I betänkandet behandlar utskottet propositionen om Sverige och den ekonomiska
monetära unionen jämte motioner. Utskottet delar regeringens uppfattning att
Sverige inte bör införa Europeiska unionens gemensamma valuta euron då den
tredje etappen av den ekonomiska och monetära unionen (EMU) inleds.
Utskottet tillstyrker de riktlinjer avseende den ekonomiska politiken och EMU
som regeringen förordar.
Samtliga motioner avstyrks.
Till betänkandet har fogats 16 reservationer och 1 särskilt yttrande.
Propositionen
I proposition 1997/98:25 föreslår regeringen
1. att riksdagen antar som sin mening att Sverige inte bör införa Europeiska
unionens gemensamma valuta euron då den tredje etappen av den ekonomiska och
monetära unionen (EMU) inleds,
2. att riksdagen godkänner de riktlinjer avseende den ekonomiska politiken
och EMU som regeringen förordar (avsnitten 6 och 7).
Motionerna
Motioner väckta med anledning av propositionen
1997/98:Fi2 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen med avslag på regeringens förslag förordar riktlinjer för
ett Europa i arbete i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att en folkomröstning om EMU-medlemskapet skall hållas,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att denna folkomröstning skall hållas i anslutning till EU-valet
1999, i enlighet med vad i motionen anförts,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtstramningspolitikens motiv,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om riskerna med en valutaunion med avseende på återfinansieringen av
statsskulden.
1997/98:Fi3 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen - med avslag på de
riktlinjer avseende den ekonomiska politiken och EMU som regeringen förordar -
godkänner vad i motionen anförts om att Sverige bör införa Europeiska unionens
gemensamma valuta euron då den tredje etappen av den ekonomiska och monetära
unionen (EMU) inleds.
1997/98:Fi4 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett eventuellt svenskt EMU-medlemskaps risker beträffande
sysselsättningen och penningpolitiken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om grundlagsfrågan och folkomröstning i samband med ett eventuellt
svenskt medlemskap i den ekonomiska och monetära unionen.
1997/98:Fi5 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att det ligger i Sveriges intresse att delta i EMU från den 1
januari 1999,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om riktlinjer för den ekonomiska politiken och EMU.
1997/98:Fi6 av Roy Ottosson m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen godkänner de riktlinjer avseende den ekonomiska politiken
och EMU i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om det svenska konvergensprogrammet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fortsatt svenskt agerande i fråga om valutaunionen inom EU,
4. att riksdagen beslutar att frågan om svenskt inträde i EMU:s tredje fas
skall avgöras i en folkomröstning,
5. att riksdagen beslutar att folkomröstningen om svenskt inträde i EMU:s
tredje fas skall hållas på dagen för val till riksdagen 1998.
1997/98:Fi7 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att Sverige inte skall införa Europeiska unionens
gemensamma valuta då den tredje etappen av den ekonomiska och monetära unionen
(EMU) inleds,
2. att riksdagen godkänner riktlinjerna för den ekonomiska politiken i
enlighet med vad som anförts i motionen.
Motioner väckta under allmänna motionstiden
1997/98:Fi203 av Birgitta Hambraeus (c) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om olika ekonomiska
modeller i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär direktiv till demokratiutredningen om
EU-propagandan i enlighet med vad som anförts i motionen.
1997/98:Fi218 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den långsiktiga politiken för ett starkare Sverige utanför EMU,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kravet på grundlagsändring före ett eventuellt beslut om svenskt
medlemskap i EMU.
1997/98:Fi219 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nackdelar och risker med ett eventuellt svenskt medlemskap i
Europeiska monetära unionen,
17. att riksdagen beslutar att svenskt medlemskap i Europeiska monetära
unionen skall avgöras i en folkomröstning,
1997/98:U501 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige bör delta i det europeiska valutasamarbetet så tidigt
som möjligt, helst redan från starten.
1997/98:K715 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Sverige och EMU.
1997/98:Fi912 av Ingbritt Irhammar och Karin Israelsson (c) vari yrkas
8. att riksdagen beslutar att Sverige inte skall tillhöra Europeiska monetära
unionen.
Inkommen skrivelse m.m.
Under ärendets beredning har utskottet mottagit en skrivelse från Företagarnas
riksorganisation angående riksorganisationens syn på ett svenskt medlemskap i
den ekonomiska och monetära unionen.
Utskottet har sedan 1996 också mottagit närmare 3 000 vykort om kronan och
EMU.
Utskottet
Inledning
Av EG-fördraget följer att den tredje etappen av den ekonomiska och monetära
unionen (EMU) skall inledas den 1 januari 1999. I slutet av april eller i
början av maj år 1998 kommer EU:s ministerråd på stats- och regeringschefsnivå
att besluta om vilka länder som skall ingå i valutaunionen. Enligt regeringen
bör den svenska ståndpunkten läggas fast i god tid före detta rådsmöte.
Sveriges deltagande i valutaunionen
Propositionen
I propositionen anför regeringen att frågan om deltagande i valutaunionen hör
till de allra viktigaste politiska frågorna. EMU är det största projektet i
europeisk integration sedan Romfördraget. Både att delta och att inte delta
innebär förändringar jämfört med dagens situation. Regeringen erinrar om att
man under lång tid har arbetat med nationella förberedelser, förhandlingsarbete
i EU samt medverkat till att analyser och debatt har kommit till stånd. Ett
exempel är den s.k. EMU-utredningen som har utrett konsekvenserna av en
eventuell svensk anslutning till valutaunionen (SOU 1996:158). Utredningen har
publicerat ett tjugotal bilagor, bl.a. om arbetsmarknadens funktionssätt.
Regeringens hållning har hela tiden varit att ställningstagandet till den
gemensamma valutan skall tas utifrån en styrkeposition. Det innebär att svensk
ekonomi måste uppvisa en tillräcklig grad av styrka och varaktig stabilitet.
Regeringen presenterade i juni 1995 ett konvergensprogram som sedan har följts
upp löpande. Det är också nödvändigt att ha kommit tillräckligt långt i
nationella praktiska förberedelser av rättsligt och annat slag. Genomgående har
gällt att det svenska beslutet måste ha stark demokratisk förankring.
Svensk ekonomi har under början av 1990-talet genomgått den djupaste
recessionen sedan 1930-talet. Sverige var för bara några år sedan ett av de
länder i OECD som hade allra störst underskott i de offentliga finanserna. BNP
sjönk under tre år i rad, investeringarna föll och arbetslösheten ökade mycket
kraftigt. Sedan dess har svensk ekonomi genomgått en omfattande konsolidering.
Regeringen anser att svensk ekonomi har nått en tillräcklig grad av styrka och
varaktig stabilitet för att kunna delta i valutaunionen. Svensk ekonomi har
förbättrats kraftigt de senaste åren och står sig väl vid en jämförelse med
andra länder.
Regeringen framhåller att ett deltagande i valutaunionen måste ha en stark
demokratisk förankring. EMU är i hög grad ett politiskt projekt. Deltagande bör
ses som ett uttryck för den politiska viljan att medverka i en väsentligt
fördjupad europeisk integration. Det finns inte folkligt stöd för att gå med i
valutaunionen när den upprättas den 1 januari 1999.
Medan inställningen hos allmänheten är negativ, så är den mer positiv hos
näringsliv, organisationer och myndigheter. Den negativa inställningen hos det
svenska folket måste emellertid vara avgörande för ställningstagandet. Det
svenska politiska systemets trovärdighet skulle riskera ett starkt
ifrågasättande om riksdagen beslutade om det stora steget att gå med i
valutaunionen från starten. Samtidigt skulle EU och det svenska EU-medlemskapet
riskera att bli än mer ifrågasatt. Enligt regeringen ligger det varken i
svenskt eller europeiskt intresse att försöka driva igenom en svensk medverkan
i valutaunionen från starten när det inte finns ett tillräckligt brett folkligt
stöd för detta. Det skulle riskera att skapa splittring. Sverige skulle inte
kunna lämna tillräckligt positiva bidrag till bildandet av EMU om inte
deltagandet är underbyggt av ett folkligt stöd.
Regeringen framhåller också att ett par andra viktiga omständigheter behöver
beaktas.
Det gäller för det första om svensk ekonomi skadas av att Sverige står
utanför valutaunionen från starten. Det skulle kunna ske om ett deltagande
skulle ge väsentliga ekonomiska vinster som Sverige går miste om genom att stå
utanför valutaunionen. Det kan även ske genom att ställningen som
utanförstående medlemsstat i sig leder till negativa effekter. EMU-utredningen
menade att ett deltagande i valutaunionen ger säkra, men rätt små
samhällsekonomiska effektivitetsvinster. Den menade också att Sverige utanför
valutaunionen skulle möta större svårigheter att få trovärdighet för den
ekonomiska politiken. Utredningen menade emellertid att det var möjligt att
vidta åtgärder för att kompensera för detta. Regeringen delar i stort sett
utredningens bedömning om de samhällsekonomiska effektivitetsvinsterna. Enligt
regeringen är det möjligt att nå trovärdighet för den ekonomiska politiken
också utanför valutaunionen.
En andra omständighet att beakta gäller Sveriges möjligheter att utöva
inflytande i EU som följd av att Sverige inte deltar i valutaunionen. EMU-
utredningen menade att effekterna av att stå utanför i detta hänseende är
negativa. Regeringen delar bedömningen att Sveriges inflytande skulle bli
större om Sverige ingick i den krets av länder som fördjupar integrationen
genom att införa en gemensam valuta. Emellertid kan inte denna aspekt enligt
regeringens bedömning få väga tyngre än bristen på folkligt stöd.
Regeringen föreslår, sammanfattningsvis, att Sverige inte bör införa Europeiska
unionens gemensamma valuta då den tredje etappen av den ekonomiska och monetära
unionen (EMU) inleds.
Om riksdagen ställer sig bakom regeringens ståndpunkt så kommer regeringen,
företrädd av finansministern och statsministern, att agera i överensstämmelse
med denna uppfattning då EU:s ministerråd våren 1998 gör sin prövning enligt
EG-fördragets artikel 109j.4.
Motionerna
Moderata samlingspartiet anser i motionerna Fi3 och U501 att Sverige skall
delta fullt ut i det europeiska valutasamarbetet. En gemensam marknad
förutsätter enligt partiets mening en gemensam valuta.
För Moderata samlingspartiet framstår vad partiet kallar utanförskapet som en
väg till självvald isolering. Effekterna kommer att bli allvarliga för dem som
inte har särskilda möjligheter att hävda sig. Små företag och medborgare i
gemen får betala mest om Sverige väljer att vända ryggen åt EMU-samarbetet.
Utanförskapet innebär att Sveriges möjligheter att påverka hela
EU-samarbetets utveckling reduceras. Det begränsade inflytandet kommer inte att
stanna vid det ekonomiska och monetära området utan gälla mycket mer.
Om Sverige står utanför kommer företag att drabbas av extra kostnader när de
tvingas att arbeta med dubbla valutor. För de små och medelstora företag som
skall svara för den största delen av sysselsättningstillväxten i framtiden
innebär detta att en särskilt tung sten läggs på börda.
Osäkerheten om Sveriges penning- och valutapolitiska avsikter kommer vid ett
utanförskap att förstärkas. Det innebär att företags intresse för att etablera
sig i vårt land kommer att sjunka. Utanförskapet leder till högre räntor. Det
slår negativt mot företagens investeringar och mot enskilda människors ekonomi.
Högre räntor gör det dyrare att bo.
Det kommer att kosta mer för enskilda människor att resa till andra länder.
Svenska kronor måste växlas till euro. I andra riktningen försvåras turismen
genom att euro måste växlas till kronor och kronor till euro.
En första förutsättning för att Sverige skall kunna komma med i valuta-
unionen redan vid starten är en skyndsam anslutning till ERM. En sådan
anknytning kommer emellertid inte att ske i tid för att Sverige skall kunna
hävda att växelkurskriteriet har uppfyllts. Sverige kan därför formellt inte
göra anspråk på att få delta i valutaunionen från första början. Men enligt
motionärerna bör Sverige begära dispens från kravet på valutastabilitet.
Sammanfattningsvis skulle Sverige vid ett deltagande i valutaunionen få del
av effektivitetsvinsterna för samhällsekonomin men avhända sig den penning- och
valutapolitiska självständigheten. Engångskostnaderna för näringslivet att
anpassa sig till euron är sannolikt ungefär lika stora om vi går med som om vi
står utanför. Kraven på finanspolitisk återhållsamhet och strukturella reformer
blir snarast större vid ett utanförskap. Motionärerna gör bedömningen att de
rent samhällsekonomiska vinsterna är större av att delta i valutaunionen än att
stå utanför.
Regeringens ?vänta och se?-politik riskerar att undergräva Sveriges
förtroende som en konstruktiv medlem genom underlåtelsen att uppfylla de
fördragsmässiga förpliktelserna. Det europeiska samarbetet utvecklas inte genom
att man ställer sig utanför.
Enligt Folkpartiet liberalernas motion Fi5 talar såväl politiska som ekonomiska
skäl för att ett deltagande i valutaunionen från den första januari 1999 ligger
i Sveriges intresse.
För motionärerna är EMU inget självändamål utan ett medel för att föra
medlemsländerna närmare varandra och öka välståndet i Europa. Det främsta
argumentet för en gemensam valuta är att en sådan knyter medlemsländerna
närmare varandra. Den centrala tanken med det europeiska samarbetet är hur
fred, frihet, demokrati och säkerhet kan garanteras för Europas invånare.
Motionärerna framhåller att i detta arbete skall Sverige spela en aktiv och
pådrivande roll. Möjligheterna ökar avsevärt om Sverige är med i den grupp
länder som går i spetsen när det ekonomiska samarbetet fördjupas i och med
EMU:s tredje steg.
Möjligheterna att påverka utvecklingen på viktiga områden som
östutvidgningen, brottsbekämpningen och gemensamma insatser för miljön ökar om
Sverige aktivt arbetar för fortsatt integration.
Också de ekonomiska argumenten för ett svenskt medlemskap i valuta- unionen
från starten den första januari 1999 är enligt motionärerna starka. För en
liten, exportberoende nation med en inflations- och devalveringshisto- ria, är
det inte gratis att ?vänta och se?. Motionärerna erinrar om att enligt
regeringens bedömning uppfyller Sverige konvergenskraven och därmed kan
utanförskapet tolkas som att Sverige vill förbehålla sig rätten att återfalla i
en traditionell devalverings- och inflationspolitik.
Den tydligaste konsekvensen av ett utanförskap är osäkerheten. Osäkerhet om
inriktningen på den ekonomiska politiken och den framtida kronkursen. Denna
osäkerhet kommer att visa sig genom bland annat högre räntor, fortsatt risk för
stora svängningar i värdet på den svenska kronan, färre investeringar i
Sverige, sämre sysselsättningsutveckling samt högre kostnader i företagen för
kurssäkring och valutaväxling.
Miljöpartiet de gröna framhåller i motion Fi219 att valutaunionen framstår mer
som ett hot än som en möjlighet för Europa och Sverige. En sådan union ökar de
ekonomiska skillnaderna och de sociala spänningarna och hotar den grundläggande
idén att skapa ett fredligt, samarbetande Europa.
Liknande tankar framför samma parti i motion Fi6 där man också kräver att
Sverige stannar utanför EMU. EMU-projektet är enligt motionärerna ett
högriskprojekt som mycket väl kan spåra ur och verka destabiliserande både på
ekonomi och samhälle i Europa. Miljöpartiet de gröna anser därför att den
svenska regeringen skall motarbeta hela EMU-projektet.
Kristdemokraterna anser i motion Fi7 att Sverige inte skall vara ett av de
länder som deltar när den tredje etappen av EMU av allt att döma inleds den 1
januari 1999. Enligt motionärerna är den sammanlagda bilden av den svenska
ekonomins funktionssätt, framför allt vad gäller arbetsmarknaden, sådan att ett
svenskt medlemskap i EMU inte går att förorda under överskådlig tid.
