
<br><div class="sidhuvud_publikation">Riksdagens snabbprotokoll</div>
<div class="sidhuvud_beteckning">Protokoll 1996/97:68</div>
<div class="sidhuvud_datum">Tisdagen den 25 februari</div>
<div class="sidhuvud_klockslag">Kl. 14.00 - 16.32</div>
<hr class="sidhuvud_linje">
<pre>18.00 - 20.12</pre><pre>Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor</pre><pre>
--------------------------------------------------------------</pre><pre>1 §  Meddelande om fördröjda svar på interpel-
lationer</pre><pre>Till riksdagen hade inkommit följande skrivelser:</pre><pre>Interpellation 1996/97:194</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1996/97:194 av Bo Könberg (fp)
om vårdköerna.
Interpellationen kommer att besvaras fredagen den
21 mars 1997.
Skälet till dröjsmålet är arbetsanhopning.
Stockholm den 20 februari 1997
Socialdepartementet
Enligt uppdrag
Helena Starup
Tf. expeditionschef</pre><pre>Interpellation 1996/97:195</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1996/97:195 av Elver Jonsson (fp)
om ungdomars narkotikaproblem.
Interpellationen kommer att besvaras fredagen den
21 mars 1997.
Skälet till dröjsmålet är arbetsanhopning.
Stockholm den 20 februari 1997
Socialdepartementet
Enligt uppdrag
Helena Starup
Tf. expeditionschef</pre><pre>Interpellation 1996/97:197</pre><pre>Till riksdagen
Interpellation 1996/97:197 av Chatrine Pålsson
(kd) om vårdköerna.
Interpellationen kommer att besvaras fredagen den
21 mars 1997.
Skälet till dröjsmålet är arbetsanhopning.
Stockholm den 20 februari 1997
Socialdepartementet
Enligt uppdrag
Helena Starup
Tf. expeditionschef</pre><pre>2 §  Svar på interpellation 1996/97:148 om Telia
- tillväxt och konkurrens</pre><pre>Anf.  1  Kommunikationsminister INES
UUSMANN (s):
Fru talman! Per Westerberg har ställt några frågor
som berör Telia: Vilka åtgärder ämnar regeringen
vidta för att särskilja de delar av Telia som är verk-
samma med koppartrådsnätet genom att låta dessa
delar bilda en egen juridisk person? Planerar rege-
ringen möjliggöra för Telia att växa genom kapitaltill-
skott, och avser regeringen att låta Telia vända sig till
riskkapitalmarknaden för att kunna tillfredsställa
behovet av kapital?
Telias framtida verksamhetsinriktning m. m. be-
handlades i departementspromemorian (Ds 1996:38)
Moderna telekommunikationer åt alla. Efter remiss
bereds promemorians förslag nu i Regeringskansliet.
Regeringen beslöt den 16 januari 1997 om en lagråds-
remiss som behandlar de lagändringar som regeringen
ämnar föreslå på teleområdet.
I fråga om Telias inriktning och ägarförhållanden
är de frågor som Per Westerberg ställer av sådan art
att de kräver riksdagsbeslut om de skall genomföras.
Därför får Per Westerberg avvakta eventuella förslag
från regeringen i form av propositioner till riksdagen.
Jag vill ändå ta upp en av frågorna i detta sam-
manhang, nämligen ett eventuellt avskiljande av nätet.
Frågan om olika operatörers möjligheter att använda
respektive nät regleras genom den samtrafikmöjlighet
som finns reglerad i telelagen. Av den nämnda lag-
rådsremissen framgår att regeringen anser att de tele-
politiska målen skall uppnås genom lagstiftning. Sta-
ten avser alltså inte att bilda något särskilt bolag för
vissa typer av teletjänster.
Regeringen ser det som nödvändigt att skilja på
reglering och ägande, och avser därför inte att splittra
ett väl fungerande telebolag som arbetar i stimuleran-
de konkurrens. Det skulle bara försvaga Telia och
därmed den svenska allmänhetens möjligheter att få
tillgång till god teleservice. Den reglering som nu
byggs upp räcker enligt regeringens mening för att
tillgodose de telepolitiska målen.</pre><pre>Anf.  2  PER WESTERBERG (m):
Fru talman! Först ber jag att få tacka statsrådet för
svaren på mina frågor. Om jag tar den första frågan
avseende koppartrådsnätet först kan jag säga att jag
tycker att det finns vissa skäl för att diskutera den
konkurrens detta är utsatt för i dag och de möjligheter
som finns att kontrollera de kvardröjande monopol-
funktionerna. Vi har erfarenheter från elmarknaden.
Vi separerade distributionsnäten från kraftproduktio-
nen, och det ökade alldeles uppenbart konkurren-
strycket och kraven på rationalitet inom distribu-
tionsnätet radikalt.
De krav och den fråga jag ställer gäller inte att
man slår sönder Telia, utan snarast att man får ett
effektivare instrument för att göra den monopolregle-
ring som man har gjort bl.a. när det gäller eldistribu-
tionen.
Jag skulle därför som följdfråga vilja fråga stats-
rådet om hon kan garantera att det verkligen blir kon-
kurrensneutralitet med den reglering som nu görs.
Detta frågar jag i synnerhet med tanke på det bristfäl-
liga stöd de konkurrensvårdande myndigheterna har
haft från svenska regeringen och ägarna till berörda
bolag. Det har även gällt tillsynsmyndigheterna i detta
sammanhang. Det är de som skall se till att man verk-
ligen får konkurrensneutralitet.
Jag är väl medveten om och jag uppskattar att Te-
lia har agerat mycket schyst och verkligen försökt
ställa sig till efterrättelse. Men jag tycker också att det
finns ett värde i att man har en mycket klar reglering
där det finns mycket tydliga avgränsningar för vad
som är den kvardröjande reglerande monopolverk-
samheten och vad som är den konkurrensutsatta verk-
samheten. Jag tycker att erfarenheterna från elmark-
naden borde om inte vara vägledande så åtminstone
analyseras mycket noggrant.
Vad gäller den andra frågan, rörande möjligheter-
na för expansion inom Telia, måste jag säga att jag
inte tycker att det är mycket till svar jag har fått. Det
var det kanske heller inte avsikten att det skulle vara.
Men jag tycker att detta är en utomordentligt central
fråga för Sveriges riksdag och regering. Att inte ut-
nyttja Telias förmåga och kraft till expansion då man
behöver mer kapital i ett läge när vi har en mycket
stor arbetslöshet, en av de största vi haft i modern tid,
vore att mycket allvarligt försitta möjligheter på sna-
rast ideologiska grunder. Därför tycker jag att det
vore mycket bra med ett klarläggande från regeringen
om att man skall ta till vara Telias expansionsmöjlig-
heter och dess konkurrenskraft när vi ligger före i
avregleringen. Telia är ett alldeles utomordentligt
starkt och konkurrenskraftigt företag som måste ges
förutsättningar att expandera även ut på utlandsmark-
naderna. Det måste finnas förutsättningar för att skapa
fler arbetstillfällen, och därmed betydligt större förut-
sättningar att göra ännu flera positiva insatser för
Sverige.
Därför är jag besviken på att inget klarläggande
kommer på denna punkt. Det brådskar. Telias för-
språng krymper för varje dag som erforderliga resur-
ser inte ges till företagsgruppen, så att den därmed
kan expandera och parallellt ta itu med det tekniska
utvecklingsprogram som är mycket angeläget.</pre><pre>Anf.  3  Kommunikationsminister INES
UUSMANN (s):
Fru talman! Per Westerberg sade att han nästan
inte hade räknat med att få ett svar på sin andra fråga,
och det kommer han inte heller att få. Den dag det blir
aktuellt att ta ställning till detta kommer regeringen
att vända sig till riksdagen. Det är faktiskt den vägen
som vi bör gå. Men det är klart att det är oerhört in-
tressant att höra att Per Westerberg har starka syn-
punkter på denna fråga samtidigt som han har syn-
punkter på Telias möjligheter att arbeta om man
plockar bort en viktig del av Telias verksamhetsom-
råde.
Telia arbetar ju på en oerhört dynamisk marknad.
Det går oerhört snabbt både vad gäller den tekniska
utvecklingen och de nya produkter som kommer.
Utvecklingen går väldigt fort. Att i ett sådant skede
snöpa företaget genom att ta bort en del och lägga den
i ett särskilt bolag eller på annan myndighet skulle
inte främja företagets utveckling. Därför är jag oer-
hört förvånad över att Per Westerberg kopplar ihop
dessa saker. Antingen vill man snöpa Telia, eller
också vill man att Telia skall utvecklas.
Vi behöver, menar jag, ett starkt Telia som kan
försvara sin position i Sverige men också vinna mark-
nader både i Norden och Östersjöområdet. Att då se
näten som en isolerad företeelse kan inte vara vettigt
vare sig ur Telias synvinkel eller ur telepolitisk syn-
vinkel.
Telia investerar oerhört kraftigt i näten just nu och
kommer att kunna fylla dem med de tjänster som
efterfrågas.
Den reglering vi nu föreslår, där vi kommer att
vässa lagstiftningen, bygger på det som vi i och för
sig har kommit överens om i EU, nämligen att opera-
törerna skall utnyttja varandras nät och erlägga sam-
trafikavgifter. Jag är alldeles klar över att Post- och
telestyrelsens roll kommer att bli ännu viktigare i
framtiden. Den kommer att få en ännu starkare posi-
tion för att tillämpa den här regleringen så att alla
operatörer får samma villkor och så att vi får en riktig
konkurrensneutralitet där alla operatörer av en viss
storlek inte bara har samma möjligheter utan också
samma ansvar att nå de telepolitiska målen.</pre><pre>Anf.  4  PER WESTERBERG (m):
Fru talman! Ansvaret skall vara gemensamt. Vi
har sett nu att även Telia har begärt medling med en
del konkurrenter på marknaden när det gäller samtra-
fikavgifterna. Vår avsikt är inte att försvåra för Telia.
Vår avsikt är inte att avdela koppartrådsnätet till nå-
got bolag som skall försvinna i tomma intet. Vi vill ha
det som i exempelvis Vattenfall, där det finns ett
särskilt aktiebolag för distributionen och ett särskilt
aktiebolag för kraftproduktionen inom samma före-
tagsgrupp. Det vill vi ha för att underlätta monopol-
regleringen och därmed skapa ett konkurrenstryck på
de konkurrensutsatta bitarna samtidigt som man kan
ha kontroll över de monopolreglerade delarna. Det
blir, som statsrådet medger, särskilda problem när
man går in med en särskild monopolreglering.
Min oro på den här punkten tycker jag är mycket
befogad. Med tanke på den svaghet jag tycker att
staten och regeringen har visat som ägare när det
gäller konkurrens- och avregleringsfrågorna, finns det
skäl att ånyo ställa frågan om statsrådet kan garantera
att man verkligen kommer att hålla konkurrenstrycket
uppe och att det skall vara neutralitet. Det har ju
funnits bristfälligheter när det gäller att backa upp
Konkurrensverket och Post- och telestyrelsen i vissa
avseenden.
Den andra och kanske viktigaste delen, det håller
jag gärna med om, är kapitalförsörjningen till Telia
för dess expansion. Jag tror och hoppas att vi båda är
ense om att denna måste komma. Jag förstod att stats-
rådet inte vill komma med något svar när det gäller
detta, men jag hade ändå hoppats på ett sådant. Det är
en fråga som jag inte bara tycker kan beredas i ett
svart rum, i tysthet eller i mörker. Den förtjänar dia-
log. I dagens Dagens Industri kan vi se att företagsle-
darna är mycket förvånade och upprörda över att
regeringen inte talar med dem. Regeringen vill up-
penbarligen inte föra en dialog med oppositionen
heller om hur man skall kunna vässa och förstärka
Telia och skapa nya arbetstillfällen.
Telia är ett av de företag som har förutsättningar
att kunna bli ett mycket stort exportföretag. Det har
agerat på en avreglerad marknad under ett antal år nu,
och är alldeles uppenbart mycket konkurrenskraftigt
på ett antal områden. Men det behöver tillgång till
riskkapitalmarknaden. Det behöver nytt kapital för sin
expansion inom denna bransch, som i många avseen-
den är en högteknologibransch.
Jag vill därför upprepa frågan: Är det verkligen så
att man bara vill bereda bakom stängda dörrar? Kan
man inte föra en öppen dialog om hur man skall tryg-
ga Telias expansionsförmåga,  dess ekonomiska förut-
sättningar och möjligheten till nya arbetstillfällen? Att
försöka dölja eller bara verka bakom slutna dörrar är
inget bra sätt i en fungerande, öppen demokrati. Jag
tror inte heller att det är bra för Telias expansionskraft
om man inte når resultat, och det snarast möjligt.</pre><pre>Anf.  5  Kommunikationsminister INES
UUSMANN (s):
Fru talman! Jag blir trots allt litet fundersam be-
träffande de frågor Per Westerberg ställer om nätet.
Per Westerberg vill uppenbarligen att regeringen skall
genomföra något som inte har förekommit i något
annat land vad gäller teleoperatörer. Det är en sak att
jämföra med energimarknaden, men det är väldigt
stora skillnader mellan telemarknaden och energi-
marknaden. Det finns ingen bransch som är så snabb i
utvecklingen som just telekom- och IT-marknaderna,
och  energimarknaden är det absolut inte. Det vet jag
ju att Per Westerberg är väl medveten om. Det måste
vara mot bättre vetande som han nu lägger ut texten
på det här sättet.
Innehållet och nätet går ju ihop i framtiden. Det
vet vi också båda två. Det är snarare för att Telia och
andra operatörer skall klara den utvecklingen på ett
bra sätt som vi behöver bekymra oss - inte för den
andra delen, "kvardröjande monopol" eller vad det
hette. När den första telelagen kom 1993, öppnades
den svenska telemarknaden för en mängd operatörer.
Men Telia hade en ryggsäck som bestod i att man
faktiskt ensam fick ta ansvar för att nå de telepolitiska
målen. De var något som inte alls på samma sätt lades
på de andra operatörerna. De andra operatörerna var
ju inga små uppstickare precis. De hade mycket starka
krafter bakom sig, och de hade skydd av sina hem-
mamonopol. På det sättet menar jag att det är oerhört
viktigt att vi nu bedriver telekompolitik via lagstift-
ning, och via en konkurrensneutral lagstiftning dess-
utom.
Detta med Telia och Telias roll är en näringspoli-
tisk fråga. Det är en oerhört väsentlig fråga för job-
ben, precis som Per Westerberg säger, för den framti-
da IT-marknaden i Sverige och för att ett företag med
Sverige som hemmabas skall kunna utvecklas. Jag
delar den uppfattningen. Men nu måste vi faktiskt lära
oss att skilja mellan telekompolitiken och näringspo-
litiken. Telia skall naturligtvis ha samma förutsätt-
ningar som sina konkurrenter att växa och utvecklas.</pre><pre>Anf.  6  PER WESTERBERG (m):
Fru talman! Jag delar helt uppfattningen att Telia
skall ha samma förutsättningar att växa som sina kon-
kurrenter. Det är därför jag är så utomordentligt ange-
lägen om att man skall få tillgång till riskkapitalmark-
naden för att få friska pengar, något som många av
IT-företagen behöver i den oerhört snabba marknad-
sexpansionen. Det ger högkvalificerade jobb och
teknisk utveckling och det höjer framför allt Sveriges
nationella konkurrenskraft. Jag tror att avregleringen
har varit mycket bra för Telia. Den har givit ett starkt
bolag som har förutsättningar att expandera och bli
stort. Jag tycker inte att det finns någon anledning att
mörka om möjligheterna och förutsättningarna för
detta. Därför tycker jag att det vore bra med ett klart
svar från regeringen att man är beredd att släppa till
nytt riskkapital för att trygga framtidssatsningen inom
Telia och skapa nya, offensiva arbetstillfällen - dess-
utom med bra lönebetalningsförmåga.
Sedan tillbaka till detta med koppartrådsnätet. Jag
tror att vi båda är ense om att det finns ett problem
med fortfarande kvardröjande monopoleffekter. An-
nars hade ingen monopolreglering föreslagits, något
som nu är på väg med den här lagrådsremissen till
riksdagen. Jag vill bara peka på det man gjorde på
elmarknaden med gott resultat. Där gjorde man en
tydlig monopolreglering. Det kan väl göras med god
hastighet.
Jag är nöjd om statsrådet här själv är beredd, när
jag nu ställer frågan för tredje gången, att garantera
att den monopolreglering som nu kommer verkligen
leder till reell konkurrensneutralitet mellan teleopera-
törerna i den här delen. I den andra delen vill jag
också ha full konkurrensneutralitet. Jag vill att Telia
skall få full tillgång till nytt riskkapital och därför
introduceras på riskkapitalmarknaden.</pre><pre>Anf.  7  Kommunikationsminister INES
UUSMANN (s):
Fru talman! För sista gången i den här debatten,
jag är säker på att vi återkommer, kan jag försäkra Per
Westerberg om att det också är min uppfattning att
det skall råda konkurrensneutralitet mellan samtliga
operatörer på den svenska telekommarknaden. I dag
är det ett femtontal operatörer som faktiskt fungerar
med någon styrka. Så många är det. Självklart skall
samma villkor gälla för samtliga av de operatörerna.
Vi har inga olika meningar om det, det tror jag inte
heller. När det gäller frågan om Telias inriktning och
framtida ägarstuktur, kommer jag att återkomma inom
en snar framtid.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>3 §  Svar på interpellation 1996/97:169 om
Svensk Bilprovnings verksamhet</pre><pre>Anf.  8  Kommunikationsminister INES
UUSMANN (s):
Fru talman! Torsten Gavelin har frågat mig när re-
geringen avser att lägga fram förslag om en avmono-
polisering av fordonskontrollen och vilka åtgärder
regeringen avser att vidta då statliga bolag i monmo-
polställning går in på andra länders marknader och
där verkar i konkurrens på en icke-monopolmarknad.
Frågorna ställs mot bakgrund av riksdagens beslut
i december 1996 om fortsatt ensamrätt för AB Svensk
Bilprovning (ASB) att utföra återkommande fordons-
kontroll och ASB:s tillkännagivande av samarbetspla-
ner med Norsk Automobil-Forbund på den konkur-
rensutsatta norska kontrollmarknaden.
Frågan om fortsatt ensamrätt för ASB att utföra
återkommande kontrollbesiktningar avgjordes av
höstriksdagen. Av beslutet framgår att en avgränsning
skall ske inom bolaget mellan verksamhet med en-
samrätt och konkurrensutsatt verksamhet, bl.a. där
ASB konkurrerar med ackrediterade - kompetensprö-
vade - provnings- och besiktningsföretag. Avsikten är
att den konkurrensutsatta delen skall bedrivas inom
helägda dotterbolag med egen styrelse, medan den
verksamhet som bedrivs med ensamrätt kvarstår i
moderbolaget.
ASB skall upprätthålla god effektivitet inom båda
områdena. På den konkurrensutsatta verksamheten
skall ställas marknadsmässiga avkastningskrav. In-
komsterna från monopolverksamheten får inte använ-
das inom eller föras över till den konkurrensutsatta
delen. För hela ASB:s verksamhet gäller att effektivi-
teten årligen jämförs med andra besiktningsföretag
och med motsvarigheten i andra länder.
Regeringen avser att tillsammans med ASB:s öv-
riga delägare lägga fast bolagets framtida verksam-
hetsinriktning i enlighet med riksdagens beslut. Denna
kommer att presenteras på bolagsstämman senare i
vår.
En särskild arbetsgrupp inom Närings- och han-
delsdepartementet har tillsatts för att utarbeta ett för-
slag till principer för kommersiell provnings- och
certifieringsverksamhet hos myndigheter.
Enligt vad jag erfarit kommer arbetsgruppen även
att belysa aspekter som Torsten Gavelin tar upp i sin
fråga. En rapport väntas bli tryckt inom någon vecka
och skall därefter remissbehandlas.</pre><pre>Anf.  9  TORSTEN GAVELIN (fp):
Fru talman! Jag ber att få tacka ministern för sva-
ret, även om det inte var fullständigt.
Mina frågor rör monopolverksamheten inom ASB,
dvs. årliga fordonskontrollen, kontrollbesiktningarna,
och inte den andra verksamheten som är konkur-
rensutsatt. I Norge är dessa kontrollbesiktningar kon-
kurrensutsatta. Den här marknaden är alltså avregle-
rad. Nu kommer ASB med sin monopolverksamhet att
gå in på den här avreglerade marknaden tillsammans
med Norsk Automobil-Forbund.
I Norge är det alltså bra med en konkurrensutsatt
fordonskontroll, och där kan det svenska monopolfö-
retaget pröva sina vingar. Men i Sverige skall vi be-
hålla monopolet. Ett av regeringens motiv för att
behålla monopolet beskrivs som regional balans. Det
motivet tycks inte ha vägt så tungt i Norge som ändå
har en mycket större glesbygd och som har en mycket
ambitiös regionalpolitik.
Vi i Folkpartiet och de övriga borgerliga partierna,
inklusive Centern, anser att det är väsentligt för bil-
provningens kunder att det finns konkurrens i den här
verksamheten. Konkurrensen ger bättre service och
lägre priser för bilägarna. När nu även Svensk Bil-
provning vill operera under konkurrens vill jag än en
gång fråga ministern om det inte snart är dags att
lägga fram förslag om att den här verksamheten skall
avregleras även i Sverige. När kan det tänkas bli så?</pre><pre>Anf.  10  Kommunikationsminister INES
UUSMANN (s):
Fru talman! Jag har stor respekt för att Torsten
Gavelin driver frågan om konkurrens och att han
naturligtvis hänvisar till andra exempel. Men riksda-
gen fattade faktiskt så sent som för två månader sedan
beslut om fortsatt ensamrätt för Svensk Bilprovning
när det gäller de återkommande kontrollbesiktningar-
na. Det vore förmätet av mig att återkomma till riks-
dagen med ett annat förslag inom en så kort tid.
Eftersom det har varit en del diskussioner om för-
och nackdelar med monopol när det gäller bilbesikt-
ningen är det oerhört viktigt att nu se vad som händer
med den här associationsformen. Vi skall faktiskt ge
ASB möjligheter att jobba med den här verksamhets-
formen.
Fru talman! Det finns också både ett stort intresse
och ett stort behov av återkommande fordonskontrol-
ler, inte bara i Norge utan i en mängd olika länder där
bilismen ökar och där man bl.a. har bekymmer med
trafiksäkerheten. Det gäller våra grannländer i Östeu-
ropa, och det gäller faktiskt också i Sydamerika. Där
är man intresserad av att använda sig av den kompe-
tens som ASB har byggt upp under ett antal år. Och
eftersom vi inte har korssubventionering eller några
subsidier över monopoldelen respektive den konkur-
rensutsatta delen kan jag inte se någon principiell fara
i att använda ASB också i den svenska tjänsteexpor-
ten. Vi skall inte skämmas över att exportera svensk
kompetens.</pre><pre>Anf.  11  TORSTEN GAVELIN (fp):
Fru talman! Det var ett väntat svar. Vi har, som
sagt, nyss fattat beslut i riksdagen. Men ett galet be-
slut kan ju rivas upp. Ministern säger att vi skall se
vad som händer. Frågan är ju faktiskt utredd och
ganska noga granskad.
Jag skulle vilja gå över till den andra delen av min
fråga till ministern. Den gäller hur regeringen ser på
att ett statligt monopolföretag går in på ett annat lands
konkurrensutsatta marknad. Ministern svarar att in-
komster från monopolverksamheten inte får överföras
till den konkurrensutsatta delen. Men interpellations-
svaret avser den konkurrensutsatta delen av ASB:s
svenska verksamhet som skall bedrivas i dotterbolag.
Men monopolverksamheten skall behållas i moderbo-
laget. En konsekvens av detta blir att moderbolaget
går in på den norska marknaden och konkurrerar i
Norge. Hur skall man då kunna förhindra att inkoms-
ter från monopolverksamheten i Sverige inte förs över
till den konkurrensutsatta verksamheten i Norge och
att det där skapas en osund konkurrens på svenska
bilägares bekostnad? Den frågan tycker jag att det är
särskilt väsentligt att få svar på.</pre><pre>Anf.  12  Kommunikationsminister INES
UUSMANN (s):
Fru talman! Det är precis det som Näringsdepar-
tementet nu tittar på vad gäller principerna för den
kommersiella provnings- och certifieringsverksamhe-
ten. Men eftersom vi skiljer ut det som är monopol-
skyddat och det som är kommersiellt gör vi ett or-
dentligt staket mellan dessa två verksamheter.
När det gäller andra länder och andra marknader
skall man kunna jämföra effektiviteten hos besikt-
ningsföretag i olika länder. Svenska bilisters dåliga
bilar och flerfaldiga ombesiktningar skall ju inte be-
höva gynna norska bilister.</pre><pre>Anf.  13  TORSTEN GAVELIN (fp):
Fru talman! Jag uppfattar ministerns svar som att
den verksamhet som ASB sätter i gång i Norge skall
bedrivas i någon form av dotterbolag i stället för i
moderbolaget, som i Sverige. Om den bedrivs i ett
dotterbolag är det avgränsat. Då kan man garantera att
monopolinkomsterna inte förs över i dotterbolagen.
Om man sätter upp ett definitivt staket är situatio-
nen något annorlunda. Men det framgår inte av inter-
pellationssvaret. Jag kan åtminstone inte utläsa det av
svaret.
Svensk tjänsteexport är naturligtvis intressant.
Men återigen tycker jag att det verkar mycket egen-
domligt att en verksamhet som riksdagen och rege-
ringen anser skall bedrivas i monopol i Sverige skall
exporteras utomlands där man har konkurrens.
Det är en motsättning här som är ologisk och som
jag inte finner vara riktig. Det stöder naturligtvis vår
argumentation till att avreglera den här marknaden.</pre><pre>Anf.  14  Kommunikationsminister INES
UUSMANN (s):
Fru talman! Lika litet som jag hoppas att Norge
sätter till sig doms över hur vi organiserar vår bilbe-
siktning här i Sverige vill jag sätta mig till doms över
hur man organiserar den i Norge. Jag tycker att varje
land skall få bestämma detta självt.
Att vi därför att vi har valt denna organisations-
form inte skulle kunna ägna oss åt tjänsteverksamhet
och inte skulle kunna sprida den kompetens som har
byggts upp ända sedan 60-talet i Sverige - ungefär
sedan högertrafikomläggningen - till andra delar av
Europa eller till andra delar av världen som är intres-
serade av den kompetensen skulle vara en oerhört
märklig situation för svensk tjänsteexport över huvud
taget.
Avslutningsvis vill jag en gång för alla svara på
den allra sista frågan. Det är i dotterbolagsform som
verksamheten bedrivs.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>4 §  Svar på interpellation 1996/97:134 om nä-
ringsklimatet</pre><pre>Anf.  15  Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Per Westerberg har frågat mig om vad
jag avser göra för att förbättra näringsklimatet i Sve-
rige.
Per Westerberg hävdar att företagarna i Sverige
har fått uppleva ett hårdnande klimat sedan den soci-
aldemokratiska regeringen tillträdde 1994 och att
förutsättningarna för företagande inte stått överst på
regerings agenda. Per Westerberg har fel.
En grundläggande förutsättning för ett gott nä-
ringsklimat är en stabil ekonomi och sunda statsfinan-
ser. Den socialdemokratiska regeringen har sedan den
tillträdde 1994 fått ägna mycket kraft och möda för att
försöka åstadkomma detta. Den borgerliga regeringen
lämnade nämligen efter sig bl.a. ett skenande budge-
tunderskott och en accelererande ökning av statsskul-
den. Vi har tvingats städa upp i denna oreda. Vi har
nu kommit en god bit på väg.
Förtroendet för den svenska ekonomin och den
svenska ekonomiska politiken har stärkts. Som ett
resultat har räntenivåerna nästan halverats. Inflations-
takten är historiskt låg, och allt tyder på att den kom-
mer att ligga kvar på en mycket låg nivå. Exporten har
utvecklats mycket starkt, detta trots en starkare kron-
kurs. Sverige har stora och växande överskott i utri-
keshandeln och bytesbalansen. Fortfarande ligger
dock arbetslösheten på en oacceptabelt hög nivå. Den
socialdemokratiska regeringen har därför som mål att
halvera den öppna arbetslösheten till år 2000.
Ett gott näringsklimat kännetecknas utöver sunda
makroekonomiska förhållanden av god kompetensför-
sörjning, väl fungerande marknader, en effektiv kon-
kurrens samt konsekventa och långsiktigt fasta spel-
regler. Jag menar att det i Sverige råder ett gott nä-
ringsklimat.
Detta visar bl.a. det faktum att Sverige sedan år
1993 har haft ett nettoinflöde av direktinvesteringar.
År 1995 var vi världens femte största mottagare av
utländska investeringar. Detta kan inte vara något
annat än ett tecken på att Sverige bedöms som ett
tryggt investeringsland. Internationella investerare
förlägger ju produktionen där förutsättningarna är
bäst.
Men givetvis kan klimatet bli bättre. Regeringen
genomför därför en rad åtgärder i detta syfte. Låt mig
ge några exempel.
För det första har regeringen satsat på att bygga ut
utbildningen och därmed ge företagen ökad kompe-
tens.
För det andra förstärks kapitalförsörjningen på
olika sätt. Räntorna har pressats ned, och i höstas
lättades ägarbeskattning i små och medelstora företag
för att förbättra deras tillgång till riskkapital. Den
sjätte AP-fonden har fått möjligheter att satsa i onote-
rade företag.
För det tredje har statens inflytande ökat i de stif-
telser som bildades av löntagarfondsmedel. Det för-
bättrar samordningen av samhällets resurser för
forskning och utveckling.
För det fjärde satsar regeringen på en ekologiskt
uthållig utveckling. Vi gör det bl.a. genom engergi-
politiken och genom att anslå 1 miljard kronor till
investeringar som är sysselsättningsskapande, tekni-
kutvecklande och miljöförbättrande.
För det femte har vi underlättat företagens inter-
nationalisering, främst i samband med medlemskapet
i EU.
