Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1996/97:86

Onsdagen den 9 april

Kl. 9.00 - 17.55

---

19.00 - 22.09

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

-------------------------------------------------------------------

1 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades
Förslag
1996/97:TK1 till konstitutionsutskottet

Motioner
1996/97:Jo22-Jo25 till jordbruksutskottet
1996/97:K29-K31 till konstitutionsutskottet
1996/97:Jo26 till jordbruksutskottet
1996/97:K32-K35 till konstitutionsutskottet
Meddelande om samlad votering

Förste vice talmannen meddelade att konstitu-
tionsutskottets betänkanden KU16 och KU17 samt
finansutskottets betänkande FiU17 skulle avgöras i ett
sammanhang efter avslutad debatt.

2 § Ny vallag

Föredrogs
Konstitutionsutskottets betänkande 1996/97:KU16
Ny vallag (prop. 1996/97:70)

Anf. 1 BIRGER HAGÅRD (m):
Herr talman! Antagandet av en ny vallag är natur-
ligtvis något som är av grundläggande betydelse för
en demokrati. Det är därför inte utan en viss förvåning
som jag finner att det väl sitter flera på åhörarläktaren
än det är ledamöter närvarande i kammaren i det här
ögonblicket. Jag vet inte hur jag skall tolka detta. Jag
kan ju tolka det så att vi i den svenska demokratin
lever i den bästa av världar - allting är klappat och
klart, och vi har bara att stadfästa det som vi dessför-
innan har kommit överens om i enskilda rum. Jag tror
att man snarare skall tolka det på det sättet än så att
det skulle vara ett ointresse i sig för de här frågorna.
Jag kan bl.a. konstatera att valsystemen har blivit
föremål för mycket stor uppmärksamhet i vår om-
värld. Ett mått på detta är det som omtalas i Richard
S. Katz International Biography on Electoral Sys-
tems. I dennes redovisning 1989 var 1 500 arbeten
redovisade. Tre år senare, 1992, redovisades 2 500
arbeten kring valsystemen och deras inverkan på de
politiska systemen. Jag vågar utgå från att antalet har
vuxit åtskilligt sedan 1992, även om jag inte har några
direkta siffror på det.
Något som naturligtvis har tilldragit sig alldeles
speciellt intresse i de här sammanhangen är valsyste-
mens utformning i de demokratier som har vunnits i
de tidigare kommunistiska diktaturerna i Central- och
Östeuropa. Jag har själv haft tillfälle - för övrigt så
sent som i går - att i Europarådet och dess juridiska
utskott se de framgångar som har nåtts och inte minst
den roll som Europarådet har spelat när det gällt att
hjälpa till att utforma lämpliga valsystem för de nya
demokratierna.
Valsystemen har naturligtvis den allra största be-
tydelse för den representativa demokratin. Vi kan
konstatera att det finns två renodlade system, som
ibland står mot varandra. Det ena är majoritetsval i
enmansvalkretsar, sådant det tillämpas i framför allt
Storbritannien och vissa andra anglosaxiska länder,
och det andra är det proportionella valsystemet.
Redan på 1950-talet konstaterade den franske
statsvetaren Maurice Duverger för sitt vidkommande
att det renodlade majoritetsvalet medförde stabilare
regeringar, att man fick mindre av koalitioner och
över huvud taget att detta system var vitaliserande för
demokratin. Naturligtvis måste man kringgärda hans
resonemang med åtskilliga reservationer. Det finns
tillfällen då regionala partier har uppträtt - som t.ex. i
Irland på 1800-talet och senare också i Kanada - och
då den här tesen har satts ur spel.
Å andra sidan har vi det proportionella systemet.
Om majoritetsvalet sägs framför allt ha till utgångs-
punkt att skapa ordentliga majoritetsförhållanden,
klara regeringsmajoriteter och en tydlig opposition,
har å andra sidan det proportionella systemet ansetts
borga för att varje röst skall ha lika stort värde.
Dessa båda principer har brutits mot varandra. Vi i
Sverige har ju för vårt vidkommande framför allt
hyllat den proportionella metoden, alltsedan högerre-
geringen Arvid Lindman 1907 löste den svåra frågan
om hur valsystemet skulle utformas. Sedan dess har vi
haft ett proportionellt valsystem här i landet.
De valsystem som emellertid nu framför allt väck-
er intresse och som det finns anledning att dröja litet
grand vid är två till antalet. Det gäller dels majoritets-
val i två omgångar, där det krävs att antingen i en
första omgång en kandidat skall få mer än 50 % eller
att, om någon inte har fått detta, de två som främst
står mot varandra deltar i en andra omgång. Detta
system har en stark dragningskraft inte minst i de nya
staterna. Jag vill också personligen säga att jag tycker
att det har många fördelar.
Ett annat system, som vi på ett tidigt stadium dis-
kuterade här i Sverige, är det tyska, där man förenar
majoritetsvalet med det proportionella systemet på så
vis att väljaren har två röster, en där han väljer i sin
egen valkrets i ett vanligt majoritetsval - så väljs
hälften av Bundestags ledamöter - och en röst vid val
av den andra hälften, som utses på s.k. Landeslisten,
där det proportionella valsystemet slår igenom helt
och hållet. Detta har naturligtvis också stora fördelar.
Man uppnår visserligen snudd på hundraprocentig
proportionell representation, men inte minst kommer
ett personval till uttryck.
I Sverige har vi, som jag förut sade, haft det pro-
portionella systemet alltsedan 1909, men vi har fått
den jämkade uddatalsmetoden införd på 1950-talet på
grundval av centerpartisternas föregångares dåvaran-
de äventyr tillsammans med Socialdemokraterna. De
satt ju i koalitionsregering, så det var då litet svårt för
dem att gå ut och agera tillsammans med de borgerli-
ga bröderna och systrarna i ett val. Alltså fick vi den
jämkade uddatalsmetoden, som samtidigt avskaffade
kartellbildningen.
Vi har alltsedan dess bibehållit den jämkade udda-
talsmetoden, mycket till förfäran för de studenter i
statsvetenskap som jag då och då har nöjet att under-
visa och som ibland har litet svårt att begripa alla
vindlingarna i denna metod. Men hur som helst -
systemet har fungerat något så när hyggligt.
Därtill har vi fått utjämningsmandat, som skall ge
en ytterligare proportionell fördelning. Det kan natur-
ligtvis diskuteras om vi skall ha det eller inte.
Det allra senaste är emellertid personvalet. Det
skall tillämpas i full utsträckning vid riksdagsvalet i
september 1998. Det krävs för att ett kryss som man
sätter för en person skall få genomslagskraft att 8 %
av partiets röster fördelar sig på det här sättet. Då kan
en person gå före den lista som är uppställd av parti-
erna. Vi har från Moderata samlingspartiets sida sagt
att det är en alldeles för hög siffra. Man borde nöja
sig med 5 % för att verkligen göra det möjligt för
personvalet att få genomslag. Vi har dock avstått från
att reservera oss nu, eftersom det i bakgrunden ligger
en överenskommelse mellan partierna, men det finns
säkerligen anledning att återkomma till detta.
Jag vill i övrigt, herr talman, bara göra en mycket
snabb kommentar. Jag tror att vi måste se över ut-
landsröstningen. Det kan inte vara rimligt att vi skall
ha kvar de relativt besvärliga regler som vi har, nu när
det i alla andra hänseenden är så mycket lättare att
kommunicera än för bara några år sedan.
Man borde se över den frågan. Men vi har ingen
reservation på den punkten.
Däremot har vi en reservation när det gäller anta-
let ledamöter. Antalet ledamöter är för stort i Sveriges
riksdag. Vi vill utreda möjligheten att skära ned anta-
let.
Vi beklagar också i en reservation att strykningar
som förut har kunnat ske för att markera ett ointresse
för en viss kandidat inte kommer att ha någon som
helst betydelse i och med det nya system som kommer
att antas. Det bör vara tekniskt möjligt att låta väljar-
nas uppfattning med hjälp av en strykning också få
genomslag i framtiden.
När det gäller själva röstningsförfarandet tycker vi
att det vore rimligt att väljaren själv lägger ned sin
röst i urnan. Det har framförts att väljaren skulle vara
litet grand omyndigförklarad i och med att han/hon
inte får göra detta utan det lämnas över till en valför-
rättare.
Naturligtvis kommer länssammanslagningarna att
kunna påverka valkretsarnas utformning i framtiden.
Det är också något som det finns anledning att se
över.
Herr talman! Det är bra att det i fråga om kyrkova-
let slås fast att vi skall välja i september. Valperioden
skall vara fyra år. Vi beslutar alltså detta i april, och
valet skall äga rum i september. Ni kunde säkert ha
kommit överens om denna sak något tidigare för att
underlätta själva valförfarandet.
Herr talman! Jag yrkar bifall till hemställan i
konstitutionsutskottets betänkande. Vi har ett antal
reservationer. Jag nöjer mig med att yrka bifall till
reservation 13, som just berör antalet ledamöter i
kammaren.

Anf. 2 HÅKAN HOLMBERG (fp):
Herr talman! Denna debatt berör frågor som är av
stort intresse inte bara för oss som råkar vara ledamö-
ter av riksdagen och därmed på något sätt berörs av
valbestämmelserna. Det är frågor som har stor bety-
delse för hela samhällets sätt att fungera i övrigt.
Valsystem kan diskuteras precis hur länge som
helst. Det går väl aldrig att konstruera ett system som
kan vinna allmän uppslutning i alla tänkbara läger
som det riktiga, rätta och rättvisa. Det ställs ju krav på
valsystem som är delvis oförenliga. På en del håll
prioriteras önskemål om starka regeringar. Med hjälp
av majoritetsval - som i Storbritannien - eller någon
annan typ av konstruktion ges överrepresentation åt
något eller några partier. Andra prioriterar i första
hand vikten av att ha så nära representativitet som
möjligt i riksdagen i förhållande till de åsikter som
faktiskt finns i väljarkåren. Då förordas ett nästan
hundraprocentigt proportionellt valsystem. En del har
länge pläderat för personval med motivet att väljarna
skall vara suveräna att både utse de personer de själva
vill och kanske - ett mer dramatiskt men mer rättvi-
sande sätt att uttrycka samma tanke - göra sig av med
de representanter som inte gör den nytta de borde i
riksdagen.
Vi har något som ibland litet ironiskt kallas "det
heliga omvalets princip". Det finns en princip som
gör sig gällande i partierna under nomineringsår,
nämligen att det finns något slags reglerad beford-
ringsgång. Har man tjänstgjort tillräckligt länge på
någon typ av uppdrag skall man efter ett antal perio-
der flyttas upp till något annat uppdrag. Nya namn har
ofta svårt att slå sig in.
Andra betonar - vilket vi kan se i motioner - per-
sonvalets risker, i den mån ett personval kommer att
leda till att kändisar utan politiska insikter dyker upp
på listorna eller att olika intressenter som inte har som
uppgift att ta hänsyn till nationella intressen börjar
sponsra vissa kandidater inom partierna.
Allt detta är synpunkter som var för sig inte har så
obetydlig tyngd. Det går inte att vifta bort någon av
dem som irrelevant. Det är mycket intressant att vid
dessa tillfällen höra de resonemang kring olika valsys-
tem som förs, t.ex. de som Birger Hagård nyss var
inne på. Jag vill gärna bidra med några reflexioner.
Låt mig fritt botanisera mellan olika tänkbara val-
system. Mina preferenser är åtminstone på en punkt
entydiga. Det handlar om att proportionella val - i
huvudsak av den typ vi har i Sverige - är avgjort att
föredra framför majoritetsval av den brittiska typen.
Det handlar inte bara om att det liberala partiet i
Storbritannien, som stundtals har en röstandel i närhe-
ten av Moderata samlingspartiets i Sverige, med det
valsystem som där finns nästan aldrig kan få mer än
en handfull mandat. Detta är i och för sig absurt. Men
det finns andra mer grundläggande invändningar mot
ett sådant system, nämligen att jag tror att det finns en
risk - som i vissa lägen kan vara betydande - att ett
valsystem av det slaget polariserar politiken så att det
blir ett sämre politiskt utfall än vad det skulle bli
annars. Det blir en polarisering mellan extremer inom
de partier som uppfattas som huvudkonkurrenter, och
det kan i vissa lägen göra sig gällande på ett oroande
sätt. I vissa andra lägen blir det en dragning mot mit-
ten. Det finns en risk.
Historiska analyser har ibland pekat på att apart-
heidsystemet i Sydafrika förmodligen aldrig hade
kunnat införas, i alla fall i den utsträckning det blev,
om inte ett sådant valsystem hade existerat. Hade det
varit ett annat valsystem hade Nationalistpartiet den
gången det begav sig aldrig fått den nödvändiga par-
lamentariska majoritet som krävdes för att gradvis
göra landet till en rasdiktatur. Detta är en synpunkt
som naturligtvis inte är relevant i Europa. Men den
kan vara värd att påminna om.
Detta leder över till ett av de valsystem som kan
finnas som ett alternativ och som Birger Hagård också
var inne på, nämligen två valomgångar av den franska
typen.
Det finns naturligtvis en risk att just detta system
skulle kunna leda till att i olika valkretsar i Frankrike
endera av de politiska huvudgrupperingarna, i det
läge som finns nu och kanske en tid framåt, skulle bli
beroende av Nationella Frontens röstetal för att över
huvud taget bli valda. Jag är orolig för vad det kan få
för konsekvenser för samhällsklimatet i ett land med
ett sådant system.
Det tyska systemet är naturligtvis fritt från den ty-
pen av invändningar. Det är mycket intressant, men
står inte på dagordningen nu.
Jag är övertygad om att personval, i huvudsak en-
ligt den modell som nu föreslås, kommer att vitalisera
den svenska demokratin. Jag har redan snuddat vid
några av skälen. Dock vore det bättre med en lägre
spärr för personvalet än vad som nu föreslås. Det
markeras också i ett särskilt yttrande som några leda-
möter från mitt parti och Moderaterna står bakom.
Jag skall också snabbt kommentera några andra
frågor som berörs i betänkandet. Det föreslås i en
reservation att invandrare som inte är svenska med-
borgare skall ha rösträtt i riksdagsval. Jag tycker att
detta vore ett principiellt tvivelaktigt steg att ta. För
många människor - inte minst människor med annan
bakgrund än den svenska - är medborgarskap mer
dramatiskt och betyder mer än vad det kanske gör till
vardags för oss som är födda i landet. Det kan i vissa
lägen t.o.m. innebära att människor tvingas in i valsi-
tuationer som inte är helt lyckade - man vill behålla
band med ett tidigare hemland. Dessutom bör - och
det är grundläggande - medborgarskap och rösträtt
höra samman. Den väg som skall tas - om något skall
göras åt problemet - är att möjligen än en gång se
över hur lång tid eller vad som krävs i övrigt för att
bli svensk medborgare.
Skilda valdagar är en fråga som alltid dyker upp i
dessa sammanhang. Det har inte blivit någon föränd-
ring i den proposition som utskottet nu har behandlat.
Här finns ett grundläggande problem, nämligen att
kommunalvalen riskerar att tas över helt av riksdags-
valen med den ordning som nu finns. Å andra sidan
kan man med samma trovärdighet säga att den risken
också finns med det system som användes före 1970.
Varje kommunal valrörelse skulle bli en riksdagsval-
rörelse, fast litet på låtsas. Riksdagspartierna och
politikerna fick visa upp sig ute i landet.
Jag kan bara komma på en lösning - och det är en
privat reflexion - nämligen att låta kommunerna be-
stämma helt fritt när valen skall hållas. Då skulle det
ständigt hållas kommunala val här och där i landet.
Då skulle det inte finnas en sportslig möjlighet för en
riksdagspolitiker eller partiledare att flänga runt och
delta i alla valrörelser. Jag vet inte om detta är ett
realistiskt förslag, men jag tror att det är det enda
sättet att komma runt att rikspolitiken slår ut den
lokala.
Det finns flera andra frågor i betänkandet som är
väsentliga att debattera men som jag inte hinner gå in
på nu. Jag skall nöja mig med att konstatera att det på
en punkt skulle vara fullt möjligt att fatta ett bättre
beslut än det som majoriteten föreslår, trots uppgörel-
sen som ligger till grund för regeringens proposition
och utskottets behandling. Det gäller kanske ytterliga-
re en och annan punkt, men jag vill särskilt peka på
en, nämligen frågan om kommunala utjämningsman-
dat, som tas upp i reservation 12 av Folkpartiet.
Argumenten är i princip desamma som för att vi
har utjämningsmandat i riksdagsvalen. I en del kom-
muner blir det litet konstiga effekter av att man saknar
utjämningsmandat. Vissa partier får betala orimligt
mycket för sina mandat i förhållande till andra partier.
Fördelningen av mandat kan även i andra avseenden
ske på ett sätt som väljarna knappast väntade sig när
de gick till valurnorna. Det skulle vara lätt att bifalla
denna reservation utan att i övrigt riva upp något i
uppgörelsen.
Därför yrkar jag bifall till reservation 12 och i öv-
rigt till utskottets hemställan.

Anf. 3 KENNETH KVIST (v):
Herr talman! Vid antagandet av den nya vallagen
är det mycket viktigt att vi har en sådan stor sam-
stämmighet som vi faktiskt har mellan de svenska
partierna i fråga om valsystemet och olika regler i
anslutning till detta.
Det har träffats överenskommelser mellan partier-
na på olika nivåer. Jag hade t.ex. själv tillfälle att sitta
i en av de utredningar som kanske bär ansvaret för
ursprunget till huvuddelen av förslagen i föreliggande
betänkande och proposition. Det var en utredning som
på ett utomordentligt lyhört och öppet sätt leddes av
en moderat, Göran Åstrand. Att jag som vänstermän-
niska i ett sådant här sammanhang ändå kan ge en
person som arbetat med samma frågor men represen-
terar ett helt annat parti detta erkännande, tyder på att
det finns en bred samsyn i grundfrågorna. Det är ut-
omordentligt bra för det svenska styrelsesystemet.
Däremot finns det självfallet vissa nyansskillnader
eller principiella skillnader utifrån vilka vi närmar oss
problematiken med de politiska valen. Det gäller
kanske främst synen på personval. Där har partierna
helt enkelt nått en kompromiss utifrån sina olika ut-
gångspunkter, och jag tycker att den kompromissen är
hygglig. Vi får pröva den. Först efteråt vet vi om det
var rätt, för att alludera på vad Kirkegaard sade en
gång. Då får vi se om kompromissen måste revideras
åt det ena eller andra hållet.
Vår utgångspunkt är att vi är tveksamma till att in-
föra ett alltför renodlat personvalssystem. Vi är
egentligen tveksamma till personvalet som idé.
Det svenska politiska systemet, såsom det har ut-
vecklats, är baserat på de politiska partierna. Histo-
riskt sett har de politiska partierna sitt ursprung i att
vara politiska uttryck för olika samhällsklassers strä-
vanden. Partierna bildar ett slags gemenskaper för att
hävda olika klassers intressen och emancipation i
samhället eller för att prägla samhället utifrån olika
sociala utgångspunkters värderingar.
De politiska partierna kan lyfta fram de medlem-
mar inom partierna som man anser vara aktiva och
uppträda på ett sådant sätt att de vinner förtroende
inom sina organisationer. För att medlemmar skall
kunna lyftas fram och få kandidera behöver de inte ha
några särskilda ekonomiska tillgångar eller särskilda
kontakter i övrigt, utan partisystemet lyfter fram
människor som i partiernas organisationsliv upplevs
som värda förtroende och upplevs som betrodda.
Den andra sidan av saken, det extremt individuali-
serade valsystemet, är vi inte inne på, men vi kan ta
upp det för att kontrastera. Det systemet ger snarast
möjligheter för en elit att ställa upp. Om partiernas
roll är mycket liten krävs det stora ekonomiska resur-
ser hos den som skall ställa upp. Det är erfarenheten
från många länder med ett extremt individualiserat
valsystem. Väljarens rätt blir inte att välja bland be-
trodda personer utan att välja bland betrodda personer
ur en liten elit.
Det är alltså inte säkert att den sociala speglingen
och förankringen alls kan bli lika mångfacetterad som
den är i ett system med partival. Detta visar också
erfarenheterna från de länderna. Ett partisystem ger
alltså vem som helst som är aktiv inom ett parti och
vinner förtroende möjlighet att kandidera, och kandi-
dera framgångsrikt, utan att personen behöver ha stora
ekonomiska tillgångar.
Dessutom vet väljaren att ett parti är ett kollektiv,
samlat kring ett politiskt program. Det har ett politiskt
och också socialt ansvar, som inte läggs på samma
sätt på en individ. Därmed blir fördelen att ett poli-
tiskt parti är mer trögrörligt, dvs. man vet att det som
det politiska partiet säger sig stå för i allmänhet håller
relativt hyggligt. Så är det också i vårt land.
Däremot kan partier naturligtvis svika eller ut-
vecklas på ett sådant sätt att de mister kontakten med
de sociala grupper och klasser som det har växt fram
ur. Partierna kan bli en apparat som lever sitt eget liv
och som bara förnyar sig själv, utvecklas till karriär-
vägar utan förbindelse med den rörelse som finns
utanför partierna. Men förr eller senare uppstår spän-
ningar, konflikter och också kanske partier som bättre
motsvarar väljarnas önskemål och krav.
Mot denna bakgrund är vi i Vänstern anhängare av
ett starkt partisystem och av att detta också skall ge-
nomsyra det valsystem vi har. Sedan finns det natur-
ligtvis ett värde av att väljaren också kan påverka
partisystemet. Vi ser därför att den kompromiss som
personval som vi har nått är någonting positivt som är
värd att pröva.
I förslaget stärks samtidigt partiernas ställning
gentemot olika former av valmanipulation och fusk
som kan bedrivas. Partierna har nu möjlighet att mot-
verka detta på ett mer effektivt sätt än tidigare. Jag
tycker att det är en framgång.
Herr talman! Det har i debatten ibland sagts att det
är utomordentligt negativt att man inte kan stryka
kandidater, och att detta inte räknas i det nya valsys-
temet. Nu har väljaren möjlighet att markera en kan-
didat som han vill ha. Detta är det positiva uttrycket
för väljarens ambition, vilket ju är bättre. Strykning-
en, som hittills inte har räknats, tas bort. Om man bara
gillar ett parti, men inte dess kandidater, bör man
egentligen ta sig en funderare på om det verkligen är
det partiet man gillar. Om man bara vill använda sig
av strykningsmöjligheten borde man kanske i stället
tänka sig att rösta på ett parti med kandidater som
bättre motsvarar ens övertygelse.
Jag tycker dock att det är viktigt att få en öppen
redovisning av om kandidaterna i detta mer person-
valinriktade system vi går emot också har andra källor
för stöd av sin valkampanj än dem som partiet erbju-
der. I många länder tillämpas sådana krav. Det gäller
visserligen länder med en mycket högre grad av per-
sonvalsinslag än vad vi har i Sverige, men vi i Väns-
terpartiet tror att det är utomordentligt viktigt att detta
sker när Sveriges politik internationaliseras.
Jag har lämnat en reservation till förmån för röst-
rätt för invandrare i riksdagsval på samma grunder
som invandrare har rösträtt i kommunala val. Det har
jag gjort därför att invandrarna blir en del av ett so-
cialt sammanhang när de kommer hit, och under
många år verkar och arbetar i landet. De har samma
arbetsplats som svenskar, och gemensamma sociala
och ekonomiska intressen. Står en invandrare arbets-
lös har han gemensamma sociala villkor med andra.
Då är det också rimligt att han skall få påverka politi-
ken även på riksplanet. Utskottsmajoriteten vill att
rösträtt och medborgarskap skall följas intimt åt, och
även Håkan Holmberg argumenterade för detta. Detta
är egentligen en produkt av en period i historien när
befolkningssammansättningen var mer homogen, och
när befolkningsrörelserna inte var så stora som de
tyvärr, på grund av olika omständigheter, är har varit
under våra dagar.
Därmed yrkar jag bifall till reservationerna 2 och
4, och i övrigt till utskottets hemställan i betänkandet.

Anf. 4 BIRGER HAGÅRD (m) replik:
Herr talman! Jag delar Kenneth Kvists uppfattning
om att det är väsentligt att vi har en bred samsyn på
valsystemet och dess utformning. Man kan säga att
det är demokratins spelregler som vi på det sättet slår
fast. Vi bör vara överens i så viktiga frågeställningar.
Men detta får naturligtvis inte undanskymma det
angelägna i att vi för en debatt i frågorna. Jag vill inte
sticka under stol med att jag har rätt starka preferenser
både för det tyska systemet och för att kanske diskute-
ra ett system med två valomgångar av den franska
typen. Jag vill i varje fall att detta skall diskuteras. Vi
skall inte lägga locket på och säga att vi lever i den
bästa av världar, utan det kan också finnas andra
lösningar på de här problemen.
Detta gäller naturligtvis också personvalet. Kraven
på ett sådant har vuxit fram därför att man har varit
missnöjd med partiernas dominans i de här samman-
hangen. Väljarna har haft alltför små möjligheter att
göra sig gällande. Därmed är det inte sagt att det
personval vi nu tillämpar i Sverige är det bästa, utan
det är en kompromissprodukt som vuxit fram. Vi får
pröva den. Där vi prövat den hittills har resultaten inte
varit alldeles lysande och entydiga. Kanske hade den
finländska modellen, med ett mer renodlat och direkt
personval, varit bättre. Med den kanske vi hade kun-
nat få större effekter.
När det gäller invandrarna och deras rösträtt hittar
jag inte något enda land där invandrarna har rösträtt i
parlamentsvalen - valen till det nationella parlamen-
tet. Däremot har de det i det kommunala valet - i den
lilla kretsen. Det är där de har sin dagliga gärning,
och det är naturligt att det skall vara så. Medborgare i
EU-länderna har också möjlighet att delta i val till
EU-parlamentet, vilket också är något väsentligt i
sammanhanget. Men jag tror att rösträtten till de na-
tionella parlamenten bör vara knuten till medborgar-
skap i landet i fråga.

Anf. 5 KENNETH KVIST (v) replik:
Herr talman! Givetvis måste vi ha en fortlöpande
dialog och prövning av olika system, och föra en
diskussion mellan partierna också där vi har princi-
piella utgångspunkter som skiljer sig åt. Det är en
förutsättning för att vi skall kunna utveckla och för-
bättra valsystemet. Vi är helt överens om det.
Jag har ändå velat betona att utgångspunkten i den
folkrörelsebaserade demokrati som vi till övervägan-
de del har i Sverige är en utomordentlig utgångs-
punkt. Man behöver inte bara gå utanför landets grän-
ser för att söka modeller, utan man kan också utveckla
det system som är grundlagt och väl förankrat hos det
svenska folket.
När det gäller invandrarnas ställning är inte erfa-
renheterna från några länder särskilt imponerande. I
många länder - och Sverige är tyvärr inget undantag -
finns det tilltagande fenomen av socialt utanförskap,
gettoisering, gästarbetarskap osv. En del av detta
hänger ihop med att en del av den arbetande befolk-
ningen utesluts från möjligheterna till politiska rättig-
heter i det sociala sammanhang där de lever och arbe-
tar. Detta förstärker utanförskapet. Därför menar vi i
Vänsterpartiet att det är viktigt att driva och diskutera
också den frågan.

Anf. 6 BIRGER HAGÅRD (m) replik:
Herr talman! Jag ber om ursäkt för att jag satt i fel
bänk förut. Det är inte alltid så lätt så här på morgo-
nen att veta var man skall befinna sig. Däremot vet
jag var man skall befinna sig när det gäller röstning i
olika lokaler, i varje fall enligt mitt förmenande. Jag
står fast vid att rösträtten i val till de nationella parla-
menten bör förenas med medborgarskapet.
Kenneth Kvist tog upp en punkt i sitt första inlägg
som jag inte hann beröra direkt. Det gäller de eko-
nomiska resurserna vid personval. Jag tror att vi inte
alls är mogna för någon sorts lagstiftning för redo-
visning av vilka ekonomiska resurser som används. I
de länder man försökt med detta har man grundligen
misslyckats, kan man säga. Däremot tror jag det kan
vara bra med en viss frivillig redovisning. Men som
Kenneth Kvist säger är det naturligtvis en av nackde-
larna i sammanhanget just att plocka fram de ekono-
miska resurserna i personvalet som sådant. De kan bli
väldigt ojämnt fördelade. Å andra sidan blir det sam-
tidigt mer av en öppen tävling, vilket kan ha sina
positiva effekter i sammanhanget.
Vi måste som sagt var vara lyhörda i framtiden,
och se hur de olika försöken slår ut. Jag är inte helt
nöjd med personvalet så som det hittills har slagit ut -
dels i försöken i kommunerna vid förra valet, dels i
valet till Europaparlamentet. Det finns många fråge-
tecken i sammanhanget. Men låt oss se vad som hän-
der i framtiden.

Anf. 7 KENNETH KVIST (v) replik:
Herr talman! Vi lever i en tid när människor av
olika anledningar tvingas flytta runt mellan olika
länder. Därmed lever och verkar de, ibland kanske
mot sin vilja på grund av att de har tvingats till flykt,
under vissa nya sociala omständigheter. För att dessa
människor inte skall ha ett utanförskap är det nog av
utomordentlig vikt att de, efter en tid och när de har
visat att de kommer att stanna under en lång tid, kan
utöva fullvärdiga demokratiska fri- och rättigheter,
och dit hör ju rösträtten. Därför menar vi att detta
krav är viktigt.
Vi kan kanske närma oss samma problem genom
att vi ser över lagstiftningen kring hur man vinner
medborgarskap. Man kan kanske lösa upp frågan den
vägen. Vilket alternativ man än väljer tror jag att det
är viktigt att man också, för att kringgå de underlig-
gande sociala problemen med gettoisering och socialt
utanförskap, erbjuder demokratiska rättigheter till alla
människor som lever, verkar och har för avsikt att
göra det i ett land.
Detta med någon form av kontroll av de ekono-
miska villkoren prövas i del länder. Det är mycket
svårt att få en effektiv lagstiftning därvidlag. Det kan
jag hålla med om, men samtidigt är det viktigt att det
finns ett visst regelverk så att väljarna också får reda
på om det är intressen utanför partierna som särskilt
backar upp en kandidat. Därför tycker jag inte att det
finns anledning att vika från den ståndpunkt jag har
intagit i reservationen tillsammans med liberalerna.

Anf. 8 HÅKAN HOLMBERG (fp) replik:
Herr talman! Kenneth Kvists allmänna reflexioner
om personvalet och det han sade om eliter är ju in-
tressant. Jag vill ge några egna reflexioner kring detta.
Det är klart att det finns en risk att man, i alla fall
med en viss typ av utformning av personval, får ett
läge där människor med rejäla resurser bakom sig, i
form av pengar, organisationsuppbackning eller vad
det kan vara, kommer att bli allt mer vanligt före-
kommande i politiska församlingar utan att för den
skull ha några politiska insikter.
Men det finns ju också ett annat problem som jag
tycker att vi har att hantera i den verklighet vi nu lever
i, nämligen en politisk elit som har en förmåga att
förnya sig själv. Där förekommer det naturligtvis,
även om vi inte alltid vill erkänna det, att det bereds
reträttplatser för personer ur t.ex. kommunalpolitiken
genom att de sätts upp på valbar plats på en riksdags-
lista. Det förekommer kanske köpslående mellan olika
grupperingar. Dessutom har vi detta med det heliga
omvalet och allt sådant som jag var inne på i mitt
inledningsanförande. Där kan man också tala om att
en elit förhindrar väljarnas möjlighet att direkt få
inflytande över vilka som skall företräda dem.
Ur mitt perspektiv är detta med att processen kan
gå snett inom de politiska partierna i det system som
vi hittills har haft ett väldigt starkt skäl, kanske det
starkaste, för att ha ett starkare inslag av personval.
Sedan vill jag också kommentera detta med in-
vandrarna. Rösträtt hänger ju samman med medbor-
garskap, och medborgarskap - och nu låter jag litet
högtidlig - handlar också om att ta ett nationellt an-
svar. Jag tycker att man skall se medborgarskapet på
det sättet. Det finns liksom inte något mellanläge, som
Kenneth Kvist vill antyda, utan antingen upphäver
man detta samband eller också har man det kvar.
Skulle man upphäva det hamnar man, i alla fall i det
europeiska samarbetet med den logik som gäller i alla
andra länder, på en väg som leder till en förbunds-
statsliknande utveckling av EU, vilket jag inte tror att
Kenneth Kvist vill. Man skall nog se upp med vilka
argument man använder här.

Anf. 9 KENNETH KVIST (v) replik:
Herr talman! Jag tror nog inte att det leder till nå-
gon förbundsstat. Det handlar ju om att ge människor
som lever och verkar i ett socialt sammanhang en
möjlighet att inte vara så utanför det samhälle som de
lever i som de är när deras demokratiska rättigheter är
beskurna.
Om man tänker litet på vad Håkan Holmberg sä-
ger om nationellt ansvar tror jag nog att det många
gånger är utomordentligt orättmätigt när det gäller
invandrarna. Jag hoppas att Håkan Holmberg, som ju
i allmänhet är en mycket progressiv man i invandrar-
frågor, egentligen inte menade detta så som orden
föll.
Jag håller med Håkan Holmberg om riskerna för
byråkratisering av partisystemen och att det uppstår
en politisk elit. Jag sade det litet kortfattat i mitt anfö-
rande. Men poängen är trots allt att det är politiska
partier och deras helhetsprogram som väljarna fram-
för allt väljer mellan och inte individer. De politiska
partierna står för vissa ståndpunkter. Sedan finns det
naturligtvis svek mot vallöften och allehanda sådana
saker, men blir väljarna tillräckligt förgrymmade finns
det ju andra politiska partier att vända sig till.
Jag tror att det är utomordentligt viktigt att man
har ett starkt partisystem i grunden. Därför kan jag
tycka att det är okej att vi prövar den här kompromis-
sen även om jag kanske är ännu mera för ett partisys-
tem. Detta kan vara ett sätt som någorlunda avhjälper
det berättigade missnöje och den berättigade kritik
som finns mot partisystemet att det har förstelnat.

Anf. 10 HÅKAN HOLMBERG (fp) replik:
Herr talman! Skulle det råka bli så där jag bor att
Folkpartiet har en kandidat överst på listan som jag
absolut inte vill se i riksdagen vill jag gärna kunna
rösta på en annan folkpartist och ha en chans att få in
vederbörande i stället för att vara hänvisad till att
rösta på Vänsterpartiet, Moderaterna eller något annat
parti. Jag tycker nog att den synpunkten från Kenneth
Kvist väger ganska lätt. Jag tror att de flesta männi-
skor uppfattar valsituationen på det viset.
När det gäller invandrares rösträtt i riksdagsval in-
ser egentligen alla att medborgarskap i ett land inne-
bär både rättigheter och skyldigheter, och det finns en
koppling mellan dessa saker. Man upphäver väldigt
mycket av substansen i medborgarskapet om man
förändrar det på det sätt som Kenneth Kvist är inne
på. Det är ju inte sant att invandrare utan medborgar-
skap i Sverige saknar förankring i ett socialt samman-
hang därför att de inte har rösträtt i riksdagsval. Det
finns ju möjligheter att rösta i kommunalval. Alldeles
för få, och dessutom allt färre som det verkar, utnytt-
jar detta. Men det är ju ett problem för sig. Det får
hanteras på olika sätt av partierna bl.a.
I en tidigare replik sade Kenneth Kvist att om man
avser att stanna här under lång skall man kunna få
rösträtt i riksdagsval. Det är självklart, men stannar
man här tillräckligt lång tid - och det är ju i verklighe-
ten bara fråga om några få år - är man ju berättigad
till svenskt medborgarskap. Därmed löser sig ju frå-
gan av sig själv. Man kan, som jag sade i inlednings-
anförandet, ytterligare se över möjligheterna att få
svenskt medborgarskap. Det kan kanske gå snabbare i
vissa lägen osv. Medborgarskapsfrågor kommer ju
dessutom att utredas. Det har nyss tillsatts en utred-
ning om detta. Det naturliga är ju att gå den vägen.

Anf. 11 KENNETH KVIST (v):
Herr talman! Tidigare fanns strykmöjligheten för
att få bort misshagliga kandidater. Nu finns möjlighe-
ten att stryka för en kandidat som man verkligen vill
ha. Jag tycker att vi kanske närmar oss ett optimalt
gott valsystem, men det får framtiden utvisa.
Det är alldeles riktigt att invandrarna lever i ett
socialt sammanhang. Jag kan också tänka mig att den
minskade andelen invandrare som deltar i kommunala
val har något samband med att kommunernas självsty-
re egentligen har rubbats och att mycket av politiken
egentligen styrs centralt i landet. Därför tycker man
att den kommunala rösträtten egentligen är en sorts
halvmessyr i förhållande till att kunna rösta allmänt.
Som sagt var, förhållandena har faktiskt föränd-
rats. Jag tror inte att vårt medborgarskap tar anstöt av
att vi ser den sociala tillhörigheten som kanske vikti-
gare än den formella tillhörigheten. Jag tror att full-
värdiga demokratiska rättigheter för alla som lever
och verkar i ett land är av utomordentligt värde för att
vi skall kunna bekämpa segregation och få till stånd
ett integrerat och bra samhälle.

Anf. 12 PETER ERIKSSON (mp):
Herr talman! Birger Hagård från Moderaterna in-
ledde den här debatten med att prata om majoritets-
val, till skillnad från proportionella val. Det finns en
förkärlek - en lockelse - bland en del för en övergång
till ett system med majoritetsval, i stället för det val-
system vi har i dag. Jag kan förstå att när man som
Moderaterna för första gången i modern historia be-
finner sig i ett läge där man i opinionen är störst i
Sverige känns det intressant med majoritetsval. Det
innebär ju att det största partiet får en oproportionellt
stor andel av platserna i parlamentet.
Ofta leder det, som i Storbritannien, till en situa-
tion där ett parti som har långt under 50 % av rösterna
får en stor majoritet i parlamentet. Det är det avgö-
rande argumentet mot ett system med majoritets-
val,tycker jag. Principen en människa, en röst är väl
ändå det grundläggande, det rimliga, när man skall
diskutera demokrati. Det grundläggande är väl att alla
väljares inflytande har lika stort värde när det gäller
att fördela makten i samhället.
Det betänkande som vi diskuterar i dag utgår från
en kompromiss som kom till under den förra mandat-
perioden, 1991-1994, när Miljöpartiet tog en liten
paus i politiken, på riksdagsnivå i alla fall. Jag tror att
det , inom parentes sagt, var nyttigt för Miljöpartiet
att hamna litet utanför ett tag. Det ger tid för eftertan-
ke. Jag skulle önska att fler i framtiden fick möjlighet
att tänka över vilka frågor som är viktiga i politiken
och vilka frågor som man vill driva.
Det centrala i uppgörelsen handlar om personvals-
frågan. Miljöpartiet har inte i någon större utsträck-
ning en avvikande uppfattning, i förhållande till den
som majoriteten har kompromissat sig fram till. Vi
menar att människorna i politiken har en stor betydel-
se. Det måste på ett eller annat sätt slå igenom i ett
bra demokratiskt valsystem, där människor också får
möjlighet att påverka vilka som skall bli valda till
politiska organ som riksdagen. Väljarnas inflytande
ökar rimligen när man inför ett personvalssystem, och
det är bra.
Men det finns också nackdelar med att införa ett
personvalssystem. Politiken riskerar att hamna i bak-
grunden. Erfarenheten från flera länder är att man får
en större fokusering på personer och konflikter mellan
personer, i stället för på politiska ideologier och
grundvärderingar. Särskilt i en tid som i hög grad
präglas av en ytlig kändiskultur finns det en risk med
ett sådant valsystem.
Beroendet av finansiärer och grupper som står nä-
ra dem som skall väljas riskerar naturligtvis också att
öka. Därför är det viktigt, tycker jag, att vi får ett
system där man öppet och klart redovisar de medel,
de pengar, som satsas av enskilda personer i person-
valskampanjer. Annars skapas lätt ett intryck av kor-
ruption och grumlighet i demokratins valsystem, och
det vore väldigt olyckligt. Jag skulle önska att vi fick
någon form av gränser för personvalskampanjerna, att
vi fick maximiinsatser. Det kanske inte känns så väl-
digt angeläget nu, med den situation som råder i dag.
Men det kan bli annorlunda i framtiden. Värdet av att
få tillgång till platserna kan bli större, det kan bli ett
större ekonomiskt värde i att bli riksdagsledamot.
Det förslag som nu har lagts fram har en del posi-
tiva inslag. Men det innehåller också en del dåliga
saker, tycker jag. Det gäller bl.a. siffran 8 %. Vi har
ju vid ett par tillfällen sett hur personvalsinslaget blir,
när gränsen går vid 5 %. I t.ex. valet till EU-
parlamentet hade vi en sådan gräns. I ett personval
där gränsen går vid 5 % räcker det med att 5 % av
rösterna för ett visst parti går till en viss person för att
det skall få genomslag. Men för att det i realiteten
skulle ha någon betydelse i valet till Europaparlamen-
tet räckte inte det här. Valet till Europaparlamentet
påverkades inte på något avgörande sätt av att vi hade
ett personvalsinslag. Det tycker jag är litet grand
oroväckande.
Vi tänker oss att man inför ett riksdagsval väljer
att gå ut stort med att man inför personvalsinslag i
politiken. Man säger att väljarna får större möjlighet
att påverka vilka som skall bli ledamöter, inte bara
välja parti. Har man då en gräns vid 8 % och det visar
sig att nästan ingen valdes in genom personvalsinsla-
get därför att man hade satt ribban för högt för att det
skulle ha betydelse, kan det leda till ett väldigt bak-
slag. Det kan leda till att vi får ett ökat misstroende
till valsystemet i Sverige. Det tror jag är farligt. Det
finns redan ett alltför stort misstroende mellan politi-
ker, det politiska systemet och många väljare. Det
finns en risk för att det här förslaget förvärrar den
situationen.
Det tycker jag att vi måste uppmärksamma, även
om det inte blir som jag vill. Jag tycker att det skall gå
en gräns vid 5 % för personval som är gemensam för
både kommunalval och riksdagsval. Även om det inte
går igenom nu tycker jag att det är någonting som vi
måste uppmärksamma framöver. Om det här inte får
genomslag måste det ändras. Man skall inte ge väljar-
na en illusion av att de kan påverka.
En annan viktig fråga när det gäller valsystemet är
naturligtvis vilka som har rösträtt. Miljöpartiet vill
aktivt förändra systemet. Vi vill att man går mot ett
system som mer präglas av att människor har möjlig-
het att rösta och påverka samhället där de bor. Det
medborgarskap som är grunden i dag tycker jag att
Håkan Holmberg på ett olyckligt sätt mystifierar. Det
brukar inte vara kännetecknande för folkpartister att
agera på det sättet. De brukar vara stolta över att man
har ett så rationellt tänkande inom Folkpartiet.
Men nu tycker jag att Håkan Holmberg mystifierar
medborgarskapet, genom att hävda att det på något
sätt skulle bidra till att människor känner ansvar. Jag
tror att människor som har bott här i många år, som
lever här, som betalar skatt här, som verkar i landet
och som har sin familj här känner lika mycket ansvar
som den gör som får ett medborgarskap.
Det finns många invandrare i Sverige som inte vill
göra sig av med sitt medborgarskap i det land man
bodde i tidigare. Jag tycker att man skall respektera
den inställningen. Även om det slutar med att perso-
nen i fråga lever resten av sitt liv här, kanske han inte
vill lämna den kopplingen till det forna hemlandet.
Slutsatsen bör vara att det är rimligt att ändra det
här systemet. Det är rimligt att människor får rösträtt,
inte bara till kommun- och landstingsval utan också
till riksdagsval, om man bor och verkar här en längre
tid. En treårsgräns anser vi i Miljöpartiet kan vara
rimligt. Vi föreslår därför att systemet ändras på det
sättet.
Håkan Holmberg tar också upp att invandrarna
inte i någon särskild utsträckning röstar i kommunal-
valen. Jag tror att en orsak till att man inte gör det är
att vi har ett valsystem i Sverige där riksdagsvalet i
oerhört hög grad präglar hela valet. Kommunalvalet
hamnar helt och hållet i skymundan. Det är också ett
viktigt skäl till att vi bör införa skilda valdagar i Sve-
rige igen.
Det har också under de senaste 20-30 åren skett
en mycket stor förändring när det gäller kommunerna
i Sverige. De har fått betydligt större befogenheter.
De har också vuxit mycket starkt. Det har blivit större
organisationer som har större betydelse för människor
i vardagen än de hade för 30-40 år sedan. Att vi i den
situationen har fått en ändring som innebär att hela
det kommunala valet kommer i skymundan är para-
doxalt. Det borde ha varit tvärtom. Vi borde under
den här perioden ha lyft fram kommunerna och verk-
ligen betonat att kommunalvalet är ett särskilt val för
sig, som kräver att medborgarna tar ställning i en
särskild ordning.
Samtidigt pågår en mycket stor och omvälvande
process. Majoriteten här i riksdagen väljer att steg för
steg lyfta bort besluten från riksdagsmakten, från de
nationella beslutande församlingarna till överstatliga,
federala institutioner som EU. Det innebär att vi
sammanlagt får ett valsystem som blir irrelevant. Det
val som dominerar hela valsystemet har en allt mindre
betydelse för utgången, och det som kommer i skym-
undan blir i verkligheten allt viktigare för medborgar-
na.
Miljöpartiet föreslår också att vi skall genomföra
en sänkning av åldersgränsen för röstberättigade till
16 år i stället för 18 år. Vi har fått en förändring från
treåriga till fyraåriga mandatperioder. Det har i prak-
tiken inneburit att vi har höjt åldersgränsen för riks-
dags- och kommunalvalen. I praktiken är första-
gångsväljarna i genomsnitt 20 år när de får rösta
första gången. Skulle man sänka gränsen till 16 år
skulle den genomsnittliga åldern vid förstagångsvalet
vara 18 år. Det är rimligt, tycker jag. Just i den här
perioden, när ungdomar är mellan 16 och 20 år, är de
ofta mycket aktiva och intresserade av politik, även
om de inte går med i ett politiskt parti. Man är oftast
mest engagerad i just rikspolitiken, de stora frågorna.
Att man då inte skulle få rösta i riksdagsvalet tycker
jag är litet synd. Jag tror att det skulle kunna bidra till
ett mer aktivt deltagande också i de politiska partierna
om ungdomarna kände att de fick vara med och ta
ansvar för besluten.
Jag vill avsluta med en liten fråga om just rösträt-
ten. Den handlar om att man med det här betänkandet
vill genomföra en mycket stötande diskriminering,
som jag ser det. Majoriteten vill besluta att EU-
medborgare skall få företräde och möjlighet att rösta i
kommuner och landsting från första dagen de bor här,
men inte andra medborgare. Estländare, amerikaner
och ryssar skall inte ges möjlighet att rösta i Sverige
från första dagen de bor här. Men portugiser, greker
och danskar skall få det. Den här skillnaden tycker jag
är fullständigt orimlig och mycket stötande ur ett
demokratiskt perspektiv. Den diskrimineringen tycker
jag att vi borde kunna ta bort. Det blir en ful fläck i
det svenska valsystemet.
Jag yrkar bifall till reservationerna 3, 6, 7 och 8.

Anf. 13 HÅKAN HOLMBERG (fp) replik:
Herr talman! Argumenten som gäller invandrares
rösträtt har i och för sig redan luftats. Jag vill bara
poängtera att det inte alls är fråga om att mystifiera
medborgarskapet. Detta är inte konstigt. Precis den
sorts regler som jag också tycker att det är rimligt att
vi har kvar i Sverige, alltså en koppling mellan med-
borgarskap och rösträtt, finns i alla länder som jag har
hört talas om. Det är enkla fakta. Det är så det förhål-
ler sig. Det är inte något mystiskt med det.
Att det är på det sättet har naturligtvis sitt upphov
i en historisk utveckling. Vi har glömt det litet grand i
Sverige. Men i andra länder, som nyligen har blivit
demokratier, är det här oerhört påtagligt. Medborgar-
skapet är något av ett kvitto på att man är fullvärdig
medborgare i sitt land. Det här är en koppling som jag
tycker är viktig att upprätthålla. Börjar man frångå
den får man nog vara beredd på att det kan leda till
komplikationer av olika slag, ibland för enskilda
invandrare, som kan få trassel med myndigheter
hemma. Man kanske har en del av familjen hemma.
Med de mycket generösa möjligheter vi har i Sverige
att bli medborgare efter mycket kort tid i landet har de
som väljer att inte bli det i allmänhet väl genomtänk-
ta, goda personliga skäl.
Man kan naturligtvis mjuka upp detta ytterligare
och justera det. Det är jag inte alls främmande för. Jag
är inte heller främmande för, om det är möjligt, att se
över aspekten med EU när det gäller kommunal röst-
rätt, som Peter Eriksson var inne på. Men det är något
annat än det som är kopplat till medborgarskapet. Så
länge vi har ett system med självständiga stater i värl-
den, och det antar jag att vi kommer att ha under lång
tid, får man nog lov att ha åtminstone någon sorts
distinktion mellan vilka som har rösträtt i valen till
parlamentet i dessa självständiga stater och de som
inte har det.

Anf. 14 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Herr talman! Jag tror att Håkan Holmberg har all-
deles rätt i att medborgarskap är någonting som har
vuxit fram historiskt. Det har mycket att göra med
nationalstatens framväxande. Men jag tycker inte att
man kan ta det som ett argument för att det skall be-
hållas i framtiden. Förhoppningsvis är kopplingen till
nationalstaten en av de saker som det moderna sam-
hället växer litet grand ifrån, så att vi kan se litet öpp-
nare och friare på varandra som likvärdiga människor,
oavsett vilket land vi är födda i. Därför tycker jag att
det här är en naturlig förändring att genomföra för ett
modernt samhälle. Man bygger rösträtten på den ort
personen bor och verkar i, i stället för på någonting
mystiskt kring medborgarskapet.

Anf. 15 HÅKAN HOLMBERG (fp) replik:
Herr talman! Nu börjar det bli intressant, när Peter
Eriksson kommer in på de förklaringar som ändå
finns till att vi har den ordning som vi har och som
alla andra länder har. Iakttagelsen av nationalstatens
framväxt är riktig. Det är klart att det är så det hänger
ihop.
Nu behöver man inte en nationalstatsromantik i
någon unken gammaldags mening för att konstatera
att det, oavsett hur en stats befolkning ser ut etniskt,
än så länge ändå är fråga om självständiga stater med
olika medborgarskap. I princip har man samma
grundregler i varenda stat för kopplingen mellan
medborgarskap och rösträtt.
Det är sant att det här nu håller på att lösas upp
genom internationaliseringen, inte minst just i Europa.
Det är en utveckling som Miljöpartiet i alla andra
sammanhang försöker förhindra så gott man kan. Det
jag ville påvisa var bara att säger man A, som Miljö-
partiet gör, hamnar man ganska snabbt i en situation
där man får säga B, C och D. Då är frågan vad som
blir kvar av grunden för er egen syn på den svenska
självständiga statens relation till resten av Europa.

Anf. 16 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Herr talman! Jag tror att det är en fullständig
missuppfattning om man menar att Miljöpartiet mot-
arbetar varje form av internationalisering. Det är den
form av buskpropaganda som man bedrev bl.a. inför
folkomröstningen om EU, och jag tycker att Håkan
Holmberg kunde hålla sig för god för den typen av
debatt.
Frågan om medborgarskapet är intressant. Nu vill
man också genomföra medborgarskap på EU-nivå.
Många är ute efter att försöka skapa just någon form
av EU-nationalkänsla, gemensam historiesyn och
sådant. Jag tror att den här typen av ansträngningar
motverkar en sund internationell utveckling där vi i
stället bör se lika mycket på relationerna till andra
delar av världen, särskilt när det gäller den här typen
av frågor, t.ex. kring medborgarskap. Att Europa
återigen försöker växa upp som ett slags gemensam
förebild och likriktare för staterna i Västeuropa och
för andra länder tycker jag är en fara för framtiden.

Anf. 17 MATS BERGLIND (s):
Herr talman! En ny vallag kanske inte alltid låter
så upphetsande som diskussionsämne, men det är nog
viktigare i en demokrati än vad kanske har gjorts
gällande. Det som jag är rädd för i den här inledande
rundan är att vi får en mycket teknisk diskussion om
vilket system som är det absolut bästa. Jag vill inte
påstå att det svenska systemet med den vallag som vi i
dag har är det absolut främsta, men som någon har
varit inne på tror jag att vi skall vara litet rädda för att
vara bergsäkra på vilken som är den absoluta san-
ningen om vilket som är det bästa systemet. Däremot
är det viktigt att ha en vallag som utgår ifrån fria,
hemliga och direkta val. Ibland är vi i Sverige kanske
litet bortskämda med att ta detta för givet, speciellt
om man ser hur det kan gå till internationellt.
Men en alltför teknisk diskussion gynnar inte hel-
ler medborgarperspektivet, dvs. hur man uppfattar
valsystemet. Jag tror nämligen att det är viktigt att
man som medborgare känner igen sig i ett valsystem,
att man vet hur det går till, att man har tilltro till att
det fungerar och att det är någonting som man är van
vid. Nya tekniska finesser i all ära, men jag tror inte
att man skall överdriva den delen utifrån ett medbor-
garperspektiv.
Bakgrunden till det nya förslaget till lag är en par-
tiöverenskommelse från 1993. Den är en kompromiss
i många stycken, men det är också, som flera har sagt,
oerhört väsentligt att en bred politisk majoritet står
bakom detta. Jag tycker att detta förslag är bra ur den
aspekten att det i stort sett bygger på 1972 års vallag.
Det finns vissa justeringar, men i grunden är det
mycket som är sig likt.
Det finns, som har framkommit i den här debatten,
en del som tycker att förändringarna är för små och en
del som tycker att de är för stora. En kompromiss
visar väl att man hamnar någonstans mitt emellan, och
det tycker jag att man får stå ut med.
En förbättring som den nya vallagen innebär sker
för svenskar som bor utomlands. Genom de föreslag-
na röstlängdsreglerna kommer deltagande i val att
underlättas betydligt i jämförelse med i dag. De nya
reglerna innebär att den som har varit folkbokförd i
Sverige någon gång under de senaste tio åren auto-
matiskt tas upp i röstlängden. Detta förlängs med tio
år i sänder genom en anmälan eller genom att man
avger en röst. De utlandssvenskar som röstar i all-
männa val kommer därför att automatiskt tas upp i
röstlängden inför nästa val. Det tycker jag är ett stort
steg i rätt riktning mot ökad jämställdhet mellan
svenskar som bor inom och utom landet.
Men det är också mycket som inte kommer att
förändras i förhållande till hur det är i dag. Det blir
fortsatt gemensam valdag för kommun-, landstings-
och riksdagsval, det blir ingen förändring av rösträtt-
såldern, det blir ingen förändring av småpartispärren
och det blir ingen förändring i det praktiska förfaran-
det kring hur det går till när man skall rösta.
Detta, som jag inledningsvis tog upp, tycker jag
inte att vi skall bortse ifrån. Det finns många som
känner en stor osäkerhet inför valdagen och en oro för
att man inte skall göra rätt. Jag har i mitt praktiska
arbete innan jag hamnade i riksdagen varit ansvarig
för tre eller fyra valrörelser och vet hur viktig infor-
mation är och hur viktigt det är att medborgarna kän-
ner igen sig och kan lita på att de gör rätt. En av de
vanligaste frågorna vi får under valrörelsen är: Hur
skall jag göra nu om jag vill det och det, hur kan jag
göra och vad är tillåtet? De vanligaste frågorna i val-
lokalerna gäller också just de praktiska detaljerna och
hur det skall gå till. Jag tycker inte att vi skall bortse
från detta. Denna osäkerhet skall man ta på största
allvar och inte göra förändringar i onödan.
Den stora förändringen i det här förslaget är na-
turligtvis möjligheten till ett personvalsinslag. Det är
viktigt att framhålla att röstningen i första hand sker
på ett parti och att det dessutom finns en möjlighet att
rösta på en kandidat. Det betyder att detta inte kom-
mer att påverka mandatfördelningen mellan partierna,
utan endast platsfördelningen inom ett parti. Det finns
en spärr för de särskilda personrösterna som skall
beaktas, nämligen 8 % av partiets röstetal i valkretsen
i riksdagsvalet och 5 % i kommun- och landstingsval.
Vid val till Europaparlamentet blir det likadant som
vid valet 1995, dvs. 5 %. Personröster är inte tving-
ande, och det står väljarna fritt att enbart rösta på ett
parti och godta partiernas rangordning.
Jag måste till min besvikelse erkänna en del erfa-
renheter som framkom i EU-valet. Det sades inte
enbart från massmediernas sida utan även av s.k.
experter att detta med personvalsinslag i EU-valet
bara var lurendrejeri som inte får något praktiskt
genomslag. Även andra har snuddat vid den här tan-
ken. Dels är det helt fel, dels tycker jag att det är
olyckligt att man går in när det gäller ett sådant här
förslag om personvalsinslag och vill framhålla att vi
på något sätt försöker lura medborgarna och att per-
sonvalet inte får något genomslag. Om jag inte kom-
mer ihåg fel var det i EU-valet 40 % av dem som
hamnade i EU-parlamentet som kom in på personval.
Peter Eriksson sade här i debatten att personvalet i
EU-valet inte fick något genomslag. Det fick det visst.
Det var ett flertal, nästan hälften, som kom in på per-
sonval. Att sedan dessa personer var desamma som i
den rangordning som partierna hade ställt upp kan vi
ju inte beskylla valsystemet för. Jag tycker att det är
precis tvärtom: De farhågor som har funnits om att
partierna inte går i takt med dem som röstar på dem
har bevisats vara ogrundade, eftersom de som stod
främst på listorna också fick flest personröster. Då
hjälper det inte, Peter Eriksson, om vi sänker gränsen
till 5 % eller 3 %, eftersom de mandat partierna får
också går till dem med störst antal personröster.
Så länge medborgarna i större utsträckning röstar
på dem som står överst på partiernas listor får vi ju
den effekten. Men kom inte och påstå att det är ett
falsarium! Många medborgare tog chansen i EU-valet
att sätta ett kryss för en person som de ville ha. Det
tycker jag visar att medborgarna och de politiska
partierna går väl i takt med varandra. Jag skulle inte
bli speciellt överraskad om Göran Persson som parti-
ordförande skulle få ett antal röster i valet 1998 som
gjorde att han blev vald på ett personligt mandat. Jag
tror att det är mycket farligt att dra slutsatsen att det
skulle vara något slags mygel eller fusk med det här
bara därför att utfallet av personvalet stämmer över-
ens med partiernas interna rangordning.
Jag blir också litet betänksam över farhågorna för
vad personvalsinslaget skulle innebära. Å ena sidan är
det många som hävdar att det inte har någon betydelse
och inte ger väljarna någon rimlig chans. Å andra
sidan är man oerhört rädd för vilka enorma ekono-
miska krafter som skall sättas i gång för detta, som
man säger är ett spel för galleriet. Jag tycker att man
skall bestämma sig. Antingen är det fråga om ett per-
sonval som har sådana konsekvenser eller också är det
inte det. Man kan inte påstå dessa båda saker samti-
digt - det är för mig orimligt.
Med det politiska system vi har i Sverige och med
det sätt som våra politiska partier arbetar på ser jag
inte den minsta risk för att det just genom personval-
sinslaget skulle utbryta något slags märklig tingens
ordning när det gäller hur man hanterar eller redovisar
ekonomiska resurser. Det finns en lång tradition bland
de politiska partierna i Sverige att öppet redovisa de
ekonomiska förutsättningar man har inför ett val.
Varför skulle detta förändras bara därför att vi får ett
personvalsinslag? För mig finns det ingen som helst
logik i det. De politiska partierna är mycket medvet-
na, och i varje fall inom det socialdemokratiska par-
tiet för vi en ordentlig diskussion om hur det här skall
hanteras inom partiet, just för att det inte skall uppfat-
tas så att det är några oegentligheter på gång i och
med detta. Jag tror att alla andra partier kommer att
agera på liknande sätt.
Men det är klart att det är viktigt att det görs en
grundlig utvärdering ur alla aspekter när man börjar
tillämpa en ny vallag. Man kan inte förutse allt, och
skulle det visa sig att någonting uppfattas som dåligt,
icke tillåtet eller icke tillbörligt, är det naturligtvis
väsentligt att det görs en ordentlig genomgång. Då får
man finna sig i att göra regeländringar i efterhand.
Men i dagsläget kan jag inte se att det finns några
sådan risker.
Herr talman! Så några kommentarer till en annan
sak som har varit uppe i den här debatten, nämligen
att det inte skall vara tillåtet med strykningar av per-
soner på valsedlarna. Det kommer att bli tillåtet. De
kommer inte att räknas in vid röstsammanräkningen,
och det av mycket praktiska skäl: Skall man snabbt få
fram ett valresultat och snabbt få klart för sig vilka
som har valts in i olika parlament måste man också
vara försiktig med hur många saker man tar hänsyn
till vid ett val. Därför kommer inte strykningarna att
tas med på det viset. Men strykningarna kommer
naturligtvis att finnas tillgängliga vid den slutliga
sammanställningen. Det är naturligtvis även här upp
till partierna att ta hänsyn till om det finns kandidater
som har oroväckande mycket strykningar. Det får väl
partierna ta ansvar för och ta konsekvenserna av. Det
tror jag inte är något problem.
När det gäller frågan om skilda valdagar tror jag
helt enkelt att man har två skilda vägar att välja mel-
lan. Får man en spridning av valdagarna och därmed
kanske en annorlunda inriktning på valet, kommer
valdeltagandet med all sannolikhet att minska. Här får
man göra en viktning. Jag kan inte se att ett lägre
valdeltagande på något sätt skulle uppväga fördelarna
med skilda valdagar. Politiken i dag hör ändå ihop.
Att ett riksdagsval och ett kommunalval t.ex. har
mycket nära anknytning till varandra kan ju ingen
förneka. Det är därför mycket som talar för gemensam
valdag. Att ett sänkt valdeltagande skulle föra demo-
kratin framåt har jag svårt att förstå.
Herr talman! Härmed yrkar jag bifall till hemstäl-
lan i konstitutionsutskottets betänkande och avslag på
samtliga reservationer.

Anf. 18 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Herr talman! Mats Berglind tog upp frågan om
personval och kritiserade den hållning som jag redo-
visade här tidigare. Jag menar att det är en fara om
man inför ett system med personval och det sedan
visar sig att det systemet inte har någon reell betydel-
se - att det blir en illusion att väljarna i praktiken
skulle påverka vilka som blir valda. Valet till EU-
parlamentet är ett utmärkt exempel på det. Det var
faktiskt ingen som blev vald som inte hade blivit det
även utan personval i just valet till Europaparlamen-
tet.
Det behöver inte betyda att det är ett dåligt sys-
tem. Det var några som var nära att bli valda. Om jag
inte minns fel var det flera stycken i Centerpartiet.
Man hade minst en tredje kandidat som var väldigt
nära att gå förbi någon av de två som nu blev valda.
Det visar att det i alla fall fanns en möjlighet för väl-
jarna att påverka valet. Men om man i det valet hade
gått upp till 8 % hade ingen kommit i närheten av att
bli vald utanför den preferens som partierna själva
hade gjort. Jag tycker att det är en viktig distinktion.
Det är klart att man kan säga att vi går i takt. Vi hade
ett 40-procentigt valdeltagande. Nästan bara parti-
medlemmarna röstade, och de röstade som partiet
sade. Alltså gick partierna i takt med väljarna.
Att resonera så tycker jag är löjligt. Skall man ha
ett valsystem med personvalsinslag som skall kunna
påverka måste man också genomföra det så att det har
en reell betydelse. Då tror jag att 8 % är för högt, men
vi får se hur det går i verkligheten med den saken.

Anf. 19 MATS BERGLIND (s) replik:
Herr talman! Jag förstår inte vad Peter Eriksson
menar med reell påverkan genom personval. Reellt
var det ett antal som kom in på personligt val. Peter
Eriksson säger att väljarnas val inte påverkade reellt,
för det stämde överens med partiernas rangordning.
Skulle det reellt bara påverka om det inte stämde
överens med partiernas egen rangordning? Det är för
mig helt obegripligt hur man kan resonera på det
viset. Att de som röstar på ett visst parti också röstar
på de kandidater som partiet har placerat högst på
listorna skulle alltså innebära att de inte kan påverka
reellt? För mig är det helt obegripligt hur man kan få
det till något slags underkännande av hur EU-valet
gick till.

Anf. 20 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Herr talman! Mats Berglind missuppfattar min
kritik. Jag har inte alls underkänt hur EU-valet gick
till. Jag menar däremot att resultatet av EU-valet visar
att det inte hade någon reell betydelse att vi hade
infört ett personval där. Det är inte någon kritik mot
systemet i sig. Men om man tittar närmare på siffror-
na, dvs. hur många procent de olika kandidaterna fick,
tycker jag att det visar sig att man måste ha en ganska
låg gräns. Om man tittar på siffrorna till EU-
parlamentet tror jag att man kommer att finna att 8 %
är för högt satt.
En gräns på 5 % hade kunnat få betydelse. Väljar-
na hade då i något fall varit nära att ändra den ordning
som partierna hade satt upp. Med en gräns på 8 %
hade den möjligheten gått väljarna förbi. Det hade
blivit alltför svårt.
Det är det jag säger. Det är ingen allmän kritik
mot valet till EU-parlamentet. Men det kan komma
kritik mot bestämmelserna för riksdagsvalet om det
vid nästa val visar sig att väljarna skulle ha velat ha
en annan kandidat än partiet, och att reglerna i per-
sonvalssystemet inte räckte för att verkligheten skulle
få genomslag.

Anf. 21 MATS BERGLIND (s) replik:
Herr talman! Peter Eriksson envisas med att prata
om att reglerna för personval inte innebar något reellt
inflytande. Det verkar inte hjälpa hur noggrant jag än
försöker förklara att det inte har med procentsatserna
att göra. Även om procentsatserna har varit mycket
låga har antalet röster räknats. Den som har fått flest
antal röster har kommit in. Det har inte inneburit
någon reell skillnad där heller. Peter Eriksson får väl
fundera över detta. Han kommer kanske på finessen
så småningom.
Det jag absolut vill varna för är attityden. Nu
kommer vi att få ett personvalsinslag i nästa val, men
vissa menar att det inte kommer att få någon reell
betydelse. Det är ingenting som medborgarna kan
göra någonting åt eller skall behöva beakta.
Då är vi tillbaks i den diskussion som fördes inför
EU-valet, som jag tycker var oerhört olycklig. Det var
alltför många som ville ge sken av att personvalsin-
slaget inte hade någon betydelse och att det var en
skenmanöver från partiernas sida.
Det är fel. Det var absolut inte någon skenmanö-
ver! Personvalsinslaget hade en reell betydelse. Det
visar EU-valet. Det var första gången vi hade ett in-
slag av personval. Det var ett val där valdeltagandet
av andra anledningar var mycket lågt, men ett stort
antal medborgare tog chansen och utnyttjade möjlig-
heten till personval. Kom då inte och säg att reglerna
inte hade någon reell verkan!

