I betänkandet behandlar utskottet sjutton motioner som tar upp olika insolvens-
och utsökningsrättsliga frågor. Tio av motionerna har väckts under den allmänna
motionstiden år 1996 och sju under den allmänna motionstiden år 1997.
De insolvensrättsliga motionsspörsmålen gäller konkursförvaltning och
konkurstillsyn, avstående av egendom i konkurs (abandonering),
förmånsrättsordningen, återtagandeförbehåll, löneskyddet i konkurs,
rekonstruktion av mindre företag samt vissa frågor rörande skuldsanering. De
utsökningsrättsliga motionsyrkandena gäller avhysning och möjligheterna att
påföra ränta sedan en fordran överlämnats till kronofogdemyndigheten.
Remissyttranden över den sistnämnda motionen har inhämtats från
Socialstyrelsen, Riksskatteverket, Konsumentverket, Finansbolagens Förening,
Svenska Bankföreningen och Svenska Inkassoföreningen. En sammanställning av
remissvaren har intagits som bilaga till betänkandet.
Med bifall till en motion (s) förordar utskottet ett tillkännagivande om att
regeringen skall kartlägga behovet av lagstiftning om abandonering och vid
behov framlägga erforderliga lagförslag.
Övriga motionsyrkanden avstyrks.
Till betänkandet har fogats fyra reservationer och ett särskilt yttrande.
Motionerna
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1996/97
1996/97:L212 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förmånsrätt för leverantörsfordringar.
1996/97:L301 av Kia Andreasson m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär att en utredning tillsätts med uppgift att granska
konkursförvaltarnas verksamhet och komma med förslag till hur samhällets totala
kostnader för konkurshanteringen kan minskas.
1996/97:L308 av Monica Green och Siw Wittgren-Ahl (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att reglerna
bör ses över för att förenkla möjligheterna att avhysa hotellgäster.
1996/97:L309 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp, m, c, kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om alternativ form för rekonstruktion av mindre företag,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ändring av lagen gällande förmånsrätt vid konkurs.
1996/97:L310 av Kjell Ericsson m.fl. (c, m, fp, kd) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
separationsrätt i konkurs.
1996/97:L311 av Margit Gennser (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om att leverantörsfordringar ges
bättre rätt vid konkurser genom att de erhåller utdelning före
skattefordringar.
1996/97:L314 av Per Erik Granström m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fastigheter vid
konkurs.
1996/97:Ju602 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förbättrad konkurstillsyn,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förtur för konkurstillsynsärendet.
1996/97:N255 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ändringar av konkurslagstiftningen.
1996/97:N269 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
20. att riksdagen hos regeringen begär förslag syftande till avskaffande av
statens skatteförmånsrätt vid konkurser i enlighet med vad som anförts i
motionen.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1997/98
1997/98:L301 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag till ändring av 29 § lönegarantilagen i enlighet med vad som
anförts i motionen.
1997/98:L302 av Stig Rindborg (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär
att en parlamentarisk kommitté utses med uppgift att utreda och lägga fram
förslag om reformering av konkurslagen och att nämnda kommitté skall redovisa
sitt uppdrag senast den 30 december 1998 i enlighet med vad som anförts i
motionen.
1997/98:L303 av Bengt Silfverstrand och Bo Nilsson (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn
av gällande regler för arbetstagares förmånsrätt vid konkurs samt lönegaranti.
1997/98:L304 av Kjell Ericsson m.fl. (c, m, fp, kd) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett
förstärkt skydd för äganderättsförbehåll.
1997/98:L305 av Per Rosengren m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar om sänkt beloppgräns till 30 000 kr för
skuldsanering enligt vad i motionen anförts,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kronofogdemyndighetens företrädarroll vid skuldsanering.
1997/98:L711 av Håkan Juholt och Bengt Kronblad (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av
ränteuttag på de ärenden som ligger hos kronofogden och gäller privatpersoner.
1997/98:Fi205 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
9. att riksdagen hos regeringen begär förslag syftande till avskaffande av
statens skatteförmånsrätt vid konkurser i enlighet med vad som anförts i
motionen.
Utskottet
Inledning
I betänkandet behandlar utskottet sjutton motioner som tar upp olika insolvens-
och utsökningsrättsliga frågor. Tio av motionerna har väckts under den allmänna
motionstiden år 1996 och sju under den allmänna motionstiden år 1997. De
insolvensrättsliga motionsspörsmålen gäller konkursförvaltning och
konkurstillsyn, avstående av egendom i konkurs - s.k. abandonering,
förmånsrättsordningen, återtagandeförbehåll, löneskyddet i konkurs,
rekonstruktion av mindre företag och vissa frågor rörande skuldsanering. De
utsökningsrättsliga motionsyrkandena gäller avhysning samt möjligheterna att
påföra ränta sedan en fordran överlämnats till kronofogdemyndigheten.
Som en allmän bakgrund till motionsspörsmålen vill utskottet anföra följande.
Efterlevnaden av civilrättsliga regler om betalningsskyldighet regleras i sista
hand av att gäldenärens egendom tvångsvis genom konkurs eller utsökning kan
användas för att tillgodose fordringsägarna. Konkursförfarandet, som utgår från
att gäldenären är på obestånd eller insolvent, har karaktär av generalexekution
där i princip alla borgenärer deltar och där all gäldenärens egendom tas i
anspråk. Vid utsökning däremot beaktas generellt sett inte någon annnan
borgenärs intressen än exekutionssökandens. Förfarandet behöver då inte heller
omfatta all gäldenärens egendom utan endast så mycket av denna som kan beräknas
förslå till betalning åt sökanden. Man talar därför i dessa fall om
specialexekution.
De väsentligaste bestämmelserna om konkurs finns i konkurslagen (1987:672).
Konkursens primära syfte är att tillhandahålla ett system för att tvångsvis
tillgodose fordringsägarnas konkurrerande betalningsanspråk. Den ordning i
vilken betalningsanspråken skall tillgodoses regleras i förmånsrättslagen
(1970:979). I lagen görs i fråga om förmånsrättsordningen skillnad mellan å ena
sidan s.k. särskilda förmånsrätter, som belastar endast viss gäldenärens
egendom och som gäller både vid utmätning och i konkurs, samt å andra sidan
s.k. allmänna förmånsrätter, som avser all gäldenärens egendom och som gäller
enbart i konkurs.
För att tillförsäkra att arbetstagare alltid skall få någon betalning för sin
fordran mot en arbetsgivare som försätts i konkurs infördes år 1971 för första
gången lagstiftning om statlig lönegaranti vid konkurs. Regelsystemet
reformerades år 1992 varigenom en ny lönegarantilag tillkom. Lönegarantilagen
(1992:497) innebär att staten garanterar prioriterade fordringar på lön och
pension samt att staten övertar fordringarna - med motsvarande förmånsrätt -
och inträder i konkursen som borgenär på resp. löntagares plats.
Vid sidan av konkurs finns numera enligt lagen (1996:764) om
företagsrekonstruktion ett särskilt insolvensrättsligt förfarande inom vars ram
åtgärder kan vidtas för att rekonstruera sådana företag i kris som bedöms ha
utsikter till en fortsatt lönsam verksamhet. En rekonstruktion kan innefatta
såväl åtgärder som förbättrar rörelsens resultat som en uppgörelse med
borgenärerna. En sådan uppgörelse kan ske genom en frivillig överenskommelse
eller med tillämpning av regler om offentligt ackord.
Genom skuldsaneringslagen (1994:334), som trädde i kraft den 1 juli 1994, har
införts möjligheter för fysiska personer som är insolventa att under vissa
förutsättningar helt eller delvis befrias från en övermäktig skuldbörda.
Regler om utsökning - eller verkställighet - finns i utsökningsbalken. Om
verkställigheten avser betalningsskyldighet sker den genom utmätning.
Verkställighet av annat än betalningsskyldighet sker genom avhysning eller
annan handräckning. Verkställighet enligt utsökningsbalken handhas av
kronofogdemyndigheten.
Konkursförvaltning och konkurstillsyn
Ett konkursförfarande inleds med att rätten på ansökan av gäldenär eller
borgenär beslutar om konkurs. Genom konkursbeslutet förlorar gäldenären
rådigheten över den egendom som ingår i konkursboet. Rådigheten tillkommer i
stället den förvaltare som utses av rätten. Förvaltarens uppgift är att
realisera tillgångarna i boet och dela ut influtna medel till borgenärerna. Vid
förvaltningen skall förvaltaren ta till vara borgenärernas gemensamma rätt och
bästa samt vidta alla de åtgärder som kan främja en förmånlig och snabb
avveckling av boet. Förvaltaren har bl.a. att snarast upprätta en s.k.
förvaltarberättelse, innehållande uppgifter om bl.a. boets tillstånd och
orsakerna till gäldenärens obestånd.
Förvaltningen skall stå under tillsyn av en tillsynsmyndighet.
Tillsynsmyndigheter är kronofogdemyndigheterna, och deras uppgift är att
övervaka att förvaltningen bedrivs på ett ändamålsenligt sätt i
överensstämmelse med konkurslagen och andra författningar. Myndigheten skall
särskilt se till att avvecklingen av konkursen inte fördröjs i onödan, och
myndigheten kan, när den finner det lämpligt, fordra redovisning av
förvaltaren. I viktigare frågor skall förvaltaren höra tillsynsmyndigheten och
särskilt berörda borgenärer.
En förvaltare skall alltid avge slutredovisning för sin förvaltning till
tillsynsmyndigheten. Till redovisningen skall bifogas de handlingar som är av
betydelse för kontrollen av den. Slutredovisning kan alltid klandras av
gäldenären och tillsynsmyndigheten och under vissa förutsättningar av borgenär.
I princip anförtros förvaltaruppdrag advokater som har specialiserat sig på
konkursförvaltning. Arvodet till en förvaltare bestäms av rätten. Rätten skall,
innan den bestämmer arvodet, inhämta yttrande i frågan av tillsynsmyndigheten
samt ge gäldenären och de borgenärer som hos rätten har begärt det tillfälle
att yttra sig över framställningen inom viss tid. I den mån ett arvode till
konkursförvaltaren inte kan tas ut ur boet, skall arvodet som huvudregel
betalas av staten.
Frågor om konkursförvaltning och konkurstillsyn tas upp i tre motioner. I
motion 1996/97:L301 av Kia Andreasson m.fl. (mp) anförs att man, mot bakgrund
av de besparingskrav som allmänt ställs på rättsväsendet, även måste överväga
vilka besparingar som kan göras i fråga om konkursförvaltningen. Staten skulle,
enligt motionärernas mening, spara mycket om uppgiften att handha
konkursförvaltningen överfördes från advokater till kronofogdemyndigheten. En
annan besparing för konkurshanteringen skulle uppnås om tillsynen förbättras. I
motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts
med uppgift att granska konkursförvaltarnas verksamhet och framlägga förslag
till hur samhällets kostnader för konkurshanteringen kan minskas.
I motion 1997/98:L302 av Stig Rindborg (m) förordas en översyn av
konkursförvaltningen med målsättningen att åstadkomma en mer rationell ordning
för konkursförvaltning där borgenärernas intressen sätts i förgrunden och
tillsynsmyndigheten ersätts av tillsynsorgan liknande de som finns för
aktiebolag. Eftersom kostnaderna för konkursförvaltningen som regel betalas ur
konkursboet och sålunda minskar utrymmet för utdelning till borgenärerna har
dessa ett primärt intresse av att få insyn i konkurshanteringen. Genom att
stärka borgenärernas inflytande över konkursförvaltningen bör dessa få en roll
som påminner om aktieägarnas i aktiebolag. Ett mål för konkurshanteringen bör,
enligt motionärens mening, vara att få till stånd en kontroll och balans mellan
skilda intressen genom aktiebolagens egna organ, revisorerna och Patent- och
registreringsverket. Det ligger också, anför motionären, ett allmänt intresse i
att de olika funktionerna utsätts för konkurrens. Följaktligen bör tillsättande
av konkursförvaltare konkurrensutsättas liksom möjligheter ges för privata
alternativ för tillsynen. Motionären lämnar en rad detaljerade förslag i syfte
att genomföra en genomgripande reform av konkurshanteringen. I motionen yrkas
att riksdagen hos regeringen begär att en parlamentarisk kommitté tillsätts med
uppgift att utreda och lägga fram förslag om en reformering av konkurslagen
samt att redovisa uppdraget senast den 30 december 1998.
Bengt Harding Olson (fp) anför i motion 1996/97:Ju602 att den nuvarande
organisationen av konkurshanteringen uppvisar en splittrad bild och att det
saknas samordning av de olika funktionerna. Detta medför, enligt motionärens
mening, att verksamheten är ineffektiv och onödigt dyr. I motionen anförs
vidare att frågan om effektivisering av särskilt konkurstillsynen har varit
föremål för en oacceptabelt långsam handläggning i Regeringskansliet, och
enligt motionärens mening är det nu hög tid att frågorna handläggs med förtur.
