I betänkandet behandlar utskottet 17 motioner som tar upp olika
immaterialrättsliga frågor. Vidare redovisas en av utskottet initierad
utvärdering av reglerna om följerätt i upphovsrättslagen.
I fem motioner föreslås åtgärder för att underlätta och initiera ansökningar
om patent, och sex motioner innehåller yrkanden som riktar sig mot möjligheten
att få patent på livsformer. Övriga motioner rör bruksmönster, växtförädlarrätt
och upphovsrätt.
Med anledning av ett motionsyrkande förordar utskottet ett tillkännagivande
om att regeringen bör överväga behovet av upphovsrättsligt skydd för det
översättningsarbete som bedrivs av Bibelkommissionen. Övriga motioner avstyrks.
Till betänkandet har fogats sju reservationer.
I en bilaga till betänkandet har intagits en inom utskottets kansli upprättad
promemoria om aktuella EU-frågor på immaterialrättens område.
Motionerna
1997/98:L801 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att förbättra villkoren för uppfinnare och innovatörer som söker
patent,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behoven av att höja patentets rättsliga skydd och status,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om konkreta ändringar i
patentlagen i enlighet med vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen bör verka för att konsekvensändringar kommer till
stånd i internationella patenträttskonventioner.
1997/98:L802 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om upphovsrätten i IT-
världen.
1997/98:L803 av Gullan Lindblad och Lennart Fridén (m) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär en utredning om ungdomsföreningars skyldigheter enligt
upphovsrättslagen när det gäller avgifter till STIM i enlighet med vad som
anförts i motionen.
1997/98:L804 av Carina Hägg (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av retroaktivitet i
patentprocessen för små och medelstora företag med redan beviljat patent.
1997/98:L805 av Agne Hansson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en allmän översyn av den immateriella lagstiftningen i syfte att
underlätta för uppfinnare och innovatörer,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en differentiering av patentkostnaderna,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett ökat immaterialrättsligt skydd på IT-området,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om införande av bruksmönsterskydd,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ändringar i växtförädlarrättslagen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förbud mot patent på livsformer.
1997/98:L806 av Dan Ericsson m.fl. (kd) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag till sådan ändring i lagen om patentintrång att åtal skall väckas
om patentintrång föreligger.
1997/98:L807 av Åsa Stenberg m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om framställning av enstaka
exemplar av porträttfotografi för enskilt bruk.
1997/98:L808 av Lars Hjertén m.fl. (m, c, fp, kd) vari yrkas att riksdagen
beslutar att genom komplettering av upphovsrättslagen säkerställa
upphovsrättsligt skydd för Bibelkommissionens översättningar i enlighet med vad
som anförts i motionen.
1997/98:L809 av Bodil Francke Ohlsson m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige i FN skall driva frågan om patent på liv så att varje
folk garanteras rätt till de egna generna, såväl som till sina inhemska växter
och djur,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige i alla sammanhang där det är möjligt skall verka för att
patent på liv tas bort.
1997/98:K310 av Marianne Andersson m.fl. (c) vari yrkas
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en översyn av lagstiftningen vad gäller immaterialproduktion.
1997/98:K715 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige i ministerrådet skall verka för att förslaget om patent
på bioteknologiska uppfinningar stoppas.
1997/98:Kr304 av Kerstin Warnerbring (c) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om folkmusiken och upphovsrätten.
1997/98:Jo511 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) vari yrkas
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att patent på liv ej skall vara möjligt,
12. att riksdagen beslutar om en sådan ändring av patentlagen att de patent
som redan beviljats på GMO återkallas,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förslaget till nytt patentdirektiv för skydd av tekniska
uppfinningar.
1997/98:Jo542 av Gudrun Lindvall m.fl. (mp) vari yrkas
9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till grundlag som innebär att
patent på liv förbjuds,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om internationell konvention som förbjuder patent på livsformer.
1997/98:Jo543 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om internationell konvention mot patent på livsformer.
1997/98:N247 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om patentintrångsförsäkring.
1997/98:N274 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bättre skydd för immateriella rättigheter.
Utskottet
Allmän bakgrund
Immaterialrätt är den sammanfattande beteckningen för ett antal olika regler
som skyddar intellektuella prestationer mot obehörigt utnyttjande. Immaterial-
rätten brukar delas in i upphovsrätt och industriellt rättsskydd. Till det
industriella rättsskyddet hör patenträtt, känneteckensrätt, mönsterrätt och
växtförädlarrätt. Patenträtt gäller för nya uppfinningar som kan utnyttjas
industriellt. Känneteckensrätt brukar användas som en övergripande beteckning
för varumärkesrätten, firmarätten och andra rättsskydd för
individualiseringsmedel. Föremål för varumärkesrätt är särskilda kännetecken i
ord eller bild som näringsidkare använder som beteckning på sina varor eller
tjänster. Mönsterskydd gäller utseendet (design) på en produkt antingen den
betingas av estetiska eller nyttobetingade skäl. Växtförädlarrätt skyddar nya
växtsorter som skapas genom förädling eller på annat sätt.
I utländsk rätt finns ytterligare en form för att skydda en varas tekniska
användbarhet. Den skyddsformen kallas bruksmönsterskydd, bruksmodellskydd eller
skydd för nyttighetsmodeller.
De svenska bestämmelserna på det immaterialrättsliga området finns i lagen
(1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, patentlagen
(1967:837), varumärkeslagen (1960:644), kollektivmärkeslagen (1960:645),
firmalagen (1974:156), mönsterskyddslagen (1970:485) och växtförädlarrättslagen
(1971:392). I huvudsak innebär de olika immaterialrättsliga reglerna - både i
Sverige och i andra länder - att den som skapat en skyddad produkt eller utfört
en skyddad prestation har principiell ensamrätt att dra ekonomisk nytta av
produkten eller prestationen. Utan tillstånd får andra inte kopiera
skyddsobjektet och utnyttja det på olika sätt, t.ex. genom att marknadsföra
det. Rättighetshavaren kontrollerar alltså i princip all användning av
skyddsobjektet. Exempelvis kan en patenthavare hindra andra från att utnyttja
uppfinningen, en författare måste lämna tillstånd innan författarens verk kan
tryckas upp och distribueras på marknaden och den som har rätt till ett
varumärke kan hindra andra från att sätta varumärket på sina produkter.
Ensamrätten kan vara inskränkt på olika sätt. Särskilt på det
upphovsrättsliga området finns det åtskilliga regler som begränsar
upphovsmannens ensamrätt. Ett exempel på en sådan inskränkning är att
privatpersoner som huvudregel har rätt att kopiera skyddade verk för enskilt
bruk.
Mellan upphovsrätten och det industriella rättsskyddet finns två
grundläggande skillnader. Den ena är att upphovsrätten skyddar det sätt på
vilket en idé omsatts i verkligheten och inte själva idén. Patentskydd, skydd
för varumärken, mönsterskydd och växtförädlarrätt skyddar däremot idén som
sådan. Den andra skillnaden är att upphovsrätt uppkommer så fort den skyddade
prestationen utförts, medan patent, mönster och växtförädlarrätt i princip
förutsätter ett registreringsförfarande. Patentskydd uppkommer således först
när rättighetshavaren ansökt om och beviljats patent på sin uppfinning.
Varumärken intar en särställning genom att skydd kan uppkomma både genom
registrering och genom faktisk användning.
Den ensamrätt som följer med det immaterialrättsliga skyddet är
tidsbegränsad. Enligt reglerna i Sverige gäller upphovsrätten under 70 år
räknat från upphovsmannens död eller beträffande vissa prestationer under 50 år
från det prestationen utfördes. Patentskyddet räknas från den dag ansökan görs
om registrering. I Sverige sträcker sig skyddstiden 20 år framåt i tiden.
Mönsterskyddet räknas också från ansökningsdagen och gäller under fem år, men
tiden kan förlängas upp till tio år. Växtförädlarskyddet gäller under 20 år
från registreringsdagen. Varumärken har en i princip obegränsad skyddstid så
länge de används. En registrering gäller dock bara under tio år men kan förnyas
ett obegränsat antal gånger.
Det immaterialrättsliga skyddet representerar betydande ekonomiska värden.
Såvitt känt finns det inte några aktuella sammanställningar av hur stora dessa
värden är. Beräkningar som gjordes i Sverige i början av 1980-talet visade att
enbart den upphovsrättsligt relaterade delen av det svenska näringslivet då
svarade för 6,5 % av BNP. Denna andel är med all sannolikhet betydligt högre i
dag med hänsyn till utvecklingen av informationssamhället och datatekniken.
Patent
Inledning
Gällande regler i patentlagen innebär, såsom ovan berörts, att den som gjort en
ny uppfinning kan få ensamrätt att utnyttja uppfinningen yrkesmässigt genom
patent. Patent kan meddelas på ett förfarande, t.ex. ett nytt produktionssätt,
eller på en produkt som sådan, exempelvis ett nytt läkemedel. Som allmänna
förutsättningar för patentbarhet gäller att uppfinningen, förutom att den skall
vara ny, väsentligen skall skilja sig från vad tidigare är känt samt att den
skall kunna utnyttjas industriellt och vara reproducerbar, vilket innebär att
uppfinningen skall ha sådan karaktär att den avsedda effekten med säkerhet kan
uppnås vid ett upprepat utövande av uppfinningen.
Som tidigare redovisats ger patentskyddet innehavaren en tidsbegränsad
ensamrätt att utnyttja en uppfinning. En sådan ensamrätt är avsedd att
stimulera forskning och utvecklingsarbete. Uppfinnare kan räkna med att under
skyddstiden utan konkurrens kunna marknadsföra uppfinningen eller på annat sätt
exploatera den ekonomiskt. Häri ligger också ett allmänt intresse. Mot de
intressen som sålunda bär upp patentskyddet står samhällets intresse av att det
inte skapas ett alltför långtgående monopol när det gäller att dra nytta av en
uppfinning. Ensamrätten har därför begränsats i tiden. Vidare finns möjlighet
att under vissa förutsättningar genom tvångslicens ge tredje man rätt att utan
hinder av ett patent mot ersättning till patenthavaren utnyttja den
patentskyddade uppfinningen.
Patent söks i Sverige hos Patent- och registreringsverket. Varje ansökan som
kommer in granskas av myndigheten. Vid granskningsförfarandet skall utrönas
huruvida det föreligger hinder mot bifall till ansökningen med hänsyn till
patentlagens bestämmelser. En väsentlig del av granskningen avser frågan
huruvida uppfinningen är ny och fyller kravet på uppfinningshöjd. Om
förutsättningarna för patent är uppfyllda, dvs. om ansökningen är fullständig
och Patent- och registreringsverket gör bedömningen att det inte finns några
hinder mot patent, skall sökanden underrättas om att patent kan meddelas. Sedan
sökanden betalt en särskild avgift, meddelandeavgift, skall patentmyndigheten
bifalla ansökningen och kungöra beslutet. När beslutet har kungjorts är patent
meddelat. Därefter vidtar det s.k. invändningsförfarandet då envar har
möjlighet att göra invändningar mot ett meddelat patent. Framförda invändningar
kan under vissa närmare angivna förutsättningar leda till att ett meddelat
patent upphävs. Förfarandet vid Patentverket är tämligen tidskrävande, och
enligt uppgift tar det i genomsnitt omkring tre år från det att en
patentansökan ges in till dess patent meddelats. Antalet ansökningar uppgår för
närvarande till omkring 4 500 per år, varav omkring 2 000 bifalls.
Av patentlagen framgår att det i patentärenden utgår avgifter av olika slag,
bl.a. ansökningsavgifter och årsavgifter. Avgiftssystemet bygger på låga
initialkostnader och progressiva årsavgifter. Tanken är att den som
upprätthåller sitt patent även har framgång med sin uppfinning och då kan
betala årsavgifter enligt en stigande skala. Avgifternas storlek fastställs av
regeringen och framgår av en bilaga till patentkungörelsen (1967:838, ändrad
senast 1997:42). Verksamheten vid Patent- och registreringsverket är helt
avgiftsfinansierad.
I praktiken företräds sökanden i patentärenden i regel av ombud, om det inte
är fråga om ett större företag med egen patentavdelning. Ett patentombud bistår
uppfinnaren bl.a. med att formulera ansökan och göra förberedande
nyhetsundersökningar. När patent har meddelats kan patentombudet bistå med att
hålla patentet vid liv genom att betala in årsavgifterna och att hjälpa till
med upprättandet av licensavtal m.m.
Ett patent som meddelas av nationell patentmyndighet blir gällande endast i
den staten. En uppfinnare som önskar få patentskydd i flera länder måste alltså
i princip söka patent i varje land. Genom den europeiska patentkonventionen har
skapats en ordning som medger att en patentansökan samtidigt kan erhålla
patentskydd i flera länder, s.k. europeiskt patent. Sådant patent meddelas av
det europeiska patentverket (EPO) som har sitt säte i München. Konventionen
trädde i kraft år 1977 och har tillträtts av Sverige och ett flertal andra
europeiska stater. I den svenska patentlagen har tagits in de särskilda regler
som föranletts av tillträdet. En viss anpassning av de svenska patentreglerna
till konventionens bestämmelser har också skett.
Den europeiska patentkonventionen innehåller en fullständig reglering av
förutsättningarna att få europeiskt patent och handläggningsordningen vid det
europeiska patentverket. Regleringen i konventionen är fristående från
konventionsstaternas lagstiftning. Konventionen innehåller också bestämmelser
om bl.a. rättsverkningarna av ett europeiskt patent. I sistnämnda hänseende
gäller att ett europeiskt patent skall ha samma rättsverkan i den stat för
vilken patent beviljats som ett nationellt patent. Giltighetstiden för ett
europeiskt patent är enligt konventionen 20 år från ansökningens ingivningsdag.
Konventionen hindrar inte konventionsländerna att i sin nationella lagstiftning
föreskriva en längre giltighetstid för ett patent. Europeiska patent kan dock
inte genom nationella regler ges en längre giltighetstid än 20 år utom i vissa
krissituationer såsom krig och krigsfara.
År 1989 undertecknade EG:s medlemsstater en överenskommelse om
gemenskapspatent. Avtalet innebär att det är möjligt för en uppfinnare att
ansöka centralt om patent som blir gällande i samtliga medlemsländer. Det är
alltså i princip samma uppbyggnad av systemet som i den europeiska
patentkonventionen. Vissa skillnader finns dock. En skillnad är att frågor om
ogiltighet av ett gemenskapspatent skall prövas enligt reglerna i
överenskommelsen. Om patentet ogiltigförklaras får det verkningar inte bara i
den stat där ogiltighetsmålet prövats utan patentet förfaller i sin helhet i
alla länderna. Enligt den europeiska patentkonventionen däremot prövas frågor
om ogiltighet i varje stat. En ogiltigförklaring får bara verkan i den aktuella
staten.
Överenskommelsen har hittills ratificerats av sju medlemsländer. Om
återstående fem länder som undertecknat avtalet ratificerar kan frågan om ett
tillträde för bl.a. Sverige aktualiseras. Förhandlingar måste dock föras med de
tre nya medlemsländerna Finland, Sverige och Österrike om bl.a. fördelningen av
inkomsterna från årsavgifter för patent.
Främjande av patent
I motion 1997/98:L801 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) anses att uppfinnare och
innovatörer bör ha generellt bättre villkor med tanke på deras stora betydelse
för näringsliv, affärsutveckling och sysselsättning och motionärerna begär ett
tillkännagivande härom (yrkande 1). Enligt motionärernas mening är patent-
ansökningar och patentbevakning i Sverige förenade med alltför höga kostnader.
För många enskilda uppfinnare är patentkostnaderna alltför höga och därför är
det i dag storföretagen som står bakom ökningen av antalet nya svenska patent.
Motionärerna anser att ett system med differentiering av patentkostnaderna
mellan olika sökarkategorier bör övervägas och de hänvisar i den delen till
USA, där enskilda uppfinnare samt företag med mindre än 500 anställda inte
behöver betala lika höga avgifter som större företag.
Även i motion L805 av Agne Hansson m.fl. (c) tas frågan om kostnaderna för
patentansökningar upp. Motionärerna anser att en differentiering av kostnaderna
bör övervägas (yrkande 2).
Utskottet har ingen annan uppfattning än motionärerna när det gäller
patentens betydelse. För företag är patent ett av flera sätt att försäkra sig
om att resultaten av satsningar på forskning och utveckling kan tillgodogöras
och vidmakthållas. Patenten utgör ett sätt att exploatera ny teknik, och när
företagen och samhället satsar allt större resurser på forskning och utveckling
blir det också mer betydelsefullt att kunna säkra avkastningen på gjorda
investeringar. Det har i olika sammanhang hävdats att framför allt mindre
företag har svårt att ta till vara sina rättigheter på patentområdet. Om vissa
uppfinnare och företag inte förmår att ta till vara de fördelar som
patentskyddet erbjuder, fyller patentsystemet inte längre sin funktion.
Utskottet kan konstatera att åtgärder har vidtagits i syfte att främja ett
ökat utnyttjande av patentskyddet. Bl.a. har Patent- och registreringsverket på
uppdrag av regeringen under senare tid mer aktivt informerat näringslivet om
patentsystemets möjligheter. Verket har i det syftet gjort individuella
företagsbesök och erbjudit utbildning och kontinuerligt stöd till
organisationer och andra organ som arbetar med små och medelstora företag. I
uppdraget har också ingått att delta i mässor och annan utåtriktad verksamhet.
Under budgetåret 1995/96 tillfördes Patent- och registreringsverket särskilda
medel för en delvis finansiering av arbetet med att utöka den externa
tillgängligheten av verkets dokumentation inom patentområdet.
När det gäller avgifterna för patentansökningar, torde dessa utgöra endast en
mindre del av de totala kostnaderna i ett patentärende. Den totala kostnaden
för ett patent som meddelas av Patent- och registreringsverket har i olika
sammanhang beräknats uppgå till 50 000 kr. Om patentskydd önskas under tio år
tillkommer årsavgifter om drygt 10 000 kr. De sammantagna kostnaderna för att
upprätthålla ett patentskydd i Sverige under tio år uppgår i normalfallet till
omkring 60 000 kr. Kostnaderna för att förvärva patentskydd enligt den
europeiska patentkonventionen i åtta länder uppgår till omkring 200 000 kr,
vartill kommer kostnader för årsavgifter.De stora kostnaderna hänför sig till
arbetet med utformningen av ansökningshandlingarna, såsom ombudsarvoden och
översättningskostnader. Ansökningsavgiften till Patent- och registreringsverket
uppgår till 3 800 kr, vartill kommer en tryckningsavgift om 900 kr.
Ombudskostnaderna är således den helt dominerande posten.
