Utvärdering och förenkling av skattereglerna för enskilda näringsidkare och delägare i handelsbolag

Innehåll

Dir. 1996:78

Beslut vid regeringssammanträde den 31 oktober 1996

Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare tillkallas för att utvärdera och se över regelsystemet för enskilda näringsidkare och delägare i handelsbolag. Uppdraget innefattar två saker. Utredaren skall överväga införandet av ett förenklat deklarations- och redovisningsförfarande för de allra minsta företagen i fråga om inkomsttaxering och redovisning av mervärdesskatt. Utredaren skall vidare utreda möjligheterna till förenklingar i det befintliga skattesystemet, dock utan att ge avkall på principen om neutralitet i beskattningen av olika företagsformer. Särskilt reglerna om skatteberäkning för ackumulerad inkomst samt räntefördelning och expansionsmedel bör därvid ses över.


Uppdraget skall vara avslutat före utgången av år 1998.

Bakgrund

Principer för inkomstberäkningen

Inkomst av näringsverksamhet skall redovisas enligt bokföringsmässiga grunder. Det innebär att inkomster och utgifter skall hänföras till det år då de enligt god redovisningssed bör påverka resultatet, såvida ingen uttrycklig bestämmelse säger annat. Hänsyn skall tas till fordringar, skulder, lager, upplupna intäkter och kostnader samt förutbetalda intäkter och kostnader m.m. Utgifter för anskaffning av maskiner och inventarier m.fl. anläggningstillgångar dras av genom årliga värdeminskningsavdrag.

Före 1990 års skattereform var det nuvarande inkomstslaget näringsverksamhet uppdelat på tre skilda inkomstslag. För det gamla inkomstslaget rörelse har inkomstberäkning skett enligt bokföringsmässiga grunder alltsedan tillkomsten av 1928 års kommunalskattelag.

Under årtiondena före kommunalskattelagens tillkomst, den s.k. bevillnings- tiden, utvecklades en praxis enligt vilken de som var skyldiga att föra handelsböcker taxerades enligt bokföringsmässiga grunder. Övriga rörelse- idkare taxerades enligt kontantprincipen. Med tillkomsten av kommunal- skattelagen infördes en uttrycklig bestämmelse om att inkomst av rörelse alltid skall beräknas enligt bokföringsmässiga grunder. Bokföringen kunde vara "ordnad". Därmed avsågs "dubbel bokföring som avslutades medelst vinst- och förlustkonto i huvudboken". Var bokföringen "enkel" avslutades den inte med vinst- och förlustkonto. Uppgifter om bokslutsposter fick då avges på deklarationsblanketten.


I 1929 års bokföringslag fanns några uttryckliga undantag från bokföringsskyldigheten för vissa rörelseidkare med verksamhet av mindre omfattning. Några exempel kan nämnas. Gårdfarihandlare och torghandlare var befriade från bokföringsskyldighet om verksamheten utövades endast med hjälp av maka, barn under 16 år eller en annan person. För rörelser avseende industri och hantverk, kafé eller värdshus samt badhus eller tvättinrättning gällde befrielse från bokföringsskyldigheten om endast maka, barn under 16 år samt två andra personer jämte rörelseidkaren deltog i verksamheten. Motivet för dessa undantagsbestämmelser var närmast att verksamheten bedrevs under så enkla former att bokföringsskyldigheten skulle vara onödigt betungande. I stället förelåg skyldighet att föra handelsböcker, en bokföring som kunde vara av mycket enkel art och föga värdefull ur beskattningssynpunkt (alltså ännu enklare än den ovan nämnda enkla bokföringen). Undantagen i bokföringslagen hade dock begränsad betydelse eftersom skattelagstiftningen krävde redovisning enligt bokföringsmässiga grunder. Saknades bokföring måste uppgifter avseende bokslutsposterna - i likhet med vad som gällde för rörelseidkare med s.k. enkel bokföring - lämnas på deklarationsblanketten.


