I detta betänkande behandlar utskottet ett antal motioner från allmänna
motionstiden 1996 och 1997 som rör minoritetsfrågor. Motionerna rör bl.a.
frågor om de samiska och finska språken, minoritetsspråkens behov av IT-
standard, ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande
länder och Sametinget.
Utskottet avstyrker samtliga motioner. En reservation har fogats till
betänkandet.
Motioner från allmänna motionstiden 1996
1996/97:K427 av Håkan Holmberg m.fl. (fp) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett svensk-finskt folkting,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en skrivelse för att bekräfta finska språkets ställning som inhemskt
språk i Sverige,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att höja finska språkets status i det svenska samhället.
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om erkännande av samerna som urbefolkning,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en samisk språklag,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Sametingets status.
1996/97:K911 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en utredning om
samernas situation.
1996/97:K918 av Ulf Björklund (kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sametingets status bör stärkas genom att kompetensområden och
befogenheter successivt utökas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att stärka de samiska språken genom tillkomsten av en samisk
språklag,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att snarast underteckna ILO-konventionen om ursprungsbefolkningar,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige i Nordiska rådet verkar för att samerna i de nordiska
länderna erkänns som ursprungsbefolkning och ges fullt medlemskap i rådet.
1996/97:Sf625 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om de samiska och sverigefinska minoriteternas särställning i det
svenska samhället,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett sverigefinskt folkting.
Motioner från allmänna motionstiden 1997
1997/98:K322 av Ingrid Näslund (kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att underteckna Europarådets konvention om regionala språk och
minoritetsspråk,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ge finska språket status som minoritetsspråk.
1997/98:K336 av Carin Lundberg och Ulf Kero (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen sagts om behovet av IT-
standard för minoritetsspråk.
1997/98:K344 av Ulf Björklund (kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ratificera Europarådets konvention om regionala språk och
minoritetsspråk, tillsammans med ramkonventionen för skydd av nationella
minoriteter,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ratificera ILO-konventionen 169 om ursprungsbefolkningar samt
behovet av en särskild samisk språklag,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om komplettering av representationen i Minoritetsspråkskommittén,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behoven av tilläggsdirektiv till Minoritetsspråkskommittén.
1997/98:K524 av Ulf Björklund (kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Sametingets status,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att stärka de samiska språken,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att snarast underteckna ILO-konventionen om ursprungsbefolkningar,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige i Nordiska rådet verkar för att samerna i de nordiska
länderna erkänns som ursprungsbefolkning och ges fullt medlemskap i rådet.
1997/98:U412 av Eva Goës m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige bör ratificera ILO-konventionen nr 169,
Utskottet
Minoritetsspråk
Europarådskonventioner om minoritetsspråk m.m.
Motionerna
I motion 1997/98:K322 av Ingrid Näslund (kd) hemställs att regeringen ges till
känna vad som i motionen anförts om att underteckna Europarådets konvention om
regionala språk och minoritetsspråk (yrkande 1).
I motion 1997/98:K344 av Ulf Björklund (kd) anförs att Sverige bör ratificera
Europarådets konvention om regionala språk och minoritetsspråk tillsammans med
ramkonventionen för skydd av nationella minoriteter. Genom en sådan handling
visar Sverige enligt motionären på ett tydligt sätt sin vilja att respektera
och säkra dessa historiska minoriteters ställning i Sverige. Detta bör ges
regeringen till känna (yrkande 1).
Enligt motionären bör vidare behovet av tilläggsdirektiv till
Minoritetsspråkskommittén övervägas. Motionären anser att en komplettering av
representationen i kommittén bör göras. I kommitténs sektion 2) bör alla fem
minoritetsgrupperna, dvs. samerna, tornedalsfinnarna, finnarna, judarna och
romerna, representeras av egna ledamöter med röst- och voteringsrätt. För
sektion 1) bör de sakkunniga i jiddisch och romani utses till ledamöter och ges
samma status som de övriga folkgrupperna i kommittén. Detta bör ges regeringen
till känna (yrkande 3).
Motionären anför också att jiddisch skall tillerkännas status som icke
territoriellt minoritetsspråk och garanteras likvärdig behandling som övriga i
utredningsarbetet ingående språk. Därutöver bör regeringen ges till känna att
kommitténs sektion 2) bör få tilläggsdirektiv att göra en grundläggande
kartläggning av respektive minoritets kulturella egenverksamhet (yrkande 4).
Bakgrund
Europarådets konvention om regionala språk och minoritetsspråk
Inom Europarådet har en konvention om regionala språk och minoritetsspråk
utarbetats. Den 5 november 1992 öppnades konventionen för undertecknande.
Konventionen, som är att anse som en kulturkonvention, är ägnad att skydda
och utveckla ?historiska? regionala språk och minoritetsspråk. Konventionen
innehåller inte bara bestämmelser som förbjuder diskriminering vad gäller
användandet av sådana språk utan förutsätter också aktivt stöd för att bevara
och utveckla språken. Enligt konventionen skall parterna - så långt det är
praktiskt möjligt - medge och/eller tillförsäkra att minoritetsspråk får
användas i utbildning och medier samt i offentliga sammanhang, exempelvis vid
domstolar och administrativa myndigheter.
Konventionen är ägnad att skydda och utveckla minoritetsspråk, inte språkliga
minoriteter.
Europarådets ramkonvention för skydd av nationella minoriteter
En ramkonvention för skydd av nationella minoriteter har utarbetats inom
Europarådet. Konventionen, som är det första juridiskt bindande multilaterala
avtal som handlar om minoritetsfrågor i allmänhet, öppnades för underteckande
av Europarådets medlemsstater den 1 februari 1995. Sverige undertecknade
konventionen samma dag.
Syftet med konventionen är att tillförsäkra ett effektivt skydd för
nationella minoriteter och för de rättigheter och friheter som tillkommer
personer som tillhör dessa grupper. Konventionen inbegriper inte något
erkännande av kollektiva rättigheter utan minoritetsskyddet är huvudsakligen
inriktat på den enskilda individen. I konventionen definieras särskilda
principer rörande minoritetsskydd och skyldigheter för avtalsslutande som
härrör från dessa principer. Bland annat innehåller konventionen bestämmelser
om minoritetsspråk. Parterna skall vidta de rättsliga och politiska åtgärder
som följer av konventionen.
Konventionen saknar avsiktligt en definition av begreppet nationella
minoriteter. Det har i stället överlämnats till de avtalsslutande staterna att
i varje enskilt fall bedöma för vem eller vilka de enskilda artiklarna skall
vara tillämpliga.
Minoritetsspråkskommittén
Regeringen beslutade den 18 maj 1995 att tillsätta en kommitté med uppdrag att
utreda frågan om, och i så fall på vilket sätt, som Sverige bör ansluta sig
till hela eller delar av Europarådets konvention om regionala språk och
minoritetsspråk (dir. 1995:84). Kommittén skall redovisa vilka språk som utgör
minoritetsspråk i vårt land och vilka stycken eller punkter under avdelning III
i konventionen som Sverige kan anta för minoritetsspråken i fråga. Om kommittén
finner att Sverige inte kan anta minst 35 stycken eller punkter för respektive
språk, skall kommittén redovisa vilka författningsändringar eller andra
åtgärder som krävs för att Sverige skall kunna ansluta sig till konventionen
liksom konsekvenserna för detta.
I direktiven anges vidare att om kommittén finner att Sverige inte kan eller
bör ratificera konventionen, skall kommittén redovisa hur konventionens
innehåll och syfte ändå kan läggas till grund för att stärka minoritetsspråkens
ställning i Sverige.
Därutöver skall kommittén utreda om en svensk anslutning till konventionen
också kan omfatta det finska språket samt vilka ekonomiska konsekvenser en
sådan åtgärd skulle medföra.
Den 17 oktober 1996 beslutade regeringen att ge Minoritetsspråkskommittén
tilläggsdirektiv. Dessa direktiv (dir. 1996:77) innebär att kommittén skall
utreda frågan om Sverige bör ratificera Europarådets ramkonvention för skydd av
nationella minoriteter och, i sådant fall, i vilken omfattning anslutning bör
ske.
Kommittén skall vidare lämna förslag till kritierier beträffande
minoritetsbegreppet och föreslå vilka nationella minoriteter som bestämmelserna
i konventionen bör vara tillämpliga på i Sverige. Därutöver skall kommittén
redovisa de eventuella lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder som krävs för
att Sverige skall kunna följa bestämmelserna i konventionen. Kommittén skall
inhämta synpunkter från företrädare för berörda minoriteter. För det fall
kommittén kommer fram till att Sverige inte kan eller bör ratificera
ramkonventionen, skall den redovisa hur konventionens innehåll och syfte ändå
kan läggas till grund för arbetet med att stärka skyddet för nationella
minoriteter i Sverige.
Minoritetsspråkskommittén skall enligt sina direktiv arbeta på två sektioner,
en för det ursprungliga uppdraget och en för det nu aktuella uppdraget.
Kommittén skall ha slutfört sitt uppdrag före utgången av december 1997.
Konstitutionsutskottet har inhämtat att det i kommitténs sektion 1) finns
representation av samer, tornedalsfinnar och finnar i form av ledamöter samt av
romer och judar i form av sakkunniga. I sektion 2) finns inga
intresseledamöter från de nämnda grupperna.
Tidigare riksdagsbehandling
Under föregående riksmöte behandlade utrikesutskottet ett antal motioner från
allmänna motionstiden 1996 med yrkanden om att Sverige borde ansluta sig till
Europarådets konvention om regionala språk och minoritetsspråk (bet.
1996/97:UU7). Vidare behandlades en motion med yrkande om att Sverige borde
ratificera Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter.
Utskottet konstaterade att frågor av betydelse för Sveriges tillträde till
dessa konventioner behandlades inom Minoritetsspråkskommittén och ansåg att
resultatet av kommitténs arbete borde avvaktas innan något ställningstagande i
sakfrågorna gjordes.
