I betänkandet behandlar utskottet ett antal motioner från den allmänna
motionstiden 1997. Motionerna har samband med de grundläggande fri- och
rättigheterna enligt regeringsformen. Utskottet behandlar bl.a. frågor om
- förbud mot diskriminering av homosexuella,
- hets mot folkgrupp,
- negativ föreningsrätt,
- organisationers brottslighet,
- åsiktsregistrering.
Utskottet avstyrker samtliga motioner. Sju reservationer samt ett särskilt
yttrande har fogats till betänkandet.
Motionerna
1997/98:K202 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om grundlagsskydd för
avtalsfriheten i enlighet med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om förstärkt skydd för den
negativa föreningsrätten i enlighet med vad som anförts i motionen,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ökat minoritetsskydd vid
rättighetsbegränsningar i enlighet med vad som anförts i motionen,
10. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om skärpning av förbudet
mot retroaktiv skattelagstiftning m.m.,
13. att riksdagen hos regeringen begär förslag om grundlagsfäst
tolkningsregel vid tvister mellan enskilda och det allmänna i enlighet med vad
som anförts i motionen,
1997/98:K306 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning i syfte
att grundlagsfästa den mest grundläggande av de mänskliga rättigheterna, rätten
till liv.
1997/98:K307 av Rolf Åbjörnsson och Inger Davidson (kd) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att som vilande anta bilagda förslag till ändringar
av 2 kap. 14 § regeringsformen och 7 kap. 4 § punkt 16 tryckfrihetsförordningen
(bilaga 1) med ikraftträdande den 1 januari 1999,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om justeringar i brottsbalken
med anledning av föreslagna grundlagsförändring kring organiserad brottslighet.
1997/98:K312 av Juan Fonseca (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om skärpt lagstiftning angående
hets mot homosexuella.
1997/98:K313 av Karl-Göran Biörsmark och Elver Jonsson (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
att förbud mot att bära mask för ansiktet vid demonstration skall påbjudas om
polisen vid tillståndsgivningen så finner lämpligt.
1997/98:K314 av Yvonne Ruwaida (mp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär lagförslag som innebär ett förbud i regeringsformen mot lagstiftning som
diskriminerar homosexuella.
1997/98:K315 av Yvonne Ruwaida och Annika Nordgren (mp) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär lagförslag enligt vad som anförts i motionen
(förbud mot hets mot homosexuella).
1997/98:K324 av Kia Andreasson (mp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag till sådan ändring i regeringsformens andra kapitel att en ny
paragraf införs där varje individs rätt till en god miljö fastställs.
1997/98:K326 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär en utredning om ett förstärkt grundlagsskydd för fri- och
rättigheter i RF i enlighet med vad som anförts i motionen.
1997/98:K328 av Tone Tingsgård (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär en översyn av lagen om hets mot folkgrupp.
1997/98:K331 av Eva Flyborg m.fl. (fp, m, c, kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om översyn av lagen om hets mot folkgrupp,
1997/98:K335 av Peter Weibull Bernström (m) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag på införande av skydd för negativ föreningsrätt i
enlighet med vad som anförts i motionen.
1997/98:K337 av Nalin Baksi m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ändring av
brottsbalken och tryckfrihetsförordningens förbud mot hets mot folkgrupp till
att även omfatta homosexuella.
1997/98:K339 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hets mot
homosexuella i tryckfrihetsförordning och brottsbalk.
1997/98:K345 av Andreas Carlgren m.fl. (c, s, fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om översyn av lagstiftningen om hets mot folkgrupp,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förstärkt skydd mot diskriminering av homosexuella,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Diskrimineringsombudsmannens uppgifter.
1997/98:K401 av Peter Eriksson och Yvonne Ruwaida (mp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en oberoende
parlamentarisk kommission som skall granska den åsiktsregistrering som
förekommit i Sverige fr.o.m. 1945 fram t.o.m. i dag.
1997/98:So347 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett tillägg till 1 kap. 2 § regeringsformen om rätten till liv,
1997/98:Kr270 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas
75. att riksdagen begär att regeringen återkommer med sådant förslag till
grundlagsändring att allemansrätten tryggas,
Utskottet
Förstärkt grundlagsskydd för fri- och rättigheter
Motionerna
I motion 1997/98:K202 av Carl Bildt m.fl. (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag om grundlagsskydd för avtalsfriheten i enlighet med
vad som anförts i motionen (yrkande 2), om ökat minoritetsskydd vid
rättighetsbegränsningar i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 8),
om grundlagsfäst tolkningsregel vid tvister mellan enskilda och det allmänna i
enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 13) samt att riksdagen hos
regeringen begär en utredning om skärpning av förbudet mot retroaktiv
skattelagstiftning m.m. (yrkande 10).
Rätten att fritt sluta avtal spelar en väsentlig roll inom många områden i
vårt samhälle och är fundamental för en väl fungerande marknadsekonomi.
Avtalsfriheten kan inte vara helt utan begränsningar men då avtalsfriheten har
central betydelse för vårt samhällsskick bör den ges uttryckligt skydd i
grundlagen, vilken även klart skall ange i vilka fall begränsningar får ske.
Enligt motionärerna utgår regeringsformen från att majoritetsbeslut är den
beslutsform som bäst gagnar demokratin och folkstyrelsens princip. Ett sätt att
ta hänsyn också till minoritetens legitima intressen vore att stärka
minoritetsskyddet generellt vid beslut om lagstiftning som innebär
begränsningar av de medborgerliga fri- och rättigheterna. Begränsningar bör
beslutas med kvalificerad majoritet.
Den nuvarande tillämpningen av generalklausuler och annan svårförutsebar
lagstiftning utgör ett reellt hot mot den enskildes rättssäkerhet. Ett sätt att
upprätthålla rättssäkerhetskraven är att införa en grundlagsfäst tolkningsregel
vid tvister mellan enskilda och det allmänna med innebörd att om tveksamhet i
lagtolkningsfrågan uppstår skall lagstiftningen tolkas till den enskildes
förmån.
I en demokrati och rättsstat är det enligt motionärerna inte godtagbart att
på ett nyckfullt och godtyckligt sätt ändra lagstiftning från den ena dagen
till den andra. Frågan om ett förtydligande och en skärpning av förbudet mot
retroaktiv skattelagstiftning bör enligt motionärerna bli föremål för
utredning. Även frågan om beskattningsmaktens gränser bör tas upp till förnyad
och seriös prövning. Riksdagen bör uppdra åt regeringen att snarast tillsätta
en parlamentarisk utredning med ovan angivna inriktning.
I motion 1997/98:K326 av Johan Lönnroth m.fl. (v) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär en utredning om ett förstärkt grundlagsskydd för fri- och
rättigheter i RF i enlighet med vad som anförts i motionen. Sverige är ett
klassamhälle. De sociala klyftorna skapar i det verkliga livet också
demokratiska klyftor, dvs. olikheter i möjligheterna att hävda sina rättigheter
och använda sina friheter. En mer omfattande revidering av fri- och
rättighetskapitlet genomfördes efter förslag från Fri- och rättighetskommittén
1993. Bl.a. gavs grundlagsstatus åt europeiska konventionen för mänskliga
rättigheter och grundläggande friheter. Skyddet för äganderätten förstärktes.
Allemansrätten noterades liksom näringsfriheten och samernas rätt till
renskötsel. Genom förstärkningen av äganderätten kan samhällets miljöarbete
försvåras. Dessutom är äganderätten en grundval för sociala olikheter och
olikheter i makt. Enligt motionärerna bör de anställdas rättigheter på
arbetsplatserna behandlas och ges ett starkt skydd i rättighetskatalogen. Det
krävs enligt motionärerna ett uttalat diskrimineringsskydd för vissa för
fördomar utsatta grupper, t.ex. homosexuella och handikappade. Tortyr är
förbjuden i RF men frågan är om inte uttryckligen förbud också måste införas
mot förnedrande och kränkande behandling eller mot bevisning framtvingad genom
tortyr. Hela frågan om rättighetsskyddet för de utländska medborgare som bor i
Sverige måste prövas. Riksdagen bör enligt motionärerna uppdra åt regeringen
att tillkalla en utredning för ett stärkt skydd av de grundläggande fri- och
rättigheterna i 2 kap. RF.
Bakgrund
Tidigare utredningar m.m.
I förarbetena till 1974 års regeringsform framhöll departementschefen att den
politiska utvecklingen visat att en demokrati kan växa fram och befästas utan
att grundlagen innehåller några bindande regler om lagstiftningens innehåll i
form av en fri- och rättighetskatalog av det slag som ofta återfinns i
utländska författningar. Enligt departementschefen måste medborgarnas främsta
skydd mot övergrepp ligga i det demokratiska systemet som sådant med fritt
verkande politiska partier som slår vakt om de grundläggande politiska
rättigheterna, med fria val som bygger på allmän och lika rösträtt, med
behandling i riksdagen av lagförslag och med en vidsträckt allmän debatt.
Departementschefen framhöll att den yttersta garantin för fri- och rättigheter
är demokratins förankring i folkopinionen.
Vad departementschefen hade uttalat föranledde ingen erinran från
konstitutionsutskottet. Utskottet var angeläget att framhålla att i dessa delar
inte förelåg någon meningsskiljaktighet inom utskottet. Däremot förelåg delade
meningar i fråga om sättet för och omfattningen av regleringen i grundlag av
medborgerliga fri- och rättigheter.
Regeringens förslag till ny regeringsform byggde i allt väsentligt på
Grundlagberedningens år 1972 avgivna förslag. När det gällde fri- och
rättighetsregleringen utgjorde beredningens förslag resultatet av en kompromiss
som innebar att regeringsformen i fråga om de politiska fri- och rättigheterna
och den personliga friheten skulle innehålla klara beskrivningar men medge att
dessa fri- och rättigheter skulle kunna begränsas genom enkel majoritet.
Vid behandlingen av förslaget till regeringsform begärde riksdagen en ny
utredning med uppgift att i hela dess vidd på nytt överväga frågan om reglering
i grundlagen av skyddet för enskildas fri- och rättigheter. Denna uppgift
utfördes av 1973 års fri- och rättighetsutredning och ledde år 1976 fram till
vissa ändringar i regeringsformen. Ändringarna innebar att de rättsligt
bindande reglerna sammanfördes i 2 kap. Vidare utökades de rättigheter som
endast kan inskränkas genom grundlagsändring. Även de rättigheter som kan
inskränkas genom vanlig lag utökades samtidigt som möjligheterna att besluta om
rättighetsbegränsande lag inskränktes.
En ny utredning, Rättighetsskyddsutredningen, fick i januari 1977 i uppdrag att
utreda några frågor som var föremål för olika meningar. I utredningen enades de
fyra största riksdagspartierna om flera förstärkningar av skyddet för de redan
införda rättigheterna genom möjlighet till ett särskilt förfarande vid
rättighetsbegränsande lagstiftning, utökad lagrådsgranskning och ett
grundlagsfästande av lagprövningsrätten. Utredningsförslaget fördes fram till
riksdagsbeslut år 1979.
Under tiden efter 1979 års riksdagsbeslut har krav på utbyggnad och
ytterligare förstärkning av regeringsformens fri- och rättighetsskydd förts
fram genom motioner i riksdagen. Riksdagen har avslagit motionerna med
motiveringen att erfarenheterna av den reglering som skett genom reformerna
borde avvaktas.
Fri- och rättighetskommittén tillsattes enligt regeringens beslut i december
1991 med uppgift att utreda bl.a. frågan om grundlagsskydd för äganderätten,
närings- och yrkesfriheten. Kommittén, som var parlamentarisk, hade enligt
direktiven (dir. 1991:119) stor frihet att ta upp olika frågor på de områden
som uppdraget avsåg.
Utredningen avlämnade år 1993 betänkandet Fri- och rättighetsfrågor SOU
1993:40. I betänkandet presenterade utredningen sina överväganden och förslag i
fråga om skyddet för de medborgerliga fri- och rättigheterna och i fråga om
lagprövningsrätten samt sitt ställningstagande till frågan om inkorporering av
Europakonventionen i svensk rätt. Utöver de frågor som uttryckligen nämndes i
direktiven prövade utredningen också om det i fri- och rättighetsregleringen i
regeringsformen borde införas grundlagsskydd för rätten till liv, rätten till
utbildning, rätten till arbete och fackliga rättigheter samt för
allemansrätten. Utredningen uttalade bl.a. att dess uppfattning var att den
utformningen som bestämmelsen i 2 kap. 10 § andra stycket RF, om förbud mot
retroaktiv skattelagstiftning, erhållit synes vara lämpligt avvägd.
