Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1996/97:60

Onsdagen den 5 februari

Kl. 9.00 - 17.09

---

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

----------------------------------------------------------------

1 § Aktuell debatt: Uppgörelsen om en förtida
avveckling av kärnkraften

Anf. 1 LARS TOBISSON (m):
Fru talman! Vi moderater har begärt denna debatt
med anledning av uppgörelsen om en förtida avveck-
ling av kärnkraften. Men dagens debatt gäller mycket
mer än Barsebäck. Den handlar om hur Sveriges re-
gering med berått mod förstör för en god ekonomisk
utveckling. Den handlar om hur vanliga människor
tvingas betala med sina jobb, med högre skatter och
energipriser för att socialdemokraterna vill nå makt-
politiska mål. Det handlar om ett miljöpolitiskt van-
vett, där beroendet av fossila bränslen ökar på ett sätt
som ingen utöver oljebolagen kan önska.
Jag känner för de många människor i Kävlinge
vars jobb nu är hotade. Detta är deras Arboga. Men
nu stannar det inte vid några hundra personer. Den
här gången handlar det om hur regeringen med öppna
ögon slagit in på en kurs som ställer tiotusentals
människor utan jobb. Alla vet att en förtida avveck-
ling av några av världens säkraste kärnkraftverk är
vettlös från ekonomisk och miljömässig synpunkt.
Regeringen vet, Anders Sundström vet - men ändå
handlar man som man gör.
Hur kan en regering med växande massarbetslös-
het välja att avveckla viktiga produktiva resurser? Hur
kan en regering i ett land med 25 års ekonomisk ef-
tersläpning bakom sig och många stora strukturella
reformer framför sig börja koppla bort hälften av all
elproduktion?
Den förtida kärnkraftsavvecklingen har inte stöd i
opinionen, i fackföreningsrörelsen eller i det svenska
näringslivet. Vi har manat till besinning, och så har
LO och Metall, Industriförbundet och SAF. Från olika
utgångspunkter har vi alla kommit till samma slutsats:
Sverige har inte råd med en vettlös energipolitik.
Men hittills har regeringen slagit dövörat till. Dö-
va och förblindade av maktpolitiska mål har ni valt att
inte lyssna till dem som förordar en energipolitik
grundad i hänsyn till jobben, välfärden och miljön.
Hur, Anders Sundström, kan ni ta på ert ansvar att
mot folkets vilja fördärva för företag och människor i
vårt land?
(Applåder)

Anf. 2 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Detta uttalades av en av dem som för-
de Sverige till avgrundens rand. Låt mig beträffande
talet om ansvar säga: Den här regeringen har tillsam-
mans med Centern fört Sverige bort från just den
mycket farliga situation som bl.a. Lars Tobisson läm-
nade efter sig. Vi är nu på väg att ta ansvar också i
den här frågan.
Sverige behöver mycket el. Sverige är ett land
med ett klimat som gör att vi behöver mycket el för
uppvärmning. Sverige är ett land där vi behöver
mycket el för att producera våra varor och tjänster, i
våra stålverk, i våra pappersbruk och i vår verkstads-
industri. Vi är övertygade om att vi måste ta ansvar
för att se till att den elen finns tillgänglig också fram-
över. På samma sätt som i dag och i går skall den
finnas också i framtiden.
Vårt land är mer beroende än något annat land i
västvärlden av kärnkraften. Det är ett land som behö-
ver mycket el, och vi har investerat mycket tungt i
kärnkraften, mer än något annat land. Var och en
inser att om vi långsiktigt skall klara energiförsörj-
ningen måste vi skaffa oss alternativ. Samtliga som
sitter i den här kammaren har sagt att man anser att
kärnkraften skall avvecklas. Det betyder att varannan
pappersmaskin, vartannat stålverk och varannan
verkstadsmaskin måste få en ny försörjning av el, från
något annat håll än från kärnkraften.
Det är klart att vi har ett oerhört ansvar för att hitta
de alternativ som krävs till denna kärnkraft. Det är
politikens uppgift att minska beroendet av kärnkraf-
ten.
Frågan är: Försvinner kärnkraften av sig själv och
i så fall hur? Är det politikens ansvar att klara energi-
försörjningen för den svenska industrin?
Man kan svara på det på litet olika sätt. Man kan
till att börja med konstatera att den industri som pro-
ducerar de här varorna har undan för undan sålt bort
sina energitillgångar, naturligtvis därför att den har
sett att ansvaret för att ta fram elen fram till pappers-
bruket vilar på någon annan. Det är politikens ansvar
att lösa energiförsörjningen.
Så är det också med all annan infrastruktur. Det är
inte industrin själv som tillhandhåller vägarna och
järnvägarna. Det är inte industrin själv som tillhanda-
håller utbildningen, och det är inte industrin själv som
ordnar försörjningen med el. Det är faktiskt vårt och
ert ansvar att se till att vi i det långa loppet har till-
gång till el. Därför krävs det politiska beslut.
Det krävs att vi långsiktigt kan klara elförsörj-
ningen, och för det finns tre skäl.
Det krävs för det första för jobben. Om vi skall
klara jobben på lång sikt, måste vi kunna visa för
investerarna att vi faktiskt har el att tillgå. Den som i
dag går och funderar på en stor investering i Sverige,
på en ny huvudnivå i en gruva, på ett nytt smältverk,
måste kunna blicka 10, 15, ja 20 år framåt i tiden. På
dessa 10-20 år blir våra reaktorer gamla.
Dessa investerare måste kunna veta om vi politi-
ker är beredda att ta ansvar för att klara elförsörjning-
en, och det är vi i de tre partier som nu kommit över-
ens om att hantera den här frågan. Vi är beredda att
säga till industrin att vi skall ta fram alternativen, så
att det när industrin behöver el skall finnas el, produ-
cerad ekologiskt uthålligt och långsiktigt.
Men vi behöver jobb också på kort sikt. Vi behö-
ver naturligtvis använda den rådande arbetslöshetspe-
rioden för att bygga upp det nya samhället och de nya
alternativen. Därför satsar vi 9 miljarder kronor de
närmaste åren för att investera i det nya - för att byg-
gjobbare, de som arbetar med styr- och reglerteknik
och de som funderar över att förbättra miljön i våra
verkstäder, industrier och bostäder skall ha något att
göra under de närmaste åren. Vi behöver alltså ställa
om för jobbens skull.
Vi behöver det för det andra också för miljöns
skull. När vi för 17 år sedan folkomröstade sade vi att
vi skulle bygga ett system för inhemsk förnybar ener-
gi. I dag säger vi att vi skall ha ett ekologiskt uthålligt
system. Det är självklart en av de absolut viktigaste
uppgifterna för oss som sitter här att se till att Sverige
blir ett ekologiskt uthålligt samhälle. Det beskriver
Lars Tobisson som slöseri, för han lever i nuet. Han
känner inte ansvaret för framtiden. Självfallet har alla
vi grånande som sitter här ett ansvar för framtiden att
se till att vi bygger det ekologiskt starka samhället.
Det är bra för industrin i Sverige, och det är bra för
miljön.
För det tredje är det också bra för ekonomin. Det
är inte vettigt att på kort sikt ställa om hela energisys-
temet. Tobisson har tänkt att göra så, dvs. att på kort
sikt förändra från kärnkraft till någonting annat, han
vet inte vad. Det är klart att det leder till stora kostna-
der. Det är mycket vettigare att investera i en om-
ställning under lång tid och använda pengarna på ett
förnuftigt sätt.
Därför har vi nu ett program om tillförsel i det
korta perspektivet. Det gäller 8 Twh, motsvarande
Barsebäcksreaktorerna, dvs. vi tillför i samma takt
som vi stänger för att säkra industrin. Vi har ett pro-
gram på lång sikt för att bygga upp och stärka alter-
nativen så att de i det långa perspektivet också kan
lösa problemen när de nyare reaktorerna måste bytas
ut. Det är viktigt att ha det långa programmet.
För att klara detta har vi också ett program för
avställning, att stänga av Barsebäcksreaktorerna. Att
välja just Barsebäcksreaktorerna är egentligen rätt
självklart. Det är väl ändå så att vi skall börja att
stänga av just där vi har så väldigt många människor i
närheten? Tror någon på allvar att vi i dag i området
runt denna stad, på Värmdön, i Nacka eller på något
annat ställe, skulle kunna bygga ett kärnkraftverk?
Varför skall man då ha ett kärnkraftverk i närheten av
Malmö eller Köpenhamn?
Vi måste påbörja avstängningen. Därför stiftar vi
en lag, inbjuder till förhandling, ger Vattenfall helt
nya verktyg och tar kontrollen över utrikeshandeln på
samma sätt som vi har kontrollen över distributionen i
landet. Därför säger vi åt industrin att vi skall göra
omställningen på så sätt att vi skall hitta bra alternativ
för uppvärmning i hushållen så att den får sin el.
Vi säger åt industrin: Ni skall ha mer el än ni får i
dag. Vi säger: Vi skall ställa om under lång tid. Ni
skall få god tid på er. Vi säger: Ni skall få en bättre
beskattning för att den vägen göra det enklare för den
elintensiva industrin att klara sig. Vi säger: Statens
företag Vattenfall skall vara vårt verktyg för att se till
att den industri vi nu har också får tillgång till el. De
pengar som kunderna betalat in till Vattenfall skall
användas för att investera i alternativen och investera
i elförsörjning för den svenska industrin. Det är klara
besked från oss tre partier.
Vi säger till hushållen: Ni skall få stöd i form av
rådgivning och bidrag för att ställa om från er direkt-
verkande el till vattenburna system, till att bygga ut
fjärrvärmenäten i snart sagt varje kommun. Det säger
vi till kommunerna. Vi har 200 fjärrvärmenät i detta
land.
Jag skall sluta med att fråga Tobisson. Vilka alter-
nativ har Tobisson till detta? Har Tobission något
alternativ? Hur ser Tobissons energipolitiska program
ut? Hur garanterar ni att det finns ström till pappers-
maskinerna, till gruvorna och till stålverken om en 5,
10, 15 eller 20 år? Är det ni som skall ordna det, eller
vem är det som skall ordna det?
(Applåder)

Anf. 3 LARS TOBISSON (m):
Fru talman! Enligt energiministern är det politi-
kens ansvar att trygga elförsörjningen. Varför då i
förtid avveckla väl fungerande elproduktionsanlägg-
ningar? Den uppenbara motsättningen lyckades An-
ders Sundström inte förklara.
Jag vidhåller att det är ansvarslöst av den social-
demokratiska regeringen att utsätta Sveriges folk för
den påfrestning som en förtida avveckling innebär, i
synnerhet i en tid av massarbetslöshet och smala eko-
nomiska marginaler för hushållen. Anders Sundström
ställer i utsikt att vad han kallar omställningen skall
ge nya jobb. Därmed bekänner han sig till den eko-
nomiska teori som jag efter upphovsmännen Göran
Persson och Birger Schlaug har döpt till Vingåkers-
skolan. Den säger att ju sämre förutsättningarna blir
för företag och produktion, desto bättre går det.
Detta är inget annat än ekonomisk-politiskt kvack-
salveri! Kan Anders Sundström förklara varför det
skulle skapas nya riktiga och välbetalda jobb genom
att man avvecklar produktiva resurser? Kan Anders
Sundström ge denna kammare ett exempel - ett enda
exempel - på ett land som byggt sitt välstånd och som
kunnat ge sina medborgare välbetalda arbeten genom
att slå sönder sina produktionsanläggningar?
Och om det nu skulle vara på detta förvånansvärda
vis - varför då bara avveckla en eller två reaktorer?
Varför inte alla tolv på en gång? Det skulle då lösa
problemen med arbetslösheten i ett nafs.
Som var och en förstår är sanningen naturligtvis
den att en förtida kärnkraftsavveckling slår ut jobb.
Den slår ut befintliga arbetstillfällen, särskilt i elin-
tensiv industri, som till råga på allt råkar ligga i delar
av landet där det redan är ont om sysselsättning - i
Norrland, i Bergslagen och på bruksorter runt om i
landet.
Men genom att avhålla från investeringar slår
kärnkraftsavvecklingen ut även möjliga jobb, som nu
aldrig kommer till stånd. Det är här det första steget
på avvecklingens väg sänder en så skadlig signal. Det
är väl frågan om huruvida kraftföretagen ens vill ut-
veckla anläggningar för ersättningskraft, då de betän-
ker den brist på sans och balans som utmärker svensk
energipolitik. Här ligger mitt svar på Anders Sund-
ströms fråga. Det är genom att uppträda på detta vis
och reglera marknaden som man slår sönder förut-
sättningarna för en fortsatt utveckling av en effektiv
och konkurrenskraftig elproduktion i landet.
Kostnaden för en förtida avveckling får i första
hand bäras av dem som mister ett befintligt eller blir
utan ett blivande jobb. Men den drabbar också alla
andra i det svenska samhället. Vi får betala med höjda
skatter och höjda elpriser. Anders Sundström lovar
subventioner till alla dem som skall ställa om från
direktverkande el. Men vem får bekosta dessa bidrag
om inte skattebetalarna? Och ändå blir det åtskilliga
tusentals kronor över att erlägga för dem som drab-
bas. Anders Sundström måste tala om för dessa små-
husägare hur han anser att de skall ha råd att betala
kostnaden.
I en regering som kännetecknas av att den ena
handen inte vet vad den andra gör förklarade sig
skatteministern i går ha som ambition att skona den
elintensiva industrin från kostnaderna för uppgörel-
sen. Han klargjorde att bördan får vila på hushållen.
Men de betalar redan de högsta energiskatterna i den
civiliserade världen. Skall regeringens pågående höj-
ning av skattetrycket aldrig ta slut?
Vi svenskar får också betala ett pris i form av för-
sämrad miljö. Det kanske allra mest förvånansvärda
med energiuppgörelsen är att den förutsätter ett ökat
utnyttjande av fossila bränslen som kol, naturgas och
olja. Det förvärrar, som alla vet, luftföroreningarna
och växthuseffekten. På kort sikt är det från kolkraft-
verk eller ur de gamla Tjernobylreaktorer som finns i
f.d. öststater som ersättningselen kommer att hämtas.
För Danmark blir detta bingo. Man slipper den ret-
ning för ögat som Barsebäck utgör, och samtidigt får
man exportera mer från sina gamla smutsiga kolkraft-
verk. Men för Sveriges del innebär detta med förhärs-
kande sydvästliga vindar att ökad miljöförstöring
kommer som lök på laxen ovanpå försämrad ekonomi
för hushållen och hela vårt land.
Frågorna hopar sig. Jag begriper inte hur man kan
komma till denna linje. Jag såg att chefredaktören för
en av morgontidningarna sade att han aldrig har känt
sig så missmodig om Sveriges framtid som efter detta
beslut, och jag delar den uppfattningen. Varför slår
regeringen in på en kurs som förvärrar en redan re-
kordstor arbetslöshet? Varför gör man det för redan
trängda medborgare ännu svårare att klara den per-
sonliga ekonomin? Och varför vill man ersätta mil-
jövänlig säker svensk kärnkraft med förorenande
förbränning av kol, gas och olja och t.o.m. el från
risiga reaktorer i öst?
(Applåder)

Anf. 4 LENNART DALÉUS (c):
Fru talman! Det vi diskuterar i dag är faktiskt inte
en uppgörelse om förtida avveckling av kärnkraften.
Det vi diskuterar är en omställning av energisystemet,
ett beslut som leder till framtidstro inför utvecklingen
på energiområdet. Att vi gör detta beror på att vi har
en insikt om vad kärnkraften innebär och medför. Det
har sedan många år stått klart att kärnkraften bär på
nackdelar, svagheter och problem som gör att den
måste avvecklas.
Kärnkraften är farlig. Reaktorer kan haverera, med
fruktansvärda konsekvenser. Det gäller, fru talman,
även blå-gula reaktorer. Det är så. Man kan diskutera
sannolikheter och möjliga utfall av händelser som är
förenade med stora konsekvenser. Men reaktorer kan
haverera, med fruktansvärda konsekvenser.
Den insikten har också de professionella riskbe-
dömarna, försäkringsbolagen. Det är därför det inte
finns något fullgott skydd för dem som kan komma att
drabbas av en kärnkraftsolycka. Detta kommer vi att
kunna diskutera här i kammaren senare i dag, när just
frågan om ett utökat ansvarstagande för kraftföretagen
står på dagordningen.
Ett annat skäl för avståndstagande från kärnkraften
är naturligtvis avfallsproblemet. Det finns ingen helt
säker metod att ta hand om det högaktiva avfallet i
tiotusentals år. Till detta kan man naturligtvis koppla
risken för en ökad kärnvapenspridning.
Nu är det dessbättre så vist inrättat att det finns
möjligheter att gå ifrån kärnkraften. Nu finns alterna-
tiv. De strömmar ju in i en takt som man faktiskt inte
hade kunnat tänka sig för bara några år sedan. De tre,
fyra, fem terrawattimmarna energi från biobränslena
ökas på varje år i det svenska energisystemet. Det är
en mycket stor framgång. Den beror ju på att många,
kanske litet i motvind, ändå har vågat ställa om sitt
tänkande och vågat satsa på det nya. De har förstått
signalerna.
Nu har inte alla gjort det, och det förvånar mig
något, fru talman, när Lars Tobisson med sträng röst
säger att detta är vanvett - som om det hade slagit ned
som en blixt från klar himmel att en omställning av
energisystemet skall ske. Att det är en åtminstone 17
år lång blixt är något som Lars Tobisson uppenbarli-
gen inte har förstått att ta till sig. Men vinnarna är de
som har förstått att omställningen kommer att äga
rum. Den ansvarsfulla industrin och de ansvarsfulla
energiproducenterna har börjat ställa om. De har
börjat ge sig in på en ny väg och börjat satsa på fram-
tiden.
De gör detta, och vi vill medverka till det av om-
sorg om sysselsättningen och välfärden. Man har litet
svårt att förstå hur man kan argumentera för att det
skulle gynna svensk industri, svenska näringar och
svensk produktion att en stor del av den svenska be-
folkningen värmer sina radhus med el. Hur kan det
gynna den svenska industrin och det svenska närings-
livet?
Däri ligger grundbulten för vår del. Ställ om! An-
vänd energiformerna till de saker de är bäst lämpade
för! Belysningen här i kammaren går utmärkt på el,
men det går också utmärkt att värma vilken lokal som
helst med andra engergiformer. Det är en sådan om-
ställning vi bäddar för genom denna uppgörelse.
Jag tror att man skall vara litet varsam när man
talar om sambandet mellan sysselsättning och kärn-
kraft. Vi har nu mer kärnkraft i Sverige än någonsin
tidigare, och vi har en obehagligt hög arbetslöshet.
Det är svårt att göra troligt att kärnkraften är rädd-
ningen på arbetslöshetsproblemet. Därmed inte sagt
att det omvända gäller, att frånvaron av kärnkraft
automatiskt skulle leda till att arbetslösheten försvin-
ner. Men det är svårt att göra troligt att kärnkraften är
arbetslöshetsproblemets frälsarkrans.
Nu har vi, fru talman, inte bara Sverige att ta hän-
syn till. Vi har ett grannland också. Danmark är mig
veterligt det enda land runt Östersjön som har begärt
av ett annat Östersjöland att de skall stänga sina kärn-
kraftverk. Det har man begärt därför att man har gjort
en korrekt bedömning. Barsebäck utgör ett hot mot
Danmark. Därför bör Barsebäck stängas. Danmark
ställer stora förhoppningar på Sverige, berättigade
sådana.
I en dansk tidning i dag beskriver man mycket
korrekt vad som är på väg att hända. Man berömmer
det beslut som nu är på väg att fattas och skriver att
det är en uppgörelse med en föråldrad framtidstro och
ett historiskt beslut om att inleda ett teknologiskt
spårskifte.
(Applåder)

Anf. 5 ANNE WIBBLE (fp):
Fru talman! Socialdemokraterna sviker linje 2.
Linje 2 slog fast "en avveckling med förnuft". Det
som nu sker är avveckling utan förnuft. Det blir dyrt
för Sveriges medborgare. Jag läser här från linje 2:s
valsedel: Kärnkraften avvecklas i den takt som är
möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för
upprätthållande av sysselsättning och välfärd. Säker-
hetssynpunkterna blir avgörande för den ordning i
vilken reaktorerna tas ur drift. Elproduktion genom
olje- och kolkondenskraftverk undviks.
Allt detta sviker man nu. Kärnkraften skall av-
vecklas i en takt som hotar sysselsättning och välfärd.
Säkerhetsaspekter spelar ingen roll, utan en ny lag
skall ge regeringen rätt att när som helst upphäva
givna tillstånd att producera el. I stället för att undvi-
ka olja och kol ökar man sådan fossilbaserad elpro-
duktion.
Detta är inte en hållbar energipolitik, baserad på
en bred uppgörelse. En stor opposition i riksdagen,
näringslivet och fackföreningsrörelsen tar avstånd. I
stället för att ge hushåll och företag långsiktigt stabila
regler gör man nu energipolitiken till ett evigt poli-
tiskt trätoämne. Sverige kommer att få en extremt
politikerstyrd energiförsörjning. Ständiga kontrollsta-
tioner skapas, liksom ett behov av nya nattliga öv-
ningar mellan s, c och v för att avgöra vad som skall
hända med nästa reaktor.
I pressmeddelandena från gårdagen och i morse
gavs inga konkreta svar på de frågor som medborgar-
na ställer. Vad kostar detta? Vem skall betala? Hur
mycket ökar utsläppen av koldioxid? Hur mycket ökar
arbetslösheten? Hur mycket försämras välfärden?
Människor har rätt att få svar på dessa frågor. Vad
kostar detta?
Människor är mycket klokare än vad ni tycks tro.
De vet att ingenting är gratis, och alla inser att elen
blir dyrare. Men hur mycket? Hushållen vill ju veta
hur mycket elräkningen kommer att stiga, hur mycket
andra skatter skall höjas för att betala och hur mycket
vården och omsorgen kommer att skäras ned för att
pengarna inte räcker till välfärdsutgifterna. Ni måste
kunna svara på de här frågorna - ett uteblivet svar
leder till ännu större oro.
Det finns beräkningar som tyder på flera tusen
kronor per hushåll. Särskilt mycket blir det i hus med
direktverkande el. Vilka beräkningar har ni som un-
derlag för det här beslutet? Visa upp dem! För ni har
väl underlag? När elräkningarna blir större, ovanpå
höjd fastighetsskatt och höjda räntor, blir det mindre
pengar kvar till annat. Då minskar den inhemska ef-
terfrågan och hjulen rullar saktare.
Det gäller också miljön. Med denna uppgörelse
sviker ni också den. Det blir mer försurning och större
växthuseffekt. Att koldioxidutsläppen ökar är helt
klart - men hur mycket? Ni måste väl ha gjort en
miljökonsekvensutredning. Visa upp den! Det är en
parodi att kalla ökad användning av olja, kol och gas
för inledningen till ett ekologiskt hållbart samhälle.
Sedan har vi arbetslösheten. Den är det allt domi-
nerande problemet för de flesta hushåll i dag. Om
man lägger ned fungerande, säkra och lönsamma
industrifabriker blir det färre jobb. Annars skulle ni
väl i all sin dar lägga ned ännu fler. Redan i går kom
djupt besvikna och mycket upprörda uttalanden från
många fackklubbar och många företag som tvingas se
över planerade investeringar. Många jobb hotas di-
rekt, och dessutom hotas ännu fler framtida jobb ge-
nom att investeringar uteblir eller läggs i andra länder.
Hur skall företagen kunna lita på det ni nu säger -
att det bara är hushållen som skall betala notan - när
ni så uppenbart bryter löften som har givits tidigare?
Skall nya politiska förhandlingar om ödet för nästa
reaktor föras varje mandatperiod? Det leder till ökad
osäkerhet och sämre investeringsklimat i Sverige. Det
blir färre jobb, när vi skulle behöva många, många
fler.
Färre jobb betyder i sin tur att det går åt mer
pengar för a-kassa och socialbidrag. Revorna i välfär-
den, som redan är djupt bekymrande, blir ännu större.
I slutändan betyder det att fler människor blir eller
förblir utan möjlighet att försörja sig på eget arbete
och att välfärden försämras just för dem som är mest
beroende av en fungerande sjukvård och äldreomsorg.
Kort sagt - det är ett dåligt beslut.
Det är uppenbart att ni inte har lyckats hitta ett en-
da sakskäl för att stänga Barsebäck i förtid och skapa
osäkerhet om övriga kärnkraftverk. Inga sakskäl åbe-
ropas, utan detta är bara dyrt och dumt. Maktpolitiken
- makten framför allt - framstår tydligare i all sin
nakenhet.
Fru talman! Vi i Folkpartiet vill fullfölja linje 2
och avveckla kärnkraften med förnuft. Vi tycker att
det är viktigt att satsa på förnybar elproduktion och
elsparande. Vi vill minska, inte öka, utsläppen av
koldioxid. Vi vill inte lägga nya skattebördor på hus-
hållen. Vi vill låta säkerheten avgöra, och göra nå-
gonting åt de verkligt farliga kärnkraftverken i Litau-
en och Ryssland. Socialdemokraterna kunde ha fattat
ett lätt energipolitiskt beslut med Folkpartiet. Det
skulle ha varit ett beslut som både LO och industrin
skulle ha gillat. Det skulle ha skapat långsiktig stabili-
tet och ett bra investeringsklimat utan ständiga nattli-
ga diskussioner om nästa reaktors öde.
Den här energipolitiken hotar jobb och välfärd.
Den strider mot linje 2. Folkpartiet kommer att arbeta
för ett valresultat 1998 som gör det möjligt att på
avgörande punkter ändra energipolitikens inriktning
till det bättre.
(Applåder)

Anf. 6 LENNART BEIJER (v):
Fru talman! Det är en mycket bra uppgörelse som
har nåtts i energifrågan. Man känner naturligtvis his-
toriens vingslag när man så här 17 år efter folkom-
röstningen konstaterar att linje 3-partierna Centern
och Vänsterpartiet tillsammans med socialdemokratin
nu påbörjar omställningen av det svenska energisys-
temet. Detta kan inte, efter 17 år, kallas för en förtida
avveckling.
Fru talman! Det finns anledning att ge näringsmi-
nistern ett ordentligt erkännande. Trots kritik från
allehanda håll under hela hösten och en stor del av
årets första del har han genomfört förhandlingarna
med bravur. Anders Sundström är mycket tydlig, även
i debatten här i dag, när han beskriver varför det är
nödvändigt att Sverige nu startar omställningen av
energisystemet.
Det handlar naturligtvis i grunden om kärnkraftens
problem och risker. Det handlar om att minska vårt
beroende av kärnkraften. Det handlar om att orka
vidta åtgärder i dag för att kunna garantera industrin
tillräckligt med el till konkurrenskraftiga priser också
om 10-15 år.
Utöver de omdiskuterade besluten om årtal inne-
håller uppgörelsen också ett antal andra viktiga delar
och ingredienser, som kanske på något sätt har under-
skattats. Men skall man utöver den första och den
andra reaktorn också kunna fortsätta med reaktor tre
osv. fram t.o.m. reaktor tolv i någorlunda fart behövs
naturligtvis också andra åtgärder. Jag vill framför allt
ta upp två av dessa.
För det första gäller det den nya energimyndighe-
ten. Vi har naturligtvis även i dag folk som pysslar
med energi. De gör prognoser och hjälper till med
allehanda delar som gäller el- och energifrågor. Men
nu får vi alltså en särskild energimyndighet som na-
turligtvis kommer att känna sin vikt när det gäller att
försöka genomföra de beslut som fattas angående
omställningen. Denna myndighet blir ett bollplank för
regeringen, riksdagen och partierna. Den kommer
hela tiden att jobba och arbeta med energifrågan.
Detta är en nyhet värd att beakta.
För det andra kommer vi att få ett Vattenfall AB
som inte bara inlevererar pengar till staten, utan som
också deltar aktivt i omställningen. Det säger sig
självt att när en sådan kraftfull del som Vattenfall
aktivt deltar i omställningsprocessen har den möjlig-
heter att lyckas.
Fru talman! Det är ingen överraskning att Modera-
terna inte älskar den här uppgörelsen. Möjligen är det
litet förvånande att de hemfaller så förbehållslöst åt
enkel högerpopulism. Lars Tobisson m.fl. moderater
säger t.ex. att barnen kommer att frysa i det framtida
Sverige efter denna uppgörelse, att industrin inte får
någon el, att elpriserna ökar kraftigt och att välfärden
är hotad. De ställer sig därmed i ledningen för dem
som nu försöker att göra allt för att misstänkliggöra
behovet av omställningen.
I stället är det faktiskt Moderaternas "att inget gö-
ra-linje" som är det verkliga hotet mot den svenska
industrin och välfärden. Varför kan inte Moderaterna
och Lars Tobisson åtminstone på de punkter de
eventuellt kan tycka är bra i uppgörelsen säga detta?
Varför kan de exempelvis inte erkänna att det är bra
att vi nu försöker vidta åtgärder för att minska elan-
vändningen i boendet? Detta gör nämligen att indust-
rin bättre kan förses med el också under extremt kalla
vinterdagar. Det gör att Sverige slipper importera
kolkondens från Danmark.
Ser Moderaterna inga risker med det kraftiga
kärnkraftsberoendet? Nog tycker man ändå att man
skulle kunna kräva litet mer av visioner och litet mer
av framtidstro, och inte bara få höra att allting som
finns i dag är det bästa, att vi inte kan ändra på det
och att varje förändring innebär en risk för välfärden.
Jag tycker att Moderaterna måste ställa upp och svara
på de här frågorna.
(Applåder)

Anf. 7 BIRGER SCHLAUG (mp):
Fru talman! Alla ni som lyssnar på läktarna, på
radio och som ser på TV!
Aldrig har jag känt mig så missmodig, sade Lars
Tobisson. Jag skall köpa ett paket näsdukar till honom
så att han får torka sina krokodiltårar. Han talar om
växthuseffekten, men han står bakom Dennispaketet
och alla nya motorvägar som leder till ökad växt-
huseffekt. Tala om hyckleri, Lars Tobisson! Det är
kapitalförstöring att avveckla kärnkraften, har vi fått
höra. Det är precis samma argument som de hade som
inte ville utmönstra ångloken en gång i tiden - precis
samma argument. Det är märkligt.
God morgon, Anders Sundström! Det är trevligt
att höra litet friska toner från Socialdemokraterna när
det gäller energipolitiken. Det är synd att uppvaknan-
det inte kom efter folkomröstningen, och det är synd
att inte Socialdemokraterna och Folkpartiet gjorde det
som stod på baksidan av linje 2:s valsedel, nämligen
såg till människor inte gjorde sig beroende av direkt-
verkande el. Hade ni gjort det som stod på er valse-
del, hade vi sluppit mångmiljardinvesteringar nu för
att bygga bort det elberoende som människor, hushåll,
sjuksköterskor, småföretagare och alla andra som bor
har lockats, stimulerats och lurats in i.
Den här frågan har varit uppe i riksdagen gång på
gång, och ni har röstat emot detta. Nu vaknar ni upp,
och det är bra. Men det medför en väldigt hög kost-
nad att ni vaknar så fruktansvärt sent.
Avveckling är bra för Sverige. Avveckling är bra
för jobben, ekonomin, säkerheten och leveranssäker-
heten till svensk industri. Det är märkligt att de som
nu kritiserar att avvecklingen eventuellt skall börja
har så kort minne. Vintern 1992/93 stängde svenska
kärnkraftssäkerhetsmyndigheter av fem-sex reaktorer
under en ganska lång tid. Tänk om det hade varit en
riktigt kall vinter! Vad hade Industriförbundet och
fackföreningsfolket i ledningen för LO sagt då? De
hade fått permittera. Hushållen hade fått ransonera.
Att göra sig beroende av kärnkraft innebär ju fak-
tiskt att man inte kan garantera el till dem som behö-
ver den. Från en dag till en annan kan man tvingas
stänga av flera kärnreaktorer fort. Därför är det nöd-
vändigt att ställa om energisystemen.
Då kommer ju frågan om det blir någon avveck-
ling. Energidebatten är ju fylld med svikna löften,
uppbrutna riksdagsbeslut och ganska mycket mygel,
som vi ser det i alla fall. Jag är inte alldeles säker på
att vi inte blir lurade nu också. Det är bra att man har
försökt, men upplägget har faktiskt ganska allvarliga
brister. Man bygger in ständiga nya förhandlingar,
ständiga nya kriser och ständiga nya gräl i systemet.
Det gör att aktörerna på energimarknaden inte riktigt
kommer att veta vad som gäller i alla fall.
Jag menar att det hade varit mycket bättre att klart
och tydligt säga att kärnkraften skall betala sina egna
miljökostnader och sina egna försäkringskostnader.
Det hade höjt miljöskatten på kärnkraft och låtit kärn-
kraftsbolagen ta en mycket större andel av sina egna
försäkringskostnader än i dag. Det hade gjort att
kärnkraftselen hade blivit så dyr att Sydkraft i stället
för att komma med skadeståndskrav och långa
rättsprocesser hade insett att det var lönsamt för dem
att satsa på alternativen. Det hade varit ett mycket
smidigare system. Nu bygger man in sig i ständiga
konflikter och ständiga energigräl i stället för att lägga
upp spelregler. Vi politiker bör lägga upp spelregler-
na så att marknaden faktiskt själv inser att det inte
längre är lönsamt med kärnkraft.
Lars Tobisson pratar gärna om marknadsekonomi,
men varför skall då inte kärnkraftsbolagen betala sina
egna försäkringskostnader fullt ut? För ett år sedan
var, hör och häpna, Miljöpartiet och Moderaterna
överens om detta i Energikommissionen. Vi skrev en
gemensam reservation om att kärnkraftsbolagen
skulle betala sina egna försäkringskostnader fullt ut.
När Moderaterna insåg vad denna marknadsekono-
miska princip innebar backade de. När det gäller
energipolitik är det planekonomi som gäller för Mo-
deraterna, vilket är märkligt.
Avveckling är bra för Sverige. Det är bra för job-
ben och ekonomin. Det stimulerar ekonomin att
komma i gång med den nya tekniken. De länder som
ligger i framkant när det gäller energiomställning kan
få enormt stora fördelar på den växande energimark-
nad som kommer att bli global. Internationellt visar
rapport efter rapport att den främsta marknaden i
framtiden blir energimarknaden, och det är inte kärn-
kraft. Det är vindkraft, solceller och solvärme. Det är
den nya moderna tekniken. Avveckling är bra för
Sverige. Omställning är bra för Sverige.
(Applåder)

Anf. 8 DAN ERICSSON (kd):
Fru talman! Under lång tid har jag deltagit i ener-
gisamtalen för kristdemokraternas räkning, först i
Energikommissionen och sedan i partiöverläggning-
arna. Under hela den tiden fram till för några dagar
sedan har regeringens uppfattning och kristdemokra-
ternas uppfattning varit densamma i viktiga principiel-
la frågor. Det har handlat om att vi skall tillföra och få
fram ny el och spara el innan vi stänger av den första
reaktorn. På det sättet skulle vi säkra eltillförseln till
vår industri och vårt näringsliv. Därmed skulle vi inte
heller riskera att få kraftiga prishöjningar på grund av
omställningsarbetet.
Fru talman! Vi har också varit överens om att vi
inte skulle tillföra fossila bränslen som olja, kol eller
gas för att klara omställningen. Det skulle vara ett
hinder i omställningsarbetet. Vi har också varit över-
ens om att sträva efter att finna en bred politisk upp-
görelse som skulle garantera att det här skulle hålla
över flera mandatperioder. Vi skulle tydligt ta ut
färdriktningen för en omställning av det svenska
energisystemet till att bygga på ekologiska principer.
Så var läget ända fram tills för någon vecka sedan,
men då hände någonting, fru talman. Regeringen
ändrade uppfattning och menade att det inte var så
viktigt längre att vi inte skulle tillföra fossila bränslen.
Vi var kanske tvungna att ta till det. Det var inte så
viktigt längre att kunna säga att vi har sparat bort el
innan vi stänger av. Det är uppenbart att det gick över
till att handla om partipolitik i stället för att handla
om sakfrågan.
Fru talman! Jag beklagar det, eftersom det är till
skada för landet, för svenskt näringsliv och för vårt
lands alla medborgare.
Fru talman! Jag skulle vilja ställa några frågor till
Anders Sundström, Lennart Daléus och Lennart Bei-
jer. I går presenterades den uppgörelse som dessa tre
partier har kommit överens om. Då hade man rensat
bort faktamaterial och siffror. Det var siffror som vi
tidigare har haft med i diskussionerna ända fram till
häromdagen. Eftersom jag själv har suttit med i ener-
giarbetsgruppen vet jag vad man skall tillföra för el
om man stänger en reaktor på ett år. Hälften av den
kommer från olja, och det är tänkt att hälften skall
komma från gas. Men i verkligheten, fru talman, kan
man inte bygga ut gasen så snabbt. Det innebär att det
blir en ökad import av kol. Det är sanningen om vi
skall kunna stänga av en reaktor om ett år.
Anders Sundström, Lennart Daléus och Lennart
Beijer, varför talade ni inte om detta i går när frågor
ställdes om hur ni skulle ersätta bortfallet av en reak-
tor på ett år? Varför svarade ni inte? Varför står det
ingenting om detta i uppgörelsen? Varför döljer ni
detta? Är det inte dags att ni nu talar om för oss här i
Sveriges riksdag och för svenska folket att det är
fossilbränslen som skall ersätta den första reaktorn?
Jag vet att det är så. Allt faktaunderlag som vi har
tittat på visar att det är så. Varför säger ni inte som
det är? Vi måste ha fakta på bordet när vi skall anta
ett stort energibeslut för framtiden.
Vi kristdemokrater kan inte acceptera att kärnkraft
skall ersättas med ökade koldioxidutsläpp. Det strider
direkt mot klimatkonventionen, som Olof Johansson
själv skrev under vid Riokonferensen 1992. Jag var
själv där, så jag såg det. Nu går man medvetet in för
att bryta denna internationella överenskommelse. Inte
någon linje, fru talman, varken linje 1, linje 2 eller
linje 3, sade att kärnkraften skulle ersättas med fossil-
bränslen - olja, kol eller gas. Detta är faktiskt ett stort
löftesbrott gentemot folkomröstningsresultatet.
Det var denna vändning i slutskedet av förhand-
lingarna som gjorde att vi insåg att vi icke kan vara
med på ett sådant här beslut. Vi vill ha en ekologiskt
hållbar omställning av energisystemet. Men den här
politiken, fru talman, tror jag leder till att man blocke-
rar framväxten av en biobränslemarknad. Vi kommer
inte att få fram biobränslen. Naturgasen kommer att
tränga ut dem.
Detta blockerar också möjligheten att få fram nya
jobb genom omställning av energisystemet. Det var ju
liksom själva poängen att vi skulle få fram alternativa
bränslen, förnybara bränslen. Det var ju det som
skulle ge jobb. Men nu, fru talman, finns det risk för
att det inte blir så. Det här förslaget förhindrar en
politik som skulle kunna skapa ett ekologiskt hållbart
energisystem. Jag är rädd för att uppgörelsen innebär
att omställningen inte kommer till stånd.

Anf. 9 TALMANNEN:
Jag vill erinra om att det inte är tillåtet att här
medföra mobiltelefoner eller annat som kan störa
förhandlingarna.

Anf. 10 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Jag skall börja med Vingåkersskolan.
Tittar man ut över Sveriges avlånga land, tittar man
på alla dessa kommunalpolitiker som har skaffat sig
kunskap genom studiecirklar i ABF och som runt
detta byggt ett samhälle och skött en kommun ganska
bra, måste jag få säga att jag är glad över att det finns
så många som har gått i Vingåkersskolan. Jag är ock-
så glad över att det är så få som har skött ekonomin
på det sätt som Tobisson och Wibble har gjort. Vi
skall vara stolta över studiecirklarna. De gör nu nytta i
Sverige.
Till Dan Ericsson vill jag bara kort säga följande.
Dan Ericsson, linje 3-generalen, var ytterst nära att få
vara med och förverkliga sin dröm. Men trots att han
var så nära, vågade han inte. På söndag kväll gick han
därifrån. Så nära var han, men ändå vågade han inte.
För mig är det rätt konstigt.
Anne Wibble säger att vi nu gör ett avsteg från
linje 2. Jag var rätt engagerad i linje 2. Jag var hemma
för någon vecka sedan och grävde i papperen för att
se vad jag kunde hitta. Vad jag fann var förslag till
avveckling av det svenska kärnkraftsprogrammet,
rikskommittén för linje 2, publicering den 13 februari
kl 11.00, 1980. I det programmet står just det som vi
nu gör - det som jag, Anne Wibble, nuvarande tal-
mannen och några till faktiskt fick svenska folkets
stöd för: Kärnkraftverken börjar avvecklas i slutet av
90-talet. Energin från dem ersätts med inhemska
energiråvaror. På en punkt måste jag dock säga att vi
inte orkar fullfölja linje 2. Det är det som sades i den
sista meningen i det dokument som jag och Wibble
stod bakom, nämligen att de sista kärnkraftsreaktorer-
na tas ur bruk 2010.
Anne Wibble, gå hem och läs, och sök i papperen!
Jag står för linje 2. Vi står för linje 2. Och vi vågar
också genomföra den. Ta fram handlingen som gjorde
att vi då fick stöd den 13 februari 1980!
Lars Tobisson berättar vad han inte vill göra. Han
väljer att missförstå. Han berättar om hur förträfflig
kärnkraften är, samtidigt som han säger att kärnkraf-
ten skall stängas av. Därför måste min fråga till Lars
Tobisson ändå bli: Hur har Lars Tobisson tänkt att
klara elförsörjningen för de bruksorter som han prata-
de om - om 5 år, om 10 år, om 15 år? Hur har Lars
Tobisson tänkt att kärnkraften skall ersättas av nå-
gonting annat?
Det är den fråga som Lars Tobisson inte svarar på.
Han berättar i stället om hur det inte skall vara. Är det
verkligen Lars Tobisson som är den som tecknar
drömmen, visionen, om hur det ekologiskt uthålliga
samhället skall se ut? Det besked han ger oss här i
kammaren är: Vänta och se!
Vi skall vänta och se. Medan folk lider av arbets-
löshet, medan industrin kommer att behöva el i fram-
tiden, redovisar Tobisson inte något alternativ. Det
om något är otryggt. Kanske var det därför som
skogsaktierna steg i går. Kanske var det därför att det
finns de som faktiskt vill göra något.