Riksdagen följde utskottet (rskr. 1996/97:233).
Utskottets bedömning
Som framgår av redogörelsen ovan utreder Minoritetsspråkskommittén för
närvarande frågan om, och i så fall på vilket sätt, Sverige bör ansluta sig
till hela eller delar av Europarådets konvention om regionala språk och
minoritetsspråk samt rådets ramkonvention för skydd av nationella minoriteter.
Enligt utskottets mening bör resultatet av detta utredningsarbete avvaktas.
Motionerna 1997/98:K322 yrkande 1 och 1997/98:K344 yrkande 1 avstyrks därför.
I motion K344 yrkas därutöver att en komplettering av representationen i
Minoritetsspråkskommittén bör göras (yrkande 3). Utskottet konstaterar att
samerna, tornedalsfinnarna, finnarna, romerna och judarna är representerade i
kommitténs sektion 1) antingen som ledamöter eller sakkunniga. I kommitténs
sektion 2) har dessa grupper inga intresseledamöter. Av direktiven för denna
del av kommitténs arbete (dir. 1996:77) framgår att kommittén dock skall
inhämta synpunkter från företrädare för berörda minoriteter. Utskottet har
inhämtat att ett fortlöpande samråd med dessa företrädare också har ägt rum
under utredningsarbetet. Enligt utskottets mening saknas anledning att förorda
att kommittén, som skall avsluta sitt arbete senast vid december månads utgång,
skall ha en annan sammansättning än den nuvarande. Motionen avstyrks således i
denna del.
I motion K344 anförs vidare att jiddisch bör tillerkännas status som icke-
territoriellt minoritetsspråk och garanteras likvärdig behandling med övriga i
utredningsarbetet ingående språk. Därutöver bör kommitténs sektion 2) få
tilläggsdirektiv innebärande en grundlig kartläggning av respektive minoritets
kulturella egenverksamhet (yrkande 4).
Utskottet konstaterar att Minoritetsspråkskommittén enligt sina direktiv
skall utreda frågan om Sverige bör ratificera Europarådets konvention om
regionala språk och minoritetsspråk samt rådets ramkonvention för skydd av
nationella minoriteter. I kommitténs arbete ingår också att lämna förslag till
kriterier beträffande minoritetsbegreppet och att föreslå vilka nationella
minoriteter som dessa konventioner bör vara tillämpliga på i Sverige. Enligt
utskottets mening bör riksdagen i avvaktan på kommitténs arbete inte vidta
någon åtgärd med anledning av vad som anförs i motionen. Motionen avstyrks
därför även i denna del.
Samisk språklag
Motionerna
I motion 1996/97:K427 av Håkan Holmberg m.fl. (fp) hemställs att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en samisk
språklag (yrkande 7). Enligt motionärerna borde det gamla förslaget om en
samisk språklag föras framåt. Motionärerna påpekar att en sådan lagstiftning
finns sedan flera år i Finland och Norge, såvitt bekant enbart med positiva
resultat för den samiska befolkningen.
I motion 1996/97:K918 av Ulf Björklund (kd) anförs att det är angeläget att
stärka de samiska språken och att ge samiskan officiell status genom en
särskild samisk språklag i likhet med Norge och Finland. Detta bör ges
regeringen till känna (yrkande 2).
Ett liknande yrkande framförs av Ulf Björklund i motion 1997/98:K524 från
allmänna motionstiden 1997 (yrkande 3).
Även i motion 1997/98:K344 av Ulf Björklund från allmänna motionstiden 1997
hemställs att regeringen ges till känna att de samiska språken bör ges en
officiell status genom en särskild språklag (yrkande 2, delvis).
Bakgrund
Samerättsutredningen föreslog en samisk språklagstiftning som skulle göra det
möjligt att använda samiska i vissa officiella sammanhang (SOU 1989:41).
Förslaget innebar att samiska skulle få användas vid kontakt med vissa statliga
myndigheter som arbetar med samefrågor. Vidare föreslog utredningen att
statliga myndigheters föreskrifter, allmänna råd och information i övrigt som
huvudsakligen riktade sig till samer skulle översättas till samiska. För att
undersöka om det var lämpligt att lagstifta om rätt att använda samiska vid
kontakt även med de kommunala myndigheterna inom det samiska kärnområdet
föreslogs en femårig försöksverksamhet. Utredningen föreslog också en i lag
föreskriven rätt för samer att erhålla en grundläggande undervisning i sitt
språk, varvid avsågs de samer som inte erhållit en sådan undervisning i
sameskola eller genom hemspråksundervisning.
I propositionen om samerna och samisk kultur m.m. (prop. 1992/93:32 bilaga 1)
anförde föredragande departementschefen att även om han delade utredningens
uppfattning om det önskvärda i att på olika områden åstadkomma en så stor
harmonisering som möjligt mellan de nordiska länderna när det gäller olika
samiska frågor, var han för närvarande inte beredd att lägga fram ett förslag
om en särskild samisk språklagstiftning. Departementschefen ville dock
framhålla att förhållandena var något annorlunda i Sverige än i Finland och
Norge. Han påpekade att i det samiska kärnområdet i Finland och Norge finns en
större andel samisktalande bland befolkningen än i motsvarande område i
Sverige. I båda grannländerna finns också kommuner där de samisktalande är i
majoritet. I Sverige, som visserligen har större kommuner, torde det enligt
departementschefen inte finnas någon kommun där andelen samisktalande
överstiger 10 % av befolkningen.
Departementschefen var inte övertygad om att en lagstiftning av den karaktär
som utredningen föreslagit utgör det bästa alternativet för att främja det
samiska språket. Han ansåg att en sådan lagstiftning också innebär en låsning
av resurserna som kan lägga hinder för att pröva andra lösningar och alternativ
om utvecklingen så skulle visa. Mot bakgrund av vad departementschefen anfört
tidigare i propositionen om det samiska språkets betydelse för den samiska
kulturen i vid bemärkelse och samernas eget ansvar för att värna om det samiska
språkets fortbestånd och utveckling föreslog han att Sametinget gavs ett
uttalat ansvar för att leda det samiska språkarbetet. Departementschefen ansåg
det också befogat att föreslå att Sametinget, utöver de resurser som tinget kom
att förfoga över bl.a. för samisk kultur, skulle tilldelas ytterligare medel
för att på det sätt tinget fann mest ändamålsenligt stödja det samiska
språkarbetet. Han framhöll vidare att det borde stå Sametinget fritt att pröva
olika vägar för att stärka och utveckla det samiska språket.
Inte heller när det gällde frågan om en lagstadgad rätt till undervisning i
samiska var departementschefen beredd att lägga fram något
lagstiftningsförslag. De möjligheter som Samerättsutredningen visade på i fråga
om nordiskt språksamarbete liksom olika sätt att stödja en samisk
läromedelsproduktion förstärktes enligt departmentschefen genom inrättandet av
ett Sameting och genom att tinget gavs en ledande roll i det samiska
språkarbetet.
Vid sin behandling av proposition 1992/93:32 ansåg konstitutionsutskottet (bet.
1992/93:KU17) att förslaget om att Sametinget gavs ett ansvar för att leda det
samiska språkarbetet och tilldelades särskilda resurser för detta ändamål kunde
godkännas.
Vidare delade konstitutionsutskottet propositionens bedömning att någon
lagstadgad rätt att använda samiska i officiella sammanhang inte borde införas.
Inte heller borde det införas någon lagstadgad rätt för äldre samer att få
undervisning i samiska. Utskottet utgick från att regeringen följer
utvecklingen inom detta område och beaktar behovet av de lagstiftningsåtgärder
som kan komma att föreligga. Härvid framhöll utskottet att det i detta
sammanhang var av vikt att Sametinget fick tillfälle att ge uttryck för sin
uppfattning i frågan. Med det anförda avstyrkte utskottet dels en motion med
yrkande om en språklag i enlighet med Samerättsutredningens förslag, dels en
motion som behandlade frågan om formerna för hur det samiska språket skall
bevaras, utvecklas och kunna användas i officiella sammanhang.
Riksdagen följde utskottet (rskr. 1992/93:114).
Konstitutionsutskottet behandlade också under riksmötet 1994/95 motioner som
tog upp frågor om det samiska språket (bet. 1994/95:KU37). I motionerna
framställdes yrkanden om en samisk språklag och om att det samiska språket
borde ges en jämbördig status med det svenska språket. Utskottet anförde att
frågan om en eventuell anslutning till Europarådskonventionen om regionala
språk och minoritetsspråk och det arbete som därvid skulle komma att utföras
av den av regeringen aviserade utredningen kunde vara av betydelse för frågan
om det samiska språkets ställning. I avvaktan på resultatet av utredningens
arbete borde enligt utskottets mening motionerna inte föranleda någon åtgärd
från riksdagens sida.
Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets förslag (rskr. 1994/95:244).
Utskottets bedömning
Som redovisats i det föregående behandlar Minoritetsspråkskommittén för
närvarande frågan om Sverige bör ratificera Europarådets konvention om
regionala språk och minoritetsspråk. Utskottet utgår liksom tidigare från att
detta utredningsarbete kan vara av betydelse för frågan om samiska språkets
ställning i Sverige och anser att resultatet av arbetet därför bör avvaktas.
Motionerna 1996/97:K427 yrkande 7, 1996/97:K918 yrkande 2, 1997/98: K344
yrkande 2, delvis, och 1997/98:K524 yrkande 3 avstyrks därmed.
Finska språkets ställning
Motionerna
I motion 1996/97:K427 av Håkan Holmberg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en skrivelse för att
bekräfta finska språkets ställning som inhemskt språk i Sverige (yrkande 4).
Motionärerna hänvisar till en arbetsgrupp inom Utbildningsdepartementet som
nyligen utrett finska språkets ställning i Sverige. Enligt motionärerna vore
det, såsom arbetsgruppen framhåller, av stort värde att riksdagen fick
tillfälle att ta ställning till en formell skrivelse från regeringen med tydlig
markering av finska språkets ställning som inhemskt språk.
