Utskottet behandlar i detta betänkande 34 motionsyrkanden om vissa
arbetsrättsliga frågor m.m., med ett undantag väckta under den allmänna
motionstiden hösten 1997.
Motionerna gäller dels frågan om en allmän översyn av arbetsrätten, dels
förslag till ändringar i vissa centrala arbetsrättsliga lagar, dels vissa
enskilda frågor. Samtliga motioner avstyrks.
Reservationer har lämnats av företrädare för Moderata samlingspartiet,
Centerpartiet, Folkpartiet liberalerna och Vänsterpartiet.
Motionerna
1997/98:A230 av Sten Tolgfors (m) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att avskaffa fackets
lagfästa rätt till blockad av enskilda företag i enlighet med vad som anförts i
motionen,
2. att riksdagen beslutar att upphäva berörda delar av medbestämmandelagen så
att utrymmet för sympatistrejker upphävs i enlighet med vad som anförts i
motionen,
1997/98:A250 av Carl Erik Hedlund (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett för småföretag tidsbegränsat undantag från delar av
arbetsmarknadslagstiftningen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en översyn av arbetsmarknadslagstiftningen,
1997/98:A292 av Ingvar Eriksson och Peter Weibull Bernström (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
arbetskraftsfrågorna inom trädgårdsnäringen,
1997/98:A297 av Ingemar Josefsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätten till heltidsarbete,
1997/98:A458 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en ny strategi för nya arbeten i Stockholmsregionen,
1997/98:A702 av Jan Backman (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om att statliga regelverk ej får
använda anställningsformen på ett diskriminerande sätt,
1997/98:A703 av Juan Fonseca (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder mot diskriminering av
homosexuella på arbetsmarknaden,
1997/98:A705 av Carl Erik Hedlund (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär en utredning om förutsättningarna för en anpassning av lagarna som
reglerar arbetsmarknadens funktionssätt i enlighet med vad som anförts i
motionen,
1997/98:A706 av Carl Erik Hedlund (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag om ett förbud mot sympatistrejker och blockad mot företag av
andra parter i enlighet med vad som anförts i motionen,
1997/98:A708 av Kent Olsson och Tom Heyman (m) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag rörande reglerna för konfliktvarsel inom sjöfarten i
enlighet med vad som anförts i motionen,
1997/98:A710 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tillsättande av en parlamentarisk utredning för att utveckla
arbetsrätten,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om medicinska kontroller,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om skadestånd vid
nedläggning av verksamhet i Sverige enligt vad i motionen anförts,
4. att riksdagen beslutar återinföra hänvisning till central
arbetstagarorganisation i anställningsskyddslagen enligt vad i motionen
anförts,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring som i
motionen anförts om visstidsanställningar,
6. att riksdagen beslutar att företrädesrätten till återanställning skall
vara 12 månader enligt vad i motionen anförts,
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring som i
motionen anförts om företrädesrätt för deltidsanställda,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring som i
motionen anförts om turordning och föräldralediga,
9. att riksdagen beslutar återinföra hänvisning till central facklig
organisation i anställningsskyddslagen vad gäller personer äldre än 57,5 år
enligt vad i motionen anförts,
10. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring som i
motionen anförts om 39 § LAS,
1997/98:A711 av Margit Gennser (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om att den beskrivna typen av
orättfärdig hantering av kollektivavtalsförsäkringar för projektanställda
snabbt undanröjs,
1997/98:A712 av Ola Ström m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen i enlighet med
vad i motionen anförts hos regeringen begär ett förslag till lag mot
diskriminering av homosexuella i arbetslivet,
1997/98:A713 av Göthe Knutson (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om obligatoriska drogtester bland vissa yrkesgrupper,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om svenskt initiativ vid internationella förhandlingar om
kärnkraftssäkerhet,
1997/98:A714 av Ingemar Josefsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts med avseende på utvärdering av
arbetsrätten m.m,
1997/98:A716 av Nalin Baksi m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om etnisk diskriminering vid
anställning,
1997/98:A718 av Karin Pilsäter (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skärpt lagstiftning till skydd mot etnisk diskriminering,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om forskning och metodutveckling kring etnicitet, mångkultur och
diskrimineringens processer,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behov av kunskap och metodutveckling kring aktiva åtgärder för
etnisk likabehandling,
1996/97:N15 av Karin Falkmer m.fl. (m) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om de arbetsrättsliga reglerna,
1997/98:T214 av Kenth Skårvik m.fl. (fp) vari yrkas
22. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en avveckling av
stuverimonopolet,
1997/98:N309 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att bryta stuverimonopolet.
Utskottet
Inledning
Utskottet behandlar här 33 motionsyrkanden om vissa arbetsrättsliga frågor från
den allmänna motionstiden hösten 1997. Vidare behandlas ett arbetsrättsligt
yrkande från våren 1997 som framställts med anledning av regeringens skrivelse
1996/97:83 Sverige och den inre marknaden. När annat inte anges avses i det
följande motioner från riksmötet 1997/98.
Motionerna gäller dels frågan om en allmän översyn av arbetsrätten, dels
förslag till ändringar i vissa centrala arbetsrättsliga lagar, dels vissa
enskilda frågor.
Motionerna är ordnade ämnesvis under rubrikerna Översyn av arbetsrätten m.m.,
Ändringar i medbestämmandelagen m.m., Ändringar i anställningsskyddslagen,
Diskriminering i arbetslivet, Vissa pensioner enligt kollektivavtal, ILO-
konventionen nr 137, Medicinska kontroller och drogtester samt
Arbetskraftsfrågor i trädgårdsnäringen.
Utskottets ställningstaganden till motionerna anges under särskild rubrik.
Det kan erinras om att utskottet också under hösten 1997 behandlat motioner
med krav på förändringar i den arbetsrättsliga lagstiftningen. Utskottet
avstyrkte motioner som i huvudsak tog sikte på vad som betecknades som en mer
flexibel och mer överskådlig arbetsrätt (1997/98:AU1).
Översyn av arbetsrätten m.m.
Bakgrund
1992 års arbetsrättskommitté m.m.
Arbetsrätten har under 1990-talet varit föremål för flera utredningar. Flera
ändringar har skett i de centrala arbetsrättsliga lagarna. Med utgångspunkt i
de förslag som lämnats av 1992 års arbetsrättskommitté i delbetänkandet Ny
anställningsskyddslag (SOU 1993:32) genomfördes under den dåvarande
fyrpartiregeringen den 1 januari 1994 vissa förändringar i bl.a.
anställningsskyddslagen och medbestämmandelagen.
Ändringarna i anställningsskyddslagen innebar följande.
Den tillåtna anställningstiden för visstidsanställning förlängdes till tolv
månader under en tvåårsperiod. Den längsta prövotiden för provanställning
förlängdes till tolv månader. Genom en övergångsbestämmelse undanröjdes
kollektivavtal till den del de innehöll kortare avtalstider. Reglerna om
visstidsanställning och provanställning skulle vidare i fortsättningen kunna
frångås genom lokala kollektivavtal.
I fråga om turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist skulle
arbetsgivaren ha rätt att inom turordningskretsen undanta två arbetstagare som
arbetsgivaren bedömde var av särskild betydelse för den fortsatta driften.
Den s.k. månadsregeln förlängdes till två månader och skulle kunna brytas i
vissa fall.
Mot bakgrund av ett EG-direktiv infördes en regel om skyldighet för
arbetsgivare att i inledningen av ett anställningsförhållande skriftligen
informera arbetstagaren om villkoren i anställningen.
Medbestämmandelagen ändrades genom att bestämmelserna om facklig vetorätt
upphävdes. Vidare infördes ett förbud mot fackliga stridsåtgärder mot enmans-
och familjeföretag och som hade till syfte att kollektivavtal skulle träffas
med företaget.
Återställning av arbetsrätten
Sedan Socialdemokraterna återtagit regeringsmakten hösten 1994 upphävdes den 1
januari 1995 de flesta av de nu angivna ändringarna i arbetsrätten.
Förlängningen av månadsregeln kom dock att bestå. Likaså behölls regeln om
arbetsgivares skyldighet att informera arbetstagare om anställningsvillkoren.
1995 års Arbetsrättskommission m.m.
Regeringen tillsatte under våren 1995 en kommission med uppdrag att söka
lösningar på de problem som arbetsmarknadens parter ansåg finnas på
arbetsrättens område. Kommissionen - som antog namnet 1995 års Arbets-
rättskommission - hade enligt direktiven att arbeta med utgångspunkten att
lösningen på problemen borde bygga på en gemensam syn och tillkomma i
samförståndsanda. Avsikten var att finna former för hur arbetsmarknadens parter
själva i så stor utsträckning som möjligt genom kollektivavtal skulle kunna
utforma de arbetsrättsliga reglerna.
Arbetsrättskommissionen överlämnade i maj 1996 rapporten Samarbetsavtal?.
Rapporten innehöll bl.a. ett förslag till samarbetsavtal. Den undertecknades av
ordföranden och de ledamöter som inte representerade någon part på
arbetsmarknaden. Varken arbetsgivarnas eller arbetstagarnas representanter
godtog det slutförslag till avtalsrekommendation som kommissionens ordförande
presenterade. Rapporten ledde inte till lagstiftning.
Centralorganisationerna på arbetsmarknaden förband sig vid överläggningar med
regeringen i maj 1996 att förhandla i arbetsrättsliga frågor. Regeringen gav
Statens förlikningsmannaexpedition i uppdrag att tillsätta en medlargrupp med
uppgift att söka enighet mellan arbetsmarknadens parter. Parterna utnyttjade
inte medlargruppen. Medlargruppen meddelade därför i augusti 1996 regeringen
att det inte fanns några förutsättningar för den att fullfölja uppdraget att
söka nå enighet mellan arbetsmarknadens parter i arbetsrättsliga frågor.
Hösten 1996: En arbetsrätt för ökad tillväxt
Inom Arbetsmarknadsdepartementet upprättades sommaren 1996 ett utkast till
lagrådsremiss. Utkastet innehöll förslag till vissa lagändringar och
remissbehandlades. Den 23 september hölls remissammanträde hos
Arbetsmarknadsdepartementet.
Regeringen presenterade i oktober 1996 propositionen (1996/97:16) En
arbetsrätt för ökad tillväxt. I propositionen föreslogs vissa ändringar i
anställningsskyddslagen och lagen om anställningsfrämjande åtgärder
(främjandelagen).
Det främsta syftet med förslaget var att underlätta nyanställningar och
därigenom minska arbetslösheten.
Ändringarna i anställningsskyddslagen innebar följande.
Avvikelser från anställningsskyddslagen genom kollektivavtal får göras i
samma utsträckning som tidigare. Beträffande vissa regler slopas dock kravet på
att kollektivavtalet skall ha slutits eller godkänts av central
arbetstagarorganisation. Detta gäller under förutsättning att det mellan
parterna i andra frågor gäller eller brukar gälla kollektivavtal på central
nivå.
Den regel upphävdes som föreskrev medgivande av central
arbetstagarorganisation i varje enskilt fall för uppsägning av äldre
arbetstagare som innebär avvikelse från lagens turordningsregler.
En ny anställningsform - överenskommen visstidsanställning - infördes. Avtal
om överenskommen visstidsanställning får beträffande en och samma arbetstagare
omfatta högst tolv månader under tre år. Ett företag eller verksamhet som
tidigare inte haft någon arbetstagare, och som vill börja anställa, får träffa
avtal om överenskommen visstidsanställning beträffande en och samma
arbetstagare för sammanlagt högst 18 månader under tre år. En arbetsgivare får
samtidigt ha högst fem arbetstagare med överenskommen visstidsanställning.
