I detta betänkande behandlas åtta motioner som rör den statliga
personalpolitiken från den allmänna motionstiden hösten 1997.
Motionerna gäller bl.a. löner och andra förmåner till chefer inom statlig
sektor, rekrytering av anställda med utländsk bakgrund samt vissa frågor med
anknytning till jämställdheten mellan kvinnor och män. Samtliga motioner
avstyrks.
Reservationer har avgetts av företrädare för Moderata samlingspartiet,
Folkpartiet liberalerna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet de gröna och
Kristdemokraterna.
Motionerna
1997/98:A310 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas
34. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att motverka löneskillnader på grund av kön inom den statliga
verksamheten,
35. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om chefslöner,
36. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om avgångsvederlag,
1997/98:A428 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om avgångsvederlag,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om omförhandling av orimliga löner med mera,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om samtal med privata näringslivet om etiskt hållbara förmåner,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att utreda problem med jävsliknande förhållanden vid utformandet av
belöningssystem,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om överläggningar med privata näringslivet om jävsliknande förhållande
vid utformandet av belöningssystem,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nya riktlinjer för sidoinkomster,
1997/98:A601 av Carina Hägg (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om löneavdrag som disci-
plinpåföljd,
1997/98:A602 av Juan Fonseca (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om förslaget om en personalpolitik
inom statens arbetsplatser som motsvarar landets befolkningssammansättning,
1997/98:A603 av Per Sundgren (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att i staten införa en helt ny lönepolitik syftande till minskade
löneskillnader,
1997/98:A804 av Barbro Johansson m.fl. (mp) vari yrkas
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att statliga verk och myndigheter tillämpar en positiv särbehandling
av underrepresenterat kön vid tillsättning av tjänster med målet en jämn
könsfördelning,
1997/98:A805 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om offentliga arbetsgivares ansvar att uppmuntra manliga anställda att
ta föräldraledigt,
1997/98:A806 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om statens roll som arbetsgivare vad gäller orättvisa löneskillnader.
Utskottet
Inledning
I detta betänkande behandlas åtta motioner som väckts under den allmänna
motionstiden hösten 1997. Motionerna behandlar frågor om löner och förmåner
till höga chefer inom den statliga sektorn, löneavdrag som disciplinpåföljd för
offentligt anställda, rekrytering av personal m.m. I detta betänkande behandlas
också motionsyrkanden som gäller jämställdhet mellan kvinnor och män i den mån
de särskilt inriktar sig på statlig personalpolitik. Arbetsmarknadsutskottet
kommer senare i vår att ta upp andra jämställdhetsfrågor i ett särskilt
betänkande.
Löner och andra förmåner till chefer i statliga myndigheter och bolag
Motioner
Vänsterpartiet anser i motion A310 att lönerna till myndighetschefer och chefer
i statliga bolag bör begränsas. Ett lönetak bör införas som motsvarar lönen för
statsministern. Partiet anser att det inte finns någon anledning att i statlig
verksamhet hänga med i näringslivets ?fantasilöner?. Det kan heller inte hävdas
att statliga chefer har ett mer ansvarsfullt arbete eller en mer krävande
uppgift än landets statsminister (yrk. 35). Partiet tar vidare upp frågor om
avgångsvederlag i motionerna A310 och A428. Partiet menar att det bör införas
striktare och tydligare regler för de pensionsavtal och avtal om
avgångsvederlag som träffas med chefer i statlig verksamhet. Påståenden om
toppchefers otrygga anställningsförhållanden är starkt överdrivna.
Avgångsvederlaget skall vara en rimlig omställningsersättning, inte en
garanterad hög levnadsstandard livet ut (A428 yrk. 1). En statlig chef som inte
erbjuds nytt förordnande skall ha rätt till ersättning som motsvarar lönen i
anställningen under högst tolv månader efter det att förordnandet har gått ut.
Ersättningen skall vara avräkningsbar mot inkomster av anställning eller annat
förvärvsarbete. Samma riktlinjer bör gälla för myndighetschefer och för chefer
i statliga bolag (A310 yrk. 36). Orimliga löner och andra ersättningar bör
omförhandlas inom den statliga sektorn (A428 yrk. 3). Regeringen bör också ges
i uppdrag att föra samtal med företrädare för det privata näringslivet om
åtgärder för mer ?etiskt hållbara? förmåner bland toppchefer och andra höga
befattningshavare (A428 yrk. 4). Eftersom det är en liten krets av människor
som får de högsta ersättningarna finns det en risk för att jävsförhållanden och
brödraskap påverkar ersättningarna, sägs det i motionen. Regeringen bör ta
initiativ för att utreda detta (A428 yrk. 5). Regeringen bör också överlägga
med det privata näringslivet i dessa frågor (A428 yrk. 6). Partiet pekar också
på det förhållandet att höga befattningshavare i offentlig sektor kan ges i
uppdrag att sitta i styrelser, som en del i det ordinarie arbetet. Enligt
partiet bör inte regeringstjänstemän eller andra statliga befattningshavare få
ersättning för uppdrag som de utför i sin ordinarie tjänst. Vidare måste olika
former av riktade vinstdelningssystem till styrelse och företagsledning
motverkas. Regeringen bör därför ges i uppdrag att ta fram nya riktlinjer för
sidoinkomster i enlighet med vad som anförts (A428 yrk 7).
Per Sundgren (v) anser i motion A603 att ingen statstjänsteman bör tjäna mer än
statsministern. Vidare bör inte lönerna för chefer få öka mer än genomsnittet
för statsanställda. En nedtrappning av befintliga höga löner skall ske under
tre år (yrk 1).
