I detta betänkande behandlar utskottet olika straffrättsliga frågor i motioner
som väckts under den allmänna motionstiden åren 1996 och 1997. Motionerna
gäller bl.a. förbud mot diskriminering av funktionshindrade, brottslighet med
vapen, psykiskt störda lagöverträdare och påföljdsfrågor.
Utskottet avstyrker samtliga motioner.
Till betänkandet har fogats 14 reservationer.
Motionerna
Motion som väckts under den allmänna motionstiden år 1996
1996/97:Ju922 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att inte ha psykiskt sjuka i fängelse,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behandlingen av etniska minoriteter.
Motioner som väckts under den allmänna motionstiden år 1997
1997/98:Ju224 av Sigge Godin och Elver Jonsson (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett aktionsprogram mot rattfylleri i allt väsentligt i enlighet med
Rikspolisstyrelsens arbetsgrupps 27-punktsrapport,
2. att riksdagen hos regeringen begär att den snarast kommer med förslag till
lag mot alkoholförtäring efter trafikolycka enligt den norska modellen,
1997/98:Ju512 av Sonja Fransson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om vård i stället för fängelse för
vissa hjärnskadade.
1997/98:Ju703 av Kia Andreasson m.fl. (mp) vari yrkas
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i 23 kap. 4
och 6 §§ brottsbalken att det under straffansvar skall finnas en skyldighet att
vara verksam för att förhindra och avslöja brott.
1997/98:Ju705 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) vari yrkas att riksdagen i enlighet
med Personnummerutredningens förslag beslutar om sådan ändring i brottsbalken
att ett beteende som innebär att en person obehörigt utnyttjar annans identitet
kriminaliseras.
1997/98:Ju707 av Marie Granlund (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om bristande regelverk för
utförsel av stöldgods.
1997/98:Ju711 av Hans Karlsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbud mot att
diskriminera personer med funktionshinder i näringsverksamhet.
1997/98:Ju712 av Maud Ekendahl och Leif Carlson (m) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär förslag innebärande att alla väpnade rån klassas som grova
i enlighet med vad som anförts i motionen.
1997/98:Ju713 av Lena Larsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn av den
totala straffpåföljden för körkortsinnehavare.
1997/98:Ju714 av Ola Karlsson och Jeppe Johnsson (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om gemensam
påföljd vid flera brott.
1997/98:Ju718 av Lennart Hedquist (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär att skyldighet att bistå den som är i nöd införs i svensk lag i enlighet
med vad som anförts i motionen.
1997/98:Ju720 av Rigmor Ahlstedt (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om straff när fler gärningsmän är inblandade,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om passivitet när brottslig gärning begås.
1997/98:Ju721 av Anders Ygeman och Lena Sandlin (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av
antidiskrimineringslag i näringsverksamhet vad avser personer med
funktionshinder.
1997/98:Ju722 av Helena Nilsson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om skärpning av straffet för
styckning av kropp.
1997/98:Ju904 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
14. att riksdagen hos regeringen begär förslag om livstids fängelse för grov
narkotikabrottslighet i enlighet med vad som anförts i motionen,
30. att riksdagen hos regeringen begär förslag om psykiskt störda
brottslingar i enlighet med vad som anförts i motionen,
1997/98:Ju910 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om stöld och snatteri,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Straffsystemkommittén,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förbud mot narkotikatillbehör,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nollgräns för narkotika i trafiken,
1997/98:Ju929 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas
12. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring som i
motionen anförts om att avskaffa livstidsstraff och ersätta det med
tidsbestämda straff,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att psykiskt störda och sjuka inte skall dömas till fängelsestraff,
1997/98:Ju934 av Inger Segelström m.fl. (s) vari yrkas
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om hot med vapen,
1997/98:So628 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas
9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till straffskärpning för grovt
narkotikabrott i enlighet med vad som anförts i motionen,
1997/98:So649 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om innehav och bruk av narkotika,
1997/98:So675 av Thomas Julin m.fl. (mp) vari yrkas
4. att riksdagen hos regeringen begär en lagändring som ger ett effektivt
förbud mot att framföra motorfordon, fartyg och båt påverkad av narkotika.
Utskottet
Inledning
I detta betänkande behandlar utskottet ett antal motioner som väckts under den
allmänna motionstiden åren 1996 och 1997. Motionerna rör frågor om brott,
straff och andra påföljder.
Förbud mot diskriminering av funktionshindrade
I motionerna Ju711 och Ju721 (båda s) föreslås lagstiftning mot diskriminering
av funktionshindrade. I den förstnämnda motionen begärs att bestämmelsen i 16
kap. 9 § brottsbalken om olaga diskriminering på grund av t.ex. ras eller
hudfärg utvidgas till att omfatta även diskriminering av personer med
funktionshinder. Motionärerna bakom den sistnämnda motionen är inne på liknande
tankar och förespråkar en antidiskrimineringslag i näringsverksamhet som skall
gälla personer med funktionshinder.
Handikapputredningen anförde i sitt slutbetänkande Ett samhälle för alla (SOU
1992:52 s. 333) att ett längre gående straffrättsligt förbud mot diskriminering
av funktionshindrade än som finns i dag borde kunna få betydelse inte bara för
enskilda fall i vilka förbudet tillämpades utan även för en normbildande verkan
på näraliggande områden. Utredningen föreslog därför att bestämmelsen i
brottsbalken om olaga diskriminering skulle utvidgas till att omfatta även
personer med funktionshinder.
Riksdagen har tidigare behandlat motionsyrkanden liknande de nu aktuella.
Sålunda har socialutskottet (se bet. 1994/95:SoU25 s. 9 f) avstyrkt ett sådant
yrkande med hänvisning till det beredningsarbete som då pågick i
Regeringskansliet. Vidare har konstitutionsutskottet vid några tillfällen haft
att ta ställning till motioner med yrkanden om att regeringsformens förbud mot
diskriminering skall utvidgas till att också gälla funktionshindrade.
Konstitutionsutskottet anförde i sitt betänkande 1995/96:KU8 (s. 12 f) att den
offentliga makten enligt 1 kap. 2 § regeringsformen skall utövas med respekt
för alla människors lika värde. Utskottet var inte berett att föreslå att det
utöver detta skydd skulle göras en utvidgning av regeringsformens
diskrimineringsförbud i 2 kap. 15 §, enligt vilket ingen medborgare får
missgynnas därför att han med hänsyn till ras, hudfärg eller etniskt ursprung
tillhör en minoritet. Motionerna avstyrktes.
Inom Arbetsmarknadsdepartementet utarbetades under år 1996
departementspromemorian Förbud mot diskriminering i arbetslivet av personer med
funktionshinder (Ds 1996:56). I promemorian föreslogs att en lag mot
diskriminering i arbetslivet skulle införas. Som förebild för bestämmelserna
användes reglerna i lagen (1994:134) mot etnisk diskriminering (promemorian s.
25).
I samband med behandlingen av budgetpropositionen för budgetåret 1997 tog
socialutskottet (bet. 1996/97:SoU1 s. 87 f) återigen ställning till frågan om
åtgärder mot diskriminering av funktionshindrade. Motionerna - vari bl.a.
begärdes en lag mot diskriminering av funktionshindrade - avstyrktes med
hänvisning till den pågående beredningen av den nyss nämnda
departementspromemorian.
Justitieutskottet avstyrkte i början av år 1997 ett liknande motionsyrkande
som de nu aktuella med hänvisning till det pågående beredningsarbetet (se bet.
1996/97:JuU7 s. 9).
Utskottet har nu inhämtat att regeringen avser att ta initiativ till en
översyn av bestämmelsen i 16 kap. 9 § brottsbalken om olaga diskriminering. I
det sammanhanget kommer frågan om diskriminering av funktionshindrade att tas
upp.
Utskottet har självfallet ingen annan uppfattning än motionärerna när det
gäller det angelägna i att funktionshindrade inte diskrimineras vare sig det
rör sig om förhållanden inom arbetslivet eller - vilket motionärerna
uttryckligen tar sikte på - inom en näringsverksamhet. Resultatet av den
kommande översynen bör dock avvaktas. Utskottet avstyrker motionerna Ju711 och
Ju721.
Obehörigt nyttjande av annans identitet
I motion Ju705 (kd) föreslås en lagändring innebärande en kriminalisering av
obehörigt utnyttjande av annans identitet. Motionärerna hänvisar till ett
förslag som lagts fram av Personnummerutredningen i betänkandet Personnummer -
integritet och effektivitet (SOU 1994:63 s. 281 f).
Bakgrunden till utredningens förslag är att det i ett par fall har förekommit
att en persons identitet utnyttjats av annan person. I det ena fallet hade en
narkoman använt en annan persons namn och personnummer vid kontakter med polis,
sjukhus och företag. Förfarandet ledde till felregistreringar i bl.a.
polisregister och register inom hälso- och sjukvården. Mot den bakgrunden
begärde Datainspektionen att regeringen skulle föreslå lagstiftning.
Inspektionen menade bl.a. att brottsbalken inte ger något skydd åt den
drabbade. I ett annat fall hade en okänd person använt en annan persons
patientbricka då han behandlats för en infektionssjukdom. Den sammanblandning
av personerna som kom att ske ledde bl.a. till att polisen tog sig in hos den
vars identitet använts i samband med att ett beslut om hämtning skulle
verkställas.
Flera lagstadganden finns som i olika avseenden tar upp frågan om skydd för
integriteten. I 1 kap. 2 § regeringsformen föreskrivs sålunda att det allmänna
skall värna om den enskildes privatliv och familjeliv. I 2 kap. 3 §
regeringsformen finns vidare en bestämmelse som föreskriver att varje
medborgare skall skyddas mot att hans personliga integritet kränks genom att
uppgifter om honom registreras med hjälp av automatisk databehandling. Här kan
även nämnas att sekretesslagens regler i stor utsträckning tar sikte på att
skydda den enskildes integritet. Särskilt gäller detta 7-9 kap. som innehåller
sekretessbestämmelser till skydd för enskilds personliga och ekonomiska
förhållanden.
Skadestånd till den som drabbas av att annan obehörigt utnyttjat hans
identitet kan komma att utgå i de fall utnyttjandet leder till ADB-registrering
av uppgifterna. Den registeransvarige har nämligen enligt datalagen (1973:289)
ett strikt ansvar för skada som en registrerad person tillfogas genom att
personregister innehåller oriktig eller missvisande uppgift om honom. Vid
bedömningen av i vad mån skada uppstått skall hänsyn även tas till lidande och
andra omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse (23 § datalagen). En
registeransvarig är också skyldig att rätta, ändra eller utesluta en felaktig
uppgift, om det inte saknas anledning att anta att otillbörligt intrång i den
registrerades personliga integritet skall uppkomma (8 § datalagen).
Personnummerutredningen konstaterade att något direkt skydd mot att någon
obehörigt utnyttjar annans identitet inte ges av de anförda reglerna. I vissa
fall kan dock ett sådant förfarande vara straffbelagt enligt brottsbalken,
t.ex. som osant intygande (15 kap. 11 §) eller missbruk av urkund (15 kap. 12
§).
Utredningen föreslår att det införs en ny straffbestämmelse i brottsbalken,
enligt vilken den som i annat fall än som nämns i 15 kapitlet brottsbalken
obehörigen utnyttjar annans identitet skall dömas till böter eller fängelse i
högst sex månader, om åtgärden innebär fara i bevishänseende. Syftet med
utredningens förslag är att skydda den vars identitet utnyttjas i fall som
nämnts inledningsvis.
Utredningens förslag har remissbehandlats. Regeringen tog upp förslaget i
budgetpropositionen för budgetåret 1995/96 (prop. 1994/95:100, bilaga 3.1 s.
91) och anförde att avsikten är att arbeta vidare med förslaget till
lagstiftning i fråga om kriminalisering av obehörigt utnyttjande av annans
identitet.
Enligt vad utskottet inhämtat bereds frågan vidare i Justitiedepartementet.
Utskottet anser att det fortsatta beredningsarbetet bör avvaktas och avstyrker
bifall till motion Ju705.
Utförsel av stöldgods
I motion Ju707 (s) förespråkas ett generellt exportförbud avseende stulen
egendom. Genom ett sådant förbud skulle tullen enligt motionären få rätt att
göra ingripanden och få möjlighet att gå in i polisens register.
Utskottet har tidigare behandlat liknande motionsyrkanden. Senast skedde det
i betänkandet 1996/97:JuU7 s. 15 f. För en utförlig redogörelse för regelverket
på området kan därför hänvisas dit. Sammanfattningsvis gäller att tullens
personal inte kan ingripa mot utförsel av stöldgods i andra fall än när en
misstänkt anträffas på bar gärning eller flyende fot, dvs. här gäller den rätt
att ingripa mot brott som tillkommer envar enligt rättegångsbalken. Detta
hänger samman med att tullens uppgift är att kontrollera att reglerna om in-
och utförsel av varor följs och inte att efterforska och beivra brott. Tullens
rätt generellt att ingripa mot utförsel av gods begränsar sig därför till
sådant gods för vilket tull, annan skatt eller avgift skall betalas till staten
eller som enligt stadgande i lag eller författning inte får utföras. Stöldgods
utgör inte sådant gods som inte får föras ut ur landet. I det nyss nämnda
betänkandet avstyrkte utskottet ett motionsyrkande liknande det nu aktuella med
hänvisning till pågående beredningsarbete.
