Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1996/97:47

Tisdagen den 17 december

Kl. 9.00 - 21.07

---

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

----------------------------------------------------------------

1 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 11 december.

2 § Meddelande om fördröjt svar på interpel-
lation

Till riksdagen hade inkommit följande skrivelse:

Interpellation 1996/97:85

Till riksdagen
Interpellation 1996/97:85 av Ragnhild Pohanka
om socialbidrag till invandrare.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
21 januari 1997.
Skälet till dröjsmålet är att jag inte kunnat finna en
debattdag som passar både interpellanten och mig.
Stockholm den 11 december 1996
Leif Blomberg

3 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades
Motioner
1996/97:A21-A24 till arbetsmarknadsutskottet

4 § Förnyad bordläggning

Föredrogs men bordlades åter
Socialutskottets betänkanden 1996/97:SfU1, SfU2
och SfU6

5 § Beslut rörande utskottebetänkanden som
slutdebatterats den 16 december

JoU1 Statsbudgeten för budgetåret 1997
(Utgiftsområde 23 Jord- och skogsbruk, fiske med
anslutande näringar)
Mom. 5 (administrationen av EG:s jordbruksstöd)
1. utskottet
2. res. 1 (m, v)
3. res. 2 (c)
Förberedande votering:
94 för res. 1
36 för res. 2
181 avstod
38 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Huvudvotering:
185 för utskottet
91 för res. 1
37 avstod
36 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 147 s, 22 fp, 16 mp
För res. 1: 71 m, 20 v
Avstod: 23 c, 14 kd
Frånvarande: 14 s, 9 m, 4 c, 4 fp, 2 v, 2 mp, 1 kd

Mom. 15 (de regionala stöden till jordbruket)
1. utskottet
2. res. 4 (m, fp, v)
Votering:
170 för utskottet
144 för res. 4
35 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 147 s, 23 c
För res. 4: 71 m, 23 fp, 20 v, 16 mp, 14 kd
Frånvarande: 14 s, 9 m, 4 c, 3 fp, 2 v, 2 mp, 1 kd

Mom. 16 (nivåerna för LFA- stödet)
1. utskottet
2. res. 5 (v, mp)
Votering:
278 för utskottet
36 för res. 5
35 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 147 s, 71 m, 23 c, 23 fp, 14 kd
För res. 5: 20 v, 16 mp
Frånvarande: 14 s, 9 m, 4 c, 3 fp, 2 v, 2 mp, 1 kd
Ulla Löfgren (m) anmälde att hon avsett att avstå från
att rösta men markerats ha röstat ja.

Mom. 17 (vissa stödområden)
Yrkanden:
1. utskottet
2. utskottets hemställan med den ändring som föran-
leddes av bifall till mot. Jo248 (kd)
Votering:
286 för utskottet
15 för mot.
13 avstod
35 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 147 s, 71 m, 23 c, 22 fp, 20 v, 3 mp
För mot.: 1 fp, 14 kd
Avstod: 13 mp
Frånvarande: 14 s, 9 m, 4 c, 3 fp, 2 v, 2 mp, 1 kd

Mom. 20 (utvärdering m.m.)
Yrkanden:
1. utskottet
2. utskottets hemställan med den ändring som föran-
leddes av bifall till mot. Jo239 yrk. 7 och 11 (kd)
Votering:
235 för utskottet
14 för mot.
65 avstod
35 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 146 s, 7 m, 23 c, 23 fp, 20 v, 16 mp
För mot.: 14 kd
Avstod: 1 s, 64 m
Frånvarande: 14 s, 9 m, 4 c, 3 fp, 2 v, 2 mp, 1 kd

Mom. 22 (anläggning av våtmarker)
1. utskottet
2. res. 8 (m, fp)
Votering:
219 för utskottet
94 för res. 8
1 avstod
35 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 147 s, 23 c, 19 v, 16 mp, 14 kd
För res. 8: 71 m, 23 fp
Avstod: 1 v
Frånvarande: 14 s, 9 m, 4 c, 3 fp, 2 v, 2 mp, 1 kd

Mom. 23 (ett särskilt fjällmiljöprogram)
1. utskottet
2. res. 9 (v, mp)
Votering:
278 för utskottet
36 för res. 9
35 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 147 s, 71 m, 23 c, 23 fp, 14 kd
För res. 9: 20 v, 16 mp
Frånvarande: 14 s, 9 m, 4 c, 3 fp, 2 v, 2 mp, 1 kd

Mom. 32 (en sammanhållen rovdjurspolitik)
1. utskottets hemställan med godkännande av utskot-
tets motivering
2. utskottets hemställan med godkännande av motive-
ringen i res. 13 (mp)
Kammaren biföll utskottets hemställan med godkän-
nande av utskottets motivering med acklamation.

Mom. 35 (bestrålning av kryddor)
1. utskottet
2. res. 15 (mp, c)
Votering:
275 för utskottet
38 för res. 15
1 avstod
35 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 147 s, 71 m, 2 c, 22 fp, 19 v, 14 kd
För res. 15: 21 c, 1 fp, 16 mp
Avstod: 1 v
Frånvarande: 14 s, 9 m, 4 c, 3 fp, 2 v, 2 mp, 1 kd

Mom. 45 (forskning om genmanipulerade livsmedel)
1. utskottet
2. res. 18 (v, mp)
Votering:
276 för utskottet
37 för res. 18
36 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 147 s, 70 m, 23 c, 22 fp, 14 kd
För res. 18: 1 fp, 20 v, 16 mp
Frånvarande: 14 s, 10 m, 4 c, 3 fp, 2 v, 2 mp, 1 kd

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

TU1 Budgetpropositionen för år 1997, utgiftsom-
råde 22 Kommunikationer
Mom. 1 (anslag inom utgiftsområde 22 Kommunika-
tioner)
1. utskottet
2. res. 1 (v)
3. res. 2 (mp)
Förberedande votering:
22 för res. 1
16 för res. 2
276 avstod
35 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Huvudvotering:
175 för utskottet
20 för res. 1
119 avstod
35 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 147 s, 2 m, 23 c, 3 fp
För res. 1: 20 v
Avstod: 69 m, 20 fp, 16 mp, 14 kd
Frånvarande: 14 s, 9 m, 4 c, 3 fp, 2 v, 2 mp, 1 kd

Mom. 8 (Dennisöverenskommelsens genomförande)
1. utskottet
2. res. 5 (c, v, mp)
Votering:
246 för utskottet
61 för res. 5
6 avstod
36 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 146 s, 71 m, 21 fp, 8 kd
För res. 5: 23 c, 2 fp, 20 v, 16 mp
Avstod: 6 kd
Frånvarande: 15 s, 9 m, 4 c, 3 fp, 2 v, 2 mp, 1 kd

Mom. 10 (vägtullar)
1. utskottet
2. res. 6 (c, v, mp)
Votering:
228 för utskottet
59 för res. 6
27 avstod
35 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 147 s, 71 m, 10 kd
För res. 6: 23 c, 20 v, 16 mp
Avstod: 23 fp, 4 kd
Frånvarande: 14 s, 9 m, 4 c, 3 fp, 2 v, 2 mp, 1 kd

Mom. 27 och 28 (sjöfartspolitikens långsiktiga in-
riktning och avveckling av rederistödet på sikt)
1. utskottet
2. res. 11 i motsvarande del (m, fp)
Votering:
220 för utskottet
93 för res. 11
36 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 147 s, 22 c, 1 fp, 20 v, 16 mp, 14 kd
För res. 11: 71 m, 22 fp
Frånvarande: 14 s, 9 m, 5 c, 3 fp, 2 v, 2 mp, 1 kd

Mom. 33 (nytt system för sjöfartsavgifter)
1. utskottet
2. res. 15 (m, c, fp, mp)
Votering:
178 för utskottet
134 för res. 15
1 avstod
36 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 146 s, 20 v, 12 kd
För res. 15: 71 m, 23 c, 22 fp, 16 mp, 2 kd
Avstod: 1 s
Frånvarande: 14 s, 9 m, 4 c, 4 fp, 2 v, 2 mp, 1 kd

Mom. 42 (trafikrestriktioner)
1. utskottet
2. res. 20 (mp)
Votering:
295 för utskottet
16 för res. 20
1 avstod
37 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 147 s, 69 m, 22 c, 23 fp, 20 v, 14 kd
För res. 20: 16 mp
Avstod: 1 c
Frånvarande: 14 s, 11 m, 4 c, 3 fp, 2 v, 2 mp, 1 kd

Mom. 46 (upphandling av olönsam trafik)
1. utskottet
2. res. 22 (c)
Votering:
243 för utskottet
24 för res. 22
47 avstod
35 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 146 s, 57 m, 22 fp, 1 v, 16 mp, 1 kd
För res. 22: 23 c, 1 kd
Avstod: 1 s, 14 m, 1 fp, 19 v, 12 kd
Frånvarande: 14 s, 9 m, 4 c, 3 fp, 2 v, 2 mp, 1 kd

Mom. 55 (anpassning av svenska flygplatser till
Schengenavtalets krav)
1. utskottet
2. res. 26 (v, mp)
Votering:
277 för utskottet
37 för res. 26
35 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 147 s, 71 m, 22 c, 23 fp, 14 kd
För res. 26: 1 c, 20 v, 16 mp
Frånvarande: 14 s, 9 m, 4 c, 3 fp, 2 v, 2 mp, 1 kd

Mom. 67 (kostnadsram för upphandling av persontra-
fik)
1. utskottet
2. res. 30 (c)
Votering:
200 för utskottet
23 för res. 30
91 avstod
35 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 147 s, 14 m, 23 fp, 2 v, 14 kd
För res. 30: 23 c
Avstod: 57 m, 18 v, 16 mp
Frånvarande: 14 s, 9 m, 4 c, 3 fp, 2 v, 2 mp, 1 kd

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

UU5 Svenskt deltagande i fredsstyrka efter IFOR i
Bosnien-Hercegovina
1. utskottets hemställan
2. utskottets hemställan med den ändring som föran-
leddes av bifall till res. 1 och 2 (fp)
Votering:
290 för utskottet
23 för res. 1 och 2
1 avstod
35 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 147 s, 71 m, 23 c, 20 v, 15 mp, 14 kd
För res. 1 och 2: 23 fp
Avstod: 1 mp
Frånvarande: 14 s, 9 m, 4 c, 3 fp, 2 v, 2 mp, 1 kd

UU1 Statsbudgeten för budgetåret 1997. Utgifts-
område 5 (Utrikesförvaltning och internationell
samverkan)
Mom. 3 (Sveriges representation i Kinshasa m.m.)
1. utskottet
2. res. 1 (fp, v, mp, kd)
Votering:
183 för utskottet
74 för res. 1
57 avstod
35 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 147 s, 13 m, 23 c
För res. 1: 1 m, 23 fp, 20 v, 16 mp, 14 kd
Avstod: 57 m
Frånvarande: 14 s, 9 m, 4 c, 3 fp, 2 v, 2 mp, 1 kd

Mom. 6 (anslagen under utgiftsområde 5 Utrikesför-
valtning och internationell samverkan)
1. utskottet
2. res. 2 (v, mp)
Votering:
200 för utskottet
38 för res. 2
77 avstod
34 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 147 s, 5 m, 22 c, 23 fp, 3 kd
För res. 2: 1 c, 20 v, 17 mp
Avstod: 66 m, 11 kd
Frånvarande: 14 s, 9 m, 4 c, 3 fp, 2 v, 1 mp, 1 kd

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

6 § Ändring i sekretesslagen

Föredrogs
Konstitutionsutskottets betänkande 1996/97:KU7
Ändring i sekretesslagen

Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.
Beslut

Kammaren biföll utskottets hemställan.

7 § Internationellt bistånd

Föredrogs
Utrikesutskottets betänkande 1996/97:UU2
Utgiftsområde 7 Internationellt bistånd (prop.
1996/97:1 delvis)

Anf. 1 BERTIL PERSSON (m):
Herr talman! Varje kväll går en femtedel av jor-
dens befolkning till sängs hungrande. Det handlar om
drygt en miljard människor som lever under absolut
fattigdom. Det är fattigdomen som förenar u-länderna
världen över, och det är fattigdomen som skall utro-
tas. Det är fattigdomens utrotande som är det stora
och viktiga målet för biståndspolitiken i alla dess
många former.
Det finns anledning att känna en betydande opti-
mism när det gäller möjligheterna att utrota fattigdo-
men. Man kan konstatera att vi i u-världen har haft
något som närmast får betraktas som en revolution när
det gäller demokrati och marknadsekonomi.
I Stillahavsasien har åtskilliga länder kunnat visa
att man på 20-30 år, dvs. en generation, kan gå från
absolut fattigdom till relativt välstånd. I Latinamerika
finns det bara en enda diktator kvar. Man har fått
demokrati och fria val i stora delar av den u-värld
som tidigare dominerades av diktatorer och enparti-
system.
I själva verket lever 68 % av u-världens befolk-
ning i länder som befinner sig i relativt snabb eko-
nomisk tillväxt. Bara 17 % bor i länder som fortfa-
rande blir fattigare och fattigare. I det fallet handlar
det framför allt om Afrika söder om Sahara.
Om man ser på situationen i världen i dag bor 14
% av u-världens befolkning grovt räknat i södra Afri-
ka. Biståndet där ligger på drygt 35 dollar per invåna-
re. Här har man också en mycket stark befolknings-
tillväxt med tal på över sex barn per familj.
Går man till Stillahavsasien bor där 40 % av u-
världens befolkning, och biståndet ligger på ca 5
dollar per invånare. Utvecklingen är starkt positiv.
Det finns stora förhoppningar om en mycket positiv
utveckling i den delen av världen.
I Sydasien med 30 % av befolkningen och 5 dollar
i bistånd kan man konstatera att det finns en tillväxt.
Man kan inte vara lika säker på att den håller sig
stabil, men man kan i alla fall räkna med en positiv
utveckling framöver.
I Latinamerika bor 10 % av u-världens befolkning.
Biståndet ligger på drygt 11 dollar per invånare. La-
tinamerika har på senare tid gått från att vara ett
bombhot mot hela den internationella ekonomin till
att bli en magnet för internationellt kapital av stora
mått.
I Nordafrika, arabvärlden och Iran kan man kon-
statera att det inte händer särskilt mycket. Där bor 6
% av u-världens befolkning. Biståndet är högt, 40
dollar per invånare. Det finns stora naturresurser, men
möjligheterna att ta vara på förutsättningarna är i stor
omfattning begränsade på grund av det politiska sys-
temet.
När man diskuterar vad man skall göra för att
hjälpa länderna att utrota sin fattigdom, tror jag det är
viktigt att man drar erfarenhet från de länder som
lyckats med dessa insatser. Man börjar nu få litet
erfarenhet av hur man kan göra, vilket gör att det blir
allt viktigare att uppnå effektivitet i det bistånd som vi
bidrar med i fattigdomsutrotningen.
Det är viktigt att man har mål som är mätbara.
Man skall kunna mäta vad man gör för att veta att
man gör någonting vettigt. Man kan mäta hur många
flickor som får en basal utbildning och hur många
hushåll som får rent vatten. Det är den typen av mål
som gör att man vet vad man sysslar med i den bi-
ståndsverksamhet man bedriver.
Att ha mål som bygger på att man bara skall mäta
hur många procent av BNI som man lyckas göra av
med leder inte till ett effektivt bistånd. Det är inget fel
att ha en rejält hög nivå, men att vara nöjd med att
man uppfyllt sina mål i och med att pengarna är av-
sända visar inte tillräcklig effektivitet i hanteringen av
en verksamhet, vare sig det gäller bistånd, försvar
eller sjukvård.
På sikt skall naturligtvis biståndet avvecklas, där-
för att fattigdomen skall utrotas. Också i det samman-
hanget är procentmålet hämmande. I FN talar man nu
allt mer om att biståndet skall vara oljan i motorn och
inte bensinen i tanken - alltså gärna en hög nivå men
också ett effektivt bistånd.
Därför är vi så skeptiska till stat-till-stat-biståndet.
Vi tror att det är oerhört viktigt att inte bidra till kor-
rupta regimer eller regimer som i sig själva utgör det
största hotet mot en positiv utveckling i det land de
styr.
Det viktigaste man kan göra för att hjälpa u-
länderna ur deras fattigdom är frihandel. Det är vis-
serligen inte biståndspolitik, men det är den viktigaste
insats vi kan göra. För dessa länder är handeln tio
gånger större än biståndet och spelar naturligtvis
oerhört stor roll.
Orsaken till att länderna befinner sig i den misär
de gör är i väldigt många fall att kommunismen har
förhindrat dem att delta i världshandeln, att man som i
Latinamerika har stängt sina gränser för fri handel av
rädsla för den stora partnern i norr eller att man som i
Indien har försökt skapa en egenproduktion och för-
sökt klara sig på egen hand. Denna brist på deltagan-
de i den internationella ekonomin är i själva verket
den största orsaken till att många av dessa länder
befinner sig i en ekonomiskt brydsam situation.
En av de saker som är särskilt viktiga för oss att
hantera i dag är de handelshinder som inte minst LO i
Sverige håller på att försöka sätta upp. Man försöker
förhindra import till Sverige av varor med hänsyn till
vad man kallar miljöskäl eller arbetsmiljöskäl.
Det är alldeles riktigt att fattiga länder behöver
hjälp att förbättra både sin miljö och sin arbetsmiljö.
Vi kan med biståndet bidra till en annan situation än
den som förekommer i en del länder. Men användan-
det av detta som ett handelshinder för att stärka
svenska varor i konkurrensen med varor från u-
länderna är något som det är alldeles oerhört viktigt
att vi med styrka motsätter oss. Våra insatser vid
WTO är alltså en av de viktigaste insatser vi kan göra
för att utrota fattigdomen i världen.
Vi anser att det humanitära biståndet måste ges
särskild prioritet, och självfallet är katastrofbiståndet
viktigt. Men precis som i alla andra sammanhang
måste man också avväga när man skall gå in och när
man skall gå ur. Ett katastrofbistånd skall verkligen
ersätta den skörd som fallit bort och det utsäde som
behövs till nästa skörd. Men det skall inte fortsätta
sedan år efter år och slå ut den lokala produktionen i
det aktuella landet. Då gör man ont värre.
Det är också angeläget att satsa på den basala ut-
bildningen, på skolan, inte minst för flickorna. En god
utbildning av flickorna ger inte bara en dubbelt så stor
resurs för produktionen i landet, utan den bidrar också
med stor kraft till att få ned befolkningstillväxten.
Välutbildade flickor skaffar inte så stora familjer som
de som saknar utbildning. Detta är den enskilda insats
som ger bäst resultat när det gäller att få en lösning på
befolkningsfrågan.
Basal hälsovård, inte minst även här för kvinnorna
är en annan kraftfullt prioriterad insats. Eftersom
dessa insatser inte kostar mer än ca 5 % av BNI i ett
u-land, finns det egentligen ingen ursäkt för länder
med bistånd på 10 % av BNI att inte ha tillgodosett
dessa basala funktioner.
När man går in i dessa länder är det viktigt att man
agerar via frivilligorganisationer hellre än via stat-till-
stat-bistånd. Frivilligorganisationer, de enskilda or-
ganistionerna eller NGO's för att använda den vanli-
gaste beteckningen, har ett inneboende engagemang
som är viktigt att utnyttja. De är duktiga, erfarna på
kunskapsöverföring och ofta väl etablerade i de länder
där de agerar. De har ofta en lång och god tradition av
arbete där.
I det humanitära biståndet är det väldigt viktigt att
hålla på fasta principer. Vi skall arbeta för att bidra
till en hållbar utveckling. Vi skall arbeta för att bidra
till jämställdheten. Vi skall arbeta konfliktförebyg-
gande och fredsbevarande.
En av de allra viktigaste faktorerna för att en po-
sitiv utveckling skall komma till stånd i ett land är att
man har respekt för de mänskliga rättigheterna. Detta
kommer Inger Koch att utveckla ytterligare längre
fram i debatten. Men frågorna om mänskliga rättighe-
ter, demokrati, yttrandefrihet och pressfrihet är så
otroligt väsentliga att det är viktigt att det svenska
biståndet för det första värnar om en positiv utveck-
ling i de länderna i alla överläggningar man har och
för det andra bygger upp de institutioner som behövs
för denna verksamhet.
Vi behöver också bidra till att bygga upp ett rätts-
samhälle, därför att rättssamhället är grunden för att
ekonomin i ett land skall kunna fungera på ett till-
fredsställande sätt och också för att det mänskliga
rättigheterna skall kunna upprätthållas.
Marknadsekonomin har nu definitivt segrat värl-
den över, och dess institutioner behöver byggas upp i
många länder. Kunskapsöverföring på detta område är
en väldigt viktig uppgift för oss. Det handlar om ban-
ker och börsinstitutioner, men det gäller också att
hjälpa till att bygga upp jordbruk och småföretag, att
bidra till jordreformer, att skapa möjligheter även för
kvinnor att skaffa mark och få lån för att starta småfö-
retag. I många länder är småföretag den enda möjlig-
heten för kvinnorna att bidra till sin egen försörjning.
I många länder är det också viktigt att bidra till att
bygga upp infrastrukturen. Vägar är en viktig insats.
Kraftverk, som vi ofta bidragit till, är däremot någon-
ting som enligt min uppfattning skall finansieras på
kommersiella grunder.
Infrastrukturinsatser som innebär att man omedel-
bart får ekonomiska vinster tillbaka skall finansieras
på kommersiella grunder och bära sig själva.
Stat-till-stat-biståndet är det bistånd som vi är
mest skeptiska till. Det har i många länder bidragit till
att det har vuxit fram en korruption som har varit
betydande och skadlig och hämmande för landet och
dess utveckling. Det är viktigt att inte med bistånd
skapa möjligheter för en regim som är hämmande för
landets egen utveckling att sitta kvar. Det är ofta
bättre med en statsbankrutt, en ny regim och en möj-
lighet att satsa på en vettig utveckling för landet.
Här kommer jag in på frågan om skuldsanering.
En skuldsanering är en väldigt viktig insats för att
hjälpa ett svårt skuldsatt land ur en kritisk situation.
Men samtidigt innebär en skuldsanering att man ska-
par möjligheter för en regim av tveksam kaliber att ta
upp nya lån. Man skapar ett låneutrymme. Det är det
som gör att det i många fall kan vara en fördel att
först gå in och bidra med ränte- och amorteringsfrihet.
Man tar bort kostnaderna för lånet medan man avvak-
tar och ser om man får den positiva utveckling i lan-
det som man strävar efter.
När det gäller det mulilaterala biståndet är det
väldigt viktigt att mycket av detta bistånd går genom
Bretton Woods-institutionerna via Världsbanken och
IMF. Orsaken till det är att de krav man ställer på
biståndsländer - bytet av bistånd mot utveckling - ger
de incitament som många gånger behöver komma
fram. Den utvärdering som Världsbanken gör är nog
den värdefullaste utvärdering av utveckling i dessa
länder vi ser.
När det gäller östbiståndet kommer Göran Lenn-
marker senare att gå in i detaljer om det.
Det är viktigt att biståndet kvalitetssäkras. Det
finns goda metoder för kvalitetssäkring. De bör till-
lämpas även på biståndet, och de bör tillämpas av ett
fristående institut.
När det gäller organisationen tror vi att det är en
fördel att UD åter tar huvudansvaret för biståndet. UD
skall ha relationerna till världen helt inom sitt revir
oavsett om det handlar om bistånd, handel eller poli-
tiska relationer. Ambassaderna är väldigt viktiga när
det gäller att kontrollera biståndet. Jag tror att man
allmer skall gå över från att ha egenproducerat bi-
stånd till att handla upp biståndet från enskilda orga-
nisationer och företag och utvärdera och följa vad
som görs. Det är viktigt att i första hand satsa på Afri-
ka. Afrika är det område där fattigdomen ökar.
Målet för vårt bistånd måste var att utrota fattig-
domen. Vi behöver anslå de medel som behövs och
använda de vägar som fungerar. Där är stat-till-stat-
biståndet det som skall minskas medan vi skall öka
biståndet via enskilda organisationer. Det är resultaten
av biståndet som räknas.

Anf. 2 HELENA NILSSON (c):
Herr talman! Jag vill inledningsvis påpeka att vi den
22 november ägnade vi oss åt att diskutera bistånds-
ramens storlek. Deltagarna i dagens debatt är i stort
sett desamma som då. Samma dag fattade riksdagen
beslut om budgetramarna, där biståndsramen ingår. I
beslutet knyts biståndsramen åter till bruttonationalin-
komsten. Biståndsramen skall uppgå till minst 0,7 %
av BNI. För 1997 innebär detta 11 miljarder 946
miljoner kronor, att jämföra med anslaget innevaran-
de år på 13 miljarder 360 miljoner kronor.
Som vi då konstaterade innebär denna besparing att
enprocentsmålet blir än mer avlägset. Jag vill återigen
beklaga detta. Jag förklarade i debatten varför Cen-
terpartiet har ställt upp på denna besparing, nämligen
av statsfinansiella orsaker. Ett tydligt mål måste vara
att återupprätta enprocentsmålet så snart som möjligt.
Den 22 november diskuterade vi omfattningen, och
i dag skall vi debattera innehållet i biståndet. Jag vill
markera att Centerpartiet anser att utskottet i allt vä-
sentligt har funnit en tillfredsställande balans mellan
olika biståndsformer för 1997. På litet längre sikt bör
inriktningen förändras. Jag återkommer längre fram
till detta. Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Herr talman! Den ekonomiskt rika delen av världen
har möjligheter att förbättra levnadsstandarden och
livsvillkoren för människorna i jordens fattigaste
länder. Sverige är i jämförelse med de flesta andra
länder ett oerhört rikt och välmående land. Det inter-
nationella utvecklingssamarbetet hör till vårt lands
viktigaste och mest konkreta utrikespolitiska verk-
samheter. Det är ett gemensamt ansvar att angripa i
grunden gemensamma problem, som annars hotar
jordens överlevnad.
Världsfattigdomen är ett sådant grundproblem. En
stor del av befolkningen står utan möjligheter att göra
en rimligt produktiv arbetsinsats. Det är ett oerhört
slöseri med mänskliga resurser. Fattigdomen och
orättvisorna är en grogrund för etniska och sociala
motsättningar samt andra politiska spänningar som
kan hota freden. En fredlig värld kräver en rättvis
värld!
Krig och konflikter är ett annat problem som angår
hela världen. De medför, förutom direkt mänskligt
lidande, en resurs- och miljöförstörelse som gör fat-
tigdomen djupare. Konflikterna berör hela värden
genom spridningseffekter i form av flyktingströmmar,
terrorism och ytterst risken för utvidgade och mer
omfattande konflikter.
Den globala förstörelsen av miljö och naturresurser
är det tredje problemet. Det har sina rötter i två sam-
tidiga och motsatta fenomen. Det ena är västvärldens
överkonsumtion, det andra är den utbredda misären i
tredje världen. Det är inte möjligt att lösa de mil-
jöproblem som finns i tredje världen enbart med de
ekonomiska och kunskapsmässiga resurser som finns
där. Lika litet kan övriga fattigdomsrelaterade pro-
blem lösas utan ett internationellt samarbete. Det är
därför en självklarhet att Sverige tar på sig sin del av
ansvaret också för de globala problemens lösning. Det
gäller både i de bilaterala kontakter vi har och genom
vårt uppträdande i internationella fora som FN och
EU.
Regeringen presenterar i propositionen sin avsikt att
stärka fattigdomsinriktningen och långsiktigheten.
Dessutom skall biståndet i högre grad gå till att stödja
samhällsomvandlingar mot fred, demokrati och håll-
bar ekonomisk utveckling. I nio punkter aviseras
åtgärder. Jag anser att regeringens lista på dessa nio
punkter innebär en nödvändig prioritering av våra
biståndsansträngningar. Men jag vill peka på några
gamla försummelser som lever vidare.
Centerpartiet har länge kritiserat den dominerande
roll landprogrammen har för biståndsanslagens upp-
byggnad. Det har lett till att den biståndspolitiska
debatten och de biståndspolitiska prioriteringarna
alltför mycket har handlat om vilka länder vi skall
hjälpa, och allt för litet om vilka globala problem vi
vill medverka till att lösa. Centerpartiet har i konsek-
vens med detta förordat en mera ämnesinriktad upp-
delning av anslagen. Den tidigare fyrpartiregeringen
tog ett par steg i den riktningen, men det ledde inte till
någon konsekvent omläggning.
Landsbygdens utveckling måste ställas i centrum
för bekämpandet av fattigdomen. Ungefär tre fjärde-
delar av jordens befolkning bor på landsbygden. Det
är där som större delen av världens ekonomiska mi-
sär, miljöproblem och sociala problem finns. Det är
också här som maten produceras, den mat som skall
föda en växande befolkning på landet och i staden.
Större vikt måste därför läggas vid det bistånd som
stöttar ett miljömässigt hållbart jordbruk. Tyvärr har
svensk biståndspolitik inte alltid startat utifrån denna
utgångspunkt.
För landsbygsutvecklingen är det nödvändigt att
också framhålla den nyckelroll som kvinnorna på
landsbygden spelar som ekonomiska aktörer - som
bönder, handlare, hantverkare och ansvariga för fa-
miljeekonomin. Det är viktigt att beakta kvinnornas
roll då stödinsatserna utformas. Även efter att jäm-
ställdhet införts som ett sjätte mål för allt svenskt
bistånd finns det ett stort behov för särskilda projekt
som just syftar till att förbättra kvinnornas situation.
Det är värt att notera att endast 1 % av SIDA:s medel
används till direkta insatser för ökad jämställdhet.
Frågor om kvinnors utbildning, hälso- och mödravård
och reproduktiva hälsa löses bäst inom ramen för ett
bredare utvecklingsprogram.
Regeringens markeringar om vikten av uthållig
tillväxt och den satsning på vattenfrågan som genom-
förs är bra. Vi får dock inte glömma bort livsmedels-
frågan i stort, dvs. inte bara när det gäller landsbyg-
den. Under 70- och 80-talet ökade livsmedelsproduk-
tionen snabbare än efterfrågan till skillnad från den
oroande utvecklingen under 60-talet. Nu har kurvorna
åter vänt, och efterfrågan på livsmedel ökar snabbare
än produktionen. Skälen till detta är flera:
1. Hittillsvarande produktionsökningar beror främst
på de hybridsädesslag som upptäcktes i slutet på
60-talet, den s.k. gröna revolutionen. Några nya
tekniksprång har inte skett. I stället har nackdelar-
na med de s.k. mirakelgrödorna blivit tydliga i
form av ett stort behov av handelsgödsel, vatten
och bekämpningsmedel.
2. Den ekonomiska utvecklingen i första hand i Ost-
asien leder till en efterfrågeökning i betydligt
snabbare takt än vad folkökningen motiverar. En-
ligt Worldwatch Institute kan en övergång till
köttdiet i Kina inom några år skapa ett importbe-
hov av spannmål som ligger i samma storleksord-
ning som hela den nuvarande världshandeln med
spannmål.
3. Jordens tillgängliga åkerarealer minskar. En orsak
till detta är den snabba urbaniseringen, som årli-
gen lägger stora områden av jordens bördigaste
åkermark under asfalt och betong. Detta sker
främst i Ostasien. Till detta kommer den ständiga
jordförstöringen genom bl.a. ökenutbredningen,
jord som sköljs bort i bergstrakter samt över-
svämningar i lågländerna på grund av skogssköv-
lingar.
Herr talman! Världsbanken har kommit att inta en
ledande roll som utvecklingsorganisation och po-
licyskapare. FN-systemets övriga organ har trängts
undan i konkurrensen med Världsbanken. Bl.a. beror
detta på de resurser Världsbanken kan ställa till u-
ländernas förfogande. Till följd av utlandsskulder och
de hårda villkor som ställs av Världsbanken och IMF
uppstår social och politisk oro som sätter de nya de-
mokratierna på hårda prov. Världsbanken har tagit till
sig en stor del av den kritik som riktats mot gruppen
under åren och inlett en utveckling mot mer av socialt
och ekologiskt hänsynstagande och även mot jäm-
ställdhet mellan män och kvinnor. Det är viktigt att
Sverige fortsätter att spela en pådrivande roll i den
utvecklingen, eftersom mycket återstår att göra.
Herr talman! EU-medlemskapet har skapat en ny
arena för den svenska biståndspolitiken. EU har en av
världens största biståndsbudgetar. Enligt Maastrich-
tavtalet finns en ambition att åstadkomma en sam-
ordning av alla medlemsländers bistånd, vilket omfat-
tar mer än hälften av allt offentligt bistånd i världen.
Möjligheten att påverka detta biståndsflöde är nästan
viktigare än hur vi utformar vårt eget bistånd.
Regeringens ambitioner angående EU:s bistånds-
politik är bra, men enligt vår uppfattning något all-
mänt hållna. En betydligt mer handfast och konkret
strategi bör eftersträvas. Därför är det bra att riksda-
gen genom utrikesutskottet under våren kommer att
närmare granska strategin för EU:s biståndspolitik.
Det är alldeles nödvändigt att vi samlar ihop våra
ansträngningar inom olika politiska fält så att det
svenska agerandet inte spretar åt olika håll. Initiativet
som kom i samband med den förra budgeten om en
sammanhållen Afrikapolitik är därför lovvärt. Komp-
lexa frågor kan självfallet inte reduceras och krympas
så att de passar in i en enkel ram. Vi bör därför åstad-
komma en större samstämmighet mellan våra bi-
stånds- och handelsinsatser.
Statsminister Göran Persson orsakade turbulens
vid besöket i Kina, i allt väsentligt på grund av
klumpiga och klandervärda formuleringar i ett tal utan
manus. Frågan fick dock sin alldeles särskilda ladd-
ning av det spänningsfält som finns mellan alternati-
ven samarbete med eller isolering av en förtryckarre-
gim. Särskilt grannlaga blir avvägningen när det rör
sig om länder som inte respekterar mänskliga rättighe-
ter och som samtidigt är såväl biståndsmottagare som
växande handelspartner. Många sådana länder finns i
Ost- och Sydostasien. Enligt Centerpartiets mening
bör Sverige utarbeta en Asienstrategi med brett fokus
utifrån ekonomisk-politiska, säkerhetspolitiska och
biståndspolitiska utgångspunkter och utifrån tillstån-
det för de mänskliga rättigheterna.
Över hälften av världens befolkning bor i Asien.
Många grupper i världsdelens länder har fått uppleva
högst påtagliga ekonomiska förbättringar. Ändå lever
minst en fjärdedel av befolkningen alltjämt i djup
fattigdom. En majoritet av världens fattiga lever fort-
farande i Ost- och Sydostasien. Den tredje vågens
demokratiutveckling har inte alls haft samma genom-
slag i Asien.
Jag har i ett särskilt yttrande tillsammans med
kollegerna från Miljöpartiet, Folkpartiet och Vänster-
partiet tagit upp läget på Östtimor. De mänskliga
rättigheterna kränks systematiskt, och vi har i vår
flerpartimotion krävt att regeringen vidtar åtgärder till
skydd för befolkningen på Östtimor. Ytterligare
svenska insatser måste också prövas.
Till flera länder i Sydostasien skickar vi bistånd
med ena handen och säljer krigsmateriel med den
andra. Fallet Indien är självklart det mest iögonfallan-
de då summorna är störst. Budgetåret 1994/95 upp-
gick biståndet till nästan 557 miljoner kronor och vår
krigsmaterielexport till 117 miljoner kronor. Men
med flera andra länder är det på samma sätt. Den
svenska exporten till Indonesien har satts i blixtbe-
lysning av nobelpristagaren Ramos Horta. De grava
kränkningarna av mänskliga rättigheter på Östtimor
och vår samtidiga export av krigsmateriel understry-
ker behovet av en sammanhållen strategi.
På flera håll i den här regionen finns konflikthär-
dar som vid en eskalering påverkar säkerheten också
för oss i Europa. Sveriges och EU:s handelsutbyte
ökar med flera av dessa länder. Därför anser Center-
partiet att Sverige bör analysera våra aktiviteter visavi
Asien i en sammanhållen strategi. Med detta som
bakgrund och i likhet med initiativet om en samman-
hållen Afrikapolitik vill jag avslutningsvis fråga bi-
ståndsministern: Kan regeringen tänka sig att ta ini-
tiativ till en svensk strategi för Asien?

Anf. 3 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp):
Herr talman! Jag har noga lyssnat på de föregåen-
de talarna, som så vältaligt har lagt ut texten kring
svensk biståndspolitik. Jag kan skriva under på det
mesta som har sagts.
Bertil Persson talade sig varm för frihandel, de-
mokrati, frivilliga organisationer, hållbar utveckling,
jämställdhet, mänskliga rättigheter - vilket vi kommer
att få höra mer om - marknadsekonomi osv. Det är
bra alltsammans. Jag studsade dock till litet grand när
Bertil Persson sade: Dessutom gärna en rejäl nivå.
Men sedan fick han det att låta som om effektiviteten
riskerar att bli mindre bra om vi har en rejäl nivå. Det
måste man vara observant på.
Bertil Persson avslutade med att säga: Vi behöver
anslå de medel som behövs. Det är klart; med det
globala perspektiv vi står inför är det inget dåligt
uttalande. De medel som behövs är ju egentligen
oändliga i det perspektivet.
Till dagens betänkande finns en enda reservation,
och den rör just detta med nivån, dvs. pengarna. Det
handlar om det enprocentsmål som vi så många gång-
er har diskuterat och som vi kommer in på även i dag.
Vi kommer sedan i vår att ha en debatt då vi skall
diskutera innehållet i biståndspolitiken. Utskottet har
nu inte gått in på en hel del av de frågorna, eftersom
vi kommer att ha en biståndsdebatt under vårsessio-
nen där vi kommer att komma in på idéer om hur vi
skall effektivisera och vad vi skall satsa på. Jag kom-
mer inte att uppehålla mig så mycket vid den delen i
dag, utan jag kommer att fundera litet mera kring
biståndsviljan i det svenska samhället.
Jag fick ett brev för ett halvår sedan, och jag
tänkte ta ett citat ur det brevet. Det står så här:
"Sverige var länge ett föregångsland när det gäller
internationell solidaritet. Tidigare än andra tycktes vi
se vikten av rättvis global utveckling. Både i våra
bilaterala relationer och inom ramen för världssam-
fundet uppfattades Sverige som vägvisare. Den djupa
känsla för alla människors lika värde och värdighet,
som utgjort en förutsättning för vår egen utveckling
mot en välfärdsstat var förpliktigande också för vår
roll i världen. Som svenskar kunde vi känna stolthet
över vårt land.
Under senare år har denna bild förändrats. Vår roll
som förebild har förlorat mycket av sin lyskraft. En
orsak till denna förändring är Sveriges under senare år
steg för steg minskade bidrag till bistånd och interna-
tionell utveckling. Minskningen har gällt såväl FN
som Sida och enskilda organisationer. Att under bara
några års tid minska det internationella ansvarstagan-
det med nästan en tredjedel och samtidigt hävda att
det tidigare så angelägna enprocentmålet står kvar,
skapar en trovärdighetskris."
Så står det att läsa i det här brevet. Det kom från
Svenska Missionsrådet. Och det är så sant som det är
sagt: Trovärdigheten i enprocentsmålet är i högsta
grad ifrågasatt i dag. Samtidigt visar opinionsunder-
sökningar att allt fler blir negativa till biståndet. Detta
är oroande.
På ett decennium har andelen svenskar som vill
minska eller slopa det statliga biståndet i runda tal
fördubblats, och uppgår i dag till 42 %. Biståndsviljan
har kraftigt försvagats.
Hade jag haft tillgång till en overheadapparat nu
skulle jag ha visat er två kurvor här på väggen. Nu har
jag dem bara på ett A4-papper, och ni ser väl inte från
era bänkar, men jag skall försöka förklara. Den här
röda kurvan, den övre, visar hur många som anser att
biståndet är lagom eller bör öka. Den andelen har
minskat från 72 % för tolv år sedan till 43 % i dag.
Andelen människor som anser att biståndet bör mins-
kas eller slopas helt har ökat från 27 % till 42 %.
Ser man till långsiktiga trender kan det tyckas som
att det är den minskade biståndsviljan som berett
marken för politiska beslut att sänka biståndet. Men
vid en närmare analys träder en annan bild fram.
Nedgången i andelen biståndspositiva sker framför
allt i tre dramatiska steg. Den första stora nedgången
sammanfaller i tiden med att muren mellan öst och
väst revs 1989. Plötsligt riktades våra blickar bort
från tredje världen och riktades i stället mot Europa.
Detta fick effekt på dessa kurvor. Den andra ned-
gången inträffade 1992. Mätningen är gjord månaden
efter att den dåvarande regeringen beslutat minska
biståndet med 1,5 miljarder kronor. Den tredje stora
nedgången kom i år. Också den mätningen är gjord
efter ett beslut om att skära i biståndet och att göra ett
avsteg från enprocentsmålet och lägga fram en bi-
ståndsbudget som motsvarar 0,7 % av BNI. Det är tre
klara hack i opinionen i Sverige.
Naturligtvis är det vanskligt att slå fast orsaksför-
hållanden, inte minst vad avser något så svårmätt som
opinioner. Men vi kan inte bortse från de här samva-
riationerna i tiden mellan politiska beslut och svenska
folkets syn på bistånd. När landets regering skär i
biståndet mer än i andra verksamheter ger den också
en tydlig signal om att biståndet inte är så viktigt.
Annat var det förr. Det är litet tråkigt att behöva
säga det, för det låter litet negativt, men det var det.
Detta framhöll jag vid den biståndsdebatt som vi hade
här i kammaren den 22 november i samband med att
vi antog budgetramarna. Ni som var närvarande då
minns att jag citerade en biståndsdebatt som hölls för
20 år sedan i riksdagen. Eftersom statsrådet Pierre
Schori inte var närvarande ämnar jag läsa upp några
små citat från denna biståndsdebatt för att peka på
vilken skillnad det är på den mot hur det är i dag.
Statsrådets partikamrat, Arne Geijer, sade så här:
"Låt mig till att börja med säga att vi nu under många
år har haft en intensiv debatt i Sveriges riksdag om
den svenska u-hjälpen. Vi har så småningom uppnått
enprocentsmålet, vilket innebär att 1 % av bruttona-
tionalprodukten anvisas för hjälpen till andra länder.
Samtidigt som detta har skett kan vi emellertid kon-
statera att klyftan mellan rika och fattiga länder för-
storats i förhållande till vad som var förhållandet för
några år sedan." Förhållandet är ju det samma i dag;
klyftan växer i världen. Det var min anmärkning. Han
fortsätter: "Att den svenska insatsen överskridit 1 %
av bruttonationalprodukten hoppas jag emellertid i
Sveriges riksdag framstår som mycket tillfredsställan-
de. Det är glädjande att vi har nått dithän, och jag
hoppas att vi också skall kunna vidmakthålla denna
enprocentiga andel av vår bruttonationalprodukt."
Jag skall väl också, för att vara rättvis mot Mode-
raterna och Bertil Persson och andra här, citera även
vad Allan Hernelius sade. "Knappast har vi anledning
att blygas över våra insatser totalt sett. Först av alla
nådde vi, som påpekats, det av FN uppställda målet.
Vi marscherar nu vidare och når en procent av 1976
års bruttonationalprodukt. Och det skall inte stanna
härvid", sade Allan Hernelius. Han sade att vi skulle
göra mer: "Stark åstundan härtill finns i alla partier. Å
andra sidan finns också en annan opinion, vars mot-
stånd det gäller att övervinna. Information och upp-
lysning kan bidra härtill."
Nu är det ju tre partier som inte har skrivit på den
här reservationen i dagens betänkande, och Center-
partiet är det tredje. Det är alltså de tre största partier-
na i Sveriges riksdag som ser till att denna nedskär-
ning sker. Det borde vara en tankeställare vad detta
kan betyda för det som jag har varit inne på, nämligen
opinionsbildningen i det svenska samhället när det
gäller bistånd.
År 1976 var det Torsten Bengtson som var tales-
man för Centerpartiet, och han sade så här: "Det var
Indien som i Förenta nationerna lade fram förslag om
1 %. Centerpartiet tog upp förslaget i en motion i
riksdagen. Folkpartiet anslöt sig till förslaget året
efter. För socialdemokraterna tog det många år innan
man accepterade förslaget om enprocentsmålet. Sedan
har det varit ett oavbrutet tillbakahållande från social-
demokraterna, och vi har måst motionera varje år. Det
har alltså varit en mödosam väg till detta mål."
Men man nådde målet. Misstaget man gjorde var
att man började tumma på målet. Sedan har man suc-
cessivt sänkt biståndet. Den signalen har naturligtvis
varit tydlig ut i det svenska samhället. Politikerna
menar väl någonting med de förändringar de gör. Den
signalen har alltså uppfattats.
Jag har sagt det tidigare, och jag säger det om
igen: Utan ett globalt perspektiv blir enprocentsdis-
kussionen obegriplig. Varför skulle en viss del av den
svenska budgeten vara reserverad för något speciellt,
som man inte skulle få röra?
Tanken bakom det, som männen framförde på den
tiden, var att det skulle vara en solidaritetshandling
och att biståndet skulle vara en fredad sektor som
skulle kunna fungera oberoende av konjunktursväng-
ningar och bekymmer i den svenska ekonomin. Hur
skulle man kunna föra ett sådant resonemang? Man
kan ju förstå att en finansminister inte gillar detta
resonemang.
Orättvisorna i världen är så enorma. Vi tillhör ri-
kemansklubben i Sverige, trots att vi har ekonomiska
bekymmer och obalanser. Om vi höjer blicken ut över
världen ser vi att vi tillhör rikemansklubben globalt
sett. Det förs in via våra TV-apparater och via mass-
medier och tidningar varje dag. Tanken var därför,
och är fortfarande för dem som slåss för enprocents-
målet, att man skulle ha en fredad sektor som skulle
kunna användas för vettig planering.
Därför finns det heller inget motsatsförhållande
mellan storleken på biståndet och effektiviteten i
biståndet. De kan mycket väl gå hand i hand, och gör
så också. Det har gjorts många misstag under årens
lopp när det gäller bistånd, men vi blir bättre och
bättre på det. Vi blir bättre och bättre på att föra ut
idéer och tankar. Allt det som har tagits upp tidigare i
dag av de föregående talarna arbetar man med, och
man vinner framsteg. Men det behövs naturligtvis
resurser.
Även om man inte kan gå så långt som Bertil
Persson och säga att vi skall anslå de medel som be-
hövs kan man åtminstone acceptera tanken att det
enprocentiga biståndet är heligt och inte vika från
den.
Vad jag har velat framföra är budskapet att det är
viktigt vad politikerna gör och vad politikerna säger.
Det är ingen nyhet i denna församling. På denna
punkt har vi misslyckats.
Jag vill slutligen ställa en fråga till statsrådet
Pierre Schori. Delar statsrådet min uppfattning att
signalerna i det svenska biståndet också negativt har
påverkat biståndsviljan i Sverige?

Anf. 4 BERTIL PERSSON (m) replik:
Herr talman! Det är alltid stimulerande att höra
Karl-Göran Biörsmark prata om bistånd med det
engagemang som han känner. Det engagemanget
känner vi alla för biståndet. Jag är dock något tvek-
sam när han talar om en fredad sektor. Så fredad att
man inte skall kunna ställa effektivitetskrav får den
inte bli.
När jag säger att man skall anslå de medel som
behövs för de vägar som fungerar menar jag natur-
ligtvis att man skall dra nytta av erfarenheterna av
fattigdomsutrotning från de länder som har lyckats
med denna uppgift - som har lyckats med dessa insat-
ser. På den vägen skall vi hjälpa u-länderna att själva
utrota sin fattigdom.
Det är inte fråga om att försörja u-länderna. Det är
fråga om att bidra med oljan i motorn, inte bensinen i
tanken. Är vi överens om det tror jag att vi kan hitta
många konstruktiva lösningar framöver.

Anf. 5 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Herr talman! Jag vill först yrka bifall till reserva-
tionen. Jag fick påpekat att jag glömde det i hastighe-
ten där framme.
Vi har diskuterat detta förut, Bertil Persson. Det
låter, åtminstone när Bertil Persson talar, som om det
finns ett motsatsförhållande mellan att anslå de ytter-
ligare miljarder som behövs för att nå upp till enpro-
centsmålet och effektivitet. I och med att vi skulle
anslå pengarna skulle effektiviteten helt plötsligt bli
sämre. Jag ser inte det sambandet. Jag tror inte att det
finns.
De är litet försåtligt, för det låter som om det blir
bra bara vi sänker biståndet. Om vi sänker biståndet
blir det effektivt. Jag tror att det är fel utgångspunkt.
Det som skall uträttas - t.ex. vägar som skall byggas,
utbildning som skall anordnas och demokratisemina-
rier som skall hållas - är oändligt. Det finns hur
mycket som helst att göra. Uppgiften är enorm. Där-
för går det mycket bra att få biståndets storlek och
effektiviteten att gå hand i hand. Det finns inget mot-
satsförhållande.
Det talas om hjälp till självhjälp. När man läser de
gamla protokollen ser man att detta var en bärande
tanke. Det är precis så det skall vara. Det har ingen-
ting med storleken att göra.

Anf. 6 HELENA NILSSON (c) replik:
Herr talman! I Karl-Göran Biörsmarks anförande
görs kopplingen att Centerpartiet tillsammans med
Socialdemokraterna och Moderaterna urholkar bi-
ståndsviljan eftersom vi minskar biståndet. Jag skulle
vilja ha en exercis gällande det vi gör. Vad är det
egentligen Folkpartiet gör? Anser K-G Biörsmark att
Folkpartiet ökar biståndet i och med den reservation
som ställs, och därmed stärker biståndsviljan?

Anf. 7 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Herr talman! Svaret på den frågan är ja. I förhål-
lande till vad majoriteten bestående av Socialdemo-
kraterna, Moderaterna och Centerpartiet gör höjer vi
biståndet med 1,2 miljarder kronor. Detta innebär inte
1 %. Det är det som är så försåtligt och svårt. Om man
sänker biståndet är det enormt svårt att komma tillba-
ka. Vi har heller inte klarat målet. Inget parti i Sveri-
ges riksdag har klarat att lägga på så mycket på bud-
geten att biståndet kommer upp till 1 % 1997. Inget
parti har gjort det.

Anf. 8 HELENA NILSSON (c) replik:
Herr talman! Folkpartiets budget innebär att man
anslår, om jag har räknat rätt, 13 miljarder 146 miljo-
ner för 1997. Det är en avsevärd minskning jämfört
med vad Folkpartiet föreslog för 1996. Alltså är
Folkpartiet också med och minskar biståndet. Jag
tycker att det krävs litet hederlighet när vi debatterar.
Vi är faktiskt med om att minska biståndet allihopa,
men Folkpartiet minskar litet mindre. När man kopp-
lar detta till biståndsviljan har allmänheten kanske
litet svårt att se nyanserna.

Anf. 9 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Herr talman! Jag är den första att erkänna att det
var ett misstag att sänka biståndet med 1,5 miljarder,
som den förra regeringen gjorde. Jag erkände det från
talarstolen i mitt inledningsanförande. Det är ingen-
ting att hymla om. Folkpartiet var med, men signalen
var lika felaktig då som den är nu. Jag kritiserade det
då lika väl som jag gör det nu.
Alla finns med i byken på ett eller annat sätt. Ja,
kanske inte alla - det finns några partier som inte har
suttit i regeringsställning och inte har kommit med på
denna del.
Att från de stora partierna ge tydliga signaler om
en strategi för hur vi skall komma tillbaka till enpro-
centsmålet är viktigt. Det talas om det i reservationen
i dagens betänkande. Det är det vi vill göra. Vi slår på
ytterligare 1,2 miljarder i budgeten för att visa att vi
måste gå tillbaka.

Anf. 10 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! För precis en vecka sedan hade jag i
Cali i Colombia möjlighet att tala med ärkebiskopen i
Cali, Isaias Duarte. Han berättade bl.a. att en liten del
av svenska biståndspengar på ett väldigt bra sätt kan
användas för att stävja våldet i Colombia, till utbild-
ning i freds- och konfliktforskning, för att få befolk-
ningen delaktig i olika åtgärder, i syfte att få bukt med
just våldet och på olika sätt främja fredliga lösningar i
ett land som härjats av våld sedan decennier.
Det är ett exempel på hur det svenska biståndet
med väldigt små medel kan användas oerhört effektivt
och direkt riktas dit där vi tycker att det är som mest
angeläget, nämligen för att stärka mänskliga rättighe-
ter.
I augusti hade utskottet möjlighet att på plats i
södra Afrika ta del av olika biståndsinsatser som
kommit väl till pass, t.ex. utbildning, hälsovård och
insatser för att stärka rättssamhället i bl.a. Tanzania,
Swaziland, Moçambique och Sydafrika.
Vi kan fortsätta och visa en rad olika exempel på
att biståndet är både effektivt och just når de fattigas-
te.
Den debatt vi i dag har om biståndet känns där-
emot inte alls lika upplyftande som när man tänker på
de konkreta biståndsinsatser som görs. Den här debat-
ten är ännu en i raden där vi diskuterar sänkning av
bistånd, ännu en i raden där vi är tvingade att konsta-
tera den nedrustning som har skett av biståndet.
Jag måste tillstå att debatten i dag känns särskilt
märklig, utifrån den nya budgetteknik som riksdagen
har lagt sig till med. Den innebär att vi i november,
som Helena Nilsson var inne på, hade en debatt om
var taket skall ligga, att vi i dag skall ha en diskussion
om hur vi fördelar mellan posterna och att vi i vår
kommer att ha ytterligare en debatt om hur vi ser på
de olika biståndsmålen och områdena. För min del
anser jag att det här är ett märkligt sätt att dela upp
diskussionen på.
Jag kan förstå att Pierre Schori tyckte att det var
lämpligt att inte vara här i november, när vi diskute-
rade sänkningen av anslaget och lade fast taket, och
att det är roligare att vara här i riksdagen i dag, när vi
diskuterar fördelningen mellan länder, när vi redan
har tagit det destruktiva beslutet att lägga ramen så
pass lågt som vi har gjort.
Jag hävdar alltså att vi borde ha ett sammanhållet
grepp om biståndet och diskutera dessa frågor vid ett
och samma tillfälle. Det blir också väldigt konstigt när
vi senare kommer att diskutera olika länder, vilket
ingen hittills har gjort. I dag fastlägger vi egentligen
formellt ramen även land för land och fördelningen
mellan olika internationella organ. När vi har behand-
lat detta i riksdagen och i utskottet har det i stort sett
varit omöjligt att påverka och aktivt ta bestämd ställ-
ning till att det ena eller det andra landet skulle ha
mer pengar. Jag menar alltså att riksdagens roll att
aktivt påverka biståndet har allvarligt försämrats.
Karl-Göran Biörsmark tog upp den bristande bi-
ståndsviljan. Alla har väl kunnat konstatera den radi-
kala försämring som har skett. I den senaste mätning
som har gjorts visar det sig att 42 % av befolkningen
vill minska eller helt slopa biståndet och att bara 2 %
fler, dvs. 44 %, vill öka biståndet eller anser att det är
lagom. Det är en klar försämring, och det kan man se
under en följd av år.
Det diskuterades vilket ansvar partierna har och
vilket ansvar regering och myndigheter har. Jag kan
tillstå att vi i samtliga partier har ett ansvar och att vi
inte tillräckligt har fört ut de här frågorna bland all-
mänheten, bland våra väljare, för att visa hur viktigt
det är med bistånd och att det inte står i motsatsställ-
ning till att vi höjer levnadsnivån och försöker bevara
välståndet i Sverige. Vi har uppenbarligen inte lyckats
med det, och ansvaret ligger hos oss.
Jag tycker dock inte att detta är en tillräcklig för-
klaring. Jag måste bestämt hävda att det är regering-
en - den tidigare borgerliga och framför allt den nu-
varande socialdemokratiska regeringen - som bär det
tyngsta ansvaret. Jag har svårt att se att Pierre Schori
kan komma undan sitt ansvar här. Det är ju regeringen
som ger signalerna.
Ni i regeringen har gett signalen till svenska folket
att biståndet inte är så viktigt, att enprocentsmålet kan
vi tala om i en långsiktig strategi och som ett övergri-
pande mål men att vi inte konkret behöver hålla oss
till detta.
Jag undrar hur Pierre Schori kan försvara detta.
Vad tänker ni göra från regeringens sida för att ändra
inställningen hos den svenska befolkningen? Vilka
kampanjer eller turnéer skall Pierre Schori ge sig ut
på för att förklara hur användbart det svenska bistån-
det är? Jag har inte hört något om det.
Jag vill också hävda att regeringen inte aktivt ser
till att föra ut biståndsfrågorna, som man skulle kunna
göra genom att t.ex. använda sig av partierna. Ett
konkret exempel är att mitt parti, Vänsterpartiet, var
villigt att med all kraft och energi som vi kan uppbåda
bidra till detta genom att medverka i SIDA:s styrelse.
Vi var utlovade detta av regeringen, men av olika
skäl, som inte förefaller rimliga, nekades vi detta. Det
är alltså ett aktivt sätt att visa att partierna, som är
positiva och som skulle kunna spela en viktig roll,
förvägras denna roll. Jag tycker att Pierre Schori
personligen har ett mycket stort ansvar och att han har
misslyckats på den punkten.
Jag kan därmed gå in på vilken del av biståndet
det är fråga om och hur vi lägger upp strategin. När vi
har sagt att enprocentsmålet inte håller i praktiken
utan bara är ett avlägset mål, som vi i dag inte kan se
klart hur det skall förverkligas, kan jag konstatera att
det står i bjärt kontrast mot de behov som finns ute i
världen. Olika studier visar hur skillnaden mellan
fattiga och rika länder ökar. Den fattigaste delen i
världen har sänkt sina tillgångar från 2,3 till 1,4 % av
tillgångarna, dvs. den fattigaste femtedelen av värl-
dens befolkning, medan de rikaste har ökat sina till-
gångar. Vi vet också att dessa skillnader finns inom
länderna, och det gör att bistånd direkt stat till stat
inte alltid är det lämpligaste, utan att det bör gå just
via enskilda organisationer.
Om vi då ser till den strategi som regeringen har
lagt upp för bistånd, dvs. den del som nu finns kvar,
delar Vänsterpartiet i stort sett den strategin. Fattig-
domsbekämpningen måste komma först och framför
allt inriktningen på Afrika.
Att reformera FN och Världsbanken till mer de-
mokratiska instrument, att komma ifrån de oerhört
storskaliga lösningarna inom Världsbanken, är nå-
gonting som vi till fullo kan stödja.
Det globala samarbetet för miljö och hållbar ut-
veckling är också oerhört angeläget. Jag vill där sär-
skilt understryka insatserna i Öst- och Centraleuropa,
där vi från Vänsterpartiets sida vill lägga mer pengar
än vad regeringen anslår.
För jämställdheten, konfliktförebyggande insatser
och strategin för EU:s utvecklingssamarbete, hur vi
där måste konkret påverka, precis som Helena Nilsson
var inne på, är det väldigt stora summor som går från
Sverige. Vi måste på ett ännu mer kraftfullt sätt delta i
utformningen av de sammanlagda resurserna för att få
dem så bra som möjligt.
Jag skulle också vilja hävda att det fattas en del i
den här strategin som inte tillräckligt lyfts fram. Där
har vi satsningen på barnperspektivet, att se till att
olika beslut granskas med utgångspunkt från hur de
gynnar just barn i världen. Det är också handi-
kappområdet, stöd till människor med funktionshin-
der, som naturligtvis sker indirekt i många former,
men där vi saknar det direkta stödet t.ex. till SHIA
och andra organisationer som gör ett mycket förtjänst-
fullt arbete men dit bara 1 % av SIDA:s budget går.
Vi kan då se på vad Vänsterpartiet vill satsa på.
Först och främst har vi lagt oss på totalt 1,8 miljarder
över regeringens budget. Det har vi fördelat med
ungefär 500 miljoner kronor till det multilaterala
biståndet, dvs. framför allt FN-organisationerna. Vi
tycker att Unicef och UNHCR, som arbetar med flyk-
tingar, hör till de organisationer som gör de absolut
viktigaste insatserna och som vi därför vill ge bidrag
till. Där vill vi ha en ökning i stället för en sänkning.
På det bilaterala området vill vi satsa 500 miljoner
mer, och där finns det flera länder som vi särskilt vill
lyfta fram. Vi har pekat på behoven i Laos och Viet-
nam. Laos är ett av världens fattigaste länder, drabbat
av översvämningar. Men där finns en vilja till för-
ändring. Det finns problem och det finns stora brister
i demokratin, men Sverige skulle kunna bidra till
uppbyggnaden.
Vi har situationen i Guinea-Bissau, som länge har
varit mottagare av svenskt bistånd, och där vi kanske
har satsat för mycket under vissa tider. Men nu hyser
man stor oro för att biståndet totalt skall avslutas
inom en nära framtid. Det vore mycket olyckligt,
eftersom Guinea-Bissau fortfarande är ett av världens
fattigaste länder.
Vi har Östtimor, som Helena Nilsson också var
inne på, och jag är oerhört förvånad över att man från
regeringens sida inte har varit villig att satsa mer än
man har gjort. Det var mycket stora problem t.o.m.
med den lilla summa, 10 miljoner, som har anslagits.
Jag har mycket svårt att förstå det.
I det tacktal som biskop Belo höll när han fick
fredspriset i Oslo förra veckan framförde han just: Jag
kan inte glömma bidraget från vänner inom andra
religioner som med klokhet och en verksamhet utan
fruktan har gjort det möjligt för den katolska kyrkan i
Östtimor att tillerkännas Nobels fredspris 1996.
Han fick priset tillsammans med Ramos Horta.
Biskop Belo lyfte fram just behovet av fortsatta insat-
ser och stöd. Förhoppningsvis blir det stärkt efter
Nobelpriset. Men regeringen har uppenbart inte satsat
särskilt mycket.
Jag skulle också vilja peka på hur konstigt budge-
ten fungerar, t.ex. när det gäller ett land som Guate-
mala. Vi hade faktiskt gemensamt glädjen att vara
med när undertecknandet av fredsöverenskommelsen
gjordes i Stockholm den 7 december, och regeringen
har också sagt att man vill satsa. Vi från Vänsterpar-
tiet vill ha Guatemala till programland med en ökad
ram på 60 miljoner. Det har vi inte fått. Däremot är vi
överens i utskottet om att satsa på Guatemala. Samti-
digt kan jag läsa i tidningarna att det nu är klart att
ramen för Guatemala kommer att höjas från 50 till 80
miljoner.
Då undrar jag: Vad spelar det för roll att vi grans-
kar de här siffrorna, miljonerna, land för land i utskot-
tet här i riksdagen, när regeringen uppenbart ändå
fördelar och gör som den vill? Även om det i det här
fallet är ett mycket gynnsamt beslut, tycker jag att
gången är mycket konstig.
Jag vill också vad gäller SIDA:s bistånd peka just
på de enskilda organisationerna, på hur oerhört vä-
sentligt katastrofbiståndet är. Jag tror att man kan nå
mycket genom att satsa på de enskilda organisationer-
na.
Men för Vänsterpartiets del är det väsentliga i dag
att peka på att en plan för att återställa enprocentsmå-
let är oerhört väsentlig, och därför vill jag yrka bifall
till den reservation som vi har tillsammans med Folk-
partiet, Miljöpartiet och Kristdemokraterna. Den plan
som vi kräver måste gå att förverkliga. Från Vänster-
partiets sida anser vi att målet bör kunna uppnås inom
tre år. Det är regeringen som har ansvar för att se till
att en sådan plan tas fram och genomförs.

Anf. 11 BODIL FRANCKE
OHLSSON (mp):
Herr talman! I regeringens budget sänks bistånds-
nivån till 0,7 % av BNI. Enprocentsmålet ligger fast
och skall uppnås så snart de statsfinansiella förutsätt-
ningarna föreligger, sägs det i texten. Men man har
inte satt någon bestämd tidpunkt för det målet.
Miljöpartiet menar att målsättningen måste vara
att stegvis höja biståndet varje år för att åter uppnå
enprocentsmålet. I vårt budgetförslag ligger vi
1 430 000 000 över regeringens nivå. Av de pengarna
föreslår vi 1 miljard till miljöinsatser i utvecklings-
länderna. Vi har gjort det ett par gånger nu. Vi menar
att miljöfrågorna griper in i så oerhört många delar av
samhället och kommer många delar av samhället till
godo.
Även folkrörelser och enskilda organisationer,
som har stor erfarenhet av biståndsarbete, menar vi
skall få del av dessa pengar. Med tanke på hur ned-
skärningarna drabbar biståndet på många sätt, skall
miljöstödet också kunna delas ut till projekt och för
insatser som har anknytning till eller berör miljön i
olika avseenden, som t.ex. stöd till kvinnor, ekolo-
giskt jordbruk, energiprojekt, utbildning, undervis-
ning och stöd till lokalt näringsliv. Därmed berör vi
också överlevnadsfrågorna, livsmedelsförsörjningen.
Vi ger också 300 miljoner fördelat till Internatio-
nella familjeplaneringsfederationen, FN:s utveck-
lingsprogram, för finansiering av FN-systemets tek-
niska bistånd, till FN:s barnfond, till FN:s befolk-
ningsfond och till FN:s miljöprogram samt till bistånd
genom folkrörelseorganisationer. Det blir sammanlagt
300 miljoner.
Vi menar i Miljöpartiet att biståndet är ett viktigt
säkerhetspolitiskt instrument och att ett av de största
hoten mot global stabilitet och fred är att fattigdomen
brer ut sig i de redan fattiga länderna och att klyftan
mellan rika och fattiga ökar, att befolkningsantalet
ökar samtidigt som natur och miljö förstörs och natur-
resurserna krymper. Det primära är alltså kampen mot
fattigdomen och mot den svält som blir resultatet av
detta. Det är därför logiskt att minska försvarsutgif-
terna för att i stället höja anslagen till bistånd och
utvecklingssamarbete. Vi har i vårt budgetförslag
minskat på utgiftsområde 6, totalförsvar, med 2,4
miljarder kronor till förmån för utgiftsområde 20,
miljö, och utgiftsområde 7, som är internationellt
bistånd.
Författaren och journalisten Lasse Berg har skrivit
en artikel med titeln Förräderiet mot Afrika, som jag
läste någon gång i somras. Jag tar med den här därför
att jag tycker att han har en speciell vinkling av konti-
nuiteten i biståndet. Han påpekar även hur många
länder som måste dra ned sitt bistånd. Han kräver -
det är en ganska arg artikel - att enprocentsmålet skall
återupprättas. Han säger så här:
Kapitalströmmar, bistånd, handel och exportpriser
sjunker. Endast skuldvolymen, de tunga återbetal-
ningarna och fattigdomen ökar i Afrika. I södra Afrika
kan man se en hoppfull åtstramning av det svenska
biståndet. Byarnas kvinnor får lära sig läsa och skriva.
Demokratistöd gör fattiga väljare medvetna om sina
grundläggande rättigheter. Småföretagare får lån till
nya verksamheter. Ja, det låter nästan som en entusi-
astisk handbok för fältarbetare. Men så kommer hans
kritik: Sverige har i 30 år arbetat på att skapa sig ett
gott rykte som man nu lättvindigt spolar bort. Det är
som en bonde som sliter och släpar för att anlägga en
åker, sår, gödslar och rensar - men sedan plöjer ned
alltihop för att spara pengar på skördearbetet. Sveri-
ges nya egoism kallar han det. Och Lasse Berg menar
att det svenska exemplet gör det lättare för andra
biståndsgivare att gå vidare och glömma denna konti-
nent, dvs. Sveriges nya egoism smittar.
Miljöpartiet menar att det i allt utvecklingssamar-
bete är viktigt att förhindra att samarbetslandet gör
om våra fel. Bland de förslag som Miljöpartiet ger i
motionen om internationellt utvecklingssamarbete är
det svårt att prioritera något. Man tycker att allt är
lika väsentligt.
Jag påpekar igen att man måste se till att samar-
betslandet inte upprepar felen som västvärlden har
gjort.
Östersjön har gett oss erfarenheter i Europa. Vi
vet hur övergödning från jordbruket drabbar den
marina miljön. Vi vet att avlopp från städer och in-
dustrier måste renas, och vi vet att döda havsområden
hotar fiskebestånd och hindrar produktion. Regler,
kvoter och överenskommelser länder emellan måste
till om utfiskning hotar.
I Agenda 21 anges att mer än två tredjedelar av
jordens befolkning bor i kustområden och får sin mat
från havet. Bistånd till skydd för marin miljö och
kustnära områden är en relativt ny angelägenhet.
Jordbruk och skogsbruk har sedan gammalt varit med
i biståndsprogrammet.
Det andra som jag tycker är viktigt - med tanke på
erfarenheter från vårt eget land - är att miljöunder-
visningen startar i utvecklingsländerna. Det är svårt
att ändra ett samhälle i miljövänlig riktning när det
behövs akut om man inte lagt en kunskapsgrund och
lokalbefolkningen på gräsrotsnivå är motiverad till
förändringarna. Det är speciellt viktigt att det blir ett
ämne med kunskapsredovisningsplikt, ett examen-
sämne på t.ex. lärarhögskolor, handelsskolor,
vårdskolor, militära utbildningsenheter, polisskolor
m.m.
Det tredje som jag vill ta upp är utveckling, eller
tillväxt. Det är något av en paradox att de primära
hoten mot de livsuppehållande systemen på jorden
består med slösaktig konsumtion och resursanvänd-
ning å ena sidan och fattigdom och misär å den andra.
Med stigande köpkraft stiger mängden avfall och
sopor långt bortom naturens förmåga att ta hand om
och absorbera avfallet. På motsvarande sätt leder
fattigdomen hos allt större grupper till överutnyttjande
av naturresurserna.
Människorna utsätter skogar, markområden och
kustzoner för allt större slitage i kampen för att över-
leva. Vi vet att 20 % av världens befolkning förbrukar
80 % av världens resurser. Globalt sett utgör klyftan
mellan nord och syd den största kontrasten. T.ex.
konsumerar ett tyskt barn 20 gånger så mycket av
jordens resurser som ett afrikanskt barn. Den nuva-
rande utvecklingen är inte hållbar vare sig i nord eller
i syd.
När man talar om ett lands utveckling eller till-
växt, och det gör man ofta som någonting väldigt
positivt och säger att tillväxten är si eller så många
procent, handlar det om två begrepp som egentligen
inte alls behöver ha något med varandra. Det är seri-
öst och viktigt att ställa två kritiska frågor: Hur ser
fördelningen av de nya resurserna ut? Får alla invåna-
re del av kakan, eller berör det nya välståndet bara en
liten utvald skara av landets befolkning? Den andra
frågan gäller tillväxtens kvalitet: Är det bra eller dålig
kvalitet?
I UNDEP:s Human Development Report står det
en del om just tillväxt för livskvalitetens skull. Det är
ett frågetecken efter rubriken. Målet är mänsklig ut-
veckling, och den ekonomiska tillväxten är bara ett
medel, står det. Syftet med tillväxten bör vara att
berika människors liv, vilket det alldeles för ofta inte
gör. De senaste årtioendena visar alltför tydligt att det
inte finns någon automatisk koppling mellan tillväxt
och mänsklig utveckling. Under en stor del av de
senaste 15 åren har tillväxten uteblivit i ungefär 100
länder med nästan en tredjedel av världens befolk-
ning. Kopplingen mellan tillväxt och mänsklig ut-
veckling saknas i de många länderna med ensidig
utveckling, med antingen en god tillväxt men ringa
mänsklig utveckling eller en god mänsklig utveckling
men med ringa eller ingen tillväxt.
I rapporten dras slutsatsen att ytterligare ekono-
misk tillväxt inte mindre i allmänhet kommer att be-
hövas när vi går in i 2000-talet, men större uppmärk-
samhet måste ägnas åt tillväxtens struktur och kvalitet
så att vi skall försäkra oss om att den inriktas på att
främja människors livskvalitet, minska fattigdomen,
skydda miljön och trygga en bärkraftig utveckling.
Sambandet mellan miljö, fattigdom och livsmedels-
försörjning som är beroende av miljön är väldigt nära.
Jag skulle vilja ställa en fråga här i dag som jag
hade tänkt ställa i går till utrikesministern. Det är en
fråga som litet grand går in både på Pierre Schoris
ämnesområde och på utrikesministerns. Låt oss utgå
från att miljön är viktig, som vi gör i Miljöpartiet, att
den påverkar och går in i det mesta av det som är
livsuppehållande i vårt liv. Då tänker jag speciellt på
vatten, som börjar bli en bristvara i världen. Jag tror
att det är 20 länder som över huvud taget inte har
tillräckligt med vatten. Det är en bristvara för jord-
bruket. Det stoppar den livsmedelsproduktion som vi
behöver för vår ökande befolkning på jorden. I det
sammanhanget blir det också en säkerhetspolitisk risk.
Det finns en rad riskprognoser. Bl.a. har Världsban-
ken givit ut en där man säger att miljön under 2000-
talet kommer att bli den största orsaken till väpnade
konflikter. Eftersom säkerhetsrådet sysslar med sä-
kerhetspolitiska frågor, vore det inte dags att ta upp
just miljön som en fast dagordningspunkt i säkerhets-
rådet? Jan Eliasson har talat om tre olika prioritering-
ar som Sverige gör. Kunde man inte lägga till miljön
som den fjärde?
Jag vill avsluta med att säga att jag hoppas att
skammens gräns kommer att försvinna och att Sveri-
ges nya egoism kommer att glömmas i världen.
Jag skulle vilja läsa ur en dikt av Marina Tsveta-
jeva. Hon skriver:
"Jag har två fiender på vår jord-
som siamesbarnen sammanväxta:
de svultnas svält och de mättas
mättnad!"
Jag antar att hon med mättnad menar övermättnad.
Det är de begreppen som vi måste tackla.