Kristdemokraterna anser i likhet med regeringen att den negativa
folkopinionen utgör ett hinder för ett svenskt EMU-medlemskap. Att ta steget in
i en ekonomisk och monetär union mot folkets vilja riskerar enligt motionärerna
att äventyra hela EU-medlemskapet.
Även att stå utanför EMU medför emellertid risker och negativa konse-
kvenser. Sveriges inflytande i EU-samarbetet riskerar att försvagas vid ett
utanförskap. Kristdemokraterna hävdar dock att Sverige skulle få ökad
förståelse för sitt utanförskap om två orsaker tydligt angavs: för det första
att Sverige inte har genomfört den ekonomiska strukturanpassning som krävs för
ett EMU-medlemskap och för det andra att det svenska EU-medlemskapet inte ska
äventyras.
Också i motion K715 framhåller Kristdemokraterna att Sverige bör avstå från
en anslutning till valutaunionen när den träder i kraft 1999. Eftersom
tillväxtfrämjande och strukturella åtgärder avvisats är det inte längre
realistiskt att under denna mandatperiod kunna skapa förutsättningar som gör
det möjligt för Sverige att utan långtgående skadeverkningar ansluta sig till
EMU.
Enligt motion Fi912 av Ingbritt Irhammar och Karin Israelsson (c) känner
svenska kvinnor stor tveksamhet till EMU. Motionärerna framhåller att
Centerpartiets aktiva medverkan i att sanera statens finanser banar väg för att
Sverige med hög trovärdighet och ekonomisk framgång kan avstå från att gå med i
EMU. Bristen på folklig förankring i det politiska projektet EMU bidrar till
den kritik som riktas mot unionen. EMU kan enligt motionärerna leda till
allvarliga spänningar av både ekonomisk och politisk karaktär. Motionärerna
anser att riksdagen skall besluta att Sverige inte skall tillhöra EMU.
Utskottets ställningstagande
Utskottet har flera gånger tidigare behandlat frågor om EMU och valuta- unionen
(se t.ex. 1995/96:FiU1, 1995/96:FiU10, 1996/97:FiU1, 1996/97: FiU3y,
1996/97:FiU20). Utskottet har då erinrat om att riksdagen skall ta ställning
till ett svenskt deltagande i valutaunionen under hösten 1997.
I yttrandet över propositionen om Sveriges medlemskap i Europeiska unionen
framhöll utskottet bl.a. följande (1994/95:FiU1y, s. 10-11):
Utskottet anser att ett beslut om ett eventuellt svenskt deltagande i det
tredje steget måste föregås av en grundlig analys av hur Sveriges ekonomi
kommer att påverkas av en gemensam valuta. Av särskild vikt är då inverkan på
arbetsmarknaden och våra möjligheter att bekämpa arbetslösheten. Ökad tillväxt,
sysselsättning och reducerad arbetslöshet är förutsättningar för att få ned de
offentliga underskotten. Andra åtgärder för att på medellång sikt förstärka
budgeten är också nödvändiga.
Som utskottet redovisat har ett omfattande förberedelsearbete bedrivits. Bland
annat har EMU-utredningen analyserat konsekvenserna av en eventuell svensk
anslutning till valutaunionen.
Utskottet kan konstatera att ställningstagandet rörande Sveriges deltagande i
valutaunionen kan tas utifrån en styrkeposition. När den svenska ekonomiska
krisen var som djupast var det få som trodde att Sverige skulle kunna klara
inträdesvillkoren för valutaunionen. Ekonomin har sedan dess genomgått en
omfattande konsolidering. I likhet med regeringen anser utskottet att svensk
ekonomi har nått en tillräcklig grad av styrka och varaktig stabilitet för att
Sverige skulle kunna delta i valutaunionen.
Som regeringen konstaterar finns det inte folkligt stöd för ett svenskt
deltagande i valutaunionen från den 1 januari 1999. Sverige skulle inte kunna
lämna tillräckligt positiva bidrag till bildandet av EMU om inte deltagandet är
underbyggt av ett folkligt stöd.
Utskottet delar regeringens uppfattning att den negativa inställningen hos
landets medborgare måste vara avgörande för ställningstagandet. Även om
Sveriges möjligheter att utöva inflytande i EU skulle bli större om Sverige
deltog i valutaunionen kan inte det uppväga bristen på folkligt stöd. Utskottet
vill samtidigt framhålla att det enligt utskottets uppfattning är möjligt att
nå trovärdighet för den ekonomiska politiken också utanför valutaunionen.
I propositionen framhåller regeringen att EMU bör spela en central roll i
Sveriges fortsatta EU-arbete, även om Sverige står utanför. EMU är ett viktigt
projekt för EU och dess medlemsstater. Det finns en stark politisk vilja att
förverkliga valutaunionen. Enligt regeringen har Sverige ett betydande intresse
av att EMU lyckas. Det kan konstateras att Sverige på olika sätt kommer att
beröras av frågor som gäller spelreglerna för EMU. Sådana frågor har Sverige
all anledning att fortsätta att påverka och det är därför angeläget att nära
följa och analysera olika frågeställningar som hör samman med EMU.
Utskottet delar denna uppfattning och vill understryka att Sverige kommer
också utanför valutaunionen att fullt ut, och på samma villkor som övriga
medlemsstater, delta i den inre marknaden. Svensk ekonomi är redan starkt
integrerad med övriga EU-länders ekonomi. Tillväxt och sysselsättning i Sverige
kommer i hög och sannolikt växande grad att vara beroende av den ekonomiska
utvecklingen i EU.
Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet att riksdagen godkänner
i enlighet med propositionens yrkande 1 att Sverige inte bör införa Europeiska
unionens gemensamma valuta euron då den tredje etappen av EMU inleds.
Motionerna Fi3 (m) i denna del, Fi5 (fp) yrkande 1, Fi6 (mp) yrkande 3, Fi219
(mp) yrkande 16 samt U501 (m) yrkande 4 avstyrks således.
I motion Fi912 (c), yrkande 8, från allmänna motionstiden och i motion Fi7
(kd), yrkande 1, anförs att Sverige inte skall införa euron som nationell
valuta eller delta i valutaunionen då tredje etappen av EMU inleds. Även i
motion K715 (kd), yrkande 7, framförs samma uppfattning. Dessa motioner är
tillgodosedda med vad utskottet föreslår och behöver därför inte föranleda
någon ytterligare åtgärd från riksdagens sida.
EMU och inriktningen av den ekonomiska politiken
Propositionen
I kapitel 6 i propositionen ger regeringen sin syn på de krav som ställs på den
ekonomiska politiken om Sverige skulle stå utanför valutaunionen.
Regeringen framhåller att den svenska ekonomiska politiken utformas i en
internationell miljö, oavsett om Sverige deltar i valutaunionen eller inte. I
alla händelser kommer den fortsatta europeiska integrationen att påverka de
svenska ekonomisk-politiska avvägningarna.
Det övergripande målet måste vara att säkra att Sverige får en så bra
ekonomisk utveckling som möjligt utanför valutaunionen. Kraven på den
ekonomiska politiken minskar inte om Sverige står utanför valutaunionen. Enligt
regeringen vore det förödande om Sverige återgick till ett mönster av hög
inflation, svaga statsfinanser och en trendmässig försvagning av valutan.
Den ekonomiska politiken är inriktad på att öka sysselsättningen och minska
arbetslösheten. Målet om att halvera den öppna arbetslösheten till år 2000
jämfört med nivån 1994 ligger fast. Möjligheterna att bekämpa arbetslösheten
skiljer sig enligt regeringens uppfattning inte i någon större grad mellan
alternativen att delta respektive att inte delta i valutaunionen.
Det finns vissa generella regler i EG-fördraget för den ekonomiska politiken
som gäller både deltagande och icke deltagande medlemsstater. De vägledande
principerna är stabila priser, sunda offentliga finanser och monetära
förhållanden samt en stabil betalningsbalans. Dessa principer är enligt
regeringens mening uttryck för vad som bör vara vägledande för en sund och
stark ekonomi. I sammanhanget bör också erinras om att fördraget betonar att
medlemsstaterna skall samarbeta om den ekonomiska politiken och betrakta den
som en fråga av gemensamt intresse.
Regeringens övervägande om de olika delarna i den ekonomiska politiken
redovisas i punkterna nedan:
* Finanspolitiken. Sunda offentliga finanser är nödvändiga såväl utanför som
innanför valutaunionen. De blir av minst lika stor betydelse utanför
valutaunionen. De svenska offentliga finanserna har under de senaste åren
förbättrats i en takt som saknar internationellt motstycke. Ambitiösa mål
har lagts fast av regering och riksdag. Långsiktigt skall överskottet
motsvara 2 % av BNP i genomsnitt över en konjunkturcykel. Detta mål gäller
från 2001. Den reformerade budgetprocessen är enligt propositionen viktig
för att varaktigt kunna upprätthålla sunda offentliga finanser. Även utanför
valutaunionen kommer Sverige att omfattas av reglerna i stabilitets- och
tillväxtpakten, utom när det gäller de kraftigaste påtryckningsmedlen i form
av förelägganden och sanktioner. Det är bra för tillväxten och
sysselsättningen i hela EU att det finns regler som verkningsfullt kan bidra
till starka offentliga finanser i medlemsstaterna. Samtidigt är det viktigt
att reglerna i pakten har en tillräcklig grad av flexibilitet. Den
flexibiliteten har uppnåtts. Sveriges ambitiösa mål för de offentliga
finanserna innebär att det finns en tillfredsställande säkerhetsmarginal
till referensvärdet för underskottet på 3 % av BNP. Sammantaget anser
regeringen att om Sverige står utanför valutaunionen blir det minst lika
viktigt att hålla fast vid målen för de offentliga finanserna.
* Penningpolitiken. Prisstabilitet är en förutsättning för en framgångsrik
ekonomisk politik. Detta är giltigt såväl innanför som utanför valuta-
unionen. Penningpolitikens övergripande uppgift är prisstabilitet.
Riksbanken bedriver penningpolitiken självständigt och riksbanksfullmäktige
har definierat prisstabilitetsmålet som att ökningen av konsumentprisindex
skall begränsas till 2 % med en tolerans om 1 procentenhet uppåt respektive
nedåt. Regeringen stödjer penningpolitikens inriktning och har ställt sig
bakom Riksbankens inflationsmål. En fempartiuppgörelse om Riksbankens
ställning har ingåtts i syfte att stärka trovärdigheten för den svenska
penning- och valutapolitiken. I fempartiuppgörelsen ingår även ett lagfäst
prisstabilitetsmål för Riksbanken. Regeringen konstaterar att Riksbanken
endast kan stödja den allmänna ekonomiska politiken i den mån detta är
möjligt utan att prisstabilitetsmålet hotas. En nationell penningpolitik kan
därmed endast utnyttjas för att stimulera efterfrågan om detta kan ske utan
att förtroendet för penningpolitiken minskar. När det gäller frågan om
vikten av att kunna bedriva en nationell penningpolitik för att motverka
enstaka och för Sverige specifika ekonomiska störningar anser regeringen att
värdet av denna möjlighet måste vägas emot de risker för förtroendet för
penningpolitiken som detta skulle innebära. Det är enligt regeringens mening
inte självklart att värdet av att bedriva en nationell penningpolitik
uppväger dessa risker.
* Valutapolitiken. I fempartiuppgörelsen om Riksbankens ställning ingår att
regeringen skall bestämma växelkurssystem. Riksbanken skall bestämma om
centralkurs och bandbredd i system med fast växelkurs och om den praktiska
tillämpningen av ett system med flytande växelkurs. Regeringen vill
framhålla att det inte finns någon legal förpliktelse att delta i EU:s
nuvarande växelkurssamarbete, ERM. Någon sådan förpliktelse kommer inte
heller att finnas vad gäller ERM 2, dvs. det växelkurssamarbete som skapas
för de medlemsländer som inte deltar i valutaunionen. Deltagandet kommer att
vara frivilligt. Medlemsstater med undantag kan dock förväntas ansluta sig
till ERM 2. Sveriges medlemskap i EU innebär att Sverige liksom övriga
medlemsstater skall behandla sin valutapolitik som en fråga av gemensamt
intresse. Detta allmänna åtagande uppfyller Sverige genom den nuvarande
penningpolitiska regimen med ett inflationsmål och rörlig växelkurs inom
ramen för en stabilitetsorienterad ekonomisk politik. Ett annat sätt att
uppfylla detta allmänna åtagande är deltagande i ERM eller ERM 2. Den
ekonomiska politiken i medlemsstater utanför valutaunionen kommer att bli
föremål för övervakning med sikte på att undvika reala avvikelser från
jämviktsväxelkurserna eller alltför stora nominella växelkursfluktuationer
mellan euron och andra EU-valutor vilka kan hota den inre marknaden. Det är
rimligt att gemenskapen följer den monetära utvecklingen och övervakar den
ekonomiska politiken för att se om denna är inriktad på stabilitet och på
det viset underbygger stabila växelkurser. Monetär stabilitet är viktig för
den inre marknadens goda funktion. Regeringens uppfattning är att det inte
är aktuellt att delta i ERM. Erfarenheterna från den nuvarande politiken
inriktad på prisstabilitet i kombination med en valutaregim med rörlig
växelkurs är goda. Det finns ekonomiska skäl mot ett deltagande i ERM 2.
Bl.a. har Sverige under senare år haft negativa erfarenheter av olika
fastkursarrangemang. En del av EMU-utredningens negativa bedömning av ERM 2
baserades emellertid på farhågan att fluktuationsbanden skulle bli snäva
eller efterhand gradvis snävas in. Den slutliga utformningen av ERM 2
innebär att denna farhåga inte behöver vara stor. Deltagande i ERM 2 kan ses
som ett direkt förberedande steg för ett inträde i valutaunionen. Därför
talar mycket för att en knytning av kronan till ERM 2 aktualiseras först i
samband med ett eventuellt framtida svenskt deltagande i valutaunionen.
Motionerna
Moderata samlingspartiet
Sveriges ekonomisk-politiska handlingsfrihet ökar inte om Sverige står utanför
EMU, enligt Moderata samlingspartiets motion Fi3. Med dagens
internationaliserade finansmarknader finns det inget utrymme för ett litet land
i Europas utkant att göra som man vill inom den ekonomiska politiken. Tvärtom
kan situationen bli ännu svårare att hantera om Sverige väljer att stå utanför
EMU trots att man kan anses uppfylla villkoren för ett medlemskap. Misstanken
om att vi är på väg att återgå till gamla tiders inflations- och
devalveringspolitik kommer snabbt att dyka upp, med högre räntor och ostabil
valuta som följd.
Kraven på Sverige och den svenska finanspolitiken kommer enligt motionen att
vara större vid ett utanförskap än vid ett deltagande i valutaunionen. Formellt
kommer visserligen finanspolitiken att vara kringskuren av samma regler som
gäller för de länder som deltar. Underskottet i den offentliga sektorns
finanser får inte överstiga 3 % av BNP och bruttoskulden får inte vara större
än 60 % av BNP. Men om reglerna bryts är sanktionsmöjligheterna större vid ett
medlemskap än vid ett utanförskap. Enligt stabilitetspakten kan böter på upp
till 0,5 % av BNP utgå. Däremot kommer de informella kraven från de finansiella
marknaderna att bli hårdare vid ett utanförskap. Anledningen är att marknaderna
inte glömt Sveriges tidigare stabiliseringspolitiska misslyckanden. Den
expansiva finanspolitiken under 1970- och 1980-talen ledde till återkommande
perioder av överhettning, inflation, kostnadskris och påföljande devalvering.
