Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1996/97:46

Måndagen den 16 december

Kl. 9.00 - 19.20

---

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

--------------------------------------------------------------------------------

1 § Justering av protokoll

Justerades protokollen för den 9 och 10 december.

2 § Meddelande om ändring i kammarens
sammanträdesplan

Talmannen meddelade att frågestunden torsdagen
den 20 mars flyttats till tisdagen den 18 mars
kl. 14.00.

3 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades
Motioner
1996/97:Fi29-Fi34 till finansutskottet

4 § Förnyad bordläggning

Föredrogs men bordlades åter
Konstitutionsutskottets betänkande 1996/97:KU7
Utrikesutskottets betänkande 1996/97:UU2
Näringsutskottets betänkanden 1996/97:NU1, NU2
och NU7

5 § Statsbudgeten för år 1997. Jord- och skogs-
bruk, fiske med anslutande näringar

Föredrogs
Jordbruksutskottets betänkande 1996/97:JoU1
Statsbudgeten för budgetåret 1997 (Utgiftsområde 23
Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näring-
ar) (prop. 1996/97:1 delvis, 1996/97:5 och
1995/96:224 delvis)

Anf. 1 INGVAR ERIKSSON (m):
Fru talman! I betänkande 1996/97:JoU1 behandlas
förslagen i budgetpropositionen för 1997 om anslag
inom utgiftsområde 23 Jord- och skogsbruk, fiske
med anslutande näringar. Inte mindre än 191 motion-
syrkanden behandlas i betänkandet.
Riksdagen har tidigare i höst fastställt utgiftsra-
men för område 23 med beräkning av statens inkoms-
ter under 1997. En majoritet bestående av Socialde-
mokraterna och Centern har ställt sig bakom den.
Denna majoritet har valt en annan inriktning av poli-
tiken, varför vi nu inte på samma sätt som vanligt
deltar i detaljbesluten.
I ett särskilt yttrande nr 1 redovisar vi den modera-
ta politiken på området. Härav framgår att vår utgifts-
ram för område 23 ligger på ett över 26 miljoner
högre belopp än regeringens. Det finns en rad ange-
lägna ändamål inom utgiftsområdet som inte kan
tillgodoses inom den av regeringen föreslagna utgifts-
ramen. Enligt vår mening bör en ytterligare satsning
göras på miljöprogrammet med 30 miljoner kronor.
Med EU:s medfinansiering skapas då ett utrymme på
60 miljoner kronor, som bör användas till våtmarks-
stöd och till miljöåtgärder i anslutning till det kon-
ventionella åkerbruket.
Vidare föreslår vi vissa besparingar inom Fiskeri-
verket. Staten behöver av statsfinansiella skäl se över
myndighetsstrukturen, och Fiskeriverket bör snarast,
menar vi, samordnas med annan statlig myndighet.
Detta bör medföra vissa besparingsmöjligheter i ad-
ministrationen. En del av de frigjorda medlen, 5 mil-
joner kronor, bör användas till fiskevård på statens
vatten. Skogsvårdsarbetet behöver konkretiseras och
drivas närmare skogsnäringen. Vi föreslår därför att
skogsvårdsorganisationen tillförs 5 miljoner kronor
för rådgivning till skogsbrukare.
Sedan riksdagen fastställt utgiftsramen till ett en-
ligt vår mening otillräckligt belopp kan vi av formella
skäl ej yrka bifall till våra ursprungsförslag i den del
dessa innebär att den ram som Socialdemokraterna
och Centern genomdrivit överskrids.
Regeringens förslag när det gäller ramarna för
kompensationsersättningen innebär en sänkning med
21 miljoner kronor för nästa budgetår. Sänkningen är
en anpassning till att lantbruksföretagen inte utnyttjat
hela ramen för år 1995. Enligt vår mening kan det
dåliga utnyttjandet ha orsakats av bristande kunskaper
om de nya jordbrukspolitiska villkoren samt ovanan
att hantera EU-stöden. Vi anser därför att regeringen
bör återkomma till riksdagen med ett nytt förslag till
finansiering om utnyttjandet av stöden visar sig att
öka och når upp till de ramar som ursprungligen be-
räknades.
Vi har dock till betänkandet fogat en rad reserva-
tioner som berör politiken, där vi har en annan syn än
vad som i betänkandet framförs av majoriteter, som i
flera fall utgörs av olika partier.
I reservation 1 tar vi upp administrationen av EG:s
jordbruksstöd. Vi anser att det finns klara brister. Det
är av nationellt intresse att administrationen bidrar till
att svenskt jordbruk kan få det stöd som det är berät-
tigat till. Vidare måste administrationen fungera så att
fusk, oegentligheter och rena misstag undviks. Kost-
naderna får inte bli högre för berörda lantbrukare och
myndigheter på grund av problemen inom administ-
rationen.
Tyvärr har stora brister visats med förseningar av
utbetalningar osv. Det är viktigt att det utredningsför-
slag gällande administrationen av EU:s jordbrukspo-
litik i Sverige i SOU 1996:65 som överlämnades i
april också framgent leder till förenklingar och effek-
tiviseringar i handläggningen.
Jordbruksverket har fått hård kritik, men regering-
en har ett stort ansvar, då man 1995 inför inträdet i
EU ändrade förutsättningarna och under resans gång
vidtagit åtgärder som inte gjort det lättare vare sig för
myndighet eller för berörda företagare.
Jordbruksverket bör snarast, vilket vi framför i re-
servation 1, utforma rutiner som tillgodoser behovet
av regional redovisning inom olika stödområden och
stödformer.
Då det gäller de regionala stöden konstaterar vi att
det finns starka skäl som talar för att en mer samman-
hållen utvärdering görs av de nuvarande stödsystemen
med avseende på jordbruksnäringens situation inom
framför allt stödområdena 1-4. Där bör lönsamhets-
utvecklingen för det norrländska jordbruket analyse-
ras och förslag till förbättringar tas fram så att de
faktiska utlovade målen för Norrland kan uppnås. Det
må gälla såväl merkostnadsersättningen som gräns-
dragningsproblemen vad gäller stödområdesindel-
ningen. Vi vill i reservation 4 ge regeringen detta till
känna. Vi tycker att det är märkligt att Centern inte
vill stödja oss i denna reservation, som också innefat-
tar Kjell Ericssons motion i motsvarande delar.
I reservation 6 tar vi moderater upp utvärderingen
av vad det inneburit att medlemskapet i EU medfört
att det svenska systemet för bevarande av värdefulla
naturvärden i odlingslandskapet införlivats i EU:s
regelverk. Regelsystemet har på många punkter för-
ändrats. Förändringarna har dessutom genomförts
under stor tidspress. Nya former av miljöstöd har
tillkommit inför varje ansökningstillfälle. Sökanden
har då haft möjlighet att överföra marker till att om-
fattas av de nya stödformerna. Genom krångliga reg-
ler samt oklar tillämpning finns det stora arealer som
omfattas av miljöstödsansökningar men som inte
uppfyller alla krav för att få stöd. Man bör därför
även i fortsättningen ha möjlighet att överföra arealer
mellan olika miljöstödsformer. Vidare bör övergångs-
reglerna för anpassning till det nya systemet förläng-
as. Osäkerhet om reglernas tolkning samt kravet på
femårsavtal med eventuell återbetalningsskyldighet
har gjort att många markägare avstår från att sköta
sina marker. Därför är det av allra största vikt att
regelsystemet anpassas.
När det stödet för bevarande av värdefulla natur-
och kulturmiljöer ställs hårdare krav på vissa delar av
landet. Skötselkraven är dessutom så satta att mindre
enheter inte har resurser att initialt följa de krav som
ställs. Detta medför att flera mindre enheter ej klarar
kraven för att få ersättning. Därmed förloras incita-
ment att bevara kulturvärden för framtiden. Det är på
dessa mindre enheter som den större delen av de
värdefulla lämningarna faktiskt finns bevarade.
En del av Norrlandsstödet utgår via delprogram-
met Öppet odlingslandskap. Ett ökat arealkrav skulle
leda till att ytterligare bönder inte klarade kraven och
att Norrlandsstödet urholkades ännu mer. Därmed
ökar hotet mot det öppna odlingslandskapet. Reglerna
behöver ändras så att dagens arealkrav inte skärps
ytterligare.
I samband med den utvärdering som genomförs
bör även möjligheten att införa ett sammanhållet
delprogram med inriktning på miljöåtgärder i det
konventionella jordbruket undersökas. En sådan
satsning kan enligt vår mening ge betydande miljö-
vinster. Vi menar att regeringen hittills inte har tagit
problemen på allvar och vill därför i vår reservation
ge regeringen detta till känna.
Enligt vår mening är det angeläget att de norr-
ländska landskapstyperna görs synliga i miljöpro-
grammet. Ett exempel på att norra Sveriges land-
skapstyper ej har beaktats är delprogrammet Värdeful-
la natur- och kulturvärden, vars besvärliga detaljer i
reglerna direkt diskriminerar mindre gårdar. Vi vill ge
regeringen detta till känna i reservation nr 7.
I reservation nr 8 tar vi moderater upp frågan om
anläggningar av våtmarker. Enligt vår mening finns
det i detta sammanhang anledning att uppmärksamma
våtmarkernas betydelse. Här krävs en översyn av
gällande regler. Det är rimligt att tillåta anläggande av
våtmark även på betesmark. Våtmarken bör huvud-
sakligen ta emot vatten från åkermark men behöver
inte nödvändigtvis vara belägen på åker. Det finns
inte heller skäl att hindra ansvarsfull vattentäkt och
bete på sådan våtmark.
Vidare bör stöd kunna utgå, inte bara för att kom-
pensera den mark som tas i anspråk utan även för
anläggningskostnader. Sverige bör inom EU verka för
att reglerna ändras i enlighet med det som vi reserva-
tioen har anfört.
Vi vill förenkla regelsystemet för miljöersättning-
arna i jordbruket. Det system som nu gäller är mycket
komplicerat och detaljerat. Dessutom är det svårtol-
kat. Detaljreglerna har i vissa fall motverkat sitt syfte,
dels genom att många jordbrukare inte har sökt er-
sättning, dels därför att reglerna inte alltid har varit
miljömässigt ändamålsenliga.
Reglerna inom kulturmiljöprogrammet hör till de
mest komplicerade. Kraven på kvalifikationspoäng
missgynnar ägare av mindre marker, även om mar-
kerna är mycket värdefulla från bevarandesynpunkt. I
samband med utvärderingen bör det övervägas om
kvalifikationspoängen skall slopas. Enligt utskottets
och vår mening - jag hade hoppats att utskottet skulle
anta vårt förslag - går det lika bra att göra en be-
dömning av stödnivån utifrån en stödpoängberäkning.
Detaljreglerna kring landskapselementen menar vi
också kan förenklas. Till detta kommer sanktionsbe-
stämmelser som skapar stor osäkerhet. Arbetet med
en översyn och med förenklingar av regelsystemet bör
bedrivas på såväl nationell nivå som inom EU. Detta
bör ges regeringen till känna.
I många delar av landet är jordbruket och den
därtill hörande förädlingsindustrin en av de ekono-
miskt sett viktigaste näringsgrenarna. Sverige har
goda förutsättningar att utveckla jordbruket ytterliga-
re, bl.a. genom satsningar på forskning och utveck-
ling. Enligt vår uppfattning är det olyckligt att, som i
forskningspropositionens förslag om medelstilldel-
ningen på forskningens område, utesluta eller tona
ned betydelsen av forskningssatsningar inom det
konventionella jordbruket. Stöd till forskning för
miljöförbättringar i det konventionella jordbruket kan
leda till mer omfattande och snabbare miljövinster än
en mer ensidig satsning på forskning inom det ekolo-
giska jordbruket.
Skogsnäringen är Sveriges viktigaste exportgren.
Därför är det oerhört viktigt att få till stånd en bättre
skogsproduktrelaterad forskning.
Svenskt jordbruk och svensk livsmedelsindustri
har fått nya möjligheter genom medlemskapet i EU.
Dock hämmas dessa möjligheter genom de s.k. poli-
tiska kostnaderna, dvs. skatten på dieselolja, handels-
gödselavgifterna samt ökade kostnader för bensin och
el. Nya höjningar aviseras, inte minst på grund av
kärnkraftsavveckling och skatteväxling m.m. Är ni
socialdemokrater och även centerpartister beredda att
göra någonting åt detta? Vi väntar på besked. Kom-
mer vallstödet att få en enkel utformning, eller hur
kommer det att bli? Är ni beredda att göra en utvär-
dering av miljömotivet för handelsgödselskatter?
Kommer regeringen att budgetåret 1998 utnyttja hela
återflödet från EU till miljön?
Fru talman! Vid stöder självfallet alla våra reser-
vationer, men för tids vinnande yrkar vi bifall endast
till reservation nr 1.

Anf. 2 LENNART BRUNANDER (c):
Fru talman! Svenskt jordbruk är en av våra basnä-
ringar, en av våra viktiga näringar. Jordbruket och
skogen, som ju ofta finns tillsammans och är en ge-
mensam resurs som ger många arbetstillfällen, utgör
en viktig del av basen för den svenska välfärden. Vi
har ju en välfärd, trots alla bekymmer som vi kan se.
Jordbrukets och livsmedelsindustrins produktion
uppgår årligen till ungefär 60 miljarder kronor och
sysselsätter ungefär 290 000 människor totalt. Det är
jordbruket som är förutsättningen för att vi skall kun-
na bevara det öppna landskapet och den biologiska
mångfald som vi har, därför att om jordbruket växer
igen och det blir skog, minskas den biologiska mång-
falden högst väsentligt.
Vi i Centerpartiet förordar ett jordbruk som är re-
surshushållande och långsiktigt. Det förutsätter bruk-
ningsformer och brukningsmetoder, där inte mer
handelsgödsel och bekämpningsmedel används än vad
som krävs för att det skall fungera bra och vad natu-
ren kan klara utan bekymmer.
Jordbruket skall dessutom ses som en resurs i
miljöarbetet. Bioråvaror från jordbruket skall använ-
das för att komma ifrån de miljöproblem som uppstår
när de fossila råvarorna används. Det gäller såväl
bränsle och drivmedel som den kemiska industrin.
Begreppet jordbruk kan därigenom vidgas till att
också omfatta all biologisk produktion. Jordbruket är
utan tvekan en viktig del av intåget i kretsloppssam-
hället. Jordbruksproduktionen är förutsättningen för
ett bibehållet öppet landskap och en levande lands-
bygd. Ängar och hagar skapas inte genom bidrag och
pekpinnar, utan de är ett resultat av ett idogt arbete av
de människor som har arbetat fram dem. Grunden för
att ängar och hagar skall kunna bevaras är ett lönsamt
jordbruk så att människor återigen kan satsa på jord-
bruk, att unga människor är beredda att ta de risker
och ådra sig de skulder som det innebär att investera i
jordbruk. För den skull krävs en långsiktighet i jord-
brukspolitiken och att de ekonomiska villkoren är
sådana att människor är villiga att satsa på jordbruk.
Produktion av livsmedel skapar, som jag tidigare
sade, många arbetstillfällen förutom alla de som finns
inom jordbruket. 1994 omsatte hela den svenska
livsmedelsindustrin 60 miljarder kronor. Industrin
som sådan sysselsatte 55 000 människor, men om
man räknar in alla de människor som finns i jordbruk,
i livsmedelsindustri och i näringar som berörs av
jordbruket kommer man upp i närmare 300 000 män-
niskor. Det gör att jordbruket är den viktigaste faktorn
för bibehållandet av en levande landsbygd. Om hela
Sverige skall kunna leva, krävs det att jordbruket kan
fungera.
I många områden i Sverige är 10-15 % sysselsatta
inom jordbruket.
Jordbrukarna bedriver ofta andra näringar förutom
sina företag. Det handlar om turism, om att skapa nya
funktioner inom entreprenadverksamheten osv. Då
blir effekten större än om man bara tittar på den verk-
samhet som jordbruket i sig bedriver.
Vi har i Sverige en unik ställning när det gäller
livsmedel och livsmedelskvalitet. Jag tycker att det är
oerhört viktigt att vi ser till att bevara den. Vi vet att
det i och med inträdet i EU finns bekymmer med
detta. De har andra regler ute i Europa än vi. De har
andra toleransnivåer än vi. Det gör att vi får bekym-
mer. Vi har kött fritt från antibiotika för vi har haft en
politik som har syftat till det. Vi har också haft ett
jordbruk som har varit villigt att ställa upp på dessa
villkor. Vi har mycket låga nivåer av gifter, kemikali-
er och annat i våra matvaror. Det har vi bl.a. för att
det har varit ett mål från samhällets sida att minska
användningen av kemikalier.
Nu är det viktigt att samhället solidariskt står bak-
om jordbrukets krav på att få behålla denna låga nivå.
Det är viktigt att man i det arbete som sker inom EU
ser till att få regler som skapar förutsättningar för att
vi i Sverige skall kunna fortsätta att bedriva livsme-
delsproduktion utan att använda sådana här tillsatser.
Jag vill inte säga att vi blir tvingade till något, men
om man får en slapp hantering av det här som gör att
konkurrenter kan använda produktionsfaktorer som vi
inte brukar använda i Sverige, konkurrensfaktorer
som inte är positiva för livsmedelskvaliteten men som
kan ha ekonomiska fördelar, är risken uppenbar att
detta kommer till användning också i Sverige på
grund av att konkurrensen blir så snedvriden. Det är
viktigt att Sverige som nation ställer upp och stöttar
dessa strävanden och ser till att reglerna blir sådana
att den situationen inte uppstår.
Vi ser ju nu att vi har en ökad import av exem-
pelvis kött. Med det följer risker att få in kött med
salmonella. Det finns också en risk att vi får in kemi-
kalierester och kött med resistenta bakterier, eftersom
man i andra länder använder antibiotika och andra
läkemedel i uppfödningen av djuren. Jag är litet orolig
för den, skall vi säga litet slappa, hantering som rege-
ringen har valt att ha i dessa frågor. Man viftar bort de
här bekymren som om det inte vore några problem.
Men jag upplever att det är det. Vi vet att vi har en
svår situation när det gäller att kontrollera det här.
Men det innebär inte att vi får avstå från att göra det.
Jag skulle, som en uppmaning till jordbruksministern
och till regeringen, vilja säga att det är viktigt att
redan nu ta det här på allvar för att vi skall kunna
behålla den speciella situation vi har i Sverige med en
låg andel salmonella både ute bland människor och i
uppfödningen av djur.
Jag skulle vilja ge samma uppmaning till regering-
en när det gäller genförändrade livsmedel. Vi vet att
de är på väg in. Vi vet att det finns en tolerans för
detta ute i världen. Vi har inte den uppfattningen i
Sverige, och jag tycker att det är viktigt att vi behåller
en restriktiv hållning i det här sammanhanget. Också
på den punkten tycker jag att det är viktigt att rege-
ringen håller utvecklingen i strama tyglar.
Jag inledde med att säga att det finns stora möjlig-
heter för svenskt jordbruk. Jag tror att det gör det i
framtiden. Men det finns också problem. Dessa pro-
blem skapas delvis av situationen på marknaden ute i
Europa, framför allt på köttsidan. Köttpriserna i Sve-
rige har gått ned kraftigt beroende på de bekymmer
som galna ko-sjukan i England skapat ute i Europa.
Det är viktigt att vidta åtgärder och ge stöd för att inte
detta skall leda till utslagning som vi inte är betjänta
av på längre sikt. Det finns ett intresse att bevara
lönsamheten även i köttproduktionen på ett sätt som
gör att människor våga satsa på detta. Det här är ingen
lätt sak, men det är viktigt att Sverige i det europeiska
arbetet hittar former för det här.
En fråga som jag egentligen tycker skulle vara
lättare att hantera, är bekymret på äggsidan. Den
finska exporten till Sverige är ett bekymmer. Jag
tycker att regeringen, med stöd av de regler som vi
hade när vi gick in i EU, borde kunna vidta åtgärder.
Jag är besviken för att man inte har lyckats göra det.
Jag förutsätter att man i fortsättningen hanterar frågan
på ett sådant sätt att man når bättre resultat. Finland
har ju fått en förlängning av sina övergångsregler, det
är det som är grunden till det här problemet.
I dagens betänkande, som behandlar det här med
jordbruket, finns det naturligtvis både plus- och mi-
nustecken. Vi har en budget som innebär nya saker.
Miljöstödet till det svenska jordbruket utökas med
600 miljoner kronor. Det är mycket positivt i ett kärvt
ekonomiskt läge. Nu är det viktigt att detta miljöstöd
omsätts på ett sådant sätt att det blir enkelt och an-
vändbart, och så att det utnyttjas av de svenska jord-
brukarna. Vi har också fått ett investeringsstöd till
jordbruket för att klara förbättringar i djurmiljön. Det
här är viktiga saker.
Det är naturligtvis också, precis som Ingvar Eriks-
son var inne på litet grand, att de miljöstöd som finns
förenklas. I vissa delar har de blivit onödigt krångliga.
Det är viktigt att se till att de blir enklare och bättre,
och så att det blir mer möjligt för den svenske bonden
att utnyttja dem.
Det finns ett speciellt stöd till det ekologiska jord-
bruket och forskningen kring detta i budgeten. Jag
delar inte den uppfattning som Ingvar Eriksson redo-
visade, att det är ett bekymmer att man har satsat
resurser på ekologiskt jordbruk och på forskning
kring det. Det här är inte negativt för konventionellt
jordbruk, snarare tvärtom. Hela den forskning vi har
på lantbruksuniversiteten utgår ju från en ekologisk
grundsyn och nyttjas av hela det svenska jordbruket.
Att man har speciella pengar till det ekologiska jord-
bruket, tycker jag är en fördel snarare än en nackdel.
Marie Wilén kommer litet längre fram att gå in på
LFA-områdena och deras gränser. Avbytarverksamhe-
ten har egentligen inte fått några pengar. Det blir litet
jourverksamhet. Det är, som jag ser det, ett bekym-
mer. Detta är en socialt viktig verksamhet som
svenskt jordbruk behöver. Nu är det viktigt att man
får en övergång till ett system där näringen tar större
ansvar själv på ett så enkelt och bra sätt som möjligt.
Jag tycker att en del av de kronförstärkningspengar
som kommer in från EU, borde kunna användas till att
överbrygga de bekymmer dom finns.
Från Centerpartiets sida har vi i en reservation be-
skrivit att vi vill ha en översyn av Jordbruksverket så
att det fungerar bättre. Det finns en utredning som
visar att man kan lägga över verksamhet på länsstyrel-
serna i större utsträckning. Det är basen för den här
utredningen, men också hela den centrala funktionen
bör utredas så att man får en effektivt arbetande enhet
som kommer så nära bonden som möjligt.
I det här betänkandet tas också frågor om skog
upp. Skogen är en viktig del av det svenska näringsli-
vet. Här behövs det mer pengar till forskning, men det
är inte bara samhället som skall satsa dem, utan i det
här avseendet behöver också näringslivet och
skogsintressena i stort visa framfötterna och avsätta
mer pengar.
Vi har i betänkandet gjort ett tillkännagivande om
svensk rovdjurspolitik. Det är viktigt att denna kom-
mer till stånd, men det är också viktigt att man kan få
ersättning för de tamdjur, får och getter och annat,
som blir rivna av rovdjur. Det fel som uppstod för ett
par år sedan, när möjligheten till ersättning i stort sett
undandrogs, måste rättas till. Det är viktigt.
Ingvar Eriksson tog upp ett par saker som jag vill
kommentera. Han gjorde ett stort nummer av att Mo-
deraterna har 26 miljoner kronor mer i budgeten, och
att det skulle vara fantastiskt. Vi har en budget på
13 miljarder 324 miljoner kronor. Då skulle
26 miljoner kronor alltså vara en väldigt stor bedrift.
Men det är klart, det är också pengar.
Moderaterna har en reservation, reservation 4, om
organisationen och förändringarna av LFA-stödet. Det
finns en utredning om det. Direktiven har redan
kommit. Marie Wilén kommer väl att gå in litet mer
på det, men jag skulle vilja beteckna den här modera-
ta reservationen som en liten överloppsgärning. Om
man lyssnar på Ingvar Eriksson, verkar det som om
EU är ett stort bekymmer. Jag tycker inte det.
Vi har bekymmer i och med EU-medlemskapet,
men de är inte större än att de kan rättas till.
Fru talman! Med det anförda vill jag yrka bifall till
reservation nr 2 och i övrigt till hemställan i betän-
kandet.

Anf. 3 INGVAR ERIKSSON (m) replik:
Fru talman! Lennart Brunander sade att jag verkar
bekymrad när det gäller EU-politiken. Jag är inte
bekymrad för att vi är med i EU. Tvärtom är jag av
den uppfattningen att svenskt jordbruk har fått nya
möjligheter genom EU-medlemskapet. Vad som be-
kymrar mig är hanteringen av medlemskapet från
svensk sida. Denna har skapat problem helt i onödan,
enligt vår uppfattning.
Sedan sade Lennart Brunander att vi skall arbeta
för ett resurssnålt jordbruk. Det är ingen kontrover-
siell fråga för oss. Vi ställer upp på att resurserna
skall användas så effektivt och så optimalt som möj-
ligt.
Lennart Brunander hade många vackra förhopp-
ningar inför framtiden, men han svarade inte på mina
frågor. Skatten på dieselolja och handelsgödsel samt
ökade kostnader för bensin och elkraft är ett bekym-
mer för näringens utövare då dessa kostnader sned-
vrider konkurrensen gentemot övriga EU-länder. Det
är därför som jag är angelägen om att få ett besked
om framtidsvyerna hos Centerpartiet.
Vidare sade Lennart Brunander att kronförstärk-
ningspengarna bör användas på ett visst sätt. Vi anser
att dessa pengar skall gå direkt till brukare i berörda
branscher. Ett undantag är trädgårdsnäringen där det
rör sig om små belopp. I det fallet kan vi acceptera att
pengarna går samlade till näringen.
Jag vill ha ett besked, Lennart Brunander, på mina
frågor.

Anf. 4 LENNART BRUNANDER (c) re-
plik:
Fru talman! Jag vet ju att Ingvar Eriksson var för
EU. Det var därför som jag ställde frågan på det sätt
som jag gjorde. När man hör Ingvar Eriksson tala
verkar EU vara mest ett bekymmer.
Det är sant att EU innebär ett krångligt system.
Det är också sant att detta har förstärkts av byråkra-
tiska regler i Sverige. Men det görs ju en översyn för
att det hela skall bli bättre. Det är min förhoppning att
det skall bli bättre.
Skatter är ett problem för sig. Skatterna på be-
kämpningsmedel och handelsgödsel ingick i den
överenskommelse som vi träffade med socialdemo-
kraterna om att utnyttja miljöstöden på ett bättre sätt
än vad som ursprungligen hade föreslagits. Hade vi
valt att göra som moderaterna, att sitta vid sidan och
bara gnälla över dessa skatter, hade situationen varit
annorlunda. Då hade man inte fått så mycket pengar
från EU, framför allt på miljösidan. Situationen för
svenskt jordbruk hade därför varit klart sämre.
Dessa skatter kan inte i nuläget tas bort utan vida-
re. Ingvar Eriksson vet lika väl som jag att vi inte
röstade för dieselskatten i riksdagen. Det finns också
möjligheter att diskutera hur höga andra skatter skall
vara och hur de skall tas ut. Gemensamt är att om man
skall ta bort en intäkt för samhället måste man också
hitta en finansiering för detta, och det är inte alltid
lika enkelt.

Anf. 5 INGVAR ERIKSSON (m) replik:
Fru talman! Jag hoppas att Lennart Brunander le-
ver upp till det han säger, att han vill medverka till att
förenkla de EU-regler som vi har. Där har vi ingen
delad uppfattning. Det gäller bara att snabbt komma
fram till lösningar som är praktiska, administrativt
enkla och billiga. Det skulle vi alla vinna på.
Lennart Brunander tog upp den gamla vanliga vi-
san, att vi moderater sitter vid sidan av och gnäller. Vi
driver en saklig oppositionspolitik, vilket man nor-
malt gör i en demokrati om man inte sitter i rege-
ringsställning. Vi sitter inte bara och gnäller. Vi tar
upp frågor som är angelägna att ta upp och där det är
värdefullt att få en ändring till stånd. Det är därför
som vi har varit kritiska på många punkter. Vi är
kritiska när det gäller kostnaderna för handelsgödsel
och de skatter som jag över huvud taget har nämnt.
Dessa är konkurrenssnedvridande och ett bekymmer
för näringen.
Jag vill då ställa frågan: Är Centerpartiet fortfa-
rande för att mycket aktivt arbeta för att svenska pro-
ducenter och svensk livsmedelsindustri skall få verka
under samma villkor som de som man har att konkur-
rera med verkar? Det är viktigt att få ett besked på
den punkten.

Anf. 6 LENNART BRUNANDER (c) re-
plik:
Fru talman! Jag har inte sagt att inte moderaterna
för en saklig debatt, Ingvar Eriksson. Det tror jag
säkert att ni gör. Men ni har satt er litet vid sidan. Det
hjälper inte hur sakligt man för debatter om man inte
är villig att gå in i en diskussion och träffa en över-
enskommelse. När man gör en överenskommelse får
man naturligtvis pruta på en del saker, men man får
också vissa fördelar. Man kan avge hur bra reserva-
tioner som helst, men det blir inte ett skvatt bättre för
jordbruket för det. Det är genom ett konstruktivt arbe-
te för att komma fram till resultat som man når för-
bättringar, och det har vi lyckats med på den här
punkten. Det irriterar naturligtvis moderaterna en del,
men det hjälps inte. Så är det i alla fall.
Moderaterna vill inte ha miljöavgifter. Det vet jag
också. Men sakförhållandet är så som jag beskrev
tidigare. Dessutom är resonemanget om lika villkor
för svenskt jordbruk något förrädiskt. Svenskt jord-
bruk har skaffat sig en nisch, nämligen att arbeta mot
målet världens renaste jordbruk och att producera
livsmedel som är fria från sådant som finns i det som
produceras ute i Europa. Denna inriktning förutsätter
att svenskt jordbruk inte kan nyttja samma metoder
som man gör i andra EU-länder. Man kan inte heller
arbeta efter samma villkor. Visst är viktigt att skapa
förutsättningar så att svenska jordbrukare kan arbeta
utifrån en kostnadsram som är något så när likvärdig.
Men man har också kvaliteter, och att skapa kvalitet
kostar litet extra.
De förbättringar som finns i budgeten med mer
pengar till miljöstöd och investeringsstöd är ett sätt att
gå vidare på den väg som vi har påbörjat.

Anf. 7 EVA ERIKSSON (fp):
Fru talman! Två år av EU-medlemskap har varit
en smärtsam process för näringen i ett hårt reglerat
jordbruksssystem. Det är en helt riktig bild som Ing-
var Eriksson och Lennart Brunander målar upp av det
hela. Men det finns också många positiva saker som
är värdefulla.
Jag kommer från Skaraborgs län. Där är 50 % av
befolkningen på något sätt beroende av jordbruksnä-
ringen. Det är lika många människor sysselsatta i de
näringar som har kommit till som det är inom bildin-
dustrin.
När såg ni sist en annons i en dagstidning med lika
stora rubriker där det står "Kris i Jordbruket" som det
står när det är kris i bildindustrin? Jag undrar om jag
någonsin har sett det, i alla fall inte i länets tidningar.
De areella näringarna har en enorm betydelse för
Skaraborg och också för Sverige och det svenska
folket. Dessa näringar ger oss goda saker: arbetstill-
fällen, exportinkomster och framför allt mat av hög
kvalitet på våra bord. Men det finns också en annan
sida. De areella näringarna har stor inverkan på vår
miljö. Jag tänkte uppehålla mig kring detta.
Vår uppgift här i riskdagen är att finns regelsystem
som balanserar behovet av en hållbar utveckling och
ekologi i balans med de rena produktionsintressena.
Sverige har ett av världens bästa jordbruk. Det är
förhållandevis rent och tämligen kostnadseffektivt,
men det finns mycket som kan bli ännu bättre i fram-
tiden. Sveriges rikaste biologiska mångfald finns i
hag- och åkerlandskapet i skogslänen, hos de mjölk-
och köttbönder som nu kämpar med EU:s regler. Men
den rikedomen är inte given för alltid utan den måste
säkras. Jordbrukets ställning i samhället bör alltid
diskuteras med utgångspunkt i dess påverkan på om-
givningen.
Det finns tre givna utgångspunkter för mig som li-
beral: miljö, företag och EU, och dessa utgångspunk-
ter har uppenbara samband.
Det moderna och industriella jordbruket är i dag
betydligt renare än för tio år sedan. Bönderna och
deras intresseorganisationer har insett betydelsen av
ett mer ekologiskt och miljöanpassat jordbruk, och de
vet i dag också att det inte står i konflikt med eko-
nomiska intressen. Arbetet för att minska använd-
ningen av bekämpningsmedel för att vårt jordbruk
skall bli världens renaste är imponerande. Alltfler
jordbrukare tänker och handlar ekologiskt, och de
flesta lämnar det konventionella jordbruket till förmån
för ett mer integrerat och miljövänligt jordbruk.
Men allt är inte gott. Användningen av handels-
gödsel har ökat igen. 50 000 ton ammoniak släpps ut
från djurhållningen med försurnings- och övergöd-
ningseffekter. Bortemot två tredjedelar av kvävebe-
lastningen på Kattegatt och Östersjön, som orsakar
algblomning, syrebrist och ekologiskt obalans, har sitt
ursprung i jordbruket. Det innebär inte att jordbruket
inte har gjort någonting. Jordbruket har gjort stora
insatser för att förbättra balansen i det ekologiska
systemet.
Med tanke på jordbrukets omfattande läckage till
våra hav är det därför angeläget att fokusera på möj-
ligheten att anlägga fler våtmarker som kan hindra
eller bromsa upp avgången av närsalter. Jag vill där-
för yrka bifall till reservation 8, som fokuserar just på
miljöstödet för ersättning till våtmarker.
Det utökade miljöstödet måste utformas så att
medfinansiering till anläggning av våtmarker och
småvatten blir möjlig. Det är i detta perspektiv be-
klagligt, fru talman, att Folkpartiets förslag att utöka
miljöstödet till att omfatta 1,2 miljarder, vilket hade
gett miljön och jordbruket ett lyft, inte vunnit gehör
bara på grund av en finansieringsform som egentligen
inte är så olik all annan finansiering som vi har i Sve-
rige vad gäller välfärdssystem och annat. Det är be-
klagligt för miljön och för ett jordbruk som är på väg
att bli världens renaste, och det är dumt att en mängd
pengar ligger nere i Bryssel till ingen nytta.
Svenskt jordbruk är känt för en hög grad av miljö-
anpassning, och dess användning av konstgödsel och
bekämpningsmedel är vid internationella jämförelser
trots allt måttlig. Den utveckling mot ett allt renare
och mer miljövänligt jordbruk som satts i gång till
följd av konsumentkrav, lantbruksorganisationernas
arbete och jordbrukspolitiska beslut är imponerande
och viktig.
Det finns en stor marknad för livsmedel av hög
kvalitet i EU och ett stort intresse för produkter från
ett miljövänligt jordbruk. Jag brukar ofta understryka
konsumenternas avgörande roll för den framtida mar-
kanvändningen i jordbruket. Ju fler som frågar efter
kravmjöl, ekomjölk och naturbeteskött i butiken,
desto bättre lönsamhet och överlevnadschans för de
miljöanpassade jordbruken och desto mer hagmark
och obesprutade åkrar får vi.
Marknadsföringen av svenska produkter måste bli
mer intensiv. Märkningen måste bli klarare, så att
konsumenterna vet vilken mat de köper och vad de
äter. Jag är övertygad om att om konsumenterna får
en tydlig märkning, kommer de att köpa alltmer av de
kvalitetsprodukter som i dag finns. Ju fler sådana
produkter som man köper, desto större konkurrens-
kraft kommer de att få kostnadsmässigt i förhållande
till andra produkter. De produkter som i dag är dyrare
och som man därför kanske avstår från att köpa kom-
mer med tiden också att hamna på en prisnivå som är
realistisk för gemene man.
Fru talman! De ekonomiska villkoren för jordbru-
ket har varit minst sagt ryckiga de senaste tio åren.
Det hade först en period av efterlängtad avreglering,
som dessutom slog väl ut i praktiken när den just hade
satts i sjön. Man såg att den hade effekter. Vi vet vad
som sedan hände. Vi har genom medlemskapet i EU
fått en period av återgång till planekonomi, och de
kraftiga förändringarna i villkoren har naturligtvis
haft effekter på jordbruksstrukturen i Sverige.
I jordbruksstatistiken för 1996 kan man läsa att
antalet jordbruk minskar snabbt medan däremot anta-
let väldigt stora jordbruk ökat i antal. Storskaliga
jordbruk med spannmål har vind i seglen, medan
mindre brukningsenheter eller jordbruk med främst
djurbesättningar har det kärvare. Sammantaget har
dock jordbruket blivit en bransch som vunnit på EU-
medlemskapet, även om obalanserna inom kollektivet
är väldigt stora. Det är viktigt att vi nu tar oss an de
obalanser som finns i jordbruket i dag. Vi måste göra
en sammanhållen analys av effekterna av de nya stöd-
formerna bl.a. avseende ekonomisk måluppfyllelse
och en mer sammanhållen översyn av stödsystemen.
Fru talman! Jag utgår ifrån att den utredning som
regeringen aviserat vad gäller översyn av stödområ-
desindelningen också uppmärksammar obalanser och
gränsdragningsproblem och att förslag presenteras
som också leder till förändringar i stödsystemen och
områdesindelningen. Med en total översyn kan oba-
lanserna utjämnas. Detta bör, fru talman, ges rege-
ringen till känna, och jag yrkar därför bifall till reser-
vation 4.
Fru talman! Jag vill till sist peka på att regeringen
i sin proposition skriver att en reformering av den
gemensamma jordbrukspolitiken är nödvändig. Vi
ställer oss i jordbruksutskottets betänkande bakom
detta. Utgångspunkten bör då vara ökad marknadsori-
entering och avreglering, en konsumentanpassning
samt en ökad miljöanpassning i syfte att nå ett hållbart
jordbruk
Sverige och jordbruksministern måste ta ledningen
i detta arbete. Jag beklagar att jordbruksministern inte
är här i dag, även om hon har laga förfall. Jag vill
ändå ställa några frågor.
Varför utnyttjar inte regeringen vår unika ställning
i EU i dessa sammanhang? Det handlar inte bara om
reformeringen av jordbruket i sig, utan det handlar
också om trovärdigheten i regeringens tal om EU:s
utvidgning österut och om Baltikums medlemskap.
Östersjöpolitiken kan kantra om regeringen inte orkar
lyfta frågan om reformeringen av jordbruket. Det vore
bra om jordbruksministern krängde på sig ledartröjan
i den här frågan och tog initiativ. Baltikums chanser
till medlemskap kan gå om intet, om Sverige inte tar
på sig det ledarskapet. Vad gör regeringen? Vilka
utredningar och vilka förslag aktualiserar Sverige i
denna fråga?
Fru talman! Jag beklagar att jordbruksministern
inte är här. Vi visste det inför den här debatten, men
det borde ges en möjlighet till aktiv debatt om jord-
bruket här i kammaren. Jag hoppas att jordbruket
kommer att ta en stor del av diskussionen under vå-
rens allmänpolitiska debatt i anspråk.

Anf. 8 LENNART BRUNANDER (c) re-
plik:
Fru talman! Jag och Eva Eriksson har inte så
många delade meningar i den här debatten. Jag skulle
bara vilja ställa en fråga om en sakuppgift.
Eva Eriksson sade, om jag uppfattade rätt, att två
tredjedelar av kvävebelastningen på Kattegatt kom-
mer från jordbruket. Det förefaller mig som en över-
beräkning av jordbrukets roll i det sammanhanget. Jag
skulle vilja veta vad som ligger bakom det påståendet.

Anf. 9 EVA ERIKSSON (fp) replik:
Fru talman! Om Lennart Brunander hade lyssnat
hade han hört att jag talade om Kattegatt och Öster-
sjön. Jag kan inte dela upp belastningen dem emellan
av de två tredjedelarna, men när det gäller hur mycket
utsläpp som sker i Östersjön respektive i Kattegatt
kan jag konstatera att det görs mer utsläpp i Östersjön
än i Kattegatt. Det beror på att bönderna på den västra
sidan efter intensivt arbete för att minska närsaltsut-
släppen visserligen inte har minskat dessa utsläpp i
Västerhavet men ändå har kunnat bibehålla en balans,
så att de där inte har ökat.

Anf. 10 LENNART BRUNANDER (c) re-
plik:
Fru talman! Huruvida de hamnar i Kattegatt eller i
Östersjön kan jag lämna därhän, men jag tror däremot
att påståendet att två tredjedelar av dessa utsläpp
skulle komma från jordbruket är fel. Att de kommer
från åkermarken eller från marken över huvud taget är
nog rätt, men väldigt mycket av det som hamnar på
marken härrör från helt andra utsläppskällor än jord-
bruket.
Att det ökar i Östersjön och minskar i Västerhavet
beror på att läckaget från skogsmarken ökar medan
läckaget från åkermarken minskar. Det är i alla fall
vad jag har sett i en undersökning. Eftersom Östersjön
har en betydligt större andel skogsmark i sitt avrin-
ningsområde än vad Västerhavet har, är det naturligt
att det ökar mer där.
Ökningen från skogsmarken beror ju på alla ut-
släpp från framför allt bilåkandet, förbränningen över
huvud taget och kvävenedsläppen. Vi har i dag ett
kvävenedsläpp över skogen som är så stort att skogen
och det som växer där inte kan ta hand om det. Därför
läcker det.
Säger man då att detta är jordbrukets fel är man
helt enkelt felinformerad. Det flesta av utsläppen
kommer ju från andra utsläppskällor. Att det sedan
passerar marken innan det når havet är en helt annan
sak.

Anf. 11 EVA ERIKSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag anklagar inte jordbruket. Det
skulle aldrig falla mig in att stå i talarstolen i Sveriges
riksdag och anklaga jordbruket. Detta är ett stort
problem som jordbruket aktivt deltar i. Läckaget av
närsalter har stabiliserats men inte minskats. Ser man
på de totala utsläppen i dag så kommer man upp till
den nivån.
Självfallet är det så, Lennart Brunander, att det
också finns andra källor som påverkar närsaltsutsläp-
pet: biltrafik, industrier, reningsverk och annat som
finns i området. Men vi skall komma ihåg att man i
jordbruket är väl medveten om detta. Det är precis
därför det är viktigt att vidta alla de miljöåtgärder
man kan. Det måste bli möjligt för jordbruket att
kunna få medfinansiering när det gäller anläggandet
av våtmarker eller små vatten. Man säger själv inom
jordbruket att det är ett sätt att åtgärda de problem
som man upplever.

