I betänkandet behandlas yrkanden i sammanlagt 33 motioner, av vilka 12 väckts
under den allmänna motionstiden 1996 och 21 under den allmänna motionstiden
1997. Utskottet behandlar frågor om bl.a. kommundelningar, återbetalning av
kommunalskatt, val till fullmäktige och nämnder m.m., vidare medborgarinitiativ
och inflytandefrågor, kommunal revision, regional demokrati samt vissa övriga
frågor, däribland kommunala författningssamlingar, borgmästarbegreppet och
förtroendenämnder i kommuner och landsting.
Utskottet avstyrker samtliga motioner.
Till betänkandet fogas åtta reservationer och ett särskilt yttrande.
Motionerna
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1996
1996/97:K215 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kommunal rättspolitik,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kommunens revisorer,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kommunalt konstitutionsutskott,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kommunal klagomur,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kommunalt myndighetsansvar.
1996/97:K502 av Leif Carlson (m) vari yrkas att riksdagen beslutar om sådan
ändring i kommunallagen att återbetalning av del av föregående års överskott i
proportion till kommuninnevånarnas beskattningsbara inkomster möjliggörs.
1996/97:K509 av Peter Eriksson och Ragnhild Pohanka (mp) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar om sådan ändring i kommunallagen att ärende om
folkomröstning som väckts av tillräckligt många av kommunens eller landstingets
medlemmar skall bli bindande,
2. att riksdagen beslutar om en sådan ändring i kommunallagen att kommunala
folkomröstningar blir bindande,
3. att riksdagen beslutar om en sådan ändring i kommunallagen att ärende om
att hålla folkomröstning i en viss fråga i fullmäktige måste väckas av minst 10
procent av de röstberättigade kommun- eller landstingsmedlemmarna.
1996/97:K513 av Michael Stjernström (kd) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att skyndsamt
efterkomma riksdagens tidigare tillkännagivande vad gäller kommunala
författningssamlingar.
1996/97:K516 av Peter Eriksson m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär en parlamentarisk utredning angående
ändring i kommunallagen med syfte att möjliggöra för kommunfullmäktige att ge
de kommunalt röstberättigade kommunal motionsrätt,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en skyndsam kommunal motionsberedning.
1996/97:K526 av Torsten Gavelin m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av
lagstiftning för att garantera den politiska oppositionen i kommuner och
landsting ordförandeskap och majoritet i revisionen.
1996/97:K527 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i kommunallagen
för att möjliggöra kommunala nyval,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om delning av kommuner,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i
kommunallagen att den ställer höga krav på sakkunnighet i den kommunala
revisionen,
1996/97:K530 av Bo Könberg och Karin Pilsäter (fp) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna att den bör tillmötesgå Stockholms stads
framställan om lagändring som möjliggör försök med direktval av
stadsdelsnämnder.
1996/97:K534 av Andreas Carlgren och Lennart Daléus (c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
direktval till stadsdels/kommundelsnämnder i samband med valet 1998.
1996/97:K536 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kommundelningar,
1996/97:Sf632 av Ingrid Skeppstedt m.fl. (c) vari yrkas
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ökad delaktighet och lokalt självstyre.
1996/97:A607 av Dan Ericsson och Rose-Marie Frebran (kd) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om professionell kompetens i den kommunala revisionen,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om lagändring så att det finns
professionellt kunniga bland de kommunala revisorerna.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1997
1997/98:K202 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
7. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om möjligheten att införa
nyval på kommunal- och landstingsnivå i enlighet med vad som anförts i
motionen,
1997/98:K205 av Carl G Nilsson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om kommunala nyval.
1997/98:K208 av Marie Wilén (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om försöksverksamhet med sänkt rösträttsålder i kommunalvalet 1998,
1997/98:K241 av Chatrine Pålsson (kd) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om demokratiförsök för
ungdomar.
1997/98:K258 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om delningar av kommuner,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om möjlighet till direktvalda
kommundelsnämnder,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om möjlighet till extraval i
kommuner och landsting,
1997/98:K259 av Ingrid Burman (v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om utjämningsmandat vid val till
kommunfullmäktige.
1997/98:K502 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om borgmästarbegreppet.
1997/98:K506 av Peter Eriksson m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar om sådan ändring i kommunallagen att kommunala
folkomröstningar blir bindande,
2. att riksdagen beslutar om sådan ändring i kommunallagen att ärende om
folkomröstning som väckts av tillräckligt många av kommunens eller landstingets
medlemmar skall bli bindande,
3. att riksdagen beslutar om sådan ändring i kommunallagen att ärende om att
hålla folkomröstning i en viss fråga i fullmäktige måste väckas av minst tio
procent av de röstberättigade kommun- eller landstingsmedlemmarna,
4. att riksdagen beslutar om sådan ändring i kommunallagen att ärende om att
hålla folkomröstning som väckts av minst en tredjedel av kommunfullmäktiges
eller landstingsfullmäktiges ledamöter skall bli bindande,
1997/98:K509 av Peter Eriksson m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär en parlamentarisk utredning om ändring
i kommunallagen med syfte att möjliggöra för kommunfullmäktige att ge de
kommunalt röstberättigade kommunal motionsrätt,
2. att riksdagen beslutar om sådan ändring i kommunallagen att
misstroendeförklaring kan riktas från kommunfullmäktige gentemot kommunstyrelse
och enskilt majoritetskommunalråd,
3. att riksdagen beslutar om sådan ändring i kommunallagen att en majoritet i
kommunfullmäktige kan utlysa nyval enligt samma principer som gäller riksdagen.
1997/98:K512 av Sonia Karlsson och Berit Löfstedt (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ändring
av kommunallagen så att en parlamentarisk valdelegation ur kommunfullmäktige
kan tillsättas.
1997/98:K516 av Inger Koch (m) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av reglerna för antalet
ledamöter i kommunfullmäktige i enlighet med vad som anförts i motionen,
1997/98:K517 av Åke Carnerö (kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att stärka medborgarnas inflytande och medansvar i samhället,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en ändring av indelningslagen.
1997/98:K519 av Agne Hansson och Sivert Carlsson (c) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en länsdemokratireform.
1997/98:K521 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att förtroendenämnderna i landstingen skall få en självständig
ställning,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i
kommunallagen att förtroendenämndernas oberoende ställning klargörs.
1997/98:K525 av Elving Andersson (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en förenklad process för kommunindelningar.
1997/98:K526 av Inger Davidson och Göran Hägglund (kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kommunala folkomröstningar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en generös inställning till kommundelningar.
1997/98:K527 av Marianne Carlström m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring i
kommunallagen. (införande av ersättare och ett upplösningsinstitut)
1997/98:K528 av Rolf Kenneryd m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om regionparlament,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om regionparlamentets uppgifter,
1997/98:So673 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om former för att förstärka
ungdomars möjligheter till kollektivt inflytande i kommunerna.
1997/98:A203 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att undanröja de hinder i samhällsstrukturen som kan
avskräcka unga människor från att engagera sig i olika samhällsfrågor.
(kommundelningar)
1997/98:A403 av Ulf Björklund m.fl. (kd) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ökad kommunal och regional självstyrelse för ett ökat ansvar för den
regionala utvecklingen.
Utskottet
Kommundelningar
Motionerna
I motion 1996/97:K527 yrkande 2 begär Birgit Friggebo m.fl. (fp) att regeringen
tar initiativ till en översyn av reglerna om kommundelningar. Skälet till detta
är enligt motionärerna att det behövs fler fritidspolitiker, bl.a. ungdomar och
invandrare, som bättre kan representera kommuninvånarna. Detta kan bäst
åstadkommas om antalet kommuner ökar kraftigt, anser motionärerna. Därför bör
regeringen inta en positiv hållning till initiativ till kommundelningar och ta
initiativ till en översyn av reglerna om kommundelningar.
I motion 1996/97:K536 yrkande 1 föreslår Ingbritt Irhammar m. fl. (c) att
regeringen lämnar förslag till ett reformprogram med inriktning på
kommundelningar. Kommunsammanslagningarna har enligt motionärerna haft en
negativ inverkan på den kommunala demokratin bl.a. i det avseendet att antalet
förtroendevalda minskat och att tjänstemännen fått ett större inflytande på
politiken. En uppdelning av landet i fler kommuner medför enligt motionärerna
att besluten förs närmare de människor som berörs av besluten och att
demokratin får ett större spelrum. Regeringen bör återkomma med förslag till
ett reformprogram i enlighet med intentionerna i motionen.
I motion 1997/98:K258 begär Birgit Friggebo m.fl. (fp) att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om delningar av
kommuner (yrkande 3). Enligt motionärerna bör fler kommuner delas, varvid
uppfattningen hos medborgarna i den tilltänkta nya kommunen skall vara
avgörande.
I motion 1997/98:K517 hemställer Åke Carnerö (kd) att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ändring av
indelningslagen (yrkande 3). Enligt motionären bör det införas en bestämmelse i
lagen (1979:411) om ändringar i Sveriges indelning i kommuner och landsting
med innebörd att Kammarkollegiet skall bemyndigas företa en utredning om en ny
kommunindelning om den kommun som berörs inte motsätter sig en sådan.
I motion 1997/98:K525 hemställer Elving Andersson (c) att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en förenklad process
för kommundelningar (yrkande 1). Motionären anser att den ordning, enligt
vilken Kammarkollegiet fattar beslut om en utredning av förutsättningarna för
en kommundelning skall företas eller ej, starkt kan ifrågasättas. Enligt
motionären bör det i stället vara ett politiskt valt organ som fattar detta
beslut. Dessutom bör enligt motionären en möjlighet införas att genomföra
kommundelningar även under pågående mandatperiod.
Inger Davidson och Göran Hägglund (kd) hemställer i motion 1997/98:K526 att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en
generös inställning till kommundelningar (yrkande 2). Enligt motionärerna bör
det ligga i regeringens och riksdagens intresse att den lokala demokratin är så
vital som möjligt, varför regeringen bör medverka till en generös och positiv
syn på genomförande av relevanta kommundelningar där det förekommer sådana
önskningar.
I motion 1997/98:A203 hemställer Olof Johansson m.fl. (c) att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att
undanröja de hinder i samhällsstrukturen som kan avskräcka unga människor från
att engagera sig i olika samhällsfrågor (yrkande 7). Enligt motionärerna finns
det skäl att misstänka att delar av vår samhällsstruktur, t.ex. alltför stora
kommuner med svåröverskådliga beslutsprocesser, avskräcker unga människor från
att engagera sig i lokala samhällsfrågor. Det är enligt motionärerna angeläget
att den förnyelse som pågår i form av exempelvis delning av stora kommuner
fortsätter. Förutsättningarna för ökad närhet mellan engagerade ungdomar och
lokala beslutsfattare ökar därigenom enligt motionen.
Bakgrund
Enligt 1 kap. 1 § kommunallagen är Sverige indelat i kommuner och landsting.
Den kommunala indelningen regleras i lagen (1979:411) om ändringar i Sveriges
indelning i kommuner och landsting (indelningslagen). Enligt 1 kap. 1 §
indelningslagen skall en ändring för att få komma till stånd kunna antas
medföra bestående fördel för en kommun eller en del av en kommun eller andra
fördelar från allmän synpunkt. Vid prövning av frågan om indelningsändring
skall särskild hänsyn tas till önskemål och synpunkter från den eller de
kommuner som närmast berörs av ändringen. Om en sådan kommun motsätter sig en
indelningsändring, får beslut om ändring meddelas endast om det finns
synnerliga skäl. Särskild hänsyn skall också tas till befolkningens önskemål
och synpunkter. Enligt förarbetena till lagen (prop. 1978/79:157) är det inte
tillräckligt med enbart fördelar av kommunaldemokratiskt slag. En ny kommun som
skulle uppkomma till följd av en ändrad indelning måste också uppfylla vissa
rimliga krav vad gäller befolkning, näringsgeografiska förhållanden och
ekonomi.
Enligt 4 § indelningslagen får Kammarkollegiet avslå en ansökan om
indelningsändring om det finner att ändringen inte bör ske.
Enligt 12 § träder en indelningsändring i kraft den 1 januari det år som
bestäms i beslutet om ändringen. Om ändringen är av sådan omfattning att en
kommun enligt den nya indelningen inte bör företrädas av de gamla fullmäktige,
träder ändringen i kraft den 1 januari året efter det år då val i hela riket av
fullmäktige har ägt rum. Ett beslut om indelningsändring enligt 1 § skall
meddelas senast ett år innan ändringen skall träda i kraft eller, om det finns
synnerliga skäl, vid en senare tidpunkt, dock inte senare än åtta månader före
ikraftträdandet.
Det praktiska förfarandet inför ett beslut om delning av en kommun regleras i
20-26 §§ indelningslagen. Enligt 20 § kan fråga om en ändring i den kommunala
indelningen väckas av en kommun eller medlem av en kommun som skulle beröras av
ändringen. Ansökan skall inges till Kammarkollegiet. Regeringen,
Kammarkollegiet och länsstyrelsen kan ta upp en fråga om ändrad indelning på
eget initiativ. Enligt 21 § skall Kammarkollegiet göra den utredning som behövs
eller överlämna åt länsstyrelsen att göra utredning. Vid behov får
Kammarkollegiet uppdra åt en särskild utredare att göra utredningen. Samråd med
berörda kommuner skall enligt 22 § ske vid utredningen. När det finns särskilt
skäl skall enligt 24 § en särskild undersökning göras om befolkningens
inställning till en ändrad indelning. Kammarkollegiet eller länsstyrelsen är
beslutande i dessa frågor. Om utredningen visar att en indelningsändring bör
göras, skall ett förslag upprättas till ändring samt till den ekonomiska
regleringen m.m. Därefter är det regeringen som enligt 1 § indelningslagen
fattar beslut om en indelningsändring. Kammarkollegiet får enligt 3 § besluta
om en indelningsändring som behövs på grund av oregelbundenhet i indelningen
eller med hänsyn till fastighetsförhållanden och som inte föranleder ekonomisk
reglering mellan kommuner. I vissa fall får länsstyrelsen besluta om en sådan
ändring.
Konstitutionsutskottet behandlade flera motioner om kommundelningar i samband
med behandlingen av propositionen om ny kommunallag (prop. 1990/91:117, bet.
1990/91:KU38). I betänkandet anförde utskottet att det liksom tidigare ansåg
att demokratiska skäl kunde motivera att en kommun delades, men att de
kommunala demokratifrågorna borde lösas på annat sätt än genom ytterligare
delningar av kommuner. Enligt utskottet hade det inte framkommit något som
givit utskottet anledning att frångå denna ståndpunkt, varför motionerna
avstyrktes.
Den regering som tillträdde efter 1991 års val förklarade i
regeringsdeklarationen att den såg positivt på kommundelningar. Denna
ståndpunkt återkom i direktiven till Lokaldemokratikommittén (dir. 1992:12),
där regeringen bl.a. anförde att ett sätt att stärka den lokala demokratin är
att dela kommuner där det finns ett starkt önskemål hos befolkningen om en
delning och där det finns förutsättningar, inte minst ekonomiska, för detta.
Lokaldemokratikommittén ansåg sig inte kunna uttala sig om huruvida de
kommundelningar som genomförts sedan 1980 medfört bestående fördelar från
kommunalekonomisk eller kommunaldemokratisk synpunkt. Kommittén ansåg
emellertid att de nya, mindre kommuner, som uppkommit genom de genomförda
delningarna, inte har sämre ekonomiska förutsättningar än flertalet andra,
jämförbara kommuner. Något behov av att reformera indelningslagen ansåg
kommittén inte att det fanns. Eventuella inskränkningar i regeringens
skönsmässiga prövning och införande av t.ex. obligatorisk delning under vissa
förutsättningar skulle enligt kommittén få negativa effekter.
