I betänkandet behandlar utskottet sju motioner som gäller s.k. kunskaps- och
tjänsteföretag. Tre av motionerna har väckts under den allmänna motionstiden år
1996 och fyra under den allmänna motionstiden år 1997.
Motionsyrkandena gäller frågor om hur kunskapsföretagen skall kunna skydda
sig mot idéstölder m.m., skydd för företagshemligheter samt redovisning i
kunskapsintensiva företag.
Som ett led i beredningen av motionerna anordnade utskottet den 25 november
1997 en offentlig utskottsutfrågning. Deltagarna och vad som framfördes vid
utskottsutfrågningen framgår av bilaga till betänkandet.
Utskottet avstyrker bifall till samtliga motionsyrkanden.
Motionerna
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1996
1996/97:L203 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om lagstiftning beträffande kunskapskapitalredovisning i företagens
räkenskaper,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rättsligt skydd för kunskapskapitalinvesteringar.
1996/97:L204 av Margitta Edgren (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om investeringar i humant
kapital.
1996/97:N252 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förändringar i redovisningslagstiftningen för att underlätta
värdering av tjänsteföretag.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1997
1997/98:L204 av Agne Hansson och Birgitta Carlsson (c) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en särskild
utredning om redovisning av s.k. mjuka tillgångar.
1997/98:L904 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om företagshemligheter.
1997/98:Fi209 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas
11. (del) att riksdagen beslutar om sådan ändring av redovisningslagen att
humankapital, jämställdhetsarbete och företagets miljöarbete införs i
årsredovisningen.
1997/98:N247 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av förändringar i redovisningslagstiftningen för att
underlätta värdering av tjänsteföretag.
Utskottet
I betänkandet behandlar utskottet sju motioner som gäller s.k. kunskaps- och
tjänsteföretag. Tre av motionerna har väckts under den allmänna motionstiden år
1996 och fyra under den allmänna motionstiden år 1997. Motionsyrkandena gäller
skydd för företagshemligheter, frågor om hur kunskaps- och tjänsteföretagen
skall kunna skydda sig mot idéstölder m.m. samt redovisning i kunskapsintensiva
företag.
Som ett led i beredningen av motionerna anordnade utskottet den 25 november
1997 en offentlig utskottsutfrågning. Vid utfrågningen, som inleddes med
anföranden av professorn i rättsvetenskap vid Stockholms universitet, Claes
Sandgren, och kanslichefen i Bokföringsnämnden Sören Wallin, deltog företrädare
för Justitiedepartementet, Patent- och registreringsverket, Civilekonomernas
Riksförbund, Föreningen Auktoriserade Revisorer, Företagarnas Riksorganisation,
Försäkringsförbundet, Industriens Utredningsinstitut,
Konkursförvaltarkollegiet, Redovisningsrådet, Svenska Arbetsgivareföreningen,
Svenska Franchiseföreningen, Svenska Patentombudsföreningen, Svenska
Revisorssamfundet, Sveriges Advokatsamfund, Sveriges Informationsförening,
Tjänsteförbundet, Tjänstemännens Centralorganisation, Jan Hedvall Konsult AB,
Invandrarutbildning AB, Konceptet Siljansringen, Koncept Utveckling, Mercator
Strategy AB, Moneng AB och Swedish Association of Management Consultants.
Därutöver deltog ett antal forskare i civilrätt och företagsekonomi från
Stockholms universitet.
Vad som framfördes vid utfrågningen har intagits i bilaga till detta
betänkande. Bilagan innehåller värdefull information och för utskottet
intressanta synpunkter. Även om allt som framfördes vid utfrågningen inte kan
bli föremål för närmare överväganden i detta ärende kommer informationen och
synpunkterna att vara av stort värde både för utskottet som sådant och för
enskilda ledamöter i det fortsatta arbetet med frågor som gäller kunskaps- och
tjänsteföretag.
Som en allmän bakgrund till motionsspörsmålen kan upplysas följande. Under
senare år har många nya företag bildats som bygger sin verksamhet mer eller
mindre uteslutande på kunskapsbaserade tjänster. Sådana företag, som brukar
kallas kunskaps- eller tjänsteföretag, utmärks av en speciell affärsidé.
Företagens produktion är inte standardiserad och organisationen är regelmässigt
decentraliserad och ohiearkisk. Personkontakter är särskilt viktiga, liksom
förtroendefulla kundrelationer. En del nya kunskaps- och tjänsteföretag torde
härröra från industriella företag, som velat renodla sin verksamhet.
I ett kunskaps- och tjänsteföretag kan verksamheten vara inriktad på
exempelvis uppdrag inom redovisningsområdet, utveckling av organisatoriska och
administrativa lösningar eller tekniska system och datasystem. Andra uppdrag
som utförs av kunskaps- och tjänsteföretag kan gälla marknadsföring och reklam.
Tillgångarna i kunskaps- och tjänsteföretagen kan bestå av immateriella
rättigheter såsom patent och varumärken samt därutöver av datasystem,
administrativa och organisatoriska system. Kundrelationer och inte minst
personalen och dess kompetens är särskilt viktiga. I ett kunskaps- och
tjänsteföretag är tillgångar som är av betydelse i de traditionella
industriföretagen, såsom maskiner, byggnader, inventarier och transportmedel,
av underordnad vikt.
När det gäller tillgångarna i ett kunskaps- och tjänsteföretag blir det allt
vanligare att man talar om det intellektuella kapitalet, som därvid brukar
delas upp i dels strukturkapital, dels humankapital. En annan benämning på
tillgångarna i ett kunskaps- och tjänsteföretag är kunskapskapitalet.
Strukturkapitalet består av tillgångar såsom databaser, kundregister, manualer
och organisationsstrukturer. Humankapitalet utgörs av de anställdas kompetens.
Den affärsidé som oftast karakteriserar verksamheten hos ett kunskapsföretag
ger åt främst strukturkapitalet en särskild inriktning eller profil. Man brukar
därvid tala om företagets tjänstekoncept.
Några särskilda regler som direkt tar sikte på att skapa ett rättsligt skydd
för obehöriga utnyttjanden av kunskaps- och tjänsteföretagens tjänstekoncept
och strukturkapital finns inte. Inte heller finns några särskilda regler som
gäller idéstölder och liknande otillbörliga förfaranden riktade mot
ifrågavarande företag. Däremot finns givetvis annan, mer allmän, lagstiftning
som kan komma till användning i sådana sammanhang.
Lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter avser sådan information om
affärs- eller driftsförhållanden i en näringsidkares rörelse som näringsidkaren
håller hemlig och vars röjande är ägnat att medföra skada för honom i
konkurrenshänseende. I princip kan varje uppgift i en näringsverksamhet utgöra
en företagshemlighet. Avsikten är emellertid inte att alla uppgifter som en
näringsidkare vill hålla hemliga skall åtnjuta skydd. Lagreglerna innebär en
avvägning mellan olika intressen, som kommit till uttryck på så sätt att lagen
gäller endast obehöriga angrepp på företagshemligheter.
I lagen om skydd för företagshemligheter finns också en regel om straff för
företagsspioneri. Enligt denna bestämmelse skall den som med uppsåt olovligen
bereder sig tillgång till en företagshemlighet dömas för företagsspioneri till
böter eller fängelse i högst två år eller, om brottet är grovt, till fängelse i
högst sex år. Brottet kan begås av såväl en anställd i företaget som en
utomstående. Tillämpningsområdet för bestämmelsen omfattar, med hänsyn till
intresset av ett fritt informationsflöde i samhället, dock inte fall då någon
anskaffar en företagshemlighet i avsikt att den skall publiceras.
En annan straffbestämmelse gäller olovlig befattning med företagshemlighet.
Genom denna regel straffbeläggs den som anskaffar en företagshemlighet med
vetskap om att den som tillhandahåller hemligheten eller någon före honom har
berett sig tillgång till denna genom företagsspioneri. Inte heller denna
straffbestämmelse omfattar fall då någon anskaffar en företagshemlighet i
avsikt att den skall publiceras. I lagen finns också en bestämmelse om
skadeståndsskyldighet för den som gör sig skyldig till företagsspioneri eller
olovlig befattning med företagshemlighet. Vidare innehåller lagen om skydd för
företagshemligheter regler om skadeståndsansvar när företagshemligheter
utnyttjas eller röjs i strid med tystnadsplikter i affärs- och
anställningsförhållanden. Om förfarandet ägt rum sedan anställningen upphört
krävs synnerliga skäl för skadeståndsskyldighet.
En annan lag som kan vara av värde för att skydda strukturkapitalet är
marknadsföringslagen (1995:450). I lagen finns en särskild bestämmelse som
innebär att en näringsidkare vid marknadsföring inte får använda
efterbildningar som är vilseledande genom att de lätt kan förväxlas med någon
annan näringsidkares kända och särpräglade produkter. Med produkter avses
enligt marknadsföringslagen varor, tjänster, fast egendom, arbetstillfällen och
andra nyttigheter. Under lagstiftningsarbetet beträffande den nya
marknadsföringslagen övervägdes frågan om att införa ett uttryckligt förbud mot
att utnyttja annans renommé i reklam. Marknadsföringsutredningen, vars
slutbetänkande, (SOU 1993:59) Ny marknadsföringslag, låg till grund för den nya
marknadsföringslagen, hade föreslagit en regel med förbud för en näringsidkare
att dra fördel av en annan näringsidkares verksamhet, varor eller tjänster på
ett sätt som är ägnat att snylta på dennes kommersiella anseende (renommé-
snyltning). Regeringen följde emellertid inte utredningen och föreslog inte
något uttryckligt förbud mot renommésnyltning (prop. 1994/95:123 s. 76). Enligt
regeringen kunde, i den mån sådana förfaranden var otillbörliga, förfarandena
angripas med stöd av generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring. Frågan
berördes inte närmare under riksdagsbehandlingen av propositionen (bet.
1994/95:LU16).
Andra för kunskaps- och tjänsteföretag viktiga bestämmelser finns i
varumärkeslagen (1960:644), kollektivmärkeslagen (1960:645) och firmalagen
(1974:156). Som en övergripande beteckning för varumärkesrätten, firmarätten
och andra typer av rättsskydd för individualiseringsmedel, som t.ex.
geografiska ursprungsbeteckningar, brukar begreppet känneteckensrätt användas.
Skyddet för varumärken, dvs. kännetecken för varor och tjänster som
tillhandahålls i en näringsverksamhet, uppkommer antingen genom registrering
hos Patent- och registreringsverket eller genom en viss grad av användning. Det
rättsliga skyddet för ett varumärke innebär att ingen annan än varumärkets
innehavare får använda ett förväxlingsbart kännetecken. Som huvudregel är
rättsskyddet begränsat till varor eller tjänster av samma eller liknande slag
som dem som varumärket är registrerat eller inarbetat för.
Firmarätten har ett nära samband med varumärkesrätten eftersom ett
kännetecken som utgör firma också kan var ett varukännetecken och därmed
reglerat av varumärkeslagarna. Det rättsliga skyddet för firmor kan, på
motsvarande sätt som för varumärken, uppkomma antingen genom registrering eller
genom viss användning av kännetecknet. Också det rättsliga skyddet för en firma
innebär att ingen annan än firmans innehavare får använda ett förväxlingsbart
kännetecken. Som huvudregel är skyddet begränsat till verksamheter av samma
eller liknande slag.
Datorprogram har enligt lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och
konstnärliga verk i princip samma upphovsrättsliga skydd som litterära verk.
Programmen skyddas inte bara mot direkt kopiering utan också mot framställning
av exemplar av programmet i bearbetat skick utan rättighetshavarens tillstånd.
Sammanställningar av verk, uppgifter eller annat material, som många gånger
respresenterar ett betydande värde med hänsyn till de kostnader som
framställaren lagt ned på att samla in och ordna materialet, omfattas också
under vissa förutsättningar av upphovsrättsligt skydd. Utgångspunkten är att
upphovsrätten till ett verk som är en sammanställning tillkommer den som har
skapat verket. Genom kravet på att ett verk måste ha en viss självständighet
och originalitet faller vissa sammanställningar utanför begreppet verk.
Sammanställningarna kan likväl ha ett betydande värde med hänsyn till det
arbete och de kostnader som framställaren måste lägga ned på att samla in och
ordna materialet. Obehöriga kopieringar, som i fråga om digital teknik ofta kan
utföras med billiga metoder, kan vålla framställaren kännbara förluster. Därför
har samlingarna fått ett särskilt skydd i upphovsrättslagen, det s.k.
katalogskyddet.
I sammanhanget bör vidare nämnas patentlagen (1967:837), som innebär att den
som gjort en ny uppfinning kan få ensamrätt att utnyttja uppfinningen
yrkesmässigt genom patent. Patent kan meddelas på ett förfarande, t.ex. ett
nytt produktionssätt, eller på en produkt som sådan. Som allmänna
förutsättningar för patenterbarhet gäller att uppfinningen, förutom att den
skall vara ny, väsentligen skall skilja sig från vad tidigare är känt samt att
den skall kunna utnyttjas industriellt och vara reproducerbar, dvs. att
uppfinningen skall ha sådan karaktär att den avsedda effekten med säkerhet kan
uppnås vid ett upprepat utövande av uppfinningen. Patenthavarens ensamrätt att
utnyttja en uppfinning är avsedd att stimulera forskning och utvecklingsarbete.
Uppfinnare skall kunna räkna med att under skyddstiden utan konkurrens kunna
marknadsföra uppfinningen eller på annat sätt exploatera den ekonomiskt.
När det gäller det s.k. humankapitalet fokuseras intresset på möjligheterna
att knyta de anställda starkare till företaget och försvåra för dem att
utnyttja sin kunskap i konkurrerande verksamhet. Hittills har man sökt lösa
uppkommande problem i fråga om skydd av humankapitalet genom anpassning av
traditionella rättsinstitut. Inom arbetsrätten och angränsande rättsområden har
utvecklats en mängd olika avtalstyper utöver själva anställningsavtalet och det
enkla uppdragsavtalet. Som exempel kan nämnas särskilda avtalstyper som gäller
uthyrning av arbetskraft, samarbetsavtal, delägarskapsavtal, franchising,
kommissionärsavtal, underentreprenadavtal, långtidskontrakt och tidsbegränsade
anställningar.
I 38 § avtalslagen finns en bestämmelse som stadgar att om ?någon för att
förebygga konkurrens betingat sig av annan att denne icke skall bedriva
verksamhet av visst slag eller icke taga anställning hos någon som bedriver
sådan verksamhet, är den som gjort utfästelsen icke bunden därav i den mån
utfästelsen sträcker sig längre än vad som kan anses skäligt?. Bestämmelsen,
som fick sin nuvarande utformning år 1976 (prop. 1975/76:81, bet. LU21), torde
kunna tillämpas såväl på konkurrensklausuler i tjänsteavtal som på sådana
villkor i avtal mellan näringsidkare, t.ex. om överlåtelse av en rörelse.
De rättsfall som Arbetsdomstolen avgjort angående användningen av
konkurrensklausuler med förbud för arbetstagare att på visst närmare angivet
sätt konkurrera med arbetsgivaren efter anställningens upphörande visar att
domstolen gör en helhetsbedömning av den föreliggande situationen med beaktande
av såväl arbetstagarens som arbetsgivarens intressen. Ingen faktor kan sägas
vara utan vidare utslagsgivande, med ett undantag. Det torde generellt kunna
sägas att en klausul som enbart syftar till att kvarhålla en arbetstagare med
särskilda kunskaper och särskild kompetens inte är rättsligt bindande. Är
kunskapen i fråga att hänföra till området företagshemlighet torde i allmänhet
en mer positiv syn gentemot konkurrensklausuler vara rådande.
Sekretessklausuler eller s.k. diskretionsklausuler har en mera begränsad
innebörd än konkurrensklausuler. De ålägger arbetstagaren tystnadsplikt på
närmare angivet sätt efter anställningens upphörande. Sådana klausuler torde
ofta ingå som ett moment i konkurrensklausuler, men de båda typerna måste
hållas isär, eftersom förutsättningarna för jämkning inte alltid är desamma.
I viss, om än begränsad, utsträckning kan sekretessklausuler förekomma i
tjänsteavtal. I korthet kan sägas att rättsordningen principiellt godtar
sekretessklausuler. Det framgår redan av det förhållandet att
konkurrensklausuler godtas och dessa innebär ju typiskt sett längre gående
inskränkningar av arbetstagares frihet efter anställningens upphörande än
sekretessklausuler.
Ett åsidosättande av lojalitetsplikten kan utgöra saklig grund för
arbetsgivaren att säga upp anställningsavtalet och, om arbetstagaren därigenom
har grovt åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren, grund för avskedande.
Dessutom berättigar åsidosättandet arbetsgivaren till skadestånd.
Inte heller när det gäller redovisningslagstiftningen finns några särskilda
regler som direkt tar sikte på kunskaps- och tjänsteföretagen. I
årsredovisningslagen (1995:1554) finns en bestämmelse om att årsredovisningen
skall ge en rättvisande bild av företagets ställning och resultat. Kravet
kompletterar den sedan tidigare bärande principen att redovisningen skall ske
enligt god redovisningssed grundad på förekommande praxis och rekommendationer.
Begreppet rättvisande bild är hämtat från EG-rätten och innebär ett överordnat
krav på sådan ekonomisk information att läsaren kan få en så riktig bild som
möjligt av bolagets ekonomiska situation. Om det behövs för att ge en
rättvisande bild skall tilläggsupplysningar lämnas i årsredovisningen.
Årsredovisningslagen tillhandahåller två uppställningsformer för
resultaträkningen, vilka anges i bilagor till lagen. I den kostnadsslags-
indelade resultaträkningen redovisas personalkostnader som en särskild post
medan de i den funktionsindelade räkningen skall fördelas på tillverkning,
försäljning och administration. Oavsett vilken resultaträkning som används
skall av personalkostnaderna beloppen för löner och ersättningar samt sociala
kostnader anges särskilt.
Bokföringslagen (1976:125) innehåller en bestämmelse som tillåter att
utgifter för forskning och utveckling redovisas som en anläggningstillgång.
Förutsättningen härför är att utgifterna skall vara av väsentligt värde för den
bokföringsskyldige under kommande år. Därutöver finns en regel om att goodwill,
som förvärvats vid företagsköp, får redovisas som en anläggningstillgång. S.k.
egen upparbetad goodwill omfattas däremot inte av bestämmelsen. Enligt
Bokföringsnämndens rekommendationer skall forsknings- och utvecklingsutgifter i
princip kostnadsföras direkt. Om vissa särskilt angivna förutsättningar är
uppfyllda anses dock lagens väsentlighetskrav vara uppfyllt och aktivering kan
då tillåtas.
Enligt årsredovisningslagen får utgifter för forsknings- och
utvecklingsarbeten och liknande arbeten liksom utgifter för exempelvis patent,
varumärken och goodwill tas upp som en immateriell anläggningstillgång om
tillgången i fråga är av väsentligt värde för verksamheten under kommande år.
I samband med en studieresa till USA sommaren 1997 gavs utskottet tillfälle
till information om amerikanska kunskaps- och tjänsteföretags möjligheter till
skydd för tjänstekoncept och strukturkapital m.m. Det upplystes därvid att
många amerikanska kunskaps- och tjänsteföretag är utsatta för idéstölder och
liknande otillbörliga förfaranden. Som ett exempel nämndes följande. Ett
företag anlitar ett mindre konsultföretag för hjälp med att lägga upp en
marknadsföringskampanj. Konsultfirman levererar en prestation innehållande en
utförlig beskrivning av vad som bör göras. Det finns inget skrivet avtal mellan
företagen. Två månader senare informerar det beställande företaget
konsultföretaget att man numera avser att driva marknadsföringskampanjen - med
som det senare visar sig samma uppläggning som konsultföretaget presenterat - i
egen regi. Konsultföretaget kan inte åberopa något upphovsrättsligt skydd för
sina idéer eftersom dessa inte åtnjuter sådant skydd. Företagshemligheter är
det inte heller fråga om då idéerna inte längre är hemliga. Endast om det
förelegat en mer etablerad relation mellan företagen torde det vara möjligt för
konsultföretaget att hävda avtalsbrott. Andra problem som uppstår för kunskaps-
och tjänsteföretagen är när någon lämnar sin anställning för att starta egen
verksamhet i egen regi och därvid tar med sig både företagets kunder och den
kunskap som han eller hon förvärvat under lång tid till följd av anställningen.
När det gäller lagstiftningen i USA är de immaterialrättsliga reglerna i
huvudsak desamma som i Sverige. Bestämmelser om företagshemligheter finns i
Uniform Trade Secrets Act. Lagen gäller i 39 delstater. I övriga stater får man
falla tillbaka på common law-systemet, dvs. den rättsordning som bygger på
domstolsavgöranden. För att en viss information skall anses som en
företagshemlighet ställer lagen upp vissa villkor. Det företag som åberopar
lagen skall visa att det är fråga om kunskap som utgörs av en formel, mönster,
tillämpning, program, anordning, metod, teknik eller en process. Företaget
skall vidare visa att informationen representerar ett ekonomiskt värde just av
det skälet att den inte är känd av konkurrenterna och informationen skall
vidare ha varit föremål för särskilda åtgärder som med hänsyn till
omständigheterna är rimliga för att den skall hållas hemlig. Företaget skall
också visa att informationen tillgripits eller spritts vidare av någon som
visste eller hade anledning att anta att den var hemlig. Tidigare har den
straffrättsliga lagstiftningen när det gäller stöld av företagshemligheter
varit förhållandevis verkningslös. Situationen har emellertid påtagligt
förbättrats efter tillkomsten av Economic Espionage Act från 1996. Enligt den
nya lagen kan 15 års fängelse eller 10 miljoner dollar dömas ut för tillgrepp
av företagshemligheter om det sker för en utländsk intressents räkning. I andra
fall är maximistraffet 10 års fängelse eller 5 miljoner dollar i böter.
Utskottet övergår därmed till att närmare behandla motionerna. Frågor som
gäller det rättsliga skyddet för strukturkapitalet i kunskaps- och
tjänsteföretag tas upp i två motioner, båda väckta av Bengt Harding Olson (fp).
I motion 1996/97:L203 anför motionären att kunskapsbaserade tjänsteföretag är
s.k. spetsföretag och som sådana mycket viktiga för svenskt näringsliv.
Kunskapsföretagen skiljer sig från andra företag genom att deras huvudsakliga
tillgångar består av personlig kompetens hos de enskilda medarbetarna och
exempelvis informationssystem såsom databaser, kundregister, manualer, m.m.
Speciellt i bokslutstider kan man, enligt motionärens mening, notera att dessa
s.k. mjuka tillgångar är svåra att värdera och skydda. De kunskapsbaserade
tjänsteföretagen efterfrågar ändrade och nya regler för att skydda sitt
kunskapskapital. Motionären anser att nuvarande immaterialrättsliga
lagstiftning - främst upphovsrättslagen, patentlagen, varumärkeslagen och
firmarätten - ger kunskapskapitalets olika beståndsdelar ett otillräckligt
skydd. I motionen anförs vidare att det krävs ett nytänkande inom samtliga
rättsliga områden för att de kunskapsbaserade tjänsteföretagen skall få
möjligheter att skydda kunskapskapitalet. Endast därigenom stimuleras
framgångsrika tjänsteföretag att växa genom mjuka investeringar. Motionären
anser att frågorna är mycket viktiga för de berörda föetagen. I motionen yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som sålunda anförts
om rättsligt skydd för kunskapskapitalinvesteringar (yrkande 2).
I motion 1997/98:L904 anför samma motionär att lagen om skydd för
företagshemligheter är särskilt intressant när det gäller att skydda
kunskapsföretagens strukturkapital. Lagstiftningen är dock, enligt motionärens
mening, i stort behov av modernisering på viktiga punkter. Sålunda måste
begreppet information klart och tydligt innefatta ett företags affärsidé eller
tjänstekoncept. Vidare bör förutsättningarna för att skada för näringsidkaren
skall föreligga göras mindre stränga. En annan ändring som bör åstadkommas är
att skyddet för företagshemligheter i vissa avseenden utsträcks till viss tid
efter anställningens upphörande. En moderniserad lag om skydd för
företagshemligheter skulle enligt motionärens mening kunna bli
kunskapsföretagens räddare eller i vart fall kraftigt bidra till att förbättra
deras rättsliga situation. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om företagshemligheter.
Utskottet anser i likhet med motionären att de mindre kunskaps- och
tjänsteföretagen i dag utgör en mycket betydelsefull del av svenskt näringsliv
och att det finns skäl att utgå från att sådana företag kommer att öka i antal
och betydelse under de närmaste åren. Vidare anser utskottet, i linje med vad
som anförts i motionerna, att lagstiftningen bör ge mindre kunskaps- och
tjänsteföretag sådana förutsättningar att de kan konkurrera på jämbördiga
villkor med större företag. Ett särskilt problem i sammanhanget, som också kom
att belysas i samband med utskottsutfrågningen, är att många mindre företag
inte utnyttjar de möjligheter som den nuvarande rättsordningen erbjuder för att
skydda och hävda sina intressen och rättigheter. Orsakerna härtill synes många
gånger vara bristande information och kunskaper om rättssystemet. I en del fall
avstår man också från att hävda sin rätt på grund av alltför höga kostnader och
de besvär som alltid är förenade med rättsliga förfaranden. Från
företagsorganisationer har också i andra sammanhang gjorts gällande att framför
allt mindre företag har svårt att ta till vara sina rättigheter. Man avstår
exempelvis många gånger, på grund av rättegångskostnaderna och de besvär som är
förenade med en process, från att bevaka och försvara sina rättigheter mot
intrång. Enligt utskottets mening är detta förhållande klart
otillfredsställande, eftersom redan nuvarande regler inom exempelvis
känneteckensrätten torde innefatta goda möjligheter att skydda
kunskapskapitalet i företag. Att de mindre företagen inte vill eller förmår
utnyttja gällande regler för att ta till vara sina rättigheter är ett
allvarligt problem och i förlängningen kan följden bli att rättssystemen i
framtiden inte fyller sin funktion.
Mot bakgrund av det anförda bör enligt utskottets mening åtgärder komma till
stånd som syftar till att nuvarande regler utnyttjas i större utsträckning än
för närvarande. Detta kan givetvis innefatta lagändringar inom ramen för
befintliga regelsystem innebärande förbättringar som gör det lättare för mindre
företag att hävda sina rättigheter.
