I detta betänkande behandlar utskottet ett antal motioner om processrättsliga
frågor från den allmänna motionstiden år 1997. Med anledning av motions-
yrkanden föreslår utskottet två tillkännagivanden till regeringen. Det första
tillkännagivandet gäller tillsättningen av de högsta domartjänsterna. I
tillkännagivandet förordar utskottet att en parlamentarisk utredning får i
uppdrag att se över rekryteringen till de nämnda tjänsterna bl.a. i syfte att
säkerställa en allsidig rekrytering där erfarenheter från t.ex. lagstiftande,
dömande, rättsvetenskaplig eller praktisk verksamhet beaktas. Det andra
tillkännagivandet gäller indrivning av böter från utländska fordonsförare. Här
förordar utskottet att regeringen får i uppdrag att se över frågan och
understryker vikten av ett effektivt påföljdssystem även för utländska förare.
Övriga motionsyrkanden avstyrks.
I ärendet föreligger tolv reservationer från samtliga partier utom
Socialdemokraterna och Folkpartiet samt ett särskilt yttrande (c).
Motionerna
1997/98:Ju304 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av aktivt stöd till
projekt Institutet för Forensisk Psykologi.
1997/98:Ju402 av förste vice talman Anders Björck m.fl. (m) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär en parlamentarisk utredning om domarnas
bisysslor och domstolarnas ställning m.m. i enlighet med vad som anförts i
motionen.
1997/98:Ju403 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Marknadsdomstolen och partssammansatta domstolar,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur special- och
partssammansatta domstolar kan avvecklas samt deras mål och ärenden inordnas i
det allmänna domstolsväsendet.
1997/98:Ju404 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inrättande av
särskilda handelsrätter i Stockholm, Jönköping, Malmö, Göteborg, Sundsvall och
Umeå.
1997/98:Ju406 av Alice Åström m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om tillsättande av en utredning
i enlighet med vad i motionen anförts om formerna för tillsättande av de högsta
domartjänsterna,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om tillsättande av en utredning
enligt vad i motionen anförts om lämpligheten av domares olika bisysslor,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag på regler för att alla domare
utan uppmaning skall redovisa alla bisysslor till Domstolsverket.
1997/98:Ju407 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas
7. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av rättegångsbalken i
enlighet med vad som anförts i motionen.
1997/98:Ju409 av Kia Andreasson m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om domares bisysslor.
1997/98:Ju411 av Åsa Stenberg och Eva Arvidsson (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förnyelse av
statsförvaltningen genom begränsad rotationstjänstgöring.
1997/98:Ju601 av Hans Hoff och Claes-Göran Brandin (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om indrivning
av böter och avgifter från utländska fordonsförare och åkerier.
1997/98:Ju802 av Jerry Martinger (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om användande av kräkmedel som
en metod att komma till rätta med gatulangningen av narkotika.
1997/98:Ju803 av Lennart Fridén (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av lagöversyn rörande kroppsvisitering,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skolans ansvar vad gäller att förhindra klotter.
1997/98:Ju804 av Lennart Hedquist (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag till lagstiftning som dels kraftigare inskärper skyldigheten för
parter i tvistemål att tala sanning, dels straffsanktionerar processbedrägeri i
enlighet med vad som anförts i motionen.
1997/98:Ju805 av Christel Anderberg (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär en utredning av frågan om avräkning av häktningstid i enlighet med vad
som anförts i motionen.
1997/98:Ju806 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag som möjliggör beslag av utländska medborgares fordon vid
trafikbrott i enlighet med vad som anförts i motionen.
1997/98:Ju807 av Charlotta L Bjälkebring m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till sådan ändring i rättegångsbalken att tilltalade
inte av ekonomiska skäl skall avstå från att åberopa bevisning.
1997/98:Ju808 av Krister Örnfjäder (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utökade befogenheter för
Polisen.
1997/98:Ju903 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om handelsrätter för att handlägga större näringsrättsliga och
konkurrensrättsliga mål samt mål om ekobrott av större betydelse,
1997/98:Ju904 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
13. att riksdagen hos regeringen begär förslag som möjliggör användning av
kräkmedel i enlighet med vad som anförts i motionen,
1997/98:Ju907 av Jeppe Johnsson och Göthe Knutson (m) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagändring som möjliggör
ett snabbt återlämnande av stöldgods till den rätte ägaren,
1997/98:Ju925 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en ändring av den inre organisationen i domstolarna,
1997/98:So303 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kompetenskrav för psykologer inom rättsväsendet.
1997/98:So628 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om möjligheten att använda
kräkmedel i enlighet med vad som anförts i motionen,
1997/98:So801 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en särskild utredning för att stärka barnets rättssäkerhet.
Utskottet
I detta betänkande behandlar utskottet vissa motioner med anknytning till
processrättsliga frågor. Motionerna har väckts under den allmänna motionstiden
år 1997.
Tillsättning av de högsta domartjänsterna
I motionerna Ju402 (m) och Ju406 (v) begärs en utredning av formerna för
tillsättande av de högsta domartjänsterna.
Av 11 kap. 9 § första stycket regeringsformen (RF) samt 4 kap. 2 §
rättegångsbalken (RB) och 3, 10 och 15 §§ lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar framgår att ordinarie domare alltid utnämns av
regeringen. I fråga om de domartjänster som avses i motionen, dvs. tjänsterna
som justitieråd, regeringsråd, president i hovrätt och kammarrätt, lagman i
hovrätt och kammarrätt, domare i Arbetsdomstolen och Marknadsdomstolen,
ordförande och vice ordförande i Patentbesvärsrätten samt tjänsterna som lagman
i tingsrätterna och länsrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö och tjänsterna
som ordförande i hyresnämnderna i nämnda städer, gäller att de tillsätts direkt
efter ett kallelseförfarande. Tjänsterna kungörs alltså inte lediga och det
sker inte heller något formellt anmälningsförfarande.
Av 11 kap. 9 § andra stycket RF följer att vid tillsättning av domare får
endast fästas avseende vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet.
Vid tillsättning av de nu ifrågavarande domartjänsterna används det s.k.
kallelseförfarandet. Det innebär att det departement, under vilket den
ifrågavarande domstolen lyder, är ansvarigt för beredningen. Tillsättningen av
en högre domartjänst aktualiseras vanligen av den berörda domstolen.
Departementet kontaktar sedan i turordning de personer som anses lämpliga,
varvid lämplighetsbedömningen i första hand görs inom departementet. Synpunkter
på de tilltänkta kandidaterna inhämtas vanligen under hand och samråd sker med
den berörda domstolen samt i förekommande fall med andra departement. När det
gäller utnämningar av justitieråd och regeringsråd, inhämtar justitieministern
normalt vid plenum i den berörda domstolen synpunkter på den kandidat
regeringen föreslagit.
1993 års domarutredning anförde i sitt betänkande Domaren i Sverige inför
framtiden (SOU 1994:99) att den nuvarande indelningen i ansöknings- och
kallelsetjänster var väl genomtänkt. Utredningen menade att samrådet mellan
regeringen och Högsta domstolen och Regeringsrätten i fråga om utnämningar av
justitieråd och regeringsråd borde formaliseras men lade i övrigt inte fram
några förslag beträffande tillsättningen av de högsta domartjänsterna (SOU
1994:99 del A s. 228 f). Utredningens förslag har hittills inte föranlett några
nya regler för tillsättningsförfarandet. Enligt vad utskottet erfar pågår dock
arbete med frågan i Regeringskansliet.
Utskottet har tidigare avstyrkt bifall till liknande yrkanden (se senast
1996/97:JuU8 s. 8 f).
Enligt utskottets mening är emellertid tiden nu mogen att ta sig an frågan om
tillsättande av de högsta domartjänsterna i hela dess vidd. Utskottet vill till
en början erinra om att RF innehåller regler avsedda att tillförsäkra
domstolarna självständighet i den dömande verksamheten. Men RF innehåller också
regler avsedda att garantera de enskilda domarnas självständighet. Sålunda får
en ordinarie domare skiljas från sin tjänst endast under i RF angivna
förutsättningar. Utskottet anser emellertid att en allsidig garanti för
domstolarnas och de enskilda domarnas självständighet fordrar ett
utnämningsförfarande som innebär att denna självständighet inte med fog kan
sättas i fråga. Härvidlag kan man, enligt utskottets mening, inte nöja sig med
att falla tillbaka på den allmänna regeln i 11 kap. 9 § RF att avseende endast
får fästas vid sakliga grunder vid utnämningen. Även frågan om vem som skall
utnämna domare och i vilka former måste vägas in.
Enligt gällande rätt utnämns alla ordinarie domare av regeringen. Flertalet
ordinarie domare utnämns på förslag av Tjänsteförslagsnämnden för
domstolsväsendet på grundval av ett för allmänheten tillgängligt
beredningsunderlag. När det gäller utnämningar till de högsta domartjänsterna
däremot sker beredningen utan insyn och utan någon redogörelse för varför
regeringen valt just den utnämnde till tjänsten.
Utskottet anser att regeringen nu bör få i uppdrag att tillsätta en
parlamentarisk utredning med uppgift att se över rekryteringen till de
domartjänster som i dag tillsätts efter kallelseförfarande. En utgångspunkt för
utredningen bör vara att säkerställa en allsidig rekrytering där erfarenheter
från t.ex. lagstiftande, dömande, rättsvetenskaplig eller praktisk verksamhet
beaktas. I fråga om urvalet av domare bör utredningen också överväga t.ex. ett
anmälningsförfarande eller om tjänsteförslagsnämnden kan ges en roll i
sammanhanget.
Vad utskottet nu med anledning av motionerna Ju402 och Ju406 i i frågavarande
delar anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Domares bisysslor
En utredning om domares bisysslor efterfrågas i motionerna Ju402 (m) och Ju406
(v). I den sistnämnda motionen begärs vidare regler av innebörd att alla domare
utan uppmaning skall redovisa bisysslor till Domstolsverket. I motion Ju409
(mp) yrkas att domare skall förbjudas att åta sig bisysslor.
Av 1 kap. 9 § RF framgår att bl.a. domstolarna i sin verksamhet skall beakta
allas likhet inför lagen samt iakttaga saklighet och opartiskhet. I princip
gäller samma regler beträffande bisysslor för domare som för andra statligt
anställda. Enligt 7 § lagen (1994:260) om offentlig anställning (LOA) gäller
att en arbetstagare inte får ha någon anställning eller något uppdrag eller
utöva någon verksamhet som kan rubba förtroendet för hans eller någon annan
arbetstagares opartiskhet i arbetet eller som kan skada myndighetens anseende.
I ett antal särskilda lagbestämmelser förbjuds domare att inneha vissa uppdrag,
t.ex. som konkursförvaltare. För justitieråd och regeringsråd gäller enligt 3
kap. 4 § RB respektive 3 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar
att de inte får inneha eller utöva något annat ämbete. I sammanhanget kan också
erinras om bestämmelserna i 4 kap. RB om jäv mot domare, vilka också gäller för
förvaltningsdomstolarnas del, se 41 § förvaltningsprocesslagen (1971:291).
Enligt 4 kap. 13 § 10 RB gäller att en domare, även om han inte är jävig enligt
någon av de i paragrafen särskilt uppräknade jävsgrunderna, kan vara jävig
därför att det föreligger någon särskild omständighet som är ägnad att rubba
förtroendet till hans opartiskhet i målet.
Enligt 11 § anställningsförordningen (1994:373) skall en myndighet informera
sina arbetstagare om vilka bisysslor som enligt myndighetens bedömning inte är
förenliga med 7 § LOA. Av 12 § samma förordning framgår att myndigheten på
begäran av arbetstagaren skall lämna skriftligt besked om en viss bisyssla är
förenlig med bestämmelserna i LOA.
Med stöd av 37 § i den då gällande anställningsförordningen (1965:601) har
Domstolsverket år 1983 lämnat information om förtroendeskadliga bisysslor (DvFs
1983:9). I informationen uttalas att i första hand sådana bisysslor är
otillåtna som innebär att en tjänsteman måste anmäla jäv i sin huvudtjänst.
