Dir. 1996:9
En särskild utredare tillkallas för att kartlägga lokala samverkansprojekt inom rehabiliteringsområdet mellan huvudmän som har näraliggande verksamheter.
Nödvändigheten av att samordna resurser för att förbättra rehabiliteringsarbetet har tagits upp i olika sammanhang under senare år. Det finns ett stort behov av att mer effektivt utnyttja de samlade resurserna för att bättre kunna tillgodose enskilda människors behov av stödåtgärder. Många människor med långvarig arbetslöshet, psykosociala eller hälsomässiga problem kan lätt hamna i en gråzon mellan de olika systemen eftersom de inte renodlat faller inom någon viss myndighets ansvarsområde. Detta kan ofta leda till en rundgång mellan socialtjänsten, försäkringskassan, arbetsförmedlingen och hälso- och sjukvården med många gånger kortsiktiga och ineffektiva insatser som följd. Genom bättre samverkan kan man förkorta de tider då människor står utanför arbetslivet.
Regeringen har på flera sätt uppmärksammat behovet av förbättrad samverkan mellan huvudmän med näraliggande verksamheter. Frågan har varit och är aktuell i flera utredningar. Alkoholpolitiska kommissionen efterlyste en översyn som tydliggör var gränslinjen går för hälso- och sjukvårdens, socialtjänstens, arbetslivets och försäkringskassornas rehabiliteringsansvar (SOU 1994:24 och 27). Sedan år 1993 pågår konkreta försök på lokal nivå med finansiell samordning mellan hälso- och sjukvård och socialförsäkring (Finsam). Syftet med försöksverksamheten är att skapa drivkrafter inom systemen för socialförsäkring och för hälso- och sjukvård för ett bättre utnyttjande av de gemensamma resurserna.
I ytterligare en försöksverksamhet (Sosam) ingår också socialtjänsten.
Sådan försöksverksamhet får bedrivas under tiden den 1 juli 1994 -
31 december 1997 inom fem lokala områden. Godkännande finns för närvarande för en kommun, medan ytterligare ett antal ansökningar behandlas.
Frågor om förbättrad samverkan ingår i de nya direktiven till Sjuk- och arbetsskadekommittén (Dir 1995:54) som regeringen beslutat om. Kommittén skall i samarbete med Arbetsmarknadspolitiska kommittén (A 1994:01)
klargöra gränsdragningsfrågor mellan olika ersättningssystem. När kriterier och regler renodlas i de olika ersättningssystem kan det få konsekvenser för människor som befinner sig i gråzonen mellan de olika systemen. Med tydligare gränser i sjukförsäkringen och arbetslöshets ersättningen finns en risk att alltfler hamnar utanför ersättningssystemen och blir beroende av socialbidrag. Sjuk- och arbetsskadekommittén skall därför tillsammans med Arbetsmarknadspol undersöka hur en närmare samverkan mellan olika myndigheter kan åstadkomma en rehabilitering till arbetslivet eller till ett aktivt liv i övrigt även för utsatta grupper.
Ett underlag för Sjuk- och arbetsskadekommitténs arbete är erfarenheterna från de projekt som finansierats inom ramen för de s.k. Dagmarpengarna.
Från och med år 1991 har särskilda medel avsatts inom ramen för ersättningarna från sjukförsäkringen för rehabiliterings- och behandlingsinsatser inom hälso- och sjukvården. Det övergripande målet med medlen är att öka kapaciteten inom den medicinska rehabiliteringen för att snabbare återföra människor till arbetslivet eller till ett aktivt liv i övrigt.
Frågor om samverkan mellan myndigheter har även uppmärksammats i ESO-rapporten, En social försäkring (1994:81) samt i Socialtjänstkommitténs slutbetänkande (SOU 1994:139). I uppdraget till Storstadskommittén (Dir 1995:35) ingår att lämna förslag till hur bostadsområdena bättre skall ta tillvara sina totala resurser utan hinder av traditionella uppgiftsgränser. Kommittén skall föreslå behövlig förändring av lagteknisk, finansiell och organisatorisk natur för att man skall kunna uppnå en bättre samverkan mellan myndigheter.