Anf. 12 MAGGI MIKAELSSON (v):
Fru talman! Detta betänkande innehåller besvikel-
ser men faktiskt också ett litet glädjeämne.
En av besvikelserna gäller själva hanteringen i
riksdagen av det här utgiftsområdet, jordbruksfrågor-
na. Vi hade ingen debatt om detta utgiftsområde när
finansutskottet debatterade ramarna. Vi har ingen
minister här i dag. Det betyder att vi inte får någon
reell möjlighet att diskutera med den ansvariga minis-
tern, med regeringen, om de tankar och idéer rege-
ringen har haft kring budgetförslaget.
Det tycker jag beklagligt, särskilt eftersom samma
sak hände när vi diskuterade miljöfrågorna. När mi-
nisterrådsmötena skall hållas kan inte vara obekant,
och det hade vad jag förstår varit ganska enkelt att
kasta om tidpunkterna för dessa två debatter. Då hade
vi haft två intressanta debatter med ministrarna. Efter-
som jordbruksfrågorna också så totalt domineras av
EU:s regelverk, förstärker detta den maktförskjutning
som har skett ifrån riksdagen, den folkvalda försam-
lingen, till regeringen. Det är extra beklagligt.
Vänsterpartiet har föreslagit ett högre ramanslag
än det som har beslutats om och som vi skall debatte-
ra i dag. Vi ville bl.a. öka medlen till avbytarverk-
samheten. Vi tyckte att det var fel att som man nu har
beslutat tvärt skära av det anslaget. Lantbrukets avby-
tartjänst har gett förslag till en nedtrappning, och det
hade varit rimligt att stödja det förslaget.
Som det nu ser ut har man tappat 350 jobb inom
avbytartjänsten under de två år som gått sedan det
förra beslutet fattatdes. Ytterligare 400 jobb kommer
att försvinna i och med beslutet som fattats om denna
nedskärning av ramanslaget. Det är beklagligt. Var
det inte meningen att vi skulle halvera den öppna
arbetslösheten? Det kommer ju att bli svårt om också
de jobb som finns skall försvinna.
Vänsterpartiet hade också ett förslag till ökade
ramar för miljöstöden, framför allt för att vi skulle
kunna finansiera ett särskilt fjällmiljöstöd, ett miljö-
stöd för jordbruken i de fjällnära områdena, som har
speciellt svåra villkor. Det har vi inte fått gehör för.
Därför borde man skapa utrymme för det inom ramen
för det miljöstöd som finns i dag och som ändå får
ökade ramanslag.
Det finns många delar av målet för jordbruket som
helhet där jag och Vänsterpartiet delar regeringens
uppfattning. Vi skall ha ett konkurrenskraftigt, mil-
jövänligt och hållbart jordbruk, som skall klara livs-
medelsförsörjning och annat. Däremot är jag mycket
tveksam till EU:s syn på livsmedel som en vara bland
andra. Frihandel går före både miljökrav och annat.
Detta är en oroande utveckling.
Jag tycker inte att man kan tillämpa det synsättet,
vare sig på livsmedelsprodukter eller på levande var-
elser, nämligen de djur som förser oss med den mat vi
skall ha. Mat är mycket mer, och det krävs en mycket
mer genomtänkt syn på livsmedelssäkerhet, självför-
sörjningsgrad och på sårbarhet. Detta särskilt som vi
vet att vi globalt sett belastar jordens uthållighet mer
än vad den kanske tål på många håll, både vad gäller
användning av grundvatten, förstörelse av jordbruks-
mark osv. Detta är ett allvarligt bekymmer, och jag är
inte riktigt säker på att jag litar på jordbruksministern.
Därför hade jag gärna velat ställa dessa frågor till
henne.
En sak som vi i Vänsterpartiet har reagerat på är
administrationen av EU-stöden. Flera partier har varit
inne på det tidigare. Medlemskapet och jordbrukets
inordning under EU:s jordbrukspolitik har ju medfört
ett betydligt ökat arbete. Man får har förståelse för att
det kanske inte är så lätt att överta det på en enda
gång, särskilt som man av jordbruksministern fått veta
att Jordbruksdepartementet ingår i 137 olika arbets-
grupper, som gör mellan 725 och 750 resor till Brys-
sel per år. Det säger en del om den byråkrati och det
krångel som man måste försöka komma till rätta med.
Vi har riktat kritik mot att det är så svårt att med
den statistik som finns i dag att få en regional redo-
visning. Vi vet att stödet till det norrländska jordbru-
ket inte har betalats fullt ut på det sätt som det skulle
ha gjorts. Det beror delvis på att det framförhandlade
avtalet varit dåligt men också på dålig administration.
Tyvärr är det så att Centern har en stor del i ansva-
ret för att stödet till Norrlandsjordbruket inte fungerar
så bra som det skulle kunna göra. Vi hade en Center-
jordbruksminister under förhandlingarna, och jag är
övertygad om att man då gjorde misstag och glömde
bort stora delar av Norrlandsjordbruket. Vi fick en
uppgörelse mellan Centern och Socialdemokraterna,
där man starkt skar ned på den nationella delen av
Norrlandsstödet. Detta var orsak till en del av de
negativa konsekvenser som vi ser i dag och som vi
har blivit informerade om i utskottet. Detta är allvar-
ligt.
Det handlar bl.a. om de framförhandlade nivåerna.
Man var väldigt sen med att betala ut stöden till jord-
brukarna. Det gällde inte bara i Norrland, men det
kanske drabbade extra hårt där. Detta frestar på lik-
viditeten. Motiveringen i utskottets betänkandet är
ganska dålig - man säger att man inte har gjort några
fel enligt EU:s regler. Men det är inte riktigt det som
saken handlar om. Det handlar om de enskilda jord-
brukarna som inte får sina stöd utbetalda i tid, så att
de nästan inte klarar av sitt jordbruk. Det har blivit
väldiga förseningar. Detta är allvarligt.
I förhandlingarna med EU fick Sverige garantier
för att man skulle kunna behålla den totala stödnivån
för Norrlandsjordbruket. Det har man inte kunnat
göra. Regeringen har föreslagit att man skall sänka
ramanslaget för Norrlandsdelen i LFA-stödet. Det är
mycket märkligt. Man sänker det med 14 miljoner
kronor, trots att det inte har skett någon förändring av
områdets geogafiska omfattning.
Jag skulle vilja fråga Inge Carlsson: Är det rimligt
att man sänker ramanslaget utan annan motivering än
att pengarna inte har gått åt? Det resonemanget förs
inte när det gäller miljöstöden. Där är vi inställda på
att utnyttja ramen fullt ut. Detta är allvarligt.
När det sedan gäller Norrlandsstödet i övrigt och
de bekymmer som finns är jag faktiskt väldigt besvi-
ken. Jordbruksutskottet har uppvaktats av Norrlands-
bönderna, och känner till vilka problem de har. Det
går inte att vänta till den första april 1998, som ut-
skottsmajoritetens förslag innebär. Jag skall inte säga
att det är för sent, men det är att skjuta upp detta väl-
digt långt fram. En utredning som skall komma så
sent betyder att inga åtgärder kan vidtas förrän kanske
runt sekelskiftet. Och det är nu det är kris och stora
problem! Problemen känner man till, och därför är det
märkligt att utskottet i sin skrivning bara skriver att
utskottet utgår från att de problem som finns skall
uppmärksammas. Varför har utskottet inte kunnat
göra ett tillkännagivande på den här punkten? Det
begriper inte jag. Jag tycker att man skall ha en viss
skepsis till skrivningar som handlar om att man skall
utgå från något som regeringen gör. Alla vet att det
enda som hjälper är ett ordentligt tillkännagivande.
Detta gäller för flera områden, som finns upptagna
i flera motioner från flera olika partier. Det handlar
t.ex. om grisproduktionen. Man klarar inte av att
producera så mycket egen spannmål, till stor del på
grund av klimatförhållanden. Det handlar om intrans-
portstödet, som nu bara gäller för mjölken men som
också skulle behövas för andra jordbruksprodukter.
Det handlar om äggen, som vi var inne på förut t.ex.
En del av detta tas upp i reservation 4, som Eva
Eriksson har yrkat bifall till. Vänsterpartiet står också
bakom den reservationen. En del finns också med i
reservation 6. En del av den reservationen handlar om
Norrlandsfrågorna. Detta har blivit sammanslaget i en
stor reservation, som Moderaterna inte har yrkat bifall
till. Jag känner dock stort stöd för den andra delen i
reservationen.
Problemet med Norrlandsjordbruket är särskilt
svårt för de bönder som finns i Norrlands inland och i
de fjällnära områdena. Därför har Vänsterpartiet lagt
fram ett förslag om ett särskilt miljöstöd för denna
grupp jordbrukare. Det är ingen stor grupp, men deras
villkor är väldigt speciella. Det handlar om väldigt
små jordbruk, där åkerarealen är utspridd på många
olika gårdar. Det handlar om arrenden utan arrendeav-
tal, och det handlar om att den rationalisering som
finns i andra delar av Sverige i princip är omöjlig här.
Medelantalet kor är 13 st. Det är alltså väldigt små
jordbruk det handlar om. På grund av denna småska-
lighet är jordbruket också väldigt extensivt och mil-
jövänligt - någonting vi borde värna om i Sverige.
Dessa jordbruk läggs nu ned varje dag. Därför är
det så allvarligt att utskottsmajoriteten inte har velat
göra en utvärdering eller förändring till stöd för dem,
utan bara hänvisar till en översyn som skall vara klar
1998.
Fru ordförande! Sedan har vi vallstödet. Principen
med ett sådant är bra. Det är ett av kraven i den upp-
görelse som Vänsterpartiet gjorde med regeringen
1994. Den handlade om miljöförbättrande åtgärder i
det konventionella jordbruket. Skrivningen i den
motion som Socialdemokraterna i jordbruksutskottet
har lagt fram är bra. Den är i princip ordagrann med
det uppdrag regeringen och departementet har lämnat
till Jordbruksverket.
Men förslaget som Jordbruksverket har skickat ut
på remiss handlar inte om miljöfrågor, fru talman. Det
handlar om att ge ett nytt stöd till jordbruket. Det
tycker jag är väldigt beklagligt. Det är också väldigt
tråkigt att man inte kan få ett tillkännagivande på den
här punkten. I uppdraget står det att vallstödet skall
förenas med tydliga miljökrav som medverkar till att
miljömålen för jordbruket kan nås. Men Jordbruks-
verkets förslag innehåller inga miljökrav över huvud
taget. Det unika med vall är att man kan minska för-
brukningen av handelsgödselkväve genom att använ-
da grödor som fixerar kvävet från luften. Detta har
över huvud taget inte tagits upp, och det tycker jag är
väldigt allvarligt.
Jag frågar Inge Carlsson: På vilket sätt skall riks-
dagen kunna påverka departementet att i sin tur på-
verka Jordbruksverket så att det faktiskt blir ett vall-
stöd som gör skäl för namnet och för det beslut vi har
fattat som innebär att det faktiskt skall medverka till
miljöförbättring i jordbruket?
Man kan säga att som förslaget är utformat i dag
kan det faktiskt betyda precis motsatsen - att man
bidrar till ökad miljöförstöring. Att inte ställa några
miljökrav på vallen betyder att den konventionella
odlingen av vall, där man i dag använder väldigt
mycket handelsgödselkväve, stimuleras. Gödslingsre-
kommendationerna i dag ligger på mellan 160 och
290 kilo kväve per hektar - ungefär dubbelt så
mycket som används i spannmålsodlingen. Det är
alltså inte rimligt att riksdagen skall acceptera den här
typen av hantering från Jordbruksverkets sida.
Fru talman! Så kommer vi till den lilla, lilla del
som kanske är litet positiv. Det gäller de skrivningar
som gjorts om fiskevården. Visserligen har inte vi i
Vänsterpartiet fått stöd för de ökade anslag till fiske-
vården vi krävt - och det har vi gjort därför att vi vet
att ökade medel behövs - men utskottet har i alla fall
gjort ett tillkännagivande att regeringen skall åter-
komma till riksdagen med en samlad redovisning av
nödvändiga fiskevårdsåtgärder och förslag om hur de
skall finansieras. Vi i Vänsterpartiet delar denna upp-
fattning. I vår motion har vi tidigare anvisat vägar att
hitta denna finansiering, och jag hoppas att departe-
mentet tar till sig detta.
Fru talman! Jag skall litet kort beröra rennäringen,
som också berörs i betänkandet. Vänsterpartiet har ett
förslag som handlar om prisstödet, och att det inte
skall sänkas. Den minskade slakten gör att man skulle
kunna behålla ett oförändrat prisstöd per kilo renkött
utan att det skulle belasta budgetramen, menar Väns-
terpartiet. Det var dock inte majoritetens uppfattning
att man kunde göra på det sättet, och förslaget av-
slogs. Jag vill dock påpeka att det fortfarande är min
och Vänsterpartiets uppfattning att man skulle kunna
behålla ett oförändrat prisstöd.
När det gäller ersättningen för viltskador har detta
under resans gång så att säga blivit överspelat, efter-
som det nu är uppenbart att Sverige inte kommer att
få den medfinansiering från EU som var tänkt från
början. Det intressanta är att det då plötsligt finns
pengar i Jordbruksdepartementets kassakista någon-
stans. Det skulle vara intressant att veta hur mycket
pengar som finns i den där hemliga lådan. Jag undrar
om Inge Carlsson vet om det finns mer pengar där
som vi eventuellt skulle kunna använda.
Som tidigare har tagits upp har Vänsterpartiet haft
ett förslag om viltskadorna som innebär att man skulle
kunna få ersättning även för tamdjur. Detta finns med
i den utredning och det krav på en samlad rovdjur-
spolitik som skall komma. Hoppas bara att det går
tillräckligt fort.
Fru talman! Jag skall avsluta med att kort ta upp
litet grand om skogen. Den nya skogsvårdslagen har
medfört en hel del problem och bekymmer under sina
första år. Nu skall den utvärderas nästa år, 1997.
Vänsterpartiet har i andra sammanhang krävt en tidi-
gareläggning av utvärderingen. Stora problem finns
när det gäller röjning, och man skulle t.ex. kunna
använda arbetsmarknadsmedel för att tillsammans
med näringen stimulera och få i gång en röjning. Det
skulle dessutom bidra till att skapa jobb. Vänsterpar-
tiet har inte fått gehör för förslaget i betänkandet,
vilket är beklagligt.
På samma sätt tycker vi i Vänsterpartiet att man
skulle kräva en samordning av skogsbilvägsbyggandet
- av miljöskäl. Eftersom det inte finns något ekono-
miskt incitament i dag bygger varje skogsägare sin
egen skogsbilväg. Det finns ingen samordning, och
detta skapar ett större problem än man skulle ha om
man samordnade det hela.
Fru talman! Vi i Vänsterpartiet står naturligtvis
bakom samtliga reservationer vi har undertecknat,
men av tidsskäl - och i vissa fall därför att andra
partier har yrkat bifall - nöjer jag mig med att yrka
bifall till reservationerna 5 och 9.

Anf. 13 LENNART BRUNANDER (c) re-
plik:
Fru talman! Maggi Mikaelsson pratade mycket om
Norrlandsjordbrukets bekymmer. Det finns naturligt-
vis väldigt mycket att säga om det. När det gäller det
särskilda stödet till fjälljordbruket delar jag hennes
uppfattning - det vore väldigt bra om det kunde
komma till stånd. Utan tvekan finns möjligheter till
det inom ramen för de pengar som finns.
Jag vet att jordbruksministern är intresserad av
det. Hon har dessutom fått dessa planer.
I övrigt är det som Maggi Mikaelsson redovisade
att den omläggning av stödet som skedde från ett
prisstöd till att i större utsträckning vara ett direktstöd
är ett bekymmer för dem som har en väldigt intensiv
produktion. Det är dock en fördel för dem som har en
mindre intensiv produktion.
Här tycker jag att Maggi Mikaelsson gör en kul-
lerbytta. Å ena sidan talar hon om att vi skall ha ett
system med mindre intensivt jordbruk. Samtidigt vill
hon ha ett stödsystem som favoriserar den andra ty-
pen. Detta går inte riktigt ihop. Men jag delar Maggi
Mikaelssons uppfattning att det är ett bekymmer i
dagsläget. Men det stora bekymret för jordbruket är
inte EU-stöden, utan det är att marknaden i dag inte
pallar och att vi har bekymmer när det gäller kött,
fläsk och ägg. En del av dem skulle regeringen kunna
göra någonting åt, men inte alla.
Maggi Mikaelsson talade mycket om reservation 4
om de regionala stöden. Hon sade att det är bråttom.
När vi justerade betänkandet i utskottet fick vi en
information om att direktiv var på väg till en sådan
utredning. Denna reservation är som jag ser det en
överloppsgärning. Om vi skulle följa reservationen
borde egentligen direktiven dras tillbaka. Vi skulle då
få vänta tills direktiv ges till regeringen, och då förse-
nar vi handläggningen i stället för att skynda på den.

Anf. 14 MAGGI MIKAELSSON (v) replik:
Fru talman! Jag får tacka för stödet till Norrland-
sjordbruket. Jag tror att många tycker att det är bra,
men nog är det litet sent påkommet. Det hade varit
bra om vi fått den diskussionen i utskottet. Då kanske
vi t.ex. hade kunnat få en lösning på frågan om
fjälljordbruket. Det är bra att det stödet kommer, men
det är synd att det kommer först i dag.
När det gäller frågan om de olika stödformerna
betydde den nedskärning av det nationella stödet som
Centern och Socialdemokraterna gjorde för ett och ett
halvt år sedan att en del av de direkta stöden för
Norrlandsjordbruket, t.ex. transportstödet för köttpro-
dukter, försvann, och också flera andra stöd. Detta har
naturligtvis fått konsekvenser för möjligheterna för
Norrlandsbönderna att överleva.
När det gäller reservation 4 om en utvärdering
tycker jag att det är bra med en översyn. Men den
borde komma mycket fortare. Man måste ta ett hel-
hetsgrepp just på Norrlandsdelen och se på konsek-
venserna. Man har t.ex. i dag inte möjligheter att
utnyttja stöden fullt ut, beroende på att det som är
unikt för Norrlandsjordbruket inte finns med i stö-
dordningarna. Det har man helt enkelt missat. Det
handlar om sådana saker som raningar och översil-
ningsängar som man i dag inte kan få stöd för men
som är ett mycket typiskt norrländskt och inlandssätt
att bedriva jordburk.
Jag vore glad om jordbruksministern funderade på
detta. Men många gånger funderar man på frågorna,
och sedan blir det inte mycket mer.

Anf. 15 LENNART BRUNANDER (c) re-
plik:
Fru talman! Jag hoppas också att det blir någon-
ting av stödet till fjälljordbruket. Det tror jag nog
finns förutsättningar för. Det är relativt litet pengar
det handlar om. Det är viktigt att behålla den här
verksamheten i dessa bygder, annars dör de.
Generellt sett får Norrlandsjordbruket ungefär lika
mycket i statligt stöd nu som tidigare. Det var viktigt i
förhandlingarna, och det lyckades Sverige få igenom.
Det var en bedrift bara det. EU:s regler var annorlun-
da, och Sverige har på den här punkten ett undantag
för det nationella stödet som vi faktiskt fick till stånd.

Anf. 16 MAGGI MIKAELSSON (v) replik:
Fru talman! Det är förvisso en sanning med modi-
fikation, om man nu drar ner LFA-stödet med moti-
veringen att man inte har kunnat betala ut det. Om
man inte har fått ut sina delar av det nationella stödet
betyder det trots allt att man inte har levt upp till det
gamla målet att man skall få full kompensation.
Sedan är det självklart att det blir övergångs-
problem också för Norrlandsjordbruket när man skall
byta mellan olika stödformer. Så är det. Men en del
av det som är unikt för det norrländska jordbruket har
inte tillvaratagits i de förhandlingar som har gjorts i
Bryssel eller i de regelsystem som har upprättats. Det
är beklagligt, och det ser vi konsekvenserna av.

Anf. 17 GUDRUN LINDVALL (mp):
Fru talman! Detta betänkande innehåller många
olika saker. Jag skall också uppehålla mig vid litet
skilda delar.
I år har 8 300 lantbrukare provat på att odla eko-
logiskt. Det är oerhört positivt. Det visar att Sverige
kanske ändå är på väg åt rätt håll. Det innebär att 162
hektar har odlats ekologiskt. Det är 5,4 % av den
odlade arealen. Det är en bit kvar till det 10 % mål
Sveriges regering har satt upp, men det har ändå gått
framåt.
Av dessa jordbrukare är 3,5 % ansluta till KRAV-
organisationen och säljer KRAV-produkter. Vi får
hoppas att många av andra 8 300 jordbruksföretagen
också så småningom lägger om helt, ansluter sig till
KRAV-organisationen och börjar att producera eko-
logiskt även till oss konsumenter. Det finns en allt
större efterfrågan på KRAV-odlade produkter, vilket
är mycket positivt.
T.o.m. inom äggbranschen börjar nu efterfrågan
komma, trots att prisskillnaden där än så länge ganska
stor. Vi har tre stora äggproducenter som producerar
ekologiska ägg, och två nya som kommer att sätta
igång nu under våren. Dessutom finns ett antal som
ligger i startgroparna och gärna skulle vilja ställa om
och släppa ut hönsen.
Miljöpartiet hade gärna sett att vi hade kunnat ut-
öka ramen med 50 svenska miljoner och därmed
också med 50 EU-miljoner för att öka stödet till den
ekologiska odlingen. I och med den översyn som nu
sker hoppas vi att detta kanske kan bli en verklighet
framöver. Vi menar att detta är en jordbruksform som
vi måste stödja.
Det finns också annat som är positivt i detta be-
tänkande. Vallstödet har tillkommit. Miljöpartiet har
hela tiden krävt ett stöd till vallen. Vi tror mycket på
ekonomiska styrmedel. Tittar man på EU:s jordbruks-
politik kan man se hur snabbt ekonomiska styrmedel
kan slå igenom.
I och med att t.ex. spannmål och lin har höga eko-
nomiska stöd har också produktionen av de produk-
terna ökat rejält, medan t.ex. de låga stöden för vall
och raps har gjort att arealen med vall och raps har
sjunkit. Ekonomiska styrmedel kan alltså få en ome-
delbar effekt, vilket vi anser att man också skall ut-
nyttja i många sammanhang.
Vi vill dock att vallstödet skall få en miljöprofil.
Nu tar vi pengar från miljöstöd. Vi menar att man när
det gäller vallstödet skall se till att det odlats på ett
ekologiskt riktigt sätt. Vi menar därför att det måste
finnas möjligheter att ha olika stödnivåer om man inte
utnyttjar konstgödsel och inte använder kemiska be-
kämpningsmedel.
Tyvärr är det så i dag i vallodlingen - som även
Maggi Mikaelsson har sagt - att både bekämpnings-
medel och konstgödsel används i stor omfattning.
Många vallodlare bryter t.ex. sina vallar med Ro-
undup. Att göra detta inom ett miljöstöd känns helt
fel. Vi vill att det vallstöd som kommer till skall ha en
miljöprofil. Är det så att alla inte vill att det skall vara
en miljöprofil menar vi att det skall finnas olika
stödnivåer.
Vi är också litet förvånade över att 50 miljoner tas
till vallstöd från projekt för hållbar utveckling. Nu har
vi förstått att när miljöministern talar om projekt för
hållbar utveckling är det fortfarande fråga om 1 mil-
jard. Är det så att man har lånat 50 miljoner ur ansla-
get för projekt för hållbar utveckling och att de peng-
arna kommer att återställas senare? Det får vi inte
något svar på. Det antyds inte någonstans i vare sig
propositionen eller betänkandet att pengarna skall
återställas till projekt för hållbar utveckling. Men det
kanske är så.
Det talas mycket om biologisk mångfald. Svenska
ornitologiska föreningen gör linjetaxering av fågel.
Man har under de senaste 20 åren märkt en tendens
till alltmer minskad biologisk mångfald i jordbruk-
slandskapet. I den rapport som man kommit med i år
visas att var tredje sädesärla har försvunnit, mer än
hälften av antalet tofsvipor och ladusvalor är borta,
och t.ex. rapphönsen är långt färre än vad de har varit.
Den här utvecklingen har gått fort.
Det är en klart nedåtgående trend för många av de
arter som är beroende av jordbrukslandskapet. Det
tyder på att det finns någonting i den konventionella
odlingen som inte gynnar utan snarare missgynnar
dessa arter. Det finns inget givet samband mellan den
biologiska mångfalden och det öppna landskapet. Det
öppna landskapet måste också ha biologiska kvaliteter
för att den biologiska mångfalden skall kunna finnas
där. Här påverkar användningen av konstgödsel och
bekämpningsmedel den biologiska mångfalden rejält.
Det kan många lantbrukare som bedriver ekologiskt
jordbruk berätta om. När man går över från konven-
tionell odling till ekologisk odling ökar också den
biologiska mångfalden.
Det blir inte bara många fler växter, utan också
fler insekter, som fjärilar. Man får även tillbaka vissa
fågelarter som tidigare inte har funnits.
Det är egentligen ganska naturligt när vi tänker
efter. Bekämpningsmedlen är ju till för att slå ut väx-
ter och insekter. Slår man ut växter och insekter har
man därmed också stört den näringsväv som är så
viktig för att arter skall finnas kvar. Då finns det inte
underlag för t.ex. insektsätare att finnas kvar. Då finns
inte heller det mikroliv i jorden som behövs för att
insekter skall kunna finnas där.
Vi måste alltså börja fundera över hur vi skall få
ett öppet landskap där de biologiska värdena också
bevaras. Det har vi nämligen inte i dag.
Det är t.o.m. så att ornitologer säger att det i dag
inte finns något som helst landskapstänkande inom
jordbruket. Man slår larm i sin senaste årsbok om att
jordbrukslandskapet utarmas. Det är något som vi
måste ta oss en rejäl funderare över.
Ett öppet landskap kan ju faktiskt vara en öken -
en biologisk öken. Om det är det som vi är på väg mot
inom det konventionella lantbruket - då håller det
konventionella lantbruket på att göra oss betydligt
mer biologiskt fattiga än vad vi måste vara. Vi måste
alltså vara ödmjuka, titta på siffrorna och fundera på
hur man gör för att det här inte skall ske.
Det finns en liten, otäck misstanke hos många om
att det finns en koppling till de lågdospreparat som
används i dag och som egentligen borde heta höggift-
spreparat. Man säger att den mängd bekämpningsme-
del som används inom jordbruket har minskat till
hälften. Men man glömmer att också säga att dagens
bekämpningsmedel är mycket giftigare än de gamla
var. De bryts ned på ett sådant sätt att nedbrytnings-
produkterna finns i så små mängder att de är omöjliga
att analysera. Det börjar komma alltfler indikationer
på att de här preparaten är mycket otäcka. De anlag-
ras, de blir kvar och de har metaboliter som ibland
påminner om enzymer och hormoner. Så det är inte
enbart av godo att mängden bekämpningsmedel har
halverats eftersom preparaten är så hemskt giftiga.
Det finns också annat som inger oro. Det gäller de
bestämmelser vi har i fråga om landskapsvårdande
åtgärder. Vad gällde de gamla NOLA-stöden fanns
det ett rejält samtal mellan länsstyrelsen och lantbru-
karna. Man tittade på vilka biologiska värden som
skulle sparas, och utifrån det bestämde man sedan
hur skötselprogrammen skulle se ut.
I de skötselprogram som Jordbruksverket har gjort
har det blivit lite fyrkantigt. Ibland slår man faktiskt
undan benen för den biologiska mångfald som man
ville bevara. Det gäller t.ex. de gotländska ängena.
Det gäller också vissa alkärr där det finns krav på att
skogen skall avverkas i stället för att bevaras, och det
gäller framför allt i Norrland.
Det här måste ses över. Vi måste få ett landskaps-
stöd som faktiskt gör det möjligt att bevara en biolo-
gisk mångfald. Många lantbrukare söker inte stöd i
dag, därför att man har en kunskap om de värden som
finns. Man vill inte söka stöd. Gör man det tvingas
man att vidta åtgärder som man vet kommer att mins-
ka den biologiska mångfalden.
Därför hälsar vi den översyn som nu skall ske med
glädje, och vi hoppas att även de här avarterna skall
rättas till. Vi hoppas också att det stöd för bevarande
av många äldre värdefulla kulturväxter som i dag är
för litet skall öka så att växterna kan finnas kvar.
I det här betänkandet tar man också upp rovdjur-
spolitiken. Vi i Miljöpartiet menar att det är angeläget
med en samsyn inom rovdjurspolitiken. Vi vet att det
system som infördes för något år sedan, ett nytt er-
sättningssystem för rovdjursrivna renar i Norrland,
inte fungerar om inte penganivån är den rätta. Det
fungerar framför allt inte om vi inte har inventeringar
varje år.
Miljöpartiet har drivit frågan om pengar till inven-
teringar mycket hårt. Vi kan med glädje konstatera att
regeringen nu säger att man skall återkomma till riks-
dagen i vårpropositionen med de pengar som saknas i
och med att man inte får igenom förslaget i Bryssel.
Man lägger då också på 5 miljoner till inventeringen.
Det är förvånande att utskottet inte anser att regering-
en skall återkomma om man skulle misslyckas. Vi är
därför glada att regeringen har en annan syn än vad
utskottet har. Därför återkommer regeringen när man
inte har lyckats få pengarna.
Den inventering som gjordes under vårvintern
1996 har blivit mycket kritiserad. Efter den invente-
ringen har man nu föreslagit att 98 lodjur och järvar i
tre järvlyor skall få jagas.
Det finns många som hävdar att den utförda linje-
inventeringen gjordes ganska snabbt, att den i många
fall inte är riktig och att de siffror man har fått fram är
alldeles för höga. Därför är det viktigt med en rejäl
inventering under året. Då kan vi se om siffrorna var
höga eller inte.
Vi måste också fundera på om vi skall ha varg i
renbetesland. Nu funderar man på att skjuta den enda
vargfamilj som har etablerat sig i renbetesland. Är det
en framsynt rovdjurspolitik? Visar den att vi menar
allvar med att vi skall ha en biologisk mångfald i hela
landet?
Vi från Miljöpartiet anser inte det. Vi anser att det
är oerhört viktigt att de här frågorna diskuteras. Där-
för skulle vi också vilja att regeringen återkommer till
den här kammaren för diskussion när man har tagit
fram en rovdjurspolitik. Tyvärr har vi inte fått gehör
för det, och har därför uttryckt det i en reservation.
En annan sak som tas upp i betänkandet är be-
strålning av kryddor. Vi i Miljöpartiet anser inte att
Sverige skall börja bestråla livsmedel. Vi anser att
den utvecklingen inte för något gott med sig. I många
länder bestrålas inte bara kryddor utan också andra
livsmedel som t.ex. skaldjur och kyckling.
Det finns två skäl till att bestråla. Det ena är att
man vill bli av med bakterier, vilket innebär att man
inte behöver vara så noga med hållbarheten. Det and-
ra är att man vill kunna köpa partier även om man inte
säkert vet om någon del innehåller sjukdomsalstrande
livsmedel.
Vi menar att genom en god livsmedelshygien i de
länder som producerar livsmedel kan man komma till
rätta med det här. Det kan också starta en utveckling i
t.ex. många u-länder som producerar kryddor.
Vi anser att vi absolut inte skall ge oss in i be-
strålning av livsmedel. Börjar vi med kryddor finns
det risk för att andra livsmedel följer. Det är också
betecknande att det inte står "kryddor" i regeringens
förslag utan "vissa livsmedel". Naturligtvis är kryddor
vissa livsmedel. Men det finns också mycket annat
utöver kryddor som är vissa livsmedel - faktiskt det
mesta.
Jag vill verkligen fråga regeringspartiet: Menar
man allvar med det här? Menar man kryddor, punkt
slut, eller har man använt "vissa livsmedel" just för att
öppna möjligheterna för annat?
Vi har också en reservation som handlar om gen-
manipulerad soja. Vi menar att den utveckling med
genmanipulerade organismer som vi står inför är
mycket farlig. Vi får organismer som aldrig har fun-
nits i naturen tidigare och som kan sprida sina gener
till organismer som påminner om dem. Det kan få
förödande konsekvenser. Vi menar att på det här
området leker mänskligheten med något vars konsek-
venser vi inte kan förutse. Även det har vi utvecklat i
en reservation.
Vi har flera anslag som ligger över ramen. Vi vill
t.ex. anslå ytterligare 35 miljoner till avbytarverksam-
het. Det handlar om kvinnojobb i glesbygd. För
många av kvinnorna är det arbetslöshet som gäller om
man inte har jobb. Därför anser vi att det är oerhört
viktigt att se till att de här arbetena finns kvar. Det
anser vi också därför att många av mjölkbönderna
framför allt på små och medelstora gårdar ibland
behöver den avlösning som avbytarverksamheten
erbjuder.
Vi finansierar detta genom ökade miljöavgifter på
handelsgödselbekämpningsmedel. Vi menar nämligen
att svenska matproducenter inte skall konkurrera på
samma villkor som gäller i övriga EU. De skall i
stället konkurrera genom att producera spetslivsmedel
när det gäller kvaliteten. Vi menar att Sverige och
svenska bönder har en unik möjlighet att skapa efter-
frågan på svenska produkter just genom att visa att vi
inte producerar på samma sätt utan på ett bättre sätt.
Genom att höja miljöavgifterna skapar vi ett be-
tydligt större utrymme. Man kan hämta hem 1,2 mil-
jarder om man höjer bekämpningsmedelavgifterna
och gödselmedelavgifterna på det sätt som Miljöpar-
tiet föreslår. Då skulle man också kunna minska
kadmiumhalten i jordarna.
Miljöpartiet står naturligtvis bakom alla reserva-
tioner vi har skrivit under. Jag vill för tids vinnande
yrka bifall till reservationerna nr 13, 15 och 18. Jag
vill också säga att Miljöpartiet kommer att stödja
reservation nr 4.

Anf. 18 MAGGI MIKAELSSON (v) replik:
Fru talman! Jag har en fråga när det gäller be-
strålning av kryddor. Jag kan hålla med Gudrun Lind-
vall om att det kanske inte är en bra metod. Men al-
ternativet som finns i dag är inte heller bra. I dag
använder man etylenoxid som bevisligen är cancero-
gent.
Jag skulle vilja fråga Gudrun Lindvall och Miljö-
partiet: Vill ni förbjuda etylenoxid, och hur skall man
i så fall hantera frågan?

Anf. 19 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik:
Fru talman! Det här har varit det gängse argumen-
tet. I varje land som har börjat med bestrålning av mat
har man pratat om etylenoxid.
Naturligtvis anser vi att etylenoxid skall undvikas
i möjligaste mån. Men den skall inte ersättas med
bestrålning. Gör man det får man inte i gång den
utveckling som behövs i många länder som produce-
rar kryddor. Vi behöver se till att de får en hygienisk
hantering av sina kryddor.
Det finns många kryddimportörer som menar att
det varken behövs etylenoxidbehandling eller be-
strålning. De vet nämligen att deras leverantörer le-
vererar fullgoda produkter och att det inte har flugit in
fåglar eller sprungit råttor över kryddorna medan de
torkade. Det måste vara lösningen på problemet.
Dessutom innebär det att de länder som produce-
rar kryddor och som inte har råd med bestrålning
också får bättre livsmedel för sina egna invånare.
Det skall ju inte vara så vi i i-länderna skapar oss
en lyxmetod och därmed ser till att u-länderna blir
kvar på livsmedelshygienisk nivå som vi själva inte
skulle acceptera.
Dessutom börjar det finnas alltfler som producerar
färska kryddor i växthus, Maggi Mikaelsson. Det är
också en växande bransch och en nisch för många
jordbrukare som vi hälsar med glädje.

Anf. 20 MAGGI MIKAELSSON (v) replik:
Fru talman! Jag tycker att det är mycket bra att det
finns färska svenska kryddor att köpa i Sverige. Be-
strålning av kryddor handlar ju om de kryddor som
man i dag inte kan värma upp. Det är ju genom upp-
hettning som man kan bli kvitt de eventuella giftrester
som finns.
Jag tycker att det kan vara en poäng att de kryddor
som bestrålas skall märkas. Jag kan som konsument
välja bort dessa kryddor. De kryddor som är behand-
lade med etylenoxid kan jag inte välja bort eftersom
jag inte vet vilka de är i dag. För min egen del tycker
jag att detta är ett mycket bra sätt att få i gång en
ordentlig konsumentrörelse och konsumentupplysning
så att vi som konsumenter kan välja bort de bestrålade
kryddorna. Jag kommer inte att köpa sådana. Jag tror
att det är väldigt många som kommer att undvika det
när det finns en etikett på kryddpåsen som visar att
den är bestrålad. Jag tycker att det kan vara en poäng.

Anf. 21 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik:
Fru talman! Bestrålning är ett oerhört enkelt och
billigt sätt för många mindre nogräknade livsme-
delsleverantörer att hantera livsmedel. Man behöver
inte vara så noga med hur man blandar partier. Man
behöver inte vara så noga med att partierna är färska.
Man kan vänta till priset blir det rätta osv. Vi menar
att vi inte skall gynna detta. Detta är någonting som
många livsmedelsjättar hälsar med glädje. Faktum är
att det finns inget land som inte har börjat just med
kryddor. De har skyllt på det som man nu även skyller
på i Sverige.
Just genom att den här utvecklingen skapas ser
man inte till att höja livsmedelshygienen i u-länderna.
Det är ett förödande sätt att hantera livsmedel. Vi vet
att bestrålningen gör att livsmedlen får en sämre
kvalitet. De är äldre. Bestrålningen innebär t.ex. att
dubbelbindningar i fetter slås sönder, vilket i sin tur
innebär att vi får fler mättade fetter. Vi får alltså en
sämre kvalitet på livsmedlen.
Vi menar att bestrålning av kryddor bara är inkör-
sporten. Det innebär också att det inte kommer i gång
en utveckling av kryddhanteringen i u-länderna. Det
tycker vi är mycket beklagligt. Växterna i sig innehål-
ler ju inga sjukdomsalstrande bakterier, utan det beror
på att det har sprungit råttor på dem eller flugit fåglar
över dem. Det handlar om hanteringen av livsmedlen
under beredningen. Det finns möjligheter att slippa
bestrålningen genom en bättre hantering.

Anf. 22 INGVAR ERIKSSON (m) replik:
Fru talman! Gudrun Lindvall talar på som om
världens undergång skulle vara mycket nära förestå-
ende. Allt annat än det hon tycker är fullständigt fel.
Sedan talar hon om gödselavgifterna och säger att vi
skall konkurrera med spetsprodukter från ekologiskt
jordbruk. Jag kan hålla med om att vi skall försöka
göra detta. Men vi måste också vara realistiska, Gud-
run Lindvall. Vi måste också kunna konkurrera med
konventionella produkter om vi skall kunna bibehålla
den öppna levande landsbygd som jag tror att Gudrun
Lindvall också vill ha. Det glömmer hon när hon så
generellt talar om det konventionella jordbruket som
om inga framsteg har gjorts på miljöområdet.
Det finns anledning att ställa några frågor. Är
Gudrun Lindvall beredd att satsa mer på forskning
inom det konventionella jordbruket för att skapa bätt-
re möjligheter för en miljövänligare produktion? Det
är ju faktiskt så att framsteg har gjorts och görs fortfa-
rande på det området.
Sedan tar hon också upp att många arter har sla-
gits ut. Det har skett, men det beror också på ändrade
förhållanden i övrigt på landsbygden. Många små
jordbruk har försvunnit. Att dessa gårdar inte har djur
längre gör också att det blir mindre föda till fåglarna.
Svalorna och en hel del andra småfåglar lever ofta
kring gödselstäderna. När vi jobbar för att göra våra
gödselstäder miljövänliga minskar vi också möjlighe-
terna för fåglarna att hitta föda. Dessa problem finns,
och vi bör tackla dem. Vi bör forska vidare och se hur
vi skall kunna komma vidare utan att äventyra ut-
vecklingen av antalet arter och den biologiska mång-
falden.
Det har hänt en hel del positivt, Gudrun Lindvall.
Jag vill gärna veta om ni är beredda att satsa på mer
forskning på det området. Är ni också beredda att se
helheten, och inte bara generellt rita fan på väggen?
Gudrun Lindvall har en viss förmåga att göra det.

Anf. 23 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik:
Fru talman! Det saknas inte forskning på det kon-
ventionella jordbrukets område. Om näringen själv
vill satsa mer är det naturligtvis öppet för det. Vi talar
mycket om sektorsansvar i Sverige i dag. Jag menar
att de medel som statsmakterna ställer till förfogande
räcker. Vill det konventionella jordbruket göra mer
får man satsa mer pengar.
Däremot behövs det mer pengar inom det ekolo-
giska lantbruket. Det är helt klart. Det har också
kommit ett antal miljoner, men vi ser gärna att det
kommer mer pengar dit. De resultat man får fram
genom forskningen inom det ekologiska lantbruket är
också till stor nytta för det konventionella lantbruket.
Jag anser inte att man målar fan på väggen när
man redogör för en utredning som alldeles nyss har
kommit. Det är att se till att den blir känd. Sedan får
vi fundera på vilka åtgärder som vi skall vidta för att
se till att vi ändrar på uppenbara missförhållanden.
Det är klart att det är sorgligt att vissa fågelarter
minskar. Det kan man väl kalla för att måla fan på
väggen om man vill, men faktum kvarstår. Det sker en
stor utslagning av många arter i dag i det konventio-
nella lantbruket. När man lägger om till ekologiskt
lantbruk kommer de tillbaka. Vi brukar vara överens
om att det är viktigt med en biologisk mångfald. Om
man då kan se förändringar hos densamma måste det
väl ändå innebära att man måste tänka efter litet
grand.
Jag anser att Miljöpartiet har en helhetssyn. Om
man tror att den billiga maten med det konventionella
lantbruket är allena rådande inser man inte att det
lantbruket kostar för framtida generationer.

Anf. 24 INGVAR ERIKSSON (m) replik:
Fru talman! Jag håller med Gudrun Lindvall när
det gäller satsningen på de ekologiska jordbruket. Vi
kommer att vinna erfarenheter där som också det
konventionella jordbruket har nytta av. Det håller jag
gärna med om. Därför är den delen också viktig. Men
det finns också tvivel om att man kan åstadkomma
mycket på den konventionella sidan. Även om vi bara
lyckas göra små framsteg där kommer de att betyda
väldigt mycket totalt sett för att få en miljövänligare
utveckling. Det är detta jag vill ha fram i samman-
hanget.
Sedan är jag litet bekymrad när det gäller den för-
kärlek som Gudrun Lindvall har för att öka avgifterna
på handelsgödsel osv. Det är väldigt svårt att konkur-
rera med det konventionella jordbruket om man så
ensidigt drar ned på den sidan och ökar kostnaderna.
Redan i dag är konkurrensen snedvriden gentemot
omvärlden. Det förstoras ju mycket kraftigt om Gud-
run Lindvall skulle få igenom sina synpunkter på det
området. Det är tyvärr så att framsteg har gjorts, men
det verkar inte som om Gudrun Lindvall är beredd att
erkänna att vi är på rätt väg inom svenskt jordbruk.
Nu gäller det bara att hålla positionen även inom EU.

Anf. 25 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik:
Fru talman! Miljöpartiet var ett av de partier som
krävde att vi skulle anslå pengar inom miljöstödspro-
grammet för ett resurshushållande konventionellt
lantbruk. Det programmet kom aldrig till stånd i Sve-
rige, och det beklagar vi. Det skulle naturligtvis har
betytt oerhört mycket för miljön, precis som Ingvar
Eriksson säger.
Jag är övertygad om att det kommer att komma en
stor sektor som vi måste satsa mycket mer forsk-
ningspengar på som indirekt hänger ihop med det
konventionella lantbruket. Det handlar om det faktum
att vi i dag hittar många bekämpningsmedel nere i
grundvattnet. Atrazin är ett ämne som förbjöds i slutet
av 80-talet. Det finns i dag i grundvattnet ned till 90
meter. Det finns i många brunnar. Vilket bekämp-
ningsmedel man än tittar efter hittar man det. Atrazin
t.ex. finns i halter som är två-tre gånger högre än vad
EU tillåter. Vi måste hitta ett sätt att rena bort detta
innan det hamnar i dricksglaset hos folk. Det kommer
att kosta mycket pengar, Ingvar Eriksson.
Jag tycker att det här visar hur det konventionella
lantbruket skjuter mycket av kostnaderna på framti-
den, och det är mycket allvarligt. Det måste vi ta med
i beräkningen. Man kan inte ha ett giftjordbruk utan
att det finns en baksida, och nu börjar vi se den baksi-
dan.
Därför är det alltmer angeläget att minska mäng-
den gifter i jordbruket. Det som är den största skillna-
den mellan EU och Sverige är att vi har vinter, Ingvar
Eriksson. Det är mycket dyrare att bedriva jordbruk
där det finns vinter. Man kan jämföra Sverige med
t.ex. Irland, där köttdjuren kan gå ute året runt. Det är
konstigt att Moderaterna inte krävde att Sverige skulle
avskaffa vintern när vi gick med i EU.