Vidare framhålls att vikten av att rättskipningen omfattas av allmänt
förtroende ställer stränga krav på en domares personliga integritet och frihet
från obehöriga hänsyn. Risken för förtroendeskada medför att domare måste
iaktta stor urskillning när det gäller bisysslor. Samtidigt framhålls att
allmänna intressen kan tala för att en domare åtar sig viss syssla som kräver
särskild erfarenhet eller specialkunskaper. En bisyssla av mera kvalificerat
slag kan ge domaren värdefull inblick i olika sidor av samhällslivet och skänka
honom vidgad erfarenhet som kan komma hans arbete som domare till godo.
Domstolsverket behandlar i informationen närmare vissa slag av bisysslor. När
det gäller uppdrag som skiljeman anser verket att det sällan torde föreligga
några betänkligheter mot att en domare åtar sig uppdrag som ordförande i en
skiljenämnd. Stor försiktighet bör dock iakttas i fråga om att motta uppdrag av
enskild part att ingå i skiljenämnd.
Besked om en bisyssla är förenlig med LOA lämnas av regeringen såvitt avser
justitieråd och regeringsråd samt presidenter i hovrätt och kammarrätt. I fråga
om andra ordinarie domare lämnas besked av Tjänsteförslagsnämnden för
domstolsväsendet (TFN).
Frågan om domares bisysslor övervägdes av 1993 års domarutredning. I sitt
betänkande Domaren i Sverige inför framtiden (SOU 1994:99) uttalade utredningen
bl.a. att något generellt förbud för domare att inneha bisysslor inte borde
införas. Inte heller borde någon större förändring ske av den gällande
gränsdragningen mellan vad som var en tillåten eller otillåten bisyssla.
Utredningen ville dock väcka frågan om inte spörsmålet om vad som är en
otillåten bisyssla för en domare borde regleras i lag i större utsträckning än
i dag. Vad särskilt gällde justitieråd och regeringsråds uppdrag som skiljeman
ansåg utredningen att det fanns skäl som talade mot att de högsta domarna
innehade skiljeuppdrag; den frågan borde utredas vidare (bet. del A s. 271 f).
Utredningens betänkande bereds för närvarande i Justitiedepartementet.
I proposition 1997/98:136 Statlig förvaltning i medborgarnas tjänst uttalar
regeringen att den avser att se över regleringen av bisysslor inom
statsförvaltningen, främst avseende frågan om skyldigheten att anmäla sådan
syssla (prop. s. 26 f).
Vid 1990/91 års riksmöte uttalade justitieministern att hon ansåg det
värdefullt att de högsta domarna kunde åta sig t.ex. skiljemannauppdrag. Enligt
hennes uppfattning var rådande begränsningar i domarnas rätt att inneha
bisysslor tillräckliga för att garantera såväl domstolens och justitierådens
opartiskhet som kravet på att intrång inte får ske i den ordinarie
verksamheten. Hon framhöll också att domare - inte minst ledamöterna i Högsta
domstolen - på grund av sin utbildning och yrkeserfarenhet fick anses ha
särskilda förutsättningar för att själva avgöra om en bisyssla var
förtroendeskadlig eller olämplig av annan anledning. Hon tog avstånd från
tanken på att införa ett totalt förbud mot bisysslor.
Utskottet instämde i justitieministerns uppfattning (1990/91:JuU16 s. 8 f).
Utskottet anser att det beredningsarbete och den översyn av reglerna om
bisysslor som för närvarande pågår inom Regeringskansliet inte bör föregripas
och avstyrker såväl motionerna Ju402 och Ju406 i nu berörda delar som motion
Ju409.
Föreskrifter om domstolars arbetsordningar
I motion Ju402 (m) begärs att särskilt Domstolsverkets möjligheter att meddela
föreskrifter om domstolarnas arbetsordningar utreds.
Regeringsformen upptar i 11 kap. 1-5 §§ bestämmelser till skydd för
domstolarnas och domarnas oavhängighet. Hit hör den fundamentala bestämmelsen
att ingen myndighet, ej heller riksdagen, får besluta hur en domstol skall döma
i det enskilda fallet eller hur en domstol i övrigt skall tillämpa rättsregel i
särskilt fall (11 kap. 2 §). Här stadgas också att föreskrifter om domstolarnas
rättskipningsuppgifter, huvuddragen av deras organisation och om rättegången
meddelas i lag (11 kap. 4 §).
Enligt 8 kap. 13 § första stycket 2 RF får regeringen genom förordning
besluta föreskrifter som ej enligt grundlag skall beslutas av riksdagen. Av
paragrafens tredje stycke framgår att regeringen i sådan förordning får
överlåta åt myndighet under regeringen att meddela bestämmelser i ämnet.
Regeringen har, såvitt avser de allmänna domstolarna, utfärdat förordningar
med tingsrättsinstruktion (1996:381), hovrättsinstruktion (1996:379) och
instruktion för Högsta domstolen (1996:377). Förordningar av motsvarande slag
finns för Regeringsrätten (1996:378), för kammarrätterna (1996:380) samt för
länsrätterna (1996:382). Av instruktionerna för tingsrätter och länsrätter
framgår att grunderna för fördelningen av arbetsuppgifterna och de övriga
bestämmelser som behövs för verksamheten skall framgå av arbetsordningen. I
instruktionerna erinras om att Domstolsverket meddelar allmänna råd om
utformningen av arbetsordningarna. Rätten för Domstolsverket att meddela sådana
råd framgår av 2 § förordningen (1988:317) med instruktion för Domstolsverket.
Frågan om domstolars arbetsordningar berördes kortfattat av 1993 års
Domarutredning. Utredningen föreslog en ny bestämmelse i 11 kap. 4 § RF av
innebörd att domstolarna gavs ett normgivningsbemyndigande att besluta om sina
egna arbetsordningar (SOU 1994:99 del A s. 215). Härmed skulle domstolarnas
arbetsordningar och deras karaktär av normer ges sin utgångspunkt i RF (bet. s.
386).
Vid riksmötet 1996/97 hade konstitutionsutskottet att ta ställning till ett
motionsyrkande av motsvarande innebörd som det nu förevarande.
Konstitutionsutskottet ville inte förorda en ytterligare utredning av frågan om
att i grundlag bemyndiga domstolarna att besluta om sina arbetsordningar.
Enligt utskottets uppfattning fanns det emellertid skäl att uppmärksamma
gränsdragningen mellan dömande och administrativ verksamhet. Andra myndigheters
befogenhet att besluta om bindande normer för domstolarnas administration fick
naturligtvis inte utnyttjas på det sättet att det inkräktade på domstolarnas
självständighet och integritet när det gällde den dömande verksamheten,
framhöll utskottet, som med det anförda avstyrkte motionsyrkandet (1996/97:KU26
s. 17 f).
Justitieutskottet, som anmärker att sådana allmänna råd som Domstolsverket
meddelar om domstolars arbetsordningar inte är bindande, finner för sin del
inte skäl att inta en annan ståndpunkt än konstitutionsutskottet och avstyrker
motion Ju402 i nu behandlad del.
Nämndemännens ställning
I motion Ju402 (m) begärs en utredning av nämndemännens rekrytering, framtida
ställning och rösträtt m.m.
Vid behandlingen av propositionen 1996/97:133 Domstols sammansättning hade
utskottet att ta ställning till motionsyrkanden av liknande innebörd som det nu
ifrågavarande. Utskottet konstaterade därvid att nämndemannafrågorna nyligen
varit föremål för en översyn som legat till grund för förslagen i den
propositionen. Nämndemännens ställning hade också belysts i 1993 års
domarutredning. Utskottet var inte berett att tillstyrka att ett nytt
omfattande utredningsarbete inleddes. Tvärtom ansåg utskottet att det var andra
åtgärder som behövdes för att komma till rätta med de rekryteringsproblem som
fanns; en sådan åtgärd var en lösning av frågan om nämndemännens arvode, men
utskottet kunde också tänka sig insatser, i första hand på informationssidan,
för att främja en mer allsidig rekrytering. Utskottet avstyrkte de då aktuella
motionerna (1996/97:JuU17 s. 15).
Utskottet, som behandlat frågor om utbildning för och ersättning till
nämndemän i sitt betänkande 1997/98:JuU1 (s. 48 f), saknar anledning att nu
göra en annan bedömning av behovet att utreda frågor om nämndemän än vad
utskottet gjorde vid riksmötet 1996/97. Utskottet avstyrker motion Ju402 i nu
behandlad del.
Översyn av rättegångsbalken
En översyn av rättegångsbalken i syfte att stärka rättssäkerheten och
effektiviteten i domstolsförfarandet begärs i motion Ju407 (m).
Rättegångsbalken (RB), som trädde i kraft år 1948, har sedan början av 1980-
talet varit föremål för ett flertal förändringar som gjorts i syfte att
modernisera och effektivisera balkens bestämmelser. Vad gäller pågående översyn
av rättegången i tingsrätt har inom Justitiedepartementet utarbetats en
promemoria, Domstolsförfarandet Förslag till förbättringar (Ds 1997:7).
Promemorians förslag behandlar olika frågor kring rättegången i tingsrätt. Hit
hör bl.a. reglerna om avbrott och uppskov i huvudförhandling, åtgärder mot
onödiga rättegångar, rättegångskostnaderna i s.k. småmål, reglerna om kvarstad,
förfarandet vid avräkning av häktestid samt vissa bestämmelser rörande
rättegången i familjemål.
Hovrättsprocessutredningen behandlade i sitt betänkande Ett reformerat
hovrättsförfarande (SOU 1995:124), utöver frågan om ett generellt krav på
prövningstillstånd vid överklagande till hovrätt, även andra åtgärder för ett
ändamålsenligt hovrättsförfarande samt åtgärder för att begränsa målflödet till
hovrätterna. Utredningen föreslog bl.a. förändringar av 51 kap. 23 a § RB,
vilken paragraf bestämmer omfattningen av hovrättens prövning när överklagandet
avser annat än frågan om den tilltalade skall dömas för den åtalade gärningen.
Utredningen lämnade också förslag beträffande bevisupptagningen i hovrätt och
om hovrätts domförhet. Vidare föreslog utredningen bl.a. överklagandeförbud i
fråga om de mest bagatellartade tvistemålen och införande av
överklagandeavgifter i tvistemål.
Propositioner om ändringar i RB som grundas på förslagen i
Hovrättsprocessutredningens betänkande och departementspromemorian kan
förväntas i slutet av hösten 1998.
Utskottet delar självfallet motionärernas uppfattning att rättegången enligt
RB måste vara rättssäker och effektiv. Som framgår av det ovan anförda har
rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i såväl hovrätt som tingsrätt
nyligen varit föremål för översyn och propositioner i ämnet kan väntas inom
kort. Mot denna bakgrund finner utskottet inte skäl att nu förorda en förnyad
översyn av balken. Motion Ju407 i nu ifrågavarande del avstyrks.
Handelsrätter
I motionerna Ju404 och Ju903 (båda kd) begärs att regeringen låter utreda
frågan om inrättande av sex nya domstolar, s.k. handelsrätter. Enligt
motionärerna bör dessa domstolar handlägga bl.a. större näringsrättsliga och
konkurrensrättsliga mål samt mål om ekonomisk brottslighet av större betydelse.
Motionärerna framhåller att många tvister avgörs genom skiljeförfarande. Genom
specialiseringen på vissa måltyper skulle de föreslagna domstolarna kunna
upprätthålla en hög kompetens i fråga om angivna slag av tvister och därmed
erbjuda ett konkurrenskraftigt alternativ till skiljeförfarande.
Någon definition av sådana näringslivstvister, som i första hand torde
åsyftas i motionen, är svår att göra. Flertalet tvister torde dock utgöra
förmögenhetsrättsliga tvistemål i vilka förlikning är tillåten. Tvister av det
slaget kan avgöras av allmän domstol som är behörig enligt 10 kap. RB:s regler
om laga domstol. Parterna kan dock i många fall avtala att tvisten skall
handläggas av en annan domstol än den som de vanliga forumreglerna anvisar,
s.k. prorogation (se 10 kap. 16 § RB). Parterna kan emellertid också avtala att
en tvist av nu ifrågavarande slag skall avgöras av skiljemän enligt
bestämmelserna i lagen (1929:145) om skiljemän. Avtal kan också slutas om att
framtida tvister som kan härledas till visst rättsförhållande skall avgöras av
skiljemän (1 § lagen om skiljemän). Om här aktuella tvister avgörs i domstol
gäller den för tvistemål stadgade ordningen, som bl.a. innebär att målen i
tingsrätt enligt huvudregeln skall avgöras av tre lagfarna domare (se 1 kap.