Konstitutionsutskottet har under riksmötet 1993/94 respektive 1995/96
avstyrkt motioner om kommundelningar (bet. 1993/94:KU9, bet. 1993/94:
KU40 respektive bet. 1995/96:KU9) med hänvisning bl.a. till sitt tidigare
uttalande i samband med behandlingen av kommunallagspropositionen.
Sedan 1979 har regeringen beslutat om delning av 10 kommuner vilket givit
upphov till 21 nya kommunbildningar.
Utskottets bedömning
I motionerna 1997/98:K258 yrkande 3 (fp), 1997/98:K526 yrkande 2 (kd) och
1997/98:A203 yrkande 7 (c) uttalas principiellt, med hänvisning till de
demokratiska värden mindre kommuner representerar, att ytterligare kommuner bör
delas. I motion 1996/97:K536 yrkande 1 (c) föreslås att regeringen lämnar
förslag till ett reformprogram med inriktning på kommundelningar, vilket avses
medföra att besluten kommer närmare människorna och att demokratin får större
spelrum.
Till detta vill utskottet, med hänvisning till tidigare uttalanden, anföra
att demokratiska skäl i och för sig kan motivera en kommundelning men att de
kommunala demokratifrågorna bör lösas på annat sätt än genom ytterligare
delningar av kommuner. Motionerna avstyrks.
I motionerna 1996/97:K527 yrkande 2 (fp), 1997/98:K517 yrkande 3 (kd) och
1997/98:K525 yrkande 1 (c) föreslås olika ändringar i reglerna för
kommundelningar. I den förstnämnda motionen föreslås en allmän översyn av
reglerna. I kd-motionen föreslås att Kammarkollegiet skall bemyndigas utreda en
eventuell kommundelning, om den berörda kommunen inte är emot detta. I den
sistnämnda motionen föreslås bl.a. att ett politiskt organ i stället för
Kammarkollegiet skall besluta om huruvida en utredning skall göras i det
enskilda fallet eller inte. Det föreslås även att det skall vara möjligt att
genomföra en delning av en kommun under pågående mandatperiod.
Utskottet konstaterar att indelningslagen har fungerat tillfredsställande
under de snart 20 år den har funnits. Innehållsmässigt är den klar och tydlig
vad avser initiativ, rollfördelning samt procedurer och tidpunkter för
genomförande av kommundelningar. Utskottet konstaterar också att 10 kommuner
har delats på basis av indelningslagens bestämmelser sedan 1979. Med hänvisning
till utskottets tidigare uttalanden i denna fråga och vad utskottet här anfört
avstyrks motionerna 1996/97:K527 yrkande 2, 1997/98:K517 yrkande 3 och
1997/98:K525 yrkande 1.
Återbetalning av kommunalskatt
Motionen
I motion 1996/97:K502 hemställer Leif Carlsson (m) att kommunallagen ändras så
att återbetalning av del av ett föregående års överskott i proportion till
kommuninnevånarnas beskattningsbara inkomst möjliggörs. Enligt motionären
förekommer det ofta att kommunerna på felaktiga grunder använder
beskattningsrätten och tar ut högre skatt än verksamheten kräver. De
skattehöjningar som genomdrivits visar sig i sådana fall obehövliga då
betydande överskott uppkommer även utan skattehöjning. En återbetalning av ett
överskott som uppkommit på denna grund är enligt kommunalrätten inte tillåten,
eftersom den har samma innebörd som en ändring av den för ett visst år
fastställda skattesatsen. En ändring i efterhand av skattesatsen är enligt
Regeringsrättens tolkning inte tillåten. Kommunallagen bör därför enligt
motionären ändras så att en återbetalning av föregående års överskott blir
möjlig.
Bakgrund
Enligt 8 kap. 4 § kommunallagen skall kommuner och landsting varje år upprätta
en budget för nästa kalenderår. Av 8 kap. 6 § kommunallagen framgår att förslag
till budget skall upprättas av styrelsen före oktober månads utgång. Om det
finns särskilda skäl till det, får budgetförslaget upprättas i november månad.
I så fall skall styrelsen före oktober månads utgång föreslå skattesatsen för
kommunalskatt eller landstingsskatt som ingår i den preliminära inkomstskatten
under det följande året. Enligt 8 kap. 9 § kommunallagen skall fullmäktige, om
budgeten på grund av särskilda skäl inte kan fastställas före november månads
utgång, ändå fastställa skattesatsen inom denna tid. Budgeten skall därefter
fastställas före december månads utgång. Fullmäktige får då fastställa annan
skattesats än den som har bestämts tidigare, om det finns skäl till det. De här
beskrivna tidsfristerna har samband med skatteadministrationen, bl.a. avseende
framställning och distribution av A-skattesedlar och skattetabeller.
Någon möjlighet för fullmäktige att retroaktivt ändra skattesatsen för ett
visst år föreligger inte. Som framgår av 8 kap. 9 § kommunallagen är det
däremot tillåtet att, om särskilda förhållanden inträffar efter det att
fullmäktige i november antagit budgeten och därmed fastställt skattesatsen för
kommande år, i december fastställa ny budget med ändrad skattesats.
Frågan om tidpunkten för fastställande av skattesatsen har visst samband med
frågan om lagligheten av fullmäktiges beslut om att till kommuninvånarna
återbetala viss del av föregående års överskott i proportion till deras
beskattningsbara inkomst. Denna fråga har blivit föremål för rättslig prövning
i Regeringsrätten (RÅ 1991 Ref. 64). Regeringsrätten konstaterade bl.a. att en
kommun inte har rätt att efter budgetårets ingång ändra den för året
fastställda skattesatsen. Ett beslut med detta innehåll skulle innebära att
fullmäktige skulle överskrida sina befogenheter. Det är enligt Regeringsrätten
inte heller möjligt att kringgå kommunallagens bestämmelser på det här aktuella
området genom att besluta om en återbetalning till kommuninvånarna av en viss
del av det överskott som uppkommit under ett visst år. För att en kommun skall
kunna utbetala understöd eller annan vederlagsfri ersättning till enskilda
krävs i princip stöd i lag eller annan författning. I det aktuella rättsfallet
fanns enligt Regeringsrätten inte något sådant stöd.
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar att det är klart att en kommun inte har rätt att
återbetala hela eller delar av ett överskott som uppkommit under ett visst år
till kommunmedlemmarna. Utskottet kan inte ställa sig bakom ett krav på en
ändring av lagstiftningen på det sätt som motionären önskar. Utskottet vill
också erinra om att en kommun som får överskott i sin verksamhet på olika sätt
och på längre sikt än ett år i viss mening kan kompensera sina medlemmar för
detta. Om skatteintäkterna är större än man beräknade när skattesatsen
fastställdes, påverkar det årets resultat. I balansräkningen kommer ett
positivt resultat upp som en ökning av det egna kapitalet. Det egna kapitalet
kan sedan nästkommande år användas för konsumtion, för investeringar (i stället
för att ta upp lån), till avsättningar eller till att sätta ned skatten. Med
hänvisning till vad utskottet anfört avstyrks motion 1996/97:K502.
Val till fullmäktige och nämnder m.m.
Motionerna
I motion 1996/97:K527 yrkande 1 hemställer Birgit Friggebo m.fl. (fp) att
riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i kommunallagen att
kommunala nyval blir möjliga. Nya partibildningar på nationell och lokal nivå
som uppstått under det senaste decenniet har, särskilt när det gäller partier
av enfrågekaraktär, ibland bidragit till att den kommunala politiken blivit
instabil. Det finns också enligt motionärerna exempel på att företrädare för
sådana partier och ibland också för etablerade partier i stort antal lämnat
fullmäktige eller bytt parti under mandatperioden. Enligt motionärerna vore det
bäst om kommunen i sådana situationer kunde genomföra ett kommunalt nyval. För
att göra detta möjligt bör regeringen lämna förslag till riksdagen om
nödvändiga ändringar i kommunallagen.
I motion 1996/97:K534 begär Andreas Carlgren och Lennart Daléus (c) att
kommunallagstiftningen ändras så att möjlighet ges att genomföra försök med
direktval till stadsdels/kommundelsnämnder redan i valet 1998. Ett argument för
detta är att ett sådant försök bl.a. skulle göra det möjligt att ta reda på
effekterna av att stadsdels- eller kommundelsnämnder kan få en majoritet som
inte motsvarar den som finns i kommunfullmäktige. Motionärerna framhåller att
Stockholms stad hos regeringen hemställt om att få genomföra ett sådant försök.
I motion 1996/97:K530 föreslår Bo Könberg och Karin Pilsäter (fp) att
regeringen tillmötesgår Stockholms stads framställan om lagändring som
möjliggör försök med direktval av stadsdelsnämnder i samband med valet 1998.
Enligt motionärerna har det ansvariga departementet meddelat att man inte avser
att tillmötesgå en framställan om sådana lagändringar som skulle möjliggöra
försök med direktval till några av stadsdelsnämnderna i Stockholm vid valet
1998. Riksdagen bör enligt motionärerna som sin mening ge regeringen till känna
att den bör tillmötesgå Stockholms stads framställan.
I motion 1996/97:Sf632 yrkande 11 föreslår Ingrid Skeppstedt m.fl. (c) att
ökat självstyre införs i form av direktvalda lokala stadsdelsstyrelser i
invandrartäta områden, varigenom lokalt engagemang, delaktighet och ansvar för
närområdet skulle uppmuntras. Dessa lokalt valda organ bör enligt motionärerna
kopplas till ett nationellt program för särskilda insatser i invandrartäta
områden. Regeringen bör enligt motionärerna återkomma med förslag till ökat
lokalt självstyre i enlighet med intentionerna i motionen.
I motion 1997/98:K202 hemställer Carl Bildt m.fl. (m) att riksdagen hos
regeringen begär en utredning om möjligheten att införa nyval på kommun- och
landstingsnivå i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 7). Frågan
har enligt motionärerna aktualiserats som en följd av senare års avslöjanden om
kommunpolitikers affärer, brott och andra oegentligheter. Vad frågan ytterst
handlar om enligt motionärerna är hur väljarnas berättigade krav och
förväntningar skall kunna tillgodoses när väljarna inte längre hyser något
förtroende för den sittande politiska majoriteten.
Liknande synpunkter framförs i motion 1997/98:K205 av Carl G Nilsson (m). Det
borde enligt motionärens mening finnas möjligheter för fullmäktige i kommuner
och landsting att begära misstroendeförklaring mot den politiska ledningen och
att nyval anordnas om en sådan omröstning går ledningen emot.
I motion 1997/98:K208 hemställer Marie Wilén (c) att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om försöksverksamhet med sänkt
rösträttsålder i kommunalvalet 1998 (yrkande 1). Enligt motionären är det
nödvändigt att samhället bättre tar till vara unga människors värderingar,
engagemang och vilja till inflytande i den demokratiska processen. Det kan ske
genom bl.a. förändringar i rösträttsåldern. Motionären framhåller också att
genomsnittsåldern för förstagångsväljare, på grund av de fyraåriga
mandatperioderna, höjs till 20 år.
I motion 1997/98:K258 hemställer Birgit Friggebo m.fl. (fp) att riksdagen hos
regeringen begär förslag om möjlighet till direktvalda kommundelsnämnder
(yrkande 4). Motionärerna framhåller bl.a. att en politisk majoritet i
Stockholms stad inte fått regeringens tillstånd att göra försök med direktvalda
stadsdelsnämnder. I motionen hemställs också att riksdagen hos regeringen begär
förslag om möjlighet till extraval i kommuner och landsting (yrkande 5). En
sådan möjlighet kommer enligt motionärerna att vara värdefull i fall där de
politiska förutsättningarna ändras under mandatperioden, t.ex. då
samarbetsförhållandena inom en regerande majoritet drastiskt förändras.
I motion 1997/98:K259 hemställer Ingrid Burman (v) att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utjämningsmandat vid
val till kommunfullmäktige. Enligt motionären bör det i vallagen införas en
bestämmelse om utjämningsmandat vid val till kommunfullmäktige i likhet med vad
som gäller vid val till landstingsfullmäktige. De nuvarande bestämmelserna
innebär enligt motionären att ett parti kan hamna utanför fullmäktige, om
partiets röster är jämnt fördelade över kommunen, vilket utgör ett demokratiskt
problem.
I motion 1997/98:K509 hemställer Peter Eriksson m.fl. (mp) att riksdagen
beslutar om sådana ändringar i kommunallagen att dels misstroendeförklaring kan
riktas från kommunfullmäktige gentemot kommunstyrelse och enskilt
majoritetskommunalråd (yrkande 2), dels en majoritet av fullmäktige kan utlysa
nyval enligt samma principer som gäller i riksdagen (yrkande 3). Motionärerna
konstaterar att det inte finns någon motsvarighet till misstroendeförklaring
och nyval i kommuner och landsting men att det finns skäl att införa en ny
ordning i detta avseende.
I motion 1997/98:K516 föreslår Inger Koch (m) att riksdagen hos regeringen
begär en översyn av reglerna för antalet ledamöter i kommunfullmäktige i
enlighet med vad som anförs i motionen (yrkande 1). Enligt motionen är reglerna
för minsta antal ledamöter i fullmäktige stelbenta och dåligt anpassade till
verksamheten i dagens kommuner. En förbättring av den medborgerliga
förankringen, insynen och arbetsförhållandena i kommunalpolitiken bör enligt
motionären kunna ske på annat sätt än genom bibehållandet av detaljerade regler
i detta avseende.
I motion 1997/98:K527 hemställer Marianne Carlström m.fl. (s) att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring i
kommunallagen avseende dels möjligheten att utlysa nyval, dels införande av ett
system med ersättare motsvarande det som finns i riksdagen. Argumenten i
motionen för att införa ett upplösningsinstitut och möjlighet till nyval
överensstämmer i stort sett med vad som framförs i andra motioner med samma
inriktning. När det gäller frågan om ersättare anser motionären att det
nuvarande systemet med ersättare i styrelser och nämnder medför problem för
partier med få mandat.
Bakgrund
Rösträttsålder
Rösträtt vid val av ledamöter och ersättare i kommunfullmäktige har enligt
4 kap. 2 § kommunallagen den som är folkbokförd i kommunen, senast på valdagen
fyller 18 år och är medborgare i Sverige eller i någon annan av EU:s
medlemsstater eller är medborgare i Island eller Norge eller, för det fall de
är andra utlänningar, har varit folkbokförda i Sverige i tre år i följd före
valdagen. Enligt 3 § har den som är röstberättigad vid val av fullmäktige inom
en kommun i landstinget också rösträtt vid val av landstingsfullmäktige.
Rösträtten sänktes 1969, liksom den civila myndighetsåldern, från 21 år till
20 år. Genom 1974 års regeringsform sänktes rösträttsåldern ytterligare till
nuvarande 18 år.
Ungdomspolitiska kommittén har i sitt slutbetänkande (SOU 1997:71) föreslagit
att en försöksverksamhet med sänkt rösträttsålder till 16 år för val till
kommunfullmäktige skall genomföras. Försöksverksamheten föreslås omfatta ett
tiotal kommuner och inledas med valet 1998. Verksamheten föreslås utvärderas av
en särskild utredning.
Konstitutionsutskottet har behandlat frågan om en sänkning av rösträttsåldern
senast under förra riksmötet (bet. 1996/97:KU16), varvid utskottet vidhöll sin
tidigare åsikt att det inte fanns skäl att sänka rösträttsåldern under den
ålder som nu gäller för rösträtt och i civilrättsligt avseende.
Valkretsindelning och regler för mandatfördelning vid fullmäktigeval
Bestämmelser om den kommunala valkretsindelningen finns i vallagen (1997:157) i
2 kap. 3-12 §§. Bestämmelser om utjämningsmandat och småpartispärr i
landstingsval finns i 3 kap. 4-6 §§ och 18 kap. 24-29 §§.