Anf. 26 DAN ERICSSON (kd):
Fru talman! Dagens jordbrukspolitiska debatt bor-
de innehålla två viktiga frågeställningar:
1. Hur skall vi skapa bästa möjliga förutsättningar
för svensk miljöriktig livsmedelsproduktion, som i
sig ger förutsättningar för fortsatt utkomst och bo-
ende i hela vårt land?
2. Hur skall vi inom EU och i andra internationella
sammanhang verka för en global livsmedelspolitik
som skapar förutsättningar för att försörja en
snabbt växande världsbefolkning med miljöriktiga
livsmedel?
Vad gäller den första frågan kan jag dessvärre
konstatera att regeringen inte förmått ta till vara de
möjligheter som EU-medlemskapet gav den svenska
jordbruksnäringen. Rapporter utifrån fältet pekar på
ett dystert år för många svenska jordbrukare, och det i
en tid när Centerpartiet aktivt stöder regeringens
jordbrukspolitik.
För framtiden måste det slås fast att fortsatt svensk
jordbruksproduktion i hela landet är en absolut nöd-
vändighet. Det gäller såväl för att vi skall kunna upp-
nå målsättningen att hela Sverige skall leva som för
att vi skall ha en tryggad inhemsk livsmedelsförsörj-
ning. Från globalt perspektiv är det nödvändigt att
åkermarken finns tillgänglig för livsmedelsproduk-
tion.
Energigrödeanvändning är också ett gott utnytt-
jande av jordresursen. Att ställa om från odling av
energigröda till spannmål eller vall är ju också fullt
möjligt om livsmedelssituationen så kräver.
Under senare tid har regeringen i vissa delar änd-
rat sin tidigare destruktiva jordbrukspolitik i den
riktning vi kristdemokrater pläderat för. I budgetför-
slaget och betänkandet tas nu exempelvis en större del
av EU:s miljöstöd i anspråk. Det är bara att beklaga
regeringens tidigare vägran att använda de jordbruks-
politiska möjligheter som EU-medlemskapet gav.
Detta har varit till nackdel för svenskt lantbruk.
Lönsamheten i den miljövänliga mjölk- och nöt-
köttsproduktionen och annan vallbaserad animalie-
produktion är mycket pressad och ett sätt att förändra
förutsättningarna är införandet av ett generellt vall-
stöd, något som vi kristdemokrater arbetat för under
lång tid. Regeringen och jordbruksutskottet verkar nu
i denna fråga äntligen vilja gå i rätt riktning. I förhål-
lande till Kristdemokraternas förslag om att öka mil-
jöprogrammet med 400 miljoner föreslår nu regering-
en och utskottet att 300 miljoner skall tillföras. För
vår del håller vi fast vid tidigare förslag. Vi har därför
föreslagit att ytterligare 100 miljoner tillförs mil-
jöprogrammet. Det innebär med EU:s andel ett till-
skott på 200 miljoner. Stödet bör sedan snarast möj-
ligt byggas på till det maximala.
Miljöstöden till kulturmiljövård och biologisk
mångfald skall gagna miljön och ge en rimlig ersätt-
ning till dem som brukar sin fastighet på ett miljöin-
riktat sätt. De skall vara enkla och obyråkratiskt ut-
formade. Regeringen och Jordbruksverket har dock
dessvärre krånglat till regelverket på ett orimligt sätt.
Detta måste nu förändras så att miljöpoängsstöden
utgår på ett enklare och mer realistiskt sätt.
Jag noterar att Lennart Brunander tyckte att EU
var ett stort bekymmer, eller om han möjligen sade att
Moderaterna tyckte att EU var ett stort bekymmer.
Det är ju inte riktigt så, fru talman. Det är faktiskt
regeringen och Centern som har ansvaret för jord-
brukspolitiken och för de riktlinjer som ges till Jord-
bruksverket. Det är alltså inte ens verket som i första
hand är ansvarigt för det krångelsystem vi har haft,
utan det är faktiskt de politiska beslutsfattarna. Där
utgör Socialdemokraterna och Centern majoritet, och
de får också bära ansvaret för detta.
När det gäller LFA-stödet bör regeringen på nytt
pröva möjligheten att få in områden som inte kom
med i samband med förhandlingarna 1995. Tills vida-
re måste man som förstahandsåtgärd se till att dessa
områden får tillgång till det vall- och betesstöd som
utbetalas i LFA-områdena.
Ekologiskt anpassade metoder för odling och för-
ädling är det långsiktigt hållbara. Därför måste jord-
brukspolitiken syfta till att uppnå det mål riksdagen
har satt upp, att 10 % av åkermarken skall odlas eko-
logiskt år 2000.
I dag har vi ett stort flöde av växtnäringsämnen
som transporteras från lantbruket in till tätorten utan
att återföras. Speciellt anmärkningsvärd är den stora
kväve- och fosforkälla som lantbruket skulle kunna
utnyttja. Att kunna sluta kretsloppet mellan produk-
tion och konsumtion för att till jordbruket återföra den
växtnäring som bortförts via produkterna är en av de
stora framtidsfrågorna för hela jordbruket och samhäl-
let. Sverige bör givetvis verka för att denna fråga lyfts
upp också inom EU.
Det är nödvändigt att utveckla ett mer energisnålt
jordbruk, och forskning och utveckling pågår i viss
mån både vad gäller källa, total förbrukning och ef-
fektivitet. Exempelvis kan nämnas produktion på
gårdsnivå av biogas från vallgrödor, mer energisnåla
metoder för jordbearbetning, ogräsbekämpning, kon-
servering och hantering av grödor.
Vid FN:s konferens för miljö- och utveckling
1992 förband sig i-länderna att gå före och utveckla
hållbara produktions- och konsumtionsmönster.
Forskning och utveckling av ett resurs- och energief-
fektivt jordbruk måste därför ges hög prioritet.
Vi kristdemokrater har föreslagit att en viss del av
forskningsanslagen också skall öronmärkas för ut-
veckling av ekologiskt lantbruk, syftande till uthållig-
het och biologiskt fullvärdiga livsmedel, samt för
djurskyddsåtgärder.
Regeringens förslag om en besparing med 10
miljoner på djurskyddsfrämjande åtgärder verkar vara
framtaget i hast och är dåligt underbyggt. Jag bekla-
gar att detta nu verkställs.
Fru talman! Eftersom vi kristdemokrater inte har
någon ordinarie ledamot i jordbruksutskottet har vi
inte kunnat ställa våra yrkanden där. När det gäller
ramen har riksdagen tidigare avvisat vårt förslag,
varför vi nu inte heller kan yrka på vårt innehåll. I
korthet gick det ut på:
- ökat miljöstöd,
- bevarande av avbytarverksamheten,
- ökat LFA-stöd,
- djurhälsovårds- och djurskyddsfrämjande åtgärder
samt
- främjande av rennäringen.
Som jag sade tidigare är det bra att regeringen
ökar på miljöstödet, men man borde ha gått ännu
längre för att på så sätt växla in EU-stöd i mer syssel-
sättning här i Sverige.
Att regeringen tillsammans med Centerpartiet av-
vecklar avbytarverksamheten är för mig helt obegrip-
ligt. Som sades tidigare av Maggi Mikaelsson är det
att öka arbetslösheten och försämra förutsättningarna
att bedriva jordbruk under rimliga villkor. Det kan
inte vara en riktig jordbrukspolitik. För våra mjölk-
gårdar är avbytarverksamheten helt nödvändig för att
möjliggöra en rimlig arbets- och livssituation för
jordbrukarna.
Här har jag en mycket tydlig fråga till såväl Cen-
terpartiet som Socialdemokraterna: Varför genomför
ni detta? Ett bekymmer, sade Lennart Brunander
tidigare. Ja, det är verkligen ett bekymmer för dem
som nu ställs arbetslösa på en arbetsmarknad där vi
redan har en alltför hög arbetslöshet. Det är också ett
bekymmer för de jordbrukare som upplever detta som
kanske den droppe som kommer bägaren att rinna
över och som gör att de inte orkar fortsätta med sin
jordbruksverksamhet. Varför för ni en så jordbruksfi-
entlig politik på denna punkt, Lennart Brunander och
Inge Carlsson?
Fru talman! Jag skulle vilja yrka bifall till ett par
av våra motionskrav. Det gäller mom. 17, motion
Jo248, som handlar om LFA-områdena, och mom. 20,
motion Jo239, yrkande 7 och 11, som handlar om
förenklat regelverk för miljöstöden och om att inom
EU verka för att karenstiden för omställning till eko-
logisk produktion skall vara ett år.
Jag skulle, fru talman, vilja ge några röstförkla-
ringar vad gäller reservationerna, i och med att vi inte
har någon ordinarie ledamot i utskottet.
Vi stöder reservation 2, som handlar om administ-
rationen av EG:s jordbruksstöd. Jag tycker att den
reservationen är värd att stödja. Uppenbarligen har
Jordbruksverket inte klarat av situationen, varför man
från statsmakternas sida nu måste ingripa.
Jag skulle också vilja markera stöd för reservation
4. I och för sig har vi kristdemokrater en egen motion
under den hemställanspunkten, som är en liten vari-
ant, men för att förenkla kammarbehandlingen nöjer
jag mig med att yrka bifall till reservation 4, som
handlar bl.a. om att pröva frågan om LFA-stödet.
Dessutom stöder vi reservation 10 om genetiskt
värdefulla kulturväxter och reservation 11 om förenk-
lingar i regelsystemet för miljöersättningar i jordbru-
ket.
I övrigt står vi bakom kristdemokratiska motioner
men avstår av tidsskäl från att yrka bifall till dem.
Så går jag över till det mera framåtsyftande och
globala. Det efterlystes tidigare en debatt, och jag
tänkte försöka ta några minuter i anspråk för att se
litet framåt och stimulera en jordbrukspolitisk debatt.
Just nu arbetar en särskild utredning med att ta
fram svenska positioner för debatten om reformering-
en av EU:s jordbrukspolitik. Jag sitter med i den
utredningen, liksom flera av kammarens ledamöter.
Det är viktigt att från början inte bara se EU utan
också ha det globala perspektivet. Jag skulle därför
vilja ta tillfället och något kort skissera den kristde-
mokratiska uppfattningen vad gäller jordbrukspoliti-
ken såväl i EU som globalt sett.
Först vill jag slå fast att det går att producera till-
räckligt med livsmedel till en ökande världsbefolk-
ning. Förvaltarskapstanken måste dock vara vägle-
dande, och kortsiktiga vinstintressen, som drivit fram
odlingssystem som sugit ur jordens bördighet och
orsakat jorderosion, måste mönstras ut ur den livsme-
delspolitiska arsenalen.
Sedan är det viktigt att understryka att ett uthålligt
jordbrukssystem bygger på ett kretslopp av närings-
ämnen och att organiskt material binder samman
markmineralet. Detta gör att man tar till vara det
naturen ger och förhindrar jorderosion. Detta synsätt
måste vara vägledande.
Inför Europeiska unionens utvidgning med cen-
tral- och östeuropeiska nationer diskuteras nu hur
EU:s gemensamma jordbrukspolitik, CAP, skall re-
formeras. För svensk del gäller det att slå fast viktiga
principer för att på så sätt driva jordbrukspolitiken i
rätt riktning.
För Kristdemokraterna är följande punkter vägle-
dande för ställningstagande om reformerad gemensam
europeisk jordbrukspolitik.
1. All åkermark skall i princip bevaras så att den vid
behov kan nyttjas för livsmedelsproduktion. Mar-
ken skall kunna användas för odling av energigrö-
dor, vilket i en framtid inte omöjliggör livsme-
delsproduktion. Central- och Östeuropas åkermar-
ker skall inte ses som ett problem, utan som en
tillgång att användas i den gemensamma livsme-
delsproduktionen.
2. Utgångspunkten för jordbruket skall vara produk-
tion av biologiskt fullvärdiga, giftfria livsmedel.
Målsättningen att svenskt jordbruk skall ställas om
till 10 % ekologisk odling till år 2000 bör överfö-
ras till europeisk nivå. Man kan exempelvis tänka
sig att fram till år 2025 bör minst hälften av det
europeiska jordbruket bedrivas enligt principer om
ekologisk livsmedelsproduktion. Svenska miljö-
och djurskyddsnormer skall vara miniminorm för
det europeiska jordbruket.
3. Sverige bör i EU med kraft verka för en harmoni-
sering av miljöavgifter på kemiska bekämpnings-
medel och konstgödsel. Miljöavgifterna bör till
fullo utnyttjas för att stödja en ekologisk anpass-
ning av odlingen inom EU med biologiskt full-
värdig kost som mål. LRF-kampanjen om världens
renaste mat måste bli en ledstjärna också för arbe-
tet inom EU.
4. Att EU har en gemensam jordbrukspolitik visar på
ett tydligt sätt betydelsen av livsmedelsproduktio-
nen. Likvärdiga regler och principer bör gälla,
med möjlighet till lokal variation beroende på bl.a.
klimatförhållanden. Livsmedelsproduktion kan
inte jämställas med annan näringsverksamhet, var-
för ett särskilt ersättnings- och regelsystem är
nödvändigt. Tankarna om avskaffande av ersätt-
ningssystemet för jordbruks- och livsmedelssek-
torn avvisas för vår del.
5. Den generella jordbruksersättningen bör ges ut i
form av en arealersättning på all åkermark, inklu-
sive vall. Miljöbetingade ersättningar för att hålla
landskapen öppna skall finnas, liksom särskilda
regionalpolitiska ersättningar som är betingade av
olika regioners förutsättningar för livsmedelspro-
duktion. För att stimulera den ekologiska odlingen
skall kompensation ges för ett minskat tärande på
råvaruresurser, mindre miljöbelastning med posi-
tiva effekter på bl.a. bevarande av biologisk mång-
fald i odlingslandskapet och ambitionen att produ-
cera biologiskt fullvärdiga livsmedel. För de
tänkta nya EU-medlemmarna, de central- och öst-
europeiska nationerna, bör en tillräckligt kraftigt
styrande ekologisk premie införas.
6. Det är också mycket angeläget att inom EU få till
stånd ett förenklat regelverk för stöd till ekologisk
odling.
7. En viktig konsumentupplysning är var livsmedlen
har producerats och under vilka former. Ett ge-
mensamt märkningssystem avseende såväl ur-
sprung som produktionsmetod skall eftersträvas.
Fru talman! Avslutningsvis skulle jag vilja åter-
vända till mina två inledande frågor. Jag undrar om
Socialdemokraternas och Centerpartiets representan-
ter i denna debatt anser att den politik de nu för ger
bästa möjliga förutsättningar för svensk miljöriktig
livsmedelsproduktion. Och om det är så, varför är
lönsamheten ändå dålig för stora grupper jordbrukare
i dag? Och varför är det så svårt att få fram den eko-
logiska produktionen med full kraft?
Hur ser ni på reformeringen av EU:s jordbruks-
politik? Är det inte dags att börja klargöra positioner-
na? Vi har ju den här utredningen, som skall slutföra
sitt arbete under våren, och jag tycker att det är dags
att vi får i gång den debatten.
Jag kan inte låta bli att sluta med att ställa en fråga
till Eva Eriksson också. Hon sade att 1990 års beslut
var en efterlängtad avreglering, som slog väl ut. Min
uppfattning är att det var tvärtom, att det ledde till en
utarmning av svenskt jordbruk. Då undrar jag, efter-
som Eva Eriksson berörde de baltiska staterna: Är det
samma synsätt hon har nu i fråga om reformeringen
av CAP? Är det bara genom avreglering och genom
att avhända oss jordbruksresurser som vi skall refor-
mera CAP? Det är inte vår uppfattning. Det vore
intressant att höra vilken uppfattning Folkpartiet har.

Anf. 27 LENNART BRUNANDER (c) re-
plik:
Fru talman! Först vill jag tacka Dan Ericsson för
komplimangen. Dan Ericsson började med att säga att
Centerpartiet i dag påverkar regeringens politik, och
strax därefter sade han att regeringen har ändrat sin
destruktiva inställning till jordbruket och att den nu är
ganska bra. Det måste alltså ha haft en viss effekt.
När det gäller avbytarverksamheten skall jag svara
på frågan på följande sätt. Jag sade tidigare att detta
är en viktig verksamhet, framför allt för animaliepro-
ducenterna. Det faktum att vi i budgetsammanhang
har gått med på den här nedprutningen beror på att det
har skett en diskussion med jordbruket, med näringen
själv, som gjorde den prioriteringen att man ville få
en utveckling av miljöstöden och själv ta över ett
större ansvar för verksamheten. Mot den bakgrunden
sade jag också att jag tycker att det är bra om man kan
hjälpa till och få i gång det här ansvarstagandet från
näringen, genom att använda en viss del av de kollek-
tiva pengar som vi har fått från EU.
När det gäller CAP-politiken delar jag väldigt
mycket av det som Dan Ericsson förde fram. Här får
det inte bli fråga om ett så vårdslöst resonemang som
det jag nu upplever om avregleringen. Vad det hand-
lar om är att få en politik som stöttar ett resurshushål-
lande jordbruk, som tar hänsyn till och tar vara på de
miljövärden som finns, och också de regionalpolitiska
möjligheterna i att jordbruket finns över hela ytan.
Det innebär att de delarna av EU:s jordbrukspolitik är
viktiga att vidareutveckla. Sedan finns det andra saker
som man kan förenkla och förändra.

Anf. 28 DAN ERICSSON (kd) replik:
Herr talman! Jag tänker inte ta ifrån Centern att
man faktiskt har påverkat Socialdemokraternas jord-
brukspolitik bort från en destruktiv hållning och mot
en konstruktiv dialog. Det är bra, även om det kanske
hade gått att komma dithän på flera sätt. Men jag ville
ändå ta upp det här med avbytarverksamheten. För
mig är det fortfarande obegripligt, trots det Lennart
Brunander sade, hur man kan medverka till att avskaf-
fa avbytarverksamheten, hur man kan medverka till
ökad arbetslöshet på denna punkt och hur man kan
medverka till att jordbrukare faktiskt kommer i kläm.
Lennart Brunander säger att det här kommer nä-
ringen att lösa. Är det verkligen så? Har näringen sagt
att man tycker det är bra att staten tar bort stödet till
avbytarverksamheten? I så fall har vi fått ett klart
besked från näringen. Men jag undrar verkligen: Är
detta korrekt?

Anf. 29 LENNART BRUNANDER (c) re-
plik:
Fru talman! Nej, näringen säger naturligtvis inte
att det här är bra. Den gör det framför allt inte i dag, i
den debatt vi nu har. Det är jag klart medveten om.
Men det är inte i dag vi har formulerat den här frågan
och gjort uppläggningen av de här förslagen i budge-
ten, utan det var tidigare. I den diskussionen och i det
föregående arbetet var det näringens och jordbrukets
företrädares uppfattning att det här var ett bättre sätt
att använda pengarna. Då utgår jag från att man också
tar det ansvaret i det här arbetet. Jag utgår också från
att en viss solidaritet inom jordbrukarkåren gör att
den här verksamheten kommer att vara kvar.
Samtidigt tycker jag att det är ett viktigt samhäll-
sansvar att hjälpa till. Då borde en del av de här kol-
lektiva pengarna vara möjliga att använda för att
överbrygga de svårigheter som finns och för att sedan
komma fram till ett system. Det innebär ju också att
avbytarverksamheten inte försvinner.

Anf. 30 DAN ERICSSON (kd) replik:
Fru talman! Det var fortfarande något oklart var
näringen står. Lennart Brunander erkänner att näring-
en inte vill att det här skall avvecklas, samtidigt som
han säger att näringen under hand har gett sådana
besked. Det är ett något konstigt resonemang och ett
förvånande besked här i kammaren. Vi får väl fråga
näringen själv om den tycker detta.
För min del kan jag bara konstatera att verklighe-
ten i dag innebär att ni under kommande år kommer
att göra ett antal människor arbetslösa när avbytar-
verksamheten avvecklas. Ni kommer att få ett antal
jordbrukare att tänka: Nu när vi inte ens får den här
avlastningen under korta perioder kanske vi inte orkar
fortsätta driva vårt jordbruk. Det innebär att männi-
skor tvingas bort från näringen, och det menar jag är
en stor skönhetsfläck på jordbrukspolitiken. Jag be-
klagar att Centerpartiet nu medverkar till detta.

Anf. 31 EVA ERIKSSON (fp) replik:
Fru talman! Som svar på Dan Ericssons fråga om
avregleringen inom jordbruket vill jag säga som Len-
nart Brunander: Jag tycker inte heller att man skall ha
någon vårdslös avreglering. Men det är ändå så att
1990 års jordbrukspolitiska beslut, vilket inte fick
verka särskilt länge, hade en sådan inriktning att en
jordbrukare från att ha varit helt i händerna på staten
plötsligt fick ett mycket friare sätt att verka som före-
tagare. Om detta beslut hade fått verka längre tid tror
jag att jordbruksföretagen skulle ha haft en möjlighet
att agera och att det hade blivit ett bra beslut.
Sedan gick vi med i EU, och nu vet vi alla hur det
ser ut. Jag trodde att Dan Ericsson också tyckte att en
jordbrukspolitik med regleringar och översitteri mot
företagare i vårt land och i hela Europa inte var en bra
jordbrukspolitik. Jag trodde att vi var överens om att
den skulle avregleras. Med avreglering menar jag
naturligtvis inte att man skall lämna en hel näring för
vinden. Det finns vissa mål och vissa riktlinjer när det
gäller livsmedelsproduktion. Vi skall säkra livsme-
delsproduktionen i Sverige och i Europa, och vi skall
också se till att vi för en jordbrukspolitik som möjlig-
gör en global syn på livsmedelsproduktion, en solida-
risk jordbrukspolitik.
Det finns vissa delar inom jordbrukspolitiken som
är nödvändiga att ha kvar, stödsystem och annat, för
att uppnå det Dan Ericsson pratar sig varm för: ett
hållbart jordbruk för framtiden. Jag har också i mina
inlägg sagt att jag tycker att det är viktigt. Men det
finns inga skäl att säga att vi skall fortsätta med en
reglerad jordbrukspolitik av det här slaget.
Det är intressant när Dan Ericsson talar om vilka
principer man har i CAP-kommittén och vilka dis-
kussioner man där för om reformering. Men vad
kommer att hända med CAP-kommittén? Nu har
alltså LRF sitt program klart, man diskuterar det för
fullt i EU, och kommissionären Franz Fischler har
flera gånger varit ute och diskuterat hur han ser på
reformeringen. Var ligger Sverige i det här? Är vi på
efterkälken, eller kommer CAP-kommittén att lämna
förslag som visar att Sverige kan klara sina löften om
att vara pådrivande i östutvidgningen och se till att de
baltiska staterna blir medlemmar i EU? Både Dan
Ericsson och jag vet att jordbrukspolitiken är en stor
fråga när det gäller östutvidgningen.

Anf. 32 DAN ERICSSON (kd) replik:
Fru talman! I någon mån lugnar Eva Eriksson mig
med sitt repliksvar. Hon sade att vissa delar av stöd-
systemen måste finnas kvar, och då är vi ändå på väg i
rätt riktning. Men när Eva Eriksson sade att 1990 års
beslut var en efterlängtad avreglering som slog väl ut
och sedan överförde detta på hur det skall gå till när
det gäller Baltikum och öststaterna blev jag orolig. Vi
vet att den avregleringen inte slog väl ut för svenskt
jordbruk.
Jag tolkar nu Eva Erikssons svar som att hon
backar och inser att jordbruket har sina speciella
förutsättningar och villkor som kräver sina speciella
system för ersättningar. Jag angav i mitt anförande
fem principer, och det här är en sådan viktig princip:
Jordbruket som näring måste hållas litet skild från
andra näringar, eftersom det har sina speciella villkor.
Vad jag förstår är också Eva Eriksson inne på det
spåret. Jag hoppas att det är på det sättet.

Anf. 33 EVA ERIKSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag försäkrar Dan Ericsson att jag har
den inställningen. Livsmedelsproduktion är en viktig
fråga och har en särställning när det gäller att ta hän-
syn i fråga om företagsamhet och annat. Det trodde
jag var självklart och att Dan Ericsson kände till, just
med tanke på att det handlar om solidaritet med andra
länder som nu knackar på dörren och vill bli med-
lemmar i EU. Självklart skall de också få del av möj-
ligheten att bedriva ett ekologiskt hållbart jordbruk
och få en livsmedelsproduktion så att de också kan
försörja sig.

Anf. 34 INGE CARLSSON (s):
Fru talman! I det betänkande som vi nu debatterar
har utskottet behandlat regeringens förslag till budget
för år 1997 vad gäller anslag inom utgiftsområde 23 -
Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar.
Utskottet har dessutom behandlat 191 motionsyrkan-
den.
Riksdagen beslutade den 22 november 1996 ut-
giftsramen för utgiftsområde 23 till 13 324 082 000
kr.
Utskottsmajoriteten tillstyrker regeringens förslag
om medelsanvisningar på de olika anslagsposterna.
Utskottet anser i likhet med regeringen att en bespa-
ring på totalt 223 miljoner kronor görs inom utgifts-
området. Härutöver skapas - genom överföringar av
medel från andra utgiftsområden, tillskott av medel
från EG:s budget och ytterligare medel till miljöpro-
grammet - ett utrymme för reformer som uppgår till
knappt 820 miljoner kronor. Härmed fullföljer vi
socialdemokrater vår strategi och våra löften om en
utökning av miljöprogrammet som innebär att insat-
serna för att utveckla det konventionella jordbruket
mot en ekologiskt hållbar produktion kan öka.
Det mål som vi socialdemokrater har kvarstår, vil-
ket innebär att vi har en god möjlighet att successivt
ta hem det framförhandlade avtalet med EU som
sträcker sig till den 31 december 1999.
Fru talman! Den svenska livsmedelsproduktionen
är en framtidsnäring. Vi vet att dess villkor har bety-
delse för möjligheten att nå viktiga politiska mål som
uthållig tillväxt, regional balans, landskapsutveckling
och ökad sysselsättning.
Bruket av naturens resurser är och förblir en avgö-
rande faktor för hela mänsklighetens framtid. Kring
detta konstaterande upplever jag inte att det i jord-
bruksutskottet eller i denna kammare råder några
avgörande meningsskiljaktigheter. När det gäller
frågor som rör naturens resurser, vilka vi har till låns
av våra barn och barnbarn, är det eftersträvansvärt att
undvika djupgående motsättningar. Kivet och gnäll-
basunernas toner bör vi lämna därhän.
Jag upplever också att arbetet i utskottet har
präglats av en sådan stämning. I det sammanhanget
vill jag också framföra ett tack till kanslipersonalen,
som med ett mycket skickligt arbete har jobbat ige-
nom det här betänkandet och miljöbetänkandet som vi
tidigare har beslutat om. Jag hoppas att vi också fort-
sättningsvis kan föra denna debatt i en konstruktiv
anda framåt i de frågor där vi har delade meningar.
Vi kan i dag konstatera att vårt EU-medlemskap
har inneburit fördelar för såväl livsmedelsproducen-
terna som konsumenterna. Livsmedelsexporten har
ökat kraftigt samtidigt som konsumenterna har fått
tillgång till ett större utbud av varor. Men förändring-
arnas vind har också fört med sig osäkerhetsfaktorer.
Oro finns i dag hos både konsumenter och producen-
ter om hur utvecklingen kommer att gestalta sig för
våra livsmedel. Denna oro skall tas på allvar och
prägla utvecklingen av vår politik.
Vi socialdemokrater menar att livsmedelspolitiken
skall sätta konsumenternas intresse i förgrunden. Men
detta innebär inte att det skall skapas knivskarpa
skiljelinjer mellan konsumenters och producenters
intresse. Vi menar att livsmedelsproduktionens kon-
kurrenskraft stärks genom en politik som medverkar
till att vidareutveckla en livsmedelsproduktion som
bättre möter konsumenternas krav på hög kvalitet,
miljöanpassning och omsorg om djur. Vi menar att vi
nu fullföljer en politik som lever upp till denna håll-
ning.
Att utveckla Sverige till ett ekologiskt hållbart
samhälle är en viktig del i den socialdemokratiska
politiken. Vi skall i alla led och på alla plan forma en
politik som gör att vårt land går från avloppssamhälle
till kretsloppssamhälle.
Livsmedelsproduktionen utgör en väsentlig faktor
i vår ambition att skapa ett ekologiskt uthålligt sam-
hälle. Livsmedelspolitiken skall därför främja såväl en
utveckling av det ekologiska jordbruket som ökad
miljöhänsyn i det konventionella jordbruket. I detta
sammanhang har utbildnings- och forskningsinsatser
en stor betydelse.
Utbildnings- och forskningsinsatser har stor bety-
delse för möjligheten att lösa miljöproblem och för en
tryggad global livsmedelsförsörjning. Med de sats-
ningar som nu görs kommer vi att medverka till att
utbildning och forskning om naturresurser och areella
näringar kommer att inta en mer betydelsefull roll,
såväl nationellt som internationellt. Det svenska del-
tagandet i EU:s forskningsprogram ger oss därtill nya
och större möjligheter till medverkan i internationella
forskningssammanhang.
I utvecklandet av ett ekologiskt hållbart samhälle
går kunskap och ekologi hand i hand. När vi social-
demokrater 1994 fick folkets förtroende att bilda
regering tog vi över ett land i ekonomiskt förfall. Med
stöd från Centerpartiet befinner vi oss nu i ett läge där
vi börjar se en betydande ljusning för de offentliga
finanserna. Saneringen av de offentliga finanserna ger
oss nu möjligheter att göra satsningar för framtiden,
satsningar som kan ske även inom ramen för jord-
brukspolitiken.
För att ytterligare tillvarata livsmedelssektorns ut-
vecklingskraft föreslår vi omfattande framtidssats-
ningar. En utökning av miljöprogrammet med
600 miljoner kronor är en viktig del i dessa satsning-
ar. Insatserna för att utveckla det konventionella jord-
bruket mot en ekologiskt hållbar produktion kan där-
med öka.
I utformningen av det nya programmet förordar
utskottet bl.a. att det kommande vallstödet förenas
med tydliga miljökrav och att reglerna för det nya
stödet utformas i samklang med det befintliga mil-
jöprogrammet. Vidare är det angeläget att åtgärderna
utformas på ett sådant sätt att en förstärkt miljöeffekt
kan uppnås med ett administrativt enkelt system. Det
utökade programmet bör vara generellt och stimulera
till en miljövänlig vallproduktion i hela landet. Sär-
skild hänsyn bör tas till förhållandena i stödområde 4.
Vår slutsats är att animalieproduktionen som nu
ges ett ökat ekonomiskt stöd får ännu bättre möjlighe-
ter att bibehålla ett öppet landskap och också att klara
av avbytarverksamheten på ett rimligt sätt.
Fru talman! Vidare införs ett nytt investeringsstöd
till jordbruket om 120 miljoner kronor per år. Rege-
ringen avser att rikta detta stöd främst till insatser för
miljö- och djurskyddsinvesteringar samt med prioritet
för de sju nordligaste länen. Dessutom satsar vi ytter-
ligare 10 miljoner kronor på energiskog.
Men jag vill poängtera att även om vi ser en bety-
dande ljusning för de offentliga finanserna så är vi
långt ifrån ett läge där spenderbyxorna kan tas fram.
Vi formar nu en livsmedelspolitik som tydligt ger
förutsättningar för uthållig tillväxt, regional balans,
landskapsutveckling och ökad sysselsättning. Men
bruket av naturens resurser kan aldrig ses som en
nationell angelägenhet. Genom EU-medlemskapet
omfattas det svenska jordbruket av den gemensamma
jordbrukspolitiken, CAP. Det är vår ambition att
medverka till en fortsatt och utvidgad reform av CAP.
Vägledande för förändringen av CAP bör vara en
ökad marknadsorientering, avreglering och konsu-
mentanpassning av jordbrukspolitiken samt en större
miljöhänsyn syftande till ett långsiktigt hållbart jord-
bruk. Även behoven av ökad frihandel inom ramen
för VHO och EU:s utvidgning med de central- och
östeuropeiska länderna talar för nödvändigheten av att
den gemensamma jordbrukspolitiken reformeras.
I EU-sammanhang arbetar vi socialdemokrater,
inte minst Annika Åhnberg, med kraft för att uppnå
dessa ambitioner. Men det handlar om att även vi i
riksdagen i vår hantering av jordbruksfrågor verkar i
samma riktning, något som vi också uppnår med det
förslag som nu ligger inför riksdagens avgörande.
Vi socialdemokrater menar att såväl den nationella
som den europeiska livsmedelspolitiken skall ha ett
globalt perspektiv. För en fungerande global livsme-
delsförsörjning krävs bl.a. förändrade förhållningssätt
i frågan om subventioner av livsmedelsexport mot en
produktion som starkare präglas av ekonomiska och
ekologiska hållbarhetsperspektiv. Detta ställer krav på
såväl vår egen hantering av naturresurserna som vårt
agerande inom ramen för den europeiska unionen och
andra internationella samarbetsorgan.
Fru talman! Den svenska fiskeripolitiken ingår i
EU:s gemensamma fiskeripolitik, CFP. Vår ambition
är att fiskeripolitiken skall verka för att vatten och
fisktillgångar utnyttjas på sådant sätt att de långsiktigt
medverkar till livsmedelsförsörjning och välstånd.
Detta skall ske med en god hushållning i uttaget av
fiskresurserna så att de kan utnyttjas långsiktigt och så
att den biologiska mångfalden bevaras. Regeringen
avser att aktivt medverka i en reform av CFP bl.a. i
riktning mot ökad regional förvaltning. När det gäller
svensk fiskevård föreslår utskottet ett tillkännagivan-
de innebärande att regeringen skall återkomma till
riksdagen med förslag om hur angelägna fiske-
vårdsåtgärder skall finansieras.
Vidare föreslår utskottet ett tillkännagivande med
innebörden att regeringen bör utarbeta en sammanhål-
len rovdjurspolitik och snarast återkomma till riksda-
gen.
Låt mig så gå över till att kommentera några
punkter där vi i utskottet inte kunnat mötas fullt ut.
Reservationerna 1, 2, 3 och 4 gäller administratio-
nen av EG:s jordbruksstöd och utbetalningar av stö-
det. De handlar också om viss kritik mot Jordbruks-
verkets rutiner för administration av olika stödformer.
År 1995 introducerades en helt ny jordbrukspoli-
tik, i grunden skild från den som tillämpades redan
1990. Budgetåret 1995/96 har för Jordbruksverket
inneburit att huvuddelen av verkets resurser koncent-
rerats på utveckling och administration av aktuella
stödsystem inom ramen för den nya gemensamma
jordbrukspolitiken. Enligt vad utskottet inhämtat har
några förseningar av stödutbetalningar i förhållande
till de av EU uppställda reglerna inte inträffat. Vissa
brukare har dock inte kunnat få del av stödet vid
samma tidpunkt som övriga.
Detta har givetvis inneburit olägenheter för berör-
da brukare. Stödutbetalningar genomfördes under stor
tidspress bl.a. med anledning av att de slutliga beslu-
ten om stödens utformning kom sent och i flera fall
mycket sent. Det gäller särskilt frågan om miljöstöden
samt de regionala och nationella stöden. I många fall
har förseningarna berott på att ansökningarna har varit
ofullständiga. I sammanhanget vill jag också framhål-
la att Jordbruksverket inte i något fall drabbats av de
av EU tillämpade sanktionsavgifterna på grund av för
sena stödutbetalningar.
I juli 1995 tillkallade regeringen en särskild utre-
dare med uppgift att göra en uppföljning av den ge-
mensamma jordbrukspolitikens administrativa kon-
sekvenser för bl.a. Jordbruksverket. I april 1996
överlämnade utredningen sitt betänkande - Administ-
ration av EU:s jordbrukspolitik i Sverige (SOU
1996:65). Utredningens förslag är för närvarande
föremål för beredning inom regeringskansliet.
För övrigt vill jag framhålla att regeringen såväl i
betänkandet som i budgetpropositionen redovisar
målen som bör gälla för Jordbruksverkets verksamhet
och det arbete som pågår för att utveckla redovis-
ningsrutiner. Det ankommer på regeringen att i regle-
ringsbrev etc. ställa de krav, t.ex. om återrapportering
och slutredovisning, som krävs för att ge en rättvisan-
de bild av utvecklingen inom jordbruket i hela Sveri-
ge. Det ankommer också på regeringen att kontinuer-
ligt följa verksamheten i statliga myndigheter och att
vidta eller föreslå de förändringar i organisationen
som kan krävas för att myndigheterna skall kunna
fullgöra sina instruktioner.
Det finns således ingen anledning för riksdagen att
i detta sammanhang tala om för regeringen vilka ar-
betsuppgifter den har.
I reservationerna 4, 5, 6, 7, 8 samt 9 tar man upp
frågor om regionala stöd till jordbruket, nivåerna på
LFA-stöd, utvärderingar, de norrländska landskapsty-
perna samt anläggningar av våtmarker och ett nytt
fjällmiljöprogram.
De redovisade behoven i dessa reservationer är
mycket väl kända för regeringen. Av det skälet gav
regeringen den 5 december 1996 Jordbruksverket i
uppdrag att göra en samlad utvärdering och översyn
av de regionala stöden till jordbruket. Utvärderingen
skall bl.a. göras med avseende på de olika effekter,
t.ex. på lönsamhet och sysselsättning inom respektive
produktionsgren och region, som nuvarande stödut-
formningar ger upphov till. Utvärderingen skall kunna
utgöra underlag för en bedömning av möjligheterna
till och behoven av förändringar av de olika stödsys-
temen.
När utvärderingen är klar våren 1998 kommer det
alltså att finnas underlag för att bedöma om nuvaran-
de stödutformningar är de mest ändamålsenliga med
hänsyn till budgetramar och de EG-regelverk som vi
anpassar oss till.
I den moderata reservationen 11 om förenklingar i
regelverket för miljöersättningar i jordbruket har
regeringen gjort en tidig översyn i syfte att förenkla
och förtydliga reglerna. Ändringarna, som träder i
kraft vid årsskiftet, innebär en anpassning till EG:s
regler men även till nationella behov på så sätt att
regelverket ges en tydligare och mer enhetlig utform-
ning. Möjligheterna att ta hänsyn till enskilda förhål-
landen ökar.
För övrigt ingår reservanternas frågor i den mer
omfattande översyn och utvärdering av miljöpro-
grammet i dess helhet som genomförs nu, och som
kommer att redovisas redan i april 1997.
Fru talman! Det återstår några reservationer som
jag kanske har möjlighet att kommentera i kommande
repliker. Jag yrkar bifall till hemställan i jordbruksut-
skottets betänkande 1 och avslag på samtliga reserva-
tioner.

Anf. 35 MAGGI MIKAELSSON (v) replik:
Fru talman! Inge Carlsson hyllar Centern så
mycket att man nästan kan undra om vi från andra
partier skall gå ut härifrån. Vi kanske inte behövs
längre.
När det gäller Norrlandsjordbruket tycker jag att
samarbetet mellan Centern och Socialdemokraterna
har varit till nackdel. Jag tog upp det i mitt anförande.
Jag har en fråga om det.
Det är annorlunda förutsättningar för det norr-
ländska jordbruket. Det beror också på att man tidiga-
re var underkompenserad. Det är ett problem som har
funnits länge. Ett exempel på att man inte har tagit till
vara stödet är det framförhandlade programmet för
värdefulla natur- och kulturvärden. De fem nordligas-
te länen står för 5 % av de resurser man ansökt om,
medan enbart Skåne står för 21 %. Det beror bl.a. på
att man inte har tagit till vara de speciella kvaliteter
som finns i det norrländska jordbruket.
Lennart Brunander sade att departementet var
positivt. Jag vill höra om det är något som också Inge
Carlsson känner till. På vilket sätt är man positiv till
ett miljöstöd för fjälljordbruken? Jag tycker att det lät
positivt, men jag vill få det bekräftat. Jag vill höra vad
som kan hända.
Det andra jag skulle vilja fråga om gäller vallstö-
det. Inge Carlsson citerar vad utskottet säger om det
förslag som bl.a. finns i en motion från s-ledamöterna
i utskottet. Man säger också att de åtgärder som enligt
utskottets mening bör ersätta de gamla bör utformas
på ett sådant sätt att miljöfördelarna tas till vara i
vallodlingen. Enligt de uppgifter jag har fått är det
inte så i det förslag som Jordbruksverket har skickat
ut på remiss. Vad tänker Inge Carlsson göra, och vad
kan jordbruksutskottet göra?

Anf. 36 INGE CARLSSON (s) replik:
Fru talman! Jordbruksverket har överlämnat tre
olika förslag till regeringen. Ett av de förslagen byg-
ger på den motion som vi socialdemokrater lämnade
in och som är behandlad i utskottet. Jag har till vissa
delar räknat upp vad som föreslås i den. Slutresultatet
får regeringen återkomma med. Jag kan inte nu i dag
tala om vilket av de tre alternativen som kommer att
bli det slutliga och avgörande. Att det skall vara ett
stöd som ges över hela landet och att det skall ha
miljöfunktioner är vi ganska överens om.
När det sedan gäller mitt beröm till Centern kan
jag säga att uppgörelserna, inte minst på det ekono-
miska området, har betytt väldigt mycket för den
svenska samhällsekonomin - för räntor, inflation och
mycket annat. Det tror jag att de flesta i detta land
tycker. Det har gjort att vi tillsammans med Center-
partiet kunde ta hem ytterligare pengar från EU och
på det sättet förbättra jordbruket. Det hade inte jag
kunnat drömma om för två år sedan. Just denna dag
för två år sedan hade vi den första diskussionen om de
olika miljöstöden. Jag sade då att vi successivt under
femårsperioden skulle ta hem pengar, men att vi så
tidigt som nu i år - två år efteråt - skulle kunna för-
stärka med 600 miljoner kronor trodde jag inte.
När det gäller Norrlandsstödet kan jag säga att det
ni har skrivit i er reservation nr 6 inte är riktigt. Ni har
bl.a. skrivit att utbetalningarna har minskat med 90-
95 miljoner jämfört med de ramar som finns. Det är
en uppgift ni fick från LRF Norrland i somras. Enligt
de uppgifter vi har fått nu stämmer det inte alls. Jag
hoppas att Maggi Mikaelsson inte står kvar bakom sin
slutsats.
Vad gäller fjällmiljökravet kan jag inte säga att jag
är positiv. Utskottet har heller inte gjort någon positiv
beskrivning. Jag tror inte att vi skall dela upp landet i
skärgårdsområden och fjällområden. Det blir mycket
mer administration och nya stöd. Jag tror inte att
kravet skulle röna någon framgång nu, i alla fall.

