Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1996/97:54

Torsdagen den 23 januari

Kl. 9.00 - 16.24

---

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

------------------------------------------------------------

1 § Utökning av antalet suppleanter i lagutskot-
tet

Valberedningen hade, enligt ett till kammaren in-
kommet protokollsutdrag, på begäran av Västerparti-
ets riksdagsgrupp, tillstyrkt att antalet suppleanter i
lagutskottet skulle utökas från 19 till 20.

Kammaren medgav denna utökning.

2 § Val av extra suppleant i lagutskottet

Företogs val av extra suppleant i lagutskottet.

Kammaren valde i enlighet med valberedningens
förslag till

suppleant i lagutskottet
Per Rosengren (v)

3 § Anmälan om inkomna faktapromemorior
om förslag från Europeiska kommissionen

Tredje vice talmannen meddelade att följande
faktapromemorior om förslag från Europeiska kom-
missionen inkommit och delats ut till kammarens
ledamöter:
Kommissionens rapport om den inre marknadens
följder och effektivitet KOM (96) 520
Förslag till enklare lagstiftning för inre marknaden
(SLIM-initiativet) KOM (96) 559
Förslag till gemenskapsstrategi för förnybara energi-
källor KOM (96) 576

4 § Meddelande om fördröjda svar på interpel-
lationer

Till riksdagen hade inkommit följande skrivelser:

Interpellation 1996/97:97

Till riksdagen
Interpellation 1996/97:97 av Ragnhild Pohanka
om statens övergripande försörjningsansvar för sina
invånare.
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen
den 13 februari 1997.
Skälet till dröjsmålet är arbetsanhopning.
Stockholm den 17 januari 1997
Margot Wallström

Interpellation 1996/97:105

Till riksdagen
Interpellation 1996/97:105 av Gudrun Lindvall
om drivgarn i Östersjön.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
4 februari 1997.
Skälet till dröjsmålet är utlandsresa.
Stockholm den 21 januari 1997
Annika Åhnberg
5 § Allmänpolitisk debatt (forts. från prot. 53)
EU:s regeringskonferens

Anf. 1 GÖRAN LENNMARKER (m):
Herr talman! Det måste nu skapas ett Europa och
inte bibehållas två Europa. Den historiska chansen att
ena vår kontinent får inte försittas. Regeringskonfe-
rensens viktigaste uppgift är att förbereda för EU:s
utvidgning. Det är viktigt att vi har det perspektivet
klart för oss hela tiden.
För att klara av utvidgningen behöver man revide-
ra beslutsmekanismer och institutioner. Ett EU med
väsentligt många fler medlemmar måste naturligtvis
ha delvis andra mekanismer än ett EU med 15 ganska
homogena västeuropeiska länder. Det är bråttom för
oss att bli färdiga med regeringskonferensen. Om
förhandlingarna med de nya medlemmarna skall kun-
na påbörjas i år måste regeringskonferensen vara klar
senast i juni. Det har redan förlorats en del tid, och
därför är det centralt att regeringskonferensen får fart
och att man kommer fram redan före sommaren.
Inledningsvis vill jag säga att det finns många
viktiga frågor som jag inte tänker ta upp, dels för att
jag inte riktigt hinner, dels för att de kanske inte
kommit så långt i regeringskonferensen. Det gäller
t.ex. brottsbekämpning och tredje pelaren, öppenhet,
miljöfrågor och även frågorna som gäller avreglering
och en effektivare inre marknad. Jag vill här koncent-
rera mig på några punkter.
Den ena gäller det som ändå är EU:s huvudupp-
gift, frihet och fred. Vi har lärt oss, inte minst genom
de jugoslaviska krigen, hur viktigt det är att EU har en
gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Vi vet av
bitter erfarenhet hur det kan gå i Europa när demo-
kratierna är oeniga, när man inte har kraften att ge-
nomföra och följa en politik som kan förebygga kon-
flikter och stämma kriser och krig. Därför måste man
se till att EU får en gemensam utrikes- och säkerhets-
politik som är både gemensam och kraftfull.
Här finns tecken på att regeringskonferensen kan
komma framåt. Den gemensamma analysenheten, som
är en gammal moderatidé, ser ut att kunna förverkli-
gas. Vi noterar att arbetet ser ut att gå framåt vad
gäller EU:s möjlighet att genomföra fredsbevarande
operationer. Jag vill återigen erinra om att Makedoni-
en är ett strålande exempel på hur man kan förebygga
kriser och krig genom att vara förutseende.
Den viktigaste kvarvarande frågan kring utrikes-
och säkerhetspolitiken gäller beslutskraften. Vi har ett
förslag från det irländska ordförandeskapet, eller
snarare deras sammanfattning av regeringskonferen-
sen hittills, som tyder på att man nog är på väg mot en
ganska klok lösning i fråga om gemensamma aktio-
ner. Man skall kunna ha ett konstruktivt avståndsta-
gande i så måtto man inte kan delta i dessa.
När det däremot gäller den gemensamma stånd-
punkten, anser vi från moderat håll fortfarande att det
är litet för svagt. Vi vill erinra om att riksdagen fak-
tiskt skärpte den position som regeringen avgav i
november 1995 och menade att förutsättningen för att
man skulle kunna hävda nationell vetorätt skulle vara
vitala nationella intressen. Det förslag som nu finns,
att det skulle vara nationell politik, menar vi är ett
alldeles för svagt skäl för att ett land skall kunna
blockera gemensamma positioner. Det är oerhört
viktigt att vi får en utrikespolitik som faktiskt kan
fungera.
Jag skall säga något kort om den gemensamma
valutan. Regeringskonferensen handlar ju inte om
EMU och den gemensamma valutan, men likväl är
frågan av mycket stor vikt för EU:s utveckling och
framtida agerande. Jag vill framhålla att det skulle
stärka EU och Sveriges position i unionen om rege-
ringen tydligt tog ställning för ett snabbt deltagande i
den gemensamma valutan. Jag vill uppmana utrikes-
ministern att göra det i denna debatt.
En fråga som ofta kommit upp till diskussion på
den allra senaste tiden är flexibiliteten. Bakom detta
ligger iakttagelsen att ett EU som utvidgas blir mycket
mer heterogent. Vi får ett EU som har en vidare
medlemskrets, inte bara i antalet medlemsstater, utan
också i bakgrund, kultur, traditioner och naturligtvis
historiska erfarenheter. Klyftan mellan Västeuropa
och Östeuropa är ju fortfarande mycket stor. Jag tror
att vi skall vara medvetna om att ett EU med många
medlemmar i framtiden, det vi önskar oss, kommer att
få en del problem. Det kan bli trögare, och det kan bli
fler blockeringar. Det måste vi inse.
Hur skall vi då hantera detta? Det finns ju en tra-
dition av samförstånd inom EU. Man söker komma
fram gemensamt. Om vi ser tillbaka kan vi också
notera att man inom EU faktiskt ofta har varit eniga
om att vara oeniga. Jag vill erinra om att Storbritanni-
en och Danmark har varit med om EMU, nämligen att
EU skall bygga upp den gemensamma valutan, även
om de inte själva förbundit sig att delta. Storbritanni-
nen har accepterat det sociala protokollet - inte att
själv delta i det, men att EU har det.
Det finns alltså en tradition att försöka vara ense
även om man i vissa situationer inte kommer överens
om att gå vidare på varje enskilt område. Normalfallet
måste även i fortsättningen vara att man helst, precis
som i det förgångna, skall vara ense om mekanismer-
na, även om ett eller flera länder av olika skäl inte vill
delta i en verksamhet som EU har. Men det finns
naturligtvis en knäckfråga här: Skall ett visst samarbe-
te på ett visst område kunna fortsätta, även om en
eller några få medlemsstater motsätter sig detta, dvs.
när man inte ens kan nå enighet om oenighet?
I det här perspektivet av utvidgningen kan det
möjligtvis vara rimligt att man finner mekanismer för
att kunna gå vidare på sådana här områden, under
vissa förutsättningar. Det bör vara genuint gemen-
samma frågor, så att det verkligen finns anledning att
behandla dem på EU-nivå. De skall naturligtvis också
följa EU:s grundläggande principer och inte på något
sätt skada eller vara till nackdel för något enskilt
medlemsland eller för det gemensamma, t.ex. den inre
marknaden.
Varför skulle man då gå vidare på det här sättet?
Av Schengenavtalet kan vi göra observationen att det
trots allt är bättre att gå vidare inom ramen för EU än
att gå vid sidan om när man har ett samarbetsområde
som man är angelägen att gå vidare med. Det hade ju
faktiskt varit bättre om vi hade haft Schengenöver-
enskommelsen innanför EU än som en parallellöver-
enskommelse.
Tysklands och Frankrikes förslag om flexibilitet
har många oklarheter. Det behöver utarbetas ytterliga-
re för att man skall kunna ta ställning till det. Dock
kan man redan nu ställa sig positiv till att det skapas
en möjlighet för att inom ramarna för fördraget och
enligt EU:s principer kunna ta nödvändiga steg även i
den beklagliga situationen att ett eller några få med-
lemsländer inte vill gå vidare.
Herr talman! Låt mig slutligen ta upp en fråga som
jag tycker blir mer och mer pinsam. Det gäller syssel-
sättningsunionen. Det är bra att EU följer arbetslöshe-
ten i medlemsländerna och ger tydliga rekommenda-
tioner om hur arbetslösheten skall minskas. Att för-
dragsfästa detta förfarande som redan existerar kan
vara rimligt. Därmed markeras ytterligare att EU och
den gemensamma marknaden fungerar bäst om med-
lemsländerna har låg arbetslöshet.
Jag är dock oroad över den svenska regeringens
agerande. För det första struntar man i att följa re-
kommendationerna på viktiga punkter. Man skickar
signaler till EU om att rekommendationerna inte be-
tyder så mycket.
För det andra har man en retorik kring sysselsätt-
ningsunionen som är bekymmersam. Det ger intryck
av att en sysselsättningsunion på något sätt skulle
kunna minska arbetslösheten i Sverige.
På den punkten måste vi vara alldeles kristallklara.
Det är en dålig politik i Sverige som befäster den
höga arbetslösheten. Det kan inte EU lösa åt Sverige.
Det kan bara lösas här i Sverige, här i riksdagen. Det
ger intryck av att regeringen kan komma att vilja
skylla ifrån sig på EU när man inte själv kan klara
uppgiften att halvera arbetslösheten som man har
lovat.
Den enkla rekommendationen till regeringen är att
man bör följa EU:s rekommendationer och sänka
arbetslösheten i stället för att strunta i EU:s rekom-
mendationer och höja arbetslösheten. Det är det abso-
lut viktigaste man behöver göra på detta område.

Anf. 2 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Det har i Sveriges riksdag varit
ganska stor enighet om att vi skall lägga ned stor
möda på att försvara den svenska offentlighetsprinci-
pen inför och under EU-medlemskapet. Det fanns från
början ganska påtagliga varningar för att hemlighets-
makeriet i EU skulle kunna undergräva den svenska
offentlighetsprincipen. Vi har ju också sett en del
exempel på när svenska myndigheter har låtit sekre-
tessbehandlingen inom EU gå före den svenska öp-
penheten.
Nu berörde inte Lennmarker den här problemati-
ken i sitt anförande. Men i EU-parlamentet har man
diskuterat det här. Man har där lagt fram ett förslag
till regeringskonferensen om att fördraget skall fastslå
att EU-rätten inte skall kunna inskränka nationella
regler och nationell lagstiftning som garanterar med-
borgarnas insyn och tillgång till dokument och till
offentliga handlingar.
Det här förslaget fälldes. Bland dem som fällde
det var samtliga svenska moderater. Jag skulle därför
vilja fråga om det är någon ändring i linjen vad gäller
synen på svensk offentlighetsprincip och EU från
moderat håll.

Anf. 3 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Herr talman! Svaret är nej. Vi har alltid stått upp
för den svenska offentlighetsprincipen, som har över
tvåhundraåriga traditioner. Vi vill gärna se att den
införs också i EU.

Anf. 4 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Det är uppenbart att i praktisk hand-
ling röstar faktiskt den moderata gruppen i EU-
parlamentet mot ett förslag som skall skydda den
nationella offentlighetsprincipen.

Anf. 5 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Herr talman! Jag kan inte yttra mig över förslaget i
Europaparlamentet och de hakar som kan ha funnits i
detta.
Men den moderata politiken är kristallklar i detta
avseende.

Anf. 6 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s) replik:
Herr talman! Göran Lennmarker använde ordet
orolig i samband med sysselsättningsunionen. Jag tror
att han har anledning att vara det vad gäller sitt eget
partis argumentering.
Arbetslöshetsfrågan är ju något som alla länder i
Europa arbetar med - utanför Europa också. Det är
något som är gemensamt för oss. Naturligtvis är lös-
ningarna i huvudsak nationella. Det är vi själva som
kan göra de riktigt stora insatserna. Men vi kan också
hjälpas åt, inte minst i länder där vi arbetar så nära
varandra som vi gör inom den inre marknaden.
Vi socialdemokrater har känt väldigt starkt att vi
har det svenska folkets stöd för att också driva detta
inom EU. Det har vi gjort, tillsammans med social-
demokrater från andra länder. Vi har nu kommit i den
situationen att vi i det förslag till utkast till fördrag
som finns är tillgodosedda i mycket hög grad. Jag
förstår att Göran Lennmarker inte tycker att det här är
särskilt trevligt. Han har ju tidigare sagt att denna vår
idé att driva det på det här sättet skulle vara någon
sorts politisk bluff eller att det skulle vara feltänkt
från början.
Nu har vi en majoritet av länderna bakom oss. Det
är klart att Göran Lennmarker kan fortsätta att säga att
det är feltänkt, men jag tror ändå att det här kommer
att bli EU:s beslut så småningom. Jag tror också att
det kommer att vara en ytterligare draghjälp i kampen
mot arbetslösheten. Det är inte något paradis som
öppnas genom det, men det är en draghjälp och vi
skall utnyttja alla möjligheter att bekämpa arbetslös-
heten.

Anf. 7 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Herr talman! Det är viktigt att observera att det
förslag som nu är framlagt snarast innebär en för-
dragsfästning av Essenpolitiken, en politik som Mo-
derata samlingspartiet mycket kraftfullt står upp bak-
om.
Vi tycker att det är bra att man övervakar länderna
och följer utvecklingen av arbetslösheten. Vi tycker
att det är bra att EU ger tydliga rekommendationer.
Men då måste väl regeringen för det första se till att
man följer de rekommendationerna i stället för att på
viktiga punkter strunta i dem. Det undergräver ju både
den svenska regeringens och Sveriges position inom
EU och naturligtvis hela systemet om medlemslän-
derna inte bryr sig om de rekommendationer man
kommer fram till.
För det andra är retoriken kring detta mycket oro-
ande. Det är mycket skadligt om man ger intryck av
att EU:s sysselsättningsunion på något sätt skulle ta
ansvar för den höga arbetslösheten i Sverige och om
man skulle kunna skylla på EU om regeringen inte
lyckas i sin målsättning att halvera arbetslösheten. Det
är mycket oroande om man på det sättet ger intryck av
att EU skall göra något som faktiskt är den svenska
regeringens ansvar.
Återigen: Se till att sänka arbetslösheten i Sverige
och att följa EU:s rekommendationer i stället för att
höja arbetslösheten i Sverige och strunta i EU:s re-
kommendationer. Det är väl en mycket klokare stånd-
punkt. Dessutom skulle det ge litet respekt i EU-
kretsar.

Anf. 8 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s) replik:
Herr talman! Debatten har handlat om huruvida
vårt sysselsättningsmål och kampen mot arbetslöshe-
ten skall skrivas in i fördraget eller inte. Det är det
som har diskuterats mellan partierna. Vi har varit
väldigt tydliga och sagt att det här är viktigt. Modera-
terna har hela tiden försökt håna det. Man har sagt
dels att det inte är viktigt, dels att vi aldrig skulle få
igenom det.
Vi är inte framme än; det är fortfarande ett förslag.
Men vi har en mycket stor uppbackning kring det, och
det är ett gott socialdemokratiskt arbete. Vi gör det
här därför att vi tar frågorna som har med sysselsätt-
ning och arbete att göra på allvar. Vi gör det inte för
att skylla på någon annan. Men vi vet att vi alla måste
bidra i det här arbetet som är så stort och viktigt.

Anf. 9 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Herr talman! Min fråga till utrikesministern blir
då: Avser regeringen att följa rekommendationerna
från EU om det nu kommer in i fördraget, eller skall
man även fortsättningsvis strunta i rekommendatio-
nerna?

Anf. 10 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Herr talman! Det börjar nu bli ganska uppenbart
för var och en att vad EU syftar till, åtminstone inom
kärnan i EU och i de större länderna som driver på
processen, är att bygga en ny federal stat i Västeuro-
pa. Även vi i Sverige, även partierna från ja-sidan, de
som vill att vi skall vara med i EU, måste förhålla oss
till det här projektet.
Moderaterna är ett parti som tar ställning väldigt
klart för t.ex. EMU, som är ett stort steg på väg mot
den federala staten. EMU i sig menar jag kommer att
leda till att vi på sikt också får en gemensam finans-
och skattepolitik.
Regeringskonferensen verkar också ta flera stora
steg i federal riktning. Moderaterna vill att man skall
gå ännu längre än vad irländarna har föreslagit i sitt
förslag, att överge den nationella vetorätten när det
gäller utrikespolitiken. Moderaterna verkar inte heller
vara emot den form av flexibilitet som man föreslår,
där några länder skall gå före och vi andra skall
komma efter i sinom tid.
I partiledardebatten i går ägnade moderaten Lars
Tobisson praktisk taget hela sitt inlägg åt att anklaga
Göran Persson för att han inte tar ställning i viktiga
frågor. När skall moderaterna krypa fram ur buskarna
och öppet deklarera att man tar ställning för att EU
skall bli en federal stat? När skall ni sluta det här
skamlösa spelet, som ni har hållit på med så länge, om
att det handlar om mellanstatlighet?

Anf. 11 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Herr talman! Svaret är mycket enkelt. Moderater-
na vill inte att EU skall utvecklas till en federal stat.
Vi tycker att den form av samarbete som EU har, en
blandning av mellanstatligt och i vissa fall överstatligt
samarbete, hittills har varit mycket framgångsrik och
säkert kommer att bli mycket framgångsrik även i
fortsättningen.
Jag vill erinra Peter Eriksson om att grunderna för
den svenska positionen i förhandlingarna, t.ex. vad
gäller vetorätten, har fastslagits av riksdagen i bred
enighet, dock inte inklusive Miljöpartiet.

Anf. 12 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Herr talman! Jag tycker att det är synd att Modera-
terna inte vågar ta steget. Det är inte trovärdigt längre
med retoriken från folkomröstningen, att det egentli-
gen är mellanstatligt.
Alla människor som över huvud taget är med i de-
batten och lyssnar till vad som händer ser ju att det är
någonting helt annat som växer fram. Där fungerar
inte de här magiska orden längre. Men det är ju Mo-
deraternas ensak att ställa sig i en debatt som pågår
vid sidan om.

Anf. 13 HELENA NILSSON (c):
Herr talman! Det dokument som det irländska ord-
förandeskapet presenterade till det Europeiska rådet i
Dublin i december bör noga analyseras av Sveriges
riksdag. En revidering av EU:s fördrag kan verka
blodfattigt och föga upphetsande. Så är inte fallet. Det
beror dels på att det irländska ordförandeskapet har
presenterat ett överskådligt och läsvänligt utkast till
fördrag, men framför allt därför att de frågeställningar
som vi har att hantera är av så grundläggande betydel-
se. Fördragen lägger grund för det europeiska samar-
betet i dag och ett reviderat fördrag för Europa av i
morgon. Nu har Irland lämnat över stafettpinnen till
Nederländerna.
För centerpartiet är det viktigt att regeringskonfe-
rensen skapar förutsättningar för ett utvidgat, uthålligt
och förpliktande samarbete mellan Europas alla de-
mokratier. Med samarbete skall vi skapa ett Europa
för fred, välfärd och god miljö.
Unionen bör i ännu högre utsträckning bli ett ef-
fektivt redskap för samarbete i frågor som är av ge-
mensamt intresse för medlemsstaterna och där sam-
verkan kan leda till att invånarna känner trygghet och
har en välfärd och där också miljön förbättras. Det
innebär, som vi ser det, en fördjupning av samarbetet
på vissa områden men möjligen ett återförande till
medlemsstaterna av beslutsfattande på andra områ-
den. Men det innebär framför allt en utvidgning av
unionen till de baltiska staterna och till länderna i
Central- och Östeuropa. Det innebär också ett när-
mande till de europeiska länder som inte vill bli fulla
medlemmar av EU eller för länder likt Ryssland,
Ukraina och Vitryssland, för vilka ett fullvärdigt
medlemskap inte är aktuellt under den närmaste tiden.
Innan jag närmare kommenterar innehållet i det
irländska dokumentet vill jag betona behovet av att
regeringen fortsatt involverar riksdagen i förhandling-
arna inom regeringskonferensen. Jag bedömer att
förankringsprocessen hittills har fungerat tillfredsstäl-
lande. Jag är också imponerad av det arbete om rege-
ringskonferensens fortskridande som olika organisa-
tioner bedriver i en nära dialog med medborgarna.
Däremot har vi från Centerpartiet konstaterat att det
är litet si och så med den nordiska dialogen. Jag kon-
staterar att de tre nordiska EU-länderna har haft svårt
att koordinera sitt arbete sinsemellan och inte funnit
former för att involvera Norge och Island i processen.
Den nordiska koordineringen torde kunna utvecklas
när regeringskonferensen nu går in i sin avgörande
fas.
Herr talman! Det dokument som det irländska ord-
förandeskapet presenterade för EU:s stats- och rege-
ringschefer i december bär titeln Europeiska unionen i
dag och i morgon: Att anpassa Europeiska unionen till
förmån för dess folk och att förbereda den för framti-
den.
Förslaget är en allmän ram för ett utkast till revi-
dering av fördragen. Som sådan ram fungerar den väl.
Det är värdefullt att vi vid den här tiden har ett
dokument att debattera. Det är välgörande för diskus-
sionen då regeringskonferensen ibland görs till något
mycket större än den faktiskt är. De som hittills ivrigt
förespråkat att vi inte skulle gå med i EU ser natur-
ligtvis, vilket vi redan hört i debatten, ett Europas
förenta stater i varje fördjupning av samarbetet och
kräver mindre union. Vi kan också se att de funda-
mentalistiska federalisterna å andra sidan förutsätter
mycket mer av överstatlighet och förändringar för att
acceptera utvidgning till fler länder. Jag tror att båda
ytterligheterna resonerar i grunden fel. När femton
länder skall enas kommer det vare sig att bli det ena
eller det andra utan en kompromiss i mittfåran.
Från Centerpartiet känner vi viss tillfredsställelse
över vad konferensen hittills har uppnått. Sakfrågor
har behandlats, vilket bara det är en svensk framgång.
Samarbete om sysselsättning finns med i utkastet som
ett eget kapitel. Det är ju ett genombrott för den
svenska regeringspolitiken. För vår del hade vi gärna
sett att sysselsättningsdiskussionen hade förts i det
ekonomiska kapitlet. Men när det nu finns som ett
förslag till ett eget kapitel så accepterar vi det näst
bästa.
Det bör också noteras att skrivningarna om med-
borgaren och unionen innehåller svenska hjärtefrågor
som fördjupat samarbete för ökad jämställdhet och
ökad rättvisa för handikappade och andra utsatta
grupper i vårt samhälle.
Jag tar tillfället i akt att särskilt ta upp några frågor
men jag vill också resa ett och annat förbehåll.
Centerpartiet anser att rådande balans mellan EU:s
institutioner i allt väsentligt fungerar tillfredsställan-
de. EU skall även fortsättningsvis behålla sin unika
karaktär av mellanstatligt samarbete med avgränsade
överstatliga inslag. Centerpartiet vill inte utveckla EU
till en federation. Det är vi också överens om. Det
finns en majoritet för det i Sveriges riksdag. Det talar
också för att samarbetets uppdelning i olika så kallade
pelare bör och kommer att bibehållas.
I det irländska förslaget finns inget som motsäger
detta. Däremot, det har vi också hört i diskussionen
och haft uppe i EU-nämnden, saknas det i det irländs-
ka utkastet texter för de avgörande frågeställningarna
om röstreglerna i ministerrådet, balansen mellan råd,
kommission och Europaparlament samt om domsto-
lens roll. Det är naturligtvis grundläggande för karak-
tären på det fortsatta samarbetet och kommer att bli
en viktig fråga här under våren.
I det irländska utkastet fanns också en formulering
om större operativ kapacitet för polisen inom tredje
pelaren, alltså inom Europol. Vi i Centerpartiet har en
mycket restriktiv syn på samarbetet i den tredje pela-
ren. För vår del är det därför otillfredsställande att se
ett förslag om ökad operativ kapacitet utan att man
definierar begreppet. Vi har heller inte särskilt lång
erfarenhet av dagens Europol. Samarbetet är ännu i
sin linda. Därför anser vi att det inte finns något skäl
att otåligt gå vidare och fördjupa det polisiära samar-
betet. Vi noterar att det även verkar vara regeringens
åsikt.
Vi i Centerpartiet anser också att regeringskonfe-
rensen måste nå ett genombrott när det gäller en
sammanhållen och gemensam miljöpolitik. Denna
fråga har diskuterats under närmare två år, och efter
många mödosamma påpekanden från Centerpartiet i
den här kammaren har regeringen skaffat sig en tydli-
gare miljöprofil och har också arbetat intensivt med
dessa frågor under regeringsförhandlingarna. Riksda-
gens beslut om svenska förhandlingspositioner ger
regeringen ett klart mandat att driva på för att göra
hållbar utveckling till ett övergripande mål för unio-
nen. Det irländska utkastet innebär vissa förbättringar
när det gäller hållbar utveckling, men det är inte till-
räckligt.
Det måste vara av största vikt för regeringen att
man når längre i förhandlingarna på miljöområdet. De
fyra punkter som enligt utkastet fortfarande är under
behandling är mycket intressanta för Sverige. Att
miljögarantin förtydligas så att den också omfattar
rätten att införa strängare regler - inte bara behålla
dem - är mycket centralt. Det är i Sveriges intresse att
åstadkomma röstregler i ministerrådet som innebär att
fler beslut kan fattas med kvalificerad majoritet.
Centerpartiet ser gärna också ett förnyat svenskt ini-
tiativ om att etablera den s.k. substitutionsprincipen
som norm inom unionen. Detta har regeringen åtagit
sig i sin skrivelse. Jag vill därför passa på att fråga
utrikesministern: Hur går det med arbetet att etablera
substitutionsprincipen som en fråga för regeringskon-
ferensen?
Herr talman! Det är ett svaghetstecken att de nor-
diska EU-länderna nått så klena framgångar när det
gäller öppenhet och insyn. Om det irländska utkastet
avspeglar ambitionsnivån hos en majoritet av med-
lemsländerna, inger detta en djup oro, och det rimmar
dåligt med ansatsen att "anpassa Europeiska unionen
till förmån för dess folk".
Centerpartiet vill därför uppmana regeringen till
ett nytt nordiskt initiativ för öppenhet, insyn och
meddelarfrihet.
Artikel J 4 i Maastrichtfördraget var ett bekymmer
för förhandlare och regeringar under medlemskaps-
förhandlingarna. Här i Sverige utgjorde artikeln en
knäckfråga i diskussionerna om det svenska EU-
medlemskapet. Paragrafens kryptiska formulering var
kontroversiell för NATO-medlemmen Danmark och
är minst lika kontroversiell för ett militärt alliansfritt
land som Sverige. Den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken skall inkludera "utformningen på
sikt av en gemensam försvarspolitik som med tiden
skulle kunna leda till ett gemensamt försvar". I rege-
ringens proposition om medlemskapet konstaterades
att paragrafen kommer att diskuteras vid den över-
synskonferens som nu pågår. Sverige har markerat att
vi själva kommer att avgöra om vi i en framtid skall
delta i en eventuell gemensam försvarspolitik.
I denna del av det irländska dokumentet återfinns
också det mest avgörande förändringsförslaget. Kan
den tilläggskrivning till artikel J 4 som presenteras i
det irländska dokumentet lotsas genom regeringskon-
ferensen, förändras i grunden denna del av samarbe-
tet. I tillägget görs nämligen en tydlig avgränsning av
vad som menas med en gemensam försvarspolitik och
ett gemensamt försvar. Vad som avses är "humanitära
insatser och räddningsinsatser, fredsbevarande upp-
drag och insats av stridskrafter vid krishantering in-
klusive fredsskapande". Införs detta förtydligande
upphör artikeln att vara kontroversiell för Sverige.
Hotet om en militarisering av EU förklingar. Om
förslaget vinner gehör i samtliga medlemsländer
skulle detta vara regeringskonferensens mest betydel-
sefulla framsteg och en triumf för det svensk-finska
initiativet om samarbete i fredsfrämjande uppgifter.
Det senare förslaget är också något som vi stödde i
vår motion med anledning av regeringens skrivning.
Men om vårens förhandlingar inte innebär att den-
na insnävning blir av är det nödvändigt att behålla det
svenska förbehållet mot att delta i en gemensam för-
svarspolitik och ett gemensamt försvar. Detta måste
garanteras också i förhållande till det reviderade för-
draget. Det får inte finnas paragrafer som omöjliggör
för dagens medlemsstater eller tillkommande med-
lemsstater att vara militärt alliansfria. På denna punkt
är det av central betydelse att regeringen tillsammans
med andra militärt alliansfria länder värnar möjlighe-
terna att stå utanför ett fördjupat försvarssamarbete.
Grundlösa spekulationer om att Sverige planerar att
överge sin militära alliansfrihet bidrar inte till klarhet
om våra avsikter.
Herr talman! Många komplicerade frågor kvarstår
- röstviktningen och beslutsprocedurerna, parlamen-
tets inflytande, kommissionens sammansättning och
den flexibla integrationen. Den senare frågan har
visserligen kommit upp till diskussion, men jag hop-
pas att utrikesministern i sitt anförande tar upp vad
som där har hänt under den allra senaste veckan.
Det är nödvändigt att vi har realistiska förvänt-
ningar på vad som blir resultatet av regeringskonfe-
rensen. Risken är annars stor att resultatet kan uppfat-
tas som ett misslyckande. Jag bedömer halvtidsresul-
tatet som hyggligt. På några punkter görs viktiga
genombrott, på andra områden förefaller det vara mer
av på stället marsch. Det viktiga är att översynen
mynnar ut i ett reviderat fördrag som kan få stöd i de
15 parlamenten och i förekommande fall i de folkom-
röstningar som skall föregå en ratificering.
Det är också viktigt att den svenska regeringen
med kraft markerar att östutvidgningen inte får
försinkas av att vissa länder eller kommissionen anser
att de institutionella förändringarna är alltför små.
Regeringskonferensens ursprungliga syfte var inte att
förbereda för en utvidgning utan att göra en mindre
översyn av Maastrichtfördraget. Dessutom har EU
heller inget egentligt val vad beträffar östutvidgning-
en. Den är en skyldighet, och den går att genomföra
också med ett i det närmaste oförändrat fördrag.
Det är värt att notera att ett pressmeddelande som
i går läckte ut från kommissionen tydde på att det
krävs radikala institutionella förändringar för en
östutvidgning - även om pressmeddelandet genast
drogs in av en tjänsteman inom kommissionen. Det är
viktigt att uppmärksamma att det ofta i debatten sägs
att oerhört stora förändringar är en förutsättning för
att det skall bli en östutvidgning. Det gäller här ett
politiskt beslut och en markering från det europeiska
rådet att detta kan ske. Jag hoppas att regeringen står
bakom att detta är den viktigaste frågan.
Låt mig avslutningsvis redogöra för Centerpartiets
syn på hur vi här i Sverige bör behandla det färdiga
förhandlingsresultatet. Centerpartiet har deklarerat att
en väsentlig utvidgning av EU:s beslutsbefogenheter
kräver stöd i en rådgivande folkomröstning. En folk-
omröstning är i sig inget som partiet eftersträvar.
Vägval inom det europeiska samarbetet bör behandlas
som nationella vägval i politiken. Vad som hittills
framkommit inom ramen för regeringskonferensen
föranleder inte en önskan från oss om en folkomröst-
ning inför ratificerandet av ett nytt fördrag. Center-
partiet koncentrerar sig i stället på att ett beslut om
svenskt inträde i EMU:s tredje steg underställs en
folkomröstning, eftersom denna fråga inte avgjordes
genom folkomröstningen om medlemskap.

Anf. 14 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s) replik:
Herr talman! Jag vill till Helena Nilsson säga att vi
är ganska överens om den syn på Europols operativa
roll som hon gav uttryck för. Det var rätt långtgående
ställningstaganden som gjordes i Dublin, men den
formulering som finns i dokumentet därifrån skall inte
tolkas som ett mandat att utveckla ett europeiskt FBI
utan som en strävan att ytterligare utöka Europols
förmåga att samarbeta med de nationella polismyn-
digheterna.
När det gäller miljöfrågorna har vi kommit en bit
på väg i förhandlingarna, men vi är från svensk sida
inte nöjda. Vi fortsätter t.ex. att driva substitutions-
principen, som inte finns med i det irländska utkastet
till fördrag. Den militära alliansfriheten består natur-
ligtvis. Vi har i riksdagen ganska nyligen slagit fast
den, och det är regeringens linje.
Utifrån denna säkerhetspolitiska position har vi
kunnat driva mycket viktiga frågor om utrikespolitik
och försvar inom EU. Det gäller framför allt det finsk-
svenska förslaget om att ta in viktiga fredsbevarande
och konflikthanterande uppgifter i fördraget.
Helena Nilsson nämnde också det nordiska sam-
arbetet. Jag tycker faktiskt att det fungerar väl, men
det är ganska tyst omkring det. Senast i går hade stats-
sekreterare Lund ett möte med sina medspelare i den
nordiska gruppen, och där kunde konstateras att det är
en väldigt stor samsyn när det gäller hur EU-frågorna
drivs just nu, särskilt i regeringskonferensen.

Anf. 15 HELENA NILSSON (c) replik:
Herr talman! Jag ber att få tacka utrikesministern
för dessa klargöranden när det gäller regeringens syn
på Europol och att den skrivning som finns i det ir-
ländska dokumentet tolkas av regeringen på ett sådant
sätt att det inte för regeringens del innebär någon
fördjupning av detta samarbete.
Jag hälsar också med tillfredsställelse att regering-
en deklarerar att det skall ske ett fortsatt stort, inten-
sivt och aktivt arbete när det gäller miljöfrågorna.
Alla de krafter som kan hjälpa till att understryka
vikten av att man kommer fram på dessa fyra punkter
uppmanar jag att jobba tillsammans.
Jag delar också utrikesministerns uppfattning att
Sverige med andra militärt alliansfria länder har en
mycket viktig roll att spela just i fördragsarbetet när
det gäller det utrikes- och säkerhetspolitiska samarbe-
tet.
När det gäller det nordiska samarbetet skulle jag
vilja ställa en fråga till utrikesministern. Vi är inte
nöjda med dokumentet när det gäller den offentliga
insynen och meddelarfriheten. Ser utrikesministern
det som en möjlighet att det kan bli ett nordiskt initia-
tiv för att under våren intensifiera det arbetet?

Anf. 16 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s) replik:
Herr talman! Vi har samarbetat väldigt nära med
Danmark i den frågan. Den finska regeringen får lov
att svara för sig själv. Den har kanske inte haft lika
hög profil. Men danskarna och vi driver samfällt
frågorna så hårt vi kan. Vi har haft viss framgång,
men en hel del återstår.

Anf. 17 HELENA NILSSON (c) replik:
Herr talman! Var finns egentligen proppen, utri-
kesministern? Vad är hindret för att man skall nå
framgång när det gäller offentlighet och meddelarfri-
het?

Anf. 18 BO KÖNBERG (fp):
Herr talman! Frågan om östutvidgningen är, som
vi har upprepat många gånger i denna kammare och
på andra ställen, den allra viktigaste frågan i samband
med den regeringskonferens som nu pågår. Möjlighe-
terna att nu göra Europa helt under de kommande
åren måste tas till vara, och alla förslag måste ses i det
ljuset.
Det kommer att behövas förändringar vad gäller
jordbrukspolitik, strukturfonder och inte minst vad
gäller beslutsreglerna om vi under överskådlig tid
skall ha ett EU med drygt 25 medlemsstater. Det
kommer att kräva övergångstider av olika slag för
flera av de ansökande länderna. Det kommer att kräva
många ansträngningar av dem för att de skall kunna
fullgöra de skyldigheter som måste fullgöras av den
som vill vara medlem i EU, och det kommer att också
att kräva mycket av oss.
Regeringskonferensen har förstås hittills inte in-
neburit några stora genombrott. Jag säger förstås,
eftersom de riktigt stora frågorna naturligtvis kommer
att avgöras på sluttampen, som vid många andra för-
handlingar, inte minst inom EU. Man kan hysa farhå-
gor för att förhandlingarna inte kommer att bli klara
till halvårsskiftet. Därmed finns det risk för att för-
handlingarna med de ansökande länderna skjuts
framåt. Det är mycket angeläget att vi så snart som
möjligt kan komma i mål. Jag hoppas att det kan ske
redan före halvårsskiftet, eller annars ganska omedel-
bart därefter.
I det vi hittills har fått veta finns förslag och
skrivningar som vi tycker går åt rätt håll. Det som
sägs om jämställdheten, sysselsättningen och en del
av det som nu är på gång när det gäller den gemen-
samma utrikes- och säkerhetspolitiken är enligt vår
mening ett steg åt rätt håll, men det är otillräckligt på
flera områden. Det är otillräckligt om offentligheten
och miljöfrågorna, även om det tas några små steg på
bägge dessa områden. Vad gäller offentlighetsprinci-
pen borde det vara möjligt för EU att år 1997 ta steg
som närmar sig den position som Sverige lyckades ta
för drygt 200 år sedan.
Inför regeringskonferensens start hade vi här i
riksdagen en utförlig debatt i mars där man från olika
håll framförde sina ståndpunkter, och det gjort förstås
också Folkpartiet. Vi betonade då att samarbetet inom
EU måste utgå från en närhetsprincip. Det är en prin-
cip som handlar om att beslut skall fattas så nära
människor som möjligt. Det är de beslut som man inte
kan fatta på nationell nivå i Europa som skall fattas på
EU-nivå och inga andra.
Det finns exempel - vi har tagit många genom
åren - även från det senaste året där man på EU-nivå
fattar beslut som inte skulle behöva fattas på den
nivån. Jag tänker på sådana saker som föräldraför-
säkringen och olika förslag som handlar om hur man
skall detaljreglera tobaksreklamen inom respektive
land. Denna liberala närhetsprincip är släkt med den
katolskt inspirerade subsidiaritetsprincipen, även om
källorna är helt olika.
Folkpartiet föreslog inför riksdagens ställningsta-
gande om arbetet inför regeringskonferensen att man
skulle förstärka subsidiaritetsprincipen i samband
med arbetet inom regeringskonferensen. Det var flera
andra partier som också delade den uppfattningen.
Men regeringen och Moderaterna tyckte inte att det
fanns anledning att förstärka subsidiaritetsprincipen i
de diskussioner vi hade inom EU 96-kommittén, inom
utrikesutskottet och sedan här i kammaren.
Flera andra länder tycker som vi i Folkpartiet. De
tycker att man skall förstärka subsidiaritetsprincipen.
Det gör man - vilket kanske är självklart - från Stor-
britannien, men man gör det även från Tyskland och
Frankrike. Sverige hör i den här frågan, såvitt jag kan
förstå, till eftertruppen. Jag har på den punkten en
fråga till utrikesministern. Är utrikesministern beredd
att föreslå att Sverige skall ändra sig på den här
punkten och ställa sig avsevärt mer positivt till att på
ett eller annat sätt i samband med fördragen klara ut
att det är en närhetsprincip som skall gälla inom sam-
arbetet inom EU, precis som den skall gälla inom vår
eget land?
Vilka frågor är det då som EU bör syssla med?
Vårt svar är enkelt. Det är det gränsöverskridande
frågorna, de frågor som vi inte kan avgöra själva. Det
finns många viktiga sådana. Tre områden där det är
viktigt att vi får mer av samarbete och inte mindre av
samarbete är den gemensamma utrikes- och säker-
hetspolitiken, kampen mot den gränsöverskridande
miljöförstöringen och kampen mot den gränsöverskri-
dande brottsligheten.
Vad gäller den gemensamma utrikes- och säker-
hetspolitiken tycker jag, som jag nämnde nyss, att det
är framsteg på gång på denna punkt och att man när-
mar sig positioner som vi från liberalt håll har före-
språkat. En annan mycket stor och viktig fråga är
frågan om den gemensamma valutan. Den är viktig
för den inre marknadens funktionssätt och för våra
möjligheter att skapa välstånd i vår världsdel, men
den står inte på dagordningen för regeringskonferen-
sen.
Jag vill därför i detta anförande upprepa en för-
hoppning jag har uttryckt tidigare i kammaren, och då
till statsministern, nämligen att den debatt som man
från regeringens och Socialdemokraternas sida säger
sig vara så angelägen om är en debatt där alla kommer
att delta. Det gäller alltså inte bara de socialdemokra-
ter som är negativa, utan även dem som är positiva.
Därför tyckte jag att det var extra skojigt att läsa den
artikel som fanns i morse i en av morgontidningarna
skriven av en person som har ett förflutet inom den
svenska socialdemokratin, nämligen den svenska
kommissionären Anita Gradin.
Två huvudfrågor som jag vill ta upp i anförandet
är kampen mot den gränsöverskridande miljöförstö-
ringen och kampen mot den gränsöverskridande
brottsligheten. De luft- och vattenföroreningar som
sprider sig över gränserna, ozonutsläpp eller annat
som påverkar alla på vår jord, växthuseffekten, och då
framför allt koldioxidutsläppen är saker som man
borde använda detta samarbete till att bekämpa effek-
tivare än hittills.
I Sverige har vi successivt kommit fram till att
ekonomiska styrmedel är ett av de mest kraftfulla
medlen för att bekämpa miljöförstöringar. Inom EU är
det än så länge så att det är vetorätten som gäller. Det
land som vill stoppa att man beslutar om en lägsta
nivå för t.ex. koldioxidskatt kan göra det. I ett läge
där andra länder, och då inte minst Sverige, tar sitt
ansvar och lägger skatt på koldioxid blir det förstås så
att de som inte vill inte bara slipper utan t.o.m. tjänar
på att de slipper.
Detta var en stor fråga i debatten i mars i fjol i
kammaren. Folkpartiet och alla andra partier i kam-
maren utom Socialdemokraterna och Moderaterna
ville avskaffa vetorätten. Den danska regeringen har
tagit upp det i sitt förslag efter beslut i den danska
riksdagen. Här i kammaren har vi gång på gång fått
höra socialdemokrater säga att det inte går att göra
detta eftersom vi i Sverige vill slå vakt om att vi själ-
va bestämmer om skatter. Då har man från regering-
ens sida menat att vi skall bestämma sådana saker
som kommunalskatter och socialförsäkringsavgifter i
vårt land. Det är en ståndpunkt som vi helt och hållet
delar.
Diskussionen har gällt: Vad skall vi göra för att
kunna använda ekonomiska styrmedel mot miljöför-
störing? Vår position har varit att det går att skilja på
en miljöskatt och en socialförsäkringsavgift, och att
det går att skilja mellan en miljöskatt och en kommu-
nalskatt. Regeringen har egentligen aldrig gett sig in i
den debatten på annat sätt än att gång på gång pape-
gojaktigt upprepa att skatter som har med välfärds-
politiken att göra är sådana som skall bestämmas i
varje land. Jag har en fråga till utrikesministern även
om det centrala området som handlar om att bekämpa
gränsöverskridande miljöförstöring: Är regeringen till
slut beredd att ompröva sin negativism när det gäller
gemensamma beslut utan vetorätt om miljöskatter?
Herr talman! Den gränsöverskridande brottslighe-
ten är med rätta en av de saker som oroar medborgar-
na i Europa mest. Det gäller medborgarna i vårt land
och i de flesta andra EU-länder. Nästan alla som har
kommenterat den frågan konstaterar att det nuvarande
samarbetet är otillfredsställande. Det har slagits fast i
nästan varje rapport inför EU-konferensen. Det har
slagits fast i material som vi själva har tagit fram i
EU 96-kommittén och i samband med riksdagsbeslut
etc. Den nuvarande ordningen är otillfredsställande.
Folkpartiet liberalerna och ett annat av riksdagens
partier, nämligen Kristdemokraterna, föreslog i mars
att vi skulle vara mer positiva, och att en del av be-
slutsfattandet som handlar om hur inte minst gräns-
överskridande narkotikabrottslighet skall bekämpas
skulle kunna föras över till en gemensam nivå. Vi
befinner oss fortfarande i ett läge där inte ens Euro-
polkonventionen har godkänts. Europol finns egentli-
gen inte ännu. T.o.m. det dröjer. Den svenska kom-
missionären Anita Gradin har gång på gång efterlyst
bättre beslut på det här området.
Under regeringskonferensens allra senaste måna-
der har Irland och Tyskland, och kanske några länder
till, velat lyfta fram den här frågan som en viktig
fråga. De har inte haft mycket hjälp av Sverige, så vitt
jag har förstått. Däremot har det förekommit att de
svenska förhandlarna och ministrarna har återkommit
till Sverige och berättat att det nu har hänt saker inom
EU på den här punkten. Vi som vill att det skall hända
någonting är förstås tacksamma för de rapporterna,
men vi skulle vara ännu gladare om Sverige spelade
en pådrivande roll på den här punkten. Även på det
här området, fru utrikesminister, har jag en fråga: Är
regeringen numera beredd att tillhöra dem som driver
på i riktning mot en effektivare kamp mot den inter-
nationella brottsligheten i vår världsdel eller kommer
Sverige att fortsätta vara eftersläntrare i den frågan?
Herr talman! Min summering av de tre områden
jag har nämnt; subsidiariteten, dvs. att besluten skall
fattas nära medborgarna, kampen mot gränsöverskri-
dande miljöförstöring och kampen mot gränsöver-
skridande brottslighet blir tyvärr att den svenska re-
geringen i den första frågan är eftersläntrare, i den
andra bromsar och i den tredje är eftersläntrare.
Herr talman! I de allra senaste diskussionerna in-
om EU i samband med regeringskonferensen har
frågan om den s.k. flexibla integrationen tagits upp.
Det finns många varianter på den. Det handlar om
med vilken hastighet olika länder kan utvecklas och
om sådana saker som att man skulle kunna få välja
fritt mellan vilka delar av EU-samarbetet man vill
delta i. Jag tror att man kan urskilja åtminstone tre
olika tolkningar eller undergrupper av den flexibla
integrationen. I några fall tror jag att det är uppenbart
att flexibilitet behövs. Det kommer att gälla de nya
medlemsländerna, som förmodligen behöver tid på sig
för att kunna nå fram till de nuvarande medlemslän-
dernas nivå. Vi har några exempel där det redan nu
finns en skillnad, t.ex. i frågorna om Schengen och
det sociala protokollet.
Men varifrån kommer det ökade intresset från vis-
sa håll i Europa - inte minst från Tyskland och
Frankrikes sida - för s.k. flexibel integration? Om inte
annat har det ett nära samband med frågan om det
även fortsättningsvis kommer att finnas vetorätt på
väsentliga områden av samarbetet. Om man inte
kommer vidare på miljö- eller brottslighetsområdet
kommer förstås intresset att öka hos dem som vill gå
vidare.
När det gäller de olika varianterna på flexibel in-
tegration ser vi i Folkpartiet fördelar med att ha olika
hastighet för att nå ett gemensamt mål - inte minst för
ansökarländerna. Vi är emot tanken att Europa skulle
vara något slags à la carte där man plockar precis det
man vill ha från smörgåsbordet. Vi är tveksamma till
den ytterligare form som framförs från tysk och fransk
sida. Vi ser betydande risker med den.
Herr talman! Det svenska vaktslåendet om vetorät-
ten i arbetet med ekonomiska styrmedel på miljöom-
rådet och i samarbetet mot brottsligheten bidrar för-
stås till att andra länder försöker föra fram förslag om
s.k. flexibel integration, med de betydande risker
detta har.
Jag hoppas att utrikesministern är beredd att för
kammaren, kanske i sitt huvudinlägg, utveckla hur
hon ser på relationen mellan den svenska negativa
inställningen till ökat samarbete på de punkter jag har
nämnt och de förslag som nu dyker upp om s.k. flexi-
bel integration.
Jag tror att vi har all anledning att se till att EU
ägnar sig åt de frågor som medborgarna bryr sig om.
Där bör Sverige spela en större roll än hittills.