I samma motion hemställs också att riksdagen som sin mening skall ge
regeringen till känna vad i motionen anförts om att höja det finska språkets
status i det svenska samhället (yrkande 5). Enligt motionärerna är de
överväganden som görs i den nämnda arbetsgruppens rapport om åtgärder inom
utbildningen, radioprogram m.m. för att höja det finska språkets status i
Sverige välmotiverade och kan förhoppningsvis leda fram till konkreta resultat
framöver.
I motion 1997/98:K322 av Ingrid Näslund (kd) hemställs att regeringen ges till
känna vad som i motionen anförts om att ge finska språket status som
minoritetsspråk (yrkande 2). Motionären konstaterar att det i Sverige finns
minst 250 000 invånare som är finskspråkiga. De kräver enligt motionären att
finskan skall bli ett minoritetsspråk. Motionären framhåller att det är viktigt
för att trygga den finskspråkiga servicen att finskan får status som
minoritetsspråk. Enligt motionären är det vidare viktigt med tanke på den
nordiska samhörigheten och vår nordiska identitet att vi ser på
minoritetsspråken som ett uttryck för vår gemensamma kultur.
Bakgrund
Den 13 maj 1993 gav regeringen utbildningsministern i uppdrag att utse en
arbetgrupp för stärkande av det finska språkets ställning i Sverige. Bakgrunden
till uppdraget var behovet att tydligare klargöra det finska språkets
särställning.
I juli 1994 överlämnade arbetsgruppen sin rapport Finska i Sverige - ett
inhemskt språk (Ds 1994:97). I rapporten föreslogs att regeringen, i en
särskild skrivelse till riksdagen, anmäler och därmed bekräftar den
särställning som det finska språket åtnjuter i det svenska samhället. Enligt
arbetsgruppen var det mycket viktigt att behandlingen av frågor som rör den
sverigefinska gruppen och det finska språket därmed ges en mer likvärdig
behandling inom olika områden av landet. Därutöver lämnade gruppen ett antal
förslag som rörde utbildningsområdet samt finskspråkiga radio- och TV-kanaler.
Mot bakgrund av arbetsgruppens rapport lämnade regeringen i september 1994 en
skrivelse till riksdagen om finska språkets ställning i Sverige (regeringens
skrivelse 1994/95:1). I skrivelsen gjorde regeringen ställningstagandet att
finska språket har en särställning i det svenska samhället. Denna särställning
borde enligt regeringen beaktas på olika nivåer och sektorer i det svenska
samhället.
I skälen för sitt ställningtagande konstaterade regeringen att frågan om att
ge finskan status som minoritetsspråk under senare tid hade aktualiserats,
bl.a. genom framställningar till regeringen om att Sverige borde underteckna
Europarådets konvention om regional- och minoritetsspråk. Regeringen anförde
att det var viktigt att ett slutligt ställningstagande till ett svenskt
undertecknande av den aktuella konventionen föregicks av en noggrann prövning
så att syftet, att stärka regional- och minoritetsspråk, verkligen uppnåddes.
Regeringen hade därför för avsikt att tillsätta en parlamentarisk beredning med
uppgift att bedöma om, och i så fall på vilket sätt, som Sverige borde ansluta
sig till Europarådskonventionen om regional- och minoritetsspråk. Oavsett
slutsatserna i en sådan beredning kunde konventionens innehåll och syfte ligga
till grund för det fortsatta arbetet med att stärka såväl det finska som det
samiska språkets ställning.
Regeringen konstaterade vidare att, såsom framgick av arbetsgruppens rapport,
det fanns ett stort antal områden inom vilka det fattats beslut om särskilda
anordningar till stöd för det finska språket i Sverige. Samtidigt fanns det
enligt regeringen flera områden där ett utökat stöd skulle ha betydelse. Detta
gällde särskilt inom skolan.
Därutöver var det, enligt regeringens bedömning, angeläget att få en mer
likvärdig behandling av frågor som rör det finska språket i hela landet.
Myndigheterna på alla nivåer måste vara medvetna om och beakta finskans
speciella ställning då beslut som rör finsktalande skall fattas.
Vid sin behandling av regeringens skrivelse anförde utbildningsutskottet att
frågan om finskans eventuella status som minoritetsspråk var angelägen (bet.
1994/95:UbU4). Utskottet delade regeringens bedömning att ett slutligt
ställningstagande till frågan om Sverige bör ansluta sig till den aktuella
konventionen måste beredas grundligt. Utskottet utgick från att regeringen
skulle se till att arbetet med att stärka finska språkets ställning i Sverige
fortgick på det sätt som regeringen redogjort för i skrivelsen och att detta
arbete inte avstannade i avvaktan på resultatet från den parlamentariska
beredningen.
Riksdagen följde utskottet (rskr. 1994/95:83).
Utskottets bedömning
I motion 1996/97:K427 efterfrågas en formell skrivelse från regeringen för att
bekräfta finska språkets ställning i Sverige (yrkande 4). Motionärerna hänvisar
till en arbetsgrupp inom Utbildningsdepartementet som utrett finska språkets
ställning i Sverige. Motionärerna anför vidare att de överväganden som gjorts
inom arbetsgruppens rapport om åtgärder inom utbildningen, radioprogram m.m.
för att höja det finska språkets status i Sverige är välmotiverade och
förhoppningsvis kan leda fram till konkreta resultat. Detta bör ges regeringen
till känna (yrkande 5).
Som redovisats i det föregående överlämnade en arbetsgrupp i juli 1994
rapporten Finska i Sverige - ett inhemskt språk (Ds 1994:97) till regeringen.
Mot bakgrund av arbetsgruppens rapport lämnade regeringen i september 1994 en
skrivelse om finska språkets ställning i Sverige till riksdagen (regeringens
skrivelse 1994/95:1). I skrivelsen gjorde regeringen ställningstagandet att
finska språket har en särställning i det svenska samhället. Denna särställning
borde beaktas på alla nivåer och sektorer i samhället. Regeringen konstaterade
vidare bl.a. att det inom olika områden fattats beslut om särskilda anordningar
till stöd för det finska språket, men att det fanns flera områden där ett
utökat stöd skulle ha betydelse, särskilt inom skolan. Riksdagen gjorde vid sin
behandling av skrivelsen ingen annan bedömning (bet. 1994/95:UbU4, rskr.
1994/95:83).
Av det anförda framgår enligt utskottets mening att vad som begärs i motionen
är tillgodosett. Motionen avstyrks därför i denna del.
I motion 1997/98:K322 framhålls att finska språket bör ges status som
minoritetsspråk (yrkande 2). Utskottet konstaterar att denna fråga är föremål
för utredning i Minoritetsspråkskommittén. Enligt utskottets mening bör
resultatet av kommitténs arbete avvaktas. Motionen avstyrks därför i denna del.
Minoritetsspråkens behov av IT-standard
Motionen
I motion 1997/98:K336 av Carin Lundberg och Ulf Kero (s) framhålls att dagens
barn använder datorer i undervisningen. Ett erkännande av minoritetsspråk
enligt Europarådets konvention för regionala språk och minoritetsspråk kan
enligt motionärerna bli ett slag i luften om det inte är möjligt för de barn
som använder samiska eller romani chib att i IT-sammanhang använda sina språk.
Motionärerna konstaterar att IT-utvecklingen helt domineras av det
engelskspråkiga området, som normalt använder endast bokstäverna A-Z i skrift.
För de större nationella språken erbjuder datorleverantörerna numera lösningar.
Mindre språk har emellertid i allmänhet inte tillräckligt stor
marknadspotential för leverantörerna och täcks därför dåligt. För de små
minoritetsspråken kan det enligt motionärerna därför krävas offentliga åtgärder
för att en tillfredsställande situation skall kunna utveckla sig.
När det gäller den svenska situationen påpekar motionärerna att det sedan
länge finns IT-standarder som täcker det samiska bokstavsbehovet. Inga av de
större datorleverantörerna erbjuder emellertid produkter som helt följer dessa
standarder. Diverse speciallösningar har därför tagits fram bland användarna.
Motionärerna anför att det sedan förra sommaren pågår ett arbete med en
gemensam samisk teckenstandard, sammanhållet av norska Sametinget, och med
medverkan av IT-standardiseringarna i Sverige, Norge och Finland. De mest
angelägna behoven för det samiska språket kommer därmed att täckas.
Enligt motionärerna kommer däremot inte romani att täckas i alla de
varieteter som används i Sverige, varken av den nya samiska standarden eller
någon annan standard. Även andra minoritetsspråk kan vara svåra att tillgodose
i IT-samhället. Motionärerna framhåller att kunskapen om den faktiska
situationen är otillräcklig, eftersom språkexperter i Sverige i allmänhet har
liten kännedom om de tekniska problemen inom detta speciella IT-område, och IT-
experterna sällan har någon större kännedom om minoritetsspråken.
Motionärerna anför att kunskapen om minoritetsspråkens behov av IT-standard
måste klarläggas. En sådan kartläggning måste omfatta vilka minoritetsspråk som
är i behov av särskilda åtgärder. Särskild uppmärksamhet måste enligt
motionärerna ägnas åt vilka stavningsregler och bokstavsbehov dessa språk har.
En kartläggning av existerande standarder och IT-produkter måste även göras.
Särskild uppmärksamhet bör därvid riktas mot Internet-situationen. Motionärerna
anför att kartläggningen dessutom bör innefatta förslag till åtgärder, t.ex.
upphandlingsregler, som kan behövas för att avhjälpa de brister och problem som
konstaterats. Vad som anförts om behovet av IT-standard för minoritetsspråk bör
ges regeringen till känna.
Bakgrund
I mars 1996 överlämnade regeringen propositionen 1995/96:125 Åtgärder för att
bredda och utveckla användningen av informationsteknik till riksdagen.
Regeringen redovisade i propositionen förslag till mål för en övergripande
nationell IT-strategi. Därvid lämnade regeringen förslag till prioriterade
statliga uppgifter samt redovisade ett handlingsprogram för att bredda och
utveckla användningen av informationsteknik.
