I betänkandet behandlas tio motioner med 17 motionsyrkanden som rör frågor i
samband med transport av farligt gods. Samtliga yrkanden avstyrks av utskottet.
Utskottets uppfattning angående myndighetsansvaret för transport av farligt
gods är - i likhet med regeringens - att det bör vara oförändrat, men med en
förstärkt samordningsroll för Statens räddningsverk. Utskottet förutsätter att
regeringen noga kommer att följa utvecklingen av den i skrivelsen aviserade
nyordningen inom området och återkomma till riksdagen om de av utskottet
upprepade påpekandena om problemen med ansvarsfördelning och samordning inte
löses på ett tillfredsställande sätt.
I det pågående arbetet för att öka säkerheten vid bl.a. sjötransporter anser
utskottet att frågan om den civila havsövervakningen är särskilt viktig.
Utskottet efterlyser därför en redogörelse i detta ärende. Senast i nästa
budgetproposition bör regeringen lämna en sådan redogörelse. Regeringen bör
också redovisa hur frågan kommer att hanteras i det fortsatta
sjösäkerhetsarbetet.
Ett yrkande som utskottet behandlar rör byggandet av en rörledning för
transport av flygbränsle från Loudden vid Värtan i Stockholm till Arlanda
flygplats. Utskottet ställer sig positivt till en sådan transportlösning.
Utskottet anser att erforderliga beslut synes kunna fattas utan något uttalande
från riksdagen.
Miljöpartiet de gröna och Kristdemokraterna går i en gemensam reservation mot
regeringens förslag om ett oförändrat myndighetsansvar för transport av farligt
gods.
Skrivelsen
I skrivelsen (skr. 1997/98:78) Transport av farligt gods redovisas hur
regeringen avser att behandla frågan om samordning och myndighetsansvar inom
området transport av farligt gods. Vidare lämnas en beskrivning över det
säkerhetsfrämjande arbete som genomförs inom området, nationellt och
internationellt.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av skrivelsen
1997/98:Fö4 av Annika Nordgren m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs om att Räddningsverket
skall ges myndighetsansvar.
1997/98:Fö5 av Åke Carnerö m.fl. (kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om resurser för utbildning av personal som hanterar farligt gods,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om resurser till länsstyrelsernas tillsynsarbete,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om information till allmänheten,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en utredning om satellitövervakning av transport av farligt gods,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett förbättrat samarbete mellan berörda myndigheter,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett samlat myndighetsansvar för transport av farligt gods till
Räddningsverket.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1997
1997/98:Fö224 av Agne Hansson (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär
en utredning om en multinationell övervakningscentral, placerad på Gotland.
1997/98:Fö404 av Åke Carnerö m.fl. (kd) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att säkerhetsansvariga skall utses vid företag som hanterar farligt
gods,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att möjligheten att inrätta en nationell beredskapsstyrka för
snabbinsatser vid kemikalieolyckor bör utredas.
1997/98:Fö702 av Åke Carnerö och Fanny Rizell (kd) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett
anmälningssystem för fartyg vid infarten till Skagerrak.
1997/98:Fö703 av Lars Björkman m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om registrering och
utnyttjande av lagrad information angående farligt gods.
1997/98:Fö705 av Kenth Skårvik (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ökad säkerhet vid transporter av farligt gods,
2. att riksdagen begär att regeringen verkar för att ett internationellt
system tas fram i syfte att få gemensamma bestämmelser för transporter av
farligt gods.
1997/98:Fö706 av Ronny Olander (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om en nationell organisation till
stöd för räddningstjänsten vid kemikalieolyckor.
1997/98:Fö715 av Jan Backman och Peter Weibull Bernström (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
behovet av insatser med civila helikoptrar vid olyckor till sjöss.
1997/98:T916 av Sylvia Lindgren m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att byggandet av en
pipeline för transport av flygbränsle mellan Loudden och Arlanda snarast kommer
till stånd.
Utskottet
Myndighetsansvaret för transport av farligt gods
Regeringen
Regeringen beslutade i december 1996 om direktiv (1996:90) för en särskild
utredare med uppdrag att undersöka om bl.a. myndighetsansvaret för transport av
farligt gods borde ändras i syfte att uppnå en bättre samordning. Uppdraget har
i augusti 1997 redovisats till regeringen i delbetänkandet (SOU1997:109)
Myndighetsansvaret för transport av farligt gods. Utredaren föreslår att
Statens räddningsverk blir ensam ansvarig myndighet för transport av farligt
gods med undantag av bulktransporter till sjöss.
Enligt utredaren bör dock Sjöfartsverket och Luftfartsverket ha kvar det
övergripande trafiksäkerhetsansvaret för respektive transportslag. Utredaren
anser inte att farligt gods-frågorna är så integrerade i övriga
trafiksäkerhetsfrågor att något direkt hinder föreligger mot en sådan lösning.
Som skäl för utredarens ställningstagande anförs bl.a. att en enhetlig
myndighetsorganisation kommer att gynna samordningen inom verksamhetsområdet,
såväl nationellt som vid Sveriges deltagande i det internationella
regelarbetet. Räddningsverket är i dag den till storleken helt dominerande
myndigheten inom området transport av farligt gods, varför även hänsyn till
långsiktig ekonomisk effektivitet talar för en sådan lösning. En
myndighetsorganisation med färre ansvariga myndigheter kommer enligt utredaren
även att förenkla och förbättra informationsförmedlingen till näringslivet, en
verksamhet som är betydelsefull mot bakgrund av farligt gods-reglernas
omfattning och svårtillgänglighet.
Betänkandet har under hösten 1997 remissbehandlats. Flertalet remissinstanser
stöder utredningens förslag eller lämnar det utan erinran. Emellertid finns
flera remissinstanser som är kritiska till utredningens förslag, däribland
Sjöfartsverket och Luftfartsverket. De framhåller bl.a. att frågor som rör
farligt gods inom sjö- och luftfartsområdena är inflätade i frågor som är
relaterade till trafiksäkerhet och fartygskonstruktion m.m. på ett
svårupplösligt sätt. Frågorna kan därför inte separeras utan att man riskerar
att säkerheten försämras. Vidare anförs bl.a. att en förändring av
myndighetsansvaret kan leda till att nya gränsdragningsproblem uppstår rörande
transport av farligt gods och andra trafiksäkerhetsfrågor.
I skrivelsen redovisar regeringen sitt ställningstagande i denna fråga med
utgångspunkt i att säkerheten vid transporter av farligt gods till lands, till
sjöss och i luften skall vara så hög som möjligt. Regeringen framhåller att
utredaren inte pekar på några allvarligare brister som riktar in sig just mot
säkerheten vid sjö- och lufttransporter.