De nya momsreglerna innebär att över 90 % av fö-
retagen är undantagna från systemet med snabb inbe-
talning av moms. Dessutom lämnade regeringen nyli-
gen en lagrådsremiss om ett nytt system för skattebe-
talningar, som innebär stora förenklingar jämfört med
nuvarande ordning.
Vi har inrättat en småföretagsdelegation som skall
verka för att företagen får enklare regler.
Förutsättningarna och förhållandena för närings-
livsutveckling skiljer sig mellan olika delar av Sveri-
ge. Det är aktörer på det regionala och lokala planet
som allra bäst vet vad som bör göras för att förbättra
näringsklimatet. Vi kan inte alltid på central nivå veta
vilka åtgärder som är mest lämpliga i det enskilda
fallet och vid ett givet tillfälle. Därför måste skillna-
der i regionala förutsättningar få påverka näringspoli-
tikens utformning och inriktning. För att utveckla en
tillväxtfrämjande närings- och regionalpolitik har
regeringen därför initierat en bred samverkan i länen.
Nyföretagandet i Sverige ligger i dag på en hög
nivå. Om näringsklimatet i Sverige vore så dåligt som
Per Westerberg påstår är jag övertygad om att inte så
många skulle vara villiga att satsa tid, pengar och
engagemang på att starta företag. Det är ett rikstagan-
de att starta ett företag, och det gör man inte under
osäkra och dåliga förhållanden.
Med detta har jag gjort klart att Per Westerbergs
verklighetsuppfattning inte är korrekt då han menar
att regeringen inte bryr sig om villkoren för företagen
och företagarna. Den socialdemokratiska regeringen
har med flera konkreta åtgärder medverkat till att
förbättra villkoren, och det skall vi fortsätta att arbeta
med.</pre><pre>Anf.  16  PER WESTERBERG (m):
Fru talman! Först ber jag att få tacka statsrådet för
svaren på mina frågor. Jag noterar bara att det alldeles
uppenbart är väldigt olika anspråk på bra näringskli-
mat som näringsministern åsyftar och som jag åsyftar.
Jag har väldigt svårt att se att näringsklimatet är till-
fredsställande när vi har en arbetslöshet på rekordni-
våer, och de har fortsatt att stiga även under de senas-
te tolv månaderna.
Vi har en öppen arbetslöshet på närmare 9 %, och
med åtgärder är siffran uppåt 14 %. Det är arbetslös-
hetstal som vi knappast har sett i modern tid i Sverige.
Vi har en ungdomsarbetslöshet som kanske är den
högsta vi har sett under 1900-talet.
Vi noterar att konkurserna bland företagen ligger
på en fortsatt utomordentligt hög nivå. Nivån är 90 %
av en nivå som möjligen kan jämföras med den under
det s.k. stålbadet under ränte- och finanskrisen 1993-
1995.
Vi har ett fortsatt sjunkande nyföretagande. Den är
alltjämt på en oacceptabel nivå. Vi har en tillväxt i
ekonomin som ligger klart lägre än vad som gäller i
jämförbara länder i Europa och i synnerhet i USA och
i Fjärran östern.
Det goda klimatet kan väl illustreras med hur In-
dustriförbundet och 101 företagsledare uppenbarligen
anser att regeringen inte lyssnar på näringslivet krav
och villkor utan närmast hamnar i någon form av
konfrontation.
Jag noterar även hur småföretagarna med Företa-
garnas riksorganisation konstaterar att över 70 % av
alla beslut som berör små och medelstora företag har
försämrat småföretagarklimatet i Sverige. Det gäller
såväl investeringar och sysselsättning som kompe-
tensutveckling i näringslivet.
Dem som näringsklimatet syftar till att förbättra
för uppfattar uppenbarligen att det är klara och enty-
diga försämringar. Det är detta som den här frågan
egentligen gäller.
Sverige har sedan 1945 trendmässigt minskat sys-
selsättningen i näringslivet och fortsätter att göra det.
Det är vi ganska ensamma om i hela Västvärlden, där
i stället näringslivssysselsättningen har ökat. Jag kan
inte se att detta är något bra betyg på den svenska
näringspolitiken.
Det finns en enighet om att det behövs 500 000
nya jobb, och det finns en enighet om att de måste
komma inom näringslivet. Då vill det till att det är
väsentligt förbättrade villkor där varje enskild regel
innebär minst lika konkurrenskraftiga förmåner och
möjligheter som i konkurrentländerna. Men det har
man ju inte, och det visar sig i fråga efter fråga.
Barsebäcksuppgörelsen upplevs uppenbarligen
som ett direkt slag i ansiktet på en stor del av nä-
ringslivet. Vi kan notera att en del krav i miljöfrågor-
na har ställts på ett sätt som allvarligt skadar närings-
livet. Vi kan även notera att många av de uppgörelser
som kommit till stånd tenderar att uppfattas som rent
taktikspel och knappast som något skapande av stabilt
näringsklimat som befordrar investeringarna i landet.
Nej, det är nog inte jag som har fel i fråga om nä-
ringsklimatet. Det är inte små- och storföretagarna
som har fel uppfattning om näringsklimatet. Det är
nog så att näringsministern önskedrömmer i många av
dessa frågor.
Utlandsinvesteringarna kommer inte med nya fab-
riker, utan  investeringar görs beroende på att svenskt
ägande och svenska företag är straffbeskattade jäm-
fört med utlänningar. Vad avser näringsministern göra
för att bryta trenden med sjunkande sysselsättning i
näringslivet - den sysselsättning som i praktiken är
grunden för hela den svenska återhämtningen? Det är
det trendbrottet vi väntar på, och det måste komma
inom kort.</pre><pre>Anf.  17  JOHAN LÖNNROTH (v):
Fru talman! Anledningen till att jag ville säga nå-
got i den här debatten är den känsla av frustration jag
har efter att ha läst uppropet från de 101 direktörerna
och efter att ha läst Per Westerbergs interpellation.
Jag läste att den amerikanska investmentbanken
Lehman brothers i veckan har gett ut en liten rapport
som heter The market you love to hate, alltså Mark-
naden du älskar att hata. Det handlar om Sverige. De
skriver så här: Det finns gränser för hur länge en ra-
tionell marknad kan ignorera ett land med så bra eko-
nomiska fundament.
Varför fortsätter då delar av marknaden att skälla
på den ekonomi som enligt deras egna värderingar
borde vara mycket högt värderad? Kanske är det Per
Westerberg och de 101 direktörerna som är förkla-
ringen. De lyckas ropa så högt att de kanske gör litet
intryck på marknaden.
Jag kom att tänka på en konferens som Ingenjör-
svetenskapsakademin bjöd in till förra sommaren. Jag
minns inte om Per Westerberg var där. Vi fick bl.a.
lyssna till en man som heter John Preston och bl.a. är
rådgivare till Clinton. Han talade om de "lata" kapita-
listerna. Stora rika företag med gott om höga vinster
utifrån en monopolställning blir lata. De saknar för-
måga att förnya sig och ställer i stället överbudskrav.
Mycket vill har mer. Detta var hans resonemang.
Dessa företag är långsiktigt förödande för närings-
livsklimatet och de "flitiga" företagarna. Det var alltså
en stor kapitalägare som själv talade om motsättning-
en mellan de lata kapitalisterna och de flitiga företa-
garna.
Vi fick också höra en annan man, Gordon Edge.
Han är vd för något som heter Generics Group i
England. Han sade att allt prat om skattetryck är för-
hållandevis ointressant. Det viktiga är just själva
näringsklimatet, relationen mellan de anställda och
företagarna på arbetsplatsen. Det är det avgörande i
näringsklimatet sade han.
Frågan är naturligtvis berättigad. Arbetslösheten
är ett gigantiskt problem, och näringsklimatet måste
förbättras. De skrämmande opinionssiffrorna kan få
oss att grubbla, men vi får vid Gud hoppas att Per
Westerberg och hans partikamrater inte får genomslag
för sin överbudspolitik, dessa kravmaskiner som reser
sig. Det skulle faktiskt innebära att massarbetslöshe-
ten inte bara ökade utan att den också definitivt skulle
permanentas.</pre><pre>Anf.  18  Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! När jag lyssnar på moderater brukar
de i regel börja på nittonhundratalets första årtionde
och berätta om hur fint det var i Sverige då, med
stadshotellen som byggdes runt om i landet och hur
fantastiskt det växte och knakade. Per Westerberg är
en yngre person, så han börjar tideräkningen vid
1945. Sedan dess har det gått utför, menar han.
Det kan väl kanske vara riktigt om man har Per
Westerbergs hatt på sig, men jag är inte övertygad om
att utvecklingen har varit så väldigt negativ sedan
1945. Det är sant att det är färre som jobbar i skogen,
som står där med sågen och sågar, och det är färre
som jobbar i våra jordbruk. Vårt jordbruk och vårt
skogsbruk är kanske de effektivaste i världen. Det är
sant att många fler får avlönat jobb i tjänstesektorn,
och för Per Westerberg är det tydligen oerhört belas-
tande att många av dem jobbar i offentlig sektor, att vi
har barnomsorg, äldreomsorg och sjukvård i offentlig
regi i stället för i privat. Detta är tydligen någonting
mycket skadligt för samhället.
Jag är inte lika övertygad om det. Jag är faktiskt
övertygad om att det finns vissa jobb som kan utföras
i offentlig regi. Det gäller speciellt vård, omsorg och
utbildning. Det gör att de sektorer som vuxit i Sveri-
ge, liksom i alla andra länder, här har organiserats
gemensamt i större omfattning än i många andra län-
der. Vi har varit snabbare på att effektivisera såväl
industrin som jordbruket och skogsbruket. Det tycker
jag att vi kan vara glada och stolta över. Att vi sedan
har byggt upp en tjänstesektor baserad på vård och
omsorg är väl en ganska bra lösning.
Men låt oss åter tala om näringslivsklimatet. Jag
vill nämna några hårda fakta. Antalet konkurser har
halverats under vår tid i förhållande till den tid Per
Westerberg var näringsminister. Antalet nyetablering-
ar ligger runt 30 000 per år, 30 % fler än under de
borgerliga åren. Inom industrin - där de nu är väldigt
besvikna - har lönsamheten stigit från 25 % 1992 till
40 % 1995, mätt enligt den vanligaste metoden, vin-
standel av förädlingsvärdet. Räntabiliteten på eget
kapital har under samma period stigit från 2 ½ % till
21 %, i det närmaste en tiodubbling! De utländska
direktinvesteringarna har stigit från i snitt 30 miljar-
der kronor till 100 miljarder kronor 1995.
I tidningen Affärsvärlden skrev man apropå flytt-
ning till utlandet att svenska storföretag behöver inte
utreda om det lönar sig att flytta. Ett snabbt överslag
visar att en flytt inte skulle gagna aktieägarna. Detta
sagt med anledning av förra veckans häftiga debatt.
Jag vill mena att vi har ett bra näringslivsklimat.
Däremot har jag inte tron att man på några korta må-
nader eller ens på ett par år bygger upp det som rase-
rats. Det tar ganska lång tid. Det skedde faktiskt en
oerhörd minskning av sysselsättningen i det privata
näringslivet när Per Westerberg var näringsminister.
Jag tror att det då försvann 400 000 jobb i näringsli-
vet. Det tar litet tid att återskapa dessa, men jag tycker
att vi är på god väg.</pre><pre>Anf.  19  PER WESTERBERG (m):
Fru talman! Anders Sundström och jag har haft
sifferexercis ett antal gånger. På Aftonbladets löpsed-
lar våren 1991 stod "Tusen förlorade jobb per arbets-
dag". På samma tidnings löpsedlar stod våren 1994
"Tusen nya jobb per arbetsdag". Det var alltså en klar
vändning från en ekonomi i fritt fall 1991. Det var en
vändning under vilken det även genomfördes en lång
rad besparingar och förstärkningar av statsbudgeten
som fått genomslag först efter den borgerliga mandat-
perioden 1991-1994.
Man ska inte ha pajkastning genom att jämföra
vinstsiffror från en internationell lågkonjunktur med
siffror från en högkonjunktur. Det visar ingenting. Jag
noterar bara att nyföretagandet faller enligt nyföre-
tagarbarometrarna, och det ligger inte på någon an-
märkningsvärt hög nivå utan på en efter svenska mått
mätt förhållandevis låg nivå. Jag noterar att antalet
konkurser är fortsatt högt. Man kan naturligtvis mäta
olika år, men vi fortsätter att ha en fortsatt hög nivå.
Det kan sägas att det finns lata kapitalister i Sveri-
ge, men problemet är att de i så fall bara är lata i
Sverige i och med att det inte kommer fram nya jobb,
nya företag och nya produkter i tillräcklig utsträck-
ning här.
Näringsklimatet spelar roll, enligt min uppfatt-
ning. Företagen skall etablera sig där de har de bästa
förutsättningarna för att vara konkurrenskraftiga, att
kunna utvecklas, att kunna tjäna pengar, att kunna
utveckla sina produkter och sig själva. Det är detta
som gör att i hela omvärlden, hela västvärlden, ökar
sysselsättningen i näringslivet. Det har den gjort un-
der årtionde efter årtionde, medan den faller i Sverige.
Då måste man börja fundera över varför det i huvud-
sak bara är i Sverige som man långsiktigt förlorar
jobben inom privat och även offentligt näringsliv. Det
är naturligtvis så att reglerna är sämre och att nä-
ringsklimatet inte är tillräckligt gott.
Jag skall ställa en fråga till näringsministern: Är
han inte beredd att ge svenska företag villkor som är
likvärdiga med dem som finns i alla andra länder? Det
räcker inte bara med finansiella placeringar till Sveri-
ge på aktiebörsen. Sverige har haft en nettoexport
under 70- och 80-talen av ungefär 300 000 arbetstill-
fällen. Importen via utländska investeringar som gett
nya jobb har varit i det närmaste försumbar. Däremot
har det skett en väsentlig ökning av utländskt ägande
på svensk börs beroende på diskrimineringen av
svenska ägare.
Tyvärr är det så att näringsklimatet är dåligt. Ex-
pansionen i näringslivet är inte tillräcklig. Det är inte
så att alla jävlas just i Sverige, utan det finns faktiskt
rationella förklaringar till detta. Det är just detta som
det finns anledning att rätta till. Det är inte via nya
offentliga jobb som vi löser de här problemen. Jag är
åtminstone ense med Göran Persson om att det be-
hövs 500 000 nya jobb, som måste komma i närings-
livet, för att det skall kunna bli balans och tillväxt i
den svenska ekonomin.
Jag tror inte att 101 företagsledare från de mest
välrenommerade svenska företagen har fel. Jag tror
inte att småföretagarnas organisationer har fel när de
säger att över 70 % av de riksdagsbeslut som berör
dem har försämrat deras förutsättningar. Jag tror inte
att vi har fel när vi klagar här i riksdagen över den
rekordarbetslöshet vi har i Sverige, den låga tillväxten
och de dåliga framtidsutsikterna. Det är inte mer parti-
taktik och vackra bortförklaringar vi behöver, utan
stabila, goda och konkurrenskraftiga näringsvillkor
för svenska företag. Man måste tillsammans med
företagen gå igenom vad det är som felas i Sverige -
punkt efter punkt. Där verkar inte samarbetsklimatet
vara nämnvärt gott.</pre><pre>Anf.  20  JOHAN LÖNNROTH (v):
Fru talman! Jag har ytterligare en siffra att bidra
med, även om Per Westerberg inte gillar siffror: In-
vesteringar i maskiner och anläggningar har ökat med
52 % i Sverige under åren 1993 fram till i dag. I
Tyskland är motsvarande siffra minus 7 %. Kan Per
Westerberg förklara det?
Per Westerberg skriver i interpellationen om den
alarmerande trötthet som finns hos en del företagare i
dag. Det är säkert sant, men frågan är vad denna trött-
het beror på. Jag tror att den möjligen kan ha att göra
med att företagarna ser att människor som inte bidrar
med någonting till produktionen, utan bara sitter där
och klipper kuponger och flyttar papper hit och dit
över ett skrivbord, kan tjäna miljarder medan flitiga
företagare som står på golvet och jobbar i produktio-
nen däremot inte tjänar ett öre på sin verksamhet.
Med den moderata politiken, där man bl.a. tar 50
miljarder kronor från kommuner och landsting på tre
år, försvinner flera tiotals tusen jobb från kommuner
och landsting. Samtidigt fördelar Moderaterna om
ytterligare, och på ett ännu mer orättvist sätt än vad
som redan har skett. Detta kommer att leda till att det
privata sparandet ökar ännu mer, och till att den priva-
ta konsumtionen kommer att falla. Därmed kommer
också moderat politik att öka arbetslösheten ytterliga-
re.
Vi får verkligen hoppas att inte bara den s.k.
marknaden utan också den svenska allmänheten be-
griper att den våldsamma moderata högerpropagan-
dan, understödd av ett antal direktörer i näringslivet,
är en populistisk överbudspolitik som skulle leda till
en katastrof för svensk ekonomi och för arbetslöshe-
ten i Sverige.</pre><pre>Anf.  21  Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! När Per Westerberg satt i regeringen,
och när det var som värst, hörde tre av fyra kronor till
offentlig sektor. 73 % av BNP, tror jag att det var,
gällde offentlig verksamhet. Detta slås bara av de
gamla öststaterna. Det här uppnådde Per Westerberg.
Han lyckades med konststycket att radera ut stora
delar av svenskt näringsliv. Nu har den offentliga
sektorns andel av BNP minskat kraftigt. Det är bra,
därför att det naturligtvis inte går att ha en offentlig
verksamhet som upptar 75 % av BNP, som under Per
Westerbergs tid.
Här är litet hårdfakta: Det viktiga är ändå att vi har
fått ordning på ekonomin. Vi måste få bort budgetun-
derskottet och få ned inflationen så att det bär sig att
investera i nya uppfinningar och nya innovationer och
satsa på ny tillverkning av varor och tjänster. Vi
måste kunna öka utbildningsinsatserna och få mer
effektivitet för de pengar vi stoppar in i forskning. Vi
måste få en bättre regional- och näringspolitik. Det
tycker jag är viktig, och där har vi lyckats. Per We-
sterberg kan väl kosta på sig att säga att det har varit
lyckosamt.
Per Westerberg tar upp samarbetsklimatet. Det är
många som har fått vara med för att detta skulle lyck-
as. Det är många som har fått vara med och dra ett
tungt lass. Pensionärerna har inte fått uppräkning av
pensionerna, de arbetslösa och de sjuka har fått sämre
ersättning. Vården och omsorgen har fått minskade
resurser för att vi skall kunna åstadkomma denna
budgetsanering och skapa ett utrymme för det privata
näringslivet att växa. I likhet med Per Westerberg är
jag nämligen övertygad om att det skall växa.
Jag tycker att Per Westerberg skall fundera över
det ord som har använts: samarbetsklimat. Hur åstad-
kommer man ett samarbetsklimat i Sverige? Gör man
det genom att säga: Nu har ni avstått en massa saker,
och nu sedan vi har fått budgetbalans skall ni avstå
ytterligare en massa saker för att få näringslivet att
växa. Eller leder detta till en motsatt reaktion - den
som kom i dag i Dagens Nyheter? I går fanns en arti-
kel på DN Debatt och en annan i dag. Är detta ett
fruktsamt sätt att arbeta? Ligger det inte ett ansvar hos
beslutsfattare i näringsliv, i fackliga organisationer
och i politiken; i regering och i opposition att faktiskt
försöka hyfsa debatten på något sätt. Sverige är ett
litet land. Vi har en unik chans nu. Vi har gått igenom
en oerhört smärtsam period. Nu är vi på gång. Vad
tjänar det för intresse att måla Sverige i så oerhört
dystra färger och siffror?
Jag skall gå tillbaka till litet hårda fakta. I dag
finns det 100 000 fler företag än 1993. 100 000 fler
företag! Visst ligger det en verklig chans i detta? Vad
finns det för vinst i att Per Westerberg förringar nyfö-
retagandet? Nivån på nyföretagandet är mycket hög -
25 000-30 000 nya företag per år, och 100 000 fler i
förhållande till för tre år sedan. Är inte detta något att
ta fasta på? Kan man inte säga att detta är bra, och att
vi rör oss åt rätt håll? Tror inte Per Westerberg att han
skulle göra en större insats för Sverige genom att
berätta om det goda som finns här och inte bara klaga
och klaga och vara ett riktigt särintresse av sämsta
sort?</pre><pre>Anf.  22  PER WESTERBERG (m):
Fru talman! Man kan inte tala särintresse när vi
har den största arbetslösheten i modern tid i Sverige.
Man kan inte tala om särintresse när vi aldrig under
1900-talet har haft en sådan ungdomsarbetslöshet som
vi har i dag. Man kan inte tala om särintresse när
sysselsättningen i näringslivet viker år från år ända
sedan 1945, och vi inte ser någon öppning framåt.
Detta skapar i stället en akut situation, där vi
måste vända utvecklingen och där näringsministern
visar en totalt hållningslös attityd. Han berömmer
bara, och talar om hur bra allting är, och inser inte att
något måste förbättras. Jag noterar även att trots en-
staka siffror som visar ökande investeringar och som
kan se positiva ut - för sådana finns, det förnekar jag
inte - visar ändå slutresultatets facit på den katastrofa-
la situationen med den sjunkande sysselsättningen i
näringslivet och den stabilt höga och ökande arbets-
lösheten som inte är bra och som skapar ökande pro-
blem.
Under 1991-1994 vände vi utvecklingen vad gäl-
ler sysselsättningen. Läget var utomordentligt besvär-
ligt 1991, och det var inte bra 1994 heller - jag är helt
ense med näringsministern om det. Vi vidtog många
åtgärder, som har börjat få genomslag även under
1995 och 1996. Men det handlar nu inte om att titta i
backspegeln och bråka om den ena eller andra statis-
tiksiffran, utan det är fråga om hur vi skall klara av
framtidens problem.
Näringsministern vill inte medge att vi för företa-
garna i Sverige behöver ha minst lika konkurrens-
kraftiga regler som gäller för företagarna utomlands.
Han har inget att säga om att 101 av Sveriges största
företagsledare tycker att det finns brister i näringskli-
matet och framför allt att regeringen inte lyssnar på
dem. Han har inget att säga om att småföretagarna
tycker att över 70 % av alla beslut som berör dem i
riksdagen går emot dem och försämrar deras möjlig-
heter att nyanställa, utveckla sig och därmed skapa
nya arbetstillfällen.
Det handlar nog om att det är för mycket partitak-
tik, för mycket vinglande, för mycket berömmande av
det man själv gör och för litet tittande på verklighe-
ten. Det är stabilitet vi behöver, stabilitet med bra,
konkurrenskraftiga villkor för svenska företag.</pre><pre>Anf.  23  Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Då har vi lyssnat en vända till på syn-
punkten att allt har varit eländigt från 1945 och fram-
åt. Men sysselsättningen i näringslivet har faktiskt
ökat sedan 1994. Sysselsättningen i näringslivet har
ökat, däremot har sysselsättningen minskat i den of-
fentliga sektorn. I näringslivet har den alltså ökat.
Jag träffade Lars Ramqvist i morse, och vi pratade
litet grand om Ericsson. Sysselsättningen i Ericsson i
Sverige har ökat kraftigt under den här perioden.
Detta är bara ett framgångsrikt svenskt företag, som
under de här åren har vuxit mycket kraftigt i vårt land
i detta goda näringsklimat.
Per Westerberg frågade också om jag anser att
Sverige skall ha ett lika gott näringslivsklimat som
andra delar av världen. Mitt svar är obetingat ja.
Problemet är att Per Westerberg och jag har litet olika
uppfattning om vad ett sådant näringslivsklimat är.
För mig handlar det om att ha ett klimat som driver
fram satsningar på kunnande och kompetens, som
ställer krav på såväl fack och arbetsgivare som an-
ställda och företagare att prestera mer, att åstadkom-
ma mer för varje krona som sätts in. Jag upplever det
som att Per Westerberg talar om ett litet mer lättsin-
nigt sätt att bli framgångsrik. För mig handlar det om
hårt arbete.
Jag bryr mig om de 101 direktörerna. Jag pratar
med dem, jag bryr mig om det de säger, jag fäster mig
vid vad de säger, att de vill ha ett bra samtalsklimat i
Sverige, och jag tar till mig det. Vad jag funderar över
är om Per Westerberg bryr sig om det Bertil Jonsson
skrev i dag. Det är nämligen viktigt att dessa jobbar åt
samma håll, och i båda fallen är det nödvändigt att
kompromissa.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>5 §  Svar på interpellation 1996/97:119 om bio-
massa för drivmedelsframställning</pre><pre>Anf.  24  Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Olle Lindström har frågat mig när jag
avser att aktualisera etableringen av en fullskalean-
läggning för framställning av drivmedel av biomassa
och om jag är beredd att föreslå en lokalisering till
Norrbottens inland.
Med tanke på Olle Lindströms hänvisningar till
näringsutskottets betänkande (1992/93:NU28) och
svaret på interpellationen 1995/96:58 utgår jag från
att hans fråga specifikt avser tillverkning av etanol
från cellulosahaltiga råvaror och alltså inte omfattar
t.ex. stärkelsebaserad etanol, vegetabiliska oljor eller
rötgas.
Inledningsvis vill jag konstatera att det har varit
större problem än väntat att förverkliga visionen om
en konkurrenskraftig etanolproduktion från cellulo-
saråvara. Följaktligen finns det fortfarande flera frå-
gor att besvara innan de nya tillverkningsprocesserna
är praktiskt tillämpbara. Tonvikten i det nu pågående
statligt finansierade etanolutvecklingsprogrammet har
därför framför allt lagts på forskning och teknikut-
veckling i stället för på pilotstudier och dyrbar ut-
rustning. De resultat som har kommit fram visar
emellertid på möjligheter att sänka framställnings-
kostnaderna till en internationellt konkurrenskraftig
nivå under förutsättning att ny teknik kan utnyttjas
och att anläggningen lokaliseras på ett kostnadsmäs-
sigt gynnsamt sätt.
I den energipolitiska överenskommelse som nyli-
gen har träffats sägs det bl.a. att produktion och an-
vändning av alternativa drivmedel skall stödjas som
ett led i minskningen av trafikens miljöpåverkande
utsläpp.
Etanol är emellertid även en viktig råvara i skilda
industriprocesser. Den svenska förbrukningen av
etanol för industriella ändamål är betydande, och det
finns företag som är beroende av tillgång på etanol till
konkurrenskraftiga priser. En konkurrenskraftig in-
hemsk produktion skulle således även kunna bidra
ytterligare till en positiv utveckling av näringslivet.
En satsning på etanolproduktion i full skala bör alltså
inte enbart ses i samband med en storskalig introduk-
tion av biodrivmedel i transportsektorn.
Efter att ha konstaterat detta vill jag också säga att
den nya tekniken anses ha goda utsikter att på sikt
möjliggöra produktion av etanol till konkurrenskrafti-
ga priser. Det återstår dock betydande forsknings- och
utvecklingsinsatser innan tekniken är fullt kommer-
siell. Jag bedömer att det tekniska och ekonomiska
underlaget i dag inte är tillräckligt för att beslut skall
kunna fattas om cellulosabaserade fullskaleanlägg-
ningar för etanolproduktion.
Mot bakgrund av de förhållanden jag nyss har re-
dovisat avser regeringen att i den energipolitiska
propositionen i mitten av mars föreslå förstärkningar
av det nu pågående etanolutvecklingsprogrammet
med sikte på att vi år 2000 skall ha den kunskap som
behövs för att beslut skall kunna fattas om hur etanol-
produktion i full skala skall kunna genomföras.
Vad gäller lokaliseringsfrågan förefaller de natur-
liga förutsättningarna för en konkurrenskraftig etanol-
produktion vara gynnsamma på många håll i nordli-
gaste Sverige. Jag tänker då i första hand på tillgång-
en till billig råvara. Men även tekniska och ekonomis-
ka fördelar genom samlokalisering med andra pro-
cessindustrier eller kraftvärmeverk kommer att ha
betydelse för ekonomin vid den enskilda anläggning-
en. Det är dock de aktörer som har det kommersiella
ansvaret för anläggningarna som har att ta ställning
till investeringsbesluten.</pre><pre>Anf.  25  OLLE LINDSTRÖM (m):
Fru talman! Tack näringsministern för svaret på
min interpellation! Av svaret framgår att näringsmi-
nistern och jag har ett gemensamt intresse för drivme-
delsproduktion av biomassa. Däremot har jag mycket
svårt att förstå varför det måste ta flera år innan något
händer.
Den 26 januari 1993 lämnade jag in en motion till
riksdagen med begäran om att projektstudier för
drivmedelsproduktion baserad på skogsråvara skulle
genomföras. Näringsutskottet och riksdagen behand-
lade motionen välvilligt, och NUTEK gavs i uppdrag
att genomföra studierna.
Tekniken för produktion av etanol var känd redan
vid den tidpunkten, även om förbättringar naturligtvis
kan ske. Om man däremot skulle välja att framställa
drivmedel genom en bakteriell jäsningsprocess be-
hövdes mer forskning och studier. Med den metoden
får man fram ett koncentrat, som kallas etyl-tertier-
butyleter, förkortar ETBE. Fördelen med det drivmed-
let är att det kan användas i alla typer av motorbräns-
len, utan några ingrepp i motorerna.
Näringsministern säger att det återstår betydande
forsknings- och utvecklingsinsatser innan tekniken är
fullt kommersiell. Vidare sägs i svaret att år 2000 kan
kunskapen finnas för att beslut skall kunna fattas om
hur etanolproduktion i full skala skall kunna genom-
föras. Är det rimligt, näringsministern, att det skall ta
sju år att genomföra de här studierna? Det tillverkas
ju faktiskt etanol i Sverige redan i dag, och så har
skett i många år, även om den produktionen ger etanol
som en restprodukt vid annan framställning.
