I betänkandet behandlar utskottet en motion som väckts under den allmänna
motionstiden 1996 och 24 motioner som väckts under den allmänna motionstiden
1997. I motionerna tas huvudsakligen upp frågor som berör regeringsformen,
riksdagsordningen och vallagen.
Utskottet avstyrker samtliga motioner.
Till betänkandet har fogats 19 reservationer.
Motionerna
1996/97:U515 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att de svenska EU-valen skall företas på grundval av strikt
proportionalitet och utan spärr.
1997/98:K202 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
4. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om minskat antal
riksdagsledamöter i enlighet med vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en utvärdering av 8-procentsspärrens inverkan på 1998 års personval
med syfte att ytterligare öka personvalsinslaget i framtida val,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om skilda valdagar för
riksdagsval och kommunalval i enlighet med vad som anförts i motionen,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utvidgat folkomröstningsinstitut vid lagfrågor,
11. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att ta bort
uppenbarhetsrekvisitet i enlighet med vad som anförts i motionen,
12. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om införandet av en
författningsdomstol i enlighet med vad som anförts i motionen,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utökad skyldighet att inhämta Lagrådets yttrande,
1997/98:K204 av Göran Hägglund och Rolf Åbjörnsson (kd) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en
utredning om inrättande av en författningsdomstol.
1997/98:K208 av Marie Wilén (c) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att rösträtt skall följa kalenderår.
1997/98:K209 av Carina Hägg (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om nödvändigheten av allmän
rösträtt vid val till EU-parlamentet.
1997/98:K217 av Lars Stjernkvist (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av grundlagen
beträffande val av statsminister.
1997/98:K219 av Yvonne Ruwaida och Peter Eriksson (mp) vari yrkas att riksdagen
beslutar att ge regeringen i uppdrag att lägga fram förslag till regler för
sponsring av politiker i enlighet med vad som anförts i motionen.
1997/98:K227 av förste vice talman Anders Björck m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar om förstärkt minoritetsskydd i
konstitutionsutskottet i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen beslutar om förstärkt minoritetsskydd i övriga utskott i
enlighet med vad som anförts i motionen.
1997/98:K230 av Chatrine Pålsson (kd) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett åtgärdsprogram för att
minska politikerföraktet.
1997/98:K233 av Michael Stjernström m.fl. (kd) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning för ett
förbättrat valsystem.
1997/98:K234 av Ewa Larsson (mp) vari yrkas att riksdagen begär att regeringen
studerar brådska i ett demokratiskt perspektiv.
1997/98:K235 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ingångna och
ratificerade konventioner skall införlivas i svensk lagstiftning och att de
skall vara direkt tillämpliga i svensk lag.
1997/98:K249 av andre vice talman Görel Thurdin (c) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skilda
valdagar för kommunal- och riksdagsval.
1997/98:K255 av Sylvia Lindgren m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om statliga insatser
för att slå vakt om demokratin.
1997/98:K258 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) vari yrkas
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om skilda valdagar för
nationella och kommunala val.
1997/98:K260 av Ann-Marie Fagerström m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ersättningen för
politiska uppdrag bör bli pensionsgrundande fullt ut.
1997/98:K264 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär att förslag om rösträtt för invandrare i riksdagsval, efter
samma regler som gäller för rösträtt i kommunalval, snarast föreläggs
riksdagen.
1997/98:K506 av Peter Eriksson m.fl. (mp) vari yrkas
5. att riksdagen beslutar om sådan ändring i regeringsformen att varje av
regeringen föreslagen grundlagsändring föregås av bindande folkomröstning,
6. att riksdagen beslutar om sådan ändring i regeringsformen att ärende om
folkomröstning som väckts av 300 000 nationellt röstberättigade skall bli
bindande,
7. att riksdagen beslutar om sådan ändring i regeringsformen att nationell
folkomröstning endast får innehålla alternativen ja, nej samt blankröst,
8. att riksdagen beslutar om sådan ändring i regeringsformen att det för alla
former av nationella folkomröstningar skall vara till fyllest att uppnå enkel
majoritet bland de röstande.
1997/98:K516 av Inger Koch (m) vari yrkas
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om skilda valdagar för
riksdagsval och kommunalval i enlighet med vad som anförts i motionen.
1997/98:K715 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att de svenska EU-valen skall företas på grundval av strikt
proportionalitet och utan spärr.
1997/98:Fi603 av Henrik S Järrel (m) vari yrkas
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till preciserad formulering av
1 kap. 7 § regeringsformen i enlighet med vad som anförts i motionen.
1997/98:Ju406 av Alice Åström m.fl. (v) vari yrkas
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om tillsättande av en utredning
enligt vad i motionen anförts om principerna för skiljande av domare från
tjänst.
1997/98:Kr270 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas
73. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att sänka rösträttsåldern till 16 år,
74. att riksdagen - vid avslag på yrkande 73 - som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att koppla rösträttsåldern till
kalenderår,
1997/98:A806 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en utvärdering av personvalssystemet.
Utskottet
Rösträtten
Motionerna
Bestämmelserna om rösträtten berörs i fyra motioner. I två av dem föreslås
reviderade bestämmelser för rösträttsåldern. Birger Schlaug m.fl. (mp) föreslår
i motion 1997/98:Kr270 att rösträttsåldern bör sänkas till 16 år för val till
kommunfullmäktige, landstingsfullmäktige och riksdagen (yrkande 73).
Motionärerna hävdar att ungdomar tar del av det offentliga livet allt tidigare.
Fyraåriga mandatperioder innebär att några personer hinner bli nästan 22 år
innan de får rösta för första gången. Det anser motionärerna vara en alldeles
för hög ålder. Om det i riksdagen inte finns en majoritet för en sänkning av
rösträttsåldern föreslår motionärerna i andra hand att rösträtten skall vara
kopplad till kalenderår, så att röstberättigad är den som fyller 18 år senast
den 31 december valåret (yrkande 74). Motsvarande förslag, om att rösträtt
skall följa kalenderår, framförs även i motion 1997/98:K208 yrkande 2 av Marie
Wilén (c).
I motion 1997/98:K264 av Johan Lönnroth m.fl. (v) föreslås att invandrare ges
rösträtt i riksdagsvalet efter samma bestämmelser som gäller för rösträtt i
kommunalval, dvs. rösträtt efter tre år i riket. Avsikten med allmän och lika
rösträtt, anför motionärerna, är att alla skall ha möjlighet att påverka det
politiska skeendet i det land de lever och arbetar. Eftersom Sverige tagit emot
många flyktingar och andra invandrare saknar en stor del av befolkningen
rösträtt i riksdagsvalet.
Carina Hägg (s) föreslår i motion 1997/98:K209 att Sverige bör verka i EU för
att alla medborgare i EU som uppfyller kraven på ålder, medborgarskap och
bosättning utan undantag skall ha rätt att delta i val till Europaparlamentet.
Vissa medlemsstater har bestämmelser som innebär att vissa kategorier av
människor saknar rösträtt. Det kan gälla omyndigförklarade och mentalsjuka,
personer som avtjänar fängelsestraff eller dem som har begått grövre brott.
Gällande bestämmelser
Rösträtten i Sverige regleras i 3 kap. 2 § regeringsformen, 1 kap. 2-5 §§
vallagen (SFS 1997:157) och 4 kap. 2-4 §§ kommunallagen (SFS 1991:900). Rätt
att rösta i val till riksdagen har svenska medborgare som fyller 18 år senast
på valdagen och som är bosatta i landet eller någon gång har varit folkbokförda
här. I kommun- och landstingsval har dessutom medborgare i någon av Europeiska
unionens medlemsstater (unionsmedborgare) samt medborgare i Island och Norge
rösträtt i de kommuner och landsting där de är folkbokförda. Andra utlänningar
har rösträtt vid val till landstings- och kommunfullmäktige om de varit
folkbokförda i landet tre år i följd före valdagen. För val till
Europaparlamentet gäller att de som har rösträtt till riksdagen också kan delta
i Europavalen. Därtill har unionsmedborgare rösträtt om de är folkbokförda och
ej röstar i någon annan medlemsstat inom Europeiska unionen.
Vad beträffar rösträtten vid val till Europaparlamentet varierar
bestämmelserna något mellan medlemsländerna. Unionsmedborgare bosatta i annan
medlemsstat än de är medborgare i har fördragsmässig rätt att rösta i
Europavalen (artiklarna 8b och 138.3 i EG-fördraget). Detaljerade bestämmelser
om rösträtten i Europavalen finns i EG-direktiv 93/109/EG. Direktivet innebär
att en medlemsstat inte får diskriminera medborgare från andra medlemsländer.
Rösträtten för de unionsmedborgare som är bosatta i medlemsstater där de inte
är medborgare skall vara densamma som för medborgarna i den staten. Däremot
föreskrivs inte samma rösträttsregler för alla länder.
Tidigare behandling
Utskottet behandlade frågor om rösträtten senast i sitt betänkande om ny vallag
våren 1997 (bet. 1996/97:KU16). Beträffande rösträtt för invandrare i
riksdagsval vidhöll utskottet sin tidigare uppfattning att sambandet mellan
medborgarskap och rösträtt i riksdagsval inte bör brytas. Utskottet hänvisade
vidare till att en parlamentarisk kommitté (In 1997:04) har i uppdrag att lägga
fram förslag som ytterligare underlättar för invandrare att erhålla svenskt
medborgarskap. Även beträffande förslag om sänkt rösträttsålder höll utskottet
fast vid tidigare ställningstagande. Utskottet ansåg inte att det fanns skäl
att sänka rösträttsåldern under den gräns som gäller för såväl rösträtt som
myndighetsålder.
Utskottets ställningstagande
Vad avser frågan om rösträtten i andra länder vid val till Europaparlamentet
vill utskottet inledningsvis erinra om att bestämmelserna i direktiv 93/109/EG
utformats på ett sådant sätt att unionsmedborgare som är bosatta i ett
medlemsland skall åtnjuta samma rösträtt som landets egna medborgare. Hur
respektive land utformar sina bestämmelser om rösträtten har däremot betraktats
som en fråga som bör beslutas på nationell nivå. Kommissionen har i rapporten
?Rösträtt och valbarhet i val till Europaparlamentet för EU-medborgare som är
bosatta i en medlemsstat där de inte är medborgare? redovisat erfarenheter från
tillämpningen av direktiv 93/109/EG. Kommissionen konstaterar att
medlemsstaterna i stort har genomfört direktivet på ett tillfredsställande
sätt. Utskottet anser inte att riksdagen, vilket föreslagits i motionen, bör
göra något särskilt uttalande i fråga om andra medlemsländers bestämmelser om
rösträtten.
Vad avser övriga motionsförslag vidhåller utskottet sin tidigare inställning.
Utskottet avstyrker motionerna 1997/98:K208 (c) yrkande 2, 1997/98: K209 (s),
1997/98:K264 (v) samt 1997/98:Kr270 (mp) yrkandena 73 och 74.
Gemensam valdag
Gällande bestämmelser
Ordinarie val till riksdagen förrättas enligt 3 kap. 3 § regeringsformen i dess
lydelse fr.o.m. år 1995 vart fjärde år. I riksdagsordningen (1 kap. 1 §)
föreskrivs att sådana val hålls i september. Närmare bestämmelser om tidpunkten
finns i 1 kap. 10 § vallagen. Ordinarie val till riksdagen och ordinarie val
till landstings- och kommunfullmäktige skall hållas samma dag. Valdag skall
vara den tredje söndagen i september.
Motionerna
Fyra motioner tar upp frågan om skilda valdagar för riksdags- och kommunalval.
I motion 1997/98:K202 av Carl Bildt m.fl. (m) föreslås att riksdagen uppdrar åt
regeringen att skyndsamt utreda förutsättningarna för en återgång till ett
valsystem med skilda valdagar. Inriktningen bör vara att skilda valdagar skall
tillämpas första gången i kommunalval år 2000 (yrkande 6). Skilda valdagar
föreslås även i motion 1997/98:K258 av Birgit Friggebo m.fl. (fp). I likhet med
föregående motion anges syftet vara att bryta den rikspolitiska dominansen i de
lokala valen. Motionärerna anser därtill att det skall göras möjligt att utlysa
extraval i kommuner och landsting (yrkande 6). Andre vice talman Görel Thurdin
(c) anför i motion 1997/98:K249 att för att det politiska ansvaret skall kunna
utkrävas fullt ut på alla nivåer, måste valdagarna skiljas åt. Riksdagen bör
därför ge regeringen i uppdrag att lämna en proposition med detta innehåll.
Slutligen föreslås skilda valdagar även i motion 1997/98:K516 av Inger Koch (m)
yrkande 2.
Tidigare riksdagsbehandling
Utskottet behandlade förslag om skilda valdagar vid val till riksdagen
respektive regionala och lokala församlingar senast i sina av riksdagen
godkända betänkanden 1995/96:KU6 och 1996/97:KU16. Utskottet hänvisade i dessa
betänkanden till att det vid överläggningarna hösten 1993 mellan
riksdagspartierna träffats en överenskommelse om förlängning av valperioderna
för riksdag, landsting och kommuner utan förändringar i fråga om den gemensamma
valdagen. Mot den bakgrunden avstyrkte utskottet de då aktuella
motionsyrkandena.