Som mål för en nationell IT-strategi angav regeringen bl.a. att värna allas
lika möjligheter så att IT kan bli ett medel för ökad kunskap, demokrati och
rättvisa. Vidare föreslog regeringen att staten skall prioritera uppgifter inom
tre områden i syfte att främja utvecklingen av informations- och
kunskapssamhället i enlighet med målen för den övergripande nationella
strategin. Dessa uppgifter var rättsordningen, utbildningen och samhällets
informationsförsörjning.
När det gäller det prioriterade området utbildningen konstaterade regeringen
bl.a. att skolan har en generell uppgift att ge alla elever en likvärdig
utbildning i enlighet med målen och kraven i läroplaner och kursplaner. Häri
låg enligt regeringen också en kompensatorisk uppgift - att ge alla elever
kunskaper oavsett bakgrund, kön, bostadsort etc. Detta var inte minst viktigt
när det gäller elevernas rätt att få kunskaper om och förtrogenhet i att
använda IT som en förberedelse för ett kommande arbetsliv i informations- och
kunsskapssamhället. Skolan hade därmed enligt regeringen ett särskilt ansvar
för att motverka en samhällsutveckling med en del av befolkningen invigd och
resten utanför informations- och kunskapssamhället.
Riksdagen godkände regeringens förslag till mål och prioriterade uppgifter
för en nationell IT-strategi (bet. 1995/96:TU19, rskr. 1995/96:282).
I regeringens skrivelse 1997/98:19 Utveckling i informationssamhället lämnas en
första redovisning på IT-området sedan IT-propositionen presenterades. I
skrivelsen beskrivs den allmänna utvecklingen på IT-området. Därutöver
redovisar regeringen bedömningar av centrala frågor för ökad tillväxt och
sysselsättning i informationssamhället samt genomförda, pågående och kommande
åtgärder inom handlingsprogrammet för att bredda och utveckla användningen av
informationsteknik.
I skrivelsen konstaterar regeringen bl.a. att informationstekniken måste vara
tillgänglig för alla, utvecklingen får inte skapa nya klyftor i samhället utan
bör i stället bidra till att öka jämställdheten i olika dimensioner,
jämställdhet mellan olika regioner, mellan könen samt mellan olika åldrar och
grupper i samhället. En bred och jämlik användning av informationstekniken är
enligt regeringen en av förutsättningarna för en sund och ökad sysselsättning i
samhället.
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar inledningsvis att det som mål för en övergripande
nationell IT-strategi bl.a. har lagts fast att allas lika möjligheter skall
värnas så att IT kan bli ett medel för ökad kunskap, demokrati och rättvisa.
Som framgått av tidigare redogörelse har Minoritetsspråkskommittén bl.a. som
uppgift att lämna förslag till kriterier beträffande minoritetsbegreppet och
föreslå vilka nationella minoriteter som de aktuella Europarådskonventionerna
kan vara tillämpliga på. Utskottet utgår från att resultatet av kommitténs
arbete kommer att kunna ligga till grund för ställningstaganden på en rad
områden som t.ex. IT-området. Mot denna bakgrund anser utskottet att vad som
anförs i motion 1997/98:K336 inte nu bör föranleda någon åtgärd från riksdagens
sida. Motionen avstyrks därför.
ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder
Motionerna
I motion 1996/97:K918 av Ulf Björklund (kd) yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att snarast underteckna
ILO-konventionen om ursprungsbefolkningar (yrkande 3). Motionären anför att de
hinder som tidigare funnits kring artikel 14 när det gäller rätten till mark
och tolkningen av äganderätt och besittningsrätt i förhållande till begreppet
bruksrätt borde idag vara undanröjda. Enligt motionären bör regeringen så snart
som möjligt återkomma till riksdagen i detta ärende.
Ett likalydande yrkande framförs av Ulf Björklund i motion 1997/98:K524 från
allmänna motionstiden 1997 (yrkande 4).
Även i motion 1997/98:K344 av Ulf Björklund (kd) från allmänna motionstiden
1997 anför motionären att det är angeläget att ett beslut fattas om att
ratificera ILO-konventionen nr 169 om ursprungsbefolkningar. Detta bör ges
regeringen till känna (yrkande 2, delvis).
I motion 1997/98:U412 av Eva Goës m.fl. (mp), som behandlar frågor om global
rättvisa, hemställs att regeringen ges till känna vad i motionen anförts om att
Sverige bör ratificera ILO-konventionen nr 169 (yrkande 1).
Bakgrund
ILO:s konvention nr 169
Sverige inträdde som medlem av Internationella arbetsorganisationen (ILO) genom
sin anslutning till Nationernas förbund 1920. ILO antog 1957 en konvention (nr
107) samt en rekommendation (nr 104) om skydd för och integration av infödda
och andra i stammar eller i stamliknande förhållanden boende folkgrupper i
självstyrande länder. Sverige ratificerade aldrig denna konvention eftersom den
enligt både regering och riksdag saknade aktualitet för svenskt vidkommande.
1986 hölls ett expertmöte inom ILO där det fastslogs att konventionen var i
behov av revision. En reviderad konvention utformades för att tillgodose
urbefolkningars rätt att bli konsulterade och utöva inflytande i frågor som
berör dem. Konventionen trädde i kraft den 5 september 1991 och har hittills
ratificerats av tio länder, däribland Norge och Danmark.
Kriteriet för att ett folk enligt konventionen skall betraktas som stam-
eller ursprungsfolk är att man själv identifierar sig som sådant. Begreppet
?folk? i konventionen är inte att likställa med begreppet ?folk? i folkrätten.
Regeringarna skall, under medverkan av berörda folk, se till att dessa folks
rättigheter skyddas och att deras integritet respekteras. Ursprungsfolk skall
också utan inskränkningar åtnjuta mänskliga rättigheter och grundläggande
friheter.
Särskilda åtgärder skall vidtas för att skydda ursprungsfolkens
institutioner, egendom, arbete, kultur och miljö.
Regeringarna skall samråda med folken i fråga beträffande åtgärder som direkt
kan beröra dem och skapa medel för dem att delta i beslutsfattandet i valda
institutioner och andra organ. Ursprungsfolken skall ha rätt att besluta om
sina egna prioriteringar vad gäller utvecklingsprocessen. Regeringarna har ett
ansvar för att skydda och bevara miljön i de områden som dessa folk bebor.
Enligt konventionen skall ursprungsfolkens äganderätt och besittningsrätt
till den mark som de traditionellt bebor erkännas. Ursprungsfolken har också
rätt att delta i användningen, förvaltningen och bevarandet av naturtillgångar
som hör till deras mark.
Andra områden som berörs i konventionen är bl.a. sysselsättning och
anställningsvillkor, social trygghet och hälso- och sjukvård.
Tidigare behandling i riksdagen
Under riksmötet 1991/92 förelade regeringen riksdagen skrivelsen 1990/91:101 om
ILO:s konvention nr 169 i enlighet med vad som föreskrivs i ILO:s stadga. I
skrivelsen konstaterade regeringen att samerna utgör en urbefolkning eller ett
ursprungsfolk i Sverige. Enligt regeringen kunde ILO:s urbefolkningsinstrument
inte längre anses ?sakna omedelbart intresse för svenskt vidkommande?. Flera
remissinstanser hade dock pekat på en rad punkter där konventionens krav inte
överensstämde med svenska förhållanden. Exempelvis hävdades att det behövdes en
närmare analys av hur konventionens artikel 14 om landrättigheter förhåller sig
till samernas rättsställning. Sverige hade i diskussionerna om den nya
konventionen, utan framgång, fört fram förslag om ?bruksrätt? som alternativ
till äganderätt och besittningsrätt.
Regeringen påpekade i skrivelsen att ILO-kommittén ansåg att Sverige för
närvarande inte borde tillträda ILO-konventionen nr 169 mot bakgrund av det
utredningsarbete som pågick om samernas förhållanden Regeringen anslöt sig
till denna position och angav i skrivelsen att de ambitioner och krav
konventionen uppställer noga bör övervägas i det fortsatta arbetet med
samefrågorna.
Utrikesutskottet inhämtade ett yttrande från jordbruksutskottet med anledning
av skrivelsen. Jordbruksutskottet (1991/92:JoU1y) anförde bl.a. följande.
Utskottet erinrar om att Sveriges representanter deltagit aktivt i utarbetandet
av ILO:s konvention nr 169. Utskottet finner liksom föredragande statsrådet att
det är önskvärt att det på sikt skall bli möjligt att tillträda konventionen.
Med hänvisning till att förslagen om en samlad samepolitik ligger under
beredning och till vad som i övrigt anförs i regeringsskrivelsen delar dock
utskottet ILO-kommitténs och regeringens mening att Sverige för närvarande inte
bör tillträda konventionen. Frågan om tillträde bör ytterligare noga övervägas
i samband med beredningen av samerättsutredningens m.fl. förslag så att ett
förslag om ratificering kan framläggas i nära anslutning tll ett sammanhållet
förslag i samefrågorna. Utskottet fäster stor vikt vid att frågekom- plexet
behandlas skyndsamt.
Utrikesutskottet hade inget att erinra mot jordbruksutskottets yttrande och
konstaterade att den aktuella konventionen kunde fylla en viktig funktion för
skyddet av dessa folks fri- och rättigheter (bet. 1991/92:UU7). Enligt
utrikesutskottet var en samordning av de frågor som rör samernas närings- och
samhällsliv nödvändig. Utskottet anslöt sig därför till regeringens bedömning
att Sverige för närvarande inte borde tillträda konventionen. Samtidigt ville
utskottet framhäva vikten av att beredningen av samerättsutredningens m.fl.
förslag i samefrågorna inte onödigtvis försenar Sveriges tillträde till den
konvention som Sveriges representanter varit aktiva i att utarbeta.
Riksdagen följde utskottet (rskr. 1991/92:35).
