PROBLEMFORMULERING
Utgångspunkter
Säkerhetspolitiska kontrollstationer skall enligt föreliggande planer genomföras och presenteras för riksdagen dels hösten 1996 inför försvarsbeslutets etapp 2, dels under försvarsbeslutsperioden år 1998. Kontrollstationerna skall bidra till att det sker en fortlöpande politisk prövning av det säkerhetspolitiska läget och dess konsekvenser för totalförsvarets beredskap, omfattning, utveckling och förnyelse.
Det beslut som riksdagen fattade den 6 december 1995 rörande den fortsatta inriktningen av Sveriges säkerhets- och försvarspolitik samt totalförsvarets långsiktiga utveckling utgör utgångspunkten för den säkerhetspolitiska kontrollstationen, för vilken underlag presenteras i denna rapport.
Beträffande säkerhetspolitiken framhölls bl.a. i det sammansatta utrikes- och försvarsutskottets betänkande 1995/96:UFöU1 om Sveriges säkerhetspolitik att:
”Sveriges säkerhetspolitik syftar ytterst till att bevara vårt lands frihet och oberoende. Vårt säkerhetspolitiska mål är att i alla lägen och i former som vi själva väljer trygga en handlingsfrihet att - såsom enskild nation och i samverkan - kunna utveckla vårt samhälle.”
”Sveriges militära alliansfrihet syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde består. Den förutsätter att vi har en betryggande försvarsförmåga. Ge- nom att vidmakthålla en trovärdig grund för totalförsvarets långsiktiga styrka och anpassningsbarhet ger vi vårt bidrag till säkerhetspolitisk stabilitet i det nordeuropeiska området.”
”Säkerhetspolitikens mål är styrande för mycket av Sveriges utrikespolitiska och försvarspolitiska agerande. Detta avspeglar att vår säkerhetspolitik har såväl en internationell som en nationell dimension.”
”Detta innebär att vi nationellt skall kunna möta militära hot som direkt berör Sverige. Svårast av dessa är väpnade angrepp riktade mot vårt lands frihet och oberoende. Vi skall också förebygga och kunna hantera situationer som utan att hota Sveriges frihet och oberoende ändå skulle kunna innebära svåra nationella påfrestningar eller risker.”
”Internationellt skall vi i samverkan med andra stater aktivt delta i fredsfrämjande och humanitär verksamhet. I denna strävan efter gemensam säkerhet fullföljer vi vårt mångåriga arbete inom framför allt FN för fred och nedrustning samt för demokratisk, social, ekonomisk och ekologiskt hållbar utveckling. Vi skall även samarbeta internationellt för att förebygga och hantera
Riksdagen godkände vidare vad regeringen i propositionen 1995/96:12 om totalförsvar i förnyelse har förordat om försvarspolitikens inriktning:
”Den allmänna säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa har varit gynnsam för Sverige. Väpnade angrepp som skulle kunna hota Sverige ter sig i dagens politiska läge osannolika. Därtill kommer att de rent militära förutsättningarna för att genomföra sådana angrepp under ett antal år kommer att vara starkt begränsade. Detta gäller i synnerhet förmågan att genomföra en kustinvasion.”
”Anspråken på totalförsvarets förmåga att möta väpnade angrepp kommer därför att vara begränsade under ett antal år. De direkta anspråken på totalförsvaret i närtid är därmed främst att hävda svensk territoriell integritet, att bidra till att hantera de påfrestningar som kan följa i spåren av kriser i vårt närområde samt att stödja vårt internationella säkerhetspolitiska engagemang.”
”Skulle trots allt en situation under de närmaste åren utvecklas som innebär ett angreppshot mot Sverige bör vi få en betydande politisk förvarning.”
Riksdagen godkände avslutningsvis vad regeringen i propositionen 1995/96:12 om totalförsvar i förnyelse förordat om totalförsvarets förmåga till anpassning.
Regeringen framhöll i proposition 1995/96:12 att angreppshot kan växa upp om läget i omvärlden förändras. Totalförsvaret måste sålunda på ett betryggande sätt kunna stärka och anpassa förmågan att möta väpnat angrepp i takt med den säkerhetspolitiska utvecklingen i omvärlden. Detta måste kunna ske både snabbt genom att krigsdugligheten höjs hos befintliga förband och i form av mer långsiktig anpassning varvid nya förband och system och strukturella lösningar införs. Förmågan att möta ett väpnat angrepp behöver tillgodoses fullt ut först efter viss komplettering av utrustning och utbildning inom högst ett år.
Regeringen anförde vidare i proposition 1995/96:12 om säkerställande av förmågan att fatta beslut om anpassning att de internationella kontakterna och tillgången på information idag är mycket större än tidigare. Förutsättningarna är därmed bättre än förr att varsebli och värdera hotande utvecklingar i omvärlden. Regeringen ansåg därför att underrättelsetjänsten i nuvarande säkerhetspolitiska läge skall lägga särskild vikt vid information om förändringar inom de politiska, ekonomiska och militära områdena av betydelse för Sveriges säkerhet. Un- derrättelsetjänsten och försvarsforskningen skall därför inriktas på att ge underlag för beslut om att vid behov anpassa totalförsvarets förmåga.
Försvarsutskottet framhöll i sitt betänkande 1995/96:FöU1 Totalförsvarets förnyelse, att det hyste farhågor beträffande det risktagande som det innebär att ha ett totalförsvar som behöver både betydande tid och omfattande resurser för att nå full duglighet att möta ett angreppshot. Man såg också svårigheterna att i rätt tid sätta igång uppbyggnaden. Utskottet såg det å andra sidan inte som rimligt att - i synnerhet i dagens säkerhetspolitiska läge - avsätta de resurser som skulle vara nödvändiga för att det skulle vara möjligt för totalförsvaret att i sin helhet ständigt vara fullt stridsdugligt. Utskottet ställde sig bakom regeringens uppfattning att efter en högst ettårig period alla väsentliga delar av totalförsvaret skall kunna utnyttjas med full effekt omedelbart efter mobilisering.
Två huvudfrågor
Syftet med den nu aktuella säkerhetspolitiska kontrollstationen är att belysa sådana förändringar i omvärldsförhållandena jämfört med hösten 1995 som bedöms vara särskilt viktiga för vår säkerhets- och försvarspolitik och för inriktningen av totalförsvaret.
Två huvudfrågor står i förgrunden för kontrollstationen. Den första gäller det internationella säkerhetssamarbetet och huruvida detta samarbete utvecklats på ett sätt som ger anledning till omprövning av formerna för och omfattningen av det svenska deltagandet. Den andra huvudfrågan rör bedömningen av hot och risker i olika tidsperspektiv. Det gäller att avgöra om utvecklingen ger anledning att modifiera riksdagens uppfattning om tänkbara hot och risker. Denna bedömning är styrande för den fortsatta tillämpningen av vad riksdagen beslutat om totalförsvarets förmåga till anpassning.
Internationellt säkerhetsskapande samarbete - hur har mönstret förändrats?
I den säkerhetspolitiska kontrollstationen bör en bedömning göras av hur formerna för det internationella säkerhetssamarbetet utvecklas. En sådan bedömning bör göras som grund för ställningstagande till eventuella förändringar av inriktningen av Sveriges fortsatta deltagande i samarbetet. I sammanhanget bör framväxten av informella nätverk och samarbetsmönster beaktas.
Centrala aspekter är ansvarsfördelningen mellan främst FN, OSSE, EU, VEU och NATO, erfarenheter av fredsprocessen och samarbetet inom ramen för IFOR i det forna Jugoslavien, det framtida försvarspolitiska samarbetet inom EU vad gäller VEU:s s.k.
En annan viktig fråga är hur den säkerhetspolitiska situationen utvecklas i Östersjöområdet, inklusive eventuella nya samarbetsmönster. Det gäller dels utvecklingen i de baltiska länderna och Ryssland och relationerna dem emellan, dels vilka konsekvenser som en NATO- respektive en
En bedömning bör göras av eventuella förändringar beträffande det fortsatta behovet av, och hanteringen av, internationella fredsfrämjande och humanitära insatser. Denna analys bör också omfatta utvecklingen av det fortsatta samarbetet inom PFF och Sveriges medverkan däri samt i vilken mån Sverige bör utveckla förmåga till samverkan (s.k. interoperabilitet) i övrigt inom fredsfrämjande och humanitär verksamhet.
Slutligen bör en bedömning göras av förutsättningarna för fortsatt internationellt samarbete inom försvarsmaterielområdet dels i ljuset av den snabba omstrukturering och rationalisering av europeisk försvarsindustri som för närvarande pågår och dels i ljuset av bilateralt och trilateralt samarbete vid sidan av de multilaterala europeiska diskussionerna i WEAG (Western European Armaments Group).
Hot och risker i olika tidsperspektiv - har hotbilden förändrats?
En grundläggande utgångspunkt för riksdagens beslut 1995 var bedömningen att risk för ett stormaktskrig inte föreligger och att några större angreppsföretag mot Sverige under rådande militärstrategiska förhållanden inte är tekniskt genomförbara. Styrande för arbetet med kontrollstationen har därmed blivit behovet av en bedömning av den politiska och militära utvecklingen i omvärlden.
Särskilt viktigt är därvid indikationer beträffande stabiliteten och utvecklingen i Ryssland samt Rysslands förhållande till sina närmaste grannländer och till andra länder i Central- och Östeuropa liksom till länderna i väst.
Vidare måste en bedömning göras av det militärstrategiska läget, bl.a. vad gäller implementering av nedrustningsavtal, samt av förutsättningarna för vidmakthållande eller iståndsättande av militära resurser. Dessa förhållanden, särskilt i området kring Östersjön och Nordkalotten, har stor betydelse för en bedömning av den förvarning Sverige kan få i samband med en förestående konflikt. En sådan analys utgör också grunden för vilka krav som bör ställas på vår förmåga att höja krigsdugligheten eller långsiktigt anpassa totalförsvaret till nya förutsättningar.
En sammantagen värdering av konfliktrisker och det militärstrategiska läget bör göras som grund för en bedömning av huruvida och i vilket vid<>are sammanhang Sverige skulle kunna bli berört, direkt eller indirekt, av eventuella konflikter.
Eventuella nya trender och tendenser i den militärtekniska utvecklingen och erfarenheter
från kriser och konflikter bör analyseras som grund för en bedömning av totalförsvarets utveckling och förnyelsebehov. I detta bör även ingå en bedömning av utvecklingen av ickekonventionella stridsmedel.
I kontrollstationsarbetet bör också eventuella nya inslag i utvecklingen av de
Rapportens disposition och innehåll
Den följande redovisningen görs med en disposition som - med hänsyn till de båda huvudfrågorna - främst åskådliggör viktiga förändringar sedan 1995 av sådana säkerhetspolitiska förhållanden som bedöms kunna påverka inriktningen i 1996 års försvarsbeslut. Denna problemorienterade framställning medför att text rörande vissa länder och frågor kommer att återfinnas på flera platser. För att resonemangen kring de olika ämnesområdena skall bli fullständiga, förekommer också att vissa förhållanden omnämns på mer än en plats.
De för kontrollstationen relevanta områdena, i den ordning de behandlas i texten, är:
-några globala trender, främst läget i Stillahavsregionen, FN:s möjligheter att verka, rustningskontroll, EU:s, NATO:s och OSSE:s roller i Europas säkerhetsarkitektur samt den vidgade säkerhetssynen,
-fredsfrämjandets nya dimensioner,
-de europeiska säkerhetsstrukturernas fortsatta omvandling, omfattande de stora NATO- ländernas säkerhetspolitik, NATO:s och EU:s inre utveckling och utvidgning samt relationer till Ryssland samt OSSE:s roll,
-Rysslands utveckling, omfattande utrikes- och säkerhetspolitik, inrikespolitik, ekonomi samt de väpnade styrkorna,
-säkerhetspolitisk och militärstrategisk utveckling i norra Europa samt
-det europeiska samarbetet om försvarsmateriel.
I ett avslutande kapitel sammanfattas och värderas de inträffade förändringarna ur ett svenskt perspektiv samt diskuteras deras konsekvenser för svensk säkerhets- och försvarspolitik.
VIKTIGARE FAKTORER OCH FÖRÄNDRINGAR I OMVÄRLDSBILDEN SEDAN 1995
Kommentarer till säkerhetspolitiska trender i ett globalt perspektiv
Liksom under år 1995 präglas den internationella politiken år 1996 mycket av att stormaktskonfrontationen upphört. Detta medför att läget är mångfasetterat med ökat spelrum för flera olika krafter och aktörer jämfört med förhållandena under det kalla krigets tid. Samtidigt finns inte samma direkta risk som under det kalla kriget att lokala eller regionala kriser och konflikter skall trappas upp till storskaliga stormaktsmotsättningar. Därmed har emellertid även tröskeln för att konflikter skall trappas upp kommit att sänkas på det lokala och
regionala planet, såsom t.ex. utvecklingen i det forna Jugoslavien och i Kaukasusområdet visat. Men världen har också krympt genom globalisering av handel och samfärdsel, omfattande migration, fortgående miljöförstöring etc. som skapar ett ökande ömsesidigt beroende och en större sårbarhet. Bestående aktualitet har även problemen kring brist på livsmedel och färskvatten samt till exempel de kärnkrafts- och kärnvapenrelaterade miljöhoten på Nordkalotten.
Sveriges och Europas säkerhet påverkas följaktligen av den säkerhetspolitiska utvecklingen i ett globalt perspektiv. I det följande redovisas några trender av betydelse i sammanhanget.
Säkerhetspolitikens regionalisering - dynamisk utveckling och politiska spänningar
I ekonomiska termer blir Stillahavsregionen ett allt viktigare område - både i absoluta och i relativa tal. Eftersom regionen hyser några av de tyngsta ekonomiska aktörerna - USA, Japan och i allt högre grad Kina - jämsides med flera av de snabbast växande ekonomierna (utöver Kina även Sydkorea, Taiwan, Malaysia, Singapore, Thailand, Indonesien) får det ekonomiska samarbetet och handelspolitiken en allt mer framträdande plats i relationerna mellan dessa länder inbördes och med världen i övrigt. Noteras kan t.ex. USA:s handelspolitiska påtryckningar mot Kina. Det är inte bara USA som i ökad utsträckning betonar ekonomisk säkerhet (d.v.s. utbyte av varor/tjänster/kapital enligt givna spelregler, tillgång till marknader, råvaror etc.) som ett element i säkerhetspolitiken. Handel och ekonomiskt utbyte tycks generellt bli allt viktigare instrument för inflytande och maktprojicering.
USA är den dominerande aktören i regionen - både ekonomiskt och militärt. Senare års spekulationer om en mer tillbakadragen amerikansk roll har inte besannats. Tvärtom har utvecklingen understrukit USA:s fortsatta engagemang för en stabil ordning, symboliserad dels av den amerikanska styrkedemonstrationen i samband med de kinesiska påtryckningarna gentemot Taiwan, dels av avtalet med Japan om fortsatt militär amerikansk närvaro på i stort sett oförändrad nivå, dels av det uttalade stödet för Sydkorea i den verbalt upptrappade konflikten med Nordkorea. USA har därigenom demonstrerat var gränsen går för landets vitala säkerhetsintressen.
Japans ekonomiska styrka förväntas av många bedömare i framtiden bli kompletterad av ett aktivare engagemang på det politiska planet. Det torde finnas ett utbrett stöd för att ge Japan en permanent plats i FN:s säkerhetsråd. Den fördjupade
Kinas snabbt ökande tyngd i världsekonomin motsvaras av en mer självhävdande maktpolitik. Denna politik har i vissa fall resulterat i spänning i närområdet. Främst gäller detta Taiwan i samband med dess första fria demokratiska presidentval. Osäkerhet råder också om konsekvenserna av Hongkongs förestående inlemmande i Kina. Grannländerna torde känna ökad osäkerhet beträffande Kinas långsiktiga politik, i synnerhet mot bakgrund av Kinas militära upprustning och fortsatta kärnvapenprov. Ryssland är knappast något undantag trots det ”strategiska partnerskap” som tillkännagavs i samband med den ryske presidentens besök i Kina våren 1996. Mot bakgrund av Kinas befolkningsökning och ekonomiska utveckling, kommer behovet av nya råvaror och energikällor att öka med allvarliga påfrestningar på miljö och förutsättningar för hållbar utveckling. Sydkinesiska sjön och Sibirien är i sammanhanget av speciellt intresse.
Länderna i Sydostasien (ingående i samarbetsorganisationen ASEAN) samt andra dynamiska ekonomier bildar tillsammans med USA och Japan ett nytt ekonomiskt kraftfält. Dess
betydelse markeras genom olika ekonomiska och politiska samarbetsorgan. Den minsta gemensamma nämnaren för dessa är i flera fall amerikansk medverkan. Den europeiska närvaron har hittills varit relativt blygsam jämfört med USA:s och Japans. Från europeisk sida har en ökad uppmärksamhet på utvecklingen i Sydostasien markerats med det första toppmötet mellan
I Sydostasien finns ansatser till regionalt säkerhetssamarbete. Jämfört med institutionerna i Europa (OSSE, NATO, EU/VEU) befinner sig t.ex. ”ASEAN Regional Forum”, som grundades 1993 för hela Stillahavsasien, ännu i sin linda. Den säkerhetspolitiska dialogen saknar traditioner, vilket gör att den bör ses i ett långsiktigt perspektiv. Man talar i termer av ett
Detta faktum samt det förhållandet att Ostasien rymmer ett flertal latenta oroshärdar, till exempel vad gäller
Ekonomisk liberalisering och reformer, demokratisering och internationellt samarbete jämte en snabbt stigande genomsnittlig levnadsstandard skapar i grunden goda förutsättningar för stora delar av Ost- och Sydostasiens utveckling. Osäkerheten är påtaglig vad gäller Kina och det nuvarande liksom det eventuellt nya ledarskapets politik, såväl internt i fråga om demokrati och mänskliga rättigheter, som externt gentemot omvärlden. Det är likaså oklart hur Indien kommer att utvecklas och hantera konflikten med Pakistan liksom hur Ryssland avser att tillvarata sina långsiktiga intressen i området. En prognos är även vansklig vad beträffar Sydostasiens dynamiska ekonomier och deras hantering av tillväxtens möjligheter och problem i form av storstadsslum och miljöförstöring.
I Afrika finns ett antal öppna och latenta konflikthärdar, av vilka utvecklingen i Nigeria, den liberianska statens sönderfall liksom konflikterna i Rwanda och Burundi utgör några av de mest akuta exemplen.
Förenta nationerna
Förenta Nationerna är fortsatt den enda universella organisation som genom sina stadgar och sin sammansättning kan agera globalt och genom beslut av säkerhetsrådet ge mandat för alla slags fredsfrämjande insatser. Organisationen behåller sin övergripande betydelse och unika roll på detta område. Samtidigt står det klart att FN i olika hänseenden genomgår en allvarlig kris. FN:s kris är i huvudsak medlemsstaternas kris. Det finns en bristande politisk vilja att förse FN med tillräckliga befogenheter och resurser för att organisationen skall kunna agera kraftfullt. Detta beror främst på motsatta intressen hos medlemsstaterna och inte minst hos säkerhetsrådets medlemmar. Dessutom har det funnits en oförmåga hos medlemsstaterna att reformera och effektivisera organisationen. Ett vitaliserat FN skulle skapa större möjligheter att komma tillrätta med den finansiella krisen. Denna har blivit akut genom att flera bidrag, bland annat flera poster från USA, inte betalats ut.
Det är dock viktigt att konstatera att säkerhetsrådet efter det kalla krigets slut har fungerat ganska tillfredsställande och inte lamslagits av stormaktsmotsättningar.