Utskottets ställningstagande
Förslag om begränsningar vad gäller löner m.m. till chefer inom statlig sektor
har varit föremål för utskottets bedömning tidigare. I 1996/97 års
personalpolitiska betänkande (bet. 1996/97:AU11) lämnade utskottet en
redogörelse för statliga chefers anställningsvillkor.
Vissa grundläggande principer för myndighetschefernas
anställningsförhållanden har lagts fast i riksdagens s.k. verksledningsbeslut
(prop. 1986/87:99, bet. 1986/87:KU29, rskr. 1986/87:226). Frågan om
anställningsskyddet för arbetstagare i verksledande eller därmed jämförlig
ställning har behandlats av riksdagen i samband med att en ny lag om offentlig
anställning, LOA, (prop. 1993/94:65, bet. 1993/94:AU16, rskr. 1993/94:257)
antogs.
Regeringen bestämmer ensidigt lönen för de tjänstemän som ingår i regeringens
frikrets enligt chefslöneavtalet (Arbetsgivarverkets cirkulär 1996:A5), bl.a.
generaldirektörer. Dessa personer är alltså inte garanterade sådana
lönehöjningar som avtalats i de olika s.k. RALS-avtalen. Lönen för
myndighetscheferna är - med vissa undantag - individuell och bestäms utifrån de
krav som ställs på innehavaren, dennes kvalifikationer och erfarenhet. Enligt
förordningen (1995:1038) om statliga chefspensioner m.m. skall en arbetstagare
som haft chefsanställning ha rätt till avgångsvederlag om denne inte får
förnyad anställning efter det att anställningstiden löpt ut. Avgångsvederlaget
betalas i högst 24 månader om arbetstagaren har haft chefsanställning i minst
sex år. Avgångsvederlaget utgörs av den pensionsgrundande lönen i chefs-
anställningen och betalas ut månadsvis. Det skall minskas med inkomst av
anställning eller annat förvärvsarbete.
Beträffande chefer i statliga bolag gäller följande. Regeringen har i
december 1996 beslutat om nya riktlinjer för anställningsvillkoren rörande
personer i företagsledande och därmed jämförlig ställning. Enligt riktlinjerna
skall lönen för dessa personer vara konkurrenskraftig men inte ledande i
jämförelse med motsvarande privatägda företag. För företagsledare som verkar
inom ett monopolföretag och inom företag vars verksamhet finansieras i hög grad
av medel över statsbudgeten bör enligt riktlinjerna lönen sättas efter en
jämförelse med löner inom icke konkurrensutsatta marknader och statliga verk.
En företagsledande person skall i normalfallet inte uppbära ytterligare
ersättning om denne har styrelseuppdrag i andra bolag inom samma koncern. Vid
uppsägning från bolagets sida kan en avgångsersättning utges. Den får motsvara
högst 24 månadslöner och skall betalas ut månadsvis. Vid ny anställning eller
inkomst från annan förvärvsverksamhet skall avgångsersättningen reduceras med
belopp som motsvarar den nya inkomsten.
Vänsterpartiet har föreslagit att statsministerns lön skall utgöra tak för
löner inom statlig sektor. Utskottet har inhämtat från Regeringskansliet att
statsministerns lön för närvarande är 80 000 kr i månaden. Generaldirektörerna
har, med något undantag, löner som varierar mellan 40 000 och 94 500 kr. Enligt
SCB låg medianlönen för dessa chefer på ca 50 000 kr år 1996. Med några
undantag gäller för landshövdingarna enhetslönen 50 000 kr i månaden. Utskottet
konstaterar som tidigare att de flesta myndighetscheferna har löner som ligger
en bra bit under statsministerns. Vad gäller chefer i statliga bolag ansluter
sig utskottet till de riktlinjer som regeringen har beslutat om. Utskottet kan
emellertid hålla med motionärerna om att det finns skäl att reagera mot
överdrifter i vissa anställningsavtal. Utskottet vidhåller dock att det inte
kan uteslutas att det finns fall då det finns skäl att avtala om bättre
förmåner än vad som gäller för en majoritet av chefer på en viss nivå. Det är
inte riksdagens sak att i ett enskilt fall ange vad som är en rimlig nivå för
dessa avtal. Motionerna A310 yrkande 35 och A603 yrkande 1 avstyrks därför.
Enligt uppgift som utskottet inhämtat från Finansdepartementet pågår för
närvarande försök till omförhandling av löner och andra förmåner som är mer
generösa än vad regeringens riktlinjer anger. Vidare pågår en uppföljning av de
riktlinjer som regeringen beslutade om år 1996. Uppföljningen inriktar sig
huvudsakligen på avgångsvederlagen. Något tillkännagivande till regeringen om
omförhandling av löner eller ändrade regler för avgångsvederlag förefaller
därför inte behövas. Motionerna A310 yrkande 36 och A428 yrkande 1 och 3
avstyrks.
Vänsterpartiet föreslår som nämnts också att regeringen skall föra samtal med
det privata näringslivet i dessa frågor.
Utskottet kan konstatera att anställningsvillkor och andra förmåner för de
höga cheferna i dagarna återigen kommit upp i den allmänna debatten med
anledning av vissa uppmärksammade enskilda fall i det privata näringslivet. Det
ger anledning att betona att även näringslivet har ett samhällsansvar på detta
område. Statsmakternas förväntningar om måttfullhet i lönebildningen måste
självfallet avspeglas även i fråga om de högsta chefernas förmåner. Något
särskilt uttalande från riksdagens sida om hur regeringen skall hantera denna
sak i förhållande till näringslivet kan dock inte anses påkallat.