Anf. 11 LARS TOBISSON (m):
Fru talman! Min kommentar till Anders Sund-
ströms försök att lägga ut dimridåer är denna: Om nu
regeringen genomför den förtida avvecklingen av
omtanke om näringslivet och jobben, varför vinner
det då inte någon uppskattning bland företagare och
löntagare? Så länge vi har denna massiva reaktion
emot, från dem som drabbas och som Anders Sund-
ström säger sig värna om, är saken ganska klar. Det
här går emot näringslivets, löntagarnas och därmed
också Sveriges intressen.
Jag konstaterar att Anders Sundström inte ens för-
söker svara på de frågor jag ställer. Han vill påbörja
en avveckling av hälften av all elproduktion, men han
är ovillig att inför riksdagen redogöra för konsekven-
serna av den politiken. Vem skall betala kostnaderna?
Hur skall lagstiftningen se ut? Vad svarar han dem
som säger att det inte är tekniskt och säkerhetsmässigt
möjligt att avveckla en reaktor på det sätt som före-
speglas? Raden av obesvarade frågor är lång. Det
enda som Anders Sundström har att redovisa är en
principlösning, en uppsättning glädjekalkyler och
Vingåkersskolans teori om att kapitalförstöring leder
till välstånd.
Energiministerns uppträdande här i debatten stär-
ker intrycket av att det egentligen inte handlar om
sakskäl. Det blir allt tydligare att det är ett politiskt
spel som syftar till att försvåra bildandet av en bor-
gerlig regering. Att det i själva verket gäller den poli-
tiska makten framgår av den uppläggning som valts
för energiöverläggningarna. De har av Anders Sund-
ström getts formen av ett slags sällskapsspel efter
mönster för Hela havet stormar, där man ju successivt
rycker undan stolen för någon av deltagarna. Ett efter
ett har partierna eliminerats, tills det bara blev tre
kvar i leken.
På det här sättet har Socialdemokraterna nu valt
sällskap. Framför allt har de valt samverkan med
Centerpartiet, framför t.o.m. LO. Det har sagts att
detta innebär en rörelse mot mitten. I själva verket har
Socialdemokraterna, från den mittenposition som linje
2 innebar, rört sig mot en extrem ståndpunkt tillsam-
mans med de gamla avvecklarpartierna, Centern och
Vänstern. Avvecklingslinjen är så ytterlighetsbetonad
att t.o.m. Miljöpartiet överväger att ge den sitt bifall.
Jag tycker att det säger åtskilligt.
Siktet var inställt på en bred och långsiktig uppgörel-
se. Bredden är det som sagt dåligt med, och på lång
sikt kommer uppgörelsen inte att hålla. Jag tror att
Anders Sundström och hans lekkamrater skall vänta
med att ropa hej. Birger Schlaug formulerade samma
varning, från en helt annan utgångspunkt. Väljarna är
mer begåvade än vad regeringen tror, och domen kan
bli hård när den valda energipolitikens brutala kon-
sekvenser blir uppenbara.
Dessutom är det i denna kammare och inte vid
nattliga möten mellan herrar Beijer, Daléus och
Sundström som besluten om framtida svensk kärn-
kraft skall fattas. Alla som sitter här kan själva välja
om de skall delta i Anders Sundströms korståg mot
jobben, miljön och välfärden. För mig var valet en-
kelt. För var och en som delar den syn på energipoli-
tiken som såväl svenska företagare som svenska lön-
tagare har framfört borde valet vara enkelt. Var och
en i denna kammare har rätt att själv bestämma om
man skall rösta ja eller nej till en förtida avveckling.
Det är viktigt att samtliga här i salen känner det
politiska ansvar som faller på oss riksdagsmän när vi
fattar de avgörande besluten för jobben, välfärden och
miljön. Det är viktigt att välja sida. Antingen står man
på folkets och företagsamhetens sida, eller också står
man på samma sida som partitaktikerna på Sveavä-
gen.
(Applåder)

Anf. 12 LENNART DALÉUS (c):
Fru talman! Jag tror att Anne Wibble hade rätt i en
av sina kommentarer. Hon sade att vi hade fått ett lätt
energipolitiskt beslut tillsammans med Folkpartiet.
Jag tror att det är sant, fru talman, det hade nog blivit
ett lätt energipolitiskt beslut. Det är inget lätt energi-
politiskt beslut vi är på våg att fatta utan ett ansvars-
fullt och klokt energipolitiskt beslut, möjligen också
ett svårt energipolitiskt beslut. Vi förmår i detta att
väga samman många angelägna målsättningar och
ambitioner som gäller miljön, sysselsättningen och en
trygghet i framtiden.
Anne Wibble ställde ett antal frågor om hur har vi
tänkt när det gäller elförsörjningen, elpriserna och
sysselsättningen. Vi redovisar detta i det material som
kommer att ligga till grund för beslut så småningom i
riksdagen. Men Anne Wibble vet att s.k. nollbeslut
också har konsekvenser. Kan Anne Wibble berätta
hur hon har tänkt sig att Sverige skall utvecklas? Skall
vi behålla de energisystem och energikällor vi har, det
sätt att värma bostäder och ge industrin energi? Hur är
Anne Wibbles vision om energin i framtiden i Sveri-
ge?
Det är möjligt att det hade blivit ett lätt beslut till-
sammans med Miljöpartiet också. Miljöpartiet har ju
likartade ambitioner beträffande kärnkraften som vi i
Centern, men jag tror inte att det hade gett den an-
svarsfulla framtoningen. Kristdemokraterna tror jag är
svårare att analysera. Nu utnämnde Anders Sundström
Dan Ericsson till linje 3-general, och det må vara
hänt, men när man har stått skuldra vid skuldra med
kristdemokraterna är man något förtvivlad i dag när
man ser den omvändning som skett på de 17 år som
gått sedan folkomröstningen. Jag tror att det vore
klokt om man samlades bakom de förändringar som vi
nu kommer att genomföra i fråga om energiförsörj-
ningen - en klok och trygg svensk energiförsörjning.

Anf. 13 ANNE WIBBLE (fp):
Fru talman! Jag har här avvecklingsplanen för det
svenska kärnkraftsprogrammet, linje 2:s papper. An-
ders Sundström måste ha någon sorts piratkopia,
möjligen utgiven av linje 3. Ingenstans i de här pap-
peren står det att man skall avveckla kärnkraften så att
det hotar sysselsättning och välfärd, att miljön för-
sämras och att det blir ökad politisk osäkerhet i fram-
tida investeringar och jobb. Den uppfattningen och
den tolkningen av linje 2-programmet delar jag fak-
tiskt med bl.a. Landsorganisationen.
Jag ställde några konkreta frågor. Vad kostar det?
Vem skall betala? Hur mycket ökar elräkningarna?
Hur mycket ökar koldioxidutsläppen? Hur mycket
ökar arbetslösheten? Vad betyder det konkret i form
av färre existerande jobb och färre nya jobb? Vad
betyder en extrem politikerstyrd energipolitik för
investeringsklimatet framöver?
Jag begär bara att ni skall visa upp det underlag ni
har. Dan Ericsson upplever också att det finns ett
underlag, men ni vågar inte tala om det därför att det
ger svart på vitt att effekterna är dåliga för de svenska
medborgarna.
Jag fick inga svar. Efter att ha lyssnat på Anders
Sundström, Lennart Beijer och Lennart Daléus tving-
as jag konstatera att sakargumenten i överenskommel-
sen helt lyste med sin frånvaro. Det enda sakargument
som jag kunnat lyssna mig till hos Anders Sundström
är att kärnkraften ju ändå någon gång skall avvecklas,
och då är det lika bra att börja med en gång. Jag är
faktiskt väldigt glad över att Anders Sundström inte
har kommit på att tänka att vi alla skall dö en gång.

Anf. 14 LENNART BEIJER (v):
Fru talman! Tre partier, en ganska hyfsad majori-
tet av riksdagen, står direkt bakom uppgörelsen. Trots
Birger Schlaugs små piruetter kan förhoppningsvis
också mp ställa upp fullt ut. Jag förutsätter att detta
sker. Jag tycker att även kristdemokraterna bör ha en
åtminstone något så när sympatisk inställning till
huvuddelen av uppgörelsen.
Naturligtvis möter så här långtgående och grund-
läggande förslag motstånd. Ingen borde vara överras-
kad. Det är självklart att man av olika intressen agerar
på olika sätt. Det vore konstigt annars.
Jag tror dock att människor i gemen välkomnar att
politikerna äntligen fattar tydliga beslut. De gillar inte
osäkerheten, de gillar inte att en fråga hänger i luften
alltför länge. Jag tror att industrin, både kraftindustrin
och övrig industri, snabbt kommer att anpassa sig till
verkligheten. Det brukar industrin göra, det har den
alltid gjort vid alla förändringar. Svensk industri
kommer att ta till vara chansen att utveckla bl.a. de
alternativa energislagen.
Jag hoppas och tror att även de olika LO-
förbunden kommer att gilla situationen med tiden. Det
passar inte den svenska fackföreningsrörelsen att inta
en fyrkantig och visionslös inställning i en så här
viktig samhällsfråga.
Fru talman! Vad gäller energiuppgörelsens bety-
delse i övrigt för framtida politiska konstellationer har
jag för dagen inga ytterligare kommentarer.

Anf. 15 BIRGER SCHLAUG (mp):
Fru talman! Nej, min bäste Lennart Beijer, jag
kränktes inte alls. Tvärtom är det jättekul om kärn-
kraftsavvecklingen kommer i gång. Vi skall nog för-
söka påverka det i så positiv inriktning som möjligt.
Det jag var mycket kritisk till var att samtidigt
som Centerpartiet och Socialdemokraterna här i riks-
dagen kraftigt har förstärkt äganderätten för att skyd-
da jordägare - egentligen var det en centertanke -
råkade man också skydda kärnkraftsägarna. Det gör
att skadeståndskraven kommer att bli väldigt höga
med det upplägg som Centerpartiet, Vänsterpartiet
och Socialdemokraterna nu har. Det vore bättre att
låta kärnkraften fullt ut betala sina egna kostnader
enligt vanliga marknadsekonomiska principer. Den
första reaktorn borde - kanske skulle man dessutom
diskutera om den verkligen med säkerhet skall kunna
avvecklas - vara en som staten äger. Det hade varit
säkert. Nu får vi långa rättsprocesser, och tyvärr
kommer det att återkomma år efter år.
Jag tror att vi skall kunna påverka upplägget på ett
bra sätt. Socialdemokraterna och Miljöpartiet har
tidigare gjort några bra energiöverenskommelser om
stöd till vindkraft, solvärme, solceller och stöd till
övergång till biobränslen via ackumulatortankar och
annat. Det är positivt, och där kommer vi självklart att
ligga på också i fortsättningen. Men det finns ett pro-
blem till i uppgörelsen som inte har uppmärksammats.
Det är att uppgörelsen faktiskt öppnar för utbyggnad
av s.k. småskalig vattenkraft.
Det ger en väldigt marginell energitillförsel, men
jag och Miljöpartiet tänker inte acceptera att Sölv-
backa strömmar och andra vattendrag byggs ut. Det
behövs inte. Så sent som för ett år sedan var vi alla,
utom moderaterna, överens om att det inte behövdes
full tillförsel. Det fanns överskott, och det gör det
fortfarande.

Anf. 16 DAN ERICSSON (kd):
Fru talman! Lade fru talman märke till den totala
tystnaden när det gällde svaret på den viktigaste frå-
gan, den som inte fick något svar i går kväll och den
som man inte svarade på här nu? Den gällde hur man
på ett år skall kunna ersätta 4 TWh. Jag vet svaret.
Det handlar om hälften olja, hälften gas eller - man
hinner knappast ta fram så mycket gas - kol från
Danmark. Varför vill inte Anders Sundström, Lennart
Daléus och Lennart Beijer svara på denna centrala
fråga? Det visar ju det ohållbara i denna uppgörelse.
Man tillför fossilbränslen, ökar koldioxidutsläppen
och bryter mot klimatmålen, vilket kommer att bidra
till växthuseffekten - den kanske viktigaste miljöfrå-
gan för mänsklighetens överlevnad. Det är priset för
detta beslut.
Anders Sundström, vi vågar att konsekvent stå för
en politik. Vi hade gjort upp med er om ni hade stått
fast vid det som vi under två års tid har varit överens
om. Men det var ni som ändrade uppfattning under de
senaste dagarna. Vi har varit överens om att man skall
tillföra och spara el och sedan stänga reaktorer. Vi har
varit överens om att man inte skall tillföra fossila
bränslen. Men det är ni, Anders Sundström, som har
ändrat uppfattning.
Lennart Daléus, det är inte kristdemokraterna som
har svängt. I vare sig linje 1, linje 2 eller linje 3 sades
det någonting om att fossila bränslen skulle ersätta
kärnkraft. Vi skulle använda en ekologiskt hållbar
metod med förnybara bränslen. Vi står fast vid detta
och tänker icke svika. Det är ni, Lennart Daléus, som
har lämnat den linjen.

Anf. 17 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Dan Ericsson, det finns ett kongress-
beslut om en total avveckling fram till år 2010, och i
folkomröstningen angavs 1990. I de sista skälvande
minuterna gör Dan Ericsson den bedömningen att
man inte klarar att ersätta den första stängda reaktorn
med biobränslen. Hur kan Dan Ericsson ha haft ett så
dåligt underlag för sin position i linje 3 att han gör
den bedömningen i dag att det inte ens går att stänga
den första reaktorn och ersätta den med bioenergi?
Jag är litet förvånad över att man kan leva i politiken
så länge och ha så dålig kunskap.
Wibble- och Tobissonskolan fortsätter att angripa
oss. Man säger att vi inte är ansvarsfulla. Jag måste
ställa frågan till Lars Tobisson: Kan Tobisson verkli-
gen påstå att han har bedrivit en ansvarsfull politik?
Att han och Anne Wibble inte gjorde det under perio-
den 1991-1994 vet ju hela svenska folket. Det om
något var partitaktik för att vinna de särintressen som
man företrädde, det vet hela svenska folket.
Men frågan är: Vad har Tobisson bedrivit för po-
litik under de senaste 17 åren? På vilket sätt har To-
bisson engagerat sig för att finna alternativ till kärn-
kraft? Nästa fråga: Vad har Tobisson i dag för alter-
nativ? Hur ser Tobissons vision ut? När man lyssnar
på Tobisson låter det så här: Vi skall avveckla kärn-
kraften, men vi skall ändå ha den kvar. Är det verkli-
gen en vision?
Tobisson vill förmodligen kunna erbjuda den elin-
tensiva industrin, basindustrin, el om 5, 10, 15, 20 år.
Vilka alternativ erbjuder Tobisson till den industrin
vid dessa tidpunkter? Hur skapas dessa alternativ?
Vad kräver de av dig och mig? Dessa frågor svarar
inte Tobisson på. Han angriper oss för att inte ta an-
svar. Vi har rett ut det som Tobisson ställde till med.
Vi har rett ut också energifrågan och kommit överens
om hur man nu skall inleda en omställning för att
bygga ett ekologiskt starkt samhälle.
Vill Tobisson avveckla de tolv reaktorerna? Den
frågan skulle jag vilja ha svar på. Och vad vill Tobis-
son ersätta dessa tolv reaktorer med? Hur ser Tobis-
sons vision av det ekologiskt uthålliga samhället ut,
där vi har el producerad på ett ekologiskt riktigt sätt
för att försörja det svenska folket och den svenska
industrin?
Tobisson talar som om dessa reaktorer kommer att
kunna vara i drift precis hur länge som helst. Jag
anser att svensk industri har anledning att vara mycket
orolig om Lars Tobissons vänta-och-se-politik får
råda. Vi behöver faktiskt en politik som säkrar in-
dustrins elförsörjning under de närmaste åren.

Anf. 18 LARS TOBISSON (m):
Fru talman! De tolv reaktorerna kommer att av-
vecklas, men vi skall inte avveckla kärnkraften i för-
tid. Det står rakt i strid mot folkomröstningens resul-
tat när man genomför en avveckling med hjälp av
förbränning av fossila bränslen.
Den här debatten har tydligt visat att regeringen av
huvudsakligen partitaktiska skäl har valt att styra in
Sverige på ett ekonomiskt och miljömässigt äventyr
som försämrar för sysselsättning och välfärd i vårt
land och som binder Sverige i ett allt hårdare beroen-
de av miljöskadlig energiproduktion.
Anders Sundströms situation är inte avundsvärd.
Göran Persson sitter bakom och viskar. Det är han
som sätter makten före jobben, välfärden och miljön.
De argument som förs fram är i huvudsak dröm-
mar om hur avveckling av produktiva resurser är bra
för jobb och välstånd. Anders Sundström har inte
kunnat visa på något enda exempel från någonstans i
världen där en dylik kapitalförstöring har haft positiv
effekt. Det är för mig obegripligt att regeringen låter
teorier från den ekonomiska forskningens bakgårdar
bestämma vårt lands energipolitiska framtid.
Men, ärade kammarledamöter, kampen är inte
över. Beslutet är inte fattat i riksdagen. Jag uppmanar
er alla här att rannsaka era samveten och fråga er om
ni delar Anders Sundströms uppfattning, att kapital-
förstöring skapar välstånd och nya jobb. Och jag
uppmanar alla er som lyssnar att ta kontakt med era
socialdemokratiska politiker här i riksdagen, men
också ute i kommuner och landsting och fråga dem på
vilken sida de tänker ställa sig. Det finns fortfarande
tid till besinning. Det är fortfarande möjligt att ångra
sig och låta sakfrågan vara viktigare än det politiska
spelet. Med ett samlat svenskt näringsliv, med så gott
som eniga fackliga organisationer och med en stark
folkopinion på vår sida har vi inte gett upp hoppet om
att också regeringen och framför allt den socialdemo-
kratiska riksdagsgruppen till sist skall besinna sig.
(Applåder)

Anf. 19 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Det var bra att få den här debatten i
dag.
Nu har vi fått höra från alla talare att kärnkraften
skall avvecklas. Några av oss har också presenterat
hur vi vill att alternativen skall komma till. Vi menar
att vi skall ha ett Sverige i framtiden, där vi har god
tillgång på el även när kärnkraften är borta. För att vi
skall klara detta är det några saker som för mig lyser
tydligt.
Först är det jobben. Vi måste investera på kort och
lång sikt i det nya, för att säkra industrins tillgång på
el och för att bygga en ny, spännande teknik.
Vi tänka på miljön. Skall Sverige vara ett rikt land
även i framtiden, skall Sverige ha bästa tillgång på
både teknik och kunskap, och bästa tillgång på teknik
är att ha ett energisystem som är ekologiskt uthålligt.
Det är självklart att vi skall nyttja de närmaste åren till
att bygga denna kunskap och denna teknik för indust-
rins, medborgarnas och den ekonomiska utveckling-
ens skull. Ett land som lever med den gamla tekniken,
de gamla grejorna, är ett fattigt land. Det land som
lever med den nya tekniken, den moderna tekniken,
blir ett rikt land. Vi behöver den nya tekniken också
för ekonomin.
Jag förstår inte att framtiden skulle ligga i att låsa
in sig i det gamla. Framtiden måste ju rimligen ligga i
att låsa in sig i det nya, det moderna och ekologiskt
riktiga, som ger jobb och bättre ekonomi. Tack skall
ni ha!
(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

2 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 30 januari.

3 § Ledighet, m.m.

Talmannen meddelade att Bo Finnkvist (s) ansökt
om ledighet under tiden den 17 februari-25 april.

Kammaren biföll denna ansökan.

Talmannen meddelade att Marina Pettersson (s)
skulle tjänstgöra som ersättare för Bo Finnkvist.

4 § Meddelande om information från regering-
en

Talmannen meddelade att torsdagen den
13 februari omkring kl. 15.00 skulle statsrådet Ulrica
Messing lämna information om kvinnorepresentatio-
nen i statliga centrala och regionala styrelser 1996.

5 § Meddelande om fördröjda svar på interpel-
lationer

Till riksdagen hade inkommit följande skrivelser:

Interpellation 1996/97:130

Till riksdagen
Interpellation 1996/97:130 av Beatrice Ask om
uppföljning av betygssättning i årskurs åtta.
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen
den 27 februari 1997.
Skälet till dröjsmålet är arbetsanhopning.
Stockholm den 3 februari 1997
Ylva Johansson

Interpellation 1996/97:142

Till riksdagen
Interpellation 1996/97:142 av Ulf Melin om yr-
kesutbildning.
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen
den 27 februari 1997.
Skälet till dröjsmålet är arbetsanhopning.
Stockholm den 3 februari 1997
Ylva Johansson
Beslut om samlad votering

På förslag av talmannen medgav kammaren att
bostadsutskottets betänkande BoU5 samt konstitu-
tionsutskottets betänkanden KU11 och KU13 fick
avgöras i ett sammanhang efter avslutad debatt.

6 § Hyresgästinflytande vid ombyggnad m.m.

Föredrogs
Bostadsutskottets betänkande 1996/97:BoU5
Hyresgästinflytande vid ombyggnad m.m. (prop.
1996/97:30)

Anf. 20 STEN ANDERSSON (m):
Fru talman! Vi skall nu behandla betänkande
BoU5. Moderaterna står bakom samtliga reservatio-
ner, men för tids vinnande kommer vi bara att begära
votering och rösträkning om reservation nr 1.
Vi är kritiska till mycket i propositionen. Men jag
kommer i mitt anförande att koncentrera mig på vissa
delar. I övrigt refererar jag till de reservationer som vi
har fogat till betänkandet.
Rubriken på betänkandet är Hyresgästinflytande
vid ombyggnad m.m. Jag vill betona att vi moderater
givetvis vill att hyresgäster skall ha ett inflytande över
sin situation, inklusive ombyggnader. Men vi anser att
det är fel att lägga inflytandet på organisationer. Vi
tycker att inflytandet skall koncentreras på de enskilda
hyresgästerna.
Fru talman! Vi är tveksamma till att man går in
och ändrar på ett system som i stort sett fungerar.
Dagens förhandlingssystem fungerar, med undantag
av få exempel, mycket bra. Risken är stor att det nu
genomförs ett system, vilket riksdagen senare kommer
att besluta om, som gör situationen besvärligare och
som i praktiken minskar inflytandet för den enskilde
hyresgästen.
Det är i och för sig naturligt att det finns en viss
inbyggd konflikt mellan en hyresgäst och en fastig-
hetsägare. Hyresgästen vill så klart ha en så låg hyra
som möjligt, vilket är självklart och förståeligt, och en
så hög standard som möjligt. Fastighetsägaren vill,
vilket också är förståeligt, bevara sitt kapital och se
till att det blir intakt och även ta ut en hyra som mark-
naden tillåter. Att det här finns en konflikt är vi med-
vetna om.
Men när man i dag ser de krav som ställs från
framför allt hyresgäströrelsens sida får man intrycket
att den ibland kräver ett större inflytande än de som
äger sitt egnahem eller som har en bostadsrätt. Detta
kan vi moderater aldrig acceptera. Det måste vara en
större möjlighet till inflytande om man äger än om
man hyr. Jag tror att de flesta betraktar detta som
självklart.
Vad gäller ombyggnader, renoveringar och under-
håll har vi genom åren tyvärr sett att de årliga för-
handlingarna om hyreskostnaderna har fått effekten
att när man har funnit att en hyreshöjning blir för stor,
så är det lätt att gå in och fingra på underhållsdelen.
Man senarelägger visst underhåll och förlänger inter-
valler. Det låter bra, för på det sättet kanske man kan
åstadkomma en lägre hyra för det kommande året.
Men på sikt är detta fördärvligt. Det finns ingenting
som på sikt är så hyreshöjande som ett uteblivet eller
nedsatt underhåll. Jag har själv sett många exempel
där man har snålat med underhållet. När sedan den
dagen då hela skräpet rasar samman blir aktuell,
kommer en nota som ingen hade trott eller hoppats på.
Men den finns där och måste då betalas, i slutändan
av hyresgästerna. Det finns ingen annan som kan
betala notan.
Det finns fastigheter där det bor många äldre. Där
är man inte intresserad av att bygga ut lekplatserna,
eftersom det inte finns några barn i fastigheten. Men
det är ju ett kortsiktigt tänkande som vi inte får lov att
acceptera.
Sedan vill jag ta upp förslagen till förändringar i
förhandlingssystemet. Den här propositionen innebär
enligt vår uppfattning försämringar. Den enskilde
individens möjlighet att träffa uppgörelser med fas-
tighetsägaren minskar. Däremot ökar hyresgäströrel-
sens inflytande.
Som en liten kuriositet kan jag nämna att jag läste
protokollet från den förra debatten i det här ämnet i
riksdagen. Då var det Mikael Odenberg som förde
Moderata samlingspartiets talan. Det han sade var
mycket klokt, och vi hade ytterligare en sak gemen-
sam. Mikael Odenberg beskrev att han hade lämnat
hyresgäströrelsen för att han ansåg att den inte tillva-
ratog hans intressen eller att den gjorde det på fel sätt.
Jag har gjort exakt samma sak. Jag hade varit medlem
i 30 år. Jag lämnade inte hyresgäströrelsen för att jag
inte hade fått ut någonting av medlemskapet, det vore
ungefär detsamma som att inte teckna brandförsäkring
för att det inte har brunnit i ens hus. Att jag lämnade
den berodde i stället på det faktum att den i fjol hade
en kampanj som var makalös i ett demokratiskt sam-
hälle. Denna kampanj var direkt kopierad från den
skola, som jag trodde var begravd, som en gång initie-
rades av Goebbels i Tyskland. En rörelse eller organi-
sation som i någon form av desperation måste tilläm-
pa en sådan agitationsmetod för att behålla sina med-
lemmar eller för att få fler, betackar jag mig faktiskt
för.
I det här betänkandet pratar man en del om hyror
och hyresförhandlingar. Vad gäller hyrorna är det nog
fler än en som blir förvånad över de argument som
dels finns i propositionen, dels förekommer hos hy-
resgäströrelsen. Man är paniskt förskräckt för mark-
nadshyror. Marknadshyror är i politiken ungefär jäm-
ställt med att svära i kyrkan. Men, fru talman, tittar vi
på hur det här samhället fungerar, visar det sig att
majoriteten i dag faktiskt lever med marknadshyror.
Man köper ju en villa till marknadspris. Sedan blir så
klart boendekostnaden marknadsprisanpassad. Exakt
samma sak gäller för en bostadsrätt. Den köpes också
till marknadspris till en hyra som är marknadsbaserad.
Jag är övertygad om att vi på sikt kommer att få
marknadshyror i Sverige. Det innebär inte att vi
kommer att få chockhöjda hyror, men det innebär att
vi kan ändra på de ibland ganska knepiga och svår-
förklarliga händelser som sker. Man betalar i stort sett
lika stor hyra om man bor i en förort som om man bor
i innerstaden i en storstad - detta trots att de flesta
kanske vill bo i innerstaden. Marknadshyror innebär
att vi kan få något höjda hyror i innerstaden men
framför allt att vi kan få kraftigt sänkta hyror i ytter-
områdena. Det kommer att innebära att dessa områ-
den blir mycket mer attraktiva.
Fru talman! Jag anser att den här propositionen
försämrar möjligheten och stimulansen att flytta. Den
skapar inga incitament för fastighetsägare att köpa
bostäder och för byggföretag att bygga bostäder. Jag
kan inte tänka mig att man vill försämra eller ta bort
möjligheten för enskilda att äga fastigheter. Alternati-
vet skulle vara att vi bara får samhällsägda bostadsfö-
retag, och vi har ju sett många exempel på hur dessa
har misslyckats med att bedriva sin aktivitet.
Till sist, fru talman, skulle jag vilja ställa två frå-
gor. Jag skulle vilja fråga majoriteten, Socialdemokra-
terna, Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet:
Vad är egentligen grunden till att ni ställer er bakom
försämringarna vad avser passivitetsregler?
Som en sammanfattning av det här betänkandet
skulle jag också vilja fråga samma partier: Anser ni
att det är viktigare att hyresgäströrelsen får större
inflytande över kostnaderna än att den enskilde hyres-
gästen får det?

Anf. 21 LENNART FREMLING (fp):
Fru talman! Den här propositionen innebär för-
ändringar som återställer regler som fyrpartiregering-
en införde och kom med en lagom avvägning på. Vi
är emot att de här återställarna genomförs, och därför
har vi yrkat avslag på en del av den här propositionen.
Det framgår av vår reservation nr 2.
Vi liberaler är emot tvång som riktas mot hyres-
gäst och värd om man vill förhandla enskilt. Det
framgår av reservation 2. Vi anser att hyresgästen
omyndigförklaras, och det försvårar för hyresgäst och
hyresvärd att vid hyresavtalets ingående komma fram
till individuella lösningar. Det är för oss viktigt att
betona den enskilde individen och att individuella
lösningar skall vara praktiskt möjliga. På det sättet
kan jag också instämma i en hel del av det som Sten
Andersson sade här. Han framhöll också den enskilde
individens betydelse och möjligheter. Vi för dock inte
det resonemang om anknytning till grundlagen som
moderater och kristdemokrater gör. Därför har vi inte
anslutit oss till reservation 1, utan vi har en egen re-
servation, reservation 2. Den yrkar jag bifall till.
Sedan finns det ett antal ytterligare reservationer,
och av reservationerna 3-10 framgår det att vi i Folk-
partiet i stort sett har en gemensam uppfattning med
kristdemokrater och moderater om hyresförhandling-
arna.
Fru talman! Vi vill att samhället skall ge ett star-
kare skydd för de boende i samband med ombyggnad.
Det framgår av vår reservation nr 13. Där har vi också
fått stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Vi menar
att hyresgästens personliga förhållanden också skall
kunna beaktas i relationen mellan hyresgäst och fas-
tighetsägare. Vi vill alltså att det s.k. subjektiva hy-
resgästintresset skall kunna komma med i bilden och
inte bara det s.k. objektiva. Vi menar att man på det
sättet tar större hänsyn till hyresgästens personliga
förhållanden.
Fru talman! Vi står naturligtvis bakom alla de re-
servationer som Folkpartiet har stött i utskottsbetän-
kandet, men för att inte ta kammarens tid i anspråk i
onödan nöjer jag mig med att yrka bifall på reserva-
tion 2.

Anf. 22 OWE HELLBERG (v):
Fru talman! Den sociala bostadspolitiken har tagit
många steg tillbaka under 90-talet både i ekonomiska
termer och vad gäller den lagstiftning som hör till en
sådan politik. Det började med skattereformen, med
höjda hyror som följd, och sedan kom en kraftigt
förändrad lagstiftning under de borgerliga rege-
ringsåren. Det rörde sig om ett systemskifte till stor
nackdel för hyresgäster och bostadssökande.
Den socialdemokratiska regeringen har inte gjort
särskilt mycket för att förändra den bostadspolitiken.
De här förändringarna som gäller inflytandet för hy-
resgäster vid ombyggnad är dock glädjande men inte
på långa vägar tillräckligt för att återupprätta en social
bostadspolitik.
Fru talman! Nu till de olika regeländringarna i
betänkandet. De flesta förändringarna stämmer över-
ens med Vänsterpartiets syn på de här frågorna. Vi
har dock några frågor där vi inte tycker att förslagen
går tillräckligt långt.
I fortsättningen skall den enskilde hyresgästen
godkänna föreslagna ombyggnationer i sin lägenhet.
Är meningarna delade kan hyresvärden gå till Hyres-
nämnden och få saken prövad. Hyresnämnden kan då
godkänna ombyggnationen med hänvisning till något
som kallas det objektiva hyresgästintresset. Det inne-
bär att hyresgästen måste godkänna en ombyggnad
som innebär att lägenheten "rustas upp till en sådan
standard som hyresgäster normalt förväntar sig av en
modern lägenhet". Vad som ingår i begreppet normal
standard i en modern lägenhet är dock mera oklart.
Här måste den enskilde hyresgästens ord få väga
tyngre. Vänsterpartiet menar att en social bostadspo-
litik kräver ett större hänsynstagande till den enskilde
hyresgästens krav på sitt boende. Det kan t.ex. gälla
när man på grund av ålder eller sjukdom vill behålla
en äldre inredning eller den befintliga planlösningen
för att kunna bo kvar i lägenheten.
Vänsterpartiet vill dessutom vidga hyresgästens
möjligheter att ställa krav på en ombyggnad som dels
skall vara varsam efter principen att reparation går
före utbyte, dels skall vara miljöriktig, så att man
därmed sätter press på fastighetsägarna att bidra till
en ekologiskt hållbar utveckling. Regeringens förslag
i den här frågan ger fortfarande fastighetsägarna för
stora befogenheter på hyresgästernas bekostnad.
När det gäller förhandlingsersättningen för den
organisation som företräder hyresgästerna i bl.a. hy-
resförhandlingarna råder osäkerhet om hur detta skall
regleras. I nuläget skall det ske genom en överens-
kommelse mellan förhandlingsordningens parter utan
att det finns någon reglering i botten. Om parterna
inte är överens kan hyresgästorganisationen inte kräva
att ersättningen för förhandling skall utgå. Detta är ett
förhållande som skapar otrygghet och kan leda till en
försämrad förhandlingssits för hyresgästerna och
deras organisation. Den utredning som bl.a. ligger till
grund för regeringens förslag föreslog att den för-
handlande hyresgästföreningen skall ges rätt till för-
handlingsersättning. Vänsterpartiet delar den åsikten.
En viktig grund för att få till frivilliga överenskom-
melser är att det finns en klar och tydlig lagstiftning i
botten. Detta vill utskottsmajoriteten avvakta för
vidare utredning. Det tycker inte jag är nödvändigt.
Fru talman! Tyvärr har den mänskliga faktorn
spelat Vänsterpartiet ett spratt i den här frågan. Vår
motion kom på villovägar. Därför bygger våra reser-
vationer på andras motioner. I vår motion som inte
har behandlats angav vi att vi anser att en hyresgäst
skall ha rätt att behålla sitt hyreskontrakt vid större
ombyggnad om det är klart att hyresgästen skall flytta
tillbaka. Regeringen tycker inte att det behövs, efter-
som även tomma lägenheter skall omfattas av för-
handlingsordningen, och då finns det ingen anledning
för hyresvärden att säga upp ett hyresavtal om avsik-
ten är att höja hyresnivån. Det kan ju finnas andra
anledningar för en hyresvärd att vilja bli av med en
hyresgäst och att hyresvärden därför inte erbjuder den
gamla hyresgästen ett nytt kontrakt i den nyrenovera-
de lägenheten. Ett nytt skäl för hyresgästerna att inte
kunna få behålla sina lägenheter är det exempel som
Hyresgästernas riksförbund redovisade vid sin upp-
vaktning i utskottet, nämligen att hyresvärden passar
på att ombilda hyresrätterna till bostadsrätter vid
ombyggnationen. Då har hyresgästen tveklöst förlorat
sin möjlighet till ett hyreskontrakt. Utskottet har i sitt
beslut krävt ett tillkännagivande om en försäkran att
översynen av gällande lagstiftning kommer till stånd
och att förslag till nya regler läggs fram om översynen
visar att farhågorna besannas. Vänsterpartiet nöjer sig
för tillfället med den lösningen men kommer noga att
följa utvecklingen.
När det gäller hyresvärdens möjlighet att vända
sig till Hyresnämnden för att kunna genomföra de
ombyggnationer som presenterats för hyresgästerna
och om de inte har gett sitt godkännande kan detta
överklagande ske redan efter en månad. I vår motion
hade vi föreslagit att den tiden förlängs till tre måna-
der, eftersom vi tror att det är bättre om hyresvärd och
hyresgäst kan komma överens om vad som skall åt-
gärdas. Då kan det vara bra om det finns tid för dis-
kussioner och information om vad ombyggnationen
innebär. Missförstånd kan redas ut och kompromisser
komma till stånd. Det gagnar förhållandet mellan
hyresvärd och hyresgäst. Det är bättre än att frågan
måste hamna i Hyresnämnden. Förhandlingar och
samförstånd kan ta tid, och därför bör möjligheten att
vända sig till Hyresnämnden förlängas från en till tre
månader.
En fråga som inte alls berörs i sammanhanget är
hyrorna i nyproduktionen. Tyvärr håller bruksvärdes-
systemet delvis på att sättas ur system. De kraftigt
försämrade villkoren för nyproduktion gör att hyrorna
i nyproduktion i många fall blir orimliga i dag. Vem
har råd att hyra en trerumslägenhet för 10 000 kr per
månad, som det finns exempel på i Stockholm i dag?
Det är bara en mycket liten del av befolkningen som
har mycket goda inkomster som har råd med det. Det
är ingen bra utveckling. Och om detta fortsätter är det
naturligtvis nödvändigt att man även måste få rätt att
förhandla om hyror i nyproduktionen för att begränsa
hyressättningar som i princip styrs av den efterfrågan
som finns. Det luktar marknadshyra om sådana hyror.
Till sist, fru talman, vill jag varna för flera bor-
gerliga förslag som har sin utgångspunkt i att avskaffa
en social bostadspolitik, t.ex. förslaget om ägarlägen-
heter. Att försöka göra bostadspolitiken till en fråga
enbart om ägandet har man redan prövat i Storbritan-
nien under ledning av Margaret Thatcher. Utveck-
lingen avskräcker. Privatiseringen har trängt ut de
fattigaste till de slumartade ytterområdena, och många
som har köpt sina lägenheter har inte klarat sin eko-
nomi utan har blivit av med sina lägenheter, blivit
skuldsatta och i värsta fall hemlösa. Bostadsbidragen
har rakat i höjden, och antalet bostadslösa räknas i
tusental. Sådana experiment tackar Vänsterpartiet nej
till. Vi kräver i stället att den sociala bostadspolitiken
skall återupprättas och försvaras.
Fru talman! Därmed yrkar jag bifall till reserva-
tionerna 9 och 13.

Anf. 23 STEN ANDERSSON (m) replik:
Fru talman! Jag är nog en av de få i den här kam-
maren som faktiskt bor i allmännyttan. Jag blev för-
vånad när jag hörde Owe Hellberg tala. Vad var det
för negativt som hände för hyresgästerna 1991-1994?
Jag ställde en fråga i mitt anförande till Owe Hell-
berg om han kunde försvara varför han ställer sig
bakom majoritetsförslaget avseende passivitetsregler-
na.
Till sist, fru talman, har jag en enkel och kanske
ännu sämre uppfostran. Owe Hellberg refererade till
Margaret Thatcher i Storbritannien. Jag skall inte göra
samma jämförelse 200 mil österut.

Anf. 24 OWE HELLBERG (v) replik:
Fru talman! Sten Andersson kommer från Malmö,
och han har tydligen inte läst i Dagens Nyheter och
Svenska Dagbladet om Stockholmssituationen. Där
har man faktiskt infört tillfälliga regler när det gäller
bidragen för att få stopp på de onödiga och lyxiga
ombyggnationer som görs, då människor har drabbats
av chockhyreshöjningar och har fått sina lägenheter
upprustade på ett sätt som inte alls är varsamt, nöd-
vändigt eller självklart. Det är naturligtvis det som
detta skall sätta stopp för, dvs. att det sker på ett an-
ständigt sätt.
När det gäller den sista delen finns det ingen
kommentar, eftersom vi reflekterar till det system som
vi har i Sverige. Vi är nöjda med det förhandlingssys-
tem som finns mellan hyresgäster och fastighetsägare.
Men det kan utvecklas, och vi tycker att det skall
göras på ett sådant sätt att hyresgästerna stärker sina
positioner. Människor går samman för att stärka sina
positioner. Det gör man i andra sammanhang, t.ex. i
fackföreningslivet och i andra föreningssammanhang.
Det är lika nödvändigt och självklart att göra det i
fråga om boendet som vi anser är en social rättighet
och inte en marknadsvara.

Anf. 25 STEN ANDERSSON (m) replik:
Fru talman! Bättre fly än illa fäkta - det är en re-
gel som Owe Hellberg nu praktiserar. Det är kanske
litet dumt av honom att referera till Thatchers Storbri-
tannien. Han har ju själv mycket bättre erfarenheter
baserade på vad hans politiska kolleger, bröder och
systrar, har åstadkommit i form av massakrer på bo-
städer. Det gäller då områden som ligger mycket
närmare hans politiska sfär.
Owe Hellberg talade om ombyggnader och lyxsa-
neringar i Stockholm. Vill Owe Hellberg tillåta priva-
ta fastighetsägare? Vill Owe Hellberg att vi bara skall
ha allmännyttiga bostadsföretag? Dagligen ser vi ju
bevis, och då inte bara i Dagens Nyheter och Svenska
Dagbladet, på hur de totalt har misslyckats med att
sköta sin uppgift. Är det verkligen Owe Hellbergs och
Vänsterpartiets framtidsscenario?

Anf. 26 OWE HELLBERG (v) replik:
Fru talman! Anledningen till att jag refererar till
Storbritannien är naturligtvis att Storbritannien och
Sverige visar på stora likheter när det gäller hur sam-
hället är uppbyggt och hur samhället ser ut. I Storbri-
tannien har man ägnat sig åt ett systemskifte, ett ex-
periment, i bostadspolitiken som har fått katastrofala
följder. Det är därför jag refererar till Storbritannien.
Jag vill ju inte att vi skall göra samma misstag. Tyvärr
är vi delvis på väg att göra det.
Sedan till frågan om ombyggnationer. Det är klart
att vi skall tillåta privata fastighetsägare, men om-
byggnationer skall naturligtvis göras i samförstånd
mellan fastighetsägare och hyresgäster. Då måste det
faktiskt finnas litet tyngd och kraft bakom diskussio-
nerna och när man skapar förutsättningar för hur om-
byggnationen skall gå till. Det är just där som det här
betänkandet innebär en förstärkning.