Regeringen behandlade utredningens förslag i proposition 1993/94:117 om
inkorporering av Europakonventionen och andra fri- och rättighetsfrågor. Till
grund för propositionen låg en överenskommelse i olika författningsfrågor som
träffades mellan riksdagspartierna den 2 december 1993. Regeringen föreslog
bl.a. att Europakonventionen skulle inkorporeras i svensk rätt.
Riksdagen antog propositionens förslag med en redaktionell justering.
Utskottet behandlade i betänkande 1975/76:KU56 bl.a. motioner med krav på
kvalificerad majoritet vid rättighetsbegränsningar. Enligt utskottets mening
talade starka principiella skäl mot ett system som innebar att
riksdagsminoriteter kunde framträda med anspråk på att kontrollera det
grundlagsenliga i riksdagsmajoritetens handlande. Utskottet fann också att en
ordning med kvalificerad majoritet skulle komma att medföra olika praktiska
problem i fråga om riksdagsproceduren. Sammantagna hade de skäl som talade mot
ett system med kvalificerad majoritet som en del av skyddet för de
medborgerliga fri- och rättigheterna en sådan styrka att utskottet inte kunde
godta en sådan ordning. Utskottet avstyrkte de då aktuella motionerna.
I betänkande 1996/97:KU26 fann utskottet, med anledning av en motion, att de
skäl som utskottet tidigare anfört mot ett system med kvalificerad majoritet
vid rättighetsbegränsningar fortfarande var giltiga. Utskottet konstaterade att
möjligheterna att införa rättighetsbegränsande lagar dessutom försvårats
ytterligare genom det särskilda lagstiftningsförfarandet, enligt vilket en
minoritet kan skjuta upp riksdagsbehandlingen i minst tolv månader. Motionen
avstyrktes.
Gällande rätt
Varje medborgare är enligt 2 kap. 1 § regeringsformen (RF) gentemot det
allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet, informationsfrihet, mötesfrihet,
demonstrationsfrihet, föreningsfrihet och religionsfrihet. De i paragrafen
definierade friheterna kan gemensamt benämnas de positiva opinionsfriheterna.
Bland de negativa opinionsfriheterna kan nämnas skyddet mot tvång att ge till
känna sin åskådning i vissa hänseenden (2 kap. 2 § RF). En annan är förbudet
mot registrering av politisk åskådning (2 kap. 3 § första stycket RF).
Regeringsformens kapitel om grundläggande fri- och rättigheter innehåller
också föreskrifter om förbud mot diskriminering (2 kap. 15 och 16 §§) och
egendomsskydd (2 kap. 18 §).
Sverige är sedan länge anslutet till Europarådets konvention om skydd för de
mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna m.m. Europakonventionen är
sedan den 1 januari 1995 införlivad med svensk lagstiftning. I RF föreskrivs
också sedan 1995 att lag eller annan föreskrift inte får meddelas i strid med
Sveriges åtaganden på grund av konventionen (2 kap. 23 §).
I sammanhanget kan också nämnas FN:s deklaration om de mänskliga
rättigheterna och internationella konventionen om medborgerliga och politiska
rättigheter. I deklarationen förklaras rätten till åsiktsfrihet och
yttrandefrihet och rätten till frihet i fråga om fredliga möten och
sammanslutningar. Deklarationen innehåller vidare artiklar mot diskriminering
och om rätt till egendom. Internationella konventionen om medborgerliga och
politiska rättigheter innehåller en bestämmelse om tankefrihet, samvetsfrihet
och religionsfrihet samt bestämmelser om rätten till fredliga sammankomster och
rätten till föreningsfrihet.
För rättskipning finns enligt 1 kap. 8 § RF domstolar och för den offentliga
förvaltningen statliga och kommunala förvaltningsmyndigheter. Domstolar samt
förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga
förvaltningen skall enligt 1 kap. 9 § RF i sin verksamhet beakta allas likhet
inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet.
Enligt 2 kap. 10 § andra stycket RF får skatt eller avgift ej uttagas i vidare
mån än som följer av föreskrift, som gällde när den omständighet inträffade som
utlöste skatt- eller avgiftsskyldigheten. Finner riksdagen särskilda skäl
påkalla det, får dock lag innebära att skatt eller statlig avgift uttages trots
att lagen inte hade trätt i kraft när nyssnämnda omständighet inträffade, om
regeringen eller riksdagsutskott då hade lämnat förslag härom till riksdagen.
Vid omröstning i riksdagen gäller enligt 4 kap. 5 § RF som riksdagens beslut
den mening varom mer än hälften av de röstande förenar sig, om ej annat
särskilt anges i RF. Grundlag stiftas enligt 8 kap. 15 § RF genom två
likalydande beslut. Det andra beslutet får ej fattas, förrän det efter det
första beslutet har hållits val till riksdagen i hela riket och den nyvalda
riksdagen har samlats.
De fri- och rättigheter som avses i 2 kap. 1 § 1-5 RF, dvs. yttrandefriheten,
informationsfriheten, mötesfriheten, demonstrationsfriheten och
föreningsfriheten, får enligt 2 kap. 12 § begränsas genom lag. Förslag till
sådan lag eller till lag om ändring eller upphävande av sådan lag skall, om det
ej förkastas av riksdagen, på yrkande av lägst tio av dess ledamöter vila i
minst tolv månader från det att det första utskottsyttrandet över förslaget
anmäldes i riksdagens kammare. Riksdagen kan dock anta förslaget om minst fem
sjättedelar av de röstande förenar sig om beslutet.
Utskottets bedömning
Bestämmelserna i regeringsformen om grundläggande fri- och rättigheter har
nyligen utretts av Fri- och rättighetskommittén. Kommitténs arbete ledde till
ändringar i regeringsformen som trädde i kraft den 1 januari 1995. Utskottet är
för närvarande inte berett att tillstyrka motionsyrkanden med begäran om att
riksdagen bör uppdra åt regeringen att tillsätta en utredning. Motion K326
avstyrks.
Som utskottet redogjort för uppfattade Fri- och rättighetskommittén att
utformningen av bestämmelsen i 2 kap. 10 § andra stycket RF, om förbud mot
retroaktiv skattelagstiftning, var lämplig. Utskottet gör ingen annan bedömning
och avstyrker därför motion K202 yrkande 10.
Bestämmelsen i 2 kap. 12 § tredje stycket RF möjliggör att ett lagförslag som
innehåller begränsningar av bl.a. yttrandefriheten, informationsfriheten,
mötesfriheten, demonstrationsfriheten och föreningsfriheten skall vila i minst
tolv månader på yrkande av lägst tio av riksdagens ledamöter. Enligt utskottet
ger bestämmelsen ett tillräckligt skydd för minoriteter när det gäller
inskränkningar i de medborgerliga fri- och rättigheterna. Motion K202 yrkande 8
avstyrks.
För rättskipning finns enligt 1 kap. 8 § RF domstolar. Domstolarna skall
skipa rätt mellan enskilda men också mellan enskilda och det allmänna.
Utskottet vill inte föreslå att det införs en särskild tolkningsregel som skall
gälla vid tvister mellan enskilda och det allmänna. Motion K202 yrkande 13
avstyrks. Även yrkande 2 avstyrks.
Diskriminering av homosexuella, hets mot folkgrupp, m.m.
Diskriminering av homosexuella
Motionerna
I motion 1997/98:K314 av Yvonne Ruwaida (mp) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär lagförslag som innebär ett förbud i regeringsformen mot
lagstiftning som diskriminerar homosexuella. Regeringsformen innehåller ett
förbud mot lagar eller andra föreskrifter som innebär att personer missgynnas
därför att de med hänsyn till ras, hudfärg eller etniskt ursprung tillhör en
minoritet. Den statliga utredningen om homosexuellas situation i samhället
föreslog i sitt betänkande SOU 1984:63 att detta förbud skulle utsträckas till
att även gälla lagar som diskriminerar homosexuella. Riksdagen bör enligt
motionären ge regeringen i uppdrag att komma med ett förslag till förbud i
regeringsformen mot lagstiftning som diskriminerar homosexuella.
I motion 1997/98:K345 av Andreas Carlgren m.fl. (c, s, fp) begärs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
dels förstärkt skydd mot diskriminering av homosexuella (yrkande 2), dels om
Diskrimineringsombudsmannens uppgifter (yrkande 3). Den diskriminering
homosexuella utsätts för påminner i stor utsträckning om diskriminering på
grund av kön, ras, hudfärg eller etniskt ursprung. Därför är det rimligt att
samhällets skydd mot diskriminering av homosexuella utformas på i princip samma
sätt. En möjlighet att motarbeta diskriminering av homosexuella och underlätta
för homosexuella att anmäla diskrimineringsbrott skulle enligt motionärerna
vara att Diskrimineringsombudsmannen får i uppdrag att bevaka diskriminering av
homosexuella.
Bakgrund
De grundläggande bestämmelserna om skydd mot diskriminering finns i
regeringsformen (RF). I 1 kap. 2 § slås fast att den offentliga makten skall
utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda
människans frihet och värdighet, liksom att etniska, språkliga och religiösa
minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och
samfundsliv bör främjas. I 2 kap. 15 § sägs att lag eller annan föreskrift inte
får innebära att någon medborgare missgynnas därför att han med hänsyn till
ras, hudfärg eller etniskt ursprung tillhör en minoritet. Vidare stadgas i 2
kap. 22 § första stycket 7 att utlänning här i riket är likställd med svensk
medborgare i fråga om skydd mot missgynnande på grund av ras, hudfärg eller
etniskt ursprung.
Utöver dessa grundläggande bestämmelser finns ett flertal straffstadganden i
brottsbalken (BrB) som direkt eller indirekt tar sikte på handlingar eller
yttringar som är rasistiska eller diskriminerande på något annat sätt. Dessa
bestämmelser är tillämpliga även när brottsligheten ingår som ett led i en
organiserad verksamhet. Således döms enligt 16 kap. 9 § BrB en näringsidkare,
som i sin verksamhet diskriminerar någon på grund av hans ras, hudfärg,
nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse genom att inte gå honom
till handa på de villkor som näringsidkaren i sin verksamhet tillämpar i
förhållande till andra, för olaga diskriminering. För olaga diskriminering döms
också den som på samma sätt diskriminerar någon på grund av att denne har en
homosexuell läggning. Som en försvårande omständighet vid bedömandet av
straffvärdet skall enligt 29 kap. 2 § 7 BrB beaktas om ett motiv för brottet
varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer
på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse
eller annan liknande omständighet. Kränkning på grund av någons sexuella
läggning omfattas enligt motivuttalande av denna regel.
Vidare finns lagen (1994:134) mot etnisk diskriminering, som har till ändamål
att motverka sådan diskriminering. Med etnisk diskriminering avses enligt denna
lag att en person eller grupp av personer missgynnas i förhållande till andra
eller på annat sätt utsätts för orättvis eller kränkande behandling på grund av
ras, hudfärg, nationalitet eller etniskt ursprung eller trosbekännelse. Lagen
innehåller huvudsakligen bestämmelser mot diskriminering i arbetslivet.
Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter innehåller ett förbud mot
diskriminering. Enligt artikel 14 skall åtnjutandet av de fri- och rättigheter
som anges i konventionen säkerställas utan någon åtskillnad såsom på grund av
kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationellt
eller socialt ursprung, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet,
börd eller ställning i övrigt.
FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna innehåller i artikel 2 ett
förbud mot diskriminering på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion,
politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom,
börd eller ställning i övrigt.
Tidigare riksdagsbehandling
I betänkande 1995/96:KU8 behandlade utskottet motioner om förstärkt skydd i
regeringsformen mot diskriminering.
I anledning av motioner om förbud mot diskriminering av funktionshindrade
erinrade utskottet om att det i förarbetena till regeringsformen framhållits
att det inte är möjligt att ställa upp en grundregel som generellt förbjuder
lagstiftning att göra skillnad mellan olika grupper och att man i stället valt
ett stadgande som ger uttryck för grundsatsen om likabehandling av medborgare.
I fråga om motioner om förbud mot diskriminering av homosexuella uttalade
utskottet i samma betänkande att det enligt utskottets uppfattning inte kunde
råda något tvivel om att de homosexuella trots en ökad tolerans och vidsynthet
i samhället alltjämt är en utsatt grupp. Det fanns alltså goda skäl för att
lagstiftningen på olika sätt ger de homosexuella ett särskilt skydd. Utskottet
erinrade om att det så sent som år 1994 införts en regel i BrB:s
straffmätningsbestämmelser som innebär att det är en försvårande omständighet
om motivet för ett brott varit att kränka någon på grund av dennes homosexuella
läggning. Utskottet ansåg det också värdefullt att det inom den statliga
verksamheten pågår ett fortlöpande arbete i syfte att öka skyddet för de
homosexuella. Utskottet hänvisade till att Folkhälsoinstitutet har regeringens
uppdrag att följa utvecklingen av de homosexuellas situation, bl.a. när det
gäller diskriminering, och att samordna insatser för homosexuella. Utskottet
ville vidare erinra om att den offentliga makten enligt bestämmelserna i 1 kap.