Vad sedan gäller påståendet om jävsförhållanden anför utskottet följande. De
riktlinjer som regeringen beslutat om vad gäller ersättningar till chefer i
statliga bolag och de bestämmelser som finns intagna i
chefspensionsförordningen får anses vara en tillräcklig garanti för att
jävsförhållanden inte påverkar storleken av ersättningar och andra
anställningsvillkor. Utskottet avstyrker även motion A428 i dessa delar (yrk.
4-6).
Utskottet övergår nu till frågan om ersättning för uppdrag i statliga
styrelser, nämnden och råd m.m. Vänsterpartiet anser som nämnts att
regeringstjänstemän och statliga befattningshavare inte bör få ersättning för
uppdrag som ingår i deras ordinarie arbetsuppgifter. Följande gäller enligt
förordningen (1992:1299) om ersättning för uppdrag i statliga styrelser,
nämnder och råd m.m. Regeringen beslutar särskilt om ersättning till ordförande
och vice ordförande. Till övriga ledamöter och ersättare betalas ersättning per
sammanträdesdag med mellan 400 och 1 800 kr beroende på uppdragets art.
Ersättning betalas inte till den som är anställd vid myndigheten. Inte heller
betalas ersättning till en anställd för uppdrag som ledamot eller ersättare i
nämnd, råd, delegation eller motsvarande som är knuten till den myndighet där
han är anställd. För uppdrag som ledamot i kommitté som tillkallats eller
inrättats av regeringen gäller enligt förordningen (1996:1529) om ersättning
för kommittéuppdrag att regeringen bestämmer ersättningen till ordföranden
särskilt. Till övriga ledamöter, sakkunniga och experter betalas ersättning med
350 kr per sammanträdesdag.
Sett från arbetstagarens eller uppdragstagarens synvinkel innebär uppdrag av
detta slag ett särskilt ansvar och i allmänhet även merarbete. I de fall någon
särskild ersättning inte utges kan man anta att uppdraget ändå beaktas när
lönen i anställningen bestäms. Den ordning som Vänsterpartiet förordar
förutsätter att man kan konstatera att uppdraget ingår i de ordinarie
arbetsuppgifterna. Enligt utskottets mening kan det säkert i vissa fall vara
svårt att dra en gräns mellan vad som är arbete i anställningen och arbete i
sidouppdraget. Till detta kommer att systemet skulle kunna leda till
lönediskussioner allteftersom sidouppdrag tillkommer eller avslutas. Det
väsentliga måste enligt utskottets mening vara att löner och andra ersättningar
inom den statliga sektorn ligger på en rimlig nivå. Därtill kommer att det inom
Regeringskansliet har tillsatts en särskild arbetsgrupp som skall göra en
översyn av ersättningen till styrelseledamöter i statliga bolag. Med hänvisning
till vad som nu sagts avstyrker utskottet motion A428 (yrk. 7).
Disciplinpåföljd
Motion
Carina Hägg (s) anser i motion A601 att löneavdrag som bestraffning för
offentligt anställda inom det statliga området bör avskaffas. Motionären menar
att denna disciplinpåföljd för närvarande endast tillämpas för dem som har de
lägst betalda tjänsterna och som har minst inflytande över sin arbetssituation.
Högre tjänstemän däremot kommer inte i fråga för sådan disciplinpåföljd. Detta
är enligt motionären en oacceptabel kvardröjande klasslagstiftning.
Utskottets ställningstagande
Enligt lagen (1994:260) om offentlig anställning (LOA) får en arbetstagare, som
uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter sina skyldigheter i anställningen
meddelas disciplinpåföljd för tjänsteförseelse. Disciplinpåföljderna är varning
eller löneavdrag. Valet av påföljd är beroende av allvaret i tjänsteförseelsen.
Varning brukar anses vara en mildare påföljd än löneavdrag. Löneavdraget får
göras för högst 30 dagar och per dag uppgå till högst 25 % av daglönen.
Parterna kan i kollektivavtal komma överens om avvikelser från LOA:s regler om
disciplinpåföljd.
LOA:s regler om tjänsteförseelse gäller flertalet arbetstagare hos riksdagen
och dess myndigheter, myndigheter under regeringen, kyrkomötet och dess
myndigheter samt de allmänna försäkringskassorna. Undantagna från
bestämmelserna är bl.a. hälso- och sjukvårdspersonal som i sin yrkesutövning
står under Socialstyrelsens tillsyn för sådana förseelser i denna yrkesutövning
som skall prövas av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd och veterinärer för
sådana förseelser som skall prövas av Veterinära ansvarsnämnden. Undantagna
från disciplinansvarsreglerina, liksom från flertalet av LOA:s bestämmelser, är
även justitiekanslern, justitieråden och regeringsråden. Arbetstagare i
verksledande befattningar eller domare är däremot inte undantagna. Beslut om
disciplinär åtgärd fattas av den arbetsgivare hos vilken arbetstagaren är
anställd. Enligt verksförordningen (1995:1322) skall det vid varje myndighet
finnas en personalansvarsnämnd. Bl.a. myndighetschefen och personalföreträdare
skall vara med i sådan nämnd. Statens ansvarsnämnd prövar ärenden om
disciplinär åtgärd om det gäller en arbetstagare som anställs av regeringen,
d.v.s bl.a. myndighetscheferna. Anledningen till att Statens ansvarsnämnd skall
pröva ärenden som gäller denna grupp är att det har ansetts vara olämpligt att
kolleger till högre tjänstemän prövar frågor om t.ex. disciplinansvar och att
det är mer ändamålsenligt att frågorna handläggs av ett opartiskt,
domstolsliknande organ.