FN:s dilemma blir därmed hur organisationen skall kunna återges den beslutsförmåga och
den framtidstro som präglade verksamheten under de första åren efter det kalla krigets slut. Detta förutsätter inte minst stormakternas och ledande medlemmars satsning på och förtroende för organisationen. FN behöver också reformeras och vitaliseras för att kunna möta de krav och förväntningar som organisationen ställs inför. Ett antal reformförslag i denna riktning har lagts fram, men ännu inte behandlats. FN behöver vidare förbättra sin förmåga att leda den nya typen av sammansatta fredsfrämjande insatser. I dessa framstår en förbättrad koordinering mellan de militära och civila insatserna som allt mer betydelsefull.
Till bilden av en svag
Rustningskontroll
Avtalet om konventionella styrkor i Europa, det s.k.
Den
Avtalet begränsar i flankzonen endast materielslagen stridsvagnar, pansarskyttefordon och artilleripjäser. De viktigaste förändringarna i överenskommelsen rörande dessa regler är:
-Pskovs oblast - som angränsar till Estland och Lettland - jämte fem områden i den södra flankdelen förs avtalstekniskt ur den ursprungliga flankzonen. För dessa områden tillkommer från och med den 1 juni 1999 särskilda begränsningar för pansarskyttefordon. För Pskovs oblast är begränsningen 600 fordon.
-Ryssland får rätt att inom området för den ursprungliga flankzonen inneha en större mängd
materiel än tidigare. Begränsningarna för den reviderade flankzonen blir från och med den 1juni 1999 desamma som tidigare gällde för den ursprungliga flankzonen. Fram till dess överensstämmer begränsningarna i stort sett med Rysslands nuvarande faktiska innehav. Efter detta datum måste viss materiel bortföras ur området.
Materiel Ursprunglig flankregel*) T.o.m. maj 1999**) Fr.o.m. juni 1999
| Strv | 1 300 | 1 897 | 1 800 |
| Psk | 1 380 | 4 347 | 3 700 |
| Art | 1 680 | 2 422 | 2 400 |
*) också gällande för den reviderade flanken från och med juni 1999 **) d.v.s. i princip överensstämmande med dagens innehav
- Nuvarande regler för förrådsställning (Designated Permanent Storage Site, DPSS) av viss materiel skall omförhandlas. Ryssland förutses därigenom få rätt att disponera en betydligt större mängd materiel vid aktiva förband. Nuvarande regler stipulerar 600 stridsvagnar, 800 pansarskyttefordon och 400 artilleripjäser skall hållas i förråd. Mycket tyder på att dessa regler helt kommer att borttagas.
- Ryssland ges rätt att bilateralt omförhandla överenskommelsen för tillåtet materielinnehav med vissa f.d. sovjetrepubliker, som är parter till avtalet. Omförhandlingarna, som för att komma till stånd förutsätter samtliga berörda staters samtycke, skulle kunna innebära att Ryssland kommer att kunna stationera ytterligare några hundratal stridsvagnar, pansarskyttefordon och artilleripjäser i flankzonen.
-Ryssland får utökade möjligheter att tillfälligt stationera materiel såväl inom ryskt territorium som i vissa f.d. sovjetrepubliker - förutsatt dessas samtycke.
-Ryssland ska ge information oftare (två gånger istället för en gång per år) rörande materiel och förband i den ursprungliga flankzonen och ta emot upp till ytterligare tio inspektioner (Rysslands nuvarande kvot är ca 50) i de områden som förs ur flankzonen.
Sammanfattningsvis kom översynskonferensen att innebära större förändringar än vad många förväntade. Överenskommelsen innebär att Ryssland får disponera betydligt mer materiel i den hittillsvarande flankzonen än vad som tidigare gällt. För den norra flankdelen förutses dock endast en smärre ökning av den totala mängden materiel i förhållande till nuvarande faktiska innehav, åtminstone på kort sikt. En viktig förändring i avtalet är att mer materiel kan placeras vid aktiva förband istället för i förråd. Vidare kan mer materiel än vad som med tidigare avtalsregler bedömdes vara praktiskt möjligt placeras i Pskovs oblast, d.v.s. i anslutning till Estland och Lettland.
I juni 1996 verkställdes det tidigare fattade beslutet om en utvidg ning av medlemskretsen i nedrustningskonferensen (CD) i Genève. Utvidgningen innebär att antalet medlemmar ökar från 38 till 61, och att bl.a. Finland och Norge nu är fullvärdiga medlemmar. Utvidgningen väntas ha stor betydelse för CD:s arbete. De nya medlemmarna har förbundit sig att tills vidare inte individuellt blockera konsensusbeslut.
Sverige är idag observatör till Open
kraft. Ikraftträdandet har försenats på grund av motstånd i Rysslands, Ukrainas och Vitrysslands parlament.
Rustningskontroll beträffande strategiska kärnvapen, de s.k.
Frankrikes kärnvapenprovserie under hösten/vintern 1995/96 gav upphov till starka protester världen över. Kritiken från Sverige och andra
Det förtjänar att uppmärksammas att Frankrike, Storbritannien och USA i mars 1996 undertecknade fördraget om en kärnvapenfri zon i södra Stillahavsområdet
Ett avtal om en kärnvapenfri zon i Afrika,
Beträffande övriga massförstörelsevapen - de biologiska och de kemiska - är bilden inte utan komplikationer. 1972 års konvention om totalförbud mot biologiska vapen, vilken trädde ikraft 1975, saknar en kontrollregim, eftersom en sådan ursprungligen ansågs både mindre nödvändig och omöjlig att genomföra. Utvecklingen av den biologiska gentekniken inklusive dess dubbla användningsområden (”dual use” civilt/militärt) har accentuerat problemen med kontroll. En översynskonferens skall hållas i
Antalet stater som ratificerat 1992 års konvention om totalförbud mot kemiska vapen förväntas uppnå 65 under andra halvåret 1996, vilket skulle medföra ett ikraftträdande av avtalet under första halvåret 1997. Detta kan komma att ske utan att vare sig USA eller Ryssland har ratificerat avtalet. USA:s ratificering tycks dock nära förestående. Även om avtalet skulle träda ikraft 1997, kommer ett antal stater - främst i Mellanöstern - att stå vid sidan med en potentiell eller faktisk
Europa - EU, NATO och OSSE
Både NATO och EU står inför en utvidgning under de kommande åren. NATO:s och EU:s utvidgningsprocesser har flera beröringspunkter med varandra. Det kan förväntas att utvidgningarna intar en framträdande plats i de kommande årens säkerhetspolitiska diskussioner mellan medlemmar, kandidater och utomstående länder. Processerna innehåller många komplexa och politiskt känsliga frågor. Inte minst
Europeiska säkerhetskonferensens (ESK) övergång till en mellanstatlig organisation OSSE är ett uttryck för dess nya roll i det europeiska säkerhetsmaskineriet. Organisationens ställning som enda alleuropeiska säkerhetsorganisation gör ett nära samarbete med andra europeiska och globala organisationer angeläget. Det innebär också att större krav ställs och kommer att ställas på OSSE i framtiden.
En bredare hotbild och ett vidgat säkerhetsbegrepp
Den traditionella synen på säkerhet trängs alltmer undan till förmån för ett bredare säkerhetstänkande och ett vidgat säkerhetsbegrepp. I diskussionen sträcker sig sålunda hotbilden över klassiska maktkonflikter till försörjningskriser, ekologiska obalanser, migrationsrörelser, nationalism, etniska och kulturella konflikter och terrorism till det postindustriella samhällets sårbarhet t.ex. genom specialisering och komplexa beroenden och beroendet av en väl fungerande infrastruktur. De redan akuta kriserna och väpnade konflikterna står dock fortfarande i fokus även om allt större uppmärksamhet ägnas behovet av åtgärder som syftar till att förebygga kriser, konflikter och andra hot mot säkerheten.
Många mellan- och inomstatliga konflikter pågår eller riskerar att bryta ut. Tillgången till massförstörelsevapen kan komma att vidgas, bl.a. till följd av bristande civil och militär kontroll av kärnavfall och vapenplutonium. De potentiella miljöproblemen i vårt närområde till följd av förekomsten av och bristande kontroll över avfall från kärnvapenhantering och kärnkraftsverksamhet är mycket stora.
De
vapen, exemplifierat i Aum
Utvecklingen inom informationsteknologiområdet har följder för såväl samhällets sårbarhet som för militärteknik, militära doktriner och militärt uppträdande. Den snabbt växande informationsteknologin påverkar samhällsstrukturen inom ett stort antal områden. Samhällets ökade beroende av informationsteknologi medför att
Fredsfrämjandets nya dimensioner - IFOR som katalysator
Bedömningen av omfattningen och karaktären av framtida konflikter och konflikthantering har under det senaste året i hög grad påverkats av fredsprocessen i Bosnien och Hercegovina och
Erfarenheterna från främst Somalia och Bosnien och Hercegovina har i många länder skapat en ökad tveksamhet till medverkan i framtida fredsfrämjande insatser. Den fortsatta utvecklingen i det forna Jugoslavien kan förväntas få stor betydelse för synen på fredsfrämjandets möjligheter och rollfördelningen mellan organisationerna.
Det mesta tyder på att FN, trots fördjupad kris, behåller sina övergripande funktioner i det internationella samfundets fredsfrämjande verksamhet i egenskap av den enda globala organisationen för fred och säkerhet. Dock pågår en intensiv diskussion om en regional arbetsfördelning bl.a. innebärande att FN i större utsträckning ger mandat till andra organisationer eller koalitioner av stater, vilka ansvarar för implementeringen av vissa insatser. Denna diskussion har, åtminstone i ett europeiskt perspektiv, fått en ny och konkret innebörd i och med att NATO:s ledande roll i IFOR framhållits som en möjlig modell för mer omfattande militära operationer.
Erfarenheter från bl.a. insatserna i Somalia, Rwanda och i det forna Jugoslavien har ställt frågan om synen på fredsfrämjande insatser med stöd av kap. VII i
IFOR är i dessa avseenden intressant som exempel, dels med tanke på kombinationen av fredsframtvingande (kap.
Insatserna har dock fört med sig en ökad uppmärksamhet på behovet av närmare samordning mellan de militära och civila insatserna, en fråga som under benämningen multifunktionalitet (ibland även multidimensionalitet) tillmäts ökad betydelse i fredsfrämjande verksamhet.
Mot bakgrund av erfarenheterna har FN:s generalsekreterare således i allt högre utsträckning betonat betydelsen av ökad samordning, tydligare rollfördelning och ett större ansvar för regionala organisationer i fredsfrämjande verksamhet. Detta har också varit genomgående
teman vid ett par möten nyligen mellan FN och olika regionala organisationer. Trots motgångar och FN:s kris pågår det inom
OSSE har fått en allt klarare definierad roll som regional organisation i
Diskussionerna kring VEU:s operativa utveckling och de s.k.
PFF (Partnerskap för Fred) har blivit ett allt mer centralt forum för samarbete mellan NATO och
Säkerhetsstrukturernas fortsatta omvandling
Det senaste årets utveckling har medfört en ökad samsyn vad gäller det ömsesidiga beroendet mellan Europa och USA. EU och NATO och OSSE, i sina respektive roller, har efterhand kommit att framstå som de organisationer kring vilka det framtida europeiska säkerhetssamarbetet kommer att byggas. Utvecklingen av Rysslands relationer till EU och NATO är därvid centrala. NATO spelar enligt mångas uppfattning också en roll som stabilitetsgivande grund
för den övriga ekonomiska och politiska integrationsprocessen i Europa. Som det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet anförde i UFöU1 1995/96 bidrar NATO, inte minst som instrument för Förenta Staternas närvaro och engagemang, till stabilitet och säkerhet i Europa.
En ökad enighet om att en europeisk försvarsidentitet väsentligen kommer att utvecklas inom NATO:s ram kan märkas. NATO:s ministermöte i Berlin i juni 1996 markerade en tydligare europeisk inriktning och en fortsättning av arbetet med att reformera NATO:s militära struktur. Genom Frankrikes närmande till det militära
Samtidigt kommer EU:s säkerhetspolitiska betydelse att öka i takt med att den europeiska integrationen utsträcks öster- och söderut.
OSSE utgör den enda verkligt alleuropeiska säkerhetsorganisation där alla stater deltar på likvärdiga villkor, vilket ger dess agerande en särskild legitimitet. Dess betydelse ligger främst på det norm- och mandatgivande samt konfliktförebyggande planet. Långsiktigt säkerhetsarbete, demokrati- och institutionsbyggande är likaledes viktiga uppgifter för OSSE, vilket utvecklingen i Bosnien och Hercegovina visar.
Utvecklingen av säkerhetsstrukturerna är dock till stor del händelsestyrd. Olika grundläggande nationella intressen och prioriteringar leder till både formella och informella samarbetsmönster mellan länder vilka i hög grad påverkar den s.k. säkerhetsarkitekturens utformning. Detta leder sammantaget till att utvecklingen är svår att förutsäga.
EU och IGC - integrationsbygget går vidare
EU utgör, vid sidan av NATO, den viktigaste institutionen för säkerhet och stabilitet i Europa.
En särskild fråga som har rests från olika håll gäller så kallad flexibel integration. Det är å ena sidan rimligt att vissa länder som vill gå snabbare fram vad integrationen beträffar skall kunna göra detta utan att hindras av andra, under förutsättning att det fördjupade samarbetet är öppet för alla som vill delta. Å andra sidan riskerar flexibel integration att leda till uppkomsten av olika skikt, eller
EU:s utvidgningsprocess är av central betydelse för stabiliteten i Central- och Östeuropa. En vidgad union med en tät politisk och ekonomisk integration minskar riskerna för nya konflikter på den europeiska kontinenten.
Vid samtliga möten med Europeiska rådet som ägt rum sedan Sverige blev medlem i EU - senast i juni 1996 - har EU:s åtagande om en ny utvidgningsomgång omfattande kandidatländerna i östra och södra Europa bekräftats. Förhandlingarna om en sådan utvidgning skall inledas senast sex månader efter regeringskonferensens avslutning, dvs. troligtvis kring årsskiftet 1997/98.
Ett antal institutionella och finansiella frågor måste lösas inför utvidgningen. Många länder fäster vikt vid att inträde i unionen sker först efter det att kandidatländerna ifråga i princip
kan genomföra hela det gemensamma regelverket (l’aquis communautaire), eftersom alltför stora kompromisser skulle riskera att minska EU:s effektivitet och sammanhållning.
Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP)
Till de centrala frågorna under EU:s regeringskonferens hör den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP). Ambitionen hos medlemsstaterna är allmänt att stärka EU:s förmåga på det utrikes- och säkerhetspolitiska området. Betydande resultat har uppnåtts inom GUSP, men den har också hämmats av bristande politisk vilja bland medlemsstaterna att jämka samman sina ståndpunkter. GUSP har därmed blivit något av en minsta gemensamma nämnare för de frågor medlemmarna varit villiga att inkludera i detta samarbete.
En av de mer avgränsade frågorna som det dock tycks råda enighet om, är inrättandet av en särskild analysenhet för GUSP. Tanken är att en sådan i ett tidigt skede skall kunna uppmärksamma medlemsländerna på negativa tendenser i omvärlden. Ett grundläggande syfte med en sådan analysenhet är att tillhandahålla ett renodlat gemenskapsperspektiv. Någon enighet om de exakta formerna för denna analysenhet eller var den skall placeras finns ännu inte. Frågan har också väckts om en särskild företrädare för GUSP, utöver ordförandelandet och trojkan.
En av de mest centrala frågorna inom GUSP är beslutsformerna. Avsteg från den nu rådande enhällighetsprincipen kan bli aktuellt, men något avskaffande av den grundläggande vetorätten väntas inte ske. För de flesta länder är principen om enhällighet orubblig när det gäller vitala nationella intressen.
Försvarsdimensionen
Maastrichtfördragets bestämmelse om utformningen på sikt av en gemensam försvarspolitik som med tiden skulle kunna leda till ett gemensamt försvar kvarstår, även om debatten på senare tid fokuserat på krishantering och VEU:s s.k.
I förberedelserna inför regeringskonferensen har ett antal alternativa möjligheter identifierats. Sammanfattningsvis kan de sägas röra sig över en skala från i stort sett status quo och olika former av tydligare länk mellan organisationerna till en fullständig sammanslagning av EU och VEU. En stärkt länk mellan EU och VEU i fråga om krishantering kan bli ett kompromissresultat av IGC. Därmed skulle
Sverige tillsammans med Finland tog i april 1996 ett initiativ i syfte att etablera denna tydligare institutionella länk mellan EU och VEU avseende krishantering och
Den förändrade franska inställningen till det militära samarbetet i NATO och
där VEU kan utgöra en gemensam politisk ram för genomförandet.
De stora
Frankrikes säkerhetspolitik vilar på tre grundpelare; ett starkt EU präglat av solidaritet, en bibehållen transatlantisk länk med ett reformerat NATO och ett inlemmande av Ryssland i det europeiska säkerhetssamarbetet varvid bl.a. OSSE har en väsentlig roll att spela.
President Chirac har genomfört en omläggning av den franska säkerhets- och försvarspolitiken innebärande bl.a. steg mot ett mer fullständigt deltagande i NATO:s militära samarbete, en bantad och professionaliserad försvarsmakt utan allmän värnplikt och en omstrukturerad försvarsindustri i europeiskt samarbete. Kärnvapnen avser man med vissa reduceringar behålla som en långsiktig försäkring. Bakgrunden till den nya politiken är de stora förändringarna i det säkerhetspolitiska läget med ett i det närmaste försvunnet hot mot de franska landgränserna och ökande anspråk på multinationella militära engagemang utanför Frankrikes gränser i fredsfrämjande syften.
Frankrike lägger stor vikt vid att NATO kan uppträda med en europeisk identitet. Man vill utveckla det säkerhetspolitiska samarbetet inom EU och vill på sikt se VEU som en del av EU och som ett instrument för att utnyttja NATO:s resurser under europeisk ledning. Frankrike anser PFF vara viktigt och ställer sig positivt till en utvidgning av NATO, något som enligt fransk uppfattning bör ske parallellt med EU:s utvidgning.
Under de senare åren har en nedgång skett i de franska försvarsutgifterna. 1995 var dessa knappt 10% lägre än 1989/90. Den minskande trenden torde komma att fortsätta i samband med omstruktureringen av försvaret.
Storbritannien ser sin säkerhetspolitik i ett brett perspektiv som instrument för nationell handlingsfrihet och inflytande i det internationella umgänget. Man värnar om NATO:s fortbestånd som en internationell aktör och har varit pådrivande för att ge NATO en central roll i konflikthantering och fredsbevarande verksamhet. Britterna värnar särskilt om USA:s fortsatta närvaro i Europa. Frankrikes närmande till NATO:s militära samarbete tillmäts stor betydelse. Man anser att NATO:s östutvidgning måste ske så att alliansen inte urholkas och vill inte att det säkerhetspolitiska samarbetet i EU skall mista sin mellanstatliga karaktär eller att EU via VEU skall få ett ökat inflytande över NATO.
Det brittiska försvaret har bantats under senare år, även om man nu kan se en stabilisering av försvarsutgifterna. Efter den ökning av försvarsutgifterna som skedde vid Gulfkriget 1991 har dessa stadigt nedgått (1995 ca 20% lägre än 1990/91).
Internationell krishantering tillmäts ökande betydelse och Storbritannien är berett att ta på sig ett betydande ansvar på detta område. Den brittiska försvarspolitiken bygger bl.a. på antagandet att Ryssland under de närmaste fem åren kommer att sakna förmåga att utgöra ett konventionellt militärt hot mot Västeuropa, men man anser det angeläget att under alla förhållanden långsiktigt bibehålla NATO som en kollektiv försvarsorganisation.
Tyskland söker i hög grad sin säkerhet genom samarbete inom Europa och över Atlanten och i FN och andra internationella organisationer. Tyskland lägger stor vikt vid ett enat Eu- ropa, vid att förebygga konflikter och vid att utveckla demokratiska strukturer. Man vill ha en mer långtgående politisk samverkan inom EU inkluderande också försvarsområdet. VEU bör få en större roll när det gäller främst de s.k.
