stödet till konsumentorganisationer, särskilt satsat på att nå unga
konsumenter i föreningar och organisationer. Flera olika projekt med unga
konsumenter som målgrupp har därvid tillkommit.
Utskottet delar regeringens uppfattning att den inlärningsprocess som sker
inom skolan och den högre utbildningen är ett av de viktigaste medlen för att
enskilda på sikt skall kunna tillägna sig djupgående kunskap om sin inverkan på
miljön och medverka till en hållbar utveckling. Det är därför, enligt
utskottets mening, ytterst värdefullt att frågor som rör konsumentutbildning
för ungdomar i olika sammanhang sätts i fokus. Mot bakgrund av vad som nu
redovisats har utskottet emellertid svårt att se att det råder någon oenighet
mellan motionärerna och regeringen när det gäller synen på ifrågavarande
spörsmål. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna L15 yrkande 1 och
L706 yrkande 1.
Inte heller är något tillkännagivande med anledning av motion L702 yrkande 3,
enligt utskottets mening, erforderligt. Motionsyrkandet avstyrks.
I motion L706 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) anförs att konsumenternas
ställning på ett revolutionerande sätt har förändrats genom utvecklingen på IT-
området. Motionärerna begär ett tillkännagivande om att informationstekniken
bör göras tillgänglig, såväl tekniskt som kunskapsmässigt, för konsumenterna
(yrkande 4).
Inte heller i denna fråga kan utskottet finna att det föreligger några
meningsmotsättningar mellan motionärerna och regeringen. Utskottet kan
konstatera att informationstekniken varit föremål för överväganden i flera
olika sammanhang under senare tid. I skrivelse 1997/98:19 lämnade regeringen
hösten 1997 en första redovisning av utvecklingen på IT-området sedan IT-
propositionen presenterades drygt ett år tidigare. Skrivelsen innehöll en
beskrivning av den allmänna utvecklingen på IT-området, regeringens bedömningar
av centrala frågor för ökad tillväxt och sysselsättning i informationssamhället
samt en redovisning av genomförda, pågående och kommande åtgärder inom
handlingsprogrammet för att bredda och utveckla användningen av
informationsteknik. Även konsumentpolitiken och IT-utvecklingen behandlades,
och det konstaterades att den snabba tekniska utvecklingen gör att
konsumentfrågorna på IT-området kräver kontinuerlig bevakning för att en hög
nivå av konsumentskydd skall kunna skapas och bibehållas inom detta område. I
regeringens propositionen om folkbildning (prop. 1997/98: 115), som behandlas
av riksdagen innevarande vår, framhålls folkbildningens roll för ökad
tillgänglighet, såväl fysisk som kunskapsmässig, till den nya tekniken.
Vidare kan nämnas att Inrikesdepartementet tillsammans med bl.a. IT-
kommissionens rättsliga observatorium förra hösten anordnade en hearing om
konsumenträttigheter i informationssamhället. Hearingen har dokumenterats i IT-
rättsliga observatoriets rapport 2/97. Enligt vad utskottet erfarit övervägs
för närvarande direktiv till en utredning om de rättsliga problem som möter
konsumenterna i informationssamhället.
Utvecklingen på IT-området för konsumenterna i ett brett perspektiv bevakas
också internationellt på flera olika nivåer, inte minst inom EU där
kommissionens konsumentpolitiska prioriteringar för åren 1996-1998 inbegriper
åtgärder som tillåter konsumenterna att utnyttja de möjligheter som erbjuds
genom informationssamhället.
I den nu aktuella skrivelsen anförs att informationstekniken ger möjligheter
att enklare och mer kostnadseffektivt förmedla information om hur produkter och
aktiviteter påverkar miljön och resursanvändningen. Även om Internet är en
informationskanal som alla ännu inte har tillgång till, har information via
Internet den fördelen att den kan användas av lokala och andra
vidareinformatörer, som i sin tur kan informera hushåll, företag m.fl. Det är
enligt regeringen viktigt att denna typ av information kontinuerligt
uppdateras. Av skrivelsen framgår vidare att Konsumentverket på uppdrag av
regeringen har utvecklat förslaget i betänkandet (SOU 1996:108) Konsumenterna
och miljön om databaserad miljöinformation till hushållen, och enligt
regeringen är det positivt att Konsumentverket tillvaratar
informationsteknikens möjligheter i samverkan med andra aktörer.
Med hänsyn till vad som nu redovisats kan utskottet för sin del inte se att
det föreligger behov av något tillkännagivande från riksdagens sida i enlighet
med vad som begärs i motion L706 yrkande 4. Motionsyrkandet avstyrks.
Märkning, produktion och konsumtion
Positiv miljömärkning innebär att de produkter som är minst miljöbelastande
inom en produktgrupp lyfts fram med hjälp av ett miljömärke. För att tilldelas
ett sådant märke skall producenterna visa att den aktuella produkten uppfyller
kriterier som fastställts av en tredje part. År 1989 infördes i Sverige ett med
övriga nordiska länder harmoniserat system för miljömärkning av produkter, den
s.k. svanmärkningen. Kriterier har fastställts för omkring 50 produktgrupper,
och det finns mer än 1 500 svanmärkta produkter på den svenska marknaden. Olika
utvärderingar som gjorts av systemet under de senaste åren har visat att den
nordiska miljömärkningen åtnjuter hög trovärdighet hos både konsumenter och
producenter samt bidrar till minskad miljöbelastning. Den senaste
undersökningen, som nyligen genomförts av Konsumentverket, visar ett fortsatt
starkt intresse för miljömärkningen från konsumenternas sida (Allmänhetens
agerande och attityder i miljöfrågor, rapport 1998:7).
EU:s miljömärkningssystem infördes år 1992 genom en EG-förordning
(EEG/880/92). Förordningen, som är direkt gällande i Sverige, återspeglar i
stort de principer som gäller för den nordiska miljömärkningen. Bestämmelser
som behövs för att tillämpa EG:s miljömärkningsförordning finns i lagen
(1994:1772) om tillämpningen av det europeiska miljömärkningssystemet. Enligt
EG-förordningen skall de länder i vilka förordningen gäller utse organ som
ansvarar för de uppgifter som anges i förordningen. Symbolen för EU:s
miljömärkning är den s.k. EU-blomman. Utvecklingen av kriterier i EU:s
miljömärkningssystem har gått långsammare än förväntat. I dag har kriterier för
märkning av tolv produktgrupper fastställts, nämligen tvätt- och diskmaskiner,
hushålls- och toalettpapper, tvättmedel, jordförbättringsmedel, färg, lack,
kopieringspapper, lysrör samt T-shirts och sänglinne. På den europeiska
marknaden finns 182 produkter märkta med EU-blomman, främst målarfärger. EG:s
miljömärkningsförordning innebär inte något hinder mot andra parallella
nationella miljömärkningssystem.
Miljömärkningsverksamheten rörande såväl Svanen som EU-blomman bedrivs sedan
januari 1998 inom ett icke-vinstdrivande bolag som för närvarande ägs gemensamt
av staten och SIS (Standardiseringen i Sverige).
Förra året presenterade Europeiska kommissionen ett förslag till ny
miljömärkningsförordning. Syftet är att effektivisera arbetet med miljömärkning
inom EU. Enligt förslaget skall ett graderat system införas, vilket innebär att
en produkt skall kunna märkas med en, två eller tre blommor beroende på vilken
av de fastställda kravnivåerna produkten uppfyller. Vidare finns ett förslag om
att nationella miljömärkningssystem, under vissa förutsättningar, skall dra
tillbaka kriterier för produktgrupper för vilka EU:s miljömärkningssystem
fastställt kriterier. En från kommissionen fristående organisation, European
Eco-label Organization (EEO), skall inrättas för att handha bl.a.
kriterieutveckling inom den europeiska miljömärkningen.
Enligt regeringens mening utgör miljömärkningen ett av de viktigaste medlen
för att förmedla information till konsumenterna om olika produkters
miljöegenskaper. Den möjliggör för konsumenterna att välja miljöanpassade
produkter och bidrar därigenom till en produktion av miljömässigt bra
alternativ. Miljömärkningssystemets framgång är dock, anser regeringen,
beroende av att det uppfattas som trovärdigt av såväl konsumenterna och
miljörörelsen som producenterna.
I skrivelsen anförs att tidpunkten nu kan vara lämplig för att på nordisk
nivå utföra en ny, mer allsidig utvärdering av systemet. En sådan utvärdering
kan enligt regeringen leda till en bättre överblick över utfört arbete och
därmed belysa miljömärkningens betydelse som medel för att uppnå hållbar
utveckling. Vidare skulle, enligt vad som anförs i skrivelsen, en utvärdering
av det nordiska miljömärkningssystemet vara av värde i diskussionerna om EU-
blommans framtid samt inför diskussioner inom WTO (World Trade Organization),
där frågan om handelshindrande effekter av miljömärkningssystemen
aktualiserats. Av skrivelsen framgår vidare att man nu på nordisk nivå
diskuterar en utvärdering av svanen-systemet, och frågan behandlas bl.a. inom
ramen för en tvärsektoriell grupp mellan konsument- och miljösektorn som
bildats för att behandla frågor av gemensamt intresse. Sverige verkar härvid
för att en utvärdering skall omfatta det nordiska miljömärkningssystemets
miljöeffekter och genomslag på marknaden. En sådan utvärdering skulle bl.a.
kunna visa huruvida de produktgrupper för vilka det utvecklats kriterier är
relevanta ur miljösynpunkt. Denna fråga kräver dock, enligt vad som anförs i
skrivelsen, noggranna överväganden, bl.a. beträffande val av
undersökningsmetod. I detta sammanhang kommer Sverige även att verka för att en
jämförelse görs mellan vissa kravnivåer i de båda miljömärkningssystemen, som
beaktar aspekter avseende både miljö, kvalitet och funktion. Vidare bör, anförs
det i skrivelsen, bl.a. konsumenternas kännedom om och attityder till Svanen
undersökas.
I motion L712 av Yvonne Ruwaida (mp) framförs kritik mot såväl Nordens som
EU:s miljömärkningssystem, vilka enligt motionären är bristfälliga ur flera
olika aspekter. Sverige måste, enligt motionärens mening, verka för att
systemen bibehåller konsumenternas förtroende, och i motionen begärs ett
tillkännagivande om att miljömärkningssystemen bör reformeras (yrkande 1).
Olof Johansson m.fl. (c) yrkar i motion Jo784 ett tillkännagivande om att
arbetet med att utveckla miljömärkningssystemen måste fortsätta. Motionärerna
efterlyser en ny organisation för miljömärkningen där miljöorganisationerna,
företagen och dagligvaruhandeln ges större inflytande i verksamheten (yrkande
7). Ett yrkande i motion L716 av Birgitta Carlsson m.fl. (c) har samma
inriktning (yrkande 7). I denna motion begärs vidare ett tillkännagivande om
att Sverige inom EU skall verka för att textilier miljömärks (yrkande 6).
I motion L12 av Tanja Linderborg m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande om
vikten av att de nordiska miljömärkningssystemen kan behållas. Motionärerna
menar att fungerande nationella eller regionala system inte bör avskaffas
förrän de internationella systemen har ett minst lika gott genomslag som redan
existerande system (yrkande 6).
Vad först gäller yrkande 6 i motion L716 vill utskottet påminna om att ett
motionsyrkande om miljömärkning av textilier behandlats och avstyrkts av
jordbruksutskottet hösten 1997 (se bet. 1997/98:JoU4). Jordbruksutskottet
anmärkte därvid att rätten att utfärda föreskrifter om märkning i detta fall är
delegerad till Kemikalieinspektionen och därför ligger utanför riksdagens
primära ansvarsområde. Vidare upplystes i betänkandet att Naturvårdsverket, i
en begärd redovisning till Kretsloppsdelegationen i november 1996, belyst vissa
problem kring textil och miljö (rapport 4668). Rapporten är huvudsakligen
inriktad på vad som pågår i andra länder och omfattar dels problemen med
bomullsodling, dels vissa europeiska aktiviteter inom kemikalieområdet.
Om det fortsatta arbetet ger anledning därtill förutsätter lagutskottet att
regeringen tar erforderliga initiativ inom EU i syfte att få till stånd
miljömärkning av textilier. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motion L716 yrkande 6.
Vad härefter gäller motion L12, som handlar om att värna befintliga inhemska
miljömärkningssystem, kan utskottet inte se att det föreligger några
motsättningar mellan de önskemål som motionärerna framfört och den inriktning
som regeringen angett för sitt deltagande i arbetet med att reformera EU:s
miljömärkningssystem. Yrkande 6 i nämnda motion avstyrks därför.