Vid varje oväntad uppgång i inflationen och devalvering av växelkursen
urholkades långivarnas avkastning. För att kompensera för detta krävdes en
riskpremie i form av en högre ränta. Just nu är inte riskpremien så hög
eftersom marknaderna verkar räkna med en stram finanspolitik under de närmaste
åren som inte bidrar till att driva upp inflationen. Men toleransen vid ett
utanförskap kommer att vara lägre på grund av Sveriges överhettnings- och
devalveringshistoria. Vid minsta avvikelse från den nuvarande strama politiken
kan finansiärerna väntas kräva högre räntor. Även kortsiktiga avvikelser kan
mötas av mindre acceptans eftersom regering och riksdag inte hotas av
eventuella sanktioner vid alltför stora budgetunderskott. På marknaden
uppfattas sannolikt sanktionsmöjligheterna som en försäkran mot lössläppt
finanspolitik.
Även den valuta- och penningpolitiska handlingsfriheten är i realiteten
begränsad vid ett utanförskap, enligt motionen. Ett av Calmforsutredningens
huvudargument för att Sverige ska vänta med att delta i EMU är att Riksbanken
ska kunna sänka styrräntan och låta kronan försvagas något, om efterfrågan
sjunker i den del av exportsektorn som är specifik för Sverige. Men en sådan
sänkning av styrräntan kommer emellertid att ha begränsad effekt på
arbetslösheten, eftersom den Sverigespecifika delen av exportsektorn, t.ex. den
råvarubaserade industrin, inte är särskilt arbetskraftsintensiv.
Dessutom kommer finansmarknaderna att kräva högre räntor om de befarar att
den förändrade penningpolitiken leder till högre inflation. Det i sin tur
kommer att dämpa den ekonomiska aktiviteten. Vid en större försvagning av
växelkursen kan vidare övriga EU-länder komma att protestera eftersom en sådan
utveckling försämrar deras konkurrenskraft. Vid en historisk tillbakablick
visar det sig dessutom att efterfrågan på svensk och europeisk export svängt på
ungefär samma sätt. Därför är behovet av en självständig penningpolitik av
denna anledning tämligen begränsat. Däremot har Sverige haft flera ekonomiska
störningar orsakade av den egna finanspolitiken. Möjligheterna att med
penningpolitik avhjälpa inhemskt skapade kostnadskriser är försvinnande små
även om Sverige står utanför EMU.
Centerpartiet
I Centerpartiets motion Fi4 framhålls att Centerpartiet inte delar regeringens
åsikt i propositionen att möjligheterna att bekämpa arbetslösheten inte i någon
större grad skiljer sig mellan alternativen att delta respektive att inte delta
i valutaunionen. I stället delar motionärerna den bedömning som
Calmforsutredningen gjorde - att ett EMU-medlemskap ökar riskerna för en ökad
arbetslöshet, genom att den ekonomisk-politiska handlingsfriheten beskärs.
Särskilt gäller detta om Sverige utsätts för någon form av asymmetrisk chock.
Om penningpolitiken inte kan anpassas till nationella omständigheter är risken
betydande att tillväxten i ekonomin och därmed sysselsättningstillväxten
hämmas, enligt motionärerna.
Centerpartiet är också kritiskt till att regeringen i propositionen
ifrågasätter värdet av en nationell penningpolitik. I motionen anses att
penningpolitiken är ett värdefullt instrument i den samlade ekonomiska
politiken. En mer självständig riksbank ökar penningpolitikens värde och
trovärdighet. De sanerade statsfinanserna ger enligt motionen Sverige ett gott
utgångsläge som på några års sikt mycket väl kan innebära ett större förtroende
för den svenska ekonomiska politiken än den som kommer att föras i den
ekonomiska och monetära unionen.
Med en rörlig växelkurs och ett inflationsmål i penningpolitiken har Sverige
möjlighet att vara flexibelt i en alltmer flexibel omvärld. Det är en fördel
för en liten utrikeshandelsberoende ekonomi som Sveriges att kronans värde
löpande bedöms av marknaden. Valutakrisen i Sydostasien illustrerar risken med
fasta växelkursarrangemang och indikerar att en gemensam valuta i den delen av
världen hade varit skadlig för berörda länder.
I Centerpartiets motion Fi218 framhålls att Sverige mår väl av en
självständigt beslutad penningpolitik med rörlig växelkurs. Sveriges
möjligheter att stå utanför EMU avgörs dock av Sveriges förmåga att visa upp en
sund ekonomi. Risken är annars att Sverige bestraffas av marknadens aktörer.
För 1998 bedöms budgeten vara i balans. Under 1999 och 2000 skall överskott
åstadkommas och en avbetalning på statsskulden inledas. Från och med 2001 bör
det målsatta överskottet i de offentliga finanserna uppgå till 2 % av BNP över
en konjunkturcykel. Målsättningen bör också vara att nettoskulden i de
offentliga finanserna skall vara amorterad år 2010.
För att Sverige skall kunna stå utanför EMU krävs också att problemen i
lönebildningen löses. Sveriges historia på lönebildningens område är dålig och
en förändring av spelreglerna är därför nödvändig. Enligt Centerpartiet bör
arbetsmarknadens parter ta sitt ansvar för att åstadkomma en ansvarsfull
lönebildning som är förenlig med en väsentligt högre sysselsättning.
I motion Fi203 av Birgitta Hambraeus (c) framhålls att när Sverige nu stannar
utanför EMU är det viktigt att ekonomin är stark och uthållig. Därför bör
regeringen tillsätta en utredning, som även anlitar internationell expertis av
olika ekonomiska skolor, för att kartlägga vilka ekonomiska styrmedel som
behövs för att Sverige ska nå en ekologiskt uthållig tillväxt, välfärd,
jämlikhet och full sysselsättning. Sedan mitten av 1980-talet har Sverige
enligt motionären anpassat sin ekonomiska politik till EU:s nyliberala modell.
Det har enbart inneburit problem. Från att tidigare haft full sysselsättning
har Sverige nu stor arbetslöshet, statsfinansiella problem och landet räknas
inte längre till de rika. I motionen anförs också att Demokratiutredningen bör
få i uppgift att snabbt analysera och informera om den propaganda medborgarna
utsätts för inför EU:s fortsatta utveckling i federativ riktning.
Folkpartiet liberalerna
I Folkpartiet liberalernas motion Fi5 framhålls att kostnaderna för att stå
utanför valutaunionen ökar ju fler länder som deltar.
Den tydligaste konsekvensen av ett utanförskap är osäkerheten. Osäkerhet om
inriktningen av den ekonomiska politiken och den framtida kronkursen. Osäkerhet
om Sveriges framtida avsättningsmöjligheter på den europeiska marknaden när
kärnländerna inför en gemensam valuta och vi står utanför. Osäkerhet för
svenska hushåll och företag, som bl.a. kommer att visa sig genom högre räntor,
färre investeringar, sämre sysselsättningsutveckling och fortsatt risk för
stora svängningar i värdet på den svenska kronan.
Ett deltagande i EMU undanröjer kvarstående osäkerheter om inriktningen av
den svenska ekonomiska politiken. Om Sverige tydligt avhänder sig möjligheterna
att devalvera blir det mindre riskfyllt att investera i svenska räntebärande
värdepapper och räntorna kan sjunka ytterligare när den riskpremie som
placerare i dag begär försvinner. Stabila spelregler, låga räntor och gemensam
valuta innebär att företag i alla branscher vågar satsa för framtiden, öka
investeringarna och anställa fler. Chanserna till fler nya jobb ökar. Om
Sverige står utanför EMU kommer många företag ändå att tvingas anpassa sig och
använda kronor och euro parallellt. Det leder till merkostnader och ökad
administration och därmed färre jobb.
Ett utanförskap medför enligt motionen inte större självständighet, varken i
penning- eller finanspolitiken. Den penningpolitik som förs inom EMU-området
kommer i hög grad att bestämma förutsättningarna för den svenska
penningpolitiken. Regeringens linje att stå utanför innebär att Sverige
avhänder sig möjligheten att påverka utformningen av den europeiska
penningpolitiken. Det är bland länderna som är med från starten som
riktlinjerna för penningpolitiken kommer att dras upp.
Frågan om överstatliga beslut i finans- och skattepolitiken är enligt
motionen över huvud taget inte relaterad till EMU. Svårigheten att behålla ett
skattesystem som kraftigt avviker från övriga EU-länders beror på mer inte-
grerade marknader och ökad internationalisering. I stället är det så att kraven
på ett konkurrenskraftigt skattesystem snarare ökar genom den EMU-linje
regeringen driver. Till exempel blir Sverige vid ett utanförskap ett mindre
attraktivt alternativ för investerare från t.ex. USA eller Asien som vill få
tillgång till den europeiska marknaden.
Folkpartiet har länge hävdat att det finns brister i den svenska ekonomins
funktionssätt. Lönebildningen fungerar dåligt. De offentliga finanserna är
mycket konjunkturkänsliga, bl.a. eftersom regeringen sanerat budgeten genom
främst skattehöjningar. Konkurrensen fungerar dåligt inom viktiga sektorer.
Dessa problem måste lösas oavsett om Sverige går med i EMU eller inte. Men
problemen blir lättare att lösa om den ekonomiska utvecklingen är mer positiv,
dvs. med ett EMU-medlemskap, än om Sverige dessutom tvingas hantera ekonomiska
trovärdighetsproblem, högre räntor och svängningar i valutakursen.
Vänsterpartiet
I Vänsterpartiets motion Fi2 ställer sig motionärerna starkt avvisande till
regeringens syn på valutaunionen och försvaret av de senaste årens
konvergenspolitik. Enligt motionen är det orimligt att binda upp den ekonomiska
politiken vid rigida normer. Politiken måste i stället vara tillräckligt
flexibel för att kunna anpassas till kraven på hög sysselsättning och ekonomisk
tillväxt. EMU-politiken har fokuserats på prisstabilitet trots att
resursutnyttjandet i flertalet EU-länder varit lågt under flera år.
Sysselsättnings- och arbetsmarknadspolitiken har fått en underordnad betydelse,
med den följden att arbetslösheten bitit sig fast på höga nivåer.
Motionärerna är också kritiska till propositionens beskrivning av de senaste
decenniernas ekonomiska utveckling. En förvrängd bild av den ekonomiska
historien får motivera en felaktig inriktning på den ekonomiska politiken.
Enligt motionen var det först en bit in på 1980-talet som Sverige började
avvika från europasnittet genom en inflation som låg över genomsnittet.
Detsamma gäller statsfinanserna. Historiskt har Sverige haft - och har
fortfarande - en mycket låg offentlig nettoskuld. Dessutom är det fel att tala
om de stora budgetunderskotten i början av 1990-talet i termer av dålig och
ansvarslös politik. Utan statlig skulduppbyggnad hade krisen förvärrats,
tillväxten hade fallit ytterligare och arbetslösheten hade blivit än mer
omfattande.
Vänsterpartiet anser i motionen att målet om offentliga överskott i en
ekonomi som präglas av massarbetslöshet och obefintlig inflation avspeglar ett
överdrivet sparande. Det är ett sparande som sker på bekostnad av produktion
och konsumtion i den privata sektorn och som riskerar att permanenta ett svagt
resursutnyttjande i ekonomin.
Det finns enligt motionen många anledningar till att Sverige inte bör följa
EMU-anpassningen. Men det främsta är att EMU omöjliggör en tillväxt- och
sysselsättningsinriktad ekonomisk politik. En faktor som motionärerna pekar på
är hur Riksbankens oberoende och EMU kommer att påverka statens kostnader för
att återfinansiera statsskulden. I en bilaga till EMU-utredningen jämför Ronald
I McKinnon EU:s medlemsstater med delstaterna i USA. Delstaterna har en
relativt stor ekonomisk-politisk frihet men saknar inflytande över den federala
centralbanken. Men arbetskraftens och kapitalets rörlighet över
delstatsgränserna gör att det nästan är helt uteslutet att höja skatterna vid
budgetsvårigheter. Dyr upplåning i kombination med hård skattekonkurrens
tvingar fram en stram ekonomisk politik med en ensidig inriktning på
utgiftsnedskärningar. Enligt McKinnon talar omfattningen av EU-ländernas
skulder för att problemen kan bli mycket stora vid övergången till en gemensam
valuta. Spekulationsattacker och räntehöjningar kan tvinga fram en snabb
skuldamortering som ger negativa effekter på sysselsättning och tillväxt. Höga
räntenivåer innebär i sin tur att det krävs större budgetöverskott för att
hålla statsskulden oförändrad som andel av BNP, dvs. tendensen mot en alltmer
stram och tillväxthämmande politik förstärks.
Vänsterpartiet anser att den fulla sysselsättningen måste vara det
överordnade målet för den ekonomiska politiken. Motionen förordar ett utvecklat
mellanstatligt ekonomisk-politiskt samarbete. EMU-politikens åtstramning måste
vändas i expansion. Därför bör enligt motionen Sverige ta initiativ till ett
utvecklat mellanstatligt samarbete för att öka sysselsättningen och bekämpa
arbetslösheten. En finanspolitisk expansion motsvarande 1 % av BNP i t.ex. EU:s
tio största medlemsländer skulle ge mycket positiva resultat, visar
beräkningar. Närmare 5 miljoner nya arbetstillfällen skulle skapas i Europa
under en treårsperiod. I Sverige skulle effekten bli 150 000 jobb under samma
tidsperiod.
Miljöpartiet de gröna
I Miljöpartiet de grönas motion Fi6 framhålls att riskerna med EMU för svenskt
vidkommande är oacceptabla. Vidare anses att de offentliga finanserna skall
visa överskott på minst 1 % av BNP över en konjunkturcykel så att statsskulden
kan amorteras ned. De offentliga finansernas konjunkturkänslighet bör reduceras
ytterligare för att minska riskerna för framtida kostnadskriser i en
lågkonjunktur. Arbetslösheten skall på kort sikt sänkas genom främst sänkt
skatt på arbete och genom sänkt arbetstid. Det kommer att ställa stora krav på
arbetsmarknaden och lönebildningen så att produktivitetsutvecklingen i första
hand växlas mot sänkt arbetstid i stället för högre månadslöner till dem som
redan har jobb. På längre sikt måste skatterna på arbete sänkas ytterligare
genom en växling mot högre energi- och miljöskatter.
Dessutom måste villkoren för tillväxt i de små och medelstora företagen
förbättras genom förenklade regelverk och förbättrade möjligheter till
uppbyggnad av eget kapital.
Miljöskulden måste enligt motionen också minskas och en offensiv politik
bedrivas för att göra Sverige till ett föregångsland ur ekologisk synpunkt. Det
leder till minskade framtida kostnader och betydande konkurrensfördelar för
svenskt näringsliv.
Penningpolitiken måste inriktas på såväl låga räntor som låg inflation.
Valutapolitiken ska även fortsättningsvis bygga på en flytande kronkurs och
inriktas på stabilt värde på kronan gentemot omvärlden. Miljöpartiet vill inte
medverka till en återgång till den tidigare ?devalveringspolitiken?.
Handelspolitiken skall enligt motionen inriktas mot ökad frihandel och ett
bättre utnyttjande av den globaliserade ekonomin. Utanför EU slipper Sverige
enligt motionen ett antal handelsrestriktioner som hämmar den svenska ekonomin.
Detta kräver emellertid att tillräckliga social- och miljöklausuler införs i
handelsavtalen, särskilt i WTO-systemet. Annars kommer människor och miljö i
främst svaga statsbildningar med otillräcklig social- och miljöpolitik att
sugas ut och drabbas hårt, både socialt och miljömässigt.
Med denna uppläggning av finans-, penning-, valuta- och handelspolitiken är
enligt motionärerna förutsättningarna goda för att Sverige utanför EMU får
lägre realräntor, lägre arbetslöshet och en långsiktigt hållbar ekonomisk
utveckling.
Enligt motionen måste Sverige klara de övergripande ekonomiska kraven i
konvergensprogrammet. Annars är risken stor att räntenivån stiger på nytt när
Sverige stannar utanför EMU. Kravet på minskad arbetslöshet och minskad
miljöskuld kan däremot inte anses vara uppfyllda, vilket tydliggör regeringens
misslyckade politik, enligt motionärerna.