Tyskland vill i militära sammanhang alltid uppträda i multinationella former. Sedan återföreningen och det kalla krigets slut har man kraftigt bantat försvarets omfattning, tonat ned det territoriella försvaret och med politisk återhållsamhet satsat på att kunna medverka i internationell krishantering och i fredsfrämjande verksamhet. Försvarsanslagen har sedan 1989/90 minskat med ca 25%. Budgetnivån 1990 var dock påverkad av den tyska återföreningen. Fortsatta nedskärningar förutses för 1997. Dessa motiveras med den ekonomiska situationen, snarare än med militärpolitiska överväganden.
På det försvarsindustriella området är man öppen för ett utvidgat internationellt samarbete med en privat, konkurrenskraftig industri utan statliga subventioner som bas.
USA:s europapolitik präglas av ett starkt stöd för NATO:s utvidgning. USA ser också positivt på den europeiska integrationen. Samtidigt är USA inriktat på att bibehålla de goda relationerna med Ryssland, och man vill inte att
Även de amerikanska försvarsutgifterna ökade i samband med Gulfkriget 1991, men minskningen alltsedan 1986 har därefter fortsatt. Nuvarande planer innebär fortsatta reduceringar fram till år 2000.
I det transatlantiska respektive i det europeiska säkerhetspolitiska samarbetet finns flera faktorer av grundläggande betydelse för sammanhållningen och samhörighetskänslan mellan ovanstående nyckelstater. En sådan faktor är den politiska axeln
Ett särskilt viktigt element för sammanhållning och samsyn utgörs av USA:s, Storbritanniens och Frankrikes kärnvapeninnehav och permanenta platser i FN:s säkerhetsråd. Detta förhållande ger britter och fransmän en plattform för att hävda en stormaktsroll och ett globalt ansvar. Det är även påtagligt i vilken hög grad dessa tre länder dominerat de militära fredsfrämjande insatserna.
Mot bakgrund av sina intressen och historiska erfarenheter utvecklar Tyskland både formella och informella band med länderna i Central- och Östeuropa.
NATO:s utveckling
Förutom på den interna utvecklingen och reformeringen samt utvidgningens alla aspekter
kommer NATO:s uppmärksamhet de närmaste åren sannolikt att fokuseras på Central- och Östeuropa - däribland de baltiska ländernas situation - och på problemen i sydöstra Europa liksom på andra delar av Medelhavsområdet.
NATO:s interna utveckling och reformering
NATO har sedan december 1995 med mandat från FN ansvaret för den militära fredsstyrkan IFOR i Bosnien och Hercegovina med uppgift att säkerställa implementeringen av viktiga delar av
IFOR innebär också att NATO för första gången leder en insatsstyrka i vilken en lång rad
NATO har tagit många steg för att anpassa organisationen till de radikalt förändrade förutsättningarna efter det kalla kriget. Alltjämt gäller dock att hittillsvarande strukturförändringar mer har skett ad hoc som följd av olika nationella beslut än som medvetna steg i en långsiktig strategi. De nya vidgade uppgifterna har formulerats i allmänna termer och har under trycket av verklighetens krav i det forna Jugoslavien omsatts i en improviserad politisk och militär ledningsstruktur. Någon systematisk omprövning av uppgifter, strategi och poli-
En omfattande långsiktsstudie (Long Term Study) för att identifiera möjliga alternativa utvecklingar av NATO pågår sedan en tid, initierad av NATO:s militärkommitté. Ingångsvärden för denna är dels de krav som ställs av de förändrade uppgifterna, dels de hårda resursmässiga restriktioner som förutses och slutligen också de krav som ställs för att nya medlemsstater skall kunna integreras i organisationen. Konkret handlar det om att utforma en mycket mindre och mer flexibel ledningsstruktur än den nuvarande. Vad som eftersträvas är rörliga ledningsresurser som snabbt kan sättas in i aktuella områden. Eftersom uppgifterna vidgas både till nya geografiska områden (även utanför själva
Huvudproblemen i den fortsatta reformeringen är främst politiska. Politiskt finns ett behov, klarast uttryckt av de mindre medlemsstaterna, att dels bevara förutsättningarna för en tydlig multinationell närvaro i medlemsländerna, dels bibehålla en integrerad militär struktur som medger en meningsfull representation av alla medlemsstater. I ett längre perspektiv finns dock viktiga kopplingar även militärt eftersom varje reduktion av det löpande multinationella samarbetet inom alliansen ofrånkomligen kommer att påverka de långsiktiga förutsättningarna för både det militära och politiska allianssamarbetet.
Exakt hur man kommer att hantera nämnda problem återstår att se. En kraftig bantning av den fasta ledningsstrukturen kan dock förutses. Från mindre stater, inte minst från Norge, finns en tydligt uttryckt oro för att reformeringen av
Den inre konsolideringen kommer under 1996 att prioriteras högt. Inte minst Frankrikes förändrade
skapandet av en europeisk säkerhets- och försvarsidentitet (ESDI). NATO skall förstärka förmågan till konfliktförebyggande insatser, krishantering och insatser mot spridning av massförstörelsevapen. Organisationen skall även bidra till säkerhet och stabilitet i hela det
I Berlin kungjordes en principiell överenskommelse om
NATO:s utvidgningsstudie och utvidgningsdialog
Utvidgningen av alliansen är vid sidan av Bosnien och Hercegovina och
NATO redovisade i den s.k. utvidgningsstudien från september 1995 sin syn på mål och former för den kommande utvidgningen. I enlighet med de direktiv som givits för studien vid ministerrådsmötet i december 1994 (North Atlantic Council) behandlades däremot varken enskilda länders förutsättningar för medlemskap eller tidsförhållanden vid en kommande utvidgning. Några exakta medlemskapskriterier anges inte. Studien anknyter nära till de givna utgångspunkterna och kan snarare sägas ha bidragit till att belysa de många olika frågor och problem som är förknippade med en utvidgning än till att ange tydliga vägar framåt. Centrala slutsatser/teser i studien är att:
-Den måste bidra till hela Europas säkerhet.
-Den får inte leda till några nya skiljelinjer.
Diskussionen som förts sedan studien redovisades, har ytterligare klargjort att ett antal svåra och mer eller mindre sammanvävda problem med bäring på en utvidgning av NATO återstår att lösa. Hit hör de ännu obesvarade frågorna om NATO:s interna reformering, Rysslands inre utveckling och roll i det framtida Europa samt sist men inte minst frågan om hur säkerhetsfrågorna skall lösas för de kandidatländer som inte redan i en första omgång kan ges medlemskap i NATO.
Den dialog mellan kandidatländerna och NATO som utgör en del av den första fasen av utvidgningsprocessen inleddes under våren 1996. Dialogen kommer att pågå under åtminstone hela 1996 - med avrapportering till ministermötet i NAC i december 1996 - i form av individuella genomgångar med
Av särskilt svenskt intresse är att Finland i mars 1996 tog upp den öppna inbjudan som låg
i utvidgningsstudien och formellt begärde att få föra en särskild dialog med
Den första fasen omfattar också en vidareutveckling av
Utvidgningen - perspektiv beträffande nya medlemmar
Öppenheten i den fortsatta processen understryks. Först vid utrikesministermötet i december 1996 kommer NATO att utvärdera resultatet av arbetet och ta ställning till hur man skall gå vidare. Med hänsyn till att NATO för närvarande är mitt uppe i en för framtiden kanske avgörande reformprocess i det kalla krigets och
Osäkerheterna angående vilka som kommer att bli de första medlemmarna, samt om hur processen kommer att ta sig ut i detalj, är så stora att det är vanskligt att idag försöka göra några mer precisa prognoser.
Förväntningarna hos kandidatländerna med hänsyn till gjorda
Utvidgningen och de länder som inte antas i en första omgång
En stegvis utvidgning som diskuterats i
Risken för en ny uppdelning i intressesfärer kan komma att hanteras genom ett antal olika åtgärder. Genom bl.a. EU:s utvidgningsprocess och en utveckling av
Utvidgningen och Ryssland
Formerna för och takten i NATO:s utvidgning påverkas också av samarbetet mellan NATO och Ryssland. IFOR utgör ett nytt och betydelsefullt element i detta samarbete liksom samverkan inom PFF. Ryssland har hittills motsatt sig en utvidgning av NATO:s medlemskrets
österut. De ryska argumenten rör bl.a. farhågor om nya skiljelinjer i Europa med konsekvenser för det ryska inflytandet i Central- och Östeuropa och en ökad rysk isolering, samt de militärstrategiska och vapenexportmässiga konsekvenserna. Olika typer av motåtgärder vid en utvidgning har från rysk sida förutskickats. Samtidigt finns antydningar om att det hårda motståndet mot varje slags
Principiellt har man från
NATO:s militära förmåga
Det amerikanska kärnvapenparaplyet utgör fortsatt den tyngsta komponenten i NATO:s avskräckningskapacitet. De taktiska kärnvapnens minskade betydelse för NATO:s försvar har möjliggjort en påtaglig antalsmässig reducering av dessa system.
Det
EU och VEU ses inte av Ryssland som något negativt, och en utvidgning av dessa organisationer accepteras och sägs t.o.m vara konstruktiva inslag i det europeiska säkerhetsbygget. Det s.k. interimsavtalet mellan EU och Ryssland har trätt i kraft. Detta utgör det första steget i ett långtgående partnerskaps- och samarbetsavtal. Bilateralt har dessutom samtliga nationer i väst sin egen relation med Ryssland. Tyskland och Ryssland månar om ett ömsesidigt gott förhållande, vilket är särskilt viktigt med hänsyn till NATO- och
Det bör också erinras om att det finns ett betydande antal fora på det ekonomiska området som är av betydelse för det
När en bred fredsuppgörelse i det forna Jugoslavien kom till stånd tydliggjordes också i viss mån OSSE:s roll i det europeiska säkerhetssamarbetet. Organisationen gavs i december 1995 ett övergripande ansvar för att säkra genomförandet av allmänna val i Bosnien och Hercegovina, för rustningskontroll och delvis för att bevaka efterlevnaden av mänskliga rättigheter. Erfarenheterna från Bosnien och Hercegovina präglar nu i hög grad diskussionerna om hur samarbetet på regional nivå i Europa skall drivas vidare.
Ryssland - svårförutsägbarheten består
Rysk utrikes- och säkerhetspolitik
Ryssland och Väst - intressepolitiken förstärks
Den ryska utrikespolitiken präglas i ökande utsträckning av parallella ansträngningar att å ena sidan försöka motverka den tilltagande marginalisering av Rysslands internationella roll som man anser ha ägt rum sedan det kalla krigets slut, på senare tid inte minst symboliserad av
Försöken att motverka en marginalisering har koncentrerats till kraftfulla diplomatiska försök att förhindra en utvidgning av NATO österut. Motståndet mot
En andra aspekt betonar det potentiella militära hot som man från rysk sida säger sig se i en
Den ryska argumentationen framhåller att Ryssland visserligen inte har möjlighet att inlägga veto mot en utvidgning, men att motåtgärder kan genomföras dels inom rustningskontrollområdet, dels genom en utvidgning av OSS säkerhets- och försvarspolitiska samarbete. Enligt olika ryska uttalanden överväger man inom rustningskontrollområdet att vid en utvidgning bryta eller inte ratificera redan ingångna avtal; framförallt
Det ryska samarbetet med NATO har emellertid också utvecklats, främst i form av att man numera i begränsad omfattning deltar i
Ryssland är en varm förespråkare av en ökad roll för OSSE som den övergripande alleuropeiska säkerhetsorganisationen. Man söker därför finna vägar att stärka organisationen, inte minst i dess mer operativa roll och talar bland annat om bildandet av ett europeiskt säkerhetsråd.
En viktig aspekt av den ryska utrikes- och säkerhetspolitiken är relationerna med de baltiska länderna. Hithörande frågor utvecklas under punkten 2.5.
Ökande roll för OSS?
De försvarspolitiskt mest relevanta samarbetsområdena inom OSS är den konflikthanterande verksamheten samt gränskontroll- och luftförsvarssamarbetet. Inom luftförsvarsområdet genomfördes för första gången hösten 1995 viss gemensam övningsverksamhet. Från ryska utgångspunkter är ett närmare samarbete med Vitryssland och Ukraina det mest centrala, såväl bilateralt som inom OSS.
Ukraina värjer sig fortsatt mot samarbete som inskränker den nationella suveräniteten. På senare tid har spänningen i förhållandet mellan Ukraina och Ryssland minskat. Moskva och Kiev har bland annat kommit överens i ett antal frågor i samband med den sedan tidigare beslutade försäljningen från Ukraina till Ryssland av bombflygplan och kärnvapenrobotar samt uppdelningen av Svartahavsmarinen. Ryssland har tydligt undvikit att ytterligare uppmuntra den ryska separatismen på Krim.
De förbättrade relationerna är till en del en konsekvens av Ukrainas dåliga ekonomiska situation. Man har till exempel inte uppfyllt de krav på reformprocessen man kommit överens med IMF om och motståndet mot reformer har varit starkt i parlamentet. Detta har ytterligare understrukit behovet av samarbete med Ryssland. Den minskade inrikespolitiska spänningen i Ukraina har likaså varit en bidragande faktor, vilken dock även förbättrat möjligheterna för samarbete med Väst. Ukraina tillmäts genom sin storlek och sitt geografiska läge stor strategisk vikt, både i Ryssland och i Väst. Det senare understryks av att USA:s och EU:s engagemang i Ukraina har tilltagit under senare tid.
Vitryssland å andra sidan har varit den vid sidan av Ryssland starkast pådrivande kraften inom
Det finns ett nära samarbete med Ryssland på flera områden, bland annat kring den vitryska gränsbevakningen och samarbetet kring ett gemensamt luftförsvar. Vitryssland har intagit ståndpunkter nära de ryska inom utrikespolitiken, till exempel när det gäller
Ryssland och Asien - nya möjligheter
Ryssland strävar också utanför
Vid president Jeltsins besök undertecknades också ett avtal mellan Ryssland, Kina, Kazakstan, Tadzjikistan och Kirgisien, vari länderna förbinder sig att inte anfalla varandra och att inte genomföra större militära övningar i det gemensamma gränsområdet samt att förvarna om större militära aktiviteter som planeras inom en 100 kilometer bred zon på respektive sida om ländernas gräns. Någon militärpakt sades det dock inte vara fråga om.
Den ryske utrikesministern har understrukit betydelsen av de ryska relationerna både med Asien och Mellanöstern, varför dessa parallellt med
Inrikespolitisk utveckling - Duma- och presidentval
Fortsatta reformer - fortsatt osäkerhet
Inrikespolitiken i Ryssland karakteriseras alltjämt av en grundläggande osäkerhet om den fortsatta utvecklingen. Det kan konstateras att man inom den nya konstitutionens ram - förutom regionala val - i december 1995 genomfört ytterligare ett demokratiskt parlamentsval och i
Ryssland har emellertid ännu ej uppnått en situation, där konstitutionen kan anses så fast förankrad att den i alla lägen kommer att utgöra ramarna för olika politiska aktörers ageranden. Den politiska bilden domineras snarare av olika typer av särintressen än av politiska partier och ideologi. Intressegrupperna utgörs av företags- och bankgrupper, jordbrukskomplexet, de militärindustriella och militära komplexen med flera.
De framgångar som kommunistiska och nationalistiska krafter hade i parlamentsvalet ledde inte på ett genomgripande sätt till en förändring av reformpolitikens riktlinjer, vilket bland annat beror på presidentmaktens gentemot duman dominerande ställning. Den sedan tidigare pågående glidningen i
let.
Den generellt sett svåra sociala situationen, med stora och ökande sociala och ekonomiska klyftor består och utgör en god grogrund för politisk populism. Ekonomiska och sociala frågor står i fokus för majoriteten av väljare. Det är en mödosam process att utveckla demokratin på framförallt lokal, men även på central nivå. En ökande rysk nationalism, i grunden utlöst av en djupgående identitetskris, präglar politiken och har förstärkt motiven för den ryska ledningen att bedriva en mer snävt intresseinriktad utrikespolitik. Bristen på starkare partibildningar och en koncentration till individer snarare än partier bidrar till oförutsägbarhet och svag kontinuitet i rysk politik.
Bestående regionaliseringsprocess?
Den starka presidentmakten till trots torde den sedan flera år pågående regionaliseringen av den politiska makten i Ryssland vara svår att snabbt förändra. Centralstyret i Ryssland är visserligen fortsatt relativt starkt, men en bestående trend under senare år har varit minskande politiska och framförallt ekonomiska möjligheter för Moskva att styra regionerna.
På samma gång som
Krigsmakten i politiken
Krigsmaktens tidigare starka roll i samhället utraderades nära nog efter Sovjetunionens upplösning och inför dumavalet 1993 förbjöd försvarsministeriet politisk aktivitet inom militären. Den kraftigt försämrade ekonomiska situationen och militärens allmänt sett lägre status ledde emellertid till att man i dumavalet 1995 istället eftersträvade ett så aktivt deltagande som möjligt av militär personal. De militära förbanden uppmuntrades att lansera kandidater vid valet. Det faktum att ett större antal officerare nu återfinns bland dumans ledamöter, inte minst i försvarsutskottet, och att nationalistiska krafter dominerar den politiska debatten, torde borga för ett ökat genomslag för militära ståndpunkter, särskilt när det gäller militärens sociala förhållanden.
Någon
Ekonomisk utveckling
Övergripande utveckling - fortsatt svårbedömbarhet
Den ryska ekonomin har under det senaste året enligt flertalet bedömare, bland annat OECD och IMF, i flera avseenden uppvisat tecken på att gå mot en stabilisering, men tillväxt anses inte möjlig förrän tidigast 1997. Samtliga bedömare betonar de ekonomiska och politiska osäkerheterna som innebär att det finns risk för allvarliga bakslag för de ekonomiska reformerna. Tidigare optimistiska prognoser om möjligheter till stark ekonomisk tillväxt över lång tid har sedermera skrivits ned och skjutits framåt i tiden samtidigt som riskerna uppmärksammats alltmer.
Den övergripande omstruktureringen av den ryska ekonomin fortsätter. Merparten av BNP genereras idag inom den privata sektorn. Den tidigare eftersatta tjänstesektorn svarar för en allt större del av BNP samtidigt som industri- och jordbruksproduktionen generellt fortsätter att minska. Den ekonomiska situationen uppvisar alltjämt avsevärda problem i form av brist på nyinvesteringar, råvaruexportberoende och liten konsumtionsindustri. Effekterna av de senaste årens utveckling är bland annat växande arbetslöshet, ökande inkomstklyftor och sociala umbäranden. De sociala problemen bedöms kvarstå och utgöra en riskfaktor för det ryska samhällets utveckling under lång tid.
Någon form av marknadsekonomi synes vara på väg att befästas, men det föreligger orosmoment på såväl kort som lång sikt. Som stabiliserande faktorer fungerar starka ekonomiska intressegrupper, ett stort antal individuella aktörer, västvärldens villkorade politiska och ekonomiska stöd samt det faktum att den pågående regionaliseringen försvårar en ny centralisering.
Regeringen brottas med allvarliga finansiella problem till följd av bland annat uteblivna skatte- och privatiseringsintäkter som hotar innevarande budget och uppfyllandet av centrala villkor i flera av avtalen med internationella långivare. Problemen med att reformera skattesystemet har hittills varit stora. IMF har påtalat vikten av att regeringen snabbt kommer till rätta med det hotande budgetunderskottet och IMF bistår aktivt med såväl krediter som tekniskt bistånd.
