Dir. 1996:84
En parlamentariskt sammansatt kommitté skall utvärdera det statliga stödet till idrotten. Utgångspunkten för utvärderingen skall vara de av staten uppställda målen för bidraget samt de samhällsförändringar som skett sedan målen fastställdes. Med utvärderingen som grund skall kommittén föreslå nya, tydligare mål för statens stöd till idrotten.
Förslaget skall också innefatta en modell för uppföljning och utvärdering av verksamheten i relation till målen. Kommittén skall vidare analysera om det krävs nya rutiner för att säkerställa insyn i och kontroll av bidragsfördelningen till idrotten.
Arbetet skall utgå från att statens stöd huvudsakligen bör utformas så att det bland medborgarna bidrar till att skapa ett bestående intresse för fysisk aktivitet i syfte att uppnå en god folkhälsa. Av särskild vikt är att stimulera en vital ungdomsidrott bedriven på demokratisk grund.
Med sina nära tre miljoner medlemmar i över 20 000 föreningar och 17 000 korpklubbar är idrottsrörelsen landets största folkrörelse. Genom Riksidrottsförbundet och de dit anslutna specialidrottsförbunden samordnar idrottsrörelsen sin verksamhet. Sveriges Olympiska Kommitté ansvarar för det svenska deltagandet i olympiska spel.
Folkrörelseidrotten utövas både som prestationsinriktad tävlingsidrott och som hälsoinriktad bredd- och motionsidrott där tävlingsinslaget ofta är en bärande del.
Bredd- och motionsverksamheten är den till omfattningen största delen av folkrörelseidrotten. I denna innefattas såväl en betydande tävlingsverksamhet på distriktsnivå och inom korpen som den icke tävlingsinriktade verksamheten. Forskning visar att regelbunden fysisk träning påverkar såväl det fysiska som psykiska välbefinnandet. För många människor med arbeten som inte ger en allsidig fysisk aktivitet erbjuder idrottsrörelsen, till en rimlig kostnad, möjligheter till nödvändig motion på fritiden. Idrottsrörelsens roll som opinionsbildare i folkhälsofrågor är också av betydelse.
Idrotten är till sin natur internationell och gränsöverskridande. Det internationella utbytet sker på alla nivåer inom idrottsrörelsen och utgör ett viktigt inslag vid många idrottstävlingar för ungdomar. De möten som sker i anslutning till dessa breda tävlingar skapar en viktig grund för ökad förståelse för levnadsvillkor och förhållanden i olika länder. Den svenska idrottsrörelsen har konsekvent i internationella sammanhang verkat för att få erkännande för de demokratiska principerna om människornas lika värde och rättigheter.
Den lokala barn- och ungdomsidrotten är en av idrottsrörelsens viktigare verksamheter. Idrotten erbjuder både lustfyllda aktiviteter och en skapande och fostrande social gemenskap, samtidigt som verksamheten på ett naturligt sätt ger unga människor möjlighet till en positiv fysisk utveckling. Tävlingsinslagen utgör för många ett stimulerande spännings-
moment. För andra är det motionen som är viktig.
För vuxna är idrott och motion viktiga komponenter när det gäller att bevara och utveckla en god hälsa. Inte minst viktigt är detta för grupper som annars har svårt att finna en plats i samhället men som i idrottens gemenskap kan finna tillhörighet och stärka sin självkänsla.
Kombinationen av tävlingsinslag som kräver att samarbetsförmåga och laganda stärks och det välbefinnande som kommer sig av en väl genomförd fysisk prestation är grunden för idrottens starka ställning som folkrörelse och fritidssysselsättning. Genom att erbjuda alla möjligheter till idrottslig aktivitet, som utförs för att förbättra prestationer och hälsan samt för att ha roligt, bidrar idrottsrörelsen till bättre folkhälsa med positiva effekter för såväl samhällsekonomi som för enskilda individer.
Idrottsforskning utgör ett brett forskningsområde som spänner över flera sektorer i samhället. Den medicinska idrottsrelaterade forskningen bidrar aktivt till att utveckla behandlingsformer som är av värde för hela samhället. Även annan idrottsforskning vid våra universitet och högskolor är av stort värde. Centrum för idrottsforskning beviljar stipendier till idrottsforskningsprojekt i hela landet, vilket medger att forskningsområdet kan förstärkas och utvecklas. Utöver detta stöder staten tillämpad forskning vid olika utvecklingscentrum, i nära samarbete mellan idrottsrörelsen, universitet och högskolor.