I motionen yrkas tillkännagivanden om en förbättrad konkurstillsyn (yrkande 2)
och om förtur för konkurstillsynsärendet (yrkande 3).
Som påpekats i motion 1996/97:Ju602 har frågor om konkursförvaltningen och
konkurstillsynen utretts och övervägts i olika sammanhang under lång tid. I
betänkandet (SOU 1991:106) Domstolarna inför 2000-talet lämnade
Domstolsutredning år 1991 förslag om omfördelning av uppgifter mellan
domstolar, tillsynsmyndigheter och förvaltare i fråga om konkurshanteringen. År
1994 redovisade Riksrevisionsverket rapporten (RRV 1994:13) Tillsyn vid konkurs
som innehöll förslag och rekommendationer om konkurstillsynen. Med utgångspunkt
i att konkurstillsynen även i fortsättningen skall vara statlig diskuterades i
rapporten olika alternativ för en systemförändring av konkurstillsynen och
föreslogs vissa åtgärder för att förbättra nuvarande tillsynssystem. Vidare
föreslogs vissa förändringar i fråga om förvaltar- och arvodessystemet.
När riksdagen under senare år med anledning av motioner behandlat frågor om
konkursförvaltning och konkurstillsyn har motionerna avslagits med hänvisning
till att spörsmålen var föremål för överväganden i skilda sammanhang (se bet.
1992/93:LU40 och 1993/94:LU20). När frågorna behandlades senast våren 1996
konstaterade utskottet i betänkandet 1995/96:LU11 att beredning pågick inom
Justitiedepartementet av frågor om konkursförvaltningens organisation och
tillsynsfunktionen på grundval av bl.a. Domstolsutredningens betänkande och
Riksrevisionsverkets rapport. Utskottet ansåg att resultatet av
beredningsarbetet borde avvaktas och att någon åtgärd inte borde vidtas från
riksdagens sida.
När nu frågor om konkursförvaltning och konkurstillsyn på nytt aktualiserats
genom motioner måste utskottet åter hänvisa till pågående utredningsarbete.
Regeringen har nämligen våren 1997 tillkallat en särskild utredare med uppgift
att utreda vilken inriktning och vilket närmare innehåll konkurstillsynen skall
ha, vad som bör gälla för utseende och arvodering av konkursförvaltare och om
konkurskostnaderna totalt sett kan minskas och i så fall hur det kan ske (dir.
1997:74). I direktiven anförs att det finns ett antal övergripande problem med
konkurstillsynen, och enligt regeringens mening bör problemen och
reformönskemålen övervägas i ett större konkursrättsligt perspektiv. Vidare
anförs att det finns ett klart behov av att överväga ordningen för utseende av
konkursförvaltare och vad som närmare bör gälla för arvodering. Enligt
direktiven är utgångspunkten för en reform av konkurstillsynen att den statliga
konkurstillsynen skall behållas, liksom en privat konkursförvaltning som i
huvudsak skall vara anordnad på det sätt den är i dag. En annan utgångspunkt är
att konkurstillsynen alltjämt skall vara knuten till kronofogdemyndigheterna i
organisatoriskt hänseende och att Riksskatteverket även i fortsättningen skall
ha den centrala funktionen. Utredaren skall i sammanhanget beakta de förslag
Domstolsutredningen har lämnat som syftar till att renodla domstolarnas roll.
Vidare skall utredaren inrikta sitt arbete på att tillsynen mindre skall gälla
granskning av enskilda konkursärenden än kvalitativa och långsiktiga
bedömningar av hur konkursförvaltningen bedrivs. Tillsynsorganet skall också
ges möjligheter att genomföra inspektioner i olika former hos konkursförvaltare
i syfte att granska hur förvaltaruppdragen har skötts. En ny annorlunda
inriktning av konkurstillsynen föreslås i direktiven utformad så att
borgenärskollektivets ställning inte försvagas och helst förstärks. I uppdraget
ingår därför att ta ställning till borgenärskollektivets roll i förhållande
till tillsynsfunktionen liksom även till förvaltaren. Utredaren bör dessutom
utreda om de enskilda borgenärernas ställning på något sätt kan förstärkas. När
det gäller frågan om utseende av konkursförvaltare bör enligt direktiven
utredaren överväga om den nuvarande regleringen är ändamålsenlig och lägga fram
de förslag han finner nödvändiga. Det är därvid särskilt viktigt, framhålls i
direktiven, att beakta intresset av såväl en hög kompetensnivå bland dem som
utses till förvaltare som en fri konkurrens bland dem som uppfyller
kompetenskraven. I fråga om konkursförvaltarens arvode anförs att utredaren, på
grundval av en kartläggning av gällande förhållanden, bör överväga vilken roll
tingsrätten resp. tillsynsorganet skall spela när förvaltarens arvode skall
bestämmas. En modell som bör övervägas är om tvistiga arvodesräkningar skall
prövas av en särskild arvodesnämnd.
Den särskilde utredaren skall lämna de förslag till lagändringar och
ändringar i andra avseenden som följer av uppdraget. Utredaren är oförhindrad
att föreslå andra ändringar beträffande konkurstillsynen och
konkursförvaltningen än de som har redovisats i det föregående. Han har också
beträffande konkurshanteringen i övrigt fria händer att föreslå de ändringar
som kan göra det konkursrättsliga systemet effektivare. Slutligen anges att
utredningsarbetet skall inriktas på att om möjligt lämna förslag till åtgärder
som kan innebära effektiviseringar och besparingar för såväl staten som
enskilda som berörs av konkurshanteringen. Utredningsarbetet skall redovisas
senast den 30 december 1998.
I likhet med motionärerna och regeringen anser utskottet att det finns ett
antal övergripande problem med den nuvarande konkurstillsynen, och utskottet
ser därför med tillfredställelse på att problemen och reformönskemålen nu blir
föremål för överväganden i ett mer samlat och större konkursrättsligt
perspektiv. Utskottet kan inte finna annat än att huvuddelen av de spörsmål som
behandlas i de nu aktuella motionerna omfattas av det redovisade
utredningsuppdraget, och utskottet utgår från att frågorna kommer att bli
föremål för närmare överväganden inom utredningsarbetets ram. Utskottet
förutsätter vidare att arbetet bedrivs med erforderlig skyndsamhet, och några
skäl för ytterligare initiativ från riksdagens sida kan inte anses föreligga.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna 1996/97:L301,
1997/98:L302 samt 1996/97:Ju602 yrkandena 2 och 3.
Avstående av egendom i konkurs
I motion 1996/97:L314 anför Per Erik Granström m.fl. (s) att det förekommer att
fastigheter har ett negativt värde i en konkurs på grund av att det finns
industriavfall på fastigheten som behöver tas bort och att fastigheten kräver
sanering. Konkursförvaltaren ser då ingen möjlighet att sälja egendomen varför
denna inte dras in i konkursboet utan återgår till konkursgäldenären. När denne
är en juridisk person som är upplöst då konkursen avslutas utan överskott finns
det ingen ägare till sådana fastigheter. Enligt motionärerna är det inte
rimligt att kommunerna måste ta ansvaret för nödvändiga och dyrbara åtgärder
beträffande dessa ?herrelösa? fastigheter. Rättsläget är oklart varför frågan
bör utredas och åtgärder komma till stånd för att komma till rätta med
problemet. I motionen yrkas ett tillkännagivande härom.
Som inledningsvis berörts innebär en konkurs att en gäldenärs samtliga
fordringsägare tvångsvis tar i anspråk gäldenärens samlade tillgångar för
tillgodoseende av fordringsanspråken. Under konkursen omhändertas tillgångarna
för borgenärernas räkning av konkursboet. Till konkursboet räknas i princip all
egendom som tillhörde gäldenären när konkursbeslutet meddelades eller som
tillfaller gäldenären under konkursen och som är sådan att den kan utmätas.
Konkursboets egendom skall säljas av förvaltaren så snart det lämpligen kan
ske. Som redovisats i motionen förekommer det att konkursförvaltaren avstår
från att omhänderta och realisera viss egendom för att undvika kostnader knutna
till egendomen i fall då dessa överstiger vad konkursboet kan tillgodogöra sig
ur egendomen efter en försäljning. Det kan också vara så att offentligrättsliga
förpliktelser är knutna till innehavet av egendomen som gör att förvaltaren
väljer att avstå från denna. Egendomen kommer då inte att ingå i konkursboet
utan förblir under gäldenärens rådighet, såvida den inte skall tillfalla
panthavare. För detta tillvägagångssätt brukar man använda begreppet
abandonering. Exempel på egendom som kan bli föremål för abandonering är
sjunkna fartyg, nedskräpade lokaler, fastigheter med rivningsförelägganden,
s.k. svartbyggen och, som nämnts i motionen, fastigheter som kräver
miljösanering.
Inom svensk konkursrätt finns inte någon allmän reglering av abandonering.
Enligt 3 kap. 9 § första stycket konkurslagen får emellertid, om det vid
konkursutbrottet pågår en rättegång mellan gäldenären och någon annan om
egendom som hör till konkursboet, boet överta gäldenärens talan. Skulle
konkursboet avstå från ett övertagande har gäldenären rätt att fortsätta vara
part i rättegången. Konkursboet skall då anses ha uppgivit den omtvistade
egendomen till förmån för gäldenären och egendomen anses inte tillhöra boet. Om
konkursboet på detta sätt avstår från den omtvistade egendomen slipper boet
ansvaret för rättegångskostnaderna i processen.
Under senare år har det förts en diskussion om de rättsliga förutsättningarna
för konkursboet att avstå egendom till konkursgäldenären, dvs. att abandonera
egendomen (se bl.a. Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, 6:e uppl., s. 427 och
Insolvensrättsligt forum 22-23 januari 1997, s. 58, Iustus förlag). En av de
särskilda frågor som därvid uppmärksammats är konsekvenserna vid abandonering
då konkursgäldenären är en juridisk person och konkursen avslutats utan
överskott. Ett aktiebolag, ett handelsbolag eller en ekonomisk förening, som är
försatt i konkurs, är nämligen upplöst om konkursen avslutas utan överskott, se
bl.a. 13 kap. 19 § aktiebolagslagen (1975:1385). Härigenom kommer den egendom
som konkursboet avstått till förmån för gäldenären att sakna ägare. Som
framhålls i motionen kan detta vålla olägenheter, exempelvis om det är fråga om
egendom som behöver underhållas eller som kan orsaka miljöskador.
I den till riksdagen nyligen överlämnade propositionen 1997/98:45 med förslag
till miljöbalk föreslås en ny bestämmelse i konkurslagen (7 kap.
16 a §) varigenom konkursförvaltaren åläggs en skyldighet att till vederbörande
myndighet anmäla fall då kemiska produkter, biotekniska organismer eller
farligt avfall har kvarlämnats eller mark- eller vattenförorening kan
misstänkas. Genom en sådan bestämmelse kan myndigheten uppmärksammas på
problemen. Också frågan om ansvar för efterbehandling av förorenade mark- och
vattenområden behandlas i propositionen. Förslaget går ut på att den som utövar
eller har utövat den förorenande verksamheten skall vara ansvarig för att
utreda och efterbehandla föroreningarna. Under vissa förutsättningar skall
fastighetsägare vara ansvariga. Ansvaret innebär enligt förslaget att den
ansvarige i skälig omfattning skall utföra eller bekosta de åtgärder som behövs
för att förebygga, hindra eller motverka att skador eller olägenheter uppstår
för människors hälsa eller miljön. I propositionen föreslås vidare införande av
en saneringsförsäkring vilken träder in i de fall då den ansvarige inte kan
betala. Ersättning från försäkringen betalas om det har förordnats om rättelse
på den ansvariges bekostnad enligt miljöbalkens tillsynsregler eller om
kostnader uppstått för handräckning eller annan åtgärd enligt miljöbalken, men
den ansvarige inte kan betala, exempelvis på grund av insolvens. Rätten till
ersättning begränsas till fall då verksamhetsutövaren inte har uppfyllt sina
skyldigheter enligt bestämmelserna i miljöskyddslagen (1969:937) eller
villkoren för ett meddelat tillstånd för verksamheten. De kostnader som skall
ersättas enligt förslaget är begränsade till följder av miljöfarlig verksamhet.
Saneringsförsäkringen skall finansieras av de som bedriver sådan verksamhet.
Förslaget till miljöbalk bereds för närvarande av jordbruksutskottet och ett
riksdagsbeslut kan förväntas senare i vår.
En saneringsförsäkring av det slag som föreslås i miljöbalken innebär en
dellösning på problemet med fastigheter som behöver miljösaneras och där den
ansvarige utövaren av verksamheten eller fastighetsägaren på grund av insolvens
inte kan svara för nödvändiga åtgärder. Problemet kvarstår dock i de fall
saneringsförsäkringen inte kan tas i anspråk, och någon konkursrättslig lösning
på de problem som kan uppkomma vid abandonering av egendom i samband med
konkurs har av naturliga skäl inte lagts fram i förslaget till miljöbalk.