Under riksmötet 1992/93 tog konstitutionsutskottet med anledning av några
motioner upp frågan om ILO:s konvention nr 169 i samband med sin behandling av
proposition 1992/93:32 om samerna och samisk kultur m.m. (bet. 1992/93:KU17).
I sin bedömning konstaterade utskottet att för världens urbefolkningar, till
vilka samerna i Sverige hör, kan konventionen fylla en viktig funktion för
skyddet av deras fri- och rättigheter och att konventionen mot denna bakgrund
får anses vara av vikt även för svenskt vidkommande.
Utskottet konstaterade vidare att utformningen av artikel 14 i konventionen
innebär att ursprungfolkens äganderätt och besittningsrätt till den mark som de
traditionellt bebor erkänns. Utskottet delade regeringens ställningstagande i
proposition 1992/93:32 att rådande rättsförhållanden i Sverige vad gäller de
svenska samerna inte står i överensstämmelse med bestämmelsen i artikel 14 om
rätt till mark. Denna utgjorde enligt utskottet således i sin nuvarande lydelse
ett hinder för Sveriges möjligheter att tillträda konventionen. Avslutningsvis
anförde utskottet att om det vid tillämpningen av konventionen skulle visa sig
att vad som där sägs om äganderätt och besittningsrätt kommer att få en
innebörd som i allt väsentligt överensstämmer med bruksrätt kunde frågan om ett
svenskt tillträde till konventionen komma i ett annat läge. Av särskilt
intresse i detta avseende var enligt utskottet hur ILO bedömer Norges
tillämpning av konventionen.
Riksdagen beslutade i enlighet med utskottet (rskr. 1992/93:114).
Vid konstitutionsutskottets behandling av proposition 1993/94:117 om
inkorporering av Europarådskonventionen och andra fri- och rättighetsfrågor
avstyrkte utskottet några motioner som tog upp frågan om huruvida Sverige
skulle ratificera ILO:s konvention nr 169 (bet. 1993/94:KU24 s. 40). Utskottet
hänvisade till vad det tidigare uttalat i frågan. Utskottet hade erfarit att
Norge hade rapporterat tillämpningen av konventionen till ILO och att en
skriftväxling pågick mellan Norge och ILO med anledning av rapporten. Utskottet
utgick från att regeringen följde utvecklingen och ansåg därför inte att
riksdagen borde vidta någon åtgärd i frågan.
Riksdagen följde utskottet (rskr. 1993/94:246).
Även under riksmötet 1994/95 behandlade konstitutionsutskottet motioner om en
ratificering av ILO:s konvention nr 169 (bet. 1994/95:KU37, rskr. 1994/95:244).
Utskottet hänvisade återigen till utskottets tidigare uttalanden i denna fråga.
Utskottet konstaterade att skriftväxlingen mellan Norge och ILO fortsatte vad
gällde tillämpningen av konventionen och utskottet utgick från att utvecklingen
följdes av regeringen.
Under föregående riksmöte behandlade utrikesutskottet en motion med yrkande om
att ILO:s konvention nr 169 borde ratificeras (bet. 1996/97:UU7). Utskottet
konstaterade att frågor av betydelse för ett eventuellt svenskt tillträde till
konventionen behandlades av Urbefolkningsdelegationen (Jo 1995:A). Enligt
utskottets uppfattning borde resultatet av de pågående övervägandena inväntas
innan något ställningstagande i sakfrågan kunde komma i fråga.
Riksdagen följde utskottet (rskr. 1996/97:233).
Utredning om ratificering av ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och
stamfolk i självstyrande länder
Regeringen beslutade den 11 september 1997 att tillkalla en särskild utredare
med uppgift att utreda frågan om Sverige kan ratificera ILO:s konvention nr 169
om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder och vilka åtgärder som i
så fall är nödvändiga för att Sverige skall kunna efterleva bestämmelserna.
I direktiven (dir. 1997:103) anger regeringen att den har haft kontakt med
ILO i fråga om tillämpningen och innebörden av artikel 14 och även följt
skriftväxlingen mellan ILO och Norge i bl.a. denna fråga. ILO:s expertkommitté
har uttalat att den norska bruksrätten, som liknar de svenska
rättsförhållandena, inte är oförenlig med konventionen. Ett uttalande från ILO
om hur konventionen torde kunna komma att tillämpas kan inte anses
auktoritativt, men det kan ge en indikation på att svenska rättsförhållanden
inte är uppenbart oförenliga med bestämmelserna i artikel 14.
Regeringen anger vidare att utredaren bl.a. skall beakta den norska
samerättsutredningens betänkanden Naturgrunnlaget for samisk kultur (NOU
1997:4) och Urfolks landrettigheter etter folkrett og utenlendsk rett -
bekgrunnsmateriale for Samerettsutvalget (NOU 1997:5). Utredaren skall vidare
inhämta synpunkter från företrädare för berörda myndigheter och organisationer.
Utredaren skall redovisa sitt uppdrag senast den 31 maj 1998.
Utskottets bedömning
Som framgår av redogörelsen ovan har regeringen nyligen tillkallat en särskild
utredare med uppgift att utreda frågan om Sverige kan ratificera ILO:s
konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder. Enligt
utskottets mening bör resultatet av detta utredningsarbete avvaktas. Motionerna
1996/97:K918 yrkande 3, 1997/98:K344 yrkande 2, delvis, 1997/98:K524 yrkande 4
och 1997/98:U412 yrkande 1 avstyrks därför.
Samernas rättsliga ställning enligt regeringsformen
Motion
I motion 1996/97:K427 av Håkan Holmberg m.fl. (fp) anförs att det vore rimligt
att Sverige, i likhet med Norge, tog fasta på Sameutredningens förslag att
erkänna samerna som en urbefolkning i Sverige. Om detta skall ske genom ett
omnämnande i grundlagen eller på annat sätt bör enligt motionärerna först
utredas. Vad som nu anförts bör ges regeringen till känna (yrkande 6).
Bakgrund
Gällande grundlagsbestämmelser
Enligt 1 kap. 2 § fjärde stycket regeringsformen (RF) bör etniska, språkliga
och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget
kultur- och samfundsliv främjas.
I förarbetena till bestämmelsen framhölls att ordet kultur i detta sammanhang
skulle ges en vidsträckt tolkning. Det innefattar sålunda bl.a. den renskötsel
som är ett centralt inslag i samernas traditionella levnadssätt (prop.
1975/76:209 s. 138).
I 2 kap. 15 § RF anges att lag eller annan föreskrift inte får innebära att
någon medborgare missgynnas därför att han med hänsyn till ras, hudfärg eller
etniskt ursprung tillhör en minoritet.
Enligt 2 kap. 20 § första stycket RF får begränsningar i rätten att driva
näring eller utöva yrke endast införas för att skydda angelägna allmänna
intressen och aldrig enbart i syfte att ekonomiskt gynna vissa personer eller
företag. I andra stycket föreskrivs att samernas rätt att bedriva renskötsel
regleras i lag.
2 kap. 20 § RF infördes i samband med inkorporeringen av Europakonventionen
(prop. 1993/94:117, bet. 1993/94:KU24, rskr. 1993/94:246, bet. 1994/95:KU5,
rskr. 1994/95:11). Bakgrunden till vad som föreskrivs i andra stycket, dvs. att
samernas rätt att bedriva renskötsel regleras i lag, var att det enligt
regeringen kunde ifrågasättas om rennäringslagens bestämmelser om
renskötselrätten som en kollektiv rätt som tillkommer den samiska befolkningen
är helt förenliga med den föreslagna grundlagsbestämmelsen om närings- och
yrkesfriheten. Detta förhållande förändrades enligt regeringen inte av det
faktum att samernas brukningsrätt till renbetesmarkerna och samerna som en
etnisk minoritet omfattas av andra grundlagsbestämmelser. Regeringen föreslog
därför att det i grundlagsbestämmelsen om närings- och yrkesfriheten togs in en
föreskrift som gav grundlagsförankring av lagregleringen av samernas rätt till
renskötsel. Härigenom markerades att denna rätt inte står i konflikt med
grundlagsskyddet för närings- och yrkesfriheten.
Sveriges medlemskap i Europeiska unionen
Enligt ett särskilt sameprotokoll i det anslutningsavtal som Sverige slöt i
samband med tillträdet till Europeiska unionen har Sverige även i
fortsättningen rätt att inom traditionellt samiska områden ge samerna exklusiva
rättigheter som har samband med deras traditionella levnadssätt (prop.
1994/95:19 bilaga 9 s. 101). Av 2 och 4 §§ anslutningslagen (SFS 1994:1500)
framgår att protokollet ingår i de fördrag och andra instrument vartill
anslutningslagen hänvisar.
Tidigare riksdagsbehandling
Vid behandlingen år 1977 av propositionen om insatser för samerna (prop.
1976/77:80) uttalade kulturutskottet (bet. 1976/77:KrU43 s. 4) bl.a. följande:
De överväganden som redovisas i propositionen och de förslag som läggs fram
utgår från den grunduppfattningen att samerna är en etnisk minoritet i Sverige,
som i egenskap av ursprunglig befolkning i sitt eget land intar en särskild
ställning. Utskottet ansluter sig till denna grundsyn och anser det värdefullt
att den uttalats så klart. I propositionen framhålls vidare att denna grundsyn
innebär att man vid utbyggnaden av samhällets stöd till samekulturen måste ge
utrymme även åt andra bedömningar än de som kan göras beträffande övriga
minoritetsgrupper i det svenska samhället. Samtidigt betonas att det är
naturligt att målen för samhällets insatser för den samiska minoriteten har sin
utgångspunkt i de mål som slagits fast för minoritetspolitiken i stort,
nämligen jämlikhet, valfrihet och samverkan. Utskottet kan ansluta sig även
till dessa uttalanden liksom till vad som i övrigt i propositionen anförts i
detta sammanhang.
I samband med konstitutionsutskottets behandling av propositionen 1992/93:32 om
samerna och samisk kultur m.m. tog utskottet även upp ett motionsyrkande som
rörde frågan om samerna skulle erkännas som urbefolkning i Sverige (bet.