Rysslands beroende av Väst är fortsatt stort vad gäller ekonomiskt bistånd och samarbete, handel samt teknologi och kunskapsöverföring. Vid en gynnsam utveckling representerar Ryssland en stor potential för ekonomiskt utbyte. Utländska, liksom inhemska, investeringar hämmas dock alltjämt av den politiska osäkerheten och en rad brister i systemet. OECD har pekat på att det ekonomiska regelverket måste bli mer transparent och förutsägbart, kapitalmarknadsstrukturen bör utvecklas, äganderätten måste skyddas bättre och korruption och brottslighet beivras i större utsträckning.
Långivarna försöker genom olika avtal om villkorat bistånd och samarbete binda upp Ryssland för en reforminriktad politik. De villkorade avtalen innebär att det skulle kosta president och regering, oberoende av politisk färg, avsevärda summor redan öronmärkta pengar att överge reformpolitiken. Problemen för den ekonomiska utvecklingen av en avbruten reformpolitik skulle därmed förstärkas högst väsentligt, framför allt på kort sikt. Den negativa signaleffekten av ett avbrutet ekonomiskt stöd skulle dessutom bli mycket stark både för inhemska och utländska ekonomiska aktörer. Dessa förhållanden kan ha en återhållande effekt på såväl omvärldens vilja att avbryta biståndet som på den ryska benägenheten att ändra huvudlinjerna för reformpolitiken.
Försvarsekonomi och militärindustri - fortsatt svårt läge
Det försvarsekonomiska läget synes inte ha förbättrats under det senaste året och kommer möjligen att ytterligare försämras på kort sikt. Dels har tidigare anslag ännu inte betalats ut, dels fortsätter skatteintäkterna att vara för små i förhållande till beviljade anslag. Drift och underhåll (inklusive löner och andra sociala utgifter) fortsatte under 1995 att öka som andel av försvarsbudgeten. Detta förhållande riskerar bestå intill dess en omstrukturering av krigsmakten kunnat genomföras. Konflikten i Tjetjenien medför därutöver omfattande kostnader vilka till största delen tas inom budgeten.
Det är svårt att skapa sig en helhetsbild över det militärindustriella komplexet. Nedgången i militär produktion anses alltjämt fortgå. Om erforderliga medel skulle tillföras på kort sikt antas produktionsvolymen relativt snabbt kunna ökas. Ökningen skulle emellertid ske från en mycket låg nivå och kapacitetstaket bedöms ligga betydligt under sovjetiska nivåer. Den under
uppgradering anses vara möjlig vid en produktionsökning.
På längre sikt torde - om de ekonomiska resurserna så medger - ett skifte till nästa generations krigsmateriel kunna ske inom de områden där man idag söker vidmakthålla strategiskt viktiga forsknings- och utvecklingskompetenser, (FoU). FoU och framtagning av prototyper fortgår inom vissa prioriterade områden. Osäkerheten beträffande kapacitet och forskningsverksamhet är dock stor.
Vapenexporten ökade starkt i relativa termer mellan 1994 och 1995 och köparna betalade därtill oftare i hårdvaluta än som tidigare genom bytestransaktioner. Allmänt är dock bedömningen att exporten inte tillnärmelsevis förmår kompensera nedgången i inhemsk efterfrågan, även om intäkterna är viktiga för de företag som fått leverera. De företag som kan generera hårdvalutaintäkter ökar sannolikt sina chanser att överleva den ofrånkomliga omstruktureringen och nedskärningen av den ryska militärindustrin.
De väpnade styrkornas utveckling
Fördröjda reformer och fortsatta allvarliga problem i krigsmakten
I Ryssland pågår fortfarande debatten om hur den krigsmakt som är ett arv från sovjettiden skall omstruktureras mot bakgrund av bl.a. den dåliga försvarsekonomin, erfarenheter från
Tills vidare gäller den militärdoktrin som antogs 1993, vilken anger hotet mot den inre säkerheten och otillräcklig kapacitet att möta yttre hot med konventionella medel som de viktigaste förhållandena för Rysslands säkerhet. Inriktningen enligt doktrinen är att de ryska stridskrafterna skall indelas i fyra huvudkomponenter; de strategiska avskräckningsstyrkorna, mobila styrkor, territorialförband och den mobiliserande strategiska reserven. Den ekonomiska grundvalen för doktrinen är dock mycket osäker.
När det gäller bedömningar av tillståndet i de väpnade styrkorna och deras förmåga finns självfallet delvis olika slutsatser i olika länder. Detta har sin grund dels i frågornas komplexitet, dels i de olika geografiska förutsättningar utifrån vilka förmågan bedöms. Det synes dock vara oomtvistat att läget inom krigsmakten inte har förbättrats under det senaste året och inte heller visar tecken på att komma att göra det under 1996. Detta är i första hand alltjämt en följd av att organisationen är för stor i förhållande till tillgängliga finansiella medel. I de enskilda förbanden är ändock de personella bristerna stora, främst vad gäller värnpliktiga och yngre officerare. Vissa elitenheter, såsom luftlandsättningstrupper och marininfanteri, anses dock hålla en högre personell uppfyllnadsnivå än övriga förband, även om de drabbats av förluster i Tjetjenien. Förutom krigsmaktens organisation omfattande cirka 1,5 miljoner man, disponeras cirka 500 000 man inom gräns- och inrikestrupper. Delar av dessa har varit insatta i Tjetjenien och de tillförs dessutom ny materiel.
Fortsatt eftersatt övningsverksamhet och bristande materielanskaffning och underhåll innebär att stridsvärdet kontinuerligt sjunker inom krigsmakten som helhet. Mycket små nyleveranser sker till de väpnade styrkorna. Man bör dock notera att personal som deltagit i eller nu utbildas för att användas i Tjetjenien bedöms ha en högre förmåga än krigsmakten generellt.
Totalt sett har antalet tunga vapensystem i Sveriges närområde minskat. Inom europeiska Ryssland råder dock ingen brist på förhållandevis modern materiel och detta arv torde vara användbart i ytterligare cirka tio år.
De ekonomiska svårigheter som krigsmakten lider av, drabbar emellertid även officerskår och värnpliktiga som individer. Problemen leder fortsatt på många håll till låg moral, korruption, drogmissbruk och kriminalitet inom styrkorna. Detta riskerar att skapa en försämrad sammanhållning, sämre kvalitet och även få konsekvenser för möjligheterna att leda stridskrafterna. Från Tjetjenien finns konkreta exempel på denna problematik.
Inom flygstridskrafterna förblir förmågan nedsatt främst på grund av drivmedelsbrist och eftersatt materielunderhåll. Den bästa förmågan torde finnas hos det militära transportflyget, vilket bl.a. har utnyttjats flitigt i Tjetjenienkonflikten.
Inom marinstridskrafterna sker en kraftsamling till ett fåtal fartygsförband. De begränsade möjligheterna till fartygsproduktion kan komma att innebära att antalet fartyg drastiskt minskar en bit in på
Den strategiska ledningsorganisationen och de strategiska kärnvapenstyrkorna har högre personaluppfyllnad, modernare materiel och en högre insatsberedskap än krigsmakten generellt. Deras operativa förmåga får anses vara god. Även på taktisk nivå kommer Ryssland sannolikt att behålla ett stort antal kärnvapen, vilka kan sättas in med artilleri och markrobotar eller från flygplan och fartyg.
Även vissa andra förbandstyper ges i någon mening prioritet. Till dessa hör dels inrikes- och gränstrupperna, vilka i enlighet med doktrinen prioriteras framför krigsmaktens förband, dels liksom tidigare luftlandsättningstrupper, marininfanteri och transportflygresurser. Även för de senare förbandstyperna är dock den operativa förmågan avklingande, även om viss personal givits erfarenhet och därmed en förbättrad förmåga genom insatser i Tjetjenien. Dessa insatser har emellertid samtidigt slitit på resurserna och till exempel transportflygets tillgänglighet torde mot bakgrund av att ingen nyanskaffning sker avta.
I maj 1996 utfärdade president Jeltsin ett dekret angående avskaffandet av värnpliktsförsvaret från sekelskiftet. Hittills har emellertid svårigheterna med s.k. kontraktsanställning tilltagit och antalet kontraktsanställda var vid 1995 års utgång lägre än vid årets början. Ett införande av en helt professionell krigsmakt redan år 2000 förefaller främst av ekonomiska skäl svårgenomförbart.
Ryssland är signatär till både B- och
Ryssland har uppfyllt
För att höja den operativa förmågan inom nuvarande krigsmaktsstruktur krävs att personal inkallas i stor omfattning, att utbildnings- och övningsverksamhet intensifieras samt att materielen iståndsätts. En sådan satsning skulle ta tid att genomföra och innebära stora samhällsekonomiska påfrestningar. Det torde därför ta några år innan man uppnått förmåga till större offensiva operationer och det torde ta avsevärt längre tid innan man återskapat en förmåga till storskaliga kustinvasionsföretag. Det bör dock noteras att massförstörelsevapen kan utnyttjas för att i viss mån kompensera svagheter på det konventionella området, framförallt i vad man på rysk sida skulle uppfatta vara trängda situationer.
Om den gällande doktrinens omstrukturering av krigsmakten genomförs, skulle de planerade strategiska styrkorna vara upprättade kring sekelskiftet. Detta innebär att förmågan att genomföra strategiskt överfall kan öka. De begränsningar som bland annat den ekonomiska situationen i Ryssland innebär, medför dock fortsatt att reformarbetet torde bli avsevärt förse-
nat i förhållande till gällande doktrin.
Den säkerhetspolitiska och militärstrategiska utvecklingen på Nordkalotten och i Östersjöområdet
Nordkalotten
Den grundläggande kärnvapenstrategiska situationen på Nordkalotten är i sina huvuddrag oförändrad. För Ryssland är området därför av stor strategisk vikt, vilket bl.a. tagit sig uttryck också i en konventionell materiell förnyelse under de senare åren. Norra Marinen, som är baserad vid Kolabaserna, härbärgerar huvuddelen av Rysslands strategiska ubåtar. Norra Marinen är därtill hemmaförband för det prestigefyllda och enda hangarfartyget Kuznetsov. Norra Marinen har främst betydelse för att balans skall kunna upprätthållas i kärnvapenavskräckningen mellan i första hand USA och Ryssland. Det är av vital betydelse för Ryssland att dess vedergällningsförmåga med kärnvapenbestyckade ubåtar inte riskerar att urholkas. Denna betydelse kan i relativa termer komma att öka vid en implementering av START 2- avtalet.
Ett konkret samarbete i Barents hav växer fram inom en rad områden såsom mellanfolkliga kontakter, miljösamarbete, ekonomisk utveckling och olika former av regionalt samarbete. Samarbetet har kommit att kanaliseras framförallt genom Barentsrådet inom vilket inte minst de regionala företrädarna i berörda länder är starkt pådrivande. Norge har även bidragit med betydande ekonomiska satsningar. Särskilt svåra miljöhot utgörs av nickeltillverkningen i Petjenga liksom ansamlingen av uppstyckningsfärdiga
Norge
Den norska säkerhetspolitiken domineras av relationen till USA och NATO. Oron för en säkerhetspolitisk marginalisering har förstärkts. Den grundläggande faktorn är den minskade militärstrategiska betydelsen av Norge i ett kontinentalt perspektiv på grund av de transatlantiska sjöförbindelsernas (SLOC, Sea Lanes of Communication) reducerade roll i den nya situationen. Riskerna för marginalisering anses dessutom ha accentuerats av NATO:s ökade engagemang i andra områden, på senare tid särskilt på Balkan genom IFOR och den utvidgningsprocess som igångsatts. Norge har valt att ställa sig utanför EU och deltar därmed inte i diskussionerna om EU:s utveckling.
När USA under vintern 1996 begärde ökad norsk finansiering av den förhandslagrade materielen, uppfattades detta som en oroande signal. Som en anpassning till den nya situationen med ett ökat militärt samarbete inom bland annat PFF har Norge sedan vintern 1996 släppt tidigare förbud mot fredstida militär övningsverksamhet i östra Finnmark.
Från norsk sida vinnlägger man sig om goda kontakter med Ryssland. President Jeltsins besök i mars 1996 kan ses som en bekräftelse på de goda relationerna. Trots att Norge varit en av de främsta kritikerna mot att Ryssland inte uppfyllt de s.k. flankbestämmelserna inom CFE, har nära politiska kontakter upprätthållits.
Från norsk sida är man öppen för ett ökat försvarssamarbete med Sverige inom de ramar som den svenska militära alliansfriheten medger. Försvarsindustrin nämns särskilt. Sverige har ställt sig positiv till detta.
De norska försvarsutgifterna har sedan mitten av
Finland
I Finland godkände riksdagen 1995 regeringens förslag till säkerhetspolitiska riktlinjer. Den militära alliansfriheten baserad på ett självständigt försvar består. Finland vidhåller att ett
Den finländske överbefälhavaren gjorde under hösten 1995 ett viktigt inlägg kring interoperabilitet, där det fastslogs att den är fundamental för alla fredsfrämjande operationer. Dessa förutses komma att bli vanligare i framtiden och det är endast NATO som har resurser och struktur för att leda genomförandet. Statsminister Lipponen skärpte överbefälhavarens uttalanden genom att i en riksdagsdebatt uttala att ökad interoperabilitet därtill är ett fundamentalt säkerhetsintresse för att Finland vid behov skall kunna ta emot hjälp utifrån.
De finska försvarsutgifterna ökade under början av
Den finska operativa förmågan förbättras successivt och under vintern påbörjades leveranserna av de amerikanska
Samtidigt kan det konstateras att relationen till Ryssland fortsatt tillmäts central betydelse i finsk säkerhetspolitik och att man i Helsingfors lägger vikt vid att kunna upprätthålla en fungerande relation med vilken regim som än kommer att styra Ryssland.
När det gäller de baltiska ländernas säkerhet förespråkar man ett
Östersjöområdet - snabbt ökande samarbete
Den säkerhetspolitiska och militärstrategiska utvecklingen i Östersjöområdet har ännu inte stabiliserats efter det kalla krigets slut. Förändringarna är här betydligt mer djupgående än på Nordkalotten och dynamiken i utvecklingen fortsatt stark. Ett nätverk av bilaterala och multilaterala kontakter ersätter det kalla krigets blockuppdelning. Flera stater söker ännu sin säkerhetspolitiska identitet. Osäkerheten är stor kring den framtida utvecklingen av Kaliningradområdet, där ekonomiska och militära intressen står mot varandra.
Rent militära säkerhetsfrågor måste emellertid ses i ett bredare säkerhetspolitiskt sammanhang, bland annat beroende på att strategiska ryska intressen berörs och behandlas därför
inte inom Östersjösamarbetet.
Östersjön är samtidigt sannolikt den s.k. subregion i Europa där samarbetet nått längst. Östersjörådet intar en alltmer operativ roll i det samarbete som omfattar områdena ekonomisk utveckling, miljösamverkan, utvecklandet av demokrati och det civila samhället samt
Det toppmöte som på svenskt initiativ hölls i Visby i maj 1996 innebar även att samarbetet ytterligare befästs, bland annat genom årliga toppmöten. Sveriges statsminister gavs tills vidare ett särskilt ansvar för att koordinera samarbetet. Av stor betydelse är att EU kommit att få en mer aktiv roll. Inför mötet utarbetade
Av särskild betydelse för
Ett nätverk av samarbete på olika områden utvecklar sig också utanför Östersjörådet. Kustbevakningarna från de flesta strandstaterna samarbetar och de estniska, finska och ryska kustbevakningarna har påbörjat ett samarbete i Finska viken. Helsingforskommissionen (HELCOM) om miljösamarbete för att rädda Östersjöns vatten är ett annat viktigt element.
En viktig dimension av samarbetet i Östersjön är även
Inom det säkerhetsfrämjande området utvecklas inte minst samarbetet mellan de nordiska och de baltiska länderna. Det omfattar för det första
För det andra ingår i stödet uppbyggnaden av demokratiska försvarsmakter, där bidraget till uppbyggnaden av den baltiska fredsbevarande bataljonen - utbildningsmässigt och materiellt - utgör den för svensk del resursmässigt största delen. Förutom de baltiska och de nordiska länderna deltar Storbritannien, USA, Tyskland, Frankrike och Nederländerna i projektet. An- dra delar inom det militära området utgörs till största delen av utbildningsbistånd och olika andra former av kunskapsöverföring. En annan viktig del är stödet till uppbyggnaden av försvarsanknutna frivilligorganisationer i de baltiska länderna.
Genom Havsrättskonventionen skapas ett för alla stater gällande fast regelverk med en stabil ordning vad gäller de havsrättsliga frågorna som binder samtliga berörda stater. För svenskt vidkommande innebär ratificeringen att det nuvarande regelverket, tillträdesförordningen,
De baltiska länderna
Återuppbyggnaden av de baltiska länderna fortgår såväl när det gäller civila som militära strukturer. Strävan efter medlemskap i NATO och EU kvarstår. På senare tid har den säkerhetspolitiska diskussionen i Baltikum fokuserats på hur man skall undvika att bli betraktade som ingående i en rysk intressesfär i händelse av att en
Även om man idag inte uppfattar något omedelbart militärt hot från Ryssland är man i alla tre länderna oroad över det hårda klimatet, främst i de
I Litauens fall är det i första hand osäkerheterna kring Kaliningrad och transittrafiken som oroar. Det är likaså tydligt att de demokratiska systemen står inför fortsatta prövningar. Alla tre länderna genomgick under det senaste året regeringskriser - i Estland en avlyssningsaffär, i Lettland en djupgående bankkris och i Litauen en korruptionsaffär. I alla länderna kunde det demokratiska systemet hantera kriserna.
Uppbyggnaden av de baltiska försvarsmakterna fortgår, om än under mycket svåra ekonomiska omständigheter, särskilt i Lettland. Ryggraden i försvarsmakterna fortsätter till stor del att vara frivillig- och hemvärnsrörelserna. Litauen torde ha det mest utvecklade reguljära förbandet i form av den s.k. Järnvargsbrigaden. Ett viktigt inslag i de baltiska försvarsmakterna är den fredsbevarande baltiska bataljonen, BALTBAT förkortad. Den byggs upp med stöd av de nordiska länderna, Storbritannien, USA, Tyskland, Frankrike och Nederländerna och skall stå färdig 1997. Bataljonen är ägnad att i första hand återge de baltiska länderna deras internationella roll och utgöra mönsterförband bland annat vad gäller modernt ledarskap. De baltiska länderna har också vissa planer på en gemensam minröjningsstyrka.
Försvarsutgifterna är i de baltiska länderna av naturliga skäl låga både i absoluta och i relativa termer. Såväl Estland som Litauen har emellertid för avsikt att genomföra en fördubbling av försvarsutgifterna.
Sammantaget kan konstateras att om de baltiska länderna lever upp till sina uttalade ambitioner om utveckling av den egna försvarsförmågan och en ökad samverkan på försvarsområdet, så kan man uppnå en ökad tröskeleffekt mot yttre aggressioner. De största bristerna och behoven finns alltjämt på vapenområdet. De tre länderna saknar vidare en heltäckande luftövervakning, där emellertid USA initierat en behovsanalys.
Polen
För Polen framstår
på något längre sikt
Polen är en stark tillskyndare av östersjösamarbete bl.a. vad gäller utvecklandet av marina förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder för Östersjön. Den relativt intensiva trilaterala militära övningsverksamhet som bedrivs med Tyskland och Danmark är värd att uppmärksamma. Förhållandet till Tyskland är av avgörande politisk och ekonomisk betydelse inte minst i ljuset av Polens strävan mot medlemskap i EU och NATO.
Polen utvecklar samarbetet med Litauen även på försvarsområdet. I huvudsak har man gemensamt lyckats undanröja den spänning som tidigare fanns i relationen, bland annat på grund av den polska minoritetens ställning i Litauen. Länderna delar grannskapet till Kaliningrad och den oro som finns över utvecklingen där. Polen och Litauen diskuterar även upprättandet av en gemensam fredsbevarande bataljon.