Kristdemokraterna
I Kristdemokraternas motion Fi7 framhålls att Kristdemokraterna delar
regeringens uppfattning att kraven på en stabilitetsorienterad ekonomisk
politik är minst lika höga om Sverige står utanför valutaunionen. För
Kristdemokraterna innebär det ett upprätthållande av ett fast penningvärde och
sunda statsfinanser. Men till skillnad från regeringen anser motionärerna att
det i ett medelfristigt perspektiv räcker med ett årligt överskott i de
offentliga finanserna på 1 % av BNP över en konjunkturcykel. Detta bör gälla
tills Sverige uppfyller konvergenskriteriet om en offentlig konsoliderad
skuldkvot på 60 % av BNP.
Motionärerna är mycket kritiska till den senaste trenden i
arbetsmarknadsstatistiken - att andelen människor i arbetskraften minskar i
stället för att sysselsättningen ökar. Denna trend måste brytas. Om målet för
den ekonomiska politiken är sunda statsfinanser och en beredskap till att
statsfinansiellt klara lågkonjunkturer utan ökad upplåning, måste en större
andel av befolkningen vara i arbete. För att uppnå sunda statsfinanser också på
lång sikt måste statsbudgeten bli mindre konjunkturkänslig. Därför måste
sysselsättningen och arbetskraften öka, statsskulden reduceras och
penningpolitikens trovärdighet stärkas.
Enligt motionen är den sammantagna bilden av den svenska ekonomins
funktionssätt, framför allt vad gäller arbetsmarknaden, sådan att ett svenskt
medlemskap i EMU inte är möjligt under överskådlig tid. På grund av de stora
strukturella problemen i svensk ekonomi är risken stor att arbetslösheten ökar
om Sverige går med i EMU från start. Redan i dag, när den öppna arbetslösheten
ligger på omkring 7 %, börjar Riksbanken varna för att hotbilden mot
inflationsmålet har skärpts. En ekonomi som drabbas av ett stigande
inflationstryck vid så höga arbetslöshetsnivåer lider av strukturella
missförhållanden, främst inom lönebildningen och på arbetsmarknaden.
Vidare anförs i motionen att det under rådande strukturella förhållanden är
en fördel med en nationellt bestämd penningpolitik. Den nationella
penningpolitiken kan i viss mån fungera som en försäkring mot makroekonomiska
störningar, dock under villkoret att Riksbanken och penningpolitiken bara kan
stödja den allmänna ekonomiska utvecklingen så länge trovärdigheten för
inflationsmålet inte hotas. Enligt Kristdemokraterna bör den nuvarande
penningpolitiska strategin med rörlig växelkurs och ett klart uttalat
inflationsmål behållas. De tidigare goda erfarenheterna av fasta
växelkursarrangemang för mindre valutor har under senare år omprövats på grund
av den alltmer internationella och lättrörliga kapitalmarknaden.
Utskottets ställningstagande
Utskottet delar regeringens uppfattning att kraven på den ekonomiska politiken
inte minskar om Sverige står utanför valutaunionen. Sverige måste enligt
utskottet även i fortsättningen tydligt demonstrera sin strävan att
upprätthålla ett fast penningvärde och att etablera ett långsiktigt överskott i
de offentliga finanserna.
Enligt utskottet är sunda offentliga finanser en nödvändighet oavsett vilken
typ av valutaregim Sverige väljer. Svaga offentliga finanser och en hög och
växande offentlig skuldsättning är på lång sikt en ohållbar utveckling vid
såväl rörlig växelkurs som vid fasta eller s.k. halvfasta växelkurssystem. Det
visar bl.a. de europeiska valutakriserna i början av 1990-talet. Därför är det
av yttersta vikt att förstärkningen av de offentliga finanserna fortsätter och
att de ambitiösa målen för de offentliga finanserna upprätthålls, även utanför
valutaunionen.
De svenska offentliga finanserna har under de senaste åren förstärkts i en
takt som saknar internationellt motstycke. I år blir underskottet 1,9 % av BNP,
enligt regeringens bedömning i budgetpropositionen. Det kan jämföras med EU-
kommissionens prognos på ett underskott i genomsnitt för EU:s 15 medlemsländer
under 1997 på ungefär 2,7 % av BNP. Nästa år bedöms Sveriges offentliga
inkomster och utgifter vara i balans. För 1999 och 2000 skall överskott på 0,5
% av BNP respektive 1,5 % av BNP etableras. Från och med 2001 är målet ett
överskott motsvarande 2 % av BNP över konjunkturcykeln.
Enligt utskottets mening innebär målet för de svenska offentliga finanserna
att det finns en tillfredsställande marginal till stabilitets- och
tillväxtpaktens s.k. referensvärde på minus 3 % av BNP. Detta gör att
konjunkturförsämringar och andra störningar i ekonomin kan motverkas genom de
automatiska stabilisatorerna utan att underskottet underskrider referensvärdet.
Utskottet vill i sammanhanget erinra om att den svenska budgetutvecklingen
kommer att övervakas inom ramen för stabilitets- och tillväxtpakten, även om
Sverige inte deltar i valutaunionen. Dessutom har Sverige i stabilitets- och
tillväxtpakten som medlemsland i EU åtagit sig att eftersträva ett mål för de
offentliga finanserna som ligger nära balans eller överskott. I förhållande
till detta åtagande är enligt utskottet de svenska budgetmålen väl avvägda.
Om Sverige står utanför valutaunionen förblir penningpolitiken nationell.
Beslutanderätten ligger kvar hos Riksbanken och lämnas således inte över till
den europeiska centralbanken, ECB. Utskottet vill dock understryka att
prisstabilitet är en förutsättning för en framgångsrik ekonomisk politik. Detta
gäller såväl innanför som utanför valutaunionen. Prisstabilitet ger en god
grund för att en ökning av tillväxten och sysselsättningen blir varaktig.
Regeringen framhåller i propositionen att den stödjer penningpolitikens
inriktning på prisstabilitet och Riksbankens inflationsmål. Genom
fempartiöverenskommelsen om Riksbankens ställning stärks också förtroendet för
penningpolitikens inriktning på prisstabilitet. En proposition som bygger på
fempartiöverenskommelsen har nyligen överlämnats till riksdagen.
Sveriges medlemskap i EU innebär att Sverige i likhet med övriga
medlemsländer skall behandla sin valutapolitik som en fråga av gemensamt
intresse. Utskottet delar regeringens ställningstagande att detta åtagande
uppfylls genom den nuvarande regimen med inflationsmål och rörlig växelkurs
inom ramen för en stabilitetsorienterad ekonomisk politik. Utskottet delar
också regeringens uppfattning att det inte är aktuellt att delta i det
europeiska växelkurssamarbetet, ERM. Erfarenheterna från den nu gällande
politiken inriktad på prisstabilitet i kombination med rörlig växelkurs är
goda.
Utskottet gör även samma bedömning som regeringen vad gäller ERM 2, dvs. det
växelkurssamarbete som ersätter ERM när valutaunionen startar. ERM 2 kan
framför allt ses som ett direkt förberedande steg för ett inträde i
valutaunionen. Därför blir en anknytning av kronan till ERM 2 sannolikt aktuell
först i samband med ett framtida svenskt deltagande i valutaunionen.
I motion Fi6 (mp) kritiseras regeringen för att kraven på minskad
arbetslöshet och minskad miljöskuld i Sveriges konvergensprogram inte är
uppfyllda. Utskottet vill hänvisa till avstämningen av konvergensprogrammet som
redovisas i budgetpropositionens bilaga 3. I avstämningen ingår också en
genomgång av miljöhänsynen i den ekonomiska politiken. Vad gäller
arbetslösheten är det riktigt att arbetslösheten hittills utvecklats svagare än
de bedömningar som gjordes i det konvergensprogram som regeringen lade fram i
juni 1995. Anledningen är framför allt den oväntat svaga tillväxten under 1996
till följd av den internationella konjunkturavmattningen. Utskottet vill erinra
om att arbetslösheten har sjunkit relativt kraftigt de senaste månaderna. I
oktober 1997 var arbetslösheten enligt SCB:s statistik 6,8 %.
Utskottet vill i anslutning till detta påminna om att huvudinriktningen i den
ekonomiska politiken är att halvera den öppna arbetslösheten fram till år 2000.
Målet bekräftas också i den nu aktuella propositionen. Samtidigt gör regeringen
bedömningen att möjligheterna att bekämpa arbetslösheten inte i någon högre
grad skiljer sig mellan alternativen att delta respektive att inte delta i
valutaunionen. Utskottet delar denna uppfattning.
Dessutom vill utskottet markera att sysselsättningen är en prioriterad fråga
för regeringen även i EU-samarbetet. För svensk del är det därför en betydande
framgång att regeringskonferensen som avslutades i Amsterdam i somras nådde
enighet om en ny avdelning om sysselsättning i EG-fördraget. Den nya
avdelningen innebär bl.a. vad gäller målen i fördragen att medlemsstaterna och
gemenskapen skall arbeta för en samordnad strategi för sysselsättning.
Sysselsättningen skall beaktas vid utformningen och genomförandet av all
gemenskapspolitik. Vidare innebär avdelningen att medlemsstaterna behåller
kompetensen inom sysselsättningsområdet men att samordnings- och
övervakningsmekanismerna stärks. Sysselsättningspolitiken kommer därmed att
behandlas på ett sätt som delvis påminner om förfarandet som gäller för
budgetdisciplin. Europeiska rådet (stats- och regeringscheferna samt
kommissionens ordförande) ska bl.a en gång om året ha en grundlig genomgång av
sysselsättningen. Ministerrådet skall utarbeta riktlinjer för
sysselsättningspolitiken. Dessutom skall rådet utifrån riktlinjerna utvärdera
genomförandet i medlemsstaterna och kan ge rekommendationer till en medlemsstat
som driver en politik som är oförenlig med riktlinjerna. Rådet skall även kunna
besluta om så kallade stödåtgärder för att främja samarbetet mellan
medlemsstaterna och stödja deras arbete på sysselsättningsområdet. Det handlar
emellertid inte om finanspolitiska stimulansåtgärder eller harmonisering av
lagar och författningar, utan främst om stöd för informations- och
erfarenhetsutbyte.
Fördragsändringen innebär dessutom att en rådgivande sysselsättningskommitté
med två representanter från varje medlemsstat och kommissionen inrättas.
Beträffande yrkandet i motion Fi203 (c) om direktiv till demokratiutredningen
vill utskottet framhålla följande. Kommittén skall enligt direktiven (dir.
1997:101) bl.a. överväga på vilket sätt Sverige - inom ramen för EU:s nuvarande
beslutsformer - kan förbättra de svenska medborgarnas inflytande över och
delaktighet i samarbetet inom EU. Kommittén skall vidare kartlägga mediernas
roll i det demokratiska samhället och hur moderna medier har förändrat det
politiska arbetets villkor. Utredningen har påbörjat sitt arbete. Någon
riksdagens åtgärd därutöver finner utskottet inte påkallad.
Med hänvisning till vad som sagts ovan tillstyrker utskottet regeringens
förslag till riktlinjer avseende den ekonomiska politiken och EMU (propo-
sitionen yrkande 2).
Motionerna Fi2 (v) yrkandena 1, 4 och 5, Fi3 (m) i denna del, Fi4 (c) yrkande
1, Fi5 (fp) yrkande 2, Fi6 (mp) yrkandena 1 och 2, Fi7 (kd) yrkande 2, Fi203
(c) samt Fi218 (c) yrkande 3 avstyrks.
Formerna för beslutsfattande om Sveriges framtida deltagande i valutaunionen
Propositionen
Om Sverige inte deltar i valutaunionen kommer Sverige, med den terminologi som
används i fördragstexterna, att bli en medlemsstat med undantag. Medlemsstater
med undantag deltar i den tredje etappen men på helt andra villkor än de länder
som inför euron.
En medlemsstat med undantag som uppfyller de nödvändiga villkoren kan när som
helst upptas i valutaunionen. Förfarandet är i princip detsamma som när den
första gruppen deltagare i valutaunionen utses, men det finns också vissa
skillnader. Enligt regeringens bedömning kan följande komma att gälla.
Minst en gång vartannat år skall kommissionen och Europeiska centralbanken
(ECB) rapportera till rådet om hur de berörda medlemsstaterna fullgör sina
förpliktelser när det gäller att förverkliga EMU. Rapporterna skall redogöra
bl.a. för hur konvergenskriterierna uppfylls. Sådana rapporter kan också
utarbetas på begäran av den berörda medlemsstaten. Sverige kommer sålunda att
minst vartannat år bli föremål för en sådan rapportering och har också rätt att
begära rapportering.
Dessa rapporter kan följas av en prövning i rådet. Om Ekofin-rådet finner att
den berörda medlemsstaten uppfyller de nödvändiga villkoren för införande av
euron så upphävs undantaget. Beslutet skall föregås av överläggningar i rådet i
sammansättningen stats- eller regeringschefer och av hörande av
Europaparlamentet. Det får enligt regeringen förutsättas att den nationella
beslutsprocessen respekteras vid ett inträde efter den 1 januari 1999.
Fördraget gör inte någon skillnad på inträdesvillkoren för de medlemsstater
som deltar från start och de som deltar senare. Europeiska rådet tydliggjorde
detta vid sitt möte i Madrid i december 1995. En princip om likabehandling
skall gälla. Fördraget ger ett visst utrymme för tolkning av
konvergenskriterierna. Då rådet våren 1998 väljer ut den första gruppen
deltagare i valutaunionen är det att vänta att tolkningen av kriterierna kommer
att konkretiseras. Den tolkning som då görs kommer således att vara styrande
också för hur kriterierna senare kommer att tillämpas. Konvergenskriterierna
skall således varken tolkas hårdare eller mjukare för medlemsstater vars
deltagande i valutaunionen prövas efter den 1 januari 1999.
En annan fråga för medlemsstater som ansluter senare gäller de olika faserna
i övergången till euron. Dessa har, vad gäller den första gruppen deltagare,
preciserats av Europeiska rådet i december 1995 i Madrid. Det är troligt att en
flexibilitet kommer att finnas för senare anslutande medlemsstater. De skulle
visserligen inte få använda sammanlagt längre tid för att fullgöra övergången
till euron, men däremot skulle de kunna fullgöra övergången på kortare tid om
detta skulle visa sig möjligt och lämpligt. Övergången skulle anpassas till det
berörda landets förutsättningar och önskningar.
Sverige bör enligt regeringens uppfattning hålla dörren öppen för ett senare
svenskt inträde. Sverige bör upprätthålla största möjliga handlingsfrihet och
handlingsberedskap inför framtiden, inte minst genom att den uppnådda
ekonomiska styrkepositionen vårdas.
Regeringen kommer noga att följa och värdera utvecklingen av EMU-frågan. Om
regeringen efter den 1 januari 1999 finner att Sverige bör delta i
valutaunionen, så skall frågan underställas svenska folket för prövning. Det är
önskvärt att en sådan prövning sker i ett allmänt val, men det kan inte helt
uteslutas att det i stället kan ske genom ett extraval eller en folkomröstning.
Därefter ankommer det på riksdagen att fatta slutligt beslut.
Motionerna
Enligt vad som anförs i Centerpartiets motioner Fi4 och Fi218 tog det svenska
folket i folkomröstningen om Sveriges EU-medlemskap inte ställning till frågan
om ett eventuellt framtida medlemskap i EMU. I motionerna framhålls följande
citat ur den proposition som låg till grund för folkomröstningen om EU-
medlemskapet 1994 (prop. 1994/95:19):
Om Sverige beslutar sig för ett deltagande i EMU:s tredje fas följer att beslut
om utgivning av sedlar och mynt samt frågan om lagligt betalningsmedel överförs
till den europeiska centralbanken. Detta kräver också ändringar i
bestämmelserna om sedelutgivningsrätten.
