Konstitutionsutskottet, som inhämtat finansutskottets uppfattning, tillstyrker
i huvudsak propositionens förslag till förändringar av lagstiftningen kring
Riksbanken. I den del förslagen innebär ändringar i regeringsformen och i
riksdagsordningens huvudbestämmelser tillstyrks lagändringarna som vilande.
Övriga lagförslag är beroende av att ändringarna i regeringsformen genomförs
och bör enligt utskottets uppfattning antas först om riksdagen slutligt antar
förslaget till lag om ändring i regeringsformen.
Utskottet tillstyrker att Riksbanken skall ha ansvaret för penningpolitiken
och att Riksbankens ställning skall stärkas. Utskottet tillstyrker också att
målet för penningpolitiken skall vara att upprätthålla ett fast penningvärde.
Ansvaret för övergripande valutapolitiska frågor överförs från Riksbanken
till regeringen. Regeringen skall därvid bestämma system för att fastställa
kronans värde i förhållande till utländska valutor (växelkurssystem).
Riksbanken skall bestämma om centralkurs och bandbredd i ett fast växelkurssy-
stem och om den praktiska tillämpningen av valutapolitiken i ett system med
flytande växelkurs.
Propositionens förslag innebär en förändring av Riksbankens ledningsstruktur.
Fullmäktige ges en kontrollerande funktion. En direktion med sex
heltidsanställda ledamöter inrättas som skall besluta i alla penningpolitiska
frågor och leda Riksbanken. Direktionens ledamöter utses av fullmäktige för en
period av sex år och en direktionsledamot kan endast skiljas från sina uppdrag
om han inte längre uppfyller de krav som ställs för att han skall kunna
fullgöra sina uppgifter eller om han har gjort sig skyldig till allvarlig
försummelse. Riksbankschefen får föra talan mot ett sådant beslut vid EG-
domstolen. Övriga direktionsledamöter föreslås enligt propositionen få väcka
talan vid Arbetsdomstolen. Utskottet förordar att annan ledamot av direktionen
än riksbankschefen skall få väcka talan vid Högsta domstolen.
Utskottet tillstyrker att det i regeringsformen tas in ett uttryckligt förbud
för myndigheter att bestämma hur Riksbanken skall besluta i frågor som rör
penningpolitiken. En motsvarande bestämmelse om att en ledamot av direktionen
inte får söka eller ta emot instruktioner när han fullgör penningpolitiska
uppgifter föreslås tas in i riksbankslagen.
I propositionen föreslås att Riksbanken minst två gånger om året skall lämna
en rapport till riksdagen om den förda penning- och valutapolitiken. Syftet med
redogörelserna är rent informativt. Utskottet förordar i stället att
finansutskottet görs till mottagare av dessa redogörelser. Någon motionsrätt
och riksdagsbehandling av redogörelserna kommer därmed inte i fråga.
Utskottet välkomnar i betänkandet att Riksbanken aktivt medverkar till att
göra sina protokoll tillgängliga för en bredare allmänhet, men avstyrker
motioner (m) och (fp) i vilka begärs särskild lagreglering om publicering av
protokollen.
Vidare görs i betänkandet ett förtydligande angående Riksdagens revisorers
rätt att granska Riksbankens verksamhet.
Ledamöterna från Vänsterpartiet och Miljöpartiet har reserverat sig gemensamt
till förmån för avslag på förslagen om en självständigare riksbank. V- och mp-
ledamöterna har också avgivit varsin reservation angående folkomröstning om
Sveriges medlemskap i EMU. Mp-ledamoten har därutöver reserverat sig
beträffande ändring av regeringsformens bestämmelse om sedelutgivningsrätten.
Till betänkandet har också fogats sammanlagt sex särskilda yttranden (m, v,
mp), i vilka tas upp frågor som hänför sig till riksdagens kommande behandling
av förslaget till riksbankslag.
Propositionen
Proposition 1997/98:40 vari yrkas att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i regeringsformen,
2. lag om ändring i riksdagsordningen,
3. lag om valutapolitik,
4. lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank,
5. lag om ändring i lagen (1992:1602) om valuta- och kreditreglering,
6. lag om ändring i lagen (1989:185) om arvoden m.m. för uppdrag inom
riksdagen, dess myndigheter och organ,
7. lag om ändring i lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens
ombudsmän,
8. lag om ändring i lagen (1957:684) om betalningsväsendet under
krigsförhållanden,
9. lag om ändring i lagen (1988:46) om revision av riksdagsförvaltningen
m.m.,
10. lag om ändring i lagen (1989:186) om överklagande av administrativa
beslut av riksdagens förvaltningskontor och myndigheter.
Lagförslagen är fogade till betänkandet som bilaga 1.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av propositionen
1997/98:K2 av Lars Tobisson m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning angående
utskottsutfrågningar av riksbanksledningen i enlighet med vad som anförts i
motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning angående
offentliggörande av direktionens protokoll i enlighet med vad som anförts i
motionen,
3. att riksdagen beslutar ändra 33 b § lagen om ändring i lagen (1988:1385)
om Sveriges riksbank i enlighet med vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kraven på direktionsledamöter och fullmäktiges ordförande och vice
ordförande att offentliggöra sina ekonomiska förhållanden,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om karensperioden innan en direktionsledamot får inneha nya uppdrag
eller befattningar utanför Riksbanken,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om direktionsledamots avsättlighet och om instruktionsförbudet.
1997/98:K3 av Birgitta Hambraeus (c) vari yrkas att riksdagen beslutar att de
högst prioriterade målen för Riksbanken skall vara full sysselsättning och
finansiering av omställningen till ett kretsloppssamhälle.
1997/98:K4 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar avslå propositionens hemställanspunkt 1 utom vad
avser föreslagen ändring i 9 kap. 11 § regeringsformen,
2. att riksdagen beslutar avslå propositionens hemställanspunkter 2 och 4-10.
1997/98:K5 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen avslår regeringens proposition 1997/98:40 Riksbankens
ställning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts under rubriken Valutapolitiken om att riksdagen, eller
riksdagspartierna, måste ges inflytande över valutapolitiska beslut.
1997/98:K6 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sveriges eventuella medlemskap i EMU skall prövas i en
rådgivande folkomröstning,
2. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts beslutar att - med
undantag för förslaget till lag om valutapolitik - avslå proposition
1997/98:40.
1997/98:K7 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den formulering om EMU
och sedelutgivningsrätten enligt proposition 1994/95:19 som återges i motionen
och som en enhällig riksdag ställt sig bakom fortsatt skall gälla.
1997/98:K8 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om lagfäst offentliggörande av direktionens protokoll efter viss tid,
2. att riksdagen beslutar om sådan ändring av regeringsformen i enlighet med
vad i motionen anförts att Riksbankens monopol på utgivning av sedlar och mynt
upphör.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1996
1996/97:K203 av Lars Tobisson m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen begär att
regeringen med utgångspunkt i Riksbanksutredningens betänkande skyndsamt lägger
fram förslag i syfte att stärka Riksbankens oberoende.
1996/97:Fi202 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att svenskt medlemskap i EMU måste föregås av ändring i
regeringsformen.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1997
1997/98:K213 av Birgitta Hambraeus och Roland Larsson (c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
riksdagens styrning av Riksbanken.
1997/98:Fi219 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om lagstiftade övergripande mål
för Riksbanken i enlighet med vad som anförts i motionen,
1997/98:Fi220 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Riksbankens ställning (4.4).
Yttrande från finansutskottet
På konstitutionsutskottets begäran har finansutskottet yttrat sig i ärendet.
Yttrandet finns i bilaga 2.
Utskottet
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslår regeringen att Riksbanken skall ha ansvaret för
penningpolitiken och att Riksbankens ställning skall stärkas. Vidare föreslås
att målet för penningpolitiken skall vara att upprätthålla ett fast
penningvärde och att detta mål skall anges i lagen (1988:1385) om Sveriges
riksbank. Riksbanken skall därutöver, utan att åsidosätta prisstabilitetsmålet,
stödja målen för den allmänna ekonomiska politiken i syfte att uppnå hållbar
tillväxt och hög sysselsättning. Denna skyldighet behöver enligt regeringens
mening inte lagfästas, eftersom det följer av att Riksbanken är en myndighet
under riksdagen.
Regeringen föreslår vidare att bestämmelserna i regeringsformen om
valutapolitiken ändras så att ansvaret för övergripande valutapolitiska frågor
överförs från Riksbanken till regeringen. Regeringen skall därvid bestämma
system för att fastställa kronans värde i förhållande till utländska valutor
(växelkurssystem). Närmare bestämmelser om regeringens ansvar föreslås tas in i
en ny lag om valutapolitik. Riksbanken föreslås bestämma om centralkurs och
bandbredd i ett fast växelkurssystem och om den praktiska tillämpningen av
valutapolitiken i ett system med flytande växelkurs.
Regeringen föreslår också en förändring av Riksbankens ledningsstruktur,
främst i syfte att uppfylla Sveriges åtaganden enligt EG-fördraget i fråga om
andra etappen av EMU om krav på självständighet för centralbankerna i det
europeiska centralbankssystemet, ECBS. Fullmäktige ges en kontrollerande
funktion. Fullmäktiges uppgifter anges i riksbankslagen. En direktion med sex
heltidsanställda ledamöter föreslås inrättas, vilken skall besluta i alla
penningpolitiska frågor och leda Riksbanken. Direktionen skall utses av
fullmäktige för en tid av sex år.
Enligt förslaget skall riksdagen utse de elva fullmäktige, fastställa balans-
och resultaträkning och besluta om ansvarsfrihet för fullmäktige och
direktionen. Mandattiden för fullmäktige skall vara fyra år.
Regeringen förslår att det i regeringsformen tas in ett uttryckligt förbud
för myndigheter att bestämma hur Riksbanken skall besluta i frågor som rör
penningpolitiken. En motsvarande bestämmelse om att en ledamot av direktionen
inte får söka eller ta emot instruktioner när han eller hon fullgör
penningpolitiska uppgifter tas in i riksbankslagen.
För att säkerställa insyn och kontroll av Riksbankens verksamhet på det
penningpolitiska området föreslås att banken skall informera regeringen om alla
viktiga penningpolitiska beslut. Vidare skall riksbanksfullmäktiges ordförande
och vice ordförande ha rätt att närvara vid direktionens sammanträden med
yttranderätt, men utan förslags- och rösträtt. Riksbanken skall också minst två
gånger om året lämna en rapport till riksdagen om den förda penning- och
valutapolitiken.
Förslagen i propositionen uppges inte vara beroende av riksdagens
ställningstagande till proposition 1997/98:25 om Sverige och den ekonomiska och
monetära unionen, EMU. Regeringen anför att när det blir aktuellt med ett
svenskt deltagande i valutaunionen skall frågorna om Riksbankens integration i
det europeiska centralbankssystemet (ECBS) aktualiseras, och nödvändiga
lagändringar kommer då att föreläggas riksdagen.
Den nya lagen om valutapolitik och de lagändringar som regeringen föreslår
skall enligt propositionen träda i kraft den 1 januari 1999. Det nya
fullmäktige och direktionen skall dock väljas senast under december 1998.
Bakgrund
I propositionen tar regeringen ställning till ett antal förslag som tidigare
har behandlats i andra sammanhang. Dessa är bl.a. följande.
1993 års riksbanksutredning lämnade förslag till ett antal förändringar i
syfte att stärka Riksbankens oberoende och anpassa dess ställning till EG-
fördragets krav (SOU 1993:20). Betänkandet remissbehandlades i sedvanlig
ordning.
I en skrivelse från riksbanksfullmäktige till finansutskottet i oktober 1995
aktualiserade fullmäktige bl.a. vissa förslag från Riksbanksutredningen. Denna
skrivelse har behandlats i regeringens tillväxtproposition i oktober 1995
(prop. 1995/96:25) och av finansutskottet i betänkandet 1995/96:FiU1.
Vid partiledaröverläggningar den 17 oktober 1996 beslutades att
överläggningar om grundlags- och andra lagstiftningsfrågor som har samband med
Riksbankens framtida ställning skulle ske i en arbetsgrupp med representanter
för samtliga riksdagspartier. I arbetsgruppen ingick riksdagsledamöterna Jan
Bergqvist (s), Lars Tobisson (m), Helena Nilsson (c), Anne Wibble (fp), Kenneth
Kvist (v), Peter Eriksson (mp) och Mats Odell (kd). Statsrådet Erik Åsbrink var
ordförande i arbetsgruppen.
Resultatet av arbetsgruppens arbete redovisades i departementspromemorian
Riksbankens ställning (Ds 1997:50). Promemorian har remitterats till Sveriges
riksbank och Stockholms tingsrätt. Arbetsdomstolen har beretts tillfälle att
inkomma med yttrande.
Regeringen lämnade i oktober 1997 proposition 1997/98:25 om Sverige och den
ekonomiska och monetära unionen, EMU, till riksdagen. Där föreslås att Sverige
inte bör införa den gemensamma valutan euron då den tredje etappen av EMU
startar den 1 januari 1999. Propositionen behandlades av finansutskottet i
betänkandet 1997/98:FiU9. Utskottet och riksdagen ställde sig bakom regeringens
förslag i propositionen (rskr. 1997/98:75).
Europeiska monetära institutet (EMI) har enligt artikel 109f (6) i EG-
fördraget beretts tillfälle att avge yttrande. EMI har i sitt yttrande pekat på
att förändringar krävs för att Riksbanken skall bli en integrerad del av ECBS.
Regeringen har i propositionen bemött EMI:s synpunkter beträffande
säkerhetsbestämmelse, mandatperiod för direktionsledamot, ansvarsfrihet,
information från Riksbanken till regeringen, sedelutgivning och ikraftträdande.
Lagrådet har yttrat sig över lagförslagen och föreslagit ändringar i 9 kap.
12 § regeringsformen och i riksbankslagen. Regeringen har i propositionen i
huvudsak följt Lagrådets förslag.
Ansvaret för valutapolitiken
Propositionen
Sveriges medlemskap i EU innebär enligt propositionen att Sverige liksom övriga
medlemsstater skall behandla sin valutapolitik som en fråga av gemensamt
intresse. Detta allmänna åtagande uppfyller Sverige genom den nuvarande
penningpolitiska regimen med ett inflationsmål och rörlig växelkurs inom ramen
för en stabilitetsorienterad ekonomisk politik. Ett annat sätt att uppfylla
detta allmänna åtagande är deltagande i ERM (växelkurssamarbetet inom EG:s
monetära samarbetssystem) eller ERM2.
EU-medlemskapet ställer därutöver inga formella krav på den nationella
ansvarsfördelningen rörande valutapolitiska frågor. Även i
departementspromemorian (Ds 1997:50) konstaterar arbetsgruppen att EG-fördraget
inte innehåller några regler om ansvarsfördelningen i valutapolitiska frågor på
nationell nivå. Det står således Sverige fritt att inom detta område välja den
institutionella ram som bäst är anpassad för svenska behov.
Regeringen konstaterar dock i propositionen att en ordning där Sveriges
regering har ansvar för val av det system som skall användas för att fastställa
kronans värde i förhållande till andra valutor i större utsträckning
sammanfaller med ordningen i övriga EU-länder.
Regeringen föreslår därför att bestämmelserna i 9 kap. 11 § regeringsformen
om valutapolitiken ändras så att ansvaret för övergripande valutapolitiska
frågor överförs från Riksbanken till regeringen. Regeringen skall därvid
bestämma system för att fastställa kronans värde i förhållande till utländska
valutor (växelkurssystem). Den närmare innebörden av begreppet ?ansvar för
övergripande valutapolitiska frågor? anges i en ny lag om valutapolitik.
Enligt 2 § denna lag skall regeringen således besluta om växelkurssystem,
dvs. välja mellan fast och flytande växelkurs och, i det fall fast växelkurs
väljs, fastställa utformningen av det arrangemang till vilket kronan skall
knytas. Det gäller exempelvis om kronan skall knytas till ett multilateralt
system såsom ERM2 eller om ett unilateralt system skall upprättas. I det senare
fallet beslutar regeringen till vilken valuta, eller vilken korg av valutor,
kronan skall knytas. Det är i dag ytterst osannolikt, anförs det i
propositionen, att Sverige, efter den 1 januari 1999 när förslagen avses träda
i kraft, skulle knyta sig till något annat fastkursarrangemang än ERM2.
Regeringens förslag innebär att ansvaret för övergripande valutapolitiska
frågor såsom att bestämma växelkurssystem, oavsett om de är baserade på
mellanstatliga avtal eller inte, kommer att ligga hos regeringen. Enligt
förslaget till lag om valutapolitik får Riksbanken hemställa om att regeringen
skall fatta beslut om växelkurssystem (3 §). Regeringen skall enligt förslaget
samråda med Riksbanken innan den beslutar om växelkurssystem (4 §).
Riksbanken förslås genom en ändring av 10 § riksbankslagen att få ansvaret för
tillämpningen av det växelkurssystem som regeringen bestämt. Riksbanken skall
därvid bestämma om centralkurs och bandbredd i ett fast växelkurssystem och om
den praktiska tillämpningen av valutapolitiken i ett sy-stem med flytande
växelkurs. Avtal med andra stater på detta område innefattas i denna
befogenhet. Även om Riksbanken har denna befogenhet, påpekas i propositionen
att det är regeringen som ingår internationella överenskommelser enligt 10 kap.
1 § regeringsformen (prop. s. 57-58).
Motionen
Miljöpartiet har i motion 1997/98:K5 yrkat avslag på propositionen i dess
helhet, således även på förslaget till lag om valutapolitik (yrkande 1,
delvis). Å andra sidan anför Miljöpartiet i motionstexten att propositionens
förslag att överföra ansvaret för övergripande valutapolitiska frågor till
regeringen är riktigt och att det formaliserar en modell som redan används i
den praktiska politiken, eftersom alla avgörande valutapoltiska beslut de
senaste decennierna i realiteten har avgjorts av regeringen snarare än
Riksbanken.
Enligt Miljöpartiet måste dock riksdagen eller riksdagspartierna ges
inflytande över valutapolitiska beslut (yrkande 2). Detta kan enligt
motionärerna lämpligen ske genom informella konsultationer på motsvarande sätt
som i säkerhetspolitiska frågor.
Finansutskottets yttrande
Med hänvisning till de skäl som anförts i propositionen tillstyrker
finansutskottet regeringens förslag att bestämmelserna i regeringsformen om
valutapolitiken ändras så att ansvaret för övergripande valutapolitiska frågor
överförs från Riksbanken till regeringen. Även den nya lagen om valutapolitik
tillstyrks. Finansutskottet tillstyrker också förslaget till 10 § i
riksbankslagen, enligt vilken Riksbanken skall bestämma tillämpningen av det
växelkurssy-stem som regeringen beslutat om.
Miljöpartiets förslag i motion K5 yrkande 2 om inflytande för riksdagen eller
riksdagspartierna över valutapolitiska beslut föreslås avstyrkas.
Finansutskottet hänvisar till att lagen om valutapolitik innebär dels att
Riksbanken hos regeringen får hemställa att regeringen skall fatta beslut om
växelkurssystem, dels att regeringen skall samråda med Riksbanken inför
valutapolitiska beslut. Finansutskottet anser inte att förändringen av ansvaret
för valutapolitiken ger riksdagen anledning att nu särskilt besluta om
ytterligare samråd av det slag som föreslås i motionen.
(På grund av ett tryckfel i motionen har finansutskottet behandlat yrkande 2
som om yrkandet inneburit krav på ett ökat inflytande för Riksbanken eller
riksdagspartierna.)
Konstitutionsutskottets bedömning
I likhet med finansutskottet tillstyrker konstitutionsutskottet regeringens
förslag att genom en ny bestämmelse i 9 kap. 11 § regeringsformen lägga
ansvaret för övergripande valutapolitiska frågor på regeringen. Förslaget bör
antas som vilande. Konstitutionsutskottet anser också att förslaget till lag om
valutapolitik, i vilket regeringens ansvar för valutapolitiken preciseras,
samt förslaget till 10 § riksbankslagen bör antas av riksdagen. Förslagen är
dock beroende av att ändringen i regeringsformen genomförs, och de bör därför
antas först om riksdagen slutligt antar förslaget till lag om ändring i
regeringsformen. Motion K5 (mp) yrkande 1, delvis, avstyrks.
Konstitutionsutskottet delar finansutskottets bedömning att förändringen av
ansvaret för valutapolitiken inte ger riksdagen anledning att särskilt besluta
om ytterligare samråd av det slag som föreslås i motion K5 (mp) yrkande 2.
En självständig riksbank - allmänna överväganden
Inledning
Under detta avsnitt behandlas de motioner i vilka riktas principiella
invändningar mot lagförslagen i stort. I de därpå följande avsnitten tas upp
frågor som avser olika enskildheter i de framlagda lagförslagen.
Propositionen
I propositionen påpekas att Riksbanken redan i dag ansvarar relativt
självständigt för penningpolitiken och som sin övergripande uppgift har tagit
på sig att upprätthålla en stabil prisnivå. Riksbankens formella och reella
oberoende har ökat bl.a. som en följd av de förändringar i riksbankslagen som
genomfördes 1989. Det finns emellertid enligt regeringen i huvudsak två skäl
att se över den institutionella ramen kring penning- och valutapolitiken för
att ytterligare öka Riksbankens oberoende.
För det första kan det specifika trovärdighetsproblemet för penningpolitiken
och dess negativa konsekvenser begränsas om statsmakterna gör troligt att
avvikelser från prisstabilitetsmålet inte kommer att ske. Den institutionella
ramen kan enligt regeringen bidra till detta. Genom att delegera ansvaret för
utformningen av penningpolitiken till en självständig riksbank med ett klart
angivet prisstabilitetsmål kan politiken ges det långsiktiga perspektiv som
skapar förutsättningar för att målet skall vara trovärdighet.
För det andra har Sveriges medlemskap i EU medfört att förutsättningarna för
penning- och valutapolitiken har förändrats. Regeringen påpekar att Sverige som
en följd av medlemskapet i EU har åtagit sig att stärka Riksbankens
självständighet.
Motionerna
I tre motioner yrkas avslag på propositionens förslag om en mer självständig
ställning för Riksbanken.
Miljöpartiet hemställer i motion K5, yrkande 1 att propositionen avslås.
Miljöpartiets inställning i frågan om EMU och grundlagen är att svensk grundlag
skall hävdas och att ändringar skall göras först efter det att riksdagen
eventuellt tagit ställning till svenskt deltagande i valutaunionen. Så länge
ett sådant beslut inte finns, måste enligt Miljöpartiet utgångspunkten vara att
situationen med en svensk självständig penningpolitik kommer att bestå och att
någon grundlagsändring för att anpassa lagstiftningen till Maastrichtfördraget
inte heller är nödvändig. Miljöpartiet anser inte heller att regeringen kunnat
visa att den föreslagna förändringen av Riksbankens ställning och organisation
kan motiveras av ekonomiska eller något annat sakligt skäl.
Även Vänsterpartiet yrkar avslag på propositionen, med undantag för förslaget
till lag om valutapolitik (motion 1997/98:K6 yrkande 2). De förändringar i
Riksbankens ställning och organisation som förordas i propositionen är
egentligen, enligt Vänsterpartiet, en förberedelse för ett inträde i EMU.