Med ett fåtal undantag gäller alltså rent formellt samma regler vid
tjänsteförseelse oavsett vilken befattning arbetstagaren har. Såvitt utskottet
kunnat utröna finns det i varje fall inte från senare år någon sammanställning
eller kartläggning av avgöranden i disciplinär ordning. Utskottet kan därför
inte bedöma om personer som tillhör någon särskild yrkeskategori oftare än
andra varit föremål för disciplinär åtgärd. Med hänsyn till de begränsningar
som gäller löneavdragets storlek anser utskottet att löneavdrag inte drabbar
personer med låga löner orimligt hårt. Utskottet vill som en jämförelse peka på
de straffrättsliga regler som gäller vid tjänstefel. Påföljden för mindre
allvarliga fall är dagsböter, vilkas belopp bl.a. är beroende av arbetstagarens
inkomstförhållanden. Även tjänstefel som avser förhållandevis små fel i
tjänsteutövningen kan rendera mycket kännbara bötesbelopp. Utskottet finner
inte anledning att ansluta sig till förslaget att löneavdrag slopas som
disciplinär påföljd. Motion A601 avstyrks.
Rekrytering av personal m.m.
Motioner
Juan Fonseca (s) anför i motion A602 att staten som arbetsgivare måste utforma
en personalpolitik som syftar till att främja en fördelning av arbetsplatserna
som motsvarar befolkningssammansättningen. Staten bör ge myndigheter och
organisationer i uppgift att utarbeta handlingsprogram som syftar till att
främja att människor med olika ursprung anställs på arbetsplatserna. Särskilt
bör detta gälla höga tjänstemannabefattningar. Vidare bör statliga arbetsgivare
utarbeta en offensiv kompetensutvecklingspolitik riktad till de anställda som
har invandrarbakgrund. Språk- och kulturkompetensen bland de anställda bör
också tas till vara. En sådan kompetens bör även betraktas som en särskild
merit.
I kommittémotion A804 anför Barbro Johansson m.fl. (mp) att statliga verk och
myndigheter bör fungera som goda exempel för det övriga samhället och gå före i
jämställdhetsarbetet. Vid tillsättning av tjänster inom dessa verksamheter bör
en positiv särbehandling göras av underrepresenterat kön vid lika meriter.
Målet bör vara en könsfördelning på 50 % på samtliga nivåer inom
organisationerna (yrk.8).
Utskottets ställningstagande
Utskottet instämmer i motionärernas uppfattning att staten på olika sätt bör
vara ett föredöme som arbetsgivare.
Mångfalden i sig kan leda till en högre kvalitet och kompetens på
arbetsplatserna. Med ökad internationalisering ökar också värdet av att på
arbetsplatserna ha tillgång till kunskaper i språk och erfarenhet av andra
kulturer. Trots detta är svårigheterna för personer med utländsk bakgrund att
få arbete omvittnat stora. Utskottet har vid flera tillfällen tidigare uttalat
oro över den höga arbetslöshet som råder bland t.ex. utomeuropeiska invandrare.
Utskottet menar därför att det är önskvärt att antalet anställda med utländsk
bakgrund ökar inom statlig sektor.
Riksdagen har även tidigare uttalat sig positivt kring tankegångar om att
staten bör eftersträva en ökad etnisk mångfald i statsförvaltningen. Regeringen
lade i höstas fram en proposition (prop. 1997/98:16, bet. 1997/98:SfU6),
Sverige, framtiden och mångfalden - från invandrarpolitik till
integrationspolitik. Regeringen ansåg i propositionen att statliga myndigheter
har ett stort ansvar som normgivare, och genom tydliga signaler och budskap bör
stereotypa uppfattningar och generaliseringar om olika grupper i samhället
motverkas. Ett sådant sätt skulle enligt regeringen vara att inom
statsförvaltning i ökad utsträckning sträva efter att den arbetsföra
befolkningens etniska sammansättning avspeglas, t.ex. vid rekrytering av
anställda.
Utskottet har med stor tillfredsställelse inhämtat att det också på olika
håll pågår verksamhet för att stimulera statliga arbetsgivare till att anställa
personer med olika etnisk bakgrund. Inrikesdepartementet har t.ex. påbörjat en
serie konferenser, seminarier och temadagar för ökad mångfald inom
statsförvaltningen. Målgruppen för dessa seminarier och konferenser är
generaldirektörer, landshövdingar, personalchefer och fackliga företrädare.
Aktiviteterna skall utgöra en inledning till en diskussion om de statliga
myndigheternas rekryteringspolitik och hur staten kan bli en förebild när det
gäller rekrytering av personal som speglar befolkningens sammansättning. Vidare
har arbetsmarknadens parter på central nivå på det statliga området under
hösten 1997 träffat avtal om samverkan för utveckling. Syftet med avtalet är
att stödja myndigheternas effektiviseringsarbete och anpassning till förändrade
förhållanden. Som en av parterna gemensam värdering har i avtalet angetts bl.a.
att det är av värde för svensk statsförvaltning att ha medarbetare med
kunskaper, erfarenheter och perspektiv från andra länder och att en
organisation som drar nytta av en sådan kulturell mångfald ökar sina
förutsättningar för framgång och effektivitet. Arbetsgivarverket har också gett
ut en policyskrift som bl.a. innehåller råd för arbetsgivare som vill öka den
etniska mångfalden på arbetsplatsen.
Regeringen har i november 1997 beslutat att myndigheter som lyder omedelbart
under regeringen för budgetåret 1997 skall redovisa sin kompetensförsörjning
samt målen för denna. I beslutet har särskilt anmärkts att myndigheterna i
denna redovisning skall beakta regeringens uttalanden i den nyss nämnda
propositionen Sverige, framtiden och mångfalden.