Även om avgifterna i ett patentärende således knappast kan sägas vara av den
storleken att de i någon betydande omfattning kan antas påverka antalet
ansökningar negativt, är en sänkning av avgifterna naturligtvis välkommen, inte
minst med hänsyn till de mindre företagen.
EG-kommissionen har i juni 1997 givit ut en grönbok om patentsystemet i
Europa med undertiteln ?Främjande av innovationer genom patent?. EG, som har
plats som observatör i styrelsen för EPO i München, kan där tillvarata sina
intressen men också i andra sammanhang agera i frågor av gemensamt intresse för
de båda organen. Grönboken tar upp bl.a. några frågor om hur väl det nuvarande
europapatentsystemet fungerar och där redogörs för ett arbete inom EPO för att
sänka kostnaderna för europapatent. Kommissionen tar i grönboken upp dels
frågan vilka avgifter som i första hand skulle kunna sänkas, dels om det är
lämpligt att enligt amerikansk förebild införa förmånligare avgifter för små
och medelstora företag. Slutligen diskuteras den s.k. fördelningsnyckeln,
enligt vilken årsavgifterna för förnyelse av ett europapatent fördelas och hur
dessa skall delas mellan nationella patentverk och det europeiska patentverket.
Småföretagsdelegationen, som har i uppdrag att identifiera problem och
föreslå åtgärder för att undanröja onödiga hinder för etablering och tillväxt i
småföretag, konstaterar i sin nyligen presenterade första rapport, (SOU
1997:186) Bättre och enklare regler, att många mindre företag skapas kring ett
begränsat antal unika innovationer, och att patentinstitutet därför är av stor
betydelse för att skydda innovationen under den period som den utvecklas
tekniskt och kommersiellt. För en stor del av patentärendena är
handläggningstiderna mycket långa, vilket enligt delegationen förorsakar ökade
kostnader och innebär problem för de innovativa företagens
konkurrensmöjligheter. Det är enligt delegationen viktigt att också kostnaderna
för att ansöka om och upprätthålla patent kan hållas så låga som möjligt.
Delegationen föreslår att regeringen ger Riksrevisionsverket i uppdrag att
granska handläggningstiderna hos Patent- och registreringsverket och att se
över kostnaderna för att erhålla och upprätthålla patent och i nästa
regleringsbrev till verket ställer krav på redovisning av hur verket varaktigt
kan sänka handläggningstiderna och hur man skaffat kompetens för att säkra
detta mål.
Vidare bör i sammanhanget noteras att Patent- och registreringsverket i en
skrivelse till regeringen år 1996 har väckt förslag om vissa ändringar i
patentlagen. Bland de frågor som verket tagit upp i skrivelsen kan nämnas
sådana som rör förenkling och förbilligande av handläggningsförfarandet. Enligt
uppgift från Justitiedepartementet kommer de frågor som verket tagit upp att
behandlas i en departementspromemoria under år 1998.
Mot bakgrund av vad som nu redovisats konstaterar utskottet att de frågor om
kostnaderna för patentansökningar som motionärerna aktualiserat är, eller
kommer att bli, föremål för överväganden i olika sammanhang. Utskottet kan inte
finna annat än att arbetets inriktning ligger helt i linje med
motionsönskemålen. Några särskilda åtgärder från riksdagens sida är därför inte
påkallade.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L801 yrkande 1 och
L805 yrkande 2.
Patentintrångsförsäkring
I motion L801 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) framhålls att det är angeläget att
det, som ersättning för den patentintrångsförsäkring som upphörde vid
årsskiftet 1995/96, skapas någon form av försäkringsskydd, bl.a. för juridiskt
biträde, vid patentintrång (yrkande 2).
Behovet av en patentintrångsförsäkring tas i ytterligare två motioner. I
motion N247 av Olof Johansson m.fl. (c) sägs att det, i avvaktan på en
försäkringslösning på europeisk nivå, bör införas en nationell
patentintrångsförsäkring (yrkande 10). I motion N274 av Alf Svensson m.fl. (kd)
anförs att ägare till immateriella rättigheter bör ges bättre ekonomiska
möjligheter att försvara sin rätt till patent och varumärken genom ett bättre
försäkringsskydd (yrkande 14 delvis).
Utskottet kan konstatera att regeringen hösten 1996 gav Närings- och
teknikutvecklingsverket (NUTEK) i uppdrag att ta fram ett underlag med
förutsättningar för och förslag till utformning av en patentintrångsförsäkring
som bygger på kommersiella grunder. Uppdraget redovisades i januari 1997 i
rapporten (R 1997:4) Rättsskyddsförsäkring för patent. NUTEK redovisar i
rapporten en modell för en rättsskyddsförsäkring som bygger på kommersiell
grund och föreslår lösningar med expansionsmöjligheter till nordisk och
europeisk nivå. Vidare föreslås att regeringen tar vissa initiativ till
ytterligare åtgärder för att komma till rätta med vissa problem inom
patentprocessen. I rapporten framhålls att även varumärken kan vara intressanta
ur ett försäkringsperspektiv och det föreslås att den frågan därför utreds
närmare.
Regeringen har därefter utsett en särskild förhandlare med uppdrag att söka
få till stånd en överenskommelse med olika intressenter om bildande av ett
försäkringsbolag för att meddela den aktuella försäkringen. Regeringen har
förklarat sig beredd att skjuta till medel för vissa initialkostnader,
förutsatt att det går att finna finansiärer som är villiga att bidra till det
erforderliga aktiekapitalet.
Den särskilde förhandlaren har nyligen, den 12 februari 1998, i sin
redovisning till regeringen av uppdraget konstaterat att det för närvarande
saknas förutsättningar att ingå överenskommelser med intressenter för
finansiering och ägande av ett försäkringsbolag som skall tillhandahålla
rättsskyddsförsäkring för patent. I rapporten redogörs för förhandlingsarbetet,
som inneburit omfattande kontakter med representanter för uppfinnare,
småföretagare, banker, försäkringsbolag, innovationsinriktade organisationer
och företag m.fl. varvid det konstateras att det råder en stor enighet om att
problemet med patentintrång som drabbar framför allt enskilda uppfinnare och
småföretag är allvarligt. Enligt många bedömare är det dessutom ett växande
problem. Även om många anser att problemet är angeläget att lösa finns det
enligt rapporten uppenbarligen inte tillräckligt stort intresse hos någon av de
intressenter som har möjlighet, finansiellt och i övrigt, för att få till stånd
en ordning, baserad på privat engagemang. En nationell lösning av problemet
torde därför, åtminstone för närvarande, enligt den särskilde förhandlaren
förutsätta ett väsentligt större engagemang, bland annat finansiellt, från
statens sida, än vad som varit aktuellt enligt förhandlingsuppdraget. Vidare
sägs att det kan diskuteras huruvida det från allmänna utgångspunkter är
lämpligt att staten på sådant sätt skulle ta ansvaret för problemets lösning
och det är också oklart om det vore förenligt med EU:s konkurrensregler.
Avslutningsvis anges att problemet med patentintrång har tagits upp på EU-nivå,
men att de flesta bedömare anser att en eventuell lösning på europeisk nivå
ligger flera år fram i tiden. Som sin slutsats anser den särskilde förhandlaren
att Sverige i den föreliggande situationen bör inrikta ansträngningarna på att,
tillsammans med övriga intresserade länder, aktivt driva fram en europeisk
lösning av problemet.
Utskottet finner det vara utomordentligt beklagligt att det inte har varit
möjligt att lösa de finansiella förutsättningarna för den föreslagna
försäkringsmodellen. Som framhålls i rapporten är patentintrången nämligen ett
allvarligt och växande problem, framför allt för enskilda uppfinnare och
småföretagare. Med hänsyn till frågans betydelse förutsätter utskottet att
regeringen dels noga överväger om det kan finnas alternativa vägar att nå fram
till en nationell lösning, dels verkar för att driva fram en försäkringslösning
på europeisk nivå.
I motion L804 pekar Carina Hägg (s) på att NUTEK:s förslag till
patentintrångsförsäkring innebär att en patentintrångsförsäkring skall tecknas
redan i anslutning till att en ansökan om patent ges in. Det är enligt
motionären viktigt att även den som redan har ett giltigt patent inte ställs
utanför möjligheten att teckna försäkring. Det är enligt motionären önskvärt
att också dagens patenthavare skall kunna omfattas av den trygghet som en
försäkring kan ge.
Utskottet kan, särskilt mot bakgrund av de konstaterade svårigheterna att
finansiera ett försäkringssystem, konstatera att en realistisk modell måste
bygga på att kostnaderna för försäkringsverksamheten hålls på en så låg nivå
som möjligt. NUTEK:s förslag har beaktat detta, bl.a. genom att förutsättningen
för rätten att teckna försäkring skall vara att det redan i anslutning till
ingivandet av patentansökan tecknas en s.k. optionsförsäkring. För att det
skall finns några möjligheter att trots allt söka uppnå en nationell
försäkringslösning, så bör det enligt utskottets mening inte komma i fråga att
ta några initiativ som ytterligare försvårar en sådan lösning.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L801 yrkande 2,
L804, N247 yrkande 10 och N274 yrkande 14 (delvis).
Prioritet
I själva uppfinningsbegreppet ligger att en uppfinning skall vara ny. Det
patenträttsliga nyhetskriteriet är strängt och det ställer krav på att
uppfinningen skall utgöra en objektiv och absolut nyhet. Sålunda anges i 2 §
patentlagen att patent meddelas endast på uppfinning som är ny i förhållande
till vad som blivit känt före dagen för patentansökningen. Med begreppet
?blivit känt? avses allt som blivit allmänt tillgängligt, oavsett på vilket
sätt så har skett och oberoende av var och när förhållandet blev allmänt
tillgängligt och vidare även oberoende av om uppfinnaren känt till materialet
eller ens haft en reell möjlighet att känna till dess existens. En invändning
om att nyhetskravet inte är uppfyllt kan göras gällande när som helst, även
efter det att patent har meddelats. Visar det sig att en sådan invändning är
riktig, utgör den en ogiltighetsgrund. Den som överväger att söka patentskydd
för en uppfinning i flera länder skulle ställas inför betydande svårigheter
till följd av nyhetskravet, om inte särskilda regler hade utformats för att
reglera den situationen. Det torde nämligen vara praktiskt taget omöjligt att
sända in ansökningar så att de anländer vid samma tidpunkt till
patentmyndigheterna i de olika länder som kan vara aktuella. Därtill kommer att
det vid tiden för en första ansökan i regel inte torde vara möjligt att
slutgiltigt bedöma den geografiska omfattningen av det skydd som uppfinningen
kan komma att motivera.
Pariskonventionen den 20 mars 1883 till skydd av den industriella
äganderätten, vartill Sverige anslutit sig, innehåller vissa regler om
prioritetsrätt som syftar till att avhjälpa sådana effekter
(konventionsprioritet). Bestämmelserna innebär att uppfinnare som sökt skydd
för en uppfinning i en konventionsstat har rätt att inom tolv månader söka
skydd för uppfinningen i andra konventionsstater med verkan att ansökningarna i
dessa stater skall anses gjorda samtidigt med den första ansökningen.
I 6 § patentlagen regleras rätten att åtnjuta prioritet från tidigare ansökan
om patent i Sverige eller från tidigare ansökan om patent eller vissa andra
skyddsformer i främmande stat som är ansluten till Pariskonventionen. Ansökan
om patent på uppfinning, vilken inom tolv månader före ansökningsdagen har
angivits i ansökan som avser patent för Sverige eller patent i främmande stat
som är ansluten till konventionen, skall anses gjord samtidigt med den tidigare
ansökningen, om sökanden yrkar det.
I 22 § patentlagen behandlas offentliggörande av patentansökan. Av
bestämmelsens första stycke framgår att handlingarna i ett patentärende skall
hållas tillgängliga för var och en fr.o.m. den dag då patentet meddelas. För
att förhindra att de långa handläggningstiderna för patentansökningar leder
till att ansökningar hålls hemliga under lång tid, har införts en bestämmelse i
22 § andra stycket om obligatoriskt offentliggörande efter viss tid.
Handlingarna i patentansökningsärenden skall enligt bestämmelsen hållas
tillgängliga för envar när 18 månader har gått från ansökningsdagen eller, om
prioritet yrkas, den dag från vilken prioritet begärs.
I motion 1996/97:L801 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) begärs förslag till lag-
ändringar som gäller prioritetsåret (yrkande 3). Motionärerna anser att tiden
för prioritet bör förlängas till två år. Härigenom skulle man underlätta för
sökandena dels att hitta lämpliga samarbetspartner inom landet eller utomlands
för lämpliga produktions- och finansieringsformer, dels att ta ställning till
om patent skall sökas även i andra länder. I samband med en förlängning av
prioritetstiden måste givetvis tiden för offentliggörande av patent också
utsträckas från nuvarande 18 månader till minst 24 månader. I konsekvens härmed
bör Sverige internationellt verka för att motsvarande ändringar kommer till
stånd i internationella konventioner på patenträttens område. I motionen yrkas
ett tillkännagivande om detta (yrkande 4).
Utskottet, som i mars 1997 hade att ta ställning till likalydande
motionsyrkanden, anförde vid det tillfället i sitt av riksdagen godkända
betänkande 1996/97:LU12 i frågan följande.
Utskottet kan i och för sig ha förståelse för tanken att en uppfinnare eller
annan som söker patentskydd för en uppfinning skulle ha mycket att vinna på en
förlängning av prioritetsperioden. Enligt utskottets mening måste emellertid
frågan bedömas i ett vidare perspektiv och med beaktande av effekterna på
villkoren för företagandet i stort. Från den utgångspunkten är det uppenbart
att prioritetsperioden utgör ett betydande osäkerhetsmoment. Under ett år från
den första ansökningen föreligger nämligen på grund av prioritetsreglerna i
länder där patentskydd ännu inte sökts en latent möjlighet för att ett
patentskydd kommer att etableras. En viktig funktion av patentförfarandet är
att information om ny teknik på ett effektivt sätt snabbt blir tillgänglig för
den som har ett behov av den i forskning, i kommersiell tillämpning eller på
annat sätt. Om exempelvis en svensk företagare fått kännedom om en för
honom/henne värdefull uppfinning genom att patentskydd har sökts någonstans i
utlandet, kan det vara riskabelt för honom att, så länge prioritetsfristen
löper, ta initiativ till att kommersiellt utnyttja uppfinningen. Om en
patentansökan lämnas in även i Sverige, skulle nämligen förutsättningarna för
att utnyttja uppfinningen ändras radikalt. Enligt utskottets mening väger
intresset tyngre av att det inom rimlig tid blir klarlagt i vilken omfattning
en ny uppfinning slutligen blir patentskyddad än den enskilde uppfinnarens
intresse av ytterligare utsträckt tid för att bedöma behovet av
patentansökningar i andra länder. Den nuvarande prioritetsperioden på tolv
månader är resultatet av internationella överläggningar och får enligt
utskottets mening ses som en lämplig avvägning mellan de olika intressen som
gör sig gällande.
Sedan utskottet gjorde den redovisade bedömningen för knappt ett år sedan har
inget framkommit som föranleder en annan bedömning. Utskottet avstyrker därför
bifall till motion L801 yrkandena 3 och 4.
Biotekniska uppfinningar
En utgångspunkt för patentlagens regler om det patenterbara området är att
någon skillnad inte skall göras mellan olika tekniker. Patent kan sålunda
meddelas också för biotekniska uppfinningar. En etisk gräns för vad som är
patenterbart finns i patentlagens 1 § fjärde stycket, som innehåller ett
generellt förbud för patent på uppfinningar vars utnyttjande skulle strida mot
goda seder eller allmän ordning. Vidare föreskrivs i samma lagrum förbud mot
patent på djurraser och växtsorter. Förbud gäller också för patent på ett
väsentligen biologiskt förfarande för framställning av växter eller djur.
Patent får dock meddelas på ett mikrobiologiskt förfarande och på produkter som
är ett resultat av ett sådant förfarande. För växtsorter finns en särskild
rättslig skyddsform, växtförädlarrätt, vilken regleras i växtskyddslagen
(1971:392).
Sex motioner har väckts med yrkanden som riktar sig mot möjligheten att ta
patent på livsformer. I motionerna L805 av Agne Hansson m.fl. (c), (yrkande 6),
Jo511 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd), (yrkande 11) samt Jo542 av Gudrun
Lindvall m.fl. (mp), (yrkande 9) begärs ett uttryckligt förbud mot patent på
liv, och i Jo511 begärs därtill en lagändring av innebörd att de patent som
redan har beviljats på genmanipulerade produkter återkallas (yrkande 12). I
motionerna K715 av Alf Svensson m.fl. (kd), (yrkande 11) och Jo511 (yrkande 13)
begärs att Sverige skall verka i ministerrådet för att stoppa förslaget till
direktiv om patent på biotekniska uppfinningar. I Jo542 (yrkande 10) och Jo543
av Johan Lönnroth m.fl. (v) (yrkande 11) begärs att Sverige skall verka för en
internationell konvention som förbjuder patent på liv. I motion L809 av Bodil
Francke Ohlsson (mp) begärs att Sverige i FN skall driva frågan om patent på
liv så att varje folk garanteras rätt till de egna generna, såväl till växter
som till djur (yrkande 1) och att Sverige i alla sammanhang där det är möjligt
skall verka för att patent på liv tas bort (yrkande 2).
Utskottet vill erinra om att det inom EU sedan 1988 pågår ett arbete med att
utforma ett direktiv om rättsligt skydd för de biotekniska uppfinningarna.
Motivet för ett sådant direktiv är att garantera fri rörlighet på den inre
marknaden av patenterade biotekniska produkter genom att harmonisera
medlemsstaternas lagstiftning så att de rättsliga förutsättningarna för
patentskydd, liksom skyddets omfattning, klargörs och harmoniseras. Innehållet
i ett kommande direktiv kommer att vara bestämmande för utformningen av de
svenska rättsreglerna på området.
Sedan EG:s ministerråd år 1994 i en gemensam ståndpunkt antog ett förslag
till direktiv, krävde Europaparlamentet vid sin behandling av förslaget flera
ändringar. En förlikningskommitté presenterade ett gemensamt utkast, vilket
röstades ned av parlamentet i mars 1995 med påföljd att direktivet inte kunde
antas. Kommissionen har därefter lagt fram ett reviderat direktivförslag.
Europaparlamentet avslutade sin första behandling i det ärendet i juli 1997 med
att anta 66 olika förslag till ändringar i kommissionens reviderade förslag.
Kommissionen har därefter i augusti 1997 lagt fram ett ytterligare reviderat
förslag till direktiv, i vilket Kommissionen har gjort omarbetningar på
samtliga punkter utom en där parlamentet har begärt ändringar. Generellt kan
sägas att Europaparlamentet har förordat en starkare betoning av de etiska
aspekterna och att kommissionen i stor utsträckning har beaktat detta.