För val av landstingsledamöter indelas landstingen i valkretsar. För val av
kommunfullmäktige gäller att kommunerna skall delas in i valkretsar, om det
finns fler än 24 000 röstberättigade invånare i kommunen eller det skall utses
minst 51 fullmäktige för kommunen. Kommunen får också indelas i valkretsar, om
det finns fler än 6 000 röstberättigade i kommunen.
Ett helt proportionellt valsystem innebär bl.a. att, sedan de fasta
valkretsmandaten fördelats, avvikelser från ett proportionellt resultat
korrigeras med hjälp av utjämningsmandat. För val till landstingsfullmäktige
infördes ett helt proportionellt system vid valet år 1976. För fördelningen av
mandaten i landstingsfullmäktige har spärren satts till 3 % av rösterna i hela
landstinget. Mandaten i landstingsfullmäktige utgörs av fasta valkretsmandat
och utjämningsmandat. Fördelningen av mandaten i kommunfullmäktige sker för
varje valkrets proportionellt med hjälp av den jämkade uddatalsmetoden. Något
utjämningsförfarande mellan valkretsarna förekommer inte och inte heller någon
särskild småpartispärr.
Frågan om att införa ett mer proportionellt system också för val till
kommunfullmäktige har utretts flera gånger utan att det lett till lagstiftning.
Senast övervägdes frågan av 1993 års vallagskommitté, som inte kunde enas i
frågan på grund av bl.a. oenighet om det angelägna i att ha likartade system
för val till landstings- och kommunfullmäktige. Kommittén lade därför inte fram
något förslag. Inte heller i vallagspropositionen (prop. 1996/97:70) föreslogs
någon ändring av gällande ordning. Konstitutionsutskottet (bet. 1996/97:KU16)
delade regeringens uppfattning att det inte borde införas några regler om
utjämningsmandat eller småpartispärr vid kommunfullmäktigeval i den nya
vallagen och tillstyrkte propositionens förslag i denna del.
Antalet ledamöter i fullmäktige
Enligt 5 kap. 1 § kommunallagen är det fullmäktige som bestämmer hur många
ledamöter som fullmäktige skall ha. Antalet skall bestämmas till ett udda tal
och till minst 31 i kommuner med 12 000 röstberättigade invånare eller därunder
och i landsting med 140 000 röstberättigade invånare eller därunder, till minst
41 i kommuner med över 12 000 t.o.m. 24 000 röstberättigade invånare, till
minst 51 i kommuner med över 24 000 t.o.m. 36 000 röstberättigade invånare och
i landsting med över 140 000 t.o.m. 200 000 röstberättigade invånare, till
minst 61 i kommuner med över 36 000 röstberättigade invånare och 71 i landsting
med över 200 000 röstberättigade invånare. I Stockholms kommun och i landsting
med över 300 000 röstberättigade invånare skall dock antalet ledamöter
bestämmas till minst 101.
Vid skilda tillfällen har det föreslagits att latitudsystemet skall ersättas
av en regel med en fast minimigräns, men någon ändring med den innebörden har
inte genomförts. Ett argument mot en ändring är att en fast minimigräns skulle
kunna utnyttjas som en form av spärr mot småpartier och därmed motverka de
kommunala intressena (SOU 1990:24 s. 24, prop. 1990/91:117 s. 79). Någon
maximigräns finns inte i lagen, varför fullmäktigeförsamlingen alltid kan göras
större än vad lagen kräver.
Konstitutionsutskottet har under senare år (bet. 1993/94:KU9, 1995/96:
KU9) avstyrkt motioner med motiveringen att de gällande reglerna bör behållas
av demokratiska skäl. I det förstnämnda betänkandet hänvisade utskottet till
Lokaldemokratikommitténs bedömning att en allmän regel om lägsta antal
ledamöter skulle kunna fungera som en reell spärr för de mindre partierna.
Ersättare i fullmäktige och nämnder
För ledamöterna i fullmäktige skall det enligt 5 kap. 4 § kommunallagen finnas
ersättare. I en kommun bestämmer kommunfullmäktige det antal ersättare som
skall ligga till grund för tillämpningen av bestämmelserna i 18 kap. 55 §
vallagen (1997:157). Antalet skall utgöra en viss andel, dock högst hälften av
det antal platser som varje parti får i kommunen. Föreskrifter om att utse
ersättare i fullmäktige finns i vallagen. En ersättare skall enligt 5 kap. 12 §
kommunallagen tjänstgöra för en ledamot som är förhindrad att inställa sig till
ett sammanträde eller att vidare delta i ett sammanträde. Om ersättarnas
tjänstgöring, bl.a. avseende ordningen mellan ersättarna, finns bestämmelser i
6 kap. 13-17 §§.
Ledamöter och ersättare i en nämnd väljs enligt 6 kap. 9 § kommunallagen av
fullmäktige till det antal som fullmäktige bestämmer. I styrelsen får antalet
ledamöter inte vara mindre än fem och antalet ersättare bör vara lika stort som
antalet ledamöter. I en s.k. gemensam nämnd skall antalet ersättare vara lika
stort som antalet ledamöter. Den sistnämnda bestämmelsen träder i kraft den 1
januari 1998. Enligt 10 § skall fullmäktige besluta om ersättarnas tjänstgöring
i nämnderna. Några bestämmelser om turordningen mellan ersättarna i nämnderna
finns numera inte i kommunallagen. Det anses naturligt att turordningen görs
upp i samband med valet mellan de i fullmäktige representerade politiska
partierna.
Entledigande av förtroendevalda/nyval
Mandattiden för fullmäktige, styrelsen och övriga nämnder i kommuner och
landsting regleras i 5 kap. 5 § respektive 6 kap. 12 och 13 §§ kommunallagen.
Enligt 5 kap. 5 § skall ledamöterna och ersättarna i fullmäktige väljas för
fyra år räknat fr.o.m. den 1 november valåret. Om valprövningsnämnden har
beslutat om omval enligt 19 kap. 21 § vallagen (1997:157) skall mandattiden
dock förlängas till dess omvalet har avslutats. I Stockholms kommun räknas
mandattiden fr.o.m. den 15 oktober valåret. Enligt 6 kap. 12 § skall
ledamöterna och ersättarna i styrelsen väljas för fyra år räknat fr.o.m. den 1
januari året efter det år då val av fullmäktige ägt rum i hela landet.
Fullmäktige får dock bestämma att styrelsens mandattid skall räknas fr.o.m. det
sammanträde då valet förrättas intill det sammanträde då val av styrelse
förrättas nästa gång. I ett sådant fall skall nyvalda fullmäktige välja
styrelse vid fullmäktiges första sammanträde. Enligt 6 kap. 13 § bestämmer
fullmäktige mandattiderna för andra nämnder än styrelsen.
En förtroendevalds uppdrag kan enligt kommunallagen upphöra vid särskilda
situationer. Enligt 4 kap. 9 § skall fullmäktige befria en förtroendevald från
uppdraget när den förtroendevalde önskar avgå, om det inte finns särskilda skäl
mot det. Fullmäktige får enligt 4 kap. 10 § återkalla uppdraget för en
förtroendevald som valts av fullmäktige om den förtroendevalde har vägrats
ansvarsfrihet eller genom dom som har vunnit laga kraft har dömts för ett brott
för vilket det är föreskrivet fängelse i två år eller däröver.
Fullmäktige får enligt 4 kap. 10 a §, som trädde i kraft den 1 juli 1994,
återkalla uppdragen för samtliga förtroendevalda i en nämnd där den politiska
majoriteten inte längre är densamma som i fullmäktige, eller vid förändringar i
nämndorganisationen. Förtroendeuppdragen upphör att gälla när val av nya
ledamöter och ersättare har förrättats eller när en ny nämndorganisation träder
i kraft.
En sådan situation som avses i den nyss nämnda paragrafen kan enligt prop.
1993/94:188 uppstå till följd av att det politiska majoritetsförhållandet
skiftat under mandatperioden på grund av att ett parti, som till en början
ingått i majoriteten, senare valt att i stället samarbeta med oppositionen,
varigenom en ny majoritet bildats. Den yttersta konsekvensen av en sådan
situation är enligt propositionen att styrelsen och övriga nämnder inte längre
har fullmäktiges förtroende. Med hänsyn till att det på kommunal nivå inte
finns någon möjlighet till misstroendeförklaring i fullmäktige och inte någon
möjlighet att utlysa nyval borde det enligt propositionen tillskapas
möjligheter att under löpande mandatperiod göra förändringar i nämndernas
sammansättning så att dessa speglar den politiska majoriteten i fullmäktige då
majoriteten skiftat.
Konstitutionsutskottet avstyrkte under 1995/96 års riksmöte en motion enligt
vilken lagstiftningen borde ändras så att det skulle bli möjligt att i kommuner
och landsting utlysa nyval under en pågående mandatperiod (1995/96:KU9). Enligt
utskottet borde man, innan någon ändring av kommunallagen föreslås, under
ytterligare en tid avvakta erfarenheterna av de nya bestämmelserna i
kommunallagen om möjligheten att återkalla uppdragen för samtliga
förtroendevalda i en nämnd.
Direktval till kommundelsorgan
Vid den kommunallagsrevision som riksdagen fattade beslut om år 1991 infördes i
kommunallagen ett kapitel som innehåller grundläggande föreskrifter om
kommunernas och landstingens politiska organ och uppgiftsfördelningen mellan
dem. Enligt den nya lagstiftningen, som trädde i kraft den 1 januari 1992,
krävs endast att det i varje kommun och landsting skall finnas en styrelse med
vissa övergripande uppgifter. På de specialreglerade områdena gavs kommunerna
och landstingen ökad frihet att bestämma vilka nämnder som skall finnas för att
fullgöra uppgifterna och bestämma om deras verksamhetsområden och inbördes
förhållanden. Av den nya kommunallagen framgår också att det är möjligt att
inrätta nämnder på lokal nivå, s.k. kommundels- eller stadsdelsnämnder.
Enligt 3 kap. 4 § kommunallagen skall fullmäktige, om inte något annat är
särskilt föreskrivet, bestämma nämndernas verksamhetsområden och inbördes
förhållanden. Fullmäktige får därvid bestämma att en nämnd skall ha hand om en
eller flera verksamheter i hela kommunen eller landstinget eller för en del av
kommunen eller landstinget. Fullmäktige får vidare bestämma att en nämnd skall
ha hand om verksamheten vid en eller flera anläggningar, vara underställd en
annan nämnd eller vara gemensam med en annan kommun eller ett annat landsting.
Enligt 6 kap. 9 § väljs ledamöter och ersättare i en nämnd av fullmäktige till
det antal som fullmäktige bestämmer. Ledamöter och ersättare i en gemensam
nämnd väljs av fullmäktige i de samverkande kommunerna och landstingen. Till
kommundelsnämnderna förs vanligen uppgifter från flera sektorsområden, i
allmänhet grundskola samt social-, fritids- och kulturverksamheterna.
Möjligheten för fullmäktige att utse lokala beslutande nämnder har funnits
sedan början av 1980-talet. År 1997 finns det kommundels- eller stadsdels-
nämnder omfattande hela kommunens territorium i 16 kommuner. I fem kommuner
finns det kommundelsorgan i delar av kommunen.
Ledamöterna i en kommundelsnämnd brukar utses på samma sätt som ledamöterna i
en annan kommunal nämnd, nämligen proportionellt i förhållande till
mandatställningen i fullmäktige. Om de i fullmäktige representerade partierna
är överens, kan också andra krav ställas upp för dem som kandiderar, t.ex. att
de skall vara bosatta i den kommundel i vars lokala nämnd de skall ingå.
Partierna kan också komma överens om att sammansättningen av en kommundelsnämnd
skall motsvara valresultatet i just den kommundelen. Det finns också exempel på
en lokal nämnd som utsetts av fullmäktige efter en omröstning bland medborgarna
i den aktuella kommundelen där valet var ett rent personval och där
kandidaterna inte representerade något politiskt parti. Detta har skett i
Hudiksvalls kommun i kommundelen Svågadalen.
Frågan om direktval till lokala kommunala nämnder har ventilerats från tid
till annan under drygt 15 år. Den har varit föremål för behandling i bl.a.
Kommunaldemokratiska kommittén (Ds Kn 1981:8) och 1988 års kommunallagskommitté
(SOU 1990:24) samt i proposition 1990/91:117 om en ny kommunallag.
Kommunaldemokratiska kommittén diskuterade i sitt betänkande för- och nackdelar
med direktval men avstod från ett eget ställningstagande. Kommunallagskommittén
bedömde att fullmäktige skulle tveka att anförtro verkligt viktiga uppgifter
till organ som man inte själv utsett och som ibland skulle ha en annan
partipolitisk sammansättning än fullmäktige. Det fanns enligt kommittén en risk
att uppgiftsöverföringen från fullmäktige till ett direktvalt organ skulle
åtföljas av så detaljerade föreskrifter att reformen bara skulle ge ett sken av
ökad demokrati.
I propositionen om en ny kommunallag (prop. 1990/91:117) anfördes bl.a. att
det starkaste skälet till att regeringen inte i detta sammanhang lade fram ett
förslag om direktval var att en sådan ordning skulle kunna begränsa
fullmäktiges möjligheter att ta det totala ansvaret för verksamheten. Därigenom
skulle en oklarhet uppstå om hur valutslaget skulle komma att påverka
verksamheten. Särskilt tydligt skulle detta bli i ett system där fullmäktige
styr genom att ange mål och allmänna riktlinjer. Konstitutionsutskottet
avstyrkte, med hänvisning till tidigare ställningstaganden, flera motioner som
väckts med anledning av propositionen och i vilka yrkades att direktval till
lokala nämnder skulle bli möjligt (1990/91:KU38), och riksdagen följde
utskottet. Utskottet har senare (1992/93:KU4) gjort samma bedömning och
avstyrkt motioner med liknande yrkanden.
Demokratiutvecklingskommittén, som haft i uppdrag att utreda och föreslå
åtgärder som kan öka medborgarnas möjligheter till inflytande och delaktighet i
samhällsutvecklingen (dir. 1995:56), har i sitt betänkande (SOU 1996:162) bl.a.
föreslagit att en dispenslagstiftning införs med verkan från och med 1998 års
val och två mandatperioder framåt som gör det möjligt för kommuner att inrätta
direktvalda lokala organ. Enligt kommittén skulle möjligheter till direktval
kunna ge kommundelsnämnderna nya förutsättningar att minska avståndet mellan
väljare och valda och utveckla medborgarinflytandet och den lokala demokratin.
Förslaget bereds för närvarande i Regeringskansliet. Enligt uppgift från
Inrikesdepartementet kommer regeringen inte att lägga fram något förslag om
lagstiftning med anledning av kommittéförslaget i denna del.
Utskottets bedömning
I motion 1997/98:K208 yrkande 1 (c) föreslås att en försöksverksamhet med
sänkt rösträttsålder genomförs i 1998 års kommunalval. Utskottet finner ingen
anledning att ändra sin tidigare uttalade ståndpunkt med innebörd att det inte
finns skäl att sänka rösträttsåldern under den ålder som för närvarande gäller
för rösträtt och i civilrättsligt avseende. Motionen avstyrks.
I motion 1997/98:K259 (v) föreslås att ett system med utjämningsmandat införs
vid val av kommunfullmäktige. Utskottet anser att en så viktig fråga som den
här aktuella kräver bred politisk uppslutning, om man vill ändra den rådande
ordningen. Utskottet konstaterar att en sådan enighet inte var möjlig att
åstadkomma inom 1993 års vallagskommitté och att regeringen därför inte lade
fram något förslag på detta område i samband med 1996 års vallagsproposition.
Med hänvisning till vad utskottet här anfört avstyrks motionen.
