I detta betänkande behandlar bostadsutskottet motioner väckta under den
allmänna motionstiden 1997 gällande främst plan- och bygglagen. Utskottet gör
ett tillkännagivande till regeringen i anledning av en motion som gäller
tilläggsavgift vid olovligt byggande. I övrigt avstyrker utskottet de
behandlade motionsyrkandena.
Till betänkandet har fogats sjutton reservationer och ett särskilt yttrande.
Motionerna
I betänkandet behandlas de under den allmänna motionstiden 1997 väckta
motionerna
1997/98:Bo202 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
10. att riksdagen beslutar avskaffa handelsändamålet vid detaljplan i PBL.
1997/98:Bo218 av Ulf Björklund m.fl. (kd) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kulturmiljöer och arkitekturfrågor,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om miljöhänsyn i boendet.
1997/98:Bo231 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagändring enligt vad i
motionen anförts om att ta till vara barns och ungdomars intressen vid
bostadsplanering,
1997/98:Bo503 av Ola Karlsson och Lars Björkman (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
handelsändamålet i detaljplaner.
1997/98:Bo505 av Agneta Ringman (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om överklagande av detaljplaner.
1997/98:Bo516 av Dan Ericsson m.fl. (kd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av säkerställande och skydd av viktiga vattenresurser,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om myndighetsföreskrifter för utbildning av personal som arbetar med
dricksvattenfrågor.
1997/98:Bo520 av Margareta Andersson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kommunerna skall
kunna styra uppsättandet av radiomaster i sin bygglovsprövning.
1997/98:Bo522 av Per Olof Håkansson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en samlad
strukturplan för Skåne.
1997/98:Bo523 av Ingbritt Irhammar och Rigmor Ahlstedt (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om betydelsen av att stimulera den demokratiska processen för att uppnå
jämställd samhällsplanering.
1997/98:Bo524 av Jeppe Johnsson och Ola Karlsson (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ändring
av byggnadsnämndernas anmälningsplikt.
1997/98:Bo525 av Roland Larsson (c) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagändring i enlighet med
vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en utredning om samhällets
merkostnader för externa stormarknadsetableringar.
1997/98:Bo527 av Owe Hellberg m.fl. (v) vari yrkas
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring enligt vad i
motionen anförts om att ersätta ordet kvalitetsansvarig i 9 kap. PBL med
kontrollansvarig.
1997/98:Bo533 av Peter Weibull Bernström och Inga Berggren (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av klarare riktlinjer för vindkraftverk och
telekommunikationsmaster i kommunernas översiktsplaner (yrkandet behandlas i
detta betänkande i vad avser telekommunikationsmaster, i övrigt behandlas det i
betänkandet 1997/98:BoU6),
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag på hur vindkraft och
telekommunikationsmaster i större utsträckning kan omfattas av
miljökonsekvensbedömningar i känsliga miljöer (yrkandet behandlas i detta
betänkande i vad avser telekommunikationsmaster, i övrigt behandlas det i
betänkandet 1997/98:BoU6),
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av ett korrekt och fullt täckande samrådsförfarande,
speciellt vid uppförande av grupper av vindkraftverk (yrkandet behandlas i
detta betänkande i vad avser telekommunikationsmaster, i övrigt behandlas det i
betänkandet 1997/98:BoU6).
1997/98:Bo539 av Rolf Kenneryd m.fl. (c) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om arkitektur och formgivning,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i plan- och
bygglagen som ger medborgarna rätt till initiativ, till att definiera behov och
till att utforma lösningar för utveckling av sin närmiljö,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förslag till stöd för medborgare som vill engagera sig i den "fjärde
beslutsnivån",
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ökat medborgaransvar för vården av den fysiska närmiljön,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bevarande av kulturhistoriskt intressanta byggnader och miljöer, om
inventeringar av dessa samt om medborgarmedverkan i detta arbete,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förstärkt lagskydd av grönområden,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om miljöanpassade trafiksystem i stadsmiljön,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen i
övrigt anförts om en hållbar stadsutveckling.
1997/98:A460 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om samordning mellan ekonomisk och fysisk planering.
1997/98:Jo218 av Göte Jonsson m.fl. (m) vari yrkas
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om återinförande av glesbebyggelserätten.
1997/98:Jo783 av Erling Bager (fp) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ökad vikt läggs vid att bevara hittills tysta områden och
miljöer.
1997/98:Ju910 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utredning av plan- och bygglagen i syfte att hindra etableringar av
kriminella mc-gäng i tätbebyggt område.
1997/98:Kr270 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas
42. att riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till tillägg i
plan- och bygglagen liknande det som gjorts i Norge, där kommuner kan stoppa
planer för hus som inte är vackra nog.
1997/98:N271 av Karin Falkmer m.fl. (m) vari yrkas
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att avskaffa möjligheten att begränsa handelns
etableringsmöjligheter.
1997/98:N309 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas
3. att riksdagen beslutar om en återgång till de bestämmelser i plan- och
bygglagen, vad gäller handelsändamålet i detaljplanen, som infördes 1992.
1997/98:So411 av Roland Larsson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om funktionshindrades deltagande i samhällsplaneringen.
Utskottet
Inledning
Genom plan- och bygglagen (1987:10; PBL) ställs krav på kommunerna att upprätta
en aktuell översiktsplan som omfattar hela kommunen. Planen skall ange hur
mark- och vattenområden är avsedda att användas och hur bebyggelseutvecklingen
bör ske. Planen är dock inte bindande för myndigheter och enskilda. En bindande
reglering av markanvändningen sker genom detaljplan eller områdesbestämmelser.
En sådan plan får endast omfatta en begränsad del av kommunen.
Avsikten är att översiktsplanen skall behandla långsiktiga och strategiska
frågor för markanvändningen sett i ett helhetsperspektiv. Det innebär att
planen förutom riktlinjer för bebyggelseutvecklingen också skall ange hur
kommunen i den efterkommande detaljplanläggningen m.m. avser att tillgodose
riksintressena som de kommer till uttryck i naturresurslagen (1987:12; NRL)
jämte andra allmänna intressen. Avsikten är att översiktsplanen skall grundas
på de anspråk och intressen som finns avseende såväl bevarande som förändringar
av markanvändning och miljö. Vilka övriga faktorer som skall vägas in är i hög
grad en fråga för den enskilda kommunen. Staten har ett inflytande över
beslutsfattandet vilket främst utövas av länsstyrelsen, bl.a. genom samråd och
vissa möjligheter till ingripande. Andra viktiga delar av PBL rör bygglov,
rivningslov och marklov varigenom fastighetsägarnas möjligheter till
markanvändning prövas samt byggnadsarbeten, tillsyn och kontroll.
PBL tillkom efter ett omfattande utredningsarbete. Den trädde i kraft den 1
juli 1987 samtidigt med den med lagen samordnade NRL. PBL har ändrats vid ett
flertal tillfällen. Vanligen har förändringarna varit av relativt begränsad
omfattning. Av ändringarna märks dock särskilt de förändringar som trädde i
kraft den 1 januari 1996 (prop. 1994/95:230, bet. 1995/96:BoU1, rskr.
1995/96:30). En utgångspunkt för de ändringarna var att den fysiska planeringen
skall ses om en integrerad del i en samlad miljöpolitik.
Det nyligen av regeringen framlagda förslaget till miljöbalk avser att ge
miljöaspekterna en större betydelse i samhällslivet. I arbetet med att
förverkliga ett hållbart samhälle avses balken vara miljöpolitikens centrala
verktyg. Balken anges komma att samverka med och understödja andra
miljöpolitiska instrument. Den kommer att få stor betydelse för den
samhälleliga planeringen. Avsikten med balken är att förstärka
skyddsintressena, att sätta upp tydliga mål för miljöpolitiken, att skapa
allmänna hänsynsregler samt att förstärka allmänhetens inflytande. Målet med
balken anges vara att trygga en hållbar utveckling. För att trygga målet skall
bl.a. värdefulla natur- och kulturmiljöer skyddas och vårdas, mark, vatten och
den fysiska miljön i övrigt användas så att en långsiktigt god hushållning med
material, råvaror och energi främjas och kretslopp uppnås. Balkens regler skall
tillämpas vid all verksamhet och alla åtgärder som har betydelse för
miljöbalkens mål och det skall ske parallellt med annan lagstiftning som
reglerar verksamheten. I balken samordnas femton lagar däribland NRL och
vattenlagen men inte PBL. Genom att NRL:s hushållningsregler inarbetas i balken
avses betydelsen av kommunernas översiktsplaner när det gäller bedömning av
frågor om ändrad markanvändning att lyftas fram på ett ännu tydligare sätt än
hittills inom balkens beslutsområde. Balken kommer att behandlas av riksdagen
senare i vår och föreslås träda i kraft den 1 januari 1999.
Samordnad planering
I motion 1997/98:A460 (c) yrkande 4 läggs fram förslag som syftar till att
förbättra samordningen mellan fysisk och ekonomisk planering och öka
engagemanget i planfrågor såväl nationellt som internationellt. Enligt
motionärerna måste näringspolitiken, utvecklingen av kommunikationerna och
regionpolitiken inkluderande landsbygdsutvecklingen bättre kopplas samman med
frågor om markanvändning och miljö. Det lokala perspektivet måste stärkas. Den
pågående sektoriseringen måste brytas på alla nivåer så att samverkan och
samordning underlättas samtidigt som det politiska inflytandet ökar.
Den fysiska planeringen har i Sverige en lång tradition. Den har därigenom
kommit att få en stark förankring i samhället och den har till viss del blivit
synonym med det betydligt bredare begreppet planering. En god fysisk planering
grundad på ett lokalt demokratiskt inflytande är också en förutsättning för en
god samhällsutveckling. Inriktningen och omfattningen av den fysiska
planeringen måste naturligtvis anpassas till de särskilda krav och
förutsättningar som varje tid ställer. Sådan anpassning har också kommit till
stånd dels genom omläggningar av plansystemet, dels genom successiva
förändringar av regeltillämpningen.
Förutom den rent fysiska planeringen har en rad andra planformer och
planinstrument också stor betydelse för samhällets utveckling. Det gäller bl.a.
olika former av ekonomisk, regionalpolitisk och infrastrukturell planering.
Dessa typer av planering har endast i begränsad utsträckning samordnats
sinsemellan eller med den fysiska planeringen. Skälen för detta är flera. På
samma sätt som den fysiska planeringen har vuxit fram ur behovet från
samhällets sida av att kunna påverka stadsplanering och byggande har övriga
planformer ofta sina rötter i de specifika krav på planering som de olika
samhällssektorerna haft. Den fysiska planeringen har sin tyngdpunkt på lokal
kommunal nivå medan övriga planformer till övervägande del tillkommer på
regional eller central nivå. I ett alltmer integrerat och internationaliserat
samhälle framstår svagheterna med en på detta sätt sektoriserad planering
tydligt. Utskottet delar sålunda vad som i c-motionen anförts om att
samordningen mellan den fysiska och ekonomiska planeringen måste öka. Det
gäller inte minst mot bakgrund av de ändrade planeringsförutsättningar som
följer av det ökade samarbetet med våra grannländer och av medlemskapet i EU.
Behovet av en förbättrad samordning är enligt utskottets mening tydligt bl.a.
när det gäller fysisk och regionalpolitisk planering. En förutsättning för att
regionalpolitiska insatser skall få avsedd effekt är sålunda att de i rimlig
utsträckning beaktar den syn på bebyggelseutveckling m.m. som kommer till
uttryck i kommunernas fysiska planering. På samma sätt kan det hävdas att det
kommunala planarbetet bör ske mot bakgrund av de regionalpolitiska strävandena.
En god kunskap om den regionalpolitiska planeringen är därmed ett av villkoren
för att översiktsplaner och detaljplaner skall få en utformning som svarar inte
bara mot målen för markanvändningen utan också mot regionalpolitiska och andra
mål. En på detta sätt sammanhållen planering är vanlig inom bl.a. EU och dess
medlemsländer och går under beteckningen rumslig planering.
Nödvändigheten av en delvis ny syn på samhällsplaneringen har på olika sätt
uppmärksammats under senare år. Även om detta förhållande ännu inte kommit till
så många konkreta uttryck är det ett tecken på att samhällsplaneringen nu är på
väg att finna nya former som leder till en ökad samordning mellan olika
samhällssektorer. Ett av de första exemplen på detta är den vision för Sveriges
framtida bebyggelsestruktur och markanvändning - Sverige 2009 - som Boverket
utarbetet tillsammans med Naturvårdsverket och NUTEK. I rapporten betonas bl.a.
nödvändigheten av att koppla samman den fysiska planeringen med en regional
utvecklingsplanering.
Behovet av förändringar av samhällsplaneringens uppgifter och former ligger
också till grund för den översyn av den statliga myndighetsorganisationen inom
plan-, bygg- och bostadsväsendet. Utredningen för översyn av organisationen
inom plan-, bygg- och bostadsväsendet (dir. 1996:113) har avlämnat två
delbetänkanden (SOU 1997:90 och 1997:182). Utredningen har vid sina
överväganden utgått från pågående omvärldsförändringar som har fått eller
väntas få betydelse för utvecklingen; det gäller bl.a. EU-medlemskapet och de
regionala planeringsfrågorna Den har också beaktat den decentralisering av
statliga beslut som har gjort de lokala och regionala nivåerna till
betydelsefulla aktörer inom nya politikområden. Inom Regeringskansliet pågår
beredning av de båda betänkandena.
I budgetpropositionen uttalar regeringen att den regionala
samhällsorganisationen är en process av förändring, både vad gäller regional
indelning och demokratisk förankring. Det har blivit alltmer uppenbart att det
behövs en bättre samordning av sektorspolitiken på olika nivåer. Den fysiska
planeringen är outvecklad på regional nivå, samtidigt som nya former av
mellankommunal samverkan växer fram kring t.ex. kommunikationer och annan
infrastruktur samt utbildnings- och servicefrågor. Sammantaget verkar dessa
förändringar i riktning mot ett närmande mellan fysisk planering och regional
utveckling. Dessa omvärldsförändringar behöver även uppmärksammas vid
diskussioner om statens åtaganden inom samhällsplaneringsområdet (prop.
1997/98:1, utgiftsområde 18 avsnitt 4.2. under rubriken Samhällsplanering).
Regeringen har i regleringsbrev för budgetåret 1998 avseende Boverket angivit
att verket i sitt rådgivnings- och metodutvecklingsarbete skall verka för att
den fysiska planeringen samordnas med insatser för en långsiktigt hållbar
regional utveckling samt begärt återrrapportering om hur arbetet avses läggas
upp.
Som framgår av framställningen ovan delar utskottet uppfattningen bakom
motionens 1997/98:A460 (c) yrkande 4 om att en förbättrad samordning mellan
fysisk och ekonomisk planering bör komma till stånd. Samtidigt kan utskottet
konstatera att en mera allmän insikt om detta håller på att växa fram.
Utskottet är mot bakgrund av detta inte nu berett att förorda ytterligare
åtgärder med den inriktning som föreslås i motionen. Det kan enligt utskottets
mening förutsättas att regeringen även framdeles, liksom berörda myndigheter,
har sin uppmärksamhet riktad på frågan utan någon riksdagens uttryckliga
begäran om detta och att planeringsinsatserna sker med beaktande av behovet av
samordning mellan olika planeringsinstrument och mellan olika samhällssektorer.
Mot bakgrund av det anförda avstyrker utskottet motion 1997/98:A460 (c) yrkande
4 om samordningen mellan fysisk och ekonomisk planering.