Regeringen berör den i motionen väckta frågan i skrivelsen Åtgärder mot
organiserad och gränsöverskridande brottslighet (skr. 1996/97:171 s. 19 f). I
skrivelsen anförs bl.a. att Finansdepartementet skall göra en allmän översyn av
varusmugglingslagen (1960:418). Departementet skall därvid se över såväl lagens
tillämpningsområde som brottsrekvisit och påföljder i den och skall dessutom
föreslå sakliga, språkliga och redaktionella ändringar. Vid översynen kommer
man bl.a. att ta ställning till om det bör införas en bestämmelse som ger en
tulltjänsteman befogenhet att ingripa mot utförsel av misstänkt stöldgods.
Översynen skall vara avslutad hösten 1998.
Utskottet anser i och för sig att frågan om möjligheterna för tullens
personal att agera för att motverka utförsel av stöldgods är en angelägen
fråga, men utskottet vill inte föreslå att resultatet av den översyn som pågår
av varusmugglingslagen föregrips. Utskottet avstyrker motion Ju707.
Snatteri
Stöldbrottet är indelat i tre svårhetsgrader (se 8 kap. 1, 2 och 4 §§
brottsbalken). I detta sammanhang är det normalfallen och de fall som anses som
ringa som är av intresse. Normalgraden bestraffas med fängelse i högst två år.
För stöld som anses som ringa - snatteri - föreskrivs böter eller fängelse i
högst sex månader. Vid bedömningen av om brottet skall anses som ringa skall
hänsyn tas till det tillgripnas värde och övriga omständigheter vid brottet.
Värdet är alltså inte i och för sig avgörande för brottsrubriceringen.
Rekvisitens utformning innebär dock att det normalt sett inte kan komma i fråga
att döma för snatteri i andra fall än när gärningen avsett ett förhållandevis
lågt värde. Under de senaste åren har gränsen mellan stöld och snatteri i
praxis ansetts ligga vid ca 800 kr i fall då inte andra omständigheter vid
brottet föranleder annan bedömning (se rättsfallet NJA 1994 s. 699).
I motion Ju910 (c) föreslås att gränsen mellan stöld och snatteri skall
förskjutas så att en större andel brott kommer att hänföras till den lägre
graden och bötesstraffets tillämpningsområde utvidgas i motsvarande mån. Vidare
föreslås att brottsrubriceringen ändras från snatteri till ringa stöld.
Straffsystemkommittén har i sitt betänkande Ett reformerat straffsystem (SOU
1995:91 Del II s. 201 f) behandlat frågan om bötesstraffets tillämpningsområde.
För att öka användningen av den påföljden har kommittén föreslagit en ändrad
gränsdragning mellan den ringa graden och normalgraden vid vissa gradindelade
brott, däribland snatteri och stöld. Förslaget innebär att gränsen mellan stöld
och snatteri förskjuts uppåt så att en större andel brott hänförs till den
lägre graden, varigenom bötesstraffets tillämpningsområde vidgas i motsvarande
mån. Mot bakgrund av att tillämpningsområdet för snatteri utvidgas till att
avse även tillgrepp som inte är helt bagatellartade, anser kommittén att den
nuvarande brottsbeteckningen framstår som mindre lämplig. I stället föreslås
att även den lägre graden av stöldbrottet skall benämnas stöld.
I betänkandet 1996/97:JuU7 behandlade utskottet ett liknande motionsyrkande
(s. 5 f). Utskottet avstyrkte motionen med hänvisning till det pågående
beredningsarbetet.
Straffsystemkommitténs förslag har remissbehandlats och bereds nu i
Justitiedepartementet. Regeringen har i lagrådsremissen Vissa reformer av
påföljdssystemet (s. 120 f) gjort bedömningen att det för närvarande inte finns
tillräckliga skäl att genomföra någon lagändring i syfte att utvidga
användningen av bötesstraffet även om regeringen allmänt sett är positiv till
en sådan förändring. I lagrådsremissen pekar regeringen på ett par problem som
uppkommer om den av motionärerna förordade ordningen genomförs när det gäller
snatteribrottet. Ett sådant hänger samman med att antalet dagsböter bör stå i
proportion till det tillgripnas värde och att en ändrad gränsdragning sålunda
skulle leda till att antalet dagsböter skulle bli lägre för sådana brott som i
dag bedöms som snatteri - den övre delen av bötesskalan måste ju i sådana fall
förbehållas brott som i dag bedöms som stöld. Regeringen anser att en sådan
sänkning av bötesnivåerna är svår att motivera, bl.a. mot bakgrund av de
problem som snatterierna utgör för handeln. Vidare anför regeringen att en
halvering av bötesbeloppen felaktigt skulle kunna ge intryck av en mildrad syn
på denna mycket allvarliga form av tillgreppsbrott, vilket i sin tur inte
skulle överensstämma med den strävan som bör finnas att i ökad utsträckning
förebygga och beivra vardagsbrottslighet. Ett annat problem skulle bli att
försök - som i dag inte är straffbara när det gäller snatteri - skulle bli
straffria upp till den nya gränsen, och de nyss anförda skälen talar enligt
regeringen emot en sådan avkriminalisering.
Utskottet anser att det inte går att bortse från de nu redovisade argumenten.
Härtill kommer - vilket också påpekas i remissen - att en höjning av det högsta
antalet dagsböter skulle kunna leda till bötesbelopp som inte står i proportion
till brottets straffvärde. Mot bakgrund av de angivna svårigheterna är
utskottet inte berett att ställa sig bakom förslaget om en ändrad gränsdragning
mellan snatteri och stöld. Tills vidare får denna fråga i stället som hittills
överlämnas åt rättspraxis.
När det sedan gäller frågan om rubriceringen snatteri bör ersättas med ringa
stöld konstaterar utskottet att uttrycket snatteri utgör en allmänt verdertagen
terminologi och är väl inarbetat. Något skäl att frångå den kan utskottet inte
se.
Utskottet avstyrker motion Ju910 i denna del.
Brottslighet med vapen
Rån
Den som stjäl medelst våld å person eller medelst hot som innebär trängande
fara eller för den hotade framstår som trängande fara, döms enligt 8 kap. 5 §
brottsbalken för rån. Påföljden är fängelse i lägst ett och högst sex år. Är
brottet grovt döms enligt 6 § samma kapitel för grovt rån till fängelse i lägst
fyra och högst tio år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt
beaktas om våldet varit livsfarligt eller om gärningsmannen tillfogat svår
kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller om han eljest visat synnerlig råhet
eller på ett hänsynslöst sätt utnyttjat den rånades skyddslösa ställning.
I motion Ju712 (m) begärs en lagändring så att alla väpnade rån bedöms som
grovt rån. Som exempel på vapen nämns i motionen kniv, yxa, hiv-smittad kanyl,
vapenattrapp och oladdat vapen.
Utskottet har tidigare vid flera tillfällen tagit ställning till
motionsyrkanden motsvarande det nu aktuella. Senast skedde det i betänkandet
1996/97:JuU7 s. 3 f. För en utförlig redovisning av rättspraxis på området
hänvisas dit.
Våren 1994 konstaterade utskottet (bet. 1993/94:JuU19 s. 37) att brott som
förövas med vapen ofta bedöms som grova av domstolarna. Så är fallet exempelvis
när det gäller våldtäkt, stöld och rån. Det ankommer emellertid, anförde
utskottet, på domstolarna att vid bedömandet av ett brotts svårhetsgrad göra en
sammanvägning av samtliga omständigheter i målet av vilka frågan om vapen
kommit till användning är en betydelsefull omständighet. Utskottet fann inte
skäl att föreslå att den angivna ordningen skulle frångås och avstyrkte den då
aktuella motionen.
Den uppfattningen vidhöll utskottet våren 1995 när två motioner liknande den
nu aktuella behandlades. Samma synsätt borde vidare enligt utskottet anläggas
på bedömningen när vapenattrapper kommit till användning. Beträffande
rånbrotten tillade utskottet att redan rån av normalgraden är ett allvarligt
brott som i allmänhet medför ett långvarigt fängelsestraff. När det särskilt
gäller rekvisiten för grovt rån konstaterade utskottet att dessa ger utrymme
för att beakta sådana omständigheter som gärningens farlighet och hänsynslöshet
samt de effekter i form av skada, psykiska besvär och annat obehag som
gärningen medför för den enskilde. Utskottet kunde inte se att det härutöver
behövdes en reglering som tar sikte på vilken typ av redskap som kommit till
användning vid gärningens genomförande.
När utskottet i februari 1997 senast behandlade frågan om hur brott som
utförs med vapen skall bedömas vidhöll utskottet sin uppfattning och avstyrkte
den då aktuella motionen. Utskottet ser ingen anledning att inta en annan
ståndpunkt nu och avstyrker motion Ju712.
Olaga hot
Om någon lyfter vapen mot annan eller eljest hotar med brottslig gärning på
sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig fruktan för egen eller
annans säkerhet till person eller egendom, döms enligt 4 kap. 5 § brottsbalken
för olaga hot till böter eller fängelse i högst ett år. Om brottet är grovt är
påföljden fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.
I motion Ju934 (s) föreslås att hot som sker med farliga vapen mot någon i en
särskilt utsatt ställning skall bedömas som grovt olaga hot.
Bestämmelsen om olaga hot fick sin nuvarande utformning efter en lagändring
år 1993. Tidigare fanns inte någon gradindelning av brottet. Straffskalan tog
upp böter eller fängelse i högst två år. I propositionen som föregick ändringen
(prop. 1992/93:141 s. 30 f) anfördes bl.a. följande. Olaga hot innebär ett
angrepp på den personliga integriteten. Sådana angrepp bör staten allmänt sett
reagera strängare mot än som sker. Svåra fall av olaga hot kan ibland utvecklas
till psykisk terror och medföra svårt lidande. För
sådan brottslighet bör det kunna dömas till ett mycket strängt straff.
Departementschefen ansåg därför att det dåvarande maximistraffet var för lågt
och anförde att det fanns ett behov av att höja straffmaximum för grova former
av olaga hot samtidigt som det borde skapas en särskild straffskala med enbart
fängelse för grova brott.
I propositionen anfördes vidare att olaga hot dåmera i stor utsträckning
föranledde böter och som exempel på detta nämndes att det år 1991
dömdes till böter i 527 fall av 1 128. På sådana lindriga fall ansåg
departementschefen att det normalt inte torde finnas anledning att se
strängare. Såvitt gällde frågan om vilka fall som borde anses som grova
anfördes att detta i princip var de som redan då föranledde fängelsestraff. Det
borde alltså krävas att brottet i betydande grad skiljer sig från ?normala?
fall av olaga hot. Faktorer som kan vara av betydelse är, förutom hotets
innebörd och hur akut det framstår, om hotet riktats mot någon med en särskilt
skyddslös ställning eller om det är fråga om upprepade allvarliga hot.
Departementschefen anförde vidare att när en psykisk påverkan leder till
medicinskt påvisbar sjukdom gärningen i regel utgör misshandel. Det kunde dock
tänkas fall där gärningsmannen genom hot orsakat svårt psykiskt lidande utan
att sjukdomsfall har inträffat. I dessa fall samt då gärningsmannen på annat
sätt visat särskild hänsynslöshet eller råhet borde enligt departementschefen
straffskalan för den grova formen användas.
De ändrade reglerna om olaga hot trädde i kraft den 1 juli 1993. Någon
refererad praxis från Högsta domstolen finns ännu inte men i sammanhanget kan
nämnas hovrättsavgörandet RH 1996:28. Där åtalades en person för att, efter
att ha gjort s.k. mantelrörelse, ha riktat vad som senare utreddes vara en
pistolattrapp mot en annan persons huvud samt uttalat att han hade uppdrag av
maffian att döda tre personer och att den som pistolen riktades mot endast hade
fem minuter kvar att leva. Tingsrätten bedömde gärningen som olaga hot, grovt
brott och dömde till fängelse i sex månader. Den tilltalade överklagade domen
varefter hovrätten fastställde tingsrättens dom.
I sammanhanget kan även nämnas att Kvinnovåldskommissionen i huvudbetänkandet
Kvinnofrid (SOU 1995:60 del A s. 290 f) föreslagit att grova fall av olaga hot
skall få en särskild brottsrubricering, grovt olaga hot, och att det i
lagtexten skall anges att det vid bedömningen av om brottet är att anse som
grovt särskilt skall beaktas om hotet utövats med livsfarligt vapen eller
annars avsett en särskilt farlig gärning eller riktats mot någon som har en
särskilt utsatt ställning. Kommissionen påpekar att de faktorer som enligt
motiven skall beaktas i frågan om brottet är att anse som grovt inte kommer
till uttryck i den nuvarande lagtexten och att några kriterier för bedömningen
inte anges. Kommissionen anser att man kan befara att särskilt det grova våldet
ökat under senare tid. Tillgången på olika slags vapen, och användningen av
vapen vid olika våldsbrott, har enligt kommissionen blivit ett allt vanligare
inslag i samhällsbilden. Detta inger stor oro för utvecklingen när det gäller
våldsanvändning över huvud taget och användandet av särskilt farligt våld i
synnerhet. Mot bakgrund av en rad händelser de senaste åren som inneburit att
människor allt oftare kommit till skada på grund av att vapen har brukats finns
det enligt kommissionens uppfattning anledning att från samhällets sida
kraftigt markera allvaret i all olaglig användning av vapen. Att bli utsatt för
ett vapenhot är också i regel förenat med en särskilt stark skräckkänsla och
innebär ofta en speciellt traumatisk upplevelse.