Vad gäller den
De polska försvarsutgifterna minskades med ca 30% 1990/91 för att därefter grovt sett stabiliseras. 1996 kommer möjligen en viss ökning att ske och fortsatta ökningar av försvarsutgifterna planeras.
Tyskland
Östersjöområdet har under de senaste åren intagit en relativt undanskymd position i tysk säkerhetspolitik. Strävan att integrera Polen i såväl NATO som EU för att därigenom bidra till att stabilisera det tyska närområdet har hög prioritet.
Militärt pågår en relativt intensiv övningsverksamhet med Polen och Danmark, liksom med Polen och Frankrike. Samarbetet med Polen och Danmark är så intensivt att det har talats om bildandet av en gemensam ”Östersjökår” och om att hela östersjökusten skulle bli ett försvarsområde (dvs.
Danmark
Danmarks aktiva östersjöpolitik fortsätter och man är den starkast pådrivande kraften inom NATO för att integrera de baltiska länderna i västliga strukturer. Framförallt gäller detta förespråkandet av baltiska medlemskap i NATO. Baltiska förband från alla tre länderna har samövat i Danmark och därefter deltagit i de danska fredsfrämjande insatserna i det forna Jugoslavien.
Danmarks internationella brigad (DIB), som ingår i NATO:s snabbinsatsstyrka ARRC (Allied Rapid Reaction Corps), blev i slutet av 1995 operativ och man har även tagit initiativet till att skapa en multinationell
De danska försvarsutgifterna har sedan lång tid legat på en relativt stabil nivå. Trenden de allra senaste åren har dock varit något minskande.
Storbritannien
Storbritannien har genom NATO:s omstrukturering kommit att få en ökad roll i östersjöområdet. Det
Från brittiskt håll har man vidare tagit ett antal initiativ rörande Baltikum, bland annat i samband med bildandet under 1995 av en multinationell rådgivande grupp till de baltiska försvarsministrarnas förfogande. Man visar även tecken på att vara pådrivande när det gäller Sveriges och Finlands säkerhetspolitiska engagemang i de baltiska länderna.
Försvarsmaterielsamarbetet - en europeisk utmaning
Nya villkor för försvarsindustrin
Alla de stora europeiska staterna har konsekvent strävat efter att bygga upp respektive vidmakthålla en allsidig inhemsk försvarsindustriell bas med särskild betoning bland annat på högteknologiområdena. Frankrikes och Storbritanniens rena importandel av försvarsmateriel är idag bara ungefär fem procent. Tyskland, som efter kriget helt saknade egen krigsmaterielproduktion, har successivt reducerat sin importandel till omkring tio procent. Samtliga tre länder anskaffar dock en betydande del försvarsmateriel i internationellt samarbete, varför självförsörjningsgraden är lägre än vad som framgår av importandelen.
Efter
Även om det bilaterala europeiska samarbetet har ökat, framstår den splittrade europeiska produktionsstrukturen ekonomiskt och teknologiskt som alltmer ohållbar. Nya vapensystemgenerationer kräver större forsknings- och utvecklingssatsningar, vilka blir allt svårare att hantera på nationell nivå. Samtidigt blir produktionsserierna allt kortare. Både prismässigt och kvalitativt blir därmed jämförelsen med i synnerhet USA ogynnsam.
Drivkrafterna för ett utökat europeiskt försvarsindustriellt samarbete ter sig därmed idag och framöver långt starkare än tidigare. En gemensam nämnare är ett ökande funktionellt behov av industriell samordning och av samarbete. En viktig ny och gemensam faktor är vidare att samarbetsrespektive omstruktureringsbehoven på ett helt annat sätt än tidigare är industriledda. Mycket talar mot denna bakgrund för en stark dynamik i den fortsatta utvecklingen av den europeiska försvarsindustrin.
Samarbetsmöjligheter inom EU och VEU/WEAG
Viljan till förändring kommer till uttryck inom både EU och VEU. Romfördragets artikel 223 ger medlemsstaterna möjligheter till undantag från den gemensamma marknadens villkor avseende tillverkning av och handel med krigsmateriel för att skydda egna vitala säkerhetsin-
tressen. Åtgärderna får dock inte försämra konkurrensvillkoren för produkter som inte är avsedda speciellt för militära ändamål. De grundläggande utgångspunkterna för försvarsmaterielsamarbetet i Europa bestäms således alltjämt i stor utsträckning av de nationella intresseperspektiven.
WEAG (Western European Armaments Group) är i detta sammanhang ett av flera samarbetsfora vid sidan av EU. Tidigare förhoppningar i framförallt Frankrike och Tyskland om att kunna etablera en gemensam europeisk försvarsmaterielmyndighet (European Armaments Agency) med nära knytning till WEAG tycks ha övergivits. Den
Inom ramen för NACC och PFF finns ett begynnande samarbete mellan NATO och partnerländer om försvarsmateriel. Utbyte om materielfrågor ingår som element i arbetsplanerna för såväl NACC som PFF sedan 1994. Exempelvis inbjuder NATO:s ansvariga organ för försvarsmaterielsamarbete, CNAD (Conference of National Armaments Directors), regelbundet partnerländernas materielansvariga till olika möten.
Problemen för en europeisk samordning
Även om drivkrafterna för en ökad integration och gemensam samordning inom försvarsmaterielområdet påtagligt stärkts, återstår viktiga frågor att lösa. Drivkrafterna - politiska, militära, teknologiska och industriella - är i viktiga avseenden alltjämt olikartade, beroende inte minst på starkt varierande nationella förutsättningar och perspektiv. Formerna för samverkan och samordning är därför långt ifrån givna. För somliga stater framstår en närmare samordning på
För de mindre staterna är perspektivet i väsentliga avseenden annorlunda än för de stora försvarsindustriländerna. I en rationell produktionsstruktur, utgående från en samlad europeisk ram, finns mot bakgrund av branschens totala överkapacitet begränsade förutsättningar att bibehålla de mindre försvarsindustrierna. De mindre försvarsindustristaternas förhandlingsstyrka i en europeisk omstrukturering torde i första hand utgå från den potentiella marknad dessa länder kan erbjuda. Flertalet torde därmed förorda en fortsatt reglerad marknad som medger nationellt styrda kompensationsuppgörelser (teknologiimport och motköp).
De olikartade industristrukturerna konstituerar i sig ett antal problem, inkluderande den mycket splittrade intressebild som finns vad gäller den fortsatta utvecklingen av de transatlantiska försvarsmaterielrelationerna. För många europeiska stater finns ett höggradigt beroende både av materiel- och teknologiimport från USA, som knappast låter sig ersättas på något
enkelt sätt genom europeiska alternativ.
Interoperabilitet
Industri- och materielsamarbete ökar interoperabiliteten och stärker därmed förmågan till både anpassning och samverkan. Förmågan till integrerad samverkan, interoperabilitet, handlar i icke obetydlig utsträckning om tekniska materielfrågor och standardisering. Även om teknisk interoperabilitet inte är ett mål i sig (än viktigare är kanske ”mjukvara” i form av tänkesätt, procedurer, kommandosystem etc.), kan den bidra till en effektiviserad samverkan i internationella insatser, vilket samarbetet beträffande
Det förefaller sannolikt att kraven på ökat försvarsindustrisamarbete i sig kommer att stärka behovet av interoperabilitet mellan de system som utvecklas och därmed även behovet av ökad standardisering. Detta gäller även utanför det militära området, t.ex. inom räddningstjänst, kust- och gränsbevakning mot smuggling, illegal handel mm.
SAMMANFATTNING OCH SLUTSATSER
Internationell utveckling under det senaste året av betydelse för svensk säkerhets- och försvarspolitik
Den internationella utvecklingen under det senaste året är i första hand inom nedanstående områden av betydelse för Sveriges säkerhets- och försvarspolitik.
Säkerhetspolitikens regionalisering
Regional spänning och regionala grupperingar fortsätter att vara framträdande inslag i det globala säkerhetspolitiska mönstret. Utöver konflikterna på Balkan, i Tjetjenien och i andra områden i Kaukasus, mellan Indien och Pakistan och på koreanska halvön har sedan hösten 1995 bl.a. upptrappningen av konflikten mellan folkrepubliken Kina och Taiwan kommit i fokus. I Afrika föreligger ett antal öppna och latenta konflikthärdar.
Hittills har regionaliseringen medfört att konflikter, till skillnad från under det bipolära stormaktssystemet, förblivit just regionala utan omedelbara globala återverkningar. Detta förhållande riskerar emellertid samtidigt att sänka tröskeln för att regionala konflikter skall trappas upp till väpnad nivå. Genomförandet av Daytonavtalet är i sammanhanget exempel på att en svår regional konflikt med uppenbara spridningsrisker ändå har kunnat begränsas. Det är i detta sammanhang även betydelsefullt att Ryssland och USA nu bedriver ett gemensamt konkret fredsfrämjande samarbete.
Ett antal långtidsverkande faktorer har inflytande över den säkerhetspolitiska utvecklingen. Bland dessa kan nämnas miljöförstöring, färskvattenbrist och livsmedelsbrist. I vissa fall kan miljöfaktorer komma att få globala konsekvenser. På Nordkalotten finns sannolikt världens största ansamling av kärnvapen, uttjänta kärnkraftsreaktorer och annat nukleärt avfall tillsammans med stora lager av kärnvapenmateriel som sammantaget utgör en betydande miljörisk, inte bara regionalt utan även globalt.
USA framstår än tydligare som den enda verkligt globala aktören. USA:s globala intresseavvägningar, bland annat mot inrikespolitisk bakgrund, kan leda till att det amerikanska militära engagemanget i olika delar av världen kommer att förändras med tänkbara konsekvenser för Europas och Sveriges del. Bland annat i Stillahavsregionen och i Sydostasien finns ett växande intresse för regionalt säkerhetssamarbete. Säkerhetsavtalet våren 1996 mellan USA och Japan bekräftar det amerikanska engagemanget i området.
FN och det fredsfrämjande arbetet
Förenta Nationerna är fortsatt den enda universella organisation som genom sina stadgar och sin sammansättning kan agera globalt och genom beslut av säkerhetsrådet ge mandat för alla slags fredsfrämjande insatser. Organisationen behåller sin övergripande betydelse och unika roll på detta område. Samtidigt står det klart att FN i olika hänseenden genomgår en allvarlig kris. FN:s kris är i huvudsak medlemsstaternas kris. Det finns en bristande politisk vilja att förse FN med tillräckliga befogenheter och resurser för att organisationen skall kunna agera kraftfullt. Detta beror främst på motsatta intressen hos medlemsstaterna och inte minst hos säkerhetsrådets medlemmar. Dessutom har det funnits en oförmåga hos medlemsstaterna att reformera och effektivisera organisationen. Ett vitaliserat FN skulle skapa större möjligheter att komma tillrätta med den finansiella krisen. Denna har blivit akut genom att flera bidrag, bland annat flera poster från USA, inte betalats ut.
Det är dock viktigt att konstatera att säkerhetsrådet efter det kalla krigets slut har fungerat förhållandevis tillfredsställande och inte lamslagits av stormaktsmotsättningar.
FN behöver återvinna den beslutsförmåga och den framtidstro som präglade verksamheten under åren efter det kalla krigets slut. En förutsättning är inte minst stormakternas och ledande medlemmars satsning på och förtroende för organisationen.
FN behöver också reformeras och vitaliseras för att kunna möta de krav och förväntningar som organisationen ställs inför. Ett antal reformförslag i denna riktning har lagts fram men ännu inte behandlats. FN måste förbättra sin förmåga att leda den nya typen av sammansatta fredsfrämjande insatser. I dessa framstår en förbättrad koordinering mellan de militära och civila insatserna som allt mer betydelsefull. De länder som bidrar till FN:s fredsfrämjande insatser men inte har plats i säkerhetsrådet bör få ett ökat inflytande över genomförandet av dessa insatser. Större uppmärksamhet bör också ägnas konflikters grundorsaker. Detta skulle förbättra FN:s möjligheter att agera i konfliktförebyggande syfte.
Den grundläggande bedömningen i försvarsbeslutets etapp ett av framtida konfliktmönster och behov av fredsfrämjande insatser består i huvudsak. Detta innebär bland annat en ökad förekomst av och starkare fokusering på inomstatliga konflikter med allvarliga konsekvenser för civilbefolkningen. En viktig faktor både för det internationella samfundets vilja att ingripa och för konflikthanteringens former blir den fortsatta utvecklingen i Bosnien och Hercegovina och
Nedrustning
De multilaterala nedrustningsförhandlingarna präglas fortfarande av svårigheter att komma överens i viktiga frågor, vilket till exempel illustreras av Kinas och Indiens hållning i förhandlingarna om ett provstoppsavtal. Risken för spridning av massförstörelsevapen kvarstår och frågetecken har rests kring flera länders ambitioner på kärnvapenområdet. Ratificeringsprocesserna när det gäller START
Inte heller vad gäller biologiska och kemiska vapen är situationen okomplicerad. Utvecklingen av den biologiska gentekniken accentuerar problemen med att en kontrollregim saknas i 1972 års konvention om totalförbud mot biologiska vapen. 1992 års konvention om totalförbud mot kemiska vapen har inte trätt i kraft eftersom erforderligt antal länder ännu inte ratificerat avtalet, heller inte nyckelländerna USA och Ryssland.
delbart tillgängliga militära styrkor i flankzonen. Därmed underlättas också potentiellt möjligheterna för Ryssland att utnyttja de militära styrkorna i området som ett politiskt instrument. I norr gäller detta framför allt i förhållande till de baltiska länderna.
Samtliga avtalsparter av betydelse har uppfyllt sina totala reduktionsåtaganden enligt CFE- avtalet. Avtalet har också inneburit en stor öppenhet genom omfattande krav på avtalsparterna att lämna information och ge inspektionsmöjligheter, ett område som ytterligare stärkts genom den nu träffade överenskommelsen. Dessa förhållanden är av stor betydelse.
EU, NATO och OSSE
EU, NATO och OSSE är stadda i förändring och deras respektive roller utvecklas fortlöpande. Konflikthanteringen i det forna Jugoslavien är exempel på den nya arbetsfördelning och samverkan som växer fram.
Europeiska unionen är av grundläggande betydelse för stabilitet och säkerhet i Europa. En vidgad union med en tät politisk och ekonomisk integration minskar riskerna för nya konflikter på den europeiska kontinenten. Ett kollektivt europeiskt försvar, såsom det beskrivs i Maa-
Den senaste tidens utveckling, klart manifesterad vid NATO:s utrikesministermöte i Berlin i juni 1996, bekräftar bilden av ett förändrat NATO. Alliansens fortsatta anpassning till de förändrade uppgifterna kompletteras av en tydligare europeisk inriktning (skapandet av en europeisk säkerhets- och försvarsidentitet inom NATO, s.k. ESDI). I denna utveckling ingår bland annat en genomgripande reformering av NATO:s militära ledningsstruktur, en återintegrering av Frankrike i NATO:s militära samarbete och en breddning och fördjupning av samarbetet inom PFF som viktiga element. Överenskommelsen beträffande CJTF ingår därvid som ett led både i att ge NATO en mer flexibel ledningsstruktur (med möjligt deltagande även av
Såväl
En utvidgning av NATO kommer sannolikt att genomföras. Enligt NATO:s egen uppfattning skall utvidgningen ske som en successiv och öppen process och ta hänsyn till den politiska och säkerhetspolitiska utvecklingen i hela Europa. Den skall även tjäna syftet att bevara ett odelat Europa och undvika nya skiljelinjer samt kompletteras av en parallell utveckling av ett långtgående samarbete med Ryssland. Om dessa förutsättningar föreligger kommer, såsom framhölls i det gemensamma utrikes- och försvarsutskottets betänkande 1995/96:UFöU1, ett NATO som utvidgas, och därmed integrerar ett antal demokratier i Central- och Östeuropa, att kunna bidra till att öka den politiska stabiliteten i Europa.
Det förefaller sannolikt att
utvidgning skulle understryka EU:s säkerhetspolitiska betydelse och göra
En fördjupad europeisk säkerhetsgemenskap främjas också av att OSSE har fått en klarare definierad roll som regional organisation i
Sverige verkar för att stärka OSSE:s grundläggande roll i Europa för
-demokratisk utveckling, marknadsekonomi och rättssamhälle,
-konfliktförebyggande insatser,
-konflikthantering och konfliktlösning,
-återuppbyggnad, i synnerhet av det civila samhället, efter konflikt,
-europeisk rustningskontroll och nedrustning samt
-förtroendeskapande åtgärder, militärpolitisk öppenhet och förutsägbarhet.
Utvecklingen i Ryssland
Det senaste årets utveckling i rysk utrikes- och säkerhetspolitik markerar sannolikt en långvarig tyngdpunktsförskjutning. De ryska krafter som verkar för en mer nationellt intresseinriktad politik har stärkts och därmed torde en konsolidering ha inträtt vad gäller den ryska stormaktsrollen. I rysk politik finns även inslag av ökat västsamarbete, såsom till exempel det ryska deltagandet i
Den konsolidering av ryska intressen som pågår tar sig i vissa fall oroande uttryck, till exempel i det agerande som används mot de baltiska länderna, främst Estland, och i agerandet i vissa fall i Kaukasusområdet. Den ryska stormaktspolitiken innebär fortsatta risker för motsättningar och konflikter i det ryska närområdet. En övergripande rysk målsättning att med olika medel utöva ett dominerande inflytande över vissa länder i närområdet framstår dock som tydlig.
För Ryssland är
När det gäller den inrikespolitiska utvecklingen i Ryssland förblir osäkerheten och svårförutsägbarheten grundläggande och torde så förbli under lång tid. Demokratiseringsprocessen har fortsatt, bland annat i form av de allmänna val som hållits både regionalt och nationellt till duman och till presidentposten. De auktoritära dragen i rysk politik reser dock frågetecken inför framtiden. Uppbyggnaden av demokratiska institutioner och rättsliga, ekonomiska och andra regelverk går relativt långsamt i förhållande till de förhoppningar som funnits. Den
ekonomiska utvecklingen påverkas i sin tur av dessa förhållanden liksom av den politiska osäkerheten i stort. Ekonomin har visat tecken på att kunna gå mot en stabilisering, men politisk, ekonomisk och social osäkerhet innebär fortsatt risk för allvarliga bakslag. Snabba växlingar mellan positiva och negativa utvecklingar inom inrikespolitiken är således möjliga.
Den sedan länge pågående regionaliseringen av den politiska och ekonomiska makten i Ryssland fortskrider. Den federala makten är visserligen fortfarande stark, men en bestående trend är minskade politiska och framförallt ekonomiska möjligheter för Moskva att styra regionerna. På samma gång som
Den ryska krigsmakten
Den ryska militärdoktrinen anger hotet mot den inre säkerheten och otillräcklig kapacitet att möta yttre hot med konventionella medel som de viktigaste förhållandena för Rysslands säkerhet. Inriktningen enligt doktrinen är att de ryska stridskrafterna skall indelas i fyra huvudkomponenter; de strategiska avskräckningsstyrkorna, mobila styrkor, territorialförband och den mobiliserande strategiska reserven. Den ekonomiska grundvalen för doktrinens genomförande är dock mycket osäker.
De problem för den ryska krigsmaktens utveckling som beskrevs i försvarsbeslutets etapp ett kvarstår. De i förhållande till organisationens storlek begränsade ekonomiska resurserna utgör tillsammans med bristen på konkreta planer för krigsmaktens omstrukturering den främsta gränssättande faktorn för dess utveckling. Övnings- och utbildningsverksamheten genomförs på en mycket låg nivå, moralen är generellt sett dålig och personaluppfyllnaden har stora brister, främst vad gäller värnpliktiga. Tjetjenieninsatsen innebär ytterligare påfrestningar, även om viss berörd personal får krigserfarenhet och därigenom uppnår en förbättrad förmåga.