Den tid under vilken företrädesrätt till återanställning gäller förkortades
från ett år till nio månader. Den tid inom vilken en arbetstagare skall ha
varit anställd mer än tolv månader för att ha företrädesrätt utsträcktes från
två till tre år.
Uppsägningstiderna sattes i relation till anställningstidens längd och inte
som tidigare även till arbetstagarens ålder.
En begränsning för vikariatsanställningar infördes. En arbetstagare får vara
anställd på vikariat sammanlagt högst tre år under en femårsperiod. Om denna
period överskrids övergår anställningen i en tillsvidareanställning.
En arbetstagare som har en deltidsanställning och som till sin arbetsgivare
anmält att han eller hon vill ha en anställning med högre sysselsättningsgrad,
dock högst heltid, skall ha företrädesrätt till en sådan anställning.
Ändringarna i främjandelagen innebar att föreskrifterna om s.k. äldreavgångar
och inskränkningar i rätten att sluta avtal om anställning för begränsad tid
upphävdes.
Riksdagen godtog regeringens förslag. På arbetsmarknadsutskottets
föranstaltande beslutades att en referensgrupp skulle tillsättas med uppgift
att kontinuerligt utvärdera den nya anställningsformen överenskommen
visstidsanställning. Ändringarna i anställningsskyddslagen och främjandelagen
trädde i kraft i huvudsak den 1 januari 1997. Dock trädde reglerna om
avvikelser från anställningsskyddslagen genom kollektivavtal i kraft den 1 juli
1997, och regeln om tidsgräns för vikariat skall träda i kraft den 1 januari
2000.
Motionerna 1997
I flera motioner som väckts under 1997 görs gällande att de arbetsrättsliga
reglerna generellt bör ses över av en utredning.
Vänsterpartiet utvecklar sina tankegångar om detta i motion A710. Enligt
motionen bör regeringen ges i uppdrag att tillsätta en parlamentarisk utredning
som har att utveckla arbetsrätten när det gäller demokrati,
arbetstagarbegreppet, kompetensutveckling och yttrandefrihet (yrk. 1). När det
gäller demokrati är det enligt motionen dags att introducera en ny arbetsrätt
med dialog och samarbete i frågor som traditionellt definierats som
arbetsledningsfrågor. Arbetsgivaren skall motivera sina beslut och samråda med
löntagaren som alltid skall kunna begära fackligt stöd och förhandling.
Arbetstagaren skall ha inflytande över sin arbetssituation, arbetets innehåll
och planering av arbetet. Demokrati i arbetslivet är också en fråga om alla
människors lika värde - kvinnor och män och invandrare måste uppmärksammas.
Vänsterpartiet framhåller vidare att endast arbetstagare har de rättigheter
som ges i lagar och avtal. Exempelvis konsulter och uppdragstagare är inte
arbetstagare i arbetsrättslig mening. De saknar därför rättigheter i
förhållande till sin dagliga arbetsledning. Det föreslås att
arbetstagarbegreppet genom ny lagstiftning utvidgas så att alla löntagare
omfattas.
Ett av de viktigaste redskapen för ökad trygghet i anställningen är enligt
motionen kompetensutveckling. Den personalutbildning som finns i dag är inte
tillräcklig och inte heller rättvist fördelad. Rätten till kompetensutveckling
för alla måste regleras i lag. Arbetsgivarens ansvar skall lyftas fram. De
fackliga organisationerna skall ha möjlighet att påverka så att det blir en
rättvis fördelning av möjligheterna till kompetensutveckling mellan alla
grupper av anställda och mellan könen.
Vänsterpartiet anför vidare att flera domar i Arbetsdomstolen har visat att
regeringsformens stadganden om yttrande- och tryckfrihet inte gäller på
arbetsplatsen. Vänsterpartiet anser att det krävs en lagstiftning som
garanterar yttrandefriheten för arbetstagare och som inte tillåter att den
inskränks i anställningsavtalet.
Ingemar Josefsson (s) begär i motion A714 att de ändringar i arbetsrätten som
gäller sedan den 1 januari 1997 utvärderas och ses över. Utvärderingen bör
särskilt avse ändringarnas effekter på maktförhållandena på arbetsplatserna och
konsekvenserna för mindre arbetsplatser. Han framhåller att det bör göras en
samlad översyn av hur rätten till kompetensutveckling, god arbetsmiljö,
inflytande och flexibilitet kan utvecklas.
Även Carl Erik Hedlund (m) anser i motion A250 att det bör göras en grundlig
genomgång av nuvarande arbetsmarknadslagar i syfte att åstadkomma enklare och
mer flexibla regler (yrk. 2). Han påtalar även i motion A705 vikten av en ökad
rörlighet, flexibilitet och frihet på arbetsmarknaden och föreslår att
riksdagen av regeringen begär en utredning om förutsättningarna för att anpassa
de lagar som reglerar arbetsmarknadens funktionssätt i riktning mot ökad
flexibilitet.
I flera motioner hemställs om förenklingar och avregleringar i de
arbetsrättsliga lagarna.
Carl Erik Hedlund (m) anser att arbetsmarknadslagstiftningen skapar hinder för
företagare, inte minst för småföretagare. I motion A250 hemställer han att det
införs en provperiod på tre år under vilken företag med färre än tio anställda
undantas från merparten av arbetsmarknadslagarna (yrk. 1).
Karin Falkmer m.fl. (m) är i motion 1996/97:N15 - som väckts med anledning av
regeringens skrivelse 1996/97:83 Sverige och den inre marknaden - kritiska till
parternas och kollektivavtalens starka ställning i den svenska arbetsrätten
(yrk. 5). Regeringen borde enligt motionärerna modernisera den svenska
arbetsrätten genom att kritiskt ifrågasätta kollektivavtalen. De anser att det
uppkommer en olycklig blandning av offentlig och privat regelgivning om, som
regeringen förespråkar i skrivelsen, EU:s regler generellt genomförs i Sverige
genom kollektivavtal. Regeringens värnande om kollektivavtalen och ?den svenska
modellen? riskerar att leda till att de arbetsrättsliga organisationernas
ställning stärks i förhållande till organisationernas medlemmar, sägs det i
motionen. Enligt motionen bör regeringens krav på att semidispositiva regler
(regler som kan frångås genom kollektivavtal) skall införas i EU:s
arbetsrättsliga direktiv modifieras.
Även Fredrik Reinfeldt m.fl. (m) är kritiska mot kollektivavtalens dominerande
ställning. De begär i motion A458 en ny strategi för nya arbeten i
stockholmsregionen (yrk. 2). Det anförs att arbetsmarknadslagstiftningen är
dålig på att anpassa sig till strukturförändringar och en allt rörligare
arbetsmarknad. Brist på kvalificerad arbetskraft och dålig anpassningsförmåga i
ekonomin sägs skapa flaskhalsar i regionen. En politik som är bra för
stockholmsregionen skapar nya arbeten och tillväxt i hela landet. Motionärerna
vill övergå till individuella avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare för
att skapa ökad flexibilitet och nya arbetstillfällen.
Exempelvis vid banklån, hyreskontrakt, telefonabonnemang och avbetalningsköp
kan finnas villkor som anger att en tillsvidareanställning är en förutsättning
för att någon skall kunna komma i fråga som kund. Jan Backman (m) anser i
motion A702 att anställningsformen tillsvidareanställning ibland tillämpas som
villkor på ett ogenomtänkt sätt, även inom staten. Han menar att statliga
regelverk inte skall få använda anställningsformen på ett diskriminerande sätt.
Utskottets ställningstagande
Frågan om behovet av en utredning med uppdrag att mer övergripande se över den
arbetsrättsliga lagstiftningen behandlades av utskottet senast hösten 1997
(1997/98:AU1) och dessförinnan hösten 1996 (1996/97:AU4). I enlighet med vad
som uttalades vid dessa tillfällen och enligt vad som redovisats ovan kan
konstateras att arbetsrätten utretts flera gånger under senare år. Senast
trädde mer omfattande ändringar i central arbetsrättslig lagstiftning i kraft
den 1 januari och den 1 juli 1997. Generellt gick ändringarna i riktning mot en
anpassning av reglerna till att underlätta nyanställningar och att öka
öppenheten för lokala lösningar på arbetsrättsliga problem. Samtidigt var det
ett angeläget intresse att bevara ett stort mått av anställningstrygghet för
den enskilde. Det går ännu inte att dra några bestämda slutsatser om effekterna
av de ändringar som trätt i kraft under 1997, och det är för tidigt att så kort
tid efter lagändringarna låta föranstalta om översyn och utvärdering. Här kan
framhållas att det på utskottets initiativ i Arbetsmarknadsdepartementets regi
tillsatts en referensgrupp med särskilt uppdrag att till riksdagen redovisa
erfarenheter och slutsatser beträffande den nya anställningsformen
överenskommen visstidsanställning. Arbetsmarknadens parter är representerade i
gruppen. Enligt vad utskottet erfarit under hand anser referensgruppen att det
ännu är för tidigt att uttala sig om i vilken omfattning och i vilka sammanhang
anställningsformen kommit till användning.
När det särskilt gäller vad Vänsterpartiet nu anfört i fråga om demokrati,
arbetstagarbegreppet, kompetensutveckling och yttrandefrihet kan erinras om att
utskottet både hösten 1995 och 1996 avstyrkt yrkanden som motsvarar de som nu
framställts. Utskottet har inte ändrat uppfattning.
Utskottet anser med hänsyn till det anförda att det inte finns anledning att
återigen låta tillsätta en utredning eller att på annat sätt särskilt låta
utvärdera 1997 års ändringar.
Även de yrkanden som - oberoende av om en mer övergripande översyn görs - avser
avregleringar och förenklingar av arbetsrätten har nyligen varit föremål för
utskottets prövning. De ändringar framför allt i anställningsskyddslagen som
trädde i kraft under 1997 syftade som nämnts till att underlätta
nyanställningar och att finna lokala lösningar. Enligt utskottets mening finns
det nu inte anledning att vidta ytterligare åtgärder i riktning mot en
förenklad arbetsrätt.
Regeringens skrivelse 1996/97:83 Sverige och den inre marknaden ger en
redovisning och bedömning av arbetet med EU:s inre marknad som skall leda till
fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer. Skrivelsen anger också
Sveriges mål på detta område. När det gäller arbetsrätt anger regeringen i
skrivelsen att den vill värna om den svenska modellen på arbetsmarknaden och
föra fram parternas och kollektivavtalens betydelsefulla roll på den europeiska
arbetsmarknaden.
Enligt skrivelsen vill Sverige vidare verka för att det i EU:s
arbetsrättsliga direktiv skrivs in semidispositiva regler, vilket skulle
innebära att vissa bestämmelser skulle kunna frångås genom nationella
kollektivavtal.
Den svenska arbetsrätten bygger sedan gammalt på att arbetsmarknadens
organisationer har en aktiv roll och tar ett stort ansvar. Samarbete och
samförståndslösningar i kollektivavtal och på andra sätt är av stort värde för
arbetsrättens utveckling i ett samhälle som förändras. Utskottet kan mot den
bakgrunden inte biträda det som i motionerna 1996/97:N15 och A458 anförs om att
kollektivavtalen i den svenska arbetsrätten, eller internationellt, tillmäts en
alltför stor betydelse.