Anf. 12 INGRID NÄSLUND (kd):
Herr talman! Som vi har hört tidigare i dag har vi
ganska så nyss haft biståndet på vår agenda i plenisa-
len. I dag handlar det närmast om hur vi skulle ha
fördelat anslaget om våra anslagsäskanden hade gått
igenom. Det måste vi ändå få tillfälle att nämna. En
viktig fråga återkommer dock som vi också hade uppe
förra gången, och det är vad man skall göra för att
återkomma till det enprocentsmål som riksdagen
beslutade om och var överens om.
Jag skall bara börja med att säga några korta ord
om motiveringarna till ett generöst bistånd. I princip
säger sig alla vara överens om att vi skall ha ett gene-
röst bistånd. Men som vi också har hört här tidigare är
behoven oändliga. Där skulle jag vilja börja med att
återge vad Pierre Schori sade i en tidigare debatt, där
han just talar om de oändliga behoven.
Det globala samarbetet kommer att behöva under-
byggas med alltmer resurser, sade Pierre Schori i april
1992 i riksdagen. Den situation som vi har haft under
lång tid, att resurser t.o.m. gått från världens fattigare
länder till de rikare, är fullständigt ohållbar. När 80-
talet inleddes gick 50 miljarder dollar per år till u-
länderna. Nu flödar 50 miljarder dollar ut ur u-
världen varje år. Nu behövs betydligt mer resurser.
Därefter räknas de olika behov upp som vi också
är överens om - internationellt miljösamarbete, åter-
uppbyggnad av krigshärjade områden, nöden bland
världens flyktingar och behoven bland världens allra
fattigaste, som inte har minskat.
Jag fortsätter att återge vad Pierre Schori sade:
Tvärtom har behoven och också möjligheterna att
göra insatser bara ökat.
Meningen med enprocentsnivån är att vi skall
kunna uppehålla en god biståndsvilja även när resur-
serna tryter i det svenska samhället. Så har i alla fall
jag uppfattat det.
När allting går bra och vi har gott om medel är det
inte svårt att satsa på det som ligger oss allra varmast
om hjärtat. Men det är när det blir kärvt som det blir
betydligt svårare. Det är då som man måste prioritera
mycket hårt.
Vid ett ytligt betraktande skulle man kunna få
uppfattningen att alla riksdagens partier i stort sett är
överens om det internationella biståndet och också om
nivån. Men ingenting kan vara mer felaktigt. Att det
bara finns en enda reservation beror på att Socialde-
mokraterna och Centern i riksdagen i november fatta-
de beslut om betänkandet 1996/97:FiU1 i enlighet
med regeringens förslag.
Kristdemokraternas förslag till en helt annan bi-
ståndsnivå än den som regeringen står för avslogs
redan då. Det betyder att vi i ett särskilt yttrande i
detta betänkande har fått välja att klargöra hur vi
kristdemokrater vill att biståndsnivån skall se ut på
olika områden. Det särskilda yttrandet bygger på vår
biståndsmotion med anledning av budgetpropositio-
nen.
De stora skillnaderna i nivån på snart sagt varje
område framgår tydligt om man studerar tabellerna 1-
7 i bilagan till detta betänkande.
Jag vill påstå att majoritetens grundinställning till
biståndet påtagligt skiljer sig från vår. Den måste på
något sätt ha förändrats. Regeringen och Centerpartiet
tycker att det är rimligt att låta världens fattiga betala
vår budgetsanering. Detta går aldrig att resonera bort.
Inget annat område har fått kännas vid så stora ned-
skärningar under de två senaste åren - dvs efter rege-
ringsskiftet - som biståndet. Detta är neddragningar
som drabbar världens absolut fattigaste.
Sedan Pierre Schori tog över biståndsministerpos-
ten efter Alf Svensson blir den totala neddragningen
på biståndet ca 30 %, om han får hållas t.o.m. 1999.
Den socialdemokratiska regeringen gav generösa
vallöften om att man snabbare än den borgerliga
skulle återkomma till enprocentsnivån om den fick
nytt förtroende. Trots detta har den socialdemokratis-
ka regeringen först med hjälp av Moderaterna och
sedan i samarbete med Centern utsatt biståndet för en
exempellös åderlåtning i det svenska biståndets histo-
ria.
Nedskärningarna inleddes i den första komplette-
ringspropositionen 1995, då Socialdemokraterna drog
in en miljard från den förra regeringens biståndsbud-
get för 1994/95. Därefter fortsatte Socialdemokrater-
na nedmonteringen av biståndet med 1996 års frys-
ning av biståndsnivån, då tillsammans med Modera-
terna.
Frysningen innebar att en nominell nivå på 13 360
miljarder lades fast för flera år framåt. Eftersom man
samtidigt räknade med tillväxt i ekonomin, innebar
detta att man medvetet urholkade enprocentsmålet.
Enprocentsmålet antogs som en målsättning av en
enig riksdag i en långtidsplan 1968 och har sedan dess
varit en målsättning som de flesta partier har varit
eniga om, även om man inte mer än ett par gånger har
nått upp till denna nivå under den tid som har förflutit
sedan dess. En procent av bruttonationalprodukten
skulle gå till bistånd. Senare ändrades detta till att
gälla BNI i stället för BNP.
Vid två tillfällen har det utbetalda biståndet nått
upp över denna nivå - 1982 då biståndet nådde
1,02 % och rekordåret 1992 då nivån blev hela
1,03 %. Det är värt att notera att vid båda dessa tillfäl-
len leddes Sverige av icke-socialistiska regeringar!
Jag förnekar inte på något sätt den nedskärning
som sedan följde i och med krisuppgörelsen. Men, för
att citera en av de nuvarande regeringsmedlemmarna,
Jörgen Andersson, då var det de stora som bestämde.
Jörgen Andersson sade inte så, utan han sade i en
debatt här i riksdagen i förra veckan att det är de stora
som bestämmer.
När Moderaterna hamnade ihop med Socialdemo-
kraterna, som trädde till vid krisuppgörelsen, lyckades
vi inte stå emot. Därför genomfördes denna stora
nedskärning. Men lägg märke till att redan året därpå
lyckades biståndsminister Alf Svensson att med riks-
dagens hjälp höja biståndet med 4 miljoner kronor,
vilket naturligtvis bara vara en del av den nedskärning
som hade gjorts. Men det visar ändå att han redan då
insåg att skulle man komma upp till enprocentsmålet,
så var man tvungen att börja omedelbart. Detta var en
prestation så nära krisuppgörelsen och då nedskär-
ningar gjordes på så många områden.
När frysningen av biståndsnivån föreslogs av So-
cialdemokraterna och sedan antogs med Moderaternas
stöd, kom den s.k. enprocentskampanjen, som fick
stöd av ett fyrtiotal enskilda organisationer och fyra
riksdagspartier, däribland Kristdemokraterna. Dessa
organisationer ville omedelbart ha bort frysningen och
varnade för att enprocentsmålet annars var i fara. Det
var kanske symptomatiskt att Centerpartiet som parti
inte var med och stödde kampanjen. Enskilda riks-
dagsmän från alla partier var med och stödde kampan-
jen. De har ju tillfälle att i dag visa om de fortfarande
är lojala med enprocentsmålet genom att ge sitt bifall
till reservation 1, som jag yrkar bifall till.
Nu är det Centerpartiet som tillsammans med So-
cialdemokraterna är på väg att passera denna
"skammens gräns", som statsrådet Pierre Schori själv
har kallat den, nämligen 0,7 % av BNI. Detta är en
biståndsnivå som FN i över tjugo år har rekommende-
rat som en lämplig lägsta nivå för i-länderna att avsät-
ta för biståndsändamål. Eftersom FN:s rekommenda-
tion är uttryckt i procent av BNP och Sverige knyter
nivån till BNI, kan man konstatera att biståndet förlo-
rar ytterligare 500 miljoner. Sverige har med andra
ord redan passerat skammens gräns när vi kommer
fram till 1999 och kanske redan nu. Enprocentskam-
panjen insåg mycket klart vad som höll på att hända
men förväntade sig kanske ändå inte att regeringsun-
derlaget, Socialdemokraterna och Centern, inte ens
skulle nöja sig med frysningen utan redan inför beslu-
ten om 1997 års budget skulle ta tjuren vid hornen
och föreslå att biståndsramen skulle beräknas till
0,7 % av BNI och inte längre 1 %.
Jag kan inte tolka detta på annat sätt än att man i
princip har tagit avstånd från enprocentsnivån, även
om man gång på gång som ett mantra upprepar mot-
satsen. Det kommer att bli svårt, mycket svårt, att
komma upp till nivån en procent av BNI igen. Det är
därför det är så viktigt, enligt Kristdemokraternas
mening, att redan nu fastlägga en plan för återgången
till enprocentsnivån, om man menar allvar med att ha
kvar denna målsättning. Annars kommer vi ohjälpligt
att avlägsna oss mer och mer från den ju bättre Sveri-
ges ekonomi blir.
I vår förra debatt om biståndet tog jag upp hur
viktigt det är att bevara den biståndsvilja som många
svenskar har. Vi har redan hört berättas om den i dag.
Jag varnade för att regeringens vårdslösa hantering av
biståndet kan komma att urholka inte bara biståndet
utan också biståndsviljan. Regering och riksdag har
här ett mycket stort ansvar, inte bara som förslagsstäl-
lare och beslutsfattare utan också som opinionsbilda-
re. Detta gäller både det internationella samfundet och
det svenska folket. Vi har redan upplevt att Sveriges
dåliga exempel utomlands tas till intäkt för ett lägre
bistånd. Kan de så kan vi, resonerar man.
Pierre Schori och regeringen har inte nog beaktat
ledarskapets betydelse. När den förra regeringen tog
över 1991, var det i SCB:s årliga undersökning 63 %
av det svenska folket som ansåg att biståndet borde
ligga på minst den nivå det gjorde, dvs på ca 1 % av
BNI. Denna siffra steg till 65 %, men vi hörde också
att det var fler som ville sänka biståndet, så det är inte
en helt entydig bild vi kan se. Förra året var det fort-
farande 60 % som tyckte att nivån var bra eller kunde
höjas. Nu har siffran förfärande nog sjunkit till 44 %,
och 42 % av svenska folket tycker, som vi hörde,
t.o.m. att man skulle kunna slopa biståndet helt eller
sänka det kraftigt. Det är förfärande!
Det är en häpnadsväckande försämring av attity-
derna till bistånd. Det visar vilket stort ansvar vi har
också som opinionsbildare. Socialdemokraterna,
Centern och Moderaterna kan inte komma ifrån an-
svaret att ha spolierat den starka biståndsvilja som det
har tagit generationer av frivilligt engagemang att
bygga upp. Dessa partier har visat att den förbehålls-
lösa solidariteten inte längre är en självklarhet. Det
har tyvärr gått hem hos en stor del av svenskarna. Det
är ett fruktansvärt ansvar denna regeringen har tagit
på sig. Vi vägrar att befatta oss med detta beslut. Vi
avvisar detta sätt att tänka.
Enprocentsmålet innebar att vi bestämde oss för
att en viss procent av vår BNI skulle gå till bistånd.
Vi slog fast att vi, oberoende av konjunkturens väx-
lingar, har ett globalt och solidariskt ansvar för de
sämst lottade i vår värld. Detta skulle gälla i såväl
goda tider som onda. Det är en princip som regering-
en nu genom sitt sätt att resonera på har frångått. Nu
säger man i stället att alla måste vara med och betala
om vi skall ta oss ur krisen, och att även biståndet då
måste få kännas vid nedskärningar. Att tala om att ge
en viss procent av det man har eller tjänar är en
mycket gammal princip som många av oss är uppföd-
da med. Det är något som vi finner helt naturligt.
Ingen skall inbilla sig att svenska folkets bi-
ståndsvilja har kommit av sig självt. Den bygger på
gamla goda traditioner. Men inställningen kan snabbt
förändras. Det ser vi allt tydligare. Därför är det vik-
tigt att redan i dag slå fast att återgången till enpro-
centsmålet måste påbörjas nu. För att uppnå det målet
så snart som möjligt har vi kristdemokrater redan för
1997 föreslagit 1 968 miljarder mer än vad regeringen
gjort i budgetpropositionen. För år 1998 har vi före-
slagit 2 241 miljarder mer än regeringen och för 1999
ytterligare 3 186 miljarder mer än regeringsunderlaget
fattat beslut om. Dessutom tycker vi att den reserva-
tion som har byggts upp, ca 3,5 miljarder kronor,
skall användas. 500 miljoner kronor skall användas
1997 respektive 1998, och 1 miljard kronor under
1999. Behoven är nämligen mycket stora i olika delar
av vår värld. Man behöver bara tänka på den oerhörda
flyktingkatastrofen i Centralafrika. Där kommer man
att behöva mycket hjälp.
Så kärv är vägen tillbaka till enprocentsnivån.
Egentligen är den ännu kärvare, eftersom regeringen
redan avvisat vårt förslag för 1997. Det visar att vi
inte kommer tillbaka till enprocentsnivån bara genom
att tala och skriva vackert om den, utan endast om vi
är villiga att fatta verklighetsförankrade beslut om
ytterligare medel till biståndsanslaget.
Vi kristdemokrater har i vår budget varit väl så
kärva som regeringen om man ser till helheten, men vi
har visat att det går att uppehålla en hög biståndsnivå
och ändå göra betydligt färre besparingar på utsatta
grupper i Sverige. Det är tyvärr viljan som fattas hos
regeringsmajoriteten. Pierre Schori har inte förmått
stå emot trycket från mindre biståndsvänliga falanger
inom partiet. Därför har biståndet rasat på ett skanda-
löst sätt.
Jag kommer delvis att utnyttja min replikrätt för
att gå in de områden som vi hade velat ha högre an-
slag på. Det fördelar sig dock, kan jag säga, ganska
jämnt över alla områden.

Anf. 13 HELENA NILSSON (c) replik:
Herr talman! Jag har en kort fråga till Ingrid Näs-
lund. Alldeles i slutet av anförandet berörde Ingrid
Näslund Kristdemokraternas totala budget. Det hade
ändå, tror jag, varit angeläget för debatten om Krist-
demokraterna preciserat på vilka områden man har
gjort besparingar för att kunna finansiera sitt högre
belopp när det gäller biståndet.

Anf. 14 INGRID NÄSLUND (kd) replik:
Herr talman! Jag kan inte gå igenom alla detaljer,
men jag kan nämna en stor post. Det gäller matmom-
sen. Vi har inte ansett att den frågan är lika angelägen
som Centern, som säkert har drivit igenom detta gen-
temot regeringen. Där får vi in många miljarder. Vi
har också gjort en hel del andra effektiviseringar. Det
finns väl redogjort i vår budget.

Anf. 15 NILS T SVENSSON (s):
Herr talman! Vår omvärld har förändrats mycket
snabbt under de senaste tio åren, så snabbt att förut-
sättningarna för utvecklingssamarbetet i många avse-
enden helt förändrats. Den viktigaste förändringen är
naturligtvis demokratins genombrott och återkomst i
en rad länder från det forna Sovjetunionen, i Sydafri-
ka och i Latinamerika. Också de ekonomiska föränd-
ringarna har gått mycket snabbt, även om vi kanske
inte märkt det från dag till annan.
Globaliseringen av världsekonomin är, på gott och
ont, en viktig drivande faktor bakom de förändringar
som lett till spektakulära ökningar av export, investe-
ringar och inkomster i de s.k. mirakelekonomierna i
Asien. Den har också lett till liberalisering av kapital-
rörelser, till stora svängningar i valutakurserna och till
ökat regionalt samarbete i stora delar av världen.
Utvecklingen i en rad länder har varit imponeran-
de, och den har i grunden förändrat förutsättningarna
för miljoner människor. Barnadödligheten minskar,
livslängden ökar, läskunnigheten och levnadsstandar-
den stiger. Men skillnaderna mellan länder och regio-
ner är betydande, och de ökar. Avståndet mellan de
rikaste länderna och de fattigaste har fördubblats på
30 år. Många länder i Asien och Latinamerika har
snabb tillväxt och en minskad andel fattiga medan
utvecklingen i de mest skuldtyngda länderna i Afrika
har varit negativ. Den ekonomiska tillbakagången har,
i kombination med ökande skuldbörda, lett till ett ökat
biståndsberoende och till fördjupade svårigheter hos
många av Sveriges afrikanska samarbetsländer.
Därtill kommer att befolkningsökningen i Afrika
söder om Sahara är betydligt högre än i andra världs-
delar. Livsmedelssäkerheten i Afrika försämras, och
på 2000-talet kommer flera afrikanska länder att ham-
na i akuta krissituationer, kanske inte till följd av att
livsmedel saknas, utan till följd av att deras invånare
är fattiga och arbetslösa och helt enkel inte har råd att
köpa mat. Klyftorna inom många länder ökar, även i
samhällen med ekonomisk tillväxt. Fattigdomen för-
djupas hos stora grupper. De urbana miljöproblemen
växer. En gemensam säkerhet kan inte nås med militä-
ra medel utan kräver drägliga levnadsvillkor; mat,
vatten, bostad, arbete och rättssäkerhet.
I många länder pågår fortfarande omställningar till
demokratiska samhällssystem med uppbyggnad av en
ny statsapparat, av en pluralistisk opinionsbildning
etc. I södra Afrika har 30 år av konflikter och krig
ersatts av fredlig utveckling, förändring och demo-
krati. I andra länder slits nationer söner av svåra in-
bördes konflikter med katastrofer som följd. Både
inom FN och hos bilaterala givare har tyngdpunkten
skiftat från långsiktigt utvecklingsbistånd till kortsik-
tiga humanitära insatser. Även detta har hänt under
1990-talet.
Situationen i Central- och Östeuropa bidrar också
till den komplicerade och föränderliga helhetsbilden
med ömtåliga demokratier och stark tillväxt i kombi-
nation med ökande sociala klyftor och långt gången
miljöförstöring. Vårt stöd bör ses som ett grannlands-
samarbete där vi också direkt och på kort sikt hjälper
oss själva genom insatser som kan bidra till en säker-
hetsgemenskap och till en bättre miljö i vår närmaste
omvärld.
Denna utveckling ställer biståndet inför nya ut-
maningar och fordrar nya angreppssätt. Samordningen
mellan olika internationella och nationella biståndsor-
gan måste öka. Nya former för samverkan måste
etableras. Erfarenheterna från Somalia och Rwanda
pekar entydigt på att givarna måste samordna sina
insatser mycket bättre än hittills. I och med Sveriges
inträde i EU, får vi också möjlighet att vara med och
utforma Västeuropas uppträdande både i u-länder och
i östländer. Genom att vi nu får en roll i FN:s säker-
hetsråd, tillkommer ytterligare en möjlighet att påver-
ka komplexa situationer.
Förändringarna ställer alltså krav på alla som arbe-
tar med bistånd att göra helhetsbedömningar av eko-
nomi, politik och kultur. Insatser som spänner över
flera sektorer blir alltmer nödvändiga. Omorganisa-
tionen av biståndsorganen och av UD bidrar, för-
hoppningsvis, till att det blir möjligt; detta sagt som
bakgrund till det betänkande som nu behandlas och
som alltså gäller utgiftsområde 7 - anslag till interna-
tionellt bistånd.
Två verksamheter finansieras under detta utgifts-
område: internationellt samarbete och samarbete med
Central- och Östeuropa.
Biståndsramen fastställs till 0,7 % av BNI. För
1997 betyder det anslag om nästan 12 miljarder kro-
nor sammanlagt. Därav utgör 10 miljarder kronor
direkt stöd till utvecklingsländerna och 795 miljoner
kronor stöd till samarbetet med Central- och Östeuro-
pa.
Vårt bilaterala bistånd genom SIDA uppgår till
ca 7 miljarder kronor. Det går till långsiktigt utveck-
lingssamarbete, humanitärt samarbete inklusive ka-
tastrofhjälp, bistånd via enskilda organisationer,
skuldlättnader osv. Biståndet genom FN uppgår till
1,6 miljarder kronor. Vi anslår 707 miljoner kronor
till bistånd genom EU. Det medför att vi är med och
påverkar EU:s biståndsverksamhet, där det handlar
om i storleksordningen 4,7 miljarder dollar, omkring
32 miljarder kronor. Vidare bidrar vi med drygt
1 miljard kronor genom olika utvecklingsbanker.
Det här är många siffror, men jag vill redovisa
dem. Vårt intryck är nämligen att det i debatten spelar
en viss roll hur vi redovisar och resonerar om våra
biståndsanslag via SIDA, FN, EU och Internationella
utvecklingsbanken.
För de två kommande åren efter nästa budgetår
bibehåller vi nivån 0,7 % av BNI. Det beräknas inne-
bära ökningar till 12,6 miljarder kronor för 1998 och
till 13,2 miljarder kronor för 1999.
Vi har accepterat nedskärningarna i biståndet, där-
för att det är en del av ett nationellt och allomfattande
program för att långsiktigt kunna rädda vår ekonomi
och därmed, vilket inte minst är viktigt, vår handlings-
frihet. Utgångspunkten var att alla utgiftsposter skulle
omfattas av saneringen, för annars hade det helt enkelt
inte gått ihop. Detta är den enkla, men också svåra,
sanningen, som ingen kan undgå.
Jag vill alltså understryka att nedskärningarna av
biståndet helt motiveras av statsfinansiella skäl. För-
hållandet är, som alla känner till, att alla utgiftsområ-
den fått vidkännas avsevärda nedskärningar.
Konsekvenserna av dessa minskningar i biståndet
är främst att utrymmet för framtida insatser kommer
att minska - hur mycket eller hur litet beror på den
ekonomiska utvecklingen. Den framtida utvecklingen
beträffande den ekonomiska ramen för biståndet beror
dels på hur mycket BNI ökar, dels på statsfinanserna.
Jag har tidigare, när vi diskuterat dessa frågor,
sagt att man inte får tappa proportionerna. Samtidigt
beklagar jag naturligtvis att vi tvingats till dessa ned-
dragningar. Trots det är Sverige fortsatt världens
fjärde främsta bidragsgivare. Man kan gott påstå att vi
har ett högklassigt och internationellt uppskattat bi-
stånd - ett bistånd som skapar utveckling, räddar liv
och främjar fred och demokrati.
Många har uttryckt en rädsla för att nedskärning-
arna skall föra med sig att viktiga projekt krymps ned
eller avbryts. Så blir inte fallet. Dels har saneringen
av statsfinanserna redan lett till att vi nu får fler dollar
för våra kronor och det är ju med dollar som projek-
ten betalas, dels är det under en övergångsperiod
möjligt att använda anslag som av olika skäl inte har
betalats ut. Dessa reservationer uppgår till drygt
3 500 miljoner kronor inom det bilaterala biståndet.
Anledningen till att det här inte har kunnat utbetalas
har flera orsaker. Det finns oförutsedda faktorer och
det är svårigheter med genomförandet av strukturan-
passningsprogrammen. Ökade kvalitets- och effektivi-
tetskrav leder till förseningar i genomförandet och
därmed till eftersläpningar i utbetalningarna. Vi stäl-
ler också skärpta krav på redovisning och bekämp-
ning av korruption.
För att i framtiden minska reservationerna krävs
det en ökad flexibilitet. Förändringar som nu genom-
förs i anslagsstrukturen kommer att göra det lättare att
planera för en högre verksamhetsnivå i enskilda pro-
gramländer och att omfördela medlen mellan verk-
samheter, så att vi i fortsättningen, förhoppningsvis,
inte samlar på oss så stora reservationer som under
senare år har varit fallet.
Biståndet i världen växer, tyvärr, inte. Tvärtom
minskar det stadigt. OECD-ländernas totala bi-
ståndsvolym har från 1990 till 1995 sjunkit från
0,33 % till 0,27 % av BNI. Detta leder till att vi står
inför nya utmaningar, som kräver ett nytt tänkande
och handlande. I utskottets betänkande redovisas,
refererat från propositionen, den inriktning som rege-
ringen ser vad gäller Sveriges framtida insatser på
biståndsområdet. Jag tror att biståndsministern strax
kommer att utveckla detta.
Sett till fördelningen av biståndspengarna under
1997 kan man notera några saker: Det särskilda an-
slaget för demokrati och mänskliga rättigheter, ansla-
gen till enskilda organisationer och anslagen till mil-
jön skyddas. Dessa områden är en fredad zon. Bi-
dragsnivån avseende FN-systemet bibehålls. Ned-
dragningen av biståndet läggs ut så att planerad verk-
samhet kan fullföljas. Fördelningen mellan multilate-
ralt och bilateralt bistånd bibehålls, likaså i huvudsak
fördelningen mellan olika världsdelar.
Det humanitära biståndet, som är stort, knyts star-
kare till det långsiktiga utvecklingssamarbetet. Trots
att anslaget till betalningsbalansstödet minskar, finns
det ett utrymme om ca 1 miljard kronor för stöd till
skuldlättnad och ekonomisk återhämtning.
Jag nämnde tidigare att Sverige fortsatt är värl-
dens fjärde främsta biståndsgivare. Vi har redan sett
exempel på hur ett bättre ekonomiskt läge för Sverige
också gagnar biståndet. Det visade sig ju i slutskedet
av budgetarbetet att den nya BNI-prognosen var så-
dan att biståndet kunde räknas upp med 76,2 miljoner
kronor, och det är inte oväsentligt.
Ett förhållande som har mycket stor betydelse för
värdet av vårt biståndet är att nästan hela bistånds-
budgeten används utomlands. Detta innebär att den
svenska kronans växelkurs har mycket stor betydelse
för biståndets reella storlek. Här har jag en intressant
och mycket viktig siffra. Under budgetåret 1992/93
uppgick biståndsramen till 1 % av BNI. Med växel-
kursen från 1993, i dollar, motsvarar detta
1,741 miljarder dollar. Står sig dagens växelkurs
kommer biståndsramen för 1997 att uppgå till
1,752 miljarder dollar, alltså 11 miljoner dollar mer
nästa år jämfört med då vi senaste låg på enprocents-
nivån. Detta visar med all tydlighet vad sunda statsfi-
nanser betyder också för värdet av vårt bistånd.
Det finns en reservation i betänkandet, vilket
framförts tidigare i debatten. Som en kommentar till
den reservationen vill jag framhålla att vi ser biståndet
som ett oumbärligt instrument för att främja global
säkerhet och solidaritet. Det ligger i vårt intresse att
det internationella utvecklingssamarbetet förstärks.
Under en period sänker vi biståndsnivån till 0,7 % av
BNI i syfte att sanera statsfinanserna, men vi kommer
även framöver att vara en stor och kvantitativt sett
ledande biståndsgivare. Ambitionen är att Sverige åter
skall uppnå enprocentsmålet för biståndsramen när de
statsfinansiella förutsättningarna föreligger. Detta
uttrycker också utskottsmajoriteten. Samtidigt fram-
hålls det att det inte är möjligt att på förhand säga när
detta låter sig göras.
Utskottsmajoriteten uttalar således sitt stöd för
strävan att förbättra statsfinanserna. Vi kan med till-
fredsställelse konstatera att ökningen av BNI redan
för nästa år kommer att medföra en ökning av bi-
ståndsramen med 76 miljoner kronor. Till detta kom-
mer den stärkta kronkursen, som ju ytterligare förbätt-
rar situationen. Sammantaget innebär detta en väsent-
ligt ökad biståndseffekt.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan och av-
slag på reservationen.

Anf. 16 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Jag vill ställa en fråga till Nils T
Svensson om landramar och fördelning mellan länder.
Som jag ser det är det väsentligt att riksdagen kan ge
uttryck för uppfattningar om hur pengarna skall förde-
las mellan olika länder och om i vilken mån det skall
finnas landramar eller inte.
Jag blev litet överraskad över att majoriteten inte
insåg hur väsentligt detta skulle vara i fallet Guatema-
la. Det är ett land som har en fredsöverenskommelse
som slutligt undertecknas i Guatemala City den 29
december. Därefter kan man verkligen satsa på och
starta en utveckling. Då undrar jag: Vore det inte en
lämplig åtgärd att för Guatemala ha en landram och
ha Guatemala som programland?
Vi har inte haft möjlighet att gå in på olika länder.
Det finns olika uppgifter om hur mycket pengar som
egentligen kan gå till Östtimor och Guatemala. Det
finns ytterligare länder - t.ex. Laos - som flera av oss
vill prioritera. Men det är inte bara det att majoriteten
inte har haft samma uppfattning, utan man har inte ens
gått in på och behandlat dessa enskilda yrkanden. Hur
ser Nils T Svensson som företrädare för majoriteten
på detta? Är inte det en svaghet? Borde inte riksdagen
uttrycka åsikter i den riktningen till regeringen?

Anf. 17 NILS T SVENSSON (s) replik:
Herr talman! Eva Zetterberg sade i sitt huvudanfö-
rande att hon önskade ett sammanhållet grepp när det
gäller biståndsdebatten och inte en uppsplittrad debatt
på det sätt som nu sker. Först hade vi en debatt i sam-
band med yttrandet till finansutskottet. Nu har vi en
debatt om innehållet i ramen. I februari-mars skall vi
ha en ny biståndspolitisk debatt som skall handla om
innehållet i biståndet.
Jag tycker att det ligger mycket i de synpunkter
som Eva Zetterberg för fram. Vi får i utskottet resone-
ra igenom hur vi i fortsättningen skall ha upplägg-
ningen av biståndsbetänkandet och den efterföljande
debatten. Det här ger onekligen en splittrad bild som
också tar sig uttryck i att man kanske får denna oklar-
het om fördelningen mellan länder.
Vi i utskottet har inspirerats mycket positivt av
Eva Zetterberg när det gäller ett utökat samarbete
med det Guatemala. Jag förmodar att biståndsminis-
tern litet senare har någon kommentar på den punkten.

Anf. 18 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Tack för de instämmande orden, Nils
T Svensson.
Jag ville bara beskriva min förvirring. Vi från
Vänsterpartiet har krävt att Guatemala skulle få 60
miljoner kronor för nästa år - det vore en rimlig sats-
ning. Utskottet har inte behandlat det kravet, men man
har sagt att det råder tveksamhet och att regeringen
kommer att satsa mycket på stat-till-stat-samarbete.
I ett nummer av tidningen Broderskap står det att
läsa att man under 1997 planerar att öka hjälpen från
50 miljoner kronor till 80 miljoner kronor. I budget-
betänkandet anges beloppet till 40 miljoner kronor för
1996. Detta är ett dåligt sätt att beskriva hur vi satsar
på olika länder. Guatemala är bara ett exempel. Jag
inser att man tar från andra anslag och inte bara från
det berörda landanslaget. Detta visar att riksdagen
inte kan ange exakt och hur fördelningen skall vara.
Jag anser att riksdagen skall ha en möjlighet att på-
verka och uttala att man vill satsa mer pengar på län-
der som Guatemala och Östtimor. På det här sättet får
riksdagen inte den möjligheten. Detta borde uttryckas
tydligt så att riksdagen kan ha det som utgångspunkt
vid planeringen under 1997. Självfallet är jag positivt
inställd till att Guatemala skulle få ytterligare medel.
Det handlar inte om det utan om hur vi fattar beslut i
riksdagen.

Anf. 19 NILS T SVENSSON (s) replik:
Herr talman! Detta är första gången som vi tilläm-
par den nya budgetordningen. Sedan får vi dra slutsat-
ser av de erfarenheter som har vunnits så att vi kan
hitta en ordning som vi alla är till freds med. Det är ju
inte bara Eva Zetterberg som har framfört kritik utan
det är det också andra som har gjort. Vi får sätta oss
ned i utskottet och analysera situationen.
Det är ingen risk att Guatemala kommer vid sidan
om i våra diskussioner i utskottet. Eva Zetterberg ser
med förtjänst till att vi ständigt tar upp Guatemala för
behandling.

Anf. 20 BERTIL PERSSON (m) replik:
Herr talman! Det var ett mycket intressant anfö-
rande som Nils T Svensson höll. Jag fäste mig allde-
les särskilt vid några synpunkter som har relevans just
till frågan om utbetalningsmål kontra effektivitetsmål.
Nils T Svensson påstod att ett högre utbetalningsmål
blir en lägre summa än ett lägre utbetalningsmål när
detta omräknades i dollar - som ju är den valuta som
biståndsmottagaren räknar i. Detta visar ju på svaghe-
ten med utbetalningsmålen.
En annan synpunkt var det som Nils T Svensson
sade om reservationerna. Där har man inte ens klarat
utbetalningsmålet. Man kan knappast kalla det för
effektivitet i biståndet när man håller på att bygga upp
stora reservationer som inte kommer till någon an-
vändning.
Det är viktigt att fundera igenom frågan om effek-
tivitet kontra utbetalningsresonemang. Men min fråga
gäller det som Nils T Svensson tog upp om bistånds-
beroende. Jag vill fråga: På vilken nivå anser Nils T
Svensson att ett biståndsberoende uppstår? När blir
ett land mer beroende av biståndsgivarnas intentioner
än den egna befolkningens uppfattning? Är det när
biståndet uppgår till 10 %, 40 % eller vilken nivå är
rimlig för att man inte skall locka in biståndslandet i
ett biståndsberoende?

Anf. 21 NILS T SVENSSON (s) replik:
Herr talman! Mitt exempel sammanhänger helt
enkelt med att de flesta biståndspengar betalas ut i
dollar, och då är det ju inte ointressant vilken kurs
som den svenska kronan har.
Reservationer uppstår med nödvändighet i en så-
dan här verksamhet. Det har vi lärt oss genom åren.
Vi har i utskottet många gånger diskuterat detta med
reservationer och storleken på dem. Samtidigt har vi
insett att omständigheterna är sådana att det uppstår
reservationer. Det nya landramssystemet skall för-
hoppningsvis innebära att man kan undvika så stora
reservationer som vi hittills har samlat på oss. I det
här läget var det bra att det fanns reservationer, efter-
som de har bidragit till att vi nu inte behöver avbryta
programmen som en följd av neddragningen.
Bertil Persson tog upp detta med biståndsberoende
och efterlyste ett procenttal. Det finns sannolikt inget
sådant att ange. Däremot är det viktigt att man får till
stånd nya samarbetsstrukturer med dessa länder. Tan-
zania är ett sådant exempel. De nordiska länderna har
gemensamt förhandlat fram en ny struktur och ett
samarbetsavtal med Tanzania som säkert kommer att
innebära en stor förändring av tanzaniernas egna
insatser i biståndet. Den utvecklingen kan man se med
tillfredsställelse på.

Anf. 22 BERTIL PERSSON (m) replik:
Herr talman! Jag tror att det vore bra om Nils T
Svensson funderade vidare i de tankegångar som han
just framförde. Det leder nog till att han så småning-
om kommer att närma sig de moderata ståndpunkterna
när det gäller effektiviteten i biståndet.
Det är en sak som jag skulle vilja ha litet mera
preciserad. Vi har nu kommit i en situation där det har
skett väldigt stora förändringar i u-världen. Det leder
också till stora förändringar av u-ländernas behov,
vilket i sin tur leder till att man måste ha en mycket
stor flexibilitet i det bistånd som Sverige ställer upp
med.
Då är min fråga: Är det rimligt att två tredjedelar
av biståndet kanaliseras genom den nya mammuten
SIDA? Är det inte bättre att man försöker få en mer
flexibel organisation genom att föra över mer av bi-
ståndet från verksamhet i egen regi till exempelvis
enskilda organisationer eller - när det gäller biståndet
till den ändå ganska skakiga demokratin som vi hop-
pas så mycket av - till stiftelseformer? Då får vi ett
bistånd som vi kan hantera mycket mer flexibelt än
med en stort uppbyggt, samlad statlig organisation.

Anf. 23 NILS T SVENSSON (s) replik:
Herr talman! Det är nog ingen risk att jag intar
moderaternas ståndpunkt i biståndsfrågorna. När
Bertil Persson talar om bistånd kan man ibland tro att
moderaterna företräder enorma volymer på anslagen.
I själva verket ligger moderaterna långt under det som
0,7 % av BNI innebär, men det undviker Bertil Pers-
son alltid att föra fram.
Visst skall vi ha effektivitet i biståndet. Det är så
nödvändigt att det inte behöver kommenteras. Jag
hoppas att vi skall få en högre grad av flexibilitet
genom den nya anslagsstrukturen, som gör det möjligt
att flytta över anslag mellan olika regioner, länder och
kanske ämnesområden, just för att undvika att man
samlar på sig.
Låt oss inte glömma att där biståndet arbetar är det
också svårast att arbeta. Det handlar om länder som
har svåra förhållanden och som kanske inte har det så
lätt att ta emot och genomföra de program och struk-
turförändringar som avses och som är förutsättningar
för det ekonomiska stödet. Därav kommer dessa re-
servationer.
Bertil Perssons resonemang om SIDA som en
mammut tror jag inte på. Vi har nyligen gjort en för-
ändring och fått ett nytt SIDA, sammanlagt av alla de
andra biståndsmyndigheterna. Mitt intryck är nog att
detta nya SIDA har fått en mycket bra start och arbe-
tat mycket effektivt. Så jag tror inte på resonemanget
om att bryta upp den nya biståndsorganisationen och
ge sig ut på något slags gungfly av upphandling och
stiftelser, och jag tror inte på några av de andra våld-
samma och smått märkliga tankar som Bertil Persson
förde fram.

Anf. 24 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Herr talman! Som jag sade tidigare har vi avsatt
ytterligare pengar, och hur vi vill använda dem fram-
går av det särskilda yttrandet nr 2. Jag kommer inte
att gå inte på det så mycket, men för att ge en indika-
tion vill jag bara passa på att nämna att vi har ytterli-
gare medel för demokratiutveckling, för förbättrande
av kvinnans ställning, för miljöinsatser och för en-
skilda organisationer.
Jag hade en liten fundering kring vad Nils T
Svensson sade här. Man använder biståndet som nå-
gon sorts dragspel i konjunkturpolitiken. Vid dåliga
tider skall man kunna dra in på biståndet, och när det
blir bättre skall man kunna öka det. Detta var ju inte
riktigt tanken från början, och därför har jag en fråga:
Anser Nils T Svensson att de som en gång beslutade
om enprocentsmålet i riksdagen hade fel?

Anf. 25 NILS T SVENSSON (s) replik:
Herr talman! Nej, det är inte meningen att bi-
ståndsanslagen skall vara något slags dragspel. Ambi-
tionen är självfallet att komma tillbaka till enpro-
centsmålet så snabbt som möjligt. Det uttrycks ju av
regeringen och av utskottsmajoriteten, vilket K-G
Biörsmark känner till.
Vi behöver inte uppehålla oss vid den, men jag
hoppas att alla är medvetna om bakgrunden till att vi
tvingas in i den här situationen. I reservationen finns
en formulering av Folkpartiet, men jag förmodar att
det inte är K-G Biörsmark personligen som har skrivit
den med tanke på hans lidelsefulla engagemang i
dessa frågor. I reservationen läser man om "den
svenska regeringens oförmåga att få Sveriges eko-
nomi i balans". Finns det någonting man kan känna
sig förvånad över så är det just en sådan formulering.
Alla måste ju vara medvetna om anledningen till att vi
hamnat i den här situationen för Sveriges ekonomi.
Men nu är vi på väg att komma ur detta problem
och kan se hur BNI-uppräkningen medför ytterligare
pengar och hur oerhört mycket den förbättrade kron-
kursen betyder, eftersom vi huvudsakligen fördelar
allt inom biståndspolitiken via dollar.

Anf. 26 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Herr talman! Jag blir inte riktigt klok på resone-
manget. Jag har en känsla av att Nils T Svensson
försöker göra det omöjliga, nämligen att säga både-
och, både att biståndsanslaget inte skall vara ett drag-
spel och att vi ändå tvingas till det på grund av om-
ständigheterna. Det är bara att titta på vad som har
hänt. Historiskt sett har man sänkt biståndet när eko-
nomin har kärvat och försökt höja det när ekonomin
blir bättre. Då blir det ett dragspel i konjunkturpoliti-
ken.
Att jag är litet envis på den här punkten beror på
att det inte var tanken, vilket jag har sagt flera gånger.
Så jag återkommer till frågan: Anser Nils T Svensson
att det var fel tänkt från början av dem som drev ige-
nom detta? Det var många engagerade socialdemokra-
ter, inklusive statsminister Olof Palme och andra. Vi
hade statsråd som t.o.m. avgick på grund av att man
inte tog några steg i den riktningen. Det var en nerv
och intensitet i debatten som vi inte ser i dag. Min
fråga återstår: Tänkte de fel?

Anf. 27 NILS T SVENSSON (s) replik:
Herr talman! Nej, de tänkte naturligtvis inte fel. Vi
stod ju fast vid vad de tänkte fram, nämligen att en-
procentsmålet skall fortleva. Det är klart att biståndet
har blivit ett dragspel så till vida att vi har tvingats in i
denna ekonomiska situationen. K-G Biörsmark redo-
visade tydligt hur detta har utvecklat sig genom åren,
och han idkade självkritik när den borgerliga rege-
ringen gjorde så kraftiga neddragningar, dels genom
en direkt neddragning, dels genom den försämrade
kronkursen som faktiskt betydde mycket mer i pengar
räknat än vad själva neddragningen gjorde.
Vi har hamnat i detta läge, men som jag uppfattar
det har väl alla en strävan att vi så snabbt som möjligt
skall komma ur detta. Det uttrycks ju som ett bestämt
mål ifrån utskottets sida att vi skall återgå till enpro-
centsmålet så fort det statsfinansiella läget tillåter. Vi
kan naturligtvis hoppas att det skall ske så snabbt som
möjligt. Vi har ju onekligen nått en bit på väg det
senaste året.

Anf. 28 INGRID NÄSLUND (kd) replik:
Herr talman! Först vill jag säga att det är rent nys
att påstå att saneringen av statsfinanserna skulle ha
varit omöjlig om vi inte hade gjort denna nedskärning
av biståndet. Det ligger inte till på det sättet. När man
lägger fram en hel budget som omfattar en massa
miljarder har man möjlighet att göra prioriteringar.
Från kristdemokraternas sida har vi inte någon an-
nan åsikt om det faktum att budgeten behövde sane-
ras. Därför har vi lagt fram än något kärvare budget
än vad Socialdemokraterna tillsammans med Centern
har gjort. Men vi har ändå kunnat prioritera biståndet.
Inte heller vi är uppe på 1 %, men vi har anvisat vä-
gen dit.
Vi tror inte att vi lyckas på tre år, som Vänstern
har föreslagit. Räkna på det, Eva Zetterberg, och se
hur många miljarder mer ni behöver lägga!

Anf. 29 TREDJE VICE TALMANNEN:
Repliken gäller Nils T Svensson.

Anf. 30 INGRID NÄSLUND (kd) replik:
Herr talman! Vi är nöjda med att man inte sänker
anslagen till de enskilda organisationerna, men vi vill
höja från 820 till 1 000 miljoner till de enskilda or-
ganisationerna.
För övrigt vill vi satsa mer på det multilaterala bi-
ståndet. Vi tror t.ex. när det gäller katastrofbistånd att
det är väldigt lämpligt att använda FN:s organisatio-
ner i ännu större utsträckning.
Jag vill också påpeka att det har insmugit sig ett
fel när det gäller en organisation i tabell 4, VLU, där
det ser ut som att vi inte vill ge den någon finansie-
ring, men vi ligger faktiskt på 20 miljoner som alla
andra. Men det får väl ändras så småningom så att det
blir rätt också i papperen.
För övrigt vill vi satsa på katastrofbistånd och mer
på miljöbistånd, som vi tycker är viktigt. Jag åter-
kommer till detta när vi sedan talar vidare om bistån-
det fram i vår. Då skall vi gå in på innehållet, och jag
kommer då att tala om varför vi satsar mer på det ena
och det andra.

Anf. 31 NILS T SVENSSON (s) replik:
Herr talman! Ingrid Näslund brukar ofta återvända
och tala om budgetåret 1992/93, då vi hade en bi-
ståndsram på 1 % av BNI. Jag vill gärna upprepa den
uträkningen, eftersom jag tycker att den är intressant
och väldigt belysande. Växelkursen i dollar var sådan
att ramen år 1993 motsvarade 1 miljard 741 miljoner
dollar. Med dagens växelkurs, om den står sig för
nästa år 1997, innebär det att vi får 1 miljard 752
miljoner dollar. Det betyder alltså att vi har 11 miljo-
ner dollar mer än då vi senast låg på enprocentsnivån.
Det är inte ointressant. Många gånger viftar man
bort detta i debatten och ser inte sambanden klart.
Eftersom vi betalar ut nästan hela biståndsbudgeten i
dollar har det oerhört stor betydelse. Den samman-
ställning som jag gjorde visar verkligen vad det bety-
der.
Vissa delar av biståndet vill vi skydda, som Ingrid
Näslund säger. Det gäller bl.a biståndet till de enskil-
da organisationerna. Det är ett uttryck för den upp-
skattning vi känner för deras arbete. De är oerhört
värdefulla i biståndssammanhang. Det vill vi gärna
uppmuntra. Därför har vi ambitionen att inte låta dem
drabbas av någon nedskärning i sitt arbete.

Anf. 32 INGRID NÄSLUND (kd) replik:
Herr talman! Jag är mycket glad över att Social-
demokraterna nu har kommit till den insikten att de
enskilda organisationerna är viktiga. Under den förra
regeringsperioden fanns det faktiskt ledande social-
demokrater som kallade det för "plåsterbistånd" och
"utdelande av presenter". Men det är bra att ni nu har
gått ifrån det sättet att se på det.
När det gäller att den svenska kronan är värd mera
har vi inte någon annan åsikt än att det betyder oer-
hört mycket att budgeten till en del nu har sanerats.
Som jag sade lägger vi fram en något kärvare budget.
Det verkar som vi är ännu mer övertygade om att
detta är helt nödvändigt. Det kan inte Nils T Svensson
anföra som något skäl mot min syn på biståndet.
Vad som inträffade 1992 kan inte bara bero på
vad som hade hänt sedan 1991. Det tror jag inte att
Nils T Svensson kan få någon människa i hela Sverige
att tro på.

Anf. 33 NILS T SVENSSON (s) replik:
Herr talman! Ingrid Näslund säger att vi socialde-
mokrater har kommit till insikt om de enskilda organi-
sationernas betydelse. Jag har ändå varit med i utskot-
tet i rätt många år. Jag kan inte erinra mig att vi vid
något tillfälle inte uppskattat deras värdefulla insatser
i biståndsarbetet.
Vi har träffat dem i varje år vid flera tillfällen och
lyssnat på deras synpunkter, och successivt har ansla-
gen till dem höjts. För fem, sex år sedan var situatio-
nen den att höjningarna var väldigt kraftiga. Då ut-
tryckte man från deras sida vi den tidpunkten att man
kunde vara litet mer jämn i sitt ökade biståndsanslag
till dem.
Jag har nog intrycket av att vi i utskottet umgås
med de enskilda organisationerna på ett bra sätt. Det
är klart att de alltid önskar att få mer och har ambitio-
ner till större insatser. Men jag har nog intrycket av
att det för närvarande finns en hygglig balans.
Återigen till enprocentsmålen. Ingrid Näslund vet
att vi alla står bakom detta i utskottet. På den punkten
skiljer vi oss inte åt. Det är kd som föreslår det största
anslaget, och det är en del av dess totala budget.
Samtidigt kan man konstatera att man inte når upp till
1 %, som Inger Näslund också påpekar. Ibland kanske
det inte alltid framgår i debatten. Man framställer det
på ett sätt som skall ge intryck av att man har nått upp
till enprocentsmålet, vilket ju inte är fallet, och Ingrid
Näslund erkänner själv att det förhåller sig så.

Anf. 34 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Herr talman! Vad vi diskuterar är en värld i nöd.
Vi diskuterar globala överlevnadsfrågor. Vi diskuterar
medmänsklighet.
Jag kan inte låta bli, trots att jag känner de flestas
brinnande engagemang i dessa frågor i denna kamma-
re, att slås av ett intryck att efterlysa mindre av vekla-
gan och mer av visioner, mindre tal om kvantitet och
mer om kvalitet, mindre av självplågeri och mer av
solidaritet över vad Sverige känner och gör, och
mindre av partipolitiskt malande och mer av passione-
rad medmänsklighet.
Jag vet att vi alla oroas av samma saker och i stort
sett vill uppnå samma resultat. Många har varit inne
på statistiken om biståndsviljan. Det är oroväckande
att den minskar. Men det är kanske inte oväntat i
dessa tider av nedskärningar och arbetslöshet. Det
handlar också om hur man frågar och vilka svar man
får.
Det finns annan statistik som visar att den vikti-
gaste frågan för en majoritet av svenskar är att satsa
på kommande generationer, att värna freden och mil-
jön. Det är just det som biståndet handlar om. Bistån-
det är ett effektivt medel för fred, utveckling och
demokrati i samklang med naturen. Vi vet att fattig-
domen, förtrycket och orättvisorna är en fiende till
freden. Där föds vrede, desperation och våld. Därför
blir just fattigdomsbekämpning, som vi har talat om
här tidigare, ett viktigt led i att kämpa för fred.
Miljöförstöring är naturligtvis också ett globalt hot
mot hela mänskligheten som kräver ökat internatio-
nellt samarbete. Jag skall strax i mina repliker åter-
komma till de frågor jag fått. Vi vill och vi måste
lämna över, så gott vi kan, en trygg värld till våra
barn och deras efterkommande. Där är biståndet en
klok framtidsinvestering. Har vi alla en angelägen
pedagogisk uppgift i samhället.
Herr talman! Det finns en stor risk att världen
kommer att uppdelas i någon slags globala apartheid.
Så uttrycker sig mer eller mindre UNDP i sin senaste
rapport. Man beskriver där framväxten av en ny elit i
världen, en urbaniserad, välinformerad elit som har
samlat på sig oerhörd makt och oerhörda rikedomar.
Samtidigt lever mer än hälften av mänskligheten på
mindre än 3 dollar om dagen. Det är där man ser
risken av apartheid.
Man kan då fråga sig: Vad nyttar vårt bistånd till?
Kan vi verkligen hoppas på en värld utan fattigdom,
förtryck och orättvisor?
Jag tror att vi utifrån svenska erfarenheter ändå
kan säga: Jo, biståndet gör nytta! Det räddar liv, det
bidrar till utveckling, det förhindrar konflikter och det
bidrar till demokrati. Vi vet också att många utveck-
lingsländer som vi har följt, och andra också, har gjort
stora framsteg under de senaste decennierna. Medel-
livslängden har ökat med en tredjedel i utvecklings-
länderna sedan 1960. Antalet barn som har börjat i
skolan har ökat kraftigt, liksom inkomsten per capita.
Barndödligheten har minskat med hälften. Vi vet
också att man i nästan tre fjärdedelar av jordens stater
nu lever under relativt demokratiska och pluralistiska
regimer.
Det här är naturligtvis i första hand ett resultat av
egna insatser från befolkningen i utvecklingsländerna.
Men biståndet har spelat en roll - en viktig roll.
Ändå har någonting gått snett, mycket snett, i pro-
cessen. Klyftan mellan fattiga och rika har fortsatt att
öka ändå. I UNDP-rapporten nämns en grotesk upp-
gift: Tar man 358 av världens rikaste människor visar
det sig att de har lika mycket ekonomiska tillgångar
som hälften av jordens befolkning.
Globaliseringen, som Bertil Persson och Nils T
Svensson var inne på, har öppnat gränser och skapat
nya förutsättningar för utveckling - ja! Men samtidigt
måste vi ha klart för oss att denna globalisering inte
drivs av medmänsklighet eller solidaritet. Dess
främsta kännetecken är kapitalets internationalisering
och jakten över gränserna efter optimal avkastning.
Den tar inga sociala hänsyn.
Den leder till snabb tillväxt - ja! För vissa länder,
ett femtontal, har utvecklingen varit explosionsartat
snabb. Men andra länder - mer än 100 länder, dvs.
mer än sammanlagt en tredjedel av världens befolk-
ning - har blivit fattigare under de senaste 15 åren.
Det här är en oacceptabel utveckling - etiskt, mo-
raliskt, politiskt, men också säkerhetspolitiskt som
Bodil Francke Ohlsson var inne på. Om samhället -
det gäller både det globala samhället och det lokala
samhället - splittras mellan rika och fattiga, mellan
förtryckta och förtryckare, uppstår konflikterna, kri-
serna och urladdningen. Vi har sett det i apartheidens
Sydafrika och i kommunismens Sovjetunionen.
Därför måste vår politik vara att bekämpa orättvi-
sor och ofrihet var helst de förekommer. Solidariteten
är inte till bara för de svaga, den är till för oss alla.
Den vetskapen har gjort det nödvändigt att formu-
lera ett nytt och vidgat säkerhetsbegrepp där man tar
in nya hot som den internationella brottsligheten,
miljöhoten, terrorismen, fattigdomen och befolknings-
trycket. Vi ser ju hur miljonstädernas getton av arbets-
lösa och fattiga är pyrande krutdurkar i samhällena,
och det gäller inte bara i utvecklingsländerna. Väst-
världens resursslöseri och miljöförstöring, både i nord
och i syd, är andra allvarliga faror som också sätter
framtida generationers existens på spel.
Det är uppenbart att säkerhetspolitiken inte längre
enbart handlar om staters säkerhet, utan i allra högsta
grad om individens säkerhet. Här kommer biståndet in
som en viktig del i det vidgade säkerhetsbegreppet.
Herr talman! De senaste veckorna och månaderna
har vår uppmärksamhet självklart riktats mot den
humanitära katastrofen i Centralafrika. Krisen är dock
varken oförutsägbar eller oförklarlig. Den har många
och djupa rötter: kolonialismens politik att söndra och
härska, befolkningstrycket som leder till en desperat
kamp och en makt om jord samt inte minst vanstyre
och diktatur. Folkmorden 1994 var kulmen på ett
förlopp som borde ha angripits långt tidigare.
För att lösa konflikter och stoppa krig måste dip-
lomati, konfliktförebyggande insatser, fredsbevarande
insatser och humanitärt bistånd gå hand i hand med de
direkta biståndsinsatserna.
I Centralafrika skulle det behövas en Daytonlik-
nande process, där man just sammanför alla insatser i
en integrerad handlingsplan. Det har vi inte haft; det
har varit allt för mycket vattentäta skott. Det är en
viktig sak att diskutera i internationella sammanhang.
Den frågan tog vi upp för ett par veckor sedan i EU
inom biståndsministerrådet. Jag drev frågan och fick
stöd från kommissionen, och det blir nu en sådan
handlingsplan. Vi har sett samma utveckling i Bosni-
en, där man verkligen har sammanfogat de här olika
planerna. Just därför efterlyste jag en Daytonprocess
för Centralafrika.
Inte minst behöver vi från svensk sida - det vill
jag säga som ett indirekt svar på vad Eva Zetterberg
tog upp - tänka på barnens situation i Bosnien. Vi
försöker nu att göra särskilda insatser för att ta till
vara deras intressen.
Mycket av EU:s bistånd, och också mer av det
svenska, kommer nu att inriktas på att stödja den
frivilliga återvandringen efter återuppbyggnaden. Det
kommer att bli mer och mer av den varan, och det tror
jag är oerhört viktigt nu när man ser att det trots allt är
något slags ljus i tunneln i Bosnien-Hercegovina.
Det svenska biståndet kommer att inriktas på bo-
endeprojekt, telekommunikationer, psykosocialt stöd
samt stöd till demokrati och främjande av mänskliga
rättigheter.
Herr talman! Vi har nu drygt 30 års erfarenheter
av utvecklingssamarbete. Ser man tillbaka visar det
sig att det arbetet har genomgått tre olika faser.
Under 1960- och 70-talen dominerade projekttän-
kandet. Man skulle bygga en skola eller en fabrik, och
så skulle man snabbt åstadkomma utveckling. Det
gjordes mycket bra under den tiden. Men det var ändå
en förenklad syn på utveckling, vill jag säga.
Sedan kom 1980-talet med strukturanpassning.
Den byggde på ett bredare angreppssätt, men som
naturligtvis också var smärtsamt på många sätt. Ändå
kan man konstatera att det efter stukturanpassnings-
programmen är få av biståndsländerna som har lyck-
ats bryta biståndsberoendet och skapa en hållbar till-
växt.
Nu är vi inne, menar jag, i en tredje fas av utveck-
lingssamarbetet där den politiska miljön får en avgö-
rande betydelse. Alla är nu för marknadsekonomi.
Men samtidigt gäller det att se till att den får en sådan
utformning att vinsterna inte hamnar hos en liten del
av befolkningen, hos en elit. Det innebär bara orättvi-
sor och ojämlikheter, som i sin tur återigen föder
konflikter.
Under 1980- och 90-talens kriser föreskrev givar-
na allt för ofta i detalj vad mottagarlandet skulle göra.
Ofta satte man också in egna konsulter för att göra
det.
Så bygger vi inte upp en långsiktigt hållbar ut-
veckling. Med demokratiska samarbetsländer är det
också en oacceptabel nedlåtenhet, skulle jag vilja
säga.
Förankringen i utvecklingsländerna tar tid. Att
mobilisera interna resurser är inte heller lätt, men det
måste till. Vi skall också komma ihåg att de länder
där biståndet fungerar bäst och som utvecklas snab-
bast är länder som inte har medgörliga regeringar,
utan som tar eget ansvar och står upp för sin egen
process.
Med detta menar jag att vi nu skall inrikta oss på
att låta vårt samarbete mer utgå från ett partnerskap,
där vi kan föra en mer konsekvent politik från de s.k.
givarländerna.
Det är naturligtvis inte bra - det är helt fel - om vi
ger katastrofbistånd med ena handen och säljer vapen
till en konfliktregion med den andra handen. På sam-
ma sätt kan man inte främja en utveckling genom
bistånd om man samtidigt lägger olika handelshinder i
vägen för utvecklingen.
Därför måste utvecklingssamarbetet bygga mer på
ett jämbördigt partnerskap. Vi är inte där ännu, men
vi ligger långt framme. I propositionen har ni sett vad
vi har tänkt göra, och utskottet har också tagit ställ-
ning till detta.
Samsynen om utvecklingens villkor är större än
någonsin internationellt. Det har vi sett i de olika FN-
konferenserna. Men det finns ändå alla dessa gräns-
överskridande hot, som jag har beskrivit, som kräver
mycket mer samordning. Det har vi nu inom EU och
FN. Genom att Sverige nu sitter i FN:s säkerhetsråd
får vi ökade möjligheter att föra en kraftfullare politik
internationellt. Jag skall be att få återkomma till detta
i mina repliker.

Anf. 35 BERTIL PERSSON (m) replik:
Herr talman! Jag delar inte riktigt statsrådets oro
för globaliseringens effekter på u-ländernas ekonomi.
De u-länder som har satsat på att bygga upp marknad-
sekonomins institutioner och de som har byggt upp ett
rättssamhälle där avtal gäller och där de spelregler
som marknadsekonomins aktörer är vana vid funge-
rar, har ju i själva verket blivit magneter för interna-
tionellt kapital. Det finns många exempel på detta. Jag
tror trots allt att den allra viktigaste insats vi kan göra
är att inom VHO och andra organisationer kraftfullt
verka för frihandeln. Inom EU kan vi kraftfullt verka
för att våra marknader öppnas för u-ländernas produk-
ter.
Med tanke på vad statsrådet sade vill jag ställa en
direkt fråga. Är statsrådet beredd att motverka de
handelshinder som Sverige nu försöker bygga upp
genom att försöka stoppa import från u-länder med
hänvisning till att de har sämre miljö eller en ar-
betsmiljö som inte fullgod och i stället bidra till att
hjälpa till lösa de problemen via biståndet? Då kan vi
få en fri import från u-länderna till vårt land framöver.

Anf. 36 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Herr talman! Jag skulle vilja säga till Bertil Pers-
son att globaliseringen är något slags jetmotor i ut-
vecklingen i världen just nu. Men faktum kvarstår. De
väldiga kapitalflöden som mobiliseras och omsätts på
detta sätt går de fattiga förbi, både de fattiga länderna
och de fattiga människorna i de fattiga länderna och i
de rika länderna. Det är så. Därför måste vi i vårt
bistånd inrikta oss på strategiska insatser, bl.a. skuld-
lättnader - det är oerhört viktigt - och att ta bort hin-
der för utveckling i vår handelspolitik och i annan
politik.
Skuldtjänsten 1980-1992 har beräknats till 420
miljarder dollar. Det är lika mycket som sex Mars-
hallplaner, som alltså går från syd till nord. Jag tror
att om man bara målar globaliseringen och frihandeln
i rosenfärger kommer vi att missa solidariteten och
utvecklingsmöjligheterna i tredje världen. Vi kommer
att få tendenser till en global apartheid. Den måste vi
förebygga på alla sätt.

Anf. 37 BERTIL PERSSON (m) replik:
Herr talman! Jag delar uppfattningen att skuld-
tjänsten är ett stort problem. Jag tycker dock att det är
någonting som man faktiskt får fundera en hel del
över. När det kommer en ny regim som leder sitt land
till framsteg inom demokrati, mänskliga rättigheter
och ekonomi finns det ett klart incitament att befria
det landet från besvärande skuldtjänster från en gam-
mal korrupt regim. Det är svårare när man inte är
övertygad om regimens inneboende förmåga att leda
sitt land på rätt väg. Där tror jag att det finns anled-
ning att överväga åtgärder som amorteringsfrihet och
räntefrihet under en period när man förvissar sig om
att landet är på rätt väg.
Nu är vi på väg in i ett kunskapssamhälle. Vi vet
att många u-länder fortfarande har en analfabetism där
många unga flickor inte ens får en basal skolutbild-
ning trots att det flyter betydande biståndsmedel till
länderna. Nu är vi på väg in i vad som globalt håller
på att bli ett kunskapssamhälle, och dessa länder hal-
kar efter. Jag vill ställa en fråga. Är statsrådet beredd
att ställa större krav på att unga flickor inte längre
skall få gå in i analfabetism i de länder där vi bedriver
bistånd?

Anf. 38 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Herr talman! Jag vet inte om Bertil Persson är
medveten om att han slår in öppna dörrar. Det här
tillhör de prioriterade målen för den svenska bi-
ståndspolitiken. Det handlar om att bygga upp kun-
skap och att satsa inte minst på unga kvinnors utveck-
lings- och utbildningsmöjligheter. Ett av våra mål
framöver måste vara att rikta in biståndet så att det
bidrar till att påverka maktfördelningen i samar-
betsländerna. Då tänker jag bl.a. på maktfördelningen
mellan män och kvinnor. Satsningen på framför allt
unga kvinnor är oerhört viktig. Därför har vi det sjätte
biståndsmålet. Det kommer vi nu att genomföra kon-
sekvent, precis som miljömålet där vi gör miljökon-
sekvensutredningar i alla projekt. Det är i högsta grad
en öppen dörr som Bertil Persson slår in.
Jag kan också säga att vi under våren 1997 kom-
mer att överlämna en skrivelse till riksdagen om fat-
tigdomsbekämpningen och de mål som vi ser och den
strategi som vi skall ha där. Till hösten kommer det
en annan skrivelse om hur vi bättre skall stödja
mänskliga rättigheter och demokrati.

Anf. 39 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Herr talman! Statsrådet Pierre Schori talade
mycket väl och vackert, i vissa delar nästan poetiskt,
om biståndet. Samtidigt menade också statsrådet att
biståndet är en klok investering. Jag delar helt den
uppfattningen. Det är en framtidsinvestering.
Det har kanske framtonat, i alla fall enligt statsrå-
det, litet pessimistiska tongångar och vi klädde oss
litet i säck och aska här. Men jag hoppas att det inte
skall vara intrycket. Jag tror på biståndet. Det är där-
för som jag också menar att vissa signaler från Sveri-
ge är litet olyckliga. Men det går säkert att rätta till.
Det finns en formulering som säger: Tänk globalt,
handla lokalt. Jag tycker att statsrådet just har angett
att vi skall tänka globalt. Men jag var litet kritisk mot
den andra delen, handla lokalt. Jag ställde en fråga.
Jag fick inte något klart svar på den. Jag skall upprepa
frågan en gång till.
De signaler som nu har kommit från regeringen
och från en majoritet här i riksdagen i olika omgångar
när man har sänkt biståndet ser jag som en signal
också till dem som finns i mottagarleden i u-länderna
att de rika inte har råd. Statsrådet talade om apartheid
i sammanhanget. Detta är också en sorts apartheid.
Det är lätt att vi blir hemmablinda här i Sverige och
tycka att vi inte har råd. Min fråga är: Tror statsrådet
att den här signalen har påverkat biståndsviljan i Sve-
rige?

Anf. 40 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Herr talman! Jag svarar gärna Karl-Göran Bi-
örsmark, och jag hade tänkt göra det. Jag vill även
svara andra som har varit inne på enprocentsmålet.
Det är klart att jag beklagar nedskärningen, precis
som jag beklagar nedskärningarna på de andra områ-
dena i budgeten - socialförsäkringar och annat. Nils T
Svensson har redovisat skälen till att vi tvingades göra
detta men också att vi står fast vid att återgå till en-
procentsmålet när ekonomin så tillåter.
Volymen är viktig, inte minst symboliskt, men än-
nu viktigare är vad vi gör och hur vi gör det. Därför
måste vi ha en klar strategi med den inriktning som vi
har angivit i budgetpropositionen.
Jag skulle också vilja säga att det är alldeles för
lättvindigt att säga att på Arne Geijers tid upprätthöll
vi enprocentsmålet. På Arne Geijers tid hade vi god
tillväxt och ordning på finanserna. När den socialde-
mokratiska regeringen tillträdde 1994 var det en tre-
dubblad arbetslöshet, en fördubblad statsskuld och ett
sexdubblat underskott. Sådant måste man också ta
hänsyn till. Vad vi gör här hemma är det som avgör
vad vi kan göra ute i världen.
För att svara mer konkret på Karl-Göran Bi-
örsmarks fråga tror jag inte att denna temporära ned-
gång i volymen spelar någon större roll som signal till
svenska folket om vad vi tycker eller inte tycker om
biståndet. Man vet att Sverige internationellt sett
ligger i topp när det gäller bistånd. Man vet att bi-
ståndet gör nytta.
Jämför detta med den signal som sändes ut när
räntan låg på 500 % och folk satt som gastkramade i
osäkerhet om sin framtid! Vad sände det ut för signa-
ler om solidaritet i världen, och hur påverkar sådant
biståndsviljan?

Anf. 41 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Herr talman! Jag delar inte statsrådets uppfattning
att det inte är en klar signal när man handlar såsom
man har gjort i omgångar när det gäller biståndet. Jag
menar att det finns ett samband, och jag tycker också
att man kan se det i de här uppgifterna.
Statsrådet sade att vi tvingades till detta. Då kan
man fråga sig: av vem? Kanske svaret då blir: av
ekonomiska skäl. Då vill jag ställa följande fråga till
statsrådet.
Tanken med enprocentsmålet var ju att det skulle
vara en fredad sektor i budgetsammanhang. Tänkte de
fel som genomdrev det här? Gäller det bara i en till-
växtsituation? Så var inte tanken från början. Tanken
var att det skulle finnas där som en stadig plattform,
just för att peka på att vi inte skall leva i en apartheid-
värld. Vi skall inte leva i en i- och u-värld. Vi skall
inte leva i en värld där vissa skor sig och blir rikare
och rikare medan andra blir fattigare och fattigare,
utan här skall det finnas en stadig plattform. Var det
fel tänkt av dem?