När det gäller lokaliseringen av etanolproduktion
är det givetvis tillgången på råvara och möjligheten
till avsättning av restprodukten, dvs. energidelen, i
närområdet som är avgörande. Efter riksdagens posi-
tiva uttalande i betänkande 1992/93:NU28 blev för-
hoppningarna stora i Norrbotten, eftersom tillgången
på skogsråvara där är mycket god. Dessutom gick
näringsutskottet i betänkandet ännu längre och skrev
att redan avsatta pengar skulle kunna användas för
förprojektering av en fullskaleanläggning.
Skogsägarna i Norrbotten, Assi Domän, dåvaran-
de OK, som nu har ett annat namn, och LKAB, bilda-
de en arbetsgrupp för att analysera möjligheterna till
en etablering. Gällivare var en synnerligen lämplig
plats, med tanke på tillgången på råvara och möjlighe-
ten till avsättning av energidelen till LKAB. Det är
också bakgrunden till min fråga till näringsministern
när det gäller en etablering i Norrbottens inland. Om
nu dessa aktörer fortfarande har ett intresse, är då
näringsministern beredd att föreslå att en pilotan-
läggning lokaliseras exempelvis till Gällivare?
Med tanke på den stora arbetslöshet som finns i
hela landet, och framför allt i de norra delarna av
landet, är det väl inte minst viktigt att snabba på den
här möjligheten. Det skulle kunna ge väldigt många
arbetstillfällen.
En annan fråga som uppkommer efter energiöver-
enskommelsen är om biomassan räcker dels till driv-
medelsproduktion, dels till elproduktion för att ersätta
avvecklingen av kärnkraften. Den kan jag kanske
också få svar på.
Tack än en gång för svaret, näringsministern, men
ge mig konkreta svar på de frågor jag ställt.</pre><pre>Anf.  26  Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Olle Lindström ställde några frågor.
Först och främst var det om råvaran räcker. Än så
länge är vi en bra bit ifrån att över huvud taget kunna
kommersialisera etanolframställning baserad på cellu-
losaråvara. I dag finns inte den konflikten egentligen.
Frågan är när vi når ett teknikgenombrott och får
kostnader som är jämförbara med andra råvaror.
Jag som näringsminister tycker att det är viktigt att
komma ihåg vad vi skall ha för ingång när vi resone-
rar om etanolen. Jag menar att det är viktigt att vi ser
till att vi driver en teknikutveckling som gör att kost-
naderna för etanolen kommer ned och faktiskt blir
konkurrenskraftiga med t.ex. dieseln, som är det mo-
torbränsle som den konkurrerar med i dag. Här tänker
jag inte på den industriella processen utan på trans-
portsektorn. Där är det fortfarande en mycket stor
skillnad i pris. Världsmarknadspriset på diesel är
ungefär 1,70 kr per liter. Då skall man komma ihåg att
det går 1,6 liter etanol på 1 liter diesel. Det aktuella
industripriset på etanol i EU är 3,30 kr. När vi tar det
gånger 1,6 förstår vi att det är stora skillnader.
Jag tycker ändå att det är viktigt att vi fortsätter
forskningen och utvecklingen på det här området,
men vi skall inte i första hand lägga pengarna i en
storskalig anläggning. Som näringsminister känner jag
det angeläget att driva teknikutvecklingen framåt så
att vi får ned tillverkningskostnaderna. Då kan vi
börja konkurrera i första hand med det vi redan i dag
använder. I dag använder vi ungefär 10 000 m3 etanol
till drivmedel. Vi använder 45 000 m3 i kemisk pro-
cessindustri och 25 000 m3 till tekniska ändamål. Det
mesta av detta är import i dag. Det betyder att det
finns underlag för en fullskalefabrik i Sverige förut-
satt att vi kan få en produktion till konkurrenskraftiga
priser. Utvecklingen har inte kommit dit ännu.
Jag kommer att bidra genom att se till att det i
energipropositionen finns fortsatta forskningsresurser
och att det i slutet av perioden också kan finnas möj-
lighet att investera i en fullskaleanläggning. Men jag
tycker inte att detta skall ske först, utan jag vill först
driva fram den tekniska utvecklingen. Jag tycker att
alldeles för många projekt på energiområdet har an-
vänts till att bygga fullskaleanläggningar med gammal
teknik i stället för att satsa pengar i ny teknik.</pre><pre>Anf.  27  OLLE LINDSTRÖM (m):
Fru talman! Priset på den framställning av etanol
som vi har i Sverige i dag ligger på litet drygt 3-
3,25 kr, Anders Sundström. Så var det för något år
sedan. Jag är inte alldeles säker på dagens pris. Vi har
ju tidigare, och det gäller ju inte minst Anders Sund-
ström, många gånger reglerat sådana priser med skat-
ter. Det är ju inte alltid det trevligaste. Detta är viktigt
när man tänker på den stora arbetslöshet vi har, den
råvara vi har inom landet och de möjligheter vi har till
avsättning för detta. Vi har ju importerat mycket tidi-
gare. Jag tycker att det är viktigt att man skyndar på
teknikutvecklingen. NUTEK fick det här uppdraget
redan på hösten 1993. Under alla dessa år borde de ha
kommit någonvart, åtminstone när det gäller ren eta-
noltillverkning. Det hade varit annorlunda om det
hade gällt den andra processen som är betydligt svåra-
re att klara.
Med detta menar jag att här måste det göras en
snabbare insats. Man måste ha bättre ambitioner att
prioritera den här frågan. Om detta kommer i gång
skulle det ge många tusen arbetstillfällen i landet.
Eftersom det är fullt möjligt att klara det prismässigt,
som jag ser det i alla fall, tycker jag att näringsminis-
tern verkligen bör ta detta som en prioriteringsfråga
och se till att den här produktionen kommer i gång.
Den fråga jag ställde om etableringen, eftersom
det finns aktörer i Norrbotten, har jag inte fått svar på.
Svara mig på den frågan, Anders Sundström!</pre><pre>Anf.  28  Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Det var några korta frågor. Regering-
en kommer att föreslå fortsatta forskningsresurser för
etanolen. Men jag tror inte att varken jag eller Olle
Lindström kan bedöma när tekniken har en sådan nivå
att den kan kommersialiseras. Det bedömer nog
marknaden bäst, och inte vi i de här talarstolarna. Vi
har ansvar för att se till att det finns forskningsresur-
ser. Jag kommer att se till att det finns. Jag kommer
också att se till att det finns pengar när forskningen
har kommit så långt att det känns vettigt att satsa på
en fullskaleanläggning.
Den andra frågan gällde lokaliseringen av en så-
dan anläggning. Jag kan i dag inte ta ställning till var
en sådan anläggning skall lokaliseras. Det bygger på
många faktorer som jag redogjorde för i interpella-
tionssvaret. Det måste passa, vara kommersiellt riktigt
och det måste också finnas aktörer, finansiärer, som är
beredda att gå in. Det kan inte bara vara staten som
bär en sådan investering. Då är det naturligtvis
mycket bra om man kan hitta ett sådant läge i Norr-
lands inland. Där finns råvaran, och där finns problem
med avsättning till massaindustrin. Ur den synpunkten
skulle det vara bra. Men jag vill inte nu ta ställning till
någon lokaliseringsort.</pre><pre>Anf.  29  OLLE LINDSTRÖM (m):
Fru talman! Jag har naturligtvis inte räknat med att
staten skall stå för hela den investeringen. Det var ju
därför starka aktörer i Norrbotten agerade när riksda-
gen fattade beslut om att man skulle kunna ta avsatta
pengar i anspråk för förprojektering av en fullskalean-
läggning. Nu är det fyra år sedan dess. Näringsminis-
tern säger att det skall ta ytterligare några år till. Jag
menar att den här frågan inte har varit nog prioriterad.
Nu hoppas jag verkligen att näringsministern ser till
att den prioriteras. Detta är ingen svår sak när det
gäller ren etanol. Det produceras ju på många håll i
världen, och även i Sverige. Det kan inte vara någon
svår teknik att klara av även om den naturligtvis kan
förbättras, och visst måste den vara kommersiell.
Min uppmaning till näringsministern är att detta
måste vara en prioriteringsfråga, inte minst med tanke
på den arbetslöshet vi har.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>6 §  Svar på interpellation 1996/97:120 om för-
svarsbeslutets effekter på regionala arbetsmark-
nader</pre><pre>Anf.  30  Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Ingrid Burman har frågat arbetsmark-
nadsministern dels vilka åtgärder hon avser vidta för
att förhindra att de 650 personer som nu är uppsagda i
Arboga går ut i öppen arbetslöshet, dels vilka åtgärder
regeringen avser vidta till följd av eventuella ytterli-
gare konsekvenser på arbetsmarknaden och för en-
skilda orter med anledning av försvarsbeslutet.
Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är
jag som skall svara på interpellationen.
I början av året meddelade Volvo Aero Corpora-
tion AB att bolaget fattat ett principbeslut om att
flytta hela sin verksamhet från Arboga. Frågan be-
handlas för närvarande i förhandlingar enligt medbe-
stämmandelagen med de fackliga organisationerna vid
bolaget.
En nedläggning av bolagets verksamheter i Arbo-
ga kommer att få stora konsekvenser för sysselsätt-
ningen i kommunen. Bolagets planer har därför med
rätta väckt stor oro hos såväl anställda som andra
kommuninvånare. Kommunledningen, länsmyndighe-
ten och andra ansvariga organ har därför så snart
planerna blev kända inlett ett arbete för att kunna
vidta åtgärder i de fall de blir verklighet.
Regeringen har också informerat sig om situatio-
nen såväl genom besök i Arboga som genom intensiva
kontakter med direkt berörda parter. Regeringen har
därvid med tillfredsställelse noterat att bolagsledning-
en är beredd att på olika sätt underlätta en omställning
för såväl anställda som samhället och att den känner
ett stort ansvar för detta.
Arbetsmarknadsministern har vid besök i Arboga
informerat om att regeringen kan komma att förstärka
arbetsförmedlingen i Arboga med medel till personal-
och arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Landshövdingen har på Närings- och handelsde-
partementets uppdrag påbörjat ett konkret arbete för
att långsiktigt förstärka näringslivets utveckling i
Arboga och i regionen.
Företrädare för regeringen har vidare inlett kon-
takter med Volvo rörande situationen.
Resultatet av alla dessa initiativ får visa vilka yt-
terligare åtgärder som kan bli nödvändiga för att lösa
problemen i Arboga.
Beträffande ytterligare konsekvenser för enskilda
orter till följd av försvarsbeslutet är det, i än högre
grad än beträffande Arboga, svårt att i förväg i detalj
överblicka vilka åtgärder olika företag inom för-
svarsindustrin eventuellt anser sig behöva vidta.
De större förändringar som nu kan överblickas rör
bl.a. Bofors verksamhet i Karlskoga och Kockums i
Malmö.
Vad gäller Karlskoga har sysselsättningen inom
försvarsindustrin minskat kraftigt under många år.
Regeringen har därför sedan en lång tid vidtagit en
rad åtgärder för att underlätta en omställning till till-
verkning av civila produkter och andra företags ex-
pansion på orten.
Härvid kan t.ex. nämnas att Karlskoga, liksom
grannkommunen Degerfors, av regeringen utsetts till
tillfälligt stödområde för regionalpolitiskt företags-
stöd. Regeringen har också nyligen anmält till EG-
kommissionen för godkännande att det bör vara möj-
ligt att lämna förhöjt stöd i detta område.
Karlskoga ingår också sedan en tid i EG:s struk-
turfonders KONVER-program.
Vad gäller Malmö så innebär minskningarna inom
försvarsindustrin relativt sett inte lika mycket efter-
som arbetsmarknaden är mycket större. Malmöregio-
nen har också ett utmärkt näringsgeografiskt läge, och
med den ytterligare stora förbättring som bl.a. den
kommande Öresundsbron innebär bör Malmöregio-
nens förutsättningar inför framtiden ytterligare för-
bättras.
Skulle slutligen stora arbetsmarknadspolitiska
problem uppstå på andra orter är det naturligtvis re-
geringens politik att även i fortsättningen vidta de
åtgärder som regeringen bedömer nödvändiga och
möjliga för att underlätta de problem som kan uppstå
för både anställda och orter.</pre><pre>Anf.  31  INGRID BURMAN (v):
Fru talman! Jag får börja med att tacka närings-
ministern för svaret.
Sedan den här interpellationen skrevs och lämna-
des in har det dykt upp ytterligare uppgifter när det
gäller just Arboga. Jag skall be att få återkomma till
det.
Ministerns svar är till stor del koncentrerat på en
beskrivning av händelseutvecklingen. Det speglar
kanske inte i den utsträckning jag hade hoppats på
vilka åtgärder som regeringen tänker vidta. Man säger
att man kan komma att förstärka arbetsförmedlingen i
Arboga. Enligt massmedierna handlar det i så fall om
två tjänster till arbetsförmedlingen.
Min följdfråga blir då: Kan man också räkna med
mer pengar till arbetsmarknadspolitiska åtgärder? Och
kan man i Arboga slippa de benhårda volymkrav som
i dag ställs på arbetsförmedlingarna? Eller kommer
arbetsförmedlingen i Arboga att ha samma restriktio-
ner som landets andra arbetsförmedlingar, trots att
650 personer har varslats vid Volvoverken och trots
att vi vet att det här kommer att dra med sig kanske
ytterligare 650 arbetstillfällen, detta i en kommun som
under de senaste åren har förlorat 700 industriarbe-
ten?
Naturligtvis har Volvo ett stort ansvar. jag delar
den uppfattningen. Men regeringen har också ett
ansvar för att bedriva ett aktivt stöd och ge detta till
kommunen.
Vad som inte berördes i interpellationen - det var
då inte känt - är att regeringen har utlovat 500 miljo-
ner till Volvoverken. Detta har skett via Försvarets
materielverk som har lovat Volvo de här pengarna om
man omstrukturerar och om man flyttar arbetstillfällen
från en liten ort till en större ort - alltså en omvänd
regionalpolitisk åtgärd finansierad via skattebetalar-
nas pengar. Det är pengar som i det närmaste kan
betecknas som regionala stödpengar, men som går en
väg som vi inte är vana vid att se - stödpengar som
betalas ut för att omstrukturera företag så att arbets-
tillfällen faller bort. Detta är också en nyhet!
Min fråga till näringsministern blir: Kommer re-
geringen aktivt att verka för att här 500 miljonerna
inte utbetalas? Det är det som i dag ligger i stöpsle-
ven. Det skulle innebära att de här varslen aldrig
faller ut till verkliga uppsägningar. Vad jag har hört,
har den företagskonsult som tittat på Arbogaverken
sagt att det inte är företagsekonomiskt motiverat att
flytta arbetstillfällen från Arboga till Trollhättan om
regeringen drar tillbaka de utlovade 500 miljonerna.
Det är kanske den största konkreta åtgärd som rege-
ringen i dagsläget kan vidta för att rädda arbetstillfäl-
len i en hårt drabbad kommun.
Min interpellation innehåller också en fråga om
hur det ser ut på övriga orter som är beroende av
industriell tillverkning till försvarsindustrin. Minis-
terns svar är att de orter som i dag riskerar bortfall är
Malmö och Karlskoga. Det är kända orter. Kan jag
tolka ministerns svar som att det i dag inte finns några
hot mot övriga orter?
Min fråga är väl motiverad. Det är ju i dag allmänt
känt att det fanns en konsekvensutredning som speg-
lade vilka orter som kommer att drabbas av det här
beslutet. Det var bra. Det är klokt av regeringen att
göra sådana undersökningar. Men det är bara rege-
ringen som har tillgång till den konsekvensbeskriv-
ningen.
Det kanske också är klokt. Men vilken beredskap
har regeringen för att möta nya former av Arbogafall?
Samordnar man i dag verksamheten mellan Arbets-
marknadsdepartementet och Näringsdepartementet för
att möta just sådana händelser som har drabbat Arbo-
ga och som faktiskt kunde ha skötts på ett bättre sätt?</pre><pre>Anf.  32  ANNIKA NORDGREN (mp):
Fru talman! Ministern säger i sitt interpellations-
svar att Volvo Aero i början av året meddelade att
man avsåg flytta sin verksamhet från Arboga. Det må
vara hänt att det var så, för allmänheten i alla fall.
Men regeringen visste naturligtvis väl om det här.
Folke Rehnström på Försvarsdepartementet har ju
sagt i medierna att regeringen redan i maj 1996 var
informerad om att 500 jobb skulle försvinna från
Arboga. Redan den 21 november skrev överbefälha-
varen till regeringen och begärde att få teckna ett
produktionsstödsavtal, trots att han egentligen inte
behövde få regeringens godkännande. Den 13 decem-
ber fattades försvarsbeslutet, som givetvis också med-
förde konsekvenser, och den 19 december skrevs
avtalet under.
Men före försvarsbeslutet - det tog också Ingrid
Burman upp litet grand - genomfördes en del kon-
sekvensanalyser på olika departement av försvarsbe-
slutets effekter. En av dessa analyser upprättades på
Arbetsmarknadsdepartementet, på begäran av För-
svarsdepartementet. Det finns en promemoria som
heter Regionalpolitisk analys och bedömning av elva
orter med försvarsindustri. Den är daterad den 31 maj
1996.
Då undrar jag givetvis om inte Arboga ingick i
den utredning om de elva orterna med försvarsindustri
som man hade gjort på departementet. Jag undrar
också om ministern avser att offentliggöra denna
utredning så att vi alla kan ta del av den. Hur såg man
på situationen i Arboga och hur ser man på den fram-
tida situationen i andra orter?
I slutet av ministerns svar står det: "Skulle slutli-
gen stora arbetsmarknadspolitiska problem uppstå på
andra orter...". Vi vet att det kommer att uppstå pro-
blem på andra orter som är beroende av försvarsin-
dustrin, men också av regementen och av ren för-
svarsverksamhet.
Vi kan gemensamt glädja oss åt, jag och ministern,
att världsmarknaden för vapen minskar. Men då gäller
det att man inte bara, som ministern säger i sitt svar,
återkommer med åtgärder. Det gäller också att man
gör någonting innan det, när vi nu vet hur det ser ut.
Min fråga till ministern blir: Hur kommer man nu
att gå vidare med detta? Jag vet att det finns en stats-
sekreterargrupp som tittar på just Arboga. Men skall
man nu inte gå vidare och generellt se på hur rege-
ringen kan stödja en produktion som är inriktad på
civila marknader, för att garantera högteknologiska
arbetstillfällen som vi alla kan ha nytta av? Skall man
inte göra det mer än att försöka hålla försvarsindustrin
under armarna?</pre><pre>Anf.  33  Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Jag fick några frågor som jag skall
försöka besvara.
Först och främst frågan om vilka åtgärder rege-
ringen skall vidta just nu för att klara Arboga. Ingrid
Burman var inne på den. Jag anser naturligtvis att det
här finns en stor risk. När ett företag får problem eller
vill göra en förändring av sin verksamhet rycker sam-
hället snabbt ut, agerar städgumma och löser alla
problem för företaget.
Just nu pågår ett samtal, man kan t.o.m. säga en
förhandling, mellan samhället å ena sidan och Volvo å
andra sidan. Samtidigt förhandlar Volvo å ena sidan
och de anställdas organisationer å andra sidan.
Jag tycker inte att det nu finns anledning för staten
att deklarera vilka åtaganden vi skall ta på oss. Jag har
i stället fäst mig vid vad Volvoledningen har sagt,
nämligen att man har ett ansvar för företaget, ett an-
svar för de anställda och ett ansvar för samhället, dvs.
orten Arboga. När det gäller dessa tre saker tycker jag
att det nu är Volvos sak att berätta hur detta ansvar
skall utövas. Sedan får vi se om vi tycker att det är
rimligt och hur det skall hanteras. Det är den ena
frågan.
Den andra frågan handlade om diskussionen om
det avtal som skrivits mellan FMV och Volvo. I vad
mån detta har skett korrekt prövas just nu av JK, och
det finns ingen anledning för mig att gripa in i detta.
Jag vill dock ändå säga, och det här tycker jag är
viktigt, att för mig handlar diskussionen inte om vem
som är ansvarig och inte. Det är ingen tvekan om att
staten, regeringen, har ett ansvar om en ort slås ut.
Men skulle regeringen här snabbt springa in och ta
över ansvaret från Volvo tror jag att vi etablerar en
princip som inte gagnar vare sig Sverige eller de an-
ställda på många andra orter i Sverige där det finns
problem - det kan gälla både försvarsindustri och
andra industrier. Det gäller alltså att hålla trycket
uppe, att ha ett ansvar för orten.
Den tredje frågan var: Hur möter vi kriser på and-
ra orter? När jag var arbetsmarknadsminister gjorde
vi en studie, ett arbetspapper att ha som beslutsunder-
lag, över vilka möjligheter det finns att kriser uppstår.
Kriser kan uppstå på många ställen, t.ex. som resultat
av förändringar i försvarsbeslut. Men de kan också
bero på neddragningar i statsförvaltningen eller om-
strukturering av näringslivet som är helt oberoende av
försvarsindustrin. Det är ett normalt arbetsmaterial
som jag jobbar med, och jag tycker att det är viktigt
att ha den framförhållningen.
Jag tycker att vi bäst bemöter dessa kriser genom
att ha en kunskap hos alla ansvariga. Vi är ansvariga,
och vi har den kunskapen. För mig var det inte okänt
att Arboga skulle kunna komma att beröras kraftigt av
en förändring av försvarsbeslutet.
Sedan vill jag säga till Annika Nordgren - och det
gäller samma fråga - att det underlagsmaterial som
jag tar fram i mitt departement inte är offentligt. Det
berör många enskilda företag. Skall regeringen kunna
ha kunskap om vad som händer i ett företag på en ort
- och det ligger i mitt intresse - måste man också ha
en relation till företaget där företaget förtroligt kan
lämna ut uppgifter om vad man tror om framtiden.
Skall vi kunna ha en beredskap måste vi ha den rela-
tionen mellan företag och samhälle. Därför vill inte
jag lämna ut de här papperna.</pre><pre>Anf.  34  INGRID BURMAN (v):
Fru talman! Jag delar naturligtvis grundinställ-
ningen att Volvo har ett ansvar och att regeringen inte
skall lösa alla problem som företagen ställer till med.
Men Arbogafallet är väldigt speciellt. Med tanke på
att man faktiskt har varslat 650 personer, att det här är
en konsekvens av ett försvarsbeslut och att denna
konsekvens har varit synlig på Arbetsmarknadsdepar-
tementet och Näringsdepartementet och i vart fall
borde varit synlig på Försvarsdepartementet tycker
jag att det hade legat i sakens natur att man åtminsto-
ne hade skapat en beredskap dels när det gäller att
föra aktiva samtal med kommunpolitiker, dels när det
gäller att bygga upp arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Även om Volvo tar sitt ansvar och behåller arbetstill-
fällena i Arboga, vilket jag hoppas är allas vår mål-
sättning i den här salen, kommer försvarsbeslutet att
innebära att det uppstår en övertalighetssituation, som
inte löses med att man tillsätter två arbetsförmedlare.
När det gäller avtalet om 500 miljoner prövas i
dag om detta har skett korrekt eller inte. Men vi måste
ändå konstatera att det här har varit avgörande för
Volvos beslut. Min fråga till ministern är: Kommer
regeringen att vidhålla att dessa 500 miljoner skall
betalas ut till Volvo för att man företagsekonomiskt
skall kunna motivera en nedläggning och en flytt av
dessa arbetstillfällen? Jag skulle vilja uppmana minis-
tern till litet civil olydnad och litet politiskt kurage -
även om upphandlingen och avtalet är korrekt går det
ju faktiskt att bryta ingångna avtal. Staten kommer att
drabbas av skadestånd - ja. Men är regeringen nu, när
man har alla fakta på bordet, faktiskt politiskt villig
att genomföra det här avtalet, vars konsekvenser in-
nebär en nedläggning av Volvo i Arboga?
När det gäller konsekvensanalysen har jag i min
interpellation framhållit att det är både viktigt och
riktigt att jobba med det instrumentet. Ändå tvingas
jag konstatera att trots att man hade tillgång till den
här konsekvensanalysen har man inte samordnat arbe-
tet när det gäller vad som kunde falla ut. Det fanns
ingen kommunikation mellan Arbetsmarknadsdepar-
tementet, Näringsdepartementet och Försvarsdepar-
tementet. Hade det funnits en sådan tror inte jag att
Försvarets materielverk hade kunnat ingå det här
avtalet, som i dag framstår som anledningen till att
Arboga är i den situation man är. Min fråga blir då,
utifrån de konsekvensanalyser som finns för andra
orter som är beroende av försvarsindustrin: Finns den
här samordningen? Finns samtalen? Finns det en
beredskap så att inte ministrarna dyker upp dagen
efter det att en nedläggning nästan blivit ett faktum
och säger att det här hade vi ingen aning om?</pre><pre>Anf.  35  ANNIKA NORDGREN (mp):
Fru talman! Jag vill instämma med Ingrid Bur-
mans uppmaning till ministern att idka civil olydnad i
det här fallet. Naturligtvis skall de här 500 miljonerna
inte gå till Volvo utan till satsningar för att förbättra
situationen i Arboga och på andra orter vilka drabbas
av olika beslut som vi har fattat - och som vi också,
som jag sade, skall vara glada över. Vi måste satsa på
rätt sätt.
Kunskap hos ansvariga är det bästa sättet att möta
den uppkomna situationen, sade ministern. Naturligt-
vis behöver vi kunskap - men också handlingskraft,
skulle jag vilja säga. Återigen efterlyser jag en hand-
lingsplan när det gäller de kommande effekterna av
försvarsbeslutet även på andra orter.
När det gäller den promemoria som jag ville att
ministern skulle göra offentlig kan vi väl åtminstone
enas om att delar av den skulle kunna bli offentliga.
Även om nu ministern anför som ett argument att det
är känsligt med tanke på relationer till företag osv. är
det inte det som har varit regeringens motivering till
beslutet att inte lämna ut handlingen. Regeringen
motiverar beslutet med att handlingen inte har expe-
dierats, inte heller tagits om hand för arkivering och
enligt tryckfrihetsförordningens bestämmelser därför
inte är allmän handling. Man har inte hänvisat till att
det skulle vara känsliga delar i rapporten som därmed
skulle göra det omöjligt att lämna ut den.
Jag fick inget besked om huruvida det ens vore
önskvärt, enligt ministerns mening, att ha en hand-
lingsplan för t.ex. stöd till civil produktion i olika
företag som har med försvarsindustri och försvar att
göra och även när det gäller kommande - som jag
hoppas och tror på - nedläggningar av regementen,
flottiljer och marina anläggningar.</pre><pre>Anf.  36  Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Först och främst handlar det här inte
om någon allmän handling, och därför behöver vi inte
lämna ut den. Det är viktigt att understryka. Men det
är också så att mycket av de samtal som vi har med
näringslivet och med företag är av den arten att jag
inte tycker att det skall lämnas ut. Men i det här fallet
är det ingen allmän handling.
Jag vill också säga till Ingrid Burman att jag inte
tror att civil olydnad är någon speciellt framkomlig
väg att använda sig av. Jag tror t.o.m. att det är dumt.
Om Sverige och svenska staten inte skulle följa in-
gångna avtal tror inte jag att det skulle leda till mer
jobb i Sverige. Det vore snarare någonting mycket
förödande för ett land som Sverige.
Även dåliga, och t.o.m. dumma, avtal är vi tvung-
na att följa om de är korrekt utformade, annars får det
enorma negativa effekter för Sverige. Detta måste vi
alltså avfärda.
Det andra som jag skulle vilja säga är att jag inte
tror att det är så klokt att samhället, så länge en för-
handling pågår mellan företaget och de anställda och
så länge ett samtal pågår mellan företaget och samhäl-
let, deklarerar vad samhället avser göra om dessa
samtal eller dessa förhandlingar går om intet. Det är
faktiskt fortfarande inte något definitivt beslut om
flyttning från Arboga, utan det pågår fortfarande ett
samtal, en förhandling. Jag menar att det är helt fel att
agera på det sättet.
När det gäller den allmänna handlingen har jag
inget mer att tillföra. Den finns inte och skall inte
lämnas ut. Däremot vill jag säga att när det gäller
beredskapen på olika orter finns det ett sådant samar-
bete mellan departementen. I detta fall var jag både
arbetsmarknadsminister och regionalminister, och
Thage G Peterson var försvarsminister, och det fanns
ett samarbete mellan oss i fråga om på vilket sätt olika
orter kunde komma att beröras. Självklart var det på
det sättet.</pre><pre>Anf.  37  INGRID BURMAN (v):
Fru talman! Jag kan ha en viss förståelse för nä-
ringsministerns syn på att ingångna avtal skall hållas.
Det tycker jag också. Men premisserna för det här
avtalet var mycket speciella. I min sinnevärld finns
inte den bilden att det var regeringens avsikt att man
med 500 miljoner skulle bidra till att lägga ned ar-
betstillfällen i Arboga. Eftersom detta har blivit kon-
sekvensen av en rad underlåtenhetssynder faller an-
svaret mycket tungt på regeringen att faktiskt leda den
här situationen in på andra vägar. Ett sätt kan ju vara
att man lyckas hitta en väg ut ur det här avtalet. Ett
annat sätt kan ju faktiskt vara att man pytsar ned mot-
svarande penningsumma i alternativa arbetstillfällen.
Både näringsministern och jag skall nämligen vara
fruktansvärt medvetna om att de som betalar dessa
500 miljoner är de 650 anställda vid Volvo i Arboga.
Det är inte rättfärdigt att det är de som skall betala.
Det är snarare oroväckande att höra att den här
kommunikationen fanns mellan arbetsmarknadsminis-
tern och försvarsministern om dessa konsekvenser för
Arboga och vilka resultat som analysen visar. Trots
den kommunikationen lyckades man leda in detta på
så fel vägar. Jag hoppas att man i varje fall för framti-
den har tagit lärdom av att den kommunikation som
fanns inte var tillräcklig, eftersom man faktiskt trots
detta kunde bidra med flyttpengar till Volvoverken.</pre><pre>Anf.  38  Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Nu tycker jag att Ingrid Burman drar
en mycket märklig slutsats. Det var två saker som hon
blandade ihop. Den ena är ju kunskapen om att ned-
dragningar i försvarsanslagen naturligtvis påverkar
olika orter. Alternativet att inte dra ned försvarsansla-
get påverkar också en massa orter. Det är också ett
beslut. Att höja försvarsanslagen, att inte dra ned
dem, är ju ett beslut om att bibehålla ett budgetunder-
skott som leder till högre räntor, mindre näringsliv
och fler arbetslösa. Det är alltså inte på det sättet att
detta försvarsbeslut ökar arbetslösheten, utan det
minskar arbetslösheten. Det är mycket viktigt att
komma ihåg.