1992/93:KU17, rskr. 1992/93:114). Utskottet redogjorde för bestämmelserna i RF
och anförde att det framgått att det redan ges grundlagsskydd för samerna som
etnisk minoritet. Samernas särställning i egenskap av ursprunglig befolkning
hade enligt utskottet markerats genom riksdagens uttalande 1977. Utskottet
ansåg att det inte fanns skäl att ytterligare markera samernas särskilda
ställning och avstyrkte därför motionen.
Vid konstitutionsutskottets behandling av proposition 1993/94:117 om
inkorporering av Europakonventionen m.m. behandlade utskottet också två
motioner vari framfördes synpunkter på att det hade varit av värde att förslag
hade förelagts riksdagen om skydd för samerna som urbefolkning och inte endast
i fråga om renskötselrätten (bet. 1993/94:KU24). Utskottet konstaterade att
samernas särställning som ursprunglig befolkning hade markerats genom flera
tidigare riksdagsuttalanden. Den nu förordade grundlagsförankringen av samernas
renskötselrätt var ytterligare ett sådant steg. Utskottet, som utgick från att
regeringen följer samernas förhållanden i dessa hänseenden, ansåg att det inte
fanns skäl att härutöver markera samernas särskilda ställning och avstyrkte
därför motionerna.
Riksdagen följde utskottet (rskr. 1993/94:246).
Även under riksmötet 1994/95 behandlade konstitutionsutskottet ett motions-
yrkande om att Sverige borde erkänna samerna som urbefolkning (bet.
1994/95:KU37). Utskottet konstaterade att samerna ges ett grundlagsskydd som
etnisk minoritet. Vidare konstaterade utskottet att det i grundlag också hade
markerats att samernas rätt till renskötsel inte står i strid med
grundlagsskyddet för närings- och yrkesfriheten. Utskottet erinrade också om
att samernas särställning i egenskap av ursprunglig befolkning hade markerats
genom riksdagens uttalande 1977. Enligt utskottets mening fanns det mot denna
bakgrund ingen anledning att nu ytterligare markera samernas särskilda
ställning. Motionen avstyrktes därför.
Utskottets bedömning
Av redogörelsen ovan framgår att riksdagen vid flera tillfällen har behandlat
motioner med yrkanden om att samerna bör erkännas som urbefolkning i Sverige.
Riksdagen har vid dessa tillfällen erinrat om att samerna ges ett
grundlagsskydd som etnisk minoritet. Riksdagen har också hänvisat till sitt
uttalande år 1977 genom vilket samernas särställning i egenskap av ursprunglig
befolkning har markerats. Mot denna bakgrund har riksdagen inte funnit
anledning att ytterligare markera samernas särskilda ställning. Enligt
utskottets mening saknas anledning att nu göra någon annan bedömning. Motion
1996/97:K427 yrkande 6 avstyrks således.
Sametingets status
Motionerna
I motion 1996/97:K427 av Håkan Holmberg m.fl. (fp) anförs att en utredning
skulle kunna få i uppdrag att lägga förslag till höjande av Sametingets status,
bl.a. genom en översyn av dess kompetens och befogenheter. Motionärerna
hänvisar till Utbildningsdepartementets arbetsgrupp om finska språkets
ställning i Sverige, som i sin rapport (Ds 1994:97) konstaterat att egna
institutioner är av stor betydelse för en nationell minoritetsgrupps
möjligheter att hävda sin ställning och bygga upp en egen kulturbärande
identitet. Sametingets och ett troligt svensk-finskt folkting skulle enligt
motionärerna i det perspektivet troligen kunna ha en betydelse som går långt
utöver dessa institutioners formella befogenheter. Vad som anförts om
Sametingets status bör ges regeringen till känna (yrkande 8).
I motion 1996/97:K918 av Ulf Björklund (kd) hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sametingets
status bör stärkas genom att kompetensområden och befogenheter successivt
utökas (yrkande 1). Motionären framhåller att syftet med Sametingets verksamhet
är att förbättra samernas möjligheter att, som minoritet och
ursprungsbefolkning, vidareutveckla och hålla sin kultur levande, ta initiativ
till verksamheter och åtgärder som främjar en levande samisk kultur i vid
bemärkelse. Det är enligt motionären viktigt att Sametingets status successivt
stärks genom att kompetens och befogenheter gradvis utökas.
Ett liknande yrkande framförs av Ulf Björklund i motion 1997/98:K524 från
allmänna motionstiden 1997 (yrkande 1).
Bakgrund
Gällande bestämmelser
Enligt 2 kap. 1 § sametingslagen (SFS 1992:1433) skall Sametinget verka för en
levande samisk kultur och därvid ta initiativ till verksamheter och föreslå
åtgärder som främjar denna kultur. Till Sametingets uppgifter hör särskilt att
1. besluta om fördelningen av statens bidrag och medel ur Samefonden till
samisk kultur och samiska organisationer samt av andra medel som ställs till
samernas gemensamma förfogande,
2. utse den styrelse för sameskolan som avses i 8 kap. 6 § skollagen
(1985:1100),
3. leda det samiska språkarbetet,
4. medverka i samhällsplaneringen och bevaka att samiska behov beaktas,
däribland rennäringens intressen vid utnyttjande av mark och vatten,
5. informera om samiska förhållanden.
I förarbetena till nämnda bestämmelse betonades att med levande samisk kultur
avsågs kultur i denna vida bemärkelse (prop. 1992/93:32 bilaga 1 s. 38). Enligt
departementschefen borde den då rimligen inbegripa det som är samiskt präglat i
samhällslivet. När det gällde Sametingets speciella uppgifter anförde
departementschefen att vilka dessa uppgifter skall vara inte kan besvaras en
gång för alla. Utvecklingen fick visa vad som är lämpligt. Departementschefen
ansåg att man kunde börja med ett begränsat antal uppgifter, som tydligt är av
den karaktären att de ägnar sig för tinget att pröva och avgöra.
Tidigare riksdagsbehandling
Konstitutionsutskottet behandlade under hösten 1993 en motion vari yrkades ett
tillkännagivande om hur viktigt det var att regeringen följde Sametingets
möjlighet att verka för den samiska kulturen (bet. 1993/94:KU6). Med hänsyn
till de uppgifter Sametinget har och mot bakgrund av de uttalanden som gjordes
i förarbetena till sametingslagen utgick utskottet från att regeringen skulle
komma att följa tingets möjligheter att verka för den samiska kulturen.
Riksdagen följde utskottet (rskr. 1993/94:25).
Konstitutionsutskottet hade samma inställning när det våren 1994 behandlade en
motion med liknande yrkande (bet. 1993/94:KU24, rskr. 1993/94:246).
Även under riksmötet 1994/95 behandlade konstitutionsutskottet motioner med
liknande innehåll (bet. 1994/95:KU37). Utskottet anförde att mot bakgrund av
uttalandena i förarbetena till sametingslagen och den relativt korta tid som
tingets verksamhet hade pågått, ansåg utskottet att det saknades skäl för
riksdagen att vidta någon åtgärd med anledning av motionerna.
Riksdagen beslutade i enlighet med utskottet (rskr. 1994/95:244).
Utredning om en ny rennäringspolitik samt en översyn av stödet till rennäringen
och samisk kultur, rennäringsadministrationen och rennäringslagstiftningen,
m.m.
Vid sitt sammanträde den 11 september 1997 beslutade regeringen att tillkalla
en kommitté (dir. 1997:102) med uppgift att kartlägga och redovisa de
stödformer som kommer rennäringen, samerna, samisk kultur och sameskolorna
till del samt göra en översyn av rennäringslagen (1971:437) och
rennäringsförordningen (1993:348). Utifrån kartläggningen och översynen skall
kommittén lämna förslag till bl.a. en ny rennäringspolitik, föreslå hur
renskötseln bör organiseras i framtiden samt utreda vilka uppgifter som i
fortsättningen bör vara myndighetsuppgifter.
I direktiven anger regeringen bl.a. att utökade befogenheter för Sametinget
bör övervägas i vissa avseenden. Det handlar bl.a. om huruvida ansvaret för
stödgivningen till rennäringen kan överlåtas åt Sametinget. Kommittén skall
också överväga om vissa myndighetsuppgifter rörande rennäringsadministrationen
kan tas över av Sametinget. Vidare skall kommittén överväga om det finns
anledning att även fortsättningsvis reglera frågor om renmärken i
rennäringslagstiftningen. Finner kommittén att frågan om renmärken bör vara en
myndighetsuppgift skall kommittén överväga om handläggningen kan skötas av
Sametinget.
Kommittén skall redovisa sitt uppdrag senast vid utgången av år 1999.
Utskottets bedömning
Som redovisats ovan har regeringen nyligen tillsatt en utredning med uppgift
att bl.a. överväga utökade befogenheter för Sametinget i vissa avseenden. Vad
som anförs i motionerna 1996/97:K427 yrkande 8, 1996/97:K918 yrkande 1 och
1997/98:K524 yrkande 1 torde därmed vara tillgodosett. Motionerna avstyrks
således.
Samernas ställning i Nordiska rådet
Motionen
I motion 1996/97:K918 av Ulf Björklund (kd) hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i
Nordiska rådet verkar för att samerna i de nordiska länderna erkänns som
ursprungsbefolkning och ges fullt medlemskap i rådet (yrkande 4). Motionären
anser att det nu är dags att samerna blir fullvärdiga medlemmar i rådet.
Sverige intar enligt motionären en för försiktig hållning i de samiska
frågorna. Sverige borde visa på hemmaplan, i Norden och i EU-sammanhang att vi
aktivt arbetar för att undanröja olika typer av demokratiskt underskott, som i
det här fallet när det gäller samerna och Nordiska rådet.
Ett likalydande yrkande framförs av Ulf Björklund (kd) i motion 1997/98:K524
från allmänna motionstiden 1997 (yrkande 5).