Regeringen gör i lagrådsremissen Våld mot kvinnor (s. 84 f) bedömningen att
det inte finns anledning att ändra rekvisiten för bl.a. olaga hot. Vidare anför
regeringen att frågan om hur hot som utförs med vapen eller knivar skall
påverka straffvärdet av en gärning är en fråga som behöver analyseras i ett
vidare sammanhang, och att regeringen avser att återkomma i den frågan.
Utskottet har tidigare vid ett stort antal tillfällen behandlat olika
motionsyrkanden som tar upp åtgärder mot våld. Senast skedde det i betänkandet
1996/97:JuU11. Flera av de då aktuella yrkandena gick ut på att de förslag som
Kvinnovåldskommissionen lagt fram skulle genomföras. Utskottet konstaterade att
Kvinnovåldskommissionen lagt fram sitt betänkande redan i juni 1995, och
utskottet beklagade att regeringen ännu inte lagt fram något förslag till
riksdagen med anledning av betänkandet. Utskottet konstaterade vidare att det i
och med kommissionens betänkande finns ett utförligt beredningsunderlag rörande
de frågor som togs upp i de då aktuella motionerna. Utskottet avstyrkte
motionerna (a. bet. s. 13). Här kan även erinras om utskottets
ställningstagande i det tidigare nämnda betänkandet 1993/94:19 s. 37 vari bl.a.
anfördes att samtliga omständigheter i målet - varav frågan om vapenanvändning
är en - skall beaktas vid bedömningen av ett brotts svårhetsgrad.
Kvinnovåldskommissionens arbete bereds alltjämt inom Regeringskansliet och en
proposition väntas inom kort. Propositionen liksom det beredningsarbete
regeringen aviserat i lagrådsremissen bör avvaktas. Utskottet avstyrker motion
Ju934 i denna del.
Brott mot griftefrid
Den som obehörigen flyttar, skadar eller skymfligen behandlar lik eller
avlidens aska, öppnar grav eller eljest gör skada eller ofog på kista, urna,
grav eller annat de dödas vilorum eller på gravvård, döms enligt 16 kap. 10 §
brottsbalken för brott mot griftefrid till böter eller fängelse i högst två år.
I motion Ju722 (c) begärs att straffet för brott mot griftefrid skall skärpas
så att det står i paritet med straffet för vållande till annans död, grovt
brott, dvs. fängelse i högst sex år.
Genom en lagändring år 1993 höjdes straffmaximum för brott mot griftefrid
från sex månaders fängelse till fängelse i två år. I den proposition som
föregick lagändringen (prop. 1992/93:141 s. 43 f) anfördes att bestämmelsen tar
sikte på ett allmänt omfattat intresse att avlidna behandlas pietetsfullt, dvs.
med tillbörlig respekt och vördnad. Denna hänsyn gäller såväl den döda kroppen
eller aska efter kremering som kista, urna och gravvård. Departementschefen
konstaterade att frågan om straffvärdet för vissa brott mot griftefrid under
senare tid har uppmärksammats i flera sammanhang. Vad som särskilt åsyftades
var vissa fall av likskändning. Erfarenheten gav vid handen att det kunde
förekomma fall av t.ex. styckning där straffvärdet var så högt att den
dåvarande straffskalan inte räckte till. När det sedan gällde
straffskärpningens storlek konstaterade regeringen att
Transplantationsutredningen i sitt slutbetänkande Kroppen efter döden (SOU
1992:16 s. 304 f) hade föreslagit att det skulle införas en särskild
straffskala för grovt brott med ett maximum om fängelse i fyra år.
Departementschefen var emellertid inte då beredd att biträda ett så pass
långtgående förslag utan ansåg att beredningen av utredningens betänkande först
borde avvaktas. Hon föreslog därför att straffmaximum skulle vara fängelse i
två år.
Regeringen tog sedermera upp Transplantationsutredningens förslag i prop.
1994/95:148 (s. 71) och gjorde då bedömningen att det inte fanns behov av att
ytterligare höja straffmaximum.
Den ovan nämnda lagändringen trädde i kraft den 1 juli 1993. Någon refererad
praxis från Högsta domstolen finns hittills inte för den tid som de nya
reglerna gällt. Emellertid finns det några hovrättsavgöranden av intresse.
I ett fall dömde tingsrätten tre personer för brott mot griftefrid bestående
i att de styckat kroppen efter en avliden person. Ytterligare en person - som
frikändes från ansvar för mord - hade medverkat vid bortförandet av kroppen men
inte deltagit i själva styckningen. Tingsrätten ansåg att de tre som styckat
kroppen visat synnerlig hänsynslöshet. Såvitt gällde den person som inte
deltagit i själva styckningen konstaterade tingsrätten att han, genom att
bortföra kroppen och försöken att dölja att personen i fråga var avliden, hade
visat stor hänsynslöshet mot den dödes efterlevande. Enligt tingsrätten skulle
alla dömas till maximistraff för brott mot griftefrid. Domen överklagades.
Åklagaren yrkade bl.a. att åtalet för mord skulle bifallas. Två av dem som
dömts för brott mot griftefrid - och således dömts till fängelse i två år -
överklagade inte domen. De två andra överklagade, den som deltog i styckningen
med yrkande att frikännas från ansvar och den som inte deltog endast med
yrkande om strafflindring. Hovrätten fastställde tingsrättens dom (Svea
hovrätts mål nr B 959/97, 12:e avdelningens dom den 11 juli 1997).
Ett annat avgörande som kan nämnas här är hovrättsavgörandet RH 1997:79. Där
dömdes en tidigare obduktionstekniker för brott mot griftefrid till villkorlig
dom och böter. Han planerade att öppna en chiropraktorskola och i den
verksamheten vidtog han åtgärder med två till forskningsändamål donerade
människolik. Eftersom någon behörig överlåtelse av liken inte skett ansågs
handlandet straffbart. Hovrätten beaktade emellertid särskilt att den
behandling som den tilltalade utsatt kropparna för inte i princip skilde sig
från vad som skulle ha skett vid dissektion på anatomisk institution. Påföljden
kunde därför stanna vid villkorlig dom i förening med ett kraftigt bötesstraff.
I sammanhanget kan även hovrättsavgörandet RH 1997:54 nämnas. I det fallet
hade några ungdomar på en kyrkogård haft omkull eller sönderbrutit gravvårdar
m.m. samt sparkat sönder ett flertal gravlyktor och kransar. Hovrätten - som
bl.a. beaktade omfattningen av skadorna och det förhållandet att ett stort
antal anhöriga drabbats - ansåg att förfarandet skulle bedömas som grov
skadegörelse. Vidare ansåg hovrätten att det inte fanns skäl att därjämte döma
till ansvar för brott mot griftefrid. Motsvarande bedömning gjordes beträffande
ytterligare en åtalspunkt. Slutligen bedömde hovrätten en åtalspunkt, bestående
i att de tilltalade klottrat på gravvårdar och på porten till ett gravkapell,
som brott mot griftefrid respektive skadegörelse av normalgraden. De tilltalade
överlämnades till vård inom socialtjänsten, vilket kombinerades med ett
bötesstraff.
Utskottet konstaterar att straffet för brott mot griftefrid höjdes år 1993
bl.a. med hänvisning till att det behövdes en vidare straffskala för de fall
som motionären nu tar upp. Av hittills refererad rättspraxis synes inte framgå
att det skulle finnas behov av en ytterligare utvidgning av straffskalan när
det gäller brott mot griftefrid. Motion Ju722 avstyrks.
Rattfylleri m.m.
Flera motioner tar upp frågor om rattfylleri. I motion Ju224 (fp) begärs
sålunda lagstiftning mot alkoholförtäring efter trafikolycka, s.k.
eftersupning. Motionärerna efterlyser en lagstiftning i Sverige efter mönster
av vad som gäller i t.ex. Norge. I motion Ju910 (c) begärs en s.k. nollgräns
för narkotika i trafiken. Motionärerna bakom motion So675 (mp) är inne på
liknande tankar och förespråkar ett effektivt förbud mot att framföra
motorfordon, fartyg och båtar under påverkan av narkotika.
Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden om eftersupning och
drograttfylleri ett stort antal gånger. Senast skedde det i betänkandet
1997/98:JuU3. För en utförlig redovisning av innehållet i gällande rätt,
tidigare riksdagsbehandling och pågående beredningsarbete kan hänvisas dit.
Utskottet avstyrkte då två yrkanden som tog upp frågan om åtgärder mot
drograttfylleri med hänvisning till den pågående beredningen av
Drograttfylleriutredningens betänkande Droger i trafiken (SOU 1996:125).
Beträffande motionsönskemålet om lagstiftning mot eftersupning fann utskottet
inte skäl att frångå sin tidigare inställning, dvs. att problemet med påstådd
eftersupning torde vara relativt litet sett i förhållande till samtliga
trafiknykterhetsbrott och att tungt vägande invändningar av bl.a.
rättssäkerhetsnatur kan riktas mot att införa ett förbud mot eftersupning.
Enligt vad utskottet inhämtat beräknas en proposition om drograttfylleri
kunna avlämnas senast under hösten 1998.
Utskottet anser alltjämt att det pågående beredningsarbetet bör avvaktas, och
utskottet avstyrker motionerna Ju910 och So675 i denna del. I fråga om s.k.
eftersupning vidhåller utskottet sin tidigare intagna ståndpunkt och avstyrker
motion Ju224 i denna del.
I motion Ju224 förespråkas dessutom att åtgärder vidtas mot rattfylleriet i
enlighet med ett program om 27 punkter som utarbetats inom Riks-polisstyrelsen.
Enligt vad utskottet inhämtat är målsättningen att 1,8 miljoner
alkoholutandningsprov skall tas varje år. Under år 1996 var siffran, enligt
tillgängliga uppgifter, 1 329 000 tester. Antalet rattfyllerier var under år
1996 11,3 per 1 000 test. Den siffran har minskat stadigt under hela 1990-talet
från att under andra halvan av 1980-talet konstant ha legat över 30
rattfyllerier per 1 000 test. Under år 1997 kan dock förmärkas en liten ökning
till 13,4 positiva prover per 1 000 test.
I mars 1997 överlämnades till Rikspolisstyrelsen en rapport som utarbetats av
en av styrelsen tillsatt arbetsgrupp. I rapporten lämnas en rad förslag på
åtgärder mot rattfylleriet. Förslagen i rapporten - som omfattar 27 punkter -
tar närmast sikte på polisens arbetsmetoder. Som exempel kan nämnas
kartläggning av det egna områdets problem med rattfylleri vad gäller platser
och tider och sociala samtal med de misstänkta om deras livssituation. Vidare
nämns åtgärder som kräver lagändringar, såsom en ökad användning av förverkande
av fordon och ändrade regler om s.k. eftersupning. Dessutom kan nämnas åtgärder
som avser samarbete med andra myndigheter, organisationer m.m. Som exempel på
detta kan nämnas inslag i körkortsutbildningen om rattfylleriproblemet,
särskilda larmnummer för tips om rattfyllerister och bonus för
försäkringstagare som lämnar garanti för att göra allt för att deras fordon
inte kommer att brukas av en alkohol- eller drogpåverkad förare. Slutligen
eftersträvas enhetlig praxis i fråga om omhändertagande av körkort och en
strängare syn när det gäller anhållande och häktning.
Ett av de förslag som nämns i rapporten är s.k. alkolås. Regeringen har i en
nyligen överlämnad lagrådsremiss Ny körkortslag m.m. (s. 39 f) föreslagit att
en försöksverksamhet skall inledas med villkorlig återkallelse av körkort i
vissa fall. Förslaget går ut på att körkortsåterkallelse i vissa fall ersätts
med krav på att föraren endast kör personbil som försetts med alkolås. När det
gäller omfattningen av försöksverksamheten föreslås i remissen att personer som
gjort sig skyldiga till trafiknykterhetsbrott efter alkoholförtäring utan att
för den skull vara medicinskt olämpliga som förare och som är folkbokförda i
Västerbottens, Stockholms eller Östergötlands län skall få delta i
verksamheten. Försökspersonens behörighet att köra körkortspliktigt fordon
skall begränsas till en viss personbil som utrustas med alkolås. Vidare skall
försökspersonerna genom särskilt avtal förbinda sig att endast köra denna
personbil i Sverige, att genomgå regelbundna läkarundersökningar och att följa
andra krav som ställs upp för verksamheten. Den enskilde skall stå för
kostnader som är direkt förknippade med hans eller hennes deltagande i
försöksverksamheten. Den villkorliga återkallelsen föreslås gälla i två år. Om
försökspersonen inte följer de uppställda villkoren eller uppför sig på sådant
sätt att grund för nytt körkortsingripande föreligger skall den villkorliga
återkallelsen undanröjas och frågan om körkortsingripande tas upp till förnyad
prövning.