Ministerrådet antog den 27 november 1997 i en gemensam ståndpunkt det nya
direktivförslaget. Ärendet skall nu åter behandlas av Europaparlamentet inom
ramen för det s.k. medbeslutandeförfarande som är tillämpligt i ärendet. Den
behandlingen har ännu inte inletts.
Direktivförslaget innehåller bestämmelser för harmonisering av
medlemsstaternas nationella patentlagstiftning avseende biotekniska
uppfinningar. Utgångspunkten är att alla medlemsstaterna i och för sig skall
skydda sådana uppfinningar i sin nationella lagstiftning. Den föreslagna
direktivtexten anger emellertid också vissa etiskt betingade undantag som
innebär att patent på vissa slags uppfinningar inte kan komma i fråga. Vidare
klargörs distinktionen mellan uppfinning och upptäckt både när det gäller
biologiskt material i allmänhet och beträffande människokroppens beståndsdelar.
Direktivet behandlar också ensamrättens omfattning, vilket har betydelse bl.a.
för såväl användningen av skördat material som utsäde inom jordbruket.
Djurraser och växtsorter, liksom väsentligen biologiska förfaranden för
framställning av växter eller djur, utesluts enligt förslaget från
patenterbarhet. När det gäller patentering av mänskligt material sägs att den
mänskliga kroppen i sina olika bildnings- och utvecklingsstadier, liksom enbart
upptäckten av någon av dess beståndsdelar, inte kan utgöra en patenterbar
uppfinning. De regler som på etiska grunder utesluter patentering ha utökats i
det ändrade förslaget. Ett uttryckligt förbud mot patent på kloning av
människor har tagits in. Detsamma gäller förfaringssätt för modifiering av
mänsklig arvsmassa. Likaså utesluts förfaranden som innebär industriellt
utnyttjande av mänskliga embryon och foster från det patenterbara området.
Sådana förfaranden som är till nytta för fostret, exempelvis metoder som
underlättar konstgjord befruktning, skall dock vara patenterbara.
Enligt den etiska regel som avser djurskyddshänsyn skall man fråga sig om ett
förfarande som sannolikt förorsakar djuren lidande medför några påtagliga
medicinska fördelar för människor eller djur. Blir svaret nej, skall
patentskydd inte kunna komma i fråga. Detta torde innebära att genmodifiering
av boskap för att t.ex. öka avkastningen inom jordbruket inte är ett
patenterbart förfarande om det skulle förorsaka djuren lidande.
Bestämmelserna om patentskyddets omfattning innebär att det skydd som
patentet ger för ett biologiskt material också skall omfatta sådant biologiskt
material som framställs genom förökning av det skyddade materialet, om de
egenskaper som är ett resultat av uppfinningen finns med också i den nya
generationen. Genom ett s.k. jordbruksundantag (farmer´s privilege) får bönder
trots detta använda sin egen skörd som utsäde utan patenthavarens samtycke. När
det gäller boskap skall lantbrukaren enligt föreslaget ha rätt att sälja
avkomman av djur som omfattas av ett patent så länge som det sker inom ramen
för normal jordbruksverksamhet och inte handlar om kommersiell avel.
Det ändringsförslag från Europaparlamentet som kommissionen inte har beaktat
gäller uppgifter om det genetiska materialets ursprung. Parlamentet förordade
att om en uppfinning är baserad på växt- eller djurmaterial skall
patentsökanden ange materialets geografiska ursprung samt visa att ursprungs-
landets lagar angående tillträde till och export av genresurser har följts.
Vidare föreslog parlamentet att om ett alster av en uppfinning består av
biologiskt material av mänskligt ursprung, skall sökanden i patentansökan dels
ange från vilken person materialet har tagits, dels lämna bevis om att personen
i fråga har lämnat sitt samtycke. Anledningen till att kommissionen inte har
följt den förstnämnda delen av förslaget anges vara att det går längre än
konventionen om biologiskt mångfald kräver. Den andra delen av förslaget är
enligt kommissionen inte förenlig med EG:s regler om skydd för personuppgifter.
Utskottet kan konstatera att direktivförslaget ligger väl i linje med den
gällande svenska patenträtten. Vissa ändringar kommer dock att krävas. Den
etiska gränsdragningen måste förtydligas med mera konkreta bestämmelser om vad
som inte kan komma i fråga för patentskydd. Vidare måste patentlagen
kompletteras med bestämmelser om jordbruksundantag.
Mot bakgrund av vad som sålunda redovisas kan utskottet notera - i likhet med
vad utskottet gjorde våren 1997 då motionsyrkanden med samma inriktning
behandlades - att de frågor som motionärerna tar upp har varit föremål för ett
omfattande arbete inom EG och att innehållet i ett kommande direktiv kommer att
vara bestämmande för utformningen av de svenska reglerna. Utskottet utgår
emellertid alltjämt från att regeringen arbetar för att få gehör för ett
synsätt som överensstämmer med grundläggande svenska etiska värderingar. Några
skäl för ett initiativ från riksdagens sida föreligger därför inte för
närvarande. Enligt utskottets mening finns dock anledning att också
fortsättningsvis noga följa utvecklingen på detta område.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L805 yrkande 6,
L809 yrkandena 1 och 2, K715 yrkande 11, Jo511 yrkandena 11-13, Jo542 yrkandena
9 och 10 samt Jo 543 yrkande 11.
Patentintrång
Den som gjort sig skyldig till intrång i den ensamrätt som patentskyddet ger,
patentintrång, skall enligt 9 kap. 7 § patentlagen dömas till böter eller
fängelse i högst två år om intrånget har skett uppsåtligt eller av grov
oaktsamhet. Patentintrång är ett s.k. angivelsebrott, vilket innebär att
allmänt åtal får väckas endast om målsäganden anger brottet till åtal. En
ytterligare förutsättning för att väcka allmänt åtal är enligt lagrummet att
det av särskilda skäl är påkallat från allmän synpunkt.
I motion L806 anser Dan Ericsson m.fl. (kd) att straffbestämmelsen är
otillräcklig. Den har hittills knappast använts eftersom begreppet ?särskilda
skäl? enligt motionärerna har avskräckt åklagarna från att föra
patentintrångsärenden till domstol. I motionen yrkas att riksdagen hos
regeringen begär en sådan lagändring att särskilda skäl inte skall utgöra en
nödvändig förutsättning för att väcka åtal med anledning av patentintrång.
Utskotttet kan konstatera att samtliga immaterialrättsliga lagar innehåller
bestämmelser om straff vid intrång som skett uppsåtligt eller av grov
oaktsamhet. Straffsanktionen är normalt böter, men även fängelse ingår i
straffskalan. Genom en lagändring år 1994 harmoniserades straffskalan över hela
immaterialrätten genom att straffmaximum på två års fängelse infördes.
Trots de harmoniserade straffbestämmelserna föreligger en viktig skillnad
mellan upphovsrätten och det industriella rättsskyddet i fråga om
förutsättningarna för att väcka allmänt åtal. När det gäller brott mot
upphovsrätten får allmän åklagare väcka åtal efter angivelse av målsäganden
eller om det är påkallat från allmän synpunkt (59 § första stycket
upphovsrättslagen). Allmän åklagare skall därför, efter angivelse från en
målsägande och om förutsättningarna - grov oaktsamhet eller uppsåtligt intrång
- föreligger, väcka åtal. På det industriella rättsskyddets område krävs för
att väcka åtal, förutom angivelse från en målsägande, att det av särskilda skäl
är påkallat från allmän synpunkt (se exempelvis 57 § andra stycket patentlagen
och 37 § andra stycket varumärkeslagen). Ingenting hindrar dock att en
straffprocess initieras genom ett enskilt åtal.
Den restriktiva ordningen för att väcka allmänt åtal på det industriella
rättsskyddsområdet skall ses mot bakgrund av det förhållandet att det där
främst är företag som processar och att en generell åtalsregel skulle kräva
stora resurser av det allmänna, eftersom mål om exempelvis patentintrång
vanligen är mycket komplicerade. För företagen är det dessutom i regel inte den
straffrättsliga påföljden som är det primära, utan de är i första hand
intresserade av att få rättsläget fastställt, intrånget stoppat samt ersättning
för eventuell skada.
Att det är lättare att föra upphovsrättsliga tvister åtalsvägen beror bl.a.
på att målsäganden, upphovsmannen, i regel är en enskild person och att det
därför framstår som rimligt att åklagaren för talan. Målsäganden kan därigenom
föra sin skadeståndstalan i brottmålet med åklagarens bistånd.
Enligt utskottets mening finns det skäl för skillnaderna i åtalsreglerna
mellan intrång i det industriella rättsskyddet och upphovsrättsintrång. Några
påtagliga negativa effekter av de begränsade möjligheterna att väcka allmänt
åtal vid patentintrång har, enligt vad utskottet kan bedöma, inte förekommit.
Utskottet kan därför inte ställa sig bakom den ändring som begärs i motionen.
En sådan ändring torde dessutom i hög grad vara en resursfråga.
Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion L806.
Bruksmönster
I motion L805 av Agne Hansson m.fl. (c) sägs att ett särskilt bruksmönsterskydd
bör införas i lagstiftningen. Många småföretagare är enligt motionärerna mer
betjänta av ett enklare skydd för sina idéer än de mer omfattande och
komplicerade former som följer av en patentansökan. Patentsystemets långa
handläggningstider, det komplicerade och kostnadskrävande förfarandet
avskräcker många småföretagare och enskilda uppfinnare från att söka patent.
Detta förhållande kan enligt motionärerna få till följd att vad som kunde vara
idén för en företagare till en framgångsrik sysselsättning förloras till något
storföretag som har resurser och möjligheter att fullfölja patentet. Den typ av
ett enklare skydd som bruksmönsterskyddet är finns redan i de flesta EU-
länderna och, för att underlätta för småföretagen, bör det övervägas att införa
den skyddsformen även i Sverige. Detta bör ges regeringen till känna (yrkande
4).
Frågan om en harmonisering av reglerna om bruksmönsterskydd är föremål för
överväganden inom EU. I juli 1995 lade kommissionen fram en grönbok om
bruksmönsterskydd inom den inre marknaden. Grönboken har legat till grund för
ett brett samråd om behovet och inriktningen av åtgärder på gemenskapsnivå på
området. Kommissionen har nyligen, den 5 januari 1998, följt upp grönboken mot
bakgrund av de synpunkter som har inkommit genom att lägga fram ett förslag
till ett direktiv om tillnärmning av de rättsliga ordningarna för
bruksmodellskydd för uppfinningar, KOM (97) 691.
I direktivförslaget anges att de särskilda kännetecknen för den föreslagna
skyddsformen skall vara en snabb och enkel registrering, lägre skyddsvillkor,
en låg kostnad och möjligheten till ett preliminärt skydd i avvaktan på att ett
patent meddelas. Den genomsnittliga tiden för meddelande av bruksmönsterskydd i
de länder som redan har sådant skydd i någon form är sex månader, vilket skall
jämföras med vad som gäller för patent, dvs. två till fyra år. Den snabba
registreringen kan förstärka den konkurrensmässiga ställningen, främst för de
små och medelstora företagen, och den möjliggör ett snabbt ekonomiskt
utnyttjande av uppfinningen, såväl genom meddelande av licenser som genom en
direkt användning av uppfinningen inom företaget. Villkoren för att erhålla ett
bruksmönsterskydd är mindre strikta och lättare att uppfylla än de som gäller
för patent, vilket gör det möjligt att skydda även uppfinningar som innebär
endast smärre tekniska framsteg. Till skillnad från patent skall
bruksmodellskydd meddelas utan förprövning av nyhet och uppfinningshöjd, vilket
gör att skyddet blir billigare att erhålla. Förutsatt att uppfinningen
uppfyller villkoren för båda skyddsformerna kan den snabba registreringen av en
bruksmodell utnyttjas till att överbrygga den relativt långa tiden innan ett
patent kan meddelas.
De uppfinningar som enligt direktivförslaget skall kunna få bruksmodellskydd
är nya uppfinningar som har uppfinningshöjd och industriell tillämpbarhet.
Skyddstiden skall omfatta sex år från ansökningsdagen, med möjlighet till
förlängning i två perioder och vardera två år, dvs. maximalt tio år. Enligt
förslaget skall medlemsstaterna senast den 31 december 1999 ha antagit de lagar
och andra författningar som krävs för att införliva direktivet.
Mot bakgrund av vad som på området pågår inom EU, finns det inte skäl för
riksdagen att ta något initiativ i frågan. Utskottet avstyrker således bifall
till motion L805 yrkande 4.
Växtförädlarrätt
Jordbruksundantag
En ny lag om växtförädlarrätt trädde i kraft den 1 juli 1997 (1997:306). Genom
den nya lagen har ensamrätten till nya växtsorter förstärkts och en anpassning
har skett till den moderna bioteknikens möjligheter.
I motion L805 tar Agne Hansson m.fl. (c) upp en fråga angående utformningen
av den s.k. jordbruksundantaget i den nya lagen. Undantaget innebär att
jordbrukare tillåts att använda sådant växtmaterial som de skördat på den jord
de själva brukar till nytt utsäde inom den egna brukningsenheten, och i fråga
om den närmare regleringen hänvisar lagen till den omfattning och de villkor
som gäller för sorter som omfattas av EG:s växtförädlarrätt. Motionärerna
framhåller att jordbruksundantaget omfattar en rätt för bonden att bearbeta
eller låta någon annan bearbeta utsädet, och det förekommer i stor utsträckning
att bönder legorensar åt varandra. Enligt motionärernas mening måste
utgångspunkten vara att även den som utför rensning och betning av säd som
omfattas av jordbruksundantaget skall vara undantagen. Det är nämligen själva
användningen av det uppförökade materialet som sortägaren har rätt till
ersättning för. Rensning och andra åtgärder med det skördade materialet faller
utanför den sfären. Den nya lagen tar inte ställning till vad som gäller i
förhållandet mellan sortägare respektive rensare. I stället har - i lagens
förarbeten - hänvisats till vad EG-domstolen kan komma att tycka om frågan
aktualiseras där. Detta är enligt motionärerna inte tillfredsställande. EG-
reglerna bör tolkas så att de inte ger sortägarna möjlighet att av legorensare
begära ersättning för det utsäde som ryms inom jordbruksundantaget. För att
markera detta tydligt bör det framgå av förarbetena. Detta bör regeringen ges
till känna (yrkande 5).
Vid sin behandling i maj 1997 av regeringens proposition med förslag om ny
växtförädlarrättslag hade utskottet att ta ställning till ett motionsyrkande
med samma inriktning som det nu aktuella (se bet. 1996/97:LU20). Utskottet
uttryckte i det sammanhanget en viss förståelse för motionärernas uppfattning
att det är otillfredsställande att det av lagförslaget inte framgick vad som
skall gälla i förhållandet mellan å ena sidan förädlare och å andra sidan
legorensare och andra som på odlarnas uppdrag tar befattning med det utsäde som
omfattas av jordbruksundantaget. Som regeringen framhöll fanns det enligt
utskottet anledning till kritik mot den lösning som valts inom EG-rätten.
Utformningen av rättigheter och skyldigheter mellan sortinnehavare och
jordbrukare är i många avseenden komplicerad, byråkratisk och svåröverskådlig.
Andra lösningar skulle ligga närmare till hands enligt svensk rättstradition.
Trots de invändningar som kunde resas mot utformningen av EG-rätten i nu
diskuterat avseende delade utskottet regeringens bedömning att intresset av en
samordning av de nationella reglerna med de bestämmelser som redan gäller på
gemenskapsnivå borde vara utslagsgivande.
Utskottet delade också regeringens bedömning att EG-rätten inte medger någon
säker slutsats om vad som skall anses gälla i förhållandet mellan legorensare
och sortinnehavare. Att i förarbetena till den nya lagstiftningen uttala att
den aktuella bestämmelsen skall tillämpas på visst sätt borde dock enligt
utskottets mening inte komma i fråga. Risken är nämligen uppenbar, anförde
utskottet, att den svenska rättstillämpningen då kunde ledas i en riktning som
sedermera visar sig vara oförenlig med EG-rätten. En sådan situation skulle
enligt utskottet sannolikt innebära komplikationer av allvarligare slag än vad
den tills vidare rådande osäkerheten kunde antas förorsaka. Utskottet utgick
ifrån att representanter för de berörda parterna i den rådande situationen
skulle komma att träffa avtal om vilka villkor som, i avvaktan på vägledande
avgöranden, skall tillämpas.
Utskottet har nu inte någon annan uppfattning i frågan och avstyrker således
bifall till motion L805 yrkande 5.
Upphovsrätt
Inledning
Lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk ger ett
tidsbegränsat skydd åt den som skapat ett sådant verk. Skyddet innebär att
skaparen av verket har rätt att utnyttja detta ekonomiskt, och han har ett
visst ideellt betonat inflytande över hur och i vilka sammanhang det används.
Har flera medverkat vid tillkomsten av det skyddade verket har var och en av
dem upphovsrätt.
Begreppen litterära och konstnärliga verk i lagen är mycket vidsträckta. Till
litterära verk räknas bl.a. skönlitteratur och beskrivande framställningar i
ord såsom vetenskapliga arbeten och handböcker. Som konstnärliga verk räknas i
princip alla former i vilka verk skapas i syfte att nå en konstnärlig verkan,
t.ex. i bild, rörelse eller toner.
För att en produkt över huvud taget skall anses som ett verk och därmed komma
i åtnjutande av skydd enligt lagen måste den ha vad man brukar kalla verkshöjd.
Kravet på verkshöjd kan uttryckas så, att en produkt är ett verk om den
praktiskt sett inte har kunnat framställas av två personer oberoende av
varandra. Utanför skyddet faller därför idéer och uppslag som flera kan tänkas
komma på, vanliga nyhetsmeddelanden, vardagliga samtal, enklare nyttoföremål
och andra prestationer av rutinmässig eller alldaglig karaktär.
Upphovsmannens rätt att ekonomiskt utnyttja sitt verk innefattar en
principiell ensamrätt att framställa exemplar av verket och att göra verket
tillgängligt för allmänheten, t.ex. genom att framföra eller visa det
offentligt och sprida exemplar av verket. Som framställning av exemplar anses
bl.a. inspelning av verket på band eller annan anordning från vilken det kan
återges.
Ett verk framförs offentligt när det presenteras för allmänheten i obeständig
form, t.ex. när ett musikstycke spelas, en film visas eller ett verk sänds ut i
radio eller television. Ett framförande är offentligt när det sker på en plats
dit allmänheten äger tillträde. Härmed jämställs det fallet att framförandet
anordnas i förvärvsverksamhet inför en större sluten krets, framför allt på en
större arbetsplats (s.k. industrimusik).