Utskottets ställningstagande
Utskottet vill inledningsvis erinra om att de överläggningar mellan
riksdagspartierna som ägde rum hösten 1993 inte ledde till någon
överenskommelse om att ändra tidpunkten för de allmänna valen vare sig när det
gäller gemensam valdag för riksdags- och kommunalval eller en flyttning av de
allmänna valen till våren.
Enligt utskottets bedömning bidrar den gemensamma valdagen till att öka
valdeltagandet. Utskottet ställer sig dessutom tveksamt till att skilda
valdagar skulle innebära att de lokala frågorna skulle komma mer i fokus,
vilket motionärerna påstår. Erfarenheter av olika valdagar från de nordiska
grannländerna visar i likhet med de erfarenheter som kunde vinnas innan Sverige
gick över till gemensam valdag att rikspolitiken får ett stort genomslag även i
lokalvalen.
Utskottet vill slutligen peka på att den gemensamma valdagen kan komma att
bli en av de aspekter som kommer att studeras vid utvärderingen av 1998 års
val.
Med vad utskottet anfört avstyrks motionerna 1997/98:K202 (m) yrkande 6,
1997/98:K249 (c), 1997/98:K258 (fp) yrkande 6 samt 1997/98:K516 (m) yrkande 2.
Personvalet
Gällande bestämmelser
Regeringsformen föreskriver att väljarna skall ges möjlighet att inom ramen för
partivalet avge en särskild personröst (RF 3:1). I 1 kap. 1 § andra stycket
vallagen som trädde i kraft den 1 juli 1997 anges principerna för personvals-
inslaget. Där sägs att vid val till riksdagen, landstings- och
kommunfullmäktige samt val till Europaparlamentet röstar väljarna på ett parti
och har möjlighet att avge en särskild personröst.
Spärren för att de särskilda personrösterna skall beaktas vid
mandatfördelningen är 8 % av partiets röstetal i riksdagsval (18 kap. 38 §
vallagen) och 5 % vid kommunalvalen, dock lägst 100 röster vid val till
landstingsfullmäktige (18 kap. 41 §) och 50 röster vid val till
kommunfullmäktige (18 kap. 44 §). Även för valet till Europaparlamentet är
spärrnivån 5 % (18 kap. 48 §).
Motionerna
I motion 1997/98:K202 av Carl Bildt m.fl. (m) föreslås en utvärdering av 8-
procentsspärrens inverkan på 1998 års personval (yrkande 5). Syftet med
utvärderingen bör vara att ytterligare öka personvalsinslaget i framtida val.
I motion 1997/98:A806 av Lars Leijonborg m.fl. föreslås att frågan om hur
kvinnor respektive män fått möjlighet att nå ut till väljarna ges särskild
uppmärksamhet när personvalssystemet skall utvärderas (yrkande 2).
Yvonne Ruwaida och Peter Eriksson (mp) föreslår i motion 1997/98:K219 att
riksdagen beslutar att ge regeringen i uppdrag att lägga fram förslag till
regler för sponsring av politiker. Enligt motionärerna öppnar personvalet för
marknadsföring av individer. Det är, menar de, viktigt att kandidater på alla
nivåer måste redovisa var kampanjpengar kommer ifrån. Dessutom bör det finnas
gränser för hur mycket man skall kunna använda i en personvalskampanj och hur
stora bidragen skall kunna vara. Och man bör även reglera varifrån man skall
kunna ta emot bidrag. Det finns uppenbara risker att ekonomi och anknytning
till viss bidragsgivare blir alltför stor utan en sådan reglering.
I motion 1997/98:K233 av Michael Stjernström m.fl. (kd) hävdas att den
utvärdering av 1998 års val som beslutats med anledning av att personval
införts inte är tillräcklig. Motionärerna anser att det också är viktigt att se
över andra viktiga faktorer än personvalsspärren i valsystemet, som behovet av
skilda valdagar och sänkt spärr vid mandatfördelningen i valen till riksdagen
och landstinget.
Tidigare riksdagsbehandling
Konstitutionsutskottet behandlade frågan om personval senast i sitt betänkande
om ny vallag, där de nya bestämmelserna om personval tillstyrktes (bet.
1996/97:KU16). Personvalsmomentet följde av en partiöverenskommelse hösten 1993
och den därpå följande ändringen av 3 kap. 1 § regeringsformen. Utskottet ansåg
att väljarna genom personvalsmomentet i valsystemet får bättre möjlighet att
påverka vilka personer som skall representera dem.
Beträffande nivån på spärren för de särskilda personrösterna erinrade
utskottet i betänkandet om att partierna enades om 8 % vid
partiöverläggningarna hösten 1993. Riksdagen har ställt sig bakom det
förslaget. Riksdagen har också lämnat utan erinran uttalandet i proposition
1993/94:115 att nivån borde kunna sänkas vid de val som följer efter 1998 års
val.
Utskottet tog också upp frågan om s.k. sponsring av personvalskampanjer. I
betänkandet refereras till att de utvärderingar som gjorts av valen med
personval inte har kunnat visa på att några ovidkommande ekonomiska hänsyn
avgjort vem som utsetts. I proposition 1996/97:70 Ny vallag understryker dock
regeringen att utvecklingen skall följas mycket noga. Skulle det visa sig att
ovidkommande ekonomiska faktorer påverkar utfallet av valet avser regeringen
att återkomma i frågan om en reglering av redovisningen av partiernas
valfinansiering. Utskottet underströk för sin del att utvecklingen måste följas
mycket noga.
I sitt betänkande erinrade utskottet om att den centrala valmyndigheten, dvs.
Riksskatteverket, gör en utvärdering efter varje val. Enligt utskottets mening
borde emellertid de första valen med personvalsinslag i full skala utvärderas
särskilt noga. Ett viktigt moment i utvärderingen som utskottet pekade ut är
att undersöka om personvalsinslaget fyllt sitt tänkta syfte att ge väljarna
bättre möjligheter att påverka vilka personer som utses till ledamöter.
Dessutom bör undersökas vilka effekter personvalsmomentet haft på urvalet av
kandidater vad beträffar bl.a. kön och ålder. Vidare bör 8-procentsspärrens
inverkan på personvalsgenomslaget undersökas och frågan om huruvida
ovidkommande ekonomiska faktorer påverkat utfallet av valet belysas. Regeringen
har därefter tillkallat ett parlamentariskt sammansatt råd med uppgift att
utvärdera reformen av det svenska valsystemet (dir. 1997:87).
Utskottets ställningstagande
Det finns enligt utskottets mening varken anledning att tillsätta ytterligare
utredningar för att följa upp personvalsmomentet i 1998 års val eller att ändra
direktiven till det parlamentariska råd som är tillsatt. Rådet kommer med stor
sannolikhet att behandla alla de aspekter som motionärerna tar upp. Av
direktiven framgår att bl.a. 8-procentsspärren och kvinnorepresentationen
kommer att bli föremål för studier. Vidare framgår av direktiven att det står
rådet fritt att ta upp frågor som har anknytning till rådets
utvärderingsuppdrag.
Motionerna 1997/98:K202 (m) yrkande 5, 1997/98:K219 (mp), 1997/98:K233 (kd)
och 1997/98:A806 (fp) yrkande 2 avstyrks.
Spärren vid val till Europaparlamentet
Gällande bestämmelser
Av 18 kap. 34 § vallagen följer att bara partier som fått minst 4 % av rösterna
i hela landet får delta i fördelningen av mandaten vid val till
Europaparlamentet.
Motionerna
I två kristdemokratiska motioner, motionerna 1996/97:U515 och 1997/98:K715 båda
av Alf Svensson m.fl. (kd), föreslås att spärren vid de svenska EU-valen slopas
och att mandatfördelningen till Europaparlamentet skall företas på grundval av
strikt proportionalitet (yrkandena 13 respektive 20).
Utskottets ställningstagande
Utskottet ställde sig i det av riksdagen godkända betänkande 1996/97:KU16 bakom
lydelsen av 18 kap. 34 § vallagen när utskottet våren 1997 beredde regeringens
förslag till ny vallag. Den nya vallagen ersatte den lag om val till
Europaparlamentet som tillämpades vid Sveriges första val till
Europaparlamentet år 1995 och innebar ingen förändring beträffande 4-
procentsspärren. Utskottet vidhåller sin tidigare ståndpunkt och avstyrker
motionerna 1996/97:U515 (kd) yrkande 13 och 1997/98:K715 (kd) yrkande 20.
Antalet riksdagsledamöter
Nuvarande bestämmelser med bakgrund
Enligt 3 kap. 1 § RF består riksdagen av en kammare med 349 ledamöter.
Författningsutredningen föreslog i sitt betänkande (SOU 1963:17) Sveriges
statsskick att vid övergång till enkammarriksdag antalet ledamöter i riksdagen
skulle reduceras från dåvarande 383 till 290. Enligt utredningens mening skulle
man då trots reduktionen få lika fullständig representation som man hade i
andra jämförbara länder. Vid remissbehandlingen av utredningens förslag var
meningarna starkt delade om det lämpliga antalet ledamöter.
Grundlagberedningen ansåg i sitt betänkande (SOU 1967:26) Partiell
författningsreform att det fanns anledning att gå fram med försiktighet om man
ville begränsa antalet ledamöter i en enkammarriksdag. Enligt beredningen
skulle en begränsning sannolikt gå ut framför allt över glesbygdernas
representation. Vid en avvägning mellan de skilda synpunkter som framförts kom
beredningen för sin del till uppfattningen att enkammarriksdagen borde bestå av
350 ledamöter.
Frågan om den nya riksdagens ledamotsantal blev föremål för en omfattande
debatt. Konstitutionsutskottet (KU 1968:20) konstaterade att det även inom
utskottet funnits delade meningar, men att flertalet ledamöter funnit sig böra
godta den kompromiss som träffats av Grundlagberedningens majoritet.
I Grundlagberedningens betänkande (SOU 1970:17) Ersättare för
riksdagsledamöterna väcktes tanken att ett införande av ett ersättarsystem
borde kombineras med en sänkning av riksdagens ledamotsantal. Beredningen fann
dock att det angelägna i en nära och levande kontakt mellan väljare och valda
bjöd till försiktighet inför tanken att minska ledamotsantalet.
Föredragande statsrådet anförde i samband med förslaget om införande av
ersättare (prop. 1972:66) att det enligt hans mening inte fanns anledning att
koppla samman ersättarfrågan med den större frågan om lämpligt antal
riksdagsledamöter. Han tillfogade att den senare frågan varken kunde eller
borde bedömas uteslutande eller ens huvudsakligen under hänsynstagande till
arbetsförhållandena i riksdagen. Andra faktorer, som t.ex. hänsynen till
möjligheterna att bereda olika landsdelar allsidig representation i riksdagen,
måste enligt föredragande statsrådet väga tyngre. Utskottet (KU 1972:30) kunde
för sin del ansluta sig till denna ståndpunkt. Enligt utskottets mening borde
därför inte frågan om riksdagens ledamotsantal tas upp till prövning i det
sammanhanget.
Antalet ledamöter i riksdagen ändrades vid antagandet av 1974 års
regeringsform till 349.
Folkstyrelsekommittén ansåg i betänkandet (SOU 1987:6) Folkstyrelsens villkor
att antalet ledamöter i riksdagen inte gärna kunde minskas om man ville behålla
en rimlig representation även för de rena glesbygdsområdena.
Motionen
Carl Bildt m.fl. (m) föreslår i motion 1997/98:K202 att antalet
riksdagsledamöter reduceras till 249 (yrkande 4). Sverige har, anförs i
motionen, med sina 349 ledamöter i förhållande till landets folkmängd
osedvanligt många ledamöter jämfört med andra demokratiska länder. Med färre
ledamöter skulle politikernas anonymitet avta. Dessutom skulle riksdagen bli
mer ?arbetsduglig?.
Tidigare riksdagsbehandling
Utskottet har behandlat motioner om att minska antalet riksdagsledamöter flera
gånger tidigare, senast i sitt av riksdagen godkända betänkande 1996/97:KU16.
Utskottet vidhöll då sin tidigare bedömning att en minskning av antalet
riksdagsledamöter, under förutsättning att den var mer än helt marginell,
skulle medföra svårighet att behålla såväl en rimlig partirepresentation som en
representation över huvud taget från olika delar av landet. Utskottet påpekade
också att ett minskat antal ledamöter skulle göra det ännu svårare för framför
allt ledamöterna från de mindre partierna att tillfredsställa önskemål om
deltagande i sammankomster och andra aktiviteter i valkretsarna. De då aktuella
motionerna avstyrktes.
Utskottets ställningstagande
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning och avstyrker motion 1997/98:K202
(m) yrkande 4.