Sverige har emellertid deklarerat att ett inträde i EMU får vänta för Sveriges
del och att det skall föregås av en valhandling i vilken folket har kunnat ta
ställning till frågan. Därigenom har Sverige också deklarerat sig stå fritt i
förhållande till övriga steg i EMU-processen. Förändringarna av Riksbankens
ställning och organisation behövs inte heller i sak, anför Vänsterpartiet
vidare. Sveriges riksbank har med nuvarande ordning i huvudsak fungerat väl. En
än mer oberoende riksbank behövs inte. Behovet av att ändra i Riksbankens
organisation och ställning är inget som uppkommit ur annat än behovet av att
EMU-anpassa Sverige.
Också i motion 1997/98:K4 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) yrkas avslag på
propositionen, utom vad avser förslaget att överföra det övergripande ansvaret
för valutapolitiken till regeringen (yrkandena 1 och 2). Lika litet som Sverige
skall gå med i EMU, lika litet skall Sverige göra de anpassningar av
Riksbankens ställning som regeringen föreslår i propositionen, eftersom hela
regelverket bygger på en ekonomisk doktrin som är döende och som under en lång
följd av år bevisat sin oförmåga att uppfylla EU-medborgarnas krav på full
sysselsättning och trygghet i livets alla skeden, heter det i motionen.
I motion 1996/97:K203 av Lars Tobisson m.fl. (m), väckt under den allmänna
motionstiden 1996, begärs att regeringen med utgångspunkt i
Riksbanksutredningens betänkande skyndsamt lägger fram förslag i syfte att
stärka Riksbankens oberoende. Moderaterna anser att ett ökat oberoende för
Riksbanken är en god sak i sig. Ett snabbt beslut om detta skulle stärka
tilltron till Sveriges beslutsamhet att hålla inflationen nere, vilket i sin
tur skulle medverka till lägre räntor och en stabil valuta. Moderaterna
hänvisar också till att Sverige är förpliktat att - oavsett om Sverige kan
eller vill delta fullt ut i EMU - säkerställa att dess centralbank har en
oberoende ställning.
I motion 1997/98:Fi220 av Johan Lönnroth m.fl. (v), vilken väckts under den
allmänna motionstiden 1997, begärs ett tillkännagivande till regeringen om
Riksbankens ställning (yrkande 9). Vänsterpartiet motsätter sig en anpassning
av grundlagen till EMU:s krav på en fristående riksbank. Vänsterpartiet hävdar
att förslaget är ägnat att underlätta för den ekonomiska politiken att
underordnas EMU:s monetaristiska principer och göras immun gent-emot riksdagens
och ytterst väljarnas åsikter. Varje politisk fråga skall skötas av personer
som får ta ett politiskt ansvar och vars mandat med jämna mellanrum prövas av
väljarna.
I motion 1997/98:K213 av Birgitta Hambraeus och Roland Larsson (båda c),
vilken också väckts under den allmänna motionstiden 1997, begärs ett
tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen anförts om riksdagens
styrning av Riksbanken. Det är enligt motionärerna viktigt att riksdagen
behåller rätten att styra Riksbanken. Grundlagen bör inte ändras för att göra
Riksbanken självständig, dvs. utanför demokratisk kontroll, heter det i
motionen.
Finansutskottets yttrande
Finansutskottet ställer sig bakom förslaget att Riksbankens ställning stärks
generellt och föreslår att konstitutionsutskottet avstyrker motionerna K6 (v)
yrkande 2, K5 (mp) yrkande 1, K4 (s) samt Fi220 (v) yrkande 9.
Finansutskottet har inte fått tillfälle att yttra sig över motionerna
1996/97:K203 (m) och 1997/98:K213 (c).
Konstitutionsutskottets bedömning
Som framgått av den ovan lämnade redovisningen finns det enligt regeringen i
huvudsak två skäl för att ytterligare öka Riksbankens oberoende.
För det första kan en delegering av ansvaret för utformningen av
penningpolitiken till en självständig Riksbank med ett klart angivet
prisstabilitetsmål ge politiken det långsiktiga perspektiv som skapar
förutsättningar för att målet skall vara trovärdigt. För det andra har Sverige
som en följd av EU-medlemskapet åtagit sig att stärka Riksbankens
självständighet.
Med anledning av vad som anförs i flera av motionerna vill
konstitutionsutskottet något utveckla vad EU-medlemskapet innebär i detta
hänseende.
Sverige har genom anslutningslagen, lagen (1994:1500) med anledning av
Sveriges anslutning till Europeiska unionen, införlivat de bestämmelser om EMU
som finns i EG-fördraget och har till EG överlåtit rätten att fatta beslut i
den omfattning som följer av dessa bestämmelser. EG:s rättsakter inom detta
område gäller därmed också före svensk lagstiftning.
Den andra etappen av EMU inleddes den 1 januari 1994. Under denna etapp skall
bl.a. det europeiska centralbankssystemet, ECBS, och den europeiska
centralbanken, ECB, upprättas, dock senast omedelbart efter den 1 juli 1998
(artikel 109 l i EG-fördraget). ECBS skall bestå av ECB och de nationella
centralbankerna (artikel 106.1 i EG-fördraget och artikel 1.2 i ECBS-stadgan).
Senast då ECBS upprättas skall varje medlemsstat i EU enligt artikel 108 i
EG-fördraget säkerställa att dess lagstiftning är förenlig med EG-fördraget och
ECBS-stadgan. Denna lagstiftning skall gälla för ett lands centralbank, oavsett
om medlemsstaten deltar i valutaunionen eller inte (jfr. prop. s. 43).
EG-fördraget och ECBS-stadgan innehåller följande krav på
centralbankslagstiftningen, vilka Sverige alltså måste uppfylla:
- förbud för centralbanken och medlemmar i dess beslutande organ att begära
eller ta emot instruktioner från gemenskapsinstitutioner eller gemenskaps-
organ, från medlemsstaternas regeringar eller från något annat organ samt
åtaganden från gemenskapsinstitutionerna, gemenskapsorganen och
medlemsstaternas regeringar att respektera denna princip och att inte söka
påverka medlemmarna av ECB:s eller de nationella centralbankernas beslutande
organ när de fullgör sina uppgifter (artikel 107 i EG-fördraget och artikel 7 i
ECBS-stadgan),
- krav på kriterier för avsättande av centralbankschefen, artikel 14.2 andra
stycket i ECBS-stadgan.
Att vår nationella lagstiftning skall vara förenlig med EG-rättens krav innebär
inte att alla dessa krav måste återges i svenska rättsregler. EG-rättens
direkta effekt och företräde framför svensk rätt gör inte detta nödvändigt.
Däremot måste svenska bestämmelser som strider mot EG-rätten ändras. De svenska
bestämmelser som finns måste alltså vara så utformade att de gör det möjligt
för de EG-regler som skall tillämpas direkt att få fullt genomslag.
Det enda uttryckliga kravet på visst innehåll i svensk rätt rörande
Riksbanken som EG-rätten ställer är artikel 14.2 i ECBS-stadgan, där det sägs
att det i stadgarna för de nationella centralbankerna särskilt skall
föreskrivas att centralbankschefens ämbetstid skall vara minst fem år.
Riksdagen får alltså inte stifta en riksbankslag vars innehåll strider mot
EG-rätten. Om så skulle ske, blir de svenska bestämmelserna ?ogiltiga? i den
meningen att EG-rätten tar över de svenska bestämmelserna, oavsett deras
konstitutionella valör.
Sammanfattningsvis har Sverige genom medlemskapet i EU åtagit sig att
säkerställa Riksbankens självständighet. Även ekonomiska skäl talar för ett
ökat oberoende för Riksbanken. Konstitutionsutskottet delar alltså regeringens
uppfattning att Riksbankens oberoende bör stärkas och avstyrker därför
motionerna K5 (mp) yrkande 1, delvis, K6 (v) yrkande 2, K4 (s), Fi220 (v)
yrkande 9 och K213 (c) vilka motsätter sig de föreslagna förändringarna av
Riksbankens ställning.
I motion 1996/97:K203 (m) begärs förslag i syfte att stärka Riksbankens
oberoende. Motionen tillgodoses genom propositionens förslag och avstyrks
därför.
Utskottet återkommer i det följande till lagförslagen i detalj.
Närmare om instruktionsförbudet
Propositionen
Som nämnts under avsnittet En självständig riksbank innebär EG-fördraget och
ECBS-stadgan att Sverige måste uppfylla kravet på förbud för centralbanken och
medlemmar i dess beslutande organ att begära eller ta emot instruktioner från
gemenskapsinstitutioner eller gemenskapsorgan, från medlemsstaternas regeringar
eller från något annat organ.
I propositionen föreslås detta instruktionsförbud komma till uttryck i dels 9
kap. 12 § RF, dels 41 § a riksbankslagen. I det förstnämnda lagrummet införs
ett nytt första stycke, där det klargörs att ingen myndighet får bestämma hur
Riksbanken skall besluta i frågor som rör penningpolitik. Bestämmelsen skall
garantera Riksbanken oberoende gentemot riksdag och regering
(departementspromemorian s. 102).
Lagrådet påpekade i sitt yttrande att riksdagen inte i enskilda fall får
påverka penningpolitiken. Detta skydd för Riksbankens självständighet borde
enligt Lagrådet komma till uttryck i regeringsformen, samtidigt som det borde
göras klart att riksdagen ändå kan ingripa genom lagstiftning.
Regeringen anför emellertid med anledning av Lagrådets förslag att det saknas
anledning att i regeringsformen ta in ytterligare bestämmelser och hänvisar
till att lagstiftningsmakten ändå ligger i riksdagens händer (prop. s. 77).
EG-fördragets instruktionsförbud riktar sig som framgått inte enbart till den
som lämnar instruktioner, utan innebär också att direktionens ledamöter inte
får begära eller ta emot instruktioner. Denna del av instruktionsförbudet finns
i förslaget till 41 a § riksbankslagen.
Instruktionsförbudet aktualiseras bland annat i samband med
riksdagsbehandlingen av Riksbankens rapporter om den förda penningpolitiken. I
ett förslag till nytt första stycke i 50 § riksbankslagen har införts en
bestämmelse om att Riksbanken minst två gånger om året skall lämna en skriftlig
redogörelse till riksdagen om penningpolitiken. Härigenom kan riksdagen, som
Riksbankens huvudman, och allmänheten löpande ges en insyn i den
penningpolitiska verksamheten. Regeringen anser att detta är en ändamålsenlig
lösning på insynsfrågan. Enligt propositionen bör redogörelsen alltså vara
offentlig för att kunna bli föremål för diskussion i vidare kretsar och den
skulle kunna ha ett innehåll liknande det som de nuvarande
inflationsrapporterna har. Innehåll och utformning bör emellertid inte regleras
närmare (prop. s. 80).
Finansutskottets yttrande
Finansutskottet har på eget initiativ tagit upp frågan om riksdagsbehandlingen
av Riksbankens rapporter och den konflikt med instruktionsförbudet som därvid
kan uppkomma. Finansutskottet framhåller att det i propositionen inte närmare
kommenteras hur den föreslagna redogörelsen skall beredas i riksdagen. Såvitt
finansutskottet förstår bör redogörelsen betraktas som en framställning av det
slag som omnämns i 3 kap. 8 § riksdagsordningen. Beträffande sådana
redogörelser löper motionsrätt. De skall vidare beredas i utskott innan de tas
upp till avgörande i kammaren.
Finansutskottet understryker att riksdagens behandling av redogörelserna
självfallet inte får ske på ett sådant sätt att det uppstår en konflikt med
instruktionsförbudet. Detta förbud omfattar alla penningpolitiska beslut, dvs.
just den typ av frågor som Riksbanken kommer att ta upp i sina redogörelser,
påpekar finansutskottet. Finansutskottet förutsätter att kammarkansliet och
talmannen vid sin prövning av de motioner som väcks i anslutning till
redogörelserna kan vägra att ta upp yrkanden som inte är förenliga med
instruktionsförbudet.
I en avvikande mening har finansutskottets m-, fp- och kd-ledamöter förordat
att riksdagens finansutskott görs till mottagare av Riksbankens redogörelser.
Redogörelserna skulle då komma att hanteras i samma ordning som Riksbankens
budget, vilken överlämnas för kännedom till finansutskottet och Riksdagens
revisorer, och problemet med motionsrätt och riksdagsbehandling av
redogörelserna skulle därmed undvikas.
Konstitutionsutskottets bedömning
Konstitutionsutskottet delar regeringens bedömning att det saknas anledning att
särskilt föreskriva i regeringsformen att instruktionsförbudet i artikel 107 i
EG-fördraget och artikel 7 i ECBS-stadgan gäller även riksdagen. För riksdagens
del innebär instruktionsförbudet att riksdagen inte i enskilda fall får
bestämma hur Riksbanken skall besluta i frågor som rör penningpolitik. Syftet
med de aktuella EG-bestämmelserna är att ge de penningpolitiska beslutsfattarna
en sådan integritet att de självständigt och utan påtryckningar utifrån kan
fatta penningpolitiska beslut.
Detta innebär, enligt konstitutionsutskottets mening, att kammarkansliet och
talmannen vid sin prövning av till exempel de motioner som väcks under den
allmänna motionstiden är skyldiga att vägra att ta upp yrkanden som inte är
förenliga med instruktionsförbudet. Redan i dag förekommer för övrigt att
motionsyrkanden inte får väckas därför att de inte är förenliga med grundlagens
eller riksdagsordningens bestämmelser.
Utskottet tillstyrker att förslaget till 9 kap. 12 § första stycket RF antas
som vilande.
Enligt förslaget till ny 50 § riksbankslagen skall Riksbanken minst två
gånger om året lämna en skriftlig redogörelse till riksdagen om
penningpolitiken. Därmed ges riksdag och allmänhet tillfälle till insyn i
Riksbankens verksamhet. Syftet med redogörelserna är således rent informativt.
Innehåll och utformning bör enligt propositionen inte regleras närmare, men
regeringen anser att de kan ha ett innehåll liknande de nuvarande
inflationsrapporterna.
Vid överläggningarna i den arbetsgrupp som utformade departementspromemorian
Riksbankens ställning (Ds 1997:50) uppmärksammades inte att en sådan
redogörelse kommer att medföra motionsrätt, utskottsbehandling och
kammarbeslut. Det har emellertid inte varit vare sig arbetsgruppens eller
regeringens avsikt att den skall leda till någon formell riksdagsbehandling. På
s. 63-64 i propositionen anges vilka frågor som bör handläggas av riksdagen,
och i detta sammanhang omnämns inte de penningpolitiska redogörelserna.
Riksbankens skriftliga redogörelser kan väntas handla om dess bedömning av
det ekonomiska läget, den förda penningpolitiken och den framtida
penningpolitikens förutsättningar och inriktning. En ordning som föreskriver
formell riksdagsbehandling inbjuder då till överträdelser av
instruktionsförbudet och riskerar att skapa oklarhet om Riksbankens faktiska
självständighet och därmed dess trovärdighet vad gäller inflationsmålet.
Riksdagen saknar inte möjligheter att i andra sammanhang kommentera
Riksbankens verksamhet. Enligt den nya lydelsen av 48 § i riksbankslagen skall
Riksbanken varje år före den 15 februari avge årsredovisning, som även
framdeles skall innehålla en redogörelse för den förda penningpolitiken. I
anslutning härtill föreligger motionsrätt liksom naturligtvis under den
allmänna motionstiden. Inget hindrar heller att penningpolitiken berörs i
samband med vårpropositionen och budgetpropositionen.
Problemet med motionsrätt och riksdagsbehandling av de särskilda
redogörelserna bör undvikas genom att den föreslagna 50 § ändras så att
riksdagens finansutskott görs till mottagare av dem. De skulle i så fall komma
att hanteras i samma ordning som i flera år gällt för Riksbankens budget,
vilken enligt 47 § riksbankslagen skall överlämnas för kännedom till
finansutskottet och Riksdagens revisorer. Redogörelserna kan också läggas till
grund för utfrågningar inför finansutskottet.
Enligt konstitutionsutskottets mening bör 50 § förslaget till riksbankslag
vid riksdagens kommande behandling på denna punkt anpassas till den avsedda
innebörden av fempartiuppgörelsen.
EMI:s synpunkter på lagförslaget
Propositionen
I tredje stycket av förslaget till ny lydelse av 9 kap. 12 § regeringsformen
föreskrivs att riksdagen skall pröva om ledamöterna i fullmäktige och
direktionen skall beviljas ansvarsfrihet.
Om en fullmäktig vägras ansvarsfrihet är han skild från sitt uppdrag. Frågan
om att skilja en ledamot av direktionen från hans anställning prövas av
fullmäktige. Det innebär att det krävs beslut av såväl riksdagen som
fullmäktige för att en direktionsledamot som vägrats ansvarsfrihet skall kunna
skiljas från sin anställning.
Enligt samma förslag till grundlagsstadgande får fullmäktige skilja en
direktionsledamot från hans uppdrag endast om han inte längre uppfyller de krav
som ställs för att han skall kunna utföra sina uppgifter eller om han gjort sig
skyldig till allvarlig försummelse.
De fall i vilka ansvarsfrihet får vägras framgår av den föreslagna lydelsen
av 49 § andra stycket riksbankslagen där vissa kriterier anges för när
riksdagen kan vägra en ledamot av fullmäktige eller en direktionsledamot
ansvarsfrihet. Det får endast ske om det finns skäl att föra talan om
ekonomiskt ansvar mot en ledamot av fullmäktige eller direktionen, eller om
ledamoten bör åtalas för brottsligt förfarande i samband med sitt uppdrag eller
sin anställning.
EMI har framhållit att den grund på vilken fullmäktige kan skilja en
direktionsledamot från hans anställning enligt 9 kap. 12 § regeringsformen är
förenlig med ECBS-stadgan. Däremot anser EMI att kriterierna för när riksdagen
kan vägra en direktionsledamot ansvarsfrihet enligt 49 § riksbankslagen inte är
förenliga med artikel 14.2 i ECBS-stadgan.
Regeringen delar inte denna uppfattning (prop. s. 74). De kriterier som
gäller för att vägra en fullmäktigeledamot och en direktionsledamot
ansvarsfrihet enligt den föreslagna 49 § riksbankslagen ryms, enligt regeringen
och Lagrådet, under de förhållanden som enligt stadgan kan föranleda att en
ledamot skiljs från sin anställning.
Vidare föreskrivs i förslaget till 9 kap. 12 § första stycket RF att ingen
myndighet får bestämma hur Riksbanken skall besluta i frågor som rör
penningpolitiken. Motsvarande instruktionsförbud finns i förslaget till 41 a §
riksbankslagen, enligt vilket lagrum ledamöter av direktionen inte får söka
eller ta emot instruktioner när de fullgör penningpolitiska uppgifter. EMI har
i sitt yttrande också tagit upp vissa frågor med anknytning till dessa
lagförslag. Det område inom vilket oberoende krävs finns angivet i artikel 107
i EG-fördraget. EMI framhåller att denna artikel omfattar alla ECBS-relaterade
uppgifter och inte enbart ?frågor som rör penningpolitik? eller
?penningpolitiska uppgifter?, dvs. den formulering som används i 9 kap. 12 §
regeringsformen respektive 41 a § riksbankslagen. Omfattningen av artikel 107 i
EG-fördraget återspeglas inte till fullo i de föreslagna lagbestämmelserna om
instruktionsförbudet, anser EMI.
Enligt propositionen ser regeringen tillämpningen av valutapolitiken som en
del av penningpolitiken. Det innebär att även valutapolitiken omfattas av
instruktionsförbudet. Regeringen slår också fast att även andra uppgifter som
enligt EG-fördraget tillkommer ECBS omfattas av förbudet eftersom Riksbanken
kommer att vara en del av ECBS (prop. s. 76).
Motionen
Moderata samlingspartiet erinrar i motion K2 om att regeringen valt att inte
åtgärda de två invändningar som Europeiska monetära institutet (EMI) haft mot
lagförslagen. I båda fallen ansluter sig emellertid motionärerna till
regeringens bedömning och föreslår att riksdagen skall göra ett
tillkännagivande om vad som sägs i motionen i dessa frågor (yrkande 6).
Beträffande frågan om på vilka grunder en direktionsledamot kan skiljas från
sitt uppdrag, där EMI haft uppfattningen att skrivningen i riksbankslagen
skulle innebära ett sämre skydd för direktionsledamot jämfört med
regeringsformen, anser motionärerna, i likhet med regeringen, att kriterierna i
riksbankslagen är snävare än regeringsformen, varför riksbankslagen är förenlig
med EMI:s stadga.
Även beträffande regeringens lagförslag om instruktionsförbudet, som enligt
EMI inte till fullo uppfyller EG-fördragets krav, delar motionärerna
regeringens uppfattning i sak, dvs. att även ECBS-relaterade uppgifter omfattas
av instruktionsförbudet med nuvarande lagförslag. Till skillnad från regeringen
anser dock motionärerna att alla ECBS-relaterade uppgifter måste anses ingå i
penningpolitiken i dess breda bemärkelse.
Finansutskottets yttrande
Finansutskottet instämmer i regeringens och motionärernas bedömning att de
kriterier som gäller för att vägra en fullmäktigeledamot och en
direktionsledamot ansvarsfrihet enligt förslaget till 49 § riksbankslagen ryms
under de förhållanden som enligt ECBS-stadgan kan föranleda att en ledamot
skiljs från sin anställning. Finansutskottet konstaterar vidare att med
propositionens lagförslag kommer alla typer av ECBS-relaterade uppgifter att
omfattas av instruktionsförbudet i 9 kap. 12 § första stycket RF och 41 a §
riksbankslagen. Enligt finansutskottets mening är det därför inte erforderligt
med någon modifiering av lagförslagen i detta hänseende.
Eftersom motionärerna i allt väsentligt är överens med regeringen är det
enligt finansutskottets mening inte behövligt med något tillkännagivande med
anledning av motionen. Det finns därför inte anledning för riksdagen att
biträda motionärernas förslag. Finansutskottet anser att konstitutionsutskottet
med hänsyn härtill bör avstyrka motion K2 (m) yrkande 6.
Konstitutionsutskottets bedömning
I likhet med finansutskottet delar konstitutionsutskottet regeringens bedömning
att de invändningar EMI framfört mot de nu aktuella lagförslagen vad gäller
dels frågan om på vilka grunder en direktionsledamot kan skiljas från sitt
uppdrag, dels omfattningen av instruktionsförbudet, inte bör föranleda några
förändringar av förslagen. Som finansutskottet påpekar är motionärerna i allt
väsentligt överens med regeringen. Konstitutionsutskottet anser därför inte att
det är motiverat med något tillkännagivande med anledning av motion K2 (m)
yrkande 6. Motionen avstyrks därför i här aktuell del.
Målet för penningpolitiken
Propositionen
Enligt regeringen är det i huvudsak fyra aspekter som är avgörande för att
Riksbanken skall kunna anses vara självständig: Det är för det första ett
institutionellt oberoende, med vilket avses att ingen skall ha möjlighet att i
penningpolitiska frågor ge instruktioner till Riksbanken. För det andra bör
ledamöterna i det organ som utformar penningpolitiken ges ett personligt
oberoende. För det tredje bör Riksbanken ha ett funktionellt oberoende. Det
innebär enligt propositionen (s. 48) att banken skall ges ett otvetydigt mål
för penningpolitiken. Slutligen bör Riksbanken vara finansiellt oberoende.