Regional planering
I motion 1997/98:Bo522 (s) tas frågan om en för Skåne sammanhållen planering
upp. Enligt motionen är det framför allt där pågående och planerade
infrastrukturinvesteringar som gör behovet av en för hela länet samlad
planering nödvändig. Denna planering skall enligt förslaget inte bara gälla den
traditionella fysiska planeringen utan även omfatta investeringar i såväl
järnvägs- som vägnätet bl.a. i anslutning till den nya förbindelsen över
Öresund. Genom att ansvaret för planeringen nu vilar på flera olika huvudmän
saknas enligt motionen den regionala koordinering som erfordras. En för hela
Skåne samlad strukturplan som anger den huvudsakliga förläggningen och
markanvändningen för de större strukturbildande elementen bör enligt motionen
därför arbetas fram.
Som utskottet uppfattat motionsförslaget innebär detta att det skall
tillskapas ett nytt planinstrument benämnt strukturplan. Utskottet är inte
berett att ställa sig bakom ett sådant förslag. De behov av samordning av
Skånes planering som föreligger bör enligt utskottets mening kunna komma till
stånd inom ramen för de planeringsinstrument som redan i dag finns
tillgängliga. Regionplaneinstitutet erbjuder en sådan möjlighet. I en
regionplan skall behandlas planfrågor som fordrar samverkan mellan flera
kommuner. Det gäller frågor som är av gemensamt intresse för en viss region
såsom t.ex. anordningar för kollektivtrafik, samarbete på undervisnings- och
vårdområdet, ordnande av vattenförsörjning och avlopp samt avfallshanteringen.
Det kan även avse en mera samlad strategi för markanvändningen med avseende på
bostadsbyggande eller bebyggelseutvecklingen i stort. Regionplanering är i
första hand en kommunal angelägenhet som det ankommer på kommunerna att ta
initiativ till. Genom regionplaneinstitutet erbjuds de en lagreglerad
samordnande planform. Om flera kommuners översiktliga planering behöver
samordnas och samordningsverksamheten inte kommer till stånd på annat sätt får
regeringen utse ett regionplaneorgan. Det skall dock inte ske om de berörda
kommunerna mera allmänt motsätter sig detta (7 kap. 1 och 2 §§ PBL). Genom en
ändring i PBL år 1996 har länsstyrelsens uppgift att verka för en
mellankommunal samordning särskilt betonats (4 kap. 5 §). Det kan också finnas
skäl att erinra om försöksverksamheten i bl.a. Skåne län där det regionala
utvecklingsansvaret förs över från länsstyrelsen till ett kommunalt organ på
regional nivå (prop. 1996/97:36, bet. 1996/97:KU4). Också vid en ökad
samordning mellan den fysiska och ekonomiska planeringen som utskottet i det
föregående uttalat sig för kommer bättre förutsättningar att ges för att en
planering med den i motionen önskade inriktningen skall komma till stånd utan
någon riksdagens ytterligare åtgärd. Motion 1997/98:Bo522 (s) om en
strukturplan för Skåne avstyrks.
Miljöhänsyn i boendet
I motion 1997/98:Bo218 (kd) yrkande 4 som gäller miljöhänsynen i boendet
uppmärksammas frågor om att samhällsplaneringen bör präglas av en helhetssyn i
syfte att bevara grundläggande förutsättningar för produktion och välfärd.
Särskilt omnämns att ombyggnads- och renoveringsåtgärder bör få en ekologisk
inriktning med ökad återanvändning av byggmaterial. Frågor om bl.a.
inomhusmiljön, hälsodeklarationer av bostäder, energiförbrukning och emissioner
tas också upp.
De av riksdagen antagna ändringarna i plan- och bygglagen som trädde i kraft
den 1 januari 1996 avsåg att stärka miljöhänsynen vid den fysiska planeringen.
Det skedde främst genom ökade krav på miljöhänsyn vid översiktsplaneringen.
Utskottet har vid många olika tillfällen, bl.a. i betänkande 1996/97:BoU12,
behandlat ett flertal motioner om miljö- och hälsoriktigt byggande och boende.
Utskottet berörde i det angivna betänkandet olika projekt inom området. Bl.a.
uppmärksammades ett regeringsuppdrag till Boverket som gäller en rad frågor om
miljö- och hälsoriktigt boende, omfattande bl.a. en inventering av projekt som
avser återvinning av byggmaterial jämte överväganden i frågor om lagerhållning
av material som kan återvinnas och om behovet av informationsinsatser samt
miljö- och kvalitetsdeklarationer av bostäder. Uppdraget skall slutredovisas av
Boverket i mars 1998.
Riksdagen har också under innevarande riksmöte behandlat ett flertal motioner
om miljöaspekter på boendet (bet. 1997/98:BoU1, rskr. 1997/98:77). Riksdagen
avslog dessa motioner och ställde sig bakom utskottets bedömning att flertalet
av de behandlade frågorna utan ytterligare initiativ från riksdagen i dagsläget
kommer att uppmärksammas och att det vad det gäller frågorna om miljöaspekter
på byggande och boende finns skäl att avvakta förslagen i den bostadspolitiska
propositionen. Därutöver ansågs att det finns anledning att avvakta den ovan
nämnda redovisningen av Boverkets uppdrag i början av nästa år vilken kommer
att ge underlag för fortsatta överväganden.
Utskottet vill också uppmärksamma att riksdagen nyligen har behandlat en
proposition om hantering av uttjänta varor (prop. 1996/97:172, bet. 1997/98:
JoU7). Riksdagens då beslutade ändringar av PBL avser bl.a. att farliga
fraktioner i rivningsavfall skall kunna identifieras och omhändertas på ett
miljömässigt riktigt sätt genom att kraven på rivningsanmälan i PBL utökas till
att även avse rivning av del av byggnad och genom införandet av möjligheter
till krav på att en byggnadsanmälan skall kunna kompletteras med en
rivningsplan. De beslutade lagändringarna avser även andra frågor om
hanteringen av rivningsavfall.
Utskottet avstyrker motion 1997/98:Bo218 (kd) yrkande 4 om miljöhänsyn i
boendet med samma motivering som utskottet tidigare under detta riksmöte (bet.
BoU1) avstyrkt vissa andra motioner om miljöaspekter på boendet. Detta innebär
bl.a. att resultatet av pågående överväganden bör avvaktas.
Vattenförsörjningen
I motion 1997/98:Bo516 (kd) yrkandena 1 och 2 lämnas flera förslag som avser
att säkerställa vattenförsörjningen och skydda viktiga vattenresurser. Det
gäller nödvändigheten av en heltäckande kartläggning som redovisar kommunernas
nuvarande och framtida behov av vattenförsörjning. Förutom en samplanering
mellan kommunerna behövs stöd från centralt håll så att de mest miljö- och
kostnadseffektiva lösningarna kan väljas. Vattenförsörjningen måste tydligt
utpekas i översiktsplanerna och bör följas av handlingsprogram med
skyddsföreskrifter. Viktiga vattenförsörjningsresurser bör säkerställas genom
detaljplaner och områdesbestämmelser. Viktiga mark- och vattenområden, lämpliga
för vattenförsörjning av större omfattning bör pekas ut som riksintresse enligt
NRL. Därutöver bör nya föreskrifter meddelas som tydligt klargör vilken
utbildning som skall krävas för personal som arbetar med dricksvattenfrågor.
Motionärerna anför att den sedan länge väntade miljöbalken avser att lösa
frågan om kopplingen mellan vattenplanering och övrig kommunal planering men
anser frågorna så viktiga att den försenade miljöbalken inte bör avvaktas.
Bestämmelser till skydd för hushållningen med vatten ges i NRL. I den anges
att mark- och vattenområden som är särskilt lämpliga för anläggningar för
vattenförsörjningen skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan
påtagligt försvåra tillkomsten eller utnyttjandet av sådana anläggningar.
Områden som är av riksintresse för sådana anläggningar skall skyddas mot
åtgärder som påtagligt kan försvåra tillkomsten eller utnyttjandet av
anläggningarna (2 kap. 8 § NRL; oförändrad lydelse i miljöbalksförslaget). Är
ett område av riksintresse för flera oförenliga ändamål skall företräde ges åt
ändamål som på lämpligaste sätt främjar en långsiktig hushållning med marken,
vattnet och den fysiska miljön i övrigt (2 kap. 10 § NRL).
I PBL har alltsedan dess tillkomst funnits ett obligatoriskt krav på
redovisning av grunddragen i fråga om den avsedda användningen av mark- och
vattenområden (4 kap. 1 § andra stycket). Det innebär att tillgången på vatten,
efterfrågan och anspråk från olika intressenter samt problem när det gäller
användningen av vattenområden skall behandlas i översiktsplanen. Vidare skall
vattenresurserna behandlas som en del i det ekologiska sammanhanget och deras
samband med markanvändningens utveckling beaktas (prop. 1985/86:1 s. 530).
Genom de av utskottet ovan berörda ändringarna i PBL som varit i kraft sedan
den 1 januari 1996 har miljöhänsynen i denna lag stärkts. I översiktsplanen
skall förutom de allmänna intressena enligt 2 kap. också redovisas de miljö-
och riskfaktorer som bör beaktas vid beslut om användningen av mark- och
vattenområden. Vid redovisningen av de allmänna intressena skall riksintressen
enligt NRL anges särskilt (4 kap. 1 § första stycket PBL). Syftet med
redovisningen skall bl.a. vara att kommunen skall ha möjlighet att få statens
syn på frågor om hälsa och säkerhet i ett tidigt skede (genom länsstyrelsens
granskningsyttrande). Av översiktsplanen skall framgå förutom grunddragen i
fråga om den avsedda användningen av mark- och vattenområdena också hur
kommunen avser att tillgodose de redovisade riksintressena.
Grundvattenutredningen har föreslagit (SOU 1995:45) en ny bestämmelse i NRL
till skydd för mark- och vattenområden som innehåller värdefulla
grundvattenförekomster. Regeringens förslag till miljöbalk i vilken
naturresurslagen inarbetats innehåller inte den av utredningen föreslagna
bestämmelsen. Utredningsförslaget är föremål för beredning.
Grundvattenutredningen har vidare förslagit att PBL skall förses med en
särskild bestämmelse om att av översiktsplanen skall framgå de mark- och
vattenområden som innehåller grundvattenförekomster av betydelse och
grunddragen i fråga om den avsedda användningen av grundvattnet. Genom den
föreslagna bestämmelsen kommer grundvattnet att få samma behandling som
ytvattnet. Utredningen innehåller dessutom en rad andra förslag syftande till
en bättre hushållning med grundvattnet.
I sammanhanget bör uppmärksammas att miljöskyddslagen numera är tillämplig på
verksamhet som kan förorena grundvattnet. Lagen syftar främst till att
förebygga skador men även till att återställa skadade miljöer.
Plan- och byggutredningen har föreslagit (SOU 1996:168) en ny lag om
vattenförsörjning och avlopp som kompletterar nu gällande rätt med en vidgande
ändamålsbestämmelse om att lagen också syftar till att skapa förutsättningar
att tillhandahålla vattenförsörjning och omhänderta avloppsvatten på ett sätt
som innebär en effektiv hushållning med samhällets resurser samt tillgodoser
skyddet för miljön, hälsan och hushållningen med naturresurser. Enligt va-lagen
är en outsagd grundförutsättning att det är kommunen som har det övergripande
ansvaret för planering och tillsyn av va-verksamheten. Detta överensstämmer med
PBL samt den nuvarande hälso- och miljölagstiftningen. Miljöbalksförslaget
intar samma hållning. Ansvaret för en fastighets vattenförsörjning ligger hos
fastighetsägaren. Inom Regeringskansliet pågår beredning av förslaget till
ändrad va-lagstiftning.
I PBL har vattenfrågorna givits en viktig plats. Flera olika
utredningsinsatser har gjorts som gäller olika aspekter på vattenförsörjningen.
Bl.a. har den ovan nämnda Grundvattenutredningen presenterat flera olika
förslag. Dessa kommer att ligga till grund för Regeringskansliets beredning av
olika grundvattenfrågor. Också Plan- och byggutredningens förslag är föremål
för beredning inom Regeringskansliet. Tidigare har bevarandeintresset avspeglat
sig i det omfattande lagstiftningsarbete som resulterade i en ny vattenlag år
1983. Enligt denna skall vatten vårdas och skyddas som en gemensam
naturtillgång. Ett vattenföretag får inte strida mot någon
hushållningsbestämmelse i NRL. Också andra krav ställs på ett sådant företag.
Det förslag till miljöbalk i vilket vattenlagens bevaranderegler inarbetats,
och som riksdagen kommer att ta ställning till under våren, innebär på olika
sätt ett förstärkt grepp vad gäller miljöaspekterna på
vattenförsörjningsfrågorna, något som också motionärerna konstaterat. Genom
miljöbalkens bestämmelser om miljökvalitetsnormer kommer samtliga EG-direktiv
om miljökvalitetsnormer som gäller vattnet att kunna genomföras. Enligt
miljöbalksförslaget skall inte bara länsstyrelsen kunna inrätta
vattenskyddsområde utan även kommunerna. Vattenskyddsområden kan gälla mark
eller vattenområde och avser skydd för grund- eller ytvattentillgång som
utnyttjas eller kan antas komma att utnyttjas för vattentäkt. För att
tillgodose syftet med området får föreskrifter meddelas som inskränker
fastighetsägarens rätt till nyttjande. Föreskrifterna skall gälla oavsett om de
överklagas (7 kap. 21 och 22 §§ förslaget; jfr 19 kap. 2§ vattenlagen). Också
de i balken inarbetade reglerna om miljöskyddsområde kan förväntas innebära ett
mer användbart skydd (7 kap. 19 och 20 §§ förslaget; jfr 8 a §
miljöskyddslagen). Enligt huvudregeln om vattenverksamhet i miljöbalksförslaget
behövs inte tillstånd till vattentäkt för en- och tvåfamiljsfastigheter eller
jordbruksfastighets husbehovsförsörjning. Genom förslaget ges dock kommunen
rätt att föreskriva tillståndsplikt eller anmälningsplikt beträffande
anläggning för grundvattentäkt i områden där knapphet på sött grundvatten råder
eller kan befaras uppkomma. Anmälningsplikt skall också kunna föreskrivas för
redan befintliga anläggningar (9 kap. 10 § förslaget). Också på andra sätt
innebär balken en förstärkning av miljöhänsynen. Bl.a. utökas möjligheterna
till omprövning av givna tillstånd till olika tillståndspliktiga verksamheter.
Mot bakgrund av den nuvarande regleringen av vattenfrågorna och med hänsyn
till redan lagda och kommande förslag till lagändringar anser utskottet att det
inte finns skäl att tillstyrka de förslag som läggs fram i motion 1997/98:Bo516
(kd) yrkandena 1 och 2 om olika aspekter på vattenförsörjningen. Motionen
avstyrks.
Medborgarintressen m.m.
I flera motioner tas olika frågor upp som främst går ut på att stärka olika
gruppers möjligheter till påverkan på den samhälleliga planeringen för att
särskilda aspekter bättre skall tillgodoses vid den fysiska planeringen. Det
finns inom plan- och bygglagstiftningen en särskild, formaliserad
beslutsprocess för att ett berättigat medborgarintresse skulle kunna göra sig
gällande. Det ursprungliga huvudsyftet med denna var att tillgodose
rättssäkerheten för sakägarna, främst ägare av fastigheter. Ett
boendeinflytande och ett mera allmänt medborgarinflytande har så småningom
utvecklats inom ramen för denna process. Medborgarnas medverkan har bedömts
viktig av flera skäl. Beslut som har tillkommit utan att allmänheten har
beretts möjligheter att medverka i beslutsprocessen har ofta svårt att bli
allmänt accepterade. Allmänhetens medverkan garanterar också ett så
fullständigt beslutsunderlag som möjligt.
Medborgarinflytandet i planprocessen har setts som ett viktigt komplement
till den representativa demokratin. Av den anledningen tillsatte regeringen en
kommitté som utrett och föreslagit åtgärder som kan öka medborgarnas inflytande
och delaktighet i samhällsutvecklingen (Demokratiutvecklings-kommittén; SOU
1996:162).