Anf. 19 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Bo Könberg talade rätt mycket om
subsidiaritetsprincipen. Vad jag förstår likställer han
den med principen om närhet i beslutsfattande. Det är
nog kanske inte riktigt så enkelt, utan med subsidiari-
tetsprincipen menas att besluten skall fattas på rele-
vant nivå.
I det irländska ordförandeskapets förslag till för-
dragsändringar anses detta fullt förenligt med att
föreslå att EU-parlamentet i stort sett skall få samma
roll som ministerrådet när det gäller lagstiftning.
Folkpartiet tycks inte ha några invändningar emot
detta.
Detta innebär en betydligt stärkt makt för stormak-
terna i Europa, som jag ser det. Deras ställning i EU-
parlamentet är nämligen betydligt starkare än i minis-
terrådet. Det ser man också när presidiet i EU-
parlamentet utses. Av de 14 vice talmännen är det
ingen som kommer från de mindre medlemsstaterna.
Ingen kommer från Sverige, Finland, österrike, Irland,
Holland, Belgien eller Luxemburg.
EU-parlamentet är ju också känt för sin narkotika-
liberalism. Helt nyligen antogs en starkt federalistiskt
sinnad resolution där man vill avskaffa det mesta av
det mellanstatliga samarbetet om utrikes- och för-
svarspolitiken, inrikessamarbetet och det rättsliga
samarbete. I stället vill man maximera de federalt
verkande organens makt.
Vill verkligen Folkpartiet stärka EU-parlamentets
makt inom EU?

Anf. 20 BO KÖNBERG (fp) replik:
Herr talman! Ja, vi i Folkpartiet tycker att man på
sikt skall utveckla relationer mellan institutionerna på
det viset att det direktvalda Europaparlamentet får en
likvärdig ställning med ministerrådet. När man lagstif-
tar om saker som skall gälla i hela unionen inklusive
vårt land bör det direktvalda Europaparlamentet också
ha en förstärkt ställning. Det tycker jag är någonting
som kanske även Bengt Hurtig och hans parti kan
eftersträva. Det innebär nämligen ett ökat inflytande
även för de medborgare som har röstat på opposi-
tionspartier runt om i Europa.
Till sist vill jag säga att närhetsprincip och subsi-
diaritetsprincip inte är samma sak. Jag har försökt
utveckla detta många gånger, bl.a. i den här kamma-
ren. Men jag brukar påpeka att de för det mesta får en
likartad effekt. Om man eftersträvar ett beslutsfattan-
de nära medborgarna bör man nästan alltid stödja
kampen för ökad subsidiaritet.

Anf. 21 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Då är det väl bara att konstatera att
det mest tydligt federalistiska partiet i Sverige är
Folkpartiet. Så var det ju också före folkomröstningen
1994.

Anf. 22 BO KÖNBERG (fp) replik:
Herr talman! Jag tror att ordet federalism leder fel.
Det används huvudsakligen i den här kammaren av
Peter Eriksson och Bengt Hurtig när de inte vill disku-
tera sakfrågor, utan när de vill sätta en stämpel på
uppfattningar som de av någon anledning är emot,
exempelvis ett bättre samarbete i kampen mot brotts-
lighet.
Jag och många andra liberaler har gång på gång -
jag gjorde det senast i dag - utvecklat att vi tycker att
beslut skall fattas så nära medborgarna som möjligt.
Vi tycker också att i de frågor som inte kan lösas på
nationell nivå skall Sverige samarbeta med andra
demokratier. Det är en ståndpunkt vi är stolta över.

Anf. 23 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Herr talman! Jag tror att alla som kan bedöma
Sveriges agerande under förhandlingarna vet att Sve-
rige har drivit miljöfrågorna mycket hårt. Men vi har
olika åsikter om miljöskatten. Vi tycker inte att den
hör till de områden där det skall fattas beslut med
kvalificerad majoritet.
Naturligtvis driver Sverige också hårt frågorna om
att bekämpa den internationella brottsligheten, men
regeringen tror inte att man skall gå in på överstatlig-
het i det sammanhanget.
Vi är i sak överens om närhets- och subsidiaritets-
principen, skulle jag vilja säga.
Det är självklart att beslut skall fattas på den
lämpligaste nivån och naturligtvis så nära medborgar-
na som möjligt. Men det behövs ingen ytterligare
reglering av detta inom EU.

Anf. 24 BO KÖNBERG (fp) replik:
Herr talman! När jag har kritiserat regeringen på
miljöområdet i arbetet inom EU har det i första hand
gällt frågan om att man vänder sig mot och bromsar
möjligheterna att använda det som kanske är det ef-
fektivaste medlet för att uppnå en bättre miljö i vår
världsdel. Det vore ju också en fördel för svenskt
näringsliv om vi inte ensamma eller som ett av få
länder tar på oss höga koldioxidskatter medan andra
slipper. Utrikesministern upprepade tyvärr regering-
ens position i den här frågan. Det vore trevligt att
någon gång få en debatt i sakfrågan och få höra varför
det är så rasande svårt för regeringen i Sverige att se
någon skillnad mellan socialförsäkringsavgifter och
miljöskatter när den danska regeringen väl klarar av
det.
När det gäller det brottsförebyggande arbetet är
det ju trevligt att höra deklarationen om att man skall
få ett ökat samarbete. Men det behövs handling, och
på det här området fungerar det utomordentligt dåligt.
Det behövs mer samarbete och vissa överstatliga
beslut.
Det är bra om vi är överens om subsidiaritetsprin-
cipen. Vi delar den uppfattning som man har i t.ex.
Tyskland, Frankrike och Storbritannien att det faktiskt
behövs ökade förtydliganden. Det är en ståndpunkt
som vi tror att många fler delar. Det förvånar mig litet
grand att utrikesministern tycker att är bra som det ser
ut i dagens fördrag.

Anf. 25 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Herr talman! Bo Könberg tog upp den klassiska
frågan om koldioxidskatter. För upplysningens skull
vill jag här i kammaren säga att Moderata samlings-
partiets ståndpunkt är att det vore bra om vi kunde ha
en gemensam nivå på detta av de skäl som vi alla
håller med om, nämligen att minska koldioxidutsläp-
pen. Mot detta står dock principen att vi tycker att det
vore fel att ha majoritetsbeslut i skattefrågor. Här
finns två principer som står mot varandra. Man vill
det ena, och man har en annan viktig princip. Då kan
möjligtvis den här flexibilitetsdiskussionen vara ett
sätt att komma ur detta genom att man åtminstone kan
komma fram i de länder som är beredda att ha en
gemensam nivå på koldioxidskatten. På det viset kan
man lösa, kanske inte hela problemet, men man kom-
mer i alla fall en bra bit på väg. Det kvarstår ju ett
eller några länder som kommer att stå utanför detta.
Jag tror att det kan vara bra att använda flexibilitets-
tekniken i just ett sådant sammanhang.
Låt mig också säga något om subsidiariteten. Det
finns ju redan, till följd av Maastrichtfördraget, en
kraftfull artikel i fördraget kring subsidiariteten. Se-
dan hänger ju mycket på hur detta tillämpas. Det är
möjligt att man kan förstärka detta. Det irländska
ordförandeskapet har också skisserat en teknik för att
kanske något förstärka artikel 3 b. Det kan nog vara
ganska väl avvägt. Vi har i princip ingenting emot
detta. Men likväl hänger det sedan på hur man agerar.
Fördragen i sig ger ju inte alltid skydd om man inte
sedan agerar i enlighet med dem. I nuvarande situa-
tion blir problemet kanske större av att man inte
kommer någonvart på viktiga områden, t.ex. brottsbe-
kämpningen, än om EU skulle ta till sig en massa ny
kompetens som skulle göra oss alla oroliga.

Anf. 26 BO KÖNBERG (fp) replik:
Herr talman! Göran Lennmarker har helt rätt i att
det är frågan om två principer. Frågan är om man kan
klara av bägge. Om inte bara de partier som röstade
för detta i mars utan även åtminstone Moderaterna
och kanske möjligen - men jag tror inte det - Social-
demokraterna skulle vilja ha den här ordningen, men
ser att mot detta står den princip som vi är överens
om, nämligen att det är angeläget att vi fattar nationel-
la beslut om den vanliga skattelagstiftningen, vore det
naturliga i en sådan situation att gemensamt försöka
hitta en lösning på problemet. Problemet är ju att
klara avgränsningen mellan miljöavgifter, miljöskat-
ter, socialförsäkringsavgifter, kommunalskatter och
annat som vi vill bestämma om här hemma för att
utforma vår egen välfärdspolitik. I stället säger Soci-
aldemokraterna och Moderaterna gång på gång nej.
Nu nämner Göran Lennmarker att man skulle
kunna ha en flexibel variant på detta, dvs. att de som
ville skulle kunna införa koldioxidskatter. Det kan de
redan i dag. Problemet är ju att de länder som inte
skall fortsätta att slippa och dessutom tjäna på det.
Detta löser man, såvitt jag förstår, inte med den flex-
ibla integrationen, utan de som inte vill vara med
karavanen slipper även med den lösningen.
Vi tycker att man borde gå längre när det gäller
subsidiariteten. Vi tycker att man egentligen borde ha
en kompetenskatalog. Det kommer inte att kunna
åstadkommas under den här förhandlingsomgången,
men jag tror att det vore värdefullt. Sedan kan jag
dela Göran Lennmarkers uppfattning att det är stora
tunga uppgifter som borde föras till, men det finns ett
antal som borde tas ifrån också.

Anf. 27 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! För 200 år sedan formades folksuve-
ränitetens princip i Europa. Staten skulle inte längre
ses som instiftad av Gud, utan staten skulle ses som
ett fördrag mellan medborgarna. Folket borde därför
ha makten över staten.
Till följd av folksuveränitetens princip och av-
mystifieringen av staten var det inte längre rimligt att
se lagarna som en gåva från visa män. Lagarna skulle
ses som ett resultat av medborgarnas rättsmedvetande
i en demokratisk process. Folkrepresentationen borde
vara den lagstiftande församlingen, regeringsmakten
den verkställande och domstolarna den dömande.
Denna syn har präglat utformningen av demokratin
alltsedan dess.
Nu ser vi i EU att det inte längre är folkrepresen-
tationen som är den lagstiftande församlingen utan
ministerrådet, och ibland t.o.m. den politiskt oberoen-
de kommissionen. Mötena då lagar stiftas är normalt
inte längre offentliga, och ibland är t.o.m. röstproto-
kollen hemliga.
Kommissionen beslutar om färgtillsatser i mat och
om tillåtelse att genmanipulera mat även om ansvari-
ga ministrar och folkvalda protesterar. När många
ministrar en gång i tiden begärde ett förslag om di-
rektiv mot export av miljöfarligt avfall till u-länder
vägrade kommissionen att lägga ett sådant förslag.
Kommissionens monopol på förslagsrätt är en av
beslutssystemets heliga kor.
I demokratiska system har de folkvaldas rätt till
politiska initiativ varit en av grundbultarna. Hur skall
folket genom demokratiska val kunna avskaffa lagar,
ändra lagar och skapa nya lagar om inte de folkvalda
och inte ens ministrarna har initiativrätt? Hur skall
folket kunna ställa lagstiftare till svars i allmänna val
om lagstiftarna inte längre tillhör de folkvaldas skara?
Även utan det regelverk som finns i EU har byrå-
kratin i våra samhällen stor makt. Även i nationella
beslutsstrukturer och i den kommunala politiken har
den stärkt sin makt. Heltidspolitiker vandrar inte så
sällan mellan funktioner som byråkrater och politiker.
Förre Europaministern Dinkelspiel kan ses som en
symbol för denna vandring. Systemet självt formar en
för folkstyret onåbar politisk elit som ser sig som
objektiva samhällsintressens företrädare medan folk-
rörelserna och deras företrädare ses som ett uttryck
för snäva särintressen.
Den s.k. Europarörelsens grundare, Richard von
Coudenhove-Kalergi, ansåg att det demokratiska
folkstyret var en övergångsperiod mellan bördsaristo-
kratins epok och intelligensaristokratins epok. Kanske
får han rätt. Kanske är det denna utveckling vi nu ser.
Vi för ju en liknande debatt också i Sverige.
I en artikel i Aftonbladet före folkomröstningen
1994 argumenterade P.G. Gyllenhammar, som verkli-
gen känner EU, för att svenskarna borde rösta ja för
att genom EU få ett naturligt skydd mot sina egna
politiker. Många minns också artikeln av ESA-
kommissionären Nic Grönvall, f.d. ledamot av Sveri-
ges riksdag, där han skrev om Västeuropas sjuka
demokrati på DN Debatt. Där krävde han att den
representativa demokratin skulle lämna plats för ett
nytt system i vilket de folkvalda saknade förslagsrätt.
Delvis har vi, herr talman, redan återvänt till det sys-
tem där 1600-talets lagstiftare var vise män.
EU-systemets brist på demokratisk legitimitet är
allvarlig. Dess lagstiftning kommer aldrig att få auk-
toritet så länge det kan hävdas att den bara är ett ut-
tryck för en begränsad politisk elits vilja.
Det borde alltså ha varit ett av huvudmålen för re-
geringen att försöka starta en process som leder till en
demokratisering av samarbetet i Europa och i EU:s
beslutssystem, t.ex. genom att göra ministerrådets
möten helt öppna och alla dess beslutsprotokoll of-
fentliga, att låta parlamenten stärka sin roll genom att
få initiativrätt och att låta kommissionen i huvudsak
bli ett beredande organ. Kraftfulla ändringar i minis-
terrådets sätt att arbeta i syfte att dra in de nationella
parlamenten i beslutsprocessen borde också ha kunnat
föreslås. I stort sett har ingenting av detta skett. I
stället talar regeringen såväl i skrivelsen inför IGC
som under arbetets gång om att kommissionens roll
måste stärkas.
Rätten till utträde borde också kunna ses som en
del av en demokratisk organisations viktiga principer,
liksom rätten att suspendera medlemmar, som finns
med i förslaget till traktat.
Herr talman! Många människor i vårt land oroar
sig för att den svenska alliansfriheten håller på att
urholkas. De svenskar som i dagarna av och till reser
genom norra Finland till Murmansk möter inte bara
krav på pass och visum utan också krav på att visa
upp en särskild inbjudan från Ryssland för att få göra
sitt besök. Omständliga blanketter för tullformaliteter
måste fyllas i. Två eller tre militärposteringar med
skarpladdade kalasjnikovs måste passeras. Detta gäl-
ler sju år efter murens fall och fem år efter Sovjet-
unionens upplösning. Har kommunismen inte fallit?
frågar många resenärer. Varför denna granskning?
Varför denna misstänksamhet? Visst, det gamla Sov-
jetunionen har fallit, men ett Ryssland med stormakt-
sambitioner och kontrollmakt vid gränsen består. När
NATO skall utvidgas mot den ryska gränsen hotar
man med att rikta fler missiler mot centra i Västeuro-
pa.
I den svenska debatten har man trott att stormakt-
sambitionerna i öst bara var ett uttryck för Rysslands
kommunism. När Sovjetsystemet föll samman skulle
stormaktstänkandet upplösas. Men varifrån kom i så
fall stormaktstänkandet före 1917? Varifrån kom den
ryska panslavismen med syftet att samla alla slaver
under moder Ryssland på 1800-talet? Varifrån kom
den ryska expansionen på Balkan?
Nu är tiderna nya, sägs det. En helt ny värld har
öppnat sig. Det råder fred och samförstånd. NATO
har en helt ny roll. Ibland tror man att NATO håller
på att omvandlas till någon stor Rödakorsorganisation
med humanitär hjälp på dagordningen. Jag menar att
NATO fortfarande är ett stormaktsförsvar.
I Ryssland frågar man vad vi är rädda för. Är det
inte Ryssland som tre gånger under detta århundrade
blivit utsatt för krig från väst? Var det trots allt inte
bolsjevikerna som segrade i revolutionen med slagor-
den Fred, bröd och jord och undertecknade freden i
Brest-Litovsk 1918? Var det inte Ryssland som däref-
ter utsattes för ett angrepp från väst?
Jag menar att vi skall vara verkligt försiktiga med
att dra slutsatsen att stormaktsmotsättningarna i värl-
den förlorat sin livsluft efter de senaste tio årens hän-
delser och att NATO och Västeuropeiska unionen inte
längre är ett uttryck för stormaktsintressen på det
militära området. I väst förs ibland resonemang om
hur det resursrika Sibirien och Kaukasien skall kunna
försörja ett resurshungrande Västeuropa samtidigt
som investeringskapitalet för att exploatera dessa
resurser i allt väsentligt finns i väst.
Hur skulle det i vår del av världen upplevas om
Ryssland samlade OSS-staterna och sade att OSS
agerande utåt måste förbättras så att samväldet kunde
utöva ett effektivare politiskt och ekonomiskt infly-
tande i världen, som skulle stå i proportion till dess
storlek och potential, och att ett gemensamt försvar
var nödvändigt? Nog skulle det uppfattas som att
Ryssland åter ville hävda sin stormaktsroll. Men nu är
det inte Ryssland som säger detta, nu är det den euro-
peiska unionen med ambitionen att bli ett Europas
förenta stater. Jag menar alltså att det är för tidigt att
dra några slutsatser om att stormaktsmotsättningar i
vårt närområde för gott har försvunnit.
Förra veckan var jag och fyra andra ledamöter i
Turkiet. Det är också en regional stormakt som ser sig
omgiven kanske inte av fiender men mer eller mindre
av motståndare. De talar om sin historia, om det stora
ottomanska väldet, och visar krigsmateriel och gre-
kiska missiler på TV. De har ganska högljudda pro-
gram om Cypernfrågan. Jag fick inte alls en känsla av
att motsättningarna mellan stora länder i Europa och
dess närhet har försvunnit. Det är fortfarande heta
känslor som flyter omkring såväl i medierna som hos
politiker.
De perioder av fred som Europa har haft har kän-
netecknats av en någorlunda rättvis balans mellan
stormaktsintressena. Nu kan vi säga att i EU har två
eller kanske tre stormakter ingått en allians, medan
den fjärde står utanför. Om EU främst är ett
fredsprojekt på den europeiska kontinenten, som det
ofta sägs, och vilket jag tror att det är, vore det inte
med den utgångspunkten också rimligt att motivera en
union mellan Tyskland och Ryssland på samma sätt
som man nu har etablerat en mellan Tyskland och
Frankrike? Det kommer inte att bli en bestående fred
eller en nedrustningsprocess förrän man har funnit
lösningar på de spänningar som trots allt fortfarande
finns i Europa, särskilt med Ryssland.
Den svenska alliansfriheten har inte syftat till nå-
gon neutralitet mellan demokrati och diktatur eller
mellan kommunism och liberalism. Den har syftat just
till att stå utanför allianser med stormakter med avsik-
ten att hålla Sverige neutralt i krig. Den politiken är
ingen snuttefilt för tredjeståndpunktare utan i högsta
grad en realpolitisk strategi som skänkt stabilitet i
regionen.
I det irländska förslaget står nu att EU skall bedri-
va en gemensam försvarspolitik med sikte på ett ge-
mensamt försvar. Godtar Sverige denna formulering
kommer det av många att tolkas som att Sverige siktar
på att ge upp sin alliansfrihet.
I förslaget till ett nytt stycke i artikel J4.1 sägs att
räddningsinsatser, fredsbevarande uppdrag och insats
av stridskrafter vid krishantering inklusive fredsska-
pande skall ingå i målen på området säkerhet och
försvar. Men det står inget om att dessa insatser bara
skall kunna ske på mandat från Förenta nationerna
eller OSCE. Kommer regeringen att godta en sådan
brist på begränsning av mandatet?
Herr talman! Före folkomröstningen, när vi for
land och rike runt och varnade för konsekvenserna av
att snabbt genomföra valutaunionens konvergenskrav,
möttes vi av argumentet att valutaunionen var en
senare fråga, som skulle komma upp i samband med
IGC. Det hette också att ett sjätte konvergensvillkor
skulle tillföras, som skulle göra att Sverige kunde
acceptera EMU:s tredje steg. Så försvann också detta
löfte, och i stället blev löftet att EMU skulle balanse-
ras av en sysselsättningsunion genom vilken arbets-
lösheten skulle bekämpas. Fortfarande var förutsätt-
ningen emellertid att finanspolitiken skulle ligga kvar
på nationell nivå.
Sedan länge pågår en harmonisering av skattereg-
ler. Alltfler ifrågasätter emellertid om valutaunionen i
längden kan existera utan att skatter också beslutas på
EU-nivå. Särskilt för Tyskland är EMU ett instrument
för att nå en full politisk union och en federal union.
Över huvud taget är det svårt att förstå den oerhörda
tyskfranska lidelsen för att genomföra valutaunionen
trots de stora offer och det stora motstånd i folkopini-
onen som finns, om man inte inser att detta är dessa
stormakters projekt med stort P. Nu skall dollarn och
yenen utmanas på världsarenan, och då är ledarna i
dessa länder beredda till ganska stora åtgärder.
Några vetenskapliga bevis för att en politiskt obe-
roende centralbank skall leda till bättre ekonomisk
utveckling finns inte. Likväl drivs detta villkor som en
grundläggande förutsättning för valutaunionen. Även
om inte riksdagen säger ja till unionen tycks nu rege-
ringen utgå från att Riksbanken skall frikopplas från
riksdagens makt. Anita Gradin och Jan Bergqvist satt
med i utredningen om riksbanksutredningen och re-
serverade sig emot de här nyliberala doktrinerna om
Riksbankens oberoende. "Vi tror inte på en ordning
där en fristående riksbank ser som sin uppgift att
systematiskt ställa sig i motsättning till de folkvalda
församlingarnas politiska beslut" skrev de. Jag anser
att de fortfarande har rätt.
Borde inte en socialdemokratisk regering i kon-
sekvens härmed verka för en traktatsändring för att
upphäva den mäktiga centralbankens politiska obero-
ende i stället för att passivt låta riksdagens makt över
Riksbanken upplösas? Åtminstone borde man vänta
med ett beslut om Riksbanken tills man fattat beslut
om medlemskap eller ej i valutaunionen. Vore inte
detta en rimlig hållning?
Herr talman! I riksdagens betänkande inför IGC
fanns en sjupartimotion om krav på att FN:s barnkon-
vention skulle uppmärksammas i IGC-
förhandlingarna. Flera partier tog också upp frågan,
och utskottet markerade att barnens rättigheter borde
uppmärksammas utan att EU för den skull får lag-
stiftningsrätt om barn- och ungdomspolitiken. Stats-
ministern sade för någon tid sedan som svar på en
fråga här i kammaren att barnens rättigheter var en
prioriterad fråga. Vad har hänt med denna fråga? Vi
ser inget om detta i det irländska papperet.

Anf. 28 BO KÖNBERG (fp) replik:
Herr talman! Vi har just lyssnat på en talare som
har anmälts under namnet Bengt Hurtig, som bl.a. har
kritiserat EU:s beslut för att de brister i demokrati och
som, såvitt jag har förstått, har framfört önskemål om
ett ökat demokratiskt inflytande inom EU.
För en dryg kvart sedan var det en person som
också lyssnade till namnet Bengt Hurtig som angrep
mig för att jag ville att vi skulle öka det direktvalda
Europaparlamentets inflytande. Jag får nöja mig med
frågan: Är det verkligen, trots att de ser någorlunda
likadana ut på avstånd i alla fall, samme Bengt Hurtig
som har uppträtt båda gångerna?

Anf. 29 PETER ERIKSSON (mp):
Herr talman! Strax före jul begärde Miljöpartiet en
aktuell debatt om den pågående regeringskonferensen.
Anledningen var att det irländska ordförandeskapet
hade lagt fram ett för första gången ganska täckande
förslag som gällde hela projektet om att skriva ett nytt
fördrag. Vi menade att ett kvalitativt nytt steg hade
tagits under regeringskonferensen och att det var
viktigt att vi skulle få en debatt kring detta i Sveriges
riksdag. De övriga partierna ville inte ansluta sig till
en debatt så snabbt, men vi fick debatten nu i januari i
stället som en följd av Miljöpartiets förslag, och vi får
nöja oss med det.
Herr talman! De sista månaderna har det hänt nå-
gonting betydelsefullt i den svenska EU-debatten. Det
har till slut, sent omsider, blivit uppenbart att EU inte
handlar om ett mellanstatligt samarbete - även om
Göran Lennmarker vill ha kvar sitt fikonlöv. Den som
vill göra anspråk på någon som helst trovärdighet kan
inte längre, som man gjorde inför folkomröstningen
och inför EU-valet, pumpa upp sig med indignation
och hävda att vi andra, vi som menar att det pågår ett
bygge av en ny federal stat, inte bara har haft fel utan
att vi dessutom bedrivit skräckpropaganda.
Det EU som Carl Bildt, Ingvar Carlsson, Ulf Din-
kelspiel, Bengt Westerberg, Pierre Schori och många
fler talade om och för är redan överspelat. Nu handlar
det om ifall Sverige skall vara med i den nya stormak-
ten eller om vi skall säga nej och göra vad vi kan för
att hindra en sådan utveckling. Det går inte att smita
längre.
I Expressen den 2 januari i år skriver man på le-
darplats att EMU förebådar en europeisk federation.
Och Expressen säger ja, den här utvecklingen är
önskvärd. Sverige skall med liv och lust gå in för att
stödja det nya statsbygget.
I Aftonbladet, strax före jul, skriver man att EMU
ytterst syftar till att skapa en politisk europeisk union
och att det hänger ihop med det stora europeiska
statsprojektet. Till skillnad från Expressen anser Af-
tonbladet att ett svenskt medlemskap förutsätter ett
folkligt stöd för federalism.
Göran Persson sade i går under partiledardebatten
att han, som sitter med vid EU:s statsministermöten
och hör hur man resonerar där, inte kan låta bli att ta
intryck av att man vill ha både finans- och skattepoli-
tiken överstatlig. Han sade också att kommissionen
redan har börjat jobba med planerna kring en gemen-
sam skattepolitik.
Det här är bara några exempel.
Man kunde skriva och säga precis samma saker
om regeringskonferensen och revisionen av EU:s
grundlag. Det går inte att skilja mellan de olika delar-
na av det här stormaktsbygget. Det är bara olika sidor
av samma sak. EMU innebär i praktiken att inte bara
penning- och valutapolitiken utan också finans- och
skattepolitiken på sikt kommer att bli överstatlig.
Under regeringskonferensen förbereds just nu, helt i
enlighet med det här tänkandet, ändringar i fördraget
som gör det möjligt för en fundamentalistisk kärn-
trupp bland EU-länderna att bygga upp en gemensam
skattepolitik under EU:s paraply. Det kallas flexibili-
tet.
Men det är bara ett sätt av flera som man använder
under den här regeringskonferensen för att kringgå
vetorätten. Snart skall alla länder ansluta sig också till
alla delar av den övergripande visionen om det nya
Storeuropa som tar upp kampen med USA och Japan
om vem som skall leda världen under det tjugoförsta
århundradet.
Regeringskonferensen har med tiden kommit att
koncentreras kring två huvudområden. Det första är
att processen mot en ny stormakt och mot en ny ge-
mensam statsbildning till varje pris måste fortsätta.
Det andra har kommit att handla om att Tysklands och
Frankrikes ledande ställning ytterligare skall stärkas
och garanteras för framtiden.
I det halvtidsdokument som irländarna tog fram
före jul, och som har hyllats av Sverige och övriga
länder, tas flera avgörande steg. Vetorätten försvinner
inom centrala områden som utrikespolitiken och rätts-
frågorna. EU skall för första gången överta kompeten-
sen som juridisk person, vilket innebär att man kan
skriva under internationella avtal utan att den svenska
riksdagen och andra parlament kan lägga sig i proces-
sen. Riksdagen kopplas bort.
Vi är konstitutionsbyggare, på samma sätt som när
USA bildades, sade irländarna på en presskonferens i
Dublin före jul.
Det som jag ser som den kanske allra allvarligaste
effekten av den här utvecklingen är att den innebär en
successiv avveckling av demokratin i Sverige liksom i
många andra länder. Steg för steg avvecklas ett sys-
tem med fungerande demokratiska institutioner och
ersätts med institutioner utan ordentlig offentlig insyn
och utan att det går att utkräva politiskt ansvar. Avgö-
rande samhällsfrågor överlämnas från politiskt valda
församlingar till tjänstemän, ibland rent av oavsättli-
ga.
Det tycks bli så att 1990-talet, det sista decenniet
under vårt århundrade - ett århundrade som har kän-
netecknats mycket av en kamp för demokrati och
humanism och då demokrati och humanism har vunnit
många viktiga segrar - ändå slutar med att många
länder i Västeuropa tar stora steg tillbaka och att
demokratin rullas tillbaka. Det finns anledning att
fundera ordentligt över vilken väg vi har slagit in på
och vilka konsekvenser det här kommer att få i fram-
tiden.
För första gången får EU nu också en militär ka-
pacitet inskriven i fördraget om det irländska förslaget
går igenom. EU-länderna kan med det liggande för-
slaget, som Sverige inom parentes varit pådrivande
för, ge sig ut med militärmakt för att rädda världen.
Det här är en farlig utveckling. Skillnaden mellan att
försöka stoppa en konflikt och att bli deltagare i ett
regelrätt krig är ofta mycket liten. Det är något som
de gamla stormakterna fått lära sig, och det har blivit
dyra läxor. Det finns inte heller i förslaget från irlän-
darna någon tydlig hänvisning till att EU-aktioner
måste göras under FN-mandat. Det måste till en änd-
ring, anser jag.
Kraven från EU:s ledarpar Tyskland och Frankri-
ke är mycket stora. De kräver inte bara att alla andra
länder skall acceptera att de skall få formulera EU:s
framtid och att stormaktsbygget skall forceras, utan
också att de skall få fler röster och på alla sätt mer
inflytande också inom det redan existerande EU.
Frankrike och Tyskland har de senaste månaderna
visat var skåpet skall stå. Vid det senaste utrikesminis-
termötet tog man helt sonika över hela föreställningen
från det holländska ordförandelandet. "Vi utgör EU:s
tandempar, och vi kämpar skuldra vid skuldra för att
se till att EU:s integration blir oåterkallelig", förkla-
rade Tysklands utrikesminister Klaus Kinkel på en
presskonferens i EU:s ministerråd i Bryssel, enligt
Svenska Dagbladet i tisdags.
Tyskland och Frankrike sätter press på de små.
Och tyvärr dröjde det inte mer än några timmar förrän
den svenska utrikesministern Lena Hjelm-Wallén
krökte rygg och sade till TT att man var beredd att
offra det svenska kravet på att vetorätten skulle vara
kvar när det gäller flexibiliteten. Den här gången var
det fråga om på vilka områden som de stora skulle få
gå före, på väg mot det gemensamma målet. Om his-
torieskrivningen skall vara riktig, sade Gunnar Lund
någon dag senare att man inte avsåg att släppa veto-
rätten.
Det här är väldigt intressant. Vem av de två repre-
sentanterna från den svenska regeringen skall vi lyss-
na på? Är det chefsförhandlarens ord vi skall lyssna
på eller utrikesministerns? Normalt bör det vara utri-
kesministerns, men jag hoppas den här gången att
tjänstemannen har rätt. Jag skulle vilja ha ett ordent-
ligt svar från utrikesministern: Är det så att regeringen
är beredd att backa när det gäller vetorätten i den här
frågan?
I nästa steg kommer det att handla om vilka politi-
kområden som den s.k. flexibiliteten skall gälla.
Kommer regeringen att acceptera att skattepolitiken
på det här sättet blir överstatlig? Skall flexibiliteten
gälla försvaret? Nu kommer de riktigt allvarliga och
tunga frågorna.
I en rad frågor har Sverige dessutom redan backat.
Det har blivit ett stort problem. Den svenska rege-
ringen har i förhandlingarna än så länge varit för
svag - ryggarna är för mjuka. Det duger inte att huka
sig så fort kansler Kohl hostar litet. Svenska folket
räknar med att ni tar strid för svenska intressen.
Det finns alldeles uppenbart en väldig rädsla för
att kopplas samman med den brittiska regeringens
hårdare linje och attityd. Men Lena Hjelm-Wallén
behöver inte skämmas för att vara bromskloss. När
det håller på att gå åt fanders är det viktigt att någon
bromsar.
Det är uppenbart att Göran Persson tvekar om fe-
deralismen och nyttan av att överlämna riksdagens
och regeringens makt, det svenska folkets makt att sig
självt styra. Det är sunt, även om det är sent och ny-
mornat.
Det är också för Socialdemokraterna dags att inse
att man måste välja. Det går inte att vara kompis med
alla. Antingen är det svenska folkets värderingar som
skall styra den svenska regeringen eller också är det
Helmut Kohl och Jaques Chirac. Om ni väljer att i
första hand vara kompis med Kohl och Chirac kom-
mer det hela, när sanningen går upp här hemma, att
sluta med en ganska stor svekdebatt. Det är mitt tips.
Jag anser att ni redan nu har gått för långt i anpass-
ningens utförsbacke. Ni har inget mandat för det här
hemma. Den enda rimliga lösningen på det dilemmat
är att besluta om en ny folkomröstning efter rege-
ringskonferensen.
Häromdagen sade, enligt nyhetsbyrån Reuters, den
svenske chefsförhandlaren Gunnar Lund på ett möte i
Bryssel att några medlemmar i den svenska regering-
en vill ha en folkomröstning om IGC. Han uteslöt inte
heller att regeringen skulle välja den linjen. Det här är
en intressant öppning från regeringen som jag varmt
välkomnar. Ett lämpligt tillfälle att följa upp folkom-
röstningstanken har utrikesministern här i dag.
Miljöpartiet de gröna kräver en folkomröstning
om det nya EU-fördraget. Frågan kunde naturligtvis
inte diskuteras vid den förra folkomröstningen eller
vid det förra riksdagsvalet. De förändringar som
kommer i fördraget är stora, och det är självklart för
varje demokrat att folket måste få ta ställning till så
stora frågor. Att smyga igenom en ny konstitution före
nästa riksdagsval vore en skandal av historiska mått.

Anf. 30 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Herr talman! Det var ett intressant perspektiv som
Peter Eriksson målade upp, ett perspektiv som jag
menar i grunden är fel. Det är precis tvärtom, jämfört
med de farhågor Peter Eriksson hade.
Tänk efter! För det första är vårt bekymmer att EU
inte levererar många av de saker vi har förväntat oss
att EU skulle leverera, på miljösidan, vad gäller
brottsbekämpning och på många andra områden. Det
handlar inte om att man har gått för fort fram utan om
att man har gått för långsamt fram med de uppgifter
som EU redan har åtagit sig att göra och som vi tyck-
er är viktiga.
För det andra är den stora förskjutningen som har
skett de senaste åren att de militära säkerhetsfrågorna
har blivit NATO-frågor och har gått bort från EU. Det
fanns de som när Maastrichtfördraget togs i början på
90-talet hade helt andra föreställningar. Den stora,
dramatiska förändringen under början av 90-talet och
fram till nu är just att NATO har blivit den militära
säkerhetsordningen - det ser ut som att det kommer
att bli så - bort från EU. Det som Peter Eriksson sade
är helt fel.
För det tredje gällde det bekymret för Jugoslavien,
hur det kunde hända, hur vi från det demokratiska
Europa kunde tillåta att en sådan utveckling inte bara
startade utan också fick en så otroligt elakartad ut-
veckling. Vi är alla mycket bekymrade över detta och
känner maktlösheten kring detta. Vi tycker därför att
en gemensam säkerhets- och utrikespolitik med kraft
och konsekvens skall kunna skapa detta. Detta är
praktiskt taget hela Europa bekymrat över -
möjligtvis utom Miljöpartiet.
För det fjärde fullföljer EMU det som vi har sagt.
Det fanns redan vid folkomröstningen exakt program
för EMU i alla dess olika konsekvenser. Det är inget
nytt. Det är återigen att fullfölja någonting som tidigt
har tagits fram.
För det femte är det perspektivet att vi ser ett EU
som blir mycket större, heterogenare och omfattar
förhoppningsvis hela Europa i framtiden. Tänk på att
det är länder som själva har varit förtryckta, som har
fått kämpa för sin nationella självständighet. Skulle de
inte fatta vad det innebär att gå in i den europeiska
unionen, som de så gärna vill?

Anf. 31 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Herr talman! Jag kan mycket väl tänka mig att det
är fler än Göran Lennmarker som inte verkar fatta vad
det innebär att gå in i den europeiska unionen. Det
finns en mycket omfattande retorik kring den europe-
iska unionen som ger föreställningar om att den är
någonting helt annat än vad den i själva verket är.
Åtminstone finns det här hemma i Sverige, men det
finns också i andra länder.
Om man verkligen lyssnar till de debatter som har
föregått själva institutionernas uppbyggande, de de-
batter som föregår Europaparlamentet och den åsikt
som ledande gestalter - Helmut Kohl, tidigare Mitter-
rand, Jaques Delors och Jaques Chirac - nu driver är
det inget tvivel om att det här projektet handlar om att
skapa en ny europeisk federal stat. Jag tycker att det
vore tragiskt om de östeuropeiska staterna, som nyli-
gen har blivit befriade från sitt gamla ok, sätter sig i
en ny situation som i många lägen är likartad och blir
styrda från en huvudstad långt borta.
Det har drabbat det svenska folket ganska hårt ur
en självstyrelseaspekt, när det gäller det svenska fol-
kets möjlighet att styra sig självt och påverka sin och
omvärldens framtid. Vi har mindre möjligheter i dag
att påverka utrikespolitiken. Det är sorgligt, därför att
Sverige har många gånger gjort bra insatser i utrikes-
politiken.

Anf. 32 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Herr talman! Jag tycker att Peter Eriksson skall
lyfta blicken litet grand från protokollen och teserna
och titta på verkligheten: de jugoslaviska krigen och
önskemålen om att komma med från Central- och
Östeuropa, om att kunna bygga ett helt och enat Eu-
ropa och om att Europa inte skall vara tudelat. Det är
en realitet.

Anf. 33 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Herr talman! Göran Lennmarker och vi andra ser
att det har pågått ett mycket otäckt och hemskt krig i
Jugoslavien. Är det så självklart att det är en lösning
på problemet att skapa en överstatlig västeuropeiska
stat - EU - med militära möjligheter? Det är inte alls
säkert att det är så. Att öka konflikterna mellan väst
och öst på det sättet kan lika gärna öka problemen i
Europa. Vi ser i dag begynnande tecken till att Ryss-
land drar sig tillbaka och att konflikterna mellan
Västeuropa och Östeuropa - mellan NATO och
Ryssland - ökar, när NATO nu försöker göra insteg i
Östeuropa. Om EU tar steget att bli en militär makt är
det mycket möjligt att vi får ökade konflikter även på
det området.
Skall vi minska konflikterna är det helt andra vä-
gar vi skall gå. Vi skall inte bygga upp nya militära
strukturer, utan det är andra sätt som gäller för att
minska krigsrisken och konflikterna i framtiden.

Anf. 34 BO KÖNBERG (fp) replik:
Herr talman! Miljöpartiet och inte minst Peter
Eriksson brukar ofta slänga ordet "federalism" om-
kring sig. Jag har ibland funderat på vad man menar.
Jag har ibland funderat på konsekvensen av ställnings-
tagandet.
Vad det gäller önskemålen från bl.a. vår sida att
förbättra kampen mot brottslighet är man helt och
hållet emot ett förbättrat och effektiviserat beslutsfat-
tande. När EU-nämnden skulle samråda om ett förslag
om att införa regler för föräldraledigheten i de 15
medlemsstaterna protesterade vi från liberalt håll,
men det gjorde man inte från Miljöpartiets håll. Min
fråga till Peter Eriksson är därför: Upplever man från
Miljöpartiets sida bristen på gemensamma regler vid
föräldraledighet som ett större europeiskt problem än
en gränsöverskridande brottslighet?

Anf. 35 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Herr talman! Vi anser i Miljöpartiet att EU inte
skall ha regler för föräldraledighet. Det är ett klart
besked från Miljöpartiet i dag. I skenet av att Sverige
nu är medlem i EU, och så länge vi är det, är det rim-
ligt att vi driver på inom vissa områden för att få EU
att skapa en struktur som fungerar. Det gäller framför
allt på miljöområdet.
Ett skäl till att Miljöpartiet bildades var att vi an-
såg att det krävdes omfattande förändringar för att
minska miljöproblemen. Då vill vi också ha interna-
tionella starka mekanismer för att få det att fungera.
Så länge EU finns accepterar vi att man kan fatta
övernationella beslut på miljöområdet.

Anf. 36 BO KÖNBERG (fp) replik:
Herr talman! Det är bra att Miljöpartiet numera
anser att vi inte behöver ha europeiska regler för
föräldraförsäkringen. Det betyder väl att man betrak-
tar problemen med föräldraförsäkring och gränsöver-
skridande brottslighet som likvärdiga i den meningen
att man inte skall göra något vettigt gemensamt på de
områdena, men däremot på miljöskattesidan? Jag
tackar för beskedet!

Anf. 37 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Herr talman! När det gäller den gränsöverskridan-
de brottsligheten är jag verkligen bekymrad. EU ska-
par problem på det området. När vi tar bort gräns-
skydden för Sverige ökar också den gränsöverskri-
dande brottsligheten kraftigt. Detta är särskilt tragiskt
för ett land som Sverige, som i stor utsträckning har
vatten runt gränserna. Det är enkelt och smidigt att ha
gränsskydd för Sverige, men när vi tar bort det ökar
problemen. När vi är med i en organisation som för-
värrar läget måste vi hitta lösningar på de nya pro-
blemen. Det hade varit bättre om vi inte alls hade
varit med i EU. Det är mitt förslag. Kan ni inte gå
med på det i stället? Vi hoppar av projektet.

Anf. 38 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Herr talman! När Peter Eriksson talar ger han ut-
tryck för en svartsyn och vantolkningar av vad EU
står för av en sådan dimension att jag måste säga att
jag tycker att den situation Miljöpartiet har hamnat i
är rätt tragisk. Därmed ställer sig Miljöpartiet helt vid
sidan av en meningsfull debatt omkring EU.
När EU-länderna tillsammans vill ta ansvar för
fredsbevarande insatser och konfliktlösning beskriver
Peter Eriksson det som att man skall delta i regelrätta
krig. Peter Eriksson vantolkar verkligheten och säger
precis tvärsemot hur det är när han hävdar att den
svenska regeringens ståndpunkt är att överstatlighet
också skall gälla försvar och skattepolitik.
Han kan redan nu säga nej till resultatet av rege-
ringskonferensen - ett resultat som vi känner tidigast
till sommaren.
När någon av oss inte bara tuggar teser utan ger
oss möjlighet att reflektera och lyssna också på andras
argument beskrivs det genast som att vi kröker rygg.
Jag tycker att det är rätt trist när ett parti har en
politik som bara är fylld av förutfattade meningar. Då
blir det dessvärre inte seriöst med en debatt.