Målet för penningpolitiken bör enligt propositionen betona
inflationsbekämpningen och vara offentligt och lagfäst. Målet bör självfallet
också vara förenligt med ECBS:s prisstabilitetsmål enligt EG-fördraget. Ett
lagstadgat mål för penningpolitiken är enligt propositionen en viktig del av
förslaget att ge Riksbanken en självständig ställning och penningpolitiken en
större trovärdighet.
Ett ytterligare motiv är enligt propositionen att en långtgående delegering
av penningpolitiken bör kombineras med uppföljning och kontroll. Riksdagen som
Riksbankens huvudman måste därför ha möjlighet att utvärdera verksamheten
utifrån ett mål som fastställts för verksamheten.
I propositionen föreslås att målet för Riksbankens verksamhet skall vara att
upprätthålla ett fast penningvärde (4 § andra stycket riksbankslagen). Orden
fast penningvärde anger enligt propositionen att det är den allmänna prisnivån
som avses. Målet skall inte tolkas så att alla enskilda priser skall vara
stabila. Målet skall vidare tolkas i förändringstermer, inte i absoluta termer,
dvs. målet bör uttryckas som ett mål för inflationstakten snarare än som ett
mål för den absoluta prisnivån (prop. s. 53).
Riksbanken bör härutöver, som en myndighet under riksdagen, ha skyldighet att
stödja de allmänna ekonomisk-politiska målen, i syfte att uppnå hållbar
tillväxt och hög sysselsättning, i den mån dessa inte strider mot
prisstabilitetsmålet. Denna skyldighet bör enligt regeringens mening inte
lagfästas.
Motionerna
I motion 1997/98:K3 av Birgitta Hambraeus (c) begärs att riksdagen beslutar att
de högst prioriterade målen för Riksbanken enligt riksbankslagen skall vara
full sysselsättning och finansiering av omställningen till ett
kretsloppssamhälle. Motionären anser att målet ett fast penningvärde är för
snävt. Rätten till arbete är grundlagsfäst i Sverige och omfattas av FN:s
deklaration för de mänskliga rättigheterna. Omställningen till ett
kretsloppssamhälle är enligt motionären nödvändig och kommer att ge arbete över
hela landet. Motionären anser att EU:s bestämmelser beträffande fas två av EMU
om bl.a. förbud mot monetär finansiering bör omprövas, om de gör det svårt att
skapa full sysselsättning och finansiera omställningen till
kretsloppssamhället.
I motion 1997/98:Fi219 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp), väckt under den
allmänna motionstiden 1997, begärs förslag om lagstiftade övergripande mål för
Riksbanken i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 8). Miljöpartiet
anser att Riksbanken i högre grad än hittills skall stödja den långsiktiga
ekonomiska politik som riksdagen beslutat och att riksdagen bör fastställa
detta mål i lag. Övergripande krav att minska miljöskulden och arbetslösheten
skall vara centrala. Även det penningpolitiska målet för Riksbanken bör
fastställas av riksdagen. Detta mål bör enligt Miljöpartiet vara att bibehålla
en prisstabilitet på god europeisk nivå. Prisstabilitet har en avgörande
betydelse för möjligheterna att uppnå en ekologiskt hållbar ekonomisk
utveckling.
Finansutskottets yttrande
Finansutskottet delar regeringens uppfattning att en delegering av
penningpolitiken till en självständig riksbank inte bör ske utan att målet för
verksamheten är tydligt. En självständig riksbank måste därför ges ett
demokratiskt förankrat mål för verksamheten. Finansutskottet delar
uppfattningen att målet för penningpolitiken bör vara lagfäst. Riksdagen bör
också som huvudman för Riksbanken ges möjlighet att utvärdera verksamheten mot
det mål som riksdagen sätter för penningpolitiken.
Finansutskottet framhåller att principen om en oberoende riksbank inte
innebär att målen för den ekonomiska politiken eller prioriteringen mellan dem
ändras, utan att tanken tvärtom är att den samlade måluppfyllelsen kan
förbättras genom att trovärdigheten för den ekonomisk-politiska strategin
stärks. Genom att förstärka förtroendet för en långsiktig prisstabilitet kan
möjligheterna att i ett kort- och medelfristigt perspektiv anpassa
penningpolitiken till det ekonomiska läget öka, anför finansutskottet.
Flera EU-länder har redan i dag ett lagfäst huvudmål för penningpolitiken som
syftar till att upprätthålla prisstabilitet, påpekar finansutskottet. Det är
dessutom vanligt att huvudmålet kombinerats med lagfästa, underordnade mål,
formulerade som att centralbanken, utan att åsidosätta det överordnade målet,
skall stödja den allmänna ekonomiska politiken.
Även ECBS har underordnade mål, anför finansutskottet vidare. Enligt ECBS-
stadgan skall huvudmålet för ECBS vara att upprätthålla prisstabilitet. Utan
att åsidosätta detta mål skall ECBS stödja den allmänna ekonomiska politiken
inom gemenskapen i syfte att bidra till att förverkliga gemenskapens mål. Dessa
är att främja en harmonisk och väl avvägd utveckling av näringslivet inom
gemenskapen som helhet, en hållbar och icke-inflatorisk tillväxt som tar hänsyn
till miljön, en hög grad av ekonomisk konvergens, en hög nivå i fråga om
sysselsättning och socialt skydd, en höjning av levnadsstandarden och
livskvaliteten samt ekonomisk och social sammanhållning och solidaritet mellan
medlemsstaterna.
Finansutskottet framhåller att Riksbanken kommer att omfattas av ECBS
verksamhetsmål såsom det är formulerat i stadgan och att det därför inte är
möjligt att fastställa ett verksamhetsmål som strider mot detta mål.
Det är också finansutskottets uppfattning att Riksbanken, som en myndighet
under riksdagen, bör ha skyldighet att stödja de allmänna ekonomisk-politiska
målen i den mån dessa inte strider mot prisstabilitetsmålet. Denna skyldighet
behöver enligt utskottets mening inte lagfästas.
De traditionella målen för ekonomisk politik brukar vara hållbar tillväxt,
hög sysselsättning, prisstabilitet, rättvis fördelning, regional balans och god
miljö. Penningpolitiken kan enligt finansutskottet påverka målet om
prisstabilitet och medverka till att uppfylla målen om hållbar tillväxt och
full sysselsättning. Däremot är mål som t.ex. god miljö, regional balans och
rättvis fördelning enligt finansutskottets uppfattning inte särskilt väl
lämpade som mål för penningpolitik.
Finansutskottet delar regeringens och arbetsgruppens uppfattning beträffande
formuleringen av det penningpolitiska huvudmålet så att Riksbanken skall
upprätthålla ett fast penningvärde. Orden fast penningvärde anger att det är
den allmänna prisnivån som avses. Av propositionen framgår att målet inte skall
tolkas så att alla enskilda priser skall vara stabila.
Finansutskottet delar denna uppfattning och anser att målet skall tolkas i
förändringstermer, inte i absoluta termer, dvs. målet bör uttryckas som ett mål
för inflationstakten snarare än som ett mål för den absoluta prisnivån. Den
föreslagna formuleringen skall dock inte tolkas så att inflationstakten, mätt
som KPI eller något annat index, skall vara noll.
Finansutskottet ställer sig därmed bakom förslaget att målet för Riksbankens
verksamhet skall vara att upprätthålla ett fast penningvärde. Utskottet
föreslår att motionerna K3 (c) och Fi219 (mp) yrkande 8 om andra mål för
Riksbanken avstyrks.
Konstitutionsutskottets bedömning
Enligt artikel 105 i EG-fördraget och artikel 2 i ECBS-stadgan skall huvudmålet
för ECBS vara att upprätthålla prisstabilitet. Utan att åsidosätta detta mål
skall ECBS stödja den allmänna ekonomiska politiken inom gemenskapen i syfte
att bidra till att förverkliga gemenskapens mål enligt artikel 2 i EG-
fördraget. Där anges att gemenskapens mål är ?att främja en harmonisk och väl
avvägd utveckling av näringslivet inom gemenskapen som helhet, en hållbar och
icke-inflatorisk tillväxt som tar hänsyn till miljön, en hög grad av ekonomisk
konvergens, en hög nivå i fråga om sysselsättning och socialt skydd, en höjning
av levnadsstandarden och livskvaliteten samt ekonomisk och social
sammanhållning och solidaritet mellan medlemsstaterna?.
Som ovan nämnts kommer Riksbanken att bli en del av ECBS, oavsett om Sverige
kommer att delta i valutaunionen eller inte. Det innebär att Riksbanken kommer
att omfattas av ECBS:s verksamhetsmål, såsom det är formulerat i ECBS-stadgan.
Riksdagen kan alltså inte lagstifta om att målet ett fast penningvärde skall
vara underordnat målet full sysselsättning eller något annat mål, eftersom
detta skulle strida mot EG-fördraget.
Konstitutionsutskottet delar i likhet med finansutskottet regeringens
uppfattning att Riksbanken, som en myndighet under riksdagen, bör ha skyldighet
att stödja de allmänna ekonomisk-politiska målen, i den mån dessa inte strider
mot prisstabilitetsmålet, och att denna skyldighet inte behöver lagfästas.
Konstitutionsutskottet delar också regeringens uppfattning beträffande
formuleringen ett fast penningvärde.
Konstitutionsutskottet har ingen erinran mot förslaget till 4 § andra stycket
riksbankslagen. Riksdagen bör dock ta slutlig ställning till förslaget och
motionerna K3 (c) och Fi219 (mp) yrkande 8 först i samband med den andra
läsningen av förslaget till lag om ändring i regeringsformen.
Riksbankens nya ledningsstruktur
Riksbanksledningens skyldighet att anmäla ekonomiska förhållanden
Propositionen
Enligt den nu gällande lydelsen av 38 § andra stycket riksbankslagen skall
ledamöter i fullmäktige och sådan personal och uppdragstagare hos Riksbanken
som Riksbanken bestämmer anmäla sitt innehav och ändring i innehavet av
finansiella instrument till Riksbanken. Syftet med bestämmelsen är i första
hand att kontrollera att handelsförbudet i insiderlagen (1990:1342) efterlevs
men också att förtroendet för dessa funktionärer och Riksbanken kan stärkas.
Regeringen anför i propositionen att det med tanke på den ställning
Riksbanken och direktionen föreslås få är av betydelse att det finns ett stort
förtroende för ledamöterna i direktionen och för ordföranden och vice
ordföranden i fullmäktige. Regeringen anser att förtroendeskäl talar för att
dessa personer skall anmäla sina innehav, inte till Riksbanken, utan till
riksdagen, som är Riksbankens huvudman. Regeringen anser vidare att det finns
skäl att utvidga anmälningsskyldigheten till att omfatta även andra tillgångar
än finansiella instrument och att också gälla större skulder.
I propositionen föreslås sålunda att ledamöterna i direktionen samt
ordföranden och vice ordföranden i fullmäktige till riksdagen skriftligen skall
anmäla sitt innehav av vissa tillgångar och skulder, liksom vilka ekonomiska
avtal av visst slag som de ingått. Den föreslagna anmälningsplikten omfattar
finansiella instrument, krediter och andra skulder samt villkoren för dessa,
avtal av ekonomisk karaktär med tidigare arbetsgivare såsom avtal om löne-
eller pensionsförmån, innehav av andel i handelsbolag eller annan ekonomisk
förening än bostadsrättsförening samt ägande av näringsfastighet. Anmälan
behöver dock inte göras om värdet av avtalen och tillgångarna exklusive
finansiella instrument sammantaget understiger 0,5 miljoner kronor. Någon
anmälningsplikt föreligger inte heller för skulder och krediter som tillsammans
understiger 0,5 miljoner kronor.
Anmälningsplikten föreslås regleras genom en ny 39 a § i riksbankslagen.
Motionen
Moderata samlingspartiet anser i motion K2 att det är angeläget att det finns
en anmälningsplikt om ekonomiska förhållanden för de främsta beslutsfattarna i
Riksbanken. De krav som föreslås bli inskrivna i riksbankslagen är emellertid
alltför långtgående och riskerar enligt motionärerna att negativt påverka
rekryteringen till dessa uppdrag. Detta gäller särskilt ordföranden och vice
ordföranden i fullmäktige, vilka poster ju långtifrån förutsätter
heltidsengagemang i Riksbanken. Det finns enligt motionärerna särskilt skäl att
ompröva bestämmelsens utformning vad avser skulder och andra tillgångar än
finansiella instrument. Riksdagen bör göra ett tillkännagivande av denna
innebörd (yrkande 4).
Finansutskottets yttrande
Finansutskottet påpekar att det redan i dag finns en intern anmälningsplikt för
fullmäktiges ledamöter, men att denna är begränsad till finansiella instrument.
Riksbanken och direktionen kommer med propositionens förslag att få en mer
självständig ställning, anför finansutskottet vidare. Utskottet anser att det
därför är viktigt att det finns ett stort förtroende inte bara för ledamöterna
i direktionen, utan också för fullmäktiges ordförande och vice ordförande, som
i direktionen kan ses som allmänhetens företrädare och som kommer att ha full
insyn i de frågor direktionen behandlar.
Finansutskottet anser mot denna bakgrund att formerna för den av regeringen
föreslagna anmälningsplikten är väl avvägda och föreslår att
konstitutionsutskottet avstyrker motion K2 (m) yrkande 4.
Konstitutionsutskottets bedömning
Konstitutionsutskottet gör ingen annan bedömning än finansutskottet när det
gäller formerna för anmälningsplikten. Konstitutionsutskottet anser att
riksdagen i samband med den andra läsningen av grundlagsändringarna bör anta
förslaget till 39 a § riksbankslagen och avslå motion K2 (m) yrkande 4.
Prövning av ett beslut att skilja en direktionsledamot från hans uppdrag
Propositionen
Ett beslut om att skilja riksbankschefen från hans anställning kan enligt
artikel 14 i ECBS-stadgan överklagas till EG-domstolen. Motsvarande rätt
föreligger inte för övriga medlemmar i direktionen, men enligt EMI:s
konvergensrapport i november 1996 bör även dessa omfattas av ett liknande
skydd. Regeringen anser att ett sådant skydd därför bör åstadkommas genom en
möjlighet att väcka talan vid svensk domstol.
Regeringen föreslår att annan ledamot av direktionen än riksbankschefen skall
kunna få sin sak prövad vid Arbetsdomstolen enligt lagen (1974:371) om
rättegången i arbetstvister. Arbetsdomstolen bör därvid utgöra första och sista
instans. Enligt regeringen är Arbetsdomstolen den domstol som har störst
erfarenhet av den typ av ärenden som här är aktuella. Arbetsdomstolen kan
dessutom i dessa ärenden enligt artikel 177 i EG-fördraget inhämta EG-
domstolens förhandsavgörande.
Bestämmelsen om Riksbankschefens och om övriga direktionsledamöters rätt att
väcka talan mot beslut om skiljande från anställning föreslås tas in i en ny 33
b § i riksbankslagen.
Bakgrund
I departementspromemorian Riksbankens ställning (Ds 1997:50) föreslogs att
beslut om att skilja en direktionsledamot från hans uppdrag skulle få
överklagas till Stockholms tingsrätt, som därvid skulle ha möjlighet att
infordra yttrande från EG-domstolen enligt artikel 177 i EG-fördraget.
Promemorians förslag grundades på resultatet av en fempartiuppgörelse. Vid
remissbehandlingen av promemorian ifrågasatte Stockholms tingsrätt lämpligheten
av att ålägga tingsrätten den nya uppgiften. Stockholms tingsrätt undrade bl.a.
om tingsrätten skulle vara både första och sista instans. Om avsikten var att
det bara skulle finns en instans borde prövningen enligt tingsrättens mening
ske i Högsta domstolen eller Regeringsrätten. Om ett flerinstansförfarande var
avsett borde det anges var överprövning skulle ske. Tingsrätten undrade också
om överklagandet skulle hanteras som en ny typ av mål eller ärende eller som
tvistemål. Vidare påpekade tingsrätten att det inte finns några EG-rättsliga
regler om avsättning av andra direktionsledamöter än riksbankschefen och
ställde sig undrande till vilken EG-rätt som EG-domstolen skulle uttala sig om
i ett förhandsavgörande.
Som ovan nämnts har regeringen i propositionen funnit att det är lämpligare
att talan väcks vid Arbetsdomstolen, som därvid bör utgöra första och sista
instans (prop. s. 74)
Motionen
Moderata samlingspartiet anser i motion K2 att Arbetsdomstolen som
partssammansatt domstol är olämplig att pröva besvär från en direktionsledamot
som av fullmäktige blivit skild från sitt uppdrag. En sådan prövning bör i
stället göras i en nationell instans med högsta tänkbara juridiska kompetens. I
valet mellan Högsta domstolen och Regeringsrätten har motionärerna stannat för
Regeringsrätten. Förslaget till 33 b § i riksbankslagen bör ändras i enlighet
med vad som anförts i motionen (yrkande 3).
Finansutskottets yttrande
Finansutskottet vill med anledning av motionsyrkandet erinra om att förslagen i
propositionen grundas på en fempartiuppgörelse, vilken finns återgiven i
promemorian Riksbankens ställning (Ds 1997:50). I promemorian föreslogs - i
33 b § förslaget till ändring i riksbankslagen - att ärenden av detta slag
skulle kunna överklagas till Stockholms tingsrätt. Finansutskottet hänvisar
till att regeringens förslag, såsom också motionärerna påpekar, i denna del
utgör ett avsteg från arbetsgruppens förslag.
Finansutskottet föreslår att man i enlighet med den ursprungliga uppgörelsen
föreskriver att annan ledamot av direktionen än riksbankschefen skall få väcka
talan vid Stockholms tingsrätt.
Finansutskottet anser inte att motion K2 (m) yrkande 3 bör föranleda någon
åtgärd från riksdagens sida.
Konstitutionsutskottets bedömning
Regeringen har i propositionen frångått fempartiöverenskommelsen när det gäller
valet av domstol och i stället för vid Stockholms tingsrätt funnit det
lämpligare att talan väcks vid Arbetsdomstolen, som därvid skall vara första
och enda instans. Utskottet delar regeringens bedömning att Stockholms
tingsrätt är mindre lämplig som överprövningsinstans i mål om skiljande av
direktionsledamot från anställning. Ett beslut att skilja riksbankschefen från
hans tjänst får överprövas av EG-domstolen. Enligt EMI:s konvergensrapport från
1996 bör ett likvärdigt skydd gälla även för direktionens ledamöter. För att
direktionsledamöternas skydd skall vara likvärdigt med riksbankschefens anser
utskottet i likhet med motionärerna att prövningen bör göras i högsta instans.
Enligt utskottets uppfattning är därvid Högsta domstolen det lämpligare valet,
med hänsyn till att de mål det här är fråga om rör civilrättsliga förhållanden
och bör handläggas som tvistemål.
En ledamot av direktionen kan skiljas från sin anställning endast i enlighet
med de kriterier som anges i artikel 14.2 i ECBS-stadgan. Högsta domstolen kan
i dessa ärenden i förekommande fall inhämta EG-domstolens förhandsavgörande
enligt artikel 177 i EG-fördraget.
Utskottet avser att senare lägga fram förslag till ändring av 33 b §
riksbankslagen.
Karenstid för ledamot som lämnat sitt uppdrag
Propositionen
I propositionen anförs att ledamöter i direktionen genom sin ställning får
kunskap i frågor som är av utomordentligt stor betydelse för vissa verksamheter
i framför allt det privata näringslivet, t.ex. banksektorn. När en ledamot
lämnar sin anställning besitter han en kunskap som, om den utnyttjas, skulle
kunna vara till skada för Riksbanken. Regeringen har därför funnit att det är
lämpligt att, i likhet med vad som gäller i vissa andra länder, införa en
bestämmelse om att ledamot av direktionen inte får påbörja ett uppdrag eller
befattning under en viss tidsperiod efter avslutad tjänstgöring i Riksbanken.
Även om den direkta kunskapen om Riksbankens penningpolitiska intentioner
förhållandevis snabbt blir inaktuell, kan det enligt regeringen uppfattas som
allmänt stötande om en ledamot av Riksbankens direktion omgående kan övergå
till en ledande befattning i annan verksamhet.
En karensperiod föreslås därför införas, som innebär att ledamöter i
direktionen under en tid av högst ett år bör avstå från att inneha uppdrag
eller anställning där kunskaper kan missbrukas. För att undvika en alltför stel
bestämmelse bör fullmäktige dock kunna förkorta denna tid. Politiska uppdrag
som riksdagsledamot, statsråd eller anställd centralt i ett politiskt parti,
liksom anställning i Regeringskansliet anses i propositionen vara av sådan art
att de bör undantas från karensperioden.
Den föreslagna karensperioden regleras i 33 a § sista stycket riksbankslagen.
Motionen
Moderata samlingspartiet anser i motion K2 att det saknas anledning att
tillämpa en så sträng karensregel som den föreslagna och föreslår att riksdagen
skall göra ett tillkännagivande av denna innebörd (yrkande 5). Motionärerna
hänvisar till att riksbanksfullmäktige i sitt remissyttrande ifrågasatt om den
föreslagna karenstiden på ett år är nödvändig och ansett att det borde räcka
med bestämmelserna i 1 kap. 6 § sekretesslagen om förbud att röja eller
utnyttja sekretessbelagd uppgift om vilken kännedom fåtts genom anställning
eller uppdrag hos myndighet.
Finansutskottets yttrande
Finansutskottet hänvisar till vad som också framhålls i propositionen att
ledamöter i direktionen genom sin ställning får kunskap i frågor som är av
utomordentligt stor betydelse för vissa verksamheter i framför allt det privata
näringslivet, t.ex. banksektorn. När en ledamot lämnar sin anställning besitter
han en kunskap som, om den utnyttjas, skulle kunna vara till skada för
Riksbanken, påpekar finansutskottet. Dessutom skulle det kunna uppfattas som
allmänt stötande om en ledamot av Riksbankens direktion omgående skulle kunna
övergå till en ledande befattning i annan verksamhet.
Finansutskottet anser också att det är av betydelse i sammanhanget att den
ettåriga karensperioden inte är definitiv, eftersom fullmäktige föreslås kunna
förkorta denna tid och med hänsyn till arten av uppdraget avgöra hur lång
karensperioden bör vara för att inte riskera att kunskaper från tiden som
direktionsledamot skall kunna missbrukas.
Finansutskottet har för egen del inte något att erinra mot regeringens
förslag i detta avseende utan föreslår att konstitutionsutskottet avstyrker
motion K2 (m) yrkande 5.
Enligt finansutskottet kan även riktas en invändning av annat slag mot
motionsyrkandet. Finansutskottet anför att detta yrkande, liksom tre andra
yrkanden i den moderata motionen, innebär att ett av de fem partier som står
bakom uppgörelsen om Riksbankens ställning begär att riksdagen skall ta
ställning mot delar av uppgörelsen innan den trätt i kraft.
Konstitutionsutskottets bedömning
Som finansutskottet påpekar är den ettåriga karensregeln inte definitiv,
eftersom fullmäktige föreslås kunna förkorta denna tid och med hänsyn till
arten av uppdraget avgöra hur lång karensperioden bör vara för att inte riskera
att kunskaper från tiden som direktionsledamot skall kunna missbrukas.