Anf. 22 FREDRIK REINFELDT (m):
Herr talman! Jag tycker att det är skönt att se att
sittande talman i dag är Anders Björck och att den
moderate företrädaren tidigare var Birger Hagård -
två personer med en lång historia när det gäller att
försvara idén och arbeta för att vi skall få mer av
personval när det gäller inval i Sveriges riksdag. Det
är faktiskt en viktig dag i dag. När klubban faller
senare i dag sker ett principiellt brott mot det som har
varit. Vi bryter med 1900-talets sätt att välja politiker
i Sverige, dvs. att ge inflytande åt partierna och åt inre
processer i partierna. Nu sker för första gången en
förflyttning mot att väljarna kommer att få mer att
säga till om när det gäller vilka som skall företräda
dem.
Det är naturligtvis litet problematiskt att diskus-
sionen i dag mer har handlat om andra system än det
vi nu skall fatta beslut om. Vi har ägnat oss åt felsö-
keri när det gäller detta nya system.
Visst - det är inte perfekt. Det är många som säger
just att det inte ger någon effekt. När det gäller per-
sonsammansättningen blir effekten nog marginell.
Märk väl: det har ju varit hela syftet. Detta är, som
flera har nämnt, en kompromiss mellan flera partier,
där de som hyllar det slutna rummets prioriteringar
vill ta hänsyn till olika intressemotsättningar inom
partierna snarare än att lyssna till vilka kandidater
väljarna vill välja. Det är ju de som delvis har segrat.
Det är en kompromiss mellan dem som inte tror på
personval, som också har sagt det ifrån talarstolen,
och de som tror att personval är någonting nödvän-
digt. På det vanliga svenska sättet blir det en kom-
promiss som ingen verkar stå för och som inte kom-
mer att ge effekt på personsammansättningen.
Men det gör inte, menar jag, att man kan räkna
bort hela detta personval som ointressant. Nog kom-
mer det att ge effekter.
Det kommer att förändra valrörelsen. Jag vill se
den politiker som säger att han inte bryr sig när per-
sonval och möjligheten att få personliga kryss införs.
Jag vill se den politiker som säger att han inte vill ha
ett enda personligt kryss och att han inte tycker att det
är viktigt för hans roll som förtroendevald. Den poli-
tikern, mina vänner, är inte född. Han existerar inte.
Alla kommer att undra hur många personliga kryss
de har fått. Det kommer att förändra valrörelsen. Helt
plötsligt måste man ställa sig frågan hur man skall
förtjäna kryssen. Hur skall man förtjäna det personli-
ga stödet från sina väljare?
Det kommer att leda till en mycket intressant frå-
ga: Hur skall jag träffa mina väljare? Hur skall jag
göra klart för mina väljare att jag är en person att
känna förtroende för?
Det kommer att förändra valrörelserna. Det kom-
mer att sätta färg på valrörelser lokalt. Vi kommer alla
att bli bättre på att gå ut och söka upp våra väljare,
tala med dem och förklara vilka förträffliga kandida-
ter vi är.
Jag tror också att arbetssättet kommer att förändra
karaktär. Fler kommer att jobba för den enskilde
personen. Framför allt för många yngre kommer detta
att vara tilltalande. De tycker att de politiska partierna
är mossiga och tillhör antiken och vill gärna se nya
metoder för demokratiskt arbete. Att arbeta för en
person kan då bli ett komplement till att arbeta för ett
parti. Vi kommer säkert att se valarbetare som kring-
gärdar en person, men som i övrigt inte vill jobba
långsiktigt för ett politiskt parti. Jag tycker att det är
en fördel snarare än en risk. Det för in fler i demokra-
tiskt arbete.
Jag tror också att relationen mellan den enskilde
kandidaten och partiledningen kommer att förskjutas.
Ingen partiledning kan sätta sig på en genuint person-
vald kandidat som har ett stort folkligt stöd. Då kan
fler spela roll i svensk politik. Fler kan uttala sig,
lutandes sig tillbaka mot de många personer som de
har fått stöd av.
Det kommer att hyfsa enskilda kandidaters bete-
ende. Här talas om oegentligheter. Det har vi redan
haft problem med. Det har vi i det gamla systemet.
Men ingen personvald politiker, och ingen politiker
som vill bli personvald, går på Crazy Love med några
Eurocard som skattebetalarna står för. Det existerar
inte i ett system där man söker väljarnas personliga
stöd. Det kommer att hyfsa beteenden, och det kom-
mer att göra att oegentligheterna minskar i omfatt-
ning.
Här nämndes att Göran Persson kan bli person-
vald. Det blir han säkert. Det är väl mer en fråga om
varifrån han skall bli personvald. Är det från Malmö
eller Sörmland? Det intressanta är ju att det är andra
än partiledarna som skall bli personvalda. Det är de
många politikerna bakom de mest kända som på detta
sätt kan få större uppmärksamhet och bli mer kända.
En enhetlig spärr har också nämnts. I dag har man
talat om 5 % eller 8 %. Jag tycker att det är synd att få
ser vilken skillnad det blir när vi sätter en och samma
spärr över alla valkretsar. Det är en väldig skillnad
mellan partierna. Om man försöker bli personvald
med en enhetlig 8-procentsspärr eller med en 5-
procentsspärr spelar stor roll. Det beror på hur stort
partiet är. Det är lättare att bli personvald miljöpartist
och svårare att bli personvald moderat eller socialde-
mokrat. Det kräver nämligen att man konkurrerar med
fler som står på valbar plats. Allra helst uppträder
detta fenomen i de två Stockholmsvalkretsarna. Om
man tittar på hur många personer de innehåller ser
man att de väsentligt avviker i storlek från alla de
andra valkretsarna i Sverige.
Att vilja bli personvald för moderaterna i Stock-
holms län, som jag försöker bli, innebär att jag kon-
kurrerar med tio tolv andra kandidater från modera-
terna som är fullt kapabla att bli personvalda. Det
kräver att jag får 16 000 personliga kryss i valet 1998,
om man utgår från 1994 års siffror. Det är en väldigt
hög andel personliga kryss. Det är väldigt många
väljare som jag måste profilera mig gentemot. Det
ställer mig mot många andra moderater som vill dela
på en kaka som bara kan bli hundra procent.
Därför har jag föreslagit i motionen att vi borde
genomföra detta personval i de två Stockholmsval-
kretsarna helt utan spärrar. Då ger man väljarna i
storstäderna - det är där det behövs som mest - möj-
lighet att få en bättre personkännedom när det gäller
dem som företräder väljarna på riksplanet.
Märk väl: I många andra valkretsar kommer riks-
dagens ledamöter att märka att reglerna spelar väldigt
stor roll. I Örebro, Jämtland, Norrbotten och Dalarna
kommer kandidaten i de flesta fall att vara den ende
eller möjligtvis en av två eller tre som har möjlighet
att representera det enskilda partiet.
Då tror jag att nästan alla kan bli personvalda. Om
två, tre kandidater står mot varandra kan faktiskt alla
komma över åttaprocentsspärren. Det avgörande för
vem som får representera partiet i riksdagen är vem
som har fått flest kryss. Därför har personvalet helt
skilda förutsättningar i olika delar av landet. Det
borde ha lett till ett annat resonemang om spärrnivån i
storstadsvalkretsarna.
Det talas också mycket om att vi nu kommer att få
ekonomistyrda valrörelser. Här har diskuterats kändi-
sar och liknande. Det tror jag inte blir effekten. Ofta
tar man upp exempel från system, inte sällan det
amerikanska, som har stora inslag av pengar. Det
handlar om att man skall bli amerikansk president i
den andra ändan. Den som skulle få för sig att lägga
ned några egna ihopsparade miljoner på att försöka
bli personvald svensk riksdagsledamot måste beskri-
vas som kraftigt förvirrad. Det måste man vara om
man har som högsta önskan här i livet att spendera
sina pengar på sådant. Jämför rätt saker! I USA ren-
derar personvalet faktiskt mandat som ger ett ohygg-
ligt inflytande. Även om vi skulle vilja ha större infly-
tande kan vi inte sägas ha ett sådant inflytande som
enskilda riksdagsledamöter. Dessutom är detta en mix
av ett partisystem och ett personsystem som gör att
det inte skulle löna sig att försöka påverka väljarna på
det här sättet med stora pengar. Jag tror också att det
passar det svenska kynnet väldigt dåligt att man för-
söker påverka med insatser som uppenbart är betalda
med reklampengar.
Personval handlar om det demokratiska grundar-
betet. Man skall gå ut och knacka dörr och prata med
folk. Man skall söka det personliga förtroendet och
mandatet. Det kostar inga pengar att tala med väljare.
Det är allt det andra som partier gör i stället för att
tala med väljarna direkt som kostar pengar. Jag tror
inte alls att det kommer att bli ekonomistyrda valrö-
relser. Jag är väldigt glad över att man inte har landat
på någon sorts reglering eller på något försök till
reglering. Det kommer att bli svårt att bli personvald
alldeles utan att man ger sig på den lilla möjlighet
som kanske finns för någon att få ihop individuella
bidrag för att kunna finansiera litet grand av en egen
personlig valrörelse. Det politiska system som vi har i
Sverige är i så hög grad beroende av skattebetalarna
för att klara av sin verksamhet. Därför är det på tiden
att man också öppnar för någon annan typ av finansi-
ering i stället för att hela tiden ta mer pengar från
skattebetalarna.
Jag tror att många använde den här möjligheten
redan i förra valet; det har Mats Berglind redan
nämnt. Det testades ju i Europaparlamentsvalet. Det
bör tilläggas att 15 faktiskt kom över den procentspärr
som existerade. Men bara 11 kom in till följd av att
några - som också nämndes här - faktiskt represente-
rade partier som inte fick tillräckligt många mandat i
förhållande till hur många som klarade spärrnivån.
Men vi såg att det fanns ett intresse och att många
utnyttjade detta. Nu kommer det att kunna bli ännu
fler. På posten kommer vi nästa gång att hitta namn-
valsedlar. Det kunde vi inte förra gången. Även de
många som poströstar i Sverige kan kryssa för perso-
ner. Då tror jag att vi kommer att märka att väldigt
många, framför allt yngre, tycker att det här är intres-
sant.
När man utanför valurnorna i valet 1998 frågar
hur folk har röstat tror jag att många äldre kommer att
säga vilket parti de har röstat på medan många yngre
berättar vilken person de har kryssat för. Jag tror
faktiskt att det kan vara ett skäl för många yngre att
rösta. Vi har ju sett oroande tendenser på att de yngre
röstar i mindre utsträckning.
Jag tycker att personvalsintroduktionen borde ha
åtföljts av en halvering av det antal riksdagsledamöter
som finns i den här kammaren. Jag har också väckt en
motion som på vederbörligt sätt avstyrks i det betän-
kande som vi nu skall ta ställning till. Partimakten är
för stor i det här landet. Ibland behandlas vi riksdags-
ledamöter som, ursäkta uttrycket, panelhönor. Det
finns ett stort intresse för var vi står och går men ett
väldigt litet intresse för vad vi står för. Man är väldigt
bekymrad över om vi sitter i kammaren eller var vi
befinner oss på dagarna. Vi skall alltid vara publik
eller fond till det som händer. Men det verkliga infly-
tandet har vi inte. Det beror på att vi är för många och
på att vi har för dåliga egna resurser och att vi är för
litet personvalda. Jag tror att vi skulle kunna rätta till
balansen och få mer relevanta och insatta personvalda
riksdagsledamöter om vi blev färre och gav oss större
egna utredningsresurser. Det skulle naturligtvis
kompletteras med ett riktigt personval. Det har jag
skisserat i en motion.
I dag kommer jag inte att yrka bifall till den mo-
tionen. Jag hade tänkt stödja Miljöpartiet om man
hade gått på femprocentsnivån. Nu får jag nöja mig
med att rösta med mitt eget parti, som inte har gått så
långt som jag skulle vilja. Jag kan konstatera att jag i
alla fall har inlett 1998 års valrörelse genom att sätta
på mig min egen kampanj-badge, där jag uppmanar
folk i min valkrets att kryssa för Reinfeldt 1998.

Anf. 23 STEN ANDERSSON (m):
Herr talman! Jag vet att det är svårt att skapa in-
tresse för en enskild motion. Det är kanske ännu värre
när det är en avslagen sådan. Men jag skall ändå för-
söka.
Först vill jag säga något kortfattat till Fredrik Re-
infeldt. Han pratar mycket om yngre människor. De är
en minoritet av svenska folket. Varför pratar man
aldrig om vad de äldre tycker? De utgör ändå det
dominerande antalet.
Fredrik Reinfeldt pratade också om att man skulle
blir mer aktiv och om att man skulle knacka dörr och
träffa väljarna personligen. Det är i och för sig en
sympatisk tanke. Men vårt parti vill att man skall
minska antalet ledamöter. Då kan jag se vissa praktis-
ka problem i de valkretsar där det är ganska långt
mellan väljarna. Jag inser att vi har för många leda-
möter i Sveriges riksdag i förhållande till vår befolk-
ning och jämfört med andra länder. Men med tanke på
hur Sverige ser ut i dag och på vår befolkningsstruk-
tur är det inte så lätt. Det skulle innebära att man i
vissa landsändar skulle behöva leta med förstorings-
glas efter en riksdagsledamot.
I betänkandet står det att min motion är negativ.
Det uttrycket bör nyanseras något. Jag har tagit upp
en del som jag uppfattar som problem och som kan bli
problem. Det har jag gjort i ett antal år. Det har varit
mycket litet debatt om det här i kammaren. Jag är
medveten om att man skall vara positiv till föränd-
ringar. Men förändringar skall baseras på positiva
erfarenheter; det är en god konservativ tanke. Det
finns sådana avseende personval. Men det finns också
erfarenheter som inte är positiva. Det är synd att vi
inte har diskuterat det i kammaren. Vi har bara sagt
rakt över att personval är bra och nyckeln till mycket
gott. Men varför är det så bra, och vilka erfarenheter
kan vi referera till? Det skulle jag vilja ha en debatt
omkring. I dag har det i stort sett handlat om 5 eller
8 %. Jag kan hålla med om att det kanske skulle vara
ett riktigt personval, om vi nu skall ha ett personval. I
min valkrets, Malmö stad, finns ungefär 45 000 mo-
derata väljare. För att man skall kunna avancera på
listan skall man ha kryss från 4 000, med det förslag
som kommer att bli verklighet i dag. Det är faktiskt
rätt så häftigt.
Ibland förs en debatt i kammaren och en annan
debatt utanför kammaren. Jag tror att intresset för
personval är något mer begränsat utanför det här
huset. Men det är klart att vi kanske skall vara före-
gångare och väcka nya idéer. Men jag tror inte att det
står på någon tio-i-topp-lista från väljarna att vi skall
införa personval.
Herr talman! Även om vi får personval måste det
viktiga vara att människorna i första hand röstar på ett
politiskt parti och dess idé och ideologi. Sedan är det
bra att vi får bra representanter. Men det kan inte vara
avgörande om man heter Andersson, Pettersson eller
Lundström, utan det är partiets ideologi som är det
viktigaste för en väljare. Så hoppas jag att det är i en
demokrati.
Vi har sett exempel på renodlade personval. Jag
tror att Birger Hagård nämnde Storbritannien i sitt
anförande. Där kan det inträffa, vilket nästan måste
vara ett hån mot demokratin, att en minoritet kan få
majoritet i ett parlament. Det är fullt möjligt i Storbri-
tannien.
Man har pratat om fördelarna med personval. Man
skulle få ett större engagemang från väljarnas sida.
Men hur skall man kunna mäta det? Ett mått på väl-
jarnas engagemang och intresse är faktiskt valdelta-
gandet. Jag tror att det är svårt för någon att slå mig
på fingrarna när jag för fram den uppfattningen. Mä-
ter man valdeltagandet i Sverige som det har varit
tidigare, utan personval, ser man att det är väl och
med råge i nivå med det i andra länder med mer eller
mindre utvecklade personval. Jag tror att det i Europa
bara är Belgien som har ett högre valdeltagande, men
om jag är rätt informerad har man någon form av
rösttvång i Belgien, vilket kan förklara att det är så
högt där.
Sedan har vi skräckexempel åt andra hållet. Vi har
vissa val i USA där valdeltagandet ligger på 35 %,
och där är det utpräglade personval.
Det har också sagts här i dag att ingen väl är så
dum att han satsar miljoner - där håller jag med
Fredrik Reinfeldt - på att bli ledamot i Sveriges riks-
dag. De pengarna kan ju satsas på ett betydligt kloka-
re vis. Men jag tror ändå att de som har pengar, resur-
ser och kontakter i alla fall inte kommer att missgyn-
nas. Det måste i alla fall innebära någon form av
fördel.
En sak är jag rädd för. Vi är ju alla olika personer
och arbetar olika politiskt. I denna kammare finns det
många människor som gör ett enormt och mycket bra
arbete i utskotten - sitter och gnetar med varenda
mening, rättar till, får bort en massa missförstånd och
ser till att vi får fram bra betänkanden och bra be-
slutsunderlag - men kanske inte har den där förmågan
att synas utåt. Dessa riskerar att hamna litet grand på
efterkälken.
Sedan, herr talman, kan man väl misstänka att det
finns en risk för vissa affärer, även om jag inte skall
påstå det. Sådana är väl litet grand inbyggda i person-
valssystemet. Om man läser tidningar från andra län-
der ser man att där finns affärer på en nivå som vi i
Sverige inte ens kan stava till. Och det som i Sverige
för något år sedan orsakade stora rubriker i massme-
dierna hade t.ex. i Frankrike i bästa fall hamnat på
sista sidan längst ned. Det finns en inbyggd möjlighet
att sådan här verksamhet kan accelerera.
Frågan för en politiker är vad som skall vara hans
lojalitet. Är det mot partiet? Är det mot valkretsen?
Är det mot honom eller henne själv? Eller är det mot
en sponsor, såsom fallet kan bli framöver? Jag tycker
att en riksdagsledamot i första hand skall vara lojal
mot sitt parti. Man skall driva frågorna inom partiet.
Finner man då att man inte har lyckats får man accep-
tera det och komma igen med nya och kanske bättre
argument.
Jag skall ta något exempel på när det här med
sponsring kan ställa till problem. Socialdemokraterna
har i dag regeringsmakten i Sverige, och jag skall ta
dem som exempel. Låt oss säga att en socialdemokrat
från Malmö blir sponsrad av LO lokalt. Sedan kom-
mer det upp frågor i riksdagen där regeringen har en
uppfattning - och det har hänt vid flera tillfällen un-
der de senaste åren - som går rakt emot LO:s upp-
fattning. Hur skall då den här LO-sponsrade ledamo-
ten agera? Risken är ju uppenbar, om han röstar med
partiet, att sponsringen inför nästa val inte är lika
självklar. Här kan det alltså uppstå en konflikt.
Vi har också sett ibland vid voteringar här i riks-
dagen, när vi har fattat beslut som drabbat en viss del
av landet eller ett visst län, att ett helt län avstår från
att rösta. Det lyser gula lampor på skärmen. De här
människorna blir betraktade som något av hjältar på
hemmaplan. Men utanför den egna valkretsen kallas
de för bypolitiker. Jag tycker att riksdagen i första
hand är en nationell församling och skall fatta natio-
nella beslut för nationens bästa. Då får man ibland
acceptera att den egna valkretsen någon gång blir
mindre bra behandlad.
Nu kan det här accepteras i dag när vi har en klar
majoritet i kammaren. Men jag tror att det skulle bli
kaos i Sverige om vi skulle få en situation där rege-
ringen har en rösts övervikt. Då går det inte att sitta i
länsbänkar och trycka på gula knappar eller rösta på
egen motion. Då krävs det en samling. Det är lätt att
visa civilkurage i dag när det inte kostar någonting.
Men i ett läge med en jämn riksdag, med en rösts
övervikt, går det inte att visa samma kurage.
Herr talman! Jag tror helt klart att det i dag finns
ett missnöje och ett misstroende - jag skall inte säga
politikerförakt - mot politiker och mot politik. Jag
tror dock inte att det beror på valsystemet eller på
huruvida vi får personval eller ej. Jag tror att det beror
på att vi politiker och våra partier, inga undantag, har
en förmåga att lova för mycket. Sedan, när vi skall
bekänna färg, kan vi inte stå för det, och då har vi en
massa olika ursäkter för varför vi inte uppfyller det
som vi faktiskt lovade. Det kan bero på att man ingår i
en koalition och måste förhandla bort vissa saker.
Men det kan också vara så - det har hänt - att man
har lagt fram förslag som har varit ogenomförbara och
sedan litet kortsiktigt tänkt att det löser sig. Men, herr
talman, det kommer alltid en morgondag, och då skall
man bekänna färg. Jag tror att det dåliga förtroende
som politiker och partier har i dag i Sverige till stor
del beror på att vi har lovat för mycket.
Jag skall sluta nu, herr talman, för jag ser att jag
kraftigt har gått över min taletid. Men jag skulle ändå
vill jag fråga, om någon vill svara: Var och i vilken
dokumentation kan man hämta information om att
personvalssystemet är så överlägset det system vi har i
dag i Sverige att medborgarnas engagemang skulle
öka i mycket stor omfattning?

Anf. 24 FREDRIK REINFELDT (m) re-
plik:
Herr talman! Ibland är man inte helt ense inom
partier, och det tycker jag oftast är berikande. På Sten
Anderssons fråga om huruvida de yngre eller äldre är
i majoritet i Sverige vill jag svara att jag tror att det
väldigt mycket beror på hur man känner sig. Som jag
ser det är de yngre, till sinne och ålder, i klar majori-
tet, men man måste naturligtvis ha stöd av alla väljare.
Sten Andersson talar väldigt kritiskt mot vad jag
uppfattar vara ett mer renodlat personvalssystem än
det vi har att ta ställning till i dag. Det har han, delvis
välargumenterat, kritiserat. Låt mig bara säga att vi ju
har valt en kompromiss som gör att partimakten i stor
utsträckning består - för stor utsträckning, tycker jag
- men att det blir ett extra inslag av personvalsröst-
ning.
Det är klart att det inte finns någon dokumenterad
erfarenhet av hur detta system fungerar, eftersom vi
för första gången skall använda det vid 1998 års val.
Problemet är att de som kritiserar detta egentligen
landar på att säga att dagens system är bättre. Det
tycker jag inte är helt okomplicerat.
Sten Andersson nämnde vikten av partilojalitet.
Med tanke på det förhöjda beslutstempot i svenskt
samhällsliv och den väldiga koncentration som skett
så att många frågor kommer tätt i tiden ser partipoliti-
ken inte ut som den en gång gjorde för 30-40 år se-
dan. Det förhöjda tempot gör att ansvaret läggs på
färre personer. Det är faktiskt så att vi oftast talar på
dagarna i riksdagen men de facto fattar besluten på
nätterna. Vi har precis en sådan natt bakom oss då
några få har suttit och manglat. Då vill jag se person-
val av riksdagsledamöter som bättre kan balansera
och bättre kontrollera det moderna fenomenet att
besluten läggs på färre händer. Då kan man inte bara
hänvisa till behovet av partilojalitet, för då blir 99 %
av de förtroendevalda ställda utanför möjligheten att
någonsin påverka men alltid upplåsta att lojalt följa
besluten. Jag tror att det på sikt kan avfolka partipoli-
tiken. Vem vill alltid ställa upp utan att någonsin ha
eget inflytande?

Anf. 25 STEN ANDERSSON (m) replik:
Herr talman! Huruvida man känner sig gammal
vid 54 plus 30 kanske inte har med den här saken att
göra.
Jag skrev min motion därför att jag menar att det
är bättre att man diskuterar de problem som man
misstänker kan uppstå innan man beslutar. Det bidrar
till ett dåligt förtroende om vi i efterhand säger att vi
inte hade en aning om detta eller att vi inte diskutera-
de frågan. Vi vet att personval finns i olika omfattning
runt om i världen. De flesta länder har faktiskt någon
form av personval. Men också där finns problem. Att
bara säga att min motion är negativ, punkt slut och
ingenting annat, ger folk uppfattningen att bara vi får
personval blir allting så mycket bättre. Jag hoppas att
majoriteten har rätt, men jag kan också, herr talman,
tillåta mig att tänka att det nog finns fler ledamöter i
kammaren som är tveksamma än vad det kommande
voteringsresultatet kommer att utvisa.
Om vi förhandlar på natten eller på dagen har
knappast, Fredrik Reinfeldt, med personval att göra.
Det har att göra med att så ser läget ut. Hade vi haft
en tydlig och klar majoritet hade man inte behövt
förhandla på natten.

Anf. 26 KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Jag vill bara notera att många av de
invändningar och principiella resonemang som Sten
Andersson för är utomordentligt väl genomtänkta. I
mitt inledningsanförande drog jag upp den principiel-
la inställning som utifrån möjligen andra utgångpunk-
ter i det här sammanhanget är mycket lik den som
Sten Andersson har. Vi har dock biträtt kompromis-
sen för att det så att säga skall finnas en sorts samling
i svensk politik kring detta att pröva en viss föränd-
ring till förmån för personval. Men i de principiella
frågorna delar jag mycket av Sten Anderssons reso-
nemang. Jag tycker att det är angeläget att få poängte-
ra detta.

Anf. 27 STEN ANDERSSON (m) replik:
Fru talman! Jag måste säga att personvalet kunde
ha börjat bättre för min del. Skall jag bli beskylld för
att ha fått medhåll från Vänsterpartiet kan jag räkna
med att en del moderata sympatisörer kommer att få
problem. Nu hoppas jag att min position är så stark att
jag kan klara även detta beröm, som jag i och för sig
tackar för.
Fru talman! Jag hoppas att jag inte blivit missförs-
tådd. Jag tycker att man skall göra allt man kan för att
minska avståndet mellan väljarna och politikerna.
Men jag är inte helt säker på att personval ger den
effekten. Jag skulle bli mycket glad om jag i det här
fallet hade fel.

Anf. 28 KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Jag är överens om att det är angeläget
att minska avståndet mellan politikerna och väljarna.
För att inte en hedersman som Sten Andersson skall
fara illa av att jag i denna fråga säger att vi inte är så
oense som i många andra frågor skall jag säga att Sten
Anderssons väljare och de som delar hans värderingar
med god tillit kan rösta på honom på grund av hans
inställning i de andra frågorna.

Anf. 29 JUAN FONSECA (s):
Fru talman! Den nya vallag som vi i dag diskuterar
kan, som jag ser det, betraktas som en typisk svensk
politisk konsensuskompromiss, dvs. lagom föränd-
ring. Med detta vill jag inte säga att det skulle vara
fel, men som sagt lagom förändring.
Jag vill redovisa att jag för min del tycker att det
finns självklara positiva inslag i det betänkande som
vi nu diskuterar, men låt mig också säga att jag tillhör
dem som tycker att en 8 % spärr vid riksdagsvalet är
för hög. Jag skulle gärna ha sett att de som föresprå-
kar en 5 % spärr hade kunnat få majoritet.
Två viktiga frågor har tagits upp i debatten som
jag gärna vill kommentera. Den ena handlar om hur
väljarna och sympatisörerna till de olika politiska
partierna över huvud taget skall kunna påverka nomi-
neringsprocessen. Jag vet att frågan inte tas upp i
betänkandet, men jag tycker att det är viktigt att no-
mineringsprocesserna inom samtliga politiska partier
skall kunna påverkas av väljare som vill se sina före-
trädare på valbar plats på listan. Så sker inte i dag.
Det är därför jag tycker att man som politiker på
många olika sätt skall försöka se till att väljarna, uti-
från utgångspunkten att det är väljarna som bestäm-
mer vilka som skall vara med på listorna, också skall
få chansen att vara med i nomineringsprocessen innan
listorna fastställs.
Den andra fråga som diskuterats gäller invandrar-
nas rätt att rösta i riksdagsvalet. Jag sympatiserar med
den tanken, men jag tror inte att det är möjligt att
genomföra i Sverige. Däremot skulle vi kunna resone-
ra kring frågan om medborgarskap i den meningen att
man underlättar för den som vill bli svensk medborga-
re men som inte kan därför att det finns så många
hinder. Ett sätt är att ta bort de hinder som finns för
många människor som önskar sig att bli svenska med-
borgare men som inte kan. Då skulle man möjligen få
fler människor som vill bli svenska medborgare att på
ett mycket mer aktivt sätt delta i det politiska livet.
Låt mig avslutningsvis säga att jag tror att person-
valsinslaget är viktigt just för människor med invand-
rarbakgrund. Det är viktigt över huvud taget för grup-
per som vill profilera sig att få en chans inom de mer
stelbenta politiska partier som inte ger chans till
människor som ser litet annorlunda ut.

Anf. 30 BENGT-OLA RYTTAR (s):
Fru talman! Det har varit en intressant debatt om
den nya vallagen. Det är en viktig debatt. Men jag är
ganska kritisk mot det beslut som kommer att fattas.
I den utvärdering av personvalet som Folke Jo-
hansson har gjort säger han att det finns ett moment
av terapi i personvalsinslaget. Jag tror att detta är en
djup sanning.
Alla politiska församlingar har förlorat makt under
senare år. Som ersättning för detta erbjuder vi nu
väljarna ett personvalsinslag i valprocessen. Folk är
nog för kloka för att gå på den här finten.
Jag är principiellt väldigt skeptisk till personval.
Jag är naturligtvis ännu mera skeptisk till ett dåligt
genomtänkt och dåligt analyserat personvalssystem,
och det anser jag att detta är.
I Folke Johanssons utvärdering kan man utläsa att
två av de fyra kriterier som regeringen angav i direk-
tiven till Personvalskommittén icke är uppfyllda.
Förståelsen bland väljarna för systemet är för låg.
Ett exempel på hur förståelsen av det hela kan slå ut
är att jag av en tillfällighet vet att i - som det heter nu
- Dalarnas län fanns det 600 valsedlar där mitt namn
på något sätt hade markerats, alltså med en viljein-
riktning. Dessa valsedlar blev av någon anledning
underkända. De underkända valsedlarna finns inte
redovisade i Folke Johanssons utredning. Jag tycker
att det är ganska allvarligt. Jag vet inte hur det ser ut i
övrigt, eftersom det inte finns någon redovisning, men
de 600 valsedlarna i Dalarna är ändå en allvarlig
indikation.
Nästa kriterium som inte är uppfyllt är att det skall
finnas möjlighet att snabbt räkna ihop valsedlarna.
Vid Europaparlamentsvalet tog det 13 dagar innan
mandatfördelningen var klar. Det är naturligtvis inte
tillfredsställande.
Detta säger jag inte utifrån utgångspunkten att
rönnbären var sura, utan det gör jag helt och hållet
utifrån omsorg om valsystemet och det framtida poli-
tiska systemet i Sverige.
Jag tycker att man borde ha gjort en bättre analys
och kommit med mer genomtänkta och effektiva
förslag. Jag har mer än en gång fått ta debatt med folk
som har sagt att utfallet av Europaparlamentsvalet var
manipulerat. Så var det naturligtvis inte, men systemet
var dåligt. Därför uppstod dessa misstankar. Det är
mycket allvarligt när sådana tankar över huvud taget
uppstår i vårt "lagoma" folkhem.

Anf. 31 PETER ERIKSSON (mp):
Fru talman! Jag förstår att det var väldigt många
som upplevde att valet till Europaparlamentet var
manipulerat. Det fanns ju flera listor, bl.a. från social-
demokraterna. Många upplevde att det var ett sätt för
partierna att försöka att förhindra genomslag för per-
sonval och att manipulera för att ändå få igenom par-
tiets vilja. Så påståendet är inte helt utan grund, som
jag ser det.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 4 §.)

3 § Digitala TV-sändningar m.m.

Föredrogs
Konstitutionsutskottets betänkande 1996/97:KU17
Digitala TV-sändningar m.m. (prop. 1996/97:67)

Anf. 32 NILS FREDRIK AURELIUS (m):
Fru talman! Detta betänkande behandlar huvud-
sakligen regeringens förslag att marksänd digital
television skall införas på ett antal orter i landet. Pro-
positionen har föregåtts av utredningen Från mass-
media till multimedia - att digitalisera svensk televi-
sion, som kom för ett år sedan. Där föreslogs en
snabb digitalisering av marknätet med det uttalade
syftet att ge staten kontroll över distributionen av TV
i Sverige. För att hushållen tillräckligt snabbt skulle
skaffa sig den extra utrustning som behövs, en mark-
TV-dekoder, borde staten enligt utredaren subventio-
nera hushållen. Remissvaren på utredningen var till
stor del negativa, mycket negativa eller tveksamma.
Propositionen har inte samma ambitiösa tidplan som
utredaren och markerar även på andra sätt en viss
reträtt, men grundtanken finns kvar.
Syftet sägs vara att säkerställa yttrandefrihet, till-
gänglighet och mångfald. Detta tror man att man bäst
uppnår genom att staten får en sådan kontroll över
TV-distributionen att staten kan ställa vad som kallas
för "grundläggande krav" på TV-utbudet. Vi har för
vår del svårt att se att detta är ett bra sätt att undvika
monopol och främja yttrandefrihet och mångfald. Vi
har alltså avgörande politiska invändningar mot för-
slaget, men det finns också goda skäl att ifrågasätta de
tekniska och ekonomiska resonemang som förs fram i
propositionen för att backa upp kravet på politiskt
inflytande.
En anledning till att förutsägelser om och försök
att planera framtiden så ofta slår fel är att ny kunskap
är en så viktig förklaring till förändringarna. Detta har
inte minst belysts av den store samhällsfilosofen och
vetenskapsteoretikern Karl Popper. Han säger att om
vi kunde förutse den nya kunskapen, skulle vi ha den
redan nu, vilket innebär en motsägelse. Inte minst
gäller detta om ny naturvetenskaplig och teknisk kun-
skap. I det här fallet riskerar alltså utvecklingen att
snabbt göra att marksänd digital-TV blir föråldrad
genom att vi låser fast oss i ett system som utveck-
lingen kommer att gå förbi .
Ett argument för digitalisering som regeringen an-
ger är en växande efterfrågan på s.k. interaktiva
tjänster. En typisk interaktiv tjänst som vi alla känner
till är Internet. Andra exempel är informationssök-
ning, elektronisk post och olika typer av utbildning.
Det skrivs en del vackra ord i propositionen om en ny
multimediamiljö och de möjligheter till nya tjänster
som den nya digitala tekniken innebär. Så långt är allt
rätt och riktigt. Men en invändning mot det marksän-
da digitala nätet är just den begränsade möjligheten
till interaktivitet. Till skillnad mot kabelnäten saknar
marknätet en egen returkanal och kan därför inte
användas för interaktiva tjänster om man inte har
tillgång till en separat returkanal, t.ex. telenätet eller
kabel-TV-nätet.
Egendomligt nog verkar Kulturdepartementet fort-
farande tro att mark-TV-nätet kan hantera hushållens
behov av interaktiva tjänster. Visserligen får ett fullt
utbyggt digitalt marknät en mycket större kapacitet än
det nuvarande nätet, men möjligheterna till interak-
tivitet är ändå begränsade. Marksänd TV är alltså vad
som på det här speciella språket kallas för broadcast,
och det saknar en individuell förbindelse till varje
hushåll. Internet, som många är intresserade av, består
av miljoner hemsidor. Som jämförelse kan nämnas att
kabelnätet är ett s.k. bredbandsnät och därför har en
närmast obegränsad interaktiv kapacitet.
Det finns alltså goda skäl att befara att en digitali-
sering av marknätet, även kallat stolpnätet, är en tek-
nologisk återvändsgränd. Satellit- och kabelbaserad
digital-TV har stordriftsfördelar i jämförelse med det
digitaliserade marknätet. Regeringens val av distribu-
tionsteknik riskerar därför att ställa hushållen och
public service-företagen vid sidan av den informa-
tionsteknologiska utvecklingen och därmed en vital
del av samhällsutvecklingen i stort, något som inte är
bra för Sverige som högteknologisk industrination.
Denna bristande förståelse är för övrigt typisk. Vi kan
t.ex. se hur IT-kommissionen har tappat tempo på
grund av svagare regeringsintresse efter valet.
I propositionen heter det att det bör eftersträvas att
flera av varandra oberoende programföretag deltar i
de första försöken med marksänd digital-TV. Ett
exempel på svårigheter som inte berörs är att TV 3
och TV 5, om dessa kanaler nu skall få vara med, inte
sänder reklam enligt svenska regler.
När det gäller kostnaderna för regeringens förslag
så behövs ytterligare klarlägganden. Sändningsverk-
samheten skall enligt regeringen i sin helhet bekostas
av medverkande företag. Frågan är då vilka företag
som är att betrakta som "medverkande".
Om Teracom, som är det monopolföretag som
opererar marknätet, skulle tillåtas att delta i finansie-
ringen av stimulanserna till hushållen, dvs. subventio-
nera anskaffandet av mark-TV-dekodrar eller kanske
bekosta nätutbyggnaden, så kan konkurrensen sned-
vridas. Om t.ex. hushållen får en mark-TV-dekoder
nästan gratis, hotas kabel-TV-branschens digitalise-
ring av kabelnäten. Det vore beklagligt av den anled-
ningen att just kabelnäten kan bli hushållens verkliga
bredbandsförbindelse med omvärlden.
Ett annat argument för regeringens förslag är att
marknätet når så många människor. Men sanningen är
faktiskt den att 70 % av hushållen får sin TV via ka-
bel, medan ca 18 % har en egen satellitmottagare. Det
betyder att 88 % av hushållen kommer att få sin digi-
tala TV från andra leverantörer än mark-TV-nätet.
Mot den bakgrunden framstår det som diskutabelt att
satsa stora summor på ett marknät som kanske ändå
bara berör 10-12 % av svenska folket.
En farhåga som ibland förs fram är att vi skulle få
ett antal privata monopol om inte staten grep in och
verkade för digitalisering av marknätet. Det är visser-
ligen sant att digitalisering innebär att gamla gränser
suddas ut. Distribution av TV, data och telefoni blan-
das samman och gamla monopol upphör. Det är dock
knappast troligt att nya monopol utan vidare uppstår,
om inte staten hjälper till. En standard som inte är
öppen och får allmän spridning blir för dyr för kun-
den, som utländska exempel från t.ex. Tyskland visar.
Kunderna kräver därför öppna standarder. Den
grundläggande logiken bakom all digitalisering är att
informationen skall flöda fritt. Marknaden kommer att
straffa alla som försöker att skapa en egen sluten
standard. Därför arbetar t.ex. kabeloperatörerna, såvitt
jag kan förstå, för en gemensam öppen standard.
Kabelföretagen har i dag en skyldighet att vidare-
sända TV 1, TV 2 och TV 4 i kabelnäten. Denna plikt
kallas på modern svenska för must carry-
skyldigheten. Det är uppenbart att en sådan lagstift-
ning blir orimlig om det i stället handlar om att vida-
resända upp till 20 digitala kanaler kostnadsfritt.
Vi menar alltså att regeringen gör en teknisk och
ekonomisk felbedömning när man av politiska skäl
satsar på en digitalisering av stolpnätet. Det vore av
såväl tekniska som ekonomiska skäl en bättre lösning
att låta Sveriges Radio sända digitalt via satellit - man
sänder ju redan i dag analogt via satellit till andra
nordiska länder.
Varför väljer då regeringen i stället modellen med
digitalisering av stolpnätet? Förklaringen måste, som
jag antytt, ligga i att marknätet ger möjligheter till
politisk kontroll och makt över medierna. Marksänd
TV omfattas av svensk lagstiftning, och eftersom
utrymmet är begränsat i marknätet kan regeringen
införa restriktioner. Detta följer av 3 kap. 2 § första
stycket i yttrandefrihetsgrundlagen, där det sägs att
regeringen genom lag kan föreskriva om tillstånd och
villkor för sändning. Staten kan alltså ställa krav av
public service-karaktär.
Satsningen på digitaliseringen av just marknätet
springer ur en rädsla för att de politiska kontrollmöj-
ligheterna skall begränsas på grund av den snabba
tekniska utvecklingen. En jämförelse med regeringens
sätt att se på den privata lokalradion anmäler sig här
osökt. Hör möter vi samma försök att med dunkla
hänvisningar till mångfald och yttrandefrihet reglera
och begränsa just det man påstår sig värna. Detta sätt
att resonera har förstås gammal hävd inom socialde-
mokratin. Jag vill bara påminna om hur Maj Britt
Theorin i början av 80-talet ville förbjuda parabolan-
tennerna, som ju riskerade att medföra att tittarna
lockades att se program som inte var konsument-
granskade av den politiska överheten och därför kun-
de tänkas vara politiskt inkorrekta och rent av utländ-
ska. I Grönköping inträffade vid den tiden incidenten
att en radikal kulturperson bröt sönder vad som före-
föll vara en parabolantenn, men som sedan visade sig
vara konstverket "Eterns rötter".
Man kan också komma att tänka på en aktuell ut-
redning som kulturministern vill tillsätta. Denna skall
bl.a. föreslå hur den s.k. amerikaniseringen av TV-
programmen skall brytas. I favorittidskriften här i
huset, Från Riksdag & Departement, beskrivs försla-
get i nr 10/1997 under rubriken "Regeringen önskar
bättre TV-program". Ja, vem gör inte det? Frågan är
bara hur mycket bättre programmen blir av en politisk
styrning.
Som IT-kommissionens kanslichef Ann-Marie
Nilsson framhållit i en artikel i Dagens Industri måste
vi till att börja med skilja på innehåll och distribution
av medierna. I fallet Teracom, som har monopol på
att sprida TV 1, TV 2 och TV 4, blandar lagen sam-
man distribution och innehåll. Hon tycker att samhäl-
let visst kan ställa sina krav på innehåll och täckning
på de "innehållsproducenter", som hon kallar dem,
vilka omfattas av lagen, men för övrigt låta markna-
den sköta distributionen. Det kan tilläggas att IT-
kommissionen i en skrivelse till regeringen framhållit
att något beslut om digital mark-TV inte bör fattas nu.
Fru talman! Vi avvisar alla försök till politisk
kontroll av den nya tekniken. Vi är övertygade om att
lagstiftningen på medieområdet måste vara teknikobe-
roende och grundas på tryck- och yttrandefrihetens
principer. Mångfalden skyddas och stärks bäst av
etableringsfrihet. Vi behöver en multimedialagstift-
ning som i stället för att reglera tekniska enskildheter
utgår från teknikoberoende och som förstås rättar sig
efter regeringsformens, tryckfrihetens, yttrandefrihe-
tens och även Europakonventionens principer.
Låt mig också slutligen nämna något om förslaget
som kommer något vid sidan om här, att Sveriges
Radio skall kunna inrätta en betal-TV-kanal. Vi tyck-
er för vår del inte att det är rimligt att tittarna skall
betala en gång till för program som de redan har beta-
lat för genom sina licensavgifter. Vi tycker inte heller
att en sådan betalkanal rimmar särskilt väl med public
service-uppdraget.
Fru talman! Som förhoppningsvis framgått finns
det mycket tunga ekonomiska och tekniska invänd-
ningar mot förslagen i denna något lösliga proposi-
tion. Redan av dessa skäl bör den avslås. Det avgö-
rande skälet till att förorda en annan lösning är ändå
den tydliga ambitionen i förslaget, att krampaktigt slå
vakt om möjligheterna att politiskt styra den nya tek-
niken.
Fru talman! Jag yrkar bifall till den moderata av-
slagsreservationen, dvs. reservation 1.

Anf. 33 KENNETH KVIST (v):
Fru talman! Föreliggande betänkande och propo-
sition innebär en utomordentligt försiktig öppning för
en ny teknik på TV-området. I betänkandets samman-
fattning föreslås att i flera steg införa marksänd digital
TV med möjlighet för staten att successivt ta ställning
till om och på vilket sätt verksamheten skall fortsätta.
Vi tycker som huvudlinje att det är välbetänkt att
iaktta denna försiktighet. Men vi tycker också att det
är viktigt att man öppnar för att även i marknätet
införa en digital teknik. Argumenten för detta är
egentligen de motsatta i förhållande till Nils Fredrik
Aurelius. Han talar emot våra argument, och det är ju
inte så konstigt.
Vi är för att det finns en public service-TV. Vi är
för att det finns ett samhällsansvar som ser till att vi
har ett medielandskap där olika åsiktsriktningar
kommer fram - ett medielandskap som inte strömlin-
jeformas, vilket vi ser exempel på lätt blir fallet om
blott kommersiella intressen får råda. Därför är det
också viktigt för yttrandefriheten och mångfalden i de
s.k. smala sektorerna av kulturlivet osv. att vi slår
vakt om public service-verksamheten och värnar ett
demokratiskt inflytande, i alla fall över delar av me-
dieområdet.
Sedan finns det ju många alternativ på området.
Utvecklingen har gjort att stora delar är direkt mark-
nadsanpassade och marknadsstyrda, vilket är en reali-
tet som vi får leva med. Men i denna realitet gäller det
faktiskt att se till att också dessa icke-kommersiella
andningshål finns som publice service-kanalerna
innebär. Därför menar vi från Vänstern att det är
viktigt att, såsom föreslås i propositionen, försiktigt
pröva sig fram i fråga om den här tekniken.
Samtidigt har vi några anmärkningar på förslagen.
Vi tycker t.ex. inte, och det kommer Charlotta Bjäl-
kebring att utveckla senare, att de utredningar som
ligger bakom förslagen har tillräcklig kulturpolitisk
helhetssyn som grund för hur man skall gå fram och
för hur man ser på mediefrågorna. Man är snarast litet
för snävt tekniskt inriktad. Vi tror också att man, i
inledningsskedet i varje fall, borde kunna se mer
praktiskt på saken och helt enkelt låta de i dag mark-
baserade rikskanalerna Sveriges Television, TV 4 och
Utbildningsradion vara de som öppnar den här tekni-
ken. Därigenom får vi både en kommersiell kanal och
public service-verksamhet som söker sig fram med
den här nya digitala tekniken.
Det är också enligt vår mening viktigt att den här
verksamheten kan prövas av TV på ett sådant sätt att
det inte äventyrar programverksamheten i övrigt.
Därför menar vi att staten bör ställa upp med en låne-
garanti till Sveriges Radio så att de skall kunna finan-
siera deltagandet i utvecklingen av denna teknik utan
att äventyra den ordinarie programverksamheten.
Det är också viktigt att man tar hänsyn till införli-
vandet av den här tekniken. Man bör gå sakta fram
när det gäller kraven på att ersätta det nu gällande
analoga systemet så att inte människor i väldigt rask
takt tvingas på kostnader för att modernisera sin TV-
utrustning. Man skulle gärna se att detta införs i sådan
takt att vi får vad man skulle kunna kalla en naturlig
avgång i fråga om befintligt apparatsystem, och att
man övergår till systemet under en längre period. De
möjligheterna ryms i den framtoning som propositio-
nen har.
Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till reserva-
tionerna 3, 4, och 7 i föreliggande betänkande.

Anf. 34 NILS FREDRIK AURELIUS (m)
replik:
Fru talman! Kenneth Kvist slår in öppna dörrar.
Eller har jag möjligen missförstått honom när det
gäller en del av det som vi nu diskuterar? Han betonar
starkt att han är för public service-TV. Det är klart att
vi också är. Det är därför vi i en reservation, som
utgår från enskild motion, i det här betänkandet inte
tycker att man skall blanda ihop betal-TV med public
service-uppdraget. Det Kenneth Kvist här säger är
alltså inget argument mot oss i varje fall. Han är för
public service-TV. Det är vi också, och vi tycker att
den skall fungera just som public service-TV, och inte
som något annat.
Att sedan Kenneth Kvist vill ha vad han litet för-
siktigt kallar ett demokratiskt inflytande över medier-
na förvånar naturligtvis inte. Men då tycker jag att
han blandar ihop tekniken för distribution med de
krav man kan ställa på själva innehållet. Som jag
antydde i mitt anförande, bör man lämpligen skilja på
de sakerna.
Jag lägger också märke till att Kenneth Kvist inte
har något att säga om den rätt viktiga fråga som
egentligen, åtminstone delvis, har föranlett hela denna
proposition, nämligen att hushållen skall få bättre
möjligheter till interaktiva tjänster. Där är invänd-
ningen att de inte får det. De får otillräckliga möjlig-
heter att utnyttja dessa tjänster genom en digitalise-
ring av marknätet.

Anf. 35 KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! När man försöker slå vakt om public
service-verksamheten, är det ju nödvändigt att man
prövar nya tekniska möjligheter och också ser till att
den kan ha ett varierat utbud. Det skulle jag vilja säga
som svar till Nils Fredrik Aurelius.
När det gäller det demokratiska inflytandet är jag
inte särskilt försiktig när jag uttrycker mig. Jag tycker
att det är nödvändigt att det finns ett demokratiskt
samhällsinflytande över en del av det mediala utbu-
det. Erfarenheterna från länder och områden där det
rent kommersiella utbudet styr, alltså det som Nils
Fredrik Aurelius kallar "marknaden", pekar ju med
förskräckande samstämmighet på förytligande och
ganska stor likriktning. Detta tror jag på sikt kan leda
till en viss kulturell utarmning och till enkelriktning
av det allmänna samtalet. Därför menar jag att det i
grunden är viktigt att pröva ett införande av den nya
tekniken också i det markbaserade nätet. Det skapar
möjligheter för public service-företaget. Därför är det
också viktigt att man redan nu bestämmer vilka aktö-
rer som skall få pröva det här, och då bl.a. ger public
service-företagen den möjligheten.

Anf. 36 NILS FREDRIK AURELIUS (m)
replik:
Fru talman! Det avgörande om man vill slå vakt
om public service-innehållet i TV-programmen kan ju
inte vara distributionssättet. Det kan ju inte vara så att
det blir sämre program om den här signalen, eller
distributionen, sker via satellit och kabel än om den
sker på det teknologiskt något mindre avancerade
sättet via marknätet. Det är vad det handlar om. Yt-
terligare ett argument som jag har varit inne på är ju
att andra distributionsmetoder än marknätet på ett
bättre sätt medger att man tekniskt kan utveckla det
här vidare. Det gäller framför allt det som med ett litet
speciellt ord kallas interaktivitet, dvs. Internet och
liknande saker, som det kommer en allt större efter-
frågan på från hushållen.

Anf. 37 EWA LARSSON (mp):
Fru talman! Tillgången till distributionskanaler är
fortfarande begränsad när det gäller marksänd radio
och TV. Jag och Miljöpartiet är positiva till den digi-
tala utvecklingen som nu kommer att medföra att
möjligheterna för allmän-TV att öka sitt programut-
bud blir större. Vi anser att en stark allmän-TV är ett
samhällsintresse. I konsekvens med det ställningsta-
gandet betonar vi också det offentliga ansvarstagandet
för att bevara och utveckla allmän-TV:n så att utbudet
och kvaliteten lämnar ett stort utrymme till inhemska
uttryck och program. Den tekniska utvecklingen får
inte begränsa utrymmet för det kvalitativa utbudet. Vi
står inför - eller befinner oss mitt inne i - en väldigt
utmanande och spännande utveckling där det gäller
att vara så klok som möjligt.
Den tekniska utvecklingen får ju inte betalas på så
sätt att det kvalitativa utbudet minskar. Där har Rund-
radiofondens medel gjort stor nytta, och de kommer
att göra stor nytta också under de kommande åren. Vi
tror dock att ytterligare medel behövs för att Sveriges
Radio inte skall behöva göra kvalitetsnedskärningar.
Den digitala utvecklingen har ju hittills skett med
redan befintliga medel inom ram. Vi utgår från att
regeringen återkommer till riksdagen med förslag om
ytterligare anvisade medel just till Sveriges Radio när
man ser vad resultatet på rundradiokontot blir.
När vi nu går in i den markbaserade digitala ut-
vecklingen skall erfarenheterna från den praktiska
verksamheten följas hela tiden. Jag tycker att man i
betänkandet har annonserat en mycket klok och efter-
tänksam takt i detta utvecklingsarbetet.
Som flera tidigare talare har varit inne på finns det
plus och minus när man väljer. De kommande inter-
aktiva möjligheterna måste hela tiden finnas med när
man gör de kontinuerliga utvärderingarna. Jag tycker
att betänkandet - det som vi skall fatta beslut om här i
dag - är formulerat på ett sådant sansat sätt att just
den typen av låsningar som en del talare har varit
rädda för minimeras.
Verksamheten kommer att bedrivas inom ramen
för nuvarande lagstiftning, och det underlättar ju. Men
problemen kommer att uppstå när man skall jämföra
med konkurrerande företag och samarbeta om teknis-
ka lösningar. Men problem är ju till för att lösas. Och
jag utgår från att man kan göra bra överenskommel-
ser. Jag tycker att det finns styrka och underlag som
gör det möjligt för bra överenskommelser.
Vi i Miljöpartiet utgår också från att man lägger in
en övergångsperiod med parallella sändningar under
så pass lång tid att detta inte blir något negativt för
konsumenterna, för dem som skall betala, så att pri-
serna hinner sjunka på den tekniska utrustning som
behövs för att man skall kunna ta in det nya utbudet.
Jag vill även säga något om Utbildningsradion,
eftersom den skiljer sig från övrig allmän TV och
radio. Uppdraget står helt i utbildningens tjänst. På
det sättet ligger utbildningsuppdraget nära det kultur-
politiska uppdraget. Mot den bakgrunden är ju Ut-
bildningsradions framtida roll och uppgift av mycket
stor betydelse, och i det sammanhanget pågår ett
utredningsarbete.
Jag vill bara påminna om att en enad kulturutred-
ning för ett par år sedan ställde sig bakom uttalandet
om Utbildningsradions betydelse.
Nu har Utbildningsradion lagt fram ett förslag om
en UR-Arena. Den digitala tekniken gör det ju möjligt
att snabbt få en UR-Arena, dvs. en direktsändande
kanal direkt från den politiska arenan. Det kan vara
fråga om att sända från riksdagens kammare, EU,
Europarådet och FN. Det handlar alltså om en direkt
kanal, ingen kommentar emellan, bara påannonsering
och avannonsering. Det är en utmaning. Det finns i
andra länder. Canada har en mycket lyckad verksam-
het som är mycket populär. Vi tror att om vi får en
UR-Arena här i Sverige så kan allmänheten få ökade
möjligheter till kunskapsinhämtning och direkt infor-
mation. I dag kommer informationen alltid efter. På
det sättet kanske demokratins arbetsvillkor förbättras.
Det är i alla fall något som vi hoppas på.
Med det anförda vill jag yrka bifall till reservation
10 under mom. 17.

Anf. 38 CATARINA RÖNNUNG (s):
Fru talman! En ny sändningsteknik för TV - den
digitala - skall införas i Sverige. Försökssändningar
skall starta snarast, förhoppningsvis redan i höst. De
första avkodarna som skall anslutas till mottagarappa-
raterna skall samtidigt finnas tillgängliga på markna-
den. Detta öppnar nya spännande möjligheter för
svenska folket, och många fler program blir tillgäng-
liga. Bara i det markbundna nätet ryms åtta kanaler,
och i satelliterna i framtiden hundratals. Vissa distri-
butionsformer erbjuder möjligheter till interaktiv
kommunikation mellan sändare och mottagare. Bild-
och ljudkvaliteten blir oerhört mycket bättre - inget
flimmer på bilden och inga ljudstörningar.
TV och radio är svenska folkets främsta informa-
tions- och kulturförmedlare. Det får vi aldrig glömma.
I genomsnitt ser medelsvensken på TV två timmar om
dagen och pensionären fyra.
Till grund för propositionen om digitala TV-
sändingar ligger en uppgörelse mellan Socialdemo-
kraterna, Folkpartiet och Centern. Vi enades då om att
den digitala tekniken skulle användas så att den vid-
gade yttrandefriheten och mångfalden och motverka-
de både privat och offentlig maktkoncentration.
Propositionen är en nulägesbeskrivning på ett om-
råde där den tekniska utvecklingen går snabbt och där
också de ekonomiska förutsättningarna både för sän-
dare och markägare är svåra att överblicka. En sär-
skild utredare, Gunnel Färm, har kallats för att förbe-
reda sändningsverksamheten. Hon skall föreslå vilka
sändningsorter som skall komma i fråga, och under-
söka vilka företag som är intresserade av att sända.
Nyckelorden är samråd och samarbete mellan olika
företag och intressenter om t.ex. multiplexering - en
teknik som medger att signaler från olika program
flätas ihop när de sänds men där avkodaren i den egna
TV-apparaten urskiljer den kanal som man valt. Tek-
niken medger också att en enda öppen avkodare kan
användas för olika distributionsformer.
Vidare skall en parlamentarisk kommitté följa
verksamheten och utvärdera tekniska, juridiska, eko-
nomiska och andra, dvs. kulturpolitiska, frågor.
Det enda som vi i dag skall fatta beslut om är att
våra tre public service-bolag får ett engångsbelopp på
200 miljoner kronor ur överskottet i Rundradiofonden
för digitala sändningar.
Med sedvanlig arrogans och självgodhet i medie-
frågor yrkar Moderaterna avslag på hemställan i be-
tänkandet med anledning av propositionen. Vad som
inte fallit på läppen är att det redan befintliga
marknätet digitaliseras. Det är ett inskränkt förslag,
heter det.
Är det inte kapitalförstöring att marknätet som når
99,8 % av Sveriges befolkning förblir utrustat med
den gamla analoga tekniken? Att digitalisera är för-
hållandevis billigt. Det kostar en halv miljard, vilket
är väl använda pengar. Jag tycker att riksdagen bör se
till att ny teknik införs i hela svenska folkets tjänst
och inte bara för dem som har råd med parabol eller
kabelanslutning. Är det inte social blindhet att några
lämnas på efterkälken? Siffran 12 % nämndes i fråga
om hur många som inte kunde få tillgång till digitali-
serade program om man bara använder sig av satellit
och kabel. Det innebär många i den svenska befolk-
ningen. Närmare en miljon människor skulle man
ställa utanför.
Svenska folket tycker bäst om sina public service-
kanaler och TV 4. Men i marknätet kommer det att
finnas möjligheter för nya spännande uppstickare för
att så många smakriktningar som möjligt skall tillgo-
doses. Vad man förhindrar genom att också digitalise-
ra marknätet är det som har hänt i andra länder, näm-
ligen att framgångsrika betal-TV-företag använder
tekniska lösningar som binder upp konsumenterna vid
det egna distributionsnätet. En sådan teknisk domi-
nans hindrar mångfalden och inskränker yttrandefrihe-
ten. Det förbiser Moderaterna helt. Dessutom ifråga-
sätter just Moderaterna must carry-principen - att
kabelföretag även måste sända public service. Är inte
detta inskränkt i ordets alla tänkbara betydelser?
I propositionen uttrycker man sig ödmjukt. Digital
marksänd TV skall införas etappvis med möjlighet för
staten att successivt ta ställning till om verksamheten
skall fortsätta. Den skall vara ekonomiskt bärkraftig.
Den förutsätter och välkomnar även andra komplette-
rande distributionsformer via satellit och kabel. På
sikt kan dessa distributionsformer komma att domine-
ra, men på hur lång sikt är det i dag omöjligt att säga.
Politisering, fnyser Moderaterna, när det gäller
förslaget om att ge företag som sänder lokala och
regionala program företräde liksom program förank-
rade i svensk kultur. Låt vara att det är en politisering,
men det är en bra sådan. En motvikt till den USA-
dominerade monokultur som breder ut sig över hela
världen är nödvändig. Svenska språket skall vi slå
vakt om. Det talas ju inte av många människor, och
mycket av vår identitet ligger i just språket.
Vänstern och Miljöpartiet torgför, tycker jag,
orealistiska farhågor i sina reservationer. Dessa har
ingen förankring vare sig i propositionen eller i verk-
ligheten. Det låter kanske något snorkigt att säga så.
Jag uppskattar mycket Kenneth Kvists grundinställ-
ning i frågan om mark-TV och digitaliseringen över
huvud taget.
Fru talman! Jag yrkar bifall till hemställan i betän-
kandet samt avslag på reservationerna.

Anf. 39 NILS FREDRIK AURELIUS (m)
replik:
Fru talman! Catarina Rönnung beskrev sitt fram-
trädande här som ödmjukt. Det är kanske förnuftigt
att ligga litet lågt i en fråga som denna. Det är tydligt
att man också i propositionen är rätt så osäker på sin
sak. Egentligen är det en stor reträtt från den utred-
ning som kom ett år tidigare. Vi får väl se ytterligare
en reträtt här. Man är inte alldeles övertygad om att
man har tänkt rätt här, och det är i och för sig bra. Jag
skall bemöta Catarina Rönnung beträffande några
saker som hon här tog upp.
Jag tror inte att det är ett bra argument för att be-
vara gammal teknik att säga att det annars innebär
kapitalförstöring.
När det gäller frågan om hur många som kan nås
av olika typer av sändningar kan man inte utgå enbart
från nuläget. Man måste också se till hur det blir efter
en utbyggnad. Med nuvarande system med marksänd
TV finns det också ett antal procent hushåll som lig-
ger i konstant radioskugga.
Jag tror inte att den analys som görs är riktig,
nämligen att det skulle ligga i kabelföretagens intresse
att ha egna standarder. Det strider mot hela den tek-
niska utvecklingen på området. Man vill ha en ge-
mensam standard. Jag tror t.o.m. att vi inom ett antal
månader får se förslag åt det hållet på internationell
nivå.
Det är en sak att must carry-principen tillämpas i
dag när det gäller att vidarebefordra tre kanaler, men
det är en stor skillnad om det skall vara en plikt att
vidarebefordra uppemot 20 kanaler. Detta bör påpe-
kas.
Jag ber att i kommande replik få återkomma till
det varma förordet för det svenska språket.

Anf. 40 CATARINA RÖNNUNG (s) re-
plik:
Fru talman! Jag har en motfråga: Var finns alla
underbara satelliter med digitaliserade program som
skall förse Nils Fredrik Aurelius kablar och paraboler
med program? Det pågår viss försöksverksamhet i
Tyskland och Frankrike, men digitiliseringen av sa-
telliterna har inte kommit i gång i någon större om-
fattning. Under tiden är det väldigt bra om det
marknät kan utnyttjas som redan finns och som
svenska folket till 99,8 % kan tillgodogöra sig. Dess-
utom är det mycket billigt att digitalisera det som vi
redan har. Låt vara att tekniken med tiden blir gam-
mal, men i nuläget och ett tag framöver är det natur-
ligtvis allra bäst att utnyttja det marknät som redan
finns och där vi har public service och de program
som efterfrågas.
Jag tycker att Nils Fredrik Aurelius ligger litet för
långt fram i tiden. Teknik i all ära, men man måste
vara realistisk och se till vad som finns i nuläget och
vad som under en kortare period framöver kommer att
finnas. Jag var inte ödmjuk i mitt huvudanförande.
Jag sade att man i propositionen var ödmjuk då man
gjorde de framtida värderingarna.
För att inte bli långrandig ber jag att få återkomma
för att tala om min erfarenhet och om den inställning
som jag har uppfattat att Moderaterna egentligen har
till public service.

Anf. 41 NILS FREDRIK AURELIUS (m)
replik:
Fru talman! Jag tror att Catarina Rönnung grovt
underskattar takten i den tekniska utvecklingen, inte
minst på det här området. Det är en sak att säga att de
resurser som finns skall utnyttjas, men det är en helt
annan sak att medvetet investera ytterligare i en teknik
som man redan nu vet, vilket Catarina Rönnung säger,
kommer att bli föråldrad.
Jag håller med Catarina Rönnung om att vi skall
slå vakt om det svenska språket. Detta faller kanske
något utanför de bästa sätten att distribuera digital-
TV, men i frekvensordlistor brukar ord som att och
och vara vanligast. Risken finns att det vanligaste
ordet här blir interaktivitet, särskilt som jag nu åter-
igen nämner det. Jag måste nämligen fråga: Tycker
Catarina Rönnung att en digitalisering av marknätet
verkligen medger möjligheter till interaktiva tjänster,
t.ex. Internet, som kommer att efterfrågas under de
närmaste åren?
Det är synd att Catarina Rönnung inte hann säga
något om public service, eftersom jag nu skulle ha
tillfälle att ge ett svar. Det är kanske säkrast att än en
gång poängtera följande: Det är en sak att vi skall slå
vakt om public service-uppdraget. Det är vi helt med
på. Men det är en annan sak att man vill ha ett ännu
större politiskt inflytande över de tekniska frågorna.
Vi tror att detta är ett fundamentalt feltänkande. Låt
oss slå vakt om en bra public service-kanal, men låt
själva distributionsformen bli något som tillåter tusen
blommor blomma - till gagn inte bara för alla hushåll
som kommer att efterfråga nya tjänster och som redan
nu gör det utan faktiskt för hela den tekniska utveck-
lingen i Sverige.

Anf. 42 CATARINA RÖNNUNG (s) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker att Nils Fredrik Aurelius
var väldigt enkelspårig i sitt första inlägg. Han talade
ju där om propositionens innehåll, men det var bara
den marksända varianten som han höll fram. I pro-
positionen talas det faktiskt om olika distributions-
former - kompletterande distributionsformer och de
distributionsformer som i framtiden eventuellt kom-
mer att dominera. Jag avser då satellit och kabel.
Interaktiviteten är kanske inte så viktig för alla
tittargrupper. Jag tänker då på dem som mest tittar på
TV, nämligen pensionärerna. Alla pensionärer skall
förvisso inte dras över en kam, för alla pensionärer är
kanske inte så oerhört intresserade av interaktivitet.
Men skulle man vara det har man möjlighet att an-
vända sig av samma saker som hittills. En vanlig dator
går det bra att surfa med på Internet. Den nya digitali-
serade satellitvarianten behövs inte för att kunna göra
det.
Jag uppskattar och tycker att det är mycket bra att
vi är överens om att vi skall slå vakt om vårt vackra
svenska språk. Därför är det väldigt bra att man i
propositionen verkligen håller fram att program som
är förankrade i den svenska kulturen skall ges viss
förtur. Men annars är det en ful politisering att över
huvud taget ha önskemål när det gäller public service
eller annat som man vill skall finnas i de olika kana-
lerna. Jag tycker att det är bra att man ställer litet krav
på regionala och lokala program och på att svensk
kultur skall lyftas fram. Det är inte något som svenska
folket tar emot som en besk medicin, utan det är vad
man faktiskt både vill se och vill höra.

Anf. 43 EWA LARSSON (mp) replik:
Fru talman! Jag uppfattade det som Catarina Rön-
nung sade så att vi här i dag endast har att ta ställning
till pengar till den digitala utvecklingen, och så är det
inte. Vi är i Miljöpartiet väldigt glada över att man nu
har kommit fram till att de 200 miljonerna skall förde-
las på två år. Vi hade sett fram emot en snabbare
utveckling och att det inte skulle vara så styrt som i
förslaget, och vi hade också velat att public service-
företagen mera själva hade kunnat fördela det här,
men vi vill nu respektera regeringens förslag och
utformningen av betänkandet.
Det är bra att uppgörelsen har nått så långt, men vi
vill att man återkommer när rundradiokontot har fyllts
på med ytterligare medel. Det är dock inte bara det
som vi i dag tar beslut om, utan vi tar också, som
Catarina Rönnung själv nämnde, beslut om att en
särskild utredare skall tillsättas. Det skall också tillsät-
tas en kommitté med parlamentariskt inslag. Vi hade
föreslagit en parlamentarisk kommitté, inte bara en
kommitté med parlamentariska inslag, men det är här
tydligen fråga om en ny trend.
Vi tar också ställning för att utvecklingen av
marksänd digital-TV skall ske i flera steg. Vi har från
Miljöpartiets sida poängterat att det är bra att det sker
i flera steg, så att man kan följa med i den tekniska
utvecklingen med de möjligheter som finns till utökad
interaktivitet. Det är klart att vi skall koppla detta till
den digitala utvecklingen i det markbaserade nätet.
Jag delar inte Catarina Rönnungs syn på att vissa
grupper har olika behov, men jag skall inte ta upp
någon debatt om det. Jag skall bara konstatera att
Catarina Rönnung själv utnämnde sig till någon sorts
Snorkfröken. Jag skulle dock vilja att hon preciserade
sig när hon säger att Miljöpartiet har avgivit onödigt
pessimistiska reservationer. Vilka är det fråga om?
Är det pessimistiskt att vi vill att det skall vara pa-
rallella analoga och digitala sändningar? Eller är det
pessimistiskt när vi vill ha en beredning av miljökon-
sekvenser av TV-skrot? Är det när vi vill ha ytterliga-
re medel till Sveriges Radio eller när vi vill ha direkt-
sändningar från olika arenor?