Syftet med medborgarinflytandet varierar naturligtvis med hänsyn till den
krets av medborgare som man har i blickpunkten. I PBL-propositionen (prop.
1985/86:1) talades både om den krets av intressenter som bör ges en särskilt
stark ställning i beslutsprocessen och om kommunmedlemmarna i allmänhet. Med
den förstnämnda kretsen torde ha avsetts den genom lagstiftningen väsentligt
utvidgade kretsen av dem som är berättigade att överklaga beslut. En uppdelning
mellan en besvärsberättigad krets och allmänheten är betydelsefull i samband
med beslut som har rättsverkningar och som får överklagas, dvs. beslut om
detaljplan, områdesbestämmelser och fastighetsplan samt beslut i ärenden om
lov. Med rätten att överklaga sådana beslut är i allmänhet förenad en rätt att
beredas tillfälle till samråd och att erhålla underrättelse om besluten. Genom
dessa regler är det närmast de boende inom ett visst begränsat område vars
intressen har varit i blickpunkten. Beslut rörande en kommunal översiktsplan
kan också överklagas genom laglighetsprövning enligt 10 kap. kommunallagen
(1991:900).
De ändringar av PBL som genomfördes 1996 innebar bl.a. att kravet på samråd
om översiktsplanen förstärkts i avsikt att få fram ett mer fullständigt
beslutsunderlag och öka invånarnas möjlighet till insyn och påverkan. Samtidigt
infördes regler om att översiktsplanen måste behandlas en gång per
mandatperiod. Ändringarna innebar också att inte bara sakägare och grannar utan
också enskilda invånare och lokala organisationer som har ett väsentligt
intresse i saken skall beredas tillfälle till medverkan i såväl programarbete
som samråd. En detaljplan skall i princip alltid grundas på ett program. Om det
är onödigt behövs dock inte något program. I vissa fall kan en översiktsplan
ersätta ett program. Samråd skall hållas i programskedet och då med samma krets
som när det gäller detaljplaneförslag. Reformen innebar att det i PBL
uttryckligen klargjordes de syften samrådet skall ha, nämligen att förbättra
beslutsunderlaget och ge myndigheter, sammanslutningar och enskilda möjlighet
till insyn och påverkan. Resultatet av samrådet skall redovisas i en
samrådsredogörelse vilken kan vara gemensam med den redogörelse som skall göras
när ett detaljplaneförslag upprättas. Länsstyrelsens huvudsakliga uppgift att
ta till vara och samordna statens intressen har betonats ytterligare.
Miljöbalksförslaget innebär att allmänhetens möjligheter till påverkan inom
balkens tillämpningsområde skall förstärkas.
Jämställdhetsaspekter
Motionärerna bakom motion 1997/98:Bo523 (c) önskar främja en mer jämställd
samhällsplanering. Förslaget (yrkande 1) lämnas mot bakgrund av bl.a. att den
bostadspolitiska utredningen konstaterat att kvinnor trots sina särskilda
erfarenheter när det gäller bostäder och boendemiljöer i mycket liten
utsträckning haft möjligheter att påverka planeringen samt konstruktionen och
byggandet av bostäder och det som finns runt omkring i form av service,
lekplatser och grönområden. Motionärerna anser det utomordentligt viktigt att
riksdag och regering bidrar till att stimulera fram en demokratisk process, med
både män och kvinnor, unga och gamla som leder till en samhällsplanering som är
jämställd. Agenda 21-arbetet med av kommunerna antagna lokala handlingsplaner
är ett av motionärerna givet exempel på hur denna stimulans kan ske.
Utskottet kan konstatera att jämställdhetsaspekterna på den fysiska
planeringen under senare tid har ägnats allt större uppmärksamhet. Bl.a.
stödjer Byggforskningsrådet flera projekt med inriktning mot kvinnoperspektiv
på översiktlig planering. Kunskaperna på området har redovisats i en rapport
från Boverket (1996:4). Utskottet förutsätter att ytterligare insatser för
jämställdhet i den fysiska planeringen kommer att övervägas utan något
riksdagens tillkännagivande. Frågorna kan förutsättas komma att bli beaktade
vid beredningen av den bostadspolitiska utredningens betänkande. Det kan
därutöver finnas skäl att erinra om de ovan berörda ändringarna av PBL som
trädde i kraft den 1 januari 1996. Demokratiutvecklingskommittén har lämnat en
rad förslag (SOU 1996:162) som avser att stärka inflytandet för medborgarna.
Kommittén ansåg bl.a. att, utöver de samråd m.m. som PBL kräver, kommunerna bör
möta medborgarnas engagemang med ett stödjande arbetssätt som kombinerar
professionalism med respekt för lokala medborgarinitiativ. Utredningen
konstaterar att det gäller att finna former för dialog och att det i stor
utsträckning också handlar om ett moraliskt stöd till lokala initiativtagare.
Utredningen uppmärksammar fördjupningar av översiktsplanerna som ett
instrument. Ett led i arbetet kan vara att utforma lokala utvecklingsprogram.
Utredningsbetänkandet är föremål för beredning i Regeringskansliet.
Mot bakgrund av vad som nu anförts avstyrker utskottet motion 1997/98:Bo523
(c) yrkande 1 om en mer jämställd planering.
Lokala aspekter
I motion 1997/98:Bo539 (c) yrkande 5 föreslås att PBL skall ändras så att
medborgarna ges rätt till initiativ, till att definiera behov och till att
utforma lösningar för utveckling av sin närmiljö, t.ex. en stadsdel. För att
underlätta för medborgarna att utnyttja de nya möjligheterna till inflytande
bör enligt motionens yrkande 6 överväganden ske om ett medborgarstöd i form av
en områdesarkitekt eller annan sammanhållande kraft som inte skall fungera som
en statlig eller kommunal myndighet. För att öka medborgarnas engagemang för
sin närmiljö föreslås i yrkande 7 att ansvar bör föras över till dem när det
gäller utförande, drift och underhåll av grönområden och anläggningar av skilda
slag. I samma motions yrkande 8 i motsvarande del föreslås också att
medborgarna skall engageras när det gäller att inventera och bevara
stadsmiljön, särskilt vad gäller byggnader från efterkrigstiden.
Utskottet finner skäl att erinra om de ovan berörda ändringarna av PBL och
den beredning som pågår av Demokratiutvecklingskommitténs betänkande. Sedan 1
juli 1997 gäller nya regler för självförvaltning enligt hyresförhandlingslagen
och skattelagstiftningen (prop. 1996/97:119, yttr. 1996/97: Bo8y, bet.
1996/97:SkU24, rskr. 1996/97:277).
Frågorna om demokrati och medborgarinflytande har uppmärksammats på olika
sätt. Utskottet kan i mångt och mycket dela motionärernas åsikter om vikten av
det lokalt förankrade inflytandets betydelse för en god samhällsplanering. De i
PBL för något år sedan gjorda förändringarna har ett sådant syfte liksom de
regelförändringar som nyligen gjorts för att uppmuntra hyresgästernas och
bostadsrättshavarnas strävanden till ökad självförvaltning av sina
bostadsområden. I planeringsprocessen har kommunerna stora möjligheter att ta
initiativ till och stödja ett lokalt förankrat engagemang från medborgarnas
sida. Initiativ och stöd av det slaget anser utskottet vara värt att uppmuntra.
Utskottet anser däremot inte att det nu finns tillräckliga skäl att ta
ytterligare initiativ till regelförändringar i PBL med det innehåll
motionärerna föreslår. Motion 1997/98:Bo539 (c) yrkandena 5, 6, 7 och 8, det
sista yrkandet i motsvarande del, om lokalt inflytande på planeringen avstyrks
därför.
Tillgänglighetsaspekter
I motion 1997/98:So411 (c) anförs att tillgänglighetsaspekterna måste få en
ökad uppmärksamhet i kommunernas planering. I motionens yrkande 1 förslås att
funktionshindrade får möjligheter att delta och påverka denna. Motionärerna
anser att handikappråden skall ges möjligheter att vara aktiva i
beslutsprocesserna för att kunna påverka de kommunala besluten redan när
planeringsarbetet påbörjas.
I proposition 1994/95:230 om kommunal översiktsplanering uttalades att
arbetet med att förbättra tillgängligheten måste ske i hela plan- och
byggprocessen - från den översiktliga planeringen, via detaljplanering till
bygglov, samråd och kontrollplan. Regeringen pekade också på socialtjänstens
ansvar i denna process, från det strukturinriktade översiktliga
planeringsarbetet till den individuella bostadsanpassningen. Riksdagen
beslutade i anledning av den nämnda propositionen hösten 1995 om ändringar i
plan- och bygglagen (bet. 1995/96:BoU1). Ändringarna som trädde i kraft den 1
januari 1996 innebär bl.a. att syftena med samrådsförfarandet vid
översiktsplaneringen klargjordes och att kretsen av dem med vilka samråd skall
hållas vidgades. När det gäller samrådskretsen innebär de nya bestämmelserna
att den vid översiktsplaneringen blir i princip densamma som sedan tidigare
gällt vid utarbetande av detaljplan. Det innebär bl.a. att handikappföreningar
liksom handikappråd m.fl. liknande sammanslutningar ingår i samrådskretsen vid
antagande av såväl översiktsplan som detaljplan.
I anslutning till riksdagens beslut hösten 1995 behandlades också vissa
tillgänglighetsfrågor. Utskottet anslöt sig då till vad som i propositionen
anförts om att det i varje kommun bör upprättas tillgänglighetsprogram, som bör
ingå som en del av översiktsplanen. I programmen kan riktlinjer ges för hur de
handikappades villkor i kommunen skall förbättras. Programmen kan antingen
kopplas till översiktsplanen som en viktig social aspekt eller utgöra separata
program. Tillgänglighetsfrågorna borde enligt utskottets mening också behandlas
i de program som är i det närmaste obligatoriska som grund för detaljplan.
Utskottet noterade dessutom att det i propositionen förutsattes att
handikapporganisationerna skulle vara en aktiv samrådspart vid utarbetandet och
uppföljningen av sådana program.
Plan- och byggutredningen har gjort en analys av tillgängligheten, vilken
visar att bristande tillgänglighet ofta beror på olämpligt utformade detaljer i
bygget. Om sådana brister skulle rättas till skulle tillgängligheten bli
betydligt bättre. Utredningen föreslog att det skulle införas krav på att
sådana hinder för tillgänglighet och användbarhet för personer med nedsatt
rörelse- och orienteringsförmåga som är enkla att åtgärda skall vara åtgärdade
före år 2000 i befintliga publika lokaler och på befintliga allmänna platser.
Regeringen tog dock inte i den nämnda propositionen ställning till
utredningsförslaget.
Boverket har därefter på regeringens uppdrag närmare analyserat konse-
kvenserna av utredningens förslag vad gäller insatser för att förbättra
tillgängligheten på allmänna platser och i befintliga publika lokaler
(rapporten Tillgängligheten i den offentliga miljön, 1996:8). Av rapporten
framgår att genomförandet av Plan- och byggutredningens förslag skulle innebära
betydande kostnader framför allt för kommunerna. Boverket föreslog bl.a. att
det bör göras en inventering av de hinder för framkomlighet som finns i publika
lokaler och på allmänna platser. Därefter bör en kartläggning av de åtgärder
som skulle behövas för att få dessa platser tillgängliga och användbara för
funktionshindrade personer göras.
Den bostadspolitiska utredningen har anfört (SOU 1996:156) att kunskaperna om
tillgänglighetsfrågorna hos beslutsfattare, arkitekter, byggherrar m.fl. är
otillräckliga. Utredningen föreslår satsningar för att öka kunskaperna och
informationen.
I 5 § socialtjänstlagen fastställs att socialnämnden bl.a. har till uppgift
att medverka i samhällsplaneringen och att i samarbete med andra samhällsorgan,
organisationer, föreningar och enskilda främja goda miljöer i kommunen.
Regeringen har i sin skrivelse 1996/97:120 behandlat handikappolitiken. I
skrivelsen sägs att regeringen har för avsikt att uppdra åt Boverket att
samordna arbetet med att utforma ett program för generellt ökad tillgänglighet.
Arbetet föreslås utformas som ett treårigt pilotprojekt där kommuner inbjuds
att medverka. Arbetet med programmet skall ske i samråd med Handikapp-
institutet, handikapporganisationer och andra berörda. Goda exempel på hur det
kostnadseffektivt går att förbättra tillgängligheten bör redovisas. En del av
tillgänglighetsprogrammet bör även inriktas på att hitta former för en
integrerad anpassning av trafiksystem och bebyggelse. Syftet bör var att få
till stånd ett fungerande nätverk i kommunerna där varje del av resandet som en
person med funktionshinder gör är anpassad. Detta kräver ett väl utvecklat
samarbete mellan olika myndigheter och berörda.
Vidare understryks i skrivelsen att insatser bör göras för att öka
informationen till handikapporganisationernas medlemmar, kommuner,
byggbranschen, arkitekter och andra som arbetar med plan- och byggfrågor om
vilka brister som finns och hur dessa skall kunna undvikas och avhjälpas.
Regeringen redovisar därutöver planer att avsätta medel ur Allmänna arvsfonden
för handikapporganisationernas medverkan.
Regeringen konstaterade att socialtjänsten tydligt har förändrats i den
riktning som varit avsedd men att det har varit svårt att leva upp till
ambitionen att socialtjänsten i avgörande moment skulle kunna påverka
samhällsplaneringen.
I anledning av regeringsskrivelsen har socialutskottet hösten 1997 uttalat
att ytterligare insatser behövs för att förbättra tillgängligheten i
vardagsmiljön för personer med funktionshinder. Utskottet konstaterade att
Boverkets rapport dock visar att en lagstiftning med krav på att enklare hinder
skall åtgärdas före år 2005 skulle innebära betydande kostnader för den
kommunala sektorn. Andra vägar måste nu sökas för att påskynda utvecklingen i
kommunerna att öka tillgängligheten. Ett utvecklingsarbete där kommuner inbjuds
att delta och utforma program i samarbete med handikapporganisationerna på
orten, berörda myndigheter och andra intressenter kan ge ny kunskap. Goda
exempel måste spridas om hur man på ett kostnadseffektivt sätt kan förbättra
tillgängligheten i den offentliga miljön och i publika lokaler m.m. Även
insatser för att öka informationen till handikapporganisationernas medlemmar,
kommuner, byggnadsbranschen, arkitekter och andra som arbetar med plan- och
byggfrågor om vilka brister i tillgängligheten som finns och hur dessa kan
undvikas och avhjälpas är enligt socialutskottet värdefulla. Socialutskottet
underströk också att kommunala tillgänglighetsprogram bör upprättas och ingå i
varje kommuns översiktsplan. Lokala åtgärdsprogram är utöver lagstiftningen den
effektivaste metoden att komma vidare för att undanröja många praktiska och
fysiska hinder. Skulle dessa åtgärder inte visa sig tillräckliga var
socialutskottet inte främmande för att överväga lagstiftning på området (bet.
1997/98:SoU6, rskr. 1997/98:7).
Även enligt utskottets mening torde en aktiv medverkan från
handikapporganisationerna vara en förutsättning för att de tillgänglighetskrav
som ställs verkligen blir uppfyllda. De ovan redovisade ändringarna i plan- och
bygglagen ger också klart uttryck för detta. Ändringarna innebär dessutom att
tillgänglighetsfrågorna ges en ökad tyngd i kommunernas planarbete. Utskottet
finner skäl att ställa sig bakom de uttalanden socialutskottet tidigare gjort
under detta riksmöte. Mot den bakgrunden avstyrker utskottet nu motion
1997/98:So411 (c) yrkande 1 om de funktionshindrades deltagande i planeringen.