Vidare framhåller regeringen att mot utredarens förslag står främst det
problem som Sjö- och luftfartsverken betonat, nämligen att trafiksäkerheten
till sjöss och i luften riskerar att försämras om systemet för sjö- respektive
luftsäkerhet splittras på flera myndigheter. Enligt regeringens mening måste
förutsättningar skapas för att lösa de samordningsproblem m.m. som beskrivs i
den särskilde utredarens betänkande. Dessutom måste strävan vara att på ett
optimalt sätt utnyttja de resurser som används inom versamhetsområdet som
helhet. Samtidigt är det viktigt att trafiksäkerheten till sjöss och i luften
inte riskerar att försämras. Efter en sammanvägd bedömning finner regeringen
därför att de problem som lyfts fram i betänkandet bör lösas på annat sätt än
genom ändrat myndighetsansvar i enlighet med utredarens förslag. Regeringen
avser därför att förstärka Räddningsverkets roll för samordningen inom
verksamhetsområdet.
Räddningsverket bör ges ett tydligare mandat att samordna
säkerhetsföreskrifterna för de olika transportslagen, det svenska arbetet inom
olika internationella organ och transportmyndigheternas arbete i övrigt inom
området transport av farligt gods. Vidare bör ett särskilt råd för transport av
farligt gods knytas till Räddningsverket. I detta råd bör endast ledamöter från
Räddningsverket, Sjöfartsverket och Luftfartsverket ingå. Räddningsverket skall
svara för ordförandeskapet. Rådet skall sammanträda regelbundet och ha till
uppgift att samordna transportmyndigheternas arbete inom området transport av
farligt gods. Regeringen avser att ålägga verken en skyldighet att tillsammans
med varandra verka för samordning och delta i rådets arbete. Det bör vidare i
förordning föreskrivas en skyldighet för transportmyndigheterna att alltid
samråda innan en föreskrift på området meddelas, om inte beslutet brådskar på
grund av fara för liv eller egendom.
Allmänhetens och näringslivets tillgänglighet till regelverken måste också
förbättras. I detta syfte bör Sjö- och Luftfartsverken åläggas en skyldighet
att bidra med datorbaserade uppgifter från sina områden till den
informationsbank som finns inom Räddningsverket.
Motionerna
I kommittémotion Fö4 (mp) av Annika Nordgren m.fl. behandlas frågan om
myndighetsansvaret vid transport av farligt gods. I motionen sägs att
Miljöpartiet de gröna tidigare har motionerat om att ge myndighetsansvaret till
Statens räddningsverk. Motionärerna vidhåller detta och delar många av de
argument som förs fram i delbetänkandet (SOU 1997:109) Myndighetsansvaret för
transport av farligt gods. Motionärerna menar att en enhetlig
myndighetsorganisation bl.a. gynnar samordningen inom verksamhetsområdet och
att informationsförmedlingen förenklas och förbättras.
I kommittémotion Fö5 (kd) yrkande 6 av Åke Carnerö m.fl. föreslås också ett
samlat myndighetsansvar hos Räddningsverket för transport av farligt gods. I
motionen sägs att Kristdemokraterna menar att det är logiskt att samla
myndighetsansvaret för transport av farligt gods till Räddningsverket med
hänsyn till verkets uppgifter i fråga om såväl räddningstjänst som olycks- och
skadeförebyggande arbete. Räddningsverkets samlade resurser kan därmed
utnyttjas mer effektivt och andra myndigheter och näringslivet kan lättare få
tillgång till gällande regler från en och samma myndighet avseende samtliga
transportslag.
I samma kommittémotion Fö5 (kd) yrkande 5 tas frågan upp om myndighetssamarbete
inom området för transport av farligt gods. Av motionen framgår att
Kristdemokraterna anser att det är av stor vikt att samarbetet mellan berörda
myndigheter förbättras så att tydliga och enhetliga regler för säkerhet i
samband med transporter av farligt gods kan utarbetas. Bättre samordning, en
helhetssyn på farligt gods-frågan samt användarvänliga regler underlättar
säkerhetsarbetet.
Utskottets överväganden
Utskottet har behandlat frågan om ansvarsförhållandena vid transport av farligt
gods vid ett flertal tillfällen (bet. 1993/94:FöU1 s. 12, bet. 1993/94:FöU9 s.
102). Vid utskottets senaste behandling av denna fråga i april 1997 kunde
utskottet konstatera att dessa frågor alltjämt var föremål för beredning inom
Regeringskansliet (bet. 1996/97:FöU5 s. 35). Utskottet framhöll vid detta
tillfälle att det är mycket angeläget att det pågående arbetet snarast leder
fram till en lösning, så att åtgärder kan vidtas som löser ansvarsfrågan vid
transport av farligt gods och därmed ökar säkerheten vid transport av farligt
gods till sjöss.
Med anledning av vad som framförs i motionerna Fö4 (mp) och Fö5 (kd) yrkande
6 om ett samlat myndighetsansvar för transport av farligt gods till
Räddningsverket vill utskottet anföra följande.
Utredningen om kemikalieolyckor m.m. har i sitt delbetänkande (SOU 1997:109)
föreslagit att myndighetsansvaret för alla transporter av farligt gods (land,
luft och sjö) - med undantag av bulktransporter till sjöss - läggs på en
myndighet och att Räddningsverket blir den ansvariga myndigheten. Betänkandet
har under hösten 1997 remissbehandlats. Som framgår av regeringens skrivelse
har Sjöfartsverket och Luftfartsverket vid remissbehandlingen betonat att
trafiksäkerheten till sjöss och i luften riskerar att försämras om systemet för
sjö- respektive luftsäkerhet splittras på flera myndigheter.
Utskottet anser, i likhet med regeringen, att förutsättningar måste skapas
för att lösa de samordningsproblem m.m. som behandlas i betänkandet. En strävan
måste också vara att på ett optimalt sätt utnyttja de resurser som används inom
verksamhetsområdet, samtidigt som det är viktigt att trafiksäkerheten till
sjöss och i luften inte riskerar att försämras.
Vid utskottets tidigare behandlingar av ansvarsfrågan har utskottet ansett
att en av de viktigare frågorna har varit att ge samordningsuppgiften för
Statens räddningsverk ett sådant innehåll att verket kan agera på likartat sätt
över samtliga myndighetsområden när det gäller beredskapen mot kemikalieolyckor
och vid transporter av farligt gods. Utskottet har också ansett att regeringen
skulle ge denna fråga hög prioritet.
