I detta betänkande behandlar bostadsutskottet motioner väckta under den
allmänna motionstiden 1997 gällande bl.a. jordförvärvslagen, förköpslagen,
expropriationslagen och fastighetsbildningslagen.
Utskottet avstyrker samtliga motionsyrkanden.
Till betänkandet har fogats nio reservationer och två särskilda yttranden.
Motionerna
I betänkandet behandlas de under den allmänna motionstiden 1997 väckta
motionerna
1997/98:Bo202 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om expropriation,
12. att riksdagen beslutar avskaffa presumtionsregeln i enlighet med vad som
anförts i motionen,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tomträtten,
20. att riksdagen beslutar avskaffa den kommunala förköpsrätten i enlighet
med vad som anförts i motionen.
1997/98:Bo401 av Agne Hansson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag till sådana ändringar i förvärvslagstiftningen som anförts i
motionen.
1997/98:Bo402 av Agneta Brendt (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om jordförvärvslagen och dess
tillämpning.
1997/98:Bo405 av Leo Persson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av
fastighetsbildningslagen.
1997/98:Bo406 av Lennart Brunander m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om boplikt,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i 5 §
jordförvärvslagen i enlighet med vad som anförts i motionen.
1997/98:A459 av Dan Ericsson m.fl. (kd) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nödvändigheten av att stärka boende- och sysselsättningsintresset
vid fastighetsöverlåtelse i skärgårdarna.
1997/98:Jo305 av Maggi Mikaelsson m.fl. (v) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en översyn av jordförvärvslagen för att skärpa bostadsplikten.
1997/98:Jo309 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att förvärvstillstånd blir obligatoriskt.
1997/98:Jo310 av Carin Lundberg m.fl. (s) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om översyn av jordförvärvslagen.
Utskottet
Jordförvärvslagen m.m.
Jordförvärvslagens (1979:230) syfte var tidigare att medverka till att
jordbruket rationaliserades och effektiviserades. Fram till halvårsskiftet 1991
gällde som huvudregel att lantbruksegendom inte kunde förvärvas utan tillstånd.
Förvärvsprövningen slopades därefter i stor utsträckning men en
förvärvsreglering ansågs emellertid inte helt kunna avvaras. De nu gällande
reglerna innebär en långtgående avreglering och uppbärs huvudsakligen av
regionalpolitiska motiv. Lagen ansågs ha varit effektiv när det gäller
juridiska personers förvärv, förvärv i glesbygd och förvärv i särskilt
ägosplittrade områden. I dessa fall behölls en reglering. Kortfattat kan denna
reglering beskrivas i följande ordalag.
Fysiska personers förvärv prövas endast inom glesbygd eller
omarronderingsområde.
Inom glesbygd krävs förvärvstillstånd såvida inte förvärvaren varit bosatt i
glesbygd inom den aktuella kommunen minst ett halvår innan förvärvet eller
åtagit sig att bo på den förvärvade egendomen. I sådana fall skall i stället en
anmälan om förvärvet göras. Tillstånd får vägras om egendomen behövs för att
främja sysselsättningen eller bosättningen på orten.
Inom omarronderingsområde krävs alltid tillstånd. Tillstånd får vägras om
förvärvet skulle göra det svårare att genomföra en rationalisering av
ägostrukturen.
För juridiska personers förvärv krävs alltid tillstånd. De begränsade
förutsättningarna för att ge sådana personer tillstånd behandlas nedan.
Staten har möjligheter att lösa in egendom om förvärvaren inte uppfyller ett
åtagande att bosätta sig på fastigheten. Staten är i vissa fall skyldig att
lösa in fastighet för vilken förvärvstillstånd vägrats.
Jordbruksverket har relativt nyligen genomfört en utvärdering av
jordförvärvslagstiftningen (rapport 1995:3). Verket anser att de ändrade
förutsättningarna för jordbruket i sig inte bör föranleda några omfattande
ändringar av jordförvärvslagen. Lagen hävdar fortfarande angelägna
samhällsintressen. Verket anser dock att lagens effekter för sysselsättning och
bosättning varit små i förhållande till de resurser som lagtillämpningen krävt.
Jordbruksverkets slutsats är att lagen bör förändras. Det anses inte självklart
att den bör innehålla regionalpolitiskt betingade bestämmelser, men om lagen
skall ha ett sådant syfte är det enligt verket nödvändigt att skärpa
bestämmelserna. Verket berör också vissa andra frågeställningar. Bl.a. anses
att reglerna om juridiska personers förvärv i huvudsak bör kvarstå oförändrade.
I anledning av den gjorda utvärderingen gav regeringen den 25 januari 1996
verket ett uppdrag att komplettera och precisera sina slutsatser. I uppdraget
ingick bl.a. att verket närmare skall belysa i vad mån och på vilket sätt
jordförvärvslagen kan skärpas för att motverka att lagens regler om bosättning
kringgås. Jordbruksverket har i maj 1996 avlämnat en kompletterande rapport
till regeringen i anledning av uppdraget. Jordförvärvsfrågorna har därefter
varit föremål för överväganden inom Regeringskansliet. Representanter för tio
kommuner i Västerbottens län har i en skrivelse till Jordbruksdepartementet
begärt att regeringen skall vidta omedelbara åtgärder för att bestämmelserna i
jordförvärvslagen och skogsvårdslagen bättre skall harmonisera med strävandena
att bevara och utveckla en levande landsbygd. Som grund för sin begäran har de
anfört bl.a. de problem som råder kring fastighetsförvärv i glesbygd.
Regeringen har i anledning av skrivelsen den 15 maj 1997 beslutat att inte
vidta någon åtgärd. Samma dag som regeringsbeslutet fattades sände
jordbruksministern ett brev till representanterna för den s.k. tiogruppen. I
brevet sade ministern att hon för närvarande inte har några planer på att lägga
fram något förslag till ändring av jordförvärvslagen. Ställningstagandet
motiverades med de administrativa och ekonomiska konsekvenser en utvidgning av
lagen skulle få. Det angavs också som skäl att det faktum att man med
lagstiftning försöker nå vissa målsättningar inte innebär att lagbrott kan
förhindras och inte heller utgör någon garanti för att alla möjliga fall att
kringgå lagstiftningen undanröjs. När det gällde jordförvärvslagstiftningen
ansågs emellertid att Jordbruksverkets utvärdering visat att dess tillämpning
ger en möjlighet att stoppa de mest uppenbara fallen att försöka kringgå de
avslagsgrunder lagen innehåller. Beträffande de fall där förvärvsprövning
gjorts och där bosättning ingått som villkor för förvärv har måluppfyllelsen
varit mycket hög. Budgetåret 1995/96 gjordes i hela landet totalt 234 åtaganden
om bosättning. I 215 av dessa fall flyttade förvärvarna till den förvärvade
egendomen. Av jordbruksministerns brev framgår att av 19 fall där ingen
bosättning kom till stånd det i fyra fall berodde på orsaker som dödsfall,
sjukdom, äktenskapsskillnad och konkurs. 15 av fallen betecknades som förvärv
av ?klippare och rufflare?. I dessa fall hade förvärvaren trots åtaganden inte
flyttat till förvärvsegendomen och inte heller haft för avsikt att flytta till
egendomen.
I motion 1997/98:Bo401 (c) i motsvarande del föreslås att förvärvstillstånd
skall fordras för alla förvärv av fast egendom som taxeras som lantbruksenhet.
Förslaget avser bl.a. att främja sambandet mellan brukande och ägande,
sysselsättningen i glesbygd liksom familjejordbruken. Vidare lämnas i motionen
förslag om en generell vitesbelagd boplikt vid alla sådana förvärv. För rena
skogsbruksfastigheter skall dock ett boende i bygden räcka för att bo-plikten
skall anses uppfylld. Motsvarande förslag om boplikt återfinns i motion
1997/98:Bo406 (c) yrkande 1 som också omfattar att boplikten måste kunna
villkoras av en myndighet för att den skall kunna få någon verkan. I motion
1997/98:Jo310 (s) yrkande 2 föreslås en översyn av jordförvärvs-lagen eftersom
bo- och brukarplikten inte har fått avsedd verkan vilket inte sällan har lett
till rovdrift, bl.a. så att all avverkningsbar skog tagits ut. Också i motion
1997/98:Jo305 (v) yrkande 5 önskas en översyn med syfte att skärpa boplikten.