Beträffande motionsönskemålet om en reformerad miljömärkning kan utskottet
inte se annat än att motionen i huvudsak får anses tillgodosedd med de åtgärder
som regeringen nu förutskickar i fråga om en allsidig utvärdering av det
nordiska miljömärkningssystemet. Något tillkännagivande eller annan åtgärd från
regeringens sida med anledning av motion L712 yrkande 1 är således, enligt
utskottets mening, inte erforderligt. Motionsyrkandet avstyrks.
Med hänsyn till pågående arbete bör något tillkännagivande om en ny
organisation för miljömärkningen inte komma till stånd, och utskottet avstyrker
bifall också till motionerna Jo784 yrkande 7 och L716 yrkande 7.
Yvonne Ruwaida (mp) framhåller i motion L712 vikten av att konsumenterna på
ett lättillgängligt sätt erhåller allsidig information om de varor och tjänster
som finns på marknaden. Förutom miljömärkning nämns i motionen bl.a.
ursprungsmärkning, fullständiga innehållsdeklarationer och märkning av
genmanipulerade varor. Motionären begär ett tillkännagivande i enlighet härmed
(yrkande 6).
Med anledning av motionen vill utskottet peka på att regeringen i förevarande
skrivelse uttalat att det inför det fortsatta nordiska samarbetet och det
internationella standardiseringsarbetet behövs mer kunskap om vilken
miljöinformation konsumenterna efterfrågar och vilken typ av information de kan
tillgodogöra sig. Regeringen har därför uppdragit åt Konsumentverket att göra
en metodstudie om miljöinformation till enskilda konsumenter. Studien
redovisades i december 1997 och avses ligga till grund för en kvalitativ
undersökning i dessa frågor. Till de frågor som bör bli föremål för en sådan
undersökning hör bl.a. hur konsumenten tolkar miljöinformation, i vilken grad
olika former av miljöinformation styr konsumenternas val mellan olika produkter
samt i vilka sammanhang och i vilken grad miljövarudeklarationer och
miljömärkning upplevs som relevanta av konsumenten.
När det gäller dagligvaruområdet har vidare en särskild utredare tillkallats,
som skall granska frågan om konsumentinformation och märkning i sin helhet.
Enligt direktiven (dir. 1997:151) skall utredaren bl.a. analysera hur
märkningen skall utformas för att ge konsumenterna bästa möjliga information.
Uppdraget, som skall redovisas senast den 15 augusti 1998, är enligt
regeringens mening angeläget, eftersom man i dag kan se att konkurrensen om
konsumenternas intresse hårdnar på dagligvaruområdet, att producenternas egen
information hotar att tränga ut obligatorisk och ibland livsviktig information
och att floran av symbolmärkningssystem växer. Sammantaget finns det enligt
regeringen en risk för att konsumenten vilseleds eller att konsumenten inte
längre tar till sig de budskap som finns i de olika typerna av märkning.
Utskottet anser för sin del att resultatet av det nu pågående
utredningsarbetet bör avvaktas och avstyrker därför bifall till motion L712
yrkande 6.
En annan typ av märkning som nu kommit till stånd avser att informera
konsumenterna om s.k. rättvis handel. Fördelarna med en sådan märkning har
framhållits i två motioner som väckts under den allmänna motionstiden år 1997.
Yvonne Ruwaida och Eva Goës (mp) hemställer i motion L713 om ett
tillkännagivande rörande behovet av att stödja en process för en rättvis
handel, där företagens moral och etik spelar en avgörande roll. Sådana
förhållanden som obetald övertid, löner långt under existensminimum, långa
arbetspass på ackord, utsatthet för frätande kemikalier, sexuella trakasserier,
barnarbete, tvångsarbete och miljöförstöring är enligt motionärerna oacceptabla
om man vill uppnå en ekologiskt och socialt hållbar utveckling i världen.
Rättvisemärkningen utgör, enligt motionärernas mening, ett användbart verktyg i
detta sammanhang.
Även i motion L714 av Ronny Olander m.fl. (s) betonas vikten av en ökad
medvetenhet hos konsumenterna i fråga om s.k. rättvis handel. Enligt
motionärerna bör riksdagen hos regeringen begära en studie över
rättvisehandelns problem och möjligheter. Motionären begär ett tillkännagivande
om märkningssystem för rättvisehandel.
Med anledning av motionerna vill utskottet först upplysa följande. Föreningen
för Rättvisemärkning, Sverige, som kom till år 1996, har tagit på sig ansvaret
för licensiering och kontroll av rättvisemärkta varor i Sverige. Det är en
ideell förening grundad av 14 svenska folkrörelser, såsom Rädda barnen, Röda
korset, Svenska kyrkan, LO, TCO och Sveriges konsumentråd. Föreningen ingår i
den internationella organisationen Fair Trade Labelling Organizations
International (FLO). Grundidén är att stärka de missgynnade människornas
position i den globala handeln, så att de kan bli oberoende och få mer
inflytande på sikt. De utvecklingsmål som fastställts handlar om bättre
bostäder, hälsovård och utbildning, minskat beroende av enda avsalugröda,
bättre produktkvalitet och ekologiskt hållbar produktion. För företag med
anställda handlar det också om högre löner och bättre arbetsförhållanden.
Såvitt utskottet har sig bekant har vidare helt nyligen lanserats en global
standard för etiskt företagande - Social Accountability 8000. Standarden bygger
på ILO:s konventioner, FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och FN:s
barnkonvention. Den nya etiska standarden garanterar att anställda på företag
som uppfyller standarden har grundläggande rättigheter vad gäller hälsa,
säkerhet, rätt att organisera sig, arbetstider m.m. För att bli certifierade
måste företagen genomgå granskningar av speciellt utsedda inspektörer som gör
en etisk revision. I Sverige är en motsvarighet till den etiska standarden
under uppbyggnad. Det är kampanjen ?Rena Kläder? som byggt upp ett system för
oberoende kontroll av svenska företag som importerar kläder.
Utskottet, som noterar att det finns ett växande intresse hos konsumenterna
även för information om produkter utifrån ett etiskt perspektiv, utgår från att
behovet av sådan märkning som motionärerna efterlyser kommer att belysas
ytterligare av den tidigare nämnda utredningen om konsumentinformation och
märkning. Något behov av tillkännagivande på området synes därför inte
föreligga, och utskottet avstyrker bifall till motionerna L713 och L714.
Spörsmål rörande CE-märkningen tas upp i en motion. Som en allmän bakgrund bör
upplysas följande. Enligt EG:s principer skall en obligatorisk statlig
förhandskontroll av produkter innan de släpps ut på marknaden undvikas. Detta
betyder emellertid inte att farliga produkter skall få saluföras utan
föregående provning och kontroll. Grundläggande är i stället att tillverkaren
eller importören marknadsför sina produkter på eget ansvar. Produkten skall då
ha genomgått i EG-direktiven föreskriven kontroll, där deltagande av
tredjepartsorgan kan vara obligatoriskt. Produkten skall av tillverkaren eller
importören vara CE-märkt, vilket utvisar att den uppfyller alla direktivkrav
som riktas mot den. CE-märket fungerar sålunda som det yttre tecknet på att
varan skall få åtnjuta fri rörlighet inom EG.
Marknadskontrollen är en statlig efterkontroll av att tillverkare eller
importörer har fullgjort sina förpliktelser, och den är en skyldighet som
följer av EG-reglerna. Begreppet marknadskontroll introducerades i samband med
att Sverige blev EES-medlem år 1994. Vår tidigare, i huvudsak, ?anmälnings-
styrda? övervakning av produkters säkerhet kompletterades då med aktiva
stickprovskontroller. Ett grundläggande syfte med CE-märkningen är att den
skall underlätta marknadskontrollen, som är en uppgift för statliga myndigheter
med särskilda befogenheter. Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll
(SWEDAC) har utsetts till samordnings- och kontaktorgan för de
marknadskontrollerande myndigheterna och har utarbetat en handbok som skall
utgöra vägledning för dessa. Konsumentverket har avlämnat tre rapporter om den
marknadskontroll verket bedriver (rapporterna 1997:7, 1998:3 och 1998:14).
Vidare kan nämnas att Sveriges handels- och konsumentministrar i slutet av
förra året i ett brev till sina EU-kolleger påtalat betydelsen av
marknadskontrollen och av samverkan inom EU för att förbättra kontrollen.
Enligt de svenska ministrarna krävs omedelbara åtgärder för att förstärka
kontrollen av nya produkter. I brevet föreslås bl.a. att en arbetsgrupp bildas,
som skall kunna stödja kommissionen i arbetet med att utveckla samarbetet och
informationsutbytet EU-länderna emellan.
Ingemar Josefsson (s) hänvisar i motion L715 till det utbredda fusket med CE-
märket. Sverige bör enligt motionären driva frågan om CE-märkningens ställning
som en verklig garanti och vidta de åtgärder som behövs för att eliminera fusk
med märket. I motionen yrkas ett tillkännagivande om åtgärder för att stärka
CE-märkningens betydelse och värde.
CE-märket (Communautés Européennes) betyder att tillverkaren lovat att varan
uppfyller de säkerhetskrav som EU ställer upp för just den produktgruppen.
Utskottet vill påminna om att märket inte i första hand är avsett som en
konsumentinformation utan som information till tull- och kontrollmyndigheter.
När det gäller konsumenternas inställning till CE-märket vill utskottet
emellertid även erinra om den utredning som nyligen tillsatts och som i fråga
om dagligvaruområdet skall granska frågan om konsumentinformation och märkning
i dess helhet (dir. 1997:151).
I anledning av förevarande motion vill utskottet vidare nämna att principerna
för kommersiell provnings- och certifieringsverksamhet hos myndigheter varit
föremål för överväganden av en arbetsgrupp inom Närings- och
handelsdepartementet (Ds 1997:17). I promemorian läggs fram förslag till
principer för under vilka former och förutsättningar en myndighet skall kunna
bedriva provnings- eller certifieringsverksamhet. Därutöver vill utskottet
påminna om att riksdagen nyligen beslutat ändringar i lagen (1992:1326) om
personlig skyddsutrustning för privat bruk och i lagen (1992:1327) om leksakers
säkerhet varigenom tillsynsmyndigheten fått ökade möjligheter att ingripa mot
produkter som CE-märkts, trots att de inte överensstämmer med kraven för sådan
märkning (prop. 1997/98:61, bet. LU20).
Utskottet, som utgår från att även Konsumentverket följer frågan om behovet
av information till konsumenterna om CE-märket och dess betydelse för
konsumenterna, avstyrker med det anförda motion L715.
Utskottet övergår därmed till att behandla frågor rörande
standardiseringsarbetet. Inom ramen för konsumentpolitiken kan en
miljöanpassning av produkter uppnås även genom direkta insatser i form av
exempelvis varuprovningsverksamhet och deltagande i standardiseringsarbete. Att
produkterna miljöanpassas är enligt regeringen nödvändigt för att hushållen
skall ha en möjlighet att minska sin miljöbelastning. Vikten av miljöhänsyn i
standardiseringsarbetet betonas av ANEC (the European Association for the Co-
ordination of Consumer Representation in Standardization), som inrättat en
särskild miljöarbetsgrupp. Gruppen arbetar bl.a. med miljöaspekter i olika
produktstandarder, miljömärkning och miljöledningssystem.
Vidare kan nämnas att en av regeringen tillsatt särskild utredare i
betänkandet (SOU 1997:173) Miljöhänsyn i standarder lämnat förslag till hur
miljöhänsyn skall integreras i det svenska standardiseringsarbetet. I
betänkandet föreslås bl.a. att svenska representanter i europeiska och
internationella organ skall få i uppdrag att verka för att miljöhänsyn beaktas
i internationella avtal, EG-lagstiftning m.m. Vidare föreslås att SIS -
Standardiseringen i Sverige - och standardiseringsorganen bildar ett särskilt
kompetenscentrum för miljöarbetet samt att miljösamordnare utses i varje
standardiseringsorgan. Utredningen föreslår också att särskilda statliga medel
anvisas för utbildningsinsatser, dels av dessa miljösamordnare och övriga
nyckelpersoner, dels av de omkring 3 000 svenska experter som deltar i
standardiseringsarbetet. Betänkandet är för närvarande föremål för
remissbehandling.
I motion Jo784 av Olof Johansson m.fl. (c) påpekas att ett viktigt instrument
för att skapa en kretsloppsanpassad produktion är införandet av gemensamma
standarder. Motionärerna begär ett tillkännagivande om att Sverige bör vara
pådrivande internationellt i dessa sammanhang och dessutom tillsätta en
särskild kommitté för att stärka miljökompetensen inom standardiseringsarbetet
(yrkande 8).
I avvaktan på regeringens ställningstaganden till förslagen i betänkandet
(SOU 1997:173) Miljöhänsyn i standarder anser utskottet att något
tillkännagivande i enlighet med motion Jo784 inte bör komma i fråga. Utskottet
avstyrker därför motionens yrkande 8.