Anf. 44 CATARINA RÖNNUNG (s) re-
plik:
Fru talman! Jag vill korrigera Ewa Larsson på en
punkt. Vi skall inte alls besluta om att tillsätta en
särskild utredare, som på olika sätt skall förbereda
sändningarna. Det har regeringen redan gjort i januari
i år.
För övrigt föreligger det ett förslag från Miljöpar-
tiet som riksdagen över huvud taget inte har att beslu-
ta om, och det gäller hur man inom Utbildningsradion
och Sveriges Radio skall hantera den särskilda politi-
kerkanalen.
Jag tycker att det är väldigt pessimistiskt att i en
reservation uttala att de analoga och digitala sänd-
ningarna skall pågå under en lång tid. Konstitutions-
utskottet instämmer i det som kulturutskottet har an-
fört i sitt yttrande, och Ewa Larsson borde som leda-
mot av kulturutskottet vara medveten om den starka
skrivning som man gjorde när det gällde att bevara de
analoga sändningarna under en ganska lång övergång-
speriod.

Anf. 45 EWA LARSSON (mp) replik:
Fru talman! Jag förstod bara inte Catarina Rön-
nungs uttalande om att vi skulle vara pessimistiska.
Jag menar att det som vi i Miljöpartiet ägnat oss åt
varit ideologiska synpunkter, inte pessimistiska. Jag
vill hävda att det är ideologiska invändningar som jag
gör.
Anledningen till att vi i vår reservation extra noga
poängterar att vi vill att de parallella analoga och
digitala sändningarna skall genomföras under en läng-
re tid är att vi ideologiskt vill fortsätta att fästa det
politiska ögat på den verkligheten. Utan en sådan
inriktning hade vi kanske inte fått så bra skrivningar
från alla som vi faktiskt fick i betänkandet då från
kulturutskottet. Det handlar om ideologi, inte om
någon pessimism.

Anf. 46 CATARINA RÖNNUNG (s) re-
plik:
Fru talman! Jag vill erinra kammarens ledamöter
om att det inte var jag som från början tog upp be-
greppet pessimism, utan Ewa Larsson själv. Jag tyck-
er att det är ett utslag av litet onödig klåfingrighet att i
en reservation tala om hur länge de analoga och digi-
tala sändningarna skall pågå parallellt, eftersom man
så småningom kommer att utvärdera situationen i en
särskild parlamentarisk kommitté. Man kommer att gå
försiktigt till väga. Kulturutskottet har yttrat sig och
anfört att det säkerligen kommer att pågå under en
längre tid.
Politikerkanalen är en intern fråga för Sveriges
Radio. Det är naturligtvis ett intressant experiment. Vi
har redan i dag något som kallas Öppen kanal och
som sänder över Stockholm. I den mån detta gör att
folk blir politiskt intresserade är det väl väldigt bra.
Också om det fungerar som sömnmedel för människor
med sömnsvårigheter är det bra, så detta kan natur-
ligtvis vidareutvecklas.
Man har öppna kanaler också i andra länder. I
Tyskland väckte en sådan ett enormt rabalder. Det
hette då att politikerna skulle politisera radion och att
eliten skulle skaffa sig någon sorts megafon-TV ge-
nom den öppna kanalen. Nu har den kritiken dämpats
något, och det kan vara intressant att se vilket förslag
som Sveriges Radio självt lägger fram. Politikerna
själva är naturligtvis tacksamma för att komma i kon-
takt med väljarna. Vi i detta forum har naturligtvis
inte någonting emot detta.

Anf. 47 MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Vi i Centerpartiet står bakom betän-
kandet och har ingen reservation. Jag tycker ändå att
frågan är så viktig att jag vill säga någonting.
Mediesamhället har ju under senare år utvecklats i
mycket snabb takt, och man kan säga att vi står inför
ytterligare ett tekniksprång i och med övergången från
analoga till digitala system. Den leder till hittills
oanade möjligheter.
Både propositionen och betänkandet med vid-
hängande yttrande från kulturutskottet andas, som så
många har sagt tidigare här i debatten, en mycket stor
försiktighet. Det andas en stor öppenhet för andra
lösningar och en naturlig osäkerhet inför framtiden.
Det visar sig i att man föreslår en försöksverksamhet
på några orter för att ge möjlighet till lärdomar och att
följa utvecklingen utan låsningar inför framtiden.
Bakgrunden till propositionen är en utredning där
Folkpartiet, Centern och Socialdemokraterna kom
överens om en satsning på marksänd digital TV. Vi
står självklart bakom den överenskommelsen.
Samtidigt går utvecklingen snabbt, och olika län-
der i Europa väljer olika lösningar. Även där är osä-
kerheten stor. I propositionen beskrivs läget i en rad
europeiska länder, där man företrädesvis ändå satsar
på försöksverksamhet med marksänd digital-TV, t.ex.
i Storbritannien. Jag tror inte att man i alla de länder
som gör det är så mycket mindre framsynt än modera-
terna här i Sverige när det gäller val av teknik. Det
pågår en utveckling överallt i Europa, och man är
ganska osäker om hur det i framtiden kommer att se
ut.
Jag tror att den inledning som vi nu gör här i Sve-
rige är bra. Vi får följa utvecklingen både internatio-
nellt och i Sverige framöver.
Jag tror att det var Nils Fredrik Aurelius som sade
att vi skall skilja mellan innehållet i och distributionen
av medieverksamheten, och det tycker jag verkligen.
Vi skall naturligtvis inte lägga oss i innehållet, men vi
skall däremot värna om förutsättningarna för public
service-företagen för att de skall kunna verka. Även
andra TV-företag skall kunna finnas på marknaden, så
att en mångfald upprätthålls. Det är viktigt att vi har
yttrandefrihet och mångfald.
Jag delar inte moderaternas vilja att släppa mark-
naden mera fri.
Vi tror inte riktigt på den lösningen. Det finns en
risk för en monopolliknande maktkoncentration. Vi
ser ju hur det ser ut på många andra håll i världen. Det
är inte så lyckade exempel. Det leder inte till verklig
mångfald i medieutbudet.
Man kan alltid diskutera hur de många männi-
skornas yttrandefrihet bäst tillgodoses. Det är natur-
ligtvis inte lätt. Men det är oerhört viktigt med en stor
variation av aktörer på marknaden.
TV och radio är våra viktigaste kulturbärare. De
når alla varje dag. Inget annat medium, varken skolan,
biblioteken eller studieförbunden, kan tävla med radio
och TV i fråga om att nå ut till människorna. Därför
är det oerhört viktigt att använda system som även i
fortsättningen når alla. Det är det som var utgångs-
punkten i överenskommelsen och för att vi ställer upp
på propositionen.
Vi har även i kulturutskottet diskuterat frågan om
hur länge systemen skall användas parallellt. Självfal-
let skall förutsättningen vara att systemen skall an-
vändas parallellt så länge att nästan alla människor får
möjlighet att ta emot digitala sändningar med rätt
utrustning. Vi föredrar att inte precisera hur lång
denna tid skall vara. Vi vet faktiskt inte.
Prisutvecklingen på utrustningen har naturligtvis
stor betydelse. Det vore dumt av oss att precisera
tiden. I stället får vi noga följa frågan. Ingen skall
undandras möjligheten att se på TV.
Jag tycker att det är bra att en kommitté skall till-
sättas för att följa den vidare utvecklingen av digitali-
seringen.
Fru talman! Jag yrkar bifall till hemställan i betän-
kandet.

Anf. 48 EWA LARSSON (mp) replik:
Fru talman! I Miljöpartiets reservation om paral-
lella analoga och digitala sändningar framgår det att
"de analoga TV-sändningarna måste därför upprätt-
hållas till dess övervägande delen av de svenska hus-
hållen har införskaffat nödvändig teknik för digital
mottagning". Det är just för att det inte är konsumen-
ten som skall få betala för kalaset.
Det är viktigt att vi hela tiden håller tummen i
ögat. Precis som Marianne Andersson säger kan vi
inte precisera hur lång tid detta tar. Om vi ger klara
och tydliga signaler från denna sal att nu komma
igång och satsa, kanske teknikutvecklingen också kan
komma igång och priserna så småningom bli rimliga.

Anf. 49 MARIANNE ANDERSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Jag tror att i varje fall alla i kulturut-
skottet har likartad uppfattning i denna fråga. Det är
därför jag kan hålla med Catarina Rönnung att reser-
vationen var omotiverad. Vi har samma uppfattning.
Det är klart att människor skall kunna se på de TV-
sändningar som sänds i Sverige. Jag tror inte att nå-
gon tycker något annat. Självfallet kommer vi att följa
utvecklingen.

Anf. 50 CHARLOTTA L
BJÄLKEBRING (v):
Fru talman! Kenneth Kvist har redan beskrivit
Vänsterpartiets uppfattning. Därför kommer jag att
fokusera mig på bara några frågor. Jag är kulturpoliti-
ker och är ledamot i kulturutskottet. Det blir fokus på
kulturpolitik.
Staten har under senare år gjort en rad kulturpoli-
tiska strategiska satsningar på olika områden och i
olika delar av landet. Man har låtit ge ut Nationalen-
cyklopedin, man har låtit bygga Operan i Göteborg,
Konsthögskolan i Malmö, ett nytt modernt museum i
Stockholm, och man planerar ett nytt Världskulturmu-
seum i Göteborg.
Å andra sidan har det kulturella vardagslivet fått
stå tillbaka. Lyckligtvis har en ny bibliotekslag nyli-
gen införts. Men någon större förändring har ännu
inte visat sig. Nedskärningarna fortsätter i kommu-
nerna, på skolorna, i barn- och äldreomsorgen, inom
folkbildningen och på arbetsplatserna. Kulturen har
försvagats i människornas vardag.
I dag debatterar vi en ny strategisk satsning, dvs.
den digitala tekniken. Vänsterpartiet hoppas att detta
skall vidga demokratin, yttrandefriheten, tillgänglig-
heten, kulturen - dvs. den själsliga odlingen - och
bildningen i människors vardag. Radio och TV har en
stor del i människors vardag.
Vi tror på den nya tekniken. Men vi tror inte att
den kan förbättra människors vardag om vi inte mer
tydligt och bestämt anger vad den nya tekniken skall
användas till. Vi måste se den digitala tekniken som
ett verktyg att nå ut till folk.
Ett viktigt syfte med statens insatser på medieom-
rådet är just public service. Det är där vi kan korrigera
de marknadskrafter som finns, så att vi kan stödja
vissa kulturformer och annat som annars inte alla
människor skulle kunna ha tillgänglighet till. Alla har
inte parabolantenner, alla har inte tillgång till kabel-
TV osv.
Mediepolitik är kulturpolitik. Vi får inte heller
glömma kulturmål nummer tre: Motverka kommer-
sialismens negativa verkningar och främja kulturell
mångfald, konstnärlig förnyelse och kvalitet.
Fru talman! Jag tycker inte att det ges någon ga-
ranti för detta i betänkandet. Jag står fortfarande inför
en del frågetecken. Vilka möjligheter för en utveck-
ling av demokratin ger en satsning på digitala TV-
sändningar? Hur skall den digitala tekniken bidra till
ökad yttrandefrihet och tillgänglighet? Kommer den
att stärka eller försvaga public service-företagen?
Kommer det att bli likriktning eller kommer det att bli
mångfald? Kommer den att öppna dörren för utländ-
ska TV-företag? Inte heller förs det något resonemang
om hur medielandskapet kommer att förändras och
hur barn och unga kommer att påverkas.
Det är viktigt att vi använder tekniken till utveck-
ling och att vi tar ett helhetsgrepp i mediepolitiken.
Därför förordrar Vänsterpartiet - precis som det
framgår i propositionen - att beslut skall fattas i tre
faser. Det är viktigt att besluten fattas i riksdagen. Vi
vill förorda att i den första fasen skall SVT, Utbild-
ningsradion och TV 4 skall få möjlighet att utveckla
sina verksamheter i det digitala marknätet.
Vi ser helt enkelt den nya tekniken främst som en
möjlighet till ökad tillgänglighet. Det ökade fre-
kvensutrymmet kan användas till att förbättra de
handikappades möjligheter att ta del av public ser-
vice-utbudet, allmänhetens radio och TV. Textning,
taltolk på svenska, utländska språk och teckenspråk
skulle göra målsättningen genomförbar, dvs. nå ut till
större grupper.
Jag uppfattar synsättet i betänkandet och proposi-
tionen så att marknaden erbjuds att satsa på digital
TV. Okej, det kanske blir så i en förlängning. Men i
det första steget måste det som redan finns utvecklas,
och då försöka utveckla tillgängligheten för alla grup-
per i samhället.
Statliga initiativ på medieområdet skall i första
hand värna medborgarnas möjligheter till yttrandefri-
het och ökad tillgänglighet.
Även om moderaterna kanske bestrider det, så vill
vi i Vänsterpartiet grunda vårt samhälle på humanis-
tiska värderingar. På medieområdet innebär det att
staten skall ta ett ansvar för den grundlagsskyddade
yttrandefriheten. Vi ser den nya tekniken som ett
hjälpmedel att fördjupa demokratin.
Detta uppnår vi främst genom att stärka allmänhe-
tens radio och TV. Det åtta kanaler som det första
steget omfattar skulle kunna vara följande: 1: SVT 1,
2: SVT 2, 3: en utbildningskanal, 4: betal-TV, 5:
tecken och taltolkning, 6: TV 4, 7: textning på utländ-
ska språk, 8: UR:s Arena, en separat kanal för politisk
debatt. Med andra ord finns det inget frekvensutrym-
me kvar utöver detta för övriga aktörer.
Så vad menar egentligen Centerpartiet och Folk-
partiet med detta? Är målet att privatisera Teracom?
Är målet att hämma utvecklingen för allmänhetens
radio och TV? Är målet att få in fler kommersiella
kanaler i marknätet? Eller är målet att faktiskt stärka
public service? De frågorna kvarstår.

Anf. 51 CATARINA RÖNNUNG (s) re-
plik:
Fru talman! Jag vill varmt instämma i vad Charlot-
ta sade om kulturpolitikens mål. Jag har varit ledamot
i kulturutskottet från den tid då Charlotta föddes - jag
vet inte riktigt hur gammal hon är, men hon ser ung ut
i alla fall. Jag känner varmt för kulturen.
Charlotta frågade vad den digitala tekniken kom-
mer att innebära för t.ex. för programkvaliteten. Mitt
svar är att tekniken i sig inte kan göra annat än att
öppna möjligheter för nya kanaler. De åtta kanalerna
tycker jag inte alls bara skall användas för Sveriges
Television och TV 4 - ingalunda. Vi har diskuterat
detta internt i konstitutionsutskottet, och vår värdera-
de ordförande, Birgit Friggebo, brukar dra en djup
suck och säga: Det kan verkligen bli marksändningar-
nas död att inte tillåta nya uppstickare i det mark-
bundna nätet.
Det finns ändå möjlighet för public service-
kanalerna att utöka sin service just till handikappade,
som Charlotta var inne på. Jag tror att det är nyttigt
för public service-kanalerna att få konkurrens av
andra kanaler. Det skadar inte. Public service-
företaget är ett starkt och bra företag som tål det
mesta av konkurrens utan att förlora några tittare på
kuppen.

Anf. 52 CHARLOTTA L BJÄLKEBRING (v)
replik:
Fru talman! Jag fyller 37 i år, så särskilt ung är jag
inte, även om jag kanske ser ung ut. Det får jag väl
bara vara glad för. Av det Catarina Rönnung säger
förstår jag att beslutet vi fattar i dag inte innebär nå-
gon egentlig ökad tillgänglighet för alla grupper i
samhället. Det är jag orolig för. Jag tycker att vi med
public service-uppdraget först och främst borde värna
tillgängligheten för alla.
Risken är att man får in de andra aktörerna i nätet
och att de - jag ser det från precis motsatt håll - fak-
tiskt tränger ut public service så att det blir mer enfald
i stället för ökad tillgänglighet.
När man sedan tar det andra steget och beslutar
sig för om man skall gå vidare och öppna för mer än
åtta kanaler, 16 eller fler, då först vore det klokt att
besluta om man skall ge andra aktörer möjlighet att
komma in på det marksända nätet.

Anf. 53 CATARINA RÖNNUNG (s) re-
plik:
Fru talman! Marknätets tillgänglighet är utomor-
dentligt god -99,8 % av Sveriges befolkning kan se
marknätets program. Vi vet ännu inte hur Sveriges
Television kommer att agera. Jag tycker att det är en
utomordentligt bra idé att kanske upplåta en kanal till
handikappade, så att de kan följa verksamheten. Vi
famlar i mörkret när det gäller detta än så länge, men
här får naturligtvis Sveriges Television hålla sig
framme. Vi får se vad utvecklingen för med sig i
framtiden.

Anf. 54 CHARLOTTA L BJÄLKEBRING (v)
replik:
Fru talman! I det nya radio- och TV-avtalet som vi
skrev med public service-företagen står att man för-
väntar sig att den nya tekniken skall ge ökad tillgäng-
lighet för handikappgrupperna. Nu har vi möjligheten,
så det borde tydligt och klart stå att vi skall ha en
sådan kanal med fortlöpande textning på svenska och
teckentolkning. Det vore att öka tillgängligheten för
de grupperna.

Anf. 55 MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Visst ökar den här förändringen till-
gängligheten för alla i Sverige, Charlotta L Bjälke-
bring! Jag hör till dem som kan se tre kanaler hem-
ifrån. Att få åtta kanaler skulle innebära mer än en
fördubbling. Så visst ökar vi tillgängligheten. Vi kan
instämma i det Charlotta L Bjälkebring har sagt om
de olika grupper som bör få del av denna ökning.
Sedan är det frågan om det skall vara en särskild
kanal eller om man kan kombinera sådana saker. Det
är en utmaning för Sveriges Television att lösa dessa
frågor.
Kulturutskottet har ju klart och tydligt skrivit att
det är viktigt att man tar till vara de handikappades
möjligheter. Vi tycker också att det är oerhört viktigt
att de regionala och lokala sändningarna kan få ökat
utrymme. Om det skall ske i en särskild kanal kan
alltid diskuteras. Jag tycker att också andra företag
skall få utrymme i marknätet, för annars ökar vi inte
mångfalden på det sätt som vi ändå tycker är viktigt.
Jag vet inte i hur många år vi inom det nordiska
samarbetet har diskuterat hur vi skall få fler nordiska
program och hur vi skall kunna se varandras program
i de nordiska länderna. Möjligheterna till det ökar
också i det här sammanhanget.

Anf. 56 CHARLOTTA L
BJÄLKEBRING (v):
Fru talman! Jag vill varmt hålla med Marianne
Andersson om att utbudet av regionala sändningar bör
öka inom public service, liksom att vi bör kunna ha
"återsändning" av de nordiska public service-
kanalerna för att på så sätt kunna närma oss varandras
språk. Tyvärr har våra svenska barn litet svårt att
förstå norska och danska, och om man kan få ett nor-
diskt utbud i TV skulle det underlätta avsevärt.
Men om vi inte beslutar oss för här och nu om vad
det ökade frekvensutrymmet skall användas till, är det
risk för att andra aktörer med hänvisning till yttrande-
frihetsgrundlagen kommer att hävda: Vi vill sända på
den här frekvensen! Då är risken kanske att vi också
här i Sverige så småningom kommer att tvingas ändra
vår lagstiftning avseende reklam och andra saker. Har
vi inte en plan för vad vi skall fylla de ytterligare
frekvenserna med kan vi hamna i ett dilemma längre
fram som kan bli svårt att hantera.
Jag tycker att vi nu skall pröva det här, och ut-
veckla det vi redan har för att öka demokratin, yttran-
defriheten och tillgängligheten i Sverige. Vi skall
uppnå det vi vill ha med kulturpolitiska och medie-
politiska ställningstaganden. Vi skall inte ställas inför
det faktum att vi här och nu konfronteras med andra
aktörer, vars program vi inte vill ha in i marknätet,
och som kommer att stå där och knacka på dörren. Jag
tycker att vi skall utvärdera detta först, och i nästa
steg komma tillbaka och fatta beslut om ifall vi skall
släppa in även dem.

Anf. 57 MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Jag vill bara kort till Charlotta L Bjäl-
kebring säga att vi självfallet kommer att ha kvar
public service. Det finns inga delade uppfattningar
över huvud taget om det - det är ingenting att tveka
om.
Jag är inte beredd att exakt formulera vad som
skall finnas i dessa åtta kanaler här och nu, och jag
tror att det vore väldigt fel om riksdagen skulle slå
fast detta exakt. Vi har talat om vissa principer och
vissa frågor som vi tycker är viktiga. Detta står också
i kulturutskottets yttrande till konstitutionsutskottet.
Men jag tror att det vore väldigt olyckligt att nu slå
fast och bestämma något i detalj.

Anf. 58 CHARLOTTA L
BJÄLKEBRING (v):
Fru talman! Det var väl egentligen det som var
den enda anledningen till att Miljöpartiet och Väns-
terpartiet inte fick vara med på tåget och uppgörelsen;
vi hade litet för tydliga åsikter om vad det första ste-
get skulle användas till.
Men jag hoppas att vi skall kunna föra en fortsatt
konstruktiv dialog, och att medielandskapet skall bli
så bra som möjligt även i framtiden.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 4 §.)

4 § Förvaltningspolitiska frågor

Föredrogs
Finansutskottets betänkande 1996/97:FiU17
Förvaltningspolitiska frågor

Anf. 59 LENNART HEDQUIST (m):
Fru talman! Det ärende vi nu övergår till att be-
handla berör bl.a. frågan om förekomsten av konto-
kort i statsförvaltningen. Det gäller kontokort med
statligt betalningsansvar.
Vi känner alla till den debatt som förts i samhället
under det senaste året efter alla avslöjanden om fel-
aktig användning av tjänstekontokort och slarv med
redovisningen av verifikat till dessa. På många håll
har man dragit konsekvenserna av hur kontokort med
någon annan än en själv som betalningsansvarig i
praktiken ibland har fungerat. Kommuner och företag
har dragit in den typen av kort, och ersatt dem med
tjänstekort med privat betalningsansvar eller med helt
privata kort.
Även Regeringskansliets förvaltningskontor utfär-
dade som reaktion på bl.a. den s.k. Mona Sahlin-
affären föreskrifter om betalkort till den egna för-
valtningen. Av de här föreskrifterna framgår att betal-
kort med staten som betalningsansvarig skall utfärdas
med största restriktivitet och endast när särskilda skäl
föreligger.
Mot denna bakgrund är det utomordentligt förvå-
nande att socialdemokraterna i utskottet inte har velat
att Regeringskansliets regler, som lätt vore tillämpba-
ra för hela statsförvaltningen, skulle kunna upphöjas
till övergripande riktlinjer för staten. Socialdemokra-
terna i utskottet har i stället försatt sig i den något
otacksamma rollen att sjunga de statliga tjänstekonto-
kortens lovsång. Man skriver att syftet med betalkor-
ten är att underlätta myndigheternas betalningsför-
medling, att effektivisera ekonomiförvaltningen ge-
nom att avskaffa eller väsentligt minska antalet för-
skott, att minimera kontantkassorna, att omstrukturera
och samtidigt nedbringa fakturahanteringen, att effek-
tivisera resehanteringen samt att komprimera myndig-
heternas utbetalningar.
Ack, vore det så! Det klingar onekligen falskt, när
man vet vilken oordning och vilket merarbete tjänste-
kontokorten orsakat för ekonomiadministratörer i bl.a.
statsförvaltningen. Jag har själv under de senaste åren
haft uppdrag som kommunrevisor och känner också
från den sektorn till alla olägenheter med tjänstekon-
tokort där man inte själv är betalningsansvarig. Fram-
för allt har det visat sig att det simmar omkring väl-
digt många verifikat i organisationen. Därutöver före-
kommer det att korten också används privat. Samti-
digt har en kultur varit utbredd där det betraktats som
"fint" att vara utrustad med tjänstekontokort. Detta
har lett till att de varit, och på sina håll är, rätt vanli-
ga.
Särskilt förvånande är det att Centerns företrädare
i utskottet också ställt upp på detta försvarstal för
statliga kontokort. Bara för att Centerpartiet är så till
sig för sitt samarbete med regeringen i diverse frågor
behöver man väl inte agera knähund i en fråga där
regeringspartiet alldeles uppenbart hamnat helt snett.
Däremot är samtliga övriga partier i utskottet överens
om ett tillkännagivande till regeringen beträffande
riktlinjer för statens användning av kontokort. Dessa
innebär att företagskort med statligt betalningsansvar
bör användas med största restriktivitet, och att när
betalkort används skall därför kort med personligt
betalningsansvar i första hand komma i fråga. De
innebär dessutom att kontrollsystemen, i enlighet med
den särskilda utredning som Justitiekanslern gjort, bör
stärkas. Vad utskottet anfört om användningen av
kontokort i staten bör riksdagen med anledning av
motion Fi910 av Per Bill och Ulf Kristersson som sin
mening ge regeringen till känna.
Vi reservanter i utskottet förordar att ett starkt
incitament läggs på den enskilde som gjort utlägg i
tjänsten att snabbt redovisa dessa till arbetsgivaren.
Den anställde har då möjlighet att erhålla betalning
innan han eller hon själv behövt göra något utlägg till
kontoföretaget. En av de allvarligaste bristerna med
tjänstekort utan eget betalningsansvar är just detta.
Förutom det jag redan har sagt om att de ibland an-
vänds privat vilket medför svårigheter att i efterhand
klara ut det hela, släpar redovisningen av verifikaten
efter med problem i ekonomiadministrationen som
följd.
Jag förmodar att Susanne Eberstein senare i debat-
ten avser att komma dragande med argument om att
en sådan här riktlinje för staten vore någon form av
onödig detaljstyrning. Det var nämligen en synpunkt
som vädrades i utskottet. Detta visar på en felsyn på
vad det är fråga om. Varje organisation - och det
gäller även statsförvaltningen - måste i vissa frågor
ha ett gemensamt förhållningssätt och en gemensam
företagskultur. Ibland är den skriven, ibland fungerar
den som en oskriven regel. Men ibland sprider sig en
icke önskad kultur, och då kan det finnas skäl att
formulera det önskvärda gemensamma förhållnings-
sättet och få detta spritt.
Beträffande just kontokortsanvändning vet vi att
det funnits en felaktig kultur i samhället vid sidan av
den som är avsedd. Det borde därför vara en själv-
klarhet att ta upp den frågan, och få ett gemensamt
förhållningssätt i staten på det sätt som reservanterna
önskar. Jag yrkar bifall till reservation 1.
Fru talman! I utskottet sitter bl.a. Arne Kjörns-
berg, som utsetts som den person i det socialdemo-
kratiska partiet som särskilt skall fundera på frågor
om etik och moral, vara någon sorts socialdemokra-
tisk etikguru och ge råd om hur man bör uppträda.
Detta har man gjort mot bakgrund av de timade affä-
rerna, som ju inte minst berört socialdemokratiska
politiker.
Det är naturligtvis något förvånande att han nu
tillhör den krets av personer som inte vill ha något
initiativ från riksdagens sida i den här frågan. Det
borde ju annars göra hans uppdrag lättare om han kan
peka på beslut som i stor utsträckning fattats på kom-
munsidan och som nu också skulle ha fattats i riksda-
gen när det gäller statsförvaltningen.
Fru talman! I det här ärendet finns också svar på
motioner från enskilda moderater som berör den of-
fentliga affärsverksamheten. Vi anser att det är viktigt
med lagstiftning för att minska den konkurrensstör-
ning som sker genom denna, i likhet med vad vi tidi-
gare framfört beträffande den offentliga affärsverk-
samheten. Det är ju en affärsverksamhet som i prakti-
ken hindrar att nya jobb skapas. Vi anser att den af-
färsverksamheten planmässigt måste minska.
Eftersom dessa frågor har behandlats i andra
sammanhang och för tids vinnande yrkar jag nu inte
bifall till reservation 3 under mom. 4, men jag vill
naturligtvis framhålla att vi moderater står bakom
denna reservation.

Anf. 60 KARIN PILSÄTER (fp):
Fru talman! Vi vet alla att plastkortet har blivit
symbol för vad som händer när man inte riktigt kan
skilja på rätt och fel. Det finns mycket annat som är
fel och ger möjligheter att göra fel, men plastkortet
har verkligen blivit en symbol.
Vi i Folkpartiet tycker att det är bättre om det är
lätt och praktiskt att göra rätt och svårt att göra fel. I
dag har vi ett system som gör det lätt att göra fel och
svårare att göra rätt. Därför ställer vi oss bakom för-
slaget att man skall ha riktlinjer för betalkort med
personligt betalningsansvar. Det är bara man själv
som kan avgöra vad man faktiskt går ut och köper på
kortet när man betalar. Ingen säljare kan kontrollera
om man verkligen har rätt att göra det här inköpet i
tjänsten. När räkningen väl har kommit är det betyd-
ligt svårare att reda ut det än om avgörandet kommer i
ett tidigare skede.
Vi vet alla att allt från statsråd och kommunalråd
till verkschefer, kommunala bolagsdirektörer och
chefer och ansvariga längre ned i organisationerna har
visat allt från dåligt omdöme och ofattbar okunnighet
till ren brottslighet. Det har också visat sig att begrip-
liga regler och riktlinjer har saknats. Det har tyvärr
också visat sig att ekonomipersonal och administrativ
personal ute i organisationerna i många fall inte vågat
eller kunnat se till att man håller på de regler som
faktiskt gäller. Detta är tre stora brister i hur konto-
kortsfrågorna sköts som måste göras någonting åt. Jag
tycker att det är helt obegripligt att Socialdemokrater-
na, som själva inom organisationen har varit så utsatta
för att det här har missbrukats, inte vill vara med och
sopa rent.
Det är ännu obegripligare att Centerpartiet vill
stödja detta. Nu finns det ingen från Centerpartiet,
förutom vår värderade talman, som har haft möjlighet
att titta in här så vi får väl aldrig något svar på varför
Centern inte vill göra någonting åt den här saken.
Politikerna har förbrukat förtroendekapitalet, och
det måste återvinnas. Den som inte själv har slarvat
eller fuskat har ändå brustit därför att regelverk och
kontroll inte har fungerat. Därför måste förtroendet
återvinnas och förtjänas. Vi kan bara förtjäna detta
förtroende genom att bl.a. utfärda strikta regler och
rutiner för hur dessa frågor skall skötas. Därför yrkar
jag bifall till reservation nr 1.
Fru talman! En parallell till detta, fast ändå ganska
annorlunda, är frågan om servicecheckar. Sverige
behöver nämligen inte fler skatter i första hand. Vi
behöver fler skattebetalare. Folkpartiets politik är helt
inriktad på att på olika sätt få fler människor att starta
och driva företag och att expandera. Vi har lagt fram
många förslag i andra sammanhang. Sverige behöver
fler skattebetalare. Det gäller inte bara att starta före-
tag. Alla som jobbar mot lön skall få skatt inbetald.
I dag är det väldigt svårt att sköta detta om man
som privatperson betalar lön till någon annan för att
den utför ett jobb. Det är därför idén om servi-
cecheckar föddes bl.a. hos ett antal folkpartister som
försökte göra rätt. Det visade sig vara näst intill
omöjligt. Vi har lagt fram förslag här i riksdagen på
hur man mycket konkret skulle kunna utforma en
servicecheck som gör det lätt att göra rätt. Regeringen
nappade på idén så långt att man gav RSV i uppdrag
att titta på detta. De har också snabbt lagt fram olika
förslag på hur detta enkelt skulle kunna införas. Andra
länder har infört det, t.ex. Frankrike. Jag har med mig
en bild från Tyskland här. Där har man infört servi-
cecheckar. Varför skulle inte vi kunna införa litet tysk
ordning även här i Sverige?
Tjänstebeskattningsutredningen tyckte att man i
stället skulle underlätta detta genom att uppdragstaga-
ren betalar skatten själv så att arbetsgivaren slipper.
Det är ju en lysande idé. Sjuttonåriga barnvakter är ju
de rätta att lägga det ansvaret på. Det som inte vuxna
småbarnsföräldrar klarar skall alltså barnvakter kunna
klara själva i stället. Det visar bara att man inte har
någon aning om hur det ser ut ute i verkligheten.
Jag förstår inte varför Socialdemokraterna inte
tycker att det är viktigt att vi snabbt och enkelt skall
införa en möjlighet att göra rätt på ett enkelt sätt. Jag
tror att det beror på att de inte vill att privatpersoner
skall ha någon annan anställd. Då kommer man tillba-
ka till pigdebatten. Ibland undrar jag om de inte vet
vad som försiggår. Vi har ett verkligt pigproblem i
form av kvinnor som städar svart hemma hos andra
och i form av barnvakter. Det handlar om barnflickor
som jobbar en större del av tiden, men framför allt
alla som anlitar någon ett par timmar här eller där. Jag
läste i en tidningsintervju att skatteministern tyckte att
det inte var så farligt om dessa barnvakter jobbar
svart. Om man inte tycker att det gör så mycket om
barnvakter jobbar svart är det klart att man inte heller
behöver göra det lätt att jobba vitt.
Vi tycker att ni skall dra upp huvudet ur sanden
och snabbt lägga fram ett förslag som gör det lätt att
göra rätt. Det skulle göra att vi åtminstone kan få
några fler skattebetalare.
Detta är inte bara en ekonomisk fråga. Det är ock-
så en moralisk fråga. Jag tycker att det är viktigt att
unga människor som går ut och tjänar sina första
hundralappar genom att sitta barnvakt åt grannen inte
skall skolas in i svartjobb utan i vitt jobb. Av den
anledningen tycker jag att det känns befogat att även
yrka bifall till reservation nr 2.

Anf. 61 ROY OTTOSSON (mp):
Fru talman! Vi i Miljöpartiet är kritiska till den
hantering av kontokort där staten har betalningsansva-
ret som förekommer inom staten. Som flera talare före
mig pekat på är det ett system som inbjuder till miss-
bruk, byråkratiskt krångel och svårigheter att hålla
reda på vem som är betalningsansvarig i slutändan.
Detta är lätt att undvika genom att i stället använ-
da betalkort där man har personligt betalningsansvar
och genom att man på normalt sätt lägger in räkningar
på det som staten har att betala, dvs. det som ingått i
tjänsteutövningen. Det är inte krångligare att hantera
än att man måste redovisa alla kvitton från ett kort där
staten själv har betalningsansvaret, men på det viset
undviker man problemen med missbruk.
Det är alltså väldigt svårt att se att det verkligen
skulle vara så stora fördelar med att ha kort med stat-
ligt betalningsansvar som Socialdemokraterna och
Centern påstår i utskottsbetänkandet. Det är egentli-
gen obegripligt varför de skall försvaras på det viset.
Oppositionen vill inte ha ett totalt förbud mot att
ha kort med statligt betalningsansvar, men det skall
undvikas så långt möjligt. Det går att undvika mycket
mer än vad som sker i dag.
Det är oerhört viktigt att förtroendet för de offent-
liga myndigheterna och inte minst för politikerna
upprätthålls och att man undviker system som inbju-
der till missförstånd och eventuellt missbruk. Det gör
man inte om man slår vakt om kontokort där staten
har betalningsansvaret.
Fru talman! Därför yrkar jag bifall till reservation
1.

Anf. 62 MATS ODELL (kd):
Fru talman! Finansutskottets betänkande nr 17 har
en ganska anonym rubrik. Betänkandet heter För-
valtningspolitiska frågor. Under den rubriken döljer
sig väldigt många saker. Jag skall inskränka mig till
att tala om kontokort i staten och litet grand om servi-
cecheckar.
Det är få företeelser under senare tid som har lett
till en sådan uppmärksamhet, granskning och offentlig
debatt som just kontokortsanvändningen inom den
offentliga sektorn. Det visar sig också i justitiekans-
lerns utredning, Förstärkt skydd mot oegentligheter i
offentlig förvaltning. Där visar det sig att reglerna om
internkontroll i verksförordningen och i kommunalla-
gen faktiskt måste förtydligas och preciseras. Justitie-
kanslern understryker också, som det heter, behovet
av en översyn av den kommunala revisionen.
Det, vågar jag säga, är ett ganska artigt sätt att ut-
trycka saken. Sanningen är ju nämligen den att flerta-
let av de uppmärksammade fall av missbruk av kon-
tokort som vi har läst om i tidningarna upptäcktes,
inte av den kommunala offentliga revisionen, utan av
grävande journalister.
I det sammanhanget finns det en annan anmärk-
ningsvärd iakttagelse i justitiekanslerns utredning,
nämligen den förvånansvärt utbredda okunnigheten
om villkoren för att använda de kontokort som man
hade utrustats med.
Nu vill alltså majoriteten strama upp reglerna för
användningen av kontokort inom staten, och även
kriterierna för användningen där staten är betalnings-
ansvarig.
Det tycker vi är bra. Men vi som står bakom re-
servation nr 1 vill gå längre än utskottsmajoriteten på
ett antal punkter. Framför allt är den stora skillnaden
att det som både majoriteten och reservanterna tycks
vara överens om - som behöver stramas upp - vill vi
också ge regeringen till känna. Vi tycker att det är
viktigt att riksdagen fattar ett beslut om att de här
sakerna faktiskt behöver ses över, att det här måste
stramas upp, att kommunallagen och verksförordning-
en faktiskt behöver preciseras.
Jag tycker att det vore rimligt om ni som företrä-
der majoriteten förklarade varför ni är så servila mot
regeringen. Varför vågar ni inte ge er uppfattning till
känna - en uppfattning som ni faktiskt har? Det är väl
därför vi finns här i riksdagen! Det är väl därför vi får
vår lön och våra Dinerskort - för att vi skall ge vår
uppfattning till känna, för att vi skall fatta beslut.
Fru talman! Så till servicecheckarna. Det var in-
tressant att lyssna till Karin Pilsäters plädering för
servicecheckar. Jag har ingenting att invända mot det.
Servicecheckar är ju bara ett av olika tekniska hjälp-
medel för att göra rätt, för att faktiskt kunna anställa
människor som utför tjänster också inom den privata
sektorn. Det finns andra tekniska lösningar på detta,
t.ex. den danska modellen där man får en omedelbar
återbetalning av arbetsgivaravgiften och momsen. Det
finns ytterligare andra modeller, t.ex. en ren avdrags-
modell som en del partier pläderar för.
Allt detta är bra. Låt oss förbereda oss för det. Jag
hoppas att nästa val innebär att vi får en majoritet i
riksdagen som faktiskt vill öppna den privata tjänste-
sektor som också riktar sig till hushållen.
Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till re-
servation nr 1.

Anf. 63 SUSANNE EBERSTEIN (s):
Fru talman! Det här betänkandet rör väldigt olika
frågor, allt sammanfattat under den anonyma rubriken
Förvaltningspolitiska frågor. Det rör vem som skall
ha ansvar för bil- och handelsregistret, vilka kontokort
som skall tillåtas i statlig verksamhet, införandet av
servicecheckar, förslag om avveckling av offentlig
näringsverksamhet och slutligen förslag om ny för-
valtningspolitik.
Som oftast när det gäller motioner yrkar även jag
bifall till utskottets betänkande och avslag på motio-
nerna. Men jag vill, precis som övriga talare tidigare i
ärendet, fördjupa diskussionen när det gäller förslaget
om lagreglering av vilka kontokort som skall få an-
vändas i statlig tjänst. Motionärerna förslår i motion
Fi910 att staten skall avskaffa alla kreditkort där sta-
ten bär betalningsansvaret. Motionärerna tar upp en
högaktuell fråga. Kontokort har, precis som sagts,
blivit symbolen för svenska folket för fiffel och fusk
och har skapat misstänksamhet om hur offentliga
medel används. Kontokort har också blivit en symbol
för maktmissbruk.
Om vi tittar på statlig verksamhet så har vi haft en
successiv övergång från en detaljstyrning av de statli-
ga myndigheterna till en alltmer resultatorienterad
styrning där myndigheterna inom angivna ekonomiska
ramar skall uppfylla regeringens ställda mål. För-
handlingar om tjänstemännens löne- och anställ-
ningsvillkor har t.ex. flyttats till lokal nivå. Rätten att
anställa chefer i ledande befattningar har som ett
annat exempel delegerats från regeringen till myndig-
heten. De offentliga tjänstemännens handlande skall
dock precis som förr präglas av ledord som integritet
felfrihet, etik och moral.
Kontokort har ersatt tidigare kontantkassor. I min
egen kommun, Sundsvall, t.ex. används de flesta
kontokort där arbetsgivaren är betalningsansvarig av
föreståndare för olika institutioner inom socialtjäns-
ten. Den vanligaste användningen är vid små inköp
som går direkt till verksamheten på förskolor, sjuk-
hem och gruppboende. I reglerna framhålls självfallet
med tydlig skärpa att korten inte får användas privat.
Korten är helt enkelt avsedda för att ersätta kontan-
tinbetalning samt fakturering som rör mindre belopp.
Alla inköp och kontantuttag skall verifieras med
kvitton och attesteras av annan person än kontoinne-
havaren. Samtidigt pågår ett utbyte av kort för de
kontoinnehavare som mer sällan behöver sina kort
och där det alltså inte handlar om inköp till daglig
verksamhet till små belopp. Det är naturligtvis en
följd av de kontokortshistorier vi upplevt. Men jag
kan tillägga att, kanske till skillnad från Uppsala
kommun, har man i Sundsvalls kommun inte kunnat
hitta något missbruk, fiffel eller fusk. Eftertanke,
noggrant övervägande och kontroll, inte centralstyr-
ning, är det mest verksamma medlet för att få en of-
fentlig verksamhet att fungera på bästa sätt.
Förvaltningspolitiska kommissionen, som här har
berörts i korthet, skriver i sitt betänkande:
"Handlingsfrihet för myndigheterna befrämjar deras
initiativförmåga och engagemang. I takt med att
komplexiteten och förändringstakten i samhället har
tilltagit så har behovet av handlingsfrihet för myndig-
heterna ökat. Den traditionella detaljstyrningen svarar
dåligt mot detta. Senare års avregleringar och delege-
ringar av administrativa beslutsbefogenheter har mot
den bakgrunden varit högst betydelsefulla. Det är
vidare positivt att myndigheterna i högre grad förser
Regeringskansliet med information som kan ligga till
grund för planering och beslut."
En aspekt på den ökade frihet för myndigheterna
som följer av de nya styrmodellerna är dess återverk-
ningar på kontrollen. Under en tid har man kunnat se
att friheten inte fullt balanserats av ökad internkon-
troll och externrevision. Justitiekanslern konstaterar
trots det i sin rapport Förstärkt skydd mot oegentlig-
heter i offentlig förvaltning att det inte finns belägg
för att det mer allmänt skulle förekomma oegentlighe-
ter inom den offentliga förvaltningen. Ett flertal organ
som RRV, Förvaltningspolitiska kommissionen och
JK har arbetat med frågor om kontroll och revision.
Av grundläggande betydelse för att motverka oegent-
ligheter är självklart förekomsten av tydliga och än-
damålsenliga kontrollsystem. De statliga myndighe-
ternas verksamheter är oerhört diversifierade. Det kan
därför inte finnas någon för alla myndigheter given
modell för hur internkontrollen skall vara utformad
eller hur kontokorten skall se ut. Men ett viktigt led i
det här är att det tydliggörs vem som bär ansvaret för
att oegentligheter utreds och åtgärdas och attesträttens
innebörd. Det bör enligt utskottets majoritet överläm-
nas till regeringen och myndigheterna att ta till vara
det som kommit fram i JK:s rapport, hos RRV och i
Förvaltningspolitiska kommissionens betänkande.
Majoriteten anser därför att det för närvarande
inte finns anledning att lagreglera och därmed förbju-
da kontokort där arbetsgivaren har betalningsansvar.
Det innebär inte att myndigheterna utan eftertanke
skall använda denna typ av kort. Tvärtom åligger det
självklart ansvariga chefer att noga överväga vilken
typ av kort som bäst främjar verksamheten. Kontokort
kan som så mycket annat förvisso missbrukas. Men
det är fel att angripa korten, som bara är symbolen för
själva missbruket. De i motionen ifrågasatta korten är
vid vissa tillfällen praktiska. Det viktiga är i stället att
skapa en kultur som gör att missbruk inte uppkommer
genom att skärpa och tydliggöra reglerna för kortens
användande samt ha en väl fungerande och effektiv
internkontroll.
Avslutningsvis vill jag säga att all erfarenhet visar
att det inte är förbud utan god insyn och långtgående
öppenhet som är nyckelord när det gäller att motverka
fiffel och fusk.

Anf. 64 LENNART HEDQUIST (m) replik:
Herr talman! Det hade nog varit värdefullt om Su-
sanne Eberstein hade omformulerat sitt anförande
något efter det att hon hört de tidigare inläggen. Hon
talar nu litet bryskt om att reservanterna kräver en
lagreglering i frågan. Det vi har efterlyst är att de
regler som Regeringskansliets förvaltningskontor har
utfärdat för departementen skulle kunna upphöjas till
en övergripande riktlinje för statsförvaltningen, vilket
ju är något annat.
Sedan tar hon upp precis det jag föregrep henne
med. Hon vädrar argument om detaljstyrning. Detta är
inte fråga om någon detaljstyrning, utan det är fråga
om att få ett gemensamt förhållningssätt i statsför-
valtningen. Det finns utomordentligt decentraliserade
företag, stora koncerner, som kan ha ett gemensamt
förhållningssätt till just kontokorten. Det förekommer.
Men ingen skulle ta de orden i sin mun och säga att
det är ett detaljstyrt företag. Det är en fullständigt
orimlig hållning.
Vidare tar Susanne Eberstein upp de kontantkort
som man har på barnstugor, ålderdomshem och ser-
vicehus och jämför dem med den typ av tjänstekonto-
kort som det här ärendet handlar om. Jag lovar, Su-
sanne Eberstein, att gräver man i Sundsvalls kommun
på samma sätt som man har gjort i Uppsala kommun
kommer man att hitta exempel på att de här tjänste-
kontokorten, som någon annan än man själv är betal-
ningsansvarig för, inte har fungerat på ett tillfredsstäl-
lande sätt.
Vi frågar då: Vilka är egentligen olägenheterna
med att övergå till ett system där man har kontokort
med privat betalningsansvar?

Anf. 65 SUSANNE EBERSTEIN (s) replik:
Herr talman! Jag vill verkligen medge, Lennart
Hedquist, att jag glömde att prata om etikgruppen.
Det är inte så att Arne Kjörnsberg är etikguru i vårt
parti. Vi har ett partiuppdrag. Lennart Hedquist kan
vara övertygad om att vi kommer att lägga fram för-
slag på väldigt många olika områden där det gäller att
se över och fundera på hur vi skall återfå människors
förtroende för politikerna.
Detaljstyrning tycker jag att det är när riksdagen
skall tala om precis hur statlig verksamhet skall skö-
tas. Det är detaljstyrning, oavsett om det handlar om
förbud eller riktlinjer.

Anf. 66 LENNART HEDQUIST (m) replik:
Herr talman! Det senaste inlägget var utomordent-
ligt märkligt. Menar Susanne Eberstein att man från
detta hus, från riksdagen, inte skulle kunna utforma
vissa övergripande riktlinjer som utgör ett gemensamt
förhållningssätt för statsförvaltningen, och att om man
gör det betraktas det som detaljstyrning? I utomor-
dentligt många viktiga frågor finns det såväl skrivna
som oskrivna regler om hur man skall uppträda i
statsförvaltningen. Vi har fått exempel på att man inte
alltid har följt de oskrivna reglerna. Då kan statsför-
valtningen kanske ha behov av att det utfärdas vissa
övergripande riktlinjer som gäller den.

Anf. 67 SUSANNE EBERSTEIN (s) replik:
Herr talman! Jag tycker att det som saknas i den
här debatten är skillnaden mellan dem som en eller
annan gång reser eller representerar i tjänsten och de
som ständigt är ansvariga för mindre inköp. Det är
faktiskt i de förstnämnda fallen som missbruk har
skett. Jag vill inte riktigt hålla med Lennart Hedquist
om att man skulle ha något annat kort än vanliga
kreditkort med arbetsgivaransvar. Man kan tänka sig
att föreståndarinnan på Harpsund eller en föreståndare
på en ungdomsvårdsskola som behöver handla skall
kunna ha sådana. Det handlar inte om några kontant-
kort. Det är alldeles vanliga kort med arbetsgivaren
som ansvarig.
Det skulle innebära att man återgick till förskott
och löpande räkning. Det var det betalningssätt som
användes förr i tiden. Det är oerhört tungt, och det
medför dyrbar administration. Jag vet inte om det
skulle göra den statliga verksamheten bättre och ef-
fektivare. Även på den tiden förekom det faktiskt
oegentligheter, Lennart Hedquist, eftersom männi-
skor, oavsett teknik, dessvärre är sig ganska lika över
tiden. Därför menar jag att tydliga regler och intern
kontroll är de bästa verktygen.

Anf. 68 MATS ODELL (kd) replik:
Herr talman! Det var intressant att höra på Susan-
ne Eberstein. Men jag tycker nog att hon slog in öpp-
na dörrar i den meningen att hon försökte få det att
verka som om reservanterna ville totalförbjuda den
här typen av kort. Det är inte alls detta det handlar
om.
Hon är dessutom ambivalent. Hon talar om att det
som nu behövs är att man skapar en annan kultur
genom att skärpa villkoren för användningen och
stärka internkontrollen.
Men det är ju precis det vi kräver i reservationen.
Det är inte detaljstyrning, Susanne Eberstein. Vad är
det som skiljer åtgärdsförslagen i majoritetstexten och
de i reservationen åt, annat än att vi faktiskt också vill
att regeringen tar till sig detta? Vi vill att man sätter i
gång att skapa denna kultur genom att skärpa villko-
ren och genom att stärka internkontrollen. Vi tycker
egentligen samma sak. Den enda skillnaden är att ni
inte vågar fatta ett beslut där vi ger regeringen dessa
saker till känna. Det skulle vara mycket intressant att
få veta bakgrunden till denna tvekan.

Anf. 69 SUSANNE EBERSTEIN (s) replik:
Herr talman! Jag har uppenbarligen ett större för-
troende för att regeringen handlägger den här frågan
på bästa sätt efter att vi nu har fått fram de här rappor-
terna. Jag har uppenbarligen också ett större förtroen-
de för hela den statliga förvaltningen och myndighe-
terna än Mats Odell har.

Anf. 70 MATS ODELL (kd) replik:
Herr talman! Då har man svårt att se vad riksda-
gen skall ha för roll i det här sammanhanget över
huvud taget, om vi har en sådan regering som känner
av saker och ting redan innan vi fattar beslut.
Jag tror att riksdagen behöver aktivera sig. Vi har,
precis som flera talare har varit inne på, ett stort be-
hov av att återupprätta ett förtroende hos medborgar-
na i de här frågorna. Därför tycker jag att det är
mycket märkligt att vi inte nu kan fatta ett beslut om
att ge regeringen till känna det vi faktiskt är överens
om.

Anf. 71 SUSANNE EBERSTEIN (s) replik:
Herr talman! Mats Odell har svårt att hitta riksda-
gens roll om man inte får genomföra sådana här rikt-
linjer. Då tycker jag att det finns anledning för kd att
fundera väldigt mycket.
Jag kan bara vidhålla att jag har större förtroende.
Riksdagen kan ju titta närmare på sina egna regler.
På det sättet finns det anledning att ta upp detta. Riks-
dagsledamöterna har faktiskt sådana kort som kan
användas just på detta sätt.

Anf. 72 KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Herr talman! Det är uppenbart att Socialdemokra-
terna och Centerpartiet har väldigt dåliga argument
för sin sak eftersom majoritetens företrädare, Susanne
Eberstein, måste ta till en total förvrängning av vad
som faktiskt står i reservationen för att kunna klara av
att argumentera och dessutom inte argumenterar över
huvud taget i de andra frågor som vi har tagit upp.
Det finns alltså inget förslag om att lagreglera vilka
kontokort som skall kunna användas, utan det finns
förslag om att uttala en riktlinje, och om Susanne
Eberstein läser innantill på s. 11 ser hon också att det
där framgår vad den skulle innebära.
Jag kan inte se att detta står i någon motsatsställ-
ning mot olika typer av inköpskort ute i kommunala
eller lokala verksamheter. Vad jag vet har hittills inga
ålderdomshemsföreståndare eller dagisfröknar tagits
på bar gärning med att supa skallen av sig på porr-
klubb, så jag tror inte att det är något stort problem.
Vad det handlar om är att ta bort arbetsgivarens be-
talningsansvar i en riktlinje för dem som använder
kort ute på fältet för egen räkning, t.ex. på resor osv.
Jag tycker att Susanne Eberstein och majoriteten är
skyldig oss några tydliga argument i den delen.
Jag skulle också gärna vilja ha åtminstone något
ord av argumentation för varför man inte är beredd att
göra någonting för att det skall vara lätt för folk att
göra rätt med sina egna skattebetalningar.

Anf. 73 SUSANNE EBERSTEIN (s) replik:
Herr talman! Det är riktigt: Jag har inte pratat om
servicecheckar, men det skall jag göra nu. Det är väl
alldeles självklart att det inte är så enkelt att om vi
inför servicecheckar kommer alla människor att göra
rätt för sig. Dan Andersson har överlämnat sin utred-
ning om tjänstebeskattning, och han har olika idéer.
Riksskatteverket har också kommit med olika förslag.
Det här håller nu på att manglas igenom på det gam-
maldags traditionella sättet, dvs. olika delar av sam-
hället får yttra sig över det så att man kanske kommer
att få fram ett beslut, förhoppningsvis ganska snart.
Det är ju inte så enkelt att om vi bara inför servi-
cecheckar kommer alla att göra rätt för sig. Det vore
ju härligt om det var så, men så enkelt är det inte.
Jag pratade om motionen och att man ville avstyr-
ka motionen. Jag vidhåller att jag tycker att det är
regeringens sak att se till att dessa kort används på
bästa sätt.

Anf. 74 KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Herr talman! Så enkelt är det inte, säger Susanne
Eberstein, att om det är lätt att betala skatt så gör folk
det. Nej, och det kan ju ha ett visst samband med att
skatterna kanske också är väldigt höga. Men jag tyck-
er ändå att ett första steg måste vara att göra det möj-
ligt för dem som vill betala skatt att faktiskt också
göra det, utan att behöva anlita någon konsultfirma
som kan hjälpa till för att man skall lyckas med det
hela. Man skall inte kunna skylla på att det är för
svårt. Det tycker jag är ett första steg för att man över
huvud taget skall kunna prata om moral och skattemo-
ral i dessa delar.
Dan Andersson tycker att uppdragstagaren skall
betala själv. Jag tycker att regeringen i den delen inte
skall invänta remissinstansernas svar på Dan Anders-
sons utredning utan göra som Riksskatteverket, som
har hand om frågan, direkt har föreslagit. Vi för vår
del är absolut inte låsta vid någon speciell teknisk
lösning, men vi vill däremot att man hittar en enkel
form, och det har Riksskatteverket visat.
När det gäller kontokorten är det ju tråkigt om Su-
sanne Eberstein inte kan debattera det som vi faktiskt
här debatterar utan måste relatera till en motionstext
som ingen har yrkat bifall till. Jag skulle vilja ha nå-
got argument mot vår reservation. Susanne Eberstein
sade ju i förra replikskiftet, med Mats Odell, att hon
har fullt förtroende för att regeringen kan hantera den
här frågan. Jag kan bara säga att jag inte har det. Just
den här regeringen har ju visat att de inte ens själva
klarar av att hålla reda på sina plastkort.

Anf. 75 SUSANNE EBERSTEIN (s) replik:
Herr talman! Jag vidhåller att jag tycker att det
skulle vara klåfingrigt av riksdagen att gå ut med en
sådan här hemställan till regeringen med tanke på
t.ex. våra egna betalkort.
Jag har ännu aldrig träffat någon som säger: Det är
så krångligt att betala skatt, och om jag bara visste hur
jag skulle göra så skulle jag absolut göra det. Jag tror
att det där är en myt. Jag har själv haft dagmamma
och betalat skatt för henne, och redan på den tiden, på
1970-talet då reglerna faktiskt var betydligt snårigare
än i dag, gick det alldeles utmärkt att göra det utan att
vara väldigt duktig.
Men det är självklart att vi skall underlätta så
mycket som möjligt för att anställa folk och betala in
skatt. Sådana här regler - regler som är administrati-
va, krångliga eller för många - skall hela tiden ses
över. Riksskatteverket har kommit med förslag och
jag menar att vi bör avvakta.

Anf. 76 ROY OTTOSSON (mp) replik:
Herr talman! Med tanke på vad Susanne Eberstein
har sagt här om vad det är för förslag som oppositio-
nen för fram skall jag läsa innantill här vad vi egentli-
gen föreslår. Vi föreslår att "företagskort med statligt
betalningsansvar bör användas med största restriktivi-
tet, att om betalkort över huvud taget används skall
företagskort med personligt betalningsansvar i första
hand komma i fråga samt att kontrollsystemen bör
stärkas". Riksdagen skall också säga det här till sin
regering. Det är ju vår regering. Det är riksdagen som
har tillsatt statsministern, det är riksdagen som skall
fatta beslut och det är riksdagen som skall styra rege-
ringen. Det finns alltså inget lagförslag, vilket har
påtalats redan, och det finns inget förslag om totalför-
bud från oppositionen i den här reservationen. Det är
ju den som behandlas nu.
Det är också intressant att höra Susanne Eberstein
när hon kommer in på förtroendet för regeringen. Det
är ju närmast en konstitutionell fråga om man från
riksdagen skall avstå från sin makt att styra och tala
om för regeringen vad det är som gäller och vilka
riktlinjer man skall agera efter. Skall riksdagen avstå
från det? Det är ju nästintill samma sak som att av-
skaffa demokrati, så det där tror jag inte var särskilt
välbetänkt.
Jag kommer liksom Susanne Eberstein från
Sundsvall, och jag kan konstatera att det där hittills
har fungerat bra vad vi vet. Men det utesluter inte, det
förhindrar inte och det har inte heller förhindrat att
mycket missbruk har förekommit på andra håll. Vi har
en lång rad skandaler, och det finns verkligen skäl för
riksdagen att slå fast riktlinjer för kontokorten så att
vi får bort detta missbruk, får enhetliga riktlinjer och
får en bättre styrning av den här verksamheten.

Anf. 77 SUSANNE EBERSTEIN (s) replik:
Herr talman! Jag tycker att det är överord att om
vi inte gör just den här hemställan skulle riksdagen
vara totalt onödig och demokratin bortflugen. Om det
bara var det det hängde på skulle vi väl ha betydligt
fler sådana hemställanspunkter. Att alternativet att
riksdagen skulle avstå från just det här fallet skulle
innebära att den inte hade någon makt alls är för mig
en obegriplig inställning.

Anf. 78 ROY OTTOSSON (mp) replik:
Herr talman! Susanne Eberstein glider undan igen
här. Det vore ju på sin plats att debattera det som
utgör åsiktsskillnaden, dvs. om riksdagen skall tala
om vilka riktlinjer som skall gälla för detta eller inte,
om riksdagen skall säga inget eller säga något och om
vi skall ge regeringen riktlinjer som den sedan har att
fullfölja och använda i sin styrning av den statliga
verksamheten eller inte. I stället börjar Susanne
Eberstein prata om någonting annat som faktiskt inte
föreslås i reservationen och låtsas som om det skulle
handla om alla andra beslut som faktiskt inte är ak-
tuella i sammanhanget.
Delegering, vilken form den än sker i, innebär inte
att den som delegerar har avsvurit sig ansvaret. Det är
i det här fallet riksdagen som har det yttersta ansvaret
för att utforma bra riktlinjer för den statliga verksam-
heten, och det ansvaret vill inte jag undandra mig.

Anf. 79 SUSANNE EBERSTEIN (s) replik:
Herr talman! Jag tycker att jag på ett mycket tyd-
ligt sätt har talat om både en översyn av dessa regler
och kontroll, och jag kan tala om att de förvaltnings-
regler som har tillkommit har gjort att departementen
redan på ett ganska tidigt stadium har bytt kort för de
flesta, framför allt för dem som inte behöver annat än
kort för resor och eventuell representation. UD t.ex.
skulle enligt uppgift bara ha denna nya typ av kort,
och det tycker vi från majoritetens sida är ett alldeles
utmärkt initiativ. Det är precis så det skall skötas.
Sådana här förvaltningspolitiska riktlinjer som kom-
mer från Regeringskansliet skall gå ut i hela verksam-
heten. Jag menar fortfarande att det inte behövs nå-
gonting härifrån i det fallet.

Anf. 80 PER BILL (m):
Herr talman! Den här debatten tycker jag väldigt
tydligt har visat att riksdagens majoritet inte vågar ge
regeringen någonting till känna, inte ens om saker om
vilka vi i stort är eller åtminstone borde vara helt
överens.
Jag skall ta upp några randanmärkningar om kon-
tokorten. När man läser det här betänkandet ser man
att dagens bestämmelser och regler fortfarande inne-
håller massor av glidningar. Det står bl.a. "bör vara
restriktiva" och "reglerna är i princip" osv. I många
fall där vi har haft oegentligheter eller slarv har just
de som har blivit tagna med sylt på fingrarna hänvisat
till att de inte visste eller att det var så krångliga reg-
ler.
Motionens syfte var att ta en pusselbit till att göra
det lättare att göra rätt. Det innebär inte, Susanne
Eberstein, att vi inte också tycker att det är viktigt
med bättre uppföljning, bättre kontroll och större
insyn. Men vi tror att det här förslaget, framför alltse-
dan det har förbättrats av utskottet, är ett bra sätt att få
till stånd en bättre hantering av kontokorten. Dess-
utom ger det faktiskt möjlighet för dem som har kor-
ten att en andra gång, någon vecka efter det att de har
gjort utläggen, fundera över om dessa gäller saker
som skattebetalarna skall stå för eller om de faktiskt
gäller en privat utgift. Man får alltså en andra möjlig-
het att fundera över om utgiften i fråga skall betalas
av skattebetalarna eller privat.
Den andra delen, där jag också har varit motionär,
handlar om offentlig affärsverksamhet. Den är, hävdar
jag, ett av de större problemen i dagen samhälle. Den
snedvrider konkurrensen, och på många orter konkur-
reras privata företag ut sakta men säkert. Hela sekto-
rer socialiseras eller, som socialdemokraterna brukar
säga, läggs under offentlig kontroll. Problemet i dag
är att vi har en för stor offentlig sektor, som gör för
mycket. Vad vi vill är att den offentliga sektorn skall
ägna sig åt sina huvudverksamheter och inte åt att
bedriva affärsverksamhet. Låt mig bara ta några ex-
empel.
I min egen kommun driver kommunen kiosker. I
många kommuner drivs det kommunala gym, kom-
munala åkerier, kommunala resebyråer och t.o.m.
kommunala skoaffärer. Detta är bara några exempel
på vad kommuner sysslar med, i stället för att ägna sig
åt sin kärnverksamhet - skola, äldreomsorg, social
verksamhet, infrastruktur, osv.
Många socialdemokrater hävdar då att det här bara
är ett sätt att få en bättre fungerande konkurrens.
Detta är dock fel. Det går aldrig någonsin att ha kon-
kurrens på lika villkor mellan ett privat företag och ett
kommunalt företag. Det privata riskerar alltid sina
egna och möjligen bankens pengar, medan det kom-
munala företaget alltid riskerar skattebetalarnas peng-
ar.

Anf. 81 SUSANNE EBERSTEIN (s):
Herr talman! Gränsdragningen mellan vad stat och
kommun skall och inte skall syssla med är en ständigt
aktuell fråga i debatten. Det är riktigt och bra att en
sådan diskussion förs. Här deltar ju många aktörer,
med bl.a. kommunallagen och dess kompetensregler
som vägledning. Valda politiker skall sedan göra
avvägningar. Kommunen skall naturligtvis inte kon-
kurrera ut företagare i verksamheter som ligger utan-
för den kommunala kompetensen.

Överläggningen var härmed avslutad.
Beslut

KU16 Ny vallag
Mom. 7 (redovisning av finansiering av person-
valskampanjer)
1. utskottet
2. res. 2 (fp, v)
3. res. 3 (mp)
Förberedande votering:
47 för res. 2
14 för res. 3
236 avstod
52 frånvarande
Kammaren biträdde res. 2.
Huvudvotering:
Kammaren biföll utskottets hemställan genom upp-
resning.

Mom. 8 (rösträtt för invandrare i riksdagsval)
1. utskottet
2. res. 4 (v)
Votering:
269 för utskottet
19 för res. 4
15 avstod
46 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 144 s, 70 m, 20 c, 24 fp, 11 kd
För res. 4: 19 v
Avstod: 15 mp
Frånvarande: 17 s, 10 m, 7 c, 2 fp, 3 v, 3 mp, 4 kd

Mom. 10 (sänkning av rösträttsåldern)
1. utskottet
2. res. 6 (mp)
Votering:
284 för utskottet
15 för res. 6
1 avstod
49 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 142 s, 70 m, 20 c, 23 fp, 18 v, 11 kd
För res. 6: 15 mp
Avstod: 1 fp
Frånvarande: 19 s, 10 m, 7 c, 2 fp, 4 v, 3 mp, 4 kd

Mom. 11 (lika rösträtt i kommunalval för EU-
medborgare och invandrare från icke EU-land)
1. utskottet
2. res. 7 (mp)
Votering:
286 för utskottet
15 för res. 7
48 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 142 s, 70 m, 20 c, 24 fp, 19 v, 11 kd
För res. 7: 15 mp
Frånvarande: 19 s, 10 m, 7 c, 2 fp, 3 v, 3 mp, 4 kd

Mom. 12 (skilda valdagar)
1. utskottet
2. res. 8 (mp)
Votering:
288 för utskottet
15 för res. 8
46 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 144 s, 70 m, 20 c, 24 fp, 19 v, 11 kd
För res. 8: 15 mp
Frånvarande: 17 s, 10 m, 7 c, 2 fp, 3 v, 3 mp, 4 kd

Mom. 18 (utjämningsmandat i kommuner)
1. utskottet
2. res. 12 (fp)
Votering:
266 för utskottet
37 för res. 12
46 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 144 s, 68 m, 20 c, 19 v, 14 mp, 1 kd
För res. 12: 2 m, 24 fp, 1 mp, 10 kd
Frånvarande: 17 s, 10 m, 7 c, 2 fp, 3 v, 3 mp, 4 kd

Mom. 20 (antalet riksdagsledamöter)
1. utskottet
2. res. 13 (m)
Votering:
231 för utskottet
71 för res. 13
47 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 143 s, 20 c, 23 fp, 19 v, 15 mp, 11 kd
För res. 13: 70 m, 1 fp
Frånvarande: 18 s, 10 m, 7 c, 2 fp, 3 v, 3 mp, 4 kd

Mom. 32 (valperioden för kyrkomötet)
I detta moment föreslogs ändringar i kyrkolagen. Av
ändringsförslagen framgick att ändringarna önskades
bli genomförda i ett enda beslut. För bifall härtill
krävdes att minst tre fjärdedelar av de röstande och
mer än hälften av riksdagens ledamöter förenade sig
om beslutet. Beslut fattades genom omröstning med
omedelbar rösträkning.
Votering:
303 för bifall
0 för avslag
46 frånvarande
Tredje vice talmannen konstaterade att minst tre fjär-
dedelar av de röstande och mer än hälften av riksda-
gens ledamöter röstat ja. Kammaren hade således
bifallit utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För bifall: 144 s, 70 m, 20 c, 24 fp, 19 v, 15 mp,
11 kd
Frånvarande: 17 s, 10 m, 7 c, 2 fp, 3 v, 3 mp, 4 kd

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

KU17 Digitala TV-sändningar m.m.
Mom. 1 (avslag på propositionen m.m.)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
Votering:
233 för utskottet
70 för res. 1
46 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 144 s, 20 c, 24 fp, 19 v, 15 mp, 11 kd
För res. 1: 70 m
Frånvarande: 17 s, 10 m, 7 c, 2 fp, 3 v, 3 mp, 4 kd

Mom. 6 (aktörer som tillåts inleda digitala marksänd-
ningar)
1. utskottet
2. res. 3 (v)
Votering:
220 för utskottet
19 för res. 3
64 avstod
46 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 144 s, 6 m, 20 c, 24 fp, 15 mp, 11 kd
För res. 3: 19 v
Avstod: 64 m
Frånvarande: 17 s, 10 m, 7 c, 2 fp, 3 v, 3 mp, 4 kd
Carl G Nilsson och Birgitta Wistrand (båda m) an-
mälde att de avsett att avstå från att rösta men marke-
rats ha röstat ja.