Motionärerna bakom motion 1997/98:Jo309 (mp) anser - yrkande 1 - att
jordförvärvslagstiftningen bör vara ett kraftfullt instrument mot förvärv i
spekulationssyfte. Lagstiftningen bör enligt motionärerna utformas så att
glesbygdsinnevånarna får full kontroll över sina naturtillgångar och bör
omfatta krav på full lagfart innan skog får avverkas.
Enligt 5 § jordförvärvslagen får juridisk person lämnas förvärvstillstånd
endast om kompensationsmark avstås, om förvärvet medför att egendom som redan
tillhör förvärvaren blir mer ändamålsenlig, om egendomen är avsedd för annat
ändamål än jordbruk och skogsbruk, eller om annat särskilt skäl föreligger.
Enligt samma paragrafs andra stycke kan tillstånd lämnas även om de nu nämnda
förutsättningarna inte är uppfyllda. Avser ett förvärv huvudsakligen skogsmark
och bedriver förvärvaren skogsindustriell verksamhet i vilken egendomens
virkesavkastning behövs, får tillstånd lämnas under förutsättning att egendomen
inte bör ägas eller brukas av någon annan juridisk person som redan bedriver
skogsindustriell verksamhet på orten av betydelse för sysselsättningen där.
Frågan om juridiska personers förvärv behandlas särskilt i tre motioner och
avser samtliga skärpningar av lagstiftningen. I motion 1997/98:Bo401 (c) i
motsvarande del föreslås ett generellt förbud för juridiska personer att
förvärva lantbruksenheter. Motionärerna bakom motion 1997/98:Bo406 (c) yrkande
2 anser att ett ovillkorligt förbud för juridiska personer inte bör införas. De
lämnar i stället förslag om att som villkor för en juridisk persons förvärv
skall gälla att den juridiska personen avstår kompensationsmark. Enligt
motionärerna skall regeln i 5 kap. 2 § andra stycket jordförvärvslagen om
undantag från kompensationskravet för juridiska personer tas bort. Dock skall
kompensationsmark inte krävas när förvärv sker från annan juridisk person och
egendomens beskaffenhet inte är sådan att den bör ägas eller brukas av fysisk
person. Motionärerna anser att de nuvarande möjligheterna i övrigt till förvärv
utan att kompensationsmark avstås bör kvarstå oförändrade. Också motionärerna
bakom motion 1997/98:Bo402 (s) önskar en förändring av reglerna om
kompensationsmark. Som grundprincip bör enligt dem gälla att en juridisk person
endast skall tillåtas förvärv när det inte finns någon fysisk person som
köpare. De anser vidare att kompensationsmark i princip alltid skall lämnas när
en juridisk person köper upp mark som ägs av fysisk person. Lagen skall vidare
innehålla ett krav på att den förvärvade marken och kompensationsmarken skall
vara belägen inom samma geografiska område. De föreslår vidare vissa
administrativa åtgärder för att göra myndigheternas kontroll effektivare.
Utskottet har inledningsvis berört den utvärdering som gäller frågor om hur
jordförvärvslagen bör vara utformad. Lagstiftningen ger i allt väsentligt
uttryck för de målsättningar som bör gälla för markförvärv av lantbruksegendom
med hänsyn till de förhållanden som råder i dag. Det stora flertalet
spekulanter och förvärvare rättar sig utan vidare efter lagstiftningen. Ett
mycket litet antal, ofta förslagna individer är beredda att genom bulvaner,
lögner och annat skjuta det allmännas strävanden i sank, vilket det finns
exempel på bland förvärvare av sådan egendom som regleras i jordförvärvslagen.
Det är enligt utskottets mening svårt att med lagstiftning nå en total
måluppfyllelse utan att lagstiftningen blir oacceptabelt tung och ingripande
samt att dess tillämpning innebär höga kostnader. En sådan totalt
kontrollerande lagstiftning kan dessutom befaras bli hämmande för omsättningen.
Den lilla grupp som är beredd till åtgärder i strid med lagstiftningens syften
kan befaras gå än längre i sin verksamhet för att kringgå ytterligare skärpta
krav och kontroller från det allmännas sida. Av de nu anförda skälen bör enligt
utskottets mening i dagsläget inte några förändringar göras av
jordförvärvslagen vad gäller tillstånds-, bo- eller brukarplikt. Utskottet
noterar att jordbruksministern i sitt ovan nämnda brev till den s.k. tiogruppen
formulerat att hon för närvarande inte har för avsikt att föreslå förändringar
i jordförvärvslagen. Med hänsyn till den valda formuleringen finns anledning
att anta att man inom Jordbruksdepartementet har för avsikt att kontinuerligt
följa upp lagtillämpningen och behovet av lagförändringar. Utskottet som menar
att det finns behov av en sådan uppföljning anser sig kunna utgå från att en
sådan görs utan något särskilt tillkännagivande till regeringen om detta. I
fråga om de juridiska personernas förvärvsmöjligheter anser utskottet att
lagens regler är väl avvägda och att det därför inte finns något behov att
ändra dem.
Med hänvisning till anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår
motionerna 1997/98:Bo401 (c) i motsvarande del, 1997/98:Bo402 (s), 1997/98:
Bo406 (c) yrkandena 1 och 2, 1997/98:Jo305 (v) yrkande 5, 1997/98:Jo309 (mp)
yrkande 1 och 1997/98:Jo310 (s) yrkande 2 om förändringar i jordförvärvslagen.
Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att rätten till skogsavverkning
regleras i skogsvårdslagen (1979:429) vilken lag tillhör jordbruksutskottets
beredningsområde. Av intresse i detta sammanhang är de den 1 november 1995
införda begränsningarna i avverkningsrätten för mindre brukningsenheter som på
grund av sin areal annars skulle vara undantagna från en avverkningsreglering
(12 § skogsvårdsförordningen). Från den 15 november 1997 kommer genom en
förändring av denna bestämmelse (SFS 1997:712) begränsningarna i skogsägarens
handlingsfrihet vad gäller slutavverkning att gälla för alla fastigheter större
än 50 ha mot tidigare gällande 100 ha. Även de mindre brukningsenheter som
genom fastighetsbildning bildats av mark från större brukningsenheter är
underkastade begränsningar under en tid av tre år från fastighetsbildningen.
Det kan också finnas skäl att erinra om att Skogsstyrelsen nu gör en
utvärdering av 1993 års skogspolitiska beslut vilken utredning kommer att
redovisas i början av år 1998. Utvärderingen kommer även att omfatta
skogsvårdslagens ransoneringsregler. Tidigare har Skogsstyrelsen med förtur
granskat frågan om reglerna om begränsningar av slutavverkning kringgås genom
klyvning av fastigheter med större arealer än 100 ha. Granskningen visade att
de s.k. skogsklipparnas verksamhet hade mycket liten och geografiskt begränsad
omfattning.
Fastighetsförvärvslagstiftning m.m.
I anledning av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES)
förändrades lagstiftningen om utländska medborgares rätt att förvärva fast
egendom i Sverige. Lagen (1982:618) om utländska förvärv av fast egendom
upphävdes den 31 december 1992. Samma dag infördes lagstiftning som innebar en
viss kontroll av utlänningars förvärv av fastigheter för fritidsändamål. Den
nuvarande regleringen torde innebära att möjligheterna för utomlands bosatta
personer att förvärva fritidsfastigheter i Sverige praktiskt taget är
oförändrade jämfört med vad som gällde tidigare. I anslutningsfördraget genom
vilket Sverige blev medlem i EU regleras giltigheten av den svenska
lagstiftningen på detta område. Sverige har enligt detta rätt att bibehålla sin
nuvarande lagstiftning fram till den 1 januari 2000.
I motion 1997/98:Bo401 (c) i motsvarande del föreslås i anledning bl.a. av de
nu behandlade förvärvsreglernas innehåll och tillämpning att det i fråga om
fastighet som taxeras som småhusenhet bör införas regler som förhindrar att en
permanentbostad inom samlad bebyggelse övergår till fritidsbostad i samband med
ett förvärv. Förslaget syftar till att förhindra att stora delar av många
samhällen blir avfolkade under delar av året och att garantera bygdernas
utveckling och det sociala livet där. Enligt motionärerna bakom motion
1997/98:A459 (kd) yrkande 5 bör regeringen presentera åtgärdsförslag för att
stärka boende- och sysselsättningsintresset vid fastighetsöverlåtelse i
skärgården.
