Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1996/97:49

Torsdagen den 19 december

Kl. 9.00 - 20.46

---

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

--------------------------------------------------------------------------------

1 § Val av en av riksdagens ombudsman

Anf. 1 BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Fru talman! Justitieombudsmannen Stina Wahl-
ströms mandatperiod utgår den 31 december 1996.
Stina Wahlström har meddelat att hon på grund av
sjukdom inte vill komma i fråga för omval. Med an-
ledning därav har konstitutionsutskottet berett frågan
om val av en ny justitieombudsman.
Konstitutionsutskottet föreslår enhälligt att riksda-
gen för tiden fr.o.m. den 1 mars 1997 till dess nytt val
har genomförts under fjärde året därefter till justitie-
ombudsman väljer advokaten Suzanne Knöös.

Kammaren biföll konstitutionsutskottets förslag
och utsåg därmed - för tiden fr.o.m. den 1 mars 1997
till dess nytt val genomförts under fjärde året därefter
- till

justitieombudsman
Suzanne Knöös

2 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 13 december.

3 § Meddelande om arbetsplenum fredagen den
20 december

Andre vice talmannen meddelade att meddelande
om arbetsplenum fredagen den 20 december delats ut
till kammarens ledamöter.

4 § Förnyad bordläggning

Föredrogs men bordlades åter
Finansutskottets betänkanden 1996/97:FiU2-FiU5
och FiU19
Skatteutskottets betänkanden 1996/97:SkU13 och
SkU14

5 § Kulturpolitik, m.m.

Föredrogs
Kulturutskottets betänkande 1996/97:KrU1
Kulturpolitik, m.m. (utgiftsområde 17) (prop.
1996/97:3, 1996/97:1 delvis)
Allmänt

Anf. 2 ELISABETH FLEETWOOD (m):
Fru talman! Det är med tillfredsställelse jag kon-
staterar att kulturministern befinner sig i kammaren i
dag. Annorlunda har ju tidigare försports, varför jag
hoppas att kulturministern kommer att övervara da-
gens debatt och svara på de frågor som vi från flera
håll har att ställa till henne.
Låt mig först konstatera att ett enigt utskott finner
det olyckligt att budget- och kulturpropositioner har
lagts fram samtidigt. Det har avgjort försvårat utskott-
sarbetet, som måst ske under ytterst begränsad tid. En
av huvudtankarna bakom budgetreformen var dock att
höstens arbete skulle koncentreras på budgetproposi-
tionen, medan riktlinjer och lagstiftningspropositioner
skulle behandlas under resten av året. Ansvaret för att
otillräckligt med tid ställts till förfogande åvilar rege-
ringen.
Moderata samlingspartiets kulturpolitik syftar till
kulturell mångfald och möjlighet för den enskilda
människan att välja i ett kulturutbud av hög kvalitet.
75 % av de medel som satsas på kultur kommer från
de enskilda människorna. Stat, kommun och landsting
står tillsammans för 75 %. Kulturpolitikens uppgift är
enligt vår syn att främja kvaliteten i utbudet, inte styra
till vissa områden för att binda människor till sig.
Kulturen har ett värde i sig, ett värde som kopplas till
den enskildes val. Trots att 75 % av medlen kommer
från enskilda människor är samhällets satsningar
viktiga, avgörande för vissa kulturinstitutioner.
Fru talman! Jag vill redan nu yrka bifall till den
moderata reservationen nr 1. Vi moderater står givet-
vis bakom alla de reservationer där vi finns med, men
för tids vinnande kommer vi inte att yrka bifall till
mer än reservation 1.
I den statliga utredningen Kulturpolitikens inrikt-
ning, som ligger till grund för propositionen, presen-
terar en enig utredning förslag till nya kulturpolitiska
mål. Som portalmening föreslog utredningen enigt
följande: "Kulturen ger människan glädje, insikter,
många uttrycksmöjligheter och ett rikare liv."
Följande mål enades vi sedan om:
- värna yttrandefriheten och ge reella yttrandemöj-
ligheter,
- verka för delaktighet och stimulera eget skapande,
- främja konstnärligt förnyelse och kvalitet,
- ta ansvar för kulturarven och främja ett positivt
bruk av dem,
- ge kulturen förutsättningar för att vara en dyna-
misk, utmanande och obunden kraft i samhället.
Tyvärr försvann den uttrycksfulla och positiva
portalmeningen i propositionen. Detta innebar en
försvagning enligt vårt sätt att se och visar enbart på
politisk klåfingrighet och återställarlusta.
Även i övrigt har utredningens eniga förslag änd-
rats. Den viktigaste återställaren här utgörs av återin-
förandet av formuleringen att "motverka kommersia-
lismens negativa verkningar". En viss förbättring av
propositionsförslaget har majoriteten faktiskt åstad-
kommit, men vi moderater kan inte bifalla formule-
ringen "de negativa verkningarna av kommersialis-
men". Dessa är värdeord som ofta används på ett
felaktigt sätt. Vad är kommersiellt? Jo, så bra att det
betalar sig självt på en öppen marknad. Att vara
kommersialiserat, dvs. tillkommet enbart för att tjäna
pengar, är däremot något helt annat. Normal affärs-
verksamhet i sig är varken ond eller god. Den förut-
sätter en säljare och en köpare. Om inte båda är nöjda
blir det ingen affär.
Med ökade internationella kontakter bl.a. genom
vårt medlemskap i FN, EU och Europarådet får de
svenska kulturarven särskild betydelse för oss och blir
en fast förankrad grund när impulser och mönster från
omvärlden når oss. Vi moderater menar att alla i vårt
land skall kunna utöva sin kultur så länge den inte står
i strid med grundläggande värderingar i vårt samhälle.
Fru talman! Museifrågorna har i stort kommit på
Jan Backmans lott, varför jag kommer att inskränka
mig till att tala om den beramade museiflytten från
Stockholm. Under mina snart 18 år i denna kammare
har jag aldrig konfronterats med ett så bristfälligt
underbyggt förslag från regeringen. Det i vår grundlag
inskrivna beredningstvånget har inte uppfyllts. Infor-
mation från berörda institutioner har inte inhämtats.
Utskottets krav på fullödighet i förslaget, som ligger
till grund för vårt arbete, har inte uppfyllts. Vi har
därför anmält frågan till konstitutionsutskottet för
granskning. Någon gång i maj får vi se resultatet.
Flyttas, flyttas ej. Flyttas, flyttas ej. Informationen
från kulturministern har varit högst svävande. Hon har
talat om en idé. En osmält idé, skulle jag vilja säga.
Men efter en idé bygger utskottet inte ett betänkande,
fattar inte riksdagen ett beslut. Beskeden från Ulvskog
har varierat från medium till medium, från dag till
dag. Inte fick jag något svar från kulturministern på
min fråga vid torsdagsfrågestunden hur det kunde
komma sig att just de sidor som rörde denna fråga
hade försvunnit när propositionen gick ut till institu-
tioner för delning. Kanske jag kan få svar på den här
och nu av Marita Ulvskog. Såvitt jag blivit rätt under-
rättad har respektive museichefer aldrig tidigare upp-
levt att sidor blivit urrivna.
I det förslag till skrivningen som den 7 oktober la-
des fram av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet
stod att "betydande delar av den berörda museiverk-
samheten skall vara kvar". Vad innebär betydande
delar? Är det 50, 40 eller 30 %? Jag vet inte, ingen
vet.
Organisationskommittén skulle få i uppdrag att se
hur museilokalerna i Stockholm skall disponeras. Vad
innebär disponeras? Hur? Vad? Vilka skall vara kvar
och vilka försvinner?
Så sent som i går fick jag i min hand ett press-
meddelande från den 12 december beträffande orga-
nisationskommitténs direktiv. Samma formuleringar
om betydande delar och disposition av museilokaler
återfinns i detta. Jag kan således bara konstatera att
hotet mot Östasiatiska museet, Medelhavsmuseet,
Folkens Museum Etnografiska kvarstår. Socialdemo-
kraternas och Vänsterpartiets företrädare må sedan
försöka mörklägga fakta så mycket som de förmår.
Samarbetet med Statens konstmuseer, vilket avse-
värt sänker kostnaden för Östasiatiska museet, med
Stockholms universitet, med Historiska museet och
med forskning, såväl inom som utom landet, lider stor
skada. Museiutredningens ordförande, socialdemokra-
ten Bengt Säve-Söderbergh förskräcktes inför idén
och trodde sig, enligt tidningarna, se en kostnad på
uppemot miljarden innan förslaget eventuellt hade
förts i hamn. Var tar man dessa pengar ifrån? Jag
skulle vilja säga till kulturministern: Tänk om! Det är
inte för sent.
Däremot vill jag säga att ett enigt utskott stöder
pengar till Etnografiska museet i Göteborg.
För att ytterligare bidra till mångfalden i kulturut-
budet har vi föreslagit vad vi kallar en dubblerings-
fond för kulturella ändamål. Statligt stöd skall utgå
med samma belopp som enskilda institutioner, dona-
torer, testamentsgivare och gåvogivare har bidragit
med - därav benämningen dubbleringsfond. I inled-
ningsskedet föreslår vi 100 miljoner från statens sida.
Väsentligt är naturligtvis att fonden inte skall bi-
dra till verksamheter som erhåller offentligt stöd.
Fondens ändamål skall vara nyskapande och skapa
pluralism. Sökande kan vara såväl enskilda konstnärer
som institutioner, föreningar m.fl.
För bara några år sedan var såväl Socialdemokra-
terna som Vänsterpartiet ytterst negativa inför spons-
ring för kulturändamål. Näringslivets medverkan i
kulturevenemang misstänkliggjordes, tyvärr. Man
befarade i onödan, tycker jag, företagens intrång i det
fria skapandet. Men synen på sponsring har förändrats
allteftersom resurserna i samhället har minskat, och
det välkomnar vi.
Socialismens inställning till företagande står tydli-
gen inför en omvandling. Ibland vill man t.o.m. fram-
stå som de medelstora och små företagens speciella
beskyddare. Det låter bra men klingar dock falskt i
mina öron. Att tjäna pengar är ju fortfarande miss-
tänkt. Men hur i all världen skall man kunna håll liv i
ett företag och skapa arbetstillfällen utan att tjäna
pengar?
Problemen med sponsring nu är dock inte, som
många tror, skattelagstiftningen i sig. Nej, det är sna-
rare tolkningen av skattereglerna från myndigheternas
sida som är oklar. I en interpellationsdebatt för någon
månad sedan var skatteminister Östros och jag eniga
om detta. Jag förutsätter att skatteministern har vid-
tagit eller kommer att vidta åtgärder för att förbättra
tolkningskunskaperna på myndighetshåll.
Tillsammans med Folkpartiet har vi en reservation
beträffande stiftelsen Framtidens kultur, som är en
självständig juridisk person med syfte att främja ett
vitalt kulturliv i Sverige. Inkomna bidragsansökningar
prövas av minst två instanser. Vid bedömningen med-
verkar t.ex. Kulturrådet, Riksarkivet och Riksantik-
varieämbetet. Men väsentligt är, fru talman, att med-
len inte går till sådant som inte ryms inom vederbö-
rande myndigheters budgetar.
Framtidens kultur har nu verkat i två år. Det är
med glädje jag kan konstatera att den tycks gå fri från
den klåfingrighet som har drabbat övriga stiftelser,
bildade av löntagarfondspengar. Detta kanske vi skall
tacka Carl Thams frånvaro på området för.
Just i dagarna beslutar stiftelsen om bidrag i stor-
leksordningen 80 miljoner kronor och är således den
kraftfulla fria resurs för de som arbetar med konstnär-
ligt skapande och som avsågs av de borgerliga parti-
erna och regeringen vid bildandet. Särskilt bör beto-
nas att det inte minst är ungdomar som får del av
dessa medel.
Fru talman! 1995 stiftades Kulturarv utan gränser,
en stiftelse med rötter i den tragiska konflikten på
Balkan. Inititivtagare är förra riksantikvarien Marga-
reta Biörnstad och beskyddare är Prinsessan Christi-
na, fru Magnusson. Syftet är att skapa opinion och
engagemang för ett gemensamt mänskligt kulturarv
och att medverka till bevarandet av kulturegendom i
områden som drabbas av konflikter, katastrofer eller
hot av annat slag. Jag skall citera en av stiftelsens
programskrifter: "Att rasera kulturbyggnader är bara
ett annat sätt att skada människor." Vi minns alla bron
i Mostar och dess betydelse för människorna där.
Kulturarv utan gränser är värd all uppmärksamhet.
Till slut, fru talman, ett par ord om kulturhuvud-
stadsåret 1998, som förhoppningsvis skall bli ett år då
Stockholms och hela landets kultur skall visa hela
omvärlden vad vår gemensamma svenska kultur är
och vad den står för. Denna för hela landet gemen-
samma inriktning kommer att främja samverkan mel-
lan huvudstaden och övriga landet långt efter 1998.
Den i många sammanhang diskuterade stockholmsfi-
entligheten minskar förhoppningsvis. Stockholm är
allas vår huvudstad.
Samtidigt bör denna uppmärksamhet också kunna
bidra till bättre marknadsföring av svenskt kunnande
och svenska produkter. Arbetet med planeringen
följer, enligt vad jag har förstått, den uppgjorda pla-
neringen. Det är bara att önska alla som deltar lycka
till.
Tack, fru talman!

Anf. 3 MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Kulturen är själva grunden för
mänsklig utveckling, demokrati, samhörighet och
mänsklig värdighet. Så långt vi kan se tillbaka har
människan funderat över tillvaron, varifrån vi kom-
mer och varthän vi är på väg. Man har uttryckt sig på
olika sätt i bild och senare i skrift och berättelser.
Man har prytt sina bostäder och bruksföremål. Även
utan en enda krona i anslag, kommer människor alltid
att på något sätt ägna sig åt kulturell verksamhet.
Huvuddelen av kulturutgifterna betalas i dag av de
enskilda människorna. Men det innebär ju inte att
samhället inte behöver satsa på kultur - tvärtom. All
statistik visar på sambandet mellan utbildning och
deltagande i kulturlivet, att människor med högre
utbildning har ett mycket flitigare deltagande. För oss
i Centerpartiet är det självklart att alla människor
skall ha förutsättningar till ett rikt kulturliv, oavsett
utbildning och bostadsort.
Kulturen är en viktig del av infrastrukturen. Att
det finns ett levande kulturliv är lika viktigt som att
det finns vägar, skolor och primärvård. En bra kultur-
verksamhet ger människor identitet i deras hembygd,
oavsett vilket den är. Kulturen är ett uttryck för både
det fantastiskt vackra och det svåra, fula. Den bidrar
till människors insikt om sig själva och till förståelse
för andra, glädje, livslust och skaparförmåga samt
mod att utveckla och utvecklas.
Kulturen rör vid vårt innersta. Den roar, oroar och
väcker känslor till liv. I skapande aktiviteter - i mu-
sik, dans, skrivande, hemslöjd och hantverk - kan vi
växa som människor. Uttrycksförmågan stärks och
därmed självkänslan och yttrandefriheten.
I mötet med konstnärers verk, vid teaterföreställ-
ningar, konserter, konstutställningar och författaraft-
nar finns skönheten, överraskningarna, nyheterna och
aha-upplevelserna. Som en levande och inspirerande
bakgrund till både amatörers och professionella
konstnärers verk finns vårt kulturarv. För oss i Cen-
tern är det självklart att kulturlivet skall leva lokalt
och att det skall rymma både amatörers skapande och
yrkesverksamma konstnärers kvalitet.
Konsten kräver frihet för att spira. Samhället skall
inte försöka att styra eller dirigera konsten utan skapa
förutsättningar för och främja kulturskapandet, inte
minst bland barn och ungdomar. De fria och frivilliga
organisationerna måste ha goda villkor för sitt arbete.
Kulturella uttryck uppstår ofta som motrörelser
mot det etablerade. Kulturen öppnar nya perspektiv.
Genom kulturen får vi medel att uttrycka vår mening
och att påverka och förändra. Den stimulerar fantasin,
vilket är nödvändigt för alla. Utan fantasi - inga nya
idéer. Som Albert Einstein en gång konstaterade är
fantasi viktigare än kunskap, och ingen kunde beskyl-
la honom för bristande kunskaper.
Jag är alldeles övertygad om att det bästa som vi
kan satsa på för att skapa optimism, framtidstro, ge-
menskap, idéer och därmed nya jobb i Sverige är just
kultur. Vi är många som önskar att vi hade mer peng-
ar att satsa på kulturen än vad vi har.
I dag skall vi ha en lång debatt om kulturpolitiken.
Vi har i Sverige en mängd stora saker att se fram
emot. Kulturhuvudstadsåret 1998 är en. Det har stora
möjligheter att lyfta kulturlivet i Stockholm och hela
Sverige och att visa den svenska kulturens kraft för
vår omvärld.
Fru talman! Det fanns stora förväntningar på kul-
turpropositionen, som skulle vara summeringen av 20
års kulturpolitik och avstampet inför 2000-talet. För-
väntningarna var högt ställda och svåra att uppfylla.
Det finns mycket som är bra, t.ex. att arkitekturen nu
lyfts fram, att hemslöjdskonsulenten för barn och
ungdom permanentas och länskonstnärerna och det
förändrade stödsystemet till regionala kulturinstitutio-
ner, även om vi har en del synpunkter på det. Sats-
ningen på konstnärerna och på visningsersättning är
positivt. De särskilda nationella uppdragen till Backa
Teater i Göteborg, Kulturskolan Rosteriet i Luleå,
Film i Väst i Alingsås m.fl. är bra. Det gäller att följa
upp det. Jag tror att dessa uppdrag behöver följas av
fler sådana uppdrag som ska gå till institutioner eller
organisationer som visat prov på nytänkande.
En del i propositionen är mycket kontroversiellt,
vilket ingen är omedveten om. Sällan har väl ett för-
slag väckt så mycket debatt och så starka känslor till
liv som det att flytta tre museer till Göteborg. Vi hade
tänkt att diskutera detta mycket mera senare, men om
kulturministern inte är kvar då tänker jag återkomma i
frågan i repliker.
Det fanns också en del andra brister i propositio-
nen. Vi tycker inte att regeringen har lyckats ta ett
riktigt samlat grepp om en nationell kulturpolitik, och
en mängd frågor har lämnats öppna för att utredas
vidare. Det är beklagligt efter denna långa tid av ut-
redningar som har föregått propositionen.
Fru talman! Kulturutskottet har under denna in-
tensiva höst behandlat detta digra material. Vi har
ockå haft en intensiv kunskapsinhämtning genom alla
uppvaktingar från kulturlivets olika intressenter - ca
40 stycken. Vi skulle önskat att vi hade haft mer tid
till förfogande för att göra en grundlig bearbetning. Vi
kommer säkert att behöva ta upp många av dessa
frågor igen. Utskottets kansli har gjort en fantastisk
insats för att få fram ett så väl bearbetat betänkande
som varit möjligt under denna korta tid. Jag vill rikta
ett tack till hela personalen för ett fantastiskt jobb.
I betänkandet har utskottet gjort betydande för-
bättringar av regeringens förslag i enlighet med kra-
ven i vår partimotion om kulturpolitiken. En av de
viktigaste är att vi nu beställer en skyndsam utredning
som omfattar samtliga områden där staten ger stöd till
kulturinstitutioner. Det handlar om att se över hur
behovet av statligt stöd till en kommun eller ett lands-
ting påverkas av omfattningen av det kulturutbud som
nationalscener och andra helstatligt finansierade insti-
tutioner erbjuder. Resultatet av denna översyn bör
läggas till grund för principerna för Kulturrådets
fördelning av stödenheter enligt det nya bidragssys-
temet.
Vi menar att det är av yttersta vikt att få en mer
rättvis geografisk fördelning av statens resurser till
kultur. Det har alls ingenting med Stockholmsfientlig-
het att göra. Det är självklart att vi skall satsa på kul-
tur i huvudstaden, men det får inte leda till att huvud-
staden förlitar sig på statens stöd i en sådan omfatt-
ning att man anser sig kunna satsa mindre än övriga
storstäder på kultur. Hur man än vänder och vrider på
siffrorna ser vi att så är fallet.
Klyftan mellan statens anslag till Stockholm och
till övriga län är också oacceptabelt stor. Mitt län,
Älvsborg, har det lägsta statliga kulturanslaget per
invånare av alla län. Regeringen misslyckades med att
göra en åtminstone något bättre fördelning av resur-
serna. Därför gör vi nu den här beställningen, och vi
förutsätter att vi snabbt får ett resultat som kan ligga
till grund för nästa års budgetproposition.
Debatten om våra nationalsceners dåliga ekonomi
väcker en del undringar. Jag vet inte vilka samtal som
har förts mellan t.ex. Dramaten och Kulturdeparte-
mentet tidigare, men nog känns det litet konstigt att en
institution som faktiskt undantas från de besparingar
som andra får vidkännas blir så totalt överraskad över
de ekonomiska förutsättningarna, vilket vi har märkt i
debatten. Det är ju egentligen inte några nedskärning-
ar. Möjligen har man räknat med att de tillfälliga
anslag man haft skulle bli permanenta, vilket aldrig
någon såvitt jag vet lovat. Ansvaret måste falla på den
gamla styrelsen och ledningen, och kanske också på
Kulturdepartementet. Jag vet inte. Nu har ju Drama-
ten fått en ny styrelse och en ny ledning, och man har
förutsättningar att gå vidare efter turbulensen i höst.
När det gäller målen för kulturpolitiken kan jag
säga att Centern i partimotionen hade preciserat ett
antal mål, som var delvis annorlunda och mer omfat-
tande än regeringens. Delvis sammanföll de med
kulturutredningens förslag. I utskottet har vi nu fått
gehör för de flesta av våra synpunkter, och vi kan
acceptera de sju mål som föreslås. Det handlar om
allas delaktighet i kulturlivet. Det handlar också om
att ge kulturen förutsättningar att vara en dynamisk,
utmanande och obunden kraft i samhället. Vi har fått
ett bildningsmål - vi tycker att bildningssträvandena
är en av hörnpelarna i kulturpolitiken. Det är viktigt
att uppmuntra människor att skaffa sig nya kunskaper
och erfarenheter utöver vad som krävs för deras yr-
kesroller. Det handlar om värderingar, normer och
ideal och orientering i tillvaron. Som Ellen Key sade
en gång: Bildning är det som du har kvar när du glömt
allt du lärt.
Enligt vår uppfattning borde dessa tillägg tillsam-
mans med målet om kulturell mångfald, konstnärlig
förnyelse och kvalitet ge grund för människors för-
måga att kritiskt bedöma all den information och
skräpkultur som också väller över oss så att målet att
motverka kommersialismens negativa verkningar
skulle bli onödigt, i all synnerhet som man inte vet
hur man konkret skall kunna åstadkomma detta. Nu
gick det inte att få majoritet för det, och vi accepterar
att det står kvar.
I uttrycket "att främja kulturell mångfald" lägger
åtminstone jag in något mycket mer än det som står i
det sista målet, nämligen att främja möten mellan
kulturer inom landet. Skall vi få ett mångkulturellt
samhälle som fungerar är det viktigt att vi blandar oss,
att vi tar del av varandras kultur, att vi tar till oss en
del av invandrarnas kultur likaväl som de tar till sig
av den svenska. Så har det gått till historiskt. De flesta
av våra typiska svenska specialiteter har utländskt
ursprung: luciafirandet och köttbullarna, för att ta
några exempel.
Fru talman! I Kulturutredningen talade man
mycket om eldsjälarnas betydelse och vikten av att ta
vara på dessas förmåga att stimulera och inspirera
andra. Detta hade försvunnit i propositionen. Varför
vet jag inte - kanske för att regeringen trodde att det
handlade om att någon sorts amatörism skulle ta över.
Det är inte alls på det viset. Att satsa på eldsjälar
behöver inte alls innebära en kollision mellan profes-
sionalism och amatörism utan en fruktbar blandning
av båda för att främja intresset hos de många männi-
skorna för fler arrangemang och ökad kulturkonsum-
tion, vilket leder till ökade arbetsuppgifter för de
professionella kulturutövarna. Nu har utskottet åter-
igen tagit upp frågan om eldsjälarnas betydelse. Jag
förutsätter att regeringen tar till sig detta.
Kulturens roll som motor för regional utveckling
och för nya jobb är underskattad i Sverige, även om
insikten sprider sig. Det finns flera exempel på byar
och orter som helt enkelt överlevt på grund av sats-
ningar på kultur. I näringslivet inser man detta mer
och mer, och kulturlivet har en stor betydelse vid val
av lokaliseringsort t.ex. Vi skriver en hel del om detta
i betänkandet, och jag har i ett särskilt yttrande anfört
att jag förutsätter att framtida sysselsättningsåtgärder
kommer att innefatta kultursatsningar.
Utskottet har också enats om att ge den professio-
nella blåsorkestern Göteborgsmusiken statligt stöd,
och därmed räddas denna orkester kvar. Här finns ett
starkt lokalt engagemang för orkestern, som nu
kompletteras med fyra miljoner i statligt stöd.
Ett annat exempel där utskottet nu uttalar sig i en-
lighet med vår motion är följande: när Marinmuseum
i Karlskrona och Statens sjöhistoriska museer nu skall
sammanföras till en myndighet skall denna myndighet
placeras i Karlskrona.
Det finns ett antal frågor som efter uppvaktningar-
na i utskottet i varje fall gjort mig något fundersam.
Det gäller t.ex. nedskärningarna på länsmusiken. På
många håll har länsmusiken nu utvecklats i enlighet
med de intentioner som fanns för att på ett mångsidigt
sätt kunna erbjuda invånarna ett varierat musikutbud.
När man har nått detta mål skär vi ned anslagen. Jag
tycker att det finns all anledning att noga följa ut-
vecklingen när det gäller länsmusiken och musiken
över huvud taget.
Ett bekymmer är anslaget till icke-statliga kultur-
lokaler. I och med övergången till ett nytt system med
anslag som inte får överskridas kommer flera projekt
som redan är beviljade att inteckna anslaget under
flera år framåt. Några nya projekt kommer därför inte
att kunna få stöd. Det tycker vi inte är tillfredsställan-
de. Utskottet menar att regeringen bör återkomma till
riksdagen med besked om ytterligare medelsanvisning
på tilläggsbudget, vilket vi ger regeringen till känna.
Fru talman! Min tid är nu tyvärr slut. Det finns
mycket mer att säga. Vi står självfallet bakom alla de
reservationer där Centern är ensamt eller tillsammans
med andra. Det har gått ut direktiv om att vi inte får
yrka bifall till så många reservationer, men jag tänker
i varje fall just nu yrka bifall till reservation nr 4, nr
22 och nr 39. Våra övriga reservationer och särskilda
yttranden återkommer vi till i senare debattomgångar i
dag.

Anf. 4 CARL-JOHAN WILSON (fp):
Värderade talman! Betänkande 1996/97:KrU1 är
resultatet av ett mycket omfattande arbete i kulturut-
skottet. Vår ordförande Åke Gustavsson har lett vårt
arbete med ambitionen att ingen skall kunna kritisera
kulturutskottet för att det inte tagit emot s.k. upp-
vaktning. Därför har vi lyssnat på en mängd önskemål
från myndigheter, kommuner, organisationer och
kulturinstitutioner som velat påverka utskottet.
För utskottets kansli har arbetet inneburit en be-
lastning av ett slag som på många andra arbetsplatser
skulle ha resulterat i myteri eller åtminstone i att
skyddsombudet hade slagit larm. Bytet på kulturmi-
nisterposten gjorde att vi fick vänta länge på rege-
ringens proposition om kulturpolitiken. Att kulturpro-
positionen lades så att den skulle behandlas tillsam-
mans med budgetpropositionen gjorde givetvis att
underlaget för kulturutskottets arbete blev särskilt
stort. Det är imponerande att en sådan lojalitet som
utskottskansliets personal visat kan mobiliseras. Jag
hoppas att vårt kanslis personal känner tacksamhet
från oss som sett hur våra idéer genom kansliets bear-
betning formats till ett läsvärt betänkande. Detta på-
pekades nyss också av Marianne Andersson.
Värderade talman! Kulturminister Marita Ulvskog
har lyckats hävda sitt område gott i kampen om sta-
tens pengar. Under förra mandatperioden med Birgit
Friggebo som kulturminister kunde jag med stolthet
notera att kulturen var så gott som det enda område
som fick ökade resurser. Liknande kommentar kan
fällas om kulturminister Marita Ulvskogs proposition.
Detta är glädjande för oss som ser kulturen som en
omistlig del av livet.
Den budgetmässiga framgången innebär dock inte
att kulturministerns proposition har passerat kulturut-
skottet utan förändringar. På flera punkter har kritiken
mot propositionen varit hård, och vi har stundtals
varit förvånade över att kulturdepartementets hand-
läggning av ärendena vittnat om en ganska liten kun-
skap om hur riksdagen arbetar. Socialdemokraterna i
kulturutskottet har fått försvara förslag som troligen
aldrig skulle ha framförts om riksdagsgruppen hade
varit referensgrupp för Kulturdepartementets arbete.
Jag tänker t.ex. på förslaget till kulturpolitiska mål
och de märkliga turerna kring det förslag som vi kal-
lar för museiflytten till Göteborg.
Värderade talman! I Folkpartiets motion Kr17 fö-
reslår vi ökade satsningar på vissa kulturområden. I
motion Kr513 föreslår vi ett ökat stöd till idrotten.
Den nya budgetbehandlingsprocessen gör att riksda-
gen redan beslutat om storleken på ramen för utgifts-
områdena. Därför är det inte längre möjligt för mig att
nå framgång genom att yrka bifall till Folkpartiets
budgetförslag. I ett särskilt yttrande, nr 17 i det betän-
kande som vi nu behandlar, redovisar jag mera utför-
ligt Folkpartiets förslag.
Folkpartiets förslag på kulturområdet framgår av
vår motion och av detta särskilda yttrande. Därför
kommer jag i dagens debatt endast att aktualisera
några av de många förslagen.
Värderade talman! Kulturutskottet föreslår riksda-
gen att anta förslag till mål för kulturpolitiken. Rege-
ringen hade i sitt förslag fem punkter för sådana mål.
Utskottets förslag innehåller sju sådana mål. Det
fanns ett gott underlag till målformuleringen i Kul-
turutredningen. Jag är förvånad över att inte regering-
en redan från början visade respekt för Kulturutred-
ningens förslag. Om så hade skett skulle utskottet inte
ha behövt ändra så mycket i målformuleringarna som
nu gjorts.
Två välkomna nya mål formuleras i kulturutskot-
tets betänkande. Det ena nya målet är formuleringen
att kulturpolitiken skall ge kulturen förutsättningar att
vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft i
samhället. Det andra nya målet är formuleringen är att
kulturpolitiken skall främja bildningssträvanden.
Statens kulturråd har i ett remissyttrande bl.a. påpekat
att bildningsmålet har sin bakgrund i människors
personliga utveckling och behov av gemenskap och
identitet. En sådan människosyn är också en viktig del
av Folkpartiets ideologi.
Det tredje målet för kulturpolitiken är av kulturut-
skottet formulerat så här: "att främja kulturell mång-
fald, konstnärlig förnyelse och kvalitet och därigenom
motverka kommersialismens negativa verkningar".
Regeringen hade föreslagit en märklig formulering
på denna punkt. Så här står det i propositionen:
"motverka kommersialismens negativa verkningar
och främja kulturell mångfald, konstnärlig förnyelse
och kvalitet".
Jag förstår inte hur en sådan formulering kan pas-
sera ett helt departement utan att någon lyckas förkla-
ra för kulturministern att formuleringen är omöjlig.
Finns det någon politiker som vill stärka kom-
mersialismens negativa verkningar i kulturpolitiken?
Knappast.
Vem avgör vad som är negativa verkningar av en
kulturverksamhet med kommersiella inslag? Jag tror
inte att någon kan svara på den frågan - troligen inte
heller kulturministern, såvida hon inte menar att sva-
ret är kulturministern.
Är det självklart att sådan kulturverksamhet som
inte är kommersiell saknar negativa verkningar? Gi-
vetvis inte.
Man har brukat skämta om politikers helgarderan-
de deklaration: Jag är för allt positivt och mot allt
negativt. Borde vi inte formulera oss så oantastligt
också om de kulturpolitiska målen i så fall och inte,
som regeringen föreslagit, markera det självklara just
för de kommersiella inslagen i kulturen?
Jag upprepar kulturutskottets förslag för den tredje
punkten:
"att främja kulturell mångfald, konstnärlig förny-
else och kvalitet och därigenom motverka kommer-
sialismens negativa verkningar."
Värderade talman! Jag anser att denna formulering
kan stå kvar, även om den är onödig. Om man skall
vända sig mot den formuleringen, som moderaterna i
kulturutskottet gör, bör man göra det av stilistiska
skäl snarare än av ideologiska skäl. Inte heller mode-
raterna vill främja kommersialismens negativa verk-
ningar, förmodar jag. Vi kunde efter varje punkt i
målformuleringarna ha skrivit: och därigenom mot-
verka kommersialismens negativa verkningar. Det
skulle alltså stå så här:
- att värna yttrandefriheten och skapa reella förut-
sättningar för alla att använda den och därigenom
motverka kommersialismens negativa verkningar,
- att verka för att alla får möjlighet till delaktighet i
kulturlivet och till kulturupplevelser samt till eget
skapande och därigenom motverka kommersialis-
mens negativa verkningar, osv.
Jag tycker ändå att vi bör acceptera kulturutskot-
tets förslag till formuleringar av de kulturpolitiska
målen.
Värderade talman! Jag vill i den här allmänna de-
len av debatten också aktualisera den beställning av
en utredning som kulturutskottet föreslår riksdagen att
göra. Vi skriver att det är motiverat med en skyndsam
utredning som omfattar samtliga områden där staten
ger stöd till kulturinstitutioner. Så här står det på s. 65
i betänkandet: "Utskottet anser att regeringen genom
denna utredning bör låta göra en översyn av frågan
om i vad mån behovet av statligt stöd till en kommun
eller ett landsting påverkas av omfattningen av det
kulturutbud som nationalscener eller andra helstatligt
finansierade institutioner erbjuder."
Om riksdagen följer kulturutskottets förslag på
denna punkt, innebär det helt enkelt att riksdagen
begär en utredning om kulturen i ett stad-land-
perspektiv. Hur skall vi fördela statens resurser på
kulturområdet så att vi kan säga att staten stöder kul-
tur i hela landet?
Regeringen föreslår i propositionen att ett antal
s.k. nationella uppdrag ges åt kulturskapare runt om i
landet innebärande speciellt ansvar för utveckling,
förnyelse och värnande om konstnärlig kvalitet.
Det är en utmärkt. Vi i Folkpartiet har dock mar-
kerat att vi tycker att anslaget för de nationella upp-
dragstagarna är för litet och att den föreslagna tidsbe-
gränsningen till tre år är för kort. Regeringen har
markerat att uppdraget kan förlängas. Jag förmodar
att det därför kommer att bli ett uppdrag på fem år,
och därför räknar jag med att verkligheten kommer att
visa att vårt femårsperspektiv i det här ärendet är
rimligt.
Värderade talman! En lång debatt är angiven i
dag. Just nu yrkar jag inte bifall till någon av reserva-
tionerna; detta för att vinna tid. Det innebär dock inte
att jag inte stöder de reservationer där Folkpartiet
finns med.

Anf. 5 CHARLOTTA L
BJÄLKEBRING (v):
Fru talman! Vad är egentligen meningen med li-
vet? Är det kampen om fler prylar eller är det högre
lön? Eller är det att uppleva lust och glädje i kulturel-
la möten? Jag vill påstå att kulturen är ett unikt verk-
tyg för utveckling av såväl individen som kollektivet
och hela samhället.
Den statliga kulturpolitiken skall verka för allas
möjlighet och deltagande i kulturlivet. Kulturen är en
källa till utveckling, växtkraft, bildning, demokrati
och yttrandefrihet.
Dagens politik går mestadels ut på att diskutera de
ekonomiska aspekterna på i stort sett allt. Vi måste
tillsammans arbeta för att motverka detta och i stället
försöka vända diskussionen till att tala om livskvali-
tet. Det gör vi i dag genom att vi lyfter frågan och
debatterar kulturpolitiken en hel dag. Vi har också
kulturministern här. Detta är också ett verktyg för att
sätta frågan om livskvalitet före den ekonomiska
politiken.
Kulturens betydelse för utveckling av individ och
samhälle ökar. Det räcker inte med att försvara existe-
rande positioner. Det behövs ett nytänkande och ock-
så mer resurser. För att svara upp mot människornas
behov borde kulturpropositionen vara i stil med det
som skedde med vägar och järnvägar för några år
sedan då vi satsade på infrastrukturen. För att kunna
möta morgondagens krav och problem borde vi satsa
på de mentala järnvägarna, de nya kommunika-
tionsnäten och kulturen.
1974 fastlades de första statliga kulturpolitiska
målen, vilka är helt gångbara i dag. Nu är det 20 år
sedan som vi diskuterade denna stora fråga. Kultur-
politiken är ju inte lagreglerad, bortsett från den bib-
liotekslag som vi kommer att ta ställning för här i dag.
Många kommuner och landsting tar inte kulturen
riktigt på allvar, utan den betraktas som en utgiftspost
som man kan skära i. Jag kan delvis förstå det. I en
minskande ekonomi och inför valet mellan fria skol-
luncher, goda läromedel osv. och kulturen får den en
allt mindre del i den allt svagare ekonomin.
De kulturpolitiska målen kan haverera på grund av
att kommuner och landsting tvingas att fortsätta med
sina nedskärningar. Om staten på allvar ville satsa på
kultur borde man ge mer pengar till kommunerna. Jag
är alldeles övertygad om att om kommunerna fick
dessa pengar skulle de skapa en god grund för demo-
kratiutveckling och kultur på basplanet. Man slapp då
genomföra dessa nedskärningar. Det skulle också ge
många arbeten åt kulturarbetare och därmed förbättra
på andra utgiftsområden såsom a-kassa och socialbi-
drag.
Om vi skall ta kulturen och varje barns eget ska-
pande på allvar behövs det en kommunal kulturskola i
varje kommun. För att driva den skolan krävs det
pedagoger, lärare och resurser.
Vänsterpartiet har i sin budgetram föreslagit 190
miljoner kronor mer än regeringen. Vi vill satsa 10
miljoner kronor på kulturskolor. Utöver detta vill vi
genomföra en hel del andra reformer. Bl.a. genom att
sänka arbetsgivaravgifterna för kommuner och lands-
ting vill vi se till att de får 5 miljarder kronor så att de
skall kunna satsa på den kommunala verksamheten
och då givetvis också på kulturen.
En viktig grupp ungdomar som ofta glöms bort i
den kommunala hanteringen är ungdomar mellan 15
och 20 år. De står ofta utanför föreningsliv och in-
skriven fritidsverksamhet. Riktade bidrag till t.ex.
ungdomshusprojekt och liknande skulle vara en möj-
lighet för dessa ungdomar som faller mellan två sto-
lar. Vi i Vänsterpartiet är också övertygade om att
kriminalitet och droginträde skulle minska om vi
kraftigt satsade på kommunerna och kulturpolitiken.
Fru talman! Vänsterpartiet värnar särskilt de fria
grupperna och barns och ungdomars eget skapande.
Vi vill frigöra resurser. De kommunala nämnderna
måste också samverka och effektivisera sin verksam-
het för att kunna föra över pengar till kulturarbetet.
Politiker, kulturinstitutioner, konstnärer, skola, för-
skola, lärare och pedagoger måste samverka när det
gäller att nå dem som bäst behöver den levandegö-
rande kulturen. Det är bara de som kan hitta den form
som innebär att vi värnar ett humanistiskt och solida-
riskt samhälle.
I samband med 1974 års kulturpolitiska mål för-
des det en bred debatt i samhället. När vi nu har an-
tagit de nya kulturpolitiska målen har inte den breda
diskussionen förekommit i samhället. Det är litet
synd.
Ändå gläder vi oss mycket åt att de nya kulturpo-
litiska målen går i 1974 års anda. Särskilt bra är må-
len att kulturpolitiken skall motverka de kommersiella
negativa verkningarna samt att kulturen skall vara en
fri och dynamisk och obunden kraft i samhället finns
kvar liksom även bildningsmålet. Orden "allas delak-
tighet" finns också med i målformuleringen.
Eftersom målformuleringen "allas delaktighet"
finns med vill jag särskilt uppmärksamma riksdagen
på de handikappades situation. Vi kan konstatera att
det finns brister när det gäller tillgänglighet. Det sak-
nas ofta hörselslingor. Det finns brister i utrustning
och handikappanpassning, brister på teckentolkar och
teckenspråkigt utbud av information osv. I många fall
är det också omöjligt för en handikappad att gå på bio
eller teater på grund av lokalens otillgänglighet. Ett
annat problem för allergiker är damm och dålig städ-
ning, eftersom man tvingats att skära ned på sådant.
Om inte dessa behov blir tillgodosedda på baspla-
net blir inte heller kulturen och alla lokaler tillgängli-
ga för alla. Detta är någonting som också måste föras
in i den stora debatten.
Det är jättebra att det nu skall utarbetas ett arkitek-
toniskt program. Det är viktigt och självklart att de
byggnader, vägar och broar som skall byggas utfor-
mas på ett mänskligt, trivsamt och konstnärligt sätt.
Det är ibland bra att vi svenskar försöker att härma
efter norrmännen som har kommit en bra bit på väg i
detta arbete. Vänsterpartiet har väckt en särskild mo-
tion om arkitektur. Vi förutsätter att de förslag som
finns i motionen kommer att tas i beaktande när man
arbetar fram det arkitektoniska programmet.
Fru talman! Satsningen på regionalt kulturliv i
propositionen är också väldigt glädjande. Även om
det inte kommer att förändra de stora orättvisor som
finns i dag är det många delar som är ett steg i rätt
riktning. Statistiken från 1992-1993 visar att det då
av de statliga kulturpengarna satsades 53,3 % på
Stockholm där bara 19 % av Sveriges befolkning bor.
Man kan tydligt se att det är fråga om en rätt så skev
fördelning.
Vi har vid flera tillfällen här i kammaren fått höra
att 83 % av de statliga museipengarna går till Stock-
holm. Även det är en orimlig fördelning.
Senare i dag kommer vi att diskutera ett
världskulturmuseum i Göteborg. Inte heller det kom-
mer att innebära några stora omfördelningar av peng-
ar, eftersom det också innebär en viss nysatsning.
Som jag ser det har stockholmarna det väldigt väl
förspänt när det gäller de statliga kulturpengarna.
Jag tycker att vi i kommande propositioner mer
måste verka för att Stockholmsdominansen skall bry-
tas.
Jag vill också säga några ord om kulturhuvudstad-
såret.
Vad jag förstår var nomineringen till kulturhu-
vudstadsåret ett vänsterinitiativ från början. Det är
glädjande att vi har kommit så här långt. Ett problem
som vi i Vänsterpartiet har uppmärksammat är att
bidragsgivarna är tre stycken. Vi förutsätter att man i
de ansökningshandlingarna försöker samordna arbetet
så att ansökan inte behöver göras till alla tre instan-
serna. Det är ju inte administration vi vill förverkliga
genom att satsa pengar, utan vi vill att pengarna skall
gå till kulturen.
Integration måste också befruktas via kulturen.
Främlingsfientlighet kan motverkas genom satsningar
inom kulturområdet. De tendenser som finns i kultur-
propositionen att isolera invandrarkulturer måste
motverkas, anser Vänsterpartiet. Varken i kultur-
utredningen, regeringen - i kulturpropositionen - eller
invandrarpolitiska kommittén har man belyst det
mångkulturella samhället i hela dess vidd. Av den
anledningen föreslår Vänsterpartiet en handlingsplan
för hur kultur skall kunna användas till integration
människor och kulturer emellan.
Ett exempel på vad regeringen föreslår är
världskulturhuset på Södra Teatern i Stockholm.
Enligt den beskrivning som görs i propositionen får
man intrycket att invandrargrupper skall komma och
gästspela här och att vi skall titta på varandras kultur.
Det kostar mycket att bjuda in grupper från hela värl-
den, och jag är skeptisk till om det egentligen innebär
en integration av svenskar och invandrare.
Vänsterpartiet har därför föreslagit att även Kul-
turhuset i Stockholm skall utredas som en tänkbar
plats för dessa möten, eftersom vi inte tycker att Söd-
ra Teatern är riktigt lämplig. Vi har ju kulturministern
här i dag så vill jag be henne utveckla frågan om
Södra Teatern, eftersom jag tycker att den är litet
luddigt formulerad i kulturpropositionen.
En annan satsning, som vi återkommer till, är
världskulturmuseet i Göteborg, som jag ser som ett
stort projekt vad gäller integration av svenskar och
invandrare och också en integration av olika typer av
kultur, dvs. en bred bas från etnografi till arkitektur
och konst. Det är ett bra förslag, tycker jag.
Jag yrkar bifall till reservationerna 49 och 6.

Anf. 6 MARIANNE ANDERSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Jag delar Charlotta Bjälkebrings
skepsis när det gäller satsningen på Södra Teatern.
Jag är litet orolig för att man inte uppnår det mål man
ställt upp. Vi har också skrivit i vår motion att man
behöver ha ett bredare perspektiv.
Men det var inte därför jag begärde ordet.
Charlotta Bjälkebring talade mycket om en bättre
fördelning av de statliga resurserna till kultur. Hon
kom då in på frågan om museerna och flyttningen och
utvecklingen av världskulturmuseet i Göteborg. Det är
gott och väl att man utvecklar ett världskulturmuseum
i Göteborg, men enligt vad jag förstått förutsätter den
utvecklingen att resurser tas från de tre museer som
finns i Stockholm och som har diskuterats så mycket
under hösten. För oss är det inte så att man absolut
skall flytta eller lägga ned statlig verksamhet. För oss
är det viktigt att stockholmarna ställer upp och satsar
på sin kultur. Det är inte bara en omflyttning. Vi tyck-
er att förslaget är sällsynt dåligt.
Utveckling i Göteborg, flyttning från Stockholm
eller sammanslagning, tycker vi är dåligt.

Anf. 7 CHARLOTTA L BJÄLKEBRING (v)
replik:
Fru talman! Den uppgörelse som Vänsterpartiet
och socialdemokraterna har gjort angående ett
världskulturmuseum i Göteborg innebär inte någon
flyttning av de tre museienheter som finns i Stock-
holm. Den debatten kan vi stryka ett streck över.
Jag håller med Marianne Andersson om att det
egentligen inte handlar om att flytta verksamhet från
Stockholm ut i regionerna på det sätt som hon be-
skrev. Vår överenskommelse bygger på att det blir en
nysatsning och att man i 1999 års budget kommer att
anslå mer pengar till den här myndigheten.
Vad jag förstår är vi helt överens om att den starka
Stockholmsdominans som finns när det gäller de
statliga kulturpengarna måste brytas. Vi måste givet-
vis på olika sätt försöka stimulera landsting och
kommuner att satsa mer på den lokala kulturverksam-
heten så att inte vissa regioner helt förlitar sin kultur-
verksamhet på de statliga bidrag som vi härifrån har
fördelat i landet. Jag tror att vi är helt överens i den
här frågan. Tack.

Anf. 8 MARIANNE ANDERSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Jag tror att det är en from förhoppning
Charlotta Bjälkebring har när det gäller hur det här
skall gå till och att utvecklingen i Göteborg skall
innebära nysatsningar. Jag har inte förstått det så. Vad
jag förstår förutsätter utvecklingen i Göteborg mot-
svarande neddragningar på de museer och den verk-
samhet som finns i Stockholm och att pengar skall
flyttas över.
Vi får se, när organisationskommittén har arbetat,
vem som får rätt, men jag fruktar att Charlotta Bjäl-
kebring har blivit litet lurad i det avseendet.

Anf. 9 CHARLOTTA L BJÄLKEBRING (v)
replik:
Fru talman! Jag förstår att de övriga partierna har
förstått det just så som Marianne Andersson nu säger.
Jag är helt övertygad om att det annars hade varit en
bred uppgörelse i den här frågan.
Om man läser årets budget ser man att det särskilt
står angivet att det kommer att bli ett ökat reformut-
rymme 1999 och att man avser att använda det till
museisatsningen i Göteborg. Dessutom står det i di-
rektiven till organisationskommittén att man skall titta
på andra finansieringsmöjligheter för att på så vis
också utvidga budgeten för den nya myndigheten.
Min avsikt och den uppgörelse som detta bygger
på innebär inte att man skall behöva skära ned på
någon verksamhet av publikt slag i Stockholm

Anf. 10 ELISABETH FLEETWOOD (m)
replik:
Fru talman! Charlotta L Bjälkebring säger "min
avsikt är inte...". Nej, jag tror inte att det är Charlotta
L Bjälkebrings avsikt, men som vi har konstaterat
några gånger har hon ju faktiskt blivit förd bakom
ljuset. Här finns mycket farligare konsekvenser. Jag
skall inte, fru talman, gå in på hela museifrågan, för
det skall Jan Backman göra för Moderaternas del.
Vad jag vill säga är att bl.a. Folkens Museum Et-
nografiska i Stockholm ju har förklarat sig berett att
samarbeta i fråga om sina samlingar. Det är självklart.
Det finns mycket stora samlingar som nu ligger dolda,
och kring dem skall vi naturligtvis ha ett samarbete.
Vi har också ställt oss öppna till tanken på en gemen-
sam myndighet för Etnografiska i Stockholm och
Göteborg. Det är möjligt att det kan leda till något
positivt.
Som jag sade i mitt huvudanförande, fru talman,
står vi bakom pengarna till Etnografiska i Göteborg
och hoppas verkligen att man där får ett fortsatt stöd.
Jag räknar med att det inte är ett engångsstöd, för då
är pengarna inte mycket värda.
Som sagt: Samarbete kring samlingar och visning-
ar av dem är något självklart. Men vad gäller Charlot-
ta L Bjälkebrings avsikt är jag orolig - jag är inte
orolig för avsikten i sig men för resultatet av den.

Anf. 11 CHARLOTTA L BJÄLKEBRING (v)
replik:
Fru talman! Man kan givetvis inte i förväg skriva
in hur framtiden kommer att se ut - givetvis inte.
Organisationskommittén, som skall tillsättas för att
titta på den nya myndigheten, har ett begränsat upp-
drag, och kulturutskottet har också gjort ett tillkänna-
givande med anledning av Vänsterpartiets motion,
som alltså vill att förslaget om en flytt av de tre muse-
erna i Stockholm avslås. Man kan tolka det här hur
man vill. Organisationskommittén kommer att utreda
frågan, man kommer att återkomma till regeringen
med förslag, och regeringen kommer i sin tur att på
nytt återkomma till riksdagen för fastställande av
beslut i den här frågan. Jag ser det inte alls som att vi
på något sätt är lurade eller att loppet är kört, utan
frågan kommer senare tillbaka till riksdagen igen för
vidare prövning vad gäller lokaler, budget, verksam-
hetens innehåll, osv.

Anf. 12 ELISABETH FLEETWOOD (m)
replik:
Fru talman! I den här repliken kan jag fatta mig
mycket kort. Charlotta L Bjälkebring säger: Man kan
tolka det här hur man vill. Det är just det som är pro-
blemet. Det jag är orolig för är just att Vänsterpartiet
och Charlotta L Bjälkebring har tolkat detta såsom ni
vill.

Anf. 13 CHARLOTTA L BJÄLKEBRING (v)
replik:
Fru talman! Såsom vi tolkar det kommer det också
att bli, eftersom det är vi som kommer att driva den
här processen framåt. Elisabeth Fleetwood behöver
därför inte alls vara orolig, utan jag hoppas att vi
gemensamt skall försöka driva den här frågan framåt,
så att det verkligen kan bli den nysatsning som jag
tror att vi alla vill ha. Den ideologiska poängen med
det här projektet är ju just att man skall finna en bred
bas för hur människan står i centrum i världen och
världskulturen, hur vi kan integrera konsten, etnogra-
fin, arkeologin, osv. Det här är något som vi verkligen
kan genomföra i och med det nya förslaget.

Anf. 14 EWA LARSSON (mp):
Fru talman! Ledamöter! Åhörare! Jag kommer att
korta mina övriga anföranden i dag och väljer att
utöka det här ett par minuter, eftersom vi har minis-
tern här i kammaren under den första halvan av da-
gen.
Kulturen, vår inre odling och tillväxt - här gestal-
tas grunder och demokratins livsideal. Genom sin fria
karaktär verkar kulturen för såväl förändring av det
förflutna och förändring i dag som för en möjlighet
till bearbetning av det förflutna.
När vi forskar om äldre kulturer bedömer vi deras
status genom de konstföremål som har åstadkommits,
husens arkitektur, formgivning samt samhällets socia-
la struktur. Så kommer också andra att bedöma oss.
Vi ledamöter här i kammaren visar genom våra eko-
nomiska prioriteringar hur värdefullt vi anser det vara
med just kulturell tillväxt.
I dag utgår endast en mycket blygsam summa till
kultur över hela landet. Av den totala omslutningen på
7,1 miljarder kronor utgår 2,3 miljarder till folkbild-
ning och 480 miljoner till idrott. Av stödet till de
stora nationella institutionerna avgår cirka halva be-
loppet till att betala hyra för de nationalmonument de
är verksamma i.
Miljöpartiets huvudkritik mot Kulturutredningen,
kulturpropositionen och nu det betänkande vi har att
ta ställning till är att det här bedrivs ett nollsum-
mespel. 20 års kulturpolitik har nu utvärderats, dock
efter det att Kulturutredningen har lagt fram sitt för-
slag till kulturpolitik. Utvärderingen blev alltså klar
efter utredningen. Det som föreslås är mest en omför-
delning av medel. Jag yrkar därför bifall till reserva-
tion 7, mom. 9, i vilken Miljöpartiet vill att riksdagen
ger regeringen till känna att stödet till kulturen suc-
cessivt bör öka.
Att inte ge löne- och kostnadsutvecklingskompen-
sation är också ett sätt att spara. Vi ledamöter behöver
inte rationalisera bort en tredjedel av oss för att få
2 000 kr mer i månaden, men det sker nu på landets
nationella, regionala och lokala institutioner. Med det
yrkar jag också bifall till vår motion 52, mom. 110.
Där ger Miljöpartiet löne- och kostnadsutvecklings-
kompensation till Dramaten om 5 miljoner kronor för
att man inte skall behöva skicka anställda på teatern
rakt ut i arbetslösheten och därmed belasta AMS
budget. Jag anser dessutom att de medel som rege-
ringen har beviljat Kungliga Operan och Dramatiska
Teatern om 5 miljoner kronor vardera för att de skall
få råd att avveckla sina anställda i stället skall gå till
att behålla och utveckla de anställda. Med det vill jag
också betona att jag inte ställer upp på skrivningen i
betänkandet om att "kostymen måste minskas".
Däremot yrkar jag bifall till Folkpartiets och Mil-
jöpartiets gemensamma reservation nr 19, mom. 34,
om en teaterutredning. I den reservationen tar vi bl.a.
upp att kostnadsutvecklingen för alla teatrar har varit
snabbare än inom andra områden. Jag återkommer till
detta senare i debatten, under teateravsnittet.
Miljöpartiet vill också ge en fanfar till Kultur-
utredningen, det med anledning av kapitlet om arki-
tektur. Man skriver där att vi påverkas av den miljö vi
befinner oss i, och så står det nu också i propositio-
nen. Tänk om den insikten hade funnits under miljon-
programmets dagar och de dagar då landets stadskär-
nor revs! Men det är aldrig för sent.
Fru talman! Under två veckors tid har utskottet
träffat ett fyrtiotal olika organisationer och företrädare
för institutioner över hela Sverige. Jag önskar verkli-
gen att vi hade haft bättre ekonomiska möjligheter att
ta hänsyn till mer av all den information som givits
oss då vi har fått ta del av hela Kultursveriges ex-
pressiva tankar, idéer och pågående utveckling.
En sak kan vi i alla fall i dag lägga på hyllan för
mognad och möjligen också för förändring av karak-
tär. Det är förslaget om tidsbegränsade, riktade bi-
drag. Det finns en stark skepsis, kritik och oro för
avskedande och avvecklande av pågående mycket
lyckade samarbetsprojekt om förslaget genomförs nu.
Företrädare för länsteatrar, länsmusiken och länsmu-
seer uttrycker precis samma farhågor. Det är den
mycket svåra ekonomiska situationen vid hela landets
olika kulturinstitutioner, och därmed också för landets
kulturarbetare, där utebliven lönekompensation är en
viktig faktor, som medför att den pågående utveck-
lingen och det samarbete som sker i landet i dag helt
riskerar att slås sönder, och det var väl ändå inte me-
ningen när förslaget arbetades fram.
Jag menar att verkligheten har sprungit ikapp för-
slaget. Om förändringar i bidragsstrukturen ändå skall
genomföras, bör de genomföras när det finns ett re-
formutrymme. Nu blir det som ett sparbeting, efter-
som omfördelningen av det totala statsbidragets regi-
onala dans-, teater- och musikinstitutioner och regio-
nala museer lett till ett tidsbegränsat, riktat bidrag
inom ramen för de tillgängliga medlen.
Med detta yrkar jag också bifall till reservation 18,
mom. 32.
Rent generellt kan det sägas att det inte blir något
sparbeting, eftersom man kan söka till det ändamål
som regeringen nu föreslår skall extraprioriteras och
man då får tillbaka pengarna. Men genom att att detta
genomförs samtidigt som det inte tillskjuts extra me-
del - det finns ju redan i dag möjlighet att söka extra
medel hos Kulturrådet - blir det, som jag i dag ser
det, ett rent sparbeting.
Fru talman! Jag och Miljöpartiet menar att kultu-
rens betydelse ökar i en tid av stora förändringar, och
det må gälla förändringar som uppstår i samband med
det traditionella industrisamhällets upplösning med
ändrade sociala villkor eller som följd av globala
förskjutningar.
Kulturen är vår vägvisare och färjelots över flo-
den.
Kulturen hjälper oss att bearbeta konflikter, inre
som yttre, att reflektera och ta språnget ut i det
okända
Kulturen är människors sätt att bekräfta sin identi-
tet och självrespekt.
Om vi här i riksdagen inte bara med ord utan ock-
så med konkreta ekonomiska handlingar visar landets
kommuner att vi ökar anslaget till kulturen, blir vi
förebilder. Kommunens politiker kan då få det lättare
i sitt val mellan en musikskola, en kulturskola, en
parkeringsplats eller ett köpcenter.
Eftersom Miljöpartiet inte har någon egen sedel-
press, hoppas vi att vi tillsammans med andra partier,
av typen regerande partier, kan fördela om medel från
andra utgiftsområden till nästa års budget. Eftersom
den vägen inte har varit framkomlig i årets budget,
har vi valt att omprioritera medel inom utgiftsområde
17 och i viss mån också inom utgiftsområde 16 Ut-
bildning och utgiftsområde 14 Arbetsmarknad.
Inom området kultur har anslaget till folkbildning
minskats med 40 miljoner kronor. Pengarna är avsed-
da att gå till de stora fackliga organisationerna LO,
TCO, SACO, LRF, Sveriges Fiskares Riksförbund
och Företagarnas Riksorganisation för uppsökande
verksamhet bland arbetslösa och skall mixas ihop med
vuxenutbildningssatsningar. Miljöpartiet menar att om
fackföreningsrörelsen vill arbeta med uppsökande
verksamhet, kan den göra det med egna medel. LO
kan t.ex. avsätta de 20 miljoner kronor som man an-
nars ger till socialdemokraternas valrörelse, i stället
till uppsökeri bland arbetslösa.
Annars har vi ju ett utbildningsutskott och ett ar-
betsmarknadsutskott. Detta mischmasch skall nu be-
kostas ur kulturutskottets mycket marginella budget,
medan arbetsmarknadsutskottet, inte kulturutskottet,
bedömer och förmedlar medel till kulturarbetare. Vi
har svårt att acceptera denna tågordning. Jag åter-
kommer till det under block 4, när vi skall prata om
konstnärernas ekonomiska villkor.
Miljöpartiet tillför också pengar till folkbildning-
en. Vi har föreslagit att de medel som inte tagits i
anspråk av komvux för utbildning av arbetslösa skall
användas inom folkbildningen, förmedlade via folk-
högskolor och studieförbund, för samma ändamål.
Dessa har köer och efterfrågar i dag mer, och de har
kapacitet för att få ut denna utbildning.
Så tillbaka till de 40 miljoner som Socialdemokra-
terna och Centern ger till facken. Miljöpartiet vill i
stället använda de pengarna till mer kultur. Det lokala
arrangörsstödet förstärker vi redan i år med 4 miljoner
kronor. Detta betyder oerhört mycket för en utveck-
ling av ett mer allsidigt och lokalt förankrat musikut-
bud över hela landet. Vi kommer även aktivt att fort-
sätta att agera mot regeringens tankar på att övervältra
kostnaderna för länsmusiken på landstingen. Det
gemensamma avtalet går att säga upp men kan inte
ensidigt brytas.
Dagens mycket svåra ekonomiska situation för
landets landsting, där sjukvården i vissa fall inte kan
klaras på ett anständigt sätt, medför enligt Miljöpar-
tiet att ett delat ekonomiskt ansvar för länsmusiken
bör anstå. Om regeringens ekonomiska planer för
1998 skulle gå igenom i riksdagen, riskerar länsmusi-
ken att halveras och 2 000 musiker att få gå ut i ar-
betslöshet, samtidigt som 40 miljoner skall gå till
fackligt uppsökande verksamhet bland arbetslösa. Hur
har Centern kunnat gå med på något så galet? Satsa
pengarna på musik i stället!
Och varför kan inte utskottet stödja mp:s förslag
om ytterligare 1 miljon kronor till forskningsnätverket
Mimers verksamhet? Det talas i propositionen så
mycket om eldsjälar och nätverk. För att ha en folk-
bildningsforskning av hög kvalitet behövs det mer
pengar. Den svenska folkbildningsidén är ju helt
världsunik.
Fru talman! Jag och Miljöpartiet avser också att
stödja landets kollektivverkstäder med 5 miljoner
kronor. Vi återkommer med ett mer detaljerat anfö-
rande senare i den här debatten.
Förutom den ekonomiska satsningen på 3,7 miljo-
ner kronor till Göteborgs etnografiska museum, som
hela utskottet står bakom, vill Miljöpartiet att det för
projekteringsstart av ett nationellt kvinnomuseum
och ett filmmuseum avsätts 5 miljoner kronor till
vartdera projektet, vilket jag återkommer till senare
under block 5.
Med sorg i hjärtat kan jag dock konstatera att den
överenskommelse med Socialdemokraterna som
Vänstern så stolt talar om, avseende att tre olika mu-
seer skall få en ny central administration i Göteborg,
inte har förändrats. Det är propositionsförslaget som
gäller.
I det pressmeddelande som kulturministern skick-
ade ut den 12 december säger hon så här:
"Övertonerna i de senaste månadernas debatt har inte
kunnat ta död på idén om ett nytt tvärvetenskapligt
och öppet museum." Vem har velat ta död på det? Jag
har inte hört att någon har velat ta död på det. Jag har
bara hört att folk har tyckt att det här är en jättebra
idé. Det är fel skrivet. Alla är positiva.
Vi i Miljöpartiet säger "utredning först" för att få
kontroll på finansieringen. Som det nu är skrivet skall
finansieringen ske inom museianslaget, och då undrar
vi vilka museer som skall läggas ned eller få minska-
de anslag. Det vill vi ha reda på först. Alltså utredning
först!
Det heter vidare i pressmeddelandet: "De förslag
som förs fram i kulturpropositionen har accepterats
fullt ut." Då undrar jag vad det är för överenskommel-
se som Vänstern talar om. Det står ingenting om
Vänstern här. Vad är det som ni har vunnit?
Det var sorgligt.
Svenskt kulturliv håller på att förändras på ett
smygande sätt. Jag noterar att kulturministern när
kulturpropositionen presenterades sade att hon egent-
ligen inte tycker om sponsring. Men verkligheten
säger oss att vi får vara glada för att allt fler sponsorer
i dag väljer just kultursponsring för sin reklam, efter-
som en del av svenskt kulturliv i dag helt eller delvis
får förlita sig på sponsring. Annars skulle t.ex. inte
några utställningar bli producerade på Nationalmuse-
um. Museets statliga anslag går åt till att täcka hy-
res- och personalkostnader. Inga föreställningar skulle
spelas på världens äldsta teater, Drottningsholms
slottsteater, det skulle inte bli någon opera i Göteborg,
inte någon Musik vid Siljan, inte någon Falu musik-
festival osv.
Jag anser det dock vara synnerligen olämpligt när
företag som Shell höjer sitt anseende genom att
sponsra en statlig kulturskatt. Därför vill nu Miljö-
partiet att det införs generella moraliska, etiska och
estetiska regler för kultursponsring, som stöd för
institutioner och organisationer som i dag får förlita
sig på medfinansiärer i form av sponsorer. Dagens
sponsringsregler är anpassade till de förhållanden som
råder för idrottssponsring. Samma regler för expone-
ring av företagen kan inte gälla för kulturen. Lagtex-
ten behöver därför förtydligas. Det går inte att likstäl-
la en teaterscen med en hockeyrink.
När det gäller pengar till icke statliga lokaler anser
vi att regeringens förslag om ett anslag om 10 miljo-
ner kronor måste vara ett misstag. De pengarna räcker
ju inte ens till att täcka de renoveringsbeslut som
redan är tagna, om de skall bli klara under det här
budgetåret. Och vi kan inte bevilja en enda krona till
för några nya renoveringar - inga nya beslut och inga
nya projekt.
Miljöpartiet avsätter i stället 15 miljoner kronor
extra under budgetperioden och hoppas att regeringen
kommer tillbaka med besked. Kulturutredningen
gjorde en kulturpolitisk bedömning, och vi fann att
dessa medel hade använts på ett väldigt positivt sätt.
Vi föreslog att begreppet skulle utökas till att innefat-
ta även biografer.
I kulturpropositionen skriver också regeringen att
medlen har haft en avgörande betydelse för regionala
och lokala satsningar på kultur. De skall bedrivas med
nuvarande inriktning, står det. Regeringen hänvisar
till budgeten för 1997, men när den så kommer finns
inte ens pengar till redan beviljade satsningar. Det här
kan inte vara sant!
Jag slutar här och återkommer senare i debatten.

Anf. 15 ANDRE VICE TALMANNEN:
På talarlistorna har vi ett visst pensum som vi skall
hinna med i dagens debatt.

Anf. 16 CHARLOTTA L BJÄLKEBRING (v)
replik:
Fru talman! Egentligen är det kanske dumt att ta
debatten om museerna nu, men jag vill bara kort för-
söka svara på Ewa Larssons frågor.
Inga förändringar skall göras förrän 1999, och
förslagen kommer i budgeten 1998. Då tar riksdagen
ställning. År 1997 kommer inga förändringar att ske.
Ewa Larsson frågade vad Vänsterpartiet har
vunnit. Nog för att jag är en tävlingsmänniska, men
jag är inte en tävlingsmänniska på samma nivå som
Ewa Larsson verkar vara. Men det vi har vunnit är att
ett gott förslag som kan bli något väldigt bra inte
hamnar i papperskorgen. Det är vad vi framför allt har
vunnit.

Anf. 17 EWA LARSSON (mp) replik:
Fru talman! Det goda förslaget bör enligt Miljö-
partiets reservation utredas först. Om man vill inrätta
ett världskulturmuseum i Göteborg måste det göras en
förutsättningslös utredning. Vi tycker att idén är bra.
Den främjar både förnyelse och utveckling. Men vi
vill utreda först, och det vill inte Vänsterpartiet. De
vill besluta i dag om att huvudmannaskapet för tre
museer i Stockholm skall förläggas till Göteborg.
Moderaterna vill förlägga två museer och huvudman-
naskapet för Etnografiska museet i Stockholm till
Göteborg. Det vill även Centerpartiet och kd.
Jag kan inte förstå att man har den inställningen
att man inte vill utreda först. Innan Miljöpartiet för-
lägger ett administrativt ansvar för i dag över 100
personer på Folkens museum i Stockholm till Göte-
borg, där man har mindre än tio personer anställda,
vill vi se hur det här världskulturhuset skall se ut och
varifrån pengarna skall tas som skall finansiera det
hela.