Mot bakgrund av vad som nu anförts anser utskottet att det är angeläget att
få frågorna allmänt belysta och att behovet av lagstiftning klargörs. Det bör
ankomma på regeringen att i lämpligt sammanhang föranstalta om erforderligt
utredningsarbete. Ett sådant arbete bör syfta till att klarlägga behovet av
lagstiftning i ämnet och framlägga de lagförslag som kan finnas erforderliga.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med bifall till motion 1996/97:L314 som
sin mening ge regeringen till känna.
Förmånsrättsordningen m.m.
När konkurs inträffat skall, om medel finns i konkursboet, betalning först utgå
för konkurskostnaderna och för annan skuld som konkursboet ådragit sig (s.k.
massagäld). Av boets återstående medel sker därefter utdelning till
borgenärerna i en viss ordning, den s.k. förmånsrättsordningen.
Som nämnts i inledningen skiljer förmånsrättslagen mellan särskild och allmän
förmånsrätt. Särskild förmånsrätt gäller vid utmätning och konkurs samt
belastar viss gäldenärens egendom. Särskild förmånsrätt följer bl.a. med
företagshypotek, varmed avses en säkerhetsrätt på grund av inteckning i en
näringsidkares lösa egendom, och med inteckning i fast egendom. Allmän
förmånsrätt gäller endast vid konkurs och avser all egendom som ingår i
gäldenärens konkursbo. Allmän förmånsrätt har exempelvis under vissa
förutsättningar fordringar på skatt samt vissa fordringar på lön. Särskild
förmånsrätt har i princip företräde framför allmän förmånsrätt.
Vad gäller löneskyddet i konkurs genomfördes vissa ändringar i lagstiftningen
den 1 juli 1994 (prop. 1993/94:208, bet. LU34). Ändringarna i förmånsrättslagen
innebar en begränsning av omfattningen av de lönefordringar som kan ersättas
genom lönegarantin. Vidare togs regler mot missbruk in i lönegarantilagen.
Ytterligare ändringar när det gäller löneförmånsrätten och lönegarantin
beslutades år 1995 respektive år 1997, i huvudsak för att åstadkomma en bättre
överensstämmelse mellan de svenska reglerna om löneskyddet vid konkurs och EG-
direktivet på området (prop. 1994/95:180, bet. LU30 och prop. 1996/97:102, bet.
LU19).
Flera av de i ärendet aktuella motionerna gäller ändringar i
förmånsrättsordningen.
I motion 1996/97:L212 anför Bengt Harding Olson (fp) att
förmånsrättsordningen är orättvis mot småföretagarna. Denna kategori företagare
är ofta leverantörer till andra företag och får som regel ingen utdelning alls
på sina leverantörsfordringar vid gäldenärens konkurs, vilket många gånger
innebär ett hot mot småföretagarnas existens. I motionen yrkas ett
tillkännagivande om förmånsrätt för leverantörsfordringar (yrkande 6).
Enligt motion 1996/97:L309 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp, m, c, kd) är
förmånsrättsordningen inte avpassad för att underlätta möjligheterna till
företagsrekonstruktion. Borgenärer med prioriterad ställning i konkurs saknar
ofta incitament att agera för att i god tid rekonstruera ett företag i kris.
För dessa, menar motionärerna, framstår konkurs som ett mer lockande
alternativ. I motionen yrkas ett tillkännagivande om att förmånsrättslagen
ändras så att antalet förmånsrätter starkt begränsas (yrkande 2).
I motionerna 1996/97:N269 och 1997/98:Fi205, båda av Carl Bildt m.fl. (m),
yrkas att riksdagen begär förslag från regeringen om att förmånsrätten för
skatter och allmänna avgifter avskaffas (yrkandena 20 respektive 9). En sådan
förändring skulle, enligt motionärernas mening, underlätta möjligheterna till
företagsrekonstruktion genom att staten motiverades att rädda företag från
konkurs.
Samma tankegångar förs fram i motion 1996/97:N255 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp). I motionen anförs att förmånsrättsordningen bör ändras även så att
kreditinstituten får ett starkare intresse av att medverka till rekonstruktion
snarare än konkurs. Ett tillkännagivande begärs i enlighet med det anförda
(yrkande 10).
Margit Gennser (m) yrkar i motion 1996/97:L311 ett tillkännagivande om att
leverantörsfordringar bör ges förmånsrätt före skattefordringar.
Bengt Silfverstrand och Bo Nilsson (båda s) anför i motion 1997/98:L303 att
det skedde alltför stora försämringar i arbetstagares löneskydd, bl.a. genom de
ändringar i förmånsrättslagen som infördes den 1 juli 1994. Mot bakgrund av
dessa försämringar bör en översyn göras av gällande regler för arbetstagares
förmånsrätt och lönegarantin.
I december 1995 tillkallade regeringen en kommitté som skall utreda frågor om
förmånsrätt i konkurs, lönegaranti och underlaget för företagshypotek (dir.
1995:163, 1997:26 och 1997:82). Kommittén, som antagit namnet
Förmånsrättskommittén, har som huvuduppgift att ta ställning till dels om
statens förmånsrätt för skatter och avgifter bör slopas, dels om
företagshypotek bör ges en annan ställning än det har i dag och dels om
arbetstagarnas löneskydd vid arbetsgivarens konkurs kan förbättras utan att
statens kostnader för lönegarantin ökar. De samhällsekonomiska konsekvenserna
av eventuella ändringar i förmånsrättsordningen skall övervägas, bl.a. hur
kreditgivningen till företagen påverkas. En strävan bör enligt direktiven vara
att förmånsrättsordningen och anslutande lagregler är så utformade att
rekonstruktion av livskraftiga företag underlättas. Inriktningen bör vara att
de oprioriterade borgenärernas situation helst skall stärkas.
Förmånsrättskommitténs arbete skall vara slutfört senast den 30 september 1998.
Mot bakgrund av vad som sålunda redovisats konstaterar utskottet att det i
Förmånsrättskommitténs uppdrag ingår att överväga ändringar i
förmånsrättsordningen i alla de avseenden som berörs i de nu aktuella
motionsyrkandena. Resultatet av kommitténs arbete bör, enligt utskottets
mening, inte föregripas genom några uttalanden eller andra åtgärder från
riksdagens sida.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna 1996/97:L212
yrkande 6, 1996/97:L309 yrkande 2, 1996/97:L311, 1996/97:N255 yrkande 10,
1996/97:N269 yrkande 20, 1997/98:L303 och 1997/98:Fi205 yrkande 9.
Återtagandeförbehåll
En säljare har i praxis sedan länge kunnat erhålla separationsrätt i köparens
konkurs eller vid utmätning hos denne genom att förbehålla sig äganderätten
till varan tills denna blivit fullt betald. Ursprungligen torde denna princip
ha haft sin grund i förbehållet av just äganderätt. Numera anses det dock klart
att separationsrätten inte är beroende av att äganderätt förbehållits. Genom
rättspraxis har det sålunda slagits fast att det är tillräckligt att säljaren
förbehållit sig rätten att återta varan om den inte betalas, s.k.
återtagandeförbehåll. Det anförda innebär att enligt gällande rätt är ett
återtagandeförbehåll i ett köpeavtal i princip sakrättsligt giltigt tills varan
är fullt betald. Säljaren kan alltså vid köparens insolvens kräva att varorna
skall frånskiljas köparens övriga egendom och återställas till säljaren. Som
ett viktigt undantag gäller dock att någon sådan rätt inte tillkommer säljaren
när köparen trots förbehållet haft rätt att förfoga över varan före betalning
genom att infoga den i annan egendom, förbruka den eller sälja den vidare.
I de två i huvudsak likalydande motionerna 1996/97:L310 och 1997/98: L304,
båda av Kjell Ericsson m.fl. (c, m, fp, kd), behandlas frågan om den
sakrättsliga giltigheten av återtagandeförbehåll. I motionerna framhålls att
leverantörerna, av vilka många är småföretag, har en utsatt position när deras
beställare går i konkurs. En mycket liten del av utdelningen i konkurs går till
de oprioriterade borgenärerna, till vilka leverantörerna räknas. Ett sätt att
påtagligt förbättra leverantörernas ställning vore, enligt motionärerna, att
stärka det sakrättsliga skyddet för återtagandeförbehåll. Vid en jämförelse med
andra länder framstår skyddet i Sverige som svagt. En sådan reform skulle också
vara ett verksamt medel mot de s.k. bekvämlighetskonkurserna, som bl.a.
kännetecknas av att konkursbolaget strax före konkursen beställer ett stort
antal varor för att förbättra bolagets ställning gentemot banken. Genom att
förbättra möjligheterna för leverantörer att återta varor vid köparens konkurs
skulle man, menar motionärerna, också undvika de kapitalförluster som en
försäljning i konkurs i allmänhet innebär. I motionerna yrkas
tillkännagivanden i enlighet med det anförda.
Frågan om separationsrätt vid försäljning med återtagandeförbehåll har
övervägts av Kommissionslagskommittén. I kommitténs slutbetänkande (SOU
1988:63) Kommission och dylikt föreslås inte någon principiell förändring
beträffande förutsättningarna för sådan separationsrätt.
Kommissionslagskommitténs slutbetänkande är nu föremål för beredning i
Regeringskansliet varvid, enligt vad utskottet erfarit, behovet av särskilda
regler om separationsrätt i vissa fall övervägs. En lagrådsremiss har aviserats
till våren 1998.
Enligt utskottets mening bör inte de pågående övervägandena med anledning av
Kommissionslagskommmitténs slutbetänkande föregripas, och utskottet avstyrker
bifall till motionerna 1996/97:L310 och 1997/98:L304.
Omprövning av lönegaranti
Om bevakning inte förekommer i en konkurs skall förvaltaren enligt 16 §
lönegarantilagen (1992:497) snarast pröva och meddela beslut i frågan om en
fordran i konkursen skall betalas enligt garantin. Om en arbetstagare är
missnöjd med förvaltarens beslut får han enligt 29 § väcka talan mot staten
inom tre veckor från det att han fick del av beslutet. Talan skall enligt 32 §
väckas vid den tingsrätt som handlägger konkursärendet. I konkurser med
bevakning avgörs frågan om lönefordringars betalningsrätt och förmånsrätt genom
bevaknings- och anmärkningsförfarandet.
Enligt den ordning som gällde före den nuvarande lönegarantilagens tillkomst
avgjordes lönegarantifrågorna i konkurser utan bevakning av
kronofogdemyndigheten. Myndighetens beslut kunde överklagas till hovrätten.
Handläggningen vid kronofogdemyndigheten omfattas av förvaltningslagens
bestämmelser.
Några bestämmelser om förvaltarens handläggning finns inte i den nuvarande
lönegarantilagen. I lagstiftningsärendet (prop. 1991/92:139 s. 32) uttalade
departementschefen, att när så erfordras kan ledning i stället sökas i vad som
gäller enligt förvaltningslagen (1986:223). Bestämmelserna i 27 §
förvaltningslagen innebär följande. Finner en myndighet att ett beslut, som den
har meddelat som första instans, är uppenbart oriktigt på grund av nya
omständigheter eller av någon annan anledning, skall myndigheten ändra
beslutet, om det kan ske snabbt och enkelt och utan att det blir till en
nackdel för någon enskild part. Skyldigheten gäller även om beslutet
överklagats, såvida inte klaganden begär att beslutet tills vidare inte skall
gälla (inhibition). Skyldigheten gäller inte om myndigheten har överlämnat
handlingarna i ärendet till en högre instans eller om det i annat fall finns
skäl mot att myndigheten ändrar beslutet.
Att myndigheten skall ändra beslutet innebär att - om förutsättningarna för
omprövning enligt 27 § förvaltningslagen är uppfyllda och inget av de angivna
undantagen är tillämpligt - den skall meddela ett nytt beslut som helt eller
delvis återkallar eller ändrar det tidigare beslutet (Hellners och Malmqvist,
Nya förvaltningslagen med kommentarer, 4 uppl., s. 338).
Omprövningsskyldigheten gäller oberoende av begäran och i princip oavsett om
beslutet överklagas eller inte. Den avser även beslut som vunnit laga kraft.
Av de i förvaltningsrättslig praxis och litteratur utvecklade principerna
rörande negativ rättskraft följer att en myndighet har rätt att häva ett
avslagsbeslut som den själv fattat och ta upp ärendet till förnyad prövning.
Den förnyade prövningen kan ske på enskild parts initiativ - t.ex. efter ny
ansökan om samma förmån - eller på myndighetens eget initiativ. Grund för
omprövning kan exempelvis vara nytillkomna omständigheter, konstaterande att
brister förekommit i ärendets handläggning eller att myndigheten ändrat sin
uppfattning i sakfrågan inom ramen för sitt fria skön (Westerberg, Allmän
förvaltningsrätt, 3 uppl., s. 82 och Strömberg, Allmän förvaltningsrätt, 16
uppl., s. 81-82). I fall där en part som har fått avslag på en ansökan om en
förmån återkommer med en uttrycklig begäran om att myndigheten skall pröva
saken på nytt anses myndigheten skyldig att göra en ny sakprövning. Myndigheten
är således skyldig att besvara varje sådan begäran genom ett nytt beslut
oavsett om det tidigare beslutet bör ändras eller inte (Hellners och Malmqvist,
s. 335).