Tvärtom vill utskottet framhålla kollektivavtalens betydelse för den
enskildes anställningsskydd och trygghet i anställningen. Det är uppenbart att
den enskilde arbetstagaren normalt befinner sig i ett underläge gentemot
arbetsgivaren inför slutandet av ett anställningsavtal och under den löpande
anställningen. En möjlighet att i enskilda avtal göra avsteg från lagfästa
eller kollektivavtalsreglerade normer - som begärts i motionen A458 - skulle i
många fall komma att användas till arbetstagarens nackdel. Det är också svårt
att se att den typen av avtal skulle skapa nya arbetstillfällen på det sätt som
antas i motionen.
Vad slutligen gäller tillämpningen av anställningsformen tills-
vidareanställning i det arbetsrättsliga regelverket kan inte utskottet dela
ståndpunkten i motionen om att regelverket är utformat på ett diskriminerande
sätt. Det förhållande att t.ex. hyresvärdar eller kreditgivare uppställer krav
på tillsvidareanställning är dessutom inte något som bör angripas genom
förändringar i det arbetsrättsliga regelverket.
Utskottet avstyrker alltså motionerna A710 (yrk. 1), A250, A458 (yrk. 2),
A702, A705, A714 och 1996/97:N15 (yrk. 5).
Ändringar i medbestämmandelagen (MBL) m.m.
Sten Tolgfors (m) föreslår i motion A230 dels att riksdagen hos regeringen
skall begära förslag till hur rätten till blockad av företag skall avskaffas
(yrk. 1), dels att rätten till sympatiåtgärder avskaffas (yrk. 2). Även Carl
Erik Hedlund (m) anser i motion A706 att riksdagen hos regeringen bör begära
förslag till hur ett förbud mot sympatistrejker och blockader mot andra parter
än dem som är involverade i en facklig konflikt bör utformas.
Varsel om stridsåtgärd skall enligt 45 § medbestämmandelagen lämnas sju dagar i
förväg, om inte ?giltigt hinder? möter. Kent Olsson och Tom Heyman (m) anför i
motion A708 att undantaget kommit att tillämpas på sådant sätt att
rederinäringen drabbas hårdare än andra branscher. De begär därför att
riksdagen till regeringen tillkännager behovet av ett förslag till regel som
klargör att varselskyldighet i princip skall gälla även när en stridsåtgärd
riktas mot ett fartyg.
Utskottets ställningstagande
Utskottet tog hösten 1996 ställning till yrkanden som motsvarar de som nu
framställts om inskränkningar i rätten att vidta fackliga stridsåtgärder
(1996/97:AU4). I anslutning till vad då uttalades måste framhållas att tankarna
bakom dessa yrkanden inte är förenliga med hur arbetsrätten bör vara utformad i
dagens samhälle. Till detta kommer att Utredningen om ett förstärkt
förlikningsmannainstitut enligt sina direktiv (dir. 1997:66) har att ta
ställning bl.a. till vissa frågor om tvistelösning och konflikter. Utredningen
skall redovisa sitt uppdrag senast den 30 november 1998. Det finns ingen
anledning till att utskottet genom initiativ i dessa frågor föregriper
utredningens arbete.
Reglerna om varsel i medbestämmandelagen kan inte anses vara i behov av
förtydligande. Det kan konstateras att varselskyldigheten enligt lagen gäller
även inom rederinäringen, men att - som också nämns i motionen -
undantagsregeln enligt lagens förarbeten kan vara tillämplig exempelvis när det
gäller blockad mot lossning av fartyg med kort liggetid i hamn eller när
arbetet är av så kort varaktighet att tid inte finns för en veckas varsel.
Undantaget bör enligt förarbetena kunna tillämpas också i andra situationer där
varselskyldigheten framstår som meningslös. Någon sådan lagregel eller
lagändring som förespråkas i motionen är enligt utskottets mening inte
påkallad.
Utskottet avstyrker alltså motionerna A230 i berörda delar samt A706 och
A708.
Ändringar i anställningsskyddslagen (LAS)
Vänsterpartiet begär i motion A710 ändringar i anställningsskyddslagen enligt
följande.
Sverige har vid en internationell jämförelse en ?liberal? lagstiftning som
innebär att det är mycket billigare att lägga ned företag i Sverige än i andra
EU-länder. Företag som har verksamhet i flera länder, och som lägger ned
verksamhet i Sverige, bör enligt lag vara skyldiga att betala skadestånd till
de anställda som drabbas. Skadeståndet bör vara i storleksordningen två
årslöner. Regeringen bör under 1998 lämna förslag till lag om skadestånd vid
nedläggning av verksamhet i Sverige (yrk. 3).
Anställningsskyddslagen är en skyddslag för den svagare parten,
arbetstagaren. Grundskyddet i lagen skall inte kunna avtalas bort. Sedan 1997
får dock överenskommelser om vissa avvikelser från lagen träffas av den lokala
organisationen. Sådana överenskommelser bör tillåtas endast efter godkännande
av den centrala arbetstagarorganisationen. Annars kan på arbetsplatser med svag
facklig representation lagen komma att helt avtalas bort. En hänvisning till
central arbetstagarorganisation bör återinföras i anställningsskyddslagen (yrk.
4).
Huvudprincipen för anställningar skall vara tillsvidareanställning. Antalet
visstidsanställningar ökar dock kraftigt och sådana anställningar medför en
urholkning av arbetstagarnas rättigheter. Regeringen bör ges i uppdrag att
lämna förslag om att andra anställningsformer än tillsvidareanställning skall
godkännas av facklig organisation och att visstidsanställningar som varat mer
än 18 månader automatiskt skall övergå i en tillsvidareanställning (yrk. 5).
Företrädesrätten till återanställning enligt anställningsskyddslagen bör
förlängas till tolv månader vilket gällde före lagändringarna 1997 (yrk. 6).
Annars innebär inte företrädesrätten ett reellt skydd mot godtyckliga
uppsägningar.
Kvinnor behandlas sämre än män när det gäller s.k. avtalsturlistor med avsteg
från anställningsskyddslagens turordningsregler vid uppsägning. För att komma
till rätta med denna typ av könsdiskriminering begärs att avtalsturlistor
alltid skall godkännas av central arbetstagarorganisation när föräldralediga
eller gravida arbetstagare är berörda (yrk. 8).
Genom 1997 års lagändringar försämrades skyddet för äldre vid avsteg från
lagens turordningsregler. Den centrala arbetstagarorganisationens godkännande
krävs inte längre när arbetstagaren fyllt 57,5 år. Äldre har svårt att finna
nya anställningar. Regeln om den centrala organisationens godkännande yrkas
därför återinförd i anställningsskyddslagen (yrk. 9).
Enligt 39 § anställningsskyddslagen kan en arbetsgivare som av domstol ålagts
att återta en uppsagd eller avskedad arbetstagare ?köpa ut? arbetstagaren. En
arbetstagare som vinner ett mål i domstolen får alltså inte tillbaka sin
anställning trots att uppsägningen varit lagstridig. Detta beskrivs i motionen
som att pengar och makt går före rätt. Regeringen bör lämna förslag till ett
principförbud mot sådana ?utköp?. Skadestånd enligt 39 § bör bestämmas på
sådant sätt att de får avsedd avhållande effekt. En viss del av skadestånden
bör tillfalla staten (yrk. 10).
Deltidsanställda bör enligt Vänsterpartiets motion ha företrädesrätt till
fler arbetstimmar när sådana blir lediga utan att - som är fallet i dag -
rätten begränsas till den egna driftsenheten (yrk. 7). Den rätten bör kunna
åberopas om den deltidsanställde efter ett rimligt inlärnings- eller
skolningsskede inom eller utom företaget kan anförtros nya arbetsuppgifter.
Arbetsgivarens fria rätt att oberoende av reella behov välja deltidsanställning
bör begränsas genom juridiska styrmedel, sägs det i motionen.
Ingemar Josefsson (s) framhåller i motion A297 det ofrivilliga deltidsarbetet
som ett stort jämställdhetsproblem. Det är oftast kvinnor som arbetar deltid.
Samhället bör enligt motionen via arbetstidslagstiftningen ge en tydlig signal
om att det ofrivilliga deltidsarbetet bör minska. Ambitionen bör vara att
heltidsanställning skall vara en rättighet och arbetsgivare bör vara skyldiga
att planera arbetets organisation med den utgångspunkten.
Utskottets ställningstagande
Anställningsskyddslagen har, som framgått ovan, nyligen varit föremål för
ändringar. Generellt gick de ändringarna i riktning mot en anpassning av
reglerna till att underlätta nyanställningar och till ökad öppenhet för lokala
lösningar på arbetsrättsliga problem. Vänsterpartiets motion A710 om en utbyggd
arbetsrätt är allmänt sett inte förenlig med de strävandena. Det är utskottets
övergripande uppfattning att den sortens förändringar i anställningsskyddslagen
som Vänsterpartiet förespråkar inte skulle verka för arbetsrättens anpassning
till den moderna arbetsmarknadens behov av lösningar.
En rätt för den enskilde arbetstagaren att i händelse av uppsägning på grund
av företagsnedläggelse erhålla skadestånd av arbetsgivaren vore ett
principiellt främmande inslag i svensk arbetsrätt. En sådan rätt skulle bygga
på ett antagande om att beslut att anställa innefattar en utfästelse inför
framtiden som går utöver de åtaganden som i dag följer av anställningsbeslutet.
Detta skulle innebära ett avsteg från den i svensk arbetsrätt hävdvunna
principen om arbetsgivarens rätt att besluta i frågor om affärs- och
företagsledning. Enligt vad utskottet inhämtat är det visserligen riktigt att
sådana rättsliga konstruktioner förekommer i andra länder. Det vill dock synas
som att den rätten till ekonomisk kompensation ofta kombineras med ett sämre
skydd för anställningen som sådan. Enligt utskottets mening är en modell enligt
dessa riktlinjer inte önskvärd. Utskottet biträder alltså inte begäran om
lagförslag om rätt till skadestånd vid nedläggning av verksamhet i Sverige.
När det sedan gäller frågorna om återinförande av hänvisning till central
arbetstagarorganisation i anställningsskyddslagen och yrkandena beträffande
visstidsanställningar, företrädesrätten till återanställning och
avtalsturlistor vill utskottet framhålla följande. Dessa frågor regleras i dag
i enlighet med vad riksdagen beslutade om hösten 1996 (prop. 1996/97:16,
bet. 1996/97:AU4, rskr. 107). Syftet var att anpassa de arbetsrättsliga
reglerna till förändringar som skett på arbetsmarknaden och de ändringar som
gjordes var resultatet av en avvägning mellan olika intressen. Utskottet har
inte ändrat uppfattning i de frågor som då avhandlades.
Möjligheten till s.k. utköp enligt 39 § anställningsskyddslagen kan ibland
onekligen ge upphov till mindre tilltalande situationer. Som utskottet tidigare
uttalat vid flera tillfällen skulle dock Vänsterpartiets förslag om
principförbud mot sådana utköp knappast lösa problemen på ett godtagbart sätt.
En ordning där samma omständigheter kom att behandlas i flera på varandra
följande rättegångar framstår inte som eftersträvansvärd. Det är vidare svårt
att tänka sig exekutivt tvång vid verkställelse av en dom som ålägger en
arbetsgivare att återta en arbetstagare i anställning. Utskottet står fast vid
vad som tidigare uttalats i denna fråga (se t.ex. bet. 1995/96:AU3 med
hänvisningar).
När det gäller de deltidsanställdas situation delar utskottet den uppfattning
som kom till uttryck i proposition 1996/97:16 En arbetsrätt för ökad tillväxt,
nämligen att det är angeläget att det skapas förutsättningar för att
arbetstagare skall kunna få den arbetstid de önskar. Anställningar på heltid
bör eftersträvas.