Utskottet konstaterar att det pågår ett betydande arbete när det gäller
bekämpningen av trafiknykterhetsbrotten och utskottet anser sig ha fog för
uppfattningen att det hittills bedrivna arbetet har givit ett gott resultat -
därom vittnar särskilt att antalet uppdagade brott per alkoholutandningstest
minskat avsevärt under senare år. Härtill kommer att åtgärder enligt det
beskrivna programmet kan förväntas bidra till en ytterligare positiv
utveckling. Något initiativ från riksdagens sida är således inte påkallat.
Motion Ju224 i nu behandlad del avstyrks.
Straffansvarsutredningen
En särskild utredare har haft i uppdrag att utreda vissa frågor inom den
allmänna straffrätten (dir. 1994:39). I uppdraget har ingått att överväga vissa
frågor med anknytning till det subjektiva rekvisitet (frågor om uppsåt m.m.)
vid brott. Utredaren har övervägt om regelsystemet är ändamålsenligt utformat
vad avser den nedre gränsen för uppsåt och bedömningen av gärningar som någon
begått under självförvållat rus eller under påverkan av allvarlig psykisk
störning eller under tillfällig sinnesförvirring som någon råkat i utan egen
skuld. Utredaren har också utrett vissa frågor angående bl.a.
medverkansansvaret inom straffrätten. Vidare har utredaren belyst ansvaret för
underlåtenhet att avslöja eller hindra brott. Dessutom har frågan om en allmän
skyldighet att bistå personer som befinner sig i fara för liv eller hälsa
behandlats. Resultatet av Straffansvarsutredningens arbete presenterades i
december 1996 i betänkandet Straffansvarets gränser (SOU 1996:185).
Psykiskt störda lagöverträdare
I 30 kap. 6 § brottsbalken finns ett förbud mot att välja fängelse som påföljd
om gärningsmannen har begått det brott han döms för under påverkan av en
allvarlig psykisk störning. Om rätten i ett sådant fall finner att inte heller
någon annan påföljd bör ådömas, skall gärningsmannen enligt samma paragraf vara
fri från ansvar.
Flera motioner tar upp frågan om påföljden för psykiskt störda
lagöverträdare. I motionerna 1996/97:Ju922 (v) och Ju929 (v) anförs sålunda att
dessa lagöverträdare bör dömas till vård i stället för fängelse. I motion Ju512
(s) förs motsvarande resonemang beträffande personer med hjärnskador. I motion
Ju904 (m) däremot begärs att det nuvarande förbudet mot att döma psykiskt
störda till fängelse avskaffas - i stället skall vård beredas den dömde under
verkställigheten.
Frågan om påföljden för psykiskt störda lagöverträdare har behandlats av
utskottet vid ett flertal tillfällen under de senaste åren. Senast skedde det i
betänkandena 1996/97:JuU7 s. 18 f och i 1997/98:JuU1 s. 61 f. För en
redovisning av Straffansvarsutredningens förslag i denna del kan därför
hänvisas till det förstnämnda betänkandet. Sammanfattningsvis har utredningen
lämnat vissa förslag till ändringar såvitt gäller psykiskt störda
lagöverträdares ansvar men samtidigt gjort bedömningen att det krävs
ytterligare utredning av reaktionssystemet. Vid utskottets nyss nämnda
behandling av frågan avstyrktes ett motionsyrkande om avskaffande av förbudet
att döma till fängelse med hänvisning till att den fortsatta beredningen av
Straffansvarsutredningens förslag i denna del övervägdes i
Justitiedepartementet.
Enligt vad utskottet inhämtat har ställning ännu inte tagits till hur man
skall gå vidare med Straffansvarsutredningens arbete såvitt gäller psykiskt
störda lagöverträdare. Utskottet - som inte vill föregripa det pågående
reformarbetet - avstyrker motionerna Ju904, Ju929 och Ju512 samt 1996/97:Ju922
i nu aktuella delar.
Den s.k. Lindomeproblematiken
I motion Ju720 (c) föreslås, i syfte att komma till rätta med situationer i
vilka flera misstänkta skyller på varandra, att alla som är inblandade i en
brottslig gärning skall kunna dömas. I motionen poängteras vikten av att
allmänheten har förtroende för rättsväsendet.
Utskottet har vid flera tillfällen tidigare behandlat liknande
motionsyrkanden. Senast skedde det i betänkandet 1996/97:JuU7 (s. 19 f).
Utskottet ansåg då att den fortsatta beredningen av Straffansvarsutredningens
arbete - vari den s.k. Lindomeproblematiken tas upp - borde avvaktas och
avstyrkte den då aktuella motionen. För en utförlig redovisning av utredningens
förslag kan hänvisas till nämnda betänkande.
Straffansvarsutredningens betänkande i denna del har remissbehandlats och
bereds nu i Justitiedepartementet.
Utskottet har självfallet ingen annan uppfattning än motionären när det
gäller sambandet mellan å ena sidan medborgarnas skydd mot våld och övergrepp
och å andra sidan allmänhetens förtroende för rättssystemet. Utskottet kan
också konstatera att Straffansvarsutredningens betänkande innehåller en
grundlig genomgång av vad som benämnts Lindome-problematiken och de lösningar
som kan tänkas på den. Utskottet vill dock betona att redan dagens regler
innebär att den som deltar i brott kan straffas, vilket dock självfallet
förutsätter att det är bevisat att vederbörande begått en brottslig gärning.
Det är emellertid alltjämt utskottets uppfattning att den pågående beredningen
bör avvaktas, och utskottet avstyrker motion Ju720 i denna del.
Underlåtenhet att avslöja brott
I motion Ju703 (mp) förespråkas en generell straffsanktionerad skyldighet att
vara verksam för att förhindra och avslöja brott.
I 23 kap. 6 § första stycket brottsbalken föreskrivs att om någon underlåter
att i tid anmäla eller eljest avslöja brott som är å färde, när det kan ske
utan fara för honom själv eller hans närmaste, han skall i de fall särskilt
stadgande givits om det dömas för underlåtenhet att avslöja brottet.
Underlåtenhet att avslöja brott är alltså straffbelagd endast i de fall där
detta särskilt föreskrivits. När det gäller brotten i brottsbalken finns sådana
föreskrifter för ett förhållandevis litet antal grova brott. Det gäller bl.a.
mord, dråp, grov misshandel, människorov, olaga frihetsberövande, rån, grovt
rån, grov skadegörelse, mordbrand, sabotage, penningförfalskning, högförräderi
och spioneri. Huvudregeln är att det krävs uppsåt för att någon skall kunna bli
ansvarig för underlåtenhet att avslöja brott. I vissa fall, såsom när det
gäller brott mot rikets säkerhet, räcker det dock med oaktsamhet.
Såvitt gäller frågan om ett avslöjande måste vara verkningsfullt kan här
nämnas att hovrätten i det s.k. Kode-målet (refererat i RH 1997:1) ansåg att
det inte fanns skäl att från det straffbara området undanta de fall där det
framstår som tveksamt, men inte uteslutet, att ett avslöjande skulle kunna få
verkan.
Underlåtenhet att hindra brott är i viss utsträckning straffbart. Sålunda
följer av 23 kap. 6 § andra stycket brottsbalken att en begränsad krets av
personer, exempelvis föräldrar, är skyldiga att hindra att brott förövas av dem
som står under deras vård eller lydnad. Skyldigheten gäller dock endast om
brottet kan hindras utan att fara uppkommer för den som avses i bestämmelsen
eller dennes närmaste. Något straffansvar föreligger inte om förhindrandet
kräver anmälan till en myndighet. Straffansvar förutsätter att det hade varit
möjligt att förhindra att brottet kom till stånd.
Straffet för den som underlåter att avslöja eller hindra brott är detsamma
som för den som medverkat till brott endast i mindre mån. Detta innebär att
straffet får sättas lägre än som annars är fallet och att det i ringa fall inte
skall dömas till ansvar. Den valda konstruktionen innebär också en koppling
till straffskalan för det brott som underlåtenheten avser. Straffmaximum är
dock alltid fängelse i två år.
Straffansvarsutredningen anser (SOU 1996:185 s. 321 f) att det i vissa
hänseenden finns ett behov av att förändra och förtydliga den nuvarande
bestämmelsen om underlåtenhet att avslöja och hindra brott. Bl.a. anser
utredningen att rättsläget på vissa punkter framstår som oklart och att
gränsdragningen mellan de gärningar som omfattas av bestämmelsen och de som
faller utanför förefaller delvis sakligt omotiverad.
Utredningen föreslår att bestämmelsen i 23 kap. 6 § första stycket
brottsbalken utformas så att det bättre framgår att straffansvar endast kan
ådömas om den straffbelagda gärningen helt eller delvis kunde ha hindrats om en
anmälan eller något annat uppgiftslämnande skett. Enligt utredningens
uppfattning kan det ifrågasättas om det är rimligt att med hot om straff kräva
att någon agerar för att anmäla eller på annat sätt lämna uppgifter om en
straffbelagd gärning, om man inte kan utgå ifrån att gärningen hade kunnat helt
eller delvis hindras genom uppgiftslämnandet. Att kräva ett ingripande redan
när det inte är uteslutet att den straffbelagda gärningen skulle ha avvärjts
förefaller enligt utredningen vara att ställa alltför höga krav på den vars
handlingsskyldighet har ifrågasatts.
Utredningen föreslår vidare att ansvarsfrihet skall gälla om de åtgärder som
den handlingsskyldige haft att vidta inte kan utföras utan fara för honom själv
eller någon annan, dvs. inte bara i förhållande till hans närmaste.
När det gäller kretsen av brott där underlåtenhet att avslöja dem bör medföra
straff föreslår utredningen att straffansvaret utvidgas på så sätt att även
underlåtenhet att avslöja våldtäkt, grov våldtäkt, grovt sexuellt utnyttjande
av underårig och grovt koppleri blir straffbelagd. Enligt utredningens mening
framstår det som obefogat och som ologiskt att underlåtenhet att avslöja grov
misshandel är straffbelagd samtidigt som t.ex. underlåtenhet att avslöja
våldtäkt eller grov våldtäkt, vilka brott har ett högre straffminimum och där
det för straffbarhet krävs inslag av våld eller hot, inte omfattas av det
straffbelagda området. Enligt utredningens uppfattning bör underlåtenhet att
avslöja brott generellt sett vara straffbelagd om brottet har ett straffminimum
på två års fängelse eller däröver.
Straffansvarsutredningens betänkande i dessa delar har remissbehandlats och
bereds nu i Justitiedepartementet.
Här kan även nämnas att regeringen i lagrådsremissen Våld mot kvinnor (s. 95)
föreslagit att underlåtenhet att under vissa förutsättningar anmäla eller på
annat sätt avslöja vissa grova sexualbrott (våldtäkt, grov våldtäkt, grovt
sexuellt utnyttjande av underårig eller grovt koppleri) skall straffbeläggas.
Utskottet anser att frågan om hur straffansvaret för underlåtenhet att
avslöja brott bör vara utformat framstår som angelägen. Emellertid vill
utskottet inte föregripa den pågående beredningen, och utskottet avstyrker
motion Ju703 i nu aktuell del. Till den särskilda frågan om underlåtenhet att
avslöja sexualbrott återkommer utskottet i annat sammanhang (se 1997/98:JuU13).
Underlåtenhet att bistå nödställda
I två motioner tas upp frågan om straff för den som underlåter att bistå
nödställd. I motion Ju720 (c) föreslås sålunda, främst i syfte att bekämpa
våldet i samhället, en skyldighet att ingripa och hjälpa offret. I motion Ju718
(m) begärs en lagändring innebärande en skyldighet att bistå den som befinner
sig i en nödsituation. I motionen nämns pågående misshandel samt drunknings-
och trafikolyckor.
Beträffande frågan om skyldighet att bistå nödställda innebär dagens regler
att det inte finns någon generell straffsanktionerad skyldighet att ingripa i
situationer som är farliga för andra personer. Vissa regler finns dock som
stipulerar en skyldighet att vidta räddningsåtgärder. I 39 § räddnings-
tjänstlagen (1986:1102) föreskrivs sålunda en allmän varnings- och
alarmeringsskyldighet. Den som upptäcker eller på annat sätt får kännedom om en
brand eller en olyckshändelse som innebär fara för någons liv eller allvarlig
risk för någons hälsa eller för miljön skall, om det är möjligt, varna dem som
är i fara samt vid behov tillkalla hjälp. Detsamma gäller den som får kännedom
om att det föreligger en överhängande fara för brand eller liknande
olyckshändelse. Skyldigheten att varna eller tillkalla hjälp är
straffsanktionerad. Här kan även nämnas 5 § trafikbrottslagen (1951:649) vari
s.k. smitning straffbeläggs. Vidare finns en icke straffsanktionerad
bestämmelse i 14 § vägtrafikkungörelsen vari föreskrivs att den som med eller
utan egen skuld haft del i trafikolycka skall stanna och i mån av förmåga lämna
hjälp åt skadade. Även inom sjöfarten finns bestämmelser som här är av
intresse. Enligt 20 kap. 7 § sjölagen (1994:1009) straffas sålunda befälhavare
med böter eller fängelse i högst två år, om han försummar att lämna den som han
anträffar i sjönöd all hjälp som är möjlig och behövlig för att den nödställde
skall kunna räddas, förutsatt att det kan ske utan allvarlig fara för det egna
fartyget eller de ombordvarande. Samma gäller om han, efter sammanstötning med
annat fartyg, försummar att lämna det andra fartyget och de ombordvarande där
all behövlig och möjlig hjälp för räddning ur den uppkomna faran, förutsatt att
det kan ske utan allvarlig fara för det egna fartyget eller de ombordvarande.