Anf. 42 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Herr talman! Det var inte fel tänkt där, och det var
lika litet fel tänkt hos Karl-Göran Biörsmark och hos
mig själv. Det var i goda tider man satte upp detta
mål, med god tillväxt och låg arbetslöshet. Vi har
behållit målet väldigt länge. Det vi ställdes inför 1994
var faktiskt frågan om välfärdssamhällets överlevnad
och därmed också den internationella solidaritetens
möjligheter. Det var en hästkur som Sverige fick gå
igenom.
Nu ser vi att vi börjar få ordning på ekonomin i
stora termer, och det kommer att rädda välfärdssam-
hället. Det gör också att vi kan behålla den fasta
grunden för den internationella solidariteten.
Sådana här jämförelser går inte att göra. Enpro-
centsmålet ligger fast för oss. Det finns inget fel på
nerv, engagemang och solidaritet nu heller.

Anf. 43 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Pierre Schori klagar på att vi från de
andra partierna inte har några visioner. Jag vill be-
stämt hävda, både för Vänsterpartiets och för alla
övriga partiers del, att vi har visioner om en värld i
frihet, en värld utan förtryck och utsugning där alla
barn kan växa upp och få ett bra liv.
Men när Pierre Schori sedan går vidare och säger
att vi inte har någon passionerad medmänsklighet och
att det är det som det krävs mer av, tycker jag att det
klingar rätt ihåligt. En hel del av oss minns nog den
debatt som fördes här i kammaren för två veckor
sedan om flyktingpolitik, där vi var många som ansåg
att det är Pierre Schori som faktiskt inte står för denna
medmänsklighet. Jag vill också säga att en passione-
rad medmänsklighet - det här är stora ord att använda
för flera av oss, men Pierre Schori är ju en mästare i
att uttrycka sig - som inte åtföljs av konkret handling
kanske inte är så mycket värd.
Det svek som Pierre Schori personligen har med-
verkat till när regeringen har sänkt biståndsanslaget
tycker jag inte alls kommer till uttryck här. Pierre
Schori säger till Karl-Göran Biörsmark att han bekla-
gar sänkningen. Men det egna ansvaret då? Vad har
Pierre Schori som minister gjort för att se till att an-
slaget inte sänks? Hur har Pierre Schori som statsråd
agerat? Däri bottnar den klagan som kommer från mig
och från alla andra som kräver en återgång till enpro-
centsmålet. Där finns vår kritik, och den är oerhört
skarp. Där kommer domen att bli hård.
Jag vill också fråga Pierre Schori om det han tar
upp om mer ömsesidighet och delat ansvar. Det har vi
sett exempel på i fallet Tanzania, där det har varit ett
slags partnerskap. Jag tycker dock att de tankarna inte
har kommit särskilt långt. Det är faktiskt mer än ett år
sedan vi stod och debatterade detta. Jag menar nu inte
bara ett kontrakt med landet självt, som i fallet Tan-
zania, utan också att vi tar till vara de kunskaper och
erfarenheter som finns i länderna i fråga. Hur drivs
detta vidare, Pierre Schori?

Anf. 44 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Herr talman! Eva Zetterberg var själv i sitt inled-
ningsanförande inne på hur man med små medel kan
uppnå mycket, som i fallet Colombia. Jag menar att
det nu är så mycket viktigare att diskutera strategier,
att se var vi vill sätta in våra medel - som inte är
begränsade; vi kan göra mycket.
Sveriges ställning i världen är oerhört stark. Se ba-
ra på resultatet av omröstningen i säkerhetsrådet, som
visade just att man hyste tilltro till den svenska soci-
aldemokratin och Sveriges starka internationalism.
Det är ovedersägligt för dem som träffar andra län-
ders regeringar.
När det sedan gäller vilka strategier vi skall ha
finns de angivna i budgetpropositionen. Jag kan bara
nämna dem rubrikmässigt.
Det första är att vi skall lägga ökad vikt vid fattig-
domsbekämpning. Det kommer en skrivelse till riks-
dagen.
Det andra är att vi skall försöka påverka maktför-
delningen.
Det tredje är att bryta beroendekulturen.
Det fjärde är att satsa mer på konfliktförebyggan-
de, inte minst nu när vi sitter i säkerhetsrådet.
Det femte är att vi skall ha en ny strategi för EU:s
utvecklingssamarbete. En sådan har presenterats, och
utrikesutskottet skall fortsätta diskutera den.
Det sjätte är att vi vill vara med och reformera FN.
Där är visionerna, där är strategierna, och dem
kommer vi att sätta in all vår kraft på.

Anf. 45 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Det faktum att man med små resurser
kan åstadkomma mycket kan inte bortförklara det
faktum att man med ännu större resurser naturligtvis
kan åstadkomma mer. Det är vad det handlar om.
Jag tycker att det är märkligt att Pierre Schori inte
kan tillstå sitt eget ansvar på det här fältet. Flera av
oss andra har tagit på oss att vi som partier inte till-
räckligt mycket har gått ut i Sverige och förankrat
biståndsviljan, som vi nu har svart på vitt på att den
har sjunkit, och vi har också velat ha högre anslag.
Det här tycker jag är väldigt märkligt.
Den strategi som Pierre Schori redovisar, och som
vi har läst oss till, tror jag att i stort sett alla står bak-
om. Fattigdomsbekämpningen är oerhört väsentlig,
likaså maktförskjutningen, dvs. att få en bättre makt-
fördelning i världen. När det sedan gäller konfliktin-
satserna borde just rollen i FN:s säkerhetsråd ha för-
pliktigat oss till större insatser, till att visa att vi nu
kommer att kunna göra betydligt mer och även är
villiga att göra det - inte bara att betala för att komma
in i säkerhetsrådet. Det här tycker jag visar på ännu en
brist i regeringens strategi: Det här borde ha kopplats
ihop.
Jag efterlyser också konkreta insatser i flera länder
som vi har nämnt tidigare: Östtimor, Laos, Guinea-
Bissau, Guatemala osv. Hur kommer regeringen att
agera? Det behövs oerhört mycket. Och då räcker det
inte med att säga att Sverige fortfarande hör till dem
som ger mest. Vi har förutsättningar och borde kunna
ställa upp på ett helt annat sätt och visa vad interna-
tionell solidaritet betyder i praktiken - inte bara i
vackra ord.

Anf. 46 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Herr talman! De som stirrar sig blinda på siffror
borde väl ändå betänka, förutom de strategier och
visioner som jag talat om, att vi hade väldiga reserva-
tioner i flermiljardklassen som man inte kunde utnytt-
ja som planerat just på grund av underutvecklingens
problem. Nu kan vi klara alla våra åtaganden, som
Nils T Svensson sade, genom att vi använder reserva-
tionerna. Vi skär inte ned på någonting i verksamhe-
ten, trots den nominella nedskärningen till 0,7 %, på
grund av reservationerna. Säger inte det Eva Zetter-
berg och andra någonting om att man har ackumule-
rat, från år till år, väldiga reservationer, och att det
inte bara nödvändigtvis har att göra med volymen
utan vad man gör och hur man gör det? Det är där jag
efterlyser att vi för en debatt snarare än att man stirrar
sig blind på dessa siffror.

Anf. 47 INGRID NÄSLUND (kd) replik:
Herr talman! Jag skall be att få ta upp det allra
sista som Pierre Schori anförde, nämligen de reserva-
tioner som har funnits. Jag tror att det delvis har be-
rott på att man har varit alltför låst till landramar som
har betalats ut med kontinuitet i femårsplaner. Ibland
har länderna inte kunnat tillgodogöra sig detta, och så
har reservationer byggts upp. Jag förstår att det också
finns andra skäl till det.
Därför välkomnar jag signalerna om att man nu
följer upp det som den förra regeringen under bi-
ståndsminister Alf Svensson kom fram till när det
gällde ökad effektivisering men också långsiktiga
strategier tillsammans med en ökad flexibilitet, så att
man skulle kunna överföra medel från ett land till ett
annat men också från en region till en annan. Jag är
glad över att man nu fortsätter på det spåret.
Jag vill också ta upp en konkret fråga som Pierre
Schori berörde i sitt anförande. Det gäller situationen
i Central- och Västafrika. När det gäller dessa länder
vet vi att många flyktingar nu har kommit tillbaka till
Rwanda, främst från Zaire, men nu börjar de också
välla in från Tanzania. Man räknade med att det fanns
1,2 miljoner flyktingar i Zaire, och nu har ungefär
600 000 kommit tillbaka därifrån. Det är ju ingen som
är säker på de här siffrorna, men man måste ändå
räkna med att många är kvar.
Vi har velat ha en styrka där, men om det nu inte
blir så, skulle Pierre Schori då vilja medverka till att
man ändå får någon typ av undersökningskommission
som kan gå in i regnskogen och i djungeln och ta reda
på hur många som finns där och var dessa människor
finns? Jag kan inte sova gott på natten över julen om
dessa människor fortfarande befinner sig i livsfara.

Anf. 48 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Herr talman! När det gäller Zaire och Centralafri-
ka är det inte brist på pengar och humanitära insatser
som är problemet. Ett av problemen är just att veta
var flyktingarna finns, och ett annat är att skapa de
politiska förutsättningarna för en hållbar lösning.
Om man bara skulle ägna sig åt matbombningar,
eftersom man inte kan landa på ett område, förhindrar
man ju inte själva flyktingskapets orsak eller att flyk-
tingarna kanske går över gränsen och sedan går tillba-
ka igen.
När jag var i USA i förra veckan, bl.a. i Pentagon,
dominerades statssekreterarens rum av en väldig tav-
la, inte av Gulfen, inte av Bosnien och inte av f.d.
Sovjetunionen utan av Zaire. Huvuduppgiften är nu
att försöka stå för logistiken för att få in humanitära
insatser. Inom EU har vi haft trojkan där nere till-
sammans med kommissionären Emma Bonino på en
fact finding mission för att kunna utröna hur man gör
de bästa insatserna.
Det pågår alltså ett mycket omfattande och stort
arbete, och det finns mycket stora resurser, men hu-
vudproblemet är de politiska förutsättningar som
måste lösas. Det kommer nu en konferens, FN:s och
OAU:s konferens i februari, där vi måste inrikta oss
på att få ett Daytonliknande koncept för att äntligen få
en varaktig lösning på den här typen av jättelika tra-
gedier. Även om ingen av oss kan sova lugnt när man
ser bilderna från detta område skall Ingrid Näslund
och andra veta att det pågår ett mycket stort arbete
internationellt sett, och där spelar också Sverige en
stor roll.

Anf. 49 INGRID NÄSLUND (kd) replik:
Herr talman! Jag är väl medveten om vad som på-
går där nere. Jag läser de uppgifter som kommer där
nedifrån på min dator varenda dag, och jag är helt
överens med Pierre Schori om att det här fordras en
politisk lösning.
Det har funnits varningssignaler länge. När det
gäller Rwanda har man efteråt i en rapport skrivit att
man skulle ha gått in mycket tidigare, men nu har man
upprepat samma misstag när det gäller Zaire, skulle
jag vilja säga. Det är bra om man nu har kommit på
andra tankar och är på väg att få fram en lösning.
Men detta hindrar inte att de människor - kanske
200 000, 400 000 eller 600 000 om de siffror man har
fått från början stämmer - som finns inne i skogarna,
behöver mat och kanske inte har vatten, och bland
vilka epidemier nu kan börja härja, faktiskt inte kan
vänta på några Daytonkonferenser. De behöver und-
sättning nu.
Om det nu sker en fact finding mission så är jag
glad, men den måste gå rätt in i djungeln. Det måste
finnas människor som har modet att göra detta. Där
kanske militära övervakare åtminstone behövs, men
det behövs också kraftfulla förhandlingar med Désiré
Kabila, som jag tror har mycket att säga till om i det
här sammanhanget. Han vill naturligtvis inte att någon
skall gå in i Zaire. Han säger att dessa flyktingar inte
finns, men det örat bör inte världssamfundet lyssna
på.
Jag skulle vilja att Pierre Schori och Sverige gör
allt vad vi kan för att se till att dessa människor und-
sätts nu. Sedan är jag absolut med på dessa politiska
lösningar som är nödvändiga.

Anf. 50 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Herr talman! Om Ingrid Näslund tittar litet mer på
sin dator kommer hon att se att allt detta som hon
efterlyser faktiskt är på gång. Det finns ingen brist på
livsmedel, mediciner och sådana insatser, och man
kan nå de allra flesta människor nu, inte minst genom
att man genom flygövervakning och satellitbilder fått
ordning på hur bilden ser ut. Det som Ingrid Näslund
med engagemang talar om här är, skulle jag vilja säga,
på det hela taget så långt mänsklig förmåga medger
det tillgodosett.
Vad jag efterlyser är att vi samtidigt som vi gör
detta måste ha ett mer långsiktigt och sammanhållet
perspektiv. Annars får vi nya sådana här konflikter.
Jag kan tala om att dessa perspektiv inte fanns med i
bilden för bara ett par veckor sedan. Sverige har fört
in detta och fått stöd från kommissionen, och det
kommer att bli ett sådant perspektiv nu. I det avseen-
det kan vi mötas och till och med krama om varandra,
om Ingrid Näslund skulle så vilja.

Anf. 51 HELENA NILSSON (c) replik:
Herr talman! Jag skulle vilja bara kort upprepa
den fråga som jag ställde till statsrådet i mitt anföran-
de, om regeringen kan tänka sig att ta ett initiativ till
en svensk strategi i Asien. Jag förklarade något i mitt
anförande varför jag ställer denna fråga. Jag ställde
den nämligen därför att jag tyckte att det var väldigt
positivt att regeringen lade fram en strategi för Afrika
i förra budgetpropositionen, men också därför att vi
nu ser att vi har en ökande krigsmaterielexport till
Asien, att vi har bistånd till denna region, att vi väl-
digt ofta diskuterar de mänskliga rättigheterna i de här
olika länderna och att vi också ser att handeln mellan
Sverige och de här länderna ökar.

Anf. 52 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Herr talman! Jag instämmer med Helena Nilsson.
Jag tänkte spara det bästa till sist.
Under 1997 kommer Utrikesdepartementet att in-
leda en genomlysning av utvecklingen i Asien och
dess konsekvenser för Sveriges förbindelser med
Asien. Detta kallas numera för Asienstrategin. I detta
kommer alla områden att belysas, t.ex. Östtimor,
handelsrelationerna med Indonesien, Kina och den
ekonomiska utvecklingen i Sydostasien, mänskliga
rättigheter och utvecklingsfrågor. Det kommer att ske,
och vi kan under hand informera riksdagen och utri-
kesutskottet om den processen.
När det sedan gäller Östtimor och Kina, som ock-
så Helena Nilsson tog upp, kan jag tala om att vår
ambition är att fortsätta att öka biståndet till förmån
för befolkningen i Östtimor. Det har inte varit lätt.
När jag tillträdde jobbade Kent Härstedt under lång
tid enbart med denna fråga för att hitta kanaler för att
få in biståndet på ett bra sätt till befolkningen i Östti-
mor. Vi lyckade genom Caritas och Internationella
Röda korset. Samtidigt har vi givit stöd på fyra miljo-
ner till en indonesisk rättsorganisation. Den svenska
Östtimorkommittén, som inte enbart hyllar regering-
ens politik, har också fått stöd för att kunna driva sin
verksamhet.

Anf. 53 HELENA NILSSON (c) replik:
Herr talman! Jag tackar för svaret. Det var tur att
jag var den sista frågeställaren, så att vi kunde spara
detta svar till sist. Jag var kanske litet otålig. Jag trod-
de att frågan kom upp i denna budgetproposition, men
jag välkomnar dessa initiativ. Vi kan diskutera frå-
gorna i utskottet och i kammaren under 1997. Jag
tycker att detta ämnesområde är angeläget.
Jag tycker också att det var bra att jag fick svar på
frågan om Östtimor och de ökade bistånd som rege-
ringen aviserar. Jag vill bara för att förtydliga fråga
ytterligare en gång. Ingår stöd till organisationer för
mänskliga rättigheter i det bistånd som aviseras från
statsrådet när det gäller östra Timor?

Anf. 54 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Herr talman! Jag nämnde Indonesian Legal Aid
Foundation. Det är den viktigaste och den mest seriö-
sa enskilda organisationen för rättshjälp, MR-
utbildning och när det allmänt gäller frågor om
mänskliga rättigheter. De får ett stort stöd av Sverige,
och de kommer att fortsätta att få det. De bedriver
också verksamhet på Östtimor.
Jag vill till Bodil Francke Ohlsson, som ställde en
konkret fråga, och med tanke på Helena Nilssons
dokumenterade intresse när det gäller miljöinsatser,
säga att det s.k. UNGA-mötet kommer i juni i FN i
New York. Det är ett toppmöte med generalförsam-
lingen för att utvärdera arbetet med Agenda 21. Sve-
rige kommer att vara närvarande. Vi arbetar tillsam-
mans med de nordiska länderna och EU för att få en
bra agenda där.
Dessutom har vi i budgeten avsatt särskilda medel
för miljöinsatser och miljöstrategier - 130 miljoner
för det multilaterala samarbetet och 205 för det bilate-
rala. I det bilaterala samarbetet - i landsstrategierna -
finns det fem områden som vi särskilt pekar på. Det är
vattenhanteringen, jord- och skogsbruk inklusive
markvården, den marina miljön, den urbana miljön
och energiförsörjningen. Dessutom skall det göras
miljökonsekvensanalyser på samtliga biståndsprojekt.

Anf. 55 INGER KOCH (m):
Herr talman! Jag tänker koncentrera mig på tre
områden inom biståndet, där vi moderater prioriterar
annorlunda än utskottsmajoriteten. Det första gäller
den allvarliga flyktingsituation som världen i dag
upplever. Människor flyr från förföljelse eller på
grund av väpnade konflikter, inbördeskrig, miljöka-
tastrofer eller ekonomiska eller sociala problem. En-
ligt UNHCR, FN:s flyktingkommissariat, uppgår
antalet flyktingar i dag till fler än 26 miljoner. Under
de senaste fem åren har antalet flyktingar i världen
fördubblats. Till detta kommer det växande antalet
interna flyktingar.
Vi har under de närmaste dagarna i massmedierna
kunnat följa det lidande som de rwandiska flyktingar-
na utsätts för, och vi har nyss diskuterat det här i
kammaren. Afghanistan utgör fortfarande världens
största enskilda flyktingområde med betydande flyk-
tinggrupper i Pakistan och Iran som inte kunnat åter-
vända. Landet har sedan 1992 varit utsatt för frak-
tionsstrider och interna strider. Den senaste tidens
stridigheter mellan talibanmilisen och den tidigare
regeringens styrkor har bidragit till att ytterligare öka
det redan tidigare stora antalet internflyktingar.
Vi moderater anser att det snabbt växande antalet
flyktingar i världen innebär en stor ökning av
UNHCR:s arbetsuppgifter. Vi har därför i vårt budge-
talternativ föreslagit ett avsevärt högre anslag till
FN:s flyktingkommissariat än regeringen och utskot-
tets majoritet. Detta redovisas i tabell 4 i utskottets
betänkande.
Det andra område vi vill prioritera är den bi-
ståndsverksamhet som bedrivs av enskilda organisa-
tioner. Det personliga engagemanget och de egna
arbetsinsatserna gör att ett sådant bistånd har en be-
tydligt större effektivitet än många andra biståndsfor-
mer. Genom de frivilliga organisationerna når vi di-
rekt ut till de behövande befolkningarna utan att gå
omvägen över statsapparaten.
Särskilt stor betydelse har dessa organisationer i
de länder som styrs av korrupta regeringar, där ett
stat-till-stat-bistånd riskerar att gå till presidentens
eller regeringens egna behov, i stället för till t.ex.
hjälp till den fattiga befolkningens utbildning eller till
medicinska kliniker. Det finns tyvärr många exempel
på att så har skett. Kenya är ett exempel på detta.
Tanzania är ett annat. Vi föreslår därför en successiv
övergång från stat-till-stat-bistånd till ett bistånd via
enskilda organisationer. Bertil Persson har tidigare
poängterat detta.
De enskilda organisationernas stora betydelse när
det gäller att snabbt få fram hjälp och vara på plats
när katastrofer har inträffat är väl känd. Jag tänker då
inte bara på de stora välkända organisationerna som
Röda korset, Rädda Barnen och kyrkornas olika hjäl-
porganisationer, utan också på de mindre och inte så
kända organisationerna som t.ex. Läkare utan gränser.
De gör stora insatser i flyktingläger runt om i världen.
En annan sådan organisation är Svenska Afghanistan-
kommittén. Den har bl.a. genom sitt stöd till skolor i
Afghanistan bidragit till att skolgången har kunnat
upprätthållas i delar av ett land drabbat av konflikter
och strider och utan fungerande centralmakt.
Vi föreslår därför ett betydligt högre anslagsbe-
lopp till de enskilda organisationerna än regeringen
och utskottets majoritet, vilket också framgår av tabell
5 i utskottsbetänkandet.
Det tredje område som vi moderater fäster särskilt
stor vikt vid är respekten för mänskliga rättigheter och
våra biståndsländers vilja och förmåga när det gäller
agerande för demokrati och respekten för mänskliga
rättigheter. Det borde vara självklart att Sverige ge-
nom bistånd till staten inte skall hjälpa länder där det
förekommer fysisk eller psykisk tortyr, misshandel
eller förödmjukelser av medborgarna för deras poli-
tiska eller religiösa övertygelses skull eller för att de
tillhör en kulturell eller etnisk minoritet.
Vi anser att Sverige har ett direkt ansvar för att i
programländerna systematiskt bidra till främjandet av
demokrati och mänskliga rättigheter. Vi anser också
att Sveriges agerande hittills har varit för svagt. Bi-
stånd har utbetalats utan några direkta krav på att
utvecklingen skall gå mot demokrati med ökad re-
spekt för mänskliga rättigheter. Regeringar som i
decennier förtryckt sitt folk har kunnat räkna med
svenskt bistånd.
Sverige måste betydligt mera aktivt föra en dialog
med mottagarländerna och driva på utvecklingen. Vi
har också flera gånger framhållit att regeringen årli-
gen i samband med budgetförslaget måste ge riksda-
gen en utförlig rapport när det gäller mänskliga rättig-
heter och demokrati i mottagarländerna. Tyvärr har
regeringen inte uppfyllt dessa förväntningar. Den
redovisning som skett till riksdagen är mycket brist-
fällig, och har snarast försämrats jämfört med hur det
var för ett par år sedan. Vi moderater anser därför att
det finns anledning att rikta anmärkning mot rege-
ringens bristande intresse i detta avseende.
Till sist, herr talman, skulle jag vilja ställa en frå-
ga till biståndsministern. Nu har biståndsministern
gått, men jag ställer ändå min fråga. Kanske kan nå-
gon från oppositionen eller biståndsministerns eget
parti svara på min fråga.
Min fråga gäller hur biståndsministern och rege-
ringen ser på programlandet Zambia. Nuvarande
biståndsavtal går ut 1997 och skall omförhandlas.
Detta avtal bygger på en utveckling mot ökad demo-
krati och transparens. Verkligheten är tyvärr den
motsatta. Den nya grundlagen begränsade på ett ode-
mokratiskt sätt oppositionens möjligheter att kandide-
ra i valet i höstas. De valobservatörer som inför valet
klagade på bristfällig väljarregistrering, omfattande
röstköp och partisk nyhetsbevakning sitter nu i fäng-
else.
Eftersom statsrådet inte är här för att svara på hur
regeringen har reagerat och på vilka effekter dessa
tendenser mot ett totalitärt land kommer att få för det
nya biståndsavtalet, hoppas jag att någon av statsrå-
dets partikamrater kan ge mig ett svar.

Anf. 56 NILS T SVENSSON (s) replik:
Herr talman! Det var många viktiga aspekter som
Inger Koch tog upp i sitt anförande. Jag har ett intryck
av att vi återkommer till de frågorna under våren, när
vi mer skall gå in på de substantiella delarna av bi-
ståndet.
När det gäller Zambia, som Inger Koch speciellt
tog upp, skrev vi om detta i det betänkande som vi nu
behandlar. Inger Koch känner nog också till det. Där
står det: "Utskottet finner emellertid här skäl att uttala
oro över demokratiutvecklingen i Zambia och upp-
manar regeringen att beakta detta i det fortsatta ut-
vecklingssamarbetet."
Det är en anvisning som vi naturligtvis hoppas att
regeringen tar till sig, så att man verkligen följer ut-
vecklingen där. På den punkten tycker jag att vi har
markerat en ganska bestämd uppfattning.

Anf. 57 INGER KOCH (m) replik:
Herr talman! Jag tackar Nils T Svensson för sva-
ret. Jag kan förstå att det inte är så lätt att svara på
regeringens vägnar, då regeringen inte har gjort nå-
gonting. Regeringen har inte reagerat på det som har
hänt. I ett land som under många år har varit motta-
garland för svenskt bistånd händer någonting flagrant
och begås ett allvarligt brott mot demokratin och mot
en demokratiutveckling, och regeringen är helt tyst.
Jag beklagar återigen att biståndsministern inte är
här och kan tala om hur regeringen hade tänkt reage-
ra, men vi får återkomma till det vid ett senare tillfäl-
le.

Anf. 58 HÅKAN HOLMBERG (fp):
Herr talman! Jag skall begränsa mig till att kom-
mentera den del av biståndspolitiken som handlar om
samarbetet med de nya demokratierna i Central- och
Östeuropa.
Egentligen leder det tanken fel att beskriva samar-
betet med dessa länder som bistånd av samma slag
som vi sedan länge ger till olika länder i tredje värl-
den. Länderna i det gamla Östeuropa är, kanske med
något undantag, inte u-länder i den mening som vi
normalt använder det ordet, utan vanliga europeiska
länder, som har drabbats av en totalitär politisk ideo-
logis konsekvenser.
Vårt samarbete med dessa länder syftar till att un-
derlätta det politiska och ekonomiska systemskifte
som är nödvändigt för att ett normalt samhällsliv,
ekonomiskt liv och annat skall kunna återskapas.
Under de år som vi från svensk sida har bedrivit
sådant här samarbete har man av och till nödgats
konstatera att insikten om vad detta systemskifte in-
nebär och om att det verkligen är ofrånkomligt har
sviktat. Också här i kammaren har det förekommit
inlägg på temat att de länder som tydligast gått in för
att snabbt avveckla det kommunistiska systemet har
gjort misstag och att det riktiga hade varit att stanna
vid mera begränsade förändringar i det gamla syste-
met.
Nu har vi, fem sex år efter kommunismens och
sovjetväldets fall, fått ett ganska gott underlag för att
bedöma vilken av de här två analyserna som var den
riktiga. Det är ett antal länder i det gamla Östeuropa
som alldeles tydligt har kommit igenom det allra
värsta, även om problemen givetvis alltjämt är bety-
dande. Alltfler tecken, ibland större och ibland mer
begränsade, visar att levnadsförhållandena har börjat
förbättras, att demokratin förefaller vara stabil och att
ekonomin börjar fungera.
Polen är ett av de mest uppenbara exemplen, med
Europas snabbaste tillväxt. Tjeckien är ett annat ex-
empel, även om det finns vissa frågetecken för priva-
tiseringens former i det landet. Ungern är ännu ett
exempel, och även Slovenien, Estland och Lettland
bör nämnas.
Det man kan konstatera allra tydligast är att de
länder som inte har försökt reformera över huvud
taget har stått bokstavligen stilla eller t.o.m. gått
bakåt. Det allra mest uppenbara exemplet är givetvis
Vitryssland, och man kan också nämna Serbien i
sammanhanget - det beror inte alls bara på kriget att
det ser ut som det gör där.
Ett av exemplen däremellan är Rumänien, som har
försökt undvika besvärligheter genom att ösa ut allt
mindre värda pengar ur statskassan, utan att reformera
ekonomin och utan att någon förbättrad välfärd, jäm-
fört med de länder som har vågat reformera, har kun-
nat iakttas. Det gäller också Ryssland, med punktvisa,
inkonsekventa men dock här och var tydliga förbätt-
ringar. Det stora greppet har inte tagits såsom borde
ha skett.
Kommunismens primitiva storskalighet och kom-
mandoprinciper kan inte generera ekonomisk tillväxt,
och därför kan inte heller några stabila mellanformer
mellan kommunismens privilegiesystem och kom-
mandoekonomi och en normal demokratisk marknad-
sekonomi fungera. Detta är inte samma sak som att
staten i en marknadsekonomi inte har någon roll att
spela, utan det är en åsikt som är fullt förenlig med att
man baserar ekonomin på normala marknadsförhål-
landen.
Jakub Swiecicki, som tidigare har varit represen-
tant för Solidaritet i Sverige, har i en skrift för Utri-
kespolitiska institutet pedagogiskt visat varför något
alternativ till ett snabbt systemskifte aldrig existerade.
För det första: Det gamla ekonomiska systemet
förutsatte politisk diktatur, och det kunde alltså inte
bestå sedan fria val och flerpartisystem införts. Enda
möjligheten att avskaffa kommandoekonomin stegvis
skulle vara att göra som i Kina, med bevarad diktatur.
Ingen har på allvar förespråkat det för Östeuropas del.
För det andra: Det som producerades i det gamla
systemet var sådant som makthavarna prioriterade,
inte sådant som medborgarna efterfrågade. Det låg i
systemets natur. Stridsvagnar är ett bra exempel, men
det finns också annat. När de gamla makthavarna
försvann kunde denna produktion, som inte hade
någon egentlig efterfrågan hos vanligt folk, inte fort-
sätta.
För det tredje: En långsam omstöpning av eko-
nomin hade med all sannolikhet skapat alldeles för
stora möjligheter för den gamla nomenklaturan att
behålla kontrollen över företagen i nya former och
blockera uppkomsten av konkurrenter. Det ekonomis-
ka egenintresset brukar, som det heter, inte ljuga, och
i fallet Östeuropa är det alldeles uppenbart att det
skulle ha varit på det sättet.
En mycket stor del av produktionen var vidare
rent militär. Den hade inte gärna kunnat fortsätta
sedan det militära imperiet hade avvecklat sig självt.
Den usla planeringen i planekonomin och de ständiga
bristerna ledde till hamstring av alla sorters varor. Det
var ett beteende som det var nödvändigt att bryta, för
att man skulle kunna få i gång ekonomin över huvud
taget.
Det kanske mest påfallande i många fall var att
värdet av stora delar av produktionen i det gamla
systemet var lägre än marknadsvärdet på de råvaror
och den energi som användes för att framställa pro-
dukterna. Det var alltså ett exempel på direkt, medve-
ten resursförstöring. Att avbryta det här skulle ju på
ytan se ut som ett fall i produktionen, men skulle i
verkligheten innebära ett positivt bidrag till BNP:s
utveckling. Just det har vi också kunnat konstatera
t.ex. i Polen.
Det finns ytterligare ett antal exempel på argument
av den här typen, som mycket tydligt visar varför
något alternativ till ett mycket snabbt systembyte inte
existerade. Det här har ibland kallats, litet nedlåtande,
för chockterapi. Man borde ha klart för sig att alter-
nativet var chock utan terapi. Det är precis det man
har upplevt i t.ex. Rumänien, med en ekonomisk ut-
veckling som har gått åt andra hållet, där det har blivit
sämre efterhand utan att några reformer har genom-
förts. Valutgången senast i det landet visar mycket
tydligt att det nu finns ett folkligt mandat för att slå in
på den väg mot reformer som grannländerna i Cent-
raleuropa har följt sedan fem sex år tillbaka.
Protesterna i Serbien handlar inte bara om stulna
kommunalval, utan de har också sin bakgrund i den
katastrofala situationen för landets ekonomi. Där finns
en uppenbar parallell till exempelvis Rumänien.
Det svenska samarbetet med de här länderna
kommer nu gradvis in i ett nytt skede. När vi talar om
länder som Estland, Polen, Lettland, Ungern osv.
handlar det inte längre om samarbete för att lägga fast
de nödvändiga, grundläggande byggstenarna till ett
samhällssystem som präglas av demokrati, rättssäker-
het och marknadsekonomi. Nu handlar det mera om
att genom olika former av samarbete, efterhand på
alltmer likvärdiga villkor, skapa en situation där den
gamla klyftan mellan öst och väst inte längre har
någon praktisk betydelse. Det handlar då från det
svenska perspektivet om EU, om säkerhetspolitik,
naturligtvis om NATO och inte minst om Östersjön.
Det handlar också - det är viktigt att säga, och det
är det sista jag vill ta upp - till väldigt stor del om hur
det kommer att gå i Ryssland. Vi har från Folkpartiets
sida inte föreslagit några ytterligare pengar i år utöver
dem som regeringen har anslagit när det gäller öst-
samarbetet. Men inom ramen för de medel som kom-
mer att gälla, menar vi att det är oerhört angeläget att
på de sätt som är möjliga prioritera samarbete med
Ryssland, för att bygga upp demokratins grundstruk-
turer i det landet.
Det som står på spel i Ryssland är så stort att det,
om det lyckas, på ett avgörande och nödvändigt sätt
kan bidra till framgång för hela reformarbetet i det
gamla kommuniststyrda Europa. Om det misslyckas
kan det få konsekvenser som kommer att påverka oss
alla, kanske på ett dramatiskt sätt. Därför bör rege-
ringen inom den ram som förmodligen kommer att
anslås här, enligt vår mening, prioritera samarbete för
att bygga upp demokratins strukturer i Ryssland fram-
för en del annat, i den mån man kommer till valsitua-
tioner.

Anf. 59 EVA GOËS (mp):
Herr talman! Jag instämmer med Pierre Schori,
som nyligen sade att han var för att jobba för kom-
mande generationer, miljö, fred och demokrati. Det
var just därför jag valde Miljöpartiet. De första
punkterna i vårt program 1981 handlade just om hur
vi mötte den tredje världen. Och det är därför jag står
här i dag och vill tala om Östtimors sak, eller rättare
sagt Indonesiens.
Jag står nämligen här med ett brev från en organi-
sation som heter Renetil. Det är studenterna från In-
donesien som har träffats i Portugal och bildat en
motståndsrörelse. Den heter The National Resistance
of Timorese Students. I februari träffade jag de här
ungdomarna, ca 100 stycken, i Lissabon. De jobbar
ihop med studenterna på Oportouniversitetet. Här vill
jag tala om att det inte bara är katoliker som jobbar
ihop med oss i väst, utan man var tillsammans från
hela Indonesien. Det var katoliker, muslimer, hinduer,
buddister. Alla jobbade för samma sak, för demokra-
tin i Indonesien.
Maria de Lurdes Bessa, som har skrivit brevet,
vädjar till oss att vi skall bistå 40 barn i Östtimor, vars
föräldrar har försvunnit. Man vet inte vart de har tagit
vägen. Barnen är 4-10 år gamla. Vad de begär är
ungefär 11 000 kr i månaden, 280 kr per barn i måna-
den. Det är ett bistånd som man vet skulle vara kost-
nadseffektivt. Det skulle vara humanitärt, och det
skulle definitivt skapa fred. De som håller i de här
pengarna är katolska kyrkan. De distribuerar dem till
de familjer som tar hand om barnen. Många av de här
familjerna är mycket fattiga. Hon vädjar till oss att ge
pengar till de här barnen. Vi i Miljöpartiet har gett en
omgång, 15 000 kr, som vi ger från våra löner. Vi har
nämligen instiftat en solidaritetsfond. Jag utmanar fler
partier att ställa upp på detta. Det kostar väldigt litet,
men är mycket effektivt.
Det obegripliga är ju att inte regeringen kan gå in
med större medel. Jag vet att Caritas har fått litet
pengar till en yrkesskola, och jag känner till det eko-
logiska projektet. Men det duger inte. Det räcker inte.
I fredags träffade jag fredspristagarna biskop Belo
och José Ramos Horta. Då talade Horta just om vad
han hade tagit upp i talet i Norge. Det handlade om
hans fredsplan, eller rättare sagt den fredsplan som
Xanana Gusmão från början talade om. Xanana
Gusmão sitter i fängelse sedan 1992. Är det för att
han försöker att lösa de problem som finns i Indonesi-
en, för att han har lagt fram en fredsplan? Den går ut
på tre steg. Man drar bort ockupationsmakten, alltså
det militära från Östtimor. Sedan försöker man införa
en lokal styrelse, vi kan kalla det regionparlament.
Det tredje steget är att de skall få rösta om självstän-
dighet. Är det för mycket begärt?
José Ramos Horta tycker egentligen att det är Xa-
nana Gusmão som skall ha fredspriset och inte han
själv. Nu tycker jag att både biskop Belo och Horta
har visat ett väldigt mod, att över huvud taget våga
sätta sig i opposition mot president Suarto. Han näm-
ner också att de flesta intellektuella sitter i fängelse.
Han talar om att den mest betydelsefulla författaren
sitter i fängelse. Förutom Gusmão sitter också
Muchtar där. Muchtar Pakpahan är en fredskämpe.
Han jobbar inom den fackliga rörelsen. Jag träffade
också honom i Portugal. Han är Indonesiens Lech
Walesa. Han jobbar för fred, för att bygga upp demo-
kratin. Han är inte en person som försöker att skapa
oro, utan att stilla den oro som finns där. Och den är
stor, speciellt bland ungdomarna. De tänker inte finna
sig i det här längre. De är less. Deras föräldrar har
lidit nog. Men de står upp för saken. De vill ha fred
och demokrati i Indonesien.
Vi har skrivit en fyrpartimotion där vi säger att
biståndet åtminstone kunde vara 10 miljoner kronor.
Det här är ett gammalt yrkande som vi upprepar. Tänk
er 10 miljoner kronor till organisationer för mänskliga
rättigheter i Indonesien, till demokratiorganisationer,
till katolska kyrkan eller vad det vara månde, bara de
jobbar för freden och inte skapar ofred! Det skulle ge
enormt stor utdelning.
Muchtar Pakpahan, som började bygga upp detta
- han ordnade studiecirklar, han ville alltså lära hur
man skall organisera sig och jobba demokratiskt -
hotas i dag, enligt TT-telegram från den 12 december,
av dödsstraff. Denna fantastiskt fredliga man råkade
närvara i samband med våldsamma kravaller i Jakarta
i juli, när 5 människor dödades och 124 skadades.
Över 20 människor saknas fortfarande. Han var där.
Därför sitter han i fängelse.
Jag vill säga än en gång att vi har världens chans
nu när blickarna är riktade mot Östtimor, mot Indo-
nesien, att göra någonting i Sverige, att gå före. Norge
har visat ett enormt mod som har gett fredspriset till
biskop Belo och till José Ramos Horta. Jag önskar att
vi i Sverige också kunde bistå både konkret och psy-
kiskt för att lösa Östtimorproblemet. Tack!

Anf. 60 GÖRAN LENNMARKER (m):
Fru talman! Jag tänkte liksom Håkan Holmberg
något kommentera den del av utgiftsområdet som
handlar om bistånd till Central- och Östeuropa. Jag
vill också säga att efter fem sex års erfarenhet ser man
ganska tydligt vilken väg som är den bästa för länder-
na från de forna kommunistdiktaturerna att välja för
att snabbast möjligt återhämta sin växtkraft, att kom-
ma i fatt Västeuropa och bli ett civiliserat land, som
man så ofta formulerar det i Ryssland.
Det finns några lärdomar som man kan dra av de
här fem sex åren. Jag tänkte uppehålla mig vid några
saker som vi kanske hade svårt att förutse när vi in-
ledde samarbetet med de här länderna. Det ena är hur
svårt det är att etablera en rättsstat. Det är nog svårare
än vi föreställde oss i början av den här perioden,
1989-1991. Orsaken är helt enkelt att de här länderna
under kommunistdiktaturen inte var några rättsstater.
Egentligen var de gangsterstater, gänget var kommu-
nistpartiet. Den lag som fanns gällde ju inte. I alla fall
gällde den inte när det kom order från en partisekrete-
rare att saken skulle bedömas på ett annat sätt i en
domstol. Domstolarna tog direkta politiska order.
Vi ser hur svårt det är att etablera rättsstaten. I
många länder finns det gamla mönstret kvar, att man
sätter sig över lag, att man inte ser lagen som en all-
varlig sak. Den gällde aldrig förr, den gällde aldrig
för överheten. Vi har därför betydande problem med
rättsstaten på åtskilliga håll, som i sin tur leder till
korruption och svårigheter för inte minst de många
småföretagare som försöker att starta och växa sig
stora med sin verksamhet och som får svårt att klara
sig i en miljö där man har svårt att hävda sin rätt.
En mer positiv sida är miljön. Vi minns alla hur
miljön var väldigt nedkörd i Central- och Östeuropa. I
vissa avseenden har det där gått fortare än vad vi då
kunde beräkna. Väldigt mycket av miljöförstörande
verksamhet har lagts ned. Marknadskrafterna har
minskat enormt mycket med det som spyddes ut i
luften och vatten. Det är oerhört positivt att så har
skett. Också resurssnålheten har kommit in. Man
brukade tidigare säga att det tog fyra gånger mer
energi för att nå ett mått välstånd i öst än i väst. Det
här håller snabbt på att rättas till, dvs. att åtgången av
råvaror, både energiråvaror och andra, minskar dra-
matiskt. Det är en stor fördel.
Det som nu parallellt med rättsstaten står i fokus
är de sociala trygghetssystemen. Det är någonting som
jag tror att vi har anledning att fundera mycket kring.
Det är ett område man minst har reformerat. Länderna
har kvar sina gamla socialistiska system. Lenin trodde
ju att välfärden skulle organiseras som på det gamla
godsets eller brukets tid, dvs. att man helt och hållet
knöt välfärden till arbetsplatserna. Det har lett till att
man, i takt med att man nu får en mer modern eko-
nomi, har förfärligt svårt att hantera välfärdsfrågorna.
Man satsar våldsamma summor på välfärden, men
man gör det på alldeles fel sätt. Man gör det i form av
subventioner till verksamhet som normalt ofta inte har
något som helst ekonomiskt berättigande men vars
enda uppgift är att distribuera någon form av lön och
förmåner till dem som är sysselsatta där.
Vad det egentligen handlar om är det som vi i
Västeuropa upplevde i slutet av 1800-talet, de
Bismarckska socialförsäkringssystemen. Den strid
som då stod mellan kapitalism och socialism om väl-
färden behöver på något sätt upprepas i Östeuropa,
där man behöver gå över till de kapitalistiska väl-
färdssystemen så att välfärden inriktas på individen i
stället för på arbetsplatsen, det är valfrihet och kon-
kurrens. Man har en mycket större träffsäkerhet på det
sättet i de sociala satsningarna. Över hälften av Ryss-
lands innevarande budget är egentligen välfärdssats-
ningar, men med en otroligt låg effektivitet därför att
den i allt väsentligt handlar om subventioner till vär-
delösa företag.
Slutligen vill jag något kommentera själva inrikt-
ningen av biståndet. Geografiskt tror jag att det nu är
angeläget att få i gång biståndet till nordvästra Ryss-
land, de oblast i Ryssland som vi sedan länge har
utpekat som särskilda mottagare av svenskt bistånd.
Det andra är att hålla i och fortsätta med suveräni-
tets- och säkerhetsbiståndet till Baltikum, hjälpa till
med uppbyggnaden av rättsstaten - det finns inga
delade meningar i den delen - fortsätta på miljösidan
både vad gäller kärnsäkerheten och vad gäller vatten-
reningen.
Vi är mycket kritiska till regeringens Östersjömil-
jard. Vi tror att den har fel inriktning, den inriktar sig
mer på att man skall ge näringslivsstöd. Näringslivet
skall inte ha något stöd. Problemet i Östeuropa och
Centraleuropa var när näringslivet förut fick stöd och
subventionerades. Nu skall man leva på marknaden,
nu skall inte skattebetalaren i väst betala näringslivet i
öst. Det vore dessutom mycket bättre att integrera
denna Östersjömiljard i det reguljära stödet, inte ha en
särskild fickpeng från statsministern eller Statsrådsbe-
redningen utan verkligen ha en integrerad syn på hela
stödet.
Dessutom behövs fortfarande ett visst demokra-
tistöd. Jag tänker på utvecklingen i Vitryssland, som
är mycket oroande, och det vi ser i Serbien. Fortfa-
rande är det angeläget att på olika sätt stödja de de-
mokratiska krafterna i de länder, som gudskelov är
relativt få men dock, där demokratin är hotad.

Anf. 61 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Fru talman! Göran Lennmarker har beskrivit väl
problematiken i Öst- och Centraleuropa. Jag tror att vi
är överens över partigränserna om hur viktigt det är
med insatser där. Med tanke på att Moderaterna läg-
ger så stor vikt vid biståndet till öst är jag litet över-
raskad över att de inte kunnat uppbåda mer resurser
till detta, som ni anser vara så angeläget. Från Väns-
terpartiets sida har vi ökat på vår budget med 400
miljoner ytterligare till Öst- och Centraleuropa. Vi
anser att miljöinsatser i framför allt St. Petersburgs-
området vore något väldigt väsentligt.
Det andra viktiga, som Göran Lennmarker var in-
ne på, är demokratistödet, som ju går via partierna.
Jag måste tillstå att vi var skeptiska till detta, men i
dag kan vi se att det sannolikt kan ha en väldigt posi-
tiv funktion att delta i demokratiuppbyggnaden via
kontakter med partier i Öst- och Centraleuropa.
Jag undrar vad Moderaterna gör. Varför vill ni
inte driva på mer för att öka insatserna i Öst- och
Centraleuropa?

Anf. 62 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Fru talman! Svaret på den frågan är mycket enkelt.
Vi är inte så säkra på att det är mer volymer som
behövs. Stödet till Öst- och Centraleuropa är stöd
övergångsvis för att möjliggöra ett systemskifte och
för att underlätta detta systemskifte. De komponenter
av stödet som vi nu bedömer som viktiga - jag nämn-
de uppbyggandet av rättsstaten och demokratistödet -
är det inte så våldsamt kostnadskrävande i miljoner
kronor räknat. Det är mera en kunskapsöverföring
som är nog så svår att genomföra och som man inte
kan köpa sig till genom att lassa in flera miljoner.
Vi bedömer också att vi med den ram som finns,
inklusive Östersjömiljarden, kan tillgodose de ange-
lägna önskemålen beträffande kärnsäkerhet och mil-
jöstödet. Vi menar dessutom - så var det under den
borgerliga regeringstiden - att man kan lägga en del
av de svenska miljöpengarna på andra sidan Öster-
sjön, också av mer egoistiska skäl. Det kan vara ett
klokt sätt att rena vår egen vattenmiljö.
Egentligen är svaret till Eva Zetterberg, att det inte
alltid är mera pengar som behövs för att ge ett effek-
tivt stöd. Det svåra ibland är att avväga det och lägga
in insatserna så att man får det resultat man vill nå.
Där är kunskapsöverföringen det centrala.
Från Polen kan jag berätta att man där ofta säger
att det kanske nu är dags att avbryta stödet. Det tar
mer resurser att administrera en rad västliga organisa-
tioners och regeringars stöd än att själv koncentrera
sig på att utveckla landet.
Jag tror att det kan vara en klok politik ibland att
vara återhållsam.

Anf. 63 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Fru talman! Vad gäller stöd till näringslivet delar
jag helt Göran Lennmarkers uppfattning. Näringslivet
kan klara sig självt. Där behövs inte i första hand
bistånd från svensk sida. Likaså delar jag hans upp-
fattning vad gäller rättsstaten och demokratiinsatser.
Vår egen erfarenhet som parti har visat att det tar tid,
det är svårt att hitta rätt kanaler för att organisera det
bistånd vi kan ge via partierna.
Däremot vad gäller miljön ser jag att det finns
enorma behov. Göran Lennmarker nämnde kärn-
kraftssäkerheten. Det finns också problem med tra-
fikplanering, hamnsystem, avloppssystem på en rad
håll i framför allt Ryssland, som Göran Lennmarker
själv nämnde. Därför har vi bedömt att det vore oer-
hört väsentligt att kunna satsa i just St. Peterburgsom-
rådet, och det finns sådana konkreta förslag på miljö-
området.
Jag beklagar att Moderaterna inte i praktisk hand-
ling vill följa upp sitt stöd till Öst- och Centraleuropa.

Anf. 64 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Fru talman! Det var väldigt vad Eva Zetterberg
fick till det där på slutet!
Beträffande miljöstödet har det identifierats s.k.
hot spots, som det heter på det tekniska språket, näm-
ligen särskilt besvärliga föroreningskällor runt Öster-
sjön - detta enligt HELCOM.
Bekymret är att mycket av de pengar som finns
avsatta för detta från åtskilliga håll - från svenskt håll,
från nordisk sida, via Europeiska investeringsbanken,
Världsbanken och EU - inte utnyttjas därför att pro-
jekten inte är framkomna så långt att man kan sätta
spaden i jorden.
Det är det största bekymret. Man kan inte rena
med pengar så att säga. Projektet måste genomföras.
Det finns nu mycket pengar avsatta och reserverade i
internationella sammanhang för detta stöd som inte
kommer till skott, därför att det på mottagarsidan
likväl måste ske en rad arbeten. Vi upplever på många
områden att det finns pengar men att man inte är
framme så väl att man kan uttnyttja dem. Jag tror att
det i dagens läge vore direkt meningslöst att satsa mer
pengar på just detta.
Sedan detta med att näringslivet inte skall ha
pengar är oerhört viktigt. Det är inte bara fråga om att
näringslivet inte behöver pengar utan också om att få
till stånd ett systemtänkande, att näringslivet inte skall
vara beroende av statssubventioner. Det skall fungera
på marknadens villkor. Det viktiga är att bygga en
effektiv och begränsad statsmakt som fungerar och
hävdar rättsstaten.
När det gäller den sociala tryggheten handlar det
om att lägga om systemen. Om man t.ex. i Ryssland
kunde flytta över alla de förfärligt stora företagssub-
ventionerna till kolchoser och bankrutta företag och i
stället ta en mindre del av dessa för en omläggning till
ett individuellt socialförsäkringssystem, skulle man
komma till rätta med de sociala problemen, som är
mycket omfattande och på åtskilliga håll förfärliga.
Men detta är en systemförändringsfråga. Det handlar
om att gå över från det system som Eva Zetterberg
förespråkar till det system som jag förespråkar. Jag
kan förstå om det tar emot, men ni är välkomna på
den vägen.

Anf. 65 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Aldrig tidigare har Sveriges samarbete
med staterna kring Östersjön varit så omfattande och
så djupt som nu.
Jag var i Washington i förra veckan, där jag kunde
ta del av den amerikanska administrationens stora
intresse för Östersjösamarbetet. Dessutom finns det
ett stort intresse från EU. Vi har från svensk sida
lyckats att kanalisera betydande resurser från EU till
Östersjöområdet.
Regeringens arbete framöver kommer att koncent-
reras på sex punkter.
För det första kommer vi att öka satsningarna för
att bistå framför allt de baltiska länderna i deras am-
bitioner att bli EU-medlemmar.
För det andra intensifierar vi samarbetet med
Ryssland, framför allt med Sankt Petersburgsregio-
nen, som Eva Zetterberg efterlyste, och andra delar av
den nordvästra delen. Ryssland är nu Sveriges största
samarbetsland i regionen, om man bortser från insat-
sen i Ignalina.
För det tredje kommer det demokratifrämjande
stödet att få ökad tyngd genom rättsstatens uppbygg-
nad, vänortssamarbetet och inte minst kultursamarbe-
tet. Vi räknar med att rättsinstitutet vid sidan av han-
delshögskolan i Riga förhoppningsvis skall kunna
anta studenter till sommaren.
För det fjärde blir det ett ökat stöd till de sociala
sektorerna, som Göran Lennmarker var inne på, inte
minst för att stödja framväxten av rättvisa och finan-
siellt hållbara socialförsäkringssystem. Jämställdheten
kommer också att få särskilt stöd. Vi ser ju hur demo-
kratin i Öst- och Centraleuropa i mångt och mycket
har ett manligt ansikte.
För det femte handlar det om miljösatsningar. Se-
dan 1990 har Sverige satsat 1 miljard kronor på olika
miljöinsatser kring Östersjön.
För det sjätte kommer det säkerhetsfrämjande
samarbetet att fortsätta. Bl.a. kommer utbildningen av
baltiska officerare i Sverige att fortsätta.
Slutligen, fru talman, avser regeringen att fatta två
beslut nu på torsdag. Det ena beslutet innebär att de
rådgivande insatserna till ekonomi- och finansminis-
teriet i Ryssland, som har pågått under flera år, kom-
mer att fortsätta. Det andra beslutet innebär ett omfat-
tande demokratistöd genom UNDP till länderna i
Centralasien.

Anf. 66 HÅKAN HOLMBERG (fp) replik:
Fru talman! Jag uppskattar den redogörelse för
inriktningen på det svenska östsamarbetet som stats-
rådet gav.
Jag vill bara ta upp en aspekt på detta, som jag
egentligen borde ha tagit upp i mitt anförande. Det
gäller demokratistödet till Ryssland. Detta är litet
grand fråga om självkritik, för jag tror att vi även
inom mitt parti kanske har varit litet väl låsta vid det
som vi kallar för nordvästra Ryssland, alltså den del
av Ryssland som ligger närmast Östersjön. Ifall det
övergripande målet är att stärka demokratins grund-
strukturer i Ryssland - sett till de enorma värden som
står på spel, dvs. om man lyckas eller misslyckas med
detta - bör man kanske ha en viss öppenhet för att i
de fall där det är särskilt motiverat utvidga det svens-
ka samarbetet till reformregioner också i andra delar
av Ryssland. Dessa är ju litet grand utspridda över
landet.
Insatser som etablerar en starkare demokratisk
struktur i områden som Nizjnij Novgorod och Jekate-
rinburg skulle från svenskt perspektiv kunna vara väl
så viktiga som insatser i Sankt Petersburgsregionen.
Därför vill jag fråga statsrådet om han är beredd
att behandla frågan om koncentrationen till nordvästra
Ryssland litet mer flexibelt och i vissa fall ge demo-
kratin högre prioritet än den geografiska avgränsning-
en.

Anf. 67 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Det finns inga begränsningar därvid-
lag, utan detta går mycket väl att tillgodose. Jag kan
själv hålla med om att den demokratiska och ekono-
miska utvecklingen går snabbast framåt ute i regio-
nerna och att denna process skall understödjas, inte
minst genom vänortssamarbete, regionalt samarbete
och trepartssamarbete, Cross-boarder cooperation, för
vilket vi nu också kan räkna med att få fram mera
pengar.
Så detta är mycket lätt att tillgodose. Det finns re-
dan möjligheter för detta. Icke minst vänortssamarbe-
tet är viktigt härvidlag.

Anf. 68 HÅKAN HOLMBERG (fp) replik:
Fru talman! Jag uppskattar den attityd som Pierre
Schori här ger uttryck för.
Bakgrunden till att jag ställde just denna fråga är
de erfarenheter som jag och flera andra ledamöter av
kammaren och utrikesutskottet gjorde under hösten,
då vi hade möjlighet att delta i den talmansresa till
Ryssland som då ägde rum. Vi kom då till bl.a.
Nizjnij Novgorod, där det var uppenbart att den
mycket reforminriktade regionala ledningen inte rik-
tigt kände att deras region stod särskilt högt på listan
över tänkbara samarbetsområden från svensk sida.
Om vi då har denna övergripande inriktning på vårt
samarbete med Ryssland, får inte samarbetet fixeras
till de områden som ligger oss allra närmast geogra-
fiskt.

Anf. 69 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Jag kan nämna att inte minst Örebro
län har ett omfattande samarbete med Novgorod. Det
är sådant samarbete som vi stöder.

Anf. 70 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Fru talman! Statsrådets inlägg om prioriteringarna
är väl korrekt. Jag har inga djupare invändningar mot
detta. Men det som bekymrar mig något är det faktum
att statsministern har försetts med 1 miljard att använ-
das för Östersjösamarbetet. Det innebär ju att det
delvis är fråga om andra prioriteringar än de som
framgår här. Framför allt läggs där stor vikt vid nä-
ringslivssubventionerna, om jag har förstått det hela
rätt.
Jag minns att när Pierre Schori under den förra re-
geringsperioden satt i näringsutskottet var det ett
centralt tema att man skulle försöka att hålla ihop
Central- och Östeuropabiståndet, så att prioriteringar-
na kunde göras samlat och i ett sammanhang, vilket
man normalt gör när det gäller statsbudgeten över lag.
Det gör det så obegripligt att man nu har valt att lägga
betydande delar av biståndsmedlen till Central- och
Östeuropa i en särskild fond, som skall beslutas i
särskild ordning. De blir då inte föremål för kamma-
rens regelbundna årliga prövningar. Det vore väl ändå
klokt, biståndsministern, att upplösa fonden och föra
in medlen till de reguljära samarbetspengarna.

Anf. 71 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Jag skall betänka detta förslag.
Jag undrar bara hur man kan säga nej till en extra
miljard kronor, om man är vän av utveckling och
demokrati i Östersjöområdet. Märk väl att det är en
extra miljard utöver de fyra miljarder som riksdagen
tidigare har beslutat om, som löper fram till 1998.
Varför skall man säga nej till detta?
Syftet är naturligtvis också att engagera det svens-
ka näringslivet och det internationella näringslivet i
Östersjöområdet, där man har varit väldigt timid hit-
tills. Det är därför som statsministern har skapat sitt
råd i vilket näringslivsrepresentanter ingår, också
amerikanska sådana.
Världsbanken är nu inkopplad i olika planerings-
projekt av stor betydelse för Kaliningrad, S:t Peters-
burgsområdet osv. Det tycker jag att Göran Lennmar-
ker skall bejaka. Jag tycker inte att han skall vara så
näringsfientlig.

Anf. 72 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Fru talman! Några extra pengar är det ju inte fråga
om. Dessa pengar tas, som alla andra, från de svenska
skattebetalarna. Det är dessutom om vi jämför med
volymen förra budgetåret en neddragning även om
man räknar in de 200 miljoner kronorna. Men låt oss
bortse från det här kamrersmässiga perspektivet. Det
är ju ändå alldeles givet att det samlade statliga stödet
för Central- och Östeuropabistånd skall behandlas i
ett sammanhang.
Näringslivet skall inte ha stöd för att engagera sig.
De skall ha goda villkor. De behöver investe-
ringstrygghet etc. Det handlar inte om att subventio-
nera en näringslivsmedverkan. I Kaliningrad, där man
verkligen har behov av utländska investeringar, är det
största bekymret att man inte kan köpa sin fastighet.
Man kan inte göra långsiktiga investeringar, för du-
mans röd-bruna majoritet vägrar att tillåta privatise-
ring av mark. Då blir det inga stora och långsiktiga
investeringar - där lika litet som i övriga Ryssland.
Det blir kortsiktiga investeringar, sådant som inte
kräver insatser.

Anf. 73 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Jag kan konstatera att regeringen har
mer vidsynta planer och ambitioner än Moderaterna.
Vi vill engagera näringslivet. Vi vill samtidigt natur-
ligtvis arbeta för rättsstatens utveckling och för allt
annat som jag har redovisat här. Vi vill på ett kraftful-
lare sätt få med näringslivet i detta. Vi vill också ha
med EU, Världsbanken och USA. Vad det är för fel
med det, vet jag inte. Varför har Göran Lennmarker
slagit av på ambitionerna när det gäller Baltikum? Är
det inte intressant längre?

Anf. 74 INGRID NÄSLUND (kd) replik:
Fru talman! Jag välkomnar de prioriteringar rege-
ringen gör i samarbetet med länderna österut. Jag
skulle bara vilja lyfta fram en liten komplettering. Det
nämndes också sociala insatser, och då skulle jag
särskilt vilja lyfta fram barnperspektivet. Jag var i
Litauen, i Vilnius, för ett tag sedan, och där talade
man faktiskt om 10 000 gatubarn, eller barn som i alla
fall inte gick i skolan och inte fick någon utbildning.
Det tycker jag låter mycket skrämmande, inte
minst med tanke på den kommande demokratiutveck-
lingen. Vi vet att utbildning faktiskt är mycket av
grunden för demokratin. Jag skulle gärna se att vi
åtminstone var med och stimulerade på något sätt så
att dessa barn kom in i utbildning och fick den hjälp
de behöver. Vi vet att det också är stora problem i
Ryssland och i andra länder. Där finns det många barn
som inte har några hem och som inte heller får ut-
bildning.

Anf. 75 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Det är just därför regeringen satsar
extra på den sociala dimensionen i östsamarbetet,
något som ofta förbises i samarbetet med Central- och
Östeuropa. Man ser nu för första gången hur system-
skiftet producerar Cadillacar på gatan, ja, men också
tiggande barn - förutom ekonomisk utveckling. De
tiggande barnen finns ju nu i större mängd än tidigare.
Där måste vi göra extra insatser.
Under min andra hatt kan man ju ta upp detta med
de som satt fängslade i Olaine-lägret. Det är viktigt att
hjälpa till så att man får en modern och medmänsklig
flyktinglagstiftning i de baltiska länderna. Det återstår
mycket att göra.
Samtidigt som vi har en kraftfull ekonomisk libe-
ralisering, som vi bejakar och stöder, finns det också
en social brutalisering som vi måste motverka.

Anf. 76 LENNART FRIDÉN (m):
Fru talman! Den här debatten är nog så intressant.
Man bara beklagar att man inte varit inne i den tidiga-
re. Jag hade gärna velat diskutera den där miljarden
med statsrådet med tanke på de många hundra miljo-
ner som har försvunnit på vägen mellan vattenverket i
S:t Petersburg, Voda-kanal, och miljörganet Lenkom
Ekologyia. Jag hoppas bara att de svenska pengarna
inte försvinner ned i samma svarta hål.
Fru talman! Mer än andra områden präglas dess-
värre diskussionen om u-hjälpen i Sverige av tyckan-
de snarare än av vetande. Myterna är många, och det
är väl egentligen inte svårt att förstå den avtagande
biståndsvilja som här har påpekats. För att få tingen
rätt är raka besked och ärlighet viktigast. Det måste
klart sägas ut vad som har varit bra och vad som inte
har varit bra och som därför måste ändras omgående.
Man skall inte invänta Riksdagens revisorers och
Riksrevisionsverkets utlåtande. Sådant skapar misstro
hos allmänheten.
Fru talman! För att rätt förstå situationen i de olika
biståndsmottagarländer där Sverige aktivt verkar, och
för att se vad denna hjälp leder till, är det en ovärder-
lig hjälp att kunna göra besök på platsen - inte som en
del i en offentlig delegation som skjutsas runt till de
ställen som den regim man besöker vill visa upp, utan
efter egna önskemål vid individuella resor. Många av
myterna och överdrifterna i den svenska debatten kan
då få sina förklaringar.
Dessvärre blir också en del av påståendena besan-
nade och biståndstjänstemännens generade kommen-
tarer kring misstagen ger en särskild belysning åt
problemen. Ofta är det uppenbart att bristerna snarare
ligger i Sverige än på plats i det aktuella länderna.
Det värsta är att ett antal länder genom mer om-
händertagande än stöd, gått från kolonialmaktsbero-
ende till biståndsgivarberoende. Givarländerna har
bidragit till att skapa en mentalitet präglad av att man
låter bli att ta egna initiativ. Sverige är i detta avseen-
de inte det minst skyldiga landet.
Vid ett besök på sensommaren i ett land som nyli-
gen kastat av sig tre kvarts sekels förtryckarregim,
hörde jag vid flera tillfällen när biståndsbehovet kom
på tal, jag citerar från engelskan: We don't want to
become another Tanzania. Jag tyckte mer att detta lät
lustigt än tänkte på dess innebörd. Men ett par veckor
efter hemkomsten kunde jag ta del av den kritik som
riktades mot Sverige från ett internationellt organ för
att vi i missriktad hjälpsamhet bidragit till att just
hålla kvar Tanzania i ett hjälpberoende. Initiativför-
mågan motverkas i stället för att det blir en hjälp till
självhjälp.
Det framstod som klart för mig att detta var en ef-
fekt av svenskt hjälparbete som t.o.m. andra presum-
tiva stödmottagare kände till och inte ville skulle
upprepas. Det gamla talesättet om björnstjänster kom
i mina tankar.
Biståndet är viktigt. Det får inte komma i vanryk-
te. Allt det som de facto har åstadkommits genom
åren får inte förstöras genom fortsatta missgrepp som
negativ påverkar debatten och opinionen i Sverige.
Det är därför all låsning till procentsatser och gamla
principer måste bort. Det är effektiviteten i vårt stöd
som måste vara avgörande.
Alltför länge har vi låtit stat-till-stat-bidragen stå
för en stor del av vår u-hjälp. Därigenom har vi ofta
stött korrupta regimer snarare än det behövande fol-
ket. Svenska folkets hjälp till behövande bröder och
systrar i fjärran länder kan inte ges utan rimliga krav
på motprestationer vad avser mänskliga rättigheter,
demokrati och rättsväsende. Att hjälpa till med upp-
byggande av institutioner inom de områden vi kallar
för fölkrörelse- och föreningssfären är bland det vik-
tigaste för att befrämja demokratin. Inte minst kan vi
få fart på utvecklingen genom att hjälpa till med att
utarbeta ett lagsystem som gör en verklig marknadse-
konomi möjlig.
Vi har i alltför många länder som pro forma kastat
av sig planekonomins tunga ok - både här i Europa
och annorstädes - sett hur bristen på lagreglering eller
kvardröjandet av den socialistiska ekonomins lagar
sätter käppar i hjulen och drar dåligt anseende över
marknadsekonomin och demokratin när inte förbätt-
ringarna infinner så snabbt som folk väntat sig.
På dessa områden skulle vi kunna göra stora insat-
ser. Över huvud taget är det på de områden som byg-
ger upp den egna styrkan hos ett folk som vi måste
inrikta oss. Den grundläggande utbildningen, inte
minst av flickor, och hälso- och sjukvården på basni-
vån är det viktigaste. Under en övergångstid hör en
rejäl satsning på att utrota fattigdomen i de armaste
länderna också till det viktigaste. Där är Afrika, som
tidigare nämnts här i dag, ett prioriterat område.
För ett sådant hjälparbete är frivilligorganen ef-
fektivast, både i det mottagande området och bland
dem som från Sverige distribuerar hjälpen. Det är
alltså ytterligare en grund för att stödja utvecklingen
av föreningslivet i dessa länder.
Fru talman! Den säkraste faktorn för ekonomisk
utveckling i ett land är ett blomstrande näringsliv
baserat på många enskilda initiativ, på frihandel och
på en för detta nödvändig infrastruktur. Detta måste
utvecklas. Det är där vi ofta finner flaskhalsarna.
Initialt bör mycket av stödet kunna inriktas på det
området - men inte som gåvor, utan som garantier.
Mycket av det som är nödvändigt för dessa länder kan
utvecklas på kommersiella grunder. Det är också så
de lär sig att i fortsättningen hantera utvecklingen av
egen kraft.
Fru talman! Jag ser fram emot en förändring av
det svenska biståndet. Låt oss lämna sifferexercisen
kring procenttal. Låt oss hålla fram de goda exemplen
som föredömen för andra. Låt effektiviteten vara
vägledande. Låt oss överge stat-till-stat-stödet och i
stället låta det bli ett folk-till-folk-stöd. Låt oss satsa
rejält på basal utbildning. Det är ju det som avgör
framtiden i dessa länder och som ger kommande ge-
nerationer där en chans. Det är med kunskaper som de
både rätt kan utnyttja sina resurser och skaffa sig
insikter om miljöns betydelse. Det är med kunskaper
man kan bekämpa korrupta regimer. Låt oss hjälpa de
här länderna med basal hälso- och sjukvård. Låt oss ta
ett större steg mot utrotande av misären i de fattigaste
länderna och öka vår beredskap till katastrofbistånd.
Sverige har en stor uppgift att fylla på detta områ-
de. Inte minst för det folkliga stödets skull hos oss
själva är det viktigt att sådana förändringar görs att
ännu mera påtagliga effekter kan uppvisas. Låt oss
göra de förbättringarna av vår politik på detta områ-
de!

Anf. 77 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Vi välkomnar Lennart Fridén i debat-
ten. Mycket av det han säger är redan politik, men det
finns också sådant som jag går emot.
Sverige ger inte bistånd till korrupta regimer. Bi-
stånd ses inte längre som en nådegåva utan är en akt
av medmänsklighet. Det handlar också om det upplys-
ta egenintresset.
30 % av det bilaterala biståndet går just genom
enskilda organisationer. De enskilda organisationer-
nas verksamhet är oerhört viktig. Sveriges anseende
som biståndsbidragare är fortsatt mycket högt inom
EU, i FN och i FN:s alla olika organ.
Slutligen något om statens kris. Visst Afrikas kris
är mycket statens kris. Vad vi måste göra är bidra till
det civila samhället genom samarbete mellan enskilda
organisationer, på gräsrotsnivå och uppåt. Samtidigt
måste vi stödja effektiva, moderna och okorrumpera-
de administrationer, så att de kan växa fram parallellt.
Det ena skall inte utesluta det andra.
Fru talman! Biståndets syfte är att avskaffa sig
självt. Vi räknar med - och hoppas på - att vi, när vi
går in i nästa årtusende, är på väg mot en situation där
bistånd i traditionell mening övergår i reellt interna-
tionellt samarbete.

Anf. 78 LENNART FRIDÉN (m) replik:
Fru talman! Pierre Schori och jag har nog litet oli-
ka toleranströskel och litet olika syn på nivån vad
gäller korruption för att vi skall kunna tala om vilka
regimer som är korrupta eller inte. I och för sig skulle
jag kunna peka på ett antal sådana, men den här de-
batten i den svenska riksdagen förs ju inte för att vi
skall belysa andra regimer på det sättet. Visst finns
det regimer som kan ifrågasättas i både det ena och
det andra avseendet, bl.a. när det gäller demokrati.
Det gäller också ren korruption. Det vågar jag faktiskt
hävda.
Jag är tacksam för att statsrådet säger att vi fra-
memot år 2000 skall börja se en avveckling av vårt
bistånd genom att det skall ha avskaffat sig självt. Det
kan vi faktiskt skynda på genom att göra de ytterligare
förbättringar och förändringar som bl.a. framgått av
de moderata yrkandena i diskussionen.