3 a § RB).
För vissa typer av mål, som avses i motionen, gäller dock särskilda regler om
behörig domstol. Sålunda gäller t.ex. enligt konkurrenslagen (1993:20) att
Stockholms tingsrätt är ensam behörig att som första instans pröva mål enligt
den lagen och att tingsrättens avgörande överklagas till Marknadsdomstolen. I
proposition 1997/98:130 Ändringar i konkurrenslagen (1993:20) har regeringen
dock föreslagit att vissa beslut av Konkurrensverket som i dag överprövas av
Stockholms tingsrätt skall överklagas direkt till Marknadsdomstolen.
Såvitt gäller mål om ekonomisk brottslighet är utgångspunkten att målet
avgörs av en lagfaren domare och tre nämndemän. Härutöver finns vissa särskilda
bestämmelser i RB om rättens sammansättning. Enligt 1 kap. 8 § RB får, vid
prövning av vidlyftiga eller annars särskilt krävande mål om allmänt åtal i
vilka bedömningen av ekonomiska eller skatterättsliga förhållanden har
väsentlig betydelse, högst två särskilda ledamöter ingå i tingsrätten utöver
lagfarna domare och nämndemän. En av dessa skall vara en ekonomisk expert, om
det finns behov av särskild fackkunskap inom rätten i fråga om ekonomiska
förhållanden. Sådana ekonomiska experter utses enligt 4 kap. 10 a § RB av
regeringen för viss tid. Den andre ledamoten skall vara eller ha varit lagfaren
domare i allmän förvaltningsdomstol, om det finns behov av särskild fackkunskap
inom rätten i fråga om skatterättsliga förhållanden. Allt efter
omständigheterna i målet kan tingsrätten som särskild ledamot förordna antingen
en ekonomisk expert eller en förvaltningsdomare eller en av vardera slaget. En
motsvarande bestämmelse om rättens sammansättning finns för hovrätternas del i
2 kap. 4 a § RB.
Möjligheten att förordna särskilda ledamöter att sitta i rätten vid prövning
av mål om ekonomisk brottslighet infördes genom lagstiftning år 1985 (prop.
1984/85:178, JuU 1984/85:39, rskr. 360). Av motiven till lagstiftningen framgår
att möjligheten för domstolarna att förordna ekonomiska och skatterättsliga
experter som ledamöter i mål av angivet slag är avsedd att öka deras
möjligheter att driva processen effektivt och komma fram till materiellt
riktiga domar.
Genom 1985 års lagstiftning bestämdes också att sådana mål som krävde
expertmedverkan företrädesvis skulle handläggas av vissa tingsrätter som
regeringen bestämde i förordning. Att målen skulle koncentreras till vissa
tingsrätter motiverades bl.a. av att även de lagfarna ledamöterna kunde
tillägna sig specialkunskaper, vilket skulle vara till gagn för samarbetet
mellan dem och de särskilda ledamöterna.
Redan år 1989 tillkom emellertid ny lagstiftning genom vilken bestämmelsen
att mål om ekonomisk brottslighet i första hand skulle handläggas av vissa
tingsrätter avskaffades (prop. 1989/90:71, 1989/90:JuU32, rskr. 1989/90:292).
Enligt vad föredragande statsrådet anförde i propositionen hade de
uppskattningar som gjorts i 1985 års lagstiftningsärende av antalet mål som
skulle omfattas av den reformen varit överdrivna. Det var relativt få mål som
handlades med särskild sammansättning eller i särskilt eko-målsforum. Vad det
berodde på kunde inte sägas med säkerhet, men det stod klart att det var fråga
om så få mål att koncentrationen i sig knappast kunde ge de lagfarna domarna
som handlade målen kunskaper i fråga om ämnesområdet. Inte heller åstadkom
koncentrationen förutsättningar för att expertledamöterna skulle få tillräcklig
erfarenhet av handläggningen av brottmål. Nackdelarna med koncentrationen hade
därför visat sig överväga fördelarna. Härtill kom att en undersökning visat att
det inte var uteslutet att även andra tingsrätter än de som hade rätt att
förordna särskilda ledamöter, skulle ha valt att förstärka sammansättningen med
en ekonomisk expert eller förvaltningsdomare, om den möjligheten hade funnits.
Genom att avskaffa koncentrationen skulle man skapa bättre förutsättningar för
ett användande av de särskilda sammansättningsreglerna i komplicerade brottmål
och för ett effektivare utnyttjande av domstolsväsendets samlade kompetens på
området (prop. s. 38).
Domstolsverket och Riksåklagaren har genom de av regeringen utfärdade
myndighetsgemensamma målen och riktlinjerna för ekobrottsbekämpning för år 1997
givits i uppdrag att utveckla former för rationell och snabb handläggning av
stora ekobrottmål. Uppdraget skall redovisas senast den 30 april 1998.
När det gäller rättegången i näringslivstvister innehåller reglerna i RB om
rättegången i tvistemål inga särskilda bestämmelser vare sig om förfarandet
eller om rättens sammansättning. Enligt 49 kap. 2 § RB gäller emellertid - med
visst undantag som här saknar intresse - att om parterna skriftligen avtalat
att inte överklaga en dom som meddelats med anledning av en uppkommen tvist
eller en framtida tvist som kan härledas till ett visst rättsförhållande gäller
avtalet under förutsättning att målet är dispositivt, dvs. att förlikning om
saken är tillåten. Har parterna ingått ett sådant avtal, får tingsrätten,
enligt 56 kap. 13 § RB, med deras samtycke hänskjuta en viss fråga i målet till
prövning av Högsta domstolen. För att frågan skall komma under Högsta
domstolens prövning krävs att Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd.
Prövningstillstånd får dock endast lämnas om frågan är en s.k. prejudikatfråga,
dvs. en fråga vars prövning är av vikt för ledning av rättstillämpningen, se 56
kap. 14 § RB jämförd med 54 kap. 11 § samma balk.
Lagregleringen är avsedd att bidra till en ökad prejudikatbildning på
förmögenhetsrättens område. Till regleringen torde åtminstone i någon
utsträckning ha bidragit en önskan att låta domstolsprövning framstå som ett
möjligt alternativ till skiljeförfarande (prop. 1988/89:78 s. 61 f).
Lagen om skiljemän innehåller endast få bestämmelser om förfarandet. Det kan
dock nämnas att detta inte är offentligt. Härutöver bör framhållas att talan
mot skiljedomen endast kan föras om denna är behäftad med vissa i lagen
särskilt angivna, allvarligare formella fel.
Åtskilliga västeuropeiska länder har bestämmelser om att näringslivstvister
skall handläggas av särskilda domstolar. I Danmark finns sålunda Sø- og
Handelsretten som handlägger mål där sakkunskap om sjö- eller
handelsförhållanden är av särskild betydelse. Domstolen handlägger sjö- och
handelsrättsliga mål inom Storköpenhamns domkretsar i vilka tvisteföremålets
värde överstiger 100 000 danska kronor. Det är möjligt för parter i andra delar
av landet att överenskomma att en tvist skall prövas av Sø- og Handelsretten.
Domstolens avgöranden överklagas i regel direkt till den danska högsta
domstolen (Højesteret). I Tyskland har domstolarna i första instans
(Landgerichte) i de större städerna särskilda avdelningar för handelstvister. I
Frankrike finns särskilda handelsdomstolar (tribunaux de commerce). I England
handläggs flertalet näringslivstvister i High Court of Justice, inom vilken
framför allt avdelningen Queen´s Bench Division handlägger mål med anknytning
till näringslivet.
Frågan om att överföra en del av de tvister som avgörs av skiljenämnd till de
allmänna domstolarna har övervägts av olika statliga utredningar alltsedan
1920-talet. Spörsmålet har senast behandlats av Skiljedomsutredningen (dir.
1992:22). Utredningen framhöll i sitt slutbetänkande Näringslivets tvistlösning
(SOU 1995:65) att en av dess huvuduppgifter varit att öka de allmänna
domstolarnas konkurrenskraft såvitt avsåg näringslivets tvister. Utredningen -
som underströk att dess direktiv inte gav utrymme för att föreslå inrättandet
av handelsdomstolar - föreslog vissa åtgärder för att stärka domstolarnas
kompetens att avgöra näringslivstvister. Enligt utredningen borde särskilda
avdelningar för näringslivstvister inrättas vid tingsrätterna i Stockholm,
Göteborg, Malmö, Norrköping, Sundsvall och Umeå. Vid dessa avdelningar borde
finnas åtminstone två på avdelningen särskilt utnämnda domare. Utredningens
förslag innebar dock ingen begränsning i andra tingsrätters behörighet att
handlägga näringslivstvister. Även i hovrätterna borde en viss specialisering
ske så att mål om näringslivstvister alltid handlades av hovrättsråd som var
vice ordförande. Härutöver föreslog utredningen i denna del vissa nya
bestämmelser i syfte att åstadkomma ett snabbare förfarande i domstolarna.
Utredningen föreslog också utbildningsinsatser i syfte att öka domarnas
förtrogenhet med näringslivstvister.
Skiljedomsutredningens slutbetänkande har remissbehandlats och bereds i
Justitiedepartementet.
Utskottet vill för sin del anföra följande. Motionsyrkandena avser
inrättande, vid sidan av den ordinarie domstolsorganisationen, av nya domstolar
med uppgift att handlägga vissa typer av mål. Utskottet anser inledningsvis att
en viss försiktighet bör iakttas i fråga om att inrätta nya specialdomstolar.
Vad härefter gäller frågan om huruvida handläggningen av stora mål om
ekonomisk brottslighet motiverar inrättande av särskilda domstolar, anser
utskottet att de erfarenheter, som gjordes under 1980-talet, av att koncentrera
sådana mål till vissa tingsrätter med styrka talar emot den av motionärerna
förordade ordningen. Den nuvarande regleringen, som gör det möjligt för varje
tingsrätt att vid behov handlägga brottmål med särskilda ledamöter, är enligt
utskottets mening bättre ägnad att befrämja en effektiv bekämpning av den
ekonomiska brottsligheten. Härtill kommer att åtgärder i syfte att åstadkomma
en snabbare handläggning av stora mål om ekonomisk brottslighet kan förväntas
bli presenterade inom kort.
Såvitt gäller spörsmålet om huruvida fler näringslivstvister bör handläggas
av allmän domstol, vill utskottet framhålla följande. Åtgärder för att överföra
åtminstone en del av de näringslivstvister som handläggs av skiljenämnd till de
allmänna domstolarna har, som utskottet redovisat ovan, övervägts under större
delen av 1900-talet. Att det med hänsyn till behovet av prejudikatbildning på
förmögenhetsrättens område vore önskvärt att en sådan överföring kom till stånd
är enligt utskottets mening tydligt. Att realisera detta önskemål är
emellertid, som erfarenheten visar, inte lätt och vilka åtgärder som kan
erfordras måste noga övervägas. Utskottet utgår från att detta sker i samband
med beredningen av Skiljedomsutredningens förslag, och utskottet anser att
denna beredning inte bör föregripas. Med det anförda avstyrker utskottet såväl
motion Ju404 som motion Ju903 i nu ifrågavarande del.
Specialdomstolar
I motion Ju403 (m) yrkas att special- och partssammansatta domstolar skall
avvecklas och att deras uppgifter skall övertas av de allmänna domstolarna.
De helt fristående specialdomstolar som finns i dag är Patentbesvärsrätten,
Marknadsdomstolen och Arbetsdomstolen. De tre domstolarna är belägna i
Stockholm och deras domkretsar omfattar hela riket. Utmärkande för de tre
specialdomstolarna är att de inte ingår i ett instanssystem med en prejudikat-
instans som tredje och sista instans. Såväl Arbetsdomstolen som
Marknadsdomstolen är i vissa fall den enda prövningsinstansen. För de
specialdomstolar som är slutinstanser tillkommer dessutom att deras avgöranden
kan komma under Högsta domstolens eller Regeringsrättens prövning vid frågor om
resning och återställande av försutten tid.
I Arbetsdomstolen utövas beslutanderätten inte bara av lagfarna ledamöter
utan även av s.k. intresseledamöter.