Efter tillkomsten av bokföringslagen (1976:125) är i stort sett alla näringsidkare bokföringsskyldiga. För jordbrukare gäller en redovisnings-
skyldighet av motsvarande innebörd enligt jordbruksbokföringslagen
(1979:141). Enskilda näringsidkare behöver dock inte upprätta årsbokslut med balans- och resultaträkning om den årliga bruttoomsättningen normalt understiger 20 basbelopp (ca 720 000 kr).

I det gamla inkomstslaget jordbruksfastighet skedde inkomstberäkningen ursprungligen enligt kontantprincipen. Som intäkt redovisades kontanta inkomster samt inkomster in natura och som kostnad betalda utgifter. Någon hänsyn togs alltså inte till lager, kundfordringar eller leverantörsskulder. Avdrag fick inte göras - vare sig omedelbart eller i form av värdeminskningsavdrag - för nyuppsättning av inventarier. Däremot fick avdrag göras när inventarier ersattes. Värdeminskningsavdrag fick dock göras för byggnader. Enligt praxis fanns det möjlighet till inkomstberäkning enligt bokföringsmässiga grunder "om ordnad bokföring med räkenskapsavslutning funnes samt att densamma kunde förväntas komma till fortsatt användning, så att trygghet förelåg om likformig taxering i framtiden" (prop. 1951:191 s. 32). År 1951 infördes även formellt möjligheten till inkomstberäkning enligt bokföringsmässiga grunder för jordbrukare. Ett krav på att inkomstberäkning för jordbrukare skulle ske enligt bokföringsmässiga grunder infördes år 1972. Övergångsbestämmelserna utformades så att skyldighet att gå över till bokföringsmässig redovisning för samtliga jordbrukare förelåg först fr.o.m. 1980 års taxering.


Även för det gamla inkomstslaget annan fastighet skedde inkomstberäkningen enligt kontantprincipen. År 1978 infördes en möjlighet att välja bokföringsmässig inkomstberäkning för icke schablonbeskattade hyresfastigheter. Det var inte tillåtet att gå tillbaka till kontantmetoden om man väl en gång gått över till bokföringsmässig inkomstberäkning. Först vid hopslagningen av inkomstslagen i samband med 1990 års skattereform avskaffades möjligheten till kontantmässig redovisning.


I fråga om intäkter som redovisades enligt kontantprincipen gällde som huvudregel att en intäkt skulle anses ha åtnjutits under det beskattningsår under vilket den blivit för den skattskyldige tillgänglig för lyftning. Detta ansågs ha skett om inkomsten från den skattskyldiges synpunkt var att anse såsom verkligen förvärvad och till sitt belopp känd. Detta var förhållandet då inkomsten av den skattskyldige uppburits eller blivit för honom tillgänglig för lyftning eller, såsom i fråga om bostadsförmån och andra förmåner in natura, då den på annat sätt kommit den skattskyldige till godo, detta oberoende av huruvida inkomsten intjänats under året eller tidigare.


En utgift eller omkostnad ansågs belöpa på det beskattningsår under vilket utgiften betalats eller omkostnaden ägt rum. I anvisningarna utvecklades detta så att utgifter och omkostnader för inkomstförvärvet skulle dras av från intäkten under det år då de verkligen blivit bestridda av den skattskyldige även om de avsåg inkomst, som förvärvats tidigare eller beräknades inflyta först under ett senare år. Utgifter som icke betalats omedelbart skulle avräknas från intäkterna för det år varunder de betalades.


Från dessa regler fick undantag göras för s.k. årsskiftesbetalningar, dvs. betalningar i nära anslutning till ett årsskifte (15 december - 15 januari). Dessa kunde - om näringsidkaren så önskade - redovisas det år de belöpte på även om betalning skett ett annat år (belöpandeprincipen).
Genom detta avsteg från kontantprincipen kunde en fastighetsägare hänföra hyror avseende första kvartalet år 2 till detta år trots att de inbetalades i slutet av december år 1. Likaså kunde en jordbrukares efterlikvider för mjölklevereranser i slutet av år 1 hänföras till år 1 trots att betalning erhållits först i början av år 2. Inget hindrade heller att kunden och leverantören hänförde betalningen till skilda år.