Anf. 39 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Herr talman! Jag håller med om att det blir svårt
att föra en debatt när utrikesministern är så dålig på
att lyssna. Jag sade inte att fördraget skulle innebära
att man går in i regelrätta krig. Jag sade att skillnaden
mellan att försöka stoppa en konflikt och att vara
deltagare i den kan vara ganska liten. Det fanns flera
sådana klara missuppfattningar.

Anf. 40 HOLGER GUSTAFSSON (kd):
Herr talman! Den pågående regeringskonferensen
har för andra gången bytt ordförandeskap och går nu
förmodligen in i sin sista halvlek. Vi har i EU-
sammanhang fått lära oss att inga förhandlingsresultat
är klara förrän allt är avslutat. Det präglar också den-
na regeringsförhandling.
Det är väl ingen tvekan om att man har skjutit de
allra svåraste frågorna till sist, och att vi kommer att
få se en degel av förhandlingsfrågor som skall komp-
romissas fram sommaren 1997. Därför är denna de-
batt om svenska ståndpunkter angelägen att föra innan
svenska regeringen och andra regeringar hamnar i den
intensiva slutkompromissen.
Den svenska regeringens positioner i EU-politiken
och i regeringsförhandlingarna i synnerhet har varit
att lyfta fram frågor om jämställdhet, öppenhet, sys-
selsättning, utvidgning, miljö och frihandel. Kristde-
mokraterna anser dock att man visat en alltför stor
svaghet i hur man på ett konstruktivt sätt skall nå
förbättringar när det gäller miljön och kampen mot
den internationella brottsligheten. Det har tidigare
nämnts här i debatten, och vi delar den uppfattningen.
Anledningen är att man ryggar för någon form av
överstatlighet även på politikområden där medborgar-
na skulle ha stor glädje av ett sådant samarbete. Re-
geringskonferensens syfte är ju just att se över fördra-
gen för att göra de förändringar som krävs för att
medborgarna skall få en reell nytta av EU:s institutio-
ner och samarbetet mellan länderna.
Herr talman! För oss kristdemokrater är det ingen
principiell skillnad mellan de politiska målen på na-
tionell nivå och de mål som vi vill se förverkligade på
Europanivå. Den stora skillnaden är EU:s förutsätt-
ningar och den kompetens man har för att uppnå de
politiska målen, som vi på nationell nivå inte förmår
lika effektivt. Anledningen är helt enkelt att politiken
måste vara gränsöverskridande. Det klarar EU, men
inte nationen.
Den allt annat överskuggande Europafrågan för
oss är frågan om bevarande av fred och frihet för
Europas folk. Detta mål måste naturligtvis sedan
brytas ned i andra delmål. Det gäller t.ex. arbetet för
mänskliga fri- och rättigheter och att man bedriver ett
säkerhetspolitiskt arbete som förebygger konflikter
och kriser. Det gäller också att man öppnar EU för
Öst- och Centraleuropa och därmed ger tillträde till
den gemensamma ekonomiska inre marknaden. Detta
måste få leda till en rättvisare fördelning av syssel-
sättning och ekonomisk trygghet för alla Europas
medborgare. Den uppoffringen måste vi vara beredda
på. Vidare handlar det om att man på samma sätt föra
kampen mot den internationella brottsligheten, en
kamp för fred och frihet för Europas medborgare,
men i en annan dimension.
Svenska medborgare vill räcka händerna till övri-
ga europeiska medborgare för att arbeta för en bestå-
ende fred och frihet inom och mellan våra nationer.
Vi vill också snarast räcka handen till människor som
i dag drabbas av kommunismens tidigare härjningar,
dvs. medborgare i Öst- och Centraleuropa - detta för
att dela med oss av ekonomisk utveckling och trygg-
het. Därför kräver vi konkreta resultat av den pågåen-
de regeringskonferensen så att utvidgningen av EU
blir möjlig.
Avgörande frågor återstår för regeringskonferen-
sen när det gäller om och hur den fortsatta integratio-
nen skall ske och om och hur en flexibel sådan skall
kunna skapas då länderna utvecklas i olika takt och
riktning.
Herr talman! Den snabba tekniska och ekonomis-
ka utvecklingen kräver av de politiska systemen att
man finner effektiva former för att garantera medbor-
gerliga rättigheter. När det gäller Europasamarbetet
står ofta metodvalet mellan strikt mellanstatlighet
eller överstatlighet från medlemsstaternas sida. Nu är
det inte alls så enkelt att man kan vara säker på att
suveränitetssträvarna föredrar mellanstatliga avtal och
att integrationsentusiasterna pläderar för överstatlig-
het.
Schengenavtalet är ett exempel på en överens-
kommelse där länder som ville gå längre i integratio-
nen än övriga valde att gå vidare genom ett strikt
mellanstatligt avtal vid sidan om EU. Schengenöver-
enskommelsen är kanske den hittills djupaste integra-
tionen mellan dessa länder.
Parallellt i tiden kan vi ser hur EMU-projektet
med sin omfattande integration utvecklas med hjälp
av ett mycket starkt inslag av överstatlighet för att det
över huvud taget skall kunna fungera. Integration kan
alltså ske med olika metoder.
Vi kristdemokrater vill tydligt markera att det är
målet, syftet och konsekvenserna som måste få avgöra
vilka politiska metoder och former som skall väljas
för att ett bra resultat för medborgarna skall skapas.
Mellanstatlighet och subsidiaritet bör vara grundmo-
deller när det gäller att främja nationell suveränitet
och en lokal folknära förankring, men i de fall där
angelägna mål nås bättre och effektivare med inslag
av överstatlighet bör den vägen kunna väljas.
Exempel på områden där vi anser att överstatlig-
het är effektivare är den gränsöverskridande miljö-
politiken och kampen mot internationell brottslighet.
På dessa båda områden måste arbetet bedrivas gräns-
överskridande, dvs. överstatligt, och nationellt.
Herr talman! EMU-projektet är visserligen inte
under förhandling vid den pågående regeringskonfe-
rensen, men det är en reform som mycket starkt
kommer att förändra och prägla EU:s framtida integ-
ration. Och den svenska riksdagen skall inom ett år
besluta om ett eventuellt svenskt deltagande i EMU:s
tredje steg. Därför vill jag säga några ord om detta
också i dag.
Idén om den gemensamma valutan har tillkommit
som ett mycket starkt och verkningsfullt integrations-
instrument för EU:s kärnländer, på initiativ av Frank-
rike som önskade större inflytande över europeisk
ekonomi. Den gemensamma utrikes- och säkerhets-
politiken, GUSP, är å andra sidan ett annat integra-
tionsinstrument som har initierats av Tyskland som
hade sitt speciella behov av stöd i internationella
frågor efter kriget. Båda initiativen har som grundval
nationella och internationella intressen för att komma
vidare.
Alla som har studerat EMU-projektet litet grand
på djupet kan konstatera att ett medlemskap i EMU:s
tredje steg - den gemensamma valutan - kommer att
innebära en mycket stark styrning av den nationella
ekonomiska politiken. De fem konvergenskriterierna,
stabilitetspakten eller ERM 2 kommer att innebära en
mycket stark integration mellan dessa länders bud-
get- och finanspolitik. Och på några års sikt kommer
det också att beröra ländernas skattepolitik.
I och med den ekonomiska integrationen och en
harmonisering av skatterna kommer det att bli svårt
för Sverige att finansiera en avsevärt större offentlig
sektor än vad EU:s kärnländer gör, dvs. de som ingår
i den gemensamma valutan. Om detta är en fördel
eller en nackdel kan de politiska partierna ha olika
uppfattning om, men det är ett stort politiskt ansvar att
beakta konsekvenserna av en alltför snabb social och
kulturell omställning.
Bl.a. därför förordar kristdemokraterna, i likhet
med de allra flesta svenska nationalekonomer, att
Sverige inte bör gå med i EMU:s tredje steg den 1
januari 1999 utan avvakta konsekvenserna av den här
integrationen.
Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken,
GUSP, är ett annat mål som innebär ökad integration
mellan EU:s medlemsländer men under delvis andra
former. Här ges möjlighet till betydligt större utrym-
me för nationella intressen och ett markerande av
nationell självständighet. Målet för denna samverkan
är att man tillsammans skall bli en europeisk kraft för
att främja fred och frihet både inom och utom unionen
genom en förebyggande säkerhetspolitik och på sikt
också ett gemensamt försvar.
Det kommer sannolikt, inom överskådlig tid, att
ges möjlighet för respektive land att medverka i det
säkerhetspolitiska arbetet så långt och så mycket man
vill inom ramen för tydliga nationella intressen.
Kristdemokraterna anser att EU:s utrikes- och sä-
kerhetspolitik skall fördjupas och förstärkas. Det är
angeläget att unionen kan göra utrikespolitiska mar-
keringar för att främja internationell säkerhet och
stabilitet som grundas på mänskliga rättigheter, mark-
nadsekonomi och politisk avspänning.
Beträffande integrationens inriktning anser krist-
demokraterna att följande ambitioner bör ingå:
att utrikes- och säkerhetspolitiska beslut skall
kunna fattas med kvalificerade majoriteter
att medlemsländerna genom EU skall kunna ta ett
mer aktivt ansvar för Europas säkerhet genom
fredsbevarande och fredsskapande åtgärder
att samordningen mellan medlemsländernas utri-
kes- och säkerhetspolitik måste öka
att inget medlemsland skall tvingas ingå förplik-
telser om ömsesidigt försvarsbistånd.
Jag vill understryka att vi uppskattar regeringens
hittillsvarande samordning med Finland i de säker-
hetspolitiska frågorna i regeringskonferensen.
Herr talman! Frågan om flexibel integration är en
mycket central fråga som bör få sin lösning under
regeringskonferensen. Frågan gäller huruvida flexi-
bilitet skall tillåtas med avseende på medlemsländer-
nas integration och i så fall under vilka former. Mot
bakgrund av tidigare gjorda kompromisser i bl.a.
Maastrichtförhandlingarna råder det i dag de facto en
flexibel integration, men den viktiga frågan är om
denna flexibilitet skall institutionaliseras och i så fall
på vilka villkor.
Skall man tillåta att vissa kärnländer går före och
att andra kommer senare? Måste kärngruppen ha en
viss storlek? Skall det vara gemensamma långsiktiga
mål för integrationen? Skall endast kärnländerna
besluta om inriktningen, eller skall alla vara med och
besluta om färdriktningen? Skall man tillåta olika
tempo för integrationen?
Herr talman! Vi kristdemokrater anser att EU bör
institutionalisera en flexibel integration och därmed
lägga fast villkoren för en flexibel integration. De
stora kulturella och ekonomiska olikheterna mellan
Europas nationer gör detta nödvändigt. En flexibel
integration visar också respekt för nationell suveräni-
tet. Vi anser dessutom att det är nödvändigt både för
att man skall komma vidare med önskvärd integration
och för att det skall kunna gå långsammare fram för
de länder som inte vill eller kan.
Kristdemokraternas villkor för flexibel integration
inom EU är
att framtidsmålen skall beslutas gemensamt
att alla nationer som vill och kan skall ha rätt att
delta i kärnländernas fördjupade integration
att enhälligheten, dvs. vetorätten, inte skall kunna
hindra kärnländerna att gå vidare i önskad integ-
ration
att varje nation skall ha rätt att avgöra sitt tempo i
integrationsprocessen.
Vi kristdemokrater bedömer att en sådan flexibili-
tet skulle skapa den frihet och öppenhet som krävs för
att man skall kunna underlätta och effektivisera ut-
vecklingen mot de mål som Europas medborgare vill
se förverkligade inom EU.
Herr talman! Vi kan tyvärr konstatera att det finns
ett viktigt område inom EU-samarbetet som i dag
fungerar mycket ineffektivt, nämligen det rättsliga
samarbetet inom den tredje pelaren.
Så sent som i oktober visade en opinionsunder-
sökning att 91 % av svenskarna och 87 % av EU-
medborgarna anser att kampen mot internationell
brottslighet är en av EU:s viktigaste uppgifter för sina
medborgare. Det handlar om terrorism, ekonomisk
brottslighet, drogmissbruk, rasism och sexuella över-
grepp. Alla har det gemensamt att de är gränsöver-
skridande och inte kan bekämpas enbart inom varje
land.
Åtgärder inom det rättsliga området kräver i dag
beslut med enhällighet. Detta innebär att ett enda land
kan sätta stopp för varje åtgärd och insats som övriga
länder vill se genomförd. Tyvärr har också den svens-
ka justitieministern och regeringen visat stor ovilja att
göra avsteg från principen att beslut skall fattas med
enhällighet, och därmed får vi effekten att den lägsta
ambitionen blir normgivande inom EU.
Vi kristdemokrater anser att dessa områden skall
kunna behandlas med någon form av majoritetsbeslut
för att vi skall komma framåt i kampen mot kriminali-
teten.
Herr talman! Jag vill slutligen framföra att vi
kristdemokrater förväntar oss att regeringen höjer
svansföringen i de pågående regeringsförhandlingarna
och att man inte tar intryck av den rädsla för Europa
som präglar exempelvis Olof Johansson och några av
hans medarbetare. Det är många reformer som bör
komma till stånd i regeringsförhandlingarna och som
är av vitalt intresse för oss i Sverige och för övriga
EU-medborgare.

Anf. 41 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Herr talman! Ytterst syftar samarbetet i Europeis-
ka unionen till att undvika krig och konflikter. Denna
vision är, vågar jag säga, nu verklighet i Västeuropa.
Vår generations uppgift är nu att utveckla denna ge-
menskap till så många länder som möjligt i Europa.
Historien har givit oss möjlighet att förverkliga
drömmen om ett enat Europa, ett Europa där själv-
ständiga och demokratiska länder samverkar för fred,
demokrati och social utveckling. Det är detta som
EU:s förestående utvidgning handlar om. Den som
vill att Sverige skall delta i ett sådant samarbete kan
inte tänka bort EU.
Man kan naturligtvis se Europas utveckling i dag
väldigt pessimistiskt. Bengt Hurtigs anförande här
tidigare var ett uttryck för detta. Jag tycker i stället att
man skall se möjligheterna. Jag är övertygad om att
det vardagliga sammanflätandet av Europas männi-
skor och folk som EU står för är ett genuint fredsbyg-
ge. Det skulle vara mycket bättre om vi tog vara på
möjligheterna i stället för att bara larma pessimistiskt.
Visst är det så att många människor i vårt land har
svårt att se de positiva sidorna i samarbetet med EU.
Vårt inträde i unionen sammanföll ju i tiden med den
svåraste ekonomiska krisen sedan 30-talet. Många ser
därför det okända EU, eller "Bryssel", som man sä-
ger, som det onda och som det som skall ha skulden
för en hel del av våra samhällsproblem. Men det här
är ett resonemang som inte grundas på fakta.
Tvärtom har vårt medlemskap i EU givit oss nya
möjligheter på en rad områden. Vi deltar konkret i
kampen mot arbetslöshet, miljöförstörelse och eko-
nomisk brottslighet. Vi ger handfasta bidrag till ökad
jämställdhet och öppenhet i Europa. Vi deltar i arbetet
med att förbättra den inre marknaden och att utforma
framtidens EU.
Politiken måste söka sig över gränserna, för de-
mokratins skull. Det var, tillsammans med det prak-
tiska fredsbygget, den starkaste anledningen för mig,
och jag tror för väldigt många med mig, att rösta ja i
folkomröstningen om medlemskap i EU. Jag anser
fortfarande att det är just det här som äger sin giltig-
het.
Vår ekonomi och vårt näringsliv är tätt samman-
vävda med andra länders. Låt mig bara påminna om
att de 20 största företagen i Sverige står för 80 % av
vår export. Dessa företag har 70 % av sina anställda
utanför Sverige. Hälften av det vi tillverkar säljer vi
till andra länder. Av detta går tre fjärdedelar till Eu-
ropa. Företagens och kapitalets värld är redan utan
gränser. Det är den verklighet vi lever i.
Vad är då EU bra för? Vad är det bra för för oss?
Vi har nu varit medlemmar i drygt två år och vi börjar
se en del resultat.
Medlemskapet har positivt bidragit till att förtro-
endet för den svenska ekonomin har återställts. Vi är
äntligen på väg att få balans i ekonomin. Räntan har
gått ned med fyra procentenheter, vilket motsvarar
20 000 kr om året för en familj med ett vanligt vil-
lalån. Matpriserna stiger inte längre utan sjunker.
Alltfler ungdomar studerar i andra EU-länder, och
runtom i landet startas spännande projekt med EU-
stöd.
Mycket av det här beror på att vi faktiskt är med i
EU. Jag skall inte helt undanskymma att också den
svenska regeringen har del i dessa goda tendenser,
men EU betyder väldigt mycket.
Samarbetet mellan EU och Sverige djupnar nu. Vi
kommer naturligtvis att möta både sådant vi gillar och
sådant vi ogillar, och därför skall vi fortsätta att vara
både kritiska och konstruktiva. Vi skall vara med för
att förändra och förbättra EU. Den pågående rege-
ringskonferensen ger oss ett utmärkt tillfälle till det.
Det är regeringskonferensen som är dagens de-
battämne, och det är också det som vi nu, under våren
koncentrerar oss på inom EU. EMU är förvisso en
väldigt viktig fråga. Det är en fråga som vi här i Sve-
rige diskuterar parallellt med regeringskonferensen,
och det skall vi göra på ett reflekterande sätt. Men
detta tillhör inte riktigt dagens debatt.
Regeringskonferensen har pågått i tio månader. De
hittillsvarande förhandlingarna har inneburit betydan-
de framgångar för svensk del. Det visar att det går att
påverka EU, att det går att förändra EU.
I det första utkastet till ändringar i Maastricht- och
Romfördragen - alltså EU:s grundlag - är avsnittet
om sysselsättningen ett resultat av våra ansträngning-
ar. Det stöds av en bred majoritet av medlemsländer-
na, och inte minst är den öppning som Tyskland visa-
de för förslaget vid Dublinmötet mycket glädjande.
Huvudansvaret för sysselsättningspolitiken har
naturligtvis de enskilda länderna, men genom att
förstärka EU:s fördrag på det här området ger vi bätt-
re förutsättningar för en gemensam kamp mot arbets-
lösheten. På det området förväntar sig Europas med-
borgare krafttag.
Det råder även bred enighet bland medlemslän-
derna om att förstärka miljösamarbetet. Miljökraven
måste genomsyra hela EU:s politik. Det här tänkandet
är på väg att få genomslag, men våra ansträngningar
måste nu inriktas på att klargöra och förstärka en hel
del av miljöfrågorna. Regeringens åsikt är att enskilda
länder måste kunna gå före, t.ex. med strängare miljö-
regler.
Öppenheten och en fri tillgång till dokument skall
enligt vår mening vara huvudregeln i unionen. På det
området har vi också nått viss framgång, men mycket
återstår att göra.
Helena Nilsson frågade varför det var så svårt att
nå framgång. För oss är det här självklarheter. Det är
det dess värre inte för människor på kontinenten. Det
är helt enkelt en kulturkrock. De kontinentala länder-
nas synsätt skiljer sig väldigt mycket från hur vi ser på
allmänhetens rätt till insyn och offentlighet i det som
politiker och administratörer har för sig. Vi fortsätter
den här kampen och kan ändå se steg framåt.
Vi kan också notera framgångar vad gäller jäm-
ställdhet och konsumentpolitik, i särskilt hög grad vad
gäller internationell krishantering. Där har det svensk-
finska förslaget om fredsbevarande insatser och kris-
hantering kommit att prägla förhandlingarna om den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
Herr talman! Ingen fråga inom unionssamarbetet
kan som processen att ta in nya medlemmar i unionen
lägga grunden för säkerhet och fred i framtiden. Det
kan knappast råda något tvivel om regeringens fasta
beslutsamhet om att kraftfullt driva utvidgningen.
På sina håll har det gjorts gällande att satsningen
på våra profilfrågor skulle stå i motsatsställning till ett
kraftfullt agerande för utvidgningen. Det är naturligt-
vis felaktigt. Utvidgningen påverkar de flesta frågor
som vi behandlar under regeringskonferensen.
Elva nationer står närmast i tur för att komma med
i EU. Vi inriktar oss på att förhandlingarna om med-
lemskap inleds sex månader efter regeringskonferen-
sens slut, alltså troligen i början av nästa år. Proces-
sen ställer stora krav på kandidatländerna, på EU och
på de enskilda medlemsländerna. Det är angeläget att
såväl möjligheter som problem belyses på ett allsidigt
sätt.
För att få en samlad bild av utvidgningens kon-
sekvenser för i första hand vårt land har regeringen i
dag beslutat att tillsätta en rad utredningar. Dessa
utredningar skall belysa konsekvenserna av EU:s
utvidgning när det gäller säkerhetspolitiken, sam-
hällsekonomin, jordbruket, regionalpolitiken och
miljön. Utredningarna skall bedrivas skyndsamt och
vara färdiga i höst. Fler sådana utredningar kan kom-
ma.
Herr talman! Fler länder som medlemmar av EU
ställer nya krav på EU:s regelverk. De institutionella
frågorna har ännu inte fått tillräcklig behandling i
förhandlingarna.
Framför allt tre delfrågor står i förgrunden. Det
gäller röstviktningen i ministerrådet, hur kommissio-
nen skall vara sammansatt och frågan om att öka
användningen av kvalificerad majoritet.
Vi har ett gemensamt intresse av att EU inte blir
handlingsförlamat av omöjliga beslutsregler. Det
gäller i synnerhet om och när unionen kommer att
bestå av över 25 medlemmar. Denna insikt om det
beslutsfähiga EU måste också balanseras mot ett EU
som i huvudsak är ett mellanstatligt samarbete.
När det gäller röstviktningen värnar Sverige den
balans som finns mellan små och stora länder i EU.
Vad gäller frågan om kommissionens utformning
talar mycket för att varje land även i ett utvidgat EU
skall bidra med en ledamot i kommissionen. För att
behålla effektiviteten i arbetet går det att göra föränd-
ringar när det gäller t.ex. fördelningen av de enskilda
kommissionärernas arbetsuppgifter och kommission-
sordförandens befogenheter.
Redan i dag fattas många beslut inom EU med
kvalificerad majoritet. Diskussionen om att vidga den
kretsen gäller ett relativt begränsat område.
Under de senaste dagarna har begreppet flexibel
integration kommit i ropet, alltså den anordning som
skall möjliggöra för en grupp länder att gå före i sam-
arbetet. Jag menar att en sådan anordning är realistisk.
Det här är ett smörjmedel för den fortsatta utveckling-
en inom EU. Men naturligtvis är också risker förknip-
pade med detta. Den största risken är att samarbetet
urvattnas genom en sådan anordning. Därför måste
man sätta upp strikta regler för en flexibel integration.
Vår grundhållning är att ett sådant här samarbete
måste vara öppet för alla och också beslutas av alla.
Om man har enhällighet i besluten kring en flexibel
integration har man också en större säkerhet mot att
någonting händer på bekostnad av enskilda länders
vitala intressen. Vi kan konstatera att denna vår
grundhållning inte delas av så många länder. Jag
tycker att man måste lyssna på de andras argument.
Över huvud taget är min syn på en förhandling att
man vet vad man själv vill, att man lyssnar på andras
argument och att man för en konstruktiv diskussion
om detta.
Jag noterar att man väldigt ofta när man tillåter sig
ett intellektuellt reflekterande får rubriker om sig,
eller också anklagas man här i kammaren för att svaja,
kröka rygg och lägga ut dimridåer. Jag tycker att det
är litet trist. Vi har ju ett mycket stort behov av att
pröva oss fram. Det handlar om att faktiskt fungera
som mogna förhandlare och på det viset också våga
pröva andras argument. Det gäller att göra det inte
bara i slutna rum utan också så att allmänheten får
reda på det. Här kan man tycka och tro på litet olika
sätt. Vi vet vad vi vill, men vi vet också att man i en
förhandling måste jämka något. Låt oss ändå resonera
om det finns andra lösningar att nå fram till det som vi
önskar.
I fråga om flexibel integration kan det vara så att
man, i det regelverk som måste omge denna särord-
ning, också kan se på andra regler som kan göra det
strikt och tydligt, så att det här inte blir något som går
våra intressen för när.
Herr talman! Som utrikesminister ligger givetvis
den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken mig
varmt om hjärtat. EU:s utrikespolitiska agerande
måste bli effektivare, och vi måste agera snabbare för
att kunna möta kriser och konflikter.
Ambitionen att stärka Europas gemensamma för-
måga att hantera kriser är för mig ett svar på ett öns-
kemål om en förbättrad global kapacitet för konflikt-
hantering. Den rädsla för det som jag har märkt hos
en del debattörer här från Vänsterpartiet och Miljö-
partiet förvånar mig. EU-länderna tar här på sig ett
ansvar. Vi gör det när vi går in direkt i fredsbevaran-
de sammanhang, och då är det självklart att det skall
göras på FN-mandat eller på OSSE-mandat. FN skall
naturligtvis utgöra grunden i det här arbetet genom
sitt globala ansvar, men FN kan inte axla hela ansva-
ret för att genomföra alla de operationer som krävs.
Praktiskt inriktat samarbete mellan FN och organisa-
tioner i olika delar av världen, t.ex. det vi nu gör
tillsammans i Bosnien, är därför viktigt. Vårt fredsar-
bete i EU och i FN står inte på något sätt i motsats-
ställning till varandra, utan de kompletterar varandra.
Sedan hoppas jag att rejäla steg tas under regerings-
konferensen för att uppnå ytterligare effektivitet.
Vi behöver reformer också på det inrikespolitiska
området och det rättsliga samarbetets område. Vi
behöver utöka vår gemensamma förmåga att bekämpa
den internationella brottsligheten, narkotika- och
människohandel. På det här området uppmanade
regeringscheferna vid Dublinmötet oss att gå vidare i
fördjupade förhandlingar.
Herr talman! Jag kan konstatera att begreppet re-
geringskonferens fortfarande är ganska okänt hos en
stor del av svenska folket, detta trots att det gjorts
stora informationsinsatser. Det måste vi gemensamt
råda bot på. Det är inte så att man skall känna till
begreppet utan innehållet, vad den syftar till. Jag
hoppas att partiorganisationer, folkrörelser, fackföre-
ningar osv. skall föra ut information och stimulera
debatt så att vi kan ha en debatt där man inte är rädd
för diskussionerna utan prövande tar sig fram med
argumenten, en debatt där frågorna inte delas in i
antingen eller, svart eller vitt, utan där man prövande
tar sig fram. Jag hoppas att vi har givit något av det
anslaget under den här riksdagsdebatten.

Anf. 42 HOLGER GUSTAFSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Jag vill rikta en fråga till fru utri-
kesministern som gäller just den flexibla integratio-
nen. Jag skulle önska att vi fick ett litet mera visionärt
synsätt i denna fråga. Vi från kristdemokratiskt håll
har nu tagit ställning för en flexibel integration. Vi
menar - och jag vill fråga om utrikesministern har
någon annan uppfattning - att en flexibel integration
skulle öka öppenheten i sammanhanget och respekten
för de olika medlemsländernas eget sätt att vilja ut-
vecklas. Det skulle leda till att man tillåter olika tem-
po, dvs. att man inte hindrar länder att gå vidare och
inte heller tvingar länder att komma med. Det tycker
jag är en demokratiskt tilltalande tanke som Sverige
borde stötta. Delar utrikesministern den hållningen?

Anf. 43 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s) replik:
Herr talman! Svaret är ja.

Anf. 44 HOLGER GUSTAFSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Eftersom utrikesministern sitter i de
praktiska överläggningarna vill jag fråga om det inte
är på det sättet att den praktiska utvecklingen visar att
om vi inte skulle kunna institutionalisera och hitta en
form för en flexibel integration, skulle vissa länder
ändå kunna välja att gå vidare vid sidan om EU. Det
betyder att man går på sina egna villkor, och vi släp-
per inflytandet om vi inte är beredda att diskutera en
flexibel integration.

Anf. 45 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s) replik:
Herr talman! Jag kan instämma i vad Holger Gus-
tafsson säger även i det avseendet. Samtidigt skulle
jag vilja säga att vi just nu diskuterar denna fråga
väldigt intensivt. Men den kommer att vara ett undan-
tag i EU-arbetet framöver. Det här är inte lösningen
på EU-frågorna, utan det kommer att vara en särord-
ning när vi inte kan hantera frågorna på ett normalt
sätt.

Anf. 46 HELENA NILSSON (c) replik:
Herr talman! Först vill jag tacka utrikesministern
för svaret när det gäller offentlighetsprincipen, att det
är kulturkrocken som hindrat att nå längre än man
hittills gjort.
Jag har ytterligare ett par frågor till utrikesminis-
tern. Det pågår en diskussion om att en östutvidgning
förutsätter en omfattande förändring av beslutsfattan-
det. Är detta också regeringens hållning? Har ni inom
regeringen diskuterat det krav som finns och som
riktats också här i kammaren på en folkomröstning i
Sverige efter det att IGC-förhandlingarna avslutats?

Anf. 47 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s) replik:
Herr talman! Jag tror att intag av de elva länder
som nu är kandidatländer innebär en så stor föränd-
ring av EU, att det måste ske förändringar även i
beslutsreglerna. Jag tror att det annars blir mycket
svårt att få det att fungera.
Huruvida vi skall ha en folkomröstning eller inte
är en diskussion som pågår i parlamentet. Min prin-
cipiella inställning är att detta är en fråga som bäst
lämpar sig för ett riksdagsbeslut. Det är den princi-
piella inställningen. Sedan är det ytterst en fråga för
riksdagen själv att ta ställning till beslutsformen.

Anf. 48 HELENA NILSSON (c) replik:
Herr talman! Om regeringskonferensen inte leder
fram till de omfattande förändringarna, innebär det att
östutvidgningen inte blir av eller att det sker i lång-
sammare takt? Jag skulle önska, och jag vill uppmana
regeringen till det, att man är beredd att fatta ett poli-
tiskt beslut om att ifall regeringskonferensen inte
leder fram till omfattande förändringar i beslutsfat-
tandet börjar östutvidgningen ändå därför att den är så
viktig. Den är oerhört viktig för fred och säkerhet i
Europa.
På den andra punkten kan jag konstatera att jag
delar uppfattningen att det skall vara ett riksdagsbe-
slut som komprimerar och ratificerar IGC-
förhandlingarna.

Anf. 49 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s) replik:
Herr talman! Östutvidgningen, att EU skall kunna
acceptera ytterligare medlemsländer omfattande en
stor del av Europa, är en fråga av historiska dimen-
sioner. Den får inte missas. Det är därför som vi också
måste förbereda oss för den situationen. Även om
östutvidgningen formellt inte finns med på agendan
för regeringskonferensen är det ändå någonting som
måste genomsyra allt vi gör på konferensen. Östut-
vidgningen för mig är väsentligare än den ena eller
den andra förändringen under regeringskonferensen.

Anf. 50 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Herr talman! Det var en formulering som utri-
kesministern hade som gjorde mig litet bekymrad. Det
var att vi kunde förutse en förhandlingsstart med de
nya medlemsländerna i början av nästa år. Det måste
väl ändå vara Sveriges och den svenska regeringens
ambition att man skall kunna påbörja förhandlingarna
redan i höst. Om man klarar av att vara med i rege-
ringsförhandlingarna med de nuvarande medlemmar-
na i juni eller kanske något längre in på sommaren,
borde det finnas en möjlighet att komma i gång med
förhandlingarna med de nya medlemsländerna innan
årsskiftet. Att det skall ske inom ett halvår behöver
inte innebära att det måste dröja ett halvår; det kan
kanske gå något fortare.
Flexibel integration tycker jag att vi inför oss själ-
va skall erkänna är det område som vi förberett oss
minst för. Vi hade inte regeringsskrivelsen, och när vi
i riksdagen behandlade riktlinjerna inför förhand-
lingsarbetet tog vi egentligen inte upp någon diskus-
sion om flexibel integration, ingen av oss. Alla sju
partier i riksdagen får känna sig träffade. Då har vi
anledning att på denna punkt något noggrannare än på
många andra punkter där vi väl vet våra positioner
fundera kring detta. Det blir med nödvändighet litet
mer trevande. Det är därför bra att man nu är öppen i
processen. Det är viktigt att man är öppen i en sådan
process samtidigt som vi själva formulerar vår egen
definitiva position när det blir litet klarare vad som
avses. Sanningen att säga är ännu många av de tysk-
franska förslagen oklara, såvitt jag förstår.
Efter detta vill jag kraftigt opponera på en punkt,
nämligen att den socialdemokratiska regeringen deltar
i kampen mot arbetslösheten i Europa. Det är tvärtom
så att den inte deltar. Ni höjer arbetslösheten på
hemmaplan och struntar i EU:s rekommendationer.
Det är väl inte att delta i den gemensamma kampen
mot arbetslösheten.
Sist och slutligen, herr talman, vill jag ställa en
fråga till utrikesministern. Om nu jordbruksministern
personligt kan ta ställning i frågan om det är bra eller
dåligt med en gemensam valuta, kunde det vara in-
tressant att höra om också utrikesministern, som är
ansvarig för EU-frågorna, har en personlig åsikt i
frågan.

Anf. 51 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s) replik:
Herr talman! När det gäller huruvida östutvidg-
ningen skall kunna starta under det här året beror ju
det på när regeringskonferensen är avslutad. Inrikt-
ningen är att den skall kunna avslutas vid Amsterdam-
toppmötet, alltså i juni. Då skulle det vara teoretiskt
möjligt att förhandlingarna med kandidatländerna kan
starta i december 1997. Visst, om detta går så är det
bra. Det tycker även jag. Det handlar om vilken rea-
lism det finns i den förutsägelsen.
Tonläget i diskussionen om flexibel integration är
bra. Frågan är ganska knepig. Det handlar väldigt
mycket om vad man vill få ut av EU-samarbetet och
också vad man kan befara av ett sådant samarbete.
Man måste hitta en god balans i hur företeelsen skall
organiseras. Det är viktigt. Det är ingen som i dag
kan ange precis hur lösningen skulle vara. Det är inget
enskilt land eller någon enskild debattör som har
kunnat säga det.
EMU-frågan hör inte till den här diskussionen. Jag
förhåller mig reflekterande till den frågan. Jag ser
många fördelar med att vara med i EMU, men jag ser
också att projektet kan komma att leda mycket längre
än vad vi egentligen kanske är förberedda för. Om så
skulle bli fallet är jag mindre positiv. Därför borde jag
och alla andra ta tid på sig att fundera ordentligt över
EMU-projektet. En del har tagit tydlig ställning och
jag kan gratulera dem till det, men flertalet av oss är
faktiskt fortfarande reflekterande i vår inställning.

Anf. 52 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Herr talman! Beträffande förhandlingsstarten
tycker jag att det är viktigt att Sverige och utrikesmi-
nistern har en viljeinriktning. Det är en sak att göra en
bedömning. Men jag är bekymrad över att det kan dra
ut på tiden innan förhandlingarna med de nya med-
lemmarna börjar. Men det måste likväl vara Sveriges
position att uttala att man skall sträva efter en för-
handlingsstart i höst.
Somliga av oss har reflekterat länge över EMU-
frågan. Personligen tyckte jag att det var viktigt att
göra det redan innan folkomröstningen, eftersom
EMU mycket tydligt och klart fanns med redan i Ma-
astrichtfördraget. Jag och också mitt parti såg det som
en mycket central fråga att ta ställning till redan innan
1994 års folkomröstning. Jag tycker att det finns an-
ledning för regeringen att ge sin syn på detta. Vi kan
ju inte föra en debatt i en för Sverige mycket central
fråga utan att regeringen har en ståndpunkt. Det är
mycket anmärkningsvärt att så inte är fallet.
Slutligen beträffande sysselsättningsunionen och
kampen mot arbetslösheten vill jag framföra en farhå-
ga. När statsminister Göran Perssons löfte om en
halvering av arbetslösheten spricker vill jag verkligen
varna för att göra EU eller sysselsättningsunionen till
något slags syndabock. Det är det jag är så orolig för
när det gäller en del av den socialdemokratiska argu-
mentationen kring denna fråga.

Anf. 53 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s) replik:
Herr talman! Jag tror att vi får hantera EMU-
frågan med stor ödmjukhet inför svenska folket. Det
är ingen fråga där det är lämpligt att visa tvärsäkerhet.
De allra flesta av oss vet inte riktigt vad EMU kom-
mer att leda till. Det finns anledning att ge uttryck för
detta och att ha öppna sinnen.
Göran Lennmarker talade om risken att socialde-
mokraternas sysselsättningsmål skulle spricka. Han
talade om detta nästan som om det vore önskvärt,
vilket det kanske är för moderaterna rent politiskt.
Men jag tycker att den frågan borde hanteras litet
mera seriöst. Att bekämpa arbetslösheten är inget
politiskt spel. För oss är det en helt avgörande fråga
för det svenska folket. Det är därför som vi har satt
upp ett oerhört ambitiöst mål för denna kamp. Det är
också därför som vi vill göra allt vad vi kan för att i
andra organ försöka att få så stort genomslag som
möjligt för vår syn. I det sammanhanget är EU ett
viktigt organ. Kampen mot arbetslösheten är social-
demokraternas viktigaste fråga. Vi kommer inte att
skylla på EU om vi inte skulle lyckas i den kampen.
Självfallet ligger huvudansvaret här. Men man är
väldigt ensidig om man inte tror att också omgivning-
ens agerande kan spela stor roll. EU-länderna, som vi
har så många ekonomiska kontakter med, spelar här
en ofantligt stor roll.

Anf. 54 BO KÖNBERG (fp) replik:
Herr talman! Det är sant som här har sagts att frå-
gan om den flexibla integrationen är en komplicerad
fråga. Det är också sant att vi har all anledning att
försöka att tänka igenom den. Ändå är jag litet för-
bryllad över regeringens inställning. Om jag uppfatta-
de det rätt innebär den att man är negativt inställd till
att gå vidare med majoritetsbeslutsfattande, miljöskat-
ter och kampen mot brottslighet. Samtidigt överväger
man att acceptera majoritetsbeslut om ett gemensamt
mål, trots att man kan hamna i sådana situationer att
man drabbas av saker som man absolut inte önskar
sig. Jag undrar om regeringen på den här punkten har
tänkt igenom frågan eller om man håller på att tänka
igenom den.

Anf. 55 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s) replik:
Herr talman! Det som Bo Könberg nu anförde är
ett exempel på hur man kan blanda samman flexibel
integration med sättet att fatta beslut litet mera all-
mänt. Flexibel integration måste handla om särlösning
när det inte går att komma fram på något annat sätt.
Det är därför som jag tror att det ändå kommer att
vara någonting som man tar till i enstaka undantags-
fall.
Sedan får vi diskutera för varje område hur
mycket beslutsfattande med kvalificerad majoritet det
skall förekomma och i vilka fall enhällighet och veto-
rätt skall behållas. Detta är också en fråga där vi får
känna oss för var gränsen går. Det gäller att hitta en
gräns mellan det som ofta är ett uttryck för effektivitet
- dvs. att det går att komma fram utan enhällighet -
och att EU skall vara ett i huvudsak mellanstatligt
samarbete, och då måste man ha enhällighet.
Balansgången är inte enkel, men man får ta områ-
de efter område. Men vi bör inte göra en samman-
blandning med begreppet flexibel integration.

Anf. 56 BO KÖNBERG (fp) replik:
Herr talman! Jag vill peka på att jag i alla fall tills
vidare har en annan uppfattning om sambandet mellan
att man inte kommer fram på olika områden och kra-
ven på flexibel integration. Jag trodde att vi gjorde
samma analys på den punkten.

Anf. 57 HOLGER GUSTAFSSON (kd):
Herr talman! Jag vill vända mig till utrikesminis-
tern i miljöfrågan. Vi kristdemokrater är otåliga be-
träffande Europagemensamma åtgärder för miljön. Vi
tycker inte att det är acceptabelt att det händer så litet
i en överlevnadsfråga. Som vi ser det är miljöfrågorna
blockerade både politiskt och formellt.
Miljöfrågorna är alltså politiskt blockerade på det
sättet att nästan varje åtgärd uppfattas som ett hot mot
den inre marknaden. Varje miljörelaterad fråga miss-
tänks kunna vara ett förtäckt handelshinder.
Miljöfrågorna har också en formell blockering ge-
nom att det krävs en enhällighet för att komma vidare.
Ett beklagligt men tydligt exempel på detta är oför-
mågan att fatta beslut om en koldioxidavgift för att
begränsa luftföroreningarna, vilket har nämnts många
gånger i denna kammare.
Herr talman! Kompromisser för att nå en efter-
strävansvärd enhällighet är bra. Men när det gäller
miljöfrågorna inom EU fungerar inte den modellen,
eftersom det oftast är någon medlemsstat som av
någon anledning vill sätta en käpp i hjulet.
Vi måste nå resultat på miljöområdet i regerings-
förhandlingarna. Därför är vi beredda att acceptera
beslut med kvalificerade majoriteter.
Vi vill se en kärntrupp av medlemsländer, där
Sverige ingår, som går före i värnandet av vår natur,
och att andra medlemsländer ansluter sig i takt med
insikt och förmåga. Alla skall inte behöva vänta på de
som inte vill eller inte kan!
Kristdemokraternas modell, som jag speglar här,
får naturligtvis inte innebära att varje land snickrar
ihop godtyckliga miljökrav och förtäckta handelshin-
der. Vi kan mycket väl tänka oss en instans inom
komissionen, som får i uppgift att granska ländernas
förslag till miljöåtgärder, så att de verkligen är reella
och angelägna. Åtgärderna kan sedan föreläggas mi-
nisterrådet för beslut, men då med kvalificerad ma-
joritet.
En sådan modell skulle ge möjligheter för med-
lemsländer att gå före med gott exempel. Vi tror att
detta skulle vara mer verkningsfullt än modellen allt
eller inget. Hittills har det inte blivit mycket gjort.
Jag vill fråga utrikesministern: Vilka är regering-
ens argument mot Kristdemokraternas linje, att nå
fram på något sätt och inte invänta den sista posten i
sammanhanget?

Anf. 58 HELENA NILSSON (c):
Herr talman! Under dagens debatt har flera inlägg
berört frågan om internationell brottsbekämpning och
att man, för att komma vidare och nå ett bättre resultat
inom detta samarbete, skall yrka på mer överstatlig-
het. Det har t.o.m. ansetts att Sverige ryggar inför
diskussionen om överstatlighet.
Jag tillhör ett parti, Centerpartiet, som ryggar i den
här frågan. Det är faktiskt en politisk majoritet i Sve-
riges riksdag som, med den vokabulären, ryggar i
frågan. Det beror på att våra medborgare, som har
valt in oss i Sveriges riksdag, ryggar inför denna dis-
kussion. Vi i Centerpartiet gör bedömningen att man
inte skall forcera i frågan, för då skapar man en klyfta
mellan medborgare och politiker på ett samarbetsom-
råde inom EU. Vår bedömning är att det finns en risk
att detta i förlängningen kan stjälpa hela EU-
samarbetet, och det är EU-samarbetet alldeles för
viktigt för, med dess stora och viktiga uppgift att
verka för fortsatt fred och säkerhet i hela Europa.

Anf. 59 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s) replik:
Herr talman! Holger Gustafsson ställde frågor till
mig på miljöområdet, framför allt hur man genom mer
av kvalificerade majoritetbeslut skulle kunna nå ett
bättre resultat. Detta är heller ingen fråga om antingen
eller, för i dag fattas det på miljöområdet många be-
slut med kvalificerad majoritet. Men sedan finns det
vissa områden där närhetsprincipen ibland gör att vi
inte kan ta upp frågorna till den typen av votering i
EU. När det gäller skattefrågor, t.ex. miljöskatten,
tycker vi inte att det är lämpligt att tillämpa överstat-
lighet. Det är alltså fråga om en balansgång där det
gäller att finna rätt nivå i beslutsfattandet och rätt sätt
att fatta beslutet.
Vi har här i dag talat om regeringskonferensen.
Förhoppningsvis har vi kommit varandra litet närmare
i den här debatten och också kunnat upplysa allmän-
heten om våra synpunkter. Det viktiga för mig är att
regeringskonferensen handlar om sådant som är väl-
digt relevant för vanliga människor, nämligen kampen
för en god miljö, för jämställdhet, för öppenhet och
kampen mot arbetslösheten - sakfrågor som är vä-
sentliga.
Regeringen kritiserade oss i början av regerings-
konferensen för att vi ägnade oss för mycket åt sak-
frågorna. Jag tycker att väldigt mycket visar att vår
strategi var helt riktig. Nu går regeringskonferensen
över till frågorna om hur de institutionella frågorna
skall hanteras. Nu är det dags att ta sig an dem. De
kommer att bli litet knepigare att förstå sig på, men då
har vi ändå bäddat för sådana frågor som just är rele-
vanta för medborgarna.

Anf. 60 HOLGER GUSTAFSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Jag tänkte ställa en fråga till utri-
kesministern, men eftersom hennes taletid är förbru-
kad får jag väl uttrycka min egen uppfattning i stället
och hoppas att den kan nå fram.
För att vara riktigt tydlig skall jag ta upp frågan
om koldioxidavgiften eller, som en del säger, koldiox-
idskatten. Vi ser fördelen i att också på detta område
tillämpa majoritetsbeslut. Det ger möjligheter för
länder att gå vidare som ett gott exempel. Miljön
tjänar på detta. Det skulle dessutom vara intressant för
Sverige att, som ett gott miljöland, kunna gå före och
visa vägen. Vi tror att de små stegens föredöme är
bättre än att inget händer därför att vi sitter fast i en
enhällighet.