I motion 1997/98:L301 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) begärs en ändring av 29 §
lönegarantilagen. Enligt motionärerna kan en arbetstagare kringgå talefristen
genom att begära omprövning av ett beslut om lönegaranti som förvaltaren
fattat. Eftersom rätten att begära omprövning inte är tidsbegränsad kan detta
leda till betydande olägenheter för konkursförvaltare och tillsynsmyndighet
genom att frågan om rätt till lönegaranti hålls öppen under lång tid. En
lagändring bör ske av innebörd att utgången av talefristen i 29 §
lönegarantilagen definitivt sätter punkt för gäldenärens rätt att angripa ett
lönegarantibeslut som konkursförvaltaren fattat. Motionärerna pekar i
sammanhanget på regeln i 34 § tredje stycket lagen (1996:242) om
domstolsärenden enligt vilken omprövning av ett beslut som tingsrätt fattat i
ett domstolsärende inte får ske, om frågan om omprövning kommer upp först sedan
tiden för överklagande av beslutet har gått ut.
Det aktuella spörsmålet har, som också påpekats i motionen, varit föremål för
ett avgörande av Justitieombudsmannen (JO:s ämbetsberättelse 1996/97 s. 130). I
beslutet anförde JO bl.a. följande.
En konkursförvaltare är inte någon förvaltningsmyndighet och omfattas därför
inte av förvaltningslagens bestämmelser. Förvaltarens handhavande av
lönegarantifrågor utgör emellertid - som framhållits ovan - myndighetsutövning
och beslut i frågan om en fordran i konkurs skall betalas genom garantin kan
jämställas med andra myndighetsbeslut om ekonomiska förmåner. Före
lönegarantilagens tillkomst hade arbetstagaren möjlighet att få sin sak prövad
på nytt av kronofogdemyndigheten i enlighet med bestämmelsen i 27 §
förvaltningslagen eller principen att avslagsbeslut inte vinner negativ
rättskraft. Med tanke på lagens sociala syften kan det inte ha varit
lagstiftarens avsikt att arbetstagaren skulle komma i ett sämre läge i detta
avseende på grund av att beslutanderätten flyttades till förvaltaren. Mot denna
bakgrund bör enligt min uppfattning de förvaltningsrättsliga bestämmelser och
principer som jag har redogjort för gälla vid förvaltarens handläggning av
lönegarantifrågor. I fall där konkursförvaltaren helt eller delvis avslagit en
begäran från arbetstagaren om betalning genom garantin får alltså förvaltaren
anses ha skyldighet att ta ställning till en begäran från arbetstagaren om en
ny prövning av lönegarantifrågan. Om arbetstagaren är missnöjd med förvaltarens
ställningstagande kan han väcka talan mot staten i enlighet med bestämmelserna
i 29 § lönegarantilagen.
I beslutet anförde JO vidare att när talan väckts vid tingsrätten enligt 29 §
lönegarantilagen har förvaltaren självfallet inte längre möjlighet att ompröva
sitt beslut. Frågan om betalning avgörs då av tingsrätten. Av detta följer att
förvaltaren även får anses skyldig att fatta beslut med anledning av en begäran
om omprövning, som framställs sedan konkursen är avslutad om kravet på
betalning blivit känt under konkursens gång.
Utskottet anser för sin del att innebörden av gällande rätt såsom den
redovisats i det ovan angivna JO-beslutet inte bör ge anledning till några
erinringar. Utskottet delar således inte den uppfattning som uttrycks i motion
1997/98:L301 att rättsläget bör ändras. Vad gäller hänvisningen i motionen till
omprövningsreglerna i lagen om domstolsärenden vill utskottet endast framhålla
att det inte utan vidare går att göra paralleller mellan
förvaltningsförfarandet och handläggningen av rättsvårdsärenden vid domstol,
vilka i åtskilliga hänseenden bestäms av de processuella regler som finns i
rättegångsbalken.
Med det anförda avstyrker utskottet motion 1997/98:L301.
Företagsrekonstruktion
Lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion, som trädde i kraft den 1 september
1996, innefattar ett nytt insolvensrättsligt förfarande inom vars ram åtgärder
kan vidtas för att rekonstruera sådana företag i kris som bedöms ha utsikter
till en fortsatt lönsam verksamhet. En rekonstruktion kan innefatta såväl
åtgärder som förbättrar rörelsens resultat som en uppgörelse med borgenärerna i
form av offentligt ackord. Under den tid som en företagsrekonstruktion pågår
har näringsidkaren i princip skydd mot exekutiva åtgärder från borgenärernas
sida och mot att avtalsmotparter häver ingångna avtal. När en domstol beslutar
om företagsrekonstruktion skall den samtidigt utse en rekonstruktör. Dennes
uppgift är att utreda näringsidkarens problem och att lämna förslag till hur
problemen skall lösas. Borgenärerna är garanterade insyn i och möjligheter att
påverka rekonstruktionsförfarandet.
I motion 1996/97:L309 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp, m, c, kd) anförs att
lagen om företagsrekonstruktion inte är avpassad för de mindre företagens
behov. Rekonstruktionsförfarandet tar, enligt motionärernas mening, för lång
tid och är kostsamt både för gäldenären och borgenärerna. För att underlätta
rekonstruktion av mindre företag krävs ett enklare och billigare system. I
motionen yrkas ett tillkännagivande om en alternativ form för rekonstruktion av
mindre företag (yrkande1).
Utskottet erinrar om att en motion med liknande inriktning behandlades av
utskottet våren 1996 i lagstiftningsärendet rörande lagen om
företagsrekonstruktion (bet. 1995/96:LU11). I betänkandet anförde utskottet att
det då framlagda lagförslaget i huvudsak hade en utformning som bör kunna
tillgodose de stora och medelstora företagens behov. Om lagstiftningen skulle
komma att medge en tillräckligt flexibel tillämpning och möjliggöra
rekonstruktioner även för små företag var emellertid, enligt utskottets
uppfattning, inte helt säkert. I sammanhanget måste emellertid, anförde
utskottet, beaktas att ett rekonstruktionsförfarande har störst betydelse för
något större företag helt enkelt därför att möjligheterna till rekonstruktion
där oftast är betydligt bättre. Ett större företag kan ha en administration och
produktion som rymmer tillräckliga möjligheter till flexibilitet och
förändring. Ett sådant företag kan också ha bättre förutsättningar än ett
mindre att erbjuda säkerhet för en fortsatt finansiering av rörelsen. Det är,
fortsatte utskottet, givet att en blygsam om än yrkesmässig ekonomisk
verksamhet som en enskild person bedriver däremot ofta inte ger utrymme för
alternativa lösningar och knappast heller för ny kredit. Osäkerheten vad gäller
de mindre företagen i det berörda hänseendet borde enligt utskottets mening
inte föranleda att en mycket angelägen reform om företagsrekonstruktion sköts
på en obestämd framtid i avvaktan på att frågan om särskilda regler för ett
förenklat rekonstruktionsförfarande utreddes.
I betänkandet pekade utskottet särskilt på att regeringen framhållit att de
lösningar som förordades i propositionen kunde sägas vara begränsade till vad
som bedömts vara nödvändigt för att företagsrekonstruktioner skall kunna vinna
tilltro som ett lämpligt sätt att utan konkurs åtgärda ett företags
betalningssvårigheter. En del förslag om längre gående, eller i vissa avseenden
annorlunda utformade, åtgärder som framförts från olika håll kunde dock,
menade regeringen, ha fog för sig. Regeringen uteslöt därför inte att en
framtida utvärdering av det rekonstruktionsförfarande som föreslogs kunde leda
till att vissa av de förslag som då inte framlades kunde få förnyad aktualitet
senare. Mot denna bakgrund ansåg sig utskottet ha goda skäl att utgå från att
regeringen är uppmärksam på frågan huruvida lagstiftningen är ändamålsenlig och
verksam även för mindre företag. Om det därvid skulle visa sig att särskilda
lagstiftningsåtgärder är påkallade förutsatte utskottet att regeringen
återkommer till riksdagen med erforderliga förslag. Med det anförda avstyrkte
utskottet det då aktuella motionsyrkandet.
Utskottet utgår fortfarande från att regeringen är uppmärksam på frågan om
lagen om företagsrekonstruktion är ändamålsenligt utformad för de mindre
företagens behov och att regeringen återkommer med erforderliga lagförslag om
det visar sig påkallat. Även om Förmånsrättskommitténs arbete inte är särskilt
inriktat på de små företagens möjligheter till företagsrekonstruktion torde de
förslag som kommittén kan komma att lägga i syfte att underlätta
företagsrekonstruktioner i allmänhet även få betydelse för de mindre företagens
möjligheter till rekonstruktion. Förmånsrättskommitténs arbete skall nämligen
syfta till att förmånsrättsordningen och anslutande lagregler är så utformade
att rekonstruktion av livskraftiga företag underlättas (dir. 1995:163).
Mot bakgrund av det anförda finner utskottet inte anledning att nu föreslå
några särskilda åtgärder med den inriktning som förespråkas i motion
1996/97:L309 yrkande 1, och utskottet avstyrker bifall till motionsyrkandet.
Vissa frågor om skuldsanering
Genom skuldsaneringslagen (1994:334), som trädde i kraft den 1 juli 1994,
infördes möjligheter för privatpersoner att under vissa förutsättningar helt
eller delvis befrias från en övermäktig skuldbörda (prop. 1993/94:123, bet.
LU26). Som allmänna villkor för skuldsanering gäller att gäldenären är
insolvent och så skuldsatt att han inte inom överskådlig tid kan betala sina
skulder (4 § första stycket 1). Vidare krävs att det vid en allmän bedömning
framstår som skäligt att bevilja gäldenären skuldsanering (4 § första stycket
2). Vid denna skälighetsbedömning skall särskilt beaktas skuldernas ålder,
omständigheterna vid deras tillkomst, de ansträngningar gäldenären gjort för
att fullgöra sina förpliktelser och att själv nå en uppgörelse med borgenärerna
samt hur gäldenären har medverkat under handläggningen av
skuldsaneringsärendet.
Skuldsaneringsförfarandet innehåller tre steg. I det första steget, som i
huvudsak lämnas utanför det lagreglerade området, skall gäldenären själv
försöka träffa en uppgörelse med samtliga sina borgenärer. Gäldenären skall
därvid kunna få råd och anvisningar av kommunen. Om detta inte lyckas, skall
gäldenären hos kronofogdemyndigheten i ett andra steg kunna ansöka om frivillig
skuldsanering. Med sådan frivillig skuldsanering avses att gäldenären
tillsammans med kronofogdemyndigheten upprättar ett förslag till skuldsanering
som godtas av samtliga borgenärer. Kronofogdemyndigheten skall fastställa ett
sådant förslag. Om någon borgenär motsätter sig förslaget, skall
kronofogdemyndigheten överlämna ärendet till tingsrätten som i ett tredje steg
skall kunna besluta om tvingande skuldsanering. En skuldsanering enligt lagen
skall regelmässigt vara förenad med en betalningsplan för gäldenären. En sådan
betalningsplan innebär att gäldenären under en period av som regel fem år skall
leva på existensminimum och att betalningsförmågan därutöver skall komma
borgenärerna till godo.
I motion 1997/98:L305 av Per Rosengren m.fl. (v) anförs att
skuldsaneringslagen inte fyller sitt syfte, bl.a. därför att det som
förutsättning för att beviljas skuldsanering gäller ett för högt minimibelopp
beträffande skuldernas storlek. Motionärerna menar att hänsyn inte tas till
olika individuella faktorer av betydelse för betalningsförmågan.
Motionsyrkandet innebär att riksdagen skall besluta om ett minimibelopp om 30
000 kr för beviljande av skuldsanering (yrkande 1).
Utskottet vill framhålla att kravet på att gäldenären skall vara insolvent
och så skuldsatt att han eller hon inte förmår betala sina skulder inom
överskådlig tid innebär ett krav på s.k. kvalificerad insolvens. Som uttalades
i lagstiftningsärendet är det inte önskvärt eller ens möjligt att i lag
fastställa en beloppsgräns för att skuldsanering skall komma i fråga (prop.
1993/94:123, bet. LU26). Det som är en orimligt stor skuldbörda för en person
är inte anmärkningsvärt stor för en annan. Det kvalificerade
insolvensrekvisitet kan vara uppfyllt även vid förhållandevis låg skuldsättning
när det gäller personer med mycket låg eller oregelbunden inkomst. Det bör dock
understrykas att det skall vara fråga om nettoskuldbördan, dvs. den skuldbörda
som återstår när gäldenären har realiserat den egendom som han eller hon eller
gäldenärens familj inte är i oundgängligt behov av.