Enligt vad utskottet erfarit är frågan om Patentbesvärsrättens fortsatta
verksamhet föremål för beredning i Justitiedepartementet.
Under början av 1990-talet avvecklades flera specialdomstolar, nämligen
försäkringsrätterna, Försäkringsöverdomstolen och Bostadsdomstolen, och
utskottet har tidigare intagit en restriktiv hållning till specialdomstolar.
Under den förra mandatperioden uttalade sålunda utskottets dåvarande majoritet
att specialdomstolar i möjligaste mån borde avskaffas (1993/94:JuU31 s. 9). I
en reservation anförde dock den socialdemokratiska minoriteten att varje
specialdomstols fortsatta verksamhet borde bedömas efter dess egna meriter och
inte utifrån principiella ståndpunkter.
Enligt vad utskottet nu anser finns det anledning att se mera nyanserat på
frågan om specialdomstolar. Dessa får nämligen anses besitta en särskild
kompetens som leder till att målen behandlas skickligt, snabbt och ekonomiskt
effektivt. De återstående specialdomstolarnas fortsatta verksamhet bör bedömas
efter sina egna meriter och inte endast utifrån principiella ståndpunkter.
Vad gäller Patentbesvärsrätten anser utskottet att det pågående
beredningsarbetet bör avvaktas. Några skäl att förorda ett avskaffande av
Marknadsdomstolen eller Arbetsdomstolen kan utskottet inte finna för
närvarande. Utskottet avstyrker motion Ju403.
Tingsmeritering
I motion Ju925 (mp) yrkas att systemet med tingstjänstgöring avskaffas. I
motion Ju411 (s) efterfrågas ett system genom vilket jurister som inte fått
tingstjänstgöring skulle få tjänstgöra vid olika statliga myndigheter under
begränsad tid.
Utskottet har i betänkande 1996/97:JuU8 redogjort för gällande regler om
tingstjänstgöring och om vilka direktiv som givits till Domstolskommittén i
denna fråga (bet. s. 9 f). Efter hemställan av utskottet gjorde riksdagen ett
tillkännagivande av innebörd att det var angeläget att, med bibehållande av
kvalitetskraven, så många jurister som möjligt bereddes tillfälle till
notarietjänstgöring (rskr. 1996/97:160).
Enligt förordningen (1997:139) om försöksverksamhet vid vissa tingsrätter
skall försöksverksamhet bedrivas för att pröva olika former av
beredningsorganisation i tingsrätt. Enligt förordningen får tingsrätter som
omfattas av förordningen bl.a. för en sammanlagd tid av högst ett år för
beredningsändamål anställa jurister som fullgjort notariemeritering (3-4 §§).
Förordningen är tidsbegränsad och har nyligen förlängts att gälla t.o.m. den 31
december 1998 (se SFS 1998:51).
Utskottet finner inte skäl att nu inta en annan inställning till
tingsmeritering än den utskottet tidigare intagit. Motion Ju925 i nu berörd del
avstyrks.
När det gäller den med motion Ju411 avsedda frågan om praktiktjänstgöring för
jurister, som inte erhållit tingstjänstgöring, finns för närvarande inga
särskilda regler. De bestämmelser som närmast torde bli aktuella för denna
kategori är lagen (1995:705) om arbetsplatsintroduktion och den därtill
anslutande förordningen (1995:711). Arbetsplatsintroduktion får anvisas
arbetslösa från och med det år de fyller 20 år. Arbetsplatsintroduktion får
vara i högst sex månader och skall huvudsakligen avse praktik.
Länsarbetsnämnderna skall söka träffa överenskommelser med arbetsgivare att
praktiktjänstgöringen skall följas av anställning.
Enligt vad utskottet erfarit pågår inga överväganden inom Regeringskansliet
när det gäller att införa en tjänstgöring av det slag motionärerna förordar. I
första hand torde motionärernas önskemål få lösas med arbetsmarknadspolitiska
medel. Sådana faller emellertid utanför utskottets beredningsområde och motion
Ju411 avstyrks.
Straffprocessuella tvångsmedel
Kroppsbesiktning
Flera motioner tar upp frågan om kroppsbesiktning vid misstanke om
narkotikabrott. I motionerna Ju802, Ju904 och So628, samtliga (m), yrkas
sålunda att polisen, under medverkan av sjukhuspersonal, bör kunna ge en
misstänkt kräkmedel i syfte att säkra bevisning om narkotikabrott i sådana fall
där den misstänkte svalt narkotikan.
Regler om undersökning av människokroppen vid brottsmisstanke finns i 28 kap.
12 § RB. Av paragrafen framgår att på den som skäligen kan misstänkas för ett
brott på vilket fängelse kan följa får kroppsbesiktning göras för att söka
efter föremål som kan tas i beslag eller annars för att utröna omständigheter
som kan vara av betydelse för utredning av brottet. Med kroppsbesiktning avses
undersökning av människokroppens yttre och inre samt tagande av prov från
människokroppen samt undersökning av sådana prov. En undersökning får inte
utföras så att den undersökte riskerar framtida ohälsa eller skada.
Av 28 kap. 13 § RB följer att förordnande om kroppsbesiktning meddelas av
undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. Är fara i dröjsmål, får beslutet
fattas av polisman. Annan mera ingående undersökning än blodprov får endast
utföras av läkare. Vid kroppsbesiktning, liksom vid användning av övriga
straffprocessuella tvångsmedel, råder en s.k. proportionalitetsprincip. Sådan
besiktning får sålunda beslutas endast om skälen för den uppväger det intrång
eller men i övrigt som åtgärden medför för den misstänkte eller för något annat
motstående intresse (28 kap. 13 § första stycket RB jämförd med 28 kap. 3 a §
samma balk).
Rättegångsbalkens bestämmelser om kroppsbesiktning erhöll - med visst
undantag som här saknar intresse - sin nuvarande utformning genom lagstiftning
år 1994 (prop. 1993/94:24, bet. 1993/94:JuU7, rskr. 1993/94:67). I den
promemoria (Ds 1991:56) Ändrade regler om kroppsvisitation och kroppsbesiktning
m.m., som låg till grund för propositionen, föreslogs att den misstänkte skulle
kunna medicineras mot sin vilja om förfarandet påtagligt skulle underlätta
möjligheterna att utföra en kroppsbesiktning. I propositionen anfördes bl.a.
att det är ett mycket allvarligt ingrepp i den kroppsliga integriteten att
utsätta någon för tvångsmedicinering och att mycket starka skäl därför krävdes
för att införa en sådan möjlighet i RB. Enligt departementschefen måste vid en
sådan bedömning brottsbekämpande effektivitetshänsyn träda tillbaka. Något
förslag om tvångsmedicinering lades därför inte fram i propositionen (prop. s.
48).
Under utskottets behandling av propositionen hade utskottet att ta ställning
till en motion, i vilken föreslogs att begreppet kroppsbesiktning skulle
omfatta även åtgärder i form av medicinering med kräkmedel samt magpumpning.
Utskottet förklarade sig inte ha någon annan uppfattning i denna fråga än vad
departementschefen uttalat i propositionen och avstyrkte bifall till motionen
(bet. 1993/94:JuU7 s. 7).
I betänkande 1996/97:JuU8 vidhöll utskottet denna uppfattning (bet. s. 4).
Frågan om tvångsmedicinering har även behandlats av Polisrättsutredningen i
dess slutbetänkande Tvångsmedel enligt 27 och 28 kap. RB samt polis-lagen (SOU
1995:47). Utredningen fann med hänsyn till vad departementschefen anfört i
proposition 1993/94:24 inte anledning att närmare beröra frågan om
tvångsmedicinering i syfte att genomföra en kroppsbesiktning. Inte heller borde
det införas några bestämmelser som skulle göra det möjligt att med stöd av den
misstänktes samtycke ge honom medicin för att möjliggöra en kroppsbesiktning.
Skillnaden för den misstänkte mellan att bli erbjuden av polisen att ta t.ex.
kräkmedel och att tvingas att ta medlet var nämligen, enligt utredningens
uppfattning, mycket liten (SOU 1995:47 s. 337 f).
Polisrättsutredningens slutbetänkande bereds i Justitiedepartementet.
Utskottet finner inte skäl att frångå den uppfattning utskottet intagit i
tidigare betänkanden och avstyrker bifall till såväl motion Ju802 som
motionerna Ju904 och So628 i nu ifrågavarande delar.
Återlämnande av stöldgods
I motion Ju907 (m) begärs en lagstiftning som möjliggör att stöldgods som
tagits i beslag snabbt kan återlämnas till sin rätte ägare.
Enligt 27 kap. 1 § första stycket RB gäller bl.a. att föremål som skäligen
kan antas vara avhänt någon genom brott får tas i beslag.
Den som med laga rätt griper eller anhåller en misstänkt eller vidtar vissa
andra straffprocessuella tvångsåtgärder får, enligt 27 kap. 4 § RB, ta föremål
som därvid påträffas i beslag. Beslut om beslag fattas i annat fall av
undersökningsledaren eller åklagaren eller i vissa brådskande fall av polisman.
Enligt 27 kap. 5 § RB får rätten förordna om beslag av föremål som företes vid
rätten eller eljest är tillgängligt för beslag. Rätten får pröva fråga om
beslag efter yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren. Sedan åtal väckts
får rätten även på yrkande av målsäganden eller självmant ta upp fråga om
beslag. Frågan om beslag skall prövas vid förhandling inför rätten. Har ett
beslag verkställts utan rättens förordnande gäller enligt 27 kap. 6 § RB att
den som drabbats av beslaget har rätt att begära att rätten prövar beslaget.
Även i detta fall skall beslagsfrågan prövas vid förhandling inför rätten. När
rätten förordnar om beslag eller fastställer verkställt beslag, skall den
enligt 27 kap. 7 § RB, om åtal inte redan har väckts, utsätta den tid inom
vilken åtal skall väckas. Enligt 27 kap. 8 § RB gäller, om åtal inte väckts
inom föreskriven tid eller det inte längre förekommer skäl för beslaget, att
detta omedelbart skall hävas. Det ankommer på rätten att förordna om hävande av
beslag. Har beslaget inte meddelats eller fastställts av rätten meddelas dock
beslut om hävande av undersökningsledaren eller åklagaren. När ett mål avgörs
skall rätten alltid pröva om beslag i målet skall bestå.
Varken lagtexten eller motiven till RB behandlar frågan om i vilken
utsträckning polisen, i samband med att den anträffar stöldgods hos någon, kan
återställa egendomen till rätt ägare utan att den först tagits i beslag. En
sådan informell besittningsrestitution anses dock kunna äga rum, under den
absoluta förutsättningen att egendomen anträffas hos gärningsmannen och att han
inte gör gällande någon rätt till den (JO 1982/83 s. 71). Det blir alltså fråga
om uppenbara fall, främst när stöldgods återtas på bar gärning (JO 1986/87
s. 98). Utrymmet för polisen att informellt återställa stöldgods är således
litet.
Om den från vilken egendomen beslagtagits gör gällande rätt till egendomen,
är rätt ägare hänvisad till att föra talan mot innehavaren med yrkande om att
egendomen skall återställas till honom. I brottmålet handläggs denna talan som
ett enskilt anspråk enligt reglerna i 22 kap. RB.
En i viss mån annorlunda situation föreligger när ett beslag av någon
anledning skall hävas. Hävs ett beslag därför att förutsättningarna för beslag
inte längre föreligger, skall egendomen alltid återställas till den från vilken
egendomen tagits i beslag utan prövning av om annan har rätt till egendomen (JO
1987/88 s. 50). Det är under alla omständigheter viktigt att en person som
drabbats av beslag hörs av polisen innan den som har rätt att häva beslaget
fattar beslut om att överlämna egendomen till någon som påstår sig vara rätt
ägare eller av annan anledning vara målsägande (JO 1977/78 s.
128). Om den som drabbats av beslaget inte gör gällande någon rätt till
egendomen, kommer saken i ett annat läge. Även i sådana fall kan det dock
behöva utredas att den till vilken egendomen skall utlämnas också har en rätt
till densamma (jfr JO 1950 s. 63).