Ett uttryckligt skydd för datorprogram infördes i upphovsrättslagen först
1989. Innebörden av detta är att datorprogram i princip åtnjuter samma
upphovsrättsliga skydd som andra verk.
Det upphovsrättsliga skyddet gäller numera - till följd av lagstiftning som
trädde i kraft den 1 januari 1996 - som regel under upphovsmannens livstid och
till utgången av det sjuttionde året efter hans död.
Upphovsrättslagen innehåller också - efter lagstiftning som trädde i kraft
den 1 juli 1994 - regler om rätten till fotografier. Dessa innebär bl.a. att
bilder som uppfyller kravet på verkshöjd skyddas på samma sätt som konstnärliga
verk.
Lagen innehåller vidare regler om s.k. närstående rättigheter, vilka ger
musiker, skådespelare och andra utövande konstnärer ett rättsligt skydd då de
framför litterära eller konstnärliga verk. Sådana framföranden får inte utan
konstnärens samtycke spelas in på film, varmed jämställs videogram, på fonogram
(grammofonskivor, kassettband, m.m.) eller på annan anordning genom vilken de
kan återges. De får inte heller utan rättighetshavarens samtycke sändas ut i
bl.a. radio eller TV. Inspelningar av framföranden får mångfaldigas endast med
konstnärens medgivande. Vidare gäller att utövande konstnärer har rätt till
ersättning då ljudinspelningar används vid radio- eller TV-sändningar eller
utnyttjas offentligt i förvärvssyfte. För de utövande konstnärerna gäller en
50-årig skyddstid, räknad från framförandet. Genom lagstiftning som trädde i
kraft den 1 juni 1995 fick de närstående rättighetshavarna en ensamrätt att
göra exemplar av sina prestationer tillgängliga för allmänheten - även genom
uthyrning - vilket innebär att samma grundbefogenheter numera gäller för dessa
rättighetshavare som för upphovsmännen.
Till de närstående rättigheterna räknas också det skydd som
fonogramproducenter samt radio- och TV-företag har enligt upphovsrättslagen.
Fonogram får inte utan producentens samtycke eftergöras eller föras över till
andra anordningar genom vilka de kan återges. Vidare har fonogramproducenten
rätt till ersättning då ljudupptagningen används vid radio- eller TV-sändning
eller utnyttjas offentligt i förvärvssyfte.
Skyddet för upphovsmän, utövande konstnärer m.fl. är i vissa avseenden
inskränkt av hänsyn till allmänna eller enskilda intressen.
Den som gör intrång i de rättigheter som lagen ger upphovsmän och andra
rättighetshavare kan dömas till straff och förpliktas utge skadestånd.
Den svenska lagstiftningen bygger på innehållet i flera internationella
konventioner. Bland sådana konventioner kan här nämnas särskilt 1886 års
Bernkonvention om upphovsrätt, 1952 års världskonvention om upphovsrätt och
1961 års internationella konvention om skydd för utövande konstnärer,
framställare av fonogram samt radioföretag (Romkonventionen). Konventionerna
bygger på i huvudsak två principer. Den ena är att varje konventionsstat skall
ge samma skydd åt verk och prestationer från andra konventionsstater som staten
i fråga ger åt sina nationella verk och prestationer. Den andra är att en
konventionsstat är förpliktad att garantera de andra konventionsstaternas verk
och prestationer ett visst minimiskydd.
Den upphovsrättsliga lagstiftningen gäller främst svenska verk och
prestationer. Genom Sveriges anslutning till de internationella konventionerna
har Sverige förpliktat sig att ge skydd åt verk och prestationer med ursprung i
ett stort antal andra länder.
Upphovsrätt för vissa översättningar
Enligt 9 § första stycket upphovsrättslagen gäller upphovsrätt inte till
författningar, beslut av myndigheter, yttranden av svenska myndigheter eller
officiella översättningar av sådana texter. Med yttranden av svenska
myndigheter avses bl.a. remissyttranden, förslag och utlåtanden,
kommittébetänkanden, protokoll från riksdagen och andra organ, statliga och
kommunala. Paragrafens andra stycke innehåller några undantag från huvudregeln
i första stycket. Enligt detta undantag gäller upphovsrätt för kartor, alster
av bildkonst, musikaliska verk och diktverk, även när de ingår i en handling,
för vilken upphovsrätt inte gäller enligt första stycket. Skyddet för de nämnda
typerna av verk är emellertid kraftigt inskränkt när de ingår i sådana
handlingar som nämns i paragrafens första stycke. Enligt 26 a § får
handlingarna nämligen återges av envar. När så sker har dock upphovsmannen rätt
till ersättning. Utnyttjandet av sådana verk har således reglerats genom s.k.
tvångslicens. När ett verk återges offentligt med stöd av den nämnda
bestämmelsen skall, enligt 11 §, vissa ideella rättigheter beaktas. Källan
skall anges i den omfattning och på det sätt som god sed kräver, vilket torde
innebära att upphovsmannens namn skall anges. Vidare får verket inte ändras så
att upphovsmannens litterära eller konstnärliga anseende eller egenart kränks.
Inte heller får det göras tillgängligt för allmänheten på ett sätt som är
kränkande för upphovsmannen på sätt som nyss sagts. Att den ideella rätten i
dessa fall är starkare än vad som gäller generellt har sin förklaring i att det
är fråga om utnyttjanden som upphovsmannen inte har något inflytande över.
I motion L808 av Lars Hjertén m.fl. (m, c, kd, fp) erinras om att riksdagen
år 1961 tog initiativ till en nyöversättning av Bibeln. Bibelkommissionen, som
fortfarande är i verksamhet, påbörjade sitt översättningsarbete år 1972. Nya
testamentet utkom år 1981, Apokryferna år 1986 och Gamla testamentet kommer att
publiceras i slutet av år 1999. Därefter kommer en komplett bibel, Bibel 2000,
med noter och andra hjälpmedel att ges ut. Översättningsarbetet utgör enligt
motionärerna ett av vår tids största forskningsprojekt på det humanistiska
området. Bibel 2000, den tredje officiella svenska bibelöversättningen genom
tiderna, står inför sin fullbordan, vilket enligt motionärerna är en unik
litterär och kulturell händelse av betydelse inte endast för kyrkorna och
trossamfunden. Det är också en angelägenhet av allmänkulturell betydelse.
Staten har genom sina förordnanden av experter och ledamöter i styrelsen för
Bibelkommissionen betonat arbetets strikt vetenskapliga karaktär och dess bredd
ur kulturell och ekumenisk synvinkel. Ett allvarligt problem är, enligt vad som
sägs i motionen, att den kommande bibelöversättningen står utan
upphovsrättsligt skydd genom den nuvarande utformningen av lagstiftningen. Det
är i första hand angeläget att beakta upphovsrättens ideella del, men även den
ekonomiska aspekten är betydelsefull. Det skulle enligt motionärerna vara
olyckligt om slutprodukten av Bibelkommissionens arbete, Bibel 2000, efter att
ha publicerats i SOU-serien inte skulle åtnjuta upphovsrättsligt skydd. I en
regeringspromemoria påtalades 1969 betydelsen av upphovsrätt i liknande
sammanhang och en lagändring tillkom år 1973. Den då genomförda kompletteringen
av lagen skedde för att tillgodose ett specifikt skyddsbehov i samband med
tillkomsten av den nya psalmboken. Ett snarlikt skyddsbehov föreligger enligt
motionärerna när nyöversättningen av Bibeln nu snart är klar, och de begär
därför att riksdagen skall besluta att genom en ändring i upphovsrättslagen
säkerställa att ett upphovsrättsligt skydd kommer att gälla för
Bibelkommissionens översättningar.
Utskottet kan konstatera att Bibelkommissionens översättningar i hittills
tillgängliga delar har publicerats i SOU-serien och att texterna i dessa delar
därför enligt gällande regler saknar upphovsrättsligt skydd. Det gäller (SOU
1981:56) Nya testamentet 1981, NT 81 och (SOU 1985:45) Tillägg till Gamla
testamentet - de apokryfa eller deuterokanoniska skrifterna. Vad som således
återstår att publicera är Gamla testamentets kanoniska böcker.
Som sägs i motionen gjordes en ändring i upphovsrättslagen i anslutning till
att 1969 års psalmbokskommitté, som hade i uppdrag att utarbeta tillägg till
den svenska psalmboken avseende såväl psalmtexter som psalmmelodier, skulle
komma att redovisa sitt förslag i ett betänkande i SOU-serien. I
lagstiftningsärendet anfördes, mot bakgrund av att utredningens betänkande
skulle komma att bedömas som yttrande av myndighet, att det inte skulle vara
tillfredsställande om de i betänkandet intagna psalmmelodierna och
psalmtexterna skulle kunna återges fritt utan att upphovsmännen blev
berättigade till ersättning för utnyttjandet av verken (prop.1973:15 s. 139
f.). Mot den bakgrunden infördes år 1973 ett visst upphovsrättsligt skydd, i
enlighet med den nyss lämnade redogörelsen, för musikaliska verk och diktverk
även när de ingår i författning eller beslut eller yttrande av myndighet.
Enligt utskottets mening går det knappast att - såsom görs i motionen - dra
några paralleller mellan skyddsbehovet för Psalmbokskommitténs förslag och
Bibelkommissionens översättningar. Skyddsbehovet i det förra fallet motiverades
nämligen av att betänkandet innehöll musikaliska verk och diktverk som skapats
av samtida upphovsmän, vilka enligt tidigare gällande regler inte skulle ha
tillerkänts någon som helst upphovsrätt till sina verk. I motionen anförs att
det är angeläget att skydda upphovsrättens ideella del, vilken tar sikte på
upphovsmannens rätt att bli namngiven vid utnyttjandet av hans verk och hans
möjligheter att motsätta sig kränkande ändringar och liknande förfaranden med
verket. Med anledning härav vill utskottet peka på att om kommissionens
översättningar skulle ges ett upphovsrättsligt skydd som motsvarar det som
infördes år 1973 med anledning av psalmboksförslaget, så skulle upphovsrätten,
inklusive den ideella rätten, tillkomma envar av dem som deltagit i det
omfattande lagarbete som kommissionens översättningsarbete utgör. Till skillnad
från den ekonomiska delen av upphovsrätten är den ideella rätten inte
överlåtbar. Det skulle därför inte vara möjligt att, genom att överlåta de
individuella ideella rättigheterna, ge något organ i uppgift att bevaka den
ideella rätten till översättningarna.
Utskottet kan således konstatera att det är förenat med betydande problem att
åstadkomma ett upphovsrättsligt skydd som tillgodoser de syften som anges i
motionen. Som motionärerna anför utgör Bibelkommissionens arbete utan tvekan
ett av vår tids största forskningsprojekt på det humanistiska området. Mot den
bakgrunden och med hänsyn till frågans principiella betydelse är det enligt
utskottets mening angeläget att närmare analysera behovet av någon form av
upphovsrättsligt skydd för översättningarna och andra liknande arbeten som på
grund av publiceringssättet står utan sådant skydd enligt nuvarande regler.
Regeringen bör därför skyndsamt överväga behovet av ett sådant skydd samt - om
den finner anledning till det - ta ställning till vilka lagstiftningsåtgärder
som kan vara ändamålsenliga och förelägga riksdagen förslag till lagstiftning.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med anledning av motion L808 som
sin mening ge regeringen till känna.
Ersättningar för offentliga framföranden
I motion L803 av Gullan Lindblad och Lennart Fridén (båda m) begärs en
utredning om ungdomsföreningars skyldigheter enligt upphovsrättslagen när det
gäller avgifter till STIM. Enligt motionärerna drabbas vissa ungdomsföreningar
- små föreningar öppna för alla - av hårda pålagor genom avgifter till STIM,
när man utövar fritidsintressen såsom dans, teater eller idrott. Föreningslivet
brottas redan i dag med betydande ekonomiska problem på grund av sjunkande
anslag, och föreningarna har helt enkelt inte pengar att betala till STIM.
Med anledning av motionsyrkandet vill utskottet till en början erinra om att
upphovsrätten är en del av förmögenhetsrätten och att det upphovsrättsliga
skyddet bl.a. ger upphovsmannen ensamrätt att utnyttja det skyddade verket
ekonomiskt. Detta gäller bl.a. offentliga framföranden av verk, vare sig det är
fråga om levande framförande eller om framförandet förmedlas genom radio, TV,
satellit, kabelnät, band- eller skivspelare. Innan skyddad musik framförs
offentligt fordras således tillstånd av upphovsmännen eller deras
rättsinnehavare. Även musik som spelas inom föreningar och liknande inte helt
slutna kretsar räknas som offentligt framförd, och detta oavsett om
tillställningarna anordnas regelbundet eller tillfälligt, och om publiken
betalar entré eller ej.
STIM (Föreningen Svenska Tonsättares Ekonomiska Musikbyrå) är en ekonomisk
förening, till vilken tonsättare och författare genom ett anslutningsavtal
upplåter sina rättigheter till offentligt framförande och inspelning på skiva,
band, film osv. Föreningen tecknar avtal med musikanvändare och inkasserar och
fördelar till rättighetshavarna ersättningen för offentliga framföranden och
inspelningar. STIM, som har samarbete med liknande organisationer över hela
världen, kontrollerar att skyddad musik inte spelas offentligt eller i
förvärvsverksamhet utan tillstånd.
Utskottet kan ha förståelse för den omtanke om ungdomsföreningarna som ligger
bakom motionsyrkandet. När det gäller syftet med motionen måste det, enligt
utskottets mening, vid ett ställningstagande till motionsyrkandet dock beaktas
att STIM i sin verksamhet förvaltar de enskilda upphovsmännens ekonomiska
rättigheter. Dessa rättigheter är att se som förmögenhetstillgångar, och det
bör enligt utskottets mening inte komma i fråga att genom lagstiftningsåtgärder
ingripa i upphovsmännens möjligheter i vissa fall att ta till vara sina
rättigheter. Till följd härav avstyrker utskottet bifall till motion L803.
Kopiering av fotografiska verk
I motion L807 av Åsa Stenberg m.fl. (s) diskuteras porträttfotografernas
situation i upphovsrättslig mening. Motionärerna framhåller att Sveriges
porträttfotografer under många år har byggt upp sin verksamhet på framställning
av fotografier av hög kvalitet och genom att tillämpa en prispolitik grundad på
sunda konkurrensförhållanden. Priserna har baserats på att det görs
efterbeställningar av tidigare utförda arbeten. Huvudprincipen i
upphovsrättslagen är att upphovsmannen ensam får förfoga över sitt verk genom
att framställa exemplar av det genom att göra det tillgängligt för allmänheten.
Ensamrätten är dock inte oinskränkt och ett av undantagen gäller rätten att för
enskilt bruk framställa enskilda exemplar av offentliggjorda verk. Motionärerna
pekar på att den tekniska utvecklingen har medfört att den privata kopieringen
har ökat drastiskt till förfång för vissa upphovsmannagrupper. Upplagor har
minskat med sämre försörjningsmöjligheter som följd. Sedan många år tillbaka är
flera svenska näringsidkare verksamma med enda inriktning att sälja kopior av
företrädesvis porträttfotografier till privatpersoner. Konkurrensförhållandena
har därmed helt satts ur spel. Den enskilde porträttfotografen kan inte tävla
med de priser en storindustri kan erbjuda. Motionärerna anför att om
porträttfotograferna som yrkeskår skall överleva måste något göras och de
erinrar om en ändring som infördes i upphovsrättslagen år 1994 och som innebär
att det inte längre är tillåtet att vända sig till någon utomstående för
kopiering för enskilt bruk av filmverk och musikaliska verk. Enligt
motionärerna ligger det närmast till hands att på samma sätt införa ett förbud
mot att anlita utomstående vid kopiering av porträttfotografier för enskilt
bruk. Motionärerna begär ett tillkännagivande i enlighet med det anförda.
Vid en uppvaktning i maj 1997 framförde företrädare för Porträttfotografernas
Yrkesorganisation inför utskottet sina synpunkter i frågan, vilka ligger i
linje med vad som anförs i motionen.
Utskottet vill i sammanhanget erinra om att utgångspunkten för den
upphovsrättsliga lagstiftningen är att upphovsmännen skall vara förbehållna
rätten att - bortsett från vissa inskränkningar - ekonomiskt tillgodogöra sig
alla sådana utnyttjanden av verken som har praktisk betydelse. Det är utan
tvekan så att den tekniska utvecklingen har medfört att kopiering numera kan
ske snabbt och enkelt samt att den nödvändiga utrustningen i många fall är
tillgänglig för de flesta. Detta är bakgrunden till den inskränkning som
införts beträffande rätten att kopiera filmverk och musikaliska verk för
enskilt bruk och som motionärerna hänvisar till. I det lagstiftningsärendet
anfördes bl.a. att rättighetshavarna till dessa kategorier av verk drabbas hårt
av de konsekvenser som en omfattande privat kopiering har och att
ändringsförslaget därför var avsett att i någon mån begränsa denna kopiering.
Vidare angavs att det utomlands förekommer att näringsidkare driver verksamhet
med inriktning på att verkställa kopiering av ljud- och bildupptagningar åt
enskilda samt att förslaget innebar att sådan verksamhet inte skulle kunna
etableras i Sverige (prop. 1992/93:214 s. 51).
Utskottet kan konstatera att de problem som den genomförda lagändringen avsåg
att förebygga i fråga om rätten till filmverk och musikaliska verk uppvisar
tydliga likheter med de problem porträttfotograferna ställts inför på grund av
den yrkesmässiga kopieringen av porträttfotografier. Mot den bakgrunden kan
hävdas att samma skäl som motiverade den genomförda lagändringen kan åberopas
till stöd för en motsvarande inskränkning när det gäller kopiering av
porträttfotografier för enskilt bruk, dvs. ett förbud mot utnyttjande av någon
utomstående. En komplikation i sammanhanget och en skillnad i förhållande till
förutsättningarna till den lagändring som trädde i kraft 1994 är emellertid att
ett antal företag redan är etablerade och har byggt upp sin verksamhet på de
förutsättningar som lagstiftningen i nuvarande form ger.
Utskottet, som kan konstatera att kopieringen för enskilt bruk av
portträttfotografernas produktion har fått en omfattning som det inte var
möjligt att förutse när reglerna om kopiering för enskilt bruk ursprungligen
utformades, anser att situationen är sådan att det kan finnas skäl att överväga
lagstiftningsåtgärder. Utskottet utgår från att regeringen närmare undersöker
behovet av och förutsättningarna för att genomföra sådana åtgärder samt i
förekommande fall återkommer till riksdagen med lagstiftningsförslag. Något
formellt ställningstagande därom från riksdagens sida kan emellertid inte för
närvarande anses vara påkallat och utskottet avstyrker därför bifall till
motion L807.