Kontantprincipen tillämpas fortfarande i inkomstslagen tjänst och kapital samt i fråga om allmänna avdrag. Vad gäller årsskiftesbetalningar, som länge ansågs innebära stora problem för skatteförvaltningen, gäller numera en strikt kontantprincip, dvs. den skattskyldige har inte längre möjlighet att välja till vilket år en intäkt skall tas upp eller en kostnad dras av (prop. 1991/92:43 s. 92).

Ackumulerad inkomst

Regler om särskild skatteberäkning finns i lagen (1951:763) om statlig inkomstskatt på ackumulerad inkomst. Bestämmelserna syftar till att mildra verkningarna av den statliga inkomstskattens progression beträffande ackumulerade inkomster, dvs. inkomster som hänför sig till flera beskattningsår men som på grund av beskattningsårets slutenhet beskattas det år de flutit in. Inkomsten skall ha intjänats eller motprestationen i någon form ha lämnats under minst två år. Som en yttersta gräns gäller att inkomsten kan hänföras till högst tio år.


Vid 1990 års skattereform diskuterades huruvida det minskade progressiva inslaget medförde att regler om särskild skatteberäkning för ackumulerad inkomst inte längre behövdes (prop. 1990/91:54 s. 268). Slutsatsen blev dock att det i vissa situationer likväl kunde behövas sådana regler. Det kan t.ex. vara fråga om en skattskyldig med låga eller måttliga inkomster som får en stor ackumulerad inkomst som belöper på flera år.


Eftersom systemet med statlig inkomstskatt på grundbelopp och tilläggsbelopp övergavs och ersattes med ett system med proportionell statlig inkomstskatt över en viss skiktgräns krävdes en ny beräkningsmetod.
Av likformighets- och rättviseskäl ansågs det angeläget att skatteuttaget i största möjliga utsträckning skulle vara likvärdigt med det skatteuttag som skulle ha uppkommit om den ackumulerade inkomsten i stället hade beskattats successivt de år som inkomsten hänför sig till.
Man kom därför fram till att den ackumulerade inkomsten skall delas på antalet fördelningsår och beräknas som ett tillägg till den genomsnittliga beskattningsbara förvärvsinkomsten för samtliga fördelningsår. En skatteberäkning grundad på skatteskalorna och grundavdragen för vart och ett av de år som inkomsten hänför sig till ansågs alltför tungrodd. Av förenklingsskäl kom man fram till att taxeringsårets skatteskala skall tillämpas och att skatteskalans förändring i stället skall beaktas på ett schablonmässigt sätt. Vid fördelning av inkomsten över tre eller fyra år görs tillägg för det senaste årets skiktgränsförändring. Vid fördelning av inkomsten över fem eller sex, sju eller åtta och nio eller tio år görs tillägg för två, tre resp. fyra års skiktgränsförändringar. Av förenklingsskäl bortser man från grundavdragets förändringar över fördelningsåren.

Räntefördelning och expansionsmedel

Vid genomförandet av skattereformen konstaterades att ytterligare överväganden och utredningsinsatser behövdes. Detta gällde bl.a. beskattningen av enskilda näringsidkare och fysiska personer som är delägare i handelsbolag. Fr.o.m. inkomståret 1994 infördes nya skatteregler för sådana näringsidkare. Syftet med det nya regelverket, som infördes med mycket bred politisk enighet, är att ge dessa näringsidkare likvärdiga skattemässiga villkor med vad som gäller för ägare av enmansaktiebolag. Tidigare förekom en överbeskattning av dessa företagsformer jämfört med aktiebolagen. Avkastningen på det i företaget nedlagda kapitalet beskattades hos egenföretagarna och handelsbolagsdelägarna som inkomst av näringsverksamhet med upp till 70 % marginalskatt (inklusive egenavgifter) oavsett om vinsten återinvesterades i verksamheten eller användes för privat konsumtion. I aktiebolaget betalas endast bolagsskatt om 28 % på vinstmedel som investeras i verksamheten. På vinstmedel som tas ut för konsumtion uppgår bolagsskatten och skatten på utdelning till sammanlagt 49,6 % [0,28 + (0,30 x 0,72)]. Genom bestämmelserna om räntefördelning och expansionsmedel uppnåddes principiellt likvärdiga skatteregler och neutralitet mellan företagsformerna. Tilläggas kan att den inkomst av näringsverksamhet som redovisas till beskattning också används - med olika modifieringar - i bidrags- och socialförsäkringssammanhang.