Utskottet kan konstatera att ett föhållandevis omfattande arbete pågår med en
sådan inriktning som utskottet nu förordar. Bland de åtgärder som vidtagits kan
nämnas att Patent- och registreringsverket på uppdrag av regeringen under
senare år mer aktivt informerat näringslivet om bl.a. patentsystemets och
känneteckensrättens möjligheter. Verket har därvid gjort individuella
företagsbesök, erbjudit utbildning och kontinuerligt stöd till organisationer
och andra organ som arbetar med små och medelstora företag samt deltagit i
mässor och annan utåtriktad verksamhet. Enligt vad utskottet erfarit avser
Patent- och registreringsverket att fortsätta med denna näringspolitiska
satsning, och det finns hos verket önskemål om att kunna utöka verksamheten,
bl.a. med vidgat utnyttjande av IT-teknik.
Utskottet vill också erinra om att den år 1996 tillsatta
Småföretagsdelegationen har i uppdrag att identifiera problem och föreslå
åtgärder för att undanröja hinder för etablering och tillväxt i småföretag
(dir. 1996:70). Delegationens arbete är baserat på en bred och åtgärdsinriktad
dialog med bl.a. näringslivets organisationer samt skall inledas med en
kartläggning av förekommande typer av mer betydande problem för småföretagen.
Delegationen följer vidare EU:s projekt med liknande syften samt övrigt
internationellt arbete av denna karaktär. I delegationens uppgifter ingår även
att lämna konkreta förslag till hur information om bl.a. regelverk kan spridas
till de små företagen. Småföretagsdelegationen har nyligen avgett en första
rapport, (SOU 1997:186) Bättre och enklare regler - Småföretagsdelegationens
rapport 1. Rapporten innehåller förslag om förbättringar och förenklingar på
områden där många småföretag upplever hinder eller överdriven byråkrati. I
fråga om patentsystemet anförs i rapporten att främjandet av innovationer
självfallet är en viktig del av en politik för ökad tillväxt. Många mindre
företag skapas kring ett begränsat antal unika innovationer. Patentinstitutet
är av stor betydelse för att skydda den unika innovationen under den period som
den utvecklas tekniskt och kommersiellt. I rapporten noteras emellertid att en
stor del av patentärendena har mycket långa handläggningstider som åsamkar de
sökande kostnader. Följderna kan bli likviditetsbrist och försämring av
konkurrensmöjligheterna för de berörda företagen. I rapporten framhålls vidare
betydelsen av att kostnaderna för att erhålla patent och att upprätthålla
patent hålls så låga som möjligt. Mot denna bakgrund föreslås i rapporten att
regeringen ger Riksrevisionsverket i uppdrag att granska handläggningstiderna
hos Patent- och registreringsverket samt att se över kostnaderna för att
erhålla och upprätthålla patent. Enligt förslaget bör regeringen också i nästa
regleringsbrev till Patent- och registreringsverket ställa krav på en
redovisning av hur verket varaktigt kan sänka handläggningstiderna och hur man
skaffat kompetens för att säkra detta mål. I rapporten föreslås också införande
av ett särskilt bruksmönsterskydd i syfte att få till stånd ett snabbare,
enklare och billigare skydd för kortlivade produkter.
Småföretagsdelegationen avser att under våren 1998 lägga fram fler förslag
till konkreta regelförenklingar. Delegationen kommer även att lägga fram en
delrapport om hur regelförenklingsarbetet bör organiseras i framtiden. Andra
delrapporter under våren 1998 kommer att handla om bl.a. kompetensförsörjning i
småföretag samt småföretags tillgång till information om stödformer och regler.
Patent- och registreringsverket har nyligen i en skrivelse till regeringen
föreslagit att det införs en möjlighet för patenthavare att hos verket begära
begränsning av patentskyddets omfång. Förslaget har sin bakgrund i problem med
allt mer kostnadskrävande domstolsprocesser där frågan väckts om inte många
processer om ogiltighet av patent eller intrång i patent skulle kunna undvikas
om rättighetshavaren enkelt kunde få till stånd en begränsning av
patentskyddets omfattning. Också andra frågor som gäller förenklingar och
förbilligande av patentförfarandet är föremål för beredning inom
regeringskansliet och kommer att behandlas i en departementspromemoria.
Utskottet vill även erinra om att Närings- och teknikutvecklingsverket
(NUTEK) i rapporten (R 1997:4) Rättsskyddsförsäkring för patent föreslagit en
modell för en rättsskyddsförsäkring med expansionsmöjligheter till nordisk och
europeisk nivå. Härutöver har föreslagits åtgärder för att komma till rätta
med patentprocessens problem och en försäkringslösning också när det gäller
varumärken. Regeringen har, enligt vad utskottet erfarit, utsett en särskild
förhandlingsman med uppdrag att uppta förhandlingar med tilltänkta intressenter
i en rättsskyddsförsäkring för patent. Förhandlingsmannen skall avlämna en
rapport senast vid utgången av februari 1998.
Beträffande den för kunskaps- och tjänsteföretagen viktiga känneteckensrätten
har regeringen hösten 1997 tillkallat en kommitté för att göra en översyn av
lagstiftningen. I direktiven (dir. 1997:118) framhålls att de partiella
översyner och förändringar som gjorts av de nordiska ländernas varumärkeslagar,
främst som en följd av EG-anpassningen, har lett till att den nordiska
rättslikhet som tidigare rådde inte längre är lika genomförd som tidigare.
Detta är till nackdel inte minst för många mindre och medelstora företag som
arbetar inom den för dem betydelsefulla nordiska marknaden. Det kanske allra
viktigaste skälet för en översyn av lagstiftningen på känneteckensrättens
område anges dock vara den betydande utveckling och förändring av kännetecknens
funktion och av affärs- och distributionsformer som ägt rum sedan lagarnas
tillkomst och som har gjort att känneteckensrätten fått en helt annan betydelse
och vikt än tidigare. Utöver dessa frågor skall kommittén bl.a. överväga om de
nya typer av kännetecken som förekommer på varu- och tjänstemarknaderna bör
beredas ett rättsskydd. En annan särskild fråga som på senare tid fått ökad
aktualitet kan vara användningen av varumärkesrättighet inom ramen för s.k.
Internetsystem. Kommittén skall överväga om det i något avseende finns
anledning att reglera detta i en ny varumärkeslag. Enligt direktiven skall
kommitténs arbete vara avslutat senast den 1 september 1999.
När det gäller lagen om skydd för företagshemligheter påbörjas inom kort en
utvärdering inom Justitiedepartementet, och enligt vad utskottet erfarit kommer
departementet att inom ramen för detta arbete anordna en hearing i mars
innevarande år. Utskottet förutsätter att de synpunkter som förts fram vid
utskottets utfrågning rörande lagen om skydd för företagshemligheter kommer
att beaktas i det sammanhanget.
Mot bakgrund av vad som nu redovisats konstaterar utskottet att de frågor
motionerna aktualiserar är, eller kommer att bli, föremål för överväganden och
behandling i olika sammanhang. Även om detta arbete inte uttryckligen är
inriktat på kunskaps- och tjänsteföretagen kan utskottet inte finna annat än
att arbetets inriktning ligger väl i linje med motionsönskemålen. Vidare utgår
utskottet från att diskussionerna och övervägandena i hithörande frågor
fortsätter inom ramen för pågående arbeten i syfte att förbättra situationen
och fördjupa kunskapen hos småföretagarna om det rättsliga systemet och hur man
praktiskt kan gå till väga för att ta till vara sina rättigheter. Därutöver
förutsätter utskottet att regeringen vid beredningen av framlagda förslag
beaktar de synpunkter som förts fram i förevarande ärende samt överväger om
några åtgärder som är direkt inriktade på kunskaps- och tjänsteföretagens
särskilda behov bör komma till stånd.
Med hänvisning till det anförda anser utskottet att motionerna 1996/97:L203
yrkande 2 och 1997/98:L904 inte bör föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.
Därmed övergår utskottet till att behandla motionsspörsmålen rörande
redovisning i kunskapsintensiva företag. Margitta Edgren (fp) anför i motion
1996/97:L204 att det är hög tid att redovisningsmässigt möjliggöra att
investeringar i det s.k. humankapitalet, såsom kompetensutveckling, kan
aktiveras som en tillgång i balansräkningen. Härigenom skulle företagen
stimuleras att göra nysatsningar på sådant kapital, vilket i sin tur skulle
befrämja den ekonomiska tillväxten i landet. I motionen yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om investeringar i
humant kapital.
I motion 1997/98:L204 anför Agne Hansson och Birgitta Carlsson (båda c) att
dagens redovisningsregler och redovisningspraxis uppvisar en alltför restriktiv
och omodern syn på möjligheterna för företag att aktivera utgifter i
balansräkningen som har anknytning till s.k. mjuka tillgångar. Detta innebär
särskilda problem för de kunskapsintensiva företagen, som ofta är småföretag,
genom att de har svårigheter att finansiera en expansion av verksamheten med
lånade medel. Kreditgivarna har nämligen inte något bra underlag för att
värdera och analysera kunskapsföretagens värde. Mot den angivna bakgrunden bör
regeringen nu tillkalla en särskild utredning med uppgift att behandla frågor
som gäller redovisning av mjuka tillgångar. I motionen yrkas ett
tillkännagivande härom.
Bengt Harding Olson (fp) anför i motion 1996/97:L203 att det i
redovisningssammanhang bör komma till stånd en ändring när det gäller synen på
investeringar i anställdas kompetens. Företag bör, enligt motionärens mening, i
första hand värderas utifrån dess potientiella förädlingsförmåga, vilket
innebär att alla tillgångar som påverkar produktiviteten kommande år skall vara
värdemässigt synliga i företagens räkenskaper. Både s.k. hårda och mjuka
tillgångar bör därför redovisas. Genom att hantera människan utifrån samma
ekonomiska premisser som man hanterar dyrbara hårda investeringar stimuleras
företagen att göra mjuka investeringar och att satsa på kompetens. Motionären
anser att nuvarande redovisningslagstiftning är otillräcklig vad beträffar
beaktande av humankapitalet i företagens räkenskaper. Om man anser att
humankapitalet utgör en värdefull post i företagens ekonomiska redovisningar
bör detta framgå av lagtexten. I det internationella redovisningsrådet bör ett
svenskt initativ komma till stånd i syfte att uppnå global rättslig harmoni i
synen på kunskapskapitalet som en värdefull post i företagens ekonomiska
redovisningar. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om lagstiftning beträffande
kunskapskapitalredovisning i företagens räkenskaper (yrkande 1).
Olof Johansson m.fl. (c) begär i motionerna 1996/97:N252 (yrkande 2) och
1997/98:N247 (yrkande 9) tillkännagivanden om förändringar i
redovisningslagstiftningen för att underlätta värdering av tjänsteföretag. I
motionerna anförs att kunskaps- och tjänsteföretag är en kategori företag som
har särskilt svårt att erhålla finansiering. Orsaken till detta är att de ofta
saknar traditionella tillgångar, som kan användas som säkerhet. Dessa företags
största tillgång är i stället humankapitalet, som dock är svårt att värdera och
analysera vid kreditgivning. Det finns i dag inte något etablerat system för
hur värdet av s.k. mjuka tillgångar skall bedömas. Bristerna i redovisnings-
lagstiftningen härvidlag måste rättas till.
I motion 1997/98:Fi209 anför Johan Lönnroth m.fl. (v) att de viktigaste
tillgångarna i ett företag är de personer som arbetar där, dvs. humankapitalet.
Från många håll har nu sedan länge förespråkats bättre möjligheter att redovisa
detta kapital i företagens årsredovisning. I motionen yrkas att riksdagen skall
besluta om sådan ändring i årsredovisningslagen att regler om bl.a.
humankapitalet införs (yrkande 11 delvis).
Utskottet erinrar om att motionsspörsmålen varit föremål för behandling i
Redovisningskommitténs slutbetänkande (SOU 1996:157) Översyn av
redovisningslagstiftningen. I betänkandet konstateras att dagens
redovisningspraxis uppvisar en mycket restriktiv syn på möjligheterna att
aktivera utgifter som har anknytning till personalen, dvs. att redovisa
humankapitalet som en anläggningstillgång, som skrivs av på samma sätt som
övriga anläggningstillgångar. Kommittén påpekar att följden av detta anses vara
att redovisningen i ett företag inte ger en rättvisande bild av ett företags
samlade produktionsapparat och även att företag som investerar i s.k. mjuka
tillgångar missgynnas i förhållande till sådana som satsar på traditionella
slag av anläggningstillgångar såsom maskiner och fastigheter (hårda tillgångar)
i och med att kravet på omedelbar kostnadsföring av utgifterna leder till en
sämre resultatutveckling. Enligt Redovisningskommittén torde en stor del av
företagens investeringar i mjuka tillgångar vara att hänföra till forsknings-
och utvecklingsarbete och en aktivering är möjlig enligt nuvarande lagstiftning
och redovisningspraxis. Vad gäller utgifter för utbildning och
kompetensutveckling som saknar direkt koppling till ett forsknings- eller
utvecklingsprojekt är Bokföringsnämndens rekommendation, som redovisats på s.
7, i och för sig inte direkt tillämplig. Något hinder mot att denna typ av
utgifter behandlas på ett likartat sätt i praxis finns dock enligt kommittén
inte. Enligt Redovisningskommittén synes de ramar som lagstiftningen
tillhandahåller för utvecklingen av god redovisningssed vara tillräckligt vida
för att åstadkomma en önskvärd utveckling av praxis på området. Någon ändring i
lagstiftningen på denna punkt föreslås därför inte.
Enligt kommittén finns dock anledning för de organ som svarar för den
kompletterande normgivningen - i första hand Bokföringsnämnden och
Redovisningsrådet - att verka för att sådana immateriella investeringar som har
ett väsentligt framtida värde också blir aktiverade i räkenskaperna. Kommittén
noterar att den svenska lagstiftningen inte förefaller att lägga hinder i vägen
för en anpassning till internationell redovisningspraxis.
Redovisningskommitténs slutbetänkande har remissbehandlats och är nu föremål
för beredning inom Regeringskansliet.
I sammanhanget bör vidare påpekas att många företag för närvarande skapar
egna modeller för att förbättra informationen om de s.k. mjuka värdena. Sålunda
har Tjänsteförbundet, en intresseorganisation för tjänsteföretag, rekommenderat
sina medlemsföretag att i årsredovisningen beskriva vissa styrtal, såsom nya
tjänsters andel av total försäljning, personalens utbildningsnivå, antalet
datorer per person och avkastning på sysselsatt kapital. Avsikten är att dessa
styrtal eller nyckeltal skall ge en mer rättvisande bild av företagets verkliga
värde samt underlätta utomstående bedömares analys av företaget och därmed
också kreditanskaffningen. Enligt uppgift har många tjänsteföretag mer
systematiskt börjat tillämpa sådana nyckeltal som komplement till
årsredovisningen.
Enligt vad som framkom vid utfrågningen har det också inom OECD nyligen
initierats ett projekt som syftar till att ta fram internationella riktlinjer
för frivilliga upplysningar om företagsinformation rörande bl.a. humankapital
(human resources and other intangibles).
Enligt utskottets mening är den pågående utvecklingen när det gäller
redovisning av s.k. mjuka tillgångar positiv. Beträffande lagstiftning bör
emellertid riksdagen avvakta resultatet av regeringens överväganden med
anledning av Redovisningskommitténs betänkande. Utskottet finner således inte
skäl att för närvarande ta initiativ till några särskilda åtgärder med
anledning av motionerna 1996/97:L203 yrkande 1, 1996/97:L204, 1997/98: L204,
1996/97:N252 yrkande 2, 1997/98:N247 yrkande 9 samt 1997/98: Fi209 yrkande 11
(i denna del).
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande lagstiftning för kunskaps- och tjänsteföretag
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:L203 yrkande 2 och 1997/98: L904,
2. beträffande redovisning i kunskaps- och tjänsteföretag
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:L203 yrkande 1, 1996/97: L204,
1996/97:N252 yrkande 2, 1997/98:L204, 1997/98:Fi209 yrkande 11 i denna del
och 1997/98:N247 yrkande 9.
Stockholm den 27 januari 1998
På lagutskottets vägnar
Agne Hansson
I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad
(s), Rolf Dahlberg (m), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg
(m), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson (s), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding
Olson (fp), Inger Segelström (s), Tomas Högström (m), Yvonne Ruwaida (mp),
Birgitta Carlsson (c), Kerstin Kristiansson (s) och Karl-Erik Persson (v).
Offentlig utfrågning i riksdagen om humankapital och kunskapsföretag
Datum: Tisdagen den 25 november 1997
Tid: 09.00-13.00
Lokal: Förstakammarsalen
Deltagare: se s. 66 och 67
Agne Hansson (c), ordförande i lagutskottet: På lagutskottets vägnar ber jag
att få hälsa er alla hjärtligt välkomna till lagutskottets hearing som skall
handla om humankapital och kunskapsföretag. Vi är naturligtvis glada över att
så många har antagit vår inbjudan och kommit hit. Utfrågningen såväl i dag som
så många gånger annars anordnas i syfte att ge utskottet ett så fullständigt
beslutsunderlag som möjligt inför den förestående behandlingen i utskottet av
en rad motioner som tar upp förslag kring det aktuella ämne som vi har för
dagens utfrågning.
Syftet med hearingen är att få en allsidig belysning av en fråga som är
ytterst aktuell och där det ännu inte finns så många upptrampade stigar att gå.
Förutom syftet att skapa ett bredare beslutsunderlag är avsikten också att
lyfta fram och belysa de aktuella frågeställningar som finns på ett delvis nytt
verksamhetsfält där framför allt de nya kunskapsföretagen verkar.
Det blir mer och mer vanligt att nya företag bildas som bygger sin verksamhet
på kunskapsbaserade tjänster. Kärnan och den väsentligaste tillgången i dessa
företag är företagsidén och de kunskaper som de anställda har. I det
sammanhanget reser sig en rad frågor som möjligen kan vara ett problem, men som
inte behöver vara det. Jag hoppas att hearingen skall ge svar på dessa frågor.
Bland de inbjudna finns företagare som arbetar just inom denna bransch,
kunskapssektorn, och jag hoppas att de kan bidra med praktiska erfarenheter
från det här fältet.
Vi från utskottet hade t.ex. kunnat tillfråga ett kunskapsföretag, en
konsult, om hur vi bäst skulle lägga upp och planera denna hearing. Efter att
ha fått några uppslag vid den första kontakten kunde vi ha struntat i att köpa
dessa konsulttjänster och fullföljt planeringen och själva genomfört
planeringen på basis av de idéer som vi hade fått. Då hade konsultföretagaren
stått där med sin tvättade hals och utan ersättning.
Det reser frågan på vilket sätt ett kunskapsföretag kan skydda sin företags-
idé och den idé som man jobbar med inom företaget. Behövs det ett skydd? Det
finns en lag om skydd för företagshemligheter. Är den lagstiftningen för
tandlös eller är den tillräcklig? Om den är tandlös, hur skall vi då skärpa
den? Det krävs kanske nytänkande på fler rättsliga områden för att
kunskapsföretagen skall få möjlighet att skydda kunskapskapital om det är
motiverat.
Andra frågor är: Hur skall ett företags kunskapskapital värderas? Vad är det
som skall värderas? Krävs det en likabehandling inom redovisningslagens ram?
Behöver den ges ett vidare innehåll?
Lagen om företagshemligheter och redovisningslagen är lagar på det
civilrättsliga området i övrigt som lagutskottet har att bereda frågor kring
till riksdagen. Hearingen får belysa om några initiativ i den riktningen från
utskottets sida behöver tas i anledning av de motioner som har väckts. Det blir
i så fall fråga om beslut av typen uppdrag till regeringen att återkomma med
lagförslag till riksdagen. Ni kommer alltså inte att få med er en ny
färdigskriven lag hem om vi skulle komma till den slutsatsen att lagstiftningen
behöver ändras - detta sagt bara som en upplysning.
Den här hearingen kan delas upp i två huvudområden, dels frågan om att skydda
det humankapital som i första hand finns inom ramen för lagen om skydd av
företagshemligheter, dels frågan om hur kunskapskapital skall värderas och
redovisas - således en skyddsdel och en redovisningsdel.
I den första delen av programmet skall vi få ta del av synpunkter från
forskar- och tjänstemannavärlden som från intressesynpunkt skall anlägga en
neutral syn på dagens ämne. Efter detta skall vi också lyssna till
intresseorganisationernas synpunkter. Därefter ges det tillfälle för utskottet
att ställa frågor. Sedan följer den andra delen där övriga inbjudna får ordet
efter det att de har anmält sig.
Vi är då färdiga att börja med det första avsnittet, och det handlar om
skydd. Claes Sandgren, professor i rättsvetenskap vid Stockholms universitet,
skall tala om kunskapsföretag i ett rättsligt perspektiv. Claes har bl.a.
skrivit en bok om detta med samma titel som rubriken för denna hearing, för
övrigt ett av de få dokument som finns på det här området. Det skall bli
intressant att få lyssna till vad du har att säga. Du är varmt välkommen hit.
Ordet är ditt.
Claes Sandgren, professor: Jag tycker naturligtvis att det är ett mycket
värdefullt initiativ som lagutskottet har tagit när man nu lyfter fram
kunskapsföretagen, deras ställning och utvecklingsmöjligheter.
De tankegångar som finns i de motioner som har väckts stämmer i stora drag
överens med det synsätt som jag själv har. Jag ser det inte som min uppgift att
gå närmare in på motionerna, men jag finner sympati med de tankegångar som förs
i dem.
Jag tar inte heller upp redovisningsfrågorna. Precis som ordföranden sade är
ju dessa ett särskilt block av frågor och det är ju en särskild person, Sören
Wallin, som kommer att ta upp dem. Att jag inte tar upp dessa frågor betyder
alltså inte att jag inte tycker att de är viktiga, utan att de faller på en
annan person.
Jag tror också att man bör vara försiktig med att snäva in ämnesområdet
alltför mycket. En utgångspunkt som innebär att det är lagstiftningen som det
är fel på och att man, om man bara justerar den på några punkter, kommer ett
stort steg framåt kan vara att förenkla problematiken.
Jag vill ta upp det exempel som ordföranden själv tog upp. Om man skulle
engagera en konsult för att anordna den här hearingen skulle nog det
förfaringssätt som ordföranden antydde strida mot lagen om skydd av
företagshemligheter. Man skulle också kunna anse att det var ett konkludent
handlande från lagutskottet med följd att utskottet skulle bli
ersättningsskyldigt till denne konsult - detta sagt för att visa att det inte
nödvändigtvis bara är lagstiftningens fel om konsultföretag inte får det skydd
som de behöver.
Jag har delat ut ett papper med tio punkter.
Punkt 1: All lagstiftning av betydelse för näringslivet bör beakta
kunskapsföretagens behov och förutsättningar.
Punkt 2: ?Komplementära resurser? - finansiella resurser, försäljningsnät,
produktionsapparat etc - är en avgörande fördel för möjligheterna att dra
ekonomisk nytta av innovationer och annan ny kunskap.
Punkt 3: Små och medelstora företag har begränsade ?komplementära resurser?
och är därför särskilt beroende av ett rättsligt skydd för sin kunskap.
Punkt 4: Det är därför beskymmersamt att svenska små och medelstora företag
patenterar mindre än motsvarande europeiska företag och har låg tilltro till
patentsystemet; detta är på väg att bli ett instrument för storföretagen.
Punkt 5: Hemlighållande kan vara en viktig alternativ skyddsform; lagen om
skydd för företagshemligheter bör anpassas till företagens behov.
Punkt 6: Företagen måste utveckla sina skyddsstrategier: varumärkesrätten är
en skyddsform som inte beaktats tillräckligt av innovationsföretag;
konkurrensklausuler får användas m.m.
Punkt 7: De små företagens möjligheter att få skydd och att få rätt kräver
ett kompetent, nationellt patentverk resp. en effektiv patentprocess.
Punkt 8: Rättspolitiken måste samspela med näringspolitiken, inkl.
rättskyddspolitiken, och andra områden såsom skattepolitiken.
Punkt 9: Småföretagsdimensionen pekar på att kunskapsföretagens behov av
rättsskydd inte bara är en effektivitetsfråga utan även en rättvisefråga
(access to justice).
Punkt 10: Sammanfattning: identifiera de svagaste punkterna i systemet - dvs
i lagstiftningen, dess tillämpning och administration - och se till att all
näringslagstiftning beaktar kunskapsföretagens behov och förutsättningar.
Om ni har dem som stöd för min framställning går det snabbare för mig att gå
igenom materian. I och med det som jag nu har sagt har jag redan varit inne på
första punkten.
Det krävs ett relativt brett grepp. Vi lever fortfarande i ett
lagstiftningssammanhang i ett industrisamhälle. Mycket lagstiftning införs med
industrisamhällets krav för ögonen. Ett första steg skulle vara att beakta
kunskapsföretagens behov och förutsättningar också på lagstiftningsområden som
inte specifikt tar sikte på kunskapsföretagens behov av skydd. Jag tänker då på
sådant som skatterätt, arbetsrätt, fastighetsrätt, krediträtt,
associationsrätt, köprätt, skadeståndsrätt, familjerätt och marknadsrätt.
Dessa lagstiftningsområden regleras normalt relativt slentrianmässigt just
med industriföretagens behov för ögonen. Jag anser att regeringen när den t.ex.
utfärdar utredningsdirektiv i varje enskilt fall bör fundera över om inte
kunskapsföretagens behov och förutsättningar kräver särskilda överväganden.
Därmed kommer jag över till p. 2 (se ovan). Här vill jag förklara varför
kunskapsföretag många gånger har svårt att dra nytta av sina innovationer och
kunskaper. Förklaringen är nog så enkel som det sägs i p. 2 (se ovan). För att
kunna dra nytta av innovationer och kunskap behöver företag s.k. komplementära
resurser, dvs. resurser som kompletterar den kunskap som företagen har. Det är
sådant som finansiella resurser, försäljningsnät, produktionsapparat etc.
Kunskapsföretag som har tagit fram innovationer är mycket ofta inte de företag
som får ekonomisk glädje av dessa innovationer. Det beror på att de saknar
dessa resurser.