2 § regeringsformen skall utövas med respekt för alla människors värde och för
den enskilda människans frihet och värdighet. Detta är visserligen, enligt vad
utskottet anförde, ett s.k. programstadgande som inte kan göras gällande i
domstol, men det har likväl stor betydelse och kan t.ex. åberopas av JO i
ärenden som gäller diskriminering från offentliga organs eller funktionärers
sida. Utskottet var inte berett att biträda ett motionsförslag om direkt
diskrimineringsförbud i regeringsformen. Tillräckliga skäl hade enligt
utskottet inte framkommit att ändra RF i detta hänseende. Utskottet ville också
erinra om att diskrimineringsförbudet i 2 kap. 15 § RF riktar sig till
normgivaren, i första hand riksdagen. En utvidgning av förbudet skulle alltså
inte innebära ökade möjligheter att komma till rätta med problem av det slag
som togs upp i en av motionerna. Utskottet avstyrkte motionerna.
Regeringen beslutade den 6 februari 1997 att tillkalla en särskild utredare med
uppgift bl.a. att kartlägga och analysera behovet av en lagstiftning till skydd
mot diskriminering i arbetslivet på grund av homosexualitet eller sexuell
läggning samt, om utredaren fann det lämpligt, lägga fram ett förslag om hur en
lagstiftning med förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av
homosexualitet eller sexuell läggning bör vara utformad. Utredaren skulle
vidare analysera om det fanns behov av att inrätta en myndighet som skulle ha
till uppgift att tillvarata bl.a. de homosexuellas intressen eller om en sådan
uppgift skulle handhas av redan befintliga myndigheter, ombudsmannafunktioner
och nämnder.
I betänkande 1996/97:KU14 konstaterade utskottet att en utredning beslutats och
vidhöll sin inställning i frågan om att i regeringsformen uttryckligen
föreskriva ett förbud mot diskriminering av homosexuella. Utredningen skulle
också analysera om det fanns behov av att inrätta en myndighet med uppgift att
tillvarata bl.a. de homosexuellas intressen eller om en sådan uppgift skulle
handhas av redan befintliga myndigheter, ombudsmannafunktioner och nämnder.
Utskottet avstyrkte aktuella motioner.
Utredningen som antog namnet Utredningen mot diskriminering i arbetslivet på
grund av sexuell läggning (SEDA) avlämnade i december 1997 sitt betänkande
Förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning SOU
1997:175.
Utredningen föreslår att det införs en ny lag med förbud mot diskriminering i
arbetslivet på grund av sexuell läggning. Enligt utredningen är lagförslaget
ett försök att motverka diskriminering. På kort sikt torde lagens viktigaste
effekt bli att bidra till upprättelse och ekonomisk kompensation åt den
enskilde som utsatts för diskriminering. På litet längre sikt träder den
normbildande och attitydpåverkande effekt som en lag kan antas ha i förgrunden.
Denna mer långsiktiga påverkan på arbetsgivare och allmänhet torde enligt
utredningen vara den viktigaste funktionen av den nya lagen. Den som anser sig
utsatt för diskriminering bör enligt utredningens förslag kunna vända sig till
Diskrimineringsombudsmannen (DO) för råd och stöd. DO skall ges rätt att föra
talan om diskriminering i Arbetsdomstolen på en arbetssökandes eller
arbetstagares vägnar.
Utredningens förslag bereds för närvarande i Arbetsmarknadsdepartementet.
Enligt vad utskottet inhämtat avser regeringen att under våren 1998 överlämna
en proposition i ämnet till riksdagen.
Utskottets bedömning
Utredningen mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning har
föreslagit att en ny lag införs med förbud mot diskriminering i arbetslivet på
grund av sexuell läggning. Den som anser sig utsatt för diskriminering skall
enligt utredningens förslag kunna vända sig till Diskrimineringsombudsmannen
för råd och stöd.
Det är enligt utskottet viktigt att samhället på olika sätt söker motverka
att homosexuella personer i olika sammanhang diskrimineras. Utredningens
förslag bereds för närvarande i Regeringskansliet. Regeringen avser att under
våren överlämna en proposition till riksdagen. Enligt utskottet kan regeringens
förslag på ett väsentligt område tillgodose kravet på ökat skydd mot
diskriminering av homosexuella. Förslaget bör därför avvaktas. Motionerna
avstyrks.
Hets mot folkgrupp
Motionerna
I motion 1997/98:K312 av Juan Fonseca (s) hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skärpt lagstiftning
angående hets mot homosexuella. Enligt motionären bör lagstiftningen om hets
mot folkgrupp utvidgas till att ge skydd åt homosexuella.
I motion 1997/98:K315 av Yvonne Ruwaida och Annika Nordgren (mp) hemställs
att riksdagen hos regeringen begär ett lagförslag enligt vad som anförts i
motionen. Enligt motionärerna kan vi inte acceptera att lagen ger ett
otillräckligt skydd åt de grupper som utsätts för systematisk hatpropaganda.
Bestämmelsen om hets mot folkgrupp måste ändras så att åtal kan väckas även mot
nazistiska hatskrifter mot homosexuella. Regeringen bör skyndsamt återkomma
till riksdagen med förslag till ändring av tryckfrihetsförordningen och
brottsbalken för att ge homosexuella skydd av bestämmelsen om hets mot
folkgrupp.
I motion 1997/98:K328 av Tone Tingsgård (s) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär en översyn av lagen om hets mot folkgrupp. En översyn av lagen
om hets mot folkgrupp bör enligt motionären göras för att se om den kan
förändras så att den omfattar hets mot homosexuella som grupp.
I motion 1997/98:K337 av Nalin Baksi m.fl. (s) begärs att riksdagen skall ge
regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ändring av
brottsbalken och tryckfrihetsförordningens förbud mot hets mot folkgrupp till
att även omfatta homosexuella. Lagstiftningen bör enligt motionärerna vara så
utformad att den ger alla det skydd som behövs för ett tryggt och gott liv.
Dagens lagstiftning skyddar inte homosexuella som grupp. En ändring av
lagstiftningen får inte automatiskt slut på all förföljelse av homosexuella men
är en viktig signal från samhället att det inte kan tolereras.
I motion 1997/98:K339 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) begärs att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hets mot
homosexuella i tryckfrihetsförordning och brottsbalk. Det är enligt
motionärerna uppenbart att skyddet mot hets mot homosexuella inte är
tillräckligt. De homosexuella tillhör de klassiska, ideologiska måltavlorna för
nazistiska och fascistiska ideer. Även homosexuella borde få skydd av
bestämmelsen som förbjuder hets mot folkgrupp.
I motion 1997/98:K345 av Andreas Carlgren m.fl. (c, s, fp) begärs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
översyn av lagstiftningen om hets mot folkgrupp (yrkande 1). Enligt
motionärerna bör regeringen återkomma till riksdagen med ett lagförslag som gör
att även homosexuella skyddas av bestämmelsen om hets mot folkgrupp.
I motion 1997/98:K331 av Eva Flyborg m.fl. (fp, m, c, kd) begärs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av
lagen om hets mot folkgrupp (yrkande 1). Lagen bör enligt motionärerna ses över
så att förnekande av Förintelsen kan räknas som hets mot folkgrupp.
Bakgrund
Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker
missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på
ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse, döms
enligt 16 kap. 8 § brottsbalken för hets mot folkgrupp till böter eller
fängelse i högst två år. Begås gärningen genom tryckt skrift skall den enligt 7
kap. 4 § 11 tryckfrihetsförordningen anses som tryckfrihetsbrott och begås
gärningen i ett radioprogram, en film eller en ljudupptagning skall den enligt
5 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen anses som yttrandefrihetsbrott.
Enligt 16 kap. 9 § brottsbalken kan en näringsidkare som i sin verksamhet
diskriminerar någon på grund av att denne har en homosexuell läggning samt den
som anordnar allmän sammankomst eller offentlig tillställning och diskriminerar
någon av samma anledning, dömas för olaga diskriminering till böter eller
fängelse i högst ett år. Bestämmelsen trädde i kraft den 1 juli 1987.
Den som smädar annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller genom
annat skymfligt beteende mot honom döms enligt 5 kap. 3 § brottsbalken för
förolämpning. Förolämpning får i princip inte åtalas av annan än målsägande.
Ett undantag från denna regel är dock bl.a. förolämpning mot någon med
anspelning på att han har homosexuell läggning. Enligt 5 kap. 5 § brottsbalken
får åklagaren i sådana fall åtala, om målsäganden anmält brottet till åtal och
åtal av särskilda skäl anses påkallat ur allmän synpunkt. Bestämmelsen trädde i
kraft den 1 juli 1987. Brottet kan utgöra tryckfrihetsbrott eller
yttrandefrihetsbrott om det begås genom tryckt skrift respektive i ett
radioprogram, en film eller en ljudupptagning.
I 29 kap. 2 § brottsbalken stadgas att som försvårande omständighet vid
bedömandet av straffvärdet skall vid sidan av vad som gäller för varje brotts-
typ särskilt beaktas bl.a. om ett motiv för brottet varit att kränka en person,
en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg,
nationellt eller etniskt ursrpung, trosbekännelse eller annan liknande
omständighet. Enligt förarbetena (prop. 1993/94:101, s. 22) tar bestämmelsen
sikte inte bara på hets mot folkgrupp utan även på t.ex. fall där ett motiv för
brottet varit att kränka någon på grund av dennes sexuella läggning.
Bestämmelsen trädde i kraft den 1 juli 1994.
Utredningen om homosexuellas situation i samhället föreslog i betänkandet (SOU
1984:63) Homosexuella och samhället, att bestämmelserna om hets mot folkgrupp i
brottsbalken och tryckfrihetsförordningen skulle ändras så att anspelning på
sexuell läggning också skall vara straffbar.
Frågan togs upp i propositionen om de homosexuellas situation i samhället
(prop. 1986/87:124). I propositionen förklarade justitieministern att han ansåg
att tillräckliga skäl inte förelåg att föreslå en ändring av bestämmelserna om
hets mot folkgrupp. Justitieministern konstaterade att en ändring av
brottsbalksbestämmelsen förutsatte att även tryckfrihetsförordningen ändrades.
Han anförde att starka skäl krävdes för att göra en grundlagsändring och att
den borde vara påkallad av ett påtagligt behov. Detta gällde i särskilt hög
grad när det är fråga om att göra inskränkningar i tryckfriheten som sedan lång
tid tillbaka har ett mycket starkt skydd i vårt land. Enligt justitieministern
fanns det i lagstiftningsärendet inte underlag för någon bedömning av i vad mån
kränkningar av homosexuella förekommer i tryckta skrifter eller eljest i de
situationer som omfattas av brottsbalksbestämmelsen. Härtill kom att det tedde
sig mycket svårt att överblicka konsekvenserna av en lagstifning i enlighet med
förslaget. Det var t.ex. tänkbart att den skulle drabba olika slags
framställningar med religiös bakgrund och över huvud taget snarare bidra till
en konflikt mellan de homosexuella och samhället i övrigt än göra någon verklig
nytta.
Vid riksdagsbehandlingen av propositionen beredde socialutskottet ärendet.
Med anledning av ett motionsyrkande om förslag till lagstiftning i enlighet med
det nyss berörda utredningsförslaget förklarade sig socialutskottet vara
tveksamt till behovet av en regeländring. Socialutskottet anslöt sig till
justitieministerns uppfattning och avstyrkte motionsyrkandet.
I betänkande 1992/93:KU2 behandlade konstitutionsutskottet frågan med anledning
av några motionsyrkanden. Utskottet uttalade att det inte var berett att
förorda en utvidgning av tryckfrihetsförordningens resp. brottsbalkens
bestämmelser om hets mot folkgrupp till att även omfatta dem som har
homosexuell läggning. Som utskottet tidigare understrukit gäller det vid
utformningen av straffbestämmelser att finna den rätta avvägningen mellan
yttrandefrihetsintresset och skilda gruppers behov av skydd mot nedsättande
omdömen eller kritik. Enligt utskottets mening saknades det mot bakgrund av
vikten av vidast möjliga yttrandefrihet anledning att utvidga förbudet mot hets
mot folkgrupp till att omfatta även homosexuella.
I betänkande 1993/94:KU2 gjorde utskottet med anledning av motionsyrkanden om
en utvidgning av förbudet mot hets mot folkgrupp till att också omfatta hets
mot homosexuella följande bedömning.
Tryckfriheten har sedan lång tid ett mycket starkt skydd i vårt land i
tryckfrihetsförordningen. Nyligen har yttrandefriheten i andra medier än det
tryckta ordet fått ett liknande grundlagsskydd genom yttrandefrihetsgrundlagen.