Konstitutionsutskottet har ingen erinran mot regeringens förslag till 33 a §
riksbankslag. Riksdagen bör vid sin kommande behandling av förslaget till
riksbankslag avslå motion K2 (m) och bifalla propositionen, såvitt nu är i
fråga.
Öppenhet och insyn i Riksbankens verksamhet
Direktionens protokoll
Propositionen
I propositionen framhålls vikten av att riksdagen ges möjlighet att kontrollera
Riksbankens verksamhet inom ramen för den institutionella utformningen. Utan
kontroll och utvärdering av verksamheten kan det enligt propositionen uppstå
situationer när riksdagen skulle se som enda utväg att återkalla delegeringen
av ansvaret för penningpolitiken.
I propositionen föreslås olika åtgärder för att säkra insyn och kontroll av
Riksbankens verksamhet på det penningpolitiska området (se vidare nedan). Ett
förslag som diskuteras är möjligheten att offentliggöra direktionens protokoll
viss tid efter sammanträdena.
Direktionen skall enligt den föreslagna arbetsfördelningen ansvara för
penningpolitiken. Enligt 3 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) gäller sekretess
hos Riksbanken för uppgift som angår rikets centrala finanspolitik,
penningpolitik eller valutapolitik, om det kan antas att syftet med beslutade
eller förutsedda åtgärder motverkas om uppgiften röjs. I fråga om uppgift i
allmän handling gäller sekretessen i högst tio år. En skyldighet för
direktionen att offentliggöra allt som rör penningpolitiska frågor innebär att
även hemliga uppgifter måste offentliggöras, påpekas det i propositionen. Att
offentliggöra hemliga uppgifter rörande penningpolitiken skulle strida mot
3 kap. 1 § sekretesslagen.
Enligt propositionen skulle en skyldighet att offentliggöra direktionens
protokoll även kunna komma att strida mot bestämmelsen i 2 kap. 1 §
sekretesslagen om utrikessekretess. Enligt denna gäller sekretess bl.a. för
uppgifter som rör en annan stat eller en mellanfolklig organisation om det kan
antas att det skulle störa Sveriges mellanfolkliga förbindelser eller på annat
sätt skada landet om uppgifterna röjs.
Regeringen påpekar vidare att om uppgifterna i protokollen inte är hemliga
enligt sekretesslagen de måste lämnas ut till den som begär att få ta del av
dem.
Regeringen anser att införandet av en skyldighet för direktionen att
offentliggöra sina protokoll skulle innebära att en helt ny ordning skapas som
skulle utgöra ett klart avsteg från de principer som sekretesslagen bygger på.
Däremot skulle ett frivilligt offentliggörande av direktionens protokoll inte
möta några hinder, under förutsättning att offentliggörandet sker efter
vederbörlig sekretessprövning. Ett initiativ från Riksbanken att inom ramen för
nuvarande lagstiftning frivilligt offentliggöra protokollen skulle välkomnas av
regeringen (prop. s. 81).
Motionerna
Moderata samlingspartiet anser i motion K2 att regeringens farhågor för
sekretessen kring direktionens protokoll är överdrivna, särskilt som
offentliggörandet skulle ske med fördröjning. Utöver att ett offentliggörande
av protokollen skulle öka den demokratiska insynen skulle det förbättra de
finansiella marknadernas förståelse för Riksbankens penningpolitiska
intentioner, anser motionärerna, som föreslår att riksdagen skall begära att
regeringen återkommer med ett förslag till lagstiftning om offentliggörande av
direktionens protokoll (yrkande 2).
Birgit Friggebo m.fl. (fp) föreslår i motion 1997/98:K8 att det i lag skall
tas in en föreskrift om att direktionens protokoll skall offentliggöras efter
förslagsvis sex veckor, såsom fallet är i Storbritannien. Enligt motionärerna
skulle den demokratiska förankringen av penningpolitiken öka om så skedde. Den
närmare utformningen av en sådan lagregel bör övervägas i samband med en
utvärdering av den nya direktionens form. Riksdagen bör göra ett
tillkännagivande av denna innebörd, anser motionärerna (yrkande 1).
Finansutskottets yttrande
Finansutskottet påpekar att vissa uppgifter om penningpolitiken omfattas av
sekretess. Om direktionen skulle åläggas att offentliggöra sina protokoll
skulle även hemliga uppgifter komma att offentliggöras, vilket skulle strida
mot 3 kap. 1 § i sekretesslagen. En skyldighet att offentliggöra direktionens
protokoll skulle även kunna stå i strid mot bestämmelsen i 2 kap. 1 §
sekretesslagen om utrikessekretess, anför finansutskottet vidare.
Finansutskottet delar regeringens uppfattning att en påtvingad öppenhet kring
direktionens protokoll skulle vara ett klart avsteg från de principer som
sekretesslagen bygger på. En sådan ordning kan dessutom innebära att man
riskerar den insyn i direktionens arbete som har tillförsäkrats fullmäktiges
ordförande och vice ordförande, eftersom viktiga frågor då kan komma att
diskuteras vid sidan av och inte på direktionens sammanträden. Finansutskottet
är med hänsyn härtill inte berett att förorda någon annan lösning innan
direktionen funnit stadga i sina arbetsformer.
Finansutskottet anser att konstitutionsutskottet bör avstyrka motionerna K2 (m)
yrkande 2 och K8 (fp) yrkande 1.
Konstitutionsutskottets bedömning
Riksbankens protokoll är enligt tryckfrihetsförordningens regler allmänna
handlingar när de justerats. Att en handling är allmän är dock inte detsamma
som att den är offentlig. Med att en handling är offentlig menas att ingen
sekretess gäller för den. Av den ovan lämnade redovisningen framgår att
uppgifter i Riksbankens protokoll kan sekretessbeläggas både med stöd av 3 kap.
1 § och 2 kap. 1 § sekretesslagen (sekretess med hänsyn till rikets centrala
finanspolitik, penningpolitik eller valutapolitik resp. utrikessekretess).
Enligt dessa bestämmelser gäller sekretess om det kan antas att syftet med
t.ex. ett penningpolitiskt beslut skulle motverkas om det blir offentligt eller
om det skulle störa Sveriges mellanfolkliga förbindelser eller på annat sätt
skada landet om uppgifterna röjs.
Sekretess enligt 3 kap. 1 § sekretesslagen kan gälla uppgifter om såväl redan
vidtagna åtgärder som förutsedda åtgärder. Exempelvis blir en uppgift om att
det vid en räntehöjning har diskuterats ytterligare en höjning av räntan i
regel sekretessbelagd.
Finns det inte grund för att sekretessbelägga uppgifterna i
riksbanksprotokollen skall de på begäran lämnas ut till den som önskar ta del
av dem. Om Riksbanken avslagit en begäran från en enskild person att ta del av
ett protokoll eller en uppgift i ett protokoll, får beslutet överklagas hos
Regeringsrätten (lagen 1989:186 om överklagande av administrativa beslut av
riksdagens förvaltningskontor och myndigheter).
Sekretess enligt 3 kap. 1 § gäller i högst tio år, medan utrikessekretess
enligt 2 kap. 1 § gäller i högst fyrtio år. Sekretessen kan emellertid upphöra
långt tidigare av olika skäl, t.ex. för att uppgiften blivit allmänt känd och
skaderisken därigenom upphört eller att det av andra skäl inte längre medför
någon skada om uppgiften lämnas ut. Ett beslut att sekretessbelägga en uppgift
kan alltså ständigt omprövas. Det som är hemligt ena veckan kan ibland
offentliggöras redan veckan därpå.
I departementspromemorian Ds 1997:50 Riksbankens ställning diskuterades en
skyldighet att offentliggöra direktionens protokoll. Riksbanksfullmäktige
anförde i sitt remissyttrande över promemorian att fullmäktige inser att det
rent juridiskt- tekniskt kan vara svårt att göra avsteg från de principer som
sekretesslagen bygger på. Enligt fullmäktiges mening borde dock ett frivilligt
offentliggörande kunna ske inom ramen för den nuvarande lagstiftningen och
frågan om offentliggörande av direktionens protokoll prövas på nytt när den nya
direktionen funnit sin form. Regeringen anför i propositionen (s. 81) att den
skulle välkomna ett sådant initiativ av Riksbanken. En förutsättning är dock
enligt regeringen att offentliggörandet sker efter vederbörlig
sekretessprövning.
Vad gäller de nu aktuella motionsyrkandena anser konstitutionsutskottet att
innebörden av yrkandena inte är helt klar. Utskottet utgår emellertid från att
motionärerna inte vill åstadkomma en skyldighet för Riksbanken att
offentliggöra uppgifter, om offentliggörandet skulle motverka syftet med ett
penningpolitiskt beslut eller skada Sverige. Utskottet uppfattar i stället
yrkandena som en begäran om en mer aktiv publicering av protokollen i de delar
de är offentliga.
Även konstitutionsutskottet skulle välkomna att Riksbanken aktivt medverkade
till att göra protokollen tillgängliga för en bredare allmänhet. Utskottet
delar motionärernas uppfattning att detta skulle öka den demokratiska
förankringen av penningpolitiken. En form för publicering, som används av
exempelvis Bank of England i Storbritannien och Federal Reserve Bank i USA, är
att lägga ut protokollen på bankens hemsida på Internet.
Konstitutionsutskottet anser emellertid att det måste ankomma på den blivande
direktionen att bestämma i vilken form protokollen skall göras tillgängliga.
Direktionen är också bäst lämpad att avgöra när en publicering av protokollens
offentliga delar är lämplig. Utskottet förutsätter vidare att direktionen
kontinuerligt omprövar vilka delar som måste omfattas av sekretess och
offentliggör materialet så snart sekretessbestämmelserna medger detta. Det är
därför inte meningsfullt att, som motionärerna vill, på förhand bestämma en
viss tidgräns som alltid skall gälla för publiceringen.
Någon författningsreglering av denna fråga anser konstitutionsutskottet inte
behövlig. Motionerna K2 (m) yrkande 2 och K8 (fp) yrkande 1 avstyrks därför.
Utskottsutfrågningar av riksbankschefen
Propositionen
I propositionen understryks vikten av att riksbanksledningen har möjlighet att
regelbundet informera såväl riksdagen som fullmäktige om den förda politiken.
Genom att Riksbanken är en myndighet under riksdagen är det enligt regeringen
naturligt att en begäran av riksbankschefen att få informera riksdagen om
penningpolitiken också kommer att hörsammas. Riksbanksfullmäktige har i sitt
remissvar anfört att man delar denna uppfattning. Regeringen påpekar att
finansutskottet, såsom sker redan i dag, härutöver kan kalla riksbankschefen
eller någon annan representant för ledningen till riksdagen för diskussion och
informationsutbyte. Sådan information kan ske i form av offentliga
utfrågningar, s.k. hearings, heter det i propositionen.
Motionen
Moderata samlingspartiet begär i motion K2 att möjligheten till offentliga
utskottsutfrågningar med riksbankschefen skall regleras i lag (yrkande 1).
Motionärerna anser att det vore särskilt värdefullt att få fastslaget att
rätten att föranstalta om utskottsutfrågning är ömsesidig. I motionen hänvisas
till att det i artikel 109b.3 i Maastrichtfördraget slås fast att ECB:s
ordförande och övriga ledamöter i direktionen på begäran av Europaparlamentet
eller på eget initiativ kan höras av Europaparlamentets behöriga kommittéer. En
motsvarande reglering i svensk lag skulle stärka möjligheten till demokratisk
insyn och kontroll, anför motionärerna.
Finansutskottets yttrande
Finansutskottet erinrar om att riksbankschefen under senare år återkommande
framträtt inför finansutskottet vid offentliga utfrågningar och då redogjort
för den förda penningpolitiken. Liksom andra offentliga utskottssammanträden
regleras dessa sammankomster av föreskrifterna i 4 kap. 12 § riksdagsordningen
med tillhörande tilläggsbestämmelser.
Någon särskild reglering av de offentliga utskottsutfrågningarna med
riksbankschefen är enligt finansutskottets mening inte erforderlig.
Finansutskottet föreslår att konstitutionsutskottet avstyrker motion K2 (m)
yrkande 1.
Konstitutionsutskottets bedömning
Konstitutionsutskottet delar finansutskottets bedömning att någon särskild
reglering av de offentliga utfrågningarna med riksbankschefen inte är
erforderlig. Riksdagen bör därför i samband med behandlingen av det vilande
grundlagsförslaget avslå motion K2 (m) yrkande1.
Övriga frågor
Folkomröstning om Sveriges medlemskap i EMU
Enligt Vänsterpartiets motion K6 är de ändringar av Riksbankens ställning och
organisation som förordas i propositionen inget som uppkommit annat än ur
behovet att EMU-anpassa Sverige och underlätta för ett eventuellt inträde i
EMU. De föreslagna förändringarna får enligt Vänsterpartiet bara genomföras om
svenska folket i folkomröstning skulle säga ja till ett medlemskap i EMU och
därmed till ett uppgivande av den nationella ekonomisk-politiska
självbestämmanderätten. Vänsterpartiet begär ett tillkännagivande om att
Sveriges eventuella medlemskap i EMU skall prövas i en rådgivande
folkomröstning (yrkande 1).
Finansutskottets yttrande
Finansutskottet hänvisar till att utskottet nyligen, i behandlingen av
proposition 1997/98:25 Sverige och den ekonomiska och monetära unionen,
behandlat frågan om formerna för beslutsfattande om Sveriges framtida
deltagande i valutaunionen. Finansutskottet anförde då följande
(bet.1997/98:FiU9, s. 23):
Utskottet delar regeringens uppfattning att, om det efter den 1 januari 1999
bedöms lämpligt att Sverige deltar i valutaunionen, frågan skall underställas
svenska folket för prövning. Som regeringen anför är det önskvärt att en sådan
prövning sker i ett allmänt val, men det kan inte helt uteslutas att det i
stället kan ske genom ett extraval eller en folkomröstning. Därefter ankommer
det på riksdagen att fatta slutligt beslut.
Finansutskottet konstaterar att det citerade betänkandet har vunnit riksdagens
bifall (prot. 1997/98:40, rskr. 75) och ser ingen anledning att ändra
uppfattning.
Finansutskottet anser att motion K6 (v) yrkande 1 bör avstyrkas.
Konstitutionsutskottets bedömning
Riksdagen har så sent som i december 1997 godkänt finansutskottets uttalanden i
betänkande 1997/98:FiU9 vad gäller formerna för beslutsfattandet om Sveriges
framtida deltagande i valutaunionen. Konstitutionsutskottet anser inte att
riksdagen har anledning att nu ändra sitt ställningstagande. Motion K6 (v)
yrkande 1 avstyrks alltså.
Riksbankens sedelutgivningsrätt
Propositionen
Enligt artikel 105a.1 i EG-fördraget skall Europeiska centralbanken, ECB, ha
ensamrätt att tillåta sedelutgivning inom gemenskapen. ECB kan överlämna
sedelutgivningen till de nationella centralbankerna. Endast sedlar utgivna av
ECB och nationella centralbanker är lagliga betalningsmedel. Enligt
övergångsbestämmelserna i EG-fördraget skall ECB:s ensamrätt att tillåta
sedelutgivning enligt artikel 109k.3 inte tillämpas på medlemsstater som inte
deltar i valutaunionen. Skulle Sverige emellertid delta i valutaunionen
tillkommer det alltså ECB att besluta om sedelutgivning i Sverige.
I propositionen (s. 83) framhåller regeringen att förslagen i den nu aktuella
propositionen inte innebär något ställningstagande till frågan om Sverige skall
delta i valutaunionen. Ett lagförslag om ändring i 9 kap. 13 § RF, i vilken
föreskrivs att endast Riksbanken har rätt att ge ut sedlar och mynt, bör lämnas
till riksdagen först i samband med en svensk anslutning till valuta-unionen.
Regeringen påpekar att det inte är något ovillkorligt krav att en ändring i
regeringsformen träder i kraft samtidigt med ett svenskt inträde i
valutaunionen.
Motionerna
I Centerpartiets motion K7 citeras följande uttalande i propositionen om
Sveriges medlemskap i Europeiska unionen (prop. 1994/95:19):
Om Sverige beslutar sig för ett deltagande i EMU:s tredje fas följer att beslut
om utgivning av sedlar och mynt samt frågan om lagligt betalningsmedel överförs
till den europeiska centralbanken. Detta kräver också ändringar i
bestämmelserna i regeringsformen om sedelutgivningsrätten.
Motionärerna erinrar om att den nuvarande riksdagen enhälligt har godkänt denna
del av proposition 1994/95:19 utan invändningar. Det svenska folket har enligt
motionärerna i folkomröstning tagit ställning för att Sverige skall vara medlem
i EU, med förutsättningen att EU-medlemskapet inte omfattade medlemskapet i
EMU:s tredje fas. Om riksdagens majoritet nu vill ändra detta - utan att höra
svenska folket på nytt - frångås utfästelsen till svenska folket. Detta skulle
motverka förtroendet för riksdagen och EU-medlemskapet. Det vore enligt
Centerpartiet mycket farligt och beklagligt om man på detta sätt väljer att
underminera riksdagens legitimitet. Grundlagar har en särställning som måste
respekteras.
I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
den ovan citerade formuleringen om EMU och sedelutgivningsrätten i proposition
1994/95:19 fortsatt skall gälla.
I motion K8 (fp) erinras om att enligt gällande lydelse av regeringsformen har
Sveriges riksbank monopol på att ge ut sedlar och mynt. Denna grundlagsregel
syftar till att trygga betalningssystemet och penningvärdet genom att
omöjliggöra för andra än Riksbanken, t.ex. svenska affärsbanker eller andra
finansiella institutioner, att ge ut svenska sedlar, påpekar motionärerna.
I valutaunionens tredje fas är det emellertid den europeiska centralbanken,
ECB, som har ensamrätt att tillåta sedelutgivning, och både ECB och nationella
centralbanker inom valutaunionen kan ge ut sedlar som är legala
betalningsmedel. Det kan, enligt motionärerna, visserligen hävdas att EU-rätten
tar över svensk rätt så att en grundlagsändring inte skulle vara nödvändig.
Motionärerna anser emellertid att svensk grundlag bör ge en rättvisande bild av
de faktiska förhållandena, och att bestämmelserna om sedelutgivning i 9 kap. 13
§ regeringsformen därför bör ändras. Riksdagen bör därför fatta det första
vilande beslutet om sådan grundlagsändring under våren 1998. Det slutliga
beslutet kan sedan fattas efter riksdagsvalet 1998 (yrkande 2).
I motion 1996/97:Fi202, väckt under den allmänna motionstiden 1996, begär
Miljöpartiet ett tillkännagivande om att svenskt medlemskap i EMU måste föregås
av ändringar i regeringsformen (yrkande 3). Motionärerna påpekar att den
svenska grundlagens bestämmelser om sedelutgivningsrätten måste ändras för att
det skall bli möjligt för Sverige att delta i EMU. Det innebär enligt
Miljöpartiet att ett riksdagsbeslut inte är tillräckligt för att beslut om
svenskt deltagande i EMU skall bli lagligt och därmed uppfylla rimliga
demokratiska krav.
Finansutskottets yttrande
Finansutskottet erinrar om att det i propositionen sägs att bestämmelsen om
sedelutgivningsrätten i 9 kap. 13 § regeringsformen vid ett svenskt deltagande
i valutaunionen bör anpassas till de faktiska förhållandena. Vidare sägs i
propositionen att det inte nu finns någon anledning att ändra bestämmelsen, men
att ett lagförslag om ändring i regeringsformen bör lämnas till riksdagen i
samband med en svensk anslutning till valutaunionen.
Finansutskottet delar bedömningen i propositionen och föreslår att
konstitutionsutskottet avstyrker motionerna K7 (c) och K8 (fp) yrkande 2.
Motion 1996/97:Fi202 (mp) yrkande 3 har inte remitterats till
finansutskottet.
Konstitutionsutskottets bedömning
Även konstitutionsutskottet delar regeringens bedömning att det inte nu finns
någon anledning att ändra bestämmelserna i 9 kap. 13 § RF, men att ett
lagförslag om ändring i regeringsformen bör lämnas till riksdagen i samband med
en svensk anslutning till valutaunionen.
Motionerna K7 (c), K8 (fp) yrkande 2 och 1996/97:Fi202 (mp) yrkande 3
avstyrks.
Riksdagens revisorers granskning av Riksbanken
Propositionen
Regeringen anser att Riksdagens revisorer även fortsättningsvis bör granska
Riksbanken enligt lagen (1988:46) om revision av riksdagsförvaltningen m.m.
(prop. s. 64). Enligt propositionen får emellertid inte Riksdagens revisorer
och inte heller Riksbankens internrevision pröva de beslut som avser ECBS-
relaterade frågor (s.67).
Sett utifrån föreskrifterna i ECBS-stadgan kan Riksdagens revisorers rätt att
granska Riksbanken ifrågasättas, påpekar regeringen. Enligt artikel 27 i ECBS-
stadgan skall nationella centralbanker granskas av oavhängiga externa revisorer
som ECB-rådet har rekommenderat och rådet godkänt. Regeringen anser emellertid
att denna granskning inte bör hindra att riksdagen, i egenskap av Riksbankens
huvudman, också låter sina revisorer granska Riksbanken. En redogörelse för
granskningen bör tas in i en berättelse som bör underställas riksdagen för att
denna skall kunna pröva frågan om ansvarsfrihet för direktionen och
fullmäktige.
Finansutskottets yttrande
Finansutskottet framhåller att med de förslag som redovisas i propositionen
kommer ansvaret för utformningen av penningpolitiken att i än högre grad än
tidigare delegeras till en självständig riksbank. Såsom framhålls i
propositionen bör en så långtgående delegering kombineras med uppföljning och
kontroll. Som Riksbankens huvudman måste riksdagen därför ha möjlighet att
utvärdera verksamheten utifrån det mål som i lag fastställts för verksamheten.
Finansutskottet påpekar att Riksdagens revisorers årliga granskning av
Riksbankens verksamhet kommer att påverkas om Sverige väljer att delta i
valutaunionen och införa den gemensamma valutan euron. Då får enligt
finansutskottet varken Riksdagens revisorer eller Riksbankens internrevision
längre pröva beslut som avser ECBS-relaterade uppgifter. Härmed förstås ECBS
grundläggande uppgifter, vilka enligt artikel 105.2 i EG-fördraget skall vara
- att utforma och genomföra gemenskapens penning- och valutapolitik,
- att företa transaktioner i utländsk valuta,
- att inneha och förvalta medlemsstaternas officiella valutareserver,
- att främja ett väl fungerande betalningssystem.
Fram till dess att Sverige deltar i valutaunionen är emellertid revisorerna
enligt finansutskottets mening oförhindrade att granska Riksbankens verksamhet
enligt nuvarande former. Finansutskottet understryker dock att granskningen och
revisorernas uttalanden inte får ha en sådan inriktning att de kan anses komma
i konflikt med instruktionsförbudet.
