Särskilda regler för vissa kreditmarknadsbolag

Innehåll

Dir. 1996:42

Beslut vid regeringssammanträde den 23 maj 1996

Sammanfattning av uppdraget

En utredare skall överväga om det bör öppnas en möjlighet för kreditmarknadsbolag med viss specificerad verksamhet, t.ex. utlåning mot mycket god säkerhet i fast egendom, att tillämpa särskilda lagfästa regler om förstärkt offentlig tillsyn och om förmånsrätt vid konkurs för innehavare av institutets skuldförbindelser. Utredaren skall även överväga om en sådan reglering bör ges en institutionell eller en funktionell inriktning.

Utredaren skall överväga i vilken utsträckning placeringsregler för svenska finansiella företag bör justeras med hänsyn till att EU:s regler medger mer omfattande placeringar i obligationer om dessa ges ut av sådana kreditinstitut det här är fråga om.

Utredaren skall analysera hur den finansiella sektorns struktur och låntagarnas villkor kan komma att påverkas av nu beskrivna bestämmelser.

Utredaren skall föreslå en rättslig reglering.

Bakgrund

Inledning

Regleringen av de svenska kreditinstitutens verksamhet har genomgått genomgripande förändringar under senare år. Den tekniska utvecklingen på och globaliseringen av de finansiella marknaderna har gjort det nödvändigt att modernisera lagstiftningen. Samtidigt har EG:s regelverk införlivats med svensk rätt. Denna reformering har inneburit ökad konkurrens dels mellan kreditinstitut av olika slag, dels mellan kreditinstitut och andra institut på den finansiella marknaden. Detta har bidragit till förbättrad marknadseffektivitet genom större tjänsteutbud, bättre prisbildning samt effektivare informationsspridning och finansiell resursallokering.

Fram till slutet av 1980-talet reglerades de olika kategorierna av kreditinstitut av olika lagar. Denna uppdelning var till stor del en konsekvens av institutens särdrag vad gäller associationsform, kapitalanskaffning och specialdestinerad utlåning. På kreditmarknaden verkade - förutom banker och finansbolag - kreditaktiebolag och hypoteksinstitut, s.k. mellanhandsinstitut. Varje mellanhandsinstitut hade en specialiserad verksamhet som för hypoteksinstitutens del framgick av lag och för kreditaktiebolagens del av bolagsordningen.

Legala förändringar

Finansbolagens verksamhet blev föremål för en särskild reglering genom lagen (1980:2) om finansbolag. Lagen ställde inte upp några kvalitativa krav och var tillämplig endast på bankägda finansbolag och på finansbolag med tillgångar motsvarande ett nettovärde om minst tio miljoner kronor. Genom 1988 års finansbolagslag (SFS 1988:606) infördes krav på auktorisation för finansbolag med tillgångar som översteg 50 miljoner kronor. Finansieringsverksamhet som riktade sig mot konsumenter skulle dock alltid kräva tillstånd.

Kreditaktiebolagen hade, enligt lagen (1963:76) om kreditaktiebolag, till ändamål att driva lånerörelse och emittera obligationer eller andra fordringsbevis för allmän omsättning. Lagen var en ramlag - varje kreditaktiebolags specialisering och dess rörelseregler reglerades i bolagsordningen som regeringen skulle godkänna. I bolagsordningarna fanns även regler om upp- och utlåningsverksamhet såsom att lån skulle ges mot betryggande säkerhet, matchningsbestämmelser och upplåningstak. För de bostadsfinansierande instituten (bostadsinstituten) gällde som huvudregel att säkerhet skulle utgöras av panträtt i fast egendom eller tomträtt eller av säkerhet i bostadsrätt.