I fråga om det förslag som förs fram i motionerna delar utskottet i allt
väsentligt den uppfattning som redovisas i proposition 1986/87:124 om de
homosexuellas situation i samhället. Man kan inte heller bortse från att
motionernas förslag kan leda till att de homosexuella på ett sätt som många av
dem inte önskar pekas ut som en speciell grupp i samhället. Utskottet vill
således inte frångå sitt ställningstagande från föregående riksmöte och
avstyrkte motionerna.
Utskottet tog också upp frågan i betänkande 1995/96:KU8. Utskottet ansåg inte
att några nya omständigheter som talar för kriminalisering kommit fram.
Utskottet vidhöll således att en kriminalisering skulle innebära en omotiverad
inskränkning i den grundlagsskyddade tryck- och yttrandefriheten med
svåröverblickbara konsekvenser. Som utskottet tidigare framhållit kunde man
inte heller bortse från att en lagändring kan leda till att de homosexuella på
ett sätt som många av dem inte önskar pekas ut som en speciell grupp i
samhället.
Folkhälsoinstitutet har regeringens uppdrag att följa utvecklingen av de
homosexuellas situation, bl.a. när det gäller diskriminering, och att samordna
insatser för homosexuella. Det har för institutets räkning genomförts en studie
av förekomst, mönster och skadeverkningar av hot och våld bland homosexuella i
Stockholm. Studien offentliggjordes i februari 1996 och har titeln Hot, hat och
våld - utsatta homosexuella kvinnor och män. Studien omfattar en
enkätundersökning bland ca 900 homosexuella i Stockholm samt 30 djupintervjuer
med män och kvinnor som blivit utsatta för hot och våld. Av dem som deltagit i
enkätundersökningen har 27 % blivit utsatta för hot och våld på grund av
förmodad homosexualitet. Hela skalan av brott finns representerad, allt från
förolämpningar och förtal till grovt fysiskt våld. Frågan om inlemmande av
gruppen homosexuella i lagstiftningen om hets mot folkgrupp har inte varit i
fokus vid kartläggningen. Författarna anser dock att det är tydligt att
respondenterna gör en koppling mellan hat, hot och våld mot dem och frånvaron
av homosexuella i regelverket om hets mot folkgrupp. Det är enligt författarna
troligt att trakasserier, föraktfulla uttalanden, föro-lämpningar och förtal
samt hot och våld mot homosexuella får näring i uttalanden och skrifter som, om
de gällde ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse,
skulle vara straffbara.
I betänkande 1996/97:KU15 ansåg inte utskottet att några nya omständigheter som
talar för en kriminalisering kommit fram och avstyrkte därför de aktuella
motionerna.
Frågan om huruvida ett förnekande av Förintelsen under andra världskriget bör
bedömas som hets mot folkgrupp har behandlats av utskottet i betänkande
1992/93:KU2 med anledning av en motion. Utskottet underströk vikten av att
värna om yttrandefriheten och en allmän fri debatt. Också påståenden som
allmänt uppfattas som huvudlösa och stötande måste enligt utskottet få föras
fram i den allmänna debatten så länge det inte är fråga om hot eller
missaktning i sådana avseenden som anges i bestämmelsen om hets mot folkgrupp
eller om annat tryckfrihetsbrott som t.ex. förtal. Som tidigare understrukits
bl.a. i förarbetena till förtalsbestämmelsen i 5 kap. 1 § första stycket
brottsbalken (prop. 1962:10) gäller att en vidsträckt yttrandefrihet i den
offentliga diskussionen i vårt land bör upprätthållas i såväl tal som skrift
och att denna yttrandefrihet är grundvalen för ett fritt samhällsskick.
Utskottet avstyrkte motionen.
Justitieutskottet har därefter behandlat motioner om att förnekande av
Förintelsen under andra världskriget bör bedömas som hets mot folkgrupp, senast
i betänkande 1996/97:JuU7. Utskottet redogör där för att det tidigare avstyrkt
motionsyrkanden under hänvisning till konstitutionsutskottets behandling av ett
liknande motionsyrkande (1992/93:KU2). Utskottet fann inte skäl till någon
annan ståndpunkt än den utskottet tidigare intagit i frågan och avstyrkte
därför motionen. En reservation i ämnet (fp och v) fogades till betänkandet.
Enligt vad utskottet har inhämtat från Justitiedepartementet avser regeringen
att under våren tillsätta en utredning med uppgift att bl.a. att överväga dels
frågan om kriminalisering av hets mot homosexuella, dels frågan om
kriminalisering av aktivt deltagande i organisationer som sysslar med
organiserad brottslighet.
Utskottets bedömning
Den utredning som regeringen avser att tillsätta under våren kommer bl.a. att
överväga dels frågan om kriminalisering av hets mot homosexuella, dels frågan
om kriminalisering av aktivt deltagande i organisationer som sysslar med
organiserad brottslighet. De frågor som tas upp i motionerna K312, K315, K328,
K337, K339 och K345 yrkande 1 bör därför kunna bli ordentligt belysta.
Utredningens arbete bör inte föregripas. Utskottet avstyrker motionerna.
När det gäller frågan om huruvida ett förnekande av Förintelsen under andra
världskriget bör bedömas som hets mot folkgrupp finner utskottet inte skäl till
någon annan ståndpunkt än den utskottet tidigare intagit och avstyrker därför
motion K331 yrkande 1.
Förbud att bära mask vid demonstration
Motionen
I motion 1997/98:K313 av Karl-Göran Biörsmark och Elver Jonsson (fp) begärs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
att förbud mot att bära mask för ansiktet vid demonstration skall kunna
påbjudas om polisen vid tillståndsgivningen så finner lämpligt.
Demonstrationsfriheten kan enligt motionärerna missbrukas och utnyttjas för
andra syften än att demonstrera och demokratiskt argumentera för vissa åsikter.
I dag förekommer det bl.a. att demonstranter söker dölja sin identitet genom
att vid demonstration bära stickade huvor, masker eller liknande. Enligt
regeringsformens 2 kap. 14 § får mötes- och demonstrationsfriheten begränsas av
hänsyn till ordning och säkerhet vid sammankomsten eller demonstrationen eller
till trafiken. Krav bör enligt motionärerna kunna ställas från polisens sida,
där polisen finner nödvändigt att deltagarna skall uppträda utan sådan
maskering som är till för att dölja de demonstrerandes identitet.
Bakgrund
Varje medborgare är enligt 2 kap. 1 § regeringsformen gentemot det allmänna
tillförsäkrad bl.a. mötesfrihet och demonstrationsfrihet. Mötesfrihet
definieras som frihet att anordna och bevista sammankomst för upplysning,
meningsyttring eller annat liknande syfte eller för framförande av konstnärligt
verk. Demonstrationsfriheten definieras som frihet att anordna och delta i
demonstration på allmän plats. Mötesfriheten och demonstrationsfriheten får
begränsas av hänsyn till ordning och säkerhet vid sammankomsten eller
demonstrationen eller till trafiken. I övrigt får dessa friheter begränsas
endast av hänsyn till rikets säkerhet eller för att motverka farsot.
Justitieutskottet behandlade i betänkande 1995/96:JuU14 den nu aktuella frågan.
Justitieutskottet hänvisade då till till sin behandling av frågan våren 1993
(bet. 1993/94:JuU1). Justitieutskottet hade då uttalat att varje medborgare
enligt 2 kap. 1 § regeringsformen gentemot det allmänna är tillförsäkrad bl.a.
yttrandefrihet, mötesfrihet och demonstrationsfrihet och att
demonstrationsfriheten innebär frihet att anordna och delta i en demonstration
på allmän plats. Justitieutskottet hade vidare framhållit att begränsningar av
de olika opinionsfriheterna endast får ske för att tillgodose för varje frihet
särskilt angivna syften. Justitieutskottet hade konstaterat att mötes- och
demonstrationsfriheterna enligt 2 kap. 14 § första stycket regeringsformen får
begränsas av hänsyn till ordning och säkerhet vid sammankomsten eller
demonstrationen eller till trafiken. I övrigt får dessa friheter begränsas
endast av hänsyn till rikets säkerhet eller för att motverka farsot.
Justitieutskottet hade avstyrkt den då aktuella motionen med hänvisning till
denna reglering, och utskottet vidhöll den ståndpunkten vid sin behandling av
frågan under 1995/96 års riksmöte.
Konstitutionsutskottet behandlade frågan i betänkande 1996/97:KU14 med
anledning av en motion med samma yrkande som i nu aktuell motion. Utskottet
ansåg inte att det fanns anledning för riksdagen att frångå sin tidigare
bedömning i frågan och avstyrkte därför motionen.
Utskottets bedömning
Några nya omständigheter som talar för att införa förbud mot att bära mask vid
demonstration har enligt utskottet inte kommit fram. Utskottet vidhåller sin
tidigare inställning och avstyrker motionen.
Negativ föreningsrätt
Motionerna
I motion 1997/98:K202 av Carl Bildt m.fl. (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag om förstärkt skydd för den negativa föreningsrätten i
enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 3). Den negativa
föreningsrätten, dvs. rätten att stå utanför olika sammanslutningar, är inte
reglerad i grundlagen. Följden har enligt motionärerna blivit att oorganiserade
arbetstagare och arbetsgivare inte har några möjligheter att fritt avtala om
löner och anställningsvillkor. Den negativa föreningsrätten är skyddad genom
Europakonventionen som är en del av svensk rätt. Någon uttrycklig bestämmelse
om skydd för rätten att stå utanför en organisation finns dock inte i
regeringsformens fri- och rättighetskatalog. Denna brist bör enligt
motionärerna snarast avhjälpas så att det tydligt framgår att bl.a. enskilda
utan organisations-tvång kan få ingå exempelvis icke-kollektivavtalsbundna
arbetsrättsavtal. Riksdagen bör uppdra åt regeringen att snarast lämna förslag
till en sådan lagändring.
I motion 1997/98:K335 av Peter Weibull Bernström (m) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär förslag på införande av skydd för negativ föreningsrätt i
enlighet med vad som anförts i motionen. Svensk lagstiftning har inget skydd
för den s.k. negativa föreningsrätten. Dock hävdas, enligt motionären, att
föreningsfriheten och även den negativa föreningsrätten är skyddad genom
Europakonventionen. Ett skydd för den negativa föreningsrätten måste enligt
motionären införas i svensk lagstiftning.
Bakgrund
Gällande rätt
Enligt 2 kap. 1 § regeringsformen (RF) är varje medborgare gentemot det
allmänna tillförsäkrad frihet att sammansluta sig med andra för allmänna eller
enskilda syften. Denna frihet brukar benämnas positiv föreningsfrihet och får
enligt 2 kap. 14 § andra stycket RF begränsas endast såvitt gäller
sammanslutningar vilkas verksamhet är av militär eller liknande natur eller
innebär förföljelse av folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg eller av visst
etniskt ursprung.
Enligt 2 kap. 2 § RF är varje svensk medborgare gentemot det allmänna vidare
skyddad mot tvång att tillhöra politisk sammanslutning, trossamfund eller annan
sammanslutning för åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat
sådant hänseende. Denna frihet brukar kallas negativ föreningsfrihet. Det är en
undantagslös rättighet och kan således inte begränsas annat än efter ändring av
grundlagen. Genom att den negativa föreningsfriheten endast avser
sammanslutningar för åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat
sådant hänseende har t.ex. studentkårsobligatoriet fallit utanför skyddet.
Detta gäller även tvånget för dem som vill bedriva advokatverksamhet att vara
medlemmar i Sveriges Advokatsamfund.
Enligt lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna skall konventionen
gälla i Sverige.
Enligt artikel 11 i Europakonventionen skall envar äga rätt till frihet att
deltaga i fredliga sammankomster samt till föreningsfrihet, däri inbegripet
rätten att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att skydda sina
intressen. Enligt sin ordalydelse garanterar artikeln endast den positiva
föreningsfriheten. Den europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna
har emellertid som en allmän princip fastslagit att föreningsfrihet även
innefattar frihet att inte sammansluta sig med andra personer och att inte
ansluta sig till fackföreningar.
Europadomstolen prövade i juni 1993 i fallet Sigurdur A. Sigurjonsson mot
Island om det var förenligt med artikel 11 att endast den som var medlem av en
förening av taxiförare kunde erhålla licens att bedriva taxirörelse.
Europadomstolen gjorde för första gången ett principiellt uttalande om den
negativa föreningsrätten genom att fastslå att rätten till föreningsfrihet
inbegriper rätten att inte vara medlem av en förening.
I fallet Gustafsson mot Sverige var omständigheterna i huvudsak följande.