Den nuvarande riksdagen har enhälligt godkänt denna del av propositionen utan
invändningar. Den enda möjliga tolkning som kan göras, enligt motionärerna, är
att om Sverige eventuellt vid någon tidpunkt vill gå med i EMU:s tredje fas, så
måste regeringsformen ändras dessförinnan. Detta har svenska folket
folkomröstat om. Frångås detta kan EU-omröstningens demokratiska legitimitet
ifrågasättas. Grundlagen måste tas på största allvar och får inte manipuleras
bort på det vis som nu riskerar att ske. Därmed öppnar man för svenskt
medlemskap i den ekonomiska och monetära unionen redan under nästa
mandatperiod, vilket är oacceptabelt ur demokratisk utgångspunkt.
Motionärerna erinrar om att i utredningen om Riksbankens ställning (Ds
1997:50) har Centerpartiets representant reserverat sig mot majoritetens
ståndpunkt och hävdar att riksdagen måste föreläggas ett förslag om ändring i
regeringsformen, avseende sedelutgivningsrätten, före ett eventuellt beslut om
svensk anslutning till EMU.
Ett medlemskap i en ekonomisk och monetär union, med en gemensam valuta, är
ett större steg än medlemskapet i EU. Därför är det viktigt att ett eventuellt
svenskt EMU-medlemskap föregås av en folkomröstning. Däremot är det inte,
framhåller motionärerna, i närtid aktuellt med någon folkomröstning i frågan
eftersom regeringen och en majoritet av riksdagen inte föreslår något svenskt
medlemskap i EMU. Den logiska slutsatsen av detta, tillsammans med riksdagens
enhälliga ställningstagande i grundlagsfrågan, är att ett svenskt EMU-
medlemskap inte kan bli aktuellt förrän tidigast efter en folkomröstning på den
ordinarie valdagen år 2002.
I motion Fi2 erinrar Vänsterpartiet om att man länge har krävt en
folkomröstning om EMU-medlemskapet. Motionärerna anser att det är självklart
att svenska folket skall få ta ställning i frågan - efter en omfattande debatt
- och förordar en rådgivande folkomröstning, där partierna förbinder sig att
följa utslaget.
Motionärerna noterar att kravet på att folket i någon form skall få avgöra
EMU-medlemskapet nu tycks vinna ökat stöd och motionärerna hänvisar till
ställningstaganden från Socialdemokraterna och Moderata samlingspartiet.
Vänsterpartiet har enligt motionärerna tidigare uttalat att man vill ha en
folkomröstning så tidigt som möjligt, och den kan gärna äga rum i anslutning
till valet till EU-parlamentet 1999. Självklart skall det bara finnas två
alternativ vid folkomröstningen: ja eller nej till EMU.
Enligt Miljöpartiets motion Fi219 kan det inte vara rimligt att i ett land med
långtgående demokratiska ambitioner avstå från en folkomröstning i EMU-frågan
som har vittgående konsekvenser för svenska folkets framtida självbestämmande
och som kräver flera grundlagsändringar. Det faktum att alla riksdagspartier är
mer eller mindre splittrade i frågan förstärker behovet av en folkomröstning.
I motion Fi6 av Roy Ottosson m.fl. (mp) anförs att det är både märkligt och
oroväckande att regeringen inte har utlovat en folkomröstning i frågan. I
stället har tankar på nyval förts fram, vilket skulle innebära att folkets
ställningstagande skulle göras avhängigt av partisympatier eller
regeringsfrågan. Med tanke på att EMU-frågan har en så stor betydelse för
landets självständighet och möjligheter i framtiden, bör den avgöras för sig.
En folkomröstning bör hållas före eller samtidigt med valet till riksdagen
1998. Av praktiska skäl och för att kunna göra folkomröstningen beslutande
föreslår motionärerna att den hålls samma dag som riksdagsvalet 1998.
Utskottets ställningstagande
Utskottet konstaterar inledningsvis att alltsedan frågan om EMU först
aktualiserades i samband med Sveriges förhandling om medlemskap i EU har
Sverige intagit den hållningen, att frågan om svenskt deltagande i valuta-
unionen skall avgöras av riksdagen.
Utskottet vill erinra om att i proposition 1994/95:19 om Sveriges medlemskap
i Europeiska unionen finns en utförlig redovisning av den svenska förhandlingen
om medlemskap vad avser EMU och om den svenska beslutsordningen. Där framgår
bl.a. att Sverige höll ett anförande vid förhandlingarnas öppnande den 1
februari 1993. Det upprepades den 9 november 1993 och registrerades i
mötesprotokollet. I anförandet, som återgavs som bilaga 1 till propositionen,
sades det bl.a.: ?Ett slutligt svenskt ställningstagande avseende övergången
från den andra till den tredje fasen kommer att göras i ljuset av den fortsatta
utvecklingen och i enlighet med bestämmelserna i fördraget.? Det ansvariga
statsrådet informerade den 10 november 1993 riksdagen och sade då: ?I fråga om
övergången från den andra till den tredje fasen i EMU är det ytterst riksdagen
som skall ta ställning? (prot. 1993/94:21).
I propositionen anger regeringen att om riksdagen godkänner regeringens
förslag att Sverige inte bör införa Europeiska unionens gemensamma valuta euron
då den tredje etappen av EMU inleds så kommer regeringen, företrädd av
finansministern och statsministern, att agera i överensstämmelse med denna
uppfattning då EU:s ministerråd våren 1998 gör sin prövning. Utskottet har ovan
tillstyrkt regeringens förslag i denna del och övergår således till att
behandla frågan om formerna för beslutsfattande rörande Sveriges framtida
deltagande i valutaunionen.
Utskottet delar regeringens uppfattning att Sverige bör upprätthålla största
möjliga handlingsfrihet och handlingsberedskap inför framtiden. Utskottet vill
framhålla att den nya, stramare budgetprocessen bidrar till att hålla
statsfinanserna under kontroll. Att de offentliga finanserna är i balans är,
som utskottet anfört ovan, av stor betydelse oavsett ställningstagandet rörande
deltagande i valutaunionen.
Ett annat sätt att upprätthålla handlingsfriheten rörande valutaunionen är
att fortsätta arbetet med nationella praktiska euroförberedelser så att en
eventuell framtida övergång till euron kan genomföras på ett bra sätt.
Regeringen redovisar i propositionen läget vad gäller de praktiska
euroförberedelserna i Sverige. Även om Sverige inte deltar i valutaunionen från
starten behöver vissa åtgärder vidtas som följd av att valutaunionen bildas.
Arbetet med praktiska förberedelser kommer därför att fortsätta. Utskottet
noterar att regeringen anger att i den mån konkreta förslag kräver riksdagens
medverkan kommer de att överlämnas senare.
Utskottet delar regeringens uppfattning att, om det efter den 1 januari 1999
bedöms lämpligt att Sverige deltar i valutaunionen, frågan skall underställas
svenska folket för prövning. Som regeringen anför är det önskvärt att en sådan
prövning sker i ett allmänt val, men det kan inte helt uteslutas att det i
stället kan ske genom ett extraval eller en folkomröstning. Därefter ankommer
det på riksdagen att fatta slutligt beslut.
Vidare vill utskottet framhålla vad i propositionen anförs om att när Sverige
står utanför valutaunionen skärps kraven på att ha hög effektivitet i agerandet
inom EU:s institutioner ytterligare. Det blir än viktigare att ha god
samordning och konsistens i agerandet för att kunna driva prioriterade frågor.
Utskottet vill erinra om att riksdagen tidigare uttalat att i enlighet med
principerna för det svenska statsskicket bör riksdagen utöva ett aktivt och
reellt inflytande som gör det möjligt att på förhand påverka de ståndpunkter
som Sverige skall inta inför förhandlingar och beslutsfattande inom EU.
Utskottet förutsätter, i enlighet med tidigare riksdagsuttalanden, att
samverkan mellan riksdag och regering sker under sådana former att svenska
intressen tillgodoses på bästa sätt (bet. 1996/97:KU2).
När det gäller sedelutgivningsrätten vill utskottet erinra om att i
fempartiöverenskommelsen om Riksbankens ställning sägs att bestämmelsen om
sedelutgivningsrätten i 9 kap. 13 § regeringsformen bör anpassas till de
faktiska förhållandena. Det är dock inget ovillkorligt krav att en ändring av
regeringsformen träder i kraft samtidigt med ett svenskt inträde i
valutaunionen. Ett lagförslag om ändring i regeringsformen bör emellertid
lämnas till riksdagen i samband med en svensk anslutning till valutaunionen.
Regeringen har nyligen avgivit propositionen om Riksbankens ställning och
utskottet ser ingen anledning att närmare gå in på frågan i detta sammanhang.
Utskottet återkommer till frågan i samband med behandlingen av nämnda
proposition.
Med hänvisning till det anförda avstyrks motionerna Fi2 (v) yrkandena 2 och
3, Fi4 (c) yrkande 2, Fi6 (mp) yrkandena 4 och 5, Fi218 (c) yrkande 4 samt
Fi219 (mp) yrkande 17.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande Sveriges deltagande i valutaunionen
att riksdagen med bifall till proposition 1997/98:25 yrkande 1 och med avslag
på motionerna 1997/98:Fi3 i denna del, 1997/98:Fi5 yrkande 1, 1997/98:Fi6
yrkande 3, 1997/98:Fi7 yrkande 1, 1997/98: Fi219 yrkande 16, 1997/98:Fi912
yrkande 8, 1997/98:K715 yrkande 7 samt 1997/98:U501 yrkande 4 godkänner
vad i propositionen anförs om att Sverige inte bör införa Europeiska
unionens gemensamma valuta euron då den tredje etappen av den ekonomiska
och monetära unionen (EMU) inleds,
res. 1 (m)
res. 2 (fp)
res. 3 (v)
res. 4 (mp)
res. 5 (kd)
2. beträffande EMU och inriktningen av den ekonomiska politiken
att riksdagen med bifall till proposition 1997/98:25 yrkande 2 samt med avslag
på motionerna 1997/98:Fi2 yrkandena 1, 4 och 5, 1997/98:Fi3 i denna del,
1997/98:Fi4 yrkande 1, 1997/98:Fi5 yrkande 2, 1997/98:Fi6 yrkandena 1 och
2, 1997/98:Fi7 yrkande 2, 1997/98: Fi203 samt 1997/98:Fi218 yrkande 3
godkänner de riktlinjer avseende den ekonomiska politiken och EMU som
regeringen förordar,
res. 6 (m, fp)
res. 7 (c)
res. 8 (v)
res. 9 (mp)
res. 10 (kd)
3. beträffande formerna för beslutsfattande om Sveriges framtida
deltagande i valutaunionen
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Fi2 yrkandena 2 och 3, 1997/98:Fi4
yrkande 2, 1997/98:Fi6 yrkandena 4 och 5, 1997/98: Fi218 yrkande 4 samt
1997/98:Fi219 yrkande 17.
res. 11 (c)
res. 12 (v)
res. 13 (mp)
res. 14 (m) - motiv.
res. 15 (fp) - motiv.
res. 16 (kd) - motiv.
Stockholm den 25 november 1997
På finansutskottets vägnar
Jan Bergqvist
I beslutet har deltagit: Jan Bergqvist (s), Per-Ola Eriksson (c), Sören Lekberg
(s), Lars Tobisson (m), Lisbet Calner (s), Bo Nilsson (s), Lennart Hedquist
(m), Arne Kjörnsberg (s), Sonia Karlsson (s), Fredrik Reinfeldt (m), Anne
Wibble (fp), Susanne Eberstein (s), Johan Lönnroth (v), Kristina Nordström (s),
Per Bill (m), Roy Ottosson (mp) och Mats Odell (kd).
Reservationer
1. Sveriges deltagande i valutaunionen (mom. 1) (m)
Lars Tobisson, Lennart Hedquist, Fredrik Reinfeldt och Per Bill (alla m) anser
dels att utskottets ställningstagande under rubriken Sveriges deltagande i
valutaunionen bort ha följande lydelse:
Utskottet delar Moderata samlingspartiets uppfattning att Sverige skall delta
fullt ut i det europeiska valutasamarbetet. Den gemensamma valutan är
tillsammans med den inre marknaden det europeiska samarbetets viktigaste
praktiska element i strävan att bygga en fredlig utveckling och en god
ekonomisk tillväxt. Genomförandet av dessa båda projekt ger EU styrka och
attraktionskraft för blivande medlemsländer. En gemensam marknad förutsätter en
gemensam valuta. För utskottet framstår ett svenskt utanförskap som en väg till
självvald isolering. Effekterna skulle bli allvarliga för dem som inte har
särskilda möjligheter att hävda sig. Små företag och medborgare i gemen får
betala mest om Sverige väljer att vända ryggen åt EMU-samarbetet. Ett
utanförskap innebär att Sveriges möjligheter att påverka hela EU-samarbetets
utveckling reduceras. Det begränsade inflytandet kommer inte att stanna vid det
ekonomiska och monetära området utan gälla mycket mer.
Regeringens ?vänta och se?-politik riskerar att undergräva Sveriges
förtroende som en konstruktiv medlem genom underlåtelsen att uppfylla de
fördragsmässiga förpliktelserna. Det europeiska samarbetet utvecklas inte genom
att man ställer sig utanför.
Om Sverige står utanför kommer företag att drabbas av extra kostnader när de
tvingas att arbeta med dubbla valutor. För de små och medelstora företag som
skall svara för den största delen av sysselsättningstillväxten i framtiden
innebär detta att en särskilt tung sten läggs på börda. Osäkerheten om Sveriges
penning- och valutapolitiska avsikter kommer vid ett utanförskap att
förstärkas. Det innebär att företags intresse för att etablera sig i vårt land
kommer att sjunka. Utanförskapet leder till högre räntor. Det slår negativt mot
företagens investeringar och mot enskilda människors ekonomi. Högre räntor gör
det dyrare att bo. Det kommer att kosta mer för enskilda människor att resa
till andra länder. Svenska kronor måste växlas till euro. I andra riktningen
försvåras turismen genom att euro måste växlas till kronor.
En första förutsättning för att Sverige skall kunna komma med i valuta-
unionen redan vid starten är en skyndsam anslutning till ERM. En sådan
anknytning kommer emellertid inte att ske i tid för att Sverige skall kunna
hävda att växelkurskriteriet har uppfyllts. Sverige kan därför formellt inte
göra anspråk på att få delta i valutaunionen från första början. Enligt
utskottets uppfattning bör Sverige begära dispens från kravet på
valutastabilitet.
Sammanfattningsvis skulle Sverige vid ett deltagande i valutaunionen få del
av effektivitetsvinsterna för samhällsekonomin men avhända sig den penning- och
valutapolitiska självständigheten. Den senare är dock i praktiken starkt
begränsad även vid ett utanförskap. Engångskostnaderna för näringslivet att
anpassa sig till euron är sannolikt ungefär lika stora om vi går med som om vi
står utanför. Kraven på finanspolitisk återhållsamhet och strukturella reformer
blir snarast större vid ett utanförskap. De rent samhällsekonomiska vinsterna
är större av att delta i valutaunionen än av att stå utanför.
Utskottet tillstyrker således att Sverige inför Europeiska unionens
gemensamma valuta euron då den tredje etappen av den ekonomiska och monetära
unionen inleds.
Därmed tillstyrks motionerna Fi3 (m) i denna del och U501 (m) yrkande 4.
Motion Fi5 (fp) yrkande 1 är därmed tillgodosedd. Propositionen liksom övriga
motioner avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande Sveriges deltagande i valutaunionen
att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:Fi3 i denna del och
1997/98:U501 yrkande 4 samt med anledning av motion 1997/98:Fi5 yrkande 1
och med avslag på proposition 1997/98:25 yrkande 1 samt motionerna
1997/98:Fi6 yrkande 3, 1997/98:Fi7 yrkande 1, 1997/98: Fi219 yrkande 16,
1997/98:Fi912 yrkande 8, 1997/98:K715 yrkande 7 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Sveriges deltagande i valutaunionen (mom. 1) (fp)
Anne Wibble (fp) anser
dels att utskottets ställningstagande under rubriken Sveriges deltagande i
valutaunionen bort ha följande lydelse:
Utskottet delar Folkpartiet liberalernas uppfattning att såväl politiska som
ekonomiska skäl talar för att ett deltagande i valutaunionen från den 1 januari
1999 ligger i Sveriges intresse.