Kreditmarknadskommittén, som hade i uppdrag att göra en översyn av den svenska kreditmarknadens struktur och att föreslå åtgärder för att modernisera den finansiella lagstiftningen, föreslog bl.a. att finansbolagslagen och kreditaktiebolagslagen skulle ersättas av en ny lag. Kommittén ansåg (SOU 1988:29 s. 464 f.) att lämpligheten av att i lag definiera ett kreditinstitut med utgångspunkt i kapitalanskaffningen kunde ifrågasättas. På en alltmer avreglerad marknad, menade kommittén, utgör den kreditpolitiska regleringen inte längre något argument för att hålla företagsformerna finansbolag och kreditaktiebolag åtskilda. För att skapa utrymme för effektiv konkurrens och en smidig anpassning till ändrade yttre förhållanden borde man i görligaste mån undvika att dra skarpa legala gränser mellan de olika institutgruppernas verksamhetsområden.

Finansbolagen fick år 1991 rätt att finansiera sig genom upplåning, dvs. att ge ut obligationer och andra fordringsrätter som är avsedda för allmän omsättning. Detta var ett viktigt steg i riktning mot en harmonisering av finansbolagslagen och kreditaktiebolagslagen (prop. 1990/91:154).

I förarbeten till lagen (1992:1612) om kreditmarknadsbolag konstaterades att avskaffandet av förbudet för finansbolag att ge ut löpande skuldebrev innebar att det inte förelåg några formella skillnader mellan de båda företagsformerna och att detta talade för införandet av en gemensam lagstiftning (prop. 1992/93:89 s. 149). Ett annat skäl var att ett antal EG-direktiv som reglerade kreditinstitut skulle införlivas i svensk rätt i samband med EES-avtalet. Det kunde konstateras att såväl kreditaktiebolagen som flertalet finansbolag föll under EG:s definition av kreditinstitut. För att åstadkomma bättre systematik i det finansiella regelverket ansågs det därför lämpligt att så långt möjligt försöka samla de svenska reglerna i en gemensam lag.

De svenska hypoteksinstituten - Stadshypotek, Landshypotek och Skeppshypotek - reglerades tidigare i särskilda lagar avpassade för institutens specifika verksamhet. Stadshypotek och Landshypotek har på senare år ombildats till kreditmarknadsbolag. En av de viktigaste anledningarna till ombildningen var att avregleringen av den svenska kreditmarknaden har ändrat förutsättningarna för hypoteksverksamheten och att en översyn och modernisering av organisationen var lämplig.

Sammanfattningsvis har reformeringen och moderniseringen av den svenska finansiella lagstiftningen bl.a. inneburit att huvuddelen av reglerna för kreditinstitut utanför banksystemet har inordnats i en gemensam lag, lagen om kreditmarknadsbolag. Lagen gäller oberoende av institutens verksamhetsområden för finansiering, såsom kredit till konsumtion, bostäder, näringsliv eller kommuner. Lagen innehåller rörelseregler som gäller för de verksamheter som traditionellt har bedrivits av finansbolag och kreditaktiebolag, inkl. bostadsinstitut.

I förarbeten till lagen om kreditmarknadsbolag (prop. 1992/93:89 s. 150) ansågs det varken nödvändigt eller ändamålsenligt att föra in särskilda regler för vissa institut i lagen. Enskilda företags profilering fick i stället ske genom bestämmelser som bolaget tar in i bolagsordningen. Det aviserades emellertid att frågan om särreglering av vissa institut kunde tas upp i ett annat sammanhang om det skulle bedömas önskvärt med hänsyn till EG:s regler om riskspridning i placeringsportföljer (mer om dessa regler nedan).

Anförda skäl för särreglering av bostadsinstitut

I ett remissvar - vid beredningen av finansdepartementets promemoria med utkast till lagrådsremiss om EES-anpassad lagstiftning - anförde Stadshypotekskassan att det bl.a. med anledning av EG:s riskspridningsregler i placeringsportföljer är angeläget att även fortsättningsvis kunna urskilja bostadsobligationer från företagsobligationer. Det bästa sättet vore, enligt kassan, att i lagen ha en särskild beteckning för bostadsinstituten.