Folkomröstningsinstitutet
Bakgrund
Enligt regeringsformen kan såväl beslutande som rådgivande folkomröstning
hållas. Sedan 1979 finns det (en ännu inte använd) möjlighet att anordna
beslutande folkomröstning i grundlagsärende (RF 8:15). En sådan folkomröstning
skall anordnas om yrkande därom framställs av minst en tiondel av riksdagens
ledamöter och minst en tredjedel röstar för bifall till yrkandet. Beslutande
folkomröstning skall hållas samtidigt med val till riksdagen. Vid omröstningen
får de röstande förklara huruvida de godtar ett av riksdagen antaget vilande
grundlagsförslag eller ej. Förslaget är förkastat, om de flesta av dem som
deltar i omröstningen röstar mot förslaget och de till antalet är fler än
hälften av dem som har avgivit godkända röster vid riksdagsvalet. I annat fall
avgör riksdagen ärendet.
Rådgivande folkomröstning har kunnat anordnas sedan 1922 och regleras numera
i regeringsformen 8 kap. 4 §. En sådan är rättsligt sett inte bindande för
statsmakterna. Rådgivande folkomröstning har hittills anordnats fem gånger.
Senaste gången var år 1994 om anslutningen till Europeiska unionen.
Folkomröstningsutredningen
Folkomröstningsutredningen hade till uppgift att sammanställa och utvärdera
erfarenheter av folkomröstningar i Sverige och andra länder. Med utgångspunkt
från utvärderingen ankom det även på utredningen att överväga behovet av
författningsändringar. I sitt betänkande Folket som rådgivare och
beslutsfattare (SOU 1997:56) gjorde utredningen den bedömningen att det för
närvarande inte finns anledning att överväga någon principiell förändring av
möjligheten till beslutande folkomröstning i grundlagsfrågor som är reglerade i
RF 8:15. Utredningen ansåg emellertid att det bör bli möjligt att anordna
beslutande folkomröstningar utöver vad som är möjligt i dag. Den presenterade
två olika förslag för hur detta skulle kunna genomföras. Enligt det ena skulle
medborgarna kunna acceptera eller förkasta ett av riksdagen antaget beslut i
ett lagstiftningsärende. Enligt det andra skulle riksdagen inte först fatta
beslut utan avgörandet i en lagfråga skulle läggas direkt i medborgarnas
händer. I en särskild lag beslutar dock riksdagen - enligt samma modell som
gäller för dagens RF 8:4 - om de alternativ som medborgarna har att ta
ställning till. De båda förslagen har delvis olika syften. Medan det
förstnämnda i första hand ger medborgarna möjlighet att stoppa ett beslut
innebär det andra att de kan välja mellan olika alternativ. Alternativen är
inte ömsesidigt uteslutande, utan båda skulle kunna införas.
Beträffande de rådgivande folkomröstningarna föreslog utredningen att en
kvorumregel införs. Detta eftersom även rådgivande folkomröstningar i praktiken
uppfattas som bindande.
Förslagen från Folkomröstningsutredningen är för närvarande föremål för
överväganden inom Regeringskansliet.
Motionerna
Förslag om ett reformerat folkomröstningsinstitut framförs i två motioner. I
motion 1997/98:K202 av Carl Bildt m.fl. (m) föreslås ett utvidgat
folkomröstningsinstitut vid lagfrågor (yrkande 9). Utvidgningen föreslås göras
till en motsvarighet till vad som gäller för beslutande folkomröstning i
grundlagsfrågor. Det innebär att sedan riksdagen fattat beslut i en lagfråga
skall en tiondel av riksdagens ledamöter kunna kräva att frågan underkastas en
folkomröstning. Om en tredjedel av riksdagens ledamöter stöder detta yrkande
skall en folkomröstning anordnas. Om majoriteten av väljarna säger nej har
förslaget fallit. För att inte hur små minoriteter som helst skall kunna fälla
avgörandet bör vissa kvorumregler införas. Motionärerna anser att en sådan
förändring av folkomröstningsinstitutet skulle tjäna syftet att stärka
demokratin och respekten för grundläggande moraliska och etiska principer i
lagstiftning och myndighetsutövning.
I motion 1997/98:K506 av Peter Eriksson m.fl. (mp) föreslås en rad olika
förändringar av folkomröstningsinstitutet. För det första bör varje
grundlagsändring föranleda en beslutande folkomröstning (yrkande 5). En sådan
bör anordnas på valdagen. En sådan förändring skulle stärka grundlagens
ställning och tydliggöra att den är svårändrad och står för kontinuitet. För
det andra föreslås att bindande folkomröstningar bör kunna anordnas på
folkinitiativ (yrkande 6). Motionärerna föreslår att 300 000 underskrifter från
röstberättigade skall krävas vid nationella folkomröstningar. För att vinna en
folkomröstning skall krävas enkel majoritet. Inga särskilda kvorumregler bör
gälla för folkomröstningen. Det sistnämnda bör enligt motionärerna gälla för
alla nationella folkomröstningar, vilket således kräver en förändring av
rådande bestämmelser för beslutande folkomröstningar (yrkande 8). Slutligen
föreslår motionärerna att en bestämmelse införs i regeringsformen som innebär
att det bara får finnas två alternativ vid nationella folkomröstningar vid
sidan om blankröst: ja och nej (yrkande 7).
Tidigare riksdagsbehandling
Folkomröstningsutredningen tillkallades av regeringen med anledning av ett
tillkännagivande från riksdagen våren 1994 (bet. 1993/94:KU44). Utskottet ansåg
att det finns brister i nuvarande folkomröstningsinstitut. En sådan brist var
enligt utskottet att möjligheten att göra omröstningar formellt beslutande är
begränsad. Genom att flera alternativ än två kan förekomma vid en omröstning
kan resultatet bli att inget alternativ får absolut majoritet, och tvister kan
då uppstå om hur resultatet skall tolkas. Det fanns enligt utskottets
uppfattning anledning att sammanställa och utvärdera erfarenheter av
folkomröstningar i Sverige och andra länder.
Utskottet behandlade förslag om ett reformerat folkomröstningsinstitut senast
i sitt betänkande 1995/96:KU6. Utskottet vidhöll då sin bedömning om behovet av
en översyn. Motionsyrkandena avstyrktes.
Utskottets ställningstagande
Utskottet anser inte att det finns anledning att föregripa de övervägningar som
för närvarande görs i Regeringskansliet med anledning av
Folkomröstningsutredningens betänkande. Motionerna 1997/98:K202 (m) yrkande 9
och 1997/98:K506 (mp) yrkandena 5-8 avstyrks.
Val av statsminister
Gällande bestämmelser
Bestämmelserna om val av statsminister återfinns i 6 kap. regeringsformen. Det
är talmannens uppgift att framlägga förslag till ny statsminister för
riksdagen. Dessförinnan måste talmannen ha samrått med företrädare för varje
partigrupp och överlagt med vice talmännen. Röstar mer än hälften av
riksdagsledamöterna mot förslaget är det förkastat. I annat fall är det godkänt
(RF 6:2). Förkastas förslaget har talmannen att återkomma, men om talmannens
förslag förkastas fyra gånger avbryts förfarandet i avvaktan på riksdagsval. Om
ej ordinarie val skall hållas inom tre månader, förrättas extra val inom samma
tid (RF 6:3).
Den svenska parlamentarismen bygger huvudsakligen på ett s.k. negativt
ansvar, dvs. regeringen kan sitta kvar, så länge inte parlamentets majoritet
har uttalat att regeringen inte har dess förtroende (RF 12:4 första stycket).
Reglerna motiverades med att de bör fungera smidigare i lägen där regeringen
har ett svagt underlag i riksdagen. Någon partigrupp kan tänkas tolerera
regeringen men inte vilja stödja den positivt. Ett krav på uttrycklig
förtroendeförklaring vid regeringsbildningen kan tänkas försvåra denna.
Motionen
Lars Stjernkvist (s) föreslår i motion 1997/98:K217 att en översyn görs av
regeringsformens bestämmelser om val av statsminister. Motionären anser att
rådande ordning är tveksam. Utgångspunkten borde i stället vara att det skall
fordras att en majoritet av ledamöterna stöder talmannens förslag till
statsminister.
Utskottets ställningstagande
Utskottet anser inte att det finns skäl att ompröva bestämmelserna om val av
statsminister. De skäl som anfördes när bestämmelserna infördes är alltjämt
giltiga. Motion 1997/98:K217 (s) avstyrks.
Bakgrund
Utskott får enligt RO 3:7 väcka förslag i ämne som hör till dess handläggning.
För ett sådant beslut krävs enkel majoritet. För finansutskottet är
förslagsrätten vidare. Det får i ekonomisk-politiskt syfte väcka förslag även i
ämne som hör till annat utskotts beredningsområde.
Av 8 kap. 15 § regeringsformen framgår att konstitutionsutskottet med fem
sjättedels majoritet kan besluta om undantag från bestämmelsen i samma lagrum
om att förslag till grundlagsförslag måste anmälas i kammaren minst nio månader
före valet. En minoritet om drygt en sjättedel kan med andra ord hindra att
konstitutionsutskottet lämnar ett förslag till vilande grundlagsförslag som
riksdagen kan ta slutlig ställning till efter det närmast följande valet. Inget
hindrar emellertid att utskottet med enkel majoritet beslutar om ett vilande
grundlagsförslag som utöver det närmaste valet också vilar över det därpå
följande innan riksdagen tar upp det till slutlig prövning.
Motionen
Regeringsformens starka betoning av majoritetsprincipen och bristfälliga
minoritetsskydd är enligt Anders Björck m.fl. i motion 1997/98:K227 klart
otillfredsställande. Ett effektivt parlamentariskt vapen till värn för
minoritetens vilja vore att stärka minoritetsskyddet vid beredningen av
lagstiftnings-ärenden i såväl konstitutionsutskottet som i övriga utskott.
Vad avser konstitutionsutskottet föreslår motionärerna att det införs ett
förbud för konstitutionsutskottet att lägga fram förslag till grundlagsändring
kortare tid än nio månader före ett riksdagsval om en minoritet på en sjättedel
av ledamöterna motsätter sig det (yrkande 1).
Därtill föreslår motionärerna att ett minoritetsskydd införs för
utskottsinitiativ (yrkande 2). Initiativ i utskotten bör fordra fem sjättedels
majoritet, på samma sätt som det redan nu krävs i fråga om vilande
grundlagsförslag i konstitutionsutskottet.
Tidigare riksdagsbehandling
Motionsyrkande med samma innebörd som de nu aktuella behandlades av utskottet
hösten 1995 och även våren 1997 (bet. 1995/96:KU6 resp. 1996/97:KU26).
Utskottet ansåg vid dessa tillfällen att utskottens initiativrätt stärker
riksdagens ställning och underlättar dess arbetsmöjligheter. Vidare utgick
utskottet från att utskottens initiativrätt - allmänt och i grundlagsärenden -
även fortsättningsvis skulle begagnas med varsamhet och att politisk enighet
skulle eftersträvas i de fall där initiativ skulle komma i fråga. Utskotten
förutsätts vara restriktiva med att själva arbeta fram mer omfattande förslag
utan beredning inom Regeringskansliet. Motionerna avstyrktes.
Utskottets ställningstagande
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning om bestämmelserna för utskotts-
initiativ i grundlagsfrågor. Initiativrätten bör användas med varsamhet och det
är angeläget att i utskottets arbete eftersträva politisk enighet, särskilt i
för styrelseskicket viktiga frågor. Utskottet avstyrker motion 1997/98:K227 (m)
yrkande 1.
Även beträffande utskottsinitiativ i övriga frågor, andra än grundlagsfrågor,
vidhåller utskottet den ståndpunkt utskottet tidigare intagit. Utskotten
förutsätts vara restriktiva med att själva arbeta fram mer omfattande förslag
utan beredning inom Regeringskansliet. Motion 1997/98:K227 (m) yrkande 2
avstyrks.
Hörande av Lagrådet i grundlagsfrågor
Gällande bestämmelser
Enligt 8 kap. 18 § regeringsformen skall det finnas ett lagråd för att avge
yttrande över lagförslag. I Lagrådet ingår domare i Högsta domstolen och
Regeringsrätten. Yttrande av Lagrådet bör inhämtas över vissa uppräknade typer
av lagar, däribland grundlag om tryckfriheten och motsvarande frihet att yttra
sig i andra medier, civillag, lag som begränsar någon av de grundläggande fri-
och rättigheterna samt offentligrättslig lag som gäller åligganden för enskilda
eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska
förhållanden (bl.a. strafflag och lag om statlig eller kommunal skatt), om
lagen är viktig för enskilda eller från allmän synpunkt. Undantag gäller om
Lagrådets hörande skulle sakna betydelse på grund av frågans beskaffenhet eller
skulle fördröja lagstiftningsfrågans behandling så att avsevärt men skulle
uppkomma.
Lagrådets granskning skall avse hur förslaget förhåller sig till grundlagarna
och rättsordningen i övrigt, hur förslagets föreskrifter förhåller sig till
varandra, hur förslaget förhåller sig till rättssäkerhetens krav, om förslaget
är så utformat att lagen kan antas tillgodose angivna syften samt vilka problem
som kan uppstå vid tillämpningen.