Sedan skall vi naturligtvis vara medvetna om att
ett beslut om att inte dra ned hade ju fått en mängd
konsekvenser på väldigt många orter i Sverige. Jag
vet ju att Ingrid Burman egentligen också tycker att
neddragningen är bra. Därför tycker jag att det är
oerhört farligt om det framställs på något annat sätt.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>7 §  Svar på interpellation 1996/97:133 om
skogspolitiken</pre><pre>Anf.  39  Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Göte Jonsson har frågat mig på vilket
sätt jag avser att hävda skogsbrukets intressen bl.a.
utifrån de frågeställningar som han har tagit upp i
interpellationen, nämligen det internationella sam-
manhanget och kopplingen till miljölagstiftningen.
För mig som näringsminister är det angeläget att i
olika sammanhang framhålla skogsnäringens stora
betydelse för Sveriges ekonomi, för sysselsättningen
och för en levande landsbygd. En färsk sådan marke-
ring gjorde regeringen den 11 februari i år på den
regeringskonferens som hölls i Skellefteå. Konferen-
sen avhandlade de svenska basnäringarnas betydelse,
främst skogsnäringens. En stor del av regeringen
medverkade tillsammans med ledande experter på
olika områden och företrädare för EG-kommissionen.
Den svenska skogsindustrin har varit mycket
framgångsrik under åtskilliga decennier. Den är
världsledande på många områden. Samtidigt som bl.a.
en ökande världsbefolkning leder till fortsatt ökad
efterfrågan på skogsindustriprodukter görs det stora
investeringar i modern tillverkningskapacitet på både
näraliggande och mer avlägsna marknader. De jämfö-
relsevis höga råvarukostnader som vi har och som i
huvudsak hänger samman med vårt kärva klimat
måste kompenseras med fortlöpande åtgärder för att
öka värdeutbytet av den specifika nordiska träfibern.
Därför är det viktigt att den svenska industrin i tid
tänker på framtiden genom att dels vidareutveckla
traditionella produkter och driva förädlingen längre,
dels satsa på utveckling av helt nya och prisvärda
produkter. Regeringen har genom regeringskonferen-
sen markerat sitt intresse och sin vilja att medverka i
en sådan utveckling.
I budgetpropositionen i september förra året fram-
höll regeringen att 1993 års skogspolitik ligger fast
och skall fullföljas. Det innebär bl.a. att produktions-
målet och miljömålet är oförändrade och att de skall
väga lika tungt. Om detta var enigheten bred här i
riksdagen. Detta är också en av utångspunkterna i
arbetet med den svenska miljölagstiftningen.
En utvärdering av skogspolitiken skall redovisas i
alla sina delar i januari nästa år. Den kommer givetvis
att ha sina begränsningar eftersom det gäller så här
långsiktiga frågor. Redan nu kan vi dock se tecken på
att åtgärder kan behöva vidtas. Så t.ex. framgår det av
en nyligen lämnad rapport att resultaten och inrikt-
ningen av återväxtåtärderna i skogen inte är tillfreds-
ställande. Rapporten remissbehandlas för närvarande.
Det kan alltså inte uteslutas att det kan behövas
skogspolitiska initiativ från regeringens sida redan i
år.
Så slutligen till frågorna med anknytning till vårt
internationella agerande. Det pågår ett omfattande
internationellt arbete på skogsområdet. Vi deltar
mycket aktivt i detta och betonar därvid skogsnäring-
ens stora betydelse för befolkningarnas välfärd nu och
i framtiden och kravet på att skogsbruk skall bedrivas
hållbart. Skogsnäringens företrädare ges möjligheter
att medverka med sin kompetens i förberedelserna för
internationella möten och får delta i de officiella
svenska delegationerna. Också företrädare för miljö-
organisationerna deltar i de svenska förberedelserna.
Publikationer som beskriver svensk skogsnäring och
skogspolitik har spritts till ett stort antal länder.
Inom EU har vi särskilt betonat det faktum att
skogen har vitt skild betydelse för de olika medlems-
länderna och att vi därför inte önskar någon gemen-
sam skogspolitik. En reglerings- och stödpolitik i stil
med den gemensamma jordbrukspolitiken är oss helt
främmande. Samtidigt är vi angelägna om att få en
bättre samordning inom kommissionen av de frågor
som berör skogsnäringen.
Sammanfattningsvis ser jag alltså skogsnäringen
som en av våra viktiga framtidsnäringar som vi ge-
mensamt skall utveckla för allas vårt bästa.</pre><pre>Anf.  40  GÖTE JONSSON (m):
Fru talman! Jag ber att få tacka näringsministern
för svaret. Jag kan konstatera att jag på några punkter
tycker att det är bra, t.ex. att vi är helt överens när det
gäller EU:s skogspolitik. Vi skall inte ha någon sådan,
eftersom det i detta sammanhang finns olika intressen.
Samtidigt måste vi bevaka de svenska intressena ock-
så i EU-perspektivet när det gäller skogen.
Jag tycker personligen att vi i Sverige underskattar
skogens betydelse. Vi gör det också i den politiska
debatten. Det är i detta sammanhang som jag menar
att vi måste ha en ny framtidssyn när det gäller skogen
och den stora resurs som den svenska skogen utgör.
Den svenska skogen är vår viktigaste förnybara
resurs när det gäller råvaran. I dag är över 100 000
personer sysselsatta i skogen och i skogsindustrin, och
i över 100 kommuner är skogen den absolut viktigaste
näringen. Vi exporterar 85 % av våra skogsprodukter
totalt sett, och 1995 motsvarade värdet 95 miljarder
kronor, eller ungefär 17 % av vår samlade export.
Nettoöverskottet blev 76 miljarder enligt beräkningar.
Detta visar hur oerhört viktig skogen är för det svens-
ka folkhushållet och också för den svenska välfärden.
När det gäller resurserna i skogen har skogsbe-
ståndet fördubblats under 1900-talet, och vi avverkar
ungefär 70 % av det möjliga uttaget som vi har i sko-
gen. Av olika skäl ligger det inte högre.
Samtidigt måste vi konstatera att den svenska
skogsindustrin lever i mycket hård internationell kon-
kurrens. Det är här, näringsministern, som jag menar
att det behövs en ny samsyn kring inriktningen på
skogen som en viktig råvara.
Jag tycker att det är bra att skogspolitiken ligger
fast. Men, näringsministern, gå inte redan nu in med
justeringar! Återbeskogningen kan klaras inom ramen
för nuvarande lag. Det är bara fråga om att få en vet-
tig kommunikation mellan skogsvårdsstyrelserna och
enskilda brukare. Där har bl.a. vi föreslagit att ökade
resurser skall ställas till förfogande när det gäller
skogsvårdsstyrelserna, så att man kan få en sådan
informationsverksamhet. Jag tycker alltså inte att man
redan nu skall börja peta i lagen på den punkten.
Jag vill ta upp några frågor som jag vet i dag berör
skogsindustrin och där man är bekymrad. En sådan
fråga är miljön. Vi har kommit långt när det gäller
miljömålen för den svenska skogen, inte minst nu
inom ramen för den nya lagen. Miljömål parallell-
ställs ju där med produktionsmål. Här tycker jag att
Näringsdepartementet ligger för lågt i förhållande till
Miljödepartementet. Näringsdepartementet måste gå
ut och i den debatt som för närvarande pågår klart
försvara också produktionsmålen.
Nu står vi inför ett nytt miljöbalksarbete. Det
mesta av det tidigare arbetet är avslutat och kommer
snart till riksdagen. I de sammanhangen är man inom
svenskt skogsbruk mycket oroad över vad som kom-
mer på lagstiftningsområdet. Jag vill ställa följande
frågor till näringsministern:
Är det så att ni från Näringsdepartementets sida
bevakar produktionsintressena på det sätt som är
nödvändigt i de här sammanhangen?
Anser näringsministern att en kommande miljö-
balk skall stå över skogsvårdslagen, eller kan vi räkna
med att skogsvårdslagen också i framtiden får vara
den bärande konkreta lagen inom skogspolitiken?
Skatteväxlingen är en annan fråga som jag vet be-
kymrar skogsnäringen i olika sammanhang. Jag skall
ge ett exempel: En modern pappersmaskin har lika
stor datorkraft som en jumbojet. Detta visar på den
tekniska utvecklingen i skogen och inom skogsföräd-
lingen. Hur ser näringsministern på beskattningen av
skogen och skogsindustrin i framtiden bl.a. utifrån
skatteväxlingsresonemanget?
Jag återkommer med ytterligare frågor i nästa in-
lägg, men vill gärna först höra vilken uppfattning
näringsministern har beträffande de frågor som jag
redan har ställt.</pre><pre>Anf.  41  MAGGI MIKAELSSON (v):
Fru talman! Jag skulle vilja gå ännu djupare än
Göte Jonsson gör i sin interpellation genom att ha
med också ett regionalpolitiskt perspektiv vad gäller
skogsnäringen.
Skogen har förvisso ett stort värde. Det påpekades
också på den regeringskonferens som ministern näm-
ner i sitt interpellationssvar. Skogen är en viktig
basnäring. Det är välkommet att man nu vill satsa ett
antal miljoner på skogs- och träforskning. Det tycker
jag alltså är bra. Problemet med skogsnäringen i dag
är emellertid att förädlingsvärdet förs ut ur den region
där produktionen sker. Inte minst gäller det i Norr-
land. I stället sker återinvesteringen någon annanstans
- i den mån det nu återinvesteras inom landet. Detta
kommer att vara ett stort problem.
Kanske är det avgörande för inlandets överlevnad
att man där kan få en ökad vidareförädling. Tidigare i
dag var det en interpellationsdebatt om etanolfram-
ställning, men det kan också gälla biomassan. Denna
behöver förädlas för att man skall kunna minimera
transporterna av den råvaran i energisammanhang.
Det gäller också t.ex. nya produkter, som ministern
nämner i sitt svar. Det handlar då om möbler, snicke-
rier och specialprodukter av olika slag. Jag tycker att
det är fascinerande att man skickar virke till Danmark.
Där görs möbler som sedan köps i inlandet. Men
varför skulle vi inte kunna producera möbler t.ex. i
Norrlands inland?
En kommun som drabbats väldigt hårt bl.a. av
skogsindustrins bekymmer är Norsjö. Jag vet att nä-
ringsministern har uppvaktats flera gånger om de
arbetstillfällen som i olika sammanhang försvunnit.
Norsjö har kanske drabbats ännu hårdare än Arboga -
jämfört med omgivande arbetsmarknad etc. Nu senast
gäller det Kvarnåsen. Assi Domän har för avsikt att
lägga ned sitt sågverk där. I fråga om Assi Domän är
staten trots allt majoritetsägare. Skall ett halvstatligt
bolag som Assi Domän ha ett ansvar när det gäller
regionalpolitiska hänsyn, eller skall det vara fritt fram
att ha ett väldigt storskaligt perspektiv och att se på
vinstmarginaler och annat på det sättet? Egentligen
borde väl Assi Domän vara en föregångare när det
gäller både detta med ett hållbart skogsbruk och detta
med lokal och regional vidareförädling.
Vad är näringsministern beredd att göra för att öka
förutsättningarna just för att återinvesteringarna i
fråga om värdet av skogen skall ske "närmare käl-
lan"? Det handlar alltså om en lokal och en regional
vidareförädling.</pre><pre>Anf.  42  Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Jag är inte nu beredd att säga att jag
inte vill ändra lagen när det gäller återbeskogningen.
Jag vill avvakta remissinstansernas arbete och se vad
som kommer ut av detta.
Förhållandet mellan produktionsmål och miljömål
ligger fast. Det skall alltså vara samma förhållande
som i dag. Jag ser ingen anledning att ändra på det
och vill inte nu gå in på hur miljöbalken ser ut. Det
pågår ju fortfarande ett beredningsarbete med ut-
formningen av miljöbalken. På den punkten vill jag
vara tydlig.
När det gäller beskattningen anser jag inte att man
kan övervältra stora skattebördor på skogen och
skogsindustrin. Något sådant är inte möjligt, eftersom
den industrin inte har en sådan lönsamhet att det går
att kompensera en skattesänkning inom tjänstesektorn
via en beskattning av skogen och skogsindustrin.
Maggi Mikaelsson hade en fråga om vidareföräd-
lingen. Det program som vi antog i Skellefteå handlar
väldigt mycket om att åstadkomma högre förädlings-
värden i den svenska skogen. Jag vill gärna under-
stryka vad Göte Jonsson här säger. För mig är det en
självklarhet att Sverige under överskådlig tid - ja,
kanske för evärdlig tid - kommer att ha ett oerhört
stort ekonomiskt utbyte av sin skogsråvara och sin
skogsindustri. Den svenska skogen har samma värde
för Sverige som oljan har för Norge. Det är oerhört
viktigt att vi vårdar detta värde. Därför är jag mycket
angelägen om att förbättra forskningsinsatserna inom
skogsindustrin. Det 300-miljonersprogram som vi tog
fram i Skellefteå och den ökade utbildningen just för
att jobba med träbearbetning är oerhört centrala delar.
Jag tror att det går att göra väldigt mycket i det avse-
endet. Det är också mitt svar på Maggi Mikaelssons
fråga om vidareförädlingen. Här bygger det i första
hand på en ökad kunskap. Det är ju inte så att Norr-
lands inland saknar råvara. I Norrlands inland saknas
däremot kunskaper om marknad, produktutveckling,
design osv. Vi har väl alltför mycket byggt tankarna
kring en vidareförädling på att det runt ett sågverk
skall finnas de som har den kunskapen. Det har dock
visat sig vara felaktigt.
En fråga kom upp som jag inte var beredd på. Det
gäller Kvarnåsens såg. Assi Domän är numera ett
bolag på Börsen. Visserligen är staten huvudägare i
bolaget, men staten har inte möjlighet att ingripa och
ändra i produktionen utan att de andra ägarna kan
kräva ersättning av staten om Assi Domäns beslut
strikt företagsekonomiskt inte är korrekta. Jag var
ingen anhängare av att sälja ut den svenska skogen på
Börsen, utan jag tyckte att svenska folket skulle  ha
behållit den via riksdagen. Beslut är emellertid nu
fattat. Just i den typen av operativa frågor kan en
huvudägare inte gå in och ändra. En huvudägare kan
agera via bolagsstämman vad gäller inriktningen, men
det ska alltid ske utifrån kravet på affärsmässighet.</pre><pre>Anf.  43  GÖTE JONSSON (m):
Fru talman! Jag tackar näringsministern för beske-
det om skatten. Jag tolkar det så att näringsministern
menar att inga nya skatter eller avgifter skall drabba
den svenska skogen, skogsbruket och skogsindustrin.
Beträffande relationen mellan miljömål och pro-
duktionsmål i skogen samt det arbete som nu pågår
och som gäller miljöbalken och annan lagstiftning
tycker jag att ni på Näringsdepartementet ligger för
lågt. Jag tycker helt enkelt, Anders Sundström, att ni
har för små resurser i förhållande till Miljödeparte-
mentet och den debatt som förs på den sidan i detta
sammanhang. Jag säger inte att de personer som arbe-
tar med de här frågorna i departementet har bristande
kompetens. Men totalt sett tycker jag att resurserna är
för små när det gäller att bevaka de viktiga produk-
tionsintressen som finns.
Vi vet att skogsnäringen är bekymrad över miljö-
balksarbetet, man är bekymrad över värnandet av
äganderätten i de här sammanhangen och man är
bekymrad över den stoppregel som diskuteras. Jag
tycker att den minister som är ansvarig för produk-
tionssidan mycket tydligt måste bevaka de här frågor-
na.
Vi måste sprida rätt bild av svensk skog. Tyvärr
åker vissa land och rike runt och talar illa om svenskt
skogsbruk, sprider en felaktig bild, bl.a. ur miljösyn-
punkt. Det måste vi stoppa. Vi måste hjälpas åt. Nä-
ringsministern har kanske den viktigaste uppgiften i
det avseendet.
Jag har ett par frågor till: Hur blir det med spåns-
katten? Jag vet att ni diskuterar en sådan dumhet i
departementet. Kommer det en spånskatt?
Ett par synpunkter som gäller forskningen och de
internationella frågorna vill jag ta upp. Vi måste,
precis som det har sagts i diskussionen mellan Maggi
Mikaelsson och näringsministern, inrikta oss på en
längre gående förädling av skogsprodukter. Det är
alldeles klart. Här har vi utomordentliga resurser. Då
måste vi också inrikta oss mer på forskning.
Här gäller det inte bara svensk forskning, utan
även internationell forskning i ett EU-perspektiv. Jag
vill fråga om näringsministern i EU är beredd att
driva att skogsnäringsforskningen blir ett nytt priorite-
rat område inom EU:s kommande ramprogram för
forskning. Det är en viktig fråga för Sverige. Svensk
skog är inte bara en svensk angelägenhet, den är nu en
EU-angelägenhet, eftersom det är en råvara som till-
godoser en mycket stor del av behoven inom hela den
europeiska marknaden.
Jag vill stryka under att vi från svensk sida måste
flytta fram våra positioner i det internationella arbetet
när det gäller skogen. Precis som näringsministern har
sagt är skogen den svenska oljan, för att göra en jäm-
förelse med Norge. Därför måste vi också ligga i
frontlinjen i den internationella debatten om skogliga
frågor. Vi har kompetens i Sverige. Vi har rationell
verksamhet. Näringen och det politiska samhället
måste faktiskt hjälpas åt att driva den här frågan.
Här har vi också haft brist på resurser. Jag tror helt
enkelt, näringsministern, att när vi har sett den svens-
ka skogen växa, har vi sett den som en resurs. Vi får
pengarna vare sig vi gör något eller inte. Men så är
det inte längre. På en hård internationell marknad
måste vi vara på bettet när det gäller att försvara den
svenska oljan i form av svenska skogsprodukter.</pre><pre>Anf.  44  MAGGI MIKAELSSON (v):
Fru talman! Jag delar näringsministerns uppfatt-
ning att det är viktigt med kunskap och att man måste
bygga upp den för att kunna öka förädlingen i inlan-
det. Men man hamnar också i tidsnöd. Som det ser ut
just nu tappar man mycket kompetens i och med att
man lägger ned, centraliserar och flyttar den förädling
som finns, t.ex. vid Kvarnåsen eller andra sågar, ut ur
regionen. Då hamnar man ju i ett dilemma. Om den
kompetensen försvinner tar det lång tid att åter bygga
upp den.
Det är också viktigt, tycker jag, att kunna kräva ett
regionalt ansvar av bolagen, även om de finns på
börsen, såväl av Assi Domän som av Volvo t.ex. Om
man inte kan komma åt problemet på annat sätt än via
bolagsstämman, vill jag ställa frågan så här: Är nä-
ringsministern beredd att på bolagsstämman driva
frågan om inriktningen av Assi Domäns verksamhet,
så att man inte lägger ned verksamhet där det inte
behövs?
Nu går det inte att på något enkelt sätt få fram
uppgifter om hur det har sett ut just i Kvarnåsen,
därför att man slår ihop uppgifterna när man redovisar
plus och minus. Men under de 70 år då företaget var
privatägt har det gått med vinst. Man har återinveste-
rat vinsten och man har sett till att hålla en hög kom-
petensnivå. Litet pinsamt måste man säga att det är att
när Assi Domän tar över, och många tror att man skall
få en garanti för långsiktighet, blir företaget börsin-
troducerat och man struntar i princip i det. Man kan
inte ens redovisa om det går med vinst eller med
förlust. Därför skulle jag vilja fråga: Är näringsminis-
tern, såsom varande majoritetsägare, beredd att driva
denna fråga på bolagsstämman?</pre><pre>Anf.  45  Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Jag vill ta upp två saker. Först och
främst tycker jag att det är viktigt att vi är mer aktiva
på den internationella arenan. Det som känns mest
angeläget för mig är faktiskt att försöka rikta en större
del av EU:s forskningsprogram mot skogen. EU för-
ändrades ju dramatiskt när Sverige och Finland blev
medlemmar. Vi fick dubbelt så stora skogsarealer. EU
blev helt plötsligt en exportör av skogsindustriproduk-
ter från att ha varit en stor importör. Det måste också
prägla EU:s forskningsprogram. Det är jag djupt in-
volverad i. Den förändringen tycker jag är viktig att
åstadkomma, förutom att vi nu också har fått mer
resurser för forskning i Sverige.
Däremot vill jag litet grand argumentera mot Göte
Jonsson när det gäller förhållandet mellan miljöpoliti-
ken och produktionsmålet. Jag har levt med den
konflikten i många år. Eftersom jag bor på en av de
orter i Sverige där skogsindustrin kanske är störst har
jag haft den konflikten ständigt levande i 20 års tid.
Min bild är att skogsindustrin ofta varit alldeles
för konservativ, alldeles för ofta har sett miljömålet
som ett hot i stället för som en möjlighet. Sedan man
väl tvingats att ta miljömålet på allvar har skogsin-
dustrin efteråt definierat detta som den stora möjlighe-
ten. Om vi inte hade ställt de krav som vi ställde på
skogsindustrin på 70- och 80-talen, hade svensk
skogsindustri inte överlevt. Det var ett enormt re-
sursslöseri. Med de vedpriser vi har och med de
enorma utflöden av vedråvara i Östersjön, i Bottenvi-
ken, i Bottenhavet var det inte bara en miljöförstö-
ring, det var egentligen en enorm ekonomisk försnill-
ning. Samma sak var det också med kemikalierna som
gick ut i luften.
Jag har en tro, att de här två målen egentligen inte
står emot varandra. Jag vill inte måla upp det motsats-
förhållande som Göte Jonsson gör.
Till sist frågan om Assi Domän, som inte var med
i interpellationen. Staten skall som aktieägare i Assi
Domän inte reglera driften av bolaget, var man har
sina produktionsanläggningar eller hur de sköts. Det
är en fråga för bolagsstyrelsen. Vi skall tillsätta kom-
petent folk i styrelsen i samband med bolagsstämman.
Det är vår insats. Sedan skall vi naturligtvis som stat
ställa samma krav på Assi Domän som på Volvo och
andra företag.</pre><pre>Anf.  46  GÖTE JONSSON (m):
Fru talman! Hur blir det med spånskatten?
Jag tror att näringsministern missuppfattade mig.
Jag tycker, precis som näringsministern, att det är bra
att svensk skogsindustri i dag har satsat många mil-
jarder på just miljösidan. Där är vi överens. Svensk
skogsindustri ser också detta som framtidsinveste-
ringar. Det är inte det frågan gäller.
Som miljötalesman vill jag säga att jag inte heller
ser någon motsättning mellan miljömål och produk-
tionsmål om avvägningen blir riktig. Risken utifrån
miljöbalksarbetet är att miljöbalken skall ta över
skogsvårdslagstiftningens balans när det gäller miljö-
och produktionsmålen. Det är där jag vill att Anders
Sundström bevakar produktionsmålet. Det är i det
sammanhanget jag ställer min fråga till Anders Sund-
ström: Är Anders Sundström som näringsminister
beredd att se till att den balans vi i dag har utifrån
skogsvårdslagen också skall gälla i framtiden?
Det har faktiskt skett en revolution i skogen under
de senaste åren när det gäller balansen mellan miljö
och produktion, och där är näringen den aktiva parten.
Skogsvårdsstyrelserna och Skogsstyrelsen har nyligen
gjort en nyckelbiotopinventering där det visar sig att
enskilda skogsägare sköter sig utomordentligt bra på
den punkten. Där finns ingen oro. Min oro bottnar just
i det faktum att man nu vill gå längre i de här sam-
manhangen.
Jag vill ytterligare understryka vikten av forskning
på det här området.
Jag vill också ytterligare understryka behovet av
samarbete internationellt, eftersom detta är oerhört
angeläget för svensk skogsnäring i framtiden. Det är
också viktigt att man bevakar de konkurrensförut-
sättningar som vi som politiker kan påverka i det
sammanhanget, bl.a. när det gäller framtida skatter
och avgifter.</pre><pre>Anf.  47  Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Helt kort: Vi har ett ansvar för att
spånskiveindustrin överlever. Jag vill inte i dag säga
att vi skall komma med någon särskild beskattning,
men vi ser däremot på andra lösningar för att se till att
vår möbelindustri behåller sin konkurrenskraft.
Den andra frågan, om balansen mellan miljö- och
produktionsmålet, svarade jag på redan i mitt skriftli-
ga interpellationssvar. Den balans som i dag råder
skall gälla också i fortsättningen. Den är bra både för
miljön och för produktionen.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>8 §  Svar på interpellation 1996/97:149 om pri-
vatiseringar</pre><pre>Anf.  48  Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Karin Falkmer har frågat mig om vil-
ka åtgärder jag avser att vidta dels för att få till stånd
fortsatta privatiseringar, dels för att skapa en korrekt
bild av förutsättningar för och fördelar med privatise-
ring av verksamheter som bedrivs i offentlig regi.
Ägandet är inte en ideologisk fråga för oss social-
demokrater på samma sätt som det är för er modera-
ter. Det är moderaterna som politiserar och driver
denna fråga på ett i mitt tycke inte helt ansvarsfullt
sätt. Enligt vår uppfattning är det lämpligheten i det
enskilda fallet som avgör om något skall vara statligt
ägt eller inte. För oss socialdemokrater är det klart att
näringslivet i huvudsak skall vara privatägt, men det
hindrar inte att det offentliga i vissa fall kan vara både
en lämplig och en bra ägare.
Det här visar sig också i den beskrivning som görs
i interpellationen av fördelarna med privatiseringar.
Där används argument som inte håller. Jag får natur-
ligtvis acceptera att Karin Falkmer för fram ideolo-
giska argument, men vad gäller en objektiv beskriv-
ning av fördelarna måste jag tillbakavisa påståendena
avseende några av de effekter som hävdas i interpel-
lationen.
Vad gäller SSAB beror det påpekade förhållandet
om granskning från amerikanska myndigheters sida
inte på det statliga ägandet i sig. Granskningen har
skett och sker fortlöpande, senast hösten 1996. Vad
gäller Celsius och Assi Domän hade de förvärv som
de bolagen gjort med hjälp av nyemissioner mycket
väl kunnat genomföras utan att bolagen hade varit
noterade genom kontant betalning. Det var inte ett
krav från respektive säljares sida att valutan skulle
lämnas i aktier.
Det som Karin Falkmer kallar oklarhet beror på att
jag inte vill göra ägarspridning till ett självändamål.
Min inställning till ägande av företag är att staten
mycket väl kan vara en lämplig ägare till företag. Det
tycker jag också att historien visar. Det finns företag
där jag mycket väl kan tänka mig att det vore bra för
staten och för företaget att det statliga ägandet mins-
kade, och regeringen kunde i enskilda fall begära
riksdagens bemyndigande att minska statens ägande i
vissa företag. Att sälja vissa innehav kan många
gånger vara ansvarsfullt.
Det som sades av den tillträdande regeringen år
1994 var att de ideologiskt betingade försäljningarna
skulle upphöra. Däremot sades det inte att alla för-
säljningar skulle upphöra, som Karin Falkmer tycker
sig ha läst. Det har varit fullständigt klart hela tiden
att det finns en enighet mellan de borgerliga och so-
cialdemokraterna att aktierna i Nordbanken skulle
säljas. Det har inte blivit någon helomvändning, som
Karin Falkmer vill ha det till. Det finns också andra
innehav som är under försäljning. Exempel på detta är
Enator och SBL Vaccin. Det är alltså inte vi som är
ideologiskt fastlåsta, utan moderaterna.
Staten var visat att det går att förvalta företag så
att det leder till värdestegring, vilket i sin tur kommer
skattebetalarna till del. Jag är väl medveten om att det
finns ett stort, men minskande, budgetunderskott och
att det kan vara så att försäljning av tillgångar kan
medverka till att ytterligare minska detta. Engångsvisa
poster av detta slag får emellertid inte dölja att det är
det löpande underskottet som måste minskas.
Karin Falkmer ställer också frågan vad jag ämnar
vidta för åtgärder för att skapa en korrekt bild av
förutsättningar för och fördelar med privatisering av
verksamheter som bedrivs i offentlig regi. Om jag
förstår frågan rätt vidgar interpellanten här plötsligt
frågan till att bli mer generell än vad som gäller
ägarspridning i statligt ägda företag. Detta är dock en
fråga som spänner över ett vitt fält och som egentligen
kräver sin egen debatt.
Genom att använda orden "korrekt bild" verkar
det som om Karin Falkmer vill påskina att jag med-
verkar till att sprida en icke korrekt bild. Det anser jag
naturligtvis att jag inte gör, men eftersom vi står långt
från varandra när det gäller ideologi, kommer vi inte
gemensamt fram till vad som är korrekt. Jag håller
emellertid med om att det är väsentligt att vi diskute-
rar den gemensamma sektorns roll i samhället.</pre><pre>Anf.  49  KARIN FALKMER (m):
Fru talman! Jag tackar Anders Sundström för sva-
ret, men jag har väldigt svårt att förstå Anders Sund-
ströms bortförklaringar om ideologiska privatisering-
ar. Varje privatisering som skett har varit sakligt mo-
tiverad, i Sverige och i utlandet. Det är faktiskt endast
den socialdemokratiska partiapparaten som beskriver
privatiseringsarbetet som annat än sakligt motiverat.
Däremot kunde ju inte någon som lyssnade på social-
demokraterna under den borgerliga regeringsperioden
tro annat än att de motsatte sig alla privatiseringar,
oavsett sakliga skäl. Under den privatiseringsperioden
var alla privatiseringar utan undantag föremål för
kritik, och alla skulle stoppas.