Mom. 8 (kulturpolitisk utredning)
1. utskottet
2. res. 4 (v)
Votering:
215 för utskottet
19 för res. 4
68 avstod
47 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 144 s, 1 m, 20 c, 24 fp, 15 mp, 11 kd
För res. 4: 19 v
Avstod: 68 m
Frånvarande: 17 s, 11 m, 7 c, 2 fp, 3 v, 3 mp, 4 kd

Mom. 12 (statlig lånegaranti)
1. utskottet
2. res. 7 (v)
Votering:
213 för utskottet
20 för res. 7
69 avstod
47 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 144 s, 1 m, 20 c, 24 fp, 14 mp, 10 kd
För res. 7: 19 v, 1 mp
Avstod: 69 m
Frånvarande: 17 s, 10 m, 7 c, 2 fp, 3 v, 3 mp, 5 kd

Mom. 17 (Utbildningsradions förslag om UR-Arena)
1. utskottet
2. res. 10 (v, mp)
Votering:
268 för utskottet
34 för res. 10
1 avstod
46 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 144 s, 69 m, 20 c, 24 fp, 11 kd
För res. 10: 19 v, 15 mp
Avstod: 1 m
Frånvarande: 17 s, 10 m, 7 c, 2 fp, 3 v, 3 mp, 4 kd

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

FiU17 Förvaltningspolitiska frågor
Mom. 1 (användningen av kontokort i staten)
1. utskottet
2. res. 1 (m, fp, v, mp, kd)
Votering:
165 för utskottet
138 för res. 1
46 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 144 s, 1 m, 20 c
För res. 1: 69 m, 24 fp, 19 v, 15 mp, 11 kd
Frånvarande: 17 s, 10 m, 7 c, 2 fp, 3 v, 3 mp, 4 kd

Mom. 2 (servicecheckar)
1. utskottet
2. res. 2 (fp)
Votering:
275 för utskottet
27 för res. 2
47 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 144 s, 67 m, 19 c, 19 v, 15 mp, 11 kd
För res. 2: 3 m, 24 fp
Frånvarande: 17 s, 10 m, 8 c, 2 fp, 3 v, 3 mp, 4 kd

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Beslut om samlad votering

På förslag av tredje vice talmannen medgav kam-
maren att justitieutskottens betänkanden JuU11 och
JuU12, utrikesutskottets betänkanden UU17, UU18,
UU19 och UU20 samt försvarsutskottets betänkande
FöU7 fick avgöras i ett sammanhang efter avslutad
debatt.

5 § Våldsbrott och brottsoffer

Föredrogs
Justitieutskottets betänkande 1996/97:JuU11
Våldsbrott och brottsoffer

Anf. 82 GUN HELLSVIK (m):
Herr talman! Det svenska rättsväsendet och den
svenska juristkåren har av tradition sett på straffrätten
ur ett gärningsmannaperspektiv. Om vi ser på ju-
ristutbildningen har stor kraft lagts ned på att definie-
ra vad som i lagens mening är att betrakta som brott,
och straffsystemet har under de senaste två århundra-
dena ofta diskuterats med utgångspunkt från vad som
bäst främjar brottsprevention. Bakom detta har natur-
ligtvis legat omsorg om brottsoffer, men brottsoffret
har inte blivit synligt i debatten. Enligt min mening
har vi sent, alltför sent, satt brottsoffret i fokus för den
kriminalpolitiska debatten. Enligt min mening borde
även brottsoffret sättas i fokus för den straffrättsliga
utbildningen av framtidens jurister.
Under de senaste tio åren har ett antal reformer
genomförts - till att börja med främst reformer till
följd av att enskilda problem blivit tydliga och krävt
åtgärder. Först genom proposition 1993/94:143,
Brottsoffren i blickpunkten, kom förslag till åtgärder
efter en mera systematisk genomgång av brottsoffrets
situation med utgångspunkt från hur ett brottsoffer
upplever den rättsliga processen och de problem ett
brottsoffer möter efter att ha drabbats av brott.
Brottsoffren i blickpunkten byggde bl.a. på många
möten med brottsoffer och med personer som hade
kontakt med brottsoffer. Deras erfarenheter och utta-
lade behov blev inspirationskälla till förslaget.
Ett behov som blev uppenbart vid den genomförda
inventeringen var att åtskilligt arbete för brottsoffer
hindrades på grund av resursbrist. Ideellt arbete gavs
upp då de engagerade inte enbart behövde ge av sin
tid och sitt engagemang utan också fick bekosta loka-
ler, telefon osv. Intressant tvärvetenskaplig forskning
hamnade mellan stolar. Inte var det rent samhällsve-
tenskaplig forskning; inte var det medicinsk forsk-
ning. Hela tiden hänvisades de som sökte forsknings-
bidrag till någon annans bord.
Bl.a. dessa erfarenheter resulterade i inrättandet av
Brottsofferfonden, som enligt intentionerna skulle
finansieras med hjälp av en avgift utdömd av domstol
samt ett avdrag på fängelsedömdas ersättning. Den
senare finansieringskällan fick stark kritik från en
minoritet i riksdagen. Skälet till kritiken var att de
fängelsedömda ansågs få behålla alltför litet om de
skulle bidra till att stärka brottsoffrens ställning.
Efter regeringsskiftet 1994 såg den nuvarande re-
geringen, som motsatt sig avdraget, chansen att mins-
ka tillflödet till Brottsofferfonden. Emellertid hade
man tydligen glömt sitt tidigare argument mot avdra-
get. Det som hände var att Brottsofferfonden förlora-
de ett viktigt tillskott, men de fängelsedömda fick inte
höjd ersättning. Avdraget blev nu i stället en ren be-
sparing för staten.
Snart har tre år förflutit sedan propositionens för-
slag började tillämpas. Redan i propositionen avisera-
des att en utvärdering borde göras för att utläsa effek-
terna och även se vilka ytterligare behov av stöd för
brottsoffer som kunde föreligga. På grundval av bl.a.
en moderat motion uttalade riksdagen förra året att en
uppföljning skulle genomföras, och regeringen har till
följd av riksdagens tillkännagivande också initierat en
sådan.
Åtskilliga av de motioner som behandlas i det nu
aktuella betänkandet tar upp just sådana frågor som är
föremål för utvärdering och prövning av den pågåen-
de utredningen. Av detta skäl har vi moderater ställt
oss bakom majoritetsförslagen i dessa delar. Vi menar
att vi skall fortsätta på den inslagna vägen, inte återgå
till 80-talets dellösningar utan försöka att ha den hel-
hetssyn som brottsofferpaketet 1993/94 syftade till.
Flera av de aktuella motionerna tar upp förslag
som återfinns i Kvinnovåldskommissionens förslag.
Vi står bakom majoritetens förslag att avvakta bered-
ningen. Vi vill dock redan nu klargöra att även om
denna beredning resulterar i förslag till förbättringar
rörande t.ex. krav på högre prioritering av våldsbrott
mot kvinnor krävs att det nedrustade rättsväsendet får
väsentligt högre anslag än i dag om förbättringsför-
slag skall bli någonting annat än pappersprodukter.
Centern har i en motion föreslagit att brottsoffer
skall kunna erhålla hjälp till terapikostnader. Det är
ett problem för många brottsoffer som har behov av
kvalificerat psykologiskt stöd och kristerapi att det i
dag finns ytterst begränsade möjligheter att få eko-
nomisk hjälp till denna behandling. Därför står vi
bakom detta förslag.
Frågan om information till målsäganden om det
egna ärendet är av största betydelse. Det är därför
viktigt att samtliga yrkeskategorier inom rättsväsendet
också ger den information som krävs för att målsä-
ganden skall kunna ta till vara sin rätt. Enligt vår
mening bör därför brottsutredarna åläggas att fortlö-
pande hålla brottsoffren informerade om hur utred-
ningen fortskrider. I de fall åtal inte väcks bör beske-
det om detta till brottsoffret innehålla information om
dennes möjlighet att begära överprövning. När åtal
har väckts bör ett personligt möte kunna ske mellan
åklagare och målsägande på ett tidigt stadium, om
målsäganden uttrycker önskemål om detta. Det är
också viktigt att domstolarna tar väl hand om målsä-
ganden i samband med rättegång.
Vår uppfattning är att det är väsentligt att detta
beaktas i det pågående översynsarbetet. Vi föreslår att
riksdagen ger regeringen detta till känna och yrkar
därför bifall till reservation 10. Naturligtvis står vi
bakom även våra övriga reservationer, men för tids
vinnande nöjer vi oss med att yrka bifall till reserva-
tion 10.

Anf. 83 INGBRITT IRHAMMAR (c):
Herr talman! Våldet breder ut sig. Det kryper ned i
åldrarna och blir allt brutalare. Någon entydig förkla-
ring till denna utveckling finns i dag inte. Några skäl
till våldsutvecklingen anses vara arbetslöshet, segre-
gation och brist på fasta normer och etisk fostran, men
självklart brukar också ökat utbud av alkohol och
narkotika, ökat vapeninnehav och underhållningsvål-
det i massmedierna anges som orsaker. Men det sak-
nas en samlad kunskap som kan få oss att förstå var-
för våldsbrotten förändras och berör så många grup-
per i samhället.
Kampen mot våldet måste vara allas angelägenhet.
Det är bakgrunden till att vi i Centern anser att en
kommission bör tillsättas och få i uppdrag att diskute-
ra de olika åtgärder som kan behöva vidtas för att på
bred front kunna bekämpa de tilltagande våldstenden-
serna i samhället. Arbetet i denna kommission måste
särskilt belysa det manliga våldet och det faktum att
männen står för huvuddelen av våldet. Kommissio-
nens arbete bör också inriktas på att bli ett slags råd-
slag med hela svenska folket mot våldet. Kommissio-
nen bör kunna föreslå åtgärder som kan utvecklas
särskilt på det lokala planet och mobilisera samarbete
med olika grupper i samhället, bl.a. folkrörelser. Detta
påtalar vi i reservation 1, som vi har gemensam med
Folkpartiet.
I reservation 3 framhålls att våld mot kvinnor har
förekommit i alla tider och att det dessvärre fortfaran-
de är vanligt förekommande i vårt samhälle. En stor
del av de kvinnor som blir misshandlade lever till-
sammans med den man som misshandlar. Det faktum
att våldet utövas inom familjen gör att dessa brott inte
kommer till myndigheternas kännedom i samma ut-
sträckning som annan våldsbrottslighet. Motionsvä-
gen har vi från Centerns sida år efter år krävt ytterli-
gare insatser för att motverka våldet mot kvinnor.
Vissa motionskrav, faktiskt ganska många, har blivit
tillgodosedda under årens lopp, men vi menar att fler
insatser krävs. Detta berörs också i Kvinnovålds-
kommissionens betänkande, som innehåller olika
förslag till nya insatser.
Det är därför viktigt att denna kommissions för-
slag nu läggs fram och får övervägas och att riksdagen
snarast ges möjlighet att ta ställning till dessa förslag.
Jag vill här peka på några av de frågor som jag anser
vara särskilt angelägna att ta upp till behandling och
som vi i Centern har motionerat om.

För att kunna avgöra vilka åtgärder som bör vidtas
mot våldet mot kvinnor krävs ökad kunskap om
brottslighetens nivå, struktur och utveckling. Statisti-
ken över anmälda brott och uppgifter om hur brott
mot kvinnor hanteras inom rättsväsendet utgör viktiga
källor till sådan kunskap. Av kriminalstatistiken går
det emellertid inte att i dag utläsa om det anmälda
våldet ägt rum mellan två män eller om t.ex. det våld
mot kvinnor som anmäls till polisen utövats av män
som dessa kvinnor lever eller har levt tillsammans
med. Det går därför inte i dag att utifrån statistiken
uttala sig om nivå eller utveckling vad gäller våld mot
kvinnor i nära relationer utan att göra specialunder-
sökningar. Kriminalstatistikens utformning bör därför
ändras. En ökad könsuppdelning av statistiken krävs,
liksom information om skadestånd och frihetsberö-
vande vid brott som avser våld mot kvinnor. Just
kravet om ökad könsuppdelning av statistiken över
våld mot kvinnor har faktiskt krävts i en sjupartimo-
tion till riksdagen under detta riksdagsår.
En brottsofferundersökning avseende våld mot
kvinnor bör också genomföras för att öka kunskaper-
na ytterligare. Kvinnojourerna och kvinnoforskningen
såväl i Sverige som utomlands har också bidragit till
ökade kunskaper om våld mot kvinnor. Det gäller inte
minst frågor om makt och inflytande som konfliktor-
sak mellan män och kvinnor.
En kartläggning bör också göras av sambandet
mellan förekomsten av våldspornografi och våldsbrott
mot kvinnor. Frågan hur kvinnor som utsätts för våld
bemöts av myndigheterna inom bl.a. rättsväsendet är
av central betydelse. Här krävs bättre rutiner och
kortare handläggningstider, liksom att riktlinjer för
domstolarnas handläggning av ärenden om våld och
andra övergrepp mot kvinnor utvecklas närmare i
policydokument. På sätt som Kvinnovåldskommissio-
nen föreslagit anser jag vidare att domstolsverket bör
utforma en lämplig fortbildning för domstolspersonal
i frågor som gäller våld mot kvinnor.
Vad gäller polisens arbetsmetoder föreligger ett
behov av datoriserat informationssystem som gör det
möjligt för polisen att snabbt identifiera om det är
fråga om upprepat våld och följa upp sådana fall på
ett effektivt sätt. Detta har vi motionerat om förr från
Centerns sida. Än så länge har det inte blivit genom-
fört. Det är skälet till att vi upprepar kravet. Det är
faktiskt så att polisen ofta får rycka ut på grund av
t.ex. lägenhetsbråk utan att ha kännedom om att andra
polismän har varit i samma lägenhet vid tidigare till-
fällen i samma ärende. Ett datoriserat system med
bakgrundsinformation om tidigare ingripanden m.m.
skulle självklart underlätta för polisen att vidta rele-
vanta åtgärder.
Jag vill också ta upp frågan vilket skydd polisen
bör kunna erbjuda kvinnor som har utsatts för våld.
Enligt min mening bör sådana åtgärder som trygghet-
spaket och livvaktsskydd nu kompletteras med s.k.
punktbevakning av gärningsmän, dvs. att polisen
särskilt bevakar och kontrollerar de gärningsmän som
hotar eller förföljer sina offer.
I reservation 6 påtalas att könshandeln åter har
ökat. För att förhindra en sådan utveckling måste
forskning, information och uppföljande verksamhet
fortsätta och intensifieras. Men det räcker inte att
försöka informera bort könshandeln. Det har vi gjort
länge, utan resultat. En kriminalisering av könsköpar-
na är också en viktig signal från politiskt håll att
prostitution är någonting som inte accepteras i vårt
samhälle. Det betyder inte att jag tror att det går att
lagstifta bort prostitutionen. Det krävs flera andra
åtgärder, särskilt sociala insatser, men också insatser
mot drogmissbruk måste erbjudas. I den här reserva-
tionen menar vi att regeringen bör återkomma till
riksdagen med ett lagförslag.
Reservation 7 handlar om oetisk kontaktförmed-
ling. Det är en verksamhet som kan sägas gå ut på att
importera kvinnor till Sverige. Det kan vara djupt
oetiskt och kränkande för de inblandade parterna. Den
som i vinningssyfte ägnar sig åt sådan verksamhet och
på ett cyniskt sätt utnyttjar inte bara kvinnors önskan
om ett bättre liv utan också mäns kontaktbehov och
osäkerhet bör på något sätt utsättas för sanktioner från
samhällets sida. Enligt min mening ger inte de nu
tillämpliga bestämmelserna i brottsbalken tillräckligt
utrymme för att komma åt denna typ av förmedling av
kontakter. Härför behövs ett regeringsförslag med
mer effektiva sanktioner.
I samband med kommunistdiktaturernas fall och
utvecklingen av marknadsekonomier har olika sociala
problem uppstått i Östersjöområdet. Förutom den
organiserade brottsligheten har sexhandel med barn
och prostitution ökat kraftigt under senare år. Center-
partiet ser mycket allvarligt på denna utveckling och
anser att regeringen bör verka för att en särskild ak-
tionsgrupp tillsätts inom Östersjörådet med uppgift att
analysera problemen och föreslå lämpliga åtgärder.
Enskilda organisationer med engagemang i kvinno-
frågor och frågor om barns rättigheter bör involveras i
aktionsgruppens arbete. Detta påpekar vi i reservation
9.
Herr talman! Brottsofferfrågorna måste ställas i
centrum. Genom resultatet av Brottsofferutredningens
arbete kommer förhoppningsvis ytterligare förbätt-
ringar att kunna genomföras på området. Jag vill peka
på några åtgärder som jag anser vara särskilt angeläg-
na att vidta. Enligt Centerns mening föreligger det ett
behov av att kunna förorda ett målsägandebiträde
även vid tredjemansskada, t.ex. då de efterlevande till
någon som bragts om livet åsamkats personskada som
gett medicinska effekter. De anhöriga har många
gånger svårt att föra sin egen talan och vågar inte
anlita en advokat utan att särskilt veta att de själva
slipper att stå för kostnaderna. Lagstiftningen bör
därför ses över så att målsägandebiträde kan förordas
även vid tredjemansskada.
Oftast är det polisen som först kommer i kontakt
med brottsoffret. Det är därför viktigt att polisen vid
första kontakten ägnar offret tid, omsorg och intresse.
Utbildnings- och fortbildningsinsatser och goda ruti-
ner inom polisen är viktiga för att ytterligare förbättra
hjälpen till brottsoffren. Informationen till brottsoff-
ren är också viktig.
Samarbetet mellan polis och brottsofferjourer fun-
gerar bra på sina håll men behöver utvecklas.
Brottsoffret bör vid anmälningstillfället bl.a. informe-
ras av polismyndigheten om brottsofferjourernas
arbete och brottsoffrens rättigheter vad gäller stöd och
hjälp av samhället. De brottsoffer som så önskar bör
också kunna bli kontaktade eller få besök av polis en
kort tid efter brottet. Samtliga polisdistrikt har väl
utarbetade rutiner för hur stöd och information till
brottsoffer sker. Ett personligt möte på ett tidigt stadi-
um mellan åklagaren, brottsoffret och målsäganden
bör kunna ske när målsäganden har uttryckt önskemål
om detta. Åklagaren kan då lämna målsäganden in-
formation om handläggningen av ärendet. När åklaga-
ren t.ex. beslutar att ett brott inte kan bestyrkas bör
åklagaren beskriva skälet till detta beslut om målsä-
ganden så önskar för att kunna skapa förståelse för
detta. Det är också viktigt att domstolarna tar väl hand
om målsäganden i samband med rättegång. Här har vi
från Centerns sida föreslagit ett särskilt handlingspro-
gram vid varje domstol. Bl.a. bör ett särskilt väntrum
kunna erbjudas.
Lagen om besöksförbud är ett viktigt skydd för
kvinnor som hotas av förföljelser och trakasseras.
Enligt Centerpartiets mening vore det intressant att
närmare studera det system som tillämpas i Irland och
som innebär att det är den misshandlande, alltså oftast
mannen, som kan få besöksförbud i sitt eget hem. I
avvaktan på beslut om vem som skall få rätt att bo
kvar i det gemensamma hemmet bör den misshandla-
de kvinnan ha rätt till detta. Vi tycker att införandet
av ett sådant system bör utredas.
I reservation 15 talas om förskottering av skade-
stånden. För att brottsoffren skall garanteras sitt ut-
dömda skadestånd - det kan ofta ta lång tid att över
huvud taget få utdömt ett sådant - tycker vi att staten
inom rimlig tid skall gå in och förskottera de utdömda
lagakraftvunna skadestånden i de fall där gärnings-
mannen inte betalar. Sedan får det bli statens uppgift
att fortsätta att driva skadeståndskravet gentemot
gärningsmannen. Detta vore det bästa sättet att garan-
tera brottsoffren att få sina utdömda skadestånd. Vi
vet att det har skett förbättringar på det här området,
att kraven omgående skickas över till kronofogde-
myndigheten i dag. Men offren får många gånger
ändå vänta långa tider på att få sitt skadestånd. I Nor-
ge har man infört ett system där staten går in och
förskotterar skadeståndet. Vi tycker att man skall
studera detta.
Reservation 16 handlar om terapikostnader för
brottsoffer. Eftersom Gun Hellsvik har utvecklat
kraven i den reservationen skall jag inte närmare gå in
på dessa.
Med det anförda vill jag yrka bifall till reservation
3 och 11 även om jag självfallet står bakom samtliga
centerreservationer.

Anf. 84 SIW PERSSON (fp):
Herr talman! Våldsstatistiken från 1994 visar att
antalet fall av våld som krävde läkare var 45 000.
Antalet fall av våld med synlig kroppsskada var
120 000. Antalet fall av våld utan synlig kroppsskada
var också 120 000. Antalet fall av begränsat våld mot
kroppen var 235 000 och av hot om våld var så
många som 310 000. Av dessa fall användes kniv i
80 000 fall, skjutvapen i 20 000 fall och annat tillhyg-
ge i 110 000 fall. I 50 % av fallen kände offret och
gärningsmannen varandra. 25 % av alla hushåll i
Sverige utsattes för stöld eller skadegörelse. Var tion-
de ungdom bär kniv för att skydda sig.
Mer än 90 % av allt våld som över huvud taget ut-
övas, utövas av män. Men säger man rent ut att det är
män som begår våldsbrott blir många män kränkta
och tolkar det som mansfientlighet. Och trots att krig
till 99 % förs av män skriver man sällan att det är
serbiska eller kroatiska män som anfaller.
Våld är tyvärr manligt. Men så har det inte alltid
varit, och det behöver inte heller förbli så. Man måste
också skilja mannen och manligheten från mansrollen
och manssamhället.
Det är bara 75 år sedan som svenska män praktiskt
taget ostraffat kunde misshandla sina hustrur. För inte
så längesedan slog högsta domstolen i Italien fast att
det inte är brottsligt att slå sin fru, bara man inte gör
det för ofta.
Av de våldsbrott som begås utförs ca 90 % av
män, och det är en tragedi i sig. Man kan då fråga sig:
Varför är det så här? Jag och många med mig tror att
många av dessa problem har uppkommit därför att det
i dag råder brist på tillit, det är ett samhällsproblem.
Det egna samvetet som personlig känsla - mogna-
den för att bli en någorlunda rättskaffens människa -
måste vi satsa oerhört mycket mera på. Om det är
någonting som vi lider brist på i vårt samhälle så är
det tillit.
Det finns några som har sagt att på folkhälsans
och sjukdomarnas område ser vi nu en ny epok ran-
das. Med många obesvarade frågor på hjärtat är vi
alla på väg in i vad man kan kalla tillitohälsans epok.
Början av detta århundrade präglades av fattig-
sjukdomar som kolera, lungsot och skjörbjugg. I dag
har vi vällevnadssjukdomar som hjärt- och kärlsjuk-
domar, magsår, karies och allt vad det nu kan vara.
Men framför oss ser vi nu ett tredje slags vårdsamhäl-
le befolkat av människor som framför allt lider brist
på tillit. Det rör sig inte bara om brist på tillit till sig
själva, till sina medmänniskor, till vårdapparaten och
till samhället, utan tragiskt nog lider man brist på tillit
när det gäller meningen med livet.
Att vi är otrygga i själen kostar pengar, det finns
det många uppgifter om. En uppgift är att så mycket
som 40 % av vårdens kostnader kan kanske hänföras
till "bristande förmåga att hantera livets risker och
osäkerheter".
Men vad kostar då inte tillitsbristen på brottslighe-
tens område?
Människor med tillitsbrist kan uttrycka sin oro
bl.a. genom "misshandel och förstörelse". Sjukdom
och kriminalitet vävs samman, nu precis som det har
gjort i alla tider. Men mönstren är delvis nya och
priset är högt.
Det är ett stort problem för oss västerlänningar att
vi har förlorat så mycket av tilliten till oss själva och
av tilliten till andra. Familjen är för många ett upplöst
nätverk. Vi kanske inte finner plats i näringslivet. Vi
har kanske svårt att kommunicera med det stora och
starka samhället. Många av oss har t.o.m. tappat tron
på att finna ett godtagbart svar på de existentiella
frågorna i livet. Det är alldeles för många ungdomar i
dag som ställer sig frågan: Varför finns just jag här på
jorden?
Bristen på tillit har funnits i alla tider. Förr i tiden
var härskarna ännu hårdare, livsbetingelserna grym-
mare och frågorna om sjukdomar och rättvisa var
ännu svårare att finna svar på. Vi skall komma ihåg
att meningslöst våld fanns också i bondesamhället.
Att tillitsbristen nu aktualiseras som det allt över-
skuggande problemet kan bl.a. förklaras med den
behovshierarki som Maslow har konstruerat. Det var
en forskare som menade att ju fler grundläggande
behov som vi har fått tillgodosedda - mat, husrum,
fysisk hälsa - desto mer fokuseras behoven på subtila
frågor.
Därmed inte sagt att de existentiella problemen är
några lyxproblem. Mycket tyder på att dessa problem
i dag har blivit mer smärtsamma att leva med i absolut
mening. För den ensamma, den nyfattiga och den
bortrationaliserade kan lidandet vara nog så påtagligt.
Vi måste komma ihåg att känslan av mening med
livet byggs upp genom att man upplever sig ha tre
grundläggande saker, nämligen tillhörighet, resurser
och uppgifter. Mellan dessa faktorer är det inte plus-
tecken utan det är multiplikationstecken. Om man har
noll känsla av tillhörighet, då blir det noll hela vägen.
Det finns en forskare som heter Leonard Ber-
kowitz. Han ger en bild för att förklara våldsbeteen-
det, som vi har svårt att förstå. Det handlar om det
negativa nätverket av onda minnen eller - som han
uttrycker det - livets samlade kränkningar.
Leonard Berkowitz säger: Man kan se varje ont
minne som en svart klump i magen - det onda från
sorgen från pappas slag, från förödmjukelser, kränk-
ningar och nederlag hemma, i skolan och på andra
ställen. Alla svarta klumpar har förbindelse med var-
andra. Om man då har lagt locket på och inte bearbe-
tat de onda minnena kan en ny förödmjukelse bli den
tändande gnistan som går rakt ned i nätverket och
orsakar vulkanutbrott.
När man har undersökt det rasistiska våldet i Eu-
ropa har man funnit att de som knivstuckit flyktingar,
de som bränt ned moskéer eller kastat brandbomber
mot förläggningar har obearbetade, svåra erfarenheter
och dessutom en ganska miserabel vardag. Då räcker
det med litet sprit och vacklande samhällsnormer för
att aggressiviteten skall bryta fram.
Det hjälper inte hur mycket pengar vi än ger åt
polis, åklagare, domstolar och kriminalvård. När det
har gått så här långt är det för sent. Självfallet skall
dessa ha resurser, men vi måste se till att arbeta före-
byggande. Vi måste börja tänka lika mycket här som
när det gäller sjukvården. God sjukvård och goda
läkare är viktigt, men vi kan inte den vägen lösa pro-
blemen utan vi måste jobba förebyggande.
Det är så oerhört viktigt att komma ihåg att nyre-
kryteringen till brottsliga livsstilar sker i unga år, ofta
redan i 10-12-årsåldern. Vi kan inte bara prata om att
vi skall vidta åtgärder, utan vi måste verkligen se till
att åtgärderna också sätts in för våra ungdomar.
Familj, barnomsorg och skola är därför viktiga för
att tidigt identifiera och förhindra barn att börja med
brottslig verksamhet. Det är viktigt att peka på varje
individs ansvar för sina handlingar och på att man
alltid skall respektera andra människor. Uppväxtens
roll kan aldrig nog understrykas.
Herr talman! Jag skall avsluta med att säga något
om de motioner som vi har skrivit under allmänna
motionstiden. Jag vill bara kort meddela att Eva Fly-
borg m.fl. har skrivit om hur man skall göra för att
förbättra säkerheten för kvinnor. Denna motion står vi
bakom. Vi folkpartister har också skrivit att vi tycker
att man skall inrätta en våldskommission som påtag-
ligt skall visa på olika åtgärdsförslag.
Med anledning av att vi har lovat att hålla igen på
yrkanden av reservationer här i kammaren, skall jag
nöja mig med att yrka bifall till reservation 1.

Anf. 85 ALICE ÅSTRÖM (v):
Herr talman! Vi skall nu behandla en mängd mo-
tioner från allmänna motionstiden som rör våldsbrott
och brottsofferfrågor. Dessa frågor är oerhört viktiga.
En grundläggande fråga i samhället är hur man klarar
av att ta itu med just dessa problem.
Det finns i dag i samhället oerhört mycket våld
och också ett ökande våld. Precis som föregående
talare sade måste man i det grundläggande och före-
byggande arbetet möta våldet genom att komma till
rätta med våldets orsaker. Men vi måste också kunna
ta itu med våldet när våldet har uppkommit.
I betänkandet finns det reservationer som handlar
om just våldet mot kvinnor. Vi står här i världens
mest jämställda riksdag. Vi är en mängd kvinnor som
tillsammans har kunnat driva på och lyfta fram frågor
om våld mot kvinnor. Vi ser att våld mot kvinnor är
ett problem som finns i strukturen. Det är ett djupgå-
ende problem. I många länder ses våld mot kvinnor
fortfarande inte som något brott.
När det gäller våld mot kvinnor har vi kommit
ganska långt här i Sverige, men det finns fortfarande
väldigt mycket att göra. I denna fråga är vi helt över-
ens här i riksdagen. Det har tillsatts en kvinnovålds-
kommission som har arbetat med dessa frågor över ett
mycket brett spektrum. Kommissionen har lyft fram
frågorna om våld mot kvinnor - åtgärder och förslag
som inte bara handlar om lagstiftning utan också om
utbildning och åtgärder på en mängd olika områden.
Det finns en del reservationer i betänkandet utifrån
motioner under allmänna motionstiden som lyfter
fram en del av de förslag som kvinnovåldskommis-
sionen har lagt fram. Förslagen bearbetas nu av rege-
ringen och kommer att föreläggas riksdagen under
hösten. Jag måste ändå säga att jag beklagar att vi i
dag behöver ha reservationer på detta område, att vi i
denna kammare skall behöva ställa förslag mot var-
andra och rösta om dem, när vi inte har den helhets-
bild som hela kvinnovåldskommissionens förslag har.
Jag har litet svårt att förstå varför vi skall lyfta ut
vissa frågor och säga att vi skall snabbehandla dem
här. Jag har svårt att förstå varför vi skall ställa för-
slagen mot varandra, när vi, Sveriges mest jämställda
parlament, gemensamt på bred front borde kunna lyfta
fram frågorna och få ett samlat grepp på hur vi skall
komma till rätta med våldet mot kvinnor. Det borde vi
göra i stället för att se frågorna som partitaktiska eller
frågor som vi skall rösta om och väga fram och tillba-
ka just i dag.
Vänsterpartiet kommer därför att avstå från att
rösta vid omröstningarna om de reservationer som rör
kvinnovåldskommissionens förslag. Det gör vi inte
för att vi är fega, inte vill ta ställning eller inte håller
med, utan just för att vi vill ta ställning till helheten.
Vi vill inte i dag rösta emot ett förslag som vi vet att
vi kommer att stödja och som vi stöder i sak. Jag hade
önskat att vi hade kunnat ha ett gemensamt betänkan-
de där vi lyfte fram att vi faktiskt är överens i dessa
frågor, där vi hade lyft fram enigheten och sagt att till
hösten när förslaget kommer, kommer vi att gemen-
samt kunna fatta beslut i dessa frågor.
När det gäller de övriga motionerna, herr talman,
vill jag lyfta fram frågan om prostitution. Här finns
också en utredning som håller på att behandlas och
beredas i regeringen. Men detta är en utredning som
har legat väldigt länge och som har pekat på att man
borde kriminalisera både köparen av sexuella tjänster
och den som säljer sexuella tjänster. Därför ansåg jag
att det var viktigt att i detta betänkande peka på att det
just är köparen av sexuella tjänster som bör kriminali-
seras. Med detta yrkar jag bifall till reservation 6.
Vidare innehåller betänkandet frågor om brottsof-
fer. Herr talman! Jag önskar att vi nu kunde gå vidare
i debatten om brottsofferfrågor. Det är ett faktum att
vi tidigare inte har sett brottsoffren. Att människor
som har farit illa och blivit utsatta för brott inte har
fått det stöd och den hjälp av samhället som de fak-
tiskt har haft rätt att kräva är någonting som vi faktiskt
bör skämmas för.
Vi har under en period haft en debatt där grupper-
na brottsoffer och brottslingar har ställts mot varand-
ra. Om man velat genomdriva reformer, förändringar
och förbättringar för brottslingar, har detta uppfattats
som att det skulle stå i motsatsförhållande till
brottsoffrens situation. Det har blivit en politisk de-
batt där dessa två grupper ställts mot varandra.
Herr talman! Jag anser att det i dag är dags att gå
vidare i denna debatt. Vi behöver göra en mängd
insatser när det gäller brottslingarna. Vi behöver göra
en mängd förändringar när det gäller fängelsestraffet
och innehållet i fängelsestraffet. Vi behöver göra
insatser för att förändra deras tillvaro, ge dem ett
drägligt liv och möjligheterna till ett liv utanför kri-
minalitet. Samtidigt måste vi med lika stor kraft kunna
driva frågan att människor som varit utsatta för brott
skall kunna få det stöd och den hjälp de behöver.
Utskottet gjorde för ett år sedan ett tillkännagi-
vande om en utredning som skulle ge ett samlat grepp
om den lagstiftning som har skett under de senaste
åren, de insatser som görs i övrigt, var det fortfarande
finns brister, vad som behöver lyftas fram, vilken
ytterligare lagstiftning som behövs och vad det be-
hövs för förändringar när det gäller utbildningen på
detta område. Utredningen kommer att ta ett samlat
grepp i frågan. Jag hoppas att vi här i riksdagen ge-
mensamt skall kunna lyfta fram brottsoffrens situation
och förbättra deras möjligheter att få en upprättelse
efter brott. Men i det här fallet avvaktar vi i Vänster-
partiet den utredning som pågår för att kunna få detta
samlade grepp. Men jag känner stor sympati för
många av de reservationer från både moderaterna och
centerpartiet som gäller brottsofferfrågor.
Men det finns en brottsofferfråga, herr talman,
som inte behandlas tillräckligt mycket i översynen
och inte heller i kvinnovåldskommissionens förslag.
Det handlar om frågan om lagen om besöksförbud. I
dag efterlevs oftast besöksförbud i samband med att
kvinnor blivit trakasserade och misshandlade. Men
när besöksförbudet inte efterlevs är det kvinnan som
får leva i en utsatt situation. Hon är alltid den som
måste fly och alltid den som får sin rörelsefrihet be-
gränsad.
Vi i Vänsterpartiet anser inte att lagen om besöks-
förbud är tillräckligt effektiv i dag i vissa fall. Det är
viktigt att poängtera att den i många fall fungerar
mycket bra, men man behöver också se över detta och
göra en utredning där man tittar på att det i vissa fall
måste vara förövarens frihet som skall begränsas, och
inte offrets. Det gäller när förövaren inte följer de
besöksförbud som finns. Därmed vill jag också yrka
bifall till reservation 13.
Herr talman! Innan jag avslutar, jag ser att jag har
ett par sekunder kvar, vill jag också ta upp frågan om
terapikostnader för brottsoffer. Det tas upp i reserva-
tion 16. Jag är helt överens i sak om att det är viktigt
att man får möjligheter till kvalificerat psykologiskt
stöd och kristerapi. Vi i Vänsterpartiet ser dock det
här som en helhet. Vi driver frågan att psykoterapi
och andra terapiformer skall kunna ingå i den vanliga
sjukvårdens resurser. Man skall kunna få terapi, också
långvarig terapi, vid krissituationer. En sådan föränd-
ring och ett sådant förslag skulle också gynna
brottsoffer. Därför har jag valt att inte stödja just
denna reservation.

Anf. 86 INGRBRITT IRHAMMAR (c) re-
plik:
Herr talman! Alice Åström beklagar att det finns
reservationer i det här betänkandet. Hon efterlyser en
helhetssyn i ett enda grepp som skall komma från
regeringen. Men återigen: Hur skall regeringen veta
vad vi här i riksdagen tycker om olika enskilda förslag
om vi bara avstår från att tycka och hänvisar till att
det pågår beredningar? Jag är övertygad om att vi inte
alls är överens i alla detaljer när det sedan kommer ett
förslag från regeringen. Regeringen har inga signaler
alls härifrån riksdagen om vad partierna tycker i en-
skilda frågor.
Låt mig bara ta det här med ett datoriserat infor-
mationssystem, något som jag anser att polisen skall
ha t.ex. i samband med utryckningar vid kvinnovåld i
hemmen. Detta har varit uppe till debatt och diskus-
sion tidigare här i kammaren. Vid de tillfällena, långt
innan det var beslutat om någon kvinnovåldsutredning
och kommission, och långt innan det var beslutat om
en brottsofferutredning, var det bara ett par partier
som ställde sig bakom. Hur skall regeringen få veta
om nu ytterligare partier har ställt sig bakom dessa
krav om vi aldrig uttalar ett sådant stöd i riksdagen?
Det är det jag tycker är synd i de här behandlingarna.
Vi står fullständigt nollställda inför de här kraven och
avvaktar bara.
Jag tycker, efter att ha jobbat med olika förslag till
förbättringar för kvinnor som utsätts för våld och för
andra brottsoffer i samhället, att detta är en pågående
process. Det är inte så att det kommer ett förslag och
sedan är allt frid och fröjd för tio tjugo år framåt -
inte ens för två år framåt. Det sker ständigt en utveck-
ling i olika länder. Även om det nu kommer ett nytt
paket om ett år eller ett halvår, låt oss hoppas att det
kommer väldigt snabbt, så kommer det att om ett år
därefter ha kommit fram nya idéer som gör att proces-
sen pågår. Därför kan jag inte förstå varför vi inte
ständigt tar de små steg vi kan och talar i de frågor
som berör detta.

Anf. 87 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Jag är helt överens med Ingbritt Ir-
hammar om att det är viktigt att vi talar om de här
sakerna, och lyfter upp dem. Det kommer hela tiden
nya frågor. Vi hade kunnat ha en mycket bra debatt
om de här frågorna, och talat och uttryckt oss tydligt,
utan att vi i dagsläget hade behövt ställa reservatio-
nerna mot varandra. Jag anser egentligen att de här
motionerna, när nu Kvinnovåldskomissionens förslag
ligger framme, och vi vet när det skall komma till
riksdagen, skulle behandlas i samband med detta.
Bara för att man inte reserverar sig och ställer de här
förslagen mot varandra, innebär ju inte det att man
inte behöver yttra sig eller uttrycka vad man tycker.
Jag vill ställa en fråga till Ingbritt Irhammar. Är
Irhammar verkligen beredd att säga t.ex. att de förslag
som Siw Persson från Folkpartiet har i sin reservation
inte är värda att stödja? Dessa reservationer kommer
ju i realiteten att ställas mot varandra. Man kommer
att få ta ställning och avslå den ena eller den andra.
Jag anser att vi hade kunnat ha denna debatt, och att
vi gemensamt hade kunnat ta ställning. Vi hade också
kunnat ha ett betänkande där vi väldigt tydligt hade
poängterat och lyft fram de här frågorna. Men när
man behandlar frågan på det här sättet, blir det en
partipolitisk konflikt. Det blir en votering här i kam-
maren, något som jag anser vara olyckligt i dagsläget.

Anf. 88 INGBRITT IRHAMMAR (c) re-
plik:
Herr talman! Först vill jag säga att jag mycket väl
skulle kunna ställa mig bakom Folkpartiets reserva-
tioner, men det behöver jag inte. I mina reservationer
täcker jag in deras påtalanden förutom att jag har
ytterligare synpunkter på vad jag tycker skall ingå i
det lagförslag som regeringen lägger fram till riksda-
gen.
Jag skall nämna ett annat ärende som är uppe här.
Jag har i min reservation sagt att jag tycker att det är
oerhört viktigt att en brottsofferundersökning avseen-
de våld mot kvinnor genomförs. Den borde ju ha
genomförts nu, i avvaktan på vilket förslag regeringen
skall lägga fram sedan. Då hade man haft ytterligare
underlag. Det är vad jag menar. Det är olyckligt att
avvakta i alla dessa frågor till dess att det kommer ett
klumpförslag som ändå aldrig blir heltäckande.

Anf. 89 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Jag förstår att Ingbritt Irhammar och
jag inte är överens om hur man borde ha behandlat
det här. Därför har vi den här diskussionen. Jag vill
kommentera det Ingbritt Irhammar lyfter fram sist, att
man hade kunnat ta fram ett ännu bättre underlag
beträffande det vi skall ta ställning till i framtiden. Jag
hade föredragit om det hade kunnat lyftas fram som
en enskild punkt där vi hade kunnat komma överens
om att det hade varit bra.
Som sagt var, herr talman, kan jag konstatera att vi
inte är överens om hur man borde göra. Även om vi
har den här debatten, och även om jag har kritiserat
det jag anser vara ett olyckligt sätt att handskas med
det här, delar jag Ingbritt Irhammars åsikter i reserva-
tionerna. Just därför kommer vi att välja att avstå från
att rösta. Jag tycker inte att jag vill avslå i dessa frå-
gor, men jag anser att vi hade kunnat göra det här på
ett bättre sätt.

Anf. 90 KIA ANDREASSON (mp):
Herr talman! Ni som sitter på läktaren! Det dis-
kussionen handlade om sist är ju ett dilemma. Samti-
digt som vi behandlar motioner från allmänna mo-
tionstiden som bl.a. handlar om så viktiga frågor som
mäns våld mot kvinnor och om brottsoffrens situation,
något som det enligt Miljöpartiet är mycket viktigt att
prioritera, pågår utredningar om dessa problem. Det
faktum att en utredning har satts i gång poängterar ju
att frågorna ansetts som mycket viktiga i det här
sammanhanget. Tyvärr har det i fråga om vissa ut-
redningar gått väldigt lång tid. Jag tycker att regering-
en borde ha handlagt dessa frågor på ett snabbare sätt.
Det blev ju ett mycket märkligt förfaringssätt efter-
som betänkandet hänvisar till dessa utredningar och
avslår motionerna trots att det är mycket bra förslag
som finns i dem.
Angående denna diskussion tycker jag att man, om
det finns en färdig utredning och om man har läst vad
den har kommit fram till, inte behöver motionera. Då
finns ju förslagen i denna utredning. Om en utredning
pågår, och om man ser att just de frågor som man
tycker är viktiga finns i direktiven till denna, vet man
ju att frågorna kommer att tas upp här i kammaren.
Det ställningstagandet gjorde jag och Miljöpartiet.
Betänkandet Kvinnofrid om våld mot kvinnor -
jag tycker att det är så fel att säga "kvinnovåld", för
det är ju mäns våld mot kvinnor det handlar om -
kom i juni 1995. Det var väldigt bra att det kom på
sommaren, för då hade jag tid att läsa det. Normalt
har man ju här i riksdagen knappast tid att sätta sig in
i utredningar på ett bra sätt.
Då fann jag att Miljöpartiets yrkanden när det
gällde just våld mot kvinnor fanns i betänkandet
Kvinnofrid. Vid den allmänna motionstiden funderade
jag över om jag skulle dra ut vissa saker ur detta be-
tänkande eller om jag skulle hänvisa till betänkandet.
Då fann jag att det bästa vore att jag hänvisade till
betänkandet Kvinnofrid. I detta betänkande finns
förslag på allt det som jag har yrkat på tidigare. Där-
för har jag i detta betänkande hänvisat till betänkandet
Kvinnofrid, och jag har skrivit ett eget yttrande. Jag
kommer då i samma situation som Alice Åström,
nämligen att jag inte vill säga nej, utan jag kommer
vid voteringen av avstå från att rösta när det gäller
dessa yrkanden. Detsamma tänker jag göra i fråga om
brottsoffer, eftersom en utredning pågår.
Jag håller också med Alice Åström om följande
uttalande: Varför kan vi inte ena oss i denna fråga?
Varför skall vi lyfta fram vissa frågor som vi tycker är
mer viktiga när vi behöver helhetsperspektivet? Alla
som har arbetat med det vet att det är viktigt. Vi kan
inte bara införa förändringar pö om pö när vi har
samtliga förslag.
Jag tycker alltså att uppgiften för oss kvinnor här i
riksdagen nu är att se till att regeringen påskyndar
framtagandet av en proposition. Det sista jag hörde
var att propositionen skulle komma först till hösten.
Vi skall då se till att alla de förslag som finns i betän-
kandet Kvinnofrid också omvandlas till lagförslag i
propositionen. På det sättet kan vi göra något bra.
Detsamma gäller frågan om brottsoffer som är en
mycket angelägen fråga. Utskottet kom överens om
att vi skulle göra denna utvärdering av vad som har
hänt under de senaste tio åren innan vi lägger fram
nya förslag, vilket vissa reservationer handlar om. Vi
måste få denna utvärdering och översyn för att kunna
gå vidare. Därför väckte jag inte några egna enskilda
motioner i detta ärende.
Jag vill emellertid yrka bifall till reservation 6 som
handlar om prostitution. I fråga om prostitution finns
det också en utredning, men den utredningen kom inte
fram till ett resultat som överensstämmer med Miljö-
partiets tankar. Vi vill att den som köper kvinnor skall
kriminaliseras därför att det inte är fråga om ett jäm-
ställt förhållande mellan de prostituerade och kunder-
na. De prostituerade är helt utlämnade till kunden,
och det skulle vara mycket svårt för en prostituerad
att anmäla en misshandel om den prostituerade, enligt
utredningens förslag, också gör sig skyldig till ett
brott. Vi tycker att kunden skall kriminaliseras efter-
som anonymiteten upphävs. Det är då stor risk för
upptäckt. Dessa kunder är ju oftast vanliga familjeför-
sörjare och vanliga medborgare som inte tycker om
att bli upptäckta i detta sammanhang. Bara detta
skulle göra att de avhöll sig från detta.
Det handlar också om det viktiga att sätta upp
normer för den uppväxande generationen - att det inte
är tillåtet för någon som har ett sexuellt behov eller
problem att utnyttja en annan människa på detta sätt.
Vi vet genom undersökningar vilket underläge de
prostituerade kvinnorna befinner sig i och vilka för-
hållanden de har levt under för att hamna i denna
situation.
Den motion som ligger till grund för reservationen
är en flerpartimotion. Socialdemokraterna, Centern,
Folkpartiet, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Kristde-
mokraterna stod bakom den. Det var mycket viktigt
att vi kunde enas om denna kvinnofråga, eftersom det
är så många kvinnor här i parlamentet. Men när jag nu
läser reservationen i betänkandet ser jag att det bara
är Folkpartiet, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Cen-
terpartiet som står bakom den. Socialdemokraterna
och Kristdemokraterna står inte längre bakom detta.
Jag bara konstaterar att jag tycker att det är tråkigt
men att jag hoppas att de socialdemokratiska kvin-
norna kommer att rösta för reservationen. Vi skulle
faktiskt kunna åstadkomma en majoritet.
Miljöpartiet har skrivit en motion om besöksför-
bud. Men eftersom jag ingående har redogjort för att
utredningen kommer att ta upp också denna fråga
kommer jag inte att yrka bifall till denna reservation.
Men visst är den viktig. Det står i betänkandet att
utredningen kommer att följa upp detta, och BRÅ har
också undersökt det, så jag hoppas att det återkommer
ganska snart.

Anf. 91 INGBRITT IRHAMMAR (c) re-
plik:
Herr talman! Jag håller med Kia Andreasson när
hon sade att hon hade i stort sett samma invändningar
och synpunkter som Alice Åström beträffande att
detta är ett problem. Vi har vid olika tillfällen tagit
upp detta i debatter både i utskottet och här i kamma-
ren. Det goda med detta är ju att genom att vi diskute-
rar och debatterar det så blir det tydligare för rege-
ringen vad vi tycker även om det inte alltid framgår så
tydligt i betänkandet.
Jag skall framföra ett annat skäl till att jag tycker
att det är så viktigt med reservationer. Det har hänvi-
sats till att Kvinnovåldskommissionen har lagt fram
förslag som vi får ta ställning till. Men det tror jag
inte alls att vi får. Det var en utredning som gick ut på
remiss, och jag tror inte alls att regeringen lägger fram
samtliga de förslag som fanns i kommissionens rap-
port. Framför allt står jag inte bakom alla dess förslag.
Jag är mycket tveksam till kommissionens förslag om
kvinnofridsbrott. Det är ett skäl till att jag, när jag
läste kommissionens rapport, tyckte att vissa förslag
var värda att stödja, vilket jag gör genom att motione-
ra om dem. Andra förslag tyckte jag inte var värda att
stödja.
Det är dessutom inte ovanligt utan tvärtom vanligt
när det gäller sådana utredningar att regeringen kan
lägga fram förslag i olika etapper. I fråga om t.ex.
Ungdomsbrottsutredningen, Straffsystemutredningen
eller Trygghetsutredningen kommer det t.ex. nu för-
slag om ett alternativ med inlåsning av ungdomar eller
dömande av ungdomar som har begått brott. Det är ju
delar av utredningarna. På samma sätt kan man göra
med denna utredning.

Anf. 92 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Herr talman! Det är kanske i fråga om detta som vi
skiljer oss åt, Ingbritt Irhammar, eftersom Miljöpartiet
stöder utredningen i dess helhet, alla förslag som finns
där. Det har jag sagt i mitt yttrande, och det säger jag
även här igen. Jag ser den utredningen som mycket
heltäckande och i överensstämmelse med Miljöparti-
ets synpunkter. Det är den stora skillnaden och an-
ledningen till att jag inte drar fram just de få saker
som Ingbritt Irhammar kan stödja. Då är det fråga om
i stort sett bara de reservationer som finns i detta
betänkande. Då blir det ett helt annat läge.

Anf. 93 INGBRITT IRHAMMAR (c) re-
plik:
Herr talman! Detta visar att det krävs förtydligan-
den. Här får vi veta att Miljöpartiet har ställt sig bak-
om hela utredningen. Vi i Centerpartiet har ställt oss
bakom vissa delar av utredningen. Andra delar i ut-
redningen vill vi ha ytterligare belysta innan vi är
säkra på vad vi anser. Det finns dessutom delar i ut-
redningen som vi tror att vi inte alls kommer att stöd-
ja. Därmed har det skapats ytterligare förtydliganden.

Anf. 94 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Herr talman! Visst är det ett förtydligande. Jag kan
då bara replikera att jag tycker att det är beklagligt,
eftersom en utredning har gjort ett så grundläggande
och positivt arbete i fråga om våld och problematiken
runt våld när det gäller kvinnor. Det är beklagligt
särskilt som vi ser att den tendens som finns inte avtar
utan förstärks. Och vi ser gång på gång exempel på
hur angeläget det är att få till stånd alla de radikala
förslag som finns i betänkandet Kvinnofrid. Jag be-
klagar därför att ni i Centern inte kan vara så radikala.

Anf. 95 ROLF ÅBJÖRNSSON (kd):
Herr talman! Jag skulle bara vilja göra några an-
märkningar. Först och främst yrkar vi i kd bifall till
reservationerna 3 och 8.
När det gäller Kvinnovåldskommissionens förslag
är det beklämmande att det inte har kommit någonting
från regeringen till riksdagen. Såvitt jag förstår kan en
problematik vara en något okonventionell syn på hur
man lagtekniskt skall lösa detta med övergrepp mot
kvinnor. Om jag förstått det hela rätt går det ut på att
man skall ha ett ackumulativt tänkande, dvs. att
många små saker tillsammans skall väga tungt. Vi
jurister känner där ett väldigt motstånd, men personli-
gen tycker jag att man inte skall vara så negativ till ett
sådant tänkande.
Inga jämförelser i övrigt, men för ett antal år se-
dan slog det igenom i Advokatsamfundets disciplin-
verksamhet att när man har fått ett visst antal erin-
ringar smäller det till och man blir utesluten. Normalt
sett betyder en erinran ingenting. Man skulle alltså
kunna strunta i den. Med kvinnomisshandeln är det i
mångt och mycket ungefärligen på samma sätt. Det är
något litet blåmärke här och någon liten störning där,
men den samlade effekten är alldeles fruktansvärd.
Jag tycker inte att man skall vara främmande för litet
nytänkande i sammanhanget. Jag riktar mig då när-
mast till juristerna inom Regeringskansliet som lär
bromsa utredningen.
Vi i kd har en reservation om sexturism och han-
del med barn. Jag skall inte utveckla det resone-
manget särskilt mycket, men vill säga att jag tycker att
utskottets skrivning är förvånansvärt passiv:
"Utskottet konstaterar att frågan om sexuell ex-
ploatering av barn är uppmärksammad på olika sätt.
Enligt utskottets uppfattning saknas det anledning för
riksdagen att nu göra några uttalanden i frågan. Ut-
skottet avstyrker - - -."
Vi har pekat på lagstiftningen i Storbritannien. Det
finns säkert också andra länder som har en lagstift-
ning som kunde vara intressant. Jag tycker att man
kunde visa mer av öppenhet för ett nytänkande på det
här området, så att positionerna flyttas fram åtminsto-
ne något, i stället för att allmänt hänvisa till att det här
inte är lustigt och att säga att det är något som man
inte tycker om, men att man ändå inte gör något kon-
kret.

Anf. 96 MARGARETA SANDGREN (s):
Herr talman! I detta betänkande om våldsbrott och
brottsoffer behandlas motioner som väckts under den
allmänna motionstiden. Inledningsvis yrkar jag bifall
till hemställan i betänkandet samt avslag på reserva-
tionerna.
Våldet i samhället har ökat och därtill blivit råare
och brutalare. Allt som oftast utövas det med knivar
eller andra tillhyggen. Det är vanligt att brottet sker
under påverkan av alkohol eller andra droger. Våld
som sker utanför bostaden drabbar oftast män, medan
våld som sker i bostaden drabbar kvinnor.
Det är viktigt att få kunskap om orsaker och sam-
band för att kunna vidta de rätta åtgärderna och för att
kunna förebygga, förhindra och nedbringa vålds-
brottsligheten. I dag vet vi ganska mycket, men det
behövs naturligtvis mera kunskap. Det handlar inte
enbart om skärpningar av lagstiftningen, utan det
handlar också om alkohol- och narkotikabekämpning
och om hur vi kan begränsa lättillgängligheten till
vapen, knivar osv. Säkerligen kan också samhällsut-
vecklingen i sig förklara en del. Det handlar om
ojämlika uppväxtvillkor, misslyckad skolgång, osä-
kerhet i fostrarrollen, brist på normer och regler,
segregation, utslagning, utanförskap och arbetslöshet,
men kanske också om brister i den sociala kontrollen.
En sådan fanns faktiskt då jag växte upp. Alla de här
sakerna har kopplingar till varandra. De hänger sam-
man. När man nu skall angripa orsakerna måste det
ske med ett brett register av åtgärder på alla plan och
med allas medverkan.
Också när det gäller kvinnovåldet måste kunska-
pen om orsaker och samband bli bättre. Varje år
misshandlas, kränks och förnedras kvinnor, oftast av
en närstående och oftast i hemmet. Det handlar om
makt och om förlegade föreställningar om mannens
överlägsenhet och rätt att bestämma. Vad vi vet något
om är de misshandels- och våldtäktsbrott som anmäls.
Mörkertalet sägs vara stort, om än inte dolt. I de allra
flesta fall känner någon i omgivningen till vad som
försiggår, eller också känner man på sig hur det är.
Antalet anmälda misshandelsfall har planat ut nå-
got, men det säger egentligen inte så mycket om före-
komsten av brott. Alltför få känner kanske till vilken
hjälp och vilket stöd som redan i dag finns att tillgå
och därför inte anmäler. Men också hot om mera våld
både mot sig själv och mot barnen gör att kvinnan i
många fall räds att anmäla mannen.
Kvinnovåldskommissionen har lagt fram en hel
del förslag, och många av förslagen är bra, om en
mera fullödig statistik som kan ge oss mera kunskap
och möjligheter att förhindra att brott upprepas. Vida-
re gäller det förslag om forskning, om en skärpning av
lagstiftningen, om kunskaper för att identifiera och
synliggöra brotten och om utbildning och kunskaps-
förmedling, främst i de yrkesgrupper som kommer i
kontakt med misshandlade kvinnor, men också om
information till allmänheten. Svaga grupper i sam-
manhanget lyfts fram. Det handlar då om barnen och
om kvinnor i särskilt utsatta situationer.
Jag tror att det är viktigt att barnen uppmärksam-
mas särskilt. Alltför ofta utsätts ju också barnen i
samma familj för våld. Det räcker med de traumatiska
upplevelser som barnen har av att modern misshand-
las för att de skall få skador för livet. Många av de
män, säger man, som misshandlar har själva upplevt
en barndom med våld och övergrepp. Talesättet att
våld föder våld är i många stycken en realitet. I Kvin-
novåldskommissionen finns också förslag om hand-
läggning och handläggningstider i samband med dessa
brott.
Enligt regeringens budgetproposition på rättsvä-
sendets område är våldsbrott tillsammans med narko-
tikabrottslighet och ekonomisk brottslighet prioritera-
de uppgifter, liksom att brottsoffrens ställning skall
stärkas.
Herr talman! Jag går nu över till att kommentera
utskottets ställningstagande till de olika förslagen i
betänkandet. Jag instämmer gärna i det som Alice
Åström här pläderade för, nämligen att vi egentligen
inte har så olika uppfattningar. I stället är vi ganska
överens om vartåt vi vill gå och om vad vi vill åstad-
komma.
I reservation nr 1 yrkar man på ett tillkännagivan-
de om inrättandet av en våldskommission. Uskottet
yrkar avslag. Dels har regeringen, som nämnts, angett
våldsbrotten som en prioriterad uppgift. Dels har
regeringen lagt fram ett nationellt brottsförebyggande
program, Allas vårt ansvar, som handlar om hur vi
kan bekämpa och förebygga förekomsten av brott i
stort och som självfallet också inkluderar våldsbrot-
ten. Det handlar om att engagera hela samhället i det
brottsförebyggande arbetet, på alla plan och med alla
till buds stående medel.
Skrifterna Motverka våldet och Hjälp mot våldet
skall inspirera och sprida information om våldet.
Därtill har en mängd andra åtgärder vidtagits och
initierats för att nedbringa våldsbrotten. Ökade möj-
ligheter för polisen att ingripa i samband med större
arrangemang övervägs. En översyn av vapenlagstift-
ningen är i gång liksom en ökad användning av över-
vakningskameror. Snart kommer på riksdagens bord
förslag om hot mot målsägande och vittnen som inne-
bär skärpta straff för övergrepp i rättssak.
Det nationella brottsförebyggande programmet
skall ses som ett första steg i ett långsiktigt och uthål-
ligt brottsförebyggande arbete. En genomförande-
kommitté har tillsatts, vars uppdrag är att verka för att
intentionerna i programmet genomförs och att befint-
lig kunskap på området sprids ut över landet.
Utskottet anser att det utöver de initiativ som re-
dan tagits på det här området inte behöver tillsättas en
kommission mot våldet. Jag tror inte att det är mer av
konventioner eller program som behövs. Det är nu
handling som det gäller, att sprida ut vad som behöver
åstadkommas och att engagera så många som möjligt i
kampen mot våldet.
Så till våldet mot kvinnor. Flertalet av förslagen
sammanfaller med de förslag som Kvinnovåldskom-
missionen lagt fram. Jag vill här starkt markera att
utskottets yrkanden inte på något sätt skall tolkas så
att vi avvisar de i Våldskommissionens betänkande
framlagda förslagen. Det är brukligt att när någon
fråga är under utredning eller beredning i departemen-
tet avvakta förslagen från regeringen. En proposition
har aviserats till hösten, och vi får då ta ställning till
de förslag som läggs fram.
Jag vill också kommentera de moderata reservan-
ternas avslagsyrkande med hänvisning till att polisen
måste tillföras mer resurser för att kunna uppfylla
kravet på en snabbare handläggning. Eftersom utskot-
tet här egentligen inte tar ställning till de enskilda
förslagen, med hänvisning till beredning av ärendet,
kan vi inte heller ställa oss bakom den motivering
som moderaterna anfört, som dessutom tar sikte bara
på en del av förslaget.
Detsamma gäller, herr talman, förslaget om krimi-
nalisering av köp av sexuella tjänster. Utskottet tar
inte ställning till Prostitutionsutredningens förslag, då
även dessa är under beredning och övervägande i
departementet. Jag vill därför inte här gå in på vad
som kan tala mot eller för en kriminalisering på det
här området. Jag vill ändå säga att det inte är en allde-
les lätt fråga. Det är viktigt att samhället markerar sin
syn på prostitutionen, men det krävs en rad åtgärder
för att komma till rätta med den.
Det är möjligt att det bör lagstiftas på det här om-
rådet, men frågan om tillämpning och efterlevnad
måste noga övervägas innan man väljer den vägen.
Det vore olyckligt om lagstiftningen skulle innebära
att prostitutionen försvinner någon annanstans, där vi
inte kan komma åt den. Känslomässigt är det kanske
inte så svårt att tillstyrka förslaget, men frågan tarvar
ett noggrant övervägande.
I reservation 5 yrkas på att regeringen skall fram-
lägga förslag om lagändring innebärande att åklagare
ej skall kunna utfärda strafföreläggande när det gäller
misshandel av kvinnor. Riksdagen har ju helt nyligen
tagit ställning till förslag när det gäller strafföreläg-
gande. I betänkandet framhålls att den typ av gärning
som avses torde vara av den karaktären att det ej kan
bli aktuellt med strafföreläggande. Liksom vid andra
förändringar är det av stor vikt att frågan noga följs
upp, så att den typ av brott som avses i förslaget inte
kan komma i fråga för strafföreläggande. För närva-
rande anser inte utskottet att det finns belägg för att så
skulle vara fallet, och därför avstyrks reservationen.
Även frågan om oetisk kontaktförmedling och
kvinnoimport är under utredning. Utredningsarbetet
beräknas vara i det närmaste avslutat, och dess resul-
tat bör därför avvaktas.
Även reservationerna om barnpornografibrott och
om brottsofferfrågor avstyrks med hänvisning till
pågående beredning och utredningar.
I reservation 9 begärs tillsättande av en aktions-
grupp inom Östersjöområdet mot prostitution, köns-
handel och sexhandel med barn. Den senare frågan
har uppmärksammats internationellt, och initiativ har
tagits såväl genom den särskilda världskongressen
föregående år som inom EU och Europarådet. Utskot-
tet utgår från att man också inom ramen för Öster-
sjörådet kommer att uppmärksamma de här frågorna.
Förslagen i de övriga reservationerna, om förskot-
tering av skadestånd och om terapikostnader för
brottsoffer, avvisas med hänvisning till vad som har
anförts i betänkandet.
Låt mig till sist, herr talman, säga att många av de
förslag som väckts är under utredning eller beredning
och att det inte vore rätt att föregripa och nu ta ställ-
ning till delar av utredningarnas förslag eller medan
beredning nu pågår. Det föreligger väldigt många bra
förslag, men trots allt händer det faktiskt en hel del på
de här områdena.
Arbetet med det nationella brottsförebyggande
programmet är i full gång. En hel del förslag till lag-
stiftning på olika områden är på väg. Brottsoffrens
ställning skall stärkas, och det är en prioriterad upp-
gift. Det pågår också en utredning om detta. När det
till sist gäller våldet mot kvinnor pågår det en hel del
projekt ute i landet. Så sprids t.ex. det som påbörjades
med Rikskvinnocentrum innebärande särskild mot-
tagning av misshandlade kvinnor. En rad landsting
har satt i gång en sådan verksamhet.
Samarbetet mellan hälso- och sjukvården, polisen,
socialtjänsten och frivilligorganisationer är i full gång
på många håll i landet. Också försöksprojekt med
dokumentation genom videofilmning sprider sig till
alltfler polisdistrikt. Arbetet med frågor om kvinno-
våldet måste prioriteras i polisens verksamhetsplaner
på det sätt som sker bl.a. inom Stockholmspolisen.
Mycket mer behöver naturligtvis göras, men åtskilligt
är på gång ute i landet i kampen mot våldet.
Herr talman! Än en gång bifall till betänkandet
och avslag på reservationerna!

Anf. 97 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Herr talman! Jag har en fråga till Margareta Sand-
gren. När förhoppningsvis utredningen Kvinnofrid
äntligen kommer upp till behandling, hur kommer den
då att hanteras? Det är viktigt, eftersom den har en
sådan bredd. Margareta Sandgren läste upp rubriker i
det som berörts av utredningen, och detta sträcker sig
över många utskottsområden. Jag har hört ryktas att
propositionen kommer att behandlas i arbetsmark-
nadsutskottet, och jag blir rädd för att helheten då
kommer att styckas upp på olika utskott, så att en del
hamnar i socialutskottet, en del i justitieutskottet osv.
Det blir då svårt att få den helhetssyn som alla här
säger sig vilja ha i frågor om våldsbrott. Jag skulle
vilja ha besked om hur detta kommer att behandlas.
Prostitutionsutredningen var klar i mars 1995, och
Margareta Sandgren säger här att den behöver över-
vägas. Det har nu gått ganska lång tid. Hur lång ytter-
ligare tid behöver socialdemokraterna ha på sig för att
överväga och ta ställning?

Anf. 98 MARGARETA SANDGREN (s) re-
plik:
Herr talman! Den proposition som kommer att
läggas fram med anledning av betänkandet Kvinnofrid
berör väldigt många olika områden. Det är vanligt att
något departement blir ansvarigt, och jag utgår från
att det är Arbetsmarknadsdepartementet som blir det,
eftersom det är jämställdhetsministern som har hand
om frågan. Vi kommer emellertid att få yttra oss,
förmodligen till socialutskottet. Vi hoppas att det
skall bli en bra behandling och att man kommer att
beakta också de förslag som justitieutskottet kommer
att lägga fram.
Prostitutionsutredningens betänkande är framlagt
sedan lång tid tillbaka. Jag nämnde i mitt anförande
att det gäller en fråga som inte är alldeles enkel. Det
kan kanske vara ett av skälen till att det tar tid. Om vi
blickar tillbaka finner vi att det sedan 1994 har varit
en ganska stor arbetsbelastning på samtliga departe-
ment, med väldigt stora förändringar, och en del av
förslagen tar tid att överväga och bereda.

Anf. 99 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Herr talman! Vi har sett att andra propositioner
som gäller rättsväsendet sprutas ut med en förfärlig
fart. Det kan gälla omorganisationer och domstolsför-
ändringar - det är ingen hejd på detta. Men när det
gäller den här frågan är departementet plötsligt över-
hopat av arbete. Man kan väl ärligt säga att det kanske
handlar om en prioritetsfråga. De andra förslagen
tjänar man pengar på, men det gäller här en mycket
viktig ideologisk fråga.
Jag får väl vara nöjd med det första beskedet om
bearbetningen av utredningen Kvinnofrid. Man kan
dock, som sagt, inte bara se till enskildheter, utan att
ta hänsyn till alla de andra faktorerna. Vi bör verkli-
gen försöka se till helheten.

Anf. 100 INGBRITT IRHAMMAR (c) re-
plik:
Herr talman! När Margareta Sandgren sade att det
är handling som gäller vaknade jag till. Jag tycker att
det är brist på handling från regeringens sida för vissa
förslag där man absolut inte behöver vänta på ytterli-
gare utredningar.
Jag har några frågor att ställa till Margareta Sand-
gren. Vad finns det för skäl att över huvud taget av-
vakta med krav på att det genomförs en brottsofferun-
dersökning avseende våld mot kvinnor? Förslaget
lades fram 1995, och innan dess lades det fram i mo-
tioner. Är det någon som kan förklara det logiska i
detta? Är det någon som kan förklara det logiska i att
säga att för att få ett helhetsgrepp måste förslagen
läggas fram i ett sammanhang? Vad är det logiska i att
vänta med att tala om för polisen att göra bättre kön-
suppdelad statistik i fråga om våld mot kvinnor? Då
går forskningen bättre. Behöver det ta två tre år innan
något sådant kan genomföras? Det skulle kunna göras
på en vecka.