De problem som sätts i samband med att bevara och stödja permanentboendet har
många gånger förknippats med skärgården. Liknande problem finns även på andra
håll i glesbygden. De återfinns också i vissa delar av storstäderna. Åtskilliga
utredningsinsatser för att lösa dem har gjorts under senare år. För närvarande
arbetar inom Finansdepartementet en arbetsgrupp som kommer att behandla frågor
om uttag av och underlag för fastighetsskatten och andra regler om denna skatt.
Av viss betydelse är också det uppdrag regeringen under hösten förväntas ge
till berörda centrala myndigheter och länsstyrelser att, med utgångspunkt i de
länsvisa strategiprogrammen för regional miljö och i samarbete med berörda
kommuner och lokala organisationer m.m., utveckla, fördjupa och förankra
arbetet i regionala och lokala miljö- och utvecklingsprogram för några av de
större skärgårdsområdena. Regeringen kommer i samband med detta uppdrag att ge
Miljövårdsberedningen tilläggsdirektiv bl.a. om att följa och stimulera arbetet
med skärgårdsprogrammen åren 1998 och 1999 (prop. 1997/98:1 utgiftsområde 20
avsnitt 3.2). Regeringen har uttalat att en hållbar utveckling i Sveriges
skärgårdsområden måste bygga på förutsättningarna för de bofasta att leva kvar
och arbeta i skärgården. Ett arbete med de regionala miljö- och
hushållningsprogrammen bör initieras på länsnivå för att, med utgångspunkt i de
regionala miljöstrategierna, rationella miljömål och riksintressen, ta till
vara de utvecklingsmöjligheter och den potential för sysselsättning och
tillväxt som ligger i resurshushållning och miljöanpassning inom sådana
områden. Enligt regeringen bör de programmen omfatta konkreta steg för att
åtgärda områdets miljö- och hushållningsproblem på ett sätt som är
tillfredsställande från miljösynpunkt samtidigt som de går att förena med
intresset av sysselsättning och tillväxt jämte ett samlat program för
behandling av områdets miljö- och hushållningsfrågor i regional och lokal
planering med sikte på ekologiskt hållbar utveckling. Programmen bör också
omfatta en analys av de ekonomiska förutsättningarna och villkor för
utvecklingsstöd, bl.a. EU-stöd, till ekologiskt hållbara lösningar (rskr.
1997/98:13 s. 87 f.).
Den s.k. skärgårdsproblematiken har visat sig svårlöst. Flera
utredningsinsatser har gjorts och görs. Det är angeläget att hitta verksamma
lösningar. Utskottet anser att riksdagen, innan vidare ställningstaganden görs,
bör avvakta de överväganden regeringen kommer att göra med anledning av
resultatet av den inom Finansdepartementet verksamma arbetsgruppen. Arbetet med
de regionala och lokala miljö- och utvecklingsprogram som snart kommer att
påbörjas inom några av de större skärgårdsområdena kan antas öppna möjligheter
för vidare åtgärder i linje med motionärernas krav. Frågorna har också ett
samband med de överväganden som regeringen förväntas göra i anledning av den
s.k. bostadspolitiska utredningens förslag, vilka också bör avvaktas innan
vidare ställningstaganden görs om ytterligare utredningsinsatser eller andra
åtgärder. Utskottet avstyrker med hänvisning till det anförda motionerna
1997/98:Bo401 (c) i motsvarande del och 1997/98:A459 (kd) yrkande 5 om åtgärder
för att hävda lokala intressen vid fastighetsöverlåtelser m.m.
Fastighetsbildningslagen
Omarrondering
I motion 1997/98:Bo405 (s) föreslås att en översyn skall göras av
fastighetsbildningslagens regler som gäller omarrondering. Med omarrondering
menas en fastighetsreglering som avser mer omfattande ändringar i
fastighetsindelningen. Vid en omarrondering har opinionen hos de berörda
fastighetsägarna betydelse för genomförandet av förrättningen. Olika vikt kan
tillmätas viljeinriktningen hos fastighetsägarna bl.a. beroende på deras antal
respektive storleken på de arealer de representerar. Man brukar i dessa
sammanhang tala om antalsmajoriteter och arealmajoriteter. Motionärerna anser
att en utredning behövs för att säkerställa en utveckling i rättspraxis enligt
vilken antalet fastighetsägare skulle tillmätas en större betydelse än de
arealer dessa äger i enlighet med ett mer demokratiskt synsätt efter principen
en man en röst. Motionärerna anser också att omarronderingar bör ske först
sedan en analys av aktuella kultur- och naturvärden gjorts, i syfte att dessa
värden bättre skall bevaras när avgränsningarna görs samt att de i
omarronderingen inblandade fastighetsägarna skall kunna åläggas en plikt att
vårda kulturlandskapet och att hålla det tillgängligt. Målet är en lagstiftning
som står i samklang med de strävanden mot en helhetssyn som präglar övrigt
planeringsarbete.
Under förra riksmötet behandlade utskottet en motion (bet. 1996/97: BoU11)
där motionärerna hade en liknande uppfattning om den nu behandlade
opinionsaspekten på omarrondering. I den motionen hänvisades å ena sidan till
av Länsstyrelsen i Dalarna utfärdade riktlinjer och till uttalanden av
bostadsutskottet (bet. 1994/95:BoU1) som uttryck för motionärernas uppfattning
och å andra sidan till ett avgörande av två mål vid Falu tingsrätt som skulle
gå emot den utveckling som ansågs önskvärd. Enligt av utskottet inhämtad
uppgift är det avgörande vid Falu tingsrätt till vilket hänvisades i förra
årets motion fortfarande föremål för Svea hovrätts prövning. Genom den
förestående prövningen kan rättsläget vad gäller de frågor motionärerna tar upp
beträffande opinionsvillkoret på ett belysande sätt komma att klarläggas.
Frågan om lagreglerna kan behöva ändras bör enligt utskottets mening anstå till
dess att det nämnda avgörandet har vunnit laga kraft.
Beträffande de i motionen väckta frågorna om kultur- och naturvärden kan
erinras om att det, vad gäller jordbruks- och skogsbruksfastigheter i
fastighetsbildningslagens kapitel om allmänna villkor för fastighetsbildning,
finns en särskild bestämmelse om att hänsyn skall tas till betydelsen av att
vården av kultur- och naturmiljön främjas (3 kap. 5 § FBL). Utskottet känner
tveksamhet till att ställa sig bakom motionärernas krav på att det i denna lag
skall införas regler som starkare tar ställning för dessa intressen.
Tveksamheten omfattar också att det vid den typ av fastighetsbildning som
motionärerna avser skall kunna tillskapas någon särskild plikt att vårda
kulturlandskapet och att hålla det tillgängligt. Frågorna om sådana
hänsynstaganden jämte de om vårdplikt och tillgänglighet bör enligt utskottet
snarare lösas genom andra lagar vilka till sin karaktär är mer av
bevarandelagstiftning och som tillämpas oberoende av om fastighetsbildning
sker. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att den kommande miljöbalken
och till denna hörande följdlagstiftning kan förväntas innehålla förslag dels
om kulturreservat vilka bl.a. kan ge skydd åt äldre odlingslandskap, dels om
naturvårdsavtal vilka kan främja möjligheterna för det allmänna att lösa de
aktuella frågorna. Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet således
motion 1997/98:Bo405 (s) beträffande omarrondering.
Tomträtt
I motion 1997/98:Bo202 (m) yrkande 14 föreslås att tomträttsinstitutet bör
begränsas så att inga nya tomträtter får upplåtas. Därutöver anser motionärerna
att kommunerna skall påbörja en avveckling av upprättade tomträttsavtal genom,
såsom utskottet förstår motionärerna, försäljning till tomträttsinnehavarna.
Utskottet har behandlat begränsningar av tomträttsinstitutet flera gånger
tidigare, senast i utskottets betänkande 1996/97:BoU8. Tomträttsinstitutet
infördes år 1907 som ett komplement till äganderätten. Byggnadsverk-samheten
skulle uppmuntras genom att man gjorde det möjligt för kommunerna att
tillhandahålla mark för bostäder till ett lägre pris än om den skulle säljas.