Konstitutionsutskottets bedömning
Enligt artikel 43 i ECBS-stadgan gäller inte artikel 27 i stadgan för de länder
som inte deltar i valutaunionen. Såsom finansutskottet påpekar är Riksdagens
revisorer oförhindrade att granska Riksbankens verksamhet enligt nuvarande
former, under förutsättning att instruktionsförbudet inte överträds.
Lagförslagen i övrigt
Konstitutionsutskottet tillstyrker att förslaget till lag om ändring i
riksdagsordningen antas som vilande, vad avser huvudbestämmelserna. Utskottet
tillstyrker också att förslaget till lag om ändring i regeringsformen, i de
delar det inte behandlats tidigare i betänkandet, antas som vilande. Utskottet
har ingen erinran mot propositionens lagförslag i övrigt. Förslagen är dock
beroende av att ändringarna i regeringsformen genomförs, och de bör därför
antas först om riksdagen slutligt antar förslaget till lag om ändring i
regeringsformen.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande ansvaret för valutapolitiken
att riksdagen med avslag på motion 1997/98:K5 yrkande 1, delvis, som vilande
antar i bilaga 1 angiven lydelse av 9 kap. 11 § regeringsformen,
2. beträffande avslag på förslagen om en självständig riksbank
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K203, 1997/98:K4, 1997/98:K5 yrkande
1, delvis, 1997/98:K6 yrkande 2, 1997/98:K213 och 1997/98:Fi220 yrkande
9,
res. 1 (v, mp)
3. beträffande EMI:s invändningar mot lagförslagen
att riksdagen avslår motion 1997/98:K2 yrkande 6,
4. beträffande publicering av Riksbankens protokoll
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:K2 yrkande 2 och 1997/98:K8 yrkande
1,
5. beträffande folkomröstning om Sveriges medlemskap i EMU
att riksdagen avslår motion 1997/98:K6 yrkande 1,
res. 2 (v)
res. 3 (mp)
6. beträffande ändring av bestämmelsen om sedelutgivningsrätten i 9
kap. 13 § regeringsformen
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:K7, 1997/98:K8 yrkande 2 och
1996/97:Fi202 yrkande 3,
res. 4 (mp)
7. beträffande grundlagsförslagen i övrigt
att riksdagen som vilande antar i bilaga 1 angiven lydelse av lagen om ändring
i regeringsformen i den mån den inte omfattas av vad utskottet hemställt
under mom. 1,
8. beträffande riksdagsordningens huvudbestämmelser
att riksdagen som vilande antar i bilaga 1 angiven lydelse av lagen om ändring
i riksdagsordningen såvitt avser huvudbestämmelserna,
9. beträffande uppskov med vissa ärenden
att riksdagen beslutar uppskjuta behandlingen av följande ärenden till 1998/99
års riksmöte:
a) i bilaga 1 under punkt 2 intaget förslag till lag om ändring i
riksdagsordningen, såvitt avser tilläggsbestämmelsen,
b) i bilaga 1 under punkterna 3-10 intagna lagförslag,
c) motionerna 1997/98:K2 yrkandena 1 och 3-5, 1997/98:K3, 1997/98:K5
yrkande 2 och 1997/98:Fi219 yrkande 8.
Stockholm den 17 februari 1998
På konstitutionsutskottets vägnar
Bo Könberg
I beslutet har deltagit: Bo Könberg (fp), Kurt Ove Johansson (s), Catarina
Rönnung (s), Anders Björck (m), Axel Andersson (s), Widar Andersson (s), Birger
Hagård (m), Barbro Hietala Nordlund (s), Pär-Axel Sahlberg (s), Jerry Martinger
(m), Mats Berglind (s), Frank Lassen (s), Inger René (m), Peter Eriksson (mp),
Lennart Brunander (c), Margitta Edgren (fp) och Bengt Hurtig (v).
Reservationer
1. Avslag på förslagen om en självständig riksbank (mom. 2)
Peter Eriksson (mp) och Bengt Hurtig (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med ?Som framgått?
och på s. 12 slutar med ?i detalj? bort ha följande lydelse:
De förändringar i Riksbankens ställning som föreslås i propositionen kan
enligt utskottets mening inte uppfattas som annat än förberedelser för ett
inträde i valutaunionen (EMU). Förändringarna behövs inte i sak. I likhet med
vad som framförs i motionerna K5 (mp) och K6 (v) anser utskottet att de
ekonomisk-politiska motiv som angivits som motiv för förändringarna inte är
särskilt tydliga och framför allt inte övertygande.
Sveriges riksbank är en av de mer självständiga centralbankerna i världen,
framgår det av propositionen. Det har inte hindrat att inflationen periodvis
har varit mycket hög i Sverige och i likhet med växelkursen varierat mycket
kraftigt. Det var inte för att Riksbanken var satt under politiskt styre som
man tvingades att låta kronan flyta fritt hösten 1992. Det är svårt att se
behovet av att penningpolitiken skall styras utan politisk eller demokratisk
påverkan. Det är visserligen en av grundtankarna i EMU att delar av den
ekonomiska politiken, penningpolitiken, skall beslutas utan politisk kontroll.
Men regeringen hävdade senast i proposition 1997/98:25 om Sverige och EMU att
Sverige inte skall delta i valutaunionen när den börjar den 1 januari 1999. Om
vi inte avser att delta i fas tre är det svårt att förstå varför vi redan i fas
två skall anpassa till de villkor som gäller för deltagande i EMU. Så länge ett
beslut om svenskt deltagande inte finns, måste enligt utskottet utgångspunkten
vara att situationen med en svensk självständig penningpolitik kommer att bestå
och att någon grundlagsändring för att anpassa lagstiftningen till
Maastrichtfördraget inte heller är nödvändig. Av proposition 1994/95:19 om
Sveriges medlemskap i EU, vilken godkänts av riksdagen med bred majoritet,
framgår att grundlagen behöver ändras vad avser bl.a. instruktionsförbudet om
Sverige beslutar sig för att delta i den tredje fasen, men - inte förrän efter
det att riksdagen beslutat om deltagande i valutaunionen.
Propositionens förslag om en mer självständig ställning för Riksbanken
avstyrks alltså.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande avslag på förslagen om en självständig riksbank
att riksdagen med avslag på motion 1996/97:K203 bifaller motionerna 1997/98:K4,
1997/98:K5 yrkande 1, delvis, 1997/98:K6 yrkande 2, 1997/98:K213 och
1997/98:Fi220 yrkande 9,
2. Folkomröstning om Sveriges medlemskap i EMU (mom. 5)
Bengt Hurtig (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29 börjar med ?Riksdagen har?
och slutar med ?avstyrks alltså? bort ha följande lydelse:
Utskottet delar Vänsterpartiets uppfattning att ändringarna av Riksbankens
organisation och ställning endast har uppkommit ur behovet att EMU-anpassa
Sverige och underlätta för ett eventuellt inträde i EMU. En mer oberoende
riksbank behövs inte, och penningpolitiken skall inte undandras ett direkt
demokratiskt inflytande för de folkvalda. De föreslagna förändringarna skall
enligt utskottet bara genomföras om svenska folket i folkomröstning skulle säga
ja till ett medlemskap i EMU och därmed till ett uppgivande av den nationella
ekonomisk-politiska självbestämmanderätten.
Utskottet vill hänvisa till reservation nr 12 av Vänsterpartiets ledamot i
finansutskottets betänkande 1997/98:FiU9 (s. 39). Utskottet delar uppfattningen
i nämnda reservation, där det bl.a. anförs att det är självklart att svenska
folket skall få ta ställning i EMU-frågan efter en omfattande debatt.
Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motion K6 (v) yrkande 1
som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande folkomröstning om Sveriges medlemskap i EMU
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:K6 yrkande 1 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Folkomröstning om Sveriges medlemskap i EMU (mom. 5)
Peter Eriksson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29 börjar med ?Riksdagen har?
och slutar med ?avstyrks alltså? bort ha följande lydelse:
Utskottet delar Miljöpartiets uppfattning att det inte kan vara rimligt att i
ett land med långtgående demokratiska ambitioner avstå från en folkomröstning
om EMU. EMU-frågan har vittgående konsekvenser för svenska folkets framtida
självbestämmande och kräver flera grundlagsändringar. Det faktum att alla
riksdagspartier är mer eller mindre splittrade i frågan förstärker behovet av
en folkomröstning.
Det är både märkligt och oroväckande att regeringen inte har utlovat en
folkomröstning i frågan. I stället har tankar på nyval förts fram, vilket
skulle innebära att folkets ställningstagande skulle göras avhängigt av
partisympatier eller regeringsfrågan. Eftersom ett EMU-medlemskap kräver
ändringar i regeringsformen bör dessa ändringar vänta till dess att en
folkomröstning ägt rum. Folkomröstningen bör, för att kunna vara beslutande,
hållas samma dag som val till riksdagen.
Vad utskottet anfört bör riksdagen med anledning av motion K6 (v) yrkande 1
som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande folkomröstning om Sveriges medlemskap i EMU
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:K6 yrkande 1 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Ändring av bestämmelsen om sedelutgivningsrätten i 9 kap. 13 §
regeringsformen (mom. 6)
Peter Eriksson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31 börjar med ?Även
konstitutionsutskottet? och slutar med ?yrkande 3 avstyrks? bort ha följande
lydelse:
Konstitutionsutskottet delar bedömningen i motion 1996/97:Fi202 (mp) att
grundlagen måste hävdas och ändringar i fråga om sedelutgivningsrätten göras
först efter det att riksdagen eventuellt tagit ställning till ett svenskt
deltagande i EMU. Innan grundlagsändringen trätt i kraft är Sverige förhindrat
att delta i valutaunionens tredje fas.
Detta bör riksdagen med bifall till motion 1996/97:Fi202 (mp) yrkande 3 och
med anledning av motionerna K7 (c) och K8 (fp) yrkande 2 som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande ändring av bestämmelsen om sedelutgivningsrätten i 9 kap.
13 § regeringsformen
att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Fi202 yrkande 3 och med anledning
av motionerna 1997/98:K7 och 1997/98:K8 yrkande 2 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
Särskilda yttranden
1. Samråd om valutapolitiken
Peter Eriksson (mp) anför:
Miljöpartiet anser att riksdagen, eller riksdagspartierna, måste ges inflytande
över de valutapolitiska besluten. Det kan lämpligen ske genom informella
konsultationer på motsvarande sätt som i säkerhetspolitiska frågor. Riksdagen
bör vid sitt kommande beslut om förslaget till lag om valutapolitik tillstyrka
förslaget i motion K5 (mp) yrkande 2.
2. Målet för penningpolitiken
Bengt Hurtig (v) anför:
I propositionen föreslås att prisstabiliteten skall vara överordnad mål för den
ekonomiska politiken. Penningpolitiken skall alltså hanteras av effektiva och
omutliga tjänstemän i enlighet med det övergripande målet om prisstabilitet som
formuleras av regering och riksdag.
Vänsterpartiet anser att regeringen underskattar den motsättning som finns -
åtminstone i det korta och medellånga perspektivet - mellan full sysselsättning
och inflation. Även på lång sikt finns en motsättning som kan leda till mer
permanent utslagning från arbetsmarknaden. Det finns också anledning att
ifrågasätta påståendena om samband mellan låg inflation och ekonomisk tillväxt.
Vänsterpartiet anser vidare att full sysselsättning skall vara det
överordnade målet för den ekonomiska politiken. Ett alltför ensidigt
prioriterande av inflationsmålet kan leda till stora problem och en hög och
bestående arbetslöshet. Det har framför allt utvecklingen i Europa visat. Som
framhålls i motion K6 (v) leder arbetslösheten till stora brister i
resursutnyttjandet och ett enormt bortfall i produktion och inkomster. Den
ekonomiska ineffektiviteten har också ett socialt och politiskt pris i form av
växande klassklyftor och en maktförskjutning till de resursstarka.
Massarbetslösheten och de sociala förhållandena i dess fotspår är en
huvudförklaring till växande rasism och högerextremism både i Sverige och i
Europa i övrigt.
Vänsterpartiet anser att riksdagen vid sitt kommande beslut bör avslå
förslaget i propositionen om att införa ett ensidigt prisstabilitetsmål för
Riksbanken.
3. Målet för penningpolitiken
Peter Eriksson (mp) anför:
Miljöpartiet anser att Riksbanken i högre grad än hittills skall stödja den
allmänna och långsiktiga ekonomiska politik som riksdagen beslutat och att
riksdagen bör fastställa detta mål i lag. Detta mål bör likställas med
inflationsmålet. Att ha inflationsmålet som överordnat den övriga ekonomiska
politiken är mycket olyckligt och leder lätt till allvarliga konflikter mellan
å ena sidan riksdag och regering och å andra sidan Riksbanken. Effekten blir
suboptimeringar i ekonomin. Man kan t.o.m. få en situation där Riksbanken
medvetet motverkar den demokratiskt fastlagda ekonomiska politiken.
Miljöpartiet anser att riksdagen vid sitt kommande beslut bör likställa dessa
två mål.
4. Formerna för anmälningsplikten
Anders Björck, Birger Hagård, Jerry Martinger och Inger René (alla m) anför:
Vi ser det som angeläget att de främsta beslutsfattarna i Riksbanken åläggs att
anmäla vissa ekonomiska förhållanden. De krav som föreslås bli intagna i
riksbankslagen är emellertid så långtgående att de riskerar att negativt
påverka rekryteringen till dessa uppdrag. Detta gäller särskilt posterna som
ordförande och vice ordförande i fullmäktige, vilka ju långt ifrån förutsätter
heltidsengagemang i Riksbanken. Riksbanksfullmäktige har i sitt remissyttrande
framhållit att det finns skäl att särskilt ompröva bestämmelsens utformning vad
avser skulder och andra tillgångar än finansiella instrument.
Riksdagen bör i samband med den andra läsningen av grundlagsändringarna ändra
39 a § riksbankslagen på det sätt som föreslås i motion K2 (m) yrkande 4.
5. Karenstiden för ledamot som lämnat sitt uppdrag
Anders Björck, Birger Hagård, Jerry Martinger och Inger René (alla m) anför:
Riksbanksfullmäktige har ifrågasatt om den föreslagna karenstiden på ett år för
direktionsledamot är nödvändig. Enligt fullmäktige borde det räcka med
föreskrifterna i 1 kap. 6 § sekretesslagen om förbud för person att röja eller
utnyttja sekretessbelagd uppgift som han fått kännedom om på grund av
anställning eller uppdrag hos myndighet.
Moderata samlingspartiet anser att det saknas anledning att tillämpa en så
sträng karensregel som den vilken föreslås i propositionen.
Konstitutionsutskottet bör i samband med behandlingen av det vilande
grundlagsförslaget bifalla motion K2 (m) yrkande 5 och ändra förslaget till 33
a § riksbankslagen i enlighet med vad som nu anförts.
6. Utskottsutfrågningar av riksbankschefen
Anders Björck, Birger Hagård, Jerry Martinger och Inger René (alla m) anför:
Enligt Maastrichtfördragets artikel 109b3 kan ECB:s ordförande och övriga
ledamöter i direktionen på begäran av Europaparlamentet eller på eget initiativ
höras av Europaparlamentets behöriga kommittéer.
Moderata samlingspartiet anser att man i riksbankslagen bör ta in en
motsvarande föreskrift. Särskilt värdefullt vore att få fastslaget att rätten
att föranstalta om utskottsutfrågningar är ömsesidig.
I samband med riksdagens behandling av det vilande grundlagsförslaget bör
konstitutionsutskottet med hänsyn härtill biträda förslaget i motion K2 (m)
yrkande 1 och ändra förslaget till riksbankslag.
Propositionens lagförslag
1. Förslag till lag om ändring i regeringsformen
2. Förslag till lag om ändring i riksdagsordningen
3. Förslag till lag om valutapolitik
4. Förslag till lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank
5. Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1602) om valuta- och
kreditreglering
6. Förslag till lag om ändring i lagen (1989:185) om arvoden m.m. för uppdrag
inom riksdagen, dess myndigheter och organ
7. Förslag till lag om ändring i lagen (1986:765) med instruktion för
Riksdagens ombudsmän
8. Förslag till lag om ändring i lagen (1957:684) om betalningsväsendet under
krigsförhållanden
9. Förslag till lag om ändring i lagen (1988:46) om revision av
riksdagsförvaltningen m.m.
10. Förslag till lag om ändring i lagen (1989:186) om överklagande av
administrativa beslut av riksdagens förvaltningskontor och myndigheter
Till konstitutionsutskottet
Konstitutionsutskottet har genom beslut den 25 november 1997 berett
finansutskottet tillfälle att yttra sig över proposition 1997/98:40 om
Riksbankens ställning jämte de motioner som väckts i ärendet.
Sammanfattning
Finansutskottet tillstyrker i yttrandet i huvudsak propositionens förslag till
förändringar av lagstiftningen kring Riksbanken.
Utskottet tillstyrker att Riksbanken skall ha ansvaret för penningpolitiken
och att Riksbankens ställning skall stärkas. Vidare föreslås att målet för
penningpolitiken skall vara att upprätthålla ett fast penningvärde.
Ansvaret för övergripande valutapolitiska frågor överförs från Riksbanken
till regeringen. Regeringen skall därvid bestämma system för att fastställa
kronans värde i förhållande till utländska valutor (växelkurssystem).
Riksbanken skall bestämma om centralkurs och bandbredd i ett fast växelkurssy-
stem och om den praktiska tillämpningen av valutapolitiken i ett system med
flytande växelkurs.
Vidare föreslås en förändring av Riksbankens ledningsstruktur. Fullmäktige
ges en kontrollerande funktion. En direktion med sex heltidsanställda ledamöter
inrättas som skall besluta i alla penningpolitiska frågor och leda Riksbanken.
Direktionens ledamöter utses av fullmäktige för en period av sex år och en
direktionsledamot kan endast skiljas från sina uppdrag om han inte längre
uppfyller de krav som ställs för att han skall kunna fullgöra sina uppgifter
eller om han har gjort sig skyldig till allvarlig försummelse. Riksbankschefen
får föra talan mot sådant beslut vid EG-domstolen. Övriga direktionsledamöter
föreslås enligt propositionen få väcka sådan talan vid Arbetsdomstolen. Detta
motsätter sig Moderaterna i en motion och förordar att talan i stället skall
föras vid Regeringsrätten. Enligt den fempartiuppgörelse som ligger till grund
för förslagen i propositionen skulle direktionsledamöterna föra sin talan vid
Stockholms tingsrätt. Utskottet förordar i enlighet med den ursprungliga
uppgörelsen att annan ledamot av direktionen än riksbankschefen skall få väcka
talan vid Stockholms tingsrätt.
Utskottet tillstyrker att det i regeringsformen tas in ett uttryckligt förbud
för myndigheter att bestämma hur Riksbanken skall besluta i frågor som rör
penningpolitiken. En motsvarande bestämmelse om att en ledamot av direktionen
inte får söka eller ta emot instruktioner när han fullgör penningpolitiska
uppgifter tas in i riksbankslagen.
Riksbanken skall minst två gånger om året lämna en rapport till riksdagen om
den förda penning- och valutapolitiken. Finansutskottet förutsätter att dessa
redogörelser föranleder motionsrätt, men anser samtidigt att riksdagens
behandling av redogörelserna och motionerna självfallet inte bör ske på ett
sådant sätt att det uppstår en konflikt med instruktionsförbudet.
Utskottet gör i yttrandet ett förtydligande angående Riksdagens revisorers
rätt att granska Riksbankens verksamhet.
Moderata samlingspartiet, Centerpartiet, Folkpartiet liberalerna,
Kristdemokraterna och Vänsterpartiet har avgivit sammanlagt elva avvikande
meningar i anslutning till yttrandet.
Disposition av yttrandet
Finansutskottet behandlar i detta yttrande till konstitutionsutskottet
förslagen i proposition 1997/98:40 om Riksbankens ställning samt de
motionsyrkanden som väckts med anledning av förslaget. Därtill behandlas två
motioner, Fi219 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) yrkande 8 och Fi220 av Johan
Lönnroth m.fl. (v) yrkande 9, som väckts under allmänna motionstiden 1997 och
som remitterats till finansutskottet. Dessa motioner föreslår finansutskottet
överlämnas till konstitutionsutskottet för behandling i anslutning till detta
ärende.
I detta yttrande behandlas inledningsvis frågorna om Ansvaret för
valutapolitiken. Därefter behandlas Riksbankens ställning generellt och vilket
penningpolitiskt mål Riksbanken bör ha. I de därpå följande avsnitten behandlas
synpunkter på Öppenhet och insyn i Riksbankens verksamhet samt ett antal frågor
med anknytning till Riksbankens nya ledningsstruktur. Under rubriken Övriga
frågor behandlas slutligen Riksdagens revisorers granskning av Riksbanken samt
motionsyrkanden om folkomröstning om Sveriges medlemskap i EMU och om
Riksbankens sedelutgivningsrätt.
Propositionen
I proposition1997/98:40 föreslås att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i regeringsformen,
2. lag om ändring i riksdagsordningen,
3. lag om valutapolitik,
4. lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank,
5. lag om ändring i lagen (1992:1602) om valuta- och kreditreglering,
6. lag om ändring i lagen (1989:185) om arvoden m.m. för uppdrag inom
riksdagen, dess myndigheter och organ,
7. lag om ändring i lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens
ombudsmän,
8. lag om ändring i lagen (1957:684) om betalningsväsendet under
krigsförhållanden,
9. lag om ändring i lagen (1988:46) om revision av riksdagsförvaltningen
m.m.,
10. lag om ändring i lagen (1989:186) om överklagande av administrativa
beslut av riksdagens förvaltningskontor och myndigheter.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av propositionen
1997/98:K2 av Lars Tobisson m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning angående
utskottsutfrågningar av riksbanksledningen i enlighet med vad som anförts i
motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning angående
offentliggörande av direktionens protokoll i enlighet med vad som anförts i
motionen,
3. att riksdagen beslutar ändra 33 b § lagen om ändring i lagen (1988:1385)
om Sveriges riksbank i enlighet med vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kraven på direktionsledamöter och fullmäktiges ordförande och vice
ordförande att offentliggöra sina ekonomiska förhållanden,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om karensperioden innan en direktionsledamot får inneha nya uppdrag
eller befattningar utanför Riksbanken,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om direktionsledamots avsättlighet och om instruktionsförbudet.
1997/98:K3 av Birgitta Hambraeus (c) vari yrkas att riksdagen beslutar att de
högst prioriterade målen för Riksbanken skall vara full sysselsättning och
finansiering av omställningen till ett kretsloppssamhälle.
1997/98:K4 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar avslå propositionens hemställanspunkt 1 utom vad
avser föreslagen ändring i 9 kap. 11 § regeringsformen,
2. att riksdagen beslutar avslå propositionens hemställanspunkter 2 och
4-10.
1997/98:K5 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen avslår regeringens proposition 1997/98:40 Riksbankens
ställning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts under rubriken Valutapolitiken om att Riksbanken, eller
riksdagspartierna, måste ges inflytande över valutapolitiska beslut.
1997/98:K6 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sveriges eventuella medlemskap i EMU skall prövas i en
rådgivande folkomröstning,
2. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts beslutar att - med
undantag för förslaget till lag om valutapolitik - avslå proposition 1997/98:
40.
1997/98:K7 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den formulering om EMU
och sedelutgivningsrätten enligt proposition 1994/95:19 som återges i motionen
och som en enhällig riksdag ställt sig bakom fortsatt skall gälla.