Anf. 101 MARGARETA SANDGREN (s)
replik:
Herr talman! Den frågan skall Ingbritt Irhammar
egentligen ställa till departementet. Det kan man ju
göra via frågeinstitutet eller interpellationer.
Varför tar det sådan tid? Jag antar att man ändå
vill se en helhet och anta Kvinnovåldskommissionens
betänkande i ett sammanhang. Det är väl av den an-
ledningen man väntar på att reda ut de flesta av för-
slagen i betänkandet.

Anf. 102 INGBRITT IRHAMMAR (c) re-
plik:
Herr talman! Jag skall inte lasta Margareta Sand-
gren för en långsamhet från regeringens sida. Men
tycker Margareta Sandgren själv att det är logiskt att
vänta med att genomföra förslagen?

Anf. 103 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Jag har varit överens med det Marga-
reta Sandgren har sagt.
Men Margareta Sandgren tar upp frågan om reser-
vation 5, Strafföreläggande vid misshandel mot kvin-
nor. Jag har inte yrkat bifall till den reservationen,
och jag tog inte heller upp den i mitt inlägg. Men när
nu Margareta Sandgren tog upp frågan om den reser-
vationen kan jag inte låta bli att kommentera.
Lagändringen om strafföreläggande kommer att
träda i kraft den 1 juli 1997. Det innebär att åklagaren
kan utfärda ett strafföreläggande beträffande gärning-
ar för vilka böter eller böter och fängelsestraff kan
ingå i straffskalan. I utskottets betänkande framgår
följande: "Vad gäller misshandelsbrotten kan sägas att
strafföreläggande endast kan förekomma vid ringa
misshandel." På alla andra områden lyfter vi fram
vikten av att skydda kvinnor, lyfter fram problemen
med denna typ av gärningar och att få stopp på dem i
ett tidigt skede. Jag har svårt att se att det går att ge-
nomföra en förändring i en lagstiftning som kan inne-
bära att män vid en ringa misshandel, som anmäls av
kvinnan i ett tidigt skede, inte kommer att ställas inför
rätta utan i stället får ett strafföreläggande från åkla-
garen. Det strider mot allt som vi försöker förhindra
våld mot kvinnor. Bara tanken på att detta skulle
kunna inträffa!
Margareta Sandgren att vi måste avvakta och se
hur utfallet blir. Denna lagändring träder i kraft den 1
juli. Jag önskar att det sker en ändring så att ett fall av
detta slag inte kan ske.

Anf. 104 MARGARETA SANDGREN (s)
replik:
Herr talman! Jag ber om ursäkt, men jag noterade
inte att Alice Åström yrkade bifall till reservationen.
Alice Åström har tagit upp denna fråga tidigare.
Vi kan inte se från utskottets sida att det skulle vara
fråga om strafföreläggande vid misshandel av kvin-
nor. Jag vet inte om Alice Åström har några belägg
för att så skulle vara fallet. Då får vi naturligtvis titta
på dem. Men normalt skall föreläggande inte före-
komma.

Anf. 105 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Jag har inget belägg för att något
kommer att inträffa. Det finns inga exempel.
Lagstiftningen är könsneutral. Åklagaren kommer
vid en ringa misshandel att ta ställning till frågan om
det skall utdömas böter eller fängelsestraff och om det
kan bli en villkorlig dom. Åklagaren kommer med
denna lagstiftning om strafföreläggande inte att väga
in aspekten om det är en kvinna som gör en anmälan i
ett tidigt skede när det är fråga om ringa misshandel.
Då finns inga frågetecken. Vid ringa misshandel blir
det denna straffskala. Våld mot kvinnor kommer att
behandlas på samma sätt av åklagaren. Han kommer
inte att göra skillnad, och det skall han inte göra hel-
ler, när lagstiftningen inte är utformad på ett sådant
sätt att dessa fall uppmärksammas.
Jag önskar att vi när förändringen behandlades ti-
digare i justitieutskottet - och nu när vi har lyft fram
frågor om våld och kvinnomisshandel - också hade
sett till att det inte skall vara strafföreläggande för
vissa typer av våld. Ringa misshandel, även mot kvin-
nor, kommer att falla under strafföreläggande. Det är
olyckligt i kampen mot våldet.

Anf. 106 MARGARETA SANDGREN (s)
replik:
Herr talman! Låt oss följa frågan så får vi åter-
komma senare. Vi har ju ett sådant uppdrag att vi
skall följa upp de beslut vi har fattat. Om vi kan befa-
ra att det blir som Alice Åström säger, får vi natur-
ligtvis titta litet närmare på den frågan.

Anf. 107 GUN HELLSVIK (m) replik:
Herr talman! Margareta Sandgren påpekade helt
korrekt i sitt anförande att vi moderater och socialde-
mokraterna har kommit fram till samma slutsats när
det gäller ställningstagandet rörande Kvinnovålds-
kommissionens förslag. Vi vill avvakta med ett ställ-
ningstagande. Margareta Sandgren påpekade att vi
skilde oss åt på en punkt i fråga om motiveringen.
Socialdemokraterna har som enda motivering att
avvakta beredningen av förslaget. Vi moderater har
därutöver påpekat att för att en del av förslaget över
huvud taget skall kunna verkställas i framtiden krävs
det också extra resurser. Det gäller främst den typ av
förslag som innebär en snabbare handläggning vid
misshandel av kvinnor.
Margareta Sandgren tycker att detta är onödigt.
Jag utgår från att Margareta Sandgren anser att poli-
sen i dag har tillräckliga resurser. Om det är så, borde
Margareta Sandgren läsa tidningarna ordentligt. Vi
kan där se att polisen snart i vissa ärenden inte ens
hinner ta upp anmälningar, än mindre göra några
utredningar.
Med anledning av vårt motiv, och eftersom jag
tror att Margareta Sandgren ser att det finns ett re-
sursbehov, undrar jag vilka ärenden Margareta Sand-
gren är beredd att nedprioritera om hanteringen av
våld mot kvinnor skall upprioriteras.

Anf. 108 MARGARETA SANDGREN (s)
replik:
Herr talman! Eftersom utskottet inte tar ställning
till de enskilda förslagen finns det inte heller någon
anledning att göra någon prioritering. Självfallet
kommer en del av förslagen att kräva extra resurser,
men de skall också finansieras. Det kommer att anges
vid den tidpunkten. Det finns ingen anledning när vi
inte tar ställning till sakfrågorna eller de särskilda
förslagen att ta ställning till finansieringen.

Anf. 109 GUN HELLSVIK (m) replik:
Herr talman! Jag hade haft full respekt för det sättet
att resonera om utgångspunkten hade varit att vi anser
att förslagen är ointressanta. Då är det inte aktuellt att
i framtiden lägga resurser på förslagen. Men när man
hänvisar enbart till beredningen låter man påskina att
det finns ett visst intresse för att förslagen till större
eller mindre delar kommer att genomföras. Och då
menar jag att man som representant i justitieutskottet
har ett ansvar att påpeka att det kommer att krävas
extra resurser. Om man inte gör det döljer man an-
tingen det här behovet eller vad man egentligen tycker
om Kvinnovåldskommissionens förslag.

Anf. 110 MARGARETA SANDGREN (s)
replik:
Herr talman! Jag sade just att det säkert kommer
att krävas resurser, men då kommer det också att
anvisas pengar för att vi skall kunna genomföra dessa
förslag. Men låt oss återkomma till det när förslaget
från regeringen kommer.

Anf. 111 INGER SEGELSTRÖM (s):
Herr talman! Jag har begärt ordet med anledning
av den tvärpolitiska kvinnomotionen, Ju718, om kri-
minalisering av de prostituerades kunder, torskarna.
Jag vet inte om det beror på att jag är ny i riksda-
gen och van att arbeta på ett annat sätt, men jag för-
står inte riktigt varför utskottet inte kunde vänta med
behandlingen av den här motionen tills propositionen
kommer till utskottet. Det har jag föreslagit, och det
hade gått att göra genom en bordläggning. När vi
skrev den här tvärpolitiska kvinnomotionen sades det
att propositionen skulle komma just våren 1997.
Med den här behandlingsordningen är det omöjligt
för riksdagen att göra en bedömning i sakfrågan,
eftersom utskottet inte har analyserat motionen, fram-
för allt inte vad gäller de juridiska aspekterna.
Jag ger mig inte, utan jag kommer att fortsätta den
här debatten på den partikongress som Socialdemo-
kraterna håller i september. Jag har partiet i Stock-
holm med mig, och vi har skickat in en motion som
handlar just om en kriminalisering av torskarna. Jag
hoppas att utskottet i sin behandling av propositionen
senare ger oss ett bra beslutsunderlag, där man står
fast vid de idéer som vi kan läsa om i dagens betän-
kande och som utskottet tidigare gett uttryck för.
År 1992 sade man i utskottet att ytterligare åtgär-
der mot prostitutionen borde övervägas och att en
sådan åtgärd skulle kunna vara att kriminalisera pro-
stitutionen. Frågan om den juridiska hanteringen ville
man få ytterligare belyst. Därför gjorde man ett till-
kännagivande, vilket var en seger, tycker jag.
Men motionen handlar om kriminalisering av
kunderna. Vi kvinnor från alla partier utom Modera-
terna har sagt att det inte är acceptabelt att vi i värl-
dens mest jämställda parlament kan tillåta att man kan
köpa kvinnor för pengar.
Herr talman! Jag kommer i voteringen strax att
avstå från att rösta för motionen Ju718 med anledning
av det jag just har anfört.

Anf. 112 GUN HELLSVIK (m) replik:
Herr talman! Eftersom Inger Segelström undrade
över utskottets hantering ser jag mig förpliktad att
kommentera denna. Jag tycker i och för sig att Inger
Segelströms frågeställning är egendomlig. Jag har för
mig att om man väcker en motion under allmänna
motionstiden förväntar man sig att den skall behand-
las under riksdagsåret. Inger Segelström tycks inte ha
förväntat sig det och påpekar dessutom att man väckt
motionen på grund av att en proposition skulle kom-
ma under våren och motionen då skulle behandlas i
samband med denna. Men då förstår inte jag varför
man inte väntade med att väcka motionen tills pro-
positionen kom!

Anf. 113 INGER SEGELSTRÖM (s) re-
plik:
Herr talman! När vi lade fram den här motionen i
höstas sades det att propositionen skulle komma våren
1997. Eftersom den nu inte gör det hade det varit
klädsamt om utskottet åtminstone hade behandlat
motionen så att vi haft ett underlag när propositionen
kommer. Om utskottet inte ville göra det för att det
skulle komma en proposition kunde man ha sagt att
motionen kanske borde bordläggas, i och med att
motionen företräder en annan syn än den som finns i
utredningen. Det är därför det är så svårt för riksda-
gen att ta ställning i frågan i dag. I motionen tycker
man någonting annat än i utredningen.

Anf. 114 GUN HELLSVIK (m) replik:
Herr talman! Det här blir en väldigt formell dis-
kussion, och om vi håller oss till det formella har
utskottet knappast gjort något galet. Det viktiga är ju
ändå att Inger Segelström och övriga har full möjlig-
het att återkomma när propositionen väl kommer och
få den behandling av sin motion som de tydligen
önskar.

Anf. 115 KIA ANDREASSON (mp):
Herr talman! Vad jag förstår av Inger Segelströms
anförande tycker hon att detta borde genomföras. Hon
är fortfarande med på det. Därför förvånar det mig att
Inger Segelström då inte visar på vikten av det hela
och röstar för reservationen i syfte att skynda på re-
geringen. Det är en propp att vi måste vänta så länge.
Som jag sade har utredningen varit klar sedan mars
1995. Ändå har man inte kunnat ta ställning så att vi
kan behandla frågan ordentligt.
När frågan nu är uppe och så många partier står
bakom detta, trodde jag absolut att vi nu kunde visa
var vi kvinnor står någonstans och gemensamt rösta
för reservationen. Det är tragiskt att det nu inte blir så.
Att avstå är inte alls samma sak.

Anf. 116 INGER SEGELSTRÖM (s):
Herr talman! Det är just för att vi s-kvinnor har en
annan åsikt än utredningen som det vore på sin plats
att få en sakbedömning i den här frågan, Kia Andreas-
son! Vi har inte diskuterat den juridiska bedömning-
en. Det är för mycket begärt att riksdagen skall ta
ställning i en sådan speciell fråga nu. Vi har ju slitit i
så många år med principfrågan. Vi har inte olika
åsikter när det gäller att vilja kriminalisera. Jag är
upprörd över riksdagens behandling av frågan.
Om utskottet hade tyckt detsamma som i motionen
hade man kunnat göra en bedömning av de juridiska
aspekterna, men det har man inte gjort. Jag kan lova
både Kia Andreasson och de andra kvinnorna som
varit med i debatten i dag att om propositionen inte
går vår väg - enligt motionen som alla utom moderat-
kvinnorna har ställt sig bakom - är det dags för den
samlade ordningen. Men i dag har vi inte det underla-
get.

Anf. 117 KIA ANDREASSON (mp):
Herr talman! Jag ser inte problemet som riksda-
gens. Det är där vi skiljer oss åt. Det är inte riksda-
gens problem att vi inte fått någon proposition, utan
det är helt och hållet regeringens fel. Regeringen har
fått en utredning att ta ställning till. Hur lång tid skall
det ta? Det är frågan. Skall vi vänta i fem år till? Skall
vi skjuta upp motionsförslagen i väntan på att rege-
ringen kommer med ett förslag? Jag tycker att riksda-
gen gör rätt i att skynda på och visa att vi är många
här som vill ha en ändring till stånd - förhoppningsvis
de flesta av kvinnorna. Vi kan inte sitta med armarna i
kors och vänta på att regeringen skall komma med
förslaget.

Anf. 118 INGER SEGELSTRÖM (s):
Herr talman! Det är inte regeringen som ansvarar
för motionerna som vi ledamöter väcker i riksdagen.
Det är faktiskt utskottets ansvar. Regeringen skall
lägga fram en proposition, och den har vi inte fått.
Men detta är en motion som utskottet har att ta fram
ett underlag utifrån. Utskottet hade kunnat svara på
detta eller tagit fram någonting annat. Men det under-
laget har vi inte fått i dag. Det saknas ett underlag att
ta ställning till i denna stora fråga. Vi tycker inte
olika. Vi vill har en kriminalisering av torskarna, men
vi har inget beslutsunderlag. Det har inte utskottet
tagit fram.

Anf. 119 KIA ANDREASSON (mp):
Herr talman! Jag vill upprepa att det inte är utskot-
tet som har gjort något fel. Utskottet har behandlat
motionen enligt sedvanliga regler. Utskottet har be-
handlat denna motion och majoriteten har kommit till
slutsatsen att det skall stå att vi väntar på regeringens
förslag och utredningen.
Att så många partier reserverat sig beror på att vi
inte är nöjda med utskottsmajoritetens arbete med
denna motion.
Det är så det sedvanliga arbetet går till. Jag kan
alltså inte förstå argumenteringen. Eftersom vi inte
tyckte att utskottsmajoriteten behandlade denna mo-
tion riktigt skrev vi den här reservationen. Nu är
plötsligt de socialdemokratiska kvinnorna inte med på
den.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 11 §.)

6 § Ungdomsbrott

Föredrogs
Justitieutskottets betänkande 1996/97:JuU12
Ungdomsbrott

Anf. 120 GUN HELLSVIK (m):
Herr talman! Ungdomsbrottsligheten är ett allvar-
ligt problem. Vi får alltför ofta kännedom om allvar-
liga brott som begås av unga mot unga. Jag vill tro att
alla anser att en av kriminalpolitikens allra viktigaste
uppgifter är att skapa förutsättningar för att samhället
skall kunna fånga upp och tillrättaföra unga männi-
skor som annars riskerar att fastna i drogmissbruk,
brottslighet och misär. Jag vill också tro att alla inser
att vi inte har något fungerande sätt att hantera de
unga som begår riktigt grova brott i dag. Detta vill jag
tro på grund av att alla säger så. Men vad görs?
I dag för vi i alla fall en debatt om ungdoms-
brottslighet. Men den borde inte som grund enbart ha
motioner från allmänna motionstiden. Regeringens
passivitet i denna fråga är skrämmande. Från Justitie-
departementet har gång på gång under lång tid utlo-
vats ett förslag till ersättning av den straffrättsliga
påföljden "överlämnande till vård enligt socialtjänst-
lagen". Detta förslag har hela tiden, enligt uttalandet,
skolat komma mycket snart. Men månaderna har gått.
I måndags damp det äntligen ned - om man nu kan
säga "äntligen" när man talar om ett så misslyckat
förslag. Det är egentligen värt en egen debatt. Låt det
alltså tas upp i en senare debatt, även om jag inte kan
låta bli att något beröra det nya förslaget.
Eftersom vi nu inte har ett regeringsförslag som
grund för dagens debatt är det desto mer glädjande att
det finns åtskilliga motioner. Det visar att i varje fall
riksdagsledamöter inser vikten av att vi finner bättre
former för att hindra unga människor från att hamna i
kriminalitet.
Ett gammalt ordspråk lyder: Den som börjar med
en knappnål slutar med en silverskål. Det är säkert
inte svårt att få de flesta att hålla med om att detta
talesätt ger en korrekt bild av verkligheten. Trots att
ordspråket ger uttryck för något vi vet är sant har
svensk politik inte med någon bredd tagit till sig dess
innebörd. Stölden av knappnålen bagatelliseras, och
vägen jämnas för en fortsatt färd mot silverskålen. Det
är hög tid att tänka om, och inrikta krafterna mot våra
unga. Skall vi lyckas fånga och återföra de goda nor-
merna måste vi ta vara på de krafter som har störst
möjlighet att forma och påverka våra barn.
Bland dessa krafter är den viktigaste föräldrarna.
Föräldrar - i stort sett hur de än ytligt fungerar - är
oersättliga som normöverförare. En färsk rapport från
BRÅ om svenska folket om brott och brottsförebyg-
gande åtgärder visar att så gott som alla svenskar
anser att det är just föräldrarna som har ett stort an-
svar som brottsförebyggare. Jag utgår från att ingen är
beredd att underkänna den kunskap om fostran som
finns hos människor som alla har varit barn och i de
flesta fall dessutom själva är föräldrar.
Om brottsligheten skall kunna bemästras måste
alltså kriminalpolitiken utgå från föräldrarnas betydel-
se och måste också, kombinerad med t.ex. social-,
skol- och familjepolitiken bygga på en helhetssyn.
Åtgärder som bidrar till ett tryggare samhälle och
minskad segregation är viktiga inslag i brottsbe-
kämpningen.
Det offentliga systemet i regelverk och i tillämp-
ning bör utformas efter samma principer som vi till-
lämpar i god uppfostran. Enligt Moderata samlings-
partiets uppfattning bör regeringen snarast ta initiativ
till en bred kartläggning av hur nuvarande lagstiftning
allmänt sett kan förbättras i syfte att tydliggöra och
stärka föräldrars och andra vårdnadshavares ansvar i
rollen som goda fostrare, normöverförare och brotts-
förebyggare.
Enligt lagen om unga lagöverträdare skall vård-
nadshavare normalt informeras när en person under
18 år begår brott. Vårdnadshavaren skall kallas till
förhöret och också informeras om tid och plats för
rättegången. I samma lag stadgas att företrädare för
socialtjänsten skall närvara vid förhöret. Dessa stad-
ganden ger uttryck för allvarliga brister i synen på
föräldrar och deras roll.
Den första bristen är att det inte räcker att vara
förälder för att få information eller bli kallad. Föräld-
rar är alltså inte betraktade som delaktiga i vårdnaden,
och inte heller som betydelsefulla för den unge.
Den andra bristen är att lagen föreskriver att vård-
nadshavare skall kallas till förhör, men att tjänsteman
från socialtjänsten skall vara närvarande.
Den tredje bristen är att föräldrar inte ens behöver
kallas till rättegång.
Denna utformning ger lätt intrycket av att social-
arbetare är viktigare än föräldrar. Den unge uppfattar
inte detta förhållande i den vuxnes perspektiv, utan
riskerar att se icke-vårdnadshavarens frånvaro som ett
bevis för förälderns bristande engagemang. Enligt
Moderata samlingspartiets uppfattning bör föräldrar
kallas oberoende av om de är vårdnadshavare eller ej.
Lagen bör uttryckligen föreskriva en skyldighet för
föräldrar att närvara både vid förhör och vid rätte-
gång.
Lagen om unga lagöverträdare föreskriver även att
vårdnadshavare är berättigade till ersättning enligt
samma regler som gäller för vittnen. Enligt Modera-
ternas uppfattning ingår det i föräldrarollen att aktivt
delta när barnet försatt sig i svårigheter. Föräldrarnas
närvaro bör främst ses som väsentlig för barnet, och
inte för det allmänna. Rätten till ersättning för instäl-
lelse bör därför slopas för föräldrar.
Det finns flera sätt att stödja föräldrar eller andra
vårdnadshavare som av olika skäl upplever att de inte
fullt ut i alla situationer klarar att leva upp till det
ansvarstagande som fostrarrollen kräver. Ett sätt kan
vara att införa laglig rätt att begära hjälp av polis eller
socialtjänst med att få hem sitt barn när barnet vistas
ute sena kvällar utan föräldrars eller annan vårdnads-
havares tillåtelse. Införande av rätt till stöd då föräld-
rar beslutat att barnet inte får vara ute skulle vara ett
komplement till det utökade skadeståndsansvar som i
dag åvilar den förälder som uppsåtligen eller av oakt-
samhet brister i uppsikten över sitt barn. Införandet av
ett föräldrastyrt utegångsförbud skulle kunna tjäna
flera goda syften.
Som ett svar på senare tids varningar från såväl
medicinsk expertis som från tull och polis om att
narkotikamissbruket successivt ökar bland unga
människor och om att narkotikadebuten kryper ned i
åldrarna måste samhällets positioner mot narkotikan
flyttas fram ytterligare. Enligt Moderaternas uppfatt-
ning bör polisen få rätt att utföra blod- och urinprov
även på personer under 15 år när misstanke föreligger
om att den unge använt narkotika. Denna åtgärd be-
höver kompletteras med åtskilliga andra.
Bl.a. lämnar regeringens agerande inom EU
mycket övrigt att önska. Justitieministern borde ex-
empelvis lyssna på kommissionären Anita Gradin och
stödja henne i hennes ansträngningar att stärka kam-
pen mot narkotika i Europa.
Vid ett flertal tillfällen under de senaste 12 måna-
derna har jag med socialministern tagit upp behovet
av att informera föräldrar om narkotika. Vi måste vara
medvetna om att för den unge är frågan om narkoti-
kabruk för egen del oftast avlägsen och förhopp-
ningsvis främmande när information ges till den unge.
Däremot har föräldrar ofta bristfälliga kunskaper om
narkotika, dess symtom och verkningar. Detta är en
allvarlig brist, eftersom föräldrarna är de som finns
till hands när den unge eventuellt prövar på narkotika.
Möjligheterna att på ett tidigt stadium upptäcka ett
bruk är störst om föräldrarna har tillräckliga kunska-
per. Därför borde regeringen skyndsamt ta initiativ till
att förbättra informationen till föräldrar om narkoti-
kamissbrukets symtom och verkningar. Eftersom
socialministern vid våra diskussioner enbart instämt i
behovet, men inte tagit några initiativ, har vi modera-
ter på eget initiativ påbörjat en informationskampanj
till föräldrar. Tyvärr har vi inte Regeringskansliets
resurser, så vårt krav på regeringen står kvar.
De senaste årens brutala våldshändelser har på
nytt väckt frågan om medievåldets betydelse för ut-
vecklingen av våldstendenser bland barn och ungdo-
mar. Det finns starka önskemål om att ta avstånd från
yttringar som uppmuntrar till människoförakt och
våld. Speciellt känsligt är det förstås när barn och
ungdomar som ännu inte har hunnit bilda sig en färdig
moraluppfattning möter meningslöst våld i olika for-
mer. Vi moderater är motståndare till att införa censur
och förbud. Anledningen är att vi är övertygade om
att förbud inte är den bästa lösningen på den här sor-
tens problem. När det gäller videovåldet anser vi att
det primära bör vara att föräldrar och andra vuxna i
de ungas närhet försöker förstärka barns naturliga
avståndstagande till våld.
Ett viktigt bidrag är att effektivisera videohandlar-
nas ansvar i 16 kap. § 10 c i brottsbalken om otillåten
utlämning av film eller videogram. Enligt bestämmel-
sen är det bl.a. straffbart att till barn under 15 år läm-
na ut videogram med våldsskildringar om inte bio-
grafbyrån godkänt visning för denna ålderskategori.
Denna regel tillämpas emellertid knappast i praktiken.
Det åligger videohandlaren att kontrollera åldern, men
så sker dessvärre inte alltid. Detta är mycket oroande.
Därför har vi föreslagit att regeringen får i upp-
drag att verka för en effektivisering av de nuvarande
straffbestämmelserna. Vi har drivit denna fråga tidiga-
re, och vi kan i alla fall glädja oss åt att vi nu inte
längre är ensamma. Tyvärr verkar det emellertid som
om en majoritet inte tycker att frågan är viktig.
Det har länge varit ett moderat krav att även den
som är under 15 år och skäligen misstänkt för brott
skall registreras. Det är av stor betydelse för polisens
kartläggning av brott och brottsbekämpningen i stort
att även brott som begås av minderåriga lagöverträda-
re kan omfattas av polisens misstankeregister. Där-
med skulle bl.a. möjligheterna till snabba ingripande
mot unga som är på väg att spåra ur förbättras betyd-
ligt. Vidare skulle en registrering möjliggöra en mer
rättvisande statistik över brott som begås av barn
under 15 år.
Eftersom vi kan notera att vi börjar få ett visst stöd
för det senare skälet för registrering kommer vi inte
att misströsta utan fortsätta att arbeta för genomföran-
det av denna pusselbit i det brottsförebyggande arbe-
tet, trots förväntat nederlag i dag.
På Nya Zeeland har man sedan 1989 tillämpat ett
system för unga lagöverträdare som syftar till att lära
unga att ta ansvar för sina handlingar utan att domstol
och kriminalvård behöver bli involverade. Detta sker i
form av s.k. familjegruppskonferenser. I en sådan,
som skall äga rum kort tid efter brottet och som förut-
sätter att den unge erkänt, deltar gärningsman, föräld-
rar och andra närstående samt offret och till offret
närstående. Vid familjegruppskonferensen kan en
överenskommelse träffas som sedan enbart stadfästs
av domstol. Fördelar med familjegruppskonferensen
som särskilt kan framhållas är att den unge tvingas se
sin egen roll, att föräldrarna involveras som huvudak-
törer och att andra personer i den unges närhet blir
medaktörer.
På en del håll i Sverige har den nyzeeländska mo-
dellen blivit förebild för s.k. familjerådslag. Enligt vår
mening bör regeringen nu gå vidare och ta initiativ till
en försöksverksamhet med efterföljande utvärdering.
Helt uppenbart tycker inte regeringen så, men det är i
alla fall glädjande att fem av riksdagens partier nu
ställer sig bakom det förslag vi moderater hittills varit
ensamma om. Vi hoppas att inte alltför många barn
hinner hamna snett innan en majoritet har insett vikten
av familjegruppskonferensen.
Vad som verkligen är glädjande är att ett enigt
justitieutskott föreslår att riksdagen beslutar om ett
tillkännagivande rörande medling. Under de borgerli-
ga regeringsåren fick riksåklagaren i uppdrag att utar-
beta en modell för s.k. medlingsverksamhet. Redo-
visningen, som skulle ske i oktober 1994, sköts länge
på framtiden och när den väl kom motsatte sig justi-
tieministern en utvidgning av den pågående försöks-
verksamheten med motiveringen att vi ännu vet för
litet om när och hur medling bör användas. Medling
är något vi vet mycket om, och vi kan få veta ännu
mer om medling om vi ser oss omkring utanför lan-
dets gränser. Medling är dessutom något alla männi-
skor förstår eftersom det är det sätt på vilket vi nor-
malt löser våra egna konflikter med våra medmänni-
skor. Det gäller även många gånger då vår konflikt
grundar sig på ett brott.
Justitieutskottet känner sig som väl är inte främ-
mande för medling och föreslår därför att regeringen
uppmanas att genast utarbeta en samordnad och rik-
stäckande fortsatt försöksverksamhet för medling.
Det borde vara en självklarhet att det allmänna
med olika åtgärder ingriper på ett tidigt stadium för
att hindra en ung människa från att fortsätta på en
brottslig bana. Så är emellertid inte fallet. Reaktionen
kommer ofta sent och saknar verkan. Inte sällan
överlämnas en ung brottsling enbart till socialtjänsten
för vård. I sämsta fall saknar denna vård relevant
innehåll och den unge upplever att han fått samhällets
tillstånd att fortsätta begå brott. Först då den brottsli-
ga verksamheten har pågått tillräckligt lång tid eller
tagit sig synnerligen allvarlig form upptäcker den
unge att han döms till fängelse.
Ett sådant system är minst sagt otillfredsställande,
och det är därför mycket beklagligt att regeringen,
med stöd av bl.a. Vänsterpartiet, i december 1994
motsatte sig de planerade förändringar av straff för
unga som den borgerliga regeringen varit överens om
och som byggde på ett enigt förslag från Ungdoms-
brottskommittén. Vår förhoppning har varit att den
nuvarande regeringen skulle inse betydelsen av ett
ändrat, tydligt och konsekvent påföljdssystem för
ungdomar - inte för någon annans skull än för våra
ungas.
Vi moderater föreslår att påföljden överlämnande
till vård enligt socialtjänstlagen utmönstras som
straffrättslig påföljd och att särskilda kriminalvårds-
hem för unga införs. Vi vill också se ett villkorligt
frihetsberövande enligt en ryggsäcksmodell. Det för-
slag som presenterades från Justitiedepartementet i
måndags tillgodoser emellertid inte några av de behov
vi länge pekat på och föreslagit åtgärder för att tillgo-
dose och som dessutom Ungdomsbrottskommittén
enigt har ställt sig bakom. Justitiedepartementets
förslag innebär att överlämnande till vård enligt so-
cialtjänstlagen finns kvar. Var blev tydligheten av?
Departementets förslag innebär dessutom införan-
de av en ny straffrättslig form, nämligen överlämnan-
de till vård vid särskilt ungdomshem. Vad är då ett
ungdomshem, vid vilket straffet skall avtjänas? Jo,
ingenting annat än ett § 12-hem. Vilket vårdbehov
skall föreligga för att man skall dömas till denna
"nya" vårdform? I promemorian står: "Den unges
behov av vård skall inte tillmätas någon betydelse vid
påföljdsbestämningen."
Det som även för en vuxen hittills varit otydligt
blir med det nya förslaget från Justitiedepartementet
totalt förvirrande. Det gör det extra viktigt att vi mo-
derater i dag yrkar bifall till vår reservation 8 rörande
påföljder för unga lagöverträdare. Vi står naturligtvis
bakom samtliga våra reservationer men nöjer oss med
att yrka bifall till reservation 8.

Anf. 121 Andre vice talman GÖREL
THURDIN (c):
Herr talman! Först vill jag å Centerns vägnar utta-
la tillfredsställde över det som även Gun Hellsvik tog
upp, nämligen att det i det här betänkandet har skrivits
positivt och uppfordrande om medlingsverksamhet för
unga lagöverträdare. Vi har stridit för detta i många
år, och nu kan vi se att trägen vinner i riksdagen mel-
lan varven. Det går att få igenom förslag varefter, och
det kan ju vara positivt.
När jag har funderat litet grand över medlings-
verksamheten kom det ganska fort en association till
hur det var när jag var barn. När jag växte upp var det
väldigt vanligt att man tvingades att be om förlåtelse
om man hade gjort något dumt. Det började väldigt
tidigt. Jag har försökt detta även med mina egna barn.
Om de har gjort något dumt mot någon eller haft
sönder något måste de be om förlåtelse och se om
saker och ting kan rättas till. Detta måste börja tidigt.
Det är ingenting som man kan börja med när barnen
kommer upp i tonåren och eventuellt börjar bli be-
svärliga och man börjar ha väldiga diskussioner med
dem. Man måste markera detta mycket tidigt. Då
behöver det kanske inte bli mer än att man måste be
om förlåtelse i stället för att det blir svåra påföljder
även för andra människor innan det är färdigt och sår
som kanske har mycket svårt att läka. Jag vill markera
att det är viktigt att vi allihop står bakom den här
formen av reparation.
I Centerns reservation 1 betonar vi också detta
med en fungerande normbildning. Man kan hålla
långa utläggningar om vad det skall innehålla. Famil-
jen och föräldrarna har naturligtvis det grundläggande
ansvaret. Det är ju där barnet finns, och det är där
man har ett utpekat ansvar för barnet.
Det är klart att vi måste föra en diskussion i hela
samhället om vilka normer som skall gälla. Det tror
jag att vi har gjort för litet. Hela samhället måste delta
i den här debatten. Det skall inte ske bara här i riks-
dagen eller inför ett beslut, utan det är någonting som
man ständigt måste diskutera. Vilka normer måste
gälla för att vi skall kunna leva samman som männi-
skor på ett bra sätt?
Vi har naturligtvis ett ansvar allihop. Vi har ett an-
svar att stötta föräldrar. Man kan förstå hur svårt det
kan vara för unga föräldrar att ha små barn. Det upp-
står problem, och de har inget stöd. De har kanske
inte några far- eller morföräldrar. Det vet man ju inte.
De har kanske inte kontakt med några vuxna. Då finns
det faktiskt ett ansvar i samhället runt omkring som vi
måste ta för att stötta dessa unga föräldrar. Det hand-
lar om att åstadkomma frivillig föräldrasamverkan.
Jag har sett att nu när unga människor får barn får
de träffa andra unga föräldrar för att tillsammans
diskutera barnets utveckling, hur det går och hur de
upplever situationen. Det är också sådana här positiva
saker som ingår i normbildningen.
Skolan har naturligtvis också ett stort ansvar. Där
vistas ju barnen länge och under lång tid under dagen.
Där är de för att lära sig olika saker. Då måste de
också lära sig etik och moral. De måste lära sig vad
som är rätt och fel. Det är viktigt att även lärare tar
ställning och visar var de står i de här frågorna. Det
kan nog variera väldigt mycket mellan olika personer.
Jag tänker på en utredning som Rädda Barnen
tagit fram, där det framgår att barn och unga saknar
vuxenkontakter. Man kan ju förstå att det inte blir så
mycket bevänt med normbildningen om de inte har
någon att diskutera frågorna med. Den normlöshet
som det talas så mycket om, som vi från Centern
också har pekat på, kanske beror på att vi inte tar på
oss ansvaret som vuxna, tar på oss det ledarskap som
många av oss har att utöva, för att normbildningen
skall åstadkommas.
Vi pratar ofta om att normlösheten breder ut sig,
som om den gjorde det av sig själv. Men det är klart
att vi vuxna i så fall är involverade i den utvecklingen,
och det ansvaret måste vi ta. Därför är debatten här i
riksdagen viktig. På något sätt är det nödvändigt att
den också förs ut i samhället och att den förs på sko-
lorna. Har man t.ex. ett mobbningsproblem i skolan
tar man tag i det. Jag såg i någon tidning häromdagen
att om det uppstår ett mobbningsfall i en skola borde
alla lämna alla uppgifter och koncentrera sig på att
lösa konflikten och på att åstadkomma en bra atmo-
sfär i skolan. Det är ju grunden för både normbildning
och en god arbetsmiljö, så att alla kan lära sig saker
och ting på ett bra sätt.
Majoriteten har i betänkandet tagit upp många av
de här frågorna. Det som är skillnaden, när man ser på
reservatiorna, är synen på familjen. Vi som har skrivit
en reservation tillsammans pratar om familjepolitik,
därför att den har betydelse. Vi pratar inte bara om
föräldrars ansvar, vi vill också ge dem möjlighet att ta
ansvar. Det är mycket viktigt att komma ihåg i de här
sammanhangen.
Regeringen bör genomföra en översyn av gällande
lagstiftning och understryka den här rollen. I det fallet
har majoriteten pekat på att det finns en kommitté
som jobbar med frågan om hur vi skall föra in barnens
rättigheter, kopplat just till t.ex. föräldraansvar, i
lagstiftningen i Sverige. Så det är just synen på famil-
jen som jag tycker är den stora skillnaden.
Jag håller med Gun Hellsvik om vikten av famil-
jekonferenser. Det är också en mötesplats för männi-
skor som faktiskt behöver samtala om ett gemensamt
problem, nämligen att någon har handlat illa mot
någon annan. Där kan man i en dialog, tillsammans
med människor som kan hjälpa och stötta, försöka
reda ut konflikterna.
Det har vi nog på sätt och vis varit litet dåliga på,
kanske inte bara här i Sverige. Just att man erkänner
att man har gjort ett fel, att man inser och förstår
vidden av det brott som man har begått är ju en förut-
sättning för att man skall kunna rehabiliteras. Det är
en förutsättning för att man skall känna att man kan nå
en förbättrad situation, trots att man har begått ett
brott. Det är ju också viktigt att det finns med. Därför
har vi tillsammans med andra i reservation nr 2 visat
på vikten av familjekonferenserna.
Reservation 4 handlar om registrering av brott.
Det är en information, t.ex. statistik. Statistik diskute-
rades även i föregående betänkande. Statistik är vik-
tigt om vi skall ha en aning om vidden av brott be-
gångna av barn. På något sätt är det också viktigt att
föräldrar har möjlighet att få information och att man
samarbetar även mellan myndigheter, just för barnens
och de ungas bästa. Det handlar ju egentligen om det.
Det är bra om det går att ta fram ett system så att vi
har någonting konkret att diskutera. Då vet vi vad vi
har att ta ställning till. Men på något sätt måste det här
ändå åtgärdas. Här finns det kanske nyanser mellan
olika synsätt hos en del av oss.
I reservation 5 påtalar vi hur angeläget det är just
med den här samordningen mellan olika myndigheter.
Tittar vi på påföljdssystemet för unga lagöverträ-
dare måste grundinställningen vara att barn och unga
inte skall sitta i fängelse. Det är inte någon lämplig
plats för dem. Därför måste man se om man kan vidta
åtgärder i någon annan form, om en ung människa
begår ett väldigt grovt brott. Det går aldrig att riktigt
förutsäga var gränsen går för olika saker. Men
grundinställningen måste vara att barn och unga inte
skall sitta i fängelse. De skall ha en chans att på ett
bra sätt kunna komma tillbaka.
Man behöver titta på nya påföljder. Gun Hellsvik
beskrev hur hon ser på det här. Men det behöver fin-
nas en mångfald. Människor är olika, och det behövs
olika insatser. Även barn och unga är olika. Det be-
hövs olika insatser. Det behövs flexibilitet. Det be-
hövs en förmåga hos samhället att anpassa sig, så att
det blir en bra åtgärd för den unga människan.
Just att se det ur ett mångfaldsperspektiv tror jag
är nödvändigt. Det är inte så ofta vi pratar om biolo-
gisk mångfald när det gäller människor. Jag tycker att
vi skulle göra det litet oftare. Även vi tillhör ju det
biologiska livet. Man kan använda både traditionella
påföljder och andra påföljder och se hur man kan
skapa en dynamisk diskussion kring de unga lagöver-
trädarna. De skall känna att det inte bara är något som
spikas fast, utan hänsynstagande till vad de är för
människor, för personer. Vi har utvecklat det här i
reservation 9.
Med det här yrkar jag bifall till reservationerna 2
och 4. Självklart står vi centerpartister även bakom
övriga reservationer.

Anf. 122 SIW PERSSON (fp):
Herr talman! Kan man tidigt förutsäga vilka barn
som mer än andra barn riskerar att hamna i riskzonen?
I dag är det många som tror att det kan finnas en ärft-
lig biologisk-genetisk sårbarhet för exempelvis alko-
holmissbruk, våldsamhet och kriminalitet. Det är
avvikelser som gör ett barn mer disponibelt för att
hamna snett.
Men man ärver inte ett missbruk. Till 99 % är det
den sociala miljön som avgör hur det kommer att gå.
Ett exempel är barn med MBD/DAMP, en lätt
hjärnskada som orsakar dysfunktion när det gäller
aktiviteter, motorik och perception. Barnen är, som vi
vet, ofta hyperaktiva. De har koncentrationssvårigehe-
ter, och de har ett annat socialt beteende.
I dag anar vi att en stor del av de manliga kroniska
brottslingarna tillhör den här gruppen.
Men det handlar alltid om samverkande faktorer. I
en stabil miljö finns det inte något belägg för att ett
visst genetiskt arv leder till kriminalitet.
Men en MBD-pojke hamnar kanske mitt i en svår
skilsmässa. Han har en ensamstående mamma som är
arbetslös, som har drogproblem och som kanske slä-
par hem olika karlar. Det är kriminalitet i bostadsom-
rådet. Skolan är oförstående. Han har dåliga kontakter
eller inga kontakter alls med läkare. Föräldrakontrol-
len är dålig, och självkänslan är dålig. Då vet vi att
risken för kriminalitet ökar markant. Det är inte så
konstigt att den gör det.
Vi vet också att det finns forskningsresultat som
visar att några procent av de barn som lämnar hög-
stadiet fortfarande har läs- och skrivsvårigheter. Mot-
svarande studier av unga brottslingar visar att så
mycket som 75 % av dem har läs- och skrivsvårighe-
ter.
Mycket tidigt, det vet vi, kan vi förutsäga att de
här barnen riskerar att hamna på fel sida om lagen.
Därför måste samhället omedelbart sätta in resurser
för samlat stöd, för att hjälpa både barnen och föräld-
rarna. Vi skall veta att det här dessutom är en extremt
god affär för samhället. Ändå görs det inte. Det beror
på olika myndigheters revirtänkande, som hindrar ett
vettigt utnyttjande av befintliga resurser.
I Göteborg har man gjort en studie kring en hy-
perkriminell 15-årig kille och hans mamma. Det visa-
de sig att inte mindre än fyra olika förvaltningar vår-
dade familjen samtidigt och utan att de olika instan-
serna kände till varandra. Dessutom hade de olika
instanserna helt olika målsättningar, vilket gjorde att
effekten blev lika med noll. Jag är rädd för att det inte
är ovanligt att det ser ut så här i Sverige i dag.
Vi skall komma ihåg att det i det här samman-
hanget, liksom naturligtvis i många andra samman-
hang, finns några viktiga nyckelord. Det är tidig upp-
täckt, omedelbara åtgärder och samverkan. Jag är
övertygad om att det inte kommer att kosta en enda
krona mer än det gör i dag. Däremot vet vi att sena
åtgärder kostar enorma pengar. Dessutom vet vi att de
alltför ofta ger mycket liten effekt.
Någonting vi också skall tänka på är att vi under
många år har skapat produkter och betalningssystem
som dränker oss i brott. Lås och larm försvårar vis-
serligen för brottslingarna, men de gör ingenting åt
brottsligheten i sig. Därför är det viktigt att vi påver-
kar människors attityder genom, som det heter, social
brottsprevention.
Låt mig ta ett annat exempel. Det är tio år gam-
malt, men vi kan ju räkna upp det. Det var en person
som hyrde en videokassett under falsk identitet och
inte lämnade tillbaka den till uthyraren. Det är sådant
som på byråkratispråk heter bedrägligt beteende. Det
kostade samhället 16 000 kr när polis, domstol och
kronofogde fick ta hand om ärendet. För uthyraren
spelade det naturligtvis ingen roll. Han fick ersättning
av försäkringsbolaget.
Den lilla grupp kriminella som står för den tunga
brottsligheten stoppas inte av fler väktare, larm och
höga stängsel. Att vänta med insatser tills de doku-
menterat sin kriminalitet skall vi komma ihåg är in-
humant, inte bara mot offren utan även mot brotts-
lingarna själva. Dessutom vet vi att det alltför ofta är
dömt att misslyckas.
BRÅ har med forskning visat att det inte sker nå-
gon direkt nyrekrytering till det traditionella brotts-
balksbrottet efter 23 års ålder. Därför är det viktigt att
vi på alla sätt håller ungarna borta från kriminaliteten
så länge att de sannolikt klarar sig.
Det är också viktigt att rättsväsendet slutar att to-
lerera småbrotten och fångar upp barnen i riskzonen
innan de rekryteras in i kriminaliteten. Vi vet att
mycket av detta är synligt så tidigt som på barna-
vårdscentralen.
För att vi skall lyckas med allt det vi vill måste vi
komma ihåg att det finns några brottsförebyggare som
är mycket bättre än alla andra. Det är föräldrarna. Då
måste vi från samhällets sida verkligen hjälpa dem
och inte stjälpa dem. Det är vår uppgift att stödja dem
när det behövs.
Herr talman! Vi i Folkpartiet står bakom några re-
servationer.
I reservationen 1 talar vi om normerna. Jag kom-
mer så småningom till de reservationer som vi skall
yrka bifall till.
Reservationen om familjegruppskonferenser står
vi också bakom. Det är mycket viktigt att vi ser till att
familjerna får en möjlighet att tillsammans med sina
barn klara upp de problem som kan uppkomma.
För att man skall kunna sätta in åtgärder måste
man veta hur åtgärderna skall sättas in. Då är det
viktigt att man har statistik över problemen. Det är
därför vi också står bakom reservation 4 som gäller
registrering av minderåriga lagöverträdare. Det är
tyvärr så illa i dag att 15 år inte sätter gränsen för när
man börjar. Man börjar tyvärr även tidigare.
Som jag sade i inledningen till mitt anförande
finns det problem mellan olika myndigheter. Tyvärr
gömmer en del sig bakom sekretessen. Det är därför
som vi är med på reservation 5. Herr talman! Till
reservation 5 vill Folkpartiet yrka bifall.
Vi står också bakom reservation 6 och reservation
13. Den senare gäller föräldrars närvaro vid rättegång.
Det gör vi för att ytterligare markera att har man skaf-
fat barn till världen gäller det att hela tiden bry sig, att
vara närvarande och att ta ansvar.
Tack, herr talman!

Anf. 123 ALICE ÅSTRÖM (v):
Fru talman! Vi skall återigen behandla ett betän-
kande som bygger på motioner från allmänna mo-
tionstiden. Det behandlar just ungdomsbrott och på-
följden för unga lagöverträdare.
Jag måste säga, fru talman, att den här debatten på
ett sätt berör mig ganska illa. Under den tid som jag
har suttit i riksdagen - det har inte varit så länge,
sedan förra valperioden - har jag upplevt att vi är
överens i justitieutskottet när vi debatterar ungdoms-
brott. Det har vi gjort vid en mängd tillfällen. Vi har
diskuterat hur viktigt det förebyggande arbetet är, att
det är viktigt att kunna bryta tidiga kriminella beteen-
den, att kunna förändra saker och ting. Vi vet att fri-
tidsgårdar och verksamheten i skolan är oerhört vik-
tig. Vi känner allihop till betydelsen av stödlärare,
kuratorer, ja, hela den här biten.
Samtidigt, fru talman, måste jag när jag tittar ut
över vårt samhälle i dag, när jag noterar de nedskär-
ningar som görs, när jag ser den statistik som hela
tiden kommer om en ökad utslagning, ökad ung-
domskriminalitet konstatera att vi inte har förmått att
skydda våra barn. Trots den statistik, den forskning
och den kunskap vi har, har vi inte klarat av att bryta
den utveckling som pågår.
När man pratar om ungdomsbrott säger man att
ungdomsbrottsligheten har ökat katastrofalt. Vålds-
brotten bland unga människor har ökat, och många
frågar sig vad som har hänt med våra ungdomar. Jag
skulle vilja vända på frågan. Vad har hänt med vux-
envärlden?
Fru talman! Jag var på ett studiebesök på ett § 12-
hem. Där mötte jag dem som arbetade där. Man hade
haft en liten 11-årig kille på akututredning. Han satte
skräck i en hel skola. Han satte skräck i alla lärare.
Alla vuxna i omgivningen säger: Vi kan inte handskas
med honom. Vi kan inte ta ansvar för det här. Vad har
hänt med vuxenvärlden när en liten 11-åring kan sätta
sådan skräck i oss att vi tar våra händer ifrån det här
barnet?
När vi diskuterar ungdomsbrott kanske vi mer
skulle diskutera vad som har hänt med vuxenvärldens
ansvar. Det finns ett antal motioner och reservationer
som diskuterar påföljdssystemet. Hur skall vi kunna
straffa de ungdomar som begår grova brott? Skall vi
ha speciella kriminalvårdsanstalter eller skall vi sätta
dem i fängelse? Det här är en allvarlig debatt. Många
människor ute i samhället är rädda för våra ungdomar,
och våra ungdomar är rädda för varandra.
Vi kan inte lösa de här frågorna med straff. Vi kan
inte lösa dem med att låsa in ungdomarna. Vi kan inte
lösa dem genom strafflagstiftning. Därför, fru talman,
har jag ställt mig bakom reservation nr 2 som handlar
om familjegruppskonferenser. Jag själv och Vänster-
partiet har inte skrivit någon motion under allmänna
motionstiden om det här. Men jag var med på justi-
tieutskottets resa till Nya Zeeland där man har infört
den här modellen med familjegruppskonferens, och
jag måste säga att det var första gången på väldigt
många år som jag kände att något skulle kunna vara
ett sätt att avbryta den utveckling som vi har varit på
väg mot.
Det är mycket möjligt att de övriga reservanterna
och jag inte är helt överens om hur familjegruppskon-
ferenserna skall användas, men det viktiga tycker jag
är att det kommer i gång en försöksverksamhet som
gör att vi kan hitta sätt att avbryta denna utveckling
och att vi lyfter tillbaka ansvaret till både föräldrarna,
de unga och övriga inblandade. Frågan är kanske: Är
det rättsväsendet som skall ta ansvaret för när vi
misslyckas i fostran av våra barn? Är det fostra våra
barn vi skall göra, eller straffa våra barn? Jag tror att
det är att fostra våra barn och att vuxna människor
och barn tillsammans behöver ta ansvar.
Det som är unikt för familjegruppskonferensen
som man använder i Nya Zeeland är att man använder
den för alla brott utom mord och dråp när det gäller
ungdomar mellan 14 och 17 år. Det är inte säkert att
vi här i Sverige är beredda att använda den så hel-
täckande. Det kan säkert finnas diskussioner om det.
Men i Nya Zeeland ville man komma ifrån det höga
antal omhändertagna barn som man hade tidigare och
det höga antal inlåsta ungdomar som bara ökade. Och
med familjegruppskonferenser har man minskat anta-
let omhändertagna barn drastiskt.
Det som är positivt med familjegruppskonferen-
serna är att den unge får ta ansvar för det han har
gjort, och han får ställa saker och ting till rätta. För-
äldrarna får vara med och ta ansvar, men framför allt
får föräldrarna vara delaktiga och ta sin del av upp-
fostran. I dag tror jag att vi har tappat mycket när vi
säger att ansvaret ligger hos socialtjänst, skola eller
någon annan. Många gånger har vi också tagit ifrån
föräldrarna möjligheterna att ta ansvar och vara del-
aktiga.
Familjegruppskonferenser anser jag också är väl-
digt positivt ur brottsofferperspektiv. Det är egentli-
gen ingen av oss som kan säga vad som krävs för att
varje enskilt brottsoffer skall kunna få upprättelse.
Någon kan fara väldigt illa av att få sin handväska
ryckt och bli väldigt påverkad, och en sådan person
kan behöva sin upprättelse. Brottsoffren skall också
ha möjlighet att ställa sina krav på vad de behöver för
att få upprättelse för det brott som de har varit utsatta
för. Det tycker jag också är att lyfta upp brottsoffrens
möjlighet att få upprättelse, att kunna få ställa sina
krav och att kunna få känna att: Nu är det klart.
Jag ser också familjegruppskonferenserna som
väldigt positiva i ett samhälle som är mångkulturellt,
där varje kultur och varje familjegruppskonferens
också har en möjlighet att utarbeta sina kontrakt och
sina lösningar och där människor från olika kulturer
kan ha en möjlighet att föra med sig sina traditioner
och sina metoder att förändra och att stötta och hjälpa
sina barn så länge de håller sig inom den lagstiftning
som vi har här i Sverige.
Fru talman! Jag skulle kunna tala väldigt länge om
de här frågorna, för jag tror att de är så oerhört bety-
delsefulla. Jag tror att de kommer att ha stor betydelse
för vilket samhälle vi skall ha i framtiden och för om
vi vuxna kommer att klara av att ha ansvaret för våra
barn. Jag hoppas att vi kommer att kunna få en ma-
joritet för att införa ett nytt system för att försöka
möta våra barn och de problem vi har.

Anf. 124 GUN HELLSVIK (m) replik:
Fru talman! Alice Åström och jag är helt överens
om att den avgörande frågan för att komma åt våra
unga och hindra att de hamnar snett handlar om att
vuxna får ta ett större ansvar och spela en annan roll.
Men jag blir litet besviken när jag sedan hör påståen-
det från Alice Åström att det vi här behandlar till
största delen är frågor om straffrättsliga påföljder. Jag
frågar mig därför om Alice Åström har varit med
under behandlingen av ärendet - det vet jag att hon
har varit - och om hon har läst igenom betänkandet -
det är jag helt säker på att hon har gjort.
Vid en hastig summering - jag har inte sett något
skäl att göra någon summering tidigare - kan jag
konstatera att av de elva punkter vi har att ta ställning
till i dag är det sju punkter som enbart rör vuxenvärl-
dens ansvar och möjligheter. Endast en punkt rör
straffrättsliga påföljder. Övriga ligger närmast frågan
om vuxenvärldens ansvar och möjligheter.

Anf. 125 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Gun Hellsvik var - tyvärr, för min del
- väldigt träffsäker i beskrivningen. Det här består
inte bara av dessa frågor, utan det finns en massa
andra punkter. Jag tänkte nog kanske inte bara på
dagens betänkande och dagens debatt i mitt anförande
utan ville också mer generellt säga att mycket av
debatten handlar om just dessa frågor om strafftän-
kande eller inte, och jag tycker att det finns så mycket
annat.
Men Gun Hellsvik har givetvis alldeles rätt. Det
här betänkandet innehåller väldigt mycket mer än bara
detta.

Anf. 126 GUN HELLSVIK (m) replik:
Fru talman! Alice Åström kanske skulle fundera
över varför Alice Åström och många andra har upp-
fattningen att debatten i denna viktiga fråga så lätt
uppfattas som en debatt om enbart straff. Det kanske
kan bero på att alltför många slänger ur sig litet slar-
viga påståenden. Låt oss hjälpas åt att nyansera den
här debatten och peka på samtliga sidor.

Anf. 127 KIA ANDREASSON (mp):
Fru talman! Att ungdomsbrott är ett samhälls-
problem är ju ovedersägligt, och det är vi alla ense
om. Det är ju inte konstigt att vi i justitieutskottet
pratar mycket om straff, eftersom det är just sådana
frågor som behandlas i justitieutskottet. Men vi tar
också upp förebyggande åtgärder och behandling.
Genom närpolisreformen har vi fått ett väldigt bra
instrument för att arbeta förebyggande med ungdomar
och försöka förhindra att de hamnar inom kriminal-
vården eller socialtjänsten som det här handlar om.
Däremot finns det i de här diskussionerna begrepp
som man måste analysera och gå till botten med.
Något som står i en reservation från de borgerliga
partierna och som ofta sägs från dessa partier är att
familjen och föräldrarna skall ha huvudansvaret, och
det är väl riktigt. Det är väl jättebra när fungerande
familjer tar ansvaret, och de kanske behöver hjälp.
Men alla de familjer och föräldrar som inte orkar av
olika skäl eller kan ta på sig föräldrarollen, vad gör vi
med dem?
Kom ihåg att vuxenansvaret också omfattar den
kultur som omger ungdomarna. Vi pratar inte om den,
men den är väsentlig för den fria marknaden. Vuxna
tjänar pengar på att pådyvla dessa ungdomar ett visst
mönster som de tycker är häftigt och vill efterlikna.
Det blir deras kultur - våldsfilmer, reklam, musik och
musikvideor - och det blir häftigt.
Det är ju detta som är kampen för föräldrarna och
andra vuxna, som inte är lika häftiga som de förebil-
der ungdomarna erbjuds från marknaden. Det är de
som är macho som är "inne", och det innebär att man
kan överträda lagregler. Det är riktlinjen.
De borgerliga partierna säger också att skolan
skall ha ett stort ansvar. Men skolan är inte bara lärare
som sliter med undervisningen och kunskapsinhäm-
tandet, utan i skolan finns ju också ungdomar som är
förebilder för de övriga i gänget, ungdomar som har
tagit intryck av ungdomskulturen, som är "inne" och
som de andra ungdomarna samlas runt omkring. Där
finns även ungdomar som begår kriminella handling-
ar, som dricker sig fulla, osv. De är förebilder för
många ungdomar i skolan. Det är det som är det
konstiga.
Jag har den här veckan en praktikant som är
mycket insiktsfull fastän hon bara är 16 år. Hon är
jätteduktig, lägger ned tid på skolarbetet, uppför sig
trevligt och går en annan väg, men runt henne flockas
inte så många. Men Maja, som berättar om sitt lever-
ne på helgerna, vilka killar hon är med och allt vad
hon gör - runt henne är det samling; det är inne att
vara sådan. - Detta har också betydelse för ungdoms-
brott.
Problemet med föräldrarollen och familjerna är att
det är en otrolig brist på vuxna män. De människor
som skall försöka ta hand om de ungdomar som har
hamnat snett säger enstämmigt: Var är männen?
Vi är överens om det vi har skrivit om de här
problemen, men jag skulle vilja att vi fick en defini-
tion av vad det betyder att förstärka föräldrarollen.
Hur? Vi kan inte bara säga så - vi måste gå in och tala
om hur det skall gå till. Detsamma gäller vårt tal om
skolans ansvar. Man kan inte bara tala om det år efter
år och gång efter gång i alla papper. Att tala om hur
man gör det är också politik.
Reservationen tar också upp vad vi skall göra med
de ungdomar som har hamnat i sådana brott. Vi vill
inte sätta dem i fängelse - vi tror inte att det är något
positivt. Under vårt arbete med påföljdsfrågan har
regeringen kommit med en departementsskrivelse -
Påföljder för unga lagöverträdare. Där föreslår rege-
ringen - det blir väl till ett förslag så småningom - att
huvudansvaret, som fortfarande skall ligga på social-
tjänsten skall stramas upp. När fallet sedan dras inför
domstol måste man presentera en vårdplan. Det tycker
jag är positivt.
Jag yrkar ändå bifall till reservation 10. Den
handlar just om att domstolarna skall ha mer inflytan-
de och att man inte bara skall överlämna det till so-
cialtjänsten. Det har visat sig att det inte är bra, spe-
ciellt inte när kommunerna sedan skall stå för kostna-
derna för de åtaganden som skall göras.
Det står också i departementsskrivelsen att dom-
stolarna skall avgöra om åtgärderna står i proportion
till brottet. Det tycker jag också är positivt. Ett
tilläggsstraff skall kunna utdömas som kallas ung-
domstjänst - det är alltså en samhällstjänst. Jag har
också tyckt att samhällstjänst är en bra åtgärd när det
gäller ungdomar.
Min reservation gäller att domstolarna får ett till-
räckligt underlag, så att de kan göra ett nyanserat
ställningstagande. Jag förstår att det kommer att bli
så, men jag har ändå lämnat den här reservationen.
Jag är också med på moderaternas reservation 6
om otillåten utlämning av film och video. Den gäller
alltså det som jag började med, ungdomskulturen. Jag
är för något mycket mer långtgående, nämligen att en
viss form av censur skall införas. Jag tycker att det är
ett vuxenansvar att vi inte pådyvlar våra barn detta.
Varför skall vi göra det? Det finns inte någon anled-
ning. Det finns inte heller någon anledning för vuxna
att se på sådana blodiga filmer. Det är ju inget positivt
i det. Men man får ju ta små steg i politiken, och detta
är ju ett steg och ett sätt att visa hur allvarligt man ser
på det. Därför är jag med på den här reservationen.
Medling har vi avhandlat. Där har jag också haft
en motion, som jag har fått dra tillbaka - vi är helt
eniga på den punkten, och det är mycket positivt.
När det gäller familjekonferenser för att gå vidare
tycker jag, precis som sägs i utskottsbetänkandet, att
vi kanske först måste ha den här försöksverksamheten
på vissa ställen och utvärdera den, precis som vi har
gjort med medlingen, innan vi genomför det fullstän-
digt. Det tycker jag är rätt ordning.
Registrering, som några partier har föreslagit, av
lagöverträdare som är under 15 år för att förebygga
kriminalitet, tycker inte jag är något bra förslag. Jag
tycker att det är bättre att socialsekreterarna med en
gång får reda på när polisen har upptäckt lagöverträ-
dare som är under 15 år. Jag har här ett tidningsklipp
ur Svenska Dagbladet, där man berättar om att just ett
försök med socialsekreterare hos närpolisen gav bätt-
re möjligheter att förebygga kriminalitet. En social-
sekreterare har på prov flyttat in hos närpolisen och
medverkar vid alla förhör av dem som är under 15 år.
Resultatet har blivit tidig upptäckt, vilket väl var en
av anledningarna till att registrera dem. Vidare har
fallen blivit mycket snabbare utredda. Tidigare har
det samarbetet inte funnits. Det här projektet är så
positivt att det skall gå vidare, och jag skulle önska att
det vore så på alla platser. Det är mycket bättre att
göra så än att registrera ungdomarna.
Avslutningsvis vill jag bara säga att det är oerhört
viktigt att uppmärksamma att det har visat sig att
många av dyslexibarnen hamnar i kriminalitet. Att det
verkligen är så har vi fått bekräftelse på i flera utred-
ningar, och nu alltså återigen. Den kopplingen måste
vi ta på allvar. Men i justitieutskottet har vi ju tyvärr
våra ärenden, och man får som jag redan har sagt inte
den önskvärda helheten. Men det är ändå viktigt att
vara medveten om - och nämna det gång på gång - att
många faktorer samverkar här och att det förebyggan-
de arbetet är det viktigaste. Vi måste börja underifrån,
innan vi går så långt att vi bestämmer påföljder för så
unga människor.

Anf. 128 GUN HELLSVIK (m) replik:
Fru talman! Jag blir mycket konfunderad när jag
hör Kia Andreasson säga att hon inte kunde acceptera
ett införande av familjegruppskonferenser därför att
man först bör ha en försöksverksamhet med utvärde-
ring. Vi som står bakom reservationen, som skulle ha
blivit en majoritetstext om Kia Andreasson hade ställt
sig bakom den, har föreslagit just en försöksverksam-
het - ingenting annat. Om Kia Andreasson nu upp-
täcker att hon gjort ett misstag är det ännu inte för
sent att ändra sig.
Jag vill också kommentera något som Kia Andre-
asson sade inledningsvis, då hon talade om föräldra-
ansvaret. Även på den punkten måste det finnas en
missuppfattning, eller också ser vi världen helt olika.
Enligt vår uppfattning - jag talar nu om oss som står
bakom reservation 1 - ges inte familjer med förmåga
det ansvar de borde ha rätt att ta. Det är mycket lätt
att visa på många exempel. Ett gäller en mormor och
morfar som inte har fått ta hand om sitt barnbarn, och
detta enbart på grund av deras ålder, vilket knappast
har så mycket med förmåga och känsla för att fostra
barn att göra. Jag skulle rekommendera Kia Andreas-
son att lyssna på ett Studio 1-program, som på ett
mycket bra sätt beskrev vad den bristande rätten att ta
sitt ansvar har inneburit för många familjer och för
deras unga.

Anf. 129 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Försöksverksamheten med familje-
gruppskonferenser kommer säkert att bli av. Jag vill
nu inte ta detta steg fullt ut och begära att verksamhe-
ten skall formaliseras. Jag tror att familjegruppskonfe-
renserna kommer som en naturlig del när medlingen,
som är ett första steg i förfarandet, är inarbetad. Vi
vet att resurserna är knappa, så dem får vi ta ställning
till. Vi får börja med denna form och sedan utvidga.
Jag tycker att det är förståndigt att göra på det viset.
När det gäller familjen har vi säkert olika syn.
Gun Hellsvik nämner att farfäder och mormödrar inte
får ta hand om barnen. Det är vi i Miljöpartiet väldigt
upprörda över. Vi har verkligen drivit den frågan för
att det skall bli en ändring. Men det finns så många
vuxna med familj som inte klarar av att ha familj.
Därför kan man inte hela tiden säga att familjen måste
ha ansvaret. Man vet att många ungdomar flyr från
sina familjer därför att de far illa. Kvinnovåld är fak-
tiskt också barn- och ungdomsvåld. Barn och ungdo-
mar lever ju också i dessa familjer. Vi vet att kvinno-
våld förekommer i många familjer. Det är inte något
positivt. Därför är det viktigt att inte lyfta fram famil-
jen som den enda lösningen. Vi får se på vad vi skall
göra runt omkring.

Anf. 130 GUN HELLSVIK (m) replik:
Fru talman! Jag föreslår att Kia Andreasson litet
noggrannare läser igenom bl.a. den moderata motion
som rör ungdomar och även en del av våra andra
motioner. Då skulle Kia Andreasson kanske upptäcka
att även vi inser att familjer har olika förmåga och
olika problem, och att många behöver väldigt mycket
stöd. Vi vill peka på att alltför många i dag inte får
lov att ta det ansvar som de både vill och kan ta.
Familjegruppskonferensen kan inte utvecklas fullt
ut ens i begränsad omfattning med den lagstiftning vi
har. Det kräver att vi får en del ändrade regler och
möjligheter att i viss utsträckning avvika från nu gäl-
lande regler.
Säger man nej till det förslag som fem av riksda-
gens partier står bakom skjuter man också på den
framtida möjligheten att få till stånd den typ av famil-
jegruppskonferenser som jag uppfattar att även Kia
Andreasson tycker är positiv.

Anf. 131 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Jag har faktiskt under min tid här i
riksdagen läst alla moderata motioner som har hamnat
i justitieutskottet. Jag har även läst alla andra motio-
ner väldigt noga. Det jag finner som ett genomgående
signum är just skolan och familjen. Det är kamporden.
Så är det även när det gäller reservationen om ute-
gångsförbud. Polisen skall kunna hämta hem ungdo-
marna om föräldrarna vill ha hjälp. Vilka ungdomar
gäller det? Det är ju de ungdomar som har familjer
och föräldrar som bryr sig. Det är de andra familjerna
som jag pratar om, där föräldrarna inte orkar eller kan
ta sitt föräldraansvar och inte bryr sig. Skall de ung-
domarna fortsätta att vara ute på stan? De föräldrarna
kommer ju inte att ta kontakt med polisen. Då blir det
så att vi stöder de familjer som har kraft och är starka,
medan vi lämnar barnen från de andra familjerna åt
sitt öde. Det är så jag tolkar det. Det är en tolknings-
fråga.