Anf. 79 HÅKAN HOLMBERG (fp):
Fru talman! För protokollets skull vill jag klarläg-
ga att den ort, Novgorod, som Pierre Schori nämnde
är en relativt liten stad nära S:t Petersburg som säkert
har ett givande vänortssamarbete med Örebro. Jag
talade om Nizjnij Novgorod-regionen. Nizjnij Novgo-
rod är en miljonstad en bit öster om Moskva och en
av Rysslands ledande industristäder. Staden är mera
känd under namnet Gorkij, som den hette under Sov-
jeteran. Nu har det ursprungliga namnet återtagits.
I Nizjnij Novgorod finns det en mycket reformin-
riktad regional ledning, vars chef, guvernör Boris
Nemtsov, nämns som framtida president. Vad som
sker i den regionen är strategiskt naturligtvis av oer-
hört stor betydelse för Rysslands framtida möjlighet
att etablera en demokratisk rättsstat och en normal
marknadsekonomi. Det var reflexioner kring det som
föranledde min fråga till Pierre Schori.

Anf. 80 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Jag kan bara än en gång instämma
med Håkan Holmberg. Även för mig är orten bekant,
inte minst genom Javlinskijs belysning av det hela.
Även beträffande detta stora reformområde är det
mycket möjligt med svenskt samarbete.

Överläggningen var härmed avslutad.
Beslut

Mom. 1 (biståndsramar och enprocentsmålet)
1. utskottet
2. res. (fp, v, mp, kd)
Votering
175 för utskottet
74 för res.
66 avstod
34 frånvarande
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 148 s, 4 m, 23 c
För res.: 2 m, 22 fp, 19 v, 17 mp, 14 kd
Avstod: 1 s, 64 m, 1 c
Frånvarande: 12 s, 10 m, 3 c, 4 fp, 3 v, 1 mp, 1 kd
Hans Hjortzberg-Nordlund (m) anmälde att anmälde
att han avsett att avstå från att rösta men markerats ha
röstat nej.

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Ajournering

Kammaren beslöt kl. 13.55 att ajournera förhand-
lingarna till kl. 14.00 då statsminister Göran Persson
skulle lämna information om EU:s toppmöte i Dublin.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 14.00.

8 § Information från regeringen om EU:s
toppmöte i Dublin

Anf. 81 Statsminister GÖRAN
PERSSON (s):
Fru talman! Den 13 och 14 december hölls det
ordinarie mötet i Europeiska rådet i Dublin. Där be-
handlades fem huvudämnen: EMU, alltså den eko-
nomiska och monetära unionen, EU:s regeringskonfe-
rens, tillväxt och sysselsättning, kamp mot narkotika
och organiserad brottslighet samt EU:s utvidgning.
Först skall jag säga något om EMU. Dublinmötet
fattade substantiella beslut på tre huvudområden:
stabilitetspakten, som handlar om budgetdisciplin i
EMU:s tredje steg, den nya växelkursmekanismen
ERM 2 samt eurons legala status.
Låt mig ge en kort sammanfattning av besluten om
stabilitetspakten, eller som den numera heter: stabili-
tets- och tillväxtpakten.
Huvudfrågan gäller hur man definierar begreppet
"djup ekonomisk tillbakagång", dvs. vad som krävs
för att ett land skall tillåtas öka sitt budgetunderskott
till något mer än 3 % utan att drabbas av sanktioner.
Dessutom handlade debatten om huruvida det skall
vara strikt automatik i utdömandet av böter mot län-
der som bryter mot denna regel, eller om det skall
finnas ett element av politisk prövning, där hänsyn till
andra faktorer kan tas.
Den kompromiss som så småningom uppnåddes
innebär i korthet följande:
Om ett land får mer än 3 % underskott i budgeten
inleds ett formellt förfarande, där landet i fråga ges
möjlighet att förklara sin situation. Om landet inte
vidtar åtgärder utfärdas efter ca ett år sanktioner i
form av en deposition. Denna deposition omvandlas
efter två år till böter, om underskottet inte har korrige-
rats.
Mötet beslutade vidare att den nuvarande växel-
kursmekanismen ersätts av ERM 2 den 1 januari
1999. Eurons legala status fastställdes i form av två
rådsförordningar som klargör viktiga frågor om hur
löpande kontrakt skall hanteras vid övergången till
euro samt hur skulder skall omräknas.
Tidtabellen för EMU:s tredje etapp håller. Den
monetära unionen kommer den 1 januari 1999 att vara
en realitet för Europas medborgare. För en stor del av
dem kommer det att betyda att de får en gemensam
valuta, även om de får vänta några år på den gemen-
samma sedlarna.
Fru talman! I och med besluten i Dublin finns nu
alla viktiga element på plats för starten av EMU:s
tredje etapp. Frågan är då: Hur skall man värdera de
uppnådda resultaten?
I stabilitets- och tillväxtpakten finns - som den nu
har utformats - en säkerhet för valutaunionens övriga
medlemmar, så att ett enskilt medlemsland inte kan
låta sitt underskott skena i väg och låta de övriga
betala i form av en försvagad gemensam valuta. Det
finns också ett intervall för rimligt politiskt hänsyns-
tagande om ett enskilt land skulle drabbas av speciella
förhållanden, där det blir nödvändigt att tillfälligt låta
budgetunderskottet öka. Under speciella regler kan då
böter undvikas.
Denna lösning skall nu värderas. Bedömningen
görs av regeringarna, de folkvalda församlingarna,
medborgarna och marknaderna i hela Europa. Alla
berörs. Det uppnådda är en kompromiss. Bara om alla
parter kan leva med den kompromissen kommer
EMU:s tredje etapp att bli stabil.
Vi har fått ytterligare ett element för vår svenska
EMU-debatt, och det är viktigt. Stabilitets- och till-
växtpakten kommer att gälla för Sverige, även om vi
inte går med i tredje etappen av EMU. Den viktiga
skillnaden är att vi - om vi står utanför - inte kan
ådömas böter.
Diskussionen måste nu föras vidare. Sveriges
riksdag bestämmer om vi skall gå med i tredje etap-
pen av EMU eller ej. Beslutet skall fattas under hös-
ten 1997.
Jag går nu över till att tala om regeringskonferen-
sen, dvs. arbetet med att förändra EU:s grundfördrag.
Det irländska ordförandeskapets förslag till för-
dragstext antogs av europeiska unionen som underlag
för de fortsatta förhandlingarna i regeringskonferen-
sen. Det är mycket positivt. Som bekant avspeglar
detta dokument mycket väl de svenska prioriteringar-
na i förhandlingarna. Sakfrågorna har fått en säkrad
plats i det nya fördraget.
Avsikten var inte att stats- och regeringscheferna
skulle förhandla om innehållet i det irländska försla-
get. Så skedde inte heller. Snarare gav toppmötet ett
tillfälle att ge allmänna politiska riktlinjer inför det
fortsatta arbetet i regeringskonferensen.
Vid mötet uttalade jag mitt gillande av utkastet,
men tillade att det särskilt på två områden måste för-
bättras. Det gäller, som ledamöterna väl vet, område-
na öppenhet och miljö. På båda områdena har vissa
framsteg skett, men de är inte tillräckliga.
I fråga om öppenheten är det en framgång att det i
fördragsutkastet slås fast att det är en medborgerlig
rättighet att ta del av unionens dokument. Rådet ges
också i uppgift att tillsammans med EU-parlamentet
utforma riktlinjer för institutionernas sekretessregler.
Det är ett stort steg framåt, om än långt från den
svenska ambitionsnivån. Med tanke på den mycket
stora spännvidd som rådde mellan medlemsländerna i
denna fråga är resultatet så här långt gott. Vi kommer
att driva även denna fråga vidare under konferensen.
Även på miljöområdet tas ytterligare några viktiga
steg framåt. På två områden behövs ytterligare för-
bättringar: Vi vill har tydliga miljömål inskrivna i
fördraget för särskilda sektorer som jordbruk och
trafik. Dessutom vill vi fortsätta att arbeta för rätten
för länder att införa nya regler på inre marknadsområ-
det, den s.k. miljögarantin.
Med tanke på den på förhand påstådda oenigheten
om den irländska rapporten, är det slående att stats-
och regeringscheferna relativt lätt ändå kunde enas
om att det irländska utkastet skulle bli underlag för de
fortsatta förhandlingarna. Utkastet beskrevs i slutsat-
serna som en god bas i de fortsatta förhandlingarna.
Nu går vi vidare. Vårens förhandlingar, som leds
av holländarna och som blir regeringskonferensens
slutfas, kommer att handla om kampen mot interna-
tionell brottslighet, institutionella frågor och flexibili-
tet. Vi skall naturligtvis vara mycket aktiva också på
dessa områden.
Sedan gällde det tillväxt och sysselsättning. Sys-
selsättningen fortsätter att vara unionens främsta pri-
oritet. Under detta avsnitt på dagordningen diskutera-
des en rad rapporter från kommissionen. Europeiska
rådet ställde sig bakom en särskild deklaration, Dub-
lindeklarationen om sysselsättning, som på ett sam-
manfattande sätt tar upp de stora uppgifter som unio-
nen står inför.
Deklarationen återspeglar i många stycken en
nordisk syn på arbetsmarknadspolitik. Jag noterar
med tillfredsställelse att Dublindeklarationen speci-
ellt nämner behovet av att sårbara grupper - arbetslö-
sa kvinnor, arbetslösa unga och långtidsarbetslösa -
måste ges speciellt stöd.
Jag har under mötet framhållit ett antal punkter:
Det föreslagna kapitlet om sysselsättning i rege-
ringskonferensen är själva grunden för det fortsat-
ta arbetet. Det är nu att märka att alla länder stöder
detta, möjligen med något undantag. Låt mig spe-
ciellt nämna att Tysklands kansler Kohl under
mötet sade att EU måste ta ett samlat ansvar för
sysselsättningen och att ett särskilt kapitel i det
kommande fördraget är önskvärt.
Jag påpekade vidare vikten av att den inre mark-
naden fullföljs.
Den s.k. enhetsrapportens budskap om en bättre
utbildning och kompetens skall understödjas.
Jag anser att vi på unionsnivå måste sätta specifika
mål för att t.ex. ungdomar skall beredas utbildning
eller sysselsättning inom klart avgränsad tid.
Målsättningar som slås fast på unionsnivå har en
samlande effekt på ansträngningarna i medlemslän-
derna.
Rapporten om samordning av ekonomisk politik
och strukturpolitik - den s.k. Rasmussenrapporten -
måste följas upp. I den finns fastslaget att EU är en
ekonomisk enhet och att det finns en potential för
gemensamma insatser.
De regionala initiativen är viktiga. Kommissionen
har föreslagit territoriella pakter för sysselsättning,
och själv skrev jag tillsammans med Danmarks
statsminister Poul Nyrup Rasmussen under en avsikts-
förklaring om ett gemensamt arbete i Öresundsregio-
nen. Jag uppmanade mina kolleger att arbeta vidare
på den formen av gränsöverskridande regionalt sam-
arbete.
De gamla sätten att bekämpa arbetslösheten räcker
inte. Europa söker nu nya lösningar. Det finns en stor
öppenhet för detta bland medlemsländerna.
Så till frågan om kampen mot narkotika och or-
ganiserad brottslighet. Europeiska rådet manifesterade
en bred vilja att fördjupa samarbetet inom EU för att
bekämpa den farsot om narkotikan utgör. Åtgärder
skall vidtas på bred front. Det handlar om krafttag
mot nya syntetiska droger, ett fördjupat samarbete
mellan polis och tull, utvecklat samarbete med USA,
Latinamerika, Ryssland, osv.
För svensk del är det också viktigt att Europeiska
rådet slår fast att de narkotikaåtgärder som vidtas på
EU-nivå inte på något sätt kan hindra något medlem-
sland att bibehålla eller införa strängare regler.
Vid Dublinmötet rådde stor enighet om att kam-
pen mot den internationella organiserade brottslighe-
ten måste intensifieras. Europeiska rådet enades om
att inrätta en högnivågrupp för att utarbeta förslag till
konkreta förändringar som krävs för att underlätta
kampen mot den internationella brottsligheten. En
handlingsplan skall vara klar redan i månadsskiftet
mars-april 1997.
Detta arbetssätt, att utifrån praktiska behov analy-
sera vilka åtgärder som krävs, ligger helt i linje med
svenska önskemål. Vi går från ord till handling. Det
är också det sätt på vilket vi arbetar mot organiserad
brottslighet inom ramen för Östersjösamarbetet, vilket
på mycket kort tid börjat ge resultat.
I kampen mot den internationella organiserade
brottsligheten kan Europol spela en viktig roll. Därför
ansåg mötet att Europol inte bara som i dag skall ha
analyserande utan också bör få operativa funktioner.
Europol skall exempelvis kunna förmedla kontak-
ter mellan olika polismyndigheter, informera nationel-
la polismyndigheter om brottslighet som Europol fått
kännedom om, bistå nationella polismyndigheter i
metodutvecklingsarbetet samt kunna dela med sig av
sin kunskap och sina erfarenheter till nationella myn-
digheter. Nyckelorden är alltså stöd och hjälp till
nationella polismyndigheter.
Fru talman! Slutligen till frågan om utvidgningen.
Sverige har under lång tid strävat efter att understödja
kommissionens förberedelsearbete inför de komman-
de utvidningsförhandlingarna. Kommissionen har för
avsikt att göra ytterligare ansträngningar för att för-
stärka hjälpen till ansökarländerna i perioden före
själva medlemskapsförhandlingarna. Detta program
kommer att presenteras några månader efter Amster-
dammötet nästa sommar.
Vid det särskilda mötet med de numera elva ansö-
karländerna redogjorde dessa för sitt intensifierade
förberedelsearbete inför de medlemskapsförhandling-
ar som förhoppningsvis skall ta sin början inom ett år.
Fru talman! Sammanfattningsvis: Dublinmötet in-
nebar viktiga beslut för EMU-processen. Det irländs-
ka utkastet till nytt fördrag - som vi ansåg vara
mycket positivt - har fått stöd av alla länder och är
basen för de fortsatta förhandlingarna. Den samlade
kampen mot Europas största problem, arbetslösheten,
går vidare. En europeisk handlingsplan mot interna-
tionell organiserad brottslighet skall tas fram. Tidta-
bellen för utvidgningsprocessen bekräftades.
I alla dessa fem för Europa viktiga frågor har
Sverige kunnat ge konkreta bidrag. Återigen har det
bekräftats att det är bättre att sitta vid bordet och delta
än att sitta utanför och påverkas utan att själv kunna
påverka. Detta är den viktiga slutsatsen av Dublinmö-
tet. Det betyder också att arbetet kontinuerligt fortgår.

Anf. 82 GÖRAN LENNMARKER (m):
Fru talman! Jag tackar statsministern för redogö-
relsen. Låt mig först säga att det viktigaste målet är att
se till att EU tidigt kan öppna sig för nya medlemmar,
de nya demokratierna i Central- och Östeuropa. Det är
oroande om regeringskonferensen drar ut på tiden så
att målet att de första länderna skall kunna komma
med redan år 2000 förskjuts.
Det var därför bra att man kunde enas om det ir-
ländska underlaget. Nu hänger mycket på om man
sedan kan slutföra detta under våren. Framför allt
saknas en hel del när det gäller beslutsmekanismer i
det irländska underlaget. Jag undrar om statsministern
tror att det kommer att vara möjligt att avsluta detta
innan sommaren.
Det var också bra att man gav en skjuts för samar-
betet när det gäller bekämpning av narkotika och
organiserad brottslighet.
Det kanske viktigaste var ändå beslutet om en
stabilitets- och tillväxtpakt. Visserligen kan man ha
olika uppfattning om enskilda detaljer. Men det inne-
bär ändå att man därmed lägger en viktig del i arbetet
med att skapa en gemensam och stabil valuta. Det är
inte bara fråga om en gemensam valuta utan en stabil
valuta. För att det skall fungera måste man vara säker
på att medlemsländerna verkligen uthålligt sköter sina
statsfinanser.
Stabilitetspakten kommer därför att vara betydel-
sefull. I den meningen tror jag att det t.o.m. var ett
historiskt beslut för att kunna skapa en gemensam
valuta som har högre kvalitet än kanske huvuddelen
av medlemsländernas egna valutor. Det innebär sam-
tidigt att skälen för tidigt svenskt medlemskap i den
gemensamma valutan har ökat. Vi har ytterligare fått
en garanti för att det blir en attraktiv valuta, t.o.m.
bättre än en svenska kronan.
Vad drar statsministern för slutsats vad gäller det
svenska deltagandet i stabilitetspakten?

Anf. 83 Statsminister GÖRAN
PERSSON (s):
Fru talman! Först till frågan om utvidgningen. Jag
tror att vi kan hålla tidtabellen för utvidningen för-
handlingstekniskt. Det är inte där skon klämmer. Det
handlar snarast om viljan och den politiska kraften i
Europa. Det handlar om hur många som vid sidan av
Sverige tycker att det är viktigt att vi tar den historis-
ka chans som en utvidgning av EU med de gamla Öst-
och Centraleuropeiska länderna innebär.
Det är elva nya stater som klappar på och vill in.
Med ett sådant EU på andra sidan sekelskiftet har vi
ett nytt Europa som ger väldigt mycket av nya möjlig-
heter. Jag ser ingen större och viktigare uppgift för
EU än att klara utvidgningen. Det är en historisk
mission som knyter an till EU:s äkta och ursprungliga
syfte, nämligen att förebygga och undvika krig i Eu-
ropa.
Att få samma dialog mellan Västeuropa och Öst-
europa i framtiden, samma täta kontakter och samma
förtroendefulla samarbete som i dag finns mellan de
gamla antagonisterna Frankrike och Tyskland och ett
Europa som utvecklas på så sätt är en historiskt bju-
dande uppgift, och den skall vi naturligtvis efter vår
förmåga driva på så kraftfullt vi kan. Sedan får vi se
var vi hamnar. Men det är inte förhandlingstekniken
som tryter.
Jag skall också säga något om stabilitetsfrågan. Vi
får se hur pass stadig stabilitetspakten är. Det återstår
att värdera. Det finns fortfarande starka politiska
inslag, och det finns ytterligare förhandlingsmoment.
Vad jag fäste mig vid och tycker är intressant i Dub-
linbeslutet - och som är en signal som jag i och för
sig inte har några svårigheter med - är att det inte
längre heter stabilitetspakt, utan stabilitets- och till-
växtpakt.
Man antyder därigenom att man också har ett yt-
terligare mål för pakten, inte enbart att åstadkomma
stabilitet för att värna ett penningvärde utan också att
understödja tillväxt och utveckling. Det är någonting
som var omöjligt att säga i den nyliberalt dominerade
Europadebatten så sent som för två år sedan. Ny dö-
per man det till stabilitets- och tillväxtpakt.
För Sveriges del är det för tidigt att ha en upp-
fattning om detta är svaret på de frågor vi har. Jag hör
till dem som menar att särskilt frågan om monetär
union är mycket större än enbart frågan om stabiltet-
spakten. Det är ett viktigt inslag, men det räcker inte
för att ge oss underlag för att ta ställning. Vi behöver
veta mer.

Anf. 84 GÖRAN LENNMARKER (m):
Fru talman! Det är viktigt för Sverige att vid EU-
toppmöten, ministerrådsmöten och andra tillfällen
ständigt hålla utvidgningsperspektivet i centrum. Jag
kan förstå att det i toppmötesdeklarationer ibland
hamnar litet undanskymt, att man fokuserar på litet
olika ämnen. Det ligger väl i sakens natur att så sker.
Jag får glädja mig åt att statsministern ändå tror att
det perspektivet inte har fallit ur fokus.
Jag är dock litet orolig, skall jag säga, vad gäller
regeringskonferensen därför att en hel del av de svåra
stötestenarna inte riktigt har tacklats i förhandlingar-
na. Jag är väldigt orolig - inte bara för att det finns
oenighet, utan för att det finns en del arbete kvar att
göra.
När det gäller stabilitetspakten tycker jag likväl att
det finns två mycket centrala ingredienser som nu
ligger på plats. Dels skulle Sverige kunna få en uthål-
lig, stabil valuta, dels får vi en mekanism som kan
hjälpa oss att hålla balans i våra offentliga finanser.
Det är två mycket tunga argument för att Sverige
snarast bör gå med i den gemensamma valutaunionen.

Anf. 85 Statsminister GÖRAN
PERSSON (s):
Fru talman! Om det är för att vårda vår budget-
disciplin som vi skall söka inträde i en gemensam
europeisk valutaunion tror jag att Göran Lennmarker
totalt har missförstått projektet. Nu har vi i Sverige
återigen grepp om våra offentliga finanser. Det klarar
vi utan att söka medlemskap i EMU. Det handlar inte
om det.
Frågan är om detta är ett projekt som fördjupar
Europasamarbetet, som ytterligare integrerar och som
på så sätt höjer kvaliteten i Europasamarbetet utan att
man träder nationalstatens suveränitet för nära. Det är
ju den konflikten det handlar om. Det är det vi sliter
med.
De som nonchalerar den frågan och som tror att
det enbart handlar om budgetdisciplin och teknikalite-
ter tror jag faktiskt så småningom kommer att hinnas i
fatt av verkligheten. Går det att i det långa loppet
balansera en mycket stark europeisk centralbank med
hjälp av en stabilitetspakt? Det är frågan.

Anf. 86 HOLGER GUSTAFSSON (kd):
Fru talman! Jag vill också instämma i tacket till
statsministern för att han lämnar informationen här i
kammaren.
Min fråga gäller förhållandet i tredje pelaren och
just det som statsministern tog upp här, kampen mot
den internationella brottsligheten. Jag tänker på nar-
kotika, vapensmuggling och, inte minst, männi-
skosmuggling.
Kommissionär Anita Gradin vill ju ta krafttag på
det är området, och det glädjer många. Men för att
kunna göra det är det viktigt, har jag och kristdemo-
kraterna fått klart för oss, att på det här området
komma fram till majoritetsbeslut i tredje pelaren, just
för att inte de minst ambitiösa skall slå an ett tempo
och för att vi skall få ordentlig effektivitet.
Vi vill från vår sida gärna stödja Anita Gradin i
detta arbete. Jag vill nu fråga statsministern:
Har toppmötet möjligen lett fram till att regering-
en är beredd att överväga majoritetsbeslut också på
det här området, när det gäller kampen mot den inter-
nationella brottsligheten? Kan Sverige stödja en sådan
inriktning?

Anf. 87 Statsminister GÖRAN
PERSSON (s):
Fru talman! Den saken har inte diskuterats i Dub-
lin. Det finns naturligtvis en tveksamhet från svensk
sida i fråga om att åstadkomma mer av överstatlighet
som i det långa loppet leder fram till en annan typ av
union.
Det är en målkonflikt. Samtidigt vill ju alla det
som Holger Gustafsson pekar på - trycka till knark-
handlarna och bekämpa den organiserade brottslighe-
ten. Den något så när framgångsrika kompromiss som
vi hittade i Dublin var att skärpa Europols befogenhe-
ter i sammanhanget, att ge mer av stöd och hjälp till
de nationella polisorganisationerna.
Det räcker troligen inte. Frågan kommer att leva
vidare. Här finns en äkta målkonflikt och det finns
ingen anledning att dölja den. Självklart står alla
bakom kampen mot den organiserade brottsligheten
och narkotikahandeln. Frågan är hur långt det skall
drivas i form av gemensamma insatser under tredje
pelaren. Det är en mycket svår målkonflikt.

Anf. 88 HOLGER GUSTAFSSON (kd):
Fru talman! Slutligen vill jag fråga: Ser statsminis-
tern någon möjlighet att just det här området som vi
talar om flyttas över till första pelaren och att mål-
konflikten på det sättet löses?

Anf. 89 Statsminister GÖRAN
PERSSON (s):
Fru talman! Det törs jag inte på rak arm spekulera
i. Det kanske vore önskvärt, det är möjligt. Men då
infinner sig säkert en hel del andra frågeställningar
som genast skall lösas.
Den ilska vi känner beror på att när vi samarbetar
stater emellan - stater som är suveräna - har vi ändå
vår egen lagstiftning, våra egna domstolar och våra
egna polismyndigheter. Dessa skall samarbeta. Men
vi kan inte samarbeta mer än genom samordning och
samverkan. Vi kan inte ta ytterligare ett kliv och
åstadkomma något gemensamt europeiskt. Då skall
man också ha gemensam europeisk lagstiftning, då
kommer säkert krav på en europeisk lagstiftande
församling, och så byter hela frågan karaktär. Jag tror
inte att det handlar om under vilken pelare det hela
ligger; problemet kvarstår ändå.
Nu får vi se hur långt det här räcker. Våra med-
borgare i Europa vill att vi skall göra mer åt detta.
Samtidigt ser vi att konflikten finns, med överstatlig-
heten som växer fram. Den vill våra medborgare
heller inte ha, det är jag ganska säker på.
Vi får kämpa på, Holger Gustafsson och jag, och
försöka hitta en mer listig lösning på det här. Men just
nu kom vi inte längre än så här vid Dublinmötet.

Anf. 90 JOHAN LÖNNROTH (v):
Fru talman! Statsministern har tidigare sagt att kan
man strama ihop så kan man expandera ihop. Jag tror
att han sade det i talet i början av oktober. Jag tror
också att Göran Persson vid något tillfälle nämnde att
vi nu skulle satsa på Keynes på Europanivå.
Men jag uppfattar stabilitetspakten närmast som
motsatsen till Keynes. De keynesianska principerna
gick ut på att man skulle hjälpa varandra och låna
varandra pengar vid tillfälliga underskott. Nu skall
man i stället bestraffa varandra vid större budgetun-
derskott.
Min fråga är: Vad finns det av Keynes i stabilitet-
spakten?
Jag har också en annan fråga. Statsministern säger
att sysselsättningen nu ges högsta prioritet, och man
ställer sig bakom den nordiska arbetsmarknadspoliti-
ken. När t.ex. Helmut Kohl säger att han ställer sig
bakom den här frågan skulle jag vilja veta:
Vad är det som skiljer Helmut Kohl i den konkreta
politiken jämfört med t.ex. Göran Lennmarkers eller
Moderaternas syn på hur man skall lösa arbetslöshets-
frågan?

Anf. 91 Statsminister GÖRAN
PERSSON (s):
Fru talman! Den sista frågan får väl Göran Lenn-
marker själv svara på. Det tycker jag inte att jag skall
behöva utveckla.
Det intressanta är att diskutera i vilken riktning
Europa går. När jag började att komma i kontakt med
den här diskussionen, vid mitt första toppmöte, sade
man nej till alla förslag om sådant som kunde vara
arbetsmarknadspolitiska åtgärder av något slag -
satsning på långtidsarbetlösa, olika typer av in-
frastrukturprojekt och sådant.
Successivt har den attityden förbytts. När vi bör-
jade tala om ett kapitel i fördraget om sysselsättning-
en ansågs det vara en fullständigt orealistisk tanke. I
dag är det bara något medlemsland som är motstånda-
re. När man började att tala om stabilitetspakten hade
det utomordentligt starka monetära förtecken. I dag
har man dessutom smugit in ordet tillväxtpakt i rubri-
ken.
Min bedömning är att den nyliberala eran håller på
att komma till ett slut. Också konservativa och krist-
demokratiska regeringar i Europa har sett att den
politiken inte fungerar. Man behöver ha någonting
annat för att klara av att pressa tillbaka arbetslösheten.
Jag har gjort bedömningen att jag inte blir över-
raskad om vi om några år kommer att se försök i
Europa att exempelvis satsa på massiva infrastruktur-
investeringar, massiva utbildningssatsningar och
massiva insatser för att förbättra miljön som ett sätt
att koordinerat pressa tillbaka arbetslösheten. Det
kommer att vara någonting som teoretiskt sett skulle
kunna fungera i Europa och som mycket väl skulle
kunna fungera också vid sidan av stabilitetspakten.
Stabilitets- och tillväxtpakten isolerad är ingen
dröm för en keynesian, det kan jag hålla med om.
Men insatt i ett större sammanhang, i det vi nu ser av
politikskifte i Europa, tror jag att det går åt det hållet.
Det vet vi ju inte, men det är min bedömning.

Anf. 92 JOHAN LÖNNROTH (v):
Fru talman! Jag skulle väldigt gärna vilja dela
statsministerns optimism om att nyliberalismen är på
utgång och att det skall komma fram en ny tid då vi
kanske återigen skall kunna återupprätta en del av det
keynesianska tänkandet. Men när jag mer konkret ser
på vad det egentligen är regeringarna i Tyskland,
Frankrike osv. säger i den konkreta politiken är det
faktiskt fråga om att öka lönespännvidden, att försva-
ga arbetsrätten, att åstadkomma skattesänkning och att
i stort sett fullfölja samma typ av program. Inte ens
moderaterna i Sverige står ju för den riktigt extrema
80-talsnyliberalismen. De säger ungefär samma sak
som Helmut Kohl. Jag tycker faktiskt att statsminis-
tern ägnar sig åt något av ett önsketänkande när han
tror att det finns någon fundamental skillnad mellan
t.ex. Helmut Kohl och de svenska moderaterna.

Anf. 93 Statsminister GÖRAN
PERSSON (s):
Fru talman! Det sista skall kanske inte vi avgöra.
Min poäng är att den som följer rapporteringen från
Europa i dag ser ju att det stenhårda nyliberala sys-
temskiftet saknar politisk legitimitet. Projekten går ju
in i väggen så att säga. De länder som förut berömde
sig av att ha mycket välskötta statsfinanser och som
aldrig skulle komma i konflikt med t.ex. kriteriet om
ett underskott på tre procent sitter ju i dag med väldi-
ga problem att nå just det kriteriet. De kan inte föra
den politik som de förut trodde att de skulle kunna
föra för att ta ned utgiftssidan. Det nyliberala tänkan-
det som ansats för att hantera underskottsproblemen i
Europa har ju tömt sin kraft. Det är lätt att se på näs-
tan varje TV-sändning.
Nu märker vi faktiskt en uppslutning från medbor-
garna i Europa omkring välfärdsstaterna. Man vill ha
kvar sina förmåner i välfärdssystemen. Det är inte
bara i Sverige det är så. Man är säkert också beredda
att betala skatt för det. Det kommer att gå att kombi-
nera detta med en ansvarsfull ekonomisk politik. Min
förutsägelse är att vi får se ett skifte i politiken i Eu-
ropa bort från det nyliberala och över till en mer
klassisk välfärdspolitisk hållning, eftersom den är bäst
också för jobben.

Anf. 94 PETER ERIKSSON (mp):
Fru talman! Jag skulle vilja ställa två frågor, en
om EMU och en om IGC eller regeringskonferensen.
Statsministern har ju själv sagt att EMU är en frå-
ga som är större än EU, dvs. den fråga vi röstade om i
folkomröstningen. Det är mycket som talar för att det
är så. Nu har vi fått besked om att länderna själva
anser att det måste till en stabilitetspakt som innebär
att man måste ha någon form av gemensam finans-
makt för att klara av den gemensamma valutan.
Mycket talar väl för att man också måste ha en ge-
mensam skattepolitik i sinom tid för att kunna klara
av det här.
En annan del är att det sannolikt kommer att krä-
vas kraftigt ökade resurser till Bryssel i och med att vi
får ökade regionala skillnader. Min fråga om EMU
blir då: När får det svenska folket ta ställning till den
här viktiga frågan? Före valet 1994 och före folkom-
röstningen 1994 sade Socialdemokraterna att den här
frågan skulle skjutas på till senare. Men blir det i
riksdagsvalet 1998 eller blir det i en direkt folkom-
röstning som svenska folket får chansen att ta ställ-
ning i den här frågan?
Den andra frågan handlar om IGC eller regerings-
konferensen. Där kommer det med all sannolikhet att
bli fråga om kraftigt utökade befogenheter för den
europeiska unionen och en betydande överstatlighet,
t.ex. inom utrikespolitiken men också inom det som
Kristdemokraterna talade om tidigare, nämligen inom
den tredje pelaren, och sannolikt också på flera områ-
den. Då får vi ett annat EU än det vi folkomröstade
om 1994. När får svenska folket ta ställning till det
nya EU som kommer med den nya grundlagen som ni
förhandlar om nu? Blir det genom att frågan förskjuts
till riksdagsvalet 1998, eller blir det i en direkt folk-
omröstning?

Anf. 95 Statsminister GÖRAN
PERSSON (s):
Fru talman! Låt mig först säga något om EMU-
beslutet. Det är rätt som Peter Eriksson säger. I folk-
omröstningen sade vi att vi kommer att ta ställning till
detta senare. Det skall vi göra. Vi har ju sagt tydligt
att det skall ske i höst, 1997, i Sveriges riksdag. So-
cialdemokratin förbereder sig genom en omfattande
folkbildningskampanj där våra medlemmar just nu
sitter i studiecirklar, går på möten, skriver debattartik-
lar och försöker att tränga in i frågan och bilda sig.
Varje stort beslut skall ha en sådan fas. Vi skall lära
av EU-beslutet och den ångest som följde med det
beslutet. Vi skall lära av det och se till så att det här
beslutet fattas på ett sådant sätt att människor inte
känner att de är, om inte litet förda åt sidan, så åtmins-
tone inte litet efter i beslutsfattandet. Det är viktigt för
oss.
Vi socialdemokrater tar ställning på vår kongress i
höst. Sedan går frågan till riksdagen för ett ställnings-
tagande här. Sedan är det riksdagen som förfogar över
besluten om folkomröstning eller inte. Jag har inte
upplevt att det finns en majoritet i riksdagen för att
folkomrösta ens med de speciella regler för majorite-
ter som finns i den här frågan. Det verkar som om det
finns en beredskap för att ta ställning i Sveriges riks-
dag under hösten 1997 omkring ett svenskt deltagan-
de i EMU. Vi har vår förberedelseprocess. Jag hoppas
att andra partier hanterar detta på samma noggranna
sätt.
Jag kan ge frågaren rätt i att det finns all anledning
att ge frågan om EMU rätt proportioner. En mycket
stark europeisk centralbank, som saknar den balans
som centralbankerna har i varje land i en självständig
finanspolitik, kan mycket väl komma att upplevas
som något demokratiskt ohållbart och skapa en väl-
digt konstig attityd och en väldigt konstig opinion
kring Europafrågan i många av Europas länder.
Med vår demokratiska tradition är EMU-frågan
mycket större än bara en diskussion om monetär poli-
tik, räntesättning och valutor. Det är också en fråga
om vilken typ av union som växer fram. Det har jag
pekat på hela tiden. Går det att undvika ett gemensamt
europeiskt beslutsfattande om finanspolitiken - ja
eller nej? Om svaret är ja kan vi säkert leva med en
monetär union. Men om detta leder fram till ett ge-
mensamt europeiskt beslutsfattande om finanspoliti-
ken växer en federation fram i Europa, och den tror
jag inte att svenska folket vill ha. Det är detta det
handlar om. Det måste vi diskutera öppet och ingåen-
de utan prestige så att vi är kapabla att fatta ett beslut
i höst när vi kommer dit.

Anf. 96 PETER ERIKSSON (mp):
Fru talman! Jag är glad att statsministern och jag i
någon mån har en liknande bild av EMU-projektet
och dess stora betydelse. Men det som förvånar mig
och som jag tycker är oroande i de här frågorna är att
statsministern inser att beslutet om EMU är så avgö-
rande att det kan vara det stora steget för att skapa en
federation, en stormakt, i Västeuropa, men svenska
folket skall aldrig få ta ställning till den avgörande
frågan i vår tid. Det säger statsministern nu, och det
tycker jag är mycket oroväckande. Tror inte statsmi-
nistern att detta leder till att politik och demokrati blir
ännu mer försvagat i människors ögon? Det spelar
kanske ingen roll i många människors ögon om vi har
demokrati, när de ändå aldrig får ta ställning till de
riktigt stora och avgörande frågorna.

Anf. 97 Statsminister GÖRAN
PERSSON (s):
Fru talman! Nu tycker jag att Peter Eriksson un-
derskattar Sveriges riksdag. De 349 ledamöter som
sitter här skall möta väljarna i en valrörelse strax efter
ett sådant här beslut.
Jag är alldeles säker på att de kommer att ha en
uppfattning när det här beslutet fattas som är väl för-
ankrad i folkdjupet.
Folkomröstningar har inte alltid av folket uppfat-
tats som de tyngsta inslagen i folkstyret. Ser vi på
resultaten av folkomröstningar om t.ex. EU har de ju
inte direkt varit ett sätt att skiljas från frågan och gå
vidare. Oftare har de resulterat i att länder delats och
opinioner klyvts i för och emot, vilket sedan har levt
kvar och försvagat efteråt.
Jag tror att Sveriges riksdag är kapabel att fatta det
här beslutet. Sveriges riksdag har för mig aldrig
framstått som någonting annat än ett högt demokra-
tiskt uttryck. Jag vill varna för den typen av oförsiktig
beskrivning från Peter Erikssons sida.

Anf. 98 WIDAR ANDERSSON (s):
Fru talman! Konflikten mellan de gamla national-
staterna, som på ett eller annat sätt som jag ser det
befinner sig i historiens utförsbacke, och det framväx-
ande europeiska vad-det-nu-är-för-någonting innehål-
ler tillräckligt med motsättningar för att ha tilltalat de
gamla grekiska dramaförfattarna.
Men varje drama behöver aktörer för att föras
framåt, och varje stort drama behöver också en stark
folklig och medborgerlig anknytning. Därför tror jag
att Dublinmötets uttalande om narkotika och organi-
serad brottslighet kan vara någonting som får EU att
ta stora steg framåt när det gäller att kunna göra med-
borgarnytta. I de opinions- och värderingsundersök-
ningar som staplats på varandra under hela 80- och
90-talet kan vi se att det är den yttre och inre miljön
som människor vill att politikerna skall samarbeta mer
kring. Med inre miljö menar jag då t.ex. narkotikan,
osäkerheten och otryggheten.
Detta resonemang utmynnar i två frågor, syftande
på Sverige som aktör i detta klassiska drama.
För det första: Kan statsministern nu säga något
om huruvida detta kan bli ett prioriterat område för
Sverige? Vi har ju en lång och framgångsrik erfaren-
het av en restriktiv narkotikapolitik och skulle kunna
ta ett ledande ansvar för det här arbetet. Finns det
några sådana funderingar i regeringen?
För det andra: Finns det - för att anknyta till Hol-
ger Gustafssons fråga - någon möjlighet att regering-
en skulle kunna justera sin väldigt negativa inställning
till mer av bindande samarbete i de här frågorna?

Anf. 99 Statsminister GÖRAN
PERSSON (s):
Fru talman! Jag tror att jag svarade på den sista
frågan när jag samtalade med Holger Gustafsson. Jag
sade att konflikten är synlig, att den finns där, och jag
sade också att vi känner var trycket ligger. Det be-
skriver ju även Widar Andersson. Det här antyder i
vilken riktning jag tror att det hela kommer att gå.
Men hur långt man kan gå i den riktningen utan att
passera den balanspunkt då man också driver fram
andra överstatliga lösningar i Europa och får den
debatt som Peter Eriksson varnar för är just den fråga
som målkonflikten består i. Peter Eriksson är säkert
också en engagerad bekämpare av narkotikans ut-
bredning, men han vill inte ha ett överstatligt Europa.
Det är så frontställningen ser ut.
Jag tror att det glider mot mer av samarbete i den
här frågan, men säkert inte så långt att karaktären på
unionen blir märkbart förändrad. Det finns utrymme
för mer samarbete utan att man behöver hamna i en
debatt om överstatlighet. Men någonstans finns
punkten. Var den ligger vet vi kanske inte förrän vi
har passerat den.
Sedan kan jag också säga till Widar Andersson att
Sverige har all anledning att försöka spela en pådri-
vande roll. Vi har en god historia i det här samman-
hanget. Nu har vi också fått bekräftat i Dublinslutsat-
serna att vi får behålla en strängare lagstiftning, och
det känns bra. Här utövar också de övriga medlems-
länderna ett ganska starkt politiskt tryck på våra hol-
ländska kolleger, som ju är de som har en annan syn i
narkotikafrågan än Europa i övrigt.
Vi kan spela en ledande roll - ja.

Anf. 100 WIDAR ANDERSSON (s):
Fru talman! Jag har all respekt för min gode vän
Peter Erikssons inställning till narkotikapolitiken -
där finns det inget som skiljer oss åt. Men när det
gäller den klassiska konflikten mellan nationalstaterna
och det europeiska, som statsministern uppehåller sig
vid, tror jag att den processen måste drivas på olika
sätt och utifrån olika aktörer.
Med all respekt för statsministerns behov av att
hålla alla bollar i luften kan jag som enskild riksdags-
ledamot nöja mig med en boll i luften. Därför säger
jag att narkotikafrågan nog vore en bra fråga för en
ordentlig match med Peter Eriksson och hans gäng.

Anf. 101 Statsminister GÖRAN
PERSSON (s):
Fru talman! För att gå Widar Andersson till mötes
på något sätt vill jag säga att det nog är i den frågan
det i så fall finns folkligt stöd för en sådan positions-
förskjutning. Det är beträffande vad det sedan får för
konstitutionella följddiskussioner som jag sätter fråge-
tecknet. Men det råder inget tvivel om att Widar An-
dersson har rätt. Människor är upprörda över att
brottsligheten rör sig om inte fritt så åtminstone lätt -
för lätt - över gränserna. Människor är upprörda över
knarkets utbredning.
Det vi gör nu i fråga om samarbete mellan staterna
i Östersjöregionen är ett exempel på en ganska obyrå-
kratisk metod att försöka samordna brottsbekämpande
politik. Vi får se om det går. Den högnivågrupp som
nu tillsätts efter Dublin är skapad efter direkt förebild
av vårt samarbete i Östersjön.
Men jag ger Widar Andersson rätt. Det är den här
frågan som har ett folkligt stöd för att gå över na-
tionsgränserna. Det är jag också klar över.

Anf. 102 BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Jag har lyssnat med intresse på stats-
ministerns redogörelse och på diskussionen, bl.a. vad
det har gällt frågan om narkotikabekämpningen och
frågan om den gemensamma valutan.
Vad det gäller narkotikabekämpningen tror jag att
det som sägs i dag från talarstolen är glädjande. Det
är litet svårt att reda ut det. Regeringen och riksdags-
majoriteten, där ju Socialdemokraterna spelar en
betydande roll, har ju inte varit speciellt pådrivande
på samarbetsområdet. Man har i den målkonflikt som
statsministern målar upp - i ställningstagandet, i pro-
positionen och här i kammaren - snarare avvisat att
vara pådrivande. Men om det nu kommer andra signa-
ler är vi från Folkpartiets sida bara glada.
Det andra jag tänkte ta upp är frågan om Sverige
och den gemensamma valutan. Om jag har uppfattat
statsministerns redogörelse rätt har han bl.a. i dag sagt
att alla viktiga element nu finns på plats. Han har
också sagt att diskussionen måste föras vidare. Avser
statsministern att delta i denna offentliga diskussion?

Anf. 103 Statsminister GÖRAN
PERSSON (s):
Fru talman! Om Bo Könberg lyssnar noga och
bortser från det partipolitiskt sarkastiska finner han
säkert ingen som gör så många inlägg offentligt om
den monetära unionen som statsministern. Jag har haft
viljan att föra in någonting i den debatten som komp-
letterar ekonomernas exercis. Det är inte bara en fråga
om att nå vissa procenttal. Det är inte bara en fråga
om att nå vissa konvergenskriterier.
Det kan handla om att när man väl går in i den
monetära unionen kommer kraven på att samordna
finanspolitiken att växa sig allt starkare, därför att
detta krävs för att balansera den stora, starka central-
banken. En samordnad europeisk finanspolitik resul-
terar i samordnade europeiska skatter, och att hantera
den typ av välfärdsmodell som vi skandinaver har
med samordnade europeiska skatteuttag tror jag blir
utomordentligt svårt.
Här handlar det om någonting större: om vår rätt
och vår möjlighet att själva bestämma vilken typ av
välfärdssamhälle vi skall ha - såvida det inte är så att
stabilitetspakten är den lilla, enkla konstruktion som
löser problemet med den stora, starka centralbanken
och dess dominans över penningpolitiken.
Här uttrycker jag mig öppet, resonerande och sö-
kande. Svenska folket är faktiskt väldigt misstänksamt
mot alla som propagerar i EU-frågan och pekar med
hela handen. Alla partier är ju delade i opinionen, från
höger till vänster. Vänsterut är de kanske något så när
homogena, men då handlar det nästan rakt igenom om
motståndare.
Det är klart: En högerväljare som anar att natio-
nalstatens framtid kanske är i fara är inte så impone-
rad av de nyliberala monetärernas argumentation. En
vänsterväljare och en socialdemokrat som anar att
välfärdsmodellen är hotad är kanske inte så impone-
rad av budgetdisciplinens riddare i det här samman-
hanget.
Vi måste vidga debatten om EMU till att handla
om detta. Vi måste föra ett sådant samtal med svenska
folket. Det är vår skyldighet. Och vi kan aldrig börja
kommendera svenska folket genom att som någon har
sagt stå och peka med hela handen. Då får vi i den här
situationen ett bakslag som kommer att resultera i att
hela diskussionen låser sig.
Var beslutet hamnar så småningom, ja, det återstår
att se. Skulle riksdagen ta ställning i dag blir det nej,
det är jag övertygad om. Skulle svenska folket ta
ställning i dag blir det nej, det är jag övertygad om.
Var opinionen ligger om knappt ett år, det återstår att
se, men tills dess skall vi samtala med varandra, peka
på problem och möjligheter och väga för och emot på
ett sant folkbildande sätt. Annars missar vi ett histo-
riskt tillfälle.

Anf. 104 BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Jag tror att statsministern har miss-
uppfattat mig om han tror att jag med min fråga har
önskat en situation där någon, exempelvis han, skulle
kommendera svenska folket i den här frågan. Det som
låg bakom min fråga kan jag avslöja var en förhopp-
ning om ett aktivt deltagande från statsministerns sida
efter det att han har vägt för- och nackdelar. Det är
klart att det i denna fråga, liksom i nästan alla andra
frågor, finns för- och nackdelar, och detta är förvisso
en stor fråga. Det var som sagt mera fråga om att jag
hade hoppats att statsministern i dag skulle vara be-
redd att för kammaren avslöja hur hans vägning av
för- och nackdelar fallit ut och att han sedan kunde
delta i debatten.

Anf. 105 Statsminister GÖRAN
PERSSON (s):
Fru talman! Jag tror att Bo Könberg får vänta på
den saken till en bit in på våren. Då kommer social-
demokratin att i sin interna process vara så långt
framme att jag skall börja att för partiets räkning
summera beslutet.
Det passar också utomordentligt väl in i den be-
slutsprocess som ligger framför riksdagen. Jag önskar
att samtliga partier går in i den processen. Alla partier
har anledning att föra det här samtalet, inte bara
statsministern och hans parti. Också ett liberalt parti
med en klassisk förankring i ett folkbildningsideal
borde här känna sin uppgift.

Anf. 106 HELENA NILSSON (c):
Fru talman! Först vill jag säga att jag delar stats-
ministerns uppfattning om att det finns mycket mer i
övrigt att önska beträffande det irländska förslag om
miljön och om öppenhet som debatterades i Dublin.
Det är alldeles utmärkt att statsministern lovat hålla
fanan högt, inte minst när det gäller kraven på mil-
jögaranti och på miljömål för jordbruket.
Min fråga handlar om östutvidgningen. Jag går
tillbaka till den - den har varit uppe tidigare. Vi har
kunnat höra signaler från Bryssel och från kommis-
sionen om att en östutvidgning inte blir av om man
inte gör stora förändringar i beslutsfattandet, alltså de
institutionella frågorna.
Min fråga är då: Diskuterades det i Dublin på
toppmötet?

Anf. 107 Statsminister GÖRAN
PERSSON (s):
Fru talman! Nej, det diskuterades inte. Frågorna
om institutionerna, som vi säger, var inte uppe. De
finns med i slutförhandlingen under holländskt ord-
förandeskap.
Men det är klart att detta är en diskussion som vi
inte kommer förbi. Med 26 länder vid bordet och krav
på enhällighet i beslut blir beslutsprocessen fruktans-
värt omständlig. I arbetet med hur man skall lösa den
konflikt som finns mellan utvidgningen, som vi vill
ha, och effektiviteten kommer vi säkert fram till slut-
satsen att vi behöver ändra på sättet att fatta beslut. Vi
behöver ha nya typer av institutioner.
De svenska positionerna i denna fråga kan jag inte
leverera här i riksdagen. Det går inte, därför att det
blir så småningom ett förhandlingsarbete, och där
skall vi ta hem så mycket som möjligt. Vi vill bevara
ett så stort svenskt inflytande som möjligt i EU och
ändå kombinera det med sådana förändringar att det
går att utvidga och få in nya länder utan att man tap-
par effektiviteten i unionen. Detta är återigen en sådan
här målkonfliktsfråga som EU är så fyllt av och som
vi försöker att hantera, i Sverige och i andra länder,
genom att successivt förhandla och trycka oss framåt.
Det här blir en rysare, och förhandlingarna blir
mycket tuffa, det är jag ganska säker på.

Anf. 108 HELENA NILSSON (c):
Fru talman! Jag tycker personligen att det är
olyckligt att man ställer upp sådana här villkor i de-
batten. Egentligen hade det varit logiskt att göra ut-
vidgningen för att sedan se om det blir problem i
beslutsfattandet när vi får se hur stor utvidgningen blir
och om det blir problem med beslutsfattandet.
Men jag noterade också att statsministern i ett ti-
digare svar sade att det är den politiska viljan som
avgör. Jag sätter mitt hopp till att östutvidgningen
faktiskt är den politiska viljan och att man samlar så
stort stöd som möjligt för att få till den. Jag behöver
inte argumentera för varför jag tycker att det är viktigt
med östutvidgningen. Jag tror att statsministern har
samma uppfattning i den frågan.

Anf. 109 Statsminister GÖRAN
PERSSON (s):
Fru talman! Det har jag naturligtvis, och för Sve-
riges del ser jag ingen viktigare fråga. Tänk er att vi
kan ha en situation framför oss då vi har ytterligare
fyra medlemsländer i EU kring Östersjön och då
dessutom Ryssland alltmer integreras i samarbetsavtal
med EU. Det är ett nytt Europa som växer fram.
Vad det här kommer att innebära för nästa gene-
ration tror jag inte att vi kan överskatta - om det sköts
rätt och om EU behåller sin kraft, om EU behåller sin
förmåga att fatta beslut och om EU inte blir en förla-
mad organisation. Det är just den frågan man avser att
hantera när man diskuterar hur man fattar beslut i en
grupp av 26 länder som förut har präglats av enhällig-
het i beslutsfattandet. Går det att övergå till ett annat
beslutsfattande, och hur ser det i så fall ut? Det är
viktigt för utvidgningen att den frågan löses. Exakt
hur vet jag inte i dag, men under våren blir det en av
de saker vi får ägna mycket tid och kraft åt. Jag delar
Helena Nilssons allmänna bedömning av hela ut-
vidgningsfrågan.

Anf. 110 MATS ODELL (kd):
Fru talman! Min fråga till statsministern knyter
också an till den folkliga legitimiteten i hela Euro-
paprojektet. Vi kristdemokrater delar statsministerns
uppfattning att vi inte i denna kammare kan driva
igenom EMU-projektet mot en stark folklig majoritet.
Det vore att sätta sista spiken i kistan för hela Euro-
paprojektet.
Men vårt andra argument för att vara emot en
svensk EMU-anslutning är att även om vi skulle klara
konvergenskriterierna finns det sådana strukturella
problem i den svenska ekonomin att ett svenskt delta-
gande, där vi lämnar över så mycket suveränitet på
penningpolitikens område till den nya centralbanken,
skulle skada den svenska ekonomin långsiktigt och i
praktiken fortsätta höja arbetslösheten.
Då är jag inne på min fråga som är av resonerande
karaktär: Delar statsministern den uppfattningen att
det finns element vid sidan av konvergenskriterierna
som är viktiga att komma till rätta med? Skall vi i så
fall bäst lösa dem genom att gå med i EMU och där-
med få en tvångströja, som en del menar, eller är detta
någonting som bör göras innan vi går med?

Anf. 111 Statsminister GÖRAN
PERSSON (s):
Fru talman! Det är en fråga som det finns anled-
ning att reflektera över. Först och främst har många
av de länder som anses som självskrivna i första
gruppen i EMU betydligt värre strukturella bekymmer
i sin ekonomi än vad Sverige har. Det är också en av
de saker vi får vänja oss vid nu: Sverige har så god
ordning i sina offentliga finanser och så hög produk-
tivitet och effektivitet i näringslivet att vi tillhör de
bäst fungerande ekonomierna i Europa. Vi trodde inte
för några år sedan, varken Mats Odell eller jag, att det
skulle bli på det sättet.
Men visst finns det en del problem kvar, och då
infinner sig det gamla normspöket. Är politikerna i
Sverige så slappa och beslutsapparaten så dålig att
man inte klarar av att hantera sådana bekymmer, utan
behöver ha en norm som lägger fast inom vilken ram
man skall hålla sig, och man alltså därför bör gå med i
EMU?
Jag tror inte alls på det synsättet. Jag tror att vi är
fullt kapabla att hantera våra egna ekonomiska be-
kymmer. Det har vi visat de senaste åren. Att man får
en norm att hålla sig till är inget motiv för att gå in.
Jag tror inte att de strukturella bekymren i svensk
ekonomi är så stora att de diskvalificerar oss för ett
medlemskap - inte om man jämför med andra som nu
anser sig vara självskrivna som medlemmar i den
monetära unionen. Det är faktiskt också så att de
strukturella diskussionerna om det som är grundläg-
gande förutsättningar i ekonomin alltid kommer att
föras, oavsett om man är medlem i EMU eller inte.
Jag tror inte att det resonemang som Odell för är
ett motiv för att stanna utanför eller gå in. Jag tror att
det resonemanget lever sitt eget liv, oavsett vilket
beslut man fattar. Jag vänder mig mot den lösning
som bär normpolitikens drag, dvs. att man skall sätta
på oss något slags disciplinerande ram som vi skall
hålla oss inom.
Det finns inga bra minnen från den tid på 80- och
90-talet då vi levde efter de reglerna i svensk ekono-
misk politik. Det var trista år. Det var dåliga år. Det
har varit bättre de senaste åren när vi själva har tagit
tag i problemen och rett ut våra bekymmer. Det kan vi
också i framtiden.

Anf. 112 BENGT HURTIG (v):
Fru talman! Jag kan hålla med statsministern om
att retoriken när det gäller arbetslösheten i Europa har
ändrats de sista fem sex åren, men den nyliberala och
monetäristiska praktiken fortsätter än så länge, i varje
fall. Centralbankens oberoende är en väldigt central
tanke, utan att det finns några som helst bevis på att
det är mer framgångsrikt än andra typer av central-
banksförhållanden. Den hårda prioriteringen av infla-
tionsmålen och hårt hållna statsfinanser är också ty-
piskt för den politiken.
Delorsrapporten -93 hade som ett av sina mål att
arbetslösheten skulle halveras fram till år 2000. Man
fick stöd av EU-parlamentet för det. Jag uppfattade att
statsministern sade att han skulle ta upp frågan om
halvering av arbetslösheten på ett visst antal år inför
resan. Skedde det? Hur reagerade i så fall de andra
vännerna nere i EU?

Anf. 113 Statsminister GÖRAN
PERSSON (s):
Fru talman! Det skedde. Dessutom skedde det som
jag talade om på EU-nämnden. Jag skulle utöver den
typen av konkretisering av mål för arbetslöshetsbe-
kämpningen också lägga till att vi skall ha som mål att
ingen ung människa i Europa skall gå utan utbildning
eller arbete mer än hundra dagar. Det är det vi har
sagt i Sverige.
Hur togs det emot? Det har förts in i resonemang-
et. Vi får se. Det finns inte i slutsatserna. Det finns
inte med i dokumenten från Dublin. Det räknade jag
inte heller med. Frågan är aktualiserad, och vi trycker
på. Det är inte alls förvånande om det snart dyker upp
i någon skrift från kommissionen. Vi ser att skriftpro-
duktionen från EU-kommissionen alltmer bär drag av
den nordiska och svenska arbetsmarknadspolitiken.
Jag skulle tro att vi har goda förutsättningar att få in
den typen av resonemang, men det blev ingen formell
reaktion vid bordet i Dublin.

Anf. 114 BIRGITTA HAMBRAEUS (c):
Fru talman! Först vill jag tacka statsministern för
den öppna inställningen till EMU. Med det resone-
mang som statsministern för tycker jag att det verkar
rätt tydligt att vi kommer att säga nej till medlemskap
i tredje fasen nästa höst.
Det jag vill ta upp nu är det nordiska samarbetet.
Internationellt ser man gärna Norden som en enhet. I
Världsbanken och Valutafonden, t.ex., har vi gemen-
sam nordisk direktör. När man reser utomlands och
träffar på någon från Norden känner man att man
träffar på en landsman, nära nog.
Såvitt jag förstår av ett öppet brev jag har fått från
en del EU-parlamentariker har det inte skett någon
samordning av det nordiska arbetet inför regerings-
konferensen och de olika rådsmötena. Jag vill fråga
statsministern om det inte skulle vara mycket bättre
att vi tre nordiska stater som är med höll ihop. Då
skulle vi bli jämbördiga när det gäller styrkeförhål-
landen i röstetal och representation i kommission och
parlament med ett större land. Om vi kunde hålla ihop
och samordna våra krav borde de ha mycket större
möjligheter att få genomslag.

Anf. 115 Statsminister GÖRAN
PERSSON (s):
Fru talman! Först om EMU: Det är klart att jag har
hållit emot den litet glättade bilden från höger i dis-
kussionen i dag. Då gäller det att skärpa argumenta-
tionen från den kanten. Jag skulle naturligtvis också
kunna föra in en del goda argument för EU, men
debattsituationen har inte sett sådan ut i kammaren i
dag. Det återstår att ta ställning i fråga.
Det nordiska samarbetet är viktigt. Jag tror att det
blir allt viktigare. Internationaliseringen fortgår. Vi
har en gemensam kulturell bakgrund - historiskt ge-
mensamma erfarenheter. Samhällsbyggena påminner
om varandra, och de politiska strukturerna är likarta-
de. Vi har väldigt mycket gemensamt. När man kom-
mer utomlands kommer man paradoxalt nog också
närmare varandra. Man är hemma i Norden. Man har
sin förankring i Norden.
Det tar sig i dessa sammanhang praktiskt uttryck i
att vi alltid när vi träffas på toppmötena har en or-
dentlig sittning med de nordiska statsministrarna på
morgonen innan vi börjar överläggningarna. Då går vi
igenom dagens diskussion och kommer överens om
vem som skall göra vad och att vi skall stötta varandra
i vissa frågor. Sedan har vi löpande under överlägg-
ningarna utbyte av synpunkter och backar upp varand-
ra vid förhandlingarna. Det är ett mycket nära samar-
bete.
Den fråga vi har ägnat mest tid i dag, EMU-
frågan, ser väldigt olika ut i de nordiska länderna.
Danskarna har sitt förbehåll. Vi i Sverige har vår
diskussion och vår förhandlingshistoria. Finnarna har
en mer positiv attityd och tycks driva frågan hårdare
på den kanten. Finnarna är positiva, vi är avvaktande
och danskarna är av tradition på något sätt motstånda-
re. Så ser den nordiska bilden ut. Det vore kanske
klokt att möta varandra mer i EMU-frågan också i
Norden, men jag vill inte medverka till att Norden blir
ett block i EU. Vi vill inte att andra länder i EU skall
uppträda som ett block. Vi vill inte att exempelvis
Spanien och Portugal eller Frankrike, Italien och
Spanien uppträder gemensamt med en stark röststyr-
ka. Vi vill att det skall vara 15 stater runt bordet, var
och en lika viktig som någon annan. Börjar block-
bildningen kring bordet reduceras staternas betydelse
snabbt. Det tycker vi inte är något särskilt lockande
perspektiv. Men det är klart att vi har vår kulturella
och politiska identitet gemensamt, och den tycker jag
känns som en styrka.

Anf. 116 KIA ANDREASSON (mp):
Fru talman! Det gäller Europol. I sin information
sade statsministern att man hade beslutat att Europol
skall ha en operativ funktion, och därefter sade han att
det gällde information, samarbete och stöd och hjälp
till nationella polisorganisationer. Min fråga gäller
ordet "operativ". Jag anser att det kan ges en mycket
vidare innebörd. Kan det vara så att "operativ funk-
tion" också betyder att det skall kunna genomföras
gemensamma operationer och att dessa skall kunna
utföras över gränserna om man är överens? Var det
detta som man beslutade vid mötet i Dublin?

Anf. 117 Statsminister GÖRAN PERSSON
(s):
Fru talman! Svaret är nej. Det var det inte. Den
debatten är inte bara aktuell i Sverige. Den finns i
Storbritannien, och den finns i Danmark. Där är man
väldigt rädd för att polissamarbetet utvecklas till
något slags gemensam europeisk poliskår. Det handlar
om stöd och hjälp till nationella polismyndigheter.
Vi får naturligtvis vara klara över att det finns en
annan opinion som också uttrycks. Det är den som
Widar Andersson, Holger Gustafsson och några andra
har givit uttryck för i dag. Den gäller att vi skall vara
oerhört effektiva och framgångsrika i kampen mot
narkotikahandlarna, i kampen mot den organiserade
brottsligheten och i kampen mot människohandeln -
det som alla faktiskt tycker är vidriga inslag i vår s.k.
civilisation.
Om det sker bättre och effektivare om poliserna
får samarbeta över gränserna, operativt i den här
meningen, så okej då. Men någonstans går man för
långt också där och passerar en punkt där man får en
annan diskussion i stället - vi har varit inne på den
några gånger i dag. Det är frågan om var den ba-
lanspunkten ligger. Nu drivs detta mot mera samarbe-
te.
I Dublin handlade det alltså om hjälp och stöd till
nationella polismyndigheter. Vi gick inte längre än så.

Överläggningen var härmed avslutad.

9 § Näringsliv

Föredrogs
Näringsutskottets betänkande 1996/97:NU1
Anslag inom utgiftsområde 24 Näringsliv (prop.
1996/97:1 delvis)
Allmän inriktning - Näringspolitik

Anf. 118 KARIN FALKMER (m):
Fru talman! Sedan valet har Socialdemokraterna
bedrivit en företagarfientlig politik, en politik som lett
till massarbetslöshet som riskerar att bli bestående.
Många försämringar som drabbat landets småföre-
tag har genomdrivits med Centerns hjälp. Ett parti
som vill framstå som småföretagarens vän har med-
verkat i raserandet av ett gott näringsklimat.
De här två parhästarna skriver nu i näringsutskot-
tets betänkande att näringspolitikens främsta syfte är
att halvera arbetslösheten, att nyföretagande och till-
växt i befintliga företag skall främjas och att det är
viktigt att förbättra villkoren för företagande, ent-
reprenörskap och innovationer.
Men det här stämmer inte med den verklighet och
de villkor som möter en företagare i Sverige i dag.
Det stämmer inte heller med den verklighet som mö-
ter enskilda människor som hamnat i arbetslöshet.
Vackra ord i ett betänkande kan kanske lura en del,
men det är de faktiska besluten som räknas.
Nu är det inget nytt i att socialdemokrater talar väl
om företag. Jag har hemma i Bergslagen genom åren
upplevt hur socialdemokratiska potentater kommit på
besök och framhållit småföretagens betydelse för jobb
och sysselsättning i en krisdrabbad region. Sedan har
de rest tillbaka till Stockholm och medverkat till före-
tagarfientliga beslut.
Det är mer än två år som har gått sedan Socialde-
mokraterna vann valet, efter en valrörelse där svenska
folket lockades och lurades tro på falska förespeg-
lingar om bibehållna förmåner och minskad arbets-
löshet. Sedan dess har många människor i vårt land
blivit djupt besvikna. Regeringens oförmåga att
komma till rätta med arbetslösheten och politikens
misslyckande står klart för alla i dag.
Jag ställer mig frågan vad dessa herrar som bort
känna ett huvudansvar för goda villkor för företagan-
de och jobb och ett bra näringsklimat i vårt land, dvs.
näringsministrarna - vi har gubevars haft mer än en
sådan sedan valet - har sysslat med under de drygt två
åren sedan valet.
Den borgerliga regeringens arbete för att återska-
pa Sverige som en företagar- och tillväxtnation rase-
rades i en bärsärkagång mot allt vad borgarna före-
tagit sig. Medan Socialdemokraternas välkända nega-
tiva syn på företagare snabbt åter blev ledstjärnan för
politiken, hördes det inte ett ljud av protest från Nä-
ringsdepartementet.
På område efter område har ni genomdrivit förslag
som varit illa genomtänkta och rent av slarviga. Ni
har först struntat i alla varningssignaler från närings-
liv, företag och andra för att sedan, när det håller på
att barka åt skogen, tvingats till att backa och retirera
något. Tilltron till regeringspolitiken har eroderats i
samma takt som regeringens brist på ledarskap blivit
alltmer uppenbar.
Ett tydligt exempel på bristande förmåga hos re-
geringen och anmärkningsvärd nonchalans gentemot
riksdagen är regeringens hantering av maringeologin.
Jag tänker inte närmare fördjupa mig i sakfrågan, utan
nöjer mig med att slå fast den kritik som samtliga
partier i olika hög grad riktar mot regeringen i denna
fråga. Jag yrkar bifall till reservation nr 1.
När det nu efter mycket om och men ändras något
i de rigida regler som stänger ute människor från
arbetsmarknaden diskrimineras småföretag. Den nya
anställningsformen med tolvmånadersanställning
tillåts bara för företag med kollektivavtal. Varför
denna diskriminering av andra företag? Birgitta Jo-
hansson och Kjell Ericsson! Förklara varför! Är inte
alla jobb viktiga för er?
För svenska folket framstår regeringspolitiken
som alltmer virrig och obeslutsam. Nu, efter alla ge-
nomförda företagarfientliga förändringar, ser vi att det
socialdemokratiska partiet skall börja diskutera huru-
vida man skall förändra sin näringspolitik och bli mer
företagarvänlig. Först i september skall man bestäm-
ma sig.
Det förändringsarbete som den borgerliga rege-
ringen inledde och som resulterade i att det hösten
1994 tillkom 1 000 nya jobb i veckan, vändes till en
företagarfientlig politik som lett till förlorade jobb
och otrygghet för många människor.
Alla företagare, alla arbetslösa och alla andra som
tycker att det där med jobb i riktiga företag är viktigt
tvingas nu se hur förspillda år, med ständigt stigande
arbetslöshet, rinner förbi till ackompanjemang av
fagra ord likt dem i utskottets betänkande. Och nu
skall ett splittrat parti ägna sig åt navelskåderi och
diskussioner!
Fru talman! För Moderata samlingspartiet är kam-
pen mot den totala arbetslösheten utgångspunkten för
våra förslag, och vi anser att det är bråttom att genom-
föra förändringar som befrämjar tillväxt och tillkomst
av arbeten i det privata näringslivet. Till skillnad från
regeringen angriper vi orsakerna till arbetslöshetsfäl-
lan - de höga skatterna, de rigida arbetsrättslagarna
och de hämmande regleringarna, som kväver företag-
samhet, tillväxt och arbete.
Det är en lång rad av anpassningar till dagens om-
vandlingssituation som måste ske för att vårt land
skall komma upp ur den vågdal som Socialdemokra-
terna har fört oss ned i.
Det finns bara en verksam strategi för minskning
av arbetslösheten, och det är att skapa förutsättningar
för tillväxt, ett starkt växande, konkurrenskraftigt
svenskt näringsliv och fler riktiga arbeten.
Sverige måste bli ett land där företagare och före-
tagande sätts i centrum. Viktigast av allt är att attity-
derna till företagare och entreprenörskap förbättras.
Det måste skapas en tillförlit inför framtiden hos dem
som överväger att bedriva företagsverksamhet. Till-
förlitliga, konkurrenskraftiga regelsystem och tydliga
budskap att det är viktigt och hedervärt att starta,
driva och äga företag, att anställa och att tjäna pengar,
är grundbultar i skapandet av det goda näringsklimat
som vårt land så innerligt väl behöver.
Till sist har jag en fråga till Birgitta Johansson:
Hur skall någon kunna tro på de vackra ord ni skriver
i betänkandet eller de vackra ord ni säger, när det är
så illa ställt att ni i ert parti först måste ha en genom-
gripande intern diskussion innan nuvarande småföre-
tagarfientliga politik kan förändras?