1997/98:K8 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om lagfäst offentliggörande av direktionens protokoll efter viss tid,
2. att riksdagen beslutar om sådan ändring av regeringsformen i enlighet med
vad i motionen anförts att Riksbankens monopol på utgivning av sedlar och mynt
upphör.
Motioner från allmänna motionstiden
1997/98:Fi219 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om lagstiftade övergripande mål
för Riksbanken i enlighet med vad som anförts i motionen,
1997/98:Fi220 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Riksbankens ställning (4.4),
Bakgrund
I propositionen tar regeringen ställning till ett antal förslag som tidigare
har behandlats i andra sammanhang. Dessa är bl.a. följande.
1993 års riksbanksutredning lämnade förslag till ett antal förändringar i
syfte att stärka Riksbankens oberoende och anpassa dess ställning till EG-
fördragets krav (SOU 1993:20).
I en skrivelse från riksbanksfullmäktige till finansutskottet i oktober 1995
aktualiserade fullmäktige bl.a. vissa förslag från Riksbanksutredningen. Denna
skrivelse har behandlats i regeringens tillväxtproposition i oktober 1995
(prop. 1995/96:25) och av finansutskottet i betänkandet 1995/96:FiU1.
Vid partiledaröverläggningar den 17 oktober 1996 beslutades att
överläggningar om grundlags- och andra lagstiftningsfrågor som har samband med
Riksbankens framtida ställning skulle ske i en arbetsgrupp med representanter
för samtliga riksdagspartier. I arbetsgruppen ingick riksdagsledamöterna Jan
Bergqvist (s), Lars Tobisson (m), Helena Nilsson (c), Carl B Hamilton(fp),
Kenneth Kvist (v), Peter Eriksson (mp) och Mats Odell (kd). Statsrådet Erik
Åsbrink var ordförande i arbetsgruppen.
Resultatet av arbetsgruppens arbete redovisades i departementspromemorian
Riksbankens ställning (Ds 1997:50). Promemorian har remitterats till Sveriges
riksbank och Stockholms tingsrätt. Arbetsdomstolen har beretts tillfälle att
inkomma med yttrande.
Regeringen lämnade i oktober 1997 proposition 1997/98:25 om Sverige och den
ekonomiska och monetära unionen till riksdagen. Där föreslås att Sverige inte
bör införa den gemensamma valutan euron då den tredje etappen av EMU startar
den 1 januari 1999. Propositionen behandlades av finansutskottet i betänkandet
1997/98:FiU9. Utskottet och riksdagen ställde sig bakom regeringens förslag i
propositionen (rskr. 1997/98:75). Förslagen i här föreliggande proposition är
dock inte beroende av riksdagens ställningstagande till EMU-propositionen.
Regeringen konstaterar att när det blir aktuellt med ett svenskt deltagande i
valutaunionen skall frågorna om Riksbankens integration i det europeiska
centralbankssystemet (ECBS) aktualiseras, och nödvändiga lagändringar kommer då
att föreläggas riksdagen. Det finns därför enligt regeringen inte anledning att
i den nu föreliggande propositionen behandla de av EMI:s synpunkter som tar
sikte på tredje etappen av EMU.
I denna proposition behandlas lagstiftningsfrågor som bl.a. följer av
Sveriges åtaganden enligt EG-fördraget i fråga om andra etappen av EMU.
I propositionens avsnitt 6 redogörs för vilka krav EG-rätten ställer på
medlemsstaternas lagstiftning.
Europeiska monetära institutet (EMI) har i sitt yttrande pekat på att
förändringar krävs för att Riksbanken skall bli en integrerad del av ECBS.
Regeringen har i propositionen bemött EMI:s synpunkter beträffande
säkerhetsbestämmelse, mandatperiod för direktionsledamot, ansvarsfrihet,
information från Riksbanken till regeringen, sedelutgivning och ikraftträdande.
Utskottet
Ansvaret för valutapolitiken
Propositionen
Regeringen föreslår att bestämmelserna i regeringsformen om valutapolitiken
ändras så att ansvaret för övergripande valutapolitiska frågor överförs från
Riksbanken till regeringen. Regeringen skall därvid bestämma system för att
fastställa kronans värde i förhållande till utländska valutor (växelkurssy-
stem). Bestämmelser om valutapolitiska frågor tas in i en ny lag om
valutapolitik.
Regeringen skall således besluta om växelkurssystem, dvs. välja mellan fast
och flytande växelkurs och, i det fall fast växelkurs väljs, fastställa
utformningen av det arrangemang till vilket kronan skall knytas. Det gäller
exempelvis om kronan skall knytas till ett multilateralt system såsom ERM2
eller om ett unilateralt system skall upprättas. I det senare fallet beslutar
regeringen till vilken valuta, eller vilken korg av valutor, kronan skall
knytas. Det är i dag ytterst osannolikt, anförs det i propositionen, att
Sverige, efter den 1 januari 1999 när förslagen avses träda i kraft, skulle
knyta sig till något annat fastkursarrangemang än ERM2.
Regeringens förslag innebär att ansvaret för övergripande valutapolitiska
frågor såsom att bestämma växelkurssystem, oavsett om de är baserade på
mellanstatliga avtal eller inte, kommer att ligga hos regeringen.
Riksbanken skall bestämma om centralkurs och bandbredd i ett fast
växelkurssystem och om den praktiska tillämpningen av valutapolitiken i ett sy-
stem med flytande växelkurs. Riksbanken får hemställa om att regeringen skall
fatta beslut om växelkurssystem. Regeringen skall enligt förslaget samråda med
Riksbanken inför valutapolitiska beslut.
Motionen
I motion K5 anför Miljöpartiet de gröna att regeringens förslag att överföra
ansvaret för att bestämma om växelkurssystem till regeringen är riktigt och att
det innebär en formalisering av den modell för beslutsfattande om
valutapolitiken som tillämpats i den praktiska politiken. Enligt motionärerna
har alla avgörande valutapolitiska beslut de senaste decennierna i realiteten
avgjorts av regeringen snarare än av Riksbanken. Motionärerna anser dock att
Riksbanken eller riksdagspartierna måste ges inflytande över sådana beslut. Det
kan ske genom informella konsultationer på motsvarande sätt som i
säkerhetspolitiska frågor, anför motionärerna (yrkande 2).
Finansutskottets ställningstagande
Sveriges medlemskap i EU innebär att Sverige liksom övriga medlemsstater skall
behandla sin valutapolitik som en fråga av gemensamt intresse. Detta allmänna
åtagande uppfyller Sverige genom den nuvarande penningpolitiska regimen med ett
inflationsmål och rörlig växelkurs inom ramen för en stabilitetsorienterad
ekonomisk politik. Ett annat sätt att uppfylla detta allmänna åtagande är
deltagande i ERM eller ERM2.
EU-medlemskapet ställer därutöver inga formella krav på den nationella
ansvarsfördelningen rörande valutapolitiska frågor. Även i
departementspromemorian (Ds 1997:50) konstaterar arbetsgruppen att EG-fördraget
inte innehåller några regler om ansvarsfördelningen i valutapolitiska frågor på
nationell nivå. Det står således Sverige fritt att inom detta område välja den
institutionella ram som bäst är anpassad för svenska behov.
Regeringen konstaterar dock i propositionen att en ordning där Sveriges
regering har ansvar för val av det system som skall användas för att fastställa
kronans värde i förhållande till andra valutor i större utsträckning
sammanfaller med ordningen i övriga EU-länder. Regeringen föreslår att ansvaret
för övergripande valutapolitiska frågor överförs från Riksbanken till
regeringen.
Enligt regeringens mening utgör val av växelkurssystem inte i sig en
restriktion för Riksbankens möjligheter att uppnå målet om prisstabilitet.
Denna slutsats torde vara generell för alla val av växelkurssystem. Om ansvaret
för tillämpningen ligger kvar hos Riksbanken kan således regeringen ha ansvar
för val av växelkurssystem utan att det uppstår problem för Riksbanken när det
gäller att uppnå målet om prisstabilitet.
Riksbanken kommer å sin sida, enligt 10 § riksbankslagen, att ha ansvaret för
tillämpningen av det växelkurssystem som regeringen bestämt. Avtal med andra
stater på detta område innefattas i denna befogenhet. Även om Riksbanken har
denna befogenhet, är det regeringen som ingår internationella överenskommelser
enligt 10 kap. 1 § regeringsformen.
Utskottet tillstyrker med det anförda regeringens förslag att bestämmelserna
i regeringsformen om valutapolitiken ändras så att ansvaret för övergripande
valutapolitiska frågor överförs från Riksbanken till regeringen. Även den nya
lagen om valutapolitik tillstyrks. Vidare tillstyrker utskottet att Riksbanken
skall bestämma om centralkurs och bandbredd i ett fast växelkurssy- stem och om
den praktiska tillämpningen av valutapolitiken i ett system med flytande
växelkurs. Riksbanken får hemställa om att regeringen skall fatta beslut om
växelkurssystem. Regeringen skall samråda med Riksbanken inför valutapolitiska
beslut. Utskottet anser emellertid att förändringen av ansvaret för
valutapolitiken inte ger riksdagen anledning att nu särskilt besluta om
ytterligare samråd av det slag som föreslås i motion K5 (mp), varför yrkandet
bör avstyrkas.
Riksbankens ställning generellt och penningpolitiska mål
Propositionen
I propositionen föreslår regeringen att Riksbanken skall ha ansvaret för
penningpolitiken och att Riksbankens ställning skall stärkas. Vidare föreslås
att målet för penningpolitiken skall vara att upprätthålla ett fast
penningvärde. Detta mål anges i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank. Såsom
myndighet under riksdagen skall Riksbanken därutöver, utan att åsidosätta
prisstabilitetsmålet, stödja målen för den allmänna ekonomiska politiken i
syfte att uppnå hållbar tillväxt och hög sysselsättning.
Motionerna
I motion K6 hävdar Vänsterpartiet att de lagstiftningsförändringar som föreslås
i propositionen innebär att Sverige anpassar delar av penningpolitikens
regelverk till de krav som ställs för ett framtida EMU-medlemskap. Beträffande
målformuleringen anför Vänsterpartiet att full sysselsättning skall vara det
överordnade målet för den ekonomiska politiken. Den s.k. inflationsbekämpning
som bedrivits i många länder har medfört mycket stora ekonomiska problem. Den
har lett till massarbetslöshet och ekonomisk ineffektivitet. Motionärerna
ifrågasätter sambandet mellan låg inflation och ekonomisk tillväxt.
De förändringar i Riksbankens ställning och organisation som förordas i
propositionen är egentligen en förberedelse för ett inträde i EMU och
förändringarna behövs egentligen inte i sak anser motionärerna. Sveriges
riksbank har med nuvarande ordning i huvudsak fungerat väl. De ekonomiska
motiven som angivits är enligt motionärerna något grumliga. Sverige behöver
inte ha en mer oberoende riksbank; vi behöver inte undandra penningpolitiken
politiskt inflytande.
Även i motion Fi220 (v) från allmänna motionstiden som föreslås bli
överlämnad till konstitutionsutskottet med detta yttrande motsätter man sig en
anpassning av grundlagen till EMU:s krav på en oberoende riksbank. Motionärerna
anser det vara fel att en del av den ekonomiska politiken lyfts undan politiskt
inflytande till en bank ledd av en direktion där medlemmarna inte skall ta
några politiska hänsyn. Varje politisk fråga skall skötas av personer som får
ett politiskt ansvar och vars mandat med jämna mellanrum skall prövas av
väljarna.
Miljöpartiet de gröna anser i motion K5 att förslagen i propositionen för att
stärka Riksbankens oberoende innebär en demokratisk försämring.
Riksbanksfullmäktige fråntas sitt politiska inflytande och ersätts med en
direktion som enligt motionärerna är onåbar för väljare, riksdag och regering.
Förslagen motiveras inte av ekonomiska eller några andra sakliga skäl. Enligt
Miljöpartiet bör ändringar av grundlagen inte göras förrän riksdagen har tagit
ställning till ett svenskt deltagande i valutaunionen.
Att styra penningpolitiken genom ett lagfäst mål om Riksbankens verksamhet
innebär att den direkta politiska styrningen genom Riksbanksfullmäktige
försvinner. Det är enligt Miljöpartiet en ordning som försvårar och begränsar
folkstyret utan att ge motsvarande vinster i form av effektivare och mer
trovärdig penningpolitik. Det är viktigt att inflationsmålet klaras men det är
endast ett av flera mål. Inflationsmålet bör kompletteras med ett mål om att
stödja den allmänna ekonomiska politiken.
Även i motion K3 av Birgitta Hambraeus (c) föreslås att inflationsmålet
kompletteras så att det högst prioriterade målet är full sysselsättning och
finansiering av omställningen till ett kretsloppssamhälle.
I motion K4 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) ifrågasätts värdet av att öka
Riksbankens oberoende och att i lag lägga fast ett ekonomisk-politiskt mål för
Riksbanken. Motionärerna åberopar vad Socialdemokraterna anförde i sin
reservation till Riksbanksutredningens förslag (SOU 1993:20). Ingen har kunnat
visa att det finns ett entydigt och allmängiltigt samband mellan en
centralbanks oberoende och resultatet av stabiliseringspolitiken. De studier
som har gjorts och som åberopas är mycket osäkra och kan tolkas på ett
godtyckligt sätt. I motionen tror man inte heller på en ordning där en
fristående riksbank ser som sin uppgift att systematiskt ställa sig i
motsättning till de folkvalda politiska församlingarnas ekonomiska politik.
Det anförs vidare i motionen att det inte är praktiskt att gå så långt i
precisering av ändamål för Riksbanken att man i lag låser vilken typ av
ekonomisk politik eller penningpolitik som skall föras i landet. Det bör
ankomma på Riksbanken att träffa de val och göra de avvägningar som är
nödvändiga. Målen för den ekonomiska politiken liksom de medel som används för
att uppnå dessa mål kan självfallet skifta över tiden. Något ekonomisk-
politiskt mål bör därför inte ingå i ändamålsbestämningen. Det är en naturlig
uppgift för Riksbanken att värna penningvärdet. Men grunden för att skapa
trovärdighet läggs inte genom att införa formella lagregler utan i stället
genom att bygga upp förtroende för den ekonomiska politiken och skapa en bred
ekonomisk acceptans i samhället för betydelsen av en låg inflation. Inflationen
låter sig inte enkelt lagstiftas bort. Att lagstifta målsättningar ger i sig
inga resultat, anförs det i motionen.
Finansutskottets ställningstagande
Riksbanken ansvarar redan i dag relativt självständigt för penningpolitiken och
har som sin övergripande uppgift tagit på sig att upprätthålla en stabil
prisnivå. Riksbankens formella och reella oberoende har ökat bl.a. som en följd
av de förändringar i riksbankslagen som genomfördes 1989.
Det finns emellertid enligt regeringen i huvudsak två skäl att se över den
institutionella ramen kring penning- och valutapolitiken för att ytterligare
öka Riksbankens oberoende.
För det första kan det specifika trovärdighetsproblemet för penningpolitiken
och dess negativa konsekvenser begränsas om statsmakterna gör troligt att
avvikelser från prisstabilitetsmålet inte kommer att ske. Den institutionella
ramen för penningpolitiken kan bidra till detta. Genom att delegera ansvaret
för utformningen av penningpolitiken till en självständig riksbank med ett
klart angivet prisstabilitetsmål kan politiken ges det långsiktiga perspektiv
som skapar förutsättningar för att målet skall vara trovärdigt.
För det andra har Sveriges medlemskap i EU medfört att förutsättningarna för
penning- och valutapolitiken har förändrats. Som en följd av medlemskapet i EU
har Sverige åtagit sig att stärka Riksbankens självständighet.
Utskottet delar regeringens uppfattning att en delegering av penningpolitiken
till en självständig riksbank inte bör ske utan att målet för verksamheten är
tydligt. En självständig riksbank måste därför ges ett demokratiskt förankrat
mål för verksamheten. Utskottet delar uppfattningen att målet för
penningpolitiken bör vara lagfäst. Riksdagen bör också som huvudman för
Riksbanken ges möjlighet att utvärdera verksamheten mot det mål som riksdagen
sätter för penningpolitiken.
Utskottet vill framhålla att principen om en oberoende riksbank inte innebär
att målen för den ekonomiska politiken eller prioriteringen mellan dem ändras.
Tvärtom är tanken att den samlade måluppfyllelsen kan förbättras genom att
trovärdigheten för den ekonomisk-politiska strategin stärks. Genom att
förstärka förtroendet för en långsiktig prisstabilitet kan möjligheterna att i
ett kort- och medelfristigt perspektiv anpassa penningpolitiken till det
ekonomiska läget öka.
Flera EU-länder har redan i dag ett lagfäst huvudmål för penningpolitiken som
syftar till att upprätthålla prisstabilitet. Det är dessutom vanligt att
huvudmålet kombinerats med lagfästa, underordnade mål, formulerade som att
centralbanken, utan att åsidosätta det överordnade målet, skall stödja den
allmänna ekonomiska politiken.
Även ECBS har underordnade mål. Enligt ECBS-stadgan skall huvudmålet för ECBS
vara att upprätthålla prisstabilitet. Utan att åsidosätta detta mål skall ECBS
stödja den allmänna ekonomiska politiken inom gemenskapen i syfte att bidra
till att förverkliga gemenskapens mål. Dessa är att främja en harmonisk och väl
avvägd utveckling av näringslivet inom gemenskapen som helhet, en hållbar och
icke-inflatorisk tillväxt som tar hänsyn till miljön, en hög grad av ekonomisk
konvergens, en hög nivå i fråga om sysselsättning och socialt skydd, en höjning
av levnadsstandarden och livskvaliteten samt ekonomisk och social
sammanhållning och solidaritet mellan medlemsstaterna.
Riksbanken kommer att omfattas av ECBS verksamhetsmål såsom det är formulerat
i stadgan. Det är därför inte möjligt att fastställa ett verksamhetsmål som
strider mot detta mål.
Enligt propositionen bör ett underordnat mål inte föras in i lag. Däremot
finns det utrymme för Riksbanken att i den mån det är förenligt med det
överordnade långsiktiga målet för penningpolitiken stödja den av riksdagen
beslutade ekonomiska politiken. Även Riksbanksutredningen gjorde denna
bedömning, men anförde att uppgiften att stödja den allmänna ekonomiska politik
riksdagen lagt fast inte behöver anges i lag eftersom det följer av att
Riksbanken är en myndighet under riksdagen. I departementspromemorian (Ds
1997:50) görs samma bedömning, och riksbanksfullmäktige delar denna
uppfattning.
Det är också utskottets uppfattning att Riksbanken, som en myndighet under
riksdagen, bör ha skyldighet att stödja de allmänna ekonomisk-politiska målen i
den mån dessa inte strider mot prisstabilitetsmålet. Denna skyldighet behöver
enligt utskottets mening inte lagfästas.
De traditionella målen för ekonomisk politik brukar vara hållbar tillväxt,
hög sysselsättning, prisstabilitet, rättvis fördelning, regional balans och god
miljö. Penningpolitiken kan påverka målet om prisstabilitet och medverka till
att uppfylla målen om hållbar tillväxt och full sysselsättning. Däremot är mål
som t.ex. god miljö, regional balans och rättvis fördelning inte särskilt väl
lämpade som mål för penningpolitik.
Utskottet delar regeringens och arbetsgruppens uppfattning beträffande
formuleringen av det penningpolitiska huvudmålet så att Riksbanken skall
upprätthålla ett fast penningvärde. Orden fast penningvärde anger att det är
den allmänna prisnivån som avses. Av propositionen framgår att målet inte skall
tolkas så att alla enskilda priser skall vara stabila.
Utskottet delar denna uppfattning och anser att målet skall tolkas i
förändringstermer, inte i absoluta termer, dvs. målet bör uttryckas som ett mål
för inflationstakten snarare än som ett mål för den absoluta prisnivån. Den
föreslagna formuleringen skall dock inte tolkas så att inflationstakten, mätt
som KPI eller något annat index, skall vara noll.
Finansutskottet ställer sig därmed bakom förslaget att Riksbankens ställning
stärks generellt och att målet för Riksbankens verksamhet skall vara att
upprätthålla ett fast penningvärde. Förslagen i motionerna K6 (v) yrkande 2, K5
(mp) yrkande 1, K4 (s) samt Fi220 (v) yrkande 9 om avslag på propositionen bör
således avslås. Likaså avstyrker utskottet motionerna K3 (c) och Fi219 (mp)
yrkande 8 om andra mål för Riksbanken.
Öppenhet och insyn i Riksbankens verksamhet
EMI:s synpunkter på lagförslaget
Motionen
Moderata samlingspartiet erinrar i motion K2 om att regeringen valt att inte
åtgärda två invändningar som Europeiska monetära institutet (EMI) haft mot
lagförslagen. I båda fallen ansluter sig emellertid motionärerna till
regeringens bedömning och föreslår att riksdagen skall göra ett
tillkännagivande om vad som sägs i motionen i dessa frågor (yrkande 6).
Den ena frågan gäller på vilka grunder en direktionsledamot kan skiljas från
sitt uppdrag där, enligt EMI, skrivningen i riksbankslagen skulle innebära ett
sämre skydd för direktionsledamot jämfört med regeringsformen. Motionärerna
anser emellertid i likhet med regeringen att kriterierna i riksbankslagen är
snävare än regeringsformen, varför riksbankslagen är förenlig med EMI:s stadga.
Den andra frågan gäller regeringens lagförslag om instruktionsförbudet som
enligt EMI inte till fullo uppfyller EG-fördragets krav. Även i detta fall
delar motionärerna regeringens uppfattning i sak, dvs. att även ECBS-relaterade
uppgifter omfattas av instruktionsförbudet med nuvarande lagförslag.
Finansutskottets ställningstagande
I tredje stycket av den nya lydelsen av 9 kap. 12 § regeringsformen föreskrivs
att riksdagen skall pröva om ledamöterna i fullmäktige och direktionen skall
beviljas ansvarsfrihet.
Om en fullmäktig vägras ansvarsfrihet är han skild från sitt uppdrag. Frågan
om att skilja en ledamot av direktionen från hans anställning prövas av
fullmäktige. Det innebär att det krävs beslut av såväl riksdagen som
fullmäktige för att en direktionsledamot som vägrats ansvarsfrihet skall kunna
skiljas från sin anställning.
Enligt samma grundlagsstadgande får fullmäktige skilja en direktionsledamot
från hans uppdrag endast om han inte längre uppfyller de krav som ställs för
att han skall kunna utföra sina uppgifter eller om han gjort sig skyldig till
allvarlig försummelse.
De fall i vilka ansvarsfrihet får vägras framgår av den föreslagna lydelsen
av 49 § riksbankslagen där vissa kriterier anges för när riksdagen kan vägra en
ledamot av fullmäktige eller en direktionsledamot ansvarsfrihet. Det får endast
ske om det finns skäl att föra talan om ekonomiskt ansvar mot en ledamot av
fullmäktige eller direktionen, eller om ledamoten bör åtalas för brottsligt
förfarande i samband med sitt uppdrag eller sin anställning.