Anf. 61 STEN TOLGFORS (m):
Herr talman! Sverige är mer beroende av en väl
fungerande gemensam utrikes- och säkerhetspolitik än
många andra EU-länder, dels naturligtvis av geogra-
fiska skäl - vi befinner oss närmare ett ännu inte
stabiliserat f.d. Sovjetunionen än t.ex. Belgien och
Frankrike - dels av säkerhetspolitiskt strukturella
skäl. Vi står vid sidan av medlemskap i en vital del av
den europeiska säkerhetsstrukturen, nämligen NATO.
Likväl framställs ofta GUSP som ett problem för
Sverige. Jag menar att det beror på en föråldrad
världsbild. Ingenting kan vara felaktigare. Sverige
måste aktivt medverka till att praktiskt bygga den nya
alleuropeiska säkerhetsordning som så många svenska
politiker i ord har bekänt sig till. Detta förutsätter en
vitalisering i synens på GUSP, som av allt att döma
kommer framstå som den politiska kärnan i en sådan
ny säkerhetsordning. Det förutsätter att vi uppdaterar
vår världsbild i debatten.
Vilka är då de stora GUSP-relaterade frågorna i
IGC?
För det första handlar det om att föra in Peters-
bergsuppgifterna i fördraget. Här råder en påtaglig
samstämmighet om att EU skall ges möjligheten att
agera genom fredsbevarande åtgärder, krishantering,
fredsskapande åtgärder, evakueringsuppdrag och
humanitära insatser. Läxan från Jugoslavienkriget
visar behovet av detta.
För det andra handlar det om en vitalisering av
beslutssystemet just med ett mellanstatligt samarbete.
Därmed följer i dag krav på enhällighet i beslutsfat-
tandet.
Hävdandet av den nationella vetorätten har blivit
till något av ett axiom i den svenska debatten. Men
jag tycker att det i stället är dags att fråga om det
verkligen ligger i Sveriges nationella intresse att häv-
da vetorätten på IGC. Det finns skäl att ifrågasätta
detta.
Det irländska ordförandeskapet skriver i det utkast
som ligger till grund för de fortsatta diskussionerna att
alla beslut inom GUSP skall kunna fattas med kvalifi-
cerad majoritet, undantaget de gemensamma åtgär-
derna och beslut med militära aspekter eller försvar-
saspekter.
När enhällighet krävs skall sådan inte hindras av
att en medlemsstat avger en förklaring om konstruktiv
röstnedläggelse. Man behöver då inte tillämpa beslu-
tet, men får heller inte hindra det.
Man tänker sig också att ingen omröstning skall
ske om en stat hänvisar till ett nationellt politiskt skäl
för att motsätta sig ett beslut. Frågan skall då i stället
kunna hänskjutas till Europeiska rådet, där det krävs
enighet.
Enligt min mening är dessa förslag bra, men de
borde vara mer långtgående. Någon form av kvalifice-
rad majoritet bör gälla också för beslut om gemen-
samma aktioner. Varje diskussion om beslutssystemet
i GUSP måste nämligen ses mot bakgrund av den
förestående utvidgningen, som är av central betydelse
för Sverige och Europa. Redan i dag hanterar vi i EU,
inom ramen för GUSP, frågor som rör nationella
minoriteter. Är det då rimligt att riskera att den ge-
mensamma utrikes- och säkerhetspolitiken förlamas i
en situation där EU:s yttre gräns flyttas så att etniska,
kulturella och historiska konflikter potentiellt kan
finnas inom EU:s direkta närområde? Det är i stället i
just sådana situationer som EU behöver kunna agera
utan hinder, även om ett medlemsland är mer eller
mindre berört av en känslig situation.
Det är ett politiska faktum, herr talman, att möj-
ligheten för en majoritet av EU:s medlemsländer att
köra över ett land inom ramen för GUSP alltid kom-
mer att utnyttjas med utomordentligt stor restriktivitet
och enbart när det är av allra största betydelse för fred
och stabilitet. Allt annat vore kontraproduktivt. Skulle
man inom GUSP regelmässigt börja köra över länder,
skulle grunden för den gemensamma politikens legi-
timitet urholkas. De flesta beslut fattas i samförstånd
inom GUSP - nu och i framtiden.
Jag tycker att det är viktigt att säga att regeringen
bör tona ned kampen för vetorätten och argumentera
för Sveriges grundläggande nationella intresse av en
potent gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Det
gäller att se att möjligheten till majoritetsbeslut fak-
tiskt ligger i Sveriges intresse.
Regeringen talade i skrivelsen till riksdagen inför
regeringskonferensen om att kunna acceptera majori-
tetsbeslut i frågor med begränsad räckvidd. I EU 96-
kommittén, där bl.a. jag själv var medlem, talade vi i
stället om att beslut i frågor som inte är av vitalt in-
tresse för ett medlemsland i hög grad skall kunna
fattas med kvalificerad majoritet. Det är en långtgå-
ende formulering. Den går längre än vad regeringen
har gjort tidigare.
Man kan se fyra olika nivåer där vetorätten i dag
är relevant inom GUSP. För det första gäller det
traktatsförändringar. Där ifrågasätts den inte i dag och
kommer knappast att ifrågasättas i framtiden. För det
andra gäller det när Europeiska rådet fattar beslut om
principerna för GUSP. Inte heller på den punkten
ifrågasätts vetorätten. För det tredje gäller det beslut
om konkreta gemensamma ståndpunkter och åtgärder
om vilka det i dag krävs enhällighet. Där kräver alltså
ordförandeskapet att man, åtminstone vad gäller
ståndpunkter, skall överge vetorätten. För det fjärde
gäller det verkställighetsbeslut i fråga om de gemen-
samma ståndpunkterna och åtgärderna. Här kan man
redan i dag gå ifrån vetorätten om man fattar beslut
om det tidigare.
Det finns alltså inom GUSP, likväl som inom and-
ra internationella samarbeten som har säkerhetspoli-
tisk betydelse, som OSSE, en tradition av att kunna
fatta beslut utan att hävda en nationell vetorätt fullt ut.
Jag tycker att vi skall anknyta till den traditionen och
driva på för att få ett så potent samarbete som möjligt.
Vi ser nu ett Europa som förändras. Det vore där-
för tråkigt om Sveriges syn på vetorätten präglades av
en världsbild som lever kvar sedan den gamla block-
uppdelningens tid. Vi lever i en tid där det är samar-
betet, integrationen, som borgar för en fredlig utveck-
ling i vår del av världen. Då måste vi också utnyttja
möjligheten att hela EU kan dra åt samma håll och se
till att inte ett enda land skall kunna blockera de övri-
ga länderna - vare dig det rör sig om 12, 15 eller 20 -
från att gå vidare och verka för fred och säkerhet i vår
del av världen.

Anf. 62 BIRGITTA HAMBRAEUS (c) re-
plik:
Herr talman! Vetot är ett sätt för ett land att behål-
la sin suveränitet. Sten Tolgfors sade här att man
måste ha ett mer potent samarbete. För det land som
blir överkört, och som alltså har förlorat sin suveräni-
tet, kanske en sådan potens känns väldigt riskabel.
I folkomröstningen sade regeringen väldigt tydligt
att vetot gör att vi inte kan tvingas till någonting i
Sverige när det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken.
Med den tolkning jag gör av det föregående inlägget,
vill alltså Moderaterna att Sverige skall kunna tvingas
i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor. Det är en klar
avvikelse från informationen i samband med folkom-
röstningen.

Anf. 63 STEN TOLGFORS (m) replik:
Herr talman! Jag tycker att det här inlägget visar
precis vad jag sade, att det i vissa partier lever kvar en
världsbild sedan det kalla kriget dagar. Man ser på
svensk utrikespolitik utifrån föreställningen att det
hela tiden är någon annan som skall tvinga på oss
något hemskt och farligt. Det handlar om någonting
helt annat i dag. Det handlar om att gemensamt ta
ansvar för den europeiska freden. Där tycker jag att
Sverige skall vara lika delaktigt som andra länder.
Jag är inte det minsta orolig för att Sverige skall
bli överkört inom den gemensamma utrikespolitiken i
för oss väldigt viktiga frågor. Det kommer att hända
oerhört sällan över huvud taget att något land körs
över. Anledningen till det redovisade jag nyss i talar-
stolen: Börjar man köra över länder hit och dit, så
försvinner legitimiteten inom hela den gemensamma
utrikes- och säkerhetspolitiken och man biter sig själv
i foten.
Det är tråkigt att det finns partier i vår riksdag som
inte vill se världen som den ser ut nu utan som för-
tvivlat håller fast vid en 10-15 år gammal världsbild.

Anf. 64 BIRGITTA HAMBRAEUS (c) re-
plik:
Herr talman! Vi är alltså överens om att det är
skadligt för samarbetet att köra över länder. Därför
borde vi också kunna vara överens om att det är väl-
digt bra att faktiskt behålla vetot när det gäller sådana
här vitala intressen. Jag tycker att regeringen verkar
föra den rätta politiken i IGC-förhandlingarna.

Anf. 65 STEN TOLGFORS (m) replik:
Herr talman! Vi känner sedan tidigare till att två
partier i vår riksdag pratar om beslutssystemen i EU
som om de vore frikopplade från alla andra. Principen
t.ex. om konsensus minus ett, som vi moderater har
talat om, finns inom OSSE. Jag har inte hört några
dramatiska tal i vår riksdag som klagar på att det är en
odemokratisk princip eller en fara för Sverige. Sveri-
ge har inte vetorätt i FN:s säkerhetsråd och på andra
håll, och det finns inte heller några miljöpartister eller
vänsterpartister som talar om detta i dramatiska ter-
mer. Här handlar det om att skapa en gemensam sä-
kerhet för framtiden, inte om att titta bakåt.
Som jag redovisade tidigare i talarstolen, pratar
ordförandeskapet om att man fortfarande inte skall
köra över länder i frågor som har nationell politisk
betydelse. Det jag också försökte trycka på tidigare,
är att jag tycker att det här är en för vag formulering.
Det vore bättre att gå till det vi i EU 96-kommittén
talade om; vitalt nationellt intresse. Det är en skarpa-
re, tydligare formulering. Då får vi inte en situation
där hela EU:s samarbete blockeras av något eller
några enstaka länder med speciella intressen.

Anf. 66 KENNETH KVIST (v):
Herr talman! I vår tid växer möjligheterna att lösa
många av världens problem. Mänsklighetens produk-
tiva krafter utvecklas med en oerhörd styrka - liksom
insikterna om våra ekologiska och sociala livsvillkor.
Trots detta går utvecklingen i många avseenden i
negativ riktning. Ett snedvridet makt- och fördel-
ningssystem skapar, på den europeiska kontinenten
och på flera andra håll, massarbetslöshet, växande
sociala klyftor, social utslagning och fattigdom och ett
växande utanförskap. Tendenserna till brutalisering av
hela vår samhälleliga existens är påtagliga och allvar-
liga.
Människorna behöver givetvis internationellt sam-
arbete. Men EU har i Europa förvänt detta behov. EU
har konstruerats för att stärka den kapitalistiska
maktstrukturen och utvecklats som ett projekt som
lägger alltmer makt över medlemsländerna och folken
i en elits händer. EU är till sin karaktär ett eliternas
projekt betydligt mer än det är det fredsprojekt som
det kallas för i den EU-lyrik som vi har hört exempel
på också här i dag.
I det här läget sammanträder nu EU:s regerings-
konferens för att vidareutveckla unionen. Mycket litet
talar för att konferensen kommer att förändra EU så
att talet om "folkens Europa" kommer att bli annat än
tomma sloganer. Snarare tycks utvecklingen av konfe-
rensen gå dithän att eliternas makt befästs, att över
politik och folkvilja stående institutioner förstärks, att
stora stater befäster och ökar sin makt på de mindres
bekostnad och att folkens demokratiska möjligheter
att påverka politikens utveckling och innehåll försva-
gas.
EU har genom sin politik, att ensidigt inrikta sig
på att bekämpa inflationen och att upprätthålla valu-
tastabiliteten, förstärkt arbetslösheten och bidragit till
djupare sociala klyftor. Enligt EMU-projektet skall
viktiga delar av den ekonomiska politiken i Europa
styras av en politiskt oavsättlig och inför väljarna
oansvarig liten krets av centralbanksdirektörer.
EMU:s ensidiga konvergenskrav har bidragit till att
fördjupa den sociala krisen i Europa.
När Sverige gick in i regeringskonferensen gjorde
man det med flera ambitioner som vi gärna kan be-
teckna som sympatiska. En av dessa var att utveckla
EU till vad man kallade en sysselsättningsunion. Det
låg naturligtvis en del illusioner i detta. Inte skulle väl
vårt relativt lilla land kunna förmå att leda in EU som
helhet i en helt ny politik gentemot arbetslösheten.
Och vi börjar nu skymta resultaten av de i och för sig
lovvärda svenska ambitionerna. De verkar inte bli
lysande.
I det förslag till kapitel om sysselsättningsunion
som det irländska ordförandeskapet sammanfattat -
det som hittills föreligger - finns inga tankar om att
arbetslöshetsbekämpning skall vara ett huvudmål för
den ekonomiska politiken. Överordnade mål är de
som betecknas som prisstabilitet och sträng s.k. bud-
getdisciplin, dvs. fortsatta sociala försämringar för en
stor del av Europas folk. Vad man däremot anar bak-
om formuleringarna är de s.k. Essenprinciperna, där
uppluckrad arbetsrätt, ökade löneklyftor samt för-
sämringar i trygghetssystemen påstås stimulera job-
ben. Detta är mest högerpolitisk skåpmat.
Sverige har kanske bidragit till att få upp syssel-
sättningsfrågorna på dagordningen, men kan social-
demokraterna verkligen vara nöjda med det hittillsva-
rande förslaget från ordförandeskapet? Om det har
någon effekt kommer det ju snarast att binda oss vid
en förstärkt högerpolitik, med allt vad det innebär av
fördjupade klyftor. Det ursprungliga förslaget till
sysselsättningsunion - presenterat bl.a. av Allan Lars-
son och i Carlsson-Rasmussen-rapporten - handlade
om en europeisk stimulanspolitik, men det förslaget är
egentligen avvisat, då det är oförenligt med EMU.
En annan fråga som Sverige har drivit är om öp-
penhet och offentlighet. Det är bra att Sverige har
gjort det, men det svenska ambitionerna har inte hel-
ler här lett så långt som vi skulle kunna hoppas. I
stället skall det enligt förslagen vara upp till varje
institution att själv avgöra graden av offentlighet.
Diarier över inkomna och upprättade handlingar, som
är nödvändiga för att öppenheten skall bli något,
kommer alltfort att saknas. Sverige måste verkligen
driva på ytterligare i dessa frågor för att vi skall kunna
få ett positivt resultat.

Anf. 67 ROY OTTOSSON (mp):
Herr talman! En rad opinionsundersökningar un-
der det senaste året visar entydigt att en stor majoritet
av svenska folket är missnöjda med det svenska
medlemskapet i den europeiska unionen. En stor
majoritet av svenska folket skulle säga nej om det
vore folkomröstning i dag. Men när folkomröstningen
hölls för några år sedan fanns en knapp majoritet för
svenskt medlemskap. Man måste fråga sig vad som
har hänt. Vad är det som har fått så många som rösta-
de ja den gången att nu känna sig lurade? Vad är det
som gör att så många har ändrat ståndpunkt och nu
blivit mer kritiska?
Jag är för min del övertygad om att många röstade
ja den gången för att ja-sidan lovade pengar och
minskad arbetslöshet om vi bara blev medlemmar i
den europeiska unionen. Ja-sidan hotade faktiskt med
ytterligare nedskärningar i välfärden och ökad arbets-
löshet om vi, svenska folket, skulle nöja oss med att
fortsätta vårt europeiska samarbete som tidigare. Jag
minns ryktet som spreds de sista dagarna före om-
röstningen att om det blev majoritet för nej-sidan så
skulle regeringen omedelbart sätta sig i krismöte och
omgående lägga fram ett nytt digert sparpaket.
Som vi alla nu vet innebär medlemskapet i Euro-
peiska unionen att svenska staten får betala medlems-
avgifter på snart ca 20 miljarder. Det kan jämföras
med det valfläsk på 10 miljarder som statsministern
utlovade i går. Det blev ja i folkomröstningen, och
som tack för detta höjdes fastighetsskatten, arbetsgi-
varavgifterna, momsen på vissa områden, t.ex. serve-
ringstjänster, energiskatter osv. Dessa skattehöjningar
har gjort oss fattigare. Det har stramat åt svensk eko-
nomi och svenskt näringsliv, och det har gjort fler
arbetslösa. I finansieringen av EU-utgifterna ingår
även besparingar på forskning och regionalpolitik,
vilket också bidrar till konkreta försämringar i vårt
land.
De utlovade förbättringarna för svensk ekonomi
har samtidigt uteblivit. För oss i Miljöpartiet de gröna
är detta ingen överraskning. De ekonomiska fördelar-
na med fri handel, samarbete och öppna gränser hade
vi redan genom avtal med EU. Medlemskapet innebar
inte någon förbättring i det avseendet.
Herr talman! Medlemskapet i EU kan inte rädda
Sveriges ekonomi och arbetsmarknad. Det är en lång
rad politiska misslyckanden under lång tid som har
skapat Sveriges ekonomiska problem och de problem
vi har på arbetsmarknaden. Det är bara vi själva som
kan lösa de problemen. Vi i Miljöpartiet de gröna har
aktivt medverkat till budgetsaneringen och till att få i
gång satsningen på gröna jobb, utbildning, fler före-
tag. Vi kommer att fortsätta lägga fram förslag i den
riktningen, och vi kommer också att vara beredda på
att samarbeta med regeringen i syfte att uppnå konkre-
ta, positiva resultat för bättre ekonomi och fler jobb.
Svensk ekonomi har allvarliga strukturella pro-
blem, som medför att arbetslösheten fastnar på en
oacceptabelt hög nivå, vilket medför en växande
miljöskuld och hotar välfärdens grundvalar. Vi i
Miljöpartiet de gröna har alltid varnat för dessa pro-
blem och föreslagit en annan, mer ansvarsfull och
långsiktigt hållbar ekonomisk politik.
Medlemskapet i EU innebär dessvärre att vi i
Sverige har blivit alltmer beroende av beslut som
fattas centralt i unionen. Våra möjligheter att själva
fatta beslut om våra egna angelägenheter har minskat.
Vi kan inte längre styra över oss själva i samma grad
som tidigare. Det innebär att vi har fått sämre förut-
sättningar att lösa våra inhemska problem. EU-
medlemskapet innebär att vi tvingas betala ett högre
pris för att kunna bedriva en politik som löser de
svenska problemen. Den ökade bristen på svensk
självständighet i det europeiska samarbetet innebär att
svenska medborgare får tunnare plånböcker och färre
jobb.
Vi står nu inför två stora steg i samma riktning:
genomförandet av den ekonomiska och monetära
unionen, EMU, och, som det ser ut, regeringskonfe-
rensens skärpning av EU:s ambitioner att bli en verk-
lig superstat.
Den svenska regeringen medverkar aktivt i bägge
dessa steg inom EU, såvitt jag har förstått. Det senaste
halvåret har EMU kommit att diskuteras alltmer i
Sverige. EMU-utredningen har klart visat att de eko-
nomiska riskerna för Sverige är mycket stora och att
Sverige därför bör stanna utanför EMU. Utredningen
har i hög grad bekräftat den kritik som vi i Miljöpar-
tiet de gröna på ekonomiska grunder har riktat mot
EMU-projektet. Vi kan konstatera att när en saklig
utredning om EMU äntligen kom till stånd, visade det
sig att EMU var en dålig idé. Miljöpartiet de gröna
anser att dåliga idéer inte skall genomföras.
Herr talman! Dagens debatt om regeringskonfe-
rensen har visat att det europeiska samarbetet har
förbytts till bildandet av en ny superstat i Västeuropa.
Det är missvisande att kalla EU-medlemskapet för
samarbete, eftersom medlemsländerna i praktiken
upplöses som suveräna stater och i stället blir län i
den framväxande superstaten EU. Den tveksamhet
som hittills rått i den allmänna debatten om huruvida
EU är ett samarbete eller ett supermaktsprojekt borde
nu kunna förvisas till historiens skräpkammare.
Vi blev medlemmar i EU genom en folkomröst-
ning, och det är rimligt att folket får en ny chans att
rösta om vi verkligen skall fortsätta på den här vägen.
Jag tror inte att det var det här man röstade för tidiga-
re. Det är stora förändringar som sker i och med re-
geringskonferensen och EMU-projektet. Det finns
skäl att återigen pröva om detta är något som vi verk-
ligen vill ha.

Anf. 68 STEN TOLGFORS (m) replik:
Herr talman! Den gamla nej-sidan ägnar sig åt att
hävda att ja-sidan hotade in Sverige i EU. Se inte
grandet i ja-sidans öga utan se bjälken i ditt eget, Roy
Ottosson!
I Nej till EU:s studiebok "Vinnare och förlorare i
den europeiska unionen" framställdes fredstanken
som en dödskalle i nazisthjälm med kulhål i tinning-
en. Den inre marknaden var en bild av en haschrö-
kande hora. Det var "Fästning Europa" och taggtråd
satt runt EU. Nu ser vi att den gamla nej-sidan inte
lägger två strån i kors för att hjälpa nya länder in.
Maten var en bild på apelsinjuice som skulle innehålla
uran 239. Demokratin skulle försvinna, och 80 % av
besluten skulle fattas i Bryssel.
Vem fick rätt, Roy Ottosson?

Anf. 69 ROY OTTOSSON (mp) replik:
Herr talman! Jag tog i mitt anförande upp en del
ekonomiska frågor. Det gjorde jag just för att det
visade sig att huvudargumentet, att vi skulle vinna
ekonomiskt på att bli medlemmar, inte höll. Det var
luft.
Jag kan medge att även nej-sidan hade en del
hotbilder som var väl överdrivna. Men det hindrar
inte att svenska folket måste få en talan i den här
frågan. Det finns en väldig skillnad mellan den debatt
som förs här och den debatt som man möter ute i
landet när det gäller EU-frågan, regeringskonferensen
och EMU. Jag har försökt föra in litet av det som
svenska folket faktiskt ser och bryr sig om, nämligen
vilka effekter medlemskapet har för dem själva och
för deras egen ekonomi.
Tyvärr har det gått baklänges ekonomiskt sett se-
dan vi blev medlemmar. Vi har inte vunnit på det, vi
har förlorat. Det visar sig att många av de löften som
utställdes var felaktiga.
Nu går EU vidare. Regeringskonferensen innebär
ytterligare steg mot den superstat som jag beskrev,
mycket översiktligt i och för sig. Jag tycker att det har
bekräftats av dagens debatt att det går åt det hållet.
Därför finns det skäl att pröva det här igen, eller hur?

Anf. 70 STEN TOLGFORS (m) replik:
Herr talman! Den gamla nej-sidan ägnade sig åt att
säga: Om det blir ett nej i folkomröstningen kommer
ja-sidan att fortsätta att folkomrösta och folkomrösta,
ända tills det blir som de vill. Vad gör den gamla nej-
sidan nu? Jo, nu säger de att det skall folkomröstas
och folkomröstas ända tills det blir som Roy Ottosson
vill. Tala om hyckleri!
Så till ekonomin. Inte någon inom ja-sidan, i alla
fall ingen jag känner, sade att alla effekter skulle
komma på något års sikt. Nej-sidan var ute redan
någon månad efter medlemskapet och sade: Se, det
blev inte som ni sade.
Det handlar om att bygga ett starkare Sverige i
samarbete med övriga Europa. Det kommer att ta år,
det har ingen förnekat.
Jag vill däremot hävda, även om tiden inte medger
att jag utvecklar det nu, att vi redan har sett ett antal
positiva effekter.

Anf. 71 ROY OTTOSSON (mp) replik:
Herr talman! Folkomröstningens resultat har ge-
nomförts. Vi har inte satt oss i vägen för det. Sverige
är medlem i EU.
Nu utvecklas EU. Det förändras. EMU har blivit
aktuellt. Det finns naturligtvis skäl, eftersom vi är
medlem i EU genom en folkomröstning, att också gå
tillbaka till folket med större och viktiga förändringar
som är av avgörande betydelse för Sveriges egen
suveränitet och för våra möjligheter att styra över oss
själva även i framtiden. Det finns skäl att då också gå
tillbaka till folket. Så enkelt är det.
Det här är inte något konstigt. En rad andra EU-
länder kommer att ha liknande omröstningar just för
att det handlar om den här grundläggande frågan.
Vi respekterar folkomröstningen. Det är mycket
viktigt att sådana respekteras. Det är därför Sverige är
medlem i EU. Vi har inte motverkat det. Beslutet
fattades och vi lade ned våra röster här i riksdagen.

Anf. 72 BERIT LÖFSTEDT (s) replik:
Herr talman! Det går för sig att beskriva allt som
är eländigt. Det är t.o.m. ganska enkelt att beskriva
elände. Man kan både tänka ut det själv och hitta på
annat.
När jag lyssnade på Roy Ottosson hörde jag, med
tanke på att debatten handlar om en regeringskonfe-
rens, inte något förslag om vad man skall göra i stället
för de förslag som nu ligger på bordet. Vad skall det
vara i stället? Är i stället ett nej? Är det för övrigt ett
ja till det första Maastrichtfördraget?
Jag blev litet konfunderad mot slutet av Roy Ot-
tossons inlägg. Jag funderade över om han menar att
vi skall ha en folkomröstning om ett utträde ur unio-
nen. Menar han det eller vill han ha en folkomröst-
ning om resultatet av förhandlingarna?

Anf. 73 ROY OTTOSSON (mp) replik:
Herr talman! Jag har i debatten försökt föra in den
debatt som förs ute bland allmänheten. Jag tycker att
den har sin givna plats även i riksdagens plenisal. Jag
är medveten om att jag därmed har avstått från att gå
in på de många i och för sig intressanta detaljer som
nu diskuteras i regeringskonferensen. Jag har inte
någonting emot att diskutera dem.
Vad jag menar är att den här regeringskonferensen
leder fram till ett resultat som innebär att EU föränd-
ras i vissa avseenden. Detta tillsammans med EMU-
frågan innebär att vi står inför en delvis ny situation,
och eftersom svenska folket genom en folkomröstning
förde in oss som medlem i EU finns det skäl att pröva
om man också är beredd att ta de nya steg som nu
kommer.
En folkomröstning bör naturligtvis handla om
konferensens resultat. Vi skall inte upprepa oss och ha
samma omröstning som vi har haft tidigare. Det är
självklart.

Anf. 74 BERIT LÖFSTEDT (s) replik:
Herr talman! Jag får en känsla av att Roy Ottosson
redan har bestämt sig för att vi skall ha en folkom-
röstning och att nej-alternativet är att säga nej till det
nya resultatet. Vad jag då funderar mycket över är vad
Roy Ottosson vill säga ja till. Hur skulle det se ut?
För övrigt anser jag att det är utomordentligt vä-
sentligt att allmänheten deltar i diskussioner om rege-
ringskonferensen. Det är därför jättebra att vi har en
sådan här öppen diskussion på denna allmänhetens
arena här i dag.

Anf. 75 ROY OTTOSSON (mp) replik:
Herr talman! Det är möjligt att jag kommer att
förorda ett nej till resultatet av regeringskonferensen
när det är färdigt, om det går som jag misstänker i
dag. Det kan ju faktiskt gå åt ett helt annat håll rätt
vad det är, rent teoretiskt. Så det är i och för sig en
öppen fråga, och det finns ingen anledning för mig att
binda mig slutgiltigt. Fortsätter det på det sätt som det
har gjort hittills tycker jag dock att det borde bli ett
nej. Men detta får folket avgöra.
Jag menar att eftersom svenska folket genom en
folkomröstning har fört in oss som medlem och efter-
som EU nu förändras i många viktiga avseenden, bl.a.
i just de frågor som var mest kontroversiella i folkom-
röstningen - EMU-projektet är ju ytterst kontrover-
siellt - finns det skäl att pröva om vi skall gå vidare
med det här.
Vad det leder till i nästa steg vet inte jag. Det be-
ror ju på resultatet. Men jag tycker att det finns skäl
att respektera folkets vilja när det gäller de grundläg-
gande frågorna om Sveriges suveränitet och om vil-
ken förmåga vi skall ha att styra oss själva. Det är ju
något som angår alla, också utanför den här plenisa-
len.

Anf. 76 BERIT LÖFSTEDT (s):
Herr talman! Det pågår alltså en regeringskonfe-
rens. Det är väl åtminstone vi här i lokalen, även om
vi inte är särskilt många, medvetna om. Det har ju
pågått en diskussion om det i ungefär tre timmar vid
det här laget.
Regeringskonferenser är inte någonting nytt i EU.
De har förekommit tidigare och de kommer att anord-
nas även i framtiden. Regeringskonferenser i EU hålls
för att avgöra vad EU skall bestämma om och hur.
Skall beslut fattas med enhällighet eller med majori-
tet? På vilket sätt skall Europaparlamentet ha infly-
tande? Kan Sveriges riksdag eller för den delen den
franska nationalförsamlingen få säga sitt? Skall EU
bekämpa internationell brottslighet och i så fall hur?
Medborgarna i EU-länderna är alla på olika sätt kon-
sumenter. Hur skall då deras intressen tas till vara?
Hur skall de få veta vad de köper och äter, hur bra
eller dålig en vara är och när och var den är tillver-
kad?
Sådana och andra frågor kan ställas i en rege-
ringskonferens, detta helt enkelt därför att det är
medlemsländerna som bestämmer vad EU skall ägna
sig åt. Kommissionen, parlamentet eller ministerrådet
i EU kan inte ge sig på andra områden än de som
länderna har bestämt att de skall ägna sig åt. EU är
dess medlemsländer.
Senast EU höll regeringskonferens satt vi svenskar
på åskådarplats. Vi kunde läsa en del, men inte sär-
skilt mycket, i tidningarna om vad som pågick. Några
av oss hade kanske litet mer information, men ingen
visste särskilt mycket. Vi var nämligen inte med. Vi
tillhörde inte EU. Det var naturligtvis inte EU:s fel att
vi inte visste så mycket då.
Under tiden som den förra regeringskonferensen
pågick och även senare när vi arbetade med att ta
ställning till det svenska medlemskapet såg många av
oss fördelar med EU. Men vi såg också nackdelar.
Arbetslösheten i EU var alldeles för hög, trots att man
under många år hade arbetat för att få ordning på
ekonomierna och förbättra människors villkor.
Det fanns visserligen diverse program för att sti-
mulera kvinnors situation och inflytande i EU, men i
stort sett var det nog ett gubbvälde. Det var svårt att
få tag på handlingar och beslutsunderlag i EU. Det
var med andra ord litet dåligt med insynen.
Detta och mycket annat hade många av oss åsikter
om då. Några ansåg att allt bara var förkastligt och
inget att ha att göra med. Det tycks vara så fortfaran-
de. Andra, t.ex. jag själv, trodde att EU kunde föränd-
ras och förbättras. Egentligen tror jag att det är driv-
kraften för de flesta av oss som arbetar i en politisk
demokrati att vi faktiskt tror att det går att förändra
villkoren i vårt svenska samhälle och utanför våra
gränser.
Skillnaden vid den här regeringskonferensen är att
vi nu är med. Nu sitter Sverige vid förhandlingsbordet
och har en röst, precis som alla andra medlemmar,
stora som små. Nu kan vi lägga fram förslag om för-
ändringar på de områden som vi kunde ha åsikter om
förra gången. Vi kan, hittills i alla fall, notera riktigt
hyggliga framgångar.
Det finns ett starkt och växande stöd för att EU
skall ha en roll när det gäller att ge människor jobb.
Det skall bli mer insyn i EU. Kvinnor måste få kom-
ma fram bättre.
En långsiktigt gångbar utveckling på miljöområdet
vinner alltmer gehör. EU måste få tydligare uppgifter
när det gäller att stärka en fredlig utveckling.
Det är exempel på områden som vi från svensk
sida engagerat oss i med mycket bred enighet också
på hemmaplan. Parentetiskt, men inte av föga vikt,
vill jag säga att jag upplever att det finns utomordent-
ligt konstruktiva och ansvarstagande engagemang från
många partier i den här frågan. Man tar del, kommer
med åsikter och lägger förslag. Om man å andra sidan
nästan bara säger nej eller ropar på vargen ställer man
sig förstås utanför alla möjligheter att denna gång
vara med och påverka EU:s utveckling.
Från svensk sida kommer vi inte att få igenom allt
vi önskar den här gången. Det får inget annat land
heller. Det är egentligen en av finesserna i samarbetet.
Alla skall vara med och bestämma. I 15 demokratier
värderar människor olika frågor på olika sätt. Vi
svenskar vill vara med och förbättra EU från våra
utgångspunkter. Då måste vi ha respekt för att männi-
skor i andra länder också vill det från sina utgångs-
punkter.
Dessutom har vi utvidgningen. Denna oerhört
viktiga fråga. Den som verkligen handlar om fred och
solidaritet i vår del av världen. Till slut kanske den
kräver litet extra uppoffring av oss svenskar, både vad
gäller pengar och inflytande. Då måste vi vara bered-
da att göra det. Fred och säkerhet är alltid att föredra
framför oro och konflikt.

Anf. 77 STEN TOLGFORS (m) replik:
Herr talman! Det finns en fråga där varken politi-
ker eller andra haft full möjlighet att delta i debatten
eftersom det har saknats underlag. Det gäller syssel-
sättningsunionen. Först fick EU 96-kommittén i upp-
drag att låta utreda den. Vi lyckades inte hitta någon
svensk forskare som var villig att åta sig uppdraget
eftersom det saknades underlag. Frågan skickades
vidare till Calmforsutredningen som skulle komma
med ett underlag. Calmforsutredningen kom och gick,
liksom EU 96, och inget underlag kom. Man gjorde
alltså ingenting.
Dessutom har regeringen vid upprepade tillfällen
lovat att om oppositionen vill ha underlag om syssel-
sättningsunionen så nog finns det på Regeringskans-
liet och nog skall de få det.
Nu står vi här. Inget kom. IGC kom, IGC gick och
inget underlag kom. Detta måste väl ändå vara ett
skelett i den socialdemokratiska EU-garderoben, Berit
Löfstedt?

Anf. 78 BERIT LÖFSTEDT (s) replik:
Herr talman! Jag förmodar att det är litet bittert,
om man inte gillar tanken på att EU skall engagera sig
i de här frågorna, att vi är på väg att få in viktiga
texter i EU som har att göra med gemensamma insat-
ser för att stärka sysselsättningen.
Jag har den uppfattningen, som jag sade i mitt an-
förande, att om vi pekar ut ett område för EU att en-
gagera sig i, kan EU också göra det. Jag kan inte se
att det som nu ligger på regeringskonferensens bord
och där texterna har sitt ursprung i det svenska försla-
get skulle vara något skelett.

Anf. 79 STEN TOLGFORS (m) replik:
Herr talman! Det är en av de vackraste myter So-
cialdemokraterna odlar att det är de som har lärt EU
att tala om sysselsättning. Tänk på de berömda Es-
senpunkterna t.ex., som Socialdemokraterna på hem-
maplan underlåtit att följa. EU har i många år arbetat
med att försöka få fart på arbete, sysselsättning och
företagande.
Nu talade jag om sysselsättningsunionen; detta
stolta socialdemokratiska skepp som sjönk så fort det
kommit utom horisonten. Det var Socialdemokrater-
nas valfrågor i två val. Likväl klarade man inte av att
lämna vare sig riksdag eller utredningar sådant under-
lag att man kunde få opartiska bedömare, dvs. forska-
re som kunde skriva om det som underlag för debat-
ten. Det var det jag talade om. Nog är väl det ett ske-
lett i garderoben att man inte lyckats förse vare sig
riksdag eller utredningar med tillräckligt underlag i
sin egen paradfråga.

Anf. 80 BERIT LÖFSTEDT (s) replik:
Herr talman! Jag vet att jag själv under folkom-
röstningskampanjen och även tidigare när jag var ute
och talade om EU-frågor sade att sysselsättningsfrå-
gan är en mycket viktig fråga för de flesta medlems-
länder i EU, detta innan vi hade diskuterat en syssel-
sättningsunion. Jag vill inte få påskrivet att vi inte
trodde att EU sysslade med detta. Det sade jag för
övrigt i mitt anförande också.
Ett kapitel i fördraget är ett mycket konkret resul-
tat av ett sätt att fokusera och ge tyngd åt dessa upp-
gifter i EU.

Anf. 81 ROY OTTOSSON (mp) replik:
Herr talman! Jag har två funderingar när det gäller
socialdemokraternas agerande. Den ena gäller miljö-
sidan och frågan om koldioxidskatten. Det finns ju en
skatteväxlingskommitté som lade sitt betänkande
förra veckan. Man säger där klart att för att vi skall
kunna genomföra den önskvärda skatteväxlingen för
miljön, dvs. höja bl.a. koldioxidskatten och sänka
beskattningen på arbete, är det viktigt att man gör det
också internationellt. Hur tycker Berit Löfstedt att
man skall göra för att få upp koldioxidskatterna, eller
motsvarande skatter, i vår omvärld så att vi verkligen
kan genomföra detta utan att svensk industri drabbas
särskilt illa?
Min andra fundering gäller sysselsättningsunio-
nen. Det verkar litet schizofrent. Hur skall en syssel-
sättningsunion utan gemensam finanspolitik se ut?
Hur skall man skapa sysselsättning utan ekonomisk
politik? Det måste ju faktiskt betyda att ni under bor-
det accepterar en gemensam ekonomisk politik i EU.

Anf. 82 BERIT LÖFSTEDT (s) replik:
Herr talman! Jag skall vara rättvis mot miljöparti-
et. Jag sade tidigare att ni inte hade haft något förslag.
Jag erkänner gärna att ni har tagit upp frågan om
koldioxidskatten. Något har ni kommit med. För öv-
rigt anser jag att den diskussionen har förts här hela
förmiddagen innan Roy Ottosson kom in i lokalen.
Jag tycker därför inte att det finns anledning att tilläg-
ga något i den frågan.
När det gäller sysselsättningsunionen vill jag säga
att jag är övertygad om att ett starkare samarbete för
att stimulera sysselsättningen mellan medlemsländer-
na leder till just konkreta idéer om vad det är man
skall göra. Behöver man samordna ekonomisk politik
ibland? Det kanske man behöver. Unionen är vad
medlemsländerna kommer överens om att man behö-
ver göra tillsammans.

Anf. 83 ROY OTTOSSON (mp) replik:
Herr talman! Jag har naturligtvis följt debatten
hela dagen, och är mycket väl medveten om vad som
sagts om koldioxidskatten tidigare i dag. Därför kun-
de det vara intressant att få veta hur Berit Löfstedt ser
på detta. Tycker Berit Löfstedt t.ex. att man borde
agera från svensk sida inom EU för att få en avregle-
ring när det gäller subventionssystem på energiområ-
det? Man subventionerar ju kolgruvedriften i Tysk-
land, man subventionerar på olika sätt kärnkraften i
Frankrike, man subventionerar på olika sätt alumini-
umindustrin i Spanien. Allt detta har negativa konsek-
venser för svensk industri och gör det svårt för oss att
bedriva en offensiv miljöpolitik och göra en skatte-
växling.
Har Berit Löfstedt några synpunkter på det?
När det gäller sysselsättningsunionen uppfattade
jag det som att Berit Löfstedt accepterar att man har
en gemensam ekonomisk politik. Gäller det kanske
också arbetsrätten?

Anf. 84 BERIT LÖFSTEDT (s) replik:
Herr talman! Jag vill bara säga att jag tycker att
statssubventioner för det mesta är av ondo och ställer
till problem när det gäller konkurrensen. Jag tycker att
det är viktigt att man inte har en mängd statssubven-
tioner, oavsett om det gäller det ena eller det andra
området.
När det gäller samarbete på det ekonomisk-
politiska området sade jag att det är ett samarbete som
kan växa fram därför att medlemsländer kanske vill
det.

Anf. 85 KENNETH KVIST (v) replik:
Herr talman! Berit Löfstedt sade att vi under den
förra regeringskonferensen satt på åskådarplats och
inte visste så mycket men att vi nu är med och påver-
kar. Men skillnaden är också den, vilket vi måste
notera, att vi nu också blir påverkade. Nu har vi inte
längre möjlighet att föra en egen handelspolitik och
en egen jordbrukspolitik. Nu måste vi t.ex. införa
regler som gör riksbankschefen oavsättlig, osv. Vi har
alltså påverkats mer än vi har påverkat.
Sysselsättningsunionen är kanske sympatiskt tänkt,
men vad som hittills faktiskt har kommit fram är att
det skall föras en gemensam högerpolitik på detta
område i Europa. Det är ju de s.k. Essenpunkterna
som ligger till grund för den gemensamma politiken
på området.

Anf. 86 BERIT LÖFSTEDT (s) replik:
Herr talman! Vad som har hänt i länderna runt
omkring oss har alltid påverkat oss, men vi har nu en
samarbetsform genom vilken vi tillsammans kan på-
verka vad som sker med oss. Jag har svårt att se att
det är negativt att kunna påverka tillsammans i stället
för att stå utanför och vara tvungen att bara ta skeden
i vacker hand, dvs. acceptera vad andra har bestämt
att vi skall göra.

Anf. 87 KENNETH KVIST (v) replik:
Herr talman! Det är skillnad mellan att kunna på-
verka som en självständig part - det har nog Sverige
kunnat göra också tidigare - och att påverka som en
liten del i ett stort sammanhang. Då blir man uppbun-
den av det som de stora elefanterna bestämmer. Det är
en för demokratin negativ utveckling som Sverige har
genomgått.

Anf. 88 BERIT LÖFSTEDT (s) replik:
Herr talman! Jag tycker att det enbart är en nidbild
när man beskriver hur självständiga vi var tidigare
och menar att vi nu har blivit så beroende. I en inter-
nationell värld är vi allihop beroende av varandra och
vill kunna påverka vår egen utveckling tillsammans
med andra länder. Det är därför som jag tycker att
östutvidgningen med länder som vill vara med i EU är
så oerhört angelägen. Också de vill ha möjlighet att
påverka utformningen av sin framtid.

Anf. 89 MAGGI MIKAELSSON (v):
Herr talman! I går hade vi en lång debatt på temat
om en hållbar utveckling på längre sikt. När vi i dag
diskuterar EU:s regeringskonferens är talarlistan be-
tydligt kortare. Detta tycker i alla fall jag är litet
märkligt. Resultatet av regeringskonferensen kommer
ju att få en avgörande betydelse för hur det skall gå
bl.a. med utvecklingen mot ett hållbart samhälle - i
Sverige och i resten av Europa.
Det är sagt tidigare men tål att upprepas att många
av miljöproblemen är globala och måste lösas på en
global nivå. Det betyder att det globala miljöarbetet
måste utvecklas och intensifieras. Det betyder också
att miljöarbetet i EU måste inkludera länderna i östra
Europa. EU kan och måste göra viktiga insatser i
Östeuropa. Ett ökat miljöbistånd skulle kunna bidra
till ökad levnadsstandard och en bättre miljö för de
människor som bor där.
Vad gäller miljöarbetet i allmänhet inom EU me-
nar jag att utvecklingen för svensk del går åt två håll.
Å ena sidan kan Sverige kanske flytta fram positio-
nerna på enstaka viktiga områden. Ett sådant exempel
kan vara försurningen eller klimatfrågan, där man kan
nå en viss framgång. Å andra sidan kan vi se att ut-
vecklingen i Sverige bromsas upp. Tendensen är
snarast den att målet blir den möjliga kompromissen i
stället för att Sverige driver på utvecklingen genom
att gå före med hårdare krav. Det är något slags vänta-
och-se-attityd som växer fram.
Ett exempel är märkningen av genmodifierade or-
ganismer, där regeringen uppenbart ansåg att det var
bättre med ett dåligt förslag än att driva den linje som
riksdagen faktiskt har fattat beslut om. Det är klart att
man i en förhandling måste acceptera kompromisser,
men jag är övertygad om att regeringen i just det här
fallet har gjort en felbedömning. Genom att acceptera
att bara den levande organismen måste märkas, inte
de produkter som framställs av den - alltså tomaten
men inte ketchupen - har man godtagit en princip som
är väldigt oroande för framtiden.
Dessutom åsidosätter man ju konsumentperspekti-
vet. Hur skall jag som konsument kunna välja bort
tomatketchup gjord på genmodifierade tomater, om
jag inte kan kräva att ett sådant innehåll klart redovi-
sas på förpackningen?
Det här är ett exempel på hur en hållbar utveckling
på längre sikt är beroende av utvecklingen i EU och
Sveriges möjligheter - och vilja - att vara pådrivande.
Frågan om det skall bli en hållbar utveckling i Sverige
avgörs just nu i diskussioner som förs i slutna rum vid
EU:s korridorer - av anonyma ämbetsmän i några av
de många hundra arbetsgrupper som finns i systemet
eller av ministrar på likaså slutna möten.
För att gå över till regeringskonferensen kan jag
konstatera att två av de viktigaste frågorna för möjlig-
heten att åstadkomma en hållbar utveckling över
huvud taget inte är uppe till diskussion. Det gäller
frågorna om östutvidgningen och om jordbruket. Det
är dessutom två frågor som hänger ihop.
Kanske är utvecklingen inom jordbruket avgöran-
de, för där avspeglas mycket av grundsynen inom
Europeiska unionen, som dessvärre är allt annat än
långsiktigt hållbar. Produktion av livsmedel ses som
vilken industriell produktion som helst. Stordriftsför-
delar och snäva företagsekonomiska kalkyler driver
utvecklingen i stället för ekologiska, djuretiska och
miljömässiga hänsyn. Detta har fått till följd långa
transporter av levande djur, användning av kadaver-
mjöl, antibiotika och tillväxthormoner, avel på grund-
val av egenskaper som ger defekta djur - t.ex. rasen
Belgisk blå - stora problem med gödsel och läckage
av näringsämnen plus förstås en jättelik administra-
tion med mycket fusk och stora kostnader.
Inför regeringskonferensen ställde Vänsterpartiet
upp tre viktiga krav på miljöområdet. Ett av dem var
att ett uthålligt kretsloppsbaserat samhälle skulle bli
ett överordnat mål i unionen. Ett andra krav var att
miljöfrågorna skulle kunna vara en grund för nationel-
la särregler. Ett tredje krav var att den s.k. miljöga-
rantin skulle stärkas så, att den ger en verklig rätt att
ha nationellt hårdare krav.
Att skriva in ett uthålligt kretsloppsbaserat samhäl-
le som ett överordnat mål är en förutsättning för hela
den debatt som fördes här i kammaren i går och som
kommer att fortsätta i eftermiddag. Vi vet ännu inte
hur det kommer att bli när det är färdigförhandlat. Att
döma av det som hittills har kommit ut av regerings-
konferensen har dessa frågor inte haft så särskilt hög
prioritet.
I förslaget till ändring av artikel 2 i EG-fördraget,
framlagt av det irländska ordförandeskapet, har man
vad gäller hållbar utveckling fått in att det skall vara
en "väl avvägd och hållbar utveckling av näringslivet
inom gemenskapen som helhet" och vidare att det
skall vara en hög nivå på miljöskydd och förbättring
av miljöns kvalitet.
Det är väl inte dåligt, men det är väldigt långt ifrån
att sätta upp miljöfrågorna och en hållbar utveckling
som ett överordnat mål. Om utrikesministern hade
varit kvar här, skulle jag ha frågat henne om det här är
en av de skrivningar som hon sade sig vara missnöjd
med och ville verka för att förändra. Eftersom inte
hon är här kan jag kanske ställa frågan till Berit
Löfstedt. Jag hoppas att hon skall kunna svara på den.
Många djurskyddsorganisationer har krävt att frå-
gan om djurskyddet skall föras in i regeringskonferen-
sen. Det verkar bli en tumme av detta, nämligen ett
protokoll. Jag är orolig för detta, eftersom jag befarar
att det förhållandet att man inte är beredd att jobba
hårdare för att föra in det här i fördragstexten leder till
att man på sikt sänker kraven också i den hårda
svenska djurskyddslagstiftningen.