Anf. 132 ROLF ÅBJÖRNSSON (kd):
Fru talman! Jag skall först och främst yrka bifall
till reservationerna 1 och 11. Vi står naturligtvis också
bakom de andra reservationer som vi har varit med
om.
Reservation 1 gäller normbildningen. Det är
egentligen det viktigaste av allt. Ungdomsbrottslighet
är naturligtvis en mycket besvärlig historia. Det har
den varit länge. Det enda man med visshet vet i dag är
att den normbildning som kommer till stånd när barn
är väldigt små är helt avgörande. Det gamla uttrycket
"att fostra sina barn" visar sig alltså ha bäring. Det är
så banalt att det nästan är pinsamt att säga, men up-
penbarligen måste vi göra det i dessa tider. Det är där
kriminologin står i dag. Det är på den nivån man skall
sätta in alla resurser.
Vad vi pratar mest om i dessa sammanhang är det
repressiva inslaget. Det har som regel gått så långt att
det nästan inte spelar någon roll vad man gör. Det
hindrar inte att man ändå måste bearbeta problemati-
ken, men man får inte glömma det perspektivet.
Normbildningen sker bäst i familjen. Jag har bör-
jat förstå att begreppet familj är litet känsligt. Det
hade jag inte fattat förrän jag kom hit till riksdagen.
Men det behöver inte vara någon motsättning mellan
den familj som har problem och sörgårdsfamiljen. Det
är bara ett sätt att uttrycka att de människor som är
barnen nära måste engagera sig. Vi lever i en social
väv. Tanken att vi individuellt klarar oss alldeles
utmärkt är helt befängd.
Det ligger mycket i vad Kia Andreasson säger.
Var är männen? Det undrar jag också ibland. Ett slags
allmän frigörelse blev en del av den revolution som
ägde rum på 1960- och 1970-talen. Då passade män-
nen på att slinka i väg. Jag har flera gånger tidigare
sagt att det gäller att få tillbaks dem till båset. Det var
ett sidospår. Vi måste alla engagera oss, oavsett om vi
är män, kvinnor, vuxna, gamla, mostrar eller fastrar.
Jag talade med en kriminologiprofessor i dag på
morgonen. Jag satt i domstol på 1960-talet. Jag fråga-
de om det har hänt något sedan dess. Han svarade nej.
Det är precis det jag har haft på känn. Det har inte
hänt någonting.
Något litet har möjligen hänt. Det gäller familje-
gruppskonferenser. Vad är det för märkvärdigt med
dem? Jo, de fångar in väven, dvs. människorna i om-
världen. Institutionerna kan aldrig ta över föräldrarnas
och de näras roll. Det finns ingen möjlighet. En insti-
tution har inga känslor. Det gjorde ett starkt intryck
på mig när vi var nere i Nya Zeeland. Det är möjligt
att man inte behöver åka till andra sidan jorden för att
ta åt sig sådana självklarheter, men vi gjorde det i alla
fall.
Det är snabbheten som är viktig. Man har ingen
byråkrati. Det är exekutivt. Polisen tar tag i vederbö-
rande mer eller mindre på brottsplatsen och samman-
för vederbörande med olika aktörer, dvs. brottsoffer,
anhöriga och det sociala. Man ordnar denna konferens
kvickt. Sedan resonerar man sig fram till en lösning
som passar just i detta speciella fall. Råder det kon-
sensus, dvs. att alla är överens, får de en chans. Dom-
stolen vilar, och sedan får man se hur det går. Ofta går
det bra. Det är egentligen inte så konstigt att det gör
det.
Om vi, som i mitt fall, har hållit på sedan 1960-
talet och inte har sett någon förnyelse över huvud
taget och vi vet att resultaten ute på fältet är förödan-
de kan man ju undra om det inte vore läge att köra i
gång med någonting konstruktivt och positivt här och
nu i enlighet med detta. Det är många partier som står
bakom det här. Alla borde fundera över hur vi skall
komma vidare med detta. Detta med medling är väl-
digt torftigt och kargt. Det är bara två parter, och det
kommer säkerligen inte att bli så förfärligt mycket av
det. Det behövs ett litet större sammanhang för att
man skall kunna bryta den sociala isolering som ofta
är ett faktum i dessa lägen.
Vi kan ju använda andra ord än "familj". Det är
inte fråga om det. Någon ordkunnig måste kunna hitta
något annat uttryck, så att man får bort de negativa
känslor som tydligen är förknippade med ordet
"familj". Det är nämligen inte avgörande, utan det
handlar just om den sociala väven, som skall tas fram.
Sedan handlar det om vad vi skall ha för påföljd.
När dessa historier inte har fungerat måste vi ta hand
om den lilla restposten, som liksom inte går att hante-
ra. Jag tänker på 11-åringen som fortsätter och blir 16
år och helt ohanterlig. Vi tycker inte heller att det
skall vara några fängelsepåföljder. Man måste hitta
någon annan form. Men vi tycker i pedagogikens
namn att man borde följa Ungdomsbrottskommittén
och inrätta en särskild påföljd, en särskild tillsyn, eller
vad man nu vill kalla det. Vi kan acceptera att det här
verkställs i § 12-hem. Det spelar kanske inte så stor
roll, men domstolen skall inte överlämna till vård
enligt socialtjänstlagen. Det låter väldigt konstigt. Jag
tror att pedagogiken är olycksalig i det här fallet. Det
är trots allt fråga om brott och straff. Det handlar om
likabehandling, straffvärde, rättvisa och allt det som
måste in i dessa sammanhang. När det är dags för
§ 12-hem och liknande handlar det om mycket allvar-
lig brottslighet. Då måste samhället reagera.
Nu har regeringen kommit med en PM. Vi har
kommit litet i otakt. Det är ingen idé att stå här och
polemisera med anledning av denna PM, utan vi får se
vad som kommer ut av detta. Men jag vill gärna un-
derstryka att detta med familjegruppskonferens än så
länge är det enda konstruktiva inslaget i denna mycket
problematiska bild.
Tack, fru talman.

Anf. 133 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Rolf Åbjörnsson sade att det här med
medling är så torftigt. Det är inte rätt att förringa det
instrument som vi har fått nu, eftersom alla skildring-
ar av försöksverksamheterna har varit mycket positi-
va. Det är alltså inte torftigt, utan det har inneburit
stora förändringar. För ungdomarna har det visat sig
vara mycket positivt.
Det är väl bättre att skynda långsamt och få ett bra
system än att ha för bråttom och införa allt på en
gång? Jag tycker alltså inte att man skall förringa
detta. Detta är bara ett steg på vägen, och det kommer
säkert att bli en utvidgning. Men låt oss först se att
medlingen kommer till stånd i hela landet innan vi går
vidare.

Anf. 134 ANN-MARIE
FAGERSTRÖM (s):
Fru talman! Det föds i dag ca 100 000 barn per år
i Sverige. Vi vet att flertalet av dessa barn växer upp i
stabila miljöer där grunden läggs för att man skall
kunna ta ansvar för sitt liv. Vi vet också att alltför
många barn växer upp i otrygga miljöer där risker
finns för att de hamnar snett i samhället.
Våldet är ingenting som föds plötsligt i vuxen ål-
der. Det föds långt tidigare, dessvärre ofta i hemmet.
Det kommer till uttryck också i skolorna. Det här är
en fråga som måste tas på största allvar. Om vi kan
rädda en enda ungdom från att hamna snett, dvs.
komma in på en kriminell bana, sparar samhället flera
miljoner kronor.
Socialdemokraternas allmänna kriminalpolitiska
mål är att minska brottsligheten och öka tryggheten i
samhället. De här målen hänger ihop. Om antalet brott
minskar får vi färre brottsoffer, och människor kom-
mer att känna sig tryggare.
Vikten av brottsförebyggande insatser måste öka
inom alla de samhällsområden som kan påverka
brottsligheten. Jag vill här ta tillfället i akt att berätta
om det nationella brottsförebyggande program som
regeringen i somras fattade beslut om. I samband med
det tillsattes också en kommitté med uppgift att inspi-
rera och stödja det förebyggande arbetet, främst på
lokal nivå. Det här programmet är rätt unikt i sitt slag
och skall förhoppningsvis bidra till att styra över
resurser och insatser från att nästan enbart ha gällt att
man reagerar på begångna brott till att man förebyg-
ger brott. Och det är - som programmet också heter -
allas vårt ansvar. Kommuner, näringsliv, föreningar -
t.ex. brottsofferjourer och kvinnojourer - och enskilda
eldsjälar har här en unik möjlighet att ta till vara var-
andras kunskaper och erfarenheter i ett gemensamt
arbete för minskad brottslighet och ökad trygghet.
Det brottsförebyggande arbetet kommer att vara
avgörande för att man skall kunna garantera trygghet
när det gäller brott. Men tidiga insatser för barn och
unga, för att man skall kunna förebygga och hindra en
brottslig utveckling, är också av avgörande betydelse.
Närpoliserna har en viktig roll i det brottsförebyg-
gande arbetet. Dessa poliser har ofta god kunskap om
situationen i närområdet. De känner till de ungdomar
som utför brott eller ligger i riskzonen för brottsligt
beteende. Dessa poliser har också naturliga möjlighe-
ter att ta kontakt med ungdomarna. I detta arbete är
det viktigt med samarbete mellan polis, skola, familj
och andra myndigheter.
Där förebyggande insatser inte är nog - när brott
ändå sker - är det viktigt att också påföljdssystemet är
sådant att det kan motverka och förebygga brott. Sär-
skilt viktigt är det när det gäller ungdomar.
Jag skall nu kommentera en del av reservationerna
i detta betänkande angående ungdomsbrott.
I reservation 1 om normbildning m.m. framhålls
att de allmänna uttalanden om familjens och skolans
betydelse som görs i det nationella brottsförebyggan-
de programmet inte kan anses tillräckliga.
Enligt 6 kap. 2 § första stycket föräldrabalken står
barn under vårdnad av båda föräldrarna eller en av
dem om inte rätten har anförtrott vårdnaden åt en eller
två särskilt förordnade förmyndare. Vårdnaden av ett
barn består till dess att barnet fyllt 18 år eller till dess
att de, dessförinnan, ingår äktenskap.
Ingen torde kunna betvivla föräldrars och andra
vårdnadshavares ansvar för sina barn. Att samhällets
bästa förebyggande resurs är föräldrarna är så själv-
klart att det inte behöver utredas. Men ansvaret för
barnen bör inte stanna vid den egna familjen. Därför
har även samhällets institutioner ett ansvar för barns
och ungdomars uppväxtförhållanden och för att ge
stöd då föräldrar inte klarar av föräldrarollen. Detta
anges både i socialdemokraternas kriminalpolitiska
program och i regeringens nationella brottsförebyg-
gande program.
När det gäller skolans betydelse i det brottsföre-
byggande arbetet har utskottet tidigare uttalat sig vid
flera tillfällen. Skolan är ingen värdeneutral plats.
Den står för värderingar som vi vill skall vara gällan-
de i vårt samhälle. Tidigare insatser från skolan för att
man skall kunna uppmärksamma och stödja barn med
särskilda behov kan vara av avgörande betydelse för
att förhindra att ungdomar hamnar i ett kriminellt
livsmönster.
Rikspolisstyrelsens undervisning i lag och rätt har
också en värdefull uppgift att fylla i det förebyggande
arbetet med våra barn.
I reservation 2 tar man upp en utvidgad försöks-
verksamhet med medling som omfattar även sådan
medling som bedrivs genom familjegruppskonferen-
ser.
På flera håll i landet pågår i dag olika former av
medlingsverksamhet. Den medlingsverksamhet som
bedrivs tar i första hand sikte på de unga lagöverträ-
darna. För den som har begått brott innebär medling
att man blir tvungen att konfronteras med den som har
blivit utsatt för brottet. Det är något som för den unge
kan vara nog så svårt. Ett sådant möte syftar till att få
gärningsmän att komma till insikt om vad deras brott i
praktiken har fått för konsekvenser för den som har
blivit utsatt.
Medling fyller också en mycket viktig funktion för
dem som drabbats av brott. För dem kan ett möte med
gärningsmannen bli en startpunkt att gå vidare från,
ett sätt att komma över den rädsla och känsla av
otrygghet som brottet kan ha skapat.
Riksåklagaren har på uppdrag av ett regeringsbe-
slut från mars 1994 utarbetat ett förslag till medlings-
verksamhet. Denna rapport bereds nu på Justitiede-
partementet. Utskottet anser att det är överflödigt att
avvakta beredningen av riksåklagarens rapport i den
del som gäller medling. I stället bör regeringen genast
utarbeta en samordnad och rikstäckande fortsatt för-
söksverksamhet med medling.
När det gäller familjegruppskonferenser anser ut-
skottet att ytterligare utredning är nödvändig innan
ställning kan tas.
Vad det gäller registrering av minderåriga lagöver-
trädare har socialtjänsten uppgifter i sina akter avse-
ende sådant som behövs i dessa frågor. I ett utvecklat
samarbete med polis och socialtjänst har myndighe-
terna tillgång till den unges hela historia utan att
brottsregister behöver föras i polisregister. Däremot
skulle det vara av stort värde att ha tillgång till statis-
tisk information om brott av barn under 15 år. BRÅ:s
program Tio åtgärder är emellertid avsett att behand-
la detta. Därför anser utskottet att ett slutligt ställ-
ningstagande i denna fråga bör anstå tills BRÅ:s pro-
gram Tio åtgärder lagts fram.
Fru talman! Vi socialdemokrater anser att sekre-
tess mellan myndigheter inte får vara ett hinder som
försvårar ett förtroendefullt samarbete mellan myn-
digheterna. Då en promemoria för närvarande bereds i
Justitiedepartementet anser utskottet att det pågående
beredningsarbetet inte bör föregripas.
I reservation 7 begär Moderaterna att en utredning
kommer till stånd som skulle göra det möjligt för
polisen att låta ta blodprov och urinprov på den som
är under 15 år om han misstänks ha använt narkotika.
Sedan den 1 januari 1985 finns möjlighet att utreda
brott trots att den misstänkte inte är straffmyndig. Om
det finns särskilda skäl får vissa tvångsmedel tillgri-
pas vid en utredning. De tvångsmedel som får använ-
das är beslag, husrannsakan och kroppsvisitation. I
proposition 1983/84:187 om utredning av brott av
barn under 15 år diskuterades frågan om huruvida
kroppsbesiktning skulle få användas. Det praktiska
behovet ansågs som ringa.
Fru talman! Vad gäller påföljden för unga lagöver-
trädare finns här fyra reservationer. Moderaterna
begär bl.a. att påföljden överlämnande till vård inom
socialtjänsten skall avskaffas samt införande av nya
påföljder, kallade villkorligt fängelse och ungdoms-
straff.
Precis som jag sade i min inledning anser vi soci-
aldemokrater att påföljdssystemet skall vara sådant att
det motverkar och förebygger brott. Sedan Ungdom-
skommittén lämnade sitt betänkande har arbetet fort-
gått inom Justitiedepartementet för att bredda under-
laget för den fortsatta beredningen av frågan om på-
följdssystemet för unga lagöverträdare. Utgångspunk-
ten för beredningsarbetet har varit att tillvarata
grundtankarna i Ungdomskommitténs förslag med
bibehållande av principen att huvudansvaret för unga
lagöverträdare skall ligga inom socialtjänsten. Ung-
domar bör så långt det är möjligt hållas utanför krimi-
nalvården i allmänhet och fängelserna i synnerhet.
Resultatet av detta arbete har just redovisats i en
departementspromemoria. Bl.a. föreslås att påföljden
överlämnande till vård inom socialtjänsten skall stra-
mas upp. I promemorian föreslås också en ny frihets-
berövande påföljd i syfte att på ett avgörande sätt
minska användningen av fängelsestraffet för de yngsta
lagöverträdarna.
För att uppnå ett större mått av förutsebarhet fö-
reslås i promemorian att de yttranden som social-
nämnden lämnar i ungdomsmål ges ett utförligare
innehåll och att det i yttrandet skall ingå en vårdplan.
Härigenom får domstolarna ett bättre underlag i fråga
om vilka åtgärder som socialtjänsten avser vidta om
den unge överlämnas till vård inom socialtjänsten.
I syfte att bättre tillgodose proportionalitetsprinci-
pen föreslås att domstolen på ett mer uttalat sätt än nu
skall pröva om socialnämndens planerade insatser är
tillräckligt ingripande med hänsyn till den unges
brottslighet. Detta innebär att domstolen bör bestäm-
ma påföljden till vård inom socialtjänsten endast om
den finner att de planerade åtgärderna är så ingripan-
de för den unge att de står i rimlig proportion till
brottet. Ett större mått av proportionalitet skall också
enligt förslaget kunna åstadkommas genom en utökad
användning av s.k. tilläggsstraff.
Detta, fru talman, anser jag tillgodoser Miljöpar-
tiets reservation.
Då det finns flera förslag i promemorian som syf-
tar till att reformera påföljdssystemet för unga lag-
överträdare anser jag att vi kan avslå samtliga motio-
ner vad gäller påföljdssystemet.
Moderaterna har vidare en reservation angående
polishjälp till föräldrar. Här menar Moderaterna att
föräldrarna skulle kunna få stöd genom en laglig rätt
att få biträde av polis eller socialtjänst för att hämta
hem barn som vistas ute utan föräldrars eller annan
vårdnadshavares tillåtelse.
Polisen har enligt 12 § polislagen möjlighet att
omhänderta en person under 18 år som anträffas un-
der förhållanden som uppenbarligen innebär över-
hängande och allvarlig risk för persons hälsa och
utveckling. Polisen har också möjlighet att underrätta
föräldrar om sådant som iakttagits i polisverksamhe-
ten men som inte föranlett något ingripande mot den
unge.
Jag anser dessutom att Moderaternas förslag rim-
mar litet dåligt med deras tal om det personliga ansva-
ret och att stärka föräldrarnas egen roll. Detta, menar
jag, är att föra bort för mycket ansvar från föräldrar
till myndigheter.
Avslutningsvis, fru talman, vill jag mycket kort
säga några ord om föräldrars närvaro vid rättegång.
Här menar Moderaterna och Folkpartiet att reglerna
inte beaktar den betydelse och det ansvar en förälder
som inte är vårdnadshavare har. Reservanterna menar
också att föräldrar eller vårdnadshavare har en skyl-
dighet att inställa sig och att någon ersättning ej skall
utgå.
Jag instämmer i fråga om vikten av förälders eller
annan vårdnadshavares närvaro vid förundersökning
och huvudförhandling. Lagen säger att den unges
vårdnadshavare och socialnämnden omedelbart skall
underrättas om att en utredning har inletts, om det inte
finns särskilda skäl mot en underrättelse. När åtal
väcks mot den som inte fyllt 18 år skall tingsrätten
enligt 26 § lagen om unga lagöverträdare underrätta
vårdnadshavare eller annan som svarar för den unges
vård eller fostran om åtalet och om tidpunkten för
huvudförhandlingen, om det inte finns särskilda skäl
mot detta.
Jag kan däremot inte förstå att det inte skall utgå
någon ersättning. Jag tror att det skulle innebära en
försämring i fråga om föräldrars närvaro och, för-
hoppningsvis, stöd till sina barn.
Med detta, fru talman, yrkar jag avslag på samtli-
ga reservationer och bifall till hemställan i betänkan-
det.

Anf. 135 GUN HELLSVIK (m) replik:
Fru talman! Det är mycket som jag skulle vilja
kommentera. Men replikrätten är begränsad i tiden, så
jag skall bara kommentera två saker.
Ann-Marie Fagerström påstod att vårt förslag om
att föräldrar skall kunna få hjälp från polis eller so-
cialtjänst, som det står i vårt förslag, att ta hem barn
som inte har föräldrarnas tillstånd att vara ute skulle
vara ett sätt att ta bort ansvaret från föräldrarna. Då
skulle jag gärna vilja att Ann-Marie Fagerström för-
klarade en sak för mig. Vi tänker oss en ensamstående
mamma med ett spädbarn och en 13-årig strulig pojke
som inte kommer hem när mamma vill, samtidigt som
hon alltså har det lilla spädbarnet att ta hand om. På
vilket sätt tar man bort ansvaret från henne när hon får
en rätt att få hjälp att ta hem sitt barn?
Det andra som Ann-Marie Fagerström tog upp och
som jag vill kommentera var frågan om vårdnadsha-
vare - jag vill inte tala om vårdnadshavare utan om
föräldrar, för det är också en del av vårt förslag - och
deras rätt till ersättning för inställelse vid rättegång.
Jag kan inte se att det finns något rimligt i att föräld-
rarätten och föräldraskyldigheten med automatik skall
betalas. För mig är det en skyldighet som förälder att
vara närvarande vid mitt barns rättegång. Det borde
också vara rättssystemets utgångspunkt.

Anf. 136 ANN-MARIE FAGERSTRÖM (s)
replik:
Fru talman! Jag skulle vilja rikta en fråga tillbaka
till Gun Hellsvik: Tror moderaterna att det skulle bli
en tillfredsställande närvaro från föräldrarnas sida om
vi drar in denna ersättning? Skall vi inte eftersträva en
trygghet för våra ungdomar och bibehålla förutsätt-
ningarna för detta genom att se till att föräldrarna kan
närvara vid ett större antal rättegångar?

Anf. 137 GUN HELLSVIK (m) replik:
Fru talman! För det första fick jag inget svar på
min första fråga, och för det andra fick jag en motfrå-
ga utan något svar på min andra fråga. Men jag kan
spinna vidare och be om svar på min första och andra
fråga.
Jag är övertygad om att de flesta föräldrar upple-
ver det som en självklarhet att de bör vara närvarande.
Det som föräldrarna upplever som en naturlig del i
föräldrarollen skall man inte i lagen försöka sabotera
genom att tala om för föräldern att detta är ett offer
från din sida, alltså skall du ha betalt.

Anf. 138 ANN-MARIE FAGERSTRÖM (s)
replik:
Fru talman! Där är vi inte alls oense. Jag har pre-
cis samma uppfattning, att de föräldrar som känner att
de är ett stöd och en grundtrygghet skall infinna sig,
men andra föräldrar har dessvärre svårare att komma
dit. Då tror jag att det är sämre med att inte ha någon
ersättning.
Jag skall försöka svara på den första frågan om
polishjälp till föräldrar. Precis som jag sade i mitt
anförande rimmar detta dåligt med moderaternas tal
om det personliga ansvaret och att stärka föräldrarna i
deras roll. Vem skulle det vara som avgör åldersgräns
och tid - polis eller föräldrar? Skall det också gälla
vanliga skötsamma ungdomar? Det finns många frå-
getecken.

Anf. 139 EVA ZETTERBERG (v):
Fru talman! Den här debatten har huvudsakligen
handlat om grova ungdomsbrott och hur vi hanterar
de brotten i vårt samhälle. Alice Åström har på ett
utmärkt sätt redogjort för Vänsterpartiets syn i de här
frågorna och hur det finns ett nära samband mellan att
vi från vuxenvärlden gör nedskärningar i samhället
och att ungdomar far illa av dessa åtgärder.
Fru talman! Jag skulle vilja uppehålla mig vid det
motsatta problemet. Hur hanterar vårt samhälle
"problem" vid smärre brott? Jag har nämligen som
förälder alldeles nyligen haft en mycket märklig upp-
levelse i samband med en rättegång. Det hör nära ihop
med den diskussion som förts här vad gäller att få
ungdomar att ta ansvar, att tidigt sätta gränser. Det
illustrerade Gun Hellsvik med det gamla talesättet att
det börjar med en knappnål. Jag vill understryka hur
viktigt det är att vi, när vi talar om att sätta gränser
och visa våra ungdomar vad som är rätt och fel, gör
det på ett adekvat sätt. Jag menar att så sker vid flera
tillfällen. Jag har ett mycket konkret exempel på hur
det vid många tillfällen sker på ett felaktigt sätt.
Den erfarenhet jag hade nyligen bestod av följan-
de. Min dotter och 15 kamrater till henne gick ut nian
i våras och målade enligt en gammal tradition i skolan
på en parkvägg, skolgården, en sten och del av en
scen vid skolgården. Det här har gjorts under flera år.
Från skolans sida har man naturligtvis sagt att det inte
är lämpligt. Men man har inte vidtagit några åtgärder,
man har inte i förväg talat ordentligt med ungdomar-
na, med föräldrar eller polis om hur alla gemensamt
skall kunna förhindra att sådant sker. Så målades det
även i samband med avslutningen i juni 1996. Man
raljerade efteråt från skolans sida och talade om att
dessa niondeklasser inte precis skulle platsa i konst-
fack, men ingenting mer hände - förrän till hösten när
vi föräldrar fick ett brev om polisutredning. Varje
barn kallades individuellt med föräldrar till polisför-
hör, alltså 16 ungdomar. Ni kan själva räkna ut unge-
fär hur mycket tid den polisutredningen bör ha tagit.
Samtliga ungdomar erkände. Alla ungdomar och
föräldrar var överens om att det var dumt gjort, att
man skall återställa, arbeta av eller betala det man har
gjort och som varit fel.
Då tror man naturligtvis att saken är utredd och att
samhället därmed har markerat vad som är rätt, vad
som är fel och vad man gör åt saken när det begåtts en
felaktig handling. Så icke fallet! Det kom på vårkan-
ten en kallelse till tingsrätten till huvudförhandling i
detta mål, varvid 16 ungdomar och naturligtvis 16
föräldrar - i vissa fall var det dubbel föräldrauppsätt-
ning - infinner sig i rätten. Rätten samlades den 19
mars i Stockholm. Det var alltså drygt 16 föräldrar,
tre nämndemän, två eller tre advokater och naturligt-
vis rådman, notarie, alltså den gängse uppsättningen.
För målet var avsatt en hel dag. Varje ungdom för-
hördes, och varje ungdom talade om vad han eller hon
hade gjort och talade om att man insåg att man hade
gjort fel.
Fanns det någon där från skolans sida? Det är ju
skolan som skött polisanmälning och ansett att detta
borde beivras på alla sätt och vis. Svaret är nej. Rät-
ten fick avbryta sin förhandling för att skolan skulle
kunna tillfrågas om man var nöjd med den förlikning
som föreslogs. Skolan accepterade den, eftersom man
från skolan inte hade tid att infinna sig till denna för-
handling. Rätten avslutade sin förhandling med att
döma ut böter. Eleverna skulle tillgodogöra den skada
man gjort genom att arbeta tio timmar var.
Det här är ett förhållandevis ringa brott men na-
turligtvis den typ av handling som man inte skall
uppmuntra utan klart och tydligt ange att det här inte
får ske. Men när vi behandlar den här typen av hän-
delser från ungdomens sida på detta sätt ger vi en
totalt fel signal om hur vi handskas med problemen i
samhället. Här visade det sig att den som gjort anmä-
lan inte ens ansåg sig ha tid att infinna sig. Här satsar
rättssamhället på en polisutredning, en huvudför-
handling med alla dessa kostnader. Jag kan inte riktigt
beräkna det, men det måste handla om minst 100 000
kr som det kostade samhället. Men framför allt: Vad
ger det för signaler till ungdomar om hur vi ser på
brott i vårt samhälle, när man från ungdomens sida
har tillstått sina fel och på alla sätt och vis varit villig
att agera?
Därför är mitt förslag att man från justitieutskot-
tets och riksdagens sida, också i diskussioner med
regeringen i de här frågorna, poängterar att det inte
bara handlar om att tala om vad som är rätt och fel
och att i tid stävja det ungdomar gör. Det handlar i
lika hög grad om att visa och ta adekvata steg när vi
tar upp den här typen av brott, se till att vuxenvärlden
tar till rätt åtgärder när fel har begåtts.

Anf. 140 GUN HELLSVIK (m):
Fru talman! Självklart undviker jag att diskutera
denna speciella händelse. Jag har en version. Men
oberoende av detta tycker jag att denna berättelse
skulle kunna användas som ett bra exempel på en
utveckling som det finns allt skäl att anstränga sig för
att bryta, nämligen den utveckling som har inneburit
att vi inte löser några konflikter själva utan alltid
hänskjuter dem till någon annan. En hel del av det
som vi talat om här är sådant som syftar till att få oss
själva i våra olika roller att ta vårt ansvar. Där kom-
mer medlingen och familjegruppskonferensen in, för
att ta ett par exempel. Vi har på många olika sätt haft
en utveckling som innebär att vi skjuter ansvaret ifrån
oss, att vi inte löser konflikterna i den roll som vi
drabbas, utan det är alltid något specialorgan som
skall lösa konflikten.

Anf. 141 EVA ZETTERBERG (v):
Fru talman! Jag är självfallet inte ute efter att få
vare sig medhåll eller mothugg när det gäller den
enskilda berättelsen. Men det är viktigt att man med
den här typen av exempel konkret illustrerar, inte bara
rent teoretiskt diskuterar, hur det förhåller sig med
saker och ting.
Jag håller med Gun Hellsvik. Det handlar om att
inte helt ta saken i egna händer. I stället måste man
reagera och agera där konflikter och problem uppstår,
inte höja dem till nivåer där de inte behöver klaras ut,
där problemen redan är lösta. Jag tycker att förslaget i
den reservation som handlar om medling i familje-
grupp och om att över huvud taget försöka lösa pro-
blemen på den nivå som är adekvat är väldigt bra. Det
är min förhoppning att riksdagen skall anta det. Det
finns andra förslag, men jag begränsar mig till att
nämna detta.

Anf. 142 GUN HELLSVIK (m):
Fru talman! Det gläder mig att höra Eva Zetter-
berg instämma i mitt resonemang. Vi moderater har ju
under väldigt lång tid försökt att peka på den fara för
utvecklingen som har skett genom hänskjutandet av
ansvar till specialister och specialorgan i alla olika
sammanhang.

Anf. 143 KIA ANDREASSON (mp):
Fru talman! Den händelse som Eva Zetterberg här
återger skall genom vårt beslut här i dag om införan-
det av medling inte kunna ske. Medling innebär att
den som har begått brott innan han har fyllt 18 år skall
anmodas att inställa sig inför en medlare för att ta
ansvar för sina handlingar genom ett sammanträffande
med brottsoffret. Den unge skall då få ersätta eko-
nomiskt, utföra arbete eller genom annan överens-
kommelse visa sin vilja att gottgöra den skada som
har uppstått till följd av brottet.
Dessutom införs det en ändring i lagen om unga
lagöverträdare. Den innebär att åtalsunderlåtelse får
beslutas också i fall där den unge deltagit i medling
enligt den föreslagna lagen därom. Detta täcker precis
den situationen, om det här fallet hade uppkommit
efter det nya beslutet om medling som vi här skall
fatta.

Anf. 144 EVA ZETTERBERG (v):
Fru talman! Jag hoppas också att det kommer att
innebära det som Kia Andreasson här säger. Dess-
utom behövs det familjegruppskonferenser enligt
förslaget i reservationen. Det räcker inte med att man
har den möjligheten för polis och åklagare. Det gäller
också att föra ut diskussionen bland poliser och åkla-
gare själva. I den typ av fall som jag redogjorde för är
det åklagaren som bestämmer om åtal skall väckas
eller inte. Det gäller att föra ut den diskussionen och
se till att man från rättens sida fattar den typen av
beslut.

Anf. 145 KIA ANDREASSON (mp):
Fru talman! Just i detta fall hade det räckt med
medling, som är det första steget. Familjegruppskon-
ferens är ett ytterligare steg för att förhindra den unge
att begå fler brott och för att bilda ett nätverk runt den
unge. Man får inte blanda ihop dessa två begrepp.
Medling hade i det här fallet inneburit allt det som
Eva Zetterberg efterlyser.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 11 §.)

7 § Partnerskaps- och samarbetsavtal mellan
EU och Armenien

Föredrogs
Utrikesutskottets betänkande 1996/97:UU17
Partnerskaps- och samarbetsavtal mellan EU och
Armenien (prop. 1996/97:76)

Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.
(Beslut fattades efter 11 §.)

8 § Partnerskaps- och samarbetsavtal mellan
EU och Azerbajdzan

Föredrogs
Utrikesutskottets betänkande 1996/97:UU18
Partnerskaps- och samarbetsavtal mellan EU och
Azerbajdzan (prop. 1996/97:77)

Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.
(Beslut fattades efter 11 §.)

9 § Partnerskaps- och samarbetsavtal mellan
EU och Georgien

Föredrogs
Utrikesutskottets betänkande 1996/97:UU19
Partnerskaps- och samarbetsavtal mellan EU och
Georgien (prop. 1996/97:78)

Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.
(Beslut fattades efter 11 §.)

10 § Partnerskaps- och samarbetsavtal mellan
EU och Uzbekistan

Föredrogs
Utrikesutskottets betänkande 1996/97:UU20
Partnerskaps- och samarbetsavtal mellan EU och
Uzbekistan (prop. 1996/97:79)

Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.
(Beslut fattades efter 11 §.)
p11 § Ändring i lagen om civilt försvar m.m.

Föredrogs
Försvarsutskottets betänkande 1996/97:FöU7
Ändring i lagen om civilt försvar m.m. (prop.
1996/97:89)

Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.
Beslut

JuU11 Våldsbrott och brottsoffer
Mom. 1 (en våldskommission)
1. utskottet
2. res. 1 (fp, c)
Votering:
248 för utskottet
40 för res. 1
61 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 137 s, 68 m, 1 c, 18 v, 14 mp, 10 kd
För res. 1: 18 c, 22 fp
Frånvarande: 24 s, 12 m, 8 c, 4 fp, 4 v, 4 mp, 5 kd

Mom. 2 (Kvinnovåldskommissionens förslag)
1. utskottet
2. res. 3 (kd, c)
Votering:
148 för utskottet
30 för res. 3
110 avstod
61 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 138 s, 1 m, 7 fp, 2 v
För res. 3: 19 c, 11 kd
Avstod: 66 m, 15 fp, 15 v, 14 mp
Frånvarande: 23 s, 13 m, 8 c, 4 fp, 5 v, 4 mp, 4 kd

Mom. 4 (prostitution)
1. utskottet
2. res. 6 fp, c, v, mp)
Votering:
227 för utskottet
55 för res. 6
8 avstod
59 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 137 s, 68 m, 14 fp, 8 kd
För res. 6: 18 c, 4 fp, 18 v, 14 mp, 1 kd
Avstod: 1 s, 1 c, 4 fp, 2 kd
Frånvarande: 23 s, 12 m, 8 c, 4 fp, 4 v, 4 mp, 4 kd
Ulla Hoffmann (v) anmälde att hon avsett att avstå
från att rösta men markerats ha röstat nej.

Mom. 6 (sexturism)
1. utskottet
2. res. 8 (kd)
Votering:
279 för utskottet
11 för res. 8
59 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 138 s, 68 m, 19 c, 22 fp, 18 v, 14 mp
För res. 8: 11 kd
Frånvarande: 23 s, 12 m, 8 c, 4 fp, 4 v, 4 mp, 4 kd

Mom. 12 (brottsofferfrågor)
1. utskottet
2. res. 10 (m)
3. res. 11 (c)
4. res. 13 (v)
Förberedande votering 1:
18 för res. 11
19 för res. 13
251 avstod
61 frånvarande
Kammaren biträdde res. 13.
Förberedande votering 2:
68 för res. 10
19 för res. 13
200 avstod
62 frånvarande
Kammaren biträdde res. 10.
Huvudvotering:
150 för utskottet
67 för res. 10
72 avstod
60 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 138 s, 1 m, 11 kd
För res. 10: 67 m
Avstod: 19 c, 22 fp, 17 v, 14 mp
Frånvarande: 23 s, 12 m, 8 c, 4 fp, 5 v, 4 mp, 4 kd

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

JuU12 Ungdomsbrott
Mom. 1 (normbildning m.m.)
1. utskottet
2. res. 1 (m, c, fp, kd)
Votering:
173 för utskottet
116 för res. 1
60 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 138 s, 1 m, 1 c, 2 fp, 17 v, 14 mp
För res. 1: 67 m, 18 c, 20 fp, 11 kd
Frånvarande: 23 s, 12 m, 8 c, 4 fp, 5 v, 4 mp, 4 kd

Mom. 3 (familjegruppskonferenser)
1. utskottet
2. res. 2 (m, c, fp, v, kd)
Votering:
150 för utskottet
139 för res. 2
1 avstod
59 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 138 s, 1 m, 11 mp
För res. 2: 67 m, 19 c, 22 fp, 18 v, 2 mp, 11 kd
Avstod: 1 mp
Frånvarande: 23 s, 12 m, 8 c, 4 fp, 4 v, 4 mp, 4 kd
Annika Jonsell (m) anmälde att hon avsett att rösta
nej men markerats ha röstat ja.

Mom. 4 (registrering av minderåriga lagöverträdare)
1. utskottet
2. res. 4 (fp, c)
Kammaren biföll utskottets hemställan med acklama-
tion.

Mom. 5 (sekretess mellan myndigheter)
1. utskottet
2. res. 5 (m, c, fp)
Votering:
180 för utskottet
107 för res. 5
3 avstod
59 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 138 s, 1 c, 17 v, 14 mp, 10 kd
För res. 5: 68 m, 18 c, 20 fp, 1 v
Avstod: 2 fp, 1 kd
Frånvarande: 23 s, 12 m, 8 c, 4 fp, 4 v, 4 mp, 4 kd

Mom. 9 (påföljder för unga lagöverträdare)
1. utskottet
2. res. 8 (m)
3. res. 10 (mp)
4. res. 11 (kd)
Förberedande votering 1:
14 för res. 10
11 för res. 11
264 avstod
60 frånvarande
Kammaren biträdde res. 10.
Förberedande votering 2:
69 för res. 8
13 för res. 10
204 avstod
63 frånvarande
Kammaren biträdde res. 8.
Bodil Francke Ohlsson (mp) anmälde att hon avsett
att rösta nej men markerats som frånvarande.

Huvudvotering:
178 för utskottet
67 för res. 8
45 avstod
59 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 138 s, 1 m, 21 fp, 18 v
För res. 8: 67 m
Avstod: 19 c, 1 fp, 14 mp, 11 kd
Frånvarande: 23 s, 12 m, 8 c, 4 fp, 4 v, 4 mp, 4 kd

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

UU17 Partnerskaps- och samarbetsavtal mellan
EU och Armenien
Kammaren biföll utskottets hemställan.

UU18 Partnerskaps- och samarbetsavtal mellan
EU och Azerbajdzjan
Kammaren biföll utskottets hemställan.

UU19 Partnerskaps- och samarbetsavtal mellan
EU och Georgien
Kammaren biföll utskottets hemställan.

UU20 Partnerskaps- och samarbetsavtal mellan
EU och Uzbekistan
Kammaren biföll utskottets hemställan.

FöU7 Ändring i lagen om civilt försvar m.m.
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Beslut om uppskjuten votering

På förslag av andre vice talmannen medgav kam-
maren att återstående ärenden på dagens föredrag-
ningslista fick avgöras i ett sammanhang vid arbets-
plenum onsdagen den 16 april.

12 § Socialavgifter

Föredrogs
Socialförsäkringsutskottets betänkande
1996/97:SfU13
Socialavgifter

Anf. 146 ÅKE SUNDQVIST (m):
Herr talman! En god skattebetalare vill ha valuta
för sina pengar. Det påpekas att välfärdsstatens om-
fördelningseffekter endast kan bedömas utifrån en
samlad bild av statens inkomster och utgifter. De
debattörer som endast diskuterar omfördelningsfrågan
med utgångspunkt i de positiva transfereringarna kan
betraktas som mer än lovligt enögda. Samma enögd-
het återfinns i diskussionen om statsfinanserna, där
frågan om förutsättningarna för att säkerställa statens
inkomster kommer helt i skymundan för ivern att
minska statens utgifter.
Om vi för ett ögonblick tillåter oss en något hal-
tande jämförelse mellan den svenska staten och ett
industriföretag, kan vi först och främst konstatera att
det är ett företag i kris. Utgifterna överstiger inkoms-
terna, och något måste uppenbarligen göras. Det
första steget är att trimma organisationen och skära
bort alla onödiga kostnader. Ledningen måste balans-
era på den knivsegg som skiljer de onödiga kostna-
derna från de nödvändiga. I annat fall leder det hela
till en nedåtgående spiral där minskad kvalitet leder
till minskad försäljning och minskade intäkter. Det
gäller då att förändra produkterna så att efterfrågan
kan bibehållas.
Herr talman! Nu är förvisso staten inte något in-
dustriföretag som säljer varor på en marknad. Staten
producerar dock en rad tjänster till medborgarna i
form av inkomsttrygghet, sjukvård, utbildning, barn-
omsorg, etc. Betalningen för statens tjänster sker via
skatter och avgifter och skiljer sig därmed i grunden
från andra former av betalning.
Arbetsmarknaden präglas av samma prisbild-
ningseffekter som gäller för övriga marknader. Om
kostnaderna för arbetskraft genom hög beskattning av
arbete blir högre minskar efterfrågan och färre blir
anställda. Investeringar i Sverige har en stark inrikt-
ning mot att ersätta mänsklig arbetskraft med maski-
ner.
Den sammanlagda skatten på arbete i Sverige är
sammansatt av inkomstbeskattning, egenavgifter och
mervärdesskatt. Dessutom har den socialdemokratiska
regeringen återinfört skatt på vinstandelar.
Skatterna har visserligen i några avseenden olika
verkningar men är alla en beskattning för det totala
värdet av en arbetsinsats. Efter Socialdemokraternas
regeringstillträde 1994 ökar åter skatten på arbete i ett
läge då arbetslösheten redan är oacceptabelt hög.
Målet måste vara att under de närmaste åren reducera
den totala skatten på arbete särskilt vad gäller låg- och
medelinkomsttagare.
Herr talman! Syftet bakom merparten av dagens
arbetsgivaravgifter är att finansiera löntagarnas pen-
sioner och socialförsäkringsförmåner. I verkligheten
är det skatter och avgifter som arbetsgivaren betalar
för löntagarnas räkning. De olika avgifterna är emel-
lertid dåligt relaterade till utgående förmåner, vilket
gör att skattekaraktären blir mycket stor. Uppgiften
måste vara att så långt möjligt är relatera socialför-
säkringsavgifterna till utgående förmåner. Det får inte
finnas minsta tvivel om att avgifterna för socialför-
säkringarna är överfinansierade. Skulle så vara fallet
skall den rena skatten på arbete reduceras. Det bör
också göras mer synligt genom att löntagarna får det
faktiska betalningsansvaret. Arbetsgivaren kan fort-
sättningsvis, liksom vad beträffar preliminär inkomst-
skatt, ansvara för att beloppen inbetalas. Detta inne-
bär att löntagarna får större insikt i skatters och avgif-
ters storlek.
De löneskatter som inte kan räknas som egentliga
socialförsäkringsavgifter bör avvecklas med det sna-
raste. Bland dessa har vi den allmänna löneavgiften
på 1,5 % som infördes 1996.
Som redan nämnts bör den av Socialdemokraterna
genomförda höjningen av egenavgifterna till sjukför-
säkringen undanröjas med det snaraste. För 1997 är
storleken på allmänna egenavgifter 5,95 % och kom-
mer att höjas med ytterligare 1 % för 1998.
I betänkandet har vi tillsammans med Kristdemo-
kraterna och Folkpartiet ett särskilt yttrande där vi
pekar på olägenheten med egenavgifterna som slår
hårt mot låg- och medelinkomsttagarna, och de har en
negativ effekt även för kommunernas och landsting-
ens skatteintäkter.
Regeringen föreslår att en särskild löneskatt skall
tas ut på bidrag som en arbetsgivare lämnar till en
vinstandelsstiftelse. Tanken med vinstandelssystem är
att göra de anställda delaktiga i företagets utveckling,
ta del av resultat och produktivitet, sprida det indivi-
duella ägandet och öka samhörigheten i företaget. När
det gångna året redovisats och bokslut fastställts över-
förs vissa vinstmedel till en stiftelse. Regeringen
föreslår nu att arbetsgivaren skall betala löneskatt för
det bidrag som utges till dessa stiftelser.
Herr talman! Enligt regeringen är skattereformens
syfte att alla förvärvsinkomster skall beskattas lika.
Grunden för regeringens förslag är alltför svag. För-
slaget bygger på att bidrag till vinstandelsstiftelser
kan jämföras med lön. Det finns två framträdande
skillnader mellan bidrag och löneutbetalning. Bidra-
gen bestäms i efterhand efter ett årsbokslut av företa-
gets ägare, medan lönen bestäms i förhandlingar
mellan arbetsgivare och arbetstagare. Andelarna i
vinstandelsstiftelser binds som regel dessutom under
viss tid innan de kan disponeras av de slutliga motta-
garna.
Vinstandelsstiftelser har uppfyllt de mål om ökad
delaktighet, ökat sparande och högre produktivitet
som också var syftet med systemet. Uppenbart är att
systemet har gynnsamma effekter för samhälle, nä-
ringsliv och anställda, varför regeringens förslag till
särskild löneskatt bör avslås.
Herr talman! Nya förslag kommer alltför ofta om
hur skatter och regler skall ändras. Ena dagen är det
småföretagen som står i fokus, nästa dag är det sjuk-
vården. Men förslagen hänger inte ihop. Det finns inte
någon färdriktning och ingen långsiktig medveten
strategi utom att ständigt höja skatter.
Alla är i dag överens om att de nya jobben måste
skapas inom det privata näringslivet. En förutsättning
för att företagsamma människor skall våga satsa är att
de vet vilka spelregler som gäller. Bara under de
senaste sex åren har arbetsgivaravgifterna justerats
upp och ned elva gånger.
Att nu också straffbeskatta vinstandelsstiftelser
går direkt mot de strävanden till ökad delaktighet i
näringslivet som bör vara en huvuduppgift om vi skall
komma till rätta med arbetslösheten.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 1.

Anf. 147 SIGGE GODIN (fp):
Herr talman! I socialförsäkringsutskottets betän-
kande om socialavgifter som vi behandlar i kväll
kommer ånyo frågan om beskattningen av vinstan-
delsstiftelser upp. Jag skall huvudsakligen ägna mig åt
den frågan. Den är inte ny på något sätt, utan kamma-
rens ledamöter har hört argumenten år efter år. Det
har varit en diskussion i stort sett varje år om hur det
skall förhålla sig. Folkpartiet har under många år
hävdat att avsättningar till vinstandelar inte är en
löneförmån utan en del av vinsten som de anställda
inte kan göra anspråk på, utan den är helt beroende av
hur företaget sköts, vilken vinst som finns vid utgång-
en av verksamhetsåret, osv.
Riksdagen har också tidigare beslutat att skatt på
vinstandelssystem inte skall utgå. Socialdemokraterna
har, som kammarens ledamöter vet, envist hävdat
motsatsen, vilket inneburit att beskattningen har åter-
införts.
Situationen på arbetsmarknaden är i dag sådan att
alla stenar måste vändas på när det gäller att hitta nya
vägar till fler arbeten. Vi behöver fler företagare, inte
färre. Vi behöver fler företag som går bra, inte färre.
Vi behöver kraftfulla expansiva företag som skapar
tillväxt och som behöver fler anställda. Vi behöver
inte högre skatter, men väl fler skattebetalare. Allt
måste göras för att stimulera människor, oavsett om
de är anställda eller företagare, till ett större ansvar
och ett större intresse för sina företag.
Vi i Folkpartiet har bekämpat tanken på att vin-
standelssystemen handlar om en förtäckt lön som kan
utgå årligen till alla anställda. Vi finner det därför
både märkligt och olyckligt att Socialdemokraterna
blandar ihop vinstandelssystemen med lön. I vinstan-
delssystemen är insatserna insatta i företaget. De
medlen kan inte tas ut när som helst. Det är alltså inte
fråga om en lön och detta har heller inte att göra med
de lönejusteringar som tidigare gjorts i verksamheten.
Om vi skall nå upp till ökad sysselsättning krävs
det kreativa konstruktiva medarbetare i alla företag.
Jag skulle vilja fråga Siw Wittgren-Ahl: Vad är skälet
till denna återställare? Anser ni socialdemokrater att
avsättningar till vinstandelssystem är en lön och att de
skall beskattas som en sådan? Det gäller då både
socialavgifter och skatter. Är det inte bra med goda
medarbetare i företagen som kan medverka till en
uppbyggnad, en stabilitet och en utveckling som ger
tillväxt och möjligheter till fler sysselsatta? Och är det
då fel att dessa kreativa medarbetare får del av vinsten
genom avsättning till vinstandelar, under förutsättning
att företaget genererar en vinst?
Herr talman! Vi behöver fler starka livskraftiga fö-
retag som kan häva oss ur krisen. Det går inte att tro
att vi politiker har lösningen. Jag skulle vilja höra
åtminstone ett skäl till att ni socialdemokrater blandar
ihop avsättningen av medel till vinstandelar med
löner.
Jag vill också fråga er i Vänsterpartiet och Miljö-
partiet vad det är för fel på vinstandelssystem. Varför
är ni i Vänstern, ni säger er ju vilja satsa på småföre-
tagen, avvisande till en stimulans för dem som arbetar
och utvecklar företagen? Där finns sannolikt många
av framtidens småföretagare. Skall vi då inte upp-
muntra dem, eller handlar er politik alltid om att
skatta ihjäl både företag och människor?
År efter år diskuteras frågan om vinstandelssys-
tem. Man får då en känsla av att vissa av riksdagens
politiker inte har förstått hur illa ute Sverige är. Ar-
betslöshetskrisen löses inte av den nuvarande rege-
ringen. Det har vi sagt många gånger och det är bara
att konstatera att det är så. Arbetslöshetskrisen kan
enbart lösas av kreativa människor, som i samverkan
med företagen och deras anställda stimulerar till ef-
fektivare system. Krisen löses inte heller genom högre
skatter och ökade avgifter. I stället måste vi skapa en
vilja till nytänkande och till satsningar, inte minst på
företagens anställda. Då är det inte rimligt att ta ut
skatter och avgifter på vinstandelar.
Herr talman! Som Åke Sundqvist sade har vi ett
särskilt yttrande om egenavgifter. Folkpartiets åsikt i
den frågan är att egenavgifterna skall harmoniera med
den ersättning som man får från sjukförsäkringssys-
temen. Allt därutöver är en dold skatt och skapar
enbart en misstro mot sjukförsäkringssystemet. Det
finns uppenbara skäl att se över egenavgiftssystemet -
och vi hoppas att så sker - och att se till att det inte är
fråga om en dold skatt, som det ju för närvarande är. I
stället måste det verkligen få handla om att avgifter
skall harmoniera med förmåner.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till reser-
vation 1.
(forts.)
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 17.55 att ajournera för-
handlingarna till kl. 19.00 för middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.

12 § (forts.) Socialavgifter (forts. SfU13)

Anf. 148 MARIE ENGSTRÖM (v):
Herr talman! I dagens betänkande har Vänsterpar-
tiet en reservation och två särskilda yttranden. Betän-
kandet är föranlett av motioner väckta under allmänna
motionstiden. Bl.a. finns det motioner om att minska
övertidsuttaget. Ett av våra särskilda yttranden tar
också upp den frågan. Det handlar om att ta ut högre
arbetsgivaravgifter vid övertidsarbete. Vårt absolut
största problem i dag är ju arbetslösheten. Vi är väl
många som instämmer i målet att halvera arbetslöshe-
ten fram till år 2000. Hittills insatta åtgärder har inte
visat sig vara tillräckliga.
Ett fenomen i dag är att människor som har arbete
många gånger arbetar väldigt mycket. Det handlar
alltså om arbete utöver den ordinarie arbetstiden. I
flera fall kan detta te sig märkligt, då vi befinner oss i
en situation med hög arbetslöshet. Det har tid efter
annan gjorts beräkningar på hur många arbetstillfällen
som övertidsuttaget motsvarar. Siffror som 50 000-
60 000 arbetstillfällen har faktiskt nämnts i debatten.
För bara någon vecka sedan nåddes vi av rappor-
ter om att andelen ungdomar upp till 25 år som går
utan jobb bara växer. Just det att vi har en växande
skara unga människor som inte ens får tillträde till
arbetslivet och som inte har möjlighet att delta i det
sociala liv som arbete och arbetskamrater innebär
tycker jag och Vänsterpartiet är väldigt förödande.
Det finns också i dag en stor oro hos tonårsföräldrar
över dels hur man skall ge råd och stöd vid val av
utbildning, dels hur man skall kunna förmedla den
framtidstro som är så viktig när det ser ut som det gör
i dag. Det är inte meningen att våra unga skall se sig
själva som en belastning, men jag är rädd för att det är
många som gör det när de tvingas ta bidrag för sin
försörjning och när de känner att det egentligen inte
finns någon plats för dem i dag på arbetsmarknaden.
Att komma till rätta med det höga övertidsuttaget
löser naturligtvis inte problemen, men det är en åtgärd
av många som behövs för att vi skall kunna minska
arbetslösheten. Arbetstidskommittén har tittat på
frågan om övertid och funnit skäl att lämna förslag
om att begränsa övertiden. Man vill skärpa arbetstids-
lagens övertidsbegränsning från 200 till 100 timmar
per år. Detta synsätt har Vänsterpartiet instämt i, men
vi vill inte som Arbetstidskommittén införa någon
form av kvittningsrätt.
Inom Arbetstidskommittén har man däremot inte
tagit upp frågan om en eventuellt höjd arbetsgivarav-
gift över det s.k. taket. Vänsterpartiet har vid flera
tillfällen tagit upp frågan i ett antal motioner. Syftet är
naturligtvis att sprida arbetstillfällena till fler. Vi tror
att man bättre når sina syften om det finns ett ekono-
miskt incitament att försöka hålla nere övertidsarbe-
tet.
Herr talman! Sista ordet är förmodligen inte sagt i
den här frågan. Arbetstidskommitténs arbete är just nu
föremål för beredning. Vi återkommer till diskussio-
nen, och jag tror att vi får se detta som en del i arbetet
att bekämpa arbetslösheten. Detta är ett sätt att skapa
arbete åt fler, även om inga nya arbetstillfällen ska-
pas.
Herr talman! När det gäller de allmänna egenav-
gifterna har Vänsterpartiet en reservation och ett
särskilt yttrande. Jag har under en ganska lång tid
framfört kritik mot egenavgifterna, och när jag läser
betänkandet ser jag att inte bara vi utan också andra
partier är kritiska till det här systemet.
Till att börja med kanske man skall ställa sig frå-
gan vad egenavgifter egentligen är för någonting. Det
kallas för en avgift, men pengarna öronmärks egentli-
gen inte för sitt ändamål. Enligt mitt sätt att se är detta
egentligen att betrakta som en skatt. Det har nu också
blossat upp en debatt om att sjukförsäkringen visar på
ett överskott. Trots det har det fattats beslut om att
den allmänna egenavgiften som avser sjukförsäkring-
en skall höjas ytterligare. Detta skapar naturligtvis
förvirring.
Problemet med avgifterna är att de är fördelnings-
politiskt orättvisa. Eftersom de är utformade på det
sättet att inga avgifter tas ut över sju och ett halvt
basbelopp, blir det en ren skattelättnad vid högre
inkomster. Vänsterpartiet tar i en reservation upp den
här frågan och lägger fram förslag om att egenavgifter
även skall tas ut över den basbeloppsgräns som nu
gäller. Vi kan också, som Sjuk- och arbetsskade-
kommittén har föreslagit, tänka oss att höja förmån-
staket till tio basbelopp.
Vi är också kritiska till att egenavgifterna har
gjorts avdragsgilla. Även det har inneburit en felaktig
fördelningsprofil, beroende på att vid inkomster upp
till brytpunkter blir värdet av att egenavgifterna är
avdragsgilla lägre än vid inkomster mellan brytpunk-
ten och upp till basbeloppsgränsen, som nu är sju och
ett halvt basbelopp. Att egenavgifterna är avdragsgilla
har också inneburit att kommuner och landsting har
gått miste om viktiga skatteintäkter.
Det finns nu utfästelser om att frågan om uttaget
av allmänna egenavgifter kommer att ses över när
Genomförandegruppen har gjort klart sitt arbete.
Inom Vänsterpartiet hoppas vi att det verkligen blir på
det sättet och att diskussionerna om egenavgifterna i
fortsättningen skall utgå från hur vi skall kunna få en
bättre fördelningsprofil.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 2.
Sigge Godin ställde i sitt anförande två frågor till
bl.a. Vänsterpartiet. Han frågade vad det var för fel
med vinstandelssystemet. Jag ser absolut inget fel i
det systemet. Han påstod också att vårt parti höll på
att skatta ihjäl både företag och människor. Jag vill då
framföra en del av det vi har tagit upp i vår skattemo-
tion och som gäller de små företagen.
Vi vill bl.a. ge de mindre företagen möjlighet till
ett investeringsstöd. Vi vill undanta de minsta företa-
gen från att behöva betala sjuklön. Vi vill också befria
de allra minsta företagen, dvs. enskilda firmor och
handelsbolag, från egenavgifter på inkomster upp till
40 000 kr per år. Detta är något av det som Vänster-
partiet föreslår för att förbättra för de mindre företa-
gen. Jag ser inte detta som ett sätt att skatta ihjäl vare
sig företag eller människor.

Anf. 149 SIGGE GODIN (fp) replik:
Herr talman! Det är riktigt att jag tycker att Väns-
terpartiet beter sig på det sättet att man gärna vill ta
ut skatter, och Marie Engströms anförande visar på att
man vill ge investeringsstöd till småföretag. Folkpar-
tiets åsikt är den att om man får göra avsättningar till
vinstandelsfonderna är det ofta möjligt att knoppa av
verksamheter från storföretag. Människor kan på så
sätt lämna det företaget, och de har då en hel del
pengar i sina vinstandelar, om de inte beskattas på
olika sätt. På det sättet skulle de ha möjlighet att starta
egna företag. Vi tycker att det är bättre att företagare
hanterar egna pengar än att de alltid skall gå till staten
och be att få stöd i olika former.
Men, herr talman, det var inte riktigt av den an-
ledningen jag begärde ordet, utan det var snarare med
anledning av reservation 2. Där säger Vänsterpartiet
att egenavgifterna är en ren skatt. Marie Engström
talar om Sjuk- och arbetsskadekommittén, och det är
alldeles riktigt att Folkpartiet där har en bra modell, i
vilken vi redovisar att avgifter är till för att man också
skall få förmåner av samma värde. Om vi är överens
om att vi vill ha mer av försäkringsmässighet i social-
försäkringssystemen, framför allt i sjukförsäkringen,
kan ju Vänsterpartiet ansluta sig till oss liberaler i den
frågan. Alla de avgifter man betalar in skall också
motsvaras av förmåner. På så sätt får vi en försäkring
som är stabil, säker, hållfast och som människor i
framtiden kan lita på att den fungerar. Jag tror att det
är en bra modell, och jag väntar på att få stöd av
Vänsterpartiet i det arbetet.

Anf. 150 MARIE ENGSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Jag anser det vara viktigt att vi ser
till att skattepolitiken också är fördelningspolitiskt
riktig. Anledningen till att vi har skrivit vår reserva-
tion är att vi anser att det system vi har i dag inte är
fördelningspolitiskt riktigt. Det drabbar låginkomstta-
gare i alldeles för hög grad och det innebär alldeles
för stor lättnad för höginkomsttagare.

Anf. 151 SIGGE GODIN (fp) replik:
Herr talman! Om Vänsterpartiet betraktar ege-
navgifterna som skatt kan jag förstå ert resonemang.
Men vi andra gör inte det. Vi tycker att avgifter skall
motsvaras av förmåner. Då kommer man bort från att
man skall beskatta människor över förmånstaket. Men
ni kanske vill göra det och tycker att det är alldeles
utmärkt att ha många skatter. Då vill jag återvända till
mitt anförande och säga att jag tycker att ni skattar
ihjäl både människor och företag.

Anf. 152 MARIE ENGSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Jag tycker att jag på ett ganska klart
och tydligt sätt här i kammaren har talat om att Väns-
terpartiet inte på något sätt skattar ihjäl vare sig före-
tag eller människor. Vi vill använda skatterna som ett
fördelningspolitiskt instrument. När det gäller männi-
skor, om vi nu skall skilja på människor och företag,
vill vi ta hjälp av grundavdrag. Vi vill ha ett högre
grundavdrag vid lägre inkomster och ett lägre grun-
davdrag vid högre inkomster. Det tycker vi är ett
mycket förnuftigt sätt att fördela skatter rättvist.

Anf. 153 RAGNHILD POHANKA (mp):
Herr talman! Först skall jag också tala några ord
om egenavgifter. Fast de kallas avgifter fungerar de i
princip på samma sätt som en skatt. Det anser jag
också. Det är en skatt som infördes för några år sedan
och som har höjts mycket kraftigt, så att den kommer
att uppgå till nästan 7 % år 1998. Den här skatten har
flera nackdelar. Det är en ytterligare skattebelastning
på arbete, som är vad vi minst av allt behöver i da-
gens situation med hög arbetslöshet. Det är dessutom
en orättvist utformad skatt, eftersom den i realiteten är
regressiv och kraftigt gynnar höginkomsttagare ge-
nom att den dels är avdragsgill, dels har ett tak.
Miljöpartiet anser att egenavgifterna på sikt bör
avskaffas. Vi har presenterat förslag till hur det skall
ske, genom en skatteväxling där sänkta arbetsgivar-
och egenavgifter finansieras med höjda skatter på
energi och miljöutsläpp. Vi anser att en sådan växling
bör ske med 25 miljarder kronor inom en treårsperiod
och 100 miljarder fram till år 2010. Det skulle leda
till att den sammanlagda skattebelastningen på arbete
kan sänkas med upp till 12 procentenheter, vilket
skulle vara ett väsentligt bidrag till att göra det mer
attraktivt för arbetsgivare att anställa fler människor.
Även den som inte utan vidare ställer upp på vårt
förslag om en sådan skatteväxling borde dock, tycker
jag, kunna ta till sig vår andra reservation i betänkan-
det. Den handlar om något som kan tyckas vara en
mindre fråga, men som både pedagogiskt och admi-
nistrativt ställer till problem i dag. Det är den upp-
delning vi har av arbetsgivar- och egenavgifterna på
en rad olika delposter för sjukförsäkring, arbetslöshet,
pensionering, m.m. Ursprungligen kanske den här
uppdelningen fyllde en funktion genom att man hade
olika slags fonder dit man slussade de här olika peng-
arna. I dag, med det nya budgetsystemet, har den här
specialdestineringen upphört, och alla pengar går rakt
in i statskassan och delas sedan ut därifrån efter de
beslut om regler för olika försäkringar som riksdagen
har antagit.
Nu har den här uppdelningen lett till väldigt tokiga
konsekvenser. T.ex. ger de avgifter som kallas för
sjukförsäkringsavgifter ett överskott på uppåt 35-40
miljarder i år. Vi är också medvetna om att vi har ett
stort underskott i arbetslöshetsförsäkringen. Det här är
naturligtvis mycket svårt att förklara för folk, särskilt
som man minskar möjligheterna att sjukskriva sig
genom olika regler. När det gäller ett vanligt före-
kommande arbete på arbetsmarknaden kan man inte
sjukskriva en person som i och för sig inte kan sköta
sitt eget jobb. Den personen hamnar mellan stolarna,
som vi har talat om i vårt utskott många gånger. Vårt
förslag är att riksdagen borde uppmana regeringen att
återkomma med ett förslag där man slår ihop de flesta
av de här avgifterna till en post. Det skulle vara en
anpassning till hur det faktiskt fungerar med det nya
budgetsystemet, där vi inte har några specialdestine-
rade inkomstkällor. Och det skulle säkert också inne-
bära en administrativ förenkling i många olika sam-
manhang som man kunde spara en del administra-
tionskostnader på.
Jag vill yrka bifall till reservation 3 under mom. 4.
När det gäller vinstandelsstiftelserna har vi stött
regeringens förslag. Vi tycker att det är riktigt att man
tar en del skattepengar här också. Vi anser inte bara
att det skall vara en förenlighet mellan det man beta-
lar in och det man får ut, utan vi anser också att skat-
terna har en viktig fördelningspolitisk funktion. En
stor del av skatterna skall användas till det. Vi kan
inte komma och säga att vi skall få ut precis det vi har
satt in. Pengarna måste fördelas till de människor som
har litet eller inget.

Anf. 154 ROSE-MARIE FREBRAN (kd):
Herr talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till
fyrpartireservationen nr 1 beträffande vinstandelssys-
tem. Men jag har inget behov av att upprepa de argu-
ment som redan har framförts för den här reservatio-
nen av Åke Sundqvist och Sigge Godin. Jag behöver
inte ta upp tid med det.
Jag vill snarare, herr talman, tala om det som vi
har tagit upp i det särskilda yttrandet nr 2. Det gäller
mom. 3, de allmänna egenavgifterna, som förvisso
också har avhandlats en hel del i de tidigare inläggen.
Detta särskilda yttrande stöds av tre partier. Till
grund för det ligger en kristdemokratisk motion med
ett yrkande om att tillsätta en parlamentarisk utred-
ning för att se över hela egenavgiftssystemet. I den
här motionen har vi kritiserat det sätt på vilket uttag
och användning av egenavgifter har utvecklats under
den socialdemokratiska regeringstiden sedan 1994. Vi
vet alla att det samlade avgifts- och skatteuttaget är
mycket högt i Sverige. Det finns få människor i dag
som hävdar att de rena skatterna kan ökas mer än som
redan har skett. Där finns även från regeringspartiet
en mycket stor försiktighet. Man ser inte längre höj-
ningen av skatter som lösningen på alla problem.
Samtidigt som man inser att det rena skattetrycket
är så högt att vi inte kan öka det särskilt mycket mer,
verkar det som om man utan att blinka höjer egenav-
gifter år efter år. Man ser inte sambandet och behovet
av att balansera även avgifterna mot skattetrycket och
faktiskt erkänna att det finns någonting som vi kan
kalla ett totalt skatte- och avgiftstryck. Det kan vi inte
heller gå över utan att skada ekonomins funktionssätt
på ett mer eller mindre allvarligt sätt.
När det gäller egenavgifterna är det stora proble-
met dels att man håller på och höjer, dels att man inte
renodlar och inte har ett samband mellan avgifter och
förmåner.
Egenavgifter skall naturligtvis användas till enbart
det de är till för. Som dold skatt är de inte fördel-
ningspolitiskt bra. Här missgynnas låg- och medelin-
komsttagare. Höginkomsttagare gynnas i stället. Av-
dragsrätten gör också att kommunernas och landsting-
ens skatteintäkter minskar. Man får alltså mindre
skattepengar till angelägna verksamhetsområden som
kommuner och landstingen har. Vård, omsorg och
skola är de allra viktigaste. Här har det alltså rått ett
mycket tungt ekonomiskt läge för kommuner och
landsting.
Det är alltså egentligen dold skatt det är frågan om
- avgifterna är inte riktade. De används till helt andra
ändamål än vad de ger intryck av. Det är nästan iro-
niskt att samtidigt läsa i utskottsbetänkandet att även
majoriteten och regeringspartiet anser att det för för-
troendet för socialförsäkringssystemet är viktigt att
pengarna används för de angivna ändamålen. Ja, vad
skall man säga. Att upprätta sambandet mellan olika
förmåner och de avgifter som finansierar dem är ock-
så viktigt.
Den socialdemokratiska regeringen undergräver
alltså människors förtroende för socialförsäkringssys-
temet med öppna ögon. Det är inte så att man inte
inser vad som bidrar till att upprätthålla förtroendet.
Det gör man, teoretiskt sett, och man skriver t.o.m.
ned det, men man svarar inte mot de krav som man
själv formulerar i svart på vitt. Detta är mycket märk-
ligt.
Statens inkomster och utgifter säger man också i
betänkandet skall redovisas på ett tydligt sätt. Därav
den renodling inom trygghetssystemen som vi också
har stött på ett tydligt sätt och som större delen av
oppositionen har stött. Men här finns en bristande
konsekvens och en bristande insyn om att man måste
balansera avgifterna mot skattetrycket.
Allt det här som gäller avgifterna till sjukförsäk-
ringen har sin grund i en principvidrig avgiftsväxling
genom en överenskommelse hösten 1994 mellan
Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Det var alltså
vänstersvängen som låg bakom det här. Pengar från
avgifter som behövdes till arbetslöshetsförsäkringen
kunde man inte fördra av ideologiska skäl och växla-
de därför om till sjukförsäkringsavgift i stället. Pengar
som gick dit där underskotten var stora tog man bort
för att föra över dem dit där överskotten växer. Detta
är verklighet i Sverige i dag - det är inte i Grönkö-
pings Veckoblad vi läser det här. Jag hoppas att
Vänsterpartiet i dag ångrar denna uppgörelse. Märk-
ligt är att Centerpartiet i stället står och stöder detta.
Har man verkligen svalt detta med hull och hår? Ja,
det är mycket märkligt.
Varför blev det ingen reservation av det här då,
med ett direkt krav, rakt upp och ned, just nu, på
denna parlamentariska utredning? Därför att Genom-
förandegruppen sitter och jobbar bl.a. med egenav-
giftsfrågorna. Och även om vi kristdemokrater egent-
ligen är väldigt ivriga och otåliga här är vi beredda att
invänta Genomförandegruppen och dess arbete. Men
sedan måste inte bara en liten översyn göras utan en
stor parlamentarisk utredning.

