Dir. 1996:32
En särskild utredare tillkallas med uppgift att göra en översyn av gällande författningar på den civila luftfartens område och utarbeta förslag till den författningsreglering som behövs.
De viktigaste författningarna inom området civil luftfart i dag är
1. luftfartslagen (1957:297),
2. luftfartsförordningen (1986:171),
3. lagen (1922:382) angående ansvarighet för skada i följd av luftfart,
4. förordningen (1994:1808) om behöriga myndigheter på den civila luftfartens område,
5. lagen (1984:283) med vissa bestämmelser för Scandinavian Airlines Systems flygpassagerarterminal i Malmö,
6. förordningen (1984:308) om ersättning för tull- och passkontroll m.m.
vid Scandinavian Airlines Systems flygpassagerarterminal i Malmö,
7. förordningen (1979:969) om restriktioner för luftfart inom vissa områden,
8. förordningen (1978:788) om luftleder,
9. kungörelsen (1961:563) angående trafikregler för luftfarten,
10. kungörelsen (1972:17) om behandling av föremål som upphittats inom flygplats eller på luftfartyg, m.m. och
11. lagen (1970:926) om särskild kontroll på flygplats.
Därutöver finns författningar om inskrivning av rätt till luftfartyg m.m.
Inom EG finns ett drygt tiotal rättsakter av betydelse för den civila luftfarten här i landet. Exempel på några av de viktigaste är följande:
1. rådets förordning (EEG) nr 3975/87 om förfarandet för tillämpning av konkurrensreglerna på företag inom luftfartssektorn,
2. rådets förordning (EEG) nr 2407/92 om utfärdande av tillstånd för lufttrafikföretag,
3. rådets förordning (EEG) nr 2408/92 om EG-lufttrafikföretags tillträde till flyglinjer inom gemenskapen,
4. rådets förordning (EEG) nr 2409/92 om biljettpriser för regelbunden luftfart,
5. rådets förordning (EEG) nr 95/93 om gemensamma regler för fördelning av ankomst- och avgångstider vid gemenskapens flygplatser,
6. rådets förordning (EEG) nr 2299/89 om en uppförandekod för datoriserade bokningssystem, ändrad genom rådets förordning (EEG) nr 3089/93,
7. rådets förordning (EEG) nr 3922/91 om harmonisering av tekniska krav och administrativa förfaranden inom området civil luftfart, och
8. rådets direktiv 91/670/EEG om ömsesidigt godkännande av certifikat för personal med funktioner inom den civila luftfarten.
Den senaste översynen av den svenska lagstiftningen slutfördes 1981
(Flyglagsutredningen, Dir. 1979:144). Vid den tidpunkten kännetecknades luftfarten av en genomgående reglering och tillståndskrav uppställdes för såväl varje enskild flyglinje inom Sverige som för trafik mellan Sverige och annat land. Under 1990-talet har den civila luftfarten genomgått stora förändringar. Det svenska inrikesflyget avreglerades den 1 juli 1992. EG:s regelverk har blivit tillämpligt för svenska lufttrafikföretag vid olika tidpunkter och i olika omfattning, först genom ett särskilt avtal mellan Sverige, Norge och EEG, därefter genom avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och nu senast genom Sveriges anslutning till Europeiska unionen. Den 1 april 1997 kommer rätten för EG-lufttrafikföretag att företa inrikes lufttransporter i andra medlemsstater, s.k. cabotage, att i det närmaste släppas fri.
När olika EG-rättsakter blivit tillämpliga här i landet har nödvändiga lagändringar gjorts. Dagens svenska regelverk stämmer emellertid i vissa fall mindre väl överens med den nu gällande ordningen för inrikes trafik och trafiken inom EU. I många delar tillämpas nämligen EG:s regelverk genom principen att EG:s regler har företräde framför nationell motsvarande lagstiftning.
EG:s regelverk innehåller inte några straffrättsliga bestämmelser utan sådana regler ankommer det på respektive medlemsstat att bestämma. I detta hänseende brister det i överensstämmelse mellan de materiella reglerna och de gällande straffbestämmelserna. Som exempel kan nämnas att det i dag saknas adekvata straffbestämmelser till reglerna om operativ licens och drifttillstånd (AOC) i rådets förordning (EEG) nr 2407/92 och regelverket i rådets förordning (EEG) nr 3922/91.
Luftfartsverket har i en skrivelse till regeringen den 22 december 1994 föreslagit en översyn av luftfartslagstiftningen. Till skrivelsen har verket fogat en promemoria där brister och svagheter av olika allvarlig grad räknas upp.