Anf. 119 KJELL ERICSSON (c):
Fru talman! I sedvanlig ordning har näringsutskot-
tet sin debatt strax före jul. Det som skiljer sig litet
från tidigare debatter är att vi nu har kommit in i det
nya budgetsystemet, där budgetramarna redan är låsta.
Det vi nu har att diskutera är de övergripande målen
för näringspolitiken, men också hur olika utgiftsom-
råden skall fyllas med verksamhet.
En förutsättning för ett bra företagsklimat är att vi
har en fungerande ekonomi. Sverige har under de
senaste sex åren haft en mycket bekymmersam eko-
nomisk situation. Olika åtgärder har vidtagits för att
komma till rätta med problemen och få statens finan-
ser i balans. Även om problem återstår är ekonomin
ändå på bättringsvägen. Sämre är det med arbetslös-
heten, den är fortfarande alltför hög. Här måste det till
många åtgärder, inte minst på det näringspolitiska
området.
I den sysselsättningsproposition som antogs i som-
ras togs ett antal steg för ett bättre näringsklimat, t.ex.
sänkning av arbetsgivaravgifterna och en lindring av
dubbelbeskattningen för små och medelstora företag.
Det beslutades även om tre olika miljardprogram,
varav ett småföretagarprogram som var indelat i fyra
olika huvudpunkter:
- Företag skall växa med kunskap
- Enklare att starta och driva företag
- En ny regional näringspolitik
- Fler exportföretag
I detta program ingår 500 miljoner för olika små-
företagsprojekt ute i länen, samma typ av anslag som
Börje Hörnlund införde när han var arbetsmark-
nadsminister. De här satsningarna på småföretagsut-
veckling, produktutveckling och marknadsföring har
gett många nya riktiga jobb till ett relativt lågt pris ute
i regionerna. Det är bra att det tillförts ytterligare
resurser för detta ändamål.
Utbildning och kompetensutveckling är andra de-
lar som det har satsats mycket på, inte minst på de
små och medelstora högskolorna. Även förändringen
av arbetsrätten är steg i rätt riktning. Därtill har det
tillsatts en förenklingsdelegation för att se över byrå-
kratiskt krångel och för att förenkla administrativa
rutiner.
För att ta upp några av de delar som finns i detta
betänkande vill jag nämna teknisk forskning och ut-
veckling. De är av grundläggande betydelse när det
gäller förnyelse, tillväxt och ökad produktivitet i
näringslivet. Teknikutveckling och produktförnyelse
är strategiska faktorer för de svenska företagens kon-
kurrenskraft.
Jag har många gånger tidigare betonat Sveriges
unika position när det gäller tillgångar på råvaror
inom skog, livsmedel och mineraler. Förädlingsgra-
den har börjat att öka, men det finns fortfarande
mycket att göra. Jag satt i år ordförande på trämark-
naden i Karlstad, ett forum där sågverksägare och
andra i trävarubranschen från hela Sverige var samla-
de. Där framfördes det ett mycket kraftigt önskemål
om ytterligare forskning för fler användningsområden
för vår svenska skogsråvara. Det finns alltså många
områden där trä kan brukas i framtiden.
I propositionen har regeringen angivit att bespa-
ringen för teknisk forskning och utveckling kan kom-
penseras från forskningsstiftelserna. Men risken är att
det blir problem innan nya resurser tillförs området.
Därför är det viktigt att regeringen ser till att verk-
samheten vid NUTEK inte paralyseras under över-
gångsperioden.
Vad gäller forskningsstiftelsernas verksamhet bör
den också vara förenlig med den gällande inriktningen
att medel i större utsträckning än för närvarande nytt-
jas för tillämpad forskning. Jag vill dock betona att
det måste bygga på frivilliga överenskommelser. Det
får inte vara någon konfiskation av stiftelsernas me-
del. Vi måste också satsa mer på att ta till vara och
utveckla olika uppfinningar och innovationer för att få
fram nya produkter och därmed nya arbetstillfällen.
Sverige är en del i en internationell ekonomi. Där-
för är exporten en viktig del för tillväxt och syssel-
sättning i Sverige. Det är viktigt att framför allt små-
företagen får en utökad service för att klara av en
större export och för att komma in på nya marknader.
I Centerns partimotion påtalas behovet av ytterli-
gare insatser från Exportrådets och Exportkredit-
nämndens sida för att främja exporten. Utskottet har
delat dessa synpunkter och understryker också vikten
av att exportinsatser i Östersjöområdet kan underlät-
tas.
Ett annat område jag vill ta upp är satsningen på
de lokala kooperativa utvecklingscentrumen. Det
finns idag 21 LKU:n etablerade runt om i landet.
Dessa har varit mycket effektiva, och en rad koopera-
tiva småföretag har startats. I sysselsättningsproposi-
tionen angavs särskilt satsningen på LKU, och jag
förutsätter att ytterligare resurser tillförs det här om-
rådet av de s.k. landshövdingemedlen.
En fråga som vi har diskuterat mycket under årens
lopp i utskottet är SGU och den maringeologiska
verksamheten. Riksdagen har så sent som under förra
budgeten talat om att detta är en viktig verksamhet.
Trots det har inte frågan fått någon lösning. Dessutom
har det i ett mycket sent skede kommit till utskottets
kännedom att SGU:s ekonomi är synnerligen hårt
ansträngd.
Med anledning av detta har utskottet gjort ett till-
kännagivande till regeringen, att regeringen i vårpro-
positionen skall återkomma med en redovisning av
verksamheten och den ekonomiska situationen inom
SGU. Utgångspunkten skall vara att den maringeolo-
giska verksamheten skall vara intakt, men också att
övrig verksamhet skall bibehållas.
Jag vill även beröra reservation nr 6, som jag yr-
kar bifall till, fru talman. Det gäller standardiserings-
arbetet, och det är ett mycket viktigt område. En sak
som jag anser bör förändras är Konsumentrådet vid
SIS som bör vidgas så att även miljöfrågor omfattas.
Slutligen vill jag i korthet beröra några allmänna
näringspolitiska tankegångar. Det gäller hur vi går
vidare. Vi får vända på många olika stenar. Var finner
vi nya produkter, nya marknader och därmed nya
arbetstillfällen? Vi måste självfallet fortsätta arbetet
med att skapa ett bra företagarklimat, med allt vad det
innebär. Därför kommer det att krävas ytterligare
förenklingar för företagarna, sänkningar av skatter
och avgifter, bättre kapitalförsörjning, utbildning,
forskning, utveckling, kompetensutveckling. Företa-
garnas sociala situation måste förbättras. Lönebild-
ningsfrågorna kommer också att få stor betydelse
framöver. Likaså måste den privata tjänstemarknaden
inom service, vård och omsorg utvecklas vidare.
Jag läste i Dagens Industri om en succé för hem-
hjälp på försök i Kungälv. Det var ett arbetslöshets-
projekt i kommunal regi. Men det visar att det finns
ett behov och att det lika gärna kunde drivas i privat
regi.
I USA har man under de två senaste åren lyckats
tillskapa 10 miljoner nya jobb i 2 miljoner nya före-
tag. Och det är inte bara lågavlönade s.k. hamburger-
jobb, utan där ryms hela skalan. Vi måste även här i
vårt land ta vara på alla möjligheter om vi skall klara
att bekämpa arbetslösheten. Tröskeln kan ibland vara
för hög för att komma in på den svenska arbetsmark-
naden. Det kan bero på löneläge, arbetsrätt, osv. Vi
måste ta till vara alla möjligheter för att de arbetslösa
skall komma in på arbetsmarknaden.

Anf. 120 Tredje vice talman CHRISTER
EIREFELT (fp):
Fru talman! Om Kjell Ericsson skall åstadkomma
allt det positiva för företagandet som han talade om,
får han nog i första hand skaffa sig en annan plattform
för att göra det än den Centerpartiet har just nu, är jag
rädd för.
Det var i förra veckan som vi fick veta att social-
demokraterna har börjat fundera så smått på vilka
drivkrafter som behöver stimuleras för att vi skall få
nya jobb i privat näringsliv. En arbetsgrupp med
näringsminister Anders Sundström i spetsen har fått
ett sådant uppdrag inför den kommande kongressen.
Det är naturligtvis vällovligt, Birgitta Johansson, men
är det inte litet väl sent påtänkt?
Vi har nu haft en socialdemokratisk regering i
över två år - två år med stigande arbetslöshet, två år
med en politik som har försämrat möjligheterna för
företagande och jobb, två förlorade år i kampen mot
arbetslösheten.
Enligt Anders Sundströms rapport skall tydligen
en utgångspunkt för socialdemokraternas framtida
näringspolitik vara att småföretagaren skall betraktas
som hjälte. Hon skall t.o.m., möjligen, tillåtas att tjäna
pengar. I det diskussionsunderlag som går ut till So-
cialdemokraternas medlemmar frågar nämligen An-
ders Sundström om ett sådant synsätt kan accepteras
av arbetarrörelsen.
Det vore onekligen intressant att veta vad nä-
ringsministern själv svarar på frågan. Och lika spän-
nande skall det bli att om en stund få veta vilken åsikt
Birgitta Johansson och socialdemokraterna i närings-
utskottet har.
Har man äntligen insett att det inte blir några nya
jobb med en politik som klämmer åt företagarna?
Svaren är viktiga, därför att om de är jakande och
man dessutom den här gången menar allvar, innebär
det ett helt nytt s-koncept för företagande.
Jag säger "om man menar allvar", därför att vi har
hört tongångarna förr, åtskilliga gånger, i statsminis-
tertal, i regeringsförklaringar, i propositioner, i fi-
nansplan, i debatter. Ständigt har socialdemokraterna
upprepat att det krävs goda villkor för företagandet.
Det är i den privata sektorn jobben måste komma.
Reglerna måste förenklas. Så har man sagt, gång på
gång, bara för att i samma andetag fatta beslut som
leder i direkt motsatt riktning.
Det är inte konstigt, fru talman, att småföretagarna
har slutat att bry sig om vad socialdemokraterna skri-
ver och säger på det här området. Hittills har det
nämligen inte gett särskilt mycket vägledning när det
gäller vilka beslut som man har att förvänta sig.
Är det tänkt att det skall bli en annan tingens ordning
nu, Birgitta Johansson? Är det tänkt att regeringen
sent om sider skall börja utforma politiken i någor-
lunda samklang med allt det vackra man säger och
skriver? I så fall håller det verkligen på att hända
något stort i den socialdemokratiska småföretagarpo-
litiken. Men hur var det han sade, Rellingen? Fan
tro't.
Nej, det behövs konkreta åtgärder i rätt riktning
för att vi skall våga tro att det verkligen är ett nytän-
kande på gång. Socialdemokraternas brist på förståel-
se för företagandets villkor har ju lett till en rad beslut
som är direkt företagsfientliga. Och då tänker jag inte
bara på återställarnas försämrade villkor för företagen
och jobben, t.ex. arbetsrätten och dubbelbeskattning-
en. Den listan har man under hand plussat på med
höjd marginalskatt, tidigarelagda momsinbetalningar,
förlängd arbetsgivarperiod för utbetalning av sjuklön
m.m.
Folkpartiet har redovisat ett alternativ till rege-
ringens politik, en politik där företagandet redan står i
centrum, där företagaren redan är den viktigaste kug-
gen i kampen mot arbetslösheten - inte arbetsmark-
nadsministern, inte landshövdingarna och inte AMS-
chefen.
Det är en politik som bygger på att det hos många
människor finns idéer och drömmar som kan leda till
nya företag och till att företag som redan finns växer,
om betingelserna är de rätta. Det är en politik som
underlättar en sådan utveckling i stället för att hindra
den.
En av utgångspunkterna för Folkpartiets politik
för företagande och jobb är alltså att vi i våra förslag
tar hänsyn inte bara till företaget utan också till hur
människorna bakom verksamheterna påverkas av de
beslut som fattas av riksdag och regering.
För att morgondagens Sandvik, IKEA eller Erics-
son skall växa fram - och för den delen också An-
dersson Livs, Petterssons Plåtslageri och Lundströms
DATA - krävs att det finns enskilda människor som
känner att det är mödan värt att ta ekonomiska risker,
meningsfullt att jobba hårt för att förverkliga en idé
och tjäna pengar.
Människor som skapar arbete åt andra och resur-
ser till vård och utbildning skall också kunna få betalt
själva. Det måste gå att tjäna pengar om man lyckas.
Det måste löna sig att arbeta.
Naturligtvis handlar det inte bara om att tjäna
pengar när någon bestämmer sig för att starta eller
utveckla ett företag. Det kan vara så att man vill pröva
en idé utan att hämmas av trögheten i det större före-
tag där man är anställd. Det kan handla om att man
vill slå vakt om den bygd där man bor genom att
skapa arbetstillfällen. Det finns nog lika många skäl -
och kombinationer av skäl - till att man bli sin egen
som det finns företagare. Men de ekonomiska incita-
menten måste också finnas.
Är en av drivkrafterna för företagaren att tjäna
pengar - och är det i så fall acceptabelt? undrar alltså
näringsministern. Det är en märklig fråga, som säger
en hel del om utgångsläget för ett internt socialdemo-
kratiskt reformarbete när det gäller synen på företa-
gen.
Om näringsministern vill ha svar också från någon
utanför rörelsen och få litet jämförelsematerial, kan
han få det av mig. Ja, det är en viktig drivkraft, en av
flera. Och det är inte bara acceptabelt att det går att
tjäna pengar, det är en förutsättning för fler och väx-
ande företag, för fler jobb.
Det är bl.a. därför som Folkpartiets politik inne-
håller en rad för företag och företagare strategiska
skattesänkningar.
Ett annat viktigt inslag i Folkpartiets näringspoli-
tik är stabila spelregler. Om man skall våga investera,
våga satsa både sig själv och sina besparingar, måste
man känna sig någorlunda säker på att de förutsätt-
ningar som inte handlar om affärsrisker - för sådana
måste man alltid vara beredd att ta - inte skall kunna
förändras praktiskt taget från en dag till en annan.
Ekonomisk utveckling, ett dynamiskt näringsliv
och nya arbetstillfällen är inget som kan dirigeras
fram genom politiska beslut. I stället krävs ett sam-
hällsklimat som uppmuntrar innovatörer och ent-
reprenörer, ett samhälle där det är meningsfullt att
utbilda sig, där det lönar sig att satsa sin tid, sitt enga-
gemang och kanske sitt sparkapital på en ny företag-
sidé.
De konkreta förslag som det här synsättet leder
fram till redovisas i Folkpartiets särskilda yttrande
och i våra motioner.
I reservation 1 finns därutöver en allvarlig och
högst berättigad kritik mot regeringens sätt att hantera
den maringeologiska verksamheten. Det är inte nog
med att regeringen har struntat i tidigare riksdagsbe-
slut där man krävde att den här viktiga verksamheten
skulle säkerställas. Näringsutskottet har som ansvarigt
utskott inte heller fått information om den allvarliga
ekonomiska situationen i stort som SGU befinner sig
i.
Fru talman! Folkpartiets förslag till utgiftsram för
område 24, som för övrigt var 63 miljoner lägre än
Socialdemokraternas och Centerns, har avvisats av
riksdagen. Vårt budgetförslag är en helhet, och därför
har det inte varit meningsfullt för mig att fullfölja
anslagsyrkandet.

Anf. 121 KJELL ERICSSON (c) replik:
Fru talman! Det finns många kloka saker i det som
Christer Eirefelt sagt i sitt anförande. Jag vill bara
kommentera detta med Centerns plattform litet. Han
gjorde samma anspelning som Karin Falkmer om
Centerns medverkan i olika saker.
Låt mig säga att de åtgärder som vidtogs för små-
företagen av den borgerliga har jag ställt helt och fullt
upp för och gör det fortfarande. Men vi måste komma
ihåg historieskrivningen. De återställare som skedde
hösten 1994 var inte Centerns med på. Men de ledde i
varje fall till ett ekonomiskt kaos under vintern och
våren 1995, som gjorde att räntan steg och kronan
sjönk. Många åtgärder var nödvändiga. I det läget
ställde vi upp och tog ett ansvar. Företagen sade den
gången: Ni måste sanera ekonomin. Det var prioritet
nummer 1. Nu har vi varit med och gjort det. Sedan
har vi försökt att återställa en del av återställarna. Vi
har sänkt arbetsgivaravgifterna, vi fått tillbaka kvitt-
ningsrätten, en lindring av dubbelbeskattning för små
och medelstora företag, en förbättring av arbetsrätten,
en förenkling för småföretagen, alltså en rad åtgärder
som förbättrar företagsklimatet. Det har Centern med-
verkat till.
Det är viktigt att vi kan ha stabila regler också i
fortsättningen så att man verkligen kan starta och
driva företag, att man kan låta företag växa och ut-
vecklas och att företagare kan tjäna pengar. Det är
sådant som vi kommer att arbeta för även framöver.
Men vi måste som sagt komma ihåg historieskriv-
ningen. Man bör beskriva vad vi har gjort i det här
sammanhanget.

Anf. 122 Tredje vice talman CHRISTER
EIREFELT (fp) replik:
Fru talman! Stabila förutsättningar hade vi haft om
vi hade kunnat behålla de många förbättringar som vi
tillsammans genomförde. Även om jag ger Kjell
Ericsson delvis rätt i att ni i Centern kanske haft en
viss del i att det ser bättre ut i ekonomin just nu än det
möjligen hade gjort utan Centerns medverkan, är vår
invändning att ni inte har lyckats att få till stånd att
man har använt den förbättringen till att skapa fler
jobb, att ge företagen bättre villkor. Det borde ha gett
en sådan möjlighet. Det har det alltså inte gjort.
På några områden pekar Kjell Ericsson på att det
ändå skett förbättringar - efter det att betydligt större
försämringar har skett, efter det att arbetsgivaravgif-
terna först har höjts har man nu sänkt dem något. Det
är sannerligen inte mycket på något av de områden
som Kjell Ericsson nämnde som förbättringarna är
särskilt mycket att yvas över.

Anf. 123 KJELL ERICSSON (c) replik:
Fru talman! Jag måste än en gång påminna om
historien - återställarna stod inte vi bakom. Nu har vi
försökt att rätta till så mycket som möjligt för att få ett
bättre företagarklimat. Ur den synpunkten är kvitt-
ningsrätten viktig, en sänkning av arbetsgivaravgifter-
na är viktig, lindring av dubbelbeskattningen för små
och medelstora företag är viktig, att man har tagit ett
steg när det gäller arbetsrätten är viktigt, att man ser
över regelverken och förenklar så mycket som möjligt
för de små och medelstora företagen är viktigt. Det är
sådant som ändå skapar bättre förutsättningar.
Sedan har vi de tre miljardprogrammen som vi
beslutade om i somras, inklusive småföretagarpro-
grammet. Jag minns att Christer Eirefelt vid det tillfäl-
let ställde sig bakom programmen. Det har vidtagits
åtgärder som kommer att ge sysselsättning. Allt har
inte trätt i kraft än, men de kommer att träda i kraft
undan för undan och kommer att ge sysselsättning.
Men vi måste gå vidare, det räcker inte. Men det är en
bra början. Det är bättre att ta ett steg än att inte ta
något steg alls.

Anf. 124 LENNART BEIJER (v):
Fru talman! Varje diskussion om näringspolitiken
i denna kammare visar med all önskvärd tydlighet de
stora skillnaderna mellan partierna.
De borgerliga partierna vill inte ha någon statlig
näringspolitik alls egentligen. De tar varje tillfälle att
förklara att man i stället borde sänka a-kassan och
därmed lönerna, minska företagsbeskattningen och de
sociala avgifterna. Mycket viktigt är det också, enligt
de borgerliga partierna, att försämra de arbetsrättsliga
reglerna. Moderaterna vill egentligen helt slopa ar-
betsrätten.
Dessa budskap sprids i alla sammanhang, i nä-
ringspolitiska diskussioner, i arbetsmarknadspolitiska
diskussioner och var vi än diskuterar hur vi skall klara
av att få ned arbetslösheten, trots att det knappast är
bevisat att den svenska bolagsskatten eller arbetsrät-
ten på något vis skulle hämma näringslivets utveck-
ling.
Vi vet att den svenska företagsbeskattningen är låg
vid en europeisk jämförelse. Faktum är att näringsut-
skottet också vet att en av de mest dynamiska regio-
nerna i Europa, nämligen norra Italien, klarar både en
expansiv näringslivsutveckling och en hög inkomst
per capita, trots högre skatter och striktare arbetsrätt
än vad vi har i vårt land.
Det skulle vara intressant att höra om Karin Falk-
mer verkligen ärligt kan säga att just de svenska före-
tagsskatterna, de svenska arbetsrättsreglerna och de
smidiga svenska fackföreningarna är de som hämmar
det svenska näringslivet och som gör att arbetslöshe-
ten fortfarande är hög.
Fru talman! Vänsterpartiet anser att staten måste ta
det övergripande ansvaret för näringspolitiken. Det är
därför ingen överraskning att vi också vill använda
Närings- och teknikutvecklingsverket, NUTEK,
mycket offensivt. Normalt kan dock inte näringspoli-
tiken skapa snabba sysselsättningsökningar. Just
långsiktigheten motiverar dessutom att det behövs ett
ordentligt statligt ansvar.
Ett typiskt exempel på långsiktighet är NUTEK-
programmet såddfinansiering. Detta program har
genom stöd från NUTEK getts möjlighet att utveckla
kvalificerade tekniska idéer till nya produkter, system
och tjänster och därmed varit framgångsrikt. Vänster-
partiet vill alltså kraftigt utöka detta NUTEK-
program. Det finns flera delar i den näringspolitik
som drivs genom NUTEK som borde få större möj-
ligheter och där vi borde satsa mera för att uppnå
snabba genomslag på ett antal områden.
För att under några år snabbt försöka att pressa
ned arbetslösheten till mer normala nivåer behövs det
andra åtgärder, enligt Vänsterpartiet. Detta har att
göra med en fördelningspolitik som leder till ökad
efterfrågan på hemmamarknaden. Det var intressant
att höra diskussionen mellan Folkpartiet och Centern
nyligen. De tror att man genom olika regeländringar
och förändring av skatter skulle kunna få till stånd ett
stort antal nya företagare. Det borde ju vara ganska
givet att det i hög grad är efterfrågan på hemmamark-
naden som styr detta. Klarar vi inte av att öka efter-
frågan på hemmamarknad, lär det inte hjälpa med
vare sig mina eller andras olika varianter för att göra
det mer intressant att vara företagare.
Dessutom är det viktigt att låta den offentliga
sektorn ta del av BNP-tillväxten. Under de senaste
åren har inriktningen i allt högre grad varit att offent-
liga sektorn skall ha mindre och mindre del av den
tillväxt som ändå sker. Jag tror att det är ganska vik-
tigt att vi ändrar den inriktningen. Utöver att det
skulle vara bra för vård och omsorg, vore det natur-
ligtvis också en stimulans för mycket stora delar av
den privata sektorn.
En fråga som har diskuterats mycket och som jag
tror stämmer är att arbetsgivarinträdet är ett problem,
framför allt för de små företagen. Det är alldeles
självklart att exempelvis en företagare med mindre än
fem anställda ser det som ganska chansartat att anstäl-
la nya medarbetare som han eller hon inte känner
riktigt ordentligt. Risken för företagaren är ju ändå att
det kan leda till en ganska stor merkostnad.
Det vore intressant att från meddebattörerna få hö-
ra om man, trots beslutet om 28-dagarsinträde, skulle
kunna tänka sig att så snabbt som möjligt slopa ar-
betsgivarinträdet för företagare med mindre än fem
anställda. Det tror jag skulle ha en mycket kraftig
inverkan på de riktigt små företagen.
Självfallet är den påbörjade arbetstidsförkortning-
en en viktig åtgärd. Jag tycker att LO-förslaget, att se
till att alla löntagarna skall få möjlighet till frivillig
pension vid 60 år, är värt att utredas ytterligare.
Fru talman! Årets näringspolitiska betänkande in-
nehåller ett antal punkter. Även om det har varit be-
svärligt att hantera budgetprocessen, vill jag nämna de
lokala kooperativa utvecklingscentrumen i vår reser-
vation 3. Jag tycker att det är synd att den inte har fått
ett starkare stöd. Nu får vi hoppas att dessa kooperati-
va utvecklingscentrum ändå kan utvecklas, för de har
visat sig vara effektiva. Får vi sådana LKU i varje län,
kan det spela en ganska betydande roll för möjlighe-
ten att skapa kooperativ och andra mindre företag.
Den maringeologiska verksamheten, SGU, har
tydligen varit ett problem under många år. Som här
har sagts fick vi löfte om att den maringeologiska
verksamheten skulle klara sig och att de skulle bli
finansierade fullt ut. Så har inte blivit fallet. Därför är
det ett mycket enigt utskott, vill jag påstå, som nu ger
regeringen uppgiften att klara ut situationen. Vi vill
att verksamheten skall vara kvar på samma nivå och
utgår från att regeringen återkommer i vårbudgeten
med ett vettigt förslag till uppläggning för verksamhe-
ten.
Jag har också nöjet att få yrka bifall till ett par
moderata motioner i betänkandet om rymdstyrelsens
och rymdbolagets placering. Jag tycker liksom motio-
närerna att det vore naturligt att flytta bolagets verk-
samhet från Solna till Kiruna. Jag tror att det vore bra
för verksamheten. Självfallet måste rymdbolagets
styrelse själv fatta ett sådant beslut. Men måhända
skulle ett uttalande från riksdagen kunna vara en hjälp
på vägen.
Fru talman! Jag skall ta upp en fråga senare under
punkten handelspolitik. Men jag vill redan nu säga att
frågan om trähusexport inte bara är en handelsfråga
utan också och mycket mer en riktig näringspolitisk
fråga. Här har vi chansen att genom beslut om att
underlätta export av trähus, vilket vi i Sverige är
ganska duktiga på, få ned arbetslösheten i stora delar
av landet. Det är litet märkligt att det verkar så trögt
att få till stånd dessa satsningar. Om vi inser att små-
husexporten skulle kunna skapa mycket jobb inom en
väldigt kort tid, vore det väl naturligt att på olika sätt
agera för att verkligen underlätta för exporten. Men
jag väntar med att utveckla denna fråga ytterligare till
nästa punkt och yrkar bifall till reservationerna 3 och
9.

Anf. 125 KARIN FALKMER (m) replik:
Fru talman! Den politik som Vänsterpartiet står
för är en politik som ingen småföretagare i detta land
skulle lägga in i begreppet ett gott näringsklimat.
De stora bolagens beskattning är förmånlig. De
mindre företagen är ju snarare diskriminerade. Jag
inte bara tror att de här frågorna är viktiga för företa-
gande och jobb - alltså skatter, arbetsrättsliga regler
och regelsystem - utan jag vet det. Det vittnar oupp-
hörligen de företagare vi träffar om.

Anf. 126 LENNART BEIJER (v) replik:
Fru talman! Både Karin Falkmer och jag har ju
varit på ett annat ställe i Europa. Vi kunde båda kon-
statera att det fungerade väldigt bra där. Arbetslöshe-
ten fanns inte och inkomsterna var godtagbara ur
svensk synvinkel. Trots mycket höga skatter och
hårda arbetsrättsliga regler, sker där en dynamisk
utveckling. Även om man inte kan överflytta saker
och ting från Italien till Sverige, så tycker jag ändå att
detta borde få oss att tro och förstå att det kanske
finns annat som är lika viktigt som sänkta skatter eller
försämrad arbetsrätt.

Anf. 127 EVA GOËS (mp):
Fru talman! En obegränsad tillväxt är inte möjlig
på en begränsad planet, har en vis man sagt. Jordens
begränsade resurser sätter gränser för näringslivets
expansionsmöjligheter. All mänsklig produktion har
nämligen sitt pris, sina kostnader, i form av energi och
råvaruförbrukning. Mycket av det som i dag kallas
produktion är i själva verket konsumtion av naturre-
surser.
Statsministern har talat om ett ekologiskt hållbart
samhälle. Vi i Miljöpartiet vill också ha ett ekologiskt
hållbart näringsliv. Grundprincipen för det hållbara
samhället är att det som är hållbart långsiktigt också
blir lönsamt kortsiktigt. I dag är det ofta tvärtom.
Därigenom stimuleras näringslivet att producera icke
ekologiskt anpassade varor på ett icke hållbart sätt.
För att komma till rätta med detta krävs en grund-
läggande grön skatteväxling, dvs. sänkta skatter och
avgifter på arbete och höjda skatter och avgifter på
energi, råvaror och utsläpp. Den marknadsekonomi
som i dag utvecklas är inte värd namnet eftersom de
externa kostnaderna för en verksamhet i allt större
utsträckning betalas av det offentliga. Vinsterna pri-
vatiseras, kostnaderna socialiseras.
Genom ett väl fungerande näringsliv skall samhäl-
let försörjas med mat, kläder och andra varor och
tjänster av hög kvalitet. Produktion och konsumtion
skall ske på ett uthålligt sätt i samklang med natur och
människor. För att det skall vara möjligt, måste sam-
hället och vårt gemensamma regelverk utformas så att
det skapas ett stort utrymme och att det lämnas plats
för människors kreativitet och skaparvilja. Männi-
skors delaktighet och närhet i beslutsfattandet måste
stärkas. Fantasi, flexibilitet och mångfald skall upp-
muntras. I Miljöpartiets Sverige utvecklas företag och
teknik i samspel mellan globala nätverk och lokala
närsamhällen.
Vi lever i en tid som rymmer unika möjligheter
likväl som stora hot. Å ena sidan har vi centralisering,
arbetslöshet, fattigdom och miljöproblem, å andra
sidan har vi välfärd, frihet och gröna tekniska lös-
ningar. För att ta till vara på dessa möjligheter och
möta hoten, behöver samhället växa ut från en
världsbild som inte är fokuserad på materiell kon-
sumtion, utan som mer är inriktad på kulturell ut-
veckling, självtillit och livskvalitet.
Politikens roll inom näringslivet är framför allt att
skapa lagar och regler som underlättar mångfald och
förändring samtidigt som gränser sätts för marknadens
utrymme ur sociala och miljömässiga aspekter.
Vi förespråkar ett differentierat ägande bestående
av såväl privata, kooperativa och kommunala företag
som av statliga företag. Offentligt styrda företag ger
av flera skäl ett väsentligt bidrag till näringslivet. Det
gäller t.ex. situationer där det är viktigt att ha demo-
kratisk kontroll över viktiga naturtillgångar, in-
frastruktur m.m. För framtiden vill vi framför allt
stödja de små företagen i enskild och kooperativ ägo.
Därför vill Miljöpartiet satsa 77 miljoner kronor mer
än regeringen på småföretagsutveckling. Vi vill satsa
25 miljoner kronor ytterligare på utveckling av ko-
operativa företag. Det handlar både om LKU, utveck-
lingscentrum, och om kooperation.
Det är viktigt att ge ett spritt ägande i ett decent-
raliserat näringsliv de bästa förutsättningar för en
demokratisk samhällsutveckling. Vi ser att det är de
små företagen som måste stärkas för att arbete och
försörjning skall tryggas. Små företag står för den
idérikedom och livskraft som är nödvändig för förny-
else och utveckling av vårt näringsliv. Kooperativa
idéer ger möjlighet till delaktighet och samarbete
mellan människor på lika villkor. Det är något som
saknas i det tyvärr ofta alltför ensidigt konkurrensin-
riktade, och många gånger fantasilösa, konservativa
näringslivet. Kooperativa företag har därför stora
förutsättningar att bli den vitamininjektion - och
folkrörelse - som behövs i svenskt näringsliv.
I dag domineras det svenska näringslivet av ett li-
tet antal mycket stora företag. I vissa fall är det både
bra och nödvändigt, men i andra fall är det till skada
för både konsumenter och samhället i stort. Miljöpar-
tiet vill därför skärpa konkurrenslagstiftningen i Sve-
rige, så att branscher med alltför stor koncentration
tvingas till förändring. Vi har också föreslagit att man
skall göra en satsning på forskning om konkurrens.
1 miljon kronor skall satsas för att se om man med
särskilda åtgärder kan öka det lokala ägandet och
sedan följa utvecklingen av det hela.
Miljöpartiet har i sin partimotion pekat på att man
radikalt måste förenkla regler och minska skatter för
nystartade företag. För att kunna starta, bygga upp,
driva, mijöanpassa och på andra sätt utveckla företag,
behövs i första hand ett brinnande intresse från dem
som vill starta. Alltför många exempel visar emeller-
tid att företagsstarten är förenad med så knappa eller
ojämnt fördelade inkomster att man inte ens klarar av
att betala den kalkylmässigt beräknade preliminärskat-
ten. På samma sätt uppstår problem med momsredo-
visning och momsinbetalning. Det tar lång tid att
bygga upp ett litet, ofta tjänsteinriktat, enmansföretag.
Jag vill i det sammanhanget instämma i Lennart
Beijers fråga om man kan tänka sig andra regler för
företag med mindre än fem anställda. Vi går på den
linjen, precis som Vänstern.
Den ekonomiska otryggheten gör att man varken
kan eller vågar. Korrespondens med myndigheter,
deklarationer, tillståndsgivningar och andra administ-
rativa åtgärder i det svenska regelsystemet, upplevs av
många som nystartare som en oöverstiglig barriär. En
del bryr sig inte, och det leder ofta fel.
Miljöpartiet anser dels att man bör göra en över-
syn av regelsystemen i sig - och i möjligaste mån
förenkla dem just för nystartare - dels att man genom
Almi bör kunna ge alla nystartare under det första
åren en utökad gratis service när det gäller att fylla i
blanketter, hjälp med deklarationer etc. Dessutom bör
man som sagt var ge en skattereduktion det första
året.
När det gäller glesbygdens förvaltning, anser vi att
man måste observera skillnaden mellan att utveckla
landsbygd och att utveckla tätorter. Tidigare har ofta
glesbygdens utvecklingsproblem definierats som en
brist på entreprenörskap och entreprenörer. Det har
givit oss en glesbygdspolitik som bygger på att utifrån
kommande entreprenörer skall stimuleras att etablera
verksamhet och skapa försörjningsmöjligheter för den
lokala befolkningen. Det innebär att man egentligen
inte tilltror den lokala befolkningen förmågan att
försörja sig själv. Landsbygden har i huvudsak uppfat-
tats som leverantör av råvaror.
Det finns en risk att allt färre människor framdeles
kommer att ha permanenta jobb att bygga sin försörj-
ning på. Många, kanske rentav de flesta, kommer att
få kortvariga projektanställningar och sedan i olika
perioder vara "o-anställda". Rörligheten på arbets-
marknaden kommer att vara stor, även om denna
rörlighet inte som tidigare kommer att vara förenad
med att människor flyttar runt i landet. En sådan ut-
veckling som den vi nu ser växa fram på arbetsmark-
naden, kan paradoxalt nog gynna landsbygdens män-
niskor eftersom dessa redan har stor vana vid sådana
arbets- och försörjningsförhållanden.
Uppgiften för stödet till glesbygden är inte främst
att ge ekonomiskt stöd, tillföra eldsjälar utifrån eller
skapa projekt. Den är snarare att synliggöra ortens
ekonomiska tillgångar och möjliggöra en aktivering
av dessa utan att ortens befolkning förlorar kontrollen
över dem. Det är viktigare att ta reda på vad man har
och vad man är bra på än att undersöka vad som fat-
tas. Att exempelvis skapa processer för vidareföräd-
ling av glesbygdens råvaror bör vara en uppgift för
näringspolitiken.
Som en konsekvens av det synsättet, har Miljö-
partiet under lång tid framhållit principen att ägande
av jord- och skogsbruk skall vara förenat med en bo-
och brukarplikt. Principen är att företag och naturre-
surser så långt möjligt bör ägas och brukas av de
lokalt boende och engagerade människorna. Det inne-
bär också att det i första hand bör vara de lokalt bo-
ende som får förköpsrätt då äganderätten skall överfö-
ras. Vi tycker att det skall finnas en lagstiftning på det
området.

Fru talman! 800-miljonersprogrammet 1994/95
har enligt utvärderingar varit relativt framgångsrikt.
Programmet har visat att det är möjligt att åstadkom-
ma en hög sysselsättningseffekt vid korta tidsfrister.
Vi i Miljöpartiet anser att en liknande satsning under
kommande budgetår skulle kunna bli ännu effektiva-
re, eftersom programmet kan baseras på vunna erfa-
renheter. Dessutom kan man satsa på en processorien-
terad utveckling. Jag vet att sådan försöksverksamhet
har förekommit i Orsa. Det som händer i Svågadalen i
Hälsingland är väl ungefär detsamma. Det är väldigt
mycket kvinnorna som håller i handtaget.
Vi i Miljöpartiet tycker också att det skall finnas
starta-vårat-bidrag och att det behövs riskkapital till
kooperativa nystarter. När en grupp formas för att
starta ett gemensamt ägt företag kan någon i gruppen
ha rätt till starta-eget-bidrag, medan andra i gruppen
har arbete och därmed ingen rätt till ett sådant stöd.
Konsekvensen kan bli att gruppen får en sämre sam-
mansättning kompetensmässigt. Det skulle undvikas
om samtliga medlemmar fick rätt till stöd, och fram-
för allt skulle det leda till fler etableringar. Vi i Mil-
jöpartiet föreslår att regelsystemet ändras så att ar-
betsförmedlingen kan bevilja starta-vårat-bidrag vid
kooperativa etableringar.
För de medarbetarägda och kooperativa företagen
är det ofta svårare att erhålla riskkapital än det är för
andra typer av företag. Vi föreslår därför att en sär-
skilt anpassad stödform inrättas för att stimulera till
nystart av kooperativa företag.
Fru talman! Vi i Miljöpartiet har fyra reservatio-
ner, men jag yrkar bifall bara till reservationerna 4
och 6. Vi har ju också reservation 2, men i det sam-
manhanget kan vi ansluta oss till Moderaternas,
Kristdemokraternas och Folkpartiets gemensamma
reservation. Det handlar alltså om verksamheten vid
SGU och om den båt som vi vill skall flyta. Det är
synd att den frågan inte lösts i år. Regeringen hade ju
uppdraget att se till att det här skulle lösas långsiktigt.
Vi reserverar oss därför. Vi har nämligen anslagit
pengar till den här båten. För övrigt är det allvarligt
att det är en sådan kris vid SGU. Vi hoppas att det
hela löser sig och att vi får en bättre redovisning till
våren.
Det fjärde området handlar om hela vår närings-
livspolitik. Vi har stuvat om där och faktiskt dragit
ned med 188 miljoner kronor på detta utgiftsområde
för att i stället lägga dem på energiområdet. Vi satsar
på småföretagsutveckling, miljöteknik, gröna jobb
och åtgärder åt det hållet. Vidare gäller det konsu-
mentpolitik. Vi vill satsa 2 miljoner kronor på kon-
sumentmakt för att stärka denna. I samband med att vi
blir mera globaliserade och internationaliserade är det
också viktigt att ha en bra märkning. De som håller på
med KRAV-märkning tycker vi skall få ersättning via
statliga anslag.
Jag yrkar, som sagt, bifall till reservationerna 4
och 6.

Anf. 128 GÖRAN HÄGGLUND (kd):
Fru talman! Alltmer av debattiden här i kammaren
ägnas nu åt att diskutera den förödande höga arbets-
lösheten. Vad är rätta nivån för a-kassan? Hur länge
skall man kunna uppbära arbetslöshetsunderstöd? Hur
stora resurser skall ställas till AMS och Samhalls
förfogande? Det här är några av de frågor som vi
diskuterar väldigt ofta i denna kammare. Jag tror att
det är viktigt att vi påminner oss om att arbetslöshets-
debatten är orsakad av en misslyckad närings-, skatte-
och finanspolitik. Litet slarvigt uttryckt blir arbets-
marknadspolitiken en restpost efter det att bl.a. nä-
rings-, skatte- och finanspolitiken har fått verka. Det
är i antalet arbetslösa som vi kan se betyget på rege-
ringens politik.
Regeringen arbetar med att sanera statsfinanserna.
Man gör det delvis med hjälp av besparingar som slår
orimligt mot redan utsatta grupper. Man har höjt
skatter, något som motverkar att nya jobb kommer
till. Samtidigt återställer man många av de åtgärder
som fyrpartiregeringen vidtog i syfte att få bättre fart
på företagen och företagandet.
I dagens läge förekommer också en diskussion om
lagstadgad arbetsdelning eller arbetstidsförkortning
som en lösning på arbetslöshetsproblemen. Jag anser
att arbetslösheten inte är ödesbestämd. Arbetslösheten
behöver inte ligga på den nivå som den i dag ligger
på. I stor utsträckning beror detta på den politik som
förs. Det är viktigt att koncentrera sig på det som ger
jobb, inte på hur man fördelar arbetslösheten.
Vad behövs då? Ja, det behövs naturligtvis stabila
spelregler. Den som planerar att starta ett företag och
den som redan driver ett företag måste kunna över-
blicka framtiden så väl som möjligt. Marknadsför-
ändringar inträffar hela tiden. Det gör att företagandet
i sig blir en svår verksamhet. Ideliga politiskt beting-
ade förändringar gör det nästintill omöjligt att vara
företagare. Där kan vi politiker självklart bidra till ett
bättre klimat.
I det sammanhanget vill jag passa på att vända
mig till Lennart Beijer. Han sade i sitt huvudanföran-
de att de borgerliga vill sänka a-kassan. Där kan jag
tala åtminstone för Kristdemokraterna och möjligen
också för Folkpartiet - kanske kan tredje vice talman-
nen nicka ifall han instämmer. Båda partierna verkar
väl för 80 % a-kassa, alltså högre än dagens nivå.
Jag kan heller inte i detta sammanhang låta bli att
ta upp frågan om arbetsgivarperioden i sjukförsäk-
ringen. Att regeringen och Centern har fördubblat den
tid under vilken arbetsgivarna har kostnadsansvaret
för de anställdas sjukersättning är självfallet en åtgärd
som inte underlättar företagandet. Det är heller inte en
åtgärd som visar på en överdriven förståelse för de
problem som framför allt de mindre företagen brottas
med, och det är definitivt inte en åtgärd som skapar
förtroende för det politiska systemet. Ändra på det
snarast, snälla Centern och Socialdemokraterna!
Vidare tror jag att det är viktigt att vi klargör sta-
tens roll när det gäller det ekonomiska livet och nä-
ringspolitiken. Det är vår uppfattning att statens roll
är att besluta om och övervaka spelreglerna på mark-
naden. Staten skall inte driva företag inom verksam-
heter där det kan fungera lika bra med privata aktörer.
Ett område som jag också måste ta upp är tjänste-
sektorn, där framtidens stora arbetsmarknad sannolikt
finns. Lär av TCO och Fastighetsanställdas förbund
och titta exempelvis på Frankrike, Danmark, Holland
och Belgien! Hur länge skall Socialdemokraterna
tveka på det området? Hur lång tid skall det behöva ta
innan det som är en självklarhet i många andra länder
åtminstone blir något som man vågar tänka inom
socialdemokratin? Varför vägrar man ta till sig idéer
som skulle kunna ge tiotusentals arbetstillfällen? Gör
man så av ideologiska skäl? Är det bättre att gå ar-
betslös än att ha arbeten som man av olika skäl tycker
rimligen inte borde finnas?
Ett annat område där det behövs lösningar är
skatterna. De frågorna är det självklart svårt att hante-
ra. Det gäller att hitta en rimlig balanspunkt. Vi behö-
ver ta in pengar för att kunna värna angelägna verk-
samheter, men vi får självklart inte ha skatter som
motverkar företag, företagande och nya arbetstillfäl-
len. Exempelvis dubbelbeskattningen har sådana
negativa effekter. Det borde vara en självklarhet att
ändra så att alla företag har samma regler och man
bara betalar skatt på avkastningen en gång.
Varför skall det vara enkelbeskattning på riskfritt
sparande i bank - i den mån sparandet är riskfritt -
medan det är fråga om dubbelbeskattning för sådana
investeringar som vi vill se mer av? Vore det så att vi
ville se mindre av investeringar i företagen skulle den
politiken vara självklar och logisk. Men i det här
fallet vill vi ju se mer av företagande. Varför skall då
detta straffas ut?
Andra områden där det behöver ändras gäller
kapitalbildningen, som delvis hänger samman med
dubbelbeskattningen, och byråkratin. Där fordras det
mer av förenklingar och avregleringar. Dessutom
handlar det om arbetsrätten. Riksdagens beslut i tors-
dags bidrar ju inte nämnvärt till att göra det lättare för
de små företagen och självfallet inte heller för de
arbetslösa, som naturligtvis är de som har största
behovet av förändringar.
Fru talman! Sammanfattningsvis vill jag säga att
jag anser att regeringens politik inte duger för att
klara det nödvändiga för att skapa nya och växande
företag; om vi nu menar allvar med vårt tal om att vi
radikalt vill minska arbetslösheten.
Vi kristdemokrater har i vårt budgetalternativ sat-
sat i storleksordningen 15 miljarder kronor för tillväxt
och företagande. Det handlar om en del sänkta skat-
ter, om satsningar i tjänstesektorn, om slopad dubbel-
beskattning och om nej till förlängd arbetsgivarperiod
i sjukförsäkringen - sådana åtgärder som vi anser vara
självklara om man vill få fram nya jobb.
I det betänkande som vi nu diskuterar behandlas
anslaget för ett av de utgiftsområden som vi har han-
tera. Där har riksdagen i en tidigare beslutsomgång
fastställt ramen och innehållet i denna. Vi kristdemo-
krater kommer att avstå från att rösta, eftersom vårt
förslag tidigare har röstats ned av riksdagen.
De reservationer som vi tillsammans med Folk-
partiet och moderaterna har fogat till betänkandet
handlar om SGU och den maringeologiska verksam-
heten. Vi har reagerat på att regeringen inte har följt
det beslut som riksdagen fattade vid budgetbehand-
lingen under våren 1995. Vi har också reagerat mot
den nya information som utskottet har fått ta del av
under beredningen av ärendet. Det handlar om inne-
hållet i den nya informationen som i sig är alarmeran-
de och också om formerna. Regeringen hade uppen-
barligen inte för avsikt att under hösten informera
riksdagen om det ekonomiska tillståndet i SGU, men
man tvingades besvara utskottets frågor. Jag hade
hoppats att man inom utskottet skulle ha tagit sig
samman och säkerställt den maringeologiska verk-
samheten.
Den andra reservationen handlar om konkurrens-
forskning, vilken jag avstår från att yrka bifall till.
Detta är också en reservation som vi har avgett ge-
mensamt med Folkpartiet och moderaterna. För den
intresserade framgår vår syn på ramen och vad den
bör innehålla av det särskilda yttrande som finns fogat
till betänkandet. Men jag nöjer mig med att yrka bifall
till reservation nr 1.

Anf. 129 LENNART BEIJER (v) replik:
Fru talman! Jag vill med en gång göra ett tillrätta-
läggande. Jag var naturligtvis onyanserad när jag
beskyllde kristdemokraterna för att ytterligare vilja
sänka nivån i arbetslöshetskassan.
Göran Hägglund tog också upp frågan om arbets-
givarinträdet. Jag vill ändå passa på att fråga om Gö-
ran Hägglund nu vore beredd att stödja ett förslag om
att undanta små företag med mindre än fem anställda
från arbetsgivarinträdet, även om man inte skulle
lyckas att ta bort de 28 dagarna för andra företag. Är
Göran Hägglund villig att ställa upp för de små före-
tagen?

Anf. 130 GÖRAN HÄGGLUND (kd) re-
plik:
Fru talman! Om det är så, Lennart Beijer, att vi
kan anse att reglerna för när arbetsgivaren tar ansvar
upp till 28 dagar är dåliga och att reglerna inte bör
vara fullt så dåliga för de mindre företagen, då är det
ingen bra politik. Vi skall ha rimliga regler för alla
företag. Annars finns det risk för att vi skapar ett tak
där det inte lönar sig eller är möjligt för företag att
växa.
Jag tycker också att det är en fråga om människo-
syn, Lennart Beijer. En arbetsgivare - vare sig han är
stor eller liten - kommer i fortsättningen att vara
mycket noggrann inför en anställning med att ta reda
på den arbetssökandes sjukdomshistoria. Detta kan
leda till ett samhälle som blir hårdare, kallare och
besvärligare och där den som är sjuk, svag eller har en
sjukdomshistoria som är mindre uppmuntrande får det
allt svårare att hävda sig också på arbetsmarknaden.
Detta vill jag motverka, och det hoppas jag att också
Lennart Beijer vill.

Anf. 131 LENNART BEIJER (v) replik:
Fru talman! Göran Hägglund sade att 28 dagars
arbetsgivarinträde kommer att leda till ytterligare
noggranna undersökningar av vilken arbetskraft som
man anställer. Jag instämmer helt och hållet i det. Nu
kan det hända att problemet fanns redan när arbetsgi-
varinträdet var 14 dagar. Det förstärks kanske inte
dubbelt när antalet dagar utökas till 28.
När vi nu talar om småföretag är det litet märkligt
att om Göran Hägglund inte kan vinna hela segern så
vill han inte gå med på att underlätta för de riktigt
små företagen. Det är en förvånansvärd inställning.

Anf. 132 GÖRAN HÄGGLUND (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker mig förespråka en politik
som är rätt och riktig. Det vore märkligt om jag skulle
överge den utan att befinna mig i en förhandlingspo-
sition eller annat. Det vore självfallet bättre om det
fanns regler som var generösare för de mindre företa-
gen än dagens regler. Men jag ser inte detta enbart
utifrån ett arbetsgivarperspektiv, om Lennart Beijer
ursäktar. Här handlar det snarare om de arbetslösa
samtidigt som det är en fråga om människosyn. Den
här ordningen slår väldigt hårt mot de svagare på
arbetsmarknaden.

Anf. 133 BIRGITTA JOHANSSON (s):
Fru talman! Näringsutskottets betänkande nr 1
handlar om anslag inom utgiftsområde 24. Jag yrkar
bifall till hemställan i betänkandet i dess helhet.
Näringspolitik är mycket mer än vad som ryms in-
om den budget som vi i dag diskuterar. Viljan att
driva en aktiv näringspolitik är vi alla överens om,
men som politiska partier har vi inte alla gånger ge-
mensamma förslag till hur vi skall driva näringspoliti-
ken.
Vi socialdemokrater anser att en modern funge-
rande näringspolitik skall skapa förutsättningar för
alla kreativa krafter som finns i Sverige. Det skall ske
i olika steg, där det övergripande målet är att halvera
den öppna arbetslösheten till år 2000 - detta genom
att ge utrymme för småföretag att växa och utvecklas.
Ett första steg på denna väg är sunda statsfinanser,
som ger lägre räntor. Resultatet hittills har gjort att de
räntor som vi upplevde hösten 1994 i stort sett har
halverats. Det betyder i klartext att om en företagare
har lånat 10 miljoner kronor så motsvarar halveringen
med den låga räntan lika mycket som lönen för två
anställda.
Sverige skall konkurrera med kunskaper, inte med
låglönearbete. Därför är det viktigt med satsningen på
vuxenutbildningen och högskolan, som kommer att
innebära att många fler känner sig beredda inför
framtiden och framtidens nya arbete. Lika viktigt som
att satsa på den anställde är att också satsa på företa-
garen. Alla måste vi se att framtiden inom näringslivet
är ett långt lärande.
12 juli-beslutet innebär att utbildning och kompe-
tenslyftet nu kan gå i gång. Självfallet ger det inte
sysselsättning i morgon, men starten är betydelsefull.
Riksdagen satsade 1 miljard kronor på småföre-
tagsutveckling, där de s.k. landshövdingepengarna är
en stor del. Nu i dagarna skall dessa projekt presente-
ras, och jag är övertygad om att många lokala och
regionala och framför allt spännande projekt kommer
att ge sysselsättning i landets olika delar.
Ett område för att skapa lokal sysselsättning är
kooperativa företag. Många motionärer har pekat på
vikten av mer resurser till LKU än vad som har an-
givits i budgeten. Majoriteten i näringsutskottet anser
denna verksamhet vara viktig och utgår därför ifrån
att landshövdingepengarna också kan komma att
användas till denna verksamhet. Allt som skapar sys-
selsättning måste ges samma möjlighet i ett inledande
skede.
En lång rad små men betydelsefulla insatser har
gjorts för att vässa de redskap som finns för att stötta
småföretag i känsliga utvecklingsskeenden. Småföre-
tagardelegationen är tillsatt och arbetar för att hitta
metoder som kan underlätta för småföretagaren i
hennes eller hans vardag. ALMI:s nyföretagarlån,
kvinnolån och en rad andra verksamheter börjar nu ge
tydliga resultat. ALMI utförde 70 000 uppdrag, hade
en miljon telefonsamtal med företagare eller männi-
skor som funderar på att bli företagare. Vidare har
ALMI bidragit till högriskprojekt i 2 000 företag, och
det förväntas att bli dubbelt så många under 1997.
5 000 nyföretagarlån har indirekt lett till 20 000
nya jobb.
Fru talman! Jag skulle kunna räkna upp ännu fler
positiva siffror. Men det viktigaste är att alla verktyg
som påverkar företagen skall användas och disponeras
så lokalt som möjligt. Det är i Tranås, i Köping, i
Uddevalla och på alla andra ställen som man bäst vet
hur näringslivet kan och skall utvecklas.
Varje dag startar fler än 100 nya företag en verk-
samhet i Sverige. Det tycker jag är fantastiskt. Skall
man tro Svenska Arbetsgivareföreningens hemsida på
Internet har Sverige i år fått drygt 50 000 nya företag.
Klart är att nyföretagandet i Sverige för tredje året
i rad ligger väsentligt högre än det någonsin gjorde
under högkonjunkturen i slutet på 1980-talet. Företa-
gen förefaller överleva i hög grad. Antalet konkurser
fortsätter att minska i jämförelse med 1993/94.
Det är ett gott betyg för Sverige att så många vill
starta och driva företag. Nyföretagande och växande
småföretag, kunskapsintensiva företag som investerar
i Sverige, är också vad en modern näringspolitik
handlar om.
Ibland används uttrycket "Vi står på tröskeln till
något nytt". Ofta använder vi det i resonemang om
övergången från det industriella samhället till kun-
skapssamhället. Ivar Lo-Johansson myntade uttrycket
när han skrev sin bok Tröskeln för att beskriva om-
vandlingen av det svenska samhället från bondesam-
hälle till industrination.
Vi står på tröskeln till något nytt!
Lika litet som Ivar Lo-Johansson då kunde ana att
Volvo eller ASEA skulle utvecklas till att bli interna-
tionella företag med många tiotusentals anställda vet
vi vilka krav människor i morgondagens samhälle
kommer att ställas inför. Men han anade då och vi vet
i dag att den nya tiden kräver kunnande, kunskaper
och jämlika möjligheter till utbildning för alla med-
borgare. Vi socialdemokrater vill att Sverige skall
konkurrera med kunskaper, inte med låglönejobb.
Till näringsutskottets betänkande nr 1 finns reser-
vationer från Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som har
en annan fördelning på de utgiftsramar som tidigare
fastställts, och också en annan inriktning på hur nä-
ringspolitiken skall bedrivas.
En annan fråga som också har nämnts av samtliga
talare i debatten är verksamheten inom SGU och då
med särskild betoning på maringeologisk verksamhet.
Under så gott som hela 90-talet har denna verksamhet
varit föremål för debatt i samband med att utskottet
har diskuterat budgeten. När vi nu ger regeringen ett
uppdrag att i vårpropositionen återkomma med en
redovisning av verksamheten och den ekonomiska
situationen vid SGU menar vi att utgångspunkten
måste vara att den maringeologiska verksamheten
skall behållas intakt på nuvarande nivå, men också att
övrig verksamhet hos SGU skall bibehållas.
Fru talman! Den viktigaste frågan för socialdemo-
kratisk näringspolitik blir att genomlysa de problem
och möjligheter som finns i de mindre företagen. Små
och medelstora företag har inte samma förmåga och
resurser att själva utveckla teknologi, investera i kun-
skap samt inhämta och bearbeta information. Att
skaffa kapital för att driva och utveckla verksamheten
är också mer besvärligt för den entreprenör som dri-
ver ett mindre företag. Olika företagsformer har också
olika problem. Ett intressant utvecklingsbart område
blir därför nykooperationen. Företagen behöver också
EU och dess strukturfonder samt övrigt nätverksbyg-
gande.
Vi står på tröskeln till något nytt. Låt oss alla se
framtiden som en spännande utmaning.

Anf. 134 EVA GOËS (mp) replik:
Fru talman! Det var intressant, Birgitta Johansson.
Jag börjar med att säga att vi tycker att det är viktigt
att man är skapande och kreativ, att man skall satsa på
lokalt ägande och lokal utveckling av företagsamhet
och företagande.
Birgitta Johansson nämnde också att man skall
halvera den öppna arbetslösheten till år 2000. I dag
kan man se att industrin kommer att halta mer och
mer, precis som jordbrukssektorn har gjort. Det blir
färre och färre jobb. De har minskat ända sedan 60-
talet. Som ett mantra upprepar man gång på gång att
IT-samhället kommer att lösa det här och ge arbetstill-
fällen. Jag tror att också tjänstesektorn kommer att ge
arbetstillfällen.
Det är då väldigt konstigt att man genom att dra in
pengar till kommuner och landsting hotar just de
traditionellt mjuka sektorerna som vård, omsorg och
utbildning. Allt det här är ju viktigt för att näringspo-
litiken skall fungera och för att det skall bli ett fullö-
digt näringsliv. Man skall kunna bosätta sig långt
uppe i Norrland och veta att arbetstillfällena är trygga
och att man kan satsa ordentligt framåt på glesbygden.
Hur ser Birgitta Johansson på att man t.ex. inte har
gått ned i arbetstid, som vi tycker att man skall göra?
Hur skall man kunna halvera arbetslösheten och satsa
på en kreativ miljö?

Anf. 135 BIRGITTA JOHANSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Eva Goës tar upp flera intressanta frå-
gor som jag också berörde i mitt inlägg. Jag blir litet
besviken när Eva Goës säger att vi inte har satsat
någonting på utbildning. Utbildningssatsningen är den
största den socialdemokratiska regeringen har gjort,
med 100 000 platser till vuxenutbildning och 30 000
platser till högskolan. Det kommer att bli utbildning
över hela landet, och det tycker jag är väldigt positivt.
Sedan är vi ju alla medvetna om att vi har målet
att halvera den öppna arbetslösheten till år 2000. Då
betyder naturligtvis alla olika sektorer otroligt myck-
et. Jag vet att tjänstesektorn betyder mycket för den
kommande arbetsmarknaden. Det är kanske framför
allt industrirelaterad tjänstesektor som då måste till,
inte bara vård och omsorg.

Anf. 136 EVA GOËS (mp) replik:
Fru talman! Det stämmer att ni har satsat på hög-
skoleutbildning och vuxenutbildning. Men jag vet att
man i min hemkommun håller på att strypa verksam-
heten i gymnasieskolan. Det är rena upproret; folk
demonstrerar utanför kommunfullmäktige m.m. Det
fungerar inte. I och med att man från centralt håll har
dragit åt tumskruvarna har det fått verkningar på lokal
nivå. Det är viktigt att bygga nedifrån och upp och
inte börja uppifrån och gå ned.
När det gäller lokalt engagemang vill jag också ta
upp LKU-centren. Det är många som i dag är besvik-
na över att vi inte kunnat skjuta till de pengar som
behövdes - ungefär 11 miljoner - till de lokala ko-
operativa utvecklingscentren. Jag vet att många soci-
aldemokratiska ledamöter är engagerade i den här
frågan. Jag känner till vad som står om landshöv-
dingspengar osv., men varför kunde man inte skjuta
till det här direkt så att man hade kunnat lösa frågan
en gång för alla och bygga LKU i alla län i Sverige?

Anf. 137 BIRGITTA JOHANSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Precis som Eva Goës påpekar tycker
även vi socialdemokrater att LKU och dess verksam-
het är otroligt viktig. Men jag sade också i mitt in-
ledningsanförande att vårt stora uppdrag under våra
två år i regeringsansvarig ställning har varit att sanera
statsbudgeten och statens finanser. Det har naturligt-
vis gjort att vi har vägt de olika anslagen mot varand-
ra.
Jag har dock stor förhoppning om att det kommer
in många bra projekt från de olika länen och lands-
hövdingarna och att vi den vägen kan få i gång ytter-
ligare verksamhet inom kooperationen.

Anf. 138 KARIN FALKMER (m) replik:
Fru talman! Vi har efter snart två och ett halvt år
med socialdemokratisk regering massarbetslöshet i
landet. Vi behöver fler företag. Vi behöver företag
som kan, vågar och vill växa. Socialdemokraterna och
Birgitta Johansson pratar väl om företagen, men har
genomfört ett otal regler, bestämmelser och beslut
som har försämrat möjligheterna för företagen att
anställa.
Vi lever i en ny tid, säger Birgitta Johansson, och
det gör vi. Jag vill påstå att vi inte bara är på tröskeln
utan mitt i denna tid. Och i denna tid passar inte de
gamla socialdemokratiska lösningarna med höga
skatter som drar undan det som företagarna tjänar.
Det passar inte med de krångliga arbetsrättsliga reg-
lerna, och det passar inte med det regelsystem som
krånglar till tillvaron för de nya företagen.
Vi är på tröskeln, säger Birgitta Johansson. Jag
påstår att vi är mitt inne i en ny tid. Men ta då kon-
sekvenserna och gör de förändringar i politiken som
är nödvändiga, de förändringar som man kan finna om
man läser yttrande nr 1 i näringsutskottets betänkan-
de.

Anf. 139 BIRGITTA JOHANSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Karin Falkmer har alltid varit väldigt
tvärsäker på vad som behöver göras för att få i gång
företagsamheten. Nu är det så att det bildas, precis
som jag sade i mitt inledningsanförande, hundra nya
företag varje dag. Det är färre företag som går i kon-
kurs. Detta trots, enligt Karin Falkmer, en socialde-
mokratisk politik. Eller är det tack vare? Det vore
intressant att få veta detta.
Karin Falkmer har alltid backat in i framtiden och
gör så fortfarande, medan vi socialdemokrater ändå är
på väg över tröskeln nu.

Anf. 140 KARIN FALKMER (m) replik:
Fru talman! Det är mest egenföretagare som inte
vågar, kan eller vill anställa som startar verksamhet i
Sverige i dag. Det vi behöver är företag som kan
anställa, som vågar, kan och vill anställa. Men social-
demokraterna har andra lösningar. Man håller på med
ett miljardprogram, och när man nu har sett att man
inte klarar situationen på regeringsnivå lägger man
hela problemkomplexet i de stackars landshövdingar-
nas knä och tror att de, genom att leta mer eller mind-
re seriösa projekt i sina län, skall kunna lösa arbets-
löshetsproblemet.
Det är inte sådant vi behöver. Vi behöver riktiga
företag, vi behöver släppa loss tjänstesektorn och vi
behöver öppna för allt det nya som väller in över oss
och som bromsas av gammal socialdemokratisk poli-
tik.

Anf. 141 BIRGITTA JOHANSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Karin Falkmer berömde sig i sitt in-
ledningsanförande av hur stabilt och rejält det hade
varit under den borgerliga perioden. Jag brukar inte
vilja backa tillbaka hur långt som helst, därför att jag
vill se framtiden, men jag vill ändå påminna Karin
Falkmer om att när vi hade en näringsminister som
hette Per Westerberg avsade han sig fullständigt alla
möjligheter att bedriva en näringspolitik. Jag vet inte
om det är det vi skall ha tillbaka.
Karin Falkmer tror att allt blir bra om man sänker
alla skatter och gör förändringar inom arbetsrätten så
att människor blir otrygga och inte tjänar pengar så att
de kan konsumera de varor som finns i Sverige. Det
är en mycket märklig politik.

Anf. 142 GÖRAN HÄGGLUND (kd) re-
plik:
Fru talman! Ur arbetsmarknadssynpunkt och ur
näringspolitisk synvinkel är det inte alldeles enkelt att
förklara varför en dubbel beskattning på företagande i
jämförelse med enkel beskattning på riskfritt sparande
skulle vara en klok åtgärd. Det är inte särskilt enkelt
att förklara varför en förlängning, faktiskt en dubble-
ring, av tiden för arbetsgivarnas ansvar för de anställ-
da skulle vara någonting som underlättar för nya och
växande företag. En arbetsrätt som är som den är och
skattekilar som gör det nästintill omöjligt att starta
företag inom tjänstesektorn är heller inte någonting
som främjar nya och växande företag. Momsinbetal-
ningsperioderna och krånglet för den som driver före-
tag är inte heller sådana att de underlättar.
Det här är kanske litet som skiljer oss åt. Medan vi
kristdemokrater ser det som angeläget att låta företa-
gen få möjlighet att växa själva är socialdemokraterna
ganska raska - om man nu får ta till bildspråk - att
rafsa undan matjorden och i stället tillföra någon form
av dålig gödning för att företagen skall växa. Det är
litet svårt att se landshövdingar, som i och för sig är
hedervärda människor, t.ex. Wiggo Komstedt, Bo
Holmberg och Björn Eriksson, som några formidabla
tillväxtmotorer ute i landet. Men vi får väl se vad
resultatet blir. Jag tror att det fordras mer av offensiva
näringspolitiska insatser för att komma till rätta med
den förskräckande arbetslösheten.

Anf. 143 BIRGITTA JOHANSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag håller med Göran Hägglund om
att det behövs mer offensiva insatser. Därför tycker
jag att det vore väldigt bra om vi kunde få litet offen-
siva insatser och förslag från även Kristdemokraterna
på det området. Vad jag har sett när jag har läst krist-
demokraternas motioner handlar de väldigt mycket
om tjänstesektorn, ROT-bidrag och om olika skatte-
subventioner. Det är inte med skattesubventioner som
vi skall skapa en tjänstesektor. En tjänstesektor måste,
enligt mitt sätt att se det hela, skapas på sina egna
meriter. Det kan göras genom att människor känner
sig trygga i sin vardag.

Anf. 144 GÖRAN HÄGGLUND (kd) re-
plik:
Fru talman! I dag har vi ungefär 13 % som inte
känner sig särskilt trygga i sina anställningar, för de
saknar jobb över huvud taget. Den socialdemokratiska
politiken säger uppenbarligen att det är bättre att hålla
fast vid högskattepolitiken och starka, höga, kraftiga
skattekilar än att människor erbjuds arbete.
Jag har några konkreta förslag som jag har dragit
nu några gånger: Hur kan det anses vara rimligt att ha
dubbelt så hög beskattning på företagande och inves-
teringar i företag som på riskfritt sparande? Hur kan
den nuvarande arbetsrätten anses vara någonting som
gagnar de små företagen? Hur kan tjänstesektorn och
dess starka skattekilar sägas vara befrämjande för nya
arbeten? Hur kan sjuklöneperioderna och det fördubb-
lade ansvaret för arbetsgivarna sägas vara någonting
som främjar detta?
Om detta är gamla förslag: Nåväl, låt oss säga det,
men genomför dem, så tror jag att jobben kommer.

Anf. 145 BIRGITTA JOHANSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Göran Hägglund tar upp att socialde-
mokraterna står för en högskattepolitik. Jag är inte
beredd att hålla med om det. Alla de bitar som har
diskuterats kring dubbelbeskattningar, riskkapitalav-
drag och allt vad det nu är är föremål för diskussion i
andra utskott. Jag vill inte på det sättet skylla ifrån
mig. Jag sade också i mitt inledningsanförande att
näringspolitiken självklart handlar om mycket mer än
vad vi har i vår egen budget. Både Göran Hägglund
och alla andra här i kammaren vet att det kommer
förslag som jag hoppas får de positiva effekter som vi
alla här är överens om behöver komma.

Anf. 146 Tredje vice talman CHRISTER
EIREFELT (fp) replik:
Fru talman! Jag fäste mig särskilt vid att Birgitta
Johansson talade ganska mycket på temat att vi inte
vet vilka morgondagens verksamheter är. Det är ju
just det. Framför allt är det det att vi som politiker
inte vet det. Landshövdingarna vet det inte heller,
ALMI vet det inte, AMS-chefen vet det inte och nä-
ringsministern vet det inte. Det är därför så viktigt att
vi får till stånd en annan småföretagarpolitik som gör
att vi får mångfalden och att alla idéer får en chans att
prövas. Det är ju det som inte kommer till stånd i dag,
därför att det finns ingen tillförsikt och ingen tilltro
till den socialdemokratiska politiken. Vi hade inte fått
en rad sådana här okänsliga förslag av typen förtida
momsinbetalning, arbetsgivarperiodens förlängning
osv. om det hade funnits en sådan känslighet och en
sådan vetskap om hur det fungerar i det enskilda lilla
företaget.
Birgitta Johansson hade också en rad positiva siff-
ror. Hon nämnde inte hur arbetslöshetssiffran ser ut,
naturligtvis det bästa sättet att avläsa facit av en soci-
aldemokratisk näringspolitik. Nyföretagandet är fort-
farande i internationell jämförelse lågt. Det svåraste
steget, vilket Karin Falkmer var inne på, är att gå från
ingen anställd alls till en, och där går det väldigt trögt
i dag. Vi har också vid en internationell jämförelse få
mindre företag.
Birgitta Johansson talade väldigt mycket om
landshövdingar och småföretagardelegationer och
ALMI, i stället för om fabrikör Svensson, köpman
Bengtsson och datakonsult Nilsson. Det är där våra
synsätt skiljer sig åt.

Anf. 147 BIRGITTA JOHANSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Det är möjligt att våra synsätt skiljer
sig åt eftersom jag inte pratade om fabrikörerna
Svensson och Lundström och handlare Andersson.
Men jag träffar också precis samma människor. Jag
har respekt för dem som är företagare. Jag har också
respekt för att regeringen och riksdagen har lagt fast
förslaget om landshövdingepengarna och att vi den
vägen skapar möjligheter. Landshövdingarna har
initiativet. De skall söka lösningar tillsammans med
företagare, kommuner och andra intressegrupper ute i
sina län. Det är regionalt och lokalt som man hittar de
rätta lösningarna.
För övrigt anser jag att Socialdemokraterna inte
har satt upp några hinder för företagarnas verksamhet.
Alla som vill och kan starta och driva företag har den
möjligheten.
Jag vill egentligen inte heller skylla på att vi inter-
nationellt har haft en lågkonjunktur, men det går hel-
ler inte att förneka det. Den har gjort oss alla litet
sårbara.

Anf. 148 Tredje vice talman CHRISTER
EIREFELT (fp) replik:
Fru talman! Även om Socialdemokraterna inte ha-
de satt upp direkta hinder för företagandet - vi har
gemensamt räknat upp ett antal sådana i debatten -
räcker det inte. Det måste också finnas incitament för
enskilda människor att förverkliga sin idé. Det är ett
stort steg att ta. Man riskerar sina besparingar. Man
får jobba väldigt hårt. Man får ta fighter både åt det
ena och det andra hållet - med myndigheter och fack-
förening och med anställda - i ständiga försök att få
ut sina idéer och förverkliga företaget. Det är de inci-
tamenten som också behövs. Företagarna behöver
känna att politikerna i riksdag och regering tycker att
det de gör är bra. Det är därför de också måste kunna
tjäna pengar. Vi måste ha ett skattesystem som t.ex.
inte innehåller marginalskatter som motverkar företa-
gandet. Där har Birgitta Johansson ett sådant hinder.
Företag etableras inte av sig själva. Det är inte fö-
retaget som etablerar sig, utan det är enkilda männi-
skor bakom det. Det är där vi måste få till stånd en
annan politik, och det är tydligen det som man nu i
Anders Sundströms programgrupp så smått skall börja
fundera på. Vi kan bara hoppas att det ger resultat.
Jag minns att Ingvar Carlsson vid något tilfälle sa-
de att Socialdemokraterna tycker att det är bra med
företag, men att man har svårare med företagarna. Det
är där bekymret ligger.

Anf. 149 BIRGITTA JOHANSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag är beredd att ge Christer Eirefelt
rätt i det påstående som han gjorde sist om hur vi
tidigare har sett på företag och företagare. Det borde
för den skull inte vara fel att vi omprövar och diskute-
rar vår verksamhet. De borgerliga partierna kan inte
ha ensamrätt på kunskapen kring företagen och före-
tagaren.
Hade vi tidigare inte haft de stora företagen hade
vi heller inte haft de små företagen. Det är en utveck-
ling som jag tycker är positiv. Vi drar åt samma håll
när det gäller företagarna och företaget.
Flera, bl.a. Christer Eirefelt, har ställt mig frågan
om det är fult att tjäna pengar. Jag tror att jag har sagt
det i denna kammare tidigare. Jag anser inte att det är
fult att tjäna pengar. Det är tillåtet för företag att tjäna
pengar. Tjänar företagen pengar betalar de också
rimliga skatter.