Barn- och ungdomsaspekter
Genom motion 1997/98:Bo231 (v) yrkande 8 tas barnens rätt till goda
boendemiljöer upp. Motionärerna nämner Norge som ett föregångsland. Där anges i
de rikspolitiska linjerna att kommunerna skall lägga upp planeringsarbetet så
att barns och ungdomars synpunkter kommer fram. En följd av detta är att staten
ålagt kommunerna att utse en ansvarig tjänsteman som skall ta till vara barnens
intressen. Enligt motionärerna bör Sverige ta efter Norge i dessa avseenden.
Motionärerna tar också upp frågor om barnsäkerhet. Förslag förs fram om att
lagstiftningen bör ses över och att denna översyn bör omfatta dels vilka krav
som skall gälla vid ny- och ombyggnader, dels vilka krav som skall ställas på
de fastigheter som i dag inte omfattas av de säkerhetskrav som omfattas av de
nybyggnads- och ombyggnadsbestämmelser som infördes 1973 respektive 1976.
Förslaget lämnas mot bakgrund av att stora delar av fastighetsbeståndet, bl.a.
miljonprogramsområdena, inte omfattas av de nämnda bestämmelserna.
Barnsäkerhet behandlades av utskottet senast i betänkande 1996/97: BoU12,
bl.a. i anledning av en motion som gällde bristerna i hus byggda före 1973.
Behandlingen resulterade i ett tillkännagivande som omfattade att frågan om
barnsäkerhet i byggnader bör ges fortsatt hög prioritet och att särskild vikt
bör läggas på informationsinsatser. För att dessa insatser skall få största
möjliga genomslagskraft borde en större samordning ske mellan myndigheter,
organisationer och företag som har ett särskilt ansvar eller intresse för
barnsäkerhet. Riksdagens ställningstagande skedde mot bakgrund av att Boverket
1996 givit ut en handbok i barnsäkerhetsfrågor. Barnkommittén som utrett olika
frågeställningar som berör barnen med utgångspunkt i FN:s konvention om barnets
rättigheter har, när den behandlat barnens rätt till meningsfull fritid och
lek, ansett att regeringen bör överväga att ändra reglerna så att även
byggnader som har tillkommit före 1973 omfattas av den strängare lagstiftningen
på barnsäkerhetsområdet (SOU 1997:116). Kommitténs betänkande är föremål för
beredning inom Regeringskansliet. Barnsäkerhetsfrågor i byggandet har tagits
upp av Barnombudsmannen i olika sammanhang. Ombudsmannen har vid flera
tillfällen påtalat behovet av att äldre bostäder skall omfattas av de
barnsäkerhetskrav som gällt sedan 1973.
Utskottet har tidigare uttalat att det är mycket angeläget att barns
intressen beaktas och att kommunernas ansvar är mycket stort. Detta förtjänar
att upprepas. Enligt utskottets mening bör barnens intressen på ett naturligt
sätt kunna tillgodoses genom den politiska processen. Det finns inte anledning
att på särskilt sätt formalisera den av motionären väckta inflytandefrågan.
Utskottet utgår från att regeringen fortlöpande uppmärksammar frågeställningen.
På anförda skäl avstyrker utskottet motion 1997/98:Bo231 (v) yrkande 8 i
motsvarande del om barns och ungdomars intressen vid planeringen.
Frågorna om barnsäkerhet är föremål för kontinuerlig uppmärksamhet i
Regeringskansliet och Boverket, och det finns anledning att anta att de utan
något nytt särskilt tillkännagivande kommer att bli det också i framtiden.
Föräldrarnas ansvar inom detta område måste få stöd förutom av regelsystemet
också genom saklig och aktiverande information. Sådana informationsinsatser
görs. Boverket bereder nu vissa regelförändringar i dess byggregler som gäller
ny- och ombyggnad. Utskottet avstyrker motion 1997/98:Bo231 (v) yrkande 8 i
motsvarande del om barnsäkerhet.
Rätten att överklaga detaljplan
Beslut att anta, ändra eller upphäva en detaljplan får endast överklagas av den
som senast under utställningstiden skriftligen har framfört synpunkter som inte
blivit tillgodosedda (13 kap. 5 § PBL). Det har inte i lagtexten angivits vilka
som får överklaga. Kretsen som är berättigad att överklaga en detaljplan kan
anges utgöras av sakägare. Det är i första hand fråga om fastighetsägare och
innehavare av annan särskild rätt till fast egendom än bostadsrätt och
hyresrätt. Bostadsrättshavare, hyresgäster och hyresgästorganisationer har
emellertid samma ställning i förfarandet som sakägare. Lagrådet ansåg vid sin
behandling av förslaget till PBL att bestämmelserna om förfarandet ger god
vägledning för att avgöra den krets som har rätt att överklaga. Lagrådet
åsyftade närmast bestämmelsen i 5 kap. 30 § PBL som bl.a. reglerar vilka som
skall erhålla beslut med besvärshänvisning. I paragrafen nämns sakägare,
bostadsrättshavare, hyresgäster och boende samt hyresgästorganisation.
Regeringsrätten har uttalat (RÅ 1991 ref. 80) att de överklaganderegler som
framgår av 13 kap. 5 § jämförd med 5 kap. 30 § PBL begränsar den allmänna
besvärsrätten enligt förvaltningslagen. Det antogs att denna särskilda
reglering dessutom skall ses som en fullständig avgränsning av kretsen av
besvärsberättigade. Domstolen hänvisade till PBL:s förarbeten. En grundläggande
tanke fann domstolen vara att det inte skulle stå i god överensstämmelse med
förvaltningsrättslig praxis att i överinstans skära av möjligheter till
sakprövning av omständigheter som fått sakprövas i första instans.
Regeringsrätten fann därför att lagstiftningens innebörd är att den som enligt
5 kap. 30 § PBL har fått underrättelse om beslut att anta en detaljplan med
besvärshänvisning också har rätt att överklaga med stöd av 13 kap. 5 § PBL.
I motion 1997/98:Bo505 (s) föreslås att en utvärdering skall göras vad gäller
avgränsningen av den krets som är berättigad att överklaga detaljplan.
Motionären önskar få belyst frågan om det är möjligt att inte ha någon
begränsning av den överklaganderätt som nu råder samt om i vart fall inte
hembygdsföreningar borde ha sådan rätt. Det senare med hänsyn till att det
främst på landsbygden vanligen inte finns någon hyresgästorganisation som kan
ta till vara de boendes intressen.
Utskottet finner inte tillräckliga skäl för att nu ta initiativ till en
översyn av de bestämmelser som reglerar rätten att överklaga en detaljplan.
Utskottet avstyrker därmed motion 1997/98:Bo505 (s) om en översyn av reglerna
om rätten att överklaga en detaljplan.
Handelsetableringar
Riksdagen beslutade hösten 1995 på förslag av bostadsutskottet (bet.
1995/96:BoU1, rskr. 1995/96:30) att som sin mening ge regeringen till känna vad
utskottet anfört om möjligheten att i detaljplan reglera handelsändamålet i
huvudsak enligt vad som gällt före den 1 april 1992. Genom proposition
1996/97:34 lades det av riksdagen efterfrågade förslaget fram. Riksdagen antog
propositionens förslag (bet. 1996/97:BoU6, rskr. 1996/97:77). Lag-ändringen
trädde i kraft den 1 januari 1997.
Avsikten med regeringsförslaget var att ge kommunerna i allt väsentligt samma
möjligheter som de tidigare hade haft att i detaljplaner precisera
handelsändamålet. Det innebär att kommunerna i detaljplan numera åter närmare
kan reglera handelsändamålet genom att särskilja partihandel och detaljhandel
och genom att inom ändamålet detaljhandel särskilja handel med skrymmande varor
och handel med livsmedel. Precisering av handelsändamålet får dock ske endast
om det finns skäl av betydande vikt.
I propositionen anfördes att de skäl som motiverade de bestämmelser som
gällde före lagändringen 1992 fortfarande äger giltighet. Dessa var bl.a. att
göra det möjligt att åstadkomma en för konsumenterna lämplig butiksstruktur.
Andra skäl utgjordes av hänsynen till omgivningen samt kvartersmarkens och
bebyggelsens lämpliga utformning i det aktuella fallet. Beträffande handel med
skrymmande varor hänvisades till behovet av stora parkeringsplatser och till
att man genom att särskilja sådan form av handel kan åstadkomma en lämplig
lokalisering och miljö för handeln. Som skäl för möjligheten att begränsa eller
helt förbjuda livsmedelshandel nämndes kravet på en lämplig samhällsutveckling,
som exempel togs stormarknader och bensinstationer.
I fyra motioner lämnas förslag som innebär en återgång till de bestämmelser
som gällde före den senaste lagändringen, dvs. den som trädde i kraft den 1
januari 1997. Det gäller förslagen i m-motionerna 1997/98:Bo202 yrkande 10,
1997/98:Bo503 och 1997/98:N271 yrkande 8 samt fp-motionen 1997/98:N309 yrkande
3. I motion 1997/98:Bo525 (c) yrkandena 1 och 2 lämnas förslag som gäller
stormarknadsetableringar. I motionen anförs att den senaste förändringen av PBL
vad gäller detaljhandelsändamålet är bra men inte helt löser problemet med nya
externa etableringar av stormarknader. Enligt motionären bör PBL ändras så att
NRL och dess intentioner ger ett starkare skydd mot stormarknadsetableringar.
Motionären efterlyser också en utredning om samhällets kostnader för externa
stormarknadsetableringar.
Som motiv för förslagen i m- och fp-motionerna anförs att den nuvarande
regleringen drabbar konsumenterna i form av högre priser i de kommuner där man
väljer att stoppa vissa etableringar. De nya reglerna ger förutom en försämrad
konkurrens också utrymme för godtycke och skönsmässiga bedömningar.
Riksdagens senaste beslut ligger praktiskt taget helt i linje med riksdagens
begäran år 1995. De i motionerna framförda farhågorna bl.a. om att den
nuvarande regleringen skulle innebära sådana begränsningar i en effektiv
konkurrens inom handeln att den bör förändras kan utskottet inte dela. Vad i
lagmotiven anförts om att ?skäl av betydande vikt? skall vara för handen för
att en precisering av handelsändamålet skall medges innebär enligt utskottets
mening att vad som förs fram i motionerna inte kan anses väga särskilt tungt. I
propositionen nämndes som exempel på sådana skäl att övergripande miljömål kan
uppnås genom en närmare reglering av handelsändamålet i det enskilda fallet.
Utskottet vill erinra om att man i tidigare förarbeten till PBL i nu behandlat
avseende inte särskilt nämnde hänsynen till miljön. I 1996/97 års proposition
anfördes emellertid att i kravet på lämplig samhällsutveckling får anses ingå
sådana hänsyn. Där underströks särskilt betydelsen av att handeln lokaliseras
så att den tätare vägtrafiken begränsas och utvecklingen av en god och
långsiktigt hållbar livsmiljö främjas. Utskottet avstyrker med hänvisning till
det nu anförda m-motionerna 1997/98:Bo202 yrkande 10, 1997/98:Bo503 och
1997/98:N271 yrkande 8 samt fp-motionen 1997/98: N309 yrkande 3 om
handelsändamålet i detaljplan m.m.
Slutligen återstår i detta avsnitt att behandla c-motionen om stormarknads-
etableringar. Vad först gäller förslaget om en bättre anpassning av PBL till
NRL vill utskottet erinra om att i 1 kap. 2 § NRL anges att bestämmelserna i 2
och 3 kap. NRL skall tillämpas enligt vad som är föreskrivet i PBL. Genom
möjligheterna till reglering av handelsändamålet i detaljplan är den anpassning
av PBL till NRL avseende stormarknadsetableringar som motionären efterlyst
förverkligad.
Vad därefter gäller frågan om en utredning av de samhälleliga merkostnaderna
för stormarknadsetableringar m.m. vill utskottet uppmärksamma att två
forskningsprojekt med viss anknytning till denna fråga under senare år
genomförts vid både Chalmers och Lunds tekniska högskolor. Projekten
redovisades i Plan- och byggutredningens betänkande (SOU 1996:52) som legat
till grund för den nuvarande regleringen av handelsändamålet i PBL. Det kan på
goda grunder antas att de analyserats inför utredningens förslag till ändring i
PBL om precisering av handelsändamålet i detaljplan. Utskottet finner inte
tillräcklig anledning att nu föreslå att ytterligare utredningsarbete i frågan
initieras.
Med det anförda avstyrker utskottet motion 1997/98:Bo525 (c) yrkandena 1 och
2 om vissa utredningsinsatser m.m. avseende stormarknadsetableringar.
Arkitektoniska och kulturella värden
I motion 1997/98:Kr270 (mp) yrkande 42 föreslås ett tillägg till PBL som
innebär att kommunerna skall kunna stoppa planer för hus som inte är vackra
nog. I motion 1997/98:Bo539 (c) yrkandena 4 och 8, det sistnämnda yrkandet i
motsvarande del, tas olika frågor upp om arkitektur och formgivning. Det gäller
bl.a. förbättringar av stadsmiljöns gestaltning och mångfald, det ansvar som
alla som deltar i planeringsprocessen har, Stadsmiljörådets ansvar och en
tydligare koppling av dess verksamhet till människors hälsa och välbefinnande
samt medborgarnas och olika yrkeskategoriers deltagande i planeringsarbetet. I
motion 1997/98:Bo218 (kd) yrkande 2 efterlyses åtgärder för att värdefulla
kulturmiljöer skall bevaras för eftervärlden. De arkitektoniska värdena vid om-
och nybyggnad måste enligt motionärerna stimuleras och ingå i en levande miljö
liksom konstnärlig utsmyckning bör göra det, vilket kan leda till minskad
förstörelse, klotter och vandalisering.
Frågor om arkitektur och formgivning togs upp i den kulturpolitiska
propositionen hösten 1996 (prop. 1996/97:3). Regeringen redovisade i detta
sammanhang bl.a. sin avsikt att utarbeta ett handlingsprogram för statens
insatser på detta område. En arbetsgrupp med uppgift att ta fram ett förslag
till handlingsprogram tillsattes senare under hösten. Gruppens förslag har
presenterats och remissbehandlas nu. Boverket har tidigare fått regeringens
uppdrag att granska bygglagstiftningens inverkan på den arkitektoniska
utformningen. Uppdraget redovisades till regeringen i februari förra året och
har bearbetats av den nyss nämnda gruppen. Gruppen anser i likhet med Boverket
att det av PBL bör framgå att samhället fäster stor vikt vid skönhetsmässiga
och estetiska värden vid tillämpning av lagen. Arbetsgruppen anser att den
nuvarande lagtexten bör förstärkas för att åstadkomma bestämmelser som
säkerställer att kulturhistoriska och estetiska värden i befintliga miljöer
stärks och breddas. Förslag till sådana lagändringar har lämnats av gruppen.
Behovet av att hävda den estetiska kvaliteten i byggandet har även tagits upp
av den bostadspolitiska utredningen (SOU 1996:156) vars förslag för närvarande
bereds inom Regeringskansliet. Utredningen diskuterade bl.a. behovet av
kommunala arkitekturprogram och konstnärlig utsmyckning av byggnader.
Med hänvisning till den pågående beredningen av olika frågor om arkitektur
och därmed sammanhängande frågeställningar avstyrker utskottet motionerna
1997/98:Kr270 (mp) yrkande 42, 1997/98:Bo539 (c) yrkandena 4 och 8, det
sistnämnda yrkandet i motsvarande del, och 1997/98:Bo218 (kd) yrkande 2 om
arkitektur- och kulturvärden.
Telekommunikationsmaster m.m.