Införandet av tomträttsinstitutet hade följaktligen en tydlig bostadssocial
prägel. Dessutom eftersträvades möjligheter att förhindra en kapitalisering av
markvärdesstegringen hos enskilda fastighetsägare.
Utskottet finner att ovan angivna motiv har fortsatt relevans, varför inga
åtgärder bör vidtas som syftar till en begränsning av upplåtelserätten avseende
tomträtter. Utskottet anser mot denna bakgrund det inte heller vara motiverat
att genom lagstiftning framtvinga en kommunal utförsäljning av de fastigheter
som upplåts med tomträtt. Således bör det, enligt utskottets uppfattning, även
i fortsättningen vara kommunernas eget val att avgöra omfattningen av
tomträttsinstitutets användning. Utskottet avstyrker med hänvisning till detta
motion 1997/98:Bo202 (m) yrkande 14 om inskränkningar av tomträttsinstitutet.
Expropriation
Motion 1997/98:Bo202 (m) yrkandena 11 och 12 berör ändamål och
ersättningsregler vid expropriation. I yrkande 11 i motsvarande del föreslås en
inskränkning av de ändamål för vilka expropriation skall vara möjlig.
Motionärerna anser att expropriation endast skall tillåtas då syftet är att
skydda människors liv, hälsa och säkerhet eller miljön och naturen. Därutöver
bör expropriation tillåtas för att tillgodose andra för landet eller kommunen
ytterst angelägna uppgifter.
Expropriation innebär att egendom tas i anspråk för det allmännas bästa. Det
handlar om ett ingripande som bara kan företas under vissa särskilda
förutsättningar. I den expropriationslagstiftning som föregick den nuvarande
(1917 års ExprL) innehöll 1 § en uppräkning av olika ändamål för vilka
expropriation kunde tillåtas. Graden av precision i de olika ändamålen
varierade och uppräkningen föreföll inte heller helt systematisk. I likhet med
annan lagstiftning av väsentlig detaljeringsgrad gjorde samhällsutvecklingen
att reglerna snabbt blev inaktuella samtidigt som de på ett oegentligt sätt
begränsade myndigheternas handlingsutrymme för egna initiativ på området.
Följden blev att reglerna vid upprepade tillfällen fick revideras och
kompletteras. När en ny expropriationslagstiftning utreddes i slutet av 1960-
talet fann man det därför nödvändigt att modifiera de paragrafer som reglerade
de s.k. expropriationsändamålen. Diskussioner fördes om att, i stället för en
detaljerad uppräkning av expropriationsändamålen, använda en allmänt formulerad
bestämmelse där expropriation kunde medges så snart det ansågs nödvändigt för
allmänt gagn eller liknande. Då en dylik bestämmelse dock förutsågs kunna skapa
såväl allvarlig rättsosäkerhet som försvårad rättstillämpning valde man i den
nya expropriationslagen att gå något av en medelväg.
I 2 kap. ExprL anges de s.k. expropriationsändamålen. Av 1 § framgår att
expropriation är tillämplig för kommuner i syfte att hävda den grundtanke som
innebär att kommunerna bör ha företrädesrätt till mark som skall användas för
tätbebyggelse. Liksom vid förköp gäller att kommunen måste kunna göra antagligt
att marken skall nyttjas för det aktuella ändamålet. Andra kapitlets påföljande
paragrafer räknar upp ett antal mer preciserade syften för vilka expropriation
är möjlig. Här nämns expropriation för kommunikations-ändamål, drivkraft och
va, näringsverksamhet, skydds- och säkerhetsområden, försvarsändamål,
kulturella ändamål, natur- och friluftsliv samt expropriation av vanvårdade
fastigheter. Dessutom återfinns i 2 kap. 10 § ExprL en kompletterande allmän
bestämmelse om expropriation av mark som behövs för verksamhet som staten eller
kommunen har att tillgodose eller som är av väsentlig betydelse för riket,
orten eller en viss befolkningsgrupp. Oftast kan sådan mark tas i anspråk med
stöd av regeln i 1 § om tätbebyggels-expropriation. Något av en särställning
bland expropriationsändamålen har regeln om s.k. värdestegringsexpropriation.
Dess innebörd är att förhindra oförtjänt värdestegring hos fastigheter som inte
direkt berörs av ett expropriationsförfarande men som förväntas öka i värde
genom ett expropriationsföretag. Regeln som bygger på likhetsprincipen syftar
till att eliminera sådan markvärdesstegring som ställer icke exproprierade
markägare i en bättre situation än de vars mark exproprieras.
Enligt utskottets uppfattning innebär rådande reglering av de ändamål för
vilka expropriation får ske en sådan avvägning mellan olika intressen att en
ändamålsenlig hushållning av markresurser främjas. Det kommer även
fortsättningsvis att vara nödvändigt för det allmänna att kontrollera
samhällsutvecklingen genom att tillämpa expropriation. En inskränkning av
ändamålen, såsom motionärerna föreslår, skulle medföra svårigheter för
samhället att göra erforderliga avvägningar mellan skilda berättigade intressen
som kan göra anspråk på ett specifikt markområde. Vid tillståndsprövningen
skall hänsyn inte bara tas till det allmännas intresse utan även till
motstående intressen. Tillstånd får exempelvis inte meddelas om ändamålet
lämpligen bör tillgodoses på annat sätt eller om olägenheterna av
expropriationen från allmän eller enskild synpunkt överväger de fördelar som
kan vinnas genom den. Kraven på rättssäkerhet får därmed anses vara
tillgodosedda.
Mot bakgrund av vad som anförts finner utskottet inget som talar för en
begränsning av expropriationslagens ändamålsregler enligt motionärernas önskan.
Utskottet avstyrker således motion 1997/98:Bo202 (m) yrkande 11 i motsvarande
del beträffande expropriationsändamålen.
I den ovan behandlade m-motionens yrkande 11 i motsvarande del samt yrkande
12 berörs expropriationslagens ersättningsregler. Det föreslås att markägaren
vid expropriation skall få ersättning för fastighetens fulla marknadsvärde samt
för de kostnader och intäktsbortfall som inte kan återvinnas. Vidare föreslås
att den s.k. presumtionsregeln i expropriationslagen bör avskaffas vilket
innebär att bevisbördan avseende värdestegring efter presumtionstidpunkten
åläggs exproprianten.
Den grundläggande ersättningsprincipen i expropriationslagstiftningen har
traditionellt varit att fastighetsägaren och andra sakägare skall ha full
ersättning för sin förlust. I förarbetena till ExprL konstaterades dock att en
sådan inställning till expropriationsinstitutet var otidsenlig. Höga
expropriationsersättningar betraktades som en nackdel då de avhåller det
allmänna från markförvärv som annars skulle vara lämpliga, medför påfrestningar
för det allmännas ekonomi och bidrar till att driva upp markvärdena.
Ersättningsreglerna utformades på ett sådant sätt att de värden som grundas på
förväntningar om kommande markanvändning inte blir ersatta. Främst ville man
undvika att enskilda fastighetsägare kom i åtnjutande av sådana värdeökningar
som hade sitt ursprung i planerade eller realiserade initiativ från det
allmänna.
Bestämmelserna i ExprL skiljer mellan tre olika slag av ersättning.
Löseskilling utgår då en hel fastighet exproprieras medan intrångsersättning
utbetalas när endast del av fastighet inlöses. Därutöver utgår ersättning för
personlig skada, vilken innefattar andra förluster som ägare m.fl. kan göra
genom expropriationen. Ersättningen för personlig skada innefattar exempelvis
flyttkostnader, förlust genom nedläggning av rörelse etc. och har således inget
att göra med själva fastighetens värde. Den exproprierande står dessutom i
allmänhet för motpartens kostnader för hela expropriationsförfarandet. Undantag
gäller för kostnader som uppkommit genom försummelse eller kan betraktas som
onödiga. Dessutom gäller vid prövning i högre rätt än fastighetsdomstol att den
exproprierande oavsett utgången svarar för rättighetshavarens kostnader då
endast den förre fullföljt talan.