Statens uppgift i näringspolitiken är att forma
regler för näringslivet som ger näringslivet bästa
möjliga chanser att vara konkurrenskraftigt i en inter-
nationell värld, inte att äga företagen. Om staten både
skall bestämma spelreglerna och delta i spelet, skapas
oundvikligen intressekonflikter som snedvrider kon-
kurrensen och som försämrar utvecklingsmöjligheter-
na för företagen. Enbart detta är ett starkt skäl för att
gå vidare med fler ägarspridningar i de statliga bola-
gen. Men minst lika viktigt är att privatiseringar är bra
för de privatiserade bolagen. Erfarenheterna från
Storbritannien, där Anders Sundströms partikamrater
faktiskt stödjer privatiseringarna, visar att staten där
på detta sätt har fått 50 miljarder kronor per år i skat-
ter från de privatiserade företagen, förutom inkomster
från själva försäljningarna. Detta gagnar alltså staten.
När det gäller såväl SSAB som Assi Domän, Cel-
sius och Pharmacia  &  Upjohn har privatiseringarna
underlättat utvecklingen för företagen. Ingen behöver
nu längre tvivla på affärsmässigheten i dessa bolag. I
fallet SSAB kan man konstatera att problemen med de
amerikanska tullmyndigheterna, som pågått under
många år, upphörde i och med att SSAB blev privati-
serat. Anders Sundström må ha vilken bortförklaring
som helst till detta, men faktum kvarstår.
När det gäller Assi Domän måste väl även Anders
Sundström medge att det innebär en fördel om företa-
get har valmöjligheter att finansiera ett förvärv genom
nyemissioner. Det finns ett tydligt behov av kapital-
tillskott hos många av de statligt ägda bolagen, exem-
pelvis Telia. Ett erbjudande till institutionella ägare
och den breda allmänheten att bli delägare i Telia
skulle ge företaget kapital till nödvändiga investering-
ar, och därmed finns ett starkt sakligt skäl för en
ägarspridning.
Vi ser också tydliga behov av att i Sverige åstad-
komma en sundare konkurrens med en tydligare roll-
fördelning mellan regelsättaren-staten och företagen.
Därför återkommer jag till min första fråga. Det är
utomordentligt viktigt, Anders Sundström, att Anders
Sundström kan ge en klargörande beskrivning av de
långsiktiga avsikter som regeringen har i privatise-
ringsarbetet.</pre><pre>Anf.  50  Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Låt mig först erinra Karin Falkmer om
att de stora socialiseringarna i Sverige har genomförts
under borgerliga regeringar. Den största socialisering-
sperioden var 1976-1982. Däremot är det så att de
socialdemokratiska regeringarna har både förvärvat
företag och sålt företag. SSAB är faktiskt ett företag
som sattes ut på börsen under en socialdemokratisk
regering. Däremot förstatligades det till stor del under
en borgerlig regering.
Assi Domän, som innehåller NCB, förstatligades
ju under en borgerlig regering. Jag tycker faktiskt att
Karin Falkmer och hennes vänner har litet konstig
verklighetsuppfattning.
Jag hävdar, och den socialdemokratiska regering-
en hävdar, att ägandet av företagen inte är primärt.
Det viktigaste är att vi skall ha ett stort näringsliv som
är privatägt. I de fall staten äger företag skall vi avgö-
ra från fall till fall vad som är bäst.
Vi har ett mycket litet statligt ägande. Länder som
Norge, Finland, Tyskland, Österrike, Frankrike och
Italien har alla ett större statligt ägande än Sverige, så
där finns inga problem.
Men det är ingen tvekan om att den borgerliga re-
geringen hade ideologiska motiv för sina privatise-
ringar. Låt mig ta ett par exempel. När man gick ut för
att privatisera var det väldigt viktigt att det skulle vara
många aktieägare. För att uppnå det satte man stora
rabatter på aktierna. Karin Falkmer ansåg sig alltså ha
råd, i ett läge med ett gigantiskt budgetunderskott, att
erbjuda stora rabatter för att få många aktieägare. Och
det var väl avsiktligt. Karin Falkmer sade att det var
viktigt att det blev fler aktieägare i Sverige, och hon
och hennes vänner var beredda att lämna stora rabat-
ter för att åstadkomma detta. Det var väl om något
ideologiskt betingat.
Ett annat exempel är Stockholms Fondbörs, som
ju numera är ett privatägt företag. De börsnoterade
företagen förvärvade Stockholms Fondbörs. Den
borgerliga regeringen privatiserade Stockholms
Fondbörs. I dag sägs värdet på Stockholms Fondbörs
vara ungefär 1 miljard kronor. När detta företag pri-
vatiserades fastställde den borgerliga regeringen vär-
det till 8 miljoner kronor. Vad är detta annat än att av
ideologiska skäl driva igenom fullständigt tokiga
saker och enorma kapitalförluster för att gynna priva-
tisering? Titta på affären med Stockholms Fondbörs,
Karin Falkmer!</pre><pre>Anf.  51  KARIN FALKMER (m):
Fru talman! Anders Sundström svarar inte på min
fråga och ger tyvärr inte de klara besked som Sverige
och de statligt ägda företagen behöver. Att socialde-
mokraterna inte just nu står kvar vid kravet att det inte
skall ske några privatiseringar över huvud taget är
uppenbart, eftersom Nordbanken har sålts.
Men hur blir det med fortsättningen, Anders
Sundström? Det råder en stor förvirring och osäkerhet
kring vilka långsiktiga avsikter regeringen har, och
det är detta min interpellation handlar om. Denna
osäkerhet gagnar varken nationen eller de bolag som
staten helt eller delvis äger.
Om jag nu tar fram sakskäl för privatisering hop-
pas jag att Anders Sundström svarar på den fråga som
jag har ställt en gång och kommer att ställa en gång
till, och dessutom kanske kommenterar mina sakskäl.
Många företag behöver kapitaltillskott. De behö-
ver kunna uppträda affärsmässigt i en föränderlig
omvärld. Det finns behov att åstadkomma en sundare
konkurrens. Det finns också behov för staten att an-
vända inkomsterna från privatiseringarna till andra
angelägna områden, exempelvis inom infrastruk-
turområdet, vilket skulle gagna företagsamheten och
den svenska ekonomin.
Det finns ett intresse i dag, som förut, från den
breda allmänheten och från institutioner att delta i
ägandespridning, och där, Anders Sundström, vill jag
faktiskt hävda att det är bra om så många som möjligt
av det svenska folket köper aktier i svenska företag
och därmed stöder det svenska näringslivet. Det tyck-
er jag att en näringsminister borde inse och instämma
i.
Anser näringsministern att det saknas sakliga skäl
för fler privatiseringar, eller kan vi äntligen ge om-
världen beskedet att privatiseringsarbetet kan återupp-
tas? Vi behöver klara besked från landets näringsmi-
nister i dag.</pre><pre>Anf.  52  Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Förlåt att jag ler, men vilken ägare har
mer precist talat om sin avsikt med sitt innehav än
staten? Staten har i riksdagen redogjort för vilka före-
tag som regeringen vill ha fullmakt för att kunna
minska ägandet i och vilka företag som man skall ha
kvar sitt ägande i. Kan Karin Falkmer nämna någon
annan ägare i svenskt näringsliv som på samma publi-
ka sätt har offentliggjort sina avsikter med ägandet?
När Karin Falkmer använder klyschan "osäkerhet"
blir det väldigt intressant att veta: Vilka andra ägar-
grupper har förklarat på samma sätt som staten om
man avser att sälja eller ha kvar företag? I statens fall
handlar det om riksdagsbeslut, och det kan inte de
andra ägarna använda, men de kan ändå gå ut offent-
ligt och tala om vad de har tänkt för någonting.
Det gällde också ägarspridning. Ja, det är bra det.
Men frågan var inte den, Karin Falkmer, utan frågan
var: Alla de som inte köpte aktier då? Aktier såldes av
svenska folket till aktieägare. Det svenska folket
överlät t.ex. Assi Domän-aktier till spridda ägare med
stora rabatter. Tror Karin Falkmer att människorna i
Sverige tyckte att det var bra att de avstod förmögen-
heter därför att några skulle köpa? Eller tycker Karin
Falkmer att det är en glädjande privatisering att
Stockholms Fondbörs överläts för 8 miljoner kronor
och i dag är värt 1 miljard kronor? Är det någonting
som Karin Falkmer känner stolthet över?</pre><pre>Anf.  53  KARIN FALKMER (m):
Fru talman! På min grundläggande fråga om pri-
vatiseringarna i framtiden svarar inte Anders Sund-
ström. Regeringen och näringsministern har aviserat
försäljning av Nordbanken och några små statliga
bolag, men inte en ordentlig framtidsplanering för alla
de övriga. Socialdemokraternas kamp mot ett spritt
ägande fortsätter. Det är tydligt vilken inställning
Anders Sundström har gentemot de hundratusentals
människor som blev nya aktieägare - många kvinnor
och många låg- och medelinkomsttagare - under den
borgerliga regeringsperioden.
Anders Sundström visar en sned uppfattning. Om
man säljer någonting får man in pengar. Den inkoms-
ten placerar staten förmodligen, eller förhoppningsvis,
på ett klokt sätt, t.ex. i infrastruktursatsningar eller
annat.
Sedan regeringsskiftet har regeringen befäst denna
inställning till företagare genom diskriminerande
beskattning av företag. Genom försämrade villkor för
aktiesparande har man starkt försvårat för företagen
att få in riskvilligt kapital. Det är dessa signaler om
ägarklimatet som Anders Sundström sänder även här i
dag som är så förödande negativa. De ger omvärlden
en bild av Sverige som är olycklig. I stället vore det
välkommet med ett klargörande besked från nä-
ringsministern om fortsatta privatiseringar och fortsat-
ta bättre villkor för företagen och deras riskkapitalan-
skaffning.
Än en gång vill jag ställa frågan: Har regeringen
någon långsiktig planering för de statliga företagens
fortsatta privatisering?</pre><pre>Anf.  54  Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Staten har en mer långsiktig planering
av sitt ägande än någon annan ägare i Sverige, och det
undvek Karin Falkmer säkert medvetet att kommente-
ra.
Jag anser inte att staten skall sälja tillgångar med
rabatt. Staten skall sälja tillgångar och ta ut det fulla
värdet av det. Det är skamligt att ge bort pengar med
rabatt. Pengarna från de försäljningar som gjordes
mellan 1991 och 1994 användes, trodde Karin Falk-
mer, till placeringar i tillgångar som var värdebestän-
diga. Det man gjorde var i stället att genomföra skat-
tesänkningar och låna utomlands.
När man säljer skall man sälja, och då skall man
vara klar över vem man företräder. Man skall inte
företräda köparen, utan man skall företräda säljaren.
Vi har sålt. Vi har ett program på sammantaget
50 miljarder kronor i försäljning av statliga aktier,
men som i Stadshypotek handlar det inte om rabatter,
utan vi skall ta ut vad det är värt. Att ta ut 8 miljoner
för Stockholms Fondbörs, som sedan visade sig vara
värt 1 miljard kronor, är verkligen att ge skamliga
rabatter.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
Ajournering</pre><pre>Kammaren beslöt kl. 16.32 på förslag av talman-
nen att ajournera förhandlingarna till kl. 18.00.
Återupptagna förhandlingar</pre><pre>Förhandlingarna återupptogs kl. 18.00.</pre><pre>9 §  Svar på interpellation 1996/97:160 om ef-
fekterna av statliga regionala stöd till näringsli-
vet</pre><pre>Anf.  55   Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Patrik Norinder har frågat
mig
- dels om jag avser att vidta några åtgärder för att
reducera omfattningen av de statliga företagsstö-
den och i stället sänka arbetsgivaravgiften i mot-
svarande utsträckning,
- dels om jag avser att vidta åtgärder för att omprö-
va principerna för statliga stöd så att de inte utgår
selektivt och därmed konkurrenssnedvridande,
- dels om jag är beredd att tillsätta en parlamenta-
risk utredning med uppgift att se över den nuva-
rande regionalpolitiken.
Frågorna ställs mot bakgrund av dels en samman-
ställning gjord av Svenska arbetsgivarföreningen i
vilken de statliga och kommunala företagsstöden
uppges uppgå till ca 104 miljarder kronor per år, dels
ett referat av en kommande doktorsavhandling, som
bl.a. uppges peka på att företag som fått statligt stöd
långsiktigt inte skapar fler arbetstillfällen än jämför-
bara företag som inte fått stöd.
Låt  mig först säga att jag tycker att det belopp
som Arbetsgivareföreningen och Norinder åberopar är
mycket vilseledande. I beloppet ingår således till
största delen bidrag som har klart fördelningspolitiska
effekter, t.ex. räntebidrag till bostadssektorn, läkeme-
delssubventioner, stöd till kollektivtrafik och arbets-
marknadspolitiska stöd inriktade på individer. Det
belopp som Arbetsgivareföreningen själv anger som
regionalpolitiskt stöd uppgår således endast till 2,6 av
de 104 miljarder kronorna.
I Arbetsgivareföreningens sammanställning be-
räknas vidare en reduktion av företagsstöden med 5
miljarder kronor motsvara en sänkning av arbetsgi-
varavgifterna i näringslivet med en procentenhet. Ett
totalt borttagande av alla regionalpolitiska stöd skulle
med detta sätt att räkna ge en sänkning av arbetsgi-
varavgifterna med cirka en halv procentenhet. Möj-
ligheterna att sänka arbetsgivaravgifterna för företa-
gen utan att det starkt påverkar andra fördelningspoli-
tiska mål är alltså mycket begränsade.
Svaret på den första frågan är att jag inte har för
avsikt att drastiskt minska omfattningen av de statliga
företagsstöden inom mitt ansvarsområde för att mar-
ginellt minska arbetsgivaravgifterna.
Så till Patrik Norinders andra fråga. Vad gäller
den refererade doktorsavhandlingen har jag erfarit att
den beräknas vara färdig först till hösten. Det är där-
för inte möjligt för mig att nu kommentera avhand-
lingens resultat.
En statlig utredning har nyligen gått igenom före-
tagsstöden inom närings-, regional- och arbetsmark-
nadspolitiken. Jag är därför inte nu beredd att ånyo
initiera en större översyn av det selektiva företagsstö-
det. Det hindrar inte att regeringen och andra statliga
aktörer fortlöpande ser över och effektiviserar stöd-
givningen.
I detta sammanhang vill jag också erinra om att
stödgivande myndighet i fråga om selektiva stöd, t.ex.
det regionalpolitiska utvecklingsstödet, skall ta hän-
syn till konkurrensförhållandena på marknaden när
storleken på ett stöd fastställs.
Vad gäller den tredje frågan är vi nu inne i ett
skede när flera förändringsprocesser pågår inom regi-
onalpolitiken. Jag är i dag inte beredd att föreslå en
ny parlamentarisk utredning med uppgift att se över
regionalpolitiken.</pre><pre>Anf.  56  PATRIK NORINDER (m):
Fru talman! Tack för svaret på min interpellation.
Det kanske inte kommer som någon överraskning för
statsrådet att jag inte är särskilt nöjd med svaret. Inte
på någon punkt verkar statsrådet vilja ha någon som
helst förståelse för den stora samstämmighet som
finns inom näringslivet om att förbättrade villkor för
företagen inte innebär företagsstöd utan ett bättre
klimat för arbete, skattesänkningar och en tryggad
elförsörjning.
Förtroendet för regeringen är nu i botten. Allvaret
i detta går att utläsa i den artikel som 101 företagsle-
dare skrivit i ett upprop till regeringen. I artikeln
skriver de bl.a. att framtidens jobb och välstånd bara
kan byggas på ett näringsliv som skapar nya resurser,
aldrig på snåriga regelverk, kapitalförstöring och
ändlösa fördelningskonflikter. Eftersom statsrådet inte
är beredd att sänka arbetsgivaravgifterna för företagen
på grund av fördelningspolitiska mål tar han inte till
sig kritiken från näringslivet. Det är kanske en av
förklaringarna till att Sverige alltmer halkar efter i den
internationella välståndsligan. Vi har fått en regering
som inte förstår företagandets villkor och styvnackat
vägrar att lyssna på företrädare för näringslivet.
Företagarnas riksorganisation, Industriförbundet
och Arbetsgivareföreningen har enhälligt dömt ut den
stödpolitik som regeringen nu för och förordar i stäl-
let sänkta arbetsgivaravgifter och skatter för att skapa
tilltro till förnyad tillväxt och därtill hörande välstånd
i Sverige.
Petter Ekwall, en småföretagare med 25 anställda i
Linköping, ger i en artikel näringsministern rådet:
Avskaffa företagsstöden och hjälp företagen i stället
genom att sänka arbetsgivaravgifterna. Anser statsrå-
det att alla dessa - Företagarnas riksorganisation,
Industriförbundet, SAF och företagsledarna - har fel
när de kräver ett borttagande av företagsstöden och
sänkta arbetsgivaravgifter för att främja företagande
och arbetstillfällen?
Det är inte bara jag som ifrågasätter regeringens
förmåga att ta sig ur den djupa arbetslöshet som vi
befinner oss mitt uppe i. T.o.m. statsminister Göran
Persson påstod nyligen i en intervju i Aftonbladet att
1996 var ett förlorat år, ett kapitalt misslyckande. Det
verkar som att ingen tror på regeringens löfte att hal-
vera arbetslösheten till sekelskiftet, inte ens regering-
en.
SCB:s januarisiffror över sysselsättningen var de
lägsta på flera år. Jämfört med januari förra året har
sysselsättningen sjunkit med nära 100 000 personer.
Tror statsrådet på målet att halvera arbetslösheten
med den synnerligen olyckliga utveckling som siff-
rorna i dag visar? Vilka åtgärder kommer regeringen
att vidta för att nå målet?
Jag ställde även frågan om statsrådet var beredd
att tillsätta en parlamentarisk utredning för att se över
den nuvarande regionalpolitiken. Statsrådets svar till
mig förbryllar: Vi är "inne i ett skede när flera för-
ändringsprocesser pågår inom regionalpolitiken",
säger statsrådet och landar på slutsatsen att det inte
behövs någon översyn av regionalpolitiken. När ar-
betsmarknadsutskottet i höstas behandlade regional
utjämning och utveckling var samtliga oppositions-
partier - Moderaterna, Folkpartiet, Kristdemokrater-
na, Miljöpartiet och Vänsterpartiet - enade i en ge-
mensam reservation om att det var nödvändigt med en
samlad översyn av regionalpolitiken. Jag räknar inte
med Centerpartiet i oppositionen, eftersom det tillhör
regeringsunderlaget. I reservationen påtalade vi att
villkoren för den regionala utvecklingen ändrats, i
vissa fall avsevärt. Tekniska framsteg, budgetrestrik-
tioner och tendens till ökad regional obalans är några
exempel. Mest påtagligt är emellertid nya förutsätt-
ningar som en följd av Sveriges medlemskap i EU.
Delar statsrådet uppfattningen att det råder nya förhål-
landen för regionalpolitiken gentemot den nuvarande
som bygger på regionalpolitiska insatser innan EU-
inträdet?</pre><pre>Anf.  57  SIGGE GODIN (fp):
Fru talman! Jag skall hålla mig till Patrik Norin-
ders tredje fråga, den om en regionalpolitisk utred-
ning. Jag tycker att näringsministern kategoriskt av-
färdar Patrik Norinders fråga utan att egentligen ha
några argument för varför man inte vill ha en ny regi-
onalpolitisk utredning. Vi vet att REKO-STAT-
utredningen blir i dagarna klar med sin syn på hur de
statliga verken fungerar i skogslänen. Det lämnar
mycket övrigt att önska.
Som Patrik Norinder säger hade Folkpartiet en motion
som behandlades i december och där vi krävde en ny
utredning. Vi menade att det måste vara en bättre
samordning mellan EU:s målområden och den "lilla"
regionalpolitiken. Mycket av det regionalpolitiska
stödet, som enligt vår åsikt huvudsakligen skall gå till
de mest utsatta områdena, späs nu ut över hela landet.
Det finns egentligen ingen riktig samordning, tycker
vi.
Sedan vet vi att SJ genomför indragningar av tåg-
trafiken, vilket självfallet drabbar de utsatta områdena
som ligger längst bort. Flyget utökar inte sin service,
snarare tvärtom. Posten aviserar indragningar. Man
ser över om man över huvud taget skall dela ut post i
glesbygden och om den skall delas ut varje dag, va-
rannan dag eller en gång i veckan. Enligt ett svar på
ett brev är det detta som man sysslar med. Min fråga
till statsrådet är då: Är det en rimlig regionalpolitisk
service som kommer att erbjudas framöver?
Den stora regionalpolitiken - kommunikationer,
utbildning m.m. - tillsammans med den lilla regional-
politiken som behandlar stöden och EU:s strukturom-
råden måste på något sätt harmoniera med varandra
och samverka så att stöden går till de mest utsatta
områdena som bäst behöver dem. Så ser det inte ut att
vara i dag.
Vi norrlänningar kan konstatera att det går mer
pengar till Norrlands kustland än till Norrlands in-
land. Det är orimligt. Därför undrar jag: Vad är skälet
till att regeringen inte vill ta sig an och samordna alla
bitar för att klart och konkret staga upp regionalpoli-
tiken och ge den en inriktning så att de mest utsatta
områdena i vårt land får det största stödet?
Småföretagare och innovatörer i glesbygden far i
dag ganska illa. Skall vi kunna behålla och utveckla
verksamheter i Norrlands inland, vilket är nödvändigt
om människor skall kunna bo kvar, måste servicen
förbättras, inte avvecklas.
Jag vill gärna att näringsministern utvecklar skälet
till varför man inte bör göra en gemensam parlamen-
tarisk genomgång så att alla partier får vara med och
ta ansvar. Dessa frågor är mycket viktiga, och det
brådskar.</pre><pre>Anf.  58  Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Jag börjar med att kommentera det
som Sigge Godin sade, även om det inte är han som
har framställt interpellationen.
Jag har den uppfattningen att det behövs en över-
syn av regionalpolitiken. Det har hänt mycket. De
frågor som Sigge Godin tar upp känns också för mig
väldigt aktuella. När jag tillträdde som regionalminis-
ter uppfattade jag det inte som att Folkpartiet delade
min uppfattning, att det skulle ske en koncentration
till de hårdast utsatta regionerna. Vi hade en ganska
tuff debatt här i kammaren om vilka delar av EU-
stödet som skulle fördelas över landet. Jag drev då
hårt frågan om en koncentration, men detta ifrågasat-
tes av den borgerliga oppositionen. För den var det en
utsmetning som gällde. Men vi behöver inte träta om
det. Om vi nu är överens om att det skall ske en kon-
centration till de mest utsatta regionerna är det bra.
Jag anser också att det finna anledning att se över
regionalpolitiken. Det regionalpolitiska stödet fokuse-
rar ännu rätt mycket på områden som inte längre har
samma betydelse. Vi har däremot inte samma kon-
centration när det gäller de områden som verkligen
har betydelse för de nya jobben, dvs. de nya drivkraf-
terna som gäller utbildning, kompetens, informations-
teknik och ekologisk uthållighet.
Jag har dock samma uppfattning som Patrik
Norinder och Sigge Godin hade under den förra man-
datperioden, nämligen att det inte behövs en parla-
mentarisk utredning. Man kan ändå göra en översyn.
Vi har ett ganska bra sakunderlag. Det har gjorts ett
stort antal utredningar, t.ex. KOMKOM, REKO-
STAT, översyn när det gäller tele- och postlagen, osv.
Jag är övertygad om att det går att utarbeta en ny
regionalpolitik utan tillsättandet av en stor parlamen-
tarisk utredning. En sådan utredning leder mycket
säkert bara till en sak, nämligen att besluten om en ny
inriktning tar längre tid att få fram. Det är erfarenhe-
ten av parlamentariska utredningar. Därför har jag
samma uppfattning som den förra borgerliga rege-
ringen när det gällde att utforma en ny regionalpolitik,
att man inte skall ha en parlamentarisk utredning. Jag
ansluter mig alltså till er tidigare uppfattning på den
punkten.
Sedan kort till Patrik Norinder. Han gjorde unge-
fär samma inlägg som Per Westerberg och Karin
Falkmer gjorde här tidigare i dag: Allt är elände, och
det blir bara värre och värre samtidigt som världen
blir dystrare och dystrare. Mot detta kan man säga att
Sverige i dag är mycket starkare än för två tre år se-
dan. Det är många siffror som pekar på detta. Före-
tagsklimatet är naturligtvis också mycket bättre. Jag
behöver inte upprepa det som jag sade till Karin
Falkmer och Per Westerberg. Det står att läsa i proto-
kollet.
Patrik Norinder talade om en företagare i Linkö-
ping. Det är i för sig riktigt att en företagare i Linkö-
ping kanske byter bort företagsstödet i Sorsele, Sto-
ruman och Vilhelmina mot en sänkt arbetsgivaravgift
i Linköping. Men jag är inte säker på att det selektiva
eller generella företagsstödet i Norrlands inland kan
bytas ut mot en satsning i Linköping. Det ligger ett
värde i att stödet fördelas ut över landet på ett bättre
sätt. Tyvärr vill moderaterna kraftigt reducera stödet
för de hårdast utsatta regionerna.</pre><pre>Anf.  59  PATRIK NORINDER (m):
Fru talman! Statsrådet gör det lätt för sig när han
talar om företagsstöden. Han sade att företagaren i
Linköping kan sko sig på de andra, och eftersom detta
inte rör honom är han med på en sänkning. Så är det
ju inte. Det är en mycket bred uppfattning bland före-
tagare att företagsstöd är mer till skada än nytta. Det
är många undersökningar som har visat detta.
En debattartikel i söndagens Dagens Nyheter stär-
ker inte precis statsrådets uppfattning att företagskli-
matet är bättre. Artikelns rubrik lyder: Nu är förtro-
endet förstört. När 101 ledande företagsledare säger
att de inte har något förtroende är det svårt att hävda
att företagsklimatet är bättre. Men statsrådet kan kan-
ske tala om på vilket sätt det är bättre. De som har
påstått att förtroendet är förstört, har de fel? Det vore
bra om statsrådet utvecklade detta.
Vi har tydligen samma uppfattning angående regi-
onalpolitiken, att det behövs en översyn. Det är bra att
vi har kommit så långt. Även Vänsterpartiet, Miljö-
partiet och Kristdemokraterna delar denna uppfatt-
ning. Det som skiljer oss åt är att vi föreslår en parla-
mentarisk utredning. I ett läge med helt förändrade
förutsättningar skulle det vara en styrka med en par-
lamentarisk utredning. Statsrådet anför en oerhörd
brådska som hinder för en utredning. Jag anser att det
är viktigare att det blir en bra utredning. En sådan
utredning har en styrka om vi tillsammans kan forma
en bra regionalpolitik. Det får ta litet längre tid, men
jag tror att det är värt det.
När det gäller företagsstöden måste statsrådet har
erfarit att alla företrädare för Småföretagarnas riksor-
ganisation, industrin, företagsledarna och småföreta-
garna tycker att de är mer till skada än till nytta. Det
är svårt att förstå statsrådets inställning till företags-
stöden. Utveckla gärna vad som är bra med företags-
stöd! Varför lyssnar inte statsrådet på dem som syss-
lar med företagsamhet? Det är för mig obegripligt.
Alla hävdar att det är bättre med sänkta skatter och
sänkta arbetsgivaravgifter än att man fortsätter med
ett företagsstöd som konserverar befintliga strukturer.
Jag hoppas att statsrådet i sitt nästa inlägg kan ut-
veckla varför han så hårdnackat håller fast vid före-
tagsstödet.</pre><pre>Anf.  60  SIGGE GODIN (fp):
Fru talman! Jag tänkte säga att fru talmannen bätt-
re känner till Folkpartiets regionalpolitik. Det har
varit en mobiliseringspolitik under alla de år som jag
har varit i denna kammare. Näringsministern är ju rätt
färsk i gamet, så han kanske inte har följt med i alla
turer som var innan han kom till det här huset. Vi har
haft den åsikten hela tiden att vi förfäktar att det skall
vara en mobiliseringspolitik som stimulerar verksam-
heter och småföretag ute i bygderna. De skall ha en
god service. Det är det som ger jobb, inte det system
som har varit tidigare.
När vi då är överens om att en översyn är bra, kan
jag berätta att 14 dagar efter riksdagsbeslutet, då
Centern och Socialdemokraterna sade nej, gick Per-
Ola Eriksson från Centern ut och sade att det behövs
en regionalpolitisk utredning. Där står regeringen helt
ensam. Näringsministern dukar upp den ena biten här
och den andra biten där, men det är ju samordningen
som är så viktig, att man får helheten, kan se struktu-
ren och kan se vilka regioner som behöver det verkli-
ga stödet, vilka som kan ha ett mindre stöd och vilka
som kanske inte skulle ha något stöd utan hellre lån
och bättre service från de statliga verken osv. Det är
det som är det viktiga.
Jag undrar varför man inte skall kunna ha en par-
lamentarisk utredning i stället för att sitta inom lyckta
dörrar och fila på det här i sin ensamhet. Det är inte så
det skall gå till.
Om ni gör analyser av situationen i dag finner ni
att pengar förslösas och servicen utarmas. Därför
menar Folkpartiet att det skall vara en parlamentarisk
regionalpolitisk utredning, även om det bara är fem
sex år sedan sist. De kommer med dessa intervaller
även om vi inte vill ha dem därför att de behövs.
Därför borde regeringen tänka om.</pre><pre>Anf.  61  Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Jag vill börja med det som Sigge Go-
din sade. Det är riktigt att jag inte har varit här så
länge. Men jag vet vad som har hänt under den tid jag
har varit här. När jag hade ett av mina första inlägg i
denna riksdag och argumenterade för att EU-stödet
skulle koncentreras till de hårdast utsatta regionerna
mötte jag ett motstånd från alla de borgerliga partier-
na, inklusive Centern. Det är viktigt att komma ihåg
det. Men låt oss inte träta om det. Jag är glad att Sigge
Godin nu har samma uppfattning som jag.