Gustafsson drev en restaurang. Han var inte ansluten till någon
arbetsgivarorganisation och han var inte heller bunden av något kollektivavtal
och vägrade att ingå ett s.k. hängavtal med en fackförening. Fackföreningen
utfärdade bojkott och blockad mot Gustafssons restaurang. Europadomstolen ansåg
(april 1996) att målet gällde Gustafssons rätt enligt artikel 11. Domstolen
uttalade att artikeln även skyddar den negativa föreningsfriheten. Staterna
fick enligt domstolen anses skyldiga att i viss utsträckning ingripa i
relationer mellan enskilda i syfte att tillse att denna frihet respekterades.
När det gällde relationerna på arbetsmarknaden fick staterna anses ha stor
frihet att avgöra var gränserna skall gå för statligt ingripande och vilka
medel som skulle komma till användning. I det aktuella fallet hade Gustafsson
haft möjlighet att tillmötesgå de fackliga kraven utan att ansluta sig till en
arbetsgivarorganisation, nämligen genom att sluta ett hängavtal. Artikel 11
kunde inte anses innefatta en rätt att ingå sådana avtal. Staten var därför
inte skyldig att ge honom skydd häremot. Något brott mot artikel 11 förelåg
inte.
Fri- och rättighetskommittén
Regeringen beslutade i december 1991 att tillkalla en kommitté för att utreda
frågan om grundlagsskydd för äganderätten, närings- och yrkesfriheten samt den
negativa föreningsrätten. Kommittén antog namnet Fri- och rättighetskommittén
och överlämnade i april 1993 ett delbetänkande, Fri- och rättighetsfrågor SOU
1993:40.
Kommittén behandlade utförligt frågan om en utbyggnad av grundlagsskyddet för
den negativa föreningsfriheten. I sina överväganden konstaterar kommittén att
grundlagens rättighetsreglering - med undantag för rätten till fackliga
stridsåtgärder och författares m.fl. rätt till sina verk (2 kap. 17 och 19 §§
RF) - endast gäller förhållandet mellan den enskilde och det allmänna, inte
förhållandet mellan enskilda inbördes. För att skydda medborgarnas rättigheter
mot angrepp från andra enskilda, exempelvis organisationer, är det enligt
kommittén, till skillnad från skyddet gentemot den offentliga makten, i de
flesta fall tillräckligt med vanlig lag. Detta hindrar dock inte att det kan
finnas skäl att i grundlag ta in vissa klart avgränsade regler som gäller
förhållandet mellan enskilda. Kommittén anför att detta exempelvis kan vara
fallet då man gjort bedömningen att den vanliga lagformen i vissa hänseenden
inte ger tillräckligt starkt skydd för den enskilde gentemot andra enskilda.
Kommittén noterar i sitt betänkande att den negativa föreningsfriheten inte
åtnjuter något skydd alls i den vanliga lagstiftningen. Vidare konstaterar
kommittén att det område där behovet av en reglering av den negativa
föreningsfriheten främst diskuterats är förhållandena på arbetsmarknaden, dvs.
förhållanden mellan enskilda.
Enligt kommittén saknas även på områden utanför arbetsmarknaden regler för
exempelvis utträdesrätt ut organisationer eller vad som är skälig
uppsägningstid vid utträden. Kommittén ställer sig frågan om det är praktiskt
möjligt att i grundlagen ta in en klar och meningsfull regel beträffande
skyddet för föreningsfriheten mellan enskilda parter. För att få ett fullgott
skydd för sin negativa föreningsfrihet bör enligt kommittén den enskilde
åtnjuta skydd mot diskriminerande handlingar inte bara från en organisation
utan också mot sådana åtgärder från exempelvis sin arbetsgivare och sina
arbetskamrater. För att ett sådant skydd skall vara fullgott krävs också att
eventuella kränkningar av negativ föreningsfrihet på något sätt sanktioneras.
Men detta låter sig enligt kommittén inte med lätthet göras i grundlagen.
Kommittén erinrar om att skyddet för den negativa föreningsfriheten
behandlades ingående av Fri- och rättighetsutredningen (SOU 1975:75) och i det
därpå följande lagstiftningsarbetet. Kommittén återger utredningens slutsats
att det inte var praktiskt möjligt att i grundlag ta in en generell reglering
av skyddet för de medborgerliga fri- och rättigheterna såvitt gällde
förhållandet mellan enskilda. Vidare återges utredningens uttalanden att man i
så fall - utan att ändå helt kunna överblicka verkningarna av regelsystemet -
tvingas till en reglering som så detaljerat anger vilka beteenden som var
förbjudna och vilka påföljder som skulle knytas till de uppställda förbuden att
den till följd av sin omfattning svårligen kunde inrymmas inom en rimligt
tilltagen ram.
Kommittén förklarar att den anser att detta förhållande alltjämt gäller och
avslutar sina överväganden enligt följande.
De personer eller organisationer mot vilka en skyddsregel i grundlagen för den
negativa föreningsfriheten skulle verka bör ha rätt att någorlunda detaljerat
få veta vilka handlingar från deras sida som är förbjudna. Detta låter sig inte
göras med hjälp av sådana allmänna regler som används i regeringsformen. Ej
heller är det möjligt att i grundlagen reglera vilka påföljder som eventuellt
skall följa då exempelvis en facklig organisation, en arbetsgivare eller
arbetskamrater utövar påtryckningar på eller diskriminerar en enskild.
Ett ytterligare problem som skulle uppstå om ett skydd för den negativa
föreningsfriheten infördes i grundlagen är hur en sådan reglering skall
förhålla sig till principen om avtalsfrihet. En grundlagsreglering av den
negativa föreningsfriheten ger nämligen upphov till frågan om denna skall anses
innefatta förbud mot vissa typer av avtalsklausuler, exempelvis
organisationsklausuler. Vi anser att principen om avtalsfrihet är så viktig att
denna inte bör inskränkas annat än i de fall då avtalsfriheten klart
missbrukas. Inte heller detta förhållande är möjligt att på ett lämpligt sätt
avgränsa i en grundlagsregel.
Vi avstår således från att lägga fram några förslag om en ytterligare
reglering av den negativa föreningsfriheten i grundlagen. Frågan om en sådan
reglering skall införas bör i första hand övervägas i annat sammanhang.
Tidigare riksdagsbehandling, m.m.
I betänkande 1993/94:KU24 behandlades regeringens proposition om inkorporering
av Europakonventionen och andra fri- och rättighetsfrågor. Utskottet behandlade
bl.a. en motion vari begärdes ett tillkännagivande till regeringen om
grundlagsfäst negativ föreningsrätt. Utskottet som avstyrkte motionen gjorde
följande bedömning.
De personer eller organisationer mot vilka en skyddsregel i grundlagen för den
negativa föreningsfriheten skulle verka bör, som Fri- och rättighetskommittén
anför, ha rätt att någorlunda detaljerat få veta vilka handlingar från deras
sida som är förbjudna. Detta låter sig inte göras med hjälp av sådana allmänna
regler som skulle bli aktuella i regeringsformen. Utskottet anser att det inte
heller är möjligt att i grundlagen reglera vilka påföljder som eventuellt skall
följa då exempelvis en facklig organisation, en arbetsgivare eller
arbetskamrater utövar påtryckningar på eller diskriminerar en enskild.
Ett ytterligare problem som skulle uppstå om ett skydd för den negativa
föreningsfriheten infördes i grundlagen är, som kommittén påpekar, hur en sådan
reglering skall förhålla sig till principen om avtalsfrihet. En
grundlagsreglering av den negativa föreningsfriheten ger nämligen upphov till
frågan om denna skall anses innefatta förbud mot vissa typer av
avtalsklausuler, exempelvis organisationsklausuler. Utskottet anser i likhet
med kommittén att principen om avtalsfrihet är så viktig att denna inte bör
inskränkas annat än i de fall då avtalsfriheten klart missbrukas. Inte heller
detta förhållande är möjligt att på ett lämpligt sätt avgränsa i en
grundlagsregel.
Utskottets bedömning
Den grundlagsskyddade negativa föreningsrätten ger medborgarna ett skydd mot
att det allmänna tvingar någon att tillhöra en politisk sammanslutning,
trossamfund eller annan sammanslutning för åskådning i politiskt, religöst,
kulturellt eller annat sådant hänseende.
Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och
de grundläggande friheterna gäller sedan den 1 januari 1995 som lag i Sverige.
Enligt konventionen skall envar äga rätt till frihet att deltaga i fredliga
sammankomster samt till föreningsfrihet, däri inbegripet rätten att bilda och
ansluta sig till fackföreningar för att skydda sina intressen. Enligt sin
ordalydelse garanteras endast den positiva föreningsfriheten. Europadomstolen
har emellertid fastslagit att rätten till föreningsfrihet inbegriper rätten att
inte vara medlem av en förening.
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning när det gäller frågan om en
utvidgad grundlagsfäst negativ föreningsrätt och avstyrker därför motionerna.
Organisationers brottslighet
Motionen
I motion 1997/98:K307 av Rolf Åbjörnsson och Inger Davidson (kd) begärs att
riksdagen beslutar att som vilande anta förslag till ändringar av 2 kap. 14 §
andra stycket regeringsformen och 7 kap. 4 § punkt 16 tryckfrihetsförordningen
med ikraftträdande den 1 januari 1999 (yrkande 1) och att riksdagen hos
regeringen begär förslag om justeringar i brottsbalken med anledning av
föreslagna grundlagsändringar kring organiserad brottslighet (yrkande 2).
Eftersom Sverige saknar en generell organisationslagstiftning är det enligt
motionärerna svårt att direkt förbjuda rasistiska eller likvärdiga
organisationer. Eftersom det inte finns specificerade bestämmelser om ideella
föreningar, kan den förening som förbjuds i dag snabbt återuppstå under annat
namn i morgon. Det är mycket effektivare att kriminalisera det enskilda
deltagandet i den typen av organiserad rasism. Därför är det enligt
motionärerna viktigt att i regeringsformen inskränka föreningsfriheten vid
förföljelse av t.ex. invandrare eller flyktingar eller vid förföljelse på grund
av nationellt ursprung eller trosbekännelse. Enligt motionärerna bör 2 kap. 14
§ andra stycket RF få följande lydelse: ?Föreningsfriheten får begränsas endast
såvitt gäller sammanslutningar vilkas verksamhet är av militär, kriminell eller
liknande natur eller innebär förföljelse av folkgrupp eller annan sådan grupp
av personer på grund av ras, hudfärg eller nationellt eller etniskt ursprung
eller trosbekännelse.? Enligt motionärerna bör 7 kap. 4 § 16
tryckfrihetsförordningen få följande lydelse: ?Organiserad brottslighet eller
stöd till organiserad brottslighet, varigenom någon deltar i eller lämnar stöd
till sammanslutning, som genom att medverka i eller uppmana till brottslighet
som innebär våld, hot eller tvång måste anses förfölja folkgrupp eller annan
sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt
ursprung eller trosbekännelse.?
Bakgrund
Enligt 2 kap. 1 § regeringsformen (RF) är varje medborgare gentemot det
allmänna tillförsäkrad t.ex. föreningsfrihet, vilket innebär frihet att
sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda syften. Enligt 2 kap. 12
§ får en sådan fri- och rättighet begränsas genom lag. Begränsning får göras
endast för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt
samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn
till det ändamål som har föranlett den och ej heller sträcka sig så långt att
den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens
grundvalar. Begränsningen får ej göras enbart på grund av politisk, religiös,
kulturell eller annan sådan åskådning.
Enligt 2 kap. 14 § andra stycket RF får föreningsfriheten begränsas endast
såvitt gäller sammanslutningar vilkas verksamhet är av militär eller liknande
natur eller innebär förföljelse av folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg
eller av visst etniskt ursprung.
I den svenska lagstiftningen mot rasism och annan diskriminering är
bestämmelsen om hets mot folkgrupp (16 kap. 8 § brottsbalken) av central
betydelse. Den brottsliga gärningen består i att någon, i ett uttalande eller
annat meddelande som sprids, hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp
eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt
eller etniskt ursprung eller trosbekännelse. Straffet är fängelse i högst två
år eller, om brottet är ringa, böter. Det är enligt bestämmelsen straffbart
såväl att göra ett uttalande som att sprida vad man hört av någon annan.
Bestämmelsen omfattar inte endast muntlig och skriftlig framställning utan även
t.ex. framställning i bild som inte kan anses som skrift samt åtbörder. En
motsvarande bestämmelse om hets mot folkgrupp finns i 7 kap. 4 § 11
tryckfrihetsförordningen (TF). Gärningen är således straffbelagd även när den
begås i tryckt skrift. Genom en hänvisning i 5 kap. 1 §
yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) omfattas även andra massmedier.