Därför - och nu kommer jag in på p. 3 (se ovan) - är det så att just små
företag och kunskapsintensiva företag är de företag som är särskilt beroende av
det rättsliga skyddet. Små och medelstora företag saknar ju ofta finansiella
resurser, försäljnings- och servicenät, produktionsapparat samt starka
varumärken. Det är därför dessa företag behöver starka ensamrättspositioner som
gör att de kan blockera större företag som vill annektera deras nya kunskap. En
stark ensamrättsposition gör ju också att ett litet kunskapsföretag kan teckna
avtal med större företag och genom det avtalet få tillgång till stora företags
komplementära resurser.
Det är - p. 4 (se ovan) - därför bekymmersamt att svenska små och medelstora
företag patenterar mindre än motsvarande europeiska företag. Svenska små
företag har faktiskt lägre tilltro till patentsystemet än vad europeiska
motsvarigheter har. I Sverige är patentsystemet på väg att bli ett instrument
för storföretagen. Det är naturligtvis oroväckande med hänsyn till det som jag
sade under p. 3 (se ovan), att det är de små och medelstora företagen som har
ett särskilt behov av rättssystemets skydd.
Varför patenterar svenska små och medelstora företag mindre än europeiska
motsvarigheter? Det finns två skäl för detta. Det ena är kostnaderna och det
andra skälet - som kanske är ännu viktigare - är att de små företagen har en
skepsis mot möjligheterna att kunna försvara sina rättigheter mot angrepp. Ett
angrepp kan innebära t.ex. att någon utnyttjar ny kunskap. Det finns en
undersökning som har gjorts av europeiska patentverket och som visar att
svenska företag som har en fou-budget patenterar mindre än motsvarande
europeiska företag. Det är alltså de två skäl som jag nyss nämnde som ligger
bakom, kostnaderna och en låg tilltro till möjligheterna att skydda sina
rättigheter.
Det kostar 500 000-600 000 kronor att förvärva ett patent i de tio viktigaste
länderna under en tioårsperiod. Om vi ser till de nationella förhållandena i
Sverige är det patentprocessen som är särskilt bekymmersam. Det tar ca 4½ år
för en vanlig svensk patentprocess som går igenom två instanser, något som är
mycket vanligt. Den genomsnittliga kostnaden är ca 2 miljoner kronor för ett
patentmål i två instanser. Det är vad en patenthavare riskerar att få betala om
han förlorar processen.
Jag kommer nu in på p. 5 (se ovan). Lagen om skydd för företagshemligheter är
ju föremål för uppmärksamhet i motionerna. Man skall nog göra en empirisk
undersökning för att se vilka brister som den lagen har. Det finns säkert behov
av att anpassa den. Bl.a. måste man ju uppmärksamma den situationen att det
inte är sällan som små kunskapsföretag intar en underlägsen ställning i
förhållande till vissa nyckelanställda.
Samtidigt bör man observera att det numera finns en paragraf i
marknadsföringslagen, 8 §, som innehåller ett förbud mot vilseledande
efterbildningar som i viss mån kan vara till nytta för mindre företag.
Man bör också undersöka om sanktionerna i lagen är tillräckliga. I svensk
rätt är det mycket vanligt att sanktionerna är otillräckliga. Det kan också
vara ett skäl till att lagstiftningen inte är effektiv.
Under p. 6 (se ovan) vill jag säga att man inte bara bör rikta
uppmärksamheten mot brister i lagstiftningen utan man bör också uppmärksamma
att kunskapsföretagen ofta har dålig kunskap om rättssystemet och dess
möjligheter. Varumärkesrätten skulle många gånger vara till stor glädje för
innovativa tekniska företag. De försummar ofta att bygga upp en varumärkesrätt
som skulle kunna ge ett skydd som kan vara ett bra alternativ till skydd mot
illojal konkurrens och patentskydd.
Det råder också en stor okunskap i fråga om giltigheten av
konkurrensklausuler. Det finns avgöranden av Arbetsdomstolen som visar att
konkurrensklausuler är fullt giltiga. Men det finns en utbredd uppfattning i
stora delar av näringslivet om att man inte kan använda sig av
konkurrensklausuler. Det är alltså en felaktig uppfattning. Jag nämnde också 8
§ i marknadsföringslagen som är en tredje sak som man bör uppmärksamma. Här
behövs det nog en hel del information. Möjligen bör näringslivets egna
organisationer mera aktivt informera sina medlemmar om de möjligheter som
finns.
Under p. 7 (se ovan) vill jag peka på det förhållandet att de små företagens
möjligheter att få skydd och att få rätt kräver för det första ett kompetent
nationellt patentverk och för det andra en effektiv patentprocess.
När det gäller det första kravet har vi ett bra och kompetent patentverk,
även om det är oroande att varumärkesavdelningen har tappat kompetens på grund
av att den har förflyttats av regionalpolitiska skäl. I fråga om den
administrativa delen av patentsystemet på ett nationellt plan är det väl
beställt.
Då ser jag större problem på området för administrativ och judiciell
prövning, framför allt när det gäller den judiciella prövningen. Som jag redan
har nämnt är patentprocessen dyrbar och utdragen, och den har låg
förutsägbarhet. Det är också oroande att väntetiderna vid Stockholms tingsrätt
nu ökar. Det är fullt möjligt att det judiciella förfarandet är den svagaste
länken i det system som är till för kunskapsföretagen.
Enligt en undersökning är det så mycket som 30 % av de patenthavare som råkar
ut för intrång som avstår från att ta till vara sin rätt därför att
patentprocessen är så kostsam och osäker. I en annan undersökning har man
jämfört 16 europeiska länder och deras system för att beivra intrång i
immaterialrättigheter. Man gjorde då en rankning och fann att av 16 europeiska
länder kom Sverige på tolfte plats när det gäller möjligheten att försvara sina
rättigheter.
Man brukar säga att det gäller att inte bara ha rätt, man skall också få
rätt. Det är snarare beträffande möjligheten att få rätt som bristerna i
Sverige bör uppmärksammas.
Så över till p. 8 (se ovan). Ni arbetar ju med rättspolitiken. Men om man
skall ta ett grepp om detta och få en effektivare ordning till stånd bör man
beakta samspelet med näringspolitiken. Den ena kan inte leva utan den andra.
Jag skall ta upp två exempel. I näringspolitik inkluderar jag också det som man
skulle kunna kalla för en rättsskyddspolitik. I denna ingår t.ex. att ha ett
starkt patentverk.
Ett exempel är frågan om en rättsskyddsförsäkring för patenthavare. En
rättsskyddsförsäkring kan ju inte tecknas i Sverige, men en sådan skulle vara
av mycket stort värde för ett kunskapsföretag och göra det möjligt för
företaget att försvara sina patent mot stora företag som försöker annektera
deras kunskap och innovationer.
Den andra saken som jag vill ta upp är den mycket stora och fundamentala
frågan på det här området, nämligen hela patentsystemets struktur. Vad man på
sikt skulle vilja ha är en ordning i Europa som ser ut ungefär som ordningen nu
är för Sverige, dvs. att man skall kunna få ett patent för hela Europa och att
det skall vara en processordning för hela Europa. Detta låter storvulet och
kräver ett mångårigt arbete, men det är inte av ett speciellt intresse för
storföretagen. De små företagen har naturligtvis lika stort intresse av det
här. De har ju ännu mindre möjligheter än de stora företagen att processa. Som
det nu är kan man i teorin behöva processa i tio länder. Man måste också vidta
en mängd åtgärder för att få skydd i hela Europa.
Jag nämnde detta som två exempel på näringspolitiska åtgärder som måste gå
hand i hand med de lagstiftningsåtgärder som behöver vidtas.
I p. 9 (se ovan) sägs det att småföretagsdimensionen pekar på att
kunskapsföretagens behov av rättsskydd inte bara är en effektivitetsfråga, utan
det är även en rättvisefråga. Jag resonerar då så här:
När man vanligen diskuterar dessa frågor ser man till kunskapsföretagens
behov och gör en uppdelning i industriföretag och kunskapsföretag. Men jag
menar att man i högre grad bör tala i dimensionen stora företag och små
företag. De stora företagen är i allmänhet kunskapsföretag, och de stora
framgångsrika företagen är kunskapsföretag. Astra, Ericsson, Pharmacia, ABB
osv. är ju de stora kunskapsföretagen. De har inga större problem med det
nuvarande systemet. De tycker naturligtvis att det är dyrt, men de klarar sig
bra. Det är de små företagen som har problem.
Vi talar inte bara om en effektivitetsfråga, att det skall vara effektiva
förutsättningar för små kunskapsföretags utveckling. Det är också en fråga om
rättvisa. De små företagen skall tack vare rättssystemet ha en möjlighet att
värna sina rättigheter. Det finns en engelsk utredning av processordningen i
England som tar upp dessa frågor under rubriken Access to justice, dvs.
Tillgång till rättvisa.
Vid min sista punkt vill jag sluta cirkeln genom att säga att jag tycker att
det är lätt att instämma i de synpunkter som har förts fram i motionerna. Men
jag menar att man måste ta ett något bredare grepp. I annat fall riskerar man
att vidta åtgärder som inte kommer åt de svagaste punkterna i systemet. Man
måste också se till lagstiftning som inte specifikt har syftet att ge skydd och
kunskap. Sådant som t.ex. tillämpning, administration och resurser för sy-
stemets alla komponenter är viktiga om man skall få till stånd en bättre
ordning för kunskapsföretagen.
Jag tackar för uppmärksamheten.
Ordföranden: Tack för den inledningen. Vi går nu vidare till
redovisningsavsnittet. Jag lämnar ordet till Sören Wallin, som är kanslichef på
Bokföringsnämnden. Varsågod.
Sören Wallin, Bokföringsnämnden: Ärade riksdagsledamöter, övriga deltagare och
åhörare! Syftet med redovisning är att på ett relativt summariskt sätt ge en
bild av en verklighet. Det kan t.ex. röra sig om ett företags samlade
verksamhet under ett kvartal eller ett räkenskapsår. Redovisningen kan vara
intern eller offentlig i form av en publicerad kvartalsrapport eller
årsredovisning. Den kan vara frivillig och oreglerad eller tvingande och
lagreglerad. Den kan vara individuellt utformad eller standardiserad.
Oavsett hur redovisningen ser ut är det viktigt att förstå att det är fråga
om en vetenskap som är stadd under ständig utveckling. I takt med att samhället
förändras, förändras också synen på vad som är rätt och riktigt när det gäller
hur verkligheten skall avspeglas i redovisningen. Det finns flera skäl till att
det förhåller sig på detta sätt.
Den viktigaste orsaken är naturligtvis att verkligheten i sig förändras.
Mycket av vad som för 50 år sedan var vanligt förekommande i Sverige kan i dag
framstå som udda och ovanliga inslag i samhället. Å andra sidan tillkommer
dagligdags nya produkter och tjänster som var alldeles otänkbara för kanske
bara några år sedan. Självfallet påverkas redovisningen av denna utveckling.
Man måste finna lämpliga sätt att ta hand om allt som är nytt. Men även synen
på äldre, mer vedertagna varor och tjänster förändras när den omgivning som de
förekommer i omdanas.
Minst lika viktigt är förmodligen att det parallellt med den fysiska
förnyelsen också sker successiva förändringar av de värderingar som bär upp
samhället. Det kan vara fråga om en av alla accepterad förskjutning. Den kan
växa fram av orsaker som är att finna helt på vår hemmaplan eller bero på
internationella influenser som får spridning här i landet. Men det kan också
handla om att nya grupper i samhället får ett större inflytande än tidigare.
Bedömningarna av vad som är rätt och vad som är fel, liksom av vad som är
viktigt och vad som är mindre viktigt, varierar över åren. Här finns det en
koppling till redovisningen som jag vill framhålla.
Redovisningen skall ge en bild av verkligheten. Den skall vara korrekt,
fullständig och så rättvisande som möjligt. Många kanske t.o.m. tycker att den
skall vara sann. Frågan är bara: För vem?
I Sverige är det framför allt borgenärsintresset som har legat till grund för
utformningen av gällande redovisningsprinciper. Det har ansetts viktigt att
inte övervärdera tillgångar och att inte undervärdera skulder - allt för att
inte långivare, leverantörer och andra intressenter, t.ex. anställda och staten
i sin egenskap av beskattningsmyndighet, skall behöva riskera sina berättigade
krav på företagen. Motsatsen har emellertid varit accepterad på ett helt annat
sätt. 1976 års bokföringslag uttrycker t.ex. att tillgångar får tas upp till
högst anskaffningsvärdet. Undervärdering har däremot varit tillåten.
Den svenska redovisningslagstiftningen har nyligen varit föremål för en
genomgripande översyn. En utredning tillsattes vintern 1991-1992 och avlämnade
två delbetänkanden innan slutbetänkandet överlämnades till justitieministern i
november 1996. Redovisningskommitténs första delbetänkande innehöll förslag
till en ny allmän årsredovisningslag och två speciallagstiftningar för
finansiella företag. En lagstiftning baserad på dessa förslag antogs av
riksdagen i december 1995.
Årsredovisningslagarna innebär framför allt en anpassning till EG-direktiv på
redovisningsområdet. Några fundamentala skillnader i förhållande till tidigare
svensk rätt är det knappast fråga om. Det är fortfarande borgenärsintresset som
är ledstjärnan i regelverket, även om den uttryckliga möjligheten att
undervärdera tillgångar nu är borta. I stället uttrycks i lagen t.ex. att
intäkter och kostnader skall tas med, oavsett tidpunkten för betalning. Men
samtidigt sägs att endast under året konstaterade intäkter får tas med i
resultaträkningen, medan hänsyn skall tas till alla förutsebara och möjliga
förluster och ekonomiska förpliktelser som är hänförliga till räkenskapsåret
eller tidigare räkenskapsår, dvs. att man ställer högre krav för att inkludera
sådant som är positivt för företaget än sådant som är negativt för företaget.
All värdering skall dock göras med iakttagande av rimlig försiktighet.
Någon förändring av redovisningspraxis beträffande s.k. mjuka tillgångar har
inte varit aktuell i hittillsvarande lagstiftningsarbete. I kommitténs
delbetänkande liksom i regeringens proposition framhölls att någon saklig
ändring inte var avsedd i detta hänseende. Lagutskottet framförde i sitt
betänkande den 30 november 1995 att det är angeläget att frågan om värderingen
och redovisningen av företagens personalanknutna resurser blir närmare belysta,
men eftersom Redovisningskommittén skulle fortsätta att överväga dessa frågor i
sitt arbete ville man inte föregripa kommitténs ställningstagande.
Vad säger då kommittén i sitt slutbetänkande? Först är det inte heller denna
gång fråga om någon radikal omsvängning från att tillgodose i första hand
borgenärsintresset till att i stället främja någon annan intressentgrupp.
Visserligen föreslås en möjlighet att under några förutsättningar värdera
omsättningstillgångar till belopp som överstiger anskaffningsvärdet. Ett sådant
förslag får anses främja framför allt kapitalmarknadens behov av att få sådan
information om aktuella tillgångsvärden snarare än historiska sådana. Eftersom
belopp motsvarande den orubricerade vinsten föreslås avsättas till en
obeskattad reserv hindras emellertid vinstutdelning. Således tillgodoses även
borgenärsintresset.
När det gäller personalekonomisk redovisning pekar kommittén på att redan
gällande rätt innehåller sådana krav att det inte finns något behov av särskild
lagstiftning för företag som omfattas av årsredovisningslagen. Kommittén anser
att lagens bestämmelse om redovisning av personalkostnader samt krav på
tilläggsupplysningar utgör en god grund för en fortsatt utveckling av praxis på
området. I detta sammanhang kan även nämnas att Bokföringsnämnden har gjort en
översyn av sin tidigare kompletterande normgivning på området, och i december
1996 publicerade nämnden en reviderad version av sin rekommendation Uppgift om
medelantalet anställda samt löner och andra ersättningar. I denna
rekommendation specificeras ett antal krav på tilläggsupplysningar inom detta
område - upplysningar som skall finnas i årsredovisningens notapparat.
Av allra störst intresse för dagens hearing är naturligtvis
Redovisningskommitténs behandling av frågan om möjligheten att aktivera
utgifter som har anknytning till personalen och att så att säga redovisa
personalen eller humankapitalet som en anläggningstillgång som skrivs av på
samma sätt som övriga anläggningstillgångar. Kommittén anför att
årsredovisningslagen innehåller ett antal bestämmelser, som möjliggör
aktivering av s.k. mjuka investeringar, men ställer sig frågan om dessa
bestämmelser har fått en lämplig utformning eller om kraven framstår som
alltför stränga i jämförelse med materiella anläggningstillgångar. Kommittén
understryker att företag i regel har sämre möjligheter att bedöma det framtida
värdet av mjuka inve-steringar än vad som gäller hårda sådana. Det förhållande
att personalen, låt vara efter en viss uppsägningstid, när som helst kan lämna
företaget innebär att särskild försiktighet måste iakttas vid bedömningen av
investeringens framtida värde.
Kommitténs sammanfattande slutsats är att lagstiftningen inte hindrar en
önskvärd utveckling av praxis på området och föreslår därför inte någon ändring
i den nuvarande lagstiftningen på denna punkt. Kompletterande
normgivningsorgan, såsom Bokföringsnämnden och Redovisningsrådet, uppmanas
emellertid att verka för att sådana immateriella investeringar som har ett
väsentligt framtida värde också blir aktiverade i räkenskaperna. Det erinras
också om anpassning till internationell redovisningspraxis.
Redovisningskommitténs slutbetänkande har remissbehandlats och är för
närvarande föremål för beredning inom Justitiedepartementet. Något besked om
regeringens avsikter i detta hänseende har ännu inte meddelats.
Vad tycker då de kompletterande normgivningsorganen? För att börja med de
officiella avlämnade ställningstagandena anförde Bokföringsnämnden i sitt
remissyttrande över betänkandet att nämnden delar uppfattningen att det inte
finns något behov av särskild lagstiftning om personalekonomisk redovisning.
Redovisning av humankapital kommenterades inte i nämndens yttrande.
Redovisningsrådet ifrågasatte i sitt yttrande möjligheten att aktivera
utgifter för utbildning och kompetensutveckling utan det slags regelverk som
internationellt gäller för aktivering av utvecklingsprojekt. Rådet ansåg att en
mer restriktiv hållning borde återspeglas i den kommande
regeringspropositionen.
Den slutsats som kan dras är att det finns ett visst utrymme för aktivering i
gällande lagstiftning. Utrymmet är begränsat, sannolikt litet, och intresset
för att öka det är också begränsat. Varför då denna njugga inställning? Det
finns flera viktiga orsaker med såväl ett grundläggande redovisningsteoretiskt
innehåll som ett mer pragmatiskt innehåll.
Ett av redovisningens viktigaste syften är att visa verksamhetens resultat.
Det förutsätter att man under en redovisningsperiod tar upp de intäkter som
företaget har tjänat in under perioden och samtidigt kostnadsför motsvarande
resurser som har förbrukats. Men vilken resursförbrukning är då hänförlig till
de redovisade intäkterna? I teorien är det kanske lätt att fastställa detta,
men i praktiken uppstår det alltid svårigheter. Det handlingssätt som man
normalt möter dessa svårigheter på är att skilja på sådana utgifter som på ett
naturligt sätt, direkt eller indirekt, kan hänföras till bestämda intäkter
eller bestämda perioder och sådana utgifter som mer har karaktär av löpande
omkostnader. Detta handlingssätt har en solid redovisningsteoretisk grund men
karakteriseras samtidigt av ett antal förenklingar och innehåller också ett
visst mått av allmän försiktighet.
Ett teoretiskt inslag är att man identifierar ett antal investeringar, dvs.
utgifter för anskaffning av tillgångar, som aktiveras. Utgifterna fördelas ut
på kommande redovisningsperioder på ett sådant sätt att förbrukningen av de
anskaffade resurserna resultatmässigt ställs mot de intäkter som resurserna
hjälper till att generera.
Förenklingen ligger i att förbrukningen i de flesta fall anses ske linjärt
över en, åtminstone i vissa fall, relativt godtyckligt vald tidsperiod. Någon
finkalibrering är det sällan tal om. Den allmänna försiktigheten visar sig
bl.a. i att livslängden på tillgångarna ofta anses vara relativt kort då
tillgångarna åsätts ett lågt eller obefintligt restvärde etc.
Men förenklingen och försiktigheten framträder ofta ännu tidigare i
processen, nämligen vid valet av vilka utgifter som skall aktiveras. Det är
ingen hemlighet att dagens redovisning är utvecklad utifrån ett industriellt
perspektiv. Vi är vana vid att hantera investeringar i hårda värden -
fastigheter, maskiner, gjutverktyg etc. Det är lätt att identifiera sådana
investeringar, och det finns väl dokumenterad historik om förväntad livslängd,
underhållsbehov och andra faktorer som påverkar lämplig redovisningsmetodik.
Denna typ av investeringar aktiveras därför i stort sett alltid. Undantagen är
återigen av förenklingskaraktär. När det handlar om mindre belopp tas
kostnaderna ofta omedelbart för att minska redovisningsadministrationen.
Det finns emellertid ytterligare ett viktigt undantag. När vi talar om hårda
värden syftar vi normalt på t.ex. maskiner som används i serieproduktion eller
andra investeringar i igångvarande verksamhet. Restriktiviteten är betydligt
större när det gäller t.ex. utgifter för utveckling av nya produkter. Även om
resultatet av utvecklingsproduktarbetet kan vara nog så hårda produkter, har
redovisaren i detta fall ofta en helt annan syn på frågan huruvida utgifterna
får, eller kanske t.o.m. skall, aktiveras och kostnadsföras genom framtida
avskrivningar. Bakom denna restriktivitet ligger såväl teori som försiktighet
och förenkling. Det är teoretiskt korrekt att vara sparsam med
aktiveringsprincipen, eftersom bara sådana utvecklingsutgifter som verkligen
ger upphov till framtida intäkter eller kostnadsbesparingar skall behandlas på
detta sätt. Försiktigheten påkallar en ytterligare restriktivitet, eftersom det
är svårt att avgöra vilka utgifter som kommer att ha en sådan effekt.
Förenklingen ligger slutligen i att det många gånger är administrativt
lättare att löpande omkostnadsföra utgifter än att pröva om och i vilken
utsträckning de är att hänföra till ett aktiveringsbart utvecklingsprojekt -
föra upp dem på avskrivningsplaner, årligen pröva restvärdet i förhållande till
framtida intäkter eller kostnadsbesparingar m.m.
Det kan således konstateras att inställningen till hur utvecklingsposter
skall behandlas i redovisningen är relativt njugg. Väldigt mycket
omkostnadsförs omedelbart. Endast i mindre utsträckning fördelas utgifterna ut
på en längre tid.
Hur resonerar vi då, nu när världen förändras? Investeringarna i
industriproduktion koncentreras till färre företag, färre men mer sofistikerade
maskiner, och det blir mer och mer viktigt med mjuka investeringar. Ja, i mångt
och mycket är nog argumentationen oförändrad. Vi koncentrerar oss fortfarande
på att identifiera de mest väsentliga investeringarna, dvs. de som skall
generera intäkter i framtiden. Vi har ett intresse av att aktivera dessa i
balansräkningen och att fördela ut anskaffningsutgifterna på kommande
redovisningsperioder, så att intäkter och kostnader matchas. Men liksom när det
gäller utvecklingskostnader finns det här ett antal begränsningar. Endast
sådana investeringar som skapar ett mervärde i företaget skall eller får
aktiveras.
Den restriktivitet som jag har redogjort för drabbar redovisare än hårdare ju
mjukare investeringen blir. Hur skall man över huvud taget kunna avgöra om den
leder fram till ett framtida mervärde? Ja, att företaget alls beslutar sig för
att genomföra investeringen tyder naturligtvis på att den kan förmodas medföra
något positivt, men det är knappast tillräckligt. Ett tydligare bevis behövs
för att övertyga den skeptiska redovisningskåren. Det skall ju verkligen vara
fråga om någonting som innebär merintäkter eller kostnadsbesparingar. Lägg till
detta svårigheten att hänföra den mjuka investeringen till några specifikt
bestämda framtida intäkter eller perioder, liksom problemet att fastställa
livslängd och lämpliga avskrivningsplaner, så förstår de flesta att
huvudalternativet normalt blir omedelbar kostnadsföring.
Men dråpslaget kanske ändå kommer med juridiken, äganderätten, eller rättare
sagt bristen på äganderätt. När vi begränsar oss till humankapital i en snävare
betydelse, för enkelhetens skull av mig uttryckt som personalens kompetens, får
vi riktigt stora problem. Företaget saknar helt äganderätt i detta fall.
Visserligen förekommer det en uppsägningstid i stort sett i alla
anställningsavtal, men de är oftast relativt korta. Dessutom är sannolikt
intresset av att utföra en extraordinär insats i klart avtagande hos en person
som är på väg ut från företaget. Värdet av humankapitalet är således oerhört
flyktigt och har mycket svårt att försvara en plats bland
anläggningstillgångarna.
Synes detta resonemang alltför negativt och alltför präglat av gamla
konventioner? I andra sammanhang sker ju ett omtänkande. Ta t.ex. redovisning
av leasing eller den pågående debatten om att redovisa omsättningsaktier till
marknadsvärde. Ja, visst kan man hävda att det som jag har sagt förefaller
något ålderdomligt och omodernt. Redovisningsmänniskor är ofta konservativa,
förutom en liten grupp naturligtvis; de som gärna hemfaller åt s.k. kreativ
redovisning. Men det är samtidigt så att en gammal redovisningskonvention är
den alltjämt förhärskande i nästan alla sammanhang, nämligen att redovisningen
skall bygga på historiska anskaffningsvärden. Det innebär två saker för dem som
förespråkar en aktivering av utgifter för humankapitalet.
För det första blir det fråga om mycket godtyckliga värden som tas upp i
balansräkningen. Faktum är att det kan bli så att de medarbetare som initialt
har de sämsta kunskaperna och därför förorsakar företaget de största
utbildningsinsatserna kan bli de som tillför störst värde i balansräkningen.
För det andra, och starkt kopplat till den första punkten, utgör inte det
värde som kommer att redovisas som humankapital i balansräkningen någon bra
bild av det verkliga värdet. Det kommer inte att hjälpa kreditbedömare att göra
värderingar och analyser av kunskapsföretagens värde.