I motion 1997/98:Bo533 (m) yrkande 1 i motsvarande del lämnas förslag om att
kommuner och länsstyrelser vad gäller telekommunikationsmaster till sina
översiktsplaner skall foga klarare riktlinjer för utbyggnadsmöjligheterna som
vägledning för markägare, allmänhet och sökande. I motionens yrkande 3 i
motsvarande del föreslås regelförändringar som innebär att samrådsförfarandet
fullgörs på ett korrekt och adekvat sätt jämte att fastighetsägare inom ett
tillräckligt stort område betraktas som sakägare liksom att framförda
synpunkter beaktas. I motion 1997/98:Bo520 (c) föreslås att kommunerna genom
sina beslut om bygglov för uppförande av radiomaster bör ha möjlighet att
påverka operatörerna till att täcka ett helt område och att se till att det
inte blir onödigt många master genom att olika operatörer använder samma mast
varigenom landskapsbilden inte i onödan störs. Ett samordnande av resurserna
anses ge möjligheter till en utbyggnad som täcker hela landet. I motion
1997/98:Bo533 (m) yrkande 2 anförs i motsvarande del att riksdagen bör begära
förslag hos regeringen om hur telekommunikationsmaster i större utsträckning
kan omfattas av MKB.
Bygglov krävs för att uppföra radio- eller telemaster eller torn.
Detaljplanekravet omfattar även sådana master och torn (8 kap. 2 § och 5 kap.1
§ PBL). Undantag från dessa krav finns. Detaljplan kräver program, om det inte
är onödigt, och en miljökonsekvensbeskrivning skall göras, om anläggningen
innebär betydande påverkan på miljön, hälsan eller hushållningen med
naturresurser (5 kap. 18 § PBL). Någon detaljplan behövs inte om det finns
tillräckliga områdesbestämmelser. Det föreligger inte någon obligatorisk
tillstånds- eller anmälningsplikt för telekommunikationsmaster enligt
miljöskyddslagen. Enligt vad utskottet erfarit finns ett visst samarbete mellan
operatörerna om ett gemensamt utnyttjande av masterna. Samarbetet motiveras av
ekonomiska skäl men vissa tekniska hinder finns.
Plan- och byggutredningen (SOU 1996:168) har föreslagit att vissa generella
möjligheter till undantag från detaljplanekravet skall tas bort (5 kap. 1 §
första stycket 2). Av detta skulle följa att detaljplan eller
områdesbestämmelser kommer att erfordras i större utsträckning än i dag vilket
kommer att skapa bättre förutsättningar för en mer genomtänkt planering. Plan-
och byggutredningens förslag är föremål för beredning inom Regeringskansliet.
Med hänvisning till det pågående beredningsarbetet av dessa lagförslag anser
utskottet att det inte finns skäl för riksdagen att nu ta initiativ till
regelförändringar vad gäller de i m-motionens yrkandena 1 och 3 samt c-motionen
berörda frågorna.
Gällande regler för när MKB skall upprättas vid etablering av vindkraftverk
och byggnader med betydande miljöpåverkan ger vid handen att lagstiftningen
redan i dag i viss utsträckning ställer sådana krav som motionärerna
efterlyser. Skärpta krav på MKB och miljökonsekvensbedömningar finns dessutom i
det förslag till miljöbalk som för närvarande behandlas av riksdagen. Ett
tillkännagivande enligt förslaget i m-motionens yrkande 2 om krav på MKB i
större utsträckning kan inte anses tjäna något reellt syfte.
Utskottet avstyrker således motionerna 1997/98:Bo533 (m) i motsvarande del
och 1997/98:Bo520 (c) om telekommunikationsmaster.
Buller
Ökad vikt bör läggas vid att bevara hittills tysta områden och miljöer enligt
motion 1997/98:Jo783 (fp) yrkande 5. Motionsförslaget tar främst sikte på
trafikbuller. Enligt motionen blir det alltmer ont om områden som är tysta. Det
är därför viktigt att slå vakt om kvarvarande tysta områden, icke minst i
tätorternas närhet.
Enligt utskottets mening är en viktig uppgift för den kommunala planeringen
att uppmärksamma frågor om buller. Buller är ett tilltagande problem i vårt
samhälle. Vägtrafiken är i Sverige den bullerkälla som berör flest människor. I
dag bor huvuddelen av befolkningen i tätorter, och att där finna bullerfria,
tysta miljöer har blivit allt svårare. Vikten av att motverka buller kan inte
nog betonas. Genom den fysiska planeringen har kommunerna möjlighet att bevara
hittills tysta områden och i övrigt minimera konsekvenserna av nödvändiga
ljudstörningar. I detaljplan kan, om särskilda skäl finns, meddelas
bestämmelser om högsta tillåtna värden för störningar genom bl.a. buller (5
kap. 7 § första stycket 11 PBL). Utskottet vill i detta sammanhang erinra om
den uppmärksamhet regeringen givit frågorna om buller genom förslaget till
miljöbalk enligt vilken regeringen skall pröva trafikanläggningar med stor
miljöpåverkan. Utskottet anser mot den givna bakgrunden att tillräckliga skäl
nu saknas för någon åtgärd av riksdagen i den av motionären väckta frågan.
Utskottet avstyrker därför motion 1997/98:Jo783 (fp) yrkande 5 om tysta
områden.
Grönområden
I motion 1997/98:Bo539 (c) yrkande 9 föreslås möjligheter att ge grönområdena i
städerna förstärkt lagskydd. Grönområdena har ofta setts som mark som blivit
över, mark som senare kan tas i anspråk för exploatering. De skyddsinstrument
som kan komma i fråga, naturreservat och nationalstadsparker, ger inte det
övergripande skydd som krävs för grönområden i städerna. Djur- och växtliv är
mycket sårbart i stadsmiljöer och det är därför av stor vikt att skydda
grönområden och grönytor för biologisk mångfald i den bebyggda miljön.
Biologisk mångfald har sedan Riokonferensen 1992 blivit ett centralt
hushållningsbegrepp som också bör omfatta tätorterna. Grönområden utgör enligt
utskottet en förutsättning för att den biologiska mångfalden skall kunna
bevaras i och i anslutning till tätorterna. I tätorterna är den biologiska
mångfalden en indikator för en väl fungerande grönstruktur. När man tar
ställning till naturvårdsinsatser i tätorter och deras omgivning måste det i
första hand ske utifrån människans villkor och hennes behov av en god
livsmiljö. I en glidande skala från vildmark till stenstad ökar graden av
mänsklig påverkan på biotoperna. Grönområdena har en dubbel roll, de både
påverkas av och påverkar förhållandena där de finns. De måste värnas.
De tidigare berörda förändringarna av PBL som trädde i kraft 1996 innebär
krav på att bebyggelsemiljön inom områden med samlad bebyggelse skall utformas
med hänsyn till behovet av parker och andra grönområden. Dessutom innebär
lagändringarna att skyddsbestämmelser kan tas in i detaljplan eller
områdesbestämmelser för tomter och allmänna platser som är särskilt värdefulla
från bl.a. miljömässig synpunkt (2 kap. 4 §, 5 kap. 7 och 16 §§ PBL). Utskottet
delar inte uppfattningen att det krävs ett ytterligare förstärkt lagskydd av
grönområden. Motion 1997/98:Bo539 (c) yrkande 9 avstyrks därför.
Kvalitetsansvarig
Kvalitetsansvarig skall enligt PBL utses av byggherren då mer omfattande
byggåtgärder som kräver bygganmälan genomförs eller då rivningsplan krävs. Den
kvalitetsansvarige skall se till att kontroller utförs och kontrollplaner följs
och dessutom närvara vid byggsamråd, besiktningar och andra kontroller. Regler
om kvalitetsansvarig återfinns i 9 kap. PBL.
Benämningen kvalitetsansvarig bör enligt motion 1997/98:Bo527 (v) yrkande 3
ändras till kontrollansvarig eftersom den kvalitetsansvarige endast ansvarar
för att kontrollplan upprättas och följs, inte för vad som står i den.
Vid införandet av reglerna om kvalitetsansvarig togs frågan om benämningen
upp av regeringen (prop. 1993/94:178, bet. 1993/94:BoU18, rskr. 1993/94:372). I
vissa remissvar hade nämligen kritik förts fram mot benämningen som
vilseledande. Varken regering eller riksdag tog fasta på kritiken. Regeringen
anförde därvid att en kvalitetsansvarig har flera uppgifter och att en duglig
kvalitetsansvarig i praktiken kan få mycket stor betydelse när det gäller att
uppnå en hög kvalitet i byggandet.
Benämningen kvalitetsansvarig i PBL kan enligt utskottet uppfattas som något
missvisande. Då begreppet sedan flera år är inarbetat med nästan 4 000 personer
certifierade kan det antas att en ändring nu skulle leda till missför-stånd och
oklarheter. Boverket har intagit en liknande ståndpunkt (rapport 1997:9,
Utvärdering av ändringar i byggregleringen). Utskottet anser med hänsyn till
det anförda att några vidare överväganden om att ändra benämningen inte bör
göras. Motion 1997/98:Bo527 (v) yrkande 3 om benämningen kvalitetsansvarig
avstyrks.
Byggnadsnämndens anmälningsplikt
När det gäller byggande skall byggnadsnämnden enligt 10 kap. PBL ta upp frågan
om påföljd så snart det finns anledning att anta att en överträdelse av
bestämmelserna i PBL eller föreskrift eller beslut med stöd av lagens
bestämmelser skett (1 § ). Vid överträdelser av reglerna om lovplikt skall
byggnadsavgift och särskild avgift tas ut (4 - 6 §§). Under vissa
förutsättningar skall tilläggsavgift tas ut (7 § första och andra styckena).
Den är till storleken angiven i lagen (7 § tredje stycket). Tilläggsavgiften
kan dock bestämmas till ett lägre belopp eller helt efterges, om föreläggande
om rättelse har meddelats, om rättelse har skett genom handräckning eller på
annat sätt eller om det annars finns särskilda skäl (7 § fjärde stycket).
Byggnadsnämnden beslutar om byggnadsavgift och särskild avgift, frågor om
tilläggsavgift prövas av allmän förvaltningsdomstol på talan av byggnadsnämnden
(8 §). Byggnadsavgifter och särskilda avgifter tillfaller kommunen,
tilläggsavgifter tillfaller staten (26 §).
Fram till den 1 juli 1994 gällde att byggnadsnämnden när förutsättningarna
för tilläggsavgift var uppfyllda skulle anmäla detta till åklagare, vilken
skulle föra det allmännas talan vid allmän domstol (8 § i dess ursprungliga
lydelse). Lagändringen år 1994 var föranledd av att brottmålsförfarandet skulle
bli mer effektivt. Åklagarna skulle befrias från sådana uppgifter som inte hade
anknytning till ett brottmålsförfarande och på så sätt skulle resurser frigöras
för brottsbekämpningen (prop. 1994/95:23, bet. 1994/95:JuU2, rskr. 1994/95:40).
De bestämmelser i PBL som då upphävdes innehöll en särskild regel som uttryckte
att byggnadsnämndens anmälningsplikt var obligatorisk i de fall
förutsättningarna att ta ut tilläggsavgift enligt 7 § första och andra styckena
förelåg (8 § andra stycket i dess ursprungliga lydelse). Den innebar att
byggnadsnämnden inte ägde att underlåta att göra en anmälan till åklagaren även
om förutsättningar för eftergift förelåg. Regeln hade införts på förslag av
Lagrådet i syfte att undvika tillämpningssvårigheter och innebar inte någon
förändring av den då gällande ordningen (prop. 1985/86:1 bil. s. 311). Lagrådet
delade därvid regeringens bedömning att det inte fanns anledning att ändra
denna ordning. Den ansågs vara en naturlig följd av att tilläggsavgift skulle
prövas inte av byggnadsnämnden utan av allmän domstol. En politiskt sammansatt
nämnd hade nämligen tidigare inte ansetts (prop. 1975/76:164 s. 278 f.) få
efter skönsmässig bedömning ålägga enskilda betydande avgifter. Lagrådet ansåg
att det då inte heller bör ankomma på byggnadsnämnden att ta ställning till om
skäl för eftergift föreligger.
I motion 1997/98:Bo524 (m) föreslås att byggnadsnämndens obligatoriska
anmälningsplikt borde tas bort. Att byggnadsnämnden utöver att ta ut
byggnadsavgift har en anmälningsplikt även i de fall bygglov har kunnat
beviljas i efterhand är enligt motionen stötande.
Med anledning av motionen har utskottet uppmärksammat frågan om
byggnadsnämnden har en sådan ovillkorlig plikt som motionären utgår ifrån. Det
torde vara så att lagstiftaren vid 1994 års ändringar i PBL inte hade någon
avsikt att förändra byggnadsnämndens anmälningsplikt. Emellertid kom den
bestämmelse i PBL som tydliggjorde anmälningspliktens omfattning att tas bort.
I propositionen om lagändringarna angavs att dessa innebär att det anförtros
byggnadsnämnden att självständigt pröva om talan om tilläggsavgift skall föras
(prop. 1994/95:23 s. 125). Med hänsyn till dessa omständigheter anser utskottet
att det finns risk för missuppfattningar om vad gällande lag innebär. Lagens
ståndpunkt bör därför klargöras. Enligt utskottets mening finns dock skäl att
före denna fråga överväga om en obligatorisk anmälningsplikt är motiverad.
Visserligen har Lagrådet tidigare ansett att det inte bör ankomma på
byggnadsnämnden att pröva om skäl för eftergift föreligger. Enligt utskottets
mening torde det ändå vara av värde att få frågan övervägd. Det framstår
nämligen från vissa utgångspunkter som en onödig omgång att nämnden vid
länsrätten skall påyrka tilläggsavgift med det belopp som 7 § tredje stycket
anger trots att den anser att hela eller delar av detta belopp skall efterges.
Sådan godtagbar grund för eftergift kan som motionären nämner vara att den
byggnadsavgift som påförts den enskilde framstår som tillräckligt ingripande.
Om inte övervägande skäl talar emot, bör i lagen införas en rätt för
byggnadsnämnden att bestämma sin talan så att den har möjlighet att själv
avgöra om tilläggsavgift helt eller delvis skall efterges. Byggnadsnämndens
frihet i detta avseende bör inte påverka länsrättens möjligheter att besluta om
eftergift. De av utskottet efterlysta övervägandena bör inte avse att ge
nämnden möjligheter att själv ålägga den enskilde några förpliktelser.
Utskottet anser det vidare lämpligt att det i detta sammanhang även övervägs om
inte också tilläggsavgifterna bör tillfalla kommunen. Regeringen bör på
lämpligt sätt göra en översyn av plan- och bygglagens reglering av de nämnda
frågorna och för riksdagen redovisa de överväganden och lagförslag denna
översyn ger anledning till.
Vad utskottet ovan anfört med anledning av motion 1997/98:Bo524 (m) om
tilläggsavgift bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Kriminella mc-gäng
I motion 1997/98:Ju910 (c) yrkande 10 föreslås en översyn av PBL:s
bygglovsregler i syfte att göra det möjligt att stoppa de kriminella mc-gängens
verksamhet som betecknas som en typ av miljöfarlig verksamhet.
Utskottet behandlade en liknande motion förra året i ett yttrande till
justitieutskottet (1996/97:BoU5y). Utskottet ansåg att ett konsekvent
utnyttjande av PBL:s möjligheter att förhindra olämplig användning av byggnader
eller etableringar av oönskad verksamhet bör kunna utgöra ett av flera
verksamma medel för att komma till rätta med de aktualiserade problemen.
Däremot var utskottet tveksamt till möjligheterna av att i PBL ta in
bestämmelser som i huvudsak är inriktade på att förhindra sådan brottslig
verksamhet som behandlas i motionen. Justitieutskottet (bet. 1996/97:Ju7)
konstaterade bl.a. i anledning av bostadsutskottets yttrande att en rad
åtgärder vidtagits för att möta den s.k. mc-relaterade brottsligheten och
utgick från att erforderliga lagstiftningsåtgärder skulle vidtas. Utskottet
förutsatte att berörda myndigheter tillämpar relevant lagstiftning.