Grundprincipen om att den enskilde skall ersättas för sin förlust begränsas
genom den s.k. presumtionsregeln. Denna regel innebär att den ökning av
fastighetens marknadsvärde som ägt rum tio år före expropriationsansökan räknas
fastighetsägaren till godo endast om det konstateras att ökningen beror på
annat än förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt.
Fastighetsägaren har bevisbördan för att så är fallet.
Utskottets uppfattning är att gällande regler i expropriationslagen i grunden
är väl avfattade när det gäller fastighetsägares rätt till ersättning. Den
begränsning av ersättningsreglerna som presumtionsregeln innebär har på senare
tid varit föremål för utredning (SOU 1996:45). De slutsatser som utredningen
drar är för närvarande under övervägande inom Regeringskan-sliet. Utskottet
anser därför att motionärernas yrkanden avseende ersättningsreglerna i
expropriationslagstiftningen inte bör föranleda några ställningstaganden i sak
innan frågan färdigbehandlats inom Regeringskansliet. Utskottet avstyrker med
det anförda motion 1997/98:Bo202 (m) yrkande 11 i motsvarande del och yrkande
12 om expropriationslagens ersättningsregler.
Kommunala förköp
I motion 1997/98:Bo202 (m) yrkande 20 föreslås att den kommunala förköpsrätten
avskaffas. Motivet är enligt motionärerna att kommunerna genom det kommunala
planmonopolet, expropriationslagen och överlägsna personella resurser i
kombination med den kommunala förköpsrätten ges en mycket stark ställning
gentemot enskilda fastighetsägare.
Den kommunala förköpsrätten infördes 1967. Syftet med förköpslagen (1967:868)
var att förbättra kommunernas möjligheter att på ett tidigt stadium förvärva
mark som behövs för samhällsutvecklingen och därigenom åstadkomma en dämpning
av prisutvecklingen i fråga om sådan mark.
I förköpslagens förarbeten underströks att förköpsrätten inte är avsedd att
för kommunernas del utnyttjas i stället för ett vanligt köp. Den är främst
tillkommen för att kommunerna skall kunna förvärva egendom som med förbigående
av kommunen sålts till annan. Det kan vara fråga om fall där kommunen över
huvud taget inte beretts tillfälle att förhandla med säljaren eller när
kommunen förklarat sig villig att godta de villkor säljaren ställt men ändå
blivit förbigången. Kommunen ges enligt förköpslagen rätt att lösa marken på
samma villkor som en markägare avtalat med köparen.
Den ersättning som utgår vid förköp inkluderar förväntningsvärden och
avspeglar därmed i huvudsak den aktuella fastighetens egentliga marknadsvärde.
Någon presumtionsregel liknande den i expropriationslagen existerar således
inte i förköpslagen. Nämnas bör även att expropriationsförfarandet ofta är
såväl mer tids- som kostnadskrävande vilket också utgjorde motiv till
förköpslagens tillkomst.
Utskottets uppfattning är att den kommunala förköpsrätten utgör ett viktigt
komplement till expropriationslagen. Kommunernas möjlighet att långsiktigt ta
ansvar för den fysiska samhällsutvecklingen får anses förutsätta att goda
möjligheter finns att agera på fastighetsmarknaden. De olika grunder som enligt
förköpslagen ger kommunen rätt till förköp är viktiga ur detta perspektiv.
Särskilt markspekulation i attraktiva områden kan motverkas vilken riskerar att
utestänga det allmänna intresset och omöjliggöra, eller i vart fall försvåra,
kommunernas ambitioner att påverka bebyggelseutvecklingen på ett sätt som står
i samklang med de strävanden som grundas på en kommunaldemokratisk majoritet.
Den kommunala förköpsrätten fyller således en viktig funktion. Med hänvisning
till det anförda avstyrker utskottet motion 1997/98:Bo202 (m) yrkande 20 om ett
avskaffande av den kommunala förköpsrätten.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande förändringar i jordförvärvslagen
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Bo401 i motsvarande del,
1997/98:Bo402, 1997/98:Bo406 yrkandena 1 och 2, 1997/98:Jo305 yrkande 5,
1997/98:Jo309 yrkande 1 samt 1997/98:Jo310 yrkande 2,
res. 1 (m) - motiv.
res. 2 (c)
res. 3 (v, mp)
2. beträffande åtgärder för att hävda lokala intressen vid
fastighetsöverlåtelser m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:Bo401 i motsvarande del och
1997/98:A459 yrkande 5,
res. 4 (c)
res. 5 (kd)
3. beträffande omarrondering
att riksdagen avslår motion 1997/98:Bo405,
4. beträffande inskränkningar av tomträttsinstitutet
att riksdagen avslår motion 1997/98:Bo202 yrkande 14,
res. 6 (m, c)
5. beträffande expropriationsändamålen
att riksdagen avslår motion 1997/98:Bo202 yrkande 11 i motsvarande del,
res. 7 (m)
6. beträffande expropriationslagens ersättningsregler
att riksdagen avslår motion 1997/98:Bo202 yrkande 11 i motsvarande del och
yrkande 12,
res. 8 (m)
7. beträffande avskaffande av den kommunala förköpsrätten
att riksdagen avslår motion 1997/98:Bo202 yrkande 20.
res. 9 (m)
Stockholm den 6 november 1997
På bostadsutskottets vägnar
Knut Billing
I beslutet har deltagit: Knut Billing (m), Lennart Nilsson (s), Rune Evensson
(s), Britta Sundin (s), Sten Andersson (m), Marianne Carlström (s), Lars
Stjernkvist (s), Stig Grauers (m), Erling Bager (fp), Lena Larsson (s), Owe
Hellberg (v), Lilian Virgin (s), Inga Berggren (m), Per Lager (mp), Ulf
Björklund (kd), Juan Fonseca (s) och Eskil Erlandsson (c).
Reservationer
1. Förändringar i jordförvärvslagen (mom. 1, motiveringen)
Knut Billing (m), Sten Andersson (m), Stig Grauers (m) och Inga Berggren (m)
anser att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar med ?Utskottet har?
och slutar med ?ändra dem? bort ha följande lydelse:
Jordförvärvslagens tillämpning medför hämmande ingrepp i jord- och
skogsbruksnäringarna. Enligt utskottets mening är det nu tid att ta bort de
begränsningar denna lagstiftning innebär. Utskottet anser särskilt att de
starka begränsningarna av juridiska personers möjligheter att förvärva fast
egendom som taxerats som lantbruksenhet har skadliga effekter. Jordbruket
hindras med den nuvarande lagregleringen att anpassa sin verksamhet genom val
av företagsformer på ett sätt som är möjligt för annan företagsamhet. Nya och
moderna former för att äga och bedriva jordbruk förhindras. Förvärvslagen
konserverar på så sätt näringsverksamheten. Särskilt för familjedrivna jord och
-skogsbruk kan det vara av vikt att kunna bilda ett bolag för att underlätta
generationsskiften. Även kapitalbildningen kan underlättas genom utökade
möjligheter för juridiska personer att bedriva jord- och skogsbruk. Enligt
utskottets mening bör jordförvärvslagen avskaffas. Förslag med denna innebörd
kommer att aktualiseras i riksdagen.
Mot bakgrund av vad utskottet nu sagt kan det inte komma i fråga att skärpa
jordförvärvslagen i något av de avseenden som de föreliggande motionsförslagen
avser.
2. Förändringar i jordförvärvslagen (mom. 1)
Eskil Erlandsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar med ?Utskottet har?
och slutar med ?i jordförvärvslagen? bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det av väsentlig betydelse att lagstiftningen om
förvärv av lantbruksegendom skärps. Det gäller att värna om jord- och skogsbruk
av den typ vi har i Sverige. Landsbygden måste hållas levande. Sysselsättningen
i glesbygd måste stärkas och familjejordbruken värnas. Detta har betydelse ur
ett flertal synvinklar, inte minst vad gäller möjligheterna att nå en ur
miljösynpunkt hållbar utveckling. Problematiken skall ses mot bakgrund av att
köptrycket från svenska och utländska företag kan förväntas öka.
Främst gäller det att stärka sambandet mellan boendet och brukandet.