Produktionen och försäljningen av ekologiskt producerade livsmedel har ökat
markant de senaste åren, och varorna finns i dag i större utsträckning
tillgängliga för konsumenterna. Sådana livsmedel är ofta dyrare än
konventionellt producerade och förädlade livsmedel. Regeringen anser mot den
bakgrunden att konsumenterna bör ges bättre möjligheter att jämföra priserna på
ekologiskt producerade livsmedel med konventionellt producerade livsmedel, dvs.
att få veta vad det kostar att byta ut en eller flera varor mot ekologiska
alternativ i olika butiker.
Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) begär i motion L15 ett tillkännagivande om att
Konsumentverket bör undersöka prisnivå och prisutveckling beträffande
ekologiska varor (yrkande 2).
Utskottet erinrar om att betänkandet (SOU 1997:19) Bättre information om
konsumentpriser, som avlämnades till regeringen i februari förra året,
innehåller förslag om att Konsumentverket skall få ett samlat ansvar för
prisinformation till konsumenterna på dagligvaruområdet. Vidare inrymmer
betänkandet förslag på hur prisinformation kan samlas in och förmedlas till
konsumenterna. Utredningsbetänkandet är för närvarande föremål för beredning
inom Regeringskansliet. I den nu aktuella skrivelsen anför regeringen att
Konsumentverket, inom ramen för sina prismätningar, bör sträva efter att
successivt inkludera fler ekologiskt producerade livsmedel.
Enligt vad utskottet erfarit har Konsumentverket numera med också ekologiskt
producerade varor i sina prismätningar. Med hänsyn härtill och med beaktande av
att frågan om prisinformation till konsumenter för närvarande är föremål för
överväganden inom Regeringskansliet saknas, enligt utskottets mening, anledning
för riksdagen att ta något initiativ med anledning av motion L15 yrkande 2.
Utskottet anser att motionsyrkandet bör avslås.
En annan fråga som rör konsumtionen och produktionen av varor är bortskaffandet
av varor efter det att de förbrukats, dvs. kretsloppsarbetet. Enligt regeringen
bör producenterna ta ett ökat ansvar för att minska miljöbelastningen av de
produkter som de släpper ut på marknaden, från utvinning av råvaror och
tillverkning till omhändertagande av kasserade produkter. Ett
författningsreglerat producentansvar har redan införts för olika
produktgrupper. Syftet är att skapa en drivkraft för producenterna att utveckla
produkter som inte är så miljöbelastande och att samtidigt åstadkomma en
miljöriktig hantering.
I Kretsloppsdelegationens rapport 1997:19 Producentansvar för varor - förslag
och idé, som överlämnades till regeringen år 1997, har föreslagits ett
generellt producentansvar, som omfattar alla varor. Delegationen menar att
varorna skall avgiftas och göras material- och energisnåla, långlivade och
uppgraderbara samt återanvändnings- och återvinningsbara. I rapporten föreslås
även en informationsplikt för producenterna. Rapporten är för närvarande
föremål för remissbehandling.
Tanja Linderborg m.fl. (v) anför i motion L12 att producenterna bör ha ett
direkt ansvar för utvecklingen av mer kretsloppsanpassade produkter.
Motionärerna efterlyser ekonomiska styrmedel i kretsloppsarbetet, såsom
miljöavgifter, pantsystem och olika typer av miljöbonus. I motionen begärs ett
tillkännagivande i enlighet härmed (yrkande 2).
I den nu aktuella skrivelsen anges att informationen till hushållen måste
förbättras för att hushållens engagemang i kretsloppsfrågor inte skall avta.
Mot denna bakgrund har regeringen inlett diskussioner med berörda parter om hur
informationen skall förbättras. Svenska kommunförbundet har i samband härmed
tagit på sig ansvaret att tillsammans med Förpackningsinsamlingen och
Renhållningsföreningen utarbeta en lokalt anpassad informationsstrategi till
hushållen. I skrivelsen förklarar sig regeringen ha för avsikt att noga följa
detta arbete.
Mot bakgrund bl.a. av vissa problem som uppmärksammats i samband med de
uppföljningar som gjorts av Naturvårdsverket och Konsumentverket när det gäller
producentansvaret har regeringen gett Naturvårdsverket i uppdrag att undersöka
effekterna av transporter, produktutveckling, resursutnyttjande och utsläpp
till följd av producentansvarets införande. Uppdraget, som i tillämpliga delar
skall utföras efter samråd med Konsumentverket, skall redovisas till regeringen
senast den 30 november 1998.
Enligt utskottets uppfattning är det positivt att såväl producenternas som
hushållens del i kretsloppsarbetet intar en framskjuten position i arbetet för
att åstadkomma en från miljösynpunkt hållbar konsumtion. En viktig del i detta
arbete är givetvis att analysera och komma till rätta med de problem som kan
vara förenade med ett utökat producentansvar.
Med hänsyn till det arbete som för närvarande pågår på området är, enligt
utskottets mening, ett riksdagens tillkännagivande med anledning av motion L12
inte erforderligt. Yrkande 2 i nämnda motion avstyrks således.
Boende och resande
I skrivelsen anförs att den viktigaste delen av boendets miljöpåverkan kan
hänföras till energianvändningen. Boendet kan dock förorsaka miljöpåverkan även
på andra sätt, och kunskapsförmedling till hushållen om hur de kan minska
miljöbelastningen av sitt boende är enligt regeringen betydelsefull. Av
skrivelsen framgår att Boverket haft regeringens uppdrag att utveckla ett
system för kvalitetsdeklarationer av bostäder, innefattande bl.a. olika
miljöaspekter.
Tanja Linderborg m.fl. (v) förespråkar i motion L12 införandet av en statlig
eller kommunal miljöbonus för konsumtion av grön el. Vidare anser motionärerna
att konsumenten bör debiteras utifrån den faktiska energiförbrukningen.
Motionärerna begär ett tillkännagivande om ekologiskt boende (yrkande 4).
I motion L15 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) anförs att regeringen bör
återkomma med förslag som leder till att energiförbrukningen i bostäder mäts
och debiteras per hushåll. Motionärerna begär ett tillkännagivande i enlighet
härmed (yrkande 3).
Rolf Dahlberg m.fl. (m) begär i motion L14 en komplettering av skrivelsen vad
avser hushållens ökade miljöbelastning vid en kärnkraftsavveckling (yrkande 3).
Vad först gäller yrkande 3 i motion L14 kan utskottet konstatera att syftet
med nu ifrågavarande skrivelse är att uppmuntra och underlätta för de enskilda
hushållen att ta ansvar för miljön. De åtgärder som presenteras i skrivelsen
utgår sålunda från ett hushållsperspektiv. Mot den bakgrunden föreligger inte
skäl för riksdagen att begära en sådan komplettering av skrivelsen som
efterlyses i motion L14. Yrkande 3 i nämnda motion avstyrks.
Vad beträffar övriga motionsyrkanden framgår av skrivelsen att ett flertal
ansatser har gjorts för att främja ett mer ekologiskt boende. Bl.a. har
åtgärder vidtagits när det gäller individuell mätning och debitering av
energiförbrukning i flerfamiljshus. Enligt regeringen kan sådana åtgärder för
många hushåll utgöra ett incitament för minskad energiförbrukning. Frågan
kommer fortsättningsvis, framgår det av skrivelsen, att behandlas av Statens
energimyndighet.
Utskottet förutsätter att regeringen även i fortsättningen följer frågan om
behov av åtgärder för att främja ett miljövänligt boende och avstyrker
motionerna L12 yrkande 4 och L15 yrkande 3.
En fråga som gäller allmännyttiga tjänster i boendet behandlas i motion L710 av
Sigrid Bolkéus m.fl. (s). I motionen görs det gällande att konsumenterna saknar
tillgång till objektiva jämförelser när det gäller val av offentliga tjänster,
såsom vid köp av värme, elektricitet och sophämtning. Inte heller finns enligt
motionärerna någon hjälp att lösa eventuella tvister. I motionen anförs att
möjligheterna till konfliktlösning bör analyseras, varvid även
Konsumentombudsmannens och Konsumentverkets roller bör beaktas. Motionärerna
begär ett tillkännagivande om förstärkt konsumentskydd vid offentliga tjänster.
Utskottet kan konstatera att Sveriges Konsumentråd har prioriterat frågor som
rör allmännyttiga tjänster. I slutet av förra året lämnade rådet rapporten
Allmännyttiga tjänster i förvandling till regeringen med uppmaning till
konsumentministern att ta initiativ till en genomlysning av hela området och
att i samband med detta lägga fast tydliga politiska riktlinjer för en
utbyggnad av konsumentskyddet på området. Frågan är för närvarande föremål för
överväganden inom Regeringskansliet.
Även inom EU är konsumenternas intressen när det gäller allmännyttiga
tjänster, eller s.k. nödvändighetstjänster, ett prioriterat område. Enligt vad
utskottet erfarit kan en grönbok på området förväntas inom kort.
En motion som liknar den nu aktuella behandlades av utskottet våren 1996 i
betänkandet 1995/96:LU21. Med hänvisning till det arbete som då pågick
avstyrkte utskottet motionen. När nu motionsspörsmålen återkommer kan utskottet
endast ånyo konstatera att frågorna fortfarande är föremål för uppmärksamhet på
flera olika nivåer och att något behov av ett tillkännagivande inte föreligger.
Utskottet avstyrker därför bifall till motion L710.
I skrivelsen och i några av motionerna behandlas också olika spörsmål som rör
resandet. Enligt regeringen krävs åtgärder för att göra biltrafiken förenlig
med ett hållbart samhälle och för att motverka ett ensidigt beroende av bil. I
skrivelsen påpekas att en väl fungerande kollektivtrafik möjliggör ett minskat
bilberoende. Vidare framgår av skrivelsen att regeringen gett Konsumentverket
och Vägverket i uppdrag att i samarbete med Naturvårdsverket ge ut en samlad
konsumentinformation om bilar och om vägtranportsystemets trafiksäkerhet och
miljöpåverkan med beaktande av det hushållsekonomiska per- spektivet.
Tanja Linderborg m.fl. (v) anser i motion L12 att ekonomiska styrmedel bör
komma till användning även när det gäller en miljöinriktad transport- och
konsumentpolitik. Motionärerna begär ett tillkännagivande i enlighet härmed
(yrkande 3).
I motion L14 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) framhålls bilens betydelse för ett
fungerande samhälle. Bilparkens modernisering skulle enligt motionärerna ha en
positiv inverkan på miljön. Vidare förespråkas avregleringar och
konkurrensutsättning inom kommunikationsområdet, inte minst när det gäller
kollektivtrafiken. Motionärerna begär en komplettering av skrivelsen också när
det gäller resandet (yrkande 4).
I motion L15 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) hemställs om ett tillkännagivande
om vikten av en aktiv cykelpolitik (yrkande 4).
Utskottet konstaterar att riksdagen innevarande vår har att ta ställning till
proposition 1997/98:56, vari regeringen lagt fram sina förslag på det
transportpolitiska området, och utskottet förutsätter att de frågor som tas upp
i motion L12 yrkande 3 kommer att bli föremål för närmare överväganden i det
sammanhanget. Utskottet avstyrker därför bifall till motionsyrkandet.
Någon komplettering av skrivelsen i enlighet med vad som begärs i motion L14
yrkande 4 bör enligt utskottet inte komma i fråga och motionsyrkandet avstyrks.
Med anledning av motion L15 vill utskottet peka på att Miljövårdsberedningen
i betänkandet (SOU 1998:15) Gröna nyckeltal tagit fram särskilda indikatorer
för en ekologiskt hållbar utveckling. Indikatorerna kan användas för att följa
upp mål och vidtagna åtgärder, och en indikator kan t.ex. utgöras av andelen
invånare som promenerar, cyklar eller nyttjar kollektivtrafik till arbetet.
Inte heller motion L15 yrkande 4 bör, enligt utskottets mening, föranleda någon
riksdagens ytterligare åtgärd.
Marknadsföring
Inte sällan används olika typer av miljöargument i marknadsföringen av
produkter. Exempel på varuområden där miljöargument i reklamen är vanligt
förekommande är livsmedel, kemisk-tekniska produkter, möbler, byggmaterial,
bilar m.m. Konsumentverket och KO har till uppgift att utöva tillsyn över
användningen av bl.a. miljöargument i reklamen. Med stöd av bestämmelserna om
vilseledande reklam i marknadsföringslagen (1995:450) kan vilseledande
framställningar som avser bl.a. produktens användning och inverkan på miljön
förbjudas. Under senare år har t.ex. marknadsföring stoppats som avsett
användning av miljöargument i marknadsföring av livsmedel som odlats
konventionellt men marknadsförts som ekologiska.
Marknadsföringslagens tillämpningsområde är begränsat till de fall då en
näringsidkare marknadsför eller själv efterfrågar produkter i sin
näringsverksamhet.