Utskottet vill framhålla att EMU inte är något självändamål utan ett medel
för att föra medlemsländerna närmare varandra och öka välståndet i Europa. Det
främsta argumentet för en gemensam valuta är att en sådan knyter
medlemsländerna närmare varandra. Den centrala tanken med det europeiska
samarbetet är att fred, frihet, demokrati och säkerhet kan garanteras för
Europas invånare. I detta arbete skall Sverige spela en aktiv och pådrivande
roll. Möjligheterna ökar avsevärt om Sverige är med i den grupp länder som går
i spetsen när det ekonomiska samarbetet fördjupas i och med EMU:s tredje steg.
Möjligheterna att påverka utvecklingen på viktiga områden som
östutvidgningen, brottsbekämpningen och gemensamma insatser för miljön ökar om
Sverige aktivt arbetar för fortsatt integration.
Också de ekonomiska argumenten för ett svenskt medlemskap i valuta- unionen
från starten den 1 januari 1999 är enligt utskottet starka. För en liten,
exportberoende nation med en inflations- och devalveringshistoria, är det inte
gratis att ?vänta och se?. Utskottet vill erinra om att enligt regeringens
bedömning uppfyller Sverige konvergenskraven och därmed kan ett utanförskap
tolkas som att Sverige vill förbehålla sig rätten att återfalla i en
traditionell devalverings- och inflationspolitik.
Den tydligaste konsekvensen av ett utanförskap är osäkerheten. Osäkerhet om
inriktningen på den ekonomiska politiken och den framtida kronkursen. Denna
osäkerhet kommer att visa sig genom bl.a. högre räntor, fortsatt risk för stora
svängningar i värdet på den svenska kronan, färre investeringar i Sverige,
sämre sysselsättningsutveckling samt högre kostnader i företagen för
kurssäkring och valutaväxling.
Därmed tillstyrks motion Fi5 (fp) yrkande 1. Motionerna Fi3 (m) i denna del
och U501 (m) yrkande 4 är därmed tillgodosedda. Propositionen liksom övriga
motioner avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande Sveriges deltagande i valutaunionen
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Fi5 yrkande 1 och med anledning av
motionerna 1997/98:Fi3 i denna del samt 1997/98:U501 yrkande 4 och med
avslag på proposition 1997/98:25 yrkande 1 samt motionerna 1997/98:Fi6
yrkande 3, 1997/98:Fi7 yrkande 1, 1997/98: Fi219 yrkande 16, 1997/98:Fi912
yrkande 8 och 1997/98:K715 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
3. Sveriges deltagande i valutaunionen (mom. 1) (v)
Johan Lönnroth (v) anser
dels att utskottets ställningstagande under rubriken Sveriges deltagande i
valutaunionen bort ha följande lydelse:
Regeringen föreslår i propositionen att Sverige inte går med i EMU från start
den 1 januari 1999. Utskottet välkomnar detta förslag. Men samtidigt finns det
anledning att begrunda regeringens egentliga avsikter. Motivet till att
regeringen säger nej till EMU är att det svenska folket till övervägande del är
kritiskt till ett deltagande i valutaunionen. Den socialdemokratiska regeringen
framför ingen kritik mot EMU-projektet i sak.
Regeringens förslag ligger i linje med den tidigare EMU-utredningen som också
föreslog att Sverige skulle avvakta med ett deltagande i EMU. I utredningen
framhölls att Sverige inte uppvisar den löneflexibilitet och
arbetskraftsrörlighet som krävs om negativa ekonomiska chocker skall kunna
pareras utan att leda till massarbetslöshet. Utskottet menar i likhet med LO i
sitt remissvar att EMU-utredningens analys vilar på felaktig grund. Försämrad
arbetsrättslig lagstiftning och ökad lönespridning är inga garantier för
flexibilitet. Däremot vet vi säkert att denna typ av förändringar leder till
social utslagning. Precis som också Jämställdhetsombudsmannen framhåller i sitt
remissvar till EMU-utredningen drabbas kvinnor genomgående negativt av en
större lönespridning. Hela EMU-projektet lider av ett stort
legitimitetsproblem. Projektet förutsätter större sociala klyftor och
könsorättvisor. Den ekonomiska politik som följer i EMU:s spår drabbar kvinnor
hårdare än män. Krav på sänkta offentliga utgifter går ut över framför allt
kvinnor som arbetar med vård och omsorg.
Med hänvisning till det anförda anser utskottet att propositionens yrkande om
att Sverige inte skall delta i valutaunionen från den 1 januari 1999 är
tillgodosett. Motionerna Fi6 (mp) yrkande 3, Fi219 (mp) yrkande 16 och Fi912
(c) yrkande 8 är också tillgodosedda. Övriga motioner avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande Sveriges deltagande i valutaunionen
att riksdagen med anledning av proposition 1997/98:25 yrkande 1 och motionerna
1997/98:Fi6 yrkande 3, 1997/98:Fi219 yrkande 16 och 1997/98:Fi912 yrkande
8 samt med avslag på motionerna 1997/98:Fi3 i denna del, 1997/98:U501
yrkande 4, 1997/98:Fi5 yrkande 1, 1997/98:Fi7 yrkande 1 och 1997/98:K715
yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Sveriges deltagande i valutaunionen (mom. 1) (mp)
Roy Ottosson (mp) anser
dels att utskottets ställningstagande under rubriken Sveriges deltagande i
valutaunionen bort ha följande lydelse:
Utskottet delar Miljöpartiet de grönas uppfattning att valutaunionen framstår
mer som ett hot än som en möjlighet för Europa och Sverige. En sådan union ökar
de ekonomiska skillnaderna och de sociala spänningarna och hotar den
grundläggande idén att skapa ett fredligt, samarbetande Europa.
Den planerade valutaunionen avser att omfatta alla stater som är medlemmar i
EU. Dessa stater har emellertid i hög grad olika förutsättningar, olika
kulturer, olika handelsmönster, olika välfärdssystem, olika näringsliv och
olika ekonomiska konjunkturer. Det råder därför en stor samstämmighet bland
ekonomisk expertis att EU inte är något optimalt valutaområde. Det innebär att
man kan emotse en rad ekonomiska förluster både för EU som helhet och för de
enskilda medlemsstaterna om valutaunionen ändå genomförs.
Genomförs ändå valutaunionen kommer de ekonomiska nackdelarna tvinga fram en
gemensam finanspolitik inom EU. Det innebär att både skattesystemen och
utgiftssystem i medlemsländerna måste likriktas i betydligt större utsträckning
än vad som annars skulle behövas. Sverige blir då endast ett utkantslän med
begränsat ekonomiskt självstyre. För att kunna konkurrera framgångsrikt med
andra ekonomiska stormakter som USA och Japan kommer EU att bedriva en
ekonomisk politik där resurser koncentreras och stordriftsfördelar utnyttjas i
högre grad. Också det medför stor risk för att Sverige blir ett utkantslän som
dräneras på kapital, naturresurser och kompetens.
Sverige löper dessutom en särskilt stor ekonomisk risk genom sina delvis
annorlunda handelsförbindelser och ekonomiskt beroende av regioner utanför EU.
Det gäller särskilt det stora dollarberoendet i svensk exportindustri. Detta
innebär att omvärldsförändringar kan slå väsentligt annorlunda mot Sverige än
mot EU:s dominerande länder. Det innebär också att den penning- och
valutapolitik som kommer att tillämpas i EMU emellanåt kommer att vara till
nackdel för Sverige jämfört med andra presumtiva EMU-länder. Sverige passar
helt enkelt särskilt dåligt in i den planerade valutaunionen.
Utskottet anser att riskerna med EMU för svenskt vidkommande är oacceptabla
och anser därför att Sverige skall stanna utanför EMU. EMU-projektet är ett
högriskprojekt som mycket väl kan spåra ur och verka destabiliserande på både
ekonomi och samhälle i Europa. Utskottet är därför av den uppfattningen att den
svenska regeringen skall motarbeta hela EMU-projektet.
Utskottet tillstyrker således motionerna Fi6 (mp) yrkande 3 och Fi219 (mp)
yrkande 16 medan propositionen liksom övriga motioner avstyrks i berörda delar.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande Sveriges deltagande i valutaunionen
att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:Fi6 yrkande 3 och
1997/98:Fi219 yrkande 16 samt med avslag på proposition 1997/98: 25
yrkande 1 och motionerna 1997/98:Fi3 i denna del samt 1997/98:U501 yrkande
4, 1997/98:Fi5 yrkande 1, 1997/98:Fi7 yrkande 1, 1997/98:Fi912 yrkande 8
och 1997/98:K715 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
5. Sveriges deltagande i valutaunionen (mom. 1) (kd)
Mats Odell (kd) anser
dels att utskottets ställningstagande under rubriken Sveriges deltagande i
valutaunionen bort ha följande lydelse:
Utskottet delar Kristdemokraternas uppfattning att Sverige inte skall vara
ett av de länder som deltar när den tredje etappen av EMU av allt att döma
inleds den 1 januari 1999. Enligt utskottet är den sammanlagda bilden av den
svenska ekonomins funktionssätt sådan att, framför allt vad gäller
arbetsmarknaden, ett svenskt medlemskap i EMU inte går att förorda under
överskådlig tid.
Utskottet anser, i likhet med både Kristdemokraterna och regeringen, att den
negativa folkopinionen utgör ett hinder för ett svenskt EMU-medlemskap. Att ta
steget in i en ekonomisk och monetär union mot folkets vilja riskerar att
äventyra hela EU-medlemskapet.
Även att stå utanför EMU medför emellertid risker och negativa konse-
kvenser. Sveriges inflytande i EU-samarbetet riskerar att försvagas vid ett
utanförskap. Sverige skulle dock få ökad förståelse för sitt utanförskap om två
orsaker tydligt angavs: för det första att Sverige inte har genomfört den
ekonomiska strukturanpassning som krävs för ett EMU-medlemskap och för det
andra att det svenska EU-medlemskapet inte skall äventyras. Propositionens
skrivningar på dessa avgörande punkter är inte tillfredsställande.
Eftersom tillväxtfrämjande och strukturella åtgärder avvisats är det inte
realistiskt att under överskådlig tid kunna skapa förutsättningar som gör det
möjligt för Sverige att utan långtgående skadeverkningar ansluta sig till EMU.
Utskottet tillstyrker således motionerna Fi7 (kd) yrkande 1 och K715 (kd)
yrkande 7. Propositionens yrkande 1 är därmed tillgodosett. Övriga motioner
avstyrks i berörda delar.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande Sveriges deltagande i valutaunionen
att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:Fi7 yrkande 1 och 1997/98:K715
yrkande 7 samt med anledning av proposition 1997/98:25 yrkande 1 och med
avslag på motionerna 1997/98:Fi3 i denna del samt 1997/98:U501 yrkande 4,
1997/98:Fi5 yrkande 1, 1997/98:Fi6 yrkande 3, 1997/98:Fi219 yrkande 16 och
1997/98:Fi912 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
6. EMU och inriktningen av den ekonomiska politiken (mom. 2) (m, fp)
Lars Tobisson (m), Lennart Hedquist (m), Fredrik Reinfeldt (m) Anne Wibble (fp)
och Per Bill (m) anser
dels att utskottets ställningstagande under rubriken EMU och inriktningen av
den ekonomiska politiken bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att Sverige går miste om de effektivitetsvinster som
valutaunionen genererar så länge Sverige står utanför. De mest omedelbara
effekterna är att transaktionskostnaderna för valutaväxlingar, valutasäkringar
etc. förblir lika höga som tidigare. Växelkursen kommer att svänga mot euron
och den svenska räntenivån kommer att ligga över euro-räntan. Långsiktigt
innebär det högre räntor, lägre privat konsumtion, lägre investeringar (både
inhemska och utländska) och därmed sämre sysselsättning. Ett Sverige utanför
valutaunionen blir ett mindre attraktivt alternativ för t.ex. investerare från
USA eller Asien som vill få tillgång till den europeiska marknaden. Högre
räntor och större svängningar i värdet på den svenska valutan innebär också
osäkerhet för både hushåll och företag.
Vidare anser utskottet att osäkerheten om inriktningen på den ekonomiska
politiken ökar vid ett utanförskap. Går Sverige med i valutaunionen försvinner
möjligheten att devalvera. Därmed blir det mindre riskfyllt att investera i
svenska räntebärande värdepapper när den s.k. riskpremien försvinner. Står
Sverige utanför tvingas många företag att ändå anpassa sig och använda kronor
och euro parallellt. Det leder till merkonstnader och därmed färre jobb.
Framför allt är det kunskapsintensiv industri och tjänstesektor som förlorar
vid ett utanförskap, dvs. just de delar av ekonomin som har stor potential att
skapa nya arbetstillfällen. Anledningen är att den privata konsumtionen och
efterfrågan på tjänster kan väntas bli lägre och kunskapsöverföringen via
utländska företagsinvesteringar bli mindre.
Utskottet vill också framhålla att Sveriges ekonomisk-politiska
handlingsfrihet inte ökar genom ett utanförskap. Dagens internationaliserade
finansmarknader gör att det inte finns något utrymme för ett litet land i
Europas utkant att alltför markant avvika. Vad gäller finanspolitiken kommer
kraven på Sverige snarare att vara större, t.ex. vad gäller ett
konkurrenskraftigt skattesystem. Finanspolitiken kommer att vara kringskuren av
samma regler som gäller för de länder som deltar, även om sanktionerna om
reglerna bryts är större vid medlemskap. Dock kommer toleransen och de
informella kraven från de finansiella marknaderna att vara hårdare vid ett
utanförskap på grund av Sveriges historia under 1970- och 1980-talen med
återkommande perioder av överhettning, inflation, kostnadskris och påföljande
devalvering. På marknaden uppfattas sannolikt sanktionsmöjligheten som en
försäkring mot en lössläppt finanspolitik.
Utskottet anser att även den valuta- och penningpolitiska handlingsfriheten
är begränsad vid ett utanförskap. Den penningpolitik som kommer att föras inom
euro-området bestämmer i hög grad förutsättningarna för den svenska
penningpolitiken. Utanförskapet innebär också att Sverige avhänder sig
möjligheten att vara med och utarbeta riktlinjer för den europeiska
centralbankens politik.
Behovet av en självständig penningpolitik är också enligt utskottet tämligen
begränsat. Anledningen är att en historisk genomgång visar att efterfrågan på
svensk och europeisk export förändrats på ungefär samma sätt. Däremot har flera
svenska ekonomiska störningar orsakats av den egna finanspolitiken. Men
möjligheterna att med penningpolitik avhjälpa inhemskt skapade kostnadskriser
är försvinnande små även om Sverige står utanför EMU:s tredje fas.
Utskottet vill också framhålla att Sveriges strukturella problem, som t.ex.
den dåligt fungerande lönebildningen och statsfinansernas stora
konjunkturkänslighet, måste lösas oavsett om Sverige går med i valutaunionen
eller ej. Men enligt utskottet är dessa problem lättare att åtgärda om den
ekonomiska utvecklingen är positiv, dvs. vid ett EMU-medlemskap, än om Sverige
vid ett utanförskap också skulle tvingas hantera ekonomiska
trovärdighetsproblem, högre räntor och en instabil växelkurs.