Anf. 90 BERIT LÖFSTEDT (s) replik:
Herr talman! Jag är ledsen att jag var tvungen att
gå ut ur kammaren en kort stund och därför inte hörde
Maggi Mikaelssons frågor. Den text som föreligger
från ordförandeskapet är inte konferensens resultat
utan det första textutkastet.
På olika områden kan man vilja gå längre och gö-
ra mer. Dit hör t.ex. öppenheten och miljön. Man kan
behöva läsa fler gånger och diskutera med t.ex. andra
länder. Vi kan som parlamentariker dessutom hjälpas
åt med det.
Djurskyddet kan vi jobba med redan i dag. Det
finns dessutom fortfarande på dagordningen.

Anf. 91 MAGGI MIKAELSSON (v) replik
Herr talman! Jag kan upprepa frågan så att det blir
tydligt. Jag vet att texten inte är färdigbehandlad. Hur
hårt är Sverige beredd att driva frågan om att en håll-
bar utveckling skall vara ett överordnat mål? Det får
konsekvenser för all annan politik i EU - energipoli-
tik, transportpolitik, utbildningspolitik, osv. Det är
ganska viktigt att veta om detta är en av de frågor som
regeringen kommer att jobba aktivt för att förändra.

Anf. 92 BERIT LÖFSTEDT (s) replik
Herr talman! Hela frågan om att få in hållbar ut-
veckling i fördraget är faktiskt ett svenskt förslag. Det
kommer från svensk sida. Varför skulle vi inte jobba
med det förslag som vi själva har lagt fram?

Anf. 93 MAGGI MIKAELSSON (v) replik
Herr talman! Av samma anledning som man när
det t.ex. gällde genmodifierad mat, nämligen att man
gjorde den bedömningen att man inte kunde nå någon
framgång i den frågan. Det är en oroande tendens att
man har valt ut några frågor. Jag tycker att de frågor
man har valt är bra. Men det fattas väldigt många.
Frågan är om hur man ser på en hållbar utveckling
är avgörande om det skall bli möjligt för oss att på-
verka utvecklingen för framtiden. EU som projekt är
ju långt ifrån ett projekt för en hållbar utveckling. Det
vore viktigt att försöka få in detta som en överordnad
princip. Jag skulle vilja ha starkare garantier för att
regeringen kommer att driva den här frågan.

Anf. 94 RONNY OLANDER (s)
Herr talman! Jag vill i mitt anförande om gentek-
nik hellre ställa frågor än att försöka ge svar på en
professionell nivå om själva proceduren.
Sverige har i EU-samarbetet en stor och viktig roll
att vara pådrivande och sätta gränser för hur långt vi
kan gå. Vår syn på människor, djur- och växtlivet,
präglas utifrån olika kultur- och beteendemönster runt
om i vår värld. Innebär den moderna gentekniken att
människor, djur och växter blir genmanipulerade eller
genmodifierade? Det handlar också om vår tilltro till
vetenskapen och att den i sin tur orkar stå emot starka
producentintressen.
Konsumenternas intresse i Europa och i övriga
världen skall vara den vägledande stjärnan för arbetet
kring den moderna gentekniken. Det låter sig lätt
sägas men kommer förmodligen att bli betydligt svå-
rare att i alla lägen hävda. Den eviga kampen mellan
olika intressen kommer inte minst att på detta område
göra sig märkbar. Det är här folks förtroende och tillit
till politikernas möjligheter för framtiden kommer att
göra sig gällande.
Herr talman! Först några inledande allmänna syn-
punkter. Är den framtida gentekniken ett hot eller en
möjlighet? Kan vi med bättre grödor, växter och djur-
hantering vara med och lösa de mycket stora problem
som världen står inför de kommande åren avseende
svält och hunger? Kan vi hitta metoder som innebär
att olika klimatförhållanden såsom torka och köld,
dåliga markförhållanden m.m. får mindre betydelse
för grödans avkastning? Kan vi ge bröd och vatten till
jordens alltmer växande befolkning och på det sättet
ge betydligt stabilare förhållanden på jorden och ge
underlag för en lugnare utveckling mellan och inom
länder?
En annan viktig fråga är: Kan den framtida gen-
tekniken, i orätta händer, väcka någon diktators
drömmar om ett tusenårigt rike till liv och bli en upp-
start av en massproduktion av det renrasiga folket,
eller tog de drömmarna slut i och med det andra
världskrigets slut? Hur hanteras sådana frågor, och
vem ger dessa gränslösa svar? Blir det FN? Vilka
diskussioner finns i dag?
Jag är övertygad om att det inom läkarvetenska-
pens område är många människor som välkomnar
mediciner och metoder som lindrar och avhjälper
problem och lidande vid sjukdom och ohälsa. Det
känns betydligt svårare att ge acceptans till föränd-
ringar av arvsmassor om det inte finns ett mycket
starkt intresse i speciella fall.
Inom livsmedelsproduktionen pågår redan i dag
ett mycket stort och mångårigt arbete med att öka
produktion och med att minska kostnaderna. Är detta
på gott eller ont? Kommer det konsumenterna till
gagn ? Eller handlar det om att producenterna skall
övertyga konsumenterna om att detta är säkra och bra
livsmedel?
Kan Sverige av konkurrensskäl ställa sig utanför,
och hinner verkligheten ifatt oss med full kraft om
några år? Är vi som konsumenter beredda att betala
mer för att säkerställa att inte genmodifierade orga-
nismer av olika slag finns med i det vi äter och kon-
sumerar? Hur säkerställer vi att grupperna allergiker,
vegetarianer och dem med olika religiösa trosupp-
fattningar får reda på vad maten innehåller? Är det
endast märkning av varor vi skall ta kamp för, eller
handlar det om på vilket sätt förändringen har skett?
Är det vad som i skapelsen av vår jord för många
år sedan tilläts och vad vi hittills i stort genom föräd-
lingsarbete på naturlig väg har åstadkommit som vi
skall acceptera? Är det sistnämnda är gränserna be-
tydligt klarare, för då är det artgränserna som be-
stämmer. Den process som normalt tog kanske 10 år
av förädlingsarbete genom att korsa och befrukta det
bästa kan man med dagens genteknik förkorta till ca 1
år. Men handlar det om att maximalt använda gen-
tekniken, kan man korsa en fiskgen med en växtgen
för att få exempelvis mer köldresistenta grödor. Frå-
gan man måste ställa sig är: Har vi inte då gått över
gränsen så att det inte längre är eller känns naturligt?
Någonstans man måste också här föra ett resonemang
om etik och moral utan att bli anklagad för att bromsa
vetenskapens framtid.
Vad händer med människor, djur, växter och vår
miljö i en starkt förändrad värld där genmanipulation
eller genmodifiering är ett naturligt inslag i vår tillva-
ro? Har vi en säker och garanterad kontroll på livet,
eller finns det risker som vi i dag inte kan överblicka
vid exempelvis "läckage"? Med det menar jag att det
vi i dag med kända kunskaper tror vara säkert i mor-
gon visar sig inte vara det. Vad händer då?
Herr talman! Ämnesområdet genteknik är betyd-
ligt större och mera komplicerat än vad jag återgivit.
Denna frågas betydelse är otroligt stor, och därför
skulle vi i Sverige verkligen behöva få igång en rejäl
debatt om gentekniken och dess betydelse för oss
konsumenter. Men också för producentledet är detta
utomordentligt viktigt. Vi har i dag olika myndigheter
och en gentekniknämnd som skall bevaka och upplysa
i dessa frågor. Därutöver finns olika intresseorganisa-
tioner. En del är gjort, vilket är bra, men vi skulle
behöva en betydligt större folkupplysningskampanj.
Genteknikfrågan får inte hamna i skuggan av
EMU och EU-frågorna. Inser vi inte detta kommer vi
att blir manipulerade av starka kapitalintressen vare
sig vi vill eller inte. Världen står inte still utanför
Sveriges gränser. Vi har påverkat inom EU i dessa
frågor, och vi skall ta chansen att rejält upplysa kon-
sumenterna i Sverige om möjligheterna och hoten
med den framtida moderna gentekniken. Genmanipu-
lerade eller genmodifierade - det är frågan, och än så
länge äger vi frågan. Svaret kommer mycket snart.
Därför vädjar jag till regeringen att fortsätta att arbeta
starkt för dessa frågor i Europasamarbetet och även
inom Sveriges gränser.

Anf. 95 MAGGI MIKAELSSON (v) replik
Herr talman! Ronny Olander ställer många frågor
men ger inte så många svar. Jag håller med om att
frågan om just genteknik och genteknikutvecklingen
är väldigt mångfacetterad och svår. Som med allting
annat kan man säga att varje mynt har två sidor. Det
finns både goda och dåliga sidor, och framför allt
finns det många okända sidor. Jag är inte ens säker på
att vi längre äger frågan, som Ronny Olander säger.
Vi har en långt gående kunskap i att använda denna
teknik. Det görs allvarliga försök att forska och ta
fram djur som kan användas som organdonatorer för
oss människor. Jag tycker att det är en farlig väg, även
om jag inser att många vill ha det.
Vad det handlar om är vem som skall ha makten
och kontrollen över detta, som med all annan tekni-
kutveckling. Man måste kunna ha nationella regler.
Man måste kunna ha nationellt självbestämmande.
Man måste kunna fatta besluten mycket närmare de
människor som berörs och inte i EU-kommissionens
korridorer och i Bryssel. Det tror jag är en del av
lösningen.

Anf. 96 RONNY OLANDER (s) replik:
Herr talman! Jag har i mitt anförande försökt peka
på att det finns väldigt många frågor som jag anser är
obesvarade. Framför allt är det viktigt att frågorna
ställs och att debatten förs, inte minst här i kammaren.
När jag är ute bland folk och diskuterar den här frå-
gan känner jag att det är en fråga som verkligen behö-
ver penetreras betydligt djupare.
Jag tycker att Maggi Mikaelsson gör det alldeles
för lätt för sig när hon målar upp en hotbild. Visserli-
gen har jag stor respekt för den, men jag vet också att
det inom den moderna gentekniken och läkarveten-
skapens områden kan finnas betydande, bra och posi-
tiva möjligheter för människor. Man får alltså inte
göra den här frågan till något svart eller vitt.

Anf. 97 MAGGI MIKAELSSON (v) replik:
Herr talman! Det var ju precis det jag sade. Det är
väl snarare så att den här frågan är både svart och vit
och dessutom har alla toner där emellan. Jag håller
med om att det är viktigt att vi för en diskussion om
detta. Såväl folkbildning som debatt och diskussion
om både möjligheterna och riskerna med den nya
tekniken behövs.
Samtidigt tror jag att det finns en stor risk för att
de här frågorna flyttas över på ett plan som ligger
ovanför svenska folkets huvuden i och med att beslu-
ten fattas inom EU:s ram. Om det dessutom blir så att
vi inte får möjligheter att gå vidare, ställa nationellt
högre krav och sätta upp egna regler - att kunna ut-
nyttja den s.k. miljögarantin - kommer vi att hamna i
ett läge där debatten inte hjälper. Många människor
kommer då inte bara känna sig överkörda, utan verk-
ligen också bli det.

Anf. 98 RONNY OLANDER (s) replik:
Herr talman! Ur debatten föds också kraven.
Självfallet skall vi ställa krav på olika intressenter.
Det är producentintressenterna, regeringen och alla
andra som över huvud taget är och skall vara engage-
rade i denna fråga som vi skall framföra våra krav till.
Det känns ibland litet hopplöst när man hör Maggi
Mikaelsson säga att oaktat de debatter och diskussio-
ner som förs här i Sverige kan vi inte vara med och
påverka. Sverige har påverkat i Europa! Diskussio-
nerna som förts i denna kammare under två års tid om
det ekologiska samhället tycker jag visar på vikten av
att ta ett rejält tag i debatten. Det finns ett starkt in-
tresse från många olika partier att föra dessa resone-
mang. Vi måste hjälpas åt, och ibland också se möj-
ligheterna framför hindren.

Anf. 99 PER BILL (m):
Herr talman! Eftersom jag har jobbat med gen-
teknik som forskare i tio år tycker jag att det här var
en intressant debatt.
Låt oss komma ihåg att människor har ägnat sig åt
genförändring sedan 1800-talet - ja, kanske ännu
längre tillbaka om vi räknar in de munkar som försök-
te korsa olika plantor. Det här alltså ingenting nytt.
Det som har hänt i samband med gentekniken är att
man nu kan ta ett anlag och flytta det t.ex. in i en
jordgubbe eller tomat, som två av de första försöken
gällt. Det som har hänt är alltså att man har gått från
en okontrollerad genförändring med bestrålning till en
möjlighet att på ett mycket precist sätt göra en gen-
förändring.
Jag kan inte låta bli att säga att vill man ha en ket-
chup som är icke-genmanipulerad är det faktiskt bara
att vänta. Finns det ett behov av det så kommer näm-
ligen marknaden att se till att det finns en sådan ket-
chup och en etikett där det står: "Denna ketchup är ej
manipulerad".

Anf. 100 RONNY OLANDER (s):
Herr talman! Det som fanns med från skapelsen i
början - och då pratar vi inte bara om 1800-talet utan
faktiskt om tidernas begynnelse - och som naturen
både har givit och tagit tillbaka på sitt eget sätt känns
nog för de allra flesta människor naturligt på något
sätt. Att vi kan korsa och befrukta växter och djur på
det naturliga sättet och på så vis gå framåt och få det
bästa känns naturligt. Men i dag finns det metoder
som gör att man kan korsa en fiskgen med en växtgen
för att få mer köldresistenta grödor! Då tycker jag,
och jag tror säkert många med mig, att man på något
sätt har passerat gränsen för vad som kan uppfattas
vara naturligt.
En fråga som inte är helt ointressant är vad som
händer om vi i en framtid får ett läckage från genma-
nipulerade och genmodifierade djur, växter och livs-
medel. Har vi någon kontroll på detta? Det är en fråga
som måste penetreras betydligt djupare.

Anf. 101 PER BILL (m):
Herr talman! Jag tycker snarare att det känns tryg-
gare i dag, när man inte har ett stort gammarör som
man bestrålar olika typer av utsäde med för att få
förändringar och för att fortsätta den kamp som pågått
i flera hundra år. I denna kamp har människan hela
tiden fått söka nya grödor samtidigt som olika typer
av svampar och virus sett till att utvecklingen måste
fortsättas för att få bra skördar. För mig är en reglerad
och väl fungerande genteknik ett mycket bättre och
säkrare sätt.

Anf. 102 RONNY OLANDER (s):
Herr talman! Jag försökte att i mitt anförande
prata om hot eller möjligheter. I en sådan debatt som
vi nu för kan det lätt uppfattas som att det är hotbilden
man vill mana fram. Så är det absolut inte, Per Bill.
Jag säger precis som Per Bill: Vi måste se möjlighe-
terna framför att måla upp en skrämmande bild inom
läkarvetenskapens område och livsmedelsområdet.
Detta gäller inte minst när jag pratar om jordens
allt mer växande befolkning. Kan vi på olika sätt
försöka hitta metoder att mätta, att ge bröd och vatten,
till jordens befolkning? Det är den typen av både
stora och små frågor - ned till ketchupfrågan - som
detta faktiskt handlar om.
En hållbar samhällsutveckling på längre sikt (forts.
från prot 53)

Anf. 103 Utbildningsminister CARL
THAM (s):
Herr talman! Den här debatten har pågått under
avsevärd tid. Det har sagts många saker, och många
konkreta och intressanta frågor har diskuterats. Jag
skulle emellertid vilja använda några minuter till att
göra några mer allmänna reflexioner av kanske litet
mer ideologiskt karaktär som gäller frågan om miljö
och uthållig utveckling.
Det brukar ofta sägas att de här frågorna ger poli-
tiken en ny dimension, som skiljer sig från det gamla
mönstret med höger och vänster. Det är en ny sorts
frågor där gamla mallar inte gäller. Är det verkligen
så? Det är klart att förödelsen av naturresurser och
överutnyttjande av förnybara resurser i sitt yttersta
sammanhang har att göra med den enorma befolk-
nings- och produktionsutvecklingen under detta sekel.
Befolkningen har ökat från ungefär en till drygt fem
miljarder människor, och världsproduktionen har
minst tjugodubblats.
Självfallet får detta konsekvenser för miljön. Men
effekterna kan bli större eller mindre. Exempelvis ser
vi att fanatisk industrialisering och total hänsynslöshet
mot både människor och natur har förvandlat vissa
delar av de forna kommunistländerna i öst till veritab-
la miljömässiga skräckområden. Men vi kan också se
att hänsynslös exploatering av naturresurser pågår i
lika ursinnigt kapitalistiska länder, t.ex. i Ostasien
eller i det - som vi kanske kan kalla det för - kom-
munist-kapitalistiska Kina.
Är då miljön alltså något för sig i en enda ideolo-
gisk röra? Alls inte. Dessa exempel visar tvärtom att
en politik för uthållig utveckling eller - om man så
vill - överlevnad, har ett samband med samhällssys-
temet. De visar naturligtvis att demokratin trots allt är
grundläggande och det bästa skyddet mot miljöför-
störing och för en långsiktig utveckling. Det är ingen
tillfällighet att miljön är mest ödelagd i repressiva
samhällen. I det demokratiska samhället ges utrymme
för information, fri forskning, kritik, debatt och mot-
stånd. Men exemplen visar också att miljöpolitiken
kan se olika ut i olika demokratiska samhällen. Den
framtvingar ställningstaganden i frågor som har en
ideologisk grund eller ideologiska dimensioner.
Låt mig ge tre exempel. Det första handlar om
äganderätten. Man kan hävda att det enskilda ägandet
är det bästa skyddet för miljön. Det vi äger känner vi
ansvar för och vill förvalta väl. Men hur ägandet
förvaltas beror ytterst på de restriktioner och förplik-
telser som gäller för ägandet och som samhället, det
allmänna måste besluta om. Det privata ägandet av
t.ex. mark måste erkännas. Men ägandets frihet måste
också begränsas så att ägarnas handlande ligger i linje
med den allmänna nyttan.
Det andra exemplet handlar om marknad och ef-
fektivitet. Före Riokonferensen 1992 lade Världsban-
ken fram en rapport om den uthålliga utvecklingen.
Där påpekade banken att en ekonomisk politik som
ökar effektiviteten i ekonomin och den allmänna väl-
färden också är bra för miljön. Det gäller t.ex. avskaf-
fande av subventioner för energiförbrukning, som är
mycket vanligt i u-länder, konstgödsel, jordreformer,
investeringar i effektiva vattensystem, bättre utbild-
ning inte minst och begränsning av storstadstrafik.
Allt detta är ekonomiskt effektivt, ger bättre välfärd
och också bättre miljö. Men en viktig förutsättning är,
hävdade banken till mångas förvåning kanske, att
marknaden måste styras av en stark och handlings-
kraftig stat. Miljön är ett område där marknadseko-
nomins osynliga hand inte kan hjälpa oss, hette det.
Det här är ett område där politiken och det kollektiva
ansvaret måste ta över.
Det tredje exemplet gäller dilemmat konsumtion
nu kontra investeringar för framtiden. Skall vi och
andra länder, både i-länder och u-länder, nå en re-
surssnål och uthållig samhällsutveckling krävs stora
investeringar för framtiden. Det krävs investeringar av
fysisk karaktär, investeringar i nya typer av anlägg-
ningar och inte minst investeringar i kunskap och
utbildning. Den alltför vanliga principen "allt nu" är
miljöns och den långsiktigt hållbara utvecklingens
värsta fiende. Kort sagt kräver miljöpolitik långsiktiga
beslut som kan innebära kortsiktiga uppoffringar. Det
gäller t.ex. vid en avveckling av kärnkraften, för att ta
ett aktuellt exempel.
Detta kräver i sin tur solidaritet och en känsla för
det allmänna. Det handlar om solidaritet i nuet och
med framtida generationer. En ideologi som framför
allt betonar det individuella och privata i motsättning
till det gemensamma och kollektiva har små förut-
sättningar att skapa en hållbar samhällsutveckling.
Jag menar att dessa tre exempel visar att de ideo-
logiska skiljelinjerna i själva verket följer välbekanta
mönster också när det gäller miljöpolitik och uthållig
utveckling. En uthållig samhällsutveckling och god
miljö kräver begränsningar i ägandets frihet. De krä-
ver en effektiv marknadsekonomi, men med en statlig
styrning, och de kräver framför allt en långsiktig soli-
daritetspolitik. Det är något helt annat än den privati-
seringens ideologi som framför allt går ut på att av-
veckla det politiska ansvarets räckvidd.

Anf. 104 PER BILL (m) replik:
Fru talman! Jag tror nog att det är socialismen och
kommunismen som har varit de stora miljöbovarna i
Östeuropa och knappast ohämmad kapitalism.
På mina resor i Sydostasien har jag också upptäckt
att när länder når upp till en viss levnadsnivå kommer
helt plötsligt frågan om en bättre miljö upp högt på
agendan. Både i Hongkong och Taiwan hörde jag ofta
att nuvarande investeringar och kommande investe-
ringar skall gå till nya typer av tåg osv. för att man
skall få en bättre miljö och mindre bilism.
Jag håller med om att information är mycket vik-
tigt för att få en bättre miljö. Jag tror att marknadse-
konomi, utbildning och demokrati är förutsättningar
för detta, men viktigast av allt är nog faktiskt att be-
kämpa fattigdomen.

Anf. 105 Utbildningsminister CARL
THAM (s):
Fru talman! Jag har ingen invändning mot det sis-
ta. Men det har ett samband med det som jag sade.
Fattigdom kan inte bekämpas i samhällen där de sty-
rande är likgiltiga för de fattiga. Fattigdom kan inte
heller bekämpas framgångsrikt och uthålligt om man
inte har ett samhällssystem där också den politiska
makten har möjlighet att påverka ekonomin. Det går
inte i ett samhälle där de som påverkar ekonomin
uteslutande och enbart ser till sina egna kapitalintres-
sen.
Det var poängen i mitt anförande, men jag förstår
att det kanske var litet svårsmält.

Anf. 106 PER BILL (m) replik:
Fru talman! Den svenska staten är ju ett gott ex-
empel på att man inte tillhör the good guys varje
gång. Om vi tittar ut i vattnen runt omkring är det ju
det statliga Telia, Televerket, som har skitat ned allra
mest med kreosot och annat. Hur man sedan tror att
man genom att expropriera kärnkraftverk gör någon-
ting som är bra för Sverige, övergår mitt förstånd. Det
är ett brott mot äganderätten.

Anf. 107 Utbildningsminister CARL
THAM (s):
Fru talman! Jag säger inte att alla demokratiska
regeringar alltid för en bra miljöpolitik. Vad jag säger
är att riksdag och regering måste kunna ha ett infly-
tande över och kunna styra ekonomin. Ibland kanske
man styr fel. Ibland kanske man gör misstag, men
grunden måste vara att det skall finnas ett sådant
demokratiskt inflytande.
Det blir säkert tillfälle att återkomma till kärn-
kraftsfrågan, men även här handlar det om den fun-
damentala principen att man i ett samhälle måste
kunna avgöra hur man vill ordna sin miljö och sin
energiförsörjning via politiska beslut. Det kan inte
uteslutande lämnas i händerna på kraftbolagen. Så har
det inte heller varit i Sverige. Kärnkraften i Sverige
byggdes upp genom en stark, stor och beslutsam stat-
lig satsning.

Anf. 108 ROY OTTOSSON (mp) replik:
Fru talman! Jag vill tacka Carl Tham för ett intres-
sant anförande. Han säger faktiskt en hel del av det
som Miljöpartiet hävdat mycket bestämt, nämligen att
miljö har med ideologi att göra. Det finns åtskilliga
politiker som förnekar detta fortfarande även här i
kammaren.
Det har väldiga konsekvenser om man går ut med
ett bredare perspektiv och inte bara ser till relationen
människa-människa utan också människa-miljö. Det
har återverkningar på hela ideologin och på hela poli-
tiken. Det krävs solidaritet om man skall bedriva en
politik som är hållbar ur miljösynpunkt.
Men det kräver också mer än det Carl Tham var
inne på. Det krävs en ny syn på hur man hanterar
energifrågan och ekonomin, dvs. hur man räknar och
bedömer olika saker. Det får fler konsekvenser är de
Carl Tham tog upp. Jag väntar på den insikten också.

Anf. 109 Utbildningsminister CARL
THAM (s) replik:
Fru talman! Miljöpartiet borde kanske fundera nå-
got på det andra exemplet som jag nämnde, nämligen
att en förutsättning för en effektiv och uthållig miljö-
politik också är en effektiv ekonomi. Man kan inte
uppnå några miljömässiga framsteg om man inte har
en fast ekonomisk bas att stå på. Det kräver också
uppoffringar, särskilt i det läge som Sverige har be-
funnit sig i under de senaste åren. Utan en beslutsam
politik när det gäller att ge landet en stabil ekonomi
har inte miljöpolitiken någon framgång.

Anf. 110 ROY OTTOSSON (mp) replik:
Fru talman! Jag kan hålla med Carl Tham full-
ständigt. Det är därför vi i Miljöpartiet lägger fram
förslag på det ekonomiska området för att visa på hur
man bedriver en ekonomi som är hållbar långsiktigt
också ur miljösynpunkt. Det handlar inte bara om
fördelning och att få så höga BNP-tal som möjligt.
Ett högt BNP-tal kan faktiskt betyda försämrad
ekonomi i verkligheten. Om man studerar analyser av
svensk BNP-utveckling under de senaste tio åren och
tar hänsyn till den miljöskuld som har byggts upp och
de miljöresurser som man har förslösat under samma
period, finner man att vi egentligen har haft negativa
tal tio år i sträck. Det går baklänges. Det är ett bra
exempel på hur man kan föra en ansvarslös ekono-
misk politik men på grund av felaktiga mätmetoder i
sammanhanget ändå få det att framstå som om det
vore något positivt. Här är vår kritik mot socialdemo-
kraterna att man har litet svårt att tänka om och ta till
sig nya kunskaper.

Anf. 111 Utbildningsminister CARL
THAM (s) replik:
Fru talman! Jag håller med Roy Ottosson om att
BNP inte nödvändigtvis är något bra mått på miljö
och miljöframsteg. Men jag måste ändå säga att Mil-
jöpartiets ekonomiska politik tyvärr är oerhört mycket
av önskepolitik. Och önskepolitik med en rad i och
för sig kanske vällovliga krav har en stor benägenhet
att skapa ekonomiska katastrofer och motverka just
den instabilitet som är den långsiktiga samhällsut-
vecklingens enda grund.

Anf. 112 MONICA GREEN (s):
Fru talman! Det skall vara gôtt att leva sjöng man i
en sång som var mycket populär för några år sedan.
Den påminner mig mycket om den livskvalitet som vi
hela tiden måste kämpa för att återerövra och bygga
upp. Det handlar om rättvisa och solidaritet, att alla
har rätt till en bra livskvalitet och att alla skall känna
att det skall vara gôtt att leva. Att leva i naturen med
en omedelbar känsla av att livet är värt att leva har vi
också som förebild och som tankar från tidigare år.
Många känner att de springer omkring i ett ekorr-
hjul. Inte minst kvinnor känner att det är en mycket
stressig vardag man lever i. Man lämnar barn på da-
gis, man har ett stressigt arbete, som numera har blivit
ännu mer stressigt, man hämtar barn på dagis, man
skall handla, man skall hinna laga mat, man skall
hinna se till att barnen tas om hand med bra läxläs-
ning osv. Det är också därför som livskvaliteten inne-
bär att vi på sikt måste jobba för kortare arbetstid. Det
är något som vi s-kvinnor har kämpat för en längre
tid. Även om det i första hand är en livskvalitetsfråga
och en välfärdsfråga kan vi inte bortse från att det kan
ge ett och annat nytt jobb.
Livskvalitet handlar också om att vi skall leva i
samklang med naturen. Vi skall bli först i världen
med att klara omställningen till ett ekologiskt hållbart
samhälle. Där ingår kommunikationer, råvaruförsörj-
ning, industri och kraftproduktion i kretsloppet. Då
handlar det om en ny energipolitik. Det handlar om att
vi tar hand om våra värdefulla skogsmarker på ett bra
sätt.
När det gäller energiförsörjningen och den liv-
skvalitet vi uppnår genom att hitta det ekologiskt
hållbara samhället har vi s-kvinnor skrivit en motion.
Vi vet att Anna Lindh jobbar mycket bra på det om-
rådet för att ta fram de gröna jobben, som också kan
bli framtidsjobben för oss.
Livskvalitet handlar också om arbete åt alla. Då
handlar det även om arbete för kvinnorna. Många har
pratat om vilka områden vi skall satsa på, men de
glömmer att vi när vi skall halvera arbetslösheten till
år 2000 måste se till att kvinnor får både den utbild-
ning och den kompetensutveckling som de har rätt att
få. Det har visat sig att män får mer i utbildningsbi-
drag och liknande än vad kvinnor får när det gäller att
hitta ett nytt arbete, om man har blivit bortrationalise-
rad från det gamla. Det handlar om rättvisa även när
det gäller de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna.
Vi s-kvinnor väckte många motioner i höstas, men
två handlar om hur vi skulle kunna halvera arbetslös-
heten för kvinnor. En handlar om att vi på kort sikt
faktiskt måste se till att den offentliga sektorn inte
behöver avskeda ytterligare kvinnor. Vi kanske t.o.m.
måste inse att den offentliga sektorn, som skall ha god
kvalitet i barnomsorgen, i utbildningen, i äldreomsor-
gen och sjukvården, måste få de resurser som behövs.
Vi känner oss ganska väl tillgodosedda med detta,
inte minst efter det som Göran Persson sade i sitt
anförande i går. Vi känner oss ganska nöjda med att
vi har kommit så pass långt med den motionen.
Livskvalitet handlar också om barnens rätt. Bar-
nen har rätt till en bra uppväxt, en bra skolgång och
trygghet i sin närmaste omgivning. Då vill jag komma
in på några ord om livskvalitet i den nya tekniken. Vi
har ännu inte fått någon etik på IT-området. Jag tän-
ker närmast på de många exempel på barnporr som nu
sprids över hela jorden via Internet. Där måste vi se
till att med en etisk debatt trycka ut snuskspridarna
från nätet, så att våra barn kan använda den nya tekni-
ken utan att vi känner oro för att de skall behöva ta till
sig alla de snuskigheter som nu sprids där. Det är
möjligt att det inte går att införa en censur, därför att
det kanske är tekniskt omöjligt och därför att vi vär-
nar om det fria ordet. Men vi som värnar om den nya
tekniken måste se till att det blir en bra möjlighet för
våra barn att lära sig datorer. Vi måste veta att de kan
gå in på hemsidor och servrar utan att hela tiden hitta
de här otäcka sidorna som vi vill ha bort. Där har vi
ett ansvar som vuxna människor och även som politi-
ker.
Det skall alltså vara gôtt att leva för alla männi-
skor, som jag har försökt att prata om. Det handlar om
rättvisa och solidaritet, inte minst att vi skall stå upp
för rätten till jobb för kvinnor och för att barnen skall
få en bra uppfostran.

Anf. 113 PER BILL (m):
Fru talman! Det här har varit en spännande debatt,
även om många av dem som har varit uppe i debatten
har tyckt att det mesta är bra och att det enda som
behöver ändras är ett litet ord här eller ett litet beslut
där. Ytterst få, förutom några av mina partikamrater,
har ägnat tid åt de större strukturfrågorna.
Vad jag tror är på väg att hända och vad jag tycker
att jag ser bevis för varje dag är att projektet med den
socialistiska välfärdsstaten, dvs. där staten skulle göra
allting i samhället - många tror t.o.m. att stat och
samhälle är samma sak - håller på att haverera. Under
de senaste 30 åren har statens kaka i samhället vuxit,
medan marknaderna och gemenskaperna har trängts
undan. På det här sättet har det civila samhället
trängts undan och staten vuxit.
Man har höjt skatterna, tagit av människor mer
och mer av pengarna. I dag betalar en låginkomsttaga-
re och en medelinkomsttagare ungefär 70 % av sin
inkomst i olika typer av skatter och genom andra
tvångsartade sätt att få in pengar. Samtidigt får de inte
längre tillbaka det de kanske fick tillbaka för 10, 20
eller 30 år sedan. De är klämda åtminstone från tre
håll. För det första blir de av med 70 % av sin in-
komst så att de inte kan leva på sin egen lön, än mind-
re försörja sin familj. För det andra ser de hur kvalite-
ten på det de trodde att staten skulle ta hand om i
olika typer av produktionssystem - skola, barnom-
sorg, äldreomsorg osv. - blir sämre och sämre och
tunnare och tunnare. För det tredje - och det är kan-
ske det största problemet - trodde väldigt många av
våra invånare på allvar att det kollektiva sparandet i
form av ATP skulle göra att de själva inte behövde
spara någonting.
Här har vi nu en generation som kanske inte har
sparat någonting och som ser hur den sakta men sä-
kert får mindre och mindre och hur hela systemet är
på väg att haverera. Därför, fru talman, är det hög tid
att jobba snabbare med den pensionsöverenskommel-
se som vi har, så att vi snabbt kan få ett hållbart sys-
tem för våra pensioner.
Fru talman! Stat och samhälle är inte samma sak.
Samhället är väldigt mycket större. Vi måste åter se
till att vi får en balans i samhället så att statens roll
minskar och det civila samhällets roll ökar. Om vi vill
förbättra det på så sätt att marknaderna skall fungera
bättre skall vi se till att alla statliga och kommunala
företag säljs ut. Företagande sköts bäst på en fri
marknad. Därmed inte sagt att denna marknad är
oreglerad, utan det skall vara en väl fungerande kon-
kurrensneutral marknad.
Kanske ännu viktigare är att vi måste föra väldigt
mycket av det ansvar som i dag ligger hos staten till-
baka till gemenskaperna. Gemenskaperna är den del
av samhället som har minskat allra mest. När jag har
skolpresentationer är det faktiskt ytterst få av skolele-
verna som över huvud taget vet vad en gemenskap är.
Först när jag börjar prata om scouterna, Röda korset,
IOGT och kanske t.o.m. facket förstår de vad en ge-
menskap är. Då förstår de också att den kanske vikti-
gaste av alla gemenskaper är familjen.
Vi måste låta staten göra litet mindre. Vi måste
låta nya saker växa fram. Under den förra mandatpe-
rioden skedde väldigt mycket positivt. Vi såg ett stort
antal friskolor växa upp. Vi såg ett stort antal fridagis
växa upp. Vi såg hur människor återigen engagerade
sig i sin vardag, var med och var aktiva i denna var-
dag och inte bara lämnade sina barn klockan sex på
morgonen och hämtade ut dem klockan sex på kväl-
len. Det är vad jag kallar livskvalitet: att man på olika
sätt, under olika delar av sitt liv, får vara mera med
sina barn. Jag håller med Monica Green om att vi i
dag har ett samhälle där det är väldigt svårt att hinna
med allt.
Det välfärdssamhälle som vi vill ha ger dessutom,
i och med att stat, kommun och landsting ägnar sig åt
sina huvuduppgifter och inte åt all möjlig annan verk-
samhet, stora möjligheter till att sänka skatten. Om
man får behålla 50 eller 60 % av det man tjänar har
man en betydligt större möjlighet att råda över sitt liv
och se till att man får sköta det livsprojekt som man
själv, ens familj eller ens omgivning är involverad i så
länge man kan men med så litet pekpinnar från olika
typer av politiker som möjligt.

Anf. 114 MONICA GREEN (s) replik:
Fru talman! Jag reagerar när Per Bill säger att
många trodde att staten skulle kunna ha god kvalitet i
barnomsorg, vård osv. Det håller jag med om: Många
har den uppfattningen. Men Per Bills recept är ju
precis det motsatta, nämligen att dra ned ytterligare på
pengarna till landsting och kommuner. Det har Mode-
raterna lagt fram förslag om i riksdagsmotioner.
Per Bill slår sig för bröstet och säger att under den
förra mandatperioden blev folk friare och gjorde
mera. Det var just under den perioden som bl.a. Mo-
deraterna såg till att vi skaffade oss ett sådant budge-
tunderskott att människor kände en oerhörd vanmakt.
Det var just under den perioden. Att vi nu försöker
dra oss ur den vanmakten och att vi skall låta männi-
skor få tillbaka sin livsglädje och livskvalitet är det
som är det ansvarskännande i den politik som vi nu
bedriver.

Anf. 115 PER BILL (m) replik:
Fru talman! Jag hade hoppats att vi som är litet
yngre inte skulle behöva hålla på med pratet om förra
mandatperioden hit och förra mandatperioden dit. Det
är stora strukturella problem som under 30-40 år har
lett oss dit där vi är i dag. Det är inte en elak regering
en viss dag och en god regering en annan dag som gör
att det ser ut som det gör i dag.
Jag skulle vilja illustrera vad jag menar med Gö-
ran Perssons fiktiva 10 miljarder kronor. Om han
verkligen ville satsa de här pengarna - som jag inte
tror finns - på vård och skola, skulle han väl inte sätta
dem rakt in i offentlig sektor, dvs. socialistisk pro-
duktion. Då skulle man väl hitta ett förfarande som
gjorde att dessa 10 miljarder användes till så mycket
bra utbildning, så mycket bra vård och så mycket bra
äldreomsorg som möjligt, oavsett om den är statlig,
kommunal, bedrivs inom ett kooperativ eller är pri-
vat? Däri ligger skillnaden.

Anf. 116 MONICA GREEN (s) replik:
Fru talman! Det var faktiskt inte jag som började
hänvisa till den förra mandatperioden. Det var Per
Bill som gjorde det i sitt anförande, och det var det
jag reagerade över. Jag gjorde inte denna hänvisning i
mitt anförande.
Jag tror nämligen att vi skall kunna komma ur det
här på ett bra sätt. Vi skall ta oss ur det låneberoende
som vi nu har och som vi håller på att ta oss ur. Den
vanmakt som många människor känner skall brytas.
Vi skall ge tillbaka en vardagsmakt. Vi skall känna att
vi kan engagera oss på våra barns daghem osv. Jag
kan stödja kooperativ och föreningar som driver dag-
hem och sådana bra exempel. Men vi måste också se
till att vi behåller kvaliteten på sjukvård, åldringsvård
och utbildning för våra barn.
Det är därför jag reagerar så starkt mot att Per Bill
inte vill använda ett bra instrument, vilket skattein-
strumentet faktiskt är. Det är ett sätt att fördela mellan
människor här i samhället.

Anf. 117 PER BILL (m) replik:
Fru talman! Det är en märklig myt, detta som har
spritt sig, att en regering bara kan göra en sak i taget.
Jag läste en valbroschyr som sade: Redan från första
dagen skall vi socialdemokrater sätta nya jobb i fokus.
Vi skall göra allt redan från första dagen för att se till
att vi får fler jobb och minskar arbetslösheten.
Nu får man i stället höra: Först måste vi se till att
vi höjer skatten mycket och att vi drar ned på viktig
statlig och kommunal verksamhet, så att vi får bud-
getbalans. Först därefter skall vi sätta i gång och se
till att skapa nya arbeten.
Det går faktiskt, fru talman, att göra två och t.o.m.
flera saker samtidigt.

Anf. 118 EVA JOHANSSON (s) replik:
Fru talman! Med anledning av Per Bills tidigare
repliker och hans anförande skulle jag vilja ställa ett
par frågor.
Anser Per Bill att alla, inte bara den som har
pengar att agera på marknaden med, skall kunna vara
med och påverka våra i sanning gemensamma livsbe-
tingelser? Jag tänker på vår miljö, rent vatten, luft och
mat. Om svaret är ja på den frågan - och det borde
det ju vara, särskilt i ett internationellt perspektiv - är
det i så fall politiken som Per Bill tänker på som red-
skap för just detta? Finns det några andra sätt att lösa
det demokratiska dilemma som i varje fall jag tycker
består i att både ekonomiska resurser, kunskap och
makt är så ojämnt fördelade mellan oss människor?
Det handlar ju inte, Per Bill, om politiska pekpinnar
till våra medmänniskor från det här huset. Det handlar
om så likvärdiga möjligheter som möjligt att vara med
och besluta om det som är vårt gemensamma.

Anf. 119 PER BILL (m) replik:
Fru talman! Svaret på Eva Johanssons första fråga
är helt klart ja.
Svaret på nästa fråga är att vi individer, oavsett
om vi är fattiga eller rika eller medelklass, varje dag
gör ett stort antal val, och jag tror att det mycket
snabbare än många politiska beslut har gjort att vi har
en mycket bättre miljö i dag än vi hade för 5, 10 och
15 år sedan.
Jag betalar t.ex. gärna ett par kronor extra för att
få ekologiska tomater, och jag betalar gärna någon tia
extra för att få fläskfilé som kommer från en lycklig
gris i stället för en gris som har bott i en stia och varit
bunden hela tiden.
Jag vet att fler gör detta, oavsett om de är rika el-
ler fattiga. Därmed inte sagt, fru talman, att det inte är
viktigt att staten också har en miljöpolitik och tuffa
regler.

Anf. 120 EVA JOHANSSON (s) replik:
Fru talman! Det är bra om de yngre moderaterna
har en något mer resonerande hållning i olika frågor.
Vi måste komma upp ur de gamla skyttegravarna.
Men då måste vi också se att här finns behov av ett
samspel mellan politiken och marknaden, ett samspel
som är grunden i en demokrati för att vi skall få till
stånd en utveckling, ett samspel som gör att alla
människor, inte bara de som har ekonomiska resurser
att spela med på denna marknad, stora eller små,
känner att också deras röster kan bli hörda och att
deras vilja betyder någonting. Annars gräver vi ned
oss ännu längre i en situation där motsättningarna blir
större och större.
Jag tyckte att Per Bill både i sina repliker och i sitt
huvudanförande betonade marknadens välsignelse i
mycket hög grad. Den behöver styras.

Anf. 121 PER BILL (m) replik:
Fru talman! Jag är inte bara politiker utan också
fil.kand. i biologi, dessutom i grönbiologi med ganska
mycket ekologi.
Jag kan hålla med Eva Johansson om i stort sett
det mesta.
Jag tycker att den typ av regler som staten skall
ägna sig åt är den typ av regler som jag såg under den
tid när jag bodde i Kalifornien. Där sade man så här:
Om fem år skall följande saker ha blivit så här mycket
bättre, och om tio år skall följande saker ha blivit så
här mycket bättre. Man lade långa, tydliga linjer för
hur man skulle minska nedsmutsningen av luften och
hur man skulle få olika typer av saker att fungera
bättre.
I Sverige tenderar vi tyvärr att göra det litet för
lätt och att ta till för mycket slagordspolitik. I det
problemet kan vi säkert vara delaktiga allihop.