Erfarenheterna visar att den nuvarande lagen inte utgör ett tillräckligt starkt
instrument i detta avseende. En tillståndsprövning bör därför göras för alla
förvärv. Den som erhåller tillstånd skall ha en plikt att bebo den förvärvade
egendomen. Denna skall kunna sanktioneras genom vite. Är det fråga om en
skogsfastighet skall det dock räcka med att förvärvaren bor i bygden för att
boplikten skall anses uppfylld. Enligt utskottet finns skäl att samma regelsy-
stem gäller all lantbruksegendom i Sverige.
Ett särskilt problemkomplex är de juridiska personernas möjligheter till
förvärv. Den nuvarande lagstiftningen ger uttryck för en restriktivitet som i
grunden är bra. Emellertid har myndigheternas tillämpning av den s.k.
kompensationsregeln, som utskottet berört ovan, lett till svårigheter för
privatskogsbruket att konkurrera med bolagen om skogsmarken i regioner där
bolagen bedriver en offensiv markpolitik. Reglerna måste få en utformning så
att familjejordbruken blir den dominerande ägarkategorin. Enligt utskottets
bedömning skulle den uppstramning som behövs kunna åstadkommas så att
villkoret för att en juridisk person skall beviljas förvärvstillstånd i princip
alltid skall vara att den juridiska personen lämnar kompensationsmark. Detta
kan åstadkommas genom att man tar bort undantaget i 5 § andra stycket
jordförvärvslagen från kravet på kompensationsmark samt de andra krav som
gäller för en juridisk persons förvärv. En juridisk person bör dock äga rätt
till förvärv oavsett om kompensationsmark lämnas, om förvärv sker från annan
juridisk person och egendomens beskaffenhet inte är sådan att den bör ägas
eller brukas av fysisk person. I övrigt bör de i 5 § jordförvärvslagen gällande
möjligheterna till förvärv kvarstå.
Det bör överlåtas till regeringen att närmare överväga innehållet i de
förändringar som utskottet anser nödvändiga.
Enligt utskottets mening bör riksdagen med anledning av motionerna
1997/98:Bo401 (c) i motsvarande del och 1997/98:Bo406 (c) yrkandena 1 och 2
samt med avslag på motionerna 1997/98:Bo402 (s), 1997/98:Jo305 (v) yrkande 5,
1997/98:Jo309 (mp) yrkande 1 och 1997/98:Jo310 (s) yrkande 2 om förändringar i
jordförvärvslagen som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet anfört.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande förändringar i jordförvärvslagen
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Bo401 i motsvarande del och
1997/98:Bo406 yrkandena 1 och 2 samt med avslag på motionerna
1997/98:Bo402, 1997/98:Jo305 yrkande 5, 1997/98:Jo309 yrkande 1 och
1997/98:Jo310 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
3. Förändringar i jordförvärvslagen (mom. 1)
Owe Hellberg (v) och Per Lager (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar med ?Utskottet har?
och slutar med ?i jordförvärvslagen? bort ha följande lydelse:
På många håll i Sverige finns problem som bottnar i utboägande.
Jordförvärvslagens innehåll och tillämpningen av denna lag har visat sig inte
vara effektiv när det gäller den viktiga grundsten som bör gälla ägandet av
lantbruksegendom i glesbygd, nämligen den att boende och brukande skall
sammanfalla. Bostadsfastigheter förvärvas i alltför stor utsträckning utan att
förvärvarna kommer att bosätta sig på egendomen. Fastigheter som är lämpade för
jordbruk eller andra näringar med lokal anknytning utnyttjas på andra sätt som
inte är till gagn för en levande bygd. I vissa fall förvärvas fastigheter
endast i avsikt att dessa skall skövlas. Ett utökat utboägande bidrar till ett
minskat engagemang för bygden och ger denna sämre utvecklingsmöjligheter.
Lokalt ägande ger ett helt annat användningsmönster och nyttjande av den fasta
egendomen. Den känsla som behövs för vård och varsamt nyttjande har endast en i
bygden boende eller näringsverksam person. Mot denna bakgrund bör en annan
ordning införas som gynnar förvärvare som har eller skaffar sig lokal
anknytning. Den som bedriver verksamhet eller bor i bygden eller som avser
bedriva sådan verksamhet eller sådant boende bör därför vid en överlåtelse av
fast egendom ha rätt till köp före andra. Hur denna typ av förvärvsprövning,
som kan betecknas som ett slags förköpsrätt, närmare skall vara utformad bör
bli föremål för en utrednings överväganden. Utredningen bör också överväga
andra modeller för en effektivare förvärvstillståndsprövning. Utredningen bör
utforma sina förslag så att det inte skall vara möjligt för en förvärvare att
innan förvärvsprövningen genomförts och full lagfart erhållits kunna avverka
skog. Regeringen bör ges i uppdrag att tillsätta en sådan utredning. Vad nu
anförs är en anslutning till motionerna 1997/98:Jo305 (v) yrkande 5 och
1997/98:Jo309 (mp) yrkande 1. De övriga frågor som aktualiseras genom nu
behandlade motioner i fråga om jordförvärvslagen har inte sådan tyngd att de
bör föranleda förändringar i lagstiftningen.
Enligt utskottets mening bör riksdagen med anledning av motionerna
1997/98:Jo305 (v) yrkande 5 och 1997/98:Jo309 (mp) yrkande 1 samt med avslag
på motionerna 1997/98:Bo401 (c) i motsvarande delar, 1997/98: Bo402 (s),
1997/98:Bo406 (c) yrkandena 1 och 2 samt 1997/98: Jo310 (s) yrkande 2 om
förändringar i jordförvärvslagen som sin mening ge regeringen till känna vad
utskottet anfört.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande förändringar i jordförvärvslagen
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Jo305 yrkande 5 och
1997/98:Jo309 yrkande 1 samt med avslag på motionerna 1997/98:Bo401 i
motsvarande del, 1997/98:Bo402, 1997/98:Bo406 yrkandena 1 och 2 och
1997/98:Jo310 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
4. Åtgärder för att hävda lokala intressen vid fastighetsöverlåtelser m.m.
(mom. 2)
Eskil Erlandsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar med ?Den s.k.? och
slutar med ?fastighetsöverlåtelser m.m.? bort ha följande lydelse:
I Sverige har på många håll uppstått problem med att fastigheter som behövs
för människor som önskar bli bofasta eller driva näring på orten används som
fritidsbostäder. Om uppköpsvågen fortsätter i den takt som utvecklingen ger vid
handen hotas hela samhällen. Stora delar av samhällena riskerar att bli
avfolkade särskilt under vinterhalvåret. Ett större inslag av permanentboende
garanterar de aktuella orternas och bygdernas utveckling och det sociala livet
där. Enligt utskottets mening bör den pågående utvecklingen kunna stoppas genom
regler som förhindrar att en permanentbostad inom samlad bebyggelse övergår
till att bli fritidsbostad. Hur denna reglering närmare skall utformas bör
anförtros en utredning. Utskottet vill peka på att de lösningar som bör sökas
inte bara står att finna i en förvärvstillståndsprövning utan att andra medel
kan vara effektiva. Sådana medel bör t.ex. kunna åstadkommas genom förändringar
i plan- och bygglagen. De lösningar som bör sökas skall naturligtvis stå i
överensstämmelse med EU:s regler om att medborgare från andra EU-länder inte
får diskrimineras.
Enligt utskottets mening bör riksdagen med anledning av motionerna
1997/98:Bo401 (c) i motsvarande del och 1997/98:A459 (kd) yrkande 5 om åtgärder
för att hävda lokala intressen vid fastighetsöverlåtelser m.m. som sin mening
ge regeringen till känna vad utskottet anfört.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande åtgärder för att hävda lokala intressen vid
fastighetsöverlåtelser m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Bo401 i motsvarande del och
1997/98:A459 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
5. Åtgärder för att hävda lokala intressen vid fastighetsöverlåtelser m.m.