Svenska Bankföreningen har i skrivelser år 1993 och 1994 till regeringen framfört argument för en särreglering av bostadsinstituten. Föreningen vill att det i lagen dels införs en definition av hypoteksbolag som särskiljer dem från övriga kreditmarknadsbolag, dels uppställs vissa säkerhetskrav och begränsningar i hypoteksbolagens placeringsmöjligheter. Föreningen hävdar att institutens upplåningssituation kommer att betydligt försämras, vilket leder till ökade upplåningskostnader. Finansinspektionen har i en skrivelse till regeringen instämt med Bankföreningen om att det inte är tillräckligt att bostadsinstituten profilerar sig i bolagsordningen.

EG:s placerings- och tillsynsregler

I ett antal EG-direktiv fastställs regler för värdepappersfonder, kreditinstitut, värdepappersföretag och försäkringsföretag som syftar till att begränsa de risker som företagen tar i sin verksamhet. Dessa regler ingår som en integrerad del i EG:s minimiregler för företagens verksamhet.

I fråga om värdepappersfondernas placeringar finns i rådets direktiv (85/611/EEG) om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag), det s.k. UCITS-direktivet, bestämmelser som begränsar fondernas placeringar. Enligt huvudregeln får högst fem procent av tillgångarna placeras i värdepapper med samma utgivare. Gränsen får höjas till tio procent om det sammanlagda innehavet av placeringar på fem-tio procent uppgår till högst 40 procent av fondens tillgångar. Ytterligare ett undantag från huvudregeln finns i ett tilläggsdirektiv till UCITS-direktivet (88/220/EEG) som ger medlemsländerna möjlighet att höja gränsen till 25 procent beträffande obligationer emitterade av ett kreditinstitut som enligt lag står under särskild offentlig tillsyn avsedd att skydda obligationsinnehavarna. Att märka är att kapital som härrör från emissionen av sådana obligationer enligt lag måste placeras i tillgångar, som under obligationernas hela giltighetstid täcker fordringarna. Samtidigt skall skuldförbindelserna, i händelse av emittentens oförmåga att fullgöra sina ekonomiska åtaganden, prioriteras för återbetalning av kapital och upplupen ränta, dvs. vara förenade med förmånsrätt i emittentens konkurs.

Undantaget i tilläggsdirektivet till UCITS-direktivet har införlivats i lagen (1990:1114) om värdepappersfonder. Detta kan dock inte tillämpas beträffande obligationer utgivna av de svenska kreditinstituten, eftersom dessa inte kan anses uppfylla de formella krav som ställs i direktivet.

För försäkringsbolag finns i det s.k. tredje skadeförsäkringsdirektivet (92/49/EEG) resp. tredje livförsäkringsdirektivet (92/96/EEG) bestämmelser om begränsning av placeringsrisker i försäkringsföretagens verksamhet i fråga om de tillgångar som motsvarar de tekniska avsättningarna. Huvudregeln för enhandsengagemang i värdepapper är i korthet följande. Ett belopp motsvarande högst fem procent av de tekniska avsättningarna får placeras i värdepapper med samma utgivare. Gränsen kan dock höjas till tio procent om det sammanlagda innehavet placeringar på fem-tio procent inte överstiger 40 procent av de tekniska avsättningarna. Direktiven innehåller dessutom en särskild undantagsregel som innebär en möjlighet att under vissa förutsättningar medge enhandsengagemang motsvarande 40 procent av de tekniska avsättningarna. En förutsättning är att det kreditinstitut som har utfärdat skuldförbindelsen står under särskild offentlig tillsyn avsedd att skydda innehavarna av sådana skuldförbindelser. Även i övrigt motsvarar förutsättningarna de särskilda krav som ställs i det nyss nämnda tilläggsdirektivet till UCITS-direktivet beträffande värdepappersfonders placeringar.