Anf. 37 MAGGI MIKAELSSON (v) replik:
Fru talman! Det sista var väldigt tråkigt att höra.
Då är det så att Lennart Brunander och Inge Carlsson
har helt olika uppfattningar om det norrländska in-
landsjordbruket. Det är allvarligt i sig. Det bekräftar
vad jag sade tidigare: När det gäller Norrlandsjord-
bruket har samarbetet med Centern inte lett fram till
några positiva verkningar.
Jag kan konstatera att de höjningar som vi i
Vänsterpartiet föreslog för två år sedan, när vi disku-
terade budgeten, inte ligger i närheten av det som
regeringen nu har ställt upp på. Det är bra att det
kommer mer pengar till jordbruket om man kan an-
vända dem till ytterligare miljöomställningar.
Jag hoppas att Jordbruksdepartementet väljer den
del som bygger på de krav som ni har i er motion, så
att man får en klar miljökoppling.
När det gäller utbetalda stöd har det gått en tid se-
dan den uppvaktning som var. Vad som är helt klart
är att regeringen och utskottets majoritet har gått med
på en sänkning av ramen för LFA-stöd. Det står klart
och tydligt både i propositionen och i utskottets be-
tänkande. 14 miljoner kronor försvinner av LFA-
stödet till stödområdena 1-3. Det är en faktor som
betyder att man inte når upp till den beslutade ramen
om oförändrat stöd.

Anf. 38 INGE CARLSSON (s) replik:
Fru talman! Under den tidigare jordbrukspolitiken
hade vi ett speciellt stöd till Norrland. Nu har vi gjort
om det till tre olika stödnivåer. Det är kompensa-
tionsbidraget, alltså LFA-stödet, miljöstödet och det
nationella stödet. Totalt sett ger dessa ca 1 000 miljo-
ner kronor, alltså 1 miljard. Det motsvarar den gamla
jordbrukspolitiken. Det var det löftet vi socialdemo-
krater gav - jag tror att det t.o.m. var med Vänster-
partiets stöd - att Norrlandsstödet skulle utgå med
lika mycket pengar i det gamla systemet som i det nya
EU-systemet. Där har vi inte ändrat oss.
Maggi Mikaelsson talar om neddragningar på 14
miljoner kronor. Det hade att göra med EU-
förhandlingen. Det var efter den som vi tvingades dra
ned med 14 miljoner. Men i och med att vi nu höjer
miljöstödet med 600 miljoner kronor och säger att
investeringsstödet skall inriktas på Norrland är jag
övertygad om att både vi och centerpartister - när
besluten är fattade - får mycket beröm i Norrland för
att vi kunnat ge ett bra stöd till dem som behöver det
bäst, nämligen dem uppe i Norrland.

Anf. 39 DAN ERICSSON (kd) replik:
Fru talman! Inge Carlsson sade att man drar ned
på avbytarverksamheten på ett rimligt sätt. Men man
avskaffar i realiteten avbytarverksamheten. Jag vill
ställa en fråga till Inge Carlsson: Är det näringen som
har krävt att avbytarverksamheten skall avvecklas,
eller har man sagt under hand att man tycker att det är
bra? Det vore kanske bra att få ett klargörande på den
punkten. Det leder faktiskt till att arbetslösheten ökar.
Jag måste fråga Inge Carlsson om han tycker att det är
bra att man ökar arbetslösheten. Ni har redan svåra
problem med att leva upp till era löften på det områ-
det.
Jag ställde en fråga om Inge Carlsson tyckte att
den politik man nu bedriver ger de bästa möjliga
förutsättningarna för svensk miljöriktig livsme-
delsproduktion. Min lilla undran var varför det är så
dålig lönsamhet som det är, och varför vi inte får fram
den ekologiska produktionen brett. Jag skulle vilja ha
Inge Carlssons synpunkter.
Det är bra att man även från Socialdemokraternas
sida flaggar upp vad gäller reformeringen av jord-
brukspolitiken i EU. Man ger i alla fall sin ståndpunkt
till känna och talar om ökad marknadsorientering och
avreglering. Det lät nästan som att 1990 års beslut här
i Sverige nu skulle vara ledstjärnan för Socialdemo-
kraterna vad gäller avregleringen av EU:s jordbruks-
politik. Är det verkligen så? Är det 1990 års beslut
som är er ledstjärna när vi skall ut till Europa?

Anf. 40 INGE CARLSSON (s) replik:
Fru talman! Jag undrar om Dan Ericsson och
Kristdemokraterna tycker att vi skall subventionera
vissa näringar och yrkesgrupper. Dan Ericsson liksom
jag har varit med i jordbruksutskottet i många år. Vi
har successivt minskat ersättningarna till avbytarverk-
samheten. Det har förekommit utredningar, där också
näringen har varit inkopplad och där vi kommit fram
till att vi i fortsättningen inte kan subventionera vissa
yrkesgrupper och undanta vissa andra. Vi vill att
näringen, såsom man säger också från näringen, skall
vara med och ta ett större ansvar. Jag tycker inte att vi
kan hålla på att subventionera hur länge som helst. Vi
tar inte bort allt stöd, 13 miljoner finns kvar till jour-
verksamhet. Under de två senaste åren har det bildats
ett antal nya företag inom näringen.
Självklart blir det färre arbetstillfällen, men jag
tror att animalieproducenterna, med det stöd som vi
nu går in med, får en bättre lönsamhet i sin verksam-
het. De får alltså 600 miljoner plus 120 miljoner i
investeringsstöd. Alla kommer inte att ta del av det,
men många. Det gör att de får större möjlighet att
sköta sitt företag som ett eget företag.
Vi kommer båda från Östergötland och vet hur
mycket pengar som de stora slättbönderna har tjänat
på att vi gick med i EU. Det är inga små summor
precis. Det handlar om 15-20 % i lönsamhetsförbätt-
ring. Men det finns ojämnheter. Vissa andra har haft
det besvärligt, t.ex. äggproducenterna på grund av den
finska import som de inte kunnat stå emot. Det finns
även andra som inte fått det så bra. Men totalt sett tror
jag ändå att näringen har tjänat på EU-inträdet och
kommer att tjäna ännu mer pengar med vår politik.

Anf. 41 DAN ERICSSON (kd) replik:
Fru talman! Jag kan bekräfta för Inge Carlsson att
Kristdemokraterna tycker att jordbruksnäringen har
sina speciella förutsättningar och villkor, som innebär
att vi måste ha särskilda system för att klara en bra
livsmedelsproduktion i hela vårt land som skall syfta
till miljöriktiga livsmedel. Jag beklagar verkligen om
inte Socialdemokraterna har den uppfattningen utan
ser jordbruket som en näring bland alla andra.
Inge Carlsson försvarar avvecklingen av avbytar-
verksamheten med att man tillför jordbruket 300
miljoner i miljöstöd. Det är inte riktigt samma sak.
Verkligheten är den att ni gör människor direkt arbets-
lösa, dem som sysslar med avbytarverksamheten. Det
försvårar driften av många jordbruk.
Det är inte så som Inge Carlsson säger att vi bara
har stora slättbönder i Östergötland, utan vi har
skogs- och mellanbygdsbönder som har väldiga pro-
blem i dag. Det kan man inte komma ifrån.
Min fråga är: Är Socialdemokraterna nöjda med
den politik som nu bedrivs och som faktiskt innebär
att man har stora problem inom hela jordbrukskollek-
tivet? Varför får vi inte fram ekologiskt riktigt produ-
cerade livsmedel?
Jag fick inget svar på frågan om EU:s jordbruks-
politik. Är det Socialdemokraternas uppfattning att
1990 års beslut, som drevs igenom i Sverige, är led-
stjärnan för hur ni vill att EU:s jordbrukspolitik skall
reformeras?

Anf. 42 INGE CARLSSON (s) replik:
Fru talman! Dan Ericsson tar in rätt mycket i sin
diskussion som vi inte har behandlat i budgetproposi-
tionen. Men jag har mycket klart talat om att vi soci-
aldemokrater står för en miljövänlig produktion. Vi
vill naturligtvis gå mot ett större ekologiskt utbyte så
att människorna kan köpa giftfria produkter. Där har
vi satt upp ett gemensamt mål, 10 % av hektaren skall
vara ekologiskt odlat år 2000. Där har det inte
kommit in några nya saker som gör att vi har haft
någon möjlighet att ändra oss.
När det sedan gäller EU:s jordbrukspolitik har jag
mycket klart redogjort för vår syn liksom på fiskeom-
rådet. Vi har tidigare med Margareta Winberg i spet-
sen fått igenom en hel del nya krav som kanske låg
bakom 1990 års jordbruksbeslut, vad vet jag. Vi har
alltså på ett mycket aktivt sätt försökt att få de övriga
EU-länderna att inse att även de måste gå mot ett mer
miljövänligt jordbruk, att de måste ta mer hänsyn till
djuromsorgen. Mycket av detta har sin grund på
80- och 90-talets politik då vi ändrade jordbrukssam-
hället. Vi gjorde det därför att vi ville gagna jordbru-
ket. Vi såg framför oss stora möjligheter för jordbru-
ket att vara med på den stora Europamarknaden. Nu
är de mycket framgångsrika när det gäller att exporte-
ra, men de skulle kunna vara ännu mer framgångsrika.
Vi försöker ändå hjälpa dem med pengar till mark-
nadsföring och forskning, så att de i det stora EU-
sammanhanget långsiktigt skall kunna tillvarata kon-
sumenternas intressen.
Jag tror på svensk livsmedelsproduktion, och jag
tror att vi är på rätt väg. 1990 års beslut kanske ligger
i grunden, men vi är alltid öppna för förändringar så
att vi hela tiden har nya infallsvinklar och förslag för
att gynna denna sektor i framtiden.

Anf. 43 LENNART BRUNANDER (c) re-
plik:
Fru talman! Jag skall kommentera Inge Carlssons
anförande bara på en punkt, nämligen att konsumen-
ternas intresse skall stå i centrum. Med de ökade
bekymmer som rörligheten med livsmedel och övriga
varor över gränserna innebär, som vi nu upplever
framför allt när det gäller köttimporten och de salmo-
nellaproblem som den för med sig, tycker jag nog att
hans påstående kräver ett visst ifrågasättande.
Regeringens och framför allt jordbruksministerns
agerande har ju varit ganska undfallande i dessa frå-
gor. Samma sak kan vi konstatera när det gäller gen-
manipulerad mat. Man driver inte de svenska frågorna
på det sätt som jag tycker att man borde göra. Jag
tycker att man tar för stora hänsyn gentemot EU och
för litet hänsyn till just, som Inge Carlsson sade, kon-
sumenternas intresse. Kan vi förvänta oss en mer
aktiv roll från socialdemokratin och regeringen på den
här punkten?

Anf. 44 INGE CARLSSON (s) replik:
Fru talman! Jag ser nästan bara positivt på att vi
nu är med i EU. Det gynnar ju konsumenterna. Det
ger större möjligheter att köpa andra varor, utbudet
blir större. Naturligtvis har EU-medlemskapet också
satt press på den svenska livsmedelsindustrin. Det kan
inte vara rimligt att man på Irland kan köpa en god
stek för 30-40 kronor per kilo och att den i Sverige
skall kosta nästan tre gånger så mycket. Då måste det
vara något fel i systemet. Det är väl i så fall detta vi
skall arbeta för att rätta till.
Jag säger inte att man i de olika leden är ineffek-
tiv. Men det är för litet konkurrens i Sverige. Det
försvinner alltså pengar, men det är svårt att säga vart
de tar vägen. Lennart Brunander liksom jag vet att det
inte är i det första ledet som priserna är för höga. Men
det kan ändå inte vara rimligt att prisskillnaderna skall
vara så stora för de svenska konsumenterna.
Men jag ser enbart stora möjligheter här. Visst får
man vara orolig för en del produkter, beroende på
varifrån de kommer. Jag tycker ändå att det inom EU
sker en bra kontroll av de varor som passerar de olika
landgränserna, så jag ser nog i det här fallet mer möj-
ligheter än svårigheter med EU-medlemskapet.

Anf. 45 LENNART BRUNANDER (c) re-
plik:
Fru talman! Jag kan nog dela Inge Carlssons upp-
fattning att det finns många möjligheter i den europe-
iska marknaden. Men i avtalet med EU skrevs det ju
in att det skulle ske en kontroll av de matvaror som vi
får hit. Vi har ju i Sverige under lång tid haft en
mycket restriktiv hållning när det gäller förekomsten
av salmonella, kemikalier, gifter och läkemedel i
matvaror över huvud taget. Detta har vi nu svårt att
kontrollera. Enligt avtalet med EU skall denna kon-
troll fungera. Men uppenbarligen fungerar inte kon-
trollen.
Vi får nu till Sverige in partier som är salmonel-
lasmittade, och det gäller även de partier som har
intyg. Detta är illavarslande. Därför ställer jag frågan
till Inge Carlsson om vi kan förvänta oss en mer aktiv
roll från socialdemokratin och regeringen för att få
kontrollen att fungera, så att konsumenten kan känna
sig säker.
De prisskillnader som Inge Carlsson talar om är ju
inte reella. Att köttmarknaden i Europa har klappat
ihop på grund av galna ko-sjukan och man därför
säljer produkter till mycket låga priser är ju inte väg-
ledande.

Anf. 46 INGE CARLSSON (s) replik:
Fru talman! Lennart Brunander tar upp några fall
som bl.a. gäller salmonella och vill att vi skall verka
för en bättre kontroll. Det kan nog vara riktigt. Men
då tycker jag faktiskt att det är litet märkligt att Cen-
terpartiet har ställt sig bakom motionen om bestrål-
ning av kryddor.
Bestrålning av kryddor förekommer i nästan alla
länder i Europa, även i våra grannländer. Att Norge
nu har bestrålade kryddor är för att det där kom in
kryddor som ledde till en stor salmonellaspridning i
landet. Därför förstår jag inte varför Lennart Brunan-
der och Centerpartiet i den reservation som de har
tillsammans med Miljöpartiet inte vill tillåta bestrål-
ning av kryddor för att förhindra att salmonella sprids
i Sverige. Ni tror att det skulle bli en inkörsport för
import av andra bestrålade livsmedel, men så är det
inte. Utskottsmajoriteten säger ju klart ifrån att detta
inte får bli en inkörsport för bestrålade varor.
Men jag tycker att det som talar emot Lennart
Brunanders oro är att när det gäller sådana produkter
som kan konkurrera med svenska produkter skall det
vara jättehård kontroll, men när det gäller kryddor
som kan ställa till med salmonellaelände, då vill inte
Lennart Brunander följa utskottsmajoritetens beslut.
Jag tycker inte att det är riktigt konsekvent.

Anf. 47 INGVAR ERIKSSON (m) replik:
Fru talman! Inge Carlsson säger att den svenska
livsmedelsproduktionen är en framtidsnäring och att
det inte finns några avgörande skillnader i synsätt i
utskottet. I dag säger Inge Carlsson att EU-
medlemskapet har inneburit fördelar. Jag tror att det
ligger en hel del i vad han säger. Men, Inge Carlsson,
jag tror att just EU-medlemskapet så småningom har
gjort klart för er socialdemokrater att er tidigare så
negativa inställning till jordbruket nu måste överges.
Det har tagit onödigt lång tid, Inge Carlsson.
Jag vill nämna några problem som ni har skapat
när ni har ingripit i regelverket och gjort det mer
krångligt än vad det behöver vara. Ta exemplet på
miljöområdet vad gäller systemet för ersättningarna
och debaclet när det gäller mjölkkvoterna.
Sedan säger Inge Carlsson att det inte finns någon
anledning för riksdagen att tala om för regeringen vad
den skall göra. Utvärderingar och utredningar skall
göras, säger Inge Carlsson. Ja, men visst finns det
anledning. När kommer beskeden från utredningar
och utvärderingar? Om jag har uppfattat det rätt
kommer också dessa att ta onödigt lång tid, vilket gör
att nya problem kan dyka upp i sammanhanget. Det är
det vi är rädda för och det är därför vi trycker på. Jag
tror att det finns anledning att fortsätta med dessa
påtryckningar.
Vidare säger Inge Carlsson att Socialdemokrater-
na fick ta över ett land i ekonomiskt förfall. Det har
han liksom andra socialdemokrater hävdat. Men var
finns ni 1991, när vi fick ta över efter 80-talets ut-
svävningar som ni hade ansvaret för? Glöm inte detta,
Inge Carlsson!
Inge Carlsson svarade inte på mina frågor om mo-
tiven för miljöskatter. Han svarade inte heller på de
andra frågorna, men jag hoppas att han har möjlighet
att återkomma.

Anf. 48 INGE CARLSSON (s) replik:
Fru talman! Jag var med i denna riksdag 1991,
1992, 1993 och 1994. Det var mycket jobbigt i och
med det sätt som ni förde politiken på. Men det skall
vi inte diskutera. Jag var mycket fåordig när det gäll-
de vad vi tog över 1994. Förbättringarna behöver jag
inte heller orda så mycket om.
Ingvar Ericsson säger att vi socialdemokrater har
varit med om att bidra till en mängd olika problem för
det svenska jordbruket och att han nu fått en mer
nyanserad bild av det svenska jordbruket. Bakom de
förslag som vi har genomfört, olika miljöersättningar
och mjölkkvoter, har det alltid funnits en mycket bred
utskottsmajoritet.
Hade vi gått på moderaternas förslag i en del av
de här frågorna, hade vi haft ett helt annat jordbruk.
Jag hörde att Ingvar Eriksson inledningsvis sade att
många avstår från att sköta sina marker för att de inte
får några stöd. Men är det inte fel att säga så? Är det
inte egentligen så att jordbrukarna, markägarna, har
ett ägaransvar - även för kommande generationer? Är
det så att ni hela tiden är tvungna att få ersättningar
för den minsta miljöåtgärd ni skall genomföra?
Jag upplever inte jordbrukarna på det sätt som
Ingvar Eriksson inledningvis beskrev dem på. Jag
tycker faktiskt att den politik som vi har lagt fast från
1994 och framåt, med stöd av Centerpartiet men ock-
så av andra partier, är den jordbruks- och livsmedels-
politik vi vill se i EU. Det är det vi vill jobba för. Jag
vet att ni vill ta bort alla miljöstöd och dieselskatter
osv.
Jag kommer ihåg när vi hade den här diskussionen
för två år sedan. Då kom det förslag från moderaterna.
Vi skulle ta hem hela miljöstödet på 2,8 miljarder
kronor. Något annat fanns det inte en tanke på, det
handlade bara om pengar ned i plånboken.

Anf. 49 INGVAR ERIKSSON (m) replik:
Fru talman! Inge Carlsson var med 1991-94, det
upplevde jag. Men vad gjorde Inge Carlsson 1991-
94? Inte medverkade han till att lösa de problem hans
parti ställde till med under 80-talet! Vi är mer kon-
struktiva i opposition, och vi har alltid haft en klar
linje. Ni socialdemokrater har en linje i regerings-
ställning och en helt annan linje i opposition. Det är
sanningen, Inge Carlsson. Kom tillbaka och redogör
för detta!
Sedan vill jag också ta upp Inge Carlssons påstå-
ende om att jag skulle ha sagt att jordbrukarna inte
sköter sin mark. Det har jag inte, men ni har gjort så
krångliga system för att få ut miljöersättningarna att
man tycker att det är hopplöst, och man står inför
risken att förlora på detta. Man vill inte ha stöd i
onödan, Inge Carlsson, och man tar sitt ägaransvar.
Men det är just på det området som ni socialdemokra-
ter inte har någon tro på den enskilde markägarens
ansvar. Det har däremot vi, men vi vill göra ett enkelt,
konstruktivt administrativt bra system så att det går att
utnyttja EU-medel. Det är det vi anser är riktigt. Det
är ekonomiskt riktigt att utnyttja hela miljöstödet. Jag
frågar, som jag också gjorde innan: Är ni beredda att
göra det nästa valperiod? Vi fick inget var på det.
Vi fick heller inget svar på om ni vill utvärdera
miljömotivet på gödselskatten, och vi fick inget svar
på min fråga om dieselskatterna och de konkurrenss-
nedvridande kostnader som ni har lagt på jordbruket
och näringen. Det är konkurrenssnedvridande. Vi är
optimister när det gäller svenskt jordbruk och svensk
livsmedelsindustri. Men det förutsätter, Inge Carlsson,
att näringen får jobba på någorlunda lika villkor som
brukare och industrier i konkurrentländerna.

Anf. 50 INGE CARLSSON (s) replik:
Fru talman! Ingvar Eriksson frågade mig vad jag
gjorde under åren 1991-94. Jag var bl.a. ersättare i
Riksbanksfullmäktige, och då, i september och no-
vember 1992, höjde vi räntan till 500 %. Nu är den
nere i 5 %. Det är alltså litet skillnad. Jag kunde na-
turligtvis inte påverka er politik så mycket.
Ingvar Eriksson frågar om vi nästa år skall ta hem
miljöstödet fullt ut. Det skall vi inte. Nästa år blir det
de 600 miljoner kronorna som blir ett extrastöd. Som
jag har sagt i mitt inlägg ökar sedan möjligheterna,
tack vare att vi tillsammans med Centerpartiet nu har
fått bättre ordning på finanserna, att vi skall kunna ta
hem det framförhandlade miljöprogrammet till den 31
december 1999. Om det bli 1998 eller 1999 kan jag
inte stå här och avgöra, men nu är det ju faktiskt inte
så många miljoner kronor kvar.
Sedan försöker Ingvar Eriksson att få in en dis-
kussion om konkurrensen och konkurrenssituationen
jämfört med andra länder. Ert broderparti, höll jag på
att säga, Folkpartiet, vill ju införa en ny fastighets-
skatt eller arealskatt. Det nappar inte vi på. Vi vill inte
belasta jordbruket mer. Vi har vidtagit en del åtgärder
här i landet. Det handlar om olika miljöavgifter osv.
Men Ingvar Eriksson kan jämföra med sina grannar
danskarna. De har ju en fastighetsskatt. Uppslaget
från Folkpartiet tycker vi faktiskt är ganska intressant.
Vi skall försöka nyansera det hela litet mer långsik-
tigt. Vi kanske så småningom kommer att ta ut en
arealskatt, vem vet?

Anf. 51 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik:
Fru talman! Jag har en del frågor till Inge Carlsson
som jag hoppas att jag kan få svar på.
Vi tycker att det är mycket bra att man plockar
hem det här vallstödet. Men, Inge Carlsson, i det
första förslag som Jordbruksverket kom med, fanns
det inga miljökrav alls - alltså i huvudförslaget. Då
undrar jag: Är vi överens om att det, för att kallas ett
miljöstöd, ändå måste finnas miljökrav i det här? Ett
förslag som har kommit från ekologiska lantbrukare
är att ha ett system med två nivåer, där den första
nivån kräver att man inte använder kemiska bekämp-
ningsmedel och den andra nivån kräver att man inte
heller använder konstgödselkväve. Är det ett förslag
som Inge Carlsson tycker är intressant, och på vilket
sätt skall annars miljökraven komma in? Det är min
första fråga.
Min andra fråga gäller det investeringsstöd som nu
kommer till, och som också är bra. Kan man tänka sig
att det också kan få användas för äggproduktionen,
för de äggproducenter som vill komma ifrån burarna
och börja producera ägg på ett alternativt och för
hönan bättre sätt?
Min tredje fråga gäller rovdjurspolitiken. Det står
i betänkandet att regeringen skall återkomma så snart
som möjligt. Det står också att ett lämpligt tillfälle för
en sådan redovisning är t.ex. budgetpropositionen för
år 1998. Det visade sig att regeringen återkommer i
tilläggspropositionen med det tilläggsanslag som man
vill ha på 20 miljoner kronor för rovdjursrivna renar i
fjällen eftersom man inte kommer att få igenom sitt
15-miljonerkronorsstöd, pengarna från Bryssel, och
dessutom lägger på fem miljoner kronor för invente-
ringar. Kan man inte tänka sig att man redan i den
propositionen återkom med rovdjurspolitiken? Det
skulle vara före budgeten 1998.

Anf. 52 INGE CARLSSON (s) replik:
Fru talman! Utskottet har ju talat om att vi önskar
en sammanhållen rovdjurspolitik som också skall
möjliggöra en helhetssyn på de biologiska, jaktliga
och näringsmässiga frågorna. Den här politiken skall
ju avse hela landet och inte bara renskötselområdet.
Det rymmer en mängd svåra frågor. Rennäringens och
övriga tamdjursägares intressen skall vägas in. Inte
minst gäller det här de mycket känsliga frågorna om
hur många rovdjur vi skall ha av en viss art och var i
landet arten skall kunna accepteras.
Dessa överväganden kräver att Naturvårdsverket
får i uppdrag att lämna förslag till en rovdjurspolitik,
och därefter skall det vara en bred remissomgång. Jag
tror att det blir mycket svårt, eller omöjligt, att göra
detta så snabbt som det begärs i reservationen. Jag
tror att vi får vara glada för att vi hinner ta det någon
gång under 1997, men absolut inte under våren 1997,
det tror jag är omöjligt.
Sedan gällde det investeringsstödet. Frågan var
om detta skulle kunna bidra till investeringar inom
äggnäringen. Jag har inte läst något annat än att det
här investeringsstödet skall vara till för att förbättra
miljön och förbättra för djuren. Hönorna tillhör nog
den aktuella kategorin vad jag förstår.
När det gäller miljöstöd och vallstöd har jag för-
sökt att tala om ett antal gånger att det skall ha en
miljöprofil. Det står i vår motion, och det står ut-
skottsmajoriteten bakom. Jag förutsätter att det kom-
mer att vara en stark miljöprofil på vallstödet.

Anf. 53 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik:
Fru talman! Jag får tacka för en del av svaren, men
när det gäller rovdjurspolitiken är det ju precis så som
Inge Carlsson säger. Det här är stort. Borde inte det
göra att man faktiskt går fram med en speciell enskild
proposition om det här? Det är vad Miljöpartiet före-
slår. Då får vi en riktig diskussion, och vi slipper få en
mängd stora frågor inbakade i budgetpropositionen.
När det gäller avbytarverksamheten blir jag litet
förvånad när Inge Carlsson säger att man inte skall
subventionera vissa yrkesgrupper. Betyder det att
Inge Carlsson numera kallar arbetslöshetsunderstöd
för subventionering av vissa yrkesgrupper? De här
pengarna måste ju betalas på annat sätt, nämligen i
form av arbetslöshetsunderstöd med tanke på att 300-
400 kommer att bli arbetslösa.
Sedan vill jag kommentera det som Inge Carlsson
säger om att man har billigare mat i Irland än i Sveri-
ge. Tacka sjutton för det! I Irland är det ingen vinter
och djuren kan gå ute. Man har en helt annan lag-
stiftning om djurskydd. Och inte minst: 65 % av de
köttdjur som finns i Irland har en Belgisk blå som
förälder. Det innebär att man får mer kött på djuren.
Men detta strider helt mot vad jordbruksministern
säger, att hon absolut inte vill ha några korsningskal-
var med Belgisk blå. Är det då acceptabelt att Sverige
importerar irländskt kött från djur där ena föräldern är
Belgisk blå? Det undrar jag.
Kan Inge Carlsson garantera att vi inte får in be-
strålad mat i Sverige i dag? Såvitt jag kan förstå och
enligt vad Livsmedelsverket säger finns det inget
svenskt undantag från bestrålad mat. Det finns inte
heller några krav på märkning. Hur är det Inge Carls-
son, kommer det in bestrålade livsmedel till Sverige
eller inte?
Avslutningsvis tycker jag att det är mycket förvå-
nande att regeringen, som säger sig ha höga ambitio-
ner när det gäller genmanipulerade livsmedel, säger ja
till det novelle-food-direktiv som skall beslutas i dag i
Bryssel och som innebär en märkning icke värd nam-
net. Enbart levande - dvs. ren tomat och ren sojaböna
- mat skall märkas, ingenting annat. Är inte det en
mycket låg ambitionsnivå, Inge Carlsson?

Anf. 54 INGE CARLSSON (s) replik:
Fru talman! Jag kan inte med säkerhet svara på
frågan om vi får in bestrålade livsmedel eller inte,
eftersom jag vet att det finns bestrålad potatis i t.ex.
Tyskland. Vi har ju ingen kontroll av importen. När
det gäller irländskt kött är det i hög grad näringarna
själva som äger de större slakterierna som importerar
detta kött. Gudrun Lindvall har gett en förklaring till
varför köttet är mycket billigare i Irland.
När det gäller avbytarverksamheten tycker jag att
jag på ett ärligt och korrekt sätt har angett på hur vi
ser på frågan. Det svar som jag gav till Dan Ericsson
är det svar som gäller även för Gudrun Lindvall.
Gudrun Lindvall undrade om det angående rov-
djuren skall upprättas en särskild skrivelse, läggas
fram en särskild proposition eller om det skall komma
ett förslag i budgetpropositionen. Utskottet har skrivit
att detta senast skall redovisas i budgeten för 1998.
Det innebär att det finns en öppning för att förslaget
kan komma vid något annat tillfälle. Vad jag och
utskottet klart har sagt med anledning av Gudrun
Lindvalls reservation är att man inte hinner att få fram
något förslag med tanke på att det rör sig om ett stort
arbete med åtföljande remissomgång. Därmed hinner
vi inte bli färdiga till våren 1997.

Anf. 55 CARL G NILSSON (m):
Fru talman! Jag vill ge några kompletterande syn-
punkter under rubrikerna Skog, Fiske och Rennäring
- det sistnämna med bäring på rovdjurspolitiken.
1993 års skogspolitiska beslut innebar att vi satte
upp dels ett produktionsmål, dels ett miljömål för
skogsbruket. Beslutet innebar också en kraftig avreg-
lering av skogspolitiken. Skogsägarna och skogsbru-
ket fick därmed ett stort ansvar under stor frihet.
Jag delar inte det som Maggi Mikaelsson sade för
en stund sedan. Hon sade att denna nya skogspolitik
har inneburit stora problem för skogsbruket. Jag tyck-
er faktiskt att man kan se att skogsbruket väl har
lyckats med att leva till upp båda dessa mål, nämligen
att förse svensk skogsindustri med råvara samtidigt
som miljömålen har nåtts. Vi har fått ett mer naturan-
passat skogsbruk. Detta gäller både det enskilda
skogsbruket och storskogsbruket. Hundratusentals
skogsägare har deltagit i utbildningskampanjer för att
lära sig mera om skogsbruk kombinerat med natur-
vård och biologisk mångfald.
Skogsstyrelsen och skogsvårdsmyndigheten över
huvud taget har ägnat sig åt information och utbild-
ning i stället för den typ av förmynderi som tidigare
präglade skogspolitiken. Det är en av orsakerna till att
vi föreslår ökade resurser till skogsmyndigheten i
budgeten så att man skall kunna fortsätta med denna
informations- och utbildningsverksamhet och utvidga
den.
Den skogspolitiska kommittén föreslog också en
regionalisering av skogsvårdsmyndigheten och en
neddragning av antalet skogsvårdsstyrelser. Denna
regionalisering lades emellertid på is fram till dess att
man blev klar med Regionberedningen. Denna regi-
onberedning kom fram till slutsatsen att skogsvårds-
styrelserna skulle inordnas under länsstyrelserna.
Endast de moderata ledamöterna i Regionberedningen
föreslog att skogsvårdsmyndigheten fortfarande skulle
vara en enskild och samlad myndighet utanför länssty-
relserna.
Vi tycker nu att det är bra att regeringen har före-
slagit och beslutat att skogsvårdsmyndigheten fortfa-
rande skall vara en egen myndighet med självständig
ställning. Däremot finns det anledning att fundera
över placeringen av regionkontoren. Skogsstyrelsen
har lagt fram ett förslag till hur dessa elva skogsmyn-
digheter skall lokaliseras ute i landet. På flera punkter
har regeringen gått emot detta förslag och ändrat på
lokaliseringen.
Jag beklagar att vi här inte kunde ha fått möjlighet
att fråga regeringen om motiven till dessa ändringar.
Därmed delar jag den kritik som har framförts här
mot kammarledningens planering av dessa debatter.
Förra måndagen visste vi sedan länge att det skulle
vara miljöministerråd i Bryssel. Vi har också sedan
länge vetat att det skulle vara jordbruksministerrråd i
dag. Trots detta kolliderar båda dessa debatter med
respektive ministrars möjlighet att närvara här. Den
kritik som har framförts här i dag är välgrundad.
Nu är det möjligt att Inge Carlsson kan svara på
frågan vad som är motivet till att regeringen har gått
ifrån Skogsstyrelsens förslag som - såvitt jag har
uppfattat det - har grundat sig på kunskap om eko-
nomi och effektivitet. Vi kan t.ex. fundera över varför
Skogsstyrelsen valde att förlägga skogsvårdsstyrelsen
i vår östra region till Västervik i stället för till Linkö-
ping som hade föreslagits. Detta är en politisk klå-
fingrighet som jag inte tror gynnar effektiviteten och
den nya myndighetens möjligheter att arbeta.
Fiskepolitiken har som tidigare nämnts flyttats
över till EU-nivå. Här finns det anledning för oss som
nation att vara kritiska mot EU:s och kommissionens
vilja att lägga sig i sådana frågor som bättre kan skö-
tas på nationell nivå.
Hur mycket fisk som våra fiskbestånd tål att be-
skattas med skall naturligtvis avgöras på en interna-
tionell nivå, vilket också görs när det t.ex. gäller hur
mycket fisk som får tas upp ur Östersjön genom den
gemensamma Warzawakonventionen. Därefter borde
länderna själva få avgöra hur respektive nation skall
utnyttja sina tilldelade kvoter. Jag hoppas att jord-
bruksministern, som också är fiskeriminister, verkli-
gen hävdar Sveriges vilja att subsidiaritetsprincipen
skall gälla. EU har ingen anledning att lägga sig i hur
många båtar och vilken typ av båtar en nation använ-
der sig av samt på vilket sätt respektive nation utnytt-
jar sina kvoter.
Vi i Sverige ligger långt framme när det gäller
strukturomvandlingen av fisket. Vi har redan anpassat
svenskt yrkesfiske efter de möjligheter vi har att fånga
upp våra kvoter.
Som har sagts här tidigare begär nu utskottet ett
förslag på hur den övriga fiskevården i våra insjöar
och längs våra kuster skall finansieras. Maggi Mika-
elsson nämnde att vi tidigare i kammaren har diskute-
rat hur sådan fiskevård skulle kunna organiseras och
finansieras. I en nyligen framlagd statlig utredning har
man noterat att de fiskevårdsområden som finns i
Sveriges land säljer fiskekort för drygt 250 miljoner
kronor, alltså en kvarts miljard. Detta är betydande
belopp, och vi vet väl att de mesta av de pengarna
används för fiskevård i de vatten där fiskekorten för-
säljes. Detta visar att en lokal förankring och en lokal
styrning av hur pengar till fiskevård skall användas är
något som fungerar. Det handlar om att man bildar
fiskevårdsområden, säljer fiskekort och använder
pengarna till fiskevård i de vatten där fisket sker.
Det här är en metod som vi tycker mycket väl
skulle kunna användas inom större områden. Reso-
nemang om detta sker för närvarande kring sjön
Hjälmaren, där man undersöker möjligheterna till ett
samarbete mellan privata fiskevattenägare och repre-
sentanter för de allmänna fiskevattnen, om dessa
skulle kunna få till stånd vad man kallar fiskesköt-
selområden som skulle kunna ta betalt för fisket i de
vattnen och låta pengarna komma vattnet till godo för
fiskevård. Detta är något vi har diskuterat här i kam-
maren tidigare, och jag har noterat att det finns ett
betydande stöd för den här metoden.
När det gäller de statligt ägda vattnen tycker vi att
det är logiskt och motiverat att staten skjuter till bud-
getpengar för att ta ansvar för fiskevården på sina
vatten. Det är motivet till att vi i den budgethantering
vi har haft har föreslagit ytterligare 5 miljoner kronor
till fiskevård i de rent statligt ägda vattnen.
Slutligen något kort om rennäringen och rennä-
ringens förhållande till rovdjurspolitiken. I den övriga
viltvårdsdiskussionen har vi tidigare, för några år
sedan, bestämt att frågor som rör skador som upp-
kommer på framför allt skogsbruk men också jord-
bruk av icke-rovdjur, dvs. klövvilt - älg, hjort och
rådjur - är något som skall skötas av markägare, jäga-
re och dem som utsätts för skadorna. Markägare,
jägare och jordbrukare får alltså själva ta ett ansvar
för att viltbestånden har en sådan storlek och en sådan
balans att de skador som uppstår är acceptabla för den
samlade näringen.
Den möjligheten finns inte när det gäller rovdjur-
spolitiken. Där har vi bestämt att vi får tåla en rov-
djursstam, och vi har därför också beslutat att staten
är beredd att betala för de skador som rovdjuren gör
på rennäringen. Här finns emellertid det ologiska att
de skador som rovdjuren gör på övriga näringar ut-
över rennäringen inte betalas. Om vi skall ha en rov-
djursstam som är så stor så att skador uppstår inom
såväl rennäringen som övrig verksamhet skall staten
självfallet vara beredd att betala för samtliga sådana
skador. Detta har vi skrivit om i vårt gemensamma
ställningstagande vad gäller behovet av en samlad
rovdjurspolitik. Det är bra att en sådan diskussion
kommer till stånd, så att vi får pröva rovdjurspolitiken
utifrån alla aspekter, fru talman.

Anf. 56 MAGGI MIKAELSSON (v) replik:
Fru talman! Jag begärde replik när Carl G Nilsson
pratade om skogsvårdslagstiftningen. Jag håller med
om att mycket positivt har hänt efter det att den nya
skogsvårdslagen har trätt i kraft. Det är bra att många
skogsägare har ett ökat miljöansvar. Det är bra att det
är på gång med miljöcertifiering och att man kanske
också är på väg att komma överens med miljöorgani-
sationerna i stället för att se dem som sin huvudmot-
ståndare. Vissa förenklingar av den gamla lagen var
bra.
Men det har också uppstått en hel del negativa sa-
ker till följd av den nya lagen. Bl.a. vet man att själv-
föryngringen - av ekonomiska skäl - ökar också på
marker som inte alls är lämpade för det. Röjningen
har praktiskt taget upphört i stora delar. Skogsbilvä-
gar byggs i dag utan några som helst krav på sam-
ordning eller av några som helst miljöskäl. Ransone-
ringsreglerna blev inte bra. Det har förekommit sköv-
ling. Skogsmarker har styckats upp, och skog har
skövlats. Den biologiska mångfalden är hotad i vissa
skogsområden. Forskare slår larm i dag. Torleif Inger-
lög som fick Nordiska rådets miljöpris har vädjat om
ett moratorium för känsliga områden.
På den punkten måste man alltså säga att den nya
skogsvårdslagen inte har räckt till eller att den, eller
de som skall tillämpa den, dvs. skogsägarna själva,
har misslyckats. Det är viktigt att skogsägarna ser det
här som en utmaning och tar det här ansvaret. Många
gör det också, och det tycker jag är bra. Men avregle-
ring får ju aldrig i sig vara något självändamål.
Carl G Nilsson vet lika väl som jag att alla fiske-
vårdsområden inte fungerar lika bra. Fiskevård är
också mer än att bara plantera ut fisk. Fiskevård måste
bygga på vad som är biologiskt möjligt och utgå från
bärkraft. Därför har vi i vår motion om hur fiskevår-
den skall finansieras skissat på flera olika varianter.
Jag tror att det finns förutsättningar för ett bra förslag
så småningom.

Anf. 57 CARL G NILSSON (m) replik:
Fru talman! Den biologiska mångfalden har inte
blivit sämre i svenskt skogsbruk efter det att vi fattade
det senaste skogspolitiska beslutet och införde den
nya skogsvårdslagen. Den nya skogsvårdslagen inne-
bär just att vi bejakar mångfald och låter de enskilda
skogsägarna bedriva skogsbruk utifrån sina intressen
och sina kunskaper. Det har inneburit att vi har fått
väldigt många skiftande typer av skogsbruk, att
många röjer mer och en del röjer mindre. Detta har
just bidragit till den ökade biologiska mångfalden.
Samtidigt har vi, som jag sade, inte några som helst
bekymmer med försörjning av råvara, och vi har en
större skogstillväxt än vi någonsin har haft i Sveriges
land. Det finns alltså inget motsatsförhållande mellan
en god och stor produktion och en god biologisk
mångfald.
Sedan ett par ord om fiskevård. Det är riktigt att
fiskevård inte bara innebär fiskutsättning och utplan-
tering av fisk. Fiskevård innebär att se till att fiske-
vattnen utnyttjas. Jag brukar säga att fiske kanske är
den viktigaste formen av fiskevård. Bildandet av
fiskevårdsområden innebär att vattnen blir tillgängliga
för allmänheten, de blir tillgängliga för att nyttiggöras
på ett eller annat sätt, genom sportfiske eller yrkesfis-
ke. Det är just därför som bildandet av fiskevårdsom-
råden är till nytta inte bara för vattnen i sig utan också
för dem som vill ha glädje av och nyttja fiskevattnen.

Anf. 58 MAGGI MIKAELSSON (v) replik:
Fru talman! Jag tror att Carl G Nilsson och jag är
överens om att det är bra med mångfald i skogsbruket.
Det är bra att många mindre skogsägare har fått litet
mer fria händer. Å andra sidan kan man säga att
många av dessa bedrev ett sådant skogsbruk även med
den gamla lagen, även om de faktiskt inte fick göra
det.
Det som håller på att hända och som jag tycker är
oroande är att man mer och mer ser till en kortsiktig
lönsamhet inom en sektor som verkligen borde ha ett
långsiktigt perspektiv. Det är nu mer inriktat på att
producera massaved än att ta fram kvalitetsvirke. Det
är i det sammanhanget som problemet med minskad
röjning kommer in.
Det är också ett faktum att gamla naturskogar
huggs ut och att biologisk mångfald försvinner. Det är
ett stort hot, för den mångfalden får vi ju aldrig tillba-
ka igen.
Jag är överens med Carl G Nilsson om att det är
bra med fiskevårdsområden. Jag tror att vi kommer att
få möjlighet att återkomma till den debatten så små-
ningom. Man måste där också ta hänsyn till att det
inte alltid är så lätt att avgränsa fiskevårdsområdena.
Det gäller inte minst i rinnande vatten, där fiske-
vårdsåtgärder på det ena stället får konsekvenser
också på ett annat ställe. Därför behöver vi ha en
helhetssyn och något slags övergripande syn på det
hela.

Anf. 59 CARL G NILSSON (m) replik:
Fru talman! Maggi Mikaelsson antyder att tack va-
re att vi under den gamla skogsvårdslagen hade till-
räckligt många skogsägare som avsiktligt bröt mot
denna och utövade en annan skogsvård hade vi också
då en hygglig biologisk mångfald. Det är möjligt att
det ligger någonting i det, men vi kan inte ha en
skogsvårdslagstiftning som bygger på att vi hoppas att
ett tillräckligt stort antal inte skall bry sig om lagen.
Jag vidhåller att det här har varit till nytta för den
biologiska mångfalden. Jag tror att skogsbrukarna
inklusive storskogsbruket är kapabla att avgöra vilken
typ av produktion man skall ha för att tillfredsställa
efterfrågan på massaved och timmer, ibland beroende
på olika konjunkturer. Vi måste ge skogsbruket för-
troendet att sköta den frågan även i fortsättningen.
Lagen om tillgång och efterfrågan kan inte sättas ur
spel på något område.