Sverige tillträdde år 1971 FN-konventionen om avskaffande av alla former av
rasdiskriminering. Konventionen syftar till faktisk jämlikhet mellan människor
utan åtskillnad på grund av ras, hudfärg eller nationellt eller etniskt
ursprung. Konventionsstaterna har åtagit sig att förbjuda och med alla lämpliga
medel, däribland den lagstiftning som omständigheterna påkallar, göra slut på
rasdiskriminering från personers, gruppers eller organisationers sida.
Tidigare riksdagsbehandling
Riksdagen behandlade utförligt frågor om rasistisk brottslighet under våren
1994 med anledning av ett regeringsförslag om åtgärder mot rasistisk
brottslighet och etnisk diskriminering i arbetslivet (prop. 1993/94:101, bet.
1993/94:JuU13, rskr. 1993/94:298). Förslaget grundades i denna del på
betänkandet Organiserad rasism (SOU 1991:75) från Utredningen för åtgärder mot
etnisk diskriminering (EDU). Bl.a. behandlades frågan om ett förbud mot
rasistiska organisationer.
I propositionen anförde regeringen bl.a. att enskilda ledamöter i FN:s
rasdiskrimineringskommitté hade kritiserat Sverige och hävdat att vi, för att
uppfylla konventionens krav, är skyldiga att införa ett utryckligt förbud mot
rasistiska organisationer. Enligt regeringen hade dock Sverige, liksom flera
andra stater, hittills ansett att konventionen inte innebär en absolut plikt
att lagstifta om ett sådant förbud, utan att varje stat har rätt att själv
bestämma vilka metoder som skall användas för att uppfylla konventionens syfte.
Trots att Sverige saknar ett uttryckligt organisationsförbud hade enligt
regeringen också vår inställning varit att vår lagstiftning uppfyller
konventionens krav. Skälet till detta ställningstagande var, anförde
regeringen, att vår lagstiftning medför att varje yttring av rasism är
förbjuden; lagstiftningen var därför tillräcklig för att i praktiken tvinga
organisationer som främjar rasdiskriminering till passivitet. Enligt regeringen
hade det inte framkommit något som gav anledning att ändra den svenska
inställningen att vi uppfyller konventionens krav.
I propositionen påpekade regeringen särskilt att bestämmelsen om hets mot
folkgrupp var tillämplig i fall då rasistiska eller liknande uttalanden sprids
inom en förening. Härigenom hade rasistiska organisationer i praktiken betagits
möjligheten att verka utan att bryta mot lagen. Regeringen anförde vidare att
den föreslagna kriminaliseringen avsåg ett visst samröre med en organisation, i
vilken medlemmarna förutsätts göra sådant som redan är kriminaliserat. Man
kunde alltså, anförde regeringen, på goda grunder anta att de föreslagna
straffbestämmelserna skulle träffa personer som redan i de allra flesta fall
kunde straffas.
En ytterligare aspekt som togs upp i propositionen var att det är svårt att
utforma straffbestämmelser av denna typ utan att eftersätta grundläggande
rättssäkerhetskrav vad gäller förutsebarhet och avgränsning av det straffbara
området. Osäkerheten gällde enligt regeringen både vilka sammanslutningar som
bestämmelsen är tillämplig på och vilken befattning med sammanslutningen som är
avsedd att medföra ansvar. Eftersom de i propositionen med anledning av
utredningsförslaget diskuterade straffbestämmelserna skulle föra med sig en
inskränkning av den grundlagsfästa föreningsfriheten talade enligt regeringen
det anförda med särskild styrka mot att genomföra förslaget om kriminalisering
av organiserad rasism m.m.
Sammanfattningsvis ansåg regeringen att utredningsförslaget om förbud mot
rasistiska organisationer och stöd till sådana organisationer inte borde
genomföras.
Motioner om förbud mot rasistiska organisationer m.m. behandlades av riksdagen
under 1995/96 års riksmöte. I justitieutskottets av riksdagen godkända
betänkande 1995/96:JuU14 vidhöll utskottet sin inställning från våren 1994 och
avstyrkte en motion om sådant förbud. Justitieutskottet noterade att riksdagen,
i ärendet våren 1994, beslutade om införande den 1 juli 1994 av en särskild
straffskärpningsgrund i BrB med innebörd att det vid bedömningen av ett brotts
straffvärde särskilt skall beaktas om ett motiv för brottet varit att kränka en
person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras,
hudfärg, nationellt eller etniskt urprung, trosbekännelse eller annan liknande
omständighet.
Utskottet behandlade i betänkande 1996/97:KU14 bl.a. en motion med yrkande om
ett tillkännagivande om kriminalisering av den som deltar i eller lämnar stöd
till sammanslutning som ägnar sig åt rasistisk förföljelse antingen genom att
ligga bakom eller uppmana till allvarliga brott. Utskottet ansåg att riksdagen
borde vidhålla sin tidigare bedömning i fråga om förbud mot rasistiska
organisationer m.m. och avstyrkte motionen. Riksdagen följde utskottet.
Ministerrådet för inrikes och rättsliga frågor behandlade den 19 mars 1998 ett
utkast till gemensam åtgärd om straffbarhet för deltagande i en kriminell
organisation i Europeiska unionens medlemsstater. I en promemoria upprättad i
Justitiedepartementet den 6 mars 1998 redogörs för bakgrund och den svenska
inställningen till utkastet. Av promemorian framgår bl.a. följande.
Under våren 1997 utarbetade den s.k. högnivågruppen mot organiserad
brottslighet en handlingsplan för bekämpande av den organiserade
brottsligheten. Planen antogs av rådet den 28 april 1997. Rådet antog därvid
som sina egna politiska riktlinjer vissa rekommendationer av högnivågruppen.
Däri ingick att rådet anmodades att snabbt vidta en gemensam åtgärd för att det
enligt lagstiftningen i varje medlemsstat skall vara olagligt för en person som
vistas på dess territorium att delta i en kriminell organisation, oberoende av
organisationens lokalisering inom unionen och av var den bedriver sin
brottsliga verksamhet.
Därefter har i den tvärsektoriella gruppen mot organiserad brottslighet, som
bildats för att förverkliga handlingsplanen, lagts fram ett förslag till
gemensam åtgärd avseende kriminalisering av deltagande i kriminella
organisationer. Förslaget innehåller en definition av vad som avses med en
kriminell organisation och av vilka förfaranden som skall kriminaliseras samt
genomföranderegler. Sveriges ståndpunkt i förhandlingarna har varit att
åtagandet att kriminalisera måste stå i överensstämmelse med de allmänna
principer för kriminalisering som gäller hos oss. Utkastet till gemensam åtgärd
är acceptabelt för Sverige i nu angivet hänseende.
Enligt vad utskottet har inhämtat från Justitiedepartementet avser regeringen
att under våren tillsätta en utredning med uppgift att bl.a. överväga frågan om
kriminalisering av aktivt deltagande i organisationer som sysslar med
organiserad brottslighet.
Utskottets bedömning
Den utredning som regeringen avser att tillsätta under våren kommer bl.a. att
överväga frågan om kriminalisering av aktivt deltagande i organisationer som
sysslar med organiserad brottslighet. De frågor som tas upp i motionen bör i
det sammanhanget kunna bli ordentligt belysta. Utredningens arbete bör, enligt
utskottet, inte föregripas. Utskottet avstyrker motionen.
Åsiktsregistrering
Motionen
I motion 1997/98:K401 av Peter Eriksson och Yvonne Ruwaida (mp) begärs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en
oberoende parlamentarisk kommission som skall granska den åsiktsregistrering
som förekommit i Sverige fr.o.m. 1945 fram till i dag. I februari 1994
tillsatte Stortinget i Norge en kommission med uppgift att granska den norska
underrättelsetjänsten och säkerhetspolisen. Undersökningen som täcker tiden
från 1945 till 1966 avlämnades till Stortinget den 28 mars 1996. Av Stortingets
direktiv till kommissionen framgår bl.a. att den skulle granska påståenden om
polisens säkerhetstjänst, försvarets underrättelsetjänst eller personer som
varit knutna till dessa tjänster. Kommissionen skulle särskilt granska dessa
tjänsters samarbete med politiska partier, organisationer eller myndigheter.
För att kunna utföra denna uppgift fick kommissionen fria händer att gå igenom
det material och förhöra de personer som den fann nödvändigt. Stortinget
beslutade också att regeringen skulle frita nuvarande och tidigare tjänstemän
från tystnadsplikt. Företrädare för den svenska regeringen påstår ofta att vi
inte behöver någon ?Lundkommission? i Sverige med hänvisning till den mängd
utredningar som företagits om Säpo m.m. Säkerhetspolisens och försvarets
underrättelsetjänsts åsiktsregistrering har i grunden aldrig utretts, med
undantag för Sandlerkommissionen. Motionärerna hemställer att regeringen skall
tillsätta en oberoende parlamentarisk kommission som skall ha till uppgift att
granska den åsiktsregistrering som förekommit i Sverige fr.o.m. 1945 fram till
i dag. Kommissionen skall även granska i vilken utsträckning dessa tjänster
utnyttjats i partipolitiskt syfte. Kommissionen skall tilldelas befogenhet att
granska allt material den finner lämpligt hos Säkerhetspolisen, Försvarets
underrättelsetjänst och andra myndigheter samt att kalla de personer den finner
lämpligt till förhör under ed. Kommissionens arbete skall utmynna i en rapport
som i första hand skall delges företrädare för samtliga riksdagspartier.
Riksdagen skall härefter besluta huruvida rapporten skall göras tillgänglig för
allmänheten.
Bakgrund
Gällande regler
Varje medborgare är enligt 2 kap. 2 § regeringsformen (RF) gentemot det
allmänna skyddad mot tvång att giva till känna sin åskådning i politiskt,
religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende.
Enligt 2 kap. 3 § RF får anteckning om medborgare ej utan hans samtycke
grundas enbart på hans politiska åskådning.
?Lundkommissionen?
Stortinget i Norge beslutade den 1 februari 1994 att tillsätta en
granskningskommission. Kommissionens ordförande var Höyesterettsdommer Ketil
Lund. I övrigt ingick i kommissionen jurister, en professor och en högre
officer men ingen parlamentariker. Kommissionen skulle granska alla
förhållanden som hade samband med påståenden om att polisens övervaknings-
tjänst, Försvarets säkerhetstjänst och Försvarets underrättelsetjänst, eller
personer knutna till dessa verksamheter, hade varit inblandade i olaglig
övervakning av norska medborgare. Kommissionen skulle särskilt uppmärksamma
dessa verksamheters eventuella samarbete med partier, organisationer eller
institutioner. Granskningskommissionen skulle företa de undersökningar den
ansåg vara nödvändiga och samtala med/förhöra de personer som kunde antas bidra
med relevanta upplysningar. Granskningsperioden omfattade tiden från 1945 fram
till dess kommissionen avlämnade sin rapport. Stortinget och regeringen skulle
använda sina lagliga möjligheter till att upphäva nuvarande och tidigare
tjänstemäns tystnadsplikt. Stortinget förutsatte att det material som fanns hos
myndigheter från tidigare undersökningar/utredningar ställdes till
granskningskommissionens förfogande, samt att även alla offentliga arkiv och
annat material ställdes till kommissionens förfogande. Kommissionens arbete
skulle utmynna i en rapport till Stortinget
Granskningskommissionen avlämnade den 28 mars 1996 sin rapport till
Stortinget.
Pågående uppdrag, m.m.
Regeringen beslutade den 6 november 1997 att uppdra åt Registernämnden att
undersöka vissa frågor rörande hanteringen av personuppgifter i samband med
personalkontroll enligt reglerna i 1969 års personalkontrollkungörelse (dnr
Ju97/3951). Undersökningen skall ta sikte på i vad mån personers
anställningsförhållanden har påverkats till följd av att personuppgifter i
Säkerhetspolisens register har hanterats på ett sätt som, oavsett att det ryms
inom det regelverk som gällde vid tiden för handläggningen, inte framstår som
rimligt med hänsyn till omständigheterna. Uppdraget avser inte endast
Rikspolisstyrelsens utlämnande av registeruppgifter från Säkerhetspolisen.
Också den kontrollerande myndighetens hantering av de utlämnade uppgifterna
faller inom uppdraget i den mån en sådan granskning är motiverad med hänsyn
till de utlämnade uppgifternas beskaffenhet. Arbetet skall bedrivas skyndsamt
och vara avslutat före utgången av december 1998. Uppdraget bör enligt
regeringens beslut så långt möjligt redovisas öppet.
Regeringen beslutade den 11 december 1997 att uppdra åt Humanistisk-
Samhällsvetenskapliga forskningsrådet (HSFR) att genomföra ett särskilt
forskningsprogram om militär underrättelse- och säkerhetstjänst i enlighet med
vad som anges i den till beslutet fogade bilagan (dnr U97/4479/F).