I motion 1997/98:K516 yrkande 1 (m) föreslås att en översyn kommer till stånd
beträffande reglerna om antalet ledamöter i kommunfullmäktige. Utskottet har
tidigare avstyrkt motioner med samma innehåll med motiveringen att de gällande
reglerna bör bibehållas av demokratiska skäl. Utskottet har därvid framfört att
en generell regel om lägsta antal ledamöter kan fungera som en spärr för
småpartier. Utskottet står fast vid denna ståndpunkt och avstyrker motionen.
I motion 1997/98:K527 delvis (s) föreslås att ett system med ersättare
motsvarande det som finns i riksdagen införs även i kommuner och landsting.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det finns avsevärda skillnader
mellan ersättarsystemet i riksdagen och i kommuner och landsting. Motionärerna
påstår att en ersättare i en kommunal nämnd inte kan tjänstgöra en längre tid
för en ledamot som inte kan delta i sammanträdena på grund av sjukdom etc. I
detta hänseende finns emellertid i kommunallagen inte någon begränsning, även
om det är underförstått att en ersättare går in endast vid enstaka tillfällen.
Problem som är förknippade med en längre tids frånvaro går enligt utskottets
mening att lösa genom att nämndledamoten avgår från sitt uppdrag under den
aktuella tiden för att återväljas senare, då ersättaren lämnar sitt tillfälliga
uppdrag. När det gäller uppdrag som kommunalråd och motsvarande möter det inget
hinder att en tjänsteförrättande befattningshavare utses för viss tid. Enligt
utskottets mening är de problem som behandlas i motionen inte av den arten att
det krävs lagstiftning för att råda bot på dem. Med hänvisning till vad
utskottet här anfört avstyrks motionen.
I sex motioner, varav två moderata (1997/98:K202 yrkande 7, K205), två
folkpartistiska (1996/97:K527 yrkande 1, 1997/98:K258 yrkande 5), en
miljöpartistisk (1997/98:K509 yrkandena 2 och 3) samt en socialdemokratisk
(1997/98:K527 delvis), föreslås att möjlighet införs till upplösning av
fullmäktige och därav följande nyval. I vissa motioner föreslås också att
institutet misstroendeförklaring införs i fullmäktige. Som skäl för förslagen
anges bl.a. att tillväxten av lokala småpartier i många fall medför att
lokalpolitiken destabiliseras eller att enskilda ledande personer eller en
majoritet tappar förtroendet hos allmänheten och/eller fullmäktige till följd
av kriminellt eller olämpligt beteende. I fall som dessa bör det vara möjligt
att förfara som på central politisk nivå, menar motionärerna, dvs. uttala
misstroende mot den sittande ledningen, upplösa den parlamentariska
församlingen och utlysa nyval.
Som framgått av vad utskottet redovisat i det föregående finns det en regel i
kommunallagen som infördes så sent som 1994 och som gör det möjligt för
fullmäktige att återkalla samtliga uppdrag i en nämnd när den politiska
majoriteten inte längre är densamma som i fullmäktige. Under 1995/96 års
riksmöte avstyrkte utskottet en motion enligt vilken lagstiftningen borde
ändras så att det skulle bli möjligt att i kommuner och landsting utlysa nyval
under en pågående mandatperiod (1995/96:KU9). Enligt utskottet borde man, innan
någon ändring av kommunallagen föreslås, under ytterligare en tid avvakta
erfarenheterna av de nya bestämmelserna i kommunallagen om möjligheten att
återkalla uppdragen för samtliga förtroendevalda i en nämnd. Utskottet finner
ingen anledning att nu inta en annan ståndpunkt än den nyss redovisade och
avstyrker därför motionerna 1996/97:K527 yrkande 1, 1997/98:K202 yrkande 7,
K205, K258 yrkande 5, K509 yrkandena 2 och 3 och K527 delvis.
I motion 1996/97:K534 (c) föreslås att kommunallagen ändras så att det blir
möjligt att genomföra försök med direktval till stadsdels/kommundelsnämnder
redan i valet 1998. Ett liknande förslag framförs i fp-motionerna 1996/97:K530
och 1997/98:K258 yrkande 4. I motion 1996/97:Sf632 yrkande 11 (c) föreslås att
ökat självstyre införs i form av direktvalda stadsdelsstyrelser i invandrartäta
områden.
Frågan om hur kommundels- eller stadsdelsnämnder skall väljas, indirekt av
fullmäktige eller direkt av dem som bor i det aktuella området, har länge
funnits på den politiska dagordningen.
Enligt utskottets mening är ett av de tyngst vägande skälen mot direkta val
till stadsdels- och kommundelsnämnder att fullmäktiges kommunövergripande
ansvar riskerar att undergrävas, om majoritetsförhållandena i de lokala
nämnderna avviker från majoritetsförhållandena i fullmäktige. Därmed blir också
de politiska konsekvenserna av valutslaget oklara. Som framgått ovan har
Demokratiutvecklingskommittén föreslagit en dispenslagstiftning på det här
aktuella området. Förslaget bereds för närvarande i Inrikesdepartementet,
varför riksdagen inte nu bör fatta beslut i dessa frågor. Med hänvisning till
detta avstyrks motionerna 1996/97:K530, 1996/97:K534, 1996/97:Sf632 yrkande 11
och 1997/98:K258 yrkande 4.
Medborgarinitiativ, inflytandefrågor
Motionerna
I motion 1996/97:K509 föreslår Peter Eriksson och Ragnhild Pohanka (mp) att
kommunallagens bestämmelser om medborgarinitiativ i fråga om kommunal
folkomröstning ändras i olika hänseenden. I yrkande 1 föreslås att ärende om
folkomröstning som väckts av tillräckligt många av kommunmedlemmarna skall bli
bindande. I yrkande 2 föreslås att kommunala folkomröstningar blir bindande.
Med yrkande 1 torde motionärerna avse att ett initiativ bakom vilket minst 10
procent av de röstberättigade ställt sig skall leda till att en folkomröstning
genomförs oavsett opinionen i fullmäktige. Med yrkande 2 torde avses att en
sådan kommunal folkomröstning som tillkommit genom medborgarinitiativ skall
vara beslutande i stället för som nu enbart rådgivande. Enligt motionärerna har
bestämmelsen om s.k. folkinitiativ som infördes i kommunallagen 1994 blivit ett
fiasko i den meningen att inget sådant initiativ hittills lett till beslut om
att genomföra en folkomröstning. Genom en förbättring av det kommunala
folkomröstningsinstitutet i överensstämmelse med vad som föreslås i motionen
stärks enligt motionärerna demokratin generellt i Sverige. I yrkande 3 föreslås
att ärende om att hålla folkomröstning i en viss fråga skall få väckas i
fullmäktige av minst 10 procent - i stället för 5 procent enligt nuvarande
bestämmelser - av de röstberättigade i kommunen eller landstinget. - Samma
förslag framförs i motion 1997/98:K506 yrkande 1-3. I denna motion hemställs
härutöver att ärende om att hålla folkomröstning som väckts av minst en
tredjedel av kommunfullmäktiges eller landstingsfullmäktiges ledamöter skall
bli bindande (yrkande 4). Med bindande avses här att ett sådant initiativ
alltid skall leda till att en folkomröstning genomförs.
I motion 1996/97:K516 yrkande 1 begär Peter Eriksson m.fl. (mp) att
kommunallagen ändras så att det blir möjligt för fullmäktige att ge de
röstberättigade i kommunen motionsrätt i fullmäktige. - Samma förslag framförs
i motion 1997/98:K509 yrkande 1. - Sådana motioner som väcks av kommunmedlemmar
skall enligt motion 1996/97:K516 yrkande 2 ges samma dignitet från
beredningssynpunkt som motioner som väcks av de politiska partierna i
fullmäktige. Motionärerna säger sig vara övertygade om att många goda förslag
aldrig kommer fram till politikerna för beslut eftersom många förslagsställare
inte engagerar sig politiskt eller för fram sina tankar i massmedia. Ett sätt
att komma till rätta med detta är att ge varje kommuninvånare rätt att
motionera direkt till fullmäktige. En sådan motionsrätt skulle enligt
motionärerna ställa ökade krav på motionsberedningen.
I motion 1997/98:K241 hemställer Chatrine Pålsson (kd) att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs om demokratiförsök för
ungdomar. Enligt motionären skulle det vara framåtsyftande att regeringen ägnar
särskild uppmärksamhet åt att följa, analysera och utvärdera demokratiförsök
som genomförs tillsammans med ungdomar i olika delar av landet, t.ex. s.k.
ungdomsparlament, en verksamhet som år 1998 avses genomföras i de tre
Smålandslänen.
I motion 1997/98:K517 hemställer Åke Carnerö (kd) att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att stärka
medborgarnas inflytande och medansvar i samhället (yrkande 1). Enligt
motionären bör medborgarnas ökande kompetens tas till vara inom olika
verksamheter. Enskilda människors kunskap, engagemang och erfarenheter är en
positiv kraft när det gäller att vidareutveckla demokratin i Sverige. Därför
måste enligt motionären inriktningen i allt förändringsarbete vara att stärka
medborgarnas möjligheter till inflytande, medansvar och valfrihet.
I motion 1997/98:K526 hemställer Inger Davidson och Göran Hägglund, båda
(kd), att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kommunala folkomröstningar (yrkande 1). Motionärerna anser att om 10
procent av de röstberättigade i en kommun eller ett landsting skriftligen
ställt sig bakom ett krav på en folkomröstning skall en sådan genomföras utan
att fullmäktige prövar frågan. Regeringen bör enligt motionen återkomma med
lagstiftningsförslag på detta område.
I motion 1997/98:So673 hemställer Johan Lönnroth m.fl. (v) att riksdagen hos
regeringen begär förslag om former för att förstärka ungdomars möjligheter till
kollektivt inflytande i kommunerna (yrkande 2). I motionen hänvisas till ett
förslag från Ungdomspolitiska kommittén enligt vilket kommunerna tillsammans
med de unga bör skapa fora för kommunikation mellan politiker och kommunens
ungdomar. Enligt motionärerna bör former för detta skyndsamt utarbetas.
Bakgrund
Kommunal folkomröstning
Enligt 5 kap. 34 § kommunallagen får fullmäktige besluta att det som ett led i
beredningen av ett ärende som fullmäktige skall handlägga skall inhämtas
synpunkter från medlemmarna i kommunen eller landstinget. Detta kan ske genom
folkomröstning, opinionsundersökning eller något liknande förfarande. Vid
opinionsundersökning eller liknande förfarande får valnämnden anlitas, om
nämndens verksamhet i övrigt inte hindras av det. Närmare föreskrifter om
förfarandet vid folkomröstning finns i lagen (1994:692) om kommunala
folkomröstningar.
Ärende om att hålla folkomröstning i en viss fråga får enligt 5 kap. 23 § i
fullmäktige väckas, förutom av en nämnd, en ledamot genom motion, revisorerna i
vissa fall, en fullmäktigeberedning samt styrelsen i ett företag där kommunen
eller landstinget innehar samtliga aktier eller bestämmer tillsammans med någon
annan, även av minst fem procent av de röstberättigade kommun- eller
landstingsledamöterna. Initiativet skall vara skriftligt, ange den aktuella
frågan samt innehålla initiativtagarnas egenhändiga namnteckningar,
namnförtydliganden och uppgift om deras adresser.
Bestämmelserna i 5 kap. 23 § kommunallagen om folkinitiativ infördes den 1
juli 1994 på grund av ett förslag från Lokaldemokratikommittén (SOU 1993:90).
Kommittén ansåg att tiden var mogen för att utveckla det kommunala
folkomröstningsinstitutet och att möjliggöra ett mer frekvent utnyttjande av
detta. Förslaget innebar att om minst tio % av de röstberättigade
kommunmedlemmarna skriftligen begärt en folkomröstning i en viss fråga skulle
fullmäktige vara skyldig att ta upp frågan, dock att fullmäktige skulle avgöra
om en folkomröstning skulle hållas eller inte. Regeringen instämde i den
följande propositionen (prop. 1993/94:188) i kommitténs principiella
argumentering för folkinitiativ. Tröskeln för möjligheten att väcka
folkinitiativ sänktes från tio till fem % med argumentet att det skulle bli
alltför svårt att få till stånd folkomröstningar i stora kommuner med den högre
nivå som kommittén föreslagit. Riksdagen följde propositionens förslag
(1993/94:KU40).
Den tidigare nämnda Demokratiutvecklingskommittén konstaterade i sitt
betänkande (SOU 1996:162) att inte i något av det fyrtiotal folkinitiativ till
folkomröstning som hittills tagits hade fullmäktige beslutat bifalla förslaget
om folkomröstning. Därmed riskerar reformen enligt kommitténs mening att
framstå som skendemokratisk. Ett sätt att skapa balans mellan den
representativa demokratin och ett underlättande av möjligheten för engagerade
medborgare att få till stånd en folkomröstning skulle kunna vara att behålla
reglerna i kommunallagen om folkinitiativ men koppla dessa till ett krav på
kvalificerad majoritet i fullmäktige för att förslaget skall kunna avslås.
Förslaget innebär att det räcker att en tredjedel av fullmäktige stöder ett
folkinitiativ för att en folkomröstning skall komma till stånd. När det gäller
formulering av frågeställning och svarsalternativ skall fullmäktige fatta
beslut på vanligt sätt. Förslaget bereds f.n. i Regeringskansliet. Enligt
uppgift från Inrikesdepartementet kommer regeringen inte att lägga fram något
lagförslag med anledning av kommittéförslaget i denna del.
Medborgerlig motionsrätt
Enligt 5 kap. 23 § kommunallagen får ärenden i fullmäktige väckas av en nämnd,
en ledamot genom motion, revisorerna om ärendet gäller förvaltning som har
samband med revisionsuppdraget, en fullmäktigeberedning om fullmäktige har
föreskrivit det eller styrelsen i ett kommunalt företag om fullmäktige har
beslutat det för särskilda fall. Ärende om att hålla folkomröstning i en viss
fråga får väckas i fullmäktige av minst fem % av de röstberättigade kommun-
eller landstingsmedlemmarna.
Enskilda kommunmedlemmar har mycket begränsade formella möjligheter att ta
initiativ i en fråga som ryms inom fullmäktiges kompetensområde. Den enda
möjlighet som erbjuds i kommunallagen är den nyss nämnda som innebär att man
undertecknar ett folkinitiativ om folkomröstning. Härutöver finns möjligheten
att kontakta enskilda förtroendevalda eller ett eller flera politiska partier
med förslag om att en viss fråga bör aktualiseras. Även den kommunala
förvaltningen kan kontaktas på motsvarande sätt. Någon skyldighet för en
kommunal nämnd att ta upp ett sådant initiativ till sakbehandling finns
emellertid inte.
I den finska kommunallagen finns en bestämmelse om medborgerlig initiativrätt
innebärande att kommunmedlemmarna har rätt att ta initiativ och få information
om vilka åtgärder som vidtagits till följd av initiativet. Dessutom skall
fullmäktige minst en gång om året få information om vilka initiativ medborgarna
tagit och vilka åtgärder som vidtagits med anledning av dessa. Om antalet
initiativtagare i en viss fråga motsvarar minst två % av de röstberättigade
skall frågan tas upp till behandling i fullmäktige inom sex månader.
Demokratiutvecklingskommittén har i sitt betänkande (SOU 1996:162) föreslagit
att det i kommunallagen införs bestämmelser om motionsrätt för dem som är
röstberättigade i fullmäktigevalet. Beredningen av en sådan medborgarmotion bör
enligt kommittén ske så att fullmäktige kan fatta beslut i ärendet inom ett år
från det motionen väckts.
Enligt kommitténs mening skulle en medborgerlig motionsrätt på ett radikalt
sätt bidra till att öppna dörrarna till de politiska rummen, minska avståndet
mellan väljare och valda och öka förståelsen för den representativa demokratins
arbetssätt. Den skulle också bidra till att öka intresset för de
kommunalpolitiska frågorna och därmed underlätta rekryteringen till de
kommunala förtroendeuppdragen.