Närmare bestämmelser om Lagrådet finns i lagen (1979:368) om Lagrådet.
Lagrådet är ett rådgivande organ och inte ett beslutande. Regeringen och
ytterst riksdagen kan välja att inte följa dess förslag. Lagrådets yttrande kan
inhämtas också över författningsförslag utanför det i RF angivna
granskningsområdet.
Motivuttalanden
Frågan om lagrådsgranskningen behandlades utförligt i
Rättighetsskyddsutredningens betänkande Förstärkt skydd för fri- och
rättigheter (SOU 1978:34). Principerna bakom det förslag om Lagrådets
granskningsområde som Rättighetsskyddsutredningen lade fram sammanföll till
stor del med dem som åberopats bl.a. vid 1970-1971 års reform: Lagrådets
kapacitet skulle utnyttjas så väl som möjligt, man skulle så långt möjligt söka
åstadkomma att Lagrådet ägnade sig åt de förslag som behövde dess granskning
och inte tvingades att arbeta med mindre betydelsefulla frågor. Under
utredningens arbete hade ansetts att bland de lagar som i första hand borde
granskas av Lagrådet borde nämnas bl.a. motsvarigheterna till vad som förut
benämndes allmän civillag och kriminallag. Vissa andra grupper av föreskrifter
hade inte heller orsakat nämnvärda diskussioner, nämligen grundlag om
tryckfriheten, lag om begränsning av rätten att ta del av allmänna handlingar
och annan lag som angår begränsning av någon av de grundläggande fri- och
rättigheterna. Detsamma gällde rättegångsbalken, förvaltningsprocesslagen,
grundläggande föreskrifter om statstjänstemännens rättsställning och övriga
föreskrifter som enligt 11 kap. regeringsformen skall ha formen av lag. De mest
betydande svårigheterna torde enligt utredningen de återstående lagförslagen
bereda, nämligen skattelagarna och annan offentligrättslig lag som gäller
åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga
eller ekonomiska förhållanden, bortsett från ?allmän kriminallag?.
I proposition 1978/79:195 förordade departementschefen att
Rättighetsskyddsutredningens lösning valdes när det gällde lagrådsgranskningens
omfattning. Han tillade att när det gällde t.ex. regeringsformen och
kommunallag, som inte avsåg kommunal beskattning, det dessutom måste beaktas
att dessa lagar till den helt övervägande delen gällde frågor av politisk natur
och därför, med tanke på den inriktning granskningen skulle ha, var mindre väl
lämpade för lagrådsgranskning.
Motionen
I motion 1997/98:K202 av Carl Bildt m.fl. (m) begärs en utökad skyldighet att
inhämta yttrande från Lagrådet (yrkande 14). Motionärerna anser att det är en
egendomlighet i de nuvarande bestämmelserna att Lagrådet normalt inte behöver
höras över grundlagsändringar, om det inte gäller tryckfriheten och liknande.
Motionärerna anser att uttalandet i förarbetena att regeringsformen är mindre
väl lämpad för lagrådsgranskning på grund av att den till helt övervägande del
innehåller frågor av politisk natur knappast är hållbart. Också vanliga lagar
kan avse politiskt känsliga frågor, och då begränsar sig Lagrådet regelmässigt
till en rent teknisk granskning, påpekar motionärerna. Det finns därför ingen
anledning att koppla bort den lagtekniska expertisen just i de allra viktigaste
lagstiftningsärendena, dvs. sådana ärenden som rör grundlagarna. Det bör enligt
motionärerna ankomma på regeringen att närmare se över bestämmelserna om
lagrådsgranskning i syfte att säkerställa att Lagrådets erfarenhet och kunnande
utnyttjas även i de lagstiftningsfrågor som avser grundlagarna.
Tidigare riksdagsbehandling
Utskottet behandlade en likalydande motion i sitt betänkande 1996/97:KU26.
Utskottet hänvisade då till tidigare behandling av ett motionsyrkande om att
utvidga laggranskningen till grundlagsfrågor. Det föreligger inte något hinder
att inhämta Lagrådets yttrande över andra förslag än de som nämns i 8 kap. 18 §
RF, och det fanns enligt utskottets bedömning inte anledning att föreskriva
skyldighet att höra Lagrådet över grundlagsförslag i vidare utsträckning än vad
som redan gällde.
Utskottets ställningstagande
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning och avstyrker motion 1997/98: K202
(m) yrkande 14.
Lagprövningsrätten
Gällande bestämmelser
Sedan år 1979 är lagprövningsrätten inskriven i 11 kap. 14 § regeringsformen.
Lagprövningsrätten innebär att en domstol eller annat offentligt organ, som
finner att en föreskrift står i strid med en bestämmelse i grundlag eller annan
överordnad författning eller att stadgad ordning har åsidosatts vid dess
tillkomst, har skyldighet att åsidosätta föreskriften. Om det är riksdagen
eller regeringen som har beslutat föreskriften skall tillämpningen underlåtas
bara om felet är uppenbart.
Motionen
I motion 1997/98:K202 av Carl Bildt m.fl. (m) föreslås att uppenbarhets-
rekvisitet tas bort (yrkande 11). Motionärerna anser att kravet på att felet
skall vara uppenbart har kommit att utgöra en omotiverad och svårförståelig
begränsning till förfång för medborgarna och det skydd för grundläggande
friheter och mänskliga rättigheter som de ostridigt bör åtnjuta. De påpekar
också, bl.a. med hänvisning till konstitutionsutskottets tidigare behandling av
frågan, att det råder osäkerhet om uppenbarhetsrekvisitet kan behållas till
följd av EG-rätten och införlivandet av Europakonventionen.
Tidigare riksdagsbehandling
Utskottet behandlade förslag om lagprövningsrätten senast i sitt betänkande
1996/97:KU26. Utskottet konstaterade då att genom Sveriges medlemskap i EU och
införlivandet av Europakonventionen i svensk rätt har utrymmet för att tillämpa
uppenbarhetsrekvisitet i 11 kap. 14 § RF minskat. EG-rätten har företräde
framför svensk lag utan att det finns något krav på uppenbar motstridighet.
Vissa delar av Europakonventionen - de som ingår i EG-rätten - skall därmed
tillämpas omedelbart framför svensk lag, medan andra delar av konventionen
skall tillämpas först om ett "uppenbart fel" föreligger. Europadomstolen i
Strasbourg tillämpar emellertid inte uppenbarhetsrekvisitet vid sin prövning.
Om EU skulle ansluta sig till Europakonventionen skulle konventionen i sin
helhet bli EG-rätt med generell tillämpning och utrymmet för att i Sverige
tillämpa uppenbarhetsrekvisitet vid normkollisioner bli ännu mindre.
Utskottet påpekade dock att lagprövningsregeln i 11 kap. 14 § RF tar sikte på
konflikter mellan svenska rättsnormer av skilda valörer. Lagprövningen med dess
uppenbarhetsrekvisit är utformad för att domstolarna endast skall kunna gripa
in mot kränkningar av rättighetsskyddet i de fall då det verkligen framstår som
påkallat.
Utskottet ansåg därför inte att det fanns skäl att överväga någon förändring
av uppenbarhetsrekvisitet i lagprövningen och avstyrkte aktuell motion.
Utskottets ställningstagande
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning och avstyrker motion 1997/98:K202
yrkande 11.
Författningsdomstol
Motionerna
Förslag om att inrätta en författningsdomstol har lagts fram i två motioner.
Enligt Carl Bildt m.fl. (m) i motion 1997/98:K202 skulle en författningsdomstol
stärka skyddet för fri- och rättigheter. Med hänvisning till de tyska
författningsdomstolarna hävdar motionärerna att författningsdomstolar är en
viktig del för att förhindra en ny uppkomst av kommunistiska eller nazistiska
regimer. De påpekar även att beslut som fattas i god demokratisk ordning ibland
kan leda fel och anför som exempel den svenska tvångssteriliseringen.
Riksdagens beslut fattades i demokratisk ordning men kom ändå att strida mot
den grundläggande principen om alla människors lika värde. En
författningsdomstol skulle här kunna fylla en viktig funktion, liksom i fråga
om att skydda den grundlagsfästa kommunala självstyrelsen. En av de tyska
författningsdomstolarnas uppgifter är att pröva om de demokratiska
institutionerna håller sig inom sina kompetensområden. Ett annat skäl som nämns
är att Sverige blivit medlem i Europeiska unionen. Förutom att medlemskapet
medfört att EG-rätten gäller i Sverige, liksom i övriga medlemsstater, och EG-
rätten har företräde framför nationell lagstiftning så har svenska domstolar
och andra rättstillämpande myndigheter fått en normkontrollerande funktion av
helt annan omfattning än tidigare. Normkontrollen är inte inskränkt till att
avse lagar och författningar av lägre dignitet utan omfattar också frågan om
svensk grundlag står i överensstämmelse med EG-rätten. Motionärerna föreslår
att 1995 års domstolskommitté (dir. 1995:05 och 1997:50) genom tilläggsdirektiv
får i uppdrag att även belysa och lämna förslag till hur en
författningsdomstolsfunktion kan inlemmas i en framtida domstolsorganisation
(yrkande 12).
I motion 1997/98:K204 kritiserar Göran Hägglund och Rolf Åbjörnsson (kd)
konstitutionsutskottets bedömning i samband med tidigare behandling av förslag
om att införa en författningsdomstol. De båda motionärerna hävdar att
utskottets invändningar mot en författningsdomstol bygger på en missuppfattning
kring vad en författningsdomstol har för ändamål. Att påstå att ett system med
författningsdomstol innebär att politisk makt förs över till icke-politiska
organ är enligt motionärerna en missuppfattning av synen på oavhängiga
domstolar. Domstolarnas uppgift - även en författningsdomstol - är inte att
konkurrera med lagstiftaren utan att lösa fall i enlighet med lagstiftningen.
En författningsdomstols främsta uppgift, anser motionärerna, är att granska
vanlig lags överensstämmelse med grundlagen, inte att stifta ny lag. Enligt
kristdemokratisk uppfattning, anför motionärerna, skall en författningsdomstol
inrättas i Sverige. En sådan skall ha kompetens att pröva vanlig lags
överensstämmelse med grundlag. Tolkningstvister av vallag och övriga lagar som
rör det politiska systemets funktionssätt skall ligga inom domstolens
prövningsrätt. Detsamma skall gälla kränkningar av fri- och rättigheter.
Regeringen bör ges i uppdrag att tillsätta en utredning i syfte att åstadkomma
en författningsdomstol.
Tidigare riksdagsbehandling
Utskottet behandlade frågan om att inrätta en författningsdomstol senast i sitt
av riksdagen godkända betänkande 1996/97:KU26.
Utskottet hänvisade där till sin behandling av frågan i betänkandena
1993/94:KU24 och 1995/96:KU6. Utskottet instämde i Fri- och
rättighetskommitténs överväganden i betänkandet Fri- och rättighetsfrågor (SOU
1993:40) och ansåg i likhet med kommittén att ett huvudproblem med inrättandet
av en författningsdomstol var att ett sådant system var svårt att förena med
kravet att en rättighetsreglering inte fick innebära att politisk makt fördes
över till icke-politiska organ. De frågor en författningsdomstol skulle ta
ställning till skulle enligt utskottet bli fokuserade på ett helt annat sätt än
vad som sker vid en lagprövning enligt den ordning Sverige nu har. Utskottet
instämde i kommitténs uppfattning att redan den centralisering av
normkontrollen som systemet skulle innebära gjorde att det blev mer aktuellt
med en politisk ?styrning? av den dömande verksamheten. Det skulle i sin tur
leda till onödiga spänningar mellan den politiska och den dömande makten. I
likhet med kommittén ansåg utskottet att det var svårt att komma till rätta med
en befarad politisering av en sådan domstol genom att konstruera ett lämpligt
system för tillsättning av dess ledamöter.
Utskottet ansåg vidare i likhet med kommittén att man inte kunde komma ifrån
att resultatet lätt kunde bli någon form av blandad politisk-juridisk bedömning
av ett slag som inte eftersträvas i Sverige. Det anförda utgjorde enligt
utskottets mening tungt vägande skäl mot införandet av författningsdomstol.
Utskottets ställningstagande
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning och avstyrker motionerna
1997/98:K202 (m) yrkande 12 och 1997/98:K204 (kd).
Insatser för att slå vakt om demokratin m.m.
Motionerna
I en krympande ekonomi är det, anför Chatrine Pålsson (kd) i motion
1997/98:K230, angeläget att det finns förtroende för beslutsfattare. Hon
efterlyser därför åtgärder för att stärka förtroendet för politiker samtidigt
som medborgarna känner engagemang och vilja att aktivt delta i samhällets
utveckling. Det krävs ett åtgärdsprogram som syftar till att restaurera
förtroendet för hela demokratin.