Mycket små nyleveranser av materiel sker till krigsmakten. Nedgången i militär produktion anses alltjämt fortgå. Om erforderliga medel skulle tillföras på kort sikt bedöms dock produktionsvolymen relativt snabbt kunna ökas. På längre sikt torde - om de ekonomiska resurserna så medger - ett skifte till nästa generations krigsmateriel kunna ske inom de områden där man idag söker vidmakthålla strategiskt viktiga
Den strategiska ledningsorganisationen och de strategiska kärnvapenstyrkorna har högre personaluppfyllnad, modernare materiel och högre insatsberedskap än krigsmakten generellt. Den operativa förmågan anses vara god.
Även vissa andra förbandstyper ges i någon mening prioritet. Till dessa hör dels inrikes- och gränstrupperna, vilka i enlighet med doktrinen prioriteras framför krigsmaktens förband, dels liksom tidigare luftlandsättningstrupper, marininfanteri och transportflygresurser. Även för de senare förbandstyperna är dock den operativa förmågan avklingande.
I maj 1996 utfärdade president Jeltsin ett dekret angående avskaffande av värnpliktsförsvaret från sekelskiftet. Hittills har emellertid svårigheterna med s.k. kontraktsanställning tilltagit och antalet kontraktsanställda var vid 1995 års utgång lägre än vid årets början. Ett införande av en helt professionell krigsmakt redan till år 2000 förefaller främst av ekonomiska skäl svårgenomförbart.
Inom det närmaste decenniet torde den ryska konventionella operativa förmågan avgöras
av hur man förvaltar den redan utbildade personalen och det materiella arv som kan iståndsättas. Givet en fortsatt utveckling enligt dagens trender kommer den operativa förmågan att fortsätta att successivt försvagas i takt med att materiel förslits och att utbildningsnivån förblir låg inom de väpnade styrkorna.
För att höja den operativa förmågan inom nuvarande krigsmaktsstruktur skulle krävas att personal inkallas i stor omfattning, att utbildnings- och övningsverksamhet intensifieras samt att materielen iståndsätts. En sådan satsning skulle ta tid och innebära stora samhällsekonomiska påfrestningar. Det torde därför ta några år innan man uppnått förmåga till större offensiva operationer och det torde ta avsevärt längre tid innan man skulle kunna ha återskapat förmåga till storskaliga kustinvasionsföretag. Det bör dock noteras att massförstörelsevapen kan utnyttjas för att i viss mån kompensera svagheter på det konventionella området, framförallt i vad man på ryskt håll skulle uppfatta vara trängda situationer.
Om den gällande doktrinens omstrukturering av krigsmakten genomförs, skulle de planerade strategiska styrkorna vara upprättade kring sekelskiftet. Detta innebär att förmågan att genomföra strategiskt överfall kan öka. De begränsningar som bland annat den ekonomiska situationen i Ryssland innebär, medför dock fortsatt att reformarbetet torde bli avsevärt försenat i förhållande till gällande doktrin. Förändringar i bland annat den ryska militära ledningen under sommaren 1996 kan möjligen öka förutsättningarna för att driva reformprocessen.
Östersjöområdet
Den säkerhetspolitiska och militärstrategiska utvecklingen i Östersjöområdet har ännu inte stabiliserats efter det kalla krigets slut. Förändringarna är här betydligt mer djupgående än på Nordkalotten och dynamiken i utvecklingen fortsatt stark. Ett nätverk av bilaterala och multilaterala kontakter avlöser det kalla krigets blockuppdelning. Flera stater söker ännu sin säkerhetspolitiska identitet. Osäkerheten är stor kring den framtida utvecklingen av Kaliningradområdet, där ekonomiska och militära intressen står mot varandra.
Rent militära säkerhetsfrågor i Östersjöområdet måste ses i ett bredare säkerhetspolitiskt sammanhang, bland annat beroende på att strategiska ryska intressen berörs. Dylika övergripande militärstrategiska spörsmål lämpar sig inte för regionala eller subregionala lösningar utan bör tas upp i fora där alla tunga aktörer är företrädda. Den i maj 1996 avslutade översynskonferensen av
Väsentligt för att främja stabilitet och säkerhet i Östersjöområdet är det alltmer omfattande samarbetet inom politiska, ekonomiska, sociala och kulturella områden. Östersjösamarbetet har folklig förankring och initieras ofta på lokal nivå. Östersjörådet får en alltmer operativ roll i detta samarbete avseende ekonomisk utveckling, miljösamverkan, utvecklandet av demokrati och det civila samhället. Samarbetet inkluderar kamp mot gränsöverskridande brottslighet, samverkan mellan kustbevakningar och åtgärder för ökad kärnkraftssäkerhet.
Det toppmöte som på svenskt initiativ hölls i Visby i maj 1996 innebar att samarbetet ytterligare befästes och att Sverige gavs ett särskilt ansvar för dess uppföljning tills vidare. Av stor betydelse är att EU kommit att spela en mer aktiv roll i Östersjöregionen. Samarbetet är vidare ett viktigt instrument för det svenska stödet till
Av särskild betydelse är att Östersjösamarbetet skapar ett forum där både Ryssland och de baltiska länderna deltar och får tillfälle till en direkt dialog på både ett tekniskt och ett politiskt plan. Även om Ryssland inom miljöområdet snarast verkar bromsande på grund av miljöinsatsernas stora kostnader och därför att vissa miljöhot härrör från den känsliga ryska militära sektorn, synes man ha ett genuint intresse för ett utökat regionalt samarbete.
Ett nätverk av kontakter utvecklar sig också utanför Östersjörådet. Kustbevakningarna från de flesta strandstaterna samarbetar och de estniska, finska och ryska kustbevakningarna har inlett viss praktisk samverkan i Finska viken. Helsingforskommissionen (HELCOM) om miljösamarbete för att rädda Östersjöns vatten är ett annat viktigt element i samarbetet.
En betydelsefull dimension av
Inom det säkerhetsfrämjande området utvecklas inte minst samarbetet mellan de nordiska och de baltiska länderna. Det omfattar för det första
För det andra ingår i stödet uppbyggnaden av demokratiska försvarsmakter där bidraget till uppbyggnaden av den baltiska fredsbevarande bataljonen - utbildningsmässigt och materiellt - utgör den för svensk del resursmässigt största delen och där förutom de baltiska och nordiska länderna även Storbritannien, USA, Tyskland, Frankrike och Nederländerna deltar. Stödet i övrigt inom det militära området utgörs till största delen av utbildningsbistånd och olika andra former av kunskapsöverföring.
Nordkalotten
Den grundläggande kärnvapenstrategiska situationen på Nordkalotten är i sina huvuddrag oförändrad. För Ryssland är området därför av stor strategisk vikt, vilket bl.a. tagit sig uttryck också i en konventionell materiell förnyelse under de senare åren. Norra Marinen, som är baserad vid Kolabaserna, härbärgerar huvuddelen av Rysslands strategiska ubåtar. Den har främst betydelse för att balans skall kunna upprätthållas i kärnvapenavskräckningen mellan i första hand USA och Ryssland. Det är av vital betydelse för Ryssland att dess vedergällningsförmåga med kärnvapenbestyckade ubåtar inte riskerar att urholkas. Denna betydelse kan i relativa termer komma att öka vid en implementering av START
Områdets betydelse för rysk kärnvapenkapacitet och
Samarbetet på Nordkalotten sker såväl multilateralt som bilateralt. Multilateralt utgör Barentsrådet ett viktigt forum för konkret samarbete med Ryssland inom områden som mellanfolkliga kontakter, ekonomisk utveckling, miljösamarbete och andra former av regionalt samarbete. Sverige övertar hösten 1996 ordförandeskapet i Barentsrådet.
I grannländernas samarbete på Nordkalotten har miljöproblemen alltmer kommit i förgrunden. De potentiellt allvarligaste hoten har sitt ursprung i den sovjetiska, numera ryska, militärapparaten och ägnades föga uppmärksamhet under det kalla kriget. Ansamlingen av uppstyckningsfärdiga
De baltiska länderna
I Estland, Lettland och Litauen pågår inom hela samhällslivet uppbyggandet av demokratiska strukturer. Utvecklandet av demokrati och marknadsekonomi är en komplex process och innebär bland annat ett omfattande lagstiftningsarbete för att inrätta olika regelverk och institutio-
ner.
De tre länderna eftersträvar alla en fullständig integration i västliga strukturer. De söker medlemskap i EU för att utvecklas ekonomiskt, men också för att nå den politiska gemenskap och de säkerhetspolitiska fördelar som ett medlemskap i unionen innebär. De söker medlemskap i NATO för att komma i åtnjutande av säkerhetsgarantier, vilket enligt mångas uppfattning i de berörda länderna också skulle bidra till den stabilitet som utgör en förutsättning för ekonomisk utveckling. Även om de baltiska länderna idag inte uppfattar något omedelbart militärt hot, väcker det ökade ryska trycket, främst riktat mot Estland, en stark oro. Inte minst är man i Lettland och Estland medveten om risken för att via de ryskspråkiga befolkningsgrupperna, och i Litauens fall via transittrafiken till Kaliningrad, bli inrikespolitiska slagträn i Moskva. De fortsatta relationerna med Ryssland är därför präglade av osäkerhet och har starka inslag av ömsesidig misstänksamhet.
Det är ett självklart och starkt intresse för säkerheten och stabiliteten i Östersjöområdet att de baltiska länderna i alla avseenden förblir suveräna stater med full frihet att utöva rätten att välja sina egna säkerhetspolitiska lösningar.
Medlemskapsperspektivet vad gäller EU har stärkts genom att Europeiska rådet vid samtliga sina möten under senare tid - senast i juni 1996 - bekräftat åtagandet om en ny utvidgningsomgång omfattande kandidatländerna i östra och södra Europa. Även om viss oenighet fortfarande råder i den viktiga frågan om alla kandidatländer skall få starta sina medlemskapsförhandlingar samtidigt, har det nu slagits fast att förhandlingar om nästa utvidgning skall inledas senast sex månader efter regeringskonferensens avslutning, d.v.s. troligtvis kring årsskiftet 1997/98. Medlemskap för Estland, Lettland och Litauen skulle för dessa länder innebära avgörande steg på vägen mot en fullständig politisk och ekonomisk integration i Europa.
Om de baltiska länderna inte skulle omfattas av NATO:s första utvidgningsomgång blir den säkerhetspolitiska betydelsen av ett medlemskap i EU än större. I militära termer är EU- medlemskap dock ingen ersättning för NATO:s säkerhetsgarantier. I en sådan situation ökar även vikten av att fortsatt bygga ut
Slutsatser för Sveriges del
Övergripande slutsatser
Den senaste omvärldsutvecklingen understryker betydelsen av att anlägga ett helhetsperspektiv på säkerhetsfrågorna. Sveriges säkerhetspolitiska situation formas av en rad olika faktorer. Sverige kan genom egna åtgärder påverka sitt läge - allt ifrån upprätthållandet av betryggande egen försvarsförmåga till deltagande i olika typer av förebyggande och fredsbevarande insatser, till krishantering och till återuppbyggnad och demokratistöd, repatriering av flyktingar etc. I många av dessa led utgör totalförsvarsresurser ett väsentligt instrument för Sveriges internationella agerande. Detta var en viktig slutsats i den första etappen av försvarsbeslutet och den har snarast ytterligare förstärkts.
De stora svårigheterna att trots massiva insatser få en återgång till normala förhållanden i det forna Jugoslavien belyser ånyo vikten av förebyggande åtgärder och av att söka eliminera konfliktorsaker och bilägga konflikter i tidiga skeden. Sverige bör liksom tidigare lägga stor
vikt vid att bidra till sådana insatser. Samtidigt kvarstår bedömningen att det internationella samfundet trots alla förebyggande insatser även i framtiden kommer att tvingas hantera en mängd kriser, konflikter och katastrofer. Sverige måste därför även fortsättningsvis lägga stor vikt vid att ha en beredskap för att medverka i internationella fredsfrämjande, humanitära och återuppbyggande insatser.
Det europeiska säkerhetsmönstret är vad gäller ländernas politik, organisationernas inre utveckling och uppgifter liksom rollfördelning sinsemellan under stark utveckling. Det svenska deltagandet i och samarbetet med de europeiska organisationerna bör i takt med den internationella utvecklingen anpassas till vad som bäst svarar mot svenska intressen. Det är väsentligt att Sverige inte hamnar i ett sämre läge när den säkerhetspolitiska strukturen i Europa förändras. Sveriges intressen främjas av ett brett fält av åtgärder och insatser för fredlig samlevnad, demokratisering och en hållbar utveckling i vår omvärld.
Europeiska unionen spelar en central roll för Europas och Sveriges säkerhet. Dess östutvidgning är av avgörande betydelse för långsiktig stabilitet och säkerhet i Europa. Det är ett svenskt intresse att EU:s förmåga att föra en kraftfull gemensam utrikes- och säkerhetspolitik utvecklas. Detta kan bland annat ske genom att länken mellan EU och VEU stärks i fråga om krishantering och bildandet av en särskild analysenhet för GUSP.
IFOR innebär en ny dimension i den fredsfrämjande verksamheten. NATO utvecklar också sin förmåga till samverkan även med
I dagsläget är det angeläget att fortsätta att stärka Östersjösamarbetet i vid mening och att ytterligare utveckla det svenska deltagandet i PFF. Det första är viktigt som bidrag till att förhindra motsättningar och främja stabiliteten vid de förändringar som torde förestå i det säkerhetspolitiska mönstret för länderna vid Östersjöns sydöstra stränder.
Brister i säkerheten i den kärntekniska verksamheten i vårt närområde, såväl på Nordkalotten som i Östersjöområdet, vid driften av kärnkraftverk, hanteringen av radioaktivt material m.m. fortsätter att utgöra ett hot också för vårt land. Fortsatta ansträngningar från svensk sida att medverka till att förbättra säkerheten på området är därför angelägna.
Sveriges militära alliansfrihet syftar till att landet skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde. Den förutsätter att vi har en betryggande försvarsförmåga. Denna politik bekräftades senast av riksdagen i december 1995. Utvecklingen sedan dess ger inte anledning till någon omprövning. Bevarandet av den militära alliansfriheten förutsätter som det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet därvid anförde inte att Sverige i något annat avseende skulle behöva ålägga sig restriktioner vad gäller deltagandet i det framväxande, mångfasetterade europeiska samarbetet. Den svenska säkerhetspolitiken karakteriseras enligt utskottet tvärtom av ett aktivt och fullvärdigt deltagande i arbetet för de mål som numera (genom Parisstadgan) delas av alla europeiska stater. Det är därför viktigt att Sverige bevarar handlingsfriheten att i takt med förändringar i omvärlden kunna utveckla sitt deltagande i det europeiska säkerhetssamarbetet.
Vad som tidigare anförts om rysk intressepolitik kan i sin förlängning leda till uppkomsten av nya säkerhetsproblem som riskerar att påverka stabiliteten och samarbetet i Europa och i vårt närområde. Konflikter i ryska närområden skulle kunna uppstå och man kan inte bortse ifrån risken att Sverige liksom andra stater i vårt närområde skulle kunna påverkas av en eventuell konflikt som primärt avsåg Ryssland och ett eller flera av dess grannländer.
Dessa risker bör uppmärksammas och motverkas. Det är viktigt att Ryssland inte isoleras
och att Rysslands intresse av att medverka till stabilitet och till att utveckla ett förtroendefullt samarbete med sina grannar förstärks. Detta bör ske genom ett fördjupat brett politiskt, ekonomiskt och socialt samarbete som innefattar Ryssland med självklar utgångspunkt i grundläggande principer om mänskliga rättigheter och mellanstatligt umgänge.
Det är i sammanhanget väsentligt att Sverige kan agera utifrån den styrkeposition som en trovärdig svensk försvarsförmåga ger genom att skapa både trygghet och förmåga till konflikthantering. Skulle en konflikt i vårt närområde trots allt uppstå bör vi genom de internationella organisationerna kunna medverka till att söka bilägga den samt kunna lindra verkningarna för vår egen del.
Slutsatsen i 1995 års försvarsbeslut om nödvändigheten av att se på hot och risker direkt riktade mot Sverige i ett brett perspektiv har bestyrkts. Detta innebär att den vidgade säkerhetssynen i 1995 års försvarsbeslut består.
Väpnade angrepp som skulle kunna hota Sverige ter sig under nuvarande omvärldsförhållanden fortfarande osannolika.
I 1995 års försvarsbeslut gjordes bedömningen att angreppsstyrkor, om politiska och ekonomiska förutsättningar skapas i Ryssland, kan sättas i stånd inom några år så länge befintlig materiel och personal kan utnyttjas. Denna bedömning kvarstår, men så länge utvecklingen fortsätter enligt dagens trender, kommer förmågan till iståndsättning successivt att urholkas. Att återskapa förmågan till storskalig kustinvasion skulle ta avsevärt längre tid.
På längre sikt kvarstår en grundläggande osäkerhet om vart utvecklingen kan leda. Liksom 1995 kan dock bedömningen göras att mycket talar för att eventuella framtida krig skulle karakteriseras av att kvalificerad militärteknik och strategiska insatsstyrkor kommer till användning. Förutsättningar härför skapas genom att många länder, t.ex. Frankrike, Tyskland och Ryssland, avser att i likhet med USA utveckla sina militära resurser för denna typ av insatser.
Krishantering och fredsfrämjande
Utvecklingen av lokala och regionala konflikter och motsättningar visar att situationer snabbt kan uppstå som kan medföra påfrestningar för europeisk och svensk säkerhet. Det tydligaste exemplet är utvecklingen i det forna Jugoslavien. Utvecklingen har understrukit betydelsen av en substantiell svensk krishanteringsförmåga och utgör ytterligare argument för att Sverige i internationellt samarbete fortsätter att aktivt agera för ökad stabilitet och fred. Man kan, som tidigare påpekats, inte bortse ifrån risken att Sverige skulle påverkas av en eventuell konflikt som primärt omfattade Ryssland och dess grannländer. En militär konflikt av sådant slag skulle få breda internationella säkerhetspolitiska implikationer.
Hur den pågående fredsfrämjande
I detta sammanhang framstår det fortsatta
teknisk anpassning och samövningar som utbildningsmässigt.
EU och VEU
Medlemskapet i EU ger Sverige ökade möjligheter att verka för ett Europa präglat av öppenhet, demokrati och gemensam säkerhet. EU är av fundamental betydelse för säkerhet och stabilitet i Europa. I den pågående regeringskonferensen kommer grunden att läggas för en utvidgning av EU med länderna i Central- och Östeuropa. EU måste finna former för att fungera effektivt med en väsentligt större medlemskrets. Det är ett centralt svenskt intresse att utvidgningsförhandlingarna inleds samtidigt för samtliga ansökarländerna och att när utvidgningen väl kommer till stånd den även omfattar de baltiska länderna.
För Sverige är utgångspunkten att medlemsvillkoren bör vara desamma för alla länder. I undantagsfall kan det däremot vara nödvändigt att låta vissa länder under viss tid gå före i samarbetet inom ett visst område (s.k. flexibel integration). Så kommer till exempel ett genomförande av EMU:s tredje fas med all sannolikhet innebära att EU:s nuvarande medlemsländer delas upp i minst två kategorier med olika intensitet i samarbetet, något som i förlängningen kan tänkas få effekter på även annat
Det ligger i Sveriges intresse att verka för en effektivisering av EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik och att unionen utvecklar sin förmåga när det gäller konfliktförebyggande och fredsfrämjande insatser. I samband med
NATO kommer sannolikt att utvidgas med nya medlemmar kring sekelskiftet. Det kan konstateras att det inte är det kalla krigets NATO som kommer att utvidgas, det blir inte heller dagens redan delvis förändrade organisation utan det NATO som existerar om
Den pågående diskussionen om utvidgningen har redan i sig fått konsekvenser för det säkerhetspolitiska klimatet. Hur utvidgningen genomförs blir därmed en central fråga. Givet att utvidgningen sker enligt NATO:s nuvarande riktlinjer, d.v.s. utan att skapa nya skiljelinjer och utan att någon stat ökar sin säkerhet på någon annans bekostnad, finns förutsättningar att utvidgningen kan leda vidare mot ett bredare europeiskt säkerhetssamarbete. Om utvidgningen skulle komma att leda till ökade motsättningar mellan Ryssland och väst skulle detta kunna leda till ökad spänning också i Östersjöområdet.