Anf. 27 PER LAGER (mp):
Fru talman! Betänkande 1996/97:BoU5 om hyres-
gästinflytande vid ombyggnad m.m. innehåller bara
en reservation från Miljöpartiet. Vi har framställt
reservationen tillsammans med Folkpartiet och Väns-
tern. Reservationen handlar om beaktandet av hyres-
gästintresset i samband med ombyggnad.
I övrigt anser jag att det i betänkandet görs rimliga
avvägningar för att stärka hyresgästens inflytande och
möjligheter. Vad jag vänder mig emot är att det s.k.
objektiva hyresgästintresset i första hand skall vägle-
da Hyresnämnden vid en skälighetsbedömning när det
gäller förbättrings- och ändringsåtgärder. I stället
borde det förstås vara fråga om den enskilde hyresgäs-
ten, den boende. Det s.k. objektiva hyresgästintresset
är något av ett intellektuellt missfoster som under de
senaste decennierna möjliggjort för hyresvärdarna att
med det mena exakt det som man själv vill göra. Det
kan exempelvis gälla taksänkningar, utbyte av trä mot
plast, rivning av kakelugnar o.d. - sådant som inte
haft stöd av en majoritet bland de boende.
En viktig aspekt är att tillåta olika behov och in-
tressen samt avvikelser i förhållande till normer samt
att respektera den enskildes rätt att forma och känna
trygghet i den närmaste omgivningen, i lägenheten;
detta självklart så länge det inte går ut över andra
hyresgäster i huset. Som hyresgäst väljer jag kanske
att ha kvar en äldre inredning, en enklare planlösning,
därför att den fungerar och därför att jag trivs med
den. Ett objektivt hyresgästintresse handlar om fram-
tida tänkta hyresgäster, fiktiva hyresgäster, som inte
tillfrågats och som kanske inte någonsin blir aktuella.
Det är väl den som bor i lägenheten som skall trivas
och därmed ha rätt att avgöra vad lägsta godtagbara
standard är. Hyresvärden skall inte kunna tvinga på
mig den.
När blir inredningen - köksskåpen, diskbänken,
garderoberna, listerna, linoleummattan, parketten,
fönstren eller planlösningen - inte godtagbar stan-
dard? De flesta hyresgäster och även icke-spekulativa
hyresvärdar borde tjäna på att ha kvar en äldre kvali-
tetsgedigen och funktionsduglig inredning som bara
kräver normalt underhåll och enklare förbättringsåt-
gärder. S.k. standardhöjningar tycks många gånger
mera handla om att byta ut sådant material mot nya
plast-, metall- och blandmaterial och om att göra nya
planlösningar för att ge möjlighet till en höjning av
priset på lägenheten och på hela fastigheten. I själva
verket handlar det i stället på lång sikt inte sällan om
en standardsänkning.
Givetvis finns det skäl till byten av t.ex. uttjänta
vitvaror för att i stället ersätta dem med de senaste
energisnåla freonfria varianterna. Ibland kan också
genomgripande ändringar behövas för stambyten, för
att byta ruttna fönsterbågar, för att riva upp och ersät-
ta fukt- och mögelskadade golv och väggar, för att
förbättra ventilationen, för att byta från dyr direktver-
kande el till vattenburen värme m.m.
Jag tror att de flesta är införstådda med förbätt-
ringsåtgärder som har med säkerhet, hälsa, miljö och
energihushållning att göra. Det är inte i sådana fall
som man är oense. Däremot kan uttryck som "ett
objektivt hyresgästintresse", "lägsta godtagbara stan-
dard" och "beaktansvärt intresse" lätt användas fel
och just bli verktyg för den oseriöse hyresvärden, så
att denne kan driva igenom fördyrande och många
gånger helt onödiga ombyggnader i syfte att få högre
inkomster från fastigheten.
Hyresnämndens motiv för avslag avseende utfö-
rande av viss åtgärd borde inte bara vara att hyresgäs-
ten drabbas särskilt hårt på grund av sjukdom, hög
ålder e.d. Det skall också kunna handla om estetiska
eller praktiska skäl, t.ex. att planlösningen inte behö-
ver ändras därför att den passar den boende som den
är. Även berättigade krav på en varsam ombyggnad
och möjligheten att premiera ekologiskt hållbara
kretsloppsbaserade och hälsosamma lösningar måste
vägas in i nämndens beslut.
Principen bör enligt min mening vara att repara-
tion går före utbyte. Precis som överallt annars i vårt
samhälle måste resurshushållning vara ledstjärnan.
Propositionens huvudsyfte med ändringarna är att
stärka hyresgästernas inflytande. I det här fallet ser
jag dock inte att den boende, hyresgästen, ges en
rimlig chans att få sina verkliga behov prövade gen-
temot fastighetsägaren i Hyresnämnden.
Herr talman! Med dessa ord yrkar jag bifall till re-
servation 13 avseende mom. 10.

Anf. 28 MICHAEL STJERNSTRÖM (kd):
Herr talman! Riksdagsmajoriteten föreslår i betän-
kandet ett flertal åtgärder som syftar till att minska
såväl den enskilde hyresgästens inflytande över sitt
boende som hyresvärdens inflytande över sin fastig-
het. Resultatet blir fördyrande och komplicerade
regler som enbart leder till en sämre fungerande hy-
resmarknad.
I betänkandet föreslås att den gamla regeln återin-
förs om att endast en förhandlingsordning får gälla för
ett och samma hus. Det är anmärkningsvärt att Cen-
tern är med på denna återställare. Centern hade inga
problem med denna fråga i den borgerliga regeringen.
Jag arbetade själv som politiskt sakkunnig i Stats-
rådsberedningen och skötte förhandlingen för mitt
parti i den här frågan. Men Centern har tydligen bytt
fot sedan regeringstiden 1994 och fram till i dag.
Skälet till detta känner jag inte till.
Enligt talarlistan deltar Centern inte i dagens de-
batt. Kanske vill man förbigå denna omsvängning
med tystnad. Jag ser att Rigmor Ahlstedt finns här i
kammaren. Hon har således möjlighet att förklara
varför Centern bytt fot.
Genom förslaget kommer en konkurrerande före-
nings avtal om förhandlingsordning att bli ogiltigt.
Tillåts endast en förhandlingsordning kommer en
majoritet av hyresgäster att kunna påtvinga övriga
hyresgäster en företrädare som dessa inte vill ha.
Valfriheten inskränks, och organisationer eller andra
förhandlingsordningar, som skulle kunna visa sig vara
ett bättre alternativ för hyresgästerna, förhindras att
uppstå.
Hyresgästernas intressen gagnas inte av att de blir
utlämnade åt en monopolorganisation. När det gäller
förhandlingssystemet borde utgångspunkten vara att
parterna på marknaden, oavsett om det är fråga om
organisationer, enskilda hyresgäster eller hyresvärdar,
är kapabla att själva finna lämpliga former för hyres-
förhandlingarna.
Den i betänkandet föreslagna förändringen innebär
ett lagkrav på monopol. Kristdemokraterna avvisar ett
införande av monopolavtal även på detta område. Det
är mycket tveksamt om förslaget att i lag hindra par-
terna på bostadsmarknaden att sluta flera avtal om
förhandlingsordning är förenligt med gällande före-
ningsrätt. Föreningsrätten garanteras av regeringsfor-
men och inbegriper avtalsrätt. Kravet på att det skall
finnas endast en förhandlingsordning per hus strider
därför mot den fria förhandlingsrätten.
Majoriteten anser att "praktiska skäl som talar mot
att tillåta flera förhandlingsordningar väger tyngre än
de principiella skäl som kan åberopas mot den nuva-
rande ordningen". Förenklingsskäl skulle alltså tala
för monopol och inskränka den fria förhandlingsrät-
ten. Så lättvindigt åsidosätter majoriteten en grundval
i rättssamhället - den fria förhandlingsrätten.
Det måste anses både rimligt och välmotiverat att
hyresgästerna har kvar sin möjlighet att välja vilken
hyresgästorganisation som skall företräda dem vid
hyresförhandlingen.
Herr talman! Majoriteten inskränker hyresgäster-
nas möjlighet att finna olika former för kollektiva
förhandlingar. Dessutom föreslår man inskränkningar
i hyresgästernas möjlighet att ställa sig utanför den
kollektiva förhandlingsordningen. En hyresgäst får
enligt förslaget inte välja att redan vid tillträdet till en
lägenhet förhandla med hyresvärden om egna villkor
för avtalet. Möjligheten till individuella lösningar,
som passar den enskilde hyresgästen bättre än den
kollektiva utformningen av villkoren, elimineras i
praktiken.
Ett genomförande av förslaget är en allvarlig in-
skränkning. Det är närmast att jämföra med en
omyndighetsförklaring av hyresgästerna. Kristdemo-
kraterna avvisar den integritetskränkning som detta
leder till för den enskilde. Negativt är vidare att
bruksvärdessystemets grundläggande syfte att få till
stånd en hyressättning i enlighet med hushållens all-
männa värderingar försvåras.
Majoriteten föreslår en utökad reglering av hur
hyresgästinflytandet bör utövas vid en standardhöjan-
de åtgärd som går utöver vad som krävs för att uppfyl-
la lägsta godtagbara standardnivå. Kristdemokraterna
instämmer i behovet av att hyresgästerna har ett infly-
tande över vilka åtgärder av den karaktären som skall
vidtas. Däremot anser vi att majoritetens förslag inte
utgör det lämpligaste tillvägagångssättet för ett sådant
hyresgästinflytande. Förslaget är i alltför hög grad
ägnat att leda till onödiga tvister och konflikter.
I första hand bör ordningen vara den att det stad-
gas i hyresavtalet hur frågor rörande standardhöjande
åtgärder skall regleras. Då vet såväl hyresgäst som
hyresvärd under vilka förhållanden sådana åtgärder
får vidtas och hur de eventuellt skall reglera hyresni-
vån. Problemet är dock att det stora flertalet av hy-
resavtalen i dag, på grund av att avtalsfriheten varit
och är inskränkt, inte reglerar detta. I stället har man
varit utlämnad till lagstiftning som godtyckligt be-
handlat såväl hyresgästens som hyresvärdens intres-
sen. Värt att påpeka är att det även i propositionen
framhålls att hyresvärdar och hyresgäster i ökande
omfattning finner gemensamma lösningar på frivillig
väg och att många bostadsföretag ser hyresgästinfly-
tandet som ett konkurrensmedel.
Jag står bakom samtliga kristdemokratiska reser-
vationer i betänkandet men yrkar bifall endast till
reservationerna 1 och 11.

Anf. 29 OWE HELLBERG (v) replik:
Herr talman! Jag har en fråga till Michael Stjern-
ström.
Tycker inte Michael Stjernström att det kan vara
problem med flera förhandlingsordningar i ett och
samma hus; medför inte det risker för bruksvärdessys-
temets principer att likvärdiga, likadana lägenheter
skall ha samma hyresnivå? Är det genom förhandling-
ar man skall avgöra sådant? Skall inte bruksvärdessys-
temets principer gälla i en sådan situation?

Anf. 30 MICHAEL STJERNSTRÖM (kd)
replik:
Herr talman! Vi vill ha konkurrens även på detta
område. Vi utgår från den enskildes möjligheter. Vi
vill inte att den enskilde skall vara bunden till en enda
organisation som förhandlar. Vi vill att man skall
kunna få fram alternativ.
Tyvärr är det så i dag att det bara finns en stark
hyresgäströrelse, som nästan har monopol på detta. Vi
har sett otaliga exempel på hur man missbrukar sin
ställning och inte tillvaratar den enskildes möjligheter
och rättigheter och inte tillgodoser den enskildes
synpunkter på hur det skall skötas. Det behövs san-
nerligen konkurrens även på detta område!

Anf. 31 OWE HELLBERG (v) replik:
Herr talman! Tillsammans med Miljöpartiet och
Folkpartiet har vi en reservation om att stärka just
hyresgästinflytandet när det gäller ombyggnader. Men
det som Michael Stjernström pratar om nu - konkur-
rens - luktar marknadshyra, där den starke i kraft av
förhandling kan fixa sig en billigare lägenhet än den
som är svag. Jag tycker att det rimmar illa med det
system som vi har i dag i Sverige och vars kvalitet vi
kan förbättra.

Anf. 32 MICHAEL STJERNSTRÖM (kd)
replik:
Herr talman! Även i dagens system har lägesfak-
torn, dvs. var lägenheten är belägen, en betydelse. Så
tycker jag att det skall vara i framtiden också. Däri-
från är steget långt till det som Owe Hellberg målar
upp som en skräckbild, ett system med ren marknads-
hyra.

Anf. 33 LENA LARSSON (s):
Herr talman! Bostadsutskottets betänkande nr 5
innehåller ett antal s.k. återställare, som vi redan har
hört här. Förslag förs fram om vissa ändringar i hy-
reslagen och hyresförhandlingslagen. Syftet med
ändringarna är att stärka hyresgästernas inflytande
och ställning, så att balansen mellan hyresvärdarna
och hyresgästerna återställs.
Viktigt i balansen mellan parterna har dock varit
att en fastighetsägare har möjlighet att bedriva ratio-
nell fastighetsförvaltning samtidigt som en hyresgäst
har möjlighet att i rimlig utsträckning ha inflytande
över bostaden.
Orsaken till återställarna är att under förra man-
datperioden beslutades om en rad ändringar i hyres-
förhandlingslagen och hyreslagen, och de trädde i
kraft vid halvårsskiftet 1994. De flesta av dessa änd-
ringar har gjort att det råder obalans på hyresmarkna-
den, till hyresvärdens fördel.
Propositionen har föregåtts av en enmansutredning
som i december 1995 överlämnade delbetänkandet
Ändringar i hyresförhandlingslagen - Hyresgästinfly-
tande vid ombyggnad m.m.
En av ändringarna som gjordes i juli 1994 var att
förbudet mot flera förhandlingsordningar för ett och
samma hus avskaffades. I det beslut som vi skall ta i
dag föreslår utskottsmajoriteten att detta förbud åter-
införs och att det är antalet lägenheter som förhand-
lingsordningen kan förväntas komma att omfatta som
skall vara vägledande för vilken förhandlingsordning
som skall gälla.
I reservationerna från moderater och kristdemo-
krater påstår man att fattar riksdagen beslut i enlighet
med förslaget i propositionen innebär det att Hyres-
gästernas Riksförbund ges monopol på kollektiva
förhandlingar. Dessutom påstår Kristdemokraterna,
som vi redan har hört här, att förbudet mot flera för-
handlingsordningar skulle strida mot regeringsfor-
mens regler om föreningsfrihet.
Ibland förstår jag inte varifrån Moderaterna och
Kristdemokraterna får alla sina påståenden. Det är
fritt fram för hyresgästerna att bilda vilken intresseor-
ganisation de vill, och det är också möjligt för denna
eller dessa föreningar att få förhandlingsordningen för
en fastighet, under de förutsättningar som har nämnts
tidigare. Det är fritt fram för Michael Stjernström och
Ulf Björklund att bilda en hyresgästförening som inte
tillhör de nu befintliga, och lagstiftningen är neutral
vad avser val av förhandlande hyresgästorganisation.
Utskottsmajoriteten tycker också att det är själv-
klart att en hyresgäst även i fortsättningen har rätt att
låta den egna lägenheten stå utanför det kollektiva
förhandlingssystemet. Vi tycker däremot att en för-
handlingsordning som huvudregel skall omfatta samt-
liga bostadslägenheter, alltså även outhyrda. Däremot
kan hyresgästen och hyresvärden komma överens om
att hyresavtalet inte skall innehålla en förhandlings-
klausul. Denna överenskommelse kan dock inte göras
förrän efter tre månader.
Det är rimligt att en hyresgäst informerar sig om
vad det innebär att stå utanför det kollektiva förhand-
lingssystemet. Enligt nuvarande regler har hyresgäs-
ten alltid och från första dagen rätt att ställa sig utan-
för detta system. Det har inneburit att en del oseriösa
hyresvärdar som villkor för uthyrning kräver att nå-
gon förhandlingsklausul inte skall ingå i avtalet eller
att en hyresvärd lockar med lägre hyra om hyresgäs-
ten förhandlar enskilt. Hyresvärden har genom 1994
års lagstiftning fått större möjligheter att välja den
hyresgäst som är beredd att betala mest.
Även genom lagändringen 1994 utökades möjlig-
heten för hyresvärden att själv bestämma inflyttnings-
hyran. Han kan göra detta genom att hyra ut till en
hyresgäst som accepterar ett hyresavtal utan förhand-
lingsklausul, varigenom hyresvärden inte behöver
iaktta den primära förhandlingsskyldigheten. Detta
anser vi kan leda till en höjning av hyresnivån och
därmed drabba särskilt de ekonomiskt svaga hushål-
len och på sikt leda till en ökad boendesegregation. I
propositionen föreslås att en hyresvärd som vill höja
hyran i samband med uthyrning av en lägenhet som
omfattas av en förhandlingsordning först måste iaktta
den primära förhandlingsskyldigheten.
Den s.k. passivitetsregeln infördes också i hy-
reslagen den 1 juli 1994. Den innebär i korthet föl-
jande: Om hyresvärden vill höja hyran och samtidigt
binda hyresgästen till den begärda hyran skall han
skicka ett skriftligt meddelande till hyresgästen. I
meddelandet skall ingå hyreshöjning, det totala hyres-
beloppet, den dag från vilken den nya hyran gäller
samt det datum då hyresgästen senast måste ha mot-
satt sig hyreshöjningen för att den inte skall börja
gälla. Meddelandet skall dessutom innehålla uppgift
om att hyresgästen blir bunden av sin passivitet om
han inte motsätter sig kravet.
I propositionen föreslås att tillämpningsområdet
för passivitetsregeln begränsas på så sätt att den i
fortsättningen skall vara tillämplig endast på hyresav-
tal som gäller för obestämd tid och som avser lägen-
het som är belägen i ett hus med förhandlingsordning
men som inte omfattas av denna. Genom detta förslag
kommer regeln inte att kunna tillämpas mot hyresgäs-
ter som omfattas av det kollektiva förhandlingssyste-
met.
Herr talman! Utredaren har också lagt fram förslag
till ett nytt system för hyresgästinflytande vid förbätt-
rings- och ändringsarbeten. Det nuvarande systemet
har stora brister och utnyttjades av oseriösa fastig-
hetsägare fram till förra våren, då det i förordningen
om statliga bostadsbyggnadssubventioner infördes
bestämmelser om hyresgästinflytande som förutsätt-
ning för statligt stöd vid ombyggnad av hyreshus.
Bestämmelsen i förordningen upphör i och med denna
lags ikraftträdande.
Det nya förslaget innebär att en fastighetsägare får
utföra en standardhöjande åtgärd endast om den har
godkänts av de berörda hyresgästerna eller - om åt-
gärden avser gemensamma utrymmen - av en majori-
tet av hyresgästerna i de berörda lägenheterna.
Under beredningen av detta ärende har vi i ut-
skottsmajoriteten funnit att det finns några oklarheter
kvar i hyresförhandlingslagen och i hyreslagen som vi
vill ge regeringen till känna.
Det gäller möjligheten att få en förhandlingsord-
ning slopad. Vi föreslår regeringen att till riksdagen
återkomma i lämpligt sammanhang med förslag till
ändring. Enligt utskottets mening bör hyresnämndens
möjlighet att upphäva en förhandlingsordning inte
göras beroende av att en tvist om införande eller slo-
pande av förhandlingsklausul hänskjuts till nämnden.
Vi vill också peka på reglerna om påföljd. Utskot-
tet delar regeringens uppfattning om val av sanktions-
form, och detta förslag bör genomföras. Det som
saknas och som regeringen bör komma tillbaka till
riksdagen med är hur påföljden skall utformas för
hyresvärd som redan genomfört av hyresgäst inte
godkänd renovering.
Vi ser det också som nödvändigt att se över rätten
att säga upp ett hyresavtal inför en större ombyggnad.
Utskottet delar regeringens mening när det gäller
motiven till att inte ändra i hyreslagens § 46, men
under beredningen av ärendet har utskottet kommit till
uppfattningen att det kan finnas anledning till att
överväga utformningen av lagrummet på nytt.
Enligt utskottets mening bör övergångsbestäm-
melsen i huvudsak gälla enligt förslaget i propositio-
nen men med en undantagsregel som innebär att om
hyresvärden ingått bindande avtal om utförandet av en
ombyggnadsåtgärd med entreprenör eller annan så
skall de nya reglerna inte tillämpas. För att hindra
snabba upphandlingar inför lagens ikraftträdande bör
detta endast gälla upphandlingar som avslutats med
bindande avtal före den 1 december 1996.
Slutligen föreslår utskottet att dispens från vissa
regler i hyreslagen m.m. kan ges enligt den lydelse
som finns i bilaga 2 till betänkandet. Detta gäller
främst försöksverksamhet med kooperativ hyresrätt
som förutsätter ett medlemskap i den förening som
upplåter lägenheten.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hem-
ställan och avslag på samtliga reservationer.
Jag har inte glömt bort de frågor som ställts. Jag
hoppas kunna komma tillbaka till dem i de replikskif-
ten som jag förutsätter kommer.

Anf. 34 OWE HELLBERG (v) replik:
Herr talman! Jag har tre frågor till Lena Larsson,
bl.a. om det objektiva hyresgästintresset. Är det inte
till nackdel för hyresgästerna att ett uttryck som nor-
mal, modern standard skall vara vägledande för den
upprustning som man gör? Medför det inte ett under-
läge för hyresgästerna när de kommer till hyresnämn-
den och hamnar i en sådan situation?
Det är bra att Lena Larsson funderar över detta
med uppsägning vid större ombyggnad. Jag skulle
vilja fråga: I vilka situationer anser Lena Larsson att
det här skulle kunna prövas, dvs. att man inte skall
säga upp hyresavtalen? Vilka svårigheter har Lena
Larsson sett som föranleder utskottet att uttrycka
denna mening, att man skall se över detta?
Den sista viktiga frågan är att produktionsbortfal-
let - eller stödet, rättare sagt - vid nyproduktion leder
till allt högre hyror. Bruksvärdessystemet är i fara.
Tänker Lena Larsson fundera över de frågorna och
eventuellt komma med åtgärder? Annars är det risk
för att vi tappar hela bruksvärdessystemet.

Anf. 35 LENA LARSSON (s) replik:
Herr talman! Det objektiva hyresgästintresset in-
nebär hela tiden en balansgång. Hyresvärden eller
fastighetsägaren har ju ett intresse av att värna om
fastigheten och naturligtvis också sitt kapital - vi kan
ju inte komma ifrån att det är så - men detta handlar
också om att hyresgästerna skall ha rimligt inflytande.
När man skall göra ett avvägande mellan två in-
tressen är det alltid svårt. Det kommer naturligtvis
också att kunna visas i något ärende i hyresnämnden
hur det objektiva hyresgästintresse som vi nu tar upp i
lagen kommer att slå framöver.
Owe Hellberg tog upp frågan om omvandling av
hyreslägenheter till bostadsrättsföreningar. Det har då
hänt vid några tillfällen att det har varit helt omöjligt
för en tidigare hyresgäst att återgå till sin lägenhet.
Jag har följt situationen i Stockholm i dag, och där
kan man verkligen se hur fastighetsägare, som jag
trodde var seriösa, utnyttjar sina möjligheter som
fastighetsägare.

Anf. 36 OWE HELLBERG (v) replik:
Herr talman! Tyvärr tror jag att det här kommer
att utnyttjas ännu mer framöver, Lena Larsson, efter-
som nyproduktionen avtar, ombyggnationen ökar,
trycket ökar och de bostadssökande blir fler. Det blir
alltså fler tillfällen.
När det gäller det objektiva hyresgästintresset har
Miljöpartiet, Folkpartiet och Vänstern varit överens
om att man skall kunna ställa högre miljökrav på
ombyggnationer. Hade det inte varit ett bra sätt att få
fart på den utveckling som ligger i sin linda men som
behöver skjuts från alla möjliga håll, inte minst från
de boendes sida?

Anf. 37 LENA LARSSON (s) replik:
Herr talman! Det kommer att ställas miljökrav. I
Bostadspolitiska utredningen tas detta upp i nästan
varje avsnitt, och jag tycker att det är jättebra. Jag ser
fram mot att man skall kunna ställa högre miljökrav i
många situationer, och inte bara där det är statliga
pengar involverade. Även kommunerna skall kunna
ställa högre krav vid ansökan om byggnadstillstånd
m.m. Vi avvaktar alltså Bostadspolitiska utredningen
och ser vad vi kan göra även när det gäller om- och
tillbyggnad och renovering.

Anf. 38 MICHAEL STJERNSTRÖM (kd)
replik:
Herr talman! Lena Larsson sade att det var fritt
fram att bilda en hyresgästförening även om det här
förslaget skulle gå igenom. Det kan man då göra av
trivselskäl. Man kan sitta och prata om hyresfrågor
och trivselfrågor i området. Den viktiga frågan i en
sådan förening borde dock vara att få till stånd för-
handlingar. Men det räcker inte. Även om man i ett
hus lyckas samla en betydande minoritet som har
gemensamma synpunkter på hur det skall skötas räck-
er det inte, utan det måste vara en majoritet. Det är
det som gör det så svårt att konkurrera med den etab-
lerade hyresgästorganisationen.
Det är inte heller lätt att byta från en förening till
en annan, i och med att man inte beaktar hyresgäster-
nas intressen när man skall bedöma detta. Att byta
från en majoritet till en annan majoritet är lika fel.
Man bör ta vara på minoritetens intressen och utgå
från hyresgästens enskilda uppfattning. Det här för-
slaget kommer att inskränka valfriheten och effektivt
förhindra att alternativ, till gagn för den enskilde
hyresgästen, uppstår.

Anf. 39 LENA LARSSON (s) replik:
Herr talman! Michael Stjernström tar upp frågan
om att bilda organisationer som tillvaratar hyresgäs-
ternas intressen. Det är, som jag sade, fritt fram att
göra det. Det handlar om att man är så bra och så
duktig i sitt sätt att tillvarata hyresgästernas intressen
att man kan skapa en majoritet i en fastighet och få en
förhandlingsordning.
I dag är lagstiftningen till för de svaga; det är där-
för vi har en lagstiftning. De individuella lösningar
som Kristdemokraterna, Moderaterna och Folkpartiet
är förespråkare för gäller bara på hyresgästsidan.
Hyresvärden har ju alla möjligheter på sin sida att
vara dominerande. Hans dagliga uppgift är att förvalta
en fastighet. Hyresgästens huvudsakliga intresse är
förmodligen ett annat. Obalansen mellan en hyresgäst
och en hyresvärd är alltså så stor att det är oerhört
viktigt att det finns en intresseorganisation som kan
tillvarata hyresgästens intressen.

Anf. 40 MICHAEL STJERNSTRÖM (kd)
replik:
Herr talman! Det är i och för sig inte förvånande
att höra Lena Larssons och majoritetens inställning i
den här frågan. Det är inte den första frågan där So-
cialdemokraterna ger uttryck för sin syn att kollektivet
är det viktiga, att man helt bortser från vilka värde-
ringar och tankar den enskilde hyresgästen har och att
man inte kan tillerkänna också en betydande minoritet
rätt att förhandla om sin hyra. Det är trist att man skall
hamna i den här ideologiska, fastlåsta situationen
även i den här frågan.

Anf. 41 LENA LARSSON (s) replik:
Herr talman! Vi tillåter ju att hyresgästen själv kan
förhandla. Det som är oerhört viktigt är att en hyres-
gäst sätter sig in i vad det innebär att själv ta på sig
förhandlingsrätten och att vara motpart mot hyresvär-
den och fastighetsägaren. Det är rimligt att ge dem
litet tidsperspektiv innan de tar på sig den uppgiften.

Anf. 42 STEN ANDERSSON (m) replik:
Herr talman! När man lyssnar på Lena Larsson
förstår man att hon har mycket små tankar om enskil-
da människors förmåga att själva tänka och agera. De
måste tydligen gå i storebrors ledband.
Jag måste säga att jag har litet svårt att förstå skä-
let till den här propositionen. Vilka massiva negativa
effekter är det som gör att man måste skriva den här
propositionen, Lena Larsson?
Jag vet vad det står om passivitetsregeln i propo-
sitionen, men vad är det som har hänt? Har man på
departementet fått en storm av protester mot denna
regel? Är det det som har gjort att ni vill genomföra
denna förändring? Eller är det så enkelt att allt age-
rande baseras på att regeln infördes av en borgerlig
regering?

Anf. 43 LENA LARSSON (s) replik:
Herr talman! Nej, det är inte så enkelt att föränd-
ringen görs därför att regeln infördes av en borgerlig
regering. Det handlar om det förslag som ligger bak-
om, som är taget och som trädde i kraft den 1 juli
1994.
Passivitet brukar vi inte hylla. Jag gör det inte, och
jag tror att det är många andra som inte heller gör det.
Det handlar i stället om att hela tiden aktivt delta. Det
är inte minst viktigt att hyresgästen deltar.
Sten Andersson säger att vi undervärderar indivi-
dernas möjligheter att tänka fritt och agera. Jag tycker
att den här passivitetsregeln gör precis det. Den
plockar bort möjligheterna för människor att agera, att
intressera sig för och engagera sig i fastigheten, möj-
ligheterna för hyresgästerna att tillsammans göra
någonting bra för fastigheten.

Anf. 44 STEN ANDERSSON (m) replik:
Herr talman! För att undvika missförstånd vill jag
yrka bifall till reservation nr 1, om jag hade glömt det.
Lena Larsson säger att förändringarna innebär
förbättringar för hyresgästerna. Men har det ställts
några krav? Har det varit några problem med nuva-
rande system? Man skall inte förändra någonting bara
för att förändra, utan det måste ligga något skäl bak-
om förändringen. Om det nu är så att de som är direkt
berörda av detta inte har begärt någon förändring,
varför måste man då göra den?

Anf. 45 LENA LARSSON (s) replik:
Herr talman! Jag undrar om Sten Andersson åsyf-
tar bara passivitetsregeln eller det totala innehållet i
propositionen och betänkandet.
Det är ganska många människor som inte har varit
uppmärksamma vid hyresavtalets ingång och därmed
omfattats av den s.k. passivitetsregeln. Det har hand-
lat om att vara aktiv vid ett hyresavtals inträdande
eller att förhålla sig passiv.
Om man ser betänkandet i dess helhet tror jag inte
ens att det kan undgå Sten Andersson att många
människor har råkat i klorna på oseriösa fastighets-
ägare. I de överläggningar som vi har haft med Fas-
tighetsägareförbundet har det framgått att vi har varit
ganska överens om innehållet i propositionen, mycket
beroende på att även Fastighetsägareföreningen ser
det som en belastning att det har funnits så många
oseriösa fastighetsägare som har utnyttjat sin ställ-
ning, inte minst vid renovering och ombyggnader.

Anf. 46 RIGMOR AHLSTEDT (c):
Herr talman! Det är riktigt. Jag hade inte satt upp
mig på talarlistan, beroende på att min hals inte är
som den skall. Det var endast av den anledningen,
Michael Stjernström.
Vi har diskuterat frågan i utskottet. Såvitt jag vet
hade kristdemokraterna en annan representant där.
Det är oförklarligt att Michael Stjernström inte känner
till de synpunkter som vi har haft.
Om Michael Stjernström har läst våra motioner
har han kunnat se att vi från Centerpartiet tycker att
det är väldigt viktigt att det finns en balans mellan
hyresgäster och hyresvärden eftersom de är beroende
av varandra. Hyresgästen är beroende av att det finns
bostäder att hyra om han inte själv vill äga sin bostad.
Hyresvärden å sin sida är naturligtvis väldigt beroen-
de av att det finns bra hyresgäster i det hus som han
har att förvalta. Det är alltså väldigt viktigt att man
lyssnar till varandra och att man i en förhandling tar
intryck och försöker mötas.
Det finns några reservationer som vi har varit
överens med Kristdemokraterna och Moderaterna om.
Det handlar om reservation nr 8, som gäller regler om
förhandlingsersättning. Vi tycker att frågan om för-
handlingsersättning skall lösas av hyresmarknadens
parter. Vi tycker inte att det skall regleras genom
lagstiftning. Därför yrkar jag bifall till reservation nr
8, mom. 7.
Vidare handlar det om beaktande av hyresgästin-
tresset m.m. i samband med ombyggnad, som vi har
anfört i reservation 12 mom. 10. Vi tycker att grun-
derna för Hyresnämndens prövning, som vi säger i
reservationen, i allt väsentligt får anses väl avvägda.
Innebörden av förslagen både i moderat-, center- och
kd-motionerna är att de för hyresgästen beaktansvärda
skälen tolkas mer restriktivt än vad regeringsförslaget
avser. Vi vill också i vår motion - centermotionen -
påtala att det inte får vara möjligt för en hyresgäst att
endast på grund av hög ålder och kanske ovilja att
drabbas av störningar i bostaden som följer av en
ombyggnad stoppa nödvändiga ombyggnader. Det
kan handla om angelägna stambyten eller liknande.
Därför vill vi att regeringen skall komma tillbaka till
riksdagen med förslag som tillgodoser de frågorna.
Jag stannar där eftersom min röst inte håller så
värst länge.

Anf. 47 MICHAEL STJERNSTRÖM (kd)
replik:
Herr talman! Jag skall inte anstränga Rigmor
Ahlstedts röst mer än nödvändigt, eftersom jag hör att
hon har dålig hals. Men jag tror inte heller att min
kollega Ulf Björklund i bostadsutskottet har uppfattat
vad som är skälet till Centerns omsvängning. Jag
hörde inte det nu heller i Rigmor Ahlstedts anförande.
Var det fel tänkt då, 1994, när man ville ha flera för-
handlingsordningar i ett hus? Är det rätt att inte tillåta
det i dag? Det är det som är den stora förändringen i
Centerns agerande. Känns det inte svårt att överge
sakfrågan? Jag vet inte vad skälet kan vara. Är det ett
slags anpassning till Socialdemokraterna som ligger
bakom även i denna fråga?
Ni talar om balans. Alla kan ställa upp på att det
bör vara en balans mellan hyresvärd och hyresgäster.
Men vad är skälet till att Centern har gått ifrån den
ståndpunkt som gällde -94, då man kunde tillåta val-
frihet och flera förhandlingsordningar i ett och samma
hus? I dag ställer man i stället upp på monopol. Det
har jag fortfarande inte fått klart för mig.

Anf. 48 RIGMOR AHLSTEDT (c) replik:
Herr talman! Det är litet för enkelt att hävda att vi
ändrar inställning i olika frågor som en eftergift åt
Socialdemokraterna. Jag har nyss från talarstolen
påtalat att vi även är överens med moderater och
kristdemokrater i sakfrågor. Skulle detta betänkande
leda till något som vi inte tycker är bra kan jag försäk-
ra Michael Stjernström om att vi kommer tillbaka i
motioner. Jag skall noga titta på de frågor som Mi-
chael Stjernström tar upp. Det kan vara värt att göra
det.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 8 §.)

7 § Justitieombudsmännens ämbetsberättelse
vid riksmötet 1996/97

Föredrogs
Konstitutionsutskottets betänkande 1996/97:KU11
Justitieombudsmännens ämbetsberättelse vid riksmö-
tet 1996/97 (redog. 1996/97:JO1)

Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.
(Beslut fattades efter 8 §.)

8 § Riksdagens arbetsformer m.m.

Föredrogs
Konstitutionsutskottets betänkande 1996/97:KU13
Riksdagens arbetsformer m.m.

Anf. 49 NILS FREDRIK AURELIUS (m):
Herr talman! Detta betänkande behandlar ett stort
antal motioner av skiftande karaktär, om alltifrån
budgetens utgiftsområden till behovet av en laxtrappa
i Stallkanalen. På några punkter har vi moderater valt
att reservera oss. Jag skall här kort beröra de viktigas-
te skälen.
Utskottens beredningsområden regleras i riks-
dagsordningen. Utrikesutskottet bereder ärenden om
rikets förhållande till andra stater, mellanfolkliga
organisationer samt utvecklingsbistånd. Anslagen
delas upp på område 5, Utrikesförvaltning och inter-
nationell samverkan, och område 7, Internationellt
bistånd.
Försvarsutskottet bereder ärenden inom område 6,
Totalförsvar.
I budgetpropositionen föreslog regeringen att an-
slaget Fredsbevarande verksamhet under Utrikesde-
partementets huvudtitel skulle delas upp på två områ-
den. Kostnaderna för fredsfrämjande verksamhet med
trupp skall belasta utgiftsområde 6, Totalförsvar,
medan annan fredsfrämjande verksamhet hamnar på
utgiftsområde 5, som kallas Utrikesförvaltning och
internationell samverkan. Riksdagsmajoriteten traska-
de patrullo, och det gör också KU:s utskottsmajoritet
när ärendet nu kommer upp igen.
Vad handlar då detta om? Till att börja med kan
man konstatera att det är anmärkningsvärt att rege-
ringen med stödpartier redan vid förra riksmötet
frångick den uppgörelse som talmanskonferensen
enhälligt lagt fram. Talmanskonferensen föreslog
nämligen att anslaget Fredsbevarande verksamhet
med trupp skulle föras till utrikesutskottet och alltså
inte till område 6, Totalförsvar. Sådan var för övrigt
ordningen under den föregående borgerliga regering-
en. Uppgörelsen mellan partierna i talmanskonferen-
sen visade sig emellertid vara föga värd.
I själva sakfrågan vill jag framhålla att det är vik-
tigt att utgiftsområdena inte blandas ihop på det sätt
som majoriteten föreslår. Försvarets uppgift är att
försvara Sverige inom Sveriges gränser. Fredsbeva-
rande insatser med svensk trupp utomlands - jag
tänker t.ex. på SFOR, tidigare IFOR - är naturligtvis i
högsta grad motiverade och önskvärda, men de kan
inte sägas tillhöra försvarets egentliga uppgifter. Även
om försvaret kan ha nytta av de erfarenheter som görs
handlar det snarare om uppdragsverksamhet. Försva-
rets uppgifter i Sverige kommer rimligen och för-
hoppningsvis inte heller att bli av samma slag som i
Bosnien. Man kan inte heller helt bortse från att för-
svaret kan drabbas av ekonomiska konsekvenser om
kostnaderna för den typ av internationella fredsfräm-
jande insatser som t.ex. SFOR representerar skulle
komma att överskridas.
Också med tanke på de fredsfrämjande insatserna
borde det vara lämpligt med ett mera samlat och kla-
rare utgiftsområde. Om vi vill att den svenska utveck-
lingshjälpen skall vara effektiv, och det vill vi ju, är
det viktigt att vi utgår från att alla typer av hjälp hör
ihop och att de också skall föras till ett område.
Låt mig också kort beröra de två andra moderatre-
servationerna, som är av litet annorlunda karaktär.
Antalet ordinarie utskottsledamöter bör enligt vår
mening begränsas till 15, bl.a. för att antalet ersättare
skall vara tillräckligt.
Varken Grundlagsberedningen eller Folkstyrelse-
kommittén tyckte att det var lämpligt med så många
platser i utskotten att alla partier som uppnår 4-
procentsspärren garanteras representation. Grund-
lagsberedningen menade att 15 platser i varje utskott
skulle garantera att någorlunda stora partier fick plat-
ser. Det kan inte heller vara rimligt att antalet ledamö-
ter i utskotten hela tiden ändras efter valutslagen.
Jag vill slutligen säga några ord om ledamöternas
placering i kammaren. Den debatt om en förtida av-
veckling av kärnkraften som vi just hörde på var täm-
ligen livlig, skulle man kanske kunna säga. Annars
brukar det ofta påstås att debatterna i kammaren är
svåröverskådliga och avslagna. Jag vill inte gå lika
långt som den berömde vetenskapsmannen m.m.,
professor Parkinson, som ville förklara skillnaderna i
samhällsutveckling mellan Frankrike och Storbritan-
nien utifrån hur ledamöterna satt i parlamenten. De
oklara gränserna mellan ledamöterna i det franska
parlamentet var, enligt Parkinson, förklaringen till
oredan och de instabila majoriteterna under tredje och
fjärde republikens tid. I Storbritannien var däremot
stabiliteten i underhuset större i och med anordningen
med de två motsatta läktarna med tillhörande hejar-
klackar, enligt den gode professor Parkinson.
Det han säger måste förstår tas cum grano salis -
med en nypa salt. Men man kan inte helt bortse från
att placeringen spelar en roll, i varje fall för debatt-
stämningen, och det kan ju vara viktigt nog. En blick
ut i världen visar oss dessutom att endast 7 av 54
undersökta länder har valkretsindelningen som grund
för placeringen i kammaren. Det svenska systemet är
en rest från tiden före de moderna partierna, då leda-
möterna valdes in partilösa och först därefter gick in i
ett parti, t.ex. Moderaternas föregångare: Lantmanna-
partiet.
Man kan tillägga att ett försök med partivis place-
ring, till skillnad från en del andra förslag som fram-
lagts beträffande plenisalen, inte skulle behöva med-
föra några kostsamma ombyggnader.
Herr talman! För tids vinnande yrkar jag bifall en-
dast till reservation 1.

Anf. 50 HÅKAN HOLMBERG (fp):
Herr talman! Jag skall inskränka mig till att kom-
mentera tre punkter som förekommer i detta till sitt
innehåll ganska blandade betänkande.
Den första gäller utnyttjandet av de gamla kam-
marsalarna för utskottsdebatter, frågor och liknande.
Det finns ett antal motioner om detta och en reserva-
tion som jag vill yrka bifall till. Detta är en fråga som
har förekommit av och till. Det finns starka skäl att
försöka utnyttja dessa salar - som, ärligt talat, är
vackrare än den som vi just nu befinner oss i - för
åtminstone några aktiviteter som hör direkt till riks-
dagsarbetet. Då skulle man slippa den känsla av öds-
lighet som ibland råder i den här salen. Jag tror också
att det kan betyda något för stämningen i debatten,
som Nils Fredrik Aurelius var inne på. Man kan då
föra en debatt i något mera intima former i en litet
annorlunda och mera historisk miljö än den som vi nu
är i. Vi från Folkpartiets sida tycker att talmanskonfe-
rensens arbetsgrupp som överväger vissa frågor kring
riksdagsarbetet bör få ta hand om den här problemati-
ken.
En helt annan fråga berörs i en reservation och i
ett särskilt yttrande som Folkpartiet och Miljöpartiet
står för. Det gäller partiernas representation i organ
som Europarådet och OSSE. Just nu är tre partier i
riksdagen representerade där. I den motion som har
väckts föreslås att man skall göra om valreglerna just
för dessa organ. Det kanske är att gå litet drastiskt till
väga. Det innebär nämligen att man måste ändra riks-
dagsordningen osv. Men det finns ett problem som är
värt att tänka på framöver. I det här fallet handlar det
inte om representation som har något att göra med
majoritetsförhållandena i Sveriges riksdag - i så fall
marginellt. Detta är internationella organ där det sna-
rast är av ett mycket stort värde att så många partier
som möjligt, helst alla, kan vara med. Partier av nå-
gorlunda storlek, som Nils Fredrik Aurelius uttryckte
det, eller partier som över huvud taget har kommit in i
riksdagen bör åtminstone få del av information och i
någon utsträckning kunna delta i arbetet. I dessa
sammanhang är ju också suppleanter berättigade att
delta. De kan t.ex. bli placerade i Europarådets utskott
som ersättare och kan alltså delta i någon utsträckning
i arbetet. Detta har alltså inget att göra med majori-
tetsförhållandena i Sveriges riksdag. Det är ganska
ansträngt att försöka hävda det.
Med en litet annorlunda attityd och en litet annor-
lunda politisk kultur skulle det vara fullt möjligt att
bredda representationen ordentligt. Det är fråga om
sex plus sex platser i Europarådet och åtta plus åtta
platser i OSSE. Det är fullt möjligt att få ett betydligt
större urval av partier eller, om man så vill, alla parti-
er i riksdagen representerade utan att man på något
sätt behöver göra särskilt mycket våld på den majori-
tetsmarkering som ändå kan vara befogad. De största
partierna - vilka de för ögonblicket råkar vara - kan
ändå ha en större representation.
Man kan jämföra hur det är i Sverige med hur det
är i en del andra länder, t.ex. i Danmark. Sedan länge
finns det ett stort antal partier i den danska riksdagen.
Där anstränger man sig uppenbarligen för att få med
praktiskt taget alla i dessa församlingar. Jag kan inte
nu reda ut exakt hur det går till.
Till sist skall jag kommentera frågan om den all-
männa motionstiden. Det har väckts ett par motioner
angående detta. Man anser att det är en tveksam ord-
ning att pressa samman behandlingen av precis allting
under några få veckor en gång per år. Det finns en
risk för att det blir dålig kvalitet i motionsarbetet.
Samtidigt blir det svårt att reagera snabbt vad gäller
ärenden som kanske motiverar motioner vid andra
tider på året. Jag misstänker att det finns en större risk
att flera ogenomarbetade motioner väcks under den
allmänna motionstiden bara därför att det gäller att
passa på. Man känner på sig att alla kolleger i alla
andra partier motionerar i en viss fråga, och då måste
man själv också göra det. Då blir det kanske litet
hafsigt ibland. Jag tror att det är bättre att överväga en
ordning som antingen innebär flera motionsperioder
under året eller en fri motionsrätt. Detta aktualiseras i
några motioner. I dag finns det skäl att avvakta den
nya budgetprocessens utfall, men för framtiden kan
det finnas goda skäl att överväga denna förändring.