Även Sylvia Lindgren m.fl. (s) kräver statliga insatser för att slå vakt om
demokratin. I motion 1997/98:K255 erinrar de om att demokratin är något som de
flesta i vårt land säger sig värna om. Demokrati är emellertid inte vunnen för
alltid. Det är, menar de, oerhört viktigt att slå vakt om den. Lågt
valdeltagande utgör varningssignaler. Ett sätt att slå vakt om demokratin är
att staten startar ett allmänt demokratiprojekt i de områden där valdeltagandet
ligger på en låg nivå (ca 60 %). En ytterligare åtgärd kan enligt motionärerna
vara att införa demokrati som ett obligatoriskt ämne i gymnasieskolan.
Ewa Larsson (mp) menar i motion 1997/98:K234 att brådskan i dagens samhälle
utgör ett hot. Vår tids största bristvara är tid. Riksdagen bör därför begära
att regeringen studerar brådska i ett demokratiperspektiv.
Utredningsläget
Regeringen har tillkallat Utredningen om folkstyret i Sverige inför 2000-talet
(dir. 1997:101) för att belysa folkstyrets förutsättningar, problem och
möjligheter inför nästa sekel. Kommittén, som tagit sig namnet
Demokratiutredningen, skall analysera forskningen, stimulera det offentliga
samtalet samt föreslå behövliga åtgärder för att stärka och fördjupa det
svenska folkstyret. Uppdraget är föranlett av en rad samhällsförändringar som
kan innebär problem och möjligheter för demokratins utveckling. Till de områden
som kommittén skall uppmärksamma hör ekonomins internationalisering. Hur
påverkar den tilltron till demokratin och politikens handlingsutrymme? Även
Sveriges EU-medlemskap skall behandlas. Hur har medlemskapet påverkat
möjligheten till inflytande, och hur påverkas självförståelse och identitet?
Opinionsbildningen är ytterligare ett område som skall tas upp.
Det är fyra olika uppgifter som kommittén förväntas lösa. Utifrån forskningen
och tidigare utredningar skall utredningen beskriva tillståndet i demokratin.
Av kommittén förväntas också en värdering och analys av detta material bl.a.
med syfte att se vilka ytterligare frågeställningar som behöver belysas.
Kommittén skall även stimulera det offentliga samtalet om demokratin. Slutligen
skall den lägga konkreta förslag där det behövs nya åtgärder.
Utredningen planeras avslutas hösten 1999.
Utskottets ställningstagande
Demokratiutredningen har fått ett vidsträckt uppdrag att studera viktiga
aspekter av den svenska demokratin. Det ligger enligt utskottets bedömning nära
till hands att anta att utredningen under sitt arbete kommer att beröra de
frågor som väcks i motionerna. Utskottet vill också påpeka att kommittén inte
bara skall förbättra kunskapen om den svenska demokratin utan också har till
uppgift att stimulera det offenliga samtalet om demokrati. Motionerna
1997/98:K230 (kd), 1997/98:K234 (mp) och 1997/98:K255 (s) torde därför i
betydande mån kunna tillgodoses av Demokratiutredningens arbete, varför de
avstyrks.
Den kommunala utjämningsavgiften
Rådande statsbidrags- och utjämningssystem
Det statsbidrags- och utjämningssystem till kommunerna och landstingen som
gäller fr.o.m. den 1 januari 1996 består av fyra delar: inkomstutjämning,
kostnadsutjämning, generellt statsbidrag samt införanderegler.
Inkomstutjämningen, som syftar till att utjämna skillnader i skatteinkomster,
innebär att kommuner och landsting med en skattekraft under riksgenomsnittet
får ett bidrag från staten. Summan av bidragen är lika stor som summan av de
avgifter som tas ut från kommuner och landsting som har en skattekraft som
ligger över riksgenomsnittet.
Kostnadsutjämningen, som syftar till att utjämna strukturella behovs- och
kostnadsskillnader, innebär att kommuner och landsting med ogynnsamma
strukturella förhållanden får ett bidrag från staten. Summan av bidragen är
lika stor som summan av de avgifter som tas ut från kommuner och landsting som
har en gynnsam struktur.
Kommunerna och landstingen erhåller ett generellt bidrag från staten som
utbetalas lika i kronor per invånare. Bidragen är olika stora till kommunerna
respektive landstingen.
Det nya systemet införs successivt under åtta år för att mildra
omfördelningseffekterna. Införandereglerna begränsar bidragsminskningarna över
hela åttaårsperioden. För kommunerna begränsas också bidragsökningarna under de
tre första åren.
Vissa grundlagsbestämmelser om den kommunala självstyrelsen
I regeringsformens portalparagraf andra stycket föreskrivs att den svenska
folkstyrelsen förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt
statsskick och genom kommunal självstyrelse. I 1 kap. 7 § andra stycket stadgas
att kommunerna får ta ut skatt för ?skötseln av sina uppgifter?.
Införandet av det rådande utjämningssystemet
Regeringen presenterade i 1995 års kompletteringsproposition (prop.
1994/95:150) ett förslag till nytt bidrags- och utjämningssystem. Förslaget
innebar, såvitt här är av intresse, att en inomkommunalt finansierad inkomst-
respektive kostnadsutjämning skulle införas.
Lagrådet fann efter remiss från finansutskottet att propositionsförslaget
inte stod i överensstämmelse med regeringsformens bestämmelser i 1 kap. 7 §
andra stycket och avstyrkte det därför (bet. 1994/95:FiU19, bil. 2). Förslaget
skulle medföra - framhöll Lagrådet - att kommuner och landsting, vilka kommer
att vidkännas avdrag från skatteintäkterna, genom uttagande av kommunalskatt
och landstingsskatt bidrar till att täcka behovet av medel i andra kommuner och
landsting. Frågan är om en sådan skatt kan anses uttagen för skötseln av
kommunens eller landstingets uppgifter.
Enligt Lagrådet kunde den föreslagna ordningen inte anses stå i
överensstämmelse med ordalagen i bestämmelsen. För tolkningen av begreppet
?skötseln av sina uppgifter? har Lagrådet sökt vägledning i vad som i lag och
praxis ansetts vara en kommuns eller ett landstings angelägenheter och har
funnit att bestämmelser i kommunallagen och ett stort antal andra lagar om en
kommuns befogenheter utgår från vad som brukar kallas lokaliserings-principen.
Med lokaliseringsprincipen avses ett krav på anknytning till kommuns eller
landstings område eller dess medlemmar.
Lagrådet lade till att syftet med förslaget kunde tillgodoses med någon annan
teknik avseende avgifter och bidrag, vilket inte skulle strida mot
regeringsformens bestämmelser.
Konstitutionsutskottet redogjorde i sitt yttrande (1994/95:KU6y) för den
konstitutionella praxis som utvecklats och kom till slutsatsen att det fanns
flera omständigheter som gav utrymme åt en annan tolkning än Lagrådets av
grundlagens bestämmelser om beskattningsrätten. Utskottet erinrade om att det i
förarbetena till regeringsformens bestämmelse om lagprövning (KU 1978/79:39 s.
13) anförs att det är naturligt att riksdagen som grundlagsstiftare är den
instans som är bäst ägnad att pröva om en viss föreskrift är grundlagsenlig.
Utskottet ansåg det emellertid vara mycket angeläget att det inte finns någon
tveksamhet kring tillämpningen av regeringsformen. Utskottet förordade därför
att frågan om innebörden av den kommunala självstyrelsen och beskattningsrätten
och dess förhållande till utformningen av grundlagsbestämmelserna blev föremål
för en analys och ett förtydligande.
På finansutskottets förslag beslöt riksdagen ställa sig bakom förslaget om
ett nytt bidrags- och utjämningssystem när det gällde de grundläggande
principerna beträffande syfte, inriktning, omfattning och införanderegler
(bet.1994/95:FiU19). Men utskottet och riksdagen ansåg med hänvisning till
konstitutionsutskottets yttrande att man i första hand borde välja en annan
lagstiftningsteknik för att uppnå de eftersträvade utjämningseffekterna.
Riksdagen begärde därför ett nytt förslag från regeringen i så god tid att
systemet skulle kunna vara i kraft fr.o.m. den 1 januari 1996.
I proposition 1995/96:64, som Lagrådet godkänt, föreslog regeringen en sådan
lagteknisk lösning som konstitutionsutskottet förordat. Enligt förslaget, som
vann riksdagens bifall, genomfördes med vissa justeringar det utjämningssystem
som riksdagen under våren ställt sig bakom. I stället för att en del av en
kommuns respektive ett landstings skatteinkomster skulle tillföras annan kommun
eller landsting, svarar staten nu formellt för utjämningskostnaderna, men dessa
finansieras genom en utjämningsavgift till staten från de ekonomiskt och
strukturellt starkare kommunerna respektive landstingen.
Motionen
Henrik S Järrel (m) anser i motion 1997/98:Fi603 att det av kommuner och
landsting finansierade utjämningssystemet bör avskaffas. Endast staten skall ha
uppgiften att via den statliga inkomstskatten och andra statliga inkomstkällor
sörja för finansieringen av ett kommunalt utjämningssystem. Bestämmelserna i
regeringsformens 1 kap. 7 § andra stycket bör därför preciseras så att
kommunerna medges att ta ut skatt eller avgift för skötseln endast av den egna
kommunens uppgifter (yrkande 4).
Utredningsläget
Regeringen tillkallade år 1995 en parlamentarisk kommitté med uppgift att
analysera innebörden av den kommunala självstyrelsen och beskattningsrätten och
dess förhållande till grundlagsbestämmelserna (dir. 1995:111). Kommittén
avlämnade i september 1996 sitt betänkande Den kommunala självstyrelsen och
grundlagen (SOU 1996:129). I betänkandet hänvisar kommittén till
riksdagsbehandlingen av det nya utjämningssystemet år 1995 och konstaterar att
man därigenom har fört in en ny syn på den kommunala beskattningsrätten genom
att skatt som tas upp av en kommun eller ett landsting ansetts delvis kunna tas
i anspråk för att bekosta andra kommuners respektive landstings uppgifter. Den
syn som riksdagens ställningstagande ger uttryck för bör komma till klart
uttryck i RF. Kommittén föreslår därför att RF kompletteras med en bestämmelse
om att kommuner och landsting i lag får åläggas att bidra till kostnaden för
andra kommuners respektive landstings uppgifter om det görs för att uppnå en
jämlik fördelning av resurser mellan kommuner och mellan landsting. Förslaget
har remissbehandlats och är föremål för beredning i Regeringskansliet.
Regeringen har också tillkallat en kommitté (dir. 1995:118, 1997:32) med
uppgift att följa upp och utvärdera samt lämna förslag i syfte att utveckla
statsbidrags- och utjämningssystemet. Kommittén har avlämnat delbetänkandet
Hantering av fel i utjämningssystemet för kommuner och landsting (SOU 1997:93).
Utskottets ställningstagande
Utskottet vidhåller den bedömning som utskottet gjorde i sitt yttrande
1994/95:KU6y till finansutskottet beträffande utjämningssystemets förhållande
till grundlagsbestämmelserna. Utskottet vidhåller även att det är mycket
angeläget att det inte finns någon tveksamhet kring tillämpningen av
regeringsformen och kan konstatera att det i Regeringskansliet pågår
övervägningar med anledning av förslagen i betänkandet Den kommunala
självstyrelsen och grundlagen (SOU 1996:129). Motion 1997/98:Fi603 (m) yrkande
4 avstyrks.
Införlivandet av konventioner med svensk rätt
Allmänt om fullgörande av internationella avtal
Effekten av en internationell överenskommelse är att den anslutande staten har
att lojalt fullgöra de åtaganden som framgår av överenskommelsen. Parterna är
folkrättsligt förpliktade att se till att deras nationella myndigheter
tillämpar överenskommelsens bestämmelser. Underlåtenhet härutinnan utgör
folkrättsbrott. Det finns ingen allmän folkrättslig regel för hur de
avtalsslutande staterna skall gå till väga för att uppfylla sina
konventionsförpliktelser. Ibland kan den internationella överenskommelsen
innehålla bestämmelser om hur konventionen skall fullgöras. Vanligtvis saknas
dock sådana bestämmelser. Parterna har då full handlingsfrihet i fråga om den
teknik de vill använda för att uppfylla åtagandena i konventionen.
Olika metoder att införliva en konvention med nationell rätt
I många stater gäller som en allmän statsrättslig princip att ingångna
konventioner automatiskt blir en del av den interna, nationella rätten. Dessa
konventioner skall således direkt tillämpas av domstolar och andra myndigheter
på samma sätt som nationellt stiftad lag. Detta är förhållandet i t.ex. USA,
Frankrike, Nederländerna och Belgien. I andra rättssystem som t.ex. de
skandinaviska länderna, Storbritannien, Tyskland och Italien existerar inte en
sådan automatik. Det krävs då ett införlivande med den nationella
rättsordningen för att konventionen skall kunna tillämpas i landet. Att en av
Sverige tillträdd konvention inte blir direkt tillämplig för de svenska
domstolarna och myndigheterna utan att detta föreskrivits i lag torde i dag stå
helt klart. Såväl Högsta domstolen, Regeringsrätten som Arbetsdomstolen har
uttalat att internationella överenskommelser inte utan förmedling av
lagstiftning blir gällande svensk rätt (AD 1972 nr 5, NJA 1973 s. 423, RÅ 1974
ref. 61, NJA 1981 s. 1205 och NJA 1984 s. 903).