I en departementspromemoria om placeringsregler för försäkringsbolag, som föregick införlivandet av tredje generationens försäkringsdirektiv, görs den bedömningen att den särskilda undantagsregeln för enhandsengagemang inte bör införas i den svenska lagstiftningen (Ds 1993:57 s. 99 ff.). Anledningen till detta ställningstagande är att en sådan regel anses strida mot försäkringstagarnas intressen eftersom en så stor exponering knappast kan ingå i en väldiversifierad portfölj. Det anförs att en alltför hög andel placeringar i bostadsobligationer skulle äventyra försäkringsbolagens finansiella stabilitet vid fallande priser på fastighetsmarknaden.

Departementspromemorian behandlades i det lagstiftningsärende där tredje generationens försäkringsdirektiv införlivades i den svenska rättsordningen. Direktivens huvudregel för enhandsengagemang har införts i försäkringsrörelselagen (1982:713). I förarbetena anförs att det i svensk rätt saknas regler som uppfyller den särskilda undantagsregelns kvalifikationskrav om särskild tillsyn och om säkra placeringar kombinerade med en särskild förmånsrätt och att det därför av formella skäl inte går att införliva denna (prop. 1994/95:18 s. 189). Det konstateras att frågan om en sådan lagändring skall genomföras hänger samman med den övergripande frågan om det skall inrättas regler för en särskild kategori institut som är strängare vad gäller krav på säkerhet och placeringar. I propositionen aviseras därför en utredning som skall analysera denna fråga.

För kreditinstitut och värdepappersföretag finns gemensamma regler om riskexponering i rådets direktiv (92/121/EEG) om övervakning och kontroll av kreditinstituts stora exponeringar och rådets direktiv (93/6/EEG) om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut. Enligt direktivens huvudregel får ett kreditinstitut eller ett värdepappersföretag inte exponera sig gentemot en kund eller grupp av kunder med inbördes anknytning i så stor utsträckning att värdet av exponeringarna överstiger 25 procent av företagens kapitalbas. De undantag som finns i direktivet om stora exponeringar i form av lägre viktning eller nollviktning av värdet av vissa exponeringar kan tillämpas i de fall där det finns betryggande säkerhet. Begränsningsbestämmelserna har karaktären av minimiregler. Ytterligare begränsningar får således införas nationellt. Direktivet ger emellertid möjlighet att helt eller delvis undanta ett antal exponeringar från begränsningsreglerna. Detta gäller bl.a. för sådana räntebärande värdepapper som avses i den ovan beskrivna 25-procentsregeln i tilläggsdirektivet till UCITS-direktivet.

Direktivet om stora exponeringar och kapitalkravsdirektivet har genomförts i svensk rätt genom lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag. I lagen infördes den ovan nämnda huvudregeln för begränsningar av stora exponeringar. I förarbetena anges att det bör ankomma på regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen att i föreskriftsform närmare ange de exponeringar som kan undantas från tillämpningen av begränsningsreglerna samt i vilken mån lägre viktning av vissa exponeringars värde kan tillåtas (prop. 1994/95:50 s. 229). Vidare anförs att de svenska institut som emitterar bostadsobligationer inte uppfyller direktivets särskilda krav och att det därför inte finns någon möjlighet att helt undanta institutens exponeringar från bestämmelserna om begränsningar av stora exponeringar.

Finansmarknadens struktur

De svenska kreditmarknadsbolagens finansieringsbehov tillgodoses i stort sett på marknaden för räntebärande värdepapper. Denna marknad kan i stort delas in i en obligationsmarknad för instrument med löptid på över ett år och i en penningmarknad för instrument med kortare löptid.

Sedan mitten av 1980-talet har obligations- och penningmarknaderna vuxit kraftigt. Det utestående beloppet i obligationer ökade under perioden 1985-1995 från 583 till 1494 miljarder kronor. Motsvarande belopp för penningmarknaden var 147 resp. 420 miljarder kronor.