Anf. 51 KENNETH KVIST (v):
Herr talman! Det här betänkandet tar upp en del
frågor som säkert kommer att diskuteras flera gånger i
framtiden. Det är ett par saker som jag skulle vilja
rikta uppmärksamheten på.
I allt väsentligt står jag bakom utskottsmajorite-
tens bedömningar. Det gäller t.ex. hur utskotten i
riksdagen skall vara sammansatta. Vi menar att det
parti som kvalificerar sig för inval i riksdagen genom
att ha uppnått 4 % i riket också på ett fullvärdigt sätt
skall kunna delta i riksdagens arbete, så långt det är
möjligt. Det gör att ett sådant parti bör kunna återfin-
nas i riksdagsutskott och därmed också bör kunna ta
del i arbetet, åtminstone inom en rad ämnesområden.
Vi vet vilken betydelse utskotten har i vårt system
och i vår riksdag. Om partier utestängs från utskotts-
platser därför att de är små gör det att de inte på ett
fullvärdigt sätt kan utöva sitt riksdagsledamotskap i
förhållande till sina väljare, även om de är få. Det
försämrar alltså demokratin i riksdagen och kan också
bidra till att göra kammararbetet mera splittrat då
partier som konsekvent skulle ställas utanför utskott
skulle behöva fråga mer, kanske lägga fram förslag
direkt i kammaren osv. Detta skulle öka de formella
procedurerna i kammaren och ta tid från sakdebatten.
Det är alltså viktigt att alla partier kan finnas i ut-
skott, vilket också utskottsmajoritetens skrivning ger
uttryck för. På motsvarande sätt menar vi att samma
attityd är nödvändig när det gäller viss internationell
representation. Det gäller t.ex. OSSE och Europarå-
det, där Sverige är representerat men där de stora
partierna lägger beslag på både ordinarie platser och
suppleantplatser. Därigenom skapar de sig egentligen
en överrepresentation, och andra partier utestängs från
viktig information och de viktiga kontakter som kan
förekomma.
Vi har i en motion och en reservation framhållit att
man borde ändra och se över detta. Det kan t.ex. gö-
ras genom att mindre partier får suppleantplatser eller
genom att man har bredare delegationer med en sorts
observatörskap för mindre partier, så att i varje fall
alla riksdagens partier bereds möjlighet att vara med
och ta del i vissa viktiga internationella fora. Detta
vore också till fördel för riksdagsarbetet.
Med detta vill jag yrka bifall till den reservation
till betänkandet som har Bengt Hurtigs underskrift.

Anf. 52 PETER ERIKSSON (mp):
Herr talman! Jag vet inte om talmannen är intres-
serad av fiske. Men om man en stilla sommardag får
lust att ge sig ut på sjön och dra upp några abborrar,
omakar sig ut i visthusboden eller ladugården för att
ta fram ett metspö och sedan ger sig i väg - då går
man inte och letar reda på en Finlandsfärja för att
komma ut till abborrgrundet. Man ger sig snarare ut
och sätter sig i roddbåten och ror ut några meter.
Jag tycker att det är precis detta vi gör i riksdagen.
Vi tar en Finlandsfärja när vi skall föra en debatt i
stället för att ha ett lagom stort forum. Nu t.ex., när vi
är en handfull ledamöter som debatterar och två tre
lyssnare som sitter på läktaren, behöver vi inte den
här enorma salen. Den här enorma salen gör också att
debatterna blir sämre än vad de skulle kunna vara.
Ett förslag som vi i Miljöpartiet har framfört är att
använda de lokaler som faktiskt finns: första- eller
andrakammarsalen. De är trevliga och ger en litet
bättre stämning. Det fanns häromåret ett förslag om
att bygga om plenisalen, men det skulle bli väldigt
dyrt. Ett enklare och billigare förslag är att vi använ-
der de gamla första- och andrakammarsalarna i stället.
Jag tycker att vi åtminstone kunde satsa på att försöka
prova en sådan lösning och ta t.ex. interpellationer
och frågestunder där i stället.
En annan fråga som bl.a. Miljöpartiet har motio-
nerat om, och som konstitutionsutskottet har behand-
lat mer välvilligt, är fasta tider för votering. Det är i
dag väldigt svårt att praktiskt fungera som riksdagsle-
damot när man skall ordna möten, träffa människor
här, på stan eller på andra ställen och samtidigt aldrig
riktigt veta om man måste springa i väg från mötet
därför att det skall bli en votering. Därför har enskilda
miljöpartister föreslagit att vi skall ha en fast tid för
voteringar. Det vore en ganska enkel och rimlig lös-
ning, som jag ser det. Inte heller skulle det minska
sambandet mellan beslut och debatt i någon väsentlig
utsträckning. Redan i dag samlar vi ju ihop votering-
arna till ett par gånger varje dag.
Det här stöder utskottet, om än med vissa begrän-
sade reservationer. Det tycker jag är bra, och jag
förväntar mig därför att vi ganska snart får ett förslag
från talmanskonferensen om en förändring med fasta
tider för votering.
En annan fråga som tas upp i betänkandet är för-
ändring av motionstiden, en ordning som innebär att
vi i stället för att under en begränsad tid om ett par
veckor dra igenom årets alla motioner sprider ut det,
antingen på flera fasta perioder eller på en allmän
motionstid året runt såsom vi har i kommunerna.
Någon typ av förändring vore väldigt bra. Här vågar
kanske utskottet inte gå lika långt som i frågan om
fasta tider för votering, men man säger ändå att det
här är något som vi måste titta närmare på när vi har
fått bättre erfarenheter från den nya budgetprövning-
en. Det kan man väl inte tolka på annat sätt än att det
skall bli en sådan utvärdering nästa vinter. Då kan det
också komma förslag till en förändring också på det
här området, även om vi inte i dag kan säga säkert
vilka förslagen blir.
En liten fråga som nu har varit uppe i flera år är
bråket om riksdagens kontoplan, eller vad man skall
säga, där framför allt Moderaterna ihärdigt hävdar att
de internationella militära fredsfrämjande insatserna
skall ligga på utrikesutskottets område i stället för
försvarsutskottets. Det är litet svårt att inse, om man
lyssnar på Moderaternas argumentation, varför det här
är en sådan viktig fråga. Jag kan inte tolka det på
annat sätt än att man möjligen vill att resurserna på
sikt skall tas från biståndsverksamheten i stället och
att man är rädd att de internationella fredsfrämjande
åtgärderna tas från försvarsanslagen. I så fall tycker
jag att det är en ganska skamlig inställning: att man
skall skära ned på biståndet för att Sverige skall kun-
na vara med i internationella solidariska fredsfräm-
jande insatser. Det vore bra om Moderaterna tydligt
kunde klarlägga att det inte är så man tänker. Om det
inte är så man tänker kvarstår frågan: Vad är egentli-
gen grunden? Är det här bara en liten revirstrid som
Moderaterna tycker det är roligt att föra vidare i
kammaren, eller vad handlar det om?

Anf. 53 NILS FREDRIK AURELIUS (m)
replik:
Herr talman! Nej, det är inte någon obetydlig re-
virstrid, som Peter Eriksson försökte få det till. Ar-
gumentet för att försvaret skall ha hand om för-
svarsuppgifterna och att de därför skall ligga på ut-
giftsområde 6 är att det är det som är lämpligt. För-
svarets uppgift är nämligen att försvara Sverige inom
Sveriges gränser. Bedömningar av vad som är lämp-
ligt, hur man använder medel osv. hänger naturligt
samman inom utgiftsområde 6. Däremot måste man
naturligtvis se litet annorlunda på internationella
insatser med vapen, som ju är ett slags hjälpinsatser
och som inte omedelbart har att göra med den utbild-
ning etc. som försvaret förväntas syssla med här i
Sverige.
Det är alltså av rena sakskäl som vi vill ha en tyd-
ligare uppdelning. Man kan föra samma resonemang
om de internationella hjälpinsatserna. Man får ett
större helhetsgrepp och en bättre översikt över saker
som hör ihop när det gäller utgiftsområdena.

Anf. 54 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Herr talman! Jag fick tyvärr inget riktigt klarläg-
gande från Nils Fredrik Aurelius. Har överflyttningen
egentligen att göra med att man inte vill ta pengarna
från försvaret utan i stället från andra viktiga interna-
tionella ändamål, som bistånd eller annat på utrikesut-
skottets område? Var detta den grundläggande orsa-
ken?

Anf. 55 NILS FREDRIK AURELIUS (m)
replik:
Herr talman! Avvägningen av vilka resurser som
skall föras till försvaret av Sverige görs i vanlig ord-
ning i budgetsammanhang. Om insatser som inte
direkt har med försvaret att göra förs till försvarets
område inom den ram som det handlar om, kan man
inte helt bortse från att detta kan få konsekvenser som
inte är så positiva ekonomiskt och som inte heller
riktigt är förutsedda. Man kan ha olika åsikter om hur
mycket pengar försvaret skall ha och hur mycket
pengar som skall gå till internationellt bistånd, men
jag kan inte förstå att någon vill försvara en ordning
som krånglar till det, så att det inte tydligt framgår
vart pengarna går.

Anf. 56 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Herr talman! Jag tycker att det ganska tydligt
framgår att det egentligen handlar om att man vill
lägga mer pengar till det militära försvaret och mindre
till bistånd. Det var väl också det som jag innerst inne
anade.

Anf. 57 AXEL ANDERSSON (s):
Herr talman! Kära kolleger! Er innovationsförmå-
ga när det gäller förnyelse av riksdagens arbetsformer
är imponerande. I en rad motioner i riksdagen föreslås
många förändringar, från friläggande av de plenifria
riksdagsveckorna från allt riksdagsarbete, så att de
blir "riksdagsfria", till förändring av ledamöternas
placering i kammaren.
Konstitutionsutskottet förnekar sig inte heller den
här gången. Det har inte låtit sig bevekas utan avstyr-
ker samtliga motioner. Några har behandlats litet
mildare än andra, vilket tidigare talare har berört.
Närmast bifall kommer de motioner där det före-
slås att de plenifria veckorna skall hållas fria från
utskottssammanträden. KU understryker vikten av att
planeringen av kammarens och utskottens arbete utgår
från detta.
En annan motion som inte helt försvann genom ett
svart hål i utskottet gäller fasta voteringstider i kam-
maren. KU förutsätter att frågan tas upp och behand-
las i talmanskonferensen.
Låt mig, herr talman, litet kort beröra de fem re-
servationer som har fogats vid betänkandet. Den
första kommer från moderaterna och har redan debat-
terats av Nils Fredrik Aurelius och Peter Eriksson.
Den handlar om att anslaget i statsbudgeten för freds-
främjande insatser skall flyttas från utgiftsområde 6
till utgiftsområde 7, alltså från Totalförsvar till Inter-
nationellt bistånd.
Utskottsmajoriteten vidhåller det beslut om indel-
ning av budgeten i utgiftsområden som riksdagen
fattade så sent som förra året. Från socialdemokratiskt
håll delar vi den invändning som redan har riktats mot
denna reservation. Vi ställer oss inte bakom att utgif-
ter för fredsbefrämjande insatser, varhelst de sker i
världen med Sverige som deltagare, skall tas från
biståndet. Indirekt har detta också med försvaret av
vårt land att göra. En fredligare värld blir fredligare
också för Sverige, och resurserna för detta ändamål
finns på rätt ställe under Försvarsdepartementets
domvärjo.
Jag yrkar avslag på reservation nr 1.
I reservation nr 2, som också avgivits av modera-
terna, föreslås att antalet utskottsledamöter skall fast-
ställas till 15. Detta betyder att riksdagsordningens
nuvarande föreskrift om lägst 15 ledamöter skulle
ändras till 15 ledamöter. Det bärande motivet för
reservanterna är att antalet suppleanter annars inte
räcker till. Utskottsmajoriteten menar dock att det
avgörande motivet för en utökning skulle vara demo-
kratimotivet, dvs. att så långt det sig göra låter även
små partier i riksdagen skall kunna delta i beredning-
en av ärendena på samma förutsättningar som gäller
för partier med fler representanter.
Vi har i dag i praktiken en ordning i riksdagen
med 17 ordinarie ledamöter i utskotten. För mig
framstår det som om antalet ledamöter räcker till
ofantligt väl i riksdagen. Det finns i dag utskott med
ända upp till 25 suppleanter. Antalet varierar mellan
17 och 25. Vi tycker att det är viktigt att alla partier,
små som stora, deltar hela vägen ut i beredningen av
de ärenden som vi skall fatta beslut om, och därför
avstyrker vi reservation nr 2.
I reservation nr 3, från Vänsterpartiet, framhålls
att reglerna för val av representanter till de internatio-
nella parlamentariska församlingarna OSSE och Eu-
roparådet bör ändras så, att samtliga riksdagspartier
får möjlighet till insyn och delaktighet.
Vi har i utskottet konstaterat att inget land har
möjlighet att utöka sin representation i dessa interna-
tionella organ. Vår representation uppgår till 6 re-
spektive 8 ledamöter. Samtliga riksdagspartier vill att
Vänsterpartiet skall få möjlighet till insyn och delak-
tighet, och det skulle kunna tyckas vara logiskt att
åtminstone vi på socialdemokratiskt håll här skulle ha
samma uppfattning som när det gäller riksdagens
utskott. Som tidigare sagts är det här dock en väsent-
lig skillnad, nämligen att Sveriges representation
förutsätts företräda Sveriges intressen. Från den syn-
punkten är det inte lika viktigt med partirepresenta-
tion. Svenska företrädare uppträder enhetligt i dessa
församlingar.
Utskottsmajoriteten har inte funnit att det är vare
sig lämpligt eller rimligt att här göra undantag från det
regelverk som styr valen i riksdagen utan vidhåller
den bestående ordningen och föreslår avslag på reser-
vation 3.
Nästa reservation kommer från moderaterna, och
Nils Fredrik Aurelius har vältaligt pläderat för en
förändring av ledamöternas placering i kammaren.
Exempel togs från England - om det var hämtat från
underhuset vill jag låta vara osagt. Jag har emellertid
besökt underhuset, och det är en mycket livlig plats.
Den ende som inte hördes när jag var där var den
som hade ordet. Alla andra hördes mycket väl. En
synskadad ledamot hade ledhund med sig, och hunden
tyckte att det blev så livat att den började överrösta
samtliga.
Huruvida det skulle vara möjligt att genomföra
något motsvarande i Sveriges riksdag är en intressant
fråga. Dock har vi ett hinder för detta, och det är våra
värderade talmän. Så snart vi framför en opinionsytt-
ring som inte faller in under regelverket återkallas vi
omedelbart till ordningen. Det är möjligt att vi kan få
en livligare kammare, men det finns snäva begräns-
ningar. Jag tror att hur än vi gör, får vi samma städade
uppträdande här.
Jag tror att vi direkt kan härleda utskottets beslut i
denna fråga till en opinion bland kammarens ledamö-
ter. Det har inte heller denna gång från något annat
parti framförts åsikter till förmån för ändring av den
länsvisa indelningen av våra bänkplatser. Jag föreslår
avslag på reservation nr 4.
Till sist, herr talman, också några ord om reserva-
tion nr 5 om att de gamla kammarsalarna skulle kunna
användas för plenimöten.
Enligt min och utskottsmajoritetens uppfattning är
det fel sätt att angripa problemet med ödsligheten i
kammaren. Det vore att ge efter för den situation som
är i dag. Skulle vi följa det rådet går det lika bra att
säga att vi kan ha utskottsdebatter i ett ledamotsrum.
Det skulle möjligen räcka till, eller i vart fall ett litet
partirådsrum eller liknande.
Det är inte lokalerna det är fel på, utan det är fel
på oss riksdagsledamöter, eller rättare sagt den ord-
ning vi lever i. Vi har en mängd arbetsuppgifter paral-
lellt med kammardebatterna. Det är där skon klämmer
och inte när det gäller vilka lokaler vi använder. Jag
yrkar avslag på reservation nr 5.

Anf. 58 NILS-FREDRIK AURELIUS (m)
replik:
Herr talman! Vi har redan talat litet om utgiftsom-
rådena. Jag vill ställa en direkt fråga till Axel Anders-
son. Håller Axel Andersson med om att de uppgifter
som försvaret har, t.ex. den svenska trupp som finns i
Bosnien, inte direkt har att göra med försvaret av
Sverige? Det finns naturligtvis ett visst samband som
både jag och Axel Andersson har hört talas om med
viss träning. Det finns något samband mellan alla
fredsbevarande insatser och vårt eget försvar. Men
ändå är det inte detta som är försvarets riktiga kär-
nuppgift. Sedan kan man naturligtvis ha olika åsikter
om hur stora anslagen till försvaret kan vara. Det bör
diskuteras i vanlig ordning i samband med budget.
Det har vi haft anledning att göra här.
Så till ett något annorlunda ämne, helt abrupt. Det
gäller ledamöternas placering i plenisalen. Mitt lilla
exempel utgick från professor Parkinson. Det är kan-
ske bäst att påpeka att han förutom att vara professor
också är humorist. Möjligen framgick det, och det
uppfattades också av Axel Andersson. Jag tror inte att
vi skall eftersträva ett engelskt system. Det är nog
varken möjligt eller riktigt önskvärt med den typen av
debatter som man har i underhuset, även om de kan
vara nog så fascinerande. De skulle dessutom kräva
en ombyggnad av denna sal. Som Parkinson argumen-
terar är det just att det är två läktare mot varandra,
som leder tankarna till public-school-matcherna i
rugby, som gör att det blir den här stämningen.
Där bör vi nog hålla på vår nationella tradition.
Men jag tycker inte att vi skall vara så konservativa, i
den litet inskränkta meningen, att vi inte kan överväga
ett litet försök, utan måste hålla fast vid det sätt att
placera ledamöter som infördes vid ståndsriksdagens
avskaffande och tvåkammarriksdagens införande.

Anf. 59 AXEL ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Först till frågan om försvaret. Vi
kommer inte överens, Nils-Fredrik Aurelius. Det är
nog bara att erkänna. Jag tycker, som jag sade i mitt
anförande, att det är rimligare när man skall välja
utgiftskonto för den internationella uppgiften att det
ligger försvarsanlaget och inte på biståndet.
När det sedan gäller hur vi sitter i kammaren, om
vi sitter i kammaren, är det intressant att notera att det
konservativa partiet i Sverige, Moderaterna, är minst
konservativt när det gäller att göra omflyttningar i
detta rum. Övriga ledamöter uttrycker ingen åstundan
att byta på något sätt, flytta ihop sig eller så. Det finns
ett visst värde i, som inte skall underskattas, att riks-
dagsledamöter från olika partier sitter i närheten av
varandra. Man upptäcker rätt snart att fienden inte är
så farlig som man tror, t.ex. Möjligheterna att resone-
ra om politiska frågor på ett mer avspänt sätt förelig-
ger också.
Jag instämmer helt med vad jag tror att Nils-
Fredrik Aurelius sade, eftersom jag hörde litet dåligt.
Jag tycker också att det är på tiden att vi får litet mer
humor och självkritik i denna kammare. Det skulle
riksdagen må bra av och också riksdagens anseende.
Jag tror t.o.m. att vi själva skulle må bättre av det.

Anf. 60 NILS-FREDRIK AURELIUS (s) re-
plik:
Herr talman! Axel Andersson säger här att vi har
olika åsikter om utgiftsområdena. Det är uppenbart.
Men jag uppfattade inte något argument för den åsikt
som Axel Andersson har. Kanske den sista repliken
kan användas till att formulera ett sådant.
När det sedan gäller konservatism står Moderater-
na också för förnyelse. Jag tänkte att vi skulle kunna
börja använda ett gammalt fint slagord som nu har
blivit ledigt: Tradition och förnyelse. I praktiska frå-
gor tycker jag att det kan vara dags att pröva litet
förnyelse här i plenisalen.

Anf. 61 AXEL ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Mitt och utskottsmajoritetens argu-
ment när det gäller var pengarna skall tas till de freds-
främjande insatser där Sverige ställer upp är att det är
rimligare och mer logiskt att försvarskontot tar dessa
utgifter. Det är en militär styrka som sänds i väg för
att hjälpa till att skapa fred och lugn i något oroligt
hörn av världen. Vi vill inte ställa upp på - det vill jag
än en gång understryka - att en redan naggad bi-
ståndsbudget skall bekosta fredsbevarande uppgifter.

Anf. 62 KENNETH KVIST (v) replik:
Herr talman! Jag kan hålla med mycket av det
Axel Andersson säger. Debatternas intensitet och det
intresse de väcker beror snarare på oss ledamöter än
på själva rummet. Jag har hört många av kammarens
ledamöter komma med de förträffligaste argument i
både det ena och det andra rummet. Det har kanske
inte varit rummet utan huvudet som har varit det vik-
tiga i sammanhanget.
När det gäller reservation 3 säger Axel Andersson
några litet märkliga saker. Han motiverar avstyrkande
med att det skall vara stora partier för att i dessa för-
samlingar företräda svenska intressen. Vad betyder
det? Är det bara Socialdemokraterna och Moderater-
na, och i någon församling Centern, som kan företrä-
da svenska intressen? Det är egentligen ett ganska
häpnadsväckande och nästan litet oförskämt uttalan-
de.
Dessutom är det viktigt att man uppträder enhet-
ligt, säger Axel Andersson. Menar Axel Andersson att
det är lättare att uppträda enhetligt med Moderaterna?
Det säger i så fall något om rörelseriktningen på den
ideologiska utvecklingen inom Socialdemokraterna.
Det är egentligen litet grand av skenargument. Jag
hävdar att det föreslagna vore ett värde för parlamen-
tet som sådant, och för riksdagen som sådan. Som
Håkan Holmberg visade finns det andra parlament där
det finns många partier och där de stora partierna
intar en betydligt mer generös attityd än vad som är
fallet i Sverige.

Anf. 63 AXEL ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Kenneth Kvist är en mästare i att
konstruera situationer. Jag tar detta som ett bidrag till
humor i debatterna. Det kan inte ha undgått Kenneth
Kvist att vi har val i landet Sverige vart fjärde år.
Sedan beror det på väljarnas välvilja huruvida Väns-
terpartiet, Socialdemokraterna eller Moderaterna får
si eller så många röster, vilka sedan ger si eller så
många mandat i denna kammare.
Vi samarbetar lätt med alla partier som blir repre-
senterade i internationella organ när vi gemensamt
företräder Sveriges intressen. Här finner inte jag nå-
gon skillnad mellan Vänsterpartiet eller Moderaterna.
Jag har i vart fall hittills inte haft någon anledning att
kasta någon skugga över det parti Kenneth Kvist
företräder, men jag skall kanske inte vara alltför själv-
säker i den frågan.
Enighet i uppträdande är inte bara vanligt utan
nödvändigt om Sveriges röst - när vi nu inte har fler -
i internationella organisationer skall bli hörd och
respekterad. I de fall vi uppträder splittrat, och det
finns ju tyvärr sådana fall, bryr man sig mycket litet
om vad Sverige säger.

Anf. 64 KENNETH KVIST (v) replik:
Herr talman! Jag frånkänner ju inte större partier
rätten att ha fler representanter, eftersom valresultaten
slår igenom på så sätt. Men det vore av värde om vi
kunde hitta lösningar där alla partier kan vara med
och få information, kontakter, osv. i dessa viktiga
organ.
Det är klart att det är viktigt att vi uppträder en-
hetligt i de allra flesta fall, där vi tror att det är möjligt
och där vi ser att det finns övergripande, gemensam-
ma nationella intressen. Detta är en självklarhet, även
om det naturligtvis aldrig kan vara fråga om enhetlig-
het till döds i varje sak i varje församling.
Det gäller väl att återkomma i frågan. Jag skulle
kunna tänka mig att det går att hitta konstruktiva
öppningar, även om vi nu inte har så många repliker
att vi gör det just här. Men vidare diskussioner med
Axel Andersson kommer säkert att leda fram till något
konstruktivt - det är jag övertygad om.

Anf. 65 AXEL ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Jag har samma uppfattning.

Anf. 66 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Herr talman! Det var en liten sak på slutet i Axel
Anderssons anförande som fick mig att reagera. Det
var när han började tala om kammaren och kom in på
diskussionen om vi möjligtvis skulle kunna ha en del
av riksdagsdebatterna på annan plats, t.ex. i första
eller andra kammaren. Axel Andersson menade att det
är ledamöternas eller planeringens fel att vi inte sitter
mer här i kammaren.
Jag gjorde ett litet försök att räkna ut vad det
skulle innebära om vi satt 349 ledamöter bara under
den här inte så enormt viktiga debatten som vi för just
nu. Om jag räknade rätt skulle det innebära att vi lade
ned 44 arbetsdagar, drygt två månaders arbete, om vi
hade alla riksdagsledamöter sittande här nu. Är det
verkligen ett önskemål att vi skulle utnyttja vår ge-
mensamma och samlade tid som riksdagsledamöter på
det sättet?
Jag tycker att det vore ett oerhört slöseri. Det är
mer naturligt och vettigt att vi för debatterna med en
något mindre skara, som dock är engagerad och in-
tresserad, medan andra ledamöter hellre kan göra
nytta på annat håll än att sitta här och halvsova eller
lyssna på andras riksdagsdebatter. Håller inte Axel
Andersson med om det?

Anf. 67 AXEL ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Jag kan hålla med så långt att det te-
oretiska exemplet med 349 närvarande är intressant.
Men det är bara hypotetiskt. Jag har varit här i kam-
maren längst av alla, i alla fall mer än 20 år, och jag
har aldrig upplevt en fulltalig församling. Vi är ju som
folk är mest och blir sjuka ibland.
Men det är inte det saken gäller. En anständig när-
varo under kammardebatterna är rimlig. Jag har aldrig
förespråkat en hundraprocentig uppslutning men
tycker att det oftast är väl så ödsligt i kammaren. Jag
försöker efter min förmåga att medverka i talmännens
ansträngningar genom att vara här vid de tidpunkter
under en plenumdag som jag har tillfälle till, mellan
andra övningar. Det tycker jag är rimligt.
Men det finns en praktisk sida av sakfrågan också.
Det låter ju tilltalande att använda gamla första- och
andrakammarsalarna, men där saknar vi voteringsut-
rustning. Den personal vi har måste flytta mellan olika
ställen, och det är inte heller alldeles betydelselöst för
dem. Det skulle bli en ganska brydsam situation. De
tekniska förutsättningarna finns alltså inte, och ma-
joriten, åtminstone i KU, tycker inte att det är angelä-
get att kosta på anläggningar i de gamla första- och
andrakamrarna för den sakens skull, och föreslår att
kammaren ställer upp på det.

Anf. 68 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Herr talman! Axel Andersson visar ett slags tan-
kegång som är förhärskande bland många människor,
såväl här som bland talmännen och bland folk utanför
riksdagen. Den går ut på att det vore eftersträvansvärt
och ett rimligt att kräva att riksdagsledamöterna skall
sitta i bänkarna och lyssna på alla debatter som pågår.
Det finns uppenbarligen sådana funderingar bland
många människor, och jag tycker att Axel Andersson
ger uttryck för dem.
Det är egentligen inte en särskilt klok inställning.
Det vore en fördel om vi i stället försökte ge uttryck
för en mer genomtänkt hållning, där vi gav riksdags-
ledamöter möjligheter att göra ett bra jobb och inte
sitta och häcka i sina stolar och vänta på att debatter-
na skall ta slut.

Anf. 69 AXEL ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Jag tycker att det är rimligt att vi
riksdagsledamöter besöker och deltar i kammarens
debatter i den utsträckning som är möjligt. Litet själv-
kritik bör både Peter Eriksson och jag själv ägna oss
åt ibland. Det är alldeles för ödsligt här vid många
tillfällen.
Man kan tycka att debatter är mer eller mindre
viktiga, och visst är det så. Men det är alltid angeläg-
na frågor för någon eller några. Den fråga vi diskute-
rar i dag är en fråga för oss själva, men oftast handlar
det om frågor som berör grupper av människor. Även
om det inte är mitt utskotts ärende lär jag mig en hel
del vid de tillfällen då jag kan lyssna. Detta bör sägas
i ärlighetens namn.

Anf. 70 HÅKAN HOLMBERG (fp) replik:
Herr talman! Alla som har ordnat möten vet att det
brukar ligga en poäng i att ha en lokal som inte är så
jättestor. Om det kommer ett fåtal deltagare känns det
betydligt bättre än om man hade hyrt en våldsamt stor
lokal. Då ger samma antal närvarande ett intryck av
att mötet var tämligen misslyckat.
Om vi nu skulle lyckas fördubbla eller kanske
rentav tredubbla det ofta ganska magra deltagandet av
personer som åhör debatterna, skulle det naturligvis
ge en helt annan effekt och skapa en annan och bättre
stämning om man förde debatterna i någon av de
gamla kammarsalarna, än om man insisterade på att
fortsätta här. Det finns alltså argument för ett byte.
Kenneth Kvist var inne på att det enda argument
som Axel Andersson hade i sak när det gäller
OSSE- och Europarådsdelegater, var att de förväntas
uppträda enhetligt. Detta är inte sant. Det förväntas
inte alls av dem. De som har varit med försöker göra
det när det är angeläget, men man gör det inte genom-
gående. Poängen är att dessa församlingar inte är
underlag för någon regeringsbildning i Sverige, och
det ser inte vidare snyggt ut med den ganska kraftiga
överrepresentation som förekommer av de för ögon-
blicket största partierna. Inte heller Centerpartiet
skulle ha den representation man har för ögonblicket
har, om det inte vore för välviljan hos Socialdemokra-
ternas sida.
Detta antyder var problemet ligger, dvs. att repre-
sentationen blir föremål för politisk hästhandel eller
liknande. I stället för att ge uttryck åt den lätt insedda
och allmänt accepterade tanken att partier som sitter i
riksdagen har någorlunda likartade och rimliga möj-
ligheter att delta i den typen av internationellt arbete.

Anf. 71 AXEL ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Jag hoppas att Håkan Holmberg
förlåter om jag fattar mig mycket kort i dessa sista
repliker. Jag har inte ändrat uppfattning från de tidiga-
re replikskriftena, men låt mig säga att ett användande
av första- och andrakammarsalarna inte för mig är en
åtgärd som är riktad mot det egentliga problemet. Det
är ett accepterande av sakernas nuvarande tillstånd.
Jag tycker att vi riksdagsledamöter tillsammans skall
få frågan att svänga i positiv riktning. Nog sagt om
detta.
Nu skall jag tala något om de internationella or-
ganisationer där vi är representerade. Håkan Holm-
berg nämnde de överenskommelser som kan finnas
mellan olika partier. Det är riktigt att det görs sådana.
Men jag vidhåller ändå det viktiga i den svenska lin-
jen i de stora och viktiga frågor som skall avgöras. Då
tycker jag med förlov sagt att det spelar mindre roll
om alla partier är företrädda, eller vilka som företrä-
der Sverige. Det är den svenska uppfattningen och
åsikten som skall framföras.
Jag skall säga några ord till Håkan Holmberg som
litet tröst på vägen. Folkpartiet har förmodligen förut-
sättningar att öka i nästa val - i vart fall förbereder
partiet sig med en ny partiledare och nya möjligheter.
Möjligheter finns för alla partier i denna riksdag. Jag
ser alltså med intresse fram emot mandatfördelningen
i OSSE och Europeiska rådet efter nästa svenska val.

Anf. 72 HÅKAN HOLMBERG (fp):
Fru talman! Axel Andersson kan lita på att Folk-
partiet kommer att öka i nästa val. Men det är inte det
vi debatterar här, utan den principiella hållning till
representationen i Europarådet och OSSE han formu-
lerar. Om han på fullt allvar menar allt han säger
skulle han se till att Socialdemokraterna utnyttjar de
möjligheter som kan tänkas finnas att också utesluta
Moderata samlingspartiet, som kanske inte företräder
den enhetliga svenska linje som regeringen naturligt-
vis är högsta uttolkare för.
Jag tycker att det finns ett enda principiellt rimligt
förhållningssätt till detta - det som efter vad jag för-
står intas i Danmark och många andra länder. Det
innebär att man anstränger sig så långt det över huvud
taget går för att få in alla partier, åtminstone på supp-
leantplatser, i den här typen av organ som ändå inte
spelar någon roll för regeringsbildningen i Sverige.

Anf. 73 AXEL ANDERSSON (s):
Herr talman! I viktiga frågor - och det är dem jag
har pratat om - är det för Sverige liksom för andra
länder viktigt att uppträda enhälligt för att få något
inflytande på vad som avhandlas. I mindre viktiga
frågor kan det naturligtvis råda delade meningar. Men
det är inte dessa frågor jag har pratat om, utan de
frågor som är viktiga och som motiverar att Sverige är
medlem i dessa organisationer.

Överläggningen var härmed avslutad.
Beslut

BoU5 Hyresgästinflytande vid ombyggnad m.m.
Mom. 1 (avslag på propositionen eller på delar av
den)
1. utskottet
2. res. 1 (m, kd)
3. res. 2 (fp)
Förberedande votering:
84 för res. 1
21 för res. 2
200 avstod
44 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Huvudvotering:
200 för utskottet
85 för res. 1
20 avstod
44 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 142 s, 23 c, 19 v, 16 mp
För res. 1: 74 m, 1 fp, 10 kd
Avstod: 20 fp
Frånvarande: 19 s, 6 m, 4 c, 5 fp, 3 v, 2 mp, 5 kd

Mom. 7 (regler om förhandlingsersättning)
Hemställan:
1. utskottets hemställan
2. hemställan i res. 9 (v)
Votering:
274 för utskottet
19 för res. 9
12 avstod
44 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Motiveringen:
Godkännande av
1. utskottets motivering
2. motiveringen i res. 8 (m, c, fp, kd)
Kammaren godkände utskottets motivering med ac-
klamation.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 140 s, 69 m, 22 c, 18 fp, 16 mp, 9 kd
För res. 9: 19 v
Avstod: 2 s, 5 m, 1 c, 3 fp, 1 kd
Frånvarande: 19 s, 6 m, 4 c, 5 fp, 3 v, 2 mp, 5 kd

Mom. 9 (ett nytt system för hyresgästinflytande)
1. utskottet
2. res. 11 (m, kd)
Votering:
217 för utskottet
85 för res. 11
3 avstod
44 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 142 s, 22 c, 18 fp, 19 v, 16 mp
För res. 11: 74 m, 1 c, 10 kd
Avstod: 3 fp
Frånvarande: 19 s, 6 m, 4 c, 5 fp, 3 v, 2 mp, 5 kd

Mom. 10 (beaktande av hyresgästintresset m.m. i
samband med ombyggnad)
1. utskottet
2. res. 12 (m, c, kd)
3. res. 13 (fp, v, mp)
Förberedande votering:
103 för res. 12
56 för res. 13
145 avstod
45 frånvarande
Kammaren biträdde res. 12.
Huvudvotering:
Kammaren biföll utskottets hemställan genom upp-
resning.

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

KU11 Justitieombudsmännens ämbetsberättelse
vid riksmötet 1996/97
Kammaren biföll utskottets hemställan.

KU13 Riksdagens arbetsformer m.m.
Mom. 7 (utgiftsområden m.m.)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
Votering:
230 för utskottet
74 för res. 1
45 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 142 s, 23 c, 21 fp, 19 v, 16 mp, 9 kd
För res. 1: 74 m
Frånvarande: 19 s, 6 m, 4 c, 5 fp, 3 v, 2 mp, 6 kd

Mom. 10 (partirepresentation i olika organ)
1. utskottet
2. res. 3 (v)
Votering:
270 för utskottet
19 för res. 3
16 avstod
44 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 142 s, 74 m, 23 c, 21 fp, 10 kd
För res. 3: 19 v
Avstod: 16 mp
Frånvarande: 19 s, 6 m, 4 c, 5 fp, 3 v, 2 mp, 5 kd

Mom. 12 (debatter om utskottsbetänkanden i de gamla
kammarsalarna)
1. utskottet
2. res. 5 (fp, mp)
Votering:
264 för utskottet
37 för res. 5
2 avstod
46 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 141 s, 71 m, 23 c, 19 v, 10 kd
För res. 5: 21 fp, 16 mp
Avstod: 1 s, 1 m
Frånvarande: 19 s, 8 m, 4 c, 5 fp, 3 v, 2 mp, 5 kd

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Beslut om samlad votering

På förslag av förste vice talmannen medgav kam-
maren att lagutskottets betänkanden LU7, LU8, LU9,
LU10 och LU11 fick avgöras i ett sammanhang efter
avslutad debatt.

9 § Skadeståndsansvar vid dammhaveri

Föredrogs
Lagutskottets betänkande 1996/97:LU7
Skadeståndsansvar vid dammhaveri (prop.
1996/97:46)

Anf. 74 ROLF DAHLBERG (m):
Herr talman! Kammaren skall nu diskutera skade-
ståndsansvar vid dammhaveri. Frågan har föranletts
av proposition 1996/97:46, som regeringen har av-
lämnat. Man föreslår där att den som är skyldig att
underhålla en damm för vattenreglering skall ha ett
strikt ansvar för de skador som kan uppkomma om det
blir ett dammhaveri.
Det här förslaget har inte föranlett några motion-
syrkanden i sig. Det kan bero på att förslaget i stort
sammanfaller med de allmänna skadeersättande regler
som vi för närvarande har. Förslaget i sig är alltså inte
på något vis revolutionerande.
Regeringen pekar dock på att det kan finnas vissa
fördelar med att föra in en sådan här bestämmelse i
vattenlagen. Bl.a. kan det ge en möjlighet att snabbare
klara av ersättningsärenden. De som skall få skade-
stånd kan på så sätt få det snabbare. Är det så, är det
naturligtvis enbart positivt.
I Sverige har vi ca 6 000 olika dammar runt om i
landet. Av dem är 140 stycken stora dammar, som är
mer än 10-15 m höga. Det betyder att stora grupper
människor bor och verkar inom områden som är po-
tentiella riskområden. Då är det naturligtvis oerhört
viktigt att de har en trygghet. Skulle något hända med
en sådan här damm måste de kunna få ersättning för
de skador som i så fall kan uppkomma.
Den här frågan har Tom Heyman tagit upp i en
motion, där han pekar på att det i dag inte finns ett
fullgott skydd för alla som eventuellt kan råka illa ut
vid dammhaveri. Detta beror på att möjligheterna för
dem som är ansvariga för dammen att försäkra sig är
begränsade. De stora kraftbolagen har i dag försäk-
ringar som täcker upp till 2 miljarder norska kronor.
Vid riktigt stora dammhaverier får man räkna med att
ersättningsanspråken kommer att vara betydligt större
än försäkringsbeloppet. Det kan betyda att man går
miste om ersättning eller att man får för låg ersättning
när skadan skall regleras. Detta är naturligtvis inte
tillfredsställande.
Vi anser att regeringen borde ha tagit upp den här
frågan i propositionen. Det har regeringen inte gjort. I
stället har man hänvisat till att det på något sätt skall
lösa sig frivillighetsvägen. Vi tror att det är absolut
nödvändigt att regeringen ytterligare en gång funderar
på hur man skall trygga möjligheterna för alla att få ut
full ersättning om olyckan är framme och ett stort
dammhaveri skulle inträffa. Det är innebörden i reser-
vation nr 1, som jag yrkar bifall till.
Olle Lindström har i en motion tagit upp en fråga
som i och för sig också är viktig. Han tycker att ska-
dor som uppkommer i andra fall än vid direkta have-
rier borde föras in under begreppet strikt ansvar. Han
har hemställt att riksdagen skall besluta om detta rakt
upp och ned. I utskottet har vi konstaterat att vi inte
har underlag att göra den bedömningen på det yrkan-
det. Vi förutsätter att regeringen, när man läser mo-
tionen och betänkandet, ser över de möjligheter som
finns att förbättra för de fall som Olle Lindström tar
upp i sin motion. Med det har vi moderater låtit oss
nöja vid det här tillfället.

Anf. 75 YVONNE RUWAIDA (mp):
Herr talman! En grund för Miljöpartiets energi-
politik är alla energislag skall stå för sina egna kost-
nader. Principen att förorenaren skall betala sina egna
miljökostnader är en princip som slagits fast både
nationellt och internationellt. I miljökostnader ingår
också riskkostnader, dvs. att ifall en verksamhet inne-
bär en risk skall man också stå för försäkringen för
den risken. En stor dammolycka i Sverige har beräk-
nats kunna medföra skador i storleksordningen 10
miljarder kronor, och det är väldigt mycket pengar,
plus skador för de personer som drabbas.
Regeringens proposition är föranledd av en skri-
velse från Sveriges försäkringsförbund 1995, där man
påpekar det oklara rättsläget vad gäller ansvaret vid
dammhaverier och beträffande ersättningsfrågorna. I
propositionen har man på ett tillfredsställande sätt
faktiskt klarat ut rättsläget vad gäller ansvaret för ett
dammhaveri. Däremot har man inte tittat på lösningar
vad gäller försäkringsfrågorna. Utskottsmajoriteten
säger i betänkandet att dagens försäkringsåtgärder är
otillräckliga. Men man anser att parterna kommer att
kunna lösa detta.
Vi tycker att det är väldigt olyckligt att man inte
har löst ersättningsfrågorna samtidigt som man har
löst frågan om ansvaret. Frågan om ersättning för dem
som drabbas vid ett haveri är fortfarande oklar i dag.
Vi kan tänka oss ett krav på obligatorisk ansvarsför-
säkring upp till vissa belopp, eventuellt i kombination
med ett system för riskdelning mellan vattenkraftsfö-
retagen.
Jag yrkar bifall till reservation 2.