Skydd för folkmusik
I motion Kr304 av Kerstin Warnerbring (c) sägs att den traditionella
folkmusiken har förlorat allt sitt upphovsrättsliga stöd och att det därför är
angeläget att se över folkmusikens ställning inom upphovsrätten. Motionären
begär ett tillkännagivande av denna innebörd (yrkande 3).
Utskottet har senast vid 1991/92 års riksmöte behandlat motioner med begäran
om upphovsrättsligt skydd för folkmusik. I sitt av riksdagen godkända
betänkande 1991/92:LU5 avstyrkte utskottet bifall till motionerna. Utskottet
anförde i frågan följande.
Med anledning av de nu aktuella motionerna vill utskottet än en gång stryka
under att upphovsrättslagen gäller för alla former av litterärt och
konstnärligt skapande och således också för folkmusik. Likaså skyddas de som
bearbetar och framför folkmusik. Samtidigt förhåller det sig obestridligen så
att åtskilliga verk inom folkmusiken faller utanför det skydd som
upphovsrättslagen ger. En orsak härtill kan vara att skyddstiden, 50 år från
upphovsmannens död, gått till ända. En annan anledning kan vara att verket inte
kan tillskrivas någon viss upphovsman därför att det har kommit till genom
långvarig utveckling i en viss trakt och under medverkan av en obestämd krets
människor. I dessa hänseenden skiljer sig emellertid inte folkmusiken från
andra former av konstnärligt skapande. För t.ex. många verk inom den seriösa
musiken som allmänt utnyttjas har skyddstiden gått till ända, och inom jazzen
är det inte ovanligt att verk saknar kända upphovsmän. Någon anledning till att
just folkmusiken skulle ges ett mera långtgående upphovsrättsligt skydd än
andra konstnärliga alster kan utskottet inte finna. Inte heller i övrigt har
det enligt utskottets mening framkommit några omständigheter som föranleder
utskottet att frångå sin tidigare bedömning av spörsmålet. Utskottet vidhåller
sålunda sin uppfattning att några särskilda regler om skydd för folkmusik inte
bör införas. En annan sak är att det kan finnas anledning att i ett vidare
perspektiv överväga huruvida skyddet för litterära och konstnärliga verk bör
förbättras med hänsyn till de intressen som gör sig gällande på bl.a.
musikområdet. Denna fråga faller dock utanför ramen för det nu aktuella
ärendet.
Utskottet, som nu inte har någon annan uppfattning i frågan, avstyrker bifall
till motion Kr304 yrkande 3.
Skydd för s.k. programformat
I två motioner ställs krav på en översyn av den upphovsrättsliga lagstiftningen
i syfte att stärka skyddet för s.k. programformat. Begreppet programformat har
beskrivits som ?the common, unifying features appearing in each programme of a
television or radio series? (se Karnell, TV-spel och upphovsrätt - om skyddet i
Sverige för ett slags ?formats?, Festskrift till Stig Strömholm, s. 489).
I motion K310 av Marianne Andersson m.fl. (c) anförs att en allt starkare
trend inom TV-mediet är handeln med internationella programformat, dvs. en
programidé för program med dess samtliga komponenter. De flesta av
underhållningsprogrammen, även i Sveriges Television, bygger på köpta
internationella format. Enligt svensk lag har ett format inte ett heltäckande
immaterialrättsligt skydd som ett verk som skyddas av
upphovsrättslagstiftningen. Inom den internationella TV-industrin har dock
praxis för skydd av format skapats genom en betydande handel med
formaträttigheter mellan produktionsbolag och TV-kanaler. Den svenska
lagstiftningen bör enligt motionärerna ses över för att dessa programformat
skall få ett starkare skydd. Detta bör ges regeringen till känna (yrkande 11).
Detsamma begärs i motion L805 av Agne Hansson m.fl. (c) (yrkande 3 delvis).
Utskottet kan konstatera att programformat, i den mening som motionärerna
beskriver, inte kan behandlas som ett enhetligt begrepp. Detta torde nämligen
kunna innefatta allt från relativt obearbetade idéer om uppläggningen och
inriktningen på en programserie till väl genomarbetade programkoncept,
innefattande manus, musik, kostym, rekvisita, dekoranvisningar m.m. Beroende på
vad ett enskilt programformat består av, kan det således redan enligt gällande
regler vara upphovsrättsligt skyddat i flera avseenden. Såvitt utskottet kan
bedöma har den omfattande handeln med programformat som motionärerna beskriver
utvecklats på marknadsmässiga villkor och på avtalsmässiga grunder, i princip
oberoende av vilket upphovsrättsligt skydd som skulle kunna åberopas för de
enskilda objekten. Något reellt behov av ett sådant utökat skydd som
motionärerna synes förorda föreligger därför, såvitt utskottet kan bedöma,
inte. Inte heller i övrigt kan utskottet finna några skäl för att just
programformaten skulle ges ett mer långtgående upphovsrättsligt skydd än vad
som gäller för konstnärliga alster i övrigt.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna K310 yrkande 11
och L805 yrkande 3 (delvis).
Upphovsrätt och IT
I motion L802 av Bengt Harding Olson (fp) anförs att upphovsrätten blir allt
viktigare och värdefullare, samtidigt som den har blivit alltmer global genom
den snabba IT-utvecklingen, särskilt när det gäller Internet. Det gällande
regelsystemet fungerar enligt motionären hjälpligt i stora delar, medan det på
viktiga punkter är helt otillfredsställande. Detta leder till ett ofrånkomligt
behov av en bred utredning av upphovsrätten i den nya IT-världen och en global
harmonisering av det regelverket. I motionen erinras om att lagutskottet redan
våren 1993 framhöll att den tekniska utvecklingen har accelererat i en allt
snabbare takt under tiden efter upphovsrättslagens tillkomst, vilket i många
hänseenden innebär att lagreglerna har tillkommit under delvis andra
förhållanden än dem under vilka de numera skall tillämpas. Enligt vad utskottet
i det sammanhanget anförde ger denna omständighet lagstiftaren ett särskilt
ansvar att vaka över att det lagstadgade upphovsrättsliga skyddet inte urholkas
av i och för sig välkomna tekniska framsteg. Utskottet utgick därför från att
regeringen uppmärksamt skulle följa utvecklingen på området och ta de initiativ
som är påkallade för att det upphovsrättsliga skyddet skall tjäna sina syften
(bet. 1992/93:LU44). Motionären erinrar vidare om att utskottet under våren
1996 underströk nödvändigheten av att Sverige i det internationella arbetet med
kraft driver de upphovsrättsliga frågor som är angelägna från svensk
utgångspunkt (utskottets yttrande till trafikutskottet med anledning av
proposition 1995/96:125 Åtgärder för att bredda och utveckla användningen av
informationsteknik, 1995/96:LU4y). Enligt vad som sägs i motionen har
regeringen sedan år 1993 varit passiv. Det är därför, enligt motionärens
mening, nu hög tid att göra en bred utredning av upphovsrätten i
informationssamhället. Därigenom kan den svenska positionen i det nödvändiga
globala harmoniseringsarbetet på upphovsrättsområdet fastställas. Motionären
begär ett tillkännagivande med denna innebörd.
Även i motion L805 av Agne Hansson m.fl. (c) pekas på att den tekniska
utvecklingen inte minst på informationsområdet reser en rad frågor om det
upphovsrättsliga skyddet. Upphovsrätten och skyddet för intellektuella
äganderätter kan utsättas för betydande påfrestningar genom digitaliseringen
och den nya tekniken medför enligt motionärerna att det är svårt för
rättighetshavare och upphovsmän att behålla kontrollen över sina rättigheter
och användningen av sina verk. Regeringen bör därför i det internationella
sammanhanget såväl som i den nationella lagstiftningen verka för ett ökat
immaterialrättsligt skydd i upphovsrättslagen. Detta bör regeringen ges till
känna yrkande 3 (delvis).
Utskottet har, senast i mars 1997, vid behandling av motioner med liknande
inriktning som de nu aktuella understrukit att lagstiftningen sedan länge
bygger på internationella konventioner och att IT-utvecklingen i en allt högre
grad kräver att de nödvändiga rättsliga åtgärderna får största möjliga
acceptans. Detta betyder, enligt vad utskottet uttalade, att tyngdpunkten i de
svenska aktiviteterna på området i framtiden måste fokuseras på det arbete som
bedrivs inom EU och på det internationella planet (bet. 1996/97:LU12).
Det internationella konventionsarbetet på upphovsrättsområdet bedrivs
huvudsakligen inom Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten,
WIPO (World Intellectual Property Organization), ett FN-organ med säte i
Genève. I december 1996 slutfördes vid en diplomatkonferens ett omfattande
arbete inom ramen för WIPO:s verksamhet med att uppdatera Bernkonventionen för
skydd av litterära och konstnärliga verk. Vid konferensen antogs två
tilläggskonventioner, vilka utgör de första stegen mot att på en global nivå
anpassa upphovsrätten till den digitala miljön. Den ena av de nya
konventionerna rör den egentliga upphovsrätten och den andra producenternas och
de utövande konstnärernas rättigheter. Sverige har skrivit på de båda
tilläggskonventionerna och avsikten är att samtliga EU:s medlemsstater skall
ratificera konventionerna samtidigt. Även gemenskapen kommer att ratificera för
egen del, eftersom konventionerna innehåller sådant som faller inom dess
kompetens.
Frågan om antagandet av ytterligare ett tilläggsprotokoll som skall ta
tillvara de utövande konstnärernas rätt i anslutning till audiovisuella
produktioner behandlades vid diplomatkonferensen år 1996, utan att de
deltagande nationerna kunde enas om att anta några regler. Sverige fortsätter
att inom WIPO driva frågan.
EG-kommissionen lade år 1995 fram en grönbok om upphovsrätten och närstående
rättigheter i informationssamhället. Efter ett omfattande samrådsförfarande har
kommissionen nu följt upp grönboken genom att den 10 december 1997 presentera
ett förslag till direktiv om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och
närstående rättigheter i informationssamhället (KOM (97) 628). Behovet av
ytterligare harmoniseringsåtgärder av upphovsrätten på den inre marknaden samt
en anpassning av dessa rättigheter till de nya utmaningar som digitalisering
och multimediaprodukter innebär, har starkt betonats av berörda parter under
den beredningsprocess som föregått direktivförslaget. Enligt direktivförslaget
krävs vissa omedelbara lagstiftningsåtgärder på gemenskapsnivå på grund av
frågornas betydelse för den inre marknaden. Det gäller skyddet för
mångfaldiganderätten, rätten till överföring till allmänheten, tekniska
åtgärder och information som gäller förvaltningen av rättigheterna samt
spridningsrätten av fysiska exemplar, inbegripet principen om konsumtion av
rättigheterna. I direktivförslaget har inarbetats de lagändringar som krävs för
tillträde till de båda WIPO-konventionerna från 1996. Förslaget, som kommer att
bli föremål för samrådsförfarande med Europaparlamentet, skall behandlas av
ministerrådet under mars 1998.
I sammanhanget kan vidare nämnas att EG aktivt driver frågan om en
internationell överenskommelse om skydd för databaser.
Mot bakgrund av vad som sålunda redovisats kan utskottet konstatera att det
både inom EG och på det internationella planet sedan en tid pågått - och
alltjämt pågår - ett omfattande arbete med att anpassa de upphovsrättsliga
reglerna till de nya krav som digitaliseringen och informationstekniken
ställer. Det är väl känt att Sverige aktivt och med framgång verkar i dessa
sammanhang. Som utskottet tidigare framhållit i dessa sammanhang är det
ofrånkomligt att tyngdpunkten i de svenska aktiviteterna på området i framtiden
måste fokuseras på det arbete som bedrivs inom EG och på andra internationella
plan. Utskottet utgår från att regeringen inom EG och i det internationella
samarbetet verkar för ett ökat upphovsrättsligt skydd i linje med vad som
förespråkas i motionerna.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L802 och L805
yrkande 3 (delvis).
Skyddet för immateriella rättigheter
Rätten till immateriella rättigheter skyddas genom ett system av olika
sanktioner av såväl straff- som civilrättslig karaktär. Den som gör ett intrång
i en ensamrätt kan därför drabbas av påföljder i form av straff och
skadeståndsansvar. En domstol kan vidare i vissa fall vidta åtgärder för att
förebygga ett fortsatt intrång.
I två motioner begärs åtgärder från riksdagens sida i syfte att öka skyddet
för immateriella rättigheter. I motion N274 av Alf Svensson m.fl. (kd) anförs
att kopiering av produkter och varumärken är ett allt större problem och att
lagstiftningen därför bör skärpas på det området (yrkande 14 delvis).
I motion L805 av Agne Hansson m.fl. (c) anförs att villkoren för uppfinnare
och innovatörer allmänt sett är dåliga och bör förbättras. Villkoren för dem
som arbetat upp de betydande värden som det immaterialrättsliga skyddet
representerar står enligt motionärernas mening inte i proportion till den
samhällsnytta och betydelse för sysselsättningen som uppfinningarna
representerar. En allmän översyn av bestämmelserna i upphovsrättslagen,
patentlagen, varumärkeslagen, mönsterskyddslagen och växtförädlarrättslagen bör
göras med utgångspunkt att förbättra villkoren för uppfinnare och innovatörer.
Detta bör ges regeringen till känna (yrkande 1).
Utskottet avstyrkte motionsyrkanden med samma inriktning i mars 1997. I sitt
av riksdagen godkända betänkande 1996/97:LU12 anförde utskottet bl.a. följande.
Vid ett ställningstagande till de nu aktuella motionerna bör enligt
utskottets mening beaktas att riksdagen så sent som våren 1994 beslutat om
väsentligt skärpta åtgärder mot intrång i de immateriella ensamrätterna (prop.
1993/94:122, bet. LU17). Genom beslutet, som innebar ändringar i
varumärkeslagen, upphovsrättslagen, patentlagen, mönsterskyddslagen,
växtförädlarrättslagen, firmalagen och lagen om kretsmönster i
halvledarprodukter, har domstolarna nu möjligheter att vid vite förbjuda
fortsatt intrång inom hela det immaterialrättsliga området. Genom ändringar av
skadeståndsbestämmelserna på det industriella rättsskyddets område har
rättighetshavarnas ställning vid intrång förstärkts. Genomgående har vidare
införts regler som innebär att ersättning skall betalas för utnyttjande av
ensamrätten och för den ytterligare skada som intrånget kan ha medfört.
Skadeståndets storlek kan bestämmas med hänsyn till omständigheter av annat än
rent ekonomisk betydelse. Också straffbestämmelserna ändrades år 1994 så att
intrång som begås av grov oaktsamhet är straffbara även på det industriella
rättsskyddets område. Vidare höjdes maximistraffet för intrång i de
industriella ensamrätterna från fängelse i sex månader till fängelse i två år.
Därutöver infördes regler om straff för försök och förberedelse till intrång i
de nämnda rättigheterna. De privaträttsliga säkerhetsåtgärderna på varumärkes-,
växtförädlar- och firmarättens områden förstärktes i så måtto att också
apparater, redskap m.m. som använts vid olovlig tillverkning utan att själva
vara föremål för rättsskyddet kan bli föremål för säkerhetsåtgärder. Den nya
lagstiftningen trädde i kraft den 1 juli 1994.
Utskottet kunde mot bakgrund av det redovisade konstatera dels att man på
hela det immaterialrättsliga området i Sverige har samma skydd för ensamrätter
som i många andra europeiska länder, dels att man fått till stånd ett så gott
som enhetligt sanktionssystem på hela det immaterialrättsliga området.
Mot bakgrund av vad utskottet sålunda anförde vid föregående behandling av
motsvarande motionsyrkanden, finner utskottet inte något skäl för riksdagen att
nu ta något initiativ i frågan. Utskottet avstyrker därför bifall till
motionerna N274 yrkande 14 (delvis) och L805 yrkande 1.
Utvärdering av reglerna om droit de suite
Sedan några år ankommer det på utskotten att i större utsträckning än tidigare
följa upp riksdagens beslut och att medverka till att utvärderingar av
resultatet av verksamheter inom respektive utskotts beredningsområde kommer
till stånd (se Riksdagsutredningens delbetänkande 1993/94 Reformera
riksdagsarbetet 1 och bet. 1993/94:KU18). Lagutskottet har sedan hösten 1993
bedrivit flera utvärderingsprojekt och utskottet beslöt i mars 1996 att inleda
tre nya projekt. Ett av dem gällde en utvärdering av reglerna om droit de suite
i upphovsrättslagen. Det franska begreppet droit de suite är den vedertagna
beteckningen för en till upphovsrätten knuten ersättning till bildkonstnärer
när deras verk vidareförsäljs. Ett svenskt uttryck som numera används är
följerätt.
Genom ändringar i lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk
(1960:729) infördes sådana bestämmelser i Sverige den 1 januari 1996. De nya
bestämmelserna innebär att en konstnär har rätt till en ersättning på 5 % av
försäljningspriset - om detta överstiger 5 % av basbeloppet - när hans
konstverk vidareförsäljs yrkesmässigt (basbeloppet är för 1998 36 400 kr).
Rätten till sådan ersättning gäller alla konstverk utom alster av brukskonst
som har framställts i flera identiskt lika exemplar. Rätten till ersättning,
som finns under hela verkets skyddstid, är personlig och kan inte överlåtas.
Ersättningsrätten kan bara göras gällande av en organisation som företräder ett
flertal upphovsmän på området och preskriberas om organisationen inte kräver
den ersättningsskyldige inom tre år efter det år försäljningen ägde rum.
Många - men inte alla - länder inom EU har någon form av bestämmelser om
följerätt. Att ersättningssystemen skiljer sig åt har inom EG ansetts kunna
inverka negativt på den gemensamma marknadens funktion. Mot den bakgrunden lade
kommissionen den 3 mars 1996 fram förslag till ett direktiv om upphovsmannens
rätt till ersättning vid vidareförsäljning av originalkonsverk, KOM (96) 97.
Förslaget behandlas för närvarande i en rådsarbetsgrupp.
I den proposition som ligger till grund för de nuvarande svenska reglerna om
droit de suite fanns inga närmare uppgifter om hur uppbörd och distribution av
ersättningarna skulle hanteras. I lagstiftningsärendet pekade utskottet därför
på några betydelsefulla förutsättningar för att avgiftssystemet skall fungera
som en upphovsrättsligt grundad inkomstkälla för konstnärerna och deras
arvingar. Ett effektivt och smidigt samarbete måste etableras med konsthandeln.
Den totala avgiftsvolymen måste vara tillräckligt stor för att bära de
administrativa kostnaderna för systemet. En grundläggande förutsättning är
vidare, framhöll utskottet, att rutinerna för att inkassera och dis-tribuera
ersättningarna kan göras effektiva utan att de blir resurskrävande (bet.