Här kan erinras om den ökade rätt till företrädesrätt för deltidsanställda
som gäller sedan den 1 januari 1997. En ny regel i anställningsskyddslagen
innebär att arbetstagare som har deltidsanställning i princip har
företrädesrätt till en högre anställningsgrad, dock högst heltid.
Företrädesrätten är begränsad till den egna driftsenheten, men inte till det
egna kollektivavtalsområdet. Denna rätt gäller vidare före en tidigare
anställds anspråk på företrädesrätt till återanställning.
Även om heltidsarbete är målet kan det dock förekomma situationer där en
anställning på deltid är nödvändig, t.ex. på grund av verksamhetens behov och
förutsättningar. Här måste reglerna utformas efter en avvägning mellan den
enskildes intresse och arbetsgivarens förutsättningar att möta anspråket. En
sådan avvägning gjordes inför den nyssnämnda ändringen i
anställningsskyddslagen som trädde i kraft den 1 januari 1997. Enligt
utskottets mening bör anställningsskyddslagens regler nu inte ändras
ytterligare.
Med hänsyn till vad nu sagts avstyrker utskottet motion A710 i de avseenden
som nu prövats liksom motion A297.
Diskriminering i arbetslivet
Två motioner avser etnisk diskriminering. Enligt den i dag gällande lagen
(1994:134) mot etnisk diskriminering är diskriminering på grund av ras,
hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung förbjuden. Nalin Baksi m.fl. (s) och
Karin Pilsäter (fp) anser i motionerna A716 respektive A718 (yrk. 1) att det
behövs en skärpning av lagen. Motionärerna framhåller att lagen hittills
prövats i Arbetsdomstolen endast en gång och att den uppställer alltför höga
beviskrav och bl.a. av det skälet inte fungerar. Karin Pilsäter föreslår också
fler positiva aktiva åtgärder hos företag och myndigheter (yrk. 3).
Meritvärdering, betygsöversättning, kompletteringskurser, avancerad
svenskundervisning, praktikplatser och mentorskap är enligt motionen några
metoder som kan göra välutbildade invandrare kvalificerade för arbeten inom den
egna kompetensen. För att nå kunskap om vilka åtgärder som är lämpliga att
fästa i lag som krav på arbetsgivare behövs dock enligt motionen mer forskning
och metodutveckling om etnicitet, mångkultur och diskriminering (yrk. 2).
I ett par motioner efterlyses lagstiftning mot diskriminering av homosexuella
i arbetslivet. Juan Fonseca (s) och Ola Ström m.fl. (fp) framhåller i
motionerna A703 respektive A712 att förbud mot sådan diskriminering i dag
saknas i Sverige trots att undersökningar visat att diskriminering förekommer.
Utskottets ställningstagande
Ett förslag till en ny, mer ingripande lag mot etnisk diskriminering är för
närvarande under beredning i Regeringskansliet (betänkandet Räkna med
mångfald!, SOU 1997:174). Förslaget omfattar bl.a. krav på aktiva åtgärder mot
diskriminering.
Frågan om diskriminering av homosexuella har behandlats i utskottet vid flera
tillfällen under senare år. Utskottet har två gånger uttalat att det synes
föreligga ett behov av sådan lagstiftning (bet. 1993/94:AU9 och bet.
1995/96:AU3). Även i denna fråga bereds för närvarande ett förslag till
antidiskrimineringslag i Regeringskansliet (betänkandet Förbud mot
diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning, SOU 1997:175).
Proposition i båda frågorna väntas under våren 1998.
Mot den bakgrund som nu angetts föranleder motionernas krav beträffande
lagstiftning mot etnisk diskriminering och diskriminering av homosexuella inte
någon vidare åtgärd från utskottet. Det är vidare enligt utskottets mening
lämpligt att avvakta den fortsatta beredningen i Regeringskansliet innan
ställning tas till vilka krav som bör ställas på arbetsgivare vad gäller aktiva
åtgärder mot etnisk diskriminering. Inte heller behovet av forskning och
metodutveckling i frågor om etnisk diskriminering kan i dag till fullo bedömas.
Dessutom - som anges i motionen A718 - synes det redan i dag förekomma
forskning i dessa frågor vid svenska universitet och högskolor. Utskottet
avstyrker alltså bifall till motionerna A703, A712, A716 och A718.
Vissa pensioner enligt kollektivavtal
Motion A711 av Margit Gennser (m) avser projektanställningar och andra
anställningar som varar kortare tid än ett år. I motionen framhålls att det
enligt kollektivavtal som regel i dag betalas pensionsavgifter för alla
anställda, även för korttidsanställda som inte kvalificerat sig för motsvarande
pensionsförmån. Ett krav bör enligt motionen vara att projektanställda skall
kunna avtala bort anslutningen till kollektivavtalsbeslutade pensionsförmåner
och använda motsvarande avgift för att själva ordna sin pensionsfråga.
Utskottets ställningstagande
De typer av pensionsförmåner som motionen avser grundas på kollektivavtal.
Frågan om förmånernas konstruktion är därmed en fråga i första hand för
avtalens parter, inte för riksdagen. Utskottet anser inte att det finns
anledning att ge till känna ett behov av att den gällande ordningen skall
upphöra.
Motion A711 avstyrks därför.
ILO-konventionen nr 137
ILO-konventionen nr 137 om hamnarbete innehåller regler vilkas främsta syfte
anges vara att åstadkomma sysselsättning, säkerhet, hälsa, välfärd och
yrkesutbildning för hamnarbetare. Sverige ratificerade konventionen 1974. Det
har gjorts gällande att konventionen av fackliga organisationer åberopats som
rättslig grund för ett s.k. stuverimonopol i hamnarna. Innebörden av ett sådant
monopol skulle vara att andra yrkeskategorier än hamnarbetare och medlemmar i
vissa arbetstagarorganisationer förvägras att utföra arbetsmoment med
anknytning till godshantering.
Folkpartiet anser i motion N309 att stuverimonopolet bör brytas (yrk. 7).
Även Kenth Skårvik m.fl. (fp) anser i motion T214 att regeringen bör ta fram
förslag om avveckling av stuverimonopolet (yrk. 22). Monopolet hindrar enligt
motionärerna en rationell hantering av godset i hamnarna och fördyrar
hamnkostnaderna i onödan.
Utskottets ställningstagande
Utskottet har behandlat ILO-konventionen nr 137 dels våren 1996 (bet.
1995/96:AU3), dels hösten 1996 (bet. 1996/97:AU4). Yrkanden om att bryta det
s.k. stuverimonopolet avstyrktes med hänvisning till att saken behandlats av
den svenska ILO-kommittén under 1996. För att konventionen inte skulle
fortsätta att gälla hade krävts att den sagts upp av Sverige senast den 24 juli
1996, vilket inte skedde. Sverige kommer därför att vara bundet av konventionen
i ytterligare tio år. - När det gällde den allmänna frågan om monopolets
avveckling ville utskottet inte ta ställning på då föreliggande material.
ILO-kommittén uttalade sig 1996 om tolkningen av konventionen. Enligt
kommittén innehåller konventionen inte några bestämmelser som kan åberopas som
rättsligt stöd för ett stuverimonopol. Detta besked delgavs arbetsmarknadens
parter 1996. Det har mot den bakgrunden nu inte framkommit omständigheter som
ger utskottet anledning att uttala sig i den riktning som motionärerna begär.
Motionerna T214 och N309 i berörda delar avstyrks därför.
Medicinska kontroller och drogtester
Vänsterpartiet föreslår i motion A710 att regeringen ges i uppdrag att senast
under 1999 presentera ett förslag till en lag som reglerar medicinska
kontroller i arbetslivet (yrk. 2). Arbetsgivare skall, enligt motionen, inte
tillåtas att via hälsoundersökningar sortera bort människor så att bara de
friska och starka i framtiden finns kvar på arbetsmarknaden. I avvaktan på den
nya lagen föreslås att regeringen lämnar förslag till en temporär lag som
ställer krav på stöd i kollektivavtal för att medicinska kontroller skall få
användas.
Göthe Knutson (m) anser i motion A713 att obligatoriska drogtester bör
införas för vissa yrkesgrupper (yrk. 1). Det gäller särskilt piloter,
lokförare, bussförare och andra med föraransvar samt personal i kärnkraftverk.
Lagstiftning förefaller enligt motionen vara nödvändig för att drogtesterna
snabbt skall förverkligas. Sverige bör enligt förslaget också vid
internationella förhandlingar om kärnkraftssäkerhet ställa krav på att
obligatoriska drogtester beslutas (yrk. 2).
Utskottets ställningstagande
Betänkandet Medicinska undersökningar i arbetslivet (SOU 1993:63) är föremål
för överväganden i Arbetsmarknadsdepartementet. Under våren 1998 väntas, enligt
vad utskottet inhämtat, vidare proposition med förslag till ny lagstiftning som
rör den typ av medicinska undersökningar som utgörs av genetiska
undersökningar. Utskottet, som inte vill föregripa initiativ från
Regeringskansliet i dessa frågor, finner nu inte skäl att ställa sig bakom
Vänsterpartiets yrkanden om medicinska kontroller.
Frågan om drogtester för bl.a. piloter har väckts inom Utredningen om översyn
av luftfartslagstiftningen som har i uppdrag bl.a. att utarbeta förslag till
den luftfartsreglering som utredningen anser behövas (dir. 1996:32). Det finns
skäl att avvakta eventuella förslag från utredningen. Yrkandena om
obligatoriska drogtester och internationella initiativ avstyrks därmed.
Arbetskraftsfrågor i trädgårdsnäringen
Utskottet behandlar i detta sammanhang slutligen en motion som rör
förhållandena inom trädgårdsnäringen.
Ingvar Eriksson och Peter Weibull Bernström (m) pekar i motion A292 på
behovet av svensk arbetskraft inom trädgårdsnäringen under skördesäsongerna.
Under den arbetsintensiva skördesäsongen behövs varje år ett stort antal
skördearbetare under kort tid. Trots hög arbetslöshet är det svårt att få
svensk arbetskraft under säsongen. Det anges vara anmärkningsvärt att full
arbetsgivaravgift tas ut även för korta säsongsanställningar. Det sägs också
vara hämmande och diskriminerande att den av riksdagen beslutade nedsättningen
av arbetsgivaravgiften (se prop. 1996/97:150) inte fullt ut kan utnyttjas av
företag med säsongssysselsättning. En jämförelse anges visa att
arbetskraftskostnaderna för skördearbetskraft är starkt reducerade i de flesta
andra EU-länder. I motionen föreslås att riksdagen ger regeringen till känna
behovet av förslag som löser arbetskraftsfrågorna inom trädgårdsnäringen.
Utskottets ställningstagande
Utredningen om livsmedelssektorns omställning och expansion avgav i december
1997 betänkandet En livsmedelsstrategi för Sverige (SOU 1997:167). Betänkandet,
som nu bereds i Regeringskansliet, innehåller förslag som tar sikte på
arbetskraftsfrågorna inom trädgårdsnäringen. Med hänsyn redan till att
beredningen av betänkandet inte bör föregripas avstyrks motionen.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande översyn av arbetsrätten m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:A250, 1997/98:A458 yrkande 2,
1997/98:A702, 1997/98:A705, 1997/98:A710 yrkande 1, 1997/98:A714 och
1996/97:N15 yrkande 5,
res. 1 (m)
res. 2 (v)
2. beträffande ändringar i medbestämmandelagen m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:A230 yrkandena 1 och 2, 1997/98:A706
samt 1997/98:A708,
res. 3 (m)
3. beträffande ändringar i anställningsskyddslagen
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:A297 och 1997/98:A710 yrkandena 3-10,
res. 4 (v)
4. beträffande diskriminering i arbetslivet
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:A703, 1997/98:A712, 1997/98:A716 och
1997/98:A718 yrkandena 1-3,
res. 5 (fp)
5. beträffande vissa pensioner enligt kollektivavtal
att riksdagen avslår motion 1997/98:A711,
res. 6 (m)
6. beträffande ILO-konventionen nr 137
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:T214 yrkande 22 och 1997/98:N309
yrkande 7,
res. 7 (m, c, fp)
7. beträffande medicinska kontroller och drogtester
att riksdagen avslår motionerna 1997/98:A710 yrkande 2 och 1997/98:A713,
res. 8 (v)
8. beträffande arbetskraftsfrågor i trädgårdsnäringen
att riksdagen avslår motion 1997/98:A292.