Förslaget bereds för närvarande i Regeringskansliet. Enligt uppgift från
Inrikesdepartementet kommer regeringen för närvarande inte att lägga fram något
lagförslag med anledning av kommitténs förslag i denna del.
Ungdomspolitiska kommittén
Ungdomspolitiska kommittén, som tillsattes våren 1996, har enligt sina direktiv
(dir. 1995:154) haft i uppgift att se över vissa ungdomspolitiska frågor. En av
kommitténs uppgifter har varit att föreslå åtgärder för att stärka ungdomars
inflytande på olika nivåer i samhället.
I sitt slutbetänkande (SOU 1997:71) anför kommittén bl.a. att ungas
delaktighet i beslutsprocesserna bör öka. För att detta skall bli möjligt har
kommittén föreslagit vissa ändringar i olika regelverk som hindrar unga att ta
del av makten. Förslagen avser såväl riks- som kommunalpolitik. Andra förslag i
betänkandet syftar till att försöka ändra vuxnas attityder till unga så att de
inser att ungas delaktighet utgör en resurs för samhället. Bland förslagen kan
nämnas att regeringen bör vara uppmärksam på ålderssammansättningen i centrala
myndigheter och statliga kommittéer, att varje kommun i samarbete med unga
utformar och antar ett ungdomspolitiskt handlingsprogram och skapar fora för
kommunikationen mellan politiker och de unga i kommunen, att varje skola bör
erbjuda eleverna regelbunden information från de politiska partierna och deras
ungdomsförbund samt att kommunernas arbete med att göra de unga delaktiga i den
kommunala beslutsprocessen bör följas och kartläggas till år 2002.
Ärendet bereds för närvarande i Inrikesdepartementet.
Utskottets bedömning
I några motioner föreslås relativt långtgående förändringar av reglerna för
kommunala folkomröstningar. Det gäller införande av beslutande folkomröstning
på initiativ av 10 % av de röstberättigade i kommunen (motionerna 1996/97:K509
yrkandena 1-3 (mp) och 1997/98:K506 yrkandena 1-3 (mp)). I en annan motion
(1997/98:K526 yrkande 1 (kd)) föreslås att andelen röstberättigade som kan ta
initiativ till folkomröstning höjs från 5 till 10 % men att samtidigt ett
sådant folkinitiativ skall genomföras utan föregående prövning av fullmäktige.
Slutligen föreslås i motion 1997/98:K506 yrkande 4 (mp) att ett initiativ till
folkomröstning bakom vilket står minst en tredjedel av fullmäktige automatiskt
skall utlösa en sådan folkomröstning.
Utskottet konstaterar att det svenska folkomröstningsinstitutet både på
nationell och kommunal nivå i grunden är av rådgivande karaktär. Ett undantag
utgör folkomröstning angående vilande grundlagsförslag enligt bestämmelserna i
8 kap. 15 § RF. Folkomröstningsinstitutet på kommunal nivå i sin nuvarande
utformning är ett led i fullmäktiges beredning av ett ärende. Denna beredning
innebär att fullmäktige fattar beslut på grundval av en prövning av alla
omständigheter i ärendet, inklusive resultatet av en eventuell folkomröstning.
Ett införande av en beslutande typ av kommunala folkomröstningar vore enligt
utskottets mening att undergräva det representativa demokratiska systemet.
Motionerna 1996/97:K509 yrkande 1-3 och 1997/98:K506 yrkandena 1-3 avstyrks.
När det gäller förslaget om att en viss andel röstberättigade skall kunna
utlösa en folkomröstning vill utskottet anföra följande. Utskottet anser att
det är viktigt att det inom ramen för det representativa demokratiska systemet
finns ett utrymme för folkinitiativ i fråga om folkomröstning. Däremot anser
utskottet det principiellt felaktigt att en viss andel av de röstberättigade
skall kunna tvinga fram en folkomröstning, även om kravet som föreslås i
motionen höjs till 10 %. Den nuvarande ordningen enligt vilken fullmäktige
beslutar om huruvida ett folkinitiativ skall leda till att en folkomröstning
genomförs eller inte bör bibehållas. Motion 1997/98:K526 yrkande 1 avstyrks.
Beträffande förslaget att ett folkomröstningsinitiativ, bakom vilket minst en
tredjedel av fullmäktige står, skall leda till att en sådan omröstning
automatiskt skall genomföras konstaterar utskottet att detta förslag
överensstämmer med vad Demokratiutvecklingskommittén föreslagit. Med hänvisning
till att detta förslag är föremål för beredning i Inrikesdepartementet bör
riksdagen inte nu fatta beslut i frågan, varför motion 1997/98:K506 yrkande 4
avstyrks.
I motionerna 1996/97:K516 yrkande 1 och 1997/98:K509 yrkande 1 föreslås att
det skall bli möjligt att ge de röstberättigade i en kommun motionsrätt i
fullmäktige. Enligt motion 1996/97:K516 yrkande 2 bör motioner som väckts av
kommunmedlemmar ges samma ställning från beredningssynpunkt som motioner som
väckts av fullmäktigeledamöter. Ett förslag med liknande innehåll har framförts
av Demokratiutvecklingskommittén. Eftersom förslaget för närvarande bereds i
Inrikesdepartementet, bör riksdagen inte nu fatta beslut i frågan. Motionerna
avstyrks.
I motion 1997/98:K517 yrkande 1 (kd) anförs att inriktningen av allt
förändringsarbete bör vara att stärka medborgarnas möjligheter till inflytande,
medansvar och valfrihet. Utskottet kan i och för sig instämma i vad motionären
anför men finner ingen anledning för riksdagen att uttala sig i frågan med
anledning av motionen, varför den avstyrks.
I två motioner, 1997/98:K241 (kd) och 1997/98:So673 yrkande 2 (v),
aktualiseras frågan om ungdomars inflytandemöjligheter lokalt i olika
hänseenden. Utskottet konstaterar att Ungdomspolitiska kommittén lagt fram
flera förslag, som är ägnade att stärka ungdomars ställning och inflytande.
Förslagen bereds för närvarande i Regeringskansliet. Med hänvisning till detta
avstyrks motionerna.
Kommunal revision
Motionerna
I motion 1996/97:K526 föreslår Torsten Gavelin m.fl. (fp) att en lagstiftning
kommer till stånd som garanterar den politiska oppositionen i kommuner och
landsting ordförandeskap och majoritet i revisionen. Enligt motionärerna
tillämpar en del kommuner och landsting en sådan ordning, vilken är ägnad att
motverka otillbörligt utnyttjande av skattemedel.
I motion 1996/97:K215 yrkande 2 föreslår Bengt Harding Olson (fp) att
kommunens revisorer får en kraftigt förstärkt roll och att arbetet alltmer
inriktas på effektivitetsrevision men även årsrevisioner. Bakgrunden till
förslaget är bl.a. den kritik som sedan en tid tillbaka riktas mot politiker
och deras oetiska handlande vid representation och resor i bl.a. kommunala
bolag och att kontrollfunktionen enligt motionären är otillfredsställande
utbyggd på kommunal nivå.
I motion 1996/97:K527 yrkande 3 hemställer Birgit Friggebo m.fl. (fp) att
riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i kommunallagen att
den ställer högre krav på sakkunnighet i den kommunala revisionen. Enligt
motionärerna är det önskvärt att vi i Sverige behåller systemet med
förtroendevalda revisorer i den kommunala verksamheten och att de har tillgång
till sakkunnig personal i den kommunala administrationen. Dock måste högre krav
ställas på revisorerna, krav som garanterar att det finns hög kompetens och
krav på auktorisation i lekmannastyrelserna i den kommunala revisionen.
I motion 1996/97:A607 begär Dan Ericsson och Rose-Marie Frebran (kd) dels att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts
om professionell kompetens i den kommunala revisionen (yrkande 5), dels att
riksdagen hos regeringen begär förslag om lagändring så att det finns
professionellt sakkunniga bland de kommunala revisorerna (yrkande 6). Enligt
motionärerna är det mot bakgrund av de affärer i den kommunala verksamheten som
varit aktuella under en tid av vikt att aktualisera en bättre kontroll och
uppföljning genom ett professionellt revisionsarbete. Kommunallagen föreskriver
inte att de valda revisorerna skall vara professionella. Det kan enligt
motionärerna dock vara rimligt att det bland revisorerna skall finnas
åtminstone en som är antingen godkänd eller auktoriserad revisor.
I motion 1997/98:K512 hemställer Sonia Karlsson och Berit Löfstedt, båda (s),
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om en ändring av kommunallagen så att en parlamentarisk valdelegation ur
kommunfullmäktige kan tillsättas. Problemet som ligger till grund för motionen
gäller det faktum att de som är ledamöter och ersättare i kommunala nämnder
enligt kommunallagen är förhindrade att delta i val av revisorer, varvid
eventuella fyllnadsval kan vålla svårigheter, eftersom merparten av
fullmäktigeledamöterna i allmänhet också torde ha säte i nämnderna.
Motionärerna anvisar som lösning på problemet att fullmäktige får utse en
parlamentariskt sammansatt valdelegation som i fullmäktiges ställe får i
uppdrag att genomföra val av revisorer under valperioden. Delegationen
förutsätts bestå av icke jäviga ledamöter i fullmäktige.
Bakgrund
Den kommunala revisionen regleras i 9 kap. kommunallagen.
Enligt 9 kap. 2 § skall minst tre revisorer och lika många ersättare väljas
vid en samlad revision av hela verksamheten. Vad gäller valet av revisorer
finns särskilda bestämmelser. Enligt 6 kap. 9 § kommunallagen väljs ledamöter
och ersättare i en nämnd av fullmäktige till det antal som fullmäktige
bestämmer. Enligt 6 kap. 15 § skall fullmäktige för den tid som fullmäktige
bestämmer bland nämndens ledamöter välja en ordförande och en eller två vice
ordförande. I 5 kap. 46 § kommunallagen finns bestämmelser om proportionella
val. Bland annat val av ledamöter och ersättare i nämnder och beredningar och
val av revisorer och revisorsersättare skall under de förutsättningar som anges
i 2 § lagen (1992:339) om proportionellt valsätt vara proportionella. Enligt
den sistnämnda bestämmelsen skall ett val vara proportionellt, om det begärs av
minst så många väljande som motsvarar den kvot som man får om antalet
närvarande ledamöter delas med det antal personer som valet avser, ökat med 1.
Om kvoten är ett brutet tal, skall den avrundas till närmast högre hela tal.
Reglerna om proportionella val utgör en garanti för att en minoritet skall få
till stånd sådana val, vilket är väsentligt från demokratisynpunkt. I praktiken
tillämpas den proportionella valmetoden sällan; bestämmelserna i lagen utgör
dock en väsentlig grund för de överenskommelser som partierna regelmässigt
träffar om hur platserna i bl.a. styrelsen, nämnderna och revisionen skall
fördelas.
Av detta följer att partierna i fullmäktige, om de är överens, kan låta t.ex.
revisionen få en annan sammansättning än vad som svarar mot fullmäktiges
sammansättning, t.ex. på så sätt att i revisionen den politiska oppositionen
bildar majoritet och att oppositionen får tillsätta ordförandeposten.
Frågan om jäv i olika hänseenden regleras i 9 kap. 4 § kommunallagen enligt
vilken den som är revisionsskyldig till kommunen eller landstinget inte får 1.
vara revisor eller revisorsersättare för granskning av verksamhet som omfattas
av redovisningsskyldigheten, 2. delta i val av revisor eller revisorsersättare
som skall granska sådan verksamhet, eller 3. delta i handläggningen av ärenden
om ansvarsfrihet för verksamheten.
Enligt 9 kap. 6 § kommunallagen fullgör varje revisor sitt uppdrag
självständigt. Revisorerna granskar enligt 7 § i den omfattning som följer av
god revisionssed all verksamhet som bedrivs inom nämndernas verksamhetsområden.
De prövar om verksamheten sköts på ett ändamålsenligt och från ekonomisk
synpunkt tillfredsställande sätt, om räkenskaperna är rättvisande och om den
kontroll som görs inom nämnderna är tillräcklig. Nämnderna och de anställda är
enligt 10 § skyldiga att lämna revisorerna de upplysningar som behövs för
revisionsarbetet. De skall också ge revisorerna tillfälle att när som helst
inventera de tillgångar som nämnderna har hand om och ta del av de räkenskaper
och andra handlingar som berör nämndernas verksamhet.
Revisorerna skall enligt 14 § varje år till fullmäktige avge en berättelse
med redogörelse för resultatet av den revision som avser verksamheten under det
föregående budgetåret. Om anmärkning framställs skall enligt 15 § anledningen
till denna anges i revisionsberättelsen. Anmärkningar får riktas mot nämnder
eller fullmäktigeberedningar samt de enskilda förtroendevalda i sådana organ.
Berättelsen skall innehålla också ett särskilt uttalande huruvida ansvarsfrihet
tillstyrks eller ej.
Ansvarsfrihetsfrågans prövning regleras i 16 och 17 §§. Enligt 16 § skall
fullmäktige inhämta förklaringar över de anmärkningar som har framställts i
revisionsberättelsen. Därefter skall fullmäktige vid ett sammanträde före
utgången av året efter det år revisionen avser besluta om ansvarsfrihet skall
beviljas eller vägras. Frågan om ansvarsfrihet för en s.k. gemensam nämnd skall
prövas av fullmäktige i var och en av de samverkande kommunerna eller
landstingen. Om ansvarsfrihet vägras, får fullmäktige enligt 17 § besluta att
skadeståndstalan skall väckas. Talan som inte grundas på brott skall väckas
inom ett år från det att beslutet om vägrad ansvarsfrihet fattades. Annars är
rätten till sådan talan förlorad.
Lokaldemokratikommittén tog i sitt huvudbetänkande (SOU 1993:90) upp vissa
frågor med anknytning till den kommunala revisionen, bl.a. revisorernas
framtida roll i kommunernas uppföljnings- och utvärderingsarbete, deras
förhållande till fullmäktige och rekryteringen till revisorsuppdragen. En
framtida reformering av den kommunala revisionens roll borde enligt kommittén
inriktas på att trygga en hög kompetens inom revisionsverksamheten. I ett
betänkande om förtroendevaldas ansvar vid domstolstrots och lagtrots (SOU
1993:109) föreslog kommittén bl.a. en utvidgning av revisorernas obligatoriska
uppgifter till att även omfatta granskning av lagenligheten i verksamheter inom
nämnderna. I den efterföljande propositionen (prop. 1993/94:188) aviserade
regeringen en översyn av den kommunala revisionen.
Kommunala förnyelsekommittén, som bl.a. hade i uppdrag att föreslå åtgärder
ägnade att utveckla och stärka medborgarnas inflytande över det fortsatta
förnyelsearbetet i kommuner och landsting, ställde sig bakom
Lokaldemokratikommitténs förslag angående den kommunala revisionen och
efterlyste en särskild, grundlig översyn av revisorernas ställning och
uppgifter (SOU 1996:169). Kommittén efterfrågade större ansträngningar från
kommunernas och landstingens sida att utveckla revisorernas oberoende ställning
som granskare i allmänhetens tjänst. Allmänt sett måste de förtroendevalda
revisorernas status höjas, ansåg kommittén. Kommittén aktualiserade även frågan
om huruvida revisorerna också skall granska lagligheten i verksamheten.
Regeringen uppdrog den 22 augusti 1996, mot bakgrund av de uppgifter om
oegentligheter i statlig och kommunal förvaltning som förekommit under senare
tid och som i flera fall fått rättsliga efterspel, till Justitiekanslern att
kartlägga behovet av att stärka kontrollen över medelsförvaltning m.m. inom den
offentliga förvaltningen. JK överlämnade i februari 1997 sin rapport med
anledning av uppdraget, Förstärkt skydd mot oegentligheter i offentlig
förvaltning. I rapporten framhölls bl.a. att det finns ett behov av en mer
samlad översyn av den kommunala revisionen. Som grund för sitt
ställningstagande anförde JK bl.a. att det är viktigt för medborgarna i en
kommun eller ett landsting att de kan känna ett förtroende för att den
kommunala revisionen är effektiv och kompetent.