Vad utskottet ovan anfört med anledning av Moderata samlingspartiets motion
Fi3 och Folkpartiet liberalernas motion Fi5 bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna. Utskottet noterar att Kristdemokraterna i motion Fi7
företräder ett delvis liknande synsätt, men drar andra slutsatser. Motionen
avstyrks därför, liksom propositionen och övriga motioner.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande EMU och inriktningen av den ekonomiska politiken
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Fi3 i denna del och
1997/98:Fi5 yrkande 2 samt med avslag på proposition 1997/98:25 yrkande 2
och motionerna 1997/98:Fi2 yrkandena 1, 4 och 5, 1997/98:Fi4 yrkande 1,
1997/98:Fi6 yrkandena 1 och 2, 1997/98: Fi7 yrkande 2, 1997/98:Fi203 samt
1997/98:Fi218 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört om EMU och inriktningen av den ekonomiska politiken,
7. EMU och inriktningen av den ekonomiska politiken (mom. 2) (c)
Per-Ola Eriksson (c) anser
dels att det stycke i utskottets ställningstagande under rubriken EMU och
inriktningen av den ekonomiska politiken som börjar med ?Utskottet vill i? och
slutar med ?delar denna uppfattning? bort ha följande lydelse:
Utskottet vill i anslutning till detta påminna om att huvudinriktningen i den
ekonomiska politiken är att halvera den öppna arbetslösheten fram till år 2000.
Utskottet anser också att möjligheterna att bekämpa arbetslösheten är större om
Sverige står utanför valutaunionen. Utskottet delar EMU-utredningens
uppfattning att riskerna för en ökad arbetslöshet är betydligt större vid ett
EMU-medlemskap än om Sverige står utanför valutaunionen, eftersom den
ekonomisk-politiska handlingsfriheten beskärs vid ett medlemskap. Speciellt
gäller detta om Sverige drabbas av en s.k asymmetrisk chock. Om
penningpolitiken t.ex. inte kan anpassas till nationella omständigheter är
risken betydande att tillväxten och därmed sysselsättningen hämmas. Utskottet
vill framhålla att en nationell penningpolitik har ett definitivt värde som ett
instrument i den samlade ekonomiska politiken.
dels att det stycke i utskottets ställningstagande under rubriken EMU och
inriktningen av den ekonomiska politiken som börjar med ?Med hänvisning till?
och slutar med ?yrkande 3 avstyrks? bort ha följande lydelse:
Vad utskottet anfört med anledning av Centerpartiets motioner Fi4 och Fi218
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Utskottet avstyrker det
som sägs om EMU och den ekonomiska politiken i propositionen och övriga
motioner.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande EMU och inriktningen av den ekonomiska politiken
att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:Fi4 yrkande 1 och
1997/98:Fi218 yrkande 3 samt med avslag på proposition 1997/98:25 yrkande
2 och motionerna 1997/98:Fi2 yrkandena 1, 4 och 5, 1997/98: Fi3 i denna
del, 1997/98:Fi5 yrkande 2, 1997/98:Fi6 yrkandena 1 och 2, 1997/98:Fi7
yrkande 2 samt 1997/98:Fi203 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört om EMU och inriktningen av den ekonomiska politiken,
8. EMU och inriktningen av den ekonomiska politiken (mom. 2) (v)
Johan Lönnroth (v) anser
dels att utskottets ställningstagande under rubriken EMU och inriktningen av
den ekonomiska politiken bort ha följande lydelse:
Utskottet ställer sig starkt avvisande till den syn på valutaunionen och
försvaret av de senaste årens konvergenspolitik som framförs i propositionen.
Enligt utskottet är det orimligt att binda upp den ekonomiska politiken vid
rigida normer. Politiken måste i stället vara flexibel för att kunna anpassas
till kraven på hög sysselsättning och ekonomisk tillväxt. EMU-politiken har
varit alltför fokuserad på prisstabilitet trots att resursutnyttjandet i
flertalet EU-länder varit lågt under flera år. Sysselsättnings- och
arbetsmarknadspolitiken har fått en underordnad betydelse med den följden att
arbetslösheten i både Sverige och övriga Europa bitit sig fast på höga nivåer.
Utskottet delar inte heller propositionens beskrivning av de senaste
decenniernas ekonomiska utveckling. Historien målas i mörka färger för att det
ekonomisk-politiska regimskifte som regeringen indirekt förordar skall framstå
i positiv dager. Faktum är att Sverige fram till 1970-talets mitt lyckades
förena full sysselsättning och hög ekonomisk tillväxt med låga prisökningar.
Egentligen var det först en bit in på 1980-talet som Sverige började avvika
från Europamönstret genom en inflation som låg över genomsnittet i Europa.
Detsamma gäller statsfinanserna. Historiskt sett har Sverige haft, och har
fortfarande, en mycket låg offentlig nettoskuld. Dessutom är det fel att
beskriva de stora budgetunderskotten i början av 1990-talet i termer av dålig
och ansvarslös politik. Utan en statlig skulduppbyggnad hade krisen i början av
1990-talet förvärrats, produktionen hade fallit ytterligare och arbetslösheten
hade blivit ännu mer omfattande.
Utskottet anser också att målet om överskott i de offentliga finanserna i en
ekonomi som präglas av massarbetslöshet och obefintlig inflation speglar ett
överdrivet sparande. Det är ett sparande som sker på bekostnad av produktion
och konsumtion i den privata sektorn och som riskerar att permanenta ett svagt
resursutnyttjande i ekonomin.
Enligt utskottet bör inte Sverige fullfölja EMU-anpassningen. Den omöjliggör
en tillväxt- och sysselsättningsorienterad ekonomisk politik. Den fulla
sysselsättningen måste vara det överordnade målet i den ekonomiska politiken.
EMU-politikens åtstramning måste vändas i expansion. Det gäller inte bara
Sverige utan i samtliga EU-länder måste ett större finanspolitiskt utrymme
skapas för åtgärder som ökar sysselsättningen. Därför anser utskottet att
Sverige bör ta initiativ till ett mellanstatligt samarbete för att bekämpa
arbetslösheten. En finanspolitisk expansion motsvarande 1 % av BNP i t.ex. EU:s
10 största länder skulle ge mycket positiva resultat visar de analyser som
gjorts. Närmare 5 miljoner nya arbetstillfällen skulle skapas i Europa under en
treårsperiod. I Sverige skulle resultatet bli 150 000 jobb under samma
tidsrymd.
Utskottet vill samtidigt peka på hur Riksbankens oberoende och EMU kan
påverka statens kostnader för att återfinansiera statsskulden. I USA har
delstaterna en relativt stor ekonomisk-politisk frihet men de saknar inflytande
över den federala centralbanken. Vid budgetsvårigheter är det emellertid nästan
omöjligt att höja skatterna på grund av arbetskraftens och kapitalets rörlighet
över delstatsgränserna. En dyr upplåning i kombination med en hård
skattekonkurrens tvingar därför fram en stram ekonomisk politik med en ensidig
inriktning på utgiftsnedskärningar. I USA är dock delstaternas bruttoskulder
låga, medan EU-ländernas skulder är relativt omfattande. Detta talar för att
problemen kan bli mycket stora vid övergången till en gemensam valuta.
Spekulationsattacker och räntehöjningar kan tvinga fram en snabb
skuldamortering med negativa effekter på sysselsättning och tillväxt. Höga
räntenivåer innebär i sin tur att det krävs större budgetöverskott för att
hålla statsskulden oförändrad som andel av BNP, dvs. tendensen mot en alltmer
stram och tillväxthämmande politik förstärks.
Vad utskottet anfört med anledning av Vänsterpartiets motion Fi2 bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Utskottet avstyrker det som
sägs om EMU och inriktningen av den ekonomiska politiken i propositionen och
övriga motioner.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande EMU och inriktningen av den ekonomiska politiken
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Fi2 yrkandena 1, 4 och 5 samt med
avslag på proposition 1997/98:25 yrkande 2 och motionerna 1997/98:Fi3 i
denna del, 1997/98:Fi4 yrkande 1, 1997/98:Fi5 yrkande 2, 1997/98:Fi6
yrkandena 1 och 2, 1997/98:Fi7 yrkande 2, 1997/98: Fi203 samt
1997/98:Fi218 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört om EMU och inriktningen av den ekonomiska politiken,
9. EMU och inriktningen av den ekonomiska politiken (mom. 2) (mp)
Roy Ottosson (mp) anser
dels att utskottets ställningstagande under rubriken EMU och inriktningen av
den ekonomiska politiken bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att riskerna med EMU för svensk del är oacceptabla och att
Sverige därför måste stanna utanför valutaunionen.
När Sverige står utanför EMU måste enligt utskottet finanspolitiken bedrivas
så att de offentliga finanserna går med minst 1 % i överskott över en
konjunkturcykel så att statsskulden minskar. De offentliga finansernas
konjunkturkänslighet bör också reduceras ytterligare för att minska riskerna
för framtida kostnadskriser vid lågkonjunkturer. Utskottet vill framhålla att
arbetslösheten på kort sikt bör sänkas genom sänkt skatt på arbete och sänkt
arbetstid. Det kommer att ställa stora krav på arbetsmarknaden och
lönebildningen så att produktivitetsutvecklingen i första hand växlas mot sänkt
arbetstid i stället för högre månadslön till dem som redan har jobb. På längre
sikt måste enligt utskottets mening skatterna på arbete sänkas ytterligare
genom en växling mot högre energi- och miljöskatter.
Dessutom bör villkoren för tillväxt i de små och medelstora företagen
förbättras genom bl.a. förenklade regler och förbättrade möjligheter till
uppbyggnad av eget kapital. Miljöskulden måste också minskas och en offensiv
politik bedrivas för att göra Sverige till ett föregångsland ur ekologisk
synpunkt. Det kommer att ge svenskt näringsliv betydande konkurrensfördelar.
Enligt utskottet bör penningpolitiken inriktas på såväl lägre räntor som låg
inflation. Vad gäller valutapolitiken bör den även i fortsättningen bygga på en
flytande kronkurs och inriktas på ett stabilt värde på kronan gentemot
omvärlden. Svensk ekonomisk politik får inte återgå till den
?devalveringspolitik? som rådde under 1970- och 1980-talen.
Svensk handelspolitik bör enligt utskottet inriktas mot ökad frihandel och
ett bättre utnyttjande av den globaliserade ekonomin. Utanför EU slipper
Sverige ett antal handelsrestriktioner som i dagsläget hämmar den svenska
ekonomins utveckling. Emellertid måste tillräckliga social- och miljöklausuler
införas i handelsavtalen, speciellt i WTO-systemet.
Utskottet anser att den presenterade uppläggningen av den ekonomiska
politiken innebär goda förutsättningar för att Sverige utanför EMU får lägre
realräntor, lägre arbetslöshet och en långsiktigt hållbar ekonomisk utveckling.
Med denna ekonomiska politik klarar också Sverige de övergripande ekonomiska
kraven i konvergensprogrammet. Det är viktigt för annars är risken stor att
räntenivån stiger när Sverige ställer sig utanför EMU. Utskottet kan konstatera
att kraven på minskad arbetslöshet och minskad miljöskuld i det svenska
konvergensprogrammet i dagsläget inte är uppfyllda.
Vad utskottet anfört med anledning av Miljöpartiets motion Fi6 bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna. Utskottet avstyrker det som sägs om
EMU och inriktningen av den ekonomiska politiken i propositionen och övriga
motioner.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande EMU och inriktningen av den ekonomiska politiken
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Fi6 yrkandena 1 och 2 samt med
avslag på proposition 1997/98:25 yrkande 2 och motionerna 1997/98:Fi2
yrkandena 1, 4 och 5, 1997/98:Fi3 i denna del, 1997/98: Fi4 yrkande 1,
1997/98:Fi5 yrkande 2, 1997/98:Fi7 yrkande 2, 1997/98:Fi203 samt
1997/98:Fi218 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört om EMU och inriktningen av den ekonomiska politiken,
10. EMU och inriktningen av den ekonomiska politiken (mom. 2) (kd)
Mats Odell (kd) anser
dels att utskottets ställningstagande under rubriken EMU och inriktningen av
den ekonomiska politiken bort ha följande lydelse:
Utskottet vill framhålla att kraven på en stabilitetsorienterad ekonomisk
politik är minst lika höga om Sverige står utanför valutaunionen. Den
offentliga sektorns finanser måste vara sunda och det fasta penningvärdet måste
upprätthållas även utanför valutaunionen.
Till skillnad mot vad som framförs i propositionen anser utskottet att det i
ett medelfristigt perspektiv räcker med ett årligt överskott i de offentliga
finanserna på 1 % av BNP över en konjunkturcykel. Detta bör gälla tills Sverige
uppfyller konvergenskriteriet om en offentlig konsoliderad bruttoskuld på 60 %
av BNP.
Utskottet är med anledning härav starkt oroat av den senaste tidens
utveckling på arbetsmarknaden, där andelen människor i arbetskraften minskar
kraftigt i stället för att sysselsättningen ökar. Denna utveckling måste enligt
utskottet brytas. När målet för den ekonomiska politiken är sunda statsfinanser
och en beredskap för att statsfinansiellt klara lågkonjunkturer utan ökad
upplåning, måste en större andel av befolkningen sättas i arbete. För att uppnå
sunda statsfinanser även på lång sikt måste statsbudgeten bli mindre
konjunkturkänslig. Därför måste sysselsättningen och andelen människor i
arbetskraften öka, statsskulden reduceras och penningpolitikens trovärdighet
stärkas.
Enligt utskottet är den sammantagna bilden av den svenska ekonomins
funktionssätt sådan att ett svenskt medlemskap i EMU inte är möjligt under
överskådlig tid, framför allt på grund av arbetsmarknadens och lönebildningens
sätt att fungera. Men dessa strukturella missförhållanden måste enligt
utskottets mening åtgärdas även om Sverige står utanför EMU.
Utskottet anser därför att det med dagens strukturella förhållanden är en
fördel med en nationellt bestämd penningpolitik. Den nationella
penningpolitiken kan i viss mån fungera som en försäkring mot makroekonomiska
störningar, dock under villkoret att Riksbanken och penningpolitiken bara kan
stödja den allmänna ekonomiska utvecklingen så länge trovärdigheten för
inflationsmålet inte hotas. Utskottet vill i anslutning till detta uttrycka
sitt stöd för fempartiuppgörelsen om Riksbankens ställning och för den
proposition som bygger på uppgörelsen och som nyligen överlämnades till
riksdagen.
Enligt utskottet har de tidigare goda erfarenheterna av fasta växelkurs-
arrangemang för mindre valutor omprövats under senare år på grund av den
alltmer internationella och lättrörliga kapitalmarknaden. Därför bör den
nuvarande penningpolitiska strategin med rörlig växelkurs och ett klart uttalat
inflationsmål behållas.
Vad utskottet anfört med anledning av Kristdemokraternas motion Fi7 bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Utskottet avstyrker det som
sägs om EMU och inriktningen av den ekonomiska politiken i propositionen och
övriga motioner.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande EMU och inriktningen av den ekonomiska politiken
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Fi7 yrkande 2 samt med avslag på
proposition 1997/98:25 yrkande 2 och motionerna 1997/98:Fi2 yrkandena 1, 4
och 5, 1997/98:Fi3 i denna del, 1997/98: Fi4 yrkande 1, 1997/98:Fi5
yrkande 2, 1997/98:Fi6 yrkandena 1 och 2, 1997/98:Fi203 samt 1997/98:Fi218
yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
EMU och inriktningen av den ekonomiska politiken,
11. Formerna för beslutsfattande om Sveriges framtida deltagande i
valutaunionen (mom. 3) (c)
Per-Ola Eriksson (c) anser
dels att den del av utskottets ställningstagande under rubriken Formerna för
beslutsfattande om Sveriges framtida deltagande i valutaunionen som börjar med
?Utskottet delar regeringens uppfattning att Sverige? och slutar med ?fatta
slutligt beslut? bort utgå,
dels att den del av utskottets ställningstagande under rubriken Formerna för
beslutsfattande om Sveriges framtida deltagande i valutaunionen som börjar med
?När det gäller? och slutar med ?(mp) yrkande 17? bort ha följande lydelse:
Utskottet delar Centerpartiets uppfattning att det svenska folket i
folkomröstningen om Sveriges EU-medlemskap inte tog ställning till frågan om
ett eventuellt framtida medlemskap i EMU. Utskottet vill erinra om vad som
sades i den proposition som låg till grund för folkomröstningen om EU-
medlemskapet 1994 (prop. 1994/95:19):
Om Sverige beslutar sig för ett deltagande i EMU:s tredje fas följer att beslut
om utgivning av sedlar och mynt samt frågan om lagligt betalningsmedel överförs
till den europeiska centralbanken. Detta kräver också ändringar i
bestämmelserna om sedelutgivningsrätten.