Utskottet vill slutligen erinra om att utredningen om översyn av lagen mot
etnisk diskriminering nyligen har lämnat sitt betänkande Räkna med mångfald -
förslag till lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet m.m. (SOU 1997:174). I
utredningen lämnas förslag om att arbetsgivare - såväl statliga som enskilda -
skall åläggas att främja den etniska mångfalden på arbetsplatsen. Regeringen
har aviserat att den mot bakgrund av utredningen kommer att lägga fram en
proposition med en ny lagstiftning mot etnisk diskriminering senare i vår.
Utskottet anser i avvaktan på regeringens förslag och mot bakgrund av vad som i
övrigt har anförts att det inte är behövligt med något sådant tillkännagivande
som begärts i motion A602. Utskottet avstyrker därför motionen.
Vad gäller den av Miljöpartiet väckta kommittémotionen vill utskottet anföra
följande. Jämställdhetslagen (1991:433) föreskriver att arbetsgivare skall
verka för att lediga anställningar söks av både kvinnor och män. Om det på en
arbetsplats inte råder en i huvudsak jämn fördelning mellan kvinnor och män vad
gäller en viss typ av arbete skall arbetsgivaren vid nyanställningar särskilt
anstränga sig för att få sökande av det underrepresenterade könet och försöka
se till att andelen arbetstagare av det könet efter hand ökar. Så kallad
positiv särbehandling, är tillåten om det sker som ett led i strävandena att
främja jämställdheten i arbetslivet. En i huvudsak jämn könsfördelning anses
enligt förarbetena till den förutvarande jämställdhetslagen (prop.
1978/79:175), som i denna del alltjämt har giltighet, föreligga om vartdera
könet är representerat med minst 40 % av arbetstagarna. Enligt
jämställdhetslagen skall arbetsgivaren varje år upprätta en jämställdhetsplan
för sitt jämställdhetsarbete. Utskottet återkommer till vad som sagts
inledningsvis i detta avsnitt att staten bör vara ett föredöme som
arbetsgivare. Det bör självfallet gälla även på detta område. I
verksförordningen stadgas att myndighetscheferna skall se till att verksamheten
bedrivs författningsenligt och effektivt samt att chefen skall beakta de krav
som ställs på verksamheten bl.a. när det gäller jämställdheten mellan kvinnor
och män. Vidare har parterna i det avtal om samverkan för utveckling som
utskottet tidigare berört uttalat att kvinnors och mäns skilda erfarenheter
och intressen ger dem möjligheter att se verksamheten ur olika perspektiv
liksom att kvinnors och mäns samlade kompetens bör tas till vara. I
chefsavtalet (bilaga 3 till RALS) erinras parterna om regeringens uttalande i
1995 års budgetproposition att den utgick ifrån att myndighetscheferna satte
upp mål för sina myndigheter med innebörd att häften av myndigheternas chefer
borde vara kvinnor. Ansträngningar pågår alltså även på detta område för att
öka rekryteringen av underrepresenterat kön till olika befattningar inom
statlig sektor. Motion A804 (yrk. 8) avstyrks i den mån den inte tillgodosetts
med vad utskottet anfört.
Föräldraledighet
Motion
I kommittémotion A805 anför Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) att den offentliga
sektorn som arbetsgivare bör vara ett gott föredöme och på olika sätt uppmuntra
manliga anställda att ta föräldraledigt (yrk. 3). En jämnare fördelning mellan
föräldrarna av förvärvsarbete och vård av barn skulle säkerligen medföra många
positiva effekter när det gäller ökad familjestabilitet och förbättrad kontakt
mellan pappor och barn. Fäder bör ta ut minst den s.k. pappamånaden och
uppmuntras till att utnyttja mer tid i föräldraförsäkringen.
Utskottets ställningstagande
Ett delat ansvar i hemmet och för barnen leder också till ökade möjligheter
till jämställdhet i arbetslivet. Utskottet delar även motionärernas uppfattning
att en jämnare fördelning mellan föräldrarna av förvärvsarbete och vård av barn
kan leda till en förbättrad kontakt mellan pappor och deras barn. Enligt
Kvinnomaktutredningens betänkande Ty makten är din... (SOU 1998:6) som
presenterades nyligen tog pappor år 1996 ut 10,6 % av antalet dagar i
föräldraförsäkringen. Mindre än en tredjedel av papporna fick ut
föräldrapenning samma år och i genomsnitt tog fäderna ut 30-31 dagar i
föräldraförsäkringen. Det är enligt utskottet angeläget att pappor tar del av
föräldraledigheten i större utsträckning. Manliga anställda bör därför
uppmuntras att ta föräldraledigt. Enligt regeringens skrivelse 1996/97:41 om
jämställdhetspolitiken har en rad åtgärder vidtagits för att stimulera fäder
att ta ut föräldraledigt. Bl.a. har medel avsatts för information om
pappaledighet vid försäkringskassorna.
Enligt jämställdhetslagen skall arbetsgivaren underlätta för både kvinnliga
och manliga arbetstagare att förena förvärvsarbete och föräldraskap. I det
avtal som träffats mellan parterna och som utskottet tidigare hänvisat till
(avtal om samverkan för utveckling) har parterna tagit fasta på
jämställdhetslagens bestämmelser om detta.
Utskottet kan med tillfredsställelse konstatera att frågan är uppmärksammad
på flera håll, inte minst av parterna. Något tillkännagivande i denna fråga kan
inte anses nödvändigt. Motion A805 (yrk. 3) avstyrks därför.