Regeringen har den 3 april 1997 beslutat att en parlamentarisk kommitté skall
göra en översyn av den kommunala revisionen. Enligt direktiven (dir. 1997:56)
skall kommittén föreslå de lagändringar och andra åtgärder som kan anses
motiverade för att öka effektiviteten och kompetensen i revisionsarbetet samt
för att stärka de förtroendevalda revisorernas självständiga ställning.
Kommittén skall särskilt utreda hur de förtroendevalda revisorerna bör
rekryteras och hur deras självständiga ställning i övrigt kan stärkas, på
vilket sätt revisionen som sådan skulle kunna stärkas och kompletteras med krav
på yrkesrevision, vilka uppgifter revisionen skall ha och om
laglighetsgranskning skall vara ett obligatoriskt inslag i revisorsuppdraget.
Vidare skall utredas hur revisorernas initiativrätt i fullmäktige skall vara
utformad, vem som skall ha revisionsansvar, förutsättningarna och formerna för
en reell samordning av den kommunala revisionen och revisionen av kommunala
företag samt vilka insatser den kommunala revisionen bör göra för att
kontrollera om styrelsens och nämndernas interna kontroll fungerar
tillfredsställande.
Utskottets bedömning
I motionerna 1996/97:K215 yrkande 2, 1996/97:K526 och 1996/97:K527 yrkande 3,
samtliga (fp), samt 1996/97:A607 yrkande 5 och 6 (kd) föreslås olika
förändringar beträffande den kommunala revisionen och dess roll, ställning och
inriktning samt den kompetens och sakkunnighet som revisionen bör besitta eller
förfoga över. Utskottet, som anser att det är viktigt att revisionens ställning
stärks och att dess kompetens och tillgång till sakkunskap garanteras,
konstaterar att regeringen med anledning av JK:s rapport till regeringen i
februari 1997 i denna del under våren 1997 tillsatt en parlamentarisk kommitté
med uppgift att göra en bred översyn av den kommunala revisionen. Enligt
utskottets bedömning bör de problemställningar som aktualiseras i de nämnda
motionerna kunna inrymmas i kommitténs arbete. Med hänvisning till detta
avstyrks motionerna.
I motion 1997/98:K512 (s) föreslås att en bestämmelse bör införas i
kommunallagen som gör det möjligt att tillsätta en särskild valdelegation som
kan träda in i fullmäktiges ställe vid fyllnadsval av revisorer. Utskottet
inser de problem som är förknippade med fullmäktigeledamöternas jävsituation då
val av nya revisorer skall ske under pågående mandatperiod, men anser att det
inte finns tillräckligt starka skäl att lagstifta om förfarandet. Enligt
utskottets mening bör problem av detta slag i första hand kunna lösas genom
förhandling mellan de i fullmäktige representerade partierna, varvid dessa i
förväg förbinder sig att rösta i full överensstämmelse med valberedningens
förslag, oavsett hur majoritetsställningen är i den del av fullmäktige som har
att förrätta fyllnadsval av revisorer. Med hänvisning till vad utskottet här
anfört får motionen anses besvarad, varför den avstyrks.
Regional demokrati
Motionerna
I motion 1997/98:K519 hemställer Agne Hansson och Sivert Carlsson, båda (c),
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om en länsdemokratireform (yrkande 2). Motionärerna framhåller angelägenheten
av den försöksverksamhet med bl.a. nya folkvalda självstyrelseorgan
(regionfullmäktige) som pågår i vissa län sedan halvårsskiftet 1997. Dessa nya
organ kan enligt motionärerna i framtiden bli de organ på länsnivå där olika
samhällssektorer i länen kan samordnas.
I motion 1997/98:K528 hemställer Rolf Kenneryd m.fl. (c) att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om dels
regionparlament (yrkande 1), dels regionparlamentets uppgifter (yrkande 5).
Enligt motionen bör en renodling av den regionala nivån ske. Genom inrättandet
av ett folkvalt regionparlament som ersättning för landsting och länsstyrelse
ökas förutsättningarna för en bättre förankring av samhällsplaneringen.
Länens/regionernas roll bör enligt motionärerna framöver bli att ha det
övergripande ansvaret för frågor som rör regionen, t.ex. näringslivsutveckling,
kultur, samhällsplanering, trafik, sjukvård, infrastruktur, kommunikationer,
vissa högskolefrågor, internationell samverkan samt miljö- och energifrågor.
I motion 1997/98:A403 yrkande 6 hemställer Ulf Björklund m.fl. (kd) att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
ökad kommunal och regional självstyrelse för ett ökat ansvar för den regionala
utvecklingen. Enligt motionen bör regionerna utifrån subsidiaritetsprincipen
själva ta ansvar för sin utveckling, varvid ökad kommunal och regional
självstyrelse genom direktvalda regionala fullmäktige stärker kommunernas och
regionernas möjligheter att ta detta ansvar.
Bakgrund
En parlamentarisk kommitté, Regionberedningen, lämnade i mars 1995 sitt
betänkande Regional framtid (SOU 1995:27). Beredningen föreslog bl.a. att det
regionala utvecklingsansvaret skulle föras över från länsstyrelserna till
landstingen. I den efterföljande propositionen (prop. 1996/97:36) Den regionala
samhällsorganisationen föreslogs en försöksverksamhet i fyra län med syfte att
utveckla former för en bättre demokratisk förankring av det regionala
utvecklingsarbetet. Riksdagen har antagit förslaget (bet. 1996/97:KU4, rskr.
77). Försöksverksamheten skall pågå till utgången av år 2002.
Enligt lagen (1996:1414) om försöksverksamhet med ändrad regional
ansvarsfördelning, som trädde i kraft den 1 juli 1997, förs ansvaret för det
sektorsövergripande arbetet med att utarbeta en strategi för länets långsiktiga
utveckling från länsstyrelsen till ett regionalt självstyrelseorgan. Även vissa
andra statliga uppgifter, som användningen av vissa regionalpolitiska medel och
andra utvecklingsmedel samt beslut om en långsiktig plan för den regionala
transportinfrastrukturen och fördelningen av statsbidrag till regionala
kulturinstitutioner, överförs till självstyrelseorganet. I Kalmar och Skåne län
utgörs självstyrelseorganet av regionförbund, i vilka samtliga kommuner och
landsting skall vara medlemmar. I Skåne gäller detta endast till utgången av år
1998, varefter det nybildade landstinget övertar ansvaret. I Gotlands län
ansvarar Gotlands kommun för det regionala självstyrelseorganets uppgifter. I
enlighet med förslag i proposition 1996/97:108 skall en försöksverksamhet med
ändrad regional ansvarsfördelning inledas från den 1 januari 1999 även i det
nya västsvenska län, Västra Götalands län, som bildas den 1 januari 1998.
Regeringen har våren 1997 tillsatt en kommitté med uppgift att följa upp och
utvärdera försöksverksamheten (dir. 1997:80). Kommittén, som antagit namnet Den
parlamentariska regionkommittén (PARK), skall redovisa sina överväganden och
förslag senast den 1 oktober 2000. Kommittén skall även utforma vissa förslag
om den statliga länsförvaltningens framtida struktur och uppgifter.
Utskottets bedömning
I de tre här aktuella motionerna föreslås åtgärder som i olika avseenden är
ägnade att stärka demokratin på den regionala nivån, bl.a. genom inrättande av
regionfullmäktige eller regionparlament som väljs direkt av de röstberättigade
i länet/regionen. Som utskottet redovisat pågår fram till år 2002 en
försöksverksamhet i tre län med en sådan inriktning som förespråkas i
motionerna. Ett fjärde län, Västra Götalands län, kommer senare att inlemmas i
försöksverksamheten. Regeringen har också tillsatt en parlamentarisk kommitté
med uppgift att utvärdera denna försöksverksamhet. Med hänvisning till vad
utskottet här anfört avstyrks motionerna 1997/98:K519 yrkande 2, 1997/98:K528
yrkandena 1 och 5 samt 1997/98:A403 yrkande 6.
Övriga frågor
Motionerna
I motion 1996/97:K513 begär Michael Stjernström (kd) att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen
skyndsamt bör efterkomma riksdagens tidigare tillkännagivande vad gäller
kommunala författningssamlingar. Riksdagen gav under riksmötet 1992/93
regeringen till känna att frågan om en skyldighet för kommunerna att förteckna
och publicera sina författningar borde bli föremål för närmare överväganden i
något lämpligt sammanhang. Motionären konstaterar att regeringen inte lagt fram
något förslag med denna innebörd, trots att frågan utretts och förslaget
remissbehandlats. Kommunala författningssamlingar skulle enligt motionären
förbättra inte bara etik och moral utan också rättssäkerheten.
I motion 1996/97:K215 yrkande 1 hemställer Bengt Harding Olson (fp) att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
kommunal rättspolitik. Enligt motionären förekommer vissa kommunala
missförhållanden som ytterst drabbar kommunens invånare. Det kan t.ex. gälla
allvarligt lagtrots genom att kommunen struntar i fällande domstolsutslag eller
demonstrerar bristande laglydnad där det främsta exemplet är upphandlingslagen.
Kritik har också riktats mot politiker och deras oetiska handlande vid
representation och resor. Enligt motionären är kontrollfunktionen otillräckligt
utbyggd på kommunal nivå. Ett kommunalt konstitutionsutskott borde inrättas för
att skärpa den konstitutionella granskningen (yrkande 3). Vidare borde inrättas
någon form av kommunal JO som skulle kunna fungera som en klagomur för
kommunmedborgarna (yrkande 4). Kommunens ansvar för felaktig
myndighetsutövning är enligt motionären alltför begränsad vad gäller
myndighetsutövning och myndighetsinformation, varför skadeståndslagstiftningen
bör skärpas (yrkande 5).
I motion 1997/98:K502 hemställer Bertil Persson (m) att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om borgmästarbegreppet.
Enligt motionären bör titeln borgmästare användas som beteckning på kommunens
ledande politiker, kommunstyrelsens ordförande.
I motion 1997/98:K521 hemställer Chatrine Pålsson m.fl. (kd) att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att
förtroendenämnderna i landstingen skall få en självständig ställning (yrkande
1) och att riksdagen hos regeringen begär en sådan ändring i kommunallagen att
förtroendenämndernas oberoende ställning klargörs (yrkande 2). Enligt
motionärerna kan förtroendenämndernas arbete inte ske självständigt i de fall
de är underställda t.ex. landstingsstyrelsen. Därför bör förtroendenämnderna
ges samma oberoende ställning som revisionen och även omfattas av de jävsregler
som gäller beträffande val av revisorer.
Bakgrund
Kommunala författningssamlingar
Någon generell skyldighet för kommuner och landsting att i en
författningssamling kungöra författningar som har beslutats av dem finns inte i
motsats till vad som gäller på det statliga området.
I propositionen om kungörande av lagar och andra författningar (prop.
1975/76:112) anfördes att det inte fanns anledning att föreslå bindande
bestämmelser om en författningssamling för kommunala författningar i allmänhet.
Svenska Kommunförbundet hade enligt propositionen förklarat sig berett att
rekommendera kommunerna att fortlöpande ge ut tryckta författningssamlingar och
utfärda riktlinjer för deras innehåll och utformning. Föredragande statsråd
ansåg att en sådan rekommendation fick anses innefatta tillräckliga garantier
för att tillfredsställande kommunala författningssamlingar skulle komma till
stånd. Riksdagen (bet. KU 1975/76:51) hade inget att erinra mot propositionen i
denna del.
Enligt 10 § lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar
gäller om kungörande av kommunal författning vad som är särskilt föreskrivet.
Enligt förarbetena till lagen (prop. 1975/76:112 s. 87) avser hänvisningen dels
föreskrifter i ett mindre antal specialförfattningar om att vissa kommunala
föreskrifter, som skall fastställas av statlig myndighet, skall tas in i länets
författningssamling, dels de allmänna kommunallagsreglerna om tillkännagivande
av fattade kommunala beslut. Bestämmelser om tillkännagivande av kommunalt
beslut finns i 5 kap. 62 § kommunallagen.
Med anledning av uttalandena i den nämnda propositionen utfärdade Svenska
Kommunförbundet år 1977 ett cirkulär med riktlinjer för kommunala
författningssamlingar. Landstingsförbundet utfärdade samma år en skrivelse om
kommunala författningssamlingar med likartat innehåll.
Konstitutionsutskottet konstaterade hösten 1992 (bet. 1992/93:KU1) att
kommunerna, trots de utfärdade riktlinjerna, publicerat författningar endast i
mycket begränsad omfattning. Med anledning av ett förslag från Riksdagens
revisorer (Förs. 1991/92:19) om att varje kommun borde ha en egen
författningssamling uttalade utskottet att regeringen borde låta frågan om
publicering av kommunernas och landstingens författningar bli föremål för
överväganden i något lämpligt sammanhang och att detta borde ges regeringen
till känna. Riksdagen följde utskottet (rskr. 1992/93:5).
Inom dåvarande Civildepartementet inrättades i början av 1993 en informell
arbetsgrupp med uppgift att överväga frågan om publicering av kommunernas och
landstingens författningar. Resultatet av arbetet har redovisats i februari
1995 i skriften Kommunala författningssamlingar (Ds 1995:7). Arbetsgruppen
föreslog bl.a. att det skall finnas en författningssamling för varje kommun och
landsting. Kravet skall dock inte gälla författningar som är sekretessbelagda
eller som endast berör en kommunal myndighets inre förhållanden eller
förhållandet mellan kommunala myndigheter inbördes.
Förslaget har remissbehandlats. Av remissammanställningen framgår att en
knapp majoritet av de instanser som yttrat sig var positiva till förslaget.
Regeringen har ännu inte lagt fram något förslag till riksdagen med anledning
av den nämnda departementspromemorian.
I ett interpellationssvar (interpellation 1996/97:233) som lämnades i
riksdagen den 17 april 1997 anförde inrikesminister Jörgen Andersson bl.a. att
det i dagens ansträngda ekonomiska läge inte fanns tillräckligt starka skäl att
vidta åtgärder i fråga om kommunala författningssamlingar. Ett krav på
kommunala författningssamlingar skulle enligt inrikesministern nämligen
innebära ett nytt åliggande för kommunerna som staten på grund av
finansieringsprincipen måste kompensera kommunerna för. Regeringen har valt att
ge andra angelägna kommunala åtaganden och åligganden en högre prioritet. Det
arbete som pågår inom Regeringskansliet med ett moderniserat rättsdatasystem
skulle dock enligt inrikesministern kunna vara ett led i att få de kommunala
författningarna mer överblickbara och lättillgängliga.
Regeringen tillsatte i november 1996 en arbetsgrupp med uppgift att lämna
förslag till ett moderniserat rättsdatasystem innehållande s.k. grundläggande
rättsinformation. Av arbetsgruppens överväganden i den första etappen (februari
1997) framgår att kommunerna enligt arbetsgruppens mening bör uppmuntras att på
frivillig väg delta i rättsdatasystemet med sina författningar. En kommun
skulle då kunna välja att delta med samtliga sina författningar eller med delar
av dessa. En sådan ordning skulle enligt arbetsgruppen kunna stimulera de
enskilda kommunerna att arbeta med att göra sina författningar elektroniskt
tillgängliga.
Lagtrots m.m.
Kommunalansvarsutredningen föreslog i sitt betänkande SOU 1989:64 Kommunalbot
att ett ekonomiskt sanktionssystem (kommunalbot) skulle införas direkt riktat
mot vederbörande kommun eller landsting som gör sig skyldiga till s.k.
domstolstrots eller s.k. lagtrots. Förslaget ledde inte till något förslag från
regeringen. I samband med behandlingen av förslaget till ny kommunallag (prop.