En mycket snabb internationell utblick visar också att det råder en
förhållandevis stor samstämmighet världen över. Mjuka investeringar
omkostnadsförs omedelbart. Så är det bara. Här kan nämnas att exempelvis det
internationella redovisningsorganet International Accounting Standards
Committee, IASC, nyligen har publicerat ett utkast till rekommendation om
immateriella tillgångar. IASC förespråkar ett i stort sett totalt förbud mot
aktivering av alla internt genererade immateriella tillgångar. Motsvarande
tankegångar redovisar det engelska organet ASB i ett rekommendationsutskast
från 1996. Det vore olyckligt om Sverige skulle göra ett avvikande vägval.
Som så lätt blir fallet har jag mest uppehållit mig kring kritiska synpunkter
på dagens ämne. Jag förutsätter emellertid att andra talare efter mig kommer
att uttrycka andra åsikter. Självfallet är det också så att det går att resa
invändningar mot vad jag har sagt. Antalet uppfattningar om hur man bäst
redovisar en relativt enkel affärshändelse överstiger ofta med råge det antal
personer man frågar. Redovisning kännetecknas sällan av några sanningar,
snarare sannolikheter.
Innan jag lämnar över till nästa person på talarlistan vill jag emellertid
också säga några positiva ord. Självfallet är uppgifter om företagens personal,
dess kunskapsnivå, utveckling och engagemang m.m. ett mycket viktigt inslag i
företagens informationsgivning. Det finns all anledning att stödja och driva på
en utveckling mot ökad öppenhet i detta avseende. Många stora företag kommer
efter hand att inse att det ligger i deras eget intresse att lämna mer och
bättre information i sina årsredovisningar. Andra företag kommer att släpa
efter men kommer så småningom att tvingas följa med i utvecklingen.
I detta sammanhang kan jag också nämna att det inom OECD nyligen har
initierats ett projekt som syftar till att ta fram internationella riktlinjer
för frivilliga upplysningar om företagsinformation rörande human resourses and
other intangibles. Det finns alltså förslag på gång. Jag är övertygad om att
också talare efter mig har många goda förslag att komma med. Låt oss lyssna på
vad de har att säga.
Ordföranden: Tack så mycket för detta så långt. Vi kommer naturligtvis
tillbaka även till de här frågeställningarna. Men vi går nu vidare i programmet
och går in på den andra avdelningen, där företrädare för
intresseorganisationerna på det här området också skall ge oss sin syn på de
två huvudområdena. Vi börjar med Per Söderström, Civilekonomerna.
Per Söderström, Civilekonomernas Riksförbund: Herr ordförande,
riksdagsledamöter, övriga deltagare, mina damer och herrar! Jag heter Per
Söderström och respresenterar Civilekonomerna, som det heter numera. Jag tänkte
börja med att redogöra för bakgrunden till att vi i Civilekonomerna under mer
än tio års tid har engagerat oss i den här frågan. Civilekonomerna är en
service- och intresseorganisation just för landets civilekonomer, som i sina
yrkesroller ute i näringsliv och i samhället i övrigt har att förvalta och
följa de regelsystem och den praxis som styr deras verksamhet. Våra medlemmar
blir mer och mer frustrerade över hur regelsystem och praxis fjärmar sig
alltmer från den verklighet som de är satta att redovisa och värdera.
Civilekonomernas inställning och engagemang bygger på en djup och klar insikt
om att det är nödvändigt att börja mäta, värdera, synliggöra och redovisa det
som vi kallar för de mjuka värdena - det osynliga kapitalet - som vi från
början bara definierade som humankapital. Det handlar alltså om vårt egagemang
för kompetensen, som även omfattar andra mjuka värden, vilka på likartat sätt
inte finns med i den officiella redovisningen. Jag talar då om det som kallas
för strukturkapital, IT-lösningar och -system och om marknadskapital, där det
investeras i humankapital, strukturkapital och marknadskapital. Här är det
enligt vår uppfattning fråga om betydligt större belopp än när det gäller de
traditionella hårda investeringarna. Vi kräver att dessa investeringar skall
likabehandlas.
Vi menar att dagens regelsystem är relikter från det gamla industrisamhället,
som vi nu lämnar. Vi eftersträvar system, regelverk och praxis anpassade till
dagens kunskapsintensiva informationssamhälle, som vi inte bara närmar oss utan
som vi i dag lever i. Det kräver att alla tillgångar i företag, verk och
organisationer skall redovisas på ett likartat sätt efter likartade
regelsystem. Vi menar alltså att det är en självklarhet att andra investeringar
som är värdefulla och viktiga för förädlingsprocessen - medvetna seriösa
investeringar - skall tas upp och redovisas enligt samma principer som
investeringar i byggnader, maskiner och anläggningar, med möjlighet till
avskrivningar. Framför allt för unga, små företag i tillväxtbranscher, som
oftast är kunskapsintensiva, är det en nödvändighet att investera i kompetens,
nya system och nya mjuka produkter. Kännetecknande för dessa unga
kunskapsföretag är inte att de har ett stort dolt kapital att ösa ur och att de
av skattetekniska skäl, måhända, vill minska övervinster, utan att de behöver
kapital och möjlighet att göra avskrivningar även för sina mjuka investeringar.
Det finns statistik som visar att det först är i samband med
företagsöverlåtelser, försäljningar, som de dolda tillgångarna lyfts fram. Vid
företagsförsäljningar ökar alltså goodwill-värdet. Det finns statistik som
visar att de tio senaste åren har en faktor på 1-10.
Jag vill ge ett annat konkret exempel som gäller Stockholms Fondbörs.
Stockholms Fondbörs marknadsvärde är mer än dubbelt så högt som det bokförda
värdet. Varför då inte i den officiella redovisningen lyfta fram detta dolda,
osynliga? Vi menar att det bör finnas ett regelsystem och en praxis för att på
ett öppet, ärligt och rättvisande sätt lyfta fram och synliggöra dessa mjuka
immateriella tillgångar. Vi bör ivra för att få till stånd en sådan process.
Vi driver vår verksamhet efter fyra huvudspår. Det första huvudspåret kallar
vi för lagstiftningsspåret. Det andra spåret är näringslivsspåret, där vi
hjälper företag att i praktisk handling börja redovisa och synliggöra de dolda
mjuka tillgångarna för sina intressenter. Det tredje spåret, utbildningsspåret,
bygger på att ändra den ekonomiska utbildningen, så att morgondagens
civilekonomer får in det här tänkandet och lär sig regelsystem för att värdera
mjuka värden. Det fjärde spåret, avslutningsvis, riktar sig till revisorerna,
som måste ändra sin praxis och sitt regelsystem och öppna möjligheten för
verksamheter att redovisa mjuka värden på det sätt som vi vill.
Vi börjar med lagstiftningsspåret.
Jan Arpi, Civilekonomernas Riksförbund: Herr ordförande, ärade
riksdagsledamöter, mina damer och herrar! I praktiken avvisade
Redovisningskommittén nyligen i sitt slutbetänkande till åresredovisningslagen
möjligheten att redovisa humankapitalet som en anläggningstillgång. Detta är
enligt Civilekonomernas uppfattning olyckligt, eftersom man i så måtto följer
även tidigare lagstiftning - bokföringslagen från 1976 - som i sina grunder
faktiskt härstammar från 40-talet. Denna lag om hur företagens tillgångar skall
värderas och bokföras är anpassad till det dåvarande industrisamhällets
struktur och dimension, då tillverkningsindustrin utgjorde huvuddelen av
Sveriges BNP och de hårda värdena uppgick till 70-80 % av dess
förändringsvärde.
Redovisningskommittén har visserligen pekat på möjligheterna till
personalekonomisk redovisning, men man hänvisar här till praxis. Praxis på
detta område uttolkas av Bokföringsnämnden, Redovisningsrådet och Föreningen
Auktoriserade Revisorer. Vi kan konstatera att utvecklingen av praxis på detta
område har varit mycket långsam till följd av en starkt tilltagande
konservatism på området. Redovisningsrådet har vidare konstaterat att viss
aktivering möjliggörs i lagen men att kraven möjligtvis har varit för stränga.
Det senare uttalandet är vi de första att instämma i.
Bokföringslagen öppnar för aktivering av vissa utvecklingskostnader.
Kommentaren lyder: Utgifter för teknisk hjälp, forsknings- och
utvecklingsarbete, provdrift, marknadsundersökningar och liknande får tas upp
som anläggningstillgångar, om det är av väsentligt värde för den
bokföringsskyldiges rörelse. Man menar då att skrivningen ?och liknande? skulle
kunna öppna för aktivering även av andra mjuka tillgångar, men den skrivningen
är uppenbarligen inte tillräckligt tydlig för att företagen skall våga följa
denna praxis.
Bokföringsnämnden har i sina rekommendationer enligt vår uppfattning tolkat
bokföringslagens stadganden tämligen hårdraget. Det gäller då skrivningen om
väsentligt värde. I praktiken förbjuder man därmed aktivering av kostnader för
mjuka investeringar annat än i forskning och utveckling. Hårda investeringar
däremot aktiveras, även om det långt ifrån alltid går att med säkerhet
fastställa att de kommer att generera framtida merintäkter eller
kostnadsbesparingar.
Den restriktiva hållningen gentemot mjuka investeringar grundar sig på den
allmänna försiktighetsprincipen. Enligt denna princip skall mjuka inve-
steringar direktavskrivas, eftersom den framtida nyttan är svår att värdera.
Härmed undviker man risken att värdera tillgången och nyttan av denna för högt.
Sören Wallin var tidigare i dag inne på att redovisningens uppgift är att
visa verksamhetens resultat. Det är naturligtvis en av redovisningens
huvuduppgifter. Vår uppfattning är att man bättre avspeglar det riktiga
resultatet och företagets intjäningsförmåga genom att i viss omfattning öppna
för aktivering av mjuka investeringar i humankapital och i strukturkapital. Då
får man ett riktigt mått på företagets resultat under redovisningsperioden och
på den framtida intjäningsförmågan mätt enligt resultaträkningen.
Försiktighetsprincipen kolliderar delvis med matchningsprincipen, som anger
att kostnader och intäkter för en investering skall bokföras i samma
redovisningsperiod. En mjuk investering som medför framtida nytta i form av
ökade intäkter eller besparingar, exempelvis i form av effektivitetsvinster,
borde enligt detta synsätt kostnadsföras successivt under en följd av år. I
dagsläget tvingas företaget eller organisationen i stället att bokföra hela
kostnaden på anskaffningsåret, medan delar av intäkterna eller besparingarna
infaller kommande år.
Som har nämnts tidigare i dag skyddar försiktighetsprincipen främst ägare och
finansiärer. Enligt det traditionella synsättet är realisationsvärdet på de
mjuka tillgångarna lägre än för de hårda om företaget hamnar på obestånd.
Försöker man däremot göra en rekonstruktion av ett företag på obestånd, är det
väsentligt att kunna göra en bedömning av företagets framtida
intjäningsförmåga. De mjuka tillgångarna visar sig då enligt vår uppfattning
oftast ha en större betydelse än de hårda. Civilekonomernas uppfattning är
därför att man i större utsträckning borde använda sig av matchningsprincipen
för att få en mer rättvisande redovisning, som bättre skulle avspegla
företagets verklighet, än om försiktighetsprincipen tillämpas fullt ut.
Unga företag inom tillväxtbranscher, t.ex. tjänsteföretag, har i regel små
behov av hårda investeringar men desto större behov av mjuka investeringar.
Sådana företag missgynnas därför jämfört med traditionella industriföretag,
eftersom de i regel har sämre lönsamhet och därmed mindre möjligheter att
belasta resultatet med direktavskrivningar. Därmed riskerar kunskapsföretagens
expansion att hämmas, vilket är allvarligt. Många bedömare menar att det är där
som de framtida arbetstillfällena skapas, inte inom den traditionella
industrisektorn.
Väljer dessa företag trots allt att göra mjuka investeringar förlorar deras
balansräkningar substans, och de tenderar därmed att missgynnas vid
traditionella kreditbedömningar.
Det faktum att mjuka investeringar inte heller finns med som aktiva
tillgångar i balansräkningen gör att det inte heller finns några incitament att
vårda och underhålla dessa. Detta är sannolikt ett viktigt skäl till att
kompetensutveckling inte ses som en lika viktig och självklar aktivitet som
underhåll av t.ex. maskiner.
Civilekonomernas uppfattning är att det är nödvändigt att förändra och
uppdatera bokföringslagen och även de rekommendationer som gäller som praxis på
redovisningsområdet. Den uppenbara skillnad mellan karta och verklighet som vi
nu har måste bort. Det är statsmakterna som har ansvaret för att skapa nya och
tidsenliga spelregler. Vi skulle helst se att årsredovisningslagen
återremitterades till Redovisningskommittén för en ytterligare genomgång och
bearbetning.
Även med nuvarande lagar och regler kan dock företagen redan i dag börja
värdera och redovisa mjuka tillgångar genom att utveckla sin internredovisning
och genom att tillämpa nyckeltal i supplement till årsredovisningen.
Civilekonomerna verkar för detta i en organisation som heter
Nyckeltalsinstitutet, som Per Söderström nu kommer att berätta om.
Per Söderström, Civilekonomernas Riksförbund: Företag, verk, kommuner och andra
organisationer är nu förhindrade att på ett ärligt och rättvisande sätt
redovisa de mjuka värdena i sina officiella redovisningar, dvs.
årsredovisningarna. Dessa tenderar för övrigt att fjärma sig alltmer ifrån
verkligheten och det reella värdet i organisationen. Kartan blir alltmer olik
terrängen/verkligheten. Då tvingas företag att på alternativa sätt lyfta fram,
mäta, trimma och värdera de osynliga, de mjuka värdena, och man börjar tillämpa
nyckeltal för de mjuka värdena. Det är då inte bara fråga om det som är lättast
att redovisa, ta fram statistik för och göra jämförelser med, nämligen de
personalrelaterade områdena. Man börjar även ta fram nyckeltal även inom de
andra stora mjuka kapitalgrupperna: strukturkapital och marknadskapital.
Vi kommer att få se att det ute i verksamheterna dyker upp inte bara försök
med utan också aktiviteter med nyckeltal. Därvidlag har Civilekonomerna varit
en av aktörerna. Vi har tillsammans med PA-forum och en forskargrupp som heter
Laboragruppen bildat det s.k. Nyckeltalsinstitutet, till vilket i dag 130 stora
företag, kommuner, verk och myndigheter är anslutna. Vi hjälper till med att
beräkna och tillhandahålla mjuka nyckeltal inom områdena personalkapital,
strukturkapital och marknadskapital. Det är vårt näringslivsspår.
Jan Arpi, Civilekonomernas Riksförbund: Jag skall avslutningsvis bara helt kort
beröra de två ytterligare spåren, dvs. de som vi kallar utbildningsspåret och
revisorsspåret.
Utbildningsspåret bedrivs i samverkan med universitet och högskolor och
syftar till att i ekonomutbildningen avspegla även en redovisning av mjuka
värden. Detta har tagits emot mycket positivt. Bl.a. har Umeå universitet tagit
upp kurser av denna natur på kursplanen. Detsamma gäller också, om jag inte är
felunderrättad, högskolan i Örebro. Det är ett sätt att påverka
ekonomutbildningen för att framtidens ekonomer skall ha med sig det här
tänkesättet från början. Man har under de senaste två åren också skrivit ett
stort antal C-uppsatser på ekonomlinjen om mjuka värden. En förändring är
alltså på gång, i varje fall inom ekonomkåren.
Vad gäller revisorsspåret har vi varit mindre framgångsrika. Vi har träffat
företrädare för revisorsorganisationer i olika sammanhang, försökt påverka
praxis och lyfta fram vikten av en förändrad redovisning av mjuka värden, men
det har hittills fallit på den traditionella syn på redovisning som har
presenterats tidigare här i dag.
Gunnel Mohme, Tjänsteförbundet: Tjänsteförbundet är en liten
intresseorganisation för en stor grupp av företag. Tjänstesektorn är ju nu
oerhört stor. Det är ett litet kunskapsföretag. Det är bara två personer som
arbetar på det. Att det är ett kunskapsföretag märkte jag den dag jag när min
företrädare Kristofer Erlandsson gick ut och jag trädde in. Jag har många
gånger önskat att han hade kunnat skruva av sitt huvud och lämna det kvar. Det
som fanns kvar var några datorer och möjligheten att höra av mig till
Kristofer.
Att det är ett kunskapsföretag märker jag också när våra medlemmar ringer
till mig. Det som de väldigt mycket och i allt högre grad vill få reda på är
det rättsliga perspektivet på ett kunskapsföretag, när de har blivit utsatta
för något som de tycker är en oförrätt. Ofta är det precis så som
inledningstalaren här sade, att det kanske finns ett rättsligt skydd. Det är
bara så att man inte känner till det eller att det är så kostsamt att ta sig
tid. Det är i ett så här litet företag inte bara fråga om pengar, utan det
handlar också väldigt mycket om tid.
Jag märker det också när man ringer och frågar hur man skall mäta ett
tjänsteföretags värde. När jag trädde till fick jag inte ut speciellt mycket av
att titta på årsredovisningar. Det ekonomiska resultatet gav mig inte speciellt
mycket. Resultatet ?satt i väggarna?. Det var det kontaktnät som man under
årens lopp hade byggt upp på Tjänsteförbundet.
Redan när jag trädde till hade man tagit fram skriften Tjänsteföretagens
värden, som är en rekommendation om styrtal i tjänsteföretag. Den har genom
åren varit vår bestseller, som har tryckts upp i det närmaste i 10 000
exemplar. Den används i dag av många både små och stora företag. Skandia med
sitt företag Navigator har gått i bräschen för den, och vi vet också att den
används på många högskolor.
Jag skall också berätta litet grand om tjänstesektorn och ge några exempel
där kunskapsföretag har känt av oförrätter. Det är inte speciellt svårt att
hitta sådana exempel.
Många av våra medlemmar och många andra har hört av sig till mig innan jag
kom hit och sagt att det är fantastiskt att man gör det här. Många är tveksamma
till en utredning. Man skulle helst ha velat ha den här lagen i förrgår och
tycker att en utredning skulle ta för lång tid. Man har ändå önskat mig lycka
till inför dagens utfrågning.
Jag sitter också i Småföretagsdelegationen, och jag har i den egenskapen på
Internet fått ett brev som jag tycker speglar tjänsteföretagens ställning i
samhället i stort. Här finns ett attitydproblem. Man tror fortfarande att
tjänsteföretag och kunskapsföretag är en marginell företeelse. Så här skrev
företagaren: ?Ingen föds stor. Det är historien bakom varje företag. Vad som
krävs är hårt arbetande människor, entreprenörer och bra idéer, men det krävs
en sak till, och det är kapital. Det behövs ibland större resurser för att gå
från tanke till handling än entreprenören själv kan uppbringa.
En blomma som inte får näring vissnar och dör. Så är det också med idéer och
företag. Världen snurrar snabbt utanför, men ibland förundras man som
företagare i IT-branschen över hur långsamt tiden rör sig i Sverige. De eta-
blerade finansiella källorna, som t.ex. banker, har inte i tillräckligt snabb
takt förstått hur man skall värdera t.ex. en tjänst eller virtuella produkter
utan frågar nästan alltid efter vad man har att sätta i garanti eller pant.
Det är inte alltid självklart att alla idéer från ett tjänsteföretag ska
finansieras via privata investerare, utan de borde få samma värdering på en
bank som alla andra produkter. Det där är ett problem, och
Småföretagsdelegationen borde se över vilka möjligheter det finns att få i gång
en debatt mot den etablerade bankvärlden hur man skall hantera problemet med
kapital till småföretag i tjänstesektorn som har växtvärk och är i behov av
samma möjligheter till banklån som andra branscher.?
Brevskrivaren förväntar sig ett svar, men vad skall jag svara? Han är inte
ensam om det här problemet. Det är många som upplever problem med banker. Är
bankerna verkligen så dåliga på att värdera tjänsteföretag, och varför är de
det? Kan det bero på att de här värdena, som är tjänsteföretags viktiga
tillgångar, inte syns? Det som inte syns finns inte och blir inte något
viktigt, och sedan behöver man inte bry sig mer om det.
Detta synsätt duger inte längre. Tjänster är i dag inte någon marginell
företeelse. Låt mig här och nu ta död på en spridd fördom som jag ofta råkar ut
för: att tjänster skulle vara okvalificerade och lågt betalda arbeten. Tjänster
kan vara väldigt mycket, allt från serviceintensiva tjänster, dit städning i
hemmen hör - jag klassas ofta som tillhörande den gruppen - till kunskaps-
intensiva tjänster från bl.a. organisationskonsulter. Tjänstesektorn är väldigt
stor och blir allt större. Den kryper in på fler områden i vårt samhälle.
Också den traditionella industrin får i dag ett allt större tjänsteinnehåll.
Ericsson kan klassificeras som ett tjänsteföretag, men visste ni att t.o.m. de
svenska basindustrierna uppger sitt tjänsteinnehåll till uppemot 30 % i
Sverige. Detta är vad de själva uppger, men det är sannolikt större.
Bara för att visa på hur stor förändringen och förändringstakten är vill jag
med användande av en definition på kunskapsföretag som jag hittat säga att
drygt en tredjedel av alla arbetsplatser i svenskt näringsliv kan klassificeras
som kunskapsintensiva. Det gäller både tjänsteverksamhet som tekniska
konsulter, finansiell verksamhet, bank och försäkring men också verkstads- och
läkemedelsindustri.
Under 1990-talet har produktivitetstillväxten i de kunskapsintensiva
branscherna varit tre gånger så snabb som i övrig ekonomi, och det är samtidigt
här som de flesta jobben skapas. Det är också i de kunskapsintensiva
branscherna som man hittar de stora tillväxtföretagen.
Visste ni att inom områden som kemi, biologi och medicin är utvecklingen ännu
snabbare? Det finns bedömningar att 90 % av det som vi i dag vet hade vi ingen
aning om för 30 år sedan.
Har då det här någon betydelse? Det låter som om kunskapsföretagen inte har
några problem. De växer och frodas. Kanske skulle de rent av inte behöva en
sådan här lagstiftning? Det tror inte jag. Jag är övertygad om att
kunskapsföretagen skulle kunna växa betydligt mer. Precis som många andra här i
dag har sagt bygger de lagar som reglerar marknaden för företagen i dag på
teorier som är hämtade från industrin, från den tid när vi hade lärt oss att
processa råvaror. I dag processar vi information och kunskap.
När jag satt och letade efter material råkade jag snubbla över exemplet
Losec. Jag hade inte tidigare läst på så mycket om Losec, men jag vet att det
är en av de viktiga tillväxtgeneratorerna i det svenska näringslivet, vilken
har ökat på vår välfärd med åtskilliga miljarder. Då tänker jag inte bara på
alla dem som har blivit botade från sina magsår utan även på de exportintäkter
som Losec har genererat.
Det var en tuff och tidskrävande process att utveckla denna magsårsmedicin
och många gånger hade man enorma problem att övervinna. Men när den var testad
och godkänd som läkemedel var det relativt enkelt för ett tysk-japanskt företag
att göra en kopia. Detta patentintrång föranledde en tvist som slutade med en
förlikning. Om vi inte hade haft patentlagstiftningen skulle sannolikt ingen
satsa på utveckling av läkemedel. Alla skulle i stället försöka kopiera det som
andra redan gjort. Men eftersom det inte skulle bli någon utveckling skulle det
inte heller bli någonting att kopiera.
Vill man vara riktigt pessimistisk skulle vi var tvungna att vårda oss själva
med hemgjorda mediciner av örter eller något sådant. Patenträtten har alltså
haft en avgörande roll för att det pågår så många intensiva försök att ta fram
nya mediciner. Patent är en viktig del av det materiella kapitalet, men de är
inte den enda, och för många företag är de inte heller den mest utsatta
materiella tillgången. Det är i stället den kunskap som finns i företagen i
form av personalens kompetens, metoder, företagskoncept m.m.
Kunde företagen lita på att deras kunskap var mera skyddad, tror jag att
samma fenomen som i läkemedelsindustrin skulle uppträda. Då skulle företagen
våga satsa mera på utbildning och utveckling. Då skulle också den samlade
kunskapen öka, och det skapar på sikt tillväxt i vårt samhälle.
Jag vill ge några exempel på den utsatthet som de tjänsteföretag som hör av
sig till mig berättar om. Alla dessa exempel fick jag faktiskt på en lunch i
går eftermiddag. När jag berättade att jag skulle hit blev det ett oerhört
engagemang vid bordet.
Personen till vänster om mig berättade att han är datakonsult. Han har en
ganska lång specialistutbildning från Stanford och en mycket specifik kunskap.
På det företag där han är anställd bedriver man kurser som en
marknadsföringsåtgärd. På varje kurs som han anordnar finns ett antal
snyltgäster som är där för att på två dagar lära sig det han säger och gå
vidare in i företagen och ta hans kunder.
Jag tyckte först att detta inte borde vara något problem, eftersom det i dag
är ett oerhört tryck på just den här marknaden. Han skulle väl inte hinna med
alla kunder.
- Det gör jag inte heller, sade han, men det här skapar problem. Den kunskap
som konsulterna skaffar sig på två dagar hos mig räcker inte för att de skall
kunna lösa kundernas problem. Det som händer är att folk ringer till mig, och
jag får göra brandkårsutryckningar för att lösa de ganska komplicerade
problemen.
Jag vill också ge ett annat exempel. Jag har arbetat inom offentlig sektor,
och jag har då köpt tjänster. Jag har inte haft några onda avsikter när man
från reklambyråerna har presenterat sig och vänt ut och in på sig för att
lägga fram sina ståtliga kampanjer, men jag alltid tyckt att detta blev väldigt
dyrt. Det skulle bli billigare att göra det in the house. Man har tagit det
bästa av det mesta och kokat ihop någonting och i bästa fall hyrt in någon
konsult på stan, dock inte den reklambyrå som har ägnat tid och möda åt sin
presentation. Också den är säkerligen någonting som man kan skydda, men det är
tjänsteföretag dåliga på.
Det tristaste exemplet hämtar jag också från gårdagens lunch. När en anställd
slutar kan han ta med sig inte bara sin kunskap utan också affärsidén osv. och
starta ett plagiat några kvarter längre bort, där han jobbar på samma sätt. Man
kunde tänka sig att det vore som i läkemedelsindustrin, att det måste göras
något litet bättre, att det måste spetsas till. Det skulle om inte annat betyda
tillväxt.