Tidigare riksdagsbehandling
Under riksmötet 1995/96 behandlade utrikesutskottet tre motioner som behandlade
samernas ställning i Nordiska rådet (bet. 1995/96:UU23). En av motionerna hade
ett likalydande yrkande som de nu aktuella motionerna. I de andra två yrkades
att Sverige skulle stödja samernas ansökan om medlemskap i Nordiska rådet samt
att samerna borde beredas plats vid Nordiska rådets bord.
Utrikesutskottet erinrade om att frågan om samernas deltagande i det nordiska
samarbetet hade utretts och diskuterats under en längre period. Såväl Nordiska
rådet som Nordiska ministerrådet stöder samarbete med samerna i olika former.
Utskottet anförde att det i ett tidigare sammanhang (t.ex. i bet. 1994/95:UU16)
erinrat om det arbete som bedrivs inom ramen för exempelvis Nordiska
samiskinstitutets (NSI) verksamhet. NSI, som bl.a. driver forsknings- och
utvecklingsprojekt rörande samernas situation i Barentsregionen, finansieras
över Nordiska ministerrådets budget.
Utskottet ville erinra om att samerna nu hade erhållit observatörsstatus i
Nordiska rådet. Det innebar att en representant för vart och ett av de tre
sametingen har rätt att närvara och yttra sig vid Nordiska rådets sessioner.
Motionen med yrkande om att samerna borde beredas plats vid Nordiska rådets
bord ansågs därmed tillgodosedd och besvarad.
Beträffande frågan om fullt medlemskap för samerna i Nordiska rådet noterade
utrikesutskottet att rådet vid den 46:e sessionen i Reykjavik 1995 hade
beslutat att inte företa sig något med anledning av ett medlemsförslag om
samiskt medlemskap. Villkoren för medlemskap återfinns i Helsingforsavtalet.
Enligt avtalet skall Nordiska rådets medlemmar vara ledamöter av ett lands
eller ett självstyrt områdes folkrepresentation. Samerna uppfyllde inte detta
krav. Bland annat mot denna bakgrund fann utrikesutskottet rådets
ställningstagande naturligt. Motionerna med yrkanden om att Sverige skulle
verka för att samerna skulle ges medlemskap i Nordiska rådet avstyrktes därmed.
När det gällde frågan om Sverige i Norden bör verka för att samerna i de
nordiska länderna erkänns som ursprungsbefolkning hänvisade utrikesutskottet
till konstitutionsutskottets av riksdagen godkända betänkande 1994/95:KU37.
Utrikesutskottet noterade att konstitutionsutskottet hänvisat bl.a. till att
riksdagen i ett uttalande redan 1977 markerat samernas särställning i egenskap
av ursprunglig befolkning. Konstitutionsutskottet menade vidare att samerna som
etnisk minoritet ges ett grundlagsskydd. Enligt konstitutionsutskottets mening
fanns mot den bakgrunden ingen anledning att ytterligare markera samernas
särskilda ställning. Utrikesutskottet ansåg att den uppfattningen fortfarande
var giltig. Den aktuella motionen avstyrktes därför även i denna del.
Riksdagen följde utskottet (rskr. 1995/96:256).
Utskottets bedömning
Som redovisats ovan behandlade utrikesutskottet under riksmötet 1995/96
motioner med liknande yrkanden som de nu aktuella. Utrikesutskottet
konstaterade att det i Helsingforsavtalet uppställs som villkor att Nordiska
rådets medlemmar skall vara ledamöter av ett lands eller ett självstyrt områdes
folkrepresentation. Eftersom samerna inte uppfyllde nämnda villkor, hade
Nordiska rådet under 1995 beslutat att inte företa sig något med anledning av
ett förslag om samiskt medlemskap. Utrikesutskottet fann rådets
ställningstagande naturligt och motionerna avstyrktes därför i denna del. När
det gällde frågan om Sverige i Norden borde verka för att samerna i de nordiska
länderna erkänns som ursprungsbefolkning hänvisade utskottet till
konstitutionsutskottets betänkande 1994/95:KU37. Konstitutionsutskottet hade i
detta erinrat om att riksdagen redan 1977 markerat samernas särställning i
egenskap av ursprunglig befolkning och att samerna som etnisk minoritet ges ett
grundlagsskydd. Utrikesutskottet delade konstitutionsutskottets uppfattning att
det saknades anledning att ytterligare markera samernas särskilda ställning.
Den aktuella motionen avstyrktes även i denna del.
Konstitutionsutskottet finner inte anledning att nu göra någon annan
bedömning. Motionerna 1996/97:K918 yrkande 4 och 1997/98:K524 yrkande 5
avstyrks därför.
Utredning om samernas situation
Motionen
I motion 1996/97:K911 av Siw Persson (fp) yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en utredning om
samernas situation. Motionären anför att samernas rätt att leva och utöva sin
verksamhet under årens lopp har försämrats på ett sätt som gör att man nu en
gång för alla måste ta ställning till hur deras framtid skall gestalta sig. För
att individuell urminnes hävd skall kunna beaktas måste enligt motionären
rennäringslagen ändras. För att den sönderslagna kulturtraditionen skall kunna
återställas måste en ändring av ripjakten ske. Motionären anser vidare att man
en gång för alla måste bestämma om Sverige skall ratificera ILO:s konvention nr
169. Upprättandet av en språklag är enligt motionären också viktigt. Motionären
framhåller att samernas framtid nu är allvarligt hotad och att man en gång för
alla måste bestämma hur deras framtid skall se ut. En ny utredning måste därför
göras, där alla samer får komma till tals. Målet måste enligt motionären vara
ett antal lagändringar som syftar till att trygga samernas framtid och där den
kulturella mångfalden tas till vara.
Bakgrund
Under föregående riksmöte behandlade jordbruksutskottet i sitt betänkande
1996/97:JoU19 Jakt och viltvård bl.a. en motion från allmänna motionstiden 1996
som berörde dels att småviltsjakten ovan odlingsgränsen måste vara ekologiskt
hållbar och ta hänsyn både till naturskyddets intressen och jägarnas önskan att
få bedriva jakt, dels att det är angeläget att följa utvecklingen av vissa
rovdjur och deras behov av ripa. Utskottet instämde i vad som anfördes i
motionen och påpekade att Sametinget, Jordbruksverket och Naturvårdsverket i
april 1996 redovisat ett uppdrag att efter samråd med berörda länsstyrelser,
jägarorganisationer och fiskeorganisationer göra en utvärdering av systemet för
upplåtelse av rätt till småviltsjakt och fiske på statens mark ovanför
odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Utvärderingen har remissbehandlats.
Jordbruksutskottet konstaterade vidare att Jordbruksdepartementet i februari
1997 hade en hearing med berörda myndigheter och organisationer. Utskottet hade
inhämtat att beslut om hur den fortsatta upplåtelseverksamheten skall utformas
skulle komma att fattas under våren 1997. Mot bl.a. denna bakgrund ansåg
utskottet syftet med motionen till stor del tillgodosedd.
Konstitutionsutskottet har från Jordbruksdepartementet inhämtat att beslut om
hur den fortsatta uppplåtelseverksamheten skall utformas ännu inte har fattats,
men är att vänta efter årsskiftet 1997/98.
Utskottets bedömning
I motion 1996/97:K911 framhålls att rennäringslagen måste ändras så att
individuell urminnes hävd skall kunna beaktas. En ändring av reglerna för
ripjakten måste också ske. Vidare måste det enligt motionären bestämmas om
Sverige skall ratificera ILO:s konvention nr 169. Motionären anser också att
upprättandet av en samisk språklag är viktigt. Motionären yrkar att vad som
anförts om behovet av en utredning om samernas situation bör ges regeringen
till känna.
Utskottet konstaterar att regeringen nyligen tillkallat en kommitté med
uppdrag att bl.a. göra en översyn av rennäringslagen (dir. 1997:102). Av
redogörelsen ovan framgår vidare att frågan om utformningen av den fortsatta
upplåtelseverksamheten på statens mark ovanför odlingsgränsen och på
renbetesfjällen är under beredning i Regeringskansliet. Regeringen har också
nyligen tillkallat en särskild utredare med uppgift att utreda frågan om
Sverige kan ratificera ILO:s konvention nr 169 (dir. 1997:103).
Minoritetsspråkskommittén kommer vidare inom kort att redovisa sitt arbete med
att utreda frågan om Sverige bör ansluta sig till Europarådets konvention om
regionala språk och minoritetsspråk. Utskottet har tidigare anfört att det
utgår från att detta utredningsarbete kan vara av betydelse för frågan om det
samiska språkets ställning. Mot bakgrund av vad som nu sagts konstaterar
utskottet att det behov av utredning som framhålls i motionen synes i stort
vara tillgodosett genom det utrednings- och beredningsarbete som för närvarande
pågår. Motionen avstyrks därför.
Svensk-finskt folkting
Motionerna
I motion 1996/97:K427 av Håkan Holmberg m.fl. (fp) anförs att det vore av stort
värde om riksdagen markerade en positiv inställning till de planer på att bilda
ett svensk-finskt folkting som beretts sedan något år tillbaka inom
Sverigefinska Riksförbundet. Detta bör ges regeringen till känna (yrkande 3).
I motion 1996/97:Sf625 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett
sverigefinskt folkting (yrkande 15). Motionärerna anser att den sverigefinska
minoriteten bör få möjlighet att genom ett sverigefinskt folkting behandla
frågor av betydelse för gruppen. Detta folkting kan anordnas enligt mönster av
Sametinget. Varje sverigefinne som så önskar skulle kunna registrera sig som
medlem av minoriteten. En sådan registrering behöver enligt motionärerna inte
vara offentlig handling när det gäller enskilda individer, men det sammanlagda
antalet sverigefinnar kan räknas som underlag för olika åtgärder. Varje
sverigefinne som registrerat sig skulle ha rösträtt till folktinget.