Inom Regeringskansliet övervägs olika frågor som kan ha betydelse för
problematiken med kriminella mc-gäng, bl.a. avser regeringen att inom kort
tillsätta en utredning som gäller aktivt deltagande i organisationer som
bedriver brottslig verksamhet. Regeringen har tagit upp problematiken i en
skrivelse till riksdagen om åtgärder mot organiserad och gränsöverskridande
brottslighet (1996/97:171). Skrivelsen är ännu inte behandlad av riksdagen.
Med hänvisning till vad utskottet tidigare uttalat i frågorna om
möjligheterna att utnyttja plan- och bygglagreglerna i kampen mot den
organiserade brottsligheten samt den utredningsinsats som nu förbereds
avstyrker utskottet motion 1997/98:Ju910 (c) yrkande 10 om kriminella mc-gäng.
Glesbebyggelserätten
I motion 1997/98:Jo218 (m) yrkande 11 föreslås att glesbebyggelserätten skall
återinföras i syfte att underlätta bosättning och boende på landsbygden.
Därigenom skall endast starka skäl kunna hindra bebyggelse på landet. De
utökade möjligheterna till bebyggelse bör även omfatta strandnära områden.
Plan- och byggutredningen har lämnat förslag om att bygglovsplikten skall
kunna varieras mer än i dag (SOU 1993:94). Direkt enligt lag skall tillstånd
krävas bara i viss grundläggande omfattning. Krav på tillstånd utöver detta
skall beslutas av kommunerna i översiktsplan. I viss utsträckning skall finnas
en skyldighet för kommunerna att besluta om krav på tillstånd för att
tillgodose grannars liksom det allmännas intressen. Regeringen har ännu inte
tagit ställning till Plan- och byggutredningens förslag.
Utskottet delar motionärernas uppfattning om att lagregler och andra
bestämmelser bör utformas så att de inte hindrar byggande och boende på landet.
Däremot delar inte utskottet uppfattningen i motionen att dagens regelsystem är
så utformat att det skulle förhindra tillkomsten av ny bebyggelse. Det är
tvärtom så att olika åtgärder har vidtagits för att underlätta ett sådant
byggande och boende bl.a. genom ändringar i fastighetsbildningslagen samt i
plan- och bygglagstiftningen. Utskottet vill i detta sammanhang framhålla de
möjligheter som PBL ger att utan bygglov göra om- och tillbyggnader utanför
samlad bebyggelse. Det finns enligt utskottets mening redan i dag en betydande
frihet för dem som bor utanför tätorterna när det gäller att utforma sin bostad
och sitt boende. Utskottet är således inte berett att ställa sig bakom de
relativt långtgående förändringar som motionärerna föreslår. Även vid byggande
på landsbygden finns det i vissa situationer ett behov av att kunna väga den
enskildes intresse av att genomföra en byggnadsåtgärd mot de allmänna intressen
som kan göra sig gällande. Det är dessutom inte ovanligt att grannintressen
behöver vägas in också vid byggande utanför tätorterna. Den samlade avvägningen
mellan mot varandra stående intressen bör enligt utskottets mening även
fortsättningsvis ske genom planläggning eller vid bygglovsprövningen.
Utskottets uttalanden i anledning av m-motionen innebär inte att utskottet
tagit ställning till de av Plan- och byggutredningen avlämnade förslagen, men
enligt utskottets mening kan inte ifrågakomma att för landsbygden genomföra en
avreglering som beskär grannars och det allmännas intressen. Motion
1997/98:Jo218 (m) yrkande 11 om glesbebyggelserätten avstyrks.
Trafiken
I motion 1997/98:Bo539 (c) yrkandena 13 och 16 tas frågor om trafiksystem och
stadsmiljö upp. Enligt motionärerna måste arbetet med miljöanpassningen av
transportsystemen intensifieras. Bl.a. förespråkas att transportmönster måste
utvecklas som leder till minsta möjliga miljöpåverkan. Planeringen måste utgå
från lösningar som gynnar kollektivtrafik, gående och cyklande. I dessa
planeringssammanhang måste säkerhetsfrågor och tillgänglighetsfrågor
uppmärksammas. Närhet måste skapas mellan arbete, bostad och service.
Utskottet delar motionärernas uppfattning om den vikt som bör tillmätas
planarbetet då det gäller en miljöanpassning av trafiksystemen. Kommunerna har
med den nuvarande lagstiftningen stora möjligheter att ge frågorna den
uppmärksamhet de förtjänar. Regeringen har uppmärksammat myndigheterna på
trafiksystemens vikt inom ett ekologiskt hållbart samhälle, senast vad gäller
en hållbar stadsutveckling. Under våren kan förväntas att flera propositioner
kommer att behandla miljöanpassningen av transportsystemen. Utskottet vill i
detta sammanhang erinra om miljöbalksförslaget enligt vilket regeringen skall
pröva trafikanläggningar med större miljöpåverkan. Enligt utskottets mening
finns det inte tillräckliga skäl för riksdagen att nu ta något särskilt
initiativ till att vidta förändringar av plan- och bygglagen för att tillgodose
de syften motionärerna önskar främja. Utskottet avstyrker motion 1997/98:Bo539
(c) yrkandena 13 och 16 i fråga om trafikplaneringen.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande samordningen mellan fysisk och ekonomisk planering
att riksdagen avslår motion 1997/98:A460 yrkande 4,
res. 1 (c)
2. beträffande en strukturplan för Skåne
att riksdagen avslår motion 1997/98:Bo522,
3. beträffande miljöhänsyn i boendet
att riksdagen avslår motion 1997/98:Bo218 yrkande 4,
res. 2 (kd)
4. beträffande vattenförsörjningen
att riksdagen avslår motion 1997/98:Bo516 yrkandena 1 och 2,
res. 3 (c, fp, kd)
5. beträffande en mer jämställd planering
att riksdagen avslår motion 1997/98:Bo523 yrkande 1,
res. 4 (c, v, mp)
6. beträffande lokalt inflytande på planeringen
att riksdagen avslår motion 1997/98:Bo539 yrkandena 5, 6, 7 och 8, det
sistnämnda i motsvarande del,
res. 5 (c)
7. beträffande de funktionshindrades deltagande i planeringen
att riksdagen avslår motion 1997/98:So411 yrkande 1,
res. 6 (c, fp, v, mp)
8. beträffande barns och ungdomars intressen vid planeringen
att riksdagen avslår motion 1997/98:Bo231 yrkande 8 i motsvarande del,
res. 7 (c, v, mp, kd)
9. beträffande barnsäkerhet
att riksdagen avslår motion 1997/98:Bo231 yrkande 8 i motsvarande del,
res. 8 (c, v, mp, kd)
10. beträffande rätten att överklaga en detaljplan
att riksdagen avslår motion 1997/98:Bo505,
11. beträffande handelsändamålet i detaljplan m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Bo202 yrkande 10, 1997/98: Bo503,
1997/98:N271 yrkande 8 och 1997/98:N309 yrkande 3,
res. 9 (m, fp, kd)
12. beträffande vissa utredningsinsatser m.m. avseende
stormarknadsetableringar
att riksdagen avslår motion 1997/98:Bo525,
res. 10 (m, fp, kd) - motiv.
13. beträffande arkitektur- och kulturvärden
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Bo218 yrkande 2, 1997/98:Bo539
yrkandena 4 och 8, det sistnämnda i motsvarande del, och 1997/98: Kr270
yrkande 42,
res. 11 (c, mp, kd)
14. beträffande telekommunikationsmaster
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Bo520 samt 1997/98:Bo533, denna motion
i motsvarande del,
15. beträffande tysta områden
att riksdagen avslår motion 1997/98:Jo783 yrkande 5,
res. 12 (fp, v, mp)
16. beträffande förstärkt lagskydd av grönområden
att riksdagen avslår motion 1997/98:Bo539 yrkande 9,
res. 13 (c)
17. beträffande benämningen kvalitetsansvarig
att riksdagen avslår motion 1997/98:Bo527 yrkande 3,
res. 14 (v)
18. beträffande tilläggsavgift
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Bo524 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
19. beträffande kriminella mc-gäng
att riksdagen avslår motion 1997/98:Ju910 yrkande 10,
res. 15 (c, fp)
20. beträffande glesbebyggelserätten
att riksdagen avslår motion 1997/98:Jo218 yrkande 11,
res. 16 (m)
21. beträffande trafikplaneringen
att riksdagen avslår motion 1997/98:Bo539 yrkandena 13 och 16.
res. 17 (c)
Stockholm den 20 januari 1998
På bostadsutskottets vägnar
Knut Billing
I beslutet har deltagit: Knut Billing (m), Lennart Nilsson (s), Rune Evensson
(s), Bengt-Ola Ryttar (s), Britta Sundin (s), Sten Andersson (m), Lars
Stjernkvist (s), Stig Grauers (m), Erling Bager (fp), Lena Larsson (s), Owe
Hellberg (v), Lilian Virgin (s), Inga Berggren (m), Per Lager (mp), Ulf
Björklund (kd), Juan Fonseca (s) och Eskil Erlandsson (c).
Reservationer
1. Samordningen mellan fysisk och ekonomisk planering (mom. 1)
Eskil Erlandsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar med ?Som framgår?
och slutar med ?ekonomisk planering? bort ha följande lydelse:
Som framgår av framställningen ovan delar utskottet uppfattningen bakom
motionens 1997/98:A460 (c) yrkande 4 om att en förbättrad samordning mellan
fysisk och ekonomisk planering bör komma till stånd. Samtidigt kan utskottet
konstatera att en mera allmän insikt om detta håller på att växa fram. Denna
gradvisa insikt är enligt utskottet inte nog för att möta de ökande krav som
ställs på samhällsplaneringen. Näringspolitiken, utvecklingen av
kommunikationer och regionpolitiken inklusive landsbygdsutvecklingen måste
bättre kopplas samman med markanvändningen och miljön. Samordningen mellan den
ekonomiska och fysiska planeringen måste prioriteras och det lokala
perspektivet stärkas. Utskottet anser att samordningsfrågorna vad gäller den
fysiska och ekonomiska planeringen måste bli föremål för ett helhetsgrepp. En
utredning bör tillsättas för denna uppgift. Utredningen bör beakta den pågående
internationaliseringen och den utveckling och de strävanden som finns mot ett
större lokalt inflytande. En av utredningens uppgifter bör vara att utröna hur
den ökade sektoriseringen där Sverige delats in i myndighetssektorer snarare än
regioner kan motverkas.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motion 1997/98:A460
(c) yrkande 4 om samordningen mellan fysisk och ekonomisk planering som sin
mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande samordningen mellan fysisk och ekonomisk planering
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:A460 yrkande 4 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Miljöhänsyn i boendet (mom. 3)
Ulf Björklund (kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med ?Utskottet
avstyrker? och slutar med ?bör avvaktas? bort ha följande lydelse:
Samhällsbyggandet skall präglas av varsamhet. Känsliga och betydelsefulla
naturmiljöer och ekosystem skall skyddas. Den fysiska planeringen och byggandet
skall präglas av en helhetssyn. Först därigenom kan de grundläggande
förutsättningarna för produktion och välfärd bevaras för kommande generationer.
Stora delar av bostadsbeståndet närmar sig nu den ålder där omfattande
byggnads- och renoveringsåtgärder behövs. Det är angeläget att dessa åtgärder
får en ekologisk inriktning och genomförs på ett sådant sätt att också de
arkitektoniska och kulturhistoriska värdena tas till vara. Boendet har en
central betydelse för vårt sätt att bruka naturresurserna bl.a. på det sättet
att en betydande del av vår energiförbrukning går till att värma och driva
byggnader. Olika typer av emissioner måste begränsas. Avloppshanteringen bör
effektiviseras och återanvändningen av byggmaterial öka. Arbetet för att
förbättra inomhusmiljön måste få ett tillräckligt stöd. Det gäller också
arbetet med kretsloppstänkandet i byggfrågor. Frågan om hälsodeklarationer av
bostäder måste drivas på. Vid ny- och ombyggnad måste krav ställas på en
effektiv resursanvändning. Som underlag till beskrivningar av byggnadsobjektets
konsekvenser vad gäller dess ekologiska hållbarhet bör ett system utvecklas för
miljö- och hälsovärdering av byggmaterial och byggande liksom för den färdiga
byggnaden.
Det pågår flera olika projekt som syftar till att ökade miljöhänsyn skall tas
när det gäller byggandet, boendet och den fysiska planeringen i övrigt.
Utskottet efterlyser att ett helhetsgrepp skall tas på denna problematik med
särskild uppmärksamhet riktad på de frågor utskottet tagit upp. Också andra
regelsystem än det som gäller den fysiska planeringen och byggandet bör
uppmärksammas. Det gäller bl.a. fastighetsbeskattningens konsekvenser för ett
miljöriktigt boende. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen i anledning av
motion 1997/98:Bo218 (kd) yrkande 4 som sin mening ge regeringen till känna.
Regeringen bör för riksdagen i lämpligt sammanhang redovisa de överväganden och
åtgärder som riksdagens tillkännagivande ger anledning till.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande miljöhänsyn i boendet
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Bo218 yrkande 4 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Vattenförsörjningen (mom. 4)
Erling Bager (fp), Ulf Björklund (kd) och Eskil Erlandsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med ?Mot bakgrund?
och slutar med ?Motionen avstyrks? bort ha följande lydelse:
Utskottet kan konstatera att många kommuner har behov av att byta eller
stärka sin vattenförsörjning. Avsaknaden av en alternativ vattenförsörjning har
blivit en obehaglig överraskning för de kommuner som tvingats överskrida sin
budget när de hamnat i akut vattenbrist. Särskilt problematisk är situationen i
södra Sveriges kustområde. Där får man ta emot den samlade för-oreningsmängden
från uppströms belägna områden.
Det är nödvändigt att det görs en heltäckande kartläggning som redovisar
kommunernas nuvarande och framtida behov av vattenförsörjningen. Det finns
flera konflikter mellan pågående markanvändning och framtida behov av uthållig
vattenförsörjning. Bland hoten finns sjunkande grundvattennivåer, deponier,
vägar samt sten-, grus- och sandtäkter. Det är angeläget att få till stånd en
samplanering mellan kommunerna och från centralt håll erbjuda stöd till
kommunerna i deras planering.
Vattenförsörjningen måste tydligt utpekas i kommunernas översiktsplaner och
följas av handlingsprogram. Skyddsföreskrifter bör meddelas och vissa näringar
bör underkastas restriktioner till skydd för vattnet. Detaljplaneläggning och
områdesbestämmelser bör juridiskt säkra vattenförsörjningsresurserna.
Grundvattenutredningens förslag till förändring av PBL bör genomföras. Viktiga
mark- och vattenområden lämpliga för vattenförsörjningen skall utpekas som
riksintresse enligt NRL. Enligt gällande lag kan endast mark- och vattenområden
som är särskilt lämpliga för anläggningar för vattenförsörjningen skyddas mot
åtgärder som kan påtagligt försvåra tillkomsten eller nyttjandet av sådana
anläggningar. Det är nödvändigt att också områden som innehåller viktiga
grundvattenförekomster kan skyddas. Grundvattenutredningens förslag bör
genomföras.
Det finns alltså flera lagändringar som bör genomföras. Därtill bör staten ge
kommunerna stöd i arbetet med vattenfrågorna. Det kan ske på olika sätt.
Särskilt viktig är utbildningen av den personal som arbetar med
dricksvattenfrågor.