Löneskillnader
Motion
Folkpartiet framhåller i sin jämställdhetspolitiska motion A806 att staten som
arbetsgivare bör agera ledande för att få bort orättvisa löneskillnader mellan
kvinnor och män (yrk. 6). I dag är det oomtvistat att det råder orättvisa
skillnader mellan kvinnor och män i lönehänseende. Mycket tyder enligt partiet
på att löneskillnaderna ökat under de senaste åren. Att få bort dessa orättvisa
löneskillnader är en av de viktigaste uppgifterna inom jämställdhetspolitiken.
Vänsterpartiet tar också upp frågan om lönediskriminering i motion A310.
Partiet menar att det är oacceptabelt att kvinnor tjänar mindre än män i
likvärdiga arbeten. Det måste, menar partiet vidare, åligga Statens
arbetsgivarverk att i sin lönepolitik motverka löneskillnader på grund av kön
och att ange en tidsplan för när dessa skall avskaffas. Arbetet med att
motverka lönediskriminering bör också utvärderas årligen (yrk. 34).
Utskottets ställningstagande
Jämställdhetslagen föreskriver att arbetsgivare årligen skall kartlägga
förekomsten av löneskillnader mellan kvinnor och män. Arbetsgivare skall också
i jämställdhetsplanen redovisa de åtgärder som motiveras av kartläggningen.
Arbetsgivarverket har gett ut en policyskrift, Att kartlägga löneskillnader -
Att förebygga lönediskriminering, i syfte att motverka löneskillnader. Verket
har också gett ut en handbok - Konsten att sätta lön - och tillhandahåller
datorprogram för lönejämförelser. Enligt vad som framgår av ramavtalet mellan
Arbetsgivarverket och SEKO för 1995-1998 har de lokala parterna analyserat
kvinnors löner i förhållande till män. Om parterna enas om att dessa analyser
visar att det finns osakliga löneskillnader på myndigheten skall dessa regleras
i de lokala förhandlingarna. Med detta kan konstateras att det bedrivs ett
partssammansatt arbete för att få bort osakliga löneskillnader. Motionerna A806
och A310 avstyrks i berörda delar i den mån de inte tillgodosetts med vad
utskottet anfört.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande löner och andra förmåner till chefer i statliga
myndigheter och bolag
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:A310 yrkandena 35 och 36, 1997/98:A428
yrkandena 1 och 3-7 samt 1997/98:A603 yrkande 1,
res. 1 (m) - motiv.
res. 2 (v)
2. beträffande disciplinpåföljd
att riksdagen avslår motion 1997/98:A601,
3. beträffande rekrytering av personal m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:A602 och 1997/98:A804 yrkande 8,
res. 3 (v, mp)
I beslutet har deltagit: Johnny Ahlqvist (s), Elver Jonsson (fp), Sten Östlund
(s), Ingvar Johnsson (s), Kent Olsson (m), Martin Nilsson (s), Elving Andersson
(c), Laila Bjurling (s), Patrik Norinder (m), Sonja Fransson (s), Hans
Andersson (v), Kristina Zakrisson (s), Christel Anderberg (m), Barbro Johansson
(mp), Dan Ericsson (kd), Paavo Vallius (s) och Anna Åkerhielm (m).
Reservationer
1. Löner och andra förmåner till chefer i statliga myndigheter och bolag
(mom. 1, motiveringen)
Kent Olsson, Patrik Norinder, Christel Anderberg och Anna Åkerhielm (alla m)
anser att den del av utskottets ställningstagande under avsnittet Löner och
andra förmåner till chefer i statliga myndigheter och bolag som börjar med
?Utskottet kan konstatera? och slutar med ?inte anses påkallat.? bort ha
följande lydelse:
Eventuella avgångsvederlag vid chefsavgångar kan ses som en kompensation för
den utsatthet som det yttersta chefsskapet ofta är förknippat med. Hur sådana
vederlag bör utformas går det av självklara skäl inte att avgöra isolerat från
de i varje situation rådande förhållandena.
Riksdagens och regeringens uppgift är att fastställa ändamålsenliga regler
för det statliga arbetsgivarområdet. Under den borgerliga regeringsperioden
1991-1994 skedde en betydande uppstramning av de villkor som den tidigare
regeringen tillämpat.
Hur löne- och andra förmåner bestäms inom den privata sektorn ligger utanför
riksdagens och regeringens ansvarsområde. Vad motionärerna säger i denna del är
ett uttryck för den önskan om politikens utbredning som alltför länge präglat
Sverige. Utskottet är övertygat om att det offentliga samtalet är bättre ägnat
att leda frågan om sådana löne- och pensionsvillkor, som nu saknar legitimitet
i vårt land, till en lösning som både kan vinna allmän acceptans och göra
Sverige till ett attraktivt land för ett allt mer internationaliserat
företagande.
2. Löner och andra förmåner till chefer i statliga myndigheter och bolag
(mom. 1)
Hans Andersson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande under rubriken Löner och förmåner till
chefer i statliga myndigheter och bolag som börjar med ?Vänsterpartiet har
föreslagit? och slutar med ?motion A428 (yrk. 7)? bort ha följande lydelse:
Utskottet har tidigare uttalat att det finns all anledning av vara upprörd över
de orimliga belopp som vissa personer på ledande befattningar kan göra anspråk
på. Staten bör vara pådrivande som arbetsgivare genom att föra en lönepolitik
som skapar legitimitet åt viktiga verksamheter och ett bra samhällsklimat.
Utskottet delar Vänsterpartiets uppfattning att det inte med fog kan hävdas att
statliga chefer har ett mer ansvarsfullt arbete eller mer krävande
arbetsuppgifter än statsministern. Dennes lön, som för närvarande är 80 000 kr,
bör därför vara ett tak för löner inom statliga myndigheter.