1995/96:LU1).
I mars 1996 ansåg utskottet att det borde vara möjligt att inom ramen för ett
särskilt utvärderingsprojekt ta in information om hur den praktiska hanteringen
är organiserad, särskilt vad gäller uppbörd och distribution av ersättningar.
När en redovisning av de första verksamhetsåren föreligger kunde det enligt
utskottets mening finnas anledning att närmare undersöka och bedöma systemets
ekonomiska effektivitet mot bakgrund av de uttalanden som utskottet gjorde när
de nya bestämmelserna antogs.
Utskottet uppdrog åt en arbetsgrupp att genomföra utvärderingsprojektet.
Arbetsgruppen, som bestått av ledamöter, sammanlagt sju, från samtliga inom
utskottet representerade partier, inledde sitt arbete under hösten 1996.
Gruppen har sammanträtt vid fyra tillfällen och till sammanträdena har bjudits
in dels företrädare för konstnärsorganisationerna BUS (Bildkonst Upphovsrätt i
Sverige) och KIF (Konstnärernas Intresse Förening) för att lämna synpunkter på
reglerna om droit de suite samt informera gruppen om arbetet med uppbörden och
distributionen av avgifterna. Vidare har företrädare för Stockholms
Auktionsverk, Nordéns Auktioner AB och Bukowskis Auktioner AB inför
arbetsgruppen lämnat synpunkter, liksom företrädare för Konstnärernas
Riksorganisation (KRO) och Konstnärsförbundet.
BUS, som representerar ca 4 000 konstnärer, är den organisation som inför
ikraftträdandet av den nya lagstiftningen om följerätt hade förberett och
organiserat sin verksamhet för att administrera inkasseringen och
distributionen av ersättningsbeloppen. Några månader efter det att BUS startat
sin verksamhet, bildades en ny organisation, KIF, för att bedriva samma
verksamhet. KIF har sedermera ändrat sin firma till Konstnärernas
Intresseförening för droit de suite upphovsrätt i Sverige (DUR). Den nya
organisationen uppgavs vid starten ha ca 750 medlemmar, i huvudsak anslutna
till Konstnärsförbundet. DUR:s etablering har föranlett fem rättsliga processer
om rätten att administrera avgifterna. Stockholms tingsrätt har i en dom
meddelad i mars 1997 funnit att såväl BUS som DUR har rätt att ta in
ersättningarna. Den domen har överklagats och målet ligger för närvarande i
Svea hovrätt i väntan på avgörande.
Arbetsgruppen har funnit att det inte framstår som meningsfullt att gå vidare
med utvärderingsarbetet så länge de rättsliga processerna pågår och rättsläget
därmed är ovisst när det gäller förutsättningarna för inkasseringsverksamheten.
I likhet med arbetsgruppen anser utskottet att projektet nu bör avslutas, men
att utvärderingsarbetet på nytt bör kunna tas upp när inkasseringsverksamheten
har fått fastare former.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande kostnaderna för patentansökning
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L801 yrkande 1 och 1997/98: L805
yrkande 2,
res. 1 (m, c, mp)
2. beträffande patentintrångsförsäkring
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L801 yrkande 2, 1997/98: L804,
1997/98:N247 yrkande 10 samt 1997/98:N274 yrkande 14 (delvis),
3. beträffande prioritetsrätten
att riksdagen avslår motion 1997/98:L801 yrkandena 3 och 4,
res. 2 (m)
4. beträffande patent på biotekniska uppfinningar
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L805 yrkande 6, 1997/98: L809 yrkandena
1 och 2, 1997/98:K715 yrkande 11, 1997/98:Jo511 yrkandena 11-13,
1997/98:Jo542 yrkandena 9 och 10 samt 1997/98: Jo543 yrkande 11,
res. 3 (c, v, mp)
5. beträffande patentintrång
att riksdagen avslår motion 1997/98:L806,
6. beträffande bruksmönster
att riksdagen avslår motion 1997/98:L805 yrkande 4,
res. 4 (c)
7. beträffande växtförädlarrätt
att riksdagen avslår motion 1997/98:L805 yrkande 5,
res. 5 (c, v, mp)
8. beträffande upphovsrätt för vissa översättningar
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:L808 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. beträffande avgifter för vissa offentliga framföranden
att riksdagen avslår motion 1997/98:L803,
10. beträffande porträttfotografier
att riksdagen avslår motion 1997/98:L807,
11. beträffande folkmusik
att riksdagen avslår motion 1997/98:Kr304 yrkande 3,
12. beträffande programformat
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L805 yrkande 3 (delvis) och
1997/98:K310 yrkande 11,
res. 6 (c, fp, mp)
13. beträffande upphovsrätt och informationsteknik
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L802 och 1997/98:L805 yrkande 3
(delvis),
14. beträffande skyddet för immateriella rättigheter
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L805 yrkande 1 och 1997/98: N274
yrkande 14 (delvis).
res. 7 (m, c, fp)
Stockholm den 10 mars 1998
På lagutskottets vägnar
Agne Hansson
I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad
(s), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg (m), Karin Olsson
(s), Eva Arvidsson (s), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding Olson (fp), Inger
Segelström (s), Tanja Linderborg (v), Anders Ygeman (s), Tomas Högström (m),
Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c) och Marietta de Pourbaix-Lundin (m).
Reservationer
1. Kostnaderna för patentansökning (mom. 1)
Agne Hansson (c), Stig Rindborg (m), Henrik S Järrel (m), Tomas Högström (m),
Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c) och Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med ?Mot bakgrund?
och på s. 9 slutar med ?yrkande 2? bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det i hög grad otillfredsställande att
kostnaderna för att ansöka om patentskydd är så höga att de innebär problem för
enskilda uppfinnare och småföretagare. Även om frågan, enligt vad som ovan
redovisats, övervägs i olika sammanhang, är det angeläget att åtgärder vidtas
skyndsamt för att komma till rätta med situationen. En modell som enligt
utskottet bör övervägas är att införa någon form av differentierade avgifter,
innebärande en anpassning till de enskilda uppfinnarnas och de mindre
företagens förhållandevis begränsade möjligheter att bära nuvarande kostnader.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motionerna L801
yrkande 1 och L805 yrkande 2 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande kostnaderna för patentansökning
att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:L801 yrkande 1 och
1997/98:L805 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.
2. Prioritetsrätten (mom. 3)
Stig Rindborg, Henrik S Järrel, Tomas Högström och Marietta de Pourbaix-Lundin
(alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med ?Utskottet,
som? och slutar med ?och 4? bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det angeläget att förlänga det s.k.
prioritetsåret från för närvarande 12 månader till förslagsvis 24 månader.
Härigenom skulle man underlätta för sökanden att finna olika lämpliga
samarbetspartner inom landet eller utomlands. Vidare skulle en sådan
förlängning innebära bättre förutsättningar för den enskilde uppfinnaren att få
fram produktions- och finansieringsformer och ta ställning till om patent skall
sökas även i andra länder, vilket medför extra kostnader.
I samband med en förlängning av prioritetsfasen måste givetvis tiden för
offentliggörandet av patent också utsträckas från för närvarande 18 månader
till 24 månader. Enligt utskottets mening bör man från svensk sida också
internationellt verka för att en harmonisering av de internationella reglerna
kommer till stånd i enlighet med det anförda.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion
1996/97:L801 yrkandena 3 och 4 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande prioritetsrätten
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L801 yrkandena 3 och 4 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
3. Patent på biotekniska uppfinningar (mom. 4)
Agne Hansson (c), Tanja Linderborg (v), Yvonne Ruwaida (mp) och Birgitta
Carlsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14 börjar med ?Utskottet kan?
och på s. 15 slutar med ?yrkande 11? bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening finns det på goda grunder skäl att sätta i fråga
rätten att patentera och äga livsformer. Det är i grunden en fråga om etik och
om praktiskt ansvar. En ordning med rätt till patent på livsformer innebär ett
hot mot viktiga delar av den biologiska mångfalden och mot kulturarvet. De
nationella reglerna och de internationella överenskommelserna på området bör
ses över med inriktningen att det inte skall vara möjligt att ta patent på och
äga livsformer. Sverige bör vidare verka i ministerrådet för att stoppa
förslaget till direktiv om patent på bioteknologiska uppfinningar och även
verka internationellt för skapandet av en konvention som förbjuder patenträtt
på livsformer. Som en konsekvens härav bör det enligt utskottet om möjligt
genomföras en lagändring som innebär att de patent på genmanipulerade produkter
som redan har beviljats kan avvecklas. I linje med det sagda bör Sverige vidare
verka inom FN för att varje folk skall garanteras rätt till de egna generna,
såväl när det gäller växter som djur.
Till följd av det anförda bör riksdagen, med bifall till motionerna L805
yrkande 6, L809 yrkandena 1 och 2, K715 yrkande 11, Jo511 yrkandena 11- 13,
Jo542 yrkandena 9 och 10 samt Jo543 yrkande 11, som sin mening ge regeringen
till känna vad utskottet anfört.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande patent på biotekniska uppfinningar
att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:L805 yrkande 6, 1997/98:L809
yrkandena 1 och 2, 1997/98:K715 yrkande 11, 1997/98:Jo511 yrkandena 11-13,
1997/98:Jo542 yrkandena 9 och 10 samt 1997/98:Jo543 yrkande 11 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
4. Bruksmönster (mom. 6)
Agne Hansson och Birgitta Carlsson (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med ?Mot bakgrund?
och slutar med ?yrkande 4? bort ha följande lydelse:
Mot bakgrund av att det redan finns någon form av bruksmodellskydd i de
flesta av Europas länder, bör det - som framhålls i motionen - snarast
övervägas att, med tanke främst på småföretagarnas villkor, införa den
skyddsformen även i Sverige. Detta bör riksdagen, med bifall till motion L805
yrkande 4, som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande bruksmönster
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L805 yrkande 4 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
5. Växtförädlarrätt (mom. 7)
Agne Hansson (c), Tanja Linderborg (v), Yvonne Ruwaida (mp) och Birgitta
Carlsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med ?Vid sin? och
på s. 18 slutar med ?yrkande 5? bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är otillfredsställande att
det av den nya växtförädlarrättslagen inte framgår vad som skall gälla i
förhållandet mellan å ena sidan förädlare och å andra sidan legorensare och
andra som på odlarnas uppdrag tar befattning med det utsäde som omfattas av
jordbruksundantaget. Eftersom det i grunden är själva användningen av det
uppförökade materialet till utsäde som motiverar kompensationen till
sortinnehavaren, bör enligt utskottets mening rensning och andra åtgärder med
förökningsmaterialet falla utanför den ersättningspliktiga hanteringen. I linje
med detta synsätt bör den enda rimliga tolkningen av EG-reglerna enligt
utskottets mening vara att sortinnehavare inte skall ha rätt till ersättning av
legorensare för det utsäde som omfattas av jordbruksundantaget. Utskottet
förordar mot den bakgrunden att riksdagen, med bifall till motion L805,
godkänner vad utskottet sålunda anfört.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:
7. beträffande växtförädlarrätt
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L805 yrkande 5 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
6. Programformat (mom. 12)
Agne Hansson (c), Bengt Harding Olson (fp), Yvonne Ruwaida (mp) och Birgitta
Carlsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25 börjar med ?Utskottet kan?
och på s. 26 slutar med ?3 (delvis)? bort ha följande lydelse:
Visserligen kan ett enskilt programformat, beroende på vad det består av,
redan enligt gällande regler åtnjuta ett visst upphovsrättsligt skydd. Enligt
utskottets mening finns det emellertid anledning att överväga ett mer enhetligt
och heltäckande upphovsrättsligt skydd. Den svenska lagstiftningen bör ses över
i sådant syfte, och Sverige bör också verka för ett ökat skydd för
programformat i internationella förhållanden.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med bifall till motionerna K310
yrkande 11 och L805 yrkande 3 (delvis), som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:
12. beträffande programformat
att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:L805 yrkande 3 (delvis) och
1997/98:K310 yrkande 11 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.
7. Skyddet för immateriella rättigheter (mom. 14)
Agne Hansson (c), Stig Rindborg (m), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding Olson
(fp), Tomas Högström (m), Birgitta Carlsson (c) och Marietta de Pourbaix-Lundin
(m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29 börjar med ?Mot bakgrund?
och slutar med ?yrkande 1? bort ha följande lydelse:
Även om således sanktionssystemet över hela det immaterialrättsliga området
har förstärkts och i huvudsak harmoniserats med vad som gäller i de övriga
europeiska länderna, finns det nu enligt utskottets mening skäl att ta ett
bredare grepp på frågan om de allmänna villkoren för uppfinnare och
innovatörer. Med tanke på den betydelse som uppfinnare och andra innovatörer
har för framför allt nyföretagandet och utvecklingen av småföretagssektorn,
finns det anledning att på olika sätt arbeta för ett allmänt stärkande av
innovativa verksamheter. En översyn av den immaterialrättsliga lagstiftningen
bör därför snarast komma till stånd i syfte att förbättra villkoren för
uppfinnare och innovatörer.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motionerna L805
yrkande 1 och N274 yrkande 14 (delvis) som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:
14. beträffande skyddet för immateriella rättigheter
att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:L805 yrkande 1 och
1997/98:N274 yrkande 14 (delvis) som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört.
LAGUTSKOTTET
Kansliet
1998-03-10
Aktuella EU-frågor på immaterialrättens område
Mönsterskydd
Förslag till förordning och direktiv
I december 1993 lade kommissionen fram ett förslag till en förordning, KOM (93)
342 slutlig, och ett direktiv, KOM (93) 344 slutlig, om mönsterskydd. Den
föreslagna förordningen innebär att ett gemensamt skyddssystem för industriella
mönster inrättas. Avsikten är att denna gemenskapsmönsterrätt skall utgöra ett
komplement till medlemsstaternas nationella mönsterskydd. Enligt förordningen
skall i princip all slags design - estetisk såväl som funktionell - kunna
skyddas i upp till 25 år. En förutsättning för detta skydd är dock registrering
hos Harmoniseringskontoret i Alicante. För oregistrerade mönster föreslås ett
mer begränsat, treårigt skydd. Direktivet syftar att harmonisera
medlemsstaternas nationella mönsterskyddssystem.
I båda rättsakterna föreskrivs regional konsumtion av rätten till
vidarespridning.
Under 1996 har direktivet varit föremål för fortsatt behandling i en
rådsarbetsgrupp. Rådet träffade en principöverenskommelse i mars 1997 och antog
en gemensam ståndpunkt i juni. Vid sin andra läsning i oktober 1997 lämnade
Europaparlamentet 12 ändringsförslag till den gemensamma ståndpunkten och i
december 1997 har kommissionen avgivit sitt yttrande över Europaparlamentets
ändringsförslag. Kommissionen kunde dock inte godta alla ändringsförslagen, och
det kunde inte heller rådet. Under våren 1998 kommer därför
förlikningsförhandlingar att äga rum.
Närmare om direktivet
Direktivet syftar till en harmonisering av medlemsstaternas mönsterskyddslagar
och gäller således endast det mönsterskydd som kan erhållas i varje land efter
registrering hos den nationella myndigheten.
I direktivförslaget finns två punkter som varit särskilt kontroversiella. Den
ena gäller skyddet för bilreservdelar, den andra gäller förutsättningarna för
registrering, dvs. vilka krav som skall ställas upp på att det nya mönstret
skiljer sig från tidigare kända. Beträffande bilreservdelarna föreslog
Europaparlamentet en inskränkning i mönsterrätten innebärande att var och en
har rätt att tillverka och marknadsföra kopior av originaldelar under
förutsättning att skälig ersättning betalas till rättighetshavaren. Flertalet
medlemsstater har inte kunnat acceptera denna lösning. I stället enades
medlemsstaterna i den gemensamma ståndpunkten om en kompromiss som innebär att
reservdelar tills vidare utesluts från harmoniseringen. Kommissionen har inte
kunnat ställa sig bakom denna kompromiss. Denna fråga kommer därför att ha
central betydelse i förlikningsförhandlingarna.
Närmare om förordningen
Förordningen innebär att det skall skapas ett särskilt mönsterskydd på
gemenskapsnivå. Man skall kunna ansöka om skydd vid EG:s myndighet i Alicante
och mönstret blir efter registrering skyddat i alla medlemsstaterna. I
sammanhanget kan nämnas att både beträffande varumärken och växtförädlarrätt
har det tidigare genomförts ett skydd på gemenskapsnivå som är gällande i alla
länderna efter endast en registrering.
Förslaget till förordning innehåller i princip samma materiella regler som
direktivförslaget. Förordningen innehåller emellertid också en nyhet för svensk
del, nämligen att mönster skall kunna skyddas även utan registrering. Detta
skydd, som främst torde ha betydelse för textilindustrin, gäller endast under
tre år och har en mer begränsad räckvidd än det skydd som kan erhållas genom
registrering.
Vidare innehåller förordningen bl.a. regler om handläggningen av
mönsterskyddsansökningen vid Harmoniseringskontoret. En kontroversiell fråga är
vilket arbetsspråk som skall användas vid kontoret.
Positioner
I fråga om förutsättningarna för registrering är situationen den att flera
länder, däribland Sverige, ställer högre krav på att mönstret skall skilja sig
från andra mönster än vad som föreslås i direktivet. Vilka krav som skall gälla
har direkt betydelse för rättighetshavarens möjligheter att förhindra att
liknande produkter tillverkas och saluförs. Ju högre skillnadskravet är, desto
svårare är det för andra att på ett lagligt sätt efterlikna den skyddade
produkten. Saken kan också uttryckas så att ett högre skillnadskrav ger
rättighetshavaren ett starkare skydd mot efterapningar samtidigt som det krävs
mer för att han skall erhålla skyddet.
Sverige har slutligen godtagit den föreslagna direktivtexten när det gäller
skillnadskravet men har lyckats få igenom en beaktandesats där det anges att
ett mönster för att kunna registreras måste skilja sig ?klart? (clearly) från
tidigare kända mönster. Detta torde innebära att det i praktiken inte blir
någon betydande sänkning av skillnadskravet. Europaparlamentet har dock
föreslagit en strykning av ordet ?klart?. Även detta kommer alltså att
diskuteras vid förlikningsförhandlingarna.
Skydd för s.k. bruksmodeller
Ett direktivförslag
En fråga som övervägs är införandet av ett särskilt skydd för s.k.
bruksmodeller (utility models eller med ett tidigare använt svenskt uttryck
bruksmönster. Kommissionen lade 1995 fram en grönbok i saken. Luxemburg,
Storbritannien och Sverige saknar idag en motsvarighet till denna skyddsform
medan övriga medlemsländer har regler på området, vilka dock skiljer sig åt.