Det är folkrörelseidrotten med dess omfattande ideella engagemang som har lagt grunden för idrottens utveckling. Mer än en halv miljon ideellt arbetande ledare ägnar årligen tillsammans minst 140 miljoner timmar åt idrotten. Enligt en studie av svenska idrottsföreningar som Riksidrottsförbundet publicerade år 1994 är gruppen anställda inom idrottsrörelsen en mycket liten del av den totala ledarkåren. Det är genom det ideella frivilliga ledarskapet som grunden läggs för idrotts-
rörelsens omfattning och verksamhet.
Den breda folkrörelseidrotten ger varje deltagare möjlighet att, genom sitt medlemskap i en förening, påverka verksamheten och låta den utvecklas efter sina och gruppens önskningar och prioriteringar. Den demokratiska mötesordningen ger också goda tillfällen för barn, ungdomar och vuxna att lära sig att tillämpa de demokratiska spelreglerna.
Idrottsrörelsen finansierar sin verksamhet på ett flertal olika sätt.
Statens bidrag riktar sig i första hand till den centrala verksamhet som bedrivs inom förbunden samt till den lokala verksamhet som bedrivs för barn och ungdomar. I det statliga stödet ingår även bidrag på 55 miljoner kronor från AB Tipstjänst och genom ett regeringsbeslut den 15 juni 1995 tillfaller dessutom överskottet från AB Tipstjänsts värdeauto-
mater föreningslivets barn- och ungdomsverksamhet. Dessa bidrag kommer att ersättas med ett vinstdelningssystem där idrotten får en del av vinsten från det sammanslagna statliga spelbolaget. Vinst-
delningssystemet kommer att träda i kraft tidigast under år 1997.
Landstingen lämnar utbildningsstöd till Riksidrottsförbundets distriktsidrottsförbund. Kommunala bidrag utgår såväl till anläggningar som till verksamhet. De offentliga penningströmmarna till idrotten
uppgick år 1994 totalt till 5,2 miljarder kronor (SOU 1996:3). Till
följd av det ekonomiska läget har på senare år de offentliga utgifterna på idrottsområdet minskat.
Idrottsrörelsens egenfinansiering sker i första hand genom medlemsav-
gifter, deltagaravgifter, publikintäkter och genom intäkter från spelmarknaden. De intäkter som man får genom försäljning av Bingolotto-
lotter har under senare år fått stor betydelse för den lokala verksamheten. Intäkterna från idrottens egenfinansiering uppgick år 1994 till närmare 5,6 miljarder kronor (SOU 1996:3). Det finns emellertid betydande svårigheter att förutse den framtida utvecklingen av lotteriintäkterna bl.a. mot bakgrund av det hårda konkurrenstryck som för närvarande råder på spel- och lotterimarknaden.
Sponsring i form av ekonomiska bidrag från olika företag förekommer men riktas främst till verksamheter som har ett medialt intresse.
Stödet till idrotten riktar sig huvudsakligen till verksamhet av gemensam natur inom idrottsrörelsen och till lokal ungdomsverksamhet.
Därutöver går anslaget till bl.a. forskning och utveckling samt bidrag till specialidrott vid Riksidrottsgymnasier. Från anslaget ges även stöd till organisationer som inte är medlemmar i Riksidrottsförbundet samt bidrag för deltagande i såväl olympiska som paralympiska (handikapp-OS)
spel.
De grundläggande principerna för det statliga stödet till idrotten fastställdes av riksdagen redan år 1970 (prop. 1970:79, bet. 1970:SU122, rskr. 1970:291). Propositionen som låg till grund för riksdagens beslut byggde på betänkandet Idrott åt alla (SOU 1969:29). Genom riksdagens beslut samlades stödet till idrotten och dess organisationer i ett anslag.
Riksdagens beslut innebar att idrottens struktur med fria och från staten obundna organisationer skulle bestå. Det statliga stödet skulle således fördelas av Riksidrottsförbundet. Detta skulle dels främja sammanhållningen inom idrottsrörelsen, dels ge en effektiv hantering av anslaget.
Såväl riksdagen som regeringen framhöll att stödet till idrotten främst skulle avse att stimulera motions- och breddidrott inom alla åldrar och befolkningsgrupper. Föredragande statsråd framhöll att detta inte skulle ses som ett förringande av elitidrotten, men eftersom stora grupper av befolkningen inte stimuleras av eller deltar i elitidrott borde i stället aktiviteter inom motionsidrotten som bedrivs inom Riksidrottsförbundet och liknande organisationer kraftigt understödjas.