I skrivelsen anförs att miljöargumenten i reklam har stor betydelse för vilka
produkter miljömedvetna konsumenter väljer. Konsumentverkets undersökningar
visar att närmare hälften av konsumenterna i Sverige fäster stor vikt vid
tillverkarnas egna miljöargument. Därför är det viktigt att miljöpåståendena i
marknadsföringen är rättvisande och inte vilseledande. Den ökade användningen
av miljöargument i marknadsföringen och dess betydelse för hushållens
möjligheter att ta hänsyn till miljön motiverar enligt regeringen en
intensifierad bevakning från Konsumentverkets sida på detta område. Ur
konkurrenssynpunkt är det - inte minst när det gäller kraven på saklighet och
verifierbarhet i miljöargumenteringen - vidare av stor betydelse att
spelreglerna på marknaden är så tydliga och enhetliga som möjligt.
I motion L703 av Yvonne Ruwaida (mp) yrkas att riksdagen hos regeringen begär
förslag till en sådan ändring i marknadsföringslagen att lagen blir tillämplig
även på intresseorganisationer som marknadsför produkter. Motionären vänder sig
framför allt mot Motorbranschens Riksförbunds och Bilindustriföreningens
annonskampanj på temat: ?Bli miljöaktivist - köp ny bil.? Ett motsvarande
yrkande finns i motion L13 av Yvonne Ruwaida (mp). I den motionen begärs ett
tillkännagivande om en miljöinriktad konsumentpolitik (yrkande 3).
Utskottet påminner om att det av motionären aktualiserade spörsmålet varit
föremål för en interpellation i riksdagen hösten 1997. I svar på interpellation
1997/98:53 påpekade statsrådet Blomberg att intresseorganisationer, enligt
tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen, har en grundlagsskyddad
rätt att ägna sig åt opinionsbildande verksamhet. Han anförde vidare att det
för ett marknadsrättligt ingripande krävs att åtgärden i fråga är av rent
kommersiell natur och enbart har kommersiella förhållanden till föremål.
Sammanfattningsvis ansåg statsrådet att det för närvarande inte finns skäl att
ändra marknadsföringslagen. När det gäller frågan om miljöargument i
marknadsföringen över huvud taget, var hans avsikt att noga följa utvecklingen.
Enligt utskottets mening är det värdefullt att miljöargument i marknadsföring
granskas kritiskt, och vilseledande argument i reklamen skall givetvis stoppas.
Någon ändring av marknadsföringslagen i enlighet med vad som begärs i motionen
anser utskottet inte påkallat och avstyrker därför bifall till motionerna L703
och L13 yrkande 3.
I förevarande sammanhang behandlar utskottet även två andra motionsspörsmål
som gäller reklam - direktreklam och diskriminerande reklam. I motion L712
anser Yvonne Ruwaida (mp) att reglerna för SPAR-registrets användning bör
utvecklas så att enskilda människors önskemål om att slippa reklam kan
vidarebefordras till andra registerhållare. I motionen begärs ett
tillkännagivande om direktreklam (yrkande 3). Vidare anförs i motionen att
regeringen bör verka för ett förbud mot diskriminerade reklam, såsom
diskriminering på grund av kön, etniskt ursprung, sexualitet, ålder eller
funktionshinder. Motionären hemställer om att riksdagen skall begära lagförslag
om förbud mot könsdiskriminerande reklam (yrkande 4).
Vad först gäller frågan om direktreklam kan nämnas att riksdagen vid flera
tillfällen på hemställan av utskottet avslagit motioner med samma inriktning
som den nu aktuella (se bl.a. bet. 1990/91:LU22 och 1994/95:LU32). Som skäl för
sitt ställningstagande har utskottet bl.a. åberopat att det inte torde vara
förenligt med tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen att genom
lag eller andra föreskrifter genomföra några mer vittomfattande begränsningar i
reklamdistributionen. Vidare har utskottet hänvisat till en överenskommelse om
distribution av direktreklam mellan Konsumentverket, dåvarande Postverket och
branschorganisationen för direktmarknadsföretag, Swedish Direct Marketing
Association (SWEDEMA). Överenskommelsen innebär att branschorganisationens
medlemsföretag och Posten åtagit sig att respektera alla slags skyltar vid
brevlådor som anger att reklam inte önskas. Vidare har organisationen inrättat
en nämnd för direktmarknadsföring, Etiska nämnden för direktmarknadsföring.
Utskottet fann att önskemålen i de då aktuella motionerna fick anses
tillgodosedda genom de åtgärder som hade vidtagits.
Utskottet vill vidare upplysa att det av EU nyligen antagna
distansavtalsdirektivet (97/7/EG) torde medföra ytterligare möjligheter för de
konsumenter som så önskar att slippa få direktreklam. I sammanhanget kan också
nämnas att SWEDEMA numera har inrättat ett s.k. Nix-register, som är utformat
på ett sådant sätt att konsumenten endast skall behöva anmäla s.k. reklamspärr
till ett ställe. Därutöver bör påpekas att den av riksdagen nyligen antagna
personuppgiftslagen (prop. 1997/98:44, bet. KU18) innebär att personuppgifter
inte får behandlas för ändamål som rör direkt marknadsföring om den
registrerade hos den personuppgiftsansvarige skriftligen har anmält att han
eller hon motsätter sig sådan behandling. Vidare har regeringen i proposition
1997/98:136 om statlig förvaltning i medborgarnas tjänst föreslagit en särskild
lagreglering av det statliga person- och adressregistret (SPAR) som bl.a.
innebär att enskilda har möjlighet att hindra utskick av direktreklam.
Önskemålet i motion L712 yrkande 3 får, enligt utskottets mening, mot
bakgrund av vad som nu redovisats anses tillgodosett och motionsyrkandet
avstyrks.
Vad härefter gäller könsdiskriminerande reklam kan nämnas att riksdagen vid
åtskilliga tillfällen under 1990-talet och senast förra våren på utskottets
hemställan avslagit motioner med motsvarande yrkanden, bl.a. med hänvisning
till att den begärda lagstiftningen skulle komma i konflikt med
tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen (se bl.a. bet.
1994/95:LU16, 1995/96:LU26 och 1996/97:LU13). Utskottet finner i dag inte skäl
att frångå sina tidigare ställningstaganden och avstyrker således även yrkande
4 i motion L712.
En annan fråga som tas upp motionsledes gäller TV-reklam riktad till barn. I
radio- och TV-lagen (1996:844) finns bestämmelser om reklam och annan
annonsering. Beträffande reklam riktad till barn anges i 7 kap. 4 § att reklam
i en TV-sändning inte får syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under
tolv år. I reklam i en TV-sändning får det heller inte uppträda personer eller
figurer som spelar en framträdande roll i program som huvudsakligen vänder sig
till barn under tolv år.
Sverige har i flera olika sammanhang arbetat för att inom EU få till stånd
ett förbud som motsvarar det svenska förbudet i radio- och TV-lagen. I en dom
sommaren 1997 slog EG-domstolen fast att EG-direktivet 89/552/EG (det s.k. TV-
direktivet) hindrar Sverige från att tillämpa bestämmelsen om förbud mot
barnreklam på sändningar från andra medlemsstater, såsom TV 3 och TV 5. Däremot
kan Sverige förbjuda och ingripa mot sådan reklam som sänds i svenska TV 4.
I motion K310 av Marianne Andersson m.fl. (c) begärs ett tillkännagivande om
att Sverige i internationella sammanhang även fortsättningsvis bör hävda
förbudet mot TV-reklam riktad till barn (yrkande 5). I motionerna K330 av Ewa
Larsson m.fl. (mp, v, c, kd) och Kr270 av Birger Schlaug m.fl. (mp) begärs
tillkännagivanden om att Sverige bör arbeta för att ha kvar förbudet mot sådan
reklam (yrkandena 1 resp. 62).
Annika Jonsell (m) har motsatt uppfattning och anser i motion K338 att det är
felaktigt att utpeka ett enskilt medium, såsom har skett i fråga om
televisionen, när det gäller att förbjuda reklam riktad till barn, särskilt som
det enligt motionären inte finns någon entydig forskning som påvisar att sådan
reklam skulle medföra några negativa konsekvenser. Motionären begär ett
tillkännagivande om att förbudet mot TV-reklam riktad till barn bör ersättas av
branschens självsanering (yrkande 1). Vidare yrkas i motionen att riksdagen
beslutar avskaffa förbudet mot barnreklam i 7 kap. 4 § radio- och TV-lagen
(yrkande 2).
År 1996 uttalade utskottet, med anledning av motioner som gällde TV-reklam
riktad till barn, att Sverige bör arbeta för ett förbud inom EU som motsvarar
vad som gäller för inhemska TV-sändningar (bet. 1995/96:LU26). Våren 1997
vidhöll utskottet sin tidigare inställning och ansåg det vidare positivt med
fortsatta ansträngningar på området för att hävda konsumenternas intressen och
behov av skydd. Utskottet förutsatte att frågan för Sveriges del även i
fortsättningen kommer att vara högt prioriterad. Något initiativ från
riksdagens sida med anledning av då aktuella motioner var enligt utskottet
emellertid inte behövligt (bet. 1996/97:LU13).
Utskottet har inte ändrat uppfattning i fråga om TV-reklam riktad till barn.
Något tillkännagivande till regeringen i ämnet synes emellertid inte påkallat,
utan utskottet förutsätter alltjämt att regeringen med oförminskad styrka
arbetar vidare med denna fråga. Med det anförda avstyrker utskottet motionerna
K310 yrkande 5, K330 yrkande 1 och Kr270 yrkande 62. Av utskottets sålunda
gjorda ställningstagande följer att även yrkandena 1 och 2 i motion K338,
enligt utskottets mening, bör avslås.
En annan fråga som gäller TV tas upp i motion Kr270 av Birger Schlaug m.fl.
(mp). Motionärerna vänder sig mot att kabelbolagen styr utbudet av TV-program
genom att ?bunta ihop? olika TV-kanaler till paket. I motionen yrkas ett
tillkännagivande om att Sverige bör arbeta internationellt för att få till
stånd regler som gör det möjligt för konsumenterna att köpa enstaka TV-kanaler
(yrkande 60).
Utskottet erinrar om att det av motionärerna aktualiserade spörsmålet varit
föremål för prövning av Konkurrensverket i december 1997 (dnr 17/97).
Bakgrunden var att det hade satts i fråga om kabel-TV-bolagen utnyttjar sina
monopol genom att tvinga konsumenterna att betala för TV-kanaler som de inte
efterfrågar och samtidigt undanhåller dem programkanaler som de vill ha
tillgång till. Verkets slutsats blev att kabelbolagens paketering av
programkanaler till hushållen för närvarande mer beror på tekniska och
kostnadsmässiga faktorer än att bolagen utnyttjar de möjligheter som följer av
den dominerande ställningen till att uppnå handelsvinster som de inte skulle ha
uppnått om det hade funnits en normal och tillräckligt effektiv konkurrens.
Konkurrensverket ansåg sammanfattningsvis att utredningen i ärendet inte gett
vid handen att den ifrågasatta paketeringen av TV-kanaler till hushållen utgör
något missbruk av dominerande ställning eller något konkurrensbegränsande
samarbete mellan företag. Därför saknades enligt verket förutsättningar att
vidta några åtgärder med stöd av konkurrenslagen (1993:20).
Utskottet, som utgår från att Konsumentverket fortsättningsvis följer denna
fråga, anser inte att något riksdagens initiativ med anledning av vad som
anförts i motion Kr270 nu bör komma i fråga. Motionsyrkande 60 avstyrks.
Begreppen auktorisation, legitimation och godkännande behandlas av Sigrid
Bolkéus (s) i motion L701. I motionen begärs ett tillkännagivande om åtgärder
från regeringens sida när det gäller att belysa innebörden för konsumenten av
dessa begrepp.
Som redovisats i motionen överlämnade Riksdagens revisorer i juni 1996
promemorian Auktorisation - för vem? till Inrikesdepartementet. I promemorian
nämns att benämningarna legitimerad, auktoriserad och godkänd bl.a. förekommer
när det gäller sjukvårdspersonal, revisorer och mäklare. Revisorerna
konstaterar att skyddsinnebörden av dessa benämningar i många fall är oklar
för konsumenten och att stor förvirring råder om innebörden av sådana
benämningar. En djupare granskning i frågan var, enligt revisorernas
uppfattning, angelägen. Revisorerna föreslog därför att regeringen belyser den
konkreta betydelsen för konsumenten av angivna begrepp. Även benämningarnas
betydelse som konkurrensmedel borde enligt revisorerna belysas.