Befälhavaren är även skyldig att göra allt som står i hans makt för att rädda
de ombordvarande, om hans eget fartyg råkat i sjönöd. Slutligen har befälhavare
för luftfartyg enligt 5 kap. 7 § luftfartslagen (1957:297) om luftfartyget
råkar i nöd, en straffsanktionerad skyldighet att göra allt vad han kan för att
rädda de ombordvarande samt flygplanet och det gods som finns ombord.
Straffansvarsutredningen föreslår att det införs en särskild
straffbestämmelse avseende underlåtenhet att bistå nödställd. Utredningen ansåg
att det i vissa situationer förefaller finnas ett väl stort avstånd mellan vad
som för gemene man torde framstå som ett i hög grad straffvärt och moraliskt
förkastligt agerande och vad lagstiftningen pekar ut som straffvärt.
Utredningen anför att det framstår som i hög grad stötande att inte någon som
helst påföljd inträder för en underlåtenhet att bidra till räddandet av annans
liv eller hälsa i situationer där detta kunnat ske utan olägenhet för den
försumlige. En sådan underlåtenhet framstår också enligt utredningen för de
flesta som betydligt mer straffvärd än andra beteenden som redan i dag är
straffbelagda, t.ex. underlåtenhet att lämna in hittegods.
När det gäller straffbestämmelsens utformning föreslår utredningen ett
straffrättsligt ansvar för den som underlåter att ingripa för att bistå en
person som befinner sig i allvarlig fara för liv eller hälsa eller i en därmed
jämförlig situation. En förutsättning för straffansvar skall dock enligt
utredningen vara att det med hänsyn till omständigheterna skäligen kunde
begäras att han skulle ingripa. I ringa fall skall inte dömas till ansvar. Till
ansvar skall vidare - enligt förslaget - endast dömas om ett ingripande kan ske
utan fara för den handlande själv eller någon annan. När det gäller kravet på
åtgärder anser utredningen att det generellt sett inte bör ställas höga krav. I
många olyckssituationer bör det räcka med att man tillkallar hjälp av
ambulanspersonal, polis eller brandkår. I andra situationer kan det enligt
utredningens uppfattning krävas en mer aktiv insats, t.ex. att man bistår med
transportmedel för skadade personer eller att man drar upp en person, som
håller på att drunkna, ur vattnet. Det bör enligt utredningen finnas en
relativt god marginal till den handlingsskyldiges förmån.
Utredningen föreslår att straffet för underlåtenhet att bistå en nödställd
skall vara böter eller fängelse i högst två år.
Straffansvarsutredningens förslag i denna del har remissbehandlats och
förslaget bereds nu i Justitiedepartementet.
Utskottet kan inledningsvis konstatera att frågan om det bör vara straffbart
att underlåta att bistå nödställda är av stor betydelse. Utan att vilja
föregripa resultatet av beredningen av utredningens arbete vill utskottet
framhålla att en generell straffrättslig reglering av frågan kan bidra till att
lagens innehåll i högre utsträckning kommer att sammanfalla med det allmänna
rättsmedvetandet. Särskilt viktigt torde det vara att sådana nödsituationer som
består i att någon utsätts för brott omfattas av en kommande reglering.
Utskottet avstyrker med dessa uttalanden motionerna Ju718 och Ju720 i denna
del.
Narkotika
Påföljden för grovt narkotikabrott
I motionerna Ju904 och So628 (båda m) begärs en lagändring så att livstids
fängelse införs för grov narkotikabrottslighet.
Påföljden för grovt narkotikabrott är fängelse i lägst två och högst tio år.
När fråga är om flera brott får enligt 26 kap. 2 § brottsbalken fängelse sättas
över det svåraste av det högsta straff som kan följa på brotten. Detta innebär,
när det gäller grovt narkotikabrott, att påföljden som högst kan bestämmas till
fängelse i 14 år. Vid återfall kan härutöver den särskilda
straffskärpningsregeln i 26 kap. 3 § brottsbalken användas. Det maximala
straffet blir då fängelse i 18 år.
Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden liknande det nu aktuella.
Senast skedde det i betänkandet 1996/97:JuU7 s. 21. Utskottet hänvisade då till
tidigare uttalanden vari bl.a. konstaterats att de straff som mäts ut för grovt
narkotikabrott regelmässigt är långa och att något behov av ytterligare
straffskärpning inte föreligger. Utskottet vidhöll sin tidigare intagna
ståndpunkt och avstyrkte motionen.
Utskottet ser ingen anledning att frångå sitt tidigare ställningstagande i
frågan, och utskottet avstyrker motionerna Ju904 och So628 i nu aktuella delar.
Förverkande av narkotikatillbehör
I motion Ju910 (c) begärs lagstiftning som gör det möjligt att förverka
narkotikatillbehör även i de fall utrustningen inte hittats i samband med
beslag av narkotika.
Enligt 6 § narkotikastrafflagen (1968:64) kan föremål som är särskilt ägnade
att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika förverkas om
de anträffas hos någon som begått brott mot narko-
tikastrafflagen, i ett utrymme som disponeras av honom eller i förbindelse med
narkotika som varit föremål för brott enligt lagen. Denna regel kan tillämpas
på sprutor, haschpipor m.m. som kommit till användning. För det fall något
narkotikabrott inte begåtts kan man däremot inte förverka föremålen enligt
narkotikastrafflagen.
I 36 kap. 3 § 1 brottsbalken finns emellertid en allmän bestämmelse som
medger förverkande utan krav på att något brott ägt rum. Förverkande kan ske i
fråga om föremål som på grund av sin särskilda beskaffenhet och
omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning. Med stöd
av bestämmelsen har ett antal pipor förklarats förverkade i ett
hovrättsavgörande (Svea hovrätts dom den 17 december 1996 i mål B 1663/96).
Utskottet har tidigare behandlat ett liknande motionsyrkande (se bet.
1996/97:JuU7 s. 21 f). Utskottet anförde då att möjligheterna att kunna ta i
beslag och förverka tillbehör som behövs för att bruka narkotika är av stor
betydelse i kampen mot narkotikamissbruket. Utskottet noterade - mot bakgrund
av vad som då inhämtats om ett kommande utredningsdirektiv i ämnet - med
tillfredsställelse att frågan om förverkande av sådana tillbehör skulle komma
att utredas. Mot den bakgrunden ansåg utskottet att det saknades skäl för
riksdagen att ta något initiativ med anledning av de då aktuella motionerna.
Den 20 mars 1997 tillkallades en särskild utredare för att utreda frågor om
förverkande av vinning av brott (dir. 1997:48). Enligt direktiven skall
utredaren dessutom bl.a. undersöka behovet av regeländringar inom mera
speciella områden, exempelvis frågor om förverkande av narkotikatillbehör. I
direktiven nämns att det från polis- och åklagarhåll sagts att rättsläget synes
vara osäkert när det gäller förverkande av vissa slag av tillbehör vid
hantering av narkotika, främst pipor som används för att röka hasch.
Utredningsuppdraget skall redovisas före utgången av mars 1999.
Utskottet har tidigare välkomnat att frågan om förverkande av
narkotikatillbehör skulle komma att utredas. Utskottet kan nu konstatera att
utredningsarbetet pågår, och utskottet saknar anledning att föregripa
resultatet av det arbetet. Motion Ju910 i denna del avstyrks.
Eget bruk av narkotika
I motion So649 (v) hävdas att användning av narkotika inte bör medföra straff.
Missbruket bör som motionen får förstås bekämpas genom att missbrukarna erbjuds
rehabilitering.
Eget bruk av narkotika kriminaliserades år 1988 (prop. 1987/88:71, JuU13,
rskr. 280). Då infördes också en särskild straffskala för ringa narkotikabrott
som bestått i eget bruk; endast böter ingick i den. Vidare gällde att det inte
skulle dömas till ansvar, om en sådan gärning uppdagats genom att
gärningsmannen sökt eller underkastat sig vård.
År 1993 slopades den särskilda straffskalan (prop. 1992/93:142, JuU17, rskr.
221). Den allmänna straffskalan i 2 § narkotikastrafflagen (1968:64) med böter
eller fängelse i högst sex månader gäller alltså även för eget bruk av
narkotika. Lagändringen innebar också att den särskilda regeln om ansvarsfrihet
togs bort.
Syftet med 1993 års ändring var att åstadkomma utrymme för en mer
differentierad påföljdspraxis även om huvudregeln alltjämt borde vara att eget
bruk skall bestraffas med böter. Departementschefen ansåg vidare att det inte
fanns anledning att anta att de rättstillämpande myndigheterna vid ett ringa
narkotikabrott skulle agera på ett sådant sätt att möjligheterna till vård
skulle spolieras. Vidare framhölls bl.a. att reglerna om åtalsunderlåtelse i
rättegångsbalken gav åklagaren stort utrymme att underlåta åtal i de fall som
omfattades av den då gällande särskilda regeln om ansvarsfrihet. Utskottet
delade departementschefens bedömningar angående avskaffandet av särregleringen
i 2 § narkotikastrafflagen.
Här kan även redovisas en del uppgifter ur kriminalstatistiken för år 1995.
Totalt lagfördes 9 545 personer för narkotikabrott. Av de personer som
lagfördes genom dom eller strafföreläggande hade 2 184 personer gjort sig
skyldiga till narkotikabrott bestående i eget bruk. De brotten ansågs
huvudsakligen som ringa narkotikabrott.
I sammanhanget kan även nämnas att det pågår en studie inom BRÅ för att bl.a.
belysa effekterna av kriminaliseringen av eget narkotikabruk.
Efter 1993 års lagändring beslutade Rikspolisstyrelsen att genomföra en
försöksverksamhet med sållningsinstrument för analys av narkotika i urin.
Verksamheten utvärderades i RPS rapport 1995:9. I rapporten konstateras
sammanfattningsvis att den nya lagstiftningen om eget bruk av narkotika blivit
ett effektivt verktyg för polisen i kampen mot narkotikahanteringen.
Lagändringen har enligt rapporten underlättat polisens arbete när det gäller
att upptäcka missbrukare i början av karriären, att hålla etablerade
missbrukare under uppsikt och att motivera dem till frivillig vård samt att
visa unga och presumtiva narkotikamissbrukare att upptäcktsrisken är hög.
Av Polisväsendets årsredovisning för 1995/96 (s. 17) framgår att antalet
provtagningar i samband med skälig misstanke om eget bruk av narkotika ökade
från 9 000 år 1995 till 10 500 år 1996. Vidare anförs att ett ökat bruk av
sållningsprov har medfört att eget bruk av narkotika upptäcks oftare och att
risken för upptäckt blivit större.
Utskottet anser att starka kriminalpolitiska skäl talar för att all
befattning med narkotika skall vara kriminaliserad. Härtill kommer att den
nuvarande straffskalan i praktiken inneburit ett effektivt verktyg för polisen
i kampen mot narkotikan. Utskottet ser alltså ingen anledning att
avkriminalisera bruket av narkotika. Utskottet avstyrker motion So649 i denna
del.
Vissa påföljdsfrågor
Straffsystemkommittén
Straffsystemkommittén (dir. 1992:47) har i sitt betänkande Ett reformerat
straffsystem (SOU 1995:91) gjort en övergripande översyn av brottsbalkens
påföljdssystem. Innehållet i denna har utförligt redovisats i utskottets
betänkande 1995/96:JuU2 s. 7 f.
I motion Ju910 (c) anförs att reformeringen av påföljdssystemet bör fortsätta
i enlighet med vad Straffsystemkommittén föreslagit.
Utskottet har tidigare behandlat ett motionsyrkande liknande det nu aktuella
(se bet. 1996/97:JuU7 s. 17 f). Utskottet vidhöll då sin tidigare intagna
ståndpunkt att resultatet av den pågående översynen av påföljdssystemet borde
avvaktas. Utskottet intog samma ståndpunkt under våren 1997 (bet. 1996/97:JuU12
s. 13 f) då utskottet tog ställning till motionsyrkanden om påföljder för unga
lagöverträdare.
I årets budgetproposition (prop. 1997/98:1 utg.omr. 4 avsnitt 2.4.2) nämns
att utvecklingen av alternativ till fängelsestraff fortsätter och att en
översyn av straffsystemet pågår.
Regeringen avser att i mars månad lägga fram ett förslag till nytt
påföljdssystem. Härigenom torde motion Ju910 i denna del vara tillgodosedd och
utskottet avstyrker bifall till motionen i denna del.
Återkallelse av körkort
Enligt gällande ordning handläggs brottmål i tingsrätt och körkortsmål i
länsrätt.
I motion Ju713 (s) begärs en översyn av hur körkortsåterkallelser inverkar på
frågor om påföljdsval och straffmätning. I motionen anförs att det är viktigt
att hela straffpåföljden ses i ett sammanhang.