Jag vill avslutningsvis säga att välfärd och sysselsättning inte kommer från
det politiska systemet. Det kan bara skapa förutsättningar och drivkrafter för
den ekonomiska utvecklingen. En av politikens viktigaste uppgifter är att
utforma regler och institutioner som inspirerar och stimulerar människor att
ständigt försöka se möjligheterna och ta tag i varje liten förbättring av
produkter, tjänster, processer och organisationer i det ekonomiska livet. De
som är mest framgångsrika när det gäller att skapa en miljö som gynnar
utveckling, upptäckter och innovationer kommer också att få den bästa
ekonomiska utvecklingen. Det gäller såväl för människor som för företag och
nationer.
Ulrik Östling, Företagarnas Riksorganisation: Herr ordförande, ärade
riksdagsledamöter, mina damer och herrar! Jag kommer från Företagarnas
Riksorganisation, och jag vill liksom Gunnel Mohme börja med att presentera den
egna organisationen. FR är en näringslivsorganisation som företräder ungefär
100 000 småföretagare i Sverige.
Jag skulle först vilja tacka för att vi har inbjudits till den här hearingen
om humankapital och kunskapsföretag samt också fått förtroendet att hålla ett
av inledningsanförandena. Det här är frågor som vi inom FR tycker är viktiga
och som bör uppmärksammas.
Det finns ingen direkt definition på vad som är ett kunskapsföretag. Ingen av
de tidigare talarna har i dag försökt göra en sådan definition. Begrepp som
kunskapsbaserade och kunskapsintensiva företag används ibland i debatten. Dessa
begrepp används på vitt skilda typer av företag såväl inom den traditionella
industrisektorn som inom tjänstesektorn. Allteftersom mer avancerade produkter
efterfrågas på de flesta områden blir kunskap viktigare för alla typer av
företag och inom alla sektorer.
Det finns emellertid en grupp av företag som har vuxit fram på senare år och
som bygger sin verksamhet på tjänsteproduktion med komplicerat innehåll. Dessa
företag har så gott som uteslutande tillgångar i form av kunskap, antingen
manifesterade i medarbetarnas kompetens eller i form av strukturer i företaget,
oftast på båda sätten. Skandia har träffande beskrivit de här tillgångarna som
det intellektuella kapitalet, som består dels av humankapitalet, som är
medarbetarnas kompetens, dels av humankapitalet, som kan var t.ex. databaser,
kundregister och manualer - själva tjänstekonceptet. Några andra talare har
snuddat också vid strukturkapitalet. Det är denna grupp som kan sägas vara en
ny typ av företag med beteckningen kunskapsföretag i snäv mening.
De här företagen återfinns inom den del av tjänstesektorn som i SCB:s
statistik går under beteckningen Bank, försäkring och uppdragsverksamhet.
Antalet företag i denna grupp har under början av 1990-talet ökat kraftigt.
Antalet anställda har ökat med 84 % mellan åren 1980 och 1994. Det är den del
av tjänstesektorn som varit mest expansiv. I debatten har man talat om att
Sverige efter att ha lämnat industrisamhället redan har passerat
tjänstesamhället och gått in i vad vi kallar kunskapssamhället. Det troliga är
att vi bara befinner oss i början av en utvecklingsfas där kunskap kommer att
få ännu större betydelse för företagens utveckling och konkurrenskraft.
Industriföretagens tendens att renodla sina verksamheter och köpa tjänster i
större omfattning har också drivit på utvecklingen, och om den fortsätter
kommer de att driva på ytterligare.
Den här gruppen av företag har alltså redan i dag stor betydelse för den
svenska samhällsekonomin. Det finns ca 134 000 sådana företag, som sysselsätter
över 323 000 personer. Enligt vår bedömning kommer gruppen att öka ytterligare,
och det är inte orealistiskt att tro att det redan under början av nästa sekel
kommer att finnas 200 000 sådana företag.
Samtidigt kan man konstatera att det är här som man hittar den största
andelen av de allra minsta företagen utan anställda, de företag som vi inom FR
brukar kalla soloföretagen. Av Sveriges 385 000 soloföretag år 1996 var 57 000
verksamma inom kunskapsbranschen. Gruppen växer alltså som helhet medan de
enskilda företagen inte tycks växa i samma omfattning som varuproducerande
företag. Naturligtvis kan det i många fall vara så att företagen inte känner
något behov av att växa - inte alla soloföretagare vill gå vidare genom att
anställa - men det står klart att det finns anmärkningsvärt få större
kunskapsföretag jämfört med motsvarande andel varuproducerande företag.
Den förhoppning som finns om att den privata tjänstesektorn skall kunna
expandera och skapa arbetstillfällen förutsätter naturligtvis att det finns
goda tillväxtmöjligheter för företagen. Eftersom kunskapsföretagen är en stor
och expansiv grupp inom den privata tjänstesektorn, är det viktigt för
samhällsekonomin och sysselsättningen att de här företagen får optimala
möjligheter att växa.
Vilka tillväxthinder finns då för den här typen av kunskapsföretag? Vad
upplever företagen själva som problem?
Den här typen av kunskapsföretag bygger i många fall hela sin verksamhet på
ett koncept för en tjänst. Konceptet kan vara ytterst komplicerat och
utvecklingen av konceptet förenad med omfattande investeringskostnader både i
form av personalutbildning och i form av rena produktutvecklingskostnader. När
en medarbetare avslutar sin anställning och går till konkurrerande verksamhet
eller startar eget tar han med sig konceptet och kan konkurrera med betydligt
lägre pris, eftersom han inte har några utvecklingskostnader i ryggsäcken. Den
tidigare arbetsgivaren blir då av med hela sin investering i utbildning av
medarbetaren samtidigt som han får en konkurrent med fullständig kunskap om
konceptet, ungefär på det sätt som Gunnel Mohme beskrev.
Paralleller kan dras med varuproducerande företag som investerar omfattande
belopp i produktutveckling. För dessa företag finns det i dag möjligheter att
skydda sina investeringar genom patent och mönsterskydd, som vi har hört talas
om i dag. I och för sig finns det brister i patentsystemet, men det finns dock
ett skydd. För den här typen av kunskapsföretag finns det i dag inget fullgott
skydd mot att en konkurrent eller en tidigare anställd plagierar ett
tjänstekoncept.
För att kunskapsföretag skall vara villiga att investera i framtagandet av
avancerade tjänstekoncept måste det finnas möjligheter för dem att tillförsäkra
sig avkastningen på investeringarna. Samma behov som ett varuproducerande
företag har av att skydda resultatet av kostsam produktutveckling har ett
kunskapsföretag av att skydda investeringar i sitt tjänstekoncept. Finns inte
sådana möjligheter är risken stor att kunskapsföretagen helt enkelt stagnerar i
sin utveckling. Man vågar inte satsa på utveckling av tjänstekonceptet och på
utbildning av sina medarbetare i den omfattning som krävs för att man skall
vara konkurrenskraftig.
Nästa stora problem för kunskapsföretagen är svårigheterna att få krediter.
Detta hänger samman med utformningen av de lagar och den praxis som styr
redovisningen av företagstillgångar. Kunskapsföretagens tillgångar kan inte
redovisas på ett tillfredsställande sätt. Som exempel kan nämnas att när
kunskapsföretagen investerar i att utbilda sin personal redovisas detta inte
som en tillgång, utan det skall tas upp som en kostnad. Om någon av de här
utbildade personerna sedan slutar redovisas det som en minskning av
kostnaderna. Det innebär att företagets resultat tillfälligt förbättras trots
att avgången inneburit att företaget gått miste om viktig kunskap.
Reglerna om tvångslikvidation i aktiebolagslagen är ett ytterligare exempel
på redovisningsreglernas otillräcklighet när det gäller kunskapsföretagen.
Enligt aktiebolagslagen 13 kap. 2 § åligger det styrelsen i bolaget att
ofördröjligen upprätta en kontrollbalansräkning så snart det finns skäl att
misstänka att bolagets eget kapital understiger hälften av det registrerade.
Värderingen av bolagets tillgångar skall ske under förutsättning av fortsatt
drift. Nystartade kunskapsföretag som i inledningsskedet har behov av t.ex.
marknadssatsningar är därför ofta likvidationspliktiga i stort sett omgående
efter det att verksamheten har inletts.
Kunskapsföretagens svårigheter att redovisa sina tillgångar och få krediter
hänger förstås också samman med svårigheterna att skydda dem. För att en
kreditgivare skall kunna värdera tillgångarna i kunskapsföretagen måste han ju
veta hur länge de finns kvar. Detta talade även Sören Wallin från
Bokföringsnämnden om. Utan skyddsmöjligheter kan hela balansräkningen försvinna
när som helst.
Hur kan då kunskapsföretagens villkor förbättras? Här tror vi att man måste
anlägga två perspektiv - ett på lång sikt och ett på kortare sikt.
På lång sikt behöver flera olika regelsystem ses över och anpassas till det
faktum att kunskap av olika slag blir en av de viktigaste tillgångarna i
framtidens företag, precis som Claes Sandgren sade.
Den lagstiftning som i dag främjar tillkomsten av ny kunskap är den
immaterialrättsliga, och då främst patentlagstiftningen, samt även lagen om
företagshemligheter. Patenträttens utformning bestäms i hög grad av
målsättningen att ge skyddet en sådan omfattning att uppfinnande stimuleras men
samtidigt inte på ett oacceptabelt sätt beskär konkurrenternas rörelsefrihet.
Patentsystemet fokuserar emellertid på varuproduktion. Ensamrätt kan fås för
tekniska lösningar som kan användas vid varuproduktion. Det är denna specifika
kunskap som premieras. Patentsystemets tillkomst är nära förknippad med
övergången mellan jordbrukssamhället och industrisamhället. På sikt behövs
kanske någon form av komplement till patentsystemet som främjar tillkomsten av
vad man skulle kunna kalla ?mjuk kunskap? som används inom tjänsteproduktion.
Arbetsrätten är också ett område där utgångspunkterna för lagstiftning är
annorlunda än de förhållanden som råder inom kunskapsföretagen. I
kunskapsföretagen föreligger inte det ojämna styrkeförhållande mellan
arbetsgivare och arbetstagare som den arbetsrättsliga lagstiftningen utgår
ifrån. En medarbetare med specialkompetens och oumbärlig kunskap inom ett
område kan vara i det närmaste oersättlig för ett kunskapsföretag. Redan genom
det här förhållandet har han ett övertag gentemot sin arbetsgivare. Den
tvingande arbetsrättsliga lagstiftningen med möjligheter till avvikelser endast
genom kollektivavtal förstärker denna position och ger ett skevt
styrkeförhållande. Detta är naturligtvis olyckligt ur både arbetstagar- och
arbetsgivarsynpunkt och kan leda till att arbetsgivaren inte törs satsa på
utbildning av arbetstagare i den omfattning som är önskvärd ur båda parters
synvinkel.
För kunskapsföretagen skulle det också vara en fördel om skattereglerna
gjorde det lönsamt att i ökad utsträckning erbjuda olika former av successivt
utfallande belöningssystem för medarbetare, t.ex. optioner och
vinstandelssystem. De skulle då ha större möjligheter att locka nyckelpersoner
att stanna kvar i företaget.
Metoderna för att mäta och redovisa tillgångarna i kunskapsföretag måste
förbättras. Lagstiftningen om redovisning är inte anpassad för mjuka tillgångar
i form av kunskap och kompetens.
Sammanfattningsvis kan sägas att på lång sikt behövs ett ökat mått av
flexibilitet och större avtalsfrihet inom flera områden.
På kort sikt kan en förstärkning av lagen om företagshemligheter i den
riktning som föreslagits av lagutskottets ledamot Bengt Harding Olson vara ett
hjälpmedel för kunskapsföretagen. Förstärkningen av lagen om
företagshemligheter bör också kompletteras med förändringar i
årsredovisningslagen som möjliggör utarbetandet av system för hur den här typen
av tillgångar skall värderas.
Mot bakgrund av vad som har sagts här i dag tycker jag att det står klart att
en bred parlamentarisk utredning om kunskapsföretagens villkor bör tillsättas.
Ordföranden: Då är vi enligt programmet färdiga med det första avsnittet. Jag
vill än en gång tacka er allihop för mycket intressanta inlägg som visar att
det finns anledning att ta upp och diskutera temat för denna hearing. Jag
föreslår att vi nu tar en paus till kl. 11.00 då vi samlas igen.
-----------
Ordföranden: Då skall vi starta den andra avdelningen med att släppa fram
utskottets ledamöter som får ställa frågor till de inledande talarna. För att
vi skall få litet struktur i utfrågningen föreslår jag att vi försöker att
hålla oss till de två blocken. I första hand avhandlar vi nu skyddsdelen och
sedan går vi in på redovisningen.
Om vi börjar med skyddsdelen skulle jag vilja ställa en övergripande fråga
till Claes Sandgren. Jag hoppas att du kan anteckna några frågor så att vi kan
ta några frågeställare i taget för att komprimera tiden. Alla de intressanta
inläggen här visade på att det egentligen redan delvis finns skydd i
lagstiftningen för företagshemligheter i de kunskapsbaserade företagen. Även i
det exempel jag tog upp inledningsvis menade du att det skulle finnas en
möjlighet enligt den lagstiftning som finns. Men det har ju kommit fram väldigt
tydligt att det just är den här typen av problem som oftast dyker upp.
Företagen känner inte till detta. Är det så att vi egentligen skall ha en
lagstiftning som bygger på att man i rätt stor utsträckning skall processa sig
fram och att man skall bygga på prejudicerande domar? Det är en övergripande
fråga där jag skulle vilja att du utvecklade litet mer vad som behöver göras.
Bengt Harding Olson (fp): Låt mig först säga att det har varit en
utomordentligt intressant och stimulerande förmiddag. Med hänsyn till tiden
skall jag begränsa mig till några frågor här.
Tack, Claes Sandgren, för de goda synpunkterna inledningsvis! Jag hoppas att
hela lagutskottet har förstått att professorn har tillstyrkt motionerna nu, så
efter detta behöver vi knappt ta upp dem i riksdagen. Men bortsett från det har
jag bara två frågor om detta.
För det första är vi tydligen överens om behovet av en modernisering av
företagshemlighetslagen. Du nämnde någonting om marknadsföringslagen också. Jag
vet ju att det finns bestämmelser där. Är den i behov av någon komplettering,
justering eller modernisering?
Den andra frågan gäller patenträtten. Där finns en del problem med regelverk,
process, kostnader och tidsutdräkt. Du nämnde att man i England har en access
to justice på ett sätt som förefaller mig ganska tilltalande. Skulle du vilja
vara vänlig och precisera det litet. Skulle det kunna vara en svensk modell
också? Samtidigt kan kanske PRV:s GD Carl-Anders Ifvarsson fundera på om han
har någon moderniserad modell som gör det bättre för Sverige när det gäller
patenträtt.
Claes Sandgren, professor: Jag skall svara på de tre frågor jag uppfattade. Det
var en från ordföranden och två från Bengt Harding Olson. Vad gäller
lagstiftningen och i vilken utsträckning den ger stöd för skydd i relation till
domar och annat vill jag peka på att man kommer en bra bit på väg med den
lagstiftning vi har. Men i viss utsträckning är det ju så att man med avtals
hjälp kan få ett skydd, och avtal är inte reglerade i den meningen i
lagstiftningen. Där har vi en avtalslag, men avtalslagen säger bara under vilka
förutsättningar det har träffats ett avtal. Det var det jag anspelade på när
jag sade att om man går in i en diskussion med ett företag och det levererar
ett koncept får man räkna med att det i alla fall har tecknats ett implicit
avtal i den situationen.
Låt mig också nämna konkurrensklausuler som jag bara berörde i en bisats. Det
är alltså i överensstämmelse med svensk arbetsrätt att binda anställda med
konkurrensklausuler. Man kan ha en konkurrensklausul som hindrar konkurrerande
verksamhet under en tid av kanske två år efter anställningens upphörande där
sanktionen är ett vite som motsvarar ungefär en årslön. Det finns en dom i
Arbetsdomstolen som ger stöd för en sådan uppfattning.
I lagen om företagshemligheter finns det också något som man kan kalla ett
efterskydd, nämligen om en anställd i en situation, som har berörts av flera
här, tar med sig material, koncept eller hemligheter och efter anställningens
upphörande startar en konkurrerande verksamhet. Då kan man nog anse att det
faller in under den bestämmelse i lagen om skydd för företagshemligheter som
talar om synnerliga skäl. Men det hindrar inte att man kan behöva se över just
den situationen. Och det är ju ett exempel på att det kan finnas skäl att se
över just den lagen.
Vad gäller Bengt Harding Olsons fråga om 8 § i marknadsföringslagen vill jag
säga att den lagen är helt ny. Jag ser personligen inget behov av att ta med
den lagen i en eventuell översyn.
Slutligen har vi frågan om s.k. access to justice. Hur skall man kunna få en
bättre ordning för patenthavare så att de förmår försvara sig och sina
rättigheter? I England har man lagt fram en rapport, The Woolf Report som den
heter, som under benämningen access to justice framför allt försöker underlätta
och förenkla förfarandet. När man diskuterar de här frågorna tror jag att det
är viktigt att man håller isär å ena sidan organisationsstrukturen och å andra
sidan förfarandet. Organisationsstrukturen handlar om sådant som hur
domstolsorganisationen ser ut: skall man ha möjlighet till både administrativ
omprövning av beslut att bevilja patent och judiciell omprövning eller skall
man ha en organisation och hur många instanser man skall ha? Sedan handlar det
om hur man kan göra förfarandet snabbare, enklare och billigare. Det är just
där som engelsmännen har satt in stöten för att göra förfarandet snabbare,
enklare och mindre kostsamt. Jag tror att det kan vara svårt att kopiera deras
tankegångar, men sättet att resonera är absolut tillämpligt också i Sverige.
Ordföranden: Jag har en följdfråga. Räcker verkligen den ändring du förordade
av lagen om företagshemligheter? Du pekade på att vi skall ha en utveckling mot
mer avtal i stället. Är det en tillräckligt åtgärd att ändra lagen om
företagshemligheter?
Claes Sandgren, professor: Jag menar att dessa två kompletterar varandra och
bör gå hand i hand. Det ena utesluter inte det andra. Man kan ju inte få en
klar bild av möjligheterna för ett kunskapsföretag att skydda sig om man bara
ser på lagen om skydd för företagshemligheter. Man måste också beakta att man
normalt har fullständig avtalsfrihet och kan skydda sig den vägen. Dessutom ger
ju lagen stöd åt de avtal man träffar samt skydd i vissa situationer, t.ex. när
en anställd uppträder illojalt mot sin arbetsgivare. Jag tycker inte att man
behöver framställa det så att det ena utesluter det andra. Man kan både stärka
lagen i vissa avseenden och uppmärksamma att företagen kan skydda sig i ökad
utsträckning med hjälp av avtalskonstruktioner.
Ordföranden: Är det den enda lagen som behöver ändras?
Claes Sandgren, professor: Enligt min mening skulle det här mycket stimulerande
initiativet ni har tagit att stärka kunskapsföretagens ställning kunna bli
förfelat om man bara siktar in sig på några få lagbestämmelser. Mitt budskap är
egentligen att det behövs ett brett grepp där man inte bara ser på själva
lagstiftningen utan också på de resurser som finns, de organ som finns och de
möjligheter som patenthavare reellt har att ta till vara sina rättigheter. Jag
menar att det är ett sådant brett grepp man bör ta.
Rolf Dahlberg (m): Jag håller med Bengt Harding Olson om att det var mycket
värdefulla inledningsanföranden som vi har fått lyssna till. Claes Sandgren
nämnde ett exempel från England. Jag skulle vilja ställa en kom-pletterande
fråga just på den punkten. Finns det något annat land som du tycker har kommit
längre än Sverige på just det här området som gäller skyddsaspekten?
Claes Sandgren, professor: Det var en svår fråga. Jag kan nog tänka mig att i
många europeiska länder har de mindre företagen bättre möjligheter att ta till
vara sina rättigheter. Det lilla bevis som jag kan prestera för det är vad jag
nämnde, nämligen en undersökning av europeiska patentverk som visar att svenska
patenthavare har mindre tilltro än patenthavare i andra europeiska länder till
möjligheten att försvara sina rättigheter i domstol. Jag är själv överraskad
över detta, men det här är en mycket seriös jämförande studie som de europeiska
patentverken har gjort. Man måste alltså ta den undersökningen på allvar.
Rune Berglund (s): Jag vill ställa en fråga till Claes Sandgren angående detta
med tilltron. Är det tilltron det handlar om? Kan det inte lika gärna vara de
ekonomiska möjligheterna?
Claes Sandgren, professor: Det jag menade var tilltron till möjligheten att
försvara sina rättigheter. I det ingår naturligtvis att man tvekar att ta den
risk som man löper att dra på sig rättegångskostnader i en process vars utgång
är mycket svår att förutse. Jag nämnde att rättegångskostnaderna i ett
tvåinstansförfarande är ca 2 miljoner kronor på patentområdet. Svaret på din
fråga är förmodligen ja.
Ordföranden: Ulrik Östling sade att det inte finns någon klar definition för
den här typen av företag. Det här problemet finns överallt. Är det alltså en
uppfattning du har att det här är ett generellt problem i företagarvärlden över
huvud taget?
Ulrik Östling, Företagarnas Riksorganisation: Jag sade att det finns ingen
klar definition på vad som egentligen är ett kunskapsföretag. Det hörde vi
Claes Sandgren säga också. Kunskap är viktiga i alla typer av företag. Man kan
inte säga att kunskapsföretag är en speciell företagsgrupp. Jag tog upp detta i
snäv mening och pekade på kunskapsföretag som sådana företag som nästan inte
har några hårda tillgångar och bygger sitt företagande på tjänsteproduktion.
Men naturligtvis kommer ju samma fråga in även i andra företag där man har
delar av kunskap som är svår att skydda. Det är ju lättare att skydda kunskap
som är knuten till ett patent. Då har man ju patentet så att säga. Men har man
ingenting som man kan patentera får man stödja sig på lagen om
företagshemligheter. För de företagen är det extra besvärligt, även om det är
svårt för företag som har hårda tillgångar också att skydda den mjuka delen.
Ordföranden: Är lagstiftningen mer klar och entydig när det gäller de företag
som har både kunskapsbaserade tillgångar och andra fasta tillgångar?
Ulrik Östling, Företagarnas Riksorganisation: Möjligheterna till skydd är
större om man har kunskap som är knuten till ett patent eller något annat
immaterialrättsligt skydd som man kan peka på. Då har man större möjligheter
att skydda den här kunskapen.
Ordföranden: Du säger att möjligheten finns. Skall jag därmed fatta det så, att
där är skyddet tillräckligt?
Ulrik Östling, Företagarnas Riksorganisation: Jag håller med om det som Claes
Sandgren säger om att det är en kostnadsfråga. När det gäller patentintrång
t.ex. har ett litet företag små möjligheter att kostnadsmässigt orka med en
process. Det pågår ju utredningar om en patentintrångsförsäkring. Där instämmer
jag i att det finns ett behov hos små företag att ekonomiskt kunna försvara
sina rättigheter.
Bengt Kronblad (s): Jag skulle vilja vända mig till Företagarnas
Riksorganisations representant. Vi diskuterade ju vid några tillfällen olika
typer av försäkringstagande. Ett sådant element skulle givetvis kunna vara en
kom-pletterande del. När man samtalar med personer som nu arbetar med ett
patentarbete saknas det ofta en viss typ av humankapital som stöd för att driva
en fråga. Hur skulle en sådan försäkring kunna vara utvecklad för att kunna ge
ett försäkringsskydd? Skulle det vara bra om det fanns en organisation där man
också kunde få ett stöd för att bedriva ett arbete för att skydda en idé och
utifrån det perspektivet få ned kostnadsbilden? Det handlar ju ofta i prövandet
om tillgången till det kapital som behövs för att kunna utveckla en idé i
startskede och därmed också finansiera en prövningsrätt. Skulle t.ex.
Företagarnas Riksorganisation kunna ha en sådan organisation?
Anders Lundström, Företagarnas Riksorganisation: Jag tror inte att vi är
betjänta av fler institutioner som tar hand om det här. Detta måste nog varje
enskilt företag sköta självt. Man har gjort en utredning om
patentintrångsförsäkringen. Där handlar det nog främst om att försöka
finansiera den här försäkringen. Arbetet med hur man skall få i gång
försäkringen pågår för närvarande. Där finns det två hypoteser. Antingen är
försäkringen kommersiell, och då skall det inte behövas något särskilt stöd
från någon, eller också är den inte det. Då är det vår uppfattning att staten
bör gå in och ta ansvaret för att få i gång försäkringen. Men jag tror inte att
vi är betjänta av några särskilda institutioner för att driva
utvecklingsprocesser. Det måste ske i det enskilda företaget.
Ordföranden: Ulrik Östling var också inne på arbetsrätten. Det är väl den enda
lagstiftning som har berörts här som inte tillhör civilrätten som lagutskottet
har att bereda. Men där tyckte jag att du gjorde en mycket intressant
iakttagelse att partsförhållandet håller på att svänga i arbetsrätten. Är det
rätt uppfattat? Vad drar du för slutsatser av det?
Ulrik Östling, Företagarnas Riksorganisation: Ja, det är vår uppfattning att
den arbetsrättsliga lagstiftningen bygger på att det är ett styrkeförhållande
som är klart till arbetsgivarens fördel. Om man tittar på industrisamhället kan
man säga att en viss typ av arbetstagare i viss mening var utbytbara. Man kunde
alltså ta ut en arbetstagare och plocka in en annan. Det förhållandet
föreligger inte i kunskapsföretagen. Där är egentligen arbetstagaren i många
fall oersättlig om det handlar om nyckelpersoner. Man har då den tvingande
arbetsrättsliga lagstiftningen till skydd för arbetstagarna för att de är i
underläge, vilket de inte är i kunskapsföretagen. Då får man en dubbel
förskjutning.
Ordföranden: Skulle möjligen Per Söderström från Civilekonomernas Riksförbund
något kunna kommentera det svaret.
Per Söderström, Civilekonomernas Riksförbund: Nej. Jag är här för att diskutera
och debattera den bokföringsmässiga delen. Jag vill inte ge mig in på den
rättsliga delen, vare sig privat eller å min organisations vägnar.