Polisrättsutredningen har i sitt slutbetänkande Tvångsmedel enligt 27 och 28
kap. RB samt polislagen ingående övervägt nu berörda frågor om beslag och
återställande av egendom till rätt ägare och lämnat förslag till lagstiftning
(SOU 1995:47 s. 378 f och 447 f). Utredningen föreslår att egendom som skäligen
kan antas vara avhänd annan genom brott skall få tas i beslag, om det behövs
för att säkerställa målsägandens rätt till egendomen. Om egendomen innehas av
annan än den misstänkte skall, enligt utredningen, egendomen få tas i beslag
endast om det finns sannolika skäl för att måls-äganden har bättre rätt till
den och det skäligen kan befaras att den som innehar egendomen skaffar undan,
väsentligt försämrar eller på annat sätt förfogar över egendomen till skada för
målsäganden. Förslagen i betänkandet bereds för närvarande i
Justitiedepartementet.
Utskottet har tidigare haft att ta ställning till ett motionsyrkande av
motsvarande innebörd. Utskottet ansåg då att den pågående beredningen av
Polisrättsutredningens slutbetänkande borde avvaktas och avstyrkte motions-
yrkandet (1996/97:JuU8 s. 5 f).
Utskottet anser alltjämt att beredningen av Polisrättsutredningens betänkande
bör avvaktas och avstyrker motion Ju907 i denna del.
Avräkning av häktningstid
I motion Ju805 (m) begärs en utredning av reglerna om avräkning av den tid
någon suttit anhållen eller häktad från tiden för verkställighet av ett honom
ådömt frihetsstraff. Motionsyrkandet går ut på att frågan om avräkning till
skillnad från vad som gäller nu bör avgöras från fall till fall.
I 33 kap. 5 § brottsbalken (BrB) finns bestämmelser om avräkning av tiden för
vissa frihetsberövanden för det fall att någon döms till fängelse på viss tid
eller rätten, med tillämpning av bestämmelserna om sammanträffande av påföljd,
förordnar att sådan påföljd skall avse ytterligare brott. Har den dömde, med
anledning av misstanke om brott som prövats i målet, såsom anhållen, häktad
eller intagen på en enhet för rättspsykiatrisk undersökning med stöd av 10 §
lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning varit berövad friheten under
en sammanhängande tid av minst tjugofyra timmar skall sålunda tiden för
frihetsberövandet anses som tid under vilken fängelsestraffet verkställts i
anstalt. En förutsättning är dock att den dömde inte under frihetsberövandet
verkställt dom i annat mål. Rätten skall i domen ange det antal dagar påföljden
skall anses verkställd i anstalt. Paragrafen innehåller vidare bestämmelser om
avräkning av motsvarande innebörd för det fall att domstolen undanröjer en dom
på villkorlig dom eller skyddstillsyn och i stället dömer till fängelse.
De nu redovisade bestämmelserna är obligatoriska, dvs. den dömde har en
obetingad rätt till avräkning, oavsett omständigheterna i målet. Paragrafen
upptar emellertid också en bestämmelse om fakultativ avräkning enligt vilken
rätten får avgöra om avräkning skall ske. Döms den tilltalade till böter och
har han på grund av misstanke om brott som prövats i målet varit berövad
friheten, får rätten förordna att påföljden skall anses helt eller delvis
verkställd genom frihetsberövandet. Härutöver finns en bestämmelse i 33 kap. 6
§ BrB vari föreskrivs att bestämmelserna om tillgodoräknande av
frihetsberövande får tillämpas även i fråga om frihetsberövande som ägt rum
utomlands, i den mån det med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt.
Reglerna om obligatorisk avräkning infördes genom lagstiftning år 1973 (prop.
1972:146, JuU 1973:3, rskr. 23). Dessförinnan var brottsbalkens regler om
tillgodoräknande av frihetsberövande fakultativa. Domstolen kunde alltså
förordna om avräkning, om det med hänsyn till omständigheterna prövades
skäligt.
Hovrättsprocessutredningen (dir. 1993:38) behandlade i sitt betänkande Ett
reformerat hovrättsförfarande (SOU 1995:124) frågan om rätten för en häktad
tilltalad, som fullföljt talan mot tingsrättens dom, att få avräkna
häktningstid som låg mellan tingsrättens och hovrättens domar. Efter att
utförligt ha redogjort för rättsläget ansåg utredningen att den ovillkorliga
rätten till avräkning borde bibehållas. Utredningen fann visserligen att det
var mycket sannolikt att antalet överklaganden i mål där den tilltalade var
häktad skulle minska om den ovillkorliga rätten till avräkning av häktningstid
mellan tingsrättens och hovrättens domar togs bort. Det var emellertid
principiellt mycket tveksamt att vidta åtgärder som hade till främsta syfte att
begränsa intresset av att överklaga. Det fanns en påtaglig risk för att en
tilltalad på grund av att han befarade att det totala frihetsberövandet skulle
komma att förlängas avstod från att överklaga ett avgörande som borde rättas av
hovrätten. Enligt en av utredningen redovisad undersökning var
ändringsfrekvensen för brottmål där den tilltalade var häktad högre än för
samtliga brottmål. Mot bakgrund av det anförda ansåg utredningen att ett
önskemål att motverka grundlösa överklaganden inte kunde motivera det ingrepp i
hovrättens funktion som skulle bli följden av en begränsning av rätten till
avräkning av häktestid. Utredningen ansåg vidare att avräkningsreglerna borde
grundas på principen att tid i häkte skulle jämställas med frihetsstraff.
Ytterligare framhöll utredningen att fakultativa regler gav utrymme för i viss
mån skönsmässiga överväganden, vilket var betänkligt från
rättssäkerhetssynpunkt och även riskerade att strida mot bl.a. artikel 5. 1 i
den europeiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och grundläggande friheterna (bet. s. 308 f).
I en inom Justitiedepartementet upprättad promemoria Domstolsförfarandet
Förslag till förbättringar (Ds 1997:7) föreslås att Kriminalvårdsstyrelsen, på
grundval av ett underlag som domstolen lämnar, skall fatta beslut om avräkning
i de fall denna är obligatorisk.
Utskottet anser för sin del att de nuvarande reglerna om avräkning av
häktestid i huvudsak får anses väl avvägda. Någon ytterligare utredning av
frågan kan inte anses nödvändig. Utskottet avstyrker motion Ju805.
Åtgärder för indrivning av böter vid trafikbrott
I motion Ju806 (m) efterfrågas lagstiftning som skulle göra det möjligt att
beslagta och förverka fordon för utländska medborgare i syfte att se till att
de betalar böter för trafikbrott som de begått i Sverige. Liknande yrkanden
framställs i motionerna Ju601 och Ju808, båda (s).
Utskottet har tidigare haft att ta ställning till motionsyrkanden av likartad
innebörd. Efter att ha erinrat bl.a. om den i 26 kap. 1 § RB intagna regel, som
gör det möjligt att belägga egendom med kvarstad i syfte att säkra betalning av
böter, har utskottet funnit motionsyrkandena väsentligen tillgodosedda genom
den existerande rättsliga regleringen och avstyrkt motionerna (1994/95:JuU24 s.
14 f och 1996/97:JuU8 s. 5).
Det kan dock vara så att proportionalitetsprincipen i 26 kap. 1 § andra
stycket RB i vissa fall lägger hinder i vägen för ett utnyttjande av reglerna
om kvarstad. Enligt utskottets mening bör frågan om indrivning av böter vid
trafikbrott ses över, bl.a. i ett EU-perspektiv. Det är av trafiksäkerhetsskäl
angeläget att det finns ett effektivt påföljdssystem även för utländska
fordonsförare. Regeringen bör låta utreda frågan.
Vad utskottet nu med anledning av motionerna Ju601, Ju806 och Ju808 anfört
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Åtgärder mot klotter
Åtgärder mot klotter efterfrågas i motion Ju803 (m). Motionären önskar en
översyn av reglerna om kroppsvisitation och att skolan i sin undervisning bör
motverka klotter.
Enligt 28 kap. 11 § RB får, om det finns anledning anta att ett brott har
begåtts på vilket fängelse kan följa, kroppsvisitation göras på den som
skäligen kan misstänkas för brottet för att söka efter föremål som kan tas i
beslag eller annars för att utröna omständigheter som kan vara av betydelse för
utredning om brottet. Annan än den som misstänks för brottet får
kroppsvisiteras, om det finns synnerlig anledning att anta att det därigenom
kommer att anträffas föremål som kan tas i beslag eller det annars är av
betydelse för utredningen om brottet. Med kroppsvisitation avses en
undersökning av kläder och annat som någon bär på sig samt av väskor, paket och
andra föremål som någon har med sig.
För kroppsvisitation, liksom för övriga straffprocessuella tvångsmedel,
gäller att den får vidtas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång
eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något
annat motstående intresse.
Av 12 kap. 1 § brottsbalken (BrB) framgår att straffet för skadegörelse är
böter eller fängelse i högst sex månader. Enligt 12 kap. 3 § samma balk är
straffet för grov skadegörelse fängelse i högst fyra år.
Utskottet har tidigare haft att ta ställning till motionsyrkanden om åtgärder
mot klotter. Därvid förklarade utskottet att det var medvetet om det problem
som klottrande och annan skadegörelse utgjorde. Åtgärder mot klotter måste
vidtas främst genom uppfostran och annan normöverföring samt genom aktiv
tillsyn av särskilt utsatt egendom. Utskottet var inte berett att förorda en
skärpt lagstiftning på området och avstyrkte då förevarande motionsyrkanden
(1993/94:JuU19 s. 47 f).
Polisrättsutredningen föreslog i sitt slutbetänkande Tvångsmedel enligt 27
och 28 kap. RB samt polislagen (SOU 1995:47) inga förändringar av
förutsättningarna för kroppsvisitation. Betänkandet bereds för närvarande i
Justitiedepartementet.
Utskottet vill på nytt understryka den vikt som uppfostran och annan
normöverföring har när det gäller att motverka klotter; att skolan medverkar
till denna normöverföring finner utskottet självklart. Vad gäller reglerna om
kroppsvisitation följer av straffskalan för skadegörelsebrott att
kroppsvisitation kan äga rum vid misstanke om sådant brott. Något skäl att nu
överväga förändringar av de i 28 kap. 11 § RB uppställda förutsättningarna för
att kroppsvisitation skall få äga rum kan utskottet inte finna. Med det anförda
avstyrker utskottet motion Ju803.
Processbedrägeri
I motion Ju804 (m) efterfrågar motionären en lagstiftning som gör det
straffbart för en part i tvistemål att lämna osanna uppgifter även när
uppgifterna inte lämnats under sanningsförsäkran.
Av 43 kap. 6 § RB framgår att part vid huvudförhandling i tvistemål
sanningsenligt skall redogöra för de omständigheter han åberopar i målet och
uttala sig om de av motparten anförda omständigheterna samt besvara framställda
frågor. Lämnar part uppgift som strider mot vad han tidigare anfört eller
förekommer eljest motsägelse i parts uppgifter skall han enligt paragrafen
uppmanas att förklara sig däröver. Paragrafen ger uttryck för principen om
parts sanningsplikt i tvistemål (SOU 1938:44 s. 446 f). Sanningsplikten gäller
oavsett om förhöret med parten sker för att klarlägga innebörden av partens
talan eller i bevissyfte och oavsett om förhöret sker under sanningsförsäkran
eller ej. Om förhöret inte sker under sanningsförsäkran, är dock
sanningsplikten inte straffsanktionerad.
Bestämmelserna om förhör med part under sanningsförsäkran finns i 37 kap. 2 §
RB. Enligt paragrafen får i tvistemål förhör i bevissyfte med part äga rum
under sanningsförsäkran. Förhöret bör därvid, framgår det av paragrafen,
begränsas till sådana omständigheter som är av särskild betydelse i målet.
Bestämmelsen är straffsanktionerad i 15 kap. 2 § brottsbalken (BrB), enligt
vilken paragraf den som vid förhör under sanningsförsäkran i rättegång lämnar
osann uppgift eller förtiger sanningen döms för osann partsutsaga till fängelse
i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst
sex månader.
Den nuvarande bestämmelsen om förhör med part under sanningsförsäkran fick
sin utformning genom lagstiftning år 1987 (prop. 1986/87:89, bet.