Anf. 18 CHARLOTTA L BJÄLKEBRING (v)
replik:
Fru talman! Det här förslaget är utrett, dels i Mu-
seiutredningen, dels i Kulturutredningen. Det är inte
utrett exakt i sak, men i den stora helheten har dessa
frågor redan belysts. Organisationskommittén skall
fortsätta att utreda förslaget och återkomma till rege-
ringen, som i sin tur skall återkomma till riksdagen.
Vänsterpartiet är kanske ett parti som till skillnad
från de andra partierna försöker göra praktisk politik
av de förslag som kommer fram. Vi försöker att inte
bara utreda. Vi tycker att vi inte kan utreda den här
frågan i flera år till. Vi har haft en kulturutredning och
en museiutredning. Nu måste vi gå vidare, och det gör
vi - på det här sättet.

Anf. 19 EWA LARSSON (mp) replik:
Fru talman! Jag har inte sett någon utredning om
något världskulturmuseum i Göteborg. Det var en ny
idé för mig och för många andra. Kan Charlotta L
Bjälkebring precisera var det har utretts någonstans?
Jag undrar vilken uppgörelse Vänsterpartiet har
med Socialdemokraterna eftersom ministern den 12
december i sitt pressmeddelande talar om att kultur-
propositionen har accepterats fullt ut. Vad är det för
uppgöresle ni har gjort?

Anf. 20 FANNY RIZELL (kd):
Fru talman! Det har sagts många vackra ord om
kulturen här. Kulturen är omistlig - det jag kan verk-
ligen instämma i. Men kulturen är också litet abstrakt,
och det gör att det kan vara svårt att beskriva vad vi
menar med det, vad vi lägger in i begreppet kultur och
hur vi skall behandla kulturen.
I Kulturutredningen säger man att med kultur me-
nas konsterna, medierna, bildningssträvandena och
kulturarven. Det är en begränsning av begreppet kul-
tur men kanske en viktig sådan. Ändå måste man slå
fast att det praktiskt hanterbara inte får begränsa vår
syn på kulturen.
Kulturen har väldigt stor betydelse för samhället i
dess helhet men kanske ännu större betydelse för oss
som individer. Någon har sagt att kultur är spår som
människor lämnar efter sig. Det låter mycket intres-
sant, eftersom det innebär att också du och jag är
kulturarbetare och kulturbärare i allra högsta grad.
Kultur kan innebära möjligheter för människor att
vidga sitt vetande, att göra nya erfarenheter, att ut-
vecklas, att uttrycka sin mening, att påverka och att
förändra.
Under vissa delar av vår historia, men också nu,
har kulturyttringar förtryckts och mänskligheten bild-
ligt sett tagit ett steg tillbaka. Jag hoppas att vi kan
medverka till att detta inte händer alltför mycket i vår
tid.
I vår egen tid har vi stora möjligheter, egentligen
fantastiska möjligheter. Vår kultur tillförs ständigt nya
inslag, inte minst genom de nya svenskarna. Det är
välkomna inslag, och det är kanske viktigt att påpeka
att detta har skett under lång tid. Under hela vår his-
toria har vi påverkats av människor som kommit till
oss utifrån, och det har berikat vår kultur. Det gör det
i dag också. Det bör vi påminna oss när rasism och
främligsfientlighet gör stora insteg. Det mångkulturel-
la samhället är en tillgång för oss.
Det är viktigt att kulturen kommer alla till del och
att den sprids över hela landet. I det avseendet har
kulturpropositionen gjort många framsteg, och det vill
jag gärna berömma. Både regering och utskott har
strävat efter att fördela anslag och ansvar över hela
landet, till regioner och lokala huvudmän. Det är
viktigt.
Det är också viktigt att vår tids konstnärer och
kulturarbetare ges förutsättningar att skapa och ut-
veckla vår tids kultur. Naturligtvis måste man då fråga
sig vilken betydelse det ekonomiska stödet har. Hur
skulle Dramaten utvecklas om den fick ett antal mil-
joner mer just nu när den befinner sig i en ekonomisk
kris och utvecklingsmöjligheterna syns små? Skulle
Länsmusiken möjligen ljuda starkare om inte hoten
om minskade bidrag lade sordin på instrumenten, eller
kanske ännu mer på människorna?
Något svar på de frågorna får vi inte. Kulturen
överlever - det gör den alltid. Men vi får inte veta vad
vi går miste om eller om vi går miste om någonting.
Det är inte fel att ompröva statliga anslag eller ens att
dra in dem, om man vet att det är riktigt. Men det är
fel att se varje anslag till kulturen som en subvention
när det i stället är en investering. Det ser man lätt när
man betraktar satsningar som görs på barn och ung-
dom.
Det finns mycket intressant i kulturpropositionen.
Jag hoppas att kulturhuvudstadsåret skall ge hela
Sverige en injektion av vitalitet och stimulera oss alla,
inte minst i riksdagen, på många olika sätt till att göra
kulturella framsteg.
Kulturpropositionen har formulerat en del mål.
Målformulering är en svår konst. Utskottet tyckte inte
att det var bra nog, utan har föreslagit sju mål. Det är
helt naturligt att det finns olika idéer om vilken mål-
sättning man skall ha, och kanske ännu fler om hur de
målen skall formuleras. Formuleringen är i och för sig
väldigt viktig, därför att vi lägger in så olika saker i
de ord vi använder.
Yttrandefriheten är det första viktiga målet, och
det är viktigt att skapa reella förutsättningar för alla
att använda den. Ändå är det något av en utopi att vi
skulle ha samma möjligheter att använda den. Det har
vi inte. Somliga människor har tillgång till medierna,
andra inte.
Det andra målet - att verka för att alla får möjlig-
het att bli delaktiga i kulturlivet är viktigt och riktigt.
Man bör få möjlighet till eget skapande, men också
där har vi litet olika förutsättningar.
Att främja kulturell mångfald och konstnärlig för-
nyelse, det tredje målet, är viktigt och bra. I betän-
kandet står: och därigenom motverka kommersialis-
mens negativa verkningar. Det har diskuterats här
tidigare. Jag har inte haft så svårt att acceptera det,
därför att allt som är negativt kan och bör motverkas.
Jag kan hålla med om att det kanske är litet onödigt
att skriva så här, men jag har accepterat det.
Det fjärde målet är att kulturen skall ges förut-
sättningar att vara en dynamisk, utmanande och obun-
den kraft. Det är mycket vackra ord, men jag har
försökt att i tanken få ned dem på jorden. Det är litet
svårt.
Man skriver om att bevara och bruka kulturarvet,
det femte målet. Det tycker jag är något av kärnan i
kulturen, och ett viktigt mål.
Att främja bildningssträvandena är det sjätte må-
let. Det är den målsättning jag tycker allra bäst om.
Jag uppskattar den väldigt mycket. Bildning är ett ord
som inte används så ofta nu. Ibland hör man det an-
vändas synonymt med utbildning. Kulturrådet definie-
rar det som en uppsättning kunskaper, värderingar,
normer och ideal - ganska fint! När min mamma
skulle förklara ordet bildning för mig sade hon att det
betyder vett och vetande, hut och hållning. Om man
inte gillar ordet hut kan man byta ut det mot hänsyn.
Jag önskar verkligen att bildningssträvandena har den
inriktningen. Eja, vore vi där!
Den sjunde målsättningen är att främja internatio-
nellt kulturutbyte och möten mellan olika kulturer. Jag
tycker att om man vill ha få målsättningar kunde man
kanske ha inarbetat detta i mål nr 3, men jag vill un-
derstryka att det är väldigt viktigt.
I kulturpropositionen finns en del nya uppslag.
Det talas om kulturella uppdrag, vilket jag tycker är
väldigt intressant. Det finns vissa svårigheter med
detta. Men jag tror att nytänkande är bra, och det är
bra att försöka med nya idéer. Det är viktigt att detta
utvärderas så att vi sedan kan se vidare om det skall
förlängas, och hur korta tider man skall ha på sig. Det
är också väldigt viktigt att det i propositionen och från
utskottets sida understryks att regionerna måste ha ett
stöd och att kulturen måste föras ut i regionerna.
Det talas rätt mycket om kulturarbetare; om deras
möjligheter, deras förutsättningar och deras arbetsför-
hållanden. Jag vill understryka att det inte finns någon
motsättning mot det som skrivits om detta. Det är
viktigt att vi använder våra kulturarbetare på rätt sätt.
I utskottets betänkande finns en del kritik mot
handläggningen av kulturpropositionen. Jag vill verk-
ligen ansluta mig till den kritiken. I strid mot de över-
väganden som har gjorts i fråga om budgetreformen
har regeringen lagt fram ett förslag, en proposition,
vid en sådan tidpunkt att den måste behandlas samti-
digt som budgetpropositionen. Det var väl ändå inte
meningen, och det är djupt beklagligt. Jag tycker att
kulturen är för viktig för att behandlas så här brådstör-
tat. Den är värd ett bättre öde.
På grund av att ryktet säger att kulturministern inte
är här hela dagen har jag gjort en rockad i mina anfö-
randen, och tar upp något om Etnografiska museet i
Göteborg. Min kritik av det förslaget är inte fullt lika
hovsam. Att staten övertar huvudansvaret för Etno-
grafiska museet i Göteborg är helt i sin ordning. Vi
kan gratulera Göteborg till det. Jag kan också accep-
tera en gemensam myndighet för de två etnografiska
museerna i Göteborg och Stockholm, och man kan
bara applådera att staten skjuter till 3,7 miljoner kro-
nor för 1997.
Men sedan finns det väldigt mycket mer som är
svårt att acceptera. Riksdagen har inte fått något un-
derlag att fatta beslut om. Elisabeth Fleetwood har
beskrivit detta ganska väl, så jag skall inte göra det
allt för långvarigt. Utan underlag skall det beslutas att
myndigheten skall ligga i Göteborg, att Medelhav-
smuseet, Östasiatiska museet och Folkens Museum
Etnografiska till vissa delar - hur mycket vet ingen -
skall flyttas till Göteborg. Det kan man inte acceptera.
Som om detta inte vore nog skall en organisations-
kommitté i efterhand, efter beslutet, presentera vad
riksdagen borde ha fått veta innan beslutet skulle
fattas.
Varför fick inte riksdagen utredningen före beslu-
tet? Varför kördes personalen över? Det är frågor jag
vill rikta till kulturministern, och jag hoppas få svar
på dem tillsammans med svaren på de frågor Elisa-
beth Fleetwood har ställt.
Jag vill rätta till det som Ewa Larsson sade om att
vi inom Kristdemokraterna hade varit med och beslu-
tat om att myndigheten skulle flyttas till Göteborg.
Det har vi inte.
Det har under resans gång sagts av företrädare för
utskottsmajoriteten att man har backat och att försla-
get är ändrat, men det kan jag inte läsa ut av texten.
Dessutom kan man i betänkandet på s. 126 läsa att
utskottet föreslår att riksdagen skall godkänna vad
regeringen förordat. Regeringen har inte förordat
något annat än det som står i propositionen. Den
överenskommelse som är gjord mellan Socialdemo-
kraterna och vänstern borde finnas presenterad i be-
tänkandet, men jag kan inte finna något där. Mina
yrkanden återkommer jag till senare.

Anf. 21 EWA LARSSON (mp) replik:
Fru talman! Jag ber om ursäkt om jag uttryckte
mig slarvigt, Fanny Rizell. Jag vill bara återge något
ur Kristdemokraternas reservation: Kristdemokraterna
har kommit fram till att de båda museerna bör sam-
manföras till en gemensam myndighet. Det är det jag
är mest förvånad över - att Kristdemokraterna kan
fatta ett sådant beslut utan att det har föregåtts av en
förutsättningslös utredning. Man bara slår ihop två
museer. Eftersom inte båda kan vara ansvarsmuseer
undrar man vad nästa steg blir. Vore det inte bättre att
utreda det först?

Anf. 22 FANNY RIZELL (kd) replik:
Fru talman! Jag kan hålla med Ewa Larsson om att
det kanske inte skulle ha beslutats om någonting över
huvud taget i den här frågan förrän utredningen är
gjord. Det hade varit det riktiga förfaringssättet.
Men jag kunde tänka mig en gemensam myndig-
het, och jag tyckte att det var rimligt att den i så fall
låg i Stockholm eftersom museet i Göteborg tydligen
har ganska stora problem. Man säger där att museet är
nedpackat i lådor, och att det inte har kunnat fungera
fullt ut. Därför tyckte jag att det var ganska rimligt att
myndigheten låg kvar i Stockholm, åtminstone så
länge det inte var klart hur museet i Göteborg skulle
fungera.
Men jag kan hålla med om att det finns en viss
riktighet i det Ewa Larsson säger - ingenting borde ha
beslutats innan en utredning hade gjorts.

Anf. 23 EWA LARSSON (mp) replik:
Fru talman! Det finns fortfarande möjlighet att
stödja Miljöpartiets reservation. I den stöder Miljö-
partiet den fantastiska idén, men förordar en utredning
först.
Kristdemokraterna har sagt att en organisations-
kommitté kan redovisa sitt uppdrag sedan. Regeringen
har också slagit fast att Organisationskommittén inte
skall utreda några om, utan hur. Det är väldigt tydligt
formulerat. Jag tycker nog att det hade varit rimligt att
bestämma sig för en förutsättningslös utredning. Som
sagt var - möjligheten finns fortfarande.

Anf. 24 ÅKE GUSTAVSSON (s):
Fru talman! Den kulturpolitik som riksdagen nu
skall lägga fast kommer att ha bäring in på 2000-talet.
Det är viktigt, och det tror jag också att en bred ma-
joritet av svenska folket tycker, att man har en bred
politisk enighet om målen för kulturpolitiken. Jag är
övertygad om att de mål som riksdagen fastställde år
1974 under mycket bred enighet, och just detta fak-
tum, har inneburit att de fått ett bättre genomslag än
vad de annars skulle ha fått.
Vi har därför från utskottet under beredningen av
såväl budgetpropositionen i detta avseende som kul-
turpropositionen varit noga med att lyssna på männi-
skor och dem som velat uppvakta oss. Det innebär att
beredningsprocessen har blivit extra tung när vi har
tagit emot uppemot 40 uppvaktningar i anledning av
dessa propositioner. Denna öppenhet är för varje
politiker viktig att visa gentemot de människor på
vilkas uppdrag vi arbetar.
Men vi har också ett ansvar att lyssna på varandra
under beredningen av ärendet i utskottet. Från Social-
demokraternas sida har vi strävat efteratt inom utskot-
tet nå lösningar med andra partier. Jag kan säga så här
i efterhand att dessa partier också i stor utsträckning
har visat motsvarande öppenhet. Därför har arbetet
kunnat bedrivas i en konstruktiv anda. För detta vill
jag tacka företrädarna för alla partier. Det är bäst att
göra det inledningsvis innan jag börjar att polemisera.
Sedan utskottet år 1992 tog initiativ till Kultur-
utredningen har det förts en omfattande diskussion om
de kulturpolitiska målen. Utskottet har gjort vissa
ändringar och kompletteringar av propositionens
förslag till mål. Vi har nu sju mål, och därigenom tror
jag att vi täcker in de flesta aspekterna på kulturpoli-
tiken.
Målen gäller sådant som att värna yttrandefrihe-
ten, allas delaktighet till kulturlivet och att främja
kulturell mångfald. Ett annat mål är att kulturen skall
vara en utmanande och obunden kraft i samhället.
Ytterligare ett mål är att kulturpolitiken skall bevara
och bruka kulturarvet. Det senare målet hör delvis
ihop med ett annat av målen, nämligen att främja
internationellt kulturutbyte och möten mellan olika
kulturer inom landet. Det kan inte ofta nog upprepas
att det inte finns någon motsättning mellan det målet
och att bevara vårt kulturarv. Det är snarast så att
dessa båda mål är kommunicerande kärl.
Ett av de mål som utskottet har tillfört är just att
främja bildningssträvanden. Kulturrådets remissytt-
rande i frågan och de markeringar det gjorde i sitt
yttrande har i varje fall för min del varit viktigt. I dag
talar vi ofta om utbildning, och då menar vi i de flesta
fall yrkesutbildning. Men vi behöver inte bara utbild-
ning, utan vi behöver också bildning, dvs. ett bredare
perspektiv som hjälper oss att orientera oss i tillvaron.
Jag sade förut att det ligger ett stort värde i att ha
en bred politisk enighet om de kulturpolitiska målen.
Jag anser att slutresultatet har blivit bra. Men modera-
terna har valt att också i kulturpolitiken ställa sig vid
sidan om. De yrkar avslag och vill att regeringen, som
de tydligen i detta sammanhang har stort förtroende
för, skall återkomma med ett nytt förslag. Moderater-
na ogillar framför allt att det i målen talas om att
motverka kommersialismens negativa verkningar.
Jag delar uppfattningen att kommersialism inte är
något negativt i sig. Vi får inte skapa intrycket att
kultur är lika med bidrag eller att det är fult att kultur-
arbetare tjänar pengar. Då riskerar vi att tappa bort
det grundläggande, nämligen att ett levande kulturliv
självklart förutsätter att det finns en publik.
Den fantastiska musikalen Kristina från Duvemåla
upphör inte att vara kultur och blir kommersiell i
negativ mening därför att den blivit en enorm fram-
gång både på scen och på skiva. Men genom den
formulering som utskottet har fastnat för tycker jag
faktiskt att Moderaterna kunde ha ställt upp. Målet
föreslås ju bli att "främja kulturell mångfald, konst-
närlig förnyelse och kvalitet och därigenom motverka
kommersialismens negativa verkningar".
Är det verkligen nödvändigt att vara så förtjust i
marknadskrafterna att Moderaterna inte kan se några
problem? Är det alltid den stora stygga staten som är
ett hot i Moderaternas värld? Som märklig framstår
Moderaternas reservation om kulturens egenvärde,
reservation nr 1, där man understryker att det är fråga
om ett värde i relation till enskilda medborgare, som
kommer till uttryck genom den enskildes val av kul-
turaktivitet. Så långt kan man hänga med, men när
man fortsätter med att säga i reservationen: "Att med
skattemedel söka styra medborgarnas val mot olika
former av kulturverksamhet är att underskatta den
enskilda människans förmåga till val liksom hennes
värderingar.", blir det litet konstigare.
Om man bortser från ordvalet att "söka styra",
som ju ingen vill och säger "stödja och stimulera",
som ju alla vill, leder det moderata resonemanget till
att enbart marknaden skall få avgöra medborgarnas
val. Hur skall man då kunna motivera att Operan och
Dramaten får ett anslag av skattemedel på närmare
430 miljoner kronor per år? Hur skall man då kunna
motivera de stora satsningar som kommuner, lands-
ting och staten gör för att hålla uppe en mångfasette-
rad kultur runt om i landet?
Detta moderata resonemang i reservationen väljer
jag att betrakta som den förhoppningsvis sista kvarle-
van av nyliberalismen i svensk politik. Jag tror också
att denna kvarleva kommer att vara förpassad till
historiens skräpkammare redan vid nästa kulturdebatt.
Många talare har varit inne på frågan om Stock-
holm som kulturhuvudstad år 1998 - Elisabeth Fleet-
wood var det och likaså Marianne Andersson. Det är
en stor kulturpolitisk händelse som bör glädja alla
kulturintresserade oavsett var vi bor någonstans. Med
det är lika viktigt att 1998 blir en satsning på kultur i
hela landet. Jag vill understryka det som utskottet
skriver: "Kulturåret 1998 bör genomföras på ett så-
dant sätt att det samarbete mellan Stockholm och
övriga landet som nu byggs upp lever kvar och ut-
vecklas efter 1998."
Jag vill understryka just detta med samarbete. Den
motsättning mellan Stockholm och övriga landet som
med jämna mellanrum präglar kulturdebatten, inte
minst den som förs i Stockholm, är olycklig. Ingen
som engagerar sig i kulturfrågorna kan bestrida
Stockholms och dess kulturinstitutioners betydelse för
hela Sveriges kulturliv. Men jag skulle önska att man
i debatten ibland något oftare lyfte blicken också
ovanför Stockholms horisont. Vi har ett vitalt och
spännande kulturliv på många håll i vårt land. Det
gäller inte minst i rikets andra stad.
För mig är kultur i hela landet en av grunderna i
socialdemokratisk kulturpolitik. Det är viktigt att
värna om den principen utan att den ställs mot Stock-
holms kulturliv.
Ett av de verkligen glädjande inslagen i kulturpo-
litiken som vi nu skall besluta om är att Sverige för
första gången får ett arkitekturpolitiskt program just i
de kulturpolitiska sammanhangen.
Det förslaget initierades av Kulturutredningen.
Idén kom alltså därifrån. Det blir nu genom det beslut
i riksdagen som vi har framför oss verklighet. I likhet
med Fänrik Stål kan jag säga: "Jo, därom kan jag ge
besked, om herrn så vill, ty jag var med."
Personligen gläder jag mig mycket åt detta för-
slag. Arkitekturen lyfts för första gången in ordentligt
i en kulturutredning, bl.a. som ett resultat av ett semi-
narium vid Arbetets museum i Norrköping kring detta
tema 1994. Arkitekturen hamnar nu i kulturens fin-
rum. Det arbete som arkitekten Sonny Mattsson gjor-
de när det gäller kulturmagasinet i Helsingborg får
därmed ett kulturellt erkännande liksom Carl Nyréns
arbete med det länsmuseum som han har skapat i
Jönköping.
Propositionens förslag bygger i huvudsak på Kul-
turutredningen. Utskottet har härutöver gjort en del
tillägg när det gäller arkitekturavsnittet. Nu hoppas
jag att vi i den fortsatta debatten kan föra en mer
konsekvent diskussion utifrån en humanistisk dimen-
sion när det gäller frågan om hur vi formar vårt kul-
turlandskap, städer och byggnader. Kvalitet och skön-
het skall inte underställas kortsiktiga ekonomiska
överväganden. Kvalitets- och skönhetsaspekterna har
uppmärksammats i allt för liten grad under de senaste
decenniernas byggande. Det är dags nu att ändra på
detta.
Man kan också säga att rätten till en boendemiljö,
en stadsmiljö, där också skönheten får en chans i hög
grad är en fråga om demokrati. Alla skall ha den rät-
ten och den möjligheten, inte bara de som har eko-
nomiska möjligheter.
Världskulturmuseet i Göteborg kommer vi, det ut-
går jag från, att återkomma till mycket snart. Jag vill
bara göra en kommentar till Elisabeth Fleetwood när
hon till Charlotta L Bjälkebring säger att hon har
blivit förd bakom ljuset. I så fall har antingen jag eller
socialdemokraterna i kulturutskottet fört Charlotta L
Bjälkebring bakom ljuset eller också är socialdemo-
kraterna i kulturutskottet också förda bakom ljuset.
Det är inte korrekt och jag tycker att vi skall undvika
att syssla med sådana här konspirationsteorier som
lanseras i de här sammanhangen. Denna fråga kom-
mer vi att återkomma till i riksdagen. Vi får i de sam-
manhangen dessutom goda möjligheter att ta ställning
till den frågan ytterligare. Jag tycker att det är en bra
uppgörelse som Socialdemokraterna och Vänsterpar-
tiet har träffat i riksdagens kulturutskott.
Med detta är det, fru talman, för mig en stor glädje
att yrka bifall till utskottets hemställan på samtliga
punkter.

Anf. 25 EWA LARSSON (mp) replik:
Fru talman! När vi pratar om kulturens målsätt-
ningar vill jag ställa en fråga till Åke Gustavsson och
knyta den frågan till en liten påminnelse om att hela
orkestern till Kristina från Duvemåla finansierades via
AMS-medel, en s.k. rundgång i systemet. Jag vill
också påminna om att Operan i Stockholm betalar 40
miljoner kronor och Dramatiska Teatern 22,5 miljo-
ner kronor i hyra till staten, till Fastighetsverket. Det
är också rundgång i systemet.
Då undrar jag om inte socialdemokraterna kan
tänka sig att ha med litet mer om visioner i målen.
Man skulle t.ex. kunna tänka sig att man fyllde på den
tredje målsättningen, utvidgade den litet grand, och
sade: En långsiktig och hållbar livsstil vill vi verka
för, som utvecklar förmågan att hantera livet med
minskat beroende av myndigheter och snävt mark-
nadstänkande.
Det kan väl ändå vara bra att ha visionerna också!

Anf. 26 ÅKE GUSTAVSSON (s) replik:
Fru talman! Det är alltid bra att ha visioner. Inte
minst i kulturella i sammanhang handlar det om detta.
En av kulturens viktigaste uppgifter är ju att stå för
avantgardismen, att stimulera nytänkande osv.
Men jag förstår inte riktigt frågeställningen om
visioner när man diskuterar att Statens fastighetsverk
debiterar hyra för Operan och Dramaten. Det tillhör
ju inte de mer visionära delarna av den här diskussio-
nen.
När det gäller arbetsmarknadspolitikens förhållan-
de till kulturpolitiken, som väl var den viktiga frågan,
skall jag villigt erkänna att detta är ett problem. Frå-
gan är hur man skall hantera dels den strukturella
arbetslösheten, dels den konjunkturellt betonade ar-
betslösheten bland kulturarbetarna.
Jag tycker att det förslag som Kulturutredningen
lade fram i de här sammanhangen, om att försöka
särskilja de här sakerna, är sådant som man måste
arbeta vidare med. Så vitt jag förstår avser också
regeringen att titta vidare på de här frågorna.

Anf. 27 EWA LARSSON (mp) replik:
Fru talman! Det låter ju bra. Vi återkommer för
övrigt till konstnärernas ekonomiska villkor litet sena-
re i ett annat block.
Jag ville dock lyfta in det nu, och jag är ledsen om
utskottsordföranden inte förstod logiken i det hela.
Det finns olika kulturella ekonomiska rundgångar på
fel ställen i systemet. Man använder ett siffermaterial
där man talar om en kostnad för en uppsättning, men
där man glömmer att kanske en tredjedel av kostna-
den finansieras på ett annat ställe. När man ger pengar
till en budget för en nationell institution glömmer man
att en stor del av budgeten går tillbaka i form av hyra
för nationalmonument som kanske skulle finansieras i
en annan budget. Men det här kan vi återkomma till.
Jag ville i visionen peka på en hållbar livsstil och
förmågan att hantera sitt liv. För visst skall vi väl
försöka rensa upp i rundgången, eller hur?

Anf. 28 ÅKE GUSTAVSSON (s) replik:
Fru talman! Jag vidhåller att detta i stor utsträck-
ning mer är en byråkratisk fråga än en fråga om hur
mycket pengar som går till t.ex. nationalscenerna.
Man kan säga att hyra måste vi ändå ha och därför
skall den betalas på ett annat sätt. Men då sker mot-
svarande minskning av anslaget i det här fallet. Man
kan också säga att skådespelare måste vi ändå ha. De
skall ha löner, och då kan man betala dem på ett annat
sätt. Men då sker motsvarande minskning av anslaget.
Jag är inte säker på att den viktigaste diskussionen
att föra är vilka tekniska lösningar man skall ha i de
här sammanhangen. Jag vill däremot gärna hålla med
om och understryka att det är viktigt att ha visioner,
både i kulturpolitiken och i den politiska verksamhe-
ten över huvud taget. Vi får väl erkänna att vi som
politiker alltför många gånger hamnar i sifferexercis
och sådana saker som inte är riktigt så stimulerande ur
de synpunkterna.

Anf. 29 ELISABETH FLEETWOOD (m)
replik:
Fru talman! Jag skulle nästan vilja börja med att
säga: Käre Åke!
Vi har talat om bildningsmålet. Vi är helt eniga
om att det är mycket bra att vi talar om bildning.
Bildning är, som Marianne Andersson sade, det som
är kvar när vi har glömt vad vi lärde oss.
Men man glömmer inte allting, Åke Gustavsson.
När Åke Gustavsson citerar Fänrik Stål kan jag ta ett
annat citat: "han kysste och han slog ihjäl med samma
varma själ." Det är också någonting att komma ihåg,
Åke Gustavsson!
Jag blev litet förvånad över Åke Gustavssons an-
grepp bl.a. när det gällde kultur i hela landet. Ett av
mina avsnitt i mitt huvudanförande handlade just om
samarbete med hela landet och om att jag är tacksam
över att dessa förslag nu har kommit på riksdagens
bord så att vi kan minska den s.k. Stockholmsfientlig-
heten - jag säger hela tiden den s.k. Stockholmsfient-
ligheten. På den punkten är vi alltså eniga, och det
finns inte någon anledning till angrepp.
Sedan vill jag gå tillbaka till Åke Gustavssons på-
stående att jag älskar marknadskrafter - inte bara jag,
utan hela Moderata samlingspartiet. Vi tycker att bra
marknadskrafter är bra för oss alla. De ger oss jobb
och mycket annat. Men de negativa yttringarna tycker
vi inte om. Det märkliga är bara, när vi ser på den här
målsättningen, att i utredningen, där både Åke Gus-
tavsson och jag och flera andra här satt med, var vi
helt eniga om att vi skulle ta bort detta mål om nega-
tiva marknadskrafter. Vi tyckte inte att det negativa
skulle komma med i målen; det var därför borta. Så
kom förslagen till departementet, så kom de tillbaka
och nu har ni ställt upp på det.
Det är väl så att ni måste ställa upp. Vi vet ju alla
att en regering regerar, och så får man göra det.
Således kan vi stryka det också, tycker jag. Då
tycker jag inte att Åke Gustavssons kritik innehåller
så mycket mer än ord.

Anf. 30 ÅKE GUSTAVSSON (s) replik:
Fru talman! Först vill jag tacka för de vänliga or-
den från utskottets värderade vice ordförande. Men
jag vet uppriktigt sagt inte vad det fanns för anledning
för Elisabeth Fleetwood att känna sig träffad av det
resonemang som jag förde om debatten i Stockholm
och i övriga landet. Jag gav en allmän skildring av hur
jag uppfattar debatten. Jag har inte uppfattat att Elisa-
beth Fleetwood har deltagit i den debatten på ett sätt
som gör att hon har så stor anledning att ta åt sig.
Jag diskuterade inte de kulturpolitiska målen i det
här sammanhanget när jag nämnde kommersialismen,
utan det var den moderata reservationen. Reservatio-
nen säger: "Att med skattemedel söka styra medbor-
garnas val mot olika former av kulturverksamhet är att
underskatta den enskilda människans förmåga till val
liksom hennes värderingar."
Om man för ett sådant resonemang leder det till
slutsatsen att staten, eller samhället kanske vi skall
säga för att vara vidare, över huvud taget inte skall ha
några former av stöd och stimulans på marknaden. Då
skall man, precis som jag tror det står i Moderaternas
partimotion, acceptera att en biljett på Operan, för att
ta det som exempel, kostar 1 500 kr. Det fanns ju en
tid här i riksdagen under den förra mandatperioden
när det fanns företrädare för ett politiskt, nämligen
nydemokraterna, som sade just detta: Låt marknaden
sköta detta, vi struntar i det.
Moderaterna för dessvärre ett parallellt resone-
mang. Men jag hoppas att det bara är ett tillfälligt
feltänkande på den punkten och att det hamnar just i
historiens skräpkammare, som jag sade förut.

Anf. 31 ELISABETH FLEETWOOD (m)
replik:
Herr talman! Jag sade också i mitt anförande att
75 % betalas av enskilda människor, men att statliga
bidrag definitivt är nödvändiga framför allt till vissa
institutioner och vissa verksamheter. Jag försökte hitta
detta i mitt manuskript, men det gjorde jag inte. Det
är bara att återgå till protokollet. Statliga bidrag är
nödvändiga och mycket nyttiga för att föra kulturen
framåt och stötta, men icke styra. Bidragen skall
stödja och framför allt låta de enskilda människorna
få del av ett utbud där de tar vad själva känner att de
vill ha.

Anf. 32 ÅKE GUSTAVSSON (s) replik:
Herr talman! Då vill jag bara till sist säga att jag
delar den uppfattning som Elisabeth Fleetwood för
fram nu i sin replik och som möjligen framkom i
anförandet. Men som konsekvens därav borde också
Moderaternas reservation nr 1 ha haft ett helt annat
innehåll.

Anf. 33 Kulturminister MARITA
ULVSKOG (s):
Herr talman! Riksdagens behandling av kulturpro-
positionen demonstrerar en mycket bred politisk
enighet. I siffror ser enigheten ut så här. Av de 110
punkter som utgör kulturutskottets avslutande hem-
ställan är 102 punkter en fullständig anslutning till det
förslag som läggs fram i kulturpropositionen. Endast
8 av dessa 110 punkter skiljer sig något från regering-
ens förslag. 3 av dessa 8 punkter är smärre justering-
ar, jag vill säga förbättringar, av bibliotekslagen. 2 av
de 8 punkterna är synpunkter på utredningsdirektiv
som av naturliga skäl inte kunde finnas med i propo-
sitionen.
Detta är naturligtvis utmärkt. Det finns både en
samsyn om de allmänna grunddragen i svensk kultur-
politik och också samsyn i väldigt hög grad om de
konkreta förslag som är ett utflöde av dessa grund-
drag.
Herr talman! Kulturpolitiken har, genom regering-
ens kulturproposition och genom de beslut som kom-
mer att fattas här i kammaren, fått mer pengar. Det är
ett permanent tillskott på ca 100 miljoner kronor per
år, vilket är en mycket kraftfull markering i ett läge
när andra statligt finansierade sektorer utsätts för
betydande besparingar. 100 nya miljoner till kulturen
är en mycket kraftig markering från regeringen och
från riksdagsmajoriteten.
Av dessa nya pengar har avsevärda belopp lagts
på två av kulturpolitikens grundbultar. Den ena är
litteratur, läsande och bibliotek. Den andra handlar
om förbättrande av konstnärernas villkor. Konkret
innebär det att vi har kompletterat bibliotekslagen
med ett nytt inköpsstöd för litteratur till folkbibliote-
ken. Det är helt enkelt en svensk version av det nors-
ka inköpssystemet. Det skall finnas gott om böcker på
biblioteken. Böckerna är basverksamheten för biblio-
teken.
Dessutom är det så att i 250 av landets 288 kom-
muner är folkbiblioteket den enda offentligt finansie-
rade kulturinstitutionen. De betyder kolossalt mycket
för kulturlivet i hela landet, tillsammans med studie-
förbunden kan jag tillägga. Genom denna satsning
sätter vi boken i fokus igen efter några problematiska
år, när vi bl.a. har kunnat se förskräckande siffror vad
gäller t.ex. utlåningen till barn och ungdomar. Kon-
kret föreslås också kraftiga förbättringar av det selek-
tiva stödet till konstnärerna och kulturarbetarna.
För mig och regeringen är detta det viktigaste i
kulturpropositionen. Just detta handlar om den sats-
ning på kulturella infrastrukturer som Charlotta Bjäl-
kebring talade om i sitt inlägg. Utan litteraturen, bib-
lioteken och språket skrumpnar andra väsentliga delar
av vårt kulturliv samman. Jag brukar ofta citera Staf-
fan Valdemar Holm, en numera mycket uppburen
teaterman, som beskriver sin vandring till teatern och
musikteatern på det här sättet: Det började med bo-
ken. Det började med biblioteksbussen. Det började
med läsandet.
Det blev sedan hans väg till teatern, och så är det
för väldigt många av oss som är "förgiftade" av kul-
tur. Det började med ordet. Det började med språket.
Det började med boken.
Denna infrastruktur måste hävdas och skyddas.
Detsamma gäller naturligtvis konstnärerna. Finns det
inte konstnärer och kulturarbetare som får en chans att
ägna sig åt sin profession på heltid, och dessutom
göra det på någorlunda rimliga villkor, får det också
ytterst allvarliga konsekvenser för kulturlivet, vare sig
det handlar om amatörism eller annat. Vi behöver
professionella konstnärer som får ägna sig åt detta.
Därför har det varit så viktigt att satsa även på denna
grundstruktur.
I övrigt präglas kulturpropositionen av krav på
tillgänglighet eller kulturell jämlikhet, som jag oftast
talar om. Oberoende av var man bor, vilken social
bakgrund och tillhörighet man har och oberoende av
kön och ålder skall alla ges en chans, och helst få en
lust väckt inom sig, att uppleva och kanske t.o.m.
utöva kultur. Detta är kolossalt viktigt för den kultur-
politik som kommer till uttryck i kulturpropositionen.
Konkret handlar det naturligtvis om satsningar på
kultur i hela landet. Vi ser det i manifestationen att
lägga nästan lika mycket pengar på Kulturåret i övriga
delar av landet som på kulturhuvudstaden. Vi ser det i
den fortsatta regionaliseringen där konstnärliga ut-
tryck som tidigare har varit i hög grad koncentrerade
till storstadsområdena, dvs. film, dans och bättre
stödjepunkter för bildkonsten, lyfts fram i propositio-
nen.
Man kan säga att vi har lagt ut kulturpolitiska spår
för framtiden. De kommer att bära en bra bit fram-
över. Men självfallet är kulturpolitik inte ett område
där man kan säga: Nu har vi grejat den, i och med den
här propositionen. Det måste alla vi som ägnar oss åt
kulturpolitik återkomma till, sannolikt redan nästa år.
Men jag är följaktligen glad över att propositionen
har mötts av en sådan självklar och stark uppställning
från kulturutskottet. Jag vill också tacka utskottet för
det jättejobb som det i likhet med Kulturdepartemen-
tet har ägnat sig åt under de senaste månaderna.
Herr talman! Samtidigt får man inte förledas tro
att kulturpolitik skulle vara något som svävar ovanför
all annan politik, att den är ideologibefriad eller att
den är harmlös. Så är det självfallet inte. Tvärtom är
det så att ett partis ideologiska själ får kropp och blir
synlig i just kulturpolitiken. Det tycker jag har illust-
rerats väldigt väl av den debatt vi har lyssnat till här
under förmiddagen. Det har också illustrerats mycket
väl i den debatt som har föregått denna debatt, dvs.
den som förts i framför allt medierna under hösten.
Det syns självfallet också i de konkreta förslag
som har lagts fram som alternativ till kulturproposi-
tionen. Där måste jag särskilt säga någonting om
Moderata samlingspartiet.
Moderaterna vill spara 161 miljoner kronor på den
rena kulturbudgeten. Dessutom vill de spara 200
miljoner kronor på folkbildningsanslaget. Elisabeth
Fleetwood talade just om behovet av bildning och
bildningsmålet, men hon gör uppenbarligen ingen
som helst koppling till folkbildningssatsningen. I
praktiken beklagar alltså Moderaterna att vi har fått
ungefär 100 nya miljoner till kulturen. De miljonerna
tycker Elisabeth Fleetwood och hennes parti inte att vi
skulle ha använt till litteratur, bibliotek och konstnä-
rernas villkor - det är ju så man måste tolka henne -
och inte heller till att få i gång Moderna museet eller
till att lyfta bort besparingskraven från Operan och
Dramaten, för att bara nämna några exempel på vad vi
har använt dessa pengar till.
Förutom att hon vill tänka bort de 100 nya miljo-
nerna vill Elisabeth Fleetwood att vi därutöver skall
spara drygt 60 miljoner ytterligare på kulturen. Här
har Moderaterna varit väldigt pricksäkra. Vad är det
de vill spara på? Jo, de vill inte ha litteraturstödet. De
vill inte ha fullt stöd för satsningen på lågprisböcker-
na inom En bok för alla. De vill att Riksteatern skall
upphöra med sin vuxenproduktion. De vill minska de
pengar som används till länskonstnärer runt om i
landet. De vill inte ha något nationellt uppdrag till
Arbetets museum - de vill över huvud taget inte ha
några pengar till Arbetets museum. De vill inte stå för
någon utsmyckning av boendemiljöer och miljöer där
barn och unga vistas, dvs. den offentliga miljö där
många människor vistas och påverkas av vad de ser
runt omkring sig. De vill ta bort stödet till icke-
statliga lokaler för handikappanpassning.
Det finns ytterligare punkter att räkna upp. Jag
tror att jag stannar där.
Pricksäkerheten har alltså varit väldigt god. Man
kan också säga att det är en mycket god illustration
till den moderata kultursynen, som bygger på en
konflikt mellan elit och bredd och som värnar elitens
revirgränser. Det handlar i själva verket om en klass-
kamp som förskräcker från Elisabeth Fleetwoods och
Moderaternas sida.
För regeringens del, och som jag har uppfattat det
för en majoritet i kulturutskottet, handlar det om att
elit och bredd samspelar, om att så många som möj-
ligt skall få lust till kultur, om att kultur faktiskt är en
kraft som kan förändra både människor och samhälle
och som vi är angelägna att många skall få vara med i.
Kulturdebatten har under hösten i hög grad präg-
lats av det som är en liten del i kulturpropositionen,
nämligen det konkreta förslaget om att göra något helt
nytt och spännande inom svenskt museiliv. Jag anser
att debatten har fått orimliga dimensioner och har
trängt ut väldigt mycket annat intressant som vi borde
ha diskuterat offentligt under hösten. Likväl är frågan
konkret, och den är enkel att ta - eller eventuellt för-
lora - partipolitiska poänger på. Alltså har ett antal
personer, framför allt Elisabeth Fleetwood, och även
Miljöpartiet gjort ett stort nummer av denna fråga.
Vad händer nu? Jo, en stark majoritet i utskottet
ställer sig helt bakom förslagen i kulturpropositionen,
dvs. att Etnografiska museet i Göteborg skall förstat-
ligas från den 1 januari 1999, att museet samtidigt
skall sammanföras med dels Folkens museum - etno-
grafiska i Stockholm, dels Medelhavsmuseet och
Östasiatiska museet i Stockholm till ett världskultur-
museum samt att det nya centralansvarsmuseet skall
förläggas till Göteborg. Man flyttar alltså inte bara
litet nålpengar till Göteborg, utan man bygger upp en
helstatligt finansierad institution - och de är få utanför
Storstockholmsområdet - och sätter dessutom makt-
befogenheterna där. Det är någonting nytt. Det hand-
lar om en omfördelning av makt och om pengar, och
det har naturligtvis väckt ont blod på sina håll.
Det handlar icke om någon lös idé, som Elisabeth
Fleetwood vill framställa det som. Det handlar om
just de visioner som det talas så mycket om i denna
riksdag men som så få orkar omsätta i praktisk hand-
ling.
Det finns mycket väl utvecklade direktiv för hur
detta världskulturmuseum skall komma till stånd. De
som står för minoritetsuppfattningen i denna fråga
uppträder enligt min mening väldigt konstigt. Grund-
dragen i hela denna museisatsning återfinns ju i Mu-
seiutredningen. De fanns faktiskt med redan i 1973
års musei- och utställningsutredning. De har funnits
med i en rad andra konkreta förslag, bl.a. i ett remiss-
svar från Göteborgs kommun. Detta är alltså inget
plötsligt upphoppande hugskott.
Majoriteten i kulturutskottet har lämnat värdefulla
synpunkter på direktiven till den kommitté som nu
skall inleda arbetet på att skapa detta nya museum,
som skall börja tas i bruk under 1999. Jag vill särskilt
tacka Vänsterpartiet, som har gjort en mycket stor och
konstruktiv insats. Tyvärr har partipolitiska låsningar
och tidiga förlöpningar gjort att inte fler partier har
vågat ställa upp i den konstruktiva diskussion som
fördes i slutskedet av utskottsarbetet. Det beklagar
jag.
Det finns andra som varit väldigt konstruktiva,
även om de har haft svårt att komma fram i den of-
fentliga debatten. Ett exempel är Lars Lönnroth, f.d.
kulturchef på SvD och känd som en mycket kultur-
kunnig person, som redan den 9 oktober i Svenska
Dagbladet ställde sig fullständigt oförstående till den
hätska kritiken. Han redovisade det som har varit
uppenbart för väldigt många som är intresserade av
museifrågor, nämligen att man i andra länder, t.ex.
Kanada och Japan, på sistone har upprättat just den
typ av museer som jag och regeringen efterlyser och
som vi vill förlägga till Göteborg.
Han förklarade också att den rätta miljön finns just
i Göteborg. "Här finns inte bara en vetenskaplig tra-
dition från etnografiska banbrytare som Erland Nor-
denskiöld och Bernhard Karlgren utan också ett le-
vande folkligt intresse för utomeuropeiska kulturer,
betingat av Göteborgs roll som Sveriges ledande
sjöfartsstad sedan Ostindiska kompaniets tid på 1700-
talet." Så skrev han alltså i Svenska Dagbladet den
9 oktober.
Olov Isaksson, känd museiman, tidigare chef för
Historiska museet, skrev i ett brev till Kulturdeparte-
mentet efter att ha fått sin artikel tillbakasänd från en
annan stor morgontidning som inte ville publicera
den: Skulle sköra ting, som en gång transporterats på
kamelryggar och fraktats över kontinenter och världs-
hav, riskera att förstöras om de sändes till Göteborg?
Under mina 20 år som chef för Historiska museet
sände vi ofta utställningar med hundratals unika fö-
remål ut i världen och tog emot ännu fler utan att
några allvarliga skador inträffade.
Eller låt mig framföra vad den nuvarande chefen
för Medelhavsmuseet, Bengt Peterson, säger i ett brev
till departementet: Trots att jag självfallet måste för-
svara min institution kan jag som yrkesman inte und-
gå att fascineras av det stora museiprojektet. Utveck-
lingsmöjligheterna för gränsöverskridande arbete är ju
något man alltid drömt om. Därför börjar av sig självt
flera tankeprocesser hos mig, som jag hoppas kanske
kunde komma projektet till godo.
Jag beklagar att inte fler har velat låta dessa tan-
keprocesser släppas fram, utan att så många har fast-
nat i partipolitiska låsningar, i verbala förlöpningar
och i grovheter som jag trodde att denna riksdag icke
var förmögen. Trots att jag ibland har varit något
upprörd är jag i dag fullständigt lugn. I likhet med
Bengt Peterson, som vill vara konstruktiv, hoppas jag
att det finns fler här som vill vara det, och jag väl-
komnar alla som vill vara med när tåget nu går för att
skapa detta nya, spännande museum, som kommer att
ha inverkan på hela det svenska museilivet.

Anf. 34 EWA LARSSON (mp) replik:
Herr talman! Precis som kulturministern delar jag
uppfattningen att man i det här betänkandet kan se
partiers ideologi. Det är ju i det lilla som man visar
vad man står för i det stora, och därför började jag
mitt anförande för Miljöpartiet med att lägga tyngden
på de demokratiska livsidealen. De är väldigt betydel-
sefulla för oss.
I vår reservation till betänkandet står det att vi
tycker att idén om ett världskulturmuseum i Göteborg
är spännande och kan främja både förnyelse och ut-
veckling men att vi vänder oss starkt emot hantering-
en av denna idé, och att vi vill ha en förutsättningslös
utredning först.
Allt går att flytta, som ministern säger, kamel eller
inte, men det blir väldigt dyrt, och vi vill se en eko-
nomisk kalkyl innan vi fattar beslut.
Jag vill också ställa en annan fråga till ministern.
Vi har ju i utskottet jobbat mycket med att försöka
förbättra och fördjupa uppdraget när det gäller biblio-
tekslagen, och jag undrar i all enkelhet varför kul-
turministern inte innefattar momsen på boken i sin
nytillsatta utredning. Vi i Kulturutredningen sade ju
för det första att vi inte ville ha någon kulturmoms
alls och för det andra att en kulturmoms, om den nu
ändå skulle införas, skulle vara den lägsta möjliga och
innefatta boken. Nu blev det inte så. Boken fanns inte
med i momspropositionen - som det finns mycket
annat att säga om, vilket jag kommer att göra senare -
och i den nytillsatta utredningen finns inte bokmom-
sen heller med. Jag tycker att det är en skandal!

Anf. 35 Kulturminister MARITA
ULVSKOG (s):
Herr talman! Ewa Larsson talar om de demokra-
tiska livsidealen och att det är i det lilla man kan
upptäcka det stora. Jag tycker nog att Ewa Larssons
agerande i frågan om ett världskulturmuseum är ett
sådant avslöjande. Även i inlägget här i dag talade
Ewa Larsson varmt för en spridning av kulturen i hela
landet. När det sedan dyker upp ett mycket konkret
förslag som innebär inte bara en penningomfördelning
utan en maktomfördelning, framför allt från Stock-
holm till Göteborg, är hon inte med, för då är det inte,
för att fritt citera den store dramatikern, den rätta
gröna färgen på håven. Det duger aldrig.
Det kommer väldigt mycket snack och väldigt litet
handling från Ewa Larsson, och det tror jag också är
något som avslöjar den grundsyn som finns inom
Miljöpartiet: Utred gärna i all evighet, men kom ald-
rig fram till några obehagliga beslut, som man kan bli
tvungen att försvara. Jag tycker synd om miljöpartis-
terna i Göteborg, som kommer att tvingas försvara
Ewa Larssons agerande i nästa valrörelse.

Anf. 36 EWA LARSSON (mp) replik:
Herr talman! Jag väntar fortfarande på svaret på
frågan om varför vi i Sverige skall ha 25 % i bok-
moms. När man i t.ex. Australien tog bort bokmom-
sen ökade inköpen väsentligt och fler började läsa.
Kostnaderna för inköp kommer också att minska för
biblioteken om vi sänker bokmomsen i Sverige. Mi-
nistern tog upp exemplet Norge när det gäller förbätt-
ringar i bibliotekslagen och när det gäller inköpen. I
Norge har man 0 % bokmoms, så varför inte löpa
linan fullt ut? Jag kan nöja mig med 6 %, men i Norge
har man 0 %.
När det gäller de demokratiska livsidealen är det
ju så att människan är utrustad med två öron och en
mun. Om inte ministern ännu har förstått det demo-
kratiska underskottet i hanterandet av denna fråga gör
det mig väldigt bestört.

Anf. 37 Kulturminister MARITA
ULVSKOG (s):
Herr talman! Vad gäller det demokratiska under-
skottet försökte jag redogöra för de utredningar som
har förekommit i decennier, där ambitionen har varit
att åstadkomma det vi nu faktiskt föreslår. Den orga-
nisationskommitté som nu kommer att sätta i gång sitt
arbete, och som jag hoppas att många kommer att
vilja vara med i, skall återkomma till riksdagen vid ett
antal tillfällen då riksdagen har att anta eller förkasta
resultatet av denna organisationskommittés arbete.
Mer demokrati än så är det svårt att se att det skulle
kunna bli.
När det sedan gäller bokmomsen finns det exem-
pel på att den inte har räckt för att åstadkomma den
injektion på bokmarknaden som man gärna vill tro att
den skulle göra, dvs. där man har tagit bort den eller
aldrig har infört den. Även där tvingas man arbeta
med kraftiga selektiva insatser för att stötta litteratu-
ren och läsandet. För oss innebär bokmomsen en
mycket kraftig inkomstkälla som vi kan använda just
för att se till att litteraturen, läsandet och biblioteken
stöttas på det sätt som är bäst ur bl.a. tillgänglighets-
och jämlikhetssynpunkt.

Anf. 38 MARIANNE ANDERSSON (c) re-
plik:
Herr talman! Kulturministern talar om den breda
enigheten om detta betänkande, och det är så: Kul-
turområdet är nog ändå ett område där vi har ett
mycket bra resonemang och där vi kommer överens
om väldigt mycket. Men kulturministern glömde i
sammanhanget att tala om att det faktiskt handlar om
majoritet när inte fler punkter är ändrade. Det finns ju
också reservationer på flera av dessa områden. Jag
vill påpeka det.
Kulturministern säger att biblioteket är den vikti-
gaste kulturinstitutionen i landet. Det håller jag verk-
ligen med om. Är det någon uppfattning som är starkt
förankrad, så är det väl den. Därför tycker vi att det är
alldeles onödigt med en bibliotekslag. Bibliotek finns
faktiskt i varje kommun. Att de skulle läggas ned, det
tror vi inte. I stället riskerar en sådan lagstiftning att
bli en minimilagstiftning, något som vi också pekat på
i den reservation som finns.
Vi har kritiserat kulturpropositionen utifrån risken
att det som nu kallas nationella mål på något sätt
förvandlas till statliga mål - alltså tvärtemot vad som
hände efter 1974 års kulturbeslut. De mål som då var
statliga, omfattades då verkligen på alla nivåer i sam-
hället. Här kommer man med pekpinnar uppifrån om
hur man skall göra.
Jag skulle vilja återgå till den här frågan som vi
diskuterar så mycket om museiflytten. Jag tycker att
kulturministern också använder ganska grova ord när
hon talar om förlöpningar osv. Jag bli litet orolig när
jag hör att kulturministern säger att det som nu före-
slås stämmer överens med vad som står i kulturpro-
positionen. Vi har ändå uppfattat att det är en ganska
stor förändring. Det får jag återkomma om senare.

Anf. 39 Kulturminister MARITA
ULVSKOG (s):
Herr talman! Den hemställan som regeringen gör i
kulturpropositionen, har en bred majoritet i riksdagen
ställt sig bakom. Det diskussionen sedan har handlat
om är utredningsdirektiven och organisationskommit-
tédirektiven. Vi har fått goda råd om från utskottet när
det gäller hur dessa skall vara utformade. Det har vi
tagit till oss. Men utredningsdirektiv och organisa-
tionskommittédirektiv hör vanligtvis inte till det som
man skall behöva behandla när man behandlar en
proposition. När det gäller de konkreta förslagen, den
hemställan som finns i propositionen, är det en total
uppställning från en bred majoritet i riksdagen.
Jag delar inte Marianne Anderssons oro för att de
nationella målen skulle förvandlas till mål enbart för
den statliga kulturpolitiken. Precis som flera andra har
fört fram här i debatten, är dessa kulturpolitiska mål
en fortsättning på 1974 års mål. Det har skett en del
sedan 1974. Sverige har blivit ett mångkulturellt land.
Vi har dessutom haft en explosion inom medierna
som även nått Sverige. Det gör att det har blivit vikti-
gare att trycka på en del mål, och i övrigt rör det sig
ju i högsta grad bara om en linje som vi drar ut längre
in i framtiden. På den punkten delar jag alltså inte
Marianne Anderssons oro. Det handlar i hög grad om
en fortsättning på den väg som anträddes redan 1974.

Anf. 40 MARIANNE ANDERSSON (c) re-
plik:
Herr talman! Som kulturministern har noterat,
ställer vi oss bakom de mål som nu formuleras och
som har förbättrats i utskottet. Vad jag menar är att
det inte handlar om hur målen ser ut. Det handlar mer
om verkställigheten.
Sedan skall jag återgå till det här museerna. Kul-
turministern talade med stor emfas om hur det skulle
se ut i Göteborg. Det är ju bra. Det är ju egentligen
ingen som har gått emot detta. Vi pratar om två olika
saker. Det handlar om vad som händer här uppe. Jag
tycker att man borde göra något bra för det mångkul-
turella samhället i Stockholm. Det är ju faktiskt här vi
har de flesta invandrarna. Det kan vi inte komma
ifrån.
Det är här i Stockholm vi behöver satsa på det
mångkulturella, det pratar man inte särskilt mycket
om. Man satsar på ett projekt på Södra teatern. Det
kommer, har jag en känsla av, att bli ett slags alibi för
att man faktiskt har gjort någonting. Men om man inte
jobbar väldigt seriöst med den här saken, och ger den
utredning som skall se på detta vidgade direktiv, ris-
kerar detta projekt som jag ser det att bli någon sorts
mötesplats för invandrare - inte en mötesplats mellan
svenskar och invandrare, vilket är det viktiga för oss.
Jag skulle vilja fråga: Hur kan de komma sig att
man har en modell, som är intressant på många sätt,
för hur man skall möta det mångkulturella samhället i
Göteborg och en helt annan i Stockholm?
Såvitt jag förstår, är förutsättningen för att museet
i Göteborg skall kunna utvecklas på det sätt som kul-
turministern beskriver att man minskar på resurserna
till de museer som finns här och som också skulle
kunna samarbeta - och göra det bra.

Anf. 41 Kulturminister MARITA
ULVSKOG (s):
Världskulturmuseet i Göteborg är något helt annat
än världskulturhuset på Södra teatern. Världskultur-
museet är ett museum som skall arbeta intimt samman
med Göteborgs och Stockholms universitet. Det
handlar om en forskningsverksamhet. Det handlar om
att vårda ett kulturarv, om att visa det i nya former
och om att nå fram till publikgrupper som vanligtvis
inte går på museer. Det handlar om att göra det i en
miljö som enligt vår bedömning är mycket bra för just
den typen av museiverksamhet. Det skall dessutom
vara ett samarbete över hela landet. Det skall fungera
som ett central- och ansvarsmuseum.
Det ena går inte att jämföra med det där andra.
Världskulturmuseet i Göteborg är ju inget invand-
rarprojekt. Det är ett museiprojekt som handlar om
Sverige och om alla oss som bor i Sverige oberoende
av varifrån vi ursprungligen kommer - Norrbotten
eller Kurdistan.
Världskulturhuset på Södra teatern är något helt
annat. Det är en mötesplats för samhällsdebatt, kul-
turpolitisk debatt och framträdanden. Det kan handla
om musik, teater och utställningar. Det kan också
handla om gästspel. Framför allt handlar det dock om
ett hus öppet för alla oberoende av etnisk bakgrund,
alltså även för många svenskar. Det är alldeles själv-
klart. Just därför har vi valt att säga att ett sådant hus
inte skall ligga i Rinkeby eller i Botkyrka. Det skall
ligga mitt i staden i en gammal kulturbygd, något som
man får säga att Södra teatern gör. Det är alltså ett
mycket medvetet val.

Anf. 42 ELISABETH FLEETWOOD (m)
replik:
Herr talman! Låt mig bara säga att jag minst sagt
blir förvånad när Marita Ulvskog drar upp en diskus-
sion om klasskamp. För vissa politiker, vissa socialis-
tiska politiker, tycks klasskamp ibland vara det sista
fortet man går tillbaka till när man börjar få svårt att
försvara sig. Jag antar att det är en rest från Marita
Ulvskogs tidigare tillvaro som redaktör när hon går så
långt. Ingen annan går så långt som Marita Ulvskog.
Låt mig sedan gå tillbaka till Stockholm och mu-
seerna. Det skulle råda politisk enighet om det här.
Får jag då påminna Marita Ulvskog om att det fanns
partimotioner från alla partier mot den här s.k. musei-
flytten. Jag använder begreppet "museiflytt" övergri-
pande. Alla partier höll fast vid detta - utom Väns-
tern. Där blev Gudrun Schyman överkörd, och hon
känner sig säkert inte särskilt glad över det. Jag tror
att även Charlotta Bjälkebring kan tycka att detta är
litet jobbigt.
Ingen har någonsin gått emot detta om flyttning av
föremål. Ingen har gått emot vad Bengt Pettersson
och andra har sagt. Det har ju alltid skett, det har vi
också sagt. Det talade jag om i morse, men det kom-
mer kanske inte Marita Ulvskog ihåg.
Det skall finns väl utvecklade direktiv för den här
organisationskommittén. Ja, vi var flera som försökte
få dem från departementet i går. De föreligger - men
var? Vi fick ett pressmeddelande som var från den
12:e. Det fick jag i går eftermiddag med posten. Var-
för denna väntan? Är det något slags mörkande här
också? Varför gick inte direktiven, om de är så väl
utvecklade, ut med detsamma?
Vi säger ja till pengar till Göteborg. Vi tror på att
vi kan ha en myndighet över de två etnografiska mu-
seerna. Vi säger inte nej till allting. Var snäll och håll
sig till verkligheten, för att inte använda starkare ord.
Jag kommer tillbaka till min sista fråga, varför si-
dor var urrivna. Det har upprört människor oerhört
mycket, Marita Ulvskog. Jag har ställt frågan flera
gånger här i kammaren och på andra ställen, och jag
får inget svar.

Anf. 43 Kulturminister MARITA
ULVSKOG (s):
Herr talman! Efter att ha gått igenom den lista
över de besparingar som Moderata samlingspartiet
vill göra på det kulturpolitiska området, har jag svårt
att sätta någon annan etikett på dem än moderat klass-
kamp. Man vill slå ned på allt som kan tolkas som
folkbildning och stöd till de sociala skikt som Mode-
rata samlingspartiet uppenbarligen tycks vilja i stort
sett utestänga från kulturlivet.
Direktiven till det nya världskulturmuseet antogs
av regeringen förra veckan. Vi meddelade detta via ett
pressmeddelande och talade också om vem som san-
nolikt skulle bli ny utredare. Visst kan vi sprida dessa
direktiv i en upplaga till samtliga riksdagsledamöter.
Det vanliga är annars att man hör av sig och att vi då
omedelbart faxar över direktiven in extenso till alla
som är intresserade av dem. Vi brukar dock inte lägga
dem som bilagor till pressmeddelandena. Dessa di-
rektiv är också ganska omfattande. De är offentlig
handling, och alla är välkomna att läsa dem. Vi försö-
ker så gott vi kan att sprida kunskap om dem. Tyvärr
är det just nu lättare att nå ut i den offentliga debatten
med Elisabeth Fleetwoods argumentation än med de
fakta som vi består med i Kulturdepartementet.
Till sist frågade Elisabeth Fleetwood om de urriv-
na sidorna. Vad det handlar om är att det vid den
första delningen av kulturpropositionen följde med
två tre sidor som handlade om Sjöhistoriska museet i
Stockholm, som var en helt felaktig, halvårsgammal
produkt. Den ansvarige tjänstemannen tryckte på fel
knapp och fick ut fel papper ur burken. I stället för att
makulera hela upplagan valde vi att vara resurshushål-
lande. I stället för att göra makulatur av alla papper
rev vi ur de sidorna. Detta hade inget som helst med
det nya världskulturmuseet att göra.

Anf. 44 ELISABETH FLEETWOOD (m)
replik:
Herr talman! Ja, vi gör besparingar, Marita Ulv-
skog. Men vi tillför också nya pengar. Jag skall säga
det mycket kort. Vi sänker bl.a. skatten för männi-
skor, så att mer än 75 % av medlen skall kunna kom-
ma från enskilda människor. Vi föreslår en dubble-
ringsfond i år på 100 miljoner från staten, där männi-
skor skall ge detsamma. Vi satsar och tror väldigt
mycket på Framtidens kultur, som i år ger 80 miljo-
ner. Vi vet att ni i regeringen gör allt vad ni kan för
att minska effekten av de stiftelser som infördes av
den borgerliga regeringen.
Beträffande direktiven, talade jag i går med en av
museicheferna och frågade om han hade sett direkti-
ven. Han hade ringt och frågat om han kunde få se
dem. De förelåg inte. Det sades inte ett ord om att
faxa dem. Jag sade då att det inte var någon idé att jag
heller försökte utan jag fick nöja mig med pressmed-
delandet. Vad kulturministern säger stämmer alltså
inte.
Det har från flera håll talats om de urrivna sidorna.
Far man då med osanning när man säger att man ald-
rig har drabbats av detta? Statens konstmuseum och
Medelhavsmuseet bl.a. fick alltså inte se vad som
skulle ske. Det var konsekvensen; om det var några
papper ni ville dra ut men drog ut andra. Jag förstår
inte, och inte någon annan heller, hur detta över hu-
vud taget kunde ske. Förklaringen kommer nu - var-
för kom den inte första gången frågan ställdes?

Anf. 45 Kulturminister MARITA
ULVSKOG (s):
Herr talman! Jag vill inte trötta övriga riksdagsle-
damöter med detta schackrande om papper hit och dit.
Vad gäller direktiven, som alltså beslutades på re-
geringssammanträdet förra veckan, hade de i ordina-
rie, sedvanlig ordning delats till samtliga berörda,
självfallet däribland samtliga berörda museer, för att
de skulle få en möjlighet att påverka direktiven och
lägga synpunkter på dem. Det har också kommit in
sådana synpunkter, som i viss utsträckning har inarbe-
tats i slutversionen av direktiven.
Detta är fakta, och jag tycker faktiskt att Elisabeth
Fleetwood får godkänna fakta i det här fallet.

Anf. 46 FANNY RIZELL (kd) replik:
Herr talman! Jag är mycket glad att höra kultur-
ministern sjunga bokens höga visa. Jag kan instämma
i det mesta hon säger där. Mot den bakgrunden är det
litet underligt att vi i den utredning som nu skall göras
om litteratur och kulturtidskrifter inte kan få ned mer-
värdesskatten på böcker och tidskrifter. Det finns två
motioner om detta, och båda är naturligtvis avstyrkta.
Det är en ekonomisk fråga, vilket jag är mycket
väl medveten om. Det var av den anledningen som jag
bara föreslog att man skulle ta bort momsen på barn-
böcker. Den är exceptionellt hög, och det är oanstän-
digt. Kommuner och skolor kan dra av momsen, men
föräldrar kan inte göra det. Jag tycker att man har rätt
att fordra, förutom att det skall finnas böcker på bib-
lioteken, att det skall finnas böcker i hemmen. Tycker
inte Marita Ulvskog det? Böcker är otroligt dyra i
dag.
I Museiutredningen vill man inte alls kännas vid
att det skulle vara den som ligger som grund till detta
museiförslag. Jag har talat med flera, och detta är helt
obekant för dem - tvärtom värjer de sig mot det. Det
är då litet underligt att Marita Ulvskog påstår att det
är Museiutredningen som ligger bakom.
När det gäller den utredning som vi inte fick är det
beklagligt att vi skall säga ja till någonting som vi inte
har fått se innan vi beslutar om det.

Anf. 47 Kulturminister MARITA
ULVSKOG (s):
Herr talman! Jag är inte säker på att jag uppfattade
alla Fanny Rizells frågor, men låt mig börja med
Museiutredningen.
De tankar som redovisas i Museiutredningen, som
var helt parlamentariskt sammansatt, var att det skulle
skapas museiverksamheter som arbetade tematiskt,
som arbetade i något större enheter och som samarbe-
tade bättre. Däremot föreslog Museiutredningen att
det skulle inrättas en ny statlig byråkrati, ett musei-
verk, för att åstadkomma detta. Vi har valt att föreslå
ett nytt museum och att med exemplets makt åstad-
komma det som Museiutredningen ville åstadkomma.
En ledamot i kulturutskottet, Björn Kaaling, satt
med i Museiutredningen. Han är, såvitt jag förstår,
helt ense med mig om den beskrivning som jag ger av
de grundtankar inom Museiutredningen som har legat
till grund för det förslag som jag nu har lagt i kultur-
propositionen.
Vad gäller boken, är det klart att vi gemensamt
skall fortsätta att kämpa för ännu mer resurser till
kulturen. Jag är fullständigt ense med dem som har
varit uppe i den här debatten. Då kan man börja våga
sig på att diskutera även skatt på böcker. Det finns
exempel på länder där man har valt att inte ha skatt på
böcker, men det har inte gynnat bokläsandet, beroen-
de på att man inte har haft några selektiva medel att
sätta in för att stödja läsandet och litteraturen.