Anf. 150 KJELL ERICSSON (c) replik:
Fru talman! Birgitta Johansson uppehöll sig
mycket runt arbetslösheten i sitt anförande. Hon beto-
nade vikten av att halvera den. Jag instämmer i det.
Det är viktigt att man får ned arbetslösheten så fort
som möjligt och så mycket som möjligt. Det behöver
vidtas olika åtgärder på olika områden, och man
måste även söka nya vägar.
Ett område som vi har berört i debatten tidigare i
dag är tjänstesektorn. Jag kan visa ett exempel som
kommer från Dagens Industri i dag: "Succé för
hemjälp på försök" i Kungälv. Det är förvisso i den
kommunala sektorn man drivit detta projekt, men det
visar att det finns en stor marknad inom den privata
tjänstesektorn. Det pågår en utredning om detta från
regeringens sida. TCO tycker att det är bra.
Jag vill fråga Biritta Johansson om hon är villig att
medverka till att man kan utveckla den privata tjäns-
tesektorn.

Anf. 151 BIRGITTA JOHANSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag har sagt i tidigare repliker till and-
ra ledamöter av näringsutskottet att jag tycker att
tjänstesektorn är viktig. Den är viktig för samhället.
Det är också viktigt att det blir avknoppningar från
stora företag, där den industrirelaterade tjänstesektorn
också finns med. Det skall inte bara vara inom offent-
lig sektor som vi får fram en tjänstesektor. Den skall
kunna finnas på alla områden. Den ena får inte förta
den andra.

Anf. 152 STEN TOLGFORS (m):
Fru talman! Företagare driver inte primärt sin
verksamhet för att uppfylla Socialdemokraternas
önskan om fler nya arbeten. De driver sin verksamhet
för att försörja sig, bygga upp ett kapital, förverkliga
en idé eller för att det är stimulerande. Vill socialde-
mokraterna och övriga politiker att företagen skall
växa är enda möjligheten att förbättra företagsklimatet
så att det blir enkelt och naturligt att vilja och kunna
växa. Vi har en lång rad förslag som möjliggör det i
vår partimotion "Företagandets villkor".
Denna insikt är dock fjärran från att prägla rege-
ringens politik. I teorin är företagarna hjältar; i prak-
tiken har de klämts åt med skattehöjningar och regle-
ringar. Förståelsen för att arbete, risktagande och
ägande måste få löna sig för att den svenska företags-
sektorn skall växa och ny välfärd skapas är mycket
liten. Om det inte får löna sig att arbeta - om det inte
får löna sig att sätta sin egen och familjens ekonomi
på spel - är det inte underligt att alltför få är beredda
att starta och driva företag.
Socialdemokraterna har sedan valet vidtagit den
ena åtgärden efter den andra utan att inse eller ta reda
på vilka effekterna blir för företagen och för företa-
garnas vardagsvillkor. Eftersom småföretagande
handlar just om det - enskilda människors vilja att
skapa och driva företag - är varje åtgärd som tynger
och som känns onödig i arbetet skadlig för svensk
ekonomi.
Regeringens utgångspunkt är, felaktigt menar jag,
att det är politikens rätt och att det är rimligt att den
skall disponera och fördela människors och företagens
resurser, snarare än att säkerställa ett gott näringskli-
mat som gör det möjligt att skapa ny välfärd. Jag tror
att vi måste börja här - i synen på politikens roll som
den rättvisa resursfördelaren. Den måste ändras för att
vi skall kunna öka det privata utrymmet i ekonomin
och därmed förbättra grunden för företagandet.
Fru talman! Grunden för Sveriges ekonomiska
problem är att vi allvarligt tappat i internationell kon-
kurrenskraft. Bara under förra året föll Sverige från
tolfte till fjortonde plats i fråga om konkurrenskraft,
sett till ett antal undersökta länder. Ett land som Chile
anses numera ha bättre konkurrenskraft än Sverige.
Sverige har sedan 1970 rasat från tredje till sjuttonde
plats i OECD-ländernas välfärdsliga, mätt som BNP
per capita. Fram till 1970 var Sverige ett framgångs-
exempel. Så är det inte längre. Det var länge sedan
det var så.
Efter 1970 har industriproduktionen och produk-
tiviteten bara ökat med en fjärdedel av 60-talets till-
växttakt. Hade den ekonomiska tillväxten sedan 1970
hållit samma nivå i Sverige som i övriga OECD-
länder skulle det ha inneburit 125 000 kr ytterligare
att disponera för en svensk tvåbarnsfamilj.
Mellan 1950 och 1992 krympte det privata nä-
ringslivet med 200 000 medarbetare. Den offentliga
sektorn växte samtidigt med 1,1 miljoner personer.
År 1970 arbetade 766 000 människor i offentlig
sektor. 1994 var det 1 187 000 anställda. Det skedde
alltså en ökning med 421 000 personer. Det privata
näringslivet hade drygt 2,7 miljoner anställda 1970.
Till år 1994 hade den siffran minskat med 480 000
personer.
I dessa siffror, fru talman, kan den svenska krisen
sammanfattas. De står som ett misslyckandets monu-
ment över det socialdemokratiska högskattesamhället.
En effekt av de återkommande kostnadskriser som
den socialdemokratiska modellen gett upphov till och
den genvägslösning man valt i form av devalveringar
är att Sverige har en alldeles för liten kunskapsinten-
siv sektor. Vi har färre i den sektorn än OECD-
genomsnittet. Det är allvarligt, inte minst därför att
man där inte i första hand är utsatt för priskonkurrens.
Konkurrensmöjligheterna ligger i kvalificerat kun-
nande och i kvalitet, i tanken - något som borde passa
Sverige.
Andelen av sysselsättningen i den kunskapsinten-
siva sektorn har legat relativt stilla sedan 80-talets
början men ökar stegvis sin andel av industrins föräd-
lingsvärde.
Devalveringarna har bidragit till att det industriel-
la förädlingsvärdet är lägre i dag än om resurser fort-
satt hade fått styras över till den kunskapsintensiva
industrin. Det är värt att minnas, inte minst i den så
infekterade EMU-debatten.
Devalveringarna ökade kortsiktigt den tunga in-
dustrins lönsamhet. Incitamenten att byta arbetsplats
minskade när anställningstryggheten föreföll god.
Detta ledde till att resursallokeringen i den svenska
ekonomin snedvreds. Vi får betala priset för det i dag.
Vi köpte genom devalveringen ett kortsiktigt skydd
mot strukturomvandling till priset av fallande köp-
kraft.
Fru talman! Det finns inga genvägar till ett växan-
de näringsliv. Lösningen ligger i att stärka nä-
ringsklimatet och Sveriges nationella konkurrenskraft.
Sverige, och vi alla, deltar i en internationell kon-
kurrens om att skapa bästa tänkbara förutsättningar
för företagande och jobb. Om förutsättningarna är
bättre i andra länder eller andra delar av världen är
det dit jobben flyttas. Jag tror att väljarna kräver att vi
politiker utgår från detta.
Ekonomin har internationaliserats via handel som
växer, och vi har nya tillverkare och nya tillverkarlän-
der.
Kunskapen har internationaliserats. Ett land som
Korea, som för drygt 30 år sedan var fattigare än
Sudan, har i dag dubbelt så många högskoleutbildade
per 100 000 invånare som Sverige. Vi är inte ensam-
ma om kvalificerat kunnande.
Konkurrensen tilltar från nya låglöneländer med
industritillverkning men också från tidigare låglöne-
länder, som nu har stigande teknikhöjd i produktio-
nen.
Teknikutvecklingen går snabbt, och många pro-
dukter har korta livslängder. Vi ser det i Sverige inte
minst på Ericsson.
En strukturomvandling pågår, där nya branscher
växer fram. Vi har ett par sådana exempel i Sverige,
men vi har alltför dåliga förutsättningar för många
framtidsbranscher för att det skall se riktigt bra ut för
framtiden.
En positiv utveckling är att den enskilde medarbe-
tarens kompetens blir allt viktigare för företagens
utveckling och för möjligheten att tillverka svenska
produkter med högt förädlingsvärde. Det gäller att
satsa på sina medarbetare.
Fru talman! En konsekvens av ekonomins interna-
tionalisering är ökad konkurrens. En annan konsek-
vens är att de snabbväxande ekonomierna i Östeuropa
och Östasien erbjuder nya marknader och exportmöj-
ligheter för svenska företag och därmed för ökat väl-
stånd för oss alla. Det handlar då om att bygga rela-
tioner till de snabbväxande ekonomierna, skapa
vänorter i Östasien och Östeuropa, skapa utbytespro-
gram mellan svensk och asiatisk universitetsutbild-
ning, som ett led i marknadsbyggande. Här ligger vi
långt efter t.ex. USA. Svenska politiker måste byta
attityd, inte minst till Östasien.
Det finns i de snabbväxande asiatiska länderna en
helt annan inställning än i Sverige. Man är i politiken
helt fokuserad på konkurrenskraft. Här är vi fokusera-
de på fördelning. Man satsar enormt på utbildning i
de här länderna. Man satsar på kunnande och forsk-
ning. Man försöker bygga och investera i framtiden.
Sverige måste hitta tillbaka till de värden som lade
grunden för vårt välstånd. Det är därför tråkigt att
konstatera att den "aktiva näringspolitik" för arbete
och företagande som utlovades av Socialdemokrater-
na i allmänhet och Anders Sundström i synnerhet
inför valet 1994 har visat sig vara en omskrivning för
näringspolitisk stiltje, kombinerat med företagsfientli-
ga skattehöjningar och återställare.
Det är i och för sig positivt att man nu, ett par år
efter valet, sätter i gång ett samråd om företagandets
villkor. Men det var sannerligen inte det som Sund-
ström och Socialdemokraterna utlovade i valet 1994.
Precis på samma sätt var det när det gällde talet
om att det nu skulle bli ordning på förvaltningen av de
statliga företagen. Det var en omskrivning för total-
stopp i privatiseringsprogrammet.
Fru talman! Jag tror att Sverige behöver en ny atti-
tyd till företag och företagande. Denna attityd efterly-
ser jag inte minst hos arbetarrörelsen, som fortfarande
baserar sin politik och sin ideologi på ett 100 år
gammalt antagande om evig motsättning mellan arbe-
te och kapital.
Jag välkomnar en socialdemokratisk omsväng-
ning, som Birgitta Johansson antydde, inte minst i
inställningen till företagande och företagare. Vi mo-
derater välkomnar konkurrens också i näringspoliti-
ken.
Forskning

Anf. 153 OLA KARLSSON (m):
Fru talman! Jag skall i mitt anförande något beröra
forskningsfrågorna inom näringsutskottets ansvarsom-
råden.
Skall vi i Sverige få ett växande näringsliv, vill vi
ha ett kunskapsintensivt näringsliv, vill vi ha ett nä-
ringsliv som kan betala hyggliga löner, skall vi och
vill vi ha en hög levnadsstandard här i Sverige, ja, då
måste vi kontinuerligt investera i forskning och ut-
veckling, för att få fram nya produkter och nya tjäns-
ter, som kan generera höga löner åt oss alla. Då måste
vi satsa på verksamhet med högt kunskapsinnehåll,
därför att det är det som gör att vi kan ta bra betalt för
våra tjänster.
I Sverige läggs i dag stora resurser på universitet
och högskolor som framför allt sysslar med grund-
forskning. Mycket stora resurser läggs också inom
svenskt näringsliv, framför allt inom de riktigt stora
företagen, inom forskning och utveckling. Där ligger
stora delar av resurserna på framför allt utvecklings-
sidan.
Forskningsstiftelserna, som har debatterats flitigt
under hösten här i kammaren, har gjort stora satsning-
ar i områden för att knyta ihop forskning på högskolor
och universitet med industrins behov av utveckling
och forskning. Här har stiftelserna börjat fylla ett stort
behov. Vi har, fru talman, behov av att få mer av
forskningen industrirelaterad. Vi har behov av att
knyta ihop forskning och näringsliv på ett bättre sätt
än vad vi har lyckats med tidigare här i Sverige.
Det är den industrirelaterade forskningen och ut-
vecklingen i och via NUTEK som ligger inom nä-
ringsutskottets hank och stör. Det är insatser och
forskningsprojekt som framför allt berör de mindre
och medelstora företagen. Här är det bekymmersamt
att se regeringens nonchalans inför forskningsprogram
och utvecklingsprojekt.
Det verkar ha varit möjligheten att ta kontroll över
forskningsstiftelsernas miljarder som har varit den
viktigaste drivkraften för regeringen. Det har varit
viktigare än att se till de tusentals forskarna och deras
projekt och de hundratals inblandade företagen och
deras projekt. Det har varit viktigare för regeringen
med kontrollen än med en framgångsrik forskning och
utveckling.
Under utskottets hantering av frågorna har rege-
ringens tafflighet och oförmåga blivit alltmer uppen-
bar. I budgetpropositionen föreslog regeringen att
man skulle dra in och minska anslaget till NUTEK
med över 200 miljoner kronor - pengar som går till
industrirelaterade forsknings- och utvecklingspro-
gram. De skulle ersättas med stiftelsemedel.
Vi moderater föreslog i stället att NUTEK skulle
få 200 miljoner kronor mer än vad regeringen före-
slagit, för att upprätthålla nivån på forskning och
utveckling som hanteras via NUTEK.
Det allvarliga i regeringens förslag om indrag-
ningar är kanske att det visar på en oförmåga att förstå
forskningsprojekt och forskningens villkor. Regering-
en tycks tro att projekt och miljoner är utbytbara,
oavsett i vilken form eller i vilken organisation de
hanteras. Det tycks vara så att man tror att man kan
avsluta forskningsprojekt helt abrupt och ändå ha
forskare och företag kvar i verksamheten. Man har
inte förstått att många av de forskningsprojekt som
bedrivs via NUTEK bygger på långsiktiga relationer,
där företagen också gör stora uppoffringar och insat-
ser och där det är mycket viktigt med stabilitet och
långsiktighet. Regeringens förslag har drabbat och
kommer att allvarligt drabba den tekniska forskning-
en.
Det har under hanteringen i utskottet visat sig att
anslagen till NUTEK minskar redan den 1 januari,
medan regeringen hoppas och tycker sig ta över kon-
trollen över stiftelserna under vårterminen nästa år
och kanske få genomslag i styret vid halvårsskiftet.
Det visar sig alltså att under ett halvår skulle det sak-
nas betydande resurser, det skulle uppstå ett svart hål
i NUTEK:s verksamhet, vilket inte minst Birgit Ern-
gren redovisat i utskottet.
En tröst i bedrövelsen har ändå varit att majorite-
ten i utskottet varit beredd att lyssna, fundera och
sända signaler om det förödande i regeringens politik.
Vi har fått mycket sent i ärendets hantering signaler
om de 80 miljoner kronor som nu kan hanteras för att
hjälpligt skyla över missgreppen i regeringens hand-
lande, även om det visar att majoriteten också ifråga-
sätter regeringens förmåga att hantera de här proble-
men.
När den allmänna inriktningen diskuterades vad
gäller näringsutskottet sade utskottets ordförande litet
triumferande att socialdemokratin hade i varje fall
inte genomfört förslag som hindrar företagandet. Det
är väl vackert så. Tänk om man hade haft en så blyg-
sam ambition också vad gäller forskningen, att i varje
fall inte hindra och försämra för forskningen. Tyvärr
har inte så varit fallet.
Är inte regeringens hantering pinsam, Mats Lind-
berg?
Herr talman! Med detta instämmer jag i Karin
Falkmers yrkande vad gäller detta betänkande.

Anf. 154 MATS LINDBERG (s):
Herr talman! I det betänkande som vi nu debatte-
rar behandlas regeringens proposition 1996/97:1, och
nu gäller det forskningsdelen.
Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets
hemställan och avslag på reservationerna. Den teknis-
ka forskningen och utvecklingen spelar en avgörande
roll för landets utveckling. De bidrar i hög grad till
landets välstånd. Därför är det också viktigt att lan-
dets totala resurser disponeras på ett så effektivt sätt
som möjligt.
Anslaget för teknisk forskning och utveckling dis-
poneras av NUTEK. Dess övergripande mål är att
bidra till och stimulera näringslivets teknikutveckling
och att skapa så gynnsamma förutsättningar som möj-
ligt för företagen att utveckla en god industriinriktad
forskning och utveckling. Det är också viktigt att det
skapas förutsättningar som gör att ett svenskt närings-
liv kan hålla minst lika god klass som våra viktigaste
konkurrentländer.
Herr talman! Jag vill peka på fyra nya insatsområ-
den som det fattats beslut om. De är de komplexa
tekniska systemen, mindre företags kompetens- och
teknikförsörjning, tjänsteproduktion och IT-
användning samt människa, teknik och organisation.
Detta gör jag därför att man skall få klart för sig att
det trots vissa nedskärningar finns nya områden som
man satsar på. Jag vill också peka på den förlängning
med tre år som föreslås när det gäller träråvarubase-
rad industri. Den beräknas till 10 miljoner kronor per
år. Det fordonstekniska programmet förlängs med fem
år med en beräknad kostnad på 30 miljoner kronor
per år. Inte minst satsningen på träråvarubaserad
industri har mycket goda förutsättningar att kunna
utvecklas i Sverige. Här finns förutsättningar att öka
förädlingsgraden avsevärt. Detta skulle också ge goda
förutsättningar för en ökad produktion i Sverige, och
därmed också ny sysselsättning.
Herr talman! Jag skall kortfattat bemöta några av
motionerna.
Moderaternas motion tar upp frågan om minsk-
ningarna i anslaget och därmed de effekter som detta
får på konkurrensen, men också risken för att svenska
företag förlägger sin forskning och utveckling till
andra länder med gynnsammare forskarklimat.
Jag vill påskina att svensk forskning befinner sig i
den absoluta frontlinjen. På tio år har de statliga
forskningsanslagen inom teknikområdet ökat med
18 %, inom medicin med 12 % och inom naturveten-
skap med 33 %. Detta är definitivt inte bara en kvanti-
tet som bör imponera, det är också den kvalitet som
svensk forskning har. Svensk forskning håller också
en erkänt mycket hög standard i ett internationellt
perspektiv. Detta visar inte minst en rad utvärderingar
som t.ex. forskningsråd och andra gör av forskning
inom olika områden. Sist, men inte minst, tar det sig
uttryck i de forskningsresultat som framgångsrikt kan
utnyttjas av våra företag och samhällslivet i övrigt.
När det sedan gäller frågan om medel till uppfin-
nare och det innovativa stödet till företag, som tas upp
i motionen, kan jag bara konstatera att det inte blir
några utökningar av detta stöd, men att pengar finns
avsatta både hos NUTEK och Almi för detta mycket
viktiga område.
Folkpartiet och Miljöpartiet vill minska anslaget
till teknisk forskning med 25 miljoner kronor respek-
tive 90 miljoner kronor, Vänsterpartiet och Kristde-
mokraterna vill öka anslaget med 287 miljoner kronor
och 200 miljoner kronor.
De olikheter som framkommer i motionerna ger en
bra bild av de olika synsätt som partierna har i dessa
frågor. Jag vill dock framhålla att mot bakgrund av
nuvarande budgetläge, där inget område förskonats
från besparingar, måste den tekniska forskningen
också vara med i dessa besparingar.
Herr talman! Jag vill avslutningsvis framhålla den
stora betydelse som forskning och utveckling har för
utvecklingen av svenskt näringsliv, och det är min
förhoppning att vi gemensamt kan stärka dess insat-
ser.
Jag avslutar med att än en gång yrka bifall till ut-
skottets hemställan och avslag på reservationerna.

Anf. 155 OLA KARLSSON (m) replik:
Herr talman! Jag delar mycket av det Mats Lind-
berg beskriver vad gäller vikten av forskning och
utveckling, framför allt teknisk forskning och utveck-
ling. Det är mot den bakgrunden litet förvånande,
tycker jag, att regeringen lägger fram förslag om att
göra så pass stora neddragningar av resurserna till den
tekniska forskningen och utvecklingen.
Det är förvisso så, och det skall vi vara mycket
stolta över, att svensk forskning står mycket långt
fram vad gäller kvalitet och kvantitet. Men väldigt
mycket av den industrirelevanta forskningen sker
också i de mycket stora företagen. Dessutom ligger
mycket av forskningen på universitet och högskolor,
där man har litet svårt att få forskningen industrirela-
terad och lämplig att tillämpa inom näringslivet.
Här gör NUTEK mycket stora insatser för att
framför allt främja forskningen och utvecklingen
kopplat till de små och medelstora företagen, dem
som har svårt att klara det på egen hand. Därför tyck-
er jag att det är förvånande med regeringens inställ-
ning.
Jag frågar än en gång: Varför drar man ned på
forskningen så mycket som regeringen gör?

Anf. 156 MATS LINDBERG (s) replik:
Herr talman! Ola Karlsson och jag verkar vara
ganska överens om den betydelse som forskning och
utveckling har för svenskt näringsliv. Ola Karlsson tar
upp frågan om de små företagens möjligheter till
forskning och utveckling. Det finns pengar för denna
verksamhet. Jag har den bestämda uppfattningen att
det inte är bristen på pengar som är problemet, utan
framför allt måste samarbetet mellan universitet, hög-
skolor och företag förstärkas. Där kan både jag och
Ola Karlsson göra en mycket stor insats för att utöka
det samarbetet.
Det går inte att komma ifrån att det var den mode-
ratledda regeringen som bildade stiftelserna. Vad vi
nu gör är att se till att samhället får ett inflytande över
stiftelserna. Därigenom skall inte forskning och ut-
veckling få mindre med pengar, utan det finns stora
möjligheter att utöka resurserna för just forskning och
utveckling.

Anf. 157 OLA KARLSSON (m) replik:
Herr talman! Mats Lindberg säger att det inte är
brist på pengar som är problemet. Lyssnade inte Mats
Lindberg på Birgit Erngren när hon i utskottet berät-
tade om problemen med att kunna finansiera ungefär
1 000 forskartjänster fr.o.m. den 1 januari nästa år om
budgetpropositionen skulle gå igenom. Hon berättade
om ett stort antal projekt skulle tvingas att läggas ned
om regeringens politik på det här området skulle gå
igenom. Det var och är brist på pengar till NUTEK
som skulle vålla de problemen.
Mats Lindberg talar om inflytandet i stiftelserna.
Det är en sak, men det är inte bara inflytandet det
handlar om. Det handlar också om de totala resurser-
na till den tekniska forskningen. Här drar regeringen
och Mats Lindberg ned på resurserna. Varför?

Anf. 158 MATS LINDBERG (s) replik:
Herr talman! Jag deklarerade mycket klart i mitt
inlägg att det är av yttersta vikt att de totala resurserna
för forskning och utveckling kan handhas på ett så-
dant sätt att de används effektivt. Vi socialdemokrater
och Moderaterna står väldigt långt ifrån varandra när
det gäller de stiftelser som bildades. Vi anser faktiskt
att det bör vara enligt en demokratisk process som
dessa stiftelser styrs. Jag är helt övertygad om att när
de nya styrelserna tillsätts kommer forskning och
utveckling att ha minst lika mycket pengar som man
haft inom området tidigare.
Jag har många gånger lyssnat på företrädare för
NUTEK vad gäller bristen på pengar. I det här speci-
fika fallet är det Moderaterna som satt oss i den situa-
tionen att stiftelserna inte har stött projekten på ett
sådant sätt att forskning har kunnat bedrivas i den
utsträckning som NUTEK har begärt.
(forts.)
Beslut om uppskjuten votering

På förslag av förste vice talmannen medgav kam-
maren att återstående ärenden på dagens föredrag-
ningslista fick avgöras i ett sammanhang vid morgon-
dagens arbetsplenum.
9 § (forts.) Näringsliv (forts. NU1)
Handelspolitik

Anf. 159 KARIN FALKMER (m):
Herr talman! Detta är första gången som närings-
utskottet debatterar handelspolitik sedan Björn von
Sydow blev handelsminister. Jag hälsar Björn von
Sydow hjärtligt välkommen till kammaren. Det är min
förhoppning att Björn von Sydow kommer att visa
lika stort intresse när näringsutskottet kommer att
behandla sitt betänkande om handelspolitiken senare i
vår.
Innan jag går in på handelsfrågorna är det en när-
liggande fråga inom Näringsdepartementets revir som
jag vill aktualisera nu när ministern finns på plats. Jag
utgår från att regeringen är medveten om att investe-
ringsklimatet i hög grad påverkas av omvärldens
uppfattning om vårt land.
Ansvaret för att förbättra omvärldens syn på Sve-
rige ligger hos regeringen. Om investerare från olika
länder kan övertygas om att vårt land är ett bra inves-
teringsland kan det ge både tillväxt och nya jobb.
Sedan drygt ett år arbetar ISA med uppgiften att
främja investeringar i Sverige. Det är bra att det arbe-
te som den borgerliga regeringen inledde på det här
området fortsätter i denna nya skepnad.
Tack vare vårt medlemskap i EU har investering-
arna från utlandet ökat. Det är bra, men det räcker
inte. Och framför allt kan ISA omöjligt lyckas vända
investeringsströmmen i den utsträckning Sverige
behöver, om den svenska regeringen fortsätter att
bedriva en politik som uppfattas som socialistisk i
utlandet.
För mig var det en obehaglig upplevelse när jag
fick klart för mig att andra länder betraktar Sverige
som varande ett socialistiskt land. Att tvätta Sverige
rent från sådana negativa föreställningar såg den bor-
gerliga regeringen som en viktig uppgift.
Det som hänt sedan regeringsskiftet har dessvärre
snarare förstärkt omvärldens syn på Sverige som
socialistiskt än motsatsen. Jag tänker på alla skatte-
höjningar som underminerar det enskilda ägandet. Jag
tänker på den rigida arbetsrätten, som skrämmer in-
vesterare. Jag tänker på AP-fondsförslaget, som inne-
bär ägaröverföring från enskilda företagare till stora
statliga fonder. Och jag tänker på en regeringsföreträ-
dares utfall mot en företagschef i ett av våra mest
välrenommerade företag. Regeringens attityder till
näringslivet spelar oerhört stor roll för omvärlsbilden
av vårt land.
Denna bild lider fortfarande av den socialdemo-
kratiska inställning till företagande och näringsliv som
Olof Palme tydliggjorde vid Metallkongressen 1981,
när han kallade deras företrädare för "illviljans kol-
portörer".
Ännu 1996 tycks illvilja mot näringslivet ligga
mycket djupt i den socialdemokratiska föreställnings-
världen. Marita Ulvskogs utfall mot Astrachefen
Håkan Mogren och vår statsministers uppbackning av
detta angrepp är otäcka yttringar ur en socialistisk
föreställningsvärld som dessvärre uppmärksammats
utomlands.
Björn von Sydow: Är regeringen medveten om att
omvärldens syn på vårt land påverkar våra möjlighe-
ter att få både svenska och utländska investeringar till
vårt land? Delar ministern min uppfattning, att inter-
nationaliseringen gör att omvärldens uppfattning om
Sverige är mer betydelsefull nu än tidigare och att det
rent av är en nyckelfråga för vår framtida ekonomiska
utveckling?
Vad gör Björn von Sydow och regeringen för att
trovärdigt övertyga en mycket kritiskt betraktande
omvärld om att Sverige inte är socialistiskt?
Så över till handelspolitiken. Det är ingen tvekan
om att frihandel skapar välstånd och bidrar till en
säkrare värld. När kommunismen föll och statssocia-
lismen övergavs öppnades nya möjligheter att sprida
frihandeln globalt. Övergång till marknadsekonomi
och demokrati samt tillgång till öppna och fria mark-
nader medför välstånd och förbättrad levnadsstandard
i de forna kommunistländerna.
För de minst utvecklade länderna finns inget ef-
fektivare sätt att främja utveckling och standardför-
bättring än att låta länderna få utnyttja frihandelns
möjligheter så mycket de bara kan.
Frihandeln är också avgörande viktig för Sverige.
Alla tjänar på frihandel. Sverige har en mycket,
mycket lång tradition som frihandelns förespråkare i
många olika sammanhang. Det var därför jag tyckte
att Sveriges uppgift vid VHO-mötet skulle vara att
entydigt ställa sig på frihandelsvänliga länders sida
och att avvisa alla försök till att koppla frågan om
arbetsvillkor till VHO:s handelsregelsystem.
Nu kan vi konstatera att utgången av denna infek-
terade fråga blev positiv ur frihandelssynpunkt. I
Singaporemötets slutdeklaration slogs det fast att
arbetsvillkor inte är en fråga som VHO skall arbeta
med. Det är och förblir en fråga för FN:s arbetsorga-
nisation ILO. Det är bara sekretariatet som skall fort-
sätta sitt nu gällande samarbete.
Tyvärr konstaterar jag att Sverige ställde in sig i
samma led som nyprotektionisterna USA, Frankrike
och Norge.
Jag har tidigare diskuterat denna fråga med Björn
von Sydow, bl.a. i EU-nämnden och tror faktiskt inte
att Björn von Sydow vill ha några nya handelshinder.
Men att ändå öppna för sådana möjligheter genom att
ställa sig på nyprotektionisternas sida och därmed
misskreditera Sveriges frihandelsprofil, tycker jag var
ett stort misstag.
Jag har en sista fråga till Björn von Sydow: Är det
så svårt att stå emot när LO och TCO kommer med
sina beställningar att omvärldens bild av Sverige som
frihandelsland kan tillåtas bli befläckad?

Anf. 160 KJELL ERICSSON (c):
Herr talman! En viktig pelare i utrikeshandeln är
det s.k. VHO-avtalet som nu snart har varit i kraft i
två år. VHO bildar en ram för det sammanhållna
handelsregelverket.
Vi kan konstatera att avtalet ur svensk synvinkel
så här långt har varit tillfredsställande. Det har ju
också rått en stor politisk enighet avtalet. I avtalet
ingår bl.a. nya frågor som tjänstehandel, immaterial-
rätt och investeringsfrågor samt även jordbruk och
teko. VHO-avtalet är därför ett viktigt led i liberali-
seringen av världshandeln och ger förutsättningar för
välfärdsvinster, vilket innebär fördelar för både nä-
ringsliv och konsumenter i Sverige. Bl.a. får svenska
konsumenter lägre priser på importerade varor och
tjänster, och för industrin har det skapats nya markna-
der.
Även för u-ländernas del har VTO-avtalet varit
positivt. De har getts särskilda övergångsregler och
undantagsregler. Man förutsätter att i-länderna skall
samarbeta med u-länderna för att underlätta deras
anpassning till avtalen. På det viset finns det också en
bred uppslutning till VHO-avtalet därifrån. Det som
upplevs som särskilt positivt är att både jordbruks-
och tekoområdet omfattas av avtalet. Därför tycker
jag att VHO-avtalet lagt en bra grund för att ytterliga-
re stärka handeln mellan olika länder, men självfallet
finns det mycket mer att göra på världshandels områ-
de. Det visade också VHO:s möte i Singapore under
den gångna veckan. På jordbruksområdet hände det
inte så mycket där. Men av den information som jag
har fått kan man uttrycka förnöjsamhet när det gäller
den liberalisering som har skett av de informations-
tekniska varorna. Det är även positivt att nya ämnen
fördes upp på dagordningen, inte minst när det gäller
investeringsregler och offentlig upphandling.
En fråga som jag skulle vara tacksam om han-
delsministern ville kommentera, är just kopplingen
mellan sociala villkor och handelsregler. Även frågan
om barnarbete har många gånger varit en brännande
fråga. Vad hände med denna fråga under Singapore-
mötet?
Herr talman. Jag vill också beröra den europeiska
unionen i denna debatt. Vi har snart varit medlemmar
i två år. Genom medlemskapet har Sverige blivit
delaktigt i en marknad som omfattar 370 miljoner
invånare. Även om vi tycker att det finns mycken
byråkrati runt vissa frågor har det handelspolitiska
utbytet förbättrats.
Företagsfrågor och sysselsättningsfrågor är en stor
angelägenhet för hela EU, inte minst småföretagsfrå-
gorna som även de har stor betydelse för handeln.
Arbetslösheten är hög i hela Europa. Därför är det
viktigt med en politik för tillväxt inom samtliga län-
der. I kampen mot arbetslöshet är satsningen på de
små och medelstora företagen en viktig faktor.
Vi har här i Sverige så sakteliga kommit i gång
med arbeten i de olika strukturprogrammen - mål 2,
3, 4, 5a, 5b, 6, Intereg, Leader osv. Programmen har
många bra målsättningar. Programmen har tagits fram
i de olika områdena och är mycket ambitiösa. Men
vad som är störande är all denna byråkrati runt pro-
grammen. Risken är att många goda projekt kvävs
innan de kommer fram till verkställighet. Jag hoppas
att man från regeringens sida arbetar för att minimera
all denna byråkrati som finns runt olika EU-program.
Det är också ett samhällsintresse att hjälpa de små
och medelstora företagen ut på exportmarknaden. Det
är många gånger en svår barriär att bryta igenom när
ett småföretag som skall ge sig ut på exportmarkna-
den. Därför är det viktigt att de får tillgång till infor-
mation och sakkunnig rådgivning om främmande
marknader samt avsättningsmöjligheter. Exportrådet
har här en mycket viktig roll att spela för att hjälpa
svenska företag. Det är bra att man nu även har etab-
lerat ett regionalt samarbete, där Almi Företagspartner
och även andra regionala aktörer deltar.
Det är viktigt att intensifiera arbetet och utöka
handeln runt Östersjön. Det är många gånger svåra
marknader att ge sig in på. Det som brukar vara en av
de svåraste hindren är att klara av nödvändiga export-
krediter. De aktuella länderna har inte alla gånger den
ekonomiska säkerhet som erfordras. För att få i gång
en handel som på sikt kommer att gagna alla, måste vi
finna möjligheter att ge aktuella småföretag export-
krediter i så stor omfattning som det är möjligt.
Ett aktuellt ämne är export av trähus till det forna
Jugoslavien. Konsortier för svenska trähustillverkare
har fått förfrågningar om mycket stora leveranser till
Bosnien, som handelsministern känner till. Dessa
leveranser skulle betyda mycket för branschen, som
har det mycket bekymmersamt här på hemmamarkna-
den. För att kunna trygga kompetensen skulle det vara
önskvärt med en ökad export på detta område. Men
Bosnienprojektet har hitintills inte kunnat genomföras
på grund av avsaknad av just exportkreditgarantier.
Jag skulle vilja fråga handelsministern om det finns
några möjligheter att finna lösningar i frågan.
Slutligen, herr talman, skulle jag vilja ta upp en
närliggande handelsfråga, nämligen vår handel med
Norge. Det är en fråga som jag har aktualiserat även
vid tidigare tillfällen. Efter vårt medlemskap i EU fick
vi en yttergräns mot Norge. Detta har gjort att handeln
mot vårt grannland har försvårats ganska påtagligt.
Norge är ju dessutom en mycket stor handelspartner
till Sverige. Men vid transport av olika varor över
gränsen har vårt medlemskap inneburit ett betydande
merarbete. Framför allt gäller det transporter av livs-
medel men också transporter av levande djur över
gränsen. Självfallet beror svårigheterna i att passera
gränsen på godsets art. Men om en transportör exem-
pelvis har med sig gods från olika avsändare till olika
mottagare av olika livsmedel, är livsmedelskontrollen
och tullhanteringen mycket tidsödande och därmed
också kostnadskrävande. Jag känner till exempel där
det har tagit timtal för en långtradare att komma över
gränsen.
Detta är både onödiga och dyra procedur. Efter-
som Norge är ett land som har lika stränga miljö- och
hälsoskyddsbestämmelser som EU-länderna, borde
man kunna finna lösningar så att denna omfattande
klarering vid gränsen kunde slopas. Den nya datatek-
niken borde utan större svårigheter kunna utnyttjas för
att ta in avgifter. Det bästa vore om man kunde träffa
avtal om att Norge i vissa fall skulle kunna utgöra
yttergräns. Då skulle vi slippa mycket av krånglet som
uppstår vid gränsen för närvarande.
Herr talman! Jag började mitt anförande med att
uttrycka min tillfredsställelse över VHO-avtalet och
även över de framgångar som Singaporemötet har
inneburit. Det är viktigt att vi kan fortsätta med att
liberalisera och undanröja hinder för handel. Det
kommer på sikt att främja allas vår välfärd.

Anf. 161 EVA FLYBORG (fp):
Herr talman! Det har sagts att den största seger
som kan vinnas, är den i motståndarnas hjärtan. Om
det är sant så kan Bertil Ohlin och andra stora liberala
frihandelsförespråkare fröjda sig i den himmel de
säkert befinner sig i. Aldrig förr har frihandelstanken
haft så stora framgångar som under de senaste 50 åren
- och inte minst nu under 90-talet.
Sällan har det intellektuella motståndet mot fri-
handeln och marknadsekonomin varit så svagt som
nu. Allt fler inser att det välstånd som har kunnat
byggas upp i västvärlden, och som nu också byggs
upp i allt fler delar av världen, inte hade kunnat bli av
om varje land behållit höga murar mot andra länders
varor och tjänster.
Frihandelsförespråkarna hade nog också glatt sig
mycket om de hade fått höra en företrädare för den
moderna demokratiska socialismen som handelsminis-
tern sjunga frihandelns höga visa.
Drygt två seklers debatt av erfarenheter av såväl
protektionism som frihandel har tydliggjort att vägen
till välstånd går över marknadsekonomi i det egna
landet och fri handel med andra länder. Samtidigt som
vi gläder oss över framgångarna, får vi dock aldrig
glömma bort att en sådan kamp som den om frihan-
deln aldrig är vunnen permanent. Det uttalade mot-
ståndet mot frihandeln som idé är visserligen svagt,
men hotet kommer inte främst från de tydligt framför-
da tankarna om att skydda de rika länderna mot kon-
kurrensen med de fattiga länderna, utan i stället från
dem som i teorin ansluter sig till frihandeln, men i
praktiken agerar tvärtom.
Om någon tror att dessa hot hör till det förflutna,
är det bara att se på förekomsten av näringslivskartel-
ler i Västeuropa eller på den amerikanska fackföre-
ningsrörelsens kamp mot bildandet av det nordameri-
kanska frihandelsområdet NAFTA härom året. I vårt
land har vi relativt färska exempel på hur olika partier
försökt, och länge lyckats, förhindra en friare handel
med bl.a. mat och kläder.
För dem av oss som hyllar frihandel, både som te-
ori och som praktik, gäller att kampen behöver föras
överallt och alltid. Till denna grupp räknar jag också
handelsministern. Jag har fått intrycket att han hyser
en stark tilltro till frihandelns goda effekter.
Den sociala agendan, med förbättringar av miljö
och arbetsvillkor, blir ett allt viktigare område att
diskutera framöver. Att många av utvecklingsländerna
ännu inte har hunnit med att anpassa sin produktion
till Uruguayrundans krav, får inte innebära att dessa
krav inte uppfylls. Barnarbete är exempelvis något
som till slut måste förkastas av alla i alla länder.
Vi får inte glömma att det inte är länge sedan vi i
Sverige hade samma inställning till barn och barnar-
bete som utvecklingsländerna har i dag. Barn var då i
mångt och mycket en försörjningsbörda när de var
små och, förhoppningsvis, försörjare när de blev
gamla nog att axla ansvaret för de åldrande föräldrar-
na. Barnkullar på 7-10 barn var därför inte alls ovan-
ligt här i Sverige.
Vår väg till välstånd har möjliggjort en ompröv-
ning av barnens ställning och status. I dag är det
otänkbart att vi skulle tillåta barnarbete i någon
egentlig mening. Vår förhoppning är att utvecklings-
länderna skall ha samma möjlighet att vandra denna
välståndsväg. En ensidig bojkott av de länder där det
förekommer barnarbete, är därför helt fel metod. En
allmän välståndsökning kan däremot ge dessa länder
de ekonomiska förutsättningar som behövs för för-
ändring.
Samtidigt måste det opinionbildande arbetet här
hemma och internationellt fortsätta med ihållande
styrka. I alla sammanhang måste människovärdet
försvaras och ges stöd, men kampen måste föras med
såväl hjärta som hjärna.
Herr talman! De europeiska gemenskapernas fort-
gående utvidgning sedan de bildades för ungefär 40 år
sedan, har förstås varit av stor betydelse för förbättra-
de villkor för en friare handel. När vi liberaler så
länge arbetade för ett svenskt medlemskap i det vi nu
kallar EU, var det inte för att får delta i byggandet av
en europeisk fästning med höga murar utåt, utan för
att stärka Europas fred och frihet och för att arbeta för
så små hinder som möjligt mot den övriga världen.
Efter det att Sverige, Finland och Österrike nu
varit medlemmar i snart två år, går det redan, enligt
min mening, att fastslå att EU har blivit mer frihan-
delsvänligt än tidigare. Det förefaller också uppenbart
att det frihandelsvänliga Sverige kan göra mer nytta
för en friare världshandel som en aktiv medlem i en
gemenskap med 370 miljoner invånare än vi hade
kunnat göra ensamma.
Den stora framgången för en friare handel på se-
nare år är förstås den stora GATT-överenskommelsen
med dess minskningar av tullarna. Det finns all an-
ledning att hålla tummarna för att den nya världshan-
delsorganisationen VHO skall lyckas hålla frihandelns
fana högt under kommande åren. Rapporterna från
Singaporemötet tyder på att en hel del håller på att
hända.
Senast kunde vi med glädje notera att IT-varor
antagligen kommer att bli tullfria, kanske redan till
den 1 mars nästa år. Ett IT-avtal skulle innebära att
tariffer försvinner på en export som 1995 var värd
hela 595 miljarder US-dollar. Det är den snabbast
växande industrin i hela världshandeln. IT-produkter
som för tio år sedan var totalt okända, omsätter i dag
mer pengar än världens samlade export av jordbruks-
produkter. Om IT-avtalet blir verklighet, kommer det
att betyda lägre priser för konsumenterna på bl.a.
datorer i Sverige. Det kanske kan vara ett konsument-
tips inför julhandeln.
Andelen kunskapsintensiv industri fortsätter att
öka i Sverige. Arbetsintensiv produktion som t.ex.
livsmedel, textil, sågverk m.m. har ungefär 30 % av
den inhemska produktionen. Den kapitalintensiva
industrin, t.ex. massa, papper, kemi och stål, står
också för ungefär 30 %. Den kunskapsintensiva delen
har nu snart nått upp till 40 % av den svenska indust-
rins värde. Här finns bl.a. läkemedel, transport, data,
instrument och teleproduktion. Förtagen i denna sek-
tor säljer också mer av sin produktion på export, och
är dessutom fokuserade på de snabbaste områden
inom världshandeln, t.ex. Asien.
Ericssons mobiltelefoner och Volvos bilar hör
faktiskt till de produkter som drar in massor med
skatteinkomster till Sverige och som ger oss möjlighe-
ten att ta ett socialt ansvar. Kanske är det heller inte
någon slump av det här började ta fart efter det att
skattereformen lagt grunden till en sund ekonomi
också för företagen.
Alla analyser visar att det är efterfrågan på pro-
dukter med högt kunskapsinnehåll som växer och som
kommer att växa även i framtiden. Den kunskapsin-
tensiva industrin ställer stora krav på utbildning och
exempelvis datakunskap i skolan. En satsning på
utbildning och kompetensutveckling är därför avgö-
rande för Sveriges utveckling i framtiden.
Med min egen konkreta erfarenhet av hur nog-
grannt vi i Sverige förbereder t.ex. försvarsbesluten
med femåriga intervaller, med all tillgänglig expertis
inkallad, är min fråga till handelsministern: Varför
gör vi inte på samma sätt med ett kompetensbeslut i
Sverige? Jag efterlyser med ljus och lykta en nationell
samling för ett kompetenslyft just för t.ex. utrikeshan-
delspolitiken på sikt.
Folkpartiet sade redan för många år sedan att det
måste löna sig att arbeta. Nu är det dags att lägga till
en rad till på den affischen: Det måste löna sig att
arbeta och studera.
EU är inte det enda regionala handelsblocket. I
andra världsdelar växer andra block upp, och det
finns självfallet utrymme för en diskussion om huru-
vida tillskapandet av regionala block är till fördel
eller till nackdel för en friare världshandel. Det kan
hävdas att denna framväxt visserligen ökar frihandeln
inom respektive block, men att handeln mellan länder
i olika block riskerar att bromsas och att risken för
handelskrig ökar. I tredje världen finns de som ser på
det europeiska samarbetet och fruktar att Colbert skall
vinna över Adam Smith. Trots denna berättigade oro
finns det anledning att tro att den ökade frihandeln
inom världens olika regioner skall kunna förenas med
en friare världshandel.
Till sist, herr talman, vill jag säga att jag i inled-
ningen gav en eloge till handelsministern för hans
engagemang för frihandeln. Det gäller i första hand
hans arbete inom EU för att stärka de frihandelsvänlig
krafterna. Mycket återstår dock att göra - inte minst
inom vår egen regering, tyvärr. Handelsministerns
kollega Anders Sundström pratade i en intervju härom
dagen i Svenska Dagbladet om att förstatliga kablar
för att förhindra frihandel med el. Detta torde, förut-
om att det är helt olämpligt, vara oförenligt med såväl
EES och EU som andra internationella regler. Kan
handelsministern kanske här i dag ta avstånd från
detta uttalande och dementera att sådana här diskus-
sioner förs inom regeringen?

Anf. 162 LENNART BEIJER (v):
Herr talman! Först måste jag säga några ord till
Karin Falkmer, som är orolig för att världen betraktar
Sverige som socialistiskt. Med tanke på vad Karin
Falkmer nog lägger in i ordet socialism blir jag orolig.
Jag undrar om Karin Falkmer underblåser sådana
stämningar eller om hon talar väl om Sverige när hon
befinner sig utomlands.
För övrigt, herr talman, har jag bara en liten han-
delsfråga i samband med exempelvis VHO. Det gäller
något så enkelt som exporten av trähus till norra
Tyskland. Den småhusindustri som vi en gång hade
var stor och producerade uppemot 30 000 enheter.
Den betydde väldigt mycket för stora delar av landet.
Under de senaste åren har den mer eller mindre slagits
ut. I dag rör det sig kanske om export av ungefär
2 000 hus, men trots allt finns rätt många småfabriker
kvar. Man försöker kämpa vidare.
Ett tag trodde vi att lösningen för branschen var
export till norra Tyskland. Helt klart finns det en
efterfrågan och helt klart kan man sälja, men nu drar
man sig ur. Man har nämligen svårt att få betalt för
sina hus. De här småföretagen kan naturligtvis inte
ligga ute med kanske 10-20 hus. Man förlorar för
mycket och drar sig därför ur.
En sak som ett antal gånger har diskuterats här i
kammaren vill jag helt kort ta upp. Jag undrar alltså
om Björn von Sydow kan ge något mera på vägen när
det gäller att få Exportrådet och Exportkreditnämnden
att engagera sig i frågan. Om vi kunde få till stånd en
utveckling på detta område skulle det helt klart snabbt
kunna pressa ned arbetslösheten i ett antal viktiga
regioner i vårt land.

Anf. 163 EVA GOËS (mp):
Herr talman! Handel har förekommit så länge
människor kunnat kommunicera. Att handla varor har
varit ett naturligt sätt att skaffa varor som man lokalt
inte kan eller vill producera. Miljöpartiet de gröna
anser att det positiva med handel är att knyta nya
kontakter och att människor och kulturer möts, så att
en förståelse för olikheter skapas. Handeln har ofta
varit till fördel för båda parter, men mest för den
rikare parten. Genom tiderna har de rika koloniserat
och utnyttjat de fattiga som råvaruleverantörer mot
låg ersättning. Tyvärr är förhållandena likartade än i
dag. Dessutom ger de rika dolda subventioner till sina
egna branscher, vilket ger dem ett övertag. Detta har
skett inom jordbrukssektorn, speciellt på grund av
EU. Likadant är det inom den svenska energiintensiva
exportindustrin.
Friare handel mellan länder förutsätter att företa-
gen i olika länder ges likartade förutsättningar vad
gäller subventioner och stöd av olika slag. Uppenbara
handelshinder som tullar, importavgifter och import-
kvoter skall bort.
Man kan titta historiskt på hur VHO växte fram.
Tre institutioner bildades för att kontrollera världse-
konomin: IMF, dvs. Internationella valutafonden,
Världsbanken, dvs. IBDR, och GATT. GATT har nu
övergått i VHO.
I samband med debatten inför VHO, som antogs i
Genève den 1 januari 1995, tog European Greens i
Europaparlamentet upp myter som figurerat och som
har accepterats vid Uruguayrundorna runt GATT.
Det gäller myten om att GATT betyder frihandel.
Som jag sade förut är det oftast de rika - USA och
G 7-länderna i övrigt - som har satt upp dagordning-
en.
Det gäller myten om att GATT kan bli "grönt" ge-
nom VHO:s tillämpningar. Så fort Marrakeshavtalet
var ratificerat glömde man miljömålen. Reglerna
handlade om most favoured nation, mest gynnad
nation. Man kan fråga sig vad som hände med de här
miljömålen. Man har diskuterat dem i Singapore, men
kommer något konkret att ske? Och vad händer med
djurskyddet, som vi tog upp i samband med nämnda
runda?
Det gäller myten om att VHO innehåller eller
kommer att innehålla en social klausul. Hit hör natur-
ligtvis bl.a. barnarbete och arbetsrätt. Frågan om en
social klausul har varit uppe på tapeten och var nog
en av de hetaste frågorna i Singapore.
Det gäller myten om att konsumenten kommer att
få större valmöjligheter. Denna inställning förbiser en
konstig formulering i GATT-avtalet: Konsumentlän-
derna förbjuds att diskriminera producenter, vars
priser är lägst till förmån för sådana producenter som
kan visa upp bättre miljöhänsyn, bättre arbetsvillkor
eller sociala villkor. Således kommer organiserade
konsumentbojkotter att förbjudas på internationell
nivå. Så sades det.
Det gäller myten om att alla har nytta av en mer
konkurrerande handel. Den fria handelns expansion
betyder ofta, som sagt, att den lokala produktionen
ersätts av importerade varor. Jag har förut skojat och
sagt att vi importerat majs till våra grisar för att sedan
skicka vårt veteöverskott till de drabbade i Afrika.
För övrigt anser jag att svinen är för många i Sverige.
Det är bättre att odla sin egen mat i Afrika än att den
sänds till norra Europa. Handeln slår alltså fel.
Det gäller myten om att den nya GATT-
överenskommelsen ger fattiga länder fri tillgång till
världsmarknaden. Det omvända är närmare sanning-
en: GATT ger världsmarknaden fri tillgång till de
fattiga länderna. Uruguayrundan var inte bara avsedd
att öppna dessa marknader. Avsikten var nämligen att
ta ett steg till och få dem att acceptera att utländska
intressenter fick köpa deras mest lönsamma ekono-
miska sektorer. Tillgången till dessa sektorer kommer
mer att gynna de multinationella bolagen än folken i
dessa fattiga länder.
Det gäller myten om att ökad handel kommer att
hjälpa fattiga länder att utvecklas ekonomiskt. Detta
har jag redan varit inne på.
Det gäller myten om att GATT och VHO kommer
att förhindra handelskrig och tullhinder. Även detta
har jag varit inne på.
Det gäller myten om att ökad handel innebär ökad
demokrati. Hur sant det än må ha varit förr hävdar i
dag Financial Times att GATT och VHO tillsammans
med Värlsbanken och IMF utgör världens de facto-
regering. Uppgiften är främst att serva de multinatio-
nella bolagen, bankerna och investerarna i "den nya
tidsålderns imperium". De nya GATT-, VHO- och
handelsreglerna kör över lagstiftningar framväxta
under århundraden och gör såväl demokratisk som
ekonomisk tillväxt i u-länderna omöjliga.
Till sist gäller det myten om att handelsavtal för-
hindrar krig. Det är ett önsketänkande som före-
kommit i århundraden med en expanderande handel
och med expanderande krigshandlingar. Argumenta-
tionen är att handelspartner som är beroende av var-
andra rimligtvis inte påbörjar krig. Frånsett att det inte
finns påtagliga bevis för tesen kan man peka på den
utvidgade sociala misären, den arbetslöshet och den
sociala oro som förorsakats av en skoningslös eko-
nomisk världsordning. Alla politiska försök att för-
bättra situationen kvävs av den ekonomiska makten.
Resultatet blir en ökande rädsla samt osäkerhet och
våld.
Det här är några av de myter som European Gre-
ens tagit upp. Vi i Miljöpartiet ser faran i den s.k.
internationella handel som sker mellan olika delar
inom samma transnationella företag. Den är inte de-
mokratisk. Vidare saknar den konkurrens, hjälper inte
fattiga, skapar inte fler arbeten, ger inte konsumenter-
na större valfrihet osv. Denna "handel" måste synlig-
göras, och Sverige måste aktivt verka för att i interna-
tionella sammanhang minska dessa företags makt,
inflytande och världsstyrande roll.
Sverige är med i VHO. Vi måste därför kämpa in-
ifrån för en rättvisare handel och för ekologisk uthål-
lighet. Därför måste miljöklausuler och sociala klau-
suler gälla utan att det betraktas som "icke-tariffära
handelshinder". Miljö och hälsa måste gå före frihan-
delsregeln. Vi i Miljöpartiet vill utöka detta till att
även omfatta djurskydd, vilket vi tagit upp i riksdagen
i en motion inför antagandet av VHO.

Anf. 164 HOLGER GUSTAFSSON (kd):
Herr talman! Vi har just fått en inblick i den my-
tomspunna värld som de gröna befinner sig i när det
gäller handelspolitik. Det var intressant få att lyssna
till.
Det finns en oroande tendens att man börjar ifrå-
gasätta frihandelns betydelse för vår materiella väl-
färd. De senaste veckorna har det förekommit artiklar
och inslag i nyhetsprogram där frihandel har ifråga-
satts som vägen till ökad välfärd i tredje världen och
också i den industrialiserade världen.
Vi kristdemokrater anser att frihandeln är en
mycket viktig drivfjäder för materiell utveckling och
också för fördelning av de materiella resurserna. Fri-
handel ställer krav på effektivitet och på en sund
konkurrens. Därmed driver den också fram de proces-
ser som ökar förutsättningarna för en bättre ekono-
misk utveckling för alla som deltar i handeln.
Vi vet att ordet konkurrens har både en negativ
och en positiv laddning. Det finns alltid politiska
riktningar och partier som försöker att exploatera den
negativa sidan av konkurrens. Ofta vill man vrida
klockan tillbaka och utnyttja de krafter som inom oss
alla motsätter sig nödvändiga förändringar, även om
dessa syftar till att göra produktionen mer effektiv.
Men ett rationellt nyttjande lägger grunden till en god
resurshushållning och därmed också grunden till vik-
tiga samhällsåtaganden såsom vård om människor,
miljö och natur.
Sverige är ett extremt exportberoende land. Sveri-
ge har ett mycket stort intresse av att verka för en
global frihandel. Av den anledningen välkomnar vi
kristdemokrater de framgångar som har nåtts inom
världshandelsorgansiationen VHO.
Vi skall också arbeta för en ekonomisk utveckling
genom handel i de ekonomiskt eftersatta länderna. Jag
tänker då på utvecklingsländerna i tredje världen, men
också på våra nära grannar i Öst- och Centraleuropa
som har anledning att förvänta sig kraftfull draghjälp
från Sverige i kampen för en rättvis handelspolitik.
Sveriges medlemskap i EU är en stor tillgång i ar-
betet för att riva handelsmurar. Svenska företag har
genom tillträdet till EU:s tullunion och genom våra
möjligheter att fullt ut delta i den inre marknaden och
den gemensamma handelspolitiken fått betydande
möjligheter till effektiviseringar. Man slipper bl.a.
kostnadshöjande krav på ursprungsregler och gräns-
kontroller. Företagen får dessutom ytterligare fördel
genom att de får samma konkurrensvillkor i förhål-
lande till tredje land som övriga EU-länder.
Herr talman! Vi måste också konstatera att det in-
om EU och VHO-området finns en hel del att göra för
Sverige när det gäller att åstadkomma en hållbar ut-
veckling för vår miljö och för att den sociala dimen-
sionen skall få ett ökat genomslag. Vi kristdemokrater
menar att Sverige faktiskt har en utomordentligt viktig
roll att spela i samarbete med andra likasinnade län-
der och krafter inom EU. Vi måste verka för att EG:s
handelspolitik på teko- och jordbruksområdena ut-
vecklas. Tillsammans med andra frihandelsinriktade
länder måste vi motverka protektionismen i olika
former.
Jag vill nu vända mig särskilt till handelsminis-
tern, inte för att framföra kritik men för att ta upp en
viktig fråga. Vi kristdemokrater anser att det är lika
viktigt i de internationella handelssammanhangen att
Sverige verkar för ett mer globalt och jämlikt ansvar
för såväl miljö som mänskliga rättigheter i form av
rimliga arbetsmiljöer. Det bör inte vara tillåtet att
konkurrera genom miljömässig eller social dumpning
såsom genom t.ex. barnarbete. Här har handelspoliti-
ken inget "frihjul".
Som en svensk framgång kan vi notera att vi kun-
de behålla våra frihandelsavtal när vi gick in i EU.
Med hjälp av detta kunde länderna i Baltikum utveck-
la sina Europaavtal med EU. De är nu i full gång för
att kvalificera sig för ett djupare samarbete. Detta
leder till ett bättre liv för medborgarna i dessa länder.
EU har ett antal olika avtal med tredje land. Avta-
len reglerar ofta inte bara handel utan också samarbe-
te, bistånd och andra ekonomiska områden där med-
lemsstaterna har befogenheter såsom t.ex. EES-avtal,
EG:s associationsavtal med ett antal stater i Central-
och Östeuropa och det s.k. Loméavtalet som omfattar
ett 70-tal ACP-stater. Utöver detta har EU en hel flora
av avtal för association, frihandel och samarbete med
ett stort antal medelhavsländer och länder i Latin-
amerika och den del av Asien som inte ingår i ACP-
kretsen.
Herr talman! EU har i större omfattning än Sveri-
ge ingått ett antal breda frihandels- och samarbetsav-
tal med utvecklingsländerna. Att beskriva EU som en
sluten rikemansklubb är fel. EU importerar en större
andel från utvecklingsländer än vad Sverige gör.
EU:s målsättning är att bygga broar i Europa för
att trygga freden, demokratin och stabiliteten. Vår
generations största utmaning är att nu verkställa ut-
vidgningen till våra central- och östeuropeiska gran-
nar och genomföra denna på ett bra sätt, utan att ge-
menskapen blir mindre demokratisk eller mera pro-
tektionistisk. Det handlar om att avveckla osunda
subventiossystem. Subventioner är lika stora han-
delshinder som tullmurar. Ett av EU:s största han-
delshinder gentemot de nya kandidatländerna är den
gemensamma jordbrukspolitiken. Detta är kanske det
störta handelspolitiska problemet inför framtiden. Låt
oss hjälpas åt att riva den tullmuren. På så sätt ger det
oss välfärdsvinster både i de gamla och i de nya
medlemsländerna.

Anf. 165 KARIN FALKMER (m) replik:
Herr talman! Det som fick mig att begära replik
var Holger Gustafssons yttrande om att barnarbete
skulle kopplas till handelsfrågorna.
Är Holger Gustafsson medveten om att av värl-
dens export är det 5 % som kan hänföras till tillverk-
ning genom barnarbete? Är Holger Gustafsson med-
veten om att alla de organisationer som arbetar för att
förbättra barnens möjligheter och villkor i världen
säger nej till inrättandet av handelshinder, eftersom
alla är övertygade om att just detta skulle försämra
och försvåra möjligheterna för dessa barn att få en
drägligare vardag?

Anf. 166 HOLGER GUSTAFSSON (kd):
Herr talman! När det gäller kampen för mänskliga
rättigheter och barnens situation är det inte volym och
antal som betyder någonting för oss kristdemokrater.
Rör det sig om en människa är det tillräckligt för att
kampen skall drivas vidare.
Jag litar inte heller på de organisationer som gör
sig till tals för att man inte skall använda mänskliga
rättigheter i handelspolitiken. Jag litar inte på att de
verkligen vill försvara barnen i sina hemländer. De
kan mycket väl ha andra intressen som de anser över-
väger. Därför tycker vi att alla politikområden - så
ock handelspolitiken - skall innehålla ett inslag för
mänskliga rättigheter och för barnens rättigheter oav-
sett var kränkningarna förekommer, i Sverige eller i
andra länder.

Anf. 167 KARIN FALKMER (m) replik:
Herr talman! Det innebär att Holger Gustafsson
misstror Unesco, som klart har slagit fast att handels-
hinder icke är en lösning för att man skall komma till
rätta med frågan om barnarbete, utan handelshinder
försvårar i stället.
Om man skall tala om mänskliga rättigheter och
bättre möjligheter för barnen skall man ju inte införa
hinder för deras möjligheter att få det bättre. Det är
ingen lösning på detta mycket svåra problem.

Anf. 168 HOLGER GUSTAFSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Det är inte fråga om att vi vill sätta
upp handelshinder. Jag har i hela mitt anförande för-
sökt belysa vikten av att hålla handelshindren så låga
som möjligt.
Men det finns en sak som är viktigare, och det är
de mänskliga rättigheterna. Jag tror att det är oerhört
viktigt att de får genomsyra alla politikområden, och
där kan handelspolitiken inte vara undantagen. Som
kristdemokrat kan jag aldrig se handelspolitiken så till
den milda grad liberal att man inte kan ställa några
krav på den. Vi hyllar marknadsekonomin mycket
högt, men det finns en gräns där den inte får träda
över de mänskliga rättigheterna. Då vill vi vara med
och sätta stopp även på handelspolitikens område.

Anf. 169 REYNOLDH FURUSTRAND (s):
Herr talman! När jag hörde Karin Falkmers inlägg
och frågor till handelsministern trodde jag för ett
ögonblick att jag befann mig någon helt annanstans, i
en helt annan värld. Om man som Karin Falkmer gör
gällande att det är en socialistisk regim i Sverige som
skulle utgöra ett hinder för investeringar och före-
tagsetableringar tror jag att man är väldigt illa ute,
Karin Falkmer. Jag skulle vilja uppmana Karin Falk-
mer att upphöra med den typen av propaganda och i
stället sluta upp kring det värdefulla som det här lan-
det står för.
Att Sverige är ett socialistiskt land är ett befängt
påstående. Sverige är och har under lång tid varit ett
socialdemokratiskt land, och jag hoppas att det under
lång tid även kommer att förbli ett socialdemokratiskt
land. Jag har besökt länder som kan betecknas som
socialistiska. Det finns ingenting där som över huvud
taget kan jämföras med Sverige. Sluta med detta,
Karin Falkmer! Jag tror att det gör mer skada än nyt-
ta!
Herr talman! Låt mig börja mitt egentliga anfö-
rande med att ge en kort reflexion kring det nyligen
avslutade VHO-mötet i Singapore, där jag hade för-
månen att få ingå i den svenska delegationen. Jag vet
att handelsministern senare kommer att gå in mer i
detalj på VHO-frågan. Mina reflexioner bygger på
erfarenheter av tidigare GATT-förhandlingar, där jag
också deltagit.
Många här hemma och kanske också i vår omvärld
har säkert funderat över hur Sverige skulle agera i
Världshandelsorganisationen när vi nu är medlemmar
i EU.
Herr talman! Mitt alldeles bestämda intryck är att
Sverige utövar en pådrivande roll såväl inom EU-
kretsen som i hela VHO-organet. Handelsministern
och övriga i den svenska delegationen har medverkat
till att vi har fått i hamn ett mycket viktigt IT-avtal. Vi
har åstadkommit tullsänkningar, och vi har ökat
marknadstillträdet. Vi har flyttat fram positioner när
det gäller mänskliga rättigheter och arbetsvillkor, och
vi har nått bättre resultat när det gäller handel och
miljö än vad som såg ut att vara möjligt i början.
Självklart hade man kanske önskat att vi skulle ha
kommit något längre på ett eller annat område. Men
sett i perspektivet av hur frågorna behandlades tidiga-
re finns de nu åtminstone med på dagordningen, och
det bådar gott inför framtiden.
Enligt mitt sätt att se vår roll och vår position i de
här sammanhangen är det alltså helt klart att Sverige
har en större betydelse och är mer pådrivande än vad
man ibland tycks tro.
Betydelsefullt är också att parlamentariker som
jag och kollegan Lars Tobisson får delta på den typen
av konferenser. För det vill jag rikta ett tack till Björn
von Sydow och hans företrädare på posten, som gett
oss den här möjligheten. Jag tror också, herr talman,
att det ligger ett värde i att fler parlamentariker, fler
ledamöter av den här kammaren, får möjlighet att vara
med på liknande konferenser och sammanslutningar.
I det betänkande vi nu behandlar finns ett avsnitt
som tar upp utrikeshandel, export och investerings-
främjande. Låt mig också något få beröra detta.
När det gäller handelspolitiken har det genom åren
varit stor enighet i utskottet i just dessa frågor. I fråga
om Kommerskollegium kommer dess verksamhet
fortsatt att vara att ge regeringen ett underlag för
beslut och ställningstagande. Detta kommer att ske
genom utredningar och samråd med ansvariga depar-
tement. Kollegiet kommer också framöver att få lägga
större vikt vid kartläggningen av handelshinder samt
utökad bevakning och analys av hur den inre markna-
den fungerar. Anslaget för nästa budgetår uppgår till
48,2 miljoner kronor och har inte föranlett någon
motion.
När det gäller exportfrämjande åtgärder föreslår
Centerpartiet i en motion att riksdagen skall göra ett
tillkännagivande om att det statliga stödet till export-
satsningar tydligare skall inriktas på småföretag.
Exportrådets verksamhet är redan i dag i stor ut-
sträckning inriktad på små företag. Stora företag har
som bekant oftast egna utlandsorganisationer och är
inte i lika stort behov av Exportrådets tjänster. I dag
jobbar rådet mer med små och medelstora företag. Av
Exportrådets s.k. kunder är 97 % små och medelstora
företag. Två tredjedelar av kunderna exporterar för
högst 14 miljoner kronor per år, medan ungefär 30 %
av kunderna exporterar för 14-400 miljoner kronor
per år. Det krav som Centern för fram i sin motion
anser vi i och med detta tillgodosett.
Utöver detta kan noteras att regeringen inom ra-
men för småföretagsprogrammet, som administreras
av NUTEK, har beslutat att anvisa 17,5 miljoner
kronor till Exportrådet för särskilda insatser riktade
till småföretag.
Herr talman! När det sedan gäller Exportkredit-
nämndens verksamhet begärs i en socialdemokratisk
motion ett tillkännagivande om ökade krediter till
Ryssland och övriga öststater. I en annan motion från
Vänsterpartiet föreslås att riksdagen skall göra för-
ändringar av Exportkreditnämndens regler för trä-
husexport.
Det behov av exportkrediter som finns i Ryssland
och andra öststater har redan uppmärksammats av
regeringen. År 1993 uppdrog regeringen åt EKN att
administrera en särskild exportkreditram, som i dag
uppgår till 2 miljarder kronor, avseende de baltiska
länderna och Ryssland. Eftersom riskerna då bedöm-
des som större än för det ordinarie garantisystemet
avsatte regeringen 400 miljoner kronor extra för för-
lustrisker.
Sedan den särskilda kreditgarantiramen inrättades
har situationen i många öststater påtagligt förbättrats.
EKN är därför numera öppen för ordinarie garantier
för många av de länder som den tidigare faktiskt har
varit stängd för.
När det gäller det yrkande som tas upp i Vänster-
partiets motion kan jag bara konstatera att sådan ex-
port kan garanteras inom ramen för EKN:s ordinarie
garantiverksamhet. Men jag vill också understryka att
om garantiverksamheten skall fungera krävs det att
både det aktuella köparlandet och köparen bedöms
som kreditvärdiga. Låt mig också påpeka att det finns
en viss risk i att använda särskilda garantisystem för
enskilda branscher. Den ena risken består i att bedö-
ma vilken bransch som har en större risk än en annan,
och den andra i att det sannolikt kommer att krävas
betydande belopp för att systemet skall fungera med
en tillfredsställande riskspridning och för att det hela
skall gå ihop över tiden.
Det senaste staten gjort i samarbete med Ex-
portrådet är att satsa 10 miljoner kronor för mark-
nadsföring av trähus i Japan. Detta bedöms faktiskt
kunna bli en stor möjlighet för den svenska trähus-
branschen. Om vi lyckas med den här satsningen finns
det fler branscher, inte minst på miljöområdet, som
kan se nya exportsatsningar och områden som går att
utveckla.
När det slutligen gäller investeringsverksamheten
för nyinvesteringar och nyetableringar i Sverige samt
ökad samverkan med svenska företag vill Miljöpartiet
i en motion skära ned anslaget med 20 miljoner kro-
nor.
Enligt vår uppfattning finns det ett stort behov av
investeringsfrämjande åtgärder så att vårt land på lika
villkor som andra länder skall kunna marknadsföra
förutsättningarna för att etablera och driva företag.
Det är viktigt, herr talman, för ett litet land som Sve-
rige, och det är viktigt för ett land som är så oerhört
exportberoende som Sverige är.
Herr talman! Det är glädjande att konstatera att
handelsministern i en debattartikel i DN i dag bl.a.
pekar på just dessa frågor. Jag stöder hans idéer till
fullo. Jag är övertygad om att Sverige kommer att ha
stora möjligheter att både utveckla och påverka han-
delspolitiken i en framtida positiv riktning.
Jag ber med det anförda att få yrka bifall till hem-
ställan i betänkandet samt avslag på motionerna och
de reservationer som fogats till detta betänkande.