Om de baltiska länderna inte skulle omfattas av NATO:s första utvidgningsomgång är det viktigt att en rad olika åtgärder vidtas för att stärka ländernas säkerhet. Detta är ett gemensamt ansvar där engagemang krävs från både europeisk och amerikansk sida. Ett ökat regionalt samarbete kan också bidra till stabilitet och säkerhet i området.
Säkerhetsfrämjande i Östersjöområdet
För att motverka risker för regional spänning i Östersjöområdet är det av vikt att Sverige med kraft främjar en fördjupning och breddning av samarbetet i Östersjöregionen i den anda som
kom till uttryck bl.a. vid regeringschefsmötet i Visby. Av särskild säkerhetspolitisk betydelse är att Ryssland deltar i samarbetet. Sverige bör aktivt verka för att utöka samarbetet mellan Sverige och Ryssland men också understödja ett utökat samarbete mellan Ryssland och andra Östersjöstater. Stabilitet och säkerhet i regionen skapas långsiktigt genom ett vitt förgrenat och utvecklat fredligt samarbete i vilket alla deltar. I detta samarbete ingår också åtgärder för att förbättra miljön och att öka säkerheten för liv och egendom och att bekämpa brottslighet.
Sverige bör lämna stöd till de baltiska ländernas uppbyggnad av för en självständig stat normala säkerhetsfunktioner. Detta bör ske i nära samarbete med övriga bidragande länder. Vi bör hjälpa till att stärka civila säkerhetsfunktioner som civilförsvar, gräns- och kustbevakning, räddningstjänst, miljöskydd och därvid också uppröjning efter tidigare sovjetisk militär verksamhet, t.ex. minröjning. Inom det militära området bör samarbetet bidra till bättre demokratisk kontroll av försvaret och kunna omfatta ett brett spektrum av åtgärder såsom utbildningsinsatser, rådgivning, samövningar och samverkan inom
Det är ett starkt svenskt intresse att de baltiska länderna i alla avseenden förblir suveräna stater. Deras säkerhet kan enligt svensk uppfattning främst tillgodoses genom den ställning som följer av en fortsatt integration i Europa, i första hand genom
Enligt svensk uppfattning kan den militära säkerheten i
Samarbetet med Ryssland är liksom tidigare även beroende av relationerna mellan Ryssland och de baltiska länderna. Kvarstående problem måste lösas med beaktande av den historiska bakgrunden och gängse normer för mellanstatligt umgänge. Rysslands uppträdande innebär fortsatt ett test på rysk utrikes- och säkerhetspolitisk inriktning. Påtryckningar mot de militärt svaga baltiska länderna får konsekvenser för Sveriges och andra länders samarbete med Ryssland.
Vad beträffar
För Sveriges del är den faktiska militärstrategiska utvecklingen i omvärlden av större betydelse än de nu överenskomna förändringarna i
Med hänsyn till de totalt sett många inverkande faktorerna och osäkerheten om CFE- avtalets framtid ger det endast begränsad vägledning för möjligheten att långsiktigt bedöma
den militärstrategiska utvecklingen i norra Europa.
Försvarsindustrisamarbete
Försörjningen med försvarsmateriel har under det senaste året kommit att uppmärksammas särskilt inom ramen för det europeiska säkerhetssamarbetet. Möjligheterna att tillgodose det svenska försvarets materielbehov om vi skulle behöva anpassa det till en hotande utveckling i omvärlden är i hög grad beroende av strukturen i det internationella samarbetet på detta område. Det finns därför anledning att lägga delvis nya säkerhetspolitiska aspekter på det svenska försvarets materielförsörjning.
Utvecklingen understryker starkt vikten av att svensk försvarsindustri och svenska myndigheter ökar sitt internationella samarbete och deltar i den pågående omstruktureringen. Denna syftar till att omstrukturera den europeiska försvarsindustrin så att en minskning av den totala produktionen kan hanteras på ett rationellt sätt. Svenskt deltagande i det internationella samarbetet erfordras för att såväl öka möjligheterna för svensk industri att överleva som att underlätta den import som under alla omständigheter är nödvändig. Utan internationellt samarbete riskerar tillgången inom vissa områden på kvalificerad kompetens och materiel att helt komma att försvinna.
Sveriges intresse för ett närmare försvarsindustriellt samarbete är funktionellt och utgår från det svenska försvarets intresse av effektiv och konkurrenskraftig materielanskaffning och stöd från svensk försvarsindustri. En inhemsk försvarsindustri utgör i sig en säkerhetspolitisk tillgång. Med hänsyn till den begränsade inhemska marknaden, de ökade svårigheterna att upprätthålla nödvändig bredd inom den egna försvarsindustrin samt med hänsyn till strävan att bibehålla en hög teknisk nivå inom kritiska områden och en fortsatt kostnadseffektiv materielförsörjning, framstår ett väsentligt utökat internationellt samarbete som en förutsättning för den svenska försvarsindustrins överlevnad.
En inhemsk industri med brett och djupt utlandssamarbete, som bygger på ömsesidigt beroende, torde skapa förutsättningar för import av system, delsystem och komponenter i tider då den internationella efterfrågan är stor. Detta har stor betydelse i en situation där det svenska försvaret behöver anpassa sig till ökade militära rustningar i omvärlden.
Utformningen av detta samarbete kan för svensk del komma att innebära avvägningar mellan europeiskt och transatlantiskt samarbete. Med USA har Sverige ett väl utvecklat samarbete och därmed betydande försvarsindustriella intressen att slå vakt om. Likaså finns en stor och växande potential i det europeiska samarbetet. Sveriges roll däri har fått ökad aktualitet genom den diskussion som förs inom EU och vid regeringskonferensen om ett utvidgat samarbete på försvarsmaterielområdet och inte minst genom Frankrikes nya politik och dess följder i form av ett ökat samarbete mellan försvarsindustrier i Tyskland och Frankrike till vilket även Storbritannien ansluter sig.
Det är därför angeläget att, inom gällande lag om krigsmateriel, skapa förbättrade möjligheter för svensk försvarsindustri att delta på likvärdiga villkor i denna europeiska omstrukturering. Detta förutsätter bland annat att Sverige aktivt kan delta och hävda svenska intressen i de olika fora som har inflytande på den fortsatta processen och att vi medverkar till harmonisering mellan
EU:s roll inom försvarsmaterielområdet är alltjämt utomordentligt begränsad. En vidgad roll för EU skulle ge större möjligheter för Sverige att delta i samarbetet och skapa bättre möjligheter till harmonisering.
Även om WEAG:s roll också är begränsad torde samarbetet ha ett betydande indirekt värde. Samarbetet ger en väsentlig möjlighet till en samlad överblick över prioriterade materielområden. Försvarsmyndigheter och försvarsindustrier får förbättrade och förenklade möjligheter till samarbete och samordning med myndigheter och industrier inom andra
deltagarländer. Viktiga nätverk byggs upp mellan de deltagande ländernas politiska institutioner, myndigheter och industrier. Utvecklingen inom den europeiska försvarsindustrimarknaden kan påverkas i ett tidigt skede. De små staterna kan få ett inflytande genom att tidigt kunna ta initiativ, formulera samarbetsprogram etc. Ett svenskt medlemskap i WEAG är därför eftersträvansvärt.
Det mest betydande försvarsmaterielsamarbetet på nationell nivå genomförs i form av direkt samarbete mellan två eller flera länder. För närvarande sker en snabb utveckling när det gäller materielsamarbete mellan länder avseende anskaffningsplaner samt etablerandet av bättre regler och riktlinjer för samarbete. Det är angeläget att svenska försvarsmyndigheter i ökad utsträckning medverkar i detta samarbete så att industrin kan delta i den just nu snabba internationella omstruktureringen och så att Sverige kan säkerställa tillgång till väsentliga kompetenser och underlätta materielförsörjningen i en anpassningssituation.
Sammanfattande slutsatser för Sveriges försvarspolitik
Inriktningen av försvarspolitiken i enlighet med 1995 års försvarsbeslut består i allt väsentligt. Detta gäller anspråken på totalförsvarets förmåga att möta angrepp i olika tidsperspektiv. Det gäller betydelsen av att kunna ge stöd åt internationell fredsfrämjande verksamhet. Det gäller betydelsen av att med totalförsvarsresurser kunna bidra till att hantera svåra påfrestningar på samhället i fred, bland annat till följd av akuta konflikter och katastrofer i vår omvärld.
Det senaste årets utveckling bestyrker det rimliga i att vid utformningen av svenska totalförsvarsresurser särskilt beakta behovet av förmåga till anpassning. Under nuvarande förhållanden är anspråken små på förmåga att möta väpnat angrepp. Osäkerheten om den långsiktiga utvecklingen i omvärlden är dock fortsatt så stor att det måste föreligga både en god förmåga att höja beredskapen hos den befintliga krigsorganisationen och en stabil grund för att anpassa totalförsvarsresurserna till mer långsiktiga förändringar.
Inriktningen av Sveriges försvarspolitik består. Det senaste årets utveckling understryker betydelsen av den förda politiken att ökad vikt bör läggas vid vårt deltagande i samarbetet i Östersjöområdet också med totalförsvarsresurser, liksom vid vårt engagemang inom PFF och inom VEU om
För att säkerställa att omvärldsförändringar beaktas i tid, finns det anledning att bland annat i fortsatta kontrollstationer på stor bredd noga följa relevanta frågeställningar i omvärldsutvecklingen. Det handlar då på det globala planet till exempel om att analysera utvecklingen av
Det finns fortsatt anledning att uppmärksamma de hot och risker, s.k. lågnivåhot, som kan följa av till exempel sociala och ekonomiska klyftor, inomstatliga konflikter, miljöförstöring och brist på naturresurser samt det moderna komplexa samhällets sårbarhet.
BILAGA 1
FÖRTECKNING ÖVER FÖRKORTNINGAR
| AFNORTHWEST | Allied Forces Northwest Europe - NATO:s Nordvästkommando |
| ARRC | Allied Rapid Reaction Corps |
| ASEAN | Association of South East Asian Nations |
| BALTBAT | Baltic Peacekeeping Battalion |
| BNP | Bruttonationalprodukt |
| CFE | Conventional Armed Forces in Europe (Treaty) |
| CJTF | Combined Joint Task Force |
| CNAD | Conference of National Armaments Directors |
| CTBT | Comprehensive Test Ban Treaty |
| DPSS | Designated Permanent Storage Site |
| (beteckning för vissa förråd inom CFE) | |
| EMU | European Monetary Union |
| ESDI | European Security and Defence Identity |
| ESK | Europeiska säkerhetskonferensen (numer OSSE) |
| EU | Europeiska Unionen |
| FAWEU | Forces Answerable to the WEU |
| FN | Förenta Nationerna |
| FoU | Forskning och Utveckling |
| Group of Seven (de sju ekonomiskt starkaste nationerna) | |
| GUSP | Gemensamma Utrikes- och Säkerhetspolitiken (EU) |
| HELCOM | Helsinki Commission |
| (Baltic Marine Environment Protection Commission) | |
| IBRD | International Bank for Reconstruction and Development |
| (Världsbanken) |
| IDP | Individual Discussion Paper (inför dialog om medlemskap i NATO) |
| IFOR | Implementation Force (fd Jugoslavien) |
| IGC | Intergovernmental Conference (EU:s regeringskonferens) |
| IKFN | Handbok för Försvarsmakten vid hävdande av Sveriges suveränitet och |
| oberoende under fred och neutralitet | |
| (Ingripanden vid Kränkningar av Sveriges territorium under Fred och | |
| Neutralitet, m.m.) | |
| IMF | International Monetary Fund - Internationella Valutafonden |
| LANDJUT | Landforces |
| NAC | North Atlantic Council - |
| NACC | North Atlantic |
| NATO | North Atlantic Treaty Organization |
| NPT | |
| OECD | Organization for Economic Co- operation and Development |
| OSS | Oberoende Staters Samvälde - Commonwealth of Independent |
| States (CIS) | |
| OSSE | Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa |
| - Organization for Security and |
|
| PFF | Partnerskap För Fred - Partnership for Peace (PfP) |
| SHIRBRIG | Standing High Readiness Brigade |
| START | Strategic Arms Reduction Treaty |
| UNPROFOR | United Nations Protection Force (fd Jugoslavien) |
| VEU | Västeuropeiska unionen - Western European Union (WEU) |
| WEAG | Western European Armaments Group |
| WTO | World Trade Organization - Världshandelsorganisationen |
BILAGA 2
AVVIKANDE UPPFATTNING AV HENRIK LANDERHOLM (M)
Moderata Samlingspartiets ställningstaganden i samband med 1992 års försvarsbeslut (i regeringsställning) och i opposition i samband med behandlingen av regeringens förslag till sparbeting/budget 1994 (okt 94/juni 95), långsiktig inriktning av försvarsbeslutet (dec 1995) och utgiftsramar för 1997 (april 96) följer en tydlig linje såväl vad gäller svensk säkerhetspolitik som konkreta insatser på försvarspolitikens område.
Ambitionen har varit och är att så långt möjligt fullfölja inriktningen i 1992 års försvarsbeslut. Grundläggande för denna inställning är att den säkerhetspolitiska utvecklingen inte kan bedömas mer positiv än vad som var fallet vid 1992 års beslut.
Det radikalt förbättrade omvärldsläget intecknades redan 1992. Den nedrustning riksdagsmajoriteten fattade beslut om 1995 saknar följaktligen säkerhetspolitisk motivering.
Det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet belyste i sitt betänkande riskerna i vårt närområde och gjorde sammantaget en allvarligare lägesbedömning än vad regeringen och försvarsberedningen gjorde. Riksdagens beslut
Jag delar följaktligen inte, vad gäller försvarets inriktning, den ståndpunkt som beredningens majoritet framför i avsnittet ”Sammanfattande slutsatser för Sveriges försvarspolitik”.
Rapportens innehåll
Syftet med rapporten - och kontrollstationen - var enligt min mening tvåfaldigt. Dels skulle beredningen redovisa (”kontrollera”) relevanta omvärldsförändringar och följa upp dem, dels skulle riksdagsbeslutet följas upp (”kontrolleras”) också i förhållande till det svenska försvarets utveckling. Utöver detta hade vi slutligen att eventuellt föreslå förändringar av FB 95, grundade på de slutsatser vi dragit av ovan nämnda kontroller.
I förhållande till vad beredningen borde ha gjort respektive kommit till för slutsatser vill jag anmäla avvikande uppfattning under tre huvudrubriker. Dessa är; uppföljning av innehållet i försvarsbeslutet 1995, omvärldsförändringar och fortsatt hantering av försvarsfrågan.
1.Uppföljning av innehållet i försvarsbeslutet 1995
En värdering av de nya faktorer vad gäller försvarets förmåga som inte var kända vid riksdagsbeslutet borde ha gjorts. Däribland främst de i ÖB:s försvarsmaktsplan som presenterades
En värdering av om de förutsättningar som angavs i riksdagsbeslutet kan anses alltjämt vara gällande borde också ha gjorts. Detta gäller i synnerhet en utvärdering av de reella möjligheterna att tillämpa den anpassningsfilosofi som är en - om än ifrågasatt - grundval för försvarsbeslutet.
De frågeställningar som borde ha analyserats av beredningen är sammanfattningsvis
-försvarseffekten av beslutet 1995
Enligt min mening har beredningen inte i tillräcklig omfattning värderat det krigsorganisatoriska resultatet - och därmed försvarseffekten - av riksdagsbeslutet. Det är mycket osäkert om de förhoppningar avseende försvarseffekt som redovisas i riksdagsbeslutet uppfylls genom innehållet i försvarsmaktsplanen.
-omfattning/inriktning av försvarets tekniska förnyelse
De pengar som ansatsvis avsattes förra året räcker i enlighet med resonemanget ovan inte till för att uppfylla riksdagsbeslutets ambitionsnivå. Särskilt allvarliga är de osäkerheter vad gäller fortsatt modernisering i enlighet med vad regeringen framhöll i (Prop. 1995/96:12) om viken av ”fortsatt teknisk och materiell förnyelse är av största vikt”. Uppgiften att ”noga pröva om försvarets materielförsörjning i tillfredsställande grad kunnat tillgodoses” (Prop. 1995/96:12) har inte lösts av försvarsberedningen. Denna noggranna prövning måste därför nu göras av riksdagen. Moderniseringen av Sveriges stridskrafter riskerar med den inriktning som nu är känd att allvarligt eftersättas.
-de reella upprustningsmöjligheterna (anpassningsfilosofin)
Dessutom borde beredningen av regeringen givits ett underlag som möjliggjort en utvärdering av rimligheten i anpassningfilosofin. Fortfarande är begreppet i huvudsak av filosofisk natur. För att med en rimlig grad av säkerhet kunna fatta ett fullödigt försvarsbeslut i december månad krävs ytterligare studier och avsevärda kompletteringar bland annat vad gäller
-bevarandet av försvarsindustriell kompetens, och
-behovet av underrättelsetjänst, försvarsforskning samt metod- och planeringsfrågor vad gäller förutsättningarna för upprustning
Många områden, inte minst kring bevarandet av försvarsindustriell kompetens, kräver dessutom andra och långt mer specificerade överväganden. Frågorna kring underrättelsetjänst och försvarsforskningsfrågor liksom metod- och planeringsfrågor såväl för statsmakterna (innefattande också svårigheterna i den politiska beslutsprocessen) som för ansvariga myndigheter har överhuvudtaget inte belysts i beredningens arbete.
2.Omvärldsförändringar
Frågan om konsekvenserna av den överenskommelse som nyligen gjorts avseende avtalet om konventionella styrkor i Europa
Regeringen framhöll avseende
Riksdagen skärpte genom beslutet den 6 december Sveriges hållning ytterligare genom att konstatera att man ”ser allvarligt på att avtalet, i motsats till vad som var förutsatt, inte trädde i kraft i november i år” samt tillade att om ”avtalets innehåll eller innebörd negativt förändras t.ex. i anslutning till de baltiska staterna kan det få en destabiliserande effekt i Östersjöregionen”.
De allvarligaste följderna av det nya avtalet är den ökade ryska handlingsfriheten att stationera tung armémateriel i vårt närområde. Det ger möjlighet att i första hand öka den politiska pressen på de baltiska länderna.
Den politiska huvudfrågan för länderna i närområdet är varför Ryssland så hårt kämpat för möjligheten att få behålla stora mängder tung armémateriel i vårt närområde, och varför Pskovs oblast flyttats ut ur zonen för flankbegränsningar. Denna fråga återstår att analysera.
Enligt min mening måste Sverige nu öppet värdera de risker som ligger i en implementering av de nya, större, volymer av tung armémateriel som tillåts i det förändrade avtalet. Att genom framhållande av förmildrande omständigheter försöka bortförklara den betydelse avtalet kan komma att få för de militärstrategiska förhållandena i vårt närområde tjänar inga andra syften än dens vars enda målsättning är att bekräfta det riktiga i den svenska nedrustningen.
Jag anser, liksom riksdagen den 6 december, att följderna av att avtalet nu kraftigt förändras kan ”få en destabiliserande effekt i Östersjöregionen”. Eftersom förändringarna, som beredningen konstaterar, blev större än väntat får detta konsekvenser för svensk försvarsplanering.