Utskottet kan nu konstatera att regeringens ställningstagande i denna fråga
är ett oförändrat myndighetsansvar inom området transport av farligt gods, men
med en förstärkt samordningsroll för Räddningsverket. Regeringen avser bl.a.
att ge Räddningsverket ett tydligare mandat att samordna
säkerhetsföreskrifterna för de olika transportslagen och att inrätta ett
särskilt råd, knutet till Räddningsverket.
Utskottet förutsätter att regeringen noga kommer att följa utvecklingen av
den i skrivelsen aviserade nyordningen inom området och återkommer till
riksdagen om de av utskottet upprepade påpekandena om problemen med
ansvarsfördelning och samordning inte löses på ett tillfredsställande sätt.
Med anledning av vad utskottet anfört finner utskottet inte anledning att
föreslå riksdagen att bifalla yrkandena i motionerna Fö4 (mp) och Fö5 (kd)
yrkande 6. Motionerna Fö4 (mp) och Fö5 (kd) yrkande 6 behöver därför inte
bifallas av riksdagen.
I motion Fö5 (kd) yrkande 5 föreslås ett bättre samarbete mellan berörda
myndigheter inom området för transport av farligt gods. Som framgår av
regeringens skrivelse kommer regeringen att inrätta ett särskilt råd för
transport av farligt gods. I rådet skall ledamöter från Räddningsverket,
Sjöfartsverket och Luftfartsverket ingå. Myndigheterna skall åläggas en
skyldighet att, tillsammans med varandra, verka för samordning och delta i
rådets arbete. Vidare kommer i förordning att föreskrivas en skyldighet för
transportmyndigheterna att alltid samråda innan en föreskrift på området
meddelas, om inte beslutet brådskar på grund av fara för liv eller egendom.
Utskottet vill i sammanhanget också nämna den rådgivande delegation för farligt
gods som finns knuten till Räddningsverket. Delegationen är sammansatt av
representanter för myndigheter med ansvar på närliggande områden och av
representanter för industrins och transportnäringens organisationer. Vidare är
tillsynsmyndigheterna representerade i delegationen.
Mot bakgrund av vad utskottet nu redovisat om myndighetssamordning m.m. inom
området för bl.a. transport av farligt gods bedömer utskottet att några
ytterligare åtgärder - utöver vad regeringen i sin skrivelse aviserat för att
förbättra samordningen på området - inte torde föreligga. Motion Fö5 (kd)
yrkande 5 bör därför inte bifallas av riksdagen.
Allmänt om svenskt säkerhetsfrämjande arbete vid transport av farligt gods
Regeringen
Lagen (1982:821) om transport av farligt gods med tillhörande förordning
omfattar grundläggande bestämmelser om transport av farligt gods med undantag
för bulktransporter till sjöss, som regleras i särskild ordning. De tekniska
bestämmelserna för transport av farligt gods på väg (ADR), på järnväg (RID), i
luften (ICAO-TI) och till sjöss (IMDG-koden) är omfattande och detaljerade.
Bestämmelserna är resultatet av det internationella arbetet inom området, som
redovisas mer utförligt nedan. De tekniska bestämmelserna regleras främst i
myndighetsföreskrifter och är för icke-experter relativt svårtillgängliga.
En viktig myndighetsuppgift är därför att utveckla presentationen av
regelverken och att kontinuerligt bistå näringslivet med information och
expertkunskap om regeltillämpning m.m. Räddningsverkets informationsbank
revideras två gånger per år och har erhållit stor spridning.
Tillsynen på området samordnas av samverkansgruppen för tillsynsfrågor
(SAMTILL), vars huvuduppgift är att verka för samverkan mellan
tillsynsmyndigheterna och göra tillsynsverksamheten effektivare.
Säkerhetsarbetet med transport av farligt gods på regional och lokal nivå
utgörs främst av vägvalsstyrning, kommunala riskanalyser och fysisk planering.
Vad gäller vägvalsstyrning spelar länsstyrelserna en viktig roll då många
transportleder berör flera kommuner. Regeringen har därför i
budgetpropositionen för år 1998 (prop. 1997/98:1) framhållit att
Räddningsverket, i enlighet med Länsstyrelse- och trafikutredningens förslag,
bör erhålla utökad föreskriftsrätt för att kunna stödja länsstyrelserna i
arbetet med vägvalsstyrning.
Säkerhetsarbetet inom näringslivet utgörs bl.a. av samarbetsavtal med
industrin, där flera industrier har förbundit sig att bistå räddningstjänsten
vid olyckor med vissa giftiga kondenserade gaser. Vidare tillvaratas
näringslivets synpunkter genom medverkan i olika projekt- och arbetsgrupper.
Samverkan mellan näringslivsorganisationer och myndigheter som arbetar med
frågor rörande transport av farligt gods sker också genom Räddningsverkets
rådgivande delegation för transport av farligt gods.
Motionerna
I motion Fö404 (kd) av Åke Carnerö m.fl. anförs att kunskapen om vilka
kemikalier som tillsätts i olika industriprocesser eller släpps ut i miljön
inte alltid är tillräcklig. Tillbuden är många och därför är specialistkunskap
vad gäller insatser vid kemikalieolyckor mycket värdefull. I motionen föreslås
därför att möjligheterna att inrätta en nationell kemikalieberedskapsstyrka för
snabbinsatser utreds utifrån de lärdomar som dragits av tågurspårningen vid
Kälarne (yrkande 5). Liknande förslag förs fram i motion Fö706 (s) av Ronny
Olander. I motionen sägs att det är angeläget att det finns en nationell
färdigövad organisation vid kemikalieolyckor med understödsstaber utplacerade i
regioner för snabba insatser till den räddningstjänst som skulle behöva
hjälpen. Det skulle vara en ?tryck på knappen-organisation? som med kort varsel
skulle kunna vara på plats var som helst i Sverige.
I motion Fö703 (m) av Lars Björkman m.fl. anförs att Statens räddningsverk bör
få i uppdrag att finna vägar för en samordning och ett samutnyttjande av det
befintliga databasnätet inom området för tranport av farligt gods. Slutmålet
bör, enligt motionärerna, vara att i ett sammanhållet nätverk kunna lagra och
förmedla den information som krävs för att snabbt kunna identifiera om och
vilken typ av farligt gods som kan vara inblandat i en trafikolycka. En
identifikation som sedan kan användas för att omedelbart vidta relevanta
åtgärder på olycksplatsen.
I motion T916 (s) av Sylvia Lindgren m.fl. tas frågan upp om byggandet av en
pipeline för transport av flygbränsle mellan Loudden och Arlanda. I motionen
pekar motionärerna på att tanken på att använda den så kallade Käppalatunneln
till att härbärgera en pipeline för flygbränsle föddes för ca 15 år sedan.