Anf. 170 KARIN FALKMER (m) replik:
Herr talman! Det gläder mig att se Reynoldh Fu-
rustrand i riksdagens talarstol som en varm frihandels-
förespråkare - numera. När jag var ny i näringsutskot-
tet hade jag min allra första debatt om tekofrågan, där
Folkpartiet och Moderaterna slogs för att få bort han-
delshindren på det området mot Socialdemokraterna -
där Reynoldh Furustrand, om jag inte minns fel, var
min meddebattör - Centerpartiet och Kommunisterna,
som Lennart Beijers parti hette på den tiden.
Nu verkar det som om jag har lyckats trampa på
en oerhört öm tå hos Reynoldh Furustrand, när jag tar
upp problemet med hur omvärldens syn på Sverige
påverkar våra möjligheter att få investeringar till vårt
land.
Problemet är hur omvärlden ser på vårt land. Jag
har inte sagt att det är ett socialistiskt land vi lever i,
men jag har sagt, och det kan jag stå för, att många i
vår omvärld ser Sverige som socialistiskt. Och jag
tror att även Reynoldh Furustrand har träffat på dylika
personer.
Jag ser fram emot handelsministerns utveckling av
detta område. Jag brukar hävda motsatsen och prata
väl om Sverige. Men jag blir då så oerhört besviken
när jag upplever en regeringsföreträdare som Marita
Ulvskog göra ett sådant oerhört klavertramp att det
sprider sig över världen och sprider samma missupp-
fattning om Sverige igen.

Anf. 171 REYNOLDH FURUSTRAND (s)
replik:
Herr talman! Jag tror att det vore klädsamt om
Karin Falkmer tog den diskussionen med Marita Ulv-
skog, eftersom det är Marita Ulvskog hon nu angriper
för vad Marita Ulvskog har sagt och gjort.
Jag har haft samma frihandelsvänliga uppfattning
sedan jag kom till den här riksdagen, och jag kommer
att stå för denna frihandelsvänliga uppfattning. Jag är
mycket medveten om - kanske något mer medveten
än Karin Falkmer - de motsättningar som finns runt
om i vår värld gällande hur handeln utvecklas, men så
mycket kan jag lova Karin Falkmer att jag kommer att
slåss så mycket jag orkar för att frihandeln skall segra
i den här slutliga kampen.
Karin Falkmer säger att folk uppfattar Sverige
som ett socialistiskt land. Det vore mig fullständigt
främmande att gå ut och hävda det motsatta, dvs. att
Sverige skulle vara ett land där man är så konservativ
att det inte lönar sig att investera i detta land. Jag
träffar företrädare från andra länder, och jag har inte
mött någon företrädare, från något land, som har
påstått eller uppfattat att Sverige skulle vara ett socia-
listiskt land som man drar sig för att investera i.
Tvärtom ser man fram emot att göra investeringar och
etableringar i Sverige.

Anf. 172 KARIN FALKMER (m) replik:
Herr talman! Problemet med Marita Ulvskogs ut-
talande är ju att det backades upp av vår statsminister.
Därigenom delar hela regeringen ansvaret för det, och
det är därför jag ställer frågan till Björn von Sydow:
Är regeringen medveten om hur omvärldsbilden av
Sverige påverkar möjligheterna för oss att få investe-
ringar till vårt land? Vad gör man för att förändra
bilden till det bättre? Det är ju den frågan jag tycker
är så viktig att få svar på här i dag.

Anf. 173 REYNOLDH FURUSTRAND (s)
replik:
Herr talman! Karin Falkmer har ju möjlighet vid
någon frågestund i riksdagen att ställa frågan till både
Marita Ulvskog och Göran Persson när de är närva-
rande. Jag utgår från att Karin Falkmer kommer att få
ett mycket tydligt och fullödigt svar av Björn von
Sydow på de frågor hon har ställt.

Anf. 174 Statsrådet BJÖRN VON
SYDOW (s):
Herr talman och ärade ledamöter! Jag skall be att
få kommentera några av de frågor som har ställts till
mig, och jag skall försöka göra det i slutet av mitt
anförande.
Jag vill koncentrera mig på det som också har
varit teman i inläggen här i dag, nämligen dels världs-
handelskonferensen, dels investeringsfrågorna i vårt
eget land.
Även jag delar den positiva hållning som alla har
uttryckt när det gäller resultatet av konferensen i
Singapore. Det är, som har sagts, ett stort och bety-
delsefullt verkligt avtal som har träffats kring infor-
mationsteknik, låt vara att det finns en och en halv
kontrollstation, kan man säga, kring detta under första
kvartalet nästa år. Jag tror för min del, att hade det
inte pågått en slutförhandling om ett riktigt avtal så är
det inte heller så säkert att deklarationen med inten-
tionerna hade blivit så framgångsrik som den faktiskt
blev, och jag vågar tro det för flertalet deltagare. Jag
tror att det är en viktig iakttagelse som vi har gjort att
VHO är en organisation som har ett väldigt konkret
innehåll, och där spelade det roll att det var fråga om
en slutförandet av en förhandling på ett centralt områ-
de.
En viktig erfarenhet som har berörts bl.a. av Rey-
noldh Furustrand i hans inlägg gäller det EU-samråd
som ägde rum. Jag vågar påstå att Sveriges möjlighe-
ter att hävda våra intressen och värderingar var stora
genom att EU, företrätt av kommissionen och Leon
Britten, är en viktig, ja, t.o.m. en synnerligen stor,
aktör i VHO. Vi kunde influera aktivt tillsammans
med bl.a. Finland när det gällde att verkligen få ige-
nom ett informationsteknologiavtal med den bredd
som vi fick. Vi hade ett liknande inflytande när det
gällde att värna om miljöarbetet inom VHO. Vi hade
också, genom bl.a. engagerade insatser från Hollands
regering som vi stödde helhjärtat, liknande när det
gällde skrivningar om möjligheterna för de minst
utvecklade länderna att kunna påräkna några åtgärder
från de rika länderna.
Jag menar att man kunde se att vi genom vårt
medlemskap i EU fick en sorts hävstångseffekt när det
gällde våra intressen och våra värderingar på många
punkter.
Ytterligare en iakttagelse är att det är svårt, för att
inte säga omöjligt, att skilja ut handelspolitik från all
annan politik. Här i debatten i dag är det bara ett
inlägg där man har försökt stå på den ståndpunkten,
och jag syftar då på det moderata inlägget från Karin
Falkmer. Alla andra ser att det är nödvändigt att kun-
na diskutera hur handelspolitik och handelsregler
skall länkas med andra internationella regelverk bl.a. i
syfte att åstadkomma det som Holger Gustafsson
pekar på: ett liv, ett samhälle och mänskliga relationer
fyllda av anständighet också när det gäller ekonomis-
ka utbyten oss emellan.
Den konflikt som det handlade om när det gällde
frågan om en socialklausul i VHO har egentligen
kanske inte beskrivits alldeles fullödigt i svenska
medier. Vi hade en konflikt som handlade om ifall det
skall finnas ett engagemang i VHO för detta. Det var
en stor punkt. Den andra punkten var: Om det skall
finnas det, skall det i så fall byggas in i VHO en möj-
lighet att använda det som är konfliktlösningsmeka-
nismen inom VHO, nämligen sanktioner staterna
emellan när man inte följer VHO:s regler? Delegatio-
nen satt och hörde på samtliga ca 120 inlägg från
världens regeringar. Icke någon företrädde ståndpunk-
ten att det skall införas sanktioner på det sättet.
Meningarna var delade om VHO över huvud taget
skall engagera sig i frågan eller inte. Skiljelinjerna
kom inte att gå entydigt mellan nord och syd, utan det
fanns i syd de som kunde tänka sig att någonting
borde kunna hända i form av en länk mellan VHO och
det som skall vara huvudorganet för detta, nämligen
FN:s organisation för arbetsrättigheter, ILO.
På nordsidan gick det en liknande skiljelinje. De
flesta kunde tänka sig en sådan länk. Ett fåtal rege-
ringar var motvilliga till att över huvud taget tänka sig
en länk. Att det gick att komma fram berodde delvis
på att det dag efter dag av inlägg och förhandlingar
visade sig att det ändå fanns någonting som förenade,
nämligen att man har rätt att belysa hur handelspoliti-
kens regler tar sig ut i förhållande till mänskliga rät-
tigheter. VHO kan, vilket vi strävar efter, spela en roll
för att få ILO att verkligen göra det som är ILO:s
huvudansvar, nämligen att skjuta på. Samtidigt kände
vi att vi skulle få en bättre diskussion i VHO om vi
fick höra och ta del av ordentliga rapporter från fram-
för allt ILO. Hur är det verkliga tillståndet i världens
nationer när det gäller mänskliga rättigheter av det
slag som har nämnts i flera inlägg?
Nu kom vi fram till en lösning som jag tyckte var
bra. Vi från EU kunde ställa upp på den. Det var en
formulering om att världens regeringar skall följa de
konventioner som finns och att ILO skall vara huvud-
verktyget för att komma till rätta med missgrepp. Vi
vill inte ha någon form av protektionism. Under det
ligger en reaktion emot tanken på handelssanktioner.
Samtidigt har de två organisationernas sekretariat fått
i uppdrag att fortsätta ett samarbete som förhopp-
ningsvis gör att denna debatt, som kommer att fortsät-
ta, kan byggas på bättre underlag och bättre kunska-
per. Det kan därigenom verka förbättrande för förhål-
landena.
Jag vill nu gå över till investeringsfrågorna. Även
de spelade en viktig roll i förhandlingarna i Singapo-
re. Sverige är ett land med stora utgående och numera
också ingående investeringar. Vi engagerade oss
starkt för att få till stånd ett internationellt regelverk
kring vilka krav investerare och mottagarland kan
ställa på varandra, med tanke på ländernas olika poli-
tiska och administrativa system.
Vi vill ha genomskinlighet. Vi vill ha förutsägbar-
het. Vi vill kort sagt se till att investerare skall tävla
med varandra på ärliga, raka och tydliga villkor.
Vi nådde framsteg på det sättet att det bestämdes
att det skall sättas upp studiegrupper kring dessa frå-
gor, liksom kring konkurrensfrågorna. Vi ser det som
ett sätt att få till stånd en internationell rättsordning
kring investeringar, på samma sätt som handeln med
varor är reglerad. Vi märkte att det började slå rot
också bland u-ländernas företrädare. Detta är någon-
ting som rätt utformat och satt i system också kommer
att vara till fördel för ett fattigt land med ett oerhört
behov av investeringar.
Hur står det då till med investeringarna i Sverige?
Vi har diskuterat det här i dag. Min uppfattning, som
jag har lagt fram vid olika tillfällen, är att vi har all
anledning att i princip vara positiva till utländska
investeringar i vårt land. Andra länder skall se på
samma sätt på svenskbaserade investeringar i sina
länder. Utländska investerare kan innebära mycket
positivt för vår ekonomi. Jag vill trycka på ökad över-
föring av kunskaper och erfarenheter och en förbätt-
ring av konkurrenstrycket på sådana sektorer som inte
har haft tillräckligt bra konkurrens. Teknisk kun-
skapsöverföring kompletterar ett land. Alla länder har
flaskhalsar. Vi har också haft det.
Den avgörande frågan är hur ett ägarskap förval-
tas. Jag tror att få av oss med handen på hjärtat säger
att svenskar i alla hänseenden är ärligare och effekti-
vare företagare än vad utländska medborgare är. Man
kan se på samma sätt på företag som är baserade i
olika länder, givet att vi har internationella regelverk
som verkar likgörande för förutsättningarna.
Jag vill också nämna någonting om realiterna i
Sverige i dag. Vi vet att vi i verkligheten har stora
ingående utländska investeringar i vårt land. När jag
tittar på statistiken har jag har väldigt svårt att se hur
den bild som Karin Falkmer målade upp skulle kunna
vara riktig. Vårt land ligger i dag som nummer tre i
Europa vad gäller ingående utländska investeringar.
De uppgår till ca 17 miljarder dollar om året. Vi är
nummer tre i Europa och nummer fem i världen. Jag
har väldigt svårt att tro att den analys som Karin
Falkmer gör spelar någon större roll när utvecklingen
har tagit denna vändning.
Förändringen inträdde 1993. Siffrorna förtärktes -
94, gick upp -95 och är fortfarande -96 tillfredsstäl-
lande. Vi har i verkligheten kommit att få en kraftig
ingående utländsk investeringsvåg, som vi har all
anledning att bejaka.
Jag vill ta upp ytterligare några av de frågor som
har ställts i debatten. Trähus har nämts. Jag vill säga
att jag när det gäller Bosnien inte har något nytt att
komma med, eftersom inga förändringar har skett i de
affärsförutsättningar eller politiska förutsättningar
som de engagerade trähusföretagen arbetar med.
Lennart Beijer tog upp frågan om Tyskland. Jag
och mina medarbetare har tyvärr ingen kännedom om
det projekt som han tar upp. Vi tror att man i stort sett
inte behöver använda EKN för export till norra
Tyskland. Här räcker vanliga kommersiella bankga-
rantier. Vi är tacksamma för information om vad som
kan ligga bakom. Vi är naturligtvis beredda att titta på
frågan, men vi känner inte till den.
Kjell Ericsson tog upp frågan om Norge och
gränsproblemen. På en punkt hoppas jag att det skall
vara möjligt att göra någonting. Det gäller den faktis-
ka tullklareringen. Kanske går det att komma fram till
en effektivare tullklarering med ADB osv. Ett pro-
blem som jag icke tror att vi kommer undan är att
EES-avtalet inte gäller jordbruket och jordbruksvaror.
Där är en skillnad. Jag tror inte att vi kan få någon
avgörande ändring till stånd, hur mycket vi än an-
stränger oss i Bryssel. Men jag vill understryka att jag
och mina medarbetare i departementet arbetar för att
långt i förväg identifiera alla eventuella problem i
gränsytan mellan industriella varor och jordbruksva-
ror och försöka lösa upp de knutar och konflikter som
finns. Jag delar Kjell Ericssons mening. Trassel vid
vår gemensamma gräns är helt ovärdigt våra grann-
förhållanden. Men det är en skillnad mellan EU-
medlemskap och EES, och det är den som kommer till
uttryck.
Eva Flyborg frågade mig om Anders Sundströms
uttalande. Jag tror hon syftar på det Anders Sund-
ström har sagt om att Svenska Kraftnät egentligen
också borde ha möjlighet att äga och därmed vara en
neutral distributör av el till andra länder. Jag tror att
det är det som hans uttalande syftade på. Jag ser för
min del inget problematiskt i en sådan konstruktion.
Jag är dock inte underrättad av Anders Sundström om
detta är aktuellt i de energipolitiska förhandlingarna
eller inte.
Slutligen vill jag till Holger Gustafsson säga att
jag stöder mycket i hans inlägg. Jag kan också säga att
min uppfattning är att den del av EU-medlemskapet
ur handelspolitiskt hänseende där vi har mest att göra
och där svårigheterna är störst är den gemensamma
jordbrukspolitiken.
Jag vet att Annika Åhnberg arbetar i samråd med
flera av kollegerna för att kunna lansera en svensk
politik inför omförhandlingen av den gemensamma
jordbrukspolitiken som är baserad på vårt frihandel-
stänkande men som det ändå skall vara möjligt att
åstadkomma framgångar för i EU-kretsen.

Anf. 175 KARIN FALKMER (m) replik:
Herr talman! Jag delar helt och fullt Björn von
Sydows övertygelse om att vårt EU-medlemskap har
gagnat Sveriges möjligheter att ha inflytande på såda-
na viktiga frågor som handelspolitiken. Vi har ju i och
med att vi är medlemmar i EU en möjlighet att påver-
ka den största handelsorganisationen i världen, nämli-
gen EU.
Det återstår mycket att åtgärda inom EU. Det är
inte bara jordbrukspolitiken, utan det är att avskaffa
EU:s tullar på industrivaror och att snabbare än vad
det är sagt avskaffa tullarna gentemot de baltiska
länderna, osv. Jag är övertygad om att Björn von
Sydow delar min uppfattning att det här är en viktig
fråga för Sverige att driva inom EU.
När det gäller arbetsvillkoren och handelsorgani-
sationen VHO, tycker jag att utgången var lyckosam.
Det är inte någon arbetsgrupp inom VHO som arbetar
med detta, utan det är sekretariaten som har kontakter.
Jag tycker att det är rimligt.
Investeringarna till Sverige har ökat markant i och
med att Sverige blev medlem i EU, och det är mycket
bra. Jag tycker inte att det är något negativt att vi får
in investeringar i Sverige, tvärtom. Men vi har ett litet
problem, och det är att det mesta av investeringarna
har skett genom att redan befintliga företag övertagits
av utländska företag. Det har varit väldigt få utländ-
ska företag som har startat ny verksamhet, och i och
med detta har det inte skapats nya arbeten i Sverige
genom detta. Man har möjligen tryggat dem som vi
har, och det är bra nog.
Jag tycker att det som är viktigt att åtgärda är om-
världsbilden av Sverige, så att vi även får in investe-
ringar som innebär att man bygger ut ny verksamhet
och får nya jobb i Sverige.

Anf. 176 Statsrådet BJÖRN VON
SYDOW (s):
Herr talman! Det återstår mycket att göra i EU. Vi
lär oss också hur man kan arbeta i EU.
Jag avser att förelägga riksdagen två skrivelser
under våren. En skrivelse handlar om svenska mål-
sättningar när det gäller arbetet på den inre markna-
den. En annan skrivelse handlar om Sveriges yttre
handelspolitik. Den går givetvis i väldigt stor ut-
sträckning, men inte helt, genom EU. Jag hoppas på
en bra diskussion i Sveriges riksdag kring dessa strä-
vanden, som vi sedan skall arbeta med genom sed-
vanligt inofficiellt och officiellt arbete i EU:s olika
organ.
Jag vill ta upp frågan om omvärldsbilden. Jag har
faktiskt också sett uppgifter om vad det är som spelar
roll bland utländska analytiker och investerare. Det
visar sig att vi har väldigt många plus som har att göra
med kunskaper, informationsteknik och språkfärdig-
het. Om jag spetsar till det litet, kan jag säga att det
finns problem när det gäller den uteblivna utbildning
som en del ungdomar och yngre medelålders träffades
av på 80-talet.
Det viktigaste när det gäller förtroendet har att gö-
ra med makroekonomin i Sverige. När vi är på väg ur
den ekonomiska krisens mest akuta skede, som vi är,
menar jag att Sverige har förutsättningar att i alla
hänseenden te sig som ett av Europas mest attraktiva
investeringsländer. Vi är det redan i många hänseen-
den.

Anf. 177 KARIN FALKMER (m) replik:
Herr talman! Även jag hoppas att vi når därhän,
men det kräver en aning mer från regeringen.
När det gäller investeringarna är det oerhört vik-
tigt att VHO får ett regelverk för investeringsfrågorna.
Jag hoppas att det kommer att gå framåt.
När det gäller den inre marknaden vill jag bara
tillägga att vi också måste bevaka hur vi hanterar de
här frågorna i Sverige och vara med som en vakthund.
Den inre marknaden måste man erövra dag för dag.
Man måste passa på vad man själv gör i Sverige och
se vilka nya regler som kommer i de olika EU-
länderna. Det har ju visat sig att det skapas ett fåtal
regler på EU-nivå, jämfört med alla de nya regler som
kommer till i de olika medlemsländerna och som
sätter käppar i hjulen för den inre marknaden.
Jag tycker att Näringsdepartementet skall skapa en
egen stark inre marknadsfunktion, som har en vaktan-
de roll i alla frågor som passerar i regeringen, just
med inre marknadsperspektivet i bakhuvudet.

Anf. 178 Statsrådet BJÖRN VON
SYDOW (s):
Herr talman! Det är viktigt att vi har en aktiv
hållning till en inre marknad. Men jag vill ge en
kommentar. Vad är det som det handlar om? Ja, det
handlar inte om att ta bort offentliga regler. Det
handlar i väldigt stor utsträckning om att göra gemen-
samma regler. När man sitter där i inre marknadsrå-
det, och även när EU-nämnden tar del av förberedel-
serna, ser man att det handlar om den offentliga mak-
tens interventioner i marknaden, för att tillgodose
konsumentintressen, miljöintressen, producentintres-
sen osv. Det är den balansgång som Sveriges riksdag
ständigt har. Nu har vi den på europeisk nivå. Det är
en ständig avvägning.
Jag hoppas att jag skall kunna levandegöra dessa,
ibland motsägelsefulla, utmaningar som man står
inför. Men det är för lätt att ge intrycket att det hand-
lar om en allmän drift i väg till en marknad utan regler
och offentliga styrinstrument.

Anf. 179 LENNART BEIJER (v) replik:
Herr talman! Jag blir litet förvånad när Björn von
Sydow säger att han inte känner till frågeställningen
om trähus. Jag kanske var otydlig. Det är alltså inget
projekt som pågår, utan det är snarare ett projekt som
har avstannat, beroende på att de svenska hustillver-
karna har så dåliga erfarenheter. De har alltså svårt att
få betalt för gjorda leveranser. Såvitt jag begriper, har
ändå deras riksorganisation försökt få en ändring till
stånd.
Här måste det naturligtvis vara av intresse för oss
att dels låta Exportrådet ta hand om och förbereda
marken, dels vara beredda att under en övergångspe-
riod, tills allting fungerar av sig självt, se till att EKN
tar den här branschen under sina vingar. Det var frå-
gan.
Jag skulle vilja passa på att be om en utveckling
av jämförelsen mellan utländska investerare och tidi-
gare valloner. Det skulle vara mycket intressant.

Anf. 180 Statsrådet BJÖRN VON
SYDOW (s):
Herr talman! Lennart Beijers sista fråga handlar
om en liknelse som jag har gjort då och då. Jag vet ju
att det var möjligt att sprida företagskunnande i det
dåtida Sverige, genom den berömda importen av
vallonska både företagsledare och yrkesarbetare. Det
är den liknelsen som jag tycker känns väldigt relevant
att få göra, i en tid när det ibland riktas skepsis mot
utländska investerare och företagsledare men också
löntagare från andra länder.
Frågan om trähus till Tyskland är okänd för mig.
Jag kan bara säga att jag i princip tror att det är en
fråga för det vanliga banksystemet.

Anf. 181 LENNART BEIJER (v) replik:
Herr talman! Jag skall naturligtvis se till att stats-
rådet kommer att bli informerad i den här frågan på
något sätt, ganska ordentligt för den delen.
Jag tycker ändå att det är en viss skillnad mellan
utländska investerare och tidigare års valloner i den
meningen att vallonerna stannade kvar och utvecklade
Sverige, medan det ibland kan vara litet mer osäkert
med utländska investerare. Det är därför jag tycker att
man skall hantera de olika storheterna litet varsamt.

Anf. 182 KJELL ERICSSON (c) replik:
Herr talman! Som jag sade i min inledning delar
jag handelsministerns positiva syn på resultatet i
Singapore. Jag tycker att det är en stor framgång att
man har liberaliserat handeln med informationsteknik,
och att man har fått ett internationellt regelverk för
investeringsfrågor tycker jag också är mycket bra.
Man måste se socialklausulerna som en framgång. Vi
har fått en länk mellan VHO och ILO. De här frågor-
na tycker jag att man har skött på ett fint sätt.
Jag återkommer till den lilla frågan. Frågan om
Norge är en liten fråga i förhållande till VHO, men
det är trots allt en ganska stor fråga för dem den be-
rör. Norge är också, som jag sade tidigare, en stor
handelspartner. Förvisso har vi EES-avtalet, som inte
omfattar jordbruket. Men man tycker ändå att när det
gäller ett EES-land, ett land som har minst lika hårda
villkor på miljö och skydd som Sverige och andra
EU-länder, skulle man i förhandlingar mellan kom-
missionen och Norge i vissa fall ha kunnat göra Norge
till yttergräns. Det skulle egentligen inte skada någon.
Det skulle underlätta mycket för den trafik som före-
kommer över gränsen. Det här är trots allt ett stort
praktiskt problem, som man tycker skulle kunna un-
derlättas. Det handlar ändå om vår närmaste granne
och stora handelspartner.
Än en gång hoppas jag att det går att hitta någon
lösning när det gäller trähusen till Bosnien. Vi vet att
marknaden i Sverige i dag inte är speciellt stor. Kan
man hitta olika marknader för trähus här, kan man
också behålla både sysselsättning och kompetens i
vårt land. Det är också nödvändigt.
Sedan kan jag bara intyga det som Lennart Beijer
säger när det gäller Tyskland. Där finns problem. Det
finns ett antal trähusföretag i Sverige som har pro-
blem med att klara krediterna mot Tyskland.

Anf. 183 Statsrådet BJÖRN VON
SYDOW (s):
Herr talman! Jag vill bara peka på att när det gäl-
ler investeringar på internationell nivå gäller framste-
get möjligheten att få i gång ett studiearbete inom
VHO för att belysa detta innan vi kan komma i gång
med förhandlingar. Det är långt dit.
Vi ligger möjligen längre fram när det gäller ett
arbete inom OECD. Men jag har fått klart för mig att
de flesta OECD-länder har genomskinliga regelverk
för investeringar sinsemellan. Den viktiga frågan är
att få det på världsnivå.
Jag kan inte kommentera mycket mer när det gäl-
ler Norge, men jag skall titta närmare på detta med
mina medarbetare och se om det finns några tekniska
möjligheter till framgång.
När det gäller Bosnien och trähus ser jag ganska
pessimistiskt på situationen så länge trähusfabrikan-
terna knyter sina tilltänkta finansieringssystem från
den serbiska delen av Bosnien-Hercegovina in mot
Serbien. Det är den politiska knutpunkten. Sverige
liksom Daytonavtalet strävar ju efter att hålla ihop de
tre befolkningsgrupperna inom Bosnien-Hercegovina.
Dessutom är det utomordentligt stora kreditrisker,
så stora att det inte går att lösa dem med den vanliga
avgiftssättning vi har. Och vi har inga statsmedel. Vi
kan inte omdisponera våra utgiftsområden som riks-
dagen här har fastställt för att ta fram belopp, allra
minst de jättebelopp som hela idén bygger på.

Anf. 184 EVA GOËS (mp) replik:
Herr talman! Jag tackar för rapporteringen och
även en rapport som jag har fått i handen i näringsut-
skottet. Där läser jag under rubriken Handel och mil-
jö: Frågan om fortsatt arbete inom VHO om fråge-
komplexet handel och miljö avslutades odramatiskt
med att en text som förelåg från Genève antogs som
en del av ministerdeklarationen. Texten för inte frå-
gorna framåt på ett sådant sätt som EU eftersträvat,
men arbetet kan fortsätta på basis av ett konsensusbe-
slut.
Jag skulle önska att handelsministern utvecklade
den här formuleringen.

Anf. 185 Statsrådet BJÖRN VON
SYDOW (s):
Herr talman! Det kanske var en knapphändig in-
formation som fanns i dokumentet. Situationen är den
att många av de u-länder som är kritiska mot att föra
in en social klausul i VHO-systemet, därför att man
fruktar att den kommer att användas i protektionistisk
riktning, riktar samma kritik mot möjligheten att inom
VHO ta hänsyn till miljökonventioner eller miljö-
märkning. Kort sagt, att de kommer att användas av
den rika världen som ett sätt att utestänga den fattiga
världens produkter.
När jag var nere i Genève i början av november
var situationen synnerligen dålig. Det verkade som
om u-länderna var så starka i förhandlingarna att vi
inte ens skulle ha ett bekräftande av vad som redan
var uppnått med oss i den deklaration som vi ändå
fick. Men vi agerade kraftfullt inom EU och uppnåd-
de den här hävstångseffekten på nytt, släpp inte taget!
Vi klarade inte att flytta fram positionerna, men vi
skall ha en fortsatt arbetsgrupp inom VHO och för-
hoppningsvis en reorganiserad sådan, som ger bättre
möjligheter till framsteg nästa gång när det gäller att
åstadkomma att det skall vara möjligt att ta hänsyn till
miljökonventioner utan att det skall betraktas som
handelshinder.

Anf. 186 EVA GOËS (mp) replik:
Herr talman! Det här kan man kanske säga är en
gränsdragning mellan nord och syd, mellan u-länder
och i-länder.
Jag läser i ett annat avsnitt, om investeringar och
konkurrens, som statsrådet var inne på. Då tänkte jag
att om man nu såg det ur u-ländernas synvinkel: På
vems villkor investerar man? Om handelsministern
kunde sätta sig in i att vara en person från ett u-land
som var på den här konferensen, hur skulle han eller
hon ha upplevt det hela? Är det investeringar på i-
ländernas villkor eller på u-ländernas?

Anf. 187 Statsrådet BJÖRN VON
SYDOW (s):
Herr talman! Det är verkligen en berättigad fråga.
Lyssnade man på inläggen var det verkligen många u-
länder, särskilt i början av debatterna, som ställde den
frågan och sade: Vi vill ha kvar nationella möjligheter
att reglera den ingående investeraren. Men det växte
så småningom fram en känsla av att en hel del u-
länder faktiskt har tagit steget ifrån u-landsstatusen
och numera är på väg uppåt i inkomster. De såg att de
egentligen hade gjort det därför att de kunnat ha en
reglering av kapitalbildning och investeringsförhål-
landen. De såg snabbt: Men snart är vi också investe-
rare utåt, kanske att det ändå är så att det som vi upp-
fattar som ett förtryck från i-länderna i verkligheten,
rätt hanterat, kan vara till stöd för oss.
De allra fattigaste länderna är de som upplever
detta hot som mest. Och där finns mycket att göra för
oss. Man talade ibland om behovet av en educational
process för att vinna förståelse för att ett genomskin-
ligt regelverk är bättre än inget regelverk alls.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 18 december.)

10 § Energi

Föredrogs
Näringsutskottets betänkande 1996/97:NU2
Anslag inom utgiftsområde 21 Energi (prop.
1996/97:1 delvis)

Anf. 188 MIKAEL ODENBERG (m):
Herr talman! Låt mig allra först få yrka bifall till
reservation 1 till betänkandet, avgiven av Karin
Falkmer m.fl. Det är en reservation som handlar om
hur ett förslag från regeringen att spara vissa medel på
energiforskningsanslagen bör läggas ut.
Det kanske inte är den största energipolitiska ut-
maningen vi står inför. Det är ett tunt betänkande,
eftersom energipolitiken i huvudsak ligger i malpåse i
avvaktan på den energipolitiska proposition som
regeringen har aviserat skall komma någon gång un-
der våren 1997.
Den knapphändiga budgetbehandling som vi har
att ta itu med när det gäller utgiftsområdet Energi
ackompanjeras nu av ett partitaktiskt förhandlingsspel
som främst handlar om landets kärnkraft. Skall man
ange några nyckelord för detta förhandlingsspel skulle
det kunna vara ord som reaktorexercis, årtalsdribb-
lande, bondeoffer och kohandel.
Det påminner också litet om vad barnramsan om
tio små negerpojkar eftersom man i förhandlingarna
från början hade sex samtalspartner. I november kon-
staterade näringsministern att det i sak var en stor
åsiktsgemenskap mellan honom och Socialdemokra-
terna å ena sidan och Moderaterna och Folkpartiet å
den andra. Detta uttalande till medierna ackompanje-
ras med att Moderaterna och Folkpartiet slängdes ut
ur förhandlingsrummet. I dag på eftermiddagen har
Miljöpartiet uteslutits från förhandlingarna. Det sker
samtidigt som alla vet att Miljöpartiet och Centern så
här långt har intagit identisk likartad uppfattning i de
samtal som pågått. Nu hörde vi på nyheterna att Cen-
tern i morgon överväger att lämna energiförhandling-
arna.
Detta visar naturligtvis att regeringens förhand-
lingsuppläggning har lett in i en återvändsgränd. Nä-
ringsministern har anmält sig till debatten, men han
syns inte till. Det är synd därför att jag skulle vilja,
mot bakgrund av det taktiska spel som pågår, påminna
honom och kammaren i övrigt om att det i förra veck-
an, då han träffade sina samtalspartner i energiöver-
läggningar, gick 551 185 människor utan riktigt jobb i
det här landet. Det är en ökning med drygt 20 000
sedan Energikommissionen slutade sitt arbete för
jämnt ett år sedan.
Bland all reaktorexercis och allt årtalsdribblande
kan det kanske vara bra att erinra sig om att det är om
dessa 551 185 människor av kött och blod som detta
egentligen handlar. Energipolitiken är ju inget själv-
ändamål. Energipolitiken är ett instrument, ett redskap
i riksdagens händer. Energipolitiken är viktig för
miljön. Men den är framför allt en strategisk faktor
för att få till stånd tillväxt, för att få till stånd investe-
ringar, företagande och sysselsättning. I det perspek-
tivet är energipolitiken oerhört viktig. Den har avgö-
rande betydelse för det här landets industriella fram-
tid. För de svenska basindustrierna är energipolitiken
något av en ödesfråga. Men det gäller inte bara för
basindustrier utan hela bygder - Bergslagen, efter
Norrlandskusten och i Norrbottens inland - som för
sin framtid är beroende av att energipolitiken ger
vettiga och konkurrenskraftiga spelregler för de
svenska företagen. Ingen regionalpolitik i världen kan
kompensera det dessa bygder drabbas av, om vi ge-
nom en oklok energipolitik och en förtida kärn-
kraftsavveckling höjer elpriserna för den svenska
industrin.
Nu är näringsministern klok nog att inse detta.
Han är väl medveten om det, och han har skrivit om
det i ett stort antal debattartiklar. Ändå har han kallat
det för en skrämselkampanj när jag och andra mode-
rater under de gångna veckorna rest runt och besökt
elintensiva företag just i de här bygderna. Jag kan
försäkra kammaren om att energifrågan för oss inte är
någon kul kampanjfråga. Vi har besökt elintensiva
företag för att lyssna, lära och bilda opinion. Vi har
träffat företagsledare och fackklubbar. Alla har delat
vår djupa oro över det förhandlingsspel som för när-
varande pågår.
Man kan när man ser mediernas rapportering få
det intrycket att frågeställningen för den svenska
riksdagen i dag är om vi skall förtidsavveckla en
svensk reaktor 1998 eller om vi skall göra det år
2001. Så är naturligtvis inte alls fallet. Den huvudfrå-
ga som vi nu har att avgöra är om det skall fattas
politiska beslut om att i förtid avveckla svenska kärn-
kraftsreaktorer, eller om kraftbranschen själv under de
kommande decennierna skall få ta ansvar för om-
ställningen av sitt produktionssystem. Jag vill med
viss skärpa hävda att kraftindustrin numera inte skiljer
sig från andra kapitalintensiva industribranscher med
långa ledtider. Om staten kan sätta stabila ramar och
ange långsiktigt hållbara spelregler kommer kraft-
branschen sakta men säkert att kunna förnya sin pro-
duktionsapparat under kommande år. Det behövs inte,
lika litet som det behövs för andra branscher, några
politiska beslut för att åstadkomma detta.
Energikommissionen har avfärdat årtalet 2010, det
som tidigare har ansetts vara en kärnkraftens bortre
parentes. Därmed har naturligtvis också skälen för
politiskt beslutsfattande kring en "hitre" parentes
fallit. Sanningen är att det över huvud taget inte be-
hövs några politiska beslut för att få till stånd en av-
veckling av den svenska kärnkraften. Om vi behåller
dagens lagverk, tillkommet efter 1980 års folkom-
röstning, kommer den svenska kärnkraften att fasas ut
under första halvan av 2000-talet. Då vinner vi också
den tid som inte minst Energikommissionen under-
strukit att vi behöver för att förnybar energiproduk-
tion skall bli ekonomiskt konkurrenskraftig.
Regeringen och näringsministern gör sig nu i me-
dierna till tolk för uppfattningen att det skulle erford-
ras politiska beslut av det skälet att de svenska kärn-
kraftverken inom kort kommer att sjunga på sista
versen. Det här är en grovt felaktig beskrivning. Den
svenska kärnkraften är en toppmodern produktions-
apparat. Den har inte ett evigt liv, utan den kommer så
småningom att bytas ut, men den har många år kvar.
Det innebär att politiskt fattade beslut om att i
förtid lägga ned lönsamma reaktorer som uppfyller de
svenska säkerhetskraven blir också beslut om kapital-
förstöring. Per definition innebär sådana förtidsav-
vecklingar en kapitalförstöring. Vi vill med bestämd-
het hävda att ett land med över en halv miljon arbets-
lösa människor inte har råd med denna kapitalförstö-
ring. Tvärtom har vi nu anledning att ta vara på alla
de resurser som står till det svenska folkhushållets
förfogande.
Vi behöver, herr talman, få till stånd en långsiktig
och hållbar energipolitik värd namnet. Det talas
mycket i den här talarstolen, inte minst när det är
näringsdebatter, om att landets företagare och investe-
rare behöver långsiktiga och stabila spelregler, att vi
måste få fasta spelvillkor. Det område som för många
industrier är helt centralt är energiområdet, och här
saknas de fasta spelreglerna. I stället får man på håll
se hur det partitaktiska spelet utvecklas. Jag fick väl-
digt tydligt bekräftat, när jag besökte olika elintensiva
företag runt om i landet under den gångna månaden,
att man i olika styrelser sitter och väntar på besked för
att man sedan skall kunna ta sina strategiska investe-
ringsbeslut. De beskeden måste ges. Det går inte att i
längden låta energipolitiken vara totalt utan den stad-
ga som investerarna behöver för sina beslut.
Jag vill också hävda att det i längden inte heller
går att utforma landets energipolitik i öppen strid mot
Moderaterna, Folkpartiet, näringslivet och en samlad
fackföreningsrörelse. Det går inte att åstadkomma den
bredd och stabilitet som näringslivet behöver. Då
hjälper det inte att man försöker motivera det politis-
ka spelet med uttalanden om att man vill inleda en
förtida avveckling därför att detta skulle vara till gagn
för industrin. Det vore mer fruktbart om man lyssnade
på näringslivet, anställda i företagen och de entydiga
budskap som de ger.
Låt mig till sist säga att det nu, när vi nu ser ener-
giförhandlingarna sakta men säkert haverera, finns
anledning att understryka att det - med tanke på vad
som behöver komma ut av energipolitiken och av den
energipolitiska proposition som skall läggas fram i
vår - inte duger med besked om vad statsmakterna
vill göra med reaktor nr 1. Investerarna behöver nu få
besked om vilka spelregler som skall gälla för energi-
produktionen i stort. Det går inte att fatta beslut om
en första reaktor och sedan lämna alla i tvivelsmål om
vad som skall hända med de återstående reaktorerna.
Gör man det har man fattat det absolut sämsta tänkba-
ra beslutet.
Då har man sänt en avvecklingssignal samtidigt som
man lämnar investerarna i totalt tvivelsmål om vilka
långsiktiga spelregler som skall gälla.
Genomför man en politisk stängning av en kärn-
kraftsreaktor utan att ge besked om hur fortsättningen
av omställningen skall gå till, har man förenat denna
enstaka avställning med oerhört höga kostnader för
det svenska samhället.
Därmed, herr talman, ber jag återigen att få yrka
bifall till reservation 1 i betänkandet NU2.

Anf. 189 EVA GOËS (mp):
Herr talman! Jag skall läsa citat: "Efter det att
Energikommissionens betänkande har varit på remiss
kommer regeringen att kalla till partiledaröverlägg-
ningar om energifrågan.
Socialdemokratin är beredd att ta sig an den stora
uppgift som omställningen av energisystemet innebär.
Vi är övertygade om att denna omställning, som också
ska ha inslag av hushållande och sparande, både är
nödvändig och möjlig. Enligt vår uppfattning bör
kärnkraftsavvecklingen inledas under mandatperioden
och därefter fortsätta i jämn takt. Omställningen ska
genomföras på ett sådant sätt att den elintensiva ba-
sindustrins konkurrensläge inte äventyras. Den redan
genomförda om- och avregleringen av elmarknaden
får inte leda till ökade elpriser generellt sett för hus-
hållen eller för hushåll i särskilda områden, till exem-
pel i glesbygden. Om så sker måste åtgärder vidtas.
Den nationella utmaning som ligger framför oss på
energipolitikens område kräver mångas medverkan
och delaktighet. Inför nästa stora energipolitiska be-
slut eftersträvar socialdemokratin bred politisk enig-
het. De förestående partiledaröverläggningarna måste
utgå från denna ambition."
Detta var ett utdrag ur s-kongressens protokoll.
Jag är benägen att hålla med Mikael Odenberg om
att det ser ut som tio små negerpojkar - den ena efter
den andra hoppar av. Det verkar inte bli en så bred
uppgörelse.
Herr talman! Frågan är om det blir någon kärn-
kraftsavveckling över huvud taget. Jag skall ge ett
exempel. Jag har nämligen en reservation som gäller
kabel till Polen.
Håller Vattenfall på att skaffa sig en ny marknad
för svensk kärnkraft? Jag tänker på den svenskpolska
kabeln utanför Blekinges kust. Vattenfall säger att de
har gjort en kommersiell bedömning "att kärnkraften
kommer att vara kvar efter 2010". Vad de glömmer är
att de själva, med 50 % av marknaden, är de som
kontrollerar utvecklingen. För att bromsa en vidare
avställning av kärnkraftverken bygger de nu ett sys-
tem som förutsätter en fortsatt kärnkraftsdrift. Ingen
har kunnat motivera varför kabeln skall byggas. Är
det samhällsekonomiskt? Gör det någon miljönytta?
Knappast.
De senaste dagarnas avslöjanden, att kabeln kom-
mer att kräva sex mil luftledningar över natur som är
av riksintresse utmed sjön Åsnen till Mörrumsån är
bara undantaget som bekräftar regeln.
Man hemlighåller sådant som är obekvämt. Här
finns ingen transparens. Genomskinligt? Ja, det är det
emellertid.
Dessutom har den polska kommunen Mielno, som
skall ha denna anläggning, enhälligt sagt nej - en
avstod, för att vara korrekt. De hade en detaljplan,
men efter protester revs beslutet upp den 22 novem-
ber av miljöskäl och för att värna om den naturnära
turism som håller på att utvecklas där.
Därför fortsätter Vattenfall att söka nya kommuner
längs kusten västerut. Till slut hamnar man i närheten
av Bornholm. Där går det knappast att lägga någon
likströmskabel.
Polen har länge betraktats som Europas soptipp.
Så är det emellertid inte längre. Nu vill man visa att
man sätter miljön i främsta rummet. Man vill sänka
energianvändningen med 45 % på 1994 års nivå fram
till år 2010. Man är stolt, och man vill visa vägen.
Fru talman! När denna kabel togs upp till beslut i
investeringsbudgeten i kammaren i våras skulle vi
politiker ha frågat vad det var som inte sades i ansö-
kan. Vi i Miljöpartiet de gröna sade nej, eftersom vi
befarade att kabeln skulle byggas just för att användas
för fortsatt kärnkraftsdrift - ett sätt att sälja svensk
kärnkraftsel på marknaden nere på kontinenten.
Jag vet att Svenska Kraftnäts företrädare Christer
Olsson redan den 27 februari sade: Kabelns byggan-
de beror på politiska beslut kring kärnkraftsavveck-
lingen.
I ett pressmeddelande från Länsstyrelsen i Krono-
bergs län stod det den 13 mars: "Då behövs en för-
stärkning av ledningsnätet Alvesta-Hemsjö. Denna
togs bort tidigare när man avfärdat utbyggnadsplaner-
na i Karlshamn. Likströmsdelen över Östersjön kostar
ca 3 miljarder kronor och ny ledning mellan Alvesta
och Hemsjö ca 30 miljoner kronor. Ännu är projektet
osäkert. Det beror främst på politiska ställningstagan-
den kring kärnkraftsavvecklingen." Vad menar de,
Anders Sundström?
Det tioåriga avtalet om kraftutbyte, som har teck-
nats mellan Polen och Sverige under s.k. normalår,
skulle ge en nettoexport om ca 2 TWh. Detta försäm-
rar dock inte försörjningstryggheten i Sverige, står det
vidare. Hur går denna ekvation ihop?
Det är något skumt med det hela. Inte nog med att
man gömmer sig bakom formuleringar som ingen
begriper och hemlighåller saker och ting, utan man
håller också på att köpa upp energibolag utomlands
som är fossilbaserade och/eller drivna med kärnkraft.
Fru talman! Varför har Vattenfall köpt in sig i nio
tyska kol- och kärnkraftverk samt tre polska kolkraft-
verk?
De gröna och Socialdemokraterna i Tyskland an-
ser att detta hotar att slå ut de alternativa energikäl-
lorna. Vattenfall köper upp miljöfarlig energi för att
kunna sälja den billigt. Inte nog med det, utan i da-
garna, den 2 december, kom man in till NUTEK med
fjärde motiveringen och tredje kompletteringen av
miljökonsekvenserna för hela projektet. Motiv och
syfte har hela tiden ändrats. Man framhåller att luft-
ledningen inte skulle godkännas i Skåne och låtsas
som om den inte skulle behöva byggas sex mil från
Hemsjö norrut mot Alvesta. Därför skall man inte
pröva att förlägga den till Skåne t.ex., utan man un-
dersöker denna möjlighet bara i Karlshamn.
Kabelprojektet berör Östersjön och dess botten
och får internationella konsekvenser. Detta projekt
bedöms därför vara ett ärende som berörs av Esbo-
konventionen om gränsöverskridande miljöpåverkan.
Naturvårdsverket är ansvarig myndighet för konven-
tionen, varför det bör underrättas så att miljöprövning
kan ske på internationell nivå. Esbokonventionen är
en ECE-konvention, Economic Commission for Eu-
rope, som många länder har skrivit under men som
endast har ratificerats av 13 stater. De nordiska län-
derna har beslutat att tillämpa konventionen. Natur-
vårdsverket har underrättats och utreder för närvaran-
de frågan. Men det märkliga är att man den ena gång-
en säger att kabeln redan är beslutad och nästa gång
att man håller på att utreda det ena och det andra.
T.ex. har frågan om prövning enligt 4 kap. naturre-
surslagen remitterats till ett antal instanser. Troligen
kommer ett regeringsbeslut enligt detta lagrum att
fattas tidigast under hösten 1997.
Kritik har riktats från Boverket, SGU, NUTEK,
Sölvesborgs, Karlshamns och Ronnebys kommuner,
Länsstyrelsen i Blekinge, miljövårdsenheten i Krono-
bergs län, Fiskeriverket m.fl. De kräver att projektet,
inklusive den sex mil långa luftledningen, skall prövas
enligt naturresurslagen. Remisstiden går ut den
10 januari. I dag fattar Karlshamn beslut i ärendet,
vilket antagligen kommer att gå ut på att projektet
skall prövas enligt naturresurslagen.
Fru talman! Det är helt klart att vi bara har sett
början av detta spektakel, och inte lär kabeln kunna
kastas i sjön 1997 eller 1998. Med alla dessa instanser
emot sig borde riksdagen ta sig en ny titt på fallet
Swepol kabel. Skall man lära något av handläggning-
en hittills, är det viktigast att granska det som inte har
kommit upp till ytan.
Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till reserva-
tionerna 2 och 3.

Anf. 190 BARBRO ANDERSSON (s):
Fru talman! Energipolitiken skall utgå från vad
natur och miljö kan bära. Landets energiförsörjning
skall tryggas genom ett energisystem som i största
möjliga utsträckning grundas på varaktiga, helst in-
hemska och förnybara, energikällor samt genom ef-
fektiv energihushållning.
Så står det i den överenskommelse som Socialde-
mokraterna, Centern och Folkpartiet liberalerna gjor-
de 1991. Den förra fyrpartiregeringen tog in detta i
sin regeringsförklaring, och därmed är också Modera-
ta samlingspartiet och Kristdemokraterna med på
detta synsätt. Dessa riktlinjer håller även i dag. Det
tycker jag är bra.
I energiöverenskommelsen kom man överens om
olika typer av stöd till omställningen och utvecklingen
av energisystemet. Det gällde insatser för ny energi-
teknik och investeringsbidrag till kraftvärmeproduk-
tion med biobränslen samt till vindkraftverk och
solvärmeanläggningar. Det fanns också stöd till ener-
gieffektiv teknik, och senare har det införts ett stöd till
främjande av biobränslebaserad elproduktionsteknik.
Det är anslagen till dessa stöd som vi i dag debatterar,
utgiftsområde 21, energi.
Regeringen föreslår att ramen för detta utgiftsom-
råde skall vara dryg 474 miljoner kronor. Miljöpartiet
yrkar i en motion om ett större anslag, 1 miljard kro-
nor, men detta avvisades av riksdagen när vi bestäm-
de ramarna.
Fru talman! Utskottet pekar i betänkandet på bety-
delsen av forskning för ny teknik; utvecklingen av
nya, alternativa energikällor. Att utveckla ett långsik-
tigt hållbart energisystem är en omfattande uppgift
som ställer stora krav på hela samhället. Det är viktigt
att gemensamma insatser från staten och näringslivet
fortsätter.
Fram till i dag har ca 30 miljarder kronor satsats
på forskning, utveckling och demonstration. Det har
satsats mycket, det har hänt rätt mycket, men det är
också mycket kvar att göra på detta område. Det har
varit svårare än vi en gång trodde, det har inte varit så
enkelt att få in de nya energikällorna.
Sedan 1980 har ändå biokraftvärme och vindkraft
bidragit med ungefär 700 MW. 1994 fanns det 55
biokraftvärmeanläggningar, nu finns några fler, och
det fanns 295 vindkraftverk.
Vi kommer att få en energipolitisk proposition i
mars att ta ställning till, och regeringen avser att då
återkomma med förslag vad gäller inriktningen och
utformningen av energiforskningen.
Fru talman! När vi diskuterar stöd till utveckling
av ny teknik, är det viktigt att fundera över vad vi
menar med detta. Det är viktigt att betona att en ut-
veckling sker för bättre effektivitet m.m. och att det
inte bara blir subventioner för byggande av ett antal
anläggningar, ganska lika varandra. Det kanske går att
räkna hem ändå, med det ränteläge vi har i dag och
med de erfarenheter och det kunnande som vi har
skaffat oss. Självklart skall vi diskutera om stöd skall
gå ut i någon form, men vi bör noga tänka över hur
och till vad, så att det verkligen sker en utveckling.
Det tål också att funderas över inom vilka områ-
den vi skall satsa. Biobränslen t.ex. är ju mycket vik-
tiga för oss i Sverige, och kommer att öka i betydelse
när vi ställer om energisystemet. Men det är också så
att biobränslen är betydelsefulla i ett bälte i norra
Europa; i Sverige, i Finland, i Ryssland och i de bal-
tiska staterna.
Om vi tror, och vill, att vi skall kunna vara
världsledande i fråga om ny energiteknik, kanske vi
skall lyfta blicken litet och se vad som kan komma i
fråga i andra delar av världen. Är solenergin ett så-
dant område? Hur kan vindkraften utvecklas vidare,
och hur kan vi medverka till att svenska energiföretag
skall kunna utveckla tekniken, exportera sitt kunnande
och skapa jobb i Sverige? Vad tror vi om framtiden
för vätgasen? Låt oss titta framåt - kanske långt
framåt - och se i ett 50-årsperspektiv. Låt oss inrikta
oss på spetstekniken och se det nya.
Fru talman! Jag förutsätter att regeringen åter-
kommer med förslag om detta i den kommande ener-
gipolitiska propositionen.
Sedan vill jag tala litet om R2-reaktorn. Enligt
1991 års energipolitiska beslut, skall den statliga
finansieringen till R2-reaktorn lämnas oförändrad så
länge reaktordriften pågår och forskningstjänster
tillhandahålls. Regeringen föreslår nu vissa bespa-
ringar även på detta område.
Utskottet har diskuterat detta och vill betona att
även andra viktiga verksamheter, bl.a. medicinsk
forskning och behandlingsmetoder utanför den rena
kärntekniska tillämpningen, numera drar nytta av
forskningsreaktorn. Utskottet föreslår därför att be-
sparingen fördelas på ett annat sätt, och förutsätter att
de diskussioner som pågår inom regeringskansliet
utmynnar i att man hittar kompletterande finansiering.
Fru talman! Affärsverket Svenska Kraftnät plane-
rar medverkan i ett projekt avseende uppförande och
förvaltning av en likströmslänk i form av en undervat-
tenskabel mellan Sverige och Polen. I betänkandet
redogör utskottet utförligt för detta ärende. Motioner
har inkommit som ifrågasätter kabeln, bl.a ur mil-
jösynpunkt. Ett omfattande beredningsarbete pågår
för närvarande vad gäller prövningen av Polenlänken.
Den skall ses i perspektivet av en gemensam elmark-
nad i norra Europa, runt Östersjön. Projektet analyse-
ras utifrån kraven i både ellagen och naturresurslagen,
och en omfattande miljökonsekvensbeskrivning
kommer att göras. Utifrån detta tillstyrker utskottet
regeringens förslag.
Fru talman! Jag yrkar bifall till hemställan i betän-
kandet och avslag på reservationerna.

Anf. 191 EVA GOËS (mp) replik:
Fru talman! Barbro Andersson nämnde att hon
tycker att det är viktigt med stöd till ny teknik. Det
tycker jag också. Jag tycker verkligen att vi skall satsa
på ny teknik, och jag är väldigt glad för de investe-
ringsstöd som går till vind, sol osv. Frågan är om en
likströmskabel till Polen, där man skall importera
fossilbaserad el eller där vi skall skicka kärnkrafts-el,
skall kallas för att satsa på ny teknik. De 3 miljarder
kronor man ämnar investera, som kanske inte kommer
att bli av på grund av att det blir bakläxa när det gäller
miljökonsekvensbeskrivningen, skulle man i stället
kunna använda till att satsa på solceller, på solfångeri.
Vi går i solåldern. En gång höll man på med kol.
Nu står vi inför den nya eran, och det är solåldern.
Varför kasta pengarna i sjön? En kabel är att konser-
vera gammal teknik, eftersom det handlar om kolba-
serad el och kärnkraft.

Anf. 192 BARBRO ANDERSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag tror att Eva Goës blandar ihop två
saker. Det ena är investeringarna för ny teknik, som vi
båda är överens om och som vi i utskottet är överens
om att vi ser som viktigt för framtiden. Det andra är
den här kabeln. Den skall man se som en viktig del av
en europeisk elmarknad för oss i norra Europa och
runt Östersjön. Med den kan vi på ett bättre sätt än i
dag medverka till elförsörjningen. Vi kan hjälpa var-
andra. När något av länderna behöver mer el, kan man
ha utbyte. På samma sätt har vi utbyte mellan Sverige
och Norge och mellan Sverige och Finland. Jag tror
att detta är viktigt för elförsörjningen för oss runt
Östersjön.

Anf. 193 EVA GOËS (mp) replik:
Fru talman! Jag skall inte gå in mer på den frågan
nu. Den tar jag sedan. Men ett parallellfall är R2-
reaktorn i Studsvik. Här handlar det om att man har
gått över i kommersiell drift. Man tar in mer och mer
kärnavfall för att bearbeta, och sedan låter man det
stanna i Sverige. Här finns det också töjningsmån. Det
finns en gummiparagraf enligt vilken man får låta
kärnavfallet stanna i Sverige som det finns synnerliga
skäl. Frågan om Studsvik har jag haft uppe många
gånger. Det började den 24 oktober 1994 med att jag
uppvaktade miljöministern om hur man hade utvidgat
tillståndet att behålla utländskt kärnavfall. Nu har det
skett en gång till.
Vi i Miljöpartiet anser att R2-reaktorn skall läggas
ned. Man kan sköta det här på ett annat sätt. När det
gäller medicinska undersökningar eller isotoper för
medicinskt bruk, går det lika bra med cyklotron. Det
enda vi behöver de här anläggningarna till är att kun-
na avveckla kärnkraften. Till det kan man behålla
dem, men inte till att använda dem i kommersiellt
bruk. Vad säger Barbro Andersson om det?

Anf. 194 BARBRO ANDERSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag tror att R2-reaktorn är viktig -
inte minst ur den medicinska forskningens synpunkt.
Jag tror att de människor som lider svårt av cancer-
sjukdomar och som kan mildra smärtan tack vare den
forskning som sker i R2-reaktorn är nog så tacksam-
ma för att den finns. Jag tror att människor som drab-
bas av hjärntumörer och andra svåra sjukdomar, och
som kan få lindring, och kanske rent av bli botade i
vissa fall, är mycket nöjda med att vi har en framstå-
ende forskning som kan ske i denna reaktor.

Anf. 195 KERSTIN WARNERBRING (c):
Fru talman! Den energiöverenskommelse som
Barbro Andersson nyss återgav var en överenskom-
melse mellan Centerpartiet, Folkpartiet liberalerna
och Socialdemokraterna som ingicks 1991. Vad däri
står om landets elförsörjning är så viktigt att det tål att
upprepas, nämligen att den skall tryggas genom ett
energisystem som i största möjliga utsträckning grun-
das på varaktiga, helst inhemska och förnybara, ener-
gikällor.
I överenskommelsen ingick olika typer av stöd till
omställningen och utvecklingen av energisystemet -
investeringsbidrag till vindkraftverk och solvärmean-
läggningar liksom till kraftvärmeproduktion med
biobränslen. Redan då vi i utskottet behandlade vår-
budgeten ansåg jag att ytterligare medel behövdes för
att utbyggnaden av de alternativa energikällorna inte
skulle stanna upp. Tyvärr har det inte gått att få gehör
för detta vare sig då eller nu. Nu vill ju majoriteten
avvakta den energiproposition som aviseras till våren.
Denna avvaktande hållning har smittat av sig även på
motionsbehandlingen. Energimotionerna har ju också
hänskjutits till våren. Med andra ord: Utskottets be-
handling av energifrågan är, som Mikael Odenberg
sade, lagd i malpåse.
Fru talman! Jag vill ändå ägna några minuter åt
något så viktigt som detta med alternativ och förnybar
energi.
Enligt regeringsförklaringen i september i år skall
ett nytt energisystem utvecklas, och avvecklingen av
kärnkraften bör inledas under mandatperioden. Tydli-
ga signaler om att energiomställningen börjar kan
bara komma genom att man inleder avvecklingen av
kärnkraften. Till skillnad från vissa andra ser vi i
Centerpartiet de enorma möjligheter som ryms i ett
sådant scenario. Det skulle ge impuls åt idéer, ent-
reprenörer och nyföretagande på energimarknaden.
Investeringar i energieffektivisering och i energikällor
som biobränsle och vindkraft skulle stärka den in-
hemska efterfrågan och också skapa stora exportmöj-
ligheter.
Dagens centralistiska energisystem med ett fåtal
stora anläggningar för elproduktion måste ställas om
till ett mindre sårbart decentraliserat energisystem.
Biobränslen kommer att ha en central roll i ett sådant
energisystem.
Biobränslen är redan i dag Sveriges största in-
hemska energikälla, vilket de allra flesta i det här
landet uppenbarligen inte har fått klart för sig. Poten-
tialen för att öka användningen av biobränslen är
mycket stor. Biobränslen kan användas i kraftvärme-
verk och mottrycksanläggningar inom industrin, för
produktion av el och värme, i värmeverk och hetvat-
tencentraler och, naturligtvis, för uppvärmning av
bostäder. Biogas kan bl.a. tillverkas genom rötning,
vilket har stor betydelse från kretsloppssynpunkt.
Utvecklingen av biobränslen som alternativ till fossila
drivmedel har också en stor potential.
Ny teknik utvecklas för förgasning av biobränslen,
vilket ger ett större elutbyte vid förbränning. Genom
att förädla biobränslen till pellets, briketter och
träpulver kan man åstadkomma en effektiv distribu-
tion och hantering samt en miljövänlig förbränning.
Den nya tekniken innebär ännu större möjligheter till
småskalig användning av biobränslen.
Ökad användning och förädling av biobränslen
kommer att innebära att arbetstillfällen skapas i hela
landet. Särskilt skogslänen kommer att bli vinnare när
ett kretsloppsanpassat energisystem utvecklas. Av-
sättningen för träråvara kommer att bli mindre känslig
för konjunktursvängningar. Det skulle alla naturligtvis
vara mycket tacksamma för.
En decentraliserad förädling av biobränslen till
pellets och liknande kommer att innebära nya arbets-
tillfällen i de delar av landet som har ett utsatt syssel-
sättningsläge. Även för jordbruksnäringen kommer
nya avsättningsmöjligheter för energiråvaror att öpp-
na sig.
En omställning till förnybar energi kommer att
skapa ett stort antal nya arbetstillfällen i Sverige.
Många av dessa arbetstillfällen kommer att skapas i
de delar av landet som i dag har ett mycket dåligt
sysselsättningsläge. Redan i dag är de förnybara
energislagen på frammarsch i landet, men vi utnyttjar
bara en bråkdel av de potentialer som finns för ener-
giproduktion av förnybara råvaror. Redan i dag sys-
selsätter dessa näringar många människor. Genom
omställningen av energisystemet kommer tiotusentals
nya arbeten att tillskapas i denna framtidsnäring.
Sverige måste påbörja omställningen av energisyste-
met i en ekologiskt hållbar riktning. Kärnkraftsreakto-
rer måste stängas av. Om vi klarar av att ta de första
stegen i denna riktning finns det mycket att vinna för
det svenska samhället. Vägen mot ett ekologiskt håll-
bart samhälle blir litet kortare. Svenskt näringsliv
kommer att kunna bli världsledande på en expansiv
marknad. Det svenska importberoendet av bränslen
kommer att kunna minska.
För närvarande pågår energiöverläggningar i syfte
att nå en bred uppslutning bakom ett energibeslut.
Med en gemensam nationell kraftsamling kan ener-
giomställningen bli en positiv förnyelse som lyfter
hela landet ur stelhet och stagnation och som ger
Sverige en plats i den internationella utvecklingens
frontlinje. Det är en utveckling som hela landet skulle
tjäna på. Avvecklingen av kärnkraften är nödvändig
för att skapa utrymme på energimarknaden för ett
kretsloppsanpassat energisystem baserat på förnybar
energi.
Fru talman! Det är nödvändigt att vårens energi-
proposition innehåller kraftfulla satsningar på ett
sådant här nytt energisystem. Jag avvaktar nu detta
med både spänning och förväntan.

Anf. 196 MIKAEL ODENBERG (m) re-
plik:
Fru talman! Alla besjälas vi av ambitionen att
kärnkraften, när den spelat ut sin roll, skall ersättas av
förnybar elproduktion. Lärdomen av arbetet i Energi-
kommissionen är att det just därför är viktigt att se till
att kärnkraftens återstående livslängd utnyttjas. Det
ger nämligen den förnybara elproduktionen möjlighe-
ter att bli ekonomiskt konkurrenskraftig.
Kerstin Warnerbring gjorde sig till tolk för teorin
om sysselsättning och nya jobb genom kapitalförstö-
ring. Om vi abrupt ställer om det svenska elproduk-
tionssystemet skapas självklart en del nya jobb i nya
branscher. Men samtidigt är det intet jämfört med alla
de arbetstillfällen som försvinner i traditionella elbe-
roende basindustrier. Om det hade varit möjligt att
skapa tillväxt och sysselsättning genom kapitalförstö-
ring kan jag inte begripa varför man skall begränsa
den politiken till att gälla endast kraftbranschen. Det
finns ju många branscher med lönsamma produk-
tionsanläggningar som kan stängas i den fåfänga för-
hoppningen om att nya jobb skapas när man i stället
skall bygga upp något annat.

Anf. 197 KERSTIN WARNERBRING (c)
replik:
Fru talman! Sällan eller aldrig har jag varit med
om några som är så fenomenala på att måla upp
skräckscenarior som moderaterna är när det handlar
om avveckling av kärnkraften. Det är fullständigt
ofattbart att kravet på att ställa av en reaktor innan
nästa val skall kunna störta Sverige i ett totalt fördärv
med tanke på att det redan är en reaktor som har stått
stilla i nästan fyra år, och ingen människa har upp-
täckt det.
Mikael Odenberg påstod såväl nu som i sitt anfö-
rande att förnybar energiproduktion måste kunna bli
konkurrenskraftig, och det kan den inte bli om man
avvecklar kärnkraften. Kärnkraften skall vara kvar
just för att ge denna möjlighet till förnybar energipro-
duktion.
Mikael Odenberg, det är precis tvärtom. Det är
avvecklingen av kärnkraften som är nödvändig för att
skapa ett utrymme på energimarknaden. Om inte det
utrymmet skapas kan vi inte heller tro att den förnyba-
ra energiproduktionen kan bli så konkurrenskraftig
som det är absolut nödvändigt att den blir. Vi måste
börja med att ställa av en reaktor och visa att detta är
allvar för att skapa det utrymme som behövs.

Anf. 198 MIKAEL ODENBERG (m) re-
plik:
Fru talman! Jag försöker inte att måla upp några
skräckscenarior. Över huvud taget vinnlägger jag mig
om att försöka ha ett rationellt snarare än religiöst
förhållningssätt till kärnkraften. Kärnkraft är för mig
inget självändamål, men det är en resurs som i dag
står till det svenska folkhushållets förfogande. Jag
skulle kunna uttrycka det så här: Man kan tycka vad
man vill om 70-talets politiska beslut att bygga tolv
reaktorer i Sverige. Men det finns en stark inneboende
logik i att dra slutsatsen att även om man inte tycker
att det var det visaste beslutet, gör man sig skyldig till
en stor dumhet om man inte i dag, med tanke på det
läge som vårt land befinner sig i, ser till att utnyttja
den resurs som står till vårt förfogande.
Jag kan inte för mitt liv inse varför alla arbetslösa
människor i vårt land skulle gagnas av en medveten
kapitalförstöring iscensatt av det politiska systemet.
Det politiska systemet har i dag en övergripande
uppgift, och det är att se till att få fart på investeringar
och sysselsättning samt skapa nya arbetstillfällen. Då
skall vi inte ägna oss åt kapitalförstöring.

Anf. 199 KERSTIN WARNERBRING (c)
replik:
Fru talman! Mikael Odenberg talade om sitt ratio-
nella förhållningssätt. Det består i att hålla fast vid
omoderna betonganläggningar som inte har någon
som helst framtid för sig. Det har redan visat sig att de
inte har skapat några som helst nya jobb. Vi har värl-
dens absolut största elproduktion och elkonsumtion
med tanke på hur mycket energi vi använder per invå-
nare. Ändå har vi en rekordhög arbetslöshet.
Fru talman! Det absolut bästa sättet att komma till
rätta med detta är att se till att de förnybara energikäl-
lorna kan få fäste på marknaden. Där har vi potentia-
len för var vi skall skaka fram tiotusentals nya jobb
under den närmaste framtiden.