Den svenska marknaden för räntebärande värdepapper kännetecknas av en hög grad av koncentration. Staten och bostadsinstituten är de största emittenterna på marknaden. De största aktörerna på placeringssidan är AP-fonden, försäkringsbolag, banker och icke-finansiella företag.

Bostadsinstituten tillgodoser mer än två tredjedelar av sitt finansieringsbehov på obligations- och penningmarknaderna. Instituten är den största gruppen aktörer på dessa marknader, med en obligationsstock som år 1995 uppgick till 792 miljarder kronor. Detta motsvarar ca 60 procent av den totala obligationsstocken. Motsvarande siffra på penningmarknaden var 104 miljarder kronor, vilket motsvarar ca 25 procent av marknaden.

Bostadsobligationsmarknaden domineras av fem stora emitterande institut: Stadshypotek, Spintab, SBAB, SE-banken Bolån och Handelsbanken Hypotek. Dessa institut står för den helt övervägande delen av den utestående volymen av bostadsobligationer.

AP-fondens placeringar på obligationsmarknaden uppgick vid utgången av 1994 till 519 miljarder kronor. Placeringar i bostadsobligationer utgjorde ca 46 procent av fondens innehav av obligationer. Under de senaste åren har fondens placeringar i statsobligationer ökat på bekostnad av placeringar i bostadsobligationer. Detta speglar en generell förändring av hela marknaden - som pågått till helt nyligen - där den totala stocken bostadsobligationer har minskat medan stocken statsobligationer kontinuerligt har ökat i takt med statens upplåningsbehov.

Försäkringsbolagen är som grupp en av de största köparna av räntebärande värdepapper. Vid årsskiftet 1995 uppgick värdet av försäkringsbolagens samlade innehav av bostadsobligationer till ca 165 miljarder kronor. Detta utgjorde 22 procent av bolagens kapitalplaceringar.

Internationell jämförelse

I ett antal EU-länder är bostadsinstitutens verksamhet föremål för en särskild offentlig reglering och tillsyn. Nedan ges en kort beskrivning av förhållandena för bostadsinstituten i Danmark och Tyskland.

I Danmark har hypoteksinstituten gamla anor. Det första realkreditinstitutet etablerades redan i slutet av 1700-talet och dessa institut har alltsedan dess haft en dominerande ställning på den danska kreditmarknaden vad gäller finansiering av fastigheter. Instituten täcker 80 procent av det totala lånebehovet på detta område. Resterande del finansieras av banker och sparkassor.

Hypoteksinstitutens verksamhet finansieras genom emission av långfristiga värdepapper till en huvudsakligen fast ränta. Det finns sju hypoteksinstitut som emitterar på den reglerade obligationsmarknaden. I slutet av 1993 uppgick deras andel av den totala obligationsmarknaden till 50 procent.

De danska hypoteksinstitutens verksamhet regleras av en särskild realkreditlag. Det fastslås i den lagen att instituten skall bevilja lån mot säkerhet i fastighetspant och att finansiering av verksamheten skall ske genom emission av obligationer. I lagen föreskrivs även att belåningsgraden för lån till permanenta bostäder skall motsvara högst 80 procent av fastighetens värde, medan belåningsgraden för fritidshus och kommersiella fastigheter skall vara högst 60 procent.

Det ställs i realkreditlagen strikta krav vad gäller emission av obligationer. Realkreditobligationer får endast emitteras för lån mot pant i fast egendom. Emissioner skall ske i takt med att nya lån beviljas. Lagen påbjuder en total matchning av utlånings- och upplåningsvillkor så att ränterisken minimeras. Ränterisken till följd av avvikelse från in- och utbetalningar av ränta får inte överstiga en procentenhet. Obligationer som har emitterats av hypoteksinstituten har förmånsrätt vid konkurs.