Stockholm den 28 januari 1998
På arbetsmarknadsutskottets vägnar
Elver Jonsson
I beslutet har deltagit: Elver Jonsson (fp), Sten Östlund (s), Ingvar Johnsson
(s), Kent Olsson (m), Martin Nilsson (s), Elving Andersson (c), Laila Bjurling
(s), Patrik Norinder (m), Sonja Fransson (s), Hans Andersson (v), Kristina
Zakrisson (s), Barbro Johansson (mp), Dan Ericsson (kd), Paavo Vallius (s),
Christer Erlandsson (s), Anna Åkerhielm (m) och Ulf Melin (m).
Reservationer
1. Översyn av arbetsrätten m.m. (mom. 1)
Kent Olsson, Patrik Norinder, Anna Åkerhielm och Ulf Melin (alla m) anser
dels att den del av utskottets ställningstagande under rubriken Översyn av
arbetsrätten m.m. som avser frågan om översyn av arbetsrätten och den del som
börjar med orden ?Även de yrkanden? och som slutar ?som antas i motionen? bort
ha följande lydelse:
Företagare får i dag sätta av mycken tid på att hantera rekryteringsprocessen.
Det nuvarande mycket stora regelsystemet, som är oöverblickbart även för
experter inom arbetsrättsområdet, medför att oklarheter och missförstånd lätt
uppstår. Denna osäkerhet om bland annat vilka regler som klargör anställningens
form är ett direkt hinder för många företagare att nyanställa.
Bara riktiga jobb i det privata näringslivet kan öka sysselsättningen och få
ner den höga arbetslösheten. Då måste det också till att vi gör en ordentlig
översyn av hur arbetsmarknaden fungerar på gott och ont och skapar en friare
och öppnare arbetsmarknad som fungerar väl.
Sverige kommer aldrig att kunna anpassa sig till de nya förutsättningarna, om
vi inte får till stånd en flexiblare arbetsmarknad. Detta innebär att mer av
dialogen mellan arbetsgivare och anställda måste ske nära den egna
arbetsplatsen. För att åstadkomma detta fullt ut bör alla institutionella
hinder undanröjas. Den komplexa arbetsrätten är till stora delar ett sådant
hinder. Det är också nödvändigt att kritiskt ifrågasätta kollektivavtalen. Det
gäller även inom EG-rätten.
Utskottet anser att riksdagen och regeringen i landets intresse bör
föranstalta om en öppnare arbetsmarknad. För att tillskapa ett bra besluts-
underlag bör regeringen därför skyndsammast tillsätta en utredning som får till
uppgift att komma med förslag hur man skulle gå till väga för att åstadkomma en
mer flexibel arbetsmarknad.
Få saker är så viktiga som att undanröja de hinder som företagarna upplever
som de direkta orsakerna till att de inte vågar nyanställa.
Med det anförda ansluter sig utskottet till vad som anförs i motionerna A250
(yrk. 2), A705 och 1996/97:N15 (yrk. 5) som alltså tillstyrks.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande översyn av arbetsrätten m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:A250 yrkande 2, 1997/98:A705
och 1996/97:N15 yrkande 5 samt med avslag på motionerna 1997/98:A250
yrkande 1, 1997/98:A458 yrkande 2, 1997/98:A702, 1997/98:A710 yrkande 1
och 1997/98:A714 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
2. Översyn av arbetsrätten m.m. (mom. 1)
Hans Andersson (v) anser
dels att utskottets ställningstagande under rubriken Översyn av arbetsrätten
m.m. bort ha följande lydelse:
Det finns ett stort behov av att förstärka den arbetsrättsliga lagstiftningen.
Från arbetsgivarsidan vill man avveckla arbetsrätten, trots att all
tillgänglig forskning visar att i länder som avreglerat arbetsrätten minskar
antalet tillsvidareanställningar medan visstidsanställningarna ökar. Man har
växlat trygga anställningsformer mot otrygga.
Bortsett från återställarna 1994 har i huvudsak varje förändring av
arbetsrätten som gjorts under 90-talet haft sin udd riktad mot löntagarna. Det
har inneburit sämre anställningstrygghet för arbetstagarna och det har ökat
arbetsgivarnas makt. Detta gäller oavsett om förändringarna administrerats av
en borgerlig eller socialdemokratisk regering.
Utskottet delar Vänsterpartiets mening om att man måste se behovet av en ny
och förstärkt arbetsrätt mot bakgrund av de stora förändringar som skett i
samhället och i näringslivet under de senaste trettio åren. Det handlar om
förändrade produktions- och organisationsmönster, om nya anställningsformer, om
internationalisering och EU-medlemskap. Utvecklingen har också gått i
riktningen mot ett utökat antal atypiska anställningsformer, dvs. korta och
lösa anställningsformer, främst på kvinnornas arbetsmarknad. Det är en
angelägen uppgift att gå igenom det arbets- och socialrättsliga regelsystemet
och se till att personer som arbetar inom sådana anställningar (främst kvinnor)
inte gör oskäliga rätts- eller välfärdsförluster. Det är också en angelägen
uppgift att utveckla incitament för arbetsgivaren att omvandla atypiska jobb
till heltids- och tillsvidareanställningar där så är möjligt.
Den nya uppsplittringen av arbetsmarknaden där anställda ?utkontrakteras? och
formellt görs till egna företagare skapar ett behov av att inlemma dem som i
dag faller utanför den arbetsrättsliga lagstiftningens skyddsnät och lagstifta
om rättigheter som kan åberopas.
Dagens arbetsrättsliga lagstiftning har sitt ursprung i ett samhälle som
dominerades av industriell massproduktion, med hierarkiska arbetsorganisationer
och där arbetskraften skulle övervakas. Detta kommer tydligast till uttryck i
grundtesen om arbetsgivarens oinskränkta rätt att leda och fördela arbetet.
Arbetsgivarens rättighet har sin motsvarighet i att arbetstagaren har en
lydnadsplikt som i stort bara begränsas av fara för liv och hälsa.
Arbetsgivaren kan ensidigt förändra arbetsvillkoren, t. ex. omplacera den
anställde eller ensidigt genomföra olika slag av kontrollåtgärder.
Arbetsgivaren behöver inte visa några sakliga skäl för sina
arbetsledningsbeslut.
Detta blir otidsenligt i ett samhälle där verksamheternas konkurrenskraft
bygger på aktiva och självständiga löntagare som tar ett utökat ansvar och där
verksamheten kräver motiverade och engagerade medarbetare för att nå ett bra
resultat.
Utskottet anser att arbetsrätten är en omistlig del av demokratin. Den
arbetsrättsliga lagstiftningen är till för att säkra ett visst mått av
inflytande i arbetslivet. När lagen om medbestämmande kom var tanken att denna
ramlag skulle fyllas ut med lokala utvecklingsavtal eller medbestämmandeavtal
för att fördjupa löntagarnas inflytande. Detta har inte skett inom alla
områden.
Det är dags att introducera en ny arbetsrätt som stöder en dialog och ett
samarbete i en rad frågor som traditionellt definierats som
arbetsledningsfrågor. Det behövs en arbetsrätt där arbetsgivaren har skyldighet
att motivera sina beslut och samråda med löntagaren och där arbetstagaren
alltid kan begära fackligt stöd och förhandling. En arbetstagares vägran att
lyda omotiverade order skall inte ge påföljd. En ?inflytandelag? behövs som
sätter fokus på individens behov av inflytande över sin egen arbetssituation,
arbetsinnehåll och planering av arbetet. Lagens skall också fylla kollektivets
behov av inflytande över budgetbeslut och långsiktig strategisk planering när
det gäller investeringar, bemanning, kompetensutveckling, arbetsorganisation m.
m. Inom vissa områden måste vetorätt för arbetstagarna övervägas.
Demokrati i arbetslivet handlar också om alla människors lika värde. I dag
finns en segregering i arbetslivet som inte enbart kan härledas till formella
meriter eller till andra objektiva kriterier. Olika villkor för kvinnor och män
såväl som invandrarnas situation måste uppmärksammas.
Arbetstagarbegreppet är ?inkörsporten? till hela den arbetsrättsliga
lagstiftningen. Endast den som definieras som arbetstagare har de rättigheter
och det skydd som LAS, MBL och andra arbetsrättsliga lagar och kollektivavtal
ger.
Dagens arbetstagarbegrepp utformades i ett samhälle där
tillsvidareanställning var den helt dominerande anställningsformen. I dag utgör
korttidsanställningar, uthyrning av arbetskraft, entreprenörer samt konsulter
som arbetar som ?inhyrd? arbetskraft i företag och inom offentlig sektor en
stor och växande del av svensk arbetsmarknad. Denna utveckling kommer alltmer
att påverka arbetslivet och skapa problem eftersom de nya anställningsformerna
inte regleras fullt ut i våra arbetsrättsliga lagar.
På många arbetsplatser finns det arbetskamrater som gör samma jobb, men den
ena är arbetstagare och anställd och den andra konsult eller uppdragstagare,
alltså inte anställd. De sistnämnda omfattas aldrig av kollektivavtalet på
arbetsplatsen och betraktas inte som arbetstagare. De saknar rättigheter i
förhållande till sin dagliga arbetsledning.
Utskottet anser att arbetstagarbegreppet måste utvidgas så att alla löntagare
omfattas av arbetsrätten. Det krävs en ny lagstiftning som stärker dessa
gruppers rättigheter på den dagliga arbetsplatsen och i förhållande till den
dagliga arbetsledningen. Denna lagstiftning skall också omfatta regler för
företrädesrätt.
Ett av de viktigaste redskapen för att öka tryggheten i ett föränderligt
arbetsliv är kompetensutveckling. För individen är kompetensutveckling en
förutsättning både för att få behålla och utvecklas i sitt arbete men också för
att kunna få ett nytt arbete om arbetsbrist uppstår. Samtidigt är
kompetensutveckling en förutsättning för ett konkurrenskraftigt näringsliv och
en väl fungerande offentlig sektor.
Den personalutbildning som finns i dag är inte tillräcklig och inte heller
rättvist fördelad. Mer än dubbelt så många högskoleutbildade som de som endast
har grundskola deltar i personalutbildning. Medelålders deltar i större
utsträckning än yngre och äldre. Heltidsarbetande deltar mer än
deltidsarbetande och offentliganställda mer än privatanställda. Möjligheten
till personalutbildning styrs av både lön och kön. Ju högre lön, desto mer
personalutbildning. Män erbjuds personalutbildning i långt större utsträckning
än kvinnor.
Arbetstagare med kunskaper och kompetens får en stark ställning på framtidens
arbetsmarknad. Det innebär att satsningar på utbildning minskar risken för
arbetslöshet. Dessutom stärks konkurrenskraften. Både av rättvise- och
effektivitetsskäl är det avgörande att alla får del av en ökande utbildning som
ger kompetens. Om utbildningen och kompetensen bara kommer några till del blir
insatserna mindre effektiva och klyftorna i samhället ökar.