I betänkandet 1993/94:JuU11 (s. 21) behandlade utskottet en motion med ett
liknande innehåll; motionsyrkandet avsåg att trafikmål och körkortsmål borde
handläggas vid samma domstol. Utskottet hänvisade bl.a. till
Domstolsutredningen som i sitt betänkande Domstolarna inför 2000-talet (SOU
1991:106 Del A s. 248 f) ansåg att körkortsmålen inte skall flyttas över till
de allmänna domstolarna utan ligga kvar hos förvalt-ningsdomstolarna. Utskottet
ville inte föregripa beredningen av betänkandet och avstyrkte motionen. I den
därpå följande propositionen (prop. 1993/94:133 s. 42 f) delade regeringen
utredningens uppfattning. Regeringen ansåg i och för sig att det fanns en
fördel med att flytta över körkortsmålen till allmän domstol eftersom frågan om
ansvar för trafikbrott kunde avgöras vid samma tillfälle som frågan om
körkortsingripande på grund av brottet. Häremot talade emellertid att merparten
av körkortsmålen inte grundar sig på en dom från allmän domstol utan på ett
godkänt föreläggande av ordningsbot eller strafföreläggande. Därtill kom att
alla mål som gäller körkorts-ingripande inte grundar sig på trafikbrott utan de
kan grunda sig på andra förhållanden, t.ex. sjukdom.
Med stöd av resultaten från en enkät som Domstolsutredningen gjort ansåg
regeringen att körkortsmålens anknytning till mål i tingsrätt uppenbarligen var
förhållandevis liten. Vidare anförde regeringen att körkortsingripande till
följd av trafikbrott är föranlett av trafiksäkerhetsskäl och inte utgör en
brotts-påföljd. - Här kan även nämnas att det i 29 kap. 5 § brottsbalken finns
en bestämmelse som innehåller en uppräkning av omständigheter som generellt
skall beaktas i lindrande riktning vid straffmätningen. En sådan omständighet
är att den tilltalade till följd av brottet drabbats av avskedande eller
uppsägning från anställning eller av annat hinder eller synnerlig svårighet i
yrkes- eller näringsutövning. Detsamma gäller om det finns grundad anledning
att anta att han kommer att drabbas av något sådant.
Sammantaget innebar 1994 års ärende att regeringen inte föreslog några
ändringar i handläggningen av körkortsmålen.
Sedan dess har emellertid frågan tagits upp på nytt, och regeringen har i
lagrådsremissen Ny körkortslag m.m. (s. 38 f) anfört bl.a. att ett av problemen
med det nuvarande systemet är att det inte ger ett klart uttryck för vad som är
syftet med körkortsingripanden. Att trafiksäkerhetens krav är det centrala kan
det inte råda något tvivel om. Utformningen och tillämpningen av reglerna om
körkortsingripanden, framför allt vad gäller återkallelser av körkort, medför
dock att ingripandet i betydande grad också får karaktären av ett straff och
synes också uppfattas av enskilda körkortshavare som ett ytterligare straff vid
sidan av själva brottmålsförfarandet. Regeringen anför vidare att den med
beaktande av bl.a. den tekniska utvecklingen på trafikområdet anser att tiden
nu är inne för att göra en mera grundläggande översyn av reglerna för
körkortsingripanden. En sådan översyn bör omfatta en undersökning av vilka
typer av åtgärder som effektivast kan påverka körkortshavarens vilja och
förmåga att rätta sig efter de regler som gäller i trafiken. I det sammanhanget
bör enligt regeringen också dessa reglers samband med brottmålsprocessen vid
trafikförseelser och andra regelöverträdelser som kan ha betydelse för
körkortsinnehavet ses över.
Lagrådet understryker i sitt svar på remissen att frågan om
körkortsingripande med anledning av brott, särskilt beträffande längden av
spärrtiden, synes ha kommit att präglas av ett mer straffrättsligt tänkande,
med en ganska bestämd praxis rörande olika långa spärrtider vid olika typer av
brott eller trafikförseelser. I detta läge talar enligt Lagrådet starka
principiella skäl för att även frågan om körkortsåterkallelse med anledning av
brott prövas i brottmålsprocessen. Vidare utgår Lagrådet från att den aviserade
översynen kommer att omfatta även en fråga av stor principiell betydelse,
nämligen huruvida det svenska systemet för körkortsåterkallelse vid brott är
förenlig med Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna. Enligt art. 4
punkt 1 i det sjunde tilläggsprotokollet till konventionen får ingen rannsakas
eller straffas på nytt genom brottmålsförfarande i samma stat för ett brott för
vilket han redan blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och
rättsordningen i den staten. Lagrådet anför vidare att det i flertalet EU-
stater, i överensstämmelse med denna regel, synes förhålla sig så att frågan om
körkortsåterkallelse på grund av brott handhas av brottmålsdomstolen i den
process där frågan om straffrättsligt ansvar för brottet prövas.
Utskottet konstaterar att frågan om sambandet mellan straff och
körkortsåterkallelse samt handläggningen av körkortsmål kommer att utredas.
Någon anledning till åtgärd med anledning av motion Ju713 finns alltså inte,
och utskottet avstyrker bifall till den.
Etniska minoriteter
I motion 1996/97:Ju922 (v) berörs flera frågor som har anknytning till
kriminaliteten bland invandrare. Motionärerna begär bl.a. att den skall
kartläggas, analyseras och följas upp. I motionen påpekas vidare bl.a. att
etniska minoriteter inte skall särbehandlas inom rättsväsendet.
Enligt 2 kap. 15 § regeringsformen får lag eller annan föreskrift inte
innebära att någon medborgare missgynnas därför att han med hänsyn till ras,
hudfärg eller etniskt ursprung tillhör en minoritet. Av 1 kap. 1 §
regeringsformen följer vidare att den offentliga makten skall utövas under
lagarna.
I BRÅ:s rapport Invandrares och invandrares barns brottslighet - en
statistisk analys (BRÅ 1996:2) undersöks om invandrare och/eller invandrares
barn är över- eller underrepresenterade vad avser brottslighet av olika slag.
Vidare görs vissa skattningar beträffande den faktiska brottsligheten. I
rapporten anges uttryckligen att det primära syftet inte är att studera
orsakerna till invandrares över- eller underrepresentation. Vissa hypoteser som
förekommer i debatten om invandrares brottslighet analyseras dock redan i den
nu föreliggande rapporten.
När det gäller resultatet av BRÅ:s arbete kan följande nämnas. Både
invandrare och invandrares barn är överrepresenterade när det gäller att vara
registrerad för brott. Baserat på den s.k brottsparticipationen (andelen av en
grupp som registrerats för brott) är överrepresentationen för invandrare
jämfört med svenskar 2,1. Det innebär att en drygt dubbelt så stor andel
invandrare som svenskar registrerades för brott under den period som
undersökningen avsåg, dvs. 1985-1989. För invandrares barn är motsvarande
siffra 1,5.
Vad härefter gäller frågan om invandrarnas överrepresentation i den
registrerade brottsligheten också har sin motsvarighet i verkligheten prövas en
del hypoteser i rapporten. Av intresse här är hypotesen att sannolikheten för
att invandrare skall upptäckas och därmed registreras är högre än den är för
svenskar. I rapporten dras den slutsatsen att det är mindre sannolikt att
invandrare i någon högre grad löper större risk att registreras för ett
begånget brott än svenskar. Den bedömningen baseras dels på utländska resultat,
dels på det faktum att invandrares överrepresentation är generell och gäller
alla enskilda brottstyper, även sådana där det inte bör finnas skillnader i
sannolikheten att registreras för ett begånget brott, t.ex. därför att vittnen
normalt saknas. Undantag görs dock i rapporten för enstaka brottstyper, t.ex.
butiksstöld och vissa typer av våldtäkt. I rapporten sägs vidare att det inte
tycks vara så att invandrare diskrimineras i domstolarna så till vida att de
skulle löpa större risk än svenskar att dömas för de brott de är misstänkta
för, något som det enligt rapporten finns tecken på i vissa andra länder. Denna
uppfattning baseras, enligt vad utskottet inhämtat, på en jämförelse mellan
statistik över dels misstänkta, dels lagförda personer.
Här kan även nämnas att Centrum för invandringsforskning (CEIFO) på uppdrag
av Diskrimineringsombudsmannen bl.a. har undersökt invandrares förtroende för
myndigheter m.m. Av rapporten Invandrare om diskriminering II framgår (s. 48)
att mellan 46 och 71 % av de tillfrågade i olika invandrargrupper hade ganska
stort eller mycket stort förtroende för domstolarna.
En annan fråga som tas upp i motionen är frågan om utvisning på grund av
brott. I 4 kap. 10 § utlänningslagen (1989:529) finns bestämmelser om det. Av
dem framgår bl.a. att domstolen skall ta hänsyn till utlänningens anknytning
till det svenska samhället. Därvid skall den särskilt beakta utlänningens
levnadsomständigheter och familjeförhållanden samt hur länge utlänningen har
vistats i Sverige.
Även frågan om frigivningsförberedelser beträffande dömda som tillhör en
etnisk minoritet tas upp i motionen.
I 16 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt finns en bestämmelse i
denna fråga. Där föreskrivs sålunda att det vid förberedande av intagens
frigivning särskilt skall eftersträvas att han bereds lämplig anställning eller
annan försörjningsmöjlighet samt lämplig bostad. Vidare sägs att det så långt
möjligt skall vidtas åtgärder för att tillgodose hans behov av undervisning,
utbildning eller ekonomiskt, socialt eller medicinskt stöd. Till denna
bestämmelse anknyter vissa bestämmelser i förordningen (1974:248) om
kriminalvård i anstalt.
I regleringsbrevet för kriminalvården för innevarande budgetår anförs att
kriminalvården skall öka de insatser som bidrar till att den intagne skall få
bostad, sysselsättning och försörjning vid frigivningen. Ett åter-
rapporteringskrav är knutet till detta verksamhetsmål varvid kriminalvården
även skall göra en bedömning av hur samarbetet med andra myndigheter har
fungerat.
Vidare kan nämnas att regeringen enligt årets budgetproposition (prop.
1997/98:1 utg.omr. 4 avsnitt 6.4.1) överväger att ge ett uppdrag till berörda
myndigheter att inkomma med förslag till åtgärder för att förbättra de intagnas
frigivningssituation och därigenom minska risken för återfall i brott. Denna
fråga bereds för närvarande i Justitiedepartementet.
Slutligen kan nämnas att Brottsförebyggande rådet (BRÅ) i årets
regleringsbrev fått i uppdrag att genomföra en kartläggning av
frigivningssituationen för personer som avtjänat fängelsestraff. Kartläggningen
skall avse de nyss angivna insatserna från såväl kriminalvårdens som andra
myndigheters sida och den skall belysa hur ansvaret fördelas mellan
kriminalvården och andra berörda myndigheter, dvs. kommuner,
arbetsmarknadsmyndigheter, utbildningsmyndigheter m.fl. Den skall också belysa
i vilka former och i vilken omfattning samverkan mellan myndigheterna sker. BRÅ
skall också klargöra om det föreligger ekonomiska eller andra hinder, som gör
att man måste frångå planeringen inför frigivningen eller att åtgärder som
inletts under verkställigheten, t.ex. behandling för missbruk, inte kan
fullföljas efter frigivningen. Kart-läggningen skall redovisas senast den 1
augusti 1998.
Utskottet har självfallet ingen annan uppfattning än motionärerna när det
gäller särbehandling av etniska minoriteter. Samtidigt konstaterar utskottet,
som nämnts ovan, att det gjorts en kartläggning av invandrares brottslighet av
BRÅ. Undersökningen tyder på att det finns en viss överrepresentation för
invandrare när det gäller kriminalitet. Även om BRÅ:s rapport inte medger några
säkra slutsatser om orsakerna till överrepresentationen finns det enligt
utskottets mening anledning att framhålla att rapporten knappast ger fog för
misstanken att invandrare i någon mening skulle kunna sägas vara diskriminerade
inom rättsväsendet. Utskottet har för avsikt att anordna en utfrågning i ämnet
under våren 1998.
Vad härefter gäller frågan om vilka hänsyn som skall tas vid prövning av
frågor om utvisning på grund av brott konstaterar utskottet att det av den
redan i dag gällande lagstiftningen följer att domstolarna skall beakta de
omständigheter som motionärerna påtalar.
När det till slut gäller frigivningssituationen står det till en början klart
att utländska medborgare kan befinna sig i en speciell situation. Regeringen
har också vidtagit flera åtgärder på området, vartill kommer det i budget-
propositionen aviserade arbetet. Utskottet känner mot denna bakgrund ingen oro
för att de eventuella problem som finns på området inte kommer att
uppmärksammas.
Utskottet anser att något initiativ från riksdagen med anledning av motion
Ju922 inte behövs. Motionen avstyrks.
Livstidsstraffet
I motion Ju929 (v) begärs att livstidsstraffet skall avskaffas och ersättas med
tidsbestämt straff.
Fängelse på livstid stadgas för närvarande, förutom för vissa av brotten i 22
kap. brottsbalken om landsförräderi m.m., för ett fåtal brott, bl.a. för mord,
grov mordbrand, grov allmänfarlig ödeläggelse, grovt spioneri och folkmord.
Regeringen kan av nåd tidsbestämma ett livstidsstraff. Under åren 1987-1997
tidsbestämdes 15 livstidsstraff. Tidsbestämningen beslutades efter det att i
genomsnitt mellan åtta och nio år avtjänats och fängelsestraffen tidsbestämdes
till i genomsnitt mellan 16 och 17 år. Det bör dock anmärkas att det under
periodens senare del finns en tendens mot en senare tidsbestämning och en
längre strafftid. I sammanhanget bör även nämnas att reglerna om villkorlig
frigivning tillämpas i vanlig ordning efter det att straffet tidsbestämts.