I beslut den 19 juni 1997 fann regeringen inte skäl att vidta några åtgärder
med anledning av promemorian. I beslutet anförde regeringen att man med
anledning av Riksdagens revisorers promemoria gjort en översyn inom
Regeringskansliet av hur frågan behandlats av berörda myndigheter. Vidare
upplystes att regeringen i januari 1994 tillsatt en parlamentarisk kommitté med
uppgift att göra en samlad översyn av principerna för legitimation och
behörighetsföreskrifter för olika yrkesgrupper inom hälso- och sjukvården och
närliggande områden. Kommitténs betänkande (SOU 1996:138) Ny
behörighetsreglering på hälso- och sjukvårdens område m.m. var då föremål för
beredning inom Socialdepartementet. Vidare anmärktes att Trygghetsutredningen i
betänkandet (SOU 1995:146) lagt ett förslag till lag om säkerhetsföretag.
Förslaget, som berör bevakningsföretag, larmcentraler, låssmeder och
säkerhetskonsulter, var föremål för beredning inom Justitiedepartementet.
Enligt regeringens uppfattning var konsumentproblem förknippade med
auktorisation, legitimation och godkännande inte av sådan omfattning att det
för tillfället fick anses påkallat med särskilda åtgärder när det gäller
begreppens betydelse för konsumenterna. Inte heller var det enligt regeringen
påkallat med särskilda åtgärder när det gäller begreppens betydelse som
konkurrensmedel.
Utskottet kan inte heller för sin del se att något initiativ eller annan
åtgärd är påkallad med anledning av motion L701. I sammanhanget kan nämnas att
regeringen i den nyligen överlämnade propositionen 1997/98:109 om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område föreslagit ett rättsligt skydd
för sådana yrkestitlar som kräver legitimation på hälso- och sjukvårdsområdet.
För det fall användningen av sådana uttryck som nämns i motionen skulle
innebära ett vilseledande av konsumenterna erinrar utskottet om
Konsumentombudsmannens möjligheter att ingripa mot vilseledande argument i
marknadsföringen med stöd av marknadsföringslagen (1995:450).
Med det anförda avstyrker utskottet motion L701.
Uppföljning och redovisning
I skrivelsen anför regeringen att införandet av nationella miljömål och
sektorsmål innebär att en mer ingående uppföljning av de olika sektorernas
miljöpåverkan kommer att göras framöver. Regeringen avser att ge
Konsumentverket i uppdrag att, i samarbete med Naturvårdsverket och övriga
berörda myndigheter, följa upp miljömålet inom konsumentpolitiken och de
sektorsmål som skall utarbetas. Sålunda skall Konsumentverket årligen till
regeringen redovisa vilka åtgärder som vidtagits och vid lämpliga tidpunkter
redovisa effekterna av dessa.
Förutom en kontinuerlig uppföljning av sektorsmålen är det, enligt
regeringens mening, nödvändigt att analysera och utvärdera hur sektorsmålen
bidrar till att uppfylla de nationella miljömålen och om dessa mål kan uppnås
på annat sätt. En sådan genomgripande utvärdering kan dock, enligt vad som
anförs i skrivelsen, göras först när sektorsmålen har verkat under några år och
erfarenheter vunnits. Regeringen avser att senast år 2001 återkomma till
riksdagen med en lägesrapport om hur arbetet med miljömålet i
konsumentpolitiken fortskrider och senast år 2002 redovisa effekterna av detta
arbete.
I motion L13 av Yvonne Ruwaida (mp) begärs ett tillkännagivande om behovet av
en årlig redovisning till riksdagen av hur miljömålet utvecklas (yrkande 1).
Enligt utskottets mening är de av regeringen planerade uppföljnings- och
redovisningsåtgärderna tillräckliga, och utskottet avstyrker bifall till motion
L13 yrkande 1.
Lagstiftning
I detta avsnitt behandlar utskottet tre motioner som berör den konsument-
rättsliga lagstiftningen, nämligen hemförsäljningslagen (1981:1361),
produktsäkerhetslagen (1988:1604) och lagen (1997:218) om konsumentskydd vid
avtal om tidsdelat boende, samt två motioner som gäller Allmänna
reklamationsnämndens verksamhet.
Hemförsäljningslagen tillämpas då en näringsidkare yrkesmässigt överlåter
eller upplåter lös egendom eller utför tjänster till konsumenter för
huvudsakligen enskilt bruk, om avtalet ingås i konsumentens bostad eller på
vissa andra platser utanför näringsidkarens fasta försäljningsställe. Lagen
omfattar även försäljning som sker per telefon. Konsumenten kan utan att ange
något skäl frånträda avtalet inom en vecka (?ångerveckan?), men måste då
skriftligen meddela säljaren detta. Lagen skall inte tillämpas då det begärda
priset understiger 300 kr och i princip inte heller vid försäljning av
livsmedel. Lagen (1990:1183) om tillfällig försäljning innehåller föreskrifter
om tillståndskrav för viss tillfällig försäljning. Om sådan försäljning kan
väntas hota försörjningen i ett område av vissa viktiga basvaror - det gäller
kläder, skor eller sådana livsmedel som inte är avsedda för förtäring på
stället - kan krav på tillstånd införas i området. Förslag om att lagen om
tillfällig försäljning och dess system med föreskrifter om tillståndskrav skall
upphävas har nyligen lagts fram (se Ds 1998:6).
I motion L707 av Roy Ottosson och Yvonne Ruwaida (mp) yrkas att riksdagen
skall begära lagförslag som ger kommunerna rätt att förbjuda hemförsäljning
genom dörrknackning om olämpliga metoder används vid försäljningen.
En motion med samma yrkande som den nu aktuella behandlades och avstyrktes av
utskottet förra våren i betänkandet 1996/97:LU13. Enligt utskottets mening
borde det inte komma i fråga att ge kommunerna rätt att besluta om förbud mot
hemförsäljning. Utskottet uteslöt emellertid inte att det kunde finnas behov av
vissa ändringar i hemförsäljningslagen i syfte att förhindra sådana
försäljningsmetoder som beskrevs i motionen. I sammanhanget upplyste utskottet
att Konsumentverket haft regeringens uppdrag att redovisa utvecklingen och
föreslå lämpliga åtgärder när det gäller aggressiva marknadsföringsmetoder och
att verkets rapport Aggressiva marknadsföringsmetoder (rapport 1997:3) var
föremål för beredning i Regeringskansliet. Utskottet ansåg att regeringens
ställningstaganden till ifrågavarande rapport borde avvaktas. Om det skulle
visa sig att åtgärder behövdes för att förbättra för konsumenterna vid
hemförsäljning, förutsatte utskottet att sådana åtgärder blev föremål för
överväganden utan något riksdagens tillkännagivande. Den då aktuella motionen
avstyrktes.
Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning och avstyrker därför bifall till
motion L707.
Produktsäkerhetslagen syftar till att motverka att farliga varor och tjänster
orsakar person- eller egendomsskador, och lagen ger möjlighet till ingripande
mot sådana produkter. År 1996 utvidgades produktsäkerhetslagens
tillämpningsområde till att omfatta, förutom varor och tjänster som
tillhandahålls i näringsverksamhet, varor som tillhandahålls i offentlig
verksamhet.
I motion L704 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) förespråkas att
produktsäkerhetslagen utvidgas till att omfatta tjänster som tillhandahålls i
offentlig verksamhet. En sådan åtgärd skulle enligt motionärerna innebära ett
förstärkt konsumentskydd och även en mer konkurrensneutral lagstiftning.
Utskottet erinrar om att riksdagen vid flera tillfällen tidigare avslagit
motioner med samma inriktning som den nu aktuella (se prop. 1995/96:123, bet.
LU21, rskr. 211 och bet. 1996/97:LU13). Som skäl för sina ställningstaganden
hänvisade utskottet bl.a. till att sådana offentliga tjänster som det var fråga
om i hög grad är föremål för specialreglering och att det inte framkommit något
behov av att låta lagen bli tillämplig på tjänster som tillhandahålls inom den
offentliga sektorn.
Utskottet finner inte skäl att nu ändra sin inställning i förevarande fråga
och avstyrker därför bifall till motion L704.
Lagen om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende tillämpas på avtal som
rör upplåtelse eller överlåtelse av rätten att periodvis nyttja en
bostadslägenhet. Lagstiftningen svarar mot ett EG-direktiv om skydd för
konsumenter vid förvärv av nyttjanderätten till fast egendom på
tidsdelningsbasis, s.k. time-sharing. I lagen föreskrivs bl.a. att konsumenten
har tio dagar på sig att frånträda avtalet. Längden på denna ångerfrist
överensstämmer med den minimitid som anges i direktivet. Näringsidkaren har
inte rätt att kräva eller ta emot betalning innan ångerfristen har gått ut.
I motion L716 av Birgitta Carlsson m.fl. (c) begärs ett tillkännagivande om
att ångerfristen vid avtal om tidsdelat boende bör vara 15 dagar (yrkande 8).
En motion med motsvarande innehåll avslogs av riksdagen på hemställan av
utskottet våren 1997 i samband med att riksdagen antog lagen om konsumentskydd
vid avtal om tidsdelat boende (prop. 1996/97:127, bet. LU18, rskr. 219).
Beträffande ångerfristens längd framhöll utskottet att det gäller att göra en
avvägning mellan de skilda intressen som gör sig gällande, nämligen
konsumentens behov av skäligt rådrum å ena sidan och näringsidkarens intresse
av att få klarhet i frågan om avtalets bestånd å den andra. Även betydelsen av
enhetlighet på det konsumenträttsliga området borde enligt utskottet beaktas,
liksom önskemålet att uppnå nordisk enhetlighet. Enligt utskottets uppfattning
kunde det från konsumentskyddssynpunkt inte anses angeläget att införa en
längre ångerfrist än vad som följer av direktivet. Utskottet utgick dock från
att regeringen noga följer utvecklingen och därvid uppmärksammar frågan om
ångerfristen i framtiden kan behöva göras längre.
Någon omständighet som föranleder utskottet att i dag ändra sin inställning
till den av motionärerna aktualiserade frågan har inte framkommit, och
utskottet avstyrker därför bifall till yrkande 8 i motion L716.
För prövning av vissa tvister kan en konsument vända sig till Allmänna
reklamationsnämnden. Nämnden har till uppgift att pröva tvister mellan
konsumenter och näringsidkare rörande varor, tjänster och andra nyttigheter som
tillhandahållits huvudsakligen för enskilt bruk samt ge rekommendationer om hur
tvisterna bör lösas. Nämnden avger på begäran av domstol också yttranden i
sådana tvister. Vidare stöder nämnden den kommunala konsumentverksamhetens
medling i konsumenttvister och informerar om nämndens praxis. De närmare
bestämmelserna för nämndens verksamhet finns i förordningen (1988:1583) med
instruktion för Allmänna reklamationsnämnden.
Vid prövningen av tvister består nämnden normalt av en ordförande som är
domarutbildad, två ledamöter som företräder konsumentintressen och två
ledamöter som företräder näringsidkarintressen. Handläggningen vid nämnden är
skriftlig. Ett beslut av Allmänna reklamationsnämnden utformas som en
rekommendation för näringsidkaren att vidta en åtgärd, exempelvis att betala ut
ett belopp eller att åtgärda ett fel. Nämndens beslut är inte bindande för
parterna och kan således aldrig verkställas på samma sätt som en dom meddelad
av domstol.
I motionerna L705 av Kenneth Kvist och Tanja Linderborg (v) samt L709 av
Henrik S Järrel (m) yrkas att riksdagen skall begära en ändring av förordningen
med instruktion för Allmänna reklamationsnämnden så att även tvister som avser
begravningstjänster och som anmäls av dödsbon skall kunna prövas av nämnden.
Utskottet erinrar om att Allmänna reklamationsnämnden i november 1997 hos
regeringen begärt en ändring av instruktionen i enlighet med motionsyrkandena.
Enligt vad utskottet erfarit pågår för närvarande arbete inom
Inrikesdepartementet med en instruktionsändring. Något behov av
tillkännagivande med anledning av motionerna L705 eller L709 kan mot den nu
angivna bakgrunden inte anses föreligga och motionerna avstyrks.
Konsumentfrågor i EU
Den grundsyn på konsumentpolitikens syfte som riksdagen gett uttryck för i 1995
års konsumentpolitiska beslut ligger till grund för vad som skall gälla för det
svenska arbetet inom EU. Det övergripande målet för Sveriges arbete med
konsumentfrågor i EU skall därför vara att ge konsumenterna en stark ställning
på marknaden, att främja konsumenternas intressen och inflytande i ett
integrerat Europa och att samtidigt kunna bibehålla och utveckla nivån på
svensk konsumentpolitik. Vidare bör Sverige verka för att konsumenterna och
deras organisationer får ökade möjligheter till inflytande i EU (skr.
1995/96:181, bet. LU26).
I två motioner behandlas Sveriges arbete med konsumentfrågor i EU. I motion
L712 anser Yvonne Ruwaida (mp) att regeringen bör arbeta för ett ökat
informationsutbyte såvitt avser konsumentpolitiken i EU, och i motionen begärs
ett tillkännagivande härom (yrkande 2).