Anf. 155 SIW WITTGREN-AHL (s):
Herr talman! I detta betänkande behandlas en mo-
tion från den allmänna motionstiden 1994/95 och sex
yrkanden från den allmänna motionstiden 1996/97.
Samtliga berör lagen om sociala avgifter. Jag yrkar
avslag på samtliga reservationer och bifall till hem-
ställan i betänkandet.
Sociala avgifter betalas enligt lagen om socialav-
gifter i form av arbetsgivaravgifter och egenavgifter.
Den totala avgiftssumman för arbetsgivare är 30,32 %
och för egenföretagare 28,65 % av avgiftsunderlaget.
För nästa år, 1998, kommer arbetsgivaravgiften att
sänkas till 29,22 %. Avgifterna för egenföretagare blir
27,55 % av avgiftsunderlaget. Arbetsgivaravgiften
beräknas i princip på lönesumman och egenavgifterna
på inkomst av annat förvärvsarbete.
På inkomst av passiv näringsverksamhet som inte
grundar rätt till socialförsäkringsförmåner betalas
särskild löneskatt. Sådan löneskatt betalas även på lön
eller annan ersättning till arbetstagare som är 65 år
eller äldre vid årets ingång. Enligt lag om särskild
löneskatt på pensionskostnader skall den som utfärdar
en tjänstepension betala motsvarande avgift på kost-
naden för pensionsutfästelsen.
Har man inkomst av anställning eller annat för-
värvsarbete som är pensionsgrundande betalar man
allmänna egenavgifter i form av pensionsavgifter och
sjukförsäkringsavgifter. Innevarande år uppgår pen-
sionsavgiften till 1 % och sjukförsäkringsavgiften till
4,95 %. Sistnämnda avgift kommer 1998 att utgöra
5,95 %. Eftersom jag och Åke Sundqvist inte hade
samma siffror på detta undrar jag vad Åke Sundqvist
grundar sina siffror på. De allmänna egenavgifterna
beräknas på inkomster som inte överskrider
7,5 basbelopp och är avdragsgilla vid taxeringen.
I två av motionerna framförs åtgärder som syftar
till att begränsa övertidsuttaget genom att använda de
sociala avgifterna som ett styrmedel. I den ena motio-
nen föreslås ett tillkännagivande om att fördubbla
arbetsgivaravgifterna för varje övertidstimme. Enligt
motionärerna skulle en sådan åtgärd minska övertids-
arbetet och därmed leda till nyanställningar. I den
andra motionen begärs en utredning om differentiera-
de arbetsgivaravgifter. Motionärerna anser att lägre
avgifter på normal arbetstid och högre på övertidsar-
bete bör införas i syfte att öka antalet arbetstillfällen.
Att komma till rätta med arbetslösheten är en av
de viktigaste utmaningarna som vi står inför, och alla
uppslag och idéer måste beaktas.
Arbetsmarknadsutskottet har i sitt av riksdagen
godkända betänkande 1995/96:AU9 behandlat ett
motionsyrkande om att taket för tillåtet övertidsuttag
omedelbart skulle sänkas. Enligt motionärerna borde
dessutom en extra arbetsgivaravgift införas på all
övertid och mertid. Yrkandet avstyrktes med hänvis-
ning till att övertidsfrågan var föremål för utredning,
precis som Marie Engström sade förut. Arbetstids-
kommittén föreslår att man sänker gränsen för över-
tidsuttag till 100 övertidstimmar per kalenderår. Där-
emot har man inte behandlat något förslag rörande
arbetsgivaravgifter på övertidsarbete. Men utskottet
konstaterar att förslaget om att begränsa antalet över-
tidstimmar för närvarande är föremål för beredning
inom Regeringskansliet och att resultatet av detta
måste avvaktas.
Herr talman! En viktig tankegång bakom den nu-
varande skattelagstiftningen var att alla typer av för-
värvsinkomst skulle behandlas likformigt. Därför
infördes den 1 januari i år särskild löneskatt på bidrag
som arbetsgivare lämnar till vinstandelsstiftelse. I de
fall inkomsterna grundar rätt till socialförsäkrings-
förmåner tas socialavgifter ut. Beträffande inkomster
som inte grundar rätt till sådana förmåner begränsas
uttaget till en särskild löneskatt. Det finns likheter
mellan överföringar till vinstandelsstiftelser och av-
sättningar till pension, för vilka det tas ut särskild
löneskatt. Det är svårt att veta hur mycket av de utbe-
talda medlen från vinstandelsstiftelserna som har sin
grund i den anställdes eget arbete respektive värdes-
tegringen på andelen. Mot denna bakgrund infördes
en särskild löneskatt på bidrag som en arbetsgivare
lämnat till en vinstandelsstiftelse. Enligt utskottet bör
riksdagen vidhålla sin bedömning att särskild lö-
neskatt skall tas ut på bidrag till vinstandelsstiftelse.
Rose-Marie Frebran, Kristdemokraterna, begär en
parlamentarisk utredning om egenavgifterna. Gudrun
Schyman m.fl. från Vänsterpartiet begär ett tillkän-
nagivande om egenavgifterna: Avgifter skall tas ut
även på inkomster över 7,5 basbelopp och skall inte
vara avdragsgilla vid taxeringen. I båda motionerna
pekas på angelägna frågor gällande egenavgifterna
som ligger till underlag för diskussionen i den s.k.
Genomförandegruppen. Sjuk- och arbetsskadekom-
mittén har presenterat förslag med innebörd dels att
basbeloppstaket avseende förmåner skall höjas från
7,5 basbelopp till 10 basbelopp, dels att taket för
allmänna egenavgifter skall slopas helt. Kommitténs
betänkande är föremål för beredning inom Socialde-
partementet, och Genomförandegruppen har ännu inte
slutfört sitt arbete med det reformerade ålderspen-
sionssystemet. I avvaktan på dessa slutbetänkanden
avstyrker utskottet bifall till motionerna.
Herr talman! I en motion från Miljöpartiet föreslås
sänkta arbetsgivar- och egenavgifter samt att man
skall slå ihop arbetsgivaravgifterna till en inkomst-
post. Avgifternas tidigare koppling till speciella än-
damål har enligt motionärerna i stort sett försvunnit i
det nya budgetsystemet. Motionärerna anser att man
inom ramen för en skatteväxling borde höja energi-
och råvaruskatter och sänka skatterna på arbete och
arbetsgivaravgiften. Sänkningen bör ske med totalt
6 procentenheter fram till år 2010.
Vad gäller sänkta arbetsgivaravgifter inom ramen
för en skatteväxling noterar utskottet att Skatteväx-
lingskommittén i sitt slutbetänkande Skatter, miljö
och sysselsättning har uttalat att en växling mellan
miljö- och energiskatter och skatt på arbete kan vara
ett viktigt redskap såväl i omställningen till ett mer
ekologiskt hållbart samhälle som för att bekämpa
arbetslösheten. Kommitténs betänkande är för närva-
rande föremål för remissbehandling. Utskottet anser
att resultatet av denna och av regeringens beredning
av frågan om skatteväxling bör avvaktas.
Med detta, herr talman, yrkar jag än en gång av-
slag på reservationerna och bifall till utskottets hem-
ställan.

Anf. 156 ÅKE SUNDQVIST (m) replik:
Herr talman! Siw Wittgren-Ahl nämnde många
procentsiffror i sitt inlägg, men jag håller mig till de
faktiska kronor och ören som det gäller. Bara i år
betalar löntagare och arbetsgivare in 25 miljarder mer
i sjukförsäkringsavgifter än vad som kommer att beta-
las i form av sjukpenning och ersättning från föräldra-
och tandvårdsförsäkringen. Redan nästa år är vi uppe
i 38 miljarder kronor, och vid sekelskiftet 45 miljar-
der kronor. Det är alltså belopp i samma storleksord-
ning som vi i dag betalar i försvarskostnader. Jag
skulle vilja ha en kommentar till detta av Siw Witt-
gren-Ahl.
Arbetsgivarna har ju redan tagit på sig ett större
ekonomiskt ansvar i form av sjuklöneperioden, och
det finns just inga tecken på att man tänker sänka
arbetsgivaravgiften i förhållande till det åtagande som
görs. Vi har i dag också lägre antal sjukdagar än vi
hade tidigare, men det syns inte i form av en lägre
arbetsgivaravgift. Därför blir man fundersam över vad
regeringen sysslar med.

Anf. 157 SIW WITTGREN-AHL (s) replik:
Herr talman! Jag ställde min fråga mot bakgrund
av att det står i betänkandet att sjukförsäkringsavgif-
ten i år uppgår till 4,95 %, men Åke Sundqvist sade
att den uppgår till 5,95 %. I dessa sammanhang är ju
1 % rätt mycket. Det finns inte heller någon reserva-
tion från moderaterna på den punkten.
Att vi har olika syn på skatteuttaget är väl en sak,
men enligt vad jag minns fick arbetsgivarna från bör-
jan ungefär 3 miljarder i kompensation för att man
införde arbetsgivaransvaret i sjuklöneperioden. Läg-
ger man till att det är rätt många som inte är sjuka så
mycket har väl förlängningen kompenserats väl ur
arbetsgivarsynpunkt, så det kan ju inte vara några
problem.

Anf. 158 ÅKE SUNDQVIST (m) replik:
Herr talman! När det gäller egenavgifterna måste
Siw Wittgren-Ahl ha missuppfattat mig. Jag har sagt
att 1997 är avgiften 4,95 % och att 1 % ytterligare
avgift tillkommer 1998.
Jag är litet förvånad över att Siw Wittgren-Ahl
nonchalerar den överfinansiering som finns i det hela.
T.o.m. statssekreteraren som har ansvaret för sjukför-
säkringsfrågorna, Knut Rexed, säger att detta är rö-
rigt. Han skulle vilja ge det ett annat namn. Han vill
alltså ha en större planhalva att sprida pengarna på.
Det är kanske litet grand iögonfallande att det blir så
stora överskott i sjukförsäkringen. Har Siw Wittgren-
Ahl någon kommentar till detta?

Anf. 159 SIW WITTGREN-AHL (s) replik:
Herr talman! Jag blir glad över att Åke Sundqvist
läser våra tidningar också.
Hur man skall hantera egenavgifterna är ju före-
mål för beredning inom Finansdepartementet - det är
sant. Men det är ju inte så att det finns för mycket
pengar i systemet. Snarare är det ett underskott på
socialförsäkringen, om man räknar med alla utgifter
som finns i systemet.

Anf. 160 SIGGE GODDIN (fp) replik:
Herr talman! Jag skall inte ägna mig åt egenavgif-
terna - Rose-Marie Frebran har mycket målande
beskrivit schackrandet med dem, och jag förutsätter
att det blir en ny tingens ordning ganska snart - det
går ju faktiskt inte att hålla på på det här sättet. Det
finns inget som helst förtroende för sjukförsäkringen
och socialförsäkringarna över huvud taget när man
inte vet vart ens pengar tar vägen. Har man väldigt låg
inkomst misstror man naturligtvis hela systemet. Men
Rose-Marie Frebran har beskrivit det väldigt bra.
Herr talman! Jag tog i mitt anförande upp några
frågor om hur det kan komma sig att ni socialdemo-
krater betraktar avsättning till vinstandelar som en
förvärvsinkomst, som ni säger. Jag skulle vilja ha ett
förtydligande. Hur kan det komma sig att ni gör det?
Det är ju ingen självklarhet att man år efter år kan
göra avsättningar. Det har ju hela tiden att göra med
om det blir någon vinst i företaget.
Nu talar ni i ungefär samma termer som vi andra
här i kammaren och säger att det är så viktigt att man
stimulerar företagen och kreativiteten och att det
skapas nya jobb och blir fler småföretagare. Men i det
här fallet verkar ni ju tvärtemot det: att arbetstagarna
skall få en känsla för det företag där de jobbar, att det
skall vara viktigt att vara kreativ och göra goda insat-
ser. När de sedan lyckas avsätts en del av vinsten. Då
missunnar ni dem det genom att både beskatta den
och ta ut avgifter.
På vilket sätt resonerar ni när ni säger att det här
är ungefär som en löneinkomst? Det går inte att för-
handla fram de här pengarna. Inget fack i världen har
tänkt sig det. Man har bara konstaterat att det går att
avsätta de här pengarna om det vill sig väl, men finns
det ingen vinst så finns det ingen.

Anf. 161 SIW WITTGREN-AHL (s) replik:
Herr talman! Vi tycker att all inkomst skall beskat-
tas lika.
Sigge Godin säger att det inte är någon självklar-
het hur mycket man skall avsätta och att man skall
göra detta för att uppmuntra arbetstagare. Är det en
uppmuntran, eller är en löneförmån?

Anf. 162 SIGGE GODIN (fp) replik:
Herr talman! Det är ingen löneförmån. I sådant
fall hade facken förhandlat fram den förmånen. De är
väldigt väl insatta i vad det finns för möjligheter att ta
ut löner, osv. De förhandlar till sista öret - alltid! Jag
har inte träffat någon facklig förtroendeman som har
sagt: Vi avstår från att ta ut några kronor i timmen,
därför att de pengarna sedan sätts av i vinstandelar.
Ingen har sagt det, och inget fack skulle våga tänka
den tanken över huvud taget. Det är alltså ingen löne-
förmån.
Detta är en avsättning som görs om företaget har
gått väldigt bra. Om man har varit duktig att jobba i
företaget, om man är stimulerad i sina arbetsuppgifter
och har en bra avsättning för det man producerar blir
det kanske en vinst, och då kan man ta en del av den
och sätta av till vinstandelar. Men tala inte om dessa
pengar som lön - då hade facket intecknat dem för
länge sedan. Fråga dem i morgon, när de öppnar
kontoren!

Anf. 163 SIW WITTGREN-AHL (s) replik:
Herr talman! Om det då är en belöning, Sigge
Godin, så måste väl den beskattas - man får ju ut en
inkomst sedan.

Anf. 164 ROSE-MARIE FREBRAN (kd):
Herr talman! Jag har naturligtvis en del frågor till
Siw Wittgren-Ahl. Rose-Marie Frebran heter jag för
resten själv.
I replikskiftet mellan Siw Wittgren-Ahl och Åke
Sundqvist fick vi en ny uppgift. Siw sade att egenav-
giftsfrågan är föremål för beredning inom regeringen
nu. Motiveringen i betänkandet till att man inte nu
skall tillsätta någon utredning är ju att Genomföran-
degruppen skall jobba färdigt. Redan tidigare har man
sagt att man kan finna skäl att överväga hur man skall
ha det med det samlade uttaget. Man har alltså förut-
skickat en avgiftsöversyn - detta redan i vårproposi-
tionen 1995. Någon annan anledning till att avslå
motionen har inte framkommit i betänkandet.
Därför vill jag fråga hur det är med den nya upp-
giften. Bereds frågan om egenavgifterna i Regerings-
kansliet just nu?

Anf. 165 SIW WITTGREN-AHL (s):
Herr talman! Frågan om egenavgifterna bereds i
den kommitté som jobbar. Man diskuterar precis det
som några av er har tagit upp, dvs. att vi har obalans i
sjukförsäkringssystemet och att det är viktigt att med-
borgarna vet vad pengarna går till. Det har man talat
om. Ni tar upp frågan nu, men den har faktiskt varit
uppe tidigare. Man tittar på frågan. Den diskuteras på
fler ställen.

Anf. 166 ROSE-MARIE FREBRAN (kd):
Herr talman! Det är inte så tydliga svar. Att Ge-
nomförandegruppen arbetar innebär inte att frågan
bereds av Rexed eller någon annan i Regeringskans-
liet. Varje utredning är ju en självständig myndighet.
Vi får ändock hoppas att inställningen är positiv
framöver till att vi verkligen får en ordentlig översyn
av egenavgifterna. Man har tidigare förutskickat att
man kan vara öppen för det.
I den senaste repliken kom litet självkritik ändå
fram. Det finns uppenbarligen en viss förståelse för att
människor tappar förtroendet för socialförsäkringssys-
temet när det är som det är. Visst känns det märkligt
att läsa att regeringsföreträdarna uttalar sig om vad
det är som skall upprätthålla förtroendet och sedan
gör på ett helt annat sätt. De använder inte pengarna
till det de är till för. Andra direkta skattepengar får gå
rakt in och finansiera andra underskott som finns
inom statskassan.
Varför höjer ni avgifter hellre än skatter? Det
skulle jag vilja veta.

Anf. 167 SIW WITTGREN-AHL (s):
Herr talman! Rom byggdes ju inte på två dagar.
Att sanera budgeten efter den borgerliga regeringen
har inte varit det enklaste. Nu är vi där att vi kan ta
tag i de frågor som vi måste ta tag i.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 16 april.)

13 § Äldreomsorg

Föredrogs
Socialutskottets betänkande 1996/97:SoU13
Äldreomsorg

Anf. 168 BIRGITTA WICHNE (m):
Herr talman! Dagens betänkande om äldreomsorg
innehåller ett antal angelägna motioner som syftar till
förbättringar av olika slag för de äldre. Vi moderater
har åtta reservationer varav sju tillsammans med de
övriga borgerliga partierna i olika konstellationer. Vi
står självfallet bakom samtliga reservationer, men jag
nöjer mig med att yrka bifall till reservation nr 1 för
att spara kammarens tid.
Herr talman! Vi kan konstatera att det på många
håll i vårt land bedrivs ett intensivt utvecklingsarbete
för att förbättra äldrevården och att det finns inrätt-
ningar av olika slag med ett mycket gott omhänderta-
gande av de äldre. Men det återstår tyvärr alltför
många problem som behöver en snabb lösning. Gamla
människor är gamla och har en begränsad tid kvar.
Det hastar alltså med insatserna för att avhjälpa bris-
terna.
Man kan varje vecka - ja, ibland dagligen - läsa
rubriker i dagstidningarna som t.ex.: "Äldre på sjuk-
hem får fel mediciner", "Läkarna trodde inte sina
ögon när de fick se Marita, 81", "Missnöje med ädel-
reformen", "Signe vill inte berätta för sina närmaste
om hur det är att vara gammal i Sverige." I Boråstid-
ningen läste jag i torsdags följande rubrik: "Döende
ligger helt ensamma". Underrubriken löd:
"Situationen inom äldrevården är ohållbar".
Enligt Socialstyrelsens slutrapport om ädelrefor-
men kvarstår också en mängd brister och problem.
Detta har föranlett regeringen att tillsätta vissa utred-
ningar, vilket vi hälsar med tillfredsställelse. Utred-
ningar tar emellertid sin tid, och vi moderater anser
att mycket skulle kunna göras omedelbart.
En av utredningarna handlar om bemötande av
äldre. Britta Rundström, särskild utredare, har nyligen
lagt fram ett delbetänkande med titeln Rätt att flytta -
en fråga om bemötande av äldre.
Hon tar där upp betydelsen av begreppen självbe-
stämmande, integritet, trygghet och värdighet. Hon
konstaterar: Mina erfarenheter under detta inledande
skede av utredningsarbetet har emellertid medfört att
jag många gånger även tvingats notera avståndet
mellan begreppens teoretiska innebörd och deras
tillämpning i vardagen. Hon skriver vidare att det
handlar om det medvetna valet av en humanistisk
människosyn och respekten för människovärdet. Detta
måste konkretiseras och försvaras, hävdar hon. Visst
är det så! De teoretiska begreppen måste omsättas i
praktisk handling, något som visat sig svårt och ibland
innebär en lång process för de inblandade.
Ett sätt att förkorta den processen tror vi är att ge
äldre en verklig valfrihet genom att erbjuda alternativ
vård och omsorg inom alla områden. Alternativa
vårdformer som uppfyller rimliga kvalitetskrav måste
ges samma rätt som offentligt bedriven verksamhet.
Konkurrens och valfrihet innebär att olika flexibla
lösningar prövas.
Därmed påskyndas utvecklingen och goda exem-
pel kan inspirera och bli föredömen. Under senare år
har den alternativa omsorgssektorn ökat, men den är
fortfarande endast en mycket liten del av den totala
äldreomsorgen.
I Borås drivs sedan några år tillbaka Blombacka.
Det är äldrebostäder med service på entreprenad.
Blombacka består av 35 lägenheter, restaurang, dag-
center och ett hemtjänstdistrikt med ca 30 pensionä-
rer. En utvärdering av entreprenaden lämnades i mars
månad detta år. Vårdtyngden beskrivs med att hälften
av pensionärerna inte klarar att komma till den närbe-
lägna vårdcentralen utan måste ha hembesök av läka-
re. I personalstyrkan ingår fler undersköterskor än på
andra jämförbara hem i Borås.
Enkäter med de boende, anhöriga, personal, PRO,
läkare m.fl. gav enbart positiva omdömen. I anbuds-
underlaget fanns i målbeskrivningen begreppen hel-
hetssyn, normalisering, kontinuitet, flexibilitet och
närhet. Samtliga mål var väl uppfyllda.
Trots den mycket positiva bild som konstaterats
kan man notera att SKAF-ordföranden i princip säger
nej till entreprenader. Den lokala SKAF-
representanten hade emellertid ändrat sin tidigare
negativa uppfattning och var nu positivt inställd. Det
är tydligen så att man måste komma i mycket nära
kontakt med alternativ för att ändra vad jag uppfattar
som förutfattade meningar.
Intressant att notera i sammanhanget är utredaren
Per-Åke Magnussons reflexioner om entreprenaden.
"Som tidigare kommunalanställd med lång erfarenhet
av kommunens verksamhet har detta uppdrag engage-
rat mig lite extra. Jag har haft en sorts grundinställ-
ning, att verksamheter inom vård och omsorg inte bör
lämnas ut på entreprenad. Jag har under arbetets gång
blivit mer och mer intresserad av att söka se vad det
är som gör att entreprenaden på Blombacka fungerar
så positivt, och vad som hindrar kommunen att få
samma stämning, självständighet och engagemang hos
personalen."
Kostnaden per hemtjänsttimma 1996 var för
kommunen 181 kr, eller något högre. Blombackas
kostnad var ca 157 kr. Kommunens totala besparing
blev därmed 400 000-450 000 kr per år. Detta är
alltså ett kvalitetsmässigt mycket gott alternativ som
innebär en ökad valfrihet och ökat självbestämmande
för den enskilde och personalen samt en kostnadsbe-
sparing för kommunen.
Herr talman! Vi har i vår motion De äldres situa-
tion i det moderna Sverige framfört en mängd konkre-
ta förslag till förbättringar för de äldre. Jag har här nu
relativt utförligt beskrivit Blombacka, därför att jag
tror att alternativen är det snabbaste sättet att åstad-
komma goda förändringar inom äldrevården. Minskad
byråkrati och kortare beslutsvägar innebär flexibilitet
och ökat ansvarstagande för personalen. Kreativiteten
ökar. Nya vägar prövas, och omsorgen om vårdtagar-
na förbättras därmed.
Vi menar att välfärdspolitiken måste bygga på den
enskildes val och att resurserna skall följa den enskil-
de. Därmed kombineras valfrihet med det gemen-
samma ansvaret. De äldres behov och medbestäm-
mande sätts i centrum. Vi föreslår därför att en allmän
hälsoförsäkring införs samt en vårdgaranti som garan-
terar alla en god vård i rimlig tid. Den vårdgaranti
som infördes av den borgerliga regeringen har nu
ersatts av en besöksgaranti, och 68 000 patienter
väntar för närvarande på behandling och vård. Det är
en orimlig situation.
Det stora flertalet äldre önskar enligt alla utred-
ningar bo hemma så länge som möjligt. Det valet
måste bli praktiskt möjligt. Vi anser att de som har
rätt till hemtjänst skall få en "hemtjänstpeng" så att de
kan välja den hjälp som behövs. En effektivt funge-
rande rehabilitering och en väl utvecklad dag- och
hemsjukvård är också nödvändig liksom avlösnings-
och växelvårdsplatser. Det informella arbetet, som
utförs av anhöriga, och olika insatser av ideella orga-
nisationer måste stödjas. Särskild uppmärksamhet bör
ägnas åt den växande gruppen av äldre invandrare.
Vi anser att de äldre skall ha lagstadgad rätt till
valfrihet vad gäller hemtjänst, dagverksamhet och
särskilda boendeformer.
Vårdkedjan måste också förbättras. Sjuka äldre
människor vårdas ofta av flera vårdgivare. Brister i
information och ansvarsfrågor har påtalats. Vi föreslår
därför ett huvudmannaskap för äldrevården och om-
sorgen som kan sammanföras och ligga hos primär-
kommunen. Därmed tydliggörs ansvaret, och kom-
munikation och dokumentation förbättras.
Herr talman! Vårdarbetet med äldre ställer i dag
stora krav på personalen. Medicinsk teknik och nya
behandlingsmetoder har positivt förändrat vården, och
omvårdnadens betydelse har uppmärksammats. Som
en konsekvens av detta måste utbildningen i fortsätt-
ningen ses över för att man skall kunna hålla jämna
steg med utvecklingen.
Ett område som jag särskilt vill peka på är vård i
livets slutskede. Den palliativa vården måste kunna
bedrivas såväl i hemsjukvård som i dagsjukvård och
på sjukhus. Kunskap om smärtlindring är en väsentlig
del för att man skall kunna utöva en god palliativ
vård. Den kunskapen är i dag icke tillräcklig, och
smärtlindring praktiseras inte i önskvärd omfattning.
Till sist vill jag citera en punkt ur WHO:s rekom-
mendation om palliativ vård: Samma goda omhänder-
tagande skall självklart givas den person som går från
livet som den som går till.

Anf. 169 ROLAND LARSSON (c):
Herr talman! Min mor är en tunn liten bräcklig
dam i 85-årsåldern. Eftersom hon har drabbats av
stroke ett antal gånger minns hon inte så mycket läng-
re. Hon är nästan helt bunden vid sin rullstol. Varje
gång när jag, så ofta jag hinner, kommer och hälsar på
henne blir hon naturligtvis glad. Hon gråter en liten
skvätt. Hon har inga problem med att känna igen oss i
familjen, men hon blandar för det mesta ihop våra
namn och vilka vi är.
Hon bor på ett sjukhem som drivs på entreprenad
av ett dotterbolag till HSB, som heter Grannskaps-
service. Det är det senaste och modernaste man kan
tänka sig. Hon har en egen liten lägenhet som är utrus-
tad med ett stort och ljust dusch- och toalettrum och
ett litet pentry där vi kan koka vårt kaffe när vi kom-
mer på besök. Där finns också en mycket trevlig och
kompetent personal som gör allt den kan och hinner
för att göra livet så gott som möjligt för dem som bor
på sjukhemmet. Det är bra med maten, och man kan
äta tillsammans i en mycket vackert möblerad miljö.
Man kan se på TV tillsammans i ett ljust, vackert
vardagsrum med en kakelugn.
Min mamma vet inte vad någon i personalen heter,
men det tycks inte bekymra henne.
Mamma har alltid varit mycket mån om sitt yttre.
Hon har alltid varit ren och proper. Hon har alltid
varit mycket aktiv och gått och rört sig mycket. Precis
som alla andra har hon trivts bra med vissa personer
och mindre bra med andra. Allt detta har hon kvar.
Trots ålder och sjukdom tycker hon om att vara pryd-
lig, klä upp sig litet och vara snygg i håret. Att få
hjälp med att gå några steg, trots att det är ansträng-
ande, ger glädje och något att prata om med oss och
med andra som bor på sjukhemmet. Men alltför sällan
finns det någon som har tid att ge henne den möjlighe-
ten. Att få komma ut en stund, gå en promenad och få
litet sol gör livet mycket lättare. Men det blir inte
särskilt ofta, nästan bara någon gång när vi anhöriga
kommer dit.
Ibland är hon ledsen och gråter. Vi har sett att det
finns ett samband med vem i personalen som tjänstgör
just vid det tillfället. Vi förstår att personkemin inte
alltid heller fungerar för den som är gammal och
glömsk. Om man dessutom känner sig utlämnad blir
det naturligtvis inte lättare. Vid sådana tillfällen hän-
der det att hon säger: Det kan väl inte vara så långt
kvar, eller vad tror du?
Min kära mammas situation är inte unik. Den är på
flera sätt typisk för många tusen äldre inom äldrevår-
den. I många avseenden är den kanske bättre.
Mycket fungerar mycket bra, men det finns också
stora brister. Allt handlar inte bara om brist på peng-
ar. Det är väldigt mycket en fråga om hur de resurser
som finns används och hur samordningen sker mellan
dem som finns i den dagliga verksamheten och t.ex.
dem som har ansvar för rehabilitering och sjukvård.
Det handlar också om rätten att kunna välja både hur
vården skall utföras och vilka som skall ge den. Det
handlar även om hur man utnyttjar de resurser som
finns utanför vårdorganisationen, hos frivilligorgani-
sationer och inte minst hos oss anhöriga.
Från Centerns sida anser vi att äldrevården, som
verkligen tillhör den sociala välfärdens kärnverksam-
het, ur resurssynpunkt måste vara mycket högt priori-
terad. Omvårdnaden av de gamla är, som många har
sagt, ett mått på den humanistiska grundsynen i ett
samhälle. Äldrevården måste därför också organisa-
toriskt vara uppbyggd med utgångspunkt från de
gamlas rätt till integritet och god livskvalitet. Begrän-
sade resurser och ett ökat antal vårdbehövande ställer
stora krav på effektivitet och samordning.
För att man skall kunna uppnå allt detta anser vi i
Centern att inslaget av valfrihet och konkurrens måste
öka inom äldrevården. De gamla och deras anhöriga
måste tillsammans - på samma sätt som sker inom
barnomsorgen - kunna välja både hur och av vem
vården skall utföras.
Hela vårdkedjan måste fungera, inte bara länk för
länk, utan som en sammanhållen enhet. De resurser
som finns för rehabilitering måste i sin helhet komma
vårdtagarna till del och inte försvinna i en splittrad
organisation.
Det är viktigt att det finns medicinsk kompetens
och fasta kontinuerliga läkarinsatser inom det särskil-
da boendet. Visst skall var och en ha rätt att välja sin
egen doktor, men det är inget hinder för att det också
skall finnas en fast läkarkontakt med respektive sjuk-
hem. I regel går det dessutom för det mesta att förena
dessa intressen.
Det finns många organisationer som är beredda att
göra en insats för dem som finns inom äldrevården.
Det är angeläget att dessa möjligheter tas till vara.
Kvaliteten inom äldrevården står och faller med
personalens kompetens och engagemang. Det är där-
för viktigt att man får en god utbildning innan man
börjar sitt arbete i omsorgen men också att man får
vidareutbildning under anställningstiden.
Sist men inte minst, herr talman, vill jag säga att
en värdig vård i livets slutskede är något som vi alla
önskar oss. För detta erbjuder s.k. hospice ett mycket
gott alternativ. Det är därför av stort värde att den
typen av verksamhet får utrymme att etableras och
utvecklas.
Jag ställer mig bakom samtliga reservationer som
behandlar dessa frågor men nöjer mig för tids vinnan-
de att yrka bifall till reservationerna 1 och 3.

Anf. 170 BARBRO WESTERHOLM (fp):
Herr talman! Av Sveriges 8,8 miljoner invånare är
litet mer än 1,5 miljoner över 65 år. Under de närmas-
te decennierna kommer de allra äldsta, de över 80 år,
att öka. Vi blir i förhållande till befolkningen inte fler
äldre, men fler blir allt äldre. Samtidigt kommer anta-
let äldre invandrare att öka. Det här är en utmaning
för oss, att ta hand om dessa nya grupper från olika
kulturer och med andra värderingar och referensra-
mar.
Jämfört med tidigare, och jämfört med andra län-
der, har äldre i Sverige det relativt bra. Vi läser om
eländesbilder och om dystra fall, och naturligtvis
måste vi rätta till de fel och brister som finns. Ingen
skall fara illa som äldre. Men bilden blir litet obalan-
serad. Det här medför också en risk när det gäller
attityderna till åldrandet. Vi i Folkpartiet liberalerna
tycker att bilden av äldre måste modifieras. Ålders-
diskriminerande attityder och fördomsfull behandling
av äldre i vårt samhälle måste bekämpas med all kraft.
Och sådana attityder finns.
Detta kan ske genom förmedling av kunskap om
vad åldrandet innebär. Det är inget handikapp att vara
gammal. Det är först vid rörelsehinder, ohälsa eller
sjukdom som åldern kan bli en försvårande omstän-
dighet. Äldreomsorgen måste ha som mål att stödja,
kompensera och ge sådan omvårdnad att man kan
leva ett så normalt och självständigt liv som möjligt.
Herr talman! Det är tillfredsställande att utskottet
nu tillkännager för regeringen behovet av tillsyn med
avseende på frågor om laglighet och rättssäkerhet.
Här finns också ett tillkännagivande om kvalitetssäk-
ringen. Det här är någonting som vi i Folkpartiet
liberalerna länge har arbetat för.
Vi har också tagit upp det här med en kommunal
äldreombudsman. Tillkännagivandet om att den en-
skilde måste veta vart han skall vända sig med syn-
punkter och klagomål är ett steg i rätt riktning, även
om vi hade önskat en tydligare precisering av hur det
här skulle gå till. Jag tycker att det är litet beklagligt
att vi inte kom hela vägen när det gällde ett bredare
tillkännagivande.
Det finns en rad reservationer bifogade till betän-
kandet. Jag skall här kommentera några av Folkpartiet
liberalernas reservationer.
När det gäller konkurrens och valfrihet finns det
en enighet bland de partier som tillhörde den förra
regeringen. Denna fråga har också belysts av tidigare
talare, så jag skall inte gå närmare in på den. Jag vill i
stället gå in på det som är en hjärtefråga för oss, näm-
ligen närståendevården, som ju står för ungefär två
tredjedelar av omvårdnaden om äldre.
I betänkandet står det att regeringen i den kom-
mande socialtjänstpropositionen kommer att föreslå
att socialnämnden genom stöd och avlösning bör
underlätta för den som vårdar närstående som är lång-
varigt sjuka eller har funktionshinder. Nu har vi fått
den här propositionen, och vi har också motionerat i
anslutning till den. Och visst står där en del om själv-
bestämmande och integritet, men regeringen kommer
ändå inte riktigt till skott. Den nya bestämmelsen är
vagt utformad, och risken är att det hela stannar vid
vackra ord på papperet. Man glömmer bort hur viktigt
det är att valet att bli närståendevårdare måste vara
frivilligt, både för den som vårdas och för den som
vårdar. Den vårdades integritet måste bibehållas.
Närståendevård passar många, men alla upplever det
inte som uteslutande positivt att bli vårdade av en
nära anhörig.
Vi anser att man måste underlätta för dem som vill
bli närståendevårdare att vara det och för dem som
väljer att ta emot närståendevård. I syfte att underlätta
denna utveckling tycker vi att regeringen borde ta
initiativ till överläggningar med de båda kommunför-
bunden för att se hur ett konkret utökat stöd till när-
ståendevårdaren skall kunna se ut.
Reformförslag som man skulle kunna ta upp vid
sådana överläggningar är en fortsatt utbyggnad av
avlastning och växelvård, förbättringar i kommuner-
nas regler för hemvårdsbidrag och ökade möjligheter
för närstående att anställas, en utvidgning av kretsen
av personer som har rätt att vara närståendevårdare
med ersättning från försäkringskassan samt en ytterli-
gare förlängd period för ledighet för dem som vårdar.
Det här skulle kunna ge bättre förhållanden för dem
som önskar vårda släktingar eller andra närstående i
hemmet, vilket i sin tur skulle innebära både mänskli-
ga och ekonomiska vinster. Med det yrkar jag bifall
till vår reservation 10 under mom. 10.
Det finns en rad andra saker som vi lyfter fram i
våra reservationer. Det handlar bl.a. om att ett gott
näringstillstånd är grundläggande för äldres hälsa. Det
innebär i sin tur att man måste både få näringsriktig
mat och ha tänder att tugga den med. Här ser vi med
oro på vad som händer inom tandvården i dag. Man
måste ha ganska mycket pengar på banken för att
klara sin tandvård.
Vi tar också upp det här med vårdkedjor. Det
finns bra enstaka länkar, men alltför ofta finns det inte
länkar som kopplar ihop de olika delarna. Vi efterly-
ser tydligare uttalanden i det här betänkandet.
Vi tar också upp frågan om information vid in-
skrivning och vårdplanering. Vi trycker på att geriat-
risk kompetens måste finnas och att en fortlöpande
utbildning av sköterskor och annan personal i geri-
atrik måste ske. Här händer väldigt mycket nytt inom
forskningen.
Naturligtvis är det här med vård i livets slutskede
med smärtlindring en oerhört viktig del. Det är mig en
gåta att det fortfarande brister. Det här är någonting
som diskuterades redan i mitten av 70-talet, när Bror
Rexed ledde en utredning om vård i livets slutskede.
Ändå tycks det vara så väldigt svårt att få det här till
stånd.
Slutligen har vi avgifterna. Vi ser det som oerhört
viktigt när man sätter avgifterna att den anhörige som
bor kvar i det egna hemmet inte råkar i ekonomisk
misär. Vi anvisar i vår motion möjligheter för hur
man kan åstadkomma det här.
Därmed, herr talman, vill jag bara tillägga att även
om vi bara yrkar bifall till reservation 10 under mom.
10 står vi i Folkpartiet naturligtvis bakom övriga
reservationer där Folkpartiet finns med bland reser-
vanterna.

Anf. 171 STIG SANDSTRÖM (v):
Herr talman! Det finns naturligtvis många infalls-
vinklar på ett sådant jätteämne som det vi behandlar
just nu. Vi har också hört tre olika sätt att närma sig
ämnet. Själv hade jag gärna tagit min utgångspunkt i
den debattartikel Margot Wallström hade skrivit i
Dagens Nyheter i dag om äldrevården, omvårdnaden
och sjukvården för de äldre. Eftersom hon inte är här i
dag skall jag dock inte ta upp den tråden. Dessutom
håller jag med henne till 100 %. Jag tänker i stället
fokusera på en liten bit i hela det här betänkandet. Det
gäller det som även Barbro Westerholm nämnde,
nämligen avgifterna.Herr talman! Det finns nästan
lika många system för avgifter i äldreomsorgen som
det finns kommuner. Sveriges pensionärsförbund har
gått igenom Sveriges 288 kommuners omsorgsavgif-
ter och presenterat siffrorna i sin tidning Veteranpos-
ten. I denna rapport framkommer mycket krångel och
skrämmande olikheter.
Ser man på hemtjänsten kan man finna att Tida-
holm har ett tak på 330 kr i månaden, medan t.ex.
Jönköping har ett tak på 10 500 kr. Även kostnaden
för att ligga på ett sjukhem varierar väldigt mycket
mellan kommunerna. I Storuman kostar det som mest
3 452 kr i månaden, medan Töreboda kan ta upp till
32 040 kr för en sjukhemsplats. Över huvud taget tar
kommunerna rejält betalt för sjukhemsplatserna.
Det kan därför vara på sin plats att erinra om att
innan ädelreformen genomfördes hade vi ett enhetligt
system, och ingen kommun fick ta ut mer än 2 000 kr
för en sjukhemsplats. Ett av huvudskälen till att ädel-
reformen genomfördes var att kunna ta mer betalt av
pensionärerna för sjukhemsboendet. Och det har man
också gjort med besked.
Beträffande förbehållsbeloppen, dvs. den minsta
andel som pensionärerna får behålla för egen del när
kommunen inkasserat sina avgifter, är skillnaderna
mellan kommunerna betydligt mindre. I stort sett
ligger spännvidden mellan 1 000 och 2 000 kr. Detta
förbehållsbelopp skall i de flesta fall täcka de andra
avgifter som kan uppkomma för pensionärerna. Det
kan handla om avgifter för läkarvård, fotvård, tand-
vård, färdtjänst och liknande. Även på dessa områden
varierar avgifterna från kommun till kommun.
Ofta bygger avgiftssystemen på krångliga be-
stämmelser som kan vara svårgenomskådliga för
omvårdstagaren eller dennes anhöriga.
Även enkla ting kan krånglas till i de kommunala
bestämmelserna. Så här anger t.ex. en kommun vad
pensionären skall betala för en kopp kaffe med bröd:
"0,17 procent av det minskade basbeloppet per år
dividerat med tolv, avrundat till närmast lägre kron-
tal." Det blir 5 kr i det här fallet.
Det är ju tur att kommunerna nuförtiden har dato-
rer så att man klarar av att räkna ut vilket pris man ska
ta för en kopp kaffe med bröd. Men ännu bättre hade
det varit om man använt den moderna datatekniken
till att räkna ut hur man kan ordna någorlunda rättvisa
och likartade avgifter i kommunerna.
Från Vänsterpartiets sida tycker vi att det är en
viktig politisk poäng att systemen skall vara enkla och
lättbegripliga. Vi har i ett par motioner tagit upp av-
giftskrånglet på äldreomsorgens område och förordat
att man skall söka finna enklare lösningar. Ett exem-
pel kan vara att man inför ett samlat högkostnads-
skydd för alla avgifter på vårdområdet. Ett annat kan
vara att man tar till sig Borlängemodellen, som tycks
vara en elegant lösning på ett knepigt problem. Efter-
som utskottet ställt sig kallsinnigt till dessa förslag
yrkar jag bifall till reservation 9.

Anf. 172 THOMAS JULIN (mp):
Herr talman! Jag är övertygad om att vi alla vill ha
en bra och trygg äldreomsorg, och det tycker jag att vi
ger uttryck för i det här betänkandet. Vård i livets
slutskede är också någonting som vi alla prioriterar
mycket högt. Det är en fråga som inte bara berör de
äldre utan även samtliga svårt sjuka i alla åldrar.
Om allt bara berodde på vad vi i utskottet anser i
de här frågorna vore det inte några problem. Det som
oroar mig är de signaler som kommer från vården, där
man berättar att många äldre sjuka åker jojo mellan
kommuner och landsting; där äldre uttalar oro över att
de inte känner trygghet; där personal uttalar att den
inte hinner göra ett bra jobb på grund av underbe-
manning.
Hur mycket vi än vill att vi skall ha bra vårdkvali-
tet och t.o.m. förbättra den blir det tomma ord om
besparingarna inom vårdsektorn inte omedelbart upp-
hör. Även om regeringen lovat nya pengar till kom-
muner och landsting hörs nya besparingsförslag från
landsting och kommuner. Ytterligare förslag väntar.
Till det här skall vi lägga signalerna om att många
äldre inte längre anser sig ha råd att anlita tandläkare
eller betala för vård och medicin. Jag tycker därför att
Vänsterpartiets motion So424 med krav på en lev-
nadsnivåundersökning är väl motiverad. Jag ger den
mitt fulla stöd, vilket innebär att jag stöder reservation
14.
Jag stöder även reservation 6 som berör vård i li-
vets slutskede. Även på det här området har jag från
personal fått signaler om att det planeras besparingar
och minskningar inom personal. Är det något område
som borde prioriteras och där det bör finnas gott om
personal är det just det här. Alla som har varit svårt
sjuka vet hur viktigt det är med en stor personaltäthet
där svårt sjuka vårdas.
I Miljöpartiet önskar vi att det här området kunde
erhålla sådana ekonomiska resurser att vi kan uppnå
den vårdkvalitet som vi alla vill ha och faktiskt talar
om.

Anf. 173 CHATRINE PÅLSSON (kd):
Herr talman! Graden av utvecklingsnivå i ett sam-
hälle sägs kunna mätas genom att studera på vilket
sätt det tar hand om de svagaste grupperna. Det kan
handla om gamla, sjuka och barn. Ju mer framstående
en kultur är, desto större trygghet för dessa svaga
grupper.
I vårt samhälle företräds inte dessa grupper av
starka föreningar eller förbund som kan hävda deras
intressen. Det rör sig många gånger om människor
som inte vågar, orkar eller kan göra sina röster hörda.
Därför är det ännu viktigare att samhället lyfter fram
deras behov. Det är inte alltid de med de starkaste
företrädarna i samhällsdebatten som bäst behöver
samhällets stöd, utan ibland är det tvärtom.
Herr talman! I det materialistiska samhället har de
äldres situation alltmer kommit i skymundan. Värdet
av erfarenhet och visdom som den äldre generationen
har skaffat sig under ett långt liv uppskattas inte på
långa vägar på det sätt som det borde. Vårt samhälle
saknar mycket av en grundläggande respekt för ålder-
domen. Välfärd har kommit att bli synonymt med
materiellt god standard. Instrumentet att mäta en så-
dan välfärd är trubbigt. Det är inte hur rummet möble-
ras eller kvadratmeterytan som oroar och bekymrar de
äldre i dag. I stället är det problemet med den mänsk-
liga kontakten och omvårdnaden när de blir gamla
och inte kan klara sig själva som oroar.
Herr talman! Vi borde av och till fundera i grun-
den vilka utgångspunkter vi vill ha när vi formar äld-
revården och när vi formar vården i framtiden. Vi
kristdemokrater menar att den enskilde måste ha stör-
re möjlighet att få vara med och bestämma över sin
egen situation. När det gäller många av de olika om-
rådena inom omsorgen fattas besluten i dag av kom-
munernas personal.
Så är det ofta när det gäller t.ex. boendeform och
vilka sysslor som skall utföras av kommunens hem-
tjänst. Det är fel. Alla människor är olika och har
olika behov som skall uppfyllas för att de skall upple-
va livskvalitet. Detta måste man ta bättre hänsyn till
när äldrevården formas.
Många kommuner har infört något som närmast
kan liknas vid en form av kommunarrest. De gamla
har fått flyttförbud. Det har förekommit flera upprö-
rande exempel ganska nyligen där gamla inte har fått
flytta över en kommungräns för att t.ex. komma när-
mare sina barn. Det är skamligt. Nu görs det en
skärpning i socialtjänstlagen, och det är vi tacksamma
för.
En annan punkt som jag vill lyfta fram gäller de
anhöriga. Enligt många beräkningar står anhöriga för
största delen av vården i hemmet - Barbro Wester-
holm har redan sagt att det rör sig om så mycket som
två tredjedelar. Det finns uppskattningsvis 150 000
hemmaboende äldre som behöver hjälp med att du-
scha och bada. Av dessa får hälften i första hand hjälp
av en anhörig. Motsvarande siffra när det gäller toa-
lettbesök är ca 40 000 personer varav hälften av dessa
får hjälp av en närstående. Likaså torde ca 25 000
dementa bo kvar hemma tack vare vård och passning
av anhöriga.
Till detta kommer föräldrar som vårdar sjuka och
handikappade barn eller vuxna som får hjälp av an-
höriga eller närstående. Men det finns ett mörkertal,
det har vi sett i en sammanställning som man har gjort
på Socialstyrelsen. Många vårdar anhöriga utan att
det är känt.
Fördelningen av ansvaret för vården mellan sam-
hället och familjen är en av de stora framtidsfrågorna.
Vi Kristdemokrater anser att anhörigrollen måste
uppvärderas och erkännas. Vi återkommer till denna
fråga i samband med behandlingen av betänkandet om
socialtjänstlagen.
Vårdpersonalen i äldreomsorgen och i sjukvården
gör ovärderliga insatser. Men utöver detta - vilket har
varit oerhört jobbigt under den senaste tiden med
tanke på alla nedskärningar - behövs ett större totalt
engagemang inom hela samhället för de äldres situa-
tion. Vårdpersonal kan inte helt ersätta familjen och
anhöriga. Det offentliga bör därför kunna kombinera
anhörigas och ideellas stöd med professionella insat-
ser inom vården. En sådan kombination skulle visa
respekt för de gamlas människovärde.
I samhällsdebatten framhålls ofta att äldre måste
få god vård och omsorg, eftersom det är de som har
byggt upp samhället. Det är sant. Men äldre skall inte
bara respekteras av det skälet. De skall i första hand
få god vård därför att de är människor och behöver
vård.
Vi oroas över att det verkar vara människors sam-
hällsnytta som får vara det som är avgörande för vår-
dinsatsen. De gamla och långvarigt sjuka måste få
företrädare i oss alla.
Så över till frågan om en äldreombudsman som vi
Kristdemokrater har tagit upp många gånger. Vi har i
Sverige en ungdomsminister och en barnombudsman,
men vi saknar någon som talar för de äldre. Det finns
inget forum dit patienter, personal och anhöriga kan
vända sig med klagomål när en person inte får till-
fredsställande vård till följd av resursbrist. En äldre-
ombudsman skulle kunna bevaka de äldres situation.
Nu har vi genom detta betänkande lyckats få igenom
att riksdagen skall göra ett tillkännagivande som i och
för sig kunde vara litet mera modigt, men, herr tal-
man, vi ställer oss bakom det. Det är ett steg i rätt
riktning.
Så några ord om vård i livets slutskede. Det är en
vård som är avgörande för allas vår trygghet. Det är
inte riktigt etablerat i vårt samhälle i dag att prata om
döden. Trots det är döden något som vi alla kommer
att möta. Därför måste vi lyfta fram den här delen av
vården ännu mer än vad vi hitintills har gjort.
Vi måste erkänna att det finns olika smärtor, inte
bara den fysiska smärtan. Det finns också social,
psykisk och andlig smärta. Det har hospisrörelsen på
ett föredömligt sätt lyft fram. Vi tror att man inför
framtidens utmaningar måste se till att vården i livets
slutskede fungerar professionellt i hemmet, inom
äldreboendet och på sjukhusen. Det är väldigt viktigt
att personalen får en ordentlig och välanpassad ut-
bildning, att det finns ekonomiska resurser och att det
finns möjlighet för den enskilde att själv kunna välja.
Vi Kristdemokrater står naturligtvis bakom alla de
reservationer som vi finns med på, men för tids vin-
nande yrkar jag bifall till reservation 6.

Anf. 174 HANS KARLSSON (s):
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
utskottets hemställan i dess helhet och avslag på
samtliga reservationer.
I det utskottsbetänkande som vi nu diskuterar be-
handlas ett sjuttiotal motionsyrkanden från den all-
männa motionstiden förra året. Vi konstaterar i betän-
kandet att ädelreformen har skapat möjligheter att
lösa många av de problem som tidigare känneteckna-
de vården och omsorgen om de äldre.
Äldrefrågorna är en viktig angelägenhet för alla.
Ingen lämnas oberörd när äldrevård och äldreom-
sorgsfrågor diskuteras. Alla har en uppfattning, och
alla anser att detta är en av de viktigaste uppgifter
som vi har att syssla med. Detta tar vi i utskottet på
största allvar.
Därför är det särskilt glädjande att kunna konstate-
ra att vi i stort sett är eniga, även om det finns en hel
del reservationer. Men i de stora och övergripande
frågorna finns det en betydande enighet.
Herr talman! Jag skall inledningsvis kommentera
en del av de sakområden som behandlas i betänkandet
och sedan skall jag övergå till att något kommentera
de anföranden som vi här har hört och också en del
allmänpolitiska frågor.
Riksdagen gav hösten 1996 regeringen till känna
vad utskottet då anförde om brister i vården av äldre,
bl.a. inom sjukhemsboendet. Utskottet konstaterar att
det finns brister i samverkan och i det gemensamma
ansvarstagandet mellan huvudmännen, framför allt
när det gäller den gemensamma vårdplaneringen.
Utskottet anser med anledning av vissa motionsyr-
kanden att tillsynen över äldreomsorgen behöver
förbättras.
Tillsynen bör skärpas och inriktas på frågor om
laglighet och rättssäkerhet. Tillsynen måste också
inriktas på att säkra kvalitet och kompetens i vården
och omsorgen så att de äldres rätt till självbestäm-
mande, integritet, trygghet och värdighet säkras. Ut-
skottet anser också att organisationen måste bli tydli-
gare. Den enskilde måste få veta vart han eller hon
skall vända sig med sina synpunkter och klagomål.
Informationen om möjligheterna att klaga måste för-
bättras. I syfte att skapa en slagkraftigare organisation
bör regeringen överväga om tillsynen kan läggas på
en och samma statliga myndighet för såväl social-
tjänsten som hälso- och sjukvården. Utskottet föreslår
här ett tillkännagivande till regeringen.
Herr talman! Vidare behandlas i betänkandet val-
frihets- och konkurrensfrågor. Utskottsmajoriteten vill
understryka att äldreomsorgen är en gemensam ange-
lägenhet som skall finansieras solidariskt och styras
offentligt. Kommunerna har ansvaret för omsorgen
och skall fördela resurserna efter behov. Samtidigt vill
utskottet betona att det är angeläget att den enskilde
ges möjlighet att själv bestämma över sin livssituation
och det sätt varpå omsorgen ges. Äldres kunskap och
kompetens skall tas till vara.
För många äldre är det dock angelägnare att få den
service och hjälp som de behöver, utformad på det
sätt som de själva önskar och med personer som kän-
ner dem väl, än att kunna gå ut på en marknad och
välja vårdgivare för denna service. Socialstyrelsens
undersökning ger inte heller något stöd för att konkur-
rensutsättning i sig leder till ökade möjligheter för den
enskilde att välja mellan kommunala och privata
vårdgivare. Varje kommun kan erbjuda vård och
omsorg i olika former och med olika utförare. Det
finns inga hinder för kommunen att lämna ut äldreom-
sorgen på entreprenadupphandling. Det finns heller
inga skäl att tvinga en kommun att köpa äldreomsor-
gen på en privat marknad. Kommunen och männi-
skorna som bor och lever i kommunen måste själva få
bestämma vad som är bäst för dem och vad som pas-
sar de lokala förutsättningarna bäst.
Herr talman! När det gäller vårdkedjor och reha-
biliteringsinsatser utgår utskottet från att de särskilda
resurser som avsatts för att stimulera samverkan mel-
lan huvudmännen ger det avsedda resultatet. Det
arbete som nu pågår runt om i landet bör innebära att
de gemensamma resurserna används bättre. Det finns
brister i samverkan, men det finns all anledning att tro
att huvudmännen tar till sig de synpunkter och den
kritik som har framförts.
Herr talman! Socialstyrelsen har nyligen gett ut
nya allmänna råd om informationsöverföring och
samordnad vårdplanering. Här betonas särskilt att
patienter som befinner sig i livets slutskede och som
samtidigt bedöms som medicinskt färdigbehandlade
skall få stanna på sjukhuset, om detta är patientens
önskemål och om det kan innebära högre livskvalitet.
Vi vet också att så sker på många håll i landet, men
det är naturligtvis viktigt att denna möjlighet finns
överallt.
En annan del av äldreomsorgen som behandlas i
betänkandet är läkarrollen i de särskilda boendefor-
merna. Utskottet delar i mycket den oro som kommer
till uttryck i motionerna. Läkarrollen har här blivit
mer perifer, vilket har lett till en försämrad medicinsk
kvalitet i vården. Patientavgifter och kravet på att den
sjuke och äldre skall kalla på läkare har i många fall
inneburit glesare kontakt mellan äldre och läkare.
I detta sammanhang finns det emellertid skäl att
erinra om att vi socialdemokrater varnade för bl.a.
denna utveckling när den borgerliga regeringen inför-
de husläkarmodellen. Husläkarsystemet kan ha sina
förtjänster under vissa förutsättningar, men för sär-
skilda boendeformer är det inte någon särskilt bra
modell.
Även om det är lätt att konstatera att det finns
brister på en del områden, får man inte hemfalla åt att
generalisera. Det finns utomordentligt goda exempel
där läkarkontakterna i de särskilda boendeformerna
fungerar på ett bra sätt. Det finns därför också anled-
ning att tro att det, där det ännu inte fungerar bra, med
ganska små insatser skall kunna bli en bättre ordning.
Herr talman! Jag vill med detta övergå till att nå-
got kommentera det som har sagts här tidigare. Jag
börjar då med moderaterna och Birgitta Wichne, som
pekar på brister i äldreomsorgen. Jag måste då fråga
moderaterna på vilket sätt moderat politik skulle in-
nebära att det blev en bättre äldreomsorg, eftersom
det i det moderata budgetalternativet finns avsevärt
mindre pengar till kommunerna än i den socialdemo-
kratiska budgeten.
När det gäller avgiftsfrågan, som särskilt Stig
Sandström ägnade sig åt, är det bara att hålla med om
att det finns en del oformligheter. Jag har också mött
de exempel som han beskrev. Det är klart att det finns
skäl att fundera över i vilken utsträckning alla dessa
modeller är lyckade. Men samtidigt skall man komma
ihåg att kommunerna har uppgiften att bestämma om
avgifterna. I Kommunförbundet pågår också ett arbete
med att följa utvecklingen. Dessutom vet vi att Soci-
alstyrelsen också följer frågan. Om jag uppfattade
Stig Sandströms inlägg rätt måste jag be om ett klar-
läggande om ifall han tycker att det är fel att vi har en
ordning som innebär att man betalar till hemtjänsten
efter förmåga. Förespråkar Stig Sandström och
Vänsterpartiet en avgift lika för alla?
Thomas Julin pekade på problemen med kostna-
derna för läkemedel. Vi vet ju alla att kostnaderna har
stigit. Vi vet också vilken påverkan läkemedelsnotan
har haft på statsbudgeten under senare år. Men det
som jag inte ställer upp på är att den modell som nu
tillämpas på ett annat sätt än den tidigare skulle omin-
tetgöra för människor som har ont om pengar att köpa
sina medicin. Det är ju faktiskt så att den nuvarande
modellen är lindrigare för den som har dåligt med
likvida medel. Man klarar sig i kassan på apoteket
med 108 kronor. Om det sedan är så att information
inte alltid lämnas på ett fullödigt sätt, får vi väl titta
närmare på hur det skall kunna bli en bättre tingens
ordning.
Jag måste erkänna att jag blev väldigt glad när jag
lyssnade på Barbro Westerholm, som tog upp den
debatt som nu pågår kring kvaliteten i äldreomsorgen.
Hon pekade på det orimliga i att man understundom
låter de enskilda händelser som redovisas målas över
hela äldreomsorgen och beskrivas som att allt är un-
dermåligt, när vi i stället har en väldigt bra äldreom-
sorg i Sverige. Den håller en väldigt hög kvalitet och
personalen är välutbildad. I samma ögonblick skall vi
också erkänna för oss själva att det finns brister och
att det är oacceptabelt att en enda människa hamnar i
svåra situationer och inte får den vård och omsorg
som hon eller han har rätt till. Men då måste vi di-
mensionera diskussionen utifrån detta och ägna oss åt
att försöka rätta till det där det inte fungerar i stället
för att beskriva hela äldreomsorgen som om den vore
alldeles under isen. I detta sammanhang skall vi se
såväl Margot Wallströms debattartikel i DN i dag som
de diskussioner som nu förs om att i nästa års budget
ta fram extra pengar till bl.a. äldreomsorgen. Natur-
ligtvis skall dessa pengar användas på ett sådant sätt
att de kvalitetssvackor och de situationer där männi-
skor råkar illa ut inte uppstår på nytt. Det blir då ett
uppdrag för de kommuner som får dessa pengar att
använda dem på ett sådant sätt att effekten blir att
människor i äldreomsorgen kan uppleva trygghet, kan
känna att den vård och omsorg som de får innehåller
kvalitet och dessutom kan uppleva att de faktiskt får
vara med och påverka äldreomsorgen och det sätt på
vilket den skall ges.
Herr talman! Med dessa ord vill jag än en gång
yrka bifall till utskottets hemställan i betänkandet.

Anf. 175 BIRGITTA WICHNE (m) replik:
Herr talman! Jag fick frågan om bristerna i äldre-
omsorgen - i och för sig är vi väl ganska överens om
att det finns en hel del brister - och vad som kunde bli
bättre med Moderaternas politik.
Vi har ju gett en mängd förslag i våra motioner
som visar hur det skulle kunna bli bättre, t.ex.
lagstadgad rätt för hemtjänst, dagverksamhet och
särskilda boendeformer, som jag nämnde. VDN-märkt
boende är ett annat sätt. Vidare vill vi se över avgif-
terna så att de blir mer rättvisa och göra det möjligt
för den kvarvarande maken eller makan att bo hem-
ma. Vi vill också förbättra läkartillsynen genom att en
speciell läkare utses som har det totala ansvaret på det
särskilda boendet och på sjukhemmen.
Ni har ju mindre pengar i er budget, sade Hans
Karlsson. Nej, vi har lika mycket pengar i vår budget.
Vi har inte minskat vår budget när det gäller hälso-
och sjukvård. Men jag tror att vi skulle få fram mer
pengar genom de sätt som jag har anvisat, nämligen
genom att t.ex. tillskapa fler entreprenader. Jag nämn-
de ju exemplet Blombacka ganska utförligt i mitt
anförande. Men det är inte bara pengar som gäller
där. Den särskilda utredaren i detta fall undrade vad
det är som gör att entreprenaden fungerar så positivt
och vad det är som hindrar kommunen att åstadkom-
ma samma självständighet och engagemang hos per-
sonalen. Här ligger ju litet av svaret på frågan.

Anf. 176 HANS KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Vi vet ju genom otaliga exempel,
rapporter och besök att de problem som jag pekade på
inom äldreomsorgen i allt väsentligt handlar om att
det är för tunt på personalsidan. Då måste jag fråga
mig, och också fråga Birgitta Wichne, hur det skulle
kunna vara möjligt att få en bättre kvalitet med den
moderata budgetpolitiken. Med moderaternas budget-
politik hade ju kommuner och landsting innevarande
år erhållit 10,3 miljarder kronor mindre. Man kan
översätta det till hur många människor man i så fall
skulle behöva minska med. Det är oerhört stora siff-
ror. Det handlar om 40 000 jobb inom vård och om-
sorg. Jag kan omöjligen få det till att det skulle bli
bättre äldreomsorg med mindre personal och mindre
pengar.

Anf. 177 BIRGITTA WICHNE (m) replik:
Herr talman! Det där är en siffra som är totalt gri-
pen ur luften, Hans Karlsson!
Jag vill börja med detta att det skulle vara för litet
personal, och att det skulle vara problemet. Det är
möjligt att det är för litet personal, men det handlar
också väldigt mycket om organisation. På de entrep-
renader man har undersökt, har man kanske väl så hög
personaltäthet. Man lyckas alltså med mindre pengar
åstadkomma bättre vård. Det beror mycket på organi-
sation, engagemang, medinflytande osv.
Det finns också andra pengar att hämta. Det finns
pengar på olika håll. Jag kan som exempel ta kostna-
derna för Stockholms äldreomsorg. Där har man lagt
ut på entreprenad, och man har sparat 130 miljoner
kronor. Det är en minskning med ungefär 10 %. Det
gäller alltså äldreomsorg och entreprenader, men det
finns också massor av annat att spara på. Jag har flera
klipp med mig från Landstingsförbundet, SBU och
flera andra. T.ex. säger Landstingsförbundet att man
skulle spara ca 100 miljoner kronor i varje landsting
på lokaler. Det finns en annan utredning som säger att
man totalt när det gäller statliga lokaler i Sverige
skulle kunna spara upp till 23 miljarder kronor. Det
finns alltså mycket pengar att plocka. Det gäller att
använda pengarna rätt.

Anf. 178 HANS KARLSSON (s) replik:
Herr talman! På frågan om var jag har hämtat
uppgifterna från, kan jag svara att jag har hämtat dem
från den moderata budgetmotionen. Om det är att ta
siffror ur luften, så må det väl vara hänt. Jag har tagit
dem där i alla fall.
Det är möjligt att det är för litet personal, säger
Birgitta Wichne. Jag skall berätta för den personal
inom äldreomsorgen som jag träffar ganska ofta hur
Moderaterna ser på detta. Jag skall också berätta att
Moderaterna har sparförslag på åtskilliga miljarder
ytterligare. Jag ser fram emot att göra det tydligt för
personalen inom äldreomsorgen att det med moderat
politik skulle bli en drastisk nedskärning av resurser-
na i vård och omsorg. Det skulle också bli en privati-
sering och marknadsanpassning av hela vården och
omsorgen.

Anf. 179 THOMAS JULIN (mp) replik:
Herr talman! Det exempel jag tog upp med läke-
medel, Hans Karlsson, alltså att de äldre ansåg att det
var en av de saker de hade svårt att betala, bygger på
uppgifter som jag har fått från apotekspersonal. Efter
vad jag har uppfattat, tycker många äldre att det lik-
som är litet genant att ta läkemedel på avbetalning,
något som man nu har möjlighet att göra. Så det kan-
ske är ett övergångsproblem. Trots allt är det dock
äldre människor som i dag tycker att det här är besvä-
rande kostnader.

Anf. 180 HANS KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Jag håller med Thomas Julin om att
det finns många äldre som tycker att läkemedlen är
för dyra. Det är också lätt att inse detta med tanke på
att många äldre har en besvärlig ekonomisk situation.
Men det var inte riktigt det jag syftade på, utan jag
syftade på detta att man målar en bild av att det har
blivit dramatiskt annorlunda med den nya modellen
för högkostnadsskydd för läkemedel.
Jag träffade en grupp pensionärer i Örebro i mån-
dags. Samtliga var väldigt positiva till detta. De tyckte
att det här var en utmärkt modell, som innebar att man
faktiskt fick möjlighet att dela upp kostnaderna för
högkostnadsskyddet och inte var tvungen att betala
det ganska raskt - en situation som man faktiskt kun-
de hamna i tidigare. De var däremot kritiska mot
informationen om det nya högkostnadsskyddet. De
hade i sina kontakter med Apoteksbolaget fått brist-
fällig information. De hade fått det beskrivet som att
det skulle vara så att man betalade av sin medicin. I
stället handlar det ju om att man delbetalar högkost-
nadsskyddet.
Jag tror att det i väldigt hög grad handlar om att vi
måste göra tydligt vad den här reformen går ut på.
Den handlar inte om att det skall bli sämre förutsätt-
ningar. För den som har riktigt ont om pengar blir det
egentligen bättre förutsättningar.

Anf. 181 BARBRO WESTERHOLM (fp)
replik:
Herr talman! Jag inser att det är svårt att gå in på
alla reservationer på 15 minuter. Jag skulle ändå vilja
höra litet mer av Hans Karlsson när det gäller insatser
för att bevara äldres tandhälsa. I betänkandet lägger
man ett ansvar på kommunerna, och det pågår något
projekt som man skall hämta erfarenheter från. Det
tycker jag är något lamt. Har Socialdemokraterna
några mer konkreta idéer om hur man, med tanke på
vad det kostar att underhålla sina tänder, skall gå in
och se till att inte tandhälsan hos äldre försämras
snabbt?

Anf. 182 HANS KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Barbro Westerholm tar upp en fråga
som är mycket aktuell, men den är på sitt sätt inte
färdig. Den har ju varit föremål för en utredning. Det
är väl känt i hela nationen, och kanske t.o.m. utanför,
att det pågår en ganska omfattande diskussion om hur
vi skall hantera tandvården framöver och om hur
subventionerna skall se ut. Jag varken kan eller vill gå
in på det området här och nu. Jag vill hänvisa till att
den här frågan kommer upp på riksdagens bord inom
en inte alltför avlägsen framtid. Då får vi tillfälle att
på nytt diskutera och titta på om det här är en bra
lösning eller om det finns skäl att vara kritisk mot
den. I dag har vi inget underlag för att diskutera tand-
vården på det sättet.

Anf. 183 STIG SANDSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Jag tackar för möjligheten att få
komma med replik. Det var ett belysande replikskifte
som Thomas Julin och Hans Karlsson hade när det
gäller avgifterna.
Jag vill börja med att säga att vi naturligtvis avvi-
sar, det står också i vår reservation, ett system som
baseras på hjälptimmar i stället för på inkomst. Vi
tycker att det är viktigt att taxan inte konstrueras så att
de som kan betala mer skall få bättre hjälp, att de kan
köpa sig bättre hjälp. Det står utförligt om detta.
I fråga om samlat högkostnadsskydd inser jag
själv problemen. Jag satt ju med i HSU-utredningen.
Där hade vi ett tilläggsuppdrag att se över om vi kun-
de samordna högkostnadsskyddet på sjukvårdsområ-
det med kommunala kostnader. Vi misslyckades, det
skall erkännas. Vi lyckades inte heller hålla ihop ett
högkostnadsskydd inom sjukvården, utan vi delade
upp också det i två delar, som har sagts här. Det var
en del för läkemedel och en del för läkarbesök. Vi
fann helt enkelt att det var bättre för patienterna. Skall
man ha ett samlat högkostnadsskydd riskerar det
nämligen att bli högt. Det kan hamna på upp till 3 000
kronor om man också skall föra upp kommunala av-
gifter.
Därför är den s.k. Borlängemodellen så intressant.
Den fungerar ju som ett högkostnadsskydd mot hög-
kostnadsskyddet. Den gäller bara pensionärer med
enbart folkpension. Man var tvungen att ta tag i denna
fråga, eftersom förhållandena är så orättvisa i dag och
skiljer sig så mycket åt mellan kommunerna. Därför
har jag reserverat mig på denna punkt.