Anf. 122 SIVERT CARLSSON (c):
Fru talman! Jag vill under några minuter under ru-
briken En hållbar samhällsutveckling på längre sikt
begränsa mig till att diskutera utbildning, i allmänhet
och i synnerhet.
Jag är övertygad om att en hållbar samhällsut-
veckling på längre sikt förutsätter ekologisk balans,
regional balans, grundtrygghet och delaktighet. I detta
hållbara samhälle finns mycket få i dag färdiga lös-
ningar. Utveckling, utbildning, samarbete och flexi-
bilitet kommer att vara några av de nödvändiga in-
strumenten i det hållbara samhället, som med nöd-
vändighet, enligt min mening, måste vara ett decent-
raliserat samhälle, där olika resurser och där allas
resurser tas till vara i ett brett och flexibelt arbets-,
närings- och samhällsliv. Det måste vara ett samhälle
där olikheter respekteras och kompletterar varandra
till en hållbar helhet.
Dagens samhälle och morgondagens samhälle
kräver mycket utbildning, mycket forskning, många
högskole- och spetsutbildade, men det kommer också
att kräva mycket mer av återkommande utbildning,
varvad utbildning, flexibel utbildning, utbildning i
samverkan - ett livslångt lärande; utbildning för alla.
Men bl.a. mina mer än 30 års erfarenhet som lära-
re och skolledare styrker mig i mitt påstående att vi i
dagens utbildningssystem inte förmår tillgodose alla
våra ungdomars skiftande anlag, intressen och förut-
sättningar. Varför? Jo, bl.a. därför att det sedan tidigt
1970-tal har förekommit en viss övervärdering av
teoretiska studier, medan de mera praktiska studierna
har nedvärderats.
Vi människor utvecklas, tack och lov, i olika takt
och i olika riktningar, och inte minst gäller detta un-
der ungdomsåren. Differensen mellan de elever som
lämnar årskurs nio i grundskolan är betydande. Anla-
gen, förutsättningarna och intressena är skiftande,
men de är för mig lika mycket värda. Det betyder att
utbildningssystemet efter grundskolan måste kunna
erbjuda alla en möjlighet till adekvat utbildning. Jag
påstår att så inte är fallet i dag.
En varvad utbildning där teori och praktik förut-
sätter varandra är för många, men inte alla, oftast den
bästa grunden i ett livslångt lärande och för en plats i
arbetslivet.
I dag står alltför många ungdomar utanför arbets-
livet efter gymnasieskolan, mycket beroende på att de
valt fel utbildning eller inte fått den kontakt med
arbetslivet som är nödvändig för en ung människa. En
väl upplagd och planerad lärlingsutbildning bör kunna
vara en effektiv bro mellan många ungdomar och
arbetslivet/näringslivet. En sådan utbildning utnyttjas
inte i dag och är ofta, för såväl elever som för föräld-
rar, en närmast okänd variant. Varför vet jag inte med
säkerhet, men jag tror att det har med marknadsföring,
status och övertro på enbart teoretiska studier att göra.
I dag vet vi, även genom forskningen, att bägge
hjärnhalvorna behövs, som komplement till varandra
och som en förutsättning för den hela individen. I
andra länder, som exempelvis Norge, Danmark,
Tyskland, Österrike, Frankrike och Australien, är
lärlingsutbildningen officiellt accepterad och ingår
som ett naturligt led i landets utbildningsväsende.
Även om uppbyggnaden av utbildningen i dessa
länder ser något olika ut är följande faktorer gemen-
samma:
- utbildningen börjar efter eller i anslutning till
fullgjord grundskoleutbildning,
- teori och praktik varvas alltid,
- utbildningsanordnaren och näringslivet samverkar,
- utbildningen är som regel fyraårig,
- eleverna kan välja mellan ett mycket stort antal
yrken/inriktningar,
- omfattningen på lärlingsutbildningen är relativt
stor, exempelvis i Norge 17 000 platser per år,
- lärlingsutbildningen skall medverka till att ge
eleverna en väg in i yrkeslivet.
Jag menar att det nu även i vårt land är dags att
officiellt erkänna lärlingsutbildningen och att satsa på
en bred och mångfasetterad sådan utbildning, för
individens men också för arbetsmarknadens och för
det hållbara samhällets skull.
Olika varianter av lärlingsutbildning pågår och
planeras i landet. Näringslivet har vid åtskilliga tillfäl-
len uttalat sig positivt, och jag förutsätter att det borde
finnas ett visst intresse även från vår regering att i
samverkan diskutera morgondagens flexibla och olika
utbildningsformer i ett snabbt föränderligt samhälle -
ett samhälle där allas olika anlag, intressen och förut-
sättningar, så långt möjligt, tillgodoses och tas till
vara.
Tyvärr har utbildningsministern gått hem, så det
får vi diskutera senare.
Även om flexibilitet är, och kommer att vara, ett
nyckelbegrepp i det hållbara samhället tror jag att en
återskapad lärlingsutbildning bör vila på vissa grund-
stenar, varav följande, enligt min mening, är de vikti-
gaste:
- teori och praktik skall varvas
- utbildningen får inte begränsa individens möjlig-
het vare sig till vidare studier eller till rörlighet i
arbetslivet
- utbildningen skall ske i samarbete och samverkan
mellan utbildningsanordnare och arbetsliv
- utbildningstiden bör vara tre fyra år, där teoretisk
och arbetsplatsförlagd yrkes- och hantverksut-
bildning varvas
- utbildningssystemet skall innehålla ett brett och
stort antal yrken/inriktningar.
Med denna inriktning på lärlingsutbildningen -
eller om det skall kallas något annat - skapas flera
möjligheter att tillgodose, utveckla och ta till vara
människors olika anlag, intressen, förutsättningar,
begåvningar och möjligheter.
Utbildningen kommer också att medverka till att
fler ungdomar får en naturlig kontakt med arbetslivet
och därmed också en fastare fot i tillvaron. Arbetslös-
het är ett gissel för alla som drabbas men alldeles
speciellt för en ung människa i början av sin aktiva
medborgartid.
Jag förutsätter och hoppas, fru talman, att rege-
ringen och berörda departement, bl.a. mot bakgrund
av de många signaler som i dag kommer också från
andra håll i denna fråga, tar till sig råden och mycket
snart initierar en bred diskussion och ett samarbete
syftande till en återskapad/nyskapad flexibel lär-
lingsutbildning. En sådan kan vara ett bidrag i den
flora av åtgärder som fordras för att skapa ett hållbart
samhälle - ett samhälle för alla, med livskvalitet.

Anf. 123 Tredje vice talman CHRISTER
EIREFELT (fp):
Fru talman! En vision i januari 1997 om hur
svenskt näringsliv kommer att gestalta sig om 20-30
år måste ta sin utgångspunkt i hur klimatet kommer att
se ut för de människor som skall vara drivkraften
bakom morgondagens företag - de innovatörer och
entreprenörer som skall starta och utveckla nya Erics-
son, nya Atlas Copco och nya Hennes & Mauritz.
Och lika viktigt är klimatet för de människor som
skall utveckla den flora av småföretag som aldrig
kommer i närheten av börslistorna men är en nöd-
vändig förutsättning inte minst för de större, etablera-
de företagen.
Fru talman! Det finns ett antal ödesfrågor: Kom-
mer de ungdomar som nyligen har påbörjat sin vand-
ring genom skolsystemet att finna det meningsfullt att
skaffa sig en kvalificerad utbildning? Kommer det att
löna sig?
Kommer vi då, runt 2020, att ha ett skattesystem
som gör att det lönar sig att satsa tid och engagemang
och att ta ekonomiska risker för att utveckla en af-
färsidé i en egen verksamhet?
Kommer den offentliga sektorn att öppnas upp för
privata initiativ och attrahera en ny grupp av ent-
reprenörer?
Kommer hinder i form av regleringar, byråkrati
och de föråldrade inslagen i arbetsrätten att röjas
undan?
Kommer Sverige att fullt ut vara en del av det vi-
dareutvecklade europeiska samarbetet, så att den som
vill pröva sin affärsidé på en större marknad har lika
stora chanser att lyckas om hon gör det med Sverige
som bas som om hon utvecklar företaget i Tyskland
eller Danmark?
Kommer det att finnas ett fungerande system för
riskkapitalförsörjningen, så att vägen från idé till
produktion inte behöver sluta i Japan eller i USA?
Fru talman! Mitt sätt att formulera frågeställning-
arna ger en klar fingervisning om hur Folkpartiet vill
skapa gynnsamma förutsättningar för svenskt nä-
ringsliv, sett i ett vidare perspektiv. På utbildningsom-
rådet krävs t.ex. insatser för att ge människor breda
såväl som specialiserade kunskaper och färdigheter,
men framför allt möjligheter att inhämta nya kunska-
per när villkoren ändras och tekniken utvecklas.
Skattesystemet måste ändras, så att de välstånds-
bildande krafterna vårdas, inte motarbetas. Politiken
skall präglas av förståelse för de motiv som driver
människor och företag att utvecklas.
Fru talman! Mycket kommer att vara annorlunda
för den entreprenör som är verksam 2020. Vissa vik-
tiga förändringar ser vi starten på redan nu.
Skillnaden mellan industri och tjänsteföretag
kommer att bli allt mindre. 2020 kommer den upp-
delningen att kännas lika konstlad som avlägsen. Mest
lyckosamma kommer de företag att vara som lyckats
integrera hög kompetens på tjänsteområdet med in-
dustriell produktion.
År 2020 är det inte mycket kvar från Margareta
Winbergs tid i Arbetsmarknadsdepartementet. Lö-
nebildning och anställningsförhållanden är anpassade
till helt nya förutsättningar. De stelbenta reglernas tid
är förbi. Politikerna bestämmer mindre och de berör-
da människorna - företagarna och deras medarbetare
- desto mer. Att arbetstider är flexibla uppfattas som
självklart. När och var man arbetar kommer man
överens om med sin arbetsgivare eller uppdragsgiva-
re. Många jobbar tidvis hemma på distans, tidvis på
arbetsplatsen, och man varvar anställningar med kon-
trakterade uppdrag.
Konkurrensen kommer att vara effektivare år 2020
inte bara på grund av frihandel och tryck utifrån.
Också här hemma kommer de marknader som i dag
domineras av några få företag att ha öppnats upp. Det
gäller inte minst på de områden som i dag domineras
av våra före detta affärsdrivande verk. I den offentliga
sektorn har privata entreprenörer fått möjlighet att
verka på konkurrensneutrala villkor till gagn för val-
frihet och effektivitet.
År 2020 har IT-utvecklingen förenklat människors
vardag. Möjligheterna att arbeta, studera och delta i
samhällsdebatten på distans frigör tid - något som
utnyttjas inte minst av småbarnsföräldrarna.
Många företag är nätverksbaserade. De gamla hie-
rarkiska och formella strukturerna har ersatts av
människor som väljer att jobba med projekt i löst
sammansatta och flexibla nätverk. Fler fortsätter att
verka och leva i sin hembygd. De slipper flytta till
storstäderna för att få jobb, och de upplever en helt
annan valfrihet och kvalitet.
Fru talman! 1997 års näringsminister talar och
handlar som om företag etableras och utvecklas utan
företagare. Detta är i själva verket det grundläggande
felet i socialdemokratisk näringspolitik. Är 2020
kommer det synsättet att sedan länge vara hopplöst
förlegat, och det är åtskilliga år sedan ansvarigt stats-
råd hade beteckningen socialdemokrat.

Anf. 124 THOMAS JULIN (mp):
Fru talman! Vården är den fråga som de flesta pri-
oriterar mycket högt. Det har ett flertal undersökning-
ar visat. Om vi skall skapa ett samhälle med en håll-
bar utveckling på lång sikt måste vi också debattera
vården och ändra på den kurs som vi nu har, annars
kommer vårdskutan att haverera.
Som det ser ut nu har vi inte en hållbar utveckling
på vårdsidan. Det är riksdag och regering som har
skapat denna ohållbara utveckling. Man har sagt att
det samhällsekonomiska läget tvingat fram minsk-
ningen av det generella statsbidraget till landsting och
kommuner.
Statens minskade bidrag till landsting och kom-
muner har nu hållit i gång besparingskarusellen under
flera år. Från början fanns det ett utrymme att spara
och effektivisera, men sedan länge har vården passe-
rat smärtgränsen. Nu slås bra verksamhet sönder när
man på vissa ställen genomför, som jag ser det, vett-
lösa besparingar. Många landstingspolitiker verkar ha
drabbats av någon sorts besparingsmani och ser inte
vad de håller på och ställer till med.
För ett par dagar sedan talade jag med en mycket
svårt sjuk kvinna som ligger på sjukhus i mitt län - i
Gävleborgs län. Hon talade om att hon tyckte att
personalen var underbar. De gör ett bra jobb, men de
hinner inte göra allt de skall, för de är för få. Det här
är någonting som jag ofta har hört. Patienterna är
nöjda, men de märker att personalen inte hinner göra
det den skall.
Att det är så här på många ställen bekräftar även
SKTF:s rapport, som handlar om en försämrad ar-
betsmiljö inom sjukvården, med ökad stress och ar-
betsbelastning som ger sämre säkerhet och bristande
kvalitet.
Visst är det väl märkvärdigt att vi har fått en sådan
utveckling, när det finns så många som är arbetslösa
och när AMS visat på att samhällsbesparingarna när
man drar ned inom vårdsektorn är ytterst små i vissa
fall. I andra fall kostar det mer att friställa personal än
vad man sparar.
En annan ohållbar del i den s.k. utvecklingen i
vården är det nya fenomen som kallas färdigbehand-
lad. Det innebär att patienter skickas hem för att de är
färdigbehandlade. För de flesta låter det helt riktigt att
en färdigbehandlad patient skall skickas hem, och i
det flesta fall är det också så. Men i detta system åker
också många jojo mellan landsting, kommun och
hem. Det beror på överbeläggningar på sjukhus och
på vem som har betalningsansvaret för de färdigbe-
handlade.
Men anhöriga kan inte alltid förstå landstingen när
de skickar hem en anhörig som är färdigbehandlad.
En del skräms av tanken att få hem sin s.k. färdigbe-
handlade familjemedlem. Hur skulle ni själv reagera
om ni fick hem en medvetslös anhörig som ligger i
respirator, men som anses vara färdigbehandlad där-
för att ingenting mer finns att göra? Detta är vad som
håller på att ske i vårt län. Vi har ett par sådana fall.
Jag vill påstå att det beror på att besparingshyste-
rin nu gått så långt att alla försöker puffa över kostna-
der på någon annan för att klara sin egen budget och
för att kunna behålla sin egen personal. Att anhöriga
drabbas och att primärvården eller den lilla kommu-
nen får ta de övervältrade kostnaderna bryr man sig
inte om. I dagens vårdsamhälle gäller det att klara sin
egen ekonomi - att hålla näsan över vattnet. Allt ver-
kar ha blivit ett ekonomiskt spel. Omvårdnaden kom-
mer i andra hand. Detta är ingen kritik mot vårdper-
sonalen, utan mot de politiska beslut som skapat den-
na situation.
Fru talman! Om vi skall få ett hållbart samhälle på
vårdsidan måste vi ändra kurs. Då måste vi snabbt
tillföra vården mer resurser. Det finns pengar. Det
hela är en prioriteringsfråga.
Det känns därför hoppfullt att statsministern lovat
nya pengar till vården, men jag vill avvakta och se
vad det löftet innebär innan jag gör min bedömning
av det. Jag är rädd att insatsen inte räcker och att den
inte kommer fort nog.
Fru talman! Landsting och kommuner måste också
få tillbaka sin fulla rätt att höja kommunalskatten. De
lokala politikerna måste själv få fatta beslut om sina
skatter utan att utsättas för hot om statliga repressali-
er.
För att vi skall få en hållbar samhällsutveckling
måste vi också lyssna på medborgarnas önskemål.
Vilka önskemål de har när det gäller vården och den
trygghet som bra vård ger har väl ingen politiker
undgått att höra.
(forts. 7 §)
Ajournering

Kammaren beslöt på förslag av talmannen kl.
13.52 att ajournera förhandlingarna till kl. 14.00.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 14.00.

6 § Frågestund

Anf. 125 TALMANNEN:
Kammarens sammanträde återupptas för riksda-
gens frågestund. I dag deltar följande statsråd, som
jag hälsar hjärtligt välkomna: statsminister Göran
Persson, utbildningsminister Carl Tham, miljöminis-
ter Anna Lindh, jordbruksminister Annika Åhnberg,
statsrådet Pierre Schori, statsrådet Leif Blomberg och
statsrådet Björn von Sydow. Statsministern svarar på
allmänpolitiska frågor, och övriga statsråd svarar på
frågor som berör deras respektive ansvarsområden.
Jag vill för säkerhets skull erinra om att statsrådet
Björn von Sydow i dag svarar på frågor i sin egen-
skap av handelsminister. Efter den 1 februari kommer
han att svara på frågor i sin tillkommande egenskap
av försvarsminister. Ordet är fritt.
Neddragning vid polisen

Anf. 126 GUN HELLSVIK (m):
Fru talman! I går kunde vi läsa att 471 civilan-
ställda inom Stockholmspolisen varslats. Eftersom de
civilanställdas arbetsuppgifter finns kvar kommer
omkring 200 poliser att tas från den operativa verk-
samheten för att fungera som bl.a. receptionister och
passkontrollanter. Utöver de problem som uppkom-
mer för brottsbekämpningen är detta inte ett effektivt
utnyttjande av befintliga resurser, men polismyndig-
heten måste naturligtvis följa regeringens direktiv,
som innebär stora besparingar och krav på att poliser
inte får sägas upp.
Polisen är inte den enda verksamhet som drabbas.
Även inom andra verksamheter kan vi se liknande
exempel på en utveckling mot resursslöseri och andra
negativa effekter som inte redovisats för riksdagen.
Ett exempel är försvarsbeslutets effekter på Volvos
Arbogaverksamhet.
Mot denna bakgrund vill jag fråga statsministern
om man inte i de konsekvensanalyser som föregått
regeringens propositioner förutsett bl.a. de negativa
konsekvenser jag har pekat på och vilka slutsatser vad
gäller behov och utformning av konsekvensanalyser
som statsministern har dragit inför kommande pro-
positioner.

Anf. 127 Statsminister GÖRAN
PERSSON (s):
Fru talman! Frågan är ordentligt diskuterad i sak
mellan justitieministern och frågeställaren. Nu hand-
lar det om det principiella, om konsekvensanalyser
vid neddragning i offentlig sektor. Sådana kon-
sekvensanalyser görs naturligtvis regelbundet och
regelmässigt när man går till beslut. Jag kan avslöja
för frågeställaren att ingen av de förändringar som vi
har gjort i våra sparprogram har resulterat i att verk-
samheterna har förblivit oförändrade eller opåverka-
de. När vi har sparat på polisen så märks det. När vi
sparar i vården så märks det. När vi sparar i skolan så
märks det. Men vårt läge har ju varit att vi inte kan
fortsätta att låna till verksamheten - inga poliser på
kredit, utan de skall betalas med egna pengar.

Anf. 128 GUN HELLSVIK (m):
Fru talman! Jag förstår att ordentliga kon-
sekvensanalyser har gjorts. Jag förstår av det att det
också har varit uppenbart att den operativa verksam-
heten inom polisen kommer att påverkas, eftersom
poliser nu får utföra administrativt arbete. Jag förstår
också av statsministerns svar att konsekvensanalyser-
na av försvarsbeslutet redan från början visade på en
påverkan på Arbogaverken. Tack för svaret!

Anf. 129 Statsminister GÖRAN
PERSSON (s):
Fru talman! De slutsatser frågeställaren drar om
inverkan på polisen och brottsbekämpningen har
frågeställaren gått igenom här i kammaren förut i
dialog med justitieministern. Då klarade de ut den
saken.
Vad som förvånar mig litet är att det i samband
med neddragningar i offentlig sektor bara är konsek-
venserna för polis och militär som tycks värda att
följas upp. Jag har faktiskt varit mer orolig för vården
och skolan, även om jag inser att också de sektorer
som frågeställaren pekar på är viktiga.
Utländska långivare

Anf. 130 JOHAN LÖNNROTH (v):
Fru talman! Statsministern talade i går om att göra
saker med egna pengar. Vi hörde honom också nyss
tala om detta. Detta satte han då i motsats till att göra
sig beroende av utländska bankirer.
Vi kan också i dagens tidningar läsa om att fi-
nansmannen Jacob Wallenberg under andra världskri-
get försökte få Riksbanken att köpa guld som nazis-
terna hade stulit.
Jag skulle utifrån detta vilja vidga statsministerns
diskussion om egna och andras pengar. Jag skulle
vilja höra om statsministern har något att säga om den
moraliska och demokratiska aspekten på att vi är så
beroende av den makt som de svenska finansfamiljer-
na, inklusive familjen Wallenberg, i dag har.

Anf. 131 Statsminister GÖRAN
PERSSON (s):
Fru talman! Frågan är kanske något vidare än det
exempel som togs. Diskussionen om Riksbanken och
Jacob Wallenbergs insatser i det sammanhanget får
värderas. Det finns en arbetsgrupp tillsatt som tittar
just på den typen av frågor. UD, Riksbanken och, tror
jag, den judiska församlingen i Stockholm är engage-
rade i det arbetet, som kom i gång efter ett besök i
Sverige nyligen av Judiska världskongressen.
Lönnroth pekar också på en vidare fråga. För mig
som socialdemokrat har det alltid varit viktigt att den
offentliga ekonomin står under demokratisk kontroll.
Jag har med stor oro och också ilska sett hur man
successivt under vissa perioder under de senaste 20
åren har gjort pensionärer, vårdtagare och andra bero-
ende av långivare utanför Sveriges gränser. Vi är på
väg bort från det nu. Vi når balans 1998, t.o.m. ett
litet överskott. En stark offentlig sektor, finansierad
med egna pengar, är naturligtvis en bra motvikt till
både nationellt och internationellt kapital.

Anf. 132 JOHAN LÖNNROTH (v):
Fru talman! På den punkten är statsministern och
jag helt överens, men det var inte det min fråga gäll-
de. Jag anser att eftersom statsministern själv har
väckt frågan om det moraliskt berättigade i att låna
från utländska bankirer är det också rimligt att disku-
tera det sätt på vilket kapitalackumulationen hos de
svenska finansfamiljerna har gått till. Är statsminis-
tern beredd att säga något om den moraliska aspekten
i det faktum att dessa finansfamiljer har en så oerhört
stor makt över Sverige och vår svenska demokrati?
Det var den frågan jag ville ställa till statsministern.

Anf. 133 Statsminister GÖRAN
PERSSON (s):
Fru talman! Jag tror att jag delvis svarade på den
frågan. Vi har alltid sett starka fackföreningar och en
stor, välskött gemensam sektor som balanserande
krafter till ett nationellt kapital, nu i dag alltmer till ett
internationellt kapital. Jag kan avslöja för Johan
Lönnroth att det just nu kanske inte är familjen Wal-
lenbergs makt som gör att jag ligger vaken om nätter-
na och funderar, utan det är mer det internationella
kapitalets enorma kraft, dess snabba rörlighet och
svårigheten att möta detta med kraftfulla politiska
motvikter. Ett försök i det sammanhanget är EU, och
därför tycker jag att det är ett viktigt projekt.

Anf. 134 EVA ZETTERBERG (v):
Fru talman! Också jag vill fråga Göran Persson
om naziguldet och höra om det förslag som har
kommit upp på att man måste stifta en ny lag för att
komma in i Wallenbergarkivet är något som regering-
en överväger och hur de funderingarna i så fall ser ut.
Jag vill också ta upp den moraliska fråga som Johan
Lönnroth väckte: Hur ser regeringen på att det alltid i
efterhand är någon som upptäcker affärer som har ägt
rum? Varför tar inte regeringen själv initiativ, när
man ändå i vissa arkiv måste ha sett att sådana här
händelser har inträffat? Varför tar man då inte upp
saken och reder upp det i lugn och ro, utan att det hela
först så att säga måste ha upptäckts av någon?

Anf. 135 Statsminister GÖRAN
PERSSON (s):
Fru talman! Den aktuella händelsen inträffade
aldrig. Det var ju en riksbankschef som stoppade
detta. Det fanns en propå, och den redovisas nu i
arkivstudier. Regeringen har ingen anledning att på
något sätt försvåra de studierna. Tvärtom har vi all
anledning att göra det här tydligt och synligt.
Jag vet inte, för jag kan inte bedöma frågan, om en
lagstiftning gentemot Wallenbergarkivet skulle vara
något som förde frågan framåt. Det har jag i dag ing-
en uppfattning om. Men rent allmänt: Låt oss lysa
igenom det hela, låt oss diskutera detta och låt oss
jämföra vad som hände i Sverige under andra världs-
kriget med vad som hände runt omkring oss i våra
grannländer!

Anf. 136 EVA ZETTERBERG (v):
Fru talman! Statsministern ställer sig alltså inte
avvisande till förslaget om att stifta en lag för att
verkligen kunna komma åt källorna och i Wallenber-
garkivet se vad som hänt och vad som inte har hänt
samt hur Sverige ställde sig till den här frågan under
andra världskriget.

Anf. 137 Statsminister GÖRAN
PERSSON (s):
Fru talman! Det finns ingen anledning för rege-
ringen att gå in i en position där vi avvisar någonting,
utan vi har allt intresse av att papper läggs på bordet
och att det redovisas hur det gått till. Så här 50 år
efteråt borde det rimligen också ligga i Wallenbergs-
färens intresse.
Låt oss nu inte börja måla in oss i hörn! I stället
skall vi försöka få fram sanningen. Då får vi se vilka
instrument vi behöver använda.
Serbien

Anf. 138 ANITA PERSSON (s):
Fru talman! Jag har en fråga till statsrådet Pierre
Schori. Min fråga gäller utvecklingen i Jugoslavien,
framför allt i Serbien. Det som sker nu är väldigt
oroande, dvs. att man inte respekterar de demokratis-
ka val som skett där nere.
Har statsrådet någon fundering på vad som kan
hända om utvecklingen inte förändras så att man re-
spekterar de regler som gäller vid demokratiska val?
Kan vi se en ny flyktingström t.ex.?

Anf. 139 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Det som händer i f.d. Jugoslavien -
förutom återuppbyggnad och återvändande - är en
begynnande demokratisering på håll där detta inte
tidigare funnits. I Kroatien ser vi hur kampen för mera
demokrati går, och vi ser att det sker med kraft fram-
för allt i Serbien.
Felipe Gonzáles, f.d. spanske statsministern, har
varit där nere på uppdrag av OSSE. Hans rekommen-
dationer har EU nu ställt sig bakom. De går ut på att
kräva att regimen fullt ut skall respektera för det
första att valen på nio orter vanns av oppositionen, för
det andra att man skall inleda en dialog med opposi-
tionen och för det tredje att man skall inleda en de-
mokratiseringsprocess, framför allt i medierna. De är
ju inte fria.
Om man följer detta, och jag tror att omvärldens
tryck kommer att vara så starkt att det går i den rikt-
ningen, blir det en förbättring i Serbien och i hela
området och därmed ingen risk för flyktingströmmar.
Resurser till landstingen

Anf. 140 MARGARETA E
NORDENVALL (m):
Fru talman! 1998 år det valår. Vi har alla väntat på
att statsministern skall komma med allmosor. Nu
kommer 10 miljarder till kommuner och landsting.
På 80-talet fanns det gott om resurser inom sjuk-
vården. Trots det dog patienter i onödan i väntan på
hjärtoperation. Fortfarande finns det pengar i lands-
tingen som borde gå till vård, men som går till annan
verksamhet. Som exempel kan nämnas att i Stock-
holms läns landsting går mer än 1 miljard - dvs. re-
surser motsvarande ett universitetssjukhus - till poli-
tiker och administration samt till en sysselsättningsga-
ranti för personal som är frikopplad från vården.
På vilket sätt avser statsministern åtgärda de sys-
temfel som finns inom landstingen för att sjuka pati-
enter skall få den sjukvård som de redan har betalat
för? Det är inte trovärdigt att föra in mera pengar i
landstingen förrän det är gjort.

Anf. 141 Statsminister GÖRAN
PERSSON (s):
Fru talman! Vi vet ju att Moderaterna vill avveck-
la landstingen. De har drivit en kampanj för det under
ganska många år. Men man är i den frågan, som i så
många andra, isolerade och ensamma. Landstingen
blir kvar med egen beskattningsrätt.
Ett enormt förändringsarbete är gjort i svenska
kommuner och landsting under de senaste åren. Frå-
geställarens beskrivning av landstingen är naturligtvis
inte förenlig med verkligheten. Landstingens föränd-
ringsarbete fortsätter. Det blir inga "allmosor" till
kommuner och landsting, utan de får ett rimligt till-
skott för att kunna behålla sjuksköterskor, läkare och
äldreomsorgspersonal liksom lärare i skolan. Jag tror
att de allra flesta svenskar begriper att det är en vettig
insats. Men vill Moderaterna ha den debatten, så var
så goda!

Anf. 142 MARGARETA E
NORDENVALL (m):
Fru talman! Jag vill tacka statsministern för svaret.
Jag fick det svar som jag förväntade mig.
Vi vill satsa på sjukvården, inte på politiker eller
administration. Vänstermajoriteten i Stockholms län
har ju valt att höja sjukhuspolitikernas arvoden, att
lägga ned intensivvårdsplatser osv. Tyvärr är det inte
den vägen man skulle önska.
På socialdemokratiskt manér löser statsministern
problemen inom vården med mera pengar i stället för
att undersöka hur befintliga pengar används. Kvantitet
går före kvalitet.
Jag upprepar min fråga: På vilket sätt vill stats-
ministern åtgärda systemfelen inom landstingen för att
de sjuka patienterna skall få den vård som de behö-
ver? Det räcker inte med att skjuta till pengar, utan
vad som behövs är att det ändras i systemet.

Anf. 143 Statsminister GÖRAN
PERSSON (s):
Fru talman! Det finns två synsätt här. De flesta
tycker att det faktiskt saknas pengar inom vård, ut-
bildning och omsorg. Sedan har vi de som tycker att
det går att sänka skatterna ytterligare och att ta bort
ännu mera resurser från verksamheterna. Vi kommer
inte att nå varandra i en dialog. Det är två helt skilda
synsätt, och de får väl mätas med varandra i komman-
de valrörelse.

Anf. 144 MICHAEL
STJERNSTRÖM (kd):
Fru talman! Som kristdemokrat hälsar jag med
stor tillfredsställelse att regeringen äntligen inser att
vården och omsorgen behöver mera resurser. Vi har
här i kammaren lagt fram flera förslag om att årligen
förstärka vården och omsorgen med 6,5 miljarder.
Jag skulle vilja fråga statsminister Göran Persson:
Är det inte en något enkel lösning på problemet att ha
en engångssumma till vård och omsorg? Krävs det
inte årliga tillskott, inte bara en engångsumma, för att
långsiktigt förstärka kommunernas och landstingens
resurser?

Anf. 145 Statsminister GÖRAN
PERSSON (s):
Fru talman! Det har aldrig varit tal om en en-
gångssumma. Jag pratar om 1998 års budgetnivå.
Som Michael Stjernström vet fungerar den ekonomis-
ka planeringen för staten på så sätt att det som förs in
i 1998 års budgetram rullar med 1999 och framåt. Det
är alltså permanenta pengar.
Fördelen nu är att vi gör det med egna resurser. Vi
lånar inte pengarna. Vi hämtar inte hem dem på Wall
Street eller i Frankfurt. Vi är inte beroende av en
finansministers mer eller mindre framgångsrika över-
tygelseförmåga utomlands. Det är svenska löntagare
som drar ihop detta och som betalar skatter. Det gör
att vi nu kan ge en lättnad för vården och omsorgen.
Jag är tacksam för Michael Stjernströms deklara-
tion. Uppenbarligen tycker Kristdemokraterna att det
är mera resurser som behövs, inte lägre skatter.

Anf. 146 MICHAEL
STJERNSTRÖM (kd):
Fru talman! Jag tackar statsministern för svaret.
Jag tror att Kristdemokraterna och regeringen i fram-
tiden kan samarbeta i fråga om att förstärka vården
och omsorgen.

Anf. 147 Statsminister GÖRAN
PERSSON (s):
Fru talman! Jag ser fram emot denna något snabba
kantring i positionen jämfört med gårdagens partile-
dardebatt, där det trots allt var Moderaterna - som ju
skall sänka skatterna i landstingen och ta bort resurser
- som man skulle samarbeta med, men välkomna!
Mänskliga rättigheter i Kina

Anf. 148 INGBRITT IRHAMMAR (c):
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till statsrådet
Pierre Schori. En demokratiseringsvåg har svept över
världen under de senaste 10-20 åren, medan åtmins-
tone en fjärdedel av världens befolkning - jag tänker
på dem som lever i Kina - fortfarande lever i en dikta-
tur.
Det är faktiskt så att Kina har allra flest fängslade
per invånare i världen, tre gånger så många som i
USA. Fängslandena fortsätter. Man fortsätter att
skicka demokratikämpar till arbetsläger. Så sent som i
december och januari har ytterligare välkända demo-
kratiaktivister blivit dömda. Wang Min är en, han har
skickats till omskolningsläger. Vad han gjorde var att
propagera för yttrandefrihet. Choephel, en musiker,
talade om demokrati i Tibet. Han dömdes i december
till 18 års fängelse. Li Hai, en känd människorättsak-
tivist i Peking, dömdes till nio års fängelse. Hans brott
bestod i att han försökte ta reda på vart fångarna från
Himmelska fridens torg sändes och i vilka fängelser
de befann sig.
Med anledning av detta som hänt så sent som i de-
cember och januari vill jag fråga om regeringen har
protesterat mot de kinesiska myndigheterna efter de
senaste händelserna.

Anf. 149 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Tyvärr har Kina en från en stor del av
omvärlden avvikande syn på mänskliga rättigheter.
Vid varje tillfälle som vi har berör vi dessa frågor på
ett allvarligt sätt och försöker övertyga den kinesiska
regeringen om att ändra attityd, att respektera mänsk-
liga rättigheter enligt den deklaration som Kina skrivit
under.
De senaste fängslandena har vi tagit upp inom EU
och förbereder frågan i den dialog som pågår med
Kina från EU:s sida när det gäller handel men också
mänskliga rättigheter. Jag tror att vi får ut mycket mer
om vi går den vägen. Men självfallet skall vi också på
andra sätt uppmärksamma även den senaste tidens
arresteringar och straffutdömningar.

Anf. 150 INGBRITT IRHAMMAR (c):
Fru talman! Jag tackar för det svaret. Jag hoppas
att vi är överens om att vi skall använda alla möjliga
vägar, inte bara EU utan också direkta bilaterala
samtal. Det krävs verkligen att vi nu efter Kinabesö-
ket visar att vi följer upp frågan om demokrati och
mänskliga rättigheter vid varje tillfälle så att man
förstår att vi menar allvar.

Anf. 151 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Jag har under rätt många år följt just
svensk politik gentemot Kina. Jag kan faktiskt säga att
jag aldrig varit med om att detta så konsekvent, så
många gånger och så tydligt tagits upp från regering-
ens sida som under den senaste tiden, inte minst från
statsministerns sida. Även om han själv är här kan jag
säga detta.
Regional ersättning till jordbruket

Anf. 152 ULF BJÖRKLUND (kd):
Fru talman! Jag har en fråga till jordbruksminis-
tern. Vid inträdet i EU ändrades den regionala ersätt-
ningen till jordbruket i norra Sverige. Stödområde 4
erhöll ingen rätt till nationellt stöd. Samtidigt ändra-
des miljöstödet. Det drabbar särskilt mjölkbesättning-
ar med fler än 20 kor.
Enligt regeringens proposition i höstas fick vi yt-
terligare 600 miljoner i vallstöd. I utskottet påpekas
att man särskilt bör tänka på vad som är aktuellt i just
stödområde 4A.
Vi har inte hört någonting från Jordbruksdeparte-
mentet. Är något på gång för att rätta till orättvisan är
det angeläget och bråttom.

Anf. 153 Jordbruksminister ANNIKA
ÅHNBERG (s):
Fru talman! Jag kan försäkra att det är mycket som
är på gång på Jordbruksdepartementet. Självfallet
arbetar vi nu intensivt med utformningen av det ut-
ökade miljöstöd som regeringen föreslog och riksda-
gen sedan beslutade om. I det sammanhanget diskute-
rar vi naturligtvis också hur vi skall förhålla oss till de
delar av stödområde 4 som nämns här. Eftersom vår
beredning av ärendet inte är riktigt färdig ännu men
kommer att bli det inom de närmaste dagarna, kan jag
just nu inte ge ett klart besked. Men inom en snar
framtid kan jag återkomma.

Anf. 154 ULF BJÖRKLUND (kd):
Fru talman! Det är nödvändigt att nivån på stödet
kompenserar de försämringar som tidigare har skett
vid EU-inträdet. Annars kommer den mycket negativa
trenden i Dalarna och Gävleborg att ytterligare förvär-
ras. Jag hoppas att man ser på det här med allvar.
Genusforskning

Anf. 155 HANS STENBERG (s):
Fru talman! Jag har en fråga till utbildningsminis-
tern om genusforskning, som har debatterats under
senare tid.
Det är många som satt ett stort värde på den sats-
ning på genusforskningen som gjorts, men det har
också funnits en hel del kritiska röster. Bl.a. hävdade
nyligen en svensk företagsledare i Dagens Nyheter att
det läggs alltför stora resurser på genusforskning. Det
skulle vara intressant att höra om utbildningsministern
delar den uppfattningen eller om han vill att satsning-
en på genusforskningen skall fortsätta.

Anf. 156 Utbildningsminister CARL
THAM (s):
Fru talman! Nej, jag delar självfallet inte den upp-
fattningen. Jag var mycket förvånad över det uttalan-
det. Genusforskningen i Sverige är någonting tämli-
gen nytt men mycket viktigt, nämligen att man analy-
serar samhället med utgångspunkt i vad genus betyder
för samhällsutvecklingen. Det har också betydelse för
andra vetenskaper.
Riksdagen har ju beslutat om en satsning på detta,
som är förhållandevis blygsam. Om det hade funnits
större resurser hade den gärna kunnat vara större. Det
har betydelse inte bara för den vetenskapliga utveck-
lingen utan också för vår förståelse av samhällsut-
vecklingen. Jag var som sagt mycket förvånad över
uttalandet, och jag kan försäkra att det är vår avsikt att
gå vidare med detta och att se till att vi även på det
här området får en framstående vetenskaplig utveck-
ling.
Socialtjänstlagen

Anf. 157 GÖTE JONSSON (m):
Fru talman! Jag har en fråga till statsministern av
litet mera organisatorisk karaktär. I propositionsför-
teckningen från Statsrådsberedningen framgår det att
förslag till ny socialtjänstlag skall komma den 14
mars. Detta är välkommet, vi har väntat länge på det.
Jag är medveten om att flera departement har varit
involverade. Det är delade uppfattningar om bl.a.
riksnorm, villkorat bistånd och annat.
Nu har det kommit propåer från kommunerna där
man i sin tur har hört att det är risk för att lagen ytter-
ligare kommer att försenas, att således tidsplanen i
propositionsförteckningen inte håller. Då är min fråga
till statsministern: Håller tidsplanen för socialtjänstla-
gen enligt propositionsförteckningen från Statsrådsbe-
redningen?

Anf. 158 Statsminister GÖRAN
PERSSON (s):
Fru talman! Svaret på frågan är ja.

Anf. 159 GÖTE JONSSON (m):
Fru talman! Det var ett koncist svar. Jag tackar för
det. Det välkomnas från kommunalt håll, det kan jag
försäkra. Det blir intressant att se innehållet, men det
blir en senare fråga.

Anf. 160 Statsminister GÖRAN
PERSSON (s):
Fru talman! Jag tänkte just att det inte är alldeles
säkert att de blir så lyckliga när de ser innehållet.
Vi avslutar beredningen i dag, och det är lagråds-
remiss i faggorna. Så planen håller.
Kvaliteten i grundskola och gymnasieskolan

Anf. 161 FANNY RIZELL (kd):
Fru talman! Jag uppmärksammade i går att stats-
ministern talade om utbildningens betydelse. Det är
väldigt viktigt med utbildning vid högskolor och
universitet. Men efter de kontakter jag på senare tid
haft med lärare på grundskola och i gymnasium oroar
detta mig väldigt. Man har sagt att man inte kan ge
den utbildning som man behöver ge på grundskolan,
man kan inte ge ett betyg till alla. Men även de elever
som inte har något betyg tas in på gymnasiet för att
fortsätta studera, med de resultat man då kan vänta
sig. Jag är väldigt orolig över detta och vill fråga
utbildningsministern vad han avser att göra för att
detta inte skall fortsätta. Då kommer dessa elever
aldrig att hamna på högskola eller universitet.

Anf. 162 Utbildningsminister CARL
THAM (s):
Fru talman! Det är som bekant inte mitt ansvar-
sområde, utan det är skolministern som har ansvar för
detta. Det vill jag betona i enlighet med de regler som
gäller för frågestunden.
Jag vill ändå säga att det är självklart att det är en
viktigt fråga för regeringen att följa utvecklingen i
skolan. Jag kan inte gå in på detaljer, för det är inte
mitt ansvarsområde, men självklart är det en central
fråga för regeringen att följa väldigt uppmärksamt.

Anf. 163 FANNY RIZELL (kd):
Fru talman! Det hela bottnar kanske först och
främst i problemen i grundskolan. Men det är också
ett problem för högskola och universitet. Man får inte
de elever som man skulle vilja ha, när det ser ut så här
på gymnasiet.

Anf. 164 Utbildningsminister CARL
THAM (s):
Fru talman! Det framgick inte klart av första frå-
gan att den verkligen gällde detta. Då kan jag lugna
frågeställaren.
Vårt problem när det gäller höskolorna i Sverige
är inte att det är för få sökande. Problemet är att det
inte finns tillräckligt med platser och resurser för att
ta emot alla kvalificerade sökande. Varje år avvisas
30 000-35 000 behöriga sökande.
Kvaliteten i högskolan hålls uppe. Vi har nyss fått
in en utvärdering som vi har begärt av Högskolever-
ket. Det påstås ofta att kvaliteten i högskolan har
sjunkit. Hur bemöter då Högskoleverket det? Jo, först
och främst säger man att det är väldigt svårt att mäta
kvaliteten och att man gärna vill forska mera - ett inte
helt ovanligt svar. Därutöver säger man: I den mån
som det går att iaktta och att mäta en utveckling är
tendensen snarare den motsatta. Det finns inga tecken
som tyder att på att kvaliteten i den svenska högsko-
lan skulle ha sjunkit.
Återvändande bosnier med kroatiskt pass

Anf. 165 ULLA HOFFMANN (v):
Fru talman! Jag har en fråga till statsrådet Schori.
Den 27 februari börjar bussarna att rulla från
Karlskrona till Kroatien. I bussarna finns bosnier med
kroatiska pass som kom hit till Sverige 1994.
För dessa bosnier, vilkas kroatiska medborgarskap
endast var en formalitet som var framtvingad av det
svenska visumtvånget, blir situationen ohållbar. De
kan inte återvända till sina hem i Bosnien. I stället
utvisas de till Kroatien under förevändning att de är
kroatiska medborgare och att Kroatien har lovat att ta
hand om dem.
Det har genomförts en omfattande rensning av
serber från olika städer. I dessa städer behöver man en
ny befolkning, och dit kommer nu dessa bosnier att
skickas. Vi bidrar alltså till en gigantisk etnisk rens-
ning.
Jag besökte Karlskrona i går. Den förtvivlan som
dessa människor känner går inte att beskriva. De
berättade om blandäktenskapsfamiljer och att ingen-
ting har ändrats i kroatisk lagstiftning när det gäller
kravet på ID-kort osv.
De som nu blir utvisade har inte haft en chans att
förbereda sig. Regeringen ger dem tre månader för att
förbereda en permanent flytt till ett helt främmande
land. Fullständigt utblottade skall de bygga upp ett
nytt liv där de genom sin situation bidrar till en etnisk
rensning.
Min fråga är: Anser statsrådet att detta är ett hu-
mant sätt att behandla krigsskadade människor på?

Anf. 166 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Efter alla stora krig söker man skapa
en internationell ordning för återuppbyggnad och
även för återvändande av flyktingar. Efter andra
världskriget följde Sverige strikt Genèvekonventio-
nen. Efter kriget i Jugoslavien är det Daytonavtalet
som är styrande.
Sverige har med största noggrannhet och stor hu-
manitet försökt att komma fram till en ordning som
skall vara rättvis och i enlighet med folkrätten. Då har
vi styrt våra beslut mycket efter FN:s flyktingkommis-
sarie och de rekommendationer som gäller.
När det gäller Kroatien är det förenligt med FN:s
flyktingkommissaries rekommendationer att återsända
personer med kroatiskt medborgarskap och kroatiska
pass.
Det finns nu en lagstiftning i Kroatien. Man har en
mottagningskapacitet. Kroatien är medlem i Euro-
parådet. Det kommer att hållas en mycket stark be-
vakning av hur detta land sköter sig. EU har en mis-
sion där och vi har en ambassad. Vi har också varit i
kontakt mänskliga rättighets-organisationer i Kroatien
som bejakar denna typ av förfarande.

Anf. 167 ULLA HOFFMANN (v):
Fru talman! Egentligen fick jag inte svar på min
fråga. Jag skulle vilja veta om statsrådet anser att
detta är ett humant sätt att behandla krigsskadade
människor på.
Också jag vet vad UNHCR säger och vad som
sägs i Daytonavtalet. Ändå är det en sak som jag
undrar över.
När det gäller bosnier med kroatiska pass och de-
ras situation sade statsrådet Blomberg här i kammare
att vi i Sverige skulle ha ett ordentligt repatrierings-
program. Jag skulle vilja veta på vilket sätt man avser
att hjälpa dessa människor när de skickas till Kroati-
en.

Anf. 168 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Jag vill starkt motsätta mig beskyll-
ningen att vi skulle medverka till etnisk rensning. Det
är precis det som vi inte gör. Det visar vi också ge-
nom våra beslut när det gäller bosnier som kom hit
efter kriget.
Beträffande krigsskadade skall det tas individuella
och humanitära hänsyn även för bosnienkroaterna.
Och det har regeringen också gjort genom ett av de
riktgivande besluten angående ett par personer från
Vukovar som var traumatiserade av kriget.
Vi har denna ordning efter Daytonavtalet. Det är
inte den bästa av alla fredsuppgörelser, men det är
den enda möjliga. Nu inriktas det internationella arbe-
tet på att hjälpa och bistå återvändande, inklusive
bosnienkroaterna. Sverige, EU och Världsbanken är
med i detta arbete. Jag undrar vad Ulla Hoffmann har
för annan ordning att rekommendera i så fall. Jag kan
garantera att den nuvarande ordningen är den bästa.
Den är human, och vi skall följa upp den på ett kor-
rekt sätt.