Kerstin Warnerbring m.fl. (c) erinrar i motion T815 om innehållet i EG:s
direktiv om skydd för konsumenterna vid distansavtal (97/7EG), och i motionen
begärs ett tillkännagivande från riksdagen om att regeringen bör utreda i
vilken mån konsumentlagstiftningen bör förändras i och med den ökade
distanshandeln (yrkande 13).
Utskottet har flera gånger tidigare och senast förra våren, med anledning av
en motion som motsvarar den nu aktuella L712, konstaterat att det inte
föreligger några avgörande motsättningar mellan vad som anförts i motionen och
de mål för arbetet med konsumentpolitiken i EU som riksdagen har ställt sig
bakom (se bet. 1996/97:LU13). Ett tillkännagivande i enlighet med vad som
begärdes i den då aktuella motionen kunde enligt utskottet inte anses
meningsfullt. Utskottet vidhåller sin inställning och avstyrker bifall till
yrkande 2 i motion L712.
Något tillkännagivande med anledning av motion T815 yrkande 13 kan, enligt
utskottets mening, inte heller anses erforderligt. Enligt vad utskottet erfarit
har man inom Justitiedepartementet redan inlett arbete med ett införlivande av
direktivet om distansavtal i den svenska lagstiftningen. Utskottet utgår från
att regeringen också följer frågan om den ökade distanshandeln innebär behov av
några särskilda initiativ i EU-arbetet. Även detta motionsyrkande avstyrks.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande miljömålet
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L12 yrkande 1 och 1997/98: L712 yrkande
5,
res. 1 (mp)
2. beträffande ett ytterligare miljömål
att riksdagen avslår motion 1997/98:L14 yrkande 1,
res. 2 (m)
3. beträffande en delegation för miljö- och konsumentfrågor
att riksdagen avslår motion 1997/98:L13 yrkande 2,
res. 3 (mp)
4. beträffande privatisering av Konsumentverket
att riksdagen avslår motion 1997/98:L702 yrkande 1,
res. 4 (m)
5. beträffande Konsumentverkets miljöprofil
att riksdagen avslår motion 1997/98:L12 yrkande 5,
6. beträffande Agenda 21
att riksdagen avslår motion 1997/98:L15 yrkande 5,
7. beträffande budgetrådgivning, m.m.
att riksdagen avslår motion 1997/98:L706 yrkandena 2 och 3,
res. 5 (fp, mp)
8. beträffande frivilligorganisationer
att riksdagen avslår motion 1997/98:L702 yrkande 2,
res. 6 (m)
9. beträffande stöd till frivilligorganisationer
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L708 och 1997/98:L716 yrkande 9,
res. 7 (c, mp)
10. beträffande kunskap om konsumentrelaterade miljöfrågor
att riksdagen avslår motion 1997/98:L14 yrkande 2,
11. beträffande utbildning
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L15 yrkande 1 och 1997/98: L706 yrkande
1,
res. 8 (fp)
12. beträffande utbildning i ekonomiska frågor
att riksdagen avslår motion 1997/98:L702 yrkande 3,
13. beträffande konsumenterna och IT
att riksdagen avslår motion 1997/98:706 yrkande 4,
res. 9 (fp, mp)
14. beträffande miljömärkning av textilier
att riksdagen avslår motion 1997/98:L716 yrkande 6,
15. beträffande inhemska miljömärkningssystem
att riksdagen avslår motion 1997/98:L12 yrkande 6,
16. beträffande reformerad miljömärkning
att riksdagen avslår motion 1997/98:L712 yrkande 1,
res. 10 (mp)
17. beträffande miljömärkningens organisation
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L716 yrkande 7 och 1997/98: Jo784
yrkande 7,
res. 11 (c)
18. beträffande ursprungsmärkning m.m.
att riksdagen avslår motion 1997/98:L712 yrkande 6,
res. 12 (mp)
19. beträffande s.k. rättvis handel
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L713 och 1997/98:L714,
res. 13 (mp)
20. beträffande CE-märkning
att riksdagen avslår motion 1997/98:L715,
21. beträffande standardiseringsarbete
att riksdagen avslår motion 1997/98:Jo784 yrkande 8,
res. 14 (c)
22. beträffande prisundersökningar på ekologiska varor
att riksdagen avslår motion 1997/98:L15 yrkande 2,
23. beträffande kretsloppsarbetet
att riksdagen avslår motion 1997/98:L12 yrkande 2,
24. beträffande hushållens miljöbelastning
att riksdagen avslår motion 1997/98:L14 yrkande 3,
res. 15 (m)
25. beträffande energiförbrukning i bostäder
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L12 yrkande 4 och 1997/98: L15 yrkande
3,
26. beträffande allmännyttiga tjänster
att riksdagen avslår motion 1997/98:L710,
27. beträffande transport- och konsumentpolitik
att riksdagen avslår motion 1997/98:L12 yrkande 3,
28. beträffande komplettering av skrivelsen
att riksdagen avslår motion 1997/98:L14 yrkande 4,
res. 16 (m)
29. beträffande aktiv cykelpolitik
att riksdagen avslår motion 1997/98:L15 yrkande 4,
30. beträffande marknadsföringslagen
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L13 yrkande 3 och 1997/98: L703,
res. 17 (mp)
31. beträffande direktreklam
att riksdagen avslår motion 1997/98:L712 yrkande 3,
res. 18 (mp)
32. beträffande könsdiskriminerande reklam
att riksdagen avslår motion 1997/98:L712 yrkande 4,
res. 19 (mp)
33. beträffande TV-reklam till barn
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:K310 yrkande 5, 1997/98: K330 yrkande
1, 1997/98:K338 yrkandena 1 och 2 samt 1997/98: Kr270 yrkande 62,
34. beträffande TV-kanaler
att riksdagen avslår motion 1997/98:Kr270 yrkande 60,
35. beträffande auktorisation m.m.
att riksdagen avslår motion 1997/98:L701,
36. beträffande redovisning av miljömålet
att riksdagen avslår motion 1997/98:L13 yrkande 1,
res. 20 (mp)
37. beträffande hemförsäljningslagen
att riksdagen avslår motion 1997/98:L707,
38. beträffande produktsäkerhetslagen
att riksdagen avslår motion 1997/98:L704,
res. 21 (m, mp)
39. beträffande lagen om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat
boende
att riksdagen avslår motion 1997/98:L716 yrkande 8,
res. 22 (c, v, mp)
40. beträffande Allmänna reklamationsnämnden
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L705 och 1997/98:L709,
41. beträffande målet för arbetet med konsumentpolitiken i EU
att riksdagen avslår motion 1997/98:L712 yrkande 2,
42. beträffande distansavtal
att riksdagen avslår motion 1997/98:T815 yrkande 13,
43. beträffande regeringens skrivelse 1997/98:67
att riksdagen lägger regeringens skrivelse 1997/98:67 till handlingarna.
Stockholm den 28 april 1998
På lagutskottets vägnar
Agne Hansson
I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad
(s), Rolf Dahlberg (m), Rune Berglund (s), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson (s),
Henrik S Järrel (m), Inger Segelström (s), Tanja Linderborg (v), Anders Ygeman
(s), Tomas Högström (m), Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c), Kerstin
Kristiansson (s), Marietta de Pourbaix-Lundin (m) och Kerstin Heinemann (fp).
Reservationer
1. Miljömålet (mom. 1)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med ?Utskottet vill?
och slutar med ?yrkande 1? bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning om betydelsen av en mer
sammanhållen och genomgripande politik när det gäller konsumenterna och miljön.
I syfte att främja ett samhälle grundat på ekologisk hållbarhet är det således
av största betydelse att miljömålet ges samma tyngd som övriga
konsumentpolitiska mål. Eftersom miljömålet emellertid ofta kommer i konflikt
med de övriga målen, bör regeringen enligt utskottet verka för att det sätts
ett pris på miljöförstöringen. Så länge ekologiska varor kostar mer än andra
produkter kommer miljöomställningen att avstanna. Likaså kommer återvinning och
källsortering av uttjänta varor inte att fungera tillfredsställande om det
främst är konsumenterna som drabbas tidsmässigt och kostnadsmässigt av
kretsloppsarbetet.
Mot denna bakgrund anser utskottet att det krävs fler ekonomiska incitament
för att främja utvecklingen av kretsloppssamhället, och utskottet vill i dessa
avseenden se betydligt mer långtgående ambitioner från regeringens sida. En
sådan mer aktiv miljö- och konsumentpolitik bör enligt utskottet genomsyra alla
berörda politikområden. Det är därför särskilt viktigt att man i offentliga
utredningar och propositioner, i större utsträckning än vad som blivit följden
av de uttalanden regeringen gjorde i 1997 års ekonomiska vårproposition,
beaktar förväntade effekter på hushållens miljöpåverkan.
Vad som nu anförts bör riksdagen, med bifall till motion L712 yrkande 5 och
med anledning av motion L12 yrkande 1, som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande miljömålet
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L712 yrkande 5 och med anledning
av motion 1997/98:L12 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört.
2. Ett ytterligare miljömål (mom. 2)
Rolf Dahlberg, Henrik S Järrel, Tomas Högström och Marietta de Pourbaix-Lundin
(alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med ?Något
ytterligare? och slutar med ?yrkande 1? bort ha följande lydelse:
I likhet med vad som anförts i motionen anser utskottet att den svenska
konsumentpolitiken i första hand bör inriktas på att slå vakt om konkurrens och
valfrihet. Konkurrensen utgör ett viktigt incitament för utvecklingen av nya
och mer energisnåla produkter, och en förutsättning för konkurrens är
valfriheten. Det säger sig enligt utskottet självt att brist på konkurrens
hämmar konsumenternas efterfrågan på alternativa, miljövänliga lösningar.
Regler som motverkar konkurrens och utvecklingen av nya och från miljösynpunkt
intressanta lösningar bör därför enligt utskottet utmönstras. En sådan
inriktning på konsumentpolitiken som utskottet nu förordat bör enligt utskottet
komma till uttryck som ytterligare ett konsumentpolitiskt mål. Utskottet anser
att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag härom.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall till motion L14 yrkande 1,
som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande ett ytterligare miljömål
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L14 yrkande 1 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
3. En delegation för miljö- och konsumentfrågor (mom. 3)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med ?Utskottet kan?
och slutar med ?yrkande 2? bort ha följande lydelse:
Det är enligt utskottet positivt att Konsumentverket ges ett sektorsansvar
för konsumentrelaterade miljöfrågor. En sådan åtgärd är emellertid inte
tillräcklig. Frågor som anknyter till konsumtion och miljö griper nämligen in i
många politikområden, och det är därför nödvändigt att centralt samordna
insatserna i syfte att lyfta fram miljö- och konsumentfrågorna på ett sätt som
möjliggör ett hållbart samhälle. I likhet med vad som anförts i motion L13
anser utskottet att regeringen bör tillskapa ett centralt organ med ansvar för
miljö- och konsumentfrågor.
Mot den nu angivna bakgrunden anser utskottet att en delegation för miljö-
och konsumentfrågor bör inrättas. Delegationen skall ha en samordnande funktion
med representanter från Konsumentverket, Naturvårdsverket, Boverket, andra
berörda myndigheter, Kommunförbundet samt frivilligorganisationer med
anknytning till miljö- och konsumentfrågor.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall till motion L13 yrkande 2,
som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande en delegation för miljö- och konsumentfrågor
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L13 yrkande 2 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
4. Privatisering av Konsumentverket (mom. 4)
Rolf Dahlberg, Henrik S Järrel, Tomas Högström och Marietta de Pourbaix-Lundin
(alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med ?Ett motions-
yrkande? och slutar med ?till motionsyrkandet? bort ha följande lydelse:
Utskottet delar den uppfattning som kommit till uttryck i motion L702 om att
Konsumentverkets uppgifter för närvarande är alltför omfattande. Nuvarande
förhållanden har, enligt utskottets mening, resulterat i en alltför dyr och
otymplig byråkrati. I likhet med motionärerna anser utskottet att
myndighetsfunktionerna på konsumentområdet bör renodlas till produktkontroll
och tillsyn över den konsumenträttsliga lagstiftningen. Den icke
myndighetsbetingade verksamheten, såsom förlagsverksamheten samt provnings- och
forskningsverksamheten, bör kunna privatiseras. Ett minskat statligt
ansvarstagande på detta område skulle enligt utskottet också bidra till att
stärka såväl den enskilda individen som de frivilliga organisationerna.
Vad som sålunda anförts bör riksdagen, med bifall till motion 1997/98L702
yrkande 1, som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande privatisering av Konsumentverket
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L702 yrkande 1 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
5. Budgetrådgivning, m.m. (mom. 7)
Yvonne Ruwaida (mp) och Kerstin Heinemann (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med ?Utskottet är?
och slutar med ?motion avstyrks? bort ha följande lydelse:
I enlighet med vad som anförts i motion L706 anser utskottet att synen på
hushållsekonomin måste breddas, så att den innefattar hela det spektrum av
utgifter, inkomster och tillgångar som är av betydelse för de flesta människor.