Anf. 48 FANNY RIZELL (kd) replik:
Herr talman! Utredningen skall se över vilket stöd
som går till bokhandel och till förlag. Men det handlar
inte bara om att ge stöd, utan också om att undanröja
hinder. Jag tycker då att bokmomsen är ett hinder.
Kulturministern sade att förslaget om museerna
var en maktfördelning. Jag tycker snarare att det har
liknat, som många också har sagt, en maktdemonstra-
tion. Det är mycket beklagligt att vi saknar underlag
för beslut. Det är helt fel - så skall beslutsprocessen
inte gå till i Sveriges riksdag.
När mina barn var små sade de: Mamma, säg ja,
säg ja! Jag frågade: Vad skall jag säga ja till? De
svarade: Det får du veta sedan.
Jag reagerade mot det då, även om man kan förstå
att barn säger så. Men om vi som är riksdagens repre-
sentanter skall fatta beslut på det sättet känner vi oss
som gisslan. Jag gillar inte det. Det är i allra högsta
grad fel.
Det som inte har kommit fram riktigt och som jag
inte har fått svar på gäller personalen vid museerna,
att all expertis på museiområdet är så överkörd. Är
det så vi skall använda våra experter, våra sakkunniga
på olika områden, att vi totalt struntar i vad de säger?
Det tycker jag att man upplever när det gäller Musei-
utredningen. Jag har talat med flera personer som inte
vidkänns detta. Men också på museerna har folk yttrat
sig sedan detta blev känt. De kan absolut inte förstå
det här, och de är absolut inte tillfrågade. Så gör vi
inte i andra frågor. Jag tycker att det är viktigt för oss
som politiker att ta till oss den kunskap som finns på
olika ställen och sedan fatta beslut.

Anf. 49 Kulturminister MARITA
ULVSKOG (s):
Herr talman! Det är inte en riktig beskrivning som
Fanny Rizell ger när hon säger att riksdagen inte
skulle ha möjlighet att påverka framväxten av det nya
världskulturmuseet i Göteborg. Vid tre tillfällen
kommer riksdagen att ha möjlighet att säga ja eller nej
till hur detta museum skall byggas upp, om det skall
byggas upp. Så det finns ovanligt många demokratis-
ka kontrollstationer inlagda i detta projekt.
När det gäller expertisen försökte jag citera bl.a.
några av våra duktigaste museimän i mitt lilla inled-
ningsanförande. Expertisen har delad uppfattning. Det
finns många som känner mycket starkt för det nya
världskulturmuseet i Göteborg. Tyvärr har de haft
svårt att komma fram i den Stockholmsdebatt som har
dragit ned rullgardinen för en del av dem. Tack!

Anf. 50 CARL-JOHAN WILSON (fp) re-
plik:
Värderade talman! Ja, kulturministern, den här
replikomgången är ju litet grand av den här debattens
höjdpunkt, därför får kulturministern förstå att vi
kastar oss över henne allihop och ställer detaljfrågor
som hon naturligtvis hade önskat att hon skulle slippa.
Jag tror inte att kulturministern driver ett ärende ge-
nom riksdagen på detta sätt någon mer gång. Jag
anser att vi litet snällt kan säga att ärendet inte har
hanterats riktigt föredömligt av regeringen inför riks-
dagen.
Vi fick ett förslag som har oroat många. Vi ställde
frågor, och då fick vi både svaret att det här inte var
något att oroa sig för och att det här är ett revolutione-
rande förslag. Den kritik som vi har riktat mot rege-
ringen för detta handlar egentligen mest om att man
kommer med förslag som vi inte tycker har beretts.
Det senaste yttrandet som kulturministern fällde här
tycker jag var lovande. Kulturministern sade att man
får återkomma med förslag till riksdagen, inte bara i
fråga om hur det skall bli i fortsättningen, utan även
om det skall bli någon förändring. Det tycker jag var
ett inlägg som vittnar om demokratisk inställning i det
här ärendet. Men jag tror att en fråga till riksdagens
socialdemokratiska grupp i kulturutskottet hade räd-
dat hela det här ärendet från början. Det tycker jag att
vi har märkt på hela hanteringen.
Först sedan det här principbeslutet är fattat räknar
kulturministern med att det skall beredas. Kan inte
kulturministern inför oss här hålla med om att det här
ärendet hade kunnat skötas på ett smidigare sätt från
Kulturdepartementets sida. Det känns som om kul-
turministern skyller oss för alla dessa problem, men vi
tycker faktiskt att viss klantighet har märkts även i er
hantering. Kan vi inte få höra att kulturministern ock-
så har insett det?

Anf. 51 Kulturminister MARITA
ULVSKOG (s):
Herr talman! Eftersom Carl-Johan Wilson är min
favorit i kulturutskottet - det är en bekännelse jag gör
här - kan jag gärna säga att jag delar klantigheten
fifty-fifty med kulturutskottet. Jag är beredd att gå så
långt.
Vi har haft bråttom i museifrågan, för den har
varit ett svårbearbetat område de senaste 25-30 åren.
Det har varit nästan omöjligt att komma fram med
några förändringar. Vi ser att det påverkar museilivet
mycket illa, och därför måste vi göra något radikalt.
Det förklarar något också den brådska vi har haft. Just
därför har det varit så viktigt för oss att redan i pro-
positionen markera att den organisationskommitté
som vi föreslog skulle komma tillbaka till riksdagen i
flera omgångar.
Det handlar om tre tillfällen. Det är alldeles
självklart att om Organisationskommittén kommer
tillbaka med ett finansieringsförslag där de använder
de nya pengar, 29 miljoner i nivåpengar, som vi har
avsatt från den 1 januari 1999 för detta museum till-
sammans med de omfördelningar som måste ske för
att museet skall komma till stånd och bli bra är ju
riksdagen allsmäktig. Den kan ju säga nej, tycka att
det blir en för hård omfördelning, att det blir för
mycket pengar. Jag tror dock inte att riksdagen kom-
mer att göra det. Tack!

Anf. 52 CARL-JOHAN WILSON (fp) re-
plik:
Värderade talman! Den risk vi ser när vi kritiserar
detta är ju att man i det första förslaget har bundit upp
en majoritet med socialdemokrater och vänsterpartis-
ter och att det sedan är svårt för dem att gå ifrån det
ställningstagandet. Men det ingår i den demokratiska
processen. Lyckas man knyta till sig en majoritet är
det klart att man som regeringsföreträdare skall vara
glad över det och utnyttja den även i fortsättningen.
Det finns säkert de i den här kammaren, kanske
även i kulturutskottet, men jag är inte säker, som
önskar att vi skall låta det här ärendet innebära en
polarisering för all framtid. Men jag tror inte att läget
är sådant i kulturutskottet. Faktiskt är det så att vi har
ett mycket trivsamt samarbete mellan alla partierna i
kulturutskottet och försöker, inte minst med vår ord-
förande som ledare, att driva frågorna till konstruktiva
förslag gång på gång. Därför tycker inte jag att vi i
slutet av den här debatten måste binda upp oss i en
polariserad inställning, utan hoppas att det här ärendet
kan vara litet av ett lärospån för vår nya kulturminis-
ter och att det kan göra att vi i fortsättningen får för-
slag till riksdagen som vi kan hantera på det sätt som
riksdagens traditioner bjuder.

Anf. 53 Kulturminister MARITA
ULVSKOG (s):
Herr talman! Jag delar Carl-Johan Wilsons upp-
fattning. Jag har blivit övertygad om att det finns
enskilda ledamöter i kulturutskottet som har velat se
en polarisering, som har velat skapa en strid kring
denna fråga på ett sätt den faktiskt inte förtjänat. Jag
har inget intresse av att hålla fast vid den polarise-
ringen. Det var därför jag avslutade mitt inledningsan-
förande på det sätt jag gjorde, och jag vill upprepa det
igen: Alla som är intresserade av att vara konstruktiva
inbjuder jag att delta i organisationskommitténs arbe-
te. Jag hoppas alltså både på Folkpartiet och på Cen-
terpartiet.

Anf. 54 LENNART FRIDÉN (m):
Herr talman! Grovheter och förlöpningar, sade
statsrådet i sitt inledningsanförande. Efter det anfö-
randet skulle jag vilja rekommendera statsrådet att
betänka vad som stod ovanför entrén till orakeltemp-
let i Delfi: Gnóthi seavtón!
Jag har varit inblandad i frågorna som rör de två
stora etnografiska museerna sedan 23 år tillbaka. Det
som nu har föreslagits är inte det som vi i de olika
utredningarna och grupperna har föreslagit.
Herr talman! Jag kommer att anpassa mitt anfö-
rande något efter statsrådets anslagna ton. Efter att ha
arbetat i 22 år, från 1974, med de gamla kulturpolitis-
ka målen, efter flera år av utredningar och en lång
hösts arbete med proposition och motioner tilldelas
man fyra minuter för en generell kommentar till den
nya kulturpolitiken. Talesätt tillhör kulturarvet, och
här kommer begreppet västgötaklimax väl till pass.
För att fortsätta på den vägen, när man ser omfatt-
ningen av de gjorda utredningarna och letar efter
vilka spår dessa har satt i propositionen blir väl tale-
sättet om berget som födde en råtta också ganska
givet.
Trots ett idogt arbete i utskottet, som tillfört flera
förslag som lett till förbättringar av det som står i
propositionen, är det inte en ny kulturpolitik vi kom-
mer att fatta beslut om. Det blir en blandning av litet
återställare, litet skrap på kulturpolitikens mål, en
justering av de gamla grundbeloppen, en onödig och
riskabel bibliotekslag, där det kommunala självstyret
får uppleva att ännu en fakultativ verksamhet blir
obligatorisk, och en fortsatt utsmetning av bidrag av
olika slag via Kulturrådet, sådant som vi känner igen
och som ofta snarare befäst strukturer än verkat för-
nyande.
Det värsta av allt i höstens arbete är det förslag
inom museiområdet som synes helt ha saknat förank-
ring i verklighet och nödvändigt beredningsarbete.
Där kommer man snarare att tänka i termer av okun-
skap och maktspråk. Det har tagit tid - det har stats-
rådet själv konstaterat - från en mer positiv, fram-
åtriktad och mera ingående debatt om förnyelse och
skapande. Vi kommer dessvärre i dag att vara tvungna
att ta upp detta i olika omgångar i debatten, eftersom
oklarheterna och motsägelserna består.
Nu skulle det vara bra för kulturlivet att få ett par
år av lugn och ro. Men då måste det göras en littera-
tur- och tidskriftsutredning och organisationsutred-
ningar på museiområdet har redan tillsatts. Det skulle
egentligen - som så många redan talar om - också
behövas en mera omfattande utvärdering av musikens
situation eller rent av en musikutredning.
Ett för mig glädjande inslag har jag dock funnit i
propositionen. Det gäller uppdraget till Svenska
språknämnden rörande ett handlingsprogram för
skydd av det svenska språket. Det som står där är
styckevis nästan ordagrant det som stod i min motion
i samma ämne under förra riksdagsåret som avslogs i
våras. Ibland går utvecklingen fort. Det i våras omöj-
liga blev plötsligt högsta visdom i höstens proposi-
tion.
Vi behöver en klar avgränsning av statens uppgif-
ter i kulturpolitiken. Det får vi inte med propositio-
nen. Vi behöver underlätta för mångfald och obero-
ende i skapandet. Då är nya och alternativa finansie-
ringsvägar ett viktigt medel. Det möjliggörs inte hel-
ler i propositionen. Vi måste skapa ett system med
klara avtal mellan olika nivåer av det offentliga kul-
turlivet. Vi har knappast kommit närmare genom
propositionen. Av många stolta deklarationer har det
blivit så att vi kan säga med Shakespeare: "Så går
beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blek-
het över."
Vi sysslar ofta med sådant som kan kallas eviga
värden i kulturarbetet. För att korta av - på grund av
min förkylning - det som jag hade tänkt att säga kom
jag att tänka i samband med frågan om de tre omtala-
de Stockholmsmuseerna på Tegnérs dikt "Det eviga"
och den eftertanke den ger. Min travesti - och därmed
mitt budskap till kulturministern - blev som följer:
Väl formar ministern med makt sitt förslag
Väl skapar hon ilska och rykten
Riskerar att driva med detta sitt slag
de mest kompetenta på flykten
Vad maktspråk må skapa är vanskligt och kort
Det sopas till slut av historien bort

Anf. 55 Kulturminister MARITA
ULVSKOG (s):
Herr talman! Lennart Fridén säger att det här var
berget som födde en råtta. Det är det som i kulturut-
skottets hemställan sönderfaller i 110 punkter. Det var
en väldigt stor råtta i så fall. Dessutom funderar man
litet över Fridéns avslutning, som handlar det enorma
maktspråk och de enorma ambitionerna att klåfingrigt
göra en massa saker. Det stämmer inte med uttalan-
det, det är ingen logik i det.
Samtidigt tycker jag att det är trevligt att höra att
Lennart Fridén är glad när det går fort när det handlar
om hans egna förslag. Han kan tala med Elisabeth
Fleetwood om att det kan vara bra när det går fort i
den museifråga som vi dragit i så väldigt många år.

Anf. 56 LENNART FRIDÉN (m) replik:
Herr talman! Fort och rätt är en sak, och fort och
fel en annan.
Låt mig dessutom ta upp en annan sak som stats-
rådet berörde förut, nämligen skillnaden mellan den
positiva klasskampen och den negativa klasskampen
hos Marita Ulvskog är ett par hundra miljoner i en
budget på 7,2 miljarder. Det är fantastiskt!

Anf. 57 Kulturminister MARITA
ULVSKOG (s):
Herr talman! Fort och fel och fort och rätt, säger
Lennart Fridén. Det är maktspråk att vara övertygad
om att man själv alltid till hundra procent har rätt och
andra till hundra procent har fel. Jag börjar nästan tro
att det finns en könsaspekt på den här debatten. Tack,
herr talman!

Anf. 58 LENNART FRIDÉN (m) replik:
Herr talman! Ursäkta att jag säger detta, men det
är det sista och billigaste av argumenten jag hört i
debatten. Men statsrådet har anslagit tonen redan
tidigare i debatten, så det förvånar mig inte.

Anf. 59 PER LAGER (mp):
Herr talman! Jag skall göra ett snabbt försök att
från de höga kulturella höjderna sätta ned foten i den
gråa verkligheten.
Vem känner till konstnärernas kollektivverkstä-
der? Jag vet inte, men de nämns nu i betänkandet tack
vare Miljöpartiet. När det gäller regeringen är jag mer
osäker. De nämns knappt vid namn i kulturproposi-
tionen. Ändå är just kollektivverkstäderna en unik
svensk företeelse av stor betydelse för konstnärer och
konsthantverkare runt om i landet. Utan verkstäderna
hade det inte funnits möjligheter att skapa alla dessa
offentliga utsmyckningar i form av stora skulpturer
och bildverk. De första verkstäderna startades under
70-talet på initiativ av konstnärerna och drivs fortfa-
rande ideellt, utan vinstsyfte, med hjälp av medlems-
avgifter och tillfälliga kommunala bidrag. Det samla-
de medlemsantalet är i dag ca 3 000 yrkesverksamma
konstnärer och konsthantverkare. Det finns ett tjugo-
tal större verkstäder. I år har man dessutom skapat en
riksorganisation för att samordna verksamheten och
kunna företrädas utåt.
Som de flesta kulturverksamheter lever kollektiv-
verkstäderna på gränsen till nedläggning, att inte klara
av ekonomin. Precis som Kulturutredningen anser jag
och Miljöpartiet att ett samhälleligt stöd till konstnär-
lig verksamhet bör ses som en investering i nya idéer
och produkter på samma sätt som samhälleligt stöd
till vetenskap, forskning och utveckling.
Herr talman! I dag kan ett hantverkskooperativ
eller en musikteatergrupp söka stöd för sin löpande
verksamhet hos Statens kulturråd. Det kan inte kol-
lektivverkstäderna göra, vilket borde vara självklart.
Det finns ingen logik i att lämna dessa utanför inom
området bild och form. De representerar en stor kultu-
rell resurs som samhället, vi alla, har glädje av.
I Miljöpartiets motion 218 beskriver vi den svåra
situation som kollektivverkstäderna har i dag och
behovet av samhällets stöd.
Herr talman! I vår reservation 52 hänvisar vi till
vårt budgetalternativ för 1997, där vi särskilt avsätter
400 miljoner kronor till kollektivverkstäderna under
anslaget Bidrag till bild- och formområdet. Vi följer
upp detta med 5 miljoner 1998 och 1999, men det
skall vi inte diskutera nu.
Jag vill i detta sammanhang betona vikten av att
det görs en inventering av kollektivverkstädernas
speciella resurser och inriktningar så snart som möj-
ligt. Tack för ordet.

Anf. 60 Kulturminister MARITA
ULVSKOG (s):
Herr talman! Jag vill bara helt kort till Per Lager
säga att kollektivverkstäderna är väldigt viktiga, och
vi tittar på vad vi eventuellt skulle kunna göra för att
förbättra deras möjlighet att verka. Men som alltid
sätter pengarna gränser, men vi är intresserade av att
försöka ge dem goda möjligheter.

Anf. 61 PER LAGER (mp) replik:
Herr talman! Jag tackar statsrådet för det svaret.
Det är oerhört viktigt att de får samma möjligheter
som konsthantverkskooperativen, musikteatergrupper
osv. att söka bidrag till den löpande verksamheten.
Jag tror att det är helt avgörande för deras möjligheter
att verka i framtiden.
Jag är glad att ministern vill titta närmare på detta.
Jag hoppas att vi redan i nästa budget kan få med
detta och stödja denna verksamhet.

Anf. 62 EWA LARSSON (mp):
Herr talman! Kultur och kulturpolitik handlar ju
om ekonomiska prioriteringar. Vi hoppas att i nästa
års budget få se stöd till kollektivverkstäderna.
Jag har själv inga favoriter bland ministrarna, som
kulturministern tycks ha bland kulturutskottets leda-
möter. Säga vad man vill om Marita Ulvskog men hon
är i alla fall ideologiskt konsekvent. Hon har nu till-
satt en organisationskommitté innan vi fattat beslut
om att så skall ske. När ministern var uppkallad till
utskottet vädjade partierna till ministern om en ut-
redning först och om att vi skulle bli överens. Nej,
sade ministern, det är propositionen som skall gälla.
Nu säger ministern i sitt pressmeddelande den 12
december att propositionen är accepterad fullt ut. Det
kallar jag inte dialog eller samarbete.
När det gäller de urrivna sidorna kan jag tala om
att detta är anmält till KU. Naturligtvis kommer då
protokollet från dagens debatt att följa anmälan. När
utskottet frågade om propositionen var fackligt för-
handlad, svarade kulturministern: Ja, den är förhand-
lad. Men den var förhandlad utan de två sidorna i
propositionen, vilket de båda förhandlande facken,
Statstjänstemannaförbundet och DIK, har intygat. Då
kan det kanske inte bara talas om makulaturfel. De
fackligt förtroendevalda fick kännedom om regering-
ens förslag en timme och tio minuter före pressen.
Sedan förstår jag inte riktigt vad ministern säger
när det gäller jämlikheten, boken och 25 % moms. Jag
skulle vilja ha ett förtydligande, eftersom ministern
vid flera tillfällen hävdar just bokens betydelse. När
bokmomsen togs bort i Australien, ökade bokinköpen
dramatiskt.

Anf. 63 Kulturminister MARITA
ULVSKOG (s):
Herr talman! Som framgår av pressmeddelandet
om organisationskommittén står det "under förutsätt-
ning av riksdagens godkännande". Det är så det fun-
gerar. Skulle det vara så att den majoritet som fanns i
kulturutskottet inte höll vid denna dagens omröstning,
blir det heller ingenting. Den reservationen gäller,
vilket inte är något speciellt för Kulturdepartementet.
Så gör alla departement och ministrar för tids vinnan-
de, eftersom det också ingår i vårt uppdrag som poli-
tiker att icke uppträda på ett sådant sätt att väljarna
tycker att vi bara förhalar och drar frågor i långbänk.
Sedan de två sidorna. Det handlade alltså om
Sjöhistoriska museet. Det var ett förslag som icke
skulle läggas fram. Det hade tryckts på fel knapp på
apparaten. För att inte vara slösaktiga med miljön och
makulera hela upplagan, rev vi ur dessa sidor som
icke skulle vara något att läsa för dem som fick del-
ningsexemplaren, eftersom det inte var ett förslag som
förelåg. I stället kom vi senare med den korrekta
separata versionen av förslaget om Sjöhistoriska mu-
seet.

Anf. 64 EWA LARSSON (mp) replik:
Herr talman! När ministern vid kulturutskottets ut-
frågning svarade på frågan om propositionen var
fackligt förhandlad svarade ministern ja. Vid kontakt
med de båda fackliga organisationerna har de sagt: Ja,
det är fackligt förhandlat förutom de två sidor i pro-
positionen som berörde själva besluten. De fackliga
förtroendevalda fick reda på förslaget till beslut en
timme och tio minuter före pressen. Det var detta
frågan gällde.
Jag återkommer till frågan om bokmomsen. Är det
alltså socialdemokratisk ekonomisk prioritering inom
kulturområdet att vi skall ha 25 % moms på böcker i
Sverige? I t.ex. Danmark och England har man 0 %
moms och övriga Europa har väsentligt lägre bok-
moms - Frankrike 6 %, Kanada 7 %. När man i Aust-
ralien tog bort bokmomsen ökade antalet bokinköp
väsentligt. Är detta svensk socialdemokratisk kultur-
prioritering?

Anf. 65 Kulturminister MARITA
ULVSKOG (s):
Herr talman! Jag tror inte att jag kommer längre i
diskussionen med Ewa Larsson om bokmomsen,
därför att vi talar helt enkelt inte samma språk. Detta
kunde jag också höra i Ewa Larssons inledningsanfö-
rande, där hon valde att läsa en del av kulturproposi-
tionens förslag som en viss potentat läser bibeln. Jag
kan bara återigen informera om att det ägde rum nå-
got som kallas för RBAR-förhandlingar med de fack-
liga organisationerna innan propositionen överlämna-
des till riksdagen.

Anf. 66 EWA LARSSON (mp) replik:
Herr talman! Jag kan bara notera att försvarsminis-
tern använde samma formulering i en debatt med
Annika Nordgren här i kammaren när han inte hade
några svar att ge henne; vi talar olika språk. Jag tyck-
er att vi får lära oss att tala samma språk och att mi-
nistern också får försöka att förstå allas språk. Det är
ändå svenska språket vi talar.

Anf. 67 Kulturminister MARITA
ULVSKOG (s):
Herr talman! Med de förvanskningar av fakta som
Ewa Larsson har ägnat sig åt i olika medieuttalanden,
artiklar och även i inledningen här i kammaren, anser
jag att förutsättningarna för en konstruktiv diskussion
just nu inte är särskilt goda.

Anf. 68 ELISABETH FLEETWOOD (m):
Herr talman! På en fråga från Carl-Johan Wilson
medgav Marita Ulvskog att en viss klantighet hade
förekommit i museiflyttärendet. Men hon sade att hon
delade klantigheten med kulturutskottet fifty-fifty. Jag
tror att det var många som hoppade till när man hörde
det.
Därför måste jag få ställa en fråga: I vilka avseen-
den har kulturutskottet uppträtt klantigt? Anklagelsen
är enorm. Jag har aldrig, herr talman, hört något lik-
nande förut. Jag anser att alla vi som sitter här och
lyssnar, både på läktaren och här i kammaren, har rätt
att få veta, innan kulturministern lämnar denna kam-
mare, i vad mån och i vilka avseenden kulturutskottet
och dess kansli har uppträtt klantigt. Jag räknar med
att få ett svar här. En sådan anklagelse kan man inte
bara slänga ur sig och sedan gå härifrån.

Anf. 69 Kulturminister MARITA
ULVSKOG (s):
Herr talman! Jag har tagit del av ett antal medieut-
talanden av några av ledamöterna i kulturutskottet och
har också läst texter som ledamöter och kulturutskot-
tet själva har författat. Jag har ju träffat hela utskottet
och då försökt att redogöra för mycket enkla och
tydliga fakta i målet. Men en del av kulturutskottets
ledamöter har vägrat att ta till sig dessa fakta. Det
tycker jag är mycket märkligt.
Själva propositionstexten hade kunnat vara utför-
ligare när det gäller organiationskommitténs uppdrag.
Jag kan ta på mig att den var väl kortfattad, vilket jag
i ett tidigt skede har gjort även i de frågestunder som
har förekommit i riksdagen. Men det gör inte att de
medvetna missuppfattningar och överdrifter som
enskilda ledamöter i kulturutskottet har gjort sig
skyldiga till är något som skall glömmas bort.

Anf. 70 ELISABETH FLEETWOOD (m)
replik:
Herr talman! Jag förstår i och för sig att kulturmi-
nistern alltid vill ha sista ordet.
Hon hänvisar nu till medieuttalanden. Marita Ulv-
skog har ju själv en grundmurad erfarenhet av me-
dieuttalanden. Det är väl detta som hon här stöder sitt
uttalande på.
Nu förminskades anklagelsen från att gälla utskot-
tet till vad enskilda ledamöter har sagt i medier. Detta
är två helt olika saker. Anklagelsen mot utskottet
kvarstår från kulturministerns sida. Jag begär att kul-
turministern återtar anklagelsen mot utskottet.

Anf. 71 Kulturminister MARITA
ULVSKOG (s):
Herr talman! Elisabeth Fleetwood försöker att gö-
ra en kulturpolitisk debatt, som handlar om viktiga
frågor, till något slags räfst- och rättarting, där hon
själv skulle stå med en gloria över sitt huvud. Jag
vägrar att göra denna debatt till en sådan tillställning.

Anf. 72 ELISABETH FLEETWOOD (m)
replik:
Herr talman! Grunden för denna min begäran lig-
ger enbart i den korta anklagelse som kulturministern
riktade mot utskottet. Jag har icke haft någon som
helst avsikt att hålla räfts- och rättarting. Jag vill bara
veta vad det är som kulturministern syftar på och har
begärt att denna anklagelse skall tas tillbaka. Den
frågan har jag, som ledamot i kammaren och som
ledamot av kulturutskottet, å allas våra vägnar rätt att
få besvarad.

Anf. 73 Kulturminister MARITA
ULVSKOG (s):
Herr talman! Grunden för Elisabeth Fleetwoods
engagemang i denna fråga är att hon försöker ta parti-
politiska poänger och skyla över det faktum att Mode-
raterna trots den fond på hundra miljoner som man
har med i sitt alternativa förslag föreslår kraftiga
besparingar på kulturområdet. De är dessutom mycket
träffsäkra och riktar sig just mot de sociala skikt som
Moderata samlingspartiet vanligtvis visar ett mycket
svagt intresse för.

Anf. 74 MARIANNE ANDERSSON (c):
Herr talman! Jag hade tänkt att ta upp en annan
fråga, men jag tror att jag får hålla mig till den som vi
har diskuterat. Jag tycker att det är synd att debatten
blir så polemisk, men jag måste säga att jag inte kan
lägga skulden på kulturutskottet i detta fall. Vi har att
behandla ett förslag som kom från regeringen och
kulturministern och som också väckte en oerhört
starkt kritik. Även om kulturministern har hänvisat till
en rad människor som tycker att det är bra att de sat-
sas i Göteborg, vilket vi också tycker, kan hon inte
bortse från att väldigt många har haft mycket kritiska
synpunkter. Det har väl aldrig någonsin hänt att vi till
kulturutskottet har fått så många brev från utländska
institutioner som i denna fråga. Därför tycker jag att
det vore bra om vi kunde ha en annan ton när vi dis-
kuterar detta.
Kulturministern pratar också om medvetna miss-
uppfattningar och överdrifter. Det är precis det som
kommer från kulturministerns sida. Jag tycker inte att
det är roligt att säga det, men jag tycker faktiskt att
det är så.
Vad som skall hända i Stockholm och hur vi skall
klara de mångkulturella målen fick vi inget svar på.
Jag är ganska orolig över att regeringen och kultur-
ministern tycks ha en ganska grund inställning till hur
vi skall få ett fungerande mångkulturellt samhälle.
När jag pratar om världskulturmuseet i Göteborg
säger kulturministern att det inte bara skall vara för
invandrare utan för alla. Det är klart att det skall vara
både för invandrare och för alla andra, så att det upp-
står möten mellan människor. Det måste väl ändå vara
syftet.
Kulturministern sade att det handlar om makt. Jag
tycker att det skall handla om hur vi skall få samhället
att fungera. Det behöver fungera i Göteborg, det be-
höver fungera i Stockholm och det behöver fungera i
hela landet.

Anf. 75 Kulturminister MARITA
ULVSKOG (s):
Herr talman! Självfallet är det så, Marianne An-
dersson. Det framgår också väldigt klart både av
propositionstexten och av de direktiv som finns när
det gäller världskulturmuseet i Göteborg, och det
kommer också att framgå av de direktiv om
världskulturhus på Södra Teatern i Stockholm som
regeringen kommer att fatta beslut om i morgon, då
de blir offentliga. Det finns ingen som helst motsätt-
ning där. Jag vill nog säga att socialdemokratin har
allt annat än en grund inställning när det gäller integ-
rationsfrågan. Det är sådant som vi lever med nära
kroppen varje dag. Satsningen på det mångkulturella
präglar också i hög grad kulturpropositionen.

Anf. 76 MARIANNE ANDERSSON (c):
Herr talman! Jag satt med i invandrarpolitiska
kommittén. Vi arbetade väldigt mycket med frågan
hur vi skall kunna integrera invandrare och svenskar
med varandra. Det har inte hänt någonting ännu,
egentligen. Det är en av de viktigaste och svåraste
frågorna vi har. Jag tror säkert att regeringen tänker
på det, men det händer inte så värst mycket.
Kulturministern sade att världskulturhuset skall
ligga på Södra Teatern i centrum av Stockholm och
inte i Rinkeby. Det tycker jag också är bra. Jag hop-
pas verkligen att det över huvud taget inte har före-
svävat kulturministern att det skulle ligga i Rinkeby.
Det skall ju handla om möten mellan människor. Om
man inte är mycket medveten i denna satsning är
risken ganska stor att det ändå blir ett möte mellan
invandrare och att svenskarna inte finner vägen dit.
Det gäller att se till att det verkligen uppstår möten
mellan svenskar och invandrare.
Jag har en fråga när det gäller diskussionen om
museer. Vi har skrivit i vår motion att vi tycker att
alla institutioner skall jobba med dessa frågor och att
direktiv om samverkan egentligen skall gå ut till var-
enda museum i hela landet, så att vi kan motverka
främlingsfientlighet och rasism och så att vi kan jobba
för ett mångkulturellt samhälle som fungerar. Ett
sådant samhälle har vi inte i dag. Vad säger kultur-
ministern om det?

Anf. 77 Kulturminister MARITA
ULVSKOG (s):
Herr talman! Detta har jag sagt något om redan i
kulturpropositionen. Där står mycket tydligt att de
viktiga övergripande insatser som föreslås gäller att
man skall stimulera institutioner som vill arbeta aktivt
med frågor som rör kulturarv och främlingsfientlighet
och med mångkulturella frågor. Vi har dessutom
föreslagit särskilda medel för detta. Det mångkulturel-
la kommer igen i varje avsnitt, i stort sett, i kulturpro-
positionen, precis som barn och ungdom löper som en
röd tråd genom propositionen.
Det manifesteras i sådant som världskulturmuseet
och världskulturhuset, men det finns med på en
mängd områden. Det finns i hög grad med redan i de
kulturpolitiska målen, av självklara skäl.
Teater, dans m.m.

Anf. 78 LENNART FRIDÉN (m):
Herr talman! På 1920-talet inträffade en kollaps
för de kringresande teatersällskapen i vårt land. Tha-
lias många små tempel stod tomma eller byggdes om
till biografer. De fasta teaterensemblerna var få. I
början av 30-talet föreslog ecklesiastikminister Eng-
berg att det skulle bildas en riksteater, skattefinansie-
rad, som skulle ge teaterupplevelser åt hela landet.
Efter 1974 har vi i Sverige byggt upp ett nät av
länsteatrar, vars verksamhet i stort sett täcker hela
landet. De större städerna har egna stadsteatrar med
flera scener, och på senare år har antalet privatteatrar
ökat. Många teatrar företar turnéer.
Det stora antalet fria grupper har betytt mycket,
inte minst för barn- och ungdomsteater. Samtidigt
finns Riksteatern kvar. Det är enligt vår mening inte
rimligt att behålla en verksamhet vid Riksteatern på
oförändrad nivå när det nu finns ett så omfattande
regionalt utbud. De nya bidragskonstruktionerna
kommer dessutom att ge ytterligare incitament för
regionteatrarna att turnera.
Det är också uppenbart att förenings- och arran-
görsdelen av Riksteatern känner sig bunden av utbu-
det från den producerande delen av RT på många
orter. Vi anser att vuxenteaterverksamheten hos
Riksteatern kan upphöra och att man genom sina
specialensembler såsom Cullbergbaletten och Tyst
Teater skall erbjuda lokala arrangörer det de regiona-
la teatrarna inte kan göra. För att öka publikarbetet
anser vi också att en del av medlen till teaterproduk-
tion bör föras över till teaterföreningarna. Det är ett
av våra förslag för att man skall kunna bredda och nå
så många nya kulturkonsumenter som möjligt. Vi kan
väl säga att det är en del i vår positiva klasskamp.
I likhet med en enig teaterutredning anser vi också
att erfarenheterna från skådebaneverksamheten är
sådana att dess verksamhet kan upphöra, och att mot-
svarande anslag skall tillföras nämnda arrangörer via
Riksteateranslaget. Vi tror att sådana åtgärder kom-
mer att leda till förnyat engagemang hos föreningarna,
ett bättre penningutnyttjande och en förnyelse av den
regionala teatern, där bl.a. de fria grupperna kanske
kan komma bättre till sin rätt.
Ett annat av de gamla s.k. R-organen som inte
längre fyller samma funktion är Rikskonserter. Vi
anser till skillnad från regeringen och utskottet att
produktionen kan minska ytterligare - regeringen
minskar den till stor del - och att flera av dess verk-
samheter bör omprövas. I likhet med Kulturutred-
ningen anser vi att den löpande fonogramutgivningen
bör ske på samma villkor som för övriga skivprodu-
center. En jämförelse mellan Caprice och mindre
privata producenter utfaller till de senares fördel både
med avseende på produktionsomfattning och admi-
nistrationsstorlek. Specialutgivningar i anslutning till
projekt är något som bör kunna ske i normal konkur-
rens och efter vanlig upphandling.
Vi kan med glädje konstatera att utskottet delar
uppfattningen att det bör finnas ett statligt ansvar
jämväl för blåsmusiken. Detta har tidigare legat hos
Rikskonserter, men får nu sin lösning hos annan hu-
vudman.
Som jag tidigare har nämnt ställer vi oss bakom
förslaget till ett reformerat stöd till regional kultur-
verksamhet. Vi vill kraftigt understryka att bidraget
skall kunna tillfalla varje institution som uppfyller en
del av det nationella ansvaret oberoende av huvud-
man, under förutsättning att verksamheten också stöds
av en regional eller lokal huvudman. Vi ställer oss
också bakom idén om riktade bidrag och om hur den-
na resurs stegvis skall kunna byggas upp.
Även i detta sammanhang vill vi peka på hur vä-
sentligt det är för mångfald och oberoende att alter-
nativa och fristående finansieringsformer kan byggas
upp, t.ex. i form av fonder där det skall vara öppet
såväl för enskilda individer som för företag, förening-
ar och andra att bidra. För att ytterligare underlätta
detta skulle det behövas ett alternativ till den lagstift-
ning som reglerat de gamla kulturstiftelserna. En
mindre lagändring har föreslagits, men här har rege-
ringen inte gått riksdagen till mötes.
Vi instämmer i förslaget att de lokala och regiona-
la symfoni- och kammarorkestrarna skall få behålla
sitt stöd oförändrat. Vi tillstyrker också att större krav
skall kunna ställas på orkestrarna vad gäller verksam-
het utanför hemorten och samverkan med det övriga
musiklivet. I konsekvens med detta bör också
Länsmusiken få ett påpekande om att man skall ta sitt
ansvar för sådan samverkan.
Herr talman! Det finns många bra orkestrar i vårt
befolkningsmässigt lilla land. En av dessa har nått
höjder av ett sådant slag att dess internationella re-
nommé gett den en särställning, nämligen Göteborgs
symfoniorkester. Ett enhälligt utskott föreslår att
regeringen skall kunna ge den rätten att bruka be-
teckningen nationalorkester, något som finns i ett stort
antal andra länder.
I Kulturutredningen behandlas i flera avsnitt sned-
fördelningen mellan genrer inom det regionala mu-
siklivet och de synpunkter på detta som förts fram
från olika grupper. Flera gånger omnämns i detta
sammanhang jazzmusiken, och ett av förslagen från
utredningen gäller tillskapandet av genrecentrum.
Detta avfärdas utan någon motivering i kulturpropo-
sitionen. Även utskottet är här i sin skrivning förvå-
nansvärt passivt. Det tog ungefär ett sekel för filmen
att få ett erkännande som egen konstform. Den lika
gamla jazzmusiken väntar ännu på sitt erkännande,
åtminstone i regeringens propositioner.
Genom jazzen har många unga genom årtionden
kommit i kontakt med musiken, och ofta har den varit
början på en väg in i en vidare musikvärld. På samma
sätt har rockmusiken, också den styvmoderligt be-
handlad i de flesta sammanhang, kommit att ge många
ungdomar en betydelsefull fritid. En del av dem har
där kunnat få utlopp för såväl sin energi som sitt ska-
parsinne.
På senare år har en förnyelse av jazzintresset via
rock och mellanformer kunnat förmärkas. Av detta
syns inget i den proposition som skulle utgöra inled-
ningen till en kulturlivets förnyelse.
Dessa musikformer baseras på ett brett folkligt
stöd och ett omfattande utövande och överlever och
utvecklas genom de eldsjälar som är så viktiga och
vars betydelse utpekats av Kulturutredningen. Det
måste i överenskommelserna mellan anslagsgivare
och de regionala musikföreträdarna ingå som en
uppgift att jazzmusiken och de nya yngre musikfor-
merna får en chans att utvecklas efter sina meriter och
på villkor likvärda övrig musik.
Ett annat område som inte alls uppmärksammats
är kyrkornas betydelse för Sveriges musikliv. I pro-
positionen nämns det i förbigående i en enda mening
på s. 79 tillsammans med folkrörelser i övrigt. Be-
klagligtvis har vi därför - där får vi nog alla i utskot-
tet skämmas - helt missat den kyrkliga kulturens
betydelse i vårt betänkande.
Herr talman! I samband med jazzen nämnde jag i
förbigående filmen. Den har på senare år äntligen fått
sitt erkännande. Synd bara att det kommit så sent och
i ett läge där problemen är stora. Den snabba me-
dieutvecklingen ger skäl till att man redan nu måste
förbereda hur film- och videoavtalet, som blir aktuellt
1998, skall utformas.
Det är viktigt att film produceras på fler ställen än
Stockholm. Det är viktigt för skådespelare, för tekni-
ker, för kringverksamheter av olika slag och för fil-
men. Den statliga filmpolitiken bör ha med det i sin
inriktning. Därför är också satsningen på nyskapande
verksamheter, t.ex. Film i Väst i Alingsås, något som
vi finner positivt och gärna stöder.
Den del däremot som främst kan verka närings-
livsbefrämjande, t.ex. filmfonder och s.k. film com-
missions - dessvärre finns det ingen svensk term för
detta - bör emellertid vara något som regionernas
företag och myndigheter tar ansvar för.
Herr talman! Utan något särskilt yrkande ställer
jag mig bakom samtliga moderata förslag på det här
området.

Anf. 79 MARIANNE ANDERSSON (c):
Herr talman! Under det här avsnittet skall vi be-
handla teater, dans och musik. Tydligen gäller det
också film.
Teatrarna har genomgått en stark utveckling under
den senaste tjugoårsperioden. Teatrarna var ju en av
de krafter som banade väg för utvecklingen av
1974 års kulturpolitik. Det fanns då ett mycket dy-
namiskt förhållande mellan teatern och det omgivande
samhället. Sedan dess har antalet teaterinstitutioner
och fria grupper ökat. Utbudet har också ökat. Antalet
teaterbesök däremot har minskat något, men det är
inte färre personer som går på teater. Detta är det värt
att notera. Amatörteaterverksamheten och samverkan
mellan amatörer och professionella har också ökat,
vilket jag tycker är mycket intressant.
Sverige är ledande nation i världen när det gäller
barn- och ungdomsteater. Det är särskilt angeläget att
behålla och utveckla den tätpositionen. Det handlar
om kunskapsutveckling, förnyelse, gränsöverskridan-
de, seminarier och utbildning - ja, allt som är nöd-
vändigt för att uppnå dessa saker. Hur skolor och
förskolor skall inspireras är också av vikt. Det natio-
nella uppdraget till Backa Teater i Göteborg skall
handla om just detta, och det är mycket välkommet.
Målsättningen är nu att öka efterfrågan, spridning-
en och tillgängligheten när det gäller teater samt att
barn och ungdomar bör få tillgång till teater av hög
kvalitet. Det handlar om de ofta upprepade kraven på
turnéverksamhet och om att sprida teaterproduktion
via radio och television. Det är angeläget att skolorna
har möjlighet att ta emot teaterföreställningar, fria
grupper eller, som i Älvsborgs län, den turnerande
länsteatern med särskild inriktning på barn och ung-
domar.
Det har varit en svacka när det gäller skolornas
möjligheter på grund av organisationen med resulta-
tenheter. En enskild skola har därför litet svårt att
klara av detta, men jag tror att ett samarbete är på
gång. Det verkar vara så. Vi har haft företrädare för
Teatercentrum hos oss och då fick vi veta att det bör-
jar bli litet bättre igen. Problemet var emellertid
Stockholm. Det är mycket svårare att komma ut till
skolorna i Stockholm. Det ger en tankeställare. Man
behöver verkligen fundera över vad det kan bero på.
Vi har ju våra nationalscener. I mitt anförande i
debatten om anslagen till Operan och Dramaten tog
jag upp en del saker, som jag kanske inte skall uppre-
pa. Men vi som har lyssnat till många uppvaktningar
från många institutioner och som också har besökt
andra institutioner vet att t.ex. Riksteatern haft kravet
på sig att göra besparingar. Man har anpassat sig och
klarar sin ekonomi. Det är då litet frustrerande att
höra några institutioner klaga så intensivt, medan
andra gör bästa möjliga av sin situation. Många andra
institutioner ute i landet kan ju producera en fantastisk
verksamhet med mycket mindre pengar. Vi skall ju
inte göra jämförelser - det handlar inte om att det
skall vara lika mycket eller lika litet pengar till natio-
nalscener som till andra - men på något sätt är in-
ställningen väsensskild. Jag tycker att det är värt att
tänka också på det.
När det gäller Norrlands Musik- och dansteater
tycker vi att det är en bra satsning att man nu får stöd.
Några ord vill jag också säga om detta med en
samisk teater, en fråga som varit aktuell länge och
som stötts och blötts. Det finns en stor otålighet bland
samerna över att frågan inte är löst. När vi nu så
mycket diskuterar mångkultur kan man väl tycka att
det är viktigt att vi i Sverige stöttar vår egen urbe-
folkning också från kulturell synpunkt. Nu ger rege-
ringen sametinget i uppdrag att undersöka förutsätt-
ningarna för att etablera en fast samisk teaterinstitu-
tion. Det tycker vi är viktigt.
Det är viktigt att vi visar att vi faktiskt menar all-
var med detta. Uppdraget skall vara klart senast den 1
juni 1997 så att regeringen hinner få med det i bud-
getpropositionen. Men utskottet tyckte att detta var att
gå fram litet för hårt. Jag tror att det är bra att vi sätter
ett tryck på det relativt nyinrättade sametinget så att
man känner att det är allvar. Vi vet att man många
gånger har haft svårt att komma överens, men man
måste ha det här trycket på sig. Då kan ett beslut
fattas nästa höst. Det är litet synd att det inte kan bli
på det sättet. Men vi hoppas ändå att det inte skall
dröja så länge.
Jag skall inte uppehålla mig särskilt mycket vid
dansen. Jag vill bara kommentera detta med Östgöta-
baletten. Vi har ju i vårt budgetalternativ yrkat avslag
till förslaget om att Östgötabaletten skall tilldelas 3
miljoner kronor. Det har vi inte gjort för att vi tycker
att Östgötabaletten har en dålig verksamhet, tvärtom.
Jag vet för litet egentligen, men jag tror nog att den är
ganska bra. Skälet till vårt avslagsyrkande var bris-
tande lokal uppbackning, någonting som vi har krävt i
andra sammanhang. Såvitt jag har förstått säger Lin-
köpings kommun nej till att stötta Östgötabaletten.
Det är synd, men det måste på lokal och regional nivå
finnas en positiv inställning för en verksamhet för att
staten skall gå in med stöd.
Musiken lever. Det märks på alla festivaler, rock-
klubbar och konserthus. Det är det mest vittförgrena-
de och omfattande konstområde som finns. Inte minst
finns det ett stort intresse hos ungdomar för musik.
Musikskolan är också viktig. Den är ju en grund för
detta intresse, och det är viktigt att vi slår vakt om
den. I och för sig är det en kommunal fråga, men den
bör ändå uppmärksammas.
Vi önskar att man satsade mera på profilerade
genrecentrum som också omnämndes i Kulturutred-
ningen. Som exempel kan nämnas jazz, folkmusik,
körsång och andra typer av verksamheter som förtjä-
nas att lyftas fram. Det vore bra om man gav ett stöd
till folkmusikinstitutet i Norduppland, som är under
uppbyggnad, så att den svenska folkmusiken lyftes
fram. Vi tycker också att Norrbottens kammarorkester
skulle kunna få ett statligt stöd.
Göteborgsmusiken är en orkester som har haft och
har en stark lokal uppbackning. Men man har inte haft
något som helst statligt stöd. Majoriteten i utskottet
anser att det är viktigt att Göteborgsmusiken nu får
statligt stöd. Vi har också lyckats att komma överens
om att ge ett stöd till Göteborgsmusiken för att rädda
orkestern, som arbetar både internationellt och natio-
nellt i hela Sverige och som har en mycket hög kvali-
tet, vilket det är många som kan intyga. Det är bra att
vi har kunnat komma överens om att ge Göte-
borgsmusiken 4 miljoner kronor.
Jag vill avsluta med en liten fundering om
länsmusiken. Det har gjorts väldigt många uppvakt-
ningar. Vi bör följa utvecklingen när det gäller
länsmusiken väldigt noga. Vi har ju fått en del tanke-
ställare. Jag skulle önska att vi hade kunnat göra
mycket mer, men pengarna räcker tyvärr inte.
Min taletid är nu slut. Jag får återkomma till frå-
gan om film i slutet av dagen.

Anf. 80 CARL-JOHAN WILSON (fp):
Värderade talman! De s.k. nationalscenerna Ope-
ran och Dramatiska teatern är synnerligen viktiga för
kulturen i hela landet. Trots att så gott som all deras
verksamhet sker i Stockholm är de symboler för en
historisk tradition som givit glans åt hela Sveriges
kulturliv. Om vi jämför Operans och Dramatens roll
från tiden då de etablerades och fram till nu är det lätt
att konstatera att de alltmer blivit hela folkets egen-
dom - inte minst genom att radio och TV fört in ope-
ra- och teaterföreställningar i våra hem. Samarbetet
mellan nationalscenerna och radio/TV måste öka. Om
svenska skattebetalare utanför Stockholm skall tolere-
ra att så stor del av Operans och Dramatens budget
kommer från dem måste fler uppsättningar sändas i
TV.
Folkpartiet ser egentligen inte någon motsättning
mellan nationalscenerna och motsvarande kulturverk-
samhet på andra platser i vårt land. Därför värnar vi
om både Operan och Dramaten. Jag är övertygad om
att Operan och Dramaten har ungefär samma stimule-
rande verkan på kulturlivet runt om i landet som idrot-
tens elitserier har på idrottsverksamhet som hobby för
amatörer i alla åldrar.
Vi har konstaterat att det finns problem med eko-
nomin på både Operan och Dramaten. Något måste
det beror på. Alltför många gånger har det inte gått
ihop för dessa teatrar. Teaterverksamhet är långsiktig.
Att sätta upp en opera eller en större pjäs fordrar ofta
flera år av förberedelser. En konstnärlig linje måste
fullföljas under många år för att den skall ge full ut-
delning. Det är därför nödvändigt att principerna för
alla institutionsteatrars långsiktiga finansiering fast-
slås. För att kunna komma bort från osäkerheten om
de ekonomiska villkoren och samtidigt komma fram
till ett tillfredsställande system för en långsiktig fi-
nansiering har Folkpartiet i sin partimotion skrivit att
frågan bör granskas närmare i en statlig utredning.
Jag har inte fått något majoritet för detta förslag i
kulturutskottet. Men jag hoppas att kulturministern
ändå kan fundera över om det finns något gott med en
sådan utredning. Jag tror att det skulle vara värdefullt,
inte bara för Operan och Dramaten utan också för alla
teatrar i landet om man funderade litet mera på vad
det kan bero på att det är så svårt att klara finansie-
ringen för institutionsteatrarna.
Värderade talman! De kommunala musikskolorna
är nästan en förutsättning för att svenskt musikliv
även i fortsättningen skall ha god kvalitet i hela Sve-
rige. De flesta kommuner har ont om pengar. Jag
hoppas att alla kommuner finner att en kommunal
musikskola i någon form hör till det som skall vara
kvar. Detta är inget ärende för Sveriges riksdag, men
om svenskt musikliv skall aktualiseras i en debatt här
anser jag att de kommunala musikskolornas betydelse
bör markeras, precis som Lennart Fridén markerade
att den kyrkliga konsten och musiken är viktig att
omnämna.
Folkpartiet har föreslagit att Göteborgsmusiken
skall erhålla ett tidsbegränsat nationellt uppdrag inom
blåsmusikområdet med liknande förutsättningar som
gäller för de övriga nyutlagda nationella uppdragen.
Det har inte vunnit stöd i resten av kulturutskottet,
men jag finner det glädjande att utskottet beslutat att
ge statligt stöd som möjliggör att Göteborgsmusiken
kan leva vidare.
Värderade talman! Sverige har ett flertal mycket
goda symfonikorkestrar. En av dem är Göteborgssym-
fonikerna. Ett antal göteborgssupportrar har i fem
motioner föreslagit att just Göteborgs symfoniker
skall erhålla beteckningen nationalorkester. Observera
uttrycket "erhålla beteckningen nationalorkester". Det
är jämförbart med att utse just den orkestern till na-
tionalorkester med vad det nu kan innebära.
Det borde vara alldeles självklart att riksdagen
inte kan bedöma om någon orkester av kvalitetsskäl
skall få en särskild beteckning som nationens flagg-
skepp på sitt område. Inte heller riksdagens kulturut-
skott förfogar inom sig över sakkunskap som möjlig-
gör en sådan kvalitetsklassning.
När ärendet kom upp i kulturutskottet påpekades
av någon att Göteborgssymfonikerna borde utses till
nationalorkester.
Någon ville ge orkestern den beteckningen som en
hedersbetygelse, någon såg beteckningen som värde-
full för orkestern vid internationella framträdanden,
någon trodde att sponsorerna skulle bli fler efter en
sådan markering från Sveriges riksdag.
Nu har kulturutskottet i betänkandet föreslagit att
Göteborgs symfoniker bör ha rätt att använda be-
teckningen nationalorkester. Jag anser att varje svensk
orkester kan hävda att den är en sorts nationalorkes-
ter. Inga repressalier kan användas mot någon orkes-
ter som i sin marknadsföring själv påstår sig vara en
svensk nationalorkester. Alltså är beteckningen
egentligen ointressant som kvalitetsmarkering.
Göteborgssymfonikerna är en av våra allra främsta
symfoniorkestrar. Visst är den en svensk nationalor-
kester, vad vi än säger. Det hade varit mer befogat att
föreslå en markering om vi ville poängtera att en
svensk orkester är en hawaiiorkester, en amerikaor-
kester, en afroorkester eller en typisk norsk natio-
nalorkester.
Jag står bakom kulturutskottets förslag om att en
orkester kan ha rätt att kalla sig nationalorkester. Ju
mer jag har tänkt på ärendet desto mer övertygad har
jag dock blivit om att riksdagen egentligen inte borde
göra några sådana yttranden. Även om vårt förslag är
till intet förpliktande och även om regeringen knap-
past skulle falla för frestelsen att meddela någon en-
staka orkester att den får använda beteckningen
svensk nationalorkester, borde vi nog inte ha beslutat
så som vi i kulturutskottet har föreslagit.
Värderade talman! Det här betänkandet har en god
kvalitet. Så god att man litet skämtsamt skulle kunna
ge det beteckningen nationalbetänkande, om den
möjligheten fanns. Förslaget om rätten för en orkester
att använda beteckningen nationalorkester är enligt
min uppfattning den enda plumpen i protokollet.
Eftersom debatten säkert kommer att anses ha tagit
udden av förslaget om nationalorkester bör vi ändå
kunna ställa oss bakom kulturutskottets betänkande på
denna punkt. Jag tyckte ändå det kändes skönt att
markera att jag ångrar litet att vi behandlade ärendet
så som vi gjorde. På något vis måste den möjligheten
finnas i en politisk debatt att man gör en tabbe som
man ändå fullföljer så som man har tänkt. Innehållet i
beteckningen är inte så allvarlig att vi behöver räkna
med att den får sådana konsekvenser att det blir pro-
blem för svenskt musikliv i stort.

Anf. 81 CHARLOTTA L
BJÄLKEBRING (v):
Herr talman! Vad vore riksdagen utan national-
riksdagsmannen Carl-Johan Wilson? Det kan man
fråga sig. Och vad vore teatern utan dramatikern.
Utan dramatikern fick vi ingen som arbetade i teaterns
garderob. Vi fick ingen ljud- eller ljustekniker, och
heller ingen teaterchef. Politiker fick vi väl kanske
ändå. Men vad skulle skådespelaren, regissören och
scenografen göra? Hur skulle det gå med filmen om vi
inte hade några TV-apparater? Vi fick i alla fall ingen
barnteater.
Nationalscenerna Operan och Dramaten bör enligt
Vänsterpartiet få ett preciserat uppdrag vad gäller
uppsättningar för barn och ungdom. Redan i dag gör
de många uppsättningar med barn- och ungdomstea-
ter. Men jag känner en viss oro inför detta eftersom
man har sviktande ekonomier. Vänsterpartiet anser
därför att det vore bra om målet blev tydligt skrivet.
Jag undrar varför det egentligen inte står inskrivet i
våra nationalsceners målformuleringar.
De nationella uppdrag som regeringen föreslår på
en rad olika områden är väldigt bra. Men vi tycker att
de borde preciseras och också ökas beloppsmässigt.
I vår budgetmotion, där nu ramen redan har fallit,
föreslog vi 4 miljoner kronor mer till de nationella
uppdragen, samt ytterligare medel till barn och ung-
dom. Även när det gällde en nationalscen i norr före-
slog Vänsterpartiet ytterligare medel, men det kom-
mer Maggi Mikaelsson att utveckla senare.
Inom barnteaterområdet finns tendenser som visar
på att de statsunderstödda grupperna minskat sin
verksamhet, i stället ökar de kommersiella teatrarna
sin verksamhet. En sådan enkel sak som att kommu-
nerna slutat med samordning av en kulturförmedling
kan vara en av orsakerna. De kommersiella grupperna
med reklam och föreställningar som vänder sig till en
stor publik med envägskommunikation har vunnit i
marknadsföringen före teatrar med mer konstnärligt
och pedagogiskt innehåll.
Jag hoppas verkligen att det blir ändring på detta
och att vi skall kunna använda målet om kommersia-
lismens skadeverkningar som ett verktyg att försöka
stärka den verksamhet som bygger på ett bra pedago-
giskt innehåll.
Förutom kostnadsutvecklingen är problemet att ar-
rangörernas möjlighet att anlita de fria grupperna har
strandat lokalt. Av den anledningen föreslog Vänster-
partiet ytterligare 5 miljoner kronor över regeringens
förslag just till de fria grupperna.
Det skulle man kunna använda särskilt till miljon-
programmens förorter, men även till andra teaterfatti-
ga och kulturfattiga delar av vårt land, t.ex. i gles-
bygd.
Regeringen föreslår i propositionen att länsmusi-
kens anslag skall minskas med 60 miljoner kronor
under perioden 1998-1999. Vänsterpartiet anser att
besparingen är alldeles för hög. Samtidigt oroar vi oss
för att olika musikgenrer ställs emot varandra. Det är
olyckligt eftersom man samtidigt vill spränga gränser
och se nya samarbetsformer regionalt. Det är en mot-
sättning i detta.
Vänsterpartiet anser att det är viktigt att i stället
flytta över tyngdpunkten från producenterna till ar-
rangörsleden. Vänsterpartiet anser med andra ord att
den kommande eventuella besparingen av länsmusi-
ken skall omfördelas till arrangörsstöd. Vänsterpartiet
har också föreslagit ökade medel för arrangörsstöd
även under 1997.
När det gäller länsmusiken har kulturutskottet sagt
att man inte just nu tar ställning till dessa besparingar.
Utskottet har beslutat att inte föregripa den kartlägg-
ning som kulturrådet skall göra efter det att regering-
en avslutat sina överläggningar med Landstingsför-
bundet. Vi tar alltså inte ställning till detta nu.
Med anledning av detta vill jag fråga kulturminis-
tern: Hur kommer regeringen att handskas med den
situation som eventuellt uppstår om förhandlingarna
kommer fram till att besparingarna inte skall göras?
Kommer det att innebära förändringar av de ramar
som vi redan beslutat om för 1998 och 1999? Hur
skall vi i så fall handskas med den nya budgetord-
ningen?
När det gäller filmområdet föreslår regeringen
uppbyggandet av regionala resurscentrum för film och
video för professionella filmskapare. Vänsterpartiet
har tillstyrkt förslaget, men vi är litet tveksamma
eftersom medlen kommer att omföras från det lokala
filmkulturella videoarbete som finns i dag för barn
och ungdom.
Vad Vänsterpartiet till skillnad från regeringen
tagit upp i sitt budgetförslag är inrättande av lokala
multimediaverkstäder som man också föreslår från
kulturutredningen. Är det någon ungdomskultursats-
ning som är angelägen är det just den nya tekniken.
Det här skulle vara väl använda pengar. Vi har också
lagt in det i vårt budgetförslag.
Miljöpartiets förslag om ett filmmuseum är också
positivt. Jag hoppas att regeringen återkommer med
ett förslag i den frågan. Det är också glädjande att
filmen nu är accepterad som en egen konstart och en
del av kulturpolitiken.
Fru talman! Det finns mycket att säga på det här
området, bl.a. om folkmusikens och folkdansens be-
tydelse, men jag slutar här.

Anf. 82 EWA LARSSON (mp):
Fru talman! För att människor skall kunna gå på
teater och dans och njuta av musik är det nödvändigt
att bryta den trend som har varit aktuell under ett par
år, dvs. att de offentligt stödda kulturinstitutionerna
för att komma till rätta med sin ekonomiskt svåra
situation har höjt biljettpriserna. Det har också funnits
politiker som har propagerat för en sådan linje när
institutionerna har talat om sin ekonomiskt svåra
situation. Miljöpartiet anser att smärtgränsen är nådd
nu. Vissa teatrar har också diskuterat om de, trots
svåra rationaliseringar, ändå kan sänka biljettpriserna.
Ungdomsrabatter börjar också bli alltmer vanligt. Vi i
Miljöpartiet tycker att det är viktigt att biljetter er-
bjuds till rimliga och låga kostnader även fortsätt-
ningsvis.
Så vill jag ta upp några punkter i regeringens för-
slag som vi inte riktigt förstår. Vi kan t.ex. inte förstå
varför vi här från riksdagen skall sätta tryck på Same-
tinget. Därifrån trycker man nog på alldeles själv, och
man har så gjort under väldigt, väldigt många år. Det
är faktiskt pinsamt att konstatera hur mycket de har
kämpat för att få ett nationellt uppdrag till en samisk
teater, och ännu har vi i den här kammaren inte fattat
ett sådant beslut. Jag tror att man inom Sametinget
kan komma överens om vart teatern skall förläggas.
Riksdagen borde här i dag fatta ett principbeslut
om att en fast samisk teaterinstitution skall inrättas, att
det skall bli ett fast nationell uppdrag. Här är det inte
fråga om utan hur, och då kan man tillsätta en organi-
sationskommitté. Samhället måste bereda vägen för
den samiska kulturen på ett mycket bättre sätt än
förut. I det här sammanhanget kan vi göra en jämfö-
relse med Norge, och vi hamnar då inte i en bra dager.
Vi ser allvarligt på det här. Vi tycker också att den
samiska filmen bör få direkt öronmärkta pengar ur det
befintliga filmanslaget, för annars är det väldigt lätt
att det bara trillar mellan stolarna.
Med det vill jag yrka bifall till reservation 29,
mom. 51.
Miljöpartiet tycker också att det är viktigt att nu
besluta om ett permanent nationellt uppdrag för
Norrlands Musik- och dansteater. I Kulturutredningen
har vi verkligen lovordat deras verksamhet och be-
römmer den som ett föredömligt exempel på samarbe-
te mellan olika konstformer och hur man kan jobba
när man har stora avstånd att täcka. Om vi fattar ett
sådant beslut här i dag kan verksamheten få utvecklas
i förvissning om en ekonomisk stabilitet. Jag vill
markera att Miljöpartiet inte tillhör dem som säger att
kulturarbetare, konstnärer och kulturkreatörer blir
bättre om de svälter.
Fru talman! I Miljöpartiets budgetförslag, som inte
har fallit än, vill vi, inte bara i ord utan även ekono-
miskt, i handling, ge Dramatiska Teatern en lönekom-
pensation. Det kan inte vara rimligt att skicka ut ett
fyrtiotal människor i arbetslöshet bara därför att de
har fått löneförhöjning. Den som är intresserad av
lönekonstruktioner kan ju titta på hur snittlönen ligger
och fundera på om det är rimligt att kulturkreatörer
verkligen skall ha så här låga löner. När de sedan får
löneförhöjning måste teatern i stället avskeda männi-
skor. Det gäller inte bara teaterskådespelare utan även
hantverksmänniskor, scenarbetare, med en yrkes-
skicklighet som de borde få lära ut till andra och som
borde få utvecklas på fler teatrar i stället för att de
skall skickas ut i arbetslöshet och komma att belasta
ett annat konto, nämligen AMS.
Som jag tidigare har sagt gör Miljöpartiet andra
prioriteringar inför framtida eventuella förändringar
när det gäller Länsmusiken. Vi vet ju alla i kulturut-
skottet, eftersom vi har varit med och tagit emot alla
uppvaktningar, vilken oro som finns. Det gäller t.ex.
Helsingborgs Symfoniorkester, vars medlemmar är
väldigt oroliga. Om det blir fråga om en neddragning
med ett par personer blir det ju svårt att fortsätta med
en hel symfoniorkester. Det kan i så fall betyda en
nedläggning.
Vi vet också att vad man kräver är en fullständig
musikutredning som skall se över svenskt kulturliv.
Det vore bra om vi här i dag kunde få ett sådant löfte
om en fullständig musikutredning. Då kunde man se
om det finns någon rimlig balans mellan de olika
enheterna: opera, symfoniorkestrar, kammarmusikor-
kestrar, kammarmusik. Det gäller olika genrer, som
tidigare talare har talat om, såsom jazz, folkmusik,
musik med annan etnisk bakgrund. Det gäller också
frågan om fast anställda eller fritt verksamma musi-
ker. Hurdan är balansen, och hur vill vi ha det? Kan vi
koppla ihop detta med ett konstnärstillägg, en grund-
trygghet? Hur ser administrationskostnaderna ut i
dag? Hurdan är relationen mellan landsbygd och
storstad och den mellan svenska solister, dirigenter
och ensembler och utländska solister, dirigenter och
ensembler? Det gäller ensembler av olika slag med
musik från skilda tidsepoker - en fullständig musikut-
redning!
Sedan litet grand om dansen. Miljöpartiet vill
påminna om Maastrichtfördragets 128 §. Eftersom
kulturministern är kvar i kammaren vill jag tala om att
Miljöpartiet anser att den artikeln också är tillämpbar
vad avser införande av moms på kultur. Om regering-
en tillsammans med Centern vill dra in mer skatt till
staten tycker jag att ni skall säga det. Men jag köper
inte tanken på kulturmomsen som en tvingande åtgärd
förrän jag har sett ett utslag från EU-domstolen.
Regeringen och vi alla har ju till uppgift att värna
det svenska kulturarvet och dess mångfald. Om inte
insatser görs nu, snabbt - eftersom lagförslaget om en
kulturmoms börjar gälla om knappt två veckor -
kommer den unika fria kulturutbildningen, främst
riktad till barn, att drabbas hårt. Det handlar om 25 %
moms, och har inte föräldrarna råd att betala mer i
terminsavgifter så blir det färre elever, och klyftan
mellan barn vars föräldrar har råd att betala för kultur
och barn till föräldrar som inte har råd att betala
kommer att öka. Den klyftan ökar redan nu, eftersom
den kommunala musikskolan tvingas ta ut så höga
avgifter. Detta är en kommunal angelägenhet, och vi
jobbar väl alla för att öka bidragen till kommunerna.

Anf. 83 MARIANNE ANDERSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Jag begärde replik på grund av att
Ewa Larsson sade att man skulle sätta tryck när det
gäller samisk teater. Jag delar Ewa Larssons uppfatt-
ning om att det är oerhört viktigt att inrätta en samisk
teater. Nu är vi där vi är, och vi har inget beslut. Jag
tycker faktiskt att det är ganska viktigt att samerna
själva får säga hur de vill ha det. I Centern menar vi
att samerna skall få signaler om att de skall lägga fram
ett förslag snabbt, så att det kan komma med i nästa
års budgetproposition. Det är ett positivt och starkt
krav, och det är det trycket vi vill sätta på Sametinget.
Jag kan inte förstå att Ewa Larsson kan tycka att det
är fel.

Anf. 84 EWA LARSSON (mp) replik:
Fru talman! Jo, jag tycker annorlunda. Jag tycker
att trycket skall sättas på oss här i riksdagen att fatta
ett beslut om en fast samisk teater som ett nationellt
uppdrag. Jag tycker att det är pinsamt att ett sådant
beslut ännu inte har kommit till stånd, efter så många
års tryck från de svenska samerna.

Anf. 85 MARIANNE ANDERSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Jag håller med om att det kan vara
pinsamt ur den synpunkten att det har tagit lång tid.
Jag tycker att det är dåligt att vi inte uppmärksammar
vår ursprungsbefolkning mer än vad vi gör. Men
inriktningen är ändå den att man skall fatta beslut om
en samisk teater, och det framhålls faktiskt i proposi-
tionen. Vi är i den situationen att vi inte har någon
majoritet för detta, men det viktiga är att se till att
behandlingen av den här frågan forceras och kommer
fram till beslut så snabbt som det nu är möjligt.