1986/87:JuU31, rskr. 278). Ett av syftena med denna lagstiftning var att
lagreglera det fria partsförhöret i tvistemål för att begränsa omfattningen av
förhöret under sanningsförsäkran så mycket som möjligt. Enligt vad
departementschefen uttalade torde det i de flesta fall vara lämpligt att part
först får lämna sin berättelse utan sanningsförsäkran och därefter, i mån av
behov, får bekräfta vissa särskilt relevanta punkter under sådan försäkran (se.
prop. s. 131 och 184).
Utskottet avstyrkte vid riksmötet 1996/97 ett motionsyrkande av motsvarande
innebörd som det nu aktuella. Utskottet erinrade därvid om att rätten att
påkalla förhör under sanningsförsäkran med en part även tillkommer dennes
motpart samt att parts vägran att yttra sig kan beaktas av rätten vid
bevisvärderingen. Redan gällande ordning måste därför, enligt utskottets
mening, anses tillhandahålla starka medel för att förmå parter att tala sanning
vid förhör i bevissyfte. Härtill kom, anförde utskottet, att utsagor av part
ofta har ett begränsat bevisvärde och att ett utvidgat straffansvar sannolikt
inte kunde medföra att större tilltro kunde sättas till parters uppgifter än
vad fallet är i dag (1996/97:JuU8 s. 11 f).
Utskottet anser att de skäl som i det nyssnämnda betänkandet anfördes för att
avstyrka motionsyrkandet alltjämt är bärkraftiga. Härutöver kan tilläggas att i
den mån uppgifter, som part lämnat under sakframställning, är tvistiga kan
naturligtvis parten bli tvungen att genom partsförhör eller på annat sätt föra
bevisning till styrkande av sina påståenden. Att låta straffsanktionen omfatta
även sådana uppgifter som är ostridiga mellan parterna skulle, enligt
utskottets mening, föra för långt och t.ex. kunna medföra att parter i
dispositiva tvistemål inte kunde begränsa prövningen till vissa frågor genom
att vitsorda av motparten lämnade sakuppgifter. Med det anförda avstyrker
utskottet motion Ju804.
Tilltalads kostnadsansvar för vittnesbevisning
I motion Ju807 (v) begärs en ordning som skall hindra att tilltalade i brottmål
av kostnadsskäl avstår från att åberopa bl.a. vittnesbevisning.
Enligt 36 kap. 24 § RB skall ersättning till ett vittne som har åberopats av
en enskild part - t.ex. den tilltalade i ett brottmål - betalas av parten. Om
det är skäligt med hänsyn till partens ekonomiska förhållanden, får dock rätten
besluta att ersättningen skall betalas av allmänna medel. Ersättning som skall
betalas av en part skall avse nödvändiga kostnader för resa, uppehälle och
tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt. Skall ersättningen utgå av
allmänna medel, fastställs den av rätten enligt föreskrifter som regeringen
meddelar.
Den bestämmelse som gör det möjligt för rätten att besluta att ersättning
till vittne som åberopas av enskild part skall betalas av allmänna medel
infördes samtidigt med den nya rättshjälpslagen (prop. 1996/97:9, 1996/97:JuU3,
rskr. 1996/97:55). Av 37 kap. 3 § och 40 kap. 19 § framgår att regeln är
tillämplig även när part påkallar förhör med målsägande eller sakkunnig. Av
motiven till bestämmelsen framgår att regeln - såvitt den gäller brottmål -
införts därför att institutet rättshjälp i brottmål avskaffats (prop. s. 177
f). Som regel bör ersättning inte ges om partens årsinkomst med hänsyn tagen
till försörjningsbörda och förmögenhetsförhållanden överstiger 100 000 kr
(prop. s. 234).
Enligt 31 kap. 2 § RB gäller att om den tilltalade frikänns i mål, där
åklagaren fört talan, eller avvisas eller avskrivs åklagarens talan, kan rätten
besluta att den tilltalade skall få ersättning av allmänna medel för sina
kostnader för bl.a. försvarare och bevisning under förundersökningen eller i
rättegången om kostnaderna varit skäligen motiverade för att den tilltalade
skulle kunna få sin rätt.
Sammanfattningsvis innebär gällande lag således att tilltalad i brottmål kan
få kostnaden för av honom åberopad muntlig bevisning betalad av allmänna medel
dels om åtalet mot honom ogillas, dels - oberoende av utgången i ansvarsdelen -
om hans ekonomiska förhållanden är sådana att rätten beslutar att ersättningen
skall betalas av allmänna medel. Döms den tilltalade för brottet får han själv
svara för sina beviskostnader, såvida inte den sistnämnda kostnadsregeln är
tillämplig.
Enligt utskottets uppfattning är den gällande lagstiftningen väl avvägd i den
del som avser den tilltalades kostnadsansvar. Utskottet avstyrker motion Ju807.
Anlitande av psykologer inom rättsväsendet
I motion So303 (fp) begärs en utredning om kompetenskrav och
kompetensutveckling beträffande psykologer som anlitas av rättsväsendet. I
motion Ju304 (fp) yrkas att aktivt stöd av bl.a. ekonomisk art skall lämnas åt
Institutet för Forensisk Psykologi.
Anlitande av psykologisk sakkunskap inom rättsväsendet torde i första hand
aktualiseras under förundersökning i brottmål samt i rättegång i brottmål och
familjemål. När det gäller anlitande av psykologer under rättegång är
bestämmelserna i 40 kap. RB om sakkunnig tillämpliga. Av dessa bestämmelser
framgår att om rätten finner det erforderligt att anlita sakkunnig för att
pröva en fråga, vars bedömande kräver särskild fackkunskap, får rätten inhämta
yttrande över frågan från myndighet eller tjänsteman eller annan som är satt
att tillhandagå med yttrande i ämnet eller uppdra åt en eller flera för
redbarhet och för skicklighet i ämnet kända personer att avge yttrande (1 §).
Parterna bör få tillfälle att yttra sig innan sakkunnig utses; enas de om att
anlita viss sakkunnig skall denne anlitas om han är lämplig och hinder inte
möter (3 §). Den som inte på tjänstens vägnar är skyldig att biträda som
sakkunnig eller är satt att tillhandagå med yttrande är inte skyldig att åta
sig sakkunniguppdrag (4 §). I fråga om utlåtande av myndighet, tjänsteman eller
annan som är satt att tillhandagå med yttrande gäller vad som är särskilt
föreskrivet eller eljest vedertaget. Annan sakkunnig skall, om rätten inte
förordnar annat, avge skriftligt utlåtande som skall ange de skäl och
omständigheter på vilka det däri givna omdömet är grundat (7 §). Sakkunnig som
avgivit skriftligt utlåtande skall också höras muntligen, om part yrkar det
eller rätten eljest finner det erforderligt (8 §). Sakkunnig som hörs muntligen
skall först avlägga ed (9 § ). Ersättning till sakkunnig som utsetts av rätten
skall utgå av allmänna medel i familjemål och i mål om ansvar för brott som hör
under allmänt åtal (17 §). Om en part vill åberopa en sakkunnig, gäller i
huvudsak bestämmelserna om vittne (19 §).
Vad gäller anlitande av sakkunnig under förundersökning, får
undersökningsledaren inhämta yttrande från en sakkunnig. Innan ett yttrande
inhämtas från någon annan än en myndighet, skall den som misstänks för brottet
eller hans försvarare ges tillfälle att yttra sig över valet av sakkunnig, om
inte särskilda skäl talar emot detta. Undersökningsledaren kan också hos rätten
begära att sakkunnig förordnas redan under förundersökningen (23 kap. 14 § RB).
Särskilda bestämmelser som ger domstolen rätt att förordna läkare att i vissa
fall avge läkarintyg finns i 7 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning
i brottmål, m.m. Rätten kan också med stöd av bestämmelser i lagen (1991:1137)
förordna om rättspsykiatrisk undersökning.
Vad gäller anlitande av psykologer som sakkunniga under förundersökning eller
rättegång uppställs inga särskilda kvalifikationskrav i de processuella
lagbestämmelserna; psykologers yrkesmässiga kvalifikationer bestäms av
författningar på hälso- och sjukvårdens område. Skall sakkunnig förordnas av
domstol, måste dock domstolen iaktta att den sakkunnige uppfyller de allmänna
krav på kompetens som uppställs i 40 kap. 1 § RB. För sakkunnig, som åberopas
av part, finns inga kvalifikationskrav uppställda; det torde i dessa fall vara
en uppgift för domstolen att vid värderingen av den sakkunniges utlåtande söka
bedöma hans kvalifikationer
Här kan erinras om att Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1992 s. 446 givit
uttryck för uppfattningen att förordnande av psykolog som sakkunnig i mål om
sexualbrott borde ske med återhållsamhet. Högsta domstolen framhöll bl.a. att
när det är fråga om trovärdigheten hos en målsägande måste domstolen alltid
göra en självständig bedömning som grundar sig på utredningen i målet i dess
helhet samt att det sällan torde finnas anledning att förordna en sakkunnig,
när det är fråga om att bedöma trovärdigheten hos någon som skall höras
personligen inför domstolen.
Enligt vad utskottet inhämtat från de berörda har företrädare för Stockholms
Universitet Holding AB, Sveriges Psykologförbund och Psykologiska Institutionen
vid Stockholms universitet inlett ett arbete i syfte att bilda ett bolag med
namnet Institutet för Forensisk Psykologi Aktiebolag. Bolagets affärsidé är att
systematisera formerna för hur adekvat psykologisk kunskap, kompetens och
forskning tillförs rättsväsendets olika delar. Bolaget skall bygga upp ett
nationellt nätverk av forskare inom psykologin och yrkesutövande psykologer med
speciell kompetens inom området forensisk psykologi. Målsättningen för bolaget
skall vara att huvuddelen av de sakkunniguppdrag som lämnas till psykologer av
rättsväsendet skall förmedlas av bolaget. Den övergripande tanken är således
att rättsväsendet alltid skall anlita psykologer av erkänt hög kompetens.
Huruvida en psykolog som anlitas som sakkunnig i ett mål eller ärende har
erforderlig kompetens för sitt uppdrag är, som utskottet anfört ovan, en fråga
som måste bedömas av den myndighet eller domstol som anlitar honom. När det
gäller psykologer som anlitas av domstol förtjänar det att framhållas, att
domstolen alltid måste avgöra målet på grundval av vad den finner bevisat och
alltså aldrig kan vara bunden av en sakkunnigs uppfattning. Det nu anförda
hindrar inte att utskottet delar motionärernas uppfattning att psykologer, som
anlitas av rättsväsendet som sakkunniga, bör vara väl skickade för sitt
uppdrag. Att olika initiativ tas av enskilda och myndigheter för att höja
kompetensen bland dessa psykologer anser utskottet böra välkomnas. Någon
utredning av vilka kompetenskrav som bör ställas kan utskottet emellertid inte
finna erforderlig. Vad gäller Institutet för Forensisk Psykologi Aktiebolag
anser utskottet att det inte för närvarande finns tillräckligt underlag för att
ta ställning till om staten bör stödja bolagets verksamhet. Med det anförda
avstyrker utskottet såväl motion Ju304 som motion So303 i nu behandlad del.
Barns rättssäkerhet
I motion So801 (c) efterfrågas en utredning med syfte att stärka
rättssäkerheten för barn. Motionärerna menar att de rättstillämpande
myndigheterna inte alltid har tillräckliga kunskaper om barns rättigheter och
att barn som är brottsoffer har en särskilt utsatt ställning.
Inom det straffprocessuella området finns ett antal regler som avser personer
under 18 år. Enligt 23 kap. 10 § RB bör, om den som skall höras under
förundersökning är under 15 år, den som har vårdnaden om honom vara närvarande
under förhöret, om det kan ske utan men för utredningen. I
förundersökningskungörelsen (1947:948) finns ytterligare bestämmelser om förhör
med barn som är misstänkta för brott eller som är målsägande eller vittnen.
Sådana förhör skall planeras och verkställas så att det inte uppkommer fara för
att den som förhörs tar skada. Särskild varsamhet bör iakttas om förhöret rör
sexuallivet, och det bör noga tillses att uppseende inte väcks kring förhöret.