1990/91:117) anförde konstitutionsutskottet (bet. 1990/91:KU38) att det var
angeläget att frågorna om ett sanktionssystem fick sin lösning snarast och
förordade att regeringen på lämpligt sätt skulle bereda dessa frågor.
Lokaldemokratikommittén fick enligt sina direktiv (dir. 1992:12) i uppgift
att slutföra arbetet med frågan om hur ett sanktionssystem bör utformas som gör
det möjligt att komma till rätta med sådana överträdelser som det här är tal
om. Kommittén överlämnade i december 1993 ett delbetänkande, SOU 1993:109
Förtroendevaldas ansvar vid domstolstrots och lagtrots. Enligt betänkandet bör
kommuner och landsting i första hand själva genom revisorerna vidta åtgärder
mot domstolstrots och lagtrots. Kommittén föreslog vidare att det i
kommunallagen uttryckligen skulle anges att nämnderna har rätt att vägra
verkställa beslut av fullmäktige som har överklagats eller som är uppenbart
olagliga. Förslagen innebär ett ökat personligt ansvar för de förtroendevalda
både vid lagtrots och domstolstrots. För vissa former av domstolstrots i
samband med laglighetsprövning bör de föreslagna åtgärderna kompletteras med
ett personligt vitesansvar.
Regeringen valde bl.a. till följd av den splittrade opinion som kom fram vid
remissbehandlingen av förslaget att gå vidare endast med vissa delar av
Lokaldemokratikommitténs förslag. I departementspromemorian Ds 1995:27
Kommunalt domstolstrots och lagtrots föreslås att det införs ett personligt
vitesansvar i mål om laglighetsprövning dels vid trots mot
verkställighetsförbud, dels vid utebliven eller otillräcklig rättelse av
upphävda beslut som tidigare verkställts. Promemorian bereds för närvarande i
Regeringskansliet.
Konstitutionsutskottet, som våren 1996 behandlade en motion där frågan om
sanktioner mot kommuner och landsting som bryter mot viss
rättighetslagstiftning aktualiserades, avslog motionen med hänvisning till den
pågående beredningen av förslagen i den nämnda departementspromemorian (bet.
1995/96:KU9).
Kontrollorgan
Kontrollfunktionen i allmän mening utövas i kommunerna och landstingen av de
förtroendevalda revisorerna, vilkas ställning och uppgifter regleras i 9 kap.
kommunallagen. Revisionen är fullmäktiges kontrollorgan gentemot nämnderna.
Även om det inte särskilt anges i 9 kap. 7 § kommunallagen, där revisorernas
uppgifter specificeras, anses det klart att det ligger inom revisorernas
befogenheter att t.ex granska lagenligheten i förvaltningen i samband med
förvaltnings- eller redovisningsrevisioner. Som framgått i det föregående har
Lokaldemokratikommittén föreslagit att granskningen av lagligheten i
verksamheten inom nämnderna skall bli en obligatorisk uppgift för revisorerna
(SOU 1993:109). En vanlig uppfattning är att laglighetsfrågor främst bör prövas
på annat sätt, t.ex. genom kommunalbesvär eller JO:s tillsynsverksamhet
(Paulsson m.fl.: Den nya kommunallagen, 1993, s. 303 f.).
Kommunal JO-funktion
Konstitutionsutskottet behandlade våren 1997 (bet. 1996/97:KU24) frågor med
anknytning till ombudsmannaverksamheten, dvs. verksamheten inom JO och andra
organ som fått beteckningen ombudsman, t.ex. Konsumentombudsmannen (KO),
Jämställdhetsombudsmannen (JämO) och Diskrimineringsombudsmannen (DO). I en av
de motioner som behandlades i detta sammanhang (mot. 1996/97:K301 yrkande 4)
aktualiserades frågan om lokal förankring av ombudsmannaverksamheten, ett
yrkande som i sak har mycket gemensamt med yrkandet i den nu aktuella motionen
(mot. 1996/97:K215 yrkande 4). KU framhöll i det nämnda betänkandet den
särställning som riksdagens ombudsmän har och att det inte fanns någon
anledning att ifrågasätta JO:s ställning och verksamhet. Utskottet avstyrkte de
motioner som väckts i det aktuella avsnittet.
Ansvar vid myndighetsutövning
Lagutskottet behandlade våren 1997 med anledning av motioner som väckts under
den allmänna motionstiden 1996 frågor om det allmännas skadeståndsansvar i
vissa fall (bet. 1996/97:LU9). I de aktuella motionerna ställdes yrkanden som i
sak överensstämmer med den motion (mot. 1996/97:K215) vars innehåll redovisats
i det föregående. Enligt motionen är kommunernas ansvar för felaktig
myndighetsverksamhet alltför begränsad, varför skadeståndslagstiftningen bör
skärpas (yrkande 5). Lagutskottet avstyrkte i det nämnda betänkandet motionerna
med hänvisning till de förslag om ändringar i skadeståndslagen som föreslagits
i betänkandet SOU 1993:55. Enligt vad utskottet inhämtat är en lagrådsremiss
att vänta under oktober 1997 med förslag om ändringar i lagstiftningen i
huvudsaklig överensstämmelse med kommittéförslaget.
Borgmästarbegreppet
Historiskt sett har borgmästare förekommit i Sverige sedan 1200-talet. Stadens
rättskipning och förvaltning handhades under medeltiden av en krets borgare,
det s.k. rådet, vars främsta medlem kallades borgmästare. De var ursprungligen
kommunala förtroendemän men utsågs sedan 1600-talet av regeringen. Fram till
1965 var borgmästaren ordförande i magistraten, som tillsammans med allmän
rådstuga och drätselkammaren var organ för städernas lokala förvaltning. Genom
kommunallagsreformen 1953 togs magistraternas kommunala uppgifter i städerna
bort. 1965 överfördes magistratens återstående uppgifter på länsstyrelserna och
polismyndigheterna. Magistraten utgjorde även stadens domstol, där borgmästaren
var ordförande. Titeln borgmästare upphörde år 1971, då härads- och
rådhusrätter ersattes av tingsrätter. Tingsrätt blev benämningen på allmän
underrätt och lagman benämningen på tingsrättens ordförande. I städer utan
magistrat fanns fram till 1953 alltid s.k. kommunalborgmästare som valdes av
stadsfullmäktige. I vissa andra länder är borgmästare ofta benämningen på
styresmän för kommuner. I t.ex. Danmark är borgmästare en kommunal
förtroendeman, motsvarande kommunstyrelsens (kommunalbestyrelsen) ordförande.
Enligt den s.k. magistratsordningen för Köpenhamn benämns de heltidsengagerade
ledamöterna av magistraten, som har det övergripande ansvaret för kommunens
verksamheter, borgmästare (borgmestere) och ordföranden kallas överborgmästare.
I övriga större städer med magistratsordning kallas ordföranden i magistraten
borgmästare och ledamöterna rådmän.
Förtroendenämnder i kommuner och landsting
Enligt 1 § lagen (1992:563) om förtroendeverksamhet inom hälso- och sjukvården
skall det inom områdena hälso- och sjukvård samt tandvård finnas en eller flera
nämnder med uppgift att främja kontakterna mellan patienterna och hälso- och
sjukvårdspersonalen samt att åt patienterna förmedla den hjälp som
förhållandena kräver. För en sådan nämnd gäller vad som är föreskrivet i
kommunallagen (1991:900). Enligt 2 § får en kommun som ingår i ett landsting
överlåta sin uppgift enligt 1 § till landstinget, om kommunen och landstinget
har kommit överens om detta.
Enligt uppgift från Landstingsförbundet finns förtroendenämnder i samtliga
landsting och i Göteborgs, Malmö och Gotlands kommuner, vilka bedriver hälso-
och sjukvård i egen regi. För den sjukvård som kommunerna ansvarar för, dvs.
sjukvård i särskilda boendeformer för äldre och handikappade och hemsjukvård,
skall också finnas förtroendenämnder. De flesta kommuner har överlämnat dessa
uppgifter till landstingens förtroendenämnder på avtalsbasis. Genom
förtroendenämnderna kan patienter som så önskar få hjälp med skadeanmälningar
till patientförsäkringen och läkemedelsförsäkringen samt med skrivelse till
Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd.
Enligt 3 kap. 3 § kommunallagen skall fullmäktige tillsätta de nämnder som
utöver styrelsen behövs för att fullgöra kommunens eller landstingets uppgifter
enligt särskilda författningar och för verksamheten i övrigt. Enligt 4 § skall
fullmäktige om inte något annat är särskilt föreskrivet bestämma nämndernas
verksamhetsområden och inbördes förhållanden. Därvid får fullmäktige besluta
bl.a. att en nämnd skall vara underställd en annan.
Av kommunallagskommentaren (Paulsson m.fl.: Den nya kommunallagen) framgår
att frågan om hur långt man kan gå när det gäller en överordnad nämnds
inflytande över en underställd nämnd har lämnats över till praxis. Utifrån
allmänna kommunalrättsliga grundsatser kan man enligt kommentaren knappast gå
så långt att en nämnd kan överpröva en annan nämnds beslut. Även i övrigt kan
en nämnds underställning knappast utformas så att den underställda nämndens
självständighet undermineras.
Kommittén om hälso- och sjukvårdens finansiering och organisation, HSU 2000,
föreslår i betänkande SOU 1997:154 en ny lag om patientnämnd m.m., som avses
ersätta den nuvarande lagen om förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och
sjukvården m.m. Nämndernas arbetsområde föreslås utvidgas till att omfatta all
offentligt finansierad hälso- och sjukvård samt vissa socialtjänstfrågor inom
äldreomsorgen. De organisatoriska förutsättningarna för nämndernas verksamhet
ändras inte. Kommittén understryker patientnämndernas självständiga ställning
och uttalar att det är olämpligt att ledamöterna i nämnderna kombinerar dessa
uppdrag med uppdrag i kommunala nämnder med ansvar för hälso- och sjukvård.
Utskottets bedömning
I motion 1996/97:K513 (kd) efterlyses åtgärder från regeringens sida vad gäller
en reglering av frågan om kommunala författningssamlingar. Utskottet
konstaterar att regeringen av ekonomiska skäl för närvarande inte har för
avsikt att pålägga kommunerna kravet att de skall tillhandahålla
författningssamlingar i särskild form. Utskottet, som vill betona
angelägenheten av att de kommunala författningssamlingarna blir tillgängliga
för allmänheten, ser positivt på det arbete som äger rum inom den särskilda
arbetsgruppen i Regeringskansliet med inriktning på att kommunerna på frivillig
väg skall kunna anslutas till ett elektroniskt rättsdatasystem. Med detta får
motionen anses besvarad varför den avstyrks.
I motion 1996/97:K215 yrkande 1 (fp) aktualiseras frågan om s.k. lagtrots
som yttrar sig i att en kommun t.ex. inte rättar sig efter domstolsutslag eller
i övrigt brister i laglydnad. Utskottet hänvisar liksom tidigare till den
pågående beredningen i Inrikesdepartementet angående ett förslag om att införa
ett personligt vitesansvar i vissa fall. Motionen avstyrks.
I motion 1996/97:K215 yrkande 3 (fp) föreslås att ett kommunalt
konstitutionsutskott inrättas för att skärpa den konstitutionella granskningen
i kommuner och landsting. Utskottet anser för sin del att en sådan ordning som
den föreslagna inte passar in i det kommunala systemet. Utskottet konstaterar
också att kommunallagen ger utrymme för en granskning av lagenligheten i den
kommunala förvaltningen genom revisorerna, vartill kommer att den kommunala
verksamhetens lagenlighet också prövas genom kommunalbesvär och JO:s
tillsynsverksamhet. Mot denna bakgrund avstyrks motionen.
I motion 1996/97:K215 yrkande 4 (fp) föreslås att någon form av kommunal JO
inrättas som klagomur för kommunmedborgarna. Utskottet framhöll i en fråga med
nära anknytning till den här aktuella (bet. 1996/97:KU24) att riksdagens
ombudsmän har en särställning och att det inte finns anledning att ifrågasätta
JO:s ställning och verksamhet. Utskottet vidhåller denna inställning och
avstyrker motionen.
I motion 1996/97:K215 yrkande 5 (fp) föreslås att skadeståndslagstiftningen
bör skärpas med hänsyn till att det kommunala ansvaret för felaktig
myndighetsutövning enligt motionärens mening är alltför begränsat. Med
hänvisning till en aviserad lagrådsremiss i detta ärende avstyrker utskottet
motionen.
I motion 1997/98:K502 (m) föreslås att titeln borgmästare används som
beteckning på kommunstyrelsens ordförande. Med hänsyn till att
borgmästarfunktionen i Sverige historiskt sett inte i första hand var av
politisk karaktär är det svårt att argumentera för att titeln borgmästare
generellt införs som en benämning på kommunstyrelsens ordförande. Mot bakgrund
av att begreppet borgmästare i det nutida Sverige framstår som diffust, bör det
enligt utskottets mening inte införas generellt på det sätt som föreslås i
motionen. Motionen avstyrks.
I motion 1997/98:K521 (kd) föreslås att förtroendenämnderna i landstingen
genom en ändring i kommunallagen skall få en självständig ställning inom
landstingets organisation (yrkande 1) och att kommunallagen ändras så att
förtroendenämndens oberoende ställning klargörs (yrkande 2). Som framgått av
vad utskottet redovisat i det föregående är det fullmäktige som enligt
kommunallagen bestämmer över nämnderna och deras inbördes förhållanden. Denna
bestämmelse är en del av den fria nämndorganisation som infördes genom 1991 års
kommunallag och som bl.a. innebär att ingen enskild nämnd utom styrelsen
regleras särskilt i kommunallagen. Av utskottets redovisning framgår också att
en underställd nämnd enligt kommunallagens intentioner inte är liktydig med en
osjälvständig nämnd. Utskottet konstaterar att HSU 2000 föreslår bl.a. ny
lagstiftning om patientnämnder. Kommittén framhåller i sitt betänkande
betydelsen av nämndernas självständiga ställning och det olämpliga i att
ledamöterna i patientnämnderna tillika har uppdrag i nämnder med ansvar för
hälso- och sjukvård. Utskottet anser att riksdagen inte nu bör besluta om någon
förändring av förtroendenämndernas ställning etc., eftersom dessa frågor kommer
att beredas i Regeringskansliet. Motion 1997/98:K521 avstyrks.