Ordföranden: Då har jag ingen mer frågeställare på listan som berör skyddet. Då
går vi över på redovisningsdelen.
Carin Lundberg (s): Jag har en fråga som i första hand riktar sig till Sören
Wallin. Det är en sak som jag hörde på radion. Jag kommer från Västerbotten.
Det är ju en vidsträckt valkrets, och jag tillbringar mycket tid i bilen där
jag hör mycket på radion. För ett tag sedan pratade man om fotbollsklubbarnas
ekonomi. Man gick igenom de olika fotbollsklubbarna och talade om hur dålig
ekonomi de egentligen hade och hur man då har använt sig av fotbollsspelarna
som anläggningstillgång. Jag fick inte detta riktigt klart för mig. Här på
förmiddagen har vi hört om de svårigheter och de problem som föreligger när det
gäller att redovisa humankapital. Jag undrar då hur detta är möjligt. Tillhör
fotbollsklubbarna avdelningen kreativa bokförare?
Sören Wallin, Bokföringsnämnden: Vad som är traditionell redovisning och vad
som är kreativ redovisning går ibland ihop. Jag har inte själv närmare studerat
den här typen av redovisning så jag vet inte riktigt vilka principer man har
använt. Men förhoppningsvis är det så att det värde man har tagit upp är det
man en gång har betalt för dessa spelare. Därmed finns det åtminstone någon
form av historiskt anskaffningsvärde. Om detta sedan är ett uttryck för slaveri
eller vad det egentligen är fråga om vet jag inte. Men visst är det ett
lättflyktigt tillgångsvärde som man starkt kan ifrågasätta.
Bengt Harding Olson (fp): Herr ordförande! Jag skall inte ha några synpunkter
på fotbollsidan. Jag tror att Sören Wallin nämnde detta med äganderätt. Ibland
uppfattar man det så att klubbarna äger fotbollsspelarna och säljer dem som
varor fram och tillbaks, inte minst i England. Men det var en parentes.
Jag tänker fortsätta med några frågor till Sören Wallin. För det första
handlar det om detta att vi har en lagstiftning - den relativt nya
årsredovisningslagen. Du tycker uppenbarligen att den är bra som den är. Det
tycker också Redovisningskommittén. Vad som skall hända för övrigt får ske vid
sidan om i form av praxis eller liknande. Nu har vi hört att de flesta inte är
nöjda med detta. Därför utvecklas ett nyckeltalsklimat. Då är min fråga: Tycker
du att det är en oroande utveckling att vi har en lagstiftning som inte stämmer
med behoven och som alltmer kompletteras med en massa icke lagfästa privat
fastställda nyckeltal?
Årsredovisningslagen är ju ny. Man har försökt att anpassa den på flera olika
sätt. Frågan är om den har anpassats på ett korrekt sätt till EU:s fjärde
direktiv om organisationskostnader. Enligt vissa bedömare saknas just den
punkten. Det är en nyckelfråga för just mjuka värden.
Detta med redovisning är inte lätt. Du insåg tydligen att detta kan uppfattas
som gammalt och negativt. Jag försöker ändå ha en litet mer positiv syn på det
hela. Framför allt verkar det som om ljuset går upp litet grand genom att OECD
har intresserat sig för det. De ställer upp en massa riktlinjer. Är det
någonting som kan vara intressant ur svensk synpunkt? Vi ingår ju som bekant i
OECD och det finns ju ett stort antal länder som pekar på att det då kan bli
harmoni i dessa. Hur skall t.ex. de riktlinjerna implementeras i svensk rätt?
Det är svårt att värdera humankapital. Jag har för egen del inte sagt att det
är självklart att det skall vara en aktiv post i balansräkningen. Jag har sagt
att det är viktigt att det på ett tydligt och otvetydigt sätt framgår av
årsredovisningen i någon form. Då är frågan: Tycker du att det skulle
underlätta värderingen av humankapitalet om man fick ett rejält rättsligt skydd
för den här typen av humankapital eller intellektuellt kapital som vi nu talar
om?
Sören Wallin, Bokföringsnämnden: Vi har fått en ny lagstiftning. Lagstiftningen
är väl inte helt på plats ännu. Det sker fortfarande vissa överväganden.
Redovisningskommittén har i sitt slutbetänkande tagit upp några frågor som
kommer att innebära en komplettering av lagstiftningen. Är det bra med en
ramlagstiftning? Ja, det tycker jag. Jag tycker inte att det är rätt sätt att
bedriva redovisningsutvecklingen att tid från annan ändra i lagstiftningen. Jag
tycker att vi skall ha ett ganska fast regelverk och sedan bedriva utvecklingen
i huvudsak vid sidan om i kompletterande normgivningsform. Det kan ske på
väldigt olika sätt. Det kan ske genom myndighetsnormgivning eller privat
normgivning i etablerade former eller i ad hoc-former.
Det finns naturligtvis stora fördelar med standardisering. Man skall inte
lösa saker och ting i de enskilda företagen. Det finns stora fördelar med att
företagen gör på ungefär samma sätt. Det ökar informationsvärdet. Men jag
tillhör dem som tycker att den kompletterande normgivningen är väsentlig och
att det är där som man framför allt skall driva utvecklingen. Därmed inte sagt
att man aldrig skall lagstifta, men jag ser inte något stort lagstiftningsbehov
i denna fråga.
Har Sverige implementerat EG-direktivet korrekt när det gäller
organisationskostnader? Jag känner mig inte riktigt övertygad om jag skall
svara ja eller nej på den frågan. Jag skulle nog behöva studera den något mer.
Vi har ju också en representant för Justitiedepartementet här i dag, och han
kanske kan komplettera med ytterligare uppgifter. Min preliminära bedömning är
att vi har implementerat direktivet korrekt.
Det som OECD tog upp är någonting jag själv hörde talas om nyligen.
Självklart är det intressant. All internationell harmonisering och
internationell utveckling är positivt. Från Bokföringsnämndens sida räknar vi
med att på ett eller annat sätt delta i det arbetet. Jag har själv deltagit i
OECD-arbete för några år sedan då vissa saker var på gång. Vi kommer att följa
detta med stort intresse.
Det är svårt att värdera humankapitalet. Som Bengt Harding Olson sade är det
inte självklart att det skall tas upp i balansräkningen. Ju fastare former
företaget har för kontroll av utvecklingen, sina tillgångar och sin kompetens,
desto lättare är det naturligtvis att motivera ett värde i balansräkningen. Men
sedan är det inte säkert att en ändring i lagen om företagshemligheter
automatiskt innebär en aktivering av sådant man tidigare inte aktiverat. Men
självfallet påverkar det i den riktningen.
Bengt Harding Olson (fp): Tack för svaren. De var klargörande. Möjligen var en
punkt oklar, men den kan vi nog reda ut. Jag tycker att redovisnings-
lagstiftningen skall vara en ramlagstiftning men med en viss precisering. Det
är vi överens om. Däremot är jag inte riktigt klar över vad du menade när det
gäller humankapital, eller intellektuellt kapital. Det finns ju ingen ramregel
för sådant i årsredovisningslagen. Rent privat och spontant tycker jag det vore
vettigt om man hade en ramregel kring vilken man kunde hänga upp sådant här
nyckeltalsarbete och annat. Men jag och många andra uppfattar det som att det
inte finns minsta lilla krok att hänga upp dessa mer mjuka resonemang på i nu
gällande lagstiftning, allra minst mot bakgrunden av att man inte ens har
monterat in EU-direktivkroken. Detta påstår jag, och jag tror inte att du
påstår motsatsen.
Sören Wallin, Bokföringsnämnden: Jag skulle nog vilja hävda att det finns en
sådan öppning i gällande lagstiftning som man vill ha. Det finns regler om hur
man skall värdera immateriella tillgångar. Det finns regler om att man kan
balansera vissa typer av utgifter, och det finns periodiseringsregler. Jag
anser alltså att det finns en krok att hänga upp redovisning av humankapitalet
på. I den ramlagstiftning som vi efterlyser och är överens om att vi bör ha
ligger att man inte skall försöka specificera olika slags tillgångar mer i
detalj, utan att man bör låta praxis utveckla detta.
Bengt Harding Olson (fp): Detta är en nyckelfråga, och jag har lyssnat på vad
du säger. Jag skulle vilja bredda frågan till er övriga inledare. Har ni hittat
kroken som påstås finnas? Eller är det bara Bokföringsnämnden som vet att den
finns? Jag spetsar till frågan litet så att det inte blir alltför tråkigt.
Ordföranden: Är det någon som spontant vill nappa på kroken? Innan jag släpper
ordet vidare skulle jag först vilja fråga Per Söderström om han har någon
kommentar till ramlagsresonemanget? Man kan också gå vidare. Även om vi behöver
en krok så behöver vi kanske också en galge. Jag är alltså inne på att
detaljreglera för att få någonting att hänga snyggt.
Per Söderström, Civilekonomernas Riksförbund: Vi vet att det finns en mycket
liten krok i ramlagstiftningen avseende bokföring: 17:2 §. Men den kroken är
tydligen alldeles för osynlig och inte tillräckligt bra betad för att
verkligheten skall nappa på den. Vi lever faktiskt med en praxis som bygger på
lag som i praktiken ?förbjuder? företag att värdera och synliggöra mjuka värden
på ett sätt som jag i mitt anförande sade är inte bara bra utan nödvändigt för
Sverige i informationssamhällets tid. Vi är inget juristparti som har till
huvudsaklig uppgift att ändra lagstiftning, men i den verklighet vi
konfronteras med är det katten på råttan och råttan på repet hela tiden.
?Varför gör ni inte så här om ni håller med oss?? ?Nej, vi får inte för vår
revisor.? Revisorn hänvisar till god redovisningssed och man hänvisar till
Bokföringsnämndens rekommendationer, som hänvisar till lagstiftningen. Alltså
börjar vi i den änden. Vi har uppvaktat lagutskottet tidigare, och vi vill ju
få till stånd en ändrad lagstiftning där den här kroken blir synligare. Då kan
vi få en annan praxis ute i företag och näringsliv. Det är vad vi eftersträvar.
Rune Berglund (s): När man talar om redovisning är det inte helt enkelt. Det
har nämnts att humankapitalet är flyktigt. Folk kan ju sluta en anställning,
och då försvinner humankapitalet. Man kan ta ett exempel från t.ex. en
bilindustri. Säg att det där finns en person med nya idéer om hur man kan
effektivisera en process. Från att det tidigare tagit 40 timmar att tillverka
en bil tar det i stället 20 timmar genom att man slimmar och effektiviserar
processen. Det blir naturligtvis möjligt tack vare en massa kunskap av olika
slag. Om den personen sedan slutar, redovisar företaget det som en tillgång, i
och med att kostnaderna minskar. Men är det så enkelt? Denna kunskapsinsats har
ju absorberats och lever vidare oavsett om personen som jobbat med detta finns
kvar eller inte. Detta innebär en svårighet i redovisningssammanhang. På vilket
sätt skall man kunna redovisa humankapitalet så att man får ut något av det, så
att säga? Jag ställer egentligen inte frågan till någon särskild, utan jag
skulle vilja få ett svar på hur det skulle kunna gå till.
Sören Wallin, Bokföringsnämnden: Med de villkoren är det inte alldeles lätt att
svara. Naturligtvis redovisas det inte som en tillgång när en person slutar. En
person mindre står på lönelistan, vilket gör att det blir mindre utgifter fram
till dess att man ersätter personen med någon annan som kommer upp på
lönelistan.
Någon föreslår förbättringar för att höja effektiviteten. Är det något som är
väldigt hårt knutet till att den personen själv skall utföra arbetet och inte
lämnar det ifrån sig till företaget, har vi något som ligger inom det snäva
humankapitalet och är mycket personrelaterat. I det fallet är det enda möjliga
redovisningssättet sannolikt att man omedelbart kostnadsför det. Lönekostnaden
för denna person tas ju normalt som en löpande omkostnad. Om det däremot rör
sig om något som på ett entydigt sätt kan lämnas över till företaget så att
kunskapen lever vidare även om personen slutar, finns det större möjligheter
att diskutera en aktivering. Man skulle kunna se det som en ny-, till- eller
ombyggnad av de produktionsanläggningar som finns. Man har tillfört denna
tillgång ett värde. Det är en tänkbar utveckling. Därmed skulle utgifterna
kunna fördelas som kostnader genom avskrivningar över en längre tid. Det är en
tänkbar utveckling, men den är snabbt hopkommen, så den har säkert sina
brister.
Per Söderström, Civilekonomernas Riksförbund: Låt mig belysa Rune Berglunds
insiktsfulla fråga, inte direkt med ett svar utan med ett exempel. Ett företag
har vuxit ur sin gamla IBM-maskin och gör en investering i en ny dator.
Kostnaden är 1 miljon. De gamla systemen och programmen i den gamla datorn var
omoderna och otillräckliga. Man investerar 1 miljon i nya program och nya
system och lägger in dem i datorn. Samtidigt passar man på att göra en generell
kompetenshöjning hos hela personalen inom företaget för att man skall kunna
kommunicera genom den nya, fina datorn, använda IT, Internet och alltihop. Man
satsar 1 miljon kronor på en seriös kompetenshöjning. Företaget har gjort en
totalinvestering på 3 miljoner kronor.
När företaget vill ta upp investeringen som en tillgång påstår jag att den
traditionella revisorn säger att man får ta upp datorn, som man kan klappa och
ta på. Det andra skall direktavskrivas som kostnader och anses vara förbrukat.
Alla vet att det inte finns någon marknad för begagnade datorer. IBM-burken är
i princip värdelös samma dag den installeras. Kompetensen finns kvar och är
inte bunden till enskilda individer. Den finns kvar inom företaget. Systemen
och programmen kommer man att leva med många år framöver. Det är detta som är
den horribla paradoxen i dagens redovisningssystem: Det som tas upp som ett
värde har inget värde, och det som har ett värde skall direktavskrivas som
förbrukningsvara och anses förbrukat och värdelöst.
Sören Wallin, Bokföringsnämnden: Jag har hört detta exempel i flera sammanhang,
och jag är inte säker på att jag fullt ut håller med Per om vare sig den
korrekta behandlingen eller vad revisorerna egentligen säger i dessa
sammanhang. Hur revisorerna resonerar är det bäst att någon företrädare för
revisorsorganisationen får svara på. Men mycket handlar om huruvida man skall
gå in och försöka analysera delar av en stor investering eller om man skall se
det som en sammanhållen enhet. Skall man se det som en nyinvestering eller en
återinvestering? Eller är det fråga om underhåll? När man börjar analysera
dessa delfrågor ställs man ofta inför ett antal problem, och efter överväganden
kommer man fram till vad man tycker är den korrekta redovisningen. Men det är
svårt att riktigt entydigt svara på om en miljon skall aktiveras, den andra
kostnadsföras och den tredje diskuteras. Man får i stor utsträckning se det
hela som ett paket.
Rune Berglund (s): Vad händer om resten av paketlösningen går ut genom dörren
och försvinner? Är det inte samma problem som när datorn blir omodern? Jag
frågar Per.
Per Söderström, Civilekonomernas Riksförbund: Nej, i mitt mycket enkla
schablonexempel är vår uppfattning att det skall ses som en paketlösning. Det
är en totalinvestering på 3 miljoner som är en ny tillgång för företaget och
bör kunna avskrivas i sin helhet enligt vissa överenskomna avskrivningsregler.
Jag menar att de mjuka programmen och systemen bevisligen finns kvar. Den
samlade kompetensen går inte heller ut genom dörren utan att återkomma klockan
nio dagen efter, utan den finns kvar inom företaget. Man behöver inte som
fotbollslagen sätta en prislapp på enskilda individer. Däremot kan man värdera
kompetenshöjande insatser, se dem som investeringar och ta upp dem som värden.
Det är vår utgångspunkt.
Stig Ringborg (m): Om ett företag går i konkurs är det de materiella
tillgångarna som räknas. Om man gör en rekonstruktion kan både det immateriella
och det materiella representera tillgångar. Jag tycker att det som sades av
inledaren och andra är väldigt viktigt. Vi skall se över alla lagar när vi
funderar på hur man skall kunna bedöma dessa värden. Just nu arbetar vi med
förmånsrättsordningen vid konkurs. Där är det viktigt att se till att den görs
så att det blir fler rekonstruktioner på bekostnad av konkurserna. Vi har då
möjlighet att se på immateriella tillgångar i samband med rekonstruktionerna.
Det är också viktigt att företagen får en ordentlig ekonomi och soliditet. Jag
upplever att det råder en extrem brist på det i Sverige i dag. Därför kommer de
immateriella tillgångarna så lätt i vanrykte när man tar upp dem på
tillgångssidan i en balansräkning. Väldigt ofta rör det sig om företag som
aktiverar därför att de annars är likvidationspliktiga.
Vi arbetar nu samtidigt med ansvarsgenombrott i aktiebolagslagen. Vem vill
sitta i styrelser om vi får en lagstiftning som säger att immateriella
tillgångar skall tas upp väldigt drastiskt? Jan Arpi förordar att vi skall
återremittera årsredovisningslagen. Jag tycker att man skall se över den
samtidigt som man ser över ansvarsgenombrott. I dag pågår nämligen flera
processer gentemot styrelser på ett sätt som aldrig förut, därför att de har
gjort vinstutdelningar och dispositioner flera år före konkursen. Nu görs de
personligt ansvariga. Jag frågar rakt på sak: Tycker ni att vi skall göra om
årsredovisningslagen innan vi gör om allt det andra, så att det blir litet
substans i de svenska företagen? Frågan är då vilka som vill sitta i de
styrelserna?
Sören Wallin, Bokföringsnämnden: Om jag skall svara på den som jag uppfattade
enda egentliga frågan är svaret nej. Jag tycker inte att vi skall skapa
balansräkningar i Sverige som i stort sett bara innehåller immateriella
tillgångar.
Stig Ringborg (m): Delar du Jan Arpis uppfattning att vi bör återförvisa
Redovisningskommitténs betänkande? Det har ju i och för sig inte kommit längre
än till beredning i Regeringskansliet ännu, men så småningom kommer det
förmodligen också till lagutskottet.
Sören Wallin, Bokföringsnämnden: Redovisningskommitténs slutbetänkande bereds
ju för närvarande inom Justitiedepartementet, och för mig är det naturligt att
den fortsatta beredningen sköts inom departementet.
Ordföranden: Då går vi över till programpunkten där övriga deltagare har
möjlighet att göra korta inlägg och ställa frågor. Jag hemställer om att ni gör
inläggen korta och att ni kort presenterar vad ni står för. Först släpper jag
fram Margareta Sjöberg från Sveriges Informationsförening.
Margareta Sjöberg, Sveriges Informationsförening: Sveriges Informationsförening
är en yrkesförening för professionella informatörer. Vi har i dag 3 000
medlemmar som är verksamma inom företag, organisationer och olika myndigheter.
Vi har funnits sedan 1950. Det ansvarsområde informatörer arbetar specifikt med
är förtroendekapitalet. Jag vill därför föra in ännu en kapitaltillgång i
debatten. De tre tidigare har ju nämnts, dvs. humankapital, strukturkapital och
marknadskapital. Vi definierar förtroendekapital som det anseende en
organisation åtnjuter bland anställda, kunder, finansiärer och i samhället. Vi
välkomnar diskussionen om mjuka värden och tillgångar och tackar för inbjudan i
dag. Vi har själva under två års tid utvecklat ett projekt som är ett bidrag
till den här debatten. Vi har tagit fram en modell för att definiera
ickemateriella värden och visa hur dessa påverkar det ekonomiska resultatet.
Vi stöder också finansiellt det europeiska forskningsprojektet som startade i
somras och som även Näringsdepartementet är med och finansierar. Projektet
koordineras från Sverige, men det är fem europeiska länder som deltar. Syftet
är att öka kunskapen om vilken betydelse osynliga tillgångar har för
konkurrenskraft och sysselsättning. Hur sker ekonomistyrning och redovisning av
dem? Avsikten är att utveckla kunskap som kan vara användbar för att utforma
riktlinjer för tillgångar. Fyra delstudier görs: en klassifikation av osynliga
resurser, en kapitalmarknadsstudie, en ekonomistyrningsstudie samt en tillväxt-
och sysselsättningsstudie. Vi tycker att det är oerhört viktigt att projektet
har kommit till stånd. Det skall pågå i tre år. Det projekt som vi själva har
drivit har vi samlat i en rapport som vi gärna distribuerar till intresserade.
Ordföranden: Om någon av ledamöterna vill ställa en direkt följdfråga kan ni gå
in och göra det. Vi försöker nu att få i gång dialogen.
Bengt Harding Olson (fp): Det är intressant med de olika delarna i
begreppsbildningen, men de är inte lätta. Nu har vi fått de ?nya? begreppen
marknadskapital och förtroendekapital. För att åtminstone för egen del få någon
rätsida på problematiken vill jag fråga: Hur står förtroendekapital respektive
marknadskapital i förhållande till det vedertagna begreppet goodwill?
Margareta Sjöberg, Sveriges Informationsförening: Förtroendekapitalet är en del
av goodwillkapitalet. Problemet med begreppet goodwill är att det egentligen är
en slaskpott i redovisningen och att det bara aktiveras i
försäljningsögonblicket.
Christina Helgesson, doktorand: Jag är doktorand i juridik vid Stockholms
universitet och arbetar för närvarande med ett projekt om skydd för
affärshemligheter i en ny teknisk verklighet. Sedan juni 1994 är projektet
finansierat av Riksbankens Jubileumsfond. Tidigare har jag publicerat en del
arbeten om konceptskydd i tjänsteföretag, dvs. skydd för tjänstekoncept.
Kortfattat kan man säga att jag står för att rättssystemet är en del av den
ickemateriella infrastrukturen och att det behöver anpassas till den nya
verkligheten om vi skall kunna skapa tillväxt osv. Några punkter vill jag
särskilt peka på.
Den första gäller redovisningen av humankapital. Det är en fråga som måste
lösas. Diskrepansen mellan verkligheten och regelverket är inte bra. Jag tänkte
dra en parallell till idrottsvärldens lösningar. Det är ju en verksamhet där
individen spelar en mycket stor roll. Som ideella föreningar är de inte bundna
av de redovisningsregler som vi har diskuterat här. Jag har tittat litet på
elitserieklubbarna. En handfull av dem tar upp spelarna som tillgångar. Det
varierar om de tar upp dem som omsättnings- eller anläggningstillgångar. Men
det man egentligen värderar är kontraktet med spelaren. Man köper en spelare
för 3 miljoner och har ett kontrakt på tre år, vilket möjliggör avskrivning med
t.ex. 1 miljon per år. Här gäller ju också att personen är medveten om
bundenheten under denna tidsperiod. Arbetsrättsliga problem skulle uppstå om vi
överförde detta synsätt till företag, men det är också viktigt att påpeka att
en person byter anställning inte bara av illojala skäl. Det kan helt enkelt
vara så att personen blir kär och vill flytta till en annan ort.
Den andra punkten gäller lagen om företagshemligheter. Den lagen reglerar
inte skydd för individens kunskap. I 1 § lagen om företagshemligheter står att
lagen skyddar information. Det betonas också i förarbetena att det är
information som skyddas. Vad är då skillnaden mellan information och kunskap?
Jo, information är kunskapens kommunicerbara beståndsdelar, alltså det som kan
kommuniceras. Om ett tjänsteföretag bedriver sin verksamhet i form av
franchising och skriver ned sitt koncept i en franchisemanual, har vi där den
överförbara delen av kunskapen.
Och det syns att lagen om företagshemligheter är uppbyggd kring just
överförbar information. Den centrala straffparagrafen reglerar
företagsspioneri, dvs. att någon bereder sig tillgång till information. Skall
man bereda sig tillgång till en persons totala kunskap så får man sätta denne i
hypnos. Jag tror inte att det är det som lagstiftningen tar sikte på. Däremot
tycker jag faktiskt att lagen behöver ses över av en mängd skäl, bl.a. på grund
av arbetsgivarens svaga förhållande när arbetstagaren bestämmer sig för att gå
vidare.
Vi diskuterade tidigare hur man har löst de här problemen i andra länder. I
Frankrike är det t.ex. så att man har möjlighet att ingripa - Concurrence
illoyale heter det där - när arbetstagare går vidare. Där har man litet vidare
möjligheter än vad vi har här. Men där gör man också en konkurrensavvägning.
Det finns rättsfall där man har sagt: Det var bra att arbetstagaren gick
vidare, det är för dålig konkurrens inom den här marknaden. Det här med
kunskapsskyddet, alltså skyddet för företaget när det gäller individens
kunskap, skall man kanske lösa på annat sätt. Jag tror inte att det är lagen om
företagshemligheter som skall anpassas för detta.
Då går jag vidare till nästa punkt. Det är behovet av definitioner. Vi har
hela tiden slängt oss med ord som ?information? och ?kunskap?. Vi har
egentligen inte kommit ned till några definitioner. Det var det några här som
diskuterade under pausen. Skall man göra någon form av utredning, oavsett vad
det gäller i de här delarna, så måste definitionsfrågorna vara centrala.
Dessutom måste vi i definitionsdelen ta hänsyn till både ekonomisk och juridisk
begreppsbildning. När det gäller just skillnaden mellan verklighet och
juridiska rättsregler kan vi t.ex. se det här med outsourcing. Man får
imaginära organisationer osv. Det är ett arbete som IT-rättsobservatoriet nu
kommer att ta tag i, alltså arbetet med virtuella organisationer.
Jag vill också påpeka att allting inte ligger inom lagstiftningen. Det är
inte bara lagstiftningen som skall förändras, utan det är även medvetenheten i
företagen. När jag skrev ett arbete om just konceptskydd i tjänsteföretag
gjorde jag en enkätundersökning. Det visade sig att företagen inte anstränger
sig för att skydda sina tjänstekoncept. Det var ganska nedslående för mig när
jag skrev det här arbetet. Samtidigt kan man säga att tjänstekoncepten i dag
till stor del kan skyddas genom en medveten strategi - om man är medveten om de
olika beståndsdelar som man kan utnyttja.
En annan punkt som jag vill ta upp gäller företagens agerande. Företagen
agerar inte som om de vore medvetna om de krav som ställs i lagen om
företagshemligheter. Om man läser affärstidningar och datatidningar i dag så
pratas det om strategisk informationshantering och intranät. Problemet är att
om man gör som managementlitteraturen säger, och följer det som står i Computer
Sweden, Dagens Industri osv., så säger lagen om företagshemligheter att man
förlorar sitt skydd. Informationen anses inte längre hemlig i lagens mening.