Anf. 184 HANS KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Jag uppfattade inte att jag fick något
svar av Stig Sandström på frågan om Vänsterpartiet
inte anser att avgifterna skall tas ut efter förmåga.
Men han kanske kan svara på det i nästa replik.
Som jag sade finns det anledning att se över av-
giftskonstruktionerna. Men den fråga som man också
måste ställa sig är om staten skall ta tillbaka beslutan-
derätten över de områden som har lyfts ut till kom-
munerna. Skapar vi inte förutsättningar för ett större
engagemang också politiskt på lokal nivå genom att
lägga ut de beslut och befogenheter som är möjliga
och att lokalt valda företrädare väljer den modell som
de tycker är bäst under de förutsättningar som gäller
på lokal nivå? Vi får föra en principiell debatt om de
flesta beslut skall fattas så nära människor som möj-
ligt eller om de flesta beslut skall fattas på nationell
nivå eller kanske t.o.m. på överstatlig nivå. Men det
är en diskussion som vi får återkomma till.
Personligen tycker jag att det är viktigt att så
många beslut som möjligt fattas så nära människorna
som möjligt.

Anf. 185 STIG SANDSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Vi vill att taxesystemen skall baseras
på inkomst. Det står också glasklart i vår motion och i
vår reservation.
Däremot måste vi ha ett anständigt högkostnads-
skydd, så att inte de flesta äldre hamnar under den
statliga riksnormen och blir tvungna att söka social-
hjälp. Det tycker jag är rimligt.
Det är rimligt att kommunerna har självbestäm-
manderätt i dessa frågor i så stor utsträckning som
möjligt. Men det måste också finnas ett skydd för
pensionärerna, en garanti och något slags tak. Det
tycker jag också är rimligt. Staten kan väl bidra med
att ta fram en sådan konstruktion.

Anf. 186 HANS KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Jag håller med Stig Sandström om att
vi skall ha avgifter som är rimliga och att vi skall ha
system som innebär att människor har ett ekonomiskt
utrymme kvar, så att de har möjlighet att köpa det
som de önskar.
Sedan är frågan på vilket sätt och på vilken nivå
som dessa beslut skall fattas. Vi får följa utveckling-
en. Jag känner en trygghet i de uttalanden som har
gjorts från Kommunförbundets ledning, Socialstyrel-
sen och Socialdepartementet om att denna fråga ligger
på bordet och synas i sina sömmar. Med det tycker
jag att vi kan låta oss nöja tills vidare, och kommu-
nerna får möjlighet att utveckla olika modeller för att
hantera detta på ett bra sätt.

Anf. 187 MY PERSSON (m):
Herr talman! Det sägs ibland, vilket redan har på-
talats här i dag, att man kan mäta ett lands kvalitet
efter hur det behandlar sina gamla.
I många s.k. u-länder ses de gamla som en resurs.
De är delaktiga i familjelivet och i samhällslivet.
Deras råd och erfarenhet tas till vara. Kort sagt: Trots,
eller i kraft av, sin ålder är de behövda.
I vårt land, som väl måste gå under beteckningen
i-land, ses de gamla i dag alltför ofta som en belast-
ning. Deras kompetens tas inte till vara. De har ingen
självklar plats i vare sig familjegemenskapen eller
samhällsgemenskapen i stort. Kort sagt: På grund av
sin ålder är de icke behövda.
Jag måste bekänna att jag stundtals tycker mig le-
va i ett u-land.
Låt mig så konstatera att det är glädjande att ut-
skottet i det betänkande som vi nu behandlar har tagit
de brister som rör äldreomsorgen i vårt land på stort
allvar och också försökt att på flera områden föreslå
lösningar för att avhjälpa dessa brister.
På många områden delar utskottet den kritik som
Socialstyrelsen i sina återkommande årsrapporter har
givit uttryck för. Om därför utskottets påpekanden
kommer att tas på allvar av regeringen borde nu ett
antal av de brister rörande ädelreformens tillämpning,
som för övrigt jag själv i flera års tid har påpekat,
kunna åtgärdas. Detta gäller bl.a. kontinuerlig läkar-
tillgång på sjukhemmen, värdig vård i livets slutskede
liksom kravet på allas rätt till en demensutredning.
Dessa utskottets goda initiativ och intentioner kan
då komma att utmynna i att förhoppningsvis varje
sjukhem tillförsäkras fast geriatrisk läkarkompetens.
Men hela den komplicerade frågan om tolkningen av
ädelreformens s.k. boendebegrepp svävar ännu i luf-
ten. Jag menar fortfarande att det är både okunnigt
och cyniskt att kalla en till kropp och själ svårt sjuk
och mycket gammal människa som bor i ett fyrbädds-
rum på ett sjukhem för hyresgäst och av henne utkrä-
va hyra och avgift för mat, omvårdnad, medicin och
läkarbesök. Hon är inte hyresgäst där hon ligger i sin
säng i rummet som hon delar med ett antal främlingar.
Hon är faktiskt patient. Jag anser därför att de olika
boendeformerna inom ädelreformen måste renodlas,
och vi måste kunna erkänna att vissa former är mer
vård än boende och att de därför också bör hanteras
såväl innehållsmässigt som ekonomiskt utifrån den
definition som de kommer att ges. Då frågar man sig:
Vem kommer att driva den frågan?
Utskottets krav på värdig vård i livets slutskede är
också gott. Men vem kommer att bevaka att de resul-
tat som framkommer i den utredning som regeringen
aviserat verkligen kommer att omsättas i praktiken?
Och vem kommer att arbeta för att det nytänkande
inom den palliativa vården som nu växer fram verkli-
gen ges möjlighet att utvecklas?
Vidare anser utskottet: "Alla som behöver utredas
beträffande demens bör utan dröjsmål ges den möj-
ligheten" . Detta är utmärkt. Men vem bevakar att så
sker? Och vem initierar andra viktiga frågor vad gäl-
ler demensproblematiken - dels att den "heroiska"
insats som de många anhöriga till våra demenssjuka
gör uppmärksammas och ges stöd, dels att den i vårt
land förnämliga forskningen på detta område priorite-
ras?
Socialstyrelsens uppföljningsuppdrag av ädelre-
formen är nu avslutat och kommer att följas av
punktinsatser. Men vem skall i fortsättningen vara
påtryckare?
Herr talman! När jag tog plats i denna kammare
var jag den första att motionera om en statlig äldre-
ombudsman, eftersom jag väl kände behovet av någon
som kraftfullt kunde agera för denna grupp.
De människor jag då talar om är våra allra äldsta,
sjuka till kropp och själ, ofta oförmögna att bokstav-
ligt talat föra sin egen talan, och de har också det
gemensamt, i motsats till andra sårbara grupper i vårt
samhälle, att de inte har särskilt många som talar för
dem.
Låt mig så deklarera att jag själv, liksom mitt par-
ti, inte är anhängare av ombudsmän för särintressen.
De fyra ombudsmän som vi redan hade och som om-
fattar oss alla var och är egentligen fullt tillräckligt.
Men i och med att Barnombudsmannen och senare
Handikappombudsmannen tillkom bröts detta möns-
ter. Jag anser att det då är ologiskt att, även om man
inte är tillskyndare till ombudsmän för s.k. särintres-
sen, avfärda en eventuell äldreombudsman som så väl
behövs.
Riksdagen har ju nu öppnat för denna möjlighet,
och därför har jag även detta år motionerat om att
regeringen åtminstone skall tillsätta en utredning om
det eventuella behovet av just en äldreombudsman.
En äldreombudsman skulle vara talesman för våra
allra äldsta, bevaka de frågor som rör just dem och
komma med egna initiativ på detta område. En annan
stor uppgift som skulle gagna såväl de gamla som
deras anhöriga och personalen inom äldreomsorgen
vore att en äldreombudsman genom sin blotta närvaro
skulle bidra till att dessa äldrefrågor fokuserades och
därmed förhoppningsvis kunna återskapa den status
kring åldrandet som vi helt saknar i vårt land i dag.
Utskottet har delvis ställt sig positivt till min mo-
tion. Men beklagligt nog har socialministern på en
fråga från mig inte sagt sig vara beredd att tillsätta
den utredning som eventuellt skulle kunna bana väg
för denna talesman för de äldre. Utan att därför yrka
bifall till min motion måste jag ändå beklaga detta
ställningstagande.
Herr talman! Detta beslut gör emellertid att var
och en av oss i denna kammare och ute i vårt samhälle
nu ännu mera har ett ansvar för att kraftfullt driva de
frågor som rör våra allra äldsta, sjuka och ofta demen-
ta medmänniskor. Det är nämligen livsviktigt för att
vi alla utan att skämmas skall kunna säga att våra
gamla i dagens Sverige får den goda vård och det
värdiga bemötande som vi själva, när vi så kommer
att behöva, förväntar oss att få.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 16 april.)

14 § Prioriteringar inom hälso- och sjukvår-
den

Föredrogs
Socialutskottets betänkande 1996/97:SoU14
Prioriteringar inom hälso- och sjukvården (prop.
1996/97:60)

Anf. 188 LEIF CARLSON (m):
Herr talman! När Prioriteringsutredningen arbeta-
de stod det klart för alla att den etiska grund som
prioriteringar i vården behövde stå på måste vara av
sådan natur att den kunde omfattas av en alldeles
överväldigande majoritet av svenska folket. Om stora
skiljaktigheter förelåg på detta grundläggande plan
skulle svårigheter uppstå. Visserligen skulle kanske
debatten bli vital, men oro och misstänksamhet hos
allmänheten kunde lätt få näring. Nu finns en så stor
värdegemenskap i samhället att enighet om den etiska
plattformen kunnat nås, samtidigt som debatten vitali-
serats - även om det faktum att frågorna inte riktigt
kommit in i ett hälsoekonomiskt sammanhang medfört
att debatten inte blivit så intensiv som man kanske
väntat.
Vänsterpartiet, som inte var representerat i utred-
ningen, har tyvärr inte velat ställa upp för den etiska
plattformen vad gäller den lilla ekonomiska anknyt-
ning som där finns. Man vill inte inse att kostnadsef-
fektivitet hör till den etiska plattformen. Utan tvekan
medför en vård som inte bedrivs kostnadseffektivt att
resurserna räcker till färre. Visst är frågan svår och
visst innehåller den politiska risker. Prioritering inne-
bär ju också att man anger att man avstår från någon-
ting. Definitionen av en kostnadseffektiv vård är inte
entydig, men att bara vara advokat för ökade resurser
till vården är inte acceptabelt.
Herr talman! Frågor om prioriteringar som alltid
gjorts, men som man inte klart redogjort för, lyfts nu
fram till diskussion. Att inte öppet tillstå faktiska
prioriteringar har väl kunnat förekomma tidigare.
Men dagens, och kanske ännu mer morgondagens,
patient skall inte bara enligt lagen vara informerad
och delaktig, utan han eller hon kräver också det. Den
vård som patienten skall ha kan inte ges utan patien-
tens medverkan. Därför är detta ett viktigt dokument
och ett viktigt underlag för den fortsatta debatten.
Denna måste vara kontinuerlig och ständigt pågå och
utvecklas, varför också uppföljningen är högst vä-
sentlig. Förändringar sker ständigt och nya sjukdoms-
grupper kommer in, som motionerna visat på. Vi är i
huvudsak överens om de förändringar av bl.a. hälso-
och sjukvårdslagen som här föreslås.
Under arbetet med betänkandet har vi fått gehör
för våra synpunkter, nämligen att smärtlindringen
måste lyftas fram inte bara vid vård i livets slutskede
utan vid all vård, i och med att man i utskottet uttalar
att man delar vår uppfattning. Likaså poängterar ut-
skottet hur viktigt det är att aktuell information röran-
de vård i livets slutskede finns tillgänglig. Utskottets
uttalande i denna del är mycket viktigt, eftersom ak-
tuella undersökningar visar att sådan information ofta
inte finns.
Däremot måste, tyvärr, vår uppfattning stå kvar,
nämligen att man från majoritetens sida mera verbalt
ägnar sig åt den enskilde patientens rätt och värdighet
än konkret föreslår åtgärder som stöder patienten.
Ingenstans berör man vikten av att den enskilde pati-
enten de facto får sin rätt och värdighet säkrade ge-
nom att han eller hon så långt det är möjligt tillförsäk-
ras rätten att välja vård. Vi anser att det är viktigt att
den enskilde patienten har rätt att välja den vårdform
som bäst passar just honom eller henne i enligt med
2 §, hälso- och sjukvårdslagen. Regeringen har inte
tillräckligt berört denna fråga i propositionen. Man
underskattar de individuella variationerna i behoven -
i varje fall tar man dem inte på allvar. Den enskilde
patientens åsikter och synpunkter tillmäts i detta
sammanhang en alltför ringa betydelse, vilket enligt
vår mening inte är förenligt med respekten för den
enskilda människans självbestämmande och värdig-
het.
Herr talman! En viss i hög grad grundläggande
och övergripande prioritering inom den offentligt
finansierade hälso- och sjukvården måste göras, och
den bör rimligen göras av riksdagen. Nödvändiga
prioriteringar under denna övergripande nivå måste
sedan göras av professionen i nära samråd med pati-
enten, med den etiska plattformen och den medicinska
etiken som grund. Politiker eller administratörer skall
inte avgöra vem som skall ha vård och vem som inte
skall ha vård och inte heller när, var eller hur vården
skall ges. Alla människor skall ha tillgång till en god
sjukvård inom rimlig tid.
Jag hänvisar här till den debatt om vårdgarantin
som vi hade i denna kammare den 13 mars. Jag påta-
lade då att 68 000 personer nu står i kö för en vård
som de borde få, men som de inte får, inom rimlig tid.
Landstingen tycks inte vara förmögna att klara sina
mest basala uppgifter. Uppenbarligen kan man inte
mobilisera de resurser som finns inom vården och inte
heller samordna dem till fungerande vårdkedjor på
grund av att man inom monopolsystemet, där man
agerar såväl finansiär och producent som patientföre-
trädare, inte kan skapa de incitament som behövs för
en optimal effektivitet inom vården.
Jag anser att såväl problemen med ett effektivt re-
sursutnyttjande och väl fungerande vårdkedjor som
problemen med patientens ställning och valfrihet bäst
löses inom ramen för en allmän hälsoförsäkring. Ge-
nom att pengarna i en sådan följer patienten var han
eller hon än väljer vård säkras patientens valfrihet,
och hans eller hennes ställning stärks reellt - inte
enbart formellt.
Inom dagens politiskt detaljstyrda landstingsmo-
nopol saknas det förutsättningar för en sådan reellt
stärkt ställning och valfrihet. Oavsett uttalanden och
lagstiftning kommer patienten i dagens sjukvårdssys-
tem att fortsatt vara i ett uppenbart underläge i förhål-
lande till politiska och administrativa beslut som
direkt berör patientens möjligheter att få vård. I en
allmän hälsoförsäkring kommer dessutom konkurrens
mellan olika vårdgivare att leda till ett effektivare
resursutnyttjande och till bättre fungerande vårdked-
jor. Detta i sin tur medger att prioriteringar blir enkla-
re, eftersom pengarna räcker till mera.
Herr talman! Jag tror nu att man även inom soci-
aldemokratin har börjat inse landstingens tillkorta-
kommande. I propositionen för man ett initierat reso-
nemang om vikten av att sjukvårdshuvudmannen kan
fördela resurserna efter behov och att det därför är
viktigt att också se till andra samhällssektorer, alltså
inte enbart till hälso- och sjukvården.
Detta gläder mig, för det måste betyda att rege-
ringen nu är på reträtt från den integrerade lands-
tingsmodellen för finansiering och produktion av
sjukvård. Det råder ju, i stort sett, i all litteratur om
sjukvårdens organisation en enighet om att lands-
tingsmodellen av två skäl har klara brister när det
gäller att just bestämma totalnivån på utgifterna. Dels
saknas den nödvändiga helhetssynen vad avser den
samhällsekonomiska situationen. Dels är landstingen
för små för att kunna balansera variationer i skatteun-
derlag och vårdbehov. Jag kan därför inte förstå annat
än att även Socialdemokraterna nu signalerar att de
ser att någon form av nationell finansiering av sjuk-
vården, med riksdagen som övergripande beslutsfo-
rum, är nödvändig. Produktionen kommer naturligtvis
att kunna ske med hjälp av många vårdgivare i kon-
kurrens, om de uppfyller uppställda villkor. Jag tror
att det kan vara en öppning för en sjukvårdsdebatt och
det lyft av svensk sjukvård som är nödvändig samt att
detta kommer att underlätta prioriteringar.
Herr talman! Avslutningsvis yrkar jag bifall till re-
servation nr 1.

Anf. 189 KERSTIN HEINEMANN (fp):
Herr talman! Regeringens proposition om priori-
teringar inom hälso- och sjukvården sammanfaller till
stora delar med den syn vi har på området. Jag kom-
mer därför att här ta upp de områden där vi har syn-
punkter som går utöver skrivningarna i propositionen.
Det är viktigt att skilja på å ena sidan politikernas
och å andra sidan vårdpersonalens ansvar i fråga om
prioriteringar. Politikerna har i första hand ett ansvar
gentemot medborgarna, dvs. att se till att skattebeta-
larnas pengar används på ett så effektivt sätt som
möjligt, så att medborgarna får valuta för skattepeng-
arna. Det är också politikernas uppgift att se till att
allmänhetens pengar används på bästa sätt för att
uppfylla de mål enligt gällande lagar som antagits i
demokratisk ordning. För att kunna göra detta måste
politikerna få underlag för sina beslut som gör det
möjligt att se olika konsekvenser av olika handlingsal-
ternativ. Här kommer vårdpersonalens ansvar in.
Vårdpersonalen har ansvar för att följa gällande lag-
stiftning och förse politikerna med den information
som är nödvändig för att politikerna skall kunna göra
konsekvensbeskrivningar. Vårdpersonalen har också
ansvar för att göra prioriteringar i de enskilda fallen.
Dessa val skall politikerna inte lägga sig i. Det är
viktigt att slå fast de olika parternas ansvarsområden.
Herr talman! Kvalitetsutvecklingsarbetets vikt un-
derstryks i propositionen. Vi instämmer i detta, men
det krävs välutbildad personal för att kunna utföra
kvalitetsutvecklingsarbete med hjälp av registerupp-
gifter och andra data. För att få fram denna kvalifice-
rade personal krävs en akademisk institution med
ansvar för såväl forskning som utbildning. Vi föreslår
därför att en professur i kvalitetsutvecklingsarbete
inrättas. Professuren skulle t.ex. kunna vara knuten till
Statens institut för miljömedicin eller annan veten-
skaplig institution där det redan nu finns epidemiolo-
gisk och helst hälsoekonomisk forskning.
I propositionen finns också kravet att patienten
alltid skall bemötas av högt kvalificerad personal. Det
kravet instämmer vi i, men så är det inte alltid i dag.
Det finns många exempel på att det vid akutmottag-
ningarna inte alltid finns färdigutbildade läkare som
tar hand om patienterna och kan ge dem en kvalifice-
rad bedömning. Vi motsätter oss alltså inte förslaget,
men vi anser att frågan måste uppmärksammas, för
den kommer att få konsekvenser för bemanningen på
olika avdelningar inom sjukvården.
Herr talman! Sjukvården har genomgått och ge-
nomgår olika typer av rationaliseringar, och då är det
viktigt att kvaliteten i vården inte undergrävs. Det
finns en risk för att det man kallar rationaliseringar i
själva verket är kvalitetssänkningar, och man bör
kalla saker vid deras rätta namn. Kvalitetssäkringsar-
betet har i samband med rationaliseringarna blivit
alltmer viktigt. Därför är det oroande att vi nu får
rapporter om att arbetet på en del ställen mer eller
mindre har upphört som en följd av rationaliseringar-
na. Man hinner inte med, och det finns inga bra meto-
der att mäta kvaliteten. Det här är väldigt oroande.
En viktig del i kvalitetssäkringsarbetet är därför
att göra personalen i vården medveten om vad de gör
och varför. Vägen till framgång inom kvalitetsarbetet
ligger i att det blir en naturlig del i personalens arbete.
Personalen måste förmås engagera sig i kvalitetsfrå-
gorna dagligen. Ju enklare måtten på kvalitetsuppfyl-
lelse görs, desto större är förutsättningen att de an-
vänds och följs upp. Särskilt framgångsrika arbetslag
bör också kunna premieras och lyftas fram så att and-
ra kan lära av ett framgångsrikt arbete.
Herr talman! Patientens ställning i vården måste
stärkas. Arbete pågår nu i HSU 2000, och ett betän-
kande kommer senare i år. Utskottets majoritet hänvi-
sar också till detta. I en reservation har vi ändå beto-
nat hur viktigt det är att patientens ställning stärks.
Det måste också bli lättare för patienterna att ta del av
de rättigheter de har. Därför anser vi att nuvarande
och nya regler bör sammanföras till en plats i lag-
stiftningen, antingen i en särskild lag om patientens
ställning och inflytande eller som ett särskilt avsnitt i
hälso- och sjukvårdslagen. Vi har också i vår motion
tagit upp hur man i lagen ytterligare skall stärka pati-
entens ställning genom att föra in den tidigare vårdga-
rantins regler, den tidigare husläkarlagens regler, rätt
till rehabiliteringsplan, rätt till smärtlindring, m.m.
Herr talman! Det sker en ständig utveckling inom
hälso- och sjukvården när det gäller metoder, teknik
och diagnostik. Metoder som inte har visat sig effek-
tiva måste sorteras ut ur vården. Kliniker bör därför
åläggas att metodiskt genomföra utrensning av det
som inte har effekt enligt bl.a. SBU:s utvärderingar.
Lika viktigt är det att göra utvärderingar av nya, alter-
nativa metoder för att kunna jämföra dem med mer
beprövade arbetssätt.
Vi tycker att det är viktigt att preventionsarbetet
får en framskjuten position. Husläkaren har en viktig
funktion i det förebyggande arbetet. Det gäller särskilt
det individinriktade förebyggande arbetet. Ungdoms-
mottagningarna utgör också en viktig resurs för att
hjälpa ungdomar vid val av preventivmedel och i sex-
och samlevnadsfrågor men också när ungdomar har
behov av att prata om något som är svårt i deras liv
eller om de vill ha en undersökning av om deras
kroppsutveckling är normal. Vi anser också att apote-
ken spelar en viktig roll. Många människor får där
värdefull rådgivning, och apoteken har också använts
för att sprida kunskap inom olika områden. Apoteken
bör även i framtiden användas som kunskapsspridare i
folkhälsoarbetet.
Regeringen vill inrätta en speciell delegation med
uppgift att följa tillämpningen av de etiska riktlinjerna
och föreslår att det skall bildas en ny nationell dele-
gation. Vi anser att någon ny institution ej behöver
bildas utan att Statens medicinsk-etiska råd, som
redan har mandatet att följa tillämpningen av etiska
regler m.m., bör kunna följa tillämpningen av de
etiska riktlinjerna.
Herr talman! I vår motion från den allmänna mo-
tionstiden angående hälso- och sjukvård, som också
behandlas i detta betänkande, har vi begärt att patien-
ter med ovanliga och glömda sjukdomstillstånd lyfts
fram. I dag förekommer det att patienter inte får den
vård de har rätt till, eftersom vård inte finns att få för
det speciella tillståndet i det egna landstinget och man
inte anser sig ha råd att sända patienten till ett annat
landsting. Socialstyrelsen upprättar i dag en vårdkata-
log över riksverksamheter, men vi anser inte att denna
katalog bygger på en behovsanalys utan på vad lands-
tingen rapporterar att de behandlar. Därför anser vi att
Socialstyrelsen skall ges i uppdrag att kartlägga vilka
otillfredsställda behov som finns, hur behoven skall
tillgodoses och vilka som kan anses som riksverk-
samheter. Utskottet avvisar detta med att man inte vill
ha någon lista där vissa sjukdomar generellt priorite-
ras före andra. Detta är inte ett svar på motionens
yrkande, eftersom det inte överensstämmer med yr-
kandet. Vårt krav är att genom en lista över otill-
fredsställda behov uppmärksamma läkare på att dessa
behov finns och att hjälp finns att få för dessa patien-
ter. De har som alla andra rätt till adekvat vård.
Herr talman! Vi står naturligtvis bakom samtliga
våra reservationer, men jag yrkar nu bifall endast till
reservation 6.

Anf. 190 STIG SANDSTRÖM (v):
Herr talman! Det här är i huvudsak ett mycket bra
förslag, och Prioriteringsutredningen har gjort ett
väldigt bra arbete. Det är en utredning jag har följt
noga.
Redan 1989 motionerade jag i mitt landsting om
att en prioriteringslista skulle inrättas och att vi skulle
uppvakta statsmakterna om att en sådan lista skulle
tas fram för landet. Jag tror att vi var det första lands-
tinget i Sverige som gjorde detta. Nu, åtta år senare,
har vi ett förslag om detta att behandla här i riksda-
gen.
Ett av skälen till att vi motionerade var naturligt-
vis de begynnande svårigheterna för landstingen att
klara de stora behoven. Men det ekonomiska tänkan-
det var också eftersatt inom landstingen, enligt min
åsikt. Ofta hade klinikcheferna en väldig makt över
investeringsbesluten. Det baserades inte alltid på
rationella grunder om man skulle köpa en datortomo-
grafi eller en njurstenskross. Det var ofta prestigeskäl,
fick man en känsla av. Det som efterlystes var att ett
ekonomiskt tänkande kom till stånd.
Det har hänt mycket under de här åren. Väldiga
besparingsbeting har drabbat landstingen och sjuk-
vården. Det ekonomiska tänkandet har påtvingats
sjukvården in i minsta enhet. Det är ett av skälen till
att vi har reserverat oss mot att kostnadseffektivitets-
principen skall införas i en etisk plattform. Vi tycker
inte att den hör hemma där, utan att det är en själv-
klarhet i en naturlig verksamhet.
Dessutom är det, precis som Leif Carlson säger,
mycket svårdefinierat. Vad menar man med kostnad-
seffektivitet? Ofta sätter man likhetstecken med spa-
rande, t.o.m. med passivitet ibland. Om man inte gör
någonting så kostar det ingenting. Då får man fina
bokslut.
Några exempel på hur det kan se ut i dagens Sve-
rige, efter besparingsraseriet: vårdsalar står tomma, en
del sjukhus har tomma lokaler, utrustning används
inte, mängder av kompetent personal är arbetslös.
Men kostnaderna har sjunkit. Är detta kostnadseffek-
tivitet, som många väl tycker att det är? Nej, när man
inte använder resurserna skulle jag vilja kalla det för
slöseri. Så länge man inte har riktigt klart för sig vad
man menar med kostnadseffektivitet tycker jag inte att
den bör ingå i en plattform, framför allt inte i en etisk
sådan. Där kan man ta upp andra saker: människovär-
desprincipen, behovsprincipen och liknande saker,
som är mycket viktigare.
Vi har två reservationer till. Den ena gäller en pa-
tientlag, som Kerstin Heinemann också tog upp. Det
är riktigt att det kanske är att slå in öppna dörrar. Det
är ingen ny fråga. Tanken har funnits tidigare att man
skall stärka patienternas ställning, och den har för-
stärkts på senare tid. I Sverige har vi haft en balans
mellan sjukvårdshuvudmännens skyldigheter att till-
handahålla vård och patientens rättigheter. Det har
legat en tonvikt på skyldigheterna. Men i takt med att
sjukvårdshuvudmännen har haft mindre resurser har
de fått allt svårare att leva upp till skyldighetskraven.
I samma takt ökar patienternas rättighetskrav. Därför
tycker jag att det för att balansera situationen har
blivit angelägnare att få fram en sådan lag.
Det finns olika alternativ. Dels kan man ha lagen
som en del i en balk, eller också kan man ha en en-
skild patientlag. Problemet är bara att utredningskvar-
nen mal långsamt i detta land. Skall man ha en sjuk-
vårdsbalk och en patientlag som en del i en sådan tar
det en väldig tid innan man får fram den. Då hinner
kanske verkligheten förändras så att inte lagen är
giltig. Därför vill vi trycka på så att vi även från riks-
dagens sida uttalar oss för detta, för att få litet fart på
processen.
Vi har ytterligare en reservation. Den handlar om
preventionsarbetet. Utredningen lyfter fram det
mycket fint, det är inte tal om det. Men här kommer
också de ekonomiska resonemangen in. Man måste
kunna bevisa att preventionsarbetet är kostnadseffek-
tivt. Det är många gånger mycket svårt att veta hur en
informationskampanj mot tobak, alkohol eller droger
slår i verkliga kostnader. Det är väldigt svårt att mäta
sådana saker. Samtidigt är det en viktig verksamhet.
Det är på den grunden vi har reserverat oss.
Jag tänker inte yrka bifall till alla reservationerna.
Jag nöjer mig med att yrka bifall till reservation 3
under mom. 4, patientlagen.

Anf. 191 LEIF CARLSON (m) replik:
Herr talman! Jag inser att kostnadseffektivitet kan
vara svårt. Men det som Stig Sandström säger visar
hur viktigt det är att den är med i den etiska plattfor-
men. Om kostnadseffektivitet, precis som Stig Sand-
ström säger, står för sig själv kan den leda in på oöns-
kade vägar. Men finns den med i den etiska plattfor-
men och det klart står att den är underordnad övriga
principer, ser man samspelet klart. Den har alltså sin
betydelse för att nyttja resurserna fullt ut, för det är
etiskt fel att slösa med resurser.
Det är ingen självklarhet att man inte slösar med
resurser. Precis som Stig Sandström själv sade står
salar tomma och utrustning nyttjas inte. Det är inte
kostnadseffektivt. Men det är också mycket tydligt
definierat att det bara skall användas när det gäller
metoder till samma diagnos, t.ex. olika sätt att handha
en höftledsprotes, vad man skall välja. Den är alltså
begränsad.
Men låter vi kostnadseffektiviteten stå helt utanför
finns det risk för att den kan dominera. Det viktiga
här är att det sägs att den är underordnad. Men trots
det är den mycket viktig. Om den inte beaktas räcker
pengarna inte till lika bra.

Anf. 192 STIG SANDSTRÖM (v) replik:
Herr talman! I det fallet är vi överens. Jag tycker
att det är mycket bra. Själv har jag ofta varit stolt över
att vi i Sverige har haft en kostnadseffektiv sjukvård
och lyft fram det. Skälet till att jag har tagit upp denna
fråga är risken för missförstånd. Det är många som
blandar ihop detta. Som Leif Carlson presenterade det
är det helt glasklart. Det accepterar jag full ut. Därför
yrkar jag inte heller bifall till den reservationen. Men
jag ville ändå ta upp problematiken.

Anf. 193 THOMAS JULIN (mp):
Herr talman! Att prioritera inom vården har man
alltid gjort. Men under de senaste åren har frågan
uppmärksammats extra mycket, dels genom att vi i
landstingen haft olika lokala diskussioner om priori-
teringar, dels genom de stora besparingar som skett,
de vårdköer och överbeläggningar som har skapats
och ett högre tempo inom vården. De flesta av oss har
säkert också många gånger hört äldre säga att de trott
sig vara bortprioriterade på grund av ålder. Därför är
det bra att vi nu får den här prioriteringslistan och att
vi får de uttalanden som har gjorts.
Eftersom många oroas för att de på grund av ålder
eller på grund av besparingsskäl inte skall få samma
goda vård som andra medborgare anser vi att det är
bra att det slås fast att det är en form av diskrimine-
ring. Det är oförenligt med de etiska principerna att
generellt låta behov stå tillbaka på grund av ålder,
födelsevikt, livsstil eller ekonomiska och sociala
förhållanden.
Men vi anser att man skall vara mycket tydlig i
ordvalet för att slippa olika tolkningar av vad rege-
ringen menar när den skriver att exempelvis ålder inte
bör vara prioriteringsgrundande. Många gånger kan
det vara de små orden som har stor betydelse.
Vi i Miljöpartiet vill därför ha en mycket tydlig
skrivning. Vi vill att man skall skriva att ålder inte
skall vara prioriteringsgrundande i sig. Inte heller
skall självförvållade skador leda till en negativ särbe-
handling. Inte heller skall vårdinsatser till för tidigt
födda, lågviktiga barn kunna bygga på schablongrän-
ser.
Jag yrkar därför bifall till reservation 4.
Herr talman! Prioriteringslistan omnämner inte
några särskilda sjukdomar utan går efter hur allvarliga
sjukdomstillstånden är, och det är nog en riktig och
bra tanke. Vi bör nog observera gruppen de psykiskt
sjuka särskilt eftersom många anser eller upplever att
just de psykiska sjukdomarna inte har lika hög priori-
tet som somatiska sjukdomar. Det här är någonting
som man ofta hör just från de psykiskt sjukas intres-
seorganisationer.
Jag tycker att det är väldigt positivt att man har
lyft upp ofrivillig barnlöshet till grupp 3, just med
tanke på att det många gånger kan vara sjukdom som
ligger till grund för barnlösheten. Det tycker jag är en
positiv sak som regeringen har gjort.

Anf. 194 CHATRINE PÅLSSON (kd):
Herr talman! Den prioriteringsutredning som lig-
ger till grund för föreliggande betänkande tillsattes av
fyrpartiregeringen. Utredningen under ledning av
professor Jerzy Einhorn har gjort ett värdefullt arbete,
och för första gången har man slagit fast gemensam-
ma grundläggande etiska principer för vården. Detta
har också medfört en fördjupad diskussion om priori-
teringar, både hos sjukvårdspersonalen och hos all-
mänheten.
För Sverige har det under många år varit en he-
derskod att kunna erbjuda alla en adekvat vård, men
allt oftare har vi i den politiska debatten fått höra att
många tycker att det är ett föredöme att Sverige kun-
nat dra ned mest på vård och omsorg. Givetvis måste
vi se till att vården ges på det bästa och mest effektiva
sättet, för då får vi ut så mycket som möjligt av skat-
tepengarna, men det finns en gräns.
Herr talman! För att jag skall kunna känna stolthet
över att vi rationaliserar måste jag samtidigt kunna se
att alla människor får den vård och omsorg de verkli-
gen behöver. I socialutskottets betänkande finns det
mycket positivt. Det finns mycket av principer som
jag är stolt för att jag har fått vara med om att arbeta
fram. Jag tänker på de olika åtgärderna för vård i
livets slutskede som inte nog kan betonas och som jag
också berörde i mitt inlägg under debatten om förra
betänkandet. Jag tänker på de etiska principerna i
förhållande till ålder, som jag tycker är oerhört viktiga
frågor, och jag hoppas, herr talman, att det med den
här utgångspunkten kommer att finnas anledning att
ändra på även åldersgränsen inom LSS-lagen, som jag
har tagit upp ett antal gånger. Åldern 65 år som enda
anledning till att ta bort en rättighet ser jag inte som
förenligt med den här lagen.
Herr talman! Jag skall redan nu yrka bifall till re-
servation 2. Den handlar om resursbehovet. Det finns
många vackra, fina, vällovliga ord här. Säkert är alla
dessa skrivningar oerhört bra för människor i olika
situationer. Men det som är avgörande är ju inte vad
det står i våra dokument, vad vi fyller hyllorna på
våra rum med eller vad vi fyller en lagbok med, utan
det är ju när det blir verklighet för den enskilda män-
niskan som det verkligen fyller en funktion.
Herr talman! Jag är övertygad om, och vi kristde-
mokrater är övertygade om, att för att alla dessa vack-
ra ambitioner skall bli verklighet krävs det resurser.
Vi har ju under de senaste åren genomgått en oerhörd
effektivisering i Sverige, och det har säkert varit nyt-
tigt att vi har tittat över organisationsformer som inte
har varit helt bra.
Men någonstans måste vi inse att vi måste få ett
resurstillskott. Människor som är svårt sjuka i livets
slutskede måste ha människor som vårdar dem. Det
räcker inte med apparater och fina tekniska utrust-
ningar, utan det är människan i mötet med en svårt
sjuk som ger vårdkvalitet.
Vi kristdemokrater har ju under flera år yrkat på
olika resurstillskott, och jag är glad att det hittills
verkar som om det skall bli ett resurstillskott i vår-
budgeten. Jag är oerhört glad för att våra ambitioner
har tagits ad notam. Och därför, herr talman, tror och
hoppas jag att de tillskott som av allt att döma kom-
mer till kommuner och landsting verkligen skall få bli
en grund för att de principer som har slagits fast skall
bli verklighet. Jag tror också att vi då får en värdigare
vård, inte bara inom de områden där vi kan bota utan
även där vi kan lindra och underlätta för människor.
Herr talman! Jag yrkar alltså bifall till reserva-
tion 2.

Anf. 195 INGRID ANDERSSON (s):
Herr talman! Våren 1991 anordnade socialutskot-
tet en utfrågning om prioriteringar inom sjukvården.
Vilka skall grunderna för prioritering vara, och hur
sker prioriteringar? Det är viktigt att få svar på dessa
frågor, både för allmänheten och för vårdens aktörer
när resurserna inte räcker till. Socialutskottet menade
att detta var ett område som behövde penetreras dju-
pare och begärde en utredning.
Efter valet 1991 tillträdde en ny regering som
följde riksdagens beslut och tillsatte en parlamentarisk
kommitté som bl.a. fick till uppgift att lyfta fram
grundläggande etiska principer som vägledning och
grund för prioriteringar inom hälso- och sjukvården.
Direktiven angav klart att det inte skulle röra sig om
prioriteringar enligt någon diagnoslista utan just om
vägledande etiska principer.
Det var en fördel att utredningen fick arbeta enligt
en ovanlig modell. Det innebar att utredningens be-
tänkande, som var färdigt i oktober 1993, fick sändas
ut på en bred remiss. Därefter kunde utredningen med
ledning av det stora antalet remissvar arbeta vidare
och utforma sitt betänkande.
Flera konferenser genomfördes av utredningen
under remisstiden, och det förekom många möten med
sjukvårdspersonal av alla kategorier, patientorganisa-
tioner och andra ideella organisationer. Det fanns ett
stort behov av att diskutera dessa frågor.
Efter valet 1994 blev det åter regeringsskifte, men
utredningen fick arbeta vidare med oförändrade di-
rektiv och oförändrad sammansättning. Det var alltså
en utredning som ostört fått jobba vidare genom re-
geringsskiften och ministerbyten som i mars 1995
lämnade ett helt enigt betänkande. Efter ytterligare en
bred remissomgång har en proposition som i allt vä-
sentligt följer utredningen kunnat behandlas i utskot-
tet, och riksdagen kan i dag fatta beslut.
Utredningens betänkande, som fick namnet Vår-
dens svåra val, har vunnit stort genomslag i vården
och bland sjukvårdspolitiker. Det har också rönt
uppmärksamhet internationellt. Dess inriktning har
också fått påverka utformandet av en ny vårdgaranti.
Herr talman! Mot den bakgrunden känns det
mycket tillfredsställande att utskottet efter sin be-
handling i stort står bakom propositionens förslag om
prioriteringar inom hälso- och sjukvården. Riktlinjer-
na skall användas, och det är viktigt, både vid priori-
teringar i den direkta vården och vid prioritering på
politisk administrativ nivå.
Den etiska plattform som föreslås ligga till grund
för prioriteringar bygger på tre principer. Människo-
värdesprincipen handlar om alla människors lika
värde och samma rätt oberoende av personliga egen-
skaper och funktioner i samhället. Behovs- och soli-
daritetsprincipen säger att mest resurser skall ges där
de största behoven finns. Det skrivs in i hälso- och
sjukvårdslagen. Underordnad dessa båda principer
och därmed inte lagfäst är kostnadseffektivitetsprinci-
pen. Den innebär att vid val mellan olika åtgärder för
samma patient bör en rimlig relation mellan kostnader
och effekt, mätt i förbättrad hälsa och/eller förhöjd
livskvalitet, eftersträvas.
Vänsterpartiet har, kanske till alldeles nyligen,
sagt nej till kostnadseffektivitetsprincipen. Anled-
ningen till det är enligt reservationen att den principen
skulle tas till intäkt för ett överdrivet sparande. Det är
nog en stor missuppfattning av innebörden i princi-
pen. Att hushålla väl med sjukvårdens resurser inne-
bär också att resurserna kan komma flera till del, och
det har verkligen en etisk dimension.
Att kostnadseffektivitetsprincipen föreslås vara
underordnad de andra båda principerna innebär också
att svåra sjukdomar och svårt lidande går före lindri-
gare, även om vården av de svårare tillstånden kostar
väsentligt mer. Det handlar inte om att göra det som
är billigast möjligt för ett stort flertal med lätt avhjälp-
ta åkommor utan om att verkligen se till de största
behoven. Det innebär att vid varje tillfälle se till att
resurserna används väl.
Kostnadseffektivitet innebär inte heller att man får
ha den inställningen att en effektiv åtgärd skall ha ett
absolut tillfrisknande som resultat. Som en röd tråd i
utredningen går nämligen begreppet livskvalitet, och
det förs många och långa resonemang om vikten av
palliativ, lindrande, vård som högst prioriterade åt-
gärder. Omvårdnad, smärtstillande, ja, det som kan ge
bättre livskvalitet vid vård av svårt och långvarigt
sjuka eller döende har högsta prioritet, och det kan
aldrig väljas bort med hänvisning till kostnadseffek-
tivitetsprincipen. Men det är viktigt att det som görs
inom vården är verksamt; alla metoder måste utvärde-
ras och en del ge vika för det som ger bättre resultat.
Herr talman! De principer som föreslås bära upp
den etiska plattformen som grund för prioriteringar i
vården har den innebörden att andra principer utesluts
- de kan inte komma i fråga. Det betyder att varken
ålder eller födelsevikt kan vara en prioriteringsgrund i
sig. Inte heller självförvållade skador kan leda till
negativ särbehandling. Det står tydligt både i utred-
ningen och i propositionen, och jag har förhopp-
ningsvis också sagt det väldigt tydligt nu.
En annan sak är att både ålder och födelsevikt kan
vara en av de faktorer som man behöver ta hänsyn till
när behandling skall väljas, och detta helt i patientens
intresse. Att ge behandling eller vårdinsatser som
endast får till följd att lidande förlängs är inte heller
etiskt försvarbart. Rätten till en god och värdig vård i
livets slutskede prioriteras allra högst.
Den etiska plattformen leder till prioriteringar som
i betänkandet beskrivs i fyra olika grupper, och sam-
ma diagnos kan vid olika tillfällen prioriteras olika
beroende på vårdbehovet.
För att kunna prioritera vårdbehovet hos en patient
måste man ha en bedömning eller diagnos. Därför ges
också hälso- och sjukvården en skyldighet att snarast
bedöma vårdbehovet för den som söker vård.
Herr talman! När Prioriteringsutredningen presen-
terades ställde en journalist frågan: Om man nu följer
det som står i Prioriteringsutredningen, kan man då
utföra allt man vill inom vården? Det var nästan den
fråga som Chatrine Pålsson ställde. Men den frågan
får besvaras med ett nej. Hur goda och kloka priorite-
ringar som än görs och hur väl de än är förankrade
genom en dialog med den enskilda patienten eller
befolkningen i stort måste vi alla konstatera: Att pri-
oritera betyder att välja bort.
För att kunna tillfredsställa alla behov inom vår-
den och om vi skall kunna använda all den nya teknik
och kunskap som vi nu ser och som vi vet att framti-
den har i beredskap behövs det mera pengar - det är
vi överens om. Ju mindre resurserna svarar mot beho-
ven, desto svårare prioriteringar ställs vi inför och
desto mindre blir valfriheten för den enskilde. Det är
kalla fakta.
Diskussioner om nödvändigheten av resurser och
vikten av patientens valfrihet och rättigheter tas upp i
några reservationer fogade till betänkandet. Jag kan
bara konstatera att frågan om mer resurser till sjuk-
vården har varit föremål för behandling i HSU 2000,
som har lämnat ett betänkande som nu övervägs i
Regeringskansliet. Jag känner starkt på mig att det
snart kommer ett förslag som handlar om mera resur-
ser till vård och omsorg.
Frågan om patientens rättigheter behandlas, som
flera har sagt, i den nämnda utredningen, och det
kommer ett betänkande inom det närmaste halvåret.
Majoriteten i utskottet väljer att avvakta detta.
Jag tycker att det är viktigt att dagens diskussion
fokuseras på enigheten om de principer som regering-
en föreslår skall vara vägledande för prioriteringar
inom vården, hur den än är organiserad. Det är också
viktigt att prioriteringar sker öppet och i samförstånd.
Herr talman! När denna proposition får genomslag
kommer svåra kroniska sjukdomar och smärttillstånd
att få en mer framskjuten ställning än tidigare. Några
motioner som lyfter fram sådana sjukdomar har vi
därför valt att behandla i anslutning till detta betän-
kande. Det gäller t.ex. epilepsi och osteoporos. Det
ligger emellertid inte på riksdagen att göra bedöm-
ningen. Det är på landstingens politiska nivå och av
den medicinska professionen som detta måste göras.
Nu finns det ökad medicinsk kunskap på flera viktiga
områden som bör komma dessa grupper till del i form
av vård och behandling. Vi har också pekat på möj-
ligheten att utarbeta vårdprogram.
Att vissa svåra sjukdomar är sällsynta skall inte
föranleda att de ges en lägre prioritet. Även här är ju
vårdbehovet det viktiga att uppmärksamma. Man får
inte heller förbise behov som en enskild patient inte
kan eller orkar framföra.
Några ord om förebyggande vård, prevention: Be-
folkningsinriktad prevention prioriteras högt, i grupp
två. Det är också här viktigt att de insatser som görs
har dokumenterade effekter eller avsedd verkan. Det
är också ett led i god hushållning. Vänsterpartiet
tycker inte att sådana krav skall ställas - jag har litet
svårt att förstå det.
När det gäller prevention på enskild patientnivå
skall möjligheten att förebygga alltid uppmärksammas
i alla vårdformer och på alla prioriteringsnivåer.
Regeringen vill ge en nationell delegation med
parlamentarisk förankring i uppgift att sprida kunskap
om riktlinjerna och följa tillämpningen och effekterna.
Jag tror att det är viktigt. Uppdraget begränsas till tre
år, och majoriteten i utskottet ställer sig bakom det.
Vi förutsätter att kompetensen inom Statens medi-
cinsk-etiska råd tas till vara i det arbetet. Delegatio-
nens uppdrag skall inte påverka det tillsynsansvar som
Socialstyrelsen redan har.
Herr talman! Jag är inte främmande för att vi i
framtiden kan behöva en ny utredning med anledning
av den utveckling som sker på sjukvårdens område.
Det är en utveckling som kommer att ställa oss inför
svåra avväganden alldeles oavsett hur stora ekono-
miska resurser vi kan tillföra. Inom vården kommer vi
alltid att stå inför svåra val.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hem-
ställan och avslag på samtliga reservationer.

Anf. 196 SONJA REMBO (m):
Herr talman! Då och då händer det att vi som
människor och politiker får upp ögonen för någonting
som vi i och för sig har känt till men ändå inte tagit
till oss. Plötsligt inträffar någonting som får oss att
reagera och agera. Just detta hände mig när jag kom i
kontakt med osteoporos.
Jag hade naturligtvis som de flesta andra hört talas
om benskörhet, och jag hade som de flesta andra mött
den äldre kvinnan som råkade ut för upprepade frak-
turer, än en handled, än ett revben och kanske den
fatala lårbenshalsen. Jag hade sett hur hennes rygg
hade blivit krummare och krummare, hur midjan hade
tryckts ihop och hur hon successivt hade invalidise-
rats. Ja, ja, så där blir det på ålderns höst - det går
inte att göra någonting åt. Så var min egen och alla
andras reaktion. Och därvid blev det.
Så hände det mig själv, och jag fick anledning att
sätta mig in i vad benskörhet handlar om och upptäck-
te att osteoporos är en av våra mest utbredda folk-
sjukdomar. Jag kom i kontakt med den ena patienten
efter den andra som hade drabbats av fraktur på frak-
tur utan att någon hade brytt sig eller som hade blivit
felbehandlade. Jag upptäckte också att jag var långt
ifrån ensam om min i det närmaste totala brist på
kunskap om denna folksjukdom.
Osteoporos kallas ofta för den tysta epidemin. Den
är tyst på det sättet att den uppträder plötsligt och utan
förvarning trots att den har utvecklats under mycket
lång tid. Den är tyst också på det sättet att den fortfa-
rande är jämförelsevis okänd och, dessvärre, möts
med ett rätt så förstrött intresse också inom stora delar
av sjukvården. Jag kan inte frigöra mig från känslan
att bristen på kunskap och intresse har ett samband
med att det i så stor utsträckning har varit medelålders
och äldre kvinnor som drabbats, en grupp som van-
ligtvis inte prioriteras särskilt högt i vårt samhälle.
Ändå räknar man med att varannan kvinna och var
fjärde man någon gång under sin livstid kommer att
drabbas av fraktur. Särskilt illavarslande är att risken
för frakturer har tredubblats sedan 1950-talet och att
trenden är fortsatt stigande. Än mer illavarslande är
att osteoporos kryper nedåt i åldrarna. En 40-åring
kan i dag ha samma kvalitet på sitt skelett som en 70-
åring hade för 30 år sedan. I dag är också många
ungdomar i riskzonen.
För den som drabbas innebär osteoporos ofta ett
livslångt lidande och en gradvis invalidisering, bero-
ende av hjälp från andra och svårigheter att leva vad
som brukar betraktas som ett normalt liv. Kotfrakturer
och hopsjunken bröstkorg medför ständig värk, be-
lastning på inre organ, rörelsesvårigheter och ökad
dödlighet. Föreställ er själva hur det skulle kännas att
krympa 8, 12, kanske 20 cm! Också frakturer i armar
och ben, framför allt höftledsfrakturerna, leder ofta
till bestående handikapp. Den psykiska belastningen
kan bli svår, liksom belastningen på anhöriga.
Osteoporos förekommer globalt. Förekomsten är
emellertid högst i Norge och Sverige. Varför det är så
kan man inte säga med absolut säkerhet. Inte heller
kan utvecklingen förklaras enbart av det naturliga
åldrandet och ökad medelålder. Genetiska faktorer
och hormonförändringar har stor betydelse. Därutöver
påverkas skelettet av faktorer som har med livsstil att
göra såsom matvanor, rökning, brist på motion och
brist på kalcium och D-vitamin. Osteoporos kan också
uppstå som bieffekt vid andra sjukdomar och medici-
nering med bl.a. cortison. Mindre känt är förmodligen
att elitidrottare och balettdansöser löper betydande
risker att drabbas av osteoporos.
Forskningen om osteoporos har utvecklats jämfö-
relsevis sent. Men numera kan osteoporos såväl före-
byggas som diagnostiseras och i de flesta fall behand-
las med framgång också högt upp i åldrarna. Behand-
lingen framför allt i tidiga skeden sker ofta med rela-
tivt enkla medel. Under senare år har det dessutom
utvecklats läkemedel som har visat sig ha god effekt
även för grupper med hög ålder. Ändå diagnostiseras
och behandlas osteoporos alltför ofta inte förrän ka-
tastrofen är ett faktum, om ens då. Än mindre upp-
märksamhet ägnas åt förebyggande.
Lena Sandlin kommer senare att särskilt ta upp de
yngres situation och förebyggande verksamhet.
Intresset för osteoporos har också under senare år
ökat internationellt. Ett uttryck för detta är att osteo-
poros ägnas betydande uppmärksamhet i en nyligen
publicerad rapport från Europeiska institutet för kvin-
nors hälsa och kommer att behandlas i den rapport om
hälsoläget inom den europeiska unionen som utarbe-
tas inom EU-kommissionen.
Motion 239 har väckts av kvinnor från riksdagens
samtliga sju partier. Vi anser att det är hög tid att
sjukdomen osteoporos uppmärksammas som det folk-
hälsoproblem den är.
Det går inte an, herr talman, att osteoporospatien-
ter tillåts drabbas av fraktur på fraktur utan att få vare
sig diagnos eller behandling.
Det går inte an att det på många håll inom sjuk-
vården och omsorgen saknas tillräckliga kunskaper
om osteoporos.
Det går inte an att det inte finns tillräcklig tillgång
till bentäthetsmätare.
Det går inte an att det inte finns förebyggande
verksamhet.
Det går inte an att sjukvårdsansvariga är okunniga
och aningslösa om det vårdbehov och de kostnader
som följer med osteoporos. Det går inte an att de är
okunniga om det faktum att vård- och omsorgsbeho-
vet med nuvarande utveckling riskerar att explodera, i
den mån det inte redan har gjort det.
Det går inte an att möjligheterna att bromsa en så-
dan utveckling lämnas outnyttjade.
Första steget är att skaffa en gemensam kunskaps-
bas och en samlad bild av situationen i Sverige. Där-
för har vi motionärer föreslagit en kartläggning av
pågående forskning, av hur osteoporos och risken för
frakturer uppmärksammas och behandlas inom vår-
den, förekomsten av bentäthetsmätare, patienternas
situation, kunskaperna inom vården och vårdutbild-
ningarna och kunskaperna hos allmänheten. Likaså
behövs en ekonomisk analys av samtliga kostnader.
Först tyckte jag att det var litet underligt att ut-
skottet hade valt att behandla motionen i betänkandet
om prioriteringar i vården. Motionen har i det här
skedet ett annat syfte. Men detta är givetvis en fråga
som borde ha hög prioritet. Alldeles stilla har det inte
heller stått. Som utskottet skriver har Läkemedelsver-
ket i samarbete med sin norska motsvarighet alldeles
nyligen utfärdat rekommendationer för behandlingen
av osteoporos. Det är ett framsteg som emellertid
täcker endast en del av behovet. Ändå tar jag det
tillsammans med den aktivitet som bedrivs inom EU
som ett tecken på att medvetandet om osteoporos har
börjat vakna.
Osteoporos kostar. Enbart sjukvårdskostnaderna
för höftledsfrakturerna beräknas uppgå till mer än 2,5
miljarder kronor per år. Vad de totala kostnaderna för
sjukvård, rehabilitering, omsorg, sjukpenning och
förtidspensioner går på vet ingen. Det är emellertid
inte svårt att inse att det handlar om betydande be-
lopp. Det är inte heller svårt att inse att tidiga insatser
innebär god ekonomi för alla, alltifrån den enskilda
patienten till sjukvårdshuvudmännen. Lägg därtill
minskat lidande och ökad livskvalitet. Dragkampen
om krympande resurser borde börja just här - med att
man gör vad som kan göras för att människor så länge
som möjligt skall slippa bli patienter, slippa bli bero-
ende av vård och andras omsorg och slippa återkom-
ma som patienter.
Givetvis hade jag gärna sett ett tillkännagivande
till regeringen om vikten av att genomföra den kart-
läggning vi begär, men jag tolkar ändå utskottets
skrivning som att riksdagsmajoriteten har en positiv
inställning och förväntar sig detsamma från regering-
en. Med det, herr talman, låter jag mig tills vidare
nöja.

Anf. 197 BO NILSSON (s):
Herr talman! I fjol, när vi behandlade min motion
om bättre epilepsivård, svarade utskottet egentligen
inte alls. Utskottet uttryckte att man hade förståelse
för problemet och mer i den stilen.
I år, 1997, har följande hänt. De tre utredningar
som Gertrud Sigurdsen initierade pekade på de tre
områden som jag själv har tagit upp i flera års motio-
ner.
För det första är epilepsivården i vårt land ordent-
ligt underdimensionerad.
För det andra behöver framför allt barn med epi-
lepsi bättre vård: diagnostisering, specialistbedöm-
ning och prövning om aktiva åtgärder, t.ex. operation,
är möjliga. Operationer ger för övrigt mycket bra
resultat inte minst på barn.
För det tredje saknas det neurologer med specia-
listkompetens. För närvarande saknas 13 stycken.
Lediga platser har utannonserats. Det gäller inte minst
i de norra delarna av vårt land. Landet behöver fak-
tiskt fler neurologer, och personer med neurologiska
sjukdomar behöver och kan kräva en bättre vård än de
får i dag.
Nu har Socialstyrelsen, som man tidigare har åbe-
ropat, behandlat dessa tre utredningar om epilepsivår-
den och kommit fram till följande häpnadsväckande
slutsatser: "På grund av begränsningen i vår kapacitet
har vi för närvarande ej möjlighet att ta upp epilepsi
liksom flera andra angelägna sjukdomsgrupper till
behandling". Man fortsätter: "Vi vill ta kontakt när
epilepsisjukvården blir aktuell".
Man tar sig för pannan.
I ett av de senare numren av tidningen Lands-
tingsvärlden skriver docenten i neurologi Kristina
Malmgren följande: "Operation skulle kunna hjälpa
flera". Hon fortsätter: "Det är viktigt att operera tidigt
för att minska risken för skador som orsakas av sjuk-
domen. Dessutom hinner förhoppningsvis inte en
negativ självbild utvecklas hos den sjuke".
Trots detta går det i snitt 15 år från sjukdomsdebut
till operation. 15 år! Tala om köer och väntetider! Nu
verkar det dessutom dessvärre som att antalet opera-
tioner minskar ytterligare.
Min motion har i år kommit att behandlas till-
sammans med prioriteringsfrågor. Någon har sagt att
detta är en fördel. Jag med min tydligen dåliga kun-
skap om sådana frågor förstår inte fördelen med att
motionen behandlas just när det gäller prioriteringar.
Det finns inte ett ord om epilepsi i utskottets utlå-
tande, inte ett ord om vad som kan göras, inte ett ord
om att den analys som har gjorts i de tre utredningar-
na är riktig och att åtgärder borde vidtas och inte ett
positivt ord om att utredningarna måste följas av en
bättre vård för personer, inte minst barn, med epilep-
si.
Nu måste jag ställa ett par frågor till utskottets ta-
lesman - om det uttrycket tillåts - Ingrid Andersson.
Det finns utredningar med slutsatser om klara
brister i vården. Riksdagen och socialutskottet vill
eller kan inte göra någonting. Socialstyrelsen har inte
tid. Vi har uppvaktat Landstingsförbundet med krav
om ett vårdprogram för personer med epilepsi, men
ingenting händer. Jerzy Einhorn, som var ordförande i
Prioriteringsutredningen, sade för några år sedan: Jag
tror att det är viktigt att vi återkommer till frågan vid
lämpliga tidpunkter.
Jag har, som sagt, ett par frågor till Ingrid Anders-
son. Jag vädjar om svar på dem.
När är det lämplig tid att ta upp frågan om epilep-
sivården? Anser utskottet att det är lämpligt med ett
vårdprogram också för de 100 000 svenskar som har
drabbats av epilepsi i någon form?

Anf. 198 INGRID ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Vi känner väl till Bo Nilssons stora
engagemang när det gäller den här sjukdomen. Jag
respekterar det mycket. Vi lyssnar på honom, och vi
läser motionerna och försöker besvara dem på bästa
sätt.
Men på riksdagens nivå kan vi inte gå in och tala
om hur sjukvården skall organiseras och hur patient-
grupper skall prioriteras. Vi har nämligen inte hela
bilden framför oss. Det skulle bli väldigt konstigt om
vi skulle uttala oss på grundval av olika motioner när
det gäller enskilda sjukdomar. Vi får väldigt många
motioner som handlar om enskilda sjukdomar. Dem
kommer vi att behandla i ett särskilt betänkande.
Vi har valt att behandla den här motionen om
epilepsi i det här betänkandet, som handlar om priori-
teringar i vården. Vi tycker att det passar väldigt bra.
Om Bo Nilsson läser utredningen, propositionen och
vårt betänkande ser han att det framgår klart att svåra
kroniska sjukdomar, med de etiska principer som
skall vara vägledande ute i vården, kommer att hamna
högst på listan. Det handlar om att dessa etiska prin-
ciper skall få genomslag. Lagarna som stöder det här
träder ju i kraft den 1 juli, och den uppföljning som
skall göras kan också vara bra. Då kommer man att se
om dessa prioriteringar görs. Om de görs borde också
epilepsisjukdomen få en mera framskjuten plats, men
jag vill gärna tillägga att det också handlar om resur-
ser.

Anf. 199 BO NILSSON (s) replik:
Herr talman! Jag hade inte i min vildaste fantasi
trott att min motion skulle räcka för att övertyga so-
cialutskottet eller riksdagen. Jag hade trott och hop-
pats på att de tre utredningar som socialministern har
initierat och som nu föreligger skulle kunna vara ett
argument för att man äntligen skulle göra någonting åt
det här besvärliga sjukdomstillståndet.
I socialutskottets betänkande finns inte ordet epi-
lepsi nämnt mer än i fråga om min motion. Jag bekla-
gar det, och jag lovar än en gång, herr talman, att jag
skall återkomma i den här frågan. Jag ger mig icke.

Anf. 200 INGRID ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Vi välkomnar gärna flera motioner i
ämnet. Men jag tror inte att det skulle ha givit några
större framgångar om vi hade nämnt ordet epilepsi.
Det handlar inte om det.
Det gäller att läsa alla de positiva meningar som är
svaret på motionen. Där är ordet epilepsi skrivet flera
gånger. Det fattas inte i betänkandet. Men jag vill
gärna påminna om att det handlar om resurser. Jag har
förhoppningar om att vi skall få mera resurser till
vården, och jag tror också att det som Bo Nilsson
talade om, nämligen vårdprogram, är en framkomlig
väg. Och det finns ju ökade kunskaper som grund för
att man skall kunna göra vårdprogram. Det tycker jag
är viktigt att jobba vidare med.

Anf. 201 LENA SANDLIN (s):
Herr talman! Jag har inget annat yrkande än ut-
skottsmajoriteten, men jag vill ändå ta tillfället i akt
att göra riksdagen uppmärksam på några frågeställ-
ningar som rör den motion som jag, tillsammans med
fyra andra unga socialdemokratiska kvinnor, väckte
tidigt i våras.
Sjukvårdsdebatten har i alla tider varit fokuserad
på sjukdomar som i första hand har berört eller drab-
bat män. Därför är det mycket glädjande att det i
Sverige har tagits initiativ till den största forsk-
ningsinsatsen någonsin i världen kring kvinnors hälsa.
En av de vanligaste kvinnosjukdomarna i Sverige
är osteoporos - eller benskörhet, som den också kal-
las. Det är om denna som jag och de övriga fyra har
motionerat.
Varje år drabbas 70 000 svenskar, mestadels
kvinnor, av frakturer beroende på benskörhet. Till
detta faktum kommer att svenska kvinnor drabbas
oftare än andra kvinnor runt om i världen. I dag vet vi
att varannan kvinna kommer att drabbas av frakturer
till följd av benskörhet innan hon fyller 50 år.
Den moderna livsstilen med färre jobb som kräver
fysisk aktivitet, ökad rökning bland kvinnor och dåli-
ga kostvanor har lett till att problemet med benskörhet
har ökat dramatiskt.
Med hjälp av förebyggande rådgivning och andra
folkhälsoinsatser kan antalet kvinnor som drabbas av
benskörhet minskas drastiskt. Detta skulle spara stora
summor för samhället på sikt och givetvis minska
många människors lidande.
Enligt professor Bengt Jönssons beräkningar kos-
tar benskörheten samhället ca 2,5 miljarder kronor per
år. En enda höftledsoperation mindre innebär att
landstingen, som redan i dag har en ansträngd eko-
nomi, sparar 150 000 kr. I Sverige görs årligen
18 000 höftledsoperationer. Det handlar alltså om 3
miljarder kronor per år endast för den här typen av
benskörhetsfrakturer.
Herr talman! Benskörhet är en vanlig sjukdom,
men den är särskilt otäck på det sättet att den ofta inte
upptäcks och behandlas. Många kvinnor har brutit
benen åtskilliga gånger innan de ens har blivit erbjud-
na en utredning om osteoporos. Kunskapen hos all-
mänheten om sjukdomen är dålig. Den måste förbätt-
ras om vi vill bryta den negativa trend som har funnits
i över 30 år. Många äldre kvinnor med tydliga tecken
på sjukdomen vet inte ens om att de bör uppsöka
vård.
Insatser kan göras för att begränsa sjukdomens
skadeverkningar när den väl har uppstått. Hela tiden
kommer det fram ny och bättre medicin, men det är
hos de unga kvinnorna som den verkliga insatsen bör
göras. Det behövs t.ex. hälsoupplysning, med början i
skolan. Unga kvinnor som röker, bantar och lever ett
stillasittande liv under tonåren kan få betala ett
mycket högt pris när de blir äldre.
Herr talman! Att förebygga, diagnostisera och be-
handla osteoporos ger stora vinster för patienten, de
anhöriga, de som slipper bli patienter men också för
sjukvården, kommunerna och socialförsäkringssyste-
met.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 16 april.)

15 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Proposition
1996/97:81 Mervärdesskatt - Beskattningsland för
telekommunikationstjänster, m.m.

16 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts
den 8 april

1996/97:262 av Ragnhild Pohanka (mp) till miljö-
ministern
Skjutfält i Gravberget
1996/97:263 av Ragnhild Pohanka (mp) till social-
ministern
Homeopati

Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 15 april.

17 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts
den 9 april
1996/97:439 av Carina Hägg (s) till statsrådet Ulrica
Messing
Könsfördelning i bolag
1996/97:440 av Carina Hägg (s) till utrikesministern
Förbud mot trampminor

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 15 april.

18 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att följande skriftliga svar på frågor in-
kommit
den 9 april

1996/97:409 av Lena Klevenås (s) till statsrådet
Pierre Schori
Lomékonventionen
1996/97:414 av Elisa Abascal Reyes (mp) till utbild-
ningsministern
Kloning
1996/97:417 av Tanja Linderborg (v) till utbild-
ningsministern
Avgifter på utbildningskataloger
1996/97:422 av Lena Klevenås (s) till statsrådet Leif
Pagrotsky
Uruguayrundans utfästelser till de fattigaste länderna
1996/97:424 av Lena Klevenås (s) till jordbruksmi-
nistern
Tillgängligheten på frukt och grönsaker
1996/97:426 av Carina Hägg (s) till utrikesministern
EU:s sanktioner mot Burma
1996/97:427 av Carina Hägg (s) till försvarsminis-
tern
Jehovas vittnens befrielse från totalförsvaret
1996/97:430 av Margareta E Nordenvall (m) till
utbildningsministern
Studiemedel
1996/97:431 av Margareta E Nordenvall (m) till
statsministern
Samarbete för ökad tillväxt
1996/97:433 av Susanne Eberstein (s) till justitiemi-
nistern
Lagstiftningen om adoptioner
1996/97:434 av Eva Goës (mp) till utrikesministern
Transmigrationen i Indonesien
1996/97:436 av Björn Ericson (s) till statsrådet Ylva
Johansson
Godkännande av kompletterande skolor
1996/97:437 av Carina Hägg (s) till socialministern
Åtgärder vid kvinnomisshandel
1996/97:438 av Margitta Edgren (fp) till arbetsmark-
nadsministern
Studerande med a-kassa

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 15 april.

19 § Kammaren åtskildes kl. 22.09.

Förhandlingarna leddes
av förste vice talmannen från sammanträdets början
t.o.m. 2 § anf. 25 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m.4 § anf. 63
(delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 5 § anf. 96
(delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 6 § anf. 122
(delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. voteringen
kl. 17.13,
av förste vice talmannen därefter till ajourneringen
kl. 17.55,
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 13 § anf. 187
(delvis) och
av talmannen därefter till sammanträdets slut.