Forskningsprogrammet skall pågå under längst 5 år och genomföras inom en total
kostnadsram om högst 20 miljoner kronor. Av bilagan till regeringens beslut
framgår bl.a.
Den svenska militära underrättelse- och säkerhetstjänstens inrikesverksamhet
under 1960- och 1970-talen har under senare tid blivit föremål för livlig
diskussion. I debatten har talats om att s.k. inrikesspionage bedrivits av
Informationstjänsten (IB), som ingick i den militära underrättelse- och
säkerhetstjänsten. Uppmärksamheten har kretsat kring bl.a. den s.k.
sjukhusspion-affären 1975. Nu senast riktades uppmärksamheten på den s.k.
Leander-affären, som gällde frågan om åsiktsregistrering.
Frågorna har tidigare varit föremål för offentlig granskning, bl.a. genom den
parlamentariska utredningen om IB-affären och Justitiekanslerns (JK) granskning
av den s.k. sjukhusspionaffären.
Som en följd av IB-affären tillkallades 1974 års underrättelseutredning. Den
lade år 1976 fram betänkandet Den militära underrättelsetjänsten (SOU 1976:19).
På grundval av betänkandet redovisade regeringen vissa riktlinjer för den
militära underrättelsetjänsten samt föreslog grunder för insyn i och kontroll
av verksamheten (prop. 1975/76:189). Den s.k. sjukhusspionaffären utreddes av
Justitieombudsmannen år 1976 och av Justitiekanslern år 1979. Därefter
tillsattes en kommitté som bl.a. fick i uppdrag att pröva gränsdragningen
mellan den militära underrättelsetjänsten och den polisiära säkerhets-tjänsten.
Kommittén redovisade sitt arbete år 1980 i betänkandet Verksamheten vid IB m.m.
(Ds Fö 1980:8).
Enligt regeringens mening finns det ett starkt allmänt intresse att dessa
frågor blir grundligt belysta genom oberoende forskning. Ett särskilt
forskningsprogram bör därför inrättas med inriktning mot de svenska
underrättelse- och säkerhetsorganens verksamhet under en längre tidsperiod.
Forskningen bör inriktas på sådan verksamhet som svensk militär
underrättelse- och säkerhetstjänst kan ha bedrivit inom Sverige och som har
varit inriktad mot organisationer och enskilda personer. Det är också det som
diskussionen kring IB har gällt. Forskningen bör avse tiden från slutet av
1920-talet till och med början av 1980-talet. Den senare delen av perioden
täcker IB:s verksamhet.
Regeringen har genom beslut den 19 mars 1998 uppdragit åt Försvarets
underrättelsenämnd att göra en analys av förutsättningarna vad gäller
tillgången på källmaterial för att genomföra forskning om den svenska militära
underrättelse- och säkerhetstjänsten under tiden efter andra världskriget. De
som har verkat inom underrättelse- och säkerhetsområdet kan därvid lämna
nämnden uppgifter och information. Nämnden skall enligt uppdraget också göra en
kartläggning över de register som har använts inom den militära underrättelse-
och säkerhetstjänsten. Resultatet av uppdraget skall redovisas på det sätt
nämnden finner lämpligt.
Utskottets bedömning
Genom tre olika beslut har regeringen föranstaltat om utredningar av
förekomsten av åsiktsregistrering inom den civila och militära
underrättelsetjänsten. I november 1997 har regeringen lämnat uppdrag åt
Registernämnden att undersöka vissa frågor rörande hanteringen av
personuppgifter i samband med personalkontroll enligt reglerna i 1969 års
personalkontrollkungörelse. Undersökningen skall ta sikte på i vad mån
personers anställningsförhållanden har påverkats till följd av att
personuppgifter i Säkerhetspolisens register har hanterats på ett sätt som inte
framstår som rimligt med hänsyn till omständigheterna. Regeringen har vidare i
december 1997 lämnat uppdrag åt Humanistisk-Samhällsvetenskapliga
forskningsrådet att genomföra ett särskilt forskningsprogram om militär
underrättelse- och säkerhetstjänst. Slutligen har regeringen i mars 1998 lämnat
uppdrag åt Försvarets underrättelsenämnd att göra en analys av
förutsättningarna vad gäller tillgången på källmaterial för att genomföra
forskning om den svenska militära underrättelse- och säkerhetstjänsten under
tiden efter andra världskriget.
Enligt utskottet är det angeläget att dessa uppdrag genomförs. Utskottet är i
dag inte berett att föreslå några ytterligare åtgärder utan anser att
resultaten av uppdragen bör avvaktas. Utskottet avstyrker motionen.
Rätten till liv
Motionerna
I motion 1997/98:K306 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) begärs att riksdagen skall
ge regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning i syfte att
grundlagsfästa den mest grundläggande av de mänskliga rättigheterna, rätten
till liv.
I motion 1997/98:So347 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett tillägg
till 1 kap. 2 § regeringsformen om rätten till liv (yrkande 1).
Motionärerna anser att den mest grundläggande mänskliga rättigheten, nämligen
rätten till liv, bör ingå i regeringsformens värdeorientering, i
målsättningsstadgandena. Motionärerna föreslår därför ett tillägg till 1 kap. 2
§ RF enligt följande. ?Den offentliga makten skall utövas med respekt för
människolivets okränkbarhet, alla människors lika värde och för den enskilda
människans frihet och värdighet.?
Bakgrund
I FN:s universella förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948 uttalas i
artikel 3 att ?envar har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet?.
I FN:s internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter
från 1966 stadgas i artikel 6 punkt 1 följande. ?Varje människa har en
inneboende rätt till livet. Denna rätt skall skyddas genom lag. Ingen skall
godtyckligt berövas sitt liv.?
Vid Sveriges ratificering av konventionerna uttalade föredragande statsrådet
i proposition 1971:125 bl.a. att konventionsstaterna får anses ha en viss
rörelsefrihet vid tolkningen och tillämpningen av konventionsbestämmelserna.
Det avgörande var om den inhemska rätten till sin allmänna syftning
överensstämde med konventionsbestämmelserna. Det föredragande statsrådet fann
således att svensk rätt överensstämde med konventionsbestämmelserna.
Enligt 2 kap. 4 § regeringsformen får dödsstraff inte förekomma.
Fri- och rättighetskommittén övervägde i sitt delbetänkande Fri- och
rättighetsfrågor, Del A, SOU 1993:40 frågan om rätten till liv skulle ges
grundlagsskydd. Utredningen anförde följande.
Den mest grundläggande av de mänskliga rättigheterna är rätten till liv. Den
står också främst i rättighetskatalogen såväl i FN:s universella förklaring om
de mänskliga rättigheterna som i FN-konventionen om medborgerliga och politiska
rättigheter och i Europakonventionen. Vi har därför tagit upp frågan om ett
stadgande om rätten till liv skall införas i den svenska grundlagen. Vi har
emellertid funnit att befintlig lagstiftning väl motsvarar de krav som kan
ställas i en rättsstat. Vi lägger därför inte fram några förslag i denna del.
Vi vill emellertid framhålla att en inkorporering av Europakonventionen, som vi
föreslår i detta betänkande, innebär att rätten till liv kommer till positivt
uttryck i svensk rätt.
Enligt lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen, som trädde i kraft den
1 januari 1995, skall konventionen gälla som lag i Sverige.
Enligt konventionens artikel 2 punkt 1 skall envars rätt till livet skyddas
genom lag.
Utskottets bedömning
Utskottet delar Fri- och rättighetskommitténs bedömning att något behov inte
finns av att införa ett stadgande om rätten till liv i den svenska grundlagen.
Som kommittén framhöll motsvarar befintlig svensk lagstiftning väl de krav som
kan ställas i en rättsstat. Inkorporeringen av Europakonventionen innebär också
att rätten till liv kommer till positivt uttryck i svensk rätt. Utskottet
avstyrker motionerna.
Allemansrätten, m.m.
Motionen
I motion 1997/98:Kr270 av Birger Schlaug m.fl. (mp) hemställs att riksdagen
begär att regeringen återkommer med sådant förslag till grundlagsändring att
allemansrätten tryggas (yrkande 75). Sverige har en unik möjlighet till ett
rikt friluftsliv tack vare våra vidsträckta skogar och marker, men också tack
vare vår allemansrätt, som garanterar var och en möjlighet att kunna ta sig
fram på andras mark. Rätten finns inte reglerad i lag och riskerar enligt
motionärerna därför att urholkas, i synnerhet efter vårt medlemskap i EU, då EU
saknar tradition av allemansrätt. Motionärerna vill garantera allemansrätten i
grundlag.
I motion 1997/98:K324 av Kia Andreasson (mp) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag till sådan ändring i 2 kap. regeringsformen att en ny
paragraf införs där varje individs rätt till en god miljö fastställs. Rätten
till en bättre, renare och mer ekologiskt balanserad miljö introducerar nya
dimensioner inom området mänskliga rättigheter och miljöskydd. Rätten till en
bättre miljö är inte bara föreskriven i internationella konventioner och
deklarationer utan har trätt i kraft i åtskilliga regionala dokument om
mänskliga rättigheter.
Bakgrund
Enligt 2 kap. 18 § första stycket regeringsformen (RF) är varje medborgares
egendom tryggad genom att ingen kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna
eller till någon enskild genom expropriation eller annat sådant förfogande
eller tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad utom
när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen.
Enligt paragrafens tredje stycke skall alla ha tillgång till naturen enligt
allemansrätten oberoende av vad som föreskrivs ovan.
Bestämmelsen trädde i kraft den 1 januari 1995.
Konstitutionsutskottet behandlade i betänkande 1993/94:KU24 bl.a. regeringens
förslag till ändringar i regeringsformen. Utskottet gjorde följande bedömning
när det gällde allemansrätten.
Det skydd som den enskildes egendom tillförsäkras genom den i det föregående
förordade bestämmelsen om egendomsskyddet får inte utgöra något hinder mot att
allmänheten utnyttjar naturen enligt vad som följer av allemansrätten.
Utskottet tillstyrker därför regeringens förslag att det i
grundlagsbestämmelsen om egendomsskyddet görs ett uttryckligt förbehåll för
allemansrätten. På detta sätt ges allemansrätten en grundlagsförankring.
Utskottet vill liksom regeringen framhålla att avsikten inte är att ge
allemansrätten en för all framtid bestämd innebörd och därigenom låsa den till
just den rörelsefrihet i naturen som i dag får anses ha stöd i denna rätt. Mot
bakgrund härav och då allemansrättens gränser kan anses föränderliga är det som
regeringen anför inte lämpligt att - som begärs i vissa motioner - i detta
sammanhang ange något om hänsyns- och ansvarstagande eller föreskriva
begränsningar i allemansrätten. Också utskottet vill för tydlighets skull
understryka att syftet med förbehållet för allemansrätten inte är att ge en
längre gående rätt att utnyttja naturen än enligt nu accepterade former.
Regeringen överlämnade i december 1997 proposition 1997/98:45 Miljöbalk till
riksdagen. Enligt 1 kap. 1 § förslaget till miljöbalk syftar bestämmelserna i
balken till att främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och
kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö. En sådan
utveckling bygger på insikten att naturen har ett skyddsvärde och att
människans rätt att förändra och bruka naturen är förenad med ett ansvar för
att förvalta naturen väl.
Enligt paragrafens andra stycke skall miljöbalken tillämpas så att
1. människors hälsa och miljön skyddas mot skador och olägenheter oavsett om
dessa orsakas av föroreningar eller annan påverkan,
2. värdefulla natur- och kulturmiljöer skyddas och vårdas,
3. den biologiska mångfalden bevaras,
4. mark, vatten och fysisk miljö i övrigt används så att en från ekologisk,
social, kulturell och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning
tryggas,
5. återanvändning och återvinning liksom annan hushållning med material,
råvaror och energi främjas så att ett kretslopp uppnås.
Utskottets bedömning
Enligt 2 kap. 18 § tredje stycket regeringsformen skall alla ha tillgång till
naturen enligt allemansrätten. Utskottet är inte berett att föreslå någon
ändring av denna bestämmelse med anledning av motion 1997/98:Kr270 yrkande 75,
varför denna avstyrks.
Enligt 1 kap. 1 § förslaget till miljöbalk syftar bestämmelserna i balken
till att främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande
generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö. Enligt utskottet kommer
rätten till en god miljö väl till uttryck genom förslaget till miljöbalk.