Enligt utskottets mening bör ett handlingsprogram upprättas i syfte att säkra
och förbättra vattenförsörjningen. I programmet bör ingå överväganden om
nödvändig lagstiftning och andra föreskrifter liksom frågor om myndighetsstöd
till kommunerna och utbildning. Regeringen bör upprätta programmet och till
riksdagen återkomma med en redovisning av de åtgärder och överväganden
upprättandet av programmet ger anledning till. Riksdagen bör i anledning av
motion 1997/98:Bo516 yrkandena 1 och 2 som sin mening ge regeringen till känna
vad utskottet anfört.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande vattenförsörjningen
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Bo516 yrkandena 1 och 2 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. En mer jämställd planering (mom. 5)
Owe Hellberg (v), Per Lager (mp) och Eskil Erlandsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med ?Mot bakgrund?
och slutar med ?jämställd planering? bort ha följande lydelse:
Utskottet instämmer i de synpunkter som förs fram i motion 1997/98:Bo 523 (c)
om behovet av att bredda underlaget för samhällsplaneringen. Visserligen har
frågorna blivit föremål för uppmärksamhet i olika sammanhang men detta är inte
tillräckligt. Kvinnoperspektivet har alltför länge negligerats i den fysiska
planeringen och vid utformningen av bostäderna. Detta har bidragit till att
många bostadsområden har byggts med brister i olika avseenden. Det kan handla
om att barnens behov inte tillräckligt beaktats eller att kollektivtrafiken
inte utformats på ett bra sätt. Opraktiskt utformade bostäder, för få grönytor
och mötesplatser är andra exempel på brister i planeringen som sannolikt
åtminstone delvis beror på att kvinnornas erfarenheter inte tillräckligt
beaktats. Det är mot denna bakgrund nödvändigt att formerna för den fysiska
planeringen läggs om så att inte misstagen upprepas i framtiden. Detta kan ske
på olika sätt, bl.a. genom att kvinnoorganisationerna blir remissinstanser i
planfrågor. Det är också nödvändigt att söka mer kunskap om hur kvinnornas
erfarenheter skall tas till vara vid planeringen. Att ta till vara
kvinnoperspektivet vid planeringen skall inte ses som en isolerad fråga. Det är
därför viktigt att riksdag och regering utformar en demokratisk process som
leder till en mer jämställd samhällsplanering i vilken både män och kvinnor,
unga och gamla deltar. Enligt utskottets mening bör en utredning tillsättas med
den av utskottet förordade inriktningen.
Vad utskottet anfört bör riksdagen med anledning av motion 1997/98: Bo523 (c)
yrkande 1 om en mer jämställd samhällsplanering som sin mening ge regeringen
till känna.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande en mer jämställd planering
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Bo523 yrkande 1 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Lokalt inflytande på planeringen (mom. 6)
Eskil Erlandsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med ?Frågorna om?
och på s. 14 slutar med ?avstyrks därför? bort ha följande lydelse:
Utskottet kan konstatera att det i Sverige finns starka krafter bland
befolkningen för att stärka dess inflytande över den lokala miljön. Det gäller
både i staden och på landet. Det rör sig naturligtvis om bostäder och den
fysiska miljöns utformning. Men det gäller också andra frågor avseende såväl
energi- och kretsloppslösningar som sysselsättningen. Gemensamt för dessa
krafter är att man särskilt vill värna sin stadsdel eller bygd och förbättra
dess kvaliteter för att möta framtiden. Denna utveckling sker samtidigt som
många kommuner lämnar ifrån sig sina uppgifter till lokala organisationer.
Det växer således fram förutsättningar för en lokal beslutsnivå. Denna
utveckling av demokratin bör på allt sätt stödjas. Det kan ske på många olika
sätt. Utrymmet för ett lokalt beslutsfattande bör således öka och effektiv
hjälp kunna ges till medborgarna i den snåriga process som plan- och
byggprocessen utgör. Medborgarna bör i PBL tilläggas initiativrätt och ett ökat
ansvar för genomförandet av förändringar. PBL har mycket av sin bakgrund i
nyexploateringar och det är därför viktigt att regelsystemet bättre anpassas
till frågor som gäller förbättringar av redan exploaterad mark. Särskilt bör
regelsystemet uppmärksammas vad det gäller städernas utveckling och miljö
vilken är utsatt för särskilda påfrestningar. Det är samtidigt viktigt att de
enskilda kommunerna lokalt utvecklar nya arbetsprocesser och lämnar stöd till
redan engagerade medborgare samt uppmuntrar till sådant engagemang. Ett sätt
att ge de enskilda medborgarna det stöd som erfordras är att kommunen
tillhandahåller en sammanhållande kraft, t.ex. en områdesarkitekt, som inte
utgör eller representerar någon myndighet i det arbete medborgarna väljer att
engagera sig i. Ett sätt att öka engagemanget är att ytterligare ansvar förs
över till de boende vad gäller utförande, drift och underhåll av grönområden
och anläggningar av skilda slag. Av särskild vikt är att den kommande
renässansen för arkitektur och formgivning sker med en bas av engagerade
medborgare och yrkesutövare av olika slag.
Enligt utskottets mening bör en utredning tillsättas för att arbeta fram de
förslag till lagändringar och andra åtgärder som behövs för att den ovan
beskrivna lokala beslutsnivån - den s.k. fjärde beslutsnivån - skall kunna
utvecklas mot att ge det lokala samhället förbättrad fysisk planering och
förbättrat byggande. Utredningen bör ha särskild inriktning på förhållandena i
staden men dess förslag bör också avse förhållandena på landsbygden. Enligt
utskottets mening bör riksdagen i anledning av motion 1997/98:Bo539 (c)
yrkandena 5, 6, 7 och 8, det sista yrkandet i motsvarande del, om lokalt
inflytande på planeringen som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet
anfört.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande lokalt inflytande på planeringen
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Bo539 yrkandena 5, 6, 7 och 8,
det sista yrkandet i motsvarande del, som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
6. De funktionshindrades deltagande i planeringen (mom. 7)
Erling Bager (fp), Owe Hellberg (v), Per Lager (mp) och Eskil Erlandsson (c)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med ?Även enligt?
och slutar med ?i planeringen? bort ha följande lydelse:
Ett aktivt medborgarinflytande är en förutsättning för en bra
samhällsplanering. För att det skall vara fråga om ett verkligt inflytande från
medborgarna fordras dock att olika grupper och värderingar finns representerade
i hela planprocessen. En sådan viktig grupp är de handikappade med sina ofta
specifika krav på den fysiska miljön. Det är också en allmän uppfattning att
handikapporganisationernas medverkan i planeringen är mycket värdefull och helt
nödvändig. Även kommunernas handikappråd har här en viktig uppgift att fylla. I
många kommuner ges också handikapporganisationerna och handikappråden en
möjlighet att aktivt vara med och påverka de kommunala planbesluten. Det är
dock inte ovanligt att de handikappades företrädare hålls helt eller delvis
utanför beslutsprocessen. I enlighet med förslaget i c-motionen bör därför
åtgärder vidtas för att tillförsäkra handikapporganisationerna och
handikappråden ett inflytande i alla kommuner och i alla planfrågor.
Enligt utskottets mening bör även socialtjänstens möjligheter att påverka
planeringsarbetet förstärkas och tydliggöras. Det bör sålunda i lagstiftningen
införas tydliga bestämmelser om socialtjänstens roll i den kommunala
planeringen. En god samhällsplanering förutsätter att socialtjänstens kunskaper
och erfarenheter om olika sociala förhållanden i kommunerna tas till vara på
ett bättre sätt än vad som i dag är fallet.
Vad utskottet nu med anslutning till motion 1997/98:So411 (c) yrkande 1
anfört om de funktionshindrades deltagande i planeringen bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:
7. beträffande de funktionshindrades deltagande i planeringen
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:So411 yrkande 1 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. Barns och ungdomars intressen vid planeringen (mom. 8)
Owe Hellberg (v), Per Lager (mp), Ulf Björklund (kd) och Eskil Erlandsson (c)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med ?Utskottet har?
och slutar med ?vid planeringen? bort ha följande lydelse:
Vårt land är inte särskilt framstående när det gäller att ta till vara
barnens och ungdomarnas intressen i den fysiska planeringen. Hur påverkas deras
miljö av åtgärder som förtätning av bebyggelse, minskade resurser för
anläggning, underhåll och skötsel av friytor och grönområden? Vem tar till vara
deras intressen i arbetet med översiktsplaner och detaljplaner? Barnens och
ungdomarnas synpunkter bör komma fram även i de här sammanhangen, för de har
kunskap om sin egen miljö. Barnen har rätt till inflytande enligt
barnkonventionen och är goda observatörer, miljöorienterade och medvetna om
omgivningen. De behöver tränas i demokrati och medborgarskap.
I Norge har man kommit långt på det här området. De rikspolitiska
riktlinjerna säger att kommunerna skall lägga upp planeringsarbetet, så att
barnens och ungdomarnas synpunkter kommer fram och så att de själva får chansen
att delta. En följd av detta är att staten ålagt kommunerna att utse en
särskild tjänsteman som skall tillvarata barnens intressen i ?bygningsrådet?,
vår motsvarighet till byggnadsnämnden.
PBL bör ses över i avsikt att stärka de ungas intressen i den fysiska
planeringen. Därvid bör övervägas den i Norge tillämpade ordningen.
Riksdagen bör med anledning av motion 1997/98:Bo231 (v) yrkande 8 i
motsvarande del om barns och ungdomars intressen vid planeringen som sin mening
ge regeringen till känna vad utskottet anfört.
dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:
8. beträffande barns och ungdomars intressen vid planeringen
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Bo231 yrkande 8 i motsvarande del
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. Barnsäkerhet (mom. 9)
Owe Hellberg (v), Per Lager (mp), Ulf Björklund (kd) och Eskil Erlandsson (c)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med ?Frågorna om?
och slutar med ?om barnsäkerhet? bort ha följande lydelse:
Barnombudsmannen liksom Barnkommittén (SOU 1997:116) har föreslagit att de
säkerhetskrav som utformats särskilt med tanke på barnen i de byggregler som
gäller vid ny- och ombyggnader också skall göras tillämpliga på de byggnader
för vilka inga eller sämre krav har gällt. Det gäller i princip beträffande hus
som byggts före år 1973, bl.a. de som finns i miljonprogramsområdena. Ökade
säkerhetskrav på fastighetsbeståndet fordrar författningsmässigt en
lagreglering och kan alltså inte åstadkommas genom förordning eller annan
föreskrift på lägre nivå. Utskottet tror inte att informationsinsatser, hur väl
de än genomförs, får till följd att särskilt många fastighetsägare kommer att
göra sina hus barnsäkra. Det fordras lagstiftning som ålägger fastighetsägaren
att genomföra åtgärderna. Det är möjligt att de ökade kraven kommer att medföra
kostnader av inte ringa omfattning. Några säkra beräkningar finns emellertid
inte. Mot denna bakgrund bör utredas vilka kostnaderna är för olika typer av
åtgärder och med utgångspunkt däri arbetas fram förslag till regelförändringar.
Den skadetyp som är både allvarligast och mest frekvent utgörs av fallskador.
Åtgärder mot denna skadetyp bör prioriteras när utredningen lägger fram sina
förslag. Den förordade utredningen bör även överväga nödvändiga förändringar av
de regler som gäller vid ny- och ombyggnader.
Riksdagen bör med anledning av motion 1997/98:Bo231 (v) yrkande 8 i
motsvarande del om barnsäkerhet som sin mening ge regeringen till känna vad nu
anförts.
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:
9. beträffande barnsäkerhet
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Bo231 yrkande 8 i motsvarande del
om barnsäkerhet som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
9. Handelsändamålet i detaljplan m.m. (mom. 11)
Knut Billing (m), Sten Andersson (m), Stig Grauers (m), Erling Bager (fp), Inga
Berggren (m) och Ulf Björklund (kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med ?Riksdagens
senaste? och slutar med ?detaljplan m.m.? bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att den nuvarande regleringen av handelsändamålet i PBL leder
till en försämrad konkurrens och därmed till högre priser för konsumenterna.
Enligt utskottets uppfattning bör konkurrensen inom handeln underlättas, inte
begränsas.
Som framhållits i utredningen om ökad konkurrens i handeln med livsmedel har
av främst företagsekonomiska skäl en fortlöpande strukturrationalisering inom
handeln, med utflyttning av detaljhandel till ytterområden, skett sedan 1970-
talet. Samtidigt har, såsom redovisats i en forskningsrapport från Chalmers
tekniska högskola, hushållens tillgänglighet till dagligvaror inte försämrats
på ett påtagligt sätt. I linje med vad Riksrevisionsverket anfört i sitt
remissvar över Plan- och byggutredningens delbetänkande menar utskottet att det
inte påvisats att avsaknaden av regleringsmöjligheter sedan år 1992 har haft
några negativa effekter. Enligt utskottets mening är det belysande att s-
regeringen i propositionen inför den senaste omregleringen inte redovisat något
bärande motiv för sitt förslag utan huvudsakligen beskrivit den förutvarande
regleringen av handelsändamålet och riksdagens tidigare beslut i frågan. Det
har inte visats att de på grund av förslaget antagna regleringsmöjligheterna är
ett verksamt medel för att uppnå uppsatta mål. Inte heller hade det analyserats
vilka effekter som den föreslagna ändringen har på konkurrensen.
Sammanfattningsvis anser utskottet att PBL bör ändras i nu behandlat avseende
så att de sedan den 1 januari 1997 gällande reglerna upphävs. Regeringen bör
till riksdagen återkomma med de förslag till lagändring som är nödvändiga.
Riksdagen bör med anledning av m-motionerna 1997/98:Bo202 yrkande 10,
1997/98:Bo503 och 1997/98:N271 yrkande 8 samt fp-motionen 1997/98:N309 yrkande
3 om handelsändamålet i detaljplan m.m. som sin mening ge regeringen till känna
vad nu anförts.
dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:
11. beträffande handelsändamålet i detaljplan m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Bo202 yrkande 10,
1997/98:Bo503, 1997/98:N271 yrkande 8 och 1997/98:N309 yrkande 3 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
10. Vissa utredningsinsatser m.m. avseende stormarknadsetableringar (mom. 12,
motiveringen)
Knut Billing (m), Sten Andersson (m), Stig Grauers (m), Erling Bager (fp), Inga
Berggren (m) och Ulf Björklund (kd) anser att den del av utskottets yttrande
som på s. 19 börjar med ?Slutligen återstår? och slutar med ?frågan initieras?
bort ha följande lydelse:
Slutligen återstår i detta avsnitt att behandla c-motionen. Vad först gäller
frågan om en bättre anpassning av PBL till NRL vill utskottet erinra om att i 1
kap. 2 § NRL anges att bestämmelserna i 2 och 3 kap. NRL skall tillämpas enligt
vad som är föreskrivet i PBL. Enligt utskottets mening bör PBL inte innehålla
någon särskild möjlighet till reglering av detaljhandelsändamålet. NRL:s
bestämmelser skall givetvis beaktas vid alla beslut enligt PBL. Det finns
därför inte skäl att ändra PBL i det avseende som föreslås i c-motionen.
Tillämpningen av PBL vad gäller externa stormarknadsetableringar har under de
år lagen inte innehållit några möjligheter till en reglering av
detaljhandelsändamålet fungerat väl, särskilt vad gäller de konkurrensfördelar
som kommit konsumenterna till godo. Det finns på grund härav inte anledning att
anta att några särskilda utredningsinsatser behövs avseende samhällets
kostnader för sådana etableringar.
11. Arkitektur- och kulturvärden (mom. 13)
Per Lager (mp), Ulf Björklund (kd) och Eskil Erlandsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med ?Med
hänvisning? och slutar med ?och kulturvärden? bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det nödvändigt att frågor om kvalitet och
gestaltning ges en större tyngd i kommunernas arbete med planering och
byggande. Hur människorna mår är intimt sammankopplat med den yttre miljö de
lever i. Arkitekturen måste utformas så att den bidrar till att skapa livslust.
Det fordrar att samhällets krav på byggandet i frågor som rör den yttre
utformningen ges större tyngd. En insikt om detta håller på att växa fram. I
den nyligen av riksdagen behandlade kulturpropositionen sägs att kvalitets- och
skönhetsaspekter inte skall underställas kortsiktiga ekonomiska överväganden.