I Sverige har införlivandet med svensk rätt huvudsakligen skett genom att den
internationella överenskommelsen transformerats till svensk rätt, dvs.
omarbetats till svensk författningstext. I ett antal fall har dock avtalet i
stället inkorporerats, dvs. det har i lag eller annan författning föreskrivits
att den internationella överenskommelsens bestämmelser gäller i Sverige.
På denna punkt innebär medlemskapet i EU särskilda förutsättningar. Enligt
artikel 189 i Romfördraget är förordningar direkt tillämpliga i
medlemsstaterna. Ett direktiv skall med avseende på det resultat som skall
uppnås vara bindande för varje medlemsstat till vilken det är riktat, men skall
överlåta åt de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt
för genomförandet.
Motionen
I motion 1997/98:K235 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) hemställs att ingångna och
ratificerade konventioner skall införlivas i svensk lagstiftning och att de
skall vara direkt tillämpliga i svensk lag. Motionärerna påpekar att Sverige
deltar mycket aktivt på det internationella planet i olika frågor, men det
finns exempel där Sverige inte lever upp till konventionerna. Beträffande t.ex.
barnkonventionen har nyligen Barnkommittén (SOU 1997:116) föreslagit att
konventionen inte skall inkorporeras med svensk rätt. Ett annat exempel där det
råder inkongruens mellan ingångna internationella avtal och svensk rätt är inom
internationell miljövård. Motionärerna hävdar att Sverige mer eller mindre
struntar i att genomföra bestämmelserna i den s.k. Esbo-konventionen om MKB i
ett gränsöverskridande sammanhang.
Utskottets ställningstagande
Det står klart att Sverige tillämpar ett s.k. dualistiskt system för
införlivandet av internationella konventioner med svensk rätt. Det innebär att
en av Sverige tillträdd konvention inte blir direkt tillämplig för de svenska
domstolarna och myndigheterna utan att detta föreskrivits i lag. I några andra
länder tillämpas det s.k. monistiska systemet som innebär att konventionerna
automatiskt införlivas med landets rätt. Utskottet kan konstatera att olika
länder kommit att tillämpa olika system. Det finns enligt utskottets mening
inte skäl att gå över till det monistiska systemet. Motion 1997/98:K235 (mp)
avstyrks.
Skiljande av domare från befattning med pågående mål
Bakgrund
I december 1995 blev ett hovrättsråd i Svea hovrätt mot sin vilja genom beslut
av hovrätten (hovrättspresidenten) i administrativ ordning befriad från ansvar
för den egna roteln på den avdelning han då tjänstgjorde på. Beslutet innebar
att han också befriades från referentskapet i ett narkotikamål, lottat på hans
rotel och utsatt till huvudförhandling senare samma månad. Hovrättsrådet
anmälde hovrättspresidentens beslut till Justitiekanslern, JK, och gjorde
gällande att beslutet var grundlagsstridigt. Av handlingarna hos JK framgick
att hovrättsrådet ex officio inkallat de polismän som hörts i tingsrätten till
omförhör i hovrätten. Hovrättsrådet gjorde gällande att detta hans agerande
utgjort orsaken till att han bytts ut som referent. Hovrätten bestred att detta
varit fallet och hävdade att beslutet grundats på att hovrättsrådet varit
tjänsteodugligt en längre tid.
Justitiekanslern avgav sitt beslut den 2 oktober 1996. JK anför i beslutet
att i den garanti som en ordinarie domare har mot att bli skild från sin tjänst
i annan ordning än den som anges i lag måste inrymmas mer än den formella
behörigheten att tjänstgöra som domare och komma i åtnjutande av de därmed
förenade ekonomiska förmånerna. Däri måste, enligt JK, rimligen även innefattas
en rätt att - utan andra sanktioner än de som är föreskrivna i lag - få utöva
de arbetsuppgifter som är förenade med tjänsten. JK gör därför den bedömningen
att hovrättens åtgärd att tvångsvis, genom ett administrativt beslut, omplacera
det aktuella hovrättsrådet från att vara indelad till tjänstgöring på en
avdelning med ansvar för en rotel till att tjänstgöra i en s.k. pool utan eget
rotelansvar inte synes stå i överensstämmelse med bestämmelsen i 11 kap. 5 §
RF.
Sveriges domareförbund har i en skrivelse till Justitiedepartementet den 16
september 1996 anfört att det enligt Domareförbundets mening strider mot
grunderna för 11 kap. 2 § RF om en domstolschef i administrativ ordning skiljer
en domare från befattningen av ett mål i syfte att påverka målets handläggning.
Förbundet anser att dessa principer bör framgå av bestämmelser i lag och
hemställer att departementet låter utreda frågan.
Motionen
I motion 1997/98:Ju406 av Alice Åström m.fl. (v) begärs att en utredning
tillsätts angående lagreglering av skiljandet av domare från befattning med ett
pågående mål eller förflyttning av domare som reaktion på beslut som domaren
fattat under målets handläggning (yrkande 2).
Motionärerna förklarar sig dela Domareförbundets syn på dessa frågor och
anser att oavsett hur det förhållit sig i det konkreta fallet är den
intressanta och viktiga frågan under vilka förhållanden en ordinarie domare mot
sin vilja får fråntas ett på hans rotel lottat mål. Enligt motionärerna är
domstolarnas självständighet och skyddet mot påtryckningar från utomstående -
även regering, riksdag och myndigheter - ett nödvändigt fundament för en
rättsstat. Frågan bör därför utredas skyndsamt.
Gällande bestämmelser
Enligt 11 kap. 2 § RF får ingen myndighet, inte heller riksdagen, bestämma hur
domstol skall döma i det enskilda fallet eller hur domstol i övrigt skall
tillämpa rättsregel i särskilt fall. I fråga om de ordinarie domarnas
rättsställning finns vidare en grundläggande bestämmelse i 11 kap. 5 § RF.
Enligt den bestämmelsen får den som utnämnts till ordinarie domare skiljas från
tjänsten endast
1. om han genom brott eller grovt eller upprepat åsidosättande av tjänste-
åliggande har visat sig uppenbarligen olämplig att inneha tjänsten,
2. om han uppnått gällande pensionsålder eller annars enligt lag är skyldig
att avgå med pension.
Enligt 10 § lagen (1994:261) om fullmaktsanställning, vilken är tillämplig i
fråga om ordinarie domare, gäller vidare att en arbetstagare får avstängas från
arbetet
1. om ett förfarande inleds som syftar till att han skall avskedas,
2. om en åtgärd vidtas för att åtal skall väckas mot honom för en gärning som
kan antas medföra avskedande,
3. om han inte fullgör sina arbetsuppgifter tillfredsställande och detta
beror på sjukdom eller något jämförligt förhållande, eller
4. om han inte följer ett beslut om läkarundersökning enligt 11 §.
Någon möjlighet att i övrigt skilja en ordinarie domare från hans
arbetsuppgifter anvisar inte lagstiftningen (jfr 9 § lagen om
fullmaktsanställning).
Av 15 § lagen om fullmaktsanställning följer att det är Statens ansvarsnämnd
som beslutar i fråga om avskedande, avstängning och läkarundersökning när det
gäller bl.a. ordinarie domare.
Beträffande hovrättsdomares tjänstgöringsförhållanden - indelning på
avdelning, tilldelning av rotel - finns också bestämmelser i förordningen
(1979:569) med hovrättsinstruktion.
Tidigare riksdagsbehandling
Utskottet behandlade ett likalydande förslag i sitt betänkande 1996/97:KU26.
Utskottet erinrade då om att en ordinarie domare enligt 11 kap. 5 § RF inte får
skiljas från sin domartjänst i annan ordning än den som anges i lag. JK har
funnit att det i denna garanti även innefattas en rätt för domare att - utan
andra sanktioner än de som är föreskrivna i lag - få utöva de arbetsuppgifter
som är förenade med tjänsten. Sveriges domareförbund har i en skrivelse till
Justitiedepartementet begärt att departementet utreder om det i lag bör framgå
att en domstolschef inte i administrativ ordning får skilja en domare från
befattningen av ett mål i syfte att påverka målets handläggning. Enligt vad
utskottet inhämtade var Domareförbundets skrivelse vid tidpunkten för
utskottets beredning föremål för beredning i Justitiedepartementet.
Utskottet ville inte föregripa regeringens bedömning av om regeringsformens
bestämmelser ger tillräcklig ledning i nu aktuella fall eller om ytterligare
lagstiftning krävs för att skydda domare mot otillbörlig påverkan. Motionen
avstyrktes med hänvisning härtill.
Regeringens svar till Sveriges domareförbund
Statsrådet Laila Freivalds hänvisade i ett svarsbrev till Sveriges
domareförbund (daterat den 27 juni 1997) till 1995 års domstolskommitté.
Kommittén kommer sannolikt att ta upp frågan om domares förflyttningskyldighet
och betydelsen av de internationella överenskommelser som Sverige har ingått.
Det fanns enligt statsrådets mening skäl att avvakta resultatet av
Domstolskommitténs arbete innan de frågor som tidigare har behandlats av
Domarutredningen (SOU 1994:99 s. 296 f.) eventuellt bereds vidare.
Utskottets ställningstagande
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning och avstyrker motion 1997/98:
Ju406 (v) yrkande 2.
Pensionsregler vid politiska uppdrag
Motionen
I motion 1997/98:K260 av Ann-Marie Fagerström m.fl. (s) hävdas att det är
viktigt att ingen förlorar ekonomiskt på att aktivera sig i politiken. Den
ersättning som utgår för politiska uppdrag är inte pensionsgrundande ?fullt
ut?, t.ex. STP (särskild tilläggspension), påpekar motionärerna och vill att
regeringen skall få i uppdrag att verka för att ersättningen för politiska
uppdrag blir pensionsgrundande ?fullt ut?.
Bakgrund
Ersättning för politiska uppdrag omfattas i allmänhet av lagen om allmän
försäkring (3 kap. 2 §), och de socialavgifter som skall utgå betalas av
uppdragsgivaren. Eftersom det i regel inte finns kollektivavtal i fråga om
uppdrag av detta slag, ger uppdraget generellt sett inte heller rätt till
kollektiv-avtalspension, såsom STP, ITP e.d.
För vissa politiska uppdrag regleras pensionsvillkoren enligt särskilda avtal
eller i annan ordning. Det gäller bl.a. riksdagens ledamöter vars
pensionsvillkor regleras i lagen (1994:1065) om ekonomiska villkor för
riksdagens ledamöter. En utgångspunkt för bestämmelserna i den lagen var att de
skulle utformas i närmare anslutning till vad som gäller för statstjänstemän i
motsvarande lönenivå. Ett system med egenlivränta infördes för att i vissa fall
kompensera ledamot som inte är berättigad till ålderspension.
Konstitutionsutskottet (bet. 1993/94:KU43) ansåg att det var angeläget att
riksdagen beslutade om de föreslagna ändringarna. Utskottet pekade dock på en
rad förestående förändringar, som valperiodens längd och ett reformerat allmänt
tjänstepensionssystem, och framhöll att det fick bli en uppgift för
Förvaltningskontoret att följa utvecklingen.
Tidigare riksdagsbehandling
Konstitutionsutskottet har tidigare behandlat förslag om riksdagsledamöternas
pensionsvillkor. Det skedde senast hösten 1997 då utskottet tog upp frågor om
riksdagsledamöternas och de svenska Europaparlamentarikernas ekonomiska villkor
i betänkande 1997/98:KU6. Utskottet behandlade i det sammanhanget två motioner
där det föreslogs att ålderspension enbart bör relateras till det antal år man
tjänstgjort i riksdagen. Enligt rådande bestämmelser skiljer sig
pensionsvillkoren åt beroende på om ledamoten är över eller under 50 år vid
avgången. Utskottet erinrade då att de rådande bestämmelserna om ålderspension
för riksdagsledamöter trädde i kraft för något mer än tre år sedan och innebar
en viss anpassning till gängse pensionssystem på arbetsmarknaden.