(mom. 2)
Ulf Björklund (kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar med ?Den s.k.? och
slutar med ?fastighetsöverlåtelser m.m.? bort ha följande lydelse:
Den problematik som gör sig gällande i skärgården bör enligt utskottets
mening ägnas särskild uppmärksamhet. Flera utredningsinsatser har gjorts men
dessa har inte lett till något resultat. Enligt utskottets mening kan man inte
nöja sig med att konstatera att problematiken är svårlöst. Skärgårdens framtid
som en levande bygd måste säkerställas. Det gäller att hävda intressena av
bosättning och sysselsättning vid överlåtelse av alla typer av fastighet i
dessa områden. Det kan också gälla att i rimlig grad tillgodose dessa intressen
skattemässigt eller genom annan reglering. Skärgårdens problem ökar. Alltfler
hus där tas över av fritidsboende. Enligt utskottets mening bör därför
skärgårdens problem bli föremål för en utredning med inriktning på åtgärder som
berör bostads- och förvärvsmöjligheterna. Det kan gälla regler som underlättar
för fastighetsförvärvare som avser fast bosättning eller förvärvsverksamhet
eller gynnar dessa kategoriers innehav. Det kan också gälla regler som
försvårar för andra kategoriers förvärv. Utredningen bör särskilt omfatta
möjligheterna att genom förändringar i lagstiftningen om fastighetsskatt uppnå
ökad fast bosättning och sysselsättning. Utredningens överväganden och
slutsatser bör även omfatta åtgärder beträffande andra delar av landet med
problem liknande dem i skärgården. Det gäller vissa glesbygdsområden men också
delar i vissa storstäder. Det är av särskild vikt att den av utskottet
förordade utredningen beaktar hur den framtida jordförvärvslagstiftningen
kommer att utformas. Utredningens närmare direktiv bör därför utformas mot
bakgrund av den utvärdering Jordbruksverket gjort. Utredningen bör i sitt
arbete också beakta regeringens överväganden i anledning av den
bostadspolitiska utredningens resultat. Den nu förordade utredningen bör arbeta
skyndsamt.
Enligt utskottets mening bör riksdagen med anledning av motionerna
1997/98:A459 (kd) yrkande 5 och 1997/98:Bo401 (c) i motsvarande del om åtgärder
för att hävda lokala intressen vid fastighetsöverlåtelser m.m. som sin mening
ge regeringen till känna vad utskottet anfört.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande åtgärder för att hävda lokala intressen vid
fastighetsöverlåtelser m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:Bo401 i motsvarande del och
1997/98:A459 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
6. Inskränkningar av tomträttsinstitutet (mom. 4)
Knut Billing (m), Sten Andersson (m), Stig Grauers (m), Inga Berggren (m) och
Eskil Erlandsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med ?Utskottet
finner? och slutar med ?av tomträttsinstitutet? bort ha följande lydelse:
Det är utskottets uppfattning att tomträttsinstitutet är en förlegad form av
reglering som försätter den enskilde fastighetsägaren i ett beroendeförhållande
till den aktuella kommunen. Ur den enskildes perspektiv kan markkostnaden vid
en omreglering påverkas av okontrollerbara faktorer på ett sådant oförutsägbart
sätt att rena rättssäkerhetsargument talar för ett avskaffande av
tomträttsinstitutet.
De motiv som en gång angavs som skäl till tomträttsinstitutets införande har
i dag spelat ut sin roll. Utskottet anser att regeringen bör inrikta sitt
arbete mot att skapa en fastighetsmarknad där det allmännas roll i möjligaste
mån är begränsad till att formulera erforderliga riktlinjer. Att kommunerna
genom tomträttsinstitutet tillåts spela rollen som marknadsaktör medför en
osund försvagning av sådan konkurrens som på sikt gagnar en eftersträvansvärd
samhällsutveckling. Utskottet anser det oförsvarbart att på rent ideologiska
grunder behålla ett markpolitiskt instrument vars konsekvenser förhindrar ett
spritt enskilt ägande.
Justitiedepartementet överväger för närvarande frågor om tomträttsavgälden.
Regeringens förslag förväntas innebära att avgälden knyts till fastighetens
taxeringsvärde och resultera i avsevärda höjningar av tomträttsavgälden i många
områden. Tomträttsinstitutets berättigande som bostadssocialt instrument skulle
i och med detta helt ha spelat ut sin roll och snarare fungera som en i många
fall oöverstiglig tröskel för potentiella fastighetsköpare. Den fastighetsskatt
som även tomträttsinnehavare tvingas betala förstärker denna problematik
ytterligare i och med att vissa innehavare av tomträtter i attraktiva lägen
eller köpare av sådana tomträtter åsamkas orimliga kostnader genom att såväl
tomträttsavgäld som fastighetsskatt grundas på fastighetens taxeringsvärde.
Pålagornas storlek bestäms dessutom oberoende av tomträtts-innehavarens
skatteförmåga. Utskottet anser det djupt olyckligt om höga taxeringsvärden
uppkomna genom ett starkt efterfrågetryck tillåts påverka såväl
tomträttsavgälder som fastighetsskattens storlek på ett sådant sätt att
människor tvingas lämna hus och hem. En avveckling av tomträttsinstitutet är en
rimlig väg för att undvika sådana effekter.
Regeringen bör därför enligt utskottets uppfattning inrikta sina vidare
överväganden mot att snarast kunna presentera ett förslag till riksdagen om att
nya tomträtter inte skall kunna bildas. Förslaget bör även innehålla riktlinjer
för en utförsäljning av befintliga tomträtter. Riksdagen bör således med
anledning av motion 1997/98:Bo202 (m) yrkande 14 om inskränkningar av
tomträttsinstitutet som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet nu
anfört.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande inskränkningar av tomträttsinstitutet
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Bo202 yrkande 14 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. Expropriationsändamålen (mom. 5)
Knut Billing (m), Sten Andersson (m), Stig Grauers (m) och Inga Berggren (m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med ?Enligt
utskottets? och slutar med ?beträffande expropriationsändamålen? bort ha
följande lydelse:
Det är utskottets uppfattning att de ändamål som avgör när expropriation är
möjlig tillåter ett alltför stort utrymme för godtycke. Den enskilde
fastighetsägaren riskerar att utsättas för expropriation av rent konfiskatorisk
karaktär utan att sådan är påkallad av att ytterst angelägna samhällsintressen
skall tillgodoses. Det är enligt utskottets mening inte värdigt en rättsstat
att tillåta tvångsmässiga ingrepp i den enskilda äganderätten på de grunder som
nuvarande expropriationsändamål medger.
Utskottet föreslår mot bakgrund av detta att en genomgripande översyn av
expropriationslagen genomförs. Översynen skall i första hand syfta till att
begränsa och tydliggöra de ändamål som kan åberopas vid ett
exproprieringsföretag. Endast för stat eller kommun ytterst angelägna
samhällsåtaganden, värnande om människors liv, hälsa och säkerhet samt skydd av
natur och miljö, skall tillåtas som expropriationsgrunder. Expropriation där
det allmännas enda motiv till ingreppet är att stävja en marknadsbaserad
värdeökning skall exempelvis inte tillåtas. Utredningsarbetet bör anförtros en
parlamentariskt sammansatt kommitté. Riksdagen bör med anledning av partimotion
1997/98:Bo202 (m) yrkande 11 i motsvarande del om expropriationsändamålen som
sin mening ge regeringen till känna vad utskottet nu anfört.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande expropriationsändamålen
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Bo202 yrkande 11 i motsvarande
del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. Expropriationslagens ersättningsregler (mom. 6)
Knut Billing (m), Sten Andersson (m), Stig Grauers (m) och Inga Berggren (m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med ?Utskottets
uppfattning? och slutar med ?expropriationslagens ersättningsregler? bort ha
följande lydelse:
Enligt utskottets mening utgör expropriation ett tvångsmässigt ingrepp i den
enskilda äganderätten som med dagens ersättningsregler inte fullt ut
kompenseras. De förändringar av expropriationslagens ersättningsregler som
gjordes i början av 1970-talet innebar att den tidigare rådande grundprincipen
om full ersättning övergavs. I stället för att på marknadsmässiga grunder
kompensera drabbade fastighetsägare antogs en lagstiftning som inte på ett
rimligt sätt avspeglar en fastighets egentliga värde, dvs. ett nuvärde som
innefattar framtida förväntningsvärden.
Den enskilde fastighetsägarens underläge gentemot exproprianten förstärks av
den s.k. presumtionsregeln. Att såsom presumtionsregeln föreskriver ålägga den
drabbade fastighetsägaren bevisbördan avseende eventuella förväntningsvärden
går på tvärs mot gängse rättssäkerhetsprinciper. Presumtionsregeln bör
avskaffas.