Närmare om förslaget
Skyddet för bruksmodeller skall skiljas från mönsterskyddet som är ett skydd
för det yttre utseendet på en produkt medan skyddet för nyttighetsmodeller
riktar sig mot själva den tekniska konstruktionen. Enligt grönboken är det
särskilt små och medelstora företag (100-600 anställda) som efterfrågar
skyddet. Skyddsformen anses ha störst betydelse inom mekanisk industri samt för
företag som sysslar med elektronik, precisionsintrument och optik. I grönboken
diskuteras behovet av en harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning, vilket
skulle innebära en skyldighet för Luxemburg, Storbritannien och Sverige att
införa bestämmelser om skydd för nyttighetsmodeller. Också behovet av en
förordning om ett särskilt skydd på gemenskapsnivå tas upp.
Enligt förslaget bör kraven för ett skydd för nyttighetsmodeller sättas lägre
än vad som gäller för patentskydd. Skyddet skall också kunna erhållas genom ett
enklare och snabbare förfarande än patentsystemet. Å andra sidan bör skyddet
vara mer begränsat och kortvarigare än patentskyddet.
Kommissionen har i december 1997 följt upp grönboken genom att lägga fram ett
förslag till direktiv om tillnärmningen av de rättsliga ordningarna för
bruksmodellskydd för uppfinningar. Direktivförslaget bygger på grönboken från
1995.
I direktivförslaget anges att de särskilda kännetecknen för den föreslagna
skyddsformen skall vara en snabb och enkel registrering, lägre skyddsvillkor,
en lägre kostnad än för patent och möjligheten till ett preliminärt skydd i
avvaktan på att ett patent meddelas. Den genomsnittliga tiden för meddelande av
bruksmönsterskydd i de länder som redan har sådant skydd i någon form är sex
månader, vilket skall jämföras med vad som gäller för patent, två till fyra år.
Den snabba registreringen kan förstärka den konkurrensmässiga ställningen,
främst för de små och medelstora företagen, och den möjliggör ett snabbt
ekonomiskt utnyttjande av uppfinningen, såväl genom meddelande av licenser som
genom en direkt användning av uppfinningen inom företaget. Villkoren för att
erhålla ett bruksmönsterskydd är mindre strikta och lättare att uppfylla än de
som gäller för patent, vilket gör det möjligt att skydda även uppfinningar som
innebär endast smärre tekniska framsteg. Till skillnad från patent skall
bruksmodellskydd meddelas utan förprövning av nyhet och uppfinningshöjd, vilket
gör att skyddet blir billigare att erhålla. Skyddet ger dock en lägre
rättssäkerhet. Förutsatt att uppfinningen uppfyller villkoren för båda
skyddsformerna kan den snabba registreringen av en bruksmodell utnyttjas till
att överbrygga den relativt långa tiden innan ett patent kan meddelas.
De uppfinningar som enligt direktivförslaget skall kunna få bruksmodellskydd
är nya uppfinningar som har uppfinningshöjd och industriell tillämpbarhet.
Skyddstiden skall omfatta sex år från ansökningsdagen, med möjlighet till
förlängning i två perioder om vardera två år, dvs. maximalt tio år. Enligt
förslaget skall medlemsstaterna senast den 31 december 1999 ha antagit de lagar
och andra författningar som krävs för att implementera direktivet.
Gemenskapspatent
Avtalet
Det europeiska patentsystemet är grundat på två internationella fördrag,
Münchenkonventionen och Europeiska patent (EPC) från 1973 och
Luxemburgkonventionen från 1975 om gemenskapspatent (CPC 1975) som tills vidare
utgör en integrerad del av Avtalet om gemenskapspatent undertecknat 1989 (CPA
1989). Det var ursprungligen parternas avsikt att så mycket som möjligt minska
tiden mellan de två konventionernas ikraftträdande.
Med EPC skapas inte något enhetligt skydd, men det blir möjligt att få ett
skydd i så många av de stater som är parter i konventionen som den sökande
önskar. Systemet har fördelen att vara mycket flexibelt, men det har vissa
nackdelar beroende på dess komplexitet och på kostnaden. Det föreskrivs inte
någon behörig domstol på europanivå för att avgöra tvister om patent, vilket
innebär att det finns en risk för att de behöriga domstolarna i medlemsstaterna
kan fatta olika beslut.
Med gemenskapspatent, som infördes med CPC, har man som mål att samla de
olika skyddsdokument som utfärdas när ett europeiskt patent utställs i en enda
enhetlig och fristående skyddshandling för hela gemenskapen med tolv
medlemsstater, vilken regleras av bestämmelserna i Avtalet om gemenskapspatent,
undertecknat 1989. Det har ännu inte trätt i kraft på grund av förseningar i
ratificeringen av konventionen av de tolv medlemsstater som har undertecknat
den. Konventionen har hitintills ratificerats av sju medlemsländer, nämligen
Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Grekland, Danmark, Luxemburg och
Nederländerna. Om återstående fem länder som undertecknat avtalet ratificerar
kan frågan om ett tillträde för Sverige, Finland och Österrike aktualiseras.
Förhandlingar måste dock föras med de tre nya medlemsländerna om bl.a.
fördelning av inkomsterna från årsavgifter för patenten.
CPC innebär att det skall bli möjligt för en uppfinnare att ansöka centralt
om patent som blir gällande i samtliga medlemsländer. Det är alltså i princip
samma uppbyggnad av systemet som i den europeiska patentkonventionen. Det finns
dock skillnader. En sådan är att frågor om ogiltighet av ett gemenskapspatent
skall prövas enligt reglerna i överenskommelsen. Om patentet ogiltigförklaras
får det verkningar inte bara i den stat där ogiltighetsmålet prövas utan
patentet förfaller i sin helhet i alla länderna. Enligt den europeiska
patentkonventionen däremot prövas frågor om ogiltighet i varje stat. En
ogiltigförklaring får bara verkan i den aktuella staten.
De mål som åsyftas med EPC och CPA är skilda men konventionerna kompletterar
varandra. EPC syftar till att rationalisera utställandet av patent genom ett
centraliserat förfarande hos Europeiska patentverket i München. Den är därmed
öppen för alla europeiska stater, en del efter inbjudan av styrelsen för
Europeiska patentorganisationen. CPA syftar till att genomföra målen för den
inre marknaden, särskilt vad gäller konkurrens på lika villkor och den fria
rörligheten för varor.
Den svenska positionen
Införandet av ett gemenskapspatent har i vart fall tidigare gett anledning till
vissa farhågor från svensk sida. Det har ansetts att ärendemängden hos vårt
patentverk skulle kunna sjunka drastiskt, något som skulle minska våra
möjligheter att bibehålla ett effektivt nationellt patentsystem. Sverige har
emellertid, på detta tidiga stadium, ingen klar ståndpunkt i frågan, utan
följer med intresse de diskussioner som förekommer.
Grönbok om gemenskapspatent och patentsystemet i Europa
När man på gemenskapsnivå började föra diskussioner om innovation, skydd för
innovation och dess effekter på sysselsättningen, fann kommissionen det
nödvändigt att sammanfatta läget vad gäller gemenskapspatent och patentsy-
stemet i Europa (Första handlingsplanen för innovation i Europa, framlagd av
kommissionen den 20 november 1996). I det syftet har kommissionen i juni 1997
lagt fram en Grönbok om gemenskapspatent och patentsystemet i Europa.
Grönboken behandlar de brister som beror på frånvaron av gemenskaps-aspekter
i det europeiska patentsystemet och hindren för dess ikraftträdande samt
beskriver hithörande frågor av teknisk, juridisk och politisk art, bland annat
den kompletterande harmoniseringen av patenträtten på gemenskapsnivå.
Grönboken eftersträvar tre huvudmål:
? Att göra en så fullständig sammanställning som möjligt av läget vad gäller
skydd för innovationer genom patentordningen i den Europeiska gemenskapen
? Att bedöma nödvändigheten av nya gemenskapsåtgärder och/eller en anpassning
av nuvarande ordningar
? Att analysera vilket innehåll och form sådana nya åtgärder skulle kunna ha
Kommissionen har uppmanat alla berörda parter att delta i en stor undersökning
och att svara på de frågor som ställs i grönboken. Informationsinhämtningen
avslutades med en hearing i Luxemburg den 25 och 26 november, varvid berörda
organisationer fick ytterliga ett tillfälle att föra fram sina medlemmars
synpunkter och önskemål.
Som slutsats av vad som framkom vid hearingen har kommissionen konstaterat
att det finns ett uttalat behov av en nytt enhetligt patentsystem som täcker
hela Gemenskapen. Ett sådant system skulle stärka den inre marknadens funktion.
Gemenskapspatentet bör ha samma effekt inom hela Gemenskapen och därför skall
det endast kunna beviljas, överlåtas och upphävas med verkan i hela
Gemenskapen. Ett gemenskapspatent måste enligt kommissionen vara billigt, både
jämfört med ett amerikanskt patent och i förhållande till ett europeiskt patent
som täcker ett mindre antal stater. Ett för staterna gemensamt rättssystem
skall ge önskvärd juridisk stabilitet, liksom en enhetlig och rimligt snabb
rättsskipning i patentmål. Tanken på en europeisk patentdomstol, som samtidigt
skall kunna ta ställning till intrång och giltighet, fick stöd vid hearingen.
Enligt kommissionen skall de nationella patentsystemen behållas och det
europeiska patentet skall förbättras. Kommissionen har uppgett att den är
övertygad om att de nationella patentmyndigheterna spelar en viktig roll, inte
minst för små och medelstora företag. Kommissionen har upprättat ett
frågeformulär till de nationella patentmyndigheterna för att få vetskap om hur
dessa finansieras och hur verksamheten där bedrivs. Det Europeiska Patentverket
skall administrera även Gemenskapspatentet. Enligt kommissionen skall frågan om
en patentintrångsförsäkring studeras vidare.
Kommissionen avser att i början av år 1998 publicera sina planer för den
vidare hanteringen av ärendet.
Rättsligt skydd för biotekniska uppfinningar
Bakgrund
Inom EG har arbetet med ett direktiv som skall reglera det rättsliga skyddet
för biotekniska uppfinningar pågått sedan 1988 då kommissionen lade fram sitt
ursprungliga förslag till direktiv. Efter många års arbete med direktivet antog
Rådet i februari 1994 en gemensam ståndpunkt. Emellertid föreslog
Europaparlamentet vid andra läsningen ett antal ändringar av direktivet som
inte kunde accepteras av Rådet. En förlikningskommitté tillsattes då som i
januari 1995 presenterade ett gemensamt utkast som dock röstades ned av
Europaparlamentet den 1 mars 1995 med påföljd att det föreslagna direktivet
inte kunde antas.
Biotekniken har under senaste decennierna utvecklats snabbt och kommer utan
tvekan att även i fortsättningen spela en mycket stor roll inom modern
forskning och utveckling. Möjligheterna att få patent på en uppfinning har
givetvis stor betydelse för den fortsatta utvecklingen inom området. Patentet
stimulerar till teknisk utveckling genom att uppfinnaren under viss tid får
rätt att utan konkurrens från andra njuta frukterna av sin uppfinning.
Patentlagstiftningen i EU:s medlemsstater är visserligen i hög grad
harmoniserad, bl.a. som en följd av att alla länderna numera (Finland fr.o.m.
den 1 mars 1996) är anslutna till den europeiska patentkonventionen (EPC).
Emellertid har patentlagstiftningen tillkommit under en tid då de möjligheter
som modern bioteknik öppnar inte kunde förutses. Viss osäkerhet uppkommer
därför om hur nuvarande patentsystem skall tillämpas med avseende på
bioteknologiska uppfinningar. Svårigheter föreligger framför allt i att göra en
avgränsning mellan vad som är patenterbart och vad som inte är det. Inte minst
de etiska aspekterna gör att man kan befara att tolkningen av
patentlagstiftningen i dessa fall kan komma att variera mellan medlemsstaterna.
De enskilda staterna kan också finna behov av att på detta område anta
särskilda rättsregler som ytterligare skulle bidra till olikheter mellan
länderna i fråga om biotekniska uppfinningars patenterbarhet. Detta i sin tur
kan få negativa konsekvenser för den fria rörligheten av biotekniska produkter
och utvecklingen av den inre marknaden. Risken finns också att osäkerheten gör
att de europeiska intressenterna på detta område kommer i en sämre position
jämfört med de utanför EU, framför allt de i USA och i Japan.
Detta är bakgrunden till att kommissionen 1996 för Europaparlamentet
presenterade ett nytt förslag till direktiv om rättsligt skydd för biotekniska
uppfinningar. Det nya förslaget byggde till övervägande delen på det tidigare
direktivet såsom det kom att utformas i förlikningskommitténs gemensamma
utkast.
Europaparlamentet antog vid den första behandlingen av direktivförslaget 66
ändringsförslag vid en plenarsession i juli 1997. Dessa ändringsförslag ger
uttryck för Europaparlamentets önskan att klargöra skillnaden mellan upptäckter
och uppfinningar när det gäller patenterbarheten för material av mänskligt
ursprung och nödvändigheten av att på ett lämpligt sätt införa den etiska
dimensionen i direktivförslaget.
Med anledning av Europaparlamentets ändringsförslag lade kommissionen i
augusti 1997 fram ett ändrat förslag till direktiv. I det ändrade förslaget har
kommissionen beaktat samtliga Europaparlamentets ändringsförslag, med undantag
för ett, som kommissionen inte har ansett sig kunna beakta.
Vad kommissionen inte har beaktat är Europaparlamentets förslag att införa en
ny artikel 8a. Enligt första punkten i det förslaget krävs att om en uppfinning
grundar sig på biologiskt material av växt- eller djurursprung, skall i
patentansökan anges materialets geografiska ursprungsort samt bevis för att
materialet har använts i enlighet med de lagar för tillträde och export som
gäller på ursprungsorten. Enligt den andra punkten krävs i huvudsak att om en
uppfinning grundar sig på biologiskt material av mänskligt ursprung skall i
patentansökan offentliggöras namn och adress för den person från vilket
materialet härstammar eller dennes juridiska ombud samt innehålla bevis för att
materialet har använts och patentet ansökts med frivilligt samtycke från den
person från vilket materialet härstammar eller dennes juridiska ombud.
De skäl kommissionen har åberopat för att inte beakta Europaparlamentets
förslag till en ny artikel 8a är att den första punkten i förslaget går utöver
de internationella åtaganden som Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater
har gjort inom ramen för godkännandet och ratifikationen av konventionen om
biologisk mångfald den 5 juni 1992. Den andra punkten uppfyller enligt
kommissionen bland annat inte kraven i fråga om skydd av personuppgifter.
Ministerrådet antog den 27 november 1997 i en gemensam ståndpunkt det nya
direktivförslaget. Ärendet skall nu åter behandlas av Europaparlamentet.
Rättslig grund
Kommissionens motiv för direktivet är att garantera fri rörlighet av
patenterade biotekniska produkter genom att harmonisera medlemsstaternas
lagstiftning så att de rättsliga förutsättningarna för patentskydd på dessa
produkter liksom skyddets omfattning klargörs.
Förslagets innehåll
Direktivförslaget innehåller bestämmelser för harmonisering av medlemsstaternas
nationella patentlagstiftning avseende biotekniska uppfinningar. Utgångspunkten
är därvid att alla medlemsstaterna i och för sig skall skydda sådana
uppfinningar i sin nationella patentlagstiftning (jfr artikel 1.1).
Förutom en rad smärre ändringar är det i huvudsak tre förändringar som har
gjorts i förhållande till det tidigare förslaget: Man har med avseende på delar
av den mänskliga kroppen klarare markerat skillnaden mellan en uppfinning, som
alltså är patenterbar, och en upptäckt, som inte är det. Detta har skett genom
att det i artikel 5.1 föreskrivs att den mänskliga kroppen i sina olika
bildnings- och utvecklingsstadier, liksom enbart upptäckten av en av dess
delar, inbegripet en gensekvens eller delsekvens av en gen, inte kan vara
patenterbara uppfinningar. I det tidigare förslaget angavs i motsvarande
artikel att den mänskliga kroppen och dess delar inte skall anses vara
patenterbara uppfinningar. Vidare anges i artikel 5.2 att en uppfinning som
grundar sig på en avskild del av den mänskliga kroppen kan vara patenterbar
(givetvis krävs därutöver att alla ?vanliga? kriterier för patenterbarhet är
uppfyllda, såsom kraven på uppfinningshöjd och nyhet).
En annan ändring i det nya direktivförslaget är att den etiska regeln, dvs.
bestämmelsen om att uppfinningar, vilkas kommersiella utnyttjande skulle stå i
strid med allmän ordning eller goda seder är uteslutna från patenterbarhet, har
utvidgats (artikel 6). Genom exemplifieringarna i artikel 6 anges att
förfaringssätt för reproduktiv kloning av människa inte skall vara
patenterbart. Detsamma gäller förfaringssätt för modifiering av människans
könscellers genetiska identitet. Vidare anges som icke patenterbart, dels
metoder som omfattar användningen av mänskliga embryon samt sådana
förfaringssätt för modifiering av den genetiska identiteten hos djur som
sannolikt kan förorsaka djuren lidande, utan att detta medför några påtagliga
medicinska fördelar för människor eller djur, dels djur som frambringas genom
sådana förfaringssätt.
En tredje nyhet gäller den redan tidigare i direktivet intagna bestämmelsen
om att jordbruksundantag (farmer´s privilege) skall gälla även vid patent som
avser avelsboskap. Någon närmare reglering av detta undantag ges dock inte i
direktivet utan denna lämnas till medlemsstaternas lagar och praxis. I det nya
förslaget har omfattningen av undantaget vidgats genom att det direkt anges att
det omfattar försäljning för bedrivande av jordbruksverksamhet, dock inte
försäljning inom ramen för eller i syfte att bedriva kommersiell
avelsverksamhet.
Artiklarna 1-7 innehåller bestämmelser om biotekniska uppfinningars
patentbarhet. Det konstateras inledningsvis att direktivet skall passa in i
existerande patentlagstiftning och inte är avsett att introducera någon
särskild patentlagstiftning för levande material. Däremot åläggs
medlemsstaterna att anpassa sin befintliga patentlagstiftning till den
speciella regleringen i direktivet. Det slås också fast att direktivet inte
skall påverka lagstiftning - vare sig nationell eller gemenskapsrättslig - om
övervakningen av forskningen på detta område eller utnyttjandet av resultatet
av sådan forskning.
Utöver vad som ovan sagts om patenterbarheten kan nämnas att avsikten är att
växtsorter och djurraser som sådana inte skall vara patenterbara liksom inte
heller väsentligen biologiska förfaringssätt för produktion av växter eller
djur. Däremot skall mikrobiologiska förfaranden vara patenterbara.