Anf. 60 MARIE WILÉN (c):
Fru talman! Regeringen föreslår, vilket det tyvärr
också verkar finnas utskottsmajoritet för, att bestrål-
ning av kryddor skall tillåtas. Detta har Centerpartiet
reserverat sig mot. Vi anser att Sverige inte skall
luckra upp bestrålningsförbudet. Det finns risk för att
bestrålning på sikt tillåts på fler livsmedel, och vi ser
en sådan utveckling som mycket olycklig.
Bestrålning av livsmedel medför en försämring av
kostens näringsvärde. Särskilt känsliga är vissa vita-
miner. Näringsvärdesförsämringen beror inte bara på
stråldosen utan också på den förlängda hållbarhet som
följer av att livsmedlet bestrålats.
Livsmedel som bestrålas i ett eller flera europeiska
länder är lök, potatis, räkor, kyckling, jordgubbar,
svamp och kryddor. Bestrålningsförbudet infördes i
Sverige under det socialdemokratiska statsrådet Hell-
ström, och det motiverades med omsorg om konsu-
menterna. Man kan litet försiktigt ställa sig frågan vad
som har skett med den omsorgen om konsumenterna
och hänsynen till deras oro för bestrålningen. Vad har
skett sedan slutet av 80-talet?
Det är som att välja mellan pest eller kolera, men
vi har inga alternativ, säger Barbro Söderberg på
Jordbruksdepartementet till ICA-Nyheter den 6 juni i
år. Mot bakgrund av pest-eller-kolera-argumentet
förstår jag inte att man tillåter bestrålning. När meto-
derna är lika dåliga, varför väljer man då den metod
som riskerar att bli använd för fler livsmedel?
Regeringen och utskottets majoritet betonar i och
för sig att bestrålningens begränsade tillåtlighet inte
får bli en inkörsport till behandling av andra livsme-
del än kryddor, och det är givetvis bra. Men jag tror
att det när acceptans för bestrålade kryddor uppstått
är risk för att utvecklingen rullar på och att argumen-
tet om att bestrålning av livsmedel görs i flera andra
EU-länder får fäste.
Även om Eva Sandberg, toxikolog på Livsme-
delsverket, i tidningen Fri Köpenskap den 7 juni säger
att bestrålning av kryddor inte skall vara startskott för
bestrålning av fler livsmedelsgrupper, öppnar hon
ändå för det inom smala produkter som varmvattenrä-
kor och grodlår. Jag undrar då vad som kommer efter
kryddor och möjligen efter smala produkter. Kan det
vara jordgubbar, lök eller potatis?
Fru talman! Mot denna bakgrund yrkar jag nu bi-
fall till reservation 15, bestrålning av kryddor.
Jag skulle också vilja ställa några frågor till rege-
ringen, men det får i detta fall bli till Inge Carlsson.
Om - eller kanske rättare sagt då - beslutet om be-
strålning av kryddor fattas undrar jag när kryddor
kommer att börja bestrålas i Sverige. Är det vid års-
skiftet eller är det senare? Och hur kommer märk-
ningen att se ut så att man har möjlighet att välja?
Märkningen är mycket viktig för att vi som konsu-
menter skall kunna välja. Jag hoppas förstås, precis
som Maggi Mikaelsson, att konsumenten kommer att
välja bort bestrålade kryddor.
När det gäller de regionala stöden till jordbruket
tycker jag att det är viktigt att komma ihåg att rege-
ringen har fattat beslut om att ge Jordbruksverket i
uppdrag att göra en samlad utvärdering och översyn.
Jag vill nämna att man i samband med det har givit
Jordbruksverket i uppdrag att se över stödområdesin-
delningen i vad avser de områden som i slutförhand-
lingarna med EU inte ansågs uppfylla gällande krite-
rier och därför hamnade utanför nuvarande system.
Detta är bra. Jag utgår från att man med denna ut-
värdering och översyn kan komma till rätta med de
bekymmer som finns.
Fru talman! Detta var de två saker som jag ville
beröra. Jag tackar för ordet och yrkar ännu en gång
bifall till reservation nr 15

Anf. 61 MAGGI MIKAELSSON (v) replik:
Fru talman! Jag har en ganska kort fråga till Marie
Wilén. I dag använder man etylenoxid vid behandling
av kryddor som inte tål uppvärmning. Det har bevisats
att denna gas är cancerogen. Man har också sett att
det kan finnas restprodukter i kryddorna när de har
behandlats med gasen. Om man inte vill tillåta be-
strålning och alternativet är en cancerogen gas, vill
jag höra om Marie Wilén och Centerpartiet är bered-
da att förbjuda också användning av etylenoxidgas till
kryddor.

Anf. 62 MARIE WILÉN (c) replik:
Fru talman! Jag skulle till en del kunna instämma i
det svar som Gudrun Lindvall tidigare gav till Maggi
Mikaelsson. Det viktigaste är att se till att vi får en
sådan kvalitet och hantering av kryddor att vi slipper
att använda någon av de här metoderna. Det är det
grundläggande och det absolut viktigaste. Jag vet att
dessa metoder redan i dag används i väldigt liten
omfattning, och jag ser problem med båda. Jag hop-
pas att man hittar en ny metod. Jag vill absolut inte att
denna typ av bestrålning blir en inkörsport till att
fortsätta med andra livsmedel.

Anf. 63 MAGGI MIKAELSSON (v) replik:
Fru talman! Om detta är vi nog helt överens. Men
om man skall vara logisk och konsekvent borde man i
rimlighetens namn säga att man skall välja bort både
pest och kolera. Man bör då bara ta in kryddor som
tål uppvärmning eller börja odla kryddorna själva. Jag
tycker att både Centern och Miljöpartiet har en gans-
ka inkonsekvent hållning. Man väljer bort det ena till
förmån för något som är lika dåligt och vars konsek-
venser man inte känner till. Det som man definitivt
vet är att etylenoxid är cancerogen, och det var det
avgörande när vi tog ståndpunkt i vårt parti.

Anf. 64 MARIE WILÉN (c) replik:
Fru talman! Som Maggi Mikaelsson sade är det
viktiga givetvis att sträva mot att inte behöva använda
någon av dessa metoder. Om det är vi överens.
Jag hoppas att man skall kunna nå dit, men som
jag sade vill jag absolut inte medverka till att införa
bestrålning av livsmedel - till att börja med kryddor -
om det finns en risk att det sedan går vidare. Det är så
det har börjat i andra länder, och den utvecklingen vill
inte jag medverka till.

Anf. 65 EVA ERIKSSON (fp) replik:
Herr talman! Jag delar Marie Wiléns oro för att
det skulle kunna bli en inkörsport till bestrålning av
andra livsmedel. Men i den diskussion som vi hade i
utskottet fick jag ändå en bild av att detta inte är me-
ningen.
Med tanke på debatten i dag och på Inge Carls-
sons beskrivning av det nära samarbete Centern och
Socialdemokraterna har i jordbrukspolitiken, måste
väl ändå detta vara en fråga som är så angelägen för
svensk livsmedelspolitik att Centern har stor påverkan
på detta när ni gör upp om övrig jordbrukspolitik. Jag
förväntar mig att det är så. Det var också därför som
utskottet gjorde den här skrivningen och inte diskute-
rade detta vidare.
Är det inte så, Marie Wilén, att Centern i den här
frågan starkt kan påverka regeringen eftersom ni har
ett sådant nära samarbete, som Inge Carlsson tidigare
beskrivit?

Anf. 66 MARIE WILÉN (c) replik:
Fru talman! Eva Eriksson berörde det jordbruks-
politiska samarbetet. Det fungerar bra. Men som Eva
Eriksson också vet har vi skilda åsikter i en hel del
frågor, bl.a. bestrålning av kryddor. Vi förbehåller oss
rätten att ha det.
Jag var också noga med att tala om vad regeringen
och utskottets majoritet har skrivit i betänkandet,
därför att jag inte vill starta någon skrämselpropagan-
da runt frågan. Men jag tycker att det är viktigt att
kunna markera sin ståndpunkt och tala om att man
absolut avvisar bestrålning av kryddor. Vi är oroliga
för att det kan utvidgas till bestrålning av livsmedel.

Anf. 67 EVA ERIKSSON (fp) replik:
Fru talman! Under hela debatten har vi hört hur
viktigt Centerns och Socialdemokraternas samarbete i
jordbrukspolitiken är. Men det gör mig litet orolig att
en sådan viktig fråga som bestrålning av livsmedel
skiljer de två samarbetspartierna åt. Det kan innebära
att hela den jordbrukspolitik man har enats om ändå
har stora brister.
Visst är det så, Marie Wilén, att livsmedelspro-
duktionen och kvaliteten på livsmedel är oerhört vik-
tigt om man skall göra upp om jordbrukspolitiken?
Det borde oroa Centerpartiet att man inte kan komma
fram till en lösning i den här frågan.

Anf. 68 MARIE WILÉN (c) replik:
Fru talman! Jag börjar tycka att Folkpartiet och
Eva Eriksson drar för stora växlar på det här. Jag
uppfattade det som att Eva Eriksson tydligen inte var
orolig för bestrålning av livsmedel och har stött rege-
ringssidan.
Vi anser att detta är en fråga att ta på största all-
var. Vi vill inte ha bestrålning av kryddor och risker
för att det skulle utvecklas till att omfatta andra områ-
den. Därför har vi reserverat oss.

Anf. 69 INGE CARLSSON (s) replik:
Fru talman! I jordbruksutskottet hade vi gjort en
uppgörelse om att inte dela ärendena, men nu tycker
jag att vi är på väg att göra det. Vi för en diskussion
som vi har haft tidigare.
Man hade här i Sverige en stor hearing om be-
strålning av kryddor, vilken finns beskriven i propo-
sitionen. Samtliga inblandade myndigheter var med,
liksom olika institutioner, Konsumentverket och
kryddimportörer. Alla var helt överens om att man
skulle tillåta bestrålning av kryddor - inte av livsme-
del, som Eva Eriksson försöker dra in i bilden.
Våra grannländer Norge, Danmark och Finland
har tillåtit detta tidigare, och man börjar undrar varför
vi i Sverige skulle stå utanför detta - det handlar ju
om att människor löper risk att blir sjuka av kryddor-
na. I Norge fick man en stor salmonellaspridning just
genom att kryddorna inte var bestrålade, och därför
införde man det.
Marie Wilén frågade mig om tidpunkten. Jag utgår
ifrån att det mesta som vi nu kommer att fatta beslut
om, även på det här området, kommer att gälla från
den 1 januari 1997. Men jag är inte säker, eftersom
jag inte kan utläsa det av betänkandet. Jag utgår från
att märkning kommer att ske av bestrålade kryddor.

Anf. 70 MARIE WILÉN (c) replik:
Fru talman! Det var synd att jag inte kunde få be-
sked om när det börjar gälla och hur märkningen skall
se ut. Men jag hoppas att vi kan återkomma till det,
eftersom denna fråga är mycket viktig.
Jag har respekt för de människor som deltog i he-
aringen i maj och för att de ser detta som en möjlig
väg att gå vad gäller kryddorna. Men jag begär också
respekt för Centerpartiets och kanske främst Cen-
terkvinnornas arbete för att bekämpa bestrålning av
kryddor och livsmedel över huvud taget. Vi vill helt
enkelt inte öppna för en sådan framtida möjlighet. Jag
hoppas att jag kan få återkomma för besked om
märkningen, så att de människor som vill kan välja
bort bestrålade kryddor.

Anf. 71 INGE CARLSSON (s) replik:
Fru talman! I förra repliken glömde jag att säga att
jag tror att det är viktigt att vi socialdemokrater och
Centerpartiet framgent håller ihop i dessa frågor och
inte låter detta bli en inkörsport för andra varor som
är bestrålade.

Anf. 72 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik:
Fru talman! Jag vill säga att jag helt instämmer i
det Marie Wilén har sagt om bestrålning av kryddor.
Också vi ser det som en stor risk att det blir en inkör-
sport för andra livsmedel. När man hör Inge Carlsson
blir man ännu mer olycklig.

Anf. 73 ANDRE VICE TALMANNEN:
Repliken gäller Marie Wilén.

Anf. 74 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik:
Fru talman! Jag är medveten om det.
Visst finns det andra livsmedel där det kan finnas
risk för salmonellaspridning, och om det skulle leda
till bestrålning vore det mycket olyckligt.
Jag skulle vilja fråga Marie Wilén: Ni som sitter
tillsammans med regeringen - har ni börjat diskutera
märkningen? Under den förra regeringen när ni tittade
på vilka undantag Sverige skulle få inför medlemska-
pet var just införsel av bestrålade livsmedel inget
undtantag. Sverige har alltså inget undantag och kan
inte säga nej till bestrålade livsmedel i dag. Egentli-
gen är alltså märkningsfrågan högaktuell redan nu.
Om det kommer in bestrålade livsmedel i dag - och
det vet inte Livsmedelsverket om det gör eller inte -
så är de inte märkta.
Har Marie Wilén något svar på detta? Har man
börjat diskutera det? Vad blir det för sorts märkning?
Blir det i så fall också en märkning av de produkter
som kanske i dag kommer över den svenska gränsen
utan att vi vet om det?

Anf. 75 MARIE WILÉN (c) replik:
Fru talman! Jag ställde ju en fråga om hur märk-
ning av bestrålade kryddor kommer att se ut. Av det
borde Gudrun Lindvall dra slutsatsen att jag inte är
insatt i den frågan. Det är det svar jag har att ge till
Gudrun Lindvall.

Anf. 76 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik:
Fru talman! Eftersom Centerpartiet säger sig ha så
pass goda relationer till regeringen, skulle jag verkli-
gen vilja uppmana Centerpartiet, som tar den här
frågan på betydligt större allvar än vad Socialdemo-
kraterna gör, att snarast se till att komma fram med ett
märkningssystem för bestrålade livsmedel. I dag finns
inget EU-direktiv på området, så än så länge är det
fritt fram.
Jag skulle också vilja uppmana Centerpartiet att ta
tag i frågan om det kommer in bestrålade livsmedel
eller inte. Det är något som jag anser att regeringen
med sitt stödparti Centern borde börja undersöka. Hur
är det egentligen - har vi bestrålade livsmedel på
marknaden utan att veta om det, alltså livsmedel som
inte är märkta? Det är en fråga som Centern borde
driva i sitt samarbete med Socialdemokraterna.

Anf. 77 MARIE WILÉN (c) replik:
Fru talman! Vi i Centerpartiet har tagit ställning i
den här frågan, och varit mycket tydliga. Det borde
Gudrun Lindvall uppskatta. Vi vill också arbeta för en
tydlig märkning, och driva på. Det är bl.a. därför jag
ställer frågan här i dag: Hur kommer det att se ut? Vi
vet inte, det kanske är så att denna metod börjar an-
vändas redan om 15 dagar.

Anf. 78 ULLA LÖFGREN (m):
Fru talman! Jag är inte någon jordbrukspolitiker,
men jag är väldigt angelägen om att det även i framti-
den skall finnas möjligheter för ett livskraftigt norr-
ländskt jordbruk.
Det är två saker som slår mig när jag läser jord-
bruksutskottets betänkande.
Det första är att jag trots allt fått ett visst, om än
litet, gehör för min motion Jo210, vilket givetvis
gläder mig.
Det andra är att Centerpartiet inte tycks vara allt-
för förtjusta i Norrlandsjordbrukarna, vilket faktiskt
förvånar mig och absolut inte känns glädjande. Det är
ändå mindre glädjande när jag har hört både Social-
demokraterna och Centern här tala om vilket inflytan-
de Centern har över regeringspolitiken.
När det gäller mitt yrkande med anledning av
Jordbruksverkets byråkrati, brist på rättssäkerhet vid
hanteringen och verkets dåliga redovisningsrutiner -
framför allt avsaknaden av regional redovisning - har
utskottsmajoriteten inte gått mig till mötes.
Jag skall därför med ett exempel illustrera hur illa
det faktiskt kan vara. Jordbruksverket håller nu på att
göra den informationsbroschyr som skall gå ut inför
1997 års ansökan till det som enligt miljöprogrammet
benämns Öppet odlingslandskap. I ett utkast skriver
verket till Norrlandsbönderna att de har rätt att söka
bidraget, men tyvärr är pengarna slut. Detta skriver
man trots att norra Sverige inte har ansökt om hela sitt
belopp. Det finns ungefär 24 miljoner kronor kvar.
Men varför är pengarna slut? Jo, Öland och Gotland
kom in i programmet i ett sent skede, våren 1995, för
att de inte kunde få del av LFA-stödet. Men jag kan
knappast tänka mig att de kom in för att nagga Norr-
landsstödet i kanten. Jag har ingenting emot att Öland
och Gotland tillhör Norrland, men mig veterligen har
riksdagen inte fattat något sådant beslut. Det borde
alltså finnas ca 24 miljoner kronor kvar till stödet
Öppet odlingslandskap. För mig är det litet grand
obegripligt att Jordbruksverket kan säga: Varsågod
och sök pengarna ni, men de är slut. Vad kallas sådant
för? Är det kreativ bokföring eller är det bedrägligt
beteende? Eller kallas det för någonting annat? För-
virrande är det i alla fall. Nog gäller det för norrlän-
ningarna att hålla räkning på debet och kredit. Här
hade jag faktiskt önskat mig något starkare skrivning-
ar från utskottets sida, och jag är glad att mina parti-
kamrater har reserverat sig.
Fru talman! När det gäller utvärderingen av stöden
är det väl gott och väl att regeringen skall utreda, men
risken finns ju faktiskt att kon dör medan gräset väx-
er. Den 1 april 1998 är ett alldeles för sent datum för
att redovisa konsekvenserna av de förändrade stöden
till Norrlandsjordbrukarna. Det borde göras mycket
snabbare. Den 1 juli 1997 vore önskvärt, men absolut
senast i september 1997 borde översynen vara klar.
Jag kan bara hoppas att jordbruksministern inser
detta, och skyndar på Jordbruksverket.
Skrivningarna i övrigt i det avsnittet av betänkan-
det kan vid första anblicken verka positiva. Men jag
är orolig för vad som kan komma att hända med ägg-
producenter, svinproducenter, potatisodlare och fjäll-
bönder medan regeringen utreder.
En del av Norrlandsstödet utgår via delprogram-
met Öppet odlingslandskap. Här skall arealkraven
ökas på sikt, vilket innebär att ytterligare bönder inte
klarar av kraven och att Norrlandsstödet urholkas
ytterligare med ökad risk för att det öppna odlings-
landskapet hotas. Reglerna behöver ändras så att
dagens arealkrav inte skärps ytterligare. Inte heller här
har utskottsmajoriteten gått mig till mötes i motions-
kraven. Det är väldigt beklagligt - jag tycker faktiskt
att det är den allvarligaste bristen i betänkandet att
man inte har gjort det. Det skapar djup oro.
Slutligen frågar jag Lennart Brunander: Varför har
Centerpartiet inte på någon punkt anslutit sig till de
reservationer som rör Norrlandsjordbruket? Varför
har inte Centerpartiet stött Kjell Ericssons motionsyr-
kanden, när Moderaterna faktiskt har gjort det? Det
förvånar mig.
Fru talman! I övrig har jag inga andra yrkanden än
dem som Ingvar Eriksson har framfört.

Anf. 79 LENNART BRUNANDER (c):
Fru talman! Ulla Löfgren ställde i sitt anförande
frågan om hur en del bidrag i EU har fördelats. Vad
kallas sådant? undrade hon.
Jag skulle kunna ställa samma fråga när det gäller
Ulla Löfgrens påstående om Centerns syn på Norr-
landsjordbruket. Det är nämligen inget annat än ett
misstänkliggörande, som inte stämmer med verklighe-
ten. Centern har under alla år jobbat mycket hårt för
att få rättvisa förutsättningar för Norrlandsjordbruket.
Vi vet hur viktigt och nödvändigt det är ur väldigt
många synpunkter för att det skall kunna fungera.
Ulla Löfgren pratar om reservation 4. Jag har tidi-
gare sagt att det är en okynnesreservation. Direktiven
till det man vill ha fram i reservationen är nämligen
redan skrivna. Det var känt - utskottet hade blivit
muntligt informerat - vid justeringen att så var fallet.
De finns redan nu, och det som man vill med den här
reservationen är alltså redan på gång.

Anf. 80 ULLA LÖFGREN (m):
Fru talman! Det är på gång, men för långsamt.
Kjell Ericsson påpekade också i sin motion att detta
måste göras snabbt. 1998 är alldeles för sent, som jag
har sagt här.
Även i reservation 6 har Moderaterna yrkat bifall
till Kjell Ericssons motion, men Centern har inte ställt
upp bakom den. Av detta drar jag alltså slutsatsen att
Centern inte stöttar Kjell Ericsson i hans strävanden
att förbättra förhållandena för Norrlandsjordbruket.

Anf. 81 LENNART BRUNANDER (c):
Fru talman! Ulla Löfgren fortsätter att dra slutsat-
ser som inte stämmer med verkligheten. De krav Kjell
Ericsson har ställt - framför allt de som gäller område
4 - är väl tillgodosedda bl.a. i det nya miljöstödet.
Där står mycket klart utskrivet att man skall ta sär-
skild hänsyn till område 4. Det finns ett dokumenterat
behov inom det området som är betydligt större än
någon annanstans.
Jag vet inte riktigt vad Ulla Löfgren har för upp-
fattning om vad som är snabbt. I hennes tappning
betyder snabbt att man skall vänta, och inte göra nå-
gonting nu. Det som krävs i reservationen är redan
gjort. Är man snabb skall man inte redan ha gjort det,
utan vänta till sedan, enligt Ulla Löfgren.

Anf. 82 ULLA LÖFGREN (m):
Fru talman! Utreda kan man ju hålla på och göra,
men resultatet måste komma fram snabbt. Annars
kommer äggproducenter, svinproducenter och många
Norrlandsbönder att lägga ned sin verksamhet innan
utredningsresultatet kommit fram, och då har vi abso-
lut ingenting vunnit för Norrlandsjordbruket.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 17 december.)

6 § Budgetpropositionen för budgetåret 1997.
Kommunikationer (utgiftsområde 22)

Föredrogs
Trafikutskottets betänkande 1996/97:TU1
Statsbudgeten för år 1997, utgiftsområde 22 Kom-
munikationer (prop 1996/97:1 delvis)

Anf. 83 TOM HEYMAN (m):
Fru talman! När riksdagen den 22 november lade
fast de ekonomiska ramarna för 1997 enligt Social-
demokraternas och Centerns förslag föll också förut-
sättningarna för det moderata budgetalternativet.
Vårt alternativ förutsätter en väsentligt minskad
skattebelastning. Dagens skattetryck, på drygt 70 %,
får orimliga konsekvenser. Företagande och nyska-
pande minskar, och i inget annat civiliserat land be-
skattas de fattiga så hårt som i Sverige. Regeringens
ekonomiska politik är skadlig för landet, och den
bestående höga arbetslösheten bekräftar detta.
Mindre skatteinkomster ger lägre utgiftsramar. Det
är logiskt och riktigt, och i vårt förslag kommer de
offentliga åtagandena att minska på de allra flesta
områdena. Men utgiftsramarna är redan antagna av
riksdagen, enligt den nya budgetordningen, så vi har
små möjligheter att genomföra besparingar i utskottet.
De besparingarna som vi föreslår kan heller inte resul-
tera i lägre skattenivåer, eftersom dessa redan är be-
slutade här i kammaren.
Våra övergripande ståndpunkter har vi därför
samlat i ett särskilt yttrande som finns fogat till betän-
kandet.
För såväl Vägverket som Banverket har vi före-
slagit en något lägre utgiftsnivå. Vi tror att ett kon-
sekvent upphandlingsförfarande, med de skärpta krav
på konkurrens som det innebär, kan ge samma verk-
samhetsvolymer till en lägre kostnad. Detta gäller
såväl för den löpande driften som för de mer långsik-
tiga investeringarna.
De lägre belopp som vi utgått från bör vara fullt
realistiska. En konkurrensupphandling medför en
lägre kostnad än vad regeringen har räknat med. Ty-
värr har regeringen stoppat den bolagisering som
redan påbörjats inom Vägverket. Därmed riskerar
man att fördröja den önskvärda utvecklingen mot
ökad upphandling och konkurrens på det området.
Vi tror också att en översyn bör göras av Vägver-
kets investeringsplaner och att en prioritering bör ske
med utgångspunkt från transporteffektivitet, miljö och
säkerhet. Det kan också finnas anledning att granska
den standard som styr Vägverkets projektering. Det
förefaller ibland som om man investerar i en alltför
hög standard på vissa projekt samtidigt som man inte
har ekonomiska möjligheter att genomföra andra som
är kanske än mer angelägna.
En stärkt konkurrensupphandling bör också gälla
för Banverket. Kanske i än högre grad. Banverket har
lyckats i ett par intressanta internationella upphand-
lingar, men för att Banverkets kompetens skall kunna
bevaras är det viktigt att konkurrensen inom sektorn
bibehålls. Antalet företag som kan bygga järnväg är
få. Med en krympande investeringsram finns allt färre
intressanta objekt. Om Banverket då behåller en allt
större andel för egenproduktion försvinner kompeten-
sen fort, hos både Banverket och övriga.
Konkurrensfrågor är viktiga inom hela transport-
sektorn. Från SJ kommer nu ständigt nya förslag om
utglesad eller nedlagd trafik. Det är med stor oro som
vi följt den senaste tidens debatt om dålig lönsamhet.
Ekonomin måste finnas med i alla faser, annars riske-
rar vi få ett utbyggt järnvägsnät där ingen har råd att
köra.
Även för SJ är det viktigt med en fungerande kon-
kurrens. Den försiktiga avreglering som trots allt
kommit till stånd måste få möjlighet att utvecklas.
När riksdagen delade det gamla SJ i ett trafikföre-
tag och ett banverk var tanken att statens spårdrift
skulle finnas hos Banverket. Så har det inte blivit helt.
SJ har behållit vissa bandelar, trots att man numera
saknar banteknisk kompetens, något som tydligt
framgick när trafiken till Skoghall nyligen stoppades
av Järnvägsinspektionen. Vissa delar av det egna
bannätet har SJ dessutom utnyttjat för att hindra den
begränsade konkurrens som numera är möjlig. En
översyn av den statliga spårförvaltningen finner vi
därför vara angelägen.
Fru talman! Regeringens förslag om ny sjöfart-
spolitik sträcker sig långt bortom det kommande bud-
getåret. Därför har vi inte inkluderat detta i vårt sär-
skilda yttrande utan tillsammans med Folkpartiet
lämnat en reservation, nr 11, som jag härmed yrkar
bifall till.
Vi kan konstatera att regeringen nu uppfyller ett
av sina vallöften, kanske ett av de få som man faktiskt
lyckas uppfylla. Det är ett löfte som på sin tid gavs till
ett av de allra minsta LO-förbunden, det dåvarande
Sjöfolksförbundet.
Efter en mycket skicklig kampanj lyckades Sjö-
folksförbundet med konststycket att få LO att överge
sin traditionella inställning till industristöd och i stäl-
let göra rederistödet till en förutsättning för att stödja
det socialdemokratiska partiet i valrörelsen 1991. Det
av oss föreslagna internationella registret blev den
hävstång som, med stor skicklighet, utnyttjades i
denna kampanj.
Resultatet är att stora, börsnoterade rederier nu er-
håller ett kontantstöd för sin verksamhet. Detta, fru
talman, i ett ekonomiskt läge där den svenska staten
inte lever upp till ingångna avtal - som tvisten med de
statliga pensionärerna visade, där majoriteten i förra
veckan slopade änkepensionerna, och där vi detta år
fått många förslag om nedskärningar som drabbat de
absolut svagaste grupperna i samhället.
Man kan fråga sig var logiken finns i detta beslut.
I den sjöfartspolitiska utredningen, som jag satt med i,
försökte jag få fram uppgifter om kostnader för jäm-
förbara båtar under olika flagg. Dessa förslag avvisa-
des omgående. Utredningen hade fått direktiv att
lägga fram ett förslag om rederistöd, och uppgifter av
det slag som jag begärde störde bara bilden.
Svenska redare har, med detta stöd, blivit en sorts
modern skattefrälse. Men denna gång gäller det inte
att hålla med häst och ryttare bidra till landets för-
svar, utan nu gäller det att i stället hålla med lämplig
båt under svensk flagg.
Ingen annan grupp i samhället har tilldelats be-
skattningsrätt för den egna personalen. Motiveringen
är skral. Näringen sägs gå dåligt, men några bevis för
att så verkligen är fallet har inte presenterats. Om
detta vore receptet för företag som har lönsamhets-
problem, varför då stanna vid rederierna? Varför kan
inte SJ få beskattningsrätten för sin personal? Det
skulle dramatiskt förändra förutsättningarna för detta
plågade verk. Varför kan inte kommuner och lands-
ting få beskattningsrätten för sina underställda? Den
kommunala krisen vore då blott ett minne.
Var finns logiken när sjömannen som transporte-
rar malm från Luleå till Oxelösund blir skattebefriad
men inte lokföraren som kör stålämnen från Luleå till
Borlänge? Varför skall cementtransporter från Slite
till Köping vara skattebefriade, men inte vidaretrans-
porten med bil till Örebro? Eller varför inte svenska
lastbilschaufförer i utlandstrafik? Det är också en
grupp som har svårt att hantera sina alltför höga löne-
kostnader.
Svensk industri arbetar i hård internationell kon-
kurrens. Rederierna är ingalunda ensamma om detta.
Massaindustrin konkurrerar med brasilianska bruk,
och svenska bilfabriker möter koreaner och japaner
på världsmarknaden. Detta är inget unikt. Sverige har
länge arbetat med dessa förutsättningar, och man har
lyckats därför att svensk industri varit modern, effek-
tiv och rationell.
Vilka effekter ger då den typ av kontantstöd som
nu ges till rederinäringen? I den ESO-rapport som
Finansdepartementet gav ut förra året kan man finna
att skattekonomiskt negativa effekter konstateras
oftast för de konserverande stöden som subventione-
rar produktionen. Denna bild stämmer när man ser på
den svenskflaggade flottan som i dag har en mycket
hög medelålder. Är det med omodernt överbemannat
tonnage och låga löner som svensk sjöfart skall kon-
kurrera?
Eftersom sjöfarten är en internationell näring an-
ser även vi att det finns fog för synpunkten som har
förts fram om att villkor bör vara jämförbara mellan
olika länder. Därför anser Moderata samlingspartiet
att sjömän i fjärrfart bör beskattas på samma sätt som
annan utlandsbaserad personal, dvs. skattefrihet skall
gälla i Sverige ungefär efter det mönster som i dag
gäller för det s.k. internationaliseringsavtalet. Sedan
får de olika grupperna ombord förhandlingsvägen
lösa de ersättningsfrågor som då inte kommer att
omfattas av det svenska trygghetssystemet.
Herr talman! Sverige är nu medlem i den europe-
iska gemenskapen. I artikel 92 i traktaten stipuleras
att stöd som ges av en medlemsstat av vilket slag det
än är som snedvrider eller hotar att snedvrida konkur-
rensen är oförenligt med den gemensamma markna-
den i den utsträckning det påverkar handeln mellan
medlemsstaterna.
På lång sikt anser även regeringen att stödet till
rederierna måste upphöra. Så har man i alla fall sagt.
Men hur skall den svenska staten med bibehållen
trovärdighet kunna driva en linje i EU-sammanhang
mot rederistöd när man samtidigt på hemmaplan leder
denna utveckling?
Europeisk sjöfart kan lätt bli ett nytt omfattande
stödområde. Starka krafter i många länder verkar för
detta. Erfarenheterna från andra stödberoende verk-
samheter, jordbruk och varvsnäring för att nämna
några, tycker jag borde vara avskräckande!
Budgetpropositionen innehöll också ett förslag till
nya sjöfartstaxor. Det förslag som regeringen har
lämnat var ogenomtänkt och skulle innebära stora
problem för svensk industri om det genomfördes.
Torsten Gavelin kommer strax att utveckla våra ge-
mensamma synpunkter som de har framförts i reser-
vation nr 15.
Vi står naturligtvis bakom övriga moderata reser-
vationer i betänkandet, men jag yrkar inte bifall till
dem nu.

Anf. 84 KARIN STARRIN (c):
Herr talman! Det ligger en stor utmaning i själva
utformandet av trafikpolitiken. Vi måste anstränga oss
för att skapa ett kommunikationssystem med inrikt-
ning mot ett hållbart samhälle. Det gäller att sträva
efter att få en maximal miljöanpassning, det gäller att
sträva efter att minska utsläppen från trafiken och det
gäller att kunna genomföra kretsloppstänkandet även i
trafiken.
Jag välkomnar självklart den nollvision som man
har antagit vad gäller trafiksäkerhetsarbetet. Jag tyck-
er att det är flera spännande förslag som Vägverket nu
presenterar för att just nå nollvisionen i trafiksäkerhe-
ten.
Men jag tycker också att vi här i riksdagen skulle
kunna anta en nollvision också vad gäller miljöarbe-
tet, en nollvision för att få bort de fossila bränslena.
Då kan vi lägga upp en rimlig tidsplan för när vi skall
vara helt befriade från fossila bränslen i trafiken. Det
tycker jag att vi borde kunna ena oss om här i riksda-
gen och i vårt trafikutskott.
Jag tycker att vi mycket tydligare skall bejaka de
alternativa försöken som i dag redan är igång, försök
med gas och med inte minst etanol. Jag förstår inte
varför regeringen väntar med att lämna besked om en
fortsatt skattebefrielse vad gäller skatt på etanol. Den
befrielse som gäller nu är tillfällig och går ut den 1
januari 1997. Vad händer efter det? Det är verkligen
hög tid att nu lämna besked om att vi kan fortsätta att
stimulera och utveckla just drivmedel som etanol.
Det betänkande som vi behandlar i dag handlar
självklart mycket om vägar och järnvägar och om
våra anslag för de här områdena för 1997. Det är
viktigt att vi känner att vi väljer en uppdelning, en
prioritering, så att vi får ut maximalt för de pengar
som vi anslår på det här området.
Vi från Centerpartiet välkomnar de olika försök
som görs för att föra över medel från nyinvesteringar
till drift och underhåll. Det är ungefär 25 miljarder vi
hanterar när det gäller utgiftsområde 22. Av de 25
miljarderna går huvuddelen till just nyinvesteringar
och drift och underhåll av vägar och järnvägar. Jag
förstår att det måste göras stora ansträngningar från
respektive verk så att man kan fullfölja de redan star-
tade projekten. Jag förstår att det inte finns stora ut-
rymmen för att göra några omfördelningar. Därför
välkomnar jag den lilla omfördelning som kan göras
redan nu, till mer anslag för drift och underhåll. Det
är viktigt att vi underhåller det väg- och järnvägskapi-
tal vi har så att vi inte förstör det samlade kapitalet.
Jag skulle med intresse vilja veta litet mer om var
Moderaterna står när det gäller nedskärningar. Vi
hörde Tom Heyman formulera det som att man gör
några nedskärningar. Jag tycker att Moderaterna står
för ganska kraftiga nedskärningar. Moderaterna anslår
ungefär 1,8 miljarder mindre i sitt budgetalternativ.
För de pengarna får man en hel del projekt. Vad säger
Moderaterna om t.ex. Ostkustbanan, kommande in-
vesteringar på Stambanan, för att nämna några exem-
pel?
Det är bra tycker jag att vi i betänkandet också
lägger fast att anslaget till de enskilda vägarna nu är
slutdiskuterat. Nu har regeringen förstått att man var
fel ute när man halverade statsbidraget, och nu kan vi
låta de olika vägsamfälligheterna och vägföreningarna
arbeta i lugn och ro.
Man får oerhört mycket väg för pengarna som an-
slås till de enskilda vägarna. Väldigt många männi-
skor berörs just av vägarna. Var fjärde gods- och
persontransport slutar eller börjar med en enskild väg,
och det är viktigt att man kan ha ett orört statsbidrag
också framgent.
Jag är också oerhört oroad över de olika signaler
som vi nu får från SJ om att SJ:s situation är allvarlig.
Jag vill inte benämna det som en kris. Men det är
ändå oerhört viktigt att vi förstår att till syvende och
sist är det riksdag och regering som bär ansvaret för
Statens järnvägar. Jag kopplar gärna samman SJ:s
ekonomi med rubriken - Kostnadsram för köp av
interregional persontrafik. Olönsam trafik talar vi om
i vardagslag.
Jag tycker att vi måste ställa oss frågan: Vet vi att
SJ får rätt ersättning för den trafik som de bedriver
och som inte är lönsam?
Vet vi exakt detta, eller kan det möjligen vara så
att vi behöver komplettera just det här anslaget i
kommande vårbudget? Det är en fråga som jag vill
ställa till ordföranden i trafikutskottet Monica Öhman,
och även till Ines Uusmann.
Vi i Centerpartiet tror att det måste utökas. Vi tror
fortfarande att det är omöjligt att bedriva all den här
trafiken på ett marknadsekonomiskt sätt. I slutändan
har staten ansvaret. Jag vill på det här sättet också
markera den reservation som vi har, nämligen nr 30
som täcker in just det här problemet. Jag yrkar bifall
till den.
Tom Heyman har talat en hel del om sjöfarten. Vi
står bakom den reservation som handlar om sjö-
fartsavgifter och som flera partier står bakom. Försla-
get i propositionen innebär att vi får en ny sjöfartsav-
gift. Förslaget innebär att den skall börja gälla den 1
januari 1997, men efter diskussioner förstår även
regeringen att det är fel tidpunkt. Vi reservanter mar-
kerar att när det här skall samordnas med en miljödif-
ferentierad avgift - det står mycket riktigt i proposi-
tionen att den skall gälla från den 1 januari 1998 -
måste det bli frågan om en ny avgift. Min fråga till
trafikutskottets ordförande är också: Varför skall vi
behöva ludda till det på det här sättet? Är det inte
meningen att miljödifferentieringen skall få genom-
slag i den nya totala avgiftstaxa som skall gälla från
den 1 januari 1998? Då måste det självfallet bli frågan
om ett nytt förslag, enligt min uppfattning.
I det här betänkandet pratar vi också om stor-
stadsöverenskommelserna. Det vi skall ta ställning till
är den utökade statliga garantin på ungefär 1,1 miljar-
der. Sammantaget blir det då 12,5 miljarder. Jag tyck-
er att det förpliktigar i allra högsta grad. Till syvende
och sist är det riksdag och regering som har ansvaret
även för Dennispaketet. Jag är helt medveten om att
detta är en överenskommelse mellan Dennispartierna.
Det är de som har ansvaret att utforma ett genomför-
bart förslag. Men det börjar dra ihop sig nu. Nu är det
upp till Dennispartierna att visa upp en hållbar eko-
nomisk utveckling för det här paketet. Det måste vara
ett finansieringssystem som visar att det här projektet
verkligen går ihop. Statsmakterna har ju visat detta
ganska tydligt i den proposition som precis nu ligger
för behandling. Man måste visa upp den här lösning-
en.
Vi i Centerpartiet tror inte att det går att visa en
hållbar ekonomisk kalkyl utan att projektet minskas.
Vi tror att man måste banta bort stora delar av hela
Dennisöverenskommelsen. Det gäller Västerleden och
Österleden. Men parterna i Stockholmsregionen har
nu en stor möjlighet att kunna hitta en lösning som
verkligen talar för miljön. Det kan ske genom att man
räddar Riddarholmen, att det tredje järnvägsspåret
kommer till stånd och att den biltrafik som i dag går
över Centralbron leds ned i en tunnel. Det är upp till
partierna i Stockholm att nu bekänna färg. I överens-
kommelsen mellan Centerpartiet och regeringen, dvs.
i den kommande propositionen står klart uttryckt att
detta skall ske i början av 1997.
Vi hade önskat att vi i dag skulle slippa yrka bifall
till reservation nr 5 som utvecklar problemen i Denni-
söverenskommelsen. Men vi tycker fortfarande inte
att det är så tydligt, utifrån de kommentarer som vi
möter hos de ansvariga i partierna i Stockholm. Där-
för yrkar jag också bifall till reservation nr 5.
Reservation nr 6 handlar om biltullssystemet. Vi i
Centerpartiet tror inte på det. Vi tycker att man måste
sträva efter att få fram ett avgiftssystem som klart styr
bort onödig trafik från innerstaden och verkligen
prioriterar kollektivtrafik och miljövänliga bränslen.
Herr talman! Det finns en hel del andra frågor som
också är upptagna i trafikutskottets betänkande. Vi
har en hel del reservationer. Vi står självfallet bakom
alla reservationer från Centerpartiet, men jag nöjer
mig med att yrka bifall till dem som jag redan har
nämnt.

Anf. 85 TOM HEYMAN (m) replik:
Herr talman! Det är riktigt som Karin Starrin säger
att våra ramar är lägre. Vi vill ha ett mindre statligt
omfång på budgeten. Vi tror inte att det är riktigt att
låna upp alltför mycket pengar för framtida generatio-
ner när vi inte riktigt kan betala det själva. Då blir det
naturligtvis minskningar av ramarna på många håll,
och blir det så får man prioritera hårdare. En del av de
projekt som har kommit med på önskelistorna får
kanske maka på sig då.
Karin Starrin tog upp två exempel, Ostkustbanan
och Norra stambanan. De får väl rangeras in i den
ordning som Banverket och trafikanterna tycker är
nödvändigt. Man får kanske flytta på en del andra
saker. Det är kanske inte så nödvändigt att göra en
jätteombyggnad vid Töreboda. Vad vet vi om det
tredje spåret? Nu börjar det plötsligt dyka upp järn-
vägstekniker som säger att det nog går ganska bra att
klara sig utan det helt och hållet. Man får självfallet
titta på det här och ta det i den takt som ekonomin
tillåter.
Jag tycker att det är viktigt att poängtera att
mycket av den järnvägstrafik som i dag går på Norr-
landsbanorna, dvs. Ostkustbanan och Stambanan där
uppe, är ditskickad av ett felkonstruerat transportstöd
som gör det dyrare att skicka varorna med båt än med
tåg.
Karin Starrin tog också upp frågan om enskilda
vägar och gladdes sig över dessa. Men varför sade
Karin Starrin nej till det utskottsinitiativ som vi tog i
våras för att återställa det anslaget?

Anf. 86 KARIN STARRIN (c) replik:
Herr talman! Nu behandlar vi budgeten för 1997.
Anslaget för vägar och järnvägar vad gäller nyinves-
teringar är ca 10 miljarder. På det anslaget vill Mode-
raterna göra inskränkningar med ungefär 1,5-1,7
miljarder. Man har inte preciserat sig tydligare i bud-
getalternativet. Det här får ju stora konsekvenser
redan för 1997 för de investeringar som just nu ge-
nomförs, Tom Heyman. Det är där jag tycker att Mo-
deraterna måste vara en aning mer balanserade och
förstå att så kraftiga neddragningar för ett enda bud-
getår får stora konsekvenser ute i landet. Det skulle
vara klädsamt om Moderaterna kunde beskriva sitt
alternativ när de är ute och talar i olika järnvägs- och
vägsammanhang. Det sker nämligen inte.
Jag bedömer att det var tack vare det initiativ som
vi försökte ta i mars månad som vi har fått anslaget
till enskilda vägar återfört. Det var genom kraftig
bearbetning och diskussioner med regeringen och
regeringens företrädare som de förstod att det här var
ett felsteg som hade tagits i 1995 års budget. Nu
måste man återställa det. Tack vare den diskussion
som vi förde vid det tillfället, Tom Heyman, kan vi nu
alltså se ett acceptabelt anslag för enskilda vägar.