Ryssland
En kraftig negativ förändring undveks genom att de rödbruna krafterna slogs tillbaka genom resultatet i presidentvalet. Detta är glädjande. Detta innebär emellertid inte att de säkerhetspolitiska bedömningarna kan göras ljusare. Utgången av presidentvalet har sålunda enligt min mening inte i någon avgörande utsträckning förändrat de grundläggande förutsättningarna för rysk inrikes- och utrikespolitik.
Hanteringen av Tjetjenienkriget är exempel på den ryska ledningens nyckfullhet och vidimerar de generella bedömningarna om svårförutsägbarhet i det ryska agerandet också vad gäller användandet av massivt våld. Den fredsvilja som kunde spåras i och med överenskommelser bl.a. före presidentvalet synes nu bortblåst och det ryska agerandet före valet förefaller ha haft huvudsakligen taktiska motiv. Det är en negativ förändring sedan riksdagens decemberanalys.
Baltiskt medlemskap i NATO
Jag delar de bedömningar beredningen gör avseende det svenska stödet till de baltiska länderna. Avseende en
Försvarsberedningen borde emellertid fullföljt den politik riksdagen fastlagt genom att uttala svenskt stöd för de baltiska ländernas strävanden att upptas som medlemmar i NATO.
Statsministern uttalade i Riga i juni att ”Vi vet nu att Lettland vill bli medlemmar av NATO. Vi respekterar detta och vi skall göra vad vi kan för att stödja Lettland i den processen”. Detta borde ha uttryckts också som beredningens uppfattning vad gäller alla tre baltiska länder.
3.Fortsatt hantering av försvarsfrågan
I brev till försvarsministern
I brevet framhölls att de allvarligaste - och till del oförutsedda - konsekvenserna av nedskärningarna var:
-de oväntat höga kostnaderna för en ettårig återtagning av förbandens krigsduglighet,
-den i det närmaste totala oklarhet som ännu råder kring de försvarsindustriella förutsättningarna för återtagning och tillväxt,
-osäkerheten i den tekniska förnyelsen främst i armén och marinen och inte minst den materiella nivåns betydelse för återtagning/anpassning,
-den ytterst begränsade krigsduglighet som armébrigaderna får. Endast sex av 13 brigader kommer enligt förslaget att vara fullt krigsdugliga efter den beslutade återtagningsperioden på ett år. Övriga sju kommer inte att kunna uppnå full effekt i samlad brigad efter ett års återtagning.
-de grundorganisatoriska förutsättningarna för tillväxt av försvaret i främst ett längre perspektiv,
-den operativa svaghet som en liten krigsorganisation leder till i såväl närtid som i ett medellångt perspektiv, samt
-de bristande förutsättningarna för återtagning och tillväxt som den volymmässigt begränsade krigsorganisationen resulterar i.”
Vidare framhölls att:
”Den ettåriga återtagningen visar sig i Överbefälhavarens Försvarsmaktsplan vara avsevärt svårare att genomföra och framför allt dyrare än vad utskottet och senare riksdagen förväntade sig vid beslutet i december. En absolut förutsättning för att försvarets planering skall kunna grundas på förutsättningen att förbanden kan komplettera utbildning och utrustning under en ettårig återtagningsperiod är att tröskeln inte är för hög.
En beslutsordning som innebär att omstrukturering och säkerhetspolitisk analys sker samtidigt är ologisk. De politiska partierna måste ges möjlighet att fullfölja kontrollstationen innan regeringen återkommer med förslag om stora - och enligt moderat uppfattning - omotiverade förändringar.
Eftersom förändringar i krigs- och grundorganisationen är helt avhängiga av resultatet av den säkerhetspolitiska kontrollstationen måste alltså denna genomföras först.
Den säkerhetspolitiska kontrollstationen måste sammanfattningsvis vara avgörande för den framtida försvarspolitiken. Det innebär att försvarsberedningens arbete med den säkerhetspolitiska analysen liksom riksdagsbehandlingen måste ligga till grund för försvarets storlek och utformning.”
Konsekvensen av detta synsätt är att regeringen snarast till riksdagen bör framlägga föreliggande säkerhetspolitiska rapport, som tillsammans med riksdagspartiernas förslag kommer att utgöra säkerhetspolitisk kontrollstation.
Först efter det att regeringen fått riksdagens utlåtande och beslut avseende säkerhetspolitiken bör förslag till heltäckande och långsiktigt försvarsbeslut framläggas. I väntan på ett sådant förslag bör den anslagsnivå som Moderata Samlingspartiet föreslagit i samband med riksdagens fastställande av statens utgiftsramar i våras vara gällande.
Denna nivå, som långsiktigt innebär att Försvarsmakten ges ett ekonomiskt utrymme som är ca 5 miljarder kr större än regeringens förslag, innebär att statsmakternas handlingsfrihet
bibehålls. Samtidigt kan de strukturella förändringar, som i det närmaste oavsett anslagsnivå är nödvändiga, påbörjas redan 1997.
En allvarlig brist är alltså att riksdagen, om regeringen trots allt väljer att fullfölja sin inriktning att slå ihop den säkerhetspolitiska kontrollstationen och det femåriga försvarsbeslutet till ett, riskerar att stå utan tillräckligt underlag för beslut i anpassningsfrågan. Det är djupt otillfredsställande och rycker dessutom undan grunden för den anpassningsfilosofi som hittills varit såväl regeringens som riksdagens.
En beslutsordning som skisserats ovan betyder att riksdagen kan ges ett avsevärt bättre underlag än det som i höst kommer att föreligga avseende frågorna om återtagning och anpassning.
BILAGA 3
AVVIKANDE UPPFATTNING AV LENNART ROHDIN (FP)
Den snabba utvecklingen av de säkerhetspolitiska förutsättningarna i Europa gör att försvarsberedningen i väsentliga delar kan vara enig i sina bedömningar inför den säkerhetspolitiska kontrollstationen hösten 1996. I det följande utvecklar jag de frågor där trots detta delvis avvikande bedömningar görs från min sida avseende beredningens ”Sammanfattning och slutsatser”.
Utvecklingen i Ryssland
Utvecklingen i Ryssland har sedan hösten 1993 präglats av en försiktigare reformkurs på det ekonomiska området och en mer nationellt agressiv utrikespolitik. Efter att ha vunnit den omedelbara konfrontationen med det ryska parlamentet anpassade Jeltsin sin politik till kritikerna såväl inrikessom utrikespolitiskt. Inom utrikes- och säkerhetspolitiken fick den inom krigsmakten förhärskande kritiken gentemot avspänningen med omvärlden genomslag såväl politiskt som personellt. Denna utveckling förstärktes efter parlamentsvalen i december 1993.
I Sveriges säkerhetspolitiska närområde är den ryska politiken gentemot sin nära omgivning mest påtaglig i fallet Estland. Konflikten i Tjetjenien rymmer visserligen svåra konstitutionella avgöranden, men det ryska militära överfallet har sedan december 1994 avslöjat den ryska stats- och militärledningens bristande respekt för de principer som bl.a. fastlagts i Parisstadgan för samlevnaden i Europa. Brutalt och skoningslöst har Tjetjenien malts sönder av den ryska krigsmakten med lidanden för civilbefolkningen som i Europa i modern tid bara överträffas av de i det forna Jugoslavien. Det inträffade visar att ledningen i Moskva har långt kvar innan omvärlden har anledning att se brutal maktpolitik som något som hör rysk historia till. Därtill har omvärldens lama reaktioner på rysk
Parlamentsvalen i december 1995 underströk med fortsatta framgångar för kommunister och nationalister den förändring som skett sedan 1993. De sista reformpolitikerna i president Jeltsins regering fick lämna scenen. I valrörelsen inför presidentvalet sommaren 1996 anpassade sig Jeltsin ytterligare till sina tidigare kritikers politik. I
Den uppgörelse som nåddes under
Bakom uppgörelsen vid CFE:s översynskonferens ligger med stor sannolikhet NATO:s och USA:s övergripande överväganden. Hänsyn till framtida ratificering av START
Genom att lyfta ut Pskovs oblast ur
Utvidgningen av NATO
Det transatlantiska säkerhetspolitiska samarbetet mellan Europa och USA så som det manifesteras inom
Det NATO som kommer att utvidgas är ett nytt NATO, där det säkerhetspolitiska samarbetet och arbetet för att förebygga och hantera kriser och konflikter i Europa kommer att vara huvuduppgifter. En utvidgning av NATO, så som det kan förutses, är därför ett viktigt bidrag till ökad säkerhet och stabilitet i det nya Europa. Detta ligger i Sveriges intresse. Det är därför ett svenskt intresse att utvidgningen av NATO inte begränsas i tid och rum, även om processen kan förutses ta avsevärd tid och ske i etapper. Det ligger därför i Sveriges intresse att på de sätt som är möjliga stödja våra baltiska grannländer i deras strävanden att bli medlemmar i NATO. Det ligger också i Sveriges intresse att i alla fora och i alla sammanhang som erbjuds delta i och framlägga våra intressen i den kommande
Det hittillsvarande ryska motståndet mot en
Försvarsindustriellt samarbete
Den säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa sedan det kalla krigets slut och aviserade omfattande reduktioner och omstruktureringar av Europas försvarsmakter har lett till en kraftigt
minskad marknad för krigsmateriel. Detta har givetvis lett till stora påfrestningar för särskilt europeisk krigsmaterielindustri. I grunden kan denna utveckling bara hälsas med tillfredsställelse. Minskad efterfrågan på vapen är alltid önskvärd och bör därför understödjas.
Svensk krigsmaterielförsörjning har stor säkerhetspolitisk betydelse sedd bl.a. mot den svenska militära alliansfriheten. I rådande utveckling främst i Europa är det naturligt att förändringarna leder till ett ökat försvarsindustriellt samarbete med andra demokratiska stater i Norden, i övriga Europa och med USA i syfte att trygga nödvändig försörjning med krigsmateriel, utan att därför öka efterfrågan.
Omstrukturering och anpassning av europeisk krigsmaterielindustri skapar inrikespolitiska problem i berörda länder med regionala och sysselsättningssvårigheter. Det leder lätt till en politisk strävan att lätta på restriktioner för export av krigsmateriel för att på så sätt minska påfrestningarna på den inhemska sysselsättningen. Ett svenskt deltagande i ett vidgat europeiskt samarbete om krigsmateriel bör därför bygga på en fortsatt restriktiv exportpolitik och att motsvarande restriktioner införs inom det europeiska samarbetet. I princip bör export av krigsmateriel endast ske till demokratier.
Frågor om ökat internationellt försvarsmateriellt samarbete kommer att få stor betydelse framöver. Dessa frågor är av stor säkerhets- och utrikespolitisk vikt och bör därför inte undergå stegvisa förändringar utan att de långsiktiga konsekvenserna är klarlagda. En samlad översyn av detta och villkoren därför bör göras innan förändringar genomförs.
Slutsatser inför försvarsbeslutet
De utgångspunkter för Sveriges framtida försvars- och säkerhetspolitik som redan tidigare redovisats av folkpartiet liberalerna kvarstår. Vår framtida säkerhet förutsätter ett aktivt svenskt deltagande såväl i byggandet av den framtida europeiska säkerhetsstrukturen som i kris- och konflikthantering, liksom i fredsbevarande och fredsfrämjande insatser. Det finns inte vid detta tillfälle anledning att ompröva den militära alliansfriheten, men full handlingsfrihet bör råda inför den fortsatta säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa. Skulle NATO utvidgas med de baltiska staterna och Finland kommer frågan i ett nytt läge.
Det svenska försvaret måste fortsätta sin kvalitativa modernisering. Detta bör kunna ske inom ramen för minskade försvarsutgifter i syfte att långsiktigt stärka svensk samhällsekonomi - basen också för en framgångsrik försvars- och säkerhetspolitik i vårt närområde, i Europa och ute i världen. Den fortsatta utvecklingen i Ryssland liksom förändringarna av
BILAGA 4
AVVIKANDE UPPFATTNING AV JAN JENNEHAG (V)
Beredningens majoritet har uppfattningen att inriktningen av försvarspolitiken i allt väsentligt består. Även Vänsterpartiets uppfattning om inriktningen består, bl.a. innebärande lägre krav på försvarsmaktens förmåga än den majoriteten anser nödvändig. Vidare har jag en annan syn på följande områden:
-
-I skrivningarna om
- Vänsterpartiet anser att Sveriges vapenexport på sikt bör upphöra. Denna syn är svår att förena med beredningens slutsatser om försvarsindustrisamarbete i Europa. Försvarsindustrins strukturproblem kan inte lösas med stimulerad vapenexport. Andra samhällsåtgärder är nödvändiga, såsom omställningsfonder och kvalificerade samhällsbeställningar riktade mot civila områden.
BILAGA 5
AVVIKANDE UPPFATTNING AV ANNIKA NORDGREN (MP)
Jag har anmält avvikande uppfattningar i beredningens två tidigare rapporter. Dessa avvikande uppfattningar tog bl.a. upp målet för säkerhetspolitiken, synen på EU och VEU, krav på en frivillig värntjänst, omfördelning av statens resurser från militärt till civilt och försvarsindustrifrågor. Miljöpartiet står fortfarande bakom dessa avvikande uppfattningar, vilka också är relevanta för denna rapport från försvarsberedningen.
Miljöpartiet anser att Sverige bör lämna observatörsskapet i VEU och att riksdagen skall ges ökat inflytande över Sveriges deltagande i PFF.
Beredningsmajoriteten har tagit ytterligare steg i fel riktning när det gäller EU, försvarsindustrifrågor och WEAG. Man tar också upp stöd till de baltiska länderna. På dessa områden har jag en annan uppfattning än beredningsmajoriteten och de tas därför upp i detta yttrande.
Det nuvarande målet för Sveriges säkerhetspolitik, som också upprepas i denna rapport, lyder:
”Svensk säkerhetspolitik syftar ytterst till att bevara vårt lands frihet och oberoende. Vårt säkerhetspolitiska mål är att i alla lägen och i former som vi själva väljer trygga en handlingsfrihet att - såsom enskild nation och i samverkan - kunna utveckla vårt samhälle.”
Att säkerhetspolitiken ytterst syftar till att bevara vårt lands frihet och oberoende ter sig irrelevant eftersom Sverige ingår i den Europeiska Unionen. Speciellt som EU både har en säkerhetspolitisk och försvarspolitisk dimension. Sverige bör byta säkerhetspolitiskt mål. Må- let bör istället helt enkelt vara ”fred”. Fred förutsätter en långsiktigt hållbar utveckling eftersom hoten mot vår gemensamma säkerhet främst är kopplade bl.a. till ökande klyftor mellan fattiga och rika, den fortsatt snabba folkökningen, utarmning av naturresurser och den fortgående miljöförstöringen.
I beredningsmajoritetens text framstår
I rapporten framförs att det är viktigt att EU:s förmåga när det gäller konfliktförebyggande och fredsfrämjande insatser utvecklas. Beredningsmajoriteten ställer sig bakom Sveriges och Finlands gemensamma initiativ om en tydligare institutionell länk mellan EU och VEU gällande de s.k. Petersberguppgifterna. Med andra ord vill man ge EU militära muskler för att kunna genomföra fredsbevarande verksamhet. Detta harmoniserar inte, enligt min mening, med vad beredningen skriver i avsnittet om FN där det står att ”Det finns en bristande politisk vilja att förse FN med tillräckliga befogenheter och resurser för att kunna agera kraftfullt”. Det är medlemsländernas ovilja att satsa på organisationen som är problemet. Jag anser att ansträngningar för att skapa en bra fredsfrämjande kapacitet bör koncentreras till FN, istället för att undergräva FN än mer genom regionala maktstrukturer som aldrig kommer att agera för det globalas bästa, utan från egenintresse.
När det gäller försvarsindustrisamarbete tar beredningsmajoriteten klara steg mot en
harmoniserad vapenmarknad inom EU. Detta uttrycks i klartext i följande rader ”...att vi medverkar till harmonisering mellan
Enligt beredningsmajoriteten verkar det som om det bästa sättet för de baltiska länderna att uppnå en ökad säkerhet är att hjälpa dem bygga upp militära försvar. Denna syn delar jag inte. Jag anser att Sverige borde inrikta stödet till Baltikum till bl.a. insatser för en omställning av energisystem till förnyelsebara energikällor, demokratiutveckling, minskad sårbarhet i samhället (redan på planeringsstadiet) och utbildning i
Denna rapport styrker enligt min mening miljöpartiets krav på en större besparing på det militära försvaret än den besparing om 4 miljarder kronor som en riksdagsmajoritet har slagit fast. Beredningen konstaterar bl.a. att ”Ett antal långtidsverkande faktorer har inflytande över den säkerhetspolitiska utvecklingen. Bland dessa kan nämnas miljöförstöring, färskvattenbrist och livsmedelsbrist. I vissa fall kan miljöfaktorer komma att få globala konsekvenser. På Nordkalotten finns sannolikt världens största ansamling av kärnvapen, uttjänta kärnkraftsreaktorer och annat nukleärt avfall tillsammans med stora lager av kärnvapen materiel som sammantaget utgör en betydande miljörisk inte bara regionalt utan även globalt”. Mot dessa hot hjälper inte investeringar i militära vapen. Mot dessa hot kan inte militära maktmedel ens i teorin utgöra en lösning. Det krävs istället en omfördelning från det militära försvaret till investeringar i säkerhet, bl.a. för bättre miljö och minskade sociala klyftor, för att motverka sårbarhet och öka självtillit och robusthet.
BILAGA 6
AVVIKANDE UPPFATTNING AV ÅKE CARNERÖ (KD)
Riksdagen beslöt i etapp 1 av försvarsbeslutet (1995/96:FöU1) att säkerhetspolitiska kontrollstationer skulle genomföras och presenteras för riksdagen dels hösten 1996 inför försvarsbeslutets etapp 2, dels under försvarsbeslutsperioden år 1998.
Syftet med den säkerhetspolitiska kontrollstationen är att pröva om den säkerhetspolitiska utvecklingen i vår omvärld motiverara några förändringar av de slutsatser som riksdagen dragit beträffande säkerhets- och försvarspolitikens inriktning i försvarsbeslutets etapp 1 den 6 december 1995.
Min uppfattning är att osäkerheten och svårförutsägbarheten på det säkerhetspolitiska området består och snarare har förstärkts både globalt och regionalt. Många mellan- och inomstatliga konflikter pågår eller riskerar att bryta ut och spridningen av massförstörelsevapen kan komma att ske till följd av bristande kontroller. FN behöver förbättra sin förmåga att leda multifunktionella operationer.
Regionalt har den militärstrategiska situationen i Östersjöområdet ännu inte stabiliserats efter det kalla krigets slut. Sökandet efter en alleuropeisk säkerhetsordning pågår i Europa. NATO:s och EU:s utvidgningsprocesser har en framträdande plats i de säkerhetspolitiska diskussionerna och rymmer många politiskt känsliga frågor.
Osäkerheten om utvecklingen i Ryssland är stor. Även om
Om den gällande ryska militärdoktrinen genomförs kan förmågan att genomföra strategiskt överfall öka kring sekelskiftet.
De kärnkrafts- och kärnvapenrelaterade hoten på Nordkalotten och kring Östersjön består, vilket understryker vikten av en helhetssyn på säkerhetsfrågorna. Det fördjupade Östersjösamarbetet samt samarbetet i Barentsrådet bekräftar den vidgade säkerhetssynen.
Även om det inte är aktuellt att ompröva den svenska militära alliansfriheten syftande till att landet skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde, är det viktigt att Sverige fullt ut deltager i det framväxande europeiska samarbetet utan låsningar.
Kristdemokraterna står bakom den inriktning av totalförsvaret som beslutades i etapp 1 av försvarsbeslutet men menar att den beslutade besparingen på 2000 miljoner kronor under perioden