Artiklarna 8-11 innehåller bestämmelser om patentskyddets omfattning. Här
framgår bl.a. att tanken är att det skydd som patentet ger ett biologiskt
material också skall omfatta allt biologiskt material som är framställt ur det
skyddade materialet - genom mångfaldigande eller förökning - och som har samma
egenskaper. Särskilda regler om jordbruksundantag (farmer´s privilege) finns.
Direktivet innehåller också regler om korsande tvångslicenser (art. 12) för
det fall en växtförädlare inte kan få eller utnyttja växtförädlarrätt utan att
göra intrång i ett patent, och omvänt.
I direktivet finns också bl.a. bestämmelser om deponering av biologiskt
material (artikel 13-14).
Enligt förslaget skall medlemsstaterna senast den 1 januari 1999 ha genomfört
de författningsändringar som direktivet ger anledning till.
Svensk rätt
Regler om uppfinningars patentbarhet finns i patentlagen (1967:837). Lagen
härrör i betydande delar från den stora samnordiska lagreformen 1967. Sedan
dess har dock genomförts många lagändringar som till stor del berott av den
internationella utvecklingen. Bl.a. medförde Sveriges tillträde år 1978 till
den europeiska patentkonventionen (EPC) en hel del ändringar. De lagändringar
som då genomfördes avsåg dels den lagstiftning som behövdes för att Sverige
skulle kunna tillträda konventionen, dels viss anpassning av vår nationella
patentlagstiftning till vad som skulle komma att gälla i övriga europeiska
industriländer.
Det patenterbara området regleras i 1 § patentlagen. Utgångspunkten i
patentlagstiftningen är att skillnad inte skall göras mellan olika teknologier.
Patent har sålunda meddelats för åtskilliga biotekniska uppfinningar. En etisk
gränsdragning för vad som skall anses patenterbart finns i bestämmelsen om
generellt förbud mot patent på uppfinningar vars utnyttjande skulle strida mot
goda seder eller allmän ordning. Vidare finns i lagen ett förbud mot patent på
växtsorter (för vilka det finns en särskild civilrättslig skyddsform,
växtförädlarrätt) och djurraser. Förbud gäller också för patent på ett
väsentligen biologiskt förfarande för framställning av växter eller djur.
Patent får dock meddelas på mikrobiologiskt förfarande och produkter av sådant
förfarande.
Förslagets effekter på svensk rätt m.m.
Direktivförslaget synes stå i god samklang med gällande svensk patenträtt och
torde inte medföra behov av några betydande svenska författningsändringar.
Vissa ändringar torde dock komma att krävas. De etiska gränserna för
patenterbarheten måste preciseras. Svensk lagstiftning saknar t.ex. uttrycklig
reglering av patentskyddets omfattning i de fall där det patenterade biologiska
materialet förs vidare till senare generationer. Med undantag för 2 kap. 5 §
växtförädlarrättslagen (1997:306) finns inte i svensk lagstiftning några regler
om jordbruksundantag, farmer´s privilege. Viss anpassning kan också komma att
behövas vad avser reglerna om deponering av biologiskt material som nu
återfinns i patentlagen (8a och 22 §§) samt i patentkungörelsen (1967:836,
17a-17c och 25a-25d §§). Ett genomförande av direktivet kan inte förväntas
medföra några kostnader för det allmänna.
Upphovsrätt
Direktivförslag om droit de suite (följerätt)
Kommissionen lade den 3 mars 1996 fram förslag till ett direktiv om
upphovsmannens rätt till ersättning vid vidareförsäljning av originalkonstverk
(kommissionens dokument KOM(96) 97). Förslaget skall behandlas i en
rådsarbetsgrupp. Inför det arbetet har Justitiedepartementet berett berörda
myndigheter och organisationer tillfälle att lämna synpunkter på kommissionens
förslag.
Det faktum att många bildkonstnärer lever under knappa ekonomiska
förhållanden samtidigt som det finns de som säljer exemplar av deras konstverk
vidare till höga priser utan att de själva får något utbyte av den vinst som
görs på deras arbete har sedan länge varit grunden för tanken att stärka deras
ställning genom att ge dem en rätt till en andel av det ekonomiska utbytet som
handeln med deras verk ger upphov till, en följerätt, droit de suite. Många -
men inte alla - länder inom EU har bestämmelser om följerätt.
Ersättningssystemen skiljer sig också åt i flera avseenden. Dessa förhållanden
har ansetts inverka negativt på den gemensamma marknadens funktion.
Enligt förslaget skall medlemsstaterna införa följerätt, som definieras som
en icke överlåtbar rätt till ersättning med en procentandel av
försäljningspriset vid all vidareförsäljning av verket med undantag för
försäljningar som genomförs av privatpersoner. Endast originalkonstverk
omfattas av följerätten. Begreppet ?originalkonstverk? avses innefatta exemplar
som anses som originalkonstverk enligt sedvänja inom konstbranschen.
Ersättning skall utgå vid försäljningar där priset är ecu 1.000 eller högre.
Medlemsstaterna skall dock ha rätt att bestämma att ersättning skall utgå vid
försäljningar där priset är lägre än ecu 1.000. Ersättningen skall motsvara
fyra procent av försäljningspris som uppgår till högst ecu 50.000, tre procent
av pris som uppgår till mellan ecu 50.000 och 250.000 och två procent på pris
som överstiger ecu 250.000. Ersättningen skall betalas av säljaren. Denne skall
vara redovisningsskyldig för gjorda försäljningar.
Ersättningen skall tillfalla upphovsmannen och efter dennes död hans rätts-
innehavare. Medlemsstaterna får bestämma att rätten skall förvaltas kollektivt.
Direktivet skall enligt vad som föreslås vara genomfört den 1 januari 1999.
En arbetsgrupp började en genomgång av direktivförslaget under sommaren 1996.
Projektet har inte fullföljts.
De svenska reglerna
Bestämmelser om ersättning vid vidareförsäljning av exemplar av konstverk finns
i 2a kap. lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.
Bestämmelserna trädde i kraft den 1 januari 1996.
Om ett exemplar av ett konstverk som har överlåtits säljs vidare inom
upphovsrättens giltighetstid av en näringsidkare i hans yrkesmässiga
verksamhet, har upphovsmannen rätt till ersättning av säljaren. Upphovsmannen
har rätt till ersättning även i annat fall, om försäljningen förmedlas av en
näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. I ett sådant fall skall
ersättningen betalas av näringsidkaren. Ersättningen skall vara fem procent av
försäljningspriset exklusive mervärdesskatt.
Upphovsmannen har dock inte rätt till ersättning, om försäljningspriset
exklusive mervärdesskatt inte överstiger en tjugondel av basbeloppet enligt
lagen om allmän försäkring, om exemplaret är ett alster av byggnadskonst eller
om exemplaret av konstverket är ett alster av brukskonst som har framställts i
flera identiskt lika exemplar.
Rätten till ersättning är personlig och kan inte överlåtas. Efter
upphovsmannens död är, utan hinder av 10 kap. 3 § första stycket
äktenskapsbalken, föreskrifterna om bodelning, arv och testamente tillämpliga
på rätten.
Endast en organisation som företräder ett flertal svenska upphovsmän på
området har rätt att kräva in ersättningen. Organisationen skall kräva in
ersättningen och betala beloppet till den ersättningsberättigade, efter avdrag
för skälig ersättning till organisationen för dess omkostnader. Om
organisationen inte kräver den ersättningsskyldige på ersättningen inom tre år
efter utgången av det kalenderår då försäljningen ägde rum, är fordringen
preskriberad.
Den som är ersättningsskyldig skall på begäran av organisationen redovisa de
ersättningsgrundande försäljningar som gjordes under de tre närmast föregående
kalenderåren.
Direktivförslagets effekter på de svenska reglerna
Förslaget liknar mycket de svenska reglerna. Det finns dock vissa skillnader.
Till skillnad från de svenska reglerna omfattar kommissionens förslag endast
originalkonstverk. Enligt de svenska reglerna krävs det inte att det skall röra
sig om originalexemplar för att ersättning skall utgå. En annan skillnad är att
ersättningsrätten enligt de svenska reglerna slår till vid försäljningar som
överstiger ungefär 1 700 kronor medan kommissionens förslag som utgångspunkt
omfattar försäljningar där priset är ecu 1 000 eller högre, dock att
medlemsstaterna har rätt att bestämma en lägre beloppsgräns.
En ytterligare skillnad är ersättningens storlek. Enligt de svenska reglerna
skall ersättningen alltid motsvara fem procent av försäljningspriset, medan
kommissionens förslag innebär en ersättning på mellan två och fyra procent av
priset beroende på hur högt detta är. Om kommissionens förslag till direktiv
antas, måste de svenska reglerna ändras i enlighet med det sagda.
Direktivförslag om upphovsrätten i informationssamhället
År 1995 lade kommissionen fram en grönbok om upphovsrätten i
informationssamhället och i december 1997 följdes denna upp med ett
direktivförslag.
I motiveringen till förslaget konstateras att utvecklingen av
informationssamhället förutsätter att en mängd nya varor och tjänster skapas
och att dessa i full utsträckning kan dra nytta av de ?elektroniska
motorvägarna?. Skapandet av nya tjänster och varor bygger på betydande
investeringar. Utan investeringar blir innehållet i tjänsterna begränsat.
Vidare påpekas att ansträngningar för att främja investeringar endast är
genomförbara om det finns ett tillräckligt skydd i den digitala miljön för
upphovsrätt och närstående rättigheter. Det framhålls att stora skillnader i
skyddsnivån kommer att innebära hinder för uppbyggandet av
informationssamhället.
Förslaget är avsett att dels förbättra den inre marknadens funktion, dels
säkerställa ett samordnat genomförande av 1996 års WIPO-fördrag. Det är
särskilt inriktat på - men inte begränsat till - användningen av den digitala
tekniken. Reglerna är alltså generellt utformade.
Konsumtion av spridningsrätten
En övergripande fråga rör konsumtion av spridningsrätten och därmed
möjligheterna till s.k. parallellimport. Förslaget är så utformat att det
utesluter tillämpning av principen om global konsumtion inom upphovsrätten.
Utskottet har vid ett par tillfällen haft att ta principiell ställning i
frågan om val av konsumtionsregel och därvid framhållit att principen om global
konsumtion ligger i linje med Sveriges strävanden att åstadkomma en friare
världshandel och att den också är i konsumenternas intresse. En övergång till
regional konsumtion bör, enligt vad utskottet framhållit, därför ske endast om
Sveriges åtaganden med nödvändighet innebär att principen om global konsumtion
måste överges (bet.1992/93:LU17 och 1994/95:LU4). I enlighet härmed har
utskottet exempelvis avstyrkt regeringens förslag i proposition 1994/95:58
Uthyrning och utlåning av upphovsrättsligt skyddade verk m.m. om regional
konsumtion av upphovsmännens spridningsrätt samt i samma syfte förordat ett
tillkännagivande om att regeringen i den fria handelns intresse såväl inom EU
som på det internationella planet i övrigt aktivt skall verka för principen om
global konsumtion som huvudregel. Riksdagen följde utskottet (bet.
1994/95:LU4).
Det bör i sammanhanget uppmärksammas att kommissionen på holländskt initiativ
kallade till ett möte i april 1997 för att diskutera konsumtionen av de
immaterialrättsliga ensamrätterna. Det var inte tolkningen av vissa direktiv
som behandlades, utan den övergripande frågan om vilken princip som lämpligen
bör tillämpas. I praktiken är det bara två olika principer som frågan gäller,
nämligen internationell (global) respektive regional (EES-vid) konsumtion.
Resultatet av mötet blev att kommissionen fick uppdraget att göra en studie i
frågan och i det uppdraget ingår att via frågeformulär samla in och
sammanställa de synpunkter som finns bland berörda organisationer och andra
intressenter. Kommissionen har inlett arbetet.
Det kan vidare nämnas att det i ett pågående mål vid en domstol i Österrike
rörande parallellimport av glasögonbågar har begärts förhandsinformation från
EG-domstolen när det gäller tolkningen av konsumtionsregeln i
varumärkesdirektivet. Frågan gäller huruvida det strider mot direktivet att
tillämpa principen om internationell konsumtion. Domstolen har hållit en
muntlig förhandling och generaladvokatens yttrande har avgetts den 29 januari
1998. Besked från domstolen kan förväntas inom en snar framtid. Den danska Sø-
och handelsretten har också begärt ett förhandsbesked av EG-domstolen gällande
tolkningen av varumärkesdirektivets konsumtionsregel. Det målet kom in till EG-
domstolen den 12 januari 1998 och gäller parallellimport av bl.a. underkläder
av märket Calvin Klein. Om domstolen i sina förhandsbesked skulle stanna för
ståndpunkten att direktivet utesluter internationell (global) konsumtion,
uppkommer frågan om Sverige av det skälet skall nödgas ändra varumärkeslagens
konsumtionsregel till att gälla regional konsumtion. I ytterligare en domstol i
Österrike har man begärt förhandsbesked av EG-domstolen i samma fråga. Det
målet gäller parallellimport av jeans.
Valet av konsumtionsregler och den territoriella avgränsningen
Det är viktigt att uppmärksamma att valet av konsumtionsregler måste ses i
samband med den andra övergripande frågan, nämligen den territoriella
avgränsningen. En tanke i grönboken är att lagstiftningen i rättighetshavarens
hemland eventuellt skall vara styrande. Om den tanken fullföljs samtidigt som
länderna tillåts ha olika konsumtionsregler innebär det konkurrensfördelar för
operatörer i länder utan konsumtionsregler eller med endast nationell
konsumtion. De kan med stöd av lagstiftningen ta ut ersättning för rätten till
vidarespridning av sina tjänster, något som operatörer från länder med regional
eller global konsumtion endast kan åstadkomma genom frivilliga överenskommelser
med abonnenterna. För ?kunder? som utnyttjar tjänster från andra länder blir
tillvaron mera komplicerad. När de vill utnyttja tillgången till endast en
tjänst måste de fortsättningsvis undersöka vad som gäller i operatörens hemland
rörande förfoganderätten i stället för att förlita sig på lagstiftningen i sitt
eget hemland.
I direktivförslaget finns regler om ensamrättens omfattning när det gäller
exemplarframställning, överföring till allmänheten och tillhandahållande av
verk. Vidare anges vilka inskränkningar som skall respektive får göras i dessa
ensamrätter. En fråga som därvid bör uppmärksammas särskilt är om undantaget
för handläggning av ärenden hos myndigheter är tillräckligt omfattande för att
inte komma i konflikt med den svenska offentlighetsprincipen. Andra viktiga
frågor rör utformningen av undantag för t.ex. biblioteks- och
undervisningsverksamhet.
Kommissionens rapport 1995
Det kan vidare påpekas att kommissionen hösten 1995 i en rapport (KOM 95/492)
om händelserna och utvecklingen på informationsmarknaden 1993-94 understrukit
vikten av ett globalt informationssamhälle med tydliga och stabila regler bl.a.
på immaterialrättsområdet. Mot den bakgrunden kan det ifrågasättas om inte
global konsumtion av spridningsrätten måste eftersträvas. Andra
konsumtionsformer eller avsaknaden av konsumtion synes hindra utvecklingen och
leda till en uppsplittring av marknaderna. För dem som tillhandahåller
informationstjänster behöver global konsumtion inte innebära några mer
påtagliga nackdelar eftersom de vid prissättningen på tjänsterna kan ta hänsyn
till att tjänsten får spridas vidare.
I anslutning till direktivförslaget kan det nämnas att frågan om
privatkopiering av fonograminspelningar sedan länge övervägts inom
kommissionen. Syftet med arbetet har varit att åstadkomma regler om ersättning
till upphovsmän och andra rättighetshavare vid privat kopiering av fonogram.
Vad som främst varit i åtanke är ett system där avgifter skulle tas upp på
tomma kassettband och tillfalla rättighetshavarna. Enligt uppgift har arbetet
ännu inte kunnat slutföras på grund av motsättningar mellan medlemsländerna.
Efter ett omfattande samrådsförfarande har kommissionen följt upp grönboken
genom att den 12 december 1997 lägga fram ett förslag till direktiv om
harmoniseringen av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i
informationssamhället (KOM (97) 628). Behovet av ytterligare
harmoniseringsåtgärder av upphovsrätten på den inre marknaden samt en
anpassning av dessa rättigheter till de nya utmaningar som digitalisering och
multimediaprodukter innebär, har starkt betonats av berörda parter under den
beredningsprocess som föregått direktivförslaget. Enligt direktivförslaget
krävs vissa omedelbara lagstiftningsåtgärder på gemenskapsnivå på grund av
frågornas betydelse för den inre marknaden. Det gäller skyddet för
mångfaldiganderätten, rätten till överföring till allmänheten, tekniska
åtgärder och information som gäller förvaltningen av rättigheterna samt
spridningsrätten av fysiska exemplar, inbegripet principen om konsumtion av
rättigheterna. I direktivförslaget har inarbetats de lagändringar som krävs för
tillträde till de båda WIPO-konventionerna från 1996.
Förslaget, som kommer att bli föremål för samrådsförfarande med
Europaparlamentet, skall behandlas av Ministerrådet under mars 1998.
Regeringens bedömning i skrivelsen 1996/97:83
I skrivelsen 1996/97:83 om Sverige och den inre marknaden gjorde regeringen
bedömningen att Sverige även fortsättningsvis skall verka för ökad
harmonisering inom det immaterialrättsliga området. Konkurrensen skall
stimuleras genom arbete för principen om global konsumtion.
Innehållsförteckning
Sammanfattning........................................1
Motionerna............................................1
Utskottet.............................................3
Allmän bakgrund.....................................3
Patent..............................................5
Inledning.........................................5
Främjande av patent...............................7
Patentintrångsförsäkring..........................9
Prioritet........................................10
Biotekniska uppfinningar.........................12
Patentintrång....................................15
Bruksmönster.......................................16
Växtförädlarrätt...................................17
Jordbruksundantag................................17
Upphovsrätt........................................18
Inledning........................................18
Upphovsrätt för vissa översättningar.............20
Ersättningar för offentliga framföranden.........22
Kopiering av fotografiska verk...................23
Skydd för folkmusik..............................24
Skydd för s.k. programformat.....................25
Upphovsrätt och IT...............................26
Skyddet för immateriella rättigheter...............28
Utvärdering av reglerna om droit de suite..........29
Hemställan.........................................31
Reservationer........................................32
1. Kostnaderna för patentansökning (m, c mp).......32
2. Prioritetsrätten (m)............................33
3. Patent på biotekniska uppfinningar (c, v, mp)...33
4. Bruksmönster (c)................................34
5. Växtförädlarrätt (c, v, mp).....................34
6. Programformat (c, fp, mp).......................35
7. Skyddet för immateriella rättigheter (m, c, fp).35
Bilaga; PM om aktuella EU-frågor på immaterialrättens område37