Genomförandet skulle innebära att en stor del av tankbilsfrakterna försvinner
från tätbebyggda områden i Stockholm, vilket i sin tur medför en förbättrad
miljö och ökad säkerhet.
Utskottets överväganden
Med anledning av vad som framförs i motionerna Fö404 (kd) yrkande 5 och Fö706
(s) om nationella insatsstyrkor vid kemikalieolyckor har utskottet inhämtat att
Statens räddningsverk till regeringen nyligen redovisat ett regeringsuppdrag
rörande bl.a. behovet av regionala resursbaser mot kemikalie-olyckor. Av
redovisningen framgår att det vid kemikalieolyckor finns behov av att ha
tilläggsresurser i form av ytterligare materiel och kunskap. I rapporten
föreslås både materiella och personella resurser. Enligt rapporten måste
lokaliseringen bl.a. ta hänsyn till möjligheterna att snabbt kunna transportera
resurserna till olycksplatsen och att kunnig personal kan medfölja. Till en
början föreslås att antalet materiella resursbaser uppgår till högst sju och
placeras på lämpliga geografiska platser, jämnt fördelade över landet. Frågan
om nationella resursbaser vid kemikalieolyckor bereds för närvarande inom
Regeringskansliet. Utskottet har också erfarit att Räddningsverksutredningen
(dir. 1996:114), som överlämnar sitt betänkande till försvarsministern i april
1998, kommer att behandla dessa frågor.
Utskottet anser att resultatet av det pågående beredningsarbetet i frågan bör
avvaktas innan utskottet tar ställning till yrkandena i motionerna. Utskottet
föreslår därför att motionerna Fö404 (kd) yrkande 5 och Fö706 (s) inte bifalles
av riksdagen.
Frågan om registrering och utnyttjande av lagrad information angående farligt
gods tas upp i motion Fö703 (m). Utskottet vill med anledning av yrkandet i
motionen erinra om att ett huvudblock i Statens räddningsverks informationsbank
(RIB) utgörs av en databas, uppbyggd på ca 4 000 kemiska ämnen, för vilka
uppgifter finns om bl.a. transportklassificering för de olika transportslagen,
fysikaliska data, märkning samt information riktad till räddningstjänsten.
Enligt Räddningsverkets årsredovisning för år 1997 har nu informationsbanken
utvecklats så att den skall fungera som informations- och beslutsstöd för
räddningstjänsten, andra myndigheter och organisationer samt för näringslivet.
Hjälpmedel för att beräkna spridning och konsekvenser av kemikalieutsläpp har
under år 1997 tillförts informationsbanken. Vidare har ett projekt startat inom
Räddningsverket för att studera användning av elektronisk dokumentöverföring,
som ska möjliggöra snabbare larmning vid olycka med farligt gods, enklare
insamling av statistik och säkrare styrning av flödet av farligt gods.
Utskottet har också erfarit att Räddningsverksutredningen (dir. 1996:114)
kommer att behandla frågan om bl.a. IT-stöd vid transport av farligt gods och
föreslå förändringar i syfte att förbättra säkerheten i det avseende som
motionärerna tar upp.
Utskottet anser med det anförda att yrkandet i motion Fö703 (m) i allt
väsentligt torde bli tillgodosett med de åtgärder som vidtagits och som
planeras vidtas på området. Motion Fö703 (m) behöver därför inte bifallas av
riksdagen.
Frågan, som väcks i motion T916 (s) om byggandet av en rörledning för
transport av flygbränsle från Loudden vid Värtan i Stockholm till Arlanda
flygplats, har tidigare behandlats av utskottet (bet. 1993/94:FöU1 s. 11).
Såvitt utskottet då kunde bedöma, bl.a. efter en särskild genomgång i ärendet,
förelåg en färdig lösning som påtagligt skulle kunna förbättra säkerheten i
jämförelse med tankbilstransporter. Den syntes realiserbar med små ingrepp och
till hanterbara kostnader. Utskottet ansåg att projektet hade så stora fördelar
att det borde genomföras. Erforderliga beslut syntes kunna fattas utan något
uttalande av riksdagen.
Utskottet har inte funnit anledning att i dag ha någon annan uppfattning än
den som tidigare redovisats i frågan. Motion T916 (s) behöver därför inte
bifallas av riksdagen.
Internationellt säkerhetsfrämjande arbete vid transport av farligt gods
Regeringen
Regelverken för transport av farligt gods är i mycket hög grad internationella.
De övergripande rekommendationerna för transport av farligt gods utarbetas av
FN:s ekonomiska och sociala råd. Med FN-rekommendationerna som grund utarbetas
regler för varje transportslag av olika organ inom FN och den internationella
järnvägsunionen (OTIF). Det är detta arbete som har resulterat i de ovan nämnda
särskilda reglerna för bl.a. transport av farligt gods på väg (ADR) och på
järnväg (RID). Dessa regler har numera antagits av EU. Genom ADR- och RID-
direktiven tillämpas således de internationella bestämmelserna för farligt
gods-transporter på väg och på järnväg även vid nationella transporter. EU har
även antagit direktiv för tillsyn och kontroll av vägtransporter av farligt
gods samt direktiv om särskilt utsedda säkerhetsrådgivare vid företag som
transporterar farligt gods.
Utöver arbetet i FN och EU bedrivs även mellanstatligt säkerhetsarbete vid
transport av farligt gods. Exempelvis har kuststaterna runt Östersjön slutit
avtal i syfte att underlätta befordran av väg- respektive järnvägsfordon på
roro-fartyg i Östersjön.
Enligt regeringen ges det internationella arbetet hög prioritet i Sverige och
tar betydande personella resurser i anspråk. Sverige är en av de 21 stater som
har rösträtt i expertkommittén för transport av farligt gods i FN:s ekonomiska
och sociala råd. Vidare deltar Sverige aktivt i arbetsgrupper och kommittéer i
FN och EU, med ambition att utveckla och harmonisera regelverken.
Motionerna
I kommittémotion Fö5 (kd) av Åke Carnerö m.fl. sägs bl.a. att ett utbyggt
system med satellitövervakning skulle kunna öka säkerheten och tryggheten för
berörd personal och dess omgivning vid transport av farligt gods. Motionärerna
föreslår därför att det bör närmare utredas hur en sådan satellitövervakning
skulle kunna utformas för att öka säkerheten vid transporter av farligt gods
(yrkande 4).
I motion Fö224 (c) av Agne Hanson föreslås att en multinationell
övervakningscentral bör byggas upp och lokaliseras till Gotland. En
övervakningscentral belägen på Gotland skulle underlätta samordning av bl.a.
sjöräddning, miljöräddningstjänst, fiskeövervakning, havsforskning, övervakning
av smuggling av flyktingar, narkotika m.m.