I sammanhanget vill utskottet peka på att Högsta domstolen nyligen prövat
innebörden av det kvalificerade insolvensrekvisitet (rättsfallet NJA 1997 s.
229). Målet gällde en kvinna vars skuldbörda bestod av bankskulder på
108 000 kr. Kronofogdemyndigheten avslog hennes ansökan om skuldsanering på den
grunden att villkoren enligt 4 § skuldsaneringslagen inte var uppfyllda.
Tingsrätten och hovrätten avslog överklaganden från gäldenären. Högsta
domstolen konstaterade att i ljuset av uttalandena i förarbetena framstod den
ifrågavarande skulden som liten. Kravet på kvalificerad insolvens kunde enligt
Högsta domstolen i allmänhet inte anses uppfyllt när den samlade skulden är av
denna storleksordning och gäldenären saknar försörjningsbörda och har fasta
inkomster som uppgår till 10 000 kr per månad före skatt. Av ett i målet
ingivet läkarintyg framgick emellertid att gäldenären på grund av sjukdom hade
en varaktigt nedsatt arbetsoförmåga som gjorde att hon inte hade förmåga att
betala sin skuld inom överskådlig tid. Det fanns därför inte grund för
kronofogdemyndigheten att avslå hennes ansökan om skuldsanering. Högsta
domstolen förordnande sålunda att skuldsanering skulle inledas och visade målet
åter till kronofogdemyndigheten för erforderlig handläggning.
Enligt utskottets mening ger gällande rätt utrymme för en nyanserad bedömning
av det kvalificerade insolvenskriteriet, och det saknas anledning att överväga
någon förändring av lagregleringen på denna punkt. Utskottet utgår från att
regeringen är uppmärksam på frågan och noga följer hur kravet på kvalificerad
insolvens utvecklas i praxis.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 1997/98:L305 yrkande
1.
Utskottet övergår härefter till att behandla en fråga som gäller statens
borgenärsfunktion vid skuldsanering såvitt avser studieskulder. I 2 § lagen
(1993:892) om ackord rörande statliga fordringar m.m. stadgas att beslut om att
anta förslag om ackord eller godta förslag om frivillig skuldsanering fattas av
skattemyndigheten i det län där gäldenärens hemortskommun är belägen. Förslag
om frivillig skuldsanering får enligt 3 § tredje stycket godtas om
förutsättningarna för skuldsanering enligt skuldsaneringslagen är uppfyllda.
Skattemyndighetens behörighet att under dessa förutsättningar godta förslag om
frivillig skuldsanering gäller endast vid handläggningen hos
kronofogdemyndigheten i det andra steget av skuldsaneringsförfarandet. I det
första oreglerade steget gäller att skattemyndigheten kan sätta ned sin fordran
endast om det är till fördel för det allmänna.
I den nyligen avlämnade propositionen 1997/98:65 (avsnitt 7) har regeringen
föreslagit en ändring i lagen om ackord rörande statliga fordringar m.m.
varigenom uppgiften att företräda det allmänna som borgenär i fråga om skatter
och avgifter vid skuldsanering fr.o.m. den 1 juli 1998 flyttas från
skattemyndigheten till kronofogdemyndigheten. I propositionen föreslås också
att i det första oreglerade steget av skuldsanering betalningsskyldigheten för
skatter och avgifter m.m. skall kunna sättas ned om förutsättningarna för
skuldsanering är uppfyllda, även om det inte kan anses vara till fördel för det
allmänna. Förslaget innebär att förutsättningarna för att staten skall kunna gå
med på skuldsanering är desamma i steg 1 och steg 2.
Studieskulder kan i princip ingå i en skuldsanering. För den del av
studieskulden som vid tidpunkten då skuldsanering inleds ännu inte är förfallen
till betalning skall emellertid normalt bestämmas att den delen inte skall
omfattas av skuldsaneringen. I så fall tas hänsyn till detta när man bestämmer
vad gäldenären skall få förbehålla sig för egen del i samband med att
betalningsplanen upprättas. Många gånger kan det främja en skuldsanering att
gäldenären beviljas anstånd med återbetalningen av studielån under den tid en
betalningsplan löper. Det är därför enligt vad som uttalats i samband med
skuldsaneringslagens tillkomst (prop. 1993/94:123 s. 119) av vikt att
kronofogdemyndigheten inhämtar besked från Centrala studiestödsnämnden huruvida
anstånd har beviljats eller kan komma att beviljas.
I motion 1997/98:L305 anför Per Rosengren m.fl. (v) att skattemyndigheterna i
allmänhet är negativa till frivillig skuldsanering. I motionen välkomnas därför
de överväganden som pågår att föreslå en överflyttning av rätten att företräda
det allmänna vid skuldsanering från skattemyndigheten till
kronofogdemyndigheten. Enligt motionärernas mening är det önskvärt att
kronofogdemyndigheten får företräda staten vid skuldsanering även såvitt avser
fordran på återbetalning av studiemedel. I motionen yrkas ett tillkännagivande
härom (yrkande 2).
Fordringar på återbetalning av studiemedel enligt studiestödslagen (1973:349)
intar i fråga om ackord och skuldsanering en särställning till följd av att
lagen om ackord rörande statliga fordringar m.m. inte gäller i fråga om sådana
fordringar. Beträffande dessa företräder Centrala studiestödsnämnden staten,
och nämnden tar ställning till om en uppgörelse om skuldsanering som omfattar
fordringar på återbetalning av studiemedel skall godtas. Regeringens förslag i
proposition 1997/98:65 om att överflytta statens borgenärsfunktion vid
skuldsanering från skattemyndigheten till kronofogdemyndigheten innebär inga
förändringar i fråga om statens borgenärsfunktion för stu- dieskulder.
Även i indrivningshänseende behandlas fordringar på återbetalning av
studiemedel på ett särskilt sätt. Sålunda har kronofogdemyndigheten beträffande
dessa fordringar inte befogenhet att t.ex. ansöka om konkurs eller bevaka
fordringarna i en konkurs, se 3 § lagen (1993:891) om indrivning av statliga
fordringar m.m. Vidare handläggs, till skillnad från exempelvis krav på
skatter, indrivning av studieskulder endast viss tid hos kronofogdemyndigheten.
Om fordringarna inte blir betalda inom den bestämda tiden avslutas
indrivningsuppdraget hos kronofogdemyndigheten, och Centrala studiestödsnämnden
återupptar bevakning och annan handläggning beträffande återbetalningskraven.
Att skulder av nu aktuellt slag på detta sätt intar en särställning har att
göra med att skulderna på många sätt skiljer sig från andra typer av skulder.
Sålunda fördelas återbetalningsskyldigheten av studieskulder på lång tid, och i
studiestödslagen ges särskilda regler om bevakning av studiemedelsavgifter,
möjligheter till befrielse från eller nedsättning av betalningsskyldigheten och
om avskrivning av skulden.
Mot denna bakgrund kan utskottet inte se att det skulle innebära några
särskilda fördelar med att Centrala studiestödsnämndens uppgifter i
skuldsaneringssammanhang övertogs av kronofogdemyndigheten, och utskottet
avstyrker därför bifall till yrkande 2 i motion 1997/98:L305.
Vissa utsökningsrättsliga frågor
Om en fordran eller något annat anspråk inte fullgörs frivilligt i rätt tid kan
fordringsägaren få biträde av kronofogdemyndigheten för att verkställa
anspråket. Till frågor om verkställighet enligt utsökningsbalken hör i första
hand verkställighet av domar och andra exekutionstitlar. Om exekutionstiteln
avser betalningsskyldighet verkställs den genom utmätning.
Kronofogdemyndigheterna verkställer också beslut om avhysning och annnan
handräckning. Utöver de exekutiva uppgifterna enligt utsökningsbalken har
kronofogdemyndigheterna att handlägga verkställighetsärenden enligt vissa andra
författningar, t.ex. lagen om betalningssäkring för skatter, tullar och
avgifter samt mål om återtagande av gods som köpts på kredit enligt
konsumentkreditlagen (1992:830) och lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan
näringsidkare.
Mål om verkställighet (utsökningsmål) enligt utsökningsbalken kan vara av två
slag - allmänna mål eller enskilda mål. Allmänna mål är i huvudsak mål om
uttagande av böter, vite, skatt, tull, avgift och liknande medel som tillkommer
staten. Utsökningsmål som inte är allmänna är enskilda. Ett utsökningsmål
uppkommer när någon ansöker om verkställighet av ett anspråk mot någon annan.
När det gäller hanteringen hos kronofogdemyndighen av mål som gäller
betalningsskyldighet handläggs de flesta allmänna mål lika och är föremål för
kontinuerlig bevakning och verkställighet tills de antingen är fullt betalda
eller har preskriberats. Enskilda mål handläggs i ettårsperioder med en
möjlighet för sökanden till förlängning.
I räntelagen (1975:635) regleras möjligheterna för den som har en
penningsfordran mot annan att få ränta på fordringen. Lagen gäller i den mån
något annat inte har avtalats mellan parterna eller annars är föreskrivet i
särskilda bestämmelser. Huvudregeln enligt räntelagen är att ränta på en
fordran inte utgår för tid innan fordringen är förfallen till betalning. I
lagen ges ett antal regler för hur räntan skall beräknas när betalning inte
sker i rätt tid. I enlighet med dessa regler löper i princip ränta på en
fordran även sedan betalningskravet har lämnats in till kronofogdemyndigheten
för indrivning.
I motion 1997/98:L711 av Håkan Juholt och Bengt Kronblad (båda s) begärs en
översyn av möjligheterna till ränta under den tid ett ärende ligger hos
kronofogdemyndigheten för indrivning. Motionärerna anser att ytterligare
ränteskuld många gånger leder till en förvärrad ekonomisk situation för
privatpersoner och försvårar utsikterna till en sanering av skulderna.
Utskottet vill först peka på att det enligt gällande rätt finns vissa
möjligheter till befrielse från eller jämkning av ränta. I
skattebetalningslagen (1997:483) 13 kap. 1 § och 15 kap. 7-8 §§ samt 19 kap. 11
§ regleras sålunda möjligheten att erhålla befrielse helt eller delvis från
förseningsavgift och kostnadsränta. Vidare är det genom 36 § avtalslagen
(1915:218) möjligt att jämka eller åsidosätta oskäliga avtalsvillkor.
Bestämmelsen medför en möjlighet att ta hänsyn till senare inträffade
förhållanden för det fall tillämpningen av det ursprungliga avtalsvillkoret i
ljuset av de nya omständigheterna skulle framstå som oskäligt. Av 8 §
räntelagen (1975:635) framgår att räntan får jämkas om en gäldenär på grund av
sjukdom, arbetslöshet eller liknande omständighet som han inte kunnat råda över
varit förhindrad att betala i rätt tid och en sådan skyldighet att utge full
ränta med anledning av dröjsmålet skulle vara oskäligt. I 6 §
skuldsaneringslagen stadgas att en skuldsanering medför att rätten till ränta
eller dröjsmålsavgift på fordran som omfattas av skuldsaneringen bortfaller för
tiden efter det att beslut om att inleda skuldsanering fattats.
På lagutskottets begäran har yttranden över motionen avgetts av
Socialstyrelsen, Riksskatteverket, Konsumentverket, Finansbolagens Förening,
Svenska Bankföreningen och Svenska Inkassoföreningen.
Riksskatteverket är av den uppfattningen att det saknas anledning att rubba
grundläggande regleringar om borgenärers rätt att ta ut ränta på fordringar i
vidare mån än som följer av gällande lagstiftning. För det fall den totala
skuldbördan överstiger inkomsterna på sådant sätt att det saknas möjlighet att
komma ur insolvensen finns möjlighet för dessa personer att söka skuldsanering.
Med hänvisning till vad som anförts avstyrker Riksskatteverket motionen.
Konsumentverket ser positivt på förslaget att regeringen bör se över reglerna
för rätten för uttag för skuldräntor i konsumentförhållanden. Verket har dock
svårt att se hur sådana regler skall utformas utan att lagtekniska problem i
avtalsrätten uppstår. Verket erinrar om 8 § räntelagen och att
skuldsaneringslagen är ett incitament för fordringsägare att på frivillig väg
komma överens om en fungerande betalningsplan med de gäldenärer som inte kan
betala enligt det ursprungliga kreditavtalet. Konsumentverket påpekar också att
en fordringsägare många gånger har ett berättigat intresse av ett
påtryckningsmedel i form av dröjsmålsränta och skälig ersättning för att man
inte kan förfoga över kapitalet. Därtill finns risken för missbruk av
möjligheten att undslippa kostnader för en kredit eller en obetald fordran. Det
föreligger enligt Konsumentverket även en risk att kreditgivarna kommer att
kompensera en kalkylerad ränteförlust genom att driva upp den vanliga
krediträntan.