Arbetsgivarna har ett ansvar att skapa förutsättningar för den
kompetensutveckling som verksamheten kräver i nuet och i framtiden.
I dag står samhället för kostnaden för en grundutbildning för alla människor.
Arbetsgivaren får i regel tillgång till en välutbildad arbetskraft. Det måste
vara arbetsgivarens ansvar att arbetstagarna får reella möjligheter att
upprätthålla sin kompetensnivå. Sker inte detta riskerar människor att sparkas
ut ur arbetslivet bara för att de inte fått möjlighet att följa med i
utvecklingen när produktionen förändras.
Rätten till kompetensutveckling för alla anställda måste regleras i en
lagstiftning där arbetsgivarnas tydliga ansvar för kompetensutveckling lyfts
fram och där de fackliga organisationerna får möjlighet att påverka så att den
fördelas rättvist bland alla grupper av anställda och mellan könen.
Yttrandefriheten på arbetsplatsen måste säkras. Enligt regeringsformen är
varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet.
Yttrandefriheten har ett starkt skydd i samhället men skyddet gäller bara på
fritiden och på semestern. På arbetsplatsen är yttrandefriheten begränsad. Man
hänvisar till den lojalitetsplikt som ligger i själva anställningsavtalet.
Enligt Arbetsdomstolen är detta en tyst klausul och den behöver inte öppet
utsägas. Under senaste åren har denna tysta klausul i praktiken förstärkts i
och med att allt fler börjar lyfta in ?lojalitet? som ett kriterium i den
individuella lönesättningen. Juridiskt har den grundlagsfästa yttrandefriheten
upphört när löntagarna passerar dörren till arbetsplatsen. Konsekvenserna har
varit förödande för många anställda. Detta är inte rimligt i ett demokratiskt
samhälle.
Naturligtvis skall det inte vara möjligt att säga upp en arbetstagare bara
för att hon eller han utnyttjat sina demokratiska rättigheter. Den
lojalitetsplikt som ligger i anställningsförhållandet måste begränsas till
illojalitet i egentlig bemärkelse. Den får inte innebära några ingrepp i den
grundlagsfästa yttrandefriheten. Detta innebär att den interna kritikrätten
skall lämnas orörd liksom rätten att lämna anmälan till myndigheter och att
arbetstagarna också skall ha rätt att yttra sig om verksamheten utanför
arbetsplatsen. Den enda begränsning som kan vidkännas är röjande av
affärshemligheter eller andra sekretessbelagda uppgifter.
Arbetsdomstolen har i en rad domar visat att regeringsformens stadganden om
yttrande- och tryckfrihet inte gäller på arbetsplatsen. Arbetsdomstolens domar
innebär att man inte kan vänta några förändringar i synen på yttrandefriheten
på arbetsplatsen utan lagändringar. Arbetsdomstolen menar att
anställningsförhållandet sätter de medborgerliga rättigheterna ur spel och det
tycks som om Arbetsdomstolen utgår från att den anställde kan avtala bort sina
konstitutionella rättigheter.
Det krävs en lagstiftning som garanterar yttrandefriheten för arbetstagare
och som inte tillåter att den inskränks i anställningsavtalet.
Utskottet menar att riksdagen - såsom förespråkas i Vänsterpartiets motion
A710 i berörd del - bör ge regeringen i uppdrag att tillsätta en parlamentarisk
utredning som har att utveckla arbetsrätten enligt vad nu anförts om demokrati,
arbetstagarbegreppet, kompetensutveckling och yttrandefrihet. Utredningen skall
bedrivas skyndsamt och i nära samarbete med arbetsmarknadens parter. Utskottet
tillstyrker med detta motion A710 i berörd del.
Detta innebär att motionen A714 i huvudsak blivit tillgodosedd. Motionerna
A250, A458 yrkande 2, A702, A705 och 1996/97:N15 yrkande 5 som går i annan
riktning avstyrks däremot.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande översyn av arbetsrätten m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:A710 yrkande 1 och
1997/98:A714 samt med avslag på motionerna 1997/98:A250, 1997/98:A458 yrkande
2, 1997/98:702, 1997/98:A705 och 1996/97:N15 yrkande 5 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Ändringar i medbestämmandelagen m.m. (mom. 2)
Kent Olsson, Patrik Norinder, Anna Åkerhielm och Ulf Melin (alla m) anser
dels att utskottets ställningstagande under rubriken Ändringar i
medbestämmandelagen (MBL) m.m. bort ha följande lydelse:
Den svenska arbetsmarknaden är en av världens mest reglerade. I en tid när det
för att länder skall vara konkurrenskraftiga krävs flexibilitet i arbetstider
och anställningsförhållanden, samt ökad rörlighet mellan arbeten, är detta
förödande. Den nuvarande arbetsrätten kostar Sverige arbetstillfällen, inte
minst genom att verksamheten är krånglig för företagare. I synnerhet gäller
detta för mindre företag, som inte kan avsätta särskilda resurser för att
hantera arbetsrättsliga frågor. Alla onödiga regleringar som hindrar
flexibilitet och växtkraft måste avskaffas för att arbetslösheten på allvar
skall kunna minskas.
Företag som av olika skäl inte vill teckna kollektivavtal eller hängavtal kan
av facket försättas i blockad. Tecknande av avtal skall bygga på en dubbel
frivillighet, att båda parter är villiga att acceptera avtalet. Facket skall
inte ha rätten att tvinga företrädesvis små företag att skriva under avtal som
ledningen bedömer stå i strid med företagets intressen. Ett exempel är
ensamföretagare som hotas med att försättas i blockad då han saknar
kollektivavtal. Den berörda företagaren saknar anställda, men eftersom facket
hävdar att han kanske kan komma att anställa någon i framtiden så måste han
teckna kollektivavtal ändå. Ett annat exempel är att en företagare med
kollektivavtal får avtalet uppsagt av facket och hotas med blockad om han inte
accepterar ett nytt avtal, som innehåller avgifter till facket. Den lagfästa
blockadrätten i sådana situationer togs bort av den borgerliga regeringen men
återställdes av Socialdemokraterna vid maktskiftet. Facket skall inte ha rätt
att försätta företag i blockad. Blockadrätten är en ensidig stridsåtgärd som
ger facket en orimligt stor makt i förhandlingar med mindre företag.
Ett annat exempel på obalansen på arbetsmarknaden är fackets rätt till
sympatistrejker. Det är orimligt att fackföreningar som inte är direkt berörda
av en konflikt skall kunna vidta stridsåtgärder mot ett enskilt företag.
Stridsåtgärder på arbetsmarknaden är i dag tillåtna om de inte strider mot
avtalsbunden fredsplikt. Möjligheten till sympatistrejker bör tas bort, t.ex
genom ändringar i 41 § MBL. Sympatiåtgärder bör anges som ett av undantagen
från det generella tillståndet för stridsåtgärder.
Ett ytterligare exempel på obalansen på arbetsmarknaden kan hämtas från
tillämpningen av 45 § medbestämmandelagen. Enligt regeln skall varsel om
förestående stridsåtgärder lämnas en vecka innan åtgärden utlöses. Undantag
från denna regel medges om det finns "giltigt hinder". Motivet för detta
undantag är främst att göra stridsåtgärder möjliga i de fall där ett
upprätthållande av varselskyldigheten skulle medföra att stridsåtgärden blev
verkningslös. Exempel som nämns i förarbetena till lagen är blockad mot
lossning av fartyg med kort liggetid eller när arbetet är av så kort
varaktighet att tid inte finns för en veckas varsel.
I praktiken har dock undantagsregeln kommit att tillämpas även när det gäller
fartyg som går i regelbunden trafik på Sverige, såsom då fartyget angör svensk
hamn mer än en gång under en sjudagarsperiod. Stridsåtgärden sätts i gång -
utan varsel - så snart fartyget anlöpt svensk hamn även i sådana fall då sju
dagars varseltid skulle kunna iakttas.
Varselreglerna syftar till att ge parterna ett visst rådrum för att överväga
läget, faktiskt och rättsligt, och försöka få till stånd en uppgörelse utan
konflikt. Den part som tar emot varslet får också en viss tid att förbereda sig
och överväga motåtgärder. Varselreglerna är alltså av stor vikt.
Med nuvarande tillämpning drabbas rederinäringen hårdare än andra företag.
Detta är inte godtagbart. Utskottet anser att det i lagen måste klargöras att
varselskyldigheten i princip skall gälla även när stridsåtgärden riktas mot ett
fartyg. Undantagsregeln skall således vara tillämplig endast när det verkligen
är fråga om ett giltigt hinder. Regeringen bör utan dröjsmål återkomma till
riksdagen med förslag i syfte att klargöra undantagsregelns innebörd i enlighet
med vad som nu anförts.
Med detta ansluter sig utskottet till motionen A230 i berörda delar och till
motionerna A706 och A708.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande ändringar i medbestämmandelagen m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:A230 yrkandena 1 och 2,
1997/98:A706 och 1997/98:A708 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
4. Ändringar i anställningsskyddslagen (mom. 3)
Hans Andersson (v) anser
dels att utskottets ställningstagande under rubriken Ändringar i
anställningsskyddslagen (LAS) bort ha följande lydelse:
Den svenska arbetsrätten är i behov av att utvecklas och förstärkas. Den trend
som under senare år - oberoende av regering - medfört att reglerna om bl.a.
anställningsskydd urholkats måste brytas. Arbetsgivarnas makt bör minskas -
inte ökas på. Löntagarnas inflytande och rättigheter bör utvecklas - inte
inskränkas ytterligare. Utskottet ansluter sig till vad Vänsterpartiet anfört i
motion A710, och till motionen A297, i följande avseenden.
Skadestånd vid företagsnedläggelser
Svenska storföretag är i dag närvarande i hela Europa och övriga världen.
Sverige har, i en internationell jämförelse, en alltför ?liberal? lagstiftning
när det gäller arbetsgivarens kostnader för en företagsnedläggelse. Det är
mycket billigare att lägga ned fabriker i Sverige än i andra EU-länder. Alla
andra EU-länder (de nordiska undantagna) har en lagstiftning som gör att ägarna
får betala stora skadestånd om fabriken flyttar. Dessutom kan de fackliga
organisationerna förhandla fram skadestånd till arbetstagarna.
I Grekland, Italien och Luxemburg får ägaren enligt lag betala två årslöner
till alla anställda. I Storbritannien och Irland handlar det om 90 veckors lön.
I Belgien och Frankrike får de anställda lagstadgad ersättning och kompensation
enligt kollektivavtal. I Frankrike handlar det om ca en halv årslön till varje
anställd. I Spanien och Portugal får man enligt lag en månadslön för varje
anställningsår och dessutom ungefär lika mycket enligt kollektivavtal.
När Atlas Copco lade ned sin fabrik i Tyskland fick de betala 440 000 kr per
anställd. Hade samma regler gällt i Sverige hade Ericsson fått betala 450
miljoner kr för att lägga ned sin fabrik i Norrköping.
När företag rationaliserar och koncentrerar sin verksamhet stimulerar vår
lagstiftning till att verksamheterna i Sverige läggs ned och flyttas utomlands.
Det är inte acceptabelt att Sverige skall medverka till social dumpning. Det
skall inte vara billigare att lägga ned verksamhet i Sverige än i övriga
Europa. Utskottet menar att företag med verksamhet i fler länder skall vara
skyldiga att enligt lag betala skadestånd till anställda när de lägger ned sin
verksamhet i Sverige. Skadeståndet bör vara i storleksordningen två årslöner
och gå till de anställda som drabbas. Riksdagen skall ge regeringen i uppdrag
att senast under 1998 presentera ett förslag till en lag som reglerar detta.