I motion Fö404 (kd) av Åke Carnerö m.fl. yrkas att det skall finnas en
säkerhetsansvarig inom företag som hanterar farligt gods. Den
säkerhetsansvariges uppgifter skall bl.a. bestå i att verka för att transporter
av farligt gods följer gällande bestämmelser avseende lastning, lossning och
lagring. EU:s direktiv om säkerhetsrådgivare bör därför inlemmas i svensk
lagstiftning och kombineras med att en säkerhetsansvarig person utses vid
företag som hanterar farligt gods (yrkande 3).
För att öka säkerheten kring sjötransporter i Västerhavet och i Östersjön och
minimera riskerna för miljöfarliga utsläpp föreslås i motion Fö702 (kd) av Åke
Carnerö och Fanny Rizell att Sverige bör verka för att ett system med
anmälningsplikt för fartyg införes vid infarten till Skagerrak. Fartygslast,
storlek och destination meddelas Kustbevakningen, som svarar för övervakning,
miljöskydd och säkerhet till sjöss.
I motion Fö705 (fp) av Kenth Skårvik pekar motionären på olyckshändelser som
inträffat i samband med transport av farligt gods och föreslår en ytterligare
förbättring av säkerheten. I motionen sägs att många reagerar inför att
järnvägstransporter sker i lägen när risken för solkurvor ökar på grund av
kraftiga temperaturväxlingar. Någon form av observandum bör inrättas som en
motsvarighet till färjeledstransporter, som inte får ske i för hårt väder
(yrkande 1). I samma motion föreslås att riksdagen begär att regeringen verkar
för att ett internationellt system tas fram i syfte att få gemensamma
bestämmelser för transporter av farligt gods (yrkande 2).
Utskottets överväganden
Med anledning av vad som framförs i motionerna Fö5 (kd) yrkande 4 om
satellitövervakning vid transport av farlig gods har utskottet inhämtat att
Statens räddningsverk nyligen startat ett projekt för att klargöra hur
transporttelematik, dvs. integration av telekommunikation och
informationsteknologi inom transportområdet, kan utnyttjas inom området farligt
gods. Avsikten med projektet är att undersöka hur olika system kan utformas för
att tillgodose de krav och önskemål som räddningstjänsten,
tillsynsmyndigheterna, Räddningsverket och transportföretagen har. Bland de
önskemål som framförts kan nämnas räddningstjänstens krav på snabb larmning vid
en olycka med farligt gods och information om lasten samt möjlighet för
tillsynsmyndigheten att kunna kontrollera transportdokument som inte medföljer
fordonet.
Enligt utskottets mening ligger Räddningsverkets nyligen påbörjade projekt om
utnyttjande av transporttelematik vid transport av farligt gods i linje med
motionärernas yrkande. Utskottet anser att resultatet av detta projektarbete
bör avvaktas. Något särskilt uttalande från utskottets sida bedöms därför inte
nu vara påkallat. Motion Fö5 (kd) yrkande 4 bör därför inte bifallas av
riksdagen.
I motionerna Fö224 (c) och Fö702 (kd) yrkar motionärerna bl.a. på en förbättrad
sjöövervakning, anmälningsplikt m.m. för att öka säkerheten vid bl.a.
sjötransporter.
Inledningsvis vill utskottet erinra om EG-direktivet (93/75/EEG), som anger
minimikrav för fartyg med farligt eller förorenade gods, som anlöper eller
avgår från hamnar. Enligt direktivet skall den ansvarige för ett fartyg som
lämnar en hamn före fartygets avgång bl.a. lämna upplysningar om fartygets
namn, nationalitet, destinationshamn, storlek, korrekta tekniska bestämmelserna
på farligt eller förorenat gods, m.m.
Utskottet har i sammanhanget inhämtat att Sjöfartsverket arbetar med ett
tysk-svenskt projekt om identifiering av fartyg med s.k. transpondrar.
Projektet omfattar för närvarande fyra passagerarfärjor i trafik mellan Sverige
och Tyskland. Enligt Sjöfartsverket har en större acceptans utvecklats
internationellt när det gäller att utrusta fartyg med transpondrar.
Sjöfartsverket är heller inte främmande för att ett sådant system inom ett
antal år kan komma att krävas vid fartygstransporter med farligt gods. Arbetet
med transponderfrågan drivs aktivt av verket inom FN:s sjöfartsorganisation
IMO.
Beträffande övervakning till sjöss har utskottet också erfarit att Statens
räddningsverk i regleringsbrev för år 1997 gavs i uppdrag att se över
informationssystem för att tillgodose den civila havsövervakningens behov av
underrättelser om sjöläget. Räddningsverket har i en rapport nyligen
slutredovisat uppdraget. I en samlad analys- och förslagsdel behandlas system
för övervakning av sjöläget, informationsbaser och informationsutbyte,
kommunikationssystem och uppgifts- och ansvarsfördelning inom området
sjöinformation. Ett stort antal möjliga tekniska och organisatoriska lösningar
för att förbättra och effektivisera sjöövervakningen och informationsutbytet
presenteras i rapporten. Enligt rapporten kan vissa av dessa genomföras i
närtid till inga eller begränsade kostnader. Andra lösningar kräver ytterligare
utvecklingsinsatser eller särskilda tillskott av resurser. Den allmänna
slutsatsen i rapporten är att det finns både behov och möjligheter inom området
som motiverar en utökad samverkan och samordning mellan berörda myndigheter.
Räddningsverkets slutredovisning av uppdraget bereds för närvarande inom
Regeringskansliet.
Utskottet har tidigare konstaterat att frågan om identifiering av fartyg med
s.k. transpondrar är en fråga som diskuteras inom olika organ, såväl i Sverige
som internationellt. Utskottet har därvid framhållit att det arbete som Sverige
driver i syfte att få till stånd en internationell överenskommelse om krav på
transpondrar på fartyg är ett mycket angeläget arbete (bet. 1996/97:FöU5 s.
37). Utskottet vidhåller denna uppfattning.
I det pågående arbetet för att öka säkerheten vid bl.a. sjötransporter är
frågan om den civila havsövervakningen, enligt utskottets mening, en särskilt
viktig fråga. Utskottet efterlyser därför en redogörelse i detta ärende. Senast
i nästa budgetproposition bör regeringen lämna en sådan redogörelse. Regeringen
bör också redovisa hur frågan kommer att hanteras i det fortsatta
sjösäkerhetsarbetet.
Något ytterligare uttalande från utskottets sida med anledning av yrkandena i
motionerna anses för dagen inte vara påkallat. Motionerna Fö224 (c) och Fö702
(kd) behöver därför inte bifallas av riksdagen.