Det andra som Sigge Godin tog upp gällde en
parlamentarisk utredning. Det var inte fem sex år
sedan det lades fram en ny regionalpolitisk proposi-
tion, utan det var betydligt senare än så, nämligen
under den förra borgerliga perioden. Det skedde utan
att vi hade en parlamentarisk utredning. Vi hade exakt
samma diskussion då. Den dåvarande regeringen
argumenterade på precis samma sätt som jag nu gör.
Jag kan tänka mig att den dåvarande regeringen hade
Sigge Godins stöd, så det är inte speciellt kontrover-
siellt.
Patrik Norinder talade om företagsstödet, och jag
har sagt till SAF att jag tycker att den broschyr som
SAF har gett ut är tragisk. Den framställer svenska
företagare som bidragstagare av stora mått. Jag kan
inte förstå att det ligger i SAF:s intresse att beskriva
svenska företagare som stora bidragstagare. Det är
inte sant.
Sverige har ett mycket litet företagsstöd i förhål-
lande till de allra flesta länder. Det egentliga före-
tagsstödet rör sig om i storleksordningen 8-10 miljar-
der kronor. SAF beskriver det som 100 miljarder. Jag
tycker att det är att skada sina egna intressen. Svenska
företag klarar sig utan stöd i väldigt stor omfattning -
bättre än nästan alla andra företag runt om i världen.
Däremot är det företagsstöd som vi har huvudsak-
ligen ett regionalpolitiskt stöd. Min fråga till Patrik
Norinder blir då: Vilket företagsstöd vill Patrik
Norinder ta bort och ersätta med sänkta arbetsgivar-
avgifter? Kom inte dragande med bostadssubventio-
ner, läkemedelssubventioner eller upphandling av
kollektivtrafiken. När privata entreprenörer i Stock-
holms län driver busstrafik är det inget selektivt före-
tagsstöd, som redovisas i den där boken. Där redovi-
sas hela kollektivtrafikupphandlingen som ett före-
tagsstöd därför att det är kommunen som betalar det.
Där redovisas bostadssubventionerna som ett före-
tagsstöd.
Vilket av det egentliga företagsstödet vill Patrik
Norinder växla in mot sänkta arbetsgivaravgifter och
sänkta skatter? När Patrik Norinder har preciserat det
är jag beredd att diskutera den frågan. Upp på bordet
med det som inte bara är agitatoriskt enkelt utan ock-
så är sant! Då är jag intresserad av att lyssna.</pre><pre>Anf.  62  PATRIK NORINDER (m):
Fru talman! Det är trist att behöva ta upp tid med
att påpeka för statsrådet att interpellationsdebatterna
är till för att vi skall ha möjlighet att ställa frågor till
statsrådet, inte att statsrådet skall ställa frågor till
riksdagsledamöterna. Statsrådet kanske kan tänka sig
att läsa de motioner där vi har redogjort för vår politik
och hur vi vill att stöden skall utvecklas. Det är bättre.
Jag skall inte stå här och redogöra för det, utan stats-
rådet skall svara på mina frågor.
Statsrådet säger att svenska företag inte har alltför
mycket stöd. Det är riktigt i sig, men de företagsstöd
som finns nu är mer till skada än till nytta. Det är det
min interpellation gäller. Jag har i interpellationen
redogjort för min inställning till företagsstöd, och jag
har redogjort för min inställning till regionalpolitiken.
Det är statsrådets syn på detta som jag har begärt att
få reda på, inte att vi skall redogöra för vår politik.
Det kan statsrådet läsa om i motioner.
De flesta utredningar som har gjorts pekar på att
stöden har snedvridande effekter. Även Företagsut-
redningen, som statsrådet själv nämner, kommer fram
till att det behövs mer utredningar och att de stöd som
finns är snedvridande. Det har blivit så att företagen
kanske är mera intresserade av att söka stöd än att
producera de varor som marknaden efterfrågar. Vi vet
också att stöden leder till ineffektivitet. Men statsrå-
det kanske kan förklara varför han så helhjärtat tycker
att de behövs.</pre><pre>Anf.  63  Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! I mitt första inlägg sade jag: "Svaret
på den första frågan är att jag inte har för avsikt att
drastiskt minska omfattningen av de statliga företags-
stöden inom mitt ansvarsområde för att marginellt
minska arbetsgivaravgifterna." Jag angav också vad
det regionalpolitiska företagsstödet är.
Jag tycker att det är rimligt att begära att den som
kräver stora skattesänkningar också preciserar hur
dessa skall mötas av minskade offentliga utgifter.
Om man använder ordet "företagsstöd" borde man
väl kunna tala om vilka företagsstöd som skall tas
bort, så att vi verkligen får se om det är företagsstöd.
Det kanske egentligen är en minskad företagsbeskatt-
ning, kombinerad med minskat stöd till de människor
som har det sämst i samhället, de som inte har egen
bil och som åker kollektivtrafik, de som inte har en
inkomst som räcker till hyran och måste ha ett bo-
stadsstöd, de som inte klarar läkemedelskostnaderna.
Det pratar Arbetsgivareföreningen om, för att få
sänkta arbetsgivaravgifter och skatter. Då handlar det
inte om att minska stödet till företagen i form av se-
lektivt stöd för att sänka arbetsgivaravgifter, utan om
en omfördelning från dem som har det sämst i samhäl-
let för att subventionera företagen. Det är det som det
handlar om. Jag tycker att det hör till debatten.
Återigen: företagsstödet i Sverige är mycket litet.
Det finns ingen anledning för svenska arbetsgivare att
beskriva Sverige som ett land av bidragstagare när det
gäller företagen. Företagen klarar sig själva. Det är
jag som näringsminister rätt stolt över.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>10 §  Svar på interpellation 1996/97:167 om
nedläggning av kärnkraftverket i Barsebäck</pre><pre>Anf.  64  Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Sten Andersson har ställt vissa frågor
till mig angående konsekvenserna av avställningen av
de två kärnkraftsreaktorerna i Barsebäck.
Den energipolitiska uppgörelsen innebär att en rad
åtgärder skall vidtas för att möjliggöra en avställning
av en första kärnkraftsreaktor senast den 1 juli 1998
och en andra senast den 1 juli 2001.
Enligt uppgörelsen skall regeringen under år 1997
förelägga riksdagen förslag till en lag som kan ge
regeringen möjlighet att besluta om avställning av
landets kärnkraftsreaktorer i den ordning och vid de
tidpunkter som bäst gagnar den av riksdagen besluta-
de omställningen av energisystemet och dess genom-
förande. Regeringen avser att omedelbart efter lagens
ikraftträdande fatta beslut om avställning av kärn-
kraftsreaktorerna Barsebäck 1 och Barsebäck 2.
Åtgärder skall enligt överenskommelsen vidtas för
att under de närmaste åren kompensera bortfallet av el
från de båda reaktorerna genom effektivare energian-
vändning, konvertering samt hushållning med el och
tillförsel av el från andra energikällor. Särskilda insat-
ser skall göras för att utveckla kraft- och värmeför-
sörjningen i Sydsverige. Ett villkor för stängningen av
den andra reaktorn är att bortfallet av elproduktionen
kan kompenseras genom tillförsel av ny elproduktion
och minskad användning av el.
Låt oss se på denna fråga i dess rätta perspektiv.
Elproduktionskapaciteten i en reaktor i Barsebäck är
omkring 4 TWh. Det är drygt en procent av den totala
kapaciteten i det nordiska elproduktionssystemet.
Som Energikommissionen visade, kan en reaktor
ställas av omedelbart utan att det påtagligt påverkar
kraftbalansen i Sverige.
Enligt den segrande Linje 2 i folkomröstningen
om kärnkraft år 1980 skall kärnkraften avvecklas i
den takt som är möjlig med hänsyn till behovet av
elektrisk kraft för upprätthållande av sysselsättning
och välfärd. Genom den energipolitiska överenskom-
melsen förverkligas nu resultatet av folkomröstning-
en.
Inget parti i riksdagen talar för att nya kärnkraft-
verk skall byggas. Reaktorerna kommer att uppnå sin
tekniska och ekonomiska livslängd under en relativt
kort tidsperiod. Om inte omställningen av energisys-
temet inleds nu, kommer vi inte att ha tillgång till
ekonomiskt och ekologiskt hållbara alternativ när
reaktorerna är uttjänta. Vi blir då tvungna att öka
elimporten eller förlita oss på fossila bränslen. Jag
tror knappast att Sten Andersson önskar en sådan
utveckling.
En viktig åtgärd inför stängningen av reaktorerna i
Barsebäck är att stärka överföringsförbindelserna för
el till Sydsverige. Det gäller såväl förbindelserna från
övriga Sverige som från våra grannländer. Förbättrade
överföringsmöjligheter för el och en ökad elhandel
mellan länderna i regionen skulle avsevärt öka för-
sörjningstryggheten, inte bara i Sydsverige utan även i
hela det europeiska elsystemet. Erfarenheterna från
det nordiska kraftutbytet visar att en sådan utveckling
är positiv både ekonomiskt och från miljösynpunkt.
Genom att koppla samman elsystemen i länder med
vattenkraftsbaserad elproduktion, t.ex. Norge och
Sverige, med elsystemen i länder med värmekraftsba-
serad elproduktion som Finland, Danmark, Tyskland
och Polen kan de samlade produktionsresurserna
utnyttjas jämnare och mer effektivt. Därmed kan
också de negativa miljöeffekterna av kraftproduktion
reduceras i området som helhet.
Förberedelser pågår för att förstärka överförings-
förbindelserna norrifrån till Sydsverige. Genom en
sådan förstärkning minskar risken för att vissa abon-
nenter behöver kopplas bort korta perioder under
extremt kalla dagar eller vid tillfälligt bortfall av
någon stor produktionsanläggning.
Regeringen avser att inom kort förelägga riksda-
gen en proposition med förslag till den närmare ut-
formningen av de åtgärder för tillförsel av ny elpro-
duktion och minskad användning av el som ingår i
den energipolitiska uppgörelsen. Jag har därför inte
för avsikt att i dag för Sten Anderson redovisa rege-
ringens överväganden i denna fråga.
Jag noterar dock att Sten Andersson sällar sig till
dem som sprider myten att vi kommer att få ett allt
större inslag av importerad fossilbaserad kraft och
mindre säker kärnkraft i vår svenska energiförsörj-
ning. Den energipolitiska uppgörelsen och den pågå-
ende utvecklingen mot en gemensam europeisk el-
marknad innebär tvärtom att gynnsamma betingelser
har skapats för övergången till ett ekonomiskt och
ekologiskt uthålligt energisystem i regionen.</pre><pre>Anf.  65  STEN ANDERSSON (m):
Fru talman! När jag läser svaret tycker jag att
svenska folket borde bli så pass klokt att man röstar
bort statsrådet vid nästa val. Syssla inte med sagobe-
rättelser! Jag tror att detta är det sämsta plagiat som
jag någon gång sett av Kejsarens nya kläder. Det är
ren och skär partitaktik och har ingenting med Sveri-
ges väl och ve att göra.
I strid med en stor och sedan länge dokumenterad
folkmajoritet, ett enigt näringsliv, stora och tunga
förbund i LO och i strid med folkomröstningen har
socialdemokrater, centerpartister och vänsterpartister
beslutat att i förtid avveckla kärnkraften med början i
Barsebäck i juli nästa år. Man talar om att man skall
respektera folkomröstningen och man talar om ett
årtal.
Jag har läst valsedlarna fram- och baklänges, och
det finns inget årtal angivet på någon valsedel. Det
finns däremot ett löftesbrott som statsrådet är delaktig
i. Det står nämligen på baksidan av valsedeln att
kraftproduktionen skall ägas av stat och kommun.
Statsrådet, tag och titta på Sydkrafts ägarstruktur!
Sydkraft har i dag en majoritet av utländska ägare. Så
det är ni som har brutit mot vad som står på valsedeln.
Jag förstår att ni gjorde det, för ni ville ju inte på
något vis hamna på samma sida som Gösta Bohman.
Samma sak gjorde häromdagen en LO-gosse. Ena
dagen gick han ut och sade att han ville ha en ny folk-
omröstning. Dagen efter sade han nej till det, därför
att vi hade hakat på det. Vad hände i stället? Jo, ni
fick ett antal miljoner kronor mer, därför att ni nu
hade beslutat att höja a-kassan till den nivå som Carl
Bildt hade varit med om att besluta när han lämnade
regeringen. Är det detta LO betalar pengar för?
Fru talman! Det måste vara fråga om någon form
av tankefascism. Vi i Sverige skall, trots en lång och
intensiv forskning, klara det som inget annat land har
klarat. Vi har sedan 1975 satsat 30 miljarder kronor
på nya energikällor. Utomlands har man satsat 200
miljarder kronor. Tyvärr har vi inte kommit längre.
Ändå skall vi klara det på så kort tid.
Vem sprider myter? Statsrådet anger själv ett antal
länder i sitt svar. Danmark använder 97 % fossilkraft,
Tyskland 60 %, Polen 100 % och Finland 50 %, och
det är med dessa länder överföringen skall ske. Polen
har inte mer än kolkraft. Danmark har inte mer än
kolkraft och 2 % vindkraft. Är det detta som ni vill
plocka in i systemet här i Sverige?
Till sist, fru talman, några frågor till statsrådet.
SSU:s ordförande sade häromdagen att socialdemo-
kratiska bolagsstyrelserepresentanter i första hand
skulle agera efter partikongressens beslut och inte
efter aktiebolagslagen. Delar statsrådet den uppfatt-
ningen?
När vi nu skall sätta in dyrare elkraft, hur skall vi
då kunna lösa ekvationen att samtidigt bibehålla kon-
kurrenskraften? Om vi sätter in dyrare energi, måste
väl konkurrenskraften försvagas.
Jag skall be att få återkomma med flera frågor i
nästa inlägg.</pre><pre>Anf.  66  Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Förlåt om jag inte kunde följa allt som
Sten Andersson sade.
Först och främst detta med folkviljan. Egentligen
borde inte frågan ställas, men den måste ändå ställas.
Moderaterna har i kammaren vid flera tillfällen sagt
att man står kvar vid sin position 1980, dvs. att all
kärnkraft skall avvecklas. Gäller det fortfarande, Sten
Andersson? Eller är ni beredda att gå ifrån folkviljan
på den punkten?
Hur representeras folkviljan? Detta kan man fun-
dera över. Det är de facto så att ungefär 40 % av
svenska folket har sagt att all kärnkraft skall vara
avvecklad till år 1990. Hur de återstående
60 procenten formulerar sig kan man fundera över.
Men i vart fall i den avvecklingsplan för Linje 2 som
förelades befolkningen år 1980 sade man att den
första reaktorn skall stängas i slutet av 90-talet och att
all kärnkraft skall vara avvecklad till år 2010. Det är
väl rimligt att tro att någon av de 40 % som röstade på
Linje 2 faktiskt också röstade på den avvecklingsplan
som Linje 2 redovisade. Det kanske t.o.m. är rimligt
att tro att de allra flesta som röstade på Linje 2 rösta-
de på den avvecklingsplan som var det valprogram
som Linje 2 hade. Om det är så, är det i storleksord-
ningen 80 % av svenska folket som, inte i en opini-
onsundersökning utan i en rådgivande folkomröst-
ning, faktiskt har uttalat sin uppfattning.
Då kan man naturligtvis tycka att det är förskräck-
ligt att 101 direktörer tycker någonting annat och att
de, eller t.o.m. en fackföreningsledare som har en
annan uppfattning, borde ha ett större inflytande. Men
för Sten Andersson och mig är det en väldigt viktig
fråga. Sten Andersson sitter i parlamentet. Detta par-
lament har frågat folket. Det är ingen tvekan om att en
majoritet av folket har sagt att kärnkraften skall av-
vecklas, och man skall påbörja avvecklingen när man
har alternativen. Vi kan alltid diskutera om majorite-
ten också har sagt att allt skall vara stängt till 2010.
Den tolkningen gjorde riksdagen av beslutet. Det är
det riksdagsbeslut som nu gäller. Det riksdagsbeslutet
vill vi omforma i vår och inte binda oss lika hårt för
2010.
Jag tycker faktiskt att det är ganska intressant att
höra Sten Anderssons uppfattning om folkviljan. Står
Sten Andersson kvar vid sin uppfattning att kärnkraf-
ten skall avvecklas?
Den andra frågan gäller hur Sten Andersson be-
skriver omställningen av energisystemet. Jag har sagt,
och jag kan upprepa det, att vi i dag har teknik att
påbörja omställningen. Vi har inte teknik att avsluta
omställningen. Använd inte det populistiska knepet att
beskriva det som om det skall bli kol och olja av allt.
Det blir kol och olja av mycket om vi skulle stänga
tolv reaktorer nu. Därför vill jag luckra upp 2010,
men jag bedömer att vi kan börja nu. Vi producerar
mer energi via biobränslen än via kärnkraft redan i
dag. Det går att öka det något.
Till sist vill jag säga något om dyrare energi. Blir
energin dyrare om vi avvecklar alla tolv reaktorer
samtidigt, eller blir det dyrare om vi gör det under en
längre tid? Den frågan är väldigt svår att svara på. Jag
hör till dem som tror att energin blir billigare om vi
avvecklar under en längre tid.</pre><pre>Anf.  67  STEN ANDERSSON (m):
Fru talman! Visst vill vi också avveckla kärnkraf-
ten, men den dagen då i praktiken fungerande alter-
nativ finns. De finns tyvärr inte i dag vare sig i Sveri-
ge eller i något annat land. Det är bara att resa runt i
Europa eller världen för att se detta. Det är antingen
kärnkraft, kol, olja, gas eller gammal hederlig ve-
deldning som gäller. Något annat finns tyvärr inte i
stor skala.
Svenska folket hade att välja på tre valsedlar.
Varken Linje 1 eller Linje 2 hade angivit något årtal.
Det är en senare konstruktion i riksdagen som kan
rivas upp, och som jag menar att man skall ha mindre
respekt för än för ett beslut i en folkomröstning.
Jag tar enstaka opinionsundersökningar, både den
som kom i lördags eller söndags och andra, med en
stor nypa salt. Men jag noterar vad det gäller kärn-
kraften att en stor majoritet av svenska folket under
en mycket långtidsperiod har sagt att man inte vill
avveckla kärnkraften på den tid som man har miss-
tänkt att politikerna skulle kunna tänkas föreslå.
Vad gäller de 101 direktörerna vill jag säga föl-
jande. Tänk efter litet grand, herr statsråd. Vi kan ha
olika uppfattningar om kapitalism, men direktörer för
företag på en fri marknad vill tjäna pengar. Det är vi
överens om. De vill tjäna pengar för att stärka företa-
get, för att gynna de anställda och kanske för att byg-
ga ut företaget. De kan inte ha något egenintresse av
att behålla kärnkraften. Det hade varit annorlunda om
de hade sett en marknad för alternativen. I dag har vi
700 000 arbetslösa i Sverige. Om svenska företag
hade haft möjlighet att producera produkter som var
gångbara på marknaden som alternativ till kärnkraften
hade de gjort det. Där hoppas jag att jag och statsrå-
det är överens.
Jag ställde en annan fråga i mitt första inlägg som
faktiskt är rätt så viktig. SSU:s ordförande sade att
man i första hand skall respektera partikongressens
beslut och i andra hand aktiebolagslagen om man är
socialdemokrat och sitter i en bolagsstyrelse. Delar
statsrådet den uppfattningen? Ja eller nej? Säger stats-
rådet ja tror jag nog att ett antal miljoner av Sveriges
aktiesparare blir något förvånade.
Fru talman! Jag sade förut att avvecklingen var ett
taktiskt rävspel och att den följer ett mönster vi har
sett tidigare. Speciellt vi skåningar förde en debatt
före jul, när man beslutade om nedläggning av LV 4 i
Ystad med hjälp av Centern. Centern hade ju fler
väljare i Halland. Då var det viktigare att hålla hal-
länningarna på gott humör. Centern har mycket få
väljare i Skåne. I t.ex. Malmö kom man in i fullmäk-
tige med en röst inte tack vare fler röster utan på
grund av ändrat valsystem. Jag tycker att ni borde
välja era partner med litet större omsorg. Jag noterar
än en gång att det finns skilda tolkningar av ordet
stabilitet i Sverige.</pre><pre>Anf.  68  Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Jag blir sällan upprörd. Jag är en rätt
balanserad man. Men jag måste säga att jag blir rätt
upprörd när jag hör Sten Andersson säga att det vi har
sysslat med under dessa två år är taktiskt rävspel. Tror
verkligen Sten Andersson att det mest begåvade ur
taktisk synpunkt är att vända detta gigantiska budge-
tunderskott, höja skatter och sänka bidrag för att få
Sverige på fötter? Jag kan komma på tusentals mycket
enklare sätt att leva sig igenom fyra år i regerings-
ställning. Jag kan erinra mig tre år 1991-1994, när
man ägnade mycket tid åt att sänka skatter, öka utgif-
ter och låna utomlands. Vad var det för någonting?
Jag kan beskriva det som vi har gjort som det svå-
raste som någon regering har gjort efter andra världs-
kriget i Sverige, nämligen att vända västvärldens
största budgetunderskott till ett överskott. Det kräver
enorma uppoffringar av svenska folket. Till råga på
allt har ett parti som inte sitter i regeringen varit berett
att medverka till detta. Det är faktiskt ganska bra gjort
både av regeringen och av Centerpartiet, Sten An-
dersson. Det är det första.
Det andra jag skulle vilja säga är att jag tar fasta
på vad Sten Andersson nu säger. Sten Andersson
säger följande: Då det finns fungerande alternativ vill
vi ersätta kärnkraften. Precis så sade vi i folkomröst-
ningen 1980. Nu finns det faktiskt alternativ för att
ersätta den första och den andra reaktorn. Det finns
inte alternativ för att ersätta den tredje, den fjärde och
den tolfte reaktorn. Nu finns det bevisligen alternativ.
Det går att åstadkomma ekologiskt uthållig produk-
tion motsvarande 8 TWh, och det vet Sten Andersson.
Nu har Sten Andersson också erkänt att det var just
det som han nu själv formulerade i talarstolen som
folkomröstningen handlade om. Nu har Sten Anders-
son äntligen erkänt detta. Sten Andersson vet också
att det finns 8 TWh ekologiskt uthållig elproduktion
att ersätta de 8 som faller bort med. Varför fullföljer
då inte Sten Andersson folkomröstningen?
Det andra som Sten Andersson säger är att det inte
fanns något årtal angivet på valsedeln. Nej, det är
sant. Därför kommer vi att upphäva det riksdagsbeslut
som har bundit oss vid årtalet 2010. Även när det
gäller vad som stod på valsedeln går vi Sten Anders-
son till mötes. Men min fråga om folkviljan blir ändå
ganska viktig i slutändan, Sten Andersson.
Jag kan köpa precis det Sten Andersson har sagt,
dvs. att vi vill ersätta kärnkraften då fungerande alter-
nativ finns. Det tyckte 100 % av dem som röstade.
40 % ville stänga tidigare - 1990. Det skall inte finnas
något årtal. Det är precis det överenskommelsen
handlar om.
Men Sten Andersson vill ändå inte fullfölja folk-
omröstningens beslut. Vad blir det då kvar av det där
med folkviljan? Man kan inte gömma sig bakom att
det är 101 direktörer som  bedömer att det inte finns
någon marknad. Det är litet för enkelt, faktiskt.
Sist skall jag bara svara: Jag har den uppfattningen
att de som sitter i en bolagsstyrelse skall jobba enligt
aktiebolagslagen. Så behöver vi inte ta upp mer tid
med det.</pre><pre>Anf.  69  STEN ANDERSSON (m):
Fru talman! Jag tackar för det sista. Det var tydligt
och bra.
Det är inte så, fru talman och statsrådet, att det ba-
ra är jag som står här tycker. Okej, det är jag som
tycker verbalt, men jag är inte ensam. Jag sade tidiga-
re att en stor majoritet av svenska folket sedan lång
tid tillbaka har ansett att den linje ni nu driver är fel-
aktig. Ett enigt näringsliv säger samma sak, och t.o.m.
era nära anförvanter och allierade inom vissa tunga
fackförbund delar i denna fråga min uppfattning. Jag
behöver inte alls skämmas för att jag gör det här på-
ståendet i Sveriges riksdag.
Sedan måste jag säga att jag tycker att det sätt att
ta Sverige ur krisen som statsrådet talade om som
"begåvat", är det mest obegåvade man kan prestera.
Men jag förstår; ni vill ju hålla Centerpartiet på gott
humör, och de behöver få litet bete då och då för att
ställa upp på alla era förslag.
I lördags hade mitt parti en kampanj om det här i
Malmö. Det är klart att jag är part i målet, det får jag
erkänna, men jag känner hyggligt många av statsrå-
dets partikolleger i Malmö. Många frågade oss: Vi
skulle ju spara i många år. Det var minskade bidrag
och försämringar av sjukvården för att det skulle bli
bättre framöver. Vi har inte haft pengar. Nu har vi
plötsligt 20-30 miljarder kronor till detta, som jag
kallar för ett gigantiskt experiment.
Och fortfarande: Alternativen finns. Men varför då
bygga överföring till Tyskland, Polen och Danmark,
där stora delar av elen kommer från kolproduktion?
Det är väl litet onödigt om alternativen finns. De finns
inte mer än möjligtvis i statsrådets sinnevärld. Jag
hoppas att vi får en annan regering 1998, en regering
som kan rätta till de här absoluta tokigheterna.</pre><pre>Anf.  70  Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Ett enigt näringsliv sade exakt samma
sak 1980 som man säger i dag. Men det svenska fol-
ket beslutade något annat 1980. Det beslutade att
rekommendera parlamentet att faktiskt genomföra en
omställning av energisystemet. Då kan man säga: Jag
som riksdagsledamot eller statsråd sätter större värde
på vad de 101 direktörerna sade än på vad folkviljan
sade 1980. Folkviljan har ju sedan prövats i ett antal
allmänna val, och i de allmänna valen har alla partier-
na, inklusive Moderaterna, formulerat sig exakt som
Sten Andersson nu gjorde. De har sagt att vi skall
ersätta i den takt som det finns alternativ.
Sten Andersson säger att det finns alternativ. I det
sista inlägget sade Sten Andersson att det finns alter-
nativ. Därmed trotsar Sten Andersson med sin posi-
tion folkomröstningens utfall. Det är inte fråga om
någon opinionsundersökning av 1 000 eller 1 200
personer, utan det är några miljoner människor som
har lagt sina valsedlar efter att ha haft denna fråga
som första fråga under kanske ett halvårs eller ett års
tid. Det var inte någon som ringde upp från något
opinionsinstitut och frågade: Vad tycker du om kärn-
kraften? Det är när man har gått och funderat och
pratat om det på kafferaster som man har haft det som
sin viktigaste fråga. Då bestämde sig svenska folket.
Det är precis som Sten Andersson nu säger. Vi ge-
nomför detta.
Sist skulle jag bara vilja säga till Sten Andersson
att nästa gång ni har torgmöte i Malmö, försök då
hålla er till litet mer realistiska siffror om vad Barse-
bäck är värt. Jag förstår att Sten Andersson tycker att
det är mycket värt, men riktigt så mycket är det inte
värt.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>11 §  Svar på interpellationerna 1996/97:146
och 164 om bostadsbidragen</pre><pre>Anf.  71  Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s):
Fru talman! Inga Berggren har med anledning av
riksdagens beslut om en snabb utvärdering av de
förändrade bestämmelser för bostadsbidrag som träd-
de i kraft vid årsskiftet frågat mig när utvärderingen
av förändringen kommer. Inga Berggren frågar också
om jag avser att föreslå ändringar av reglerna för
bostadsbidragen.
Vidare har Ulf Björklund frågat mig om vilka åt-
gärder jag avser vidta dels för att lindra effekterna för
de familjer som drabbats negativt av de nya reglerna
för bostadsbidrag, dels för att reglerna för bostadsbi-
drag skall överensstämma med de långsiktiga mål-
sättningar som är uppsatta för stödformen och dels för
att konsekvensberäkna effekter av kommande rege-
ringsförslag för barnfamiljer. Ulf Björklund frågar
också om jag avser att genomföra sådana förändringar
att bostadsbidragen beräknas på hushållens totala
inkomst och att en familj med ett barn skall kunna bo
på en bostadsyta som är större än 80 kvadratmeter
med fullt bostadsbidrag.
Eftersom såväl Inga Berggrens som Ulf Björk-
lunds frågor avser de nya regler för bostadsbidrag
som trädde i kraft vid årsskiftet besvarar jag dem i ett
sammanhang.
Inför riksdagens beslut om en utvärdering av ef-
fekterna av de nya bestämmelserna anförde bostadsut-
skottet i sitt betänkande 1996/97:BoU1, att så pass
genomgripande förändringar av bostadsbidragen som
det nu är fråga om innebär att enskilda hushåll kan
komma att få inte oväsentliga förändringar av bidra-
get. Utskottet anförde vidare att en förutsättning för
att det skall kunna accepteras är att ändringarna inte
ensidigt faller på vissa grupper eller typer av hushåll.
Bostadsbidragen måste sålunda, menade utskottet,
även fortsättningsvis ha en fördelningspolitiskt accep-
tabel. profil.
Jag delar den uppfattningen. Bostadsbidragens
uppgift är att ge ekonomiskt svaga hushåll möjligheter
att hålla sig med goda och tillräckligt rymliga bostä-
der. De ingår också som en viktig del i det ekonomis-
ka familjestödet, som främst syftar till att ge ekono-
misk grundtrygghet till barnfamiljer under den tid då
de har en stor försörjningsbörda. Nya regler för bo-
stadsbidrag skall därför vara utformade så att de för-
delningspolitiska målen värnas samtidigt som träffsä-
kerheten i stödsystemet skärps.