Utskottet anser vidare att det inte finns anledning till att de omotiverat
höga lönerna inom det privata näringslivet skall utgöra en utgångspunkt vid
löneförhandlingarna med chefer i statliga bolag. Tvärtom undergräver en sådan
ordning förtroendet för dessa chefer och de företrädare för den statliga
sektorn som beviljar lönerna. Det lönetak som utskottet förordar för chefer i
myndigheter bör därför gälla även chefer i statliga bolag.
Vad gäller avgångsvederlagen anser utskottet att det bör införas tydligare
och striktare regler för de avtal om pensioner och avgångsvederlag som träffas
med chefer i statlig verksamhet. Påståenden om toppchefers otrygga
anställningsförhållanden är starkt överdrivna. Ett avgångsvederlag skall vara
en rimlig omställningsersättning och inte utgöra en garanterad hög
levnadsstandard livet ut. En del har gjorts på senare tid för att strama upp de
s.k. fallskärmsavtalen. Staten som arbetsgivare bör dock ha som målsättning att
gå vidare i det arbetet. Utskottet anser, liksom Vänsterpartiet, att en statlig
chef som inte erbjuds nytt förordnande skall ha rätt till en ersättning som
motsvarar lönen i anställningen under högst tolv månader efter det att
förordnandet gått ut. Ersättningen skall vara avräkningsbar mot inkomster av
anställning eller annat förvärvsarbete. Samma riktlinjer bör gälla såväl chefer
i statliga myndigheter som chefer i statliga bolag.
Orimliga löner och andra ersättningar inom den statliga sektorn bör
omförhandlas.
Det är en liten krets av människor som får de bästa anställningsförmånerna.
Risken är stor att det uppstår jävsförhållanden på så sätt att de som tillhör
denna lilla krets förhandlar och beviljar löner och förmåner för varandra. Det
sätt på vilket förmånerna bestäms har stor betydelse för möjligheten att
upprätthålla moral och solidaritet i samhället. Om människor i allmänhet
upplever att ett litet brödraskap belönar varandra med olika förmåner kan det
bli svårt att hålla samman samhället. Detta gäller speciellt i tider med svåra
ekonomiska problem. Regeringen bör därför ta initiativ till att utreda
eventuella jävsförhållanden i dessa kretsar.
Regeringen bör också föra samtal med företrädare för det privata näringslivet
om hur förmåner till toppchefer och andra höga befattningshavare kan läggas på
en mer rimlig nivå än i dag och hur eventuella jävsförhållanden kan motverkas.
Höga befattningshavare i offentlig sektor kan ges i uppdrag att sitta i olika
styrelser som en del i det ordinarie arbetet. Vissa av dem blir då belönade med
arvoden eller med andra ersättningar. Enligt utskottet bör inte
regeringstjänstemän och andra statliga befattningshavare få ersättning för
uppdrag som ingår i deras ordinarie arbetsuppgifter. Utskottet anser därför att
regeringen bör ta fram riktlinjer för sidoinkomster i enlighet med vad
utskottet anfört.
Vad utskottet anfört bör ges regeringen till känna. Utskottet tillstyrker
motionerna A310 och A428 i berörda delar. Motion A603 (yrk. 1) får därmed anses
vara tillgodosedd.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande löner och andra förmåner till chefer i statliga
myndigheter och bolag
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:A310 yrkandena 35 och 36,
1997/98:A428 yrkandena 1 och 3-7 samt 1997/98:A603 yrkande 1 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Rekrytering av personal m.m. (mom. 3)
Hans Andersson (v) och Barbro Johansson (mp) anser
dels att den del av utskottets ställningstagande under avsnittet Rekrytering av
personal m.m. bort ha följande lydelse:
Utskottet instämmer i motionärernas uppfattning att staten bör vara ett
föredöme som arbetsgivare.
Utskottet har tidigare behandlat frågor om rekrytering av personal med
invandrarbakgrund, senast i det personalpolitiska betänkandet 1996/97:AU11.
Liksom då är utskottet oroat över arbetsmarknadssituationen för invandrarna.
Tyvärr är invandrarnas deltagande i arbetslivet fortfarande mycket lågt, och
det gäller även inom den statliga sektorn. Genom att inte anställda personal
med olika etnisk bakgrund förlorar arbetsgivarna viktig och värdefull kompetens
som finns hos många invandrare. De åtgärder som hittills vidtagits för att
förbättra situationen i detta avseende har inte varit tillräckliga. Staten bör
därför ges i uppdrag att utarbeta ett handlingsprogram som syftar till att
främja mångfalden på arbetsplatserna. Detta bör särskilt gälla högre
befattningar. Staten bör också arbeta med kompetensutveckling av denna grupp,
bl.a. genom att aktivt ta till vara de språk- och kulturkunskaper som finns.
Staten bör också fungera som ett gott föredöme i jämställdhetsarbetet.
Jämställdhetslagen tillåter s. k. positiv särbehandling om det sker som ett led
i strävan att främja jämställdheten på arbetsplatserna. Utskottet anser att
staten som arbetsgivare bör tillämpa positiv särbehandling av
underrepresenterat kön vid lika meriter. Målet bör vara en jämn könsfördelning
på samtliga nivåer hos statliga arbetsgivare.
Vad utskottet anfört bör ges regeringen till känna. Med det anförda
tillstyrker utskottet motionerna A602 och A804 (yrk. 8).