Riksskatteverkets rapport

Riksskatteverket (RSV) har av Finansdepartementet fått i uppdrag att lämna förslag till sådana förändringar av materiella regler och förfarande- regler som påtagligt förenklar administrationen utan beaktansvärda negativa effekter från statsfinansiell och samhällsekonomisk synpunkt. Resultatet av arbetet har redovisats i RSV Rapport 1995:10, Förslag till förenklingar i skattelagstiftningen. Förslagen rör skilda delar av skattelagstiftningen och tar upp allt från tämligen marginella justeringar till omvälvande systemförändringar. Flera av förslagen är av sådan art att de kan och bör genomföras utan ytterligare utredningsinsatser. Vad gäller företagsbeskattningen har några sådana förslag redan tagits upp till behandling (prop. 1996/97:12 s. 35, 36 och 38). I dessa direktiv behandlas några mer vittgående förslag på företagsskatteområdet vilka kräver särskild utredning och analys.

Principer för inkomstberäkningen

I rapporten tar RSV upp frågan om den bokföringsmässiga redovisningsmetodens komplexitet. Av skatteförvaltningens deklarationsundersökning från 1995 års taxering framgår att de skattskyldiga har svårigheter att såväl överblicka konsekvenserna av regelsystemet som att korrekt fullgöra sin uppgiftsskyldighet. Detta gäller i synnerhet för näringsidkare med mindre verksamhet. Sådana näringsidkare sägs ofta av kostnadsskäl undvika att anlita revisions- och bokföringsbyråer. Det anges att de i flera avseenden inte klarar av att redovisa inkomsterna enligt bokföringsmässiga grunder. Detta gäller bl.a. i fråga om försäkringskostnader, VA-avgifter, teleavgifter, hyror, lager och kundfordringar. Periodiseringskravet fullgörs normalt endast för fastighetsinvesteringar och i viss mån för inventarier.


Det är angeläget att skatte- och redovisningsreglerna är hanterbara och begripliga även för näringsidkare med verksamhet av mindre omfattning.
För dessa näringsidkare kan principen om bokföringsmässiga grunder innebära ett betungande och kostsamt bokslutsarbete. De flesta periodiseringar avser mindre belopp som återkommer med ungefär samma storlek varje räkenskapsårsskifte. Som ett argument för en enklare redovisningsmetod kan också anföras att en underlåten periodisering - i vart fall om det rör sig om betydande belopp - i princip kan innebära såväl bokföringsbrott som skattebrott och även föranleda skattetillägg.

Ett enkelt och begripligt system skulle enligt Riksskatteverket kunna grundas på den kontantprincip som tidigare fanns i svensk skatterätt. Kontantprincipen bör dock inte renodlas så långt att inga periodiseringar alls skall göras. Vid större belopp och investeringar med längre varaktighet är det naturligt med periodisering. Den förenklade redovisningsmetoden skulle kunna utformas som en modifierad kontantmetod. Om summan av utgående kundfordringar, varulager, pågående arbeten, förutbetalda kostnader och upplupna intäkter ("positiva balansposter") resp. varuskulder, upplupna kostnader och förutbetalda intäkter ("negativa balansposter") understiger ett visst gränsbelopp skulle man slippa periodisera posterna. Vidare skulle i fråga om tillgångsposter såsom byggnader och inventarier direktavdrag kunna medges om restvärdet understiger ett visst belopp. Näringsidkare som tillämpar metoden skulle inte behöva upprätta årsbokslut med balans- och resultaträkning. Reglerna om expansionsmedel skulle inte vara tillämpliga för dessa näringsidkare.