Inom Regeringskansliet görs för närvarande en ut-
värdering av beviljade ansökningar om bostadsbidrag
för att bedöma vilken verkan de nya reglerna får i
praktiken sett ur fördelningspolitisk synvinkel. Denna
utvärdering, som görs i samarbete med Riksförsäk-
ringsverket, är en direkt uppföljning av de analyser av
fördelnings- och budgeteffekter som genomförts dels
av de besparingsförslag som redovisats för mig i
bostadsbidragsutredningens betänkande, dels av de
förslag till förändringar av bostadsbidragsreglerna
som regeringen förelade riksdagen.
Det är ännu för tidigt att presentera en slutlig för-
delningsanalys av de nya bostadsbidragsreglerna som
grundas på bidragsbeslut för år 1997. Av en prelimi-
när analys som baseras på Riksförsäkringsverkets
administrativa register för januari 1997 framgår dock
att av de ca 285 000 hushåll som ingår i registret har
ca 180 000 hushåll inte fått någon förändring av sina
bostadsbidrag mellan åren 1996 och 1997 som beror
av den nya bestämmelserna. Vidare kan sägas att ca
85 % av hushållen fått en minskning av bostadsbidra-
get på högst 500 kronor per månad - något som inte
är orimligt eftersom anslaget till bostadsbidrag som
en följd av saneringen av statsfinanserna minskat i
betydande omfattning.
När den pågående utvärderingen av de nya bi-
dragsreglerna har slutförts, kommer resultatet att
redovisas för bostadsutskottet. Det blir nu på torsdag.
Om resultatet av utvärderingen visar att de nya
reglerna för bostadsbidrag har effekter som från ett
fördelningspolitiskt perspektiv inte kan anses rimliga,
avser jag att lämna förslag till reglerande åtgärder i
vårpropositionen. Det innebär att eventuella rege-
ländringar som kan följa härav kan tillämpas redan
under innevarande år.</pre><pre>Då Ulf Björklund som framställt interpellationen,
anmält att han var förhindrad att närvara vid samman-
trädet, medgav andre vice talmannen att Chatrine
Pålsson i stället fick delta i överläggningen.</pre><pre>Anf.  72  INGA BERGGREN (m):
Fru talman! Först får jag tacka för svaret - även
om det inte ger mig så mycket mer till livs än vad som
redan har rapporterats i medierna för nästan 14 dagar
sedan.
Jag menar alltså att statsrådet har haft viss tid på
sig att fundera vidare över resultatet och den första
analysen. Trots detta omgärdas interpellationssvaret
av ett antal brasklappar. Om de nya reglerna visar på
orimliga effekter kanske det kommer ett förslag. Om
det blir regeländringar kommer de i så fall inte förrän
i vårpropositionen, dvs. i april. Det är för sent, tycker
jag. Jag hade trots allt förväntat mig ett konkret och
mer direkt besked här i dag.
Däremot tycker jag att statsrådet var mer tydlig i
sina kommentarer i ett reportage som jag såg i TV 4,
månadsskiftet januari-februari. Då hävdade statsrådet
att förändringar skulle göras och gav därmed många
förtvivlade familjer ett visst hopp.
Mina frågor kvarstår alltså. Blir det några föränd-
ringar? Vad tänker statsrådet vidta för åtgärder för att
förändra reglerna för bostadsbidragen, och när kom-
mer det att ske?
Det har med stor tydlighet visat sig att de nya
reglerna för bostadsbidragen slår mycket hårt mot
barnfamiljer i villa. Och lagstiftningen är behäftad
med logiska och lagtekniska brister, enligt bl.a. läns-
skattechefen i Hallands län, Arne Palm. Det har jag
också fått verifierat från annat håll.
De nya reglerna slår diskriminerande mot familjer
där en av föräldrarna är hemmavarande för att själv ta
hand om sina barn, studerar eller är arbetslös. De som
får eller borde få bostadsbidrag behandlas inte lika.
Så kan vi inte ha det.
Än en gång kan jag konstatera att regeringens
saktfärdighet, för att inte säga villrådighet, är stor.
Någonting måste göras nu.
I samband med att riksdagen behandlade budgeten
för 1997 diskuterades den nya utformningen av bo-
stadsbidragen med anledning av att det från både
enskilda och myndigheter hade signalerats att de nya
reglerna - som trädde i kraft den 1 januari 1997 -
skulle slå snett. Vi moderater konstaterade exempel-
vis att beslutet att införa individuella inkomstgränser
för många barnfamiljer skulle få orimliga konsekven-
ser. Vi ville redan i höstas upphäva riksdagens vårbe-
slut. Vi ansåg att beslutet var förhastat och ville där-
för återinföra den tidigare inkomstprövningen som
baseras på hushållens samlade inkomst. De hushåll
där någon av föräldrarna själv tar hand om sina barn
hade då inte behövt hamna i den mycket prekära si-
tuation som de nu har hamnat i.
Men Socialdemokraterna och Centern valde att
negligera det förslaget. Nu ser vi konsekvenserna.
Otaliga brev och telefonsamtal om skevheter kanske
har gjort att också dessa partier äntligen inser att man
måste göra någonting nu.
Till sist har jag ytterligare en fråga. Avser statsrå-
det att genomföra sådana förändringar att bostadsbi-
draget återigen kommer att beräknas på hushållets
totala inkomst?</pre><pre>Anf.  73  CHATRINE PÅLSSON (kd):
Fru talman! Jag vill också tacka socialförsäk-
ringsministern för svaret. Men jag och kristdemokra-
terna hade hoppats att alla de familjer - speciellt
familjer som har det oerhört tungt i dag - skulle få ett
tröstande ord och löfte om förändringar.
Det är beklämmande att läsa alla brev från männi-
skor som är hårt drabbade i det här landet. Det är inte
bara inom ett område som de familjer som redan har
det tungt har blivit drabbade, utan inom många områ-
den. Om man ser varje område för sig kan man natur-
ligtvis tycka att det är marginellt med en hundralapp
eller femhundra kronor. Men tillsammans blir det ett
resultat som gör att familjerna kapsejsar. Bekymren
tränger sig inpå bara skinnet, och man vet inte vart
man skall ta vägen.
För mig var det en chock att se att regeringen fö-
reslog individuella gränser. Jag kan fortfarande inte
riktigt förstå argumentet bakom den s.k. arbetslinjen.
Vilken arbetslinje? Det är inte ens säkert att man har
jobb. Enskilda familjer i Sverige - ett välfärdsland, ett
modernt land - borde väl vara myndiga att själva
bestämma hur de vill ordna sina inkomster?
Jag har läst många brev. En kvinna har tre min-
deråriga barn, och hennes sambo är arbetslös. Hon är
själv deltidsarbetande. Hon skriver att de inte har
något annat val än att lämna sitt hus och försöka hyra
en bostad. Hon beskriver att hon kan få bostadsbidrag
om hon hyr en bostad på tre rum och kök. Men om de
bor kvar i sitt hus, där det är tryggt för alla, tas det
ifrån familjen. Det är en fullständigt orimlig situation
för de enskilda.
Det är gott och väl att Maj-Inger Klingvall säger
att det i vårpropositionen kan komma förslag. Men
det är alldeles för sent. Familjerna har hunnit flytta
från sina hus många gånger om. Ibland verkar det
ändå som om socialförsäkringsministern inser att
något måste göras; jag tror att det är nödvändigt. Jag
måste därför passa på att ställa en fråga. Om nu de här
familjerna klarar av att vänta till vårpropositionen
undrar jag om pengarna kommer att kunna betalas ut
retroaktivt. Kommer det att bli så?
När det gäller beräkningsunderlaget för bostadsbi-
drag var LO, TCO och Riksförsäkringsverket mycket
tydliga under utredningsarbetet. De är stora och bety-
delsefulla organisationer som man borde lyssna på.
Jag skulle också vilja fråga om socialförsäk-
ringsministern tycker att vi även fortsättningsvis skall
ha målet att alla barn skall kunna ha ett eget rum.
Eller tror socialförsäkringsministern att man skall ha
några telefonkiosker i varje hus för att barnen skall
kunna ha ett eget rum?
Det här handlar om våra barn. Det handlar om den
trygghet som barn känner i en bostad. Det måste bli
en förklaring och ett svar på frågan om hur man skall
kunna lösa det här problemet.</pre><pre>Anf.  74  ERLING BAGER (fp):
Fru talman! Jag tycker självfallet att svaret från
statsrådet Klingvall är ett fall framåt. Regeringen
aviserar äntligen ett förslag till ändring av bostadsbi-
dragen. Det kommer i vårpropositionen. Något annat
hade egentligen varit otänkbart.
Vi vet sedan ganska lång tid tillbaka att de nya
reglerna för många får helt orimliga effekter. Vi som
sitter i bostadsutskottet bombarderas av brev och
telefonsamtal från barnfamiljer som får minskningar
med upp till 2 000 kr per månad. Självfallet slår detta
mot de fördelningspolitiska målen.
Den proposition som det tidigare statsrådet Anna
Hedborg och Lena Hjelm-Wallén lämnade till riksda-
gen den 7 mars 1996 om nya regler för bostadsbidra-
gen höll inte måttet. Beräkningsunderlaget för hur
besparingarna skulle slå var ju till stor del missvisan-
de. Detta är mycket allvarligt. Jag tänker på Socialde-
partementets och kanske också Bostadsdepartemen-
tets förmåga att ta fram ett trovärdigt beräkningsun-
derlag. Jag vill fråga statsrådet vilka slutsatser rege-
ringen drar av detta.
Fru talman! Detta är inte nog. Efter det att pro-
positionen lades fram förvärrade utskottsmajoriteten i
bostadsutskottet det hela genom att stödja en center-
motion som innebär ytterligare minskningar av bo-
stadsbidragen till barnfamiljer med 300 miljoner per
år. Detta reagerade två partier i utskottet emot, Folk-
partiet och kd. Vi reserverade oss också på den
punkten. Hit, men inte längre var Folkpartiets ställ-
ningstagande när utskottsmajoriteten gjorde ytterliga-
re nedskärningar för barnfamiljerna.
Ganska snart härefter stod det klart att det för
många blir orimliga effekter av det nya förslag som
riksdagen antog. Folkpartiet har tillsammans med
andra partier i bostadsutskottet föreslagit olika ut-
skottsinitiativ för att man skall kunna rätta till orim-
ligheterna i tid före årsskiftet. Dessa initiativ har ty-
värr röstats ned av Centerpartiet och Socialdemokra-
terna, och det är till stor del därför vi har fått denna
senfärdighet.
Jag välkomnar självfallet att statsrådet kommer till
bostadsutskottet och redovisar förslag till förändring-
ar, men vi kanske redan i denna debatt kan få fram
några uppgifter om hur man kan förändra för att un-
derlätta för de barnfamiljer som nu drabbas ganska
hårt.
Jag vill också peka på att Folkpartiet så sent som i
december i debatten om budgetpolitiken lade fram ett
förslag om att man redan då skulle ge alla hushåll
med bostadsbidrag 60 kronor mindre i månaden. Det
kunde fått fram de 300 miljonerna och stoppat bl.a.
den besparing som utskottsmajoriteten genomdrev.</pre><pre>Anf.  75  LENNART NILSSON (s):
Fru talman! Om man skall dra ned bostadsbidra-
gen med 20-25 % innebär det naturligtvis att det
drabbar i en eller annan form. Jag tillhör socialdemo-
kraterna i bostadsutskottet, och vi inser att det finns
en del fördelningspolitiska effekter som enligt vår
uppfattning måste rättas till. Samtidigt handlar det
naturligtvis om att det måste till mer pengar.
Därför blir jag litet upprörd när föregående parti-
ers representanter i denna talarstol talar om att se
helheten. Men då måste man komma ihåg att de för-
slag de grundade sig på i budgetbehandlingen handla-
de om att minska räntebidragen ganska kraftigt. Det
gällde såväl Moderaterna som Kristdemokraterna och
Folkpartiet. Men människorna som drabbas av mins-
kade bostadsbidrag bor ju ofta i de hus som ni vill dra
ned räntesubventionerna för, vilket i sin tur skulle
innebära ökade hyror för den gruppen människor.
Skall man se helheten måste man även fundera över
detta när man vill skära ned för dem som bor i de
dyraste bostäderna. Det är ju de som har räntesubven-
tioner.
När man läser statsrådets svar kan man konstatera
att det trots allt finns omkring 15 % av hushållen som
drabbats på ett sätt som jag upplever att vi måste hitta
lösningar på. Utan att ha sett undersökningen ännu
kan man av de brev vi har fått konstatera att det kan-
ske gäller att göra justeringar av ytgränsen. Detta med
delade inkomster är i och för sig bra i en tid när man
har möjligheter att kunna ta ett arbete. Då minskar ju
marginaleffekterna.
Men ytterst handlar det om på vilket sätt vi kan lö-
sa dessa problem. Jag är beredd att som socialdemo-
krat i bostadsutskottet vara med och resonera om
detta. Men det handlar naturligtvis också om hur vi
totalt sett får fram pengarna. Hur skall vi prioritera?
Det måste föras en diskussion om hur vi kan lösa
detta, och vi är beredda att konstruktivt delta i den. Vi
inser att systemet med bostadsbidrag innebär att
människor kan få bo någorlunda hyfsat när man har
låga inkomster och flera barn. Därför kommer vi från
vårt håll att vara beredda att diskutera detta.
Jag tror inte att man skall utge sig för att vara nå-
got slags hjältar i det här sammanhanget, eftersom det
inte har handlat om några stora belopp, att man i stort
sett inte alls skulle begränsa eller skära ned i bo-
stadsbidragen. Det har handlat just om detaljer i sys-
temet som drabbat en grupp människor på ett orimligt
sätt som vi måste hitta en lösning på.
Men om man talar om att minska räntesubventio-
nerna för boendet innebär det kraftiga hyreshöjningar
framför allt för dem som bor i de krisårgångar som
byggdes dyrt, i slutet på 80-talet och början på 90-
talet. Den delen bör ju också uppmärksammas. När
man säger sig vara en beskyddare av människor som
drabbas av kraftiga hyreshöjningar, måste man också
tala om att hyrorna med era förslag i budgetproposi-
tionen hade höjts för tusentals och åter tusentals
människor.</pre><pre>Anf.  76  LARS STJERNKVIST (s):
Fru talman! Jag var inblandad och företrädde ma-
joriteten när vi fattade beslutet om de nya bostadsbi-
dragen förra våren, 1996. Innan jag går över till det
som jag tycker är dagens huvudämne, nämligen vad vi
skall göra i dagsläget och i framtiden, vill jag därför
kort något kommentera den historieskrivning som
görs här. Den är inte korrekt.
Framför allt kristdemokrater och moderater försö-
ker framställa det som om de i denna fråga har knuffat
oss socialdemokrater framför sig och som att de hade
löst detta redan i höstas om de hade fått chansen att
bestämma tempot. Men detta är att vilseleda dem som
lyssnar på debatten.
Redan när beslutet fattades våren 1996 var vi väl
medvetna om att så många och stora ingrepp i bo-
stadsbidragen skulle få svåra konsekvenser. Visst
fanns det nyansskillnader, men alla var överens om att
detta var ett nödvändigt ont för att man skulle kunna
få balans i budgeten. Det ingick som en del i sane-
ringen. Det var inte underlaget som var fel, Erling
Bager, eller några tjänstemän som gjort ett dåligt
jobb. De hade gett oss ett underlag som väl beskrev
vilka effekter det skulle få.
Däremot är det omöjligt att bedöma de samman-
tagna effekterna och säga hur många som drabbas och
hur mycket när man gör sådana ingrepp i ett inkomst-
prövat system. Den kritiken tog vi på oss när försla-
gen lades fram, och det gjorde för övrigt regeringen
också. Den uppgiften var omöjlig, och därför sade vi i
all ödmjukhet redan våren 1996 att vi måste följa upp
detta och vara beredda att göra justeringar. Men efter-
som det inte är särskilt meningsfullt skall vi inte göra
justeringarna förrän vi har svaren på de frågor som vi
inte hade svar på då: Hur många drabbas? Hur mycket
drabbas de?
I och för sig tycker jag att den här typen av poli-
tisk pajkastning egentligen är ganska tråkig, men det
är viktigt att säga det här. Är det någon fråga som
passar sällsynt illa för fördummande, förenklande
partitaktik så är det en sådan utomordentligt svår
fråga, där vi dessutom - med reservation för nyans-
skillnader - har varit överens om att det tyvärr varit
nödvändigt att göra ingrepp. Som Lennart Nilsson
påpekade är den stora skillnaden möjligtvis att fram-
för allt Moderaterna men även Folkpartiet har velat
göra betydligt större besparingar på bostadsbidrag
och bostadssubventioner totalt sett. Därför är det
viktigt att säga det.
Nu går jag över till att tala om dagsläget. Statsrå-
det redovisade preliminära uppgifter, och jag tycker
att det är klokt att vänta med de definitiva slutsatserna
tills man har svaret, så att vi den här gången kan fatta
ett beslut grundat på ett rejält, verkligt underlag.
Men man kan luras något av formuleringen i sva-
ret. Där konstateras att 85 % trots allt har fått rimliga
effekter, men det är naturligtvis inte något skäl att inte
göra någonting. För dem som drabbas är det ingen
tröst att de inte är så många. För staten är det en tröst,
men inte för dem som drabbas. Vad jag förstår har vi
ändå fått en antydan om att de farhågor vi haft om att
enskilda drabbas så mycket som flera före mig påpe-
kat, har besannats. De hade det redan besvärligt och
har fått det ännu besvärligare i och med detta. Det
finns sådana fall i materialet.
Därför är det viktigt att vi har den gemensamma
målsättningen att försöka lindra effekterna för dem
som drabbas allra hårdast. Om de inte är så många,
underlättas det jobb som Lennart beskrev förut. Om vi
skall göra detta är det självklart att vi också måste ha
en ansvarsfull finansiering som ger en bättre fördel-
ningsprofil än den nuvarande situationen.</pre><pre>Anf.  77  Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s):
Fru talman! Besparingarna på bostadsbidragen är
stora. Självfallet är det svårt för dem som har fått
försämringar i form av sänkta bostadsbidrag med 500
kr eller mer per månad. Skall man spara så här mycket
på bostadsbidragen vore det konstigt om det inte
skulle kännas eller märkas. Naturligtvis märks det.
Frågan är hur hårt besparingarna har slagit. Då är
vi tillbaka i situationen att vi inte har något fullstän-
digt material. Vi räknar med att få ett sådant, som
skall omfatta över 400 000 hushåll. Preliminärt kan
man i dag se att de 180 000 hushåll som inte har fått
någon sänkning alls är de med de lägsta inkomsterna.
Bland dessa finns väldigt många av de ensamma
mammorna och de som bor i hyreslägenhet. Om man
tittar på dem som har fått större sänkningar ser man
att det handlar om många villaboende. Jag tycker att
det är viktigt att lägga till att en effekt av den sanering
som regeringen genomfört för att få ordning på våra
gemensamma finanser är att räntorna har gått ned.
Detta innebär att den grupp som har lån och som bor i
villa har kunnat tillgodoräkna sig räntesänkningen. De
som har kunnat placera om sina lån har kunnat tillgo-
doräkna sig kanske 1 500-2 000 kr i månaden efter
skatt i förbättring. Det är viktigt att man ser helheten i
vad den ekonomiska politiken även har lett till i form
av positiva effekter.
Flera har varit inne på att man skall försöka grun-
da beslut så långt som möjligt på ett bra underlag. Det
tycker också jag är viktigt. Den kritik jag nu har fått
riktad mot mig gäller att detta har gått för snabbt och
att underlaget inte har varit tillräckligt bra. Vi måste
nog ta och bestämma oss för att vi skall se till att vi
har ett bra underlag innan vi fattar beslut den här
gången. Det är min ambition att vi skall ha ett sådant
bra underlag. Vad som också är viktigt nu är att bo-
stadsutskottet, som har beställt den här uppföljningen
och utvärderingen, också blir den instans som får
rapporten först. Den kommer på torsdag. Den innebär
en ordentlig genomgång, även om den inte är full-
ständig. Den skall följas upp av ytterligare en full-
ständig rapportering.
Det är viktigt att poängtera att om vi skall gå in
och se över det hela, och se vilka förändringar vi skall
göra, måste vi veta att det blir rätt - så rätt det går att
få det. Vi måste naturligtvis också kunna finansiera
det. Jag känner mig litet bekymrad när jag hör på
interpellanten och även Chatrine Pålsson och Erling
Bager. Det fanns en stor samstämmighet när riksda-
gen i våras fattade beslut om propositionen om denna
stora besparing. Står ni kvar vid att vi alla gemensamt
skall vara med och sanera, eller vill ni lägga in mer
pengar? Hur skall det gå till i så fall? Det vore mycket
intressant att få reda på det. Jag har förstått att det
finns ett engagemang från er sida i detta, men då
måste ni också vara beredda att vara med och betala
och tala om hur det skall gå till.</pre><pre>Anf.  78  INGA BERGGREN (m):
Fru talman! Här i kammaren diskuterar jag med
statsrådet. Jag återkommer väldigt gärna och diskute-
rar i bostadsutskottet på torsdag med Lennart Nilsson
och Lars Stjernkvist.
Ja visst - vi har varit överens om besparingarna.
Det jag samtidigt försöker säga är att eftersom man
ser att det finns oerhörda skevheter i ett förslag - som
t.o.m. statsrådet säger har tagits fram litet snabbt och
att man inte har hunnit se över och analysera det till-
räckligt - hade det varit mycket bättre att vi redan i
höstas hade kunna förbättra för den kategori männi-
skor som drabbas vid beräkningen av hushållets in-
komster. Det är just den delen jag har riktat in mig på
i den här diskussionen. När majoriteten inte nappade
på förslaget gick Moderaterna också med på - som ett
andrahandsalternativ - att utvärderingen skulle ske
snabbt och att ett underlag skulle tas fram.
Jag vill också poängtera att i det moderata försla-
get om den samlade inkomsten som grund fanns också
ett förslag till finansiering. Det skulle alltså inte på
något sätt störa de ramar vi då diskuterade.
Som jag uppfattar situationen nu innebär svaret
från statsrådet - med vissa nyanser nu i den andra
omgången - att det är dags för bostadsutskottet och
riksdagen att ta initiativ eftersom regeringen ännu inte
har gjort det. För mig verkar det som att regeringen
ganska mycket pratar runt och håller tunt vad den
lovar. Människorna har upptäckt detta, Maj-Inger
Klingvall. Oroliga och förtvivlade människor väntar
på svar.
Hotet mot välfärden, statsrådet, är det sorgliga
faktum att regeringen är splittrad och inte har förmå-
gan att genomföra konkreta åtgärder. Det svenska
högskattesamhället motverkar både arbetet och före-
tagande. Många låg- och medelinkomsttagare, speci-
ellt barnfamiljer, är genom skattesystemet bidragsbe-
roende och därmed, som jag ser det, fångna i en fälla
som är svår att ta sig ur. Det svenska högskattesam-
hället får och har därmed sociala konsekvenser för
väldigt många familjer. Det handlar inte bara om att
människor med höga inkomster betalar höga skatter,
utan om att människor med låga och normala inkoms-
ter gör det och får så litet kvar. Det är betydligt värre
ur social synpunkt. Jag menar att socialdemokratisk
skatteklåfingrighet och planhushållning inte vinner
någon framgång. Människor vill och måste få be-
stämma mer själva. De måste få behålla mer av sina
inkomster. Då kan också åtskilligt fler leva på sin lön
utan att vara beroende av bidrag. Helt klart är att det
är så människorna vill ha det.</pre><pre>Anf.  79  CHATRINE PÅLSSON (kd):
Fru talman! Vi kristdemokrater står naturligtvis
för de förslag vi har lagt fram. Kristdemokraterna var
faktiskt det enda partiet här i riksdagen. Ulf Björklund
hävdade ensam att en familj skulle ses som en enhet.
Han är för närvarande sjuk, och det är därför jag är
med i den här debatten. Vi kristdemokrater var redan
inledningsvis emot de individuella gränserna. Vi
tyckte att dessa skulle slå oerhört hårt. Jag är glad att
en del partier har ändrat sig och ställer upp på detta
nu.
Jag måste ändå fråga om den riktigt grundläggan-
de argumentationen till detta. Det kan knappast vara
ekonomiska skäl. Om vi säger att arbetslinjen skall
hävdas måste alla de barn som tidigare har kunnat
vara hemma därför att man har haft en annorlunda
fördelning av familjens inkomster nu ha en dagisplats.
Den kostar i snitt 90 000-100 000 kr i dag. Jag kän-
ner att det är som en ekonomisk kullerbytta. Man har
dragit undan benen - på alla andra sätt utom bo-
stadsbidraget - för de familjer som vill sköta sin
barnomsorg själva. Då finns det inget annat, utan
dessa människor tvingas ut till något som kanske inte
ens är ett jobb. Det finns ju så oerhört dåligt med
jobb. Det kan alltså knappast vara ekonomiska skäl
som ligger bakom. Jag vet att det är kommunerna som
får stå för detta, men det måste finnas ett intresse även
från regeringen av att se på den här delen.
Ofta diskuteras här sex timmars arbetsdag. Då
hävdas att detta är bra, eftersom man får mer tid med
barnen. Den här ideologiska frågan måste ju kunna
diskuteras ur olika perspektiv i en tid då alltfler barn
mår dåligt.
För ett par veckor sedan hade vi en hearing i so-
cialutskottet som handlade om barn. Alla experter var
överens om att barn behöver mer vuxna. Detta är ju
ett jätteproblem i dag. När alla sådana signaler och
rapporter ligger på bordet förstår jag inte att regering-
en, understödd av Centern, vill dra bort alla de möj-
ligheter som finns för de familjer som vill ha mer tid
med sina barn. Detta är ju en ytterligt viktig fråga. Det
blir så lätt kronor och ören. Det blir så lätt fyrkantiga
organisationsstrukturer. Någonstans måste vi komma
inifrån och se hur vi skall kunna använda de rapporter
som vi får och förverkliga dem på det bästa sättet. De
gör ju ingen nytta i en skrivbordshylla. Hur skall vi
kunna göra så att en familj får vara familj och den
lilla gemenskapen får leva ut i stället för att slå undan
alla ben?
Jag fick inte svar på frågan om man kunde tänka
sig att barnfamiljerna får retroaktiva bidrag om det
blir en förändring. Jag tror att det blir en förändring.
Jag hoppas det. Jag är glad att Lennart Nilsson och
Lars Stjernkvist aviserar att man vill ta upp detta i
utskottet. Kan man räkna med att få detta retroaktivt
för att om möjligt kunna sega sig fram i väntan på
vårpropositionen? Vad är det för ideologiska skäl som
gör att man inte kan tänka sig att föreslå att man tar
bort de individuella gränserna och ser familjen som en
helhet? Eller kan kanske Maj-Inger Klingvall tänka
sig det?</pre><pre>Anf.  80  ERLING BAGER (fp):
Fru talman! Jag tycker att det är bra att statsrådet
Klingvall betonar att det är viktigt med beräkningsun-
derlag för propositioner. Det antyder ju också vad
statsrådet tycker om den här aktuella propositionen.
Folkpartiet var det enda parti som stödde proposi-
tionen vid avgörandet i riksdagen förra våren. Vi stod
för propositionen, men inte för den förändring som
Socialdemokraterna och Centern genomdrev i utskot-
tet och som försämrade bostadsbidragen för många
barnfamiljer. Detta innebar en besparing på ytterligare
300 miljoner per år. Där var det enbart Folkpartiet
och kd som gick emot och reserverade sig.
Jag beklagar återigen den försening som sedan har
skett i bostadsutskottet. När orimligheterna uppenba-
rade sig röstade man ned de olika initiativ som kom
från flera partier. Då hade man kunnat rätta till de
största orimligheterna före årsskiftet och hade sluppit
de effekter som vi nu ser.
Slutligen vill jag säga att Folkpartiet har ställt upp
på minskningar av räntebidragen. Avdragsrätten för
bostadslån kom via skattereformen att sänkas till ett
värde på 30 %. Då har det varit viktigt att bostadsbi-
dragen har funnits för de hushåll som har en svagare
ekonomi. Bostadsbidragen har ökat från 1,7 miljarder
1991/92 upp till ca 8 miljarder förra året, om jag
minns rätt.
Det är viktigt vad vi gör i riksdagen när vi går in
och gör förändringar. Det underlag som fanns till
propositionen visade sig ge orimliga effekter för väl-
digt många barnfamiljer. Det kritiserar vi nu hårt plus
att problemen förvärras genom att utskottsmajoriteten
genomdrev sitt förslag.</pre><pre>Anf.  81  LENNART NILSSON (s):
Fru talman! Jag kan förstå att Inga Berggren inte
vill diskutera med några andra socialdemokrater i den
här debatten. Men orsaken till att både jag och Lars
Stjernkvist deltar i den här debatten är ju att vi som
politiker har fått massor av brev. I egenskap av ma-
joritet här i kammaren har vi fått signaler från männi-
skor som har varit bekymrade. Det är naturligtvis vår
uppgift som politiker att lyssna på dessa människor.
Jag uttrycker alltså här i talarstolen att vi är bekymra-
de. Vi hoppas att vi kan hitta lösningar på en hel del
av de problem som finns när man måste göra så här
stora besparingar.
Låt mig peka på hur komplicerat det här livet är.
När vi diskuterade de olika alternativen och en mo-
tion från Centerpartiet som vi biföll, och som handla-
de om att arbetslösa ungdomar inte skulle bli utan
bostadsbidrag, var det ju ett sätt att rädda de ungdo-
mar som hade egna bostäder så att de skulle kunna bo
kvar. Då begränsade vi ytorna litet extra. Det har
naturligtvis inneburit andra konsekvenser för kanske
framför allt villaägare. Man kan ju också fundera över
vad man gjorde från början när bostadsbidragen in-
fördes. Det skulle kanske ha varit en ytbegränsning
långt tidigare när vi hade ekonomiska resurser att
klara detta för en normal bostad.