Utskottets ställningstagande
Vad beträffar riksdagsledamöternas pensionsvillkor vidhåller utskottet den
ståndpunkt utskottet tidigare intagit. För övriga politiker anser utskottet att
det bör ankomma på de politiska institutioner och organisationer som betalar ut
ersättningarna till förtroendevalda att utforma bestämmelser om
pensionsförmåner utöver vad som följer av lagen om allmän försäkring. Motion
1997/98:K206 (s) avstyrks således.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande rösträtten
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:K208 yrkande 2, 1997/98: K209,
1997/98:K264 samt 1997/98:Kr270 yrkandena 73 och 74,
res. 1 (c)
res. 2 (v)
res. 3 (mp)
2. beträffande gemensam valdag
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:K202 yrkande 6, 1997/98: K249,
1997/98:K258 yrkande 6 samt 1997/98:K516 yrkande 2,
res. 4 (m, c, fp, mp)
3. beträffande personvalet
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:K202 yrkande 5, 1997/98: K219,
1997/98:K233 samt 1997/98:A806 yrkande 2,
res. 5 (m)
res. 6 (fp)
res. 7 (v, mp)
4. beträffande spärren vid val till Europaparlamentet
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:U515 yrkande 13 samt 1997/98:K715
yrkande 20,
5. beträffande antalet riksdagsledamöter
att riksdagen avslår motion 1997/98:K202 yrkande 4,
res. 8 (m)
6. beträffande folkomröstningsinstitutet
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:K202 yrkande 9 samt 1997/98:K506
yrkandena 5-8,
res. 9 (m)
res. 10 (mp)
7. beträffande val av statsminister
att riksdagen avslår motion 1997/98:K217,
8. beträffande förstärkt minoritetsskydd avseende utskottsinitiativ i
grundlagsärende
att riksdagen avslår motion 1997/98:K227 yrkande 1,
res. 11 (m)
9. beträffande förstärkt minoritetsskydd avseende utskottsinitiativ i
andra frågor än grundlagsärende
att riksdagen avslår motion 1997/98::227 yrkande 2,
res. 12 (m)
10. beträffande hörande av Lagrådet i grundlagsfrågor
att riksdagen avslår motion 1997/98:K202 yrkande 14,
res. 13 (m, fp, mp)
11. beträffande lagprövningsrätten
att riksdagen avslår motion 1997/98:K202 yrkande 11,
res. 14 (m, fp)
12. beträffande författningsdomstol
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:K202 yrkande 12 samt 1997/98:K204,
res. 15 (m, fp, mp)
13. beträffande insatser för att slå vakt om demokratin, m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:K230, 1997/98:K234 samt 1997/98:K255,
res. 16 (mp)
14. beträffande den kommunala utjämningsavgiften
att riksdagen avslår motion 1997/98:Fi603 yrkande 4,
res. 17 (m)
15. beträffande införlivandet av konventioner med svensk rätt
att riksdagen avslår motion 1997/98:K235,
res. 18 (mp)
16. beträffande skiljande av domare från befattning med pågående
mål
att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju406 yrkande 2,
res. 19 (v)
17. beträffande pensionsregler vid politiska uppdrag
att riksdagen avslår motion 1997/98:K260.
Stockholm den 19 mars 1998
På konstitutionsutskottets vägnar
Bo Könberg
I beslutet har deltagit: Bo Könberg (fp), Kurt Ove Johansson (s), Catarina
Rönnung (s), Anders Björck (m), Widar Andersson (s), Birger Hagård (m), Barbro
Hietala Nordlund (s), Birgitta Hambraeus (c), Pär-Axel Sahlberg (s), Jerry
Martinger (m), Mats Berglind (s), Kenneth Kvist (v), Frank Lassen (s), Inger
René (m), Peter Eriksson (mp), Nikos Papadopoulos (s) och Anders Johnson (fp).
Reservationer
1. Rösträtten (mom. 1)
Birgitta Hambraeus (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 5 som börjar med ?Vad avser
övriga? och slutar med ?73 och 74? bort ha följande lydelse:
Utskottet instämmer i vad som anförs i motion 1997/98:K208 (c) om att unga
människor i dag är bättre utbildade och bättre informerade om samhällsfrågor än
tidigare generationer. Samtidigt känner många ungdomar utanförskap gentemot det
politiska livet och de institutioner de har kontakt med. Förlängningen av
mandatperioderna till fyra år medför att några personer får vänta tills de
nästan blivit 22 år innan de kan delta i valen. För att något motverka den
förändringen bör rösträtten följa kalenderår i stället för födelsedatum.
Vad utskottet här anfört bör riksdagen med bifall till motion 1997/98:K208
yrkande 2 som sin mening ge regeringen till känna. Yrkande 74 i motion
1997/98:Kr270 (mp) torde därmed tillgodoses. Övriga här aktuella motioner
avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande rösträtten
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:K208 yrkande 2, med anledning av
motion 1997/98:Kr270 yrkande 74 och med avslag på motionerna 1997/98:K209,
1997/98:K264 samt 1997/98:Kr270 yrkande 73 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,
2. Rösträtten (mom. 1)
Kenneth Kvist (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 5 som börjar med ?Vad avser
övriga? och slutar med ?73 och 74? bort ha följande lydelse:
Utskottet instämmer i vad som anförs i motion 1997/98:K264 (v) att avsikten
med allmän och lika rösträtt är att alla skall ha möjlighet att påverka det
politiska skeendet i det land de lever och arbetar. Regeringen bör därför ges i
uppdrag att återkomma till riksdagen med förslag om utvidgad rösträtt för
invandrade i enlighet med vad som anförs i motionen.
Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motion 1997/98:K264 som
sin mening ge regeringen till känna. Övriga här aktuella motioner avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande rösträtten
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:K264 och med avslag på motionerna
1997/98:K208 yrkande 2, 1997/98:K209 samt 1997/98: Kr270 yrkandena 73 och
74 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Rösträtten (mom. 1)
Peter Eriksson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 5 som börjar med ?Vad avser
övriga? och slutar med ?73 och 74? bort ha följande lydelse:
Mot bakgrund av att ungdomar tar del av det offentliga livet allt tidigare
bör rösträttsåldern sänkas till 16 år i enlighet med vad som föreslås i motion
1997/98:Kr270 (mp). Förlängningen av mandatperioderna till fyra år medför att
många personer får vänta alltför länge innan de kan delta i valen. Denna
förändring har också inneburit att genomsnittsåldern hos förstagångsväljare
höjts till ca 20 år.
Vad utskottet här anfört bör riksdagen med bifall till motion 1997/98:Kr270
yrkande 73 som sin mening ge regeringen till känna. Övriga här aktuella
motionsyrkanden avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande rösträtten
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Kr270 yrkande 73 och med avslag på
motionerna 1997/98:K208 yrkande 2, 1997/98:K209, 1997/98:K264 samt
1997/98:Kr270 yrkande 74 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
4. Gemensam valdag (mom. 2)
Bo Könberg (fp), Anders Björck (m), Birger Hagård (m), Birgitta Hambraeus (c),
Jerry Martinger (m), Inger René (m), Peter Eriksson (mp) och Anders Johnson
(fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6 börjar med ?Utskottet vill?
och på s. 7 slutar med ?(m) yrkande 2? bort ha följande lydelse:
Vid de allmänna valen dominerar riksdagsvalet helt över de lokala valen.
Detta innebär enligt utskottets uppfattning stora negativa effekter för den
kommunala demokratin. Lokala frågor blir inte avgörande för lokala val.
Enligt utskottets uppfattning är det avgörande för att stärka det
demokratiska styrelseskicket att kommunalvalen inte kommer i skymundan för
riksdagsvalen. De viktiga lokala frågorna måste ges större tyngd, och utskottet
anser att ett viktigt steg på en sådan väg är att skilja kommunalvalen från
riksdagsvalen.
Regeringen bör ges i uppdrag att skyndsamt utreda förutsättningarna för en
återgång till skilda valdagar. Inriktningen bör vara att skilda valdagar skall
tillämpas första gången i kommunalval år 2000.
Riksdagen bör med anledning av motionerna 1997/98:K202 (m) yrkande 6,
1997/98:K249 (c), 1997/98:K258 (fp) yrkande 6 och 1997/98:K516 (m) yrkande 2
som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet anfört.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande gemensam valdag
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:K202 yrkande 6, 1997/98:K249,
1997/98:K258 yrkande 6 samt 1997/98:K516 yrkande 2 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Personvalet (mom. 3)
Anders Björck (m), Birger Hagård (m), Jerry Martinger (m) och Inger René (m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med ?Det finns? och
på s. 9 slutar med ?yrkande 2 avstyrks? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att stor vikt bör läggas vid att 8-procentsspärrens inverkan
på 1998 års val blir föremål för noggrann penetrering i det parlamentariska råd
som fått i uppdrag att genomföra en utvärdering. Vad utskottet anfört bör
riksdagen med anledning av motion 1997/98:K202 (m) yrkande 5 som sin mening ge
regeringen till känna. Övriga här aktuella motioner avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande personvalet
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:K202 yrkande 5 och med avslag på
motionerna 1997/98:K219, 1997/98:K233 samt 1997/98:A806 yrkande 2 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. Personvalet (mom. 3)
Bo Könberg (fp) och Anders Johnson (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med ?Det finns? och
på s. 9 slutar med ?yrkande 2 avstyrks? bort ha följande lydelse:
Det parlamentariska råd som fått i uppdrag att utvärdera 1998 års val bör
enligt utskottets uppfattning lägga särskild vikt vid jämställdhetsaspekter på
det nya personvalsmomentet. Till de frågor rådet bör uppmärksamma hör kvinnors
respektive mäns möjligheter att nå ut till väljarna. Vad utskottet anfört bör
riksdagen med bifall till motion 1997/98:A806 yrkande 2 som sin mening ge
regeringen till känna. Övriga här aktuella motioner avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande personvalet
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:A806 yrkande 2 och med avslag på
motionerna 1997/98:K202 yrkande 5, 1997/98:K219 samt 1997/98:K233 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. Personvalet (mom. 3)
Kenneth Kvist (v) och Peter Eriksson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med ?Det finns? och
på s. 9 slutar med ?yrkande 2 avstyrks? bort ha följande lydelse:
Riksdagen bör enligt utskottets mening ge regeringen i uppdrag att lägga fram
förslag till regler för sponsring av politiker. Personvalet skapar en ny
situation med både möjligheter och risker. Regler behövs för att förebygga
korruption och alltför starka bindningar till enskilda bidragsgivare. Gränser
för hur stora ekonomiska resurser som skall tillåtas i en personvalskampanj är
också väsentligt för att förhindra en negativ utveckling.
Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motion 1997/98:K219 (mp)
som sin mening ge regeringen till känna. Övriga här aktuella motioner avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande personvalet
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:K219 och med avslag på motionerna
1997/98:K202 yrkande 5, 1997/98:K233 samt 1997/98: A806 yrkande 2 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. Antalet riksdagsledamöter (mom. 5)
Anders Björck (m), Birger Hagård (m), Jerry Martinger (m) och Inger René (m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med ?Utskottet
vidhåller? och slutar med ?(m) yrkande 4? bort ha följande lydelse:
Utskottet delar uppfattningen i motion 1997/98:K202 (m) att Sverige i dag har
en i förhållande till folkmängden osedvanligt stor representation jämfört med
vissa andra demokratiska länder. Det finns därför skäl för regeringen att
närmare belysa konsekvenserna av att minska antalet riksdagsledamöter. En
förändring av antalet ledamöter förutsätter också en ändring i regeringsformen.
Vad utskottet anfört om en utredning av förutsättningarna för att reducera
antalet riksdagsledamöter bör riksdagen med anledning av motion 1997/98:K202
(m) yrkande 4 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande antalet riksdagsledamöter
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:K202 yrkande 4 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. Folkomröstningsinstitutet (mom. 6)
Anders Björck (m), Birger Hagård (m), Jerry Martinger (m) och Inger René (m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med ?Utskottet
anser? och slutar med ?yrkandena 5-8 avstyrks? bort ha följande lydelse:
Utskottet instämmer med vad som anförs i motion 1997/98:K202 (m) om att ett
utvidgat folkomröstningsinstitut i lagfrågor skulle tjäna syftet att stärka
demokratin. Bestämmelserna för sådana folkomröstningar bör utformas till en
motsvarighet till vad som gäller för beslutande folkomröstning i
grundlagsfrågor. Det innebär att en tiondel av riksdagens ledamöter sedan
riksdagen fattat beslut i en lagfråga, skall kunna kräva att frågan underkastas
en folkomröstning. Om en tredjedel av riksdagens ledamöter stödjer detta
yrkande skall en folkomröstning anordnas. Om majoriteten av väljarna säger nej
har förslaget fallit. För att inte hur små minoriteter som helst skall kunna
fälla avgörandet bör vissa kvorumregler införas.
Vad utskottet här anfört bör riksdagen med bifall till motion 1997/98:K202
(m) yrkande 9 som sin mening ge regeringen till känna. Motion 1997/98:K506 (mp)
yrkandena 5-8 avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande folkomröstningsinstitutet
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:K202 yrkande 9 och med avslag på
motion 1997/98:K506 yrkandena 5-8 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
10. Folkomröstningsinstitutet (mom. 6)
Peter Eriksson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med ?Utskottet
anser? och slutar med ?yrkandena 5-8 avstyrks? bort ha följande lydelse:
Det finns enligt utskottets mening anledning att ändra
folkomröstningsinstitutet på det sätt som föreslås i motion 1997/98:K506 (mp).