Finansbolagens Förening anser att det saknas bärande motiv att medge
privatpersoner räntebefrielse under den tid motsvarande fordran handläggs av
kronofogdemyndighet. Enligt föreningen innebär förslaget ett allvarligt brott
mot den grundläggande principen att skulder skall betalas. Föreningen påpekar
att ett ärende hos kronofogdemyndigheten inte sällan tar i anspråk ett år eller
mer. En räntebefrielse under så lång tid skulle motsvara betydande belopp,
särskilt för kreditgivare som är specialiserade på kreditgivning till
privatpersoner. Föreningen framhåller också att det finns regler om s.k.
beneficium till säkerställande av att gäldenären inte skall berövas medel för
att tillgodose sina mest elementära behov. Vidare pekar föreningen på
skuldsaneringslagen och menar att det inte finns behov av någon ytterligare
form för skuldbefrielse.
Även Svenska Bankföreningen anser det uteslutet att man vid sidan av det
egentliga skuldsaneringsförfarandet skulle införa en diskretionär möjlighet för
kronofogdemyndigheten att ?skuldsanera? inom ramen för något annat förfarande,
t.ex. ärenden om betalningsföreläggande. Motionen bör därför enligt föreningen
avslås.
Samma inställning har Svenska Inkassoföreningen. Föreningen påpekar att för
gäldenärer som inte kan betala sina skulder står instituten konkurs och
skuldsanering till förfogande. I konkurs beräknas utdelning endast på skulder
som fanns vid konkursutbrottet och inte, till exempel, på därefter uppkommande
räntor. Borgenärer har ett intresse av att agera snabbt och adekvat om en
fordran inte betalas på förfallodagen. Motionärernas önskemål skulle emellertid
verka i motsatt riktning.
Utskottet har ingen annan uppfattning än remissinstanserna och avstyrker
bifall till motion 1997/98:L711.
Härefter behandlar utskottet en verkställighetsfråga som aktualiseras i
motion 1996/97:L308 av Monica Green och Siw Wittgren-Ahl (båda s). I motionen
hänvisas till ett uppmärksammat fall där en hotellgäst vägrade att avflytta
från ett hotellrum trots uppsägning och uppmaning från hotellägaren. Denne
ansökte vid tingsrätt om stämning på hotellgästen och yrkade att hotellgästen
måtte omedelbart avflytta från hotellrummet. I motionen yrkas att reglerna ses
över i syfte att förenkla möjligheterna att avhysa hotellgäster.
Utskottet vill erinra om att kronofogdemyndigheten har möjligheter att
besluta att en nyttjanderättshavare skall flytta från en bostadslägenhet eller
annat utrymme i byggnad enligt det förenklade förfarande som regleras i lagen
(1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning. Förutsättningar för ett
utslag om avhysning enligt denna lag är emellertid att det inte råder någon
egentlig tvist mellan parterna i målet. Om hyresgästen har invändningar
exempelvis att besittningsrätten kvarstår kan endast allmän domstol pröva
tvisten. Det finns också vissa möjligheter till beslut om avhysning enligt
lagen om betalningsföreläggande och handräckning vid s.k. olovlig
besittningsrubbning. Hit räknas fall där någon olovligen har satt sig i
besittning av en fastighet eller en bostadslägenhet, exempelvis bemäktigat sig
en rivningslägenhet. Det förtjänar att framhållas att även det summariska
förfarandet för avhysning är omgärdat av vissa bestämmelser till skydd för
nyttjanderättshavarens besittning, t.ex. angående möjligheten att återvinna
hyresrätten. Vidare skall kronofogdemyndigheten, särskilt om det gäller en
bostad, vid verkställigheten ta hänsyn till svarandens sociala situation och
anstånd kan beviljas med avflyttningen.
Utskottet kan inte finna annat än att nuvarande lagstiftning är utformad på
ett ändamålsenligt sätt i fråga om möjligheterna till avhysning, och utskottet
avstyrker bifall till motion 1996/97:L308.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande konkursförvaltning och konkurstillsyn
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:L301, 1996/97:Ju602 yrkandena 2 och 3
samt 1997/98:L302,
res. 1 (m)
2. beträffande avstående av egendom i konkurs
att riksdagen med bifall till motion 1996/97:L314 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,
3. beträffande ändringar i förmånsrättsordningen
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:L212 yrkande 6, 1996/97: L309 yrkande
2, 1996/97:L311, 1996/97:N255 yrkande 10, 1996/97: N269 yrkande 20,
1997/98:L303 och 1997/98:Fi205 yrkande 9,
4. beträffande återtagandeförbehåll
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:L310 och 1997/98:L304,
5. beträffande omprövning av lönegaranti
att riksdagen avslår motion 1997/98:L301,
res. 2 (m)
6. beträffande företagsrekonstruktion
att riksdagen avslår motion 1996/97:L309 yrkande 1,
7. beträffande förutsättningar för skuldsanering
att riksdagen avslår motion 1997/98:L305 yrkande 1,
res. 3 (v)
8. beträffande studieskulder vid skuldsanering
att riksdagen avslår motion 1997/98:L305 yrkande 2,
res. 4 (v, mp)
9. beträffande ränta vid indrivning
att riksdagen avslår motion 1997/98:L711,
10. beträffande avhysning
att riksdagen avslår motion 1996/97:L308.
Stockholm den 3 mars 1998
På lagutskottets vägnar
Agne Hansson
I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad
(s), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg (m), Karin Olsson
(s), Eva Arvidsson (s), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding Olson (fp), Inger
Segelström (s), Tanja Linderborg (v), Tomas Högström (m), Yvonne Ruwaida (mp),
Birgitta Carlsson (c), Eva Persson Sellin (s) och Marietta de Pourbaix-Lundin
(m).
Reservationer
1. Konkursförvaltning och konkurstillsyn (mom. 1)
Stig Rindborg, Henrik S Järrel, Tomas Högström och Marietta de Pourbaix-Lundin
(alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6 börjar med ?När nu? och på
s. 7 slutar med ?och 3? bort ha följande lydelse:
Som anförs i motion 1997/98:L302 har till följd av de senaste årens höga
antal konkurser stora brister uppmärksammats i nuvarande konkurssystem.
Problemen har visserligen medfört att vissa initiativ tagits i olika sammanhang
för översyn av regelverket på området. Dessa initiativ är emellertid enligt
utskottets mening inte tillräckligt långtgående, och man är från regeringens
sida alltför bunden till den nuvarande ordningen. Detta synsätt har satt sin
prägel på direktiven för den nu pågående utredningen av främst
konkurstillsynen. Utskottet anser att konkurshanteringen måste bli föremål för
en mer allsidig och förutsättningslös omprövning med inriktningen att statens
inflytande över konkursförfarandet begränsas till att avse frågor där privata
lösningar inte är tillräckliga.
Med hänsyn till det anförda anser utskottet i likhet med motionären att en
parlamentarisk kommitté bör tillsättas för att utreda en reform av
konkurshanteringen med helt ny inriktning.
En sådan översyn bör, enligt vad som anförs i motionen, syfta till att
borgenärernas intressen sätts i förgrunden. Det är borgenärerna som i främsta
rummet berörs av en konkurs och det är därför viktigt att konkursreglerna
möjliggör att borgenärerna garanteras insyn i och kontroll över
konkursförfarandet. Genom att stärka borgenärernas inflytande får dessa en roll
som motsvarar aktieägarnas funktion i aktiebolag. En sådan utveckling skulle
innebära att ?samhällsintresset?, som i dag manifesteras genom de
prioriteringar som konkursförvaltaren och tillsynsmyndigheten åläggs, kommer i
bakgrunden till förmån för de enskilda intressena. För aktiebolagens del finns
- genom bolagens egna organ, revisorernas roll och Patent- och regi-
streringsverkets uppgifter - ett fungerande system för ömsesidig kontroll och
balans mellan olika intressen. Som förordas i motionen bör detta system vara en
förebild för konkurshanteringen. Ett annat reformönskemål, som utskottet finner
viktigt, är att öka inslaget av konkurrens när det gäller tillsättningen av
konkursförvaltare. Det är dessutom angeläget att utnyttja privata alternativ
för tillsynsverksamheten. Härigenom skulle, som framhålls i motionen,
tillsynsfunktionen bli mer flexibel. Utredningen bör redovisa sitt uppdrag
senast den 30 december 1998 och därvid framlägga erforderliga lagförslag.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion 1997/98:
L302 samt med anledning av motionerna 1996/97:L301 och 1996/97:Ju602 yrkandena
2 och 3 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande konkursförvaltning och konkurstillsyn
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L302 samt med anledning av
motionerna 1996/97:L301 och 1996/97:Ju602 yrkandena 2 och 3 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Omprövning av lönegaranti (mom. 5)
Stig Rindborg, Henrik S Järrel, Tomas Högström och Marietta de Pourbaix-Lundin
(alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14 börjar med ?Utskottet
anser? och slutar med ?motion 1997/98:L301? bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att gällande ordning inte är
tillfredsställande. Den i princip obegränsade rätten för en arbetstagare att
begära omprövning av förvaltarens beslut om lönegaranti innebär att tidsfristen
för överklagande av sådana beslut kan kringgås och att beslut som vunnit laga
kraft kan sättas ur spel. Som framhålls i motionen kan detta medföra betydande
olägenheter för konkursförvaltare och tillsynsmyndighet genom att frågan om
garantiersättning hålls öppen under mycket lång tid.
Enligt utskottets mening är sålunda en lagändring erforderlig som innebär att
någon rätt till omprövning inte föreligger sedan tiden för talan mot
förvaltarens beslut i en lönegarantifråga gått ut. Ändringen bör ske genom ett
tilllägg till 29 § lönegarantilagen. En förebild för en sådan reglering finns,
som motionärerna påpekar, i 34 § tredje stycket lagen om domstolsärenden.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med bifall till motion 1997/98:L301 som
sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande omprövning av lönegaranti
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L301 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.
3. Förutsättningar för skuldsanering (mom. 7)
Tanja Linderborg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med ?Utskottet
vill? och på s. 17 slutar med ?yrkande 1? bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att skuldsaneringslagen inte fyller
sitt syfte därför att det tillämpas ett för högt minimibelopp beträffande
skuldernas storlek som villkor för skuldsanering. Den låsning till 200 000 kr
som i dag görs i praxis innebär, som framhålls i motionen, att man inte kan ta
hänsyn till individuella faktorer. Det finns personer med ett sammanlagt
skuldbelopp på 30 000-40 000 kr som inte förmår ta sig ur sin skuldsituation.
Som förutsättning för att skuldsanering skall komma i fråga bör, i enlighet med
vad som anförs i motionen, i stället ett minimibelopp för skuldernas storlek om
30 000 kr gälla. Det får ankomma på regeringen att framlägga ett lagförslag med
denna inriktning.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med bifall till motion 1997/98:L305
yrkande 1 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:
7. beträffande förutsättningar för skuldsanering
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L305 yrkande 1 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
4. Studieskulder vid skuldsanering (mom. 8)
Tanja Linderborg (v) och Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med ?Fordringar på?
och på s. 19 slutar med ?motion 1997/98:L305? bort ha följande lydelse:
Utskottet vill erinra om att regeringens förslag i proposition 1997/98:65 om
att överflytta statens borgenärsfunktion vid skuldsanering från
skattemyndigheten till kronofogdemyndigheten inte innebär några förändringar i
fråga om statens borgenärsfunktion för studieskulder. I likhet med motionärerna
anser utskottet att det är olyckligt att kronofogdemyndigheten i fortsättningen
inte får företräda staten vid skuldsanering såvitt avser studieskulder när
myndigheten tilldelas borgenärsfunktionen i fråga om övriga skulder. Att på
detta sätt särbehandla studieskulderna torde försvåra studerandes
skuldsituation och inte gagna möjligheterna till skuldsanering. Med hänsyn till
det anförda bör kronofogdemyndigheten få företräda staten som borgenär vid
skuldsanering även såvitt avser fordringar på återbetalning av studiemedel. Det
får ankomma på regeringen att framlägga ett lagförslag med denna inriktning.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med bifall till motion 1997/98:L305
yrkande 2 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:
8. beträffande studieskulder vid skuldsanering
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L305 yrkande 2 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilt yttrande
Företagsrekonstruktion
Stig Rindborg, Henrik S Järrel, Tomas Högström och Marietta de Pourbaix-Lundin
(alla m) anför:
Vi anser att åtgärder behöver vidtas på många områden för att förbättra
villkoren för företagandet.
En angelägen reform i detta syfte är att avskaffa förmånsrätten för skatter
och allmänna avgifter. Det skulle, som framhålls i motionerna 1996/97:N269 och
1997/98:Fi205, leda till omedelbara förbättringar av förutsättningarna för
företagande. Vi har emellertid inte reserverat oss till förmån för aktuella
delar av dessa motioner, eftersom frågorna för närvarande är föremål för
överväganden av Kommittén om förmånsrätt i konkurs, som skall vara klar med
sitt uppdrag senast den 30 september 1998.