Utskottet har tidigare behandlat ett liknande motionsyrkande (se bet.
1996/97:JuU7 s. 20 f). Utskottet kunde då inte se att det fanns skäl att
föreslå ett avskaffande av livstidsstraffet.
Utskottet vidhåller sin tidigare redovisade inställning och avstyrker motion
Ju929 i denna del.
Påföljd vid flera brott
I motion Ju714 (m) förespråkas ett avskaffande av vad som kallats mängdrabatten
vid flera brott.
Reglerna om hur fängelse får användas som straff för flera brott finns i 26
kap. 2 § brottsbalken. Av dem följer att fängelse får användas som gemensamt
straff om fängelse kan följa på något av brotten. Fängelse på viss tid får inte
överstiga de högsta straffen sammanlagda med varandra. De får inte heller
överstiga det svåraste straffet med mer än ett år om det svåraste straffet är
kortare än fängelse i fyra år. Om det svåraste straffet är fängelse i fyra år
men inte uppgår till fängelse i åtta år får det svåraste straffet överskridas
med två år. Om slutligen det svåraste straffet är fängelse i åtta år eller
längre får det svåraste straffet överskridas med fyra år.
Det anförda innebär t.ex. att straffet för två eller flera fall av misshandel
och/eller stöld maximalt är fängelse i tre år. Om däremot flera fall av t.ex.
grov stöld föreligger till bedömning är det maximala straffet fängelse i åtta
år.
Här bör även nämnas att det enligt 29 kap. 1 § brottsbalken är den samlade
brottslighetens straffvärde som skall ligga till grund för domstolens bedömning
beträffande straffmätningen.
Utskottet konstaterar att straffmaximum i en avsevärd utsträckning får
överskridas när någon skall dömas för flera brott. Härtill kommer att det
alltid är det samlade straffvärdet av de brott som föreligger till bedömning
som skall läggas till grund för domstolens ställningstagande i påföljdsfrågan.
Utskottet anser mot denna bakgrund att de nuvarande reglerna erbjuder goda
möjligheter att nyansera påföljdsbedömningen för det fall att den tilltalade
samtidigt skall dömas för flera brott. Utskottet avstyrker motion Ju714.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande förbud mot diskriminering av funktionshindrade
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju711 och 1997/98:Ju721,
2. beträffande obehörigt utnyttjande av annans identitet
att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju705,
res. 1 (m, c, fp, mp, kd)
3. beträffande utförsel av stöldgods
att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju707,
4. beträffande snatteri
att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju910 yrkande 9,
res. 2 (m, c)
5. beträffande rån
att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju712,
6. beträffande olaga hot
att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju934 yrkande 8,
7. beträffande brott mot griftefrid
att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju722,
8. beträffande drograttfylleri
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju910 yrkande 23 och 1997/98:So675
yrkande 4,
res. 3 (c, mp)
9. beträffande eftersupning m.m.
att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju224,
res. 4 (fp)
10. beträffande psykiskt störda lagöverträdare
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Ju922 yrkande 6, 1997/98:Ju512,
1997/98:Ju904 yrkande 30 och 1997/98:Ju929 yrkande 13,
res. 5 (m)
res. 6 (v)
11. beträffande den s.k. Lindomeproblematiken
att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju720 yrkande 1,
12. beträffande underlåtenhet att avslöja brott
att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju703 yrkande 2,
res. 7 (mp)
13. beträffande underlåtenhet att bistå nödställda
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju718 och 1997/98:Ju720 yrkande 2,
14. beträffande påföljden för grovt narkotikabrott
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju904 yrkande 14 och 1997/98:So628
yrkande 9,
res. 8 (m)
15. beträffande förverkande av narkotikatillbehör
att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju910 yrkande 22,
res. 9 (c)
16. beträffande eget bruk av narkotika
att riksdagen avslår motion 1997/98:So649 yrkande 2,
res. 10 (v)
17. beträffande Straffsystemkommittén
att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju910 yrkande 15,
18. beträffande återkallelse av körkort
att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju713,
res. 11 (m, fp)
19. beträffande etniska minoriteter
att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju922 yrkande 7,
res. 12 (v, mp)
20. beträffande livstidsstraffet
att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju929 yrkande 12,
res. 13 (v, mp)
21. beträffande påföljden vid flera brott
att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju714.
res. 14 (m)
Stockholm den 10 februari 1998
På justitieutskottets vägnar
Gun Hellsvik
I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Lars-Erik Lövdén (s), Birthe
Sörestedt (s), Göran Magnusson (s), Sigrid Bolkéus (s), Göthe Knutson (m),
Märta Johansson (s), Ingbritt Irhammar (c), Margareta Sandgren (s), Anders G
Högmark (m), Siw Persson (fp), Ann-Marie Fagerström (s), Alice Åström (v), Maud
Ekendahl (m), Kia Andreasson (mp), Rolf Åbjörnsson (kd) och Helena Frisk (s).
Reservationer
1. Obehörigt utnyttjande av annans identitet (mom. 2)
Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Ingbritt Irhammar (c), Anders G Högmark
(m), Siw Persson (fp), Maud Ekendahl (m), Kia Andreasson (mp) och Rolf
Åbjörnsson (kd) anför:
Enligt vår mening visar Personnummerutredningen entydigt på ett behov av att
kriminalisera det obehöriga användandet av en annan persons identitet. Det
förslag till reglering som utredningen lagt fram och som har remissbehandlats
bör alltså snarast leda till lagstiftning.
Regeringen bör under våren 1998 återkomma till riksdagen med ett förslag till
lagändring som tillgodoser vad vi nu anfört.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande obehörigt utnyttjande av annans identitet
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju705 som sin mening ger
regeringen till känna vad som anförts i reservation 1.
2. Snatteri (mom. 4)
Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Ingbritt Irhammar (c), Anders G Högmark
(m) och Maud Ekendahl (m) anför:
När det gäller frågan om stöldbrott som kan anses ringa bör rubriceras som
stöld eller som snatteri anser vi - oavsett vilket ställningstagande som görs
när det gäller bötesstraffets tillämpningsområde - att uttrycket snatteri bör
utmönstras. Det uttrycket för - såsom Straffsystemkommittén framhållit -
tankarna till ett ganska bagatellartat brott. Kommitténs förslag i den delen
bör alltså som vi ser det genomföras.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om lagändring i enlighet
med vad vi nu anfört.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande snatteri
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju910 yrkande 9 som sin mening
ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 2.
3. Drograttfylleri (mom. 8)
Ingbritt Irhammar (c) och Kia Andreasson (mp) anför:
Vi anser att det är ytterst viktigt att få bort narkotikan från trafiken.
Sannolikt är de narkotikaberusade förarna en lika stor trafikfara som de som
är
berusade av alkohol. Detta gäller inte bara vägtrafiken utan även på sjön. Som
vi ser det saknas emellertid en lagstiftning som medför ett effektivt förbud
mot att framföra fordon under påverkan av narkotika. Ett problem i
sammanhanget
är svårigheterna för polis och åklagare att bevisa att föraren framfört
fordonet på ett trafikfarligt sätt. Lagstiftningen på området bör därför
ändras.
Ett sätt kan vara att införa en principiell nollgräns för narkotika i
trafiken. Om den drogpåverkade föraren alltså har en viss halt narkotika i
kroppen bör han kunna dömas. Vi vill påpeka att det finns teknik och
analysmetoder för att säkerställa droghalterna och att Sverige kan använda sig
av internationellt accepterade tröskelvärden.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till lagändringar.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 8 bort ha följande lydelse:
8. beträffande drograttfylleri
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Ju910 yrkande 23 och
1997/98:So675 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i reservation 3.
4. Eftersupning m.m. (mom. 9)
Siw Persson (fp) anför:
Jag anser att rattfylleriet har tagit sådana proportioner att såväl
lagstiftaren som polisen måste söka nya aktiva vägar för att minimera det.
Även
om det kan utläsas klara förbättringar i fråga om insatser - här tänker jag på
sänkningen av gränsen för rattfylleri till 0,2 promille - är det viktigt att
förbättra insatserna, om målet med en ?nollvision? skall kunna förverkligas.
Insatserna måste som jag ser det förfinas för att trafiken skall bli säker och
drogfri.
För att åstadkomma detta krävs ett aktionsprogram. Den arbetsgrupp som på
Rikspolisstyrelsens uppdrag lämnat förslag på åtgärder för bekämpa
rattfylleriet har redovisat en karta av åtgärder, allt från trafikskolornas
utbildning till aktivt polisarbete och sociala insatser.
En särskild fråga i detta sammanhang är hur problemet med s.k. eftersupning
bör hanteras. Enligt min mening är det ett stort problem vid inträffade
trafikolyckor att föraren lämnar platsen och vid påträffandet är påverkad av
alkohol. Inte sällan uppger han att han på grund av chock druckit alkohol
efter
olyckan. Det uppstår då bevissvårigheter. Jag anser inte att det argument om
rättssäkerhetsskäl som utskottet vid tidigare behandling av frågan anfört som
skäl emot en lagstiftning mot eftersupning är hållbart. Jag anser därför att
lagstiftningen i Norge bör utgöra en förebild för en svensk reglering av
frågan. Den norska lagen innebär att det är straffbart att dricka alkohol en
viss tid efter ett körtillfälle om föraren i vart fall borde ha förstått att
en polisutredning kan bli följden av körningen.
Det ankommer på regeringen att vidta åtgärder i fråga om det s.k. 27-
punktsprogrammet. Vidare bör regeringen återkomma till riksdagen med förslag
till lagändringar avseende eftersupning.
Jag anser att utskottets hemställan under moment 9 bort ha följande lydelse:
9. beträffande eftersupning m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju224 som sin mening ger
regeringen till känna vad som anförts i reservation 4.
5. Psykiskt störda lagöverträdare (mom. 10)
Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Anders G Högmark (m) och Maud Ekendahl
(m)
anför:
Vi är starkt kritiska till den ordning som gäller i fråga påföljden för
psykiskt störda lagöverträdare. Många av de farligaste brottslingarna finns
bland dem som överlämnas till psykiatrisk vård. Till saken hör också att det
är
mycket svårt att bedöma om en psykiskt störd brottsling kommer att återfalla i
brottslighet. Beslut om särskild utskrivningsprövning grundas i realiteten på
mer eller mindre kvalificerade gissningar.
Mot denna bakgrund och med beaktande av medborgarnas skyddsintressen anser vi
att det nuvarande förbudet mot att döma psykiskt störda brottslingar till
fängelse bör avskaffas. Det är bara i ett fåtal fall som gärningsmannen är så
allvarligt störd att han över huvud taget inte är medveten om vad han gör sig
skyldig till. Endast i dessa fall anser vi att det är berättigat att
straffriförklara och inte döma ut fängelse. Vård måste vid straffriförklaring
dock alltid ges under sådana former att allmänhetens skyddsintresse
tillgodoses.
Övriga psykiskt störda brottslingar bör i stället dömas till straff. Denna
effekt har till viss del redan uppnåtts genom den lagstiftning som trädde i
kraft den 1 januari 1992. Om de som döms till straff är i behov av psykiatrisk
vård skall de enligt vår mening kunna avtjäna en del eller hela straffet på
psykiatrisk vårdinrättning under kriminalvårdens ansvar. När vårdbehov inte
längre föreligger skall den dömde avtjäna eventuell resterande strafftid i
vanligt fängelse. På motsvarande sätt skall den som fortfarande är psykiskt
sjuk vid tiden för frigivning med tvång kunna överföras till psykiatrisk
vårdinrättning för att där vårdas för att bli frisk innan det kan bli aktuellt
med ett liv i frihet. En sådan ordning som vi nu skisserat skulle gagna såväl
den psykiskt sjuke som den allmänna tryggheten i samhället.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till lagändringar i
enlighet med vad vi nu anfört. Vårt ställningstagande innebär att vi ställer
oss bakom motion Ju904 i denna del samtidigt som vi avstyrker motionerna
Ju922,
Ju512 och Ju929 i aktuella delar.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 10 bort ha följande lydelse:
10. beträffande psykiskt störda lagöverträdare
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju904 yrkande 30 och med avslag
på motionerna 1996/97:Ju922 yrkande 6, 1997/98:Ju512 och 1997/98:Ju929
yrkande 13 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i
reservation 5.
6. Psykiskt störda lagöverträdare (mom. 10)
Alice Åström (v) anför:
Jag anser att psykiskt störda lagöverträdare inte skall dömas till fängelse
utan få vård på institutioner som är uppbyggda för ändamålet.
En ny och växande grupp inom kriminalvården är de psykiskt sjuka. Detta är en
konsekvens av den lagändring som beslutades våren 1991 och till viss del ett
resultat av att institutioner för psykiskt sjuka har avvecklats.