Anf. 169 ULLA HOFFMANN (v):
Fru talman! Att skicka dessa människor till Kroa-
tien när vi vet att de kommer att bli placerade i städer
som är bortrensade från serber är detsamma som
etnisk rensning.
Jag har ett omfattande förslag till vad man i stället
skulle kunna göra. Men jag avser att återkomma till
det i en interpellationsdebatt.
"Den gröna miljarden"

Anf. 170 MONICA GREEN (s):
Fru talman! Jag har en fråga till miljöminister An-
na Lindh angående den gröna miljard som ministern
redogjorde litet grand för i går här i kammaren. Man
kan nu ansöka om medel från Miljardkontoret för att
kunna starta olika projekt för att få i gång de gröna
jobben. Ministern sade också att det skulle kunna bli
fråga om pilotprojekt, eftersom den gröna miljarden
inte skulle räcka till att bygga om Sverige helt och
hållet. Pilotprojekten skulle visa på hur avfall, bygg-
material och energi för ett ekologiskt uthålligt bo-
stadssamhälle kan hanteras.
Jag skulle vilja veta mera om på vilket sätt man
kan söka medel för miljöcertifiering av mindre företag
för att matcha EU-medel och för avfallshantering så
att man kan få ut metaller ur avfallshögar. Då menar
jag inte enbart bostadsområden utan jag avser även
infrastrukturer och kommunikationer.

Anf. 171 Miljöminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! Den s.k. gröna miljarden är tänkt att
gå till projekt som ger bättre miljöteknik, fler jobb
och bättre miljö. Information och ansökningsblanket-
ter har gått ut i dagarna till alla länsstyrelser. Infor-
mation har också gått ut till väldigt många andra par-
ter som kan vara berörda och intresserade av pengar-
na.
Tanken är att mindre projekt får beslutas av läns-
styrelserna. Större projekt skall beslutas av regering-
en. Det kan handla om den sortens projekt som Moni-
ca Green nämnde, men särskilt prioriteras upprustning
av gamla traditionella bostadsområden så att de blir
ekologiskt anpassade och kretsloppsanpassade. Vi
prioriterar också skolor och daghem för att verkligen
stötta de nya generationerna.

Anf. 172 MONICA GREEN (s):
Fru talman! Jag vill passa på att ställa en följdfrå-
ga.
För några minuter sedan fick vi höra att miljömi-
nister Anna Lindh har blivit utnämnd som ordförande
i en delegation för att hon skall kunna fortsätta arbetet
med de gröna jobben och med att skapa ett ekologiskt
uthålligt samhälle.
Det är möjligt att statsministern eller delegatio-
nens ordförande här i kammaren vill deklarera på
vilket sätt delegationen skall arbeta.

Anf. 173 Miljöminister ANNA LINDH (s):
Fru talman! Delegationen skall arbeta för att dels
ta fram riktlinjer för arbetet med det ekologiskt uthål-
liga Sverige, dels se på om man kan utforma ett inves-
teringsprogram för investeringar i infrastrukturupp-
byggande och liknande för ett ekologiskt uthålligt
Sverige.
Det är en väldigt spännande uppgift. Riksdagen
kommer att få se det första resultatet i samband med
vårpropositionen.
Förvärvslagstiftningen

Anf. 174 AGNE HANSSON (c):
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till jordbruks-
ministern.
Utlänningar förvärvar alltmer fast egendom i Sve-
rige. Det är bl.a. fråga om jordbruksfastigheter och
om hus för permanentboende som omvandlas till
fritidshus. Detta för med sig en rad negativa konsek-
venser.
Jag saknade i propositionsförteckningen en pro-
position om förvärvslagstiftningen. Jag vill därför
fråga hur regeringen ser på problemet. Är regeringen
beredd att vidta några åtgärder i linje med EU:s re-
gelverk för att förhindra den här typen av utarmning
av vissa bygder?

Anf. 175 Jordbruksminister ANNIKA
ÅHNBERG (s):
Fru talman! Jag blev inte riktigt klar över vad Ag-
ne Hansson syftade på för negativa effekter av att
utlänningar förvärvar fast egendom. I Jordbruksdepar-
tementet följer vi naturligtvis fortlöpande utveckling-
en när det gäller t.ex. förvärv av jordbruksfastigheter.
Det är i dagsläget vår bedömning att det inte finns
behov av en förändring av jordförvärvslagstiftningen.
Vi följer frågorna fortlöpande för det fall att ett sådant
behov skulle uppstå, men jag bedömer inte att beho-
vet finns nu.

Anf. 176 AGNE HANSSON (c):
Fru talman! Jag tror att det är angeläget att rege-
ringen följer denna fråga, därför att förvärven sker ju i
annan avsikt än boende och brukande. Därmed inne-
bär det att vissa delar av landet mörkläggs på verk-
samhet och på boende under vissa tider av året, vilket
naturligtvis inte är bra. Därför är det angeläget att
man kan vidta åtgärder i förvärvslagstiftningen på ett
sådant sätt att detta förhindras.

Anf. 177 Jordbruksminister ANNIKA
ÅHNBERG (s):
Fru talman! I den mån jordbruksfastigheter för-
värvas i annat syfte än att drivas vidare och därmed
också bidra till landsbygdens överlevnad är det natur-
ligtvis beklagligt. Dock är det lika beklagligt om de
förvärvas av svenskar som av utlänningar, enligt min
uppfattning. Det är inte heller med nödvändighet så
att det är just själva förvärvslagstiftningen som är
redskapet för att åstadkomma en förändring, utan det
finns ju också många andra sätt att arbeta på för att
åstadkomma en god landsbygdsutveckling.
Forskning vid högskolor

Anf. 178 MARIANNE JÖNSSON (s):
Fru talman! Jag har en fråga till utbildningsminis-
tern.
Det har under senare tid förekommit en debatt om
forskning vid mindre och medelstora universitet. I
debattartiklar i Svenska Dagbladet och Göteborgs
Posten menar man att forskningen vid dessa universi-
tet är av sämre kvalitet och att det är lågt i tak så att
säga. Jag undrar om det stämmer.

Anf. 179 Utbildningsminister CARL
THAM (s):
Fru talman! Det skrivs förvisso mycket i tidning-
arna, och allt är inte sant.
Just denna sak är en gammal intressekonflikt, kan
man säga, mellan de etablerade stora universiteten
och de framväxande högskolorna. Jag beklagar denna
konflikt. Den naturliga och sedan lång tid tillbaka
gällande principen är ju att undervisning och utbild-
ning å ena sidan och forskning å den andra hör ihop.
Inte minst företrädare för de stora universiteten har
varit väldigt angelägna om att understryka detta. Det
måste naturligtvis gälla också de mindre högskolorna.
Det finns ingenting som tyder på att forskningen där
skulle vara av lägre kvalitet eller att de forskare och
lärare som arbetar där, varav flertalet kommer från de
stora universiteten, skulle ha lägre kvalitet eller att de
inte skulle kunna hävda forskningens frihet och krav
på intellektuell utveckling.
Arbetslösheten

Anf. 180 HENRIK S JÄRREL (m):
Fru talman! Jag har en fråga till statsministern.
När den borgerliga regeringen trädde till 1991 för-
svann ungefär tusen jobb om dagen. När regerings-
makten överlämnades 1994 tillkom ca tusen jobb om
dagen och arbetslösheten var på väg att sjunka.
Två år efter den nuvarande regeringens tillträde
ökar åter arbetslösheten, och nu till rekordnivåer, trots
att socialdemokraterna brukar utmåla sig som syssel-
sättningens främsta garanter och dessutom har ut-
nämnt arbetslöshetsfrågan som den allt överskuggan-
de och viktigaste frågan.
Från Göran Perssons sida brukar det heta att vi
först måste sanera ekonomin och att vi sedan kan vi ta
oss an arbetslösheten. Detta är ett fyrkantigt synsätt,
som väl få går på vid det här laget.
Är det fromma förhoppningar, Göran Persson, att
en skattefinansierad AMS-politik och en svällande
offentlig sektor nödtorftigt skall maskera Socialde-
mokraternas i det närmaste totalhavererade arbets-
marknads-, närings- och tillväxtpolitik?

Anf. 181 Statsminister GÖRAN
PERSSON (s):
Fru talman! Jag vet inte hur många debatter jag
har haft med moderater i den här frågan under min tid
som finansminister och som statsminister.
Först, Järrel, de tusen jobb som försvann och de
tusen som kom till. Glöm inte att det däremellan var
en period då ni lyckades med bedriften att tredubbla
arbetslösheten upp över tioprocentsnivån. Detta talar
ni aldrig om.
Det fyrkantiga resonemanget, som jag anses stå
för - att man inte skall låna till offentliga utgifter, att
man inte skall låna till Polisen, att man inte skall låna
till försvaret, att man inte skall låna till skolan och att
man inte skall driva en politik som kör räntorna i taket
och knäcker industriinvesteringarna - står jag för och
är stolt över.
Detta har resulterat i att vi nu har ordning i eko-
nomin. Räntorna är rekordlåga, industriinvesteringar-
na är högre än någonsin, reallönerna stiger, hyrorna
ligger still, matpriserna sjunker. Vi har goda förut-
sättningar nu att pressa tillbaka arbetslösheten, inte på
konstlad väg utan på ett riktigt sätt. Men, visst, det har
tagit tid. Å andra sidan var arbetsuppgiften efter arvet
rätt aktningsvärd.

Anf. 182 HENRIK S JÄRREL (m):
Fru talman! Senast i gårdagens partiledardebatt
hade Göran Persson mage att påstå att regeringen för
en solidarisk och förankrad politik. Det kan av somli-
ga möjligen uppfattas så i denna kammare men knap-
past ute bland alltfler arbetslösa, gamla, sjuka, handi-
kappade, änkor, låg- och medelinkomsttagare, som
efter hand har fått se sina ekonomiska och andra vill-
kor alltmer urholkade av en socialdemokratisk rege-
ring som har det tvivelaktiga omdömet att utge sig för
att vara den s.k. välfärdspolitikens främsta företrädare
och uttolkare.
Höga skatter t.ex., Göran Persson, stjälper just
vanliga inkomsttagare och gör dem beroende av bi-
dragsbyråkratin. De redan svaga drabbas än mer. Har
Göran Persson möjligen något anständigt svar kvar att
ge på frågan hur hans regering skall stimulera ökad
tillväxt i ekonomin och tillkomsten av nya okonstlade
jobb för att över huvud taget få något att fördela för
den s.k. välfärden framöver?

Anf. 183 Statsminister GÖRAN
PERSSON (s):
Fru talman! Herr Järrel är en god illustration på
det fiasko som den borgerliga regeringsperioden re-
presenterar. Här lyckas han i en och samma replik få
in kravet på mer av resurser för vården och de gamla
och sjuka samtidigt med kravet på ytterligare skatte-
sänkningar. Ni prövade ju den politiken. Det slutade
med ett nätt underskott på 240 miljarder kronor. Det
slutade med skyhöga räntor. Det slutade med en tre-
dubblad arbetslöshet.
Jag har tillsammans med kollegerna i regeringen
haft det tvivelaktiga nöjet att röja i detta. Nu befinner
vi oss i en situation där vi ser att ekonomin växer
igen. Visst, vi kommer att få nya jobb i privat sektor,
men också jobb i kommuner och landsting är riktiga
jobb. Lärare, sjuksköterskor och äldreomsorgsperso-
nal gör sådant som jag tycker är riktigt och viktigt,
finansierat med egna pengar, Järrel, inte med lånade
kulor.
Flyktingar från Uganda

Anf. 184 INGRID NÄSLUND (kd):
Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till
Pierre Schori.
Vi får nästan dagligen rapporter om hur oroligt det
är i det stora sjödistriktet i Afrika. Oroligheter försig-
går också i Uganda, dels i den södra delen som grän-
sar till Rwanda och Zaire, dels i den norra delen. Jag
undrar om statsrådet Pierre Schori anser det försvar-
ligt att i det läget sända tillbaka flyktingar till Uganda.

Anf. 185 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Det beror helt och hållet på den en-
skilda individens berättelse och öde. Hittills har man
kunnat återsända personer utan asylskäl, personer som
inte är berättigade till skydd i Sverige. I en del fall har
man inte gjort detta på grund av personens berättelse
och öde. Man kan inte generalisera. Man kan inte
heller rent allmänt säga att Uganda skulle vara undan-
taget från möjligheten att sända tillbaka personer som
inte har rätt till asyl i Sverige och Europa.

Anf. 186 INGRID NÄSLUND (kd):
Fru talman! Just nu befinner sig en pojke på po-
lismyndigheten i Västerås och fruktar för att bli sänd
tillbaka till Uganda. Han har varit här sedan 1994,
och han har ansökt om asyl på grund av anhörigskäl.
Han har haft hushållsgemenskap med sin bror, som är
politisk flykting i Sverige, sedan har var fyra år. Det
blev ett avbrott för att brodern var tvungen att fly hit,
och brodern fick uppehållstillstånd här i Sverige.
Pojken skall utvisas i morgon. Jag vet att Pierre
Schori är informerad om fallet. Jag undrar om det
verkligen är rimligt att utvisa en pojke under dessa
omständigheter. Hans bror är alltså politisk flykting
och anses inte kunna vistas i Uganda. Det är brodern
som har ansvar för pojken. Jag förstår till att börja
med inte varför pojken inte redan har fått uppehålls-
tillstånd. Brodern har haft hand om honom sedan han
var fyra år.
Till sist vill jag fråga: Anser statsrådet Pierre
Schori att Angeredsgymnasiets elever återigen skall få
uppleva att en av deras kamrater skickas ut på det här
sättet, precis som skedde i fråga om Issa Hanna? Det
tyckte alla var orättvist och otillständigt.

Anf. 187 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Frågorna om flyktingskap, asyl och
icke-asyl är ju utomordentligt svåra och upprivande
ibland. Jag vet att Ingrid Näslund känner till lagstift-
ningen, processen för hur man skall hantera sådana
här svåra fall. Det gagnar inte saken, det gagnar inte
förståelsen för flyktingproblematiken, för flyktingska-
pets helvete, att med mig eller andra regeringsledamö-
ter på detta sätt ta upp frågor som vi inte kan hantera
och som jag inte har kunskap om eftersom de ligger
på myndigheterna.
Vi behöver förståelse, inte förbittring. Vi behöver
insikt, inte förvirring, i denna fråga.
Seminarium om våld mot invandrarkvinnor

Anf. 188 CARINA HÄGG (s):
Fru talman! Jag har en fråga till statsrådet Blom-
berg. Jag måste börja med att säga att jag tycker att
det var oerhört positivt med det snabba initiativ som
statsrådet tillsammans med statsrådet Messing tog
apropå de familjehändelser där det utövades våld mot
kvinnor i invandraranknutna familjer.
Jag har dock under en längre tid saknat invandrar-
föreningarna, och även religionsföreträdare, i debat-
ten. Jag undrar om de finns med i den här konferen-
sen. Har ni en dialog med dem? Jag tycker att det är
väldigt viktigt att vi hjälps åt med att försöka urskilja
vad som är våld och vad som inte kan gömma sig
bakom kultur och religion. Det är en väldigt svår
debatt, men vi löser inte det här genom att lägga
locket på. Vi måste alla hjälpas åt att föra en nyanse-
rad debatt. Därför vill jag höra vad statsrådet har för
kontakter och vad han gör på det här området.

Anf. 189 Statsrådet LEIF BLOMBERG (s):
Fru talman! Senast i förrgår hade vad vi kallar för
det integrationspolitiska rådet bjudit in till en heldag.
I detta råd ingår de invandrarföreningar som finns på
riksplanet. Också trossamfund, kyrka och andra fri-
villigorganisationer i Sverige ingår. Då kom frågan
upp. Vi kommer också inför seminariet att ha omfat-
tande kontakter med företrädare för de olika etniska
grupperna i det här landet, och även med trosriktning-
ar. Jag tror att vi kan gå in det här seminariet med gott
samvete och med förvissningen att vi har haft en väl-
digt bra förberedelse med alla parter som rimligen bör
vara inblandade i den här typen av dialog.

Anf. 190 CARINA HÄGG (s):
Fru talman! Det tycker jag är en bra inledning. Jag
tycker att det är väldigt positivt att ni tar de här kon-
takterna och att ni för den här dialogen. Det är möjligt
att det kan leda till att vi får en dialog utanför depar-
tementets väggar, en bredare samhällsdebatt. I dag är
det som sagt väldigt svårt att få till stånd den här
dialogen ute bland folk.

Anf. 191 Statsrådet LEIF BLOMBERG (s):
Fru talman! Jag tycker också att det är väldigt
viktigt när man ser på vad som har hänt under senare
tid, och som har upprört väldigt många människor, att
man inte gör detta till en invandrarfråga, en religions-
fråga eller en kulturfråga. Jag tror egentligen inte att
det handlar om något av detta. Det kan vara fråga om
vissa familjetraditioner eller ett visst beteende som är
förkastligt och som jag vet att många människor från
olika kulturer och religionsriktningar kraftfullt tar
avstånd från - både män och kvinnor. Jag tror att det
är väldigt vikigt att det på den här typen av seminarier
och i den här typen av dialog också uppträder män
som har andra åsikter, uppfattningar och beteende-
mönster än förövarna av de våldsdåd och illdåd som
vi har sett. Det gäller både kristna och muslimer, både
svenskar och invandrare.
Nya antagningsregler till högskolan

Anf. 192 BEATRICE ASK (m):
Fru talman! Jag har en fråga till utbildningsminis-
tern. Vi har nya regler för antagningen till högskolan.
En förändring som inte fanns med i det principbeslut
vi fattade i riksdagen var ju att betyg i s.k. utvidgad
kurs skulle räknas med. Det innebär gymnasieelever
som läser något mer än de måste, riskerar att få ett
sänkt medelbetyg med de konsekvenser det får. Alter-
nativt finns risken att de taktikväljer.
Nu läste jag under jullovet till min glädje att man
planerar justeringar av de här reglerna. Min fråga till
utbildningsministern är därför: När kommer regering-
en att fatta beslut om ändringar? Är det någon regel
utöver den som har beskrivits i pressen och som ut-
bildningsministern och jag har diskuterat tidigare här i
kammaren som också kommer att ändras?

Anf. 193 Utbildningsminister CARL
THAM (s):
Fru talman! Jag kan bekräfta det som Beatrice Ask
säger. Vi skall ändra det här. Det var inte bra som det
blev. Om man läser en utvidgad kurs, skall ett dåligt
betyg i detta inte dra ned medelvärdet av betyget.
Denna förändring kommer inom kort.

Anf. 194 BEATRICE ASK (m):
Fru talman! Då får jag tacka regeringen för detta
omtänkande. Det ligger i linje med de förslag som
Högskoleverket ursprungligen lade fram.

Anf. 195 Utbildningsminister CARL
THAM (s):
Fru talman! Det är en petitess, men det är inte rik-
tigt på det sättet som Beatrice Ask säger. Det är i alla
fall helt rätt att vi har ändrat på det här när vi upptäck-
te att det inte var bra. Det bör man göra.
Miljöstödet till jordbruket

Anf. 196 ESKIL ERLANDSSON (c):
Fru talman! Jag skulle vilja återvända till miljö-
stödet till jordbruket, och följaktligen ställa en fråga
till jordbruksministern. När kan vi förvänta oss att
regeringen bestämmer sig för hur de nya utvidgade
miljöstöden till jordbruken skall hanteras och förde-
las?

Anf. 197 Jordbruksminister ANNIKA
ÅHNBERG (s):
Fru talman! Inom de närmaste dagarna.

Anf. 198 ESKIL ERLANDSSON (c):
Fru talman! Kan då inte jordbruksministern lätta
litet på förlåten och delge de hårt tryckta bönderna i
landet hur det här skall hanteras och fördelas?

Anf. 199 Jordbruksminister ANNIKA
ÅHNBERG (s):
Fru talman! I detalj kan jag naturligtvis inte be-
skriva förslaget, men jag vill gärna understryka att jag
tycker att det är mycket glädjande att riksdagen beslu-
tade i enlighet med regeringens förslag, och att vi nu
kan fördela dessa resurser, 600 miljoner kronor, för
att ytterligare förbättra mijöanpassningen inom jord-
bruket - framför allt för att utveckla och bevara den
biologiska mångfalden. Jag tycker att det ligger helt i
linje med det arbete som vi nu inleder. När vi talar om
det långsiktigt hållbara samhället är bruket av de
biologiska resurserna en oerhört viktig del. Jag tänker
inte lätta på förlåten här i dag, men inom en mycket
snar framtid kommer jag att göra det.

Anf. 200 PETER WEIBULL
BERNSTRÖM (m):
Fru talman! Vi har ju förbundit oss att halvera
mängden kväve som går ut i havet. Detta skulle vi ha
gjort redan till 1995, och det har inte hänt så värst
mycket. Förlåt, fru talman, en nyfiken fråga på detta
område, alltså miljöstödet: Kommer jordbruksminis-
tern att arbeta för att mer miljöstödsmedel kan läggas
på våtmarker och småvatten? Vi vet ju att det är den
effektivaste reningsmetoden. Vi vet också att regel-
verket, både det svenska regelverket och EU:s regel-
verk, för att anlägga våtmarker och småvatten är
komplicerat. Det är i många fall ett hinder. Kommer
jordbruksministern att arbeta för en ändring av detta?

Anf. 201 Jordbruksminister ANNIKA
ÅHNBERG (s):
Fru talman! Det är inte riktigt sant att vi inte har
kommit någon vart på det här området. Vi har uppnått
en reduktion som ligger på mellan 20 % och 30 %,
men det är inte nog. Det var 50 % vi skulle ha nått till
år 1995, och självfallet pågår ett intensivt arbete för
att nå ytterligare bättre resultat. Det har nyligen till-
satts en utredning som skall se över hur man kan
utöka olika frivilliga samarbetsprojekt med bönderna.
Vår bedömning är nog att vi kanske inte kommer så
oerhört mycket längre med generella regler, utan att vi
nu måste titta lokalt på de olika förutsättningarna och
forma olika lokala projekt.
Inom vårt miljöstödsprogram finns redan många
olika delprogram som är tillämpbara just i detta arbe-
te. Men vi arbetar alltså vidare, och jag är övertygad
om att vi kommer att nå ett ännu bättre resultat.
Den privata tjänstesektorn

Anf. 202 GÖRAN HÄGGLUND (kd):
Fru talman! Jag skulle vilja rikta en fråga till
statsministern om den privata tjänstesektorn.
Vi har sett hur många länder omkring oss, Belgi-
en, Holland, Frankrike, Danmark, m.fl, har infört
olika system för att stimulera den privata tjänstesek-
torn. Nu senast har vi fått höra att den finska rege-
ringen har fattat beslut i samma riktning.
Statsministern har i en intervju i Veckans affärer
för en tid sedan svarat att det vore idiotiskt att avfärda
diskussioner om den privata tjänstesektorn. Jag skulle
vilja be statsministern att utveckla sin syn på detta
något. Jag vet att han kan avfärda frågan med hän-
visning till den utredning som pågår, men med ett
sådant svar skulle vi kunna avfärda i stort sett alla
frågor som ställs här i kammaren.
Jag undrar om statsministern med några ord skulle
vilja utveckla sin syn på den privata tjänstesektorn
och möjligheten till nya jobb där i framtiden.

Anf. 203 Statsminister GÖRAN
PERSSON (s):
Fru talman! Det är något försåtligt från Hägglunds
sida att säga att man kan avfärda alla frågor med
hänvisningar till sittande utredningar. Å andra sidan -
om en statsminister skall lägga ut texten om det som
den utredningen sysslar med, kan man avvisa alla
sittande utredningar. Jag föredrar nog trots allt att
hålla mig till standardsvaret. Dan Andersson utreder,
och vi kommer tillbaka i sommar.

Anf. 204 GÖRAN HÄGGLUND (kd):
Fru talman! Då finner jag att det vi till dess har att
luta oss mot är en formulering i samma intervju som
lyder så här: Jag har definitivt satt ned foten i den
meningen att vi faktiskt inte skall släppa denna fråga.
Det här finns med i propositionen - statsministern
menar sysselsättningspropositionen - precis som ni
påpekar. Vad det sedan skall ta sig uttryck i är litet
svårt att säga.
Beskedet är något dunkelt. Mot bakgrund mot de
målsättningar vi har när det gäller arbetslösheten
skulle jag skulle önska att statsministern ändå ville
utveckla denna fråga något litet.

Anf. 205 Statsminister GÖRAN
PERSSON (s):
Fru talman! Det är ingen tvekan om att vi prövar
denna möjlighet. Det är därför vi har en utredning.
Samtidigt vet vi om att exempelvis en reduktion av
arbetsgivaravgiften kostar ohyggligt mycket pengar,
och det är inte alls säkert att det ger några nya jobb.
Det kan ju bli så att man sänker arbetsgivaravgiften
för arbete som redan finns och att det marginella
tillskott som blir följden därmed kommer att kosta
väldigt mycket.
Det kan också vara så att det bästa som kan hända
för tjänstesektorn kanske är att efterfrågan ökar, att
hushållen lägger om beteende och sparar mindre och
konsumerar mer. Det bästa som kan hända för tjänste-
sektorn är kanske att lönebildningen fungerar ordent-
ligt. Man skall nog vara ödmjuk inför vilken tåt man
skall rycka i. Därför har jag inte avvisat de här frå-
gorna, definitivt inte. Jag tror att de nya jobben i stor
utsträckning kommer i denna sektor.
Men frågan är om detta skall skattefinansieras,
samtidigt som Hägglund och jag faktiskt nu utlovar
åtskilliga fler miljarder i utgifter till offentlig sektor.
Vi är tydligen överens om den saken. Skall vi dess-
utom lova ut skattesänkningar? Det är frågan, och där
är jag väldigt och avvaktar Dan Anderssons utred-
ning.

Anf. 206 GÖRAN HÄGGLUND (kd):
Fru talman! Jag konstaterar att man i det beslut
som den finska regeringen nyligen har fattat räknar
med att kunna skapa ungefär 10 000 nya arbetstillfäl-
len. Detta är naturligtvis svårt att tacka nej till i en
situation med en sådan arbetslöshet som vi har. Jag
vet att detta skall vägas mot andra åtgärder, men re-
geringen har ju en historia på detta område som inte
varit lyckosam i alla delar. Jag tänker på projekt som
RAS eller 55-plus. Varför inte pröva också den här
möjligheten?

Anf. 207 Statsminister GÖRAN
PERSSON (s):
Fru talman! Vi skall studera Finland noga och se
vilken prislappen är på förväntade 10 000 arbetstill-
fällen. Vi har en del saker inom arbetsmarknadspoliti-
ken som det också finns anledning att utvärdera noga
och kanske säga att priset var högt för de insatser som
så småningom kom att bli utförda. Men som jag sade
förut avvaktar vi utredningen. Vi stänger inga dörrar,
och vi är noga med att de kronor vi nu lägger ut också
ger nya jobb. Hellre en ny sjuksköterska för de pengar
vi har gemensamt än att pengar vi lägger ut träffar
dem som redan har jobb.

7 § (forts. från 5 §) Allmänpolitisk debatt
En hållbar samhällsutveckling på längre sikt (forts.
från 5 §)

Anf. 208 ULF BJÖRKLUND (kd):
Fru talman! När man vill hitta en definition på vad
man kan mena med begreppet "framtid" i forsknings-
sammanhang finns säkert ett antal olika varianter. En
tilltalande variant har fastnat i mitt minne, och den
lyder så här: Framtid är mängden ej förverkligade
möjligheter som existerar i nuet.
Ni hörde alldeles rätt. Möjligheter som existerar
just nu. Det är allas vår uppgift att locka fram och
förverkliga alla dessa möjligheter.
Som landsortsbo med många års boende i stor-
stadsmiljö kan jag naturligtvis inte låta bli att någon-
ting beröra landsbygdens roll och möjligheter för
framtiden och för en hållbar utveckling på lång sikt.
Vi tänker oss gärna att det alltid är i staden, i den
stora tätorten, som nya idéer och verksamheter
blomstrar. Som motbild fungerar ofta landsbygden, i
våra sinnen ofta präglad av stillestånd eller långsam
tillbakagång.
Naturligtvis behövde det framväxande industri-
samhället städerna. Här fanns de nya jobben och de
nya idéerna. Så är det också i viss mån i dag. Men det
är dumt att den föreställningen håller greppet så hårt,
trots att många landsbygdsområden präglas av hög
aktivitet, gryende förnyelse och tillväxt.
I dag är det många som tror att vi står inför en ny
brytningstid med snabba förändringar och att vi är på
väg att lämna industrisamhället, som huvudsakligen
haft sin bas i de stora tätorterna, i städerna. Om det är
sant måste vi fråga vad som kommer efter industri-
samhället. Kanske är det ändå landsbygden som den
här gången återigen kan bli den goda miljön för nya
idéer och verksamheter?
Att lämna en trygg stadsmiljö kan ibland kräva
möda och kanske betyda lägre materiell standard. En
viktig fråga för en bärkraftig utveckling blir då hur vi
ser på levnadsstandard och livskvalitet. Ger högre
levnadsstandard alltid högre livskvalitet? Kan vi byta
materiell standard mot livskvalitet? Visst är vi i dag
smärtsamt medvetna om många människors bistra
vardag och om orättvisorna både i vår närhet och ute i
världen.
Att leva över våra tillgångar, förskingra lagrade
resurser och således tära på naturens kapital i stället
för att leva på räntan, leder förr eller senare till eko-
nomiska problem, arbetslöshet och andra sociala
problem. Det är i dag vår egen erfarenhet.
De globala orättvisefrågorna ligger också som en
tung börda över oss. Att de fattiga folkmassorna
skulle ha rätt till en större andel har sagts så många
gånger. Men den politik som vi i Sverige och i hela
västvärlden driver gör att gapet mellan rika och fattiga
ökar i stället för att minska. Inte ens vårt eget enpro-
centsmål inom biståndet förmår vi upprätthålla. Inte
undra på att tänkande människor mår dåligt!
Människor söker mer och mer efter en förändrad
livsstil, en livskvalitet som inte ger samvetskval. Man
vill leva utifrån naturens egna möjligheter och utifrån
en mer rättvis fördelning av våra resurser.
Därmed återvänder vi till vår egen landsbygd. 90-
talet har ju varit byarörelsens tid. Tillväxten har visat
sig vara allt starkare. I dag finns det 3 000-4 000
utvecklingsgrupper, byalag, sockenråd, samfällighets-
föreningar och framtidsföreningar i vårt land. Ca
70 000-75 000 personer är nu aktiva i byarörelsen.
Man kan med andra ord tala om en framväxande
folkrörelse på landsbygden. De flesta aktiviteterna är
inriktade på att skapa gemenskap och samarbete,
bättre service, bostäder och jobb. Gemenskap är ofta
första steget för att skapa lokal bärkraft.
Snabbare utbyggnad av informationstekniken och
effektiv teknik av alla slag behövs i ett bärkraftigt
samhälle med landsbygden som bas. Det handlar om
småskalig teknik i jord- och skogsbruk och i det loka-
la fisket. Vi behöver små, effektiva och trivsamma
sågar, snickerier, slakterier, mejerier, kvarnar och
bagerier. En lokal och mindre räntetyngd kapitalför-
sörjning är också viktig med lokala sparkassor och
nya lånesystem. På sikt kan resultaten mätas i mins-
kad tillförsel av material och energi utifrån, minskad
arbetslöshet, bättre hälsa, bättre ekonomi och ökad
livskvalitet med en känsla av gemenskap, mål och
mening i livet och med framtidstro.
Vi måste på något sätt också hitta möjligheter till
en ny egnahemsrörelse på landsbygden.
Tätorten behöver t.o.m. glesbygden - en glesbygd
där människor bygger sin existens på mångfald och
mångsyssleri, genom att t.ex. förse tätortsbefolkning-
en med upplevelser i alla dess former, från traditionell
turism till att man kanske tillhandahåller plats och
tillfälle för tystnad. Tjänstesamhället måste få blomst-
ra, inte minst på landsbygden och i glesbygd.
Det är hög tid att accelerera omställningen i rikt-
ning mot ett ekologiskt uthålligt samhälle - en pro-
cess som på sikt kan komma att stärka landsbygdens
position i den framtida ekonomin.
I mitt eget hemlän Dalarna finns några högaktuella
projekt som visar på framtidssatsningar med nödvän-
digt stöd från riksdag och regering. Det handlar om
att rusta upp och bygga ut Västerdalsbanan fram till
Sälenfjällen, Nordens största vintersportområde med
mer än 50 000 turistbäddar. Det handlar om ett lång-
siktigt beslut om Inlandsbanans framtid. Den handlar
om den biologiska mångfalden och om att därmed
rädda den sista spillran av den så vilda Österdalälven
genom att säga nej till utbyggnaden av Brunnsbergs
kraftverk. Ärendet ligger nu på regeringens bord.
Och varför inte göra en seriöst menad utredning
av Dala-kanal-projektet?
Det här, fru talman, var några spridda tankar kring
landsbygdens och glesbygdens möjligheter till en
uthållig samhällsutveckling på lång sikt - möjligheter
som faktiskt existerar i nuet.

Anf. 209 ALF ERIKSSON (s):
Fru talman! En hållbar samhällsutveckling på
längre sikt handlar i mycket stor utsträckning om hur
vi kan klara den biologiska mångfalden, inte för att
den har ett egenvärde utan för att den är en förutsätt-
ning för att vi skall kunna leva i samklang med natu-
ren. I den biologiska mångfalden har vi en stor bank
där vi kan hämta lösningar på många av de problem
som vi har och som vi kommer att möta. I den kan vi
finna lösningen på livsmedelsförsörjningen i världen.
Debatten om hur vi skall bevara den biologiska
mångfalden har i stor utsträckning handlat om att
skydda vissa områden i landet från mänskligt brukan-
de. Det har gjorts till en ägarfråga. Om staten köper in
mark och gör naturskyddsområden och reservat av
den skulle problemen vara lösta.
Jag tycker att det är ett mycket förenklat och rent
av naivt synsätt. Ett av de största hoten mot den bio-
logiska mångfalden är luftföroreningar, försurande
nedfall och klimatförändrande s.k. växthusgaser.
Dessa hot bryr sig inte ett dugg om vem som äger
marken eller vad vi får eller inte får göra i dessa om-
råden. Nej, dessa nedfall lägger sig som ett täcke över
allt.
Vår möjlighet att skapa en hållbar utveckling lig-
ger i att på teknisk och biologisk väg omvandla sam-
hället så att vi kan leva i samklang med de naturliga
resurserna. Detta innebär inte att vi skall stoppa den
tekniska utvecklingen, tvärt om. Vi skall utnyttja den
för att klara både miljön och välfärden. Detta är en
grundsyn i den socialdemokratiska miljöpolitiken, och
mycket har gjorts. Vi är stolta över detta, och vi har
också förmågan att gå vidare på ett sätt som har en
bred förankring hos befolkningen.
Själv kommer jag från Halland i Västsverige. Det
är den del av Sverige som är värst drabbad av försu-
rande nedfall. Vi ser effekterna genom ökade skogs-
skador, ett stort näringsläckage från den försurade
marken och ett Kattegatt som är övergött, med syre-
brist och bottendöd som följd. Insjöarna dör, men en
del hålls vid liv genom att vi medicinerar dem med
kalk. Vi ser hur svampar försvinner och hur markve-
getationen ändrar karaktär.
När vi ser hoten mot den biologiska mångfalden är
det naturligtvis ingen skillnad om marken ägs av
samhället eller är privat. Det finns ett mycket brett
folkligt stöd för åtgärder som kan begränsa försur-
ningen, därför att vi med blotta ögat redan ser början
av vad som komma skall om vi inte kommer tillrätta
med orsakerna till försurningen. Det visar inte minst
den våldsamma debatt vi hade förra året om anslagen
till kalkningsverksamheten där en del företrädare i
denna kammare såg spöken mitt på dagen och försök-
te utnyttja oron för egen politisk vinning.
Fru talman! Vi har kommit en bra bit på väg för
att begränsa våra egna försurande utsläpp. Svavelned-
fallet har minskat kraftigt på grund av en klok politik
som har minskat förbränningen av fossila bränslen,
och teknisk utrustning har också varit till en stor
hjälp.
Svårare är det med kvävenedfallet där trafiken är
en stor källa. Jag tror inte alls på att begränsa utsläp-
pen från trafiken genom att bygga färre vägar eller
genom att begränsa framkomstmöjligheterna, som en
del förespråkar. Det är en felsyn som aldrig kommer
att få en djup folklig förankring och som heller inte
kommer att ge något positivt resultat, för trafikköer är
sannerligen ingen god miljöåtgärd.
Det finns däremot stora möjligheter genom en
övergång till biologiska bränslen. Det är fullt möjligt
att successivt införa och tillverka dessa i Sverige. Det
skulle ge arbetstillfällen, ett minskat oljeberoende och
framför allt ett trafiksystem som fungerar i ett natur-
ligt kretslopp.
Det är några av de nationella åtgärder som vi ser
som möjliga att genomföra. Men ca 70 % av försur-
ningen har sitt ursprung i andra länder. Genom ett
svenskt initiativ har nu försurningsfrågorna kommit
upp på EU:s dagordning. Miljöministern har fått ge-
hör för problemen, och principen att den som släpper
ut föroreningarna också skall ta ansvaret för den ska-
da de förorsakar har slagits fast.
Detta är en bit på väg. Jag är övertygad om att det
är genom EU vi kan komma tillrätta med de stora
problemen. Vi har en försurningskänsligare natur än
vad de flesta andra EU-länderna har. Därför måste vi
fortsätta att vara de som driver denna fråga, som visar
vägen, som visar att det går att lösa problemen genom
tekniska lösningar och genom övergång till naturens
egna bränslen.

Anf. 210 BODIL FRANCKE
OHLSSON (mp):
Fru talman! Vår miljö här på jorden förändras på
ett snabbt och många gånger oförutsägbart och ovän-
tat sätt. Befolkningen ökar samtidigt som natur och
miljö förstörs och naturresurserna krymper. Vi får allt
starkare belägg för att våra efterkommande står inför
snabba och ödesdigra klimatförändringar, som i sin
tur delvis orsakats av att vi utsätter skogar, markom-
råden och kustzoner för allt större slitage i kampen för
att överleva. Dagens energiförsörjning spelar en do-
minerande roll för balansen i det globala klimatet.
Sverige är medlem i FN:s säkerhetsråd och blir i
sommar, den 1 juli, ordförande i rådet. Från miljöpar-
tiets sida har vi hävdat sedan inträdet i höstas att det
är dags att ta in miljöfrågorna på säkerhetsrådets
dagordning med speciell fokusering på den globala
vattentillgången och vattenförsörjningen. Miljöpartiet
menar att Sverige måste prioritera detta i sitt arbete i
säkerhetsrådet och se till att vattnet blir en permanent
punkt på säkerhetsrådets dagordning.
I går lyftes vattenfrågorna fram av två talare, Kia
Andreasson och Dan Ericsson. Jag håller med de båda
talarna. Vatten är människans viktigaste livsmedel
och vi börjar få ont om detta livsmedel.
Det har alltmer gått upp för oss nu att med det slö-
seri som förekommer överallt, från våra hygiensystem
till våra bevattningssystem, börjar vattnet bli en brist-
vara. Vi hörde i debatten i går hur dricksvatten för-
orenas i vårt eget land av såväl nitrat som bekämp-
ningsmedel. Det är ett problem vi delar med många
industriländer och jordbruksländer. Vi har ett tungt
ansvar att se till att inte u-länderna kopierar vår livs-
stil.
Dålig eller ingen avloppsrening förorenar sjöar,
floder och hav ofta till den grad att fiskbeståndet dör
ut. Satsningar på att rena sjöar och floder, där ju för-
ändringarna relativt snabbt blir både märkbara och
mätbara lönar sig emellertid. Bättre rening av avlopp
till sjöar och floder får fisken tillbaka. Detta brukar
ske utan hjälp av inplanteringar.
En värld eller en civilisation som inte förmår
stoppa en tilltagande nedsmutsning av sitt vatten är en
civilisation utan framtid.
Brist på vatten betyder brist på mat i de flesta de-
lar av världen. Det är redan nu vattenbrist i 20 länder.
Det är intressant att se hur mycket vatten som går åt
för vår naturliga matproduktion. Det är viktigt att vi
blir medvetna om hur mycket vatten som behövs till
våra grödor. Det är dags att börja spara på det dagliga
vattnet såväl i i-länder som i u-länder. Det kanske
t.o.m. är dags för ett systemskifte vad gäller vatten-
konsumtionen i hushållen. Tänk globalt, handla lokalt.
Låt de lokala idéerna tas in i Agenda 21.
En gröda som är s.k. vattenekonomisk är hirs. Det
är ett sädesslag som man känner sedan förhistorisk tid
från Afrika, Asien och Ostindien. Hirs behöver 225
liter vatten för att bli ett kilo hirs. Ett kilo vete behö-
ver 400 liter vatten, ett kilo potatis 800 liter vatten
och ett kilo ris mellan 1 500 och 2 000 liter vatten.
När vi sedan dricker mjölk och äter kött behövs ytter-
ligare vatten för att producera en liter mjölk eller ett
kilo kött. Det kanske mest drastiska exemplet är att en
brödskiva för sin tillblivelse kräver 140 liter vatten.
Måste det nu betyda att vi har ont om vatten? Vi
har ju ständigt förnyande källor till vårt färskvatten,
som regn och snö. Man kan inte pumpa upp mer än
vad som fylls på på ett naturligt sätt. Gör man det
ändå måste man borra brunnarna allt djupare.
Jag talade förut om att 20 länder i världen har
vattenbrist. Men många länder och viktiga livsme-
delsproducerande områden i världen ligger redan i
riskzonen för vattenbrist utan att man har märkt att
vattenuttaget är för stort och att en uttömning håller
på att ske av vattenbärande lager. Brist på vatten och i
förlängningen brist på livsmedel är ett hot mot stabili-
teten i ett land likaväl som i ett internationellt per-
spektiv. Det är ganska klart. Det är en säkerhetspoli-
tisk fråga.
Konkurrens om vatten är också ett konflikthot.
Strid om vattentäkter på landsbygden har många
gånger varit mål i vårt eget lands domstolar förr i
tiden. Ser vi oss om i världen så visar historien att
vattnet kan vara orsak till konflikter. Det finns en rad
exempel på detta: områden som t.ex. floden Indus
med bifloder, som flyter genom både Indien och Pa-
kistan, Mekongfloden som bevattnar Kambodja,
Thailand och Laos, Nilen och Jordanfloden för att nu
nämna några i raden.
Floder som rinner genom mer än ett land ger lan-
det som ligger uppströms en stark position. Man kan
t.ex. leda bort en del av floden för bevattningsända-
mål om man utvidgar sin odlingsareal, eller behöver
vatten till sin boskap om man utökar hjordarna.
1990 års beräkningar av jordens grundvattenuttag
visar överuttag och sänkning av grundvattennivån i
Kalifornien, sydvästra USA, Mexiko, Arabiska halv-
ön, Indien, norra Kina och Sydostasien. I Europa tar
vi ut tre gånger mer vatten än vad vi egentligen har
råd med.
Jordens vattentillgångar måste bli en permanent
punkt på säkerhetsrådets dagordning för säkerheten
och stabiliteten i världen, för fredens och naturligtvis
också för vårt dagliga bröds skull.