Utskottet anser att regeringen i samband med sina överväganden med anledning
av betänkandet Presumtionsregeln i expropriationslagen (SOU 1996:45) bör beakta
vad utskottet anfört om presumtionsregelns avskaffande. Regeringens
ställningstagande bör inriktas mot att skapa ersättningsregler i
expropriationslagen som medger full marknadsmässig ersättning till dem som
drabbas av expropriation. I ett ersättningssystem som bygger på dessa principer
finns inget utrymme för en presumtionsregel. Riksdagen bör med anledning av
partimotion 1997/98:Bo202 (m) yrkande 11 i motsvarande del och yrkande 12 om
expropriationslagens ersättningsregler som sin mening ge regeringen till känna
vad utskottet nu anfört.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande expropriationslagens ersättningsregler
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Bo202 yrkandena 11 i motsvarande
del och 12 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. Avskaffande av den kommunala förköpsrätten (mom. 7)
Knut Billing (m), Sten Andersson (m), Stig Grauers (m) och Inga Berggren (m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med ?Utskottets
uppfattning? och slutar med ?kommunala förköpsrätten? bort ha följande lydelse:
Utskottet ansluter sig till Moderata samlingspartiets uppfattning i
partimotionen 1997/98:Bo202 yrkande 20 om att den kommunala förköpsrätten bör
avskaffas. Motiven till detta ställningstagande är främst att den kommunala
förköpsrätten inte fyller någon funktion i den kommunala markplaneringen. Den
kommunala arsenalen av markpolitiska instrument är så omfattande att de
enskilda markägarna hamnar i en orimligt svag position i förhållande till
kommunerna. Det kommunala planmonopolet samt möjligheten att tillgripa
expropriation är enligt utskottets uppfattning tillräckligt för att kommunerna
skall kunna kontrollera samhällsutvecklingen. Utnyttjandet av förköpsrätten är
dessutom beroende av de tillfälligheter som gör att en fastighetsägare är
villig att sälja sin fasta egendom. Denna omständighet gör att kommunerna i sin
planläggning knappast kan betrakta förköpsrätten som ett funktionellt
instrument. Utbudet kan även förväntas vara spritt i såväl tid som rum på ett
sådant sätt att den kommunala förköpsrätten knappast kan ges något berättigande
som markpolitiskt styrmedel.
Risken att kommunerna tillgriper sitt förköpsprivilegium med hänvisning till
mer eller mindre svagt underbyggda spekulationer om framtida fysisk expansion
anser utskottet vara alltför stor för att de enskilda markägarna skall känna
erforderlig trygghet i sitt ägande av fast egendom. Utskottet anser att ett
avskaffande av den kommunala förköpsrätten minskar denna osäkerhet samt bidrar
till en sundare fastighetsmarknad där enskilda fastighetsägare i möjligaste mån
tillåts verka på likartade villkor som kommunerna. Frågan inställer sig
dessutom om motivet till att kommunerna skall ges möjlighet att spendera
skattemedel på en vidlyftig kommunalisering av mark för bebyggelse samtidigt
som resurserna inte förslår att tillgodose mer angelägna kommunala
verksamheter.
Utskottet anser det även nödvändigt att belysa de problem som den kommunala
förköpsrätten skapar för den köpare vars avtal om fastighetsköp går om intet.
Köparen kan gå miste om en ekonomiskt god affär eller hindras att tillgodogöra
sig andra värden av fastigheten. Omfattande planerings- och förhandlingsarbete
som kan ha föregått köpeavtalets upprättande blir mer eller mindre förgäves.
Förslag om avskaffande av den kommunala förköpsrätten bör föreläggas riksdagen.
Vad nu anförts är en anslutning till den moderata partimotionen 1997/98:Bo202.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:
7. beträffande avskaffande av den kommunala förköpsrätten
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:Bo202 yrkande 20 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilda yttranden
1. Åtgärder för att hävda lokala intressen vid fastighets-överlåtelser m.m.
Knut Billing (m), Sten Andersson (m), Stig Grauers (m) och Inga Berggren (m)
anför:
Moderata samlingspartiet vill förbättra möjligheterna för permanentboende i
glesbygd och skärgård. I ett flertal motioner som väckts under den allmänna
motionstiden har förslag lagts fram som, om de vinner riksdagens gillande,
kommer att underlätta för människor att leva, verka och bo i skärgården. I
motion 1997/98:Bo202 har förslag lagts fram som berör den strandnära
bebyggelsen, i motion 1997/98:Fi205 har förslag lagts fram som bl.a.
underlättar företagandet och i motion 1997/98:Fi403 har förslag lagts fram som
väsentligen sänker skatterna, och då inte minst fastighetsskatten. Med dessa
förslag krävs varken vidare utredande eller särskilda regler för att möjliggöra
boende i glesbygd och skärgård.
Regeringens näringspolitik och fastighetsskatten försvårar för människor att
leva och verka i skärgården. De centerpartistiska motionerna 1997/98: Bo401 och
1997/98:Bo406 löser inte heller några problem, då förslaget att man måste
bevisas vara bosatt i skärgården snarare skapar nya gränsdragningsproblem. En
långsiktigt hållbar lösning av problemen i glesbygd eller skärgård finns inte i
speciella regler, utan snarare i enklare regler.
2. Åtgärder för att hävda lokala intressen vid fastighets-överlåtelser m.m.
Erling Bager (fp) anför:
Bostadsutskottet anser att den s.k. skärgårdsproblematiken inte kan lösas genom
en lagstiftning som reglerar möjligheterna till förvärv utöver den reglering
som skett i jordförvärvslagstiftningen. Andra åtgärder måste till. En viktig
åtgärd som kan genomföras snabbt med märkbara konsekvenser för de boende är att
sänka fastighetsskatten till den nivå som gällde före år 1996, dvs. till 1,5 %
av taxeringsvärdet. Många småhusägare har nämligen drabbats hårt av den höjda
fastighetsskatten. Den har för många skapat oro för att de inte skall kunna
behålla sina hem. Särskilt orimlig ter sig skattenivån för vissa områden som är
attraktiva för fritidsboende. Detta gäller speciellt för skärgårdsområdena men
är inte begränsat till dessa utan gör sig gällande på många andra håll. De
inkomstsvaga hushållen har fått en boendekostnad som de i längden inte klarar
av. Det bör ankomma på regeringen att utforma ett förslag till den
skattesänkning som utskottet förordar. Detta förslag bör innehålla att
taxeringsvärdet för mark begränsas och att energibesparande åtgärder inte skall
bestraffas med höjt taxeringsvärde. Regeringen bör i detta sammanhang också
överväga vilka andra åtgärder som bör vidtas för att underlätta bosättning och
sysselsättning i skärgården och andra utsatta områden. För att på sikt lösa
problemen med dagens fastighetsbeskattning bör den s.k. Kalifornienmodellen
utredas.
Innehållsförteckning
Sammanfattning........................................1
Motionerna............................................1
Utskottet.............................................2
Jordförvärvslagen m.m. 2
Fastighetsförvärvslagstiftning m.m. 6
Fastighetsbildningslagen 7
Omarrondering 7
Tomträtt 8
Expropriation 9
Kommunala förköp 11
Hemställan 12
Reservationer........................................13
1. Förändringar i jordförvärvslagen (mom. 1, motiveringen) 13
2. Förändringar i jordförvärvslagen (mom. 1) 13
3. Förändringar i jordförvärvslagen (mom. 1) 15
4. Åtgärder för att hävda lokala intressen vid fastighetsöverlåtelser
m.m. (mom. 2) 16
5. Åtgärder för att hävda lokala intressen vid fastighetsöverlåtelser
m.m. (mom. 2) 17
6. Inskränkningar av tomträttsinstitutet (mom. 4) 18
7. Expropriationsändamålen (mom. 5) 19
8. Expropriationslagens ersättningsregler (mom. 6) 19
9. Avskaffande av den kommunala förköpsrätten (mom. 7) 20
Särskilda yttranden..................................21
1. Åtgärder för att hävda lokala intressen vid fastighets-överlåtelser
m.m. 21
2. Åtgärder för att hävda lokala intressen vid fastighets-överlåtelser
m.m. 22