Som sista punkt vill jag nämna avtalens betydelse. Avtalsbindningen är
oerhört viktig. Där måste företagen agera mer medvetet. Samtidigt säger man: Ni
har en avtalsfrihet. Ni kan avtala. Men det finns regelverk som går in i
avtalsfriheten och begränsar den - kanske till nackdel för företagen.
Ordföranden: Tack skall du ha. Ni får vinka på svarandesidan om det är någon
som har en kommentar till det här. Har t.ex. Claes någon kommentar till det här
om vad lagen om företagshemligheter egentligen skyddar? Är det bara information
eller är det något mer?
Claes Sandgren, professor: Nej, jag instämmer gärna i vad Christina Helgesson
sade.
Ordföranden: Då går ordet till Carl-Anders Ifvarsson från Patent- och regi-
streringsverket.
Carl-Anders Ifvarsson, Patent- och registreringsverket: Tack, herr ordförande!
Jag är alltså chef för Patent- och registreringsverket, och jag kan bara erinra
om, även om säkert alla är medvetna om det, att vi så att säga står på två ben.
Vi registrerar ju sådant som gäller den immateriella skyddsrätten, alltså
patent, varumärken, mönster och personnamn. Vi registrerar också i stort sett
alla företagsformer i landet genom PRV Bolag i Sundsvall. Där tar vi också in
alla årsredovisningar från aktiebolagen. Vi gör dock huvudsakligen en formell
bedömning när redovisningarna kommer in till oss.
Jag begärde framför allt ordet för att för att få göra några korta
kommentarer när det gäller skyddsrätten med anledning av Claes Sandgrens som
jag tyckte utomordentligt intressanta och klara analys. Jag vill börja med att
tillstyrka, precis som jag uppfattade att Claes Sandgren gjorde, att det görs
en bred utredning kring de här frågorna. Så har jag också uppfattat att det
föreslås i motioner här. Jag delar i allt väsentligt det som Claes Sandgren
sade. Jag vill särskilt peka på hans punkter fyra och sju, dvs. de problem som
finns för de små och medelstora företagen och vad man kan göra för dem. Det är
nog riktigt som Claes Sandgren säger att de små och medelstora företagen i
Sverige inte har utnyttjat patentsystemet i samma omfattning som större företag
gör.
Vi har visserligen haft en ökning av intresset för att utnyttja
patentsystemet under 90-talet. Det har manifesterats i form av ett kraftigt
ökat antal patentansökningar. Inom parentes sagt beklagar jag att vi inte
riktigt har analyserat hur de här sökandena ser ut. Men det finns väl anledning
att tro att det förhåller sig så som Claes Sandgren var inne på, alltså att det
huvudsakligen är de stora företagen som står för den här ökningen. Ericsson är
ju, som har nämnts i ett annat sammanhang, ett utmärkt exempel på hur man på
några år helt har lagt om patentstrategi. Nu patenterar man i en omfattning som
var okänd i det företaget för bara fem sex år sedan. Det har alltså skett, och
det sker, en förändring. Det kan vi se också internationellt.
Man kan för övrigt ha funderingar på om det är så väldigt bra att det
patenteras i denna omfattning. Många av de här patenten exploateras ju aldrig
vidare, utan de tas huvudsakligen ut för att lägga ut en skyddsmatta runt den
inre uppfinningen. Men jag skall inte kommentera det vidare. Jag noterar att
man utnyttjar patentsystemet i dag på ett delvis annat sätt än vad man
traditionellt har gjort.
Men de små och medelstora företagen tycks inte göra detta. Där vill jag också
peka på vad Claes Sandgren säger i punkten sju. För de här företagens
möjligheter att utnyttja systemet är det väldigt viktigt att man har väl
fungerande nationella patentverk. Den enkla anledningen är att de här företagen
har ett behov av att kommunicera med ett patentverk som finns nära dem på deras
eget språk och i deras egen kultur. Detta säger jag litet grand i polemik mot
den utveckling som jag nu ser ute i Europa. EU-kommissionen har nyligen lagt
fram en grönbok om patentsystemet i Europa. Den har varit ute på, och är
fortfarande delvis ute på, en bred remissomgång i hela Europa. Där kan man - i
varje fall mellan raderna, för den innehåller inga konkreta förslag - läsa in
en stark centraliseringstanke från kommissionens sida när det gäller
patentväsendet i Europa.
I princip verkar det som att man ser framför sig att det egentligen bara
behövs ett starkt, centraliserat system. Man nämner knappast de nationella
patentverken med ett ord i det här dokumentet. Man pekar inte alls på de
fördelar som dessa ändå har med tanke på närheten osv. Detsamma gäller
lättillgänglighet i fråga om information. Det är också en viktig uppgift för de
nationella myndigheterna att tillhandahålla teknisk information och att hålla
patent, varumärken, mönster och i vårt fall även bolagsinformation lätt
tillgänglig för företagen. När man värderar de här strömningarna i Europa måste
man därför också tänka litet på vad de kan få för konsekvenser på nationell
nivå, i synnerhet för de litet mer perifera länderna, de som så att säga
befinner sig en bit ifrån München och Europas hjärta. Det är i München som det
europeiska patentverket handlägger alla patentansökningar.
Detta har gjort att ett antal av dessa länder, bl.a. de skandinaviska
länderna Sverige, Danmark, Finland som ju är med i EU, men också Norge som ju
är EES-medlem och Österrike och Spanien, nu har uttalat sig, i anslutning till
det här grönboksförslaget, för att man gärna arbetar vidare med att utveckla
det europeiska systemet. Men i stor utsträckning bör detta bygga på att arbetet
med att granska och bedöma patent utförs på nationell nivå som ett slags
outsourcing från det europeiska systemet. Det skall ske under kontroll av det
centrala europeiska systemet, men det skall vara en decentraliserad
handläggning.
Då skulle jag vilja återkomma till det som vi har varit inne på flera gånger
tidigare när det gäller den judiciella prövningen. Det är förstås, som Claes
Sandgren var inne på, ett problem att man nu så att säga kan angripa patent i
princip i varje medlemsland. Därför har vi förordat att man åtminstone skall
överväga ett system med en centraliserad europeisk, gemensam överdomstol som
skulle kunna överpröva de nationella domstolarnas avgöranden om europeiska
patent. På det viset skulle vi både få en harmonisering av lagstiftningen och
en enhetlig rättstillämpning. Det handlar alltså om en decentraliserad
handläggning men en centraliserad judiciell prövning om jag får uttrycka det
litet förenklat.
Dessutom tycker jag att det vore ytterst angeläget - och den frågan har också
varit uppe här flera gånger - att försöka komma åt kostnaderna för att ta till
vara sin rätt genom att man inför en rättsskyddsförsäkring som inte bara gäller
på nationell nivå. Vi vet att ett sådant är på gång i Sverige. Det är också
viktigt att man från svensk sida försöker arbeta för att det kommer till stånd
en europeisk patentintrångs- eller rättsskyddsförsäkring. Jag tror att de tre
elementen tillsammans skulle vara bra på patentområdet.
Sedan vill jag peka på en annan sak som jag tror är viktig och där jag också
tror att nationella myndigheter kan spela en roll. Det gäller att sprida
information och kunskap om systemet som sådant. Patentverket har av regeringen
fått i uppdrag att göra företagsbesök. Man kan kalla det för ett slags
missionerande om systemet. Jag tror att det behöver göras väldigt mycket mer på
det området för att sprida information om de skyddsrätter som ändå finns. Det
gäller inte minst det här med varumärken som också berördes här. Det är en
skyddsrätt som säkert kan komma till stor nytta för en hel del mindre och
medelstora företag. Men de känner inte till systemet tillräckligt. Här finns
det mycket att göra. Man kan se till att det här kommer in i skolan och
undervisningssystemet på olika sätt. Man kan också se till att vi får tillfälle
att föra ut det på många andra sätt. Det finns resursmässiga begränsningar,
vill jag säga, för våra möjligheter. Vi är ju försörjda genom de avgifter som
betalas av sökande. Det gör att vi inte kan lägga ut alltför mycket på
missionärsverksamheten. Men en sådan vore ytterst viktig, det vill jag betona.
Till slut, herr ordförande, berörde Ulrik Östling från Företagarnas
Riksorganisation en intressant sak som jag inte har hört kommenteras
ytterligare och som möjligen skulle kunna bollas över till Claes Sandgren som
en fråga. Ulrik Östling var, om jag uppfattade det rätt, inne på att det kanske
behövs en ny skyddsform vid sidan av de gängse immaterialrättsliga
skyddsformerna. Man kan ju genom patent-, varumärkes- och mönsterskydd skydda
en del. Men vi har hört här i dag att det inte riktigt går att skydda vissa
saker som är mer av kunskapskaraktär. Frågan är om detta är något som det kunde
vara av intresse att fundera vidare på. Det är förstås svårt att veta hur en
sådan figur skulle se ut. Men skulle man kunna hitta någon modell för ett
skydd? Patentsystemet har förstås som sådant sina brister. Patenten kom fram
för 150 år sedan. Då växte systemet fram i takt med den utvecklade
industrialismen. Det var ju tillverkningsindustri och sådant. Sedan har man
försökt anpassa den, men det är en långsam anpassning. Det vore intressant att
se om det finns utrymme för en ny variant av immaterialrättslig skyddsform. Jag
tror att jag kan sätta punkt där.
Ordföranden: Den frågan tycker jag att vi bollar över direkt till Claes
Sandgren. Det är ju ofta så att det är en komplicerad process fram till en
patentsökning. Under tiden finns det risk för att man röjer idéer osv. Skulle
det kunna finnas någon enklare ny form av skydd där så tror jag att det skulle
vara till fördel.
Claes Sandgren, professor: En enklare form av skydd som har övervägts - och som
finns i nästan alla länder utom Sverige - är ju det här med s.k. bruksmönster.
Det gäller enklare uppfinningar. Men jag uppfattade inte att det var det som
Ulrik Östling efterlyste. Det gällde snarare någon sorts nytt slags skydd för
mjuk kunskap. Nu är det så att vi har väldigt många skyddsformer. Om man
kombinerar de olika skyddsformer som finns - här har ju nämnts 8 §
marknadsföringslagen, och det finns också annan lagstiftning - så är jag
tveksam till om det behövs fler skyddsformer. Jag vill faktiskt peka på det
allra mest fundamentala vad gäller att ge skydd åt företag. Det är ju
varumärket. Vi har inte talat så mycket om det här. Tanken med varumärket är ju
att det skall representera det samlade anseende och den samlade goodwill och
kvalitet som företaget står för. Då blir man mindre sårbar om en nyckelperson
lämnar företaget. Varumärket, som ju ofta sammanfaller med firmanamnet, är en
skyddsform. Så jag tror nog att det behov som FR talade om i viss utsträckning
kan tillgodoses genom ett mer målmedvetet utnyttjande av varumärken.
Carl-Anders Ifvarsson, Patent- och registreringsverket: Jag delar uppfattningen
att varumärkessystemet går att utveckla ytterligare. Det är egentligen
förvånande att det inte är ännu mer utnyttjat. Jag glömde bort att i mitt förra
inlägg kommentera det som Claes Sandgren nämnde inledningsvis beträffande
varumärkesskyddet. Då pekade han på ett slags kompetensförlust som han ansåg
att vi hade gjort genom den här utlokaliseringen till Söderhamn.
Ja, PRV har gjort en kompetensförlust, för det är inte många som är beredda
att följa med i flytten. Samtidigt vill jag dock säga att vi har varit väldigt
framgångsrika hittills med att nyrekrytera. Rekryteringsomgången när det gäller
att nyrekrytera folk till den nya varumärkesavdelningen i Söderhamn är nästan
avslutad. Vi har, tycker jag, lyckats få fram människor med mycket god allmän
kompetens. Det gäller både jurister och andra befattningshavare. Men det är
självklart att det blir en svacka här. En del kompetens går förstås förlorad.
Den går kanske inte förlorad för det svenska samhället, för personerna i fråga
har ju gått vidare till att jobba med de här frågorna på andra håll i
samhället. Men för vår verksamhet blir det en svacka. Jag har ändå goda
förhoppningar, det vill jag gärna få sagt här, att vi skall kunna återhämta oss
från denna svacka och fungera på ett bra sätt så att vi även på detta område
skall kunna ge högkvalitativ service.
Sedan vill jag också beträffande Utility Model, alltså bruksmönsterskydd,
säga att det egentligen inte är det jag syftar på. Det är rätt uppfattat. Jag
är själv - och detsamma gäller PRV - tveksam till behovet av att införa en
sådan enklare skyddsform som ju innebär en ytterligare konkurrensbegränsning
utan att direkt verka tillföra några nya värden i form av industriell
utveckling osv. I varje fall hjälper det nog inte de här kunskapsföretagen i
någon nämnvärd utsträckning. Det är ju så att säga en enklare teknisk
skyddsform.
Rune Berglund (s): Det är intressant att diskutera det här med patentskyddet
och hur det kan utvecklas. Men jag skulle vilja ställa en annan fråga så att ni
inte försvinner innan vi så att säga försvinner. När man tittar på de nya
kunskapsföretagen; finns det då där möjligen något behov av att på något sätt
ändra upphovsrättslagen? Där handlar det ju väldigt mycket om att skydda det
som man har gjort och det som man är på väg att släppa ut. Är det något där som
ni tycker att det skulle vara angeläget att diskutera här innan vi slutar?
Christina Helgesson, doktorand: Upphovsrättslagen skyddar hur man har
framställt något, inte innehållet i framställningen. Det betyder, om vi går
tillbaka till den här franchise-manualen som jag nämnde förut, att denna
skyddar hur du har skrivit; att det kommer ett ?och? och sedan ett kommatecken
eller vad det nu är för något. Men den skyddar inte idéinnehållet. Det är en
avgränsning som är oerhört viktig när det gäller t.ex. informationsfriheten.
Det är något som i alla fall jag tycker att man skall värna.
Ordföranden: Då går vi vidare i listan, och jag hemställer att ni försöker att
hålla det så koncentrerat som möjligt så att alla kommer till tals. Jag har
Leif Hansson, Försäkringsförbundet, som näste talare.
Leif Hansson, Försäkringsförbundet: Tack, herr ordförande! Det har pratats
väldigt mycket om intellektuellt kapital, marknadskapital, strukturkapital osv.
Det är alldeles uppenbart att det händer saker och ting ute i verkligheten i
dag. Vi kom in på detta med supplement till redovisningar. Detta sprider sig
väldigt snabbt. Jag kan nämna två exempel från det företag som jag själv har
min hemvist i, Skandia. Där ser vi nu regelmässigt till att den vanliga
finansiella redovisningen kompletteras med uppgifter om nyckeltal som gäller
den här världen. Det är också glädjande att det här uppmärksammas utomlands. I
dag sitter en av våra representanter med i Security Exchange Commission i USA.
Där tar man väldigt allvarligt på den här frågan. Jag vill bara nämna detta.
Det pågår alltså ett arbete i väldigt många företag, och det går väldigt
snabbt. Man ser också från år till år hur det här materialet utvecklas och blir
bättre och bättre kvalitativt. Då blir också de här nyckeltalen lättare och
lättare att definiera.
När man skall värdera humankapital är det ju inte riktigt lika enkelt. Jag
tänker på det exempel som Rune Berglund nämnde med den här bilarbetaren som kom
med den fantastiska idén som gjorde att processen kunde snabbas upp. När han
har lämnat av den idén, kan man säga att han egentligen borde få ny kunskap så
att han skulle kunna tillföra företaget ytterligare strukturkapital. Frågan är
om vi inte har en av våra utmaningar där. Hur skall vi få möjligheter att
förnya kunskaperna hos våra medarbetare ute på företagen?
Det är ju svårt att aktivera sådana investeringar. Men man kan tänka sig att
man bygger upp de här fonderna i förhand som en spegel mot att kunskaperna
minskar hos de anställda. Då har man möjligheter att komma i gång och göra den
här förnyelsen regelbundet. Det skulle kunna gå, men då behöver vi ett
skattesystem som hjälper näringslivet att komma i gång i den här världen, dvs.
som gör det möjligt för företagen att bygga upp fonder för framtida
investeringar i kunskap. Det gäller t.ex. när behovet av den här fantastiska
datamaskinen uppstår. Då skulle man ha möjlighet att ta upp den sidan också.
Det här verkar vara på gång i andra länder, men jag har inte sett några
definitiva förändringar här.
Ordföranden: Då går ordet till Martin Johansson från Svenska
Revisorssamfundet.
Martin Johansson, Svenska Revisorssamfundet: Tack för det, herr ordförande! Jag
representerar här de konservativa revisorerna. Först skulle jag vilja säga att
det inte är så konstigt att revisorer är konservativa. De skall ju tillämpa den
lagstiftning som redan finns. Jag vill påminna om att årsredovisningslagen ännu
inte har tillämpats. Men jag skulle ändå vilja kommentera det konkreta exempel
som har varit uppe med den här datamaskinen och med programutvecklingskostnader
och utbildningskostnader. Ett råd till Per Söderström skulle möjligen kunna
vara att byta revisor. Jag är nämligen helt övertygad om att det finns
revisorer som skulle mena att det här är aktiverbara tillgångar. Världen är
alltså inte svart och vit.
Jag hade inte tänkt beröra vad som har varit. Det är inte det vi är här för
att diskutera. Vi är här för att diskutera vad som skall komma. Utgångspunkten
kan då vara: Vad är egentligen redovisning? Vi hörde av Sören Wallin att det är
en kombination av teori och praktisk erfarenhet från verkligheten. Jag skulle
till detta möjligen vilja lägga en tredje punkt, nämligen att det också är
politik. Då menar jag politik i ordets vidaste bemärkelse. Jag tror att det är
viktigt att uppehålla sig vid frågan om vad redovisning är. Vi hörde av Sören
Wallin att det är en återspegling av hela verkligheten. Har man den
utgångspunkten så tror jag att man får stora problem. Jag är inte riktigt säker
för egen del på att det är det som är redovisningens utgångspunkt.
Men om man ändå tar den utgångspunkten så kan man råka ut för ett antal
frågeställningar som dyker upp. Skall man utgå från ett ekonomiskt synsätt
eller skall man utgå från ett juridiskt synsätt? Där uppfattar jag att det i
dag sker en svängning mot ett mer ekonomiskt synsätt. Ett exempel på det är att
vi i dag under vissa förutsättningar kan tillåta och aktivera leasingkontrakt.
Jag ser inte riktigt den skillnad som skulle göra att man inte kan tänka sig
andra, motsvarande aktiveringsmöjligheter när det gäller andra typer av
tillgångar även om man inte har äganderätt till dem - under vissa
förutsättningar som sagt.
Ett annat problem som Sören Wallin berörde var att anställda kan sluta. Det
är helt riktigt. Men det är också en verklighet att datamaskinen kan krascha
dag två. Vad gör vi med datamaskinen i så fall? Jo, vi utrangerar den ur
redovisningen. Jag ser det inte som helt främmande att man skulle kunna ha
samma synsätt om en anställd slutar. Det normala är väl trots allt att de
anställda är kvar i verksamheten och genererar intäkter. Jag ser alltså inte
att det skulle finnas något hinder mot att matcha detta om man så vill.
Detta för mig fram till den tredje punkten, nämligen att det i mycket är en
fråga om vad vi vill i det här sammanhanget. Där vill jag varna för att man
försöker hitta på några specifikt svenska lösningar. Jag tror att det är
viktigt att vi följer den internationella utveckling som nu finns på det här
området. Den för i sig väldigt mycket positivt med sig även om den också kan ha
en del nackdelar på vissa områden.
Men det finns en del grundproblem, som jag ser det, när man skall föra in
immateriella tillgångar eller humankapital i redovisningen. Ett sådant problem
är: Är detta mätbart? Och är det realiserbart? Här tror jag att det krävs
väldigt mycket mer utvecklingsarbete innan vi är så långt framme att vi kan ta
det steget - om vi skall ta det steget.
Sedan vill jag närma mig det här med årsredovisningen. Den består av flera
delar. För egen del är jag inte helt övertygad om att vi enbart skall titta på
balans- och resultaträkning i det här sammanhanget. Jag kan se en del problem.
Jag ser det som att vi kanske skall begränsa syftet med resultat- och
balansräkningen till att gälla det som är mätbart och det som kanske är det
traditionella syftet; alltså att mäta kapitalet på ett eller annat sätt och då
ur ett borgenärsperspektiv. Men det kan finnas andra delar i redovisningen där
den här informationen bättre hör hemma. Jag menar att det är viktigt att den
förs till den totala årsredovisningen på ett eller annat sätt - inte minst för
att det är centralt att vi faktiskt får en jämförbarhet på det här området.
Även om det är förtjänstfullt och bra att det utvecklas nyckeltal på en rad
olika ställen i dag så får vi inte den jämförbarhet som är nödvändig.
Min slutsats är att det behövs en översyn på det här området, men jag tror
inte att man skall begränsa den till att enbart gälla de hårda delarna av
årsredovisningen.
Margareta Sjöberg, Sveriges Informationsförening: Martin Johansson ställde
frågan om det går att mäta mjuka värden eller mjuka tillgångar. Vi menar
bestämt att det går. I dag görs det en mängd olika mätningar ute i företag och
organisationer. Men man har väldigt svårt att tolka dem. Jag tror att en
bättre standardisering av mätningen och nyckeltalen kan vara en väg att nå fram
till detta. Det vore värdefullt.
Ordföranden: Då går ordet till Carl-Erik Bohlin från Föreningen Auktoriserade
Revisorer.
Carl-Erik Bohlin, Föreningen Auktoriserade Revisorer: Att det finns ett behov
av att förbättra det här tror jag är klart. I USA såg man det tidigt under 90-
talet. Den mest kända genomgång som jag känner till är den s.k.
Jenkinsrapporten. Den drevs fram på grund av det låga antalet anställda i
industrin totalt i näringslivet i USA. Redovisningsreglerna är dock styrda i
stort sett av industrins behov. En av slutsatserna från den här rapporten är
att bättre informationsgivning behövs, men man kom inte fram till slutsatsen
att man skulle aktivera de immateriella tillgångarna eller rättigheterna. Jag
återkommer litet till det senare.
Vi kan ta Microsoft, ett väldigt välkänt framtidsföretag, som exempel. Det
har en värdering på marknaden som tio gånger överstiger bokvärdet. En
aktivering av en del av deras internt genererade rättigheter eller tillgångar
skulle kanske bara marginellt påverka det egna kapitalet. Vad marknaden bedömer
eller tror om Microsoft gäller förstås vad de skall göra i framtiden. Det
gäller hur de skall växa och hur de skall kunna utnyttja sin personal för att
utveckla nya produkter. Det gäller alltså hur de skall kunna förvalta sin
kunskap på bästa sätt.
Vi kan titta på vad man kom fram till i Jenkinsrapporten angående aktivering
internt. Man kom fram till några intressanta slutsatser mot aktivering. En var
att bolagen ej värderas efter substans utan efter vad de kan göra i framtiden.
Internt genererade tillgångar som tas upp i balansräkningen ses också som något
opålitligt av externa bedömare.
Analytiker tar ofta bort de här tillgångarna när de gör en värdering av
bolagen. Där kanske man kommer tillbaka till ett problem. Varför skall bolagen
ägna lång tid åt att aktivera dessa rättigheter eller tillgångar när en
kreditbedömare på en bank i slutändan kanske inte bryr sig om dem? Frågan är:
När blir detta pengar på banken? När blir detta ett kassaflöde för bolaget? Då
är man egentligen tillbaka till den problematik som man redan har begrundat nu,
nämligen vad detta innebär för framtiden.
Vad gäller revisorernas roll tror jag att man får vara medveten om att om
sådana här tillgångar tas upp i balansräkningen är det inte bara
styrelseledamöterna som kommer att få vissa problem. Även revisorerna kommer
att vara försiktiga när det gäller att associera sig med bolag som i stor
omfattning belastar sin balansräkning med tillgångar av tvivelaktig substans.
Jag tror att den bästa lösningen är bättre information. Detta är något som
många svenska företag jobbar med. Representanten för Försäkringsförbundet har
redan aviserat det, och många stora svenska företag arbetar med lösningar för
att bättre informera om vad som driver verksamheten i framtiden, supplementärt
i den legala redovisningen.
Vad gäller det s.k. revisorsspåret som Civilekonomerna tog upp skall jag bara
informera om att revisorerna sedan sju åtta år inte sysslar med normgivning.
Lobbying drivs närmast mot Redovisningsrådet som är den organisation som FAR
sponsrar i detta avseende. Tack!
Marianne Kaijser, Företagarnas Riksorganisation: Jag är själv
kunskapsföretagare och som sådan medlem i Företagarnas Riksorganisation. Jag
vill anknyta till frågan om skydd av idéer och kunskap.
Ett stort antal kunskapsföretag är s.k. enmans- eller soloföretag, som Ulrik
Östling nämnde. Problemet för oss är kanske inte att anställda stjäl kunskaper
och idéer. Problemet är konkurrenter och inte minst kunder. Det är många av
mina konsultkolleger som har tagit kontakt med mig inför den här hearingen i
dag. De uppskattar den väldigt mycket därför att den belyser de här problemen.
En kund kan alltså be att få ett idéupplägg, men sedan genomför man det själv
utan konsulten. Man kan också ta in en konkurrerande konsult, som alltså inte
har haft några utgifter för själva idéupplägget. Kunden kan också köpa in en
del som bygger på någon modell eller ett koncept från en konsult. Sedan
fortsätter man på egen hand. Det blir någon form av urvattnad b-modell där
kunden, precis som Gunnel Mohme sade, ofta inte har tillräckliga kunskaper för
att fortsätta. Det förekommer att man fotograferar av bilder, i pausen på en
föreläsning tittar man i föreläsarens väska.
Frågan är: Hur kommer man till rätta med ren stöld av skriven text, bilder,
koncept och modeller om man är en liten enmansföretagare? Man har inte
resurser, och man är också rädd att förstöra sin egen image. Jag skulle vilja
anknyta till en debattartikel som Gunilla Öquist-Skoog, som sitter här, har
skrivit. Hon frågar: När blir det lika fult med idéstöld som butikssnatteri?
Jag tror att Gunilla själv kommer att yttra sig här. Tack för ordet!