Den som tillämpar kontantredovisning vid inkomsttaxeringen bör  tillämpa kontantredovisning även beträffande redovisningen av mervärdesskatt.
Vidare bör omsättningsgränserna för kontantredovisning resp. för redovisning av mervärdesskatt i självdeklarationen (1 miljon kr)
samordnas med varandra.

Ackumulerad inkomst

I rapporten uppger RSV att särskild skatteberäkning för ackumulerad inkomst görs i cirka 20 000 fall per år. Det innebär att den enskilde handläggaren träffar på företeelsen i endast ett fåtal fall om året. Hanteringsproblemen är betydande. Skatteförvaltningen har direktåtkomst per terminal endast till inkomsterna för taxeringsåret och de fem närmaste åren dessförinnan. För att ta fram uppgifter för år sju t.o.m. tio krävs kostsamma och tidsödande magnetbandskörningar. Systemet med tillägg för skiktgränsförändring anses svårt att förklara vilket sägs leda till frustration och tidsspillan för både de skattskyldiga och skatteförvaltningens tjänstemän.


I rapporten redovisar RSV ett antal förslag till förenklingar av reglerna om särskild skatteberäkning för ackumulerad inkomst. Den maximala fördelningstiden för den ackumulerade inkomsten föreslås nedkortad från tio till sex år. Vidare föreslås att systemet med tillägg för skiktgränsförändringar avskaffas samt att vissa schablonregler införs i syfte att slippa utredningar och tvister avseende fördelningstiden.

Räntefördelning och expansionsmedel

I rapporten framhåller RSV att många näringsidkare är osäkra på innebörden av de olika deklarationsuppgifterna. Detta framgår bl.a. av att de ofta stryker över texten på förtryckta blanketter och skriver dit en egen text. Antalet deklarationer för enskilda näringsidkare och delägare i handelsbolag uppgick till cirka 850 000 vid 1995 års taxering. Av dessa hade endast cirka 40 % lämnat uppgifter om fördelningsunderlag för räntefördelning trots att denna uppgift var obligatorisk. 13 % av berörda deklaranter hade utnyttjat möjligheten att sätta av till expansionsmedel. RSV föreslår att gränsbeloppet för räntefördelning höjs generellt till 100 000 kr och att möjligheten att spara fördelningsbelopp slopas. Vad gäller expansionsmedlen beror regelsystemets komplexitet väsentligen på att man önskat förhindra att den skattekredit som expansionsmedlen ger upphov till utnyttjas för privat konsumtion. Detta sker genom att expansionsmedlen inte får överstiga ett takbelopp som kan sägas motsvara det kapital som finns i näringsverksamheten. Uttag för privat konsumtion minskar takbeloppet, vilket medför att näringsidkaren kan bli tvungen att avtappa expansionsmedel till beskattning.


RSV föreslår att möjligheten att göra avsättning till expansionsmedel avskaffas och ersätts av en möjlighet att göra högre avsättning till periodiseringsfond. Genom att kräva att en del av avsättningen till periodiseringsfond skall sättas in på ett spärrat konto kan man enligt RSV undvika att skattekrediten används till privat konsumtion i stället för att investeras i verksamheten.

Utredningsuppdraget

Reglerna om räntefördelning och expansionsmedel har nu tillämpats i två år. Att de nya reglerna ytterligare komplicerar skattesystemet noterades redan vid införandet (prop. 1993/94:50 och bet. 1993/94:SkU15). De samhällspolitiska målen - bl.a. att ge tillväxt och bättre förutsättningar för nya arbetstillfällen - prioriterades framför de i sig viktiga förenklingsaspekterna.


Kritik mot systemets komplexitet har som ovan redovisats framförts av RSV. Den allmänna uppfattningen i övrigt synes dock vara att det nya systemet i grunden är sunt men att en del justeringar behöver göras för att få det mer verklighetsanpassat. Regeringen delar den bedömningen.
Förändringar av regelverket har nyligen föreslagits i propositionen Vissa justeringar i lagen om räntefördelning vid beskattning m.m. (prop.
1996/97:12). I syfte att underlätta generationsskiften föreslås att vederlag för fastighet vid gåva eller arv skall få medräknas i fördelningsunderlaget vid negativ räntefördelning. Vidare föreslås att kapitaltillskott snabbare än i nuläget skall få räknas med i underlaget för räntefördelning och takbeloppet för expansionsmedel. Slutligen föreslås vissa förenklingar.