I Tyskland erbjuds bostadslån av hypoteksbanker och bostadsinstitut. Lån till bostäder erbjuds även av banker. Bostadslåneverksamhet finansieras främst genom emission av bostadsobligationer (hypotekenpfandbrief). Sådana obligationer är det dominerande instrumentet på den tyska obligationsmarknaden. Vid utgången av 1992 utgjorde denna obligationsstock 37 procent av den totala utestående obligationsvolymen.

Verksamhet relaterad till bostadsfinansiering regleras i korthet på följande sätt. Bankers och andra kreditinstituts verksamhet omfattas av kreditlagen. Hypoteksbanker regleras även av en särskild lag, lagen om hypoteksbanker. Övriga bankers handel med bostadsobligationer samt bostadsinstitutens verksamhet omfattas av lagen om bostadsobligationer och liknande instrument.

I hypoteksbankslagen uppställs hårda krav vad gäller placeringar och tillsyn. Belåningsgraden, för att nämna ett exempel, får vara högst 60 procent av marknadsvärdet. Vidare skall det emitterande institutet se till att det nominella värdet av en viss stock av bostadsobligationer motsvarar pantvärdet vid varje tidpunkt och under hela löptiden. Detta innebär att institutet under hela denna period skall ha en lämplig matchning av skuld- och tillgångssidan av obligationsinnehavet.

Hypoteksbankerna är underkastade en särskild tillsyn som är strängare än tillsynen över andra kreditinstitut. Tillsynsmyndigheten kan tillsätta en särskild förvaltare (förtroendeman) som har möjlighet dels att analysera enskilda bostadslån, dels att försäkra sig om att det finns tillräckligt med panter vid emissioner. Hypoteksbankslagen ger innehavare av bostadsobligationer förmånsrätt i emittentens konkurs. Denna förmånsrätt begränsas till att omfatta institutens fastighetspanter. Bostadsinstituten skall även ha ett särskilt register över tillgångar som är förenade med fastighetspant.

Hypoteksbankerna har möjlighet att i begränsad omfattning bedriva annan verksamhet än bostadsfinansiering. För denna verksamhet ställs lägre krav vad gäller säkerhet och den får inte finansieras genom emission av bostadsobligationer.

Uppdraget

Allmänna utgångspunkter

Mot bakgrund av de redovisade förhållandena bör en utredare tillkallas för att överväga om kreditmarknadsbolag med viss specificerad verksamhet, t.ex utlåning mot mycket god säkerhet i fast egendom, bör få möjlighet att tillämpa särskilda lagfästa regler om förstärkt offentlig tillsyn och om förmånsrätt vid konkurs för innehavare av institutets skuldförbindelser. Regleringen kan ges en institutionell eller en funktionell inriktning. En institutionell inriktning innebär att endast institut som uteslutande bedriver denna specificerade verksamhet får tillämpa de särskilda reglerna. Utredaren skall dock även överväga om det i stället är lämpligt att utforma regleringen med en funktionell inriktning. En sådan inriktning har den innebörden att institut som tillämpar den ges möjlighet att emittera obligationer med förmånsrätt för lån mot pant i fast egendom av specificerat slag, samtidigt som institutet även kan bedriva annan för kreditmarknadsbolag tillåten verksamhet.

Utredaren skall utforma förslag till en rättslig reglering.

I det följande anges ett antal frågor som utredaren skall ägna uppmärksamhet. Utredaren skall dock inom uppdragets ramar vara fri att ta upp även andra frågor som aktualiseras under utredningsarbetet.