EMI har framhållit att den grund på vilken fullmäktige kan skilja en
direktionsledamot från hans anställning enligt 9 kap. 12 § regeringsformen är
förenlig med ECBS-stadgan. Däremot anser EMI att kriterierna för när riksdagen
kan vägra en direktionsledamot ansvarsfrihet enligt 49 § riksbankslagen inte är
förenliga med artikel 14.2 i ECBS-stadgan.
Varken regeringen eller motionärerna delar denna uppfattning. De kriterier
som gäller för att vägra en fullmäktigeledamot och en direktionsledamot
ansvarsfrihet enligt den föreslagna 49 § riksbankslagen ryms, enligt regeringen
och Lagrådet, under de förhållanden som enligt stadgan kan föranleda att en
ledamot skiljs från sin anställning. Finansutskottet instämmer i denna
bedömning.
EMI tar också upp vissa frågor med anknytning till Riksbankens oberoende. Det
område inom vilket oberoende krävs finns angivet i artikel 107 i EG-fördraget.
EMI framhåller att denna artikel omfattar alla ECBS-relaterade uppgifter och
inte enbart ?frågor som rör penningpolitik? eller ?penningpolitiska uppgifter?,
dvs. den formulering som används i 9 kap. 12 § regeringsformen respektive
41 a § riksbankslagen. Omfattningen av artikel 107 i EG-fördraget återspeglas
inte till fullo i de föreslagna lagbestämmelserna om instruktionsförbudet,
anser EMI.
Såsom för övrigt även motionärerna framhåller ser regeringen tillämpningen av
valutapolitiken som en del av penningpolitiken. Det innebär att även
valutapolitiken omfattas av instruktionsförbudet. Regeringen slår också fast
att även andra uppgifter som enligt EG-fördraget tillkommer ECBS omfattas av
förbudet eftersom Riksbanken kommer att vara en del av ECBS. Enligt
propositionen gäller instruktionsförbudet därmed även sådana uppgifter som att
genomföra valutatransaktioner, att inneha och förvalta medlemsstaternas
valutareserver samt att främja ett väl fungerande betalningssystem. Med
propositionens lagförslag omfattas således alla typer av ECBS-relaterade
uppgifter av instruktionsförbudet. Enligt finansutskottets mening är det därför
inte erforderligt med någon modifiering av lagförslagen i detta hänseende.
I dessa båda frågor ansluter sig Moderata samlingspartiet i sak till
regeringens uppfattning men föreslår att riksdagen skall göra ett
tillkännagivande om vad som sägs i motionen om direktionsledamots avsättlighet
och instruktionsförbudet. Eftersom motionärerna i allt väsentligt är överens
med regeringen är det enligt finansutskottets mening inte behövligt med något
tillkännagivande. Det finns därför inte anledning för riksdagen att biträda
motionärernas förslag. Konstitutionsutskottet bör med hänsyn härtill avstyrka
motion K2 (m) yrkande 6.
Direktionens protokoll
Propositionen
I propositionen föreslås olika åtgärder för att säkerställa insyn och kontroll
av Riksbankens verksamhet på det penningpolitiska området. Ett förslag som
diskuteras i det sammanhanget är möjligheten att offentliggöra direktionens
protokoll viss tid efter sammanträdena.
Regeringen anser emellertid att det inte bör införas någon skyldighet för
direktionen att offentliggöra sina protokoll eftersom det skulle innebära att
en helt ny ordning skapas, vilken kan ses som ett klart avsteg från de
principer som sekretesslagen bygger på. Enligt vad som sägs i propositionen
behöver denna slutsats inte utesluta att ett förslag kan presenteras vid ett
senare tillfälle. Regeringen hänvisar till riksbanksfullmäktige som pekat på
möjligheten att direktionen frivilligt låter offentliggöra sina protokoll inom
ramen för nuvarande lagstiftning och att frågan därefter kan prövas på nytt när
den nya direktionen har funnit sin form. Ett sådant initiativ skulle välkomnas
av regeringen som anser att ett frivilligt offentliggörande inte möter några
hinder, förutsatt att offentliggörandet sker efter vederbörlig
sekretessprövning.
Motionerna
Moderata samlingspartiet anser i motion K2 att regeringens farhågor för
sekretessen kring direktionens protokoll är överdrivna. Enligt motionen bör den
demokratiska insynen i Riksbankens verksamhet förbättras. Det räcker inte med
ett frivilligt offentliggörande av protokollen inom ramen för nuvarande
sekretesslagstiftning, anser motionärerna, som föreslår att riksdagen skall
begära att regeringen återkommer med ett förslag till lag om offentliggörande
av direktionens protokoll (yrkande 2).
Folkpartiet liberalerna föreslår i motion K8 att man i riksbankslagen skall
ta in en föreskrift om att direktionens protokoll skall offentliggöras efter
förslagsvis sex veckor, såsom fallet är i Storbritannien. Riksdagen bör göra
ett tillkännagivande av denna innebörd, anser motionärerna (yrkande 1).
Finansutskottets ställningstagande
Vissa uppgifter om penningpolitiken omfattas av sekretess. Om direktionen
skulle åläggas att offentliggöra sina protokoll skulle även hemliga uppgifter
komma att offentliggöras, vilket skulle strida mot 3 kap. 1 § i sekretesslagen.
En skyldighet att offentliggöra direktionens protokoll skulle även kunna stå i
strid mot bestämmelsen i 2 kap. 1 § sekretesslagen om utrikessekretess. Enligt
detta lagrum gäller sekretess bl.a. för uppgifter som rör annan stat eller
mellanfolklig organisation, om det kan antas att det skulle störa Sveriges
mellanfolkliga förbindelser eller på annat sätt skada landet om uppgifterna
röjs.
Utskottet delar regeringens uppfattning att en påtvingad öppenhet kring
direktionens protokoll skulle vara ett klart avsteg från de principer som
sekretesslagen bygger på. En sådan ordning kan dessutom innebära att man
riskerar den insyn i direktionens arbete som har tillförsäkrats fullmäktiges
ordförande och vice ordförande, eftersom viktiga frågor då kan komma att
diskuteras vid sidan av och inte på direktionens sammanträden. Finansutskottet
är med hänsyn härtill inte berett att förorda någon annan lösning innan
direktionen funnit stadga i sina arbetsformer.
Konstitutionsutskottet bör med hänsyn härtill avstyrka motionerna K2 (m)
yrkande 2 och K8 (fp) yrkande 1.
Riksdagsbehandlingen av Riksbankens rapporter om den förda penningpolitiken
Propositionen
Ett annat förslag som tillkommit för att öka insynen och kontrollen av
Riksbankens verksamhet är föreskriften i riksbankslagen (50 §) att direktionen
minst två gånger om året skall lämna en skriftlig redogörelse till riksdagen om
penningpolitiken. På detta sätt kan riksdagen, som Riksbankens huvudman, och
allmänheten löpande ges insyn i den penningpolitiska verksamheten, framhålls
det i propositionen.
Finansutskottets ställningstagande
I propositionen kommenteras inte närmare hur den föreslagna redogörelsen skall
beredas i riksdagen.
Såvitt finansutskottet förstår bör redogörelsen betraktas som en
framställning av det slag som omnämns i 3 kap. 8 § riksdagsordningen. Över
sådana redogörelser löper motionsrätt. De skall vidare beredas i utskott innan
de tas upp till avgörande i kammaren.
Riksdagens behandling av redogörelserna bör självfallet inte ske på ett
sådant sätt att det uppstår en konflikt med instruktionsförbudet. Som tidigare
nämnts omfattar detta förbud alla penningpolitiska beslut, dvs. just den typ av
frågor som Riksbanken kommer att ta upp i sina redogörelser. Finansutskottet
förutsätter att kammarkansliet och talmannen vid sin prövning av de motioner
som väcks i anslutning till redogörelserna kan vägra att ta upp yrkanden som
inte är förenliga med instruktionsförbudet.
Utskottsutfrågningar av riksbankschefen
Motionen
Moderata samlingspartiet föreslår i motion K2 att möjligheten till offentliga
utskottsutfrågningar med riksbankschefen skall regleras i lag (yrkande 1).
Finansutskottets ställningstagande
Riksbankschefen har under senare år återkommande framträtt inför
finansutskottet vid offentliga utfrågningar och då redogjort för den förda
penningpolitiken. Liksom andra offentliga utskottssammanträden regleras dessa
sammankomster av föreskrifterna i 4 kap. 12 § riksdagsordningen med tillhörande
tilläggsbestämmelser.
Någon särskild reglering av de offentliga utskottsutfrågningarna med
riksbankschefen är enligt finansutskottets mening inte erforderlig.
Konstitutionsutskottet bör därför avstyrka motion K2 (m) yrkande 1.
Riksbankens nya ledningsstruktur
Riksbanksledningens skyldighet att offentliggöra ekonomiska förhållanden
Propositionen
I propositionen föreslås att ledamöterna i direktionen samt ordföranden och
vice ordföranden i fullmäktige till riksdagen skriftligen skall anmäla sitt
innehav av vissa tillgångar och skulder, liksom vilka ekonomiska avtal av visst
slag som de ingått. Den föreslagna anmälningsplikten omfattar finansiella
instrument, krediter och andra skulder samt villkoren för dessa, avtal av
ekonomisk karaktär med tidigare arbetsgivare såsom avtal om löne- eller
pensionsförmån, innehav av andel i handelsbolag eller annan ekonomisk förening
än bostadsrättsförening samt ägande av näringsfastighet. Anmälan behöver dock
inte göras om värdet av avtalen och tillgångarna exklusive finansiella
instrument sammantaget understiger 0,5 miljoner kronor. Någon anmälningsplikt
föreligger inte heller för skulder och krediter som tillsammans understiger 0,5
miljoner kronor.
Den föreslagna anmälningsplikten regleras genom en ny 39 a § i
riksbankslagen.
Motionen
Moderata samlingspartiet anser i motion K2 att det är angeläget att det finns
en anmälningsplikt om ekonomiska förhållanden för de främsta beslutsfattarna i
Riksbanken. De krav som föreslås bli inskrivna i riksbankslagen är emellertid
alltför långtgående och riskerar enligt motionärerna att negativt påverka
rekryteringen till dessa uppdrag. Detta gäller särskilt ordföranden och vice
ordföranden i fullmäktige vilka poster ju långtifrån förutsätter
heltidsengagemang i Riksbanken. Riksdagen bör göra ett tillkännagivande av
denna innebörd (yrkande 4).
Finansutskottets ställningstagande
Redan i dag finns en intern anmälningsplikt för fullmäktiges ledamöter men den
är begränsad till finansiella instrument. Riksbanken och direktionen kommer med
propositionens förslag att få en mer självständig ställning. Det är därför
viktigt att det finns ett stort förtroende inte bara för ledamöterna i
direktionen utan också för fullmäktiges ordförande och vice ordförande som i
direktionen kan ses som allmänhetens företrädare och som kommer att ha full
insyn i de frågor direktionen behandlar.
Finansutskottet anser mot denna bakgrund att formerna för den av regeringen
föreslagna anmälningsplikten är väl avvägda.
Konstitutionsutskottet bör med hänsyn härtill avstyrka motion K2 (m) yrkande
4.
Prövning av ett beslut att skilja en direktionsledamot från hans uppdrag
Propositionen
Ett beslut om att skilja riksbankschefen från hans anställning kan överklagas
till EG-domstolen. Motsvarande rätt föreligger inte för övriga medlemmar i
direktionen, men enligt EMI:s konvergensrapport i november 1996 bör även de
omfattas av ett liknande skydd. Ett sådant skydd bör därför åstadkommas genom
en möjlighet att väcka talan vid svensk domstol.
Regeringen föreslår att annan ledamot av direktionen än riksbankschefen skall
kunna få sin sak prövad vid Arbetsdomstolen som därvid bör utgöra första och
sista instans.
Motionen
Moderata samlingspartiet anser i motion K2 att Arbetsdomstolen som
partssammansatt domstol är olämplig att pröva besvär från en direktionsledamot
som av fullmäktige blivit skild från sitt uppdrag. En sådan prövning bör i
stället göras av Regeringsrätten. Förslaget till riksbankslag bör ändras i
detta avseende (yrkande 3).
Finansutskottets ställningstagande
I propositionen föreslås att Arbetsdomstolen skall vara första och sista
instans vid prövningen när annan direktionsledamot än riksbankschefen anser sig
ha blivit avskedad på orättfärdig grund. Moderata samlingspartiet motsätter sig
detta förslag och föreslår i stället att Regeringsrätten skall vara
prövningsinstans.
Finansutskottet vill med anledning härav erinra om att förslagen i
propositionen grundas på en fempartiuppgörelse, vilken finns återgiven i
promemorian Riksbankens ställning (Ds 1997:50). I promemorian föreslogs - i
33 b § förslaget till ändring i riksbankslagen - att ärenden av detta slag
skulle kunna överklagas till Stockholms tingsrätt. Såsom motionärerna påpekar
utgör regeringens förslag i denna del ett avsteg från arbetsgruppens förslag.
Finansutskottet föreslår att man i enlighet med den ursprungliga uppgörelsen
föreskriver att annan ledamot av direktionen än riksbankschefen skall få väcka
talan vid Stockholms tingsrätt.
Motion K2 (m) yrkande 3 bör inte föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.
Karenstid för direktionsledamot som lämnat sitt uppdrag
Propositionen
I propositionen föreslås att en direktionsledamot som slutar sitt arbete inte
skall få inneha vissa uppdrag under det närmast efterföljande året. Fullmäktige
skall dock kunna medge undantag från detta krav. Enligt förslaget skall en
tidigare direktionsledamot övergångsvis inte få vara ledamot eller suppleant i
bank m.m., inte heller få inneha anställning eller uppdrag som skulle göra
honom olämplig att vara direktionsledamot.
Den föreslagna karensperioden regleras i sista stycket till en ny 33 a § i
lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank.
Motionen
Moderata samlingspartiet anser i motion K2 att det saknas anledning att
tillämpa en så sträng karensregel som den föreslagna och föreslår att riksdagen
skall göra ett tillkännagivande av denna innebörd (yrkande 5).
Finansutskottets ställningstagande
Såsom också framhålls i propositionen får ledamöter i direktionen genom sin
ställning kunskap i frågor som är av utomordentligt stor betydelse för vissa
verksamheter i framför allt det privata näringslivet, t.ex. banksektorn. När en
ledamot lämnar sin anställning besitter han en kunskap som, om den utnyttjas,
skulle kunna vara till skada för Riksbanken. Dessutom skulle det kunna
uppfattas som allmänt stötande om en ledamot av Riksbankens direktion omgående
skulle kunna övergå till en ledande befattning i annan verksamhet.
Av betydelse i sammanhanget är också att den ettåriga karensperioden inte är
definitiv. Fullmäktige föreslås kunna förkorta denna tid och med hänsyn till
arten av uppdraget avgöra hur lång karensperioden bör vara för att inte riskera
att kunskaper från tiden som direktionsledamot skall kunna missbrukas.
Finansutskottet som för egen del inte har något att erinra mot regeringens
förslag i detta avseende föreslår att konstitutionsutskottet avstyrker motion
K2 (m) yrkande 5.
Mot yrkandet kan även riktas en invändning av annat slag. Liksom när det
gäller tre andra yrkanden i den moderata motionen innebär detta yrkande att ett
av de fem partier som står bakom uppgörelsen begär att riksdagen skall ta
ställning mot delar av uppgörelsen innan den trätt i kraft.
Övriga frågor
Folkomröstning om Sveriges medlemskap i EMU
Motionen
Enligt Vänsterpartiets motion K6 är ändringarna av Riksbankens organisation och
ställning inget som uppkommit annat än ur behovet att EMU-anpassa Sverige och
underlätta för ett eventuellt inträde i EMU. De föreslagna förändringarna får
enligt motionärerna bara genomföras om svenska folket i folkomröstning skulle
säga ja till ett medlemskap i EMU och därmed till ett uppgivande av den
nationella ekonomisk-politiska självbestämmanderätten. Motionärerna yrkar på
ett tillkännagivande om att Sveriges eventuella medlemskap i EMU skall prövas i
en rådgivande folkomröstning.
Finansutskottets ställningstagande
Utskottet har nyligen, i behandlingen av proposition 1997/98:25 Sverige och den
ekonomiska och monetära unionen, behandlat frågan om formerna för
beslutsfattande om Sveriges framtida deltagande i valutaunionen. Utskottet
anförde då följande (bet.1997/98:FiU9, s. 23):
Utskottet delar regeringens uppfattning att, om det efter den 1 januari 1999
bedöms lämpligt att Sverige deltar i valutaunionen, frågan skall underställas
svenska folket för prövning. Som regeringen anför är det önskvärt att en sådan
prövning sker i ett allmänt val, men det kan inte helt uteslutas att det i
stället kan ske genom ett extraval eller en folkomröstning. Därefter ankommer
det på riksdagen att fatta slutligt beslut.
Utskottet, som kan konstatera att det citerade betänkandet har vunnit
riksdagens bifall (prot. 1997/98:40, rskr. 75), ser ingen anledning att ändra
uppfattning.
Motion K6 (v) yrkande 1 bör avstyrkas.
Riksbankens sedelutgivningsrätt
Motionerna
I Centerpartiets motion K7 citeras följande uttalande i propositionen om
Sveriges medlemskap i Europeiska unionen (prop. 1994/95:19):
Om Sverige beslutar sig för ett deltagande i EMU:s tredje fas följer att beslut
om utgivning av sedlar och mynt samt frågan om lagligt betalningsmedel överförs
till den europeiska centralbanken. Detta kräver också ändringar i
bestämmelserna i regeringsformen om sedelutgivningsrätten.
Motionärerna erinrar om att den nuvarande riksdagen enhälligt har godkänt denna
del av proposition 1994/95:19 utan invändningar. Det svenska folket har enligt
motionärerna i folkomröstning tagit ställning för att Sverige skall vara medlem
i EU, med förutsättningen att EU-medlemskapet inte omfattade medlemskapet i
EMU:s tredje fas. Om riksdagens majoritet nu vill ändra detta - utan att höra
svenska folket på nytt - frångås utfästelsen till svenska folket. Detta skulle
motverka förtroendet för riksdagen och EU-medlemskapet. Det vore enligt
motionärerna mycket farligt och beklagligt om man på detta sätt väljer att
underminera riksdagens legitimitet. Grundlagar har en särställning som måste
respekteras.
I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
den ovan citerade formuleringen om EMU och sedelutgivningsrätten i proposition
1994/95:19 fortsatt skall gälla.
I Folkpartiet liberalernas motion K8 erinras om att enligt gällande lydelse av
regeringsformen har Sveriges riksbank monopol på att ge ut sedlar och mynt.
Denna grundlagsregel syftar till att trygga betalningssystemet och
penningvärdet genom att omöjliggöra för andra än Riksbanken, t.ex. svenska
affärsbanker eller andra finansiella institutioner, att ge ut svenska sedlar.
I valutaunionens tredje fas är det emellertid den europeiska centralbanken,
ECB, som har ensamrätt att tillåta sedelutgivning, och både ECB och nationella
centralbanker inom valutaunionen kan ge ut sedlar som är legala
betalningsmedel. Det kan visserligen hävdas att EU-rätten tar över svensk rätt
så att en grundlagsändring inte skulle vara nödvändig. Motionärerna anser
emellertid att svensk grundlag bör ge en rättvisande bild av de faktiska
förhållandena, och bestämmelserna om sedelutgivning i 9 kap. 13 §
regeringsformen bör därför ändras. Riksdagen bör därför fatta det första
vilande beslutet om sådan grundlagsändring under våren 1998. Det slutliga
beslutet kan sedan fattas efter riksdagsvalet 1998.
Finansutskottets ställningstagande
Utskottet vill erinra om att i propositionen sägs att bestämmelsen om
sedelutgivningsrätten i 9 kap. 13 § regeringsformen bör vid ett svenskt
deltagande i valutaunionen anpassas till de faktiska förhållandena. Någon
anledning att nu ändra bestämmelsen föreligger dock inte. Ett lagförslag om
ändring i regeringsformen bör emellertid lämnas till riksdagen i samband med en
svensk anslutning till valutaunionen.
Utskottet delar bedömningen i propositionen och avstyrker därmed motionerna
K7 (c) och K8 (fp) yrkande 2.
Riksdagens revisorers granskning av Riksbanken
Propositionen
Regeringen anser att Riksdagens revisorer även fortsättningsvis bör granska
Riksbanken enligt lagen (1988:46) om revision av riksdagsförvaltningen m.m.
Förutsättningarna för revisorernas granskning kommer dock att påverkas om
Sverige deltar i valutaunionen, men regeringen anser att revisorerna även då
bör kunna granska Riksbanken.
Sett utifrån föreskrifterna i ECBS-stadgan kan nämligen Riksdagens revisorers
rätt att granska Riksbanken ifrågasättas, påpekar regeringen. Enligt artikel 27
i ECBS-stadgan skall nationella centralbanker granskas av oavhängiga externa
revisorer som ECB-rådet har rekommenderat och rådet godkänt. Regeringen anser
emellertid att denna granskning inte bör hindra att riksdagen, i egenskap av
Riksbankens huvudman, också låter sina revisorer granska Riksbanken. En
redogörelse för granskningen bör tas in i en berättelse som bör underställas
riksdagen för att denna skall kunna pröva frågan om ansvarsfrihet för
direktionen och fullmäktige.
Finansutskottets ställningstagande
Med de förslag som redovisas i propositionen kommer ansvaret för utformningen
av penningpolitiken i än högre grad än tidigare att delegeras till en
självständig riksbank. Såsom framhålls i propositionen bör en så långtgående
delegering kombineras med uppföljning och kontroll. Som Riksbankens huvudman
måste riksdagen därför ha möjlighet att utvärdera verksamheten utifrån det mål
som i lag fastställts för verksamheten.
Riksdagens revisorers årliga granskning av Riksbankens verksamhet kommer att
påverkas om Sverige väljer att delta i valutaunionen och införa den gemensamma
valutan euron. Då får enligt propositionen varken Riksdagens revisorer eller
Riksbankens internrevision längre pröva beslut som avser ECBS-relaterade
uppgifter. Härmed förstås ECBS grundläggande uppgifter, vilka enligt artikel
105.2 i EG-fördraget skall vara
- att utforma och genomföra gemenskapens penning- och valutapolitik,
- att företa transaktioner i utländsk valuta,
- att inneha och förvalta medlemsstaternas officiella valutareserver,
- att främja ett väl fungerande betalningssystem.
Fram till dess att Sverige deltar i valutaunionen är emellertid revisorerna
enligt finansutskottets mening oförhindrade att granska Riksbankens verksamhet
enligt nuvarande former. Granskningen och revisorernas uttalanden får dock inte
ha en sådan inriktning att de kan anses komma i konflikt med
instruktionsförbudet.
Stockholm den 16 december 1997
På finansutskottets vägnar
Jan Bergqvist
I beslutet har deltagit: Jan Bergqvist (s), Per-Ola Eriksson (c), Sören Lekberg
(s), Lars Tobisson (m), Lisbet Calner (s), Bo Nilsson (s), Lennart Hedquist
(m), Fredrik Reinfeldt (m), Carl B Hamilton (fp), Susanne Eberstein (s), Johan
Lönnroth (v), Kristina Nordström (s), Per Bill (m), Mats Odell (kd), Sven-Erik
Österberg (s) och Bengt Kronblad (s).