I regeringens proposition Vissa åtgärder för att halvera arbetslösheten till år 2000, ändrade anslag för budgetåret 1995/96, finansiering m.m. (prop. 1995/96:222) framhålls att arbetet med att utvärdera och så långt som möjligt förenkla regelsystemet för enskilda näringsidkare och delägare i handelsbolag bör drivas vidare. En del av detta arbete bör lämpligen bedrivas av en särskild utredare.


Den särskilde utredaren skall utvärdera regelsystemet för beskattning av enskilda näringsidkare och delägare i handelsbolag. Utredaren skall överväga vilka möjligheter till förenklingar som finns, dock utan att ge avkall på principen om neutralitet i beskattningen av olika företagsformer. Särskilt reglerna om ackumulerad inkomst samt räntefördelning och expansionsmedel skall därvid uppmärksammas.
Utredaren bör analysera de blanketter och annat hjälpmaterial som i dag finns tillgängliga för den skattskyldige när denne skall fullgöra sin deklarationsskyldighet.


Utredaren skall överväga huruvida principen om redovisning enligt bokföringsmässiga grunder innebär ett omotiverat och alltför betungande och kostsamt bokslutsarbete för de mindre företagen. Om så befinnes vara fallet skall utredaren undersöka möjliga avsteg från denna princip. Om utredaren finner det lämpligt skall denne söka utveckla en modell för kontantredovisning med inriktning mot näringsidkare med små företag. Den av RSV föreslagna modellen kan därvid tjäna som ett exempel. Tidigare års erfarenheter av kontantmetoden i inkomstslagen jordbruksfastighet och annan fastighet bör också beaktas. Utredaren skall också analysera lämpligheten av att vid sidan av det konventionella systemet införa en kontantmetod samt lämpligheten av att en sådan metod görs frivillig.


Uppdraget rymmer ett antal frågeställningar av grundläggande karaktär.
En första gäller det konstitutionella kravet på likabehandling. En närbesläktad fråga gäller önskemålet att skattesystemet inte skall snedvrida konkurrensförhållandena inom näringslivet. Ett tredje frågekomplex gäller skattekontroll och kravet på att inte öppna för oönskad skatteplanering. Detta frågekomplex leder i sin tur till frågan om införandet av alternativa system verkligen skulle innebära några förenklingsvinster eller andra fördelar.


I förenklingssyfte framstår det som naturligt att kontantredovisningen skall omfatta såväl inkomstskatten som mervärdesskatten. I fråga om mervärdesskatten finns dock en stark bundenhet till EG:s regelverk.
Utredaren skall därför vara särskilt uppmärksam på att förslaget rörande redovisningen av mervärdesskatt är förenligt med EG-reglerna. Utredaren skall vidare bedöma om det är möjligt, och överhuvudtaget lämpligt, att tillämpa olika redovisningsmetoder för de olika skatteredovisningarna.


Uppdraget rymmer också en rad detaljfrågor. En fråga är huruvida och i vilken utsträckning en näringsidkare skall få växla över åren mellan kontantredovisning och redovisning enligt bokföringsmässiga grunder och vilka övergångsbestämmelser som därvid skall uppställas.


Enligt Riksskatteverkets förslag skall den som vill redovisa enligt den modifierade kontantprincipen först räkna samman alla bokslutsposter för att kontrollera att ett visst gränsbelopp inte överskridits. Mot förslaget kan invändas att när en sådan sammanräkning väl är gjord kan bokslutsposterna lika gärna balanseras. Utredaren bör överväga om avgränsningen av de näringsidkare som skall få använda kontantprincipen inte kan utformas på ett annat sätt.