3. beträffande sänkt rösträttsålder
att riksdagen avslår 1997/98:K208 yrkande 1,
res. 2 (mp)
4. beträffande utjämningsmandat vid val av kommunfullmäktige
att riksdagen avslår motion 1997/98:K259,
res. 3 (fp,v)
5. beträffande antalet ledamöter i fullmäktige
att riksdagen avslår motion 1997/98:K516 yrkande 1,
6. beträffande införande av ersättare i kommuner och landsting
att riksdagen avslår motion 1997/98:K527 (delvis),
7. beträffande införande av ett upplösningsinstitut m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K527 yrkande 1, 1997/98:K202 yrkande 7,
1997/98:K205, 1997/98:K258 yrkande 5, 1997/98:K509 yrkandena 2 och 3 och
1997/98:K527 (delvis),
res. 4 (m, fp, mp)
8. beträffande direktval till stadsdels/kommundelsnämnder
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K530, 1996/97:K534, 1996/97:Sf632
yrkande 11 och 1997/98:K258 yrkande 4,
res. 5 (c, fp, v, mp)
9. beträffande kommunala folkomröstningar
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K509 yrkandena 1-3, 1997/98:K506
yrkandena 1-4 och 1997/98:K526 yrkande 1,
res. 6 (mp)
10. beträffande motionsrätt i fullmäktige
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K516 yrkandena 1 och 2 och 1997/98:K509
yrkande 1,
res. 7 (mp)
11. beträffande förstärkning av medborgarnas möjligheter till
inflytande, medansvar och valfrihet
att riksdagen avslår motion 1997/98:K517 yrkande 1,
12. beträffande ungdomars inflytandemöjligheter
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:K241 och 1997/98:So673 yrkande 2,
13. beträffande den kommunala revisionen
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K215 yrkande 2, 1996/97:K526,
1996/97:K527 yrkande 3 och 1996/97:A607 yrkandena 5 och 6,
14. beträffande en särskild valdelegation
att riksdagen avslår motion 1997/98:K512,
15. beträffande stärkande av den regionala demokratin
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:K519 yrkande 2, 1997/98:K528 yrkandena
1 och 5 och 1997/98:A403 yrkande 6,
16. beträffande kommunala författningssamlingar
att riksdagen avslår motion 1996/97:K513,
17. beträffande kommunalt lagtrots
att riksdagen avslår motion 1996/97:K215 yrkande 1,
18. beträffande inrättande av ett kommunalt konstitutionsutskott
att riksdagen avslår motion 1996/97:K215 yrkande 3,
19. beträffande inrättande av kommunal JO
att riksdagen avslår motion 1996/97:K215 yrkande 4,
20. beträffande skärpning av skadeståndslagstiftningen
att riksdagen avslår motion 1996/97:K215 yrkande 5,
21. beträffande titeln borgmästare
att riksdagen avslår motion 1997/98:K502,
res. 8 (m, fp, mp) - motiv.
22. beträffande förtroendenämndernas ställning
att riksdagen avslår motion 1997/98:K521 yrkandena 1 och 2.
Stockholm den 4 november 1997
På konstitutionsutskottets vägnar
Birgit Friggebo
I beslutet har deltagit: Birgit Friggebo (fp), Kurt Ove Johansson (s), Catarina
Rönnung (s), Anders Björck (m), Axel Andersson (s), Widar Andersson (s), Birger
Hagård (m), Barbro Hietala Nordlund (s), Birgitta Hambraeus (c), Pär-Axel
Sahlberg (s), Jerry Martinger (m), Mats Berglind (s), Kenneth Kvist (v), Frank
Lassen (s), Peter Eriksson (mp), Nils Fredrik Aurelius (m) och Ann-Kristin
Føsker (fp).
Reservationer
1. Kommundelningar (mom. 1)
Birgit Friggebo (fp), Anders Björck (m), Birger Hagård (m), Birgitta Hambraeus
(c), Jerry Martinger (m), Peter Eriksson (mp), Nils Fredrik Aurelius (m) och
Ann-Kristin Føsker (fp) anser
dels att utskottets yttrande på s. 8 i denna del bort ha följande lydelse:
I motionerna 1997/98:K258 - - - (= utskottet) - - - får större spelrum.
Utskottet instämmer i de deklarationer som görs i motionerna när det gäller
önskvärdheten av att fler kommuner delas. Som framgår av motionerna väger
demokratimotivet starkt i detta sammanhang.
I motionerna 1996/97:K527 - - - (= utskottet) - - - under pågående
mandatperiod.
Utskottet instämmer i vad som framförs i motionerna vad gäller behovet av en
allmän översyn av reglerna för kommundelningar respektive behovet av
förändringar i vissa enskildheter i dessa regler.
Riksdagen bör med anledning av motionerna ge regeringen till känna vad
utskottet anfört om behovet av en kommunindelningsreform och en översyn av
reglerna för kommundelningar.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande kommundelningar
att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:K527 yrkande 2, 1996/97:K536
yrkande 1, 1997/98:K258 yrkande 3, 1997/98:K517 yrkande 3, 1997/98:K525
yrkande 1, 1997/98:K526 yrkande 2 och 1997/98:A203 yrkande 7 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Sänkt rösträttsålder (mom. 3)
Peter Eriksson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med ?I motion
1997/98:K208? och slutar med ?Motionen avstyrks.? bort ha följande lydelse:
I motion 1997/98:K208 yrkande 1 (c) föreslås att en försöksverksamhet med
sänkt rösträttsålder bör genomföras i 1998 års val. Utskottet delar den mening
som framförs i motionen att det är nödvändigt att samhället bättre tar till
vara unga människors värderingar, engagemang och vilja till inflytande i den
demokratiska processen, vilket kan ske genom bl.a. förändringar i
rösträttsåldern. Enligt utskottets mening accentueras behovet av en sänkning av
rösträttsåldern av att de fyraåriga mandatperioderna medfört att genomsnitts-
åldern för förstagångsväljare höjts till 20 år.
Utskottet tillstyrker motionen. Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande sänkt rösträttsålder
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:K208 yrkande 1 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
3. Utjämningsmandat vid val av kommunfullmäktige (mom. 4)
Birgit Friggebo (fp), Kenneth Kvist (v) och Ann-Kristin Føsker (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med ?I motion
1997/98:K259? och slutar med ?avstyrks motionen.? bort ha följande lydelse:
I motion 1997/98:K259 (v) föreslås att ett system med utjämningsmandat införs
vid val till kommunfullmäktige. Som framhålls i motionen kan ett parti under
vissa förhållanden, nämligen om partiets röster är jämnt fördelade över
kommunen, hamna utanför fullmäktige som en konsekvens av valkretsindelningen
och att det endast finns fasta valkretsmandat. Utskottet instämmer med
motionären att detta är ett demokratiskt problem därigenom att väljarnas röster
riskerar att inte få genomslag i fullmäktiges sammansättning. Därför bör enligt
utskottets mening kommunallagen ändras så att utjämningsmandat, i likhet med
vad som gäller vid val till landstingsfullmäktige, införs även vid val till
kommunfullmäktige.
Motionen tillstyrks. Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande utjämningsmandat vid val av kommunfullmäktige
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:K259 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.
4. Införande av ett upplösningsinstitut m.m. (mom. 7)
Birgit Friggebo (fp), Anders Björck (m), Birger Hagård (m), Jerry Martinger
(m), Peter Eriksson (mp), Nils Fredrik Aurelius (m) och Ann-Kristin Føsker (fp)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med ?Som framgått?
och slutar med ?K527 delvis.? bort ha följande lydelse:
Som framgått av vad utskottet redovisat i det föregående finns det en regel i
kommunallagen som infördes så sent som 1994 och som gör det möjligt för
fullmäktige att återkalla samtliga uppdrag i en nämnd när den politiska
majoriteten inte längre är densamma som i fullmäktige.
Enligt utskottets mening är inte denna möjlighet till fyllest, när det gäller
uppgiften att lösa upp en politisk situation av mer komplicerat slag, som mer
påminner om en regelrätt regeringskris. Sådana situationer tenderar såvitt
utskottet kan bedöma att bli allt vanligare på kommunal nivå.
För att råda bot på detta problem bör enligt utskottets mening en sådan ordning
tillskapas i kommunallagen som gör det möjligt att anställa
förtroendeomröstning, upplösa fullmäktige och utlysa nyval, om den politiska
situationen i en kommun eller ett landsting motiverar detta. Detta bör
riksdagen med bifall till de här aktuella motionerna som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:
7. beträffande införande av ett upplösningsinstitut m.m.
att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:K527 yrkande 1, 1997/98:K202
yrkande 7, 1997/98:K205, 1997/98:K258 yrkande 5, 1997/98:K509 yrkandena 2
och 3 och 1997/98:K527 (delvis) som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört.
5. Direktval till stadsdels/kommundelsnämnder (mom. 8)
Birgit Friggebo (fp), Birgitta Hambraeus (c), Kenneth Kvist (v), Peter Eriksson
(mp) och Ann-Kristin Føsker (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med ?Enligt
utskottets mening? och slutar med ?1997/98:K258 yrkande 4.? bort ha följande
lydelse:
Enligt utskottets mening är det inte möjligt att få ut det fulla demokratiska
värdet av den nuvarande indirekta valordningen vid val av
stadsdels/kommundelsnämnder. I likhet med Demokratiutvecklingskommittén anser
utskottet att ett direktval skulle ge förutsättningar att minska avståndet
mellan väljare och valda och att utveckla medborgarinflytandet och den lokala
demokratin.
Med tillstyrkan till motionerna 1996/97:K530, 1996/97:K534, 1996/97:Sf632
yrkande 11 och 1997/98:K258 yrkande 4 anser utskottet att regeringen bör
utarbeta förslag till ändringar i lagstiftningen som möjliggör direktval till
stadsdels/kommundelsnämnder fr.o.m. 1998 års val. Detta bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:
8. beträffande direktval till stadsdels/kommundelsnämnder
att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:K530, 1996/97:K534,
1996/97:Sf632 yrkande 11 och 1997/98:K258 yrkande 4 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
6. Kommunala folkomröstningar (mom. 9)
Peter Eriksson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med ?Utskottet
konstaterar? och slutar med ?yrkande 4 avstyrks.? bort ha följande lydelse:
Utskottet instämmer i motionens bedömning att den ordning som råder sedan
1994 vad gäller medborgarinitiativ i fråga om kommunala folkomröstningar har
blivit ett misslyckande på det sättet att inget av de ca 40 initiativ som
tagits faktiskt har lett till beslut av fullmäktige att en folkomrösning skall
genomföras. Mot denna bakgrund finns det enligt utskottets mening skäl att på
olika sätt stärka det kommunala folkomröstningsinstitutet. Det kan som föreslås
i motionerna ske genom att ett folkinitiativ dels alltid skall leda till att en
folkomröstning genomförs, dels att en sådan folkomröstning skall vara
beslutande. En förutsättning för att detta skall ske är att en tillräckligt
stor andel av de röstberättigade i kommunen, enligt motionens förslag 10 %,
ställt sig bakom initiativet. Det föreslås också att en minoritet i
fullmäktige, minst en tredjedel, kan väcka frågan om en folkomröstning, som
skall vara beslutande.
Utskottet ställer sig bakom dessa förslag och delar motionärernas uppfattning
att en reformering av det kommunala folkomröstningsinstitutet på det sätt som
föreslås i motionerna kan bidra till att stärka demokratin i Sverige generellt.
Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:K509
yrkandena 1-3 och 1997/98:K506 yrkandena 1-4 och med anledning av motion
1997/98:K526 yrkande 1 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:
9. beträffande kommunala folkomröstningar
att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:K509 yrkandena 1-3 och
1997/98:K506 yrkandena 1-4 och med anledning av motion 1997/98:K526
yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
7. Motionsrätt i fullmäktige (mom. 10)
Peter Eriksson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med ?I motionerna
1996/97:K516? och slutar med ?Motionerna avstyrks.? bort ha följande lydelse:
I motionerna 1996/97:K516 yrkande 1 och 1997/98:K509 yrkande 1 föreslås att
det skall bli möjligt att ge de röstberättigade i en kommun motionsrätt i
fullmäktige. Enligt motion 1996/97:K516 yrkande 2 bör motioner som väckts av
kommunmedlemmar ges samma ställning från beredningssynpunkt som motioner som
väckts av fullmäktigeledamöter.
Utskottet instämmer i vad som framförs i motionen om att många goda förslag
från medborgarna aldrig kommer fram till politikerna för beslut eftersom många
förslagsställare inte engagerar sig politiskt eller för fram sina tankar i
massmedia. Utskottet delar också motionärernas uppfattning att ett sätt att
komma till rätta med detta är att ge varje kommuninvånare rätt att motionera
direkt till fullmäktige. Enligt utskottets mening är det en självklarhet att
motioner som väckts av kommunmedlemmar från beredningssynpunkt skall behandlas
på samma sätt som motioner som väckts av fullmäktigeledamöter.
Utskottet tillstyrker motionerna 1996/97:K516 yrkandena 1 och 2 och
1997/98:K509 yrkande 1. Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:
10. beträffande motionsrätt i fullmäktige
att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:K516 yrkandena 1 och 2 och
1997/98:K509 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.
8. Titeln borgmästare (mom. 21) - motiveringen
Birgit Friggebo (fp), Anders Björck (m), Birger Hagård (m), Jerry Martinger
(m), Peter Eriksson (mp), Nils Fredrik Aurelius (m) och Ann-Kristin Føsker (fp)
anser
att den del av utskottets yttrande som på s. 36 börjar med ?I motion
1997/98:K502? och slutar med ?Motionen avstyrks.? bort ha följande lydelse:
Utskottet finner att det historiskt sett och vid en jämförelse med vad som är
brukligt i andra länder är befogat att i Sverige benämna kommunstyrelsens
ordförande borgmästare. En sådan titulatur skulle bl.a. kunna underlätta de
svenska kommunernas internationella kontakter. Utskottet finner dock ingen
anledning för riksdagen att föreslå någon lagstiftning på det aktuella området.
Kommuner som så vill bör dock kunna använda sig av titeln borgmästare på det
sätt som förespråkas i motionen. Med detta får motion 1997/98:K502 anses
besvarad, varför den avstyrks.
Särskilt yttrande
Utjämningsmandat vid val av kommunfullmäktige (mom. 4)
Peter Eriksson (mp) anför:
I motion 1997/98:K259 (v) föreslås att ett system med utjämningsmandat införs
vid val av kommunfullmäktige. Utskottet avstyrker motionen med hänvisning till
att det inte har gått att skapa en tillräcklig politisk enighet för att
genomföra en ändring av det slag som motionären vill.
Enligt Miljöpartiets mening är det valkretsindelningen som orsakar att mindre
partier får en sämre utdelning på sina röster och riskerar att bli utan mandat
under vissa förhållanden. Miljöpartiet anser att varje kommun bör utgöra en
valkrets, vilket skulle medföra en rättvis fördelning av mandaten. Behovet av
utjämningsmandat skulle därmed elimineras.
Innehållsförteckning
Sammanfattning........................................1
Motionerna............................................1
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1996 1
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1997 3
Utskottet.............................................5
Kommundelningar 5
Motionerna 5
Bakgrund 6
Utskottets bedömning 8
Återbetalning av kommunalskatt 9
Motionen 9
Bakgrund 9
Utskottets bedömning 10
Val till fullmäktige och nämnder m.m. 10
Motionerna 10
Bakgrund 12
Rösträttsålder 12
Valkretsindelning och regler för mandatfördelning vid fullmäktigeval
13
Antalet ledamöter i fullmäktige 13
Ersättare i fullmäktige och nämnder 14
Entledigande av förtroendevalda/nyval 14
Direktval till kommundelsorgan 15
Utskottets bedömning 17
Medborgarinitiativ, inflytandefrågor 19
Motionerna 19
Bakgrund 20
Kommunal folkomröstning 20
Medborgerlig motionsrätt 21
Ungdomspolitiska kommittén 22
Utskottets bedömning 23
Kommunal revision 24
Motionerna 24
Bakgrund 25
Utskottets bedömning 27
Regional demokrati 28
Motionerna 28
Bakgrund 28
Utskottets bedömning 29
Övriga frågor 29
Motionerna 29
Bakgrund 30
Kommunala författningssamlingar 30
Lagtrots m.m. 32
Kontrollorgan 33
Kommunal JO-funktion 33
Ansvar vid myndighetsutövning 33
Borgmästarbegreppet 34
Förtroendenämnder i kommuner och landsting 34
Utskottets bedömning 35
Hemställan 36
Reservationer........................................38
1. Kommundelningar (mom. 1) 38
2. Sänkt rösträttsålder (mom. 3) 39
3. Utjämningsmandat vid val av kommunfullmäktige (mom. 4) 39
4. Införande av ett upplösningsinstitut m.m. (mom. 7) 40
5. Direktval till stadsdels/kommundelsnämnder (mom. 8) 40
6. Kommunala folkomröstningar (mom. 9) 41
7. Motionsrätt i fullmäktige (mom. 10) 42
8. Titeln borgmästare (mom. 21) motiveringen 42
Särskilt yttrande....................................43
Utjämningsmandat vid val av kommunfullmäktige (mom. 4) 43