Med anledning av vad som framförs i motionerna Fö404 (kd) yrkande 3 och Fö705
(fp) yrkande 1 vill utskottet mer ingående redogöra för det ovan nämnda EU-
direktivet om särskilt utsedda säkerhetsrådgivare vid företag som transporterar
farligt gods och vad det innebär för Sveriges del.
Enligt direktivet (96/35/EG) skall varje företag som utför transporter av
farligt gods eller lastar eller lossar farligt gods utse en eller flera
säkerhetsrådgivare. Direktivet gäller för transport av farligt gods på väg,
järnväg eller inre vattenvägar medan den svenska lagen (1982:821) om transport
av farligt gods omfattar samtliga transportslag. Säkerhetsrådgivardirektivet är
emellertid ett minimidirektiv och det finns därför inget som hindrar att den
svenska lagstiftningen låter reglerna om säkerhetsrådgivare även omfatta sjö-
och lufttransporter.
Utredningen om kemikalieolyckor föreslår i sitt slutbetänkande (1998:13)
Säkrare kemikaliehantering att de svenska reglerna om säkerhetsrådgivare bör ha
samma tillämpningsområde som lagen om transport av farligt gods. Kraven på
säkerhetsrådgivare skall således omfatta samtliga transportslag. Av betänkandet
framgår också att säkerhetsrådgivare skall ses som ett medel för företagen att
följa de regler som gäller för transport av farligt gods och även i övrigt
uppnå en hög säkerhet. Ansvaret för säkerheten skall dock alltjämt ligga på
företagsledningen oavsett om säkerhetsrådgivare utsetts eller inte. Utredningen
remissbehandlas för närvarande.
Utskottet vill därutöver också erinra om det ovan nämnda projekt som
Räddningsverket påbörjat i syfte öka säkerheten vid transport av farligt gods.
Projektet rör utnyttjandet av transporttelematik, dvs. integration av
telekommunikation och informationsteknologi inom transportområdet. Vidare har
utskottet inhämtat att i en av Räddningsverket genomförd lägesrapport om
transport av farligt gods år 1997 bedömer verket att särskild uppmärksamhet bör
fästas på järnvägstransporterna av farligt gods. Räddningsverket har därför
bildat en arbetsgrupp för järnvägsfrågor i syfte att öka säkerheten inom
området. I denna grupp ingår representanter från Järnvägsinspektionen, SJ,
Banverket och industrin. Arbetsgruppen skall bl.a. arbeta med frågor som rör
underhåll, säkerhet och tillsyn. Tillsynsstatistik skall studeras tillsammans
med statistik för olyckor och tillbud. Ett annat underlag för att förbättra
säkerheten kommer arbetsgruppen också att erhålla ur erfarenheterna från
särskilt studerade olyckor.
Utskottet anser att de förslag till en förbättrad säkerhet på området
transport av farligt gods som föreslås i motionerna ligger i linje med de
utredningsförslag som för närvarande bereds inom Regeringskansliet, liksom det
säkerhetsfrämjande arbete inom Räddningsverket som pågår inom området. Något
särskilt uttalande från utskottet anses nu därför inte påkallat.
Mot bakgrund av vad utskottet nu anfört anser utskottet att yrkandena i
motionerna Fö404 (kd) yrkande 3 och Fö705 (fp) yrkande 1 därför inte behöver
bifallas av riksdagen.
Som framgår av regeringens skrivelse är regelverken för transport av farligt
gods i mycket hög grad internationella. De övergripande rekommendationerna för
transport av farligt gods utarbetas av FN:s ekonomiska och sociala råd. Med FN-
rekommendationerna som grund utarbetas regler för varje transportslag av olika
organ inom FN. EU har under lång tid ägnat frågor om transport av farligt gods
stor uppmärksamhet. Genom ADR- och RID-direktiven tillämpas de internationella
bestämmelserna för farligt gods på väg och järnväg även vid nationella
transporter. EU har även antagit direktiv för tillsyn och kontroll av
vägtransporter av farligt gods samt nu senast direktivet om särskilt utsedda
säkerhetsrådgivare vid företag som transporterar farligt gods. Som framgått
bereds denna fråga inom Regeringskansliet.
Utskottet anser att yrkandet i motion Fö705 (fp) yrkande 2 i allt väsentligt
torde bli tillgodosett genom det pågående internationella säkerhetsfrämjande
arbetet inom området, vars syfte är att förbättra säkerheten bl.a. i det
avseende motionären tar upp. Motion Fö705 (fp) yrkande 2 behöver därför inte
bifallas av riksdagen.
Utbildning, forskning och utveckling m.m.
Regeringen
Regeringen framhåller att analyser av inträffade olyckor visar att många
tillbud och olyckor orsakas av otillräckliga kunskaper om de risker som är
förknippade med transporterna. Ett viktigt instrument i det olycksförebyggande
arbetet är således utbildning inom området. En viktig utbildninginsats kommer
att avse de särskilda säkerhetsrådgivare vilka med anledning av EG-direktivet
om säkerhetsrådgivare skall finnas vid företag som transporterar farligt gods.
Inom forskning och utveckling har de senare årens uppmärksammade
järnvägsolyckor föranlett ett särskilt forskningsprogram om farligt gods på
järnväg, där berörda myndigheter ingår. Studierna skall ge underlag för beslut
rörande planering av transporter av farligt gods och kostnadseffektiva
skadeförebyggande åtgärder.
I skrivelsen redovisas det pågående utredningsarbetet i Regeringskansliet inom
området för transport av farligt gods. Utredningen om lagstiftning i fråga om
kemikalieolyckor m.m. (dir. 1996:90) lämnade i januari 1998 sitt
slutbetänkande. Betänkandet remissbehandlas för närvarande. Utredningen
föreslår bl.a. vissa ändringar av definitioner m.m. i lagen och förordningen om
transport av farligt gods. Syftet är att anpassa de svenska bestämmelserna till
FN-rekommendationerna. Vidare behandlas vissa frågor om tillsynsmyndigheternas
bemyndiganden vad gäller tillsyn och utbildning samt lagstiftning med anledning
av EG-direktivet om säkerhetsrådgivare för transport av farligt gods.
Utredningen föreslår även vissa förändringar vad gäller utökat myndighetsansvar
m.m. för att effektivisera miljöräddningsoperationer till sjöss.
Utredningen om ingripande mot oljeutsläpp till sjöss (dir. 1996:82)
tillsattes av regeringen i oktober 1996. Den särskilde utredare som tillkallats
för uppdraget skall göra en utvärdering av gällande regler för de ingripanden
som kan bli aktuella när ett oljeutsläpp har skett till sjöss. Utredaren skall
bl.a. föreslå åtgärder för att effektivisera det rättsliga beivrandet av dessa
utsläpp. Utredningen skall vara klar senast den 30 september 1998.