Med anledning av ett beslut av Justitieombudsmannen har Luftfartsverket även i en skrivelse den 7 juli 1995 framfört önskemål om en översyn av luftfartslagstiftningen.
Riksrevisionsverket har i en rapport (F 1993:33) Luftfartsinspektionens kontroll av flygsäkerheten föreslagit dels att regeringen skall överväga möjligheterna att differentiera Luftfartsinspektionens maktmedel, dels -
med anledning av svårigheterna att komma till rätta med viss olovlig verksamhet, främst s.k. svartflygning - att regeringen skall överväga om inte luftfartsmål bör koncentreras till en särskild domstol, eventuellt med expertmedverkan. Problemet med svartflyg har även påtalats av både enskilda och organisationer.
Mot denna bakgrund bör luftfartslagstiftningen nu ses över. Regeringen anser dock att det inte finns något omedelbart behov av översyn av reglerna i 9 kap. luftfartslagen. Kommissionen har den 20 december 1995 presenterat ett förslag till rådets förordning (EG) om lufttrafikföretagens ersättningsansvar vid olyckor.
Frågor som rör fraktförares ansvar för personskador kommer därför att beredas inom regeringskansliet, och utredningsuppdraget omfattar inte bestämmelserna i 9 kap. 17-30 §§ luftfartslagen.
En särskild utredare tillkallas för att göra en översyn av luftfartslagstiftningen med undantag för bestämmelserna i 9 kap. 17-30
§§ luftfartslagen. Utgångspunkten för utredarens förslag skall vara att hela lagstiftningen moderniseras och bringas att överensstämma med de internationella regelverk som binder Sverige. Det gäller då inte bara EG:s regelverk, utan också vad som följer av Sveriges åtaganden i andra sammanhang.
Utredaren bör sträva efter att begränsa antalet regler och författningar. Effekterna av regleringarna på marknadens effektivitet bör analyseras. Utredaren bör därvid uppmärksamma om reglerna i onödan medför kostnader för företagen, liksom om reglerna försvårar en väl fungerande konkurrens med negativa effekter för samhällsekonomin och konsumenterna som följd.
Huvudsyftet med utredningen är som ovan angetts att modernisera och anpassa lagstiftningen till det internationella regelverket. Det står också utredaren fritt att även i övrigt lämna förslag till förändrade regler i de fall detta bedöms vara lämpligt.
Regeringen vill särskilt framhålla att följande frågor och problem bör behandlas
- den rättsliga grunden för Luftfartsverkets myndighetsutövning inom flygtrafiktjänsten i fråga om den militära luftfarten,
- den rättsliga grunden för Luftfartsverkets normgivning och tillsyn beträffande skyddet mot brottsliga handlingar som äventyrar säkerheten för den civila luftfarten,
- säkerhetsbegreppet såväl skyddet mot kapning, sabotage och dylikt som flygsäkerheten,
- Luftfartsverkets rätt att föra talan i domstol,
- reglerna om utfärdande, omprövning m.m. av certifikat,
- föreskrifter om skyldighet att föra och visa upp flygdagbok,
- skillnaden mellan allmän och enskild flygplats,
- samordning av miljö- och naturresurslagstiftningen för nya flygplatser,
- kravet på tillståndsprövning av anläggande av statliga flygplatser,
- rätten att utfärda ordnings- och säkerhetsföreskrifter för allmänna flygplatser, upprätthållande av ordningen där samt kostnadsansvaret för säkerhetskontroll,
- betalningsansvaret för avgifter enligt luftfartstaxan vid Luftfartsverkets flygplatser m.m. och klarläggande av om betalningsansvaret är solidariskt eller inte,
- lufttrafikföretag med dålig betalningsförmåga,
- ägandeförhållandenas betydelse för erhållande av tillstånd till luftfart i inrikes trafik m.m.,
- krav på obligatorisk ansvarsförsäkring, jfr lagutskottets betänkande 1995/96:LU20 Ersättningsrättsliga frågor,
- anpassning av straffbestämmelserna till EG-rätten och en översyn av påföljderna.
För arbetet gäller regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare att pröva offentliga åtaganden (Dir. 1994:23), att redovisa regionalpolitiska konsekvenser (Dir. 1992:50) samt att redovisa jämställdhetspolitiska konsekvenser (Dir. 1994:124).
I analysarbetet och vid konsekvensbedömningar av regleringarna skall utredaren i tillämpliga delar följa regeringens beslut den 1 september 1994 om en ordning för systematisk genomgång i regeringskansliet av företagsregler, liksom de checklistor m.m. som anges i beslutet.
Utredaren bör samråda med Miljöbalksutredningen (M 1993:04).
Utredaren skall redovisa resultatet av sitt arbete senast den 1 oktober 1997.