Den nuvarande riksdagen har enhälligt godkänt denna del av propositionen utan
invändningar. Den enda möjliga tolkning som kan göras är att om Sverige
eventuellt vid någon tidpunkt vill gå med i valutaunionen under EMU:s tredje
fas, så måste regeringsformen ändras dessförinnan. Detta har svenska folket
folkomröstat om. Frångås detta kan EU-omröstningens demokratiska legitimitet
ifrågasättas. Grundlagen måste tas på största allvar och får inte manipuleras
bort på det vis som nu riskerar att ske. Därmed öppnar man för svenskt
medlemskap i valutaunionen redan under nästa mandatperiod, vilket är
oacceptabelt från demokratisk utgångspunkt.
Ett medlemskap i en ekonomisk och monetär union, med en gemensam valuta, är
ett större steg än medlemskapet i EU. Därför är det viktigt att ett eventuellt
svenskt EMU-medlemskap föregås av en folkomröstning. Däremot är det inte i
närtid aktuellt med någon folkomröstning i frågan eftersom regeringen och en
majoritet av riksdagen inte föreslår något svenskt medlemskap i EMU. Den
logiska slutsatsen av detta, tillsammans med riksdagens enhälliga
ställningstagande i grundlagsfrågan, är att ett svenskt EMU-medlemskap inte kan
bli aktuellt förrän tidigast efter en folkomröstning på den ordinarie valdagen
år 2002.
Med det anförda tillstyrker utskottet motionerna Fi4 (c) yrkande 2 och Fi218
(c) yrkande 4. Övriga motioner avstyrks i berörda delar.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande formerna för beslutsfattande om Sveriges framtida
deltagande i valutaunionen
att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:Fi4 yrkande 2 och
1997/98:Fi218 yrkande 4 samt med avslag på motionerna 1997/98:Fi2
yrkandena 2 och 3, 1997/98:Fi6 yrkandena 4 och 5 samt 1997/98: Fi219
yrkande 17 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
12. Formerna för beslutsfattande om Sveriges framtida deltagande i
valutaunionen (mom. 3) (v)
Johan Lönnroth (v) anser
dels att utskottets ställningstagande under rubriken Formerna för
beslutsfattande om Sveriges framtida deltagande i valutaunionen bort ha
följande lydelse:
Utskottet delar Vänsterpartiets uppfattning att det är självklart att svenska
folket skall få ta ställning i EMU-frågan efter en omfattande debatt. Således
ställer sig utskottet bakom kravet på en rådgivande folkomröstning, där
partierna förbinder sig att följa utslaget.
Utskottet noterar att kravet på att folket i någon form skall få avgöra EMU-
medlemskapet nu tycks vinna ökat stöd. Utskottet vill framhålla att
Vänsterpartiet tidigare har uttalat att man vill ha en folkomröstning så tidigt
som möjligt. Folkomröstningen kan gärna äga rum i anslutning till valet till
EU-parlamentet 1999. Självklart skall det bara finnas två alternativ vid
folkomröstningen: ja eller nej till EMU.
Därmed tillstyrks motion Fi2 (v) yrkandena 2 och 3. Övriga motioner avstyrks
i berörda delar.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande formerna för beslutsfattande om Sveriges framtida
deltagande i valutaunionen
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:Fi2 yrkandena 2 och 3 samt med
avslag på motionerna 1997/98:Fi4 yrkande 2, 1997/98:Fi6 yrkandena 4 och 5,
1997/98:Fi218 yrkande 4 samt 1997/98:Fi219 yrkande 17 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
13. Formerna för beslutsfattande om Sveriges framtida deltagande i
valutaunionen (mom. 3) (mp)
Roy Ottosson (mp) anser
dels att utskottets ställningstagande under rubriken Formerna för
beslutsfattande om Sveriges framtida deltagande i valutaunionen bort ha
följande lydelse:
Utskottet delar Miljöpartiets uppfattning att det inte kan vara rimligt att i
ett land med långtgående demokratiska ambitioner avstå från en folkomröstning
om EMU. EMU-frågan har vittgående konsekvenser för svenska folkets framtida
självbestämmande och kräver flera grundlagsändringar. Det faktum att alla
riksdagspartier är mer eller mindre splittrade i frågan förstärker behovet av
en folkomröstning.
Det är både märkligt och oroväckande att regeringen inte har utlovat en
folkomröstning i frågan. I stället har tankar på nyval förts fram, vilket
skulle innebära att folkets ställningstagande skulle göras avhängigt av
partisympatier eller regeringsfrågan. Med tanke på att EMU-frågan har en så
stor betydelse för landets självständighet och möjligheter i framtiden, bör den
avgöras för sig. En folkomröstning bör hållas före eller samtidigt med valet
till riksdagen 1998. Av praktiska skäl och för att kunna göra folkomröstningen
beslutande föreslår utskottet att den hålls samma dag som riksdagsvalet 1998.
Därmed tillstyrks motionerna Fi6 (mp) yrkandena 4 och 5 samt Fi219 (mp)
yrkande 17. Övriga motioner avstyrks i berörda delar.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande formerna för beslutsfattande om Sveriges framtida
deltagande i valutaunionen
att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:Fi6 yrkandena 4 och 5 samt
1997/98:Fi219 yrkande 17 och med avslag på motionerna 1997/98:Fi2
yrkandena 2 och 3, 1997/98:Fi4 yrkande 2 samt 1997/98: Fi218 yrkande 4 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
14. Formerna för beslutsfattande om Sveriges framtida deltagande i
valutaunionen (mom. 3, motiveringen) (m)
Lars Tobisson, Lennart Hedquist, Fredrik Reinfeldt och Per Bill (alla m) anser
att utskottets ställningstagande under rubriken Formerna för beslutsfattande om
Sveriges framtida deltagande i valutaunionen bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning bör Sverige sträva efter att komma med i
valutaunionen redan vid starten. Om en anslutning till valutaunionen redan från
starten inte visar sig möjlig, bör Sverige sikta till ett inträde så snart som
möjligt därefter. Naturligtvis är det önskvärt att ett sådant beslut kan tas
med bred uppslutning. Utskottet kan konstatera att regeringen har angivit att
om ett deltagande skulle bli aktuellt efter den 1 januari 1999, skall frågan
underställas folket för prövning. Enligt regeringens mening bör detta i första
hand ske i ett allmänt val, men ett extraval eller en folkomröstning kan inte
helt uteslutas.
Utskottet anser att frågan om Sveriges euro-anslutning kan och bör tas upp
inför 1998 års val. Utskottet kan emellertid konstatera att ledande
socialdemokrater har förklarat att ställningstagandet måste ske senare.
Utskottet vill erinra om att det därpå följande allmänna valet avser
Europaparlamentet och äger rum i juni 1999. Vid detta tillfälle står inte
regeringsmakten på spel. Under förutsättning att partierna tar klar ställning i
EMU-frågan kan då ett tydligt valutfall göras utslagsgivande. Om alternativet
folkomröstning väljs, kan en ja-majoritet betyda skyndsamt inträde, medan en
nej-övervikt innebär att frågan skjuts på framtiden.
Fördelen med att avgöra frågan i anslutning till valet till Europaparlamentet
är att Sverige då bör hinna inträda i valutaunionen före första halvåret 2001,
då vårt land för första gången skall utöva ordförandeskapet i EU. Det är mycket
svårt att föreställa sig att Sverige på ett fullgott sätt skall kunna fullgöra
denna uppgift, om vi är förhindrade att delta, när de så viktiga frågorna som
rör valutaunionen skall behandlas. Med en sådan tidtabell skulle Sverige också
vara med fullt ut i valutasamarbetet i god tid innan euron introduceras i form
av sedlar och mynt i början av 2002.
Utskottet noterar att företrädare för regeringen har betecknat denna
tidtabell som alltför snabb. Men om vägen till fullt deltagande i EMU därmed
förefaller stängd för överskådlig tid, försvinner därför inte frågan om
Sveriges förhållande till euron. Den kan införas i vårt land på andra vägar än
via ett svenskt deltagande i det europeiska centralbankssystemet.
En möjlighet är att kronan ansluts till ERM och därvid ges en fast relation -
eller en minimal bandbredd - till euron. Det förefaller att bli den metod som
väljs av Danmark, som redan är med i ERM och har deklarerat sin avsikt att
inträda i ERM2. Kronan blir då i praktiken en euro i annan form.
Ytterligare en möjlighet är att euron genom en ändring av 5 § riksbankslagen
ges ställning av lagligt betalningsmedel i Sverige. Det kan ske så att euron
används antingen vid sidan av eller i stället för kronan. Detta är en väg som
t.ex. Estland kan tänkas välja, innan landet har blivit medlem i EU. Estland
har ju redan via en sedelfond knutit sin valuta till D-marken.
Både en fast knytning av kronan till euron och eurons införande som lagligt
betalningsmedel i Sverige har karaktären av nödlösningar. Sverige skulle
exempelvis sakna inflytande på penningpolitiken inom valutaunionen. Men ett
arrangemang av detta slag skulle från valutaunionens start kunna utgöra ett
övergångsstadium i avvaktan på ett fullt deltagande i EU:s valutasamarbete,
vilket för utskottet kvarstår som det huvudmål som bör uppnås så snart som
möjligt.
Motionerna avstyrks i berörda delar.
15. Formerna för beslutsfattande om Sveriges framtida deltagande i
valutaunionen (mom. 3, motiveringen) (fp)
Anne Wibble (fp) anser att utskottets ställningstagande under rubriken Formerna
för beslutsfattande om Sveriges framtida deltagande i valuta- unionen bort ha
följande lydelse:
Utskottet vill framhålla att i motsats till vad regeringen själv vill göra
gällande innebär regeringens ställningstagande att Sveriges handlingsutrymme
blir begränsat. Med den ?strategi? regeringen förordar skall en svängning i
folkopinionen passivt inväntas; därefter bör frågan avgöras i ordinarie val,
förmodligen 2002, kanske ännu senare om man skall invänta finansministerns ?sex
punkter?.
Utskottet vill också påpeka att regeringens passivitet åsidosätter det krav
på aktiv opinionsbildning som en representativ demokrati förutsätter.
Utskottet delar Folkpartiet liberalernas uppfattning att ett folkligt stöd är
en förutsättning för ett svenskt EMU-medlemskap. Utskottet anser att det mest
naturliga tillfället att diskutera frågan och begära mandat för ett inträde är
i samband med valet 1998. Om Socialdemokraterna genom sitt agerande i praktiken
blockerar denna lösning anser utskottet att frågan om medlemskap bör
underställas folket i en folkomröstning så att Sverige ges möjlighet att
inträda i valutaunionen före år 2002.
När det gäller frågan om en eventuell grundlagsändring återkommer utskottet i
samband med propositionen om Riksbankens ställning.
Berörda motioner avstyrks.
16. Formerna för beslutsfattande om Sveriges framtida deltagande i
valutaunionen (mom. 3, motiveringen) (kd)
Mats Odell (kd) anser att utskottets ställningstagande under rubriken Formerna
för beslutsfattande om Sveriges framtida deltagande i valuta- unionen bort ha
följande lydelse:
Utskottet delar Kristdemokraternas uppfattning rörande Sveriges deltagande i
valutaunionen. Utskottet vill framhålla att inför folkomröstningen om Sveriges
medlemskap i EU klargjordes tydligt att det är riksdagen som skall fatta beslut
om ett eventuellt deltagande i valutaunionen. Riksdagsbeslut av denna dignitet
kräver dock ett tydligt folkligt mandat. Utskottet avvisar därför inte att EMU-
frågan underställs svenska folket för prövning. Det är rimligt att landets
medborgare får en möjlighet att säga sin mening, om riksdagsmajoriteten ändrar
uppfattning i EMU-frågan i förhållande till vad man har fått väljarnas mandat
för. Detta kan ske genom allmänt val eller folkomröstning. Utskottet vill
understryka vikten av att det vid frågeställningen finns klara alternativ som
inte kan uppfattas som manipulativa. Såvitt utskottet kan bedöma i dag är 1999
alltför tidigt för en sådan prövning. Ett så tidigt avgörande skulle innebära
att svenska folket inte skulle kunna ta ställning utifrån hur valutaunionen
fungerar i praktiken.
Någon riksdagens åtgärd är inte påkallad i nuvarande skede. Motionerna
avstyrks därmed i berörda delar.
Särskilt yttrande
Formerna för beslutsfattande om Sveriges framtida deltagande i valutaunionen
(mom. 3), såvitt avser utskottets behandling (v, mp)
Johan Lönnroth (v) och Roy Ottosson (mp) anför:
Vi anser att betänkandets tredje moment om formerna för beslutsfattande om
Sveriges framtida deltagande i valutaunionen borde ha delats upp i två delar.
Frågan om huruvida folkomröstning bör hållas borde ha behandlats för sig.
Därefter borde frågan om tidpunkten för en eventuell folkomröstning ha
behandlats för sig.
Innehållsförteckning
Sammanfattning........................................1
Propositionen.........................................1
Motionerna............................................1
Motioner väckta med anledning av propositionen 1
Motioner väckta under allmänna motionstiden 3
Inkommen skrivelse m.m. 3
Utskottet.............................................4
Inledning 4
Sveriges deltagande i valutaunionen 4
Propositionen 4
Motionerna 5
Utskottets ställningstagande 8
EMU och inriktningen av den ekonomiska politiken 9
Propositionen 9
Motionerna 12
Utskottets ställningstagande 18
Formerna för beslutsfattande om Sveriges framtida deltagande i
valutaunionen
20
Propositionen 20
Motionerna 21
Utskottets ställningstagande 22
Hemställan 24
Reservationer........................................26
1. Sveriges deltagande i valutaunionen (mom. 1) (m) 26
2. Sveriges deltagande i valutaunionen (mom. 1) (fp) 27
3. Sveriges deltagande i valutaunionen (mom. 1) (v) 28
4. Sveriges deltagande i valutaunionen (mom. 1) (mp) 29
5. Sveriges deltagande i valutaunionen (mom. 1) (kd) 30
6. EMU och inriktningen av den ekonomiska politiken (mom. 2) (m, fp) 31
7. EMU och inriktningen av den ekonomiska politiken (mom. 2) (c) 33
8. EMU och inriktningen av den ekonomiska politiken (mom. 2) (v) 33
9. EMU och inriktningen av den ekonomiska politiken (mom. 2) (mp) 35
10. EMU och inriktningen av den ekonomiska politiken (mom. 2) (kd) 36
11. Formerna för beslutsfattande om Sveriges framtida deltagande i
valutaunionen (mom. 3) (c)
37
12. Formerna för beslutsfattande om Sveriges framtida deltagande i
valutaunionen (mom. 3) (v)
39
13. Formerna för beslutsfattande om Sveriges framtida deltagande i
valutaunionen (mom. 3) (mp)
39
14. Formerna för beslutsfattande om Sveriges framtida deltagande i
valutaunionen (mom. 3, motiveringen) (m)
40
15. Formerna för beslutsfattande om Sveriges framtida deltagande i
valutaunionen (mom. 3, motiveringen) (fp)
41
16. Formerna för beslutsfattande om Sveriges framtida deltagande i
valutaunionen (mom. 3, motiveringen) (kd)
42
Särskilt yttrande....................................43
Formerna för beslutsfattande om Sveriges framtida deltagande i
valutaunionen (mom. 3), såvitt avser utskottets behandling (v, mp)
43