Statistik om transport av farligt gods publiceras bl.a. rörande den kommunala
räddningstjänstens insatser vid utsläpp av farliga ämnen. År 1996 gjordes 407
insatser avseende utsläpp vid transport. Av dessa stod vägfordon för 75 %,
järnvägsfordon för 14 % och fartyg för 4 %. De dominerande ämnena vid utsläpp
av farliga ämnen utgörs av bensin och andra petroleumprodukter.
Motionerna
I kommittémotion Fö5 (kd) av Åke Carnerö m.fl. pekar motionärerna på behovet av
bl.a. utbildning och information inom området transport av farligt gods.
Motionärerna framhåller bl.a. att vid en olycka med farligt gods behöver
korrekt information snabbt finnas tillgänglig för att räddningspersonalen från
början skall kunna vidta riktiga åtgärder. En undersökning har visat att många
slarvar med de frakthandlingar som utmärker farligt gods. För att komma till
rätta med detta bör resurser avsättas för utbildning av personal som hanterar
farligt gods (yrkande 1). Med tanke på att effekterna av en allvarlig olycka
kan drabba ett stort område utanför berörd kommun bör räddningstjänstlagen
kompletteras med en skyldighet att även allmänheten i de områden som kan komma
att påverkas av en olycka får den information som behövs för att kunna vidta
lämpliga skyddsåtgärder (yrkande 3).
I samma motion pekar motionärerna också på länsstyrelsernas resurser för
beredskapsplaneringen. Eftersom länsstyrelsen är tillsynsmyndighet är det
viktigt att länsstyrelserna får de personella resurser som kan krävas för att
tillse att räddningstjänsten får god beredskap för olyckor, inte minst i
samband med farliga transporter. Den betydelsefulla specialkompetens som så-
ledes finns hos länsstyrelserna måste vidareutvecklas för att tillgodose en
utökad och förbättrad tillsyn av den kommunala räddningstjänsten
(yrkande 2).
I motion Fö715 (m) av Jan Backman och Peter Weibull Bernström pekar
motionärerna bl.a. på att räddningstjänsten i många kommuner har avtal med
civila helikopterföretag att dessa skall ge all möjlig assistans när en
räddningsledare begär det. Motionärerna framhåller att några motsvarande avtal
om ingripande inte finns mellan de civila helikopterföretagen och
sjöräddningen, vilket enligt motionärerna inte är tillfredsställande.
Motionärerna anser därför att verket snarast måste vidta åtgärder för att genom
lämpligt utformade överenskommelser förbereda insatser från civila helikoptrar
vid olyckor till sjöss.
Utskottets överväganden
I motion Fö5 yrkande 1 föreslås att resurser avsätts för utbildning av personal
som hanterar farligt gods. Utskottet vill med anledning av yrkandet i motionen
peka på att EU-direktivet (96/35/EG) om säkerhetsrådgivare vid företag som
transporterar farligt gods tar upp frågan om utbildning av säkerhetsrådgivare.
Enligt artikel 5 i direktivet skall en säkerhetsrådgivare ha en särskild
utbildning som skall bekräftas med ett särskilt utbildningsintyg. Utbildningens
syfte är att ge säkerhetsrådgivaren erforderliga kunskaper om de risker som är
förenade med transport av farligt gods, om lagar, förordningar m.m. Statens
räddningsverk förbereder för närvarande utbildningsåtgärder inför införandet av
EU:s säkerhetsrådgivardirektiv.
Utskottet vill i sammanhanget också peka på den utbildningsverksamhet som
Räddningsverket i övrigt tillhandahåller vad avser utbildning av personal som
hanterar farligt gods. Det gäller i första hand förare, men även personal inom
järnvägen samt tillsynspersonal. Utskottet har inhämtat att Räddningsverkets
utbildning av förare som hanterar farligt gods under senaste åren ökat
betydligt, bl.a. genom de tillkommande krav som ställs på förare som
transporterar styckegods samt kravet på speciell behörighet för förare som
transporterar explosiva och radioaktiva ämnen. Vid sidan av den konventionella
förarutbildningen har Räddningsverket tillsammans med berörda
branschorganisationer tagit fram en utbildning med inriktning på transporter
knutna till jordbruks-, byggnads- och anläggningsarbeten.
Mot bakgrund av vad utskottet nu anfört bedömer utskottet att behov av några
ytterligare utbildningsåtgärder för närvarande inte torde föreligga. Motion Fö5
(kd) yrkande 1 behöver därför inte bifallas av riksdagen.
I motion Fö5 (kd) yrkande 2 tas frågan upp om länsstyrelsernas resurser för
beredskapsplaneringen. Utskottet har tidigare uppmärksammat denna fråga, senast
hösten 1996 (bet. 1996/97:FöU1, s. 171). Utskottet fann då anledning att befara
att vissa grundläggande uppgifter i beredskapsplaneringen som åligger
länsstyrelserna inte kunde fullföljas på grund av kraftiga besparingsåtgärder.
Utskottet avsåg i likhet med regeringen noga följa utvecklingen på området.
Utskottet har nu erfarit att en studie angående länsstyrelsernas åtaganden
enligt räddningstjänstlagen (1996:1102) har genomförts av Räddningsverket under
åren 1996-1997. Studien, som omfattar samtliga länsstyrelser i landet, visar
att länsstyrelserna med några få undantag - enligt Räddningsverkets bedömning -
uppfyllt de åtaganden som ankommer på en länsstyrelse enligt bestämmelserna i
räddningstjänstlagen. Utskottet har också erfarit att Räddningsverksutredningen
(dir. 1996:114) kommer att behandla frågan om länsstyrelsernas kompetens i
tillsynsfrågor. Utredningen kommer bl.a. att ta upp frågor om att utveckla och
stärka tillsynen hos länsstyrelserna.
Utskottet anser att kompetensen hos länsstyrelserna med avseende på
länsstyrelsernas viktiga uppgifter inom fredsräddningstjänsten måste
bibehållas. Utskottet förutsätter därför att regeringen fortsätter att noga
följa utvecklingen och vidtar de åtgärder som anses erforderliga för att
kompetensen hos länsstyrelserna upprätthålls inom området. Några uttalanden
utöver vad utskottet nu anfört i frågan anser utskottet för dagen inte
föreligga. Motion Fö5 (kd) yrkande 2 behöver därför inte bifallas av riksdagen.