Anf. 86 FANNY RIZELL (kd):
Fru talman! Statens insatser för teater syftar i
första hand till att bredda tillgängligheten, att öka
efterfrågan på teater och att - som ofta har påpekats
här - barn och ungdomar skall få tillgång till teater av
hög kvalitet. Det talas i tid och otid om hur viktigt det
är att barn- och ungdomskulturen får stöd. Kulturut-
skottet upprepar ofta detta, och jag är glad för att det
också ofta framhålls i propositionerna. Jag vill åter-
igen understryka att barn- och ungdomskulturen måste
prioriteras.
Om vi måste välja något som vi skulle satsa våra
pengar på, tycker jag att det borde vara självklart att
de skall gå till barn och ungdomar. De behöver det
faktiskt mera än vad vi gör.
Men för att barn i hela landet skall komma i åtnju-
tande av teater måste man på många teatrar förändra
sitt arbetssätt. Man måste öka sitt turnerande, och jag
tycker att vi från riksdagen skulle vidta litet mer av
tvingande åtgärder - det skall vara ett lätt tvång, vill
jag säga. Det här är nämligen inte enkelt. Det är gans-
ka besvärligt att organisera och finansiera ett turnéliv,
men jag tror att det är nödvändigt att det händer nå-
gonting på det området.
Men framför allt tror jag att teaterproduktionerna i
mycket högre grad än i dag måste komma ut via TV.
Vi har talat om detta i utskottet, och jag tror att det
finns en del förbättringar att göra. Jag tror att framti-
den visar att det är där som vi måste till stånd en för-
ändring.
Skolans möjligheter att köpa teaterproduktion har
försämrats alldeles katastrofalt, och jag tycker att det
är mycket beklagligt. Teater i televisionen kan erbju-
das till rörelsehindrade människor som inte har möj-
lighet att ta sig dit där teater visas.
När vi skapar teater, dans, musik och film för barn
och ger dem möjligheter att själva utöva dessa verk-
samheter, tror jag att vi öppnar många nya vägar till
utveckling för dem. Det har givits ett tidsbegränsat
nationellt uppdrag för barn- och ungdomsteater till
Backa teater i Göteborg. Det finns en del bra sådana
tidsbegränsade nationella uppdrag, och jag tycker att
det kan vara många poänger i det, men det är en risk
för att vi fastnar i tidsbegränsade nationella uppdrag.
Det får kanske så småningom utredas om detta är ett
bra sätt att arbeta, men jag har ingenting emot att man
försöker med detta.
Antalet besök på teatrarna minskar, medan statens
bidrag till teatrarna är väldigt stort. Det är inte troligt
att man kan höja biljettpriserna framöver, och jag ser
med oro på teatrarnas möjligheter att i framtiden
bjuda oss rimliga biljettpriser och god teater. Detta är
något som vi får arbeta vidare med. Det har blivit en
mycket kostsam utveckling.
Svensk film håller en mycket hög standard. Den är
internationellt väl sedd, och det kan vi tacka Ingmar
Bergman, Jan Troell och åtskilliga andra - också
många skådespelare - för. Men inte heller filmpro-
duktionen i liten skala i Sverige är oviktig. Filmen
som konstform och kulturbärare är viktig. Jag menar
att filmen saknar gränser på ett sätt som inte är fallet i
alla andra konstformer.
Vi har i vår motion anfört att statens stöd till film
för barn borde uppgå till ungefär 50 %. Det är viktigt
med god film för barn. Det är många som har roats
oerhört av Barnen i Bullerbyn, Saltkråkan och många
andra fina filmer.
Vi oroas väldigt av våldet på film och i TV, och
det är mycket svårt att komma åt. Att bjuda på hög-
klassig kvalitetsfilm kan ha en viss undanträngnings-
effekt. De små landsbygds- och kvartersbiograferna
har ett stort värde, socialt, kulturellt och historiskt.
Tyvärr har många av byggnaderna lagts ned, och det
är synd, eftersom de fanns i större delen av landet.
Statens insatser för musiklivet syftar till att vi skall
få tillgång till musik och möjlighet att utöva och ska-
pa musik. Oavsett ålder och nationalitet är musiken ett
språk som väldigt många människor begriper. Vi
kristdemokrater anser att regeringen gör ett misstag
när man planerar att göra nedskärningar på länsmusi-
kens område. Regeringen föreslår att anslagen skall
minska från 1998.
Östgötamusiken, länsmusiken på Gotland, i Ble-
kinge, Jämtland, Norrbotten och Bohuslän blev redan
1993 av med stora statliga anslag, och försvaret sade
upp sitt avtal. Om man får ytterligare neddragningar,
kan man helt enkelt inte behålla en sådan uppsättning
som en orkester behöver. Det är mycket viktigt att
titta närmare på detta under nästa budgetberedning.
Göteborgs symfoniorkester är en orkester som är
väl ansedd både i Sverige och utomlands, och vi har
tyckt att den skulle få kalla sig nationalorkester. Det
har uppstått ett löje omkring detta, något som jag inte
menar är bra. Jag tycker att den kan få den här be-
nämningen. Utskottet har nu överlämnat frågan till
regeringen. Om regeringen tycker att det är omöjligt
att fatta beslut i frågan, har jag ingenting emot att den
utreds. Jag tycker kanske inte att det behöver vara så
konstigt. Vi har nationalscener och nationalteatrar,
och vi ger nationella uppdrag. Jag tycker nog att vi
kan ha en nationalorkester, såsom man har i så många
andra länder.

Anf. 87 ANDERS NILSSON (s):
Fru talman! Vi har haft många uppvaktningar i ut-
skottet från företrädare för de områden som vi be-
handlar under det här avsnittet - teater, musik, dans
och film. En uppvaktning kan göras därför att eko-
nomin är kärv. Det är ett fullt respektabelt skäl.
"Fan må vara teaterdirektör" är en känd replik i ett
av August Blanches lustspel. Någon gång under upp-
vaktningarna har jag faktiskt känt att det sannolikt
ligger en viss erfarenhet och visdom i den repliken.
Men uppvaktningar kan ju också vara bevis på att det
finns stora ambitioner och en önskan att göra mer,
utveckla verksamheten och söka nya vägar.
Naturligtvis, och tack och lov, är ambitionerna
större än våra resurser. Men jag vill påstå att våra
resurser är så pass stora att vi kan ha en vital verk-
samhet på teaterns, dansens, musikens och filmens
områden. Det är otvivelaktigt mer fruktbärande att
inrikta krafterna på vad vi kan göra med de resurser vi
har än att fundera på vad vi inte kan göra för de peng-
ar som vi saknar. Jag har en känsla av att en sådan
positiv inställning präglar kulturlivet.
Att det finns stora ambitioner och krav på ökande
resurser är naturligtvis mycket positivt och något som
vi kulturpolitiker skall vara glada för.
Regeringen lägger förslag om inriktningen av sta-
tens framtida insatser för de fyra områden som de-
battrundan avser. Det finns egentligen inga reserva-
tioner mot dessa målsättningar, och det vill jag ta som
intäkt för en bred enighet inför framtiden.
Några nationella uppdrag återfinner vi inom dessa
områden. Ett uppdrag avser barn- och ungdomsteater
och går till Backa teater i Göteborg. Ett bredare upp-
drag rör ungdomskultur och hamnar hos kulturskolan
Rosteriet i Luleå. Falun Folkmusikfestival får också
ett uppdrag, liksom Film i väst.
Tanken på nationella uppdrag är ny. Det skall bli
spännande att se hur institutionerna tar sig an ansvaret
och vilka effekter det får. Riksdagens ledamöter har
visat ett stort intresse för det här sättet att stimulera
kulturlivet genom att motionsvägen ge förslag till
ytterligare ett antal nationella uppdrag. Vi föreslår att
motionerna avslås. Det kan vara lämpligt att först se
hur denna nya typ av uppdrag utvecklas och vad resul-
tatet blir innan vi lägger ut nya uppdrag.
Det statliga anslaget till teater uppgår till omkring
en miljard. Det är alltså ett betydande belopp, men det
är ett faktum som ofta glöms bort i debatten om an-
slag till landets teatrar. Under de senaste 20 åren har
antalet teatrar här i landet nästan femdubblats. Ett
annat glädjande tecken på teaterns dragningskraft är
att allt fler engagerar sig i amatörverksamhet.
I förslaget ökas stödet till regional kulturverksam-
het. Det gäller åtminstone tre områden av dem vi
diskuterar. Det sker delvis i 1997 års budget men har
också formen av mål för de följande två åren.
Bl.a. finns förslag om betydande statliga insatser
för att bygga upp Norrlands musik- och dansteater,
lokaliserad till fyra orter. I det sammanhanget vill jag
gärna kommentera en reservation från Miljöpartiet, nr
27, som vill ge ett permanent nationellt uppdrag till
denna verksamhet. Norrlands musik- och dansteater är
under uppbyggnad, och mot den bakgrunden anser jag
att Ewa Larssons reservation är en smula oövertänkt,
ja lättsinnig och helt enkelt oförståndig.
Det nya bidragssystemet är uppbyggt för att stimu-
lera förnyelse och flexibilitet utan att äventyra en
långsiktig planering. I utskottet har vi gjort bedöm-
ningen att avvägningen har gjorts väl. Det är naturligt
att mycket omsorgsfulla utvärderingar kommer att ske
under åren framöver när detta system fungerar.
Propositionen och betänkandet innehåller förslag
om preciserade mål för verksamheten vid en rad insti-
tutioner: Operan, Dramaten, Riksteatern, Rikskonser-
ter och Dansens Hus.
I det sammanhanget finns det skäl att säga några
ord om Riksteatern. Moderaterna föreslår i sin motion
att Riksteaterns produktion av vuxenteater upphör.
Naturligtvis avvisar utskottet det förslaget. Det skulle
innebära en betydande begränsning av mångfalden i
utbudet.
I det sammanhanget har jag en reflektion över
Lennart Fridéns anförande här tidigare. Jag var snabb
att anteckna vad han sade om publikverksamheten.
Han sade att Skådebaneverksamheten skall upphöra.
Det förvånar mig något, eftersom moderaterna ju inte
gärna vill att riksdagen skall styra och ställa på olika
områden. Dessutom är Skådebanan en ideell verk-
samhet, så riksdagen har inte den minsta möjlighet att
bestämma om den skall upphöra eller inte. Jag ser att
Lennart Fridén reagerar på det jag säger, men jag
skrev faktiskt upp ordvalet mycket tydligt med en
gång. Jag är fundersam över vad det innebär. Modera-
terna är ensamma i sin syn på Riksteaterns uppgifter
och följaktligen ensamma även när det gäller an-
slagsnivån.
Det finns också en motion om den finskspråkiga
verksamheten inom Riksteatern. Det har gett utskottet
anledning att poängtera betydelsen av den teaterverk-
samhet med speciell inriktning som Riksteatern står
för. Dit hör den finskspråkiga verksamheten för både
vuxna och barn och ungdom, den mångkulturella
ensemblen Shikasta, Tyst teater, Unga riks och Cull-
bergbaletten. De är av nationellt intresse, menar rege-
ringen, och bidrar till utveckling och förnyelse av
teater och dans. Utskottet har instämt i det synsättet.
Två reservationer tar upp samisk teater. Eftersom
regeringen tänker ge Sametinget uppdrag att undersö-
ka förutsättningarna för att etablera en fast samisk
teaterinstitution finns det skäl att vänta med besluten.
Det är naturligt att samerna själva får ett mycket stort
inflytande över hur en sådan verksamhet skall bedri-
vas.
Också till dansen föreslås ökade insatser. Det är
angeläget med ett ökat stöd för att ge publiken utanför
storstäderna fler möjligheter att möta dansen som
konstart. Därför är inriktningen att de ökade anslagen
främst skall användas till regionala insatser.
Den fråga inom musikområdet som fått mest upp-
märksamhet i kulturdebatten är regeringens förslag att
begränsa anslagen till Länsmusiken fr.o.m. 1998. Det
förslaget berör alltså inte budgeten 1997 men får
naturligtvis konsekvenser för planeringen. Regeringen
kommer att ha förhandlingar med Landstingsförbun-
det, och Kulturrådet kommer att göra en kartläggning
av verksamheten. Resultatet kommer sedan att ligga
till grund för förslag inför 1998. Jag tycker att det är
naturligt att vi inte föregriper resultatet av dessa för-
handlingar och kartläggningen. Frågan återkommer
alltså till riksdagen.
Utskottet har tagit några egna initiativ på musi-
kområdet. Vi föreslår att staten ger Göteborgsmusiken
ett bidrag på 4 miljoner och tillmötesgår de motionä-
rer som vill ge Göteborgs symfoniker rätten att an-
vända beteckningen Sveriges nationalorkester. Jag
noterar med tillfredsställelse att ett enigt utskott står
bakom dessa förslag.
Det finns en risk att filmen kommer bort i den här
debatten. Orsaken är, tror jag, att det råder stor enig-
het. Dessutom har utskottet postitiva skrivningar om
de motioner som föreligger på området. Vi har t.o.m.
tillstyrkt en av dem. Det är emellertid viktigt att näm-
na att förslagen i propositionen utgör ett klart erkän-
nande av filmens ställning i kulturlivet. Inrättande av
ett nationellt uppdrag inom filmområdet är ett tecken
på det.
Jag började mitt anförande, fru talman, med att
framhålla förhållandet att ambitionerna är större än de
resurser vi kan ställa till förfogande. Jag vill avsluta
med att återigen betona att det är utomordentligt bra
att så är fallet. Det är också bra att anslagen till kul-
turområdet kan öka, trots ekonomiska problem. Det
bör ge samhället i övrigt en signal om kulturens bety-
delse i tider av snabba förändringar, men det bör
också ge en positiv signal till alla verksamma inom
kulturområdet. Även om varje anslag för sig är otill-
räckligt för en kreativ skapare med stora visioner och
ambitioner, är kulturen ett prioriterat område.
Slutsatsen av mitt anförande, fru talman, blir rent
formellt ett yrkande om bifall till hemställan i kultur-
utskottets betänkade och ett yrkande om avslag på de
reservationer som fogats vid det.

Anf. 88 EWA LARSSON (mp) replik:
Fru talman! Anders Nilsson tog upp Miljöpartiets
reservation till förmån för ett permanent nationellt
uppdrag för Norrlands Musik- och dansteater och
kallade den oförståndig. Jag vill då påminna ledamo-
ten om att Norrlands Musik- och dansteater natur-
ligtvis vädjar om ett sådant uppdrag, och har gjort det
under många år. Anders Nilsson talar om flexibilitet i
de nationella temporära uppdrag som nu föreslås. Det
kan kanske bli så att flexibilitet jämställs med snuttifi-
ering och kortsiktighet.
Vi i Miljöpartiet menar att också den övre delen
av Sverige, Norrland, behöver en fast institution som
kan gynna hela den övre regionen. Det skall vara en
institution som i lugn och ro kan arbeta med att för-
djupa sin konstnärliga kvalitet och förfina sin teater,
och inte hela tiden skall behöva ägna sin tid åt att
söka olika bidrag.

Anf. 89 ANDERS NILSSON (s) replik:
Fru talman! Mitt uttalande om Miljöpartiets reser-
vation när det gäller Norrlands Musik- och dansteater
var faktiskt övertänkt.
Det är fråga om en konstruktion där fyra orter i fy-
ra län med fyra olika uppgifter inom musikteatern
skall etableras. Norrlandsoperan finns i Umeå, men
det här gäller också en verksamhet i Härnösand där
det råder oklarhet inom kommunen om vilken ort
verksamheten skall förläggas till. Verksamheten som
är planerad i Östersund finns inte - den har inte star-
tat. Samma sak gäller för Norrbotten.
Miljöpartiet vill nu i detta uppbyggnadsskede, när
allt det här skall fasas ihop till en enhet, också lägga
på en verksamhet som inte ens finns på papper ett
uppdrag av nationell omfattning utöver de organisa-
toriska frågor som ingår i detta. Det är faktiskt en
belastning för verksamheten som jag inte tror att den
håller för. Därför menar jag faktiskt att förslaget i
Miljöpartiets reservation är mycket lättsinnigt och
oförståndigt.

Anf. 90 EWA LARSSON (mp) replik:
Fru talman! Verksamheten finns på papper, och li-
kaså vädjan om ett nationellt uppdrag. Det är flera
papper i ett häfte, som jag fick i min hand för två år
sedan när jag kom in som ledamot i riksdagen och
kulturutskottet.
Vi i Miljöpartiet menar att det är viktigt att Norr-
lands Musik- och dansteater får en förvissning om att
vi här i riksdagen stöder en kontinuerlig verksamhet i
den övre delen av landet. Precis som Kulturutred-
ningen skriver, berömmer Miljöpartiet det talangfulla
samarbetet mellan olika konstformer som teatern har
visat i utvecklingsarbetet. Nu behöver den en konti-
nuerlig trygghet.

Anf. 91 ANDERS NILSSON (s) replik:
Fru talman! Jag förstår nog att syftet är gott med
reservationen, Ewa Larsson. Men detta är en verk-
samhet som bara finns på papper i dag, och om vilken
man inte har några erfarenheter vare sig om den
konstnärliga kvaliteten eller om något annat. Dess-
utom gäller det att på ett stort geografiskt område sy
ihop detta organisatoriskt, personellt och på andra
sätt. Nu vill Miljöpartiet, i samband med uppbyggna-
den, ge en sådan verksamhet ett uppdrag som berör
hela nationen. Jag skulle inte vilja vara vare sig kom-
munalt eller landstingskommunalt verksam på kul-
turområdet i dessa län eller verksam i dessa institutio-
ner och få denna ryggsäck på ryggen. Det kan vara
rimligt att återkomma med detta när verksamheten är
uppbyggd och har fått sina fasta former och vi kan se
att det hela är förståndigt.
Dessutom ligger det en stor underlighet i att ge ett
nationellt uppdrag till en verksamhet som är så ut-
präglat regionalt inriktad som Norrlands Musik- och
dansteater.

Anf. 92 LENNART FRIDÉN (m) replik:
Fru talman! Anfall är bästa försvar, verkar Anders
Nilsson tycka. Men det kanske inte är så säkert.
Han påstår att jag har sagt vissa saker. Jag skall
återge vad jag sade, så att det kommer med exakt från
mitt manus: I likhet med en enig teaterutredning - och
där satt Anders Nilsson med - anser vi också att erfa-
renheterna från Skådebaneverksamheten är sådana att
dess verksamhet kan upphöra och att motsvarande
ansvar skall tillföras arrangörer via Riksteateransla-
get. Vi tror att sådana åtgärder kommer att leda till
förnyat engagemang hos föreningarna, ett bättre pen-
ningutnyttjande och en förnyelse av den regionala
teatern, där bl.a. kanske de fria grupperna kan komma
bättre till sin rätt.
Skådebanan är en folkrörelse. Kan den fortsätta
bedriva sin verksamhet utan skattepengar är det na-
turligtvis fritt fram. Då behöver den inte heller det
stödet. Men Anders Nilsson och jag vet att flera skå-
debanor har lagts ned eller gått i konkurs trots statliga
och lokala anslag. Vi moderater vill att folket skall få
teaterupplevelser för pengarna.

Anf. 93 ANDERS NILSSON (s) replik:
Fru talman! Jag tror att det var i inledningen av
denna sekvens i Lennart Fridéns anförande som han
sade att Moderaterna föreslog att Skådebaneverksam-
heten skall upphöra. När vi ser protokollet så små-
ningom kan vi konstatera om jag hört fel.
Det finns en poäng till i det här. Utgångspunkten
för Teaterutredningen var att man ville ha en ökad
publikverksamhet. För att åstadkomma det föreslogs
att statsanslaget till Skådebanan skulle överföras till
Riksteaterns publikverksamhet. Så långt är jag över-
ens med Lennart Fridén. Men sedan dess har en hel
del hänt, och ett samarbete har inletts mellan Skåde-
baneverksamheten och Riksteatern på många områ-
den. Då blir det mindre intressant var exakt pengarna
ligger. Vi lever alltså inte i dag i samma tid som vi
levde i för tre år sedan, när utredningen lade fram sitt
betänkande. Förhållandena har förändrats. Jag tror att
det mest fruktbara för att få ett ökat arrangörsarbete är
ett samarbete mellan Skådebaneverksamheten, Riks-
teaterns teaterföreningar och andra slag av kultur- och
publikföreningar som finns inom olika områden.

Anf. 94 LENNART FRIDÉN (m) replik:
Fru talman! Jag tror att jag och Anders Nilsson är
överens om att vi vill ha ut så mycket som möjligt av
teaterupplevelser ur detta. Det stämmer att det har
hänt ett och annat sedan vi satt i utredningen för tre år
sedan - bl.a. är ytterligare någon Skådebana nedlagd.
Det är inte så här man skall hantera det hela.
Vi moderater har talat om, och jag sade i mening-
en innan - och nu skall jag krypa en bit längre upp i
mitt manus - att för att öka publikarbetet anser vi
också att en del av medlen för teaterproduktion hos
Riksteatern bör föras över till teaterföreningar.
Vi vill alltså ha ett rejält och bra publikarbete. Det
finns inte i dag. Jag kan bara konstatera att det inte är
så förfärligt stor skillnad mellan våra uppfattningar.
Vi moderater tycker bara att en massa onödig admi-
nistration och olika föreningar i detta sammanhang
inte är behövligt. Vi vill kunna använda pengarna
bättre - till mer teater. Det hoppas jag att Anders
Nilsson också vill.

Anf. 95 ANDERS NILSSON (s) replik:
Fru talman! När den språkkunnige mannen Len-
nart Fridén använder uttrycket onödiga föreningar
reagerar jag litet grand. Det måste vara ett övervägt
uttryck, eftersom herr Fridén lägger stor vikt vid
språket.
Jag menar att det som verkligen behövs för publi-
karbetet inom teaterområdet och inom kulturlivet i
stort är frivilliga människor som arbetar i föreningar
för att stärka publikintresset och för att lyfta ut kultu-
rens olika yttringar till människor.
Jag tycker att uttrycket onödiga föreningar inte hör
hemma i sammanhanget.

Anf. 96 MARIANNE ANDERSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Först kan jag instämma i det som An-
ders Nilsson sade om att filmen riskerar att komma
bort.
Jag skall sedan ta upp litet grand av det som jag
inte hann med i mitt inledningsanförande. Vi center-
partister tycker att det är väldigt bra att filmen nu lyfts
upp som ett kulturområde och att man verkligen vill
satsa på den. Vi hade en hel del yrkanden. Jag kan
tacka för att vi t.o.m. har fått ett yrkande tillstyrkt som
handlar om filmverksamhet, och en del andra har
blivit väl beskrivna. Nog om det.
Jag begärde egentligen ordet för att tala om same-
teatern. Anders Nilsson säger att man inte skall force-
ra fram det, utan samerna skall ha inflytande. Självfal-
let skall samerna ha inflytande. Samerna har arbetat
med den här frågan väldigt länge. De har planer på
hur en samisk teater skulle kunna byggas upp. När
man inte vill fatta beslutet att sätta en tidsgräns tycker
jag att det vittnar mer om förhalning eller motvilja på
något sätt än om omsorg om samerna.
Jag tycker faktiskt att vi skulle kunna besluta om
att Sametinget får uppdraget och att det skall vara
färdigt den 1 juni så att regeringen kan komma med
beslut i budgetpropositionen. Då visar vi verkligen en
kraftfull vilja att inrätta en samisk teater och också
göra det snabbt.

Anf. 97 ANDERS NILSSON (s) replik:
Fru talman! Jag tror inte att det är några större
skillnader mellan Marianne Andersson och mig eller
mellan Centerpartiet och Socialdemokraterna när det
gäller synen på den här frågan. Vi kan vara överens
om att bollen ligger hos samerna. De måste bestämma
sig.
Jag är ganska övertygad om att de har den klok-
skap och insikt när de tar del av den här debatten att
de inser att de för egen del måste komma fram till ett
ställningstagande om hur de vill ha det inför samtalen
med regeringen.

Anf. 98 MARIANNE ANDERSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Jag hoppas det, och det tror jag också
att de kan. Jag kan instämma i det Anders Nilsson
säger. Jag hoppas att de tar del av den här debatten
och inser att det faktiskt finns en vilja från många håll
att inrätta en samisk teater och att det verkligen blir en
sådan.
De måste samla ihop sig så att de blir helt eniga
om de förslag som finns. Jag vet inte hur det är. Det
finns olika lösningar på lokalisering osv. Men jag tror
säkert att de tar intryck och snabbt kommer tillbaka så
att vi kan fatta beslut.

Anf. 99 Kulturminister MARITA
ULVSKOG (s):
Fru talman! Carl-Johan Wilson beskrev på ett ut-
märkt sätt den situation som nationalscenerna befin-
ner sig i. Det finns inga motsättningar mellan kulturli-
vet i stort i landet och det nationalscenerna sysslar
med, tvärtom. Nationalscenerna är när de fungerar
som bäst, och det gör de väldigt ofta, motorer för
kulturlivet i hela landet, och inte bara för teaterlivet.
Det finns ett mycket väl utvecklat samarbete och
utbyte mellan t.ex. länsteatrarna och nationalscenerna
som befruktar både nationalscenerna och länsteatrar-
na.
Nationalscenerna skall fortsätta att vara nationella
angelägenheter. Även i denna fråga finns det en sam-
stämmighet mellan kulturpropositionen och kulturut-
skottets betänkande, och det är jag mycket glad över.
Det Dramaten och Operan behöver i de akuta besvär-
ligheter som de befinner sig i just nu är en uppställ-
ning. De vill veta att de har regeringen och riksdagen,
ytterst sina uppdragsgivare, bakom sig och att vi ser
det fantastiska jobb de gör. Jag tror att de efter den
här debatten bör känna att det faktiskt också är så.
Sedan skall vi göra vad vi kan för att hjälpa dem i
de akuta besvärligheter där de befinner sig. Det fattas
beslut i dag som kommer att hjälpa dem. Det handlar
bl.a. om för Dramatens del att man får placera ett
gammalt lån i Riksgälden, och vi har från regeringens
sida gått in med extramedel. Vi har också valt att i
regleringsbrevet för 1997 till kulturhuvudstadsåret
öronmärka ett visst belopp för just nationalscenernas
egna produktioner.
Det kommer kanske ändå att bli ett ganska kärvt år
för nationalscenerna under 1997. Jag ser mycket goda
utsikter för att besvärligheterna skall vara nästan ur
världen redan under kulturhuvudstadsåret 1998. Med
den starka och samlade ledning som finns på national-
scenerna i dag - styrelser och chefer - tvivlar jag inte
för ett ögonblick på att de kommer att erbjuda oss just
den teater och den musikteater som vi vill se på våra
nationalscener, nämligen den som kan vara förebilder
och inspiratörer för alla andra som sysslar med eller
vill uppleva kultur varhelst de bor i landet.
Sedan kan man naturligtvis ställa krav på national-
scenerna att fler upplever dem som en nationell ange-
lägenhet. Det är ett långsiktigt arbete. Men inte heller
där finns några motsättningar. Som svar på en fråga -
jag tror att den var från Charlotta L Bjälkebring - vill
jag helt kort säga att uppdraget för nationalscenerna
att även rikta sig till och engagera sig i barns och
ungdomars besök på nationalscenerna finns mycket
tydligt uttryckt i de regleringsbrev båda nationalsce-
nerna kommer att få.
När det gäller den samiska teatern tycker jag pre-
cis som Marianne Andersson och Anders Nilsson. Det
är självklart att Storsamhället, som vi säger i Norrbot-
ten, inte skall komma och trycka på samerna lösningar
där de inte själva har fått vara med från grunden.
Frågan om var en sådan nationalscen, eller en sådan
scen över huvud taget, skall placeras är inte löst, och
vi vet att språkfrågan inte är enkel.
Det växer nu fram en massa spännande idéer som
så småningom också kommer att börja realiseras på
olika orter i Norrbotten, i Västerbotten och i Jämtland
som handlar om att skapa samiska kulturcentrum av
olika slag. Låt oss se vad det bär med sig. Samtidigt
måste självfallit också Sametinget ta det uppdrag som
vi från regeringens sida har gett det på fullt allvar. Vi
kommer att noga följa frågan för att det så småningom
när finansieringen dessutom kan lösas på ett rimligt
sätt bör finnas en samisk scen i Sverige, gärna i sam-
arbete med andra nordiska länder. Det tycker jag inte
att man kan säga att det finns några tvivel om vare sig
här i riksdagen eller i regeringen.
Jag vill också mycket kort säga något om den
kommunala musikskolan. I mitt inledningsanförande
talade jag om ett slags kulturpolitikens infrastruktur.
Den kommunala musikskolan hör definitivt dit. Nu är
det inte kulturministern som har ansvaret för den
kommunala musikskolan, utan det är skolministern.
Hon befinner sig i den situationen att den ordinarie
skolverksamheten är lagreglerad. Den kommunala
musikskolan är icke lagreglerad.
Vi vet att det finns kommuner som är beredda att
slå knut på sig själva för att värna den del av skolan,
dvs. den kommunala musikskolan, som icke är lagreg-
lerad. Samtidigt vet vi att på en del ställen reduceras
verksamheten kraftigt medan man på andra ställen går
in med höga avgifter som gör att det inte blir tillgäng-
ligt för samma barn och ungdomar som tidigare. Det
är en olycka. Vi har inte haft medel att nu gå in och
stötta den kommunala musikskolan. Men den kom-
munala musikskolan kommer att finnas med i den
nationella utvecklingsplan för skolan som skolminis-
tern har huvudansvaret för och arbetar med just nu.
Jag vill avsluta med att säga ytterligare någonting
positivt bland det myckna positiva som ändå sagts
under denna debatt. Kulturhuvudstadsåret 1998
handlar inte bara om Stockholm, även om det säkert
kommer att finnas en tyngdpunkt här. Det handlar om
hela landet, och det kommer att finnas medel även för
detta. Det handlar egentligen om ett sätt att få mer
resurser till kulturen, både mänskliga och ekonomiska
resurser, och ett lyft för kulturen som vi sedan på
något sätt lyckas permanenta. Det är baktanken.
Det handlar ju om det som vi har pratat om här på
litet olika sätt, nämligen om att kultur kan vara väldigt
vanebildande. Vi skall syssla med det under 1998, var
och en på sitt håll. Så många människor som möjligt
skall tycka att kulturen är så kolossalt viktig att man
inte klarar sig utan den, utan är beredd att satsa ännu
mer - privat, över skattsedeln eller på andra sätt - för
kulturens skull. Jag tycker att det kommer att bli
mycket spännande, och jag ser fram emot detta år.
Jag tackar också Carl-Johan Wilson för att han
kallade kulturutskottets betänkande för ett nationalbe-
tänkande. Därmed dementerade han den hårda själv-
kritik som utskottet ger i något av de inledande avsnit-
ten. Man säger där att man tycker att man har haft för
kort tid på sig för att göra ett bra jobb. Jag tycker att
betänkandet är ett nationalbetänkande och att det är
alldeles utmärkt.
Jag vill tacka den breda majoritet av ledamöter i
kulturutskottet som är intresserad av dialog, av att
vara konstruktiv. Jag vill i allra högsta grad tacka
kulturutskottets kansli som har gjort ett fantastiskt
jobb. Jag vill självfallet också tacka presidiet här,
Birgitta Dahl med medarbetare.
Jag avslutar, eftersom jag tyvärr måste ge mig i
väg, med att önska er alla en god jul. Jag skall också
påminna er om ännu ett citat utöver de många citat
som har förekommit här i dag: "Kulturen är den plats
där vi tänker över våra liv."
Jag önskar att ni under dessa fria veckor får tillfäl-
le att tänka över era liv, vadan och varthän. Jag öns-
kar också att ni kan slå er lösa och leva fullt ut som
kulturella varelser innan vi återvänder till nationalbe-
tänkanden, liksom till andra, mindre perfekta betän-
kanden, som skall behandlas i denna riksdag.

Anf. 100 EWA LARSSON (mp) replik:
Fru talman! Jag skall börja med att önska även
kulturministern en god jul. Jag hoppas att kulturminis-
tern inte är förgiftad, utan befruktad av kultur, så som
jag själv är. Jag hoppas också att ministern får en god
lunch. Vi andra kommer varken att få lunch eller
middag, men det är bra att några får det.
När det gäller de nationella scenerna tycker jag att
det låter hoppfullt när ministern beskriver de insatser
som är på gång. Men jag vill ställa en fråga till kul-
turministern. Delar kulturministern synpunkterna i
betänkandet om att kostymen måste minskas?
Jag vill också berätta att jag såg den nya dansupp-
sättningen på Operan i Stockholm. Det är fyra olika
koreografer som gör fyra olika uppsättningar. Man
dansade utan orkester; musiken var inspelad. Det
kändes inte bra. Därför undrar jag: Kan vi få en full-
ständig musikutredning?
Vad avser den samiska teatern är det inte tillräck-
ligt för Miljöpartiet med uttryck som Låt oss se. Gör
som i Norge och ge samerna en fast teaterscen! Det
har de önskat sig i så många år.

Anf. 101 Kulturminister MARITA
ULVSKOG (s):
Fru talman! Den akuta krisen för nationalscenerna
handlar just nu om att man har kostnader som man
inte klarar med de anslag som riksdagen beviljar. I så
måtto kan kostymen sägas vara för stor. Det behöver
inte handla om att man skall pressa personalkostna-
der. Det kan vara andra kostnader som man möjligen
kan påverka. Framför allt handlar det om att man med
hjälp av de beslut vi fattar här försöker ha en sådan
framförhållning att man klarar att bedriva ett slags
vardagsrationalisering enligt den schablonuppräkning
som man får för att täcka ökade kostnader när man
sysslar med helstatligt finansierad verksamhet.
Samtidigt vill man inom konstnärlig verksamhet
hela tiden nå nya toppar. I grunden finns det ständigt
en konflikt mellan de resurser och de ambitioner man
har. Jag skulle gärna rekommendera ledamöterna att
läsa det senaste numret av Dramatens tidning, Dra-
mat, om de inte redan har gjort det. Där finns det en
redogörelse för de senaste 75-80 årens ekonomiska
kriser som då och då har uppstått på Dramaten. Det är
säkert inte sista gången; konstnärlig verksamhet är
sådan och skall vara sådan. Samtidigt har vi ju ansvar
för skattebetalarnas pengar, och ibland tvingas vi
uppträda på det sätt som vi har gjort under den allra
senaste tiden.

Anf. 102 EWA LARSSON (mp) replik:
Fru talman! Vad gäller just Dramatiska Teatern
säger man där att om man kan få en lönekompensa-
tion på 3,7 miljoner kronor så klarar man den kostym
man har.
Det kan väl inte vara så att ministern tycker att
man på de nationella institutionerna aldrig skall kunna
höja lönerna för sina kulturarbetare? På Dramatiska
Teatern ligger snittlönen mellan 12 000 kr och 17 000
kr. Det kan ju inte vara rimligt att den skall fortsätta
att ligga på den nivån i all evinnerlighet. Om teater-
ledningen vill höja en lön måste man samtidigt sparka
någon.
Jag vill återigen påminna om att vi ledamöter kan
få 2 000 kr mer i månaden utan att en tredjedel av
riksdagens ledamöter måste få sparken.

Anf. 103 Kulturminister MARITA
ULVSKOG (s):
Fru talman! Jag måste understryka att Dramaten är
ett självständigt bolag. Frågan om vilken typ av be-
sparingsåtgärder man väljer att sätta in - besparingar
på personal, produktion, scenografi eller vad man nu
väljer - är något som man självständigt fattar beslut
om. Det skall och får icke en minister blanda sig i.
Följaktligen har jag heller inte varit inblandad i den
typ av avvägningar som under den senaste tiden har
gjorts inom styrelse och ledning för Dramaten.
Men, som sagt var, jag tror att jag har gjort en
mycket tydlig deklaration vad gäller Dramaten och
Operan. De är nationella angelägheter. De är national-
scener. Vi skall kunna fortsätta att vara stolta över
dem, både hemma och utomlands!

Anf. 104 CHARLOTTA L
BJÄLKEBRING (v) replik:
Fru talman! Jag skall försöka hålla mig kort efter-
som jag förstår att kulturministern är tvingad att åka
snart.
De kommunala musikskolorna och kulturskolorna
är väldigt viktiga för kulturlivet i vårt land. Jag delar
verkligen kulturministerns uppfattning om att biblio-
teken bildar en infrastruktur i landet.
Jag är av den uppfattningen att även kulturskolor
borde bilda ett nät av infrastruktur för kulturen i lan-
det. Av den anledningen vill jag fråga: Finns det någ-
ra tankar inom Kultur- och Utbildningsdepartementen
om att stifta en lag liknande den som vi nu kommer
att besluta om på bibilioteksområdet? Jag tycker att
det vore utomordentligt om ett sådant förslag skulle
komma till riksdagen.
Jag önskar givetvis också att även ministern skall
få leva livet under julledigheten!

Anf. 105 Kulturminister MARITA
ULVSKOG (s):
Fru talman! Ett mycket kort svar till Charlotta L
Bjälkebring: Nej, det finns inte några planer på att
lägga fram förslag om en lag av det slaget.
Jag tror att de svårigheter som vi har haft i förhål-
landet till kommunerna med att övertyga dem om
bilbiotekslagen skulle bli vida större i fråga om ytter-
ligare en lagstiftning på detta område. Den kommuna-
la självbestämmanderätten är inte någonting som en
majoritet vill ge sig på. Därför finns det inte heller
någon planering för en sådan lagstiftning.

Anf. 106 CHARLOTTA L
BJÄLKEBRING (v) replik:
Fru talman! Jag skulle då inte ha något emot att ge
mig på en sådan lagstiftning om vi kunde bilda ma-
joritet för det. En infrastruktur på musik- och kul-
turområdet - i likhet med telekommunikation, vägar
osv. - borde man i samråd med Kommunförbundet
och kommunerna kunna komma överens om.
Vi måste starta en process. I och med det här re-
plikskiftet i kammaren i dag tror jag ändå att vi har
startat den processen.

Anf. 107 Kulturminister MARITA
ULVSKOG (s):
Fru talman! Det är kanske att dra en alltför opti-
mistisk slutsats. Jag har inget principiellt emot att
tänka i de banorna, men jag ser inga utsikter till att vi
skulle kunna realisera något sådant inom rimlig tid.

Anf. 108 TALMANNEN:
Jag vill informera kammarens ärade ledamöter om
att vi har kvar drygt 40 talare med i allmänhet åtta
minuter eller mera i taletid. Med sedvanligt tillägg för
repliker betyder det åtta nio timmars ytterligare debatt
innan besluten fattas i kväll. Jag hoppas att vi gemen-
samt skall kunna medverka till att vi genomför debat-
ten, utan att visa missaktning mot någon del, på ett
sådant sätt att vi kan votera i rimlig tid.

Anf. 109 CARL ERIK HEDLUND (m):
Fru talman! Jag fattade vinken, även om den var
fin. Jag skall försöka koncentrera mig.
I kulturutskottets betänkande föreslås att Göte-
borgs Symfoniker skall få kalla sig nationalorkester.
Då kan man fundera över vilka skäl som ligger bakom
det. Då läser jag från betänkandet att det finns ett
antal motionärer som säger att: "En sådan beteckning
skulle enligt motionerna få stor betydelse för orkes-
tern i t.ex. internationella sammanhang och i förhål-
lande till dem som stödjer den."
Detta är skälen.
Sedan analyserar utskottet detta och säger att de
"finner att goda skäl har framförts i motionerna för att
Göteborgs Symfoniker skall ha rätt att använda be-
teckningen nationalorkester".
Detta är det hela. Det är i högsta grad anmärk-
ningsvärt, eftersom det mig veterligen är första gång-
en som en orkester föreslås att bli nationalorkester.
Det finns inget resonemang om vad epitetet natio-
nalorkester innebär och hur det kommer att uppfattas
internationellt och av dem som stöder orkestern, dvs.
sponsorerna. Det finns ingenting om vilka krav man
skall ställa på en nationalorkester och ingenting om
varför just Göteborgs Symfoniker skall utses till na-
tionalorkester. Eftersom jag själv är musikintresserad
- jag sitter i styrelsen för Folkoperan, har abonne-
mang på Stockholms konserthus och har varit flerfal-
diga gånger i Göteborg och lyssnat på Göteborgs
Symfoniker - kan jag också här från talarstolen intyga
att Göteborgs Symfoniker är en mycket bra orkester
och håller en mycket hög klass. Men det gör ju också
andra svenska orkestrar.
Då frågar jag mig: Vad är en nationalorkester? Vi
kan kanske snegla på ett annat område, nämligen
teaterns, för att få litet vägledning. Vi har ju national-
scener som vi alldeles nyss har pratat om, nämligen
Dramaten och Operan. Om dem står det också i det
här betänkandet på s. 77: "De båda nationalscenerna
bör vara de i Sverige ledande institutionerna inom
sina konstområden, vara föredömen för andra scener,
vårda och främja det nationella kulturarvet inom sina
konstområden, nå en stor och bred publik, ha en bred
repertoar" etc.
Men om begreppet nationalorkester står det ing-
enting i kulturutskottets betänkande. De goda skäl
som utskottet hänvisar till är att en beteckning som
nationalorkester skulle "få stor betydelse för orkestern
i t.ex. internationella sammanhang och i förhållande
till dem som stödjer den".
Vem vill inte få ett ökat internationellt anseende,
och vem vill inte visa sponsorerna att man är uppskat-
tad av riksdag och regering.
Enbart för att visa hur svårt det kan bli att avgöra
en fråga som den här i praktiken skall jag göra några
jämförelser med en annan orkester, nämligen Radio-
symfonikerna, som de facto innefattas i det avtal som
finns mellan staten och Sveriges Radio. Sveriges
Radios orkester har ett särskilt ansvar för den svenska
musiken, och konsertrepertoaren innehåller också
ca 15 % svensk musik. Det är ungefär dubbelt så
mycket som andra symfoniorkestrar i landet har.
Varje konsert har 150 000-220 000 lyssnare. Det är
fler lyssnare än vad andra orkestrar har på ett år. Man
når hela nationen in i minsta hörn, och man har ett
stort inslag av beställda verk av svenska kompositö-
rer. Under den senaste tioårsperioden har orkestern
haft 53 uruppföranden, att jämföra med t.ex. Filhar-
monikerna i Stockholm som har haft 27 uruppföran-
den av svenska verk. I Göteborg har det varit 16. Jag
tar upp detta för att belysa det hela något.
Med dessa siffror har jag inte gjort någon som
helst värdering av någon enskild orkester. Jag vill
bara visa hur angeläget det är att tänka först och
handla sedan och bestämma kriterierna för vad man
menar med en nationalorkester. I dagens debatt hörde
jag av utskottsledamoten Carl-Johan Wilson att med
den här skrivningen skulle i princip varje orkester i
landet kunna kalla sig för nationalorkester. Om jag
uppfattade det rätt finns det all anledning för utskottet
att ta sig en ny funderare. Sedan kan man åter behand-
la ärendet och återkomma till riksdagen med ett mer
genomarbetat förslag.
Jag hade ursprungligen tänkt yrka på återremiss av
det här momentet. Men nu har jag fått lära mig, man
lär sig ju så länge man lever, att det går inte. Då måste
jag begära återremiss av hela utskottsbetänkandet, och
det är inte min avsikt. Därför återstår det, fru talman,
endast för mig att yrka avslag på kulturutskottets
betänkande nr 1 mom. 60.

I detta anförande instämde Karl-Gösta Svenson
(m).

Anf. 110 LENNART FRIDÉN (m) replik:
Fru talman! Jag skall vara mycket kort. Ett enhäl-
ligt utskott har ställt sig bakom det här betänkandet.
Det är ett utskott där man kan finna representanter
både för Stockholm och Göteborg, musikälskare och
professionella musiker. Jag säger det med tanke på att
det har varit en del diskussioner om ovidkommande
faktorer som skulle ha påverkat, även om man ibland
kan fundera över om det inte ligger något annat bak-
om reaktionerna. Jag tycker att detta är mycket väsen
för litet ull. Det har inte varit några svårigheter i våra
grannländer och andra länder att utse en nationalor-
kester. Det är mina enda kommentarer till detta. Jag
utgår ifrån att det enhälliga betänkandet trots allt
kommer att stödjas.

Anf. 111 CARL-JOHAN WILSON (fp) re-
plik:
Värderade talman! Jag delar faktiskt Carl Erik
Hedlunds uppfattning helt och hållet i detta ärende.
Jag sade förut i mitt anförande att jag tycker att be-
handlingen av detta ärende är en plump i det protokoll
som jag i övrigt har berömt. Jag ingår själv bland dem
som har ansvar för formuleringarna.
Men det är inte riksdagen som avgör det här ären-
det. Det heter inte att man skall utse någon orkester
till nationalorkester. Vi har bara sagt att man kan låta
den här orkestern ha den beteckningen. Jag raljerade
litet grand med detta när jag sade att vem som helst
skulle kunna ha den beteckningen. Jag kunde tänka
mig att den instrumentalensemble som jag leder
hemma i Bodafors skulle kunna åka till Norra Sandsjö
och säga att här kommer vår nationalensemble från
Bodafors.
Nu är det alltså inte riksdagen som avgör detta,
utan det är regeringen som fattar dessa beslut. Jag tror
att den här debatten som vi har haft här i dag ger
sådan tankar till regeringen att vi inte behöver riskera
att det här ärendet förs vidare.
Jag har också funderat över hur man skulle göra
med detta, om man skulle yrka avslag eller så. Men på
något vis känner jag litet respekt för att jag har varit
med och handlagt detta och har litet skuld i att det
blev så här. Då tycker jag att vi får köra det här. Se-
dan får vi hoppas att ärendet i fortsättningen hanteras
på ett sådant sätt att regeringen inte behöver skäm-
mas, såsom jag skäms för min del i detta.

I detta anförande instämde Ewa Larsson (mp).

Anf. 112 CARL ERIK HEDLUND (m) re-
plik:
Fru talman! Jag delar Carl-Johan Wilsons upp-
fattning och hoppas att det kan komma något gott av
den här debatten. Men jag yrkar fortfarande avslag.

Anf. 113 FANNY RIZELL (kd) replik:
Fru talman! Att vi ansåg att Göteborg skulle kunna
få det här berodde kanske på att Göteborgs symfoni-
orkester är outstanding. Om Carl-Johan Wilsons
orkester hade kommit till oss i utskottet och bett att få
bli nationalorkester tror jag inte att vi hade sagt ja.
Det hade vi aldrig drömt om, såvitt jag kan förstå. Det
är litet skillnad. Jag tror inte att vem som helst skulle
få bli det.
Nu är ju detta inte vårt beslut, utan det går till re-
geringen. Eftersom det tycks vara ett mycket svårt
beslut antar jag att regeringen antingen tycker som vi
tyckte, att de är outstanding och att de har rätt att få
detta, eller så sätter de sig ned och gör kriterier för
hur en sådan orkester skall se ut. Då kommer det att
visa att Göteborgs Symfonikerna skulle få epitetet
nationalorkester, även om man gjorde aldrig så strama
kriterier. Då tycker jag inte att vi har begått någon
blunder. Jag tycker inte att Carl-Johan Wilson behö-
ver skämmas. Jag tycker att de är fullt berättigade att
kalla sig nationalorkester. Om det sedan är vi eller
regeringen som beslutar det tycker jag är egalt.

Anf. 114 CARL-JOHAN WILSON (fp) re-
plik:
Värderade talman! Nu gör Fanny Rizell precis det
fel som jag anser att vi inte kan göra. Hon säger att
Göteborgssymfonikerna är outstanding. Jag undrar
vem av oss som har möjlighet att göra den bedöm-
ningen. Vi kan inte hitta några referenser för detta
någonstans. Det är just den kompetensen vi saknar i
riksdagen, och det var det som var misstaget.
Jag tycker att det är ganska roligt att man någon
gång i sådan här ärendehantering kan ha modet att
säga att nu gjorde vi inte det här bra - och sedan låter
vi ändå ärendet löpa.

Anf. 115 FANNY RIZELL (kd) replik:
Fru talman! Det är inte jag som har bedömt dem
så, utan det är många andra. Dessutom säger Carl Erik
Hedlund att vi inte har gett några skäl. I min motion
har jag radat upp många skäl och även angivit kriteri-
er som jag tycker en nationalorkester bör uppfylla. Nu
är det inte jag som sätter dem, men jag har ju sett att
Göteborgssymfonikerna uppfyller dem i väldigt stor
utsträckning och har också fått det intygat av andra.
Jag tycker alltså inte att det här är så galet som ni
framhärdar med att hävda.

Anf. 116 ANDERS NILSSON (s) replik:
Fru talman! Jag är något förvånad över den upp-
hissade stämning som råder när det gäller det här
enkla förfarandet. Det här med nationalorkestrar är
inte alls något ovanligt. Det finns i vår närhet i
Frankrike, Holland och Spanien samt i USA. I Nor-
den har Danmark en nationalorkester och Norge har
t.o.m. två - en i Oslo och en i Bergen. Det är alltså
inte något särskilt dramatiskt med det här.
Det skulle dock förvåna mig - om nu riksdagen
följer kulturutskottets förslag - om inte regeringen
skulle följa riksdagens beslut i en sådan här fråga. Jag
vill då något skämtsamt säga att på den här punkten är
jag helt överens med Lennart Fridén - här skiftar
sympatierna av och till!
För att litet grand återgå till allvaret har ordet
"nationell" tydligen olika betydelse för väldigt många
människor. Vi använder det i många olika samman-
hang. Vi talar om nationalscener, nationella uppdrag
och nationalmuseum. Det finns motionsförslag om
nationalinstrument och samisk nationalscen. Vi an-
vänder begreppet "nationellt intresse". Vi har en fråga
om ett nätverksansvar som på något sätt är ett natio-
nellt ansvar. Jag tycker att den här vokabulären bör
kunna avdramatiseras en hel del.
Naturligtvis yrkar jag här bifall till kulturutskottets
förslag i det här betänkandet vad gäller det här avse-
endet.

Anf. 117 BARBRO ANDERSSON (s):
Fru talman! I kulturutskottets betänkande behand-
las den motion, Kr2, som vi socialdemokrater från
Uppsala län har lagt fram. I den tar vi upp behovet av
ett nationellt centrum för folkmusik i Sverige och
vikten av stöd till ett sådant. I en tid av ständigt ökan-
de internationalisering är det viktigt att medvetande-
göra, säkra och vidareutveckla vårt svenska kulturarv.
Instrumental folkmusik, sång och dans får inte gå
förlorade för kommande generationer.
Det allmänna intresset för folklig musik, dans och
sång är tilltagande. Detta framgår bl.a. av att det se-
dan en tid tillbaka finns möjlighet till akademisk ut-
bildning inom samtliga tre delområden, att musik-
gymnasierna tagit upp dessa ämnen samt att det på
flera håll i landet finns årslånga folkhögskolekurser.
Våra grannländer i Norden har sedan länge ett flertal
sådana verksamhetscenter. I Norge finns fem och i
Finland tre.
Nyckelharpan, ett av vårt lands värdefullaste kul-
turobjekt, är förknippad med Norduppland. I Tobo,
nyckelharpsspelmannen Eric Sahlströms hembygd,
finns fortfarande en levande och högtstående kulturell
tradition, både vad gäller att traktera och att tillverka
instrument. Det är av stort nationellt intresse att beva-
ra detta till kommande generationer.
Sedan lång tid pågår ett arbete med att förverkliga
idén om ett folkmusikinstitut i Tobo. En stiftelse
kommer att bildas för detta ändamål. En interimssty-
relse finns med Jan Ling, professor i musikhistoria
och rektor vid Göteborgs universitet, som ordförande.
Institutet skall verka för att folklig musik, dans och
sång återfår den kulturella samhörighet de hade hos
våra äldre generationer. Det skall också utgöra ett
geografiskt centrum för möte mellan amatörer och
professionella och därmed verka som katalysator för
kulturella strömningar. Institutets verksamhet skall
vara rikstäckande och ha internationell anknytning.
Det skall vara bas i Sverige för utveckling och till-
verkning av nyckelharpor samt bedriva forskning och
museal och dokumenterande verksamhet inom sitt
kulturområde.
Utskottet föreslår att riksdagen beslutar att avslå
motionen. Något annat var väl inte att vänta, men jag
är ändå nöjd med de skrivningar som finns i betän-
kandet. Utskottet understryker folkmusikens betydelse
och har som jag uppfattar det förstått våra intentioner
i motionen.
Med dessa skrivningar i ryggen kommer det att bli
lättare för de eldsjälar och frivilligarbetare som jobbar
med detta projekt. De söker nu medel från olika håll
för att kunna förverkliga det. Vissa medel har man
redan fått. Bl.a. har Sparbanksstiftelsen Uppland
beviljat ett driftsanslag om en kvarts miljon kronor
per år under två års tid. Jag hyser liksom eldsjälarna
goda förhoppningar om att deras arbete skall krönas
med framgång.
Fru talman! Jag är tills vidare nöjd med utskottets
skrivningar och har inget annat yrkande.
Bibliotek, litteratur m.m.

Anf. 118 ELISABETH FLEETWOOD (m):
Fru talman! Riksdagen kommer om några timmar
att fatta beslut om införande av en bibliotekslag. Vi
moderater avstyrker detta förslag. Det beror inte på
att vi skulle ha någonting emot biblioteken. Kultur-
ministern sade förut att de är vår viktigaste kulturinsti-
tution, och där är hon och jag eniga. Men enligt vår
uppfattning, och den gäller såväl moderater som cen-
ter- och folkpartister och kristdemokrater, finns det
inget behov av en lagreglering på det här området.
Folkbiblioteken är kommunernas ansvar, och vad
majoriteten här gör är att tafsa på kommunernas
självbestämmanderätt. Det anser vi är allvarligt. Den
kommunala självstyrelsen är av mycket gammalt
datum i vårt land, och den bör vi respektera.
Därtill anser vi att det finns en betydande risk att
lagen kommer att fungera som en minimilag. Lagens
ordalydelse om att det skall finnas ett folkbibliotek i
varje kommun kan i ekonomiskt svaga kommuner
leda till nedläggning om man har flera filialer. Anser
majoriteten att den risken är obefintlig? Det skulle jag
vilja fråga företrädaren för Socialdemokraterna.
Här lagstiftar staten och lägger kostnaden på
kommunerna. För några statsbidrag har ni väl inte
tänkt er skall medfölja lagen, eller har jag missuppfat-
tat det? Lagförslaget strider också mot principen om
att lagstiftning skall fylla ett behov. Vad är det för
behov lagen fyller? Vad är det för nya regler lagen
skapar? Vi har ju redan bibliotek i varje kommun. Vi
har ju kostnadsfria lån. Sådana har säkrats genom
upphovsrättslagen.
Även bland majoritetens anhängare existerar ett
kraftigt motstånd mot lagen. Såvitt jag vet har en av
dess tidigare främsta företräde, nämligen f.d. kultur-
minister Bengt Göransson, inte ändrat uppfattning
utan anser att lagen inte bör införas.
Som vanligt står vi naturligtvis också bakom vår
reservation beträffande införande av bibliotekslag. Vi
har dock inget yrkande, då vi har beslutat oss för, som
jag sade i mitt första inlägg, att stödja reservation 1
från Moderaterna. Men jag räknar med att något annat
parti kanske stöder den här reservationen.
Regeringen föreslår också ett statligt stöd för in-
köp av främst barn- och ungdomslitteratur men även
av böcker för vuxna.
Vi tycker inte att staten skall ta över bidragsgiv-
ningen från kommunen på det här området heller, vare
sig det sker helt eller delvis. Dessutom minskas in-
köpsfriheten för ansvariga bibliotekarier genom för-
slaget. Vi vet också att motståndet var stort när det
först introducerades. Vi tror att bibliotekarierna är
bäst skickade att inköpa böcker, och om vi delar upp
de 25 miljonerna på 288 kommuner rör det sig inte
om någon större summa. Vi avvisar således detta
förslag.
I vår reservation 24 gällande En Bok För Alla har
vi inte kunnat finna att regeringens påstående, att En
Bok För Alla når ut till nya läsargrupper, har verifie-
rats. Vi menar att det tvärtom i hög grad är välutbil-
dade människor med ekonomiskt sinnelag som främst
utnyttjar det här bidraget, och det tycker vi är fel. Vi
tycker att denna subvention i stället skall gå till barn-
böcker, för det tycker vi att En Bok För Alla skall
fortsätta med. Det är oerhört viktigt att barn lär sig
läsa från låg ålder.
Som avslutning, fru talman, vill jag understryka
vår fasta uppfattning om att kulturen och olika kul-
turyttringar skall genomsyra hela skolan och återfin-
nas i alla ämnen där det är möjligt. Kulturen får inte
bli någonting som man kastar in som jästen efter brö-
det, utan skall finnas med som en integrerad del.
En av mina käpphästar, och käpphästar har vi väl
alla litet till mans, är bokläsandets betydelse från
mycket låg ålder, redan i familjen, förskolan, skolan
osv. Hur många av oss som sitter här minns inte -
hoppas jag! - de högtidsstunder man hade i skolan när
fröken eller magistern läste Fältskärns berättelser,
Selma Lagerlöfs Nils Holgersson, Astrid Lindgren -
men då hade jag redan passerat skolan - isländska
sagor och mycket annat.
I detta sammanhang vill jag passa på att önska den
nyligen tillsatta Litteraturutredningen med Anna-
Greta Leijon som ordförande lycka till. Det gör jag
mot bakgrund av att jag läste en notis i tidningen
härom dagen om att 400 000 kvinnor i Sverige aldrig
läser en bok. Det tyckte jag var chockerande. Så läste
jag vidare, och där stod det att 700 000 män i Sverige
aldrig läser en bok. Utredaren, som var Svenska bok-
handlarföreningen, säger att detta ökar så bland män-
nen att det snart kommer att vara dubbelt så många
män som kvinnor som icke läser böcker. Det gjorde
mig förskräckt, och därför vill jag verkligen önska
Litteraturutredningen lycka till. Se till att vi läser
alltfler alltmer!

Anf. 119 MARGARETA
ANDERSSON (c):
Fru talman!

Ett ord som en människa fäster sig vid
kan verka i oberäknelig tid
det kan framkalla glädje till livets slut
det kan uppväcka obehag livet ut.
Ja, det påverkar livet på jorden
så slarva inte med orden

Detta är ett citat ur Alf Henrikssons Tidernas
framfart. Alf Henriksson kom ju från samma län som
jag och har skrivit många fina dagsverser. Det här var
en av dem.
Ordet är det som skiljer oss människor från dju-
ren, och vi kan bruka eller missbruka det. Vården av
vårt språk och av litteraturen är viktig för att vi skall
ha en gemensam språklig och kulturell identitet.
Regeringen tillkallar i dagarna en utredare om bo-
ken och kulturtidskriften. Det är bra att den här ut-
redningen kommer till stånd eftersom man kan skönja
en kraftig nedgång för det tryckta ordet. Informations-
tekniken har sina fördelar, men den medför inte nöd-
vändigtvis ett rikt och varierat språk. Därför måste
man undersöka hur framtiden kommer att se ut för
boken och vad man kan göra för att skydda det positi-
va som finns i denna form av kommunikation. Samti-
digt skall fördelarna med IT och att språket kan för-
medlas även på detta sätt inte föraktas.
Skolans ansvar för att ge eleverna en bra språklig
grund att stå på i framtiden är stort. Alla lärare har ett
ansvar för att förmedla goda kunskaper i svenska. Det
uppdrag som ges till Språknämnden är värdefullt.
Svenska språket påverkas av många influenser från
många olika håll. Dataspråket, som flitigt används av
bl.a. ungdomar, är torftigt och innehåller dessutom
många anglicismer. Att översätta de här orden och få
svenskar att använda inhemska ord i stället hör till de
stora och förmodligen svåra uppgifterna för svenska
språkvårdare.
Fru talman! Biblioteksväsendet i Sverige är gam-
malt. Det har funnits i århundraden, bl.a. i kyrkan,
inom högreståndsfamiljer och vid universiteten.
I slutet av 1800-talet när den allmänna skolplikten
var genomförd och de flesta svenskar lärt sig läsa
uppstod folkbiblioteken. Det var nykterhetsförening-
ar, folkbildningsorganisationer, fackliga organisatio-
ner m.fl. som skapade de första biblioteken för s.k.
vanligt folk. Man samlade in pengar för bokinköp,
människor donerade böcker och så småningom bygg-
des de kommunala bibliotek som vi är vana vid upp.
Ofta var grunden till det kommunala biblioteket
böcker som olika föreningar donerat i samband med
att kommunen tog över ansvaret för biblioteksväsen-
det.
Nu vill regeringen lagstadga om hur kommunerna
skall ordna sin biblioteksverksamhet. Man kräver i
lagen en miniminivå för hur biblioteken skall ordnas i
kommunerna och framkastar också idéer om att man
skall utforma en plan, eventuellt i samarbete med
Statens kulturråd, för hur verksamheten skall plane-
ras, genomföras och utvärderas.
Fru talman! Centerpartiet anser att en biblio-
tekslag är ett ingrepp i den kommunala självstyrelsen.
Område efter område begränsas för hur kommunal-
politiker skall kunna påverka verksamheten inom den
egna kommunen. Man åläggs här att inte ta ut avgifter
för boklån. Det är inte särskilt troligt att man kommer
att göra det heller eftersom man då måste utge ersätt-
ning till författarna för hyran på böckerna. Dessutom
är Sveriges kommunpolitiker kapabla att själva avgö-
ra hur de vill prioritera sin verksamhet. Risken att
man skulle drastiskt skära ned biblioteksverksamheten
eller belägga boklån med avgift är ganska minimal.
Även kommunpolitikernas väljare vill att denna verk-
samhet skall vara kvar och att den skall hålla god
kvalitet.
Jag yrkar härmed avslag på regeringens förslag
om bibliotekslag och bifall till reservation nr 22. Jag
yrkar därmed även avslag på tillkännagivandet om en
översyn av lagen så småningom, som skulle innebära
en av staten beslutad planering av biblioteksverksam-
heten.

Anf. 120 CARL-JOHAN WILSON (fp):
Värderade talman! Regeringen har av kulturut-
skottets majoritet fått stöd för en utredning som skall
analysera förhållandena på bokmarknaden och kultur-
tidskrifternas situation. En rad bok- och litteratur-
utredningar har gjorts genom åren. De torde bara
marginellt ha bidragit till bok- och bokhandelsverk-
samhetens utveckling. Vad vi däremot vet är att bok-
momsen - den högsta i världen - har en starkt negativ
effekt på bokkonsumtion och på möjligheterna att
bedriva en kvalitativ bokhandel. Folkpartiet har före-
slagit att regeringen - i stället för att ytterligare utreda
bokmarknaden - ser över skattebelastningen på kul-
tursektorn. Det förslaget vann dock inte utskottets
gillande.
Värderade talman! Regeringen har fått stöd av
Vänsterpartiet i förslaget om att införa en biblio-
tekslag som stadgar att det skall finnas minst ett folk-
bibliotek i varje kommun. Det är inte precis något
revolutionerande förslag som bibliotekarier och andra
bibliotekssupportrar har anledning att jubla över.
Folkpartiet yrkar avslag på förslaget om biblio-
tekslag. Jag yrkar därför bifall till reservation nummer
22 till det här betänkandet.
En bibliotekslag som endast anger en miniminivå
för biblioteksverksamhet är onödig. Jag kan inte tänka
mig att någon svensk kommun föreslår att dess biblio-
tek läggs ned totalt. Däremot kan en bibliotekslag
med minimikrav få till följd att en kommun med flera
bibliotek kan tänkas behålla enbart ett och spara
pengar på att stänga de övriga. Allt med hänvisning
till bibliotekslagen.
Tyvärr är regeringens förslag till bibliotekslag inte
helt lyckad i formuleringarna. Det anser även sådana
som gillar den i princip. Lagtexten är helt enkelt inte
tillräckligt genomarbetad och tydlig. Hur påverkar
bibliotekslagen den lagstadgade kommunala självsty-
relsen? Vad gäller t.ex. för landstingshögskolors bib-
liotek och för privata högskolors? Vissa ändringar har
utskottets majoritet redan gjort i lagförslaget. Dess-
utom nödgas utskottet redan nu uppdra åt regeringen
att göra en översyn av denna lag, som vi ännu inte ens
har beslutat om! Det är inget gott betyg åt Kulturde-
partementets lagkloka lagtextformulerare.
Sedan Folkpartiet i kulturutskottet yrkat avslag på
förslaget om bibliotekslag, har vi inte vidare markerat
mot utredningsförslag på biblioteksområdet eller
engagerat oss i utskottets försök att rätta till vad
regeringen missat i lagtexten.
Värderade talman! Jag ämnar i fortsättningen av
dagens debatt ta kammarens tid i anspråk endast med
extremt korta anföranden. Liksom jag gjorde i mitt
första anförande i dag, hänvisar jag till Folkpartiets
partimotion, Kr17, och till mitt särskilda yttrande,
som också har nummer 17, i det här betänkandet.

Anf. 121 CHARLOTTA L
BJÄLKEBRING (v):
Fru talman! Jag håller verkligen med Marita Ulv-
skog när hon säger att biblioteken bildar ett in-
frastrukturnät av kultur i vårt land. Vänsterpartiet vet,
och har en vision om, att kulturen verkligen behöver
en bibliotekslag. I framtiden behövs det kanske också
en kulturlag.
Enligt propositionen skall statens insatser syfta till
att stimulera en bred utgivning av kvalitetslitteratur,
öka tillgången till och intresset för litteratur i hela
landet, medverka till att barn och ungdom har tillgång
till litteratur, på kulturens område stödja en informa-
tionsteknik i allmänhetens tjänst, värna kulturtidskrif-
ter och värna det svenska språket.
Biblioteken är en central plats av kulturpolitisk
betydelse. Biblioteken tillhandahåller inte bara littera-
tur, utan är också en knutpunkt i fråga om alla typer
av kultur. De fungerar som ett allmänhetens offentliga
rum.
Vi tycker som sagt att en bibliotekslag är bra. Vi
skall ha bra och kvalitetssäkrade bibliotek. Lagen
träder i kraft den 1 januari 1997, och den syftar främst
till att garantera avgiftsfria boklån och ett väl funge-
rande nätverk som binder samman de olika bibliote-
ken med varandra. Länsbibliotek, lånecentraler, hög-
skolebibliotek, forskningsbibliotek och andra av sta-
ten finansierade bibliotek skall avgiftsfritt ställa litte-
ratur ur sina egna samlingar till folkbibliotekens för-
fogande. De skall också i övrigt samverka med
folk- och skolbiblioteken och bistå dem i deras strä-
van att erbjuda låntagarna en god biblioteksservice. I
lagen slås också fast att varje kommun skall ha ett
folkbibliotek. Likaså anges de mål för biblioteksverk-
samheten som jag tidigare läste upp.
På två punkter vill utskottet att regeringen gör en
översyn av lagen. Den första punkten gäller de privata
högskolornas bibliotek. Utskottet anser att det finns
skäl att även de skall innefattas i lagen. Den andra
punkten gäller Vänsterpartiets motion om kvalitets-
säkring av bibliotekslagen. Utskottet anser att en
översyn gällande upprättande av planer för bibliotek
bör ges regeringen till känna.
Kritikerna hävdar trots detta att denna lag kommer
att leda till försämrade möjligheter för bibliotek.
Kommunerna kommer inte att satsa mer än vad lagen
kräver, säger de. Ärligt talat förstår jag inte det reso-
nemanget. Vad tror ni om kommunerna egentligen,
Centern, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Modera-
terna? I dag finns det bibliotek i alla kommuner. I
vissa kommuner finns det två eller flera, det beror på
hur stora de är eller på om de har flera olika kom-
mundelar.
Vad är det som får er att tro att man skall lägga
ned biblioteken bara för att vi får en lag? Dessutom
anslår ju staten ytterligare medel till bokinköp för
folkbiblioteken. Det handlar om 25 miljoner kronor.
Jag förstår inte varför den här lagen skulle bli ett
ingrepp i den kommunala självstyrelsen, som mot-
ståndarna uttrycker det.
Fru talman! Arkiven har också genom de senaste
årens informationstekniska utveckling givit nya möj-
ligheter till rationaliseringar och besparingar. Internet
har medfört obegränsade möjligheter för den här
utvecklingen. Riksarkivet och Krigsarkivet är numera
också sammanslagna. Av den anledningen anser
Vänsterpartiet att arkivpolitiken inte skall ligga fast,
som regeringen föreslår, utan i stället tycker vi att en
utredning bör tillsättas där man ser över hur man bäst
kan samverka mellan de sammanslagna arkiven, samt
hur man på bästa sätt kan ta vara på den nya teknik
som nu finns.
Den snabba framväxten av datoriserade interaktiva
arkiv, ger ju väldigt stora möjligheter att förändra
arkivväsendet. Man kan få en sådan verksamhet att
man inte längre behöver ta fram saker. Det sliter inte
ut folk på samma sätt. Man kan via datorteknik i stäl-
let titta över skärmar. Man kan ockå få en tillgänglig-
het över hela landet. Av den anledningen krävs det
heller inte att arkiv skall finnas på alla orter. Man kan
göra på ett annorlunda sätt och ändå göra det till-
gängligt över hela Sverige.
Vi har en reservation i det ärendet, men jag tänker
inte yrka bifall till den. Givetvis ställer jag mig dock
bakom reservationen, reservation 46, som gäller över-
syn av arkivväsendet.
En annan viktig arkivfunktion som vi har upp-
märksammat i utskottet, är folkrörelsernas arkiv. I
Sverige har vi i dag ett 70-tal folkrörelsearkiv. De
förvarar och förvaltar föremål och skrifter som fram-
för allt speglar folkets historia. Det handlar om olika
protokoll, symboler, flaggor m.m.
Man kan följa folkrörelsernas utveckling från
1800-talet fram till våra dagar. Både Vänsterpartiet
och Centerpartiet hade en motion angående det här.
Vi hade dock litet olika sätt att finansiera förslaget på.
Vänsterpartiets förslag gick ut på att vi skulle överfö-
ra medel från Riksarkivet till folkrörelsearkiven. Det
fick vi tyvärr inget gehör för, men jag hoppas att man
i kommande budgetar kommer fram till detta.
Fru talman! Kulturtidskrifterna är också väldigt
eftersatta i dag. Det är på något sätt som om de poli-
tiska tidskrifterna buntas ihop med partiernas egna
tidningar. Det verkar på något vis som om man där-
med får ett lägre stöd än andra kulturtidskrifter. Där-
till kommer också den bristande tidskriftsdistributio-
nen på det här området.
Det här är ett stort kulturpolitiskt problem. Det är
också ett yttrandefrihetspolitiskt problem. Staten
borde egentligen ge tidskriftsstöd i en sådan omfatt-
ning att även små kulturtidskrifter fullt ut skulle kun-
na få det. Distribution för kulturtidskrifter borde vara
lika självklar som de statliga järnvägsnät som distri-
buerar folk på resa.
Hälften av de tidsskrifter som söker stöd, får det.
När det gäller fördelningen förefaller det som om man
premierar litterära och kulturella tidsskrifter, medan
de med politisk inriktning lever under ett ständigt
nedläggningshot. Jag kan ta några exempel: Tidning-
en Expo får 30 000 kronor, tidningen Filmkonst
300 000 kronor. Fjärde Världen får 40 000 kronor,
Hjärnstorm får 210 000 kronor.
Det är alltså en väldig obalans i tidskriftsstödet.
Listan kan göras lång.
Jag menar inte att de som får ett större bidrag inte
behöver det, givetvis behöver de det. Men det är när-
mare sagt så att det finns för litet stöd till den här
verksamheten. Nu har regeringen beslutat att tillsätta
en litteraturutredning, som även har till uppdrag att
titta på tidskrifternas situation. Det anser jag vara
väldigt bra. Jag hoppas verkligen att det resulterar i
konstruktiva och bra lösningar så att vi kan värna
demokratin och yttrandefriheten.