Riksdagens beslut innebar att riksidrottsstyrelsen under regeringen skulle sköta de förvaltningsuppgifter som hänförde sig till organisationsstödet till idrotten. I dessa uppgifter ingick att till regeringen redovisa medelsbehovet för kommande budgetår och att fördela anvisade medel. Vidare skulle regeringen, för att kunna tillgodose statens inflytande, utse två ombud i riksidrottsstyrelsen jämte suppleanter. En av regeringens företrädare skulle ha som särskild uppgift att också följa ungdomsverksamheten och tillvarata den motions-
och friluftsbetonade verksamhetens intressen liksom också de speciella frågor som kunde hänföra sig till handikappidrotten.
Riksidrottsförbundet samlade redan vid den tiden större delen av den svenska idrottsrörelsen. Utanför organisationen stod dock flera idrottsorganisationer som uppbar statligt stöd. I dag har dessa organisationer minskat till sex stycken. Dessa är Friluftsfrämjandet, Sveriges Sportfiske- och Fiskevårdsförbund, Svenska Livrädd-
ningssällskapet-Simfrämjandet, Svenska Pistol-skytteförbundet, Svenska Båtunionen samt Cykelfrämjandet. Även Sveriges Olympiska Kommitté står utanför Riksidrottsförbundet.
I propositionen framförde statsrådet att de organisationer som stod utanför Riksidrottsförbundet skulle ha rätt att lämna egna anslagsframställningar till regeringen. Riksidrottsförbundet skulle emellertid yttra sig över framställningarna. Statsbidraget till dessa organisationer skulle fastställas av regeringen.
Statsutskottet underströk i sitt yttrande (bet. 1970:SU122) över propositionen att riksdagen inte borde ge direktiv för den närmare inriktningen av det ekonomiska stödet till idrotten utan att det borde vara Riksidrottsförbundets sak att besluta om fördelningen av bidraget mellan olika specialidrottsförbund.
Sedan år 1970 har ansvaret för fler uppgifter som då låg på andra huvudmän överförts till Riksidrottsförbundet. Anläggningsstödet överfördes år 1982 från Naturvårdsverket. Från och med budgetåret 1990/91 (prop. 1989/90:100 bil. 13, bet. 1989/90:KrU15, rskr.
1989/90:161) fördelar Riksidrottsförbundet även lokalt aktivitetsstöd till lokala idrottsföreningar. Tidigare fördelade Statens ungdomsråd det statliga lokala aktivitetsstödet såväl till idrottsorganisationerna som till barn- och ungdomsorganisationerna. Reglerna för fördelning av lokalt aktivitetsstöd från detta anslag har godkänts av regeringen
(prop. 1992/93:100 bil. 8, bet. 1992/93:KrU14, rskr. 1992/93:254).
Bidraget fördelas till idrottsföreningarna grundat på antalet grupper i åldrarna 7 - 25 år med minst tre deltagare. Bidrag utgår med en individuell del samt en del för gruppen. Från och med läsåret 1996/97 fördelar Riksidrottsförbundet även bidrag till specialidrottsverksam-
heten vid riksrekryterande idrottsgymnasier (prop. 1994/95:100 bil. 14, bet. 1994/95:KrU14, rskr. 1994/95:224).
Det har nu gått drygt 25 år sedan formerna för statligt stöd till idrotten senast var föremål för en genomgripande prövning och analys.
Under denna tid har bl.a. statens system för anslagstilldelning och styrning av verksamheter genomgått omfattande förändringar. Med hänsyn till vad som framförts i det föregående och eftersom de mål för idrott-
sanslaget som i huvudsak fastställdes av riksdagen år 1970 nu ter sig vaga och allmänna finns det anledning att ge en kommitté i uppdrag att utvärdera det statliga stödet till idrotten och föreslå nya tydligare mål för detta stöd. Kommittén bör vara parlamentariskt sammansatt.
Under den tid som gått sedan statens stöd till idrotten senast prövades har ett flertal förändringar skett i omvärlden som påverkar idrotten och förutsättningarna för det statliga stödet till idrotten.
Befolkningssammansättningen har ändrats, en stor del av svenskarna har i dag en annan kulturell och etnisk bakgrund än den traditionellt svenska.
Sverige har blivit en del av Europeiska unionen. Idrottens egna regelverk har därmed blivit föremål för prövningar i EG-domstolen.