I motion Fö5 yrkande 3 föreslås att räddningstjänstlagen kompletteras med en
informationsskyldighet till allmänheten när en allvarlig olycka kan drabba ett
stort område där flera kommuner är inblandade. Utskottet vill erinra om att
enligt 32 § räddningstjänstförordningen (1986:1107) skall kommunens
räddningstjänstplan tillställas länsstyrelsen, Statens räddningsverk samt de
kommuner och andra med vilka samverkan i räddningstjänsten kan bli akutell.
Enligt samma förordning 34 § kan länsstyrelsen också ta över ansvaret för
räddningstjänsten i de kommuner som berörs av insatsen. Som exempel kan nämnas
att Länsstyrelsen i Jämtlands län tog över ansvaret för räddningstjänsten vid
järnvägsolyckan i Kälarne år 1997. Genom dessa bestämmelser i
räddningstjänstförordningen torde skyldigheten att informera allmänheten i det
avseende som motionärerna tar upp vara tillgodosedd. Motion Fö5 (kd) yrkande 3
behöver därför inte bifallas av riksdagen.
Frågan om insatser från civila helikoptrar vid olyckor till sjöss tas upp i
motion Fö715 (m). Utskottet behandlade denna fråga hösten 1997 (bet.
1997/98:FöU1 s. 71). Vad utskottet då bl.a. framhöll var att enligt
räddningstjänstlagen (1986:1102) ansvarar Sjöfartsverket för
sjöräddningstjänsten (27 §) och Luftfartsverket för flygräddningstjänsten (26
§). Enligt samma lag (6 §) är respektive kommun ansvarig för räddningstjänsten
inom kommunen. Polisen har särskilda uppgifter i fjällräddningen (25 §). Det
ankommer på dessa myndigheter att organisera respektive räddningstjänst. För-
svarsmaktens medverkan regleras i avtal. Sjöfartsverket har för närvarande
avtal med Försvarsmakten om helikoptrar i beredskap på fyra orter i Sverige,
nämligen Säve, Kallinge, Visby och Berga.
Enligt vad utskottet inhämtat har i december 1997 ett nytt avtal slutits
mellan Sjöfartsverket och Försvarsmakten. Det nya avtalet innebär dels en
fortsatt helikopterberedskap på orterna Säve, Kallinge, Visby och Berga, dels
att en inriktning är att det fr.o.m. den 1 maj 1998 skall finnas en helikopter
i beredskap inom området Sundsvall-Umeå. Utskottet har vidare inhämtat att de
två myndigheterna i ett särskilt avtal i april 1998 överenskommit att
helikoptern i beredskap på Norrlandskusten skall baseras i Sundsvall och att
den avses vara operativ fr.o.m. den 1 juni 1998. Enligt avtalet skall
Försvarsmaktens tunga helikoptrar upprätthålla beredskap för alla typer av sjö-
och flygräddningsinsatser samt för kommunal räddningstjänst enligt
räddningstjänstlagen.
Utskottet utgår från att Sjöfartsverkets bedömning av beredskapsbehovet av
helikoptertjänster för räddningsinsatser kommer att bli tillgodosett genom den
nya överenskommelsen. Några initiativ i denna fråga från utskottets sida torde
därför inte behövas. Motion Fö715 (m) bör därför inte bifallas av riksdagen.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande myndighetsansvaret för transport av farligt gods
m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Fö4 och 1997/98:Fö5 yrkandena 5 och 6,
res. (mp, kd)
2. beträffande svenskt säkerhetsfrämjande arbete vid transport av
farligt gods
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Fö404 yrkande 5, 1997/98:Fö703,
1997/98:Fö706 och 1997/98:T916,
3. beträffande internationellt säkerhetsfrämjande arbete vid
transport av farligt gods
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Fö5 yrkande 4, 1997/98:Fö224,
1997/98:Fö404 yrkande 3, 1997/98:Fö702 och 1997/98:Fö705 yrkandena 1 och
2,
4. beträffande utbildning, forskning och utveckling m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Fö5 yrkandena 1, 2 och 3 samt motion
1997/98:Fö715.
Stockholm den 5 maj 1998
På försvarsutskottets vägnar
Arne Andersson
I beslutet har deltagit: Arne Andersson (m), Iréne Vestlund (s), Christer Skoog
(s), Sven Lundberg (s), Henrik Landerholm (m), Anders Svärd (c), Ola Rask (s),
My Persson (m), Lennart Rohdin (fp), Birgitta Gidblom (s), Jan Jennehag (v),
Håkan Juholt (s), Olle Lindström (m), Annika Nordgren (mp), Åke Carnerö (kd),
Mona Nyberg (s) och Ulf Kero (s).
Reservation
Myndighetsansvaret för transport av farligt gods m.m.
Annika Nordgren (mp) och Åke Carnerö (kd ) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar med ?Utskottet
anser, i? och på s. 6 slutar med ?behöver därför inte bifallas av riksdagen?
bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att myndighetsansvaret för transport av farligt gods bör samlas
hos Statens räddningsverk och delar därmed de slutsatser som framkom i Hot-
och riskutredningens betänkande ?Ett säkrare samhälle? (SOU 1995:19) samt de
åsikter om myndighetsansvaret som framförs i delbetänkandet (SOU 1997:109) från
Utredningen om kemikalieolyckor m.m.
Genom att samla det övergripande ansvaret till en myndighet kan de samlade
resurserna användas mer effektivt, samordningen gynnas och
informationsförmedlingen förenklas och förbättras.
Utskottet menar därför att det är logiskt att samla myndighetsansvaret för
transport av farligt gods till Räddningsverket med hänsyn till verkets
uppgifter i fråga om såväl räddningstjänst som olycks- och skadeförbyggande
arbete. Regeringens föreslagna åtgärder går i rätt riktning, men utskottet
anser att regeringen borde dragit konsekvenserna av de utredningar som har
pekat på att ansvaret bör samlas i stället för att undvika denna fråga bl.a.
genom bildandet av ett särskilt råd för transport av farligt gods.
Med anledning av vad utskottet nu anfört bör utskottet föreslå riksdagen att
bifalla motionerna Fö4 (mp) och Fö5 (kd) yrkande 6.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande myndighetsansvaret för transport av farligt gods m.m.
att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:Fö4 och 1997/98:Fö5 yrkande 6
och med anledning av motion 1997/98:Fö5 yrkande 5 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
Innehållsförteckning
Sammanfattning........................................1
Skrivelsen............................................1
Motionerna............................................2
Utskottet.............................................3
Myndighetsansvaret för transport av farligt gods 3
Allmänt om svenskt säkerhetsfrämjande arbete vid transport av farligt
gods 6
Internationellt säkerhetsfrämjande arbete vid transport av farligt gods
9
Utbildning, forskning och utveckling m.m. 13
Hemställan 17
Reservation..........................................17
Myndighetsansvaret för transport av farligt gods m.m. 17