Anf. 87 TOM HEYMAN (m) replik:
Herr talman! Det är inte lätt att diskutera frågan
om enskilda vägar, när Karin Starrin inte riktigt vet
vilken stol hon sitter på. Vi hade som sagt kunnat
återställa det här redan i mars, men det gick inte då.
Då var det inte lika angeläget.
Det i alla fall bra att det kommer nu. Jag delar
Karin Starrins uppfattning att det här är ett förhållan-
devis billigt sätt att driva rätt mycket vägnät.
Visst, nedskärningarna på järnvägssidan får kon-
sekvenser - vi har aldrig hymlat med det. Vi kan
redan i dag se att de investeringsplaner som lades
fram kanske var alltför optimistiska. Titta på Väst-
kustbanan! Man har av andra anledningar inte lyckats
förbruka de medel som var avsatta för den utbyggna-
den; den har skett i väsentligt långsammare takt än
vad man trodde, av skäl som inte alls har att göra med
riksdagen. Det är samma sak här; vi får väl göra det i
den takt som vi har råd med. De angelägna projekten
- kanske då framför allt Nordlänken och Osloförbin-
delserna men även utbyggnaden på en del andra vikti-
ga länkar - får kanske då maka på sig. Det kan också
ha det positiva med sig att prioriteringen faktiskt blir
bättre och att motiveringen för de utbyggnader som
görs blir klarare.

Anf. 88 KARIN STARRIN (c) replik:
Herr talman! Jag lyssnade noga på Tom Heymans
anförande. Jag tänkte: Nu får vi en förklaring till hur
Moderaternas budgetalternativ ser ut. Jag förstod då
att Moderaternas motiv är att man tror på en större
konkurrens när det gäller upphandling. Moderaterna
tror att man kan bli effektivare när det gäller att
handla upp nya projekt. Men det vi pratar om nu,
Tom Heyman, är ju investeringsramarna för 1997,
som gäller projekt som redan är upphandlade och i
full gång, och att man där skulle kunna göra så krafti-
ga neddragningar tycker jag verkar väldigt långsökt.

Anf. 89 TORSTEN GAVELIN (fp):
Herr talman! Jag kommer att lägga upp mitt anfö-
rande så att jag inleder med ett allmänt avsnitt, där jag
tar upp Folkpartiets syn på trafikpolitiken i allmänhet.
Frågan om monopol och konkurrens kommer jag att
fördjupa mig något i, och därefter berör jag några av
våra reservationer i betänkandet TU1, som vi nu be-
handlar. Lennart Fremling kommer i sitt anförande
senare att ta upp miljöaspekter och järnvägsfrågor.
Vi liberaler vill skapa ett samhälle där människor,
idéer och varor kan resa, förmedlas och transporteras
snabbt och effektivt. Kommunikationer är sam-
hällskroppens blodomlopp och nervsystem. Väl ut-
byggda kommunikationer inom Sverige är nödvändi-
ga för näringsliv och sysselsättning i alla delar av
landet. Resor till och från arbete, serviceställen och
fritidsaktiviteter är viktiga inslag i ett fungerande
vardagsliv. Goda kommunikationer med utlandet är
en förutsättning för våra ökande internationella kon-
takter.
Staten har ett övergripande ansvar för kommuni-
kationernas goda funktion. Detta ansvar innebär inte
att staten har något försteg som trafikutövare. Tvärt-
om är det angeläget att rollerna som ansvarig myndig-
het och operatör klart skiljs åt. Trafikens miljöpåver-
kan varierar starkt. Bl.a. genom rätt utformade eko-
nomiska styrmedel och ökat internationellt samarbete
kan staten verksamt bidra till en lägre miljöbelastning
från trafiken. Säkerhetsarbetet måste bli effektivare.
Vi liberaler är motståndare till alla former av mo-
nopol, vare sig de är offentliga eller privata. Vi är
övertygade om att fri konkurrens är till fördel såväl
för den enskilda människan - konsumenten - som för
producenten och samhället i stort. Den fria konkur-
rensen garanterar lägsta pris på efterfrågad kvalitet.
Monopol medför högre priser och lägre utvecklings-
takt. En fortsatt avreglering och konkurrensutsättning
är därför en liberal huvudlinje i trafikpolitiken.
Herr talman! Ett argument som ständigt går igen i
debatten om avreglering och kunkurrensutsättning är
att konkurrenten "plockar russinen ur kakan". Per-
sonligen har jag hört det sedan 1960-talet, när jag
började engagera mig i jordbrukets föreningsrörelse. I
dagens debatt om Posten och SJ förekommer det
också. Argumentet står mig upp i halsen. Jag vill
utnyttja den här möjligheten att granska och bemöta
detta argument mera ingående.
Uttrycket "plocka russinen ur kakan" används av
den som försvarar monopolverksamhet. Konkurrenten
- uppstickaren, svartfoten eller vad den nu kallas som
utmanar monopolisten - sägs plocka russinen ur ka-
kan, dvs. endast gå in på den lukrativa delen av mark-
naden och inte ta ansvar för den olönsamma delen.
Att ta sig in på en monopolmarknad är mycket svårt.
Största, och så gott som enda, möjligheten att lyckas
har man givetvis där monopolisten tar ut en hög vinst.
Om en konkurrent lyckas etablera sig där får konsu-
menterna på denna del av marknaden lägre priser och
större utbud. Monopolisten blir tvingad att effektivi-
sera och vitalisera sin organisation, vilket är till fördel
även för den nu f.d. monopolisten.
Nå, men resten av kakan, den mindre lönsamma
delen av marknaden eller den rent av olönsamma -
hur går det då med den när uppstickaren plockat rus-
sinen ur kakan och monopolisten inte längre kan flytta
över vinstmedel från den lönsamma delen till den
olönsamma? Jo, den utjämning, den fördelning, som
monopolisten skött är enligt min uppfattning en fråga
för det demokratiska - det politiska - systemet och
inte något som marknadsaktörer själva skall styra och
ställa med.
En monopolist vill självklart behålla sitt monopol,
som ger lugn och ro, höga vinster och minimala krav
på förändringar. Hans starkaste argument utåt för
fortsatt monopol är givetvis att han sköter denna för-
delning mellan olika starka marknadsdelar och att han
inte kan fortsätta med det om han får konkurrens.
Insynen i hur fördelningen sköts är minimal. Knap-
past ens styrelsen torde vara helt insatt i detta, utan
den verkställande ledningen gör de bedömningar och
disponeringar som man anser behövas. Eftersom det
oftast rör sig om interna affärsförhållanden är det
heller inte rimligt att kräva offentlighet och politisk
insyn. Vi saknar alltså möjligheter att bilda oss en
uppfattning om ifall fördelningen mellan starka och
svaga marknader görs på det sätt som vi önskar eller
på något annat sätt.
Min slutsats är att det är olämpligt att låta en
marknadsaktör ensam ansvara för den fördelningspo-
litik som är en konsekvens av statens ansvar för att
t.ex. en tillfredsställande postservice kan erbjudas till
alla landets invånare.
Den service som marknadsaktörerna själva inte
vill erbjuda men som samhället anser vara viktig
faller det på samhället - det politiska systemet med
full insyn och öppenhet - att ansvara för. Samhället
köper upp tjänsten på marknaden, som genom kon-
kurrensen kan ge samhället den efterfrågade tjänsten
till lägsta kostnad. De medel som samhället har för
dessa köp kan vara ordinarie skattemedel eller medel
som tas in från alla marknadsaktörer via konces-
sionsavgifter eller andra former av avgifter.
Låt mig ta ett konkret exempel - Postens verk-
samhet. Postmarknaden är avreglerad, och statens
ansvar för att postservice erbjuds landets alla invånare
vilar på Post- och telestyrelsen. Posten AB slåss för
sin monpolställning, bl.a. med "russinargumentet".
Konkurrenterna har tidvis lyckats ta några enstaka
procent av postmarknaden. Genom sin totala mark-
nadsdominans kan Posten AB försvåra för, ja nästan
förhindra, konkurrenter att etablera sig, men Posten
AB har ju också fått stå till svars för brott mot kon-
kurrenslagen ett antal gånger. Det är viktigt för post-
konsumenterna, och även för Posten AB, att en verk-
lig konkurrens etableras på den egentliga postmark-
naden. Konsumenterna skulle få lägre priser och stör-
re utbud, och Posten AB skulle nå ökad effektivitet
och högre utvecklingstakt.
För att ansvara för den rikstäckande betalnings-
och kassaservicen får Posten AB 200 miljoner kronor
per år av staten, dvs. av oss skattebetalare. Det är
ytterst tveksamt om staten verkligen skulle behöva ge
denna ersättning till Posten AB, som ju har monopol-
ställning i praktiken. Det är dock inte möjligt för oss
politiker att gå in i Postens affärsredovisning och
skaffa oss underlag för en korrekt bedömning. Inte
ens Riksrevisionsverket klarade av detta. Posten kan
använda russinargumentet utan att vi kan bemöta det i
sak. Vi är tvingade att lita på vad Posten säger, och
detta är en otillfredsställande situation. I stället borde
det vara så att postmarknaden har ett antal aktörer
varav Posten AB inte är helt dominerande. Staten
skulle då kunna upphandla betalnings- och kassaser-
vicen till det lägsta pris som marknaden erbjuder. I ett
sådant läge skulle koncessionsavgifter kunna diskute-
ras.
Herr talman! Jag övergår så till att kommentera
några av våra reservationer.
Statligt stöd till näringslivet bör avskaffas så fort
som möjligt. Det är en inställning som Folkpartiet haft
under lång följd av år. Även näringslivets organisa-
tioner hävdar detta - ända tills konkreta förslag pre-
senteras.
Rederistödet är ett exempel på statligt näringsstöd
som vi vill avveckla men som näringen slår vakt om.
Rederinäringen lever ju i en verkligt internationell
konkurrens. Olika former av statliga stöd snedvrider
dock konkurrensen, och en av EU:s viktigaste uppgif-
ter på sjöfartens område är att få bort dessa statsstöd.
Det är därför mycket angeläget att regeringen med
kraft verkar för en gemensam sjöfartspolitik utan
olika former av subventioner. Vi anser också att av-
vecklingen av rederistödet bör ske i snabbare takt och
med större belopp än vad utskottet föreslår.
I fråga om förslaget till nytt system för sjö-
fartsavgifter delar vi näringsutskottets bedömning att
det krävs ett nytt förslag från regeringen vad gäller
utformningen av de nya och miljödifferentierade
avgifterna. Att vi behöver förändra våra nuvarande
avgifter är ofrånkomligt liksom att beslut nu bör fattas
om införandet av nya avgifter på bl.a. den inrikes
sjöfarten. Det förslag som regeringen presenterat kan
dock få sådana negativa konsekvenser, bl.a. för raffi-
naderinäringen, rederinäringen och den transoceana
sjöfarten och därmed för hela den svenska exportin-
dustrin, att en översyn är motiverad. Regeringen bör
därför, enligt vår mening, under 1997 återkomma till
riksdagen med ett nytt förslag till miljödifferentierade
sjöfartsavgifter med verkan från den 1 januari 1998.
Med detta vill jag, herr talman, yrka bifall till re-
servationerna 11 och 15. Vi står givetvis bakom alla
våra reservationer, men för tids vinnande avstår jag
från ytterligare yrkanden.

Anf. 90 KARL-ERIK PERSSON (v):
Herr talman! Vi är många som har kritiserat den
här ordningen, och det är väl befogat, där vi nu fattar
beslut om en budgetram som egentligen redan är
fattade. Mitt i allt det här läggs det nu fram en ny
proposition om infrastruktur, som avser gälla tio år
framåt. Det som är slående med den här beslutsgång-
en är att det är helt omöjligt att göra några större
förändringar, oavsett de politiska majoriteterna. Nu
debatterar vi egentligen 1997 års trafikpolitik, men vi
har i bakhuvudet att vi har motionsrätt på en proposi-
tion som skall gälla tio år framåt.
Det som också är slående när det gäller den här
ordningen är att de propositioner som har kommit till
vårt bord har hänvisats till 1988 års trafikpolitiska
beslut. Därför har jag under förmiddagen roat mig
med att sitta och läsa litet i den bakomliggande pro-
positionen, som hette Trafikpolitiken inför 1990-
talet. Det man funderar på vid läsningen är ju om
någonting egentligen har infriats av 1988 års trafik-
politiska beslut. Regeringen tillsatte efter många om
och men en kommunikationskommitté, som såvitt jag
förstod skulle analysera beslutet. Efter vad jag vet har
kommittén inte gjort detta utan i stället inriktat sig på
en ny del.
Det kunde vara roligt att få en kommentar till hur
det blev med järnvägssatsningarna och banavgifterna,
som nu vad jag förstår är det stora problemet för SJ
och deras eventuella fortsatta trafik. Man skrev bl.a. i
propositionen: "Järnvägen har som masstransportme-
del goda förutsättningar att konkurrera både vad gäl-
ler person- och godstrafik. Järnvägen är dessutom rätt
utnyttjad ett miljövänligt och energisnålt transportme-
del. Järnvägen har låga olyckskostnader och har också
en stor regionalpolitisk betydelse."
Vänder man sida står det så här: "Vid avgiftssätt-
ningen skall järnvägens lägre miljö- och olyckskost-
nader få genomslag." Då frågar man sig: Har de verk-
ligen fått det genomslag som man skrev om 1998?
Mig veterligt har det inte blivit på det viset, utan det
har blivit större kostnader för SJ än vad man räknat
med. De konkurrensfördelar som man då sade skulle
vara till gagn för SJ både vad gäller person- och
godstrafik har väl mer eller mindre gått i stå.
Herr talman! När det sedan gäller det här med
väginvesteringar och den proposition som regeringen
avlämnat är det bra att man minskar nyinvesteringar i
vägar och ökar investeringarna i drift och underhåll. I
dag ser vi stora brister på dessa områden. Vägverkets
möjligheter att se efter dåliga vägar har minskat oer-
hört, som jag ser det. Jag kör själv mycket bil och ser
att Vägverkets största uppgift i dag verkar vara att åka
ut och sätta upp varningsskyltar där det står "Spårig
vägbana". Hur många olyckor på vägtrafikens område
kan i dag förklaras med att vägen har varit dålig? Det
kan vi inte se, för den statistiken finns inte. Det skulle
vara oerhört intressant att få veta hur många kanske
framför allt singelolyckor men även andra olyckor
som beror inte på att folk har kört för fort utan på att
vägen har varit dålig så att det har uppstått vattenpla-
ning och annat. Jag vet att Vägverket försöker se över
det här, men ett problem är att fordonen ofta är bort-
körda efter en olycka.
När det gäller anslaget till enskilda vägar har
många före mig talat om att det är bra att detta höjs.
Men vad jag förstår skriver man också i budgetpro-
positionen att man tror att antalet enskilda vägar
kommer att öka. Då är frågan om pengarna räcker till.
Det här är ju inte en återställare i den meningen att
man ger exakt lika mycket pengar som förut. Ökar
antalet enskilda vägar måste man väl i rimlighetens
namn komma tillbaka med mera pengar till dessa,
som jag ser det, om det skall stämma överens med det
som många har sagt om att enskilda vägar har en
oerhört stor regionalpolitisk betydelse.
När det sedan gäller luftfarten, herr talman, har
man sagt att de norrländska flygplatserna i inlandet
också har en oerhört stor regionalpolitisk betydelse.
När man fattade det trafikpolitiska beslutet, och även
vid ett beslut 1993, talade man också om regionalpo-
litisk betydelse för Norrlands inland och sade att det
var en angelägenhet för hela landet att se till att dessa
kommunala flygplatser fick hjälp och stöd.
Ja, det är ju bra att man erkänner, men de kommu-
nala flygplatserna lever inte på något erkännande
härifrån eller någon annanstans ifrån, utan man behö-
ver ha medel.
När det gäller Arvidsjaur, som ett enda exempel,
vet jag att man för att man skall klara sin kommunala
flygplats lägger en skattekrona per hushåll direkt till
denna flygplats. Skulle den flygplatsen mot förmodan
läggas ned skulle det få stora konsekvenser för bl.a.
Arvidsjaur, som har fått en etablering av företag som
egentligen kunde ha legat på något helt annat ställe i
landet om man inte i Arvidsjaur bl.a. hade haft möj-
lighet till direktflyg.
Till detta betänkande har jag och Elisa Abascal
Reyes när det gäller flygplatser fogat en reservation
om Schengenavtalet. I budgetpropositionen skriver
man - slarvigt, som jag ser det - att det kommer att
kosta några hundra miljoner kronor att upprätthålla
det. Vi har ju inte skrivit på detta avtal än. Tar man
ansvar för sådana här saker borde man ha haft en
diskussion här i riksdagen om ifall vi över huvud taget
skall gå med, vad det kostar och vad det innebär. Men
den 19 december skriver regeringen på Schengenavta-
let. Sedan skall detta avtal kanske - det är inte klart
än - debatteras i riksdagen, och sedan skall det ratifi-
ceras. Tala om omvänd beslutsgång!
Här har vi redan reserverat pengar till flygplatser-
na, men vi vet inte exakt hur mycket det är. Vi vet inte
heller varifrån pengarna skall tas och vad detta inne-
bär i stort, men vi har anslagit pengar. I vissa fall
finns det alltså pengar. Var de finns vet vi inte, men
de finns i alla fall, och vi anslår medel.
Flera har varit inne på sjöfarten, t.ex. vad gäller
farledsavgifter o.d. Jag hoppas verkligen att regering-
en har tagit till sig det som står i det här betänkandet
och kommer tillbaka snabbt med ett förslag som inte
gör att sjöfarten på något sätt missgynnas när det
gäller kommunikationer. Man har alltid talat om att
kommunikationer omfattar fyra trafikslag: väg, järn-
väg, sjöfart och flyg. Vi måste få ett system som gör
att sjöfarten inte missgynnas på något sätt av andra
konkurrenter eller konkurrerande länder. Vi måste ha
en likhet, så att inte svensk sjöfart utsätts för en kon-
kurrens som man inte klarar av tack vare att andra
länder har ett avgiftssystem som gynnar dem och
missgynnar svensk sjöfart.
Herr talman! Jag har varit och lyssnat på kommu-
nikationsministern vid olika tillfällen. Det kan ju vara
roligt och intressant, men det gör en också fundersam.
Jag lyssnade på kommunikationsministern på ett se-
minarium på Arlanda, där de nordiska transportmi-
nistrarna var med. Kommissionären Neil Kinnock var
också där. Då sade kommunikationsministern bl.a. att
vi skall ha bra vägar till alla ställen och platser i lan-
det. Det skulle vara roligt att höra om hon kunde
utveckla detta och vad det innebär. Sedan var jag på
Världssjöfartens dag i Göteborg, och då var sjöfarten
helt överlägsen alla andra transportmedel.
Min fundering är nu: Vad är det som gäller egent-
ligen? Stämmer inte samordningen mellan de olika
trafikslagen? Är det bara här i riksdagen man säger
det ibland? Säger man något helt annat när man är på
andra platser i landet och träffar andra transportörer
eller dem som bedriver kommunikationer på något
sätt?
Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till re-
servationerna 1, 5, 6 och 26.

Anf. 91 KARIN STARRIN (c) replik:
Herr talman! Det var glädjande att höra att Karl-
Erik Persson värnar om de små flygplatserna och tar
upp hur viktiga de är för det regionala flyget, inte
minst i skogslänen.
Vi i Centerpartiet tycker att man måste väga in ett
mer regionalpolitiskt stöd i stödet till de små flygplat-
serna. Vi tycker att det är olyckligt att man nu halve-
rar stödet till just flygplatserna i skogslänen. Vi tycker
att man måste fylla upp detta med ca 15 miljoner för
att kunna komma tillbaka till utgångsläget.
Vi finansierar inte detta med en utökad ram, utan
vi pekar på en finansiering som vi tycker kan gå helt
utanför statsbudgeten. Luftfartsverket kan ta ut en
avgift för alla andra inrikes flygresor för att täcka upp
det här viktiga flyget.
Detta har vi täckt in i reservationen 22, och jag
välkomnar att Karl-Erik Persson kan bifalla den här
reservationen, som jag nu yrkar bifall till.

Anf. 92 KARL-ERIK PERSSON (v) replik:
Herr talman! Jag delar Karin Starrins uppfattning
om regionala flygplatser. Vi hade också med det i vår
motion till den här propositionen, men vi talade om
att man skulle ta de här 15 miljonerna kronor - vi är
överens om summan också - från väginvesteringar. Vi
har alltså olika finansieringsalternativ för detta.
Jag tror att detta att ta ut avgift på annat flyg kan-
ske kunde ha varit ett tillvägagångssätt, men tyvärr
hade vi inte möjlighet att diskutera varifrån vi skulle
ta pengarna, och därför är vi oense.
Jag och Vänsterpartiet kommer inte att stödja Ka-
rin Starrins reservation, utan vi kommer att lägga ned
våra röster som en markering av att vi tycker att detta
är viktigt.

Anf. 93 ELISA ABASCAL REYES (mp):
Herr talman! Inför dagens debatt är det på sätt och
vis svårt att fylla ut det politiska resonemanget med
den här nya budgetprocessen när ramarna redan är
beslutade. I dag avses att vi skall debattera innehållet
i budgetramarna. Det är det politiska avsnittet, och det
är det som är mest intressant. Men själva ramen kan
bara debatteras i förhållande till andra sektorer, och
därmed faller också något av den politiska diskussio-
nen vad gäller innehållet.
Miljöpartiet de gröna har inga ideologiska mot-
sättningar till att exempelvis höja vissa anslag inom
utgiftsområde 22, som vi i dag debatterar, men det är
inte möjligt i förhållande till det läge vari vi befinner
oss i dag. Vi måste göra sådana prioriteringar att det
inte är möjligt att höja ytterligare.
Därför föreslår Miljöpartiet de gröna en ram för
det här utgiftsområdet om sammanlagt 24 miljarder
kronor för budgetåret 1997. Detta anslag skiljer sig
med 1,1 miljarder kronor från regeringens förslag.
Den största skillnaden ligger förstås i anslagen till
byggande av vägar och järnvägar. Miljöpartiet de
gröna vidhåller att infrastrukturinvesteringar har en
betydelse, en mycket stor sådan, för den framtida
trafikpolitiken och den framtida trafikutvecklingen,
inte minst för miljön.
Vi är inte intresserade av sådana investeringar som
vi vet ger en oacceptabelt stor miljöpåverkan och vars
effektivitet i förhållande till olika kriterier man verk-
ligen kan ifrågasätta. Vi satsar följaktligen mer på
järnväg än väg i förhållande till regeringen, och i
runda tal rör det sig om 1,2 miljarder kronor mer till
nya järnvägsinvesteringar 1997 och 3,1 miljarder
kronor mindre till nya väginvesteringar. Utifrån detta
beräknar vi att en del väginvesteringar till förmån för
trafiksäkerhet kan genomföras samtidigt som man
satsat på att påbörja ett antal viktigare järnvägspro-
jekt, inte minst där det finns klara beläggnings-
problem och problem med kapaciteten. Vi vill dock
återkomma till det här i vår motion med anledning av
den proposition som regeringen har lagt fram angåen-
de framtidens infrastruktur.
Herr talman! Förutom rena budgetfrågor behand-
las i det här betänkandet också framtiden för Aktiebo-
laget Svensk Bilprovning och den övergripande fram-
tida sjöfartspolitiken. Jag återkommer senare till de
här två väldigt viktiga sakerna, men jag vill först göra
ytterligare några kommentarer om trafikutskottets
betänkande som behandlas i dag och som handlar om
budgeten.
Den senaste tiden har vi kunnat höra ministern väldigt
flitigt använda ordet arbetsro. Någonting händer, det
kanske blir kris i en verksamhet eller situationen blir
väldigt allvarlig, nya uppgifter når politiker, staten har
huvudansvar, vi debatterar i riksdagen, medierna
granskar, det händer väldigt mycket och ministern
hänvisar till arbetsro i stället för konkreta åtgärder. Så
sade kommunikationsminister Ines Uusmann beträf-
fande SJ:s situation: SJ skulle ha arbetsro. Vi kan
notera att samma välbeprövade argument - eller vad
man skall kalla det för - används för Dennispaketet.
Där har vi också en hel del oklarheter. Vi har revide-
rade prognoser och reviderat underlag. Vi har en
osämja de uppgörande partierna emellan om hur in-
vesteringarna kan tänkas se ut och hur de skall utfor-
mas, inte minst när det gäller vägtunnlarna. I stället
för att föreslå konkreta åtgärder och agera kraftfullt -
dvs. ta initiativ till en omförhandling, vilket regering-
en mycket väl kan göra - hänvisar kommunikations-
ministern återigen till att Dennisförhandlarna behöver
arbetsro. Börjar termen inte bli litet väl utsliten? Den
har använts så många gånger under en så kort period.
Jag hoppas att jag i framtiden kan få en bättre ursäkt
och en bättre förklaring till varför man inte tar till
konkreta åtgärder.
Utifrån det jag har sagt hoppas jag att vi kan und-
vika en diskussion om arbetsrons för- och nackdelar,
för det är inte det som avses. Det är just bristen på
konkreta åtgärder. Jag undrar om kommunikations-
ministern tappar greppet när det uppstår kriser inom
hennes arbetsområde, eller om det finns ett intresse
från regeringen att inte öppet redovisa vilka fram-
tidsutsikter vissa verksamheter har. Detta skulle i viss
mån också kunna gälla Posten. Vi har beslutat om en
lag som inte kommer att efterlevas.
Miljöpartiet, Centern och Vänsterpartiet har ställt
en gemensam reservation. Centerns och Vänsterpar-
tiets företrädare har yrkat bifall till den. Där begärs
bl.a. ett moratorium för påbörjat byggande och att en
omförhandling skall ske. Jag vill understryka att det
finns förutsättningar för det i dagsläget.
Jag vill kort ta upp det som Karl-Erik Persson
nämnde. Det gällde Schengenanpassningen av svens-
ka flygplatser. Ombyggnaden skall kosta några hund-
ra miljoner. Är det närmare 200 miljoner än 950 mil-
joner?
Vi har en ny budgetprocess, som framför allt syf-
tar till att ge oss en bättre kontroll över statsfinanser-
na. Detta sätt att handskas med politiska beslut i an-
slagsfrågor tycker jag är högst oansvarigt. Jag tycker
att utskottet har fattat beslut på ett bristfälligt under-
lag. Det är väldigt tråkigt.
Herr talman! När det gäller SJ:s kris månar Miljö-
partiet främst om att vi skall kunna hålla volymerna
uppe. Tågresandet skall bli så tillgängligt som möjligt
för ett stort antal människor och gods. Mot bakgrund
av den senaste tidens turbulens och SJ:s delårsrapport,
där stora förluster redovisas, har vi verkligen anled-
ning att känna oro inför framtiden. Vi anser att SJ:s
situation måste ses i ett helhetsperspektiv. De åtgärder
som riksdag och regering kan genomföra måste vara
inriktade på helhetslösningar i ett långsiktigt perspek-
tiv.
Att bara ta bort banavgifterna för SJ, såsom
Vänsterpartiet föreslår, kan vi inte ställa upp på, dels
därför att det skulle leda till en mycket konstig situa-
tion för mindre operatörer, dels därför att det faktiskt
är rimligt att en del av underhållskostnaden avspeglas
på biljettpriset för den enskilde resenären. Detta ingår
också. Man skall vara så pass rakryggad att man vågar
säga att även järnvägen skall betala en del av sina
kostnader.
Sedan har vi en skattepolitik där de olika trafik-
slagen kommer att prissättas utifrån de kostnader de
har. Vägtrafiken får kanske en högre prislapp från
statens håll. Man kan ha en hårdare prissättning därför
att vägtrafiken orsakar större slitage. Men att ensidigt
slopa banavgiferna för SJ hjälper inte järnvägen.
Vi vänder oss mot den subvention som Vänster-
partiet föreslår, men vi kommer själva med en liknan-
de subvention. Den konkreta åtgärd som Miljöpartiet
föreslår i ett kortsiktigt perspektiv är att man utökar
anslaget för upphandling av den olönsamma trafiken
med 147 miljoner. Jag vill återkomma till det jag sade
om att frågan måste ses i ett helhetsperspektiv. Vi kan
återkomma till en framtida lösning vad gäller SJ:s
konkurrenskraft i samband med exempelvis skatte-
politiken. I dagsläget föreslår vi höjda anslag för
uppköp av trafik. Vi subventionerar på ett sådant sätt
att vi ökar tillgängligheten - vi räddar inte bara före-
tagens dåliga ekonomi.
Herr talman! När det gäller den framtida sjöfart-
spolitiken kan jag säga att en utredning låg till grund
för det förslag som regeringen har lagt fram. Man kan
konstatera att det trots allt rått en ganska stor enighet
mellan partierna i riksdagen om vad man vill med
sjöfarten i framtiden. Jag tycker att det är glädjande
att de flesta partier bejakar sjöfarten som transport-
medel och att vi nu gemensamt kan fatta beslut om en
politik som faktiskt syftar till att stärka den svenska
sjöfartens framtid. Det finns förstås några undantag.
Med anledning av Sveriges medlemskap i Europeiska
unionen följer självfallet vissa komplikationer.
En sådan är att vi tvingas ändra vårt system för
sjöfartsavgifter. Jag menar då inte den förändring som
innebär milöanpassning av sjöfartsavgifterna med ett
miljödifferentierat system, utan den förändring som
gäller avgiftsbeläggning av inrikessjöfarten. Miljö-
partiet stöder självfallet förslaget om miljöanpassning,
men vi anser inte att det skall genomföras på det sättet
som utskottet föreslår. Vi delar den uppfattning som
framförts av andra partier om att genomförandet kan
bli ett hot mot några större svenska hamnar och till
viss del mot den svenska sjöfarten.
Jag tror att EU-kommissionens påbud måste tolkas
som ett utslag för det kaos som fortfarande råder inom
sjöfartens område ute i Europa. Vissa länder - starka
sjöfartsnationer - har fortfarande en prissättning som
syftar till att gynna deras egna hamnar och deras egen
flotta. Det är förstås oacceptabelt. Frågan är hur länge
vi kan ha en sådan situation. Jag litar på att regeringen
arbetar aktivt för att klara dessa saker.
Vi stöder den reservation vi har ställt tillsammans
med Centern, Folkpartiet och Moderaterna i detta
avseende. Jag tycker att det är underligt att riksdagen
inte kunde få ta del av ett reviderat förslag, vilket
denna reservation faktiskt skulle ha inneburit.
Det finns en del frågor som man självfallet måste
ta tag i. Det gäller de ekonomiska förutsättningarna
för sjöfarten. Vi motsätter oss inte att rederistödet
avvecklas. I viss mån delar vi den syn som framförts
av Tom Heyman och Moderaterna, dvs. att in-
dustristöd i en enda sektor kan vara tveksamt. Det
finns andra sätt att stödja sjöfarten på, visserligen
ekonomiskt, som inte är lika direkta som rederistödet.
Man bör utreda dessa i framtiden. Miljöpartiet är inte
i dagsläget berett att ta ställning till dem, men vi fin-
ner dem klart intressanta. Det gäller t.ex. den be-
skattning som gäller utförsäljning och införskaffande
av nytt tonnage. Man skulle också kunna tänka sig att
vi kan göra stora samhällsvinster, med tanke på att det
finns väldigt stora potentialer för rationaliseringar vad
det gäller utsläpp och förbränning på fartygen. Om
det finns möjlighet att utreda denna fråga som en
skattefråga vore det väldigt bra.
Vi vill lägga särskild tonvikt på miljöanpassning
av farlederna, särskilt i de känsliga skärgårdsområde-
na, där erosionen blir ett väldigt stort hot mot flora
och fauna. Vi har debatterat denna fråga i flera år utan
att lyckas komma till någon riktig lösning som givit
acceptabla villkor för de känsliga biotoperna i skär-
gården.
Vi har förslagit att vi skall vara hårdare vad gäller
utsläpp och användning av hjälpmotorer i stället för
strömförsörjning från land. Sjöfartsverket skall ges
uppdraget att utarbeta bestämmelser. Vi anser att
man, där det är befogat, skall sköta strömförsörjning-
en från land i stället för att göra onödiga utsläpp.
Vi anser också att de sjöburna transporterna av
olja skall ske med fartyg som har dubbla skrov för att
minska utsläppsrisken inte minst vid olyckor.
Fru talman! När det gäller Miljöpartiets reserva-
tion om förlista fartyg i Östersjön kan jag säga att det
inte bara är farlig bunkerolja som sipprar ut som vi är
oroliga för. Vi är även oroliga för en hel del andra
utsläpp. Vi tycker att det är konstigt att utskottet har
avslagit Miljöpartiets motion i detta avseende. Man
säger i princip att Sjöfartsverket kan göra vad det vill.
Utskottet förutsätter att Sjöfartsverket aktualiserar
frågan, och det är en motivering som heter duga.
Utifrån det resonemanget behöver vi inte fatta särskilt
många beslut alls. Vi får lita till Sjöfartsverkets sunda
förnuft, eftersom den politiska viljan uppenbarligen
inte räcker till.
När det gäller bilprovningen stöder Miljöpartiet
regeringens förslag om ett fortsatt monopol för AB
Svensk Bilprovning. Folkpartiets representant sade
från talarstolen att Folkpartiet är emot alla monopol.
När skall ni avreglera kungahuset? När skall ni avreg-
lera Polisen? Det är väl konsekvensen av att ni säger
att ni är emot alla monopol?
Det är självklart att vi inte har någon ideologisk
fot att stå på i detta sammanhang.

Ur vårt perspektiv är det intressant att se de regional-
politiska och säkerhetsmässiga effekterna. Här har det
konstaterats att säkerhetsaspekten kommer i kläm vid
en avreglering av Bilprovningen inte minst ur den
regionalpolitiska aspekten då stationer långt ute i
glesbygden som i dag absolut inte bär sina kostnader
helt enkelt skulle tvingas att läggas ned.
Slutligen skulle jag vilja uppmärksamma anslaget
till drift och vidmakthållande av enskilda vägar. Det
har debatterats en del i dag. Jag måste säga att jag
nästan är chockad, fastän man sett det mesta, över det
sätt som Centern har behandlat den här frågan på. Nu
vill man ta emot folkets hyllningar för att man lyckats
förmå regeringen, som Centerns företrädare här sagt,
att förstå att det är dags att höja anslaget. Just från den
här talarstolen frågade jag våren 1995 i den finans-
politiska debatten hur Centern kunde göra en ko-
vändning - det hade varit sju talare uppe i talarstolen,
och man hade en mängd motioner och reservationer -
och gå med på en uppgörelse så att ett av Centerns
viktigaste krav på det trafikpolitiska området inte går
igenom. Hur går det ihop? Ni var med och genomför-
de den sänkningen passivt. Ni hade ingen reservation
i det betänkande som finansutskottet lade fram med
anledning av statsbudgeten och där anslaget ingick.
Sedan kommer ni och säger att ni har tagit ett initiativ.
Ja visst, då ville vi i de andra partierna göra en om-
fördelning av anslagen förra året. Det sade ni också
nej till. Nu har vi fått en höjning igen, men vi är fort-
farande inte uppe i det gamla anslaget. Ni tar alltså
ära för någonting som ni varit med om att rasera förut
och nu bygger upp. Jag tycker att det är ett hemskt
sätt att föra politik på.
Jag är litet orolig för uppdelningen i debatten för
Folkpartiets del. Lennart Fremling skall tala om Folk-
partiets miljöpolitik. Vi vet att Lennart Fremling inte
fått stöd för många av de motioner med miljöinrikt-
ning som han väckt i utskottet. Det är bl.a. jag som
har stött några av reservationerna. Jag kan i dagens
betänkande hänvisa till den motion som Lennart
Fremling m.fl. skrev om Dennispaketet. Jag hade
föredragit att Folkpartiets miljöpolitik hade redovisats
av någon som åtminstone yrkat på den i utskottet.
Herr talman! Jag hade gärna räknat upp våra re-
servationer, men jag förstår att min taletid är slut. Jag
vill yrka bifall till reservationerna 2, 20 och 26

Anf. 94 KARL-ERIK PERSSON (v) replik:
Herr talman! Miljöpartiet får väl ha vilka uppfatt-
ningar som helst hur man bäst skall hjälpa SJ. Men
jag tror att det är litet fel att blanda ihop banavgifter
och upphandling. Bägge två har till syfte att se till att
det finns trafik på spåren. Att en sänkning av banav-
gifterna endast skulle komma SJ till del är inte riktigt
sant i och med att det finns andra som kör på banan
och som betalar samma banavgift som SJ. Oavsett om
man ändrar banavgifter eller upphandling är det gans-
ka konkurrensneutralt. Det beror på vilken nivå man
väljer. Det behöver inte vara fråga om något motsats-
förhållande. Vi tyckte att alternativet banavgifter
skulle vara det bästa. Den del som går bra för SJ i dag
är persontrafiken mellan de stora städerna. Den delen
har man också en banavgift på, och det klarar SJ
säkert av.

Anf. 95 ELISA ABASCAL REYES (mp) re-
plik:
Herr talman! Jag anser inte att det är en samman-
blandning. Jag vill ifrågasätta det förslag som Karl-
Erik Persson förordade. Vad blir situationen för t.ex.
Inlandsbanan AB som tar ut avgifter i dag? Skall den
inte få ta några avgifter av SJ heller? Är det detta man
förutsätter?
Den andra fråga jag hade var på vilket sätt detta
går ihop med resonemanget att trafikslagen skall
betala sina egna kostnader, Karl-Erik Persson. Är de
inte ens beredda att betala sina underhållskostnader,
blir det väldigt svårt att i längden propagera för ett
trafikslag. I så fall bör man i stället ha en skattepolitik
som gör att man beskattar hårdare t.ex. miljöpåverkan
som andra trafikslag har och som i dag gynnas på så
sätt att de inte beskattas lika hårt i förhållande till
såväl sjöfart som järnvägstrafik. Man tar ju inte hän-
syn till de kostnaderna. Vi vill att man skall ta hänsyn
till kostnader för miljöförstörelse, men inte så att
järnvägen helt enkelt slipper betala sina underhåll-
skostnader. Det är ingen bra lösning.

Anf. 96 KARL-ERIK PERSSON (v) replik:
Herr talman! Jag förstår tankegångarna, men att
komma åt hela skattepolitiken vad gäller trafikpoliti-
ken är litet svårt i och med att vi så att säga inte har
det på vårt bord. Det vi har på vårt bord är den del
som jag har redovisat. Vi kan visst sänka banavgifter-
na.
Det är en annan sak att de olika trafikslagen inte
bär sina egna kostnader. Då kommer vi in på skatte-
satsen framför allt för de tyngre fordonen. Där sitter
vi, tycker jag, mer eller mindre i en rävsax. Det kom-
mer vi inte heller att kunna avgöra själva här, utan det
kommer att bli en EU-anpassning. Då har vi en annan
situation. Den enda möjlighet vi har att bedriva järn-
vägstrafik är att vi försöker lösa frågan själva. När det
gäller kostnaderna för den tyngre trafiken har vi en
helt annan situation. Den ser jag som ett stort bekym-
mer.

Anf. 97 ELISA ABASCAL REYES (mp) re-
plik:
Herr talman! Jag delar Karl-Erik Perssons oro in-
för framtiden med tanke på de miljöanpassningar som
vi kommer att möta.
Att upphandla trafiken garanterar åtminstone tra-
fiken och ger också ett statligt stöd. Det tycker jag
inte är helt negativt i det här sammanhanget. Det gör
att vi kan tillgodose det trafikbehov som finns även
om vi inte kan utgå från verklig efterfrågan eftersom
det ekonomiska underlaget saknas för "vanliga"
människor. Ett helt konsekvent sätt för oss att stärka
järnvägens konkurrenskraft och framför allt att erbju-
da människor ett bra alternativ är att öka upphand-
lingskostnaden. Att ta bort banavgifterna leder in i ett
omöjligt resonemang i längden därför att om inte SJ
ens förmår betala underhållskostnaderna kommer vi
aldrig att få en politik som gör att vägtrafiken kommer
att betala sina kostnader fullt ut.
Det är möjligt att vi siktar högt när vi säger att
man skall ha en övergripande syn och se på hela
skattepolitiken, men det är vad vi anser vara en kon-
sekvent politik. Man måste se det hela i ett större
sammanhang och se det också i det skattepolitiska
perspektivet, inte enbart avgränsat från område till
område, vilket problem uppstår men den här nya
budgetprocessen. Men jag hoppas att vi kan komma
kring den.

Anf. 98 TORSTEN GAVELIN (fp) replik:
Herr talman! Elisa Abascal Reyes är orolig för att
vi inte är konsekventa när vi inte kräver att kungahu-
set skall avregleras, vilket vi kräver när det gäller
Bilprovningen. Jag tycker att jämförelsen kanske är
något långsökt. Om vi skall betrakta kungahuset som
en serviceverksamhet eller en affärsverksamhet kan-
ske vi får ta oss en tankeställare när det gäller vår
inställning. Vi tycker inte att kungahuset bedriver
någon serviceverksamhet eller affärsverksamhet gen-
temot medborgarna. Alternativet är en president som
statschef, som onekligen också skulle ha en mono-
polställning.
Vi vill avreglera Bilprovningen och konkurrensut-
sätta den därför att Bilprovningen haft svårigheter
med att erbjuda den service som vi som konsumenter
är i behov av.

Anf. 99 ELISA ABASCAL REYES (mp) re-
plik:
Herr talman! Det var förstås en tillspetsad jämfö-
relse. Men det var litet tråkigt att Torsten Gavelin inte
noterade den andra jämförelsen, nämligen den med
Polisen. Hur skall man tolka ett uttalande från Folk-
partiets representant Torsten Gavelin när han säger att
ni liberaler är mot alla monopol? Vad innebär det i
längden? Jo, det innebär att man har ett ideologiskt
synsätt på olika verksamheter och inte ger aktning för
flexibilitet, inte tittar på målen, vad man har för syfte,
vad man vill uppnå med en viss verksamhet.
Vi vill uppnå med Bilprovningens verksamhet sä-
kerhet, service, tillgänglighet, låga priser och en regi-
onal spridning. Det kommer inte att uppnås med en
avreglering, eftersom det finns så många stationer i
dag t.ex. i Norrland som absolut inte bär sina egna
kostnader. Vilken alternativ operatör vill göra det? Vi
har exempel bl.a. från Tyskland som visar på att an-
märkningsfrekvensen sjunkit drastiskt, betydligt mer i
förhållande till vad kvaliteten på bilarna har gjort när
man har avreglerat. Den situationen vill vi inte se i
Sverige.
Därför frågar jag återigen: Är ni helt fångna i ett
ideologiskt synsätt, eller kan ni tänka er att föra ett
resonemang om de praktiska konsekvenserna av en
avreglering av Svensk Bilprovning? Vilka är er syften
med verksamheten som sådan?

Anf. 100 TORSTEN GAVELIN (fp) replik:
Herr talman! Jag behöver väl inte argumentera när
det gäller Polisen, Försvaret och Domstolsväsendet.
Det är väl självklart att det finns samhällssektorer där
ett affärsmässigt resonemang inte kan föras. Vad vi är
emot är när samhället bedriver affärsverksamhet i
monopolställning eller när privat affärsverksamhet
bedrivs i monopol. Det är då det uppstår effekter som
skadar ekonomin, både för den enskilde och för sam-
hället.
Vad gäller Bilprovningens monopol kan jag till en
liten del hålla med Elisa Abascal Reyes om att det kan
vara problem med myndighetsdelen i bilprovnings-
verksamheten. Men de farhågor som Elisa Abascal
Reyes framför, att det skulle innebära svårigheter i
glesbygd osv., är helt ogrundade, eftersom det runt
om i landet finns serviceverkstäder som kan stå för
den trafiksäkerhetsbedömning och det test som det
handlar om. Dessa verkstäder måste naturligtvis få en
auktorisation, vilket är fullt möjligt att genomföra.
Några bärande motiv för att inte konkurrensutsätta
Bilprovningen ser jag inte att det finns.