Anf. 122 ELISABETH FLEETWOOD (m)
replik:
Fru talman! För att spara kammarens tid och efter-
som jag av någon anledning anar vad Monica Wid-
nemark kommer att säga vill jag till Charlotta Bjälke-
bring bara säga, att eftersom jag förstår att ni gjort
samma ställningstagande, väntar jag med min replik
tills Monica Widnemark har talat. Repliken kommer
då att gälla dem båda två.

Anf. 123 MARGARETA ANDERSSON (c)
replik:
Fru talman! Charlotta Bjälkebring undrar vad vi
anser om våra kommunpolitiker. Det kan man fråga
sig. Men jag har lika stor anledning att bolla frågan
tillbaka. Från den gamla fyrklöverregeringens partier
litar vi på våra kommunala företrädare. Det är inte
mer än drygt ett år sedan jag själv satt i situationen att
anta en kommunal budget. Där var det definitivt ingen
diskussion om att dra ned på någon biblioteksservice
eller att ta bort den helt och hållet. Jag kommer även i
fortsättningen att lita på att det kommer att vara så.
Jag tycker dessutom att man inte skall lägga sig i
och fingra i sådant som i dag fungerar smidigt utan
statlig inblandning. Man kan fortsätta att sköta den
här verksamheten på kommunal nivå, precis som man
gjort i många hundra år.

Anf. 124 CHARLOTTA L
BJÄLKEBRING (v) replik:
Fru talman! Jag delar uppfattningen att våra kom-
munpolitiker sköter det här mestadels på ett bra sätt.
Anledningen till att bibliotekslagen ändå har kommit
är det viktiga infrastrukturnät som skall täcka hela
landet. Men i många kommuner har man börjat att ta
betalt för att låna ut böcker. Det har också i Dan-
deryds kommun kommit upp förslag om att införa
något slags kulturcheckar som man skall kunna låna
böcker på. En lagstiftning förhindrar en sådan handel
på bokens och bibliotekens område. Jag tycker att en
bibliotekslag är precis lika självklar som all den in-
frastruktur som vi från riksdagens sida beslutar om.

Anf. 125 MARGARETA ANDERSSON (c)
replik:
Fru talman! Jag kan inte hålla med Charlotta Bjäl-
kebring, för det finns andra saker som kommunerna
tar betalt för och som är lika viktiga, bl.a. inom vård-
sektorn. Jag tycker att det skall vara en kommuns
uppgift att själv prioritera hur och för vilka saker man
vill ta betalt. Man får ju också betala till författarna
via en avgift till boklånen. Jag tycker att den här lag-
stiftningen är helt onödig.

Anf. 126 CHARLOTTA L
BJÄLKEBRING (v) replik:
Fru talman! Jag hoppas att kammarens ledamöter
förstår att skulle vi ha det så att allting i offentlig regi
skulle vara gratis, skulle jag givetvis vurma för det.
Men det är litet skillnad ändå här. I och för sig har jag
den ståndpunkten att även sjukvård, tandvård, skola
osv. borde vara gratis. Vi skulle kunna öka skatte-
trycket mera för att på så vis garantera det lika för
alla. Men nu är det inte så. För att garantera fria bok-
lån ute i kommunerna är det här en lagstiftning som
jag ställer mig bakom.

Anf. 127 EWA LARSSON (mp):
Fru talman! Jag och Miljöpartiet är glada över den
bibliotekslag som vi har att besluta om senare i kam-
maren. Vi är stolta över det utskottsarbete som vi har
gjort tillsammans, förtydliganden vad avser biblio-
tekslagen. Vi hoppas att regeringen återkommer i
frågan.
Bokpriserna har naturligtvis en avgörande bety-
delse för att antalet böcker som köps in till bibliote-
ken minskar.
Skall jag berätta en hemlighet? Jag och Miljöpar-
tiet tror inte att en sänkning av bokmomsen till 6 %
kommer att bli speciellt dyr, som kulturministern sade
för någon timme sedan. Vi tror att bokinköp till bib-
lioteken och av enskilda kommer att öka väsentligt
om vi säker bokmomsen. Det kan innebära att fler
bokhandlare kan vara kvar och att bokhandlar kan
öppnas i mindre orter. Samarbete mellan bibliotek
och bokhandel kan öka.
Det svenska språkområdet, som är så pyttelitet,
behöver ständigt stärkas. Vad kan vara bättre än
bokläsandet i det avseendet? Miljöpartiet ser med stor
oro på att bokförsäljningen i Sverige sjunker. Det kan
ha med bokpriset att göra. Själv önskar jag mig tre
böcker i julklapp. Tillsammans betingar de en kostnad
på 950 kr. Det är helt orimligt. Jag har råd, men inte
de som har genomsnittslönen för en kvinna, kring
13 500 kr i månaden.
Miljöpartiet ser med förfäran på hur bokanslagen
till biblioteken minskat under hela 1990-talet. Billiga-
re böcker ger fler böcker.
I Kulturutredningens slutbetänkande anförs att
varje enskilt EU-land kan avgöra vilka skatteregler
som skall gälla inom kulturområdet. Om ändå mer-
värdesskatt införs på kultur ansåg utredningen att
skattesatsen skulle vara den lägsta, nämligen 6 % och
även omfatta litteratur. Utredningen var helt enig på
den punkten. Regeringen har fullständigt ignorerat
detta i sin kulturproposition och sin särskilda propo-
sition om kulturmomsen. Boken har med det förpas-
sats från hemmens och bibliotekens bokhyllor in i ett
rent skattemörker. Så här kan det inte vara.
För allmän information kan jag säga att Norge,
England och Irland har ingen bokmoms alls. Luxem-
burg och Spanien har 3 %, Italien 4 %, Portugal 5 %,
Frankrike 5,5 %, Österrike 10 %, Finland 12 %, Hol-
land och Belgien 6 %, Kanada och Tyskland 7 %. Så
kommer de som toppar ligan i det här avseendet,
Sverige och Danmark, som har en moms på 25 %.
Till sist vill jag till den nytillsatta bokutredaren
framföra litet hälsningar från Miljöpartiet. Vi anser att
konkurrensen mellan olika återförsäljningskanaler
måste ske på lika villkor, vilket egentligen är ganska
självklart, och att förlagens diskriminering av bok-
handeln skall upphöra. Vi tycker också att utredning-
en skall överväga om fasta bokpriser skall återinföras.
Med det yrkar jag bifall till reservation 20 mom.
36.

Anf. 128 FANNY RIZELL (kd):
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
vår reservation 41. Naturligtvis står vi bakom alla
andra reservationer som vi har men begär votering
endast om denna.
Det har sagts mycket om böcker, men jag vill re-
sonera om en del saker.
Det var mycket roligt att höra kulturministern utta-
la hur viktig hon tyckte att boken var. Jag instämmer i
det. Böcker skapar förståelse och påverkar - det
tryckta ordet över huvud taget gör det.
Jag tycker av egen erfarenhet, och jag tror att
många andra upplever det så, att böcker öppnar nya
världar. Litteraturen speglar människan, speglar vårt
behov att uttrycka tankar och att kunna utbyta tankar
med människor som har levt långt före oss. Andra
människors insikter och erfarenheter blir tillgängliga
för oss i böckernas värld.
Det tryckta ordet har också oerhört stor betydelse
för opinionsbildning och folkbildning. Ewa Larsson
har nyss mycket vältaligt berört mervärdesskatten och
bekymret vi har med 25 % mervärdesskatt på våra
böcker. Vi kristdemokrater anser att litteraturen bör
vara befriad från mervärdesskatt. Bokförsäljningen
har sjunkit katastrofalt de senaste åren, och vi tror att
de höga bokpriserna påverkar.
Staten tar in nära 700 miljoner, och det är mycket
svårt att kompensera ett sådant inkomstbortfall. Det är
jag väl medveten om. Därför föreslog vi i vår motion
att enbart barnböckerna skulle undantas från beskatt-
ning. Det rör sig då bara om 70 miljoner.
Böcker betyder väldigt mycket för barn. De ger
barnen ett rikt språk, berikar hela deras liv och hjälper
dem att uttrycka sina egna tanker. Det är inte ovanligt
att en ganska enkel barnbok kostar över 150 kr. Då är
det inte lätt för barnfamiljer att köpa böcker. Skolor
och bibliotek kan dra av momsen, men det kan inte
föräldrar göra.
Alla ni som sitter här har gott om böcker i era
hem. Det är jag övertygad om. Vi kunde också låna på
bibliotek. Det är vad många ofta säger när man talar
om att böcker är för dyra. Visst kan man låna. Det gör
man, det skall man göra. Det gör jag också. Men en
stor mängd böcker vill man äga själv. De allra dyrba-
raste skatterna. Barn vill ha en bok upprepad gång på
gång. För deras skull är det nödvändigt att man får
äga ett litet bibliotek.
Jag vill naturligtvis nämna uppdraget att kartlägga
situationen för boken och kulturtidskriften. Tanken är
att utredaren skall pröva hur ändamålsenliga de statli-
ga insatserna på området är, både stödet till bokhan-
del och till förlag, samt lämna förslag till framtida
insatser. Jag har för något år sedan motionerat just om
det här, så jag tycker att det är roligt att det utreds.
Något egendomligt är det ju, att fast uppdraget är
just att kartlägga situationen för boken, så kommer
inte momsen med. Det tycker jag skulle vara själv-
klart, om man skall kartlägga situationen. I kommit-
tédirektiven sägs att det inte ingår i uppdraget. Det är
minst sagt märkligt. Jag har tidigare vädjat till kul-
turministern, och om hon hade varit här nu skulle jag
ha bett henne att ge tilläggsdirektiv, så att vi fick med
detta. Det tycker jag att utredningens direktiv talar
för. Det kan inte bara vara att utreda vart stödet går
och lägga det på rätt ställe, det måste också vara vik-
tigt att ta bort de hinder som finns.
Biblioteket har en viktig roll, att nå ut till alla. En
tredjedel av alla lån görs av barn och ungdomar. Det
är också viktigt för många invandrare att få böcker på
sitt eget språk. Det är inte alltid så lättillgängligt för
dem.
Regeringen och utskottet har föreslagit en biblio-
tekslag. Vi säger nej till den. Det verkligt viktiga är
redan tillgodosett. Det här är ett slag i luften. Det
finns upphovsrättsliga hinder. Författarföreningen
gillar inte det här, man måste förhandla med författar-
na. Vi tycker att det kommunala självstyret också
säger att man inte kan göra så här. Vi talar ofta och
högljutt om det kommunala självstyret, men jag tyck-
er att vi hackar på och naggar det i kanten väldigt
ofta. Jag har, precis som Margareta Andersson sade,
stort förtroende för kommunpolitikerna. Det är också
orimligt att vi skall besluta om hur biblioteken skall se
ut eller ens vara när det är kommunerna som får beta-
la kalaset.
Det viktiga i lagen är redan tillgodosett. Det är att
alla kommuner har bibliotek, att alla får låna böcker
gratis. Det tycker jag är självklart, och jag skulle vilja
se den kommunpolitiker som skulle våga besluta om
någonting annat i dessa dagar. Vi har sparat enormt i
kommunerna, men ännu har ingen sagt det. Jo, säger
vän av ordning, man har minsann hotat med det. Jag
tror att det har varit försöksballonger för att skrämma
oss att inse hur viktiga biblioteken är. Och det är de.
Att vi avstyrker bibliotekslagen betyder inte att vi
tycker att biblioteken är oviktiga, tvärtom. De är så
viktiga att vi tror att vi vågar lova deras fortbestånd.

Anf. 129 MONICA WIDNEMARK (s):
Fru talman! Litteraturen och språket har en fram-
skjuten plats i den kulturpolitik som vi tar ställning till
i dag. Det är nödvändigt att stimulera läsandet, och
läsandet måste stimuleras redan i unga år.
Det ligger en stor glädje i att läsa. Det vet vi som
sitter här i kammaren. Vad vore livet utan böcker?
Men det handlar också om att barn och ungdomar
skall få tillgång till ett språk. Att ha tillgång till ett
språk är en förutsättning för att ha makt och att kunna
använda sina demokratiska rättigheter.
Det är glädjande att vi nu inför en ny stödform för
inköp av litteratur till folk- och skolbiblioteken, sats-
ningen är på 25 miljoner kronor. Vi vet genom under-
sökningar att barn och ungdomar läser allt mindre,
ibland kan det kanske bero på att de har fått en för-
sämrad tillgång till nya aktuella böcker på våra folk-
och skolbibliotek.
Kommunerna får här en förutsättning att bättra på
sina bokinköp, och kommunerna får en tydlig chans
att lyfta fram och visa hur man vill stimulera barns
och ungdomars läsning. Det är viktigt att understryka
att staten inte lyfter bort något ansvar från kommu-
nerna, utan kommunernas roll förstärks vad det gäller
litteraturen och biblioteken.
Här skulle jag faktiskt vilja vända mig till Elisa-
beth Fleetwood. Om jag förstod rätt säger hon i sitt
anförande rörande stöd till inköp av barnlitteratur:
Bibliotekarien är väl lämpad att bestämma vilka
böcker som skall köpas in. Det vet jag också, Elisa-
beth Fleetwood. Bibliotekarierna är mycket väl kom-
petenta att köpa in böcker. Staten skall inte köpa in
några böcker. Det har aldrig varit meningen med det
här anslaget. Det kommer de duktiga bibliotekarier
och den duktiga personal som finns ute på våra folk-
och skolbibliotek att klara av. Det är vi socialdemo-
krater också mycket medvetna om.
Herr talman! Biblioteken har en central roll i arbe-
tet att stimulera läsandet. Utan väl fungerande biblio-
tek blir det omöjligt att stärka litteraturens ställning.
Oavsett var man bor i landet skall alla ha möjlighet att
låna en bok.
Vi kommer nu att få en ny bibliotekslag. Det är
mycket positivt att en lag införs. Jag vill peka på
några punkter i den nya lagen.
I lagen står att varje kommun skall ha ett folkbib-
liotek, liksom att det skall finnas ett väl fungerande
nationellt nätverk som binder ihop de olika bibliote-
ken. I lagen står också att det inom grundskolan och
gymnasieskolan skall finnas lämpligt fördelade skol-
bibliotek. Detta för att stimulera skolelevernas intres-
se för läsning och litteratur.
Avgiftsfria boklån garanteras. Det står också i la-
gen. De avgiftsfria boklånen är en garanti för att varje
människa i vårt land skall kunna söka information,
kunskap och litterära upplevelser på lika villkor. Det
är en garanti för att barn och ungdomar skall kunna
fylla sitt stora behov av böcker och läslust. Det är en
garanti för att Sveriges författare mot en ringa ersätt-
ning ställer sina böcker till allmänhetens förfogande.
En del hävdar att det är onödigt med en sådan ga-
ranti, eftersom boklånen i dag är avgiftsfria. Men med
jämna mellanrum, mina vänner, ifrågasätts att boklå-
nen skall vara avgiftsfria. Därför är det viktigt att
detta slås fast i lagen.
Reservanterna pekar på den ändring av lagen om
upphovsrätt som gjordes för några år sedan. De menar
att ändringen innebär att risken för att avgifter på
boklån införs är försumbar.

Utskottsmajoriteten anser inte att den lagändring
som reservanterna pekar på utgör någon garanti för att
avgifter inte införs. Som vi skriver i betänkandet, har
lagändringen sitt värde. Men det har den bara om
Sveriges Författarförbund och enskilda författare
motsätter sig avgifter.
Jag har en fråga till er reservanter. Jag skulle gär-
na vilja veta om ni anser att en kommun som vill
införa avgifter på boklån skall få göra det. Det vore
klargörande om ni som har reserverat er kom med ett
besked.
Margareta Andersson har kanske redan svarat på
frågan, men jag tror att Centern tycker att det är okej
att en kommun som vill införa avgifter på boklån skall
få göra det.
Reservanterna säger sig slå vakt om det kommuna-
la självstyret. Det gör jag också, och det gör alla so-
cialdemokrater. Bibliotekslagen innebär inte någon
detaljstyrning. Det är fortfarande kommunerna som
lägger fast biblioteksverksamheten i den egna kom-
munen.
Herr talman! Jag vet att det i landets kommuner
finns en stark vilja att trots det kärva ekonomiska
läget värna kulturen. Jag tycker att kommunerna skall
se bibliotekslagen som en markering av den centrala
roll som riksdagen anser att biblioteken har.
Reservanterna befarar att lagen leder till att kom-
munerna lägger sig på en miniminivå när det gäller
satsningar på sina bibliotek. Jag tror att de underskat-
tar de kulturella ambitionerna både hos Socialdemo-
kraterna och hos sina egna partivänner ute i kommu-
nerna.
Herr talman! Tack för ordet!

Anf. 130 ELISABETH FLEETWOOD (m)
replik:
Herr talman! Det var flera frågor. Får jag börja
med avgifter på boklån? Om en kommun föreslår det,
tycker jag inte att vi här skall gå ut och uppifrån säga
att kommunen inte får införa avgifter. Det är ju kom-
munal självstyrelse. Det är så typiskt för Socialdemo-
kraterna att i varje situation se till att det är det som
sägs uppifrån som skall gälla, att det är här makten
finns. Det blir inte någon avgift, eftersom man har den
här bestämmelsen.
Jag vill rikta ett par frågor till Monica Widne-
mark.
Herr talman! I den förra omgången avstod jag från
replik till Charlotta Bjälkebring, för att kunna bemöta
både henne och Monica Widnemark samtidigt och på
det sättet spara tid. Nu är Charlotta Bjälkebring tyvärr
inte här.

Anf. 131 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Repliken gäller Monica Widnemark.

Anf. 132 ELISABETH FLEETWOOD (m)
replik:
Herr talman! Då blir det en diskussion med tal-
mannen.
Jag skulle vilja höra något om minimilag. Monica
Widnemark tror inte på den. Finns det inte en risk, om
lagen säger "ett folkbibliotek i varje kommun", att
man kan gå ned från tre eller två till ett, därför att man
ändå följer lagens bokstav?
Avgiftsfria lån - som vi inte tycker om, men som
inte vi utan kommunerna skall bestämma om - är det
inte möjligt att ge pengar till, enligt upphovsrättsla-
gen. Därför kommer man inte att använda dem.
När man stiftar lag, Monica Widnemark, är det två
kriterier som skall uppfyllas. Det ena är att lagen skall
fylla ett behov, och det andra är att nya regler skall
skapas. Här finns det varken behov eller nya regler.
Varför skall man då införa en lag?

Anf. 133 MONICA WIDNEMARK (s) re-
plik:
Herr talman! Skall jag tolka Elisabeth Fleetwood
så att det är okej för Moderaterna med avgifter på
boklån? Det är så jag måste tolka henne.
När det gäller minimilagen är det inte vi som
misstror kommunpolitikerna, utan det är Moderaterna
som gör det, med den diskussion som Elisabeth Fle-
etwood för.
Jag tror att kulturambitionerna ute i kommunerna
är mycket större. Jag tror att biblioteken kommer att
finnas. Med er argumentation låter det så här: Utan
lag kommer biblioteken att blomstra, men med en lag
kommer filialer och bibliotek att läggas ned. Det är
verkligen en misstro mot de lokala partikamraterna
ute i kommunerna.
Vi kopplar nu samman folkbiblioteken i landet
genom SUNET. Vi förstärker dem och ger människor
förutsättningar att gå på biblioteken och koppla in sig
på högskolor och Internettjänster, för att få tillgång
till uppsatser m.m. från högskolor och universitet.
Moderaterna har varit emot det här. De tycker att
den här utbyggnaden endast skall gälla universitet och
högskolor, inte folkbiblioteken.
Vi socialdemokrater tycker att biblioteken skall få
tillgång till detta nät, eftersom de är våra främsta
kulturförespråkare. Människor skall inte hänvisas till
de kommersiella leverantörerna. Jag tycker att det är
fel när Elisabeth Fleetwood säger att hon värnar bib-
lioteken och invånarna. Det är motsägelsefullt.

Anf. 134 ELISABETH FLEETWOOD (m)
replik:
Herr talman! Nu gör Monica Widnemark samma
fel som gjordes när vi diskuterade i första omgången i
morse. Det handlar om ordet "kommersiell". När jag
köper mjölk är det kommersiellt. När jag köper ett par
skor är det kommersiellt. En affär, som jag sade i
morse, är en överenskommelse mellan säljare och
köpare. Det är en bra kommersialism. Men
"kommersialiserat", som Monica Widnemark antagli-
gen menade, är någonting annat.
För att visa att jag talar om realiteter, kan jag be-
rätta att det finns en kommun i Västsverige som är s-
styrd och där man har föreslagit att biblioteket skall
gå över till att bli föreningsstyrt. Man är ju orolig när
lagen nu skall antas, som det ser ut. Det kan då hända
att man inte kan lägga ned just det biblioteket, och
därför vill man föra över det till föreningsägande. Det
är precis vad vi har sagt om minimilag. Det är det som
kommer att gälla.
Kom tillbaka, Monica Widnemark!

Anf. 135 MONICA WIDNEMARK (s) re-
plik:
Herr talman! Jag tror inte att det här kommer att
hända med biblioteken, Elisabeth Fleetwood. Jag
kommer själv från en liten kommun, Lessebo, där jag
bor i Kosta, som är ett samhälle med 1 500 invånare.
Där driver Kosta Folkets hus biblioteket mycket
framgångsrikt. Man har utvecklat det och har en fan-
tastisk biblioteksservice. Lånestatistiken har ökat med
70 % sedan Folkets hus tog över biblioteksverksam-
heten. Det är tillgängligt nästan dygnet runt.
Man kan fråga sig hur det är med den moderata
visionen om biblioteken. Med de besparingar som
Moderaterna vill lägga på kommunerna, vad kommer
att hända med biblioteken då? Blir det så att kom-
munpolitikerna verkligen kan prioritera biblioteken,
mot vård och omsorg? Det är min stora fråga till Mo-
deraterna.
Därför anser jag att en bibliotekslag garanterar att
biblioteken finns ute i kommunerna.

Anf. 136 CARL-JOHAN WILSON (fp) re-
plik:
Värderade talman! Folkpartiet anser att biblio-
tekslån skall vara avgiftsfria. Jag förutsätter att varje
ledamot i kommunfullmäktige eller kommunal nämnd
som möter förslag om avgifter för boklån på folkbib-
liotek skall arbeta mot sådana förslag.

Anf. 137 MONICA WIDNEMARK (s) re-
plik:
Herr talman! Jag tackar Carl-Johan Wilson för att
han tycker att boklån skall vara avgiftsfria.

Anf. 138 MARGARETA ANDERSSON (c)
replik:
Herr talman! Som centerpartist och kommunpoli-
tiker vill jag säga att vi inte skall ha några avgifter på
boklån. Det är vi helt överens om. Men som rikspoli-
tiker vill jag säga att vi inte skall lägga oss i det, utan
det måste vara en kommunal uppgift.
Som rikspolitiker har vi ålagt kommunerna skatte-
tak och litet av varje, och jag tycker fortfarande att
det är en kommunal uppgift att prioritera i sin egen
verksamhet. Vi kan alltså inte sitta här och bestämma
allting, därför att då har vi snart inga kommuner, utan
bara någon form av länsstyrelser, som är konungens
förlängda arm, även om det inte längre är konungen
utan regering och riksdag.
Jag vill inte ha några avgifter på boklån, men det
skall kommunerna besluta om. Vi litar på våra före-
trädare i de olika kommunerna.

Anf. 139 MONICA WIDNEMARK (s) re-
plik:
Herr talman! Det var bra att vi fick ett klargörande
från Centern också om att man inte vill ha avgifter på
boklån. Biblioteken är en så stor och central del i den
svenska kulturpolitiken att vi har valt att lägga ett
lagförslag, för att garantera att medborgarna i detta
land har tillgång till bibliotek.

Anf. 140 MARGARETA ANDERSSON (c)
replik:
Herr talman! Vi är helt överens om att biblioteken
och bokläsandet är någonting oerhört viktigt och
centralt, som vi skall stödja på olika sätt. Men det är
inte nödvändigt att stödja detta med en bibliotekslag.

Anf. 141 MONICA WIDNEMARK (s) re-
plik:
Herr talman! Det är bra, Margareta Andersson, att
vi är eniga om målen. Medlen får vi kanske återkom-
ma till litet senare och då se om vi kan komma fram
på samma väg.

Anf. 142 FANNY RIZELL (kd) replik:
Herr talman! Jag vill bara deklarera att vi kristde-
mokrater absolut inte vill ha någon avgift för boklån.
Om jag blir kommunpolitiker igen, kommer jag med
all kraft att motarbeta det.

Anf. 143 MONICA WIDNEMARK (s) re-
plik:
Herr talman! Tack så mycket, Fanny Rizell.

Anf. 144 BODIL FRANCKE
OHLSSON (mp):
Herr talman! Jag skall be att få göra ett personligt
inlägg. Jag har varit bibliotekarie i över 30 år, i litet
över 20 år på ett sjukhusbibliotek.
Jag skall här citera ur propositionen:
"Folkbibliotekens bokanslag har minskats. Den upp-
sökande verksamheten har reducerats, vilket i första
hand drabbat barn, äldre och funktionshindrade.
Många kommuner har ändrat organisationen av bib-
lioteksväsendet. Några har prövat alternativa drifts-
former. Grundläggande principer, som rätten till av-
giftsfria lån, tillgänglighet för alla och kommunalt
driftansvar, har ifrågasatts." Detta är en bibliotekaries
vardag på väldigt många ställen här i landet.
Det stadsbibliotek som jag har arbetat på har haft
tre sjukhusbibliotek. Det finns nu ett kvar, som är
nedbantat. Därför vet jag vad nedskärningar i kom-
munerna vill säga.
Jag tror inte alls att någon kommun kommer att
lägga ned bibliotek bara därför att det införs en lag.
Jag ser det på ett helt annat sätt. Eftersom jag vet vad
nedskärningarna vill säga, ser jag lagen som ett säker-
hetsskydd för den enskilde medborgaren mot att kul-
turen i en kommun aldrig kan bli så nedbantad. Det
handlar om att en biblioteksmässig service, som
sträcker sig långt över de kommunala gränserna, helt
och hållet försvinner. Men i svåra tider med stora
besparingar börjar någon form av smygande kulturell
nedrustning, som man hela tiden måste vara på sin
vakt mot. Detta är ganska paradoxalt, eftersom kultu-
ren kanske behövs allra mest som en stimulans för
människor i ett samhälle där man har det extra svårt
med ekonomiska problem, arbetslöshet osv.
Jag är alltså för en bibliotekslag. Vid det bibliotek
som jag kommer från, i Malmö, är det också en över-
väldigande majoritet för en sådan lag.
Jag citerar de sista raderna i propositionen:
"Regeringen anser det angeläget att vissa bärande
principer inom biblioteksområdet lagfästs. Regering-
en föreslår därför att en bibliotekslag införs." Detta
stöder jag och många bibliotekarier med mig.

Anf. 145 FANNY RIZELL (kd) replik:
Herr talman! Jag vill peka på det första citatet.
Vad finns det i citatet som skulle kunna åtgärdas med
bibliotekslagen?

Anf. 146 BODIL FRANCKE
OHLSSON (mp) replik:
Herr talman! Det har ju sagts här i kammaren att i
en kommun som har flera bibliotek kommer antalet
bibliotek, enligt bibliotekslagen, att minska så att det
bara kommer att finnas ett enda bibliotek. Det är
därför jag anser att det måste finnas ett skydd. Jag
läste ju upp ett citat om den uppsökande verksamhe-
ten som har reducerats osv. Detta är någonting som
har drabbat alla bibliotek de senaste sex sju åren.

Anf. 147 FANNY RIZELL (kd) replik:
Herr talman! Det är precis det jag menar, att an-
slagen tyvärr sjunker. Jag är ledsen för det. Anled-
ningen är kommunernas ekonomi. Men detta kan inte
bibliotekslagen ändra på. Biblioteksfilialerna läggs
ned, tyvärr. Jag är ledsen för det. Men denna lag kan
inte hindra detta. Det är det som jag vill peka på.
Jag kan visst tänka mig att det är en god tanke
bakom lagen. Men bibliotekens situation förbättras
inte av lagen, eftersom kommunernas ekonomi är
sådan att det inte finns något val.

Anf. 148 BODIL FRANCKE
OHLSSON (mp) replik:
Herr talman! Det är fråga om ifall man anser att
valet i en kommun skall vara att den kulturpost som
ett bibliotek trots allt utgör skall läggas ned eller om
säkerheten skall finnas att man i en kommun i alla fall
har ett bibliotek kvar, med den service som det ger.

Anf. 149 LENA KLEVENÅS (s):
Herr talman! Kulturpolitik är en ideologisk fråga.
Särskilt tydligt har det blivit i synen på litteraturen.
Gunnar Sträng har sagt att arbetarrörelsen har tre
grenar - partiet, facket och litteraturen.
Litteratur, böcker och läsande är ett redskap för
frigörelse och utveckling. Den som aldrig har känt av
brist på böcker och bildning kan nog inte förstå hur
stark denna längtan kan vara.
Författaren Lars Hesslind brukar åka runt till
skolor för en s.k. läsfrämjande åtgärd, där han berättar
för barn hur det gick för honom och hans klasskamra-
ter. Han säger att den som inte knäcker läskoden och
får läslust riskerar att hamna i kriminalitet och arbets-
löshet. Det är sant. Han berättar detta så övertygande
att han därmed hjälper många människor att komma i
gång med sin läsning.
Människan är en skapande varelse. De som inte
knäcker läskoden och får läslust får inte det redskap
till sin frigörelse och utveckling som är nödvändigt
för att det skall bli konstruktivt. Vi ser väldigt tydligt
att det i samhället sker mycket destruktiva handlingar.
Bland de människor som sitter i fängelse är just dys-
lektikerna en överrepresenterad grupp. Därför tycker
jag att vi har ett gemensamt ansvar att verkligen se till
att alla människor knäcker läskoden och lär sig att
läsa, som är så viktigt.
Vi socialdemokrater, vi inom arbetarrörelsen,
sjunger Internationalen och texten "från mörkret stiga
vi mot ljuset" och "från intet allt vi vilja bli". Jag tror
alltså att bildningen och läsningen är hoppet. Vi skall
ju kunna bli någonting annat än bara slavar och trälar.
Den socialdemokratiska kulturpolitiken är väldigt
tydlig i sin önskan att nå nya och utsatta grupper, att
litteraturen skall ut på arbetsplatser och skolor och att
den skall vara av hög kvalitet.
Herr talman! Elisabeth Fleetwood har upptäckt
någonting. Hon har upptäckt att det i Sverige finns
400 000 kvinnor och 700 000 män som aldrig läser en
bok. Hon blev chockerad och förskräckt. Det är bra.
Då kanske hon skulle fundera på att det i reservation
1, som hon har yrkat bifall till, står att man inte med
skattemedel skall styra medborgarnas val av kultur-
verksamhet och att det är att underskatta den enskilda
människans förmåga till val. Vi socialdemokrater ser
det helt annorlunda. Vi vill med skattemedlet styra att
alla människor får tillgång till böcker. För detta be-
hövs det hjälp på traven. Kanske skulle Elisabeth
Fleetwood också ompröva sin reservation när det
gäller anslaget till vuxenböcker i serien En bok för
alla. Här vill Moderaterna sänka anslaget med
5 miljoner kronor, därför att de anser att det är onö-
digt att ge ut bra och billiga böcker för vuxna.
Det finns 500 000 dyslektiker, vilka också måste
nås av böcker.
Jag tycker att det är bra att Elisabeth Fleetwood är
förskräckt, och jag är glad att hon sade det här i
kammaren. Då tror jag att vi kan komma vidare, där-
för att vi gemensamt har en insikt om bokläsandets
oerhört stora betydelse för alla människor.
Regeringen har gjort en kraftsatsning på litteratu-
ren och boken i denna proposition, bl.a. genom biblio-
tekslagen, förslaget om 25 miljoner kronor per år i tre
år för inköp av böcker och de läsfrämjande åtgärder-
na. Det skall också bli en utredning om boken.
Jag förstår inte den moderata reservationen när det
gäller just stödet till En bok för alla. Moderaterna
säger att utskottet inte har kunnat finna att regeringens
påstående att En bok för alla når ut till nya läsargrup-
per har verifierats. Det tycker jag är konstigt. Det har
gjorts en utvärdering av Statens kulturråd. Man säger
att boken sprids via bokombud på arbetsplatser och i
föreningar. Den har stor geografisk spridning. Det går
att prenumerera på den, och därför finns den i stor
utsträckning utanför storstäderna. En bok för alla har
stor betydelse därför att böckerna är spridda över hela
landet. De har lågt pris och hög kvalitet. De används i
skolor. Det finns bl.a. väldigt fina antologier med
sagor och dikter som utgivits speciellt av En bok för
alla, som kan köpas in i klassuppsättningar. De an-
vänds i stor utsträckning i skolorna och gör det möj-
ligt just för barn och unga att få tillgång till litteratur
och att få tillgång till böcker. Dessa böcker är billiga,
och de är bra. Jag kan inte förstå att Moderaterna kan
vända sig emot detta. Med Elisabeth Fleetwoods nya
insikt om att det är så många människor i Sverige som
inte läser böcker kan vi kanske få en omprövning på
denna punkt så småningom.
Ytterligare en satsning som är viktig i kulturbe-
tänkandet är paragrafen i bibliotekslagen - § 5 - där
det står att det inom grundskolan och gymnasieskolan
skall finnas lämpligt fördelade skolbibliotek för att
stimulera skolelevernas intresse för läsning och litte-
ratur samt för att tillgodose deras behov av material
för utbildningen. Det är inte så självklart att det skall
finnas lämpligt fördelade skolbibliotek. Jag skulle
naturligvis önskat att det hade stått att det skall finnas
bibliotek i varje skolenhet, men det är ändå bra att
man pekar på att skolbiblioteken har en stor betydelse
för spridningen av böcker och läsning bland våra
ungdomar.
Herr talman! Jag vill ta upp ytterligare en moderat
reservation som förvånar mig litet. Det är reservation
21, som handlar om språket. Där hänvisar Moderater-
na till motion 260 och säger att det är angeläget att
eleverna i grund- och gymnasiskolan får ett väl slipat
redskap för livet, nämligen en god språkbehandling.
Endast den elev som behärskar det egna språket,
svenskan, kan på ett godtagbart sätt tillägna sig andra
språk.
Jag vill fråga Elisabeth Fleetwood eller någon av
de andra från Moderaterna följande: Till skillnad från
vilka tycker ni så? Tycker vi inte alla att detta är vik-
tigt? Jag har verkligen försökt att analysera vad Mo-
deraterna på denna punkt reserverar sig emot, och jag
kan inte förstå att det gäller något annat än ett ord.
Svenska språknämndens uppdrag, som man ännu inte
har fått men skall få, är att utarbeta ett handlingspro-
gram i syfte att främja svenska språket. Moderaterna
skriver i sin reservation att det uppdraget skall sam-
ordnas med lärarutbildningen, medan utskottsmajori-
teten utgår från att språknämnden i sitt arbete kommer
att hålla kontakt med andra språkvårdande organ,
medier och representanter för skola och lärarutbild-
ning osv.
Moderaterna talar ofta om det enskilda ansvaret
och att man inte skall underskatta någons förmåga.
Ändå reserverar Moderaterna sig och vill att det skall
uttryckas som att nämnden skall "samordna med" i
stället för att "ha kontakt med" lärarutbildningen
redan innan handlingsprogrammet ens är framme och
språknämnden har fått uppdraget. Är inte det att un-
derskatta lärarnas och lärarutbildningarnas förmåga?
Ur språklig synpunkt, Elisabeth Fleetwwod, skulle jag
gärna vilja ha ett förtydligande av vad reservationen
egentligen innebär.

Anf. 150 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Jag vill erinra kammarens ledamöter om vikten av
att uppgivna taletider respekteras.

Anf. 151 ELISABETH FLEETWOOD (m):
Herr talman! Jag tycker att det är bra att Lena
Klevenås blir glad över att jag bli förskräckt. Jag
tycker att det är en väldigt dålig situation när 400 000
respektive 700 000 kvinnor och män inte läser böck-
er. Vad som skiljer oss åt, Lena Klevenås, är faktiskt
medlen - inte målen. Vi tycker inte att de medel som
ni föreslår leder fortast till målen. Jag sade i mitt
anförande att vi ansåg det mycket viktigt att de riktigt
små barnen redan i familjen, i förskolan och i skolan
kommer i kontakt med boken. Jag tror inte att vi har
skilda uppfattningar vad beträffar bokens viktiga
ställning. Jag tror inte att någon i utskottet vill tillvita
mig något sådant.
Har man redan från det att man är liten och sedan
under hela uppfostran och utbildningen behov av
böcker, ställer man också krav på att det skall finnas
böcker så småningom.
Jag har väldigt kort tid på mig. Eftersom jag får
insluta min replik i detta anförande får jag också säga
att jag blev väldigt förskräckt när Charlotta Bjälke-
bring talade om en ny infrastruktur med bibliotekslag,
kulturlag m.m. Hur mycket skall vi betala i skatt? Jag
vill bara nämna en siffra som kanske får Charlotta
Bjälkebring att vakna till.
Om vi konfiskerar alla inkomster över 300 000 kr
- rubbet - får vi in 23 miljoner. Om jag inte tar fel är
det ungefär så mycket som anslås till Datainspektio-
nen. Då har vi tagit alla inkomster över 300 000. Till
Charlotta Bjälkebring vill jag säga att hon skall tänka
efter först, innan hon går ut och talar om högre avgif-
ter och högre skatter. Vad händer med dem vars in-
komster över 300 000 ryker? De kommer inte fortsät-
ta jobba.

Anf. 152 LENA KLEVENÅS (s) replik:
Herr talman! Elisabeth Fleetwood och jag är helt
eniga om bokens stora betydelse. Vad vi inte är eniga
om är vägen till boken för enskilda människor. Famil-
jen har en stor betydelse, men alla familjer fungerar
inte väl. Vår ideologiska bakgrund och vår erfarenhet
säger oss att vissa barn behöver stöd och att vissa
människor behöver sökas upp. Om man har haft till-
gång till böcker från det att man var liten tar man det
till sig naturligt, men alla barn har inte det. Det är
därför vi vill se till att det finns böcker i skolor och på
arbetsplatser och att det sker uppsökande verksamhet.
Moderaterna har i ett tidigare anförande sagt att
det är bättre att sänka skatterna så att människor själ-
va kan köpa böcker. Jag tror inte att det fungerar på
det sättet. Vi är oeniga om målen. Det är bra att Eli-
sabeth Fleetwood är tydlig.
Vi behöver skattepengar för att kunna göra riktade
satsningar. Vi måste se till att det finns böcker där alla
barn finns, dvs. på dagis och i skolor, och där alla
vuxna finns, dvs. på arbetsplatsen. Vi har hellre litet
högre skatt och ser till att vi kan gör riktade insatser.
Det är tyvärr inte säkert att föräldrarna använder de
extra inkomsterna för att se till att barnen får böcker.

Anf. 153 ELISABETH FLEETWOOD (m)
replik:
Herr talman! Det är rätt, Lena Klevenås, att alla
familjer tyvärr inte fungerar väl. De skall ha stöd. Det
är just därför vi har sagt att vi stöder utgivningen av
barnböcker av En bok för alla. Vi tycker att barn-
böckerna är så viktiga. Jag förstår inte angreppet.
Däremot säger vi att vi kan vara utan En bok för alla
när det gäller de vuxna. Vi tror att det är de som redan
är intresserade som går och köper böcker billigare. De
skulle kanske annars ha köpt dem till ordinarie pris.
Det är knuten.
Ja, vi vill sänka skatter. Men vi vill inte ha anting-
en-eller. Vi vill sänka skatterna så att så många som
möjligt skall kunna klara sig på sin lön. Det känns
ganska tillfredsställande för alla dem som kan det.
Men för dem som inte kan det skall stödet finnas kvar.
Vi har inte sagt att vi skall sänka skatter till en sådan
nivå att det inte blir några böcker. Jag begränsar mig
till böcker eftersom det är det som det gäller här i
kammaren just nu.

Anf. 154 LENA KLEVENÅS (s) replik:
Herr talman! Jag måste, tyvärr, påminna Elisabeth
Fleetwood om att det är vuxna som är föräldrar. Kan-
ske är de 400 000 kvinnor och de 700 000 män som
aldrig läser böcker föräldrar. Hur skall de kunna se till
att deras barn läser böcker när de själva inte är intres-
serade? Även vuxna kan faktiskt ha behov av stimu-
lans och stöd för att komma i gång med sin läsning.
Det är kanske inte bara fattiga människor - rakt
uttryckt - som köper En bok för alla-böcker utan
t.o.m. också människor "med ekonomiskt sinnelag",
som moderaterna skriver i sin motion. So what? skulle
jag vilja säga - ursäkta det engelska uttrycket! Skall
vi ha ett slags nödhjälpsböcker som bara fattiga män-
niskor får köpa? Det är väl alldeles utmärkt att de här
böckerna håller så hög kvalitet att t.o.m. jag och fru
Fleetwood köper dem.

Anf. 155 ELISABETH FLEETWOOD (m)
replik:
Herr talman! Gudskelov är det så, Lena Klevenås,
att barn inom en tjugoårsperiod antagligen blir föräld-
rar. Det är en sanning. Därtill skall naturligtvis de
barn som har föräldrar som i dag inte förser dem med
böcker ha chansen att i förskolan och skolan få de
böcker som vi pläderar för genom barnböcker och En
bok för alla.
Att vi säger att vuxna inte skall köpa En bok för
alla-böcker beror på att vi tycker att de köpstarka kan
köpa sina böcker till ordinarie pris. De pengar som
kommer från skattebetalarna skall inte gå till de köp-
starka bokköparna utan till de köpsvaga. Jag förstår
inte att Lena Klevenås kan tycka att det är något fel i
det. Trots allt måste det väl ligga i linje med vad Lena
Klevenås tycker.

Anf. 156 CHARLOTTA L
BJÄLKEBRING (v):
Herr talman! Yttrandefrihet, Elisabeth Fleetwood,
är något som vi måste värna över skattsedeln. När jag
talar om högre skatt ser jag inte det som en konfiska-
tion, vilket däremot Elisabeth Fleetwood gör. Jag ser
skattemedlen som något solidariskt som vi delar med
oss av. Vi ger därmed livskvalitet och, i det här fallet,
också bildning till dem som inte har möjlighet och råd
att själva köpa böcker.
Jag tycker inte att det är upp till var och en - det
är inte upp till varje förälder eller till varje familj - att
se till att barnen får böcker eller sjukvård. Det är
samhällets skyldighet att se till att alla har den här
möjligheten och rättigheten. Därför är en biblio-
tekslag ett led i en sådan solidarisk utveckling för alla
i Sverige.

Anf. 157 ELISABETH FLEETWOOD (m)
replik:
Herr talman! Det där, Charlotta Bjälkebring, var
tyvärr ganska avslöjande. Charlotta Bjälkebring ser
inte skatter som en konfiskation. Men vore det inte
konfiskation om alla inkomster över 300 000 kr togs
ut i skatt? Vad annat kan det kallas för?
Frågan är var gränsen går för hur mycket vi kan ta
ut i skatt av människor utan att arbetslusten går förlo-
rad och utan att vi totalt förlorar deras arbetsinsatser?
Vidare påverkar det arbetsglädjen osv. Jag tycker att
debatten om var gränsen för skatter och infrastruktur
skall gå nästan närmar sig - jag skall hålla inne med
vad jag tänkte säga och i stället använda ett politiskt
bättre ord - det litet orealistiska.

Anf. 158 CHARLOTTA L
BJÄLKEBRING (v) replik:
Herr talman! Jag som vänsterpartist står för det
klasslösa samhället så att säga. Givetvis tror även jag
att det finns en gräns för hur höga de skatter kan vara
som skall tas ut av medborgarna. Det är naturligtvis
viktigt på vilket sätt skattemedlen används och att de
kommer medborgarna till nytta. Om medlen verkligen
går till det som man tror är bra betalar nog människor
med mycket stor glädje högre skatt. Det är en i grun-
den ideologisk fråga hur vi ser på detta med låg eller
med hög skatt, men det får väl vara precis som det är.
Elisabeth Fleetwood kan inte övertyga mig, och jag
kan inte övertyga Elisabeth Fleetwood. Däremot vi
kan vara överens om att inte allting skall tas ut i skatt.
Det måste finnas ett annat system.

Anf. 159 ELISABETH FLEETWOOD (m)
replik:
Herr talman! Det var ett hugnesamt besked till
skattebetalarna i Sverige, det land som har de högsta
skatterna. Inte ens Vänsterpartiet vill ta in allt som
människor tjänar i skatt. Det är bra, och jag håller
med om det.

Anf. 160 LENA KLEVENÅS (s):
Herr talman! Det svenska språket är oerhört vik-
tigt. Jag har haft glädjen att i den fina svenska grund-
skolan under 20 år vara lärare i svenska. I min ut-
bildning ingick en kurs i argumentationsanalys. Jag
har använt den för att för att försöka förstå vad mode-
raterna vill i deras reservation 21, som handlar om det
svenska språket.
I mitt förra anförande efterlyste jag ett förtydli-
gande och skulle vilja fråga Elisabeth Fleetwood,
eller någon annan i Moderata samlingspartiet, vad
moderaterna vill med denna reservation. Man vill ge
regeringen till känna något som jag inte förstår. Med
ett bättre språk från moderaterna kan jag kanske få ett
förtydligande, så att även jag begriper vad som står i
reservationen.
Konst, m.m.

Anf. 161 BIRGITTA WICHNE (m):
Herr talman! Området konst och konsthantverk är
välkänt för alla människor. I varje hem finns bildkonst
på väggarna och ofta också konsthantverk av olika
slag. Enligt regeringens proposition om kulturpolitik
är intresset för bildkonst lika stort som intresset för
litteratur och större än intresset för teater. Mer än
40 % av befolkningen besöker en konst- eller konst-
hantverksutställning under ett år. Många har teckning
och målning som hobby. Konstföreningsrörelsen har
växt, och antalet konstföreningar beräknas i dag vara
omkring 2 500 med ca 700 000 medlemmar.
Mot den bakgrunden är det av stor vikt att konst-
närerna har goda arbetsvillkor och att det skapas
möjligheter för människor i hela landet att få möta
samtidskonsten. För att konsten skall kunna utvecklas
är det angeläget att konstnärerna kan arbeta under
sådana villkor att deras verksamhet inte i onödan
hämmas av ekonomiska bekymmer.
Vi moderater anser att det svenska skattesystemet
är illa anpassat till konstnärlig verksamhet. Även den
arbetsrättsliga lagstiftningen bidrar till en stelbenthet
som gör att många konstnärligt verksamma får arbeta
under sämre förhållanden än vad som vore möjligt
med individuellt utformade överenskommelser och
avtal. Avdragsreglerna på skatteområdet måste vara
så utformade att de tar i beaktande de speciella ut-
vecklingskostnader som konstnärlig verksamhet inne-
bär. Det är därför viktigt, menar jag, att den särskilda
utredaren som regeringen tillsatt arbetar snabbt, så att
nya och bättre regler kan antas så fort som möjligt.
För att kulturen skall kunna överleva och utveck-
las är det nödvändigt med ett visst offentligt stöd.
Vilken omfattning och inriktning det skall ha måste
emellertid kunna diskuteras. Jag vill här ta upp några
av de föreslagna stöden som i första hand gäller för
konstnärer som arbetar med bild och konsthantverk.
När det gäller långtidsstipendier anser vi att sti-
pendietiden kan minska från tio år till fem år. Med
bibehållen anslagsnivå kan med vårt alternativ unge-
fär dubbelt så många konstnärer komma i åtnjutande
av ett stipendium, något som gagnar mångfalden.
Stipendierna skall i första hand ges till unga lovande
konstnärer och kombineras med kravet att de skall
visa upp resultat i form av en utställning, konsert etc.
Den individuella visningsersättningen måste förde-
las på ett sådant sätt att alla yrkesverksamma konstnä-
rer som uppfyller rimliga kvalitetskrav skall kunna
komma ifråga. Vi anser därför att medlen skall förde-
las av Konstnärsnämden, som är en neutral instans,
och avvisar förslaget att BUS skall ges myndighetssta-
tus.
Konstnärsnämnden har i ett yttrande påpekat vissa
problem med visningsersättningen såsom avsaknad av
en tillförlitlig förteckning över offentligt ägd konst,
att stödet för den enskilde är för litet för att ha någon
större betydelse, höga administrationskostnader m.m.
Enligt min mening finns det skäl att följa utvecklingen
inom detta område för att ta upp en diskussion längre
fram.
När det gäller rätten att betala utställningsersätt-
ning bör även andra konstfrämjande och konstbildan-
de organisationer än Sveriges Konstföreningars Riks-
förbund och Folkrörelsens konstfrämjande komma
ifråga - detta för att minska risken för korporativism
och vänskapskorrumption.
Av samma skäl avvisar vi också att vissa organi-
sationer skall få förslagsrätt till Konstnärsnämndens
och Bildkonstnärsfondens styrelser. Dessa styrelser
måste vara helt obundna av olika intresseorganisatio-
ner. Ledamöterna skall tillsättas enbart utifrån sina
kunskaper och sin kompetens. Detta utesluter givetvis
inte att regeringen inhämtar synpunkter från berörda
organisationer.
Regeringen föreslår också i propositionen att de
statliga bidragen för konstnärlig utsmyckning i den
offentliga miljön skall kunna användas för andra
miljöer än de statliga, t.ex. skol- och fritidsmiljöer. Vi
moderater anser att staten bör renodla sitt ansvar för
olika kulturverksamheter och inte ta på sig ytterligare
ansvar och utgifter. Jag anser dessutom att det med
detta förslag kan finnas en risk att kommuner och
privata byggherrar inte tar sitt ansvar för den estetiska
miljön utan förlitar sig på staten. Det lokala engage-
manget som är utomordentligt viktigt för kulturens
mångfald och utveckling riskerar därmed att minska.
Regeringen aviserar i propositionen ett förslag om
"tombandsskatt". Vi menar att det torde vara omöjligt
att finna ett system för att intagna avgifter skall kunna
nå rätt konstnär. Med detta riskerar vi att få ännu ett
skatte-, byråkrati- och bidragssystem infört till en
förmodligen hög administrativ kostnad. Liknande
motiveringar kan anföras om följerätten - droit de
suite - skall kombineras med en offentligrättslig av-
gift på vidareförsäljning av konstverk som saknar
upphovsrättsligt skydd. De praktiska svårigheterna
med detta förslag torde vara stora. Vi avvisar dessa
förslag.
Stora praktiska svårigheter och gränsdragnings-
problem kommer säkerligen också att uppstå genom
idén om att införa regler om ändring av bestämmel-
serna för avbildande av konstverk som är permanent
placerade på allmän plats. Men den diskussionen får
tas då detta arbete konkretiserats i ett förslag.
Som en konsekvens av vår uppfattning att staten
skall renodla sitt ansvar på kulturområdet avvisar vi
också förslaget om länskonstnärer. Det anser vi vara
en angelägenhet på regional nivå.
Herr talman! Kulturens former är mångfacetterade
och låter sig ej fångas i en enkel beskrivning. Innehål-
let och den enskildes val bör vara utslagsgivande.
Politiken skall leda till mångfald och ett utbud av hög
kvalitet. Kulturpolitiken skall främja en sådan ut-
veckling, men inte styra människans val.
Herr talman! Vi står självfallet fast vid våra reser-
vationer till detta betänkande. Men med tanke på den
tidsbrist som råder yrkar jag inte nu bifall till dessa.

Anf. 162 MARIANNE ANDERSSON (c):
Herr talman! Först vill jag yrka bifall till ytterliga-
re en reservation, vår reservation nr 37. Sedan skall
jag försöka att fatta mig kort.
I motsats till moderaterna tillstyrker vi förslaget
om länskonstnärer. Det är bra att man nu satsar mera
på ekonomiskt stöd till konstnärer. Men i stället borde
det gå ännu mera till stimulans av efterfrågan och
visningsersättning. Det handlar om att fler människor
i större utsträckning skall kunna njuta av god konst,
och det måste ju också vara målet för konstnärerna.
Det är intressant att frågan om konstnärernas lev-
nadsvillkor nu skall utredas. De känner sig tyngda av
egenavgifter - en sits som de delar med de flesta
andra egenföretagare. Det är gott och väl att frågan
utreds. Jag vill ändå höja ett litet varningens finger.
Detta är ingen lätt fråga. Var går gränsen? Det kan
uppstå många gränsdragningsproblem. Det är litet
synd att inge förhoppningar som kanske inte kommer
att uppfyllas. Nu hoppas jag att man klarar av det här.
Men jag vet att frågan ingalunda är ny. Det har tidiga-
re framförts förslag om ett särskilt inkomstslag för
konstnärer osv., men man har egentligen aldrig
kommit fram till någonting. Därför är jag litet tvek-
sam. Men det är bra att man ser över frågan.
Vi tycker att det är viktigt att öka marknaden för
konstnärerna. Bl.a. av det skälet föreslår vi att det
skall införas ett enprocentsmål när det gäller konst-
närlig utsmyckning vid infrastruktursatsningar. Det
finns redan en hel del sådant i dag till glädje för alla
resande.
En fråga som har kommit upp ganska sent är en
idé om hur efterfrågan på konstnärers verk skulle
kunna öka. Privata företag skulle kunna få avdragsrätt
för visst inköp av konst så att deras medarbetare ock-
så kan njuta mera av god konst. Jag tycker faktiskt att
det är en intressant idé som man bör överväga vidare,
men den frågan är inte behandlad i betänkandet.
Sedan kommer jag till frågan om fördelning av
stöd till konstnärerna. Det är en mycket grannlaga
uppgift. Vem skall få stöd? Hur skall kvalitet och
andra förtjänster bedömas? Det är naturligtvis väldigt
svårt att göra en sådan bedömning. Från den synpunk-
ten får det inte finnas misstanke om någon som helst
jäv vid bedömningen av vem som skall få de olika
stöden.
Regeringen föreslår att Konstnärliga och litterära
yrkesutövares samarbetsnämnd, KLYS, skall få för-
slagsrätt till ledamöter i Konstnärsnämndens styrelse,
tvärtemot vad Konstnärsnämnden själv vill. Vi anser
att detta är ett olyckligt korporativt inslag i styrelsens
sammansättning. Liknande skall gälla för Bildkonst-
närsfondens styrelse, där vissa bildkonstnärsorganisa-
tioner - men inte alla - skall ges förslagsrätt till 7 av
de 13 ledamöterna. Vi har avgett en reservation på
detta område tillsammans med moderaterna, Folkpar-
tiet, kristdemokraterna och Miljöpartiet. Detta är ett
väldigt olyckligt förslag. Tyvärr har vi inte lyckats att
få majoritet för att gå emot det.
Vi vill att en opartisk styrelse skall tillsättas.
Konstnärsnämnden och inte BUS bör fördela den
individuella visningsersättningen. Vi står bakom re-
servationerna nr 14 och 15, men för tids vinnande har
jag inte yrkat bifall till dessa.
En annan sak som jag vill ta upp är folkrörelsernas
konstfrämjande. Det är en organisation som arbetar
för att främja och föra ut konst till ovana grupper, till
människor som i vanliga fall inte går på gallerier och
konstutställningar för att de skall kunna möta konst på
ett nytt sätt. Nu håller man på att bygga upp sin dik-
striktsorganisation för att kunna arbeta vidare. Jag tror
att Konstfrämjandet är ett av de bästa instrumenten
för att nå nya grupper. Det är glädjande att vi i utskot-
tet har kunnat enas om en omfördelning av resurser så
att Konstfrämjandet kan fortsätta att bedriva sitt arbe-
te med uppsökande verksamhet.

Anf. 163 CARL-JOHAN WILSON (fp):
Värderade talman! Marianne Andersson aktualise-
rade frågan om konstnärsnämndens styrelse skall
tillsättas med fasta platser för ett antal organisationer.
Jag behöver därför inte nämna det ytterligare.
Jag vill bara säga att detta hör till det som jag har
svårast att förstå när det gäller socialdemokraterna.
Man har så lätt för att låta organisationer och grupper
ha inflytande i stället för att se till den enskilda indi-
viden. Det är ju inte säkert att man får sämre represen-
tanter i styrelsen om en organisation tillsätter den,
men jag tycker ändå att det är de enskilda människor-
nas kvaliteter som är avgörande, inte vilken organisa-
tion de tillhör. Det har socialdemokraterna missat.
I vårt särskilda yttrande nämner vi också utställ-
ningsersättningen. Vi föreslår att man skall ge ut-
ställningsersättning för konstnärer, inte bara till konst-
föreningar utan även till gallerier. Det är orättvist att
en konstnär som ställer ut på galleri inte skall kunna
få utställningsersättning, medan en konstnär som
ställer ut via en förening får det.
Vi har nu avhänt oss möjligheten att göra något åt
detta genom att ramarna redan är beslutade. Men jag
vill ändå nämna det.
Detta blir de enda markeringar jag gör på det här
avsnittet i betänkandet.

Anf. 164 CHARLOTTA L
BJÄLKEBRING (v):
Herr talman! Konstnärspolitiken är ett av funda-
menten i hela vår kulturpolitik. Kulturarbetarnas eko-
nomiska villkor har successivt försämrats. Det är en
följd av att hela arbetsmarknaden har försämrats och
att arrangörer har mindre möjlighet att efterfråga och
betala för uppdrag på kulturområdet.
Nationella beslut har även inneburit att vi utökat
utbildningsinsatserna inom de konstnärliga och este-
tiska områdena. Satsningarna står inte riktigt i pro-
portion till efterfrågan eller möjligheterna för kultur-
arbetarna att försörja sig på det de är utbildade för.
Det har sagts mig att antalet kulturarbetare har
ökat med 40 % sedan slutet av 1970-talet. Det är
alltså många fler kulturarbetare i dag än på 1970-talet.
Vänsterpartiet delar i huvudsak regeringens upp-
fattning att konstnärernas försörjning i största möjliga
utsträckning skall baseras på ersättning direkt i an-
slutning till deras arbete. Men det är svårt i dag. Det
förutsätter att kommuner och landsting, folkrörelser
och föreningsliv har ekonomiska möjligheter att an-
vända sig av kultur.
I den ekonomiska politiken skiljer sig Vänsterpar-
tiet från regeringens och centerns ekonomiska uppgö-
relse. Vi hade velat ge mer pengar till kommuner och
landsting. De pengarna skulle givetvis i stor omfatt-
ning gått till att gynna kulturarbetare, och också fram-
för allt kvinnor i offentlig sektor.
Vänsterpartiet har föreslagit att egenföretagare
skattebefrias för de första 40 000 kronorna av sin
inkomst. Vi har också föreslagit ett höjt grundavdrag
för låginkomsttagare. Det är förslag som skulle ge
särskilt konstnärerna en rejäl möjlighet att fortsätta
med sitt skapande.
Vänsterpartiet har försökt ge förslag på breda
lösningar som vänder sig till dem med låga inkomster.
Vi överlämnar med varm hand förslagen till ut-
redningen om den konstnärliga arbetsmarknaden,
utredningen om möjligheterna att korrigera de eko-
nomiska belastningar som berör egenföretagande
konstnärer, utredningen om den konstnärliga arbets-
marknaden och utredningen om arbetsmarknadspoli-
tiken i förhållande till de kulturpolitiska målen. Det är
som sagt många utredningar som nu är tillsatta för att
se över konstnärernas situation på arbetsmarknaden.
Herr talman! Förra veckan röstade vi om försäm-
ringar i fråga om ändrad arbetsrätt. Vänsterpartiet var
emot det. Förslagen om a-kassereglerna är tillbaka-
dragna, men kommer tillbaka i en ny proposition i vår
som bygger på ARBOM-utredningen.
Ett argument som förs fram i debatten är att vi
måste ha en flexiblare arbetsmarknad. Då får vi fler
som anställer, säger man. Inom kulturområdet finns
redan denna flexiblare arbetsmarknad. Förslagen i
ARBOM-utredningen är ett dråpslag för kulturarbe-
tarna. Kulturdepartementet har nu en tid på sig att, i
de utredningar som jag tidigare nämnde, utreda kul-
turarbetarnas situation vad gäller trygghetssystemen.
Min fråga till socialdemokraterna och Centerpar-
tiet är då: Hinner man få med sina förslag i proposi-
tionen i vår? Vilka lösningar har man för att garantera
trygghet för kulturarbetarna? Om inte ett trygghetssys-
tem finns kommer största delen av kulturarbetarna att
söka sig andra jobb. Deras flexibla arbetssituation
kräver faktiskt ett stabilt trygghetssystem. Som kul-
turarbetare kan man inte ta andra anställningar mellan
olika engagemang. Om man skall fortsätta att vara
kvar som kulturarbetare krävs det att man hela tiden
tränar inom sitt område. Som konsthantverkare måste
man ju också kunna leva under den långa period då
man producerar nya verk och inte får något sålt. Det
är inte ens säkert att man får något sålt. Man kan vara
inkomstlös, men som kulturarbetare är man inte ar-
betslös.
Hur har regeringspartiet tänkt sig att använda re-
spittiden tills den nya propositionen kommer i vår?
Även dansarnas situation har debatterats här i
kammaren förra veckan i och med arbetsmarknadsut-
skottets betänkande. De har en speciell situation. Man
börjar ofta som åttaåring och är slut som 30-35-åring.
Det är omöjligt att dansa tills man är 65.
Motionen från Miljöpartiet och Vänsterpartiet fick
inte någon riktig behandling i arbetsmarknadsutskot-
tet. Avser regeringen att återkomma med förslag vad
gäller dansarnas situation? När de i slutskedet av sitt
yrkesliv skall byta yrke skulle jag gärna se att vi från
statsmakternas sida faktiskt värnade om att hjälpa
dem att byta. Annars riskerar vi att inte få några dan-
sare i framtiden.
Herr talman! Satsningen på länskonstnärerna är
också en positiv satsning i propositionen, vilket vi
stöder. Vi stöder den individuella visningsersättning-
en. Vi tycker också att den möjlighet som KLYS
kommer att få angående nominering till Bildkonst-
närsfonden och Konstnärsnämnden är bra. Det är
viktigt att konstnärerna får inflytande i verksamheten.

Anf. 165 EWA LARSSON (mp):
Herr talman! Vi fortsätter med tentamen av två års
kulturpolitik och arbete i kulturutskottet. Jag vill börja
med några ord om arkitektur.
Stadens offentliga rum har sedan 1600-talet for-
mats medvetet. Jag läser ur Kulturutredningen: Te-
gelbackseländet liksom omdaningen av nedre Norr-
malm här i Stockholm är liksom många städer offer
för ett teknokratiskt tänkande. Nybyggda bostadsom-
råden har tillåtits att bli bostadskaserner på sterila
öppna ytor där närmiljön inte inbjuder till samtal eller
mänsklig samvaro.
Den balansgång en arkitekt har att utföra kan
symboliseras av de tre krav som den romerske arki-
tekten Vitruvius formulerade redan i början av vår
tideräkning.
Firmitas, commoditas et venustas. På svenska blir
detta: beständighet, bekvämlighet och skönhet.
Herr talman! Dagens bygge satsar på commoditas,
alltså bekvämlighet, medan både beständighet och
skönhet förvisas eller underordnas.
Vi föreslår nu i betänkandet, när vi följer upp
Kulturutredningens kraftfulla beskrivning av arkitek-
turens betydelse, en politik som återuppväcker skön-
het och beständighet som bärare av kvalitetskrav samt
fortsatt fördjupning av bekvämligheten, medan den
sociala ambition som karakteriserat svenskt byggande
när det har varit som bäst får vara ledstjärnan.
Men, herr talman, om vi skall lyckas med att få ett
snävt ekonomiskt teknokratiskt tänkande att stå tillba-
ka för kvalitets- och skönhetsaspekter i allt byggande,
ombyggande och tillvaratagande av det som vi redan
har gjort, behövs det en lagstiftning. Det är inte lätt att
förändra byggbranschen.
Detta har man insett i Norge, där den 1 januari
nästa år en ny lagstiftning börjar gälla. Jag och Miljö-
partiet tror att den norska modellen är en lämplig väg
också här i Sverige. Vi vill därför att riksdagen skall
ge regeringen till känna att denna skall återkomma till
riksdagen med förslag om ett tillägg till plan- och
bygglagen som innebär att kommunen kan stoppa hus
som inte är vackra nog.
Så, herr talman, några ord om konstnärernas eko-
nomiska situation. Kulturministern sade i ett inlägg att
regeringen valt att satsa på två områden, det ena bo-
ken och det andra upphovsrättsfrågor och selektiva
insatser för konstnärer. Det är bra. Miljöpartiet väntar
nu på de generella insatserna för kulturutövarna.
Vi menar att kulturutövarna inom områdena film,
musik, scen och bildkonst skall få en ekonomisk
grundtrygghet. Vi vill att den kommande utredningen
om förhållandet mellan kultur- och arbetsmarknads-
politiken får i uppdrag att utforma ett generellt konst-
närstillägg, och vi ser gärna att tillägget låter sig in-
spireras av den modell som studerats i Kulturutred-
ningen. Stödet kan finansieras genom att medel förs
över till kulturområdet från anslaget till arbetsmark-
nadspolitiska åtgärder. Miljöpartiet anser att detta
kommer att stärka fler konstnärers förutsättningar på
arbetsmarknaden än i dag, när man sysselsätter ett
fåtal i åtgärdsprogram som de inte själva har bestämt.
Avslutningsvis, herr talman, över till fördelningen
av pengar. Jag och Miljöpartiet anser inte att intresse-
föreningar eller andra organisationer skall fördela den
individuella visningsersättningen. Det är egentligen
självklart att en neutral instans med statlig insyn skall
sköta det, nämligen Konstnärsnämnden. Eftersom
nämnden är en myndighet, krävs ingen lagändring för
genomförandet.
Jag yrkar bifall till reservation 14, mom. 27 och
28.
Allra sist några ord om förslagsrätt till styrelser.
Vi i Miljöpartiet tycker att det är självklart att alla
organisationer och enskilda skall ha förslagsrätt och
att regeringen skall vara suverän att utse styrelserna.
Inte endast vissa organisationer skall ha förslagsrätt,
som här föreslås. Även en syndikalist skall kunna föra
fram sitt förslag. Det får inte finnas minsta tvivel om
att en styrelse inte skulle vara obunden eller inte
skulle vara opåverkad av intresseorganisationer.
Jag yrkar också bifall till reservation 15, mom. 29.