För det första skall varje grundlagsändring föranleda en beslutande
folkomröstning. En sådan bör anordnas på valdagen. En sådan förändring skulle
stärka grundlagens ställning och tydliggöra att den är svårändrad och står för
kontinuitet. För det andra skall bindande folkomröstningar kunna anordnas på
folkinitiativ. 300 000 underskrifter från röstberättigade skall krävas vid
nationella folkomröstningar. För att vinna en folkomröstning skall krävas enkel
majoritet. Inga särskilda kvorumregler bör gälla för folkomröstningen. Det
sistnämnda bör gälla för alla nationella folkomröstningar, vilket således
kräver en förändring av rådande bestämmelser för beslutande folkomröstningar.
Slutligen föreslår motionärerna att en bestämmelse införs i regeringsformen som
innebär att det bara får finnas två alternativ vid nationella folkomröstningar
vid sidan om blankröst: ja och nej. Utskottet är emellertid inte berett att
förorda att riksdagen beslutar om dessa ändringar utan att dessa beretts i
Regeringskansliet. Riksdagen bör därför med anledning av motion 1997/98:K506
(mp) yrkandena 5-8 som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet
anfört. Motion 1997/98:K202 (m) yrkande 9 avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande folkomröstningsinstitutet
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:K506 yrkandena 5-8 och med avslag
på motion 1997/98:K202 yrkande 9 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
11. Förstärkt minoritetsskydd avseende utskottsinitiativ i grundlagsärende
(mom. 8)
Anders Björck (m), Birger Hagård (m), Jerry Martinger (m) och Inger René (m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14 börjar med ?Utskottet
vidhåller? och slutar med ?yrkande 1? bort ha följande lydelse:
Utskottet instämmer i den uppfattning som framförs i motion 1997/98: K227 (m)
om att minoritetsskyddet i utskotten är för svagt. Det gäller inte minst
beträffande initiativ i författningsfrågor. Riksdagen bör därför med anledning
av motionens yrkande 1 ge regeringen i uppdrag att lägga fram förslag till
riksdagen om att stärka minoritetsskyddet i utskottens beredning av
grundlagsärenden i enlighet med vad som föreslås i motionen.
dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:
8. beträffande förstärkt minoritetsskydd avseende utskottsinitiativ i
grundlagsärende
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:K227 yrkande 1 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
12. Förstärkt minoritetsskydd avseende utskottsinitiativ i andra frågor än
grundlagsärende (mom. 9)
Anders Björck (m), Birger Hagård (m), Jerry Martinger (m) och Inger René (m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som börjar med ?Även
beträffande ? och slutar med ?yrkande 2 avstyrks? bort ha följande lydelse:
Utskottet instämmer i den uppfattning som framförs i motion 1997/98: K227 (m)
om att minoritetsskyddet i utskotten är för svagt. Utskotten förutsätts enligt
tidigare riksdagsuttalanden vara restriktiva med att själva arbeta fram mera
omfattande förslag utan beredning inom Regeringskansliet. Initiativrätten har
också huvudsakligen använts sparsamt och med omdöme. Under senare år har
emellertid utskottet noterat vissa tendenser till en uppluckring.
Utskottsmajoriteter använder initiativrätten för att driva igenom politiskt
kontroversiella förslag utan normalt beredningsunderlag och utan den omfattande
debatt som är möjlig då förslag väcks genom propositioner och motioner.
Riksdagen bör därför med anledning av motionens yrkande 2 ge regeringen i
uppdrag att lägga fram förslag till riksdagen om att stärka minoritetsskyddet i
utskottens beredning av lagärenden i enlighet med vad som föreslås i motionen.
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:
9. beträffande förstärkt minoritetsskydd avseende utskottsinitiativ i
andra frågor än grundlagsärende
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:K227 yrkande 2 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
13. Hörande av Lagrådet i grundlagsfrågor (mom. 10)
Bo Könberg (fp), Anders Björck (m), Birger Hagård (m), Jerry Martinger (m),
Inger René (m), Peter Eriksson (mp) och Anders Johnson (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med ?Utskottet
vidhåller? och slutar med ?(m) yrkande 14? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser i likhet med vad som anförs i motion 1997/98:K202 (m) att det
råder en obalans i nuvarande bestämmelser om hörandet av Lagrådet. Enligt
nuvarande bestämmelser behöver Lagrådet inte höras i grundlagsfrågor, om det
inte gäller tryckfriheten eller liknande. Utskottet anser emellertid att
Lagrådets granskning skulle vara värdefull även i fråga om grundlagsförslag.
Utskottet instämmer också i motionärernas bedömning att motivuttalandet i
förarbetena att regeringsformen är mindre väl lämpad för lagrådsgranskning på
grund av att den till helt övervägande del innehåller frågor av politisk natur
knappast är hållbart. Också vanliga lagar kan avse politiskt känsliga frågor,
och då begränsar sig Lagrådet regelmässigt till en rent teknisk granskning. Det
bör enligt utskottets mening ankomma på regeringen att närmare se över
bestämmelserna om lagrådsgranskning i syfte att säkerställa att Lagrådets
erfarenhet och kunnande utnyttjas även i de lagstiftningsfrågor som avser
grundlagarna.
Vad utskottet anfört bör riksdagen med anledning av motion 1997/98: K202 (m)
yrkande 14 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:
10. beträffande hörande av Lagrådet i grundlagsfrågor
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:K202 yrkande 14 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
14. Lagprövningsrätten (mom. 11)
Bo Könberg (fp), Anders Björck (m), Birger Hagård (m), Jerry Martinger (m),
Inger René (m) och Anders Johnson (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med ?Utskottet
vidhåller? och slutar med ?yrkande 11? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser i likhet med vad som anförs i motion 1997/98:K202 (m) att
kravet på att felet skall vara uppenbart har kommit att utgöra en omotiverad
och svårförståelig begränsning till förfång för medborgarna och det skydd för
grundläggande friheter och mänskliga rättigheter som de ostridigt bör åtnjuta.
Det råder vidare osäkerhet om uppenbarhetsrekvisitet kan behållas till följd av
EG-rätten och införlivandet av Europakonventionen. Riksdagen bör därför hos
regeringen begära förslag om att ta bort uppenbarhetsrekvisitet i enlighet med
vad som anförs i motionen.
Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motion 1997/98:K202
yrkande 11 som sin mening ger regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:
11. beträffande lagprövningsrätten
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:K202 yrkande 11 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
15. Författningsdomstol (mom. 12)
Bo Könberg (fp), Anders Björck (m), Birger Hagård (m), Jerry Martinger (m),
Inger René (m), Peter Eriksson (mp) och Anders Johnson (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med ?Utskottet
vidhåller? och slutar med ?1997/98:K204 (kd)? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att en författningsdomstol kan fylla en viktig funktion att
skydda grundläggande demokrativärden. I likhet med vad som föreslås i motion
1997/98:K202 (m) anser utskottet att det finns anledning att ge 1995 års
domstolskommitté i uppgift att belysa och lämna förslag till hur en
författningsdomstolsfunktion kan inlemmas i en framtida domstolsorganisation.
Utredningen bör granska argumenten för och emot en författningsdomstol. I det
arbetet bör utländska erfarenheter beaktas.
Vad utskottet anfört bör riksdagen med anledning av motion 1997/98: K202 (m)
yrkande 12 som sin mening ger regeringen till känna. Motion 1997/98:K204 (kd)
avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:
12. beträffande författningsdomstol
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:K202 yrkande 12 och med avslag på
motion 1997/98:K204 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
16. Insatser för att slå vakt om demokratin, m.m. (mom. 13)
Peter Eriksson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med ?Demokrati-
utredningen har? och slutar med ?de avstyrks? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser i likhet med vad som anförs i motion 1997/98:K234 (mp) att
brådska utgör ett problem för demokratin. Propositioner anhopas för att beredas
under kort tid i riksdagen. Utredningar tillsätts med allt snävare tidsgränser
för sitt arbete. Brådska är ett stort problem för den politiska
beslutsprocessen när det krävs eftertanke och offentlig diskussion. Brådskan
innebär också att det inte ges utrymme för de politiska visionerna. Utskottet
anser därför att riksdagen med anledning av motionen bör begära att regeringen
ger Demokratiutredningen i uppdrag att studera brådska ur ett
demokratiperspektiv.
Övriga här aktuella motioner avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:
13. beträffande insatser för att slå vakt om demokratin, m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:K234 och med avslag på motionerna
1997/98:K230 och 1997/98:K255 som sin mening ger regeringen till känna var
utskottet anfört,
17. Den kommunala utjämningsavgiften (mom. 14)
Anders Björck (m), Birger Hagård (m), Jerry Martinger (m) och Inger René (m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med ?Utskottet
vidhåller? och slutar med ?(m) avstyrks? bort ha följande lydelse:
Det bör enligt utskottets mening endast vara staten som skall ha uppgiften
att via den statliga inkomstskatten och andra statliga inkomstkällor sörja för
finansieringen av ett kommunalt utjämningssystem. Bestämmelserna i
regeringsformens 1 kap. 7 § andra stycket bör därför preciseras så att
kommunerna medges att ta ut skatt eller avgift för skötseln endast av den egna
kommunens uppgifter. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag med
denna innebörd. Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motion
1997/98:Fi603 (m) yrkande 4 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:
14. beträffande den kommunala utjämningsavgiften
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Fi603 yrkande 4 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
18. Införlivandet av konventioner med svensk rätt (mom. 15)
Peter Eriksson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24 börjar med ?Det står? och
på s. 25 slutar med ?(mp) avstyrks? bort ha följande lydelse:
Utskottet instämmer med uppfattningen i motion 1997/98:K235 (mp) att Sverige,
som är ett aktivt land i internationellt samarbete, skall efterleva alla de
åtaganden som landet förbinder sig till när landet ansluter sig till en
internationell konvention. Det finns därför skäl att gå över till det s.k.
monistiska systemet som innebär att konventionerna automatiskt införlivas med
landets rätt. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om
författnings-ändringar med den inriktning som anges i motionen.
Vad utskottet här anfört bör riksdagen med anledning av motion 1997/98:K235
som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande lydelse:
15. beträffande införlivandet av konventioner med svensk rätt
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:K235 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
19. Skiljande av domare från befattning med pågående mål (mom. 16)
Kenneth Kvist (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 27 som börjar med ?Utskottet
vidhåller? och slutar med ?(v) yrkande 2? bort ha följande lydelse:
Utskottet delar uppfattningen i motion 1997/98:Ju406 (v) att domstolarnas
självständighet och skyddet mot påtryckningar från utomstående - även regering,
riksdag och myndigheter - är ett nödvändigt fundament för en rättsstat. En
utredning bör därför tillsättas angående lagreglering av skiljandet av domare
från befattning med ett pågående mål eller förflyttning av domare som reaktion
på beslut som domaren fattat under målets handläggning. Frågan bör utredas
skyndsamt.
Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motion 1997/98:Ju406 (v)
yrkande 2 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande lydelse:
16. beträffande skiljande av domare från befattning med pågående mål
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Ju406 yrkande 2 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
Innehållsförteckning
Sammanfattning......................................1
Motionerna..........................................1
Utskottet...........................................4
Rösträtten 4
Gemensam valdag 5
Personvalet 7
Spärren vid val till Europaparlamentet 9
Antalet riksdagsledamöter 9
Folkomröstningsinstitutet 11
Val av statsminister 13
Förstärkt minoritetsskydd avseende utskottsinitiativ 13
Hörande av Lagrådet i grundlagsfrågor 15
Lagprövningsrätten 17
Författningsdomstol 18
Insatser för att slå vakt om demokratin m.m. 19
Den kommunala utjämningsavgiften 20
Införlivandet av konventioner med svensk rätt 23
Skiljande av domare från befattning med pågående mål 25
Pensionsregler vid politiska uppdrag 27
Hemställan 28
Reservationer......................................30
1. Rösträtten (mom. 1) 30
2. Rösträtten (mom. 1) 31
3. Rösträtten (mom. 1) 31
4. Gemensam valdag (mom. 2) 31
5. Personvalet (mom. 3) 32
6. Personvalet (mom. 3) 32
7. Personvalet (mom. 3) 33
8. Antalet riksdagsledamöter (mom. 5) 33
9. Folkomröstningsinstitutet (mom. 6) 34
10. Folkomröstningsinstitutet (mom. 6) 34
11. Förstärkt minoritetsskydd avseende utskottsinitiativ i
grundlagsärende (mom. 8) 35
12. Förstärkt minoritetsskydd avseende utskottsinitiativ i andra frågor
än grundlagsärende (mom. 9)
35
13. Hörande av Lagrådet i grundlagsfrågor (mom. 10) 36
14. Lagprövningsrätten (mom. 11) 37
15. Författningsdomstol (mom. 12) 37
16. Insatser för att slå vakt om demokratin, m.m. (mom. 13) 38
17. Den kommunala utjämningsavgiften (mom. 14) 38
18. Införlivandet av konventioner med svensk rätt (mom. 15) 38
19. Skiljande av domare från befattning med pågående mål (mom. 16) 39