Anf. 101 ELISA ABASCAL REYES (mp)
replik:
Herr talman! Aktiebolaget Svensk Bilprovning är
en ekonomisk konstruktion som tillkom av framför
allt praktiska skäl och inte så mycket för att vara en
affärsverksamhet. Det är fortfarande fråga om en
kontrollverksamhet.
När det gäller effekterna av en avreglering kan jag
tala om att jag själv har besökt en station i Övertorneå
som absolut inte bär sina egna kostnader och som
därför skulle försvinna vid en avreglering. Då kan
man ju fråga sig om servicen har förbättrats. Bil-
provningen har i dag ett samarbete med mindre, auk-
toriserade verkstäder för att skapa en god tillgänglig-
het och mindre transportsträcka för den som skall
besiktiga sitt fordon.
När det gäller låga priser är det så att kostnaden
för att besiktiga en bil inte har ökat i förhållande till
t.ex. konsumentprisindex. Tvärtom har kostnaden
varit mycket lägre. Priset har inte ens följt inflations-
nivån, vilket gör att vi inte heller kan använda prisar-
gumentet för en avreglering. Vi har i dag en billig,
säker bilprovning med stor tillgänglighet. Jag hoppas
att det skall förbli så i framtiden.

Anf. 102 KARIN STARRIN (c) replik:
Herr talman! Jag känner ett stort behov av att få
upprepa historien vad gäller anslagen till enskilda
vägar för att påminna Elisa Abascal Reyes om vad
som verkligen har hänt.
Inför budgetpropositionen 1995 lade regeringen
fram förslaget om halverat stöd. Man drev igenom
halveringen med hjälp av flera partier, t.ex. Vänster-
partiet och Folkpartiet. Från Centerpartiet hade vi i en
kommittémotion kraftigt motsatt oss denna halvering.
Vi föreslog t.o.m. ett utökat anslag. Att i dag få ta
emot anklagelserna från talarstolen, att vi från Cen-
terpartiet indirekt skulle ha medverkat till att statsbi-
draget har minskats, är oerhört anmärkningsvärt.
I början av detta år gjordes sedan ett försök att få
till stånd ett beslut om att statsbidraget skulle återstäl-
las. Under innevarande år bedömde ju flera att detta
var väldigt svårt. Vägverket, som kom till oss i utskot-
tet, fick beskriva vilka konsekvenser detta skulle få
för andra underhållsanslag vad gällde andra vägar.
Därför tyckte vi i Centerpartiet att det var så viktigt
att nå fram till uppgörelsen om att inför 1997 återstäl-
la bidraget, och dit har vi nått nu.
För min del vill jag betona att det inte på något
sätt är fråga om att ta åt sig någon ära, utan att det är
fråga om att medverka till att det blir ett utökat anslag
för enskilda vägar.

Anf. 103 ELISA ABASCAL REYES (mp)
replik:
Herr talman! Historieskrivare har ju svårigheter
även i dagsläget, och det är inte så konstigt. Det är
svårt för oss också. Men vi kan ju enkelt nöja oss med
att konstatera att ni inte stod bakom Miljöpartiets
reservation om enskilda vägar i det budgetbetänkande
som lades fram i maj 1995. Gjorde ni det? Jag tror
inte det. Jag tror att Miljöpartiet var ensamt om reser-
vationen. Vi hade ställt kravet att anslaget till enskilda
vägar skulle höjas på bekostnad av anslaget för byg-
gande av nya vägar, vilket låg helt i Centerpartiets
linje. Men det försvann sedan på något sätt. Ni stod
alltså inte bakom Miljöpartiets reservation i maj 1995,
som låg på riksdagens bord. Det får väl i högsta grad
tolkas som en passiv medverkan. Ni träffade en eko-
nomisk uppgörelse, där ni hade möjlighet att förhand-
la er till en höjning, men det gjorde ni alltså inte.
I samband med att Karin Starrin tog ett utskottsi-
nitiativ kunde vi i flera länstidningar läsa om Centerns
krafttag för att höja anslaget till enskilda vägar. Att
Centern hade räddat anslaget inför 1996 och att Cen-
tern var ett alternativ i svensk politik kunde vi läsa i
olika centerpartistiska kommunpolitikers inlägg i alla
möjliga länstidningar. Det måste väl ändå tolkas som
en aktion som inte har fullföljts fullt ut och att ni inte
har gett väljarna ett ärligt besked om var ni egentligen
har stått i frågan.
Ni säger nu att ni via intensiva samtal har lyckats
förmå regeringen att återställa anslaget. Det må hända
att ni har gjort det nu. Det har inte jag någon insyn i.
Men jag måste säga att ni inte var särskilt starka och
att ni inte protesterade särskilt kraftfullt när det verk-
ligen gällde, i maj 1995.

Anf. 104 KARIN STARRIN (c) replik:
Herr talman! Det gäller för oss allihop, även för
Miljöpartiet, att läsa hela betänkandet. Jag försökte
beskriva att vi har väckt en kommittémotion, där vi
inte bara talar om att vi är emot halveringen av stats-
bidraget utan att vi dessutom vill lägga på ytterligare
pengar, eftersom vi bedömer att just det enskilda
finmaskiga vägnätet är så oerhört viktigt. Vi föreslog
ytterligare 150 miljoner kronor till detta anslag. Det
var därför som vi inte kunde stå bakom Miljöpartiets
reservation. Men det gäller ju att läsa hela betänkan-
det och att sätta sig in i hela frågan innan man riktar
så kraftiga anklagelser.
Det som jag har medverkat till så långt jag har
kunnat är att verkligen få fram mer pengar till enskil-
da vägar. Vad vi i dag kan konstatera är att vi har nått
en bra bit på väg, tack vare att regeringen har insett
att detta vägnät används av långt fler än vad man vid
första tillfället hade riktigt klart för sig.
Jag hoppas att vi nu kan samarbeta för att få det
nya statsbidraget utformat på ett så effektivt sätt som
det över huvud taget är möjligt.

Anf. 105 ELISA ABASCAL REYES (mp)
replik:
Herr talman! Det är självklart att man skall sätta
sig in i hela betänkandet. Jag minns inte någon reser-
vation men däremot ett särskilt yttrande från Centerns
representant i finansutskottet, Per-Ola Eriksson, om
anslaget till enskilda vägar.
Ursprungskravet, som Miljöpartiet står fast vid,
var detsamma som Centerns. Därför förstår jag inte
varför ni inte tillsammans med oss kunde stå för den
reservation som vi fogade till finansutskottets betän-
kande 1995.

Anf. 106 ULF BJÖRKLUND (kd):
Herr talman! Riksdagens majoritet bestående av
Socialdemokraterna och Centerpartiet beslutade den
22 november att fastställa ekonomiska ramar för de
olika utgiftsområdena i den statliga budgeten och
dessutom en beräkning av statens inkomster för 1997.
Kristdemokraterna har i sin budgetmotion förordat
en annan inriktning av den ekonomiska politiken.
Alternativet tar sikte på tre huvuduppgifter.
För det första gäller det att skapa förutsättningar
för nya och växande företag för att åstadkomma de
nya jobben.
För det andra gäller det att skapa resurser så att
kommuner och landsting kan möta de snabbt växande
behoven av vård och omsorg.
För det tredje skall den ekonomiska saneringen
bedrivas på ett sådant sätt att inte de mest utsatta
grupperna drabbas ytterligare och att de som har
drabbats mest av regeringens nedskärningar kompen-
seras på olika sätt.
När det gäller utgiftsområde 22, kommunikatio-
ner, anser vi att en väl fungerande infrastruktur, in-
klusive telekommunikationer och informationstekno-
logi, är en central förutsättning för att svenskt nä-
ringsliv i hela landet skall kunna expandera.
I syfte att sanera statens finanser och göra en pri-
oritering där satsade resurser i första hand kommer de
operativa verksamheterna till del, föreslår vi följande
förändringar av anslagsposterna:
I förhållande till regeringens och Centerns bud-
getram sparar vi 100 miljoner kronor vardera på Väg-
verkets administrationskostnader respektive Banver-
kets sektorsuppgifter. För att stärka den regionala
balansen och öka möjligheterna för glesbygden att
vara delaktig i de vackra orden om att "hela Sverige
skall leva", vill vi anslå ytterligare 15 miljoner kronor
mer än regeringen för driftsbidrag till de kommunala
flygplatserna i skogslänen.
För att också understryka vikten av en offensiv
och framtidsinriktad miljöforskning, anslår vi
135 miljoner kronor utöver regeringen till Kommuni-
kationsforskningsberedningen i syfte att de skall sat-
sas på projekt inom ramen för ett miljöanpassat trans-
portsystem. Totalt för område 22 är dock vårt alter-
nativ till utgiftsram 50 miljoner kronor lägre än rege-
ringens beslutade ram.
I den nu gällande planeringsramen för åren 1994-
2003 har investeringsbehovet angivits till 100 miljar-
der kronor. Regeringen har valt att minska beloppet
med 20 miljarder kronor för den nya perioden under
1998-2007. Av dessa krympta anslag kan noteras att
en större del går till vägsatsningar än till investeringar
i järnvägsnätet. Kommunikationskommittén föreslog i
sitt delbetänkande SOU 1996:26 en kraftig investe-
ringsökning just i fråga om järnväg. Den linjen har
regeringen valt att förbigå. Anslagsfördelningen borde
enligt utredningen i procent vara 40-60 till järnvägens
favör och inte 50-50 som regeringen föreslår i pro-
positionen.
Trots detta, vill jag påstå, pågår just nu en snabb
upprustning av järnvägsnätet i Sverige. Investe-
ringsvolymen ligger på en nivå som vi inte haft sedan
förra seklet, då det nuvarande järnvägsnätet byggdes
upp. I och med bilens intåg som transportmedel har
investeringarna i järnvägen legat på en låg nivå under
i stort sett hela detta sekel. Det har i sin tur resulterat i
att järnvägen successivt tappat i konkurrenskraft i
förhållande till andra transportslag.
Det trendbrott som riksdagens beslut 1993 på fyr-
partiregeringens initiativ innebar, var historiskt. För-
hoppningsvis kan järnvägen i Sverige, något reduce-
rad, men fortfarande på en acceptabel nivå, under den
närmaste tioårsperioden återerövra ställningen som ett
viktigt huvudtransportmedel för såväl person- som
godstrafik.
Med tanke på järnvägens fördelar på mil-
jö- trafiksäkerhetsområdet, är det ett stort samhälls-
ekonomiskt värde att alltmer av framför allt de lång-
väga och tunga godstransporterna flyttas över från
andra transportslag till järnvägen. Vidare behöver
järnvägen sänka sina priser i förhållande till andra
transportslag för att vara konkurrenskraftigt.
SJ:s satsningar när det gäller persontrafiken har
under senare år inriktats på affärsresor i stället för på
vanliga privatpersoner. Den utvecklingen förstärks
genom den senaste prishöjningen i september som var
riktad mot resenärer i andra klass. Tåget är inte längre
ett självklart resealternativ. Bil är billigare när t.ex.
fler än en i samma familj skall ut och resa. Det är
naturligtvis otillfredsställande.
När det gäller vägnätet, reducerar regeringen in-
vesteringarna i förhållande till tidigare investerings-
takt. Regeringen förutskickar också i budgetproposi-
tionen att de kan komma att minskas ytterligare på
grund av ökat behov av drifts- och underhållsåtgärder.
Statsbidraget för byggande och drift av enskilda
vägar är ett bidrag till att behålla en levande lands-
bygd och hålla vägarna öppna för alla i samhället.
Efter att tidigare ha halverat bidraget, med risk för
avstängning av vissa vägar för allmän trafik, föreslår
man nu en kraftig utökning av anslaget. Detta väl-
komnas - även om den tidigare nivån inte fullt ut
återställts. Det kan i sammanhanget påminnas om att
av det svenska vägnätets ca 420 000 km utgörs ca
280 000 km av enskilda vägar.
Det viktiga programmet för att bygga bort de mest
trafikfarliga vägarna måste prioriteras och fullföljas.
Trafiken skördar många hundra dödsoffer varje år.
Till det skall också läggas ett stort antal skadade per-
soner, ofta med handikapp för resten av livet.
Ett väl utbyggt kollektivtrafiksystem är nödvän-
digt, inte minst för handikappade och andra grupper
som av olika skäl inte har tillgång till bil. Viktigt är
också att göra det enkelt att ha med sig cykeln, hör
och häpna, på kollektiva transportmedel, tåg och buss.
En aktiv cykelpolitik bör också främjas, då cykeln är
ett bra transportmedel på kortare reseavstånd och
dessutom bidrar till att förbättra folkhälsan.
Låt mig sedan säga några ord om det här med flyg.
En väl fungerande luftfart är ju en förutsättning för en
framgångsrik regionalpolitik. Flyget kommer att spela
en allt större roll när det gäller transportförsörjningen
till och från Norrland - framför allt i fråga om person-
transporter. Regeringens anslag till driftsbidrag till
kommunala flygplatser i skogslänen är för lågt. Det
räcker inte till för att täcka de nödvändiga behoven.
Halveringen är helt oacceptabel och anmärknings-
värd.
Herr talman! En av de största utmaningar vi står
inför inom transportsektorn är att skapa det miljöan-
passade transportsystemet. Kommunikationsforsk-
ningsberedningen, KFB, har bl.a. ett pågående bio-
medels- och elhybridprogram som kommer att avslu-
tas under 1997. Medel att starta nya projekt med bör
avsättas i syfte att komma vidare bl.a. inom detta
område. Det har vi också föreslagit och medelsanvisat
i vår budgetmotion.
Slutligen vill jag här också när det gäller tra-
fik- och transportforskningen nämna de långt utveck-
lade planerna på en internationell transporthögskola
med placering vid högskolan i Dalarna. Det är ange-
läget att detta arbete förverkligas med möjlighet till
forskningsmedel från de olika kommunikationsverken
och från aktuella forskningsstiftelser. Därtill får vi
dock återkomma i ett annat sammanhang.
Herr talman! Vi har ingen ordinarie ledamot i
trafikutskottet, och vi har inte kunnat lägga fram våra
yrkanden där. Jag skall inte heller här yrka bifall till
några delar av vår motion. Däremot vill jag ange en
röstförklaring. Vid eventuell votering kommer vi att
stödja reservationerna 18, 22 och 33.

Anf. 107 MONICA ÖHMAN (s):
Herr talman! Trafikutskottets betänkande nr
1 handlar inte om ramen. Det handlar om hur drygt
25 miljarder kronor bör fördelas inom utgiftsområdet
kommunikationer. 25 miljarder kronor är oerhört
mycket pengar. Men det är inte hela bilden. Med
tanke på att verksamheterna inom vårt område i
många fall är avgifts- och intäktsfinansierade, utgör
den totala omslutningen mycket mer än vad själva
utgiftsramen avspeglar. Bara SJ:s omsättning blir på
ungefär samma nivå. Även för sysselsättning är vårt
utgiftsområde omfattande. Det handlar om drygt
120 000 anställda i myndigheter, verk och bolag.
Förutom penningramen behandlar vi i det här be-
tänkandet en rad andra viktiga frågor som sjöfartspo-
litiken, sjöfartsavgifterna, som har nämnts, samt frå-
gor om mål och verksamhetsinriktning inom en rad
myndigheter, affärsverk och statliga bolag.
Det är därför med glädje jag kan konstatera att
vårt betänkande i många frågor utformats i politisk
samsyn. I fråga om flertalet anslag, samt i fråga om ett
stort antal budget- och ekonomifrågor, är vi faktiskt
helt eniga. Trots detta har man lyckats foga 35 reser-
vationer och 11 särskilda yttranden till det här betän-
kandet. Jag skall därför inte nu gå igenom betänkan-
dets samtliga avsnitt, ej heller alla reservationer.
Jag vill i stället försöka att rikta ljuset på några av
de viktigaste frågorna och på de spörsmål där vi har
kommit till olika politiska uppfattningar. Slutligen vill
jag säga några ord om våra erfarenheter av den nya
budgetprocessen.
Herr talman! Låt mig dock inledningsvis säga nå-
got om vad vi har haft för utgångspunkter för medels-
fördelningen. Det är tre saker som jag anser vara
särskilt betydelsefulla för våra ställningstaganden.
För det första finns det i utskottet en stark grund-
syn om att goda miljöanpassade kommunikationer är
en förutsättning för ekonomisk tillväxt och bibehållen
välfärd i landets olika delar. Utvecklingen i Europa,
Sveriges stora utrikeshandel och medlemskapet i EU
ställer också krav på goda kommunikationssystem
som är tillgängliga för alla. Förslagen tar därför fasta
på att söka främja en fortsatt utveckling av ett effek-
tivt kommunikationssystem.
För det andra finns det en tydlig uppfattning om
vikten av att värna ett rikstäckande kommunikations-
system för alla. Det gäller såväl transporter som tele-
kommunikationer och post. Våra ställningstaganden
till såväl anslag som verksamhetsförutsättningar ge-
nomsyras därför av att ge förutsättningar för tillväxt
och sysselsättning i alla delar av landet.
För det tredje vill jag framhålla att riksdagen står
inför viktiga strategiska och långsiktiga beslut på
trafikområdet. Jag tänker då på riksdagens behandling
i vår av regeringens förslag som kom häromveckan
om en ny infrastrukturinriktning för de framtida
transporterna.
Jag tänker också på den förestående omprövning-
en av trafikpolitiken som skall resultera i ett nytt
trafikpolitiskt beslut våren 1998. Bakgrunden till det
intensiva översynsarbete som just nu pågår är ett
beslut här i kammaren. Riksdagen har nämligen efter-
lyst att utgångspunkten för investeringsplaneringen
skall vara en helhetssyn på trafiksystemen och begärt
att en parlamentarisk kommission skall se över trafik-
politiken, och så sker nu.
Utskottet anser att det beslutsunderlag som riks-
dagen har beställt är av avgörande betydelse för en
fortsatt utveckling av trafiken så att vi får ett miljöan-
passat och trafiksäkert transportsystem som bidrar till
tillväxt och sysselsättning i hela landet. Vi har därför i
flera frågor valt att avvakta det pågående trafikpoli-
tiska översynsarbetet.
Herr talman! Jag går därefter över till några av de
viktigaste frågorna där vi kommit till delvis skilda
uppfattningar. Låt mig börja med det område som
90 % av pengarna - 22,4 miljarder kronor - går till,
nämligen trafikens infrastruktur.
Utskottet föreslår att riksdagen för nästa budgetår
anvisar 6 miljarder kronor till drift och underhåll av
statliga vägar, 4,3 miljarder kronor till byggande av
vägar och 1,2 miljarder kronor till byggande av
länstrafikanläggningar.
Detta innebär bl.a. en minskning av investeringar-
na jämfört med vad som tidigare planerats och att
medel i möjligaste mån omfördelas från investeringar
till drift och underhåll. Vidare föreslås en kraftig
ökning av bidraget till drift och underhåll av enskilda
vägar. Detta var ju föremål för diskussion för en liten
stund sedan.
Vi föreslår också att riksdagen för nästa budgetår
anvisar 5,7 miljarder kronor till nyinvesteringar i
stomjärnvägar och 3 miljarder kronor till drift och
vidmakthållande av statliga järnvägar. De långsiktiga
investeringsplaner som tidigare har fastställts kommer
att fullföljas, och insatserna för drift och vidmakthål-
lande av de statliga järnvägarna skall hållas på en
oförändrad nivå.
Vi har inte varit helt eniga i satsningen på trafi-
kens infrastruktur. Jag för min del anser att det är
angeläget att trafikens infrastruktur underhålls så att
vi slipper kapitalförstöring. Utvecklingen mot ett
miljöanpassat transportsystem måste också fortsätta.
Jag förstår därför inte de nedskärningar som Modera-
terna och Folkpartiet förordar vad gäller underhåll
och investeringar.
Nedskärningar utöver regeringens förslag betyder
att pågående projekt inte kan fullföljas inom rimlig
tid, vilket leder till misshushållning med samhällets
resurser. Vinsterna av samhällsbyggande uppkommer
ju i huvudsak först då de olika väg- och järnvägs-
sträckorna är färdigbyggda. Ytterligare neddragningar
av underhållet leder till att befintliga anläggningar
förfaller.
Visst kan man som Vänsterpartiet och Miljöpartiet
så här i juletider önska sig ytterligare investeringar.
Att skriva önskelistor som inte kan förenas med ett
ekonomiskt ansvar lönar sig dock föga.
Den andra stora frågan i detta betänkande handlar
om sjöfarten för nästa budgetår och även på längre
sikt. Det handlar också om ett nytt system för sjö-
fartsavgifter. Men jag tänker inte uppehålla mig vid
sjöfarten. Jag får be Tom Heyman, Karin Starrin och
andra som har varit med i diskussionen att avvakta
Håkan Strömberg som senare kommer att framföra
våra synpunkter på detta med sjöfarten.
När det gäller flygtrafiken föreslår utskottet att
riksdagen för nästa budgetår anvisar 15,2 miljoner
kronor i driftbidrag till kommunala flygplatser i
skogslänen och att Luftfartsverket skall medges att för
åren 1997 och 1998 utbetala 10 miljoner kronor per
år i resultatutjämningsbidrag till de kommunala flyg-
platserna i Borlänge, Kramfors, Kristianstad, Trollhät-
tan och Växjö.
Beträffande flygtrafiken och ett moratorium av
byggandet är det litet synd om moratoriet skall kom-
ma efter det att banan är asfalterad och tillfartsvägar-
na är byggda. En hel massa asfalt mitt ute i skogen är
kanske inte så lyckat. De projekt som har exemplifie-
rats med Sundsvall och Karlstad är så pass långt
gångna att ett moratorium vore helt fel.
Sedan vill jag till Karl-Erik Persson säga att det är
troligt att han har fått information från EU-nämnden i
fredags angående Schengenavtalet. Men Karl-Erik
Persson har tydligen inte fått en fullvärdig informa-
tion. Visserligen sade justitieministern att avtalet
skrivs under den 19 december - så långt var det rätt -
men hon sade också att en proposition kommer att
föreläggas riksdagen under våren, och då görs det
slutliga ställningstagandet till ett medlemskap.
I budgetpropositionen sägs det inte att det på en
höft skall anslås några hundra miljoner, utan vi säger
att man skall påbörja förberedelsearbetet. Man måste
inom Luftfartsverket se över vad man måste göra,
framför allt vid de tre stora flygplatserna, för att klara
ett Schengensamarbete. Till detaljerna och finansie-
ringarna kring detta får vi återkomma när det är be-
stämt hur det skall bli med Schengensamarbetet.
För Post- och telekommunikationer föreslår vi
bl.a. att riksdagen anvisar 161 miljoner kronor till
Post- och telestyrelsen, som är central förvaltning-
smyndighet för frågor om post-, tele- och radiokom-
munikation. Vidare förslås att 157 miljoner kronor
anvisas för att trygga funktionshindrade personers
behov av effektiva telekommunikationer och postser-
vice. Till Posten bör 200 miljoner kronor utbetalas
som ersättning för den rikstäckande betalnings- och
kassaservice som Posten förbundit sig att tillhandahål-
la enligt det avtal som har upprättats med staten.
Moderaterna vill spara pengar främst i syfte att
kunna sänka skatter. De vill stryka ersättningsanslaget
på 200 miljoner kronor tills vidare ur statsbudgeten.
Jag vill därför påminna om att riksdagen nyligen har
begärt att regeringen snarast skall överväga hur målet
en rikstäckande postservice till rimliga priser skall
kunna uppfyllas. Jag anser att det skulle vara mycket
olämpligt att inte avvakta det som vi själva har begärt
innan vi går till handling och drar in pengarna. Detta
skulle faktiskt kunna omöjliggöra för Posten att klara
av den rikstäckande betalnings- och kassaservicen.
När det gäller Torsten Gavelin och russinplock-
ningen vill jag säga att det var en dålig kaka. Russinen
måste ha legat koncentrerade. Om man ser på hur det
är med russinplockningen inom Posten har Citymail
tagit hand om 25 % av företagsposten i det här områ-
det som är det mest befolkningskoncentrerade område
som finns och där de flesta företagen finns. Snacka
om russinplockning, Torsten Gavelin!
Till köp av interregional persontrafik på järnväg
bör enligt utskottets mening riksdagen anvisa 413
miljoner kronor. Anslagsnivån följer helt tidigare
riksdagsbeslut om kostnadsnivå och innebär att sam-
ma trafik som köps i år även kan upphandlas nästa
trafikår. Jag kan därför konstatera att Moderaternas
förslag till en nedskärning om 100 miljoner kronor
står i strid med tidigare riksdagsbeslut och innebär att
SJ med mycket kort varsel tvingas lägga ned en bety-
dande del av regionalpolitiskt sett viktiga långväga
tågförbindelser.
Jag vill också säga något om SJ. Utskottet har in-
formerats om SJ:s ekonomiska problem. Ett enigt
utskott framhåller att det är viktigt att en högkvalitativ
och miljövänlig järnvägstrafik kan erbjudas på de
marknader där järnvägen har utvecklingsmöjligheter.
Vi klargör också att en förutsättning för att samhäll-
snyttan av de stora investeringar som nu görs på järn-
vägens infrastruktur skall kunna tas till vara är att
tågtrafiken skall ske under hållbara ekonomiska for-
mer, som tryggar en framtida utveckling.
Med hänvisning till det pågående trafikpolitiska
översynsarbetet och den granskning som nu görs av
SJ:s utvecklingsmöjligheter ställer sig utskottet bak-
om regeringens förslag till ekonomiska mål för SJ-
koncernen. Det innebär bl.a. att den fastlagda strate-
gin om koncentration till kärnverksamheten och till
bolag som kompletterar denna verksamhet bör bibe-
hållas.
Karin Starrin talar om att vi redan nu skall gå in
med mer pengar till SJ. Jag måste då fråga: På vilka
grunder? Låt översynsarbetet fortgå, så att vi har ett
material att utgå från! Det kan annars bli lika tokigt
som det vi är inne i just nu. Jag vädjar till Karin Star-
rin: Låt oss först se vad vi behöver göra, om vi behö-
ver göra något, och sedan får vi ta den diskussionen.
Jag måste sedan göra Torsten Gavelin besviken en
gång till. Jag tänker nämligen stå upp för och försvara
monopolet Svensk Bilprovning. Jag gör det som gles-
bygdsbo, för det finns ingenting i de utredningar som
har gjorts när det gäller Svensk Bilprovning som talar
för att det skulle bli vare sig billigare eller bättre för
exempelvis glesbygdsborna om denna verksamhet låg
i privata händer. Fordonsägarnas behov av en kompe-
tent och välfungerande besiktningsorganisation kom-
mer att tillgodoses genom att vi bibehåller monopolet.
Herr talman! Det här var en något rapsodisk över-
sikt av några av utskottets ställningstaganden. Sam-
manfattningsvis kan man konstatera att utskottet stäl-
ler sig bakom regeringens samtliga förslag till me-
delsanvisningar.
Slutligen vill jag säga några ord om den nya bud-
getprocessen. Våra erfarenheter från höstens arbete är
blandade. Positivt är att det skapas en bättre överblick
över de samlade statliga utgifterna inom utskottsom-
rådet. Genom att finansieringsfrågorna hela tiden
finns med i behandlingen skapas också en större med-
vetenhet om de ekonomiska konsekvenserna av olika
ställningstaganden.
Samtidigt vill jag erkänna att bytet av system för
budgethanteringen har vållat ett visst bryderi. Dagens
debatt har också visat att det blev litet svårt, på så sätt
att vi har debatterat olika saker inom samma utgifts-
område. Det kanske ändå är litet för tidigt att sätta
betyg på den här budgetprocessen. Enligt min mening
ökar dock hela tiden kraven på en förbättrad uppfölj-
ning och utvärdering av politikens resultat. Ett bättre
beslutsunderlag som förmår att visa konsekvenserna
mer tydligt är också angeläget.
Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till utskot-
tets hemställan på samtliga punkter och avslag på
samtliga motioner och reservationer.

Anf. 108 TOM HEYMAN (m) replik:
Herr talman! Monica Öhman kritiserar det mode-
rata förslaget om reducerade ramar och tror inte att
det håller. Det är klart att ingen kan veta om det hål-
ler, eftersom det inte kommer att prövas. Men vi är
tämligen förtröstansfulla i detta. Verksamheter som i
andra sammanhang utsätts för konkurrens får ofta
mycket kraftiga sänkningar i kostnadsnivån, och det
finns ingen anledning till att det inte skulle hända
även här.
Men okej: Om det inte händer, vad innebär det
då? Ja, det innebär naturligtvis att man faktiskt får
laga efter det läge man har och rätta sig efter den
matsäck man har råd med. Då kanske det också kan
bli något förändrade utbyggnadstakter. Man kanske
inte behöver bygga en ny vägsträcka från Alingsås till
Herrljunga, när det redan finns en 13-metersväg.
Kanske man inte behöver bygga om ett mot i Tolered
som byggdes nytt för fyra eller fem år sedan. Man
kanske får skjuta litet grand på en del angelägna pro-
jekt för att få in dem i de befintliga ramarna.
Så visst går det att spara, om man vill.
De andra två poster som Monica Öhman tog upp
var Postens 200 miljoner och SJ:s 100 miljoner, som
de erhåller för att upprätthålla ett slags regional ser-
vice. Vi har begärt uppgifter om vad det är för pengar,
var dessa kostnader uppstår. Men vi får inga besked,
vi får inga svar, eftersom verken varken kan eller vill
redovisa de här pengarna själva. Då tycker jag heller
inte att vi skall ställa upp och lämna ut sådana pengar.

Anf. 109 MONICA ÖHMAN (s) replik:
Herr talman! Jag tycker faktiskt att Moderaterna
gör det alldeles för enkelt för sig. Det är precis som
att om vi bara konkurrensutsätter än det ena och än
det andra så kommer det att bli billigare. Jag är inte så
alldeles övertygad om att det är så. Nu börjar vi ju få
facit av att man konkurrensutsätter, avreglerar osv. På
olika områden i samhället dyker problemen upp.
Det är inte heller så att vi i regeringsställning inte
har känt ansvar för ekonomin. Vi har ju redan bromsat
utbyggnadstakten för att spara pengar. Ytterligare
bromsningar kan få mycket stora konsekvenser. Vi
kanske aldrig kan genomföra projekten. Det är det vi
vänder oss emot.
Tom Heyman har varit med på utskottssamman-
träden när vi har diskuterat Posten. Han vet mycket
väl att regeringen söker en fristående konsult som
skall genomlysa Postens ekonomi. Vi får väl se vad
som händer efter det. Vi får ta saker och ting i sin
rätta ordning.
Utskottet skall i morgon ha en genomgång av SJ:s
ekonomi, men de siffror som hittills har framkommit
tyder inte på att SJ har något undanstoppat som man
kan ta fram. Jag är oerhört mån om att SJ skall kunna
bedriva den här järnvägstrafiken, som har betydelse
för bl.a. glesbygden. Därför finns ingen möjlighet att
krympa det här anslaget.

Anf. 110 TOM HEYMAN (m) replik:
Herr talman! Vi gör det inte enkelt för oss. Vi sä-
ger faktiskt att om pengarna inte räcker får man väl ta
det litet lugnare. Då behöver man kanske inte bygga
någon bro över Fårösund, t.ex., också det något som
Vägverket har suttit och projekterat. Visst finns pro-
jekt som faktiskt kan utgå ur planerna, det är vi rätt
övertygade om.
Posten och SJ: Ja, visst är det så att de här pengar-
na är oredovisade. Ingen vet om Posten och SJ behö-
ver dem, ingen vet varför de behöver dem, och ingen
vet till vad de egentligen behöver dem. Det framgår
nämligen inte av någon redovisning. Bägge dessa
verk förekommer nu, något pinsamt, frekvent i Kon-
kurrensverkets redovisningar, eftersom de använder
sin monopolställning på ett sätt som inte stämmer
överens med konkurrenslagen för att förhindra att
konkurrens uppstår. Samma stund som BK Tåg in-
trädde på arenan såg vi dramatiska följder när det
gäller kostnaderna på järnvägstrafik. Samma stund
som City Mail blev aktuellt blev det helt andra kalky-
ler för Posten. Men vilka resultaten egentligen är får
vi inte veta, och vad de egentligen behöver de här
pengarna till har de aldrig redovisat för oss. Då skall
de heller inte ha dem.

Anf. 111 MONICA ÖHMAN (s) replik:
Herr talman! Det är ju inte så att vi satsar på in-
frastruktur därför att vi tycker att det är roligt, utan
det gör vi därför att det är nödvändigt. Man kan då
inte bara säga att man inte har några pengar och låta
bli att bygga. Då kanske vi äventyrar trafiksäkerhet,
miljövärden osv. Det är alltså ingen tillfällighet att
projekten har kommit upp till ytan såsom varande
projekt som behöver genomföras.
När det gäller avregleringen vill jag säga till Tom
Heyman att vi kanske skall ta det som en del av vårt
uppföljningsarbete i den här kammaren att fundera
över vad det blev av avregleringarna och konkur-
rensutsättningen. I det betänkande som nu diskuteras
behandlas en motion som pekar på vilka oerhörda
summor det kostar att flyga till Visby. Varför blev det
så? Jo, vi har en fri marknad.
När jag i dag åkte in från Arlanda till Riksdagshu-
set beklagade sig taxichauffören under hela färden
över avregleringen av taxi och ville ha en reglering
återinförd. Han ville dessutom ha ett pristak. Vi skall
kanske lyssna litet grand på dem som jobbar ute i
verksamheterna och inte ha en övertro på att konkur-
rensutsättning löser allt.

Anf. 112 ELISA ABASCAL REYES (mp)
replik:
Herr talman! Jag skulle vilja ställa några frågor till
utskottets ordförande Monica Öhman. Det gäller för
det första Miljöpartiets motion om under kriget förlis-
ta fartyg. Jag undrar vad som menas med utskottets
formulering att utskottet förutser att Sjöfartsverket
aktualiserar frågan. Varför kunde inte utskottet ge
Sjöfartsverket i uppdrag att studera den här frågan på
det sätt som anges i den motion som Miljöpartiet
väckt? Berodde det på att det var Miljöpartiet som
hade väckt motionen? Hotet är väldigt stort, och vi
vet inte om problemet är stort eller litet. Vi måste veta
det för att kunna göra någonting åt saken.
Monica Öhman säger vidare att Miljöpartiet och
Vänsterpartiet - jag talar självfallet bara för Miljö-
partiet i det här avseendet - "i juletid" önskar ytterli-
gare saker. Sådana här försök att förlöjliga Miljöpar-
tiet genom att påstå att vi vill ha ungefär allt som
glittrar har också framförts av Monica Öhmans parti-
kollega kommunikationsminister Uusmann. Hon har i
tidigare debatter sagt att vi önskar oss "lullull". Vad
"lullul" är har jag ännu inte hittat i någon ordlista. Jag
kan kanske senare i dag få en förklaring till det.
Det är de facto så att vi nu skall besluta om ett
betänkande där regeringen ligger 1,1 miljarder över
Miljöpartiets ram. Vi önskar alltså inte alls "lullull" i
juletid. Det tänker jag absolut inte hålla med om.
Utskottsordföranden Monica Öhman säger i sam-
band med den nya budgetprocessen också att det är
intressant och väldigt viktigt med ett bättre beslutsun-
derlag. Jag skulle då vilja veta vad några hundra mil-
joner i Schengenanpassning innebär. Är det 200 mil-
joner eller 950 miljoner? Skulle vi möjligtvis också
kunna få en liten fingervisning om hur detta skall
finansieras?

Anf. 113 MONICA ÖHMAN (s) replik:
Herr talman! För det första vill jag till Elisa Abas-
cal Reyes säga att jag icke har sagt "lullull". Det får
stå för Miljöpartiets representant.
När det sedan gäller förlista fartyg skall jag egent-
ligen inte uttala mig, för det tillhör sjöfartens område.
Men om vi ger någon myndighet ett uppdrag utöver
vad som ingår i dess ordinarie uppdrag, bör vi också
känna till hur det skall finansieras. Vi är inte heller
alldeles säkra på vem som rår om båtarna och vem
som egentligen kan vara betalningsskyldig. Vi tycker
att Sjöfartsverket tillsammans med andra i sitt inter-
nationella samarbete skall titta på detta.
Det handlar alltså inte om någon nonchalans på
grund av att motionen kommer från Miljöpartiet utan
är snarare tvärtom. Frågan är hur man utför uppgiften
och finansierar detta, och vi tycker att Sjöfartsverket
kan ta sig an den första delen i internationellt samar-
bete.
Vad gäller Schengen förklarade jag mig så tydligt
som jag kan. Jag kan inte uttrycka mig tydligare än att
det kommer en proposition till kammaren om att vi
som ledamöter av Sveriges riksdag skall ta ställning
till om vi skall vara med i det här arbetet. Om vi skall
det, skall det läggas fram ett förslag med beräkning av
kostnaderna för ombyggnad av de berörda flygplat-
serna, så att man kan ta emot medborgare både från
Schengenländerna och från andra länder. Då kommer
också ett förslag om vilka områden som skall betala
detta.

Anf. 114 ELISA ABASCAL REYES (mp)
replik:
Herr talman! Jag vill bara påpeka att det var
kommunikationsministern som hade använt ordet
"lullull", inte Monica Öhman. Men Monica Öhman
sade att Miljöpartiet och Vänsterpartiet i juletid öns-
kar få mer. Jag konstaterar återigen att vi har en ram
som ligger under regeringens förslag.
Monica Öhman har mycket riktigt hänvisat till en
proposition när det gäller det ekonomiska underlaget,
men vi vet hur det går med sådana. I dag diskuterar vi
t.ex. beslut om utökade låneramar för Dennispaketet,
men var är den ekonomiska redovisning som riksda-
gen begärde av regeringen angående Dennispaketet?
Den har jag inte sett.
Vad menas med "bättre beslutsunderlag" när vi
inte vet om det är fråga om 100, 150, 200 eller 950
miljoner och vi fortfarande inte har en aning om hur
dessa skall finansieras? Vi skall ändå fatta beslutet nu,
inte när propositionen kommer.
När det sedan gäller det ordinarie uppdraget ver-
kar det som om Monica Öhman har läst motionen
dåligt. Den motion som vi har skrivit syftar inte till att
Sjöfartsverket ges i uppdrag att sanera hela Östersjön
utan till att det skall göra en kartläggning av proble-
met, ta ett initiativ till ett internationellt samarbete
och utreda finansieringsfrågan i detta sammanhang.
Det finns ingen merkostnad i detta. Det gäller också i
högsta grad Sjöfartsverkets uppgifter så långt man kan
ge det ett uppdrag. Eller är det så att Sjöfartsverkets
ordinarie uppgifter bara är sådana uppgifter som re-
geringen kan ge och att uppgifter som regeringen inte
har kommit på inte tillhör Sjöfartsverkets uppgifter?

Anf. 115 MONICA ÖHMAN (s) replik:
Herr talman! Visst är det juletider, Elisa Abascal
Reyes. Om bara en vecka är det jul. Jag menar att ni
önskar er mer på järnvägens område samtidigt som ni
skär oerhört på vägområdet. Vår sammanvägda be-
dömning är, precis som jag sade för en stund sedan
till Tom Heyman, att vi nu inte kan skjuta undan fler
projekt. Skall vi satsa mer på järnvägar, som Vänstern
och Miljöpartiet vill, och behålla nivån på vägarna,
går vi utöver vad regeringen har föreslagit.
Vad sedan gäller Dennispaketet vill jag säga: Om
jag har läst motionen dåligt, har kanske Elisa Abascal
Reyes läst budgetpropositionen litet dåligt. Där står
det faktiskt att frågan om vägtullar och den aktuella
redogörelsen skall komma till riksdagen under våren.

Anf. 116 KARIN STARRIN (c) replik:
Herr talman! Jag lovar att jag inte skall kommen-
tera sjöfartsavgifterna i det här inlägget. Jag välkom-
nar Monica Öhmans inledning om hur viktigt det är
att få ett miljöanpassat trafiksystem. Det ställer vi oss
från Centerpartiet helt bakom. Jag skulle gärna vilja
få några funderingar kring Centerpartiets nollvision
om fossila bränslen. Jag tycker att det skulle ha varit
en styrka om trafikutskottet drev på i frågan hur vik-
tigt det är att utveckla alternativa bränslen, så att vi
kommer bort från fossila bränslen.
Jag välkomnar också det som vi fick höra om att
socialdemokraterna är angelägna om att de mindre
flygplatserna, som människorna ute i skogslänen är
oerhört beroende av, kan fortsätta sin verksamhet.
Men jag vill då fråga Monica Öhman: Tror inte Mo-
nica Öhman att det blir problem nu när anslagen till
de små flygplatserna halveras från 30 miljoner till 15
miljoner?
Vi från Centerpartiet vill visa ansvar för bud-
getramarna och hitta ett annat sätt att finansiera den
här neddragningen, för att kunna möjliggöra en fort-
satt effektiv trafik i skogslänen.
Vad gäller frågan om SJ:s problem med olönsam
trafik måste vi helt klart ställa krav på SJ att verkligen
få veta hur företagets verksamhet bedrivs. Jag har ofta
tagit upp dess omöjliga prispolitik och dess omöjliga
marknadsföring. Vi skall dock invänta den utredning
som är på gång.
Men min fråga är, Monica Öhman: Kan vi redan
nu uttala en positiv inställning till att upphandla mer
olönsam trafik, om det skulle visa sig att vi är beroen-
de av olönsam trafik regionalt? Vi måste vara villiga
att göra det.

Anf. 117 MONICA ÖHMAN (s) replik:
Fru talman! Till Karin Starrin vill jag säga angå-
ende flygplatserna att det låter som att vi nu helt
plötsligt har halverat anslaget. Sanningen är att det
endast var under ett budgetår som man hade den hög-
re summan. Nu ligger vi på den summa som man hade
innan.
Jag är lika angelägen som Karin Starrin om att
dessa flygplatser skall kunna fungera, men jag tycker
att det är en fråga som måste in i sitt sammanhang.
Jag hoppas att vi har en långsiktig lösning för dessa
flygplatser när vi tar helhetsgreppet om kommunika-
tionerna i samband med det nya trafikpolitiska beslu-
tet.
Nästa fråga gällde SJ. Som gammal fackligt aktiv
vet jag att man i förhandlingslägen inte brukar öppna
garden alldeles för mycket. Frågan skulle hamna i fel
läge om vi nu gick ut och sade att vi är beredda att
satsa si eller så mycket eller göra det ena och det
andra. Vi måste vara lugna och vänta och se vad de på
SJ själva föreslår. Sedan får vi ta en politisk diskus-
sion om det är någonting som vi kan ställa upp på.
Men vi skall inte starta med att bjuda en slant. Det
tror jag blir fel.
Det beklagliga när det gäller miljön och fossila
bränslen är att vi till stor del är berörda på grund av
att våra fordon skall drivas framåt och att vi tycker att
det är intressant. Men det är inte vi som håller i
skattemedlen, utan det gör ett annat utskott här i hu-
set. Men Kommunikationskommittén arbetar faktiskt
med beskattningens område för att man skall kunna
styra mot miljövänligare transporter.