Detta är alltså komplicerat. Det finns en del pro-
blem. Vi är beredda att diskutera lösningar på de
problemen när vi har fått den här utvärderingen. Vi
vet ju att det finns problem genom alla de brev vi har
fått. Därför ser jag med intresse fram emot den dis-
kussion som vi kommer att ha i bostadsutskottet och
här i riksdagen. Ytterst handlar det ju om hur vi skall
få fram pengar för att rätta till problemen, eller också
får vi använda oss av de pengar som finns inom de
ramar som vi har beslutat om här i riksdagen. Vi skall
naturligtvis försöka medverka till att hitta lösningar
om det visar sig att detta är fördelningspolitiskt felak-
tigt.</pre><pre>Anf.  82  LARS STJERNKVIST (s):
Fru talman! Jag skall vända mig till statsrådet den
här gången. Statsrådet säger att det är många som inte
har fått någon sänkning. Det är självfallet bra att de
preliminära siffrorna visar det. Dessutom är de många
som har fått draghjälp av en rejäl räntesänkning sedan
valet. Det är också bra. Men kvar står det faktum att
dessa preliminära siffror bekräftar det som vi befarade
i höstas - vi har fått många brev och telefonsamtal
som har vittnat om det också - nämligen att det finns
en grupp som trots att de redan har små omständighe-
ter drabbas väldigt hårt. Det kan handla om tusenlap-
par i sänkt standard per månad. En del av dem blir
inte heller hjälpta av de sänkta räntorna.
Jag tillhör dem som i alla sammanhang å det var-
maste pläderar för att vi måste hålla fast vid budget-
saneringen. Det är oerhört viktigt att vi inte återigen
skapar den situation som bidrog till att vi tvingats
fatta alla dessa svåra beslut. Men - och det vet jag att
företrädare för regeringen har sagt vid många tillfäl-
len - när man har genomfört ett så omfattande pro-
gram under hård tidspress måste man, nu när vi börjar
få fast mark under fötterna, vara beredda att göra
fördelningspolitiska justeringar.
När jag ser alla de beslut som jag har varit med
om under åren sedan 1994 har jag svårt att hitta någon
enskild fråga som har så stor betydelse för dem som
drabbas - kanske inte så många i och för sig - som
just de förändrade reglerna för bostadsbidrag. Därför
har jag svårt att se någon justering som har större
fördelningspolitisk träffsäkerhet än en lindring av
effekterna för just denna grupp. Därför delar jag helt
Lennart Nilssons ambition att åstadkomma en lindring
för den här gruppen.</pre><pre>Anf.  83  Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s):
Fru talman! Låt mig börja med att kommentera
något av det Inga Berggren sade. Jag tror att det är
viktigt att än en gång understryka att det underlag som
fanns när propositionen skrevs var ett statistiskt fram-
räknat underlag på budgeteffekter och en fördelnings-
politisk analys. Nu tar vi fram ett underlag som byg-
ger på faktiska ansökningar. I den meningen blir det
alltså ett säkert underlag som beskriver de rätta för-
hållandena. Men vi är inte färdiga ännu, och det här
underlaget är inte fullständigt, eftersom alla ansök-
ningar inte har kommit in.
Det är naturligtvis också skälet till att vi inte har
kunnat göra det här tidigare. Jag tycker också att Inga
Berggrens otålighet visar på bristande insikt om att vi
måste vänta tills ansökningarna är analyserade om vi
skall kunna förlita oss på ett bra underlag.
Däremot är det nu viktigt att vi kan efterkomma
bostadsutskottets beställning, om att vi skall åter-
komma så fort vi kan. Därför kommer redovisningen
att lämnas på torsdag. Det handlar alltså om en rap-
port som överlämnas. Det handlar inte om att rege-
ringen har överlämnat initiativet i den mening som
Inga Berggren påstår. Initiativet finns naturligtvis hos
mig som ansvarig minister. Jag skall självklart gå
igenom det här ordentligt och i samband med vårbud-
geten lägga fram de eventuella förslag som jag finner
är nödvändiga.
Sedan jag kan inte låta bli att fråga en gång till om
Inga Berggren vill lägga in mer pengar i bostadsbi-
dragen, eftersom Inga Berggren samtidigt säger att de
inte skall finnas kvar, om jag förstår det rätt, utan i
stället clearas mot mindre skatt.
Nu har ju de här personerna så låga inkomster att
de betalar nästintill ingen statsskatt. Så jag har väldigt
svårt att förstå hur detta skall gå till.
Däremot har jag förstått av de ställningstaganden
som Moderata samlingspartiet har gjort i bostadsut-
skottet och i riksdagen att moderaterna är beredda att
finansiera det med en neddragning för alla, även för
de 180 000 personer som i dag inte drabbas av någon
nedskärning.
Några kommentarer också till Chatrine Pålsson.
Vad gäller bakgrunden till att regeringen lade fram
förslag om individuella inkomstgränser finns det väl
egentligen två delar. Den ena är att den disponibla
inkomsten ser olika ut i en familj med en hemarbetan-
de förälder och en familj med två förvärvsarbetande
föräldrar. Den förvärvsarbetande familjen har kostna-
der, inte minst kostnader för barnomsorg och resor,
som familjen med en hemarbetande inte har.
Den andra delen är förstås de besvärliga margina-
leffekter som uppstår när man går ut och jobbar och
direkt får en minskning av bostadsbidraget. I det nya
systemet med individuella inkomstgränser kan man ju
tjäna ända upp till 58 500 innan någonting händer
med bostadsbidraget.
Och, som sagt, när det gäller daghemsplatser är
väl 70 000 en relevant snittsiffra i dag, Chatrine Påls-
son. Det är naturligtvis så att om den ekonomiska
beräkning som Chatrine Pålsson presenterar skulle
vara riktig skulle inte en enda småbarnsmamma job-
ba. Men nu är det inte på det sättet. Vi skulle faktiskt
inte klara ekonomin i Sverige om det inte vore så att
så många kvinnor, även kvinnor med småbarn, arbe-
tar. Det bidrar mycket mer till samhällsekonomin än
vad det kostar.
Någon retroaktiv ersättning kan vi förstås inte
åstadkomma. Det har att göra med att vi måste ta
ansvar för en finansiering av eventuella justeringar.
Jag förstod att Chatrine Pålsson inte var så tänd på att
tala om kronor och ören. Men skall man ta ansvar för
statens ekonomi och för samhällsekonomin måste
man tyvärr också prata kronor och ören.
Jag vill också gärna fråga en gång till hur Chatrine
Pålsson vill finansiera sina förslag till förändringar.</pre><pre>Anf.  84  INGA BERGGREN  (m):
Fru talman! Jag lyssnar med intresse på i första
hand Lennart Nilsson och Lars Stjernkvist. Jag när
också en förhoppning om att vi på torsdag skall kunna
diskutera utifrån den rapport som vi nu får från depar-
tementet. Jag hoppas att vi i ett första skede skall
kunna vara överens i utskottet, när det gäller skevhe-
ten i de individuella inkomstgränserna, om att den
totala inkomsten åter skall vara bidragsgrundande.
Det hade varit bra tycker jag om vi hade kunnat uppnå
det resultatet.
Sedan har jag en fråga när det gäller det sista in-
lägget som statsrådet höll. Man säger att det är viktigt
- det håller jag med om - att ha ett bra underlag och
att göra de analyser som behövs innan man kommer
med förslag. Kan vi då räkna med att förändringar,
om det kommer förslag om sådana, också träder i
kraft den första juli i år, så att det blir ett snabbt be-
sked, så att de som känner sig oroliga i dag får besked
om att förändringar kan införas vid halvårsskiftet?
Vi har diskuterat olika typer av bidrag. Diskussio-
nen har visat på att bidragssystem många gånger har
snåriga och t.o.m. otydliga regler. Därför tycker jag
att det hade varit mycket bättre med ett renodlat sys-
tem där människor själva får behålla sina pengar och
inte i första hand betala skatter, och där människor i
det här fallet också har möjlighet att välja sitt boende
och betala det alldeles själva.</pre><pre>Anf.  85  CHATRINE PÅLSSON (kd):
Fru talman! Vi kristdemokrater vill ta ekonomiskt
ansvar. Vi har också lagt fram en budget som faktiskt
är starkare än vad de flesta andra partiers budgetar är.
Varje parti prioriterar på sitt sätt. Ordet priorite-
ring kan måhända ses som ett modeord, men det är ett
viktigt ord. Genom prioritering ger vi till känna den
etik vi står för. Vi kristdemokrater vill i vår budget
prioritera dem som har det tyngst, dem som har det
svårast. Vi vill att de som har det bättre får betala. Jag
diskuterar gärna kronor och ören. Men jag tycker
faktiskt att man måste utgå från de människor som
drabbas och som har det svårt.
Jag blir litet ledsen på Maj-Inger Klingvall - vi
har ju diskuterat familjepolitik många gånger - när
socialdemokraterna framställer det som om en hemar-
betande inte bidrar med någonting till samhället. Det
tycker jag är häpnadsväckande! Den arbetsbörda man
har och den arbetsinsats man gör när man fostrar och
vårdar sina barn måste, tycker jag, tas med som en
insats även om man inte får någon ersättning för det.
Det kommer jag att fortsätta att göra.
Under de här åren har det blivit många försäm-
ringar. Jag skall nämna några. Vårdnadsbidraget har
försvunnit. Det är sänkt barnbidrag, borttaget fler-
barnstillägg, borttaget barntillägg vid svuxastudier,
sänkt ersättningsnivå i föräldraförsäkringen, sänkt
ersättningsnivå i sjukförsäkringen, sänkt a-
kasseersättning, höjda egenavgifter, höjda dagisavgif-
ter, höjd fastighetsskatt och rullande fastighetstaxe-
ring. Och nu bostadsbidraget.
Allt detta har gjort att människor går med en stor
säck på ryggen. De orkar inte mer. Vad man kallar
försämringarna är oviktigt. Det är den totala belast-
ningen som gör att det måste till en förändring. Det
hoppas jag kommer.</pre><pre>Anf.  86  Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s):
Fru talman! Till Inga Berggren vill jag säga: Ja,
förändringar kan träda i kraft den 1 juli 1997. Jag vill
också säga att jag på nytt blir mycket häpen när Inga
Berggren säger att det handlar om att människor skall
få behålla sina pengar så att de kan betala själva. Vi
talar ju nu om människor som har mycket låga in-
komster och som i stort sett inte betalar någon statlig
skatt. Det är för mig fullkomligt obegripligt hur Inga
Berggren resonerar.
Chatrine Pålsson säger att hon tar ansvar för sam-
hällsekonomin och så räknar hon upp en rad bespa-
ringar. Men då måste jag på nytt fråga: Menar Chatri-
ne Pålsson att allt det här skall återställas enligt krist-
demokraterna? Det vore väldigt intressant att veta vad
det kostar och hur det skall betalas. Till grund för det
svåra arbete som vi har hållit på med under några års
tid ligger ju att ta ansvar för våra gemensamma finan-
ser, för statens finanser.
Jag vill avsluta med att upprepa detta: På torsdag
kommer vi att lämna den här rapporten till bostadsut-
skottet. Den kommer också att ligga till grund för
mina fortsatta analyser och ställningstaganden. Vi
kommer också att se till att få en fullständig genom-
gång av alla ansökningshandlingar. Den bedömning
som de här analyserna leder fram till kommer i så fall
att resultera i förslag till vårbudgeten och i så fall
också förändringar den 1 juli 1997.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>12 §  Svar på interpellation 1996/97:136 om
biodlingen</pre><pre>Anf.  87  Jordbruksminister ANNIKA
ÅHNBERG (s):
Fru talman! Eva Björne har frågat mig om jag av-
ser vidta åtgärder i syfte att söka förhindra ytterligare
spridning av varroakvalstret inom Sverige.
Varroakvalstret konstaterades första gången i
Sverige 1987. I dag finns kvalstret i södra Götaland,
på Gotland och i Värmland. Varroakvalstret finns i
alla Europas länder utom på Irland.
Enligt bisjukdomsförordningen åligger det Statens
jordbruksverk att leda bekämpningen av bisjukdomar.
Jordbruksverket skall därvid vidta de åtgärder som
verket anser nödvändiga. När varroakvalstret upptäck-
tes i Sverige gjorde dåvarande Lantbruksstyrelsen i
samråd med biodlarorganisationerna bedömningen att
kvalstret inte gick att utrota. I stället infördes flytt-
ningsrestriktioner som syftade till att fördröja
kvalstrets spridning. Flyttningsrestriktioner gäller
fortfarande för att förhindra ytterligare spridning av
varroakvalstret. Restriktionerna innebär krav på till-
stånd för att få flytta bin.
För att varroaangripna samhällen inte skall gå un-
der måste kvalstret bekämpas. Bekämpningen av
varroakvalstret utförs med hjälp av kemiska bekämp-
ningsmedel eller alternativa metoder. Jordbruksver-
kets bedömning är emellertid att för att varro-
akvalstret skall kunna utrotas måste alla smittade
bisamhällen inklusive smittade vilda bin dödas. Det
har i Sverige liksom i andra länder inte bedömts möj-
ligt att utrota kvalstret när det har etablerat sig i ett
område där det bedrivs biodling och där det före-
kommer vilda bin.
Viktiga orsaker till att utrotning av smittade sam-
hällen inte fungerar är enligt Jordbruksverket dels att
små angrepp är mycket svåra att upptäcka, dels att
risken för återinfektion från andra bigårdar och vild-
bisamhällen är stor. Även om vi i Sverige skulle lyck-
as utrota kvalstret finns det i våra grannländer, vari-
från det åter kan infektera svenska bin.
I årets budget får högst 400 000 kr användas för
undersökning av prover rörande amerikansk yngelröta
och kvalster på bin samt för information och rådgiv-
ning om bekämpning av bisjukdomar. Jordbruksver-
ket avser att använda 250 000 kr av detta belopp till
en bisjukdomskonsulent som skall informera biodlar-
na om varroakvalstret och dess bekämpning, med
tyngdpunkten på de alternativa bekämpningsmetoder-
na. Vidare är i årets budget 300 000 kr avsatta till
stöd till biodlingen. Dessa pengar används till kollek-
tiva åtgärder inom biodlingen. En del används till
information och utbildning om varroakvalstret och
dess bekämpning.
Effekterna av de åtgärder som jag nu har redovisat
får utvärderas efter hand och ge svar på frågan om
ytterligare initiativ behövs.</pre><pre>Anf.  88  EVA BJÖRNE (m):
Fru talman! Jag tackar för svaret. Det visar helt
klart att ministern har uppfattningen att det inte går att
bekämpa varroakvalstret. Jag delar inte den uppfatt-
ningen efter de kunskaper jag har inhämtat på olika
håll. Bl.a. har det visat sig att man fick varroakvalster
på Åland. Där har man lyckats utrota kvalstret.
Det här kvalstret sprider sig nu i Sverige. Även
om den bekämpning man har satt in har en viss effekt
sprider det sig, och det sprider sig långsamt norrut.
Det här har skapat stor oro bland biodlarna i de delar
av landet som ännu inte är infekterade. Jag har pratat
med många biodlare och flera biodlarföreningar, och
de säger att den dag varroakvalstret kommer till dem
slutar de med biodling, för det där vill de inte hålla på
med.
I Halland fanns år 1996 ungefär 1 200 biodlare,
varav 85 slutade under 1996. Det har också skett en
stor avgång åren dessförinnan, och fortsätter det på
det viset finns det om säg tio år i princip ingen biod-
ling i Halland.
De alternativa metoder som man kan läsa mellan
raderna att ministern förordar är bekämpning med
myrsyra, mjölksyra och oxalsyra, efter vad jag har
förstått. Vi kan titta på vad Arbetarskyddsstyrelsen
säger om dessa medel. Man skall ha helmask för an-
siktet, och dessutom slöjan utanför som biodlare har
när de jobbar i sina kupor, och man skall ha tillgång
till ögondusch. Det är definitivt inte några ofarliga
saker, och det är sådant som sprider en väldigt stor
tveksamhet bland biodlarna. Man vill inte hålla på
med det här.
I de områden som infekterats av varroakvalster har
vinterdödligheten ökat väldigt mycket. I Skåne är den
uppe i 25 %, och från Tyskland redovisas en vinter-
dödlighet på 40 % i samhällena. Det visar att kvalstret
försvagar samhällena väldigt kraftigt.
Jag vill fråga ministern om det inte vore idé att
sätta in resurser och bekämpa varroakvalstren medan
vi har en chans att göra det i Sverige. Det är ju ändå
inte så stora områden som är smittade. Ministern
nämner att Värmland finns med bland de smittade
områdena, men där har man i fjol gjort bekämp-
ningsinsatser. Länsstyrelsen tog under fjolåret prov
som visade att man antagligen har lyckats. Man skall
prova i vår igen och hoppas att den här insatsen med
utslagning har lyckats i Värmland.
Norrmännen avvaktar vad vi gör i Sverige. Enligt
det rykte jag har hört - ministern har väl bättre för-
bindelser - kommer norrmännen att sätta in en be-
kämpning mot varroa om vi i Sverige gör det. Bin
flyger två tre kilometer, och de flyger inte över öppet
vatten. Sverige och Norge utgör ju en halvö, och vi
skulle kunna klara oss. Vi skulle kunna ha kvar en
biodling som är fri från varroakvalster.
Dessutom är det inte bara honung man får. Bina
har också en väldigt stor betydelse för pollineringen.
Det gäller inte bara fruktträdgårdar, utan även vilda
bär är väldigt beroende av detta. Hela vår fauna, hela
den biologiska mångfalden, är beroende av att vi har
en riktig och väl fungerande biodling i Sverige.</pre><pre>Anf.  89  Jordbruksminister ANNIKA
ÅHNBERG (s):
Fru talman! Som jag sade i mitt inledande svar
konstaterades varroakvalstret första gången i Sverige
1987. Det är inte min bedömning utan den samlade
bedömningen från många aktörer att det är mycket
svårt att totalt utrota varroakvalstret. Och kunde in-
fektionen komma hit den gången, 1987, finns ju
dessutom alltid risken att den kan komma igen, att det
kan ske en återbesmittning.
Geografi var inte mitt allra bästa ämne i skolan,
men jag minns i alla fall att Åland är en ö, t.o.m. flera
öar, som har fördelen av att ha andra länder på litet
större distans. Vi har ju, som interpellanten också
sade, t.ex. Norge som grannland, där också smittan
redan finns. Med tanke på de oerhörda resurser som
skulle krävas för att ens försöka göra en totalutrotning
och det osäkra i huruvida det över huvud taget skulle
lyckas är det min bedömning att det inte är den vägen
vi rimligen kan gå när det gäller varroakvalstret.
Däremot vidtar vi flera åtgärder för att hindra att
kvalstret sprids. Vi har t.ex. förbud mot att flytta
bisamhällen från områden där smittan finns till områ-
den där den inte finns, och vi har bekämpningsmeto-
der för att hålla smittan tillbaka. Det är min uppfatt-
ning att det är den vägen vi måste gå.
Givetvis är det också viktigt att fortsätta arbetet
med t.ex. avel och med att försöka få fram biarter som
är resistenta mot den här smittan. Eva Björne nämnde
bins betydelse inte bara för honungsproduktionen utan
också för annan produktion i och med att bina polline-
rar. Man skall dock ha klart för sig att en total utrot-
ning också innebär att det område där varroakvalstret
totalbekämpas måste hållas fritt från bin under ett
antal år efter bekämpningen för att säkerställa att
smittan inte lever vidare. Det betyder att betydelsen
av pollinering under de åren helt går förlorad, om
man nu över huvud taget lyckas med en satsning som
går ut på att utrota både de odlade samhällena och de
vilda bisamhällena.
Även om jag delar uppfattningen att det är angelä-
get att bekämpa varroakvalstret - givetvis delar jag
också uppfattningen att biodlingen är av stor betydel-
se - menar jag att en total utrotning är utsiktslös.
Däremot skall vi fortsätta vårt arbete för att effektivt
bekämpa och hålla tillbaka varroakvalstret.</pre><pre>Anf.  90  EVA BJÖRNE (m):
Herr talman! I det här förslaget föreslås ju också
att det skall finnas en bisjukdomskonsulent som för
250 000 kr skall göra något här, men det finns ju en
mängd biuppsyningsmän. De är knutna till länsstyrel-
sen och de kan sitt område och vet vilka biodlare och
sjukdomar som finns osv. Biuppsyningsmännen skall i
dag, om de upptäcker amerikansk yngelröta, direkt slå
ut bisamhället i fråga. Men upptäcks varroa får de inte
göra någonting. Det skall bara anmälas - man skall
tala om att det finns varroa. Varför kan man inte ha
samma möjligheter beträffande varroa?
Enligt bisjukdomsförordningen är det möjligt att
göra på precis samma sätt. Om man gör det innan det
gått för långt, kommer det inte alls att kosta så enormt
stora pengar som det här är fråga om. Låter man det
gå för långt däremot, blir det för dyrt eller också slås
hela biodlingen ut. Därmed har vi infekterad honung
att tillgå i landet. Av de biodlare som finns i landet är
97 % hobbybiodlare. 3 % är kommersiella odlare.
Nästan alla kommersiella odlare finns i Skåne.
Det är helt riktigt att det finns flyttningsrestriktio-
ner. Men biodlare får flytta inom den zon som de
befinner sig i. Ingenting hindrar att de flyttar precis
intill zongränsen. Men alldeles intill zongränsen på
den andra sidan kan det finnas en annan biodlare, och
då har man helt lagligt åstadkommit en infektering.
Jordbruksverket säger att det behövs ett uppehåll
under tre år efter det att varroa slagits ut. Men det
finns forskare även i andra länder - man har nämligen
forskat ute i Europa i många år - och de forskarna
säger att det inte är rätt. Det tar tre år innan varroa
upptäcks, men ett varroayngel som inte får någon
näring under 14 dagar dör. I vårt land skulle ett vin-
terhalvår alltså vara mer än tillräckligt för att återigen
kunna ha biodling.
De bekämpningsmetoder som förekommer är det
inte bra att använda. Det finns gift i bekämpningsmed-
len, så man får en infekterad honung. Honungen på-
verkas alltså. Biodlarna vill inte hålla på med sådana
metoder. De vill inte sätta på sig ansiktsmask, overall,
handskar, slöja osv. innan de går ut och jobbar med
sina bin. I och med detta tillsätts ju till bikupan något
som är orent och som infekterar honungen. Används
kemiska bekämpningsmedel infekteras även vaxet i
bikupan. Det blir sämre kvalitet.
Från södra Sverige förekommer i dag export av
honung både till Tyskland och till Amerika. I och för
sig handlar det om små mängder, men vi har en helt
annan typ av honung här i Sverige. Även på den sidan
skulle man nog kunna tänka sig att en bra kvalitet här
så småningom skulle bli en marknad. Vid sidan av
alla andra väsentliga saker har vi detta med polline-
ring och biologisk mångfald, som egentligen är ännu
viktigare.</pre><pre>Anf.  91  Jordbruksminister ANNIKA
ÅHNBERG (s):
Herr talman! De alternativa bekämpningsmetoder-
na tillför inte honungen främmande ämnen. De är
dessutom godkända för att användas också av ekolo-
giska producenter. Jag tycker därför att den hotbild
som Eva Björne målar upp är mycket överdriven.
Avsikten med de 250 000 kr som Jordbruksverket
avsätter till en bisjukdomskonsulent är just att infor-
mera biodlarna, framför allt om de alternativa be-
kämpningsmetoderna.
Beträffande allt det andra som Eva Björne talar
om vill jag säga följande. Javisst, om det var möjligt
att utrota varroakvalstret och om vi kunde uppnå allt
det positiva, alla fördelar, som nämns vore ingen
gladare än jag. Men faktum är att de allra flesta gör
bedömningen att en totalutrotning är oerhört kostsam.
Den har också sitt pris när det gäller metoder som
skall användas. Vidare ger en totalutrotning ett
mycket osäkert resultat. Det finns länder där man
försökt att totalt utrota varroakvalstret - Polen och
Tjeckoslovakien, under den tid då det senare landet
var ett enda land. I båda fallen har man misslyckats.
Man har nämligen återigen fått in varroakvalstret från
omgivande länder.
Tyvärr tror jag att det finns ett önsketänkande i
detta med möjligheterna att åstadkomma en total
utrotning. Det faktum att det enligt förordningen finns
en möjlighet att totalt utrota samhällen är ju inte det-
samma som att det är möjligt att nå ett hundraprocen-
tigt resultat. Tanken med den möjligheten har ju varit
att man, där smitta upptäcks på ett mycket tidigt sta-
dium, kan använda sig av en total bekämpning. Då
hindrar man den geografiska spridningen. Men i om-
råden där smitta upptäcks som redan funnits i ett antal
år och är spridd till flera bisamhällen - förmodligen
också till vilda bisamhällen - är det helt enkelt inte
meningsfullt att försöka lösa problemet genom en
total bekämpning.
Jag tror alltså inte att den här debatten leder till att
vi i sakfrågan kommer närmare varandra. Jag menar
nog att det som är viktigt för oss är att resurser an-
vänds för att hålla smittan tillbaka samt att resurser
används för forsknings- och utvecklingsarbete, t.ex.
för att via avel få fram resistenta arter. Jag tror att den
vägen är den bästa att gå.</pre><pre>Anf.  92  EVA BJÖRNE (m):
Herr talman! Ministern sade att ingen skulle bli
gladare än hon om det gick att utrota varroa. Men om
man nu har lyckats i Värmland, kommer då ministern
att acceptera att det går att utrota varroa och sätta i
gång en utrotning i Sverige? Vi är ändå omgivna av
vatten på de flesta håll. Norrmännen tittar på vad vi
gör, och de kommer att inleda en utrotning om vi gör
det.
Det är begränsade områden som i dag är infekte-
rade. Det är väldigt viktigt att vi får en biodling utan
myrsyra, mjölksyra och oxalsyra. Naturligtvis är det
alls inte bra om man måste skydda sig med helmask
etc. för att klara sig när man arbetar med sådana här
saker.
Min sista fråga är alltså om ministern är beredd att
acceptera att det går att utrota varroa och sätta i gång
en utrotning i Sverige, om det nu har lyckats i Värm-
land. I så fall skulle också jag bli väldigt glad.</pre><pre>Anf.  93  Jordbruksminister ANNIKA
ÅHNBERG (s):
Herr talman! Man skall aldrig säga aldrig i frågor
som kräver fortsatt forskning eller i frågor där det
finns delade meningar och möjligen också nya kun-
skaper att ta till sig. För dagen är mitt svar att jag inte
är beredd att nu lägga fram förslag som innebär att
man skulle försöka sig på en total utrotning. Men
givetvis skall vi fortsätta diskussionerna med Norge
för att se om frågan i något avseende kan hanteras
gemensamt.
Jag tror emellertid att frågan är något besynnerlig.
Det är nämligen inte möjligt att i ett landskap, t.ex. i
Värmland, framgångsrikt bekämpa smittan och lösa
problemet där, eftersom det hela tiden finns en åter-
smittningsrisk. Man har ju heller inte lyckats i Värm-
land. För dagen är alltså mitt svar att jag tror att vi
skall fortsätta med forsknings- och utvecklingsarbete
- givetvis i förhoppning om att vi kan lösa problemet
mera långsiktigt. Men att i dag avsätta stora resurser,
som det faktiskt inte ens finns utrymme för i statsbud-
geten, för en typ av bekämpning som provats i andra
länder och som där inte visat sig vara framgångsrik
menar jag skulle vara att felaktigt använda resurser.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.</pre><pre>13 §  Anmälan om inkomna faktapromemorior
om förslag från Europeiska kommissionen</pre><pre>Andre vice talmannen meddelade att följande
faktapromemorior om förslag från Europeiska kom-
missionen inkommit och delats ut till kammarens
ledamöter:
Förslag till rådets beslut om slutande av ett avtal inom
transportområdet mellan Europeiska gemenskapen
och före detta jugoslaviska republiken Makedoni-
en KOM (96) 533
Förslag till rådets direktiv om registrering av om-
bordvarande på passagerarfartyg KOM (96) 574
Grönbok om nummerpolicy för telekommunika-
tionstjänster i Europa KOM (96) 590</pre><pre>14 §  Hänvisning av ärenden till utskott</pre><pre>Föredrogs och hänvisades
Propositioner
1996/97:91 till socialutskottet
1996/97:102 till lagutskottet
1996/97:132 till justitieutskottet</pre><pre>Redogörelse
1996/97:RB1 till finansutskottet</pre><pre>Motioner
1996/97:Jo16-Jo20 till jordbruksutskottet</pre><pre>15 §  Förnyad bordläggning</pre><pre>Föredrogs men bordlades åter
Finansutskottets betänkanden 1996/97:FiU8 och
FiU14
Lagutskottets betänkande 1996/97:LU14
Utrikesutskottets betänkanden 1996/97:UU6 och
UU16
Kulturutskottets betänkanden 1996/97:KrU5 och
KrU6 Museifrågor
Bostadsutskottets betänkanden 1996/97:BoU9 och
BoU10</pre><pre>16 §  Bordläggning</pre><pre>Anmäldes och bordlades
Redogörelse
1996/97:RJ1 Styrelsen för Stiftelsen Riksbankens
Jubileumsfonds berättelse över fondens verksam-
het och förvaltning under år 1996</pre><pre>17 §  Anmälan om interpellationer</pre><pre>Anmäldes att följande interpellationer framställts
den 25 februari</pre><pre>1996/97:203 av Dan Ericsson (kd) till näringsminis-
tern
Bättre näringslivsklimat
1996/97:204 av Per Unckel (m) till arbetsmarknads-
ministern
Konkurrenskraftig lönebildning m.m.
1996/97:205 av Karin Pilsäter (fp) till socialminis-
tern
Våld mot kvinnor</pre><pre>Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 4 mars.</pre><pre>18 §  Anmälan om fråga för skriftligt svar</pre><pre>Anmäldes att följande fråga för skriftligt svar
framställts
den 24 februari</pre><pre>1996/97:319 av Erling Bager (fp) till socialministern
Ny receptblankett</pre><pre>Frågan redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 4 mars.</pre><pre>19 §  Kammaren åtskildes kl. 20.12.</pre><pre>
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början till ajourne-
ringen kl. 16.32,
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 12 § anf. 89
(delvis) och
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.</pre>