Kollektivavtalsrätten
Den svenska arbetsrätten är i stort sett semidispositiv, dvs. parterna kan
ersätta lagarna med avtal. För att garantera att avvikelser inte utnyttjas på
ett otillbörligt sätt har det funnits en regel om att avvikelser från lagen
skall vara träffade eller godkända på förbundsnivå. Dispositiviteten har byggt
på de centrala parterna som sedan kan delegera ned förhandlingsrätten till den
lokala fackliga organisationen.
Den 1 januari 1997 genomfördes en lagändring som innebär att avvikelser från
reglerna om tidsbegränsade anställningar, turordningsregler, regler om
företrädesrätt m.m. får träffas av den lokala organisationen. Det innebär att
arbetsrätten inte kommer att vara lika för alla. På arbetsplatser med svaga
fackliga organisationer kan hela anställningsskyddslagen komma att avtalas
bort. Det lokala facket kan också hamna i rena utpressningssituationer.
Arbetsgivarna kan ställa krav på försämringar av anställningsskyddet som
villkor för att nyanställa eller för att fler skall få behålla sitt arbete.
Anställningsskyddslagen bör enligt utskottets mening primärt vara en
skyddslagstiftning där arbetstagaren som den svagare parten ges ett skydd mot
godtycke vid anställningens ingående och avslutande. Det är därför viktigt att
möjligheten att göra avvikelser från reglerna är liten.
Grundskyddet skall inte kunna avtalas bort. Branschanpassningen av vissa
bestämmelser skall enbart kunna ske genom överenskommelser på central nivå.
Sedan kan förbunden delegera ned förhandlingsrätten till lokal nivå utifrån de
lokala organisationernas styrka och önskemål. Hänvisningen till central
arbetstagarorganisation bör därför återinföras i anställningsskyddslagen.
Visstidsanställningar
I dag kan arbetsgivare visstidsanställa i stor omfattning. En visstids-
anställning innebär alltid en urholkning av arbetstagarens rättigheter. Det
handlar om varseltid, saklig grund för uppsägning, uppsägningslön och annat som
är förbundet med en tillsvidareanställning. För den enskilde innebär också en
visstidsanställning att man inte kan planera sin ekonomi, man får t.ex. inga
lån om man inte har en tillsvidareanställning. I vissa kommuner får man inte
bli hyresgäst hos allmännyttan om man är visstidsanställd. För att en
visstidsanställd skall få ett telefonabonnemang kräver Telia att någon med
tillsvidareanställning tecknar borgen.
Utskottet menar att huvudprincipen för en anställning skall vara tillsvidare-
anställning. Andra anställningsformer skall motiveras i förhandlingar, dvs.
godkännas av facklig organisation. För personer som varit visstidsanställda mer
än 18 månader skall anställningen automatiskt övergå till
tillsvidareanställning. Detta skall också gälla vid kombinationer av
visstidsanställningar.
Företrädesrätt till återanställning
Företrädesrätten till återanställning är en viktig del i anställningsskyddet.
Den socialdemokratiska regeringen försämrade företrädesrätten genom att
förkorta den från tolv till nio månader. En företrädesrätt som enbart omfattar
nio månader innebär att många föräldralediga inte kan utnyttja sin företrädes-
rätt. Företrädesrätten skall vara ett indirekt skydd mot godtyckliga
uppsägningar och bör därför förlängas till tolv månader.
Företrädesrätt för deltidsanställda
Deltidsanställda har företrädesrätt till fler arbetstimmar när sådana finns
lediga. Rätten begränsas dock till den egna driftsenheten. Det innebär t.ex.
att anställda i en butikskedja med flera butiker inte kan utnyttja sin före-
trädesrätt när det finns lediga timmar hos samma arbetsgivare i butiken i
kvarteret intill, eller att anställda i kommunal verksamhet inte har rätt att
kombinera två deltidsarbeten inom t. ex. barnomsorgen. Inskränkningen till
driftsenheten är helt omotiverad och urholkar den deltidsanställdes rätt till
fler timmar.
Det bör vara tillräckligt för sådan företrädesrätt att den deltidsanställde
efter ett rimligt inlärnings- eller skolningsskede (inom eller utom företaget)
kan anförtros nya arbetsuppgifter.
Arbetsgivarna har i dag rätt, oberoende av reella behov, att välja
deltidsarbete som anställningsform utan att behöva motivera varför. Det finns
många arbetsplatser och hela branscher där man satt i system att endast
anställa på deltid. Det gäller sjukvården, stora delar av omsorgen och inte
minst detaljhandeln. Ibland är orsaken att arbetsgivarna vill ha en
?vikariepool? som står till verksamhetens förfogande när det behövs utan att
man därför behöver betala för den när den inte behövs. Skall vi komma till
rätta med det utbredda missbruket av deltidsanställningar måste lagstiftaren
skapa incitament för arbetsgivaren att organisera sin verksamhet så att
möjligheterna till högre sysselsättningsgrad för deltidsanställda ökar.
Lagstiftningens inriktning bör vara att heltidsanställning skall vara en
rättighet och inte ett uttryck för arbetsgivarens fria bestämmanderätt. Här
krävs juridiska styrmedel i form av en inskränkning av arbetsgivarens fria rätt
att oberoende av reella behov välja deltidsanställning som anställningsform.
Endast om det finns sakliga skäl i form av att en påtaglig störning uppkommer i
verksamheten bör undantag medges i förhandlingar. Arbetet skall organiseras och
planeras med den utgångspunkten.
Turordning och föräldralediga
I lagen om anställningsskydd finns en turordningsregel som bygger på att när
arbetsbrist uppstår skall den som anställts sist sägas upp först. Genom
kollektivavtal får avvikelser göras från turordningsreglerna.
Forskning visar att kvinnor behandlas sämre än män när man gör avsteg från
den legala turordningen och s.k. avtalsturlistor upprättas. Särskilt
föräldralediga kvinnor och gravida har en svag position när arbetsgivaren
förhandlar och träffar avtal med lokala facket om vilka som skall sägas upp.
Detta är ett oacceptabelt inslag som strider starkt mot anställningsskydds-
lagens grundregel om icke-diskriminering.
För att komma till rätta med detta krävs att avtalsturlistor alltid skall
godkännas av central arbetstagarorganisation när föräldralediga och/eller
gravida är berörda. Det finns större intresse och kompetens på central nivå när
det gäller att motverka könsdiskriminering än hos det lokala facket.
Skydd för äldre
Den 1 januari 1997 försämrades skyddet för äldre vid avsteg från turordnings-
regeln. Det krävs inte längre att den centrala fackliga organisationen skall
godkänna avsteg från turordningsregeln när arbetstagare som fyllt 57,5 år
omfattas. Äldre arbetstagare har väsentligt svårare att ordna sin försörjning
efter en uppsägning. Utskottet menar att man bör återinföra regeln om att den
centrala organisationen skall godkänna avsteg från turordningsregeln vid
uppsägningar av personer som fyllt 57,5 år.
39 § LAS
En arbetsgivare som förlorat ett mål i Arbetsdomstolen och som ålagts att
återta en lagstridigt uppsagd eller avskedad arbetstagare har enligt 39 § LAS
rätt att ?köpa ut? arbetstagaren. När bestämmelsen infördes var den tänkt att
endast utnyttjas i undantagsfall men undantaget har tenderat att bli regel.
Resultatet blir att den arbetstagare som vinner ett mål i Arbetsdomstolen får
ett ?skadestånd? och inte sin anställning tillbaka trots att uppsägningen varit
lagstridig.
Det är nödvändigt att begränsa det orimliga förhållandet att pengar och makt
går före rätt. Har domstolen dömt en arbetsgivare att återta en anställd skall
huvudregeln vara att detta respekteras. Den möjlighet till utköp som lagen nu
ger bör kraftigt begränsas och ges formen av ett principförbud mot utköp.
Undantag skall endast få göras om det föreligger särskilda eller synnerliga
skäl. Det skall då vara fråga om en situation där det kan leda till en ohållbar
situation på arbetsplatsen om den felaktigt uppsagde eller avskedade kom
tillbaka.
Det är också uppenbart att de skadestånd som utgår enligt 39 § LAS, i vart
fall beträffande större arbetsgivare, inte alls har den avsedda avhållande
verkan. Skall man uppnå en sådan verkan måste skadeståndet bestämmas till en
viss procent av arbetsgivarens årsomsättning, t.ex. efter mönster från EU:s
konkurrensrättsliga regler. En viss del av detta skadestånd bör tillfalla
staten.
Det som nu sagts innebär att utskottet ställer sig bakom vad Vänsterpartiet
anfört i motion A710 i nu berörda delar samt vad som anförs i motion A297.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande ändringar i anställningsskyddslagen
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:A297 och 1997/98:A710
yrkandena 3-10 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
5. Diskriminering i arbetslivet (mom. 4)
Elver Jonsson (fp) anser
dels att den del av utskottets ställningstagande under rubriken Diskriminering
i arbetslivet som börjar med ?Mot den bakgrund som nu angetts? bort ha följande
lydelse:
Utskottet noterar med tillfredsställelse att regeringen aviserat lagförslag mot
etnisk diskriminering under våren 1998.
Utskottet vill emellertid framhålla följande om det fortsatta arbetets in-
riktning. Det är dags för en offensiv mot den etniska diskrimineringen i
arbetslivet. Arbetet måste ha dubbla inriktningar: dels mot ökade aktiva,
positiva åtgärder, dels mot en skarpare lagstiftning mot uttrycklig
diskriminering. Diskrimineringsskyddet behövs som en yttre gräns, en markering
att det helt enkelt är förbjudet att diskriminera. Samhällets inställning måste
vara glasklar. Därför behöver lagen om etnisk diskriminering såväl skärpas som
räckvidden breddas. Ett kraftfullt diskrimineringsskydd är en möjlighet för den
enskilde till upprättelse, såväl som en markering av samhällets inställning i
opinionsbildande syfte.
Det behövs kraftfulla insatser för positiva aktiva åtgärder. Meritvärdering,
betygsöversättning, kompletteringskurser, avancerad svenskundervisning och
praktikplatser är några metoder för att göra välutbildade invandrare
kvalificerade för jobb inom den egna kompetensen. Byggande av nätverk, mentor-
skap och lotsar in i arbetslivet kan vara genvägar att skapa det kontaktnät som
saknas. Aktiva åtgärder bör riktas mot arbetsgivarna för att förändra attityder
och förväntningar. Det bör krävas aktiva åtgärder inom företag och myndigheter.
För att vi skall veta vilka aktiva åtgärder som är tillräckligt allmängiltiga
och effektiva för att fästa i lag som krav på arbetsgivare behövs betydligt mer
forskning och metodutveckling. Det behövs mer forskning om hur re-
kryteringsprocesser går till. Det finns många forskare som arbetar med
migrationsfrågor och etnicitet och som kan genomföra djupgående och kon-
tinuerliga studier av processer. Temainstitutionen i Linköping inrättar ett
doktorandprogram om etnicitet, Malmö högskola kommer att utveckla ett stort
arbete om relationer mellan etniska grupper, ekonomi och arbete, Södertörns
högskola med Mångkulturellt centrum samlar redan många framstående forskare
inom området och har en bred verksamhet kring etnicitet och mångkultur. Det
finns goda förutsättningar att få fram kunskaper om processer och metoder.