Anf. 76 LENNART THÖRNLUND (s):
Fru talman! I det lagutskottets betänkande som vi
nu skall behandla föreslås en ändring i vattenlagen.
Denna ändring innebär att en dammägare som är
skyldig att underhålla sin anläggning för vattenregle-
ring blir strikt ansvarig för skador som kan komma att
inträffa vid ett eventuellt dammhaveri.
Förändringen kommer att beröra flera reglerings-
dammar men även övriga dammar som finns kring
olika sågverk, kvarnar och gruvor. Storleken på dessa
varierar. Den största är Suorvadammen, och det upp-
skattas att finns ett par tusen mindre dammar i landet.
Ett brott på en sådan här damm kan innebära skador
på skog, byggnader, förutom eventuella personskador,
beroende på hur stora vattenmängder som då okont-
rollerat skulle komma ut.
Vattenlagen från 1983 reglerar hur säkerheten på
dessa dammar skall upprätthållas på ett tillfredsstäl-
lande sätt. Historiskt sett har vi varit skonade från
större dammhaverier, men det har varit vissa inciden-
ter vid vissa tillfällen. Senast skedde ett haveri 1985
på en större damm, men inga större skador uppstod.
Det har under året höjts röster om vem som bär
det yttersta ansvaret vid en eventuell katastrof som vi
nu talar om. Några särskilda bestämmelser som regle-
rar detta finns inte. Skall man i dag få ut ersättning
måste den enskilde skogsägaren eller villaägaren som
drabbats gå till domstol och där enligt skadeståndsla-
gens regler påvisa att dammägaren har varit vårdslös
eller att det finns uppsåt. Men det är heller ingen
garanti att domstolen kan komma fram till att detta
kan påvisas. Därför kan man med fog säga att rättslä-
get för tillfället är i högsta grad osäkert.
Fru talman! Det är av den anledningen som rege-
ringen har lagt fram denna proposition och som Lag-
rådet genom detta lagändringsförslag vill tydliggöra i
detta betänkande. Ändringen kommer att innebära att
det införs en bestämmelse i vattenlagen att den som
äger en damm har ett strikt ansvar för skador som kan
uppkomma vid ett dammhaveri. Undantag skall gälla
vid krigshandlingar eller liknande. Med denna änd-
ring får vi ett tydligt svar på ansvarsfrågan. Som det
är i dag kan det vara svårt för en dammägare och även
ett försäkringsbolag att bedöma hur stora ansvarsris-
kerna kan komma att bli och vilka eventuella åtgärder
man kan vidta för att eliminera de risker som kan
uppkomma. Med denna ändring blir det helt klart vem
som bär ansvaret.
Man bör dock betona, för att få balans i diskussio-
nen, att riskerna egentligen är ytterst små för att det
skall hända något. De svenska dammarna anses ha en
väldigt stor säkerhet. Däremot tror jag att det är en
allmän uppfattning att den som driver den här typen
av verksamhet bör ha det yttersta ansvaret, göra ett
riskbedömande och eventuellt kalkylera vad det kost-
nadsmässigt kan innebära.
Under utskottets behandling har det diskuterats
andra tillfällen, som också nämndes av föregående
talare, då skador kan uppkomma. Där skulle jag vilja
kommentera Olle Lindströms motion från Moderater-
na som vi i utskottet diskuterat under ärendets hand-
läggning. Olle Lindström vill gå ännu längre genom
att vidga begreppet ansvarsfrågan och vill att det skall
omfatta tillfällen då man tappar ur mer vatten än vad
som är normalt och skador uppstår. Denna typ av
skador kan vara nog så besvärliga för den enskilde.
Det förslag som nu ligger på riksdagens bord handlar
enbart om dammar och brott som uppstår på dessa.
Händelser av detta slag har tagits upp i en utredning
om dammsäkerhet vid höga flöden. Det finns ett antal
förslag till åtgärder som man anser skall kunna elimi-
nera uppkomsten av skador. Bl.a. föreslås att länssty-
relserna i berörda län kan ålägga kraftverksägarna att
tappa ut mer vatten vid vissa tillfällen för undvika
risken att behöva göra stora urtappningar.
Sådana här skador anser många är onödiga. Ett
förslag kan eventuellt komma till kammaren så små-
ningom av regeringen. Utskottet har i sin skrivning
utgått från att man i den fortsatta beredningen av
utredningen tar sig an de förslag som finns, överväger
dem och återkommer med eventuella klargöranden på
området.
Så till reservationerna. Den första reservationen är
från Moderaterna, Rolf Dahlberg m.fl. som tycker att
det inte är viktigt att fastställa ansvarsfrågan just nu
utan vill börja från den andra sidan och slå fast en
försäkringslösning. Motivet är att det inte har någon
betydelse att i dag slå fast att ett strikt ansvar skall
gälla. Man vill titta på en försäkringslösning först.
Men som det ser ut i dag kan det också vara svårt för
en dammägare att gå till försäkringsbolagen och få en
försäkring som går upp till hyggliga nivåer, eftersom
man inte haft rättsläget klart.
Utskottet menar, precis som regeringen, att man
bör avvakta och se vilka ställningstaganden beslutet
kommer att medföra. Sedan får man eventuellt åter-
komma om det behövs kompletteringar.
Reservation 2 är från Yvonne Ruwaida. Hon har
också nämnt försäkringsfrågan och tycker att den bör
utredas. Samtidigt anser Yvonne Ruwaida att princi-
pen att varje energislag skall bära sina egna kostnader
skall gälla. Med det här förslaget fastställs nu att man
får ta ansvar för de kostnader som uppstår vid
dammhaverier, så det är ett steg i rätt riktning.
Fru talman! Till sist vill jag yrka bifall till hem-
ställan i betänkandet och avslag på reservationerna.

Anf. 77 ROLF DAHLBERG (m) replik:
Fru talman! Lennart Thörnlund har nog missupp-
fattat vår inställning när det gäller mom. 1 i hemstäl-
lan. Vi står bakom förslaget till lag om ändring i vat-
tenlagen. Vad vi begär i mom. 2 är ett tillkännagivan-
de från riksdagen till regeringen om att försäkrings-
frågorna måste lösas så att enskilda medborgare kan
känna trygghet om ett dammhaveri inträffar. Det skall
då finnas pengar som kan betalas ut som ersättning för
de skador som uppstår för den enskilde.
Vi har större ambitioner än vad Lennart Thörn-
lund och socialdemokraterna har i det här fallet. Man
kan också vända på det och säga: Lennart Thörnlund
har större tilltro till att regeringen utan reaktion från
riksdagen löser dessa frågor. Den tilltron har inte vi,
och det är därför som vi vill att riksdagen skall göra
ett tillkännagivande.

Anf. 78 LENNART THÖRNLUND (s) re-
plik:
Fru talman! Jag tror också att detta går att lösa. I
och med att ansvaret nu förs över kommer det nog
fram olika förslag till lösningar. Så småningom får
man se om det behövs en komplettering. I grunden
har vi samma inställning, nämligen att vi vill skydda
enskilda markägare och villaägare vid ett eventuellt
dammhaveri. Vi talar ju här om saker som jag hoppas
inte inträffar.

Anf. 79 OLLE LINDSTRÖM (m):
Fru talman! Det är bra att man nu lagfäster det
strikta ansvaret för skador till följd av dammhaveri.
I min motion 1996/97:L8 har jag tagit upp frågan
om en breddning av ansvaret. Det finns tillfällen då
det blir stora skador trots att det inte rör sig om ett
dammhaveri. Det är när man undviker ett sådant ha-
veri genom att t.ex. öppna dammluckorna för fullt. Då
kan det också uppstå stora skador.
Jag bor vid Luleälven. Även vid andra älvar i
Norrland har denna typ av skador förekommit. I slutet
av 80-talet och 1993 var man tvungen att släppa på så
mycket vatten att stora skador uppstod på fritidshus
och villor för året-runt-boende.
Kraftverksbolagen vill ha så hög nivå i dammarna
som möjligt under somrarna när det går åt litet el.
Man sparar för vintertiden. Om dammarna är nästan
fyllda och det kommer onormalt mycket regn samti-
digt som det ligger is kvar i fjällen finns det risk för
stora skador. 1993 blev det oerhört stora skador. Man
var t.o.m. tvungen att inta en katastrofberedskap med
evakueringsplaner och sådant. Det fanns husägare
som inte kunde bo kvar i sina hus. Skadorna gick inte
heller att reglera eftersom försäkringsbolagen sade att
skadorna var onormalt stora. För en villaägare tog det
nästan tre år innan skadan hade klarerats mellan för-
säkringsbolaget och dammägaren. Dammägaren bör
därför åläggas ett ansvar även när det gäller sådana
typer av haverier eller vid stora utsläpp av vatten för
att undvika katastrofer.
Man borde alltså ha gått längre. Utskottet har
skrivit att man har sett på problemen och att man
möjligen skall återkomma, eftersom propositionen
kanske inte medger en utökning av ansvaret. Jag för
min del emotser att man i framtiden bedömer det hela
utifrån undvikandet av ett stort haveri, men då måste
också ansvarsfrågan vara löst.
Det blir nu något bättre när man lagfäster ansvaret
vid ett dammhaveri, men det är tyvärr inte tillräckligt
för den trygghet som de i som bor i älvdalarna borde
kunna få känna. Jag får den här gången nöja mig med
det som har sagts från utskottet, men jag avser att
återkomma.

Anf. 80 YVONNE RUWAIDA (mp):
Fru talman! Jag begärde replik för sent, men jag
har en kommentar till Lennart Thörnlund och social-
demokraterna.
Jag är medveten om att risken för ett dammhaveri
är liten i dag. Vi har ett gott skydd i Sverige. Men det
finns ju en risk. Det skall nu införas ett strikt ansvar
för dammägaren. Däremot är inte försäkringsfrågan
löst.
En olycka kan vara av den storleken att det blir
fråga om en naturkatastrof. Det kan bli aktuellt vid en
större damm. Det kan då bli svårt att hitta en lösning
om man inte har ett fullgott skydd för dem som drab-
bas. Detta är orimligt. Man borde ha en lösning som
liknar den som har skisserats när det gäller ato-
mansvarighetslagen, vilken vi kommer att behandla
under nästa ärende. Denna lösning ålägger
dammägarna ett stort ansvar, men den ger också ett
verkligt skydd för de som drabbas.

Anf. 81 LENNART THÖRNLUND (s):
Fru talman! I och med att detta ansvar införs har
nu dammägarna möjlighet att gå till sina försäkrings-
bolag och försöka att få en lösning till stånd. Sedan
får vi kanske återkomma med en komplettering. Men
vi har samma mål Yvonne Ruwaida och jag, att de
som eventuellt drabbas får ersättning. Men jag hoppas
att vi blir förskonade från dammhaverier.
Jag tror inte att man kan göra en jämförelse med
atomansvarighetslagen, men det får vi väl återkomma
till.

Anf. 82 YVONNE RUWAIDA (mp):
Fru talman! Då vill jag bara fråga: Hur länge skall
vi vänta?

Anf. 83 LENNART THÖRNLUND (s):
Fru talman! Jag hoppas att det inte blir så länge.
Vi får återkomma. För dagen kan jag inte lämna något
besked.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 13 §.)

10 § Familjerättsliga frågor

Föredrogs
Lagutskottets betänkande 1996/97:LU8
Familjerättsliga frågor

Anf. 84 MARIETTA DE POURBAIX-
LUNDIN (m):
Fru talman! Betänkande LU8 behandlar ett antal
motioner från allmänna motionstiden 1996, som berör
familjerättens område.
Jag kommer här bara att beröra vad som har tagits
upp i motionerna L404, som är en kommittémotion
från moderaterna, och en enskild motion, L417, från
Annika Jonsell, också moderat. I båda motionerna
föreslås att arvsrätten för kusiner återinförs.
Först en liten bakgrund. Enligt äldre svensk rätt
hade kusiner arvsrätt. Denna arvsrätt upphörde år
1929 i samband med att lagen om Allmänna arvsfon-
den infördes. Ett skäl till denna lagändring var att den
dittills gällande arvsrätten för kusiner innebar risk för
en uppsplittring av jordbruksfastigheter och andra
produktionsenheter på många små enheter, något som
ansågs inge allvarliga betänkligheter från nationale-
konomisk synpunkt. Det är uppenbart att det nämnda
argumentet mot arvsrätt för kusiner, vilket kan ha haft
fog för sig då, inte längre är relevant.
Familjen är den mest grundläggande gemenska-
pen. Att återinföra arvsrätten för kusiner kan bidra till
att stärka släktbanden.
Nuvarande arvsrätt efter en ogift innebär att det i
första hand är den avlidnes bröstarvingar, dvs. barn
och barnbarn, som ärver. Finns inga bröstarvingar,
går arvet till den avlidnes föräldrar och deras avkom-
lingar, alltså syskon och syskonbarn. I sista hand går
arvet till den avlidnes far- och morföräldrar och deras
barn, dvs. farbröder, fastrar, morbröder och mostrar.
När det gäller en gift person som avlider är det natur-
ligtvis den efterlevande maken eller makan som är
arvsberättigad.
I januari 1988 gjordes ändringar i ärvdabalken,
som innebär att den efterlevande maken har rätt till
arv framför makars gemensamma bröstarvingar. Om
det inte finns några sådana nära släktingar, som jag
just har beskrivit, tillfaller arvet Allmänna arvsfonden
och kan användas för ändamål som kan ha varit helt
främmande för den avlidne. Visst kan kusiner t.ex.
ansöka hos Allmänna arvsfonden om avstående, dvs.
att arvet skall gå till kusinerna i stället.
Ungefär 60-80 ansökningar inkommer varje år till
Kammarkollegiet, som har hand om Allmänna arvs-
fonden och beslutar om avstående om värdet inte
överstiger 2 miljoner kronor. I övriga fall beslutar
regeringen. Jag har försökt att kontrollera detta, och
det framgår att det inte är självklart att kusiners an-
sökningar om avstående bifalls. 1994/95 gick ca 157
miljoner kronor till Allmänna arvsfonden. Bara 9
miljoner kronor gick till dem som ansökte om avstå-
ende, dvs. att pengarna inte tillföll Allmänna arvsfon-
den.
Fru talman! Frågan man kan ställa sig är natur-
ligtvis om medborgarna känner till att de kan ansöka
om pengar, dvs. att Allmänna arvsfonden avstår från
pengar. Av antalet ansökningar att döma verkar det
faktiskt inte som om medborgarna känner till detta.
Det normala för oss moderater är att släkten, dvs.
även kusiner, självfallet skall ärva när ingen annan
släkting finns kvar, och inte den allmänna arvsfonden.
Det normala kan enligt oss moderater inte vara att
man som kusin skall besöka ansöka om att få ärva en
släkting. Så är ju fallet i dag.
Det pågår just nu en översyn av ärvdabalken. Vi
tycker att det vore lämpligt att även ett återinförande
av kusiners arvsrätt togs upp i detta sammanhang.
Fru talman! Med hänvisning till det anförda yrkar
jag bifall till reservation 3. I övrigt yrkar jag bifall till
utskottets hemställan.

Anf. 85 KERSTIN HEINEMANN (fp):
Fru talman! I motion L422, yrkande 4, anförs att
vissa svenska ambassader utomlands har befogenhet
att förrätta borgerliga vigslar. Ännu har dock ingen
ambassad getts rätten att förrätta partnerskapsregist-
rering.
Verksamheterna vid ambassaderna styrs av Sveri-
ges internationella åtaganden, bl.a. Wienkonventionen
som säger att ett land är skyldigt att fråga efter värd-
ländernas godkännande av den verksamhet som be-
drivs på landets ambassader. För att besluta om att en
ambassad skall ha rätten att förrätta partnerskapsre-
gistrering måste alltså Sverige inhämta värdlandets
godkännande. Åtminstone har Japan redan givit posi-
tivt besked om partnerskapsregistrering på den svens-
ka ambassaden i landet. Men utskottsmajoriteten har
avslagit motionsyrkandet med motiveringen att det
inte finns något behov av partnerskapsregistrering på
ambassader utomlands.
Även om antalet homosexuella i befolkningen är
mycket mindre än antalet heterosexuella och efterfrå-
gan därmed är mindre borde detta argument inte vara
att hinder för svenska utlandsmyndigheter att erbjuda
alla svenskar samma service, oavsett personernas
sexuella läggning. Därför anser vi att regeringen bör
ge denna rätt åt alla de svenska ambassader som i dag
har rätt att förrätta vigslar och vars värdländer god-
känner detta.
Fru talman! Med detta vill jag yrka bifall till re-
servation nr 2.

Anf. 86 YVONNE RUWAIDA (mp):
Fru talman! Grunden för demokrati och ett huma-
nistiskt samhälle är respekten för människors lika
värde och rättigheter. I vårt samhälle i dag är det
väldigt viktigt att vi värnar om både tolerans och
människors lika rättigheter. Detta gäller olika grupper.
Jag kan ge ett exempel från plenidebatten i dag,
där riksdagens arbetsformer diskuteras. Man tog upp
det faktum att det är de större partierna som mest
representeras i internationella sammanhang. Detta är
en brist på respekt för människors lika rättigheter och
en brist på tolerans. Vi kan i många sammanhang se
att denna tolerans inte fullt ut fungerar som den borde
göra.
En av de grupper som i dag drabbas av brist på re-
spekt för deras lika rättigheter och brist på tolerans är
de homosexuella. Vi kan tyvärr även i dag se inslag
av prorasistiska och pronazistiska grupper som börjar
angripa denna grupp och öppet uttalar sitt förakt för
den. Därför är det ännu viktigare att från statens sida
visa att man har lika stora rättigheter, oavsett om man
är heterosexuell eller homosexuell.
I dag är det många länder som seriöst diskuterar
partnerskapslagstiftning i en eller annan form, bl.a.
Nederländerna, Finland, Tjeckien och Spanien. Tren-
den, att man i olika länder diskuterar äktenskapliga
eller partnerskapsliknande lösningar, är väldigt posi-
tiv.
Den nordiska modellen står mot alternativet att
integrera homosexuella relationer i äktenskapslag-
stiftningen. Dessa trender finns nämligen i vissa län-
der. T.ex. är detta huvudlinjen i Nederländerna. I
Hawaii har en domstol nyligen förklarat att homosex-
uella inte kan utestängas från äktenskap.
Allt detta innebär att det blir viktigare för de per-
soner som ingått partnerskap i olika former att veta
vilka länder som erkänner partnerskapet. Detta är en
fråga som måste lösas med en konvention.
Det anknytningsvillkor som finns i part-
nerskapslagen, dvs. att minst den ena parten måste
vara svensk medborgare och ha hemvist här i landet,
är orimligt och saknar allt berättigande. Det finns ett
antal exempel på homosexuella par som har förväg-
rats rätten till partnerskap på grund av denna regel.
Ett exempel är Göran och Jean Claude, svensk re-
spektive belgisk medborgare, bosatta i Belgien, som
tillbringar somrarna i Sverige. De planerar att bosätta
sig här permanent om några år. De ville ingå part-
nerskap redan hösten 1996, men kunde det inte i och
med att Göran inte ansågs ha sin hemvist här i Sveri-
ge.
Det finns också exempel på människor som även i
dag förgäves har försökt att registrera partnerskap på
ambassad. Mest uppmärksammat blev det par som
nekades partnerskap på ambassaden i Paris sommaren
1996, men det finns också andra fall där folk fått
skrinlägga sina planer på vigsel; i Marocko, i Helsing-
fors och på andra ställen.
De homosexuella är i dag en mindre grupp än de
heterosexuella. De är i minoritet. I och med att de är i
minoritet, finns det naturligtvis också färre fall som
dyker upp. Men det är ingen anledning att de skall
diskrimineras. I dag är det dessutom fullt möjligt att
vissa ambassaders värdländer säger ja. Japan är ett
land som har givit ett positivt förhandsbesked om att
man där på ambassaden skulle kunna förrätta part-
nerskap. Ändå har man i Sverige inte utnyttjat möjlig-
heten att förordna en partnerskapsförrättare i Tokyo.
Jag yrkar bifall till både reservation 1 och reser-
vation 2. Jag vill avsluta med att säga att det är av
oerhörd vikt att vi, speciellt från statens sida, visar att
vi är ett samhälle som respekterar alla människors lika
värde och rättigheter och att vi är toleranta.

Anf. 87 ANDERS YGEMAN (s):
Fru talman! Vi diskuterar nu lagutskottets betän-
kande 1996/97:8. Betänkandet berör sex motioner.
Det berör översyn av sambolagstiftningen, regler för
registrering av partnerskap, bestämmelser för utseen-
de av god man, rätten till laglott, återinförande av
arvsrätt för kusiner och byte av efternamn. Jag tänker
fokusera på de frågor där vi har haft skiljande me-
ningar i utskottet, dvs. där det finns reservationer. Det
gäller alltså regler för registrering av partnerskap och
återinförande av arvsrätten för kusiner.
Arvsrätten för kusiner avskaffades 1928. Utskottet
har inte sett att det har rests några allmänna krav på
införande av denna arvsrätt. Vi ser inte att det är spe-
ciellt tidsenligt att återinföra något som avskaffades så
tidigt som 1928. Redan då, i sitt utskottsbetänkande,
konstaterade utskottet att det finns människor som
inte ens känner till hur många kusiner de har - än
mindre deras namn - och att det faktiskt verkar rätt
absurt att dessa då skulle ha lagfäst arvsrätt genom
laglott.
För dem som haft ett väldigt nära förhållande till
sina kusiner finns möjligheten att testamentera bort
arvet till kusinerna. Det finns också, som talare tidiga-
re har nämnt, möjlighet för Allmänna arvsfonden att
avstå arv till kusinerna då det bedöms som viktigt. Vi
anser att dessa möjligheter svarar väl mot de eventuel-
la behov som finns.
När det gäller partnerskapskonventionen, menar vi
att vi i dag har ett lämpligt anknytningsvillkor, dvs. att
endast en av de två personer som skall ingå part-
nerskap behöver vara bosatt eller medborgare i Sveri-
ge. Vi tycker inte att det finns något skäl att påbörja
ett kommissionsarbete när det berör ett väldigt litet
antal personer. Om behovet verkligen föreligger, får
detta i stället lösas genom det ordinarie nordiska fa-
miljerättsliga samarbetet.
När det gäller registrering utomlands och registre-
ring på ambassader, har regeringen i dag möjlighet att
bemyndiga sådant. Utskottet menar dock att detta bör
bygga på ett konstaterat behov. Vi konstaterar att
svenska medborgare bosatta i Norge och Danmark i
dag har rätt att enligt svensk lag registrera partnerska-
pet.
Jag vill med detta yrka bifall till betänkandet i
dess helhet och yrka avslag på samtliga reservationer.

Anf. 88 MARIETTA DE POURBAIX-
LUNDIN (m) replik:
Fru talman! Jag har en fråga till Anders Ygeman.
Han tycker tydligen att det är normalt, begriplig och
förståeligt att staten tar pengar från den enskilde och
kan använda dessa till ändamål som den som har
avlidit absolut inte hade tyckt var bra, som kanske
direkt strider mot vad den enskilde kan ha tyckt när
han eller hon var i livet. Är det faktiskt ett normaltill-
stånd att staten skall göra det? Jag är i och för sig inte
förvånad att Anders Ygeman som socialdemokrat har
den inställningen.
Visst kan man testamentera pengar. Men man
skall tänka på att det faktiskt händer en hel del olyck-
or. En hel familj kan utplånas, och därmed alla de
som skulle ärva enligt nu gällande regler. Om man
inte har skrivit testamente, finns då ingen som kan
ärva utom kusiner. Varför skall man då behöva gå och
ansöka hos Kammarkollegiet, alltså staten, att få
pengar som tillhör ens egen släkt? För mig är det helt
obegripligt - inte i och för sig att Anders Ygeman har
den inställningen, men för mig som medborgare i
detta land är det obegripligt.

Anf. 89 ANDERS YGEMAN (s) replik:
Fru talman! För det första tror jag inte att de ideel-
la syften som arvsfonden har, stöd till barn, gamla och
funktionshindrade, är speciellt frånstötande för ma-
joriteten av dem som skall lämna ifrån sig sitt arv. För
det andra är inte Moderata samlingspartiet såvitt jag
förstår motståndare till Allmänna arvsfonden. Frågan
är egentligen var gränsen skall gå, vid vilken släkt-
skapsgräns pengar skall gå till Allmänna arvsfonden.
Den frågan kan Marietta de Pourbaix-Lundin lika
gärna besvara själv.

Anf. 90 MARIETTA DE POURBAIX-
LUNDIN (m) replik:
Fru talman! Tiderna har förändrats sedan 1928.
Jag tycker inte att någon av oss kan bortse från att arv
faktiskt har en viss privatekonomisk betydelse i dag.
Vi vet alla hur mycket skatter vi betalar och hur
mycket pålagor vi får. Det blev vi påminda om i de-
batten i morse om kärnkraftsavvecklingen och om vad
de enskilda hushållen kommer att få utstå. Tiderna har
förändrats. Man skulle kunna utöka så att även kusi-
ner får ärva. Jag är medveten om att man kanske
stoppar där, och att pengar ändå kommer att tillfalla
Allmänna arvsfonden.
Läser man igenom vad pengarna går till är det
klart att det kan vara behjärtansvärda ändamål, men
det finns också en hel del som enskilda människor
säkert aldrig, om de själva hade fått bestämma, skulle
skänka pengar till, men som Allmänna arvsfonden
använder pengar till. Jag har gått igenom och tittat på
det.

Anf. 91 ANDERS YGEMAN (s) replik:
Fru talman! Jag tror att både det socialdemokra-
tiska partiet och, t.o.m., Marietta de Pourbaix-Lundins
parti för en sådan politik att vi i Sverige inte behöver
vara beroende av arv för att klara vår ekonomiska
försörjning. Trots det svåra läge er regering försatte
Sverige i, börjar vi nu komma i en sådan situation att
det ser ljusare och ljusare ut. Jag tror inte att någon i
Sverige skall behöva vara beroende av arv för att
klara sin ekonomiska situation.

Anf. 92 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag har en fråga till Anders Ygeman.
Det gäller det här med registrering av partnerskap
utomlands. Utskottet konstaterar, liksom Anders
Ygeman, att det skall vara fråga om ett konstaterat
behov. Jag skulle bara vilja fråga: Hur mäter man
detta behov? Rör det sig om tio, femtio eller hundra
förfrågningar? När kan man tänka sig att regeringen
tycker att det börjar bli dags att ta tag i frågan?

Anf. 93 ANDERS YGEMAN (s) replik:
Fru talman! Den frågan skall väl egentligen ställas
till regeringen. Vad vi har konstaterat är att det i dag
inte finns ett sådant behov att vi vill ge regeringen
detta till känna.

Anf. 94 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Fru talman! Då får jag väl ställa frågan så här:
Vad är det för antal ni socialdemokrater i utskottet
grundar uppfattningen att det inte finns ett uttalat
behov på?

Anf. 95 YVONNE RUWAIDA (mp) replik:
Fru talman! Jag vill fortsätta med behovsfrågan.
Vad anser socialdemokraterna vara ett verkligt be-
hov? Jag anser att en människa är ett verkligt behov
och att den lagstiftning som nu finns diskriminerar
just en grupp som är en minoritet. Att en minoritet
skall ha lika många människor som exempelvis vill
förrätta äktenskap är oskäligt. Sådana krav kan man
inte ställa på en grupp som är i minoritet. Man måste
inse att en minoritet kommer att generera färre männi-
skor som har det här behovet. Skall den här gruppen
diskrimineras för att den är i minoritet? Dessutom är
en människa ett verkligt behov.

Anf. 96 ANDERS YGEMAN (s) replik:
Fru talman! Jag håller egentligen med om det.
Problemet är att det inte finns något behov. Jag tycker
inte att det är diskriminering att två homosexuella inte
kan få ingå registrerat partnerskap på ambassaden i
Oslo. Jag tycker inte heller att det är fel att två hetero-
sexuella inte kan gifta sig på ambassaden i Oslo, ef-
tersom de inte har den rättigheten. Jag och utskottet
anser inte att det i dag finns ett praktiskt och konkret
behov av detta. Därför har vi avstyrkt detta yrkande.

Anf. 97 YVONNE RUWAIDA (mp) replik:
Fru talman! Om utskottet inte anser att det finns
något behov skulle jag rekommendera utskottet att
träffa de människor som faktiskt har detta behov. Jag
gav några exempel i mitt anförande på personer som
faktiskt har haft detta behov. Vill man blunda för det,
eller har man glömt bort dessa människor? I dag finns
det ett behov. När det gäller registrering av part-
nerskap vid ambassader utomlands har det inte funnits
behov vid alla ambassader i alla länder. Men man
skall inte bortse från att detta behov växer. Det finns i
dag länder i världen som faktiskt förföljer homosex-
uella. Ett sätt att motverka detta är att driva frågan om
en partnerskapskonvention. Då driver man denna
fråga internationellt för mänskliga rättigheter. Beho-
vet kommer att växa ju fler länder det blir där homo-
sexuella får finnas. Men det finns i dag ett behov. Jag
kan för Anders Ygeman namnge människor som har
detta behov.

Anf. 98 ANDERS YGEMAN (s) replik:
Fru talman! Jag vill bara konstatera att jag tycker
att det behov som Yvonne Ruwaida talar om, dvs. att
bekämpa de regimer som förföljer homosexuella, är
jag och socialdemokratin helt överens om. Och jag
antar att det inte har gått Yvonne Ruwaida förbi att
utrikesministern också starkt har engagerat sig i dessa
frågor. Det tänker mitt parti och min regering fortsätta
med.

Anf. 99 TANJA LINDERBORG (v):
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
reservationerna 1 och 2 som rör just en partnerskap-
skonvention och möjligheten att få ingå äktenskap på
Sveriges ambassader i utlandet.
Jag beklagar att vi missade detta i utskottet. Men å
andra sidan är vår inställning i dessa frågor mycket
klar för utskottets ledamöter.
En av de motioner som behandlas i detta betän-
kande är så nära en motion på partiledarnivå som man
kan komma. Den är undertecknad av den socialdemo-
kratiska partisekreteraren Ingela Thalén, av vice par-
tiordföranden i Folkpartiet Eva Eriksson och av två
vice ordförande i Centerpartiet, Helena Nilsson och
Andreas Carlgren. Jag var faktiskt så gott som hund-
raprocentigt säker på att den här motionen skulle gå
igenom med så tunga namnundertecknare. Vi skall
inte heller glömma bort att Bo Könberg var en av
undertecknarna. Men till min förvåning kan jag kon-
statera att motionen tydligen inte var förankrad vare
sig i den socialdemokratiska eller i den centerpartis-
tiska riksdagsgruppen. Men jag tror ändå att vinden
börjar blåsa åt rätt håll att det förmodligen bara är en
tidsfråga innan en motion med liknande innehåll kan
gå igenom.
Vi har diskuterat vad det egentligen är som motio-
närerna vill. Jag tycker att det är fullt rättmätiga krav.
Jag vill också absolut instämma i Yvonne Ruwaidas
anförande om respekten för de mänskliga rättigheter-
na. Och det gäller oavsett om det är fråga om religion,
klass, kön, politisk uppfattning eller sexuell läggning.
Jag skall inte ta upp så mycket mer av kammarens
tid, men jag skall bara kortfattat ta upp det som mo-
tionärerna pekar på, nämligen att t.ex. en dansk med-
borgare som är bosatt i Sverige inte får ingå part-
nerskap med sin utländska flickvän i Sverige på grund
av att hon inte är svensk medborgare. Hon får inte
heller ingå partnerskap i Danmark, eftersom hon inte
bor där. Detta förhållande tycker jag påminner om
Moment 22, och det bör naturligtvis rättas till.
Med det anförda yrkar jag åter bifall till reserva-
tionerna 1 och 2 och ber om ursäkt för vår klantighet i
utskottet.

Anf. 100 ANDREAS CARLGREN (c):
Fru talman! Som en av motionärerna har jag velat
ta till orda i denna debatt. Eftersom jag hade andra
engagemang intecknade visste jag inte om jag vågade
anteckna mig på talarlistan, men det gick bra.
Först skall jag ta upp principen. Principen om
varje människas lika rätt och värde är själva grunden
för ett samhälle byggt på demokratins och humanis-
mens principer. Varje människa bär sina egna unika
och alldeles individuella egenskaper. Det är det som
ger människans alldeles okränkbara värde. Det finns
ingen människa som uppfyller en förutbestämd och
utstakad norm. Alla människor är olika men lika vär-
da. Tolerans är att inte alltid tycka om på vilket sätt
människor är olika men tycka om att de är olika. To-
lerans gäller oavsett om det är skillnad i hudfärg,
skillnad i religion eller skillnad i vem man älskar.
Det är många starka krafter i samhället i dag som
bidrar till att toleransen och öppenheten faktiskt hela
tiden ökar. Jag menar att den stora poängen också är
att det inte alls berör bara den minoritet som man för
tillfället diskuterar, vare sig det är en minoritet med
en speciell hudfärg, en minoritet med en speciell
religion eller en minoritet med en speciell sexuell
identitet. Poängen är just att när toleransen för varje
minoritet ökar så ökar takhöjden för alla människor i
samhället, och då ökar friheten för alla människor i
samhället, så länge det inte är en frihet som går ut
över andras lika rätt och frihet.
Samtidigt finns det också starka tendenser till en
polarisering och ett motstånd. Därför är det viktigt att
riksdagen faktiskt visar vad det är för värderingar som
skall prägla det svenska samhället. Därför spelade det
så stor roll när riksdagen antog partnerskapslagen för
några år sedan. Det var ett sätt att säga att vi i demo-
kratiska former garanterar också minoriteternas lika
rätt. Majoritetsstyre är ju bl.a. till för att garantera
minoriteters rätt. Och det var detta som vi gjorde den
gången.
Nu vet vi också att det finns problem med part-
nerskapslagen på så sätt att den trots allt ännu inte
fullt ut ger lika rättigheter. Ett av exemplen på detta är
kravet att minst en av personerna skall vara svensk
medborgare och ha hemvist i Sverige. Som flera har
påpekat i debatten innebär det att det inte är möjligt
ens i de nordiska länderna, där man har part-
nerskapslagstiftning, för en svensk medborgare, t.ex.
en svensk man, att registrera partnerskap med en
norsk eller dansk man om man bor i något av de andra
nordiska länderna. Det är likadant här. Det är natur-
ligtvis ett förhållande som måste ändras.
Det måste naturligtvis även ske en förändring så
att man på svenska ambassader kan registrera part-
nerskap. Det är också en viktig markering av Sveriges
hållning i andra länder.
Jag vill inte förlänga debatten. Jag vill bara kon-
statera att jag i det här läget naturligtvis beklagar att
utskottet inte hann längre. Å andra sidan förutsätter
jag att utskottet kommer längre nästa gång eftersom
detta är en viktig principiell fråga. Därför är det också
olyckligt om det i för hög grad blir en partipolitisk
debatt. Jag tror att det här är något mycket viktigare
än att anklaga det ena eller andra partiet för att inte
just nu ha hunnit tillräckligt långt. Det är viktigt för
toleransen och för friheten i samhället att vi vidgar
rättigheterna på det här området till att bli fullt lika.
Vi behöver inte förlänga debatten om det nu, men
däremot hoppas jag att det blir ett bättre beslut i den
här riksdagen om något år. För min del kommer jag
att i den votering som följer att stödja reservationerna.

Anf. 101 ANDERS YGEMAN (s):
Fru talman! Jag instämmer i det som sades i in-
ledningen i Andreas Carlgrens anförande om männi-
skors lika värde och okränkbarhet. Några små förtyd-
liganden vill jag dock göra.
En svensk man bosatt i Norge har naturligtvis rätt
att registrera partnerskap där med en norsk man, lik-
som en svensk man bosatt i Danmark har rätt att där
registrera partnerskap med en dansk man. Men en
svensk bosatt i Norge som vill registrera partnerskap
med en dansk får inte göra det. Utskottet menar att
om det visar sig vara ett problem skall det lösas inom
det nordiska familjerättsliga samarbetet, inte genom
en ny nordisk partnerskapskonvention.
När det gäller registreringen på ambassaderna får
vi väl se hur det är nästa gång vi diskuterar frågan. Då
har det kanske uppkommit ett sådant behov att rege-
ringen faktiskt använder sin rätt till bemyndigande av
partnerskapsförrättare.

Anf. 102 ANDREAS CARLGREN (c):
Fru talman! Jag tror inte att Anders Ygeman, och
för den delen inte heller Socialdemokraterna, har en
annan principiell uppfattning än jag eller Centerpar-
tiet. Det är viktigt att säga det. Det gäller också fler
partier här i riksdagen. Jag hoppas bara att detta vart-
efter blir tydligare i de beslut som vi fattar.
Jag erkänner gärna att jag uttryckte mig otydligt
på den punkt som Anders Ygeman tog upp. Däremot
ändrar det ingenting när det gäller den principiella
inställningen, nämligen att det är självklart att man -
oavsett i vilket av de nordiska länderna man bor -
skall ha samma rättigheter. Trots allt handlar det ju
om länder som har samma lagstiftning.
I våra motioner säger vi att det här bör man t.ex.
lösa genom en partnerskapskonvention. Men det vik-
tiga är att frågan principiellt löses på ett sådant sätt att
det i den delen är absolut samma villkor som vid
äktenskap.
När det gäller ambassaderna tycker jag inte att det
är ett bra principiellt argument att det gäller ett fåtal.
Det speciella med rättigheter är just att även om det
bara är en enda människa i hela världen som är be-
rörd, så gäller en viss rätt. Det är viktigt att Sverige
markerar den hållningen ute i världen. Jag uppfattar
dock att argumenten mot detta inte är så hårda att vi i
en framtid inte kan komma komma fram till rätt be-
slut. Ett sådant beslut ser jag fram emot. Jag hoppas
alltså att jag får vara med om att fatta det beslutet här
i riksdagen, även om jag nu tvingas rösta för en reser-
vation.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas efter 13 §.)

11 § Ersättningsrättsliga frågor

Föredrogs
Lagutskottets betänkande 1996/97:LU9
Ersättningsrättsliga frågor

Anf. 103 AGNE HANSSON (c):
Fru talman! I lagutskottets betänkande nr 9 be-
handlas en rad motioner om ersättningsrättsliga frå-
gor. Däribland avhandlas en motion om skadestånds-
ansvar vid atomskador.
Vi i Centerpartiet har uppfattningen att kärn-
kraftsindustrin skall ta ett större ansvar för en even-
tuell kärnkraftsolycka och att allmänheten skall hållas
skadeslös. Vårt parti har därför följt upp den uppfatt-
ningen i reservation nr 3, som handlar om kärnkrafts-
företagens ansvar vid en olycka. I reservationen före-
slås att riksdagen skall ge regeringen detta till känna.
Emellertid har vi redan i överenskommelsen om
kärnkraftsavvecklingen mellan Socialdemokraterna,
Vänstern och Centern - som för övrigt debatterats här
i kammaren tidigare i dag - fått gehör för vår upp-
fattning. I överenskommelsen sägs det att anlägg-
ningshavarnas ersättningsskyldighet skall utökas. Den
frågan ses just nu över i Regeringskansliet. Förslag till
ändrad lagstiftning är också under utarbetande. Rege-
ringen avser att lägga fram ett förslag om ändringar i
atomansvarighetslagen redan under innevarande
riksmöte med innebörden att ett ökat ansvar för kärn-
kraftsföretagen skall åläggas dessa.
Fru talman! Därför förefaller det överflödigt att
jag här och nu vidhåller yrkandet i reservation nr 3
om att detta skall ges regeringen till känna. Just det
har man ju nu, med anledning av överenskommelsen,
börjat bereda för att få ett beslut här i riksdagen i vår.
Jag avstår därför från att yrka bifall till nämnda reser-
vation. Vi i Centerpartiet kommer, för den händelse
att någon under debatten yrkar bifall till reservation nr
3, att avstå från att rösta. I övrigt ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Anf. 104 ROLF DAHLBERG (m):
Fru talman! Frågan om det allmänna skadestånds-
ansvaret har under decennier diskuterats här i riksda-
gen. Ett rättssamhälle måste kunna garantera sina
medborgare skydd mot olika kränkningar. Det gäller
inte minst när medborgarna blir utsatta för felaktiga
beslut av kommunala eller statliga tjänstemän eller
myndigheter. Försummelser av olika slag från myn-
digheters sida kan likaså få vådliga konsekvenser för
den enskilde. Felaktig eller missvisande information
kan vara en annan orsak till att medborgarna drabbas.
Myndigheternas information till allmänheten
måste vara helt korrekt och opartisk. När ett fel ändå
har begåtts av en myndighet skall medborgarna veta
att den svenska lagen garanterar att de får skadestånd
som kompensation för den skada som de drabbats av.
Även om skadestånd utges kan ett myndighetsoffer ha
stort omak av att ha blivit utsatt för denna kränkning
av sin person. Pengarna kan kanske inte alltid sona
det som har inträffat. Det är viktigt att det allmänna
har en positiv inställning till att skadestånd skall utges
om en enskild medborgare på ett eller annat sätt har
blivit drabbad.
Det är hög tid att vi får en modernisering av ska-
deståndslagen. Kommittén för översyn av det allmän-
nas skadeståndsansvar, vilken kom med sitt betänkan-
de 1993, har föreslagit flera förbättringar som man
kan ta fasta på. Ytterligare synpunkter och förslag till
förbättringar av lagen har under årens lopp i olika
debatter framförts i denna kammare. Det tycks dock
vara svårt för regeringen att komma till skott och
avlämna en proposition.
I förra årets debatt sade Socialdemokraterna att vi
i denna kammare snart skulle få ett förslag. Också i år
är motiveringen i utskottets skrivning ungefär den-
samma.
Om man ser tillbaka och studerar debatter i detta
ämne under de senaste tio åren kan man konstatera att
det är vi moderater samt Folkpartiets och Centerpar-
tiets ledamöter som har kämpat för att få till stånd en
förbättring av lagen. Socialdemokraterna däremot har
bromsat. De har haft olika motiveringar för att ingen-
ting göra. Centerpartiet har nu hoppat av från sina
tidigare ståndpunkter i det här ärendet också. Det är
kanske inte förvånande med hänsyn till det nära sam-
arbetet med Socialdemokraterna.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 1,
där ledamöter från Moderata samlingspartiet, Folk-
partiet och Miljöpartiet begär att regeringen under
innevarande år skall komma till riksdagen med förslag
till förbättringar av denna lag.
Frågan om regressrätt för utgiven sjuklön har dis-
kuterats här i kammaren de senaste två åren utan att vi
har kommit till något resultat. Tanken är att en ar-
betsgivare som har betalat ut sjuklön skulle ha möj-
lighet att få tillbaka den t.ex. av trafikförsäkringen,
om det är den som har att reglera skadan eller som har
vållat skadan på den arbetstagare som har råkat illa ut.
Den här frågan tar Gullan Lindblad m.fl. upp i en
motion och visar på att den har blivit ännu mer aktuell
i år, när vi har förlängt sjuklöneperioden upp till 28
dagar. Vi tycker att det är viktigt att man snabbt
kommer fram med ett förslag i den här delen. Därför
har vi en reservation, nr 2, som avser detta. För att
spara tid för kammaren skall jag inte yrka bifall till
den, men självklart står alla reservanter bakom även
den reservationen.

Anf. 105 AGNE HANSSON (c) replik:
Fru talman! Det är inte så att Centern på något sätt
har ändrat uppfattning i sakfrågan eller hoppat av
någon uppfattning när det gäller en modernisering av
skadeståndslagen eller en myndighets skadestånds-
ansvar gentemot den enskilde, Rolf Dahlberg. Men
möjligen har vi nu, som Rolf Dahlberg också berörde
i sitt anförande, större tilltro till regeringen och väntar
oss att det kommer ett förslag. Vi tror oss veta att en
modernisering är på gång, och då får vi kanske föra
en mer utförlig sakdebatt vid det tillfället.

Anf. 106 ROLF DAHLBERG (m) replik:
Fru talman! Jag tror att det var bra att Agne Hans-
son gjorde den repliken. Jag tänker på Agne Hanssons
partibroder, hedersmannen Martin Olsson i Sundsvall,
som under en lång följd av år här i kammaren arbeta-
de och slet med just den frågan. Nu märker han kan-
ske att hans eget parti inte längre står fast vid det som
han kämpade för. Men då är det ju en tröst att få veta
att Agne Hansson och Centerpartiet litar på att rege-
ringen sköter det här i fortsättningen. Det är väl kan-
ske skönt för Martin Olsson att få läsa det i protokol-
let.