Att antalet psykiskt störda på fängelserna ökar medför en påfrestning på
kriminalvården både vad gäller utbildning av personal och utveckling av vård
och behandling. Speciellt en kategori av psykiskt störda vållar problem för
straffverkställigheten. Det gäller intagna med personlighetsstörningar som tar
sig uttryck i utagerande beteende, förhöjd aggressivitet och benägenhet för
självdestruktiva handlingar. Dessa störningar ligger ofta bakom de brott de är
dömda för. Många av dessa symptom skulle enligt tidigare praxis ha jämställts
med sinnessjukdom och därmed föranlett psykiatrisk vård. Att sluten
psykiatrisk
vård inte längre kommer i fråga beror på att tillståndet i allmänhet inte
anses
behandlingsbart och att psykiatrisk vård därför skulle vara verkningslös.
Enligt den nu gällande ordningen kan dessa således lika gärna sitta på
anstalt.
Den beskrivna gruppen av intagna far ofta illa under fängelsetiden och deras
uppträdande inverkar många gånger negativt på behandlingen av andra intagna.
Utvecklingen går mot att särskilda stödavdelningar inrättas med
mentalskötarutbildad personal. Denna utveckling - som jag inte anser vara
human
- måste brytas. 1991 års lagändring var enligt min mening felaktig, och jag
förordar en återgång till den tidigare gällande ordningen.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till lagändringar i
enlighet med vad jag nu förordat med anledning av motionerna Ju922, Ju512 och
Ju929 i nu aktuella delar. Mitt ställningstagande innebär att jag inte kan
ställa mig bakom motion Ju904 i denna del.
Jag anser att utskottets hemställan under moment 10 bort ha följande lydelse:
10. beträffande psykiskt störda lagöverträdare
att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:Ju922 yrkande 6,
1997/98:Ju512 och 1997/98:Ju929 yrkande 13 samt med avslag på motion
1997/98:Ju904 yrkande 30 som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i reservation 6.
7. Underlåtenhet att avslöja brott (mom. 12)
Kia Andreasson (mp) anför:
Jag anser att det bör finnas en allmän skyldighet i svensk rätt att vara
verksam för att förhindra brott. Vidare bör det enligt min mening finnas en
generell skyldighet att avslöja brott. Dessa skyldigheter bör som jag ser det
vara straffsanktionerade.
Den pågående beredningen bör alltså påskyndas och regeringen snarast
återkomma till riksdagen med förslag till lagändring. Vad jag nu anfört med
anledning av motion Ju703 i denna del bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
Jag anser att utskottets hemställan under moment 12 bort ha följande lydelse:
12. beträffande underlåtenhet att avslöja brott
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju703 yrkande 2 som sin mening
ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 7.
8. Påföljden för grovt narkotikabrott (mom. 14)
Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Anders G Högmark (m) och Maud Ekendahl
(m)
anför:
Vi anser att det behöver sättas in ytterligare åtgärder för att bekämpa
narkotikan. Bakgrunden till denna uppfattning är att unga människors tidigare
så stränga attityd mot narkotika håller på att luckras upp och att såväl
läkare
som polisen varnar för att narkotika och nya kemiska droger sprider sig allt
längre ner i åldrarna.
Inom narkotikahanteringen finns enorma vinster att göra för dem som är
tillräckligt hänsyns- och samvetslösa. De grova narkotikabrottslingarna
profiterar cyniskt på andra människors beroende och olycka. I detta perspektiv
- och med hänsyn till det allmänna rättsmedvetandet - är de straff som i dag
kan utdömas enligt vår mening inte tillräckliga. Lagens strängaste straff,
livstids fängelse, bör därför kunna dömas ut för grovt narkotikabrott.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till lagändring i enlighet
med vad vi nu förordat.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 14 bort ha följande lydelse:
14. beträffande påföljden för grovt narkotikabrott
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Ju904 yrkande 14 och
1997/98:So628 yrkande 9 som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i reservation 8.
9. Förverkande av narkotikatillbehör (mom. 15)
Ingbritt Irhammar (c) anför:
Jag anser att det behövs effektiva åtgärder mot narkotikan i samhället.
Sambandet mellan droger och brott är tydligt och statistiken om
droganvändningen bland ungdomar är enligt min mening alarmerande. Alltfler
ungdomar prövar droger. Erfarenheter visar också på ett ökat experimenterande
med tunga droger bland ungdomar.
För att effektivisera bekämpningen av narkotikan bör möjligheterna att ta i
beslag och förverka de tillbehör som behövs för att bruka narkotika utökas.
Till exempel bör det göras helt klart att haschpipor bör kunna bli föremål för
beslag och förverkande även om de påträffas utan samband med narkotika.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till lagstiftning.
Jag anser att utskottets hemställan under moment 15 bort ha följande lydelse:
15. beträffande förverkande av narkotikatillbehör
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju910 yrkande 22 som sin mening
ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 9.
10. Eget bruk av narkotika (mom. 16)
Alice Åström (v) anför:
Jag anser att kampen mot narkotikan i första hand bör föras genom behandling
av
missbrukarna. Under senare år har i stället det repressiva inslaget i kampen
mot narkotikan ökat. Denna mer repressiva hållning har genomdrivits trots att
rehabilitering inte erbjudits missbrukarna i tillräcklig omfattning.
Enligt min mening är det sålunda inte en uppgift för polisen att bekämpa
själva missbruket. Med den utgångspunkten bör eget bruk av narkotika inte
kunna
föranleda användning av straffprocessuella tvångsmedel. Det räcker således
enligt min uppfattning att straffskalan enbart innehåller böter.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett förslag till lagändring i
enlighet med vad jag nu förordat.
Jag anser att utskottets hemställan under moment 16 bort ha följande lydelse:
16. beträffande eget bruk av narkotika
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:So649 yrkande 2 som sin mening
ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 10.
11. Återkallelse av körkort (mom. 18)
Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Anders G Högmark (m), Siw Persson (fp)
och
Maud Ekendahl (m) anför:
Det går inte att komma ifrån att den som får sitt körkort återkallat på grund
av brott uppfattar återkallelsen som en påföljd för brottet. Enligt vår mening
bör det ifrågasättas om den nuvarande ordningen när det gäller
körkortsåterkallelser är rimlig.
Vi anser mot bakgrund av det anförda att det behövs en utredning för att se
över frågan om påföljden för körkortsinnehavare. Det ankommer på regeringen
att
vidta åtgärder med anledning av vad vi nu anfört.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 18 bort ha följande lydelse:
18. beträffande återkallelse av körkort
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju713 som sin mening ger
regeringen till känna vad som anförts i reservation 11.
12. Etniska minoriteter (mom. 19)
Alice Åström (v) och Kia Andreasson (mp) anför:
Enligt vår mening finns det skäl att framhålla vikten av att etniska
minoriteter inte ges en omotiverad särbehandling inom rättsväsendet. Den
överrepresentation för invandrare som finns när det gäller registrering för
brott bör, enligt vår uppfattning, föranleda en särskild analys. Den bör ta
upp
ett antal frågor men ha sin tyngdpunkt i invandrarnas levnadsförhållanden.
När det först gäller själva kriminaliteten bland dessa grupper kan den lika
litet som hos andra grupper ses isolerad från sina sociala sammanhang.
Invandrare och flyktingar hänvisas i stor utsträckning till gettoliknande
förortsområden med minimal social och kommunal service, där många socialt
utslagna har samlats. Effekten av ett långvarigt utanförskap hos första
generationen invandrare sätter också spår hos barnen. De sociala betingelserna
blir lätt en grogrund för kriminella subkulturer, vilket ger ytterligare
näring
åt främlingsfientlighet med rasistiska förtecken.
Vidare finns det som vi ser det tecken på att etniska minoriteter får en
omotiverad särbehandling när det gäller påföljdsval och straffmätning.
En fråga som har samband med frågan om påföljd är vad som skall beaktas när
det avgörs om en person skall utvisas. Här vill vi framhålla vikten av att
hänsyn tas till familjesituationen och hur länge den dömde vistats i landet.
Avslutningsvis bör enligt vår uppfattning etniska minoriteter ägnas större
uppmärksamhet när frigivningen skall förberedas.
Det bör ankomma på regeringen att vidta erforderliga åtgärder med anledning
av det anförda.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 19 bort ha följande lydelse:
19. beträffande etniska minoriteter
att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Ju922 yrkande 7 som sin mening
ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 12.
13. Livstidsstraffet (mom. 20)
Alice Åström (v) och Kia Andreasson (mp) anför:
Vi anser att livstidsstraffet bör avskaffas. Bakgrunden till vår uppfattning
är
att antalet livstidsdömda har ökat kraftigt och att benådningspraxis drastiskt
har ändrats under den senaste tioårsperioden. Vi förespråkar inte någon
generell sänkning av straffen. Däremot är det orimligt att den faktiska
strafftiden för personer som dömts för brott, som ligger långt tillbaka i
tiden, skall påverkas av samhällsutvecklingen lång tid efter brottet. Denna
ordning strider som vi ser det mot kravet på rättssäkerhet och mot principen
att påföljdssystemet skall vara rättvist och förutsägbart. Härtill kommer att
det är regeringen som i dessa fall bestämmer strafftidens längd, vilket enligt
vår uppfattning strider mot principen om att det är domstolarna som skall ha
den dömande makten; regeringen är ett verkställande organ.
Vi anser mot denna bakgrund att livstidsstraffet i sin nuvarande form bör
avskaffas och ersättas med ett tidsbestämt straff. Det bör ankomma på
regeringen att återkomma till riksdagen med ett förslag till lagändring.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 20 bort ha följande lydelse:
20. beträffande livstidsstraffet
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju929 yrkande 12 som sin mening
ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 13.
14. Påföljden vid flera brott (mom. 21)
Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Anders G Högmark (m) och Maud Ekendahl
(m)
anför:
Enligt vår mening ger nuvarande regler inte utrymme för en tillräckligt
nyanserad bedömning av påföljdsfrågan när straff samtidigt skall utmätas för
flera brott. Den s.k. mängdrabatten har flera negativa effekter och den verkar
minst av allt avhållande. Den får snarare anses ha motsatt effekt.
Att ta bort eller kraftigt minska mängdrabatten skulle enligt vår mening ge
flera goda effekter. Det skulle sända en tydlig signal från samhället om att
ytterligare brottslighet inte accepteras. Det skulle dessutom leda till färre
brott och färre brottsoffer. Därmed skulle fler kunna känna ökad trygghet i
tillvaron.
Vi anser alltså att den s.k. mängdrabatten skall avskaffas eller kraftigt
minskas. Det bör ankomma på regeringen att återkomma till riksdagen med ett
förslag till lagändring.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 21 bort ha följande lydelse:
21. beträffande påföljden vid flera brott
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju714 som sin mening ger
regeringen till känna vad som anförts i reservation 14.
Särskilt yttrande
Den s.k. Lindomeproblematiken (mom. 11) och underlåtenhet att bistå nödställda
(mom.13)
Ingbritt Irhammar (c) anför:
Jag vill både när det gäller den s.k. Lindomeproblematiken och när det gäller
skyldighet att ingripa vid brott ytterligare understryka vikten av att dessa
frågor snarast kommer under riksdagens prövning. I likhet med majoriteten
anser jag emellertid att beredningen av de olika sakfrågorna först bör
avslutas. Jag har därför inte reserverat mig.
Innehållsförteckning
Sammanfattning........................................1
Motionerna............................................1
Motion som väckts under den allmänna motionstiden år 1996 1
Motioner som väckts under den allmänna motionstiden år 1997 1
Utskottet.............................................3
Inledning 3
Förbud mot diskriminering av funktionshindrade 3
Obehörigt nyttjande av annans identitet 4
Utförsel av stöldgods 6
Snatteri 6
Brottslighet med vapen 8
Rån 8
Olaga hot 9
Brott mot griftefrid 11
Rattfylleri m.m. 12
Straffansvarsutredningen 14
Psykiskt störda lagöverträdare 14
Den s.k. Lindomeproblematiken 15
Underlåtenhet att avslöja brott 15
Underlåtenhet att bistå nödställda 17
Narkotika 19
Påföljden för grovt narkotikabrott 19
Förverkande av narkotikatillbehör 19
Eget bruk av narkotika 20
Vissa påföljdsfrågor 21
Straffsystemkommittén 21
Återkallelse av körkort 22
Etniska minoriteter 23
Livstidsstraffet 26
Påföljd vid flera brott 26
Hemställan 27
Reservationer........................................28
1. Obehörigt utnyttjande av annans identitet (mom. 2) 28
2. Snatteri (mom. 4) 29
3. Drograttfylleri (mom. 8) 29
4. Eftersupning m.m. (mom. 9) 30
5. Psykiskt störda lagöverträdare (mom. 10) 30
6. Psykiskt störda lagöverträdare (mom. 10) 31
7. Underlåtenhet att avslöja brott (mom. 12) 32
8. Påföljden för grovt narkotikabrott (mom. 14) 32
9. Förverkande av narkotikatillbehör (mom. 15) 33
10. Eget bruk av narkotika (mom. 16) 33
11. Återkallelse av körkort (mom. 18) 34
12. Etniska minoriteter (mom. 19) 34
13. Livstidsstraffet (mom. 20) 35
14. Påföljden vid flera brott (mom. 21) 35
Särskilt yttrande....................................36
Obehörigt utnyttjande av annans identitet (mom. 2), den s.k.
Lindomeproblematiken (mom. 11) och underlåtenhet att bistå nödställda
(mom. 13)
36