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande rekrytering av personal m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:A602 och 1997/98:A804 yrkande
8 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Föräldraledighet (mom. 4)
Dan Ericsson (kd) anser
dels att utskottets ställningstagande under avsnittet Föräldraledighet bort ha
följande lydelse:
Fädernas betydelse när det gäller barns uppväxt och fostran har länge
undervärderats. Många undersökningar visar att både mammor och pappor skulle
vilja ägna mer tid åt barnen när de är små. Som motionärerna påpekat skulle
säkert en jämnare fördelning mellan föräldrarna av förvärvsarbete och vård av
barn medföra många positiva effekter när det gäller ökad familjestabilitet och
förbättrad kontakt mellan pappor och barn. Som arbetsgivare bör därför staten
vara ett gott föredöme genom att på olika sätt medverka till att manliga
anställda tar föräldraledigt. Detta bör ges regeringen till känna. Utskottet
tillstyrker därför motion A805 (yrk. 3).
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande föräldraledighet
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:A805 yrkande 3 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Löneskillnader (mom. 5)
Elver Jonsson (fp) och Dan Ericsson (kd) anser
dels att utskottets ställningstagande under rubriken Löneskillnader bort ha
följande lydelse:
I dag råder orättvisa löneskillnader mellan kvinnor och män. Kvinnors
löneinkomster är bara omkring två tredjedelar av männens. Löneskillnaderna kan
bl.a. förklaras med att männen arbetar längre tid och att de ofta har högre
positioner i arbetslivet än kvinnorna. Men även om man bortser ifrån dessa
faktorer förefaller kvinnor ha lägre löner än män. Mycket tyder tyvärr på att
löneskillnaderna har ökat de senaste åren. Utskottet anser att lönesättningen i
grunden skall vara fri och individuell. Denna princip måste dock tillämpas
könsneutralt. Att få bort orättvisa löneskillnader är en av de viktigaste
uppgifterna inom jämställdhetspolitiken. Staten bör som arbetsgivare ges ett
särskilt ansvar för detta. Staten kan nämligen i sin arbetsgivarroll agera
ledande och stilbildande i lönefrågor på ett sådant sätt att en utjämning kan
påskyndas.
Utskottet tillstyrker mot bakgrund av vad som nu sagts motion A806 i berörd
del. Motion A310 (yrk. 34) avstyrks i den mån den inte tillgodosetts med vad
som anförts.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande löneskillnader
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:A806 yrkande 6 och med avslag på
motion 1997/98:A310 yrkande 34 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört.
6. Löneskillnader (mom. 5)
Hans Andersson (v) och Barbro Johansson (mp) anser
dels att utskottets ställningstagande under rubriken Löneskillnader bort ha
följande lydelse:
Under flera års tid har det pågått arbete med att motverka orättvisa
löneskillnader mellan kvinnor och män. Trots det förekommer det fortfarande i
statlig sektor sådana skillnader som inte kan förklaras på något annat sätt än
att det är fråga om könsdiskriminering. Detta är helt oacceptabelt. Enligt
utskottet åligger det Arbetsgivarverket att i sin lönepolitik aktivt motverka
löneskillnader på grund av kön och att ange en tidsplan för när dessa skall
avskaffas. Arbetet skall utvärderas varje år. Detta bör ges regeringen till
känna.
Med det anförda tillstyrker utskottet motion A310 i berörd del. Motion A806
(yrk. 6) avstyrks i den mån den inte kan anses tillgodosedd med vad utskottet
anfört.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande löneskillnader
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:A310 yrkande 34 och med avslag på
motion 1997/98:A806 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.
Särskilda yttranden
1. Löner och andra förmåner till chefer i statliga myndigheter och bolag
Barbro Johansson (mp) och Dan Ericsson (kd) anför:
Utskottet har i det av riksdagen godkända betänkandet bet. 1995/96:AU10
uttalat att staten som arbetsgivare skall föregå med gott exempel genom att
verka för att avtal om löner och andra förmåner som träffas med ledande
befattningshavare hos statliga myndigheter och i statliga bolag ligger på en
rimlig nivå. Trots detta uttalande har regeringen i flera fall godkänt
anställningsvillkor som får anses ligga över denna nivå.
2. Disciplinpåföljd
Hans Andersson (v) anför:
Som framgår av utskottsmajoritetens ställningstagande är de formella reglerna i
LOA i stort sett desamma för statligt anställda oavsett vilken befattning
arbetstagaren har. Det är emellertid oklart hur bestämmelserna i LOA tillämpas
i praktiken. Jag anser därför att det bör klargöras i vilka fall disciplinär
åtgärd vidtas, vilka yrkeskategorier som blir föremål för disciplinär åtgärd,
vilka påföljder som används och i förekommande fall hur stora löneavdrag som
kommer i fråga. Jag menar att regeringen bör ta initiativ för att utreda detta
så att LOA:s ändamålsenlighet kan bedömas.
Innehållsförteckning
Sammanfattning........................................1
Motionerna............................................1
Utskottet.............................................2
Inledning 2
Löner och andra förmåner till chefer i statliga myndigheter och bolag 3
Disciplinpåföljd 6
Rekrytering av personal m.m. 7
Föräldraledighet 9
Löneskillnader 10
Hemställan 11
Reservationer........................................12
1. Löner och andra förmåner till chefer i statliga myndigheter och bolag
(mom. 1, motiveringen)
12
2. Löner och andra förmåner till chefer i statliga myndigheter och bolag
(mom. 1) 12
3. Rekrytering av personal m.m. (mom. 3) 14
4. Föräldraledighet (mom. 4) 14
5. Löneskillnader (mom. 5) 15
6. Löneskillnader (mom. 5) 15
Särskilda yttranden..................................17
1. Löner och andra förmåner till chefer i statliga myndigheter och bolag
17
2. Disciplinpåföljd 17