Förhör bör äga rum endast en gång och bör inte göras mera ingående än
omständigheterna kräver. Förhör med barn bör hållas av person med särskild
fallenhet för uppgiften. Är utsaga av barn av särskild betydelse för
utredningen, bör, om det finns vara av vikt med hänsyn till barnets ålder och
utveckling samt brottets beskaffenhet, någon som äger särskild sakkunskap i
barn- eller förhörspsykologi biträda vid förhöret eller yttra sig över värdet
av barnets utsaga (17-19 §§ förundersökningskungörelsen).
Vid huvudförhandling i brottmål skall den tilltalade alltid beredas tillfälle
att yttra sig, oavsett om han är under 18 år eller ej. Barn under 15 år åtalas
inte. Är den som åberopas som vittne under 15 år, skall rätten pröva om han får
höras som vittne (36 kap. 4 § RB). Den som är under 15 år får inte avlägga
vittnesed (36 kap. 13 § RB).
Ytterligare straffprocessuella bestämmelser som rör bl.a. barn finns i lagen
(1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare som gäller
handläggningen hos polis, åklagare och domstol av mål och ärenden om brott där
den misstänkte inte har fyllt 21 år.
I tvistemål kan omyndiga barn inte själva föra sin talan. I mål om vårdnad
eller umgänge gäller dock att rätten vid sin bedömning skall ta hänsyn till
barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad (6 kap. 10 d § och 15 §
föräldrabalken - FB). Den som verkställer en utredning om vårdnad skall, om det
inte är olämpligt, söka klarlägga barnets inställning och redovisa den för
rätten (6 kap. 19 § FB). Såvitt avser mål om verkställighet av domar eller
beslut om vårdnad eller umgänge får, om barnet fyllt 12 år, verkställighet inte
ske mot dess vilja, om inte länsrätten finner det nödvändigt av hänsyn till
barnets bästa. Detsamma gäller om barnet ännu inte har fyllt 12 år men nått en
sådan mognad att dess vilja bör beaktas på motsvarande sätt (21 kap. 5 § FB).
Bestämmelser om barns rätt att komma till tals finns också beträffande
adoptionsärenden (4 kap. 6 § FB) och namnärenden, se 45 och 48 §§ namnlagen
(1982:670).
Vidare kan nämnas att i mål eller ärenden om beredande av vård enligt lagen
(1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga har den unge, om han fyllt
15 år, rätt att själv föra sin talan. Barn som är under 15 år bör höras, om det
kan vara till nytta för utredningen och det kan antas att barnet inte tar skada
av att höras, se 36 § nämnda lag.
Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen)
antogs av generalförsamlingen den 20 november 1989. Genom barnkonventionen
formulerades för första gången barnets rättigheter på ett samlat sätt i ett
internationellt bindande avtal. Konventionen trädde i kraft den 2 september
1990 och Sverige var ett av de första länder som ratificerade den (prop.
1989/90:107, 1989/90:SoU28, 1989/90:JuU3y, rskr. 1989/90:350).
Genom beslut den 1 februari 1996 tillsatte regeringen en parlamentarisk
kommitté med uppgift att se över förhållandet mellan barnkonventionen och
svensk rätt (dir. 1996:15). Kommittén, som antog namnet Barnkommittén,
överlämnade i augusti 1997 betänkandet Barnets bästa i främsta rummet - FN:s
konvention om barnets rättigheter förverkligas i Sverige (SOU 1997:116). Enligt
kommitténs uppfattning var, med utgångspunkt i barnkonventionens grundläggande
principer, reglerna inom straffprocessen om när barn skall höras inför domstol
väl avvägda (bet. s. 202 f). Kommittén konstaterade även i övrigt att svensk
lagstiftning i stort sett överensstämde med barnkonventionens krav.
Kommitténs betänkande bereds för närvarande i Socialdepartementet. En
proposition om vissa barnfrågor och föräldrastöd är aviserad till maj månad
1998.
Regeringen har i skrivelse 1997/98:79 med redovisning av arbetet med de
allmänna barnfrågorna understrukit att det är viktigt att barnkonventionen blir
känd och att den ingår som ett vardagligt instrument i arbetet hos dem som
arbetar med eller fattar beslut i frågor som rör barn.
Utskottet kan i och för sig instämma i att barn som måste delta i en rättslig
process, trots de skyddsregler som finns, i många fall utsätts för en hård
press. Mot bakgrund av vad Barnkommittén funnit om innehållet i svensk lag
beträffande barns rättigheter och om lagstiftningens förenlighet med
barnkonventionens krav kan utskottet dock inte finna att det finns anledning
att tillsätta en utredning i syfte att stärka rättssäkerheten för barn. Det är
enligt utskottets mening snarare så att dessa problem inte låter sig lösas inom
ramen för den rättsliga processen. Här krävs i stället andra insatser, i första
hand från barnets föräldrar och vid behov från socialtjänsten. Utskottet
avstyrker motion So801 i nu behandlad del.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande tillsättning av de högsta domartjänsterna
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Ju402 i denna del och till motion
1997/98:Ju406 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
2. beträffande domares bisysslor
att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju402 i denna del samt motionerna
1997/98:Ju406 yrkandena 3 och 4 samt 1997/98:Ju409,
res. 1 (m, v, mp, kd)
3. beträffande domstolars arbetsordningar
att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju402 i denna del,
res. 2 (m)
4. beträffande nämndemännens ställning
att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju402 i denna del,
res. 3 (m)
5. beträffande översyn av rättegångsbalken
att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju407 yrkande 7,
res. 4 (m)
6. beträffande handelsrätter
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju404 och 1997/98:Ju903 yrkande 5,
res. 5 (kd)
7. beträffande specialdomstolar
att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju403,
res. 6 (m)
8. beträffande tingsmeritering
att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju925 yrkande 11,
res. 7 (mp)
9. beträffande praktiktjänstgöring för jurister
att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju411,
10. beträffande kroppsbesiktning
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju802, 1997/98:Ju904 yrkande 13 och
1997/98:So628 yrkande 7,
res. 8 (m)
11. beträffande återlämnande av stöldgods
att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju907 yrkande 1,
res. 9 (m, mp, kd)
12. beträffande avräkning av häktestid
att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju805,
res. 10 (m)
13. beträffande indrivning av böter vid trafikbrott
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Ju601, 1997/98:Ju806 och
1997/98:Ju808 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
14. beträffande åtgärder mot klotter
att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju803,
res. 11 (m, kd)
15. beträffande processbedrägeri
att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju804,
16. beträffande tilltalads kostnadsansvar för vittnesbevisning
att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju807,
res. 12 (v, mp)
17. beträffande psykologer i rättsväsendet
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Ju304 och 1997/98:So303 yrkande 2,
18. beträffande barnets rättssäkerhet
att riksdagen avslår motion 1997/98:So801 yrkande 19.
Stockholm den 28 april 1998
På justitieutskottets vägnar
Gun Hellsvik
I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Lars-Erik Lövdén (s), Göran
Magnusson (s), Sigrid Bolkéus (s), Göthe Knutson (m), Märta Johansson (s),
Ingbritt Irhammar (c), Ann-Marie Fagerström (s), Alice Åström (v), Maud
Ekendahl (m), Kia Andreasson (mp), Rolf Åbjörnsson (kd), Helena Frisk (s),
Jeppe Johnsson (m) och Cinnika Beiming (s).
Reservationer
1. Domares bisysslor (mom. 2)
Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Alice Åström (v), Maud Ekendahl (m), Kia
Andreasson (mp), Jeppe Johnsson (m) och Rolf Åbjörnsson (kd) anför:
Enligt gällande ordning har domare, med vissa undantag, samma möjligheter som
andra statstjänstemän att åta sig bisysslor. Regeringen har nyligen uttalat att
den avser att se över regleringen av bisysslor inom statsförvaltningen, främst
avseende frågan om skyldigheten att anmäla sådana sysslor. Även om vi välkomnar
denna översyn, talar enligt vår uppfattning intresset av att upprätthålla
allmänhetens förtroende för domarna och rättskipningen för att frågan om
domarnas möjligheter att utöva bisysslor bör utredas särskilt. I sammanhanget
kan nämnas att det i flera länder, bl.a. Storbritannien, är förbjudet för
domare att åta sig bisysslor. Att avvakta den aviserade översynen och den
pågående beredningen av Domarutredningens förslag anser vi inte vara
tillräckligt. En utgångspunkt för en ny utredning bör vara att bisysslor som
innebär risk för jävssituationer inte bör få förekomma. Utredningens arbete bör
inte endast avse de högsta domarnas bisysslor utan omfatta alla domare.
Utredningens arbete bör också omfatta frågan om skyldighet för domare att
anmäla bisysslor. Regeringen bör få i uppdrag att tillsätta en utredning med
den inriktning vi nu angivit.
Vad vi nu med anledning av motionerna Ju402 och Ju406 i ifrågavarande delar
samt motion Ju409 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande domares bisysslor
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Ju402 i denna del,
1997/98:Ju406 yrkandena 3 och 4 samt 1997/98:Ju409 som sin mening ger
regeringen till känna vad som anförts i reservation 1.
2. Domstolars arbetsordningar (mom. 3)
Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m)
anför:
Vi anser att det är otillfredsställande att andra myndigheter, främst
Domstolsverket, kan besluta om bindande normer för domstolarnas verksamhet. Ett
sätt att stärka domstolarnas ställning skulle kunna vara att i regeringsformen
meddela domstolarna ett normgivningsbemyndigande att besluta om sina egna
arbetsordningar. Vi anser - i likhet med 1993 års domarutredning - att
regeringen bör tillsätta en parlamentarisk utredning med uppdrag att utreda hur
domstolarnas konstitutionella ställning kan stärkas i bl.a. nu angivet
hänseende.
Vad vi nu med anledning av motion Ju402 i denna del anfört bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande domstolars arbetsordningar
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju402 i denna del som sin mening
ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 2.
Vi anser att det finns behov att utreda en rad frågor beträffande nämndemännens
ställning i framtidens rättsväsende.
Den första frågan gäller nämndemäns medverkan i hovrätt. Särskilt om
hovrättsprocessen utvecklas i riktning mot en renodlad överprövning finns det
skäl att överväga om det behövs nämndemän i hovrätten. Den andra frågan gäller
nämndemännens individuella rösträtt; även detta spörsmål bör utredas.
Den tredje frågan gäller rekryteringen av nämndemän. Vi anser att medelåldern
bland svenska nämndemän är för hög och att rekryteringen av nya nämndemän bör
ske på ett sätt som gagnar en allsidig sammansättning av nämndemannakåren.
Regeringen bör få i uppdrag att låta en parlamentarisk utredning överväga de
frågor rörande nämndemän som vi nu angivit. Vad vi nu med anledning av motion
Ju402 i denna del anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande nämndemännens ställning
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju402 i denna del som sin mening
ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 3.
4. Översyn av rättegångsbalken (mom. 5)
Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m)
anför:
Vi välkomnar visserligen att regeringen aviserat att två propositioner med
förslag till reformer av rättegången i tingsrätt respektive hovrätt kommer att
föreläggas riksdagen i juni månad innevarande år. Enligt vår uppfattning bör
emellertid ytterligare förändringar av rättegångsbalken övervägas. Sålunda
förordar vi att tredskodomar bör kunna komma till användning även i brottmål.
Vidare finns i en rapport från Domstolsverket, 1996 års idéseminarier - en
sammanfattande redovisning, DV 1997:2, ytterligare förslag som bör ligga till
grund för effektiviseringen av domstolsväsendet. Regeringen bör få i uppdrag
att med dessa utgångspunkter genomföra en översyn av rättegångsbalken.
Vad vi nu med anledning av motion Ju407 i denna del anfört bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande översyn av rättegångsbalken
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju407 yrkande 7 som sin mening
ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 4.