Anna-Lena Lärfors, Konceptet Siljansringen: Jag representerar Konceptet
Siljansringen. Vi är fem stycken enmansföretagare som har slagit oss ihop och
konstaterar att det finns en enorm utvecklingspotential i det område där vi
bor, uppe i Dalarna, om vi kan använda IT och Internet som verktyg.
Jag har två frågor som jag skulle vilja ställa: Hur värderar man en domän? Vi
har alltså skaffat oss en egen domän som heter Siljansringen.
Min andra fråga är: Hur värderar man en Internetbutik? Det är någonting som
är under enorm utveckling på marknaden. Tack!
Christer Wikfeldt, Svenska Arbetsgivareföreningen: Jag representerar SAF och
arbetar med utbildning i entreprenörskap och kompetensfrågor. Jag vill gärna
säga att jag tycker att det här initiativet både från motionärernas och från
lagutskottets sida har varit mycket bra och belysande.
Det som är alltmer uppenbart sett med SAF:s ögon är att kompetens är en
nyckelfråga för företag, oavsett om det är stora eller små industriföretag
eller kunskapsföretag. Vår förmåga att utveckla kompetens och omsätta den i
praktisk handling är en ödesfråga och en överlevnadsfråga för oss.
I det här fallet har vem som äger kompetensen varit en av nyckelfrågorna. Det
är naturligtvis medarbetaren eller innehavaren av kompetensen. Det kan vara
företagsledaren också. Men i de fall där det är medarbetaren disponerar
företaget medarbetarens kompetens så länge han är anställd. Det ger
naturligtvis en potential för företaget att realisera sina affärsidéer och
utveckla ny verksamhet.
I synnerhet för kunskapsintensiva företag handlar det i dag om mycket snabba
processer. Jag tror att en av anledningarna till att man inte patentskyddar
allt man kommer på är att man helt enkelt inte hinner med det. Många resonerar
som så att det handlar om att leda utvecklingen eller att försvinna. Så länge
man ligger steget före konkurrenterna klarar man sig. Icke desto mindre är
detta en enormt viktig fråga att komma till rätta med.
En av de frågor som bl.a. Leif Hansson från Skandia har varit inne på är
finansieringsfrågan. Traditionellt sett är det naturligtvis företaget som har
huvudansvaret för att finansiera kompetensutvecklingen bland medarbetarna. Det
kommer det säkert att vara även i fortsättningen. Men när det gäller hög
expertkompetens och liknande kan man mycket väl tänka sig att det kanske är en
bättre strategi att låta medarbetaren finansiera sin kompetensutveckling och i
stället betala för den högre kvaliteten.
Möjligheten att stimulera den typen av kompetensutveckling genom
skattesystemet har, som Leif Hansson mycket riktigt sade, diskuterats av och
till i Sverige och även i andra länder. Medarbetare i företag kan få möjlighet
att t.ex. spara av sin bruttolön till sin egen kompetensutveckling och kanske
göra avdrag för räntor och amorteringar på studielån och andra kostnader för
sin egen kompetensutveckling. Det är en strategi.
Skall man stimulera företag finns det också möjlighet att låta företaget
spara pengar innan behovet av kompetensutveckling är uppenbart. Man skulle
kunna göra vinstavsättningar för framtida kompetensutveckling. Vanlig logik är,
som man ofta säger, att när företaget har mycket att göra och har behov av att
utveckla sin kompetens har man inte tid. När man har litet att göra och har tid
vågar man inte beroende på att man är osäker på det ekonomiska utbytet. Kunde
man göra vinstavsättningar när det går bra och man har dåligt med tid för att
sedan göra kompetensinvesteringarna när verksamhetsintensiteten viker skulle
det vara en bra sak.
En annan variant som också har diskuterats är möjligheten att göra avdrag på
arbetsgivaravgiften. De här frågorna har bl.a. varit aktuella i
Kunskapslyftskommittén. Tack så mycket!
Claes Sandgren, professor: Jag vill kommentera en sak som togs upp, stöld av
material som lämnats över i förtroende, t.ex. i samband med en diskussion om
ett företag skall få ett uppdrag. Den frågan kom från Företagarnas
Riksorganisation. Jag fick också intrycket av någon annan att det inte
föreligger något skydd för den som har tagit fram ett affärskoncept eller
liknande, sådant som t.ex. en reklambyrå kan ta fram.
Men det finns en särskild bestämmelse i lagen om skydd för
företagshemligheter, 6 §, som tar sikte på exakt den situation som här beskrevs
och som alltså ger skydd.
Christina Helgesson, doktorand: Som jag förstod frågan gällde den också
möjligheten att genomdriva och ta vara på det skydd man har genom t.ex. 6 §.
Om man själv har en stor medvetenhet om det skydd man kan få går problemet
att åtgärda genom att man hela tiden i kontakten med kunden talar om att man
anser att materialet är skyddat. Tar de direkta kopior får man sätta stora
copyright-c på som visar att man äger rätten till det här materialet. Då kanske
de blir fegare och inte vågar kopiera på samma sätt.
Marianne Kaijser, Företagarnas Riksorganisation: Jag tror att det delvis
bottnar i en okunnighet både hos kunden och hos oss som konsulter. Dessutom är
man rädd att störa relationen till kunden.
Christina Ferkinghoff Dufwa: En del av det jag skulle säga har redan sagts. Det
handlar om skyddsdelen. Jag är småföretagare och ingår i SAF:s nätverksgrupp
och många andra grupper, bl.a. i Marianne Kaijsers grupp. Jag kommer från
Göteborg och har ett företag som sysslar med utbildning i affärsjuridik, där
jag också är konsult. Det jag skulle kunna bidra med ytterligare är just en
önskan om att man kunde komma på en annan variant av skydd utöver det vi redan
har.
Alla dessa människor som startar eget vill gärna anställa folk så att
arbetslösheten blir mindre. Det är också många gånger syftet från
myndigheternas sida. Men man är säkert obenägen att anställa om ens idéer blir
stulna. Ett exempel är ett företag som jag känner väl. Man undersöker behovet
av läkemedel för att sedan göra utvärderingar av detta. Man har tyvärr råkat ut
för att någon har gett sig i väg från företaget, stulit idén och öppnat eget i
andra länder. Det har kanske gått för lång tid för att göra något åt. Det jag
menar är att man kunde skydda idén så till vida att man får en
förstadagsstämpel av Notarius Publicus eller genom upphovsrättslagens
utbyggnad. Då vore det lättare att bevisa vem som var först.
I annat sammanhang kan man diskutera verkshöjd och liknande. De hade försökt
att få patent, men den här formen för utvärdering var inte patenterbar. De har
naturligtvis firman skyddad i sitt aktiebolag. De har varumärke för tjänsten.
Men i varumärkesbeskrivningen talar man inte om den yttersta hemligheten.
Återstår upphovsrätt. Då menar jag att man kunde göra någon enklare form av
registrering av första dag. Detta var bara ett litet förslag.
Det är många som kommer till mig och har bekymmer med sina designade
produkter. Allting måste ha ett utseende i dag för att kunna säljas. Det har
IKEA och andra stora företag upptäckt. De anordnar en del tävlingar. Man
skickar in bidrag. De blir refuserade för att sedan komma på första sidan av
katalogen. Det är klart att man kan diskutera verkshöjd. Det har man gjort när
det gäller olika jordgubbsmönster och annat som ni känner till från
domstolarna. Men om man får en första dag kan man åtminstone tala om vem som
var först med idén. Det var ett förslag.
För egen del har jag också kompendier. Det är det jag arbetar med. Jag gör
uppställningar inom juridiken. Det tycker andra är praktiskt att ha. Jag
arbetar medvetet med detta tjänstekoncept. Problemet är att innan man anlitar
mig för en kurs vill man att jag skall hjälpa dem att sälja kursen. De har ju
själva knappa resurser. Då får jag först skriva kompendiet och lämna det ifrån
mig. Sedan säljs kanske inte kursen, och jag ser mina papper här och där. Det
har jag tröttnat på. Jag sätter ett copyrightmärke på första sidan. Sedan har
jag en logo på varje papper, en fjäder eller någonting som kommer igen så att
det inte går att kopiera utan att den också syns. Det har jag sett att SAF och
många andra har kommit på. De har röda eller blå små broschyrer som blir svarta
när man kopierar dem. Det kan vara ett exempel. Men jag vill gärna att t.ex.
professor Claes Sandgren besvarar den frågan. Finns det någon litet lättare
version för hur man kan registrera idéer för att våga läcka ut litet till sina
anställda?
Undersökningsföretaget löste det på så sätt att man inte anställde några som
sysslade med den här saken. De anställde en administrativ chef i stället och
gjorde hela det hemliga jobbet själva. Tack för ordet!
Claes Sandgren, professor: Jag är mycket tveksam till att man skulle införa en
ny skyddsform för prestationer av mindre kvalificerat slag än de som nu
åtnjuter upphovsrättsligt skydd. Vi skall komma ihåg att vi måste behålla ett
stort mått av rörelsefrihet för alla företag. Skall man ge skydd måste det vara
en prestation som har ett visst mått av originalitet. Jag är därför tveksam
till tanken att det skulle behövas någon ny skyddsform.
Jag tycker att det exempel som Christina Ferkinghoff Dufwa nämnde, att man
med upphovsrättens hjälp kan få skydd för undervisningsmaterial, visar att det
är väl så mycket en fråga om att utnyttja den lagstiftning som finns som att
skapa nya skyddsformer. Tack!
Christina Helgesson, doktorand: Jag tror att det är viktigt att man
upprätthåller den formlöshet för skydd som finns i upphovsrättslagen, som också
är reglerad i Bernkommissionen som vi är bundna av internationellt. Men det
finns pragmatiska lösningar, att copyrightmärket återkommer på varje sida är en
sådan lösning.
När det gäller tidsbestämning - jag var först, jag skapade det här dokumentet
vid angiven tidpunkt - existerar en praxis inom musikbranschen. När man har
spelat in en demo och skickat i väg ett exemplar av den till ett skivbolag
skickar man samtidigt ett exemplar i ett rekommenderat brev till sig själv. Det
betyder att man får ett datum på kuvertet. Det låser man in i ett kassaskåp.
Blir det plagiat har man ett datum som bevisar när man gjorde detta. Det kan
vara en möjlighet för andra saker som man skickar ifrån sig om man vill ha en
pragmatisk lösning.
Ordföranden: Christina Helgesson och Claes Sandgren är på väg in i
konsultbranschen åt företagen. Vi tar inget extra för det från lagutskottets
sida.
Gunilla Öquist-Skoog, Koncept Utveckling: Jag har drivit företag i 15 år och
sysslat uteslutande med utveckling av egna idéer och presenterat dem för
länsstyrelser, kommuner och landsting. I början var jag mycket naiv och lämnade
över skrivet material. Jag fick till svar: Vi har inte budgeterat för den här
idén. Den är väldigt intressant, men vi har heller inte resurser personellt.
Det har gått några år och så har man genomfört min idé, och jag har inte varit
involverad.
Numera tar jag med mig ett sekretessavtal. Det är väldigt många tjänstemän
som inte ens sätter sitt namn under sekretessavtalet. Det är ganska upprörande,
tycker jag. Det har jag också tröttnat på.
Jag började jämföra de här stölderna med andra, för det kostade mig mycket
pengar att samla in material, att sätta mina ord på papper och att presentera
dem. Om jag stjäl för 50 kr i en butik blir jag polisanmäld, men tjänstemän
blir inte polisanmälda.
Jag skulle nu vilja föreslå att man gör en utredning: Vad kostar alla dessa
stölder småföretagare? Jag vill att man skall kunna registrera en idé och ett
projekt. Jag har föreslagit och själv varit på väg att starta en projekt- och
idéregistreringsbank. Jag har fått mycket gensvar på den artikel jag skrev i
Dagens industri om just detta. Jag talade också på Småföretagarriksdagen om att
det borde bli fult att stjäla idéer. Man skall skämmas lika mycket för det som
när man stjäl en bil. Jag vill också att man tillsätter en utredning om hur vi
skall skydda idéer och projekt.
Jag har nu lanserat trädgårdsturism. Jag var mycket generös i början. Jag har
fått in en del slantar på det. Men nu är det alltför många andra som använder
mina metoder. Det irriterar mig. Jag vill ha stöd för att jag är driftig.
Tack för ordet!
Jag har ett tillägg. Jag vill att den som stjäl en idé och medvetet går in
för att tjäna så mycket pengar på den idén att det är lönsamt att stjäla den
skall dömas att betala efter förmåga. Då först blir det kännbart.
Ordföranden: Nu är vi inne på sanktionsdelen.
Bengt Harding Olson (fp): Herr ordförande! Det har varit ytterligt stimulerande
inlägg och goda idéer. Vi har nog ett mycket bra beslutsunderlag när vi så
småningom skall fatta vårt beslut.
Icke desto mindre har jag två frågor. En riktar sig till Martin Johansson,
som hade en liten privat polemik med Per Söderström angående hur revisorerna
skall fungera. Av det fattar jag att man tydligen kan göra hipp som happ. Om
redovisningsreglerna är så oklara att man kan göra antingen på det ena eller
det andra sättet indikerar redan det ett behov av ett klarläggande på den
punkten, eller hur Martin Johansson?
Fråga nr 2 riktar sig till Leif Hansson, som i varje fall till förnamnet är
namne till en legendar, Leif Edvinsson inom Skandia, som har gjort en enorm
insats just på human capital-sidan. Han är fortfarande still going strong. Jag
har ett par frågor till dig. Skall man uppfatta det på det sättet att ju
tydligare värde man ger humankapitalet, desto större intresse blir det för
företagen att satsa på personalens kompetensutveckling? Det var den ena frågan.
Den andra frågan är bara en enkel begäran. Du sade att USA har tagit
humankapitalfrågorna på allvar. Vill du precisera litet grand vad som menas med
?ta på allvar?, dels praktiskt, dels rättsligt? Dessutom sade du någonting om
att man i andra länder har kommit längre. Vill du precisera dig på den punkten
också? Tack!
Leif Hansson, Försäkringsförbundet: Herr ordförande! På den första frågan tror
jag att man kan svara ett ganska klart ja. Det tror jag att utvecklingen sköter
själv. För varje dag som går blir humankapitalet mer värdefullt. Det som är
viktigt är att man får en systematisk möjlighet att förnya det. Då är kanske
prefondering den metod som för tillfället verkar bäst.
När det gäller Security and Exchange Commission, där just Leif Edvinsson är
medlem, är jag inte uppdaterad om hur långt man har kommit. Men uppenbarligen
har man nu arbetat under ganska lång tid. Såvitt jag förstår menar man att ett
supplement till årsredovisningarna kommer att bli en väg som man väljer. Man
tror också att den typen av biprodukter till årsredovisningarna i framtiden
kommer att få avsevärt mycket större värde än den ursprungliga årsredovisningen
har i dag.
Den tredje frågan minns jag inte. Hjälp mig med den!
Bengt Harding Olson (fp): Har övriga länder, t.ex. USA, kommit längre? Du
antydde någonting om det. Kan du precisera i vilket avseende?
Leif Hansson, Försäkringsförbundet: Man kan väl säga att när det gäller
möjligheter för individer och företag att avsätta pengar för
kompetensutveckling verkar det som om både England och USA är på väg att göra
någonting. Jag tror att det var i Finanstidningen jag för ett par veckor sedan
såg att man antog att det största hotet mot USA:s fortsatta utveckling var den
bristande andelen människor som hade eftergymnasial utbildning. Det visar sig
att det är nästan 50 % av årsklasserna som har det i USA. I jämförelse med
Sverige är det oerhört mycket. Likväl har Clintonadministrationen lagt fram ett
förslag om att man skall få lov att dra av 10 000 dollar om året just för den
här typen av vidareutbildningsändamål. Nu verkar det som om man fick det litet
svårt i Kongressen. Republikanerna ville inte ställa upp på detta. Men nu har
det tydligen kommit ett motbud därifrån. Sannolikt är en förhandling på gång.
Engelsmännen skulle i dagarna komma med någonting som man kallar ett White
Paper om hela utbildningsområdet. Där har man sagt att en del skulle utgöra
någonting som kallas för Individual learning accounts. De har också i något
sammanhang haft beteckningen Individual savings accounts. Det verkar vara på
det sättet att utvecklingen håller på att konkretiseras med någonting i dessa
länder.
Martin Johansson, Svenska Revisorssamfundet: Herr ordförande! Redovisning är
ingen exakt vetenskap. Det är tveklöst så att det finns ett behov av att
utveckla redovisningsseden på det här området. Mitt exempel var egentligen
tänkt som en illustration av att det sker en utveckling på det här området.
Olika revisorer kan kanske se på den här problematiken på litet olika sätt. Jag
är inte säker på att det är där problemen finns. Det ligger nog närmast, precis
som Bengt Harding Olson indikerar, på den normgivning vi har.
Nästa fråga är hur man skall lösa utvecklingen av normgivningen. Där är jag
för egen del inte övertygad om att det just i den här konkreta frågan är
ytterligare lagstiftning som behövs, utan det kanske är de andra kompletterande
normgivningsprocesserna som är viktiga. Det vi ser här är en snabb utveckling
där det gäller att få utvecklingen av redovisningen att följa den
samhällsutveckling som sker. Men det behövs en kompletterande normgivning, ja.
Jan Hedvall, Jan Hedvall Konsult AB: Mitt företag heter Jan Hedvall Konsult AB,
och jag har praktisk erfarenhet av detta, eftersom vi driver en process i
Högsta domstolen som gäller stöld av företagshemligheter. Jag skulle vilja
kommentera det Öquist-Skoog sade.
Man skall komma ihåg att om någon tar en företagshemlighet för att utnyttja
den kommersiellt vet han redan vid stöldtillfället att den är värdefull. Det är
en medveten handling. Om man handlar medvetet är man inne på ett moralområde.
Här handlar det om affärsmoral. Jag skall ta ett exempel som är konkret i mitt
fall.
Jag hade ett sammanträffande med IBM. En av direktörerna säger: Jan Hedvall,
det här skulle jag kunna stjäla av dig. Ja, sade jag, men det vore taskigt att
göra det. Du behöver inte vara rädd, sade han, vi har ett koncernbeslut på att
vi inte får stjäla företagshemligheter. Vi gjorde det en gång i USA. Det
kostade så mycket pengar att vi inte vill göra om det.
Det visar att man kan göra en koppling. Följden av att man stjäl en sak är
ett straff som har sådan betydelse att en affärsmoral utvecklas. Jag tror att
det i det här sammanhanget är viktigt att det kommer en påföljd. Detta sagt med
anknytning till det Öquist-Skoog sade.
Marietta de Pourbaix-Lundin (m): Jag har under de här fyra timmarna pendlat
mellan hopp och förtvivlan. Jag skulle försöka förstå och få en definition på
den mjuka varan humankapital. Jag tycker att det har en viss betydelse om man
skall kunna värdera och mäta den. Jag känner att jag fortfarande inte riktigt
har fått det. Vi i Sverige kan inte heller hitta på en egen definition. Finns
det någon som möjligtvis här på slutet kan hjälpa mig utan att ni känner att
jag stjäl någon kunskap som jag inte borde ha?
Ordföranden: Per Söderström har ordet som siste talare. Nu har du chansen att
också ge en definition.
Per Söderström, Civilekonomernas Riksförbund: Jag har inte ambitionen att knyta
ihop säcken och svara på alla frågorna.
För Civilekonomerna är detta mycket enkelt. Vi vill ha till stånd ett
regelsystem och en praxis som möjliggör för företag och olika organisationer
att i den offentliga redovisningen ta upp, mäta och redovisa de samlade
tillgångar som bidrar till den förädlingsprocess som bedrivs, oavsett om det är
ett varuproducerande eller tjänsteproducerande företag.
Vi ser vad den utveckling och det regelverk som nu finns leder fram till,
nämligen att årsredovisningarna och den inofficiella informationen bara
beskriver en mindre del av de samlade resurser och tillgångar som finns i
organisationerna. Det är en mindre del, måhända 10-30 % av de samlade
tillgångarna, som finns med i årsredovisningarna. Vår definitiva övertygelse är
att om man lyfter fram de s.k. dolda eller mjuka värdena i årsredovisningarna
och gör dem synliga kommer också, Bengt Harding Olson, incitament att vårda,
underhålla och utveckla de här kapitalen. På samma sätt som det finns
incitament att vårda och smörja en svarv finns det incitament att
kompetensutveckla, dvs. vårda och underhålla, humankapitalet.
Den trend vi ser i dag är att om vi inte ändrar regelverket så kommer
årsredovisningarna återigen att beskriva en allt mindre del av de samlade
tillgångarna. Det kommer att utvecklas - som vi har fått höra av
Försäkringsföreningen via Skandia - olika vid-sidan-om-informationer i form av
supplement och tillägg till årsredovisningarna, t.ex. balance score card-
modeller osv. Det finns en hel uppsjö av dem. I vår egen verksamhet skall vi
tillhandahålla, sammanställa och redovisa nyckeltal på det här området.
Gemensamt för den här vid-sidan-om-informationen, supplement och nyckeltal,
är att de inte underställs revision. Jag vill inte så här i slutändan gå i
polemik med kollegerna på revisorskanten. Men vi menar ärligt att vi vill få
med revisorerna på spelplanen så att de kan vara med och diskutera och även
revidera de mjuka värdena så att allt sker på ett riktigt och kontrollerat
sätt. Balansräkningarna skall inte blåsas upp. Det är vår yttersta mening med
vårt projekt - att värdera mjuka värden.
Ordföranden: Det var väl en bra slutvinjett på den här utfrågningen, som har
gått i mål på nästan exakt rätt klockslag.
Min avslutning är inte ett försök att göra en heltäckande summering av vad
som sagts i dag. Jag skall bara göra några reflexioner och forma ett tack till
alla er som har kommit hit.
Avsikten från lagutskottets sida var ett försök att vara litet av banbrytare
på ett ännu icke särskilt intrampat område. Jag vill gärna tacka för de glada
tillrop vi har fått under utfrågningens gång från dem som uttryckt
tillfredsställelse över att utskottet försökt ta detta initiativ för att kanske
ta ett steg framåt i en utveckling som är på gång. Jag tycker att utvecklingen
finns där - det har utfrågningen visat. Det kan också konstateras att det var
motiverat att ta upp ämnet och gå vidare på området.
Man kan också konstatera den oerhörda vikt småföretagen i allmänhet har i den
sysselsättning som vi vill skall öka framöver. Kunskapsföretagen och de nya
typerna av företag kan spela en utomordentligt viktig roll i den framtida
sysselsättningspolitiken.
Vi har också fått höra att kunskapsföretagen skulle kunna växa betydligt mer
än de gör i dag och spela en än mer betydelsefull roll om vi hade en mer
ändamålsenlig lagstiftning på området. Men det har också kommit fram synpunkter
som visar att det inte är bara lagstiftning vi behöver för att få en utveckling
på området. Detta tycker jag är lika väsentligt.
Det har betonats att det finns ett ökat behov av informationsinsatser på
området. Det kanske går att lösa en del av det här genom olika
försäkringslösningar. Inte minst har det visat sig att man bör titta på flera
olika lagstiftningar i sammanhanget.
Det var intressant att notera den utveckling som har skett och sker på
arbetsrättens område i det här sammanhanget. Jag var med på den tiden då man
jobbade fram den arbetsrättsliga lagstiftningen med det partförhållande som då
var aktuellt. Den balansen har tydligen kunskapsutvecklingen och
kunskapsföretagen ändrat litet i. Det tycker jag är intressant. Det kanske är
dags att titta även på den sidan.
Det har också visat sig att det finns ett behov av att göra någonting
eftersom patent inte har sökts i samma omfattning som i de stora företagen.
Det område där det varit mest spänt är redovisningsområdet. Jag noterade att
Sören Wallin sade att om man löser problemen med skydden kanske man också har
löst problemen på redovisningsområdet. Det kan möjligen vara en fingervisning.
Det hela har pekat mot att det finns en rad lagar som man bör titta över
analogt med vad som pågår i det här huset nu, nämligen framtagandet av en
miljöbalk där man för samman lagstiftningen i olika lagkomplex på miljöområdet
i en samlad balk. Framtidsvisionen på det här området är kanske att hitta en
företagsskyddsbalk eller liknande. I så fall skulle det här vara ett blygsamt
första steg i den riktningen.
Från lagutskottets sida tackar jag er alla för att ni har kommit hit och
medverkat till att belysa området på ett sådant utmärkt sätt som ni gjort. Det
har gjorts dels från den mer objektiva forskningssidan och tjänstemannasidan,
dels från olika intresseorganisationers sida. Det är viktigt att få alla
synpunkter. Även andra myndigheter och organisationer som har med detta att
göra har ju medverkat. Inte minst och slutligen har också enskilda företagare
som är verksamma i branschen gett oss erfarenheter och bilder från fältet. Ett
varmt tack till er alla för att ni har kommit hit och för era insatser här i
dag! Därmed är denna offentliga hearing slut.
Deltagare
Justitiedepartementet
Stefan Pärlhem, ämnessakkunnig
Bokföringsnämnden
Sören Wallin, kanslichef
Patent- och registreringsverket
Carl-Anders Ifvarsson, generaldirektör
Åke Svensson, avdelningsdirektör
Civilekonomernas Riksförbund
Per Söderström, chefsekonom
Jan Arpi, finanschef
Margaretha Söderström, informationschef
Jane Andén, journalist
Birgitta Rydbeck, fotograf
Föreningen Auktoriserade Revisorer - FAR
Carl-Erik Bohlin, ordf. i FAR:s Redovisningskommitté
Redovisningsrådet
Lennart Axelman, chef för rådets sekretariat
Stockholms universitet
Claes Sandgren, professor
Christina Helgesson, doktorand
Satu Lindell, forskare
Petra Fristedt, studerande
Ulrika Larsson, studerande
Cecilia Bergström
Svenska Arbetsgivareföreningen
Christer Wikfeldt, socionom
Svenska Franchiseföreningen
Stig Sohlberg, advokat
Svenska Patentombudsföreningen
Cecilia Grahn-Lundgren
Svenska Revisorssamfundet
Martin Johansson, verkställande direktör
Sveriges Advokatsamfund
Elisabet Fura-Sandström, advokat, vice ordf.
Sveriges Informationsförening
Margareta Sjöberg, generalsekreterare