Anf. 211 BIRGITTA WISTRAND (m):
Fru talman! I går var det en historisk dag i riksda-
gen. Vad hände? Jo, vi invigde vårt nya gym. Det är
väldigt stiligt, i gamla teknisk service.
Bakom beslutet att satsa på detta låg naturligtvis
en rad tankar, som att vi som arbetar i riksdagen skall
må bättre, fungera bättre och fatta bättre beslut. Men
självklart fanns också tankarna om att vi skall vara
mindre sjuka, undvika att vara borta från riksdagen.
Vi skall undvika ohälsa.
Hälsa är faktiskt en viktig fråga. Om man frågar
svenska folket - det spelar ingen roll om det är ung-
domar eller äldre - vad som är det viktigaste för dem,
svarar alla att det är hälsan. Jag vill då ställa frågan:
Vad gör vi här i riksdagen för att svenskarna skall
kunna nå detta som de själva tycker är det allra vikti-
gaste? Hur tänker vi och hur arbetar vi med de här
frågorna?
Jag tycker att vi tänker och arbetar för litet med
och talar för litet om de här frågorna. Det kan bero på
att vi är ointresserade eller okunniga. Men jag tror att
det framför allt beror på att vi har fokuserat fel. Vi
talar mycket om pengar till vård, dvs. vi talar om vad
vi skall göra när människor redan har blivit sjuka. Vi
talar alltså hela tiden om att reda upp det som gått fel
i stället för att ha fokus på hälsan. I ett land som vårt
borde vi tala om att vi kan minska sjukvårdskostna-
derna varje år därför att människor har blivit så
mycket friskare.
Den typ av sjukdomar som tidigare gjorde att
människor inte levde så länge som vi gör nu är fak-
tiskt över. I dag beror de flesta sjukdomar som vi
lider av och dör av i Sverige på vilken livsstil vi har.
De beror alltså på hur vi själva fattar beslut om att vi
vill leva, under vilken livssituation vi lever.
När det gäller landets finanser har detta ganska stora
konsekvenser. I dag lägger vi ned ungefär 110 miljar-
der kronor på att vara sjuka. Kostnaden för långtids-
sjukvård, långtidssjukskrivning, förtidspensionering
och arbetsskador är ungefär 70 miljarder. Detta blir
tillsammans uppåt 200 miljarder kronor. En ändring
av denna makromodell, om vi kunde åstadkomma det,
skulle vara väldigt viktig.
Jag vill dock gå tillbaka till individnivån och säga
att jag tror att det är oerhört viktigt att se på vad som
händer med den enskilda människan. Vilka beslut
fattar hon? Vilka möjligheter ger vi människor att
fokusera på sin hälsa i stället för att ge dem hjälp först
när de har blivit sjuka? Det handlar om vilket intresse
för detta vi har här i riksdagen och hur vi talar om
frågor om hälsa och sjukdom.
Vi som är intresserade av hälsofrågor får ibland
höra att fysisk träning och livsstil inte är så mycket att
prata om - sådant är vars och ens ensak - men jag vill
lyfta fram detta och främst ta upp frågan om fysisk
aktivitet och hälsa.
För närvarande beror hälften av alla dödsfall som
inträffar på hjärt- och kärlsjukdomar, för vilka fysisk
träning är en viktig faktor. För människor över 40 år
är rörelseorganens sjukdomar de allra svåraste. I en
undersökning som heter Liv 90 har man studerat hur
den träningsvåg som många tror nu har gripit tag i
Sverige egentligen ser ut. Den visar att hälften av alla
unga, en tredjedel av alla medelålders och ca 25 % av
de äldre motionerar regelbundet ungefär två gånger i
veckan. Mer är det alltså inte.
Av denna utredning drar man också den slutsatsen
att merparten av vuxna svenskar får för litet av fysisk
träning. Det handlar då inte bara om konditionsträning
utan lika mycket om styrketräning för att förebygga
t.ex. belastningsskador. Människan av i dag ut ser ut
som hon gjorde för tusen år sedan, men hennes liv har
blivit ganska annorlunda. Behovet av att röra sig har
bestått, men i vår nuvarande kultur är det inte natur-
ligt inbyggt, och vi måste därför tillgodose det på ett
annat sätt än tidigare.
Fru talman! Det är i dag många som anser att fy-
sisk träning inte är så viktig. Vi har minskat antalet
timmar för gymnastik i skolan, och det finns ingen
motsvarande verksamhet för dem som studerar vid
universiteten. Över huvud taget minskar möjligheter-
na till fysisk träning. Därför är det bra att vi har fått
vårt gym här på riksdagen.
Vad jag skulle vilja att riksdagen skulle göra på
makroplanet är att ta fram en sådan rapport som våren
1996 presenterades av the Surgeon General i USA
inför olympiaden. Den heter Pysical Activity and
Health. I den fastslår man att regelbunden fysisk
aktivitet förebygger sjukdomar. Man har gjort en
fullständig genomgång av vilka sjukdomar som kan
förebyggas. Jag tycker att det skulle vara värt att
också svenska läkare och svensk expertis fick ta
ställning till denna katalog. Än så länge har man inte
kommit så långt att man tror på att fysisk träning har
den enorma påverkan som den faktiskt har på männi-
skor när det gäller både hälsa och sjukdom.
Det är faktiskt så att de som utövar regelbunden
motion inte bara anser sig må bra, utan de har också
färre medicinska riskfaktorer. Jag tycker att det skulle
vara viktigt att undersöka både den enskilda männi-
skans och vårt eget förhållningssätt här i riksdagen till
fysisk träning. Hur ser vi på hälsa? Hur mycket av
våra resurser inriktar vi på förebyggande verksamhet?
Varför är det så intressant att komma först när det är
för sent?
Jag vill också uppmana oss alla i riksdagen att nu
verkligen använda vårt gym.

Anf. 212 MICHAEL HAGBERG (s):
Fru talman! Att en debattrunda om hållbar ut-
veckling i vårt land har engagerat så många under de
gångna ett och ett halvt dygnen är spännande och
intressant. Det är många bollar som har varit i luften,
och många intressanta idéer och diskussioner har lyfts
fram. Jag vill tacka för att man har tagit detta initiativ,
som möjliggjort att så många har fått komma till tals i
kammaren.
Min inledning kommer att följa två spår. Det ena
är infrastrukturen i mitt hemlän Södermanland och en
hållbar utveckling för detta område. Det andra spåret
gäller utvecklingen i och kring Östersjön med alla
dess tillrinningsområden.
När det gäller vägar och tågtrafik i Södermanland
vill jag säga att vi måste bygga järnvägen klar, så att
vår tågtrafik når fram till Stockholms central. Det
räcker inte att vår trafik söderifrån stannar i Stock-
holms södra förorter och att man därifrån får ta sig in
till staden på annat sätt. Därför måste vi bygga det
tredje spåret. Det är en stor miljöfråga. Det är för
miljöns skull som vi och jag tycker att det tredje spå-
ret skall byggas klart. Vi måste minska biltrafiken
även i Stockholm för att reducera avgaser och annat
elände som biltrafik och övrig trafik för med sig. Då
måste också kollektivtrafiken i vår största tätort fun-
gera. Det skall vara mycket enkelt att välja de gemen-
samma trafiklösningarna.
I anslutning till infrastrukturpropositionen, som
skall behandlas litet längre fram här i kammaren, har
vi från Södermanland motionerat om att det tredje
spåret skall byggas klart. Vi vill också att riksväg 55
skall byggas färdig, så att det skapas en anslutning till
E 20.
I mitt län och i andra län diskuteras behov av nya
vägsträckningar för att förbättra person- och godstra-
fik. Det har vid flera tillfällen framförts att det måste
anläggas nya vägar i obruten terräng. Vi tror inte att
det är den bästa lösningen. Vi menar att vägnätet är
hyggligt bra och och att det kan rustas upp. Det behö-
ver inte anläggas så många nya vägar, åtminstone inte
i de södra delarna av landet. Vi tycker alltså att det
viktigt med upprustning som ett alternativ till an-
läggning av vägar i obruten terräng.
Från de mellersta delarna av Södermanland kan vi
rikta blicken mot kustremsan mot Östersjön och ham-
na i Oxelösund, som har Östersjöns djupaste hamn.
Oxelösundsborna arbetar med en stark ambition för
att med miljöåtgärder lyfta hamnen till att bli trans-
portnavet för Mellansverige.
Detta kommer att kunna innebära att Oxelösunds
hamn används i stället för hamnar i centralortens
närhet. Det kan också innebära att godstrafik och
annan trafik styrs bort från Stockholmsområdet. Vi
kan för detta använda tågtransporter, och ett hyfsat
vägnät kan möjliggöra spridning av produkterna in i
Mellansverige. Vi har stora förhoppningar på vad som
kan hända med Oxelösund och dess djuphamn.
Det andra spår som jag vill följa i den här diskus-
sionen gäller utvecklingen i och kring Östersjön, ett
innanhav med mycket stora problem som vi måste
hitta lösningar på. Det förekommer övergödning och
bottendöd. Omkring 30-40 % av bottnen är död - där
kan man inte se vare sig alger eller annat liv. Fisken
drabbas av sjukdomen M 74, och den frilevande laxen
har mycket svårt att klara sig just nu.
Det är inte enkelt att komma fram till lösningar på
dessa frågor utan tvärtom väldigt svårt. Men vi kan se
att en folkrörelse håller på att växa upp i tillrinnings-
områdena, där man aktiverar sig både för att få ned
kväveutsläppen och för att reparera vattendrag med
kalkning och andra åtgärder.
Vi måste använda de kalkningsresurser som vi har
på ett mera samlat sätt än hitintills. Ett av departemen-
ten sköter kalkningsresurserna vad gäller skogen och
ett annat motsvarande resurser för vattendragen. I
vissa län plockar man ut vissa sjöar som behöver
kalkas. En mycket kortvarig kalkningsutredning har
presenterat sitt alternativ, nämligen ett helhetsgrepp
med försök till program för hela tillrinningsområdet.
Låt mig här peka på de geografiska områden som
jag känner bäst till, med början i Bergslagen och
sedan ned mot Nyköping-Oxelösunds-området.
Då kommer för det första tre länsstyrelser och
femton, sexton kommuner att bli inblandade i detta.
Alltså måste vi jobba på ett mer aktivt sätt, se till att
få mer aktivitet och få människorna runt ikring att ta
ett ansvar.
Det gäller naturligtvis också kvävet. Det är tre sa-
ker som är huvudanledningen till att vi får för mycket
kväve i våra vattendrag. Det första är bilismen, det
andra är jordbruket och det tredje är utsläppet från
industrin. Mycket har gjorts och mycket kommer att
kunna göras. Men vi måste göra det tillsammans för
att inte Östersjön, vårt stora innanhav, långsamt men
säkert skall dö ut.
De projekt som vi har gjort med Östersjömiljarden
är ett fösta steg. Nästa steg måste bli att vi delar med
oss av den kompetens, erfarenhet och utveckling som
vi har haft i vårt land till de länder som ligger på
andra sidan av Östersjön. Där ligger man inte lika
långt framme när det gäller teknik och teknikutveck-
ling. Där måste vi med biståndsmedel som en solidari-
tetshandling för dem och för oss se till att vi gemen-
samt kan lösa de problemen för ett bättre Östersjön.

Anf. 213 OLLE LINDSTRÖM (m):
Fru talman! Jag skall ägna mina minuter till att
belysa en hållbar samhällsutveckling i ett norrbott-
niskt perspektiv. Det finns möjligheter till en positiv
utveckling i Norrbotten, men vi har också stora pro-
blem som kräver förändringar av bl.a. politisk karak-
tär. Vi har i dag landets högsta arbetslöshet. Nära en
femtedel av arbetskraften är i dag utan jobb, och näs-
tan 2 000 norrbottningar flyttade från länet under år
1996. Det finns många orsaker till att människor flyt-
tar, men en är säkert osäkerheten inför framtiden i ett
län med så stor arbetslöshet.
Var finns då den hållbara samhällsutvecklingen i
Norrbotten? För min del tror jag att Barentsregionen
är en hitintills outnyttjad tillgång för Norrbotten.
Norrbottens strategiska läge utgör en god grund för
att aktivt leda samarbetet inom Barentsregionen. I
samarbetet mellan norra Sverige, Norge, Finland och
Ryssland ligger nya gigantiska utmaningar. Miljö-
samarbete, underlättande av kommunikationer och
handel inom regionen och, kanske mer inofficiellt, ett
sätt att säkerhetspolitiskt stabilisera Nordkalotten är
och var huvudsyftet med att bilda Barents arktiska
region.
I Barents hav och nordvästra Ryssland finns värl-
dens rikaste olje- och gasfyndigheter. På Kolahalvön
finns enorma mineralfyndigheter. Många fyndigheter
återstår att öppna, och existerande gruvor måste ges
en rationell drift. I det avseendet har Sverige den
kompetens som behövs. Inom regionens havsområde
fångas en betydande del av världens fisk. Europas
största barrskogar med samma höga kvalitet som i
norra Skandinavien finns inom området.
Via Norrbotten kan Sverige spela en viktig roll i
nordvästra Ryssland, inte minst genom forsknings-
samarbete och uppbyggnad av infrastruktur och övrigt
samhällsbygge. Ett ökat engagemang och handelsut-
byte från vår sida skulle gynna utvecklingen i hela
Barentsregionen. Norge och Finland har redan öppnat
handelskontor i Murmansk. Det är angeläget att även
Sverige gör det. Svenska företag måste få likvärdig
och snabb behandling av visum och övriga handlingar
som behövs för utökad gränshandel.
Det utvecklingsmöjligheter som finns i Barents-
regionen, med Europas rikaste naturresurser, borde
passa de svenska högteknologiska industriföretagen.
Det tycker jag att vi måste ta vara på. Vidare måste en
nyinvestering ske av järnvägen i Sverige mellan Ha-
paranda och Karlsborg. Med dessa två saker - ett
konsulat och infrastrukturinvesteringar - skulle han-
delsutbytet och godsflödena förbättras högst påtagligt.
En positiv utveckling i Barents arktiska region har en
stor betydelse för Norrbottens utveckling. Det är min
förhoppning att Lena Hjelm-Wallén, som nu blivit
ordförande i Barentsrådet, ser till att samarbetet ut-
vidgas och att hinder för detsamma undanröjs.
Fru talman! Skogen, malmen och vattenkraften har
varit och är fortfarande en viktig och värdefull till-
gång för hela landet i allmänhet och Norrbotten i
synnerhet. När det gäller skogen är den årliga tillväx-
ten större än det uttag vi gör. Det finns alltså en po-
tential som vi bör utnyttja. År 1993 väckte jag en
motion om att aktualisera en pilotanläggning för
framställning av etanol av skogsråvara. Motionen
behandlades välvilligt här i riksdagen, och NUTEK
fick i uppdrag att utreda projektet. Fortfarande - tre år
efteråt - har inte mycket hänt. Jag är övertygad om att
en etanoltillverkning i Norrbottens inland skulle ge
många nya arbetstillfällen. Det skulle bidra till en
hållbar samhällsutveckling i Norrbotten.
Vidare måste företagandets villkor förbättras. I ett
län som Norrbotten - där offentlig verksamhet är
större än i övriga delar av landet - är inte företagar-
miljön den allra bästa. Staten och kommunerna har
stor egenregiverksamhet och konkurrerar med privata
företag på den s.k. öppna marknaden. Konkurrensver-
ket har uttalat att stat, landsting och kommuner inte
bör konkurrera med privata företag, eftersom de yt-
terst garanteras av skattemedel och inte konkurrerar
på lika villkor. Trots detta fortsätter man. Här har vi
politiker en uppgift att fylla, nämligen att förbjuda,
eller i varje fall verka för, att osund konkurrens med
skattemedel inte förekommer.
En annan uppgift är att harmonisera de svenska
punktskatterna med Finlands. I dag diskrimineras
entreprenörer i östra Norrbotten på grund av att vi i
Sverige har punktskatter som inte förekommer i Fin-
land på varor. Dessutom slår de allt högre energiskat-
terna hårdare på företag och hushåll i norra Sverige än
i södra Sverige. Anledningen till detta är givetvis vårt
kärva klimat och våra långa avstånd till arbetsplatser,
m.m.
Fru talman! Möjligheterna till en hållbar sam-
hällsutveckling i Norrbotten finns, men företagandets
villkor måste förbättras och diskriminerande skatter
avvecklas.

Anf. 214 RIGMOR AHLSTEDT (c):
Fru talman! Jag vill tacka för möjligheten att ha en
debatt där vi kan litet fritt kan framföra våra tankar.
Som underrubrik har jag för mitt inlägg i debatten
satt Uppland i mitt hjärta. Det är inte så konstigt som
det låter. Det handlar om den bygd där jag själv
kommer ifrån. Jag anser att visionen om framtiden
och vår livsmiljö, som naturligtvis skall vara hållbar,
börjar där vi bor, och Uppland är min hembygd.
Jag vill därför lyfta fram några frågeställningar
från länet. Skall vi få en hållbar samhällsutveckling i
vårt land måste vi var och en debattera konkreta var-
dagsfrågor som berör just den plats vi kommer ifrån
och de människor som bor där. "Hela Sverige skall
leva" har länge varit honnörsord för mitt parti, Cen-
terpartiet. Nedbrutet blir det för mig som uppländska:
"Hela Uppland skall leva".
Det fordras en aktiv regionalpolitik, och det be-
hövs lyhörda riksdagsledamöter som tar till sig kolle-
gers synpunkter. Jag vill påstå att det är vi på Uppsa-
labänken som kan vårt län. Glädjande har vi också
förenats i några riksdagsmotioner. Dessvärre har vi
inte fått gehör för dem alla, och det beklagar jag. Men
i är ett envist, segt och uthålligt släkte i Uppland, och
vi kommer igen. Det gäller t.ex. fördelningen av läns-
pengar, där Centerpartiet anser att befolkningsmäng-
den i ett län måste ha stor betydelse. Det handlar
också om intresset för musik i Uppland. Ett musikin-
stitut i Norduppland vore inte dumt.
Uppland är ett Sverige i miniatyr. Här finns stor-
staden Uppsala med de problem som finns i en stor-
stad. Det droppar över ifrån Stockholm, sade vår förre
länspolismästare och pratade om missbruksproblem
och maffiatendenser.
Men här finns också många positiva saker. Här
finns universitetet, och här finns unga verkställande
direktörer som tror på Uppsala som den stad där in-
formationstekniken kan blomstra. Det gäller att riks-
dagen verkligen ger de små och medelstora företagen
förutsättningar att utvecklas vidare och att tro på de
unga människorna.
I länet finns tillväxtkommuner som Enköping och
Håbo, men här finns också i den norra delen kommu-
ner som har problem med sysselsättning på grund av
att man har satt sin tillit till stora sårbara industrier.
Det finns bruksorter som har mist sina glansdagar,
men som måste få nytt liv. Här finns Östhammars
kommun som inom sina gränser har Forsmarks kärn-
kraftverk. Det måste till en framförhållning så att när
den dagen kommer då kärnkraften skall avvecklas
även där måste man ha tagit till vara den kunskap som
finns på energisidan. De gröna jobben som kommer
och den industri som de för med sig för alternativa
energikällor bör här få en del av sin hemvist.
Turismen kan få sin blomstring i Uppland. Kul-
turbygderna och havet har mycket att ge. "Var skall
färjan gå?" frågar sig t.ex. skärgårdsborna och syftar
på hamnen i Hargshamn som mycket väl skulle kunna
avlasta Stockholm en del av dess miljöproblem. Jag
undrar vad miljöministern tycker om det.
Kommunikationer är ett måste för en hållbar sam-
hällsutveckling. Riksdagen skall fatta beslut om in-
frastrukturen i landet. Då måste en ny E 4 av motor-
vägsstandard genom vårt län vara med. Nu är den
vägen en stoppkloss mellan den södra och den norra
delen av landet. Den är också tyvärr mycket olycks-
drabbad. Men den nya motorvägen måste byggas med
hänsyn till den rika kulturmiljö vi har. Man måste
också vara känslig för den rika jordbruksmarken när
man bygger.
Hur skall Uppsala län organiseras i framtiden?
Hur skall det bli med landstinget och kommunerna?
Hur kommer regionerna att se ut? Med vilka kommer
man att samarbeta i framtiden? Just nu pågår ett sam-
arbete för att stärka Mälardalen. Vi har också naturli-
ga samarbetspartner i såväl Gävle som Västmanland.
Detta är en framtidsfråga som söker sin lösning.
Uppsala län har en stor landsbygd med fin jord-
bruksbygd. Tyvärr ser man åkrarna växa igen. Mjölk-
producenterna i de norra delarna blir allt färre. Korna
syns inte längre i hagarna. Den nya generationen
vågar eller vill inte ta över en osäker framtidssektor.
Skall vi ha en hållbar samhällsutveckling i landet
måste vår egen livsmedelssektor få ett uppsving. I alla
tider har länder varit rädda om sina egna livsmedel -
historiskt för att säkerställa tillgången till mat i
ofredstider. Men i modern tid har detta blivit en sek-
tor där produktion från bonde till bord skapat jobb för
många. Jordbruket är fortfarande den framtidssektor
som kan skapa ännu fler arbetstillfällen. Vi vet att i
framtiden är det många munnar som skall mättas på
vår jord.
En hållbar samhällsutveckling innebär också att
alla kommuner i vårt län har ett gemensamt krav på
kommunalt självstyre. Det har de visat i sina remiss-
svar. Kommunalt självstyre är ett måste. Det är kom-
munerna som har ett ansvar för sina kommuninvånare.
De kan aldrig smita undan eller föra över beslutet till
någon annan, utan de har att ta ansvar för den enskil-
da lilla människan. Riksdagen måste fatta beslut som
hjälper och inte stjälper kommunernas möjligheter till
förebyggande arbete.
Till sist vill jag säga att en hållbar samhällsut-
veckling i Uppland - en del av vårt land och en kugge
i hjulet - kräver att vi i Sveriges riksdag inte lyfter
blicken så långt bort i framtiden och så långt bort i
världen att vi missar nutiden och vår närmaste granne.
Ett hållbart samhälle är för mig ett kretsloppssam-
hälle med grundtrygghet och solidaritet i en demokra-
tisk gemenskap där besluten fattas nära människorna
och där människor lever nära varandra.

Anf. 215 KERSTIN HEINEMANN (fp):
Fru talman! Vård och omsorg är viktiga för en
hållbar samhällsutveckling. Den trygghet en god vård
och omsorg skänker har stor betydelse för hur vi som
människor kan fungera i samhället. Hälso- och sjuk-
vården har alltid varit och kommer alltid att vara en
av Folkpartiets hjärtefrågor. Vården rymmer mycket
av det som är socialliberalismens kärna. Den är en av
de viktigaste grundbultarna i en generell välfärdspoli-
tik av hög klass. Även om svensk sjukvård är av hög
klass finns det åtskilliga allvarliga brister och pro-
blem.
Under de kommande åren är det framför allt fyra
områden som står i centrum för Folkpartiets intresse.
Folkpartiet vill se en vård med närhet och trygghet
där den enskilda människan står i centrum.
Folkpartiet vill värna den glömda vården där det
finns stora behov men ofta små resurser.
Folkpartiet vill ge människor möjlighet till en
värdig ålderdom och en äldreomsorg av högsta klass.
Folkpartiet vill se till att vi alla får så mycket vård
som möjligt för pengarna.
Folkpartiet har en mängd krav som rör både stort
och smått, och för oss folkpartister är det naturligt att
bry sig om hur människor har det. Politiken kan aldrig
skapa fullständig lycka åt alla, men den kan faktiskt
hjälpa till att lindra lidande och ge människor ett stöd
när de verkligen behöver det.
Grundbulten för hela den liberala ideologin är att
vi tar utgångspunkt i den enskilda individen. Detta är
inte minst viktigt inom vården. Därför måste vården
organiseras utifrån patientens behov. Vi som enskilda
människor skall känna oss trygga i mötet med häl-
so- och sjukvården. Här finns en del att göra. Trygg-
het i vården handlar mycket om vår ställning som
patienter, om vårt möte med det stora sjukhuset och
med vår välkände husläkare, men också om att känna
trygghet i vardagen. När vi själva eller någon i vår
närhet behöver vård skall vi veta att den finns när vi
behöver den och där vi behöver den.
En vårdgaranti som skonar oss från år i köer ger
oss en sjukvård som finns när vi behöver den. När den
s.k. vårdgarantin infördes 1992 på Folkpartiets initia-
tiv innebar den att alla de många människor, varav
många äldre, som köade fick rätt till ett tiotal olika
behandlingar eller operationer inom tre månader.
Landstingsförbundet och Socialstyrelsen har i sina
uppföljningar av vårdgarantin inte kunnat se några
avgörande tecken på att andra gruppers behov har fått
stå tillbaka på grund av vårdgarantin.
Trots de goda resultaten och de slutsatser som
Socialstyrelsen har kommit fram till har regeringen
avskaffat den ursprungliga vårdgarantin. Man har i
stället kommit överens om att vårdgarantin skall av-
skaffas och ersättas med vaga formuleringar om hur
lång tid en patient skall behöva vänta på operation
eller behandling. För oss i Folkpartiet är det en central
fråga att patienterna vet vad de kan kräva av sjukvår-
den. För att det skall vara möjligt måste vårdgarantin
vara mätbar, dvs. innehålla klara utfästelser om
längsta väntetid.
Kostnaden för att avskaffa de nuvarande köerna
uppskattas till maximalt 300 miljoner kronor. Folk-
partiet har avsatt medel i budgeten för att klara av
detta. För oss folkpartister är det oacceptabelt att man
urholkar vårdgarantin. Vi måste i stället prioritera
vården och se till att människor som behöver opera-
tion eller behandling får det inom rimlig tid.
Fru talman! Grupper som ofta glöms bort i vården
är kroniker och människor med ovanliga sjukdomar.
De hör i allra högsta grad till det glömda Sverige. För
att dessa människor skall få vård krävs ofta speciella
politiska beslut och viljemarkeringar. Rätten till en
god vård för alla måste värnas. Folkpartiet kräver
därför att det utarbetas vårdprogram för de stora kro-
niska sjukdomarna som anger vilka insatser som bör
erbjudas patienterna. De enskilda patienterna skall få
ett eget personligt kontrakt där det anges vilka insat-
ser man har rätt att få från det egna landstinget. Detta
välfärdskontrakt som anger patientens rättigheter bör
arbetas in i vårdgarantin.
Fru talman! På äldre dagar skall människor kunna
känna trygghet och veta att de får den vård och om-
sorg de behöver. Därför är äldreomsorgen en viktig
del i den svenska välfärden. Folkpartiet anser inte att
det är möjligt att minska stödet till de äldres omsorg.
Kommunerna måste alltjämt bygga ut delar av äldre-
omsorgen eftersom ålderdomshem, eget rum på sjuk-
hemmet samt dagverksamhet inte finns i tillräcklig
omfattning i dag. Vi vet att behoven bara kommer att
öka i samband med det ökade antalet äldre människor.
Det finns också brister inom äldreomsorgen som
har att göra med omvårdnaden och det medicinska
omhändertagandet, som Socialstyrelsens utvärdering
av ÄDEL-reformen har visat. Vi känner alltså till
bristerna, och de måste åtgärdas. För att avhjälpa
bristerna i boendet har vi i budgeten anslagit 500
miljoner i stimulansbidrag till de kommuner som
utvecklar äldreboendet.
Både sjukvård och äldreomsorg är i behov av re-
surstillskott under de närmaste åren. Hur mycket
beror främst på hur framgångsrik regeringen är på att
bekämpa arbetslösheten och på den ekonomiska ut-
vecklingen. Det är också viktigt att ta till vara alla
möjligheter att använda de pengar som finns på rätt
sätt. Varje krona som används fel är en krona för
mycket. Utvärdering, kvalitetsarbete och ökad kon-
kurrens är viktiga beståndsdelar i det arbetet, liksom
samordningen mellan sjukförsäkringen och sjukvår-
den.
Det finns mycket som återstår att göra innan vård
och omsorg fungerar så som vi önskar. Folkpartiet har
många förslag till förbättringar som vi gärna delar
med oss av.

Anf. 216 MARGARETA SANDGREN (s):
Fru talman! Rubriken för den allmänpolitiska de-
batten är: En hållbar utveckling på längre sikt. För
mig handlar det om människors levnadsvillkor nu och
i framtiden, om arbete och försörjning, om tillväxt,
om jämlikhet, om det gemensamma ansvarstagandet
för välfärden och om det ekologiskt uthålliga samhäl-
let.
Saneringen av statsfinanserna - som bl.a. har krävt
kraftfulla besparingar i framför allt transfereringssys-
temen där många människor har fått bära en mycket
tung börda i förhållande till sin förmåga - och arbets-
lösheten har lett till misstro mot politiker och det
politiska systemet och skapat ängslan och oro inför
framtiden.
Det har tyvärr varit nödvändigt för att få balans i
ekonomin och för att värna välfärden på sikt. Att låna
till välfärden och vara beroende av långivare på värl-
dens penningmarknader hade på sikt varit förkastligt.
Då hade vi övervältrat bördorna på kommande gene-
rationer.
Tack vare en framgångsrik saneringspolitik kan vi
nu se framtiden an med tillförsikt. Nu har vi möjlighe-
ter att förstärka insatserna inom vård, omsorg och
utbildning och även att förbättra de ekonomiska vill-
koren för de sämsta ställda. Men då måste vi också
lyckas med att få ned arbetslösheten.
Ett välfärdssamhälle där alla människor har någor-
lunda lika villkor är en förutsättning för ett samhälles
goda utveckling. Ökade inkomstskillnader, försämra-
de socialförsäkringssystem och försämringar, eller
rent av avveckling, av trygghetssystemen på arbets-
marknaden leder till ökad otrygghet, ökad osäkerhet
och försiktighet och ängslan inför framtiden. Hur
skall man våga investera i utbildning och våga kon-
sumera om det ter sig osäkert om man får ett arbete
eller får behålla sitt arbete i framtiden? Otryggheten
förlamar, passiviserar och skapar ökade sociala spän-
ningar mellan människor.
Fru talman! Det är befogat att känna stor oro för
vad som nu håller på att ske inom sjukvården, äldre-
omsorgen och skolan och för att de gamla och sjuka
inte skall få den vård och omsorg de har behov av.
Det handlar inte bara om att få hjälp med det allra
nödvändigaste. Man behöver också värme och närhet,
någon att prata med och någon som lyssnar. Det
handlar om värdighet och ett anständigt liv. Det måste
vi ha råd med. Det måste vara vår strävan att nå dit.
Främst känner jag ändå en stor oro för barnen och
ungdomarna. Alltför många unga människor lämnar
nu skolan och går ut i arbetslöshet, inte därför att de
har en alltför knapp utbildning bakom sig utan därför
att det krävs så mycket mer och att arbetstillfällena är
alltför få. Jag har stor förståelse för att man då känner
hopplöshet och att drömmarna om att få förverkliga
sina livsprojekt då slås i spillror.
Alla som har egna barn vet att den oro jag känner
inom mig omedelbart fortplantar sig till barnen. Man
behöver inte berätta, de känner det ändå. Den oro man
känner som arbetslös förälder för ekonomin och för
att klara försörjningen av familjen blir också en börda
för barnen. Tryggheten för den vuxne är också avgö-
rande för barnens trygghet.
Det vi nu kan skönja i arbetslöshetens och den
ekonomiska krisens spår är en ökad otrygghet hos
barnen. Det visar sig både i skolarbetet och på friti-
den. Med minskade resurser till skolan förmår man
inte ute kommunerna att fullt ut avsätta de extra insat-
ser som krävs till barn som har svårt att hänga med i
undervisningen, även om viljan är stor.
Även fritiden tenderar att bli destruktiv för många
genom ökat drickande bland ungdomar. Detta kryper
allt längre ned i åldrarna. Man kan spekulera i vad det
beror. Jag tror inte att det enbart har att göra med
lättillgänglighet eller fostran. Det har i mångt och
mycket att göra med ungdomarnas otrygghet och
dåliga självkänsla och blir en flykt bort från vardagen.
Vi måste självfallet göra allt för att stoppa möjlighe-
terna att få tillgång till öl och sprit genom skärpning
av lagstiftningen, tillsyn och information. Men det
handlar också om ungdomarnas upplevelser av sam-
hället och trygghet i uppväxten.
Något som också ter sig oroande i krisens och ar-
betslöshetens spår är den ökade segregationen. I vissa
områden är arbetslöshetens omfattning stor, utslag-
ning och missbruk vanligare och socialbidragsbero-
endet överväldigande. Här måste det till extra insatser
för att bryta utvecklingen. Samhällets insatser i form
av arbetsmarknadspolitiska insatser, socialbidrag och
andra pengar bör kunna användas på ett mer kon-
struktivt sätt till jobb och utbildning.
Som jag inledde med, kan vi nu se en ljusning på
det ekonomiska området. All kraft måste nu till för att
nedbringa arbetslösheten. Vi socialdemokrater har ju
lovat att vi skall halvera den öppna arbetslösheten. De
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna måste träffa rätt,
dvs. leda till arbete. Översynen och förändringen av
socialförsäkringssystemen måste leda till stabila och
på lång sikt hållbara system. Ersättningsnivåerna
kommer att höjas. Både socialförsäkringssystemen
och själva kärnan i välfärden, verksamheterna i kom-
muner och landsting, måste upplevas som trygga och
stabila.
Under 80-talet var födelsetalen i Sverige bland de
högsta i Europa. Med 80- och 90-talen i backspegeln
är det lätt att hitta grunden för det. Då fanns det arbe-
te. Man kunde försörja sig. Trygghetssystemen var
generösa, barnomsorgen väl utbyggd och man kände
trygghet och tillförsikt inför framtiden.
Nu kan vi se att födelsetalen har sjunkit till nivåer
som i övriga Europa. Vår uppgift måste vara att se till
att samhället byggs så att unga människor kan och vill
sätta barn till världen och att alla barn får goda och
jämlika uppväxtvillkor, annars får vi kris i befolk-
ningsfrågan. Vilka skall då bära upp välfärdssamhället
i framtiden? Barnen och ungdomarna måste få känna
att framtiden tillhör dem, att drömmen om att få för-
verkliga sina livsprojekt kan bli verklig.

Anf. 217 AGNETA BRENDT (s):
Fru talman! Arbetslösheten är i dag det stora pro-
blemet i hela landet. Den region jag representerar hör
till de värst drabbade. Männens arbetslöshet hänger i
hög grad samman med industrikonjunkturen medan
kvinnornas situation framför allt har påverkats av
utvecklingen inom den offentliga sektorn. Länsarbets-
nämnden räknar med att antalet arbetslösa kvinnor i
vårt län kommer att öka under 1997 med tanke på de
rationaliserings- och nedskärningsplaner som finns i
kommunerna och landstinget.
Den sanering av statsfinanserna som regeringen
genomfört har varit påfrestande för stora grupper i
vårt land. Den har också inneburit att kommunerna
och landstingen varit tvungna att rationalisera sin
verksamhet. Många kvinnor har blivit utan arbete
samtidigt som behoven inom vård, omsorg och ut-
bildning fortfarande kvarstår och i vissa fall ökar.
När vi nu så småningom får ett ökat ekonomiskt
utrymme känns det mycket positivt med gårdagens
besked från statsministern att en del av dessa resurser
kommer den offentliga sektorn till godo.
Behoven finns, och den utbildade arbetskraften
finns. För att kunna ge människor den trygghet de vill
ha i sin vardag är det viktigt att den arbetskraftsresur-
sen tas till vara.
Av tradition har männen i vårt län arbetat inom
yrken som på olika sätt haft anknytning till skogs-
eller metallindustrin. När industrin rationaliserat har
deras arbetsuppgifter försvunnit. I dagens läge är det
heller inte möjligt att flytta dit där jobben finns, efter-
som utvecklingen har gått i samma riktning över hela
landet. De som på detta sätt har blivit friställda besit-
ter ett stort yrkeskunnande som är värt att ta till vara.
Genom vidareutbildning kan de bli den kompetenta
arbetskraft vi behöver för att t.ex. utveckla ett "grönt"
och miljöanpassat skogsbruk. Det är dessutom viktigt
att företagen tar sitt ansvar och i större utsträckning
satsar på vidareförädling av skogsråvaran.
Med tanke på den kompetenshöjning som vi ef-
tersträvar är det mycket positivt med regeringens
satsning på de små och medelstora högskolorna. Vi
hade i vårt län räknat med en ännu mer offensiv sats-
ning på högskolan i Gävle, och vi hoppas därför att
det som nu har gjorts bara är en början på ytterligare
satsningar i den riktningen.
I skogslänen är fortfarande de areella näringarna
basen för näringslivet, och det är viktigt att även det
befintliga jordbruket har möjlighet att utvecklas. Det
handlar om möjligheten att bevara "det öppna land-
skapet", men också om möjligheten att som konsu-
ment kunna köpa miljövänliga och lokalt producerade
livsmedel. Det är för oss en fråga om livskvalitet.
Under många år har man från borgerligt håll an-
gripit den offentliga sektorn och "det starka samhäl-
let". Men de senaste årens utveckling har väl med all
önskvärd tydlighet visat att människorna i vårt land
verkligen vill ha en stark offentlig sektor. Man vill
inte att det skall vara plånbokens tjocklek utan beho-
ven som styr den vård eller utbildning man kan få.
I motsats till det patriarkala klasstratifierade socia-
la system som var det traditionella svenska brukssam-
hällets ideal, innebär den generella välfärdspolitiken
en gemenskap där alla medborgare har rätt till all-
männa sociala förmåner, som inte är resultatet av
aristokratiskt välgörenhetstänkande, utan av demo-
kratiskt fattade beslut. Svensk socialdemokrati har
konsekvent hävdat att en väl avvägd offentlig sektor
ökar valfriheten för de vanliga människorna. Här
skulle jag vilja citera Tage Erlander, som uttryckte sig
på följande sätt:
"Det är ett misstag att tro att människornas frihet
blir mindre därför att de beslutar sig för att i samver-
kan genomföra det som de icke orkar med var för
sig."
Den moderna socialpolitiken har skapat ökad
trygghet och frihet för de vanliga människorna. Det är
därför oron har varit så stor under de senaste åren, då
vi på grund av dåliga statsfinanser har tvingats göra
förändringar och neddragningar i de offentliga syste-
men. Människor ser inte beskattningen som ett intrång
i medborgarnas rättigheter, som moderaterna hävdar,
utan som något som gör det möjligt för dem att betala
för de offentliga tjänsterna.
Om den offentliga sektorn skall kunna svara mot
principerna om generalitet och solidaritet är dessutom
marknadens marginalisering nödvändig. Det innebär
att välfärdssamhället måste kunna tillfredsställa inte
bara de fattigas sociala behov, utan även välbärgade
arbetares och medelklassens förväntningar. Det är
därför mycket oroande med de kampanjer som be-
drivs från försäkringsbolagens sida för att förmå
människor att teckna olika typer av privata försäk-
ringar. Det kan på sikt leda till att människor inte
känner solidaritet med de offentliga systemen.
Min vision av det framtida samhället, som jag med
politiken som redskap söker förverkliga, är ett sam-
hälle där vi på ett miljövänligt sätt tar till vara natur-
resurserna, där vi i större utsträckning än i dag har
möjlighet att köpa lokalt producerade varor. Det är ett
solidariskt samhälle, ett samhälle fritt från segrega-
tion, där barnen får en trygg uppväxt med god omsorg
och utbildning och där de äldre kan känna sig trygga i
visshet om att de kan få den vård och omsorg de be-
höver.

Anf. 218 INGVAR ERIKSSON (m):
Fru talman! Den allmänpolitiska debatten syftar
till att spegla många olika frågeställningar och hur
dessa kan uppfattas beroende på ledamöternas
grunduppfattning och hur vi ledamöter, beroende på
politisk hemvist, vill lösa dessa problem. Målen som
alla har, att skapa ett bättre samhälle för alla och en
hållbar långsiktig utveckling, strider man inte så
mycket om. Däremot skiljer sättet mycket som vi från
olika håll vill lösa problem och utmaningar på. Och så
skall det givetvis vara i en levande demokrati.
Formen för denna allmänpolitiska debatt kommer
uppenbarligen att diskuteras vidare framöver. Nog
tycker jag, som deltagit i många allmänpolitiska de-
batter, att debatten skulle ha blivit mer givande om
den strukturerats upp mer områdesvis. Detta har inte
skett denna gång, och därför har också debatten blivit
något för rörig och mindre inspirerande, tycker jag. I
de fall statsråd har deltagit har dock många repliker
samlats just kring respektive ämnesområde, och då
har genast debatten tänt till och det har blivit mer
givande att lyssna.
Fru talman! De stora frågorna kring ekonomi,
skatter, arbetslöshet, energi, social trygghet och fram-
tidens pensioner har ventilerats från många håll. Inte
mycket nytt har egentligen framkommit. Låt mig ändå
konstatera att regeringen visar stor osäkerhet och
beslutsvånda på många viktiga områden, vilket be-
klagligtvis ökar bekymmer och svårigheter. Detta
gäller inte minst energipolitiken, problemen med
arbetslösheten, Europapolitiken och hur vi skall kun-
na skapa trygga framtida pensioner för alla, liksom
trygghet på äldre dar i övrigt.
Regeringen vågar inte, som vi ser det, tänka i nya
banor, utan låser fast sig i föreställningen att gamla
lösningar skall klara nya problem. Detta leder till att
det blir ännu besvärligare att lösa de akuta aktuella
problemen. Risken är stor att Sverige tappar tempo
jämfört med andra länder i Europa.
Låt mig ta upp en viktig fråga, det gäller energin
och miljöhoten. 1992 antogs FN:s klimatkonvention.
Denna förutsätter en stabilisering av växthusgasernas
koncentration i atmosfären. Konventionen föreskriver
att i-länderna har ansvaret för att börja vidta åtgärder,
vilket innebär att dessa länder individuellt och ge-
mensamt år 2000 skall stabilisera utsläppen av växt-
husgaser på 1990 års nivå. Sveriges riksdag godkände
klimatkonventionen 1993 och beslutade då att de
svenska koldioxidutsläppen från fossila bränslen
skulle stabiliseras på 1990 års nivå fram till sekelskif-
tet.
Vi moderater föreslog redan 1988 att ett tak för
koldioxidutsläppen skulle införas. Vi driver fortfaran-
de denna fråga och att kravet på riksdagen skall vara
att anta nya minskningsmål. Vi ser, liksom alltfler i
omvärlden, hotet om ett växthusklimat som en mycket
allvarlig och viktig miljö- och överlevnadsfråga. Sve-
riges utsläpp av koldioxid från fossila bränslen, kol,
olja, m.fl., minskade mellan 1972 och 1985. Det var
just under den tiden vi började använda kärnkraften.
Därefter har utsläppen varit nästan konstanta. Det går
knappast, menar vi, att nu snabbt ersätta kärnkraft
med kol, olja eller naturgas utan att vi får problem
med miljömålen.
Riksdagen har alltså fattat beslut om målsättningar
som är oförenliga på det energipolitiska området.
Kärnkraften skall avvecklas, vattenkraften får inte
byggas ut och koldioxidutsläppen får inte öka. Sam-
tidigt skall sysselsättning och välfärd garanteras ge-
nom en god tillgång på energi.
Fru talman! Just detta med god tillgång på energi
gör att vi har problem med sysselsättning, och vi kan
också få problem med vår ekonomi framöver. Det är
därför vi har ansett det oklokt att i dagens läge på-
skynda den avveckling av kärnkraften som man länge
har diskuterat. Vi tror också att det blir för ansträng-
ande för ekonomin.
Fru talman! Till sist skulle jag ändå vilja ta upp
den fråga som jag inledde med, nämligen tryggheten
för alla och den framtidstro som vi alla, oavsett poli-
tisk uppfattning, vill skapa och jobba för. Det finns ett
mycket klart samband. Vi har ett starkt och brett före-
tagande som kan sysselsätta många människor och vi
har förmåga att sälja och exportera det vi producerar.
Det är det som skapar de resurser som skall skapa den
framtida tryggheten för oss alla.
Detta klara samband tycker jag att man ofta
glömmer i den politiska debatten. Jag menar att det
för framtiden är någonting att ta upp mycket hetare i
den politiska debatten: sambandet mellan företagande,
arbete, export, resursbildning och trygghet, familje-
politik, sjukvård, äldreomsorgen och inte minst pen-
sionerna. Det finns ett mycket starkt samband här, och
jag hoppas verkligen att detta samband skall framstå
klarare än det har gjort i den debatt vi har haft den här
gången.

Partiledardebatten var härmed avslutad.

8 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Motioner
med anledning av prop. 1996/97:48 Kartavgift i ären-
den om EU-finansierat stöd inom jordbrukssektorn
1996/97:Jo4 av Göte Jonsson m.fl. (m)
1996/97:Jo5 av Dan Ericsson m.fl. (kd)
1996/97:Jo6 av Rigmor Ahlstedt och Birgitta Carls-
son (c)

med anledning av prop. 1996/97:60 Prioriteringar
inom hälso- och sjukvården
1996/97:So16 av Gullan Lindblad m.fl. (m)
1996/97:So17 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd)
1996/97:So18 av andre vice talman Görel Thurdin
och Marianne Andersson (c)
1996/97:So19 av Stig Sandström m.fl. (v)
1996/97:So20 av Kenth Skårvik (fp)
1996/97:So21 av Barbro Westerholm m.fl. (fp)
1996/97:So22 av Thomas Julin och Eva Goës

med anledning av prop. 1996/97:67 Digitala TV-
sändningar
1996/97:K14 av förste vice talman Anders Björck
m.fl. (m)
1996/97:K15 av Gudrun Schyman m.fl.
1996/97:K16 av Ewa Larsson m.fl. (mp)

med anledning av skr. 1996/97:64 Alternativ till tra-
ditionell burhållning av höns
1996/97:Jo7 av Birgitta Hambraeus (c)
1996/97:Jo8 av Ulf Melin och Rune Rydén (m)
1996/97:Jo9 av Holger Gustafsson m.fl. (kd)
1996/97:Jo10 av Lennart Brunander m.fl. (c)
1996/97:Jo11 av Marietta de Pourbaix-Lundin m.fl.
(m)
1996/97:Jo12 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
1996/97:Jo13 av Jan-Olof Franzén (m)
1996/97:Jo14 av Gudrun Lindvall m.fl. (mp)
1996/97:Jo15 av Siw Persson (fp)

med anledning av skr. 1996/97:66 Redogörelse för en
överens-kommelse om vissa ersättningar till sjuk-
vårdshuvudmännen m.m. för år 1997
1996/97:So12 av Gullan Lindblad m.fl. (m)
1996/97:So13 av Stig Sandström m.fl. (v)
1996/97:So14 av Barbro Westerholm m.fl. (fp)
1996/97:So15 av Annika Nilsson (s)

med anledning av förs. 1996/97:RR2 Riksdagens
revisorers förslag angående statligt engagemang i
regionala investmentbolag
1996/97:N5 av tredje vice talman Christer Eirefelt
m.fl. (fp)

med anledning av förs. 1996/97:RR7 Riksdagens
revisorers förslag angående ekonomiska kon-
sekvensanalyser
1996/97:Ju16 av Sigge Godin (fp)

9 § Anmälan om fråga för skriftligt svar

Anmäldes att följande fråga för skriftligt svar
framställts
den 22 januari

1996/97:222 av Eskil Erlandsson (c) till näringsmi-
nistern
Fyrverkerier

Frågan redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 28 januari.

10 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att följande skriftliga svar på frågor in-
kommit
den 22 januari

1996/97:213 av Gullan Lindblad (m) till socialminis-
tern
Forskning om kromosomförändringar hos lokförare
1996/97:215 av Stig Grauers (m) till försvarsminis-
tern
Göteborgs marinbrigad

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 28 januari.

11 § Kammaren åtskildes kl. 16.24.

Förhandlingarna leddes
av tredje vice talmannen från sammanträdets början
t.o.m. 5 § anf. 40 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 103
(delvis),
av talmannen därefter t.o.m. 6 § anf. 207 och
av andre vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.