Anf. 107 BENGT HARDING OLSON (fp)
replik:
Fru talman! Dagens debatt handlar om ersättnings-
rättsliga frågor. Bakom den litet kryptiska rubriken
döljer sig en särskilt viktig fråga, nämligen det all-
männas skadeståndsansvar, främst då myndigheternas
ansvar för felaktig myndighetsverksamhet, i form av
skadestånd till de drabbade medborgarna, alltså
myndighetsoffren.
I ett rättssamhälle är det en naturlig utgångspunkt
att om en medborgare skadar en annan medborgare
blir den viktiga konsekvensen - oavsett om brott
föreligger eller inte - att den skadelidande har rätt till
skadestånd. Så är också fallet i gällande rätt. Men det
finns ett orimligt undantag.
Om skadan har tillfogats medborgaren genom fel-
aktig myndighetsverksamhet av stat, kommun eller
landsting gäller orimliga regler. Den drabbade med-
borgaren får då ofta inget skadestånd, trots att hon
eller han inte gjort minsta fel själv.
Genom ett uppmärksammat rättsfall - bilhandla-
ren Alvgard i Vimmerby - sattes problemen i blixtbe-
lysning. En parlamentarisk utredning tillsattes, trots
motstånd av s-regeringen, med det viktiga uppdraget
att förbättra lagen. Utredningens förslag innebar flera
steg i förbättrande riktning men var otillräckligt på
vissa punkter. Därför avlämnade Folkpartiet också en
reservation i den utredningen.
Utredningsförslaget överlämnades 1993 till den
borgerliga regeringen, men ännu finns det inget rege-
ringsförslag.
Fru talman! Under denna långa väntan har nya
myndighetsoffer tillkommit, alltså medborgare som
oförskyllt drabbats utan att få skadestånd av den fe-
lande myndigheten. Här skall bara nämnas tre exem-
pel.
1. Den cancersjuke pensionären Ingemar hämtades
av polisen som misstänkt för brott. Han hämtades
på ett brutalt sätt av polis med kpistar och skott-
säkra västar. Både Ingemar och hustrun blev na-
turligtvis vettskrämda. Senare visade det sig att
man hämtat helt fel person.
2. Makarna Bodil och Bengt köpte en fastighet efter
upplysning från kommunen att inga aktuella bygg-
nadsplaner berörde området. Denna information
var helt felaktig. En stor riksbangård var nämligen
under planering. Resultatet blev ekonomisk kata-
strof för familjen.
3. Den 80-åriga Margit var åskådare till ett karne-
valståg. Hon slogs omkull av en tredskande polis-
häst, som ryttaren inte lyckades kontrollera. Hon
bröt både armbåge och höft.
Uppenbarligen har alla dessa personer lidit stor
skada var och en på sitt sätt. Men det värsta av allt:
Dessa hårt drabbade människor - Ingemar, Bodil,
Bengt och Margit - fick inte någon som helst ersätt-
ning. Detta är den bistra sanningen i samtliga dessa
fall. Så är dessvärre gällande lag. Genom en ny och
förbättrad lag skulle i varje fall skadestånd tillkomma
dessa myndighetsoffer.
Utredningsförslaget överlämnades alltså för nästan
fyra år sedan. Ännu har regeringen inte levererat
något lagförslag, trots upprepade löften. Inte heller i
den senaste propositionsförteckningen finns frågan
med, och den avser i princip hela 1997. Med den
takten blir det väl ny lag först till år 2000. Under tiden
blir myndighetsoffren alltfler.
Fru talman! Det är en skamfläck för Sverige att ha
en så dålig skadeståndslagstiftning, och det är klan-
dervärt att placera frågan i långbänk. Det är extra
förvånansvärt att Centerpartiet stöder en sådan hante-
ring genom Agne Hansson. Denna sega handläggning
innebär en nonchalans mot myndighetsoffren som
borde vara främmande för ett rättssamhälle.
Avslutningsvis yrkar jag bifall till reservation nr 1.

Anf. 108 YVONNE RUWAIDA (mp):
Fru talman! När det gäller frågan om det allmän-
nas skadeståndsansvar stöder vi reservation nr 1. Jag
behöver inte utveckla det ytterligare - det har både
Rolf Dahlberg och Bengt Harding Olson gjort på ett
bra sätt. Jag tänker gå över till frågan om atomansva-
righet.
Det är i dag glädjande att vi förmodligen skall på-
börja kärnkraftsavvecklingen. Vi skall bli av med en
reaktor före nästa val. Det är åtminstone förhoppning-
en, och vi hoppas från Miljöpartiets håll att det skall
bli så, även om vi i dagens läge inte kan vara helt
säkra på att det kommer att fungera.
Vårt sätt att göra en kärnkraftsavveckling är att in-
föra en skatt på uran och att skärpa atomansvarighets-
lagen. Gör man de här två sakerna får vi automatiskt
en kärnkraftsavveckling, därför att de marknadseko-
nomiska krafterna skulle verka i den riktningen.
Atomansvarighetslagen kom till för att underlätta
och subventionera kärnkraftens introduktion. I Atom-
skadeutredningens betänkande om atomansvarighet
sades 1959 att det inte är sannolikt att någon, bortsett
möjligen från staten, skulle vilja utan ansvarighetsbe-
gränsning satsa kapital på en atomanläggning.
Efter folkomröstningen 1980 slog riksdagen fast
att kärnkraften skall vara avvecklad den 31 december
2010. Vi har haft flera olyckor och många mindre
tillbud som har visat att kärnkraften inte är en säker
energikälla. Man har fortfarande ingen lösning på hur
man skall hantera kärnbränslet eller uranbrytningen,
som är ett stort miljöproblem.
Det finns i dag länder, t.ex. Tyskland, som har in-
fört obegränsat skadeståndsansvar. Det har man gjort
även om landet är anknutet till samma konventioner
som Sverige är. Det borde, tycker vi, ligga i alla län-
ders intresse att överföra ett större ansvar till kärn-
kraftsindustrin. Frågan om atomansvarighet kommer
eventuellt att kopplas till den energiuppgörelse som
har gjorts mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet
och Centern, även om vi inte vet exakt hur den skall
se ut. Vi i Miljöpartiet väntar på att få se den, men vi
vill naturligtvis ge vår idé om hur man kan hantera
frågan om atomansvarighet.
Vi har skissat på vad vi kallar en svensk lösning
på problemet. Den har tre steg. Det första steget är att
man skall införa obegränsat strikt skadeståndsansvar
för skador på tredje man i händelse av en reak-
torolycka. Vi har då följt Tysklands exempel. Om
man gör detta måste man hantera frågan om företagets
kapital. Det finns nämligen en risk för att företag vill
frångå ansvaret genom att bilda ett slags skyddsbolag
med mycket litet eget kapital. Därför tycker vi att man
bör lagstifta om krav på det egna kapitalets storlek
och/eller garantier från andra företag.
Det andra steget är att vi vill ha en riskdelning in-
om landet. För att kunna få ett fullvärdigt skade-
ståndsansvar för kärnkraftsindustrin vill vi ha till
stånd en lagändring som gör att man inom kärn-
kraftsindustrin i Sverige gemensamt svarar för var-
andras olyckor. Detta system finns redan i bl.a. USA.
Det tredje steget är att vi vill införa det vi kallar
riskdelning genom bilaterala avtal. Vi vill att Sverige
tar initiativ till bilaterala riskdelningsavtal, t.ex. med
Tyskland och USA. På det sättet kan man få ett gans-
ka fullgott skadeståndsansvar och försäkringsskydd.
Dessutom tycker vi att det fortfarande finns otill-
räcklig information om vad en reaktorolycka skulle
kosta. Det finns en del uppskattningar på det här om-
rådet. Det är en viktig fråga, när man diskuterar ato-
mansvarighet, vad en reaktorolycka skulle kosta.
Därför vill vi ha till stånd en utredning som är parla-
mentariskt sammansatt med alla riksdagens partier
och som helt enkelt skall gå till botten med frågan om
en svensk reaktorolyckas totala kostnader, både vad
gäller samhällets kostnader och privata kostnader.
Jag yrkar bifall till reservation 3 och stöder även
reservation 1.

Anf. 109 BENGT KRONBLAD (s):
Fru talman! I betänkandet, lagutskottets nionde i
år, behandlar vi sju motioner om olika skadestånds-
och försäkringsrättsliga frågor. Den första del jag vill
kommentera gäller det allmänna skadeståndsansvaret,
och jag vill då också göra en liten historisk genom-
gång, vilket debatten här har visat kan behövas.
Våren 1989 förordade utskottet med anledning av
ett antal motioner att frågan om det allmännas ansvar
för fel eller försummelse i samband med myndig-
hetsutövande skulle bli föremål för en utredning vid
vilken ämnets olika aspekter skulle belysas. Riksda-
gen gav med anledning av de då aktuella motionerna
regeringen detta till känna.
Med anledning av riksdagsbeslutet tillkallade re-
geringen en kommitté med uppgift att se över reglerna
om det allmänna skadeståndsansvaret. Utredningen
har 1993 presenterat resultatet av sina överväganden i
sitt betänkande Det allmännas skadeståndsansvar.
Betänkandet har remissbehandlats. I betänkandet
föreslås inte några förändringar av den grundläggande
bestämmelsen om det allmännas skadeståndsansvar.
Kravet på fel eller försummelse bör således alltjämt
gälla som en principiell avgränsning av detta ansvar.
Utredningen har också funnit att begreppet myndig-
hetsutövning i fortsättningen bör användas för att
avgränsa de skadefall som omfattas av den allmänna
skadeståndsdelen.
Utskottet erinrar om att ett motionsyrkande i hu-
vudsak motsvarande de nu aktuella behandlades våren
1996 i betänkandet 1995/96:L20. Utskottet kunde då
inte finna annat än att de förslag som Kommittén för
översyn av det allmännas skadeståndsansvar lagt fram
låg i linje med motionsönskemålen. Enligt utskottets
uppfattning borde resultatet av det fortsatta bered-
ningsarbetet av betänkandet därmed avvaktas.
Utskottet vidhåller nu sin uppfattning att regering-
ens ställningstaganden till de förslag som framlagts av
Kommittén för översyn av det allmännas skadestånds-
ansvar bör avvaktas. Enligt vad utskottet erfarit kom-
mer regeringen senare att besluta om en lagrådsremiss
i ämnet. I sammanhanget kan vidare nämnas att rege-
ringen 1995 har tillsatt en kommission för att analyse-
ra om nuvarande former för organisation och styrning
av statlig förvaltning och verksamhet är ändamålsen-
liga och lämna synpunkter på hur det långsiktiga
arbetet med strukturförändringar i förvaltningen bör
bedrivas. Kommissionens slutbetänkande kommer att
överlämnas senare i vår.
Beträffande regressrätt för utgiven sjuklön är det
så att bestämmelserna om avräkning bygger på prin-
cipen att skadeståndet skall täcka den verkliga förlus-
ten. Varken under- eller överkompensation skall upp-
stå.
Regeringen tog 1995 i proposition 1994/95:229
upp frågan om vissa avräkningsfrågor vid personska-
deersättning. Enligt regeringens mening borde frågan
bedömas mot bakgrund av hela det ersättningssystem
som skall skydda den skadelidande vid personskada.
Regeringen påpekade därvid att de väsentliga dragen i
1975 års ersättningssystem alltjämt kvarstår, och
enligt regeringen kunde det inte då komma i fråga att
ändra de grundläggande principerna för ersättnings-
systemet. Inte heller borde det, enligt regeringens
mening, komma i fråga att särbehandla sjuklön. Det
skulle, anförde regeringen, vara ett främmande inslag
i det nuvarande systemet för samordning mellan ska-
destånd och andra förmåner att i fråga om sjuklön
frångå nettometoden när skadeståndet bestäms. Enligt
regeringen kunde det dock finnas anledning att så
småningom göra en mer allmän översyn av reglerna
om samordning mellan å ena sidan skadeståndet för
personskada och å andra sidan försäkring och andra
förmåner med anledning av skadan.
Vad som sålunda anfördes i propositionen föran-
ledde inga erinringar från utskottets sida. Utskottet
var ense med regeringen i fråga om en översyn av
samordningsreglerna och ansåg att frågan om regress-
rätt för utgivna förmåner var av central betydelse vid
en sådan översyn. Utskottet utgick från att regeringen
i lämpligt sammanhang skulle ta initiativ till en sådan
översyn.
I sammanhanget bör också upplysas om att en ar-
betsgrupp inom Försäkringsförbundet utarbetat ett
förslag angående försäkringsbranschens möjligheter
att ta över vissa av de kostnader för trafikskador som i
dag det allmänna ansvarar för.
Utskottet utgår från att de i motionen aktualiserade
spörsmålen alltjämt är föremål för uppmärksamhet
inom Regeringskansliet. Där pågår också beredningar.
Utskottet förutsätter att den allmänna översyn av
samordningsreglerna som regeringen förutsatte kom-
mer till stånd inom en inte alltför avlägsen framtid.
Något initiativ eller annan åtgärd från riksdagens sida
med anledning av motion L603 är därför enligt utskot-
tet för närvarande inte behövligt.
Fru talman! Jag har också några kommentarer
kring frågan om skadeståndsansvaret för atomskador.
Regler om ansvar för skador som uppkommer i
samband med verksamhet inom atomanläggningar
finns i atomansvarighetslagen. Denna lag bygger på
två internationella konventioner. Den ena konventio-
nen föreskriver att innehavaren av en atomanläggning
är ansvarig för atomskador oberoende av vållande,
dvs. innehavarens ansvar är strikt.
Våren 1995, i samband med riksdagens beslut att
höja anläggningshavarnas ansvarsbelopp för atom-
skador från 1,2 miljarder kronor till 1,925 miljarder
kronor, behandlade utskottet ett stort antal motioner
som innefattade olika långt gående krav på en ytterli-
gare höjning av anläggningshavarnas skadestånds-
ansvar. Med anledning av motionerna underströk
utskottet att det självfallet är angeläget att skade-
ståndsreglerna på atomansvarighetsområdet är utfor-
made så att de som drabbas av en olycka inom kärn-
kraftsindustrin får full ersättning för sina skador.
Vidare uttalade utskottet som sin grundinställning att
ansvaret för atomskador i första hand bör bäras av
kraftindustrin. Däremot ifrågasatte utskottet om det
var förenligt med Pariskonventionen att ålägga an-
läggningshavarna ett obegränsat ansvar.
I oktober 1996 beslutade justitieministern att ge en
utredning i uppdrag att utreda vissa frågor om ett
utökat skadeståndsansvar enligt atomansvarighetsla-
gen för atomskador till följd av en atomolycka. Bl.a.
skall förutsättningarna för ett obegränsat ansvar för
anläggningshavarna utredas. I en promemoria från
Justitiedepartementet i anledning av beslutet sägs bl.a.
att det övergripande intresset skall vara att tillgodose
de krav som skadelidande med fog kan ställa och att
andra intressen, såsom kärnkraftsindustrins, bör
komma i andra hand.
Under den senaste tiden har intensiva förhandling-
ar pågått för att lösa energifrågan. I den uppgörelse
som träffades mellan Socialdemokraterna, Vänster-
partiet och Centerpartiet är parterna eniga om att en
anläggningshavares ersättningsskyldighet bör utökas.
Frågan om ett utökat ansvar för kärnkraftsföretagen
ses för närvarande över i Regeringskansliet, och ett
förslag till ändrad lagstiftning är under utarbetande.
Regeringen avser att under innevarande år förelägga
riksdagen en proposition om ändringar i atomansva-
righetslagen innebärande ett ökat ansvar för kärn-
kraftsföretagen. Med det, fru talman, kan vi också
konstatera att överenskommelsen om energipolitiken
också flyttade fram den här frågan.
Med det framförda yrkar jag avslag på samtliga
reservationer och bifall till utskottets hemställan.

Anf. 110 BENGT HARDING OLSON (fp)
replik:
Fru talman! Ett rättssamhälle behandlar myndig-
hetsoffer på ett anständigt sätt. Nu vill jag ställa några
frågor till Bengt Kronblad, först och främst beträffan-
de den gamla lagen, den som nu gäller.
Är Bengt Kronblad nöjd eller missnöjd med la-
gens utformning? Om han är missnöjd, vilket jag
hoppas, vilka förbättringar vill han se i den nya lag-
stiftningen?
När det sedan gäller frågan om det här lagstift-
ningsärendets hantering har det alltså dröjt ungefär
fyra år. Är Bengt Kronblad nöjd eller missnöjd med
ärendets hantering? Vanligen får jag förklaringen att
det var dröjsmål även under den borgerliga regering-
en, men är det ett tillräckligt försvar för dröjsmålet
från den socialdemokratiska regeringens sida? Kan
man ha en sådan bortförklaring när man konstaterar
att Socialdemokraterna har dröjt fem gånger längre än
den borgerliga regeringen?
Kan man verkligen vara nöjd med att den social-
demokratiska regeringen avger löfte på löfte på löfte
om att vi skall få den till våren och att vi skall få den
till årsskiftet, när den ännu inte har kommit? Det är
alltså svikna löften i långa banor. Tycker Bengt
Kronblad verkligen att man kan vara nöjd med en
sådan hantering? Är han verkligen nöjd själv?

Anf. 111 BENGT KRONBLAD (s) replik:
Fru talman! Bengt Harding Olson frågar om det är
anständighet om man inte får rätt behandling. Det är
självklart att alla människor skall ha frihet och skall
behandlas på rätt sätt. Det var av den anledningen
som vi här i riksdagen 1988/89 beslutade att tillsätta
den här utredningen. Vi fick också ett beslut i riksda-
gen, vilket innebar att den borgerliga regeringen fick
det här underlaget. Visserligen hade folkpartisten
Bengt Harding Olson en kraftfull reservation, men
han räckte tydligen inte ända fram till sina rege-
ringskolleger. Utredningen lades nämligen på hyllan,
och någonting ytterligare var icke att förvänta från
den borgerliga regeringen.
Därför har vi tagit upp frågan igen, och den bereds
rejält i regeringen. Vi utgår från att riksdagen här
kommer att få ett konkret, modernt förslag, som kan-
ske i viss mån tar hänsyn till Bengt Harding Olsons
reservation - den som tyvärr inte fick genomslag i
hans del av den borgerliga regeringen, som avgick
1994.

Anf. 112 BENGT HARDING OLSON (fp)
replik:
Fru talman! Det är riktigt att utredningen besluta-
des av lagutskottet, men det var ju trots den socialde-
mokratiska regeringen; det var rent krig innan det
blev så. Men den kom till, och jag reserverade mig
där, liksom den andre folkpartistiske representanten.
Ärendet lades inte på den borgerliga hyllan. Här
skulle som vanligt göras en remissomgång, och sedan
hade man bara några månader på sig innan man tyvärr
förlorade regeringsmakten. Jag är fullständigt överty-
gad om att den hade kommit snabbare än den nu har
gjort.
Det är bra om man i någon mån tar hänsyn till den
reservation som jag hade.
Låt mig avsluta med att fråga om jag kan få en
allmän kommentar till de tre rättsfall som jag beskrev.
Bengt Kronblad säger att han inte är jurist. Nej, men
det går bra att använda sunt förnuft - det räcker väl-
digt långt. Dessa tre fall har drabbats av allvarlig
rättsförlust, och en ny lag hade räddat dem. Kan
Bengt Kronblad inte ge åtminstone en liten hoppfull
kommentar, en strimma av hopp, till Ingmar, till Bodil
och Bengt och till Margit? De lider därför att vi inte
har kunnat ur långbänk få fram denna relativt enkla
lagförändring, som behövs för att ställa upp på myn-
dighetsoffer som fullständigt oförskyllt har drabbats
av detta. Det borde vi ha råd med om vi fortfarande
skall kallas ett rättssamhälle.

Anf. 113 BENGT KRONBLAD (s) replik:
Fru talman! Som jag sade till Bengt Harding Ol-
son i min tidigare replik, är det självklart att alla
människor skall behandlas anständigt. Jag bedömer
det så att man inte behöver vara jurist för att komma
till det läget. Men om jurister sitter i utredningen och
inte kommer fram till ett konkret förslag är det viktigt
att vi som riksdagsledamöter utan juridisk kompetens
arbetar för att få fram en ny lag, som innehåller ett
skydd för människor och som ger ett anständigt skydd
men också ett anständigt ansvar. Det är den frågan
som just nu håller på att beredas.
Den nya lagens innehåll känner inte vare sig Bengt
Harding Olson eller jag till förrän vi har slutligt arbe-
tat fram det. Lagen är på gång, men det är viktigt att
den också skall täcka sådana fall som Bengt Harding
Olson här har beskrivit. Det är viktigt att alla får en
anständig möjlighet att leva på rätt sätt i ett svenskt
samhälle.

Anf. 114 ROLF DAHLBERG (m) replik:
Fru talman! Bengt Kronblad höll sig så strikt till
utskottstexten i sitt anförande att det var svårt att
utläsa om han hade någon egen uppfattning i någon av
de frågor som vi diskuterade. Han kommenterade inte
heller det jag sade i mitt inledningsanförande om att
Socialdemokraterna genom åren har intagit en mycket
restriktiv hållning i de här frågorna. De har även mo-
tiverat det med att samhällets ekonomiska resurser
måste vägas in i en ny skadeståndslag.
Man har tittat på den ekonomiska sidan ur samhäl-
lets perspektiv i stället för att se det ur den enskilde
individens perspektiv. Det gäller myndighetsoffrets
situation och möjligheten att ge ett rimligt skadestånd
i olika sammanhang.
Är det så, Bengt Kronblad, att ni fortfarande inom
Socialdemokraterna har denna mycket restriktiva, litet
njugga, uppfattning i frågan?

Anf. 115 BENGT KRONBLAD (s) replik:
Fru talman! Det är ganska intressant att höra Rolf
Dahlberg tala om utskottsbetänkandet kontra min
personliga inställning. Om man fullföljer det resone-
manget kan det vara intressant att veta vilken upp-
fattning Moderaterna har. Det som Rolf Dahlberg
framför måste väl i så fall vara Rolf Dahlbergs upp-
fattning.
Jag kan tala om att majoriteten i lagutskottet, som
består av socialdemokrater, står bakom den ut-
skottstext som vi just nu diskuterar. Det är givetvis i
utskottets betänkande vi skriver in den uppfattning vi
har. Det är ju utifrån betänkandet som samhället skall
fås att fungera på detta område.
Skadeståndssystemet skall bygga på ett rättssys-
tem där alla har en anständig möjlighet. Man skall
också självfallet utifrån det perspektivet få skadestånd
när det är berättigat. Vi skall inte ha ett samhälle där
vi, som i vissa länder, utvecklat ett system med ska-
deståndsuttag som begränsar människans möjligheter
att leva ett vettigt liv eller bedriva olika verksamheter
därför att hon hela tiden riskerar skadeståndsanspråk.
Fru talman! Det är ett samhälle som bygger på
anständighet och en bra lagstiftning. Det är socialde-
mokratisk politik, och den kommer också att gälla för
framtiden. Vi kommer med en modern lag som bygger
på utredningen, men också på den analys som behövs
för att modernisera utredningens förslag.

Anf. 116 ROLF DAHLBERG (m) replik:
Fru talman! Självfallet står Bengt Kronblad bak-
om utskottets text. Det begriper jag också. Det kunde
jag också höra när Bengt Kronblad läste upp den. Vad
jag menade var att han följde utskottstexten så strikt,
så exakt, att man inte fick någon möjlighet att utläsa
om Bengt Kronblad hade någon synpunkt på de frå-
geställningar som Bengt Harding Olson och jag har
fört fram.
Jag kan inte tolka det på annat sätt än att det är ut-
skottstexten rakt upp och ned som gäller. När jag
frågar Bengt Kronblad om Socialdemokraterna fortfa-
rande har denna mycket restriktiva och njugga in-
ställning i dessa frågor får jag inget svar. Det tolkar
jag som att politiken ligger fast som den har varit
förut. Det var det jag misstänkte.

Anf. 117 BENGT KRONBLAD (s) replik:
Fru talman! Det jag sade till Bengt Harding Olson
gäller ju också Rolf Dahlberg. Undantaget är att han
inte hade några reservationer i utredningen. Vi fattade
ett beslut här i riksdagen som gick vidare till en rege-
ring som 1991 bestod av partivänner till Rolf Dahl-
berg. De hade i uppdrag att arbeta vidare med riks-
dagsbeslutet. En kommitté redovisade sitt resultat
1992/93. Man hade tid på sig att bereda förslaget.
Vad gjorde egentligen Rolf Dahlberg? Han var tydli-
gen helt klar över sin uppfattning. Det är förvånans-
värt att jag tillsammans med Rolf Dahlberg inte kunde
möta propositionen, som tydligen var så enkel att
formulera, redan vid 1993/94 års riksdag. Det är i alla
fall konstigt att den inte kom före valet 1994. Både
Moderaterna som parti och Rolf Dahlberg som pri-
vatperson är tydligen fullständigt klara över hur den
nya lagen skulle ha sett ut.

Anf. 118 YVONNE RUWAIDA (mp) re-
plik:
Fru talman! Jag vill bara säga att vi från Miljöpar-
tiet anser att frågan om det allmännas skadestånds-
ansvar är en väldigt viktig fråga. Vi hoppas att man
väldigt snabbt bereder denna fråga och kommer fram
med ett förslag.
Den lilla människan - individen - kan faktiskt bli
offer gentemot myndigheten och myndighetsutövarna
- tjänstemännen. Det är inte av naturen så, att myn-
digheter och tjänstemän är goda och att de alltid gör
rätt. Ibland kan en tjänsteman göra någonting av per-
sonliga skäl. Ibland kan en myndighet och en tjänste-
man göra fel. Detta är angeläget. Jag skulle få skade-
ståndsanspråk på mig som person om jag t.ex. skulle
säga att Bengt Kronblad ljuger i medierna. Om en
myndighet säger så skulle den inte få det. Det är litet
skevt.
Vad gäller atomansvarighetslagen vill jag säga att
man i och med energiuppgörelsen tänker ändra i ska-
deståndsansvaret och höja skadeståndet. Jag hoppas
att man tar till vara de synpunkter som finns i den
motion som vi i Miljöpartiet har lagt fram och inför
strikt obegränsat ansvar.

Anf. 119 BENGT KRONBLAD (s) replik:
Fru talman! Yvonne Ruwaida talar om vikten av
det allmännas skadeståndsansvar. Jag kan dela upp-
fattningen att det är viktigt att vi kommer fram till en
fortsatt god lagstiftning på det området. Det intressan-
ta är ju att konstatera att Miljöpartiet inte hade väckt
någon motion i ärendet när vi behandlade dessa frå-
gor. Man var inte med på vagnen och diskuterade
förändringar i det allmännas skadeståndsansvar under
motionstiden. Det är vid detta debattillfälle som frå-
gan blir mer aktuell.
Beträffande bestämmelserna om atomskador kan
jag säga att de bygger på en konvention, vilket gör att
det blir en något annorlunda vinkel i den diskussio-
nen.
Yvonne Ruwaida säger att vi skall ta hänsyn till
motionen beträffande förändringar av skadeståndet.
Jag beklagar djupt att Miljöpartiet inte hade förut-
sättningar och ork att vara med ända fram i energiför-
handlingen. Hade de haft det hade kanske också Mil-
jöpartiet varit med om att fatta besluten. Det är ju det
som är det viktigaste. Det gör de partier som tar an-
svar för miljöpolitiken och energipolitiken för framti-
den. Det hade varit bra om Miljöpartiet hade orkat
vara med i ansvarstagandet på det området också.

Anf. 120 YVONNE RUWAIDA (mp) re-
plik:
Fru talman! Jag tror att Bengt Kronblad är väldigt
medveten om att Miljöpartiet orkade, men att det
faktiskt var Socialdemokraterna som valde bort Mil-
jöpartiet, även om vi hade samma krav som Center-
partiet i det läget. Skälen för det måste nog ansvarig
minister svara för. Det kan inte på något sätt vara ett
ansvar för Miljöpartiet.
Jag hoppas ändå att man tar till vara det förslag
om atomansvarighetslag som vi har lagt fram. Det är
ett väldigt bra förslag.

Anf. 121 TANJA LINDERBORG (v):
Fru talman! Jag vill bara helt kort ta upp skade-
ståndsansvar vid atomskador. I den historiska energi-
uppgörelse som träffades i söndags kväll mellan s, c
och v ingår bl.a. att kärnkraftsindustrin skall bära sina
egna kostnader vid en eventuell kärnkraftsolycka. Det
har både Agne Hansson och Bengt Kronblad berört.
Därför har vi från Vänsterpartiet inte funnit några skäl
för riksdagen att ge regeringen detta till känna. Det är
som att slå in öppna dörrar.
Det var min röstförklaring.

Anf. 122 OLA KARLSSON (m):
Fru talman! Kan man lita på staten? Kan man lita
på de statliga myndigheterna? Kan man lita på att
myndighetsbesluten är sakligt underbyggda? Kan vi
lita på att den information som kommer från statliga
myndigheter är korrekt?
Tyvärr är svaret på de frågorna nej. Det är inte
alltid så att myndigheterna handlar korrekt.
Fredagen den 16 augusti i fjol skrev Expressen en
artikel om äggoljetempera. Den hade rubriken "Den
farliga miljöfärgen". "Giftet kryper ut veckor efter
målningen", fortsatte den med.
Sedan kunde man läsa:
"Miljövänliga färger är farliga för hälsan.
Färgerna utsöndrar giftiga ämnen under lång tid.
En ny rapport från Arbetslivsinstitutet visar att
färgerna som ska rädda vår miljö inte är särskilt bra
för människor.
Yrkesmålare som använder naturfärger kan drab-
bas av yrsel, huvudvärk, trötthet, illamående och
irritation i ögon, näsa och hals.
Andra som jobbar i de nymålade lokalerna kan få
samma besvär.
Färgerna ger ifrån sig hälsofarliga organiska äm-
nen under lång tid.
En inventering visar att problemet finns över hela
landet."
Det som refereras är ett pressmeddelande från Ar-
betslivsinstitutet som börjar så här: "Naturfärger
hälsorisk inte bara för yrkesmålare. Yrkesmålare som
använder s.k. naturfärger kan få yrsel, huvudvärk,
trötthet, illamående samt irritation i ögon och luftvä-
gar." Och så fortsätter det.
Resultatet visade sig samma dag i en liten färg-
fabrik hemma i Karlskoga. Ordertelefonerna slutade
att ringa. Det är ganska självklart att man inte ringer
om man läser att en statlig myndighet dömer ut färgen
som hälsovådlig, som en hälsorisk.
Det visade sig att detta pressmeddelande och den-
na artikel inte hade någon som helst täckning i den
forskning som Arbetslivsinstitutet bedrev. Några
dagar senare skickade den ansvarige för forskningen
på Arbetslivsinstitutet ett brev till bl.a. det här berörda
företaget. Han skrev:
"Uppståndelsen orsakades inte av rapporten, men
väl av en felaktig och totalt missvisande pressrelease
som Institutets informationsenhet lämnat ut till mass-
media. Ni har säkert sett rubrikerna i DN och Expres-
sen från i fredags (16/8)? Artiklarna speglar någor-
lunda väl innehållet i pressreleasen, men tyvärr alltså
inte innehållet och slutsatserna i rapporten. (Någon
intervju med mig har varken DN eller Expressen
gjort, trots att man kan få den uppfattningen från
tidningsartiklarna - - -.)"
Litet längre fram i brevet skrev han:
"På informationsenheten hade man ändrat texten -
spetsat till formuleringarna, som dom uttrycker det.
Som ni förstår känner jag mig blåst, överkörd av vår
egen informationsenhet. Det här berör inte bara Ar-
betslivsinstitutet, det gäller oxå er och ert förtroende
för mig. Därför vill jag att ni ska veta hur det hela gått
till!
Men! Jag tror inte att en ny pressrelease skulle
tjäna något syfte, annat än visa på brister i vår organi-
sation".
Så här hanteras företag och privatpersoner i Sveri-
ge av en statlig myndighet. Man skickar ut totalt fel-
aktig information i ett pressmeddelande och är sedan
inte ens beredd att rätta till det i ett nytt pressmedde-
lande. Detta är inte anständigt. Så hanterar man inte
medborgare och företag i Sverige på ett riktigt sätt.
Man borde ha en självklar rätt till skadestånd när en
myndighet begår så här omfattande misstag. Därför
motionerade jag i den här frågan. Jag försökte refere-
ra det här fallet i motionen. När jag läser utskottets
betänkande blir jag litet bekymrad. Majoriteten har ju
ingen egen uppfattning i den här frågan. Man redovi-
sar och hänvisar till att det pågår ett beredningsarbete.
Och i ett replikskifte kunde jag höra Bengt Kronblad
säga att det är självklart att man skall behandlas på
rätt sätt, att man skall behandlas anständigt, att ska-
destånd skall ges ut när det är berättigat och att det
kommer förslag till lagstiftning.
Men tycker Bengt Kronblad att myndigheten har
agerat på rätt sätt? Är det en korrekt behandling?
Behandlar man företag och medborgare på ett an-
ständigt sätt när man inte utger skadestånd? Är det
berättigat eller inte berättigat att man utger skadestånd
när en myndighet missköter sig på detta sätt? Det går
inte att bara hänvisa till pågående beredningsarbete,
Bengt Kronblad. Man borde kunna ha en egen upp-
fattning och tycka att det skall vara på det ena eller
andra sättet. Även om det kan vara svårt att formulera
en lagstiftning borde man åtminstone från riksdagens
talarstol kunna uttrycka en viljeinriktning om hur man
vill ha det.
Det borde vara självklart att medborgare och före-
tag som misshandlas på grund av en felaktig myndig-
hetsutövning eller på grund av att myndigheter agerar
fel skall ha rätt till ersättning, rätt till skadestånd.
Därför, fru talman, yrkar jag bifall till reservation 1.

Anf. 123 BENGT KRONBLAD (s):
Fru talman! Som jag tidigare har sagt menar jag
att man i det beredningsarbete som pågår också måste
ta upp sådana frågor som Ola Karlsson här har redo-
visat.
Min uppfattning är att sådana fel som här beskrivs
inte får göras. Såväl privatpersoner som myndigheter
och olika företag måste ta ansvar när och om de gör
sådana här fel och se till att de också rättar till dem.
Det är min bestämda och personliga uppfattning, som
jag tror delas av många. Detta gör jag mig också till
tolk för när jag säger att sådana här frågor måste vara
med i beredningen inför en ny lagstiftning som skall
träda i kraft.

Anf. 124 OLA KARLSSON (m):
Fru talman! Att enskilda och myndigheter tar an-
svar för det som de gör borde vara en självklarhet,
men menar Bengt Kronblad att det i det här ansvaret
också skall ligga en skadeståndsskyldighet när myn-
dighetens agerande har vållat självklar skada för den
enskilde eller företaget? Om Bengt Kronblad anser
det undrar jag varför man inte kunde skriva det i be-
tänkandet. Varför kommer det i så fall bara upp i
debatten?

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 13 §.)

12 § Vissa fastighetsförvärv

Föredrogs
Lagutskottets betänkande 1996/97:LU10
Vissa fastighetsförvärv

Anf. 125 TANJA LINDERBORG (v):
Fru talman! Många av de ärenden som vi debatte-
rar i dag i lagutskottet är favoriter i repris. Här kom-
mer en sådan.
För litet drygt åtta månader sedan behandlade
riksdagen en proposition om historiska arrenden.
Beslutet innebar ett starkare skydd för landets arren-
datorer. Tyvärr orkade inte riksdagsmajoriteten ända
fram den gången, dvs. att man skulle ge arrendatorer-
na rätt att friköpa historiska arrenden. Argumentet
mot friköp var då som nu att det inte är förenligt med
2 kap. 18 § i regeringsformen.
Frågan om friköp av historiska arrenden har varit
föremål för riksdagsbehandling under en följd av år.
Och i november 1989 beslutade riksdagen att en så-
dan lag borde införas. Det tillsattes förstås en kommit-
té, och i direktiven till 1990 års arrendekommitté
underströks bl.a. att den kommande lagens utformning
skulle vara enkel, tillfredsställande ur rättssäkerhets-
synpunkt och förenlig med Sveriges förpliktelser mot
den europeiska konventionen om de mänskliga rättig-
heterna.
Arrendekommittén, som bl.a. bestod av fyra juris-
ter och fem sakkunniga, gjorde bedömningen att en
lag om friköpsrätt står i överensstämmelse med Sveri-
ges internationella åtaganden. Bl.a. refererade kom-
mittén till fallet James m.fl. mot Storbritannien. Det
handlade om att Storbritannien 1967 införde en lag
som gav vissa arrendatorer rätt att lösa in arrenderade
fastigheter. I förarbetena till den brittiska lagen ansåg
man att arrendatorerna hade en moralisk äganderätt
och att lagens syfte var att utjämna orättvisor mot
arrendatorerna.
Några markägare i London var dock inte nöjda
med det här utan framförde klagomål till Europa-
domstolen. Domstolen gav följande tolkning: Ett
egendomsberövande som görs för att fullfölja en
legitim social-, ekonomisk eller annan politik kan
vara i det allmännas intresse även om samhället i stort
inte har någon direkt nytta av den egendom som tas i
anspråk.
Vidare konstaterade domstolen att de nationella
organen i princip är bättre skickade än domstolen att
avgöra vad som skall anses vara i det allmännas in-
tresse och att varje land måste ges betydande mått av
frihet när det gäller lagstiftning med social och eko-
nomisk anknytning.
Därmed har Europadomstolen slagit fast att det är
de nationella parlamentens sak att värdera vad som är
"allmänt intresse".
Vänsterpartiets uppfattning är att det finns mycket
starka sociala och politiska skäl att införa en lag om
friköp av historiska arrenden. Vi har vid ett flertal
tillfällen lagt fram sådana motioner, som ledamöterna
mycket väl känner till. Det handlar om att rätta till
historiska misstag som går så långt tillbaka som till
1700-talet, då Sverige inte hade någon lagstiftning om
äganderätt till jord.
Fru talman! Den 18 maj 1995 hade kunnat bli en
historisk dag. Då hade Sveriges riksdag chansen att
avskaffa de sista kvarlevorna av feodalismen. Tyvärr
blev det inte så. Med hjälp av de borgerliga partierna
fick Socialdemokraterna igenom regeringens proposi-
tion i dess helhet, trots att man mandatperioden dess-
förinnan var enig om att införa friköpsrätt.
Genom en motion undertecknad av sex socialde-
mokrater och en enskild motion från Ingrid Irhammar,
Centerpartiet, har nu frågan om friköp av historiska
arrenden återigen aktualiserats. För undvikande av
missförstånd vill jag säga att Vänsterpartiet inte har
ändrat ståndpunkt under de gångna månaderna. Där-
emot har vi genom brev och telefonsamtal från en-
skilda arrendatorer informerats om att vissa jordägare
har chockhöjt arrendeavgifterna. Detta, tillsammans
med de förhållanden som Bengt Silfverstrand m.fl.
beskriver i sin motion, stärker oss i vår uppfattning
om nödvändigheten av att införa en lag om friköp av
historiska arrenden.
Därmed, fru talman, yrkar jag bifall till reservation
nr 1.

Anf. 126 YVONNE RUWAIDA (mp):
Fru talman! Jag kan bara säga att jag instämmer i
det som Tanja Linderborg och Vänsterpartiet har
framfört. För att spara tid för plenum kommer jag inte
att upprepa detta, utan jag yrkar också bifall till reser-
vation nr 1.

Anf. 127 ANITA PERSSON (s):
Fru talman! Till det betänkande vi nu behandlar
har avgivits en gemensam reservation om friköp av
historiska arrenden från Vänstern och Miljöpartiet -
trots att de själva inte har lämnat någon egen motion.
Som vi har hört behandlade vi den här frågan vå-
ren 1995, då med anledning av en proposition om
investeringar i arrendejordbruket. Det riksdagsbeslu-
tet innebar en förstärkning av arrendatorernas ställ-
ning, bl.a. ett generellt skydd för jordbruksarrendato-
rernas investeringar. I november 1995 beslutade se-
dan riksdagen att ytterligare förstärka arrendatorernas
rättigheter, bl.a. när det gällde skador på byggnader
och ansvarsskador förorsakade av vilt.
Bedömningen att inte införa någon friköpsregel
grundade sig på att lagstiftningen till förmån för ar-
rendatorernas rättigheter gentemot jordägarna så
väsentligt hade skärpts. Det skulle också strida mot
regeringsformens 2 kap. 18 §, där det stadgas att varje
medborgares egendom är tryggad bl.a. genom att
ingen kan tvingas att avstå sin egendom till det all-
männa eller till någon enskild genom expropriation
eller annat sådant förfogande, utom när det krävs för
att tillgodose angelägna allmänna intressen. Det skulle
också strida mot äganderättsskyddet i Europakonven-
tionen, som vi nu har införlivat i regeringsformens
2 kap. 23 §.
Den här frågan rör förhållandet mellan enskilda
och inte ett allmänt intresse. När det gäller arrendato-
rer som sitter på s.k. historiska arrenden har de en
särskilt stark ställning, i synnerhet i frågan om rätten
att få stanna kvar på arrendestället. Sedan 1979 har
dessa arrendatorer ett speciellt starkt skydd mot s.k.
självinträde från jordägarens sida.
Då det inte har inträffat något nytt sedan riksdagen
senast tog ställning i den här frågan yrkar jag avslag
på reservationen och bifall till utskottets hemställan i
betänkandet.

Anf. 128 TANJA LINDERBORG (v) re-
plik:
Fru talman! Anita Persson och jag har haft ett re-
plikskifte om det här tidigare, så jag skall inte gå in på
huruvida det här strider mot Europakonventionen
eller inte. Där har vi helt olika uppfattningar.
Däremot tyckte jag mig uppfatta att Anita Persson
ironiserade kring att vi inte hade lagt fram någon egen
motion i det här ärendet i år. Menar Anita Persson att
vi av den anledningen inte skulle kunna stödja två så
utmärkta motioner, vi som alltid tidigare själva har
lagt fram motioner i ärendet? Menar Anita Persson
det?

Anf. 129 ANITA PERSSON (s) replik:
Fru talman! Givetvis får ni stödja motioner som
inte läggs fram av era egna partier. Eftersom vi tog så
klar ställning i riksdagen 1995 tycker jag bara att det
är litet underligt att nu komma tillbaka och stödja
enskilda motioner när man inte har motionerat själv.
Men jag vet ju vilken inställning Vänsterpartiet har
haft i den här frågan tidigare och tydligen fortfarande
har. Givetvis får ni stödja det här. Jag tycker bara att
det är förvånansvärt att man inte lägger fram egna
motioner om man nu vill kämpa för de här frågorna.

Anf. 130 TANJA LINDERBORG (v) re-
plik:
Fru talman! Det är kanske inte så konstigt att vi
inte lade fram någon egen motion, med tanke på att
ledamöterna var desamma för 20 månader sedan som
de är nu. Men när motionen ändå kom upp och var så
utmärkt fanns det ju all anledning att stödja den.
Ett annat skäl är de facto att trots att arrendatorer-
na fick en starkare ställning med den proposition som
vi antog för 20 månader sedan visar det sig nu att
precis det som Bengt Silfverstrand tar upp i sin mo-
tion äger giltighet. Det har jag fått flera bevis på. Jag
har också genom telefonsamtal och brev från enskilda
arrendatorer fått bevis för att man nu chockhöjer
arrendena. Egentligen har arrendatorernas ställning
inte stärkts så mycket som vi hade önskat.