Avvikande meningar
1. Riksbankens ställning generellt och penningpolitiska mål (v)
Johan Lönnroth (v) anser att finansutskottets ställningstagande under rubriken
Riksbankens ställning generellt och penningpolitiska mål bort ha följande
lydelse:
De förändringar i Riksbankens ställning och fastläggandet av ett inflationsmål
för Riksbanken som föreslås i propositionen kan enligt utskottets mening inte
uppfattas som annat än förberedelser för ett inträde i valutaunionen (EMU).
Förändringarna behövs inte i sak. I likhet med vad som framförs i motion K6 (v)
anser utskottet att Sveriges riksbank i huvudsak har fungerat väl med nuvarande
ordning. De ekonomisk-politiska motiv som angivits är inte särskilt tydliga och
framför allt inte övertygande.
Sveriges riksbank är en av de mer självständiga centralbankerna i världen,
framgår det av propositionen. Det har inte hindrat att inflationen periodvis
har varit mycket hög i Sverige och i likhet med växelkursen varierat mycket
kraftigt. Det var inte för att Riksbanken var satt under politiskt styre som
man tvingades att låta kronan flyta fritt hösten 1992. Det är svårt att se
behovet av att penningpolitiken skall styras utan politisk eller demokratisk
påverkan. Det är visserligen en av grundtankarna i EMU att delar av den
ekonomiska politiken, penningpolitiken, skall beslutas utan politisk kontroll.
Men regeringen hävdade senast i proposition 25 att Sverige inte skall delta i
valutaunionen när den börjar den 1 januari 1999. Om vi inte avser att delta i
fas tre är det svårt att förstå varför vi redan i fas två skall anpassa till de
villkor som gäller för deltagande i EMU.
I propositionen föreslås vidare att prisstabiliteten skall vara överordnat mål
för den ekonomiska politiken. Penningpolitiken skall alltså hanteras av
effektiva och omutliga tjänstemän i enlighet med det övergripande målet om
prisstabilitet som formuleras av regering och riksdag.
Utskottet anser i likhet med vad som anförs i motion K6 (v) att regeringen
underskattar den motsättning som finns - åtminstone i det korta och medellånga
perspektivet - mellan full sysselsättning och inflation. Även på lång sikt
finns en motsättning som kan leda till mer permanent utslagning från
arbetsmarknaden. Det finns också anledning att ifrågasätta påståendena om
samband mellan låg inflation och ekonomisk tillväxt.
Utskottet delar uppfattningen i motion K6 (v) att full sysselsättning skall
vara det överordnade målet för den ekonomiska politiken. Ett alltför ensidigt
prioriterande av inflationsmålet kan leda till stora problem, en hög och
bestående arbetslöshet. Det har framför allt utvecklingen i Europa visat. Som
framhålls i motionen leder arbetslösheten till stora brister i
resursutnyttjandet och ett enormt bortfall i produktion och inkomster. Den
ekonomiska ineffektiviteten har också ett socialt och politiskt pris i form av
växande klassklyftor och en maktförskjutning till de resursstarka.
Massarbetslösheten och de social förhållandena i dess fotspår är en
huvudförklaring till växande rasism och högerextremism både i Sverige och i
Europa i övrigt.
Utskottet avstyrker förslagen i propositionen om att stärka Riksbankens
ställning och att införa ett ensidigt prisstabilitetsmål för Riksbanken.
Utskottet tillstyrker således motionerna K6 (v) yrkande 2 och Fi220 (v) yrkande
9.
2. Direktionens protokoll (m, v)
Lars Tobisson (m), Lennart Hedquist (m), Fredrik Reinfeldt (m), Johan Lönnroth
(v) och Per Bill (m) anser att finansutskottets ställningstagande under
rubriken Direktionens protokoll bort ha följande lydelse:
I propositionen hävdar regeringen att ett offentliggörande av direktionens
protokoll skulle kunna strida mot föreskrifterna i 3 kap. 1 § sekretesslagen
som reglerar sekretesskyddet av vissa uppgifter om Riksbankens penningpolitik.
Det skulle också kunna komma i konflikt med föreskrifterna i 2 kap. 1 §, om
utrikessekretess.
Riksbanksfullmäktige anser att ett frivilligt offentliggörande bör kunna ske
inom ramen för nuvarande sekretesslagstiftning och att frågan bör prövas på
nytt när den nya direktionen har funnit sin form. Regeringen sätter sig inte
emot detta under förutsättning att offentliggörandet sker efter vederbörlig
sekretessprövning.
Enligt finansutskottets mening är regeringens farhågor angående sekretessen
överdrivna, särskilt som offentliggörandet är tänkt att ske med fördröjning.
Behovet av sekretess i penningpolitiska frågor är nämligen i allmänhet av
övergående natur och av mycket kort varaktighet. Direktionen skulle dessutom
kunna anpassa sina protokoll så att de inte står i strid mot sekretesslagen.
Ett offentliggörande av Riksbankens protokoll skulle inte bara öka den
demokratiska insynen. Det skulle också förbättra de finansiella marknadernas
förståelse för Riksbankens penningpolitiska intentioner, vilket i sig skulle
leda till en effektivare penningpolitik.
Finansutskottet anser med hänsyn härtill att konstitutionsutskottet bör
biträda motion K2 (m) yrkande 2. Därmed tillgodoses i betydande utsträckning
också förslaget i motion K8 (fp) yrkande 1.
3. Direktionens protokoll (fp)
Carl B Hamilton (fp) anser att finansutskottets ställningstagande under
rubriken Direktionens protokoll bort ha följande lydelse:
Enligt finansutskottets mening bör man i riksbankslagen ta in en föreskrift om
att direktionens protokoll skall offentliggöras efter förslagsvis sex veckor,
såsom fallet är i Storbritannien.
Finansutskottet anser med hänsyn härtill att konstitutionsutskottet bör
biträda motion K8 (fp) yrkande 1. Därmed tillgodoses i betydande utsträckning
också förslaget i motion K2 (m) yrkande 2.
4. Riksdagsbehandlingen av Riksbankens rapporter om den förda penningpolitiken
(m, fp, kd)
Lars Tobisson (m), Lennart Hedquist (m), Fredrik Reinfeldt (m), Carl B Hamilton
(fp), Per Bill (m) och Mats Odell (kd) anser att finansutskottets
ställningstagande under rubriken Riksdagsbehandlingen av Riksbankens rapporter
om den förda penningpolitiken bort ha följande lydelse:
Enligt förslaget till ny 50 § riksbankslagen skall Riksbanken minst två gånger
om året lämna en skriftlig redogörelse till riksdagen om penningpolitiken.
Därmed ges riksdag och allmänhet tillfälle till insyn i Riksbankens verksamhet.
Syftet med redogörelserna är således rent informativt. Innehåll och utformning
bör enligt propositionen inte regleras närmare, men regeringen anser att de kan
ha ett innehåll liknande de nuvarande inflationsrapporterna.
Vid överläggningarna i den arbetsgrupp som utformade departementspromemorian
Riksbankens ställning (Ds 1997:50) uppmärksammades inte att en sådan
redogörelse kommer att medföra motionsrätt, utskottsbehandling och
kammarbeslut. Det har emellertid inte varit vare sig arbetsgruppens eller
regeringens avsikt att den skall leda till någon formell riksdagsbehandling. På
s. 63-64 i propositionen anges vilka frågor som bör handläggas av riksdagen,
och i detta sammanhang omnämns inte de penningpolitiska redogörelserna.
Riksbankens skriftliga redogörelser kan väntas handla om dess bedömning av
det ekonomiska läget, den förda penningpolitiken och den framtida
penningpolitikens förutsättningar och inriktning. En ordning som föreskriver
formell riksdagsbehandling inbjuder då till överträdelser av
instruktionsförbudet och riskerar att skapa oklarhet om Riksbankens faktiska
självständighet och därmed dess trovärdighet vad gäller inflationsmålet.
Riksdagen saknar inte möjligheter att i andra sammanhang kommentera
Riksbankens verksamhet. Enligt den nya lydelsen av 48 § i riksbankslagen skall
Riksbanken varje år före den 15 februari avge årsredovisning, som även
framdeles skall innehålla en redogörelse för den förda penningpolitiken. I
anslutning härtill föreligger motionsrätt liksom naturligtvis under den
allmänna motionstiden. Inget hindrar heller att penningpolitiken berörs i
samband med vårpropositionen och budgetpropositionen.
Problemet med motionsrätt och riksdagsbehandling av de särskilda
redogörelserna bör undvikas genom att den föreslagna 50 § ändras så att
riksdagens finansutskott görs till mottagare av dem. De skulle i så fall komma
att hanteras i samma ordning som i flera år gällt för Riksbankens budget,
vilken enligt 47 § riksbankslagen skall överlämnas för kännedom till
finansutskottet och Riksdagens revisorer. Alternativt kan direktionen åläggas
att offentliggöra redogörelserna utan särskild mottagare. I båda fallen kan de
liksom hittills läggas till grund för utfrågningar inför finansutskottet.
Enligt finansutskottets mening bör konstitutionsutskottet på denna punkt
anpassa förslaget till riksbankslag till den avsedda innebörden av
fempartiuppgörelsen.
5. Utskottsutfrågningar av riksbankschefen (m)
Lars Tobisson (m), Lennart Hedquist (m), Fredrik Reinfeldt (m) och Per Bill (m)
anser att finansutskottets ställningstagande under rubriken
Utskottsutfrågningar av riksbankschefen bort ha följande lydelse:
Enligt Maastrichtfördragets artikel 109b3 kan ECB:s ordförande och övriga
ledamöter i direktionen på begäran av Europaparlamentet eller på eget initiativ
höras av Europaparlamentets behöriga kommittéer.
Finansutskottet anser att man i riksbankslagen bör ta in en motsvarande
föreskrift. Särskilt värdefullt vore att få fastslaget att rätten att
föranstalta om utskottsutfrågningar är ömsesidig.
Konstitutionsutskottet bör med hänsyn härtill biträda förslaget i motion K2
(m) yrkande 1.
6. Riksbanksledningens skyldighet att offentliggöra ekonomiska förhållanden (m)
Lars Tobisson (m), Lennart Hedquist (m), Fredrik Reinfeldt (m) och Per Bill (m)
anser att finansutskottets ställningstagande under rubriken Riksbanksledningens
skyldighet att offentliggöra ekonomiska förhållanden bort ha följande lydelse:
Finansutskottet ser det som angeläget att de främsta beslutsfattarna i
Riksbanken är ålagda att anmäla vissa ekonomiska förhållanden. De krav som
föreslås bli intagna i riksbankslagen är emellertid så långtgående att de
riskerar att negativt påverka rekryteringen till dessa uppdrag. Detta gäller
särskilt posterna som ordförande och vice ordförande i fullmäktige, vilka ju
långt ifrån förutsätter heltidsengagemang i Riksbanken. Riksbanksfullmäktige
har i sitt remissyttrande framhållit att det särskilt finns skäl att ompröva
bestämmelsens utformning vad avser skulder och andra tillgångar än finansiella
instrument.
I likhet med vad som föreslås i den moderata motionen bör riksdagen göra ett
tillkännagivande av denna innebörd. Finansutskottet anser således att
konstitutionsutskottet bör biträda motion K2 (m) yrkande 4.
7. Prövning av ett beslut att skilja en direktionsledamot från hans uppdrag (m)
Lars Tobisson (m), Lennart Hedquist (m), Fredrik Reinfeldt (m) och Per Bill (m)
anser att finansutskottets ställningstagande under rubriken Prövning av ett
beslut att skilja en direktionsledamot från hans uppdrag bort ha följande
lydelse:
Enligt artikel 14 i ECBS-stadgan kan ett beslut om att skilja riksbankschefen
från hans anställning överklagas till EG-domstolen. EMI har i sin
konvergensrapport i november 1996 framhållit att ett liknande skydd bör gälla
för samtliga penningpolitiska beslutsfattare, dvs. övriga medlemmar i
direktionen. Eftersom möjligheten att överklaga till EG-domstolen är
förbehållen riksbankschefen föreslår regeringen att direktionens ledamöter
skall kunna överklaga till Arbetsdomstolen.
Såsom framhålls i den moderata motionen utgör regeringens förslag i denna del
ett avsteg från arbetsgruppens förslag som innebar att beslut om att skilja en
direktionsledamot från hans uppdrag skulle kunna överklagas till Stockholms
tingsrätt.
Stockholms tingsrätt har i sitt remissyttrande ifrågasatt lämpligheten av att
ålägga tingsrätten den nya uppgiften. Bl.a. har det inte klargjorts vare sig i
vilken ordning talan skall föras eller huruvida dess avgöranden skall kunna
överklagas och i så fall till vilken domstol.
Denna kritik ger anledning att på nytt överväga frågan om lämplig instans för
överklagande. Uppgiften bör inte läggas på Arbetsdomstolen, som är
partssammansatt och som inte heller i övrigt är ägnad att ge ett skydd för den
avsatte som är likvärdigt med det skydd EG-domstolen kan ge.
I stället bör direktionens ledamöter ges möjlighet att klaga i en nationell
instans med högsta tänkbara juridiska kompetens, dvs. antingen Högsta domstolen
eller Regeringsrätten. I valet dem emellan talar mycket för att uppgiften bör
anförtros Regeringsrätten för avgörande i första och sista instans.
Med denna ordning skulle den processuella ordningen för
direktionsledamöternas överklagande bättre stämma överens med de bestämmelser
som gäller för riksbankschefen i EG-domstolen.
Konstitutionsutskottet bör med anledning av motion K2 (m) yrkande 3 anpassa
33 b § riksbankslagen i enlighet med detta förslag.
8. Karenstid för direktionsledamot som lämnat sitt uppdrag (m)
Lars Tobisson (m), Lennart Hedquist (m), Fredrik Reinfeldt (m) och Per Bill (m)
anser att finansutskottets ställningstagande under rubriken Karenstid för
direktionsledamot som lämnat sitt uppdrag bort ha följande lydelse:
Riksbanksfullmäktige har ifrågasatt om den föreslagna karenstiden på ett år för
direktionsledamot är nödvändig. Enligt fullmäktige borde det räcka med
föreskrifterna i 1 kap. 6 § sekretesslagen om förbud för person att röja eller
utnyttja sekretessbelagd uppgift som han fått kännedom om på grund av
anställning eller uppdrag hos myndighet.
Finansutskottet anser i likhet med Moderata samlingspartiet att det saknas
anledning att tillämpa en så sträng karensregel som den vilken föreslås i
propositionen. Konstitutionsutskottet bör således bifalla motion K2 (m) yrkande
5 och göra ett tillkännagivande av denna innebörd.
9. Folkomröstning om Sveriges medlemskap i EMU (v)
Johan Lönnroth (v) anser att finansutskottets ställningstagande under rubriken
Folkomröstning om Sveriges medlemskap i EMU bort ha följande lydelse:
Utskottet delar Vänsterpartiets uppfattning att ändringarna av Riksbankens
organisation och ställning endast har uppkommit ur behovet att EMU-anpassa
Sverige och underlätta för ett eventuellt inträde i EMU. En mer oberoende
riksbank behövs inte och penningpolitiken skall inte undandras ett direkt
demokratiskt inflytande för de folkvalda. De föreslagna förändringarna skall
enligt utskottet bara genomföras om svenska folket i folkomröstning skulle ja
säga till ett medlemskap i EMU och därmed till ett uppgivande av den nationella
ekonomisk-politiska självbestämmanderätten.
Utskottet vill hänvisa till reservation nr 12 av Vänsterpartiets ledamot i
finansutskottets betänkande 1997/98:FiU9 (s. 39). Utskottet delar uppfattningen
i nämnda reservation, där det bl.a. anförs att det är självklart att svenska
folket skall få ta ställning i EMU-frågan efter en omfattande debatt.
Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motion K6 (v) yrkande 1
som sin mening ge regeringen till känna.
10. Riksbankens sedelutgivningsrätt (c, v)
Per-Ola Eriksson (c) och Johan Lönnroth (v) anser att finansutskottets
ställningstagande under rubriken Riksbankens sedelutgivningsrätt bort ha
följande lydelse:
Utskottet vill erinra om följande uttalande i propositionen om Sveriges
medlemskap i Europeiska unionen (prop. 1994/95:19):
Om Sverige beslutar sig för ett deltagande i EMU:s tredje fas följer att beslut
om utgivning av sedlar och mynt samt frågan om lagligt betalningsmedel överförs
till den europeiska centralbanken. Detta kräver också ändringar i
bestämmelserna i regeringsformen om sedelutgivningsrätten.
Den nuvarande riksdagen har enhälligt godkänt denna del av proposition
1994/95:19 utan invändningar. Det svenska folket har i en folkomröstning tagit
ställning för att Sverige skall vara medlem i EU, med förutsättningen att EU-
medlemskapet inte omfattade medlemskapet i EMU:s tredje fas. Om riksdagens
majoritet nu vill ändra detta - utan att höra svenska folket på nytt - frångås
utfästelsen till svenska folket. Detta skulle motverka förtroendet för
riksdagen och EU-medlemskapet. Det vore enligt utskottet mycket farligt och
beklagligt om man på detta sätt väljer att underminera riksdagens legitimitet.
Grundlagar har en särställning som måste respekteras.
Riksdagen bör med bifall till motion K7 (c) som sin mening ge regeringen till
känna att den ovan citerade formuleringen om EMU och sedelutgivningsrätten i
proposition 1994/95:19 fortsatt skall gälla. Motion K8 (fp) yrkande 2 bör
avstyrkas.
11. Riksbankens sedelutgivningsrätt (fp)
Carl B Hamilton (fp) anser att finansutskottets ställningstagande under
rubriken Riksbankens sedelutgivningsrätt bort ha följande lydelse:
Enligt gällande lydelse av regeringsformen har Sveriges riksbank monopol på att
ge ut sedlar och mynt. Denna grundlagsregel syftar till att trygga
betalningssystemet och penningvärdet genom att omöjliggöra för andra än
Riksbanken, t.ex. svenska affärsbanker eller andra finansiella institutioner,
att ge ut sedlar avsedda för cirkulation inom Sverige.
I valutaunionens tredje fas är det emellertid den europeiska centralbanken,
ECB, som har ensamrätt att tillåta sedelutgivning, och både ECB och nationella
centralbanker inom valutaunionen kan ge ut sedlar som är legala
betalningsmedel. Det kan visserligen hävdas att EU-rätten tar över svensk rätt
så att en grundlagsändring inte skulle vara nödvändig. Utskottet anser
emellertid att svensk grundlag bör ge en rättvisande bild av de faktiska
förhållandena, och bestämmelserna om sedelutgivning i 9 kap. 13 §
regeringsformen bör därför ändras. Riksdagen bör därför fatta det första
vilande beslutet om sådan grundlagsändring under våren 1998. Det slutliga
beslutet kan sedan fattas efter riksdagsvalet 1998.
Motion K8 (fp) yrkande 2 tillstyrks därmed medan motion K7 (c) avstyrks.
Innehållsförteckning
Sammanfattning........................................1
Propositionen.........................................2
Motionerna............................................2
Motioner väckta med anledning av propositionen 2
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1996 4
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1997 4
Yttrande från finansutskottet 4
Utskottet.............................................4
Propositionens huvudsakliga innehåll 4
Bakgrund 5
Ansvaret för valutapolitiken 6
Propositionen 6
Motionen 7
Finansutskottets yttrande 8
Konstitutionsutskottets bedömning 8
En självständig riksbank allmänna överväganden 9
Inledning 9
Propositionen 9
Motionerna 9
Finansutskottets yttrande 10
Konstitutionsutskottets bedömning 11
Närmare om instruktionsförbudet 12
Propositionen 12
Finansutskottets yttrande 13
Konstitutionsutskottets bedömning 13
EMI:s synpunkter på lagförslaget 15
Propositionen 15
Motionen 16
Finansutskottets yttrande 16
Konstitutionsutskottets bedömning 16
Målet för penningpolitiken 17
Propositionen 17
Motionerna 17
Finansutskottets yttrande 18
Konstitutionsutskottets bedömning 19
Riksbankens nya ledningsstruktur 20
Riksbanksledningens skyldighet att anmäla ekonomiska förhållanden 20
Propositionen 20
Motionen 20
Finansutskottets yttrande 21
Konstitutionsutskottets bedömning 21
Prövning av ett beslut att skilja en direktionsledamot från hans
uppdrag 21
Propositionen 21
Bakgrund 22
Motionen 22
Finansutskottets yttrande 22
Konstitutionsutskottets bedömning 23
Karenstid för ledamot som lämnat sitt uppdrag 23
Propositionen 23
Motionen 24
Finansutskottets yttrande 24
Konstitutionsutskottets bedömning 24
Öppenhet och insyn i Riksbankens verksamhet 25
Direktionens protokoll 25
Propositionen 25
Motionerna 25
Finansutskottets yttrande 26
Konstitutionsutskottets bedömning 26
Utskottsutfrågningar av riksbankschefen 28
Propositionen 28
Motionen 28
Finansutskottets yttrande 28
Konstitutionsutskottets bedömning 28
Övriga frågor 29
Folkomröstning om Sveriges medlemskap i EMU 29
Finansutskottets yttrande 29
Konstitutionsutskottets bedömning 29
Riksbankens sedelutgivningsrätt 29
Propositionen 29
Motionerna 30
Finansutskottets yttrande 31
Konstitutionsutskottets bedömning 31
Riksdagens revisorers granskning av Riksbanken 31
Propositionen 31
Finansutskottets yttrande 32
Konstitutionsutskottets bedömning 32
Lagförslagen i övrigt 32
Hemställan 32
Reservationer........................................34
1. Avslag på förslagen om en självständig riksbank (mom. 2) 34
2. Folkomröstning om Sveriges medlemskap i EMU (mom. 5) 35
3. Folkomröstning om Sveriges medlemskap i EMU (mom. 5) 35
4. Ändring av bestämmelsen om sedelutgivningsrätten i 9 kap. 13 §
regeringsformen (mom. 6)
36
Särskilda yttranden..................................36
1. Samråd om valutapolitiken 37
2. Målet för penningpolitiken 37
3. Målet för penningpolitiken 37
4. Formerna för anmälningsplikten 38
5. Karenstiden för ledamot som lämnat sitt uppdrag 38
6. Utskottsutfrågningar av riksbankschefen 38
Bilaga 1 Propositionens lagförslag...................40
1. Förslag till lag om ändring i regeringsformen 40
2. Förslag till lag om ändring i riksdagsordningen 42
3. Förslag till lag om valutapolitik 44
4. Förslag till lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank
45
5. Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1602) om valuta- och
kreditreglering 57
6. Förslag till lag om ändring i lagen (1989:185) om arvoden m.m. för
uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ
58
7. Förslag till lag om ändring i lagen (1986:765) med instruktion för
Riksdagens ombudsmän
60
8. Förslag till lag om ändring i lagen (1957:684) om betalningsväsendet
under krigsförhållanden
61
9. Förslag till lag om ändring i lagen (1988:46) om revision av
riksdagsförvaltningen m.m. 63
10. Förslag till lag om ändring i lagen (1989:186) om överklagande av
administrativa beslut av riksdagens förvaltningskontor och myndigheter
64
Bilaga 2 Finansutskottets yttrande...................65