Anf. 200 TORSTEN GAVELIN (fp):
Fru talman! Det är ett tunt betänkande som inte
innehåller så många kontroversiella frågor som vi
skall behandla i kväll. Därför vill jag passa på när vi
nu har energiministern här att ta upp ett par inslag i
den debattartikel i DN om kärnkraftsavvecklingen
som energiministern skrev i förra veckan.
Ineldningsvis vill jag säga att jag helt delar ener-
giministerns ståndpunkter om vikten av en stabil och
säker energiförsörjning, om betydelsen för vårt väl-
stånd och vår välfärd av våra naturtillgångar i skogar
och gruvor och om att hälften av vår elförsörjning inte
kan hanteras lättvindigt utifrån fromma förhoppning-
ar.
Anders Sundström uttrycker en ängslan inför den
folkliga reaktionen på en ny kärnkraftsolycka, att
denna skulle föra med sig en panikavveckling med
förödande konsekvenser för svensk industri och väl-
färd. Jag har också tidigare varit av samma åsikt, att
vi politiker måste ta hänsyn till människors rädsla för
kärnkraften, men jag har ändrat mig. Jag skall här i
kammaren berätta om hur det gick till.
Vid ett partistyrelsesammanträde inför vårt förra
landsmöte behandlade vi motioner för och emot kärn-
kraften. Jag framförde mina synpunkter, bl.a. den att
vi måste respektera människors rädsla. Då spände
Birgit Friggebo ögonen i mig, som ni vet att hon kan
göra, och sade med sin låga men bestämda röst:
"Hördu du, Torsten, om vi låter människors rädsla
styra våra politiska beslut kan det gå här i Sverige
som det gick i Tyskland på 1930-talet."
Jag har funderat mycket på det här sedan dess. För
mig är det uppenbart att vi politiker, som är valda för
att på väljarnas uppdrag sätta oss djupare in i de
komplicerade samhällsfrågorna än väljarna kan göra,
har ansvaret att se igenom rädslan, se längre in i
sammanhangen, granska rädslans orsaker och upp-
skatta dessa orsakers storlek och värdera deras vikt.
Vad finner vi då när vi tränger förbi rädslan för
cesiumsmittat gräs och renlav, fisk och vilt med för-
höjd radioaktivitet och rädslan för långsiktiga gene-
tiska förändringar? Jo, vi finner att den joniserande
strålningen från radondöttrar i våra bostäder ger 1 000
svenskar cancer varje år medan nedfallet från Tjerno-
byl ökade vår stråldos från omgivningen mycket
obetydligt, och den kommer inte att kunna spåras i
den framtida cancerstatistiken. Vi finner att den strål-
dos som jag fick efter en flera timmar lång promenad
genom Ignalina kärnkraftverk med besök i reaktorhall
och generatorhall är mindre än en tiondel av den dos
jag får när jag röntgar en tand, och t.o.m. mindre än
den dos jag får om jag solbadar en dag på Bohusläns
granitklippor. Vi finner att vetenskapen ännu inte har
kunnat påvisa genetiska skador hos människor, inte
ens hos Hiroshimas befolkning. Joniserande strålning
är lätt att mäta, och dess skadeverkningar är mycket
noggrant utredda till skillnad från många andra skad-
liga ämnen.
Trots att tusen svenskar skadas av radon i sina
bostäder verkar inte människor särskilt upprörda.
Regeringen minskar t.o.m. anslaget till radonsanering.
Den småskaliga vedeldningens risker har börjat upp-
märksammas mer och mer. De vetenskapliga studier-
na är fortfarande osäkra, men de tyder på att eldning
med biobränslen inte är så harmlöst och ofarligt som
vi trott. Tvärtom pekar de på att biobränslen tycks
kunna förorsaka 30 gånger större skada på den
mänskliga hälsan än vad kärnkraften gör. Det här
upprör inte heller så många människor ännu, men vi
måste undersöka detta närmare innan vi ytterligare
forcerar fram biobränsleanvändningen. Vi politiker
har ansvaret för att ta hänsyn till alla de kunskaper
som finns och se till att få fram kunskaper när vi ser
att vi har brister i vårt beslutsunderlag. Vi får däremot
inte låta människors rädsla styra våra beslut.
Jag vill så ta upp en andra åsikt som Anders
Sundström för fram i sin debattartikel. Det gäller de
åldrande kärnkraftverken, som även Mikael Odenberg
berörde. Jag citerar Anders Sundström: "Även om de
i dag fungerar på ett förhållandevis säkert och stabilt
sätt kommer de inom den närmaste framtiden att börja
sjunga på sista versen." Är detta en teknisk eller en
ekonomisk fråga, Anders Sundström?
År 1980 trodde vi politiker på att 25 år var den
tekniska livslängden medan teknikerna talade om att
man byggt reaktorerna för att de skall hålla i 40 år.
Ekonomerna talade om 25 års avskrivningstid. Nu vet
vi att den tekniska livslängden kan bli längre än 25 år,
och teknikerna talar om mycket längre tid än 40 år.
Varför det? Jo vi har lärt oss mer om kärnkraften
under de 16 år som har gått sedan folkomröstningen.
Världen över har reaktorer varit i drift sammanlagt i
mer än 6 000 år nu! Bl.a. visade ju renoveringen av
Oskarshamn 1 att reaktortanken klarat strålningen
mycket bättre än vad teknikerna räknat med.
Allt annat kan i princip bytas ut. Ett kärnkraftverk
är ju inte i övrigt märkvärdigare att underhålla och
hålla i gång än vilket annat kraftverk som helst där
generatorerna drivs med kokande vatten. Men själva
vattenkokaren, reaktortanken, anses väl fortfarande
för komplicerad att byta ut. Troligen är det för dyrt i
alla fall. Att det skulle finnas en risk för ett samtidigt
tekniskt åldrande av våra svenska reaktorer, vilket
skulle forcera fram en ersättning, anser jag vara en
felsyn. Det vore intressant om energiministern ville
utveckla sin syn på det här litet närmare.
Sedan har vi det här med bestämda tidpunkter. Det
är svårt, det. Energiministern säger sig inte vilja ge
sig in i någon datumexercis, och det hedrar honom. Vi
politiker har gjort fel upprepade gånger. 1980 beslu-
tade vi att avveckla inom 25 år, 1988 beslutade vi om
avveckling 1995 och 1996 och nu skall det kanske
beslutas om ett nytt datum. Men är detta verkligen
nödvändigt? Har vi inte lärt av tidigare felaktiga da-
tumbeslut att verkligheten tar över och att besluten
inte fullföljs, hur oåterkalleliga de än är?
Datumbesluten skapar oro, oreda och spekulatio-
ner om vad som skall hända efter nästa val osv. Jag
tycker det är hög tid att nu i stället myndigförklara
elkonsumenterna. Inom några få år kommer alla att
kunna byta elleverantör utan större kostnader och
besvär. När man får sin elräkning kan var och en själv
avgöra om man tycker det är värt merkostnaden att
köpa sin el från företag utan kärnkraftverk eller köpa
från samma företags gröna sortiment. Tryck från
konsumenterna är mycket verkningsfullt på leverantö-
rerna. Se bara vad som hände med klorblekningen!
Vem är bäst på att avgöra när rätt tidpunkt är inne
för att avställa en reaktor? Är det vi politiker eller är
det producenterna i samspel med konsumenter och
omvärlden i övrigt? Marknaden har bevisat att den
kan ställa om sig snabbt när förutsättningarna är de
rätta. Dessutom ligger i dag hårda restriktioner på oss
politiker som begränsar vårt politiska manö-
verutrymme inte minst i en så fundamental fråga som
energiförsörjningen. Vårt stora internationella bero-
ende, den integrerade nordeuropeiska energimarkna-
den och vår extremt höga arbetslöshet och därmed
dåliga ekonomi och bristande välfärd begränsar starkt
vår politiska handlingsfrihet.
Jag håller helt med energiministern, som i TV i
söndags kväll sade ungefär att om vi, dvs. staten, hade
några pengar över ville han hellre ge dem till vården
än till någon reaktorägare.
Så långt funderingarna med anledning av energi-
ministerns debattartikel och TV-framträdande.
Det händer stora saker i dagens Energisverige
utanför de politiska förhandlingsrummen. Biobränsle-
na erövrar marknaden i rasande takt. De senaste åren
har ökningstakten legat på 3-4 TWh/år. Detta är nog
vad branschen maximalt klarar av. Det anser i alla fall
Svenska Bioenergiföreningen.
En verksam orsak till denna positiva utveckling är
att priset på biovärme har sjunkit, men också koldiox-
idskatten har ökat biobränslenas konkurrensförmåga
avsevärt. Import av billigt avfall och billig skogsflis
pressar råvarupriset. Ingen tjänar i dag pengar på
flishanteringen, men man blir av med en över-
skottsprodukt. Allt det här sker nu utan att något be-
slut fattats om avställning av någon reaktor. Omställ-
ningen till det hållbara energisystemet har alltså på-
gått ett bra tag redan.
Som den stora förespråkare för bioenergi jag är
ser jag det som ytterst angeläget att frågetecknen
kring hälsoaspekterna blir uträtade så snabbt och
fullständigt som möjligt. Jag önskar mig därför en
kraftfull forskningssatsning på detta område. Vi måste
vara helt säkra på att vi inte hoppar i galen tunna eller
går ur askan i elden i vår iver att öka biobränslean-
vändningen.
Vi måste också ha klart för oss att biobränslen inte
räcker till allt. Teoretiskt skulle vi kunna täcka hela
vårt energibehov för uppvärmning med biobränslen.
Men vi vill ju även använda en del till fordonsbränsle
och en del för att generera el i kraftvärmeverken. En
del av vår uppvärmning kommer alltså även på lång
sikt att behöva ordnas med el, olja eller kol. Solen
värmer ju litet dåligt när vi har det som kallast.
Bioenergin kan inte alls ersätta kärnkraften.
Tvärtom är det så att en snabb avveckling av kärn-
kraften kräver fossilgasintroduktion som i sin tur
bromsar biovärmeutvecklingen. Detta har fått t.o.m.
LRF att ändra sin energipolicy så att man nu är enig
med bl.a. skogsägarrörelsen och emot en förtida av-
veckling.
Det behövs mer tid och mer forsknings- och ut-
vecklingssatsningar för att öka elutbytet i biokraft-
värmen och energiutbytet i framställningen av bioba-
serade fordonsbränslen. Däremot är jag skeptisk till
långsiktiga subventioner som lätt leder till bromsad
teknikutveckling och permanentning av gammal tek-
nik. Här ansluter jag mig till den syn som Barbro
Andersson redovisade alldeles nyss.
För att slutligen komma in på dagens betänkande
har näringsutskottet granskat, eller i varje fall försökt
granska, de satsningar på forskning, utveckling, de-
monstration och investering inom energiområdet som
regering och riksdag beslutat om fr.o.m. energiöver-
enskommelsen 1991. Det har då bl.a. visat sig att
resultaten är svåra att få fram och att resursförbruk-
ningen inte motsvarat anslagen. Jag vill därför betona
granskningsgruppens skrivning om att det i nästa
energipolitiska beslut riktas uppmärksamhet på verk-
samhetsindelningen av programmen, avvägningen av
resursfördelningen till dem och kraven på resultatre-
dovisning vad gäller utfallet av omställningsåtgärder-
na i förhållande till insatta resurser.
Fru talman! Jag har inga yrkanden, utan vi står
bakom majoritetsskrivningen i betänkandet. Men det
skulle vara intressant om energiministern ville utveck-
la sin syn på det här med åldrande reaktorer, panikav-
veckling och datumexercis.

Anf. 201 ANDRE VICE TALMANNEN:
Jag vill påminna Torsten Gavelin om att om alla
håller på dubbla talartiden blir vi inte färdiga före jul.

Anf. 202 EVA GOËS (s) replik:
Fru talman! Snälla Torsten Gavelin! Torsten Ga-
velin är inte rädd längre. Han kanske skulle vara det.
Det går inte att bara titta på kärnkraften som den ser
ut här och nu. Om han hade varit i en urangruva och
sett hur de som arbetar där utsätts för radondöttrar,
gas som tränger upp osv., om han sett hur cancerfallen
ökar och att 90 % av radioaktiviteten stannar kvar i
den slagg som förstör deras miljö, då kanske han
skulle tänka annorlunda.
Varför bryter vi inte uran i Sverige? Vi har ju uran
i Ranstad.
Tänk på kärnavfallet, som någon skall ta hand om
i framtiden! Det är inte många som vill ha det på sin
bakgård. NIBY-syndromet härskar.
Hälsa, risker, miljö och etik kommer in i den här
debatten. Det handlar om etik och om kommande
generationer. Vad är det vi lämnar efter oss?
KSU är kärnkraftskramarnas eget utbildningsor-
gan, och det är KSU som har skrivit den här artikeln.
För ett år sedan bjöd Industriförbundet, ABB,
Sydkraft, Ringhals och Vattenfall in kvinnor i Norr-
land för att de skulle få höra hur ofarligt det är med
kärnkraft. Jag fick då höra att biobränsle var 20-40
gånger farligare än kärnkraft. Men ack, vad de har
glömt mycket i den ekvationen! De har inte tagit med
riskerna; de har inte tagit med uranbrytningen borta i
Krasnokamensk eller bland urinvånarna i Kanada och
Australien. Kärnavfallet har de inte heller tagit med.
De har inte tagit med svavelsyran som man häller
över vid uranbrytningen eller hur man förstör livsför-
utsättningarna för människor för hundratals, kanske
tusentals år framåt.
Rasmussenrapporten säger att en kärnkraftsolycka
skall hända vart tusende år. Det händer vart sjunde år.

Anf. 203 TORSTEN GAVELIN (fp) replik:
Fru talman! Eva Goës ägnar sig åt det Miljöpartiet
brukar göra i kärnkraftsdebatten, nämligen ohämmad
skrämselpropaganda.
Om vi tittar på vilka seriösa utredningar och un-
dersökningar som gjorts kring uranbrytningen och
avfallet kan vi se att det finns hyllmeter av rapporter
som just försöker kartlägga de s.k. externa kostnader-
na för kärnkraften. Bl.a. har man i EU nyligen gjort
en sammanställning av forskningsläget på det här
området. När man tar med de kostnader, risker och
skador som uppkommer från brytningen t.o.m. av-
fallshanteringen finner man att kärnkraften ger bland
de allra lägsta externa kostnaderna bland alla sätt att
producera el. Det är t.o.m. så att vår trygga, hederliga
vattenkraft dödar många fler människor i världen per
kilowattimme räknat än vad kärnkraften gör.
Vad gäller biobränslenas skadeverkningar står vi
på mycket osäker grund. Jag sade i mitt anförande att
jag är angelägen att vi forskar mer om det här, efter-
som det finns vetenskapsmän som har påvisat att
utsläppen av t.ex. cancerframkallande polyaromater
vid biobränsleförbränningen är oroande stor. Jag
känner det som mycket angeläget att vi har korrektare
underlag att stå på innan vi går vidare med den här
stora biobränslesatsningen.

Anf. 204 EVA GOËS (mp) replik:
Fru talman och Torsten Gavelin! Det är inte rädsla
som jag talar om, utan det är kunskap.
Jag har varit i Kijev i tre omgångar, jag har varit
uppe i Murmansk och jag har varit där man har smällt
av atombomber och fått veta vad som har hänt. Jag
har läst rapporter, men det är rapporter som säger
något helt annat än de rapporter som Torsten Gavelin
har läst. Jag har talat med f.d. plutoniumforskare som
också har gjort rapporter. Torsten Gavelin och jag
läser olika material. Expertord står mot expertord.
I den artikel som Torsten Gavelin har läst står det:
Man har i studierna också avstått från att inkludera
riskkällor för vilka det vetenskapliga underlaget är
bristfälligt. Osäkerhetselementet är alltså stort.
Jag säger som jag sade i den förra debatten: Det är
det som inte är sagt eller inte är skrivet som man skall
titta efter.

Anf. 205 TORSTEN GAVELIN (fp) replik:
Fru talman! Jag håller med Eva Goës vad gäller
bioenergins risker: Osäkerheten är mycket stor. Men
det är viktigt att vi får denna osäkerhet undanröjd.
Både Eva Goës och jag tycker att det är väldigt posi-
tivt att bioenergin går framåt, och vi är säkert båda
väldigt angelägna om att vi inte så småningom skall
upptäcka att vi har gjort ett stort misstag ur hälsosyn-
punkt. Jag tror att Eva Goës och jag är lika angelägna
om att en rejäl forskningsinsats görs just om bioener-
gins eventuella hälsorisker - de är ju bara eventuella
än så länge.

Anf. 206 LENNART BEIJER (v):
Fru talman! Som sagt var: Energiförhandlingar
pågår. Det är en litet besvärlig situation för oss som
deltar där att utveckla oss alltför mycket på de olika
punkterna under den här kvällen. Men de partier som
orkat med de första turerna är ändå överens om att
påbörja energiomställningen och om att det därför är
viktigt att relativt snabbt avställa den första reaktorn.
Det är här naturligtvis fråga om att ge den signal som
behövs till hela marknaden, både för dem som i dag
äger kärnkraftsreaktorer och för dem som står i tur att
komma med de nya idéerna för den nya elproduktio-
nen.
Alla partier som inte vill fortsätta bygga upp ny
kärnkraft har ansvar för att energiomställningen
kommer i gång. Även om vi i dag tycker att kärn-
kraftsreaktorerna går bra och ingenting tyder på att de
skall stoppas eller stanna av sig själva kan det ändå
inträffa att vi blir tvungna att rätt snabbt ställa av ett
antal av reaktorerna. I det läget vore det naturligtvis
mycket ansvarslöst och dåligt om politikerna inte
hade vidtagit åtgärder och inte på något sätt hade
försökt möta en sådan utveckling.
Ibland glömmer vi också bort, mitt i all teknik,
ekonomi och annat, orsaken till att vi över huvud
taget diskuterar varför kärnkraften måste avvecklas.
Eva Goës var inne på detta med uranbrytningen och
att det trots allt finns risker med våra tolv reaktorer -
den mänskliga faktorn finns ju alltid där. Inte minst är
förvaret av det radioaktiva avfallet fortfarande en inte
särskilt lätt fråga.
Jag vill också hålla med Kerstin Warnerbring om
att det är dumt att vara alltför beroende av ett energi-
slag. Jag ställer mig bakom hennes synpunkter om ett
decentralistiskt energisystem. Det är viktigt, tror jag,
och det är väl det vi försöker komma fram till, nämli-
gen att inte ha för många ägg i samma korg.
Mikael Odenberg dundrar naturligtvis på, och det
har han väl rätt till, liksom även Torsten Gavelin från
Folkpartiet. Jag skall bara ta upp ett par punkter som
Mikael Odenberg nämnde här. Han sade med hög
stämma och flera gånger att 551 000 människor var
arbetslösa, och det har dessutom ökat sedan energi-
förhandlingarna påbörjades. Det är naturligtvis
mycket allvarligt, men borde inte Mikael Odenberg ha
tänkt efter hur detta kan ha skett, eftersom vi ju har
haft tolv reaktorer hela tiden?
Mikael Odenberg har besökt en del energiintensi-
va företag. Det har jag också gjort. Det är väl alldeles
självklart att ute på sådana arbetsplatser och sådana
industrier är det väl ingen som med glädje tycker att
det skall bli spännande att få ställa av reaktorer precis.
Självfallet försöker man alltid bevisa en massa andra
saker som är viktiga. Naturligtvis är det genomgående
hur viktigt det är att ha tillräckligt med elenergi till
konkurrenskraftiga priser.
Men man vill också ha ett besked. Just i dag för-
väntar man sig nog beskedet att politikerna tänker
hålla fast vid att genomföra energiomställningen och
naturligtvis att vi också ser till att man får el till kon-
kurrenskraftiga priser. I det fallet kvittar det industrin
om elen kommer från kärnkraft eller annan kraftpro-
duktion.
Det går ej att klara energipolitiken om man gör
detta i konfrontation med moderater, folkpartister,
industriförbund och fackföreningsrörelse. Ja, modera-
ter och folkpartister tror jag inte har så stor betydelse
faktiskt, om jag skall vara helt ärlig. Industrin är na-
turligtvis besvärlig. Här får man väl ändå hoppas att
industrin agerar som den brukar göra, nämligen finner
sig i situationen, gör det bästa av den och kanske
tvärtom vänder det här till något positivt för både den
nuvarande industrin och den kommande. Fackföre-
ningsrörelsen är det naturligtvis samma sak med.
Även de inser ju att någonting kommer att hända och
att detta kanske ändå måste påbörjas. Fackförenings-
rörelsen vill naturligtvis ha el till konkurrenskraftiga
priser.
Men i en sådan här diskussion som naturligtvis
kommer sista tiden innan besluten fattas är det allde-
les självklart att de olika kontrahenterna står fast vid
sina olika åsikter, låser fast sig, höjer rösten och pres-
sar på på alla sätt för att, som det sista de gör, göra så
mycket de kan för att vrida diskussionen åt det håll de
själva önskar.
Fru talman! Jag hoppas att förhandlingarna kom-
mer att resultera i någonting bra för landet. Jag hop-
pas att en bred majoritet ser till att vi får en ansvars-
full omställning av vårt energisystem. Ska man någon
gång komma en bit på vägen är det alldeles självklart
att omställningen måste börja relativt snabbt. Det får
inte ta alltför lång tid innan den viktiga signalen
kommer från de politiska partierna.

Anf. 207 MIKAEL ODENBERG (m) re-
plik:
Fru talman! Jag vill bara påminna Lennart Beijer
om att han kan vara lugn. Vi har efter folkomröst-
ningen 1980 fått ett lagverk i Sverige som säkerställer
det som Lennart Beijer efterlyser, nämligen att den
svenska kärnkraften successivt kommer att avvecklas.
Den kommer att avvecklas under lagar vi har alltefter-
som ägarna till reaktorerna bedömer det som alltför
kostsamt att göra de reinvesteringar som behövs för
att man skall kunna uppfylla de höga säkerhetskrav vi
ställer. Vi har ett lagverk som garanterar en naturlig
avveckling av den svenska kärnkraften.
Vad Lennart Beijer förespråkar är att vi skall fö-
regripa denna oundvikliga utveckling genom att på-
skynda den och i förtid stänga reaktorer trots att de är
lönsamma och trots att de uppfyller säkerhetskraven.
Det är en politik som är förenad med väldigt höga
kostnader för samhället.
Just därför att man sänder en tydlig avvecklings-
signal skapar man en betydande osäkerhet. Är det
politiska systemet berett att stänga den första reaktorn
på politiska grunder måste investerare och andra
också utgå ifrån att man kommer att vara beredd att
stänga reaktorerna nr 2-12 på politiska grunder. Då
har man åsamkat de aktörer som vi är beroende av om
vi skall få investeringar, företagande och ny syssel-
sättning i vårt land stor osäkerhet.

Anf. 208 LENNART BEIJER (v) replik:
Fru talman! Jag tror inte att Mikael Odenberg till-
hör den skaran, men det finns rätt starka krafter som
tror att dikussionen om energiomställning skall gå
över och att man återigen skall kunna inrikta sig på
utveckling och byggande av nya reaktorer. Även för
dem är det nyttigt om signalen kommer från de poli-
tiska partier som har pratat om detta i så pass många
år.
Jag tycker att Mikael Odenberg med sina kunska-
per, som verkligen är insatt i frågan från början, i
stället för att obstruera borde försöka hjälpa till och
delta i en ansvarsfull och lugn avvecklingsprocess.

Anf. 209 MIKAEL ODENBERG (m) re-
plik:
Fru talman! Den lugnaste, jämnaste och minst
kostsamma omställningsprocessen får man om man
som Torsten Gavelin pekade på förut låter producen-
terna av elenergi möta konsumenterna på dagens
avreglerade elmarknad och om politikerna håller
fingrarna bort. Då ges de bästa förutsättningarna för
en smidig omställning av det svenska elproduktions-
systemet.
Väldigt många bedömare hade nog inte trott att
regeringen på allvar överväger att förtidsavveckla en
reaktor i den situation vi befinner oss i med en halv
miljon människor utan riktiga jobb. Om industri och
investerare ser att det första ledet i regeringsförkla-
ringen om att inleda avvecklingen under mandatprio-
den leder fram till ett stängningsbeslut måste samma
bedömare också utgå från att andra ledet i regerings-
förklaringen är lika viktigt, nämligen att avställningen
därefter skall fortsätta i jämn takt. Då vill det till att
Lennart Beijer och andra som kan finnas kvar i ener-
giförhandlingarna ger besked om hur skrivningen om
den jämna takten skall verkställas. Annars har energi-
förhandlingarna slutat i det värsta tänkbara scenariot,
nämligen att man från statens sida sänder en avveck-
lingssignal till industri och investerare utan att ge
besked om hur omställningen av energisystemet däref-
ter skall gå till. Då har vi fått maximal osäkerhet. Då
har vi kanske också fått oöverstigligt stora samhälls-
ekonomiska kostnader.

Anf. 210 LENNART BEIJER (v) replik:
Fru talman! Jag utgår naturligtvis ifrån att rege-
ringsförklaringen gäller både på denna punkten och
på andra punkter. Jag utgår också från att Mikael
Odenberg förstår att det måste vara så.
Det talades om smidighet. Att låta avställningen
av reaktorer pågå fram till 2050, vilket Mikael Oden-
berg tydligen är ute efter, gör att det hela tiden kom-
mer att finnas en osäkerhet. Några år framåt i tiden
måste ett antal reaktorer - inte bara en eller två, utan
kanske tre och fyra och fem - stannas ganska snabbt.
Har det politiska systemet inte vidtagit åtgärder för att
möta detta är det naturligtvis en mycket värre händel-
se än om vi på ett balanserat sätt försöker ställa om
energisystemet. Det är faktiskt det som pågår just nu.
Det på intet sätt ett hetsigt förlopp som ställer samhäl-
let under stort hot.

Anf. 211 DAN ERICSSON (kd):
Fru talman! Det betänkande vi debatterar är inte
alltför omfattande. Vårt parti är del av utskottsmajori-
teten. Det finns i och för sig frågetecken kring kabel-
projektet, men vi vet att det nu kommer att prövas
ytterligare gentemot ellagen och naturresurslagen.
Miljökonsekvensbeskrivningar skall genomföras.
Tanken är dock att kabeln skall bidra till att reducera
negativa miljöeffekter av kraftproduktion och bidra
till en tryggare energiförsörjning i regionen. Vi får se
om dessa skäl håller i den fortsatta prövningen.
Fru talman! Om en sådan kabel slutligen blir av
gäller det att ha de långsiktiga spelreglerna för ener-
gipolitiken klara för sig. Det är det som de pågående
energisamtalen syftar till.
Jag måste få ställa en fråga till Eva Goës, som till-
sammans med sitt parti här i riksdagens kammare
förra året röstade för att samtliga 12 kärnkraftsreakto-
rer skulle stängas av 1998. Är det uttryck för en lång-
siktig och miljömedveten energipolitik? Hur skall vi
på denna korta tid - två tre år - kunna få ersättningsel
eller spara bort motsvarande hälften av landets elbe-
hov utan allvarliga miljökonsekvenser och stor import
av el? Jag tror inte att det är möjligt. Det är en sådan
situation som kan leda till att det verkligen behövs
kablar för att fixa elsituationen. Detta är inte en seriös
energipolitik.
Fru talman! Detta skadar faktiskt också de partier
som står för att vi skall fasa ut kärnkraften, men tyck-
er att det skall ske på ett seriöst och ansvarsfullt sätt.
Man tar ställning till det och röstar om det här i kam-
maren. Men när denna typ av förslag läggs fram på
detta sätt är det inte riktigt seriöst, som jag ser det.
Jag menar att det skadar energidebatten litet grand.
Eva Goës höll med moderaterna om deras syn på
energiförhandlingarna. Det kanske inte är så konstigt.
Miljöpartiet och Moderaterna är i denna fråga ytter-
kantspartier som egentligen inte vill delta i en samlad
och bred energiöverenskommelse. Det skulle störa
deras egna energipolitiska partiprofiler. Så tror jag att
man ser på det från det hållet. De orkar helt enkelt
inte ta ett gemensamt ansvar i energipolitiken.
Fru talman! Jag hoppas att övriga fem partier,
trots Torsten Gavelins inlägg, skall finna varandra för
att ge vårt land tydliga och långsiktiga spelregler för
en energipolitik som kan hålla över flera mandatperi-
oder. Det är det som efterlyses. Man vill veta vad som
gäller för lång tid framåt.
Jag kan också lugna Torsten Gavelin på en punkt,
och det gäller storskalig introduktion av naturgas för
att öka fossileldningen. Det är ju inte aktuellt. Det
fördes ut ur resonemanget redan när Folkpartiet fanns
med som aktiv deltagare i energisamtalen.
Mikael Odenberg sade att energipolitiken måste
ha stadga för att ge tydliga villkor för aktörerna på
energimarknaden. Ja, det är ju det vi kristdemokrater
vill. Det vill också de som fortfarande sitter och för-
söker lösa den här frågan. Varför vill ni då absolut stå
utanför diskussionen om hur vi skall ställa om energi-
systemet?
Ni vill också fasa ut kärnkraften. Det nämner ni
inte så ofta, men det är ett faktum. Ni vill inte bygga
ny kärnkraft, utan ni vill fasa ut den.
Kärnkraften har inget evigt liv, sade Odenberg.
Men om nu denna sanning slås fast, hur skall ni då
klara omställningen? På vilket sätt skall ni göra det?
Detta är någon form av infrastrukturfråga, liksom
alla andra. När det gäller investeringar i infrastruktur
tar vi då och då politiska beslut, som säkerställer att
det fungerar. Vad är skillnaden i den här frågan, Mi-
kael Odenberg? Hur skall ni lösa problemet med att få
fram ersättningskraft? Det handlar ju om hälften av
Sveriges elbehov. Någon gång måste ni ge besked i
den frågan. Om vi skall ha en tryggad ersättning i
framtiden är inte "vänta och se" det som ger stadga i
energipolitiken, utan vi måste ha litet mera framför-
hållning, veta hur vi skall få det att gå ihop.
Ert resonemang går inte ihop, Mikael Odenberg.

Anf. 212 MIKAEL ODENBERG (m) re-
plik:
Fru talman! Jag är i och för sig fullt medveten om
att Dan Ericsson är oerhört fascinerad av det politiska
spelet och känner sig smickrad över att han får delta i
det. Men när han hävdar att vi skulle vara något sorts
ytterkantsparti i frågan, som saknar intresse av att
göra upp, underskattar han åhörarnas intelligens. Det
är, med förlov sagt, rena tramset.
Vi har allt intresse av att försöka medverka till en
energipolitik i landet som främjar investeringar och
sysselsättning. Jag skulle vara den förste att hälsa med
tillfredsställelse att få fortsätta en dialog med rege-
ringen och övriga partier, för att försöka medverka till
en klok energipolitisk uppgörelse.
Jag har inte lämnat några energiförhandlingar. Jag
har blivit utesluten från dem, på den grundvalen att
jag inte vill medverka till en politiskt beslutad förtida
avveckling. Det beror på att jag motsätter mig kapital-
förstöring och anser att vi skall utnyttja de resurser
som står till det svenska folkhushållets förfogande.
Det är ingen ytterkantsuppfattning, utan det är en
uppfattning som hävdas inte bara av Moderata sam-
lingspartiet och Folkpartiet, utan också av ett samlat
näringsliv och en samlad fackföreningsrörelse. Då är
jag i betydligt bättre sällskap än Dan Ericsson är i
närheten av.

Anf. 213 DAN ERICSSON (kd) replik:
Fru talman! Mikael Odenberg hetsar upp sig, tyd-
ligen därför att han inte får delta i energisamtalen.
Han tror att jag är smickrad över att få delta. Det är
inte på den grunden som man försöker lösa den fråga
som har blockerat mycket av den politiska debatten i
Sverige under många år. Det är inte för vår egen be-
kvämlighets skull som vi sitter här och ger och tar i
energisamtalen, utan det är för att gemensamt försöka
finna en lösning som kan ta oss ur detta energitrauma.
Odenberg hävdar att han har ett intresse av att
delta i en gemensam energipolitik. Men varför kan
han då inte börja med att säga hur utfasningen av
kärnkraftsreaktorer skall gå till? När skall detta påbör-
jas i praktiken? Ni vill ju också fasa ut kärnkraften.
Det är en poäng som ofta glöms bort i debatten. Men
någon gång måste ni också ställas till svars. Hur skall
detta gå till? När skall vi börja? Skall vi ha en stadga i
energipolitiken, eller är det "vänta och se" som gäller
för Moderaterna?

Anf. 214 MIKAEL ODENBERG (m) re-
plik:
Fru talman! Jag hetsar inte upp mig därför att jag
inte får vara med i energisamtalen. Jag hetsar upp mig
därför att Dan Ericsson underskattar kammarens in-
telligens, med sina fördummande formuleringar.
Det är bara att lyssna. Jag har i den här debatten
och i tidigare debatter klargjort mitt förhållningssätt
väldigt tydligt, skulle jag våga påstå.
Vi har ett lagverk i Sverige som gör att kärnkraf-
ten kommer att avvecklas. Det finns inget oavvisligt
behov av politiska beslut för att få den utvecklingen
till stånd. Kärnkraften kommer att avvecklas "av sig
själv", utan att det fattas några särskilda politiska
beslut. Det kommer att tillgå på samma sätt som ut-
vecklingen av produktionsapparaten tillgår i alla and-
ra branscher, nämligen genom att producenterna i sitt
möte med konsumenterna på en fri marknad gör ra-
tionella överväganden när det är dags att avveckla en
produktionsanläggning för att i stället föra in en ny
produktionsanläggning i systemet. Det politiska sys-
temets roll härvidlag är att sätta ramarna, gränserna,
villkoren, skatterna och avgifterna som producenterna
på denna marknad har att agera inom.
Den diskussionen tar jag gärna med regeringen
och med övriga partier för att försöka medverka till
att vi får så bra villkor som möjligt, så bra forsknings-
ansträngningar som möjligt och så bra utvecklingsin-
satser som möjligt, för att underlätta för kraftmarkna-
den att sköta denna omställning.

Anf. 215 DAN ERICSSON (kd) replik:
Fru talman! Invektiven haglar nu från Moderater-
nas sida, och det måste tyda på att man är litet stres-
sad därför att man inte deltar i diskussionen om hur vi
skall lösa en av de svåraste frågorna för vårt land.
Man ställer sig utanför. Det är en bekväm väg för
Moderaterna.
Jag förstår det. Det var det jag sade i mitt anföran-
de. Det är mycket tydligt. Man vill inte vara med i ett
gemensamt ansvarstagande. Man vill profilera sig på
sin egen kant och känna sig trygg, och man försöker
slå vakt om sina egna opinionssiffror och röstsiffror.
Det är det viktiga för Moderaterna. Att försöka ta
ansvar och lösa den här frågan, att ge och ta, har inte
varit aktuellt för dem i den här diskussionen.
Odenberg säger att vi redan har lagverk som gör
att kärnkraften kommer att avvecklas. Ja, om det vore
så enkelt.
När vi drog i gång kärnkraftsproduktionen byggde
det på att staten tog beslut om detta. Det var politiska
beslut. Skulle staten ha avstått från detta också? Det
är en följdfråga till Mikael Odenberg, när han nu
diskuterar detta med politiska beslut. Det finns ingen
logik och konsekvens i Moderaternas resonemang.
De har ännu inte svarat på kärnfrågan för sin egen
del: Hur skall det gå till i praktiken när ni skall fasa ut
kärnkraften? Det är hälften av vår el. Skall vi vänta
och se? Är det stabil energipolitik, som Odenberg
efterlyser? Jag tycker inte det.

Anf. 216 EVA GOËS (mp) replik:
Fru talman! Dan Ericsson har anammat att attack
är bästa försvar. Jag har inte hört någonting om vad
Dan Ericsson och kd skall göra för att fasa ut kärn-
kraften. Det var bara attacker på alla här. Var det
någon som dög?
I fråga om kabeln är det bara jag som har reserve-
rat mig mot den. Jag tog upp den frågan i våras för att
få någon att begripa att det kan innebära att man bin-
der sig fast i kärnkraften i stället för att lösa proble-
men. Jag vet ju att det finns vissa förhållningsregler
på gång från staten, att staten skall lägga sig i det här.
Vi får se vad som händer. Antingen behåller man elen
inom landet, eller också låter man den fara utanför
landet.
Dan Ericsson sade att vi ville avveckla på tre år.
Lars Norberg, som var min föregångare här, jobbade
med inneslutningarna och turbinerna till reaktorerna i
Sverige och hoppade sedan av etablissemanget. Han
lade upp en plan för hur det skulle kunna gå till att
avveckla på tre år. Han föreslog redan då, mandatpe-
rioden 1988-1991, att man skulle införa en lagstift-
ning om att avveckla på tre år. Men det förutsatte att
hela industrin var med och tyckte att det var nödvän-
digt.
Det här hände givetvis direkt efter Tjernobyl, då
människor i Sverige var upprörda och hade allting i
färskt minne. De visste att vinden även kunde blåsa åt
deras håll och att regnet kunde föra med sig cesium.
Vi har fortfarande kvar cesium i markerna uppe i
Härnösand, och där kan man inte äta vilt eller svamp.
Det är glömt här, men det är inte glömt där hemma,
kan jag tala om. Markstrålningen har vi fortfarande.
Hur skall ni lösa problemen med energifrågan? Vi
lade fram tre alternativ. Antingen stänga på tre år -
men då måste alla vara med och kämpa för det - eller
på tio år eller slutdatum 2010, som det var i folkom-
röstningen. Det är ingen snabbavveckling. En pani-
kavveckling hade det blivit om man varit tvungen att
stänga på grund av att det hänt en olycka.

Anf. 217 DAN ERICSSON (kd) replik:
Fru talman! Nu hänvisar Miljöpartiet till en av-
vecklingsplan, upprättad av Lars Norberg, för att
försvara sitt röstningsförfarande förra året här i Sveri-
ges riksdag. Jag har all respekt för Lars Norberg. Han
är för övrigt från mitt hemlän Östergötland. Det är en
duktig kille. Men det krävs väl ändå litet mer när vi
skall fatta beslut som innebär att vi tappar hälften av
vår el på tre år än att bara hänvisa till en avveck-
lingsplan av Lars Norberg.
Det var det jag menade i mitt anförande, fru tal-
man, detta är ju inte en seriös energipolitik. Det är det
jag menar skadar de intressen som både Miljöpartiet
och Kristdemokraterna står för, att vi skall fasa ut
kärnkraften. Det blir inte en seriös energidebatt, och
litet av det som Miljöpartiet står för faller över på oss
andra också. Då skadar det faktiskt möjligheten att
driva på utfasningen av kärnkraften.
Sedan säger Eva Goës att hon inte har hört någon-
ting om vad kristdemokraterna tycker. Då tror jag
ändå att hon har varit något lomhörd. Vi har under
hela den tid vi har funnits i riksdagen drivit de här
frågorna hårt. Vi har en tydlig energipolitik, vi har i
förhandlingarna framfört våra synpunkter, ställt tydli-
ga villkor. Att Eva Goës inte har hört vad kristdemo-
kraterna tycker kanske var litet felaktigt ändå.

Anf. 218 EVA GOËS (mp) replik:
Fru talman! Jag sade i dag, jag sade det nu, att ni
inte har sagt någonting. Dan Ericsson har bara at-
tackerat alla runt omkring. Jag förstår att han går till
attack, efter de samtal som jag får från kristdemokra-
ter i Sveriges avlånga land. Det är till mig de ringer
och beklagar sig över att ni inte för den politik som ni
talar om att ni skall föra. Det kan vara både på helger
och vardagar som de ringer hem till mig.
Jag minns att jag själv tog kontakt med Dan Erics-
son, när jag var utanför riksdagen, med anledning av
att man skulle göra förstudier uppe i Storuman. Ni
hade ett kommunalråd från kds. Och ni sade: Men det
är väl bra att få arbetstillfällen. Det var svaret den
gången. Jag glömmer aldrig det fax jag fick tillbaka.
Jag tycker att det är ganska rått.
Jag har inte glömt Tjernobyl. Jag har inte glömt
Hiroshima. Hiroshima - varför säger jag det? Jo,
därför att kärnkraft och kärnavfall hör ihop. Man kan
göra bomber av kärnavfall. I Studsvik har vi high and
rich uranium som är rena kärnvapenarsenalen, vi kan
använda det till bomber. Man har inte kunnat föra
tillbaka det till Amerika. I Sverige kan man sätta ihop
en atombomb vilken dag som helst. Jag menar att de
är siamesiska tvillingar. Det begreppet myntade Han-
nes Alfvén, men även Lars Norberg, och Lars Nor-
berg är mycket kunnig på de här områdena. Den plan
han lade fram visade konkret hur man skulle kunna gå
till väga. Vi har också lagt fram en plan på tio år.
Om det händer en olycka måste vi stoppa reakto-
rerna omgående, panikavveckla. Den mänskliga fak-
torn har vi inte mig veterligt opererat bort i Sverige
heller.

Anf. 219 DAN ERICSSON (kd) replik:
Fru talman! Jag kan upprepa några av våra krav i
de pågående diskussionerna, eftersom Eva Goës inte
har lyssnat på dem.
För Kristdemokraternas del är det centrala i en
kommande överenskommelse effektiviserings- och
energibesparingsprogram, inklusive kraftfulla åtgär-
der för konvertering av elvärme till andra förnybara
uppvärmningsformer, ett program för tillförsel med
förnybar el, med tyngdpunkten på biobränsleområdet,
utfasning av kärnkraften ur energisystemet, utökat
ansvar för reaktorinnehavare vid en eventuell olycka
vid ett kärnkraftverk, avvisande av storskalig intro-
duktion av naturgas, avvisande av utbyggnad av de
stora orörda älvarna, ett klimatprogram som anvisar
hur koldioxidutsläppen skall kunna minska, en ny
energimyndighet som skall ansvara för omställningen
av energisystemet. Jag skulle kunna fortsätta hur
länge som helst. Men det här har faktiskt alla andra
tagit del av, utom Eva Goës. Jag beklagar att hon inte
har lyssnat på vår energipolitik.
Vad gäller frågan om slutförvar har vi faktiskt
väckt en motion, som inte behandlas i det här betän-
kandet men som kommer upp senare i näringsutskot-
tet, där vi begär ett moratorium för att hantera den
frågan. Vi är inte säkra på att det man nu arbetar med
är den bästa lösningen. Detta vet också Eva Goës.
Varför inte ta vara på de delar i energipolitiken där vi
är överens och försöka föra den framåt, i stället för att
söka misskreditera.

Anf. 220 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Det har varit intressant att lyssna på
samtalen. Jag tänkte egentligen säga väldigt litet om
själva den del av budgeten som vi nu behandlar, näm-
ligen energiavsnittet, utan mer berätta litet grand om
hur jag ser på samtalen, möjligheten att nå en uppgö-
relse om omställningen av energisystemet.
Den regering som jag tillhör fick två stycken upp-
drag av det svenska folket i 1994 års valrörelse. Det
första uppdraget var att så fort som möjligt se till att
Sverige fick statsfinanserna i ordning. Det var ett tufft
och svårt uppdrag. Många tvivlade på att vi skulle
klara av det.
Det har vi nu kunnat genomföra, får man väl säga.
Vi har ännu inte statsfinanserna i balans, men allt
tyder på att vi när vi går in i valrörelsen 1998 också
har en budget i balans, t.o.m. med något litet över-
skott. Jag tror inte att det var många som trodde att
det var möjligt att klara detta när vi i valrörelsen 1994
gick till svenska folket och sade: Vi vill ha ert förtro-
ende att ordna de här två arbetsuppgifterna.
Den andra arbetsuppgiften var att öka sysselsätt-
ningen, se till att vi fick fler jobb i Sverige. Den ar-
betsuppgiften var och är starkt förknippad med möj-
ligheten att sanera statsfinanserna. Det är omöjligt att
i längden uppnå hög sysselsättning med ett stort bud-
getunderskott. För mig som näringsminister är det
oerhört tydligt att det krävs mycket långsiktiga beslut,
när det gäller statsfinanser, energi, välfärdssystem,
forskning eller vad vi än pratar om, för att långsiktigt
åstadkomma en sysselsättningsökning.
Om vi tittar på vad vi hittills har uppnått, gör en
bedömning av mandatperioden och jämför den med
förra perioden, kan man som Konjunkturinstitutet -
jag tar det för att välja något som inte är allra mest
optimistiskt - säga att antalet arbetade timmar kom-
mer att öka med litet drygt 4 % under mandatperio-
den, att jämföras med förra periodens minus 6 %.
Antalet arbeten i den privata sektorn kommer att öka
med ungefär 100 000, att jämföras med minus
468 000 under den förra perioden. Hushållens lönein-
komster under perioden 1994-1997, alltså under tre
år, kommer att öka med ungefär 11,6 %, att jämföras
med perioden 1991-1994 då det var minus 8 %. Real-
lönen per timme under 1994-1997 kommer att öka
med 8 %, att jämföras med minus 0,6 % under perio-
den 1991-1994.
Den andra uppgiften är alltså att se till att Sverige
får fler arbetstillfällen, och där är energipolitiken
viktig. Energipolitiken har många uppgifter. Den skall
naturligtvis garantera tillgången till energi. Jag var för
någon vecka sedan i Mexico. Mexico är ett land som
har en befolkning som är tio gånger så stor som Sve-
riges. Det är oerhört slående att vi har ungefär lika
stor bruttonationalprodukt och att vi har exakt lika
stor konsumtion av el. Mellan tillgången till energi,
välstånd och bruttonationalprodukt finns ofta ett starkt
samband.
Energipolitiken skall också se till att vi klarar so-
cial och regional utjämning, att klyftorna helt enkelt
kan minska. Den skall också se till att vi stöder ut-
vecklingen mot ett ekologiskt uthålligt samhälle.
Energipolitiken i sig skall se till att andra delar av
samhället utvecklas socialt, regionalt och ekologiskt
åt rätt håll. Men också energipolitiken i sig själv,
sättet att producera t.ex. el, måste vara långsiktigt
hållbar och robust, ekologiskt uthållig eller inhemskt
förnyelsebar, som vi sade när vi delade ut valsedlar i
folkomröstningskampanjen.
Hur ser det då ut för Sverige? Fortfarande kommer
hälften av Sveriges exportinkomster från skogen.
Basindustrin är fortfarande, och kommer att vara
under årtionden framöver, den industri som garanterar
att vi får de inkomster i utrikeshandeln som gör att vi
kan köpa in dyra och fina röntgenutrustningar på våra
sjukhus, datorer till våra kontor eller någonting annat
som inte tillverkas i Sverige men som vi så väl behö-
ver för att ha ett rikt liv och en stor produktion. Vi
måste alltså se till att vi ställer om energisystemet
samtidigt som vi fortsätter att vidareutveckla vår
basindustri. Hälften av vår el kommer från kärnkraf-
ten. Så ser det ut.
Därför anser jag att det är nödvändigt att minska
beroendet av kärnkraft. Vi har i en folkomröstning
sagt att vi skall avveckla kärnkraften. Basindustrin,
som står för hälften av våra exportinkomster, måste
rimligen veta vilka alternativ den har när man investe-
rar i en ny pappersmaskin, en ny huvudnivå i en gru-
va, ett nytt smältverk för koppar eller någon annan
mineral som förädlas. Man måste veta på 15-20 års
sikt vilket energislag man skall använda sig av. Det är
alltså nödvändigt att Sverige minskar beroendet av
kärnkraften därför att det skapar ett beroende som är
svårt för industrin att bygga in i sina kalkyler, det är
helt enkelt svårt att bedöma riskerna.
Det är också nödvändigt att på sikt avveckla kärn-
kraften. Det är rätt i sak men också därför att det
faktiskt har fattats ett demokratiskt beslut om en så-
dan avveckling. Det är också i folkomröstningen
beskrivet hur den avvecklingen skall gå till. Man kan
säga att det är två parenteser. Den tidigare parentesen
säger att vi skall starta avvecklingen då det finns
alternativ. Det kan vi säga sakligt att det nu finns.
Energikommissionen och Mikael Odenberg har t.ex.
sagt att det nu går att påbörja omställningen. Det var
precis det som stod på Mikael Odenbergs valsedel
och på Torsten Gavelins och min valsedel - om han
fortfarande då företrädde linje 2. Det stod på både
linje 1:s och linje 2:s valsedel, att vi skulle börja av-
vecklingen när det går att påbörja. Därför är jämförel-
sen med 30-talets Tyskland förfärlig, Torsten Gavelin.
Torsten Gavelin och jag har i en folkomröstning lovat
att påbörja när de går att göra det. Det ändrar inte
Folkpartiets eller Socialdemokraternas partistyrelse
hur som helst.
För mig är det självklart att industrin måste få en
energiförsörjning som baseras på energislag som vi
långsiktigt tror att vi kan använda oss av. Annars får
vi ingen långsiktig tillväxt. För att halvera arbetslös-
heten är det viktigt att vi har en långsiktig försörjning
av el. Vi måste påbörja en omställning, och den skall
leda till en slutlig avveckling av kärnkraften.
Det är vidare viktigt på kort sikt att nu påbörja
omställningen framför allt ur sysselsättningssynpunkt.
Varför inte nyttja de närmaste åren till att bygga upp
alternativen, till att - precis som Kerstin Warnerbring
på ett utmärkt sätt beskrev - använda några av dem
kraftverk som vi har, som är kommersiellt gångbara
och som går att använda i en konjunktur när vi har en
halv miljon människor arbetslösa för att hinna ta fram
de alternativ som behövs och för att kunna påbörja
det som Mikael Odenberg, Torsten Gavelin och jag
lovade på valsedel 1 och valsedel 2 i folkomröstning-
en? Varför inte använda de närmaste åren till att på-
börja den omställningen med tillförsel och hushåll-
ning? Det förstår inte jag.
Därför menar jag också att som ett resultat av den
tillförsel och hushållning som vi kan åstadkomma kan
vi koppla det till en avstängning av den första reak-
torn. Då gör vi det på ett sådant sätt att vi faktiskt inte
behöver spara i vård och omsorg för att stänga av. Vi
använder i stället kostnaden för arbetslösheten till att
skapa nytt. När detta nya har skapats stänger vi av det
gamla. På det sättet sätter vi i gång en process som
leder till att vi så småningom får ett energisystem som
är långsiktigt uthålligt, ekologiskt uthålligt och det
också går att leva med, planera för industrin och för
hushållen. Det känns väldigt viktigt. Jag tycker att det
var oerhört intressant att lyssna på den här diskussio-
nen. Jag gläder mig åt alla de partier som tillsammans
med mig försöker hitta en långsiktig lösning för det
problem som vi stångats med under 16 års tid.

Anf. 221 TORSTEN GAVELIN (fp) replik:
Fru talman! Energiministern hänvisar till folkom-
röstningen. Det är alldeles riktigt att vi på valsedeln
skrev att omställningen skulle börja när det finns
alternativ energi till konkurrenskraftiga priser. Min
omedelbara fråga till energiministern blir: Hur skall
det kunna ordnas att på en så kort få fram alternativ
och ekologiskt hållbar elproduktion till sådana priser
som kan konkurrera på marknaden?
Anders Sundström menar att vi skall använda ar-
betslöshetsmedlen för att bygga upp alternativ. Det
tycker jag är en alldeles riktig tågordning, först skaf-
far vi ny energi innan vi börjar tänka på att stänga av
tillförseln. Hur det än är kostar det också att stänga av
en fullt fungerande industrianläggning, som dessutom
är avskriven och mycket lönsam? Det är självklart så
som Anders Sundström sade i TV-programmet, att det
kommer att kosta att lösa ut reaktorägarna. Jag tycker,
16 år efter folkomröstningen och med den arbetslös-
het och ekonomiska situation som vi har, att vi kan
använda pengarna betydligt bättre i t.ex. vården än att
ge dem till reaktorägarna.

Anf. 222 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! På linje 2:s valsedel står: Kärnkraften
avvecklas i den takt som är möjlig med hänsyn till
behovet av elektrisk kraft för upprätthållande av sys-
selsättning och välfärd. Alltså "i den takt som är möj-
lig". Sedan har Folkpartiet i Energikommissionen sagt
att det nu är möjligt. Det har Torsten Gavelin och jag
lovat väljarna och fick 39,1 % av rösterna i folkom-
röstningen. Då är det inte bara att säga att vi nu skall
omvända medborgarna. Vi skall inte fråga dem en
gång till, det sade Torsten Gavelin inte, utan han sade
att vi inte behöver lyssna på väljarna därför att vi är
klokare än de. Det var det som Birgit Friggebo hade
lärt honom. För mig är det faktiskt ganska centralt vad
jag lovade när jag delade ut valsedeln.
Därför säger jag, som jag också sade i söndags, att
de första kronorna som vi får loss skall användas för
att bygga ut för tillförsel och hushållning. Vi skall
använda arbetslöshetsperioden för att tillföra och
hushålla, så att vi steg för steg kan ta reaktorer ur
bruk. Den första reaktorn skall vi klara inom maxi-
malt fyra år, har jag sagt i förhandlingar och samtal.
En del tycker att det skall gå fortare. Men vi är nu
överens om att det skall ske inom maximalt fyra år.
Jag hoppas, Torsten Gavelin, att Folkpartiet söker
sig tillbaka till den ståndpunkt som var Folkpartiets.
Jag tycker att ni i partistyrelsen en gång till borde
diskutera just frågan om hur förpliktat ett parti är av
en valsedel som vi faktiskt delade ut, Torsten Gavelin
och jag.

Anf. 223 TORSTEN GAVELIN (fp) replik:
Fru talman! Ja, Anders Sundström, visst är det
möjligt att ställa av en reaktor. Vi kan ställa av ett par
tre stycken utan att det får drastiska konsekvenser för
energibalansen i Sverige, som Energikommissionen
kom fram till. Men är det klokt att göra det? Vilka
konsekvenser får det förutom för elbalansen? Jo, det
får en lång rad negativa ekonomiska konsekvenser,
inte minst konsekvenser för sysselsättningen.
Jag tycker att vi kan lita på medborgarna. Vi ge-
nomförde en folkomröstning för 16 år sedan. Låt
elkonsumenterna nu rösta om kärnkraften varje gång
de betalar sin elräkning. Det kommer mycket snart att
bli möjligt att byta elleverantör utan större kostnader
och besvär. Då tycker jag att vi kan lita på att våra
medborgare och väljare själva kan göra en bedöm-
ning.
Vi har lärt oss en hel del under de 16 år som har
gått sedan folkomröstningen. Dessutom tror jag fak-
tiskt att svenska folket har lärt sig en del. Det har hänt
rätt mycket på energiområdet under de 16 åren, vilket
jag tog upp i mitt anförande. Det är väl ingen tvekan
om att Anders Sundström med sin bakgrund som
kommunalråd i en basindustrikommun mycket väl
känner till vad som har hänt under de 16 åren.
Jag tror att det finns en mycket stor förståelse
bland väljarna för att en 16 år gammal folkomröstning
inte till varje kommatecken och punkt behöver följas i
dag.

Anf. 224 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Ja, det har hänt mycket under de 16
åren. Men det som har hänt, Torsten Gavelin, är ju
inte att det har blivit svårare att avveckla kärnkraften i
dag än när svenska folket röstade i enlighet med den
valsedel som Torsten Gavelin och jag ville att de
skulle rösta. När nu dessa 16 år har gått har vi faktiskt
tagit fram rätt många ganska goda alternativ till kärn-
kraften. Det innebär att man knappast med trovärdig-
het kan säga till medborgarna att det som vi sade var
möjligt för 16 år sedan är mycket svårare i dag, för
det är ju inte sant.
Jag har litet svårt att se hur Torsten Gavelin så lätt
kan komma förbi den demokratiska aspekten. Ni
frågar om det som beslutades för 16 år sedan var
klokt. Torsten Gavelin berättade sedan om Birgit
Friggebos inlägg på partistyrelsemötet. En demokrati
är ju så utformad att det som det svenska folket har
sagt i en folkomröstning inte går att ändra på utan
vidare. Jag tycker faktiskt att det som det svenska
folket sade var klokt. Jag anser inte att jag har mandat
att inta någon annan ståndpunkt än den som folkom-
röstningsresultatet ledde till.
Just på den här punkten är det rätt konstigt - jag
vill då vända mig till någon som företrädde valsedeln
för linje 3 - att det är de som företrädde valsedeln för
linje 3 som nu skall försvara att vi genomför det som
stod på valsedeln för linje 2. De som förlorade är
beredda att ställa upp på folkomröstningsresultatet.
Torsten Gavelin, som vann, vill dock inte längre stå
för det. Är det inte ganska orimligt?

Anf. 225 MIKAEL ODENBERG (m) re-
plik:
Fru talman! Näringsministerns anförande innehöll
särskilt i den första delen många kloka synpunkter om
energipolitikens betydelse för jobben, för regional
balans, för basindustrins framtid. Jag gladde mig
också över den tydliga ambitionen att leva upp till
folkomröstningens krav på att efter kärnkraften föra in
förnybar elproduktion i det svenska elsystemet, dvs.
att undvika en återgång till användning av fossila
bränslen.
Men slutsatsen av alla dessa kloka ståndpunkter
var inte fullt lika självklara. Näringsministern försökte
måla upp en bild av hur bekymrade industrialister
sitter i våra basindustrier och drar sig för att investera
i nytt smältverk eller i ny pappersmaskin, därför att
man så orolig för att bli beroende av kärnkraften och
för att den plötsligt skall stängas av. Anders Sund-
ström vet ju att detta inte är en korrekt bild av verk-
ligheten. Han träffar tillräckligt många företrädare för
LO-folket och för industrin för att veta att så inte är
fallet.
Industrins och investerarnas oro är liksom deras
anställdas oro i dag förknippad med de faror som
ligger i att det politiska systemet går in och fattar
årtalsbestämda stängningsbeslut. Detta fanns det ing-
en täckning för i folkomröstningen och på valsedlarna
för linje 1 och linje 2. Det är nämligen inte så, som
näringsministern sade, att det på valsedlarna för linje
1 och för linje 2 stod att man skulle inleda avveck-
lingen när det fanns alternativ. Näringsministern läste
själv upp formuleringen, nämligen att kärnkraften
skall avvecklas i den takt som är möjlig med hänsyn
till behovet av elektrisk kraft för upprätthållande av
sysselsättning och välfärd. Sysselsättning och välfärd
underlättar vi inte bäst genom att ägna oss åt kapital-
förstöring.

Anf. 226 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Jag skall berätta för Mikael Odenberg
att ett av mina första politiska uppdrag var att ta
ställning till en reningsanläggning på dåvarande
ASEA:s plastfabrik hemma i Piteå i mitten på 70-
talet. Curt Nicolin var då en stor man som vi unga
kommunalpolitiker hade stor respekt för. Han kom till
kommunen och sade att om ni kräver en sådan här
installation - den kostade då 1,5 miljoner kronor - så
lägger vi ned plastfabriken. Men vi gjorde det ändå,
kanske på grund av ungdomlig dumdristighet. ASEA
investerade och den fabriken var en av de fabriker
som överlevde när infrastrukturen ställdes om i byg-
gandet av elektrisk kraftproduktion. Det var första
gången som jag stod inför den situationen, inte sista.
Jag har mött den situationen många, många gånger
när jag har förhandlat om miljökrav med basindust-
rins företrädare, som alltid har varit väldigt kortsikti-
ga när de har fört debatten med samhället. Men efteråt
har man prisat beslutet.
Det som är vår uppgift, Mikael Odenberg, är att
fatta dessa långsiktiga strategiska infrastrukturbeslu-
ten - jag tror att det var Dan Ericsson eller Lennart
Beijer som använde ordet infrastruktur, som det
handlar om i det här fallet. Jag är övertygad om att
man inom svensk industri kommer att vara glad om
beroendet av kärnkraften minskar, speciellt om det får
ske i en takt som inte leder till kraftiga prishöjningar.
Den takt som Mikael Odenberg förespråkar kan fak-
tiskt få mycket dramatiska konsekvenser.

Anf. 227 MIKAEL ODENBERG (m) re-
plik:
Fru talman! Sanningen är ju att man på många in-
dustriorter i Sverige i dag står inför avvägningen om
man skall göra investeringarna i Sverige eller på and-
ra håll. Om vi skall få dessa investeringar att hamna i
Sverige, måste vi ge långsiktiga, klara och tydliga
spelregler.
Det gör man inte om man frångår folkomröstning-
ens uppfattning att det var säkerhet och ekonomi som
skulle vara avgörande för kärnkraftens utfasning och i
stället börjar fatta politiska beslut om hur elproduk-
tionssystemet skall förnyas. Då skapar man osäkerhet.
Varje investerare måste då utgå från att det är politis-
ka beslut som kommer att ligga bakom ersättningen
av reaktorerna 2-12. Vi får en lång period av osäker-
het, och det riskerar att slå hårt mot investeringar,
företagande och sysselsättning i vårt land.
Den avvecklingssignal som näringsministern vill
sända genom att förtidsavveckla en första reaktor, kan
få mycket omfattande konsekvenser för investerarnas
tilltro både inom och utom landet när det gäller vilka
industriella spelregler som egentligen skall gälla
långsiktigt i Sverige. Det är bakgrunden till att jag
varnar för att man nu gör ett avsteg från det som fak-
tiskt ligger i förlängningen av folkomröstningsutslaget
1980, nämligen att vi drar nyttan av de investeringar
vi har gjort i kärnkraften och överlåter till denna
bransch att själv förnya sin produktionsapparat -
precis som vi gör med alla andra branscher.
Härvidlag finns det ingen skillnad. Det är inte rik-
tigt korrekt att på en avreglerad elmarknad tala om
detta som infrastrukturfråga vilken som helst. Jag
frågar mig: Inom vilken annan bransch anser nä-
ringsministern att vi måste gå in med politiska beslut
för att få till stånd en utveckling av produktionsappa-
raten?

Anf. 228 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! När det gäller den sista frågan är jag
och Mikael Odenberg överens. Det är faktiskt politis-
ka beslut som avvecklar kärnkraften. Har aldrig Mi-
kael Odenberg tänkt den tanken? Det är faktiskt ett
politiskt beslut att avveckla kärnkraften. Det finns ett
regelverk riggat för detta, som säger när den slutgil-
tigt skall vara avvecklad. Det tycker Mikael Oden-
berg är bra. Nu vill vi andra komplettera det med ett
regelverk så att det också sker i planerad takt. Mikael
Odenberg accepterar i varje fall att vi nu har ett poli-
tiskt beslut som avvecklar kärnkraften. Det är inte
marknaden som gör det, utan det är faktiskt politiken
efter beslut av svenska folket.
Den andra fråga som Mikael Odenberg tar upp är
att en planerad avveckling - han kallar det för politisk
avveckling, men en politisk avveckling innebär både
hans och mitt förslag - är mycket skadligare än en
oplanerad. Jag förstår inte det. Det borde vara precis
tvärtom.
Det tredje som Mikael Odenberg tar upp, och som
han också använt mot andra riksdagsledamöter, är att
detta är en kapitalförstöring och att det är fel. Gäller
det på hela miljöområdet Mikael Odenberg? Nästan
alla investeringar sker som ett resultat av miljökrav -
inte för att anläggningarna är avskrivna eller inte går
att bruka, utan för att vi faktiskt ställer högre krav.
Så är det också när det gäller infrastrukturen. Det
är inte så att man bygger en ny väg för att den andra
inte längre finns eller för att den är uppnött. Man gör
det för att man bestämmer sig för att höja standarden.
Mikael Odenbergs tre argument är alltså för det
första att det här skulle vara ett politiskt beslut. Det är
Mikael Odenbergs också. För det andra skulle en
oplanerad avveckling vara bättre än en planerad. Det
är oerhört svårt att förklara. För det tredje skulle det
vara fel att via miljölagstiftning driva på och ställa om
system, också energisystem, innan de är avskrivna och
obrukbara. Men det rör sig om en princip som Mikael
Odenberg har tillämpat i miljölagstiftning på alla
andra områden och i alla andra branscher. Varför vill
han inte tillämpa den här?

Anf. 229 KERSTIN WARNERBRING (c)
replik:
Fru talman! Det är mycket glädjande att höra nä-
ringsministern tala om att vi nu de facto befinner oss
vid den tidpunkt där vi kan börja omställningen av
energisystemet helt enkelt för att alternativen finns.
Det har hänt väldigt mycket på det här området under
bara ett fåtal år. Den ena kommunen efter den andra
håller på och bygger kraftvärmeverk och fjärrvärme-
verk, och man tänker sig att bli helt självförsörjande -
inte minst genom att använda biobränslen, köksavfall,
slaktavfall och allt det nu är man använder. Redan har
alla dessa alternativ skapat en mängd sysselsättning.
Det känns därför också bra att höra näringsminis-
tern tala om den positiva potential som finns i alter-
nativen just när det gäller att kunna skapa sysselsätt-
ning framöver. Jag tror dessutom att det är en mycket
stor sysselsättningspotential som finns i utbyggnaden
av de alternativa energikällorna.
Jag skulle bara vilja höra litet grand med nä-
ringsministern om han har funderat omkring vad som
måste komma i vårens energiproposition i fråga om
ytterligare satsningar på de alternativa energikällorna.
Jag tycker att det var väldigt synd när vi varken i
vårbudgeten eller nu i höst kunde få in ytterligare
pengar till stöd för t.ex. vindkraft, solenergi osv. Nu
blir det ju ett uppehåll.
Den allra viktigaste förutsättningen för att få ännu
mer fart på det här, är att det kommer ett beslut om att
en reaktor ställs av. Jag föreställer mig dock att det
behövs mer. Jag undrar hur näringsministern har fun-
derat omkring detta, alltså om att få fart på effektivi-
seringarna och om ytterligare alternativ.

Anf. 230 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Jag har svårt att argumentera mot
Kerstin Warnerbring. Jag vill understryka det Kerstin
Warnerbring säger om att det är viktigt att det kom-
mer ett beslut om att en reaktor stängs av. Jag tror att
det är viktigt. Jag tror också att det är väldigt viktigt
att detta kopplas till ett tillförsel- och hushållnings-
program. Om detta tillförsel- och hushållningspro-
gram, och om hur beslutet om avstängning skall ut-
formas, för vi nu samtal med Kerstin Warnerbrings
parti, med Kristdemokraterna och med Vänsterpartiet.
Förhoppningsvis kan det också bli något ytterligare
parti som kan vara med och komma överens om en
uppgörelse för att påbörja detta. Det hoppas jag väl-
digt mycket på.
Jag vill däremot inte nu gå in och säga hur det här
skall se ut. Jag anser att det är ett gemensamt ansvar
för de partier som förhandlar att tillsammans redovisa
både hur tillförseln och hushållningen skall gå till och
hur den skall kopplas till en avstängning.
Det jag kanske ändå vill skicka med, är följande:
Vi har många gånger varit på väg att påbörja om-
ställningen, men inte klarat av det. Jag tror inte att
konsten är att komma i gång. Jag tror att konsten är att
komma i gång på ett sådant sätt att man också kan
fortsätta. Kommer man inte i gång på ett sådant sätt
att man får t.ex. besvärliga priseffekter, dvs. att man
inte klarar tillförsel och hushållning, då tror jag också
att det blir väldigt svårt att fortsätta. Det tycker jag
också är en insikt som finns i den förhandlingsgrupp
som nu sitter.

Anf. 231 ANDRE VICE TALMANNEN:
Jag får erinra om att tilltalsordet här i kammaren
är både för- och efternamn.

Anf. 232 EVA GOËS (mp) replik:
Fru talman! Ett nytt begrepp myntades i veckan;
"Fisigt sade Astrid Lindgren är hon inte fick hönsen
fria". Hon hade fått en gåva, och den förvekligades
inte. Vi har också fått en gåva. Vi har fått ett löfte i
regeringsförklaringen och av s-kongressen om att
avstänga en reaktor under mandatperioden och fort-
sätta i jämn takt.
Det känns faktiskt fisigt att bli utesluten. Jag och
Miljöpartiet har gått in i det här arbetet seriöst för att
lösa frågan om kärnkraftsavvecklingen. Som Anders
Sundström tidigare sade, står ju vi och för linje 2:s
politik. Det hade varit bättre om man fört linje 3:s
politik. Då hade det inte funnits några reaktorer. Det
hade varit ännu bättre.
Det märkliga är ju att det ligger en miljard kronor
kvar i det här omställningsprogrammet som låg på 3,8
miljarder kronor. Jag har näringsutskottets rapport
här. Det finns alltså pengar kvar. Det har liksom inte
rört på sig i den takt som man hade önskat. Jag är helt
inne på samma linje som Kerstin Warnerbring, och
jag vill också att vi skall fortsätta direkt med vind-
kraftssatsningarna så att det inte blir något glapp.
Jag tog upp det här med kabeln bara för att visa att
det verkar som att man vill satsa mer på att sälja
kärnkraft. Det var väldigt mystiskt runt det här. Man
har inte tagit upp luftledningarna på 400 kilovolt och
det faktum att det är riksintressen som störs. Man har
inte velat pröva. Man har kringgått ärendet. Det har,
som jag sade förut, verkligen inte varit transparent. Så
jag undrar: Menar Anders Sundström och regeringen
allvar med kärnkraftsavvecklingen?

Anf. 233 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Herr talman! Eva Goës tar upp några saker. Först
gäller det frågan om varför vi inte bedömer det vara
möjligt att träffa en överenskommelse med Miljöpar-
tiet. Ja, vi har gått igenom era ståndpunkter i riksda-
gen. Dan Ericsson beskrev en viktig ståndpunkt, och
för mig är det helt obegripligt hur man över huvud
taget kan hamna i den positionen att man tror att det
går att på tre år stänga av reaktorerna.
Vidare gäller det den bild som Miljöpartiets le-
dande språkrör förmedlar till och via medierna. Man
säger att man deltar i samtalen för att bevaka att något
annat parti inte gör eftergifter mot regeringen.
Jag menar att de som skall sitta med under de här
samtalen måste ha i uppgift att faktiskt försöka kom-
ma överens. Det får inte vara en form av pokerspel
som vi håller på med. Det här är för allvarligt för det.
Det gäller också uttalanden av arten: Vi skall sitta
med och bevaka, men inte träffa överenskommelser.
Än en gång säger jag att jag tycker att det här är allde-
les för allvarligt för det. Min bedömning är att i varje
fall Socialdemokraterna och Miljöpartiet ligger väl-
digt långt från varandra. Jag har sagt att vi är som eld
och vatten.
Så till Eva Goës fråga: Ja, vi kommer att påbörja
omställningen. Jag är helt övertygad om att det t.o.m.
går att få en bred majoritet i riksdagen att gå med på
att nu fatta beslut om en första stängning. Men detta
går att åstadkomma bara under förutsättning att denna
stängning görs på ett sådant sätt att vi tryggar välfärd
och sysselsättning - jobben.

Anf. 234 EVA GOËS (mp) replik:
Herr talman! Det är just det som vi i Miljöpartiet
också hävdar.
Den 12 juli stod jag här och talade varmt om Olof
Eriksson. Han ingår nu, mig veterligt, i statsrådsbe-
redningen. Jag talade om hans satsning på gröna jobb.
Jag tycker att han är en suverän kraft. Jag har själv
tagit med honom i en rapport som handlar om gröna
jobb. Nu är han anställd. Visst är vi seriösa när det
gäller välfärd och jobb! Vi har ju påvisat att om kärn-
kraften stängs av ger det ett sådant utrymme.
I Kanada har man räknat ut att om kärnkraften
stängs av och det satsas på sol, vind och andra alter-
nativ, ger det mångdubbelt fler arbetstillfällen - för
att inte tala om energieffektiviteten. Det gäller ju att
kunna sälja energitjänster. Det ger mångfalt mera än
om man t.ex. skulle satsa på en ny kärnkraftsanlägg-
ning.
Jag har hört att Anders Sundström sagt att Centern
talar mer om sysselsättning och välfärd och spelar i en
annan division. Om så är fallet tycker jag att det är att
undervärdera de kontakter som varit mellan de olika
partierna. Lennart Daléus och jag har jobbat seriöst
ihop. Jag tror att Kvinnoförbundet, Broderskaparna
och SSU är ganska förtvivlade. Det har inte varit
fråga om att mygla utan om att jobba ihop sig för en
vettig satsning. Det har ju gått 16 år nu sedan folkom-
röstningen, så det kan inte vara en nyhet att kärnkraf-
ten skall stängas av. Alla måste väl veta att en av-
veckling borde ha påbörjats efter 16 år.
Tidigare talade man om två reaktorer och om att
det var oåterkalleligt att de skulle avvecklas. Ingen-
ting hände. Nu gick jag in i det här arbetet för att det
verkligen skulle hända något. Jag gjorde det alltså inte
för att förstöra något. Jag har ju också sagt att jag vill
jobba offensivt för att avveckla kärnkraften, men på
ett vettigt sätt.

Anf. 235 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Herr talman! Jag pratar ogärna om personen Eva
Goës. I stället pratar jag om Miljöpartiet och Miljö-
partiets politik. Det gäller då den politik som kommer
till uttryck inte bara via Eva Goës utan också via
många andra i Miljöpartiet. Min ståndpunkt är att det
inte alls är möjligt att avveckla i den takt som Eva
Goës nu beskriver. Jag anser att det, om vi gjorde det
i den takten, skulle leda till en katastrof.
Jag argumenterar så hårt mot Moderaterna just
därför att jag tror att en så snabb avveckling - oavsett
om den sker nu eller på 10, 15 eller 20 år - skulle bli
mycket allvarlig. I den meningen är det litet para-
doxalt att ni egentligen har samma ståndpunkt. Ni
befinner er bara på litet olika tidpunkter på tidsaxeln,
men resultatet blir detsamma. I den meningen har Dan
Ericsson faktiskt rätt.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 18 december.)

11 § Ändringar i lagen om revisorer

Föredrogs
Näringsutskottets betänkande 1996/97:NU7
Ändringar i lagen om revisorer (prop. 1996/97:47)

Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.

(Beslut skulle fattas den 18 december.)

12 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Kulturutskottets betänkande
1996/97:KrU1 Kulturpolitik, m.m. res. (utgiftsområde
17)

13 § Anmälan om fråga för skriftligt svar

Anmäldes att följande fråga för skriftligt svar
framställts
den 17 december

1996/97:170 av Annika Nordgren (mp) till försvars-
ministern
Lokaliseringar efter bullereffekter

Frågan redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 21 januari 1997.

14 § Kammaren åtskildes kl. 21.07.

Förhandlingarna leddes
av förste vice talmannen från sammanträdets början
t.o.m. 7 § anf. 12 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 59
(delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 8 § anf. 110
(delvis),
av talmannen därefter t.o.m. 9 § anf. 153 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 10 § anf. 189
(delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 232 (delvis)
och
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.