Också den föregående Storstadsutredningen behandlade frågor om samverkan och pekade på framgångsrika samarbetsprojekt där personal från socialtjänsten,försäkringskassan och arbetsförmedlingen kunnat ge effektivare stöd till grupper med svårigheter på arbetsmarknaden (SOU 1990:36). De resurser som finns i bostadsområdena ansågs vara tillräckliga men kunde användas effektivare genom ökad samverkan.
Den s.k. Cesar-gruppen bestående av representanter för Socialstyrelsen, Riksförsäkringsverket, Arbetsmarknadsstyrelsen, Arbetarskyddsstyrelsen och Arbetslivsfonden redovisade i juni 1994 en rapport om gemensamma insatser för arbetsrehabilitering. Gruppen uppmärksammade i sin rapport vikten av tydliga samverkanssignaler från centrala myndigheter samt gemensamma målformuleringar för samverkansarbetet på lokal nivå.
Cesargruppen framhöll den lokala utvecklingen av samverkansformer och betonade möjligheten till lokala försök.
Erfarenheter av fyrpartssamverkan redovisas i det s.k.
Finspångsprojektet (Finspångsprojektet - rapport från en förstudie om samverkan och samordning av insatser och resurser). En fyrpartssamverkan skulle enligt rapporten kunna ge ett mer effektivt användande av samhällets resurser.
Socialförsäkringsutskottet tar i sitt betänkande 1994/95 SfU17 upp frågan om fyrpartssamverkan. Mot bakgrund av tilläggsdirektiven till Sjuk- och arbetsskadekommittén samt resultatet av förstudien i Finspångsprojektet anser socialförsäkringsutskottet att det är dags att ta ytterligare ett steg i utvidgningen av försöksverksamheten med finansiell samordning mellan socialtjänsten, försäkringskassan och hälso- och sjukvården och inlemma även arbetsmarknadsmyndigheterna i försöken. Utskottet föreslår ett tillkännagivande om att regeringen bör bereda frågan och återkomma till riksdagen med ett förslag. Riksdagen följde utskottets förslag (rskr. 1994/95:344).
En särskild utredare får i uppgift att kartlägga olika former av lokala samverkansmodeller. Studien skall ses som ett komplement till regeringens vidare beredning av frågan och syftar till att få fram ett fördjupat kunskapsunderlag för pågående utredningar i den mån detta kan samordnas tidsmässigt. Kartläggningen bör framförallt omfatta de samverkansprojekt där kommunen, försäkringskassan och arbetsmarknads-
myndigheten ingår men projekt där hälso- och sjukvårdshuvudmännen medverkar är också av stort intresse.
Behovet av att hitta rationella former för samverkan och finna en organisation som fungerar för utsatta grupper är stort. Som framgått ovan är emellertid de försök som bedrivs med stöd av försökslagstiftning av relativt begränsad omfattning. Projekten avser främst försök med finansiell samordning. Det finns skäl att fördjupa kunskaperna om effektiva modeller för samverkan. Det är därför önskvärt att skapa en bred överblick över de projekt av varierande omfattning och inriktning som pågår i landet och ta del av hittills gjorda erfarenheter. Det kan vara av särskilt intresse att analysera vilka hinder och problem man möter som uppkommit i projekt där man utifrån en stark vilja till samverkan kommit igång med konkret verksamhet.
Arbetet skall genomföras i samarbete med en expertgrupp bestående av representanter för Social-, Arbetsmarknads-, Civil- och Finansdepartementen samt representant för Sjuk- och arbetsskadekommittén och Arbetsmarknads-
politiska kommittén. I expertgruppen skall också ingå representanter för Landstings- och Kommunförbundet.
För utredningen gäller direktiven att pröva offentliga åtaganden
(Dir 1994:23) och att redovisa regionalpolitiska och jämställdhetspolitiska konsekvenser (Dir 1992:50 och Dir 1994:24).
Resultatet av arbetet skall redovisas den 31 maj 1996.