Möjligheterna till företagsrekonstruktion bör enligt vår mening också
förbättras, framför allt genom att incitament skapas för fordringsägare att
följa och ingripa i utvecklingen hos ett företag som är på väg in i en
ekonomisk kris. Detta är en mer framkomlig väg än nya, särskilda regler för
rekonstruktion av mindre företag, vilket medför ökade kostnader för förfarandet
och behov av ytterligare regleringar. I sammanhanget vill vi även peka på att
en förändring, i linje med vad som skett i Finland, av företagshypotekets
ställning i konkurs skulle ge banker och andra kreditinstitut med sådan
säkerhet anledning att i god tid agera för att rädda företag i ekonomiska
svårigheter. Även löneförmånsrätten bör utformas så att rekonstruktion av
livskraftiga företag underlättas.
Enligt vår mening är det genom åtgärder med nu angiven inriktning som
lagstiftningen om företagsrekonstruktion kan bli mer ändamålsenlig och
effektiv, till gagn även för mindre företags möjligheter till rekonstruktion.
Remissyttranden över motion 1997/98:L711
På lagutskottets begäran har yttranden över motionen avgivits av
Socialstyrelsen, Riksskatteverket, Konsumentverket, Finansbolagens Förening,
Svenska Bankföreningen och Svenska Inkassoföreningen. Remissinstanserna har
därvid anfört följande.
Socialstyrelsen
Socialstyrelsen har inga synpunkter.
Riksskatteverket
Motionärerna anser att de regler som medför rätt att påföra privatpersoner
ränta på skuld från den dag ärendet lämnas in till kronofogdemyndighetern för
åtgärd skall ses över.
Det finns skäl att erinra om följande lagregler som tar sikte på befrielse
från och jämkning av ränta i vissa fall.
I skattebetalningslagen (1997:483) 13 kap. 1 § och 15 kap. 7-8 §§ samt 19
kap. 11 § regleras möjligheten att erhålla befrielse helt eller delvis från
förseningsavgift och kostnadsränta.
Genom 36 § avtalslagen (1915:218) är det möjligt att jämka eller åsidosätta
oskäliga avtalsvillkor. Bestämmelsen medför en möjlighet att ta hänsyn till
senare inträffade förhållande för det fall tillämpningen av det ursprungliga
avtalsvillkoret i ljuset av de nya omständigheterna skulle framstå som
oskäligt.
Av 8 § räntelagen (1975:635) framgår att om en gäldenär på grund av sjukdom,
arbetslöshet eller liknande omständighet som han inte kunnat råda över varit
förhindrad att betala i rätt tid och en sådan skyldighet att utge full ränta
med anledning av dröjsmålet skulle vara oskäligt, får räntan jämkas.
I 6 § skuldsaneringslagen (1994:334) stadgas att en skuldsanering medför att
rätten till ränta eller dröjsmålsavgift på fordran som omfattas av
skuldsaneringen bortfaller för tiden efter det att beslut om att inleda
skuldsanering fattats.
Riksskatteverket är av den uppfattningen att det saknas anledning att rubba
grundläggande regleringarna om borgenärers rätt att ta ut ränta på fordringar i
vidare mån som följer av gällande lagstiftning.
Eventuella ändringar med anledning av motionen bör i allt fall utformas på
ett sådant sätt att det inte framstår som stötande att någon ränta inte påförs.
Det måste således framstå som klart att gäldenären önskar göra rätt för sig men
saknar förmåga därtill. I detta hänseende kan gränsdragnings- och
utredningssvårigheter uppkomma.
För det fall den totala skuldbördan överstiger inkomsterna på sådant sätt att
det saknas möjlighet att komma ur insolvensen finns möjlighet för dessa
personer att söka skuldsanering enligt skuldsaneringslagen. I detta sammanhang
prövas bl.a. om det är skäligt att bevilja skuldsanering varvid gäldenärens
försök att göra rätt för sig är en av många omständigheter som tillmäts
betydelse.
Med hänvisning till vad som anförts avstyrker RSV motionen 1997/98: L711.
Konsumentverket
Konsumentverket ser positivt på förslaget att regeringen bör se över reglerna
för rätten för uttag för skuldräntor i konsumentförhållanden. Däremot har vi
svårare att se hur sådana regler ska utformas, vars syfte är att öppna en
möjlighet att under vissa förutsättningar inte påföra någon ränta på skuld som
gäller privatpersoner från den dag som ärendet ligger hos
kronofogdemyndigheten, utan att detta leder till lagtekniska problem i
avtalsrätten.
I detta sammanhang finns anledning att påminna om en något bortglömd
jämkningsregel i 8 § räntelagen (1975:635). Enligt stadgandet ges en möjlighet
att jämka påförd dröjsmålsräta om en gäldenär på grund av sjukdom, arbetslöshet
eller liknande omständighet som han inte har kunnat råda över varit förhindrad
att betala i rätt tid. Sedan några år tillbaka gäller också skuldsaneringslagen
(1994:334), vilken har öppnat en möjlighet för djupt skuldsatta personer att
helt eller delvis befrias från betalningsansvaret för sina skulder. Lagen är
dock förhållandevis ny och man har ännu inte kunnat utvärdera lagens effekter
fullt ut.
Skuldsaneringslagen bygger delvis på frivillighet eftersom ett ingånget avtal
är civilrättsligt bindande för parterna. I slutändan kan dock domstol besluta
om tvingande skuldsanering mot borgenärens vilja. Även den nu föreslagna
räntefrysningen torde kräva beslut från domstol, om fordringsägaren inte
frivilligt avstår räntan enligt avtalet. Skuldsaneringslagen i sig är ett
incitament för fordringsägare att på frivillig väg komma överens om en
fungerande betalningsplan med de gäldenärer som inte kan betala enligt det
ursprungliga kreditavtalet. Enligt lagens förarbeten är det dessutom tänkt att
skuldsatta personer skall kunna få hjälp från sin kommun med att nå uppgörelser
med sina fordringsägare.
Det kan antas bli påtagliga problem med att fastställa de förutsättningar som
skall gälla för att ränta inte skall påföras på en skuld som ligger hos
kronofogdemyndigheten. När är det skäligt att räntan fryses? En fordringsägare
har många gånger ett berättigat intresse av ett påtryckningsmedel i form av
dröjsmålsränta och skälig ersättning för att man inte kan förfoga över
kapitalet. Därtill finns risken för missbruk av möjligheten att undslippa
kostnader för en kredit eller en obetald fordran.
Det föreligger även en risk att kreditgivarna kommer att kompensera en
kalkylerad ränteförlust genom att driva upp den vanliga krediträntan.
Anledningen till att människor hamnar i denna situation är många gånger
kreditavtal där kreditgivaren har tillförsäkrat sig en mycket hög kreditränta.
Trots att den allmänna räntenivån är historiskt låg, marknadsförs fortfarande
konsumentkrediter med en effektiv ränta upp mot 35 %. Om låntagaren därtill
kommer i dröjsmål tillkommer ytterligare ränta och avgifter vilket medför att
en skuld snabbt kan öka. Man kan ifrågasätta huruvida konkurrensen
överhuvudtaget fungerar på marknaden för konsumentkrediter. Vi anser att det
kan finnas skäl att se över möjligheterna till att införa en reglering om max-
ränta, dvs. en övre gräns för den ersättning som en kreditgivare kan
tillförsäkra sig genom kreditavtalet. Enligt vad verket erfarit finns sådana
regler i andra länder, t.ex. Frankrike. Det förekommer diskussioner om detta
inom EU i samband med pågående översyn av konsumentkreditdirektivet.
Finansbolagens Förening
Sammanfattning
Föreningen anser att det saknas bärande motiv att medge privatpersoner
räntebefrielse under den tid motsvarande fordran handläggs av
kronofogdemyndigheten.
Motionen
Motionärerna förespråkar att privatpersoner skall kunna befrias från skyldighet
att betala ränta som avser tid under vilken motsvarande fordran handläggs av
kronofogdemyndighet. Som motiv därför anför motionärerna att vissa personer
inte klarar av att betala sina skulder och att en sådan befrielse skulle öka
personernas betalningsförmåga och underlätta genomförandet av skuldsanering.
Föreningens bedömningar
Föreningen anser att förslaget innebär ett allvarligt brott mot den
grundläggande principen att skulder skall betalas. Ränta skiljer sig därvid
inte från andra skulder. Motionärernas förslag innebär en oacceptabel
egendomsöverföring från gäldenärer till borgenärer. Det kan därvid noteras att
ett ärende hos kronofogdemyndighet inte sällan tar i anspråk ett år eller mer.
En räntebefrielse under så lång tid skulle motsvara betydande belopp, särskilt
för kreditgivare som är specialiserad på kreditgivning till privatpersoner.
Överskuldsättning var en starkt bidragande orsak till finanskrisen som kom
att kosta skattebetalarna stora belopp. Det är väsentligt att undvika
upprepning. Därför bör staten se det som en huvuduppgift att höja
betalningsmoralen och att tillhandahålla borgenärerna effektiva rättsmedel.
Betalningsmoralen har sjunkit och är nu beklagansvärt låg (se EG-
kommissionens nedan angivna rapport). Detta har negativa effekter på
kreditgivningen, både så att det blir svårare att få kredit och så att
kreditbeviljandet kräver mer omfattande arbete och därmed fördyras.
Motionärernas förslag riskerar i hög grad att ytterligare sänka
betalningsmoralen. Därmed skulle den negativa utvecklingen förstärkas.
Dessa betalningsproblem har uppmärksammats även av EG-kommissionen, se till
exempel kommissionens rapport i EGT nr. C 216, 17.7.1997, s. 10. Kommissionen
anger däri att om medlemsstaterna inte tillhandahåller borgenärerna effektiva
legala system för att förmå gäldenärerna att betala i tid och för att driva in
fordringar kan kommissionen komma att föreslå ett direktiv i frågan. Även om
detta i första hand synes avse betalningar mellan näringsidkare och likställda
framstår det som uppenbart att kommissionens arbete har en diametralt motsatt
inriktning i förhållande till motionärernas förslag. Ansträngningarna riktas in
mot frågan hur gäldenärer skall förmås att betala i tid och inte mot frågan om
hur gäldenärer skall befrias från stora skuldbördor. Detta framstår också som
en av huvuduppgifterna för en rättsstat.
Vad nu sagts hindrar dock naturligtvis inte att det också kan finnas ett
behov av att söka förbättra ekonomin för privatpersoner som skuldsatt sig över
sin betalningsförmåga. Det kan dock knappast vara en uppgift för näringslivet.
En låg betalningsmoral är till stor skada för hela näringslivet och kan
ytterst äventyra den ekonomiska utvecklingen. Därav skulle kunna följa en rad
negativa konsekvenser, bland annat så att företag inte kunde överleva och så
att sysselsättningen skulle minska. Föreningen menar att motionen genast bör
avslås och att verkningarna av en räntefrihet under den tid en fordran
handläggs av kronofogdemyndighet i allt fall skulle behöva utredas ordentligt
innan förslaget skulle kunna prövas vidare.
Motionärernas förslag innebär att borgenärer skulle få finansiera lättnaden i
skuldbördan för tungt skuldsatta personer. Föreningen menar att det i stället
är en uppgift för sociala myndigheter att se till att människor inte tvingas
leva under existensminimum. Då en kronofogdemyndighet handlägger en fordran mot
en privatperson finns för övrigt regler om så kallat beneficium till
säkerställande av att gäldenären inte skall berövas medel för att tillgodose
sina mest elementära behov.
I övrigt kan privatpersoner erhålla befrielse från betalningsskyldighet för
skulder genom skuldsanering. Föreningen menar att det är fullt tillräckligt och
att det i övrigt inte föreligger vare sig behov av eller motiv för någon
ytterligare form av skuldbefrielse.
Ränta är priset för en tjänst, närmare bestämt finansiering. Det skall
naturligtvis mycket till för att lagstiftaren skall föreskriva att en avnämare
av en tjänst inte skall vara skyldig att till fullo betala det överenskomna
priset. Därvid framstår inte gäldenärens betalningssvårigheter som något
bärande skäl. Skuldsaneringslagen utgör härvidlag ett anmärkningsvärt undantag.
Motionärernas förslag innebär att borgenären skall påföras en
förmögenhetsförlust. I de fall borgenären finansierat krediten med egna medel
innebär motionärernas förslag en slutlig förlust för borgenären. Borgenären har
vidare ofta en motsvarande kostnad i det denne ofta refinansierat den lämnade
krediten. Borgenären kan inte befria sig från sin skyldighet att betala ränta.
Att vid sådana förhållanden befria gäldenären från sin betalningsskyldighet för
ränta framstår för föreningen som ett övergrepp mot borgenären.
En räntebefrielse enligt motionärernas förslag vore inte heller rättvis
konsumenterna emellan. Om en konsument befrias från skyldighet att betala ränta
torde borgenärer ofta söka eller vara tvungna att kompensera sig därför genom
att ta ut högre ränta av andra konumenter. Det skulle således bli andra
konsumenter som fick betala priset för den tjänst en viss konsument
tillgodogjort sig.