Bakgrund
I samband med inrättandet av Sametinget erinrade regeringen i proposition
1992/93:32 (bilaga 1, s. 34 f.) om att riksdagen år 1977 vid behandlingen av
propositionen om insatser för samerna redovisat sin syn på samernas ställning
som etnisk minoritet i Sverige (prop. 1976/77:80, bet. 1976/77:KrU43, rskr.
1976/77:289, se ovan s. 15). Regeringen konstaterade att riksdagen vid detta
tillfälle klart uttalat sig för att samerna, såsom en del av Sveriges
ursprungliga befolkning, intar en särskild ställning i förhållande till andra
minoriteter i landet.
Regeringen konstaterade vidare att samerna själva hade skapat olika
organisationer för att bevaka vad de såg som samiska intressen. Ett mer
kraftfullt instrument för främjandet av den samiska kulturens utveckling borde
enligt regeringen dock kunna skapas genom en särskild statlig myndighet med
överblick över de samiska frågorna, förutsatt att samerna själva engagerades i
denna myndighets verksamhet. Regeringen ansåg att myndigheten borde få formen
av ett sameting.
Vid sin behandling av proposition 1992/93:32 redovisade konstitutionsutskottet
riksdagens uttalande år 1977 (bet. 1992/93:KU17). För egen del anförde
utskottet att ett inrättande av ett Sameting som en särskild statlig myndighet
borde ses mot bakgrund av detta uttalande om att samerna, som en del av
Sveriges ursprungliga befolkning, intar en särskild ställning i förhållande
till andra minoriteter i landet.
Riksdagen följde utskottet (rskr. 1992/93:114).
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar att riksdagen i samband med inrättandet av Sametinget
markerat att detta tings inrättande borde ses mot bakgrund av riksdagens
uttalande år 1977 om att samerna, som en del av Sveriges ursprungliga
befolkning, intar en särskild ställning i förhållande till andra minoriteter i
landet. Mot denna bakgrund anser sig utskottet inte nu berett att förorda att
ett svensk-finskt folkting skall inrättas. Motionerna 1996/97:K427 yrkande 3
och 1996/97:Sf625 yrkande 15 avstyrks således.
De samiska och sverigefinska minoriteternas särställning
Motionen
I motion 1996/97:Sf625 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) framhålls att samiska
och finska vid sidan av svenska är de äldsta språken i Sverige. Av historiska
skäl bör därför de samiska och sverigefinska minoriteterna ha en särställning i
det svenska samhället. Det bör inte minst framgå i historie- och
samhällskunskapsundervisningen i den svenska skolan. Vad som anförts om de
samiska och sverigefinska minoriteternas särställning i det svenska samhället
bör enligt motionärerna ges regeringen till känna (yrkande 6).
Bakgrund
Regeringen har i förordning om läroplan för det obligatoriska skolväsendet
(SKOLFS 1994:1) fastställt den läroplan som framgår av bilagan till
förordningen.
I läroplanen för det obligatoriska skolväsendet anges som mål att varje elev
efter genomgången grundskola bl.a. skall ha förtrogenhet med centrala delar av
vårt svenska och nordiska, inklusive det samiska, samt västerländska kulturarv.
Även i läroplanen för de frivilliga skolformerna anges att skolan skall
sträva mot att varje elev i gymnasieskolans nationella och specialutformade
program samt den gymnasiala vuxenutbildningen bl.a. har god insikt i centrala
delar av det svenska, nordiska, inklusive det samiska, och västerländska
kulturarvet.
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar att riksdagen, som redovisats i det föregående, redan år
1977 genom ett uttalande markerat samernas särskilda ställning som en del av
Sveriges ursprungliga befolkning. Av den tidigare redogörelsen framgår vidare
att riksdagen har godtagit regeringens ställningstagande i skrivelsen 1994/95:1
om att finska språket har en särställning i det svenska samhället. Som nämnts
ovan har det också i läroplanen för såväl grundskolan som gymnasieskolan och
andra frivilliga skolformer lagts fast mål för undervisningen som innebär att
eleverna skall ha insikt i bl.a. centrala delar av vårt svenska och nordiska,
inklusive det samiska, kulturarv. Utskottet utgår därutöver från att arbetet i
Minoritetsspråkskommittén kan ha betydelse för den aktuella frågan. Mot denna
bakgrund anser utskottet att det saknas anledning för riksdagen att vidta någon
åtgärd med anledning av vad som anförs i motion 1996/97:Sf625 yrkande 6.
Motionen avstyrks.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande Europarådskonventioner om minoritetsspråk m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:K322 yrkande 1 och 1997/98:K344 yrkande
1,
2. beträffande representationen i Minoritetsspråkskommittén
att riksdagen avslår motion 1997/98:K344 yrkande 3,
3. beträffande tilläggsdirektiv till Minoritetsspråkskommittén
att riksdagen avslår motion 1997/98:K344 yrkande 4,
4. beträffande samisk språklag
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K427 yrkande 7, 1996/97:
K918 yrkande 2, 1997/98:K344 yrkande 2, delvis, och 1997/98:K524 yrkande
3,
5. beträffande skrivelse om finska språkets ställning
att riksdagen avslår motion 1996/97:K427 yrkande 4,
6. beträffande åtgärder för att höja finska språkets status
att riksdagen avslår motion 1996/97:K427 yrkande 5,
7. beträffande finska språkets status som minoritetsspråk
att riksdagen avslår motion 1997/98:K322 yrkande 2,
8. beträffande minoritetsspråkens behov av IT-standard
att riksdagen avslår motion 1997/98:K336,
9. beträffande ILO:s konvention nr 169
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K918 yrkande 3, 1997/98:
K344 yrkande 2, delvis, 1997/98:K524 yrkande 4 och 1997/98:U412 yrkande 1,
10. beträffande samernas rättsliga ställning
att riksdagen avslår motion 1996/97:K427 yrkande 6,
11. beträffande Sametingets status
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K427 yrkande 8, 1996/97:
K918 yrkande 1 och 1997/98:K524 yrkande 1,
12. beträffande samernas ställning i Nordiska rådet
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K918 yrkande 4 och 1997/98:K524 yrkande
5,
res. (v, mp)
13. beträffande utredning om samernas situation
att riksdagen avslår motion 1996/97:K911,
14. beträffande svensk-finskt folkting
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K427 yrkande 3 och 1996/97:Sf625
yrkande 15,
15. beträffande de samiska och sverigefinska minoriteternas
särställning
att riksdagen avslår motion 1996/97:Sf625 yrkande 6.
Stockholm den 4 november 1997
På konstitutionsutskottets vägnar
Birgit Friggebo
I beslutet har deltagit: Birgit Friggebo (fp), Kurt Ove Johansson (s), Catarina
Rönnung (s), Anders Björck (m), Axel Andersson (s), Widar Andersson (s), Birger
Hagård (m), Barbro Hietala Nordlund (s), Birgitta Hambraeus (c), Pär-Axel
Sahlberg (s), Jerry Martinger (m), Mats Berglind (s), Kenneth Kvist (v), Frank
Lassen (s), Peter Eriksson (mp), Nils Fredrik Aurelius (m) och Ann-Kristin
Føsker (fp).
Reservation
Samernas ställning i Nordiska rådet (mom. 12)
Kenneth Kvist (v) och Peter Eriksson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med ?Som
redovisats? och slutar med ?avstyrks därför? bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att samerna sedan en tid har observatörsstatus i
Nordiska rådet. Enligt utskottets mening finns det dock anledning att nu
ytterligare stärka samernas ställning i de nordiska länderna genom att anta dem
som fullvärdiga medlemmar i rådet. Utskottet anser därför, i enlighet med vad
som anförs i motionerna 1996/97:K918 yrkande 4 och 1997/98:K524 yrkande 5, att
Sverige i Nordiska rådet bör verka för att samerna i de nordiska länderna
erkänns som ursprungsbefolkning och ges medlemskap i rådet. Motionerna bör
således bifallas.
dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:
12. beträffande samernas ställning i Nordiska rådet
att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:K918 yrkande 4 och
1997/98:K524 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
Innehållsförteckning
Sammanfattning........................................1
Motioner från allmänna motionstiden 1996..............1
Motioner från allmänna motionstiden 1997..............2
Utskottet.............................................3
Minoritetsspråk 3
Europarådskonventioner om minoritetsspråk m.m. 3
Motionerna 3
Bakgrund 3
Utskottets bedömning 5
Samisk språklag 6
Motionerna 6
Bakgrund 7
Utskottets bedömning 8
Finska språkets ställning 8
Motionerna 8
Bakgrund 9
Utskottets bedömning 10
Minoritetsspråkens behov av IT-standard 11
Motionen 11
Bakgrund 12
Utskottets bedömning 13
ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande
länder 13
Motionerna 13
Bakgrund 13
ILO:s konvention nr 169 13
Tidigare behandling i riksdagen 14
Utredning om ratificering av ILO:s konvention nr 169 om
ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder
16
Utskottets bedömning 17
Samernas rättsliga ställning enligt regeringsformen 17
Motion 17
Bakgrund 17
Gällande grundlagsbestämmelser 17
Sveriges medlemskap i Europeiska unionen 18
Tidigare riksdagsbehandling 18
Utskottets bedömning 19
Sametingets status 19
Motionerna 19
Bakgrund 20
Gällande bestämmelser 20
Tidigare riksdagsbehandling 20
Utredning om en ny rennäringspolitik samt en översyn av stödet till
rennäringen och samisk kultur, rennäringsadministrationen och
rennäringslagstiftningen, m.m.
21
Utskottets bedömning 21
Samernas ställning i Nordiska rådet 21
Motionen 21
Tidigare riksdagsbehandling 22
Utskottets bedömning 23
Utredning om samernas situation 23
Motionen 23
Bakgrund 24
Utskottets bedömning 24
Svensk-finskt folkting 25
Motionerna 25
Bakgrund 25
Utskottets bedömning 26
De samiska och sverigefinska minoriteternas särställning 26
Motionen 26
Bakgrund 26
Utskottets bedömning 26
Hemställan 27
Reservation..........................................28
Samernas ställning i Nordiska rådet (mom. 12) 28