Detta förutsätter att den lagstiftning som reglerar den fysiska planeringen och
byggandet förses med nya normer av ett slag som ger möjligheter till en sådan
avvägning. Detta förutsätter dessutom en hög kompetens hos den personal som
bl.a. handlägger plan- och bygglovsärenden.
Utskottet kan mot den ovan redovisade bakgrunden ställa sig bakom förslaget i
motion 1997/98:Kr270 (mp) yrkande 42 om att ett tillägg till PBL bör göras som
innebär att kommunerna ges effektiva möjligheter att stoppa byggandet av hus
som inte är vackra nog. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna. Regeringen bör således återkomma till riksdagen med förslag till
lagändring med den nu förordade inriktningen. Med hänvisning till den pågående
beredningen av olika frågor om arkitektur och därmed sammanhängande frågor
avstyrker utskottet motionerna 1997/98: Bo539 (c) yrkandena 4 och 8, det
sistnämnda yrkandet i motsvarande del, samt 1997/98:Bo218 (kd) yrkande 2 om
arkitektur- och kulturvärden.
dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:
13. beträffande arkitektur- och kulturvärden
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Kr270 yrkande 42 och med avslag
på motionerna 1997/98:Bo218 yrkande 2 samt 1997/98:Bo539 yrkandena 4 och
8, det sistnämnda yrkandet i motsvarande del, som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
12. Tysta områden (mom. 15)
Erling Bager (fp), Owe Hellberg (v) och Per Lager (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22 börjar med ?Enligt
utskottets? och slutar med ?tysta områden? bort ha följande lydelse:
Tystnaden är en bristvara och den ostörda miljö vi behöver för rekreation och
friluftsliv blir en allt knappare resurs. Framför allt gäller detta
konstaterande de bostadsnära miljöerna i och i närheten av våra större tätorter
där människor dagligen lever och vistas. Särskilt trafiken är ett stort hot mot
tystnaden.
Även om riksdagen år 1994 beslutat om en handlingsplan mot buller är detta
enligt utskottets mening inte tillräckligt. Det finns sålunda inte några
bindande riktlinjer för buller från vägtrafik, flyg eller tåg i utomhusmiljö.
En följd av detta är att kommunala och andra myndigheter har svårt att hantera
bullerfrågor i olika sammanhang. Det gäller såväl vid klagomål från enskilda
personer som vid bedömning av bullerfrågor i samband med planering och bygglov.
Dessa svårigheter finns på såväl lokal som regional nivå.
Ett mindre ofta diskuterat trafikbullerproblem är den stora och permanenta
förändringen av ljudmiljön som dragningen av europavägar och andra större vägar
ger upphov till i kringliggande bostads- och naturområden vilket försämrar
deras kvalitet, t.ex. ur rekreationssynpunkt. Förväntningarna på
störningsfrihet är högre för naturområden än för andra områden, och i en miljö
som i övrigt är tyst innebär en väg att tystnaden för gott går förlorad.
Utskottet menar att med den utveckling som nu sker kommer många människor i
framtiden inte att ha bullerfria områden inom räckhåll. Det är viktigt att PBL
innehåller effektiva verktyg för att säkra tillgången till bullerfria miljöer.
I enlighet med förslaget i motion 1997/98:Jo783 (fp) yrkande 5 bör ett särskilt
planinstrument införas som beträffande ett visst område möjliggör en reglering
av i och omkring dessa liggande bullerkällor så att området kan bevaras som
tyst. En särskild utredning bör tillsättas för att nödvändiga regelförändringar
skall kunna genomföras. Vad utskottet med anledning av fp-motionen om tysta
områden anfört bör riksdagen ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande lydelse:
15. beträffande tysta områden
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Jo783 yrkande 5 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
13. Förstärkt lagskydd av grönområden (mom. 16)
Eskil Erlandsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22 börjar med ?De tidigare?
och på s. 23 slutar med ?avstyrks därför? bort ha följande lydelse:
Stadens gröna ytor och deras olika värden tillmäts ofta alltför liten
betydelse. Det är enligt utskottets mening förvånande och olyckligt med
avseende på att stora delar av Sveriges befolkning bor i storstäder eller i
andra större orter. Även om värdet av städernas grönområden på senare tid har
debatterats och lyfts fram har de förslag som syftar till att bevara och
förstärka städernas gröna ytor inte fått genomslag. Grönområden exploateras
fortfarande och byggnader och infrastruktur tar dessa ytor i anspråk. Detta
leder till att parker och andra grönområden konstant minskar. De som främst
drabbas av denna utveckling är handikappade, äldre och barn som inte så lätt
kan ta sig till längre bort belägna grönområden. Städernas minskade grönytor
leder dessutom till att luften blir sämre, klimatet råare, vindförhållandena
försämras och till ökat buller.
Riksdagen antog år 1996 ett förslag till ändringar i naturresurslagen samt i
plan- och bygglagen med syfte att förstärka skyddet för städernas gröna ytor.
Detta förslag var dock inte tillräckligt långtgående. Orsaken härtill är bl.a.
att de förslag som Plan- och byggutredningen lagt fram på området inte
genomfördes i alla sina delar. Utskottet anser att skyddet för nära
naturområden fortfarande är för svagt, och åtgärder för att öka skyddet för
grönområden bör övervägas. Av de skyddsinstitut för grönområden som i dag är
tillgängliga är det endast nationalstadsparker som är direkt anpassade för
skydd av städernas grönområden. Då detta institut endast kan täcka en del av
det behov som finns bör det enligt utskottet finnas möjlighet att införa
ytterligare skyddsinstitut för grönområden i städerna. Enligt utskottets mening
bör skyddet förstärkas genom ett skyddsinstitut som till sin verkan ligger
mellan nationalstadspark och andra skyddsbestämmelser. Med ett sådant
instrument skulle grönområden i form av gröna kilar och gröna bälten kunna
skyddas även om de inte har hög naturkvalitet men har betydelse för ekosystemet
och människors välbefinnande. Vidare anser utskottet att en förbättrad
regionplanering kan vara ett sätt att öka skyddet av grönområden.
Vad utskottet nu med anledning av förslaget i motion 1997/98:Bo539 (c)
yrkande 9 anfört om skydd av tätorternas grönområden bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande lydelse:
16. beträffande förstärkt lagskydd av grönområden
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Bo539 yrkande 9 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
14. Benämningen kvalitetsansvarig (mom. 17)
Owe Hellberg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med ?Benämningen
kvalitetsansvarig? och slutar med ?kvalitetsansvarig avstyrks? bort ha följande
lydelse:
Utskottet anser att det var olyckligt att benämningen kvalitetsansvarig
infördes år 1994. Kritiken mot benämningen har fortsatt. Från byggbranschen,
men även från byggnadsnämndshandläggare, har framförts att benämningen är
missvisande och uppfattas som ett hinder för förståelsen av tillsyns- och
kontrollsystemet. Vidare anser de att benämningen bättre bör svara mot
uppdragets art och därför bytas till t.ex. kontrollansvarig. Boverket har
behandlat frågan i en rapport (1997:9) men inte föreslagit någon förändring.
Utskottet anser dock att de framförda synpunkterna bör vinna beaktande och att
därför regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag att ändra
benämningen kvalitetsansvarig i 9 kap. PBL.
Vad utskottet nu med anslutning till motion 1997/98:Bo527 (v) yrkande 3 om
benämningen kvalitetsansvarig anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.
dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse:
17. beträffande benämningen kvalitetsansvarig
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Bo527 yrkande 3 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
15. Kriminella mc-gäng (mom. 19)
Erling Bager (fp) och Eskil Erlandsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25 börjar med ?Med
hänvisning? och slutar med ?kriminella mc-gäng? bort ha följande lydelse:
Tillämpningen av PBL kan visserligen inte utgöra det huvudsakliga inslaget
vad gäller det allmännas insatser mot den grova brottsligheten, men väl en
betydelsefull del av de lagskärpningar och andra åtgärder som måste komma till
stånd. Allmänheten har rätt att vänta sig ett kraftfullt agerande från riksdag,
regering och myndigheter som ett svar på de händelser som utspelat sig i
anslutning till bl.a. de aktuella mc-klubbarnas lokaler. Det måste givetvis
vara ett oavvisligt krav att verksamhet som redan lett till att vapen och
sprängämnen kommit till användning inte kan tillåtas i områden med bostäder,
barnstugor och skolor. Undfallenhet i detta avseende ger bara utrymme för de
kriminella klubbarna att ytterligare flytta fram sina positioner. Det är därför
nödvändigt att rikta uppmärksamheten på företeelser som på sikt riskerar att
växa till ett mycket allvarligt samhällsproblem och i tid vidta erforderliga
åtgärder för att komma till rätta med problemet. Enligt utskottets mening måste
det ifrågasättas om lagstiftningen bör medge att klubbar med riskfylld
brottslig verksamhet t.ex. bör få byggnadslov för att ändra om en lokal i ett
tättbebyggt område för att kunna fungera som klubblokal.
Statliga och kommunala myndigheter måste använda sig av alla de lagar som
finns vilka ger goda möjligheter att stoppa de kriminella mc-gängens
verksamhet. Där lagstiftningen brister måste den modifieras eller nya lagar
stiftas. Därför bör ändringar i plan- och bygglagstiftningen utredas.
Utredningen bör bl.a. ta sikte på att göra det omöjligt att ha någon form av, i
vidaste mening, miljöfarlig verksamhet i tätbefolkade områden.
Regeringen bör vidta nödvändiga åtgärder med anledning av vad utskottet nu
anfört och därefter återkomma till riksdagen med förslag. Vad utskottet nu
anfört bör riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju910 (c) yrkande 10 som
sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 19 bort ha följande lydelse:
19. beträffande kriminella mc-gäng
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Ju910 yrkande 10 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
16. Glesbebyggelserätten (mom. 20)
Knut Billing (m), Sten Andersson (m), Stig Grauers (m) och Inga Berggren (m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 26 börjar med ?Utskottet
delar? och slutar med ?glesbebyggelserätten avstyrks? bort ha följande lydelse:
Det finns en stark önskan hos många människor att kunna bosätta sig på
landsbygden. Skälen till detta är många: tillgången till natur och stillhet, en
önskan att bo med större frihet etc. Från den enskildes synpunkt finns det
sålunda ett starkt intresse av att kunna bo och leva på landet utan att
förordningar och regler lägger onödiga hinder i vägen. Det finns även starka
samhälleliga skäl att uppmuntra till ett boende utanför de större tätorterna.
Inte minst gäller det med avseende på det värde som ligger i en levande
landsbygd.
Det finns i dag en mängd regler som försvårar eller rent av gör det omöjligt
att bosätta sig på landsbygden. Detta är naturligtvis inte acceptabelt. Därför
bör dagens regelsystem ses över. Utgångspunkten bör därvid vara att skapa en
lagstadgad rätt att bygga på landet, dvs. utanför tätorterna. Undantag från
denna regel skall endast få göras om det finns starka skäl. Utan att binda de
nu förordade övervägandena vill utskottet peka på möjligheten att med stöd av
PBL tillåta att bostäder och andra byggnader uppförs utan bygglov utanför
samlad bebyggelse.
Vad utskottet nu med anslutning till motion 1997/98:Jo218 (m) yrkande 11
anfört om glesbebyggelserätten bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att utskottets hemställan under 20 bort ha följande lydelse:
20. beträffande glesbebyggelserätten
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Jo218 yrkande 11 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
17. Trafikplaneringen (mom. 21)
Eskil Erlandsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 26 börjar med ?Utskottet
delar? och på s. 27 slutar med ?om trafikplaneringen? bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening måste ett helhetsgrepp tas på de frågor som gäller
den fysiska planeringen och trafiken. Det är långt kvar innan trafiksystemen
särskilt i stadsmiljön kan kallas miljöanpassade. Samhällsplaneringen är ett
viktigt instrument som bl.a. bör inriktas på att skapa närhet mellan
arbetsplats, bostad och service. På så sätt kan behovet av transporter minskas.
Trafikplaneringen utgår alltför ofta från bilismens krav. Planeringen bör i
stället utgå från att lösningarna skall gynna gående och cyklande.
Vägar och platser bör generellt utformas så att de blir praktiska och säkra
för gående. Ambitionen skall vara att alla skall kunna leva med god
livskvalitet utan egen bil. Kollektivtrafiken skall således uppmuntras, och de
miljöanpassade transportmedlen skall upplevas som bekväma och attraktiva.
De kommunikationssystem som utskottet förordar skall bygga på en insikt om
behovet av en omställning mot ett hållbart samhälle. Arbetet med
miljöanpassningen av transportsystemen i stadsmiljön måste intensifieras. Plan-
och bygglagens regler bör ses över för att denna lagstiftning bättre skall
medverka till att nå målet av anpassning av trafiksystemen till ett hållbart
samhälle. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen i anledning av motion
1997/98:Bo539 (c) yrkandena 13 och 16 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 21 bort ha följande lydelse:
21. beträffande trafikplaneringen
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Bo539 yrkandena 13 och 16 som sin
mening ger regeringen tillkänna vad utskottet anfört.
Särskilt yttrande
1. Barns och ungdomars intressen vid planeringen
Erling Bager (fp) anför:
Det är av särskild vikt att barnens och ungdomarnas intressen tas till vara i
planeringssammanhang. Ett stort ansvar vilar på kommunerna att inom den ram som
den nuvarande regleringen i PBL ger söka fånga upp de erfarenheter de unga har
liksom den kunskap de vuxna vunnit om barnens och ungdomarnas särskilda behov.
PBL bör i lämpligt sammanhang också ses över i syfte att stärka barnens och
ungdomarnas intressen vid planeringen. Ett större hänsynstagande till och
engagemang från de ungas sida leder utan tvivel till en bättre planering. Det
grundlägger säkerligen också för framtiden ett hos de unga större engagemang
för samhället och dess utveckling.
Innehållsförteckning
Sammanfattning........................................1
Motionerna............................................1
Utskottet.............................................4
Inledning.........................................4
Samordnad planering...............................5
Regional planering................................7
Miljöhänsyn i boendet.............................8
Vattenförsörjningen...............................9
Medborgarintressen m.m...........................11
Jämställdhetsaspekter..........................12
Lokala aspekter................................13
Tillgänglighetsaspekter........................14
Barn- och ungdomsaspekter......................16
Rätten att överklaga detaljplan................17
Handelsetableringar..............................18
Arkitektoniska och kulturella värden.............20
Telekommunikationsmaster m.m.....................20
Buller...........................................21
Grönområden......................................22
Kvalitetsansvarig................................23
Byggnadsnämndens anmälningsplikt.................23
Kriminella mc-gäng...............................25
Glesbebyggelserätten.............................25
Trafiken.........................................26
Hemställan.........................................27
Reservationer........................................29
1. Samordningen mellan fysisk och ekonomisk planering (mom. 1)29
2. Miljöhänsyn i boendet (mom. 3)..................29
3. Vattenförsörjningen (mom. 4)....................30
4. En mer jämställd planering (mom. 5).............31
5. Lokalt inflytande på planeringen (mom. 6).......32
6. De funktionshindrades deltagande i planeringen (mom. 7)33
7. Barns och ungdomars intressen vid planeringen (mom. 8)34
8. Barnsäkerhet (mom. 9)...........................34
9. Handelsändamålet i detaljplan m.m. (mom. 11)....35
10. Vissa utredningsinsatser m.m. avseende stormarknadsetableringar
(mom. 12, motiveringen)
36
11. Arkitektur- och kulturvärden (mom. 13).........36
12. Tysta områden (mom. 15)........................37
13. Förstärkt lagskydd av grönområden (mom. 16)....38
14. Benämningen kvalitetsansvarig (mom. 17)........39
15. Kriminella mc-gäng (mom. 19)...................39
16. Glesbebyggelserätten (mom. 20).................40
17. Trafikplaneringen (mom. 21)....................41
Särskilt yttrande....................................42
1. Barns och ungdomars intressen vid planeringen..42