5. Handelsrätter (mom. 6)
Rolf Åbjörnsson (kd) anför:
Den ekonomiska brottsligheten vållar årligen samhället kostnader för tiotals
miljarder kronor. Den ekonomiska brottsligheten leder också till en
snedvridning av konkurrensförhållanden och till olagliga
förmögenhetsöverföringar. Förhoppningsvis kommer den nya ekobrottsmyndigheten
att reducera antalet outredda ekonomiska brott. Enligt min mening räcker det
emellertid inte med att inrätta en ny myndighet med polis och åklagare. Även
domstols-väsendet måste få kompetens att handlägga mål om ekonomisk
brottslighet. För att detta syfte skall kunna uppnås krävs att domstolarna kan
behandla handelstvister med erforderlig skicklighet. Ett sätt att åstadkomma
att det finns domstolar med erforderlig kompetens att handlägga handelstvister
vore att, efter mönster av den danska Sø- og Handelsretten, inrätta särskilda
handelsrätter. Dessa handelsrätter skulle finnas i Stockholm, Göteborg, Malmö,
Jönköping, Sundsvall och Umeå och handlägga större näringsrättsliga och
konkurrensrättsliga mål samt mål om ekobrott av större betydelse. Genom att
inrätta specialiserade handelsdomstolar skulle man också motverka den utarmning
av domstolarnas civilrättsliga kompetens som följer av att näringslivstvister
ofta avgörs genom skiljeförfarande. Regeringen bör få i uppdrag att tillsätta
en utredning med den inriktning jag nu förordat.
Vad jag nu med anledning av motionerna Ju404 och Ju903 anfört bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.
Jag anser att utskottets hemställan under moment 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande handelsrätter
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Ju404 och 1997/98:Ju903
yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i
reservation 5.
6. Specialdomstolar (mom. 7)
Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m)
anför:
Under riksmötet år 1993/94 uttalade utskottet att specialdomstolar i möjligaste
mån borde avskaffas (1993/94:JuU31 s. 9). Vi står fast vid detta principiella
synsätt. Enligt vår uppfattning bör specialdomstolarna avskaffas och deras
uppgifter övertas av de allmänna domstolarna. Särskilt angeläget är det att
avskaffa Marknadsdomstolen som till höga kostnader avgör ett begränsat antal
mål och ärenden. Regeringen bör få i uppdrag att till riksdagen återkomma med
förslag till hur de återstående specialdomstolarna skall kunna avvecklas och
deras uppgifter överföras till de allmänna domstolarna.
Vad vi nu med anledning av motion Ju403 anfört bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 7 bort ha följande lydelse:
7. beträffande specialdomstolar
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju403 som sin mening ger
regeringen till känna vad som anförts i reservation 6.
7. Tingsmeritering (mom. 8)
Kia Andreasson (mp) anför:
Enligt min mening bör systemet med notarietjänstgöring avskaffas. I stället bör
den akademiska juristutbildningen kompletteras med en allmän
praktiktjänstgöring som alltså skall komma alla juris studerande till del. De
studerande som är intresserade av att arbeta i domstol skulle då kunna välja
att praktisera i domstol. En fördel med att avskaffa notarietjänstgöringen
skulle vidare vara att domstolarna kunde hålla sig med fast anställd personal
för att fullgöra de uppgifter som i dag ankommer på notarierna. Regeringen bör
tillsätta en utredning med uppgift att utforma en sådan praktiktjänstgöring som
jag nu förordat.
Vad jag nu med anledning av motion Ju925 anfört bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna.
Jag anser att utskottets hemställan under moment 8 bort ha följande lydelse:
8. beträffande tingsmeritering
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju925 yrkande 11 som sin mening
ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 7.
8. Kroppsbesiktning (mom. 10)
Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m)
anför:
Vi anser att det är av största vikt att polisen förfogar över så effektiva
medel som möjligt i kampen mot den illegala narkotikahanteringen. Ett på senare
tid uppmärksammat problem rör den nya form för heroinförsäljning som
utvecklats. Denna innebär att heroinet säljs i plastinlindade kapslar som
förvaras i munnen. Vid ett polisingripande mot den som innehar heroinet kan
denne omedelbart svälja kapslarna. Nuvarande regler om kroppsbesiktning innebär
att polisen inte har någon effektiv metod för att säkra bevisning om
narkotikainnehavet. För att råda bot på denna brist anser vi att att det bör
vara möjligt för polisen att i de nu beskrivna situationerna låta
sjukvårdspersonal ge den misstänkte kräkmedel. Visserligen kan en
tvångsmedicinering av detta slag vara diskutabel från etisk synpunkt, men det
bör framhållas att narkotikalangarna genom att förvara heroinet i munnen
systematiskt utnyttjar polisens utredningssvårigheter. Det får ankomma på
regeringen att till riksdagen återkomma med förslag i enlighet med vad vi nu
anfört.
Vad vi nu med anledning av motionerna Ju904 och So628 i nu ifrågavarande
delar samt motion Ju802 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 10 bort ha följande lydelse:
10. beträffande kroppsbesiktning
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Ju802, 1997/98:Ju904 yrkande
13 och 1997/98:So628 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna
vad som anförts i reservation 8.
9. Återlämnande av stöldgods (mom. 11)
Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Maud Ekendahl (m), Kia Andreasson (mp),
Rolf Åbjörnsson (kd) och Jeppe Johnsson (m) anför:
Rättsläget i fråga om beslag och återställande av tillgripen egendom till rätt
ägare är enligt vår mening inte tillfredsställande. Sålunda finns exempel på
att stulen egendom, som tagits i beslag, sedermera utlämnats till den som
tillgripit egendomen. I andra fall har utredningen av vem egendomen tillhör
dragit ut på tiden så att egendomen förlorat i värde innan den återställts till
rätt ägare. Polisrättsutredningen har i sitt slutbetänkande Tvångsmedel enligt
27 och 28 kap. RB samt polislagen (SOU 1995:47) övervägt de nu berörda frågorna
och lämnat förslag till lagstiftning. Beredningen av utredningens förslag har
nu pågått i närmare tre år. Vi anser att beredningsarbetet bör påskyndas och
regeringen få i uppdrag att snarast lägga fram förslag för riksdagen i de nu
behandlade frågorna.
Vad vi nu med anledning av motion Ju907 i denna del anfört bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 11 bort ha följande lydelse:
11. beträffande återlämnande av stöldgods
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju907 yrkande 1 som sin mening
ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 9.
10. Avräkning av häktestid (mom. 12)
Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m)
anför:
Den nu gällande ordningen att en person som döms till fängelse har obetingad
rätt att vid verkställande av fängelsestraffet få tillgodoräkna sig tid, under
vilken han suttit anhållen eller häktad, kan ifrågasättas. Att avräkningen är
obligatorisk innebär att den som överklagar inte har någonting att förlora på
att fullfölja talan. S.k. okynnesöverklaganden torde vara vanligt förekommande.
Enligt vår mening bör en återgång till de regler om avräkning som gällde före
år 1973 övervägas. Avräkning av tid då den dömde varit anhållen eller häktad
var då fakultativ, dvs. domstolen avgjorde om avräkning skulle få ske. En annan
möjlighet som bör övervägas är att låta avräkningen vara obligatorisk i första
instans men inte vid överklagande; en sådan ordning skulle sannolikt påtagligt
minska tillströmningen till hovrätterna av mål, i vilka den tilltalade är
häktad. Ändringar av nu skisserat slag skulle alltså kunna bespara
domstolsväsendet såväl kostnader som arbete. Regeringen bör få i uppdrag att
tillsätta en utredning som förutsättningslöst skall utreda frågan om
tillgodoräknande av straffprocessuella frihetsberövanden.
Vad vi nu med anledning av motion Ju805 anfört bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 12 bort ha följande lydelse:
12. beträffande avräkning av häktestid
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju805 som sin mening ger
regeringen till känna vad som anförts i reservation 10.
11. Åtgärder mot klotter (mom. 14)
Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Maud Ekendahl (m), Rolf Åbjörnsson (kd)
och Jeppe Johnsson (m) anför:
Den skadegörelse som sker i form av s.k. klotter vållar årligen skador för
stora belopp och utgör ett av de största miljöproblemen i landets tätorter.
Ofta övergår den som gjort sig skyldig till klotter till annan brottslighet.
Det är därför angeläget att åtgärder vidtas för att förebygga klotter. I första
hand är det en fråga om föräldrarnas ansvar att fostra sina barn och ha uppsikt
över dem så att klotter kan förhindras. Men även skolan har ett ansvar. Skolan
måste i sin undervisning ständigt uppmärksamma problemet med skadegörelse i
form av klotter.
Av betydelse för polisens möjligheter att ingripa mot klottrare är reglerna i
rättegångsbalken om kroppsvisitation. Visserligen innebär straffskalan för
skadegörelse att misstänkta klottrare kan bli föremål för kroppsvisitation. Det
kan dock ifrågasättas om inte reglerna för användning av detta
straffprocessuella tvångsmedel tar för stor hänsyn till den misstänkte.
Regeringen bör därför få i uppdrag att se över dessa regler.
Vad vi nu anfört med anledning av motion Ju803 bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 14 bort ha följande lydelse:
14. beträffande åtgärder mot klotter
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju803 som sin mening ger
regeringen till känna vad som anförts i reservation 11.
12. Tilltalads kostnadsansvar för vittnesbevisning (mom. 16)
Alice Åström (v) och Kia Andreasson (mp) anför:
Enligt gällande rätt får en tilltalad som själv åberopat muntlig bevisning,
t.ex. i form av vittnesförhör, slutligt svara för denna om han blir dömd.
Visserligen finns bestämmelser som gör det möjligt för rätten att förordna att
kostnaden skall betalas av allmänna medel, oavsett utgången i målet, om det är
skäligt med hänsyn till partens ekonomiska förhållanden. Ersättning bör dock
inte betalas av allmänna medel, om partens årsinkomst med hänsyn tagen till
bl.a. försörjningsbörda överstiger 100 000 kr. Denna reglering innebär enligt
vår mening en alltför stor risk för att tilltalade av kostnadsskäl avstår från
att åberopa muntlig bevisning, vilket ökar faran för oriktiga domar. Vi anser
därför att regeringen bör få i uppdrag att utreda en ordning som gör att
tilltalade inte av kostnadsskäl avstår från att åberopa muntlig bevisning.
Vad vi nu med anledning av motion Ju807 anfört bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 16 bort ha följande lydelse:
16. beträffande tilltalads kostnadsansvar för vittnesbevisning
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju807 som sin mening ger
regeringen till känna vad som anförts i reservation 12.
Särskilt yttrande
Barns rättssäkerhet
Ingbritt Irhammar (c) anför:
Det är med tillfredsställelse jag konstaterar att Barnkommittén funnit att
svensk lagstiftning i stort sett uppfyller barnkonventionens krav och att
regeringen understrukit vikten av att barnkonventionen blir känd bland dem som
arbetar med eller fattar beslut i frågor som rör barn. Därmed kan syftet med
motion So801 i denna del sägas vara tillgodosett. Jag vill ändå understryka
vikten av att barnets rättigheter och intressen på alla sätt tas till vara i
lagstiftning och rättstillämpning.
Innehållsförteckning
Sammanfattning........................................1
Motionerna............................................1
Utskottet.............................................3
Tillsättning av de högsta domartjänsterna...........3
Domares bisysslor...................................5
Föreskrifter om domstolars arbetsordningar..........6
Nämndemännens ställning.............................7
Översyn av rättegångsbalken.........................8
Handelsrätter.......................................9
Specialdomstolar...................................12
Tingsmeritering....................................13
Straffprocessuella tvångsmedel.....................14
Kroppsbesiktning.................................14
Återlämnande av stöldgods........................15
Avräkning av häktningstid........................16
Åtgärder för indrivning av böter vid trafikbrott.18
Åtgärder mot klotter.............................18
Processbedrägeri...................................19
Tilltalads kostnadsansvar för vittnesbevisning.....20
Anlitande av psykologer inom rättsväsendet.........21
Barns rättssäkerhet................................23
Hemställan.........................................25
Reservationer........................................26
1. Domares bisysslor (mom. 2)......................26
2. Domstolars arbetsordningar (mom. 3).............27
3. Nämndemännens ställning (mom. 4)................27
4. Översyn av rättegångsbalken (mom. 5)............28
5. Handelsrätter (mom. 6)..........................28
6. Specialdomstolar (mom. 7).......................29
7. Tingsmeritering (mom. 8)........................29
8. Kroppsbesiktning (mom. 10)......................30
9. Återlämnande av stöldgods (mom. 11).............30
10. Avräkning av häktestid (mom. 12)...............31
11. Åtgärder mot klotter (mom. 14).................31
12. Tilltalads kostnadsansvar för vittnesbevisning (mom. 16)32
Särskilt yttrande....................................33
Barns rättssäkerhet................................33