Betalningssvårigheter beror ofta på att gäldenären förbrukat större belopp än
vad hans ekonomi medger. Sådan förbrukning avser inte sällan ren konsumtion,
det vill säga förbrukningen av likvida medel leder inte till att gäldenären
skaffar sig andra ekonomiska värden. Sådana betalningssvårigheter är ofta
självförvållade. I sådana fall framstår det inte som rimligt att befria
gäldenären från sina skyldigheter.
Tidigare, och ännu i andra länder, hade borgenärerna starka rättsmedel till
sitt förfogande mot gäldenärer som inte betalade sina skulder i tid. Dessa
rättsmedel har emellertid mjukats upp alltmer för att bättre svara mot moderna
värderingar och synsätt. Föreningen känner sig dock övertygad om att det inte
kan anses utgöra en allmänt accepterad syn att en gäldenär skall kunna befrias
från skyldighet att betala ränta endast därför att borgenären söker ut sin
fordran med rättsliga tvångsmedel.
Som motionärerna anger skulle en ränteeftergift förvisso öka gäldenärens
betalningsförmåga. Det framstår dock som synnerligen anmärkningsvärt om detta
faktum skulle tillåtas utgöra ett godtagbart skäl för att lämna ränteeftergift.
Vidare anger motionärerna att deras förslag skulle underlätta skuldsanering.
Det skulle till synes ske genom att borgenären försätts i en sorts
utpressningssituation, nämligen acceptera skuldsanering eller drabbas av
räntebortfall. Föreningen finner att en sådan obalans inte är godtagbar.
Slutligen noterar föreningen att kronofogdemyndigheterna varken har kompetens
(myndigheten har i dag inga liknande uppgifter) eller resurser för att besluta
om ränteeftergift enligt förslaget. Motsvarande beslut i fråga om skuldsanering
fattas av rätten om parterna inte är överens. Föreningen menar att det ur
rättssäkerhetssynpunkt bör ställas minst samma krav på beslut i enlighet med
motionärernas förslag. Förslaget torde också öka statens kostnader för
utbyggnaden av kompetens och resurser samt för själva handläggningen.
Svenska Bankföreningen
I motionen begärs ett tillkännagivande till regeringen om en ?översyn av
ränteuttag på de ärenden som ligger hos kronofogden och gäller privatpersoner?.
Av motiveringen framgår att motionärerna vill att kronofogdemyndigheten (KFM)
skall ges en möjlighet att inte påföra ränta på skuldbeloppet under den tid
ärendet ligger hos KFM.
Lagstiftaren har anvisat en väg att lösa eller mildra problemen för sådana
privatpersoner som har allvarliga betalningsproblem, nämligen skuldsanering
enligt skuldsaneringslagen. Inom ramen för det förfarandet ges möjlighet till t
ex nedsättning av räntefordringar, vartill kommer att rätten till ränta eller
dröjsmålsavgift på fordringen för tiden efter det att beslut om skuldsanering
har meddelats helt bortfaller.
Om skuldsaneringsförfarandet inte har inletts blir det, om skulden ej
betalas, normalt aktuellt med betalningsföreläggande enligt lagen (1990:746) om
betalningsföreläggande eller handräckning. Bankföreningen anser det uteslutet
att man vid sidan av det egentliga skuldsaneringsförfarandet skulle införa en
diskretionär möjlighet för KFM att ?skuldsanera? inom ramen för något annat
förfarande, t ex i ärenden om betalningsföreläggande. Det är, som framhålls i
lagens förarbeten (prop. 1989/90:5), från flera synpunkter angeläget att en
borgenär snabbt, billigt och enkelt kan få till stånd verkställighet i fall där
gäldenären inte betalar frivilligt i rätt tid. Detta innebär t ex att någon
egentlig judiciell prövning är utesluten i sådana ärenden (bortsett från vissa
handräckningsfall). KFM:s granskning är en ren formaliagranskning, en annan
ordning skulle innebära att helt andra resurser ställs till KFM:s förfogande än
vad som är rimligt och möjligt. Än mindre bör det vara möjligt för KFM att
överväga åtgärder av den typ som föreslås i motionen. Motionen bör därför
avslås av riksdagen.
Svenska Inkassoföreningen
Sammanfattning
Föreningen anser att det i motionen angivna förslaget inte bör genomföras och
att någon ytterligare möjlighet för privatpersoner att få befrielse från
betalningsskyldighet för skulder varken behövs eller är önskvärd.
Motionen
Motionärerna noterar att flera personer inte klarar av att betala sina skulder,
trots en lägre räntenivå och anger att detta försvårar möjligheten till
betalning av en privatpersons skulder, eller en skuldsanering. För att motverka
detta föreslår motionärerna att reglerna om rätt till uttag av skuldräntor
skall ses över med inriktning att det skall bli möjligt att föreskriva att
ränta inte skall tas ut under den tid ett indrivningsärende mot en privatperson
handläggs av kronofogdemyndighet. Motionärerna hävdar att alla parter vid en
skuldsanering skulle tjäna på en sådan lösning.
Allmänt
Det är ett samhälleligt intresse att gäldenärer i gemen, oavsett vilka de är,
betalar sina skulder på förfallodagen. Försenade och uteblivna betalningar
innebär skada för borgenären. Då borgenären är näringsidkare kan hela
näringsverksamheten äventyras. Därmed är försenade och uteblivna betalningar
till skada även för samhället i stort och för sysselsättningen.
Det är således ett viktigt samhälleligt intresse att betalningsmoralen är god
så att betalningar erläggs i rätt tid. Mot den som inte betalar i rätt tid
tillhandahåller staten också rättsmedel för att uppnå betalning med tvång. I
detta sammanhang är därvid betalningsföreläggande och utmätning av intresse
eftersom de båda handläggs av kronofogdemyndighet. I inkassolagen föreskrivs
vidare, till gäldenärens skydd, att en viss procedur måste genomföras innan
dessa rättsmedel får tillgripas.
För gäldenärer som inte kan betala sina skulder står instituten konkurs och
skuldsanering till förfogande. Skuldsanering innebär att rätt till ränta och
dröjsmålsavgift bortfaller från och med förfarandets inledande för fordringar
som omfattas av förfarandet. I konkurs beräknas utdelning endast på de skulder
som fanns vid konkursutbrottet och inte, till exempel, på därefter uppkommande
räntor.
Skuldräntor
Ränta kan ses som priset på en kredit. Så länge en kredit utnyttjas skall detta
pris betalas. Det skulle strida mot grundläggande rättsprinciper att förbjuda
den som tillhandahåller kredit att ta ut ränta under hela tiden intill dess
kapitalfordringen betalats. I fråga om skuldsanering har ett genombrott skett
mot denna princip. Beslut om tvingande skuldsanering kan emellertid fattas
endast av domstol och under förutsättning bland annat att det kan antas att
gäldenären inte kan betala sina skulder inom överskådlig tid. I sådana fall kan
det därför förmodas att skuldsaneringen i sig inte medför någon ytterligare
förlust för borgenären utöver än vad han ändå skulle ha drabbats av.
Förslaget innebär ett dilemma för borgenären
Borgenärerna skulle enligt den föreslagna regeln komma i en besvärlig
situation. Om en skuld inte betalas i rätt tid är det angeläget att borgenären
agerar snabbt och adekvat. För detta ändamål tillhandahåller lagstiftaren
rättsmedel för att uppnå betalning med tvång. Därvid är betalningsföreläggande
och utmätning de överlägset vanligaste formerna och för övrigt också de former
som omfattas av motionärernas förslag. Ju längre en borgenär dröjer med att
utnyttja dessa rättsmedel ju större blir risken för att borgenären slutligt
inte får fullt betalt. Borgenärerna har således i princip ett intresse att
agera snabbt och adekvat om en fordran inte betalas på förfallodagen.
En lagstiftning enligt motionärernas idéer skulle emellertid verka i motsatt
riktning. Om borgenären inte fick betinga sig ränta under den tid en fordran
handläggs av kronofogdemyndighet skulle det ha en bromsande effekt på
borgenärernas intresse att inleda ett rättsligt förfarande. Därmed skulle
risken för skador i ovan angivna hänseenden öka.
Det bör hållas i åtanke att ett ärende rörande betalningsföreläggande och
utmätning kan ta i anspråk ett år eller ännu längre tid. Den räntefrihet som
motionärerna föreslår skulle således uppgå till betydande värden. Därtill
kommer att en gäldenär kan fördröja sådana ärenden genom att medvetet försena
delgivning. I sådana fall skulle således gäldenären själv genom illojalt
förfarande kunna förlänga den tid under vilken han skall åtnjuta räntefrihet
enligt motionärernas förslag.
Rättsosäkerhet
Motionärerna synes närmast tänka sig att räntefriheten inte skulle vara
generell utan gälla först efter kronofogdemyndighetens beslut enligt vissa
kriterier. Därom må sägas att kronofogdemyndigheten för närvarande inte synes
ha uppgifter av något liknande slag. Det kan därför ifrågasättas om erforderlig
kompetens för sådana beslut finns hos kronofogdemyndigheterna.
Om kronofogdemyndigheter tilläts fatta beslut om räntefrihet skulle det
innebära en rättsosäkerhet för borgenärerna som vore betydligt större än den
som nu gäller vid domstols prövning av ärende om skuldsanering.
Ökade kostnader för staten
Motionärernas förslag innebär ökade kostnader för staten eftersom
kronofogdemyndighetena skulle behöva rustas upp för att kunna handlägga ärenden
om ränteuppgift. Vidare skulle handläggningen i sig kräva ytterligare resurser
hos kronofogdemyndigheterna. Dessa har redan i dag en mycket tung arbetsbörda.
Hänsynen till skuldsatta privatpersoner
Tvingande skuldsanering avskär borgenären från hans rätt. Det är
anmärkningsvärt och kan sägas utgöra ett undantag från grundläggande principer
i svensk rätt. Hänsynen till kraftigt skuldsatta personer har ändå ansetts
motivera detta ingrepp. Föreningen finner emellertid att det inte föreligger
tillräckligt starka skäl för att införa ytterligare undantag från
huvudprincipen att den som iklätt sig en förpliktelse mot vederlag skall
fullgöra sin förpliktelse.
Underlättande av betalning
Motionärerna menar att räntefrihet enligt deras förslag skulle underlätta
möjligheten till betalning. Naturligtvis förhåller det sig så eftersom idén är
att gäldenären skall befrias från skyldigheten att betala en del av det belopp
som han enligt avtal förpliktat sig att betala, närmare bestämt en del av
priset för en finansieringstjänst som han utnyttjat, och fortfarande,
olovligen, utnyttjar. Det kan inte tillåtas vara ett argument för motionärernas
förslag att det är lättare att betala ett lägre belopp än ett högre.
Underlättande av skuldsanering
Vidare anger motionärerna att deras förslag innebär att skuldsanering skulle
underlättas och att alla parter skulle tjäna därpå. Föreningen kan inte inse
att förslaget skulle innebära att skuldsanering skulle underlättas på annat
sätt än att borgenärer skulle kunna vara mer villiga att acceptera frivillig
skuldsanering genom att borgenärerna berövas sin rätt att i övrigt kräva ut
hela sin fordran. Detta kan i sig inte heller tillåtas som ett argument till
förmån för motionärernas förslag.
Gäldenärens situation
Motionärernas förslag innebär att gäldenärer ges ännu en möjlighet att
undandraga sig betalningsskyldighet som de iklätt sig. Föreningen ser inget
behov därav. I stället för att få räntefrihet då ett ärende handläggs hos
kronofogdemyndigheten kan ju gäldenären söka minska sin skuldbörda genom att
ansöka om skuldsanering redan innan borgenären ansökt om
betalningsföreläggande. Om gäldenären då är berättigad därtill kommer han
direkt i åtnjutande av den räntefrihet motionärerna förespråkar. Om gäldenären
å andra sidan inte befinnes fylla kraven för skuldsanering framstår det
knappast rimligt att han i stället skulle ges förmånen av räntefrihet.
Innehållsförteckning
Sammanfattning........................................1
Motionerna............................................1
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1996/97 1
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1997/98 2
Utskottet.............................................3
Inledning 3
Konkursförvaltning och konkurstillsyn 4
Avstående av egendom i konkurs 7
Förmånsrättsordningen m.m. 9
Återtagandeförbehåll 11
Omprövning av lönegaranti 12
Företagsrekonstruktion 14
Vissa frågor om skuldsanering 16
Vissa utsökningsrättsliga frågor 19
Hemställan 22
Reservationer........................................23
1. Konkursförvaltning och konkurstillsyn (m) 23
2. Omprövning av lönegaranti (m) 24
3. Förutsättningar för skuldsanering (v) 24
4. Studieskulder vid skuldsanering (v, mp) 25
Särskilt yttrande....................................25
Företagsrekonstruktion 25
Bilaga Remissyttranden över motion 1997/98:L711......27