Utskottet anser inte att en ändring i regeringsformen till skydd för en god
miljö är påkallad och avstyrker därför motion 1997/98:K324.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande förstärkt grundlagsskydd för fri- och rättigheter
att riksdagen avslår motion 1997/98:K326,
res. 1 (v)
2. beträffande ökat grundlagsskydd för fri- och rättigheter
att riksdagen avslår motion 1997/98:K202 yrkandena 2, 8, 10 och 13,
res. 2 (m)
3. beträffande diskriminering av homosexuella
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:K314 och 1997/98:K345 yrkandena 2 och
3,
res. 3 (fp, v, mp)
4. beträffande hets mot homosexuella
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:K312, 1997/98:K315, 1997/98:K328,
1997/98:K337, 1997/98:K339 och 1997/98:K345 yrkande 1,
res. 4 (fp, v, mp)
5. beträffande förnekande av förintelsen
att riksdagen avslår motion 1997/98:K331 yrkande 1,
6. beträffande förbud att bära mask vid demonstration
att riksdagen avslår motion 1997/98:K313,
7. beträffande negativ föreningsrätt
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:K202 yrkande 3 och 1997/98:K335,
res. 5 (m, fp)
8. beträffande organisationers brottslighet
att riksdagen avslår motion 1997/98:K307,
9. beträffande åsiktsregistrering
att riksdagen avslår motion 1997/98:K401,
res. 6 (fp, v, mp)
10. beträffande rätten till liv
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:K306 och 1997/98:So347 yrkande 1,
11. beträffande allemansrätten
att riksdagen avslår motion 1997/98:Kr270 yrkande 75,
12. beträffande rätt till en god miljö
att riksdagen avslår motion 1997/98:K324.
res. 7 (mp)
Stockholm den 21 april 1998
På konstitutionsutskottets vägnar
Bo Könberg
I beslutet har deltagit: Bo Könberg (fp), Kurt Ove Johansson (s), Catarina
Rönnung (s), Axel Andersson (s), Barbro Hietala Nordlund (s), Birgitta
Hambraeus (c), Pär-Axel Sahlberg (s), Jerry Martinger (m), Mats Berglind (s),
Kenneth Kvist (v), Frank Lassen (s), Peter Eriksson (mp), Margitta Edgren (fp),
Nikos Papadopoulos (s), Nils Fredrik Aurelius (m), Ola Karlsson (m) och Göran
Lindblad (m).
Reservationer
1. Förstärkt grundlagsskydd för fri- och rättigheter (mom. 1)
Kenneth Kvist (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar med ?Bestäm-melserna
i? och slutar med ?K326 avstyrks.? bort ha följande lydelse:
En omfattande revidering av fri- och rättighetskapitlet genomfördes efter
förslag från Fri- och rättighetskommittén 1993. Bl.a. gavs grundlagsstatus åt
den europeiska konventionen för mänskliga rättigheter och grundläggande
friheter. Skyddet för äganderätten förstärktes. Allemansrätten noterades liksom
näringsfriheten och samernas rätt till renskötsel. Genom förstärkningen av
äganderätten kan enligt utskottet samhällets miljöarbete komma att försvåras.
Dessutom är äganderätten en grundval för sociala olikheter och olikheter i
makt. Enligt utskottet bör de anställdas rättigheter på arbetsplatserna
behandlas och ges ett starkt skydd i rättighetskatalogen. Det krävs vidare ett
uttalat diskrimineringsskydd för vissa utsatta grupper t.ex. homosexuella och
handikappade. Frågan om rättighetsskyddet för utländska medborgare som bor i
Sverige måste prövas. Enligt utskottet bör riksdagen uppdra åt regeringen att
tillkalla en utredning för ett stärkt skydd av de grundläggande fri- och
rättigheterna i 2 kap. regeringsformen. Utskottet tillstyrker motion K326.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande förstärkt grundlagsskydd för fri- och rättigheter
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:K326 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.
2. Ökat grundlagsskydd för fri- och rättigheter (mom. 2)
Jerry Martinger, Nils Fredrik Aurelius, Ola Karlsson och Göran Lindblad (alla
m) anser
dels att utskottets yttrande som på s. 7 börjar med ?Som utskottet? och på s. 8
slutar med ?2 avstyrks.? bort ha följande lydelse:
Avtalsfriheten har enligt utskottet en central betydelse för vårt
samhällsskick och bör ges ett uttryckligt skydd i grundlagen. Rätten att sluta
avtal spelar en väsentlig roll inom många områden och är fundamental för en väl
fungerande marknadsekonomi. Denna frihet kan emellertid inte vara helt utan
begränsningar vilka också bör anges i grundlagen.
Utskottet delar uppfattningen att det finns behov av ett värn också för
riksdagsminoritetens vilja. Utskottet tillstyrker därför förslaget om att
införa krav på kvalificerad majoritet vid lagstiftning som innebär
begränsningar av de medborgerliga fri- och rättigheterna.
Vid tillämpningen av generalklasuler och annan svårförutsebar lagstiftning
som utgör ett reellt hot mot den enskildes rättssäkerhet bör, för att
upprätthålla rättssäkerhetskraven, en grundlagsfäst tolkningsregel införas.
Denna tolkningsregel bör enligt utskottet gälla vid tvister mellan enskilda och
det allmänna med innebörd att lagstiftningen skall tolkas till den enskildes
förmån om tveksamhet uppstår vid tolkningen av gällande rätt.
Frågan om ett förtydligande och en skärpning av förbudet mot retroaktiv
skattelagstiftning samt frågan om beskattningsmaktens gränser bör enligt
utskottet bli föremål för en utredning.
Regeringen bör enligt utskottet återkomma till riksdagen med förslag till
erforderlig lagstiftning i enlighet med vad utskottet uttalat samt snarast
tillsätta en parlamentarisk utredning med ovan angivna inriktning. Detta bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande ökat grundlagsskydd för fri- och rättigheter
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:K202 yrkandena 2, 8, 10 och 13 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
3. Diskriminering av homosexuella (mom. 3)
Bo Könberg (fp), Kenneth Kvist (v), Peter Eriksson (mp) och Margitta Edgren
(fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11 som börjar med
?Utredningen mot? och slutar med ?Motionerna avstyrks.? bort ha följande
lydelse:
Förslaget från utredningen mot diskriminering i arbetslivet på grund av
sexuell läggning bereds för närvarande i Regeringskansliet. Regeringen avser
att under våren överlämna en proposition till riksdagen. Enligt utskottet bör
regeringen i propositionen lämna dels förslag till lagstiftning som innebär
förbud i regeringsformen mot lagstiftning som diskriminerar homosexuella, dels
förslag till lagstiftning om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund
av sexuell läggning.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande diskriminering av homosexuella
att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:K314 och 1997/98:K345
yrkandena 2 och 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.
4. Hets mot homosexuella (mom. 4)
Bo Könberg (fp), Kenneth Kvist (v), Peter Eriksson (mp) och Margitta Edgren
(fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15 börjar med ?Den utredning?
och slutar med ?avstyrker motionerna.? bort ha följande lydelse:
Den utredning som regeringen avser att tillsätta under våren för att bl.a.
överväga dels frågan om kriminalisering av hets mot homosexuella, dels frågan
om kriminalisering av aktivt deltagande i organisationer som sysslar med
organiserad brottslighet bör enligt utskottet ha som uppgift att lägga fram ett
lagförslag som gör att även homosexuella skyddas av bestämmelsen om hets mot
folkgrupp.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande hets mot homosexuella
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:K312, 1997/98:K315,
1997/98:K328, 1997/98:K337, 1997/98:K339 och 1997/98:K345 yrkande 1 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
5. Negativ föreningsrätt (mom. 7)
Bo Könberg (fp), Jerry Martinger (m), Margitta Edgren (fp), Nils Fredrik
Aurelius (m), Ola Karlsson (m) och Göran Lindblad (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med ?Den
grundlagsskyddade? och på s. 21 slutar med ?därför motionerna.? bort ha
följande lydelse:
Den negativa föreningsrätten, dvs. rätten att stå utanför olika
sammanslutningar är inte fullt ut reglerad i grundlagen. Europadomstolen har
uttalat att rätten till föreningsfrihet enligt artikel 11 i Europakonventionen
inbegriper rätten att inte vara medlem av en förening. Enligt utskottet bör
rätten att inte vara medlem av en förening uttryckligen framgå av den svenska
grundlagen. Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med förslag till en
sådan grundlagsändring.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:
7. beträffande negativ föreningsrätt
att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:K202 yrkande 3 och
1997/98:K335 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.
6. Åsiktsregistrering (mom. 9)
Bo Könberg (fp), Kenneth Kvist (v), Peter Eriksson (mp) och Margitta Edgren
(fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 27 börjar med ?Genom tre
olika? och slutar med ?avstyrker motionen.? bort ha följande lydelse:
Utskottet noterar att regeringen har tagit initiativ till utredningar om
förekomsten av åsiktsregistrering inom den civila och militära
underrättelsetjänsten. Utskottet anser emellertid att det är angeläget att en
oberoende parlamentarisk kommission, liknande den s.k. Lundkommissionen i
Norge, tillsätts. Kommissionen bör granska den åsiktsregistrering som
förekommit i Sverige fr.o.m. 1945 fram till i dag. Kommissionen bör få fria
händer att bl.a. gå igenom material hos olika myndigheter och förhöra de
personer den finner nödvändigt samt även i övrigt vidta de åtgärder den finner
behövliga. Enligt utskottet bör regeringen återkomma till riksdagen med de
förslag som krävs för att en sådan kommission skall komma till stånd.
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:
9. beträffande åsiktsregistrering
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:K401 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.
7. Rätt till en god miljö (mom. 12)
Peter Eriksson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med ?Enligt 1 kap.
1 §? och slutar med ?1997/98:K324.? bort ha följande lydelse:
Enligt 1 kap. 1 § förslaget till miljöbalk syftar bestämmelserna i balken
till att främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande
generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö. För att ytterligare
säkerställa rätten till en god miljö bör, enligt utskottets mening, dock även
grundlagen stärkas inom detta område. I 2 kap. regeringsformen bör därför
införas en paragraf där varje individs rätt till en god livsmiljö fastställs.
dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:
12. beträffande rätt till en god miljö
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:K324 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.
Särskilt yttrande
Förnekande av Förintelsen
Bo Könberg (fp) och Margitta Edgren (fp) anför:
Var och en har självfallet rätt att uttrycka uppfattningar om hur olika
historiska händelser ha gått till. Samtidigt kan vi konstatera att förnekelse
av Förintelsen i dag utgör ett viktigt inslag i den antisemitiska propagandan.
Den kan ta sig sådana former som gör att det rimligen är fråga om hets mot
folkgrupp. Svensk rättspraxis har här länge inneburit en mycket snäv tolkning
av vad som skall anses vara hets mot folkgrupp. Ett skäl kan vara att Sverige
under andra världskriget inte direkt drabbades av Förintelsens fasor och att
medvetenheten om antisemitismen därför har varit låg. De
informationsaktiviteter om Förintelsen som nu vidtas på bred front i det
svenska samhället bör kunna innebära en ökad medvetenhet på denna punkt. Detta
bör kunna bidra till en rimlig rättspraxis vad avser brottet hets mot
folkgrupp.
Innehållsförteckning
Sammanfattning........................................1
Motionerna............................................1
Utskottet.............................................3
Förstärkt grundlagsskydd för fri- och rättigheter...3
Motionerna........................................3
Bakgrund..........................................4
Utskottets bedömning..............................7
Diskriminering av homosexuella, hets mot folkgrupp, m.m.8
Diskriminering av homosexuella....................8
Bakgrund........................................8
Utskottets bedömning...........................11
Bakgrund.......................................12
Utskottets bedömning...........................15
Förbud att bära mask vid demonstration.............16
Motionen.........................................16
Bakgrund.........................................16
Utskottets bedömning.............................17
Negativ föreningsrätt..............................17
Motionerna.......................................17
Bakgrund.........................................17
Utskottets bedömning.............................20
Organisationers brottslighet.......................21
Motionen.........................................21
Bakgrund.........................................21
Utskottets bedömning.............................24
Åsiktsregistrering.................................24
Motionen.........................................24
Bakgrund.........................................25
Utskottets bedömning.............................27
Rätten till liv....................................28
Motionerna.......................................28
Bakgrund.........................................28
Utskottets bedömning.............................29
Allemansrätten, m.m................................29
Motionen.........................................29
Bakgrund.........................................29
Utskottets bedömning.............................30
Hemställan.........................................31
Reservationer........................................32
1. Förstärkt grundlagsskydd för fri- och rättigheter (mom. 1)32
2. Ökat grundlagsskydd för fri- och rättigheter (mom. 2)33
3. Diskriminering av homosexuella (mom. 3).........33
4. Hets mot homosexuella (mom. 4)..................34
5. Negativ föreningsrätt (mom. 7)..................34
6. Åsiktsregistrering (mom. 9).....................35
7. Rätt till en god miljö (mom. 12)................35
Särskilt yttrande....................................36
Förnekande av Förintelsen..........................36