Anf. 166 ANNIKA NILSSON (s):
Herr talman! Vi behandlar i dag framtidens kul-
turpolitik, och det är viktigt att i detta sammanhang
påpeka att grunden för själva kulturen är att vi har
verksamma konstnärer. Det avsnitt som vi nu debatte-
rar handlar om konst och konstnärernas villkor. Re-
geringen lyfter i kulturpropositionen fram att statens
insatser för konstnärerna bl.a. syftar till att skapa
förutsättningar för ett aktivt kulturliv, som ger arbete
och försörjning åt konstnärerna och rika kulturupple-
velser för medborgarna, samt att skapa sådana villkor
för de professionella konstnärerna att de kan basera
sin försörjning på ersättning för utfört konstnärligt
arbete.
Det är viktigt att konstnärerna har bra ekonomiska
villkor. Debatten de senaste åren har handlat om hu-
ruvida stödet skall vara generellt eller selektivt. År
1990 kom utredningen om egenavgiftsfond, och Kul-
turutredningen behandlade ett förslag till konstnär-
stillägg. Kulturutredningen konstaterade att det var
svårigheter med bägge förslagen och avvisade dem.
Egenavgiftsfonden gynnar de konstnärer som är egna
företagare. Däremot kan den leda till problem gente-
mot dem som är anställda konstnärer.
Konstnärstilläggets stora problem var avgräns-
ningen, möjligheterna att från objektiva utgångspunk-
ter yrkesmässigt skilja ut vilka som skall få stödet.
Den budget som vi i dag tar ställning till innebär
en förstärkning av det stöd som går till konstnärerna
med ca 30 miljoner kronor. Det är bl.a. en ökning i
antalet långtidsstipendier från i dag 57 till 102, 6
miljoner kronor mer i bidrag till konstnärer samt en
ökning av visningsersättningen med 5 miljoner kro-
nor.
Regeringen aviserar också ett antal utredningar,
som bl.a. skall gå igenom förhållandet mellan kultur-
politiken och arbetsmarknadspolitiken. En utredning
skall se över de ekonomiska belastningar som berör
egenföretagande konstnärer.
I reservation 12 tar Miljöpartiet upp frågan om
generellt konstnärstillägg. Miljöpartiet vill att utred-
ningen om förhållandet mellan kultur- och arbets-
marknadspolitiken skall få i uppdrag att utforma ett
generellt konstnärstillägg. Att här i kammaren i dag
besluta om utredningens slutgiltiga förslag innan
utredningen ens påbörjat sitt arbete är något märkligt.
Jag tycker att det är viktigt att utredningen får arbeta i
lugn och ro för att hitta ett system för stöd i framtiden.
Herr talman! Staten avsätter varje år medel som
ersättning till bild- och formkonstnärer för att deras
verk i offentlig ägo visas för allmänheten eller an-
vänds på annat allmännyttigt sätt - den s.k. vis-
ningsersättningen. Dessa medel tillförs Sveriges bild-
konstnärsfond, som finns under Konstnärsnämnden.
Mellan åren 1987/88 och 1992/93 fördelades en del
av dessa medel som individuell visningsersättning.
Konstnärernas organisationer har varit kritiska till att
denna ersättning tagits bort och menar att även om
ersättningen endast var 3 000 kr per konstnär och år,
fungerade den som ett erkännande av den enskilde
konstnärens konstnärskap.
Nu föreslås att den individuella visningsersätt-
ningen skall återinföras och att Bildkonst Upphovsrätt
i Sverige, BUS, skall fördela ersättningen. Genom
detta system ges upphovsmännen själva tillåtelse att
styra över fördelningen av sina ersättningspengar.
I reservation 14 avstyrks förslaget om att BUS
skall fördela pengarna, och reservanternas uppfattning
är att de i stället borde fördelas av en neutral instans.
Det framhålls att alla verksamma konstnärer som
uppfyller rimliga kvalitetskrav skall kunna komma i
fråga för den individuella visningsersättningen. Efter-
som det handlar om en ersättning som kan kopplas
ihop med upphovsrätten, bör konstnärer som är upp-
hovsmän kunna tilldelas visningsersättning.
Om BUS får fördela denna ersättning är det natur-
ligtvis viktigt att det ställs krav på kvalitet på motta-
garna. Alla konstnärer som uppfyller dessa krav skall
kunna få individuell visningsersättning. Den indivi-
duella visningsersättningen skall inte på något sätt
vara kopplad till medlemskap i någon speciell konst-
närsorganisation utan skall kunna tillfalla alla.
Jag blev därför något förvånad när jag läste att
Miljöpartiet ställde sig bakom reservationen. För
knappt två år sedan, våren 1995, hade vi en motion
från Miljöpartiet om just denna fråga uppe till be-
handling. I betänkandet och i debatten framhölls att
det är viktigt att en individuell visningsersättning
införs och att denna fördelas av BUS. Det är samma
förslag som vi i dag tar ställning till.
Min fråga till Miljöpartiet är: Vad har förändrats
under denna tid som gör att ni i dag inte ställer er
bakom det förslag som faktiskt var ert eget för mindre
än två år sedan?
Herr talman! I reservation 15 tas förslagsrätten till
Konstnärsnämnden och Bildkonstnärsfondens styrel-
ser upp. I kulturpropositionen föreslås att Konstnärli-
ga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd,
KLYS, får förslagsrätt till fem ledamöter i Konstnär-
snämnden och att konstnärsorganisationerna får för-
slagsrätt till Bildkonstnärsfonden.
Vi anser att det är viktigt att det råder ett samför-
stånd mellan Konstnärsnämnden, som fördelar er-
sättningar till konstnärer, och de konstnärliga yrkes-
utövarnas organisationer. Konstnärsnämnden har stor
betydelse för konstnärerna, och då är det viktigt att
det finns ett förtroende för nämndens arbete. Det
förtroendet tror vi skapas genom att konstnärerna får
insyn i verksamheten. Reservanterna menar att leda-
möterna endast skall tillsättas utifrån sin kunskap och
kompetens. Vi har förtroende för att de nomineringar
som kommer från konstnärernas organisationer är
gjorda på grundval just av kompetens och kunskap.
Jag kan förstå att de borgerliga partierna har re-
serverat sig i denna fråga. De tycks alltid mena att
kompetens och kunskap kommer från någon annan än
de nämnda organisationerna. Däremot är jag mycket
förvånad över Miljöpartiets agerande i denna fråga. I
motion 1994/95:Kr262 angående konstnärsfond av
Per Lager står det följande: "Vi föreslår att Konstnär-
snämndens styrelse och dess fördelningsgrupper till-
sätts av regeringen på förslag från Konstnärliga och
litterära yrkesutövare samarbetsnämnd (KLYS)." I
debatten lyfte Miljöpartiets representant Per Lager
åter upp frågan och sade att Miljöpartiets förslag var
att regeringen skulle följa förslaget från KLYS. Den-
na motion är även undertecknad av Miljöpartiets
representant i kulturutskottet, Ewa Larsson.
Frågan jag ställer mig blir densamma som i frågan
om den individuella visningsersättningen. Vad, Ewa
Larsson, har ändrats så radikalt att ni inte kan stödja
det förslag som kom från er själva för mindre än två
år sedan?
Jag vill avslutningsvis säga, att utan yrkesverk-
samma konstnärer blir det ingen kultur. Därför är den
satsning som regeringen och riksdagen gör för att
stärka de ekonomiska villkoren för konstnärerna
mycket viktiga.
Med detta vill jag yrka bifall till utskottets hem-
ställan i betänkandet och avslag på reservationerna
som berör detta område.

Anf. 167 EWA LARSSON (mp) replik:
Herr talman! Jag skall börja med att tala om vad
som har förändrats. Jo, vi i Miljöpartiet har lärt oss
mycket mer än vi kunde för två år sedan. Vi har satt
oss in i frågan ordentligt, och det hade vi inte gjort då.
Så är det. Det är en komplicerad fråga, och när vi har
satt oss in i frågan tycker vi att det är helt naturligt att
en neutral organisation fördelar medlen och inte en
intresseorganisation. I Miljöpartiet har vi aldrig varit
för korporativism.
I mitt anförande sade jag att jag hoppades att ut-
redningen låter sig inspireras av det förslag till gene-
rellt konstnärstillägg som finns beskrivet i Kultur-
utredningen. Har Annika Nilsson någonting emot att
utredningen låter sig inspireras av det förslaget?

Anf. 168 ANNIKA NILSSON (s) replik:
Herr talman! Utredningen kommer säkert att inspi-
reras av flera olika förslag. Jag tycker att det är fel att
i dag säga att ett generellt konstnärsstöd skall se ut
exakt så här. I kulturpropositionen har man skrivit att
regeringen anser att det generella stödet kompletterar
det selektiva stödet. Därför har man tillsatt utredning-
en. Tidigare under dagen har vi haft oerhörda diskus-
sioner, där Ewa Larsson deltagit, och sagt att vi skall
utreda förutsättningslöst. Det gäller i flera frågor och
även den här.
Vi har haft egenavgiftsfond och generellt konst-
närstillägg, och vi har arbetat med detta i både Kul-
turutredningen och andra utredningar. Jag tycker att vi
nu skall låta denna utredning arbeta. Man kommer
säkert att hitta ett system - kanske ett nytt system som
varken Ewa Larsson eller jag kommit fram till.
Om konstnärerna skall ha förtroende för Konst-
närsnämndens och Bildkonstnärsfondens verksamhet
är det viktigt att de har insyn och att det finns kompe-
tens. Jag beklagar verkligen att Ewa Larsson och
Miljöpartiet har ändrat sig i den här frågan. Deras
uppfattning tidigare var mycket bättre.

Anf. 169 EWA LARSSON (mp) replik:
Herr talman! Det kan vara så att Annika Nilsson
har lärt sig mer om två år och också kommer att ändra
uppfattning. Då kanske Annika Nilsson tycker att det
är självklart att alla organisationer skall ha samma
rättigheter och skyldigheter och att inte vissa skall
väljas ut.
Jag frågade om Annika Nilsson har något emot att
man låter sig inspireras av Kulturutredningens ge-
nomarbetade förslag. Jag tycker, precis som Annika
Nilsson, att en utredning skall arbeta förutsättnings-
löst. Men har ni någonting emot att man låter sig
inspireras av det förslag som en kulturutredning har
arbetat med under flera år? Finns det något skäl till att
det socialdemokratiska partiet inte med ett ord kan
nämna just det generella konstnärstillägget?

Anf. 170 ANNIKA NILSSON (s) replik:
Herr talman! Vi har nu en utredning som skall
jobba förutsättningslöst med det generella konstnär-
stillägget. Jag tror faktiskt att man i det arbetet kom-
mer att titta på de förslag som kommit från Kultur-
utredningen men även på tidigare förslag. Man kom-
mer troligtvis att i sitt arbete inspireras både av Ewa
Larsson och av andra som jobbar med dessa frågor.
När det gäller nomineringarna och organisationer-
na skriver utskottet så här: "Utskottet utgår självfallet
från att organisationerna, utifrån sina kunskaper om
konstnärerna, låter kompetensen vara en helt avgö-
rande faktor vid nomineringarna. Det står givetvis
regeringen fritt att, när den utser styrelserna, göra en
självständig bedömning av de nominerade. Utskottet
förutsätter också att regeringen, när den utser styrel-
serna, tar till vara den kunskap och kompetens som
finns hos konstnärer och andra även utanför de nomi-
nerande organisationerna."
Utskottet säger här att det är viktigt att man även
tar in den kunskap som finns utanför de organisatio-
nerna. Jag tror att det är bra och att det uppfyller en
del av Ewa Larssons önskningar.

Anf. 171 MARIANNE ANDERSSON (c)
replik:
Herr talman! Vad är konstnärlig kompetens? Den
frågan är väldigt svår att svara på. Jag tror inte att
Annika Nilsson kan svara på den. Jag kan inte bedö-
ma det, det måste jag säga. Och det är just därför att
detta är så svårt som alla misstankar om någon sorts
jäv, ensidigt gynnande av en organisation eller lik-
nande måste undanröjas för att vi skall få ett bra kli-
mat.
Det finns ju faktiskt flera organisationer. En del av
konstnärslivet skall sätta upp kriterier för vad som är
kompetens och kanske - vad vet jag? - utesluta dem
som är med i den andra organisationen. Vad är kom-
petens? Handlar det om att man skall ha formell ut-
bildning, eller kan möjligen någon konstnär som
lyckats genom att gå en krokigare väg fram komma i
fråga för att få visningsersättning eller annat stöd? Det
är just detta som är så viktigt.
Annika Nilsson sade att de borgerliga partierna
alltid tycker att kunskap och kompetens alltid kommer
från någon annan än från de organisationer som nu
föreslås. Nej, så är det verkligen inte! Det tycker vi
inte. Men de skall inte ha monopol på att avgöra vad
som är kunskap och kompetens. Den förmågan finns
också hos andra organisationer.
När det nu bevisligen finns andra organisationer
tycker jag att de borde få vara med. Antingen skall
alla organisationer vara med i styrelsen eller också
skall den utses helt opartiskt, utan någon medlem i
dessa organisationer.
Jag har väldigt svårt att begripa Annika Nilssons
och Socialdemokraternas argumentation. Jag tycker
att det är väldigt synd att det skall behöva bli strid om
detta. Frågan är tillräckligt svår i alla fall, utan att
man skall behöva strida från början.

Anf. 172 ANNIKA NILSSON (s) replik:
Herr talman! Jag kan inte i dag - och jag tror inte
att Marianne Andersson kan det heller - säga vad som
är konstnärlig kompetens. Men jag tror faktiskt att de
som har den allra bästa kompetensen och den allra
bästa kunskapen om hur konstnärernas villkor och
ekonomiska situation ser ut är konstnärernas egna
organisationer. Det är där de arbetar, och det är den
kunskap som finns där som jag tycker är viktig att ha
med i arbetet med att sätta upp kriterier för stöd till
konstnärerna. Därför tycker vi socialdemokrater att
det är viktigt att plocka in den kompetensen.
Jag tror faktiskt inte att det ligger i konstnärsor-
ganisationernas intresse att det skall bli jäv i nämn-
dernas arbete. Jag tror att de är oerhört intresserade av
att uppfattningen som Sveriges konstnärer har om
Konstnärsnämnden är att den är en kunnig och kom-
petent nämnd med en kunnig och kompetent styrelse
som utifrån kvalitet, kompetens och kunskap sätter
upp sina kriterier. Det målet tror jag inte är någonting
som inte de konstnärliga organisationerna kan ställa
upp på.
Utskottet säger precis det jag läste upp för Ewa
Larsson - att regeringen även bör se om det finns
människor och kunskap utanför organisationerna som
kan knytas till nämnden. Detta önskemål i utskottets
skrivningar tycker jag redan är uppfyllt.

Anf. 173 MARIANNE ANDERSSON (c)
replik:
Herr talman! Det är möjligt att det är konstnärerna
själva och konstnärernas egna organisationer som
besitter de allra bästa kunskaperna. Men varför i all
sin dar då utesluta några av dessa organisationer, som
faktiskt är ganska stora? Det är det vi vänder oss mest
emot - att man tar med några och icke alla.
Inom Konstnärsnämnden vill man faktiskt ha en
opartisk styrelse för att inte behöva utsättas för miss-
tanke om någon sort styrning eller att någon favorise-
ras osv. Man är säkert väldigt duktig inom Konstnär-
snämnden, och man vill inte bli utsatt för den miss-
tanken. Alla organisationer borde alltså vara med, och
det är det vi centerpartister pekar på. Men det är ock-
så det som Socialdemokraterna över huvud taget inte
vill prata om. Det är mycket förvånande.

Anf. 174 ANNIKA NILSSON (s) replik:
Herr talman! De organisationer som är uppradade
i propositionen och i utskottets förslag är de organi-
sationer som faktiskt organiserar de flesta, det största
antalet, av de verksamma konstnärerna i Sverige.
Skrivningen jag läste upp för Ewa Larsson - och
jag kan läsa upp den igen - innebär att det kanske
finns kompetens och kunskap även hos dem som står
utanför organisationerna. Det är faktiskt så, Marianne
Andersson, att det inte är alla ledamöter i vare sig
Konstnärsnämnden eller Bildkonstnärsfonden som
skall utses genom förslag av organisationerna. Det
finns ett antal ledamöter kvar, som regeringen tillsät-
ter. Det är då viktigt att regeringen ser aspekterna
med att det kanske kan finnas andra kompetenta
människor, som står utanför organisationerna. Det
innebär alltså inte, Marianne Andersson, att vi på
något sätt utestänger dem. Det står faktiskt platser till
deras förfogande. Jag förutsätter att regeringen tittar
på detta när platserna tillsätts. Då har det som Mari-
anne Andersson önskar tillgodosetts.

Anf. 175 BIRGITTA WICHNE (m) replik:
Herr talman! Frågan har belysts ganska ingående
här nu. Annika Nilsson säger att man skall låta kom-
petensen vara det helt avgörande. Det är klart att
konstnärer har kompetens på detta område, men det
hjälper ju inte när flera konstnärsförbund och andra
inte får vara med i den här samlingen. Då blir förhål-
landet alldeles orimligt, som det har påpekats här.
Antingen skall alla kunna vara med, eller ingen.
Det är kanske praktiskt svårt att alla skall vara med,
men det utesluter ändå inte att det finns verksamma
konstnärer som väljs in i Konstnärsnämnden eller i
styrelsen sedan. Från Svenska Konstnärsförbundet har
man t.ex. lämnat synpunkter och brev till kulturutskot-
tet och påpekat att detta förbund som har ungefär lika
många medlemmar som Svenska Tecknare - som är
representerade - trots detta inte är representerade.
Likaså har Konstnärsnämnden sagt att det inte är
rimligt att visningsersättningen skall fördelas av nå-
gon annan än en helt opartisk nämnd.

Anf. 176 ANNIKA NILSSON (s) replik:
Herr talman! Jag skulle kunna rabbla upp exakt
samma sak för Birgitta Wichne som jag har sagt till
både Ewa Larsson och Marianne Andersson. Jag kan
göra det: Socialdemokraterna har sagt att det är vik-
tigt att ta till vara den kunskap och den kompetens
som konstnärerna har och att den bästa kunskapen
finns hos konstnärsorganisationerna och hos konstnä-
rerna själva. Därför är det viktigt att de är represente-
rade. För att vi inte skall hamna i sitsen att några
känner sig utestängda från dessa nämnder och styrel-
ser har utskottet sagt att utskottet förutsätter att rege-
ringen när den utser styrelserna tar till vara den kun-
skap och kompetens som finns hos konstnärer och
andra även utanför de dominerande organisationerna.
Då uppnås faktiskt det som Birgitta Wichne och de
båda andra ledamöterna här i kammaren har efterlyst.
Jag vill ta tillfället i akt att ställa en fråga till Mo-
deraterna. Riksdagen har i dag att behandla även
förslaget om länskonstnärer. Moderaterna avslår för-
slaget. Vad är det som gör att Moderaterna säger nej
till detta, Birgitta Wichne?
Vi vet allihop i denna kammare att när man kom-
mer i kontakt med kultur - och det gäller framför allt
barn och ungdomar - har det i mycket stor utsträck-
ning betydelse vilken sorts kulturkonsument föräld-
rarna är. Vi vet att kulturkonsumtionen hänger ihop
med utbildningsnivån. Utbildningsnivån är den vikti-
gaste faktorn när man tittar på kulturkonsumtionen.
Jag frågar då: Är det inte så att vi genom läns-
konstnärerna kan bryta den tendensen, och skapa en
kultur där barn och ungdomar kan komma i kontakt
med verksamma och aktiva konstnärer ute i skolor
och ute i föreningslivet? Detta behövs för att alla skall
ha en bra chans och en bra möjlighet att bli goda
kulturkonsumenter. Varför säger Moderaterna nej till
detta förslag?

Anf. 177 BIRGITTA WICHNE (m) replik:
Herr talman! Moderaterna tycker helt enkel att
länskonstnärerna är en uppgift på regional nivå. Där
finns kompetens och intresse. Om det finns ett lokalt
engagemang tillskapar man dessa tjänster. Om inte
det engagemanget finns blir det heller inget bra av
tjänsterna.
Jag återkommer till representationen. Ja, det är väl
riktigt som det står i propositionen att man även kan
tillfråga andra. Men det är en väldig skillnad på att
vara garanterad en plats i nämndens styrelse och att
eventuellt, möjligtvis, få en.

Anf. 178 ANNIKA NILSSON (s) replik:
Herr talman! Jag måste säga att jag tycker att Mo-
deraterna är något inkonsekventa när det gäller läns-
konstnärerna. De säger att detta endast är ett regionalt
ansvar. Jag tycker då naturligtvis att det skulle vara
intressant att veta i vilka län och vilka landsting Mo-
deraterna har föreslagit att länskonstnärer skall infö-
ras. Jag tror att de förslagen är något begränsade.
Vi har länsmusik, länsteater, länsbibliotek och
länsmuseer. Det finns flera olika institutioner och
verksamheter som staten stöder i regionerna. Detta är
ett förslag som syftar till att öka kontakten mellan
konstnärer och framför allt barn och ungdomar så att
de får chansen att möta verksamma konstnärer. Jag
tycker faktiskt att det är något märkligt att man från
moderat håll reserverar sig mot detta.

Anf. 179 PER LAGER (mp):
Herr talman! Under flera decennier har skönheten
i våra samhällen i stort fått stå tillbaka. Det har inte
ansetts tillräckligt effektivt och lönsamt att satsa på
estetik, särskilt inom bostadssektorn. Så har vi också
fått ett samhällsbygge som det ser ut, alltifrån likrik-
tade betongbyggen för bostäder till anonyma och
kontoriserade, avhumaniserade, identitetsslösa stads-
kärnor, skapade mer för "huvudhjulingar" än för
människor.
Det är dags att hävda skönheten som ett nödvän-
digt byggnads- och samhällsbegrepp. Det är dags att
ge arkitekterna, byggkonstnärerna, rätten att åter
"signera" sina hus, och det är dags att ge konstnärerna
och konsthantverkarna möjligheter att förstärka
identiteten hos våra hus, kvarter och samhällen. För
att citera Bostadspolitiska utredningen, som jag själv
satt med i: "Estetiska krav kan inte vara underordnade
ekonomiska och tekniska hänsyn eller tillföras sent i
byggprocessen". En estetisk helhetssyn är därför
väldigt viktig.
I Miljöpartiets partimotion, Kr4, kräver vi att
minst 1 % av totala byggnadskostnaden skall avsättas
för särskild estetisk gestaltning och konstnärlig ut-
smyckning vid ny- och ombyggnader av offentliga
lokaler, hyresbostäder och bostadsrätter som har nå-
gon form att statligt stöd. Regeln kan dessutom
kompletteras med infrastruktursatsningar som vägar,
broar, järnvägar och liknande konstruktioner andra
synliga enligt Centerns motion Kr283.
I kulturpropositionen och i den bostadspolitiska
utredningen anses 1 % som ett rimligt riktmärke för
konstnärliga insatser i enskilda byggnadsprojekt.
Även i detta betänkande upprepas det rimliga rikt-
märket. Enligt min mening finns det all anledning att
nu återerövra insikten om skönhetens betydelse i
samhällsrummet, att ge den lilla utsatta, men så vikti-
ga och visionära yrkesgruppen av konstnärer och
konsthantverkare möjligheter och utrymme igen. Och
inte minst ge arkitekterna riktiga utmaningar inom
ekologiskt hållbara ramar.
Även om reservationen 36 inte når lika långt som
Miljöpartiets visioner, delvis uttryckta i vår motion
Kr4, utan enbart kräver 1 % som ett bestämt riktmär-
ke, vill jag härmed yrka bifall till den. Konstnärernas
arbeten måste enligt min mening i framtiden ingå som
en nödvändig del i vårt samhällsbygge. Det är dags att
plantera vår tids vårdträd för kommande generationer.

Anf. 180 BERTIL PERSSON (m):
Fru talman! Kulturen är den tredje viktigaste till-
växtfaktorn både för städer och regioner. Den kom-
mer efter infrastruktur och universitet men före sko-
lor, bostäder och frihet. Detta beror på att konstnärer-
na är en utomordentligt viktig del i den kritiska massa
som behövs för att man skall få fram en tillväxt och
en kreativitet.
Det är det som gör att det är ett sådant bekymmer
att kulturen är så Stockholmsfixerad som den är här i
landet. Nästan halva det statliga stödet går till Stock-
holm, och Stockholm får sex gånger så mycket av de
statliga pengarna som Göteborg, Malmö och Umeå.
Det kan inte få fortsätta. Hela Sverige skall leva, och
detta är en viktig faktor för att Sverige skall leva.
Konstnärerna spelar en mycket viktig roll. Av
konstnärer finns det bra konstnärer, dåliga konstnärer
och geniala konstnärer. Det är de geniala som vi vill
få fram, och inte bara i Stockholm utan i hela landet.
Det är då viktigt att urvalet sker så att man sprider det
och att många deltar i det. Där har jag ett speciellt
gott öga till Statens konstråd, som står för statens
konstinköp för olika samhällsmiljöer. Man har tio
projektledare som svarar för upphandlingen, ofta i
kontrovers med brukarna. Jag menar att detta skall
läggas på de lokala museerna. Då får man en mycket
större bredd i urvalet, en bättre förankring och den
lokala kunskap som behövs.
När man nu här har tagit upp till diskussion ut-
redningen om konstnärernas livsvillkor vill jag också
slå ett slag för en idé som jag har fått avstyrkt flera
gånger i kulturutskottet, nämligen att inrätta dokto-
randstipendier vid alla konstnärliga akademier. Man
skulle dra en parallell med forskningen och låta de
bästa eleverna få möjlighet till fyra års experimentell
verksamhet avslutad med en examination i form av en
bedömd utställning, konsert eller annat prov med
betygssättning.
Detta skulle ge de unga duktiga konstnärerna helt
andra möjligheter att få sitt skapande utvecklat och få
en möjlighet att etablera sig. Det bör som jag ser det
införas på samtliga högskolor. Jag tror att det är ett
mycket bättre sätt att gynna kreativiteten än att hjälpa
de äldre etablerade konstnärerna. De är de unga
hungriga konstnärerna som vi behöver få fram för att
skapa den kreativa miljön i landet.

Anf. 181 ANNIKA NILSSON (s) replik:
Herr talman! Jag vill bara väldigt kort göra Bertil
Persson uppmärksam på att vi i utskottet vill att rege-
ringen tar initiativ till en utredning som just ser över
det statliga stödet till kommuner och landsting och
hur det påverkar den omfattning av kulturutbud som
nationalscenerna och andra helstatligt finansierade
institutioner erbjuder. Detta sagt med anledning av
inledningen av Bertil Perssons anförande.

Anf. 182 BERTIL PERSSON (m) replik:
Herr talman! De kollektiva lösningarna faller all-
tid socialdemokrater i smaken. Vad jag vill slå vakt
om är konstnärernas möjlighet att etablera sig, utveck-
la sin konst och nå hög kvalitet. Det är de geniala
konstnärerna vi, eller i varje fall jag, vill slå vakt om.
Museer, kulturvård m.m.

Anf. 183 JAN BACKMAN (m):
Herr talman! Nu inleder vi det avsnitt som kanske
borde ha innehållit den debatt som upptog så mycket
tid i det allmänkulturella avsnittet i förmiddags. Med
22 år mellan de stora kulturpolitiska debatterna borde
tiden kanske ha använts till mer långsiktiga övergri-
pande frågor. Skälet är uppenbart, kulturministern
ansåg inte att riksdagens arbetsschema gick att förena
med hennes personliga planer. För att i varje fall
själsligen återkalla henne till denna debatt vill jag
citera Radio Stockholm från en dag i höstas:
Programledaren: "Så folkets museum, etnografis-
ka då är ..Medelhavsmuseet och Östasiatiska försvin-
ner alltså helt och hållet från Stockholm?"
Marita Ulvskog: " Ja, det finns rätt gott om muse-
er i Stockholm."
Jag vill komplettera detta med ett citat från SVT
1:s Aktuellt i samband med kulturpropositionens
avlämnande den 18 september:
Marita Ulvskog: "Möjligen kan man säga att jag
lider av en yrkessjuka som många före detta journalis-
ter gör. Jag är tydlig. Om man lindar in sina budskap
så kanske man inte når fram visserligen men då blir
man inte heller, då möter man inte heller samma mot-
stånd. Men jag tänker fortsätta att vara tydlig. Det
tycker jag är mitt uppdrag som politiker."
Ett tredje citat, nu från själva kulturpropositionen,
rutan på s.142: Regeringens förslag:" Etnografiska
museet i Göteborg får statligt huvudmannaskap den 1
januari 1999 och sammanförs samtidigt med Folkens
museum - etnografiska, Medelhavsmuseet och Öst-
asiatiska museet till ett samlat etnografiskt centralmu-
seum." I kulturutskottets betänkande har i dessa me-
ningar ordet dels förts in två gånger.
Och så ett utdrag ur DN: Det är inte fråga om att
flytta museer till Göteborg utan om att bygga upp en
ny sorts museum i Göteborg, sade Marita Ulvskog när
hon presenterade Göteborgsdelarna av kulturproposi-
tionen.
"Jag är tydlig" är alltså Marita Ulvskogs egen be-
skrivning av sig själv.
Denna tydliga person har lagt fram ett förslag och
gjort uttalanden som har skapat mer diskussion och
lett till mer uppvaktningar, demonstrationer, protester
och reaktioner från grupper och enskilda i hela värl-
den än något annat kulturförslag under de senaste
åren.
I själva sakfrågan: Det är bra att staten tar upp
förhandlingar med Göteborgs stad om att det etno-
grafiska museet där skall få statlig huvudman och att
det finns en del pengar avdelade för att öka det mu-
seets resurser. Det är också bra att det sker en sam-
ordning av de etnografiska museerna i Göteborg och
Stockholm inom en myndighet.
Kulturministern påstod tidigare i debatten att mu-
seiutredningen på sin tid föreslog en ny central statlig
museibyråkrati, ett museiverk och att hennes förslag
skulle vara ett bättre alternativ.
Det är inte riktigt. Utredningen pekade på olika
modeller och föreslog ett snabbt tillsättande av en
organisationsutredning. Ett av förslagen i museiut-
redningen var att gruppera museerna efter teman, så
som det i det nu aktuella fallet beskrivs i den gemen-
samma reservationen nr 42, av bl.a. m och fp.
Av reservationen framgår också att vi anser att
administrationen av denna verksamhet bör kunna
förläggas till Göteborg. Men eftersom Moderaterna
inte verkar bli inbjudna att delta i Organisations-
kommitténs arbete, spelar väl vår uppfattning på den
här punkten inte heller någon större roll.
Det som är fel är att samtidigt bryta sönder Statens
Konstmuseer i Stockholm och föra bort Östasiatiska
museet ur sitt konstmuseala sammanhang eller att slå
sönder Statens historiska museer, vars roll sedan
länge varit att samla och vårda det arkeologerna
funnit, vare sig det är stenyxor eller guldmynt, vare
sig det har grävts fram ur svensk eller grekisk jord.
Jag står helt bakom Museiutredningens slutsats att
strukturen på museiområdet måste klarläggas. Jag
avvaktar det regeringsförslag om ledningsstrukturen
som aviserats "redan under nästa år" innan jag tar
slutlig ställning till hur de centrala museerna totalt sett
skall hänga samman. Det tycker jag att kulturminis-
tern också borde ha gjort.
Ett kort apropå angående Göteborg: Röhsska mu-
seet föreslås i propositionen få ett nätverksansvar för
nutida konsthantverk och formgivning. Det är bra. För
detta uppdrag har man tilldelats 500 000 kr. Beloppet
motiveras av utskottsmajoriteten med att det är vad
museet begärt. Den verklighetsbeskrivning jag fått
säger att museet i efterskott fick en förfrågan om
vilket belopp man skulle behöva och att man då angav
4 miljoner kronor.
Herr talman! Jag vill göra ytterligare en kommen-
tar under museiavsnittet. Det är bra att friluftsmuseer-
nas roll uppmärksammas. Det är viktigt att dessa
museer, i en tid när naturhistoriska och ekologiska
frågor växer i uppmärksamhet och betydelse, kan
svara upp till de krav som inte minst skolorna har rätt
att ställa. Nästa gång det blir aktuellt med ett natio-
nellt uppdrag på museiområdet finns det starka skäl
som talar för att det bör förläggas till friluftsmuseer-
nas område.
Kulturmiljön, herr talman, är det andra området
som skall avhandlas i den här debattrundan. Här vill
jag i första hand fästa kammarens uppmärksamhet på
reservation nr 47 och utveckla tankegångarna kring
ansvarsfördelningen inom kulturmiljöarbetet något.
Låt mig beskriva hur jag menar att en idealisk modell
skulle se ut.
Som på så många andra områden skall det finnas
en sektorsmyndighet. Den heter i det här samman-
hanget Riksantikvarieämbetet. Den har att ansvara för
myndighetsutövandet på central nivå. Den skall inte
ha några sidouppgifter som skymmer koncentrationen
på denna roll. Jag ser vissa tydliga paralleller till
Naturvårdsverkets uppgift på naturvårdsområdet.
Det innebär att utbrytningen av Statens historiska
museer, som vi självfallet biträder, skall följas av
motsvarande frigörelse av Uppdragsverksamheten,
UV, som dessutom bör uppdelas i lämpliga regionala
enheter, och avdelningen för konservering, RIK. Bo-
lagisering som en förberedelse för att släppa in andra
intressenter eller privatisering kan vara en möjlighet.
RAÄ:s myndighetsrepresentant regionalt är län-
santikvarien. Även på denna nivå skall uppbyggnaden
vara sådan att det inte finns risk för sammanblandning
av roller. Kunskapsuppbyggnad, vård och publikarbe-
te, som är de tre övriga verksamhetsgrenarna inom
kulturmiljövården enligt RAÄ, blir då en uppgift för
länsmuseet och landsantikvarien tillsammans.
Jag ser klara fördelar med en relativt fri landsan-
tikvarie, ungefär som man nu enligt uppgift planerar
för det nya Skåne län, som får det statliga bidraget för
sin verksamhet från sin sektorsmyndighet, RAÄ,
medan länsmuseet, precis som nu, får bidrag genom
Statens kulturråd enligt den nya ordningen för stöd till
regional kulturverksamhet. Huvudmannaskapet för
landsantikvarien bör kunna läggas på ett organ där
både hembygdsrörelsen och kommunerna finns före-
trädda.
När det skall utföras arkeologiska undersökningar
t.ex. i samband med infrastrukturarbete, skall länssty-
relsen upphandla dessa enligt lagen om offentlig upp-
handling, LOU, på en marknad där det nuvarande
men regionaliserade UV tillsammans med privata
arkeologiföretag och kanske arkeologiföretag med
anknytning till universitetsinstitutioner, landsantikva-
rieorganisationen eller regionala och lokala museer
agerar på lika villkor.
Länsstyrelsen sköter kvalitetskontrollen och över-
vakar att undersökningen dokumenteras. En sådan
ordning skulle tillgodose kraven på sakkunskap och
hög vetenskaplig kvalitet och verksamt bidra till me-
todutveckling och nytänkande på det arkeologiska
området.
I anslagshänseende hör till sist, herr talman, också
stödet till icke-statliga kulturlokaler hemma under
detta avsnitt. Vi moderater yrkar avslag på de tio
miljonerna. Det är inte logiskt att samtidigt som man
inför ett nytt statligt bidragssystem där det tydligt sägs
ifrån att det statliga bidraget inte avser lokalkostnader
ha kvar ett särskilt lokalbidrag. Pengarna skulle, om
vi fått bestämma, tillsammans med ytterligare 16
miljoner ha tillförts ett anslag där de gör avsevärt
större kulturnytta, nämligen bidraget till kulturmiljö-
vård och kulturstöd vid ombyggnad.
För handikappanpassning av kulturlokaler, som
kulturministern i förmiddags berörde i det här sam-
manhanget, skall självfallet även i fortsättningen stat-
liga bidrag kunna utgå och då från samma anslag som
övriga handikappinsatser.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till de för m
och fp gemensamma reservationerna nr 42, där också
kristdemokraterna finns med, och nr 47.

Anf. 184 MARIANNE ANDERSSON (c):
Herr talman! Hör och häpna - jag tänker faktiskt
inte diskutera frågan om museerna och museiflytten
till Göteborg, om jag inte får anledning till det i sena-
re replikskiften. Jag kan bara säga att jag tycker att vi
har diskuterat den frågan väldigt mycket förut i dag,
och jag har också varit med i den debatten. Jag kan
instämma i det som Jan Backman sade i fråga om
detta. Jag kan även instämma i det som Jan Backman
sade om friluftsmuseerna. Jag tycker att det är bra att
det lyfts fram i betänkandet.
I stället skall jag ta upp litet grand om kulturarvet.
Kunskap om vår historia är oerhört viktig för alla
människor, kanske mer än någonsin i den föränderliga
tid vi lever i. Vi måste veta varifrån vi kommer, känna
våra rötter. Vi måste veta vad och vem vi är för att
kunna gå vidare. Jag tror att det är oerhört väsentligt.
Vård och användning av kulturarvet är nödvändig.
Det finns några motioner som handlar om just
kulturarvet på ett mycket decentraliserat sätt. Det
handlar om länshembygdskonsulenter i varje län. Jag
tycker faktiskt att det är en rimlig begäran eftersom
hembygdsrörelsen har en mängd ideellt arbetande
medlemmar i hela landet som verkligen vårdar och tar
vara på vårt kulturarv överallt. I flera län finns det
hembygdskonsulenter inom ramen för länsmuseernas
verksamhet. Erfarenheterna från detta är mycket goda,
både för hembygdsrörelsen och för länsmuseerna.
De har stor nytta av samarbetet med hembygdsrö-
relsen i sin verksamhet. Vi förutsätter att detta kom-
mer att förbättras och utökas i de län där samarbetet
inte är så utvecklat i dag.
Vi tycker också att det är positivt att en miljon nu
avdelas för ett program om kulturarv och främlingsfi-
entlighet. Det gäller att rätta till en hel rad missupp-
fattningar som finns hos en del människor om vad vår
historia och den internationalism som vi har haft se-
dan många decennier tillbaka egentligen innebär. Vi
måste också jämföra våra olika kulturarv.
Riksantikvarieämbetet har ju fått pengar nu för
kunskapsuppbyggnad och förberedelser för att ta vara
på industriminnen. Det finns ju oerhört många intres-
santa sådana. Det är ju vår nära historia. Den är
mycket intressant, och det är viktigt att vi inte glöm-
mer bort den och tittar ännu längre tillbaka. Många
gånger glömmer vi den nära historien, och den är
väldigt viktig för oss. Riksantikvarieämbetet har alltså
fått pengar för kunskapsuppbyggnad och förberedel-
ser för att kunna arbeta med sådana här projekt. Men
dessa resurser räcker inte till några egentliga projekt.
Jag förutsätter att detta skall vara en förberedelse till
sysselsättningsprojekt längre fram.
I det sammanhanget har vi en motion som handlar
om folkrörelsearkiven, som också arbetar med dessa
frågor. De behöver egentligen också ha mer resurser.
Jag hoppas att det blir som vi har skrivit i betänkandet
och att det blir ett bra samarbete mellan Riksarkivet,
Riksantikvarieämbetet och folkrörelsearkiven så att
de kan jobba lokalt med dessa frågor och att det
kommer att fungera.
Vi tycker också att det är väldigt bra att Röhsska
museet får ett nätverksansvar för nutida konsthantverk
och formgivning. De frågorna är oerhört viktiga. Jag
delar också tvivlet på att dessa pengar kommer att
räcka, men det får vi följa noga och se hur utveck-
lingen blir.
I propositionen föreslås det också en samman-
läggning av Marinmuseum i Karlskrona med Statens
sjöhistoriska museer. Vi föreslog i vår motion nr 283
att myndigheten för de här enheterna skall placeras i
Karlskrona. Det tillstyrker utskottet nu, och det är
mycket glädjande att det blir på det sättet.
Sedan skall jag ta upp en fråga om kulturhuvud-
stadsåret som också har med kulturarvet att göra. Vi
har i en centermotion yrkat på att kvinnors kulturarv
särskilt skall belysas i samband med arbetet ute i hela
landet när det gäller kulturhuvudstadsåret. Vi tycker
att det är bättre att man belyser kvinnors kulturarv
brett överallt än att man t.ex. inrättar särskilda kvin-
nomuseer, som det finns en del yrkanden om. I det här
sammanhanget tror jag att det kan vara mycket bra att
lyfta fram kvinnors kulturarv under kulturhuvudstad-
såret.
Vi delar inte moderaternas uppfattning när det
gäller icke-statliga kulturlokaler. Vi tycker att det är
mycket bekymmersamt att det - som det ser ut nu -
inte kommer att vara möjligt att fatta några nya beslut
om anslag till olika projekt när det gäller icke-statliga
kulturlokaler. Därför är jag mycket glad över att vi i
utskottet har kunnat göra ett tillkännagivande till
regeringen om att komma med medel i tilläggsbudge-
ten så att de redan beslutade projekten kan få sina
pengar för att man inte skall behöva ha den här efter-
släpningen under flera år. Det är inte tillfredsställande
när det är på det sättet. Det är mycket olyckligt för
kulturlivet.
Herr talman! Med detta tackar jag för mig.

Anf. 185 CARL-JOHAN WILSON (fp):
Värderade talman! När det gäller flytthistorien för
museerna anser även jag att det är färdigdiskuterat.
Det gjorde vi när kulturministern var närvarande. Jag
tänker inte ödsla mer tid på det.
Jan Backman redogjorde för uppfattningen enligt
reservation 47 angående Riksantikvarieämbetets roll.
Jag instämmer i hans anförande på den punkten och
behöver därför inte orda mer om det heller.
Kulturutredningen föreslog att en central myndig-
het skall ansvara för bidragsfördelningen inom mu-
seiområdet. Även Museiutredningen, som har be-
teckningen SOU 1994:51, behandlade museernas mål
och organisationsstruktur. Kulturrådet handlägger nu
ärenden av detta slag. Regeringen skriver i proposi-
tionen att den överväger Kulturrådets roll på den här
punkten. Något förslag i ärendet har inte presenterats
trots omfattande utredande. Folkpartiet anser att det
redan nu finns tillräckligt underlag för att inrätta en
sådan central myndighet, men kulturutskottet har inte
tyckt att det var värt något beslut. Jag har inget yr-
kande här, men med dessa ord vill jag markera vår
uppfattning på den här punkten.

Anf. 186 CHARLOTTA L
BJÄLKEBRING (v):
Herr talman! Jag kan börja med att korta ned tiden
med två minuter, eftersom jag redan under biblio-
teksavsnittet tog upp arkivväsendet. Jag tänker inte
dra det igen. Det får räcka så.
Förra året debatterade vi ett kvinnohistoriskt mu-
seum mycket flitigt här i kammaren. Hela fem partier
hade då motionerat i frågan, men en majoritet beslu-
tade att man inte skulle föregripa kulturpropositionen.
Nu är vi här och skall fatta beslut om kulturproposi-
tionen, och det finns inget förslag med.
Regeringen föreslår att klass och kön skall genom-
syra all museiverksamhet. Det är mycket lovvärt men
otillräckligt. Jag tror att det behövs ett nationellt mu-
seum med ansvar för att kvinnors liv och historia lyfts
fram och är en motor för alla andra museer och deras
verksamhet. De skall även kunna belysa samlingarna
ur ett könsperspektiv på ett rättvist sätt.
Jämställdhet är inte någonting som bara kommer
av sig självt. Vi måste kämpa för den, fortbilda oss
och försöka se den som en integrerad del i samhället.
Om vi skall klara av de intentioner som finns i pro-
positionen och ta in det i alla delar måste vi ha detta
kvinnohistoriska museum. Det kan bli en motor i
genomförandet av de intentioner som finns. Det måste
finnas någonting att hämta kunskap och kraft ifrån.
Det finns ett behov hos kvinnor och män att söka
sina rötter, både socialt och kulturellt. Den bristande
kunskapen och det begränsade utrymmet på de i dag
etablerade museerna talar för ett inrättande av ett
separat museum med nationellt ansvar för kvinnors
historia.
Jag yrkar inte bifall till reservationen, men jag står
givetvis bakom reservation 5, och hoppas att rege-
ringen återkommer med detta i nästa budget, annars
gör jag det.
Herr talman! Jag har också nyligen blivit informe-
rad om att skolornas museibesök har minskat. Hypo-
tesen angående orsaken till detta är det nya löneavta-
let. Det innebär att lärarna inte får kompensation för
studiebesök av den här arten. Museibesök räknas
numer inte som studietid. De ersätts bara med 0,5
timmar per timme. Det utgår inte heller någon ersätt-
ning för resor.
Jag tycker att det i allra högsta grad är en kultur-
politisk fråga. Jag vill lyfta fram den i kammaren för
att uppmärksamma regeringspartiet på att detta är ett
problem. Jag undrar om ni vet om det, och om ni
tänker göra något åt det.
Herr talman! Vänsterpartiet har tillsammans med
Socialdemokraterna diskuterat sig fram till en lösning
angående ett världskulturmuseum i Göteborg. Vid den
första snabbläsningen av propositionen, det som stod i
rutan, tyckte jag att allting verkade helt okej.
När sedan medierna speglade frågan och kultur-
ministern gjorde sina uttalanden backade jag faktiskt
två steg. Innebar det en flytt av föremål och nedlägg-
ning av tre museer i Stockholm eller inte? Hur mycket
skulle det kosta? Var verkligen det här ett flyttlasspro-
jekt, eller var det en kulturpolitisk satsning? Det ver-
kade ju faktiskt vara en satsning på flyttfirmorna.
Jag förstår de partier som fastnade i det här. Jag
gick dock vidare, och jag pratade med Marita Ulv-
skog. Hon har också här tagit på sig ett stort ansvar
för det här med tydligheten, och det tycker jag att vi
skall ge henne en eloge för.
Nu kan vi alltså stryka ett streck över farhågorna
om att flyttlassen skall gå från Stockholm till Göte-
borg. Det är inte på det viset. Nu är det viktigt att vi
fokuserar på den nysatsning som förslaget innebär.
Fyra museienheter samordnas under en gemensam ny
myndighet i Göteborg, och det här innebär alltså inga
förändringar för Stockholmspubliken.
Med uppgörelsen har vi försökt ta ansvar för kul-
turen i hela landet. Jag tror också att om uppgörelsen
inte hade blivit av hade pengarna till Göteborgs etno-
grafiska museer troligen prövats varje år i varje bud-
get. Genom att flytta de administrativa delarna till
Göteborg och göra en nysatsning på ett världskultur-
museum får vi nu en långsiktig lösning.
Inga förändringar kommer alltså att ske före 1999,
då det nya museet skall invigas och den nya myndig-
heten inrättas. Ett ökat reformutrymme i budgeten för
1999 kommer också att anslås myndigheten.
Många har också frågat varför Östasiatiska museet
och Medelhavsmuseet skall ingå organisatoriskt i
myndigheten. Jag tycker att det är ett klokt förslag,
även om jag kan förstå att många inte tycker det. Som
jag ser det är det en styrka och en bredd att integrera
olika delar med varandra så att de bildar en helhet. Ett
tyg vävs av många olika trådar. Konst, etnografi och
arkeologi väver tillsammans ett mönster, ett mönster
som gör det lättare för oss att förstå hur saker och ting
hänger ihop i en större helhet. Det är det som är själva
syftet, förutom de starka skäl som finns att värna om
samlingarna i Göteborg. Det är helt enkelt en ideolo-
gisk fråga.
Museiutredningen föreslog att ett trettiotal museer
skulle delas in i fyra enheter:
1. De sköna konstarterna. Där skulle Moderna mu-
seet och Nationalmuseum m.fl. ingå.
2. Natur och ekologi. Där skulle Naturhistoriska
museet ingå.
3. Fokus människan och historien. Där skulle Me-
delhavsmuseet, Östasiatiska, Historiska och Nor-
diska museet m.fl. ingå.
4. Fokus människan i världen. Där skulle Arbetets
museum, Folkets museum, Tekniska museet,
Skansen, Sjöhistoriska museet, Indiska museet
m.fl. ingå.
Som jag ser det är förslaget inte helt taget ur luf-
ten, och den lösning som nu presenteras tycker jag
faktiskt är mer tilltalande än den jag just läste upp.
Förslaget fångar upp aspekten människan i världen
och renodlar den genom att ta bort Skansen och Tek-
niska museet men i stället föra in Medelhavsmuseet
och Östasiatiska museet.
Jag tycker att vi nu skall ge organisationskommit-
tén chansen att lägga fram förslag till regeringen så att
den i sin tur kan lägga fram förslag till riksdagen om
frågor rörande den nya myndighetens uppdrag, orga-
nisation, budget, lokaler m.m. - precis som vi har
skrivit i betänkandetexten. Jag hoppas också att vi
skall ta emot den öppna hand som kulturministern gav
oss alla på förmiddagen när det gäller att ingå i orga-
nisationskommittén.
Samtidsfrågorna berör ju oss alla. Kulturmöten,
migration, etniska konflikter, globalisering, urbanise-
ring samt möten mellan det lokala och det globala
behöver helt enkelt närma sig varandra. En nysatsning
i Göteborg med ett samarbete med de tre berörda
enheterna i Stockholm tror Vänsterpartiet är ett steg i
rätt riktning. Genom den här konkreta satsningen kan
vi värna den kulturella mångfalden.
Jag yrkar bifall till förslaget.

Anf. 187 JAN BACKMAN (m) replik:
Fru talman! Eftersom Moderaterna väl inte ansågs
omfattas av kulturministerns öppna hand kanske jag
vågar ifrågasätta två av de påståenden som Charlotta
L Bjälkebring gör, nämligen att det nu är dags att
stryka ett streck över den diskussion som hittills har
varit och påståendet att det inte kommer att bli någon
förändring i Stockholm.
Den enkla matematiken kring driftskostnaden för
ett Göteborgsmuseum visar att det måste föras över
pengar från Stockholm till Göteborg. Vid en fråge-
stund här en torsdag frågade jag ministern hur många
av de om jag minns rätt 35 tjänsterna i Stockholm
som skulle kunna bli berörda. Det svarade hon inte
på, men att de inte skulle vara helt oberörda var tyd-
ligt. Jag måste därför än en gång säga att jag är rädd
att Charlotta L Bjälkebring har blivit missledd.

Anf. 188 CHARLOTTA L
BJÄLKEBRING (v) replik:
Fru talman! Givetvis kan jag inte skriva sanningen
i framtiden. Men det här förslaget kommer att åter-
komma till riksdagen i en proposition. Om det då är
stora förändringar, om man inte har tagit hänsyn till
kulturutskottets betänkande, är det i så fall upp till oss
- riksdagen, det högsta beslutande organet i Sverige -
att ge backning på förslaget.

Anf. 189 EWA LARSSON (mp):
Fru talman! Det är trevligt att se nya talmäns pigga
ansikten. Själv börjar jag känna mig ganska sliten,
men jag skall ändå försöka säga någonting klokt om
museer.
Jag och Miljöpartiet har, förutom de 3,7 miljoner
till Göteborgs etnografiska museer som hela utskottet
står bakom, också talat och finansierat för projekte-
ring av två andra museer som vi vill skall komma i
gång nu - och som vi fortfarande har pengar till, ända
till voteringen.
Det ena är ett eget nationellt kvinnomuseum. Jag
är inte speciellt förvånad över att det nu inte finns
något förslag, för det var mest undanmanövrer vid
den förra budgetdebatten när man hänsköt frågan till
behandlingen av kulturpropositionen. Det är sådana
undanmanövrer som jag tycker är så otrevliga men
som ändå förekommer allt som oftast.
Hur som helst står Miljöpartiet och Vänsterpartiet
fast vid att det behövs ett eget nationellt kvinnomuse-
um. Här anser vi att världens mest jämställda parla-
ment kan visa för besökare under kulturhuvudstad-
såret och landets kulturår hur parlamentets kvinnor
har hämtat styrka, kraft, kunskap och erfarenhet från
kvinnor i historisk tid över hela världen, kvinnor både
inom och utom nationen. På så sätt kan vi hjälpa till
att stimulera andra kvinnor till mer politisk aktivitet
och till mer aktivitet och engagemang inom näringsli-
vet. En av mina kvinnliga förebilder heter Elin Wäg-
ner.
Det andra museum vi vill ha är ett filmmuseum,
som vi tycker borde ha ett statligt ansvar. Miljöpartiet
ser mycket positivt på Svenska Filminstitutets sats-
ningar. Vi vill dock utvidga tankegångarna kring ett
filmmuseum och tror att om man skall kunna klara
den utvidgningen behövs ett statligt åtagande. Vi
skulle vilja att det här museet också skulle kunna
beskriva filmens historia ur ett mer tvärvetenskapligt
perspektiv. Man kunde titta på bildens betydelse för
påverkan av samhällsutvecklingen, filmens historiska
konserverande av traditionella könsroller, porrfilmens
förråande utveckling etc. Vi skulle också vilja ha
holistisk forskning kopplad till museet.
Till sist, fru talman, vill jag ta upp - jag vet inte
riktigt vad jag skall kalla det för. Vänsterpartiet bru-
kar kalla det för uppgörelser med det socialdemokra-
tiska partiet. Charlotta L Bjälkebring talar om politis-
ka partier som har fastnat i sina tankebanor. Det råkar
ju vara så att alla utom Vänsterpartiet ser andra kon-
sekvenser av ett beslut i dag på det sätt som är före-
slaget. Vi ser ekonomiska konsekvenser. Vi har inga
egna sedelpressar. Vi kan läsa att satsningar skall
finansieras inom den befintliga museianslagsposten,
även om det finns ett litet ramutrymme. Vi tycker att
man först skall utreda förutsättningslöst och sedan
fatta beslut.
Det är med sorg i hjärtat jag konstaterar vad som
står i ministerns pressmeddelande från den
12 december där hon säger att hon är glad för att de
förslag som förs fram i kulturpropositionen nu har
accepterats fullt ut. Här talas inte om någon uppgörel-
se med Vänsterpartiet, utan det sägs att propositionen
har accepterats fullt ut. Även i debatten i dag har vi
fått höra ministern säga något om att man ju förr kun-
de flytta föremål på kamelrygg och att man därför
borde kunna flytta föremål i dag. Jag tycker inte att
det var något trevligt uttalande.
Jag vill också yrka bifall till reservation 40
mom. 86. Det var mitt sista yrkande i dag.

Anf. 190 FANNY RIZELL (kd):
Fru talman! Jag skall inte ta upp de etnografiska
museerna. Det kan väl vara en tröst för alla här.
Det finns mycket att säga om museerna. Jag skall
vara mycket kortfattad.
Charlotta L Bjälkebring sade att skolbarnens mu-
seibesök har minskat. Det har de, och det är mycket
tråkigt, det kan jag instämma i. Men museipubliken i
övrigt har ökat på senare år, och det tycker jag trots
allt är litet hoppingivande. Jag tror att museerna har
stora förutsättningar att utvecklas och bli ännu mer
betydelsefulla än de är. Jag tror att de kan öppna sig
mot samhället på ett annat sätt än vad de gör i dag.
Museerna är vårt gemensamma minne, säger vi
ofta. Det är riktigt, men de är också en kunskapsbank
av stora mått, och de är institutioner som bjuder på
fantastiska upplevelser. Därför hoppas jag att kom-
munerna i fortsättningen kommer att få så pass stora
möjligheter att de kan ge skolbarnen möjlighet att
besöka museerna. Det är något som vi får tala med
våra kommunpolitiker om. Jag tycker att det är
mycket angeläget.
Tyvärr tänker jag hoppa över rätt mycket om
länsmuseerna också för att göra mitt anförande kort.
Länsmuseerna är viktiga, och de har fått en hel del
uppdrag på senare år. Vi har skickat ut uppgifter till
länsmuseerna. Det tror jag är väldigt viktigt. Länsmu-
seerna i sin tur har ett ansvar - man kan kalla det för
en subsidiär uppgift - att stödja och hjälpa de lokala
museerna.
Deras uppgift är inte betydelselös, även om de
små museerna inte har samma bredd som regionmuse-
erna har. Det är bra att utskottet i sitt betänkande
påminner om de regionala museernas möjligheter att
ge delar av sitt stöd vidare till lokala museer som t.ex.
kan ta ansvar för vissa insamlingsområden. Det är
viktigt med samarbete mellan de olika nivåerna. De
mindre museerna kan också behöva medverkan vid
utställningar, och de kan behöva råd.
Vi talar ibland om de små museerna som om de
saknade alla tillgångar och alla möjligheter. Deras
största tillgång är, tycker jag, eldsjälarna - ibland
amatörer men väldigt ofta, förvånansvärt ofta, pro-
fessionella - som ger av sin tid och sin kunskap.
Eldsjälar nämnde någon förut här i dag. Då kom
jag naturligtvis att tänka på musikskolorna, som jag
inte hann ta upp i mitt tidigare anförande. Jag minns
mina barns musiklärare, en eldsjäl som startade en
musikskola och fick den att blomma, och jag minns
vår ordförande i hembygdsföreningen, som har gjort
en otrolig insats. Man undrar ibland när man ser de
eldsjälar som vi så väl behöver inom hela kulturområ-
det: Hur gör man för att tända eldsjälar? Jag tror inte
att vi kan det. Det står utanför vår förmåga. Men hur
håller man dem brinnande, eller hur hindrar man att
de blir utbrända? Det kanske är en uppgift som vi till
en del kan ta till oss. Kulturlivet behöver många
mycket engagerade människor.
Tyvärr glömde jag mitt papper om kulturarvet
hemma på mitt rum, och det upptäckte jag nu när jag
skulle gå upp i talarstolen, men jag vill säga några ord
ändå.
Det finns stor förståelse för att bevara vårt kultur-
arv i både slott och koja. Jag tror inte att den svenska
befolkningen över lag tycker att det är betydelselöst.
Jag tror att alla känner för det. När man i bygderna
ordnar med projekt där man tar till vara gamla hus
eller restaurerar gamla industrier finns det ett väldigt
intresse för det. Man kan kombinera praktik för ar-
betslösa med en kulturhistorisk uppgift.
Det kan ibland kännas som att det åvilar oss ett
stort ekonomiskt ansvar, och det kan vara besvärligt
ibland, men vi känner också att det är viktigt att vi för
arvet vidare till kommande generationer. Om vi inte
tar det här ansvaret har en länk brustit.
Kulturarvet är inte bara lerskärvor, runstenar och
kyrkor. Kulturarvet är också traditioner och värde-
ringar. Det vill jag gärna påminna om när vi så nyli-
gen har hört hur man i Uddevalla tänker göra sig
urarva och säger att vi inte skall kunna fira skolav-
slutning i kyrkan på vanligt sätt. Talman Birgitta Dahl
påminde i morse om hur hon de första sju åren hade
firat jul tillsammans med invandrare eller flyktingar.
Jag tycker att det är ett väldigt fint sätt att förmedla
vårt kulturarv till andra.
Jag tror inte att vi behöver göra oss urarva. Jag
tror att vi kan dela med oss av vårt arv. Det tror jag att
alla har respekt för.
Till slut vill jag önska talmannen och er alla en
god jul. Jag hoppas att ni får fira en traditionsenlig jul
på det sätt som ni själva önskar.

Anf. 191 BJÖRN KAALING (s):
Fru talman! Ett museum ger dagens och morgon-
dagens människor kunskaper om det förflutna, det ger
oss kunskap om samtiden, och det visar framtidens
möjligheter.
Vad ett museum är kan beskrivas på många olika
sätt. En definition, som inte är oomtvistad, lämnades
av den statliga museiutredningen 1994. Där beskrevs
ett museum på följande sätt: "Ett museum är en del av
samhällets kollektiva minne. Museet samlar in, do-
kumenterar, bevarar och levandegör föremål och
andra vittnesbörd om människors kultur och miljö.
Det utvecklar och förmedlar kunskap och bjuder
upplevelser för alla sinnen. Det är öppet för allmänhe-
ten och medverkar i samhällsutvecklingen. Museets
syfte är bildning för medborgarna".
Det är i mitt tycke en öppen och inbjudande de-
finition. Den beskriver också en brytningstid för mu-
seernas del mellan en tidigare koncentration på före-
mål och forskning och en utökad satsning också på
museibesökarna. Detta är naturligtvis en utveckling
som redan pågår och som har pågått länge.
Det är också en brytningstid mellan det som är fö-
remål och det som är andra vittnesbörd. Enligt det
gamla sättet att se, är ett museum som saknar föremål
inget museum. Men för den som har tillgång till det vi
brukar kalla "nätet" är det i dag fullt möjligt att göra
besök på elektroniska museer världen över. Där kan
man få bild-, text- och ljudupplevelser. Denna förete-
else finns också hos oss. Som exempel kan nämnas att
det just nu pågår ett bygge - i bildlig mening - i
mångmiljonklassen av ett elektroniskt Nobelmuseum.
För egen del är jag övertygad om att de elektro-
niska museerna aldrig kan ersätta museerna med tanke
på vilka värdefulla mötesplatser dessa är, men de kan
bli ett viktigt komplement som kan bidra till att nya
grupper hittar vägen till våra museer. Utvecklingen
ställer definitivt frågan om giltigheten i vår nuvarande
museidefinition på sin spets.
Regeringen anger i kulturpropositionen att statens
insatser på museiområdet framför allt skall ha fyra
syften. Jag skall inte gå igenom dem. Jag vill bara
säga att den inriktning som regeringen föreslår enligt
utskottet ligger väl i linje med de mål för kulturpoliti-
ken som utskottet föreslår.
Museisektorn är utan tvivel en av de mest spän-
nande sektorerna inom kulturområdet. Det nya Mo-
derna museet och Arkitekturmuseet i Stockholm är
två exempel. Ett annat exempel är det världskultur-
museum som skall etableras i Göteborg. Nu har redan
den frågan debatterats under förmiddagen, så jag
avser inte att nu belysa det värdefulla i ett världskul-
turmuseum. Det tycker jag att kulturministern gjorde
på ett bra sätt.
Jag vill i stället ägna en stund åt att belysa de
skillnader som finns i utskottet i den här frågan. Jag
tycker att det är hög tid att vara konstruktiv och möj-
ligen sluta att debattera det som inte skall genomfö-
ras.
Jag vill ändå i det här sammanhanget passa på och
framföra ett tack till Vänsterpartiet för den konstruk-
tiva inställning man har haft i den här frågan. I sak-
frågan uppfattar jag dock att Moderaterna, Folkparti-
et, Centern och Kristdemokraterna vill vara med på
vagnen så långt att de båda etnografiska museerna
sammanförs och att den myndigheten lokaliseras till
Göteborg. Det de borgerliga partierna vänder sig
emot, är att också Östasiatiska museet och Medelhav-
smuseet sammanförs i den etnografiska myndigheten.
Därför tycker jag att det känns viktigt att försöka
framhålla tre argument för utskottsmajoritetens för-
slag i betänkandet.
För de första: Andra kulturer än vår egen har i takt
med att invandring och flyktingmottagande ökat, fått
en annan betydelse än tidigare. Regeringen har givit
de tre berörda Stockholmsmuseerna ett uppdrag i
syfte att närmare knyta an till invandargruppernas
behov. I takt med att samhället förändras, är det väl i
högsta grad rimligt att vi ser på hur museiområdet kan
organiseras för att bättre klara av den viktiga uppgif-
ten att främja kontakterna mellan den svenska kultu-
ren och andra kulturer?
För det andra: Det är inte så att den nuvarande
statliga museiorganisationen en gång för alla är given.
Det måste vara möjligt för oss som representerar
medborgarna, och som har ansvaret för den statliga
museipolitiken, att ställa frågan om verksamheten kan
bedrivas på ett bättre sätt eller organiseras på ett annat
sätt för att nå nya syften.
Också jag vill påminna om den statliga museiut-
redningen. I den ingick för övrigt Jan Backman. Där
lade vi fram förslaget att organisera om det statliga
museiväsendet till fyra myndigheter på det sätt som
Charlotta Bjälkebring har beskrivit. I stället för ett
trettiotal myndigheter, skulle vi få fyra. I förslaget
ingick bl.a. att Östasiatiska museet skulle föras från
Statens konstmuseer till den enhet som betecknades
som Fokus människa och historia.
Jag vill också påminna Jan Backman om det vi
skrev på s. 63 i museiutredningen om att det inte är
alldeles självklart med de gränser vi har i dag. Där
ställde vi frågan: Är Östasiatiska museet ett konstmu-
seum eller ett kulturhistoriskt museum? Samlingarna
består mest av konstföremål, men den utåtriktade
verksamheten, och publikens förväntningar, har kan-
ske mer med kulturmöte att göra. Vi nämnde också
Medelhavsmuseet i det sammanhanget.
För det tredje: Jag ser inte att ett sammanförande
av Östasiatiska museet och Medelhavsmuseet i en
etnografisk myndighet som hämmande för vare sig
Statens konstmuseer eller Statens historiska museum.
I stället ser jag att det berikar det etnografiska områ-
det. Socialdemokraternas och Vänsterpartiets syfte är
alltså att utveckla denna del av den statliga museipo-
litiken. Men bestämmer man sig för att idén om ett
världskulturmuseum inte går att genomföra, då går
den naturligtvis inte att genomföra. Så enkelt är det.
Fru talman! Jag vill också beröra Arbetets muse-
um i Norrköping. Det är en av de sex institutioner
som fått ett nationellt uppdrag under perioden 1997-
1999. Det är ett erkännande av museets insatser när
det gäller att belysa arbete och arbetsliv. Det gäller
bl.a. industrisamhällets framväxt och, inte minst, att
lyfta fram kvinnornas betydelse i vår historia.
Moderaterna i kulturutskottet tycker inte att Arbe-
tets museum skall ha ett nationellt uppdrag för att
kunna delge andra museer sina kunskaper och erfa-
renheter. Däremot accepterar Moderaterna de andra
nationella uppdragen. Varför är Moderaterna så avogt
inställda till strävandena att belysa arbetets historia,
och då inte minst kvinnornas? I praktiken vill man
lägga ned verksamheten eftersom man föreslår att
hela statsbidraget skall tas bort. Jag måste frågan Jan
Backman: Är det inte dags att Moderaterna nu erkän-
ner arbetets historia? Ni har ju aldrig ifrågasatt ma-
skinernas historia i form av Tekniska museet.
Med detta vill jag, fru talman, yrka bifall till hem-
ställan i betänkandet och avslag på reservationerna.