Särskilda regler för vissa kreditmarknadsbolag

Av exempelvis ett bostadsinstituts bolagsordning framgår bl.a. institutets utlåningspolicy, dvs. att kredit med något undantag endast beviljas mot betryggande säkerhet i fastighet, tomträtt eller bostadsrätt samt en viss högsta belåningsgrad och vissa matchningsbestämmelser. Denna för placerarna viktiga information om institutets risknivå kan givetvis även regleras i lag. Det kan hävdas att en reglering som skiljer dessa institut från andra kreditmarknadsbolag skulle leda till att placerarna betraktar placeringar i bostadsobligationer som säkrare och att upplåningskostnaden därigenom minskar.

Riskerna med placeringar i bostadsinstitutens obligationer hänger samman med prisutvecklingen på fastighetsmarknaden. Placeringar i sådana obligationer har traditionellt betraktats som investeringar med en relativt låg risk. Fastighetsprisernas kraftiga fall under ett antal år från slutet av 1980-talet - då priserna för vissa fastigheter halverades - har inneburit finansiella problem för bostadsinstituten. En viss återhämtning har sedan skett men erfarenheten visar att priserna kan fluktuera kraftigt.

Utredaren skall analysera och göra en bedömning av om möjligheten att tillämpa en särskild lagstadgad reglering för bostadsfinansieringsverksamhet - vare sig den utgör en funktionell reglering eller är institutsbetingad - skulle leda till att sådana instituts bostadsobligationer anses som en säkrare investering och att institutens upplåningskostnader därigenom minskar. Som en delfråga bör utredaren överväga om denna reglering bör innehålla ett fastställande av en viss övre belåningsgrad.

Marknaden för räntebärande värdepapper spelar en viktig roll för finansieringen av bostadsinstitutens verksamhet eftersom närmare två tredjedelar av institutens finansieringsbehov tillgodoses på denna marknad. Samtidigt kännetecknas bostadsobligationsmarknaden, vad gäller efterfrågan inom landet, av en stark koncentration av placerare. Alltför restriktiva riskspridningsregler för placerarna kan därför medföra problem för bostadsinstitutens finansieringsmöjligheter. Ett sätt att komma till rätta med detta problem kan vara att utnyttja de särskilda undantagsregler beträffande enhandsengagemang som finns i EG-direktiven.

Utredaren skall analysera och bedöma om införandet av sådana bestämmelser kan underlätta för de svenska bostadsinstituten att avsätta sina obligationer på den svenska marknaden. Utredaren skall i sina överväganden beakta att syftet med riskspridningsbestämmelserna inte åsidosätts och därvid lämna förslag på i vilken utsträckning de möjligheter till högre maximigränser för enhandsengagemang som de skilda undantagsreglerna medger bör utnyttjas för sådana bostadsinstitut som verkar under en särskild reglering.

Ekonomiska konsekvenser

Varje rättslig reglering av den finansiella marknaden påverkar dess funktionssätt. En särreglering av vissa kreditinstitut kan leda till ändrade förhållanden på upplåningsmarknaden för alla aktörer vad gäller prissättning och likviditet. Förbättrade förhållanden för vissa institut kan påverka övriga kreditinstituts finansieringsmöjligheter i negativ riktning.

Utredaren bör därför analysera hur de föreslagna åtgärderna påverkar den finansiella marknadens struktur samt undersöka vilka effekter förslagen skulle få för låntagarnas villkor.

Utredaren skall också åskådliggöra vilka effekter de framlagda förslagen har på behovet av resurser till den offentliga tillsynen samt - om den bedömningen görs att ytterligare resurser krävs - hur dessa skall finansieras.

Utredningsarbetet

Utredaren skall samråda med Banklagskommittén (Fi 1995:09, dir. 1995:86).

Vid de överväganden som utredaren skall göra gäller regeringens generella direktiv om regionalpolitiska konsekvenser (dir. 1992:50), om prövning av offentliga åtaganden (dir. 1994:23) samt om jämställdhetspolitiska konsekvenser (dir.1994:124 ).

Utredaren skall redovisa resultatet av sitt arbete senast före utgången av juni månad 1997.