Utredaren skall ta ställning till om en näringsidkare skall få redovisa en verksamhet kontantmässigt och samtidigt - i samma förvärvskälla eller i en annan förvärvskälla - redovisa en annan verksamhet enligt bokföringsmässiga grunder. Finner utredaren att hela den enskilda näringsverksamheten bör redovisas på ett enhetligt sätt uppkommer frågan vad som skall gälla om näringsidkaren vid sidan av en kontantmässigt redovisad näringsverksamhet bedriver annan verksamhet i annan företagsform.


Utredaren bör också belysas vilka praktiska problem som uppkommer om driften av ett lantbruk sker i en företagsform som medför bokförings-
skyldighet. I bokföringen skall i detta fall djur delas upp i omsättnings- respektive anläggningstillgångar. Skattemässigt skall emellertid alla djur behandlas som omsättningstillgångar.


En annan fråga är i vilken utsträckning systemet kan tillämpas i fråga om makars gemensamma verksamhet, enkla bolag och handelsbolag. Om utredaren finner det lämpligt med vissa beloppsgränser skall denne överväga huruvida dessa bör justeras för det fall det är fråga om flera delägare i företaget.


För det fall näringsidkare som redovisar enligt kontantprincipen inte skall få ha medel avsatta till expansionsmedel skall utredningsmannen föreslå övergångsbestämmelser för upplösning av expansionsmedel.


I bakgrundsbeskrivningen redogjordes för det undantag från kontantprincipen som tidigare gällde för årsskiftesbetalningar. En särskild fråga är om ett likartat undantag bör återinföras för de näringsidkare som redovisar enligt kontantprincipen. Frågan rör bl.a. modellens räckvidd. Skall kontantprincipen tillämpas strikt även med avseende på årsskiftesbetalningar minskar givetvis antalet näringsidkare som klarar beloppsgränserna. Företagare vars balansposter normalt uppgår till mindre belopp kan vissa år komma över beloppsgränserna beroende på antalet klämdagar och arbetsbelastningen på post- och bankgirot.


Utredaren skall vidare överväga vilka åtgärder som bör krävas för att hindra skatteundandragande och annat missbruk av systemet. Utredaren bör även beakta de föreslagna förändringarnas konsekvenser för möjligheten att göra budgetprognoser på företagsskatteområdet.


En prövning av förslagens förenlighet med gemenskapsrätten inom EU ingår också i uppdraget.


Utredaren skall följa beredningen av det förslag till ny bokföringslag som Redovisningskommittén (Ju 1991:07) lägger fram i sitt slutbetänkande.


Utredaren bör beakta de erfarenheter som Utredningen (Ju 1995:11) om branschsanering och andra åtgärder mot ekonomisk brottslighet gjort beträffande schablonbeskattning.


Den inkomst som redovisas till beskattning läggs också, som tidigare påpekats, till grund för beslut i bidrags- och socialförsäkringssammanhang.
Utredaren bör klargöra vilken betydelse föreslagna förändringar av inkomstredovisningen får för rätten till olika socialförsäkringsförmåner. Utredaren bör härvid samråda med Utredningen om översyn av inkomstbegreppen inom bidrags- och socialförsäkringssystemen (S 1996:06).


Utredaren skall vidare samråda med Småföretagsdelegationen (N 1996:04).

Budgetaspekter, m.m.

De förslag som utredaren lägger fram skall sammantaget vara kostnadsmässigt neutrala för den offentliga sektorn. Innebär några förslag minskade inkomster skall utredaren också ange finansieringsförslag.


För utredaren skall gälla regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare om att pröva offentliga åtaganden (dir. 1994:23), redovisa regionalpolitiska konsekvenser (dir. 1992:50), redovisa jämställd-
hetsaspekter (dir. 1994:124), redovisa konsekvenser för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet (dir. 1996:49) och tilläggsdirektiven till vissa kommittéer och särskilda utredare om företagens uppgiftslämnande (dir. 1994:73).


Utredningsuppdraget skall vara avslutat före utgången av år 1998.
Utredaren bör överväga att redovisa uppdraget etappvis i delbetänkanden.