Kravet på hushållning med statens resurser är stort. Detta kräver att måluppfyllelsen är hög och att bidrag fördelas effektivt. Det statliga budgetarbetet har genomgått genomgripande förändringar på ett antal avgörande punkter. Översynen av anslaget bör därför utgå från de förändringar som skett i samhället sedan anslaget fick sin nuvarande utformning.
Det ideella och demokratiskt uppbyggda föreningslivet är en viktig del av det svenska samhället. Genom sitt engagemang för en god samhällsetik motverkar den demokratiskt uppbyggda idrottsrörelsen negativa yttringar och bidrar till integration av människor som annars upplever ett utanförskap i samhället. Det är av stor vikt att de frågor som rör demokratins tillämpning inom idrottsrörelsen är en levande och aktiv del av verksamheten. Demokratins arbetsformer får inte förvandlas till en abstraktion som reserveras för årsmöten och formella tillfällen. På samma sätt är det ideella föreningslivets integritet, självständighet och utvecklingsförmåga en viktig förutsättning för den offentliga bidragsgivningen till föreningslivet.
Riksidrottsförbundet har sedan riksdagens beslut år 1970 fått utökade arbetsuppgifter. Samtidigt som uppgifterna har ökat har också det allmännas insyn i förbundet minskat. Den 1 juli 1993 upphörde regeringens ombuds uppdrag i Riksidrottsförbundets styrelse (prop.
1992/93:100 bil. 8, bet. 1992/93:KrU14, rskr. 1992/93:254). Detta motiverades med en önskan att öka idrottsrörelsens frihet och oberoende.
I samband med denna reform begränsades Riksidrottsförbundets uppgifter för de organisationer som inte är medlemmar i förbundet.
Riksidrottsförbundet har en betydelsefull roll i fördelningen av statens stöd till idrotten. Formerna för återrapportering till regeringen av behövlig information om bidragets användning svarar i dag inte fullt ut mot behovet.
Riksdagens revisorer föreslog i en skrivelse till riksdagen (förslag 1981/82:16), efter granskning av statens stöd till idrotten, att den dåvarande ordningen med statens revisorer i Riksidrottsförbundet skulle avskaffas. Deras argument var att de vid sin granskning funnit att de kontrollfunktioner som Riksidrottsförbundet och dess förbund byggt upp inom sig väl tillgodoser även de krav på kontroll som från statens sida är behövliga. Riksdagen antog förslaget som sitt eget (bet.
1982/83:KrU1, rskr. 1982/83:25). Regeringen har alltsedan den 1 juli 1983 därför inte utsett revisorer i Riksidrottsförbundet.
Riksdagens revisorer har i en skrivelse till regeringen (förslag 1995:38) efter en genomförd granskning av idrottsanslaget pekat på behovet av att den statliga styrningen av anslagsanvändningen är effektiv och möjlig att följa upp (dnr In96/513/FO). Revisorerna understryker att målstyrningen kräver en grundlig och kontinuerlig uppföljning och kontroll. Vidare understryks i revisorernas skrivelse till regeringen det unika i att en verksamhet som får så betydande medel i statsbidrag som Riksidrottsförbundet inte är föremål för statlig revision. Revisorerna anser därför att regeringen på nytt bör utse revisorer i Riksidrottsförbundet. Revisorerna anger i skrivelsen att de i sin granskning saknar en kvalitativ utvärdering av idrottens verksamhet i förhållande till de uppsatta målen.
Sedan 1970 års idrottspolitiska beslut i riksdagen har antalet specialidrottsförbund inom Riksidrottsförbundet ökat från 49 till 66 förbund. Ökningen beror på att nya idrotter etableras och vinner utövare. Det mest påtagliga exemplet på nya idrotter är innebandyn som under senare år kommit att bli en av de större specialidrottsförbunden mätt i antalet utövare. Detta innebär samtidigt att de ekonomiska villkoren förändras för de etablerade idrotterna genom att fler måste dela på de tillgängliga resurserna. Detta bör dock inte vara ett hinder för en utveckling där idrotten hela tiden förändras och förnyas.
Det stora kommersiella intresset som under senare år kommit att riktas mot elitidrotten har kraftigt förändrat de ekonomiska förutsättningarna för idrottsutövandet. Resultatet har blivit att utövare av idrotter med stort medialt intresse har fått väsentligt bättre förutsättningar för såväl träning som tävling än vad som gäller idrottsutövare i andra idrotter. Samtidigt som egenfinansieringen är viktig kan en alltför stor tilltro till de kommersiella krafterna inom idrotten leda till en ensidig fokusering på elitnivån och de internationella resultaten.