Anf. 192 MARIANNE ANDERSSON (c)
replik:
Fru talman! Jag tänkte inte att jag skulle diskutera
denna fråga mer i dag, men det är litet svårt att låta
bli.
Björn Kaaling säger att andra kulturer än vår egen
har större betydelse än tidigare eftersom vi lever i ett
mångkulturellt samhälle, och att det är viktigt att se
hur museiorganisationen kan ordnas för att möta det-
ta. Jag håller i högsta grad med om att det är på det
sättet.
Då var det märkligt att mötas av det här förslaget.
Man struntade i detta här uppe i Stockholm, och man
skulle ordna det i Göteborg. Det är bra att det ordnas i
Göteborg, men jag tycker att det behövs på båda
ställena. Det är mycket där kritiken ligger.
Jag tror inte heller att museiorganisationen är en
gång för alla given. Den kan säkert behöva ses över.
Men här fanns det egentligen inget genomtänkt för-
slag om hur det skulle se ut. Det verkar, i alla fall att
döma av den information vi har fått i utskottet, som
att förslaget om vad som skulle ske här i Stockholm
var litet grand ad hoc. Man hade funderat litet mer på
vad som skulle ske i Göteborg. Det är just den hante-
ringen som är väldig olycklig. Det är den som har lett
till den här polariseringen, och denna polarisering är
egentligen tråkig. Den har ju dominerat hela kulturde-
batten. Vi borde egentligen ha talat om andra viktiga
saker också.

Anf. 193 BJÖRN KAALING (s) replik:
Fru talman! Marianne Andersson menar att in-
vandrarkulturen också måste få sin belysning här i
Stockholm. Jag vill påpeka att vi på s. 124 i det be-
tänkande som vi står bakom säger att när det gäller
verksamheten vid de tre Stockholmsmuseerna har
regeringen gett uppdraget att tillgodose invandrar-
gruppernas behov. Detta står alltså i betänkandet.
Jag vill understryka, Marianne Andersson, att det
som Socialdemokraternas och Vänsterpartiets uppgö-
relse innebär är att de här museerna finns kvar med
verksamhet i Stockholm och har det här uppdraget.
Invandrarkulturerna kommer naturligtvis att belysas
också i Stockholm i fortsättningen.

Anf. 194 MARIANNE ANDERSSON (c)
replik:
Fru talman! Det har ju hänt en del under hösten,
Björn Kaaling, från det förslag som regeringen lade
och till den kompromiss som är träffad. Jag tror att vi
alla kan erkänna att det är på det sättet. Man har ju
backat ordentligt från de uttalanden som vi hörde
både av kulturministern och på annat håll i början. Då
handlade det egentligen om att det skulle bli en stor
flyttkarusell.
I förmiddags diskuterade vi vem som bar skulden
till den klantiga hanteringen. Man kan då inte låta bli
att tänka på att det inte var utskottet som förorsakade
den diskussion som uppstod utan att den kom innan.
Då handlade det inte alls om att en fungerande verk-
samhet skulle finnas kvar i Stockholm.

Anf. 195 BJÖRN KAALING (s) replik:
Fru talman! Vad beträffar frågan om hanteringen
är det bara att konstatera att den kunde ha skötts bätt-
re. Vi hade väl aldrig fått den här stora debatten efter
det att propositionen presenterats om det hade gjorts
en bra presentation av förslaget. Jag har ingen annan
inställning än Marianne Andersson på den punkten.
Däremot vill jag understryka att det är ett bra för-
slag, på det sätt som det nu har lyfts fram.
Marianne Andersson tog upp frågan om Sjöhisto-
riska museet och Marinmuseum i Karlskrona. Jag vill
också kommentera den, då jag inte hann göra det i
mitt tidigare inlägg. Det är inte så att kulturutskottet
har uttalat att myndigheten skall förläggas till Karls-
krona. Vi har sagt att organisationskommittén skall få
i uppdrag att se på möjligheterna att förlägga myndig-
heten till Karlskrona.

Anf. 196 JAN BACKMAN (m) replik:
Fru talman! Jag kan instämma i mycket av det som
Marianne Andersson sade, men jag vill ändå kom-
mentera någon punkt.
Björn Kaaling säger att de tre Stockholmsmuseer-
na har fått ett uppdrag att särskilt belysa invandrarkul-
turen i Sverige. Samtidigt har Historiska museet fått
ett uppdrag att undersöka hur vi kan motverka främ-
lingsfientlighet och rasism. Medelhavsmuseet och
Historiska museet hänger organisatoriskt samman,
och det är möjligt att det finns samordningsfördelar
med att ha kvar den organisationen.
Den nuvarande organisationen är inte en gång för
alla given, säger Björn Kaaling. Det håller jag helt
med om. När Museiutredningen föreslog en fortsatt
utredning kring museiorganisationsstrukturen var inte
tanken att det skulle ske på det här sättet. Vi pratade
mycket där, om jag minns rätt, om medinflytande från
berörda museer. En av våra idéer var t.o.m. att de
själva skulle få utreda hur de skulle hänga ihop inbör-
des.
Visserligen kan man påstå att Bengt Säve-
Söderbergh - som var ordförande i Museiutredning-
en - är väldigt Stockholmsbunden, men att hans reak-
tion på förslaget om flytten skulle bero på att han är
stockholmare vägrar jag att tro. Jag tror snarare att
den beror på hans insikt i hur man skall bete sig med
museiorganisation.
Det finns numera tecken på att Östasiatiska museet
har ett större inslag av konstvetenskap än av etnogra-
fi, vilket jag inte var riktigt medveten om tidigare.
Jag skall kort säga något om Arbetets museum, fru
talman. Det görs museala insatser för att sprida för-
ståelse för arbetets villkor och även för kvinnors vill-
kor i arbetslivet på andra håll än i Norrköping. Vår
invändning var att det hade tagits initiativ av olika
organisationer, som sedan inte tog det ekonomiska
ansvaret fullt ut utan ansåg att staten skulle ta över
det. Det var det vi opponerade oss mot.

Anf. 197 BJÖRN KAALING (s) replik:
Fru talman! Det är möjligen kring Arbetets muse-
um som jag skulle vilja fortsätta resonemanget med
Jan Backman.
Nog är det väl så, Jan Backman, att ni från mode-
rat sida sitter fast i att Arbetets museum skulle vara
arbetarrörelsens museum. Det är där ni har fastnat. Att
Arbetets museum belyser arbetets historia innebär inte
att det är och skall vara ett arbetarrörelsens museum.
Det finns eldsjälar på andra håll i landet som bedriver
sådan verksamhet.
Jag tycker att det är viktigt att framhålla just att
det är rimligt att vi i samhället har åtminstone ett
museum som lyfter fram arbetet och arbetets historia.
På samma sätt som vi avsätter statliga resurser till
Tekniska museet, som visar maskinernas historia och
den tekniska utvecklingen, är det väl rimligt att vi
avsätter en del statliga resurser också för att belysa
arbetets villkor.

Anf. 198 JAN BACKMAN (m) replik:
Fru talman! Jag kan hålla med Björn Kaaling om
att det kanske var litet överilat av oss att stryka hela
det statliga anslaget till Arbetets museum. Men vi
ville med det göra den markeringen att de ursprungli-
ga huvudmännen också måste vara med och ta sitt
ansvar och känna att det är de som skall föra verk-
samheten vidare. Statens stöd måste sedan komma
som en följd av att man själv visar att man kan ta
ansvar.

Anf. 199 EWA LARSSON (mp) replik:
Fru talman! De tre museerna i Stockholm, som vi
nu talar om, bedriver sin verksamhet precis på det sätt
som vi önskade i utredningen. Utifrån sina olika ka-
raktärer gör de just det. Varför skall de administreras
från Göteborg? Jag och Miljöpartiet vill först se en
utredning som styrker att det skulle bli bättre då.
Och varför skall vi ta beslut i dag, om det skall
dröja flera år innan någonting händer? Varför då inte
ta ett beslut om utredning först? Då slipper vi den oro
som finns i dag.
Sedan hade jag också tänkt fråga Björn Kaaling
om han höll med om att den här frågan har hanterats
på ett demokratiskt helt förkastligt sätt, men det har
han redan tillstyrkt, fast med en annan formulering.
Jag avstår därför från att ställa den frågan.

Anf. 200 BJÖRN KAALING (s) replik:
Fru talman! När det gäller den demokratiska as-
pekten tycker jag att kulturministern i dag gav ett bra
svar. När organisationskommittén kan återkomma till
riksdagen har ju riksdagen möjlighet att ta ställning.
Miljöpartiet brukar återkomma just till påståendet
om det odemokratiska handläggandet. I sin reserva-
tion framhåller Miljöpartiet avsaknaden av utredning-
ar och remiss av frågan och att detta är en allvarlig
brist på respekt för det demokratiska systemet.
I en annan reservation, om ett filmmuseum, före-
slår Miljöpartiet att vi i riksdagen i dag skall fatta
beslut om att ett filmmuseum omedelbart skall projek-
teras. Man vill anvisa 4 miljoner kronor till detta. Här
kräver inte Miljöpartiet någon utredning eller något
remissförfarande.
Är inte också detta en allvarlig brist på respekt för
det demokratiska systemet? Var finns logiken, Ewa
Larsson?

Anf. 201 EWA LARSSON (mp) replik:
Fru talman! Jag väntade på att få den frågan, så
jag har förberett ett svar, nämligen en projektering.
Man beslutar om ekonomi till en projektering för att
sedan fatta beslut om vad den egentligen skall inne-
hålla. Det måste finnas pengar för att sätt i gång och
projektera, på precis samma sätt som vi i dag beslutar
om 3,7 miljoner till Göteborgs etnografiska museum,
så att det kan få möjlighet att visa alla de fantastiska,
nationellt intressanta föremål som det har.
Varför beslut i dag?

Anf. 202 BJÖRN KAALING (s) replik:
Fru talman! Vi har uppenbarligen inte samma syn
på när projektering kommer in i ett byggled.
Får jag ta tillfället i akt, fru talman, att kommente-
ra det både Ewa Larsson och Charlotta Bjälkebring
tog upp tidigare, frågan om ett kvinnomuseum. Där
skulle jag vilja stryka under att jag inte har uppfattat
att det råder någon som helst delad mening i kulturut-
skottet om vikten av att inom museiväsendet lyfta
fram också kvinnornas historia. Det framhålls också i
kulturpropositionen.
Skillnaden mellan utskottets majoritet å ena sidan
och Vänsterpartiets och Miljöpartiets reservation å
den andra handlar i stället om på vilket sätt detta görs
bäst. Utskottsmajoriteten menar att kvinnoperspekti-
vet självklart skall läggas in i den ordinarie verksam-
heten. Detta understryks av att utskottet ställer sig
bakom regeringens förslag om att ändra det statliga
bidragssystemet så att museerna kan använda en
mindre del av anslaget för att prioritera bl.a.
könsperspektivet.

Anf. 203 ELISA ABASCAL REYES (mp):
Fru talman! Bakom talarstolen finns en bild av en
Tjuktjuk-kvinna, en kvinna tillhörande en av de
många folkgrupper runt om i vår gemensamma värld
som slåss för sin rätt att behålla sin kultur och som för
en daglig kamp för sitt existensberättigande. Världens
folk har en plats på såväl Folkens museum i Stock-
holm som på det etnografiska museet i Göteborg.
Mot bakgrund av vissa s.k. vetenskapliga inslag i
vårt historiska arv, den rasbiologiska forskningen, där
Sverige i mer än hundra år, långt in på vårt nuvarande
sekel, bidrog till plundring och mord av människor,
anser jag att det finns ett ansvar att i dag via våra
gemensamma resurser förvalta de föremål vi har med
största respekt, utifrån perspektivet att föremålssam-
lande i sig inte har ett egenvärde, men att viljan att
vårda föremål och bejaka en annan människogrupps
kultur och existensberättigande har ett mycket högt
värde.
Fru talman! Jag delar inte den föraktfulla syn som
i debatten uttryckts kring föremålsvård. I en av Fol-
kens museums fem klimatzoner finns tio kubikmeter
mänskliga rester bevarade. Egentligen är min grund-
inställning att såväl föremål som mänskliga kvarlevor
skall återbördas till sitt ursprung närhelst detta är
möjligt och det finns en mottagare som begär det.
Dessa föremål kan ersättas med nyare föremål, och på
så sätt bidrar man till att främja utbytet och stärka
olika folkgruppers rätt till skapande runt om i världen.
Det är av praktiska skäl än så länge inte möjligt, och
därför har vi ett stort ansvar att förvalta och visa fö-
remålen med betydande etiska hänsyn. Jag vill i sam-
manhanget ge en eloge till Folkens Museum i Stock-
holm för det internationella initiativ man tagit till att
driva på diskussionen kring återlämnande av föremål.
Men detta är bara en aspekt på Folkens museums
verksamhet. Museet har under senare år byggt upp
stabila men vitala kontakter med olika etniska före-
ningar i Stockholm, och museets verksamhet präglas
av ett stort utbyte med varierande program. Represen-
tanter för Stockholms sameförening har litet skämt-
samt kallat Folkens museum för sin ambassad i
Stockholm - vilket inte kan tolkas som annat än en
komplimang.
Det är positivt att man föreslår nytänkande och
nya satsningar. Ett världsmuseum i Göteborg är en
god idé, som jag stöder till fullo. Dock verkar Marita
Ulvskogs inställning inte ha varit att främst verka för
en kreativ verksamhet, snarare har hon velat visa hur
tuff hon är och hur mycket makt hon har när hon
driver ärendet på ett sådant sätt att så många känner
sig överkörda, vilket framkommit inte minst i de de-
monstrationer som har hållits.
Nytänkande är också bra på det sättet att vi inte får
acceptera en tendens till exotism i utställningsverk-
samheten. Det undviks med ett större publikt under-
lag, vilket kan nås om utställningsbudgeten utökas,
såsom Miljöpartiet föreslagit. Viljan, kunskapen och
nytänkandet finns faktiskt hos museipersonalen, inte
på Kulturdepartementet.
Fru talman! Ett världskulturmuseum ger i och för
sig möjligheter att betona det moderna antropologiska
perspektivet. När kommer t.ex. exempel den första
utställningen om kulturella koder hos kommunalpam-
pen och hans föremål - en utställning som inte gjorts
med hans egna ögon? Man har ju tagit sig friheten att
skildra andra folkgrupper med egna ögon, varför kan
man då inte göra en utställning om kommunalpampar
som grupp, utifrån den maktfaktor de som grupp och
individer utgör i så många samhällen? Eller är det för
känsligt fortfarande? Ge museerna fler möjligheter att
utvecklas även i detta avseende! Då menar jag inte
specifikt förslaget om kommunalpampar, utan jag
menar möjligheten att utmana mer. I tider när folk
förlorar sina jobb för att de uttrycker sina personliga
åsikter behövs en kulturminister som stöttar en sådan
utveckling.
Vad gäller nytänkande får hon inte ge med den
ena handen och ta med den andra, som hon föreslår.
Folkens museum har liksom de andra museerna käm-
pat i stark motvind med stora ekonomiska problem,
och nästa år får minst 15 % av personalstyrkan gå på
grund av nedskärningar. Som ledamot av Folkens
museums styrelse vill jag betona att detta har varit ett
mycket tungt beslut att fatta.
Det är bra att Göteborgs etnografiska museum i
stället för att läggas ned, som vi befarade, ges huvud-
mannaskap och resurser. Men jag är mycket orolig för
vad som skall hända med den befintliga verksamheten
i Stockholm. Som jag ser det är det inte möjligt att få
fram ekonomiska resurser till en bra och kreativ ut-
ställningsverksamhet i Stockholm samtidigt som vi
bygger ett världskulturmuseum i Göteborg. Och då
förlorar vi, därför att ett nytt världskulturmuseum i
Göteborg innebär mindre utbud än fyra välfungerande
museer i Stockholm och Göteborg med en vettig ut-
ställningsbudget.
Fru talman! Jag struntar blankt i om verksamheten
ligger i Sundsvall, Eslöv, Stockholm eller Göteborg.
Jag bryr mig i första hand om att utbudet skall vara så
stort och varierat som möjligt - med största möjliga
tillgänglighet - och att verksamheten håller hög kvali-
tet och utvecklas. Regional fördelning av kulturresur-
serna är bra, men det kan inte vara ett självändamål
som sker på verksamhetens bekostnad.
Jag vill också yrka bifall till reservation 40.
Sedan vill jag ställa två frågor till Jan Backman
och framför allt till Björn Kaaling: Vad är
"invandrarkulturen"? Eftersom ni använde det ut-
trycket i era repliker alldeles nyss vill jag att ni förkla-
rar för mig, om ni vågar, vad är "invandrarkulturen"?

Anf. 204 BJÖRN KAALING (s) replik:
Fru talman! Jag vill börja med att tacka för den
kultur som Elisa Abascal Reyes har bestått oss med i
form av den bild som visades här.
Jag reagerade framför allt när Elisa Abascal Reyes
sade att jag skulle ha gett uttryck för en föraktfull syn
på föremålsvården. Jag förstår inte riktigt hur Elisa
Abascal Reyes har kunna få den uppfattningen. Jag
kanske var otydlig, i så fall beroende på tidsbrist. Jag
underströk i mitt inledningsanförande att utskottet står
bakom de mål för museiområdet som regeringen har
föreslagit. Ett av de fyra mål som jag inte ansåg mig
ha tid att läsa upp var följande:
Inrikta museernas inre verksamhet mot förbättrad
vård och registrering av föremålen.
Till detta vill jag gärna till Elisa Abascal Reyes
säga att den nuvarande regeringen faktiskt har sett till
att det har satsats 235 miljoner kronor på ett stort
Sesamprojekt, som just har varit inriktat på att förbätt-
ra föremålsvården vid landets museer. Det har varit
ett bra projekt. Det finns all anledning att gå vidare på
det området när det gäller föremålen och att förbättra
vården av dem.

Anf. 205 ELISA ABASCAL REYES (mp)
replik:
Fru talman! När det gäller föremålsvård sade jag
att det finns en föraktfull inställning uttryckt i debat-
ten, inte minst från chefen för Kulturdepartementet,
som i flera uttalanden haft ett visst förakt och nästan
fnyst åt föremålsbehandlingen, att man bara är inrik-
tad på föremålen och inte bryr sig om den publika
verksamheten.
När det gäller IT-satsningar och Sesamprojektet,
som Björn Kaaling talar så varmt om, måste jag säga
att det i mina ögon framstår som rena skämtet. Man
anslår medel för att anställa personal för att göra en
elektronisk dokumentering av föremål, vilket t.ex.
skett på Folkens museum, men man ger dem inga
pengar till reprokameror eller den elektroniska ut-
rustning som krävs för att genomföra själva dokumen-
teringen. Vi stod inför den situationen att vi kunde
anställa fem personer, men de skulle få sitta med
penna och papper och försöka överföra föremålen
elektroniskt. Är det en bra kulturpolitik? Det var
Sesamprojektet.
Sedan noterade jag att Björn Kaaling fortfarande
inte har svarat på frågan: Vad är "invandrarkulturen"?

Anf. 206 BJÖRN KAALING (s) replik:
Fru talman! Vården av föremålen, det vill jag un-
derstryka, har museerna ansvaret för. Detta skall
rymmas inom de ramar som gäller för museerna. I
första hand är det naturligtvis fråga om hur man pri-
oriterar sina resurser. Elisa Abascal Reyes, ledamö-
terna i ett museums styrelse har väl de bästa möjlighe-
terna att påverka och att se till att de museiresurser
man har faktiskt räcker till föremålsvården. Det är
beklagligt med sådant som det som inträffat på Etno-
grafiska Museet. Dess textilsamling har alltså råkat ut
för ett stort malangrepp. Det ankommer självfallet på
styrelsen att se till att personalen får de resurser som
behövs för att konservera om dessa material. Utöver
detta har det under några års tid varit möjligt för mu-
seerna att använda SESAM-pengar för att bättre kun-
na ta hand om sina föremål.

Anf. 207 ELISA ABASCAL REYES (mp)
replik:
Fru talman! Björn Kaaling gör det enkelt för sig
genom att lägga hela skulden på styrelsen och säga att
vi inte har lyckats förvalta pengarna. Föremålsvården
klarar vi, men vad vi inte klarar är utställningsbudge-
ten. Museets ledning får ett bristfälligt underlag när
det gäller att åstadkomma en vettig verksamhetsbud-
get. Det har lett till synen på museerna att de inte
klarar sina uppdrag och att de är tråkiga. Det har
framförts inte minst av kulturminister Marita Ulvskog,
som tyvärr inte är här just nu.
Vi har största respekt för föremålsvården, men
pengarna räcker alltså inte. Vad begär Björn Kaaling?
Begär han att styrelsen själv skall plocka fram peng-
ar? Jag har ingen miljon att bidra med. Vad skall man
göra när riksdagen ständigt beslutar om nedskärningar
i budgeten och inte ens kompenserar för löneökning-
ar? Vad skall man då göra? Hur skall styrelsen på ett
vettigt sätt då hantera sitt uppdrag, nämligen att stå
för en bra utställningsbudget och en bra föremål-
svård? Det här går inte ihop. Därför tvingas vi avske-
da folk. Det är alltså ett tvång, Björn Kaaling, inte ett
nöje, och detta kan styrelsen inte lastas för.
Jag noterar att Björn Kaaling fortfarande inte har
svarat på frågan om vad "invandrarkulturen" är för
något. För mitt vidkommande finns det ingenting som
kallas för "invandrarkulturen". Jag tar gärna en dis-
kussion med Björn Kaaling efter den här debatten. Vi
kan föra den utanför denna kammare eller någon
annanstans - var som helst. Jag vill gärna ha ett svar
på den frågan.
(forts.)
Ajournering

På förslag av andre vice talmannen medgav kam-
maren kl. 18.00 att ajournera förhandlingarna till kl.
18.10 för att socialförsäkringsutskottet skulle beredas
möjlighet att sammanträda.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 18.10.

5 § (forts.) Kulturpolitik, m.m. (forts. KrU1)
Museer, kulturvård m.m. (forts.)

Anf. 208 JOHAN LÖNNROTH (v):
Fru talman! Fanny Rizell ställde frågan: Hur tän-
der man eldsjälarnas eldar? Hon ansåg att vi kanske
inte klarar det. Jag kan hålla med om att det inte är så
lätt.
Få har i den här debatten pratat om själva idén
med världskulturmuseet. Hur tänder vi den elden -
människor som verkligen brinner för en idé? Jag
besökte Etnografen i Göteborg tillsammans med två
av mina barnbarn, två flickor som är åtta respektive
nio år. Jag hade litet svårt att tända dem för de världs-
unika paracastextilierna. Det var litet väl abstrakt.
Sedan kom vi till en nybyggd avdelning, som iord-
ningställts i samarbete med Göteborgs universitet och
som innehåller ett slags kubanska offeraltare.
Det är här fråga om en mycket märklig religion,
som är ett slags blandning av katolicism och afrikans-
ka naturreligioner. Olika dockor representerar olika
mänskliga egenskaper. Olika föremål anknyter till de
olika gudarna. Det finns också små offerskålar. Vi
lade en peng i en offerskål och bad till våra egna
gudar. Jag tror att det väckte många idéer hos mina
båda barnbarn. Vi pratade om det här efteråt. På något
sätt kunde de relatera till sina egna upplevelser när de
var i Jonsereds kyrka och lyssnade på prästens avslu-
tande ord osv. De kunde se att det finns många ge-
mensamma drag i de olika religionerna i världen.
Jag tror att idén med det nya världskulturmuseet
måste handla om att vi alla är av samma blod. Vi är
världsmedborgare med samma mänskliga problem -
kärlek, död etc. - som vi grubblar över. Folk har
vandrat kors och tvärs i världen. Våra myter och reli-
gioner bygger i grunden på samma mänskliga erfaren-
heter. Jag tror att det är väldigt få som riktigt har
förstått att i botten av alla världsreligioner - kristen-
domen, islam, hinduismen osv. - finns ungefär samma
mänskliga myter. Det är i själva verket mycket små
skillnader mellan de grundläggande tankarna. Detta
skulle jag vilja att det nya världskulturmuseet kunde
belysa i ett historiskt långt perspektiv.
Jag hoppas självklart att vi skall få rum också för
en liten svensk avdelning, där man visar att den
svenska kulturen faktiskt också har byggts upp av
många vandrande folk, exempelvis tyskar, kineser,
judar, italienare, assyrier och bosnier.
Till er göteborgare - få är i och för sig närvarande
just nu - vill jag säga att jag räknar med att bl.a. Kia
Andreasson, Lennart Fridén och Erling Bager, som
varit ganska tysta i den här debatten, engagerar sig i
det positiva här.
Till er stockholmare - Elisabeth Fleetwood, Ewa
Larsson osv. - vill jag säga följande: Sluta älta vad
Marita Ulvskog sade! Hon är väl ingen gud. Det är
klart att hon säger en och annan sak som inte är så
klok. Men varför hålla på och älta det? Vad är det för
intressant med det? Låt oss nu tillsammans bygga det
nya!
Till Elisa Abascal Reyes har jag en liten fråga: Jag
har med stort intresse läst det yttrande från Folkens
Museum som Elisa Abascal Reyes varit med om att
utforma och som gäller Kulturutredningens betänkan-
de. Där föreslår ni ett nationellt ansvarsmuseeum för
Etnografen i Göteborg och Folkens museum i Stock-
holm. Elisa Abascal Reyes säger att det inte spelar
henne någon roll var de olika museerna ligger. Men
varför skulle vi inte kunna ha det nationella ansvaret i
Göteborg? Vad är det som gör att Elisa Abascal Rey-
es nödvändigt vill ha detta nationella ansvar i Stock-
holm?
I går besökte jag Medelhavsmuseet här i Stock-
holm. Jag besökte Bagdad Café där, ett väldigt fint
ställe. Jag såg att det låg framme ett exemplar av
Kattresan på arabiska. Det var också en ahaupplevel-
se. Jag har en stark känsla av att vi göteborgare har
oerhört mycket att lära av de fantastiska museer som
finns i Stockholm. Jag tror faktiskt att också ni stock-
holmare kan tåla att er andel av de statliga pengarna
på museiområdet kan minska från 83 % till kanske
80 %.
Jag förstår att det är jättejobbigt, men jag kan för-
säkra Elisa Abascal Reyes att det som personalen på
museerna i Göteborg i många år varit utsatt för har
varit bra mycket mera dramatiskt än de mycket svåra
beslut som Elisa Abascal Reyes varit tvungen att vara
med och fatta.
Till sist yrkar jag bifall till hemställan i utskottets
betänkande. Jag hoppas att vi nu skall kunna diskutera
det nya som skall växa fram och att vi kan sluta älta
det gamla.

Anf. 209 ELISA ABASCAL REYES (mp)
replik:
Fru talman! Inledningen av Johan Lönnroths anfö-
rande gjorde mig mycket glad. Han uttryckte där en
del tankegångar om kulturen som tidigare inte har
kommit fram men som även jag något försökte åskåd-
liggöra när jag uttalade mig positivt om idén om ett
världskulturmuseum. Men sedan urartade anförandet
från världsmedborgaren och internationalisten Johan
Lönnroth till en lokalpatriotisk pannkaka. Det är väl-
digt synd.
Jag vill, för den händelse att Johan Lönnroth inte
har noterat det, påpeka att jag sitter på Sörmlands-
bänken. Jag har inget intresse av att företräda Stock-
holm, och jag tänker över huvud taget inte ge mig in i
detta resonemang.
Det som är intressant är hur budgetarna nu ser ut.
Man har år efter år skurit ned budgetarna. De skärs
ned för nästa år, och man kommer antagligen att skära
ned dem mer, eftersom det inte kommer att finnas
pengar till de här ändamålen. Vi menar att det borde
ha gjorts en förutsättningslös utredning innan man
genomför beslutet.
Det är vidare så, Johan Lönnroth, att varken jag,
mitt parti eller någon företrädare för Folkets museum
har uttryckt sig negativt till att Etnografiska museet i
Göteborg skall få pengar och statlig hjälp eller till att
det skall bli ett ansvarsmuseum. Vi kan också tänka
oss att det får huvudmannaskapet, men detta bör utre-
das i en demokratisk process. Där bör de som är kun-
niga och insatta i sammanhanget beredas möjlighet att
yttra sig.
Vi vill alltså inte neka Etnografiska museet i Gö-
teborg, som är ett väldigt bra museum, stöd. Vi vet
precis hur svårt man där har det. Vi har bara befarat,
inte förväntat oss, att detta museum skulle läggas ned.
Nu är det inte Johan Lönnroth som skriver det
förslag som läggs fram nästa år, utan det gör chefen
för Kulturdepartementet Marita Ulvskog. Det är då
kanske inte så konstigt om vi hänvisar till de kultur-
politiska uttalanden som hon har gjort och som har
varit allt annat än betryggande.
Jag lovar att inte ytterligare älta vad Marita Ulv-
skog har sagt, om Johan Lönnroth å sin sida tar till sig
att inte ytterligare älta ett lokalpatriotiskt perspektiv.
Jag tycker att vi har sett nog av det i den här kamma-
ren.

Anf. 210 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Fru talman! Jag skall försöka skärpa mig och bli
mindre lokalpatriotisk. Jag skall också gärna erkänna
att jag då och då i den här debatten har gjort mina
överslag. Reaktionerna från Stockholm och speciellt
riksmediernas sätt att spegla hela den här historien har
ibland gjort mig så ärligt förbaskad att jag själv har
gått till överdrift. Jag skall försöka att hålla tillbaka
den känslan, eftersom den är oerhört ofruktbar.
Vad gäller Göteborgs museers historia vill jag -
för att förenkla litet grand - säga att det en gång i
tiden var kulturintresserade liberala grosshandlare och
kapitalister som byggde upp museerna. Det höll inte i
längden, utan kommunen tvangs gå in. I dag är det så
att vi göteborgare genom kommunalskatten i allt vä-
sentligt betalar våra egna museer.
Eftersom Göteborgs kommunala kris har varit så
fruktanvärt hård har det gjorts oerhört dramatiska
nedskärningar. På Etnografiska museet i Göteborg
finns det i dag totalt åtta anställda. Jämför det trots
allt, Elisa Abascal Reyes, med Folkens museum! Jag
förstår problemen vid Folkens museum, men de kan
inte jämföras med påfrestningarna på den här persona-
len.
Det kan vidare faktiskt vara så att vi får arbeta litet
mer för att få andra finansiärer. Jag är säker på att
Elisa Abascal Reyes med sin övertalningsförmåga
kommer att klara att dra in sådana pengar också från
andra håll.

Anf. 211 ELISA ABASCAL REYES (mp)
replik:
Fru talman! Jag får väl tacka för det sista, även om
jag inte riktigt vet hur jag egentligen skall tolka det.
Jag får göra det för julefridens skull.
Låt mig en gång för alla göra klart att Miljöpartiet,
jag och även Folkens museum - jag känner till den
institutionen, även om jag i dag inte kan föra dess
talan, eftersom jag är här som representant för Miljö-
partiet - verkligen vill stödja Etnografiska museet i
Göteborg. På lång och även på kort sikt måste det
göras en omfördelning eller omprioritering av me-
delsanvisningar, statligt huvudmannaskap och an-
svarsmuseer över landet. Jag tror att Johan Lönnroth
och jag är ense om det.
Problemet är bara hur det här har gått till. Man har
ryckt ut sidor ur propositionen innan man har hört
berörda parter. Det är alltså inte de som faktiskt syss-
lar med verksamheten som har berett ärendet. Man
kan fråga sig hur det då blir. Jag förstår mycket väl de
problem som Etnografiska museet i Göteborg har
haft, men jag tycker inte att det motiverar att man nu
gör en felaktig satsning. Jag syftar då inte på ett
världskulturmuseum i sig utan på en felaktig satsning
som innebär en kostnadsfördyring.
Man skulle i stället kunna höja utställningsbudge-
ten för Folkens museum, museerna i Stockholm och
det museum som ligger i Göteborg. Detta klarar man
gott och väl med tanke på den kostnad för en stor
administrativ omorganisation som man annars måste
ta på sig.
Jag förstår egentligen inte riktigt varför man har
detta perspektiv och visar denna iver att ställa de här
två museerna mot varandra. Det är ingen, Johan
Lönnroth, som vill göra det.

Anf. 212 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Fru talman! Låt oss då tillsammans, Elisa Abascal
Reyes och jag, verkligen arbeta för att de knappa
medel som det nu gäller - vi vill ju båda ha mera
kulturpengar men kommer att tvingas leva med en
begränsad totalbudget - arbeta för att en minimal
andel av de här pengarna skall gå till olika administ-
rativa uppgifter. Vi har faktiskt möjlighet att jobba för
det. Kulturministern har ju inbjudit samtliga partier att
delta i arbetet för detta.
Dessutom var trots allt en av inspirationskällorna
till hela den här idén faktiskt ert remissvar till Kul-
turutredningen, där ni framförde just denna tanke. Det
har varit en ganska långvarig demokratisk process via
Kulturutredningen, remissvaren osv. Man säger i
varje fall i Göteborg att idén ursprungligen härstam-
mar från Folkens museum i Stockholm. Elisa Abascal
Reyes kan väl passa på att vara litet stolt över detta.
Kanske är det rent av hon själv som har kommit på
den glänsande idén om det nya världskulturmuseet.

Anf. 213 ELISABETH FLEETWOOD (m)
replik:
Fru talman! Jag fick en uppmaning från Johan
Lönnroth att sluta älta vad Marita Ulvskog har sagt.
Jag tar för givet att Johan Lönnroth inte tror att jag
eller någon annan här ältar för ältandets skull. Vi är
ganska förfärade över det sätt på vilket det här har
förts fram till oss här i riksdagen.
Jag instämmer i vad Elisa Abascal Reyes sade. Vi
har inga tankar på någonting annat än att bifalla peng-
arna till Göteborg och samarbetet mellan Göteborg
och Stockholms etnografiska. Det har vi alla gjort i ett
enigt utskott. Men vi tycker att det är helt fel att stop-
pa in de andra under samma hatt.
Jag hoppas att Johan Lönnroth lyssnar på mig,
fastän Hans Andersson har satt sig bredvid honom.
Vet Johan Lönnroth att Östasiatiska, på grund av att
de tillhör Statens konstmuseer, har följande verksam-
heter tillsammans med Nationalmuseum: administra-
tion av depostitioner av vandringsutställningar, för-
valtning och personalavdelning, fotografer, tekniker,
vaktmästare, registrator, postutkörning, telefonväxel,
papperskonservator, transport, driftsansvar m.m. och
bevakning, som är mycket dyrt. Därtill kommer sam-
arbete mellan affärerna.
Detta måste Östasiatiska betala för om de hamnar
under en annan hatt. Det är kostnader som kommer att
belasta kulturbudgeten, eftersom de inte kan begära
att få pengarna från Göteborg. För det menar väl inte
Johan Lönnroth? De måste betala Nationalmuseum
för dessa tjänster när de inte tillhör samma organisa-
tion. Sådana är ju reglerna. Det är en av anledningar-
na. Men när vi har fört fram detta har vi inte vunnit
något gehör för det. Undra på att vi fortsätter att fråga
Marita Ulvskog vad hon avser!

Anf. 214 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Fru talman! Vi har också riktat kritik mot sättet att
hantera den här frågan. Också jag själv har varit kri-
tisk. Det finns säkert en lång rad problem som Orga-
nisationskommittén nu får behandla. Elisabeth Fleet-
wood vet säkert oändligt mycket mer än jag om olika
komplikationer av den typen som hon beskrev.
Men läget är nu sådant att det satts stopp för flyt-
ten av dessa museer genom en uppgörelse mellan
Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Vi vill inte ha
alla era saker, Elisabeth Fleetwood! Det är jättefina
saker och långa underjordiska hyllmeter, men vi
skulle aldrig klara att använda alla de sakerna. Det
handlar inte om det. Och nog måste man kunna se till
att maximalt med pengar i den nya gemensamma
budgeten går till själva verksamheten. De administra-
tiva problemen måste kunna hanteras. Det kan inte
vara så att olika gamla komplikationer inte går att lösa
- om viljan att lösa sådana problem verkligen finns på
alla håll. Det får kommittén titta närmare på.

Anf. 215 ELISABETH FLEETWOOD (m)
replik:
Fru talman! Blanda inte äpplen och päron, Johan
Lönnroth! Detta är en kostnad som skall betalas. Det
gäller inte några administrativa problem. Frakter och
utlåning av föremål - kanske till Göteborg eller någon
annanstans - är sådant som kostar pengar. Sedan min
tid i SKM vet jag vad bevakningen kostar. 16 miljo-
ner, tror jag att det var, bara för Nationalmuseum och
SKM. Det är pengar, det också.
Jag är ofta kritisk mot riksmediernas sätt att fram-
föra saker, särskilt när det gäller personer. Men här
måste jag säga att de har lyssnat mer på personalen
och experterna på respektive museum än vad Marita
Ulvskog gjorde innan hon kom med den här proposi-
tionen. Då hade hon inte lyssnat på dem alls.
Det är märkligt att Vänsterpartiets partimotion var
enig med alla övriga fem partier. Sex partier var eniga
om att flytten inte var bra för Sveriges gemensamma
museiväsen, utan det var enbart ett socialdemokratiskt
förslag. Sedan har ni svängt, och genom att se och
lyssna till ert kroppsspråk och andra språk i korrido-
rerna har jag kunnat ana hur detta gått till. Men det är
er sak, och det får ni stå för. Ni ha lämnat er partimo-
tion, och det beklagar jag.

Anf. 216 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Fru talman! Nej, vi har inte lämnat vår partimo-
tion. Det eniga gruppbeslut vi fattade var att vi skulle
ställa upp på en lösning under förutsättning att den
var förenlig med vårt partimotion. Den innebar att vi
inte ville ha museerna flyttade till Göteborg. Däremot
sade vi ja till samordningen mellan museerna.
Sedan vill jag säga ett par ord om medierna. Visst
har medierna lyssnat på personal vid museerna i
Stockholm. De har också speglat en del ganska hårre-
sande uttalanden från olika företrädare för både mu-
seer och andra. Jag kan nämna vad Nobelstiftelserns
förre ordförande sade om kulturministern. Jag tänker
inte älta det. Men det olyckliga, så långt jag har kun-
nat följa riksmedierna, är att väldigt få har gett sig ned
till Göteborg och frågat t.ex. dem som arbetar på
Etnografiska i Göteborg. Vad tycker de? Vilka idéer
finns i Göteborg om det nya världskulturmuseet?
Mycket litet av detta har speglats jämfört med olika
hårresande uttalanden på riksnivå av olika potentater i
Stockholm.

Anf. 217 EWA LARSSON (mp) replik:
Fru talman! Jag undrar vad det är för uppgörelse
som Johan Lönnroth talar om. I det pressmeddelande
som Marita Ulvskog sände ut den 12 december sade
hon att det förslag som förs fram i kulturpropositionen
har accepterats fullt ut. Det står ingenting om någon
uppgörelse med Vänsterpartiet. Så säger Johan Lönn-
roth att vi inte skall lyssna på kulturministern, men det
gör vi. Det är ju ändå regeringen som bestämmer.
Det här handlar inte om samordning av administ-
ration, som Johan Lönnroth tycks tro. Vi skall ju fatta
ett beslut om någon timme. Jag undrar varför Johan
Lönnroth och Vänsterpartiet anser att det är så viktigt
att fatta ett beslut i dag om att överföra administration
från tre väl fungerande museienheter i Stockholm till
att bygga upp en ny admnistration och ett nytt cent-
ralmuseum i Göteborg? Det kallar Miljöpartiet cent-
ralisering, inte decentralisering.
För oss är det inte antingen-eller, utan för oss är
det både-och. Vi välkomnar en diskussion kring idén
om ett världskulturmuseum. Precis som vi skriver i
vår reservation tycker vi att det är en mycket spän-
nande, kreativ och utvecklande idé. Därför vill vi att
man tillsätter en utredning för att förutsättningslöst
tillsammans diskutera den här häftiga idén.

Anf. 218 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Fru talman! Det är möjligt att kulturministern och
Kulturdepartementet hade ett behov av att säga att
förslaget i grunden är propositionens. Jag struntar
ärligt talat litet i det. Det väsentliga är det pressmed-
delande som lämnades ut av Björn Kaaling och
Charlotta när det jag kallar för uppgörelsen var klar.
Ewa Larsson frågade varför det är så bråttom. Det
här är helt enkelt någonting som vi som stöder idén är
mycket ivriga att komma i gång med. Det är en lång-
varig och svår process. Vi måste hitta lokaler och
hitta alla eldsjälar som verkligen vill jobba med detta.
Ett slags depression har spritt sig på en del museer
i Göteborg eftersom man har haft så oerhört stora
ekonomiska problem. Det gäller också vissa universi-
tetsinstitutioner och invandrarorganisationer i Göte-
borg, som brinner av lust att komma i gång med det
här nya och positiva. Därför skall vi fatta beslutet nu,
och vi kommer att fatta det.
Jag hoppas att också Ewa Larsson, när hon har
lidit nederlaget i voteringen, kommer att vara med
och jobba positivt för detta.

Anf. 219 EWA LARSSON (mp) replik:
Fru talman! Självfallet kommer vi att göra det.
Men vi kan inte strunta i vad ministern säger, vilket
tydligen Johan Lönnroth och Vänsterpartiet kan göra.
Vi måste utgå från att det hon säger är sanning, och i
pressmeddelandet den 12 december talar hon inte om
någon uppgörelse med Vänsterpartiet, utan hon skri-
ver att propositionen kommer att gå igenom fullt ut.
Vi i Miljöpartiet är också ivriga, men förutsätter
den här ivern för Vänsterpartiets del att man buntar
ihop tre museer i Stockholm och bygger upp en cent-
raladministration? Är en sådan centralisering en förut-
sättning för er iver?

Anf. 220 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Fru talman! Jag har samtalat bl.a. med chefen för
Medelhavsmuseet just om de här problemen, och vi
var tämligen överens om att nästan alla de här prak-
tiska besluten om löner, personalpolitik och så rim-
ligtvis kommer att ligga kvar på den lokala nivån. Vi
vill inte ha någon väldig administrativ apparat, utan
det handlar om samordning av forskning, utbyte av
olika utställningar, osv. Det är sådant som behöver
någon sorts nationell ledning.
Det kanske är så att Ewa Larsson har litet större
respekt för ministrar än vad jag har. Nu råkar det vara
så att jag i och för sig är en stor beundrare av kultur-
ministern. I det här fallet har hon kanske varit så
trängd av alla gamla högergökar som hoppar upp och
ner och skäller på henne och kallar henne för gammal
bolsjevik att hon också har slagit över. Jag har ändå
framför allt respekt för denna riksdag, och denna
riksdag kommer att fatta ett beslut som delvis avviker
från det förslag som kulturministern lade fram. Det är
nyttigt och bra att ministrar lär sig att det är vi här i
riksdagen som fattar besluten. Det är inte ministrarna
och vad de säger som är avgörande, utan det är vi som
skall tala om vad som gäller. Vi skall dessutom få
tillbaka frågan.
Till sist: Det är bra att Ewa Larsson säger att hon
fr.o.m. nu skall börja jobba för det här. Jag tar mig
friheten att tolka det som att hon också tänker sluta
älta vad Marita Ulvskog sade.

Anf. 221 LEO PERSSON (s):
Fru talman! I dag debatterar vi den framtida kul-
turpolitiken. Debatten har under lång tid handlat om
de centrala museerna, men jag avser att beröra i hu-
vudsak två andra frågor. Jag avser i huvudsak att ägna
mig åt allmänna samlingslokaler och icke-statliga
kulturlokaler. Det är ju oftast mötesplatser för de
människor som bor utanför storstadsområden och inte
har så gott om valmöjligheter vad gäller möten med
kulturen i form av teater, konst, dans, museibesök,
film, m.m. Vad jag åsyftar är tillgången till allmänna
samlingslokaler. För många sker det första kulturmö-
tet ofta i en bygdegård, ett Folkets hus eller någon
annan allmän samlingslokal. Jag vill i detta samman-
hang också nämna de s.k. icke-statliga kulturlokaler-
na, som också utgör en sådan mötesplats i hela landet.
Fru talman! Det är av stor omsorg som majoriteten
i utskottet nu har slagit fast att vi skall fortsätta bidra
till att resurser i framtiden skall finnas till såväl ny-
byggnad som om- och tillbyggnad av sådana här loka-
ler. I 1997 års budget anvisas de här två slagen av
lokaler 50 miljoner kronor. Förvisso inträffar en spe-
ciell situation detta år, alltså den 1 januari 1997, i och
med att vi nu byter till ett system med rambudget, som
egentligen inte får överskridas. Mest utsatt har då den
budgetpost som berör icke-statliga kulturlokaler bli-
vit. Utskottet har från Boverket inhämtat besked om
vilka beslutade objekt som kan färdigställas 1996
samt vad som är beslutat för 1997 och 1998. Ut-
skottsmajoriteten har utifrån Boverkets redovisning
beslutat att föreslå riksdagen att hos regeringen påtala
den uppkomna situationen och på så sätt beordra
regeringen att klara ut de åtaganden som gjorts i redan
fattade beslut inom det gamla budgetsystemet, vilket i
praktiken betyder att någon form av tilläggsbudget
måste komma till under 1997, förutom ett överskri-
dande av anslaget för 1996. Det här måste man göra
för att det senast under 1998 skall finnas utrymme för
nya projekt.
I detta sammanhang kan också omnämnas den ut-
redning som Boverket skall göra tillsammans med
Kulturrådet och Riksantikvarieämbetet med utgångs-
punkten att belysa det framtida behovet av stödformen
och om den eventuellt behöver förändras ytterligare.
Fru talman! Ewa Larsson har i reservation 52
spenderat 15 miljoner mer än budgetförslaget vad
avser anslaget till icke-statliga kulturlokaler. Jag av-
styrker detta, då nu utskottet i princip ber regeringen
återkomma med tilläggsbudget vad avser av Boverket
redan beslutade objekt, vilket torde överstiga det
belopp som Miljöpartiet föreslår.
Fru talman! Genom utskottsmajoritetens beslut,
som nu föreslås att antas av riksdagen, ser jag med
tillförsikt att vi kan vidmakthålla och öka antalet
mötesplatser för kultur i hela landet. Den vilja som
organisationer och föreningar m.fl. visar i och med de
många nya objekt som anmäls till Boverket, där de
här intressenterna också redovisar en finansiering,
garanterar mångfalden av dessa mötesplatser i hela
landet. Kulturen har också en stor sysselsättningsska-
pande kraft, både hos byggnadsarbetare, när dessa
kulturlokaler byggs om eller nybyggs, och lika mycket
eller långsiktigt kanske ännu mer för kulturarbetarna
som möter människorna i de här lokalerna.
Fru talman! Vi börjar ju nu närma oss julen. Jag
vill då berätta en liten historia om hur en liten by,
Lövnäs, i min egen kommun skall fira julen. Byn har
beslutat att fira en gemensam jul i sin bystuga med
alla de gamla jultraditionerna. Man har också bjudit
in en busslast tyska gäster, som tillsammans med
byborna skall få uppleva en typisk svensk jul, med
alla våra traditioner: dans kring granen, tomtens be-
sök, den svenska julmaten lagad i bystugans kök,
slädfärd till julottan på juldagsmorgonen - också
julottan hålls naturligtvis i bystugan. Samlingslokalen
i byn är bystugan, och den är träffpunkten där allt
sker: julfesten för barnen, julkonserten, nyårsrevyn,
bordtennis och innebandy, författarkvällar, studiecirk-
lar, filmföreställningar. Hur skall allt detta kunna ske
om man, som vissa föreslår, drar bort anslaget för
samlingslokalerna och icke-statliga kulturlokaler?
Moderaterna föreslår ju i motionen Kr260 att hela det
här anslaget försvinner.
Med detta vill jag bara önska er en mycket god jul
och hoppas att ni överlever de fyra dagarna fram till
julaftonen. Jag hoppas att ni också kan besöka den här
typen av samlingslokaler, där mycket av kulturen ute i
landet sprids.

Anf. 222 EWA LARSSON (mp):
Fru talman! Det belopp som regeringen förväntas
återkomma med har till syfte att lösa det ytterst pin-
samma i att det inte ens finns med till att täcka de
redan beviljade projekten om dessa blir klara under
det här budgetåret. De 15 miljoner som vi föreslår
utöver regeringens budget är för nya projekt. Vi vet
alla här i salen att de här pengarna, precis som Leo
Persson säger, har stor kulturell betydelse för hela
landet. I regeringens proposition står det t.o.m. att
pengarna har "avgörande betydelse". Jag förstår att
Leo Persson inte kan ta emot ytterligare 15 miljoner -
även om han kanske innerst inne inte skulle vilja
tacka nej till dem - eftersom ni inte har finansierat
dem utan satsar på andra saker i stället. Men trots det
måste Leo Persson respektera att vi gärna vill lägga
till litet extra och vara glad för det.

Anf. 223 LEO PERSSON (s):
Fru talman! Ewa Persson! De här 15 miljonerna
kom ju fram litet överraskande under behandlingen av
utskottets betänkande, eftersom Ewa Larsson hade
dem på en annan budgetpost från början. Det var
alltså mycket enkelt för henne att lägga dem på den
här posten eftersom det är en mycket angelägen
punkt.
I år har vi inte kunnat skaka fram mer pengar än
de som nu föreligger, utöver den beställning till rege-
ringen som utskottet ställer sig bakom att finansiera
de beslut som fattas under såväl 1996 som 1997 och
även 1998, utifrån det gamla budgetsystemets regler.
Därför tycker jag ändå att den lösning utskottet har
kommit fram till är så bra att vi nu med tillförsikt kan
gå in i det nya budgetsystemet.

Anf. 224 EWA LARSSON (mp):
Fru talman! Detta är en lösning på en pinsam si-
tuation som har uppkommit. Det är bra att man kan
hitta lösningar, men detta är en dellösning. Det hade
varit möjligt även för andra partier att fördela om
medel inom budgetramen. Den möjligheten finns ju
fram till slutjusteringen. Miljöpartiet har gjort så, och
jag har yrkat bifall till de ytterligare 15 miljonerna, så
att nya projekt också kan beviljas.

Anf. 225 LEO PERSSON (s):
Fru talman! Jag vill bara påminna om att jag också
nämnde den speciella utredning där Boverket är in-
blandat med uppdrag att titta på framtiden för bl.a.
icke-statliga kulturlokaler. Det här är säkert så ange-
läget att det kommer att komma ett bra betänkande
från den utredningen som vi kommer att ta ställning
till. Då får vi också förmodligen vara med och finan-
siera detta, och se hur det skall klaras ut i framtiden.
Folkbildning, folkrörelser, idrott m.m.

Anf. 226 LARS HJERTÉN (m):
Fru talman! Den största satsningen inom folk-
bildningen i Sverige har varit folkskolan, som blev
obligatorisk 1842. Vid den tiden räknar man med att
ungefär hälften av alla vuxna svenskar kunde läsa.
Men redan dessförinnan var läskunnigheten förvå-
nansvärt hög i vårt land. Det pågår just nu forskning
vid universitetet i Göteborg som visar att väldigt
många svenskar kunde läsa redan 100 år tidigare.
Däremot var det sämre med skrivkunnigheten.
Forskningsrådsnämnden beviljade just i går bidrag till
denna forskning.
I dag går alla, eller nästan alla, ungdomar i gym-
nasieskolan. Det betyder att vi har en obligatorisk
nioårig grundskola som i praktiken egentligen är
tolvårig. Men gymnasieskolan brottas med många
problem. Vid de prov som genomförs i karaktärsäm-
nena är det påfallande många som får underkänt.
Detta gäller särskilt på de praktiska programmen, där
över hälften inte klarar godkänt på diagnostiska prov i
svenska, engelska och matematik. På de teoretiska
programmen är det något bättre, men även där är det
nästan hälften som får underkänt på prov i t.ex.
svenska språket. Resultatet blir att många kommer att
gå ut gymnasiet med underkänt i flera ämnen.
Man kan förstås skylla på det nya betygssystemet
eller på att lärarna tillämpar fel pedagogik, vilket
skedde här i debatten under förra veckan som jag
lyssnade till. Sedan finns ju alltid utvägen att sänka
kraven, dvs. att det som är underkänt i dag kan bli
godkänt i morgon. Dessutom kan ju de som misslyck-
as i gymnasiet komma tillbaka till vuxenutbildningen
några år senare.
Den sistnämnda möjligheten har funnits mycket
länge. Man har klarat detta när det har gällt en mindre
andel av en årskull, men om hälften av dagens gym-
nasister kräver vuxenutbildning om några år blir det
en övermäktig uppgift för samhället.
Det är därför vi moderater aldrig kan ge avkall på
kvaliteten i gymnasieskola och grundskola. Den skola
som alla svenska barn och ungdomar går i måste vara
minst lika bra som skolan i andra jämförbara länder.
Det är vår skyldighet att aldrig acceptera en skola som
inte ger de kunskaper den är satt att ge. Det får inte bli
en uppgift för vuxenutbildning och folkbildning att ge
den utbildning som den kommunala skolan egentligen
skall ge, men inte har klarat av.
Fru talman! Det är nu fem år sedan Skolöversty-
relsen lades ned. Grundskolan och gymnasieskolan
kommunaliserades och folkbildningen privatiserades.
Det rådde stor osäkerhet om t.ex. folkhögskolan, och
till vad den skulle höra. Är undervisningen där vux-
enutbildning eller folkbildning? Det kan tyckas vara
en onödig fråga i praktiken, men det gällde att hitta en
organisation där folkbildningen och folkhögskolan
skulle höra hemma. Studieförbunden fanns inom
folkbildningen - det var aldrig ifrågasatt. Och så blev
det också för folkhögskolan, som hamnade under
folkbildningen. Folkbildningsrådet tillsattes. Det hade
den viktiga uppgiften att ta emot statsbidraget och
sedan fördela det till studieförbund och folkhögsko-
lor.
I proposition 1990/91:82 gavs klartecken till
Folkbildningsrådet. Dåvarande statsrådet skrev att
reglerna för statsbidrag skulle vara enkla. När det
gällde bidrag från landsting och kommuner, som
under den här tiden var mycket omfattande, förklara-
de han att han utgick från att bidragen från kommuner
och landsting skall vara minst av den omfattning de
var då, och att de förändringar som nu föreslogs i den
statliga bidragsgivningen inte skulle medföra negativa
effekter inom detta område. Han förutsatte således att
kommuner och landsting även i fortsättningen skulle
ta ett ansvar för finansieringen av folkbildningen.
Vi vet alla att så inte har skett. Landstingen ger i
dag endast en bråkdel av vad de gav för fem år sedan
till folkbildningen. 400 kr per deltagarvecka på en
folkhögskola har i vissa fall blivit 100 kr, eller ännu
mindre. Det som statsrådet förutsatte betyder i dag
ingenting. Statsrådet den gången hette Göran Persson.
Utskottet skriver om detta med anledning av en folk-
partimotion som tar upp att Folkbildningsrådet nog
borde ändra bidragsgivningen en smula, med hänsyn
just till att landstingen inte längre ger några bidrag att
tala om. Principerna för statsbidraget lades fast vid
riksmötet 1990/91, säger utskottet. Det är den pro-
position jag talade om nyligen som avses. Det är bara
det att Folkbildningsrådet inte följer principerna.
Min första fråga till Berit Oscarsson, som inte ba-
ra är ledamot av kulturutskottet utan också av Folk-
bildningsrådets styrelse, blir: Vilka initiativ har tagits
för att följa upp Göran Perssons löfte till folkhögsko-
lor och studieförbund?
I budgetpropositionen talas det om 100 000 plat-
ser inom vuxenutbildningen. Jag tror att det är fjärde
gången man kan läsa om de här platserna i en propo-
sition eller ett meddelande från regeringen. Jag har
försökt skaffa mig information om hur man förbereder
sig för att genomföra den här utbildningen i mitt
hemlän - Skaraborgs län. Det varierar förstås väldigt
från kommun till kommun. Eftersom anslaget per
plats är ungefär hälften av vad en gymnasieplats kos-
tar har man t.ex. i Lidköpings kommun sagt att lägsta
antalet elever per grupp skall vara 20. Man har pre-
liminärt sagt att det skall bli tio sådana kurser. Men
ingen av dessa kurser har hittills fått 20 anmälningar,
så det ser mörkt ut.
Inom folkbildningen har vi moderater sagt att vi
vill prioritera folkhögskoleutbildningen. Vid hittills
gjorda utvärderingar av kurser för arbetslösa har folk-
högskolan genomgående fått ett högt betyg av t.ex.
AMS och inte minst av kursdeltagarna själva.
Vad man glömmer är den kvalificerade yrkesut-
bildningen, som jag tror måste få en rejäl renässans.
Det har inte varit regeringens starka sida att ställa upp
för den yrkesutbildning som ändå bevisligen är
oöverträffad när det gäller att öka chanserna att få ett
arbete.
Nu har man i alla fall beslutat att starta en för-
söksverksamhet i blygsam skala: 1 700 platser i år,
3 700 platser nästa år och 4 500 platser 1998. Om det
nu är så att hela denna stora satsning på vuxenutbild-
ning orsakas av massarbetslösheten vore det lämpligt
att öka platsantalet inom yrkesutbildningen, där
många bevisligen får ett arbete efter avslutad utbild-
ning.
Jag vill fråga Berit Oscarsson: Finns det inte möj-
lighet att plocka in fler av de här platserna till de
100 000 som har diskuterats så mycket, och som finns
med i betänkandet i dag?
Hur skall man då informera svenska folket om alla
dessa utbildningsplatser? Jo, ett antal fackliga organi-
sationer skall erhålla 40 miljoner kronor för uppsö-
kande verksamhet. Men kriterierna för att få del av
dessa pengar är så skickligt utformade att LO får det
allra mesta. Jag har väldigt svårt att tänka mig att
Sveriges fiskares riksförbund kan komma i fråga för
mer än ett mycket blygsamt belopp. Om LO får 20
miljoner av det totala beloppet på 40 miljoner blir det
precis samma belopp som man skänker det socialde-
mokratiska partiet. Man behöver inte vara särskilt
konspiratoriskt lagd för att inse sambandet.
Jag tror inte att politikerföraktet blir mindre av en
sådan anordning. Dessutom trodde jag som mångårig
TCO-medlem att mitt fackförbund har ansvar även för
arbetslösa kamrater utan att man för detta måste få ett
extra bidrag. Och vilken uppsökande verksamhet
kommer alla arbetslösa ungdomar att få del av genom
ombudsmän och andra i organisationer som de inte
själva är medlemmar i? Hundratusentals ungdomar
har ju gått direkt från skolan ut i arbetslöshet. De är
inte med i LO, LRF eller Sveriges fiskares riksför-
bund. De har inga ombudsmän.
Det finns många utredningar och opinionsunder-
sökningar om hur de arbetslösa ser på sin situation.
En stor majoritet av alla arbetslösa ungdomar säger
genomgående, när de blir tillfrågade: Vi vill ha ett
jobb. Kurser och utbildning i all ära, men det är ett
jobb som vi vill ha även om det till en början är låg
lön och anställningen inte är fast. Detta är den verkligt
stora utmaningen för oss.

Anf. 227 MARGARETA
ANDERSSON (c):
Fru talman! Folkbildningen är en typisk nordisk
företeelse. Från början var det ofta människor med
kort utbildning och med små ekonomiska resurser
som slöt sig samman i en studiecirkel. Många gånger
lånade man böckerna från studieförbundsavdelning-
ens lilla bibliotek, och helt plötsligt öppnade sig en ny
värld för dessa människor.
Många är de människor som genom en folkhög-
skolekurs skaffat sig förutsättningar för den fortsatta
utbildning de gått miste om i sin barndom på grund av
små ekonomiska omständigheter. Barn från landsbyg-
den och från arbetarhem i städerna hade sällan möj-
lighet att få annan utbildning än den folkskolan er-
bjöd. För dem av språngbrädan vidare ofta en folk-
högskolekurs när de nått en något högre ålder.
Även i dagsläget samlas många med kort utbild-
ning i studiecirklar, och folkhögskolorna erbjuder
utbildning till dem som av olika anledningar inte
kunde genomföra en hel utbildning under gymnasieå-
ren. Här får dessa ungdomar en andra chans i livet.
Dessutom lyckas de ofta bättre på grund av att folk-
bildningen har en annan pedagogik än den vanliga
skolan.
Många invandrare har också fått möjlighet att
komma in i det svenska samhället via studieförbund
och folkhögskolor. Det har jag exempel på hemifrån.
Jag känner flera som har upplevt fördelarna med att
gå på folkhögskola när man inte är svensk från början.
Det har gett dem en helt annan förståelse för svensk
kultur och svenskt liv vad de kunnat få på något annat
sätt. Därför är det viktigt att bidragen behålls på nuva-
rande nivå och helst ökas i kommande budgetar.
Från Centerns sida anser vi också att samlingslo-
kalerna är en annan viktig faktor för att nå ut med
kultur och bildning till alla människor. Dessa sam-
lingslokaler finns över hela landet och fyller en
mycket viktig funktion inte minst på landsbygden. En
ort utan en samlingslokal, t.ex. en bygdegård, som
fungerar bra har inget hjärta utan för en tynande till-
varo.
För att starta byalag och ta initiativ till att utveckla
bygden behövs utrymme. Människor behöver en neu-
tral plats att komma till för att diskutera sina gemen-
samma problem. De förändrade regler för om- och
tillbyggnad som föreslås måste åtföljas av generösa
övergångsregler. Dessutom genererar bidragen också
arbetstillfällen, inte minst i glesbygden där många av
dessa lokaler finns.
Handikappanpassningen av lokalerna är också
viktig om man skall uppfylla målet att nå alla oavsett
funktionshinder och att de skall kunna delta i folk-
bildnings- och kulturaktiviteter.
Fru talman! I dag finns många barn och ungdomar
som rör på sig för litet. Det blir trötta, orkar inte med
skolarbetet och får ingen vana att använda sin kropp
som den är menad. I skolan når man alla elever, och
det är viktigt att de får hjälp att komma i gång med
fysiska aktiviteter som är lämpliga. Man kan fråga sig
om idrottsrörelsen kan nå ungdomar på samma sätt
som skolan kan eller om resurserna kanske skulle
omfördelas till skolan för att fånga upp dem som i dag
inte kommer med i någon form av fysisk aktivitet.
Risken för framtida folkhälsoproblem blir annars stor.
Ungdomarna riskerar benskörhet, övervikt, förslit-
ningsskador och diabetes när de blir vuxna om de inte
får ett riktigt beteendemönster redan i unga år. Idrotts-
rörelsen har trots detta andra fördelar, bl.a. demokra-
tisk skolning och träning i att ta eget ansvar för sina
föreningar, som gör att bidragen till denna är befoga-
de. Men man måste ytterligare understryka vikten av
uppsökande verksamhet, och den bör bli en större del
av idrottsrörelsens verksamhet än vad den är i dag.
Idrottsrörelsen finansieras till stor del av spel och
lotterier. Bingolotto har blivit en stor försörjningskäl-
la, och man kan fundera över vad som kommer efter
den. Här har Lotteriinspektionen en viktig funktion att
fylla för att se till att lotterilagen efterföljs. Det är
angeläget att upprätthålla en sund spelmarknad där
vinsten av verksamheten fördelas på bl.a. idrottsrörel-
sen. Om verksamheten får utvecklas fritt uppstår
osunda spel där pengar går till ändamål som samhället
inte eftersträvar. Därför är det viktigt att vi gör den
översyn av lotterilagen som är föreslagen.
Slutligen, fru talman, vill jag önska fru talman,
kollegerna i kammaren och samtlig personal som
finns här i kammaren och runt omkring oss en god jul
och ett gott nytt år!

Anf. 229 CARL-JOHAN WILSON (fp):
Värderade talman! Jag kan instämma i allt som
Margareta Andersson, min trivsamma bänkkamrat,
här sade, och även julhälsningen! Det är egentligen
inte någon sen timma, men vi har debatterat länge.
Det är det som gör att den ena efter den andra av oss
tycker att vi nu skall bidra till att vi kommer härifrån i
rimlig tid och gynna den ambition som vår värderade
talman försöker att hålla högt i denna kammare.
Folkpartiet hade förslagit att idrotten, som hör till
det här avsnittet, skulle få 30 miljoner mer än vad
regeringen föreslagit. Det hade kunnat gjort att man
kunnat behålla stöden till idrottsverksamheten på
nuvarande nivå, och man hade också kunnat se till att
villkoren för kvinnlig idrott hade kunnat förbättras.
Men det är redan passerat i och med att besluten re-
dan har fattats om ramarna för de ekonomiska villko-
ren för de områden som behandlas i detta betänkande.
För ett antal år sedan visste nästan alla i denna
kammare vad folkbildningen stod för. Väldigt många
här hade själva sin bakgrund i folkbildningen från
folkhögskola och studieförbund, och man visste att
folkbildningens organisationer var bärare av kultur
och en plats där man tränade sig i demokrati. Jag
tycker att det är viktigt att man även nu markerar
folkbildningens betydelse för vårt land, inte minst
som fostrare i demokrati.
Jag är därför glad över att regeringen har i stort
sett samma uppfattning om hur man skall hantera
folkbildningens frågor. Jag har ytterst sällan haft
anledning att komma med andra yrkanden om just
folkbildningen. Men det är ganska märkligt att Soci-
aldemokraterna på en punkt håller fast vid en sned
fördelning av bidragen. Man ger pengar till de fackli-
ga organisationerna för att de skall kunna, som det
heter, ha uppsökande verksamhet och utbildning i
samhällsfrågor. Det uppfattas av alla andra som ett
sätt att gynna dessa organisationer, som i viss mån
ligger nära Socialdemokraterna.
Detta klarar man inte att hantera riktigt ordentligt.
Det är en fråga som vi får dras med. Under den bor-
gerliga regeringsperioden togs detta bidrag bort, men
nu tas det fram igen. Folkpartiet har yrkat att de 40
miljoner som anslås till detta ändamål skall tas bort
och i stället användas till rena folkbildningsändamål.
Det tror vi hade varit bättre.
God jul!

Anf. 229 CHARLOTTA L
BJÄLKEBRING (v):
Fru talman! Folkbildning är en väldigt viktig och
stor fråga. Därför motsatte sig Vänsterpartiet ned-
skärningar av anslaget redan 1997, då man tog bort
100 miljoner kronor.
Det bidrag på 40 miljoner kronor till LO, TCO,
SACO, LRF, Sveriges fiskares riksförbund och Före-
tagarnas Riksorganisation för uppsökande verksamhet
och studier i samhällsfrågor, ville vi i stället använda
till den ordinarie folkbildningen. Dessutom ville vi
tillskjuta ytterligare 80 miljoner kronor, utöver rege-
ringens förslag, till folkbildningen.
Regeringen motiverade anslaget till de fackliga
organisationerna och till de till Centern närstående
intresseorganisationerna med behovet av uppsökande
verksamhet i samband med genomförande av vux-
enutbildningssatsningen.
Vänsterpartiet har svårt att se LRF:s och fiskarnas
roll i detta. Jag uppfattar det endast som en eftergift
till Centern. Men jag tar gärna emot synpunkter angå-
ende det.
I kulturutskottets betänkande står det att det är av
vikt att folkbildningens speciella förutsättningar,
erfarenhet och kompetens hos både studieförbunden
och folkhögskolorna tas i anspråk för att åstadkomma
en så god utbildningssituation som möjligt för den
enskilde. Det låter ju bra.
Men vad menar då majoriteten med speciella för-
utsättningar? Menar man den lilla studiegruppen i ett
nära förhållningssätt mellan studerande och lärare? Är
det den lugna studietakten som avses? Tänker man på
de korttidsutbildade, på de långtidsarbetslösa eller på
de studieovana som ofta har dåliga erfarenheter från
tidigare skolgång? Tänker man på vuxna med läs- och
skrivsvårigheter eller på invandrare med bristfälliga
kunskaper i svenska? Tänker man, kort sagt, på just
de grupper som folkbildningen till största delen priori-
terar?
Jag tror att det är på det viset. I så fall är jag väl-
digt oroad. Varje helårsstudieplats får i anslaget näm-
ligen endast mellan 20 000 kr och 25 000 kr.
Det innebär att lärarstödet högst kan omfatta ca 20
timmar per vecka och att gruppstorlekarna måste ökas
avsevärt. Det är inte lätt att göra bra folkbildning för
litet pengar.
En annan fråga i vuxenutbildningssatsningen som
oroar mig ganska mycket är kommunens upphand-
lingssystem. Det kommer kanske inte att vara så
flexibelt som majoriteten i utskottet säger. Risken är
att det inte kommer att upphandlas platser från folk-
bildningen.
Folkbildningen ställs ständigt inför nya krävande
uppgifter, bl.a. genom det nya och värdefulla som
internationaliseringen för med sig. Det kräver förnyel-
se och utveckling inom folkbildningens område. Vi
anser det därför som mycket viktigt att resurser finns
för en samlad forskningsinsats för folkbildning och
folkligt kulturarbete, så att man kan uppnå de fina mål
som är uppställda för folkbildningen.
Vänsterpartiet har därför föreslagit att 1 miljon
kronor skall anvisas till nätverket MIMER, för att
trygga och utveckla den verksamheten.
Nu har ju ramarna redan fallit, och därför har vi
inte reserverat oss på de här punkterna. Men vi har ett
särskilt yttrande. I och med att jag har sagt detta här i
kammaren hoppas jag också att det når ut till allmän-
heten var Vänsterpartiet står i de här frågorna.