Sålunda bör även konsumtion av offentligt finansierade tjänster, bank- och
försäkringstjänster, hushållssparande och pensionsförsäkringar inbegripas i det
dagliga konsumentpolitiska arbetet på såväl lokal som central nivå. Ett sådant
synsätt bör enligt utskottet avspeglas i Konsumentverkets och de kommunala
konsumentrådgivarnas arbete med hushållsekonomiska frågor.
I likhet med motionärerna vill utskottet i detta sammanhang också framhålla
vikten av utbildning och kunskapsförmedling när det gäller privatekonomiska
frågor. Enligt utskottets mening är det synnerligen angeläget att kommunerna
arbetar förebyggande genom en väl utbyggd budgetrådgivning. Även medierna och
utbildningsväsendet har enligt utskottet en viktig förebyggande roll i detta
avseende. Skuldsaneringslagen får inte tas till intäkt för att minska den
förebyggande verksamheten.
Vad som nu anförts bör riksdagen, med bifall till motion L706 yrkandena 2 och
3, som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:
7. beträffande budgetrådgivning, m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L706 yrkandena 2 och 3 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
6. Frivilligorganisationer (mom. 8)
Rolf Dahlberg, Henrik S Järrel, Tomas Högström och Marietta de Pourbaix-Lundin
(alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14 börjar med ?Inför ett? och
slutar med ?nämnda motion? bort ha följande lydelse:
Utskottet kan konstatera att det i Sverige inte finns någon egentlig
frivillig och oberoende konsumentrörelse, som utgår från den enskildes behov
och intressen. De konsumentorganisationer som finns i dag i form av exempelvis
olika konsumentkooperativ är som regel samtidigt producenter eller
distributörer med egna köpställen vilket många gånger komplicerar den enskilde
medlemmens situation.
Utskottet anser att bättre förutsättningar bör tillskapas för att egentliga
oberoende konsumentsammanslutningar skall kunna bildas, växa och ta på sig
större uppgifter. För att detta skall bli möjligt måste de offentliga
insatserna som i dag är riktade mot konsumentmyndigheterna gradvis tonas ned.
Först härigenom skapas, enligt utskottets mening, möjligheter för att stimulera
framväxten av frivilliga och oberoende konsumentorganisationer. I sammanhanget
bör vidare påpekas att informationsteknikens utveckling och de
samverkansmöjligheter som den för med sig har skapat förutsättningar också för
internationellt samarbete med oberoende organisationer i andra länder.
Härigenom finns, enligt utskottets mening, goda betingelser för konsumenterna
att gemensamt vara pådrivande i angelägna konsumentfrågor på såväl nationell
som internationell nivå.
Mot den nu angivna bakgrunden anser utskottet att regeringen bör återkomma
med förslag om hur framväxten av frivilliga och oberoende
konsumentorganisationer skall kunna stimuleras.
Vad som nu anförts bör riksdagen, med bifall till motion L702 yrkande 2, som
sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:
8. beträffande frivilligorganisationer
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L702 yrkande 2 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
7. Stöd till frivilligorganisationer (mom. 9)
Agne Hansson (c), Yvonne Ruwaida (mp) och Birgitta Carlsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14 börjar med ?Inte heller?
och slutar med ?nämnda motioner? bort ha följande lydelse:
Sveriges medlemskap i EU har otvivelaktigt medfört ett ökat behov av korrekt
information till konsumenterna. I det avseendet har de ideella organisationerna
en viktig uppgift att fylla. I enlighet med vad som anförts i motion L716 bör
regeringen, enligt utskottets mening, därför överväga hur ideella
organisationer, såsom studieorganisationer och hushållningssällskap, kan ges
ökade möjligheter att arbeta med konsumentfrågor.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med bifall till motion L716
yrkande 9 och med anledning av motion L708, som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:
9. beträffande stöd till frivilligorganisationer
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L716 yrkande 9 och med anledning
av motion 1997/98:L708 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.
8. Utbildning (mom. 11)
Kerstin Heinemann (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med ?Utskottet
delar? och slutar med ?yrkande 1? bort ha följande lydelse:
För att barn och ungdomar skall ha möjlighet att kritiskt granska marknadens
utbud av varor och tjänster är det viktigt att de så tidigt som möjligt tränas
och utbildas i konsumentfrågor och i att värdera olika argument i
marknadsföringen. En sådan utbildning bör också vara inriktad på baskunskaper
som exempelvis handlar om att i vardagslivet tillreda sin egen måltid och att
inse betydelsen av sambandet mellan kost, motion och hälsa.
Konsumentfrågorna bör, enligt utskottets mening, ha en framskjuten plats i
skolundervisningen och integreras i gymnasieskolans olika ämnen, såsom
samhällskunskap, matematik, ekonomi och svenska. För de något äldre ungdomarna
är den ekonomiska rådgivningen särskilt viktig, och i det sammanhanget har
ungdomsorganisationerna en viktig uppgift att fylla. Mot den nu angivna
bakgrunden vill utskottet för sin del särskilt framhålla skolans och
ungdomsorganisationernas betydelse för konsumentutbildningen.
Vad som nu anförts bör riksdagen, med bifall till motion L706 yrkande 1 och
med anledning av motion L15 yrkande 1, som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:
11. beträffande utbildning
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L706 yrkande 1 och med anledning
av motion 1997/98:L15 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört.
9. Konsumenterna och IT (mom. 13)
Yvonne Ruwaida (mp) och Kerstin Heinemann (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med ?Inte heller?
och på s. 18 slutar med ?Motionsyrkandet avstyrks? bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning i fråga om den betydelse som den
snabba utvecklingen på IT-området får för konsumenterna. Varor och tjänster
kommer i allt högre utsträckning att erbjudas konsumenterna via IT-baserade
system, och den gränsöverskridande handeln ökar i rask takt. Regeringen bör mot
den bakgrunden, enligt utskottets mening, särskilt uppmärksamma frågan om hur
tekniken skall kunna göras tillgänglig, såväl fysiskt som kunskapsmässigt, för
en större grupp konsumenter. Det krävs enligt utskottet också en bevakning av
hur konsumentskyddet skall kunna förstärkas, inte minst för ungdomsgrupper.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med bifall till motion L706
yrkande 4, som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:
13. beträffande konsumenterna och IT
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L706 yrkande 4 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
10. Reformerad miljömärkning (mom. 16)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med ?Beträffande
motionsönskemålet? och slutar med ?Motionsyrkandet avstyrks? bort ha följande
lydelse:
I likhet med vad som anförts i motion L712 anser utskottet att det nuvarande
nordiska miljömärkningssystemet är förenat med flera brister. Detsamma gäller
EU:s system för miljömärkning. Följande åtgärder bör enligt utskottet vidtas
för att förbättra märkningens trovärdighet. Arbetet med miljökriterier bör stå
fritt från direkt påverkande intressenter. Det betyder att inga
producentföreträdare bör vara med vid beslutstillfället. Processen fram till
beslut skall vara offentlig, och kriterierna måste kunna utsättas för extern
kritik. Öppenheten möjliggör en oberoende granskning av de underlag som
påverkat ställningstagandena, vilket är nödvändigt för trovärdigheten.
Miljökriterierna skall också vara utformade på ett sådant sätt att de gynnar
produkter som är mer miljövänliga än andra produkter i sortimentet. Vidare
finns ett behov av att se över kriteriearbetet så att det bättre följer
försiktighets- och substitutionsprincipen. Även finansieringen kan ifrågasättas
i vissa avseenden.
Enligt utskottet är det angeläget att regeringen verkar för att
miljömärkningen snarast reformeras på ett sådant sätt att konsumenternas
förtroende för märkningen kan bibehållas. Vad utskottet nu anfört bör
riksdagen, med bifall till motion L712 yrkande 1, som sin mening ge regeringen
till känna.
dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande lydelse:
16. beträffande reformerad miljömärkning
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L712 yrkande 1 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
11. Miljömärkningens organisation (mom. 17)
Agne Hansson och Birgitta Carlsson (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med ?Med hänsyn?
och slutar med ?yrkande 7? bort ha följande lydelse:
Miljömärkningen måste enligt utskottet ges en sådan utformning och inriktning
att den underlättar och stimulerar val av energisnåla och kretsloppsanpassade
produkter. Mot den bakgrunden finns det, enligt utskottets mening, anledning
att överväga en ny organisation för miljömärkningen. Miljöorganisationerna,
företagen och dagligvaruhandeln bör enligt utskottet ges ett större inflytande
i verksamheten.
Vad som nu anförts bör riksdagen, med bifall till motionerna L716 yrkande 7
och Jo784 yrkande 7, som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse:
17. beträffande miljömärkningens organisation
att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:L716 yrkande 7 och
1997/98:Jo784 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.
12. Ursprungsmärkning m.m. (mom. 18)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med ?Utskottet
anser? och slutar med ?yrkande 6? bort ha följande lydelse:
Konsumenterna har enligt utskottet en självklar rätt att få information om de
varor och tjänster som finns på marknaden. Sådan information som
ursprungsmärkning, fullständiga innehållsdeklarationer, märkning av
genmanipulerade varor och miljömärkning är en förutsättning för att konsumenten
skall kunna göra medvetna val och få en stark ställning på marknaden.
Regeringen bör enligt utskottet verka för att konsumenterna får tillgång till
sådan information som är nödvändig för att konsumenternas valfrihet skall bli
en realitet.
Riksdagen bör, med bifall till motion L712 yrkande 6, som sin mening ge
regeringen till känna vad utskottet anfört om konsumenternas rätt till
information.
dels att utskottets hemställan under 18 bort ha följande lydelse:
18. beträffande ursprungsmärkning m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L712 yrkande 6 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
13. S.k. rättvis handel (mom. 19)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22 börjar med ?Utskottet,
som? och slutar med ?och L714? bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det angeläget att på olika sätt försöka få till
stånd en mer rättvis handel där företagens moral och etik sätts i fokus.
Utskottet delar således motionärernas uppfattning i fråga om vikten av att
motverka sådana produktionsmetoder som medför att människor utnyttjas på ett
otillbörligt sätt och som står i strid med en socialt och ekologiskt hållbar
utveckling. Ett sätt att komma till rätta med sådana produktionsmetoder är
rättvisemärkningen, som ger konsumenterna möjlighet att påverka det sätt på
vilket olika varor produceras.
Mot denna bakgrund bör regeringen, enligt utskottets mening, söka former för
att stödja en process för att med konsumenternas hjälp komma till rätta med
olämpliga produktionsmetoder. Regeringen bör i det sammanhanget också överväga
andra åtgärder i syfte att åstadkomma en mer rättvis handel.
Vad som nu anförts bör riksdagen, med bifall till motion L713 och med
anledning av motion L714, som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 19 bort ha följande lydelse:
19. beträffande s.k. rättvis handel
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L713 och med anledning av motion
1997/98:L714 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.
14. Standardiseringsarbete (mom. 21)
Agne Hansson och Birgitta Carlsson (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24 börjar med ?I avvaktan?
och slutar med ?yrkande 8? bort ha följande lydelse:
Ett viktigt instrument för att skapa en kretsloppsanpassad produktion är
införandet av gemensamma standarder. Enligt utskottet bör Sverige vara
pådrivande i det internationella standardiseringsarbetet och i det sammanhanget
verka för att miljökriterier utarbetas och läggs som ram för standardiseringen.
Detta bör riksdagen, med bifall till motion Jo784 yrkande 8, som sin mening
ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 21 bort ha följande lydelse:
21. beträffande standardiseringsarbete
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Jo784 yrkande 8 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
15. Hushållens miljöbelastning (mom. 24)
Rolf Dahlberg, Henrik S Järrel, Tomas Högström och Marietta de Pourbaix-Lundin
(alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 26 börjar med ?Vad först? och
slutar med ?motion avstyrks? bort ha följande lydelse:
I likhet med vad som anförts i motion L14 anser utskottet att regeringen bör
återkomma till riksdagen med en redovisning av de miljömässiga konsekvenserna
för hushållens del vid en kärnkraftsavveckling. Trots att hushållens framtida
miljöbelastning på ett avgörande sätt påverkas av stängningen av en reaktor i
Barsebäck undviker regeringen helt denna centrala fråga i skrivelsen.