Anf. 131 ANITA PERSSON (s) replik:
Fru talman! Om arrendena chockhöjs skall man
givetvis vända sig till Arrendenämnden.
Sedan har, om jag inte misstar mig, en av de per-
soner som har kämpat för historiska arrenden nu fått
möjlighet att köpa sitt arrende tack vare den lagstift-
ning vi har infört. Orsaken till det är den skärpta lag-
stiftning som vi har infört. Det har ju hänt mängder av
saker sedan 1700-talet, Tanja Linderborg, när detta
system infördes. Arrendatorerna har numera en
mycket stark ställning i det svenska rättssamhället.

Anf. 132 YVONNE RUWAIDA (mp) re-
plik:
Herr talman! Anita Persson anser kanske att vi inte
skall stödja bra förslag bara därför att de lagts fram av
regeringen, inte av oss själva. Jag vill ha detta klar-
lagt. Jag följer i riksdagen principen att stödja förslag
som jag och Miljöpartiet tycker är bra, oavsett vari-
från de kommer - från regeringspartiet eller från
andra partier. Bra förslag är bra förslag.
Jag tycker att vi kan upphöra med den här typen
av diskussioner vid plenum. Det här är inte första
gången som denna typ av frågor kommer upp.

Anf. 133 BIRGITTA CARLSSON (c):
Herr talman! Rubriken på lagutskottets betänkan-
de nr 10 är "Vissa fastighetsförvärv", och i betänkan-
det behandlas tre motioner från allmänna motionsti-
den. Två motioner gäller friköp av historiska arren-
den. Som tidigare nämnts har detta ämne också be-
handlats våren 1995, då under rubriken "Investeringar
i arrendejordbruk". De beslut som vi då tog gav ett
generellt skydd för jordbruksarrendatorns investe-
ringar på arrendestället. De besluten syftade till att
förstärka arrendatorns ställning gentemot jordägaren,
och de genomförda förändringarna har verkligen klart
stärkt arrendatorns ställning.
I Sverige arrenderas 45 % av all jordbruksmark,
och det finns ungefär 50 000 arrendeupplåtelser. Det
är alltså mycket vanligt i Sverige att mark brukas av
annan än markägaren. Motionerna gäller de historiska
arrendena, men det är en väldigt liten del av alla ar-
renden som hör hemma i den kategorin. Vi anser inte
att det finns ett så stort allmänintresse av att stifta
lagar som skulle göra att markägarna i fråga skulle
tvingas sälja sin mark. I ett arrendeavtal föreskrivs
både rättigheter och skyldigheter både för jordägare
och för arrendatorer, och i de flesta fall är parterna
överens. Den lagstiftning som vi nu har på det här
området är bra.
Den tredje motionen gäller generell kontroll av
utländska förvärv av fast egendom. Centerpartiet har
avgivit ett särskilt yttrande i den frågan. Vi har väckt
en motion som berör just de här frågorna och som
kommer att behandlas i bostadsutskottet. Det har
under de senaste åren skett en markant ökning av
utlänningars förvärv av fast egendom i Sverige. Det
gäller beträffande förvärv av både jordbruksfastighe-
ter och skogsbruksfastigheter.
Detta har inneburit att många mindre orter har ut-
armats på befolkning. Många hus står tomma stora
delar av året, vilket får negativa konsekvenser för den
svenska samhällsutvecklingen. Utländska uppköp av
jordbruks- och skogsbruksfastigheter kommer att vara
till hinder för ett rationellt familjebruk. Samverkan på
orten uteblir, och de naturliga sociala kontakterna
mellan de boende försvinner när kontaktnätet uttun-
nas. Detta får många negativa konsekvenser för sam-
hället.
Vi gjorde omfattande förändringar i förvärvsla-
garna 1991, som har medverkat till att de utländska
förvärven ökat. När vi tog bort den tillfälliga pri-
sprövningen av förvärv av jordbruks- och skogsbruks-
fastigheter begränsades boplikten till att gälla endast i
vissa stödområden. Det är viktigt att den lagstiftning-
en ses över, och vi hoppas att motionen härom kom-
mer att få en positiv behandling i bostadsutskottet.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till utskot-
tets hemställan.

Anf. 134 BENGT SILFVERSTRAND (s):
Herr talman! Det är med rätt blandade känslor
som jag än en gång äntrar talarstolen i en fråga som
kommit att bli en av de verkliga följetongerna i riks-
dagens historia, frågan om friköp av historiska arren-
den. Det gäller om människor som i generationer
bebott, bebyggt och brukat sin jord också skall med-
ges rätten att äga densamma. Genom sina dagsverken
och arrendeavgifter har dessa i flera avseenden fortfa-
rande livegna torpare i många fall betalat arrendestäl-
let ett oändligt antal gånger. Förslag om att avskaffa
den sista resten av ett tidsfrämmande förmynderi
finner sig riksdagens lagutskott lämpligen kunna in-
sortera under den vidsynta samlingsrubriken "Vissa
fastighetsförvärv".
Redan nu kan vi konstatera konsekvenserna av
1995 års riksdagsbeslut att inte införa den friköpslag
som en bred majoritet i Sveriges riksdag beställde
redan 1989 och som en utredning med juridisk exper-
tis därefter funnit väl förenlig med såväl rikets
grundlag som våra internationella förpliktelser. Ar-
rendatorerna har på flera gods fått sina arrendeavgif-
ter höjda med ända upp till 100 %. Efter detta riks-
dagsbeslut slog man alltså till. Därmed faller också
lagutskottets uppfattning att friköpsrätt inte skulle
vara motiverad av sociala skäl.
Det är felaktigt att, som både utskottets talesman
och Birgitta Carlsson gör, påstå att det skulle finnas
ett tillräckligt starkt socialt skydd och att lagen är bra
för arrendatorer. Höjer man arrendena med 100 %,
visar detta naturligtvis att ett sådant påstående är helt
felaktigt och att skyddet inte är tillräckligt starkt.
Det är mycket beklagligt att lagutskottet gett de
nya motionerna om friköpsrätt en så summarisk be-
handling. Att godsägare missbrukar sin ställning ge-
nom att chockhöja arrendeavgifter och därmed starkt
försvagar och kanske i vissa fall t.o.m. underminerar
människors tillvaro borde vara ett tillräckligt tungt
skäl för ny sakprövning.
Ett lika starkt skäl för förnyad ingående sakpröv-
ning är den fördjupade analys som vi gjort om en
friköpslags förenlighet med grundlag och Europakon-
vention. Medan såväl regeringsproposition som två
lagutskottsbetänkanden - senast det som vi nu be-
handlar - bara innehåller vaga antaganden om att en
friköpslag enligt Arrendekommitténs modell skulle
stå i strid med äganderättsskyddet i Europakonventio-
nen, har vi gått till grunden med detta antagande och
kan efter ytterligare juridiska konsultationer konstate-
ra att det är ett antagande som vilar på ytterst bräcklig
grund.
För det första är de feodala systemens knytning till
äganderätten inte särskilt stark i grundlagens mening.
För det andra föreligger inte något uttalande från vare
sig EU eller Europadomstolen som stödjer uppfatt-
ningen att en friköpsrätt skulle stå i strid med ägande-
rätten. För det tredje visar uttalanden som Europa-
domstolen faktiskt gjort i jämförbara tvister att de
nationella organen är bättre skickade än domstolen att
avgöra vad som skall anses vara i allmänt intresse.
Lägg därtill att det i Sverige föreslås att friköp skall
ske till marknadspris medan ersättningen i fall från
Storbritannien som prövats av domstolen regelmässigt
har understigit marknadsvärdet.
Tre frågor inställer sig. Varför har utskottet inte
krävt en ingående och saklig prövning av huruvida
Arrendekommitténs förslag till friköpslag är förenligt
med Europakonventionen? Och om Arrendekommit-
téns förslag till äventyrs anses vara ett alltför långtgå-
ende ingrepp i en i och för sig tvivelaktig äganderätt,
varför kräver man inte ett förslag med mindre räck-
vidd? Det går ju alldeles utmärkt att begränsa en
friköpslags verkan, om bara viljan finns. Och varför
skall enskilda godsägare ha ett starkare rättsskydd än
enskilda arrendatorer?
Även om det är lätt att känna vemod över lagut-
skottets slentrianmässiga behandling av en grundläg-
gande frihets- och rättvisefråga, nämligen rättvisa åt
en grupp arrendatorer som fortfarande i flera avseen-
den är rättslösa och genom godtyckliga arrendehöj-
ningar kan tvingas gå från gård och grund, tänker jag
inte ge upp.
Eftersom det nu gått mer än fem år sedan 1990-års
arrendekommitté lade fram sitt förslag till friköpslag
kan det vara hög tid att låta en ny utredning förutsätt-
ningslöst pröva den grundläggande frågan om lagens
förenlighet med våra internationella åtaganden, något
som både regeringen och lagutskottet av någon an-
ledning inte har velat gå in på närmare. Genom att
koncentrera utredningens uppdrag till denna aspekt
och de sociala konsekvenserna av godtyckliga arren-
dehöjningar borde förutsättningar föreligga att kunna
lägga fram en ny proposition innan mandatperiodens
utgång. Vi återkommer till denna fråga under allmän-
na motionstiden i september.

I detta anförande instämde Bengt Kronblad (s).

Anf. 135 BIRGITTA CARLSSON (c) re-
plik:
Herr talman! Det är ett frivilligt åtagande man gör
som arrendator när man arrenderar mark. Det är inget
man tvingas till att göra. Däremot ser jag det som
mycket främmande att man när man varit arrendator
skall kunna tvinga sig till att köpa marken. Man väljer
frivilligt att vara arrendator.
Sedan till frågan om oskäliga avgifter. Det är helt
klart att en jordägare inte har någon rättighet att ta ut
avgifter utöver vad arrendestället kan bära. Det finns
priser satta i förhållande till det man arrenderar. Det
finns stora möjligheter att få hjälp med att överklaga
om ett arrende är felaktigt satt.
Jag pratade med arrendeombudsmannen för vårt
distrikt hemma hos oss i Vänersborg. Han menade på
att det inte var ett så stort problem som har gjorts
gällande. Också jag har hört detta, och jag ringde upp
honom för att fråga om just det. Det är några få som
har klagat. Man har då möjlighet att få hjälp med det.
Det utreds om det är en oskälig avgift som tas ut, och
man får sin avgift sänkt om det skulle vara fel i arren-
desättningen.

Anf. 136 BENGT SILFVERSTRAND (s)
replik:
Herr talman! Det är inte frågan om någon tvång-
sinlösen i den bemärkelse som Birgitta Carlsson an-
för. Det är klart uttalade och begränsade fall där det
finns en synnerligen stark anknytning till arrendestäl-
let och där den enskilde arrendatorn praktiskt taget
har svarat för alla investeringar. I vissa fall är det inte
ens en gång klarlagt att godsägaren, exempelvis i
fallet Koberg, är den verkliga ägaren. Det har ifråga-
satts juridiskt om det är den rätta ägaren.
I ett sådant läge kan man formulera en lag på ett
sådant sätt att den återger rätten att själv äga marken
till de människor som i praktiken har bott, bebyggt
och gjort allt arbete på gården under generationer. Det
är ett mycket begränsat antal fall det är fråga om. Det
är juridiskt prövat, och det är i dessa juridiska pröv-
ningar klarlagt att det är väl förenligt med äganderät-
ten.
Det är klart att man kan överklaga beslut om höjda
arrendeavgifter. Men det har uppstått ett stort antal
fall som i tiden ligger kopplat till ett riksdagsbeslut.
Det har naturligtvis tolkats av godsägarna som: Riks-
dagen följer inte längre den här frågan, och nu kan vi
slå till.
Det finns ytterligare ett exempel på detta miss-
bruk. Flera arrendatorer har utnyttjat möjligheten till
bidrag för att bevara kulturmiljön och den biologiska
mångfalden. Sådant bidrag utgår med 800 kr per
hektar. Trots att dessa värden är skapade av jord-
bruksbefolkningen och inte av godsherrarna har fidei-
kommissarien höjt arrendeavgiften med 500 kr per
hektar för att komma i åtnjutande av en del av miljö-
stödet.
Detta tillsammans med en ökande tendens till in-
dragningar hotar landsbygdsbefolkningens intressen
och rätt att värna om sitt eget kulturlandskap. Det
borde bekymra centerpartister, som faktiskt har mo-
tionerat i vår riktning.

Anf. 137 ANITA PERSSON (s):
Herr talman! Jag reagerar starkt när Bengt Sil-
fverstrand säger att lagutskottet inte gör någon saklig
prövning. När frågan behandlades med anledning av
regeringens proposition år 1995 tog vi klart ställning,
och naturligtvis gjorde vi då en saklig prövning.
När det gäller frågan att friköpsrätt står i strid med
Europakonventionen stod i den proposition som re-
geringen då lade fram att både Svea hovrätt och Upp-
sala universitets juridiska fakultet klart ifrågasatte om
friköpsrätten skulle vara förenlig med konventionen.
Det kan inte vara ett allmänt intresse att man tar från
en enskild och ger till en annan enskild. Det skulle
helt klart strida mot regeringsformens 2 kap. 18 §.
Jag beklagar att Bengt Silfverstrand tror att vi i
lagutskottet lämnar ifrån oss ärenden utan att göra
sakliga prövningar.

Anf. 138 BENGT SILFVERSTRAND (s):
Herr talman! Det är väl ändå att övertolka vad jag
sade, Anita Persson. Jag sade att man inte hade gjort
någon ny ingående sakprövning, trots att det har
kommit fram nya omständigheter i frågan. Det kan jag
bekräfta genom att läsa vad utskottet skriver. Utskot-
tet skriver utan någon som helst motivering efter att
ha redogjort för motionerna: Utskottet anser att vad
som anförs i motionerna inte utgör skäl att nu göra
någon annan bedömning.
Då är det alltså inte något skäl att man missbrukar
beslutet i så måtto att man i många fall höjer arrende-
avgifterna godtyckligt, bl.a. för att komma i åtnjutan-
de av EU-bidrag. Jag menar att det finns brister i
sakprövningen. Man har uppenbarligen inte besökt
dessa ställen och intervjuat arrendatorerna i samband
med prövningen. Det var vad jag menade, och det var
på den punkten jag var kritisk mot den bristande sak-
prövningen.
När det sedan gäller allmänintresse och hänvis-
ningen till Uppsala universitet säger EU-domstolen i
samband med prövade fall från Storbritannien att den
enskilda nationens organ är bättre lämpade att göra
den bedömningen. Uppsala universitet säger att all-
mänt intresse inte endast behöver föreligga i fall då
egendom överförs till staten eller kommunen, utan ett
sådant intresse kan finnas även när egendom överförs
från en enskild till en annan enskild.
Det finns inga övertygande bevis för att detta inte
skulle hålla. De är åtminstone så vaga att det vore värt
en prövning precis som man i flera fall har gjort i
England och att Sverige vågade ta det steget.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 13 §.)

13 § Sjöfylleri

Föredrogs
Lagutskottets betänkande 1996/97:LU11
Sjöfylleri

Anf. 139 AGNE HANSSON (c):
Herr talman! Det råder en bred samstämmighet
om att det inte är tillåtet att framföra en bil i onyktert
tillstånd. Det är självklart för alla att det krävs nykter-
het i yrkestrafiken på våra vägar. Lika självklart är det
att det krävs nykterhet för trafiken i luften och för den
spårbundna trafiken. Men till sjöss är det annorlunda.
Där finns det ingen lagreglering som i klartext förbju-
der framförandet av en båt i ett onyktert tillstånd. Det
är märkligt.
På land får polisen göra kontroller praktiskt taget
när som helst för att kontrollera nykterheten hos den
som framför ett fordon. Till sjöss är det annorlunda.
Till sjöss förbjuder lagen inte uttryckligen att någon
är onykter om vederbörande framför en båt. Det är
tillräckligt att man inte utgör fara för egen eller andras
säkerhet. Någon promillegräns finns i realiteten inte
till sjöss. Det kan först bli straffbart att framföra båt
om promillegränsen 1,5 promille överskrids.
Detta annorlunda till sjöss är märkligt. Det är inte
minst märkligt därför att antalet fritidsbåtar och fri-
tidsbåtstrafiken ökar väldigt kraftigt. Snabbheten
ökar, och sjötrafiken börjar i det fallet mer och mer
att likna vägtrafiken. Men på lagstiftningens område
råder inte harmoni.
Centerpartiet har uppfattningen att samma krav på
nykterhet skall ställas vid framförandet av en båt till
sjöss som vid framförandet av en bil på vägen. I en
partimotion kräver vi att en promillegräns skall infö-
ras, en principiell nollgräns till sjöss för den som
framför en båt. Vi föreslår vidare i samma partimo-
tion att man jämställer alkohol med narkotika och att
en principiell nollgräns skall gälla i all trafik. Motivet
är självklart - det är säkerhet. För att säkra våra egna
och andras liv bör vi ha en sådan här lagstiftning.
I betänkandet behandlas nykterheten till sjöss, el-
ler som rubriken lyder: sjöfylleri. Även om utskottet
gör långtgående skrivningar i motionens riktning,
avstyrker utskottet kraven på att man skall införa en
promillegräns på samma sätt som gäller i trafiken
enligt trafikbrottslagen. I reservationen har vi vidhållit
motionens krav på en promillegräns också till sjöss.
Utskottets majoritet motiverar sitt ställningstagande
med att man ytterligare vill avvakta propositionen
kring Drog- och rattfylleriutredningens förslag. Först i
anslutning till det ärendet, om drogfylleri i dess hel-
het, vill man ta ställning till en eventuell promille-
gräns också till sjöss.
Vi kan för vår del inte se någon anledning till att
riksdagen nu skall behöva vänta längre på att fatta
beslut i denna fråga. Redan 1992 föreslog Väg- och
sjöfyllerikommittén just en promillegräns för grovt
sjöfylleri. Sedan dess har Brottsförebyggande rådet i
en rapport 1996 bekräftat att det är möjligt att tilläm-
pa en promillegräns även för sjötrafiken.
Mot bakgrund av detta och med anledning av vad
jag nu har anfört ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen som är fogad till lagutskottets be-
tänkande nr 11.

Anf. 140 ELVER JONSSON (fp):
Herr talman! Trafiksäkerheten har under många år
blivit rejält förbättrad. Fysiska förbättringar i trafik-
miljö och på fordon i kombination med lagtekniska
förändringar har radikalt höjt trafiksäkerheten, både i
absoluta tal och, framför allt, i relativa mått. Både det
professionella och det ideella trafiksäkerhetsarbetet
har starkt bidragit till denna förbättring. Nu lanseras
den s.k. nollvisionen av såväl motororganisationer
som Vägverket och Kommunikationsdepartementet -
allt i avsikt att kraftigt reducera antalet människor
som skadas eller dödas i trafiken.
Dagens betänkande om sjöfylleri tar framför allt
upp den mänskliga faktorns roll i trafiken. Graden av
onykterhet och fylleri i sjötrafiken är inget givet mått.
Den kan både förbättras och försämras. I mer än 20 år
har frågan aktualiserats här i riksdagen, dvs. sedan
bara några år efter det att en uttrycklig straffbestäm-
melse införts för sjötrafikens del beträffande trafiko-
nykterhet.
Den nu gällande bestämmelsen, som tillkom den 1
juli 1991, innebar en uppdelning av sjöonykterhet i
dels sjöfylleri, dels grovt sjöfylleri. Man ville ha en
tydlig gradskillnad, men det fanns också en uttalad
avsikt att även påföljden av olika slags trafikonykter-
het i sjötrafiken skulle ha samma principiella bedöm-
ning. En annan förändring som byggde på samma
tanke var en mer enhetlig straffpåföljd. Då maxi-
mistraffet för grovt rattfylleri fördubblades från ett till
två år, blev detta regel också för grovt sjöfylleri.
Lagutskottet resonerar i likhet med både den nuva-
rande regeringen och den tidigare fyrpartiregeringen
så att landtrafik och sjötrafik har blivit alltmer lika.
Den starkt ökade hastigheten i sjötrafiken, inte minst
när det gäller fritidsbåtar, och den blandande och
mycket ofta täta sjötrafiken är i sig stora faromoment.
Den tydligaste skillnaden är att det inte finns några
promillegränser i sjötrafiken. Det är ett förhållande
som kritiseras i motioner från flera partier.
Erinras kan också det faktum att den statliga väg-
och sjöfyllerikommittén föreslog en promillelagstift-
ning i det helt eniga betänkande som lades fram för
mer än fyra år sedan. Sju partier stod bakom det, och
den promillelagstiftningen efterlyses nu i många mo-
tioner.
Förvisso har det skett en attitydföränding i riksda-
gen under de drygt 20 år som frågan har diskuterats.
Jag har själv varit med och motionerat. Nästan varje
år har det kommit ett antal motioner. Det har gjorts
statsråds- och regeringsuttalanden om att man borde
utreda frågan i avsikt att komma med en lagstiftning.
Under 70-talet möttes ett sådant resonemang av för-
våning, för att inte säga förakt. Under 80-talet var det
en tydligt stiltje. Likgiltigheten var påfallande från
utskott och riksdag.
Men de allt svårare sjöolyckorna satte press på
lagstiftarna. När 1991 års lag utarbetades och antogs
övervägdes också promillegränser. Då hänsköt man
frågan till att utredas, vilket också skedde i den
nämnda kommittén. Den kom året efter med sitt en-
hälliga förslag om införande av promillegränser i
sjötrafiken. Den dåvarande regeringen erkände pro-
blemen med sjöfylla i sin proposition nr 44, som
presenterades för riksdagen under hösten 1993, men
man avstod från att föreslå promilleregler i sjötrafi-
ken. Man erkände problemen men hemföll åt att räkna
upp gamla traditionella invändningar om de särpräg-
lade omständigheterna i sjötrafiken.
Visserligen fick Väg- och sjöfyllerikommittén en
klapp på axeln. Man erkände att den lagtekniska lös-
ningen som kommittén presenterat var "i många
stycken tilltalande". Men regeringen tog även denna
gång sin tillflykt till en ny översyn och utvärdering,
som Brottsförebyggande rådet fick ta sig an. De
skulle se på effekterna av 1991 års ändringar på
sjöfyllerilagstiftningens område. Däremot var man
beredd att jämställa i påföljdsfrågan som jag nyss
nämnde, dvs. fördubbla maximistraffet för grovt fyl-
leri i såväl landsvägs- som sjötrafik.
I december 1993 fick alltså BRÅ i uppdrag att
klarlägga om beteendet till sjöss och sjösäkerheten
hade påverkats av de tidigare gjorda lagändringarna.
Först i början av 1996 kom rapporten Sjöfylleri, en
utvärdering av 1991 års lagstiftning. Under dessa
mellanliggande år valde såväl statsråd som lagutskott
att inte föregripa en sådan utvärdering, som med det
ånyo fick ett par års frist.
För ganska precis ett år sedan behandlade riksda-
gen denna fråga då lagutskottet återigen hade att be-
handla ett antal motionsyrkanden. Visserligen anförde
utskottet att alkoholförtäring i samband med sjötrafik
inte är förenligt med krav på sjölivet, eftersom det
leder till för stora risker för allvarliga olyckor. Men
man återgick till att tala om det mycket varierande
förhållanden som råder till sjöss. Man landade dock
på att förutsätta ett nytt övervägande från regeringen,
som nu intog en mer sträng hållning till onykterhet på
sjön, och man ville få en mer anpassad lagstiftning
gentemot trafik som berörs av trafikbrottslagen. Men
för säkerhets skulle skickade man också med talet om
de s.k. "betydande svårigheter" som förekom i till-
lämpningen av en promilleregel i sjötrafiken.
Herr talman! Så har denna fråga bollats under
mycket lång tid. Verkligheten och omständigheterna
har gjort en reformering av lagen alltmer angelägen.
Regeringen och riksdagen har instämt i att situationen
blivit alltmer allvarlig med de höga hastigheterna,
med fartyg med farlig last och med stora färjebåtar
med hundratals eller ibland tusentals passagerare.
Ändå har man inte kommit till skott. Så sent som i
augusti i fjol uttalade justitieministern i ett skriftligt
frågesvar att ett ställningstagande från regeringens
sida skulle presenteras för riksdagen vid ett senare
tillfälle.
Sjösäkerhetskommittén har nu i dessa dagar
kommit med ett slutbetänkande för sin del: Hand-
lingsprogram för ökad sjösäkerhet. Där slås fast att
nykterhet på sjön är väsentligt från sjösäkerhetssyn-
punkt och att det är angeläget att problemet med
gränsvärdet för grovt sjöfylleri borde få sin lösning.
Men för den senfärdige lagstiftaren har man också
hänvisat till Drograttfylleriutredningen som var klar
under hösten 1996. Det betänkandet remissbehandlas
fortfarande. Här upprepar sig mönstret igen. Rege-
ringen och utskottsmajoriteten får återigen en frälsar-
krans att hålla sig i för att inte allt för raskt behöva
komma till skott om en ny reform.
Nu talar man om att koppla samman Drograttfyl-
leriutredningens förslag med promillelagstiftningen i
sjötrafik. Det är knappast en omständighet som kom-
mer att förenkla frågan, då vi vet att andra droger än
alkohol i trafiken är klart svårare att sätta ett gräns-
värde för än vad man kan göra med just alkoholtester.
Utskottsmajoriteten utgår nu från att regeringen skall
ta ställning till behovet av promillereglerna i sjötrafi-
ken senast i anslutning till lagstiftningen om drogratt-
fylleri.
Herr talman! Jag menar att detta är ett säkert sätt
att skjuta frågan framåt i tiden. Dessutom landar ut-
skottsmajoriteten inte på ett tydligt besked om var
man står i sakfrågan. Därför vill jag till utskottets
företrädare väcka frågan om utskottsmajoriteten efter
alla dessa år har en ståndpunkt att redovisa. Är man
beredd att förorda en promillelagstiftning? Ett sådant
ställningstagande har däremot reservanterna gjort då
de tydligt uttalat att regeringen snarast skall återkom-
ma till riksdagen med lagförslag om införande av
promilleregler i sjölagen.
Herr talman! Jag yrkar därför bifall till reservatio-
nen till lagutskottets betänkande nr 11.

Anf. 141 ANITA PERSSON (s):
Herr talman! Som tidigare talare har sagt har frå-
gan om att införa promilleregler till sjöss diskuterats
under många år. Onykterhet till sjöss är mycket all-
varligt, liksom onykterhet på våra vägar. Straffen har
också höjts, och det har haft effekt. Även om vi inte
har promilleregler i sjölagen kan man nämligen dö-
mas till grovt sjöfylleri om analysresultatet visar att
man har en alkoholhalt som uppgår till 1,5 %.
Införandet av promilleregler är inte enkelt, men
jag är övertygad om att det är möjligt. Det har ett stort
stöd hos allmänheten och hos flera myndigheter som
Sjöpolisen, Kustbevakningen m.fl. Rättssäkerheten
kräver emellertid en lagteknisk modell som kan un-
danröja problem vid tillämpningen. Ett annat problem
är att sjölagen omfattar alla farkoster till sjöss från
den minsta lilla bräda till stora oceanbåtar. Den om-
fattar också alla som fullgör en uppgift av väsentlig
betydelse för säkerheten till sjöss. Därför blir lag-
stiftningen mer problematisk än när det gäller ratt-
onykterhet.
När vi diskuterade nykterhetsfrågorna i Sjösäker-
hetskommittén konstaterade vi att arbetsmarknadens
parter har infört egna regler som innebär 0,2 % under
arbetstid och 0,4 % under fritid, då de regler som
anges i STCV-konventionen är alldeles för höga.
Men, herr talman, det kan inte vara arbetsmarknadens
parter som skall avgöra vilka promilleregler som skall
gälla. Det skall givetvis vara riksdagen som skall göra
det.
Förra året var vi eniga om att regeringen borde
överväga att införa promilleregler med anledning av
BRÅ:s då avlämnade rapport. Där ansågs att det kan
finnas två skäl för införandet av ett gränsvärde: dels
för att det skulle få en pedagogisk och moralbildande
effekt att låta samma principer gälla både väg- och
sjötrafik och att nykterheten och därmed också säker-
heten till sjöss skulle gagnas av detta, dels för att en
sådan gräns skulle ha stora processuella fördelar i och
med att bevisningen i mål om sjöfylleri skulle förenk-
las och rättssäkerheten för de misstänkta öka.
Mot införande av ett gränsvärde finns två argu-
ment: dels att differentierade och särpräglade förhål-
landen råder till sjöss jämfört med på land, dels att det
inte bör införas en regel vars efterlevnad inte kan
övervakas.
Av undersökningen som BRÅ gjorde framgår ock-
så att brott mot sjöfyllerilagen huvudsakligen kommer
till rättsväsendets kännedom som ett resultat av att
allmänheten tipsar om att ett sådant brott har begåtts.
Detta gäller till skillnad mot rattfylleribrott, som i
mycket stor utsträckning upptäcks genom polisens
kontroller. Men i jämförelse med rattfylleribrott är
andelen fall med höga promillehalter tyvärr mycket
stor vid sjöfylleribrott. Detta är mycket allvarligt.
Alkoholförtäring i samband med sjötrafik är inte
förenligt med de krav som sjölivet ställer. Det kan
leda till ökade risker för allvarliga olyckor. Vi vet att
under senare år har antalet fritidsbåtar ökat kraftigt.
Trafiken på vattnet har därmed blivit allt tätare.
Dessutom har alltfler fritidsbåtar kapacitet för höga
hastigheter. Under sommaren kan trafikförhållandena
till sjöss likna dem som råder på landsvägarna. Därför
krävs det också till sjöss reaktionssnabbhet och gott
omdöme.
Dessa förhållanden har legat bakom utskottets ti-
digare ställningstagande att man borde överväga om
inte en strängare syn på onykterhet till sjöss borde
komma till uttryck genom en ändring i sjölagen. På så
sätt skulle bestämmandet av påföljd för brottet närma-
re anpassas till vad som gäller enligt trafikbrottslagen.
Som Elver Jonsson sade har nu två utredningar
nyligen avlämnat sina betänkanden. Dessa är nu fö-
remål för remissomgång. Dels gäller det Sjösäker-
hetskommittén, dels Drograttfylleriutredningen. Jag
vet att vi är överens om att promillegränser bör kom-
ma till även till sjöss, men jag anser att vi skall avvak-
ta regeringens ställningstagande till dessa utredningar.
Därför anser jag att ett tillkännagivande inte är nöd-
vändigt. Jag litar på att regeringen lyssnar på och
läser vad som har sagts i utskottet och vad som sägs
här i kammaren, och återkommer med förslag i den
riktning vi vill ha.
Med det anförda yrkar jag avslag på reservationen
och bifall till utskottets hemställan i betänkandet.

Anf. 142 AGNE HANSSON (c) replik:
Herr talman! Det är ingen tvekan om att denna
fråga skjuts framåt undan för undan. Jag tycker att
utskottets talesman Anita Persson här också för frågan
framåt. Hon konstaterar nämligen i sin inledning att
det är möjligt att införa en promillegräns till sjöss.
Hon konstaterar också att alltfler omsluts av det
självklara kravet på en promillegräns. Det tycker jag
är bra. Utskottet skärpte också förra året skrivningen
ytterligare på väg mot en promillegräns.
Jag och andra i Centerpartiet börjar nu att tycka att
slalomåkningen på sjön är väl omfattande. Elver Jons-
son redogjorde på ett föredömligt sätt i sin beskriv-
ning för hur detta ärende har bollats mellan utred-
ningar, utskottsuttalanden, regeringsuttalanden, stats-
rådsuttalanden osv.
Därför bör man nu komma till skott. Anita Persson
hänvisade till det omfattande och komplicerade pro-
blemet att lagen omfattar fler än de som kör en båt på
sjön. Jag ser inte det som något särskilt svårt. För mig
är det nämligen självklart att man skall vara nykter
när man arbetar.
Slutligen hänvisar utskottsmajoriteten till Dro-
grattfylleriutredningen. Är det verkligen säkert att det
är lättare att lösa problemet med en promillegräns om
man även tar in narkotika och andra preparat i be-
dömningen, Anita Persson?

Anf. 143 ANITA PERSSON (s) replik:
Herr talman! Agne Hansson undrar om det hela
blir lättare om man även tar hänsyn till narkotikapå-
verkade personers beteende när de är ute och kör på
sjön. Jag tror att det är bra om regeringen även har
med narkotikaproblematiken när den skall ta ställning
till införande av promillegränser.
Vi ser ju hur det är i dag när vi inte har detta klart
när det gäller rattfylleriet. Därför tror jag att det är
viktigt att man även tittar på den här sidan.
Sedan är det också viktigt att man ser över och får
ordentliga promilleregler för dem som arbetar på sjön.
Men det är också viktigt när det gäller fritidsbåtar. Jag
är inte så duktig i segling och jag kan inte reglerna,
men vad jag vet är det ett lagarbete när man är ute och
seglar, i alla fall när det gäller de större segelbåtarna.
Då är det viktigt att vi får en lagstiftning som även
gäller medhjälparna ombord.

Anf. 144 AGNE HANSSON (c) replik:
Herr talman! Jag har ingenting emot att man gör
en helhetsbedömning i det här sammanhanget också,
som när det gäller rattfylleri, och jämställer alla typer
av droger. Det är just det kravet vi har i vår motion.
Jag är inte övertygad om att just promillegränsen till
sjöss löses lika lätt på det sättet, men jag har ingenting
emot att man gör det. Jag vet att Anita Persson har
gjort ett utomordentligt arbete i Sjösäkerhetskommit-
tén. Jag tycker mig vara mer övertygad nu om att det
kan finnas en bred möjlighet att få igenom en promil-
legräns till sjöss och en större jämställdhet mellan
alkohol och andra typer av droger i trafiken till sjöss,
till lands på vägarna, i luften och när det gäller spår-
bunden trafik.

Anf. 145 ELVER JONSSON (fp):
Herr talman! Regeringen och utskottsmajoriteten
bejakar ju de många skäl som vi har radat upp i mo-
tionerna och som har citerats här. Utskottets vice
ordförande talar ju om att det är ett allvarligt brott och
att det finns ett stort stöd för att det blir en påföljd.
Jag är för egen del angelägen att säga att påföljden
inte främst är till för att komma till en straffsituation
utan för att förhindra ett brott. Dessutom har det stort
pedagogiskt värde, som Anita Persson nyss sade.
Anita Persson talar om svårigheter, nämligen att
detta skulle vara svårt att hantera och övervaka. Med
det resonemanget skulle vi knappast ha en promille-
lagstiftning i landtrafiken heller med tanke på de
tusentals mil vägar vi har som inte kan kontrolleras.
Men avsikten med lagstiftningen är ju att ge en tydligt
signal att denna typ av brott är allvarligt och att stats-
makten ser allvarligt på det.
Nu kan det utläsas av betänkandet att man ställer
upp på behovet av en förändring och reform. Men
ändå har man ett språkbruk där man talar om senare,
att ånyo överväga, utreda, göra en översyn, avvakta
och kanske rent av undvika en lagstiftning. Det är ju
faktiskt så Anita Persson, och där tror jag att vi kan
vara överens, att det finns de som tycker illa om en
sådan här lagstiftning. Därför bör vi som hävdar tra-
fiksäkerheten vara mer ivriga att driva på. Jag tror att
det behövs en tydlig signal till regeringen. Jag har inte
lika stor tillit till regeringen som Anita Persson sade
sig ha.

Anf. 146 ANITA PERSSON (s):
Herr talman! Det är beklagligt att Elver Jonsson
inte har tilltro till den socialdemokratiska regeringen.
Jag hoppas att han kommer att ändra uppfattning i den
frågan så småningom när det föreligger en proposition
avseende promillegränser till sjöss.
Både Elver Jonsson och jag har ju varit verksam-
ma länge här i kammaren. Vi vet båda att vi inte bru-
kar ta ställning förrän remissomgångar och sådant är
klara. Jag avvaktar regeringens beredning av de ut-
redningar som är ute på remiss. Jag är ganska överty-
gad om att regeringen kommer med ett förslag så
snart beredningen av dessa frågor är klar.

Anf. 147 ELVER JONSSON (fp) replik:
Herr talman! Jag delar Anita Perssons uppfattning
att man bör avvakta utredningars resultat, remissvar
och annat. Men här måste man ju säga: För vilken
gång i ordningen?
När nu utskottsmajoriteten säger sig bejaka argu-
menten för en reform skulle det vara rimligt att också
landa på det. Det är faktiskt så att regeringen måste
krävas på att komma upp till bevis, eftersom den har
fått en uppmaning att komma med en ny lagstiftning.
Herr talman! Det handlar ju om att ge den överva-
kande myndigheten, nämligen sjöpolisen, ett enkelt
och bra instrument för att beivra den här typen av
brott. Dessutom - och det har vi ju Anita Perssons ord
på - skulle det vara ett gott pedagogiskt verktyg att
säga till den sjöfarande allmänheten att alkohol och
trafik på sjön inte hör ihop, precis lika litet som det
gör i landsvägstrafiken. Därför har jag anledning att
instämma i utskottsmajoritetens förhoppning att rege-
ringen måste ta sig samman och snabbt komma med
ett förslag. Men för säkerhets skull vore det mycket
värt att riksdagen röstade fram reservationen, som är
tydlig och klar i den här delen.

Överläggningen var härmed avslutad.
Beslut

LU7 Skadeståndsansvar vid dammhaveri
Mom. 1
Kammaren biföll utskottets hemställan.

Mom. 2 (försäkringsfrågor)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
3. res. 2 (mp)
Förberedande votering:
82 för res. 1
15 för res. 2
195 avstod
57 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Huvudvotering:
204 för utskottet
78 för res. 1
14 avstod
53 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 144 s, 21 c, 19 fp, 19 v, 1 mp
För res. 1: 68 m, 10 kd
Avstod: 14 mp
Frånvarande: 17 s, 12 m, 6 c, 7 fp, 3 v, 3 mp, 5 kd

LU8 Familjerättsliga frågor
Mom. 2 (partnerskapskonvention)
1. utskottet
2. res. 1 (mp)
Votering:
264 för utskottet
34 för res. 1
1 avstod
50 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 144 s, 69 m, 22 c, 19 fp, 10 kd
För res. 1: 1 c, 18 v, 15 mp
Avstod: 1 v
Frånvarande: 17 s, 11 m, 4 c, 7 fp, 3 v, 3 mp, 5 kd

Mom. 3 (registrering utomlands)
1. utskottet
2. res. 2 (fp, mp)
Votering:
243 för utskottet
55 för res. 2
51 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 144 s, 69 m, 20 c, 10 kd
För res. 2: 3 c, 18 fp, 19 v, 15 mp
Frånvarande: 17 s, 11 m, 4 c, 8 fp, 3 v, 3 mp, 5 kd

Mom. 6 (kusiners arvsrätt)
1. utskottet
2. res. 3 (m)
Votering:
219 för utskottet
79 för res. 3
51 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 144 s, 23 c, 19 fp, 19 v, 14 mp
För res. 3: 69 m, 10 kd
Frånvarande: 17 s, 11 m, 4 c, 7 fp, 3 v, 4 mp, 5 kd

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

LU9 Ersättningsrättsliga frågor
Mom. 1 (det allmännas skadeståndsansvar)
1. utskottet
2. res. 1 (m, fp, mp)
Votering:
184 för utskottet
115 för res. 1
50 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 144 s, 21 c, 19 v
För res. 1: 69 m, 2 c, 19 fp, 15 mp, 10 kd
Frånvarande: 17 s, 11 m, 4 c, 7 fp, 3 v, 3 mp, 5 kd

Mom. 4 (skadeståndsansvar vid atomskador)
1. utskottet
2. res. 3 (c, mp)
Votering:
248 för utskottet
32 för res. 3
17 avstod
52 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 144 s, 66 m, 19 fp, 19 v
För res. 3: 1 m, 6 c, 15 mp, 10 kd
Avstod: 17 c
Frånvarande: 17 s, 13 m, 4 c, 7 fp, 3 v, 3 mp, 5 kd
Kerstin Warnerbring (c) anmälde att hon avsett att
avstå från att rösta men markerats ha röstat nej.

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

LU10 Vissa fastighetsförvärv
Mom. 1 (friköp av historiska arrenden)
1. utskottet
2. res. (v, mp)
Votering:
256 för utskottet
42 för res.
1 avstod
50 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 138 s, 69 m, 21 c, 19 fp, 9 kd
För res.: 6 s, 1 c, 19 v, 15 mp, 1 kd
Avstod: 1 c
Frånvarande: 17 s, 11 m, 4 c, 7 fp, 3 v, 3 mp, 5 kd

Mom. 2
Kammaren biföll utskottets hemställan.

LU11 Sjöfylleri
Mom. 1 (sjöfylleri)
1. utskottet
2. res. (c, fp)
Votering:
220 för utskottet
66 för res.
13 avstod
50 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 144 s, 69 m, 3 v, 4 mp
För res.: 23 c, 19 fp, 4 v, 10 mp, 10 kd
Avstod: 12 v, 1 mp
Frånvarande: 17 s, 11 m, 4 c, 7 fp, 3 v, 3 mp, 5 kd

Mom. 2
Kammaren biföll utskottets hemställan.

14 § Sveriges internationella samarbete för
hållbar utveckling

Föredrogs
Jordbruksutskottets betänkande 1996/97:JoU6
Sveriges internationella samarbete för hållbar utveck-
ling (skr. 1996/97:2)

Tredje vice talmannen konstaterade att ingen tala-
re var anmäld.
Beslut

Kammaren biföll utskottets hemställan.