Enligt en kartläggning som presenterats av Fritidsutredningen i betänkandet Fritid i förändring (SOU 1996:3) utgör kvinnor i genomsnitt 43 % av de aktiva inom Riksidrottsförbundets specialidrottsförbund. De tre idrotterna med störst andel kvinnliga aktiva är ridsport (84 %), gymnastik (79 %) och konståkning (73 %). Idrotter med högst andel manliga aktiva är ishockey och biljard (98 %) samt bandy och brottning
(95 %). På representationsnivå når antalet kvinnor sällan över 30 %.
Inför riksidrottsmötet 1995 hade idrottsrörelsen satt upp högt ställda mål för att förbättra den kvinnliga representationen inom idrottens beslutande organ. Trots ett omfattande arbete nåddes inte målen.
Riksidrottsmötet beslöt därför att ytterligare intensifiera arbetet med att öka den kvinnliga representationen i beslutande organ inom idrottsrörelsen.
Fritidsutredningen konstaterade i sitt betänkande att det fortfarande finns alltför få redovisningar för att kunna ge tydligt svar på hur offentliga bidrag fördelar sig på verksamhet för kvinnor och män. Ett förslag från utredningen är att det i redovisningar av hur offentliga medel används skall framgå hur resurserna har fördelats mellan kvinnor och män. I de analyser som utredningen presenterade framgår att kvinnor missgynnas i jämförelse med män vid användande av offentliga medel inom fritidsområdet.
Idrott för alla?
Ett stort antal människor i Sverige har i dag en annan kulturell och etnisk bakgrund än den svenska. Idrottens språk är universellt. Idrotten och dess organisationer ger utövarna möjlighet att möta människor med olika ursprung, något som berikar såväl den enskilde som samhället i stort.
Idrotten har stor betydelse för att öka integrationen i samhället detta bör tillvaratas och stödjas. Idrotten har stor betydelse för att bryta segregation och utanförskap. Det finns därför anledning att särskilt uppmärksamma tendenser till ökad uppdelning av idrottsutövandet som kan härledas till social och etnisk bakgrund.
Flera undersökningar av fritidsvanor visar att ungdomar under senare år blivit alltmer stillasittande. I många fall har leken utomhus ersatts av exempelvis TV- och dataspel. Detta är i ett långsiktigt perspektiv att se som allvarligt. Det är under barn- och ungdomsperioden som kroppen byggs upp. Brist på motion och rörelse under ungdomsåren leder till försämrad hälsa med åtföljande sjukdomsrisker.
Lek och idrott - en bortglömd form?
Under senare år har det stundtals förts en diskussion om att barn i alltför tidig ålder leds in i tävlingsidrott och på så vis för tidigt lämnar leken bakom sig. Forskningen ger i dag inget entydigt svar på frågan när leken kan eller bör ersättas av tävlingsidrott. Det är i stället sannolikt så att detta är beroende av den enskilda individens mognad och intressen. Det finns dock tecken på att en alltför tidig specialisering inom idrotten leder till att de barn och ungdomar som inte börjar idrotta tidigt riskerar att ställas utanför den organiserade idrottsverksamheten. Ofta är det just dessa barn och ungdomar som har ett stort behov av den fostran och gemenskap som idrotten erbjuder. Det är angeläget att skapa bättre möjligheter än för närvarande för att utveckla såväl innehåll som omfattning av den organiserade ungdomsidrotten så att verksamheten även blir tillgänglig för de barn och ungdomar som i dag står utanför.
De senaste årtiondena har allt större uppmärksamhet riktats mot att vi genom våra kost-, tobaks- och alkoholvanor samt motion m.m. kan påverka vår hälsa och vårt välbefinnande. Folkhälsoarbetet inom kommunerna har ökat i omfattning. Skillnaderna i hälsa mellan olika grupper i samhället är i dag förhållandevis stora. Det finns betydande skillnader mellan olika socioekonomiska grupper liksom mellan kvinnor och män och mellan infödda svenskar och invandrade. Det finns uppgifter som tyder på att skillnaderna i hälsa ökar. Yngre lågutbildade kvinnor är en grupp vars hälsosituation tycks försämras.
Idrottsrörelsen har en viktig funktion när det gäller att skapa tillfällen till motionsaktiviteter för människor från olika åldrar och samhällsgrupper. Idrotten kan spela en viktig roll i folkhälsoarbetet när det gäller att förbättra de sämst ställda gruppernas hälsotillstånd.