Sverige har inte råd att avstå från den kompetens, det kunnande, den kraft
och den skaparlusta som finns hos dem som av olika skäl valt att ge oss sin
framtid.
Utskottet vill med hänvisning till det anförda att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skärpt lagstiftning till
skydd mot etnisk diskriminering, om forskning och metodutveckling kring
etnicitet, mångkultur och diskrimineringens processer samt behovet av kunskap
och metodutveckling kring aktiva åtgärder för etnisk likabehandling.
Med dessa uttalanden ställer sig utskottet bakom motion A718. Utskottets
uttalande innebär att vad som anförs i motionen A716 väsentligen får anses
tillgodosett.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande diskriminering i arbetslivet
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:A716 och 1997/98:A718
yrkandena 1-3 samt med avslag på motionerna 1997/98:A703 och 1997/98:A712
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. Vissa pensioner enligt kollektivavtal (mom. 5)
Kent Olsson, Patrik Norinder, Anna Åkerhielm och Ulf Melin (alla m) anser
dels att utskottets ställningstagande under rubriken Vissa pensioner enligt
kollektivavtal bort ha följande lydelse:
Projektanställningar blir allt vanligare i dag. Reglerna i LAS innebär i
praktiken att projektanställningar begränsas till 11 månader. En projekt-
anställning på 11 månader innebär att den anställde enligt kollektivavtal ofta
behandlas mycket oförmånligt. Kollektivavtalen innehåller som regel avtal om
pensionsförmåner. Avgifter betalas för alla anställda oberoende av uppdragets
längd, även för anställningstider under 12 månader. Kvalifikationstiden för
pensionsrättigheter är 12 månader för varje ny anställning även om det avser
samma kollektivavtalsområde. Detta innebär att personer med
projektanställningar går miste om sammantaget betydande belopp i form av
erlagda pensionsavgifter som inte ger upphov till pension.
Förhållandena är klart otillfredsställande. Även om frågor som hänger samman
med kollektivavtal i första hand brukar anses vara en angelägenhet för
kollektivavtalens parter, måste lagstiftaren ingripa i sådana fall då parterna
inte tar sitt ansvar för en ur allmän synpunkt godtagbar reglering. Utskottet
menar att frihet att stå utanför den tvingande försäkringen måste tillförsäkras
de personer som väljer rörligare anknytning till ett företag eller en
organisation för att själva kunna ordna sin pensionsfråga. Lagstiftning bör
övervägas om parterna inte löser frågan avtalsvägen.
Projektanställda bör kunna avtala bort anslutningen till kollektivavtals-
beslutade pensionsförmåner och använda motsvarande avgift för att själva ordna
sin pensionsfråga. Som det nu är vid kortare anställningstid än ett år, betalas
försäkringskostnaderna av arbetsgivaren utan att motsvarande förmån uppkommer.
Utskottet tillstyrker med hänsyn till det anförda motion A711.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande vissa pensioner enligt kollektivavtal
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:A711 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. ILO-konventionen nr 137 (mom. 6)
Elver Jonsson (fp), Kent Olsson (m), Elving Andersson (c), Patrik Norinder (m),
Anna Åkerhielm (m) och Ulf Melin (m) anser
dels att den del av utskottets ställningstagande under rubriken ILO-
konventionen nr 137 som börjar med ?ILO-kommittén uttalade sig? bort ha
följande lydelse:
Vissa arbetstagarorganisationer stödjer sig på ILO-konventionen nr 137 när de
hävdar det s.k. stuverimonopolet i svenska hamnar. Detta monopol på arbete med
anknytning till godshantering i hamnarna är ett hinder för rationell hantering
av godset. Hamnkostnaderna fördyras i onödan. Ytterst innebär stuverimonopolet
att sjöfartens lönsamhet påverkas till det sämre. Monopolet måste avvecklas
eftersom det verkar hämmande på utveckling och arbetsmetoder i svenska hamnar.
Det är olyckligt att Sverige inte tog till vara möjligheten att 1996 säga upp
konventionen. Regeringen bör emellertid utreda möjligheterna att nu säga upp
konventionen.
Utskottet ställer sig med detta uttalande bakom motionerna T214 och N309 i
berörda delar.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande ILO-konventionen nr 137
att riksdagen med anledning av motionerna 1997/98:T214 yrkande 22 och
1997/98:N309 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
8. Medicinska kontroller och drogtester (mom. 7)
Hans Andersson (v) anser
dels att utskottets ställningstagande under rubriken Medicinska kontroller och
drogtester bort ha följande lydelse:
Bruket av medicinska kontroller i samband med och under anställning har ökat
och kommer att öka ytterligare. Det är okänt hur vanligt det är att någon nekas
anställning med hänvisning till medicinska kontroller, men en enkätundersökning
riktad till företag med mer än 100 anställda visar att ca 500 personer under
1994 nekats anställning på grund av medicinska kontroller.
Det finns en uppenbar risk med att tillåta medicinska kontroller eller
genetiska undersökningar i samband med nyanställningar. Medicinska uppgifter
kan, utan att vara kopplade till arbetsplatsens arbetsmiljö, leda till att
grupper av människor med olika - konstaterade eller befarade - svagheter
utestängs från arbetsmarknaden.
Utskottet menar att det nu är hög tid att i lag reglera användandet av
medicinska kontroller i arbetslivet. Det kan inte vara rimligt att
arbetsgivarna kan använda hälsoundersökningar som grund för att sortera bort
människor så att endast de friska och starka i framtiden kommer att finnas på
arbetsmarknaden, i vart fall när de olika sjukdomarna eller anlagen inte ens
behöver vägas mot det aktuella arbetet.
Utskottet anser - med tillstyrkande av Vänsterpartiets motion A710 i den
delen - att riksdagen skall ge regeringen i uppdrag att presentera ett förslag
till en lag som reglerar medicinska kontroller i arbetslivet senast under 1999.
I avvaktan på den lagen skall riksdagen ge regeringen i uppdrag att presentera
ett förslag till en lag som innebär att det krävs kollektivavtal för att få
använda sig av medicinska kontroller i arbetslivet. En sådan temporär lösning
innebär att arbetsgivaren inte kan använda sig av medicinska kontroller utan
att förhandla om villkoren för dessa.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:
7. beträffande medicinska kontroller och drogtester
att riksdagen med anledning av motion 1997/98:A710 yrkande 2 samt med avslag på
motion 1997/98:A713 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
Särskilda yttranden
1. Arbetsrättens allmänna inriktning
Elver Jonsson (fp), Kent Olsson (m), Patrik Norinder (m), Dan Ericsson (kd),
Anna Åkerhielm (m) och Ulf Melin (m) anför:
Som vi framhållit vid flera tillfällen, senast reservationsvis i bet.
1997/98:AU1 hösten 1997, anser vi att Sverige behöver arbetsrättsliga regler
som underlättar tillkomsten av nya arbeten och förhindrar att redan etablerade
företag försvinner. Endast genom att sysselsättningen ökar kan
massarbetslösheten bekämpas. Samma grundläggande tankegångar om enklare och
färre bestämmelser och större flexibilitet låg bakom de ändringar i regelmassan
som infördes under fyrpartiregeringen 1994. Samma resonemang kom till uttryck
även genom vad vi anförde vid utskottets behandling av propositionen
(1996/97:16) En arbetsrätt för ökad tillväxt hösten 1996 (se särskilt
reservation 1 i bet. 1996/97:AU4).
Vi vill erinra om vad som tidigare anförts i dessa frågor och understryka att
vi alltjämt står bakom dessa principer. Det är angeläget att arbetsrätten
förenklas och görs mer flexibel så att reglerna är bättre anpassade till dagens
och morgondagens förhållanden.
2. Arbetsrättens allmänna inriktning m.m.
Barbro Johansson (mp) anför:
Sverige behöver en långsiktig och stabil arbetsrätt som kan tillämpas både i
konjunkturuppgångar och -nedgångar och inte leder till att människor upplever
att de har otrygga anställningsformer. De ändringar som på regeringens förslag
infördes i den arbetsrättsliga lagstiftningen under 1997 kan inte ses som
uttryck för en sådan övervägd rättspolitisk linje utan snarare som åtgärder av
tillfällig art.
Det är angeläget att 1997 års ändringar följs upp och utvärderas. Detta
gäller inte minst de ändringar som infördes i anställningsskyddslagen när det
gäller den nya anställningsformen ?överenskommen visstidsanställning? och när
det gäller begränsningar av vikariatsanställningar m.m. där man - som
Miljöpartiet framhöll vid utskottets behandling hösten 1996 - bör beakta även
s.k. mixade anställningar, dvs. anställningar där olika typer av visstids-
anställningar kombineras i tiden efter varandra.
En annan del av 1997 års ändringar var de förstärkta rättigheterna för
deltidsanställda. Den införda företrädesrätten är ett värdefullt tillskott till
de arbetsrättsliga reglerna. Som framhålls i motionen A297 är likväl alltjämt
det ofrivilliga deltidsarbetet ett av de stora jämställdhetsproblemen på dagens
arbetsmarknad. Det är oftast kvinnor som deltidsarbetar. Deltidsarbete innebär
lägre inkomst. Den som deltidsarbetar får ofta stå tillbaka i löne- och
karriärutveckling. Den deltidsarbetande får ofta utföra samma mängd arbete som
en heltidsarbetande, men på kortare arbetstid.
Inom t.ex. detaljhandeln arbetar en majoritet av de anställda deltid. Av de
deltidsanställda kvinnorna i detaljhandeln vill 45 % ha ökad sysselsättning.
Ofta är deltidsarbete följden av bristande arbetsorganisation. Med ökade
ambitioner inom personalplaneringen och med mer delegering av ansvaret till de
anställda så kan mycket av det ofrivilliga deltidsarbetet undvikas. Ambitionen
skall vara att heltidsanställning är en rättighet och deltidsanställning en
möjlighet.
Resultatet av detta måste bli en tydlig signal om att samhället vill minska
det ofrivilliga deltidsarbetet. Detta måste återspegla sig i lagstiftningen.
Arbetsgivaren skall vara skyldig att planera arbetets organisation med
utgångspunkt i heltidsanställningar. Deltidsarbete skall alltid motiveras
utifrån särskilda omständigheter, som de anställdas egna önskemål eller
arbetets särskilda beskaffenhet.
Innehållsförteckning
Sammanfattning........................................1
Motionerna............................................1
Utskottet.............................................3
Inledning 3
Översyn av arbetsrätten m.m. 4
Ändringar i medbestämmandelagen (MBL) m.m. 10
Ändringar i anställningsskyddslagen (LAS) 11
Diskriminering i arbetslivet 13
Vissa pensioner enligt kollektivavtal 14
ILO-konventionen nr 137 15
Medicinska kontroller och drogtester 15
Arbetskraftsfrågor i trädgårdsnäringen 16
Hemställan 17
Reservationer........................................17
1. Översyn av arbetsrätten m.m. (mom. 1), (m) 18
2. Översyn av arbetsrätten m.m. (mom. 1), (v) 19
3. Ändringar i medbestämmandelagen (MBL) m.m. (mom. 2), (m) 22
4. Ändringar i anställningsskyddslagen (LAS) (mom. 3), (v) 24
5. Diskriminering i arbetslivet (mom. 4), (fp) 27
6. Vissa pensioner enligt kollektivavtal (mom. 5), (m) 29
7. ILO-konventionen nr 137 (mom. 6), (fp, m, c) 29
8. Medicinska kontroller och drogtester (mom. 7), (v) 30
Särskilda yttranden..................................32
1. Arbetsrättens allmänna inriktning 32
2. Arbetsrättens allmänna inriktning m.m. 32