15 § Riksdagens revisorers förslag angående
arbetsmarknadsutbildning

Föredrogs
Arbetsmarknadsutskottets betänkande 1996/97:AU9
Riksdagens revisorers förslag angående arbetsmark-
nadsutbildning (förs. 1996/97:RR3)

Anf. 148 PATRIK NORINDER (m):
Herr talman! Det är tråkigt att ledamöterna lämnar
kammaren i en så här viktig debatt.
Jag tänker uppehålla mig till största delen vid be-
handlingen av ärendet i utskottet. Själva revisorernas
förslag rör sig om tre tillkännagivanden. Majoriteten i
utskottet har inte i något fall velat tillstyrka tillkänna-
givandet till regeringen. Jag tycker att det är anmärk-
ningsvärt. Med tanke på skrivningarna i betänkandet
är det ännu mer anmärkningsvärt. Utskottet biträder i
princip revisorernas förslag och instämmer i det mesta
vad revisorerna säger.
De tre tillkännagivandena gäller ytterligare utvär-
dering av arbetsmarknadsutbildningen, deltagarnas
bakgrund och arbetsmarknadsutbildningens inriktning
och dimensionering.
Här har alla remissinstanser varit rätt eniga med
revisorerna om att det behövs ett tillkännagivande och
en ytterligare utvärdering av arbetsmarknadsutbild-
ningen.
Utskottet skriver att man "instämmer med reviso-
rerna i att kunskapsläget i fråga om sådana effekter
som mäts genom utvärderingar inte är tillfredsställan-
de. Utskottet förespråkar - i likhet med revisorerna
och remissorganen - att utvärderingsverksamheten
förstärks. Såväl Arbetsmarknadsdepartementet som
AMS bör därvid ta större ansvar.
Arbetsmarknadsdepartementet bör sålunda ta ini-
tiativ till ytterliga studier av arbetsmarknadsutbild-
ningens effekter."
Man noterar vidare att AMS har utarbetat en upp-
följnings- och utvärderingsplan. Vidare skriver man:
"I sin utvärderingsverksamhet bör AMS i stor ut-
sträckning anlita utomstående organ, anser utskottet."
Man sammanfattar det hela med att man instäm-
mer med revisorerna om vikten av utvärderingar. Man
utgår från att utvärderingarna av arbetsmarknadsut-
bildningen genomförs. Med all denna skrivning i
utskottet landar man i att "bör mot denna bakgrund
inte föranleda något uttalande av riksdagen". Det är
rätt märkligt. Här instämmer man i det mesta, men så
landar man i en sådan skrivning.
Det här återkommer även i de andra punkter där
revisorerna föreslagit ett tillkännagivande. Beträffan-
de deltagarnas bakgrund anser man att det är
"värdefullt med en sådan redovisning från AMS som
revisorerna efterlyser, i vilken en fördjupad analys
görs av deltagarnas bakgrund och orsakerna till den
uppkomna fördelningen såvitt gäller olika grupper."
Även där landar man i en liknande skrivning: "Något
särskilt tillkännagivande med anledning av revisorer-
nas förslag i fråga om deltagarnas bakgrund synes
emellertid inte erforderligt." Någon svagare motive-
ring får man nog leta efter.
I den tredje frågan är det samma sak. Utskottet
instämmer i allt väsentligt i vad revisorerna anfört. Så
landar man i den något konstiga inställningen: "Något
uttalande av riksdagen med anledning av revisorernas
förslag i dessa eller övriga avseenden föreslår utskot-
tet dock inte."
Jag begriper inte, herr talman, varför Socialdemo-
kraterna och stödpartiet Centern inte kan bifalla revi-
sorernas yrkande om tillkännagivande. För mig är det
obegripligt.
Det finns en bred enighet i utskottet. Alla partier -
utom socialdemokraterna och dess stödparti Centern -
anser att revisorerna har helt rätt i sitt resonemang,
men man kan ändå inte bifalla revisorernas förslag.
Jag ser revisorernas roll som en hjälp i riksdagens
och regeringens arbete. Det som ligger till grund för
betänkandet är ett mycket gediget och omfattande
arbete som revisorerna har lagt ned. Det viftas nu bara
bort av utskottsmajoriteten.
Om man jämför med revisorernas roll i privata fö-
retag har de en konsultroll. Man bistår med hjälp att
göra analyser och hjälper ledningen att undvika miss-
tag. På samma sätt borde revisorernas arbete kunna
användas i riksdagen. Men tydligen är detta känsligt.
Det har blivit något av en Thage G-punktare av det
hela. Regeringen anser sig så felfri att varje form av
kritik blir en oerhörd kränkning. Därför rycker ut-
skottsmajoriteten ut för att skydda regeringen från
denna fruktansvärda händelse, att bli beskylld för
någonting, att inte kunna allt, att inte vara helt felfri.
Det är inte så konstigt att förtroendet för regering-
en är lågt och att alltfler medborgare har en pessimis-
tisk inställning till framtiden. Människor måste undra
vad som sker i denna kammare när alla är överens om
att revisorerna har rätt men att man inte kan tillkänna-
ge detta ens till regeringen. Jag får kanske senare
under debatten en förklaring till varför man beter sig
på det här underliga sättet. Är man verkligen så käns-
lig?
Vi från moderaterna har avgett ett särskilt yttrande
där vi lämnar vår syn på arbetsmarknadsutbildningen,
något som vi tidigare har utvecklat i våra motioner. Vi
tar upp tre delar i vårt särskilda yttrande.
Till att börja med bör utbildningen styras av ett
klart definierat arbetsmarknadsbehov och genomföras
i samarbete med företagen. Det är en självklarhet att
en utbildning som man erbjuder de arbetslösa skall
kunna leda till någonting senare och att utbildningen
skall anordnas i samverkan med företagen.
Utbildning bör också kunna ske i trainee-form.
Det finns olika sätt att finansiera detta, t.ex. genom
utbildningscheckar.
Vi anser att det behövs en objektiv och allsidig ut-
värdering av verksamheten. Det är inte acceptabelt att
AMS själv ansvarar för huvuddelen av utvärderingen,
utan den bör göras av utomstående personer. Detta
anmärker även revisorerna på. Jag tror att det finns
flera i utskottet som delar den uppfattningen.
Med anledning av det anförda yrkar jag bifall till
reservation nr 1. Naturligtvis står jag bakom alla våra
övriga reservationer.

Anf. 149 ELVER JONSSON (fp):
Herr talman! Dagens betänkande behandlar ett
förslag från Riksdagens revisorer. De synes ha ett
angeläget budskap, och de ståndpunkter och förslag
som man lyfter fram förtjänar riksdagens uppslutning.
Revisorerna har granskat arbetsmarknadsutbildningen
och gjort viss utvärdering. Man lämnar riksdagen ett
antal synpunkter i tre avseenden. Utvärderingarna
gäller deltagarnas bakgrund och utbildningens inrikt-
ning och dimensionering.
Vi har ju flera gånger under det senaste året disku-
terat arbetsmarknadsutbildning och därtill hörande
frågor i såväl utskott som kammare. Senast var kort
före jul då vi beslutade om ett kapitaltillskott till
AMU-gruppen. Där återkommer regeringen snart med
en proposition om AMU-gruppens framtida verksam-
het. Dessutom har ju utbildningens roll diskuterats
mycket, inte minst i volymtermer eller i termer av
kvalitet.
Vår principiella ståndpunkt i Folkpartiet när det
gäller arbetsmarknadsutbildningen är att den behövs
förändras i inriktning mot utbildningar som är mer
anpassade till dagens arbetsmarknad. Visserligen har
det gjorts påståenden i den riktningen, men alltför litet
har kommit till praktisk tillämpning. Det är nödvän-
digt att arbetsmarknadsutbildningen förändras så att
utbildningen inriktas på det som kan anses vara fram-
tidens arbetsmarknad och inte på gårdagens arbets-
marknad.
Ett problem som vi dras med just nu är att massar-
betslösheten har antagit sådana dimensioner att
kvantiteterna har kommit för mycket i förgrunden.
Regeringens ambition att pressa arbetslösheten är ett
försök att ta en genväg. För vår del tror vi att utbild-
ningen måste inriktas på utbildningar som i en del fall
- kortsiktigt - är dyrare, men som i stället har hög
kvalitet och som mycket säkrare leder till ett jobb
efter avslutad utbildning. Volymkraven får inte ta
över en rationell och långsiktigt klok hantering.
Så till revisorernas förslag. Arbetsmarknadsut-
bildningen är en dyr åtgärd. Därför är det viktigt att vi
kan överblicka vilka effekter som den får. De utvär-
deringar som hittills har gjorts är inte aktuella. De
gjordes i ett annat ekonomiskt läge, och sedan måste
man också ta hänsyn till de stora volymerna. Det är
angeläget att göra en bra avvägning mellan arbets-
marknadsutbildning och andra typer av åtgärder.
Vi från oppositionen konstaterar att arbetsmark-
nadspolitiken inte är tillräckligt genomlyst. Detta är
djupt otillfredsställande, och det är av största vikt att
intentionerna inte stannar enbart vid ord. Konkreta
resultat är nödvändiga om vi skall få bukt med såväl
arbetslöshet som rikets affärer.
Vi påpekar också i reservation nr 1 att regeringen
fortlöpande måste genomföra utvärderingar av det
slag och i den omfattning som föreslås av revisorerna.
Ambitionsnivån skall vara hög och kvaliteten skall
vara god. Utvärderingar för inte bara bli interna ut-
redningar utan bör självfallet läggas ut på fristående
organ och forskare. Bara då kan de få hög trovärdig-
het och bli i verklig mening användbara.
I avseende om deltagarnas bakgrund påpekar revi-
sorerna att de prioriterade gruppernas andel av ut-
bildningen måste hållas uppe. Inte minst från fördel-
ningspolitisk synpunkt är det angeläget att underlätta
för personer med svag ställning på arbetsmarknaden
och att de kan komma i fråga för relevant utbildning.
Inte sällan rör det sig om vissa ungdomar, arbetshan-
dikappade och medborgare från utomnordiska länder.
Men även jämställdhetsperspektivet måste beaktas av
arbetsmarknadsmyndigheten.
Revisorerna ser med misstänksamhet på att de pri-
oriterade gruppernas andel har tenderat att minska och
befarar att det rentav kan vara fråga om en ny inrikt-
ning. I detta avseende behöver länsarbetsnämnder ha
en mer ensartad inställning. De tillväxtpolitiska och
fördelningspolitiska målen bör inte avsevärt skilja sig
åt från län till län. Statistiska brister behöver också
åtgärdas. AMS bör få i uppgift att förtydliga riktlin-
jerna i detta avseende, följa utfallet och redovisa
resultatet till regeringen, som i sin tur har att meddela
riksdagen sina iakttagelser.
Visserligen är vår uppfattning i Folkpartiet att man
inte skall ha alltför långtgående och detaljutformade
riktlinjer för län och lokala arbetsförmedlingar, men
när det gäller stora principiella ställningstaganden
behöver de självfallet få sitt genomslag i praktisk,
vardaglig utbildningsverksamhet. Detta är så angelä-
get att riksdagen bör göra ett särskilt uttalande till
regeringen i denna fråga.
Vår tredje reservation, dvs. nr 7, som tre partier
ställer sig bakom gäller planeringen av utbildningens
inriktning och dimensionering. Revisorerna har pekat
på brister, inte bara i inriktningen utan också i effek-
tiviteten. Därför är det viktigt med en professionell
upphandling och utbildning. Det är vidare angeläget
att göra bra och riktiga marknadsbedömningar, att få
en korrekt bild av samhällets kostnader för arbets-
marknadsutbildningen i relation till andra åtgärder, att
se vikten av en god svenskundervisning för invandra-
re samt att över huvud taget säkra kvaliteten i arbets-
marknadsutbildningen.
Här återkommer jag till mitt påstående i inled-
ningen av anförandet om faran av att sådan utbildning
alltför mycket kan höra gårdagen till. Att detta har lett
till att utbildningen alltför ofta inte har lett till något
jobb uppmärksammas alltför sällan. I det samman-
hanget kommer de s.k. dyra utbildningarna in i be-
dömningen. Men i de fall att dessa utbildningar skulle
underlätta att få ett arbete på öppna arbetsmarknaden
måste de redan i ett relativt kort perspektiv ändå vara
att föredra.
Bra är riktlinjerna att arbetsmarknadsutbildningen
skall vara anpassad till den enskildes behov och förut-
sättningar och i enlighet med kraven på arbetsmark-
naden. Vi reservanter stryker under att ett sådant
synsätt bör prägla planeringen av utbildningens in-
riktning och dimensionering. Men här bör riksdagen
också göra ett uttalande med en innebörd som väl
sammanfaller med bl.a. en folkpartimotion.
Slutligen, herr talman, bejakar utskottsmajoriteten
i allt väsentligt revisorernas resonemang och menar
att en förtjänstfull genomgång av arbetsmarknadspo-
litiken har skett. Men samma majoritet tycker att en
del av dessa synpunkter redan har uppmärksammats
av Arbetsmarknadsstyrelsen. Man instämmer rent
allmänt i behovet av utvärderingar och ett större an-
svar från såväl departement som ämbetsverk. Även
socialdemokraterna anser att AMS bör anlita utomstå-
ende organ i enlighet med revisorernas påpekande.
Man påminner också om det nya oberoende institutet
för utvärdering av arbetsmarknadspolitik som inrätta-
des för bara några veckor sedan.
Till detta kan sägas att massarbetslösheten, som
likt en präriebrand drar fram över landet, är så alar-
merande i omfång och hastighet att man inte kan
invänta oberoende instituts utvärderingar, som ligger
alltför långt fram i tiden. Nu bränns det ordentligt i
arbetsmarknadsfrågorna. De senaste årens ökade
arbetslöshet är just alarmerande. Som redan tidigare
påpekats i denna kammare har vi ett Arbogafall varje
vecka.
Socialdemokrater och centerpartister nöjer sig ty-
värr med att revisorerna har gjort sitt. Institutet är
inrättat och riksdagen behöver inte engagera sig yt-
terligare. Ändå är behovet av uppföljning av all den
här typen av verksamhet inom offentligsidan mycket
angeläget.
En utvärdering värd namnet måste verkligen
komma till stånd. Då är det viktigt att det inte bara
talas, skrives eller staplas ord om utvärderingar. Riks-
dagens konstitution ger oss möjlighet att resa detta
krav och att ge regeringen våra åsikter till känna.
Därför vill jag, herr talman, yrka bifall till reser-
vationerna 1, 4 och 7.

Anf. 150 HANS ANDERSSON (v):
Herr talman! Jag skall börja med att yrka bifall till
Vänsterpartiets reservationer nr 2, nr 5 och nr 8.
Miljöpartiets representant Barbro Johansson har
tyvärr blivit sjuk under dagen. Hon har sagt till mig
att hon hade tänkt yrka bifall till de två förstnämnda
vänsterpartireservationerna.
Patrik Norinder försöker att koka soppa på en
spik. Visst är det så att man från majoritetspartiets
sida nästan alltid är väldigt rädd för revisorernas
kritik. Huvuddelen av den kritik som framförs av
revisorerna, vilken jag till mycket stor del ställer mig
bakom, drabbar egentligen det moras som började
inom detta område i början på 90-talet. Det är inte
bara jag som säger detta. I remissvaren till revisorer-
nas rapport skriver expertgruppen för utvärderings-
studien inom arbetsmarknadspolitiken, EFA, att
forskningsresultaten när det gäller arbetsmarknads-
utbildning var mycket mer positiva förr och att de
tenderar att få en sjunkande verkningsgrad.
Man skriver: "Dessa forskningsresultat gav inget
stöd för den förändring av arbetsmarknadspolitikens
tidsanpassning och sammansättning som skedde i
början av 1990-talet. Förutom att åtgärderna i början
av konjunkturnedgången sattes in senare och i mindre
omfattning än vid tidigare konjunkturnedgångar var
åtgärdssammansättningen annorlunda. Istället för att
som tidigare låta de efterfrågepåverkande åtgärderna
vara den första och främsta stabiliseringspolitiska
åtgärden var det denna gång utbildningsinsatserna
som fick denna roll."
På diagrammen kan man se hur Börje Hörnlund
lyfte upp arbetsmarknadsutbildningen till att i genom-
snitt omfatta 80 000 personer i månaden. Det var fri
dragningsrätt, som man sade, på denna åtgärdstyp.
Man vräkte in utbildningsinsatser, som delvis just
uppnådde utförsäkringssyftet. Det var en ogenomtänkt
arbetsmarknadspolitik av borgerligt märke, som
egentligen gav upphov till den kvalitetssänkning som
man kom att se under de närmaste åren. Det är egent-
ligen denna period som är utvärderad. Jag vill inte
säga att det bara beror på den borgerliga regeringens
missgrepp, men det politiska ansvaret låg faktiskt där.
Rent generellt är vi väldigt mycket för utvärde-
ringar. De skall tas på stort allvar. I vår motion har vi,
i förhållande till revisorerna, i väsentlig grad skärpt
anmärkningarna.
När det gäller behovet av utvärderingar har vi pe-
kat på att det inte bara är den operativa verksamheten
som skall utvärderas. Man måste också utvärdera de
alternativ som fanns när utvärderingen gjordes liksom
regerings och riksdags ansvar. Aldrig har vi väl upp-
levt maken till ryckighet och dragspelande med voly-
merna när det gäller arbetsmarknadspolitik, inte minst
arbetsmarknadsutbildning, som under just de år som
utvärderades. Det leder naturligtvis till att Arbets-
marknadsverket får mycket små möjligheter att göra
noggranna planeringar och, kanske än mindre, upp-
följningar. Detta är en väldigt viktig del som jag vill
lyfta fram.
Det andra som jag vill ta upp är metodiken. Vi har
i vår motion och litet grand också i reservationen
diskuterat vilken metodik som skall användas. Den
vanligaste formen av utvärdering är helt enkelt att
man tar reda på löneutvecklingen för en person som
får del av arbetsmarknadsutbildning och personens
arbetsmarknadsstatus efter ett halvår, ett år, eller
några månader - man väljer alltså en tidsperiod. Det
är klart att detta i väldigt hög grad beror på arbets-
marknadsläget, som i första hand inte bestäms av den
enskildes utbildning på kort sikt utan av den ekono-
miska politiken, näringspolitiken, regionalpolitiken
etc. Därför pekar vi på att det används ganska trubbi-
ga instrument, vilket inte bara vi pekar på. Delvis
bekräftas detta också av revisorerna. Varje genom-
gång av undersökningar och utvärderingsstudier om
arbetsmarknadsutbildning leder till konstaterandet att
kunskapsläget är osäkert. Det är mycket svårt att göra
jämförelser över tiden och mellan länder.
Efter varje undersökning som presenteras, om de
råkar vara negativa - det finns också positiva - ropas
det från borgerligt håll: AMS är ruttet! Det är dåligt
skött! Varför skall vi hålla på med det här?
"Flexibilisera" arbetsmarknaden i stället!
Den typen av politisering av bräckliga undersök-
ningsresultat är mycket dålig. Det finns också i den
borgerliga reservationen ett inslag av detta. Man säger
att nu måste det komma fram konkreta resultat, att det
inte är acceptabelt att människor så sällan får jobb
efter genomgången utbildning. Men det handlar inte
om det, utan det handlar i första hand om en dålig
ekonomisk politik och en dålig arbetsmarknadspolitik
i stort, som leder till små jobbchanser. Däremot är en
vettig kompetenshöjande insats kanske det bästa som
man på lång sikt kan göra för den arbetslöse, som ofta
har stora kompetensbrister.
Vi har alltså diskuterat en serie sådana metod-
problem, och vi har diskuterat vikten av en jämförelse
av de alternativ som stod till buds. Därför har vi i vår
reservation nr 2 gjort en skärpning i förhållande till
revisorernas påpekande om behovet av och metodiken
för utvärderingar.
I reservation nr 5 tar vi upp en fråga som tas upp i
alldeles för liten omfattning av revisorerna, nämligen
könsperspektivet. Kort sagt är det en ojämlik situation
som råder mellan män och kvinnor. Det är en mindre
volym av utbildningsinsatser som riktas till kvinnor.
Framför allt är kostnaderna väsentligt lägre för de
utbildningar som riktas till kvinnorna, vilket vi tror
beror på slentrian och gamla arbetsmarknadsstruktu-
rella föreställningar. Detta mönster måste brytas. Det
måste vara en del i det uppdrag som AMS har att
bryta den könssegregerade arbetsmarknaden. Vad
kunde vara bättre än att använda kompetenshöjande
åtgärder för att bryta den i Sverige så starkt könsseg-
regerade arbetsmarknaden?
Vi noterar att det läggs väldigt liten vikt vid den
aspekten när revisorerna har utvärderat det här. Vi har
gjort en stark markering av vårt missnöje på den
punkten och av att det, både i utvärderingen och i
själva arbetet med arbetsmarknadsutbildningen, är
viktigt att lyfta fram könsperspektivet.
Den tredje reservationen, reservation 8, handlar
om arbetsmarknadspolitikens inriktning. Vad vi för-
söker säga är att arbetsmarknadsutbildning skall de-
finieras som utbildning som sätts in av arbetsmark-
nadsskäl för den som är arbetslös, finansieras med ett
aktivitetsstöd och ingår i den individuella handlings-
planen. Det leder oss till att diskutera några mycket
konkreta punkter som vi tycker att revisorerna borde
ha lyft fram. Även här är det alltså en skärpning av
revisorernas hållning. Vi menar att vi har sett många
exempel på hur man tas in under löpande månad eller
löpande vecka på olika kurser och åker ut igen vid
olika tillfällen. Det finns inte alls någon klasstruktur
när man går i arbetsmarknadsutbildning. Det kan lätt
få karaktären av att man skall göra sina dagar, man
skall få sin kurs gjord. Sedan har man en ny status när
man kommer till arbetsförmedlingen.
Vi tror att det är oerhört viktigt vilket sätt man tas
in i arbetsmarknadsutbildning på. Det är viktigt att det
verkligen är en del i en realistisk, individuell hand-
lingsplan som tar hänsyn till möjligheterna och förut-
sättningarna att klara av studierna och till på vilket
kvalitativt sätt man genomför sina studier, sin utbild-
ning. Det är också viktigt att det finns inslag av prak-
tik. Det är mycket ovanligt i dag.
Skall man få jobb efter en utbildning, tror jag att
praktikinslaget är alldeles nödvändigt. Jag tror också
att jobbsökaraktiviteten är nödvändig. Därför skulle
jag vilja se arbetsmarknadsutbildningen på ett mycket
starkare sätt integrerad i det här med att skaffa sig
jobb i den individuella handlingsplan man utarbetar
tillsammans med arbetsförmedlingen. Det finns oer-
hört mycket att göra på den punkten. Vi har pekat på
några ytterligare mycket konkreta punkter, men jag
nöjer mig med detta.
Låt mig slutligen säga att en hel del av de problem
vi i dag ser, kommer sig av en fortsatt ryckighet. Vi
har i dag en radikal neddragning av arbetsmarknads-
utbildningen, av de kompetenshöjande inslagen i
arbetsmarknadspolitiken. Vi ser det som utomordent-
ligt negativt - inte minst eftersom personalpolitiken,
personalutbildningen i företag, kommuner och statliga
myndigheter ofta diskriminerar dem som har lägst
utbildning och som står längst ned i hierarkin.
Vi behöver ett omfattande statligt program för
kompetenshöjning utanför den normala arbetsgivarsi-
dan. Vi behöver ha en arbetsmarknadsutbildning som
är stark och långsiktig och som naturligtvis, Elver
Jonsson, skall inrikta sig på den kommande arbets-
marknaden. Det är en självklarhet. Det är inte lätt att
planera, men det är en självklarhet. Därför vill jag
bara notera att vi är utomordentligt dystra över den
usla planering som finns på Arbetsmarknadsdeparte-
mentet och som vi har sett prov på i fråga om debaclet
med AMU-gruppen, som har att förvalta en mycket
stor del av den arbetsmarknadsutbildning vi diskute-
rar.
Utvärderingar är alltså mycket bra, men gör dem
mer specifika, mer konkreta och mer inriktade på de
verkliga problem vi har på svensk arbetsmarknad.

Anf. 151 PATRIK NORINDER (m) replik:
Herr talman! Min kritik tog inte sin utgångspunkt i
vems fel det var, när det började, hur det har uppstått
och varför. Den tog sin utgångspunkt i att revisorerna
och utskottet, och även Hans Andersson själv, anser
att man bör ge det här till känna till regeringen. Var-
för kan man inte göra det då? Vad är det fråga om för
prestige? Det var det kritiken gällde.
Själva arbetsmarknadsutbildningen och hur den
skall inriktas är inte vad det här betänkandet rör. Det
rör hur revisorerna anser att vi skall ha en utvärde-
ring. Det gäller revisorernas arbete och om vi skall
tillkännage det till regeringen eller inte. Det var ut-
gångspunkten i min kritik av Socialdemokraternas och
Centerns agerande.

Anf. 152 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Jag kan dela den kritiken. Men både
i reservationen, den första från de borgerliga partier-
na, och i Patrik Norinders inlägg, finns slängen att
regeringspartiet är så skrajset. Vad jag påpekar är att
de största misstagen, som har lett till de mest bekym-
mersamma effekterna för förmedlingarna, länsarbets-
nämnderna, AMS och framför allt de arbetslösa, till-
kom under den tid då Patrik Norinders parti satt i
ledningen. Jag vill säga att det nästan är dramatiskt
hur kvaliteten på arbetsmarknadspolitiska åtgärder då
försämrades. Tyvärr är det just nu samma tendens.
Den enda likheten mellan de två perioderna är Cen-
terns mycket starka inflytande på politiken i det här
fallet.
När det sedan gäller de andra punkterna vi har
tagit upp, ligger de inte alls vid sidan av vad reviso-
rerna har påpekat. Man har tagit upp frågor om vilka
grupper som får del av arbetsmarknadsutbildning. Det
hade varit roligt om även Moderaterna hade lyft fram
frågan om könssegregering och kvinnors roll.
När det gäller planering och inriktning vill jag sä-
ga att det är planering vi tar upp när vi säger på vilket
sätt arbetsmarknadsutbildning skall vara integrerad i
de individuella handlingsplanerna. De skall vara väl
förberedda och väl uppföljda på individuell basis.

Anf. 153 SONJA FRANSSON (s):
Herr talman! Utvärderingar syftar till att ta till va-
ra erfarenheter av genomförda åtgärder, till att lära för
att förbättra. Utvärdering bör ske med en kombination
av självvärdering och både en intern och en extern
utvärdering. Genom den interna självvärderingen
skapas beredskap och öppenhet för synpunkter från
den externa utvärderingen. För utveckling av verk-
samheter är det nödvändigt med både en intern och en
extern utvärdering.
Till skillnad från utvärdering innebär uppföljning
att ta reda på resultatet av vad som skett och av vad
som är gjort. Det är en del av verkställigheten som
ständigt måste göras på olika nivåer internt inom
verksamheten. Det är viktigt att hålla isär dessa båda
begrepp i den fortsatta debatten.
Herr talman! Riksdagens revisorer har granskat
arbetsmarknadsutbildningen efter förslag från arbets-
marknadsutskottet. Revisorernas överväganden redo-
visas under fyra rubriker. På tre punkter; utvärdering-
ar, deltagarnas bakgrund samt planeringen av utbild-
ningens inriktning och dimensionering, begär reviso-
rerna tillkännagivande till regeringen.
Utskottsmajoriteten håller med revisorerna om att
en noggrann, kontinuerlig och kvalitativt god utvär-
dering av arbetsmarknadsutbildningen, både internt
via AMS och externt av ett oberoende institut, är
nödvändig för att förbättra kunskapen om arbets-
marknadsutbildningens effekter, precis som Patrik
Norinder påpekar. Vi tycker samtidigt att revisorerna
slår in öppna dörrar. I flera fall gäller i dag inte de
förhållanden som revisorerna pekat på.
Ett exempel på detta är revisorernas förslag om
vikten av oberoende utvärdering av hela arbetsmark-
nadspolitiken. Riksdagen har redan fattat beslut om
att inrätta ett utvärderingsinstitut fr.o.m. den 1 januari
i år.
Ett annat exempel är att AMS redan har utarbetat
en uppföljnings- och utvärderingsplan som skall möj-
liggöra en effektivare avvägning mellan olika åtgär-
der. Regeringen har dessutom i regleringsbrevet ställt
större krav på AMS när det gäller uppföljning och
effektivisering vid upphandling av arbetsmarknads-
utbildning.
Sedan flera år tillbaka görs uppföljning av syssel-
sättningen sex månader efter genomgången arbets-
marknadsutbildning kontinuerligt av AMS. Svårighe-
ten som finns i dag är att jämföra olika resultat. Här
måste en utveckling ske av uppföljningsinstrumenten
för att man bättre skall kunna jämföra och följa upp
resultat, så att en bra utvärdering därefter skall kunna
göras. Dessutom var de största problemen med ar-
betsmarknadsutbildningen under borgerligt styre,
precis som Hans Andersson mycket riktigt påpekar.
Herr talman! Utskottet har liksom revisorerna ve-
lat peka på några viktiga punkter i betänkandet när det
gäller tendensen till minskning av de prioriterade
gruppernas deltagande i arbetsmarknadsutbildningen.
Det kan finnas naturliga orsaker till att arbetshandi-
kappade, invandrare och kvinnor fått mindre del av
arbetsmarknadsutbildningen under senare tid. Ett skäl
kan vara att den grundläggande utbildningen i dag i
huvudsak skall ske genom reguljär utbildning eller att
invandrare med akademisk examen får svensk komp-
letteringsutbildning som arbetsmarknadsutbildning
och därmed blir registrerade som enbart akademiker i
statistiken. Men eftersom oklarheter finns är det vik-
tigt att orsaken till förskjutningen analyseras ordent-
ligt.
Det är nödvändigt att uppmärksamma könspers-
pektivet bättre, särskilt i dag då arbetsmarknadsut-
bildningen i huvudsak är en form av yrkesutbildning.
I detta läge är det lätt att kvinnorna får en betydligt
mindre del av åtgärden. Detta bör belysas i en kön-
suppdelad statistik som redovisar både volymer och
kostnader.
En annan av de frågor som revisorerna tar upp vill
utskottet särskilt kommentera, och det gäller under-
visningen i svenska för invandrare. Ordentliga kun-
skaper i det svenska språket är en förutsättning för att
få ett arbete. Det är viktigt att invandrare redan från
början av sin vistelse i Sverige ges tillräckliga förut-
sättningar att lära sig svenska språket. Här måste den
reguljära skolan, den kommunala sfi-undervisningen
och AMS ta ett helhetsgrepp. Utskottet har uppmärk-
sammat en pågående beredning och en kommande
utvärdering på området och vidtar därför inga ytterli-
gare åtgärder i frågan.
Slutligen, herr talman, vill jag erinra om att en
parlamentarisk kommitté nyligen har slutfört sitt arbe-
te om arbetsmarknadspolitiken, där utvärderingen av
verksamheten var en viktig del i arbetet. Arbetsmark-
nadspolitiska kommitténs betänkande finns nu på
Arbetsmarknadsdepartementet som underlag för fort-
satt utveckling i utvärderingsfrågan.
Dessutom pågår ett kontinuerligt förnyelse- och
effektiviseringsarbete på det arbetsmarknadspolitiska
fältet.
Detta sammantaget och med hänsyn till den ut-
ökade utvärderingsverksamheten som nu förutsätts
komma till stånd beträffande arbetsmarknadsutbild-
ning och andra åtgärder inom arbetsmarknadspoliti-
ken anser utskottsmajoriteten att något initiativ i form
av särskilt yttrande från riksdagens sida för närvaran-
de inte behövs.
Jag vill därför yrka bifall till hemställan i betän-
kandet i dess helhet och därmed avslag på samtliga
reservationer.

Anf. 154 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Sonja Fransson säger en hel del som
jag tycker visar förståelse för sakfrågan. Jag kan ock-
så hålla med om att mycket har blivit överspelat ge-
nom ett flertal studier som har gjorts på ett tidsförhål-
lande som ligger efter revisorernas och inte minst
genom den arbetsmarknadspolitiska kommittén. Jag
har emellertid några frågor.
Det är som Sonja Fransson säger att utskottet efter
vår motion säger att det är viktigt att både belysa
volym och kostnad när det gäller jämställdhetspers-
pektivet. Men vi säger också att man bör ha en posi-
tiv särbehandling i syfte att uppnå det som faktiskt är
ett av målen, nämligen att bryta den könsreglerade
arbetsmarknaden. De brytprojekt som AMS dispone-
rar medel för är ju som en droppe i havet i förhållande
till den massiva volym insatser som ändå kan sättas in
i form av arbetsmarknadsutbildning.
Min första fråga är: Varför inte nappa på det som
vi har fört fram i vår reservation när det gäller
könsperspektivet?
Min andra fråga är: Vi har när det gäller synpunk-
ter på hur arbetsmarknadsutbildningen skall planeras
satt fokus på individen och den individuella hand-
lingsplanen - inträdet i arbetsmarknadsutbildning och
utträde med praktik, jobbsökeri, osv. Varför ställer sig
majoriteten inte bakom ett tillkännagivande av den
typen och biträder dessa synpunkter?

Anf. 155 SONJA FRANSSON (s) replik:
Herr talman! Det är viktiga punkter som Hans An-
dersson tar upp. Positiv särbehandling är något som vi
i princip inte alls har något emot. Det tycker vi är
viktigt i många hänseenden.
Vad vi har sagt är att vi i detta fall inte tycker att
vi behöver göra ett tillkännagivande till regeringen,
därför att vi tycker att väldigt mycket är på gång av
det som regeringen håller på med. Bl.a. har det gjorts
en utredning om kvinnors plats på arbetsmarknaden,
Hälften vore nog. I den talas det om vissa åtgärder
som behöver vidtas. Det pågår en samverkan om
arbete-kön. Det är ett projekt. Det skall utjämna
skillnaden mellan män och kvinnor på arbetsmarkna-
den.
Det är alltså redan väldigt mycket på gång. Det är
därför som vi inte tycker att vi ytterligare behöver
peka på de saker som Hans Andersson tar upp.

Anf. 156 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Jag skall fatta mig kort. Det är ett
slags positivt svar som jag får. Det ligger mycket i
vad jag säger men mycket är på gång. Men vad är det
som är på gång? Ja, det talas. Det finns konferenser.
Hälften vore nog. Ja visst vore det nog om hälften
vore nog. Men vi är så långt därifrån. Och jag har inte
alls känslan av att vi går framåt. Den utredningen var
ju en ren deskriptiv utredning utan åtgärdsförslag.
Vi pekar nu på åtgärdsförslag. Och det hade väl
varit ett bra tillfälle att ge signalerna till regeringen att
äntligen komma loss på detta område. Sedan måste
det naturligtvis följas upp i konkreta förslag i kom-
mande propositioner. Men alla möjligheter finns för
riksdagsmajoriteten att ge signaler till regeringen på
detta område. Det är bara att yrka bifall till våra re-
servationer.

Anf. 157 SONJA FRANSSON (s) replik:
Herr talman! Jag tycker faktiskt att det har hänt en
hel del. Just den utredning som jag pekar på, Hälften
vore nog, har lett till att det har tillsatts en arbets-
grupp på departementet som skall ta fram konkreta
förslag. Det är precis det som det handlar om. Vi har
redan pekat på det, och vi har väckt en motion som
gäller denna del som utskottet har biträtt. Efter detta
blev det en utredning, och efter den utredningen har
det också blivit ett konkret arbete för att ta fram prak-
tiska exempel, möjligheter och projekt. Jag tycker att
det är bra.

Anf. 158 ELVER JONSSON (fp) replik:
Herr talman! Sonja Fransson säger att en del är
överspelat och att det nog slås in en hel del öppna
dörrar. Jag tror inte det, därför att väldigt mycket av
det som revisorerna säger är ändå av sådan allmängil-
tig art att det gäller att ta fasta på det. Vi för vår del
har sagt att det är särskilt angeläget att vi ser till att vi
har utbildningar som är relevanta inför dagens och
morgondagens arbetsmarknad och att det leder till att
människor får jobb. Då är det viktigt att göra en sådan
avvägning att man tittar på kvalitet och inte bara på
kvantitet.
Sedan försökte jag i mitt anförande påtala att de
prioriterade gruppernas situation ser ut att dra i väg åt
fel håll. Det har revisorerna påtalat. Det gäller arbets-
handikappade, ungdomar och medborgare från främ-
mande länder. Men även jämställdhetsperspektivet är
viktigt eftersom många kvinnor har svårt att hävda sig
och få en relevant arbetsmarknadsutbildning.
I den här debatten har man också av och till påta-
lat ryckigheten i arbetsmarknadspolitiken. Det skall
inte förnekas att det har skett genom åren också med
en tidigare regering. Men jag tror ändå att vi av his-
torien måste lära oss att inte öka på den ryckigheten.
Det är väl det som vi har erfarit under denna mandat-
period. Det må gälla ungdomar, hugskott med be-
teckningen RAS eller arbetshandikappade som störs
av både oväntade besked och uteblivna besked. Jag
tror att vi behöver en lugnare och tydligare arbets-
marknad och att vi framför allt siktar på det som ger
jobb när vi nu lever med en massarbetslöshet av säl-
lan eller aldrig skådat slag.

Anf. 159 SONJA FRANSSON (s) replik:
Herr talman! När det gäller de prioriterade grup-
per som Elver Jonsson tar upp skriver vi i betänkandet
att det är viktigt att göra en analys av orsakerna, om
det nu har blivit en förskjutning. Vi menar att det här
kommer att uppmärksammas och att man kommer att
göra något.
I frågan om kvalitet och kvantitet har vi inte några
delade meningar. Det är viktigt med kvalitet i åtgär-
derna. Men det är, som Elver Jonsson säger, väldigt
många människor som skall ha del av olika åtgärder.
En kvalitet kan vara just att man över huvud taget får
ta del av en åtgärd.

Anf. 160 ELVER JONSSON (fp) replik:
Herr talman! Utskottsmajoritetens talesman här
håller med både Revisorerna och oppositionen i allt
väsentligt. Det är bra. I sak är vi alltså ganska över-
ens. För att vara riktigt vänlig kan jag säga att vi är
nästan helt överens. Det enda som skiljer oss åt be-
träffande de ståndpunkter som vi från arbetsmark-
nadspolitisk synpunkt och utifrån vår ansvarsroll i
arbetsmarknadspolitiken här i riksdagen bör driva är
väl att detta ställningstagande borde nå fram till rege-
ringen i form av att regeringen får riksdagens skrivel-
se översänd till sig genom ett tillkännagivande.
Jag yrkar bifall till att detta må ske genom de tre
reservationer som jag har aktualiserat.

Anf. 161 SONJA FRANSSON (s) replik:
Herr talman! Jag är säker på att regeringen kom-
mer att lyssna och att man också utan ett tillkännagi-
vande kommer att läsa betänkandet.

Anf. 162 MARGARETA
ANDERSSON (c):
Herr talman! Arbetsmarknadsutbildningen är en
viktig del av arbetsmarknadsinsatserna. Rätt utnyttja-
de är dessa en resurs för de arbetslösa. Det är också
viktigt från både samhällets och individens synpunkt
att de här insatserna följs upp och utvärderas. Det
måste ske på både kort och lång sikt. AMS har i olika
omgångar, inte minst genom det beslut som fattades
före jul, fått medel för detta. Dessa resurser måste
utnyttjas. I det här fallet håller vi helt och hållet med
Riksdagens revisorer.
Det oberoende institut som diskuterats i olika
sammanhang inrättades för en månad sedan. Det
måste ges både tillfälle och tid, så att man kan börja
arbeta. Det gäller att avge synpunkter på saker och
ting, att ta ställning och att göra undersökningar, för
annars plockar vi bara på ytterligare uppgifter utan att
de utredningar tas till vara som vi redan har fått fram.
Inte minst viktigt är att fördelningsprinciperna och
uppföljningen av insatserna sker i ett jämställdhet-
sperspektiv. Det är inte ansvarigt att låta kvinnor få
mindre insatser än män. Å andra sidan är andelen
arbetslösa kvinnor, som väl är, något mindre - tyvärr
nu för tiden bara aningen mindre - än andelen arbets-
lösa män. Därför är det viktigt att hålla reda på detta.
Jag upplever att regeringen och AMS har försökt göra
det, inte minst genom utredningen Hälften vore nog
och de insatser som kommer fram med anledning
därav.
Invandrarnas kunskaper i svenska är oerhört vikti-
ga för deras integrering i det svenska samhället. Det
har under många år ställts krav på förbättringar. Ty-
värr har kraven nog inte blivit riktigt tillgodosedda av
vare sig av Invandrarverket eller placeringskommu-
nerna, och inte heller av AMS. Man har inte riktigt
kommit fram till hur den här utbildningen skall ge-
nomföras.
En brist tror jag är att man inte har kunnat tillgo-
dose behovet av utbildade lärare. Det krävs nämligen
en speciell pedagogik för att undervisa människor i
svenska som andra språk. Det är lättare med svenska
för svenskar. Där har det funnits en brist. Jag vet inte
hur det ser ut i dag, men jag vet att en hel del utbild-
ning försiggått i olika sammanhang. Det har blivit
bättre under senare tid. Men då de stora invandrar-
grupperna kom var det ofta ungdomar och de som
hade någon form av lärarkompetens som fick ta un-
dervisningen i svenska för invandrare. Resultatet är
också därefter.
Det är alltså väldigt viktigt att vi följer upp dessa
saker. Det är inte bara Arbetsmarknadsstyrelsen som
skall ha det ansvaret, utan det ligger också på kom-
munerna att se till att den svenska som de erbjuder
invandrarna verkligen har en sådan kvalitet att in-
vandrarna sedan kommer in i det svenska samhället
och kan försörja sig, så att de inte ligger våra bidrags-
former till last.
Herr talman! Skälet till att jag avstår från att re-
servera mig i den här frågan är att många åtgärder helt
nyligen har vidtagits för att förbättra situationen när
det gäller de brister som Revisorerna har pekat på.
Det innebär att jag vill avvakta och se hur de här
insatserna faller ut. Naturligtvis måste vi dock fortsatt
följa utvecklingen på området. Det är ett alldeles för
stort ekonomiskt område för att lämna det utan en
noggrann uppföljning från riksdagens sida. Det gäller
också regeringen. Jag utgår från att man kommer att
ta hänsyn till Revisorernas synpunkter i de olika frå-
gorna.
Jag yrkar härmed bifall till hemställan i arbets-
marknadsutskottets betänkande nr 9.

Överläggningen var härmed avslutad.
Beslut

Mom. 1 (utvärderingar)
1. utskottet
2. res. 1 (m, fp, kd)
3. res. 2 (v)
Förberedande votering:
103 för res. 1
32 för res. 2
159 avstod
55 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Huvudvotering:
164 för utskottet
99 för res. 1
30 avstod
56 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 140 s, 23 c, 1 mp
För res. 1: 69 m, 20 fp, 10 kd
Avstod: 1 s, 18 v, 11 mp
Frånvarande: 20 s, 11 m, 4 c, 6 fp, 4 v, 6 mp, 5 kd

Mom. 2 (deltagarnas bakgrund)
1. utskottet
2. res. 4 (m, fp, kd)
Kammaren biföll utskottets hemställan med acklama-
tion.

Mom. 3 (könsperspektivet i arbetsmarknadsutbild-
ningen)
1. utskottet
2. res. 5 (v)
Votering:
262 för utskottet
33 för res. 5
2 avstod
52 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 141 s, 69 m, 23 c, 19 fp, 10 kd
För res. 5: 1 fp, 18 v, 14 mp
Avstod: 2 m
Frånvarande: 20 s, 9 m, 4 c, 6 fp, 4 v, 4 mp, 5 kd

Mom. 4 (planeringen av utbildningens inriktning och
dimensionering)
1. utskottet
2. res. 7 (m, fp, kd)
3. res. 8 (v)
Kammaren biföll utskottets hemställan med acklama-
tion.

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

16 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts
den 4 februari

1996/97:165 av Maud Ekendahl (m) till försvarsmi-
nistern
Räddningshelikopterverksamhet
1996/97:166 av Lars Stjernkvist (s) till statsrådet Leif
Blomberg
Idrottens kommersialisering

Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 11 februari.

17 § Anmälan om fråga för skriftligt svar

Anmäldes att följande fråga för skriftligt svar
framställts
den 4 februari

1996/97:270 av Lilian Virgin (s) till kommunika-
tionsministern
Gotlandstillägget

Frågan redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 11 februari.

18 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att följande skriftliga svar på frågor in-
kommit
den 4 februari

1996/97:236 av Carina Hägg (s) till justitieministern
Kriminalitet
1996/97:237 av Carina Hägg (s) till justitieministern
Ombudsmän
1996/97:249 av Barbro Westerholm (fp) till justitie-
ministern
Lag om sambor av samma kön

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 11 februari.

19 § Kammaren åtskildes kl. 17.09.

Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 6 §
anf. 27 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 9 § anf. 75
(delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 12 § anf. 132
(delvis) och
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.