Vad utskottet anfört om en komplettering av skrivelsen i fråga om hushållens
energiförbrukning bör riksdagen, med bifall till motion L14 yrkande 3, som sin
mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 24 bort ha följande lydelse:
24. beträffande hushållens miljöbelastning
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L14 yrkande 3 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
16. Komplettering av skrivelsen (mom. 28)
Rolf Dahlberg, Henrik S Järrel, Tomas Högström och Marietta de Pourbaix-Lundin
(alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 27 börjar med ?Någon
komplettering? och slutar med ?motionsyrkandet avstyrks? bort ha följande
lydelse:
Regeringens strävan att motverka ett ensidigt bilberoende måste enligt
utskottet också diskuteras utifrån det faktum att bilen är en avgörande
förutsättning för ett fungerande samhälle. Bilen är särskilt viktig för boende
i glesbygd, för barnfamiljer och för dem som har ett aktivt fritidsliv.
Transporternas betydelse för en bredare arbetsmarknad och högre sysselsättning
får heller inte underskattas.
I detta sammanhang kan utskottet konstatera att bilens miljöpåverkan
reduceras i takt med bilparkens modernisering. Att möjliggöra för hushållen att
byta till en mer miljövänlig bil är således, enligt utskottets mening, ett
stort steg på vägen mot mer ekologiska transporter.
Slutligen vill utskottet peka på den betydelse som konkurrens och
avregleringar har även på kommunikationsområdet. Genom konkurrensutsättning
skapas också de bästa förutsättningarna för en väl fungerande kollektivtrafik.
Vad som nu anförts bör riksdagen, med bifall till motion L14 yrkande 4, som
sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 28 bort ha följande lydelse:
28. beträffande komplettering av skrivelsen
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L14 yrkande 4 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
17. Marknadsföringslagen (mom. 30)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29 börjar med ?Enligt
utskottets? och slutar med ?yrkande 3? bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärens uppfattning i fråga om behovet av ändringar i
marknadsföringslagen. Det är enligt utskottet sålunda inte rimligt att en
organisation av tillverkare skall kunna kringgå bestämmelserna om vilseledande
marknadsföring endast på grund av att det är fråga om en organisation och inte
enskilda näringsidkare. Givetvis bör även en organisation av näringsidkare
omfattas av lagens tillämpningsområde. Regeringen bör snarast återkomma till
riksdagen med erforderliga förslag till ändringar i marknadsföringslagen.
Vad som nu anförts bör riksdagen, med bifall till motionerna L13 yrkande 3
och L703, som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 30 bort ha följande lydelse:
30. beträffande marknadsföringslagen
att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:L13 yrkande 3 och 1997/98:L703
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
18. Direktreklam (mom. 31)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med ?Önskemålet i?
och slutar med ?motionsyrkandet avstyrks? bort ha följande lydelse:
Enligt utskottet är det nu dags att införa reklamfrid i hemmen. Regeringen
bör snarast återkomma till riksdagen med förslag i fråga om SPAR-registrets
användning, så att enskilda individer på ett enklare sätt kan undanbe sig
direktreklam än vad nuvarande och föreslagna ordningar innebär.
Vad som nu anförts bör riksdagen, med bifall till motion L712 yrkande 3, som
sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 31 bort ha följande lydelse:
31. beträffande direktreklam
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L712 yrkande 3 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
19. Könsdiskriminerande reklam (mom. 32)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med ?Vad härefter?
och slutar med ?motion L712? bort ha följande lydelse:
Utskottet delar helt motionärens uppfattning att reklam med inslag av
diskriminering i alla dess former är oacceptabelt. Självfallet skall reklamen
liksom all annan information i samhället återspegla ett livsmönster som bygger
på principen om människors lika värde oavsett kön, etniskt ursprung, sexuell
läggning, ålder eller funktionshinder.
Könsdiskriminering i reklam strider enligt utskottet mot reklamens sociala
ansvar. Den motverkar de strävanden till jämställdhet som statsmakterna
beslutat om och som är allmänt accepterad i samhället. Med beaktande av att
näringslivets egenåtgärder knappast kan anses ha varit tillräckligt effektiva
föreligger enligt utskottet ett angeläget behov av agerande från regeringens
sida. Mot den nu angivna bakgrunden anser utskottet att regeringen bör
återkomma till riksdagen med lagförslag i syfte att komma till rätta med reklam
som kränker ettdera könet.
Vad som nu anförts bör riksdagen, med bifall till motion L712 yrkande 4, som
sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 32 bort ha följande lydelse:
32. beträffande könsdiskriminerande reklam
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L712 yrkande 4 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
20. Redovisning av miljömålet (mom. 36)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar med ?Enligt
utskottets? och slutar med ?yrkande 1? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att de mål för uppföljning och redovisning som regeringen
anger i skrivelsen är alltför lågt satta. I likhet med motionären anser
utskottet att regeringen i stället årligen bör redovisa till riksdagen hur
miljömålet utvecklas.
Vad som nu anförts bör riksdagen, med bifall till motion L13 yrkande 1, som
sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 36 bort ha följande lydelse:
36. beträffande redovisning av miljömålet
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L13 yrkande 1 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
21. Produktsäkerhetslagen (mom. 38)
Rolf Dahlberg (m), Henrik S Järrel (m), Tomas Högström (m), Yvonne Ruwaida (mp)
och Marietta de Pourbaix-Lundin (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar med ?Utskottet
erinrar? och slutar med ?motion L704? bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening bör konsumenter inte i något sammanhang utsättas för
farliga varor eller tjänster. Därvid är produktsäkerhetslagen av stor
betydelse. Den nuvarande lagstiftningen är emellertid förenad med påtagliga
nackdelar. De tjänster som tillhandahålls konsumenterna är nämligen förenade
med samma risker oavsett om huvudmannen för verksamheten är enskild eller
offentlig. Med den nu gällande ordningen är dock risken stor att vissa tjänster
helt faller utanför skyddslagstiftningen. En annan aspekt som bör beaktas är
att den nuvarande produktsäkerhetslagen inte är konkurrensneutral.
Från såväl konsument- som konkurrenssynpunkt är det således, enligt
utskottets mening, hög tid att utvidga produktsäkerhetslagen till att omfatta
även tjänster som tillhandahålls i offentlig verksamhet. Regeringen bör snarast
återkomma till riksdagen med erforderligt lagförslag.
Vad som nu anförts bör riksdagen, med bifall till motion L704, som sin mening
ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 38 bort ha följande lydelse:
38. beträffande produktsäkerhetslagen
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L704 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.
22. Lagen om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende (mom. 39)
Agne Hansson (c), Tanja Linderborg (v), Yvonne Ruwaida (mp) och Birgitta
Carlsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar med ?Någon
omständighet? och slutar med ?motion L716? bort ha följande lydelse:
Utskottet kan för sin del konstatera att erbjudanden om att förvärva
bostadsandelar ofta ges till konsumenter i samband med resor utomlands.
Marknadsföringen och affärskontakterna sker då under andra förhållanden än vad
konsumenterna är vana vid. I många fall är också försäljningsmetoderna
synnerligen påträngande och aggressiva. Härtill kommer att de ifrågavarande
avtalen ofta innebär ett stort ekonomiskt åtagande för konsumenterna.
Mot den angivna bakgrunden delar utskottet motionärernas uppfattning om att
ångerfristens längd bör vara 15 dagar. Regeringen bör återkomma till riksdagen
med förslag till ändring av lagen om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat
boende i enlighet med vad utskottet nu angett.
Vad som sålunda anförts bör riksdagen, med bifall till motion L716 yrkande 8,
som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 39 bort ha följande lydelse:
39. beträffande lagen om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L716 yrkande 8 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilda yttranden
1. Inhemska miljömärkningssystem
Tanja Linderborg (v) anför:
Jag anser det i allra högsta grad angeläget att fungerande nationella
miljömärkningssystem, såsom Svanen och KRAV-märkningen, kan behållas till dess
att andra internationella system har visat sig lika framgångsrika och fått ett
lika starkt genomslag hos konsumenterna. Det är således viktigt att regeringen
verkar för att de inhemska miljömärkningssystemen kan behållas. Med hänsyn till
det pågående arbetet har jag emellertid inte funnit anledning att reservera mig
till förmån för motion L12 yrkande 6.
2. Energiförbrukning i bostäder
Tanja Linderborg (v) anför:
Jag anser att flera olika åtgärder är nödvändiga om man vill åstadkomma ett mer
ekologiskt boende. För det första bör olika kostnader för boendet, såsom
kostnaden för energianvändningen, debiteras konsumenterna efter deras faktiska
förbrukning. Det är också önskvärt att de fasta kostnaderna minimeras, så att
huvuddelen av kostnaderna ligger i en rörlig del.
För att skapa en mer miljövänlig energiförbrukning anser jag vidare att man
bör överväga någon form av statlig eller kommunal miljöbonus för konsumtion av
grön el. Marknaden för miljövänliga energikällor skulle därvid kunna utvecklas
på ett bättre sätt än vad nuvarande förutsättningar möjliggör.
Jag förutsätter att dessa frågor kommer att bli föremål för närmare
överväganden i samband med riksdagens behandling av proposition 1997/98:119
Bostadspolitik för hållbar utveckling och har därför inte funnit skäl att
reservera mig till förmån för motion L12 yrkande 4.
3. Könsdiskriminerande reklam
Tanja Linderborg (v) anför:
Jag delar de principiella synpunkter som förts fram i motion L712 i fråga om
behovet av åtgärder för att komma till rätta med den könsdiskriminerande
reklamen. Eftersom sådana lagregler som motionären efterlyser kräver
grundlagsändringar, anser jag att lagstiftning på området i vart fall för
närvarande inte bör komma till stånd. I stället bör man nu i första hand
avvakta effekterna av näringslivets egenåtgärder.
4. TV-reklam till barn
Rolf Dahlberg, Henrik S Järrel, Tomas Högström och Marietta de Pourbaix-Lundin
(alla m) anför:
Någon entydig forskning beträffande vad TV-reklam direkt riktad till barn har
för inverkan på barn under tolv år finns inte såvitt vi vet. Vi är därför inte
inom ramen för detta ärende beredda att förorda något särskilt initiativ eller
några andra åtgärder från riksdagens sida med anledning av de motioner som
väckts rörande TV-reklam till barn. Vi förordar en utredning som
förutsättningslöst ser över vilken inverkan reklam direkt riktad till barn har
och då i synnerhet den reklam som förekommer i TV. I sammanhanget bör särskilt
belysas huruvida det i förbudshänseende finns anledning att göra skillnad
mellan reklam i TV och t.ex. reklam till motsvarande målgrupp på bio och i
tidningar. Vi anser dessutom att en sådan utredning bör belysa
förutsättningarna för självsanerande insatser genom åtgärder av handelns och
reklambranschens egna organisationer med avseende på TV-reklam.
5. TV-reklam till barn
Agne Hansson (c), Yvonne Ruwaida (mp) och Birgitta Carlsson (c) anför:
Vi anser att det är av största vikt att regeringen med oförminskad intensitet i
internationella sammanhang verkar för att hävda det svenska förbudet mot TV-
reklam riktad till barn. Vi utgår från att regeringen agerar i enlighet härmed.
Vi har därför inte nu funnit anledning att reservera oss till förmån för
motionerna K310 yrkande 5, K330 yrkande 1 och Kr270 yrkande 62. Ärendets
fortsatta handläggning får ge svar på om det finns anledning att återkomma i
frågan.
Innehållsförteckning
Sammanfattning........................................1
Skrivelsen............................................1
Motionerna............................................1
Motioner väckta med anledning av regeringens skrivelse1
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1997/982
Utskottet.............................................5
Inledning...........................................5
Miljömålet..........................................8
Konsumentverkets sektorsansvar......................9
Lokal och frivillig konsumentverksamhet............11
Kunskap och information............................15
Märkning, produktion och konsumtion................18
Boende och resande.................................26
Marknadsföring.....................................28
Uppföljning och redovisning........................32
Lagstiftning.......................................33
Konsumentfrågor i EU...............................35
Hemställan.........................................36
Reservationer........................................39
1. Miljömålet (mp).................................39
2. Ett ytterligare miljömål (m)....................40
3. En delegation för miljö- och konsumentfrågor (mp)40
4. Privatisering av Konsumentverket (m)............41
5. Budgetrådgivning, m.m. (fp, mp).................41
6. Frivilligorganisationer (m).....................42
7. Stöd till frivilligorganisationer (c, mp).......43
8. Utbildning (fp).................................43
9. Konsumenterna och IT (fp, mp)...................44
10. Reformerad miljömärkning (mp)..................44
11. Miljömärkningens organisation (c)..............45
12. Ursprungsmärkning m.m. (mp)....................45
13. S.k. rättvis handel (mp).......................46
14. Standardiseringsarbete (c).....................46
15. Hushållens miljöbelastning (m).................47
16. Komplettering av skrivelsen (m)................47
17. Marknadsföringslagen (mp)......................48
18. Direktreklam (mp)..............................48
19. Könsdiskriminerande reklam (mp)................48
20. Redovisning av miljömålet (mp).................49
21. Produktsäkerhetslagen (m, mp)..................49
22. Lagen om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat
boende (c, v, mp)..................................50
Särskilda yttranden..................................51