Utskottet tillstyrker i detta betänkande regeringens förslag till ändrad
övergångsbestämmelse i bankrörelselagen (1987:617). Regeringens förslag medför
en förlängd övergångstid för de företag som bedriver inlåningsverksamhet med
stöd av en övergångsbestämmelse i bankrörelselagen som infördes den 1 januari
1996 i samband med att bankrörelsebegreppet fick ett nytt innehåll.
Övergångstiden, som enligt gällande lag löper ut den 31 december 1997, blir
förlängd till och med utgången av 1999.
Propositionen
I proposition 1997/98:24 föreslår regeringen att riksdagen antar regeringens
förslag till lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617).
Propositionens lagförslag återfinns i bilaga till betänkandet.
Någon motion har inte väckts i ärendet.
Utskottet
Propositionen
Regeringen anför i propositionen att lagstiftaren har valt att förbehålla
bankerna, som kringgärdas av särskilt stränga rörelseregler, rätten att driva
den vanligaste formen av inlåningsverksamhet, dvs. sådan inlåning på konto där
tillgodohavandet är nominellt bestämt och tillgängligt för insättaren med kort
varsel. Denna inlåningsform är nämligen central för traditionell
betalningsförmedling. Verksamhet som innehåller sådan inlåning har därför
benämnts bankrörelse och är utgångspunkten för banklagstiftningens
tillämpningsområde, se 1 kap. 2 § bankrörelselagen (1987:617).
Bankrörelselagens definition av bankrörelse medför att det företag som vill
bedriva bankinlåning måste ansöka om tillstånd enligt bankrörelselagen (oktroj)
och underkasta sig hela det regelverk som avpassats just för traditionell
bankverksamhet. För att inte bankrörelsedefinitionen skulle bli vidare än vad
som var nödvändigt föreskrevs redan i 1911 års banklag att med bankrörelse
avsågs endast sådan inlåningsverksamhet som riktade sig till allmänheten.
Anledningen till denna inskränkning var att lagstiftaren inte ville motverka
den inlåning på sparkasseräkning som i ganska stor utsträckning bedrevs av bruk
och inrättningar för mottagande av personalens besparingar samt den kooperativa
sparkasserörelse som öppnats i skilda delar av landet. Det saknades nämligen
anledning att hämma dessa rörelser. Karaktäristiskt för den typ av
inlåningsverksamhet som lagstiftaren ville hålla utanför bank-rörelsebegreppet
var att den bedrevs inom den kooperativa formens ram eller i starkt begränsad
omfattning. Kännetecknande för de stora kooperativen som bedriver
sparkasseverksamhet är att dessa föreningar har ett annat huvudsyfte än att
erbjuda sina medlemmar inlåningstjänster.
Genom en ändring i 1 kap. 2 § bankrörelselagen som trädde i kraft den 1
januari 1996 avskaffades allmänhetsbegreppet i bankrörelsedefinitionen (prop.
1995/96:74, bet. NU9, rskr. 112 och 113). I propositionen anfördes att
lagändringen berörde sådan inlåningsverksamhet som är vanlig inom kooperationen
men att lagändringen inte var avsedd att tvinga in sparkassorna under
bankregleringen. Enligt en särskild övergångsbestämmelse tilläts därför företag
som vid lagens ikraftträdande bedrev inlåningsverksamhet som inte fordrade
tillstånd enligt äldre lag att fortsätta med verksamheten längst till den 31
december 1997. Avsikten med att införa denna övergångsbestämmelse i
ändringslagen var att regeringen i god tid före övergångstidens slut skulle
framlägga ett lagförslag om sparkasseverksamhet. Den föreslagna lagen skulle
möjliggöra för sparkassorna att fortsätta med sin inlåningsverksamhet och
samtidigt tillgodose de skyddsintressen som kan anses befogade i sammanhanget.
Regeringen tillkallade 1995 en särskild utredare med uppgift att överväga
kvalitativa och kvantitativa krav på föreningar som tar emot insättningar. I
maj 1996 överlämnades betänkandet SOU 1996:81 Skydd för sparande i
sparkasseverksamhet där ett förslag till lag om sparkasseverksamhet lades fram.
Betänkandet har remissbehandlats. Sparkasseutredningens förslag har fått
betydande kritik av ett stort antal remissinstanser. Förslaget kan därför inte
ligga till grund för lagstiftning. Någon lagreglering av sparkassorna kommer
därmed inte att kunna tas fram med ikrafträdande innan den nu gällande
övergångstiden löper ut. Enligt vad som redovisats ovan är frågan om
sparkasseverksamhets tillåtlighet för närvarande knuten till
bankrörelsedefinitionens utformning. Banklagskommittén har i sitt remissvar
uttalat att den avser att göra en översyn av gränserna för bankrörelselagens
tillämpningsområde. Även angränsande områden kommer därmed enligt kommittén att
bli föremål för överväganden (se även dir. 1995:86). Utredningsarbetet skall
vara klart senast vid utgången av 1997.
Beroende på vad Banklagskommittén kan komma att föreslå kan det finnas skäl
att på nytt överväga frågan huruvida den traditionella sparkasseverksamheten i
ekonomiska föreningar skall särbehandlas i förhållande till andra företag som
har en icke-finansiell huvudverksamhet och som vill ägna sig åt
inlåningsverksamhet. Det finns därför betydande fördelar med att i nuvarande
beredningsläge avvakta Banklagskommitténs betänkande.
Regeringen anser sammanfattningsvis att det finns goda skäl att förlänga den
övergångstid som föreskrivits i övergångsbestämmelserna till 1 kap. 2 §
bankrörelselagen. Övergångstiden bör lämpligen förlängas till utgången av 1999.
Utskottet hemställer
beträffande ändrad övergångsbestämmelse i bankrörelselagen
att riksdagen antar det i proposition 1997/98:24 framlagda förslaget till lag
om ändring i bankrörelselagen (1987:617).
Stockholm den 4 november 1997
På finansutskottets vägnar
Jan Bergqvist
I beslutet har deltagit: Jan Bergqvist (s), Per-Ola Eriksson (c), Sören Lekberg
(s), Lisbet Calner (s), Bo Nilsson (s), Lennart Hedquist (m), Sonia Karlsson
(s), Fredrik Reinfeldt (m), Anne Wibble (fp), Susanne Eberstein (s), Johan
Lönnroth (v), Kristina Nordström (s), Per Bill (m), Roy Ottosson (mp), Mats
Odell (kd), Sven-Erik Österberg (s) och Göran Lindblad (m).