Kommittén skall utvärdera det nuvarande systemet för det samlade statliga stödet till idrotten. Kommittén skall därvid analysera de av staten uppsatta målen för stödet, särskilt med inriktning på måluppfyllelse och relevans. Kommittén skall också bedöma effekterna av andra direkta och indirekta former för statligt stöd till idrotten, exempelvis bidrag till utbildningsverksamhet, skatteregler m.m. En särskild analys skall göras av effektiviteten i det offentliga stödet till den lokala verksamheten för barn och ungdom på idrottens område.
Som en del i utvärderingen skall stödets nuvarande administrativa hantering analyseras.
Kommittén skall belysa verksamheten inom idrottsrelaterad forskning.
Dessutom skall omfattning och inriktning på statens insatser bedömas.
Kommittén skall redovisa en analys av befintliga fakta i folkhälsofrågor med inriktning på den fysiska aktiviteten i olika åldersgrupper.
Kommittén skall analysera hur idrottsrörelsens finansiering ser ut i dag, dess omfattning och inriktning samt ta ställning till hur det bör påverka den statliga bidragsgivningen. Kommittén får gärna lämna förslag som kan öka idrottsrörelsens egenfinansiering.
Kommittén skall, med utgångspunkt i utvärderingen, föreslå tydligare mål för statens samlade stöd till idrotten. Därvid skall en anpassning ske till den förnyade statliga budgetprocessen samt till andra relevanta förändringar, främst de som beskrivits i utgångspunkterna för uppdraget.
Kommittén skall också föreslå en modell för hur bidragets effekter och effektivitet skall följas upp och utvärderas och hur bidraget skall administreras och återrapporteras. I sitt förslag skall kommittén utgå från kravet på hög effektivitet och att möjligheterna till medborgerlig insyn och kontroll vid bidragsfördelningen skall säkerställas. Kommittén skall härvid pröva möjligheterna och lämpligheten för regering och riksdag att närmare styra anslagets inriktning.
Kommitténs förslag skall utgå från att kvinnor och män får lika möjligheter att bedriva idrott. Detta gäller såväl bredd- och motionsidrott som prestationsinriktad tävlingsidrott. Kommittén skall i sina förslag även utgå från idrottens betydelse för unga människor liksom för folkhälsan i övrigt. Av grundläggande betydelse är att målen för stödet utformas så att de bidrar till att fler människor kan delta i idrottslig verksamhet utifrån sina egna förutsättningar.
Det är av vikt att värna om mångfalden av idrotter. Av detta följer att kommittén vid utformningen av målen för statens stöd till idrotten särskilt skall beakta de skilda ekonomiska villkor som gäller för olika idrotters möjligheter till egenfinansiering av såväl bredd- och motionsidrotten som elitidrotten. Det statliga stödets utformning får samtidigt inte hindra en förnyelse och utveckling av idrottsrörelsen.
En viktig utgångspunkt är alltjämt att statens stöd huvudsakligen bör inriktas på att bidra till att det skapas ett bestående intresse bland medborgare i alla åldrar för regelbunden fysisk aktivitet för att uppnå hälsa och välbefinnande. Detta inom ramen för den levande folkrörelse som den demokratiska idrottsrörelsen utgör.
Kommittén skall utöver det allmänna kommittédirektivet, att redovisa konsekvenserna av sina förslag ur jämställdhetsperspektiv, även redovisa konsekvenserna av sina förslag ur såväl integrations- som folkhälsoperspektiv.
Kommittén skall även ange kostnadskonsekvenser av de förslag som läggs fram. I de fall förslagen medför ökade utgifter eller minskade inkomster för det offentliga måste samtidigt förslag till finansiering genom om-
prioriteringar lämnas. Ekonomiska konsekvenser av förslagen skall redovisas såväl för kommuner och landsting som för statsförvaltningen.
Kommitténs förslag bör utvecklas i dialog med berörda intressenter på området. Arbetet bör därför präglas av dialog och samråd med såväl idrottsrörelsen som Svenska kommunförbundet.
Kommittén skall samråda med Föreningsbidragsgruppen (C1995:C).
För utredningsarbetet gäller regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående regionalpolitiska konsekvenser (dir. 1992:50), om prövning av offentliga åtaganden (dir.
1994:23), om jämställdhet mellan kvinnor och män (dir. 1994:124) och om redovisning av konsekvenserna för brottslighet och brottsförebyggande arbete (dir. 1996:49).
Kommittén skall redovisa sitt uppdrag senast i december 1997.