Anf. 230 MARGARETA ANDERSSON (c)
replik:
Fru talman! Bidraget på 40 miljoner kronor som
skall gå till fackliga organisationer av olika schatte-
ringar är avsett just för korttidsutbildade. Enligt den
statistik som jag läste inte precis nu men för ett år
sedan när jag fortfarande var verksam inom Studie-
förbundet vuxenskolan, är just de här organisationer-
nas medlemmar korttidsutbildade. De har väldigt låg
utbildning och behöver alltså mer kunskaper.
Man kan ju vara tveksam när det gäller Företagar-
nas Riksorganisation. Men vad jag har upplevt när vi i
olika sammanhang har diskuterat satsningar för att
fler människor skall starta företag och anställa männi-
skor, är att det finns en mycket stor grupp som behö-
ver utbildning för att våga ta i de krångliga frågor som
finns när man startar ett företag. De har alltså ett stort
behov av utbildning. De har oftast inte någon längre
utbildning, de heller. Jag anser därför att det här bi-
draget till organisationerna faktiskt är rätt avpassat.

Anf. 231 CHARLOTTA L
BJÄLKEBRING (v) replik:
Fru talman! Även om Margareta Andersson ger en
förklaring tycker jag ändå att det hade varit lämpliga-
re om de 40 miljonerna hade kunnat användas av
Folkbildningsrådet på vanligt sätt och inte öronmär-
kas för LO, TCO, SACO, LRF, Sveriges fiskares
riksförbund m.m. Det känns inte rätt. Det hade varit
bättre om folkbildningen i vanlig ordning hade kunnat
använda pengarna till just de grupper och de kort-
tidsutbildade som Margareta Andersson här har talat
om.

Anf. 232 MARGARETA ANDERSSON (c)
replik:
Fru talman! Det är också väldigt viktigt att få
kontakt med de här människorna. De kommer tyvärr
inte om vi annonserar eller delar ut flygblad. Det
behövs alltså uppsökande verksamhet. Det säger jag
inte bara som centerpartist utan faktiskt i ännu högre
grad som tidigare verksamhetsledare på Studieför-
bundet vuxenskolan.

Anf. 233 EWA LARSSON (mp):
Fru talman! En nära vän till mig, en folkhögskole-
rektor, sade en gång: Ewa! När du talar om folkbild-
ning, när du brandtalar om folkhögskolorna, måste du
tala om att du själv har gått på folkhögskola. Då sade
jag till honom: Det vågar jag nog inte göra för då
kanske man minskar stödet till folkhögskolorna.
Vi i Miljöpartiet tycker att bl.a. folkbildnings-
forskning inom MIMER är nästa steg inom folkhög-
skolevärlden. Vi anser också att man behöver öka
anslaget för att den forskningen skall kunna utvecklas.
Den svenska folkbildningens ideologiska grundsyn är
ju världsunik. Det finns flera länder som nu successivt
börjar upptäcka den svenska folkbildningsidén. Där-
för tycker jag att det är oerhört viktigt att stödja ut-
vecklingen av forskningen. Pengar anslås också via
utbildningsutskottets anslag. Men jag och Miljöpartiet
tycker att 1 miljon borde kunna avsättas från kulturut-
skottets budget.
Vår budget har inte fallit. Den är finansierad, och
vi kommer att rösta på vår reservation.
Jag vill också säga, fru talman, att Miljöpartiet i
sin budgetmotion har yrkat på att de 45 miljoner kro-
nor som var avsatta till komvux-utbildning för arbets-
lösa inom utbildningsutskottets anslag och som inte
hade tagits i anspråk under perioden därför att
komvux inte hade kapacitet för det, i stället skulle tas
i anspråk inom kulturutskottets budget för folkhög-
skola och studieförbund eftersom de har kapacitet och
också utbildar arbetslösa. Efterfrågan är ju också stor
och köer finns.
Förslaget har gått igenom utbildningsutskottet men
pengarna skall endast gå till studieförbunden, inte till
folkhögskolorna. Jag undrar varför det blev så. Det
vore bra om någon kunde förklara det.
Sedan vill jag återigen tala om att vi i Miljöpartiet
tycker att de 40 miljoner som avsätts till fackliga
organisationer för utbildning av arbetslösa över huvud
taget inte hör hemma här. Vill de fackliga organisa-
tionerna utbilda arbetslösa och bedriva uppsökande
verksamhet kan de göra det inom sin egen verksam-
het. Om korttidsutbildningen kopplas ihop med den
fackliga uppsökande verksamheten hör den ju faktiskt
hemma under utbildningsutskottet. Det finns ingen
rim och reson i att dessa 40 miljoner skall belasta
kulturutskottets högst minimala kulturbudget. Miljö-
partiet använder dessa pengar för att finansiera just
kultur. Vi satsar mycket på musik. Vi är mycket för-
vånade över att Centern accepterar det här budgetför-
slaget.

Anf. 234 TUVE SKÅNBERG (kd):
Fru talman! En lång debatt börjar gå mot sitt slut.
Jag skall försöka att uttrycka mig koncentrerat.
Utskottsmajoriteten föreslår en sänkningen av an-
slaget Stöd till trossamfund med 3,5 miljoner kronor.
Det är en minskning som vi Kristdemokrater motsät-
ter oss. Gång på gång har trossamfunden utsatts för
nedskärningar med mångmiljonbelopp. Det är orim-
ligt att nu ytterligare skära ned. Inom kyrkor och
samfund är över en halv miljon svenskar aktiva. Anta-
let deltagare i gudstjänster - kyrkokonserter och för-
rättningar oräknade - är fler än antalet åskådare till
samtliga idrotter, t.ex. fotboll och ishockey. Detta
sker dessutom till allra största delen helt självfinansie-
rat.
Enligt vår mening skulle dessa 3,5 miljoner kronor
ha kommit trossamfunden till del för att stimulera
frigörandet av trossamfundens resurser för byggnads-
verksamhet genom lokalbidraget. Angelägna områden
som nu får stå tillbaka är t.ex. handikappanpassning
av trossamfundens lokaler. Det blir försämrade möj-
ligheter för de trossamfund som betjänar invandrare.
Till detta kommer det redan beslutade slopandet av
presstöd till kristna tidningar som Sändaren, Petrus
och Hemmets vän, vilket vi kristdemokrater motsatte
oss. I går debatterades dessutom i socialutskottet vårt
förslag att bistå Levi Pethrusstiftelsen med 10 miljo-
ner kronor för hjälp till de mest nödställda, vilket
majoriteten avslog.
Under den socialdemokratiska regeringen lever
kyrkan under knapphetens kalla stjärna. Det kyrkliga
ideella hjälparbetet hänvisas mer och mer till frivilliga
bidrag.
Fru talman! Det är annorlunda med de fackliga
organisationerna. LO har ju varit en sten i skon för
regeringen under hösten. De har varit högljudda,
krävande och obekväma. Hur har då regeringen löst
frågan om att desarmera facket? Ja, en gåva till jul
stärker alltid samhörigheten och lojaliteten, har man
resonerat, och sänder nätta 40 miljoner med varm
hand.
Vi riksdagsmän har ju blivit varse att vi inte kan ta
emot gåvor värda över 100 kr utan att riskera att begå
mutbrott, men det gäller tydligen inte bidrag till fack-
et.
Nu säger vän av ordning - och det har redan sagts
i debatten - att det ju inte uttryckligen står i betän-
kandet att just LO skall få dessa 40 miljoner. Dem
skall även TCO, SACO, LRF, SAF och Sveriges
fiskares riksförbund dela på. Men regeringen har tänkt
på allt. Medlen skall, sägs det, fördelas med utgångs-
punkt i organisationernas medlemstal, utbildningsni-
vån bland medlemmarna samt med beaktande av den
särskilda vuxenutbildningssatsningen som startar
1997. När väl beslutet i riksdagen om de 40 miljoner-
na är fattat ämnar regeringen senare meddela hur den
i sin vishet vill låta fördela medlen. Och möjligen
skall vi komma att finna att SACO gynnas något
mindre än LO t.ex.
Varifrån skall då pengarna tas till det regeringen
kallar "uppsökande verksamhet och utbildning i sam-
hällsfrågor". Jo, från folkbildningen. Men här nöjer
sig inte regeringen med att överflytta 40 miljoner från
folkhögskolor och studieförbund, utan neddragningen
är på hela 100 miljoner kronor. Detta gör alltså folk-
rörelsepartiet SAP, Tage Erlanders, folkhögskolornas
och ABF:s parti. Det kostar, och det måste få kosta,
att tysta LO.
Vi kristdemokrater motsätter oss besparingen på
folkbildningen och tilldelningen på 40 miljoner till
facket.
Fru talman! Jag vill helt kort ta upp något av det
betänkandet berör när det gäller ungdomsfrågor och
idrott. Enligt vår motion bör de medel, 1,1 miljoner
kronor, som under anslaget Bidrag till nationell och
internationell verksamhet m.m. beräknas stå till rege-
ringens disposition för aktiviteter inom ungdomsom-
rådet i stället användas som förstärkning av bidraget
till nationell ungdomsverksamhet och disponeras av
Ungdomsstyrelsen.
Likaså motsätter vi kristdemokrater oss att en
neddragning av stödet till idrotten drabbar de små
idrottsförbunden och det statliga aktivitetsstödet på ett
orimligt sätt. Vi anser att samhällets stöd till idrotten
bör inriktas på investeringar i idrottsanläggningar och
på bidrag till ungdomsverksamhet och ledarutbildning
och att det lokala aktivitetsstödet inte skall sänkas.
Till detta vill vi därför tillföra 30 miljoner kronor mer
än regeringen och utskottsmajoriteten föreslagit.
Fru talman! Till sist, med tanke på att försöka ba-
lansera regeringens nedskärning av folkbildningen
och sända oss riksdagsmän ett ord på vägen in i den
julledighet som väntar, dristar jag mig att använda
min sista minut till att läsa en dikt av Alf Henriksson,
De nära vännerna.

Vad våra bästa vänner är illustra!
Dock gästar de med enkelhet vårt bo.
De heter Hamlet, Job och Zarathustra,
de heter Omar, Nial och Salomo.

När kvällens tingeltangel slutat locka
och dagens ävlan blir oss tom och dum
så ringer de försynt på dörrens klocka
och kommer in och sitter i vårt rum.

De makar vänligt veckans stormän undan
och flyttar tidningstraven från vårt bord
och fyller våra hjärtan med begrundan
och lyser våra liv med tysta ord.

De låter rymdens stjärnor glimma ljusa,
de tänder stilla solens höga ljus,
de bjuder ängen dofta, havet brusa
och bergen blåna i vårt ringa hus.

Och alla portar öppnas himmelsvida
mot sorg och jubel, regn och vind och sol
när kvällen lång de dröjer vid vår sida
och sitter tåligt i vår tomma stol.

Anf. 235 BERIT OSCARSSON (s):
Fru talman! Folkbildningen har en mycket viktig
roll i det kunskapslyft som riksdagen har beslutat om.
Det är den största satsningen som någonsin gjorts på
vuxenutbildning. Kunskapslyftet vänder sig i första
hand till arbetslösa och till dem som saknar treårig
gymnasieutbildning. Invandrare är en viktig grupp.
Många av dem som man vänder sig till i Kunskapslyf-
tet är studieovana. De har otillräckliga baskunskaper
och har inte studerat på många år. Åtskilliga av dem
har kanske dåliga erfarenheter av skolan och saknar
det självförtroende som behövs för att kunna klara
utbildningen på ett bra sätt.
Det skulle vara ett misslyckande om vi inte lyckas
nå många i den här gruppen när vi nu gör en stor
satsning på vuxenutbildning. Folkhögskolor och stu-
dieförbund med sina erfarenheter och sina pedagogis-
ka metoder har en given plats om vi skall uppnå målet
med Kunskapslyftet. Folkbildningens pedagogiska
grundsyn, där man utgår ifrån att varje människa är en
resurs och att utbildningen skall utformas utifrån
deltagarnas behov, stämmer väl överens med Kun-
skapslyftets målsättning om personliga utbildnings-
planer.
Studieförbunden finns också som ett nätverk över
hela landet. Genom sina kopplingar till folkrörelser
och sitt breda utbud har studiecirkeln större möjlighe-
ter än någon annan utbildningsanordnare att nå alla
samhällsgrupper och framför allt de lågutbildade. Det
visar inte minst den verksamhet studieförbunden i dag
bedriver bland arbetslösa, där ca 100 000 personer
deltar. Ungefär 80 % av dem är personer som saknar
gymnasiekompetens.
Många folkhögskolor har också anknytning till
folkrörelser och olika organisationer. Folkhögskolor-
na har också lång erfarenhet av verksamhet bland
arbetslösa. Folkhögskolans form och arbetssätt har
visat sig allt attraktivare för inte minst äldre och kort-
tidsutbildade.
Jag hälsar med glädje riksdagens beslut om de 45
miljoner kronor som gör det möjligt för studieförbun-
den att fortsätta verksamheten för arbetslösa under
våren 1997, tills Kunskapslyftet startar den 1 juni
1997 - detta sagt som svar på Ewa Larssons fråga om
de 45 miljonerna.
Jag vill understryka vad utskottet skriver: Om det
efter viss tid visar sig att folkbildningen inte anlitas på
det sätt som är meningen, förutsätts Kunskapslyfts-
kommittén agera, t.ex. när det gäller fördelningen av
medel mellan folkbildningen och kommunerna.
Kommunerna har huvudansvaret för Kunskapslyf-
tet. Det är nödvändigt att kommunerna etablerar ett
nära samarbete med arbetsmarknadens parter och
folkbildningen. Tillsammans med dem skall man
utveckla nya former för uppsökande verksamhet för
att kartlägga individens utbildningsbehov och under-
söka vilka kunskaper och vilken kompetens som be-
hövs för framtida jobb.
För att de skall klara detta har man anvisat 40
miljoner kronor som skall gå till utbildningsinsatser
inom - som flera redan har nämnt - LO, TCO,
SACO, Sveriges Fiskares riksförbund, Lantbrukarnas
riksförbund och Företagarnas riksorganisation. Det
här ogillas av flera partier. Vi har här hört att man är
upprörd över det här förslaget. Men det handlar om
att ta reda på vilka behov de lågutbildade har och att
inventera vilka behov som näringslivet ute i kommu-
nerna har av kompetens för framtida jobb. Och det är
där som folkbildning, de fackliga organisationerna
och näringslivets företrädare behövs för att man skall
kunna klara Kunskapslyftet på ett så bra sätt som
möjligt.
Det handlar alltså inte om att gynna facket, som
bl.a. Lars Hjertén påstod. Det handlar om att stärka
folkbildningens och de olika parternas viktiga roll i
Kunskapslyftet.
Det hävdas också att de 40 miljonerna hellre bor-
de läggas på det ordinarie anslaget till folkbildningen.
Man hänvisar bl.a. till de nedskärningar som där har
gjorts. Jag är den första att beklaga nedskärningarna. I
den nödvändiga budgetsaneringen har också folk-
bildningen fått ta sin del. Det hade naturligtvis varit
bra om vi hade kunnat göra ett undantag för folkbild-
ningen, men det har inte varit möjligt.
Jag tycker att det är bra att vi genom det här an-
slaget nu starkare kan slå fast Kunskapslyftets stora
betydelse. De partier som vill använda de 40 miljo-
nerna i den ordinarie folkbildningen får trösta sig med
att pengarna fyller ett viktigt syfte. De kan också
trösta sig med att Moderaterna inte har fått majoritet
för sin linje. Moderaterna säger nej till förslaget om
40 miljoner och vill dessutom minska anslaget till
folkbildningen med 160 miljoner, dvs. en minskning
med totalt 200 miljoner kronor.
Fru talman! Utbildning är grundläggande för med-
borgarna och för samhällets utveckling. Men vi behö-
ver inte bara utbildning utan också bildning. Det är
därför glädjande att utskottet har lagt fast ytterligare
ett nationellt mål för kulturpolitiken, nämligen att
främja bildningssträvandena. Bildning är viktigt både
för individen och för samhället.
Utbildning ger människor färdighet, medan endast
folkbildning kan ge människor värdighet. Så formule-
rade folkbildaren Gunnar Hirdman det en gång.
Folkbildningens roll i att medverka till den önska-
de samhällsutvecklingen kan inte överskattas. Männi-
skor kommer samman och stärker varandra, och olika
åsikter bryts mot varandra i samtal. Det leder till ökad
förståelse för vad olika intresseinriktningar kan vilja.
Folkbildningen ger ett fritt kunskapssökande och
uppmuntrar till kritiskt granskande, inte minst viktigt i
det mediebrus som vi i dag har. Informationen
strömmar, och bearbetning behövs om den skall bli
till kunskap och därmed möjlig att hantera.
Folkbildningen har många mötesplatser i hela lan-
det för människor med olika bakgrund. I folkbild-
ningen ges utrymme för kulturupplevelser, och där
skapas förutsättningar för människor att tillsammans
med andra utveckla sitt eget skapande. Demokratin
har byggts upp och bygger även i dag på folkbildning
och folkrörelser. Folkhögskolor och studieförbund
gör viktiga insatser i demokratiuppbyggnaden i vårt
närområde. Kanske är detta bland det viktigaste vi
kan satsa på för att stödja folk i länder som är mitt i
sitt uppbyggningsarbete.
Visst hade det varit bra om vi i kulturpropositio-
nen också hade behandlat folkbildningens roll i ett
större kultursammanhang än vad vi har gjort. Från
regeringens sida har man dock aviserat att man skall
återkomma och då också sätta in folkbildningens roll i
det sammanhanget, och vi får då tillfälle att diskutera
mera. Jag ser fram emot en mer uttömmande behand-
ling av folkbildningen under nästa år.
Med det här, fru talman, yrkar jag bifall till de
hemställanspunkter i kulturutskottets betänkande som
berör folkbildningen.

Anf. 236 TUVE SKÅNBERG (kd) replik:
Fru talman! Det är inte att ta miste på att Berit Os-
carsson är engagerad för folkbildningen. Men här
talar Berit Oscarsson som representant för utskottsma-
joriteten, och som socialdemokrat är hon delaktig i en
neddragning på folkbildningen med 100 miljoner. Då
går det inte att gömma sig bakom ett personligt enga-
gemang och varma känslor.
Hur kan Berit Oscarsson vara den första att bekla-
ga neddragningarna på folkbildningen när hon ju är
den som skall försvara dem? Jag kan tänka mig att
kandidera till rollen som den förste att beklaga, men
Berit Oscarsson kan inte det. Hon skall tala om hur i
all världen det kan vara motiverat att dra ned 100
miljoner på folkbildningen.
Sedan har vi dessa famösa 40 miljoner kronor som
skall gå till facket. Tror Berit Oscarsson själv på sina
ord om att de bättre förvaltas av facket än av folk-
bildningens normala kanaler?

Anf. 237 BERIT OSCARSSON (s) replik:
Fru talman! Låt mig säga en gång till att jag be-
klagar att vi har tvingats låta även folkbildningen
bidra till att sanera ekonomin. Men låt mig också
påminna Kristdemokraterna om att det första den
borgerliga regeringen gjorde när den tillträdde var att
föreslå en neddragning på 300 miljoner. Då var eko-
nomin i ett skick som inte ens går att jämföra med
dagens. I den borgerliga regeringen ställde sig Krist-
demokraterna, tillsammans med Moderaterna, bakom
förslaget om att skära ned anslaget till folkbildningen
med hela 300 miljoner kronor.
Låt mig sedan kommentera de 40 miljonerna, som
samtliga motståndare har beskrivit som en gåva till
facket. Men så är det inte. Ni har inte förstått vad
detta betyder. Det betyder att man i fackliga organi-
sationer och i näringslivet har möjlighet att delta
aktivt i Kunskapslyftet på ett sådant sätt att man dels
kan göra en inventering av vilken typ av utbildning
som behövs för näringslivet på orten, dels - vilket
kanske är viktigast - kan söka upp och motivera dem
som är arbetslösa, har dålig utbildning och är minst
motiverade att delta i en vuxenutbildning.
Det är ingen lätt uppgift. Vem som helst kan inte
söka upp och få dem som är minst motiverade att
säga: Det här vill jag sätta mig på skolbänken för. Det
är vad jag vill göra.
Dessutom är det viktigt att man skaffar sig kun-
skap om studieorganisatörer m.fl. så att man också
kan göra ett gott arbete.

Anf. 238 TUVE SKÅNBERG (kd) replik:
Fru talman! I inledningsskedet, med den helhet
som den budgeten medgav, fanns den här neddrag-
ningen med, det stämmer. Men senare kompenserade
vi mer än väl studiecirklarna, studieförbunden och
folkhögskolorna, så mot slutet blev det mångmiljon-
belopp åt andra hållet. Det är säkert Berit Oscarsson
medveten om, men väljer att förtiga.
Med Kristdemokraterna och Centerpartiet - båda
folkrörelsepartier - i ryggen fanns det ett mycket stort
stöd för t.ex. folkhögskolorna. Folkpartiet var inte
dåligt det heller, utan backade upp bra. Men det jag
förvånar mig över är att ett folkrörelseparti som So-
cialdemokraterna säger att det tyvärr är nödvändigt att
dra ned 100 miljoner kronor på folkbildningen. Det är
mig fullkomligt obegripligt. Det är mer än vad vi
skulle ha velat göra, och det är mer än vad slutresulta-
tet var av koalitionsregeringens tre år i regerings-
ställning.

Anf. 239 BERIT OSCARSSON (s) replik:
Fru talman! Den borgerliga regeringen gav ett
stort tillskott till folkhögskolorna men ett mindre
belopp till studieförbunden.
Det är kanske där skon klämmer: Man har svårt att
förstå hur betydelsefullt det är att folkrörelser, som
finns inom olika studieförbund, har möjlighet att se
till att så många som möjligt av dem som har kort
utbildning kan vara med och delta i olika typer av
vuxenutbildning.
Det finns studieorganisatörer på i stort sett alla ar-
betsplatser, och det är självklart att de studieorganisa-
törer som kan en hel del om vuxenstudier också måste
skaffa sig kunskap om olika studiestöd, om olika
vuxenutbildningsanordnare och om vad det finns för
möjlighet till att studera. Det är de pengarna som skall
vara till för att fackliga organisationer och även nä-
ringslivet skall ha möjlighet att aktivt delta i kun-
skapslyftet.

Anf. 240 LARS HJERTÉN (m) replik:
Fru talman! Berit Oscarsson säger att om man inte
har folkbildning förutsätts det att man utnyttjar kun-
skapslyftet när man tittar litet grand framåt i tiden.
Man förutsätter; det är precis samma ord som Göran
Persson använde i propositionen 1991. Man förutsät-
ter att folkhögskolorna behandlas schyst av landsting-
en. Man har hållit på i fem år och tittat på detta i den
styrelse där Berit Oscarsson sitter med. Jag ställde en
fråga, men jag fick inget svar på den.
Sedan kan man diskutera pengar. Ramanslagen är
ju klara, så det finns inte så mycket att säga om detta
just nu, men det är inte sant att de borgerliga rege-
ringarna drog ned särskilt på anslagen. Det var ju
precis tvärtom. Eftersom jag fanns med i verksamhe-
ten då vet jag ju att det var ett par hundra miljoner det
första året extra i det s.k. K-anslaget i kompletterings-
propositionen och över 500 miljoner extra under två
år. Det är ju Folkbildningsrådet som bestämmer om
fördelningen där. Där satt Berit Oscarsson med också,
så fick studieförbunden för litet var det väl egentligen
knappast regeringens fel.
Jag skulle vilja fråga igen, eftersom jag inte har
fått svar på den frågan: Hur diskuterar ni i Folkbild-
ningsrådet, som alltså har riksdagens uppdrag att
fördela bidragen, när nu landstingen skär ned väldigt
kraftigt, något som det alltså i den proposition som
bar Göran Perssons namn för fem år sedan förutsattes
att man skulle ändra på om det blev så?

Anf. 241 BERIT OSCARSSON (s) replik:
Fru talman! I Folkbildningsrådets styrelse finns
representanter för Landstingsförbundet och RIO, dvs.
Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation. Där är
en av de frågor som vi har diskuterat just den ned-
dragning som har skett, inte bara till landstingsfolk-
högskolor utan också till rörelsefolkhögskolor i stort.
Vi har också diskuterat den neddragning som görs i
kommunerna.
Men börjar man titta litet, Lars Hjertén, vilka det
är som driver neddragningarna i kommuner och
landsting så ser man att det är Moderata samlingspar-
tiet. Det är Moderata samlingspartiet som driver ned-
dragningen av både stödet till studieförbund och stö-
det till folkbildning i landstinget.
Jag skulle vilja ställa frågan tillbaka till Lars
Hjertén: Vad har Lars Hjerténs parti och partikamra-
ter gjort för att se till att de kommunalt förtroendeval-
da ute i kommuner och landsting har varit ett stöd i
det svåra ekonomiska läge som både kommuner och
landsting befinner sig i så att anslagen har kunnat
bestå eller t.o.m. öka? Det är ju det Lars Hjertén helst
skulle vilja.

Anf. 242 LARS HJERTÉN (m) replik:
Fru talman! Jag vill litet försiktigt påpeka för Berit
Oscarsson att det är socialdemokratisk majoritet i
Sverige i dag. Alla landsting utom ett styrs av social-
demokrater. Man kan ju rimligtvis inte beskylla op-
positionen för att inte göra någonting när majoriteten
inte gör det.
Jag har inte fått svar på min fråga, trots att jag har
ställt den två gånger. Det räcker ju inte med att man
tar upp frågan och diskuterar den i Folkbildningsrå-
det. Man måste ju göra någonting åt den, och det har
ni alltså inte gjort. Det tycker jag är illavarslande. De
som drabbas hårdast är rörelsefolkhögskolorna, de
som alltså inte har landstinget som huvudman. De får
i sitt huvudmannabidrag ungefär en tredjedel av vad
landstingsskolorna får. Dessutom får landstingssko-
lorna dra av momsen, vilket en rörelsefolkhögskola
inte får. För en skola som jag känner till väl betyder
detta att man förlorar ungefär 800 000 kr om året. Det
bestämdes i ett riksdagsbeslut för fem år sedan att
man skulle se över denna stora skillnad och se till att
den försvann, men det har alltså Folkbildningsrådet
inte gjort.
Eftersom jag inte har någon mer replik vill jag ba-
ra uppmana Berit Oscarsson att ta hand om det här.
Det är ju hennes partivänner som styr också i Folk-
bildningsrådets styrelse. De bildar säkert majoritet
med ordföranden i spetsen även där. Jag vet inte om
det finns någon moderat i Folkbildningsrådets styrel-
se, men jag tror inte det.

Anf. 243 BERIT OSCARSSON (s) replik:
Fru talman! Jag lovar, Lars Hjertén, att vi skall
fortsätta den diskussion som vi har haft med både
Landstingsförbundet och Kommunförbundet. Jag vet
ju att Lars Hjertén läser det informationsmaterial som
kommer från Folkbildningsrådet. Denna fråga har
tagits upp otaliga gånger där, och Folkbildningsrådet
har också tagit upp denna fråga när det har handlat
om att begära anslag.
När det handlar om de statliga medlen är det fak-
tiskt så att Moderaterna föreslog neddragningar på
300 miljoner kronor, och Moderaterna har i den här
budgeten föreslagit en neddragning på 200 miljoner,
så jag tycker nog att Socialdemokraterna har gjort bra
insatser för att stödja folkbildningen, både på det
statliga, det kommunala och det landstingskommunala
fältet.

Anf. 244 EWA LARSSON (mp) replik:
Fru talman! Om jag har läst betänkandet rätt är
alla partier emot att 40 miljoner fördelas till de fack-
liga organisationerna - alla partier utom Socialdemo-
kraterna. Från Centerpartiet har man bundit upp sig i
budgetöverenskommelsen men skriver i sin motion att
man inte tycker att det här är speciellt bra. Alla är
alltså emot förslaget.
Vad jag inte förstår, Berit Oscarsson, är varför
kulturutskottet skall bekosta studieorganisatörer på
arbetsplatser. Kan Berit Oscarsson förklara detta:
Varför skall kulturutskottet ge 40 miljoner till facken?
Och varför fick inte folkhögskolorna någon del av de
45 miljonerna, utan bara studieförbunden?

Anf. 245 BERIT OSCARSSON (s) replik:
Fru talman! Låt mig än en gång ta upp de
45 miljoner kronorna. Både folkhögskolor och studie-
förbund har haft extra medel för verksamhet bland
arbetslösa, alltså s.k. öronmärkta pengar. Folkhögsko-
lorna har fått 10 000 platser. De har alltså möjlighet
att fortsätta den verksamhet de har bedrivit inom
ramen för det s.k. K-anslaget. Det är ingen neddrag-
ning, utan de 10 000 platserna finns fram till den 1
juli 1997 när Kunskapslyftet startar. Däremot har det
för ett år funnits 90 miljoner kronor som studieför-
bunden bedrivit verksamhet för arbetslösa med. Man
har fått 45 miljoner för hösten 1996, men man har inte
fått några pengar för våren 1997, och Kunskapslyftet
börjar inte förrän den 1 juli. Det innebär att det saknas
45 miljoner kronor för våren 1997 för att studieför-
bunden skall kunna fortsätta verksamheten bland de
arbetslösa. Det handlar om 100 000 cirkeldeltagare,
100 000 personer som finns i olika typer av verksam-
heter inom studieförbundens ram.
Nu kan man ha vårens verksamhet, och sedan kan
man, precis som alla andra vuxenutbildare, ansöka
hos kommunerna för att delta i Kunskapslyftet. Därav
kommer de 45 miljoner kronorna för våren.
Får jag också en gång till ta upp det här med upp-
sökande verksamhet och med att ge till facken. Det är
bevisat genom undersökningar att det är lättare att
man söker upp sina arbetskamrater som är lågutbilda-
de, och som man känner, än om speciella personer
skall motivera till deltagande i utbildning. Det är
bevisat.
Som Marianne Andersson sade, är det viktigt att vi
når de lågutbildade och korttidsutbildade. Både folk-
högskolor och studieförbund har lång erfarenhet av
detta.

Anf. 246 EVA LARSSON (mp) replik:
Fru talman! Jag betvivlar inte en minut att det som
Berit Oscarsson säger är sant. Jag ställer bara denna
enkla fråga på grund av att det för mig och Miljöpar-
tiet är helt obegripligt att kulturutskottet skall finansi-
era de fackliga organisationerna så att de i sin tur kan
finansiera studieorganisatörer på arbetsplatser. Vad
har det i kulturutskottets högst minimala budget att
göra över huvud taget?

Anf. 247 BERIT OSCARSSON (s) replik:
Fru talman! Uppsökande verksamhet, och den
verksamhet som studieförbund och folkhögskolor
bedriver, är ett led i Kunskapslyftet. Som jag tidigare
har sagt, får man då möjligheter att göra personliga
utbildningsplaner för människor och att göra invente-
ringar hos företagen om vilka behov dessa har av
kunskaper. Därför har man givit dessa pengar till de
fackliga organisationerna och till de tre övriga organi-
sationerna. Det är den enkla förklaringen.

Anf. 248 ELIZABETH NYSTRÖM (m):
Fru talman! I budgetpropositionen för år 1997,
står det under utgiftsområde N 17, rubriken Idrottsrö-
relsen: "Regeringen skall prioritera den lokala mo-
tions- och breddidrotten för barn och ungdomar."
Regeringen konstaterar också att idrottsrörelsen
inte uppnått de mål för jämställdheten som Riks-
idrottsförbundet satte upp till år 1995. Det är därför
angeläget att jämställdhetsarbetet inom idrottsrörelsen
påskyndas. I dag ägnar sig 43 % av flickorna åt något
slags idrott. Målen har inte uppnåtts trots framgångs-
rika insatser inom idrottsrörelsen för att stärka och
utveckla jämställdhetsarbetet. Vad som nu behövs är
ett fortsatt tålmodigt och målmedvetet jämställdhet-
sarbete på alla nivåer.
Tyvärr har ett beslut fattats som direkt motverkar
detta syfte, nämligen mervärdesskatt inom kultur-,
utbildnings- och idrottsområdet. Detta kommer bl.a.
att innebära att de flickor som ägnar sig åt dans - det
är ju bara ett fåtal pojkar som gör det - kommer att
drabbas av en moms på 25 % när de anlitar privata
danslärare, och det finns många sådana i vårt land.
Varje krona som avgifterna höjs med, innebär
faktiskt en stor belastning för barnfamiljer. Dessutom
är det så att flickidrotten kostar mer pengar per ung-
dom, och flickorna får betala den största delen själva.
Bidragen till flicksporter är helt enkelt lägre än bidra-
gen till pojksporter.
Den största delen av det kommunala stödet, ca
70 %, går till anläggningar, och det är män som do-
minerar utnyttjandet av anläggningarna. Kommunerna
tillhandahåller och underhåller fotbollsplaner, ishock-
eyrinkar, läktare osv. Där har tyvärr alltför ofta våldet
trängt in, vilket givit samhället höga extrakostnader
för polisbevakning. Vi moderaterna har insett detta
problem, och har därför föreslagit att anslaget till den
lokala ungdomsverksamheten under posten N 3 skall
uppgå till minst 200 miljoner kronor, och att detta
skall inrymmas inom den ram som anvisas som stöd
för idrotten.
Vi anser att man, utan att föregripa ställningsta-
gandet när det gäller fritidsutredningens förslag, kan
utforma regelverket för det lokala aktivitetsbidraget så
att man medvetet gynnar flickors idrottsutövande.
Jag vill inte heller föregripa den parlamentariskt
tillsatta kommitté som skall utvärdera det statliga
stödet till idrotten, men jag vill ändå påpeka vikten av
att ungdomar ägnar sig åt idrott - främst ur folkhälso-
synpunkt.
Avslutningsvis, fru talman, är det så att statliga
och kommunal bidrag kan vara till god hjälp i detta
arbete. Men det viktigaste är trots allt att man upp-
muntrar alla ideella krafter, alla dessa eldsjälar som i
dag lägger ned mycket möda på våra barn och ung-
domar, och att man också betonar att föräldrar är de
som borde ta det största ansvaret i detta arbete.

Anf. 249 KENNETH KVIST (v):
Fru talman! I kulturutskottets betänkande behand-
las också de idrottspolitiska frågorna. Det är en säreg-
en budgetordning vi har infört i riksdagen. Trots att
det finns partier som egentligen inte vill gå med på
den stora nedskärning idrottsrörelsen bestås med av
regeringen, så kan de på grund av budgetordningen
inte lägga fram reservationer, och därmed inte heller
göra yrkanden, kring detta. På det viset är det ju nära
att regering och riksdag nu tvålar till Sveriges största
folkrörelse med en mer än 10-procentig anslagsned-
dragning på ett bräde. Detta är ju alldeles orimligt.
Idrotten har, kan man tycka, en naturlig plats i
kulturdebatten. Nu kommer den in så att säga litet
grand efteråt - trots att det egentligen alltså gäller
Sveriges största folkrörelse. Det är klart att den har en
naturlig plats. Den är en del av vår kultur i vidare
mening. Fattar vi begreppet kultur så som man väl har
gjort i den här debatten, alltså att det handlar om
teater, museer, litteratur, dans och liknande, så har ju
likväl idrotten många likheter med kulturen.
Liksom kulturen har idrotten en bred bas av utöv-
ande och är ett viktigt intresse för stora delar av be-
folkningen. Liksom hos kulturen finns i idrotten de
många amatörerna men också de som är mycket duk-
tiga och det smala skikt som brukar kallas elit.
Inom nästan varje form av kulturellt uttrycksmedel
gäller att en utövare måste öva upp sin skicklighet och
sin förmåga. Det är den som har förkovrat sig som
också kan visa upp sig och kommunicera med och
glädja andra människor. Så är det egentligen också
med idrotten. Undantagandes barnidrotten är det
väldigt få som är intresserade av att se idrottsutövare
som inte har tränat. Likaså är det egentligen med
kulturen. Få lyssnar till en konsert med en orkester
vars medlemmar inte övar så mycket och som inte
klarar att spela samman.
Men likheterna upphör också. När idrottsmän med
träning söker förkovra sig eller försöker få sitt lag att
fungera på ett finstämt sätt brukar det skällas för eli-
tism. Men när en violinist övar en svår violinkonsert
och framför den med bravur är det någonting som
väcker allmän beundran. Ingen hävdar att den som
inte träffar tonerna rätt nödvändigtvis måste få vara
med i en kör. Men om ett idrottslag vill spela sam-
stämt och därför kanske måste välja bland dem som
vill vara med fördöms detta.
Ändå är det kanske så att idrotten mer än kulturen
i allmänhet är medveten om betydelsen av bredd, är
medveten om betydelsen av att försöka motverka
social utslagning och är medveten om att försöka ge
uppgifter också till dem som visar sig vara mindre
duktiga.
Sedan finns det en annan olikhet, och det är hur
samhället behandlar kulturen i övrigt och idrotten.
Jämförelsen kanske inte skall föras så långt, men jag
vill ändå peka på det för resonemangets skull och att
det kanske kan vara med i kulturutskottet, som väl får
ha hand om den här frågan även framdeles.
Inom kulturen utgår stödet på så vis att ju skickli-
gare, viktigare och större en ensemble eller en institu-
tion anses vara, desto mer är dess stöd. Inom idrotten
är det precis tvärtom. Där ligger allt stöd i botten, och
när idrottsmän blir duktiga och kan visa upp sig för
sin publik skall de inte ha något stöd, utan då skall de
vara helt utlämnade åt att klara sig på självfinansie-
ring och tvärtom kanske t.o.m. bidra till statens och
kommunernas ekonomi.
Därigenom skall vi också säga att attityden gente-
mot idrotten följer detta. Den förmyndarmentalitet
som finns gentemot Sveriges största och mest demo-
kratiska folkrörelse, nämligen idrottsrörelsen, finns
inte när man anslår medel till andra kulturverksamhe-
ter. Idrottsrörelsen har själv en levande diskussion om
jämställdhet och om bredd osv. och har avancerade
program för detta. Den behöver inga pekpinnar för att
klara av detta.
Men det är också så att idrottsrörelsen kanske lig-
ger efter, eftersom idrotten ofta har varit ett manligt
revir när det gäller jämställdhetsfrågan, men den kan i
varje fall inte bli särskilt mycket mera jämställd eller
mycket mera icke-kommersiell än vad samhället i
övrigt är. Sådant samhälle, sådan idrott, skulle man
kunna säga.
Det hade varit skönt att få yrka bifall till Vänster-
partiets motion, där vi yrkar på en 42 miljoner kronor
mindre neddragning på ett viktigt anslag, nämligen
anslaget till idrotten. Tyvärr är detta inte möjligt.
Likväl stöder vi i Vänsterpartiet detta krav.

Anf. 250 LARS LILJA (s):
Fru talman! Jag skall ägna mina tilldelade minuter
åt den kanske största kulturyttringen inom kulturut-
skottets beredningsområde, nämligen idrotten.
Idrotten är landets största folkrörelse med 3 miljo-
ner medlemmar i över 20 000 föreningar och 17 000
korpklubbar. Basen för den svenska idrotten är det
ideella arbetet. Över en halv miljon ideella ledare
ägnar tillsammans minst 140 miljoner timmar åt idrot-
ten varje år. Folkrörelseidrotten ger genom före-
ningsmedlemskapet möjlighet för medlemmarna att
med demokratiska medel påverka verksamheten efter
sina egna och gruppens önskningar. Det är viktigt att
vi slår vakt om den folkrörelsetradition som bygger
upp svensk idrott.
Anslaget till idrotten minskas inför 1997 med 55
miljoner. Det är i och för sig beklagligt att en för så
många människor, och även för mig, angelägen verk-
samhet drabbas av besparingar. Men med tanke på de
många nedskärningar, inom t.ex. de sociala trygghets-
systemen, som vi tvingats till på grund av de bräckliga
statsfinanserna kan jag omöjligt försvara ett undantag
för idrotten.
Besparingarna bör, enligt utskottet, i första hand
göras på bidraget till idrottsrörelsens egna organisa-
tioner, t.ex. Riksidrottsförbundet, specialidrottsför-
bunden, distriktsidrottsförbunden m.fl. Utskottet anser
vidare att bidraget till den lokala ungdomsverksamhe-
ten bör undantas från större besparingar.
Det kan i sammanhanget påpekas att statens stöd
på 480 240 000 kr på intet sätt är idrottens huvudsak-
liga finansieringskälla. 1994 beräknas de offentliga
penningströmmarna genom statliga, landstingskom-
munala och primärkommunala stöd ha uppgått till 5,2
miljarder kronor. Intäkterna genom egenfinasiering
beräknades samma år uppgå till närmare 5,6 miljarder
kronor. Det kan dock konstateras att på grund av det
ekonomiska läget har de offentliga utgifterna för
idrotten minskat de senaste åren.
Fru talman! De mål som finns för anslaget till id-
rotten härrör i huvudsak från ett riksdagsbeslut som
togs 1970. Det är väl inte utan att det hänt en hel del
sedan dess, inte bara i Sverige utan även i vår om-
värld. Nya idrotter, som innebandy, har etablerats och
antalet specialidrottsförbund har ökat från 49 till 66.
Fler måste dela på de tillgängliga resurserna.
Det kommersiella intresset för elitidrott har ökat,
vilket markant förändrat de ekonomiska villkoren för
vissa idrotter. De som har ett starkt medialt intresse
har fått betydligt förbättrade villkor för träning och
tävling än många andra elitidrottare. Internationalise-
ringen visar sig tydligt genom ett väsentligt större
inslag av utländska spelare i t.ex. Elitserien i ishock-
ey. Den s.k. Bosmandomen har också bidragit till en
ökad rörlighet över nationsgränserna, vilket kan för-
ändra villkoren för den svenska folkrörelseidrotten.
Ett annat nutidsfenomen är läktarvåldet. Visserligen
är det i huvudsak ett storstadsproblem, men det kan
allvarligt skada idrottens trovärdighet om man inte får
bukt med problemet.
Antalet flickor som idrottar har också ökat. Tyvärr
avspeglas det inte i idrottens beslutande organ. Idrot-
ten har dock jobbat seriöst med jämställdhetsfrågan
under många år och beslutade om en stadgeändring
vid Riksidrottsmötet 1995 som innebar obligatorisk
representation från båda könen i styrelsen för RF,
distriktsidrottsförbunden och vissa andra stadgeenliga
organ.
Med anledning av idrottens förändrade villkor har
regeringen tillsatt en parlamentarisk kommitté, som
skall utvärdera stödet till idrotten. I uppdraget ingår
bl.a. att föreslå tydligare mål för statens samlade stöd
till idrotten samt hur dessa skall följas upp, utvärderas
och administreras. Kommitténs förslag skall utgå från
att kvinnor och män får lika möjligheter att bedriva
idrott. Kommittén skall även i sina förslag utgå från
idrottens betydelse för unga människor liksom för
folkhälsan i övrigt.

Anf. 251 KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Jag skall inte föra en diskussion om
det kloka i en sådan hysterisk nedskärningspolitik
som har bedrivits i landet. När det skärs ned på så
mycket är det klart att det måste drabba idrotten ock-
så. Det skulle drabba den även med Vänsterpartiets
förslag. Men att denna oerhört drastiska nedskärning
görs inom idrotten samtidigt som kommunerna sitter
trångt, samtidigt som idrotten på den lokala nivån ges
betydligt sämre förutsättningar är verkligen att slå mot
viktig social ungdomsverksamhet.
Denna tudelning som man gör - visserligen finns
det en liten del av idrotten som är kommersiellt bä-
rande, elitverksamheten, men inte ens inom det vi
allmänt kallar elitidrott är det särskilt stora delar som
bär sig. Likväl kan ungdomsverksamheten få vilket
stöd som helst från samhället, finns det inte en inspi-
rerande elit, finns inte föredömena inom olika idrotter
av framstående idrottsmän, idrottskvinnor och lag, är
det ingenting som inspirerar ungdomen, inte heller ett
lokalt aktivitetsstöd. Därför måste samhället se mind-
re ensidigt på idrottsrörelsen än man hittills har gjort.
Det är bara en förhoppning att den nu tillsatta idrott-
spolitiska utredningen har förmåga att lyfta blicken
litet högre.

Anf. 252 LARS LILJA (s) replik:
Fru talman! Besparingen på idrotten rör sig om
ungefär 10-11 %. Det är samma besparing som ålagts
all övrig statlig konsumtion.
Jag vill också berätta att Riksidrottsförbundet ver-
kar ha skött sin ekonomi alldeles utmärkt. Man har
meddelat att man inför det kommande året är rädd att
få ett så stort överskott att egenkapitalet skulle nå en
omotiverad och iögonfallande nivå, vilket har gjort att
man har beviljat extra anslag på 20 miljoner till sina
specialidrottsförbund.
Man har dessutom möjlighet att fondera pengar till
sitt hundraårsjubileum år 2003, förhoppningsvis året
innan vi har OS i Stockholm. Det innebär också att
specialförbunden inte kommer att behöva vidkännas
någon sänkning av sina anslag för 1997, även om det
givetvis på längre sikt kan innebära att idrotten lika
väl som alla andra områden i samhället måste spara
pengar.

Anf. 253 KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Man måste se hela sammanhanget.
Det är klart att Riksidrottsförbundet sköter sin eko-
nomi alldeles utomordentligt. Men denna nedskär-
ningspolitik, tillsammans med alla de kommunala
nedskärningar som så småningom drabbar specialför-
bunden och dessutom de olika idrottsklubbarna i form
av dyrare plan- och lokalhyror, uteblivna eller sänkta
bidrag för ungdomsverksamhet osv., ökar idrottens
kostnader. Samtidigt lägger man fram ett drastiskt
nedskärningsförslag.
Tidigare i kulturdebatten i dag har jag hört om-
skrutet att man har ökat anslaget till kulturen med
ungefär 100 miljoner. Att i det läget göra en så oer-
hört drastisk nedskärning när det gäller idrottsverk-
samheten tycker jag inte är motiverat.

Anf. 254 LARS LILJA (s) replik:
Fru talman! Kenneth Kvist sade i sin andra replik
ungefär samma sak som han sade i den första. Jag har
hållit på med idrott i hela mitt liv, jag beklagar att vi
är tvungna att göra den här besparingen. Men, som
jag sade tidigare, det motsvarar den nedskärning som
har gjorts i övrig statlig verksamhet. Med tanke på
andra nedskärningar som har drabbat människor har
jag mycket svårt att motivera att idrotten skall undan-
tas.
Vi har ett kommunalt självstyre. Det är kommu-
nerna själva som prioriterar var de skall lägga sina
anslag. De stöder idrotten på ett bra sätt. Det vet vi,
både med lokaler och egna bidrag. I det här fallet blir
det upp till kommunerna att prioritera var de skall
lägga sitt stöd.
Jag vill också hålla med om det Kenneth Kvist sa-
de i sin första replik, när han var inne på sambandet
mellan elitidrott och breddidrott. Där har vi samma
uppfattning.

Anf. 255 EVA GOËS (mp):
Fru talman! Na mu myo ho rengekyo. Det är några
ord ur en buddistisk orden. Det betyder att ur dyn
växer den vackraste blomman upp, Lotusblomman. Så
även ur det här hemska betänkandet, om man får säga
så, där det dras ned så mycket kanske det kommer
något gott. Vi får se vad som händer om några år.
Jag skall tala om något helt annat. Jag skall tala
om organisationsform för trossamfund. Jag återger
först ett citat ur skriften Svenska kyrkans lokala, na-
tionella och globala samhällsansvar: "Vi måste i vårt
eget land tydligt stå upp för den grundlagsfästa religi-
onsfriheten. Förhoppningsvis kan detta även vara av
stor betydelse för länder som idag sargas av politiska
och etniska motsättningar och där religionen missbru-
kas som ett led i stridigheterna. Vi kommer att verka
för att övriga trossamfund får en lagstadgad rätt att
verka i enlighet med sin egen identitet."
Det är just runt egen identitet jag tänker tala.
I dag är det nämligen mycket svårt att organisera
sig som ett nytt trossamfund i Sverige om man ensam
utövar sin religiösa verksamhet och hör till en religion
eller filosofi som inte överensstämmer med det svens-
ka mönstret. Efter att ha följt ett ärende om att regist-
rera en japansk buddistisk orden i Sverige kan jag
säga att det klart har framkommit att det inte finns
någon juridisk organisationsform som passar denna
orden. Organisationsformerna passar den svenska
kyrkan, som har en församling och är formad som en
förening, men denna orden har en nunna, ingen för-
samling, utan stödjande lekmän. Det betyder att orden
inte kan ha en demokratisk föreningsstyrelse, som
kan, om den så önskar, avsätta den enda som har
antagit religionen, nämligen nunnan.
De juridiska formerna som erbjuds därutöver är
antingen att skapa stiftelse eller aktiebolag. Men or-
den har ingen kommersiell verksamhet. Den ger inga
kurser, säljer inget, utan tar enbart emot spontana
gåvor, s.k. dana, i huvudsak från nunnor och munkar i
Japan, där denna orden har automatisk status som
trossamfund.
Det vore betydligt enklare om det fanns en egen
organisatonsform för religiösa samfund i stället för att
hänvisa till former som passar politiska partier, fot-
bollsklubbar eller kommersiell verksamhet. Det är
viktigt att som trossamfund kunna verka i enlighet
med sin identitet och kunna behålla sin genuinitet, så
länge det inte är till skada för någon människa och
ryms inom ramen för de mänskliga rättigheterna.
Att civilrättsligt registreras som trossamfund, och
därmed bli skattebefriad, får inte stupa på att det inte
finns en registreringsform som passar utländska ord-
nar i Sverige. Varför finns det juridiska organisations-
former för utländska näringsgrenar? Religiösa utövare
borde ha samma möjlighet. Det gäller alla nunnor och
munkar, katoliker såväl som buddister och hinduer.
Likaså bör tempel och kloster bli likvärdiga med
kyrkor och hänsyn tas till detta i samband med fastig-
hetsskatt.
Den nya kyrkolagen borde omfatta alla, självklart
med kravet att religionsutövningen faller inom ramen
för de mänskliga rättigheterna så att det finns tolk-
ningsföreträde för de religioner och filosofier som
ligger utanför den typiskt svenska religionen som har
en allsmäktig gud. Den skall inte begränsas av antalet
utövare, utan hänsyn skall tas till den religiösa och
andliga utövningen.
Jag nämner detta därför att en buddistisk nunna
som finns här i Sverige skall bygga en pagod i Nynäs-
hamn. Hon har fått marktillstånd och har löst ut det
genom s.k. dana. När hon skall börja bygga måste hon
ordna en juridisk organisationsform. Det passar inte
med en ideell förening eller kommersiell verksamhet.
Jag har följt hennes fall. Från början vände hon sig till
Patentverket, sedan till Länsstyrelsen. Hon har gått till
skattemyndigheten, till Finansdepartementet och Ci-
vildepartementet, när det hette så. Hon har gått runt i
den karusellen i mer än fem år.
Så kan det inte få vara. Man kan inte göra det så
komplicerat. Då är det bättre att ordna en egen orga-
nisationsform för trossamfund och filosofier, så länge
det inte skadar någon eller är ett brott mot mänskliga
rättigheter. Den här buddistiska orden, som utgår från
mahatma Gandhi, är inte något som bryter mot de
mänskliga rättigheterna. Jag menar att man borde
införa en juridisk organisationsform för en sådan
religiös eller livsfilosofisk verksamhet och att man
skall anpassa de civilrättsliga och rättsliga lagarna till
varandra. Det skall finnas tolkningsföreträde i den nya
kyrkolagen för andra religiösa verksamheter och filo-
sofier. Religiös verksamhet skall kunna upprätthålla
sin egen identitet och genuinitet.
Övriga frågor

Anf. 256 AGNETA RINGMAN (s):
Fru talman! Kultur i hela landet är ett centralt be-
grepp i kulturpolitiken. Det innebär att det skall finnas
en livaktig konstnärlig verksamhet runtom i landet.
Det innebär också att medborgarna i rimlig utsträck-
ning skall kunna ta del av konst, teater, film, dans och
musik.
Den direkta kontakten med olika kulturyttringar är
omistlig för ett levande kulturliv. Men ambitionen om
kultur i hela landet, som vi på olika sätt har debatterat
här i kammaren i dag, kan inte förverkligas utan Sve-
riges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradi-
on. De har en oerhört stor betydelse för kulturlivet.
För väldigt många i vårt land är radio och TV den
enda kontakten med exempelvis opera, teater eller
bildkonst. De människor som tar del av kulturlivet via
radio och TV är många många fler än de som besöker
konserter och teaterföreställningar.
Vi skall inte se radio och TV som konkurrenter till
den direkta kontakten med kulturutbudet på teatrar
eller utställningshallar. Det är snarare så att radio och
TV stimulerar kulturintresset.
Utskottet pekar på att ansvaret för att nå ut med
nationalscenernas och andra teatrars föreställningar
via radio och TV inte enbart vilar på nationalscener-
na, utan i lika hög grad på medieföretagen.
Antalet radio- och TV-kanaler blir allt större. Men
det ökande antalet kanaler har knappast, som jag ser
det, kommit kulturen till del. Slutsatsen måste bli att
om vi vill ha ett brett och mångsidigt kulturliv i hela
landet måste vi satsa på allmän-TV och allmän-radio,
eller som vi också säger public service-verksamhet.
De kommersiella kanalerna kommer aldrig, tror
jag, att på samma sätt som public-service-företagen ta
sitt kulturella ansvar. Visst kan de satsa på kulturen,
men då handlar det oftast om spektakulära företeelser.
Public service har ett ansvar för den udda kulturen
och det nyskapande och utmanande, för den kultur
som bara når en liten grupp. De kommersiella kana-
lernas kulturinsatser gäller för det mesta det etablera-
de och välkända. Inget ont i det. Men det är onekligen
litet paradoxalt att de kanaler som skulle vara ett
alternativ till public service i mångt och mycket vär-
nar det bestående.
Public service skall ha ett mångsidigt kulturutbud,
både det som attraherar en bred publik och det nya
och utmanande.
Vi vill alltså ha både breda populära program för
den stora publiken och kvalitetsprogram som vänder
sig till en smalare publik.
I den proposition som riksdagen antog i våras om
en radio och TV i allmänhetens tjänst fastslogs att
programföretagen är skyldiga att se till att minst
99,8 procent av den fast bosatta befolkningen kan ta
emot programmen. En majoritet i utskottet var helt
överens om att Sveriges Televisions sändningsrätt
skall omfatta två kanaler och Sveriges Radios sänd-
ningsrätt fyra radiokanaler, varav en skall ha lokal
täckning.
TV- och radiopubliken i hela landet skall nås av
ett så brett utbud som möjligt. Vi socialdemokrater
anser att det är viktigt för mångfalden. Här har public
service en viktig roll. Att snäva in uppdraget så att
public service bara blir en kulturkanal anser vi vara
fel väg att gå. Ett brett utbud stimulerar också krea-
tivitet och arbetsglädje i företagen.
Fru talman! Enligt socialdemokraternas uppfatt-
ning står ett brett utbud inte i strid med att ta ansvar
för kulturen.
Så återstår för mig bara att säga god jul till er alla.

Överläggningen var härmed avslutad.
Beslut

Mom. 1 (kulturens egenvärde och kulturen som loka-
liseringsfaktor)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
Votering:
239 för utskottet
77 för res. 1
33 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 152 s, 22 c, 23 fp, 16 v, 14 mp, 12 kd
För res. 1: 72 m, 1 fp, 1 v, 3 mp
Frånvarande: 9 s, 8 m, 5 c, 2 fp, 5 v, 1 mp, 3 kd
Isa Halvarsson (fp) och Ingrid Burman (v) anmälde
att de avsett att rösta ja men markerats ha röstat nej.

Mom. 5 (ett nationellt kulturpolitiskt uppdrag för
2000- talet)
1. utskottet
2. res. 4 (c)
Votering:
299 för utskottet
23 för res. 4
27 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 152 s, 76 m, 25 fp, 17 v, 17 mp, 12 kd
För res. 4: 23 c
Frånvarande: 9 s, 4 m, 4 c, 1 fp, 5 v, 1 mp, 3 kd

Mom. 8 (kulturpolitiska tendenser)
1. utskottet
2. res. 6 (v)
Votering:
306 för utskottet
17 för res. 6
26 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 153 s, 76 m, 23 c, 25 fp, 17 mp, 12 kd
För res. 6: 17 v
Frånvarande: 8 s, 4 m, 4 c, 1 fp, 5 v, 1 mp, 3 kd

Mom. 9 (det ekonomiska stödet till kulturen)
1. utskottet
2. res. 7 (mp)
Votering:
304 för utskottet
17 för res. 7
28 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 152 s, 76 m, 23 c, 24 fp, 17 v, 12 kd
För res. 7: 17 mp
Frånvarande: 9 s, 4 m, 4 c, 2 fp, 5 v, 1 mp, 3 kd

Mom. 27 och 28 (ändring i lagen (1992:318) om
överlämnande av förvaltningsuppgifter inom Kultur-
departementets verksamhetsområde samt Individuell
visningsersättning)
1. utskottet
2. res. 14 (m, c, fp, mp, kd)
Votering:
170 för utskottet
151 för res. 14
1 avstod
27 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 151 s, 2 m, 17 v
För res. 14: 1 s, 73 m, 23 c, 25 fp, 17 mp, 12 kd
Avstod: 1 m
Frånvarande: 9 s, 4 m, 4 c, 1 fp, 5 v, 1 mp, 3 kd

Mom. 29 (förslagsrätt till styrelser)
1. utskottet
2. res. 15 (m, c, fp, mp, kd)
Votering:
170 för utskottet
151 för res. 15
28 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 153 s, 17 v
För res. 15: 76 m, 22 c, 25 fp, 16 mp, 12 kd
Frånvarande: 8 s, 4 m, 5 c, 1 fp, 5 v, 2 mp, 3 kd

Mom. 32 (reformerat system för stöd till regional
kulturverksamhet)
1. utskottet
2. res. 17 (c)
3. res. 18 (mp)
Votering:
276 för utskottet
20 för res. 18
27 avstod
26 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 149 s, 74 m, 2 c, 22 fp, 17 v, 12 kd
För res. 18: 1 c, 2 fp, 17 mp
Avstod: 4 s, 2 m, 20 c, 1 fp
Frånvarande: 8 s, 4 m, 4 c, 1 fp, 5 v, 1 mp, 3 kd
Lars Lilja (s) anmälde att han avsett att rösta ja men
markerats ha avstått från att rösta.

Mom. 34 (teaterutredning m.m.)
1. utskottet
2. res. 19 (fp, mp)
Kammaren biföll utskottets hemställan med acklama-
tion.

Mom. 36 (utredningen om boken och kulturtidskrif-
ten)
1. utskottet
2. res. 20 (mp)
Kammaren biföll utskottets hemställan med acklama-
tion.

Mom. 39 (frågan om avslag på förslaget att införa en
bibliotekslag)
1. utskottet
2. res. 22 (m, c, fp, kd)
Votering:
183 för utskottet
137 för res. 22
1 avstod
28 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 152 s, 17 v, 14 mp
För res. 22: 76 m, 23 c, 25 fp, 1 mp, 12 kd
Avstod: 1 mp
Frånvarande: 9 s, 4 m, 4 c, 1 fp, 5 v, 2 mp, 3 kd

Mom. 51 (samisk teater)
1. utskottet
2. res. 28 (c)
3. res. 29 (mp)
Votering:
281 för utskottet
19 för res. 29
23 avstod
26 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 153 s, 75 m, 2 c, 24 fp, 17 v, 10 kd
För res. 29: 1 c, 17 mp, 1 kd
Avstod: 1 m, 20 c, 1 fp, 1 kd
Frånvarande: 8 s, 4 m, 4 c, 1 fp, 5 v, 1 mp, 3 kd

Mom. 60 (nationalorkester)
Yrkanden:
1. utskottet
2. avslag på utskottets hemställan (m)
Kammaren biföll utskottets hemställan med acklama-
tion.

Mom. 73 (enprocentsmål för utsmyckning av statligt
byggande)
1. utskottet
2. res. 36 (v, mp)
Votering:
289 för utskottet
34 för res. 36
1 avstod
25 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 153 s, 76 m, 23 c, 25 fp, 12 kd
För res. 36: 18 v, 16 mp
Avstod: 1 mp
Frånvarande: 8 s, 4 m, 4 c, 1 fp, 4 v, 1 mp, 3 kd
Elisa Abascal Reyes (mp) anmälde att hon avsett att
rösta nej men markerats ha avstått från att rösta.

Mom. 74 (enprocentsmål för utsmyckning vid statliga
infrastruktursatsningar)
1. utskottet
2. res. 37 (c, v, mp)
Votering:
269 för utskottet
50 för res. 37
4 avstod
26 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 152 s, 76 m, 1 c, 25 fp, 3 v, 12 kd
För res. 37: 22 c, 12 v, 16 mp
Avstod: 3 v, 1 mp
Frånvarande: 9 s, 4 m, 4 c, 1 fp, 4 v, 1 mp, 3 kd

Mom. 86 (statligt övertagande av huvudmannaskapet
för Etnografiska museet i Göteborg och inrättande av
en samlad etnografisk museimyndighet förlagd till
Göteborg innefattande även Folkens museum etno-
grafiska, Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet)
1. utskottet
2. res. 39 (m, c, fp)
3. res. 40 (mp)
4. res. 41 (kd)
Förberedande votering:
Kammaren biträdde res. 39 med acklamation.
Huvudvotering:
172 för utskottet
126 för res. 39
24 avstod
27 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 153 s, 17 v, 2 mp
För res. 39: 76 m, 23 c, 25 fp, 2 kd
Avstod: 14 mp, 10 kd
Frånvarande: 8 s, 4 m, 4 c, 1 fp, 5 v, 2 mp, 3 kd
Peter Eriksson (mp) anmälde att han avsett att rösta
nej men markerats som frånvarande.

Mom. 98 (renodling av Riksantikvarieämbetets myn-
dighetsansvar)
1. utskottet
2. res. 47 (m, fp)
Votering:
222 för utskottet
101 för res. 47
1 avstod
25 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 152 s, 23 c, 18 v, 17 mp, 12 kd
För res. 47: 76 m, 25 fp
Avstod: 1 s
Frånvarande: 8 s, 4 m, 4 c, 1 fp, 4 v, 1 mp, 3 kd

Mom. 106 (åtgärder för att främja mångkultur m.m.)
1. utskottet
2. res. 49 (v)
Votering:
306 för utskottet
18 för res. 49
25 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 153 s, 76 m, 23 c, 25 fp, 17 mp, 12 kd
För res. 49: 18 v
Frånvarande: 8 s, 4 m, 4 c, 1 fp, 4 v, 1 mp, 3 kd

Mom. 110 (anvisande av medel under utgiftsområde
17 Kultur, medier, trossamfund och fritid samt vissa
till budgeten för 1997 hörande frågor)
1. utskottet
2. res. 52 (mp)
Votering:
223 för utskottet
17 för res. 52
78 avstod
31 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 148 s, 25 m, 21 c, 10 fp, 18 v, 1 kd
För res. 52: 17 mp
Avstod: 1 s, 50 m, 2 c, 14 fp, 11 kd
Frånvarande: 12 s, 5 m, 4 c, 2 fp, 4 v, 1 mp, 3 kd

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

6 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Proposition
1996/97:60 Prioriteringar inom hälso- och sjukvården

Skrivelser
1996/97:66 Redogörelse för en överenskommelse om
vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen m.m.
för år 1997
1996/97:68 1996 års redogörelse för tillämpningen av
lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll

Förslag
1996/97:RR2 Riksdagens revisorers förslag angående
statligt engagemang i regionala investmentbolag
1996/97:RR7 Riksdagens revisorers förslag angående
ekonomiska konsekvensanalyser

Socialförsäkringsutskottets betänkande
1996/97:SfU7 Ändring i lagen (1962:381) om allmän
försäkring

7 § Anmälan om interpellation

Anmäldes att följande interpellation framställts
den 18 december

1996/97:93 av Holger Gustafsson (kd) till justitiemi-
nistern
Bekämpning av spritsmuggling

Interpellationen redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 21 januari
1997.

8 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att följande skriftliga svar på frågor in-
kommit
den 18 december

1996/97:144 av Ulla Löfgren (m) till kommunika-
tionsministern
Fritt utbyte av varor
1996/97:161 av Berit Oscarsson (s) till socialminis-
tern
Bilstöd till handikappade
1996/97:162 av Monica Öhman (s) till socialminis-
tern
Statistik om sjukhusvården
1996/97:163 av Chatrine Pålsson (kd) till socialmi-
nistern
Socialstyrelsens allmänna råd om sexuellt utnyttjande
av barn
1996/97:165 av Rune Berglund (s) till näringsminis-
tern
Regionalpolitiska kriterier vid omorganisation i statli-
ga verk m.m.
1996/97:166 av Sonja Fransson (s) till arbetsmark-
nadsministern
Diskrimineringslag för arbetshandikappade
1996/97:167 av Lennart Klockare (s) till näringsmi-
nistern
Tillståndsgivning enligt minerallagen
1996/97:168 av Lennart Klockare (s) till näringsmi-
nistern
Barentsområdet
1996/97:171 av Fanny Rizell (kd) till socialministern
Alkoholläsken
1996/97:172 av Lennart Fremling (fp) till miljöminis-
tern
Katalysatorer
1996/97:173 av Sigrid Bolkéus (s) till kulturministern
Utförsel av kulturföremål
1996/97:174 av Annika Nordgren (mp) till försvars-
ministern
Bullergränser
1996/97:175 av Chatrine Pålsson (kd) till statsrådet
Thomas Östros
Införsel av alkohol
1996/97:177 av Barbro Westerholm (fp) till nä-
ringsministern
Kvinnorepresentationen i ALMI
1996/97:178 av Michael Hagberg (s) till justitiemi-
nistern
Målsägarbiträde vid domstolar

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 21 januari 1997.

9 § Kammaren åtskildes kl. 20.46.

Förhandlingarna leddes
av andre vice talmannen från sammanträdets början
t.o.m. 5 § anf. 30 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 81
(delvis),
talmannen därefter t.o.m. anf. 129 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 186
(delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 229
(delvis) och
av talmannen därefter till sammanträdets slut.