Anf. 118 KARIN STARRIN (c) replik:
Fru talman! Det är just det sistnämnda som är
svagheten i vårt betänkande. Vi är alldeles för tama
och svaga i att uttrycka vår vilja och vår vision. Vi
överlåter till kommande beslutsnivåer. Det är klart att
det vore en styrka om vi redan nu sade att det är oer-
hört angeläget att komma bort ifrån fossilberoendet
och om vi redan nu kunde uttala att vårt långsiktiga
mål är att sträva dithän.
Monica Öhman, jag känner mycket väl till att var
under ett enda budgetår som anslaget till de mindre
flygplatserna var uppräknat till det dubbla jämfört
med var förslaget ligger i dag. Men det tyder ju inte
minst på att man då motiverade det med att det verk-
ligen fanns ett behov.
Visst måste väl Monica Öhman nu inse att det
kommer att innebära stora problem? Vi kan få se
konsekvenser som att turer dras in och några flygplat-
ser t.o.m. måste läggas ned. Detta är oerhört olyckligt.
Inte minst regionalpolitiskt är det oansvarsfullt.
Jag är också gammal förhandlare, Monica Öhman,
och vet precis hur man lägger korten när man går in i
ett förhandlingsläge. Självfallet skall vi ställa krav på
SJ. Min fråga är om vi här i kammaren inte borde vara
överens om att använda hela anslaget som nu finns för
olönsam trafik, alltså det som kommer att gälla för
1997 och som man handlar upp just nu. Det anslaget
är inte förbrukat fullt ut.
Det är olyckligt om man först skall dra in och gle-
sa ut turer som man aviserar. Det inger oro. Jag har
själv blivit uppvaktad från flera olika län där man
säger att detta bara inte får ske. Till syvende och sist
är det riksdag och regeringen som har det övergripan-
de ansvaret. Vill vi har mer pengar för olönsam tra-
fik? Är vi beredda att satsa på det om det visar sig
behövas?

Anf. 119 MONICA ÖHMAN (s) replik:
Fru talman! Jag vågar påstå att jag kan problema-
tiken kring flygplatserna, men jag tror också att kom-
munerna inte riktigt har bestämt sig för om man vill
ha en central gemensam upphandling eller ett driftbi-
drag till flygplatserna. På den punkten kan vi inte gå
fram kommun för kommun efter vad de önskar.
Jag känner mycket väl till det exempel om Arvids-
jaur som Karl-Erik Persson tog upp. Det innebär en
skattekrona för Arvidsjaur, och i längden är det inte
hållbart. Därför måste man väga den viktiga kommu-
nikation som flyget till dessa glesa delar av landet
ändå innebär mot annan trafikpolitik, i en helhet. Jag
är beredd att försvara att detta får komma i samband
med det trafikpolitiska beslutet.
Sedan gällde det den olönsamma trafiken. Riksda-
gen har lagt fast vilken trafik som skall upphandlas.
Om vi skall diskutera att upphandla mer olönsam
trafik, måste riksdagen bestämma det. Vad jag förstår
är läget sådant att vi har "spikat ramarna", så om vi
skall beställa något nytt måste regeringen komma med
ett nytt förslag om en utökning av vad vi köper upp
som olönsamt.

Anf. 120 KARL-ERIK PERSSON (v) re-
plik:
Fru talman! Monica Öhman sade angående budge-
tområde 22 att jag och Vänsterpartiet hade en önske-
lista. Det är tur att inte jag är tomten, eftersom vi har
en miljard mindre för utgiftsområde 22. Detta var vad
Monica Öhman sade, och hon pekade inte ut någon
speciell post. Vi föreslår en omfördelning, men sum-
man är en miljard mindre. Den tomte som kommer
med mindre julklappar än han lovat förut tror jag inte
är välkommen på så många ställen.
I fråga om Schengenavtalet sade jag att det är en
omvänd beslutsprocess och att siffrorna var slarvigt
tilltagna. På s. 96 står det faktiskt "i storleksordningen
några hundra miljoner kronor". Om inte det är slarvigt
skrivet vet inte jag vad slarv är!
Beslutsordningen är den att man den 19 december
skriver under Schengenavtalet. Vad det innehåller vet
vi inte - då skulle det kunna preciseras. Jag har inte
talat med någon justitieminister om detta, utan det vet
jag ändå. Det har jag fått veta på annat sätt. Jag läste
faktiskt akterna förut. Jag tror att det var i tisdags som
de kom till EU-nämndens ledamöter. Förut fanns de
inte på svenska. Så jag står för vad jag har sagt.
Tycker Monica Öhman att det är en riktig be-
slutsordning så får det vara hennes uppfattning. Men
jag tycker att man först skall diskutera och sedan fatta
beslut. Nu beslutar man först och diskuterar konsek-
venserna sedan.

Anf. 121 MONICA ÖHMNAN (s) replik:
Fru talman! Jag skulle egentligen inte behöva ta
det ett varv till. Jag har försökt förklara den där jule-
tiden för Elisa Abascal Reyes, och samma sak gäller
för Karl-Erik Persson.
Majoriteten bedömer att vi inte kan flytta pengar
från väg till järnväg. Vill Miljöpartiet och Vänstern
har mer järnväg måste det bli mera pengar. Därav
ordet juletid.
Jag tycker inte heller att "några hundra miljoner"
är bra, men vad skall vi göra? Nu ber vi Luftfartsver-
ket att titta närmare på vilka flygplatser som behöver
förändras och till vilka kostnader. Vi vet inte om det
är en, två, tre eller fem flygplatser det gäller. Det är
egentligen det enda vi gör. Sedan kommer riksdagen
att få ta ställning dels till om vi skall vara med i
Schengenuppgörelsen eller inte, dels till konsekven-
serna av att vi går med, i form av att vi måste bygga
om flygplaster.
Nog är det ändå märkligt - vill inte Karl-Erik
Persson ta det i rätt ordning? Först beslutar vi om
medlemskapet i kammaren och sedan beslutar vi om
ombyggnationerna av flygplatserna.

Anf. 122 KARL-ERIK PERSSON (v) re-
plik:
Fru talman! Är det inte så att man skulle försökt
ha en diskussion om vad Schengenavtalet betyder
över huvud taget? Nu köper man egentligen grisen i
säcken direkt. Vi vet ju ingenting om Schengenavtalet
förrän det presenteras här.
Jag har för mig att det var Luftfartsverket som
kom med "några hundra miljoner" och att regeringen
bara har anammat det.
Monica Öhman får faktiskt ursäkta om jag står fast
vid att vi har mindre pengar för utgiftsområde 22 än
regeringen. Då är frågan om önskelistan är så fantas-
tiskt fullgod.
Sedan frågar jag mig: Skulle det ha varit omöjligt
om vi kommit överens att omfördela pengarna i ut-
skottets arbete? Om ramen är 25 miljarder kronor -
och regeringen har vissa uppfattningar om till vilka
områden dessa 25 miljarder skall gå, men vi har varit
politiskt överens om att vi inte ställer upp på rege-
ringens förslag - hade det då varit omöjligt att i trafi-
kutskottet omfördela pengarna om vi varit politiskt
överens om det?
Är det på det viset är frågan om vi över huvud ta-
get skall ha något utskott. Om man inte där skall kun-
na ha några andra sypunkter än regering är frågan om
man inte skall vänta tills regeringen kommer med sina
förslag. Sedan går vi upp i debatten i kammaren och
säger: Det var ju roligt att veta att de här förslagen
kommer. Då kan vi lika gärna vara hemma. Jag tror
säkert att vi kan hitta på något annat att göra än att
sitta här och traggla runt och försöka att komma med
idéer och tankegångar om trafikpolitikens inriktning,
om det är definitivt omöjligt att ändra på ett rege-
ringsförslag.

Anf. 123 MONICA ÖHMAN (s) replik:
Fru talman! Nu tycker jag faktiskt att Karl-Erik
Persson går nog så långt. Riksdagen kan alltid ändra
på ett regeringsförslag. Så är konstitutionen upp-
byggd. När regeringen har lämnat förslaget till riks-
dagen äger riksdagen förslaget och vad den vill med
det.
När ramen lades fast vid förra behandlingen här i
kammaren fastställdes ramen för vårt utgiftsområde.
Sedan hade vi frihet inom den. Om det nu råkar var
så, Karl-Erik Persson, att majoriteten i utskottet delar
regeringens uppfattning om fördelning mellan vägar
och järnvägar, kan vi inte sitta och göra en uppgörelse
i utskottet som ändrar på regeringens förslag, om vi
faktiskt tycker att det är ganska bra.
Det är litet jul över den här debatten. Här har vi
helt plötsligt med grisen i säcken också. Nu är det inte
lullelull eller något annat, utan nu är det grisen i säck-
en. Jag tycker inte att vi köper grisen i säcken. Inne-
börden av Schengensamarbetet kommer att redovisas
i särskild proposition vid särskilt tillfälle till Sveriges
riksdag.

Anf. 124 TORSTEN GAVELIN (fp) replik:
Fru talman! Monica Öhman sade i sitt anförande
att vi hade föreslagit en nedskärning av både investe-
rings- och underhållsmedlen för vägar och järnvägar.
Så är inte fallet. Det är inte korrekt. I vårt budgetför-
slag har vi en nedskärning med 1,3 miljarder totalt
varav 1,1 avser investeringar och 200 miljoner avser
rederistödet. Vi föreslår inte några nedskärningar på
underhållet. Att dessa 1,1 miljarder i nedskurna inves-
teringar skulle innebära något stor katastrof håller vi
inte med om. Det är fråga om en marginell förskjut-
ning framåt i tiden av vissa investeringsobjekt.
Sedan är jag tacksam att Monica Öhman tar upp
City Mail som ett exempel på att man plockar russi-
nen ur kakan, som jag talade om i mitt inledningsan-
förande. Monica Öhman säger att City Mail har tagit
25 % där den största befolkningskoncentrationen
finns. Då vill jag fråga: 25 % av vad? Såvitt jag vet
har City Mail lyckats ta någon enstaka procent av den
totala postmarknaden.
Det är bara att hoppas för postkonsumenternas
skull att City Mail och andra postaktörer kan ta en
betydligt större andel så att vi kan få en fungerande
konkurrens på postmarknaden. Det tillför nya idéer i
postverksamheten till gagn för konsumenterna.
Vad gäller vår inställning i frågan om bilprovning
har jag redan avhandlat den med Elisa Abascal Reyes.
Jag vill inte uppta den korta tid jag har till förfogande
med det.
För att återgå till postfrågan tycker jag att detta att
man måste anlita en extern konsult för att kunna klara
ut vilka kostnader Posten verkligen har och som kan
behöva ersättas med statliga medel belyser hur dåligt
den här marknaden fungerar.

Anf. 125 MONICA ÖHMAN (s) replik:
Fru talman! Jag tycker att Torsten Gavelin gör det
litet enkelt för sig. Vi kan väl skjuta fram några inves-
teringar litet grand framåt i tiden, säger han. Men vi
har ju redan skjutit fram investeringar. När vi började
att sanera ekonomin i det här landet efter regerings-
skiftet startade vi med att skjuta fram projekt i tiden.
Min fråga till Torsten Gavelin är: Vilka projekt är
det nu vi skall skjuta framåt i tiden, om vi inte har
dessa pengar att satsa, och hur långt skall vi skjuta
dem? Vi förstör faktiskt litet pengar under resans
gång med att inte fullfölja på en gång. Men vi valde
att göra det när vi skulle sanera ekonomin. På något
sätt kändes det som att även vi skulle vara med och
spara pengar till landet.
Sedan till frågan om City Mail. Vi kunde hålla på
hela dagen att diskutera det, Torsten Gavelin. Den
frågan har diskuterats av och till i denna kammaren
vansinnigt mycket under hösten. Sanningen är den att
det mest lönsamma är företagsbreven - de massut-
skick som företag gör. City Mail har tagit 25 % av
dem i Stockholmsområdet. Det är effektivt, och det
ger bra med pengar. I helheten betyder inte City Mails
del så förfärligt mycket. Där betyder den bara någon
liten procent. Men man har plockat en effektiv del ur
postverksamheten, och det är lönsamt för City Mail
att göra så.
Om regeringen anlitar en extern konsult för att
titta på frågan är icke den personen bunden åt något
håll, utan alla må kunna lita på de uppgifter som den
personen tar fram. Det är därför som man använder
oberoende konsulter.

Anf. 126 TORSTEN GAVELIN (fp) replik:
Fru talman! Vi vill också vara med och sanera
statsfinanserna. Vi tycker att vi kan vara med och
skjuta på en del objekt ytterligare. Jag tänker inte stå
här och på den korta repliktiden räkna upp ett antal
objekt. Men den relativt lilla prutning på det stora
investeringsprogram som har lagts fram kan inte vara
någon stor katastrof.
Sedan preciserar sig Monica Öhman och säger att
det gällde 25 % av företagsbreven i Stockholm. Det är
alltså en mycket liten skärva av de totala postmarkna-
den som City Mail har tagit. Det är alldeles för litet
för att en konkurrens skall kunna fungera på markna-
den.
Om konkurrens på marknaden skall kunna fungera
måste det finnas ett relativt stort antal aktörer, och det
måste vara en rimlig storleksfördelning. Om vi tar
elmarknaden som exempel är det en orimlig fördel-
ning där Vattenfall står för 50 % av marknaden. Med
en så stor marknadsandel har man en mycket stark
ställning på marknaden.
Vi skall få en fungerande konkurrens och slippa
anlita externa konsulter för att få fram uppgifter från
redovisningen, utan varje företag får sköta sina egna
affärer. Konkurrensen skall sköta om att kunderna får
den service de vill ha till lägsta kostnad.

Anf. 127 MONICA ÖHMAN (s) replik:
Fru talman! Jag skall fatta mig mycket kort. Det
vore mycket klädsamt om de som nu vill skjuta på
objekt framåt i tiden talar om vilka objekt man vill
skjuta på. Vilka människor är det som kommer att bli
berörda och inte får sin väg byggd som de har räknat
med och som är projekterad. Det är litet diffust att
säga: Vi kan vara med och skjuta på det in i framti-
den.
När det sedan gäller den lilla skärvan är den nog
så effektiv och nog så lönsam.

Anf. 128 Kommunikationsminister INES
UUSMANN (s):
Fru talman! Kommunikationer är inte något själv-
ändamål. Det är en förutsättning för ekonomisk till-
växt, ökad sysselsättning och en utvecklad välfärd i
hela landet. Sveriges stora utlandshandel, en ökad
specialisering inom näringslivet och arbetsmarknaden
och också det snabba teknikinförandet gör att vi får
ökade krav på kommunikationssystemet.
Sverige, glest bebyggt och beläget i utkanten av
Europa, är beroende av goda kommunikationer i hela
landet, i storstad såväl som i glesbygd. Kommunika-
tionssystemet måste vara tillgängligt för alla, inte bara
för vissa grupper. Det ställs också ökade krav på
tillförlitlighet. Samtidigt, det märks inte minst i debat-
ten i dag, växer insikten om att vi måste ställa om
kommunikationssystemet för att inte skada männi-
skors hälsa och miljö.
Målet om ett ekonomiskt, socialt och ekologiskt
hållbart kommunikationssystem är inte bara slagord
utan en nödvändighet om vi skall kunna behålla och
utveckla välfärden i framtiden. Det handlar egentligen
om livet - om trafiksäkerhet för att värna våra liv i
dag, om miljöanpassning för att värna våra barns och
barnbarns liv. Det är så enkelt, men också så svårt.
Därför kommer det i framtiden att ställas mycket
större krav på ett väl fungerande resurssnålt och integ-
rerat kommunikationssystem där transporter - då
menar jag alla transportslag, för man kan inte ställa
vägtransporter mot sjötransporter, som någon i kam-
maren försökte insinuera - telekommunikationer och
informationsteknik faktiskt samverkar.
Samtidigt är miljöanpassningen av det svenska
transportsystemet ett långsiktigt arbete som medför
stora förändringar och som också kräver en bred poli-
tisk förankring. Det är därför den viktigaste frågan
som Kommunikationskommittén har att arbeta med. I
kommittén arbetar man nu intensivt inför slutbetän-
kandet och diskuterar utifrån en samsyn mellan de
politiska partierna.
Jag vill också påminna om att riksdagen under året
som har gått har beslutat om att ge Vägverket ett
utökat sektorsansvar för vägtrafikens miljöpåverkan.
Vägverket och Banverket genomför nu ett åt-
gärdsprogram för att successivt förbättra miljön längs
de befintliga vägarna och järnvägarna. Det handlar
om en integrering av miljöfrågan i det dagliga arbetet
för att utveckla kommunikationerna. Det kallas i and-
ra sammanhang för mainstreaming. Det är viktigt för
att arbetet skall lyckas.
Förslaget i budgetproposititionen om miljödiffe-
rentierade sjöfartsavgifter är också ett viktigt steg på
vägen mot det hållbara kommunikationssystemet.
Förutom miljöproblemen är också trafikolyckorna
ett stor folkhälsoproblem. Arbetet med att förbättra
trafiksäkerheten drivs vidare. Vi måste se till att den
positiva trend som vi har sett under de senaste åren
inte bryts. Det långsiktiga målet att ingen skall dö
eller bli allvarligt skadad inom transportsystemet, den
s.k. nollvisionen, måste leva vidare.
Vi arbetar i Kommunikationsdepartementet just nu
med att ta fram förslag på en mängd områden för att
nollvisionen skall komma närmare. Vi kommer i re-
geringen att till riksdagen nästa år lämna förslag om
trafiksäkerhetsarbetet, om hur det skall utformas för
att det skall bygga på nollvisionen.
Skall vi uppnå ett säkert transportsystem räcker
det inte med förändrade attityder. Man kan jämföra
med arbetarskyddet där målet sattes upp på samma
sätt. Ändå vet vi att också på arbetarskyddets område
inträffar det olyckor. Det kommer det att göra också
på vägtrafikens område. Utmaningen är att vi skall ha
ett transportsystem som gör att olyckorna inte leder
till allvarligare skador eller dödsfall. Därför måste
också samhällsplaneringen och utformningen av tra-
fikmiljön bidra till det trafiksäkra samhället, där barn
men också vuxna kan känna sig säkra och trygga.
Det är också viktigt att vi som konsumenter får en
chans att välja säkert, att välja säkra färdmedel, säkra
fordon. Därför är det viktigt att det program som
Vägverket nu arbetar med - det kallas för ett krock-
prov-program - leder till en bra konsumentinforma-
tion. Man arbetar tillsammans med det engelska
transportdepartementet. Vi skall veta att vi köper
säkra varor.
Fru talman! Nu sker det stora satsningar på ut-
byggnad av vägar och järnvägar. Man skall komma i
håg när det diskuteras om det skall vara mer pengar
eller mindre pengar att vi ligger på en relativt hög
nivå jämfört med vad vi gjorde för ett antal år sedan.
Men vi behöver ökade resurser för att behålla och
förbättra den existerande transportinfrastrukturen.
Dåligt underhåll kommer annars att leda till att trans-
porterna blir dyrare, försenade och i värsta fall inte
kommer fram alls.
Årets budgetproposition innebär att pengar nu i
möjligaste mån kommer att fördelas om från investe-
ringar till drift och underhåll när det gäller både en-
skilda vägar och statliga vägar. Inom vägområdet
kommer därför pengar att huvudsakligen användas till
att färdigställa pågående projekt. När det då föreslås i
kammaren att vi skall ha än mindre pengar till nyin-
vesteringar innebär det faktiskt att ett antal vägprojekt
avslutas i en grop eller på en åker. Det gör faktiskt
ingen människa glad - inte heller transportörer, åkare
eller företag.
Fru talman! Det har talats en del om sjöfarten i
kammaren i dag. Det kommer att utvecklas betydligt
mer under eftermiddagen. Jag vill bara säga att sjöfar-
ten självfallet har en mycket stor betydelse för Sveri-
ge. 95 % av vår utrikeshandel sker över havet. Den
sjöfartspolitiska utredningen, som har lagt fram sitt
betänkande, har också tagit fram både transportpoli-
tiska och näringspolitiska aspekter. De näringspolitis-
ka aspekterna kommer att diskuteras här i dag. Sedan
kommer Kommunikationskommittén att ta ställning
till frågorna.
Det är viktigt att sjöfarten är en del i det integre-
rade transportsystemet. Därför kommer det också att
ligga som en viktig del i förslagen 1998.
Det har sagts att det är viktigt att den svenska re-
geringen arbetar för en harmonisering av statsstöds-
reglerna i EU. Vi arbetar för en gemensam europeisk
sjöfartspolitik. Då sent som i fredags ägnade jag hela
förmiddagen åt att tillsammans med EU:s sjöfartsmi-
nistrar gå igenom vad det finns för gemensamma
nämnare, men framför allt vilka problem vi står inför,
innan den gemensamma sjöfartspolitiken kan harmo-
niseras.
Jag är ledsen att säga att det är långt kvar till en
gemensam sjöfartspolitik. Därför är det rimligt att vi
har en långsiktig svensk sjöfartspolitik. Av den an-
ledningen tycker jag att det är viktigt att den debatte-
ras också i dag, längre fram i eftermiddag.
Fru talman! Tiden springer iväg och jag skulle
kunna prata mycket om de olika delarna i betänkan-
det. Jag vill bara säga att också jag menar att kom-
munikationsforskningen behöver förstärkas.
Även kommunikationsforskning behöver inrym-
mas i det totala ramanslaget. Visserligen är det spän-
nande med enskilda partier som vill lägga pengar på
just kommunikationsforskning så till den milda grad
som Kristdemokraterna har gjort här, men jag tror nog
att vi skall kunna utföra en mycket bra forskning på
det här området med det anslag som regeringen nu
föreslår, och som jag förutsätter att riksdagen ställer
sig bakom.

Anf. 129 ELISA ABASCAL REYES (mp)
replik:
Fru talman! Kommunikationsministern framför ett
allmänt miljövurmande här. Jag skulle vilja veta vilka
konkreta förslag det finns i det här betänkandet som
visar på något av det miljövurmande som kommuni-
kationsministern plötsligt ger uttryck för här. Det
största problemet inom trafiksektorn är vägtrafiken
som beräknas öka med 30-40 %, och ibland 50 %,
fram till år 2010 i vissa delar av Sverige, inte minst i
Skåneregionen. Vilka förslag i det här betänkandet
gör någonting åt det? Det skulle jag vilja fråga kom-
munikationsministern.
Kommunikationsministern har i tidigare samman-
hang sagt att Miljöpartiet vill köpa lull lull. Vi skulle
kanske kunna få ett klargörande om vad som menas
med det nu.
När det gäller miljöanpassningen av de svenska
transporterna har kommunikationsministern tidigare
hänvisat till nytt bränsle, ny teknik och skattepolitik.
Då skulle jag vilja veta vilket ansvar det lämnar till
kommunikationsministern och hennes departement att
genomföra åtgärder inom sitt område.
Kommunikationsministern hänvisar väldigt
mycket till Kommunikationskommitténs pågående
arbete och menar att det är ett utslag för den nya mil-
jöinriktning vi skall få. Hur mycket skall vi tro på
det? Hur mycket hopp skall vi sätta till en pågående
utredning när ett delbetänkande ger som resultat en
proposition där man gör en medelsfördelning som
absolut inte överensstämmer med Kommunikations-
kommitténs?

Anf. 130 Kommunikationsminister INES
UUSMANN (s):
Fru talman! Hur kan man se att det pågår en mil-
jöanpassning i transportsektorn? Som jag sade är det
ett långsiktigt arbete. Den stegvisa överföringen av
medel till drift och underhåll, både på väg- och järn-
vägssidan, är definitivt ett led i denna miljöanpass-
ning. En annan mycket konkret åtgärd är de förslag
till miljödifferentierade sjöfartsavgifter som ligger i
propositionen. Där räknar man med att man kan
minska utsläppen från sjöfarten med 75 %. Det är
ingen liten del. Sjöfarten står nämligen för 20 % av
Nox-utsläppen totalt sett.
När det gäller den något förvirrade diskussionen
om lull lull kan jag bara påminna mig att jag vid ett
tillfälle har använt begreppet lull lull. Det var när jag
sade att vi som konsumenter brukar vara intresserade
av att handla lull lull på våra bilar, vilket gör att bilar-
na ofta är tyngre än de skulle behöva vara. Det hand-
lar om tyngre motorer och mer bränslekrävande bilar.
Jag kan inte påminna mig om att jag har pratat om den
saken i något annat sammanhang.
Remissdiskussionen handlade till en del om
många önskemål som vi hade för ett par veckor sedan.
Jag tycker nog att Miljöpartiet kan ha en viss till-
tro till Kommunikationskommittén eftersom Miljö-
partiet ingår i den.

Anf. 131 ELISA ABASCAL REYES (mp)
replik:
Fru talman! Det stämmer mycket väl att Miljöpar-
tiet ingår i Kommunikationskommittén. Men jag kan
inte precis påstå att vi har fått så mycket gehör för
våra förslag i den proposition som kommunikations-
ministern har lagt fram. Så var det med den tilltron.
Jag tycker att det oerhört intressant att kommuni-
kationsministern säger att en del av miljöanpassning-
en är att man styr över medel från nybygge till drift
och underhåll. Innebär det att kommunikationsminis-
tern ändrar sitt tidigare ställningstagande som enligt
hennes egen utsago gick ut på att infrastrukturinves-
teringar inte har särskilt stor betydelse för måluppfyl-
lelsen på miljöområdet? Innebär detta att man menar
att infrastrukturinvesteringar har betydelse för miljö-
målen? Det har Miljöpartiet hävdat, och det har vi
tyvärr varit ganska ensamma om att säga. Men vi
fortsätter att hävda detta.

Anf. 132 Kommunikationsminister INES
UUSMANN (s):
Fru talman! Jag kan inte göra så mycket åt att
Miljöpartiet inte får gehör i Kommunikationskommit-
tén. Det kan bero på flera saker. Antingen beror det
på argumentens tyngd eller på hur stort parlamenta-
riskt inflytande Miljöpartiet har. Det är ju så det fun-
gerar i en parlamentarisk demokrati.
När det gäller miljöanpassningen får man skilja på
två saker. Den ena handlar om intrånget i natur- och
kulturmiljön. Den andra handlar om utsläppen av
avgaser.
Byggandet eller icke-byggande av ny infrastruktur
har inte någon större betydelse för avgasutsläppen. Vi
har nämligen så pass mycket vägar i dag att man i alla
fall kör bil. För att minska avgaserna handlar det om
att ha bränsleeffektivare och renare fordon och effek-
tivare transporter.
När det gäller intrånget är det oerhört väsentligt
var och hur man bygger och hur man återanvänder
material osv. När Miljöpartiet då säger att det är vik-
tigt att bara bygga nya järnvägar utan att där ta ställ-
ning till intrångsfrågorna, kan jag kritisera Miljöpar-
tiets diskussion vad gäller den gröna naturmiljön.

Anf. 133 KARIN STARRIN (c) replik:
Fru talman! Om det här betänkande går igenom
här i riksdagen ställer sig riksdagen bakom regering-
ens förslag om en utökad statsgaranti för Dennisupp-
görelsen. Den uppgår nu till nära 13 miljarder. Det
här förpliktar ju i allra högsta grad riksdagen och
regeringen att ha klart för sig var pengarna eventuellt
skulle kunna hamna. Utifrån det har det ställts tydliga
krav på Stockholmsregionen att presentera en hållbar
ekonomisk lösning för hela paket och de åtaganden
som har gjorts.
I kommentarer från olika företrädare för Stock-
holmsregionen och de partier som står bakom Denni-
söverenskommelsen har vi kunnat höra att detta inte
alls förpliktar. De olika uttalanden som har gjorts i
samband med det här betänkande och inför infrastruk-
turpropositionen som nu ligger, förpliktar inte alls.
Min fråga till kommunikationsministern är: Hur upp-
fattar kommunikationsministern det krav som nu ställs
på Stockholmsregionen?
Sedan har jag en följdfråga utifrån det anförande
som kommunikationsministern höll om Vägverket och
det sektorsansvar som Vägverket nu har. Bedömer
kommunikationsministern att Vägverket kan ta ett
totalt sektorsansvar när det gäller Dennisöverens-
kommelsen och Dennisuppgörelsen? Det har till-
kommit nya delar i denna uppgörelse som måste för-
svåra sektorsansvaret. Vi i Centerpartiet tycker att det
skall ske en konsekvensanalys av just sektorsansvaret.

Anf. 134 Kommunikationsminister INES
UUSMANN (s):
Fru talman! Jag delar Karin Starrins uppfattning
att statsgarantierna förpliktar. Regeringen har hela
tiden, med tryggheten att vi har riksdagens beslut i
ryggen, ställt krav på regionen. Det har inneburit att
vi t.ex. har avvaktat med att betala ut medel till dess
att detaljplanerna har varit klara för att ekonomin inte
skall äventyras.
När det gäller de garantier som riksdagen nu tar
ställning till finns det ingenting där utom en mycket
liten del - Sickla kanal-delen - som berör de mest
kontroversiella delarna av Dennispaketet, Öster- och
Västerleden. Det innebär naturligtvis att när man i
kontrollstationsförhandlingarna nu tar upp hela Den-
nispaketet har man också kravet på sig att klara av en
samstämmighet om de här delarna. Från statens sida
har vi varit tydliga med att säga att vi inte kan lova
vare sig statsgarantier eller utbetalning av medel förr-
än vi vet att vi har en hållbar ekonomi för hela projek-
tet. Riksdagen och regeringen måste alltså agera steg
för steg.

Anf. 135 KARIN STARRIN (c) replik:
Fru talman! Eftersom det har spekulerats i olika
uttalanden externt tycker jag att det är oerhört viktigt
att i dag från riksdagen få detta klarläggande, att man
inte ställer krav på just Stockholmsregionens företrä-
dare och Dennisuppgörelsens partier. Därför är det
oerhört angeläget att höra kommunikationsministern
säga detta. Min följdfråga kan bli: Ämnar kommuni-
kationsministern vidta ytterligare åtgärder som inne-
bär att Vägverket, som har hand om utbetalningarna,
inte betalar ut medel ur de statliga anslagen? Kan man
alltså vid kommande tillfällen vänta sig åtgärder som
att stoppa utbetalningar?
Min andra fråga berörde kommunikationsminis-
tern inte. Den gällde Vägverket och det utökade sek-
torsansvar som Vägverket har givits. Bedömer kom-
munikationsministern att Vägverket kan ha ett totalt
sektorsansvar när det gäller just Dennisuppgörelsen?

Anf. 136 Kommunikationsminister INES
UUSMANN (s):
Fru talman! Jag tycker - precis som Karin Starrin
gör, förstår jag - att sektorsansvaret och Dennispake-
tet är en väldigt komplicerad fråga. Det handlar i det
här läget om en flerpartiuppgörelse med en stor
mängd delar och dessutom inriktad på en lång följd av
år. Men jag förutsätter att Vägverket kommer att
försöka visa för regering och riksdag att man kan
klara sin roll som ansvarig för miljösektorn också på
det här området.
När det gäller utbetalning av medel är det min ab-
soluta förhoppning att vi ganska snart skall kunna få
se en hållbar finansiering. Då kan vi också se vad som
blir resultatet av de pågående diskussionerna i kon-
trollstationen. Regeringen och - det förutsätter jag -
även riksdagen är naturligtvis mycket intresserade av
den utvecklingen. Det är något som jag tror kan
komma inom en ganska snar framtid.

Anf. 137 KARL-ERIK PERSSON (v) re-
plik:
Fru talman! Jag kan instämma i mycket av vad
kommunikationsministern sade i sitt anförande - det
är ekonomi i bra kommunikationer och miljö. Pro-
blemet är, som jag ser det, långsiktigheten. En fråga
som har direkt anknytning till det är: Hur långt före
andra länder kan vi gå när det gäller miljön, t.ex. när
det gäller drivmedel och liknande saker? Enligt vad
jag förstår måste vi driva de frågorna så att de olika
länderna är i samklang med varandra på detta område.
De krocksäkrare bilar som Vägverket håller på
med tycker jag också är bra. Men hur skall man då
göra om man får fram bilar som man bedömer är
mycket säkrare i trafiken än andra bilar? Skall man då
skattevägen försöka se till att bilparken byts ut mot
bilar som är säkrare vid eventuella trafikolyckor?
Annars kommer ju inte något sådant till stånd. Redan
i dag finns det vissa fordon som Vägverket tycker är
bättre än andra, men av ekonomiska skäl har man
kanske ingen möjlighet att köpa den bilen utan man
köper en annan.
Jag skall inte blanda mig i debatten om vem som
har kallat vem för vad. Enligt vad jag förstår är det
något TV-program - jag skall inte nämna det vid
namn - som har börjat diskutera det där med lull lull.
Man har bl.a. talat om luftkonditionering och elupp-
värmda backspeglar. Men vid undersökningar har
man funnit att det faktiskt från trafiksäkerhetssyn-
punkt är ganska bra. Är det riktigt varmt är det bra om
man kan ha en temperatur i bilen som gör att man
slipper utsätta sig för värmen.
Jag hoppas att kommunikationsministern till vår-
budgeten tar hänsyn till det vi diskuterade om olika
mätmetoder när propositionen lämnades.

Anf. 138 Kommunikationsminister INES
UUSMANN (s):
Fru talman! Karl-Erik Persson resonerar om hur
långt vi i Sverige kan gå ensamma och hur mycket vi
måste samarbeta med andra länder inom EU. Det är
bara att konstatera att väldigt mycket av arbetet när
det gäller effektivare fordon och när det gäller vilka
miljöregler vi skall ha på transportområdet måste
genomföras i EU. Det är därför det är så viktigt att vi
är med i EU och påverkar situationen även i våra
grannländer. Inte minst på det här området är det
mycket tydligt att utsläppen inte känner några natio-
nalstatsgränser.
Hur skall vi få energisnålare bilar? Kan vi bara
tvinga våra svenska bilfabrikanter? Nej, naturligtvis
inte. Men de europeiska bilfabrikanterna är tillsam-
mans ytterligt intresserade av att konkurrera med de
amerikanska. Eftersom vi har en gemensam marknad
har de europeiska bilfabrikanterna nu inlett ett samar-
bete för att ta upp kampen med den s.k. Clinton-
utmaningen, som i USA innebär ett samarbete mellan
bilindustrin och administrationen.
Som ett exempel på vad man skulle kunna åstad-
komma vill jag nämna att vi i dag som konsumenter
gärna köper en litet tyngre bil med 2,4-litersmotor när
vi lika gärna skulle kunna köpa en med 2-litersmotor,
som vi kan köra lika fort och lika trafiksäkert med.
Men den skulle vara lättare och mer energieffektiv.

Anf. 139 KARL-ERIK PERSSON (v) re-
plik:
Fru talman! Uppfattningen om storleken på moto-
rer kan jag dela. Det är inte alla gånger som storleken
har så stor betydelse. I och med att vi lever i ett land
med fartbegränsning är det inte så stor skillnad mellan
de bilar som kommunikationsministern nämnde när
det gäller fartresurserna.
Jag sade inte att vi skulle gå före - jag frågade ba-
ra om vi kunde gå före andra EU-länder. Nu erkänner
kommunikationsministern att vi inte kan göra det. Då
är frågan: Hur snabbt kan det arbetet komma till
stånd? När det gäller de tankegångar kommunika-
tionsministern tog upp går faktiskt USA före Europa.
Europa har inte alls varit framsynt utan backar egent-
ligen när det gäller framför allt bilar. Också när det
gäller tunga lastbilar har faktiskt USA varit bättre än
Europa. Skall vi följa EU:s regler kommer vi att ligga
sämre till än om vi hade följt USA:s.

Anf. 140 Kommunikationsminister INES
UUSMANN (s):
Fru talman! Det är riktigt att den amerikanska
bilindustrin har gått före. Den europeiska bilindustrin
börjar nu sätta fart för att inte tappa marknader. Sedan
har vi ju en bilindustri på andra sidan Stilla havet som
också börjar ligga i framkant på det här området.
Vad kan vi göra i Sverige, regionalt och nationellt,
när det gäller miljöproblemen? Ja, vi kan naturligtvis
göra en del också i Sverige. Vi kan t.ex. se till att vi
har en effektiv kollektivtrafik så att vi på det sättet
minskar persontransporterna med bil.
Vi kan också genom att använda telematik få fram
ett effektivare transportsystem, och vi kan t.ex. genom
effektiva, IT-baserade road pricing-system införa
innerstadszoner eller andra miljöavgifter för att för-
bättra miljön i innerstäderna. Så nog kan vi göra en
hel del i Sverige lokalt. Men vi kan inte lösa hela
problemet, och vi måste arbeta på alla fronter.

Anf. 141 TORSTEN GAVELIN (fp) replik:
Fru talman! Kommunikationsministern sade i sitt
anförande att Folkpartiets förslag till prutningar på
investeringssidan skulle innebära att vissa vägbyggen
avslutades i en grop i en åker. Inledningsvis sade
kommunikationsministern att regeringsförslaget inne-
bär en betydande nedskärning av investeringsansla-
gen, men jag konstaterar att med den nedskärningen
slutar inget vägbygge i någon åker. Men om vi före-
slår att fortsätta nedskärningen ytterligare en liten bit
hamnar vägbyggena i en åker.
Jag tror faktiskt inte, Ines Uusmann, att man på
Vägverket är så klumpig i sin upphandling att väg-
byggen behöver avslutas i en grop i en åker. Vad som
händer om investeringsramen ytterligare skärs ned,
såsom vi tycker är rimligt i det statsfinansiella läge vi
nu befinner oss i, är att de nystarter som planerats
under året skjuts på framtiden och att de projekt som
pågår naturligtvis fullföljs.
Jag vill än en gång fråga kommunikationsminis-
tern om hon verkligen menade allvar med sitt påstå-
ende att vår prutning innebär att vägarna slutar i en
grop i en åker.

Anf. 142 Kommunikationsminister INES
UUSMANN (s):
Fru talman! Det är just det som det handlar om.
Skulle vi göra ytterligare neddragningar på nyinves-
teringarna skulle det innebära att vi kom i ett läge där
vi fick avbryta projekt som redan är i gång. Nystarter-
na är ytterst marginella. Det finns några nystarter
inom bärighetsområdet, och där är det inte minst av
exportindustriella skäl oerhört väsentligt att vi inte
drar ned för mycket. I övrigt finns det inga nystarter
under 1997, utan det handlar om sådant som pågår.
Som jag sade tidigare: En halv väg gör ingen männi-
ska glad.

Anf. 143 TORSTEN GAVELIN (fp) replik:
Fru talman! Då kan man naturligtvis tänka sig att
takten i utbyggnaden sänks något, så att man inte
behöver hamna i den där åkergropen.
Låt mig ta upp en annan sak, där jag vill heja på
regeringen. Det gäller de internationella påtryckning-
arna, bl.a. i fråga om sjöfartspolitiken. Där sade Ines
Uusmann att utsikterna att få en gemensam positiv
sjöfartspolitik inte ser särskilt ljusa ut. Där delar jag
helt kommunikationsministerns uppfattning. Men det
gäller att driva på så hårt som regeringen någonsin
kan när det gäller att föra den här frågan framåt. Det
gäller inte bara sjöfartspolitik utan kanske i ännu
större omfattning frågan om utveckling av miljövänlig
teknik och trafiksäkra bilar.

Anf. 144 Kommunikationsminister INES
UUSMANN (s):
Fru talman! Jag uppskattar att jag får det stödet
från partierna i riksdagen i fråga om det internationel-
la arbetet, både när det gäller miljöområdet och be-
träffande sjöfarten.
Vad som nu händer på sjöfartsområdet inom Eu-
ropa är att samtidigt som vi på EU-planet har en dis-
kussion som i allmänna ordalag handlar mycket om
vikten av harmonisering och av att ha en konkurrens-
kraftig europeisk sjöfart pågår ett slags nationell
maktpositionering. Detta innebär att många av sjöfart-
snationerna i Europa försöker skaffa sig fördelar på
andras bekostnad, vilket jag tycker är att beklaga och
vilket jag också har påpekat är till ondo för hela den
europeiska sjöfarten. Vi behöver en stark europeisk
sjöfart, inte minst av sjösäkerhetsskäl. Jag är därför
glad över Torsten Gavelins support.

Anf. 145 TOM HEYMAN (m) replik:
Fru talman! Kommunikationsministern nämnde i
sitt anförande den sjöfartspolitiska kommittén. Det är
riktigt att vi höll på en del med olika sjöfartsfrågor
som gällde sjöfarten längs den svenska kusten, och vi
fick då fram en del märkliga uppgifter. Bl.a. tittade vi
på hur transportstödet slår på transporterna, konkur-
renssituationen i hamnarna och en del andra sådana
saker.
Det här fick vi dock inte göra någonting åt. Enligt
direktiven skulle detta i stället hanteras av Kommuni-
kationskommittén, och därför fick vi nöja oss med att
ta upp det här i vårt yttrande och sedan lämna det
därhän.
Sedan tillsattes Kommunikationskommittén, och
den har nu suttit i drygt ett år. Den har kommit med
två delbetänkanden. Men den har ännu inte ens varit i
närheten av havet. Den har inte sett havet, och den
innehåller ingen egentlig sjöfartsexpertis. Det har
sagts att det här skall göras sedan, men det har också
sagts att kommitténs arbete skall avslutas per den 1
mars. Det återstår bara ett fåtal sammanträden i
kommittén.
Avser kommunikationsministern att förlänga
kommittén, att ge den nya direktiv eller att tillsätta en
ny kommitté så att de här frågorna kommer upp till
behandling, eller kommer det här bara att rinna ut i
intet?

Anf. 146 Kommunikationsminister INES
UUSMANN (s):
Fru talman! Det är inte min uppgift att recensera
en statlig utredning som är under arbete. Jag förutsät-
ter naturligtvis att Kommunikationskommittén kom-
mer att fullfölja sina direktiv, som handlar om en
helhetssyn på transportområdet där också sjöfartens
speciella problem, men också dess möjligheter, skall
belysas. Har ledamöterna ännu inte sett havet förutsät-
ter jag att man tar chansen att göra det under de må-
nader som är kvar av arbetet med Kommunikations-
kommittén. Än så länge är tiden inte utgången.

Anf. 147 TOM HEYMAN (m) replik:
Fru talman! Jag noterar med viss tillfredsställelse
kommunikationsministerns svar. Tyvärr kan jag bara
konstatera att som det nu ser ut återstår bara några få
veckor och några få sammanträden. Eftersom man
ännu inte ens har börjat med de här frågorna kan jag
inte se att det ens finns teoretiska möjligheter att full-
följa arbetet som det var tänkt.

Anf. 148 Kommunikationsminister INES
UUSMANN (s):
Fru talman! Som jag sade tidigare vore det mig
främmande att recensera pågående arbete. Men
självklart räknar jag med att man i Kommunikations-
kommittén, om man bedömer att man behöver för-
längning eller inte anser sig kunna leva upp till sina
direktiv, återkommer till regeringen med förfrågning-
ar eller med förslag till hur man i så fall skall lösa de
problemen. Jag har ännu inte fått några sådana signa-
ler från utredningen.

Anf. 149 BIRGITTA WISTRAND (m):
Fru talman! I dag har det talats en hel del om
kommunala flygplatser. Förvisso är inte Bromma en
kommunal flygplats, och förvisso är Bromma en
flygplats som har 900 000 passagerare varje år. Men
trots detta finns det krafter här som vill lägga ned
Bromma. Jag vill i dag ta tillfället i akt att på nytt
vända mig till kommunikationsministern och hoppas
att Bromma, som faktiskt går bra och som inte behö-
ver stöd som andra kommunala flygplatser, får vara
kvar - därför att Stockholm skall vara kulturhuvud-
stad år 1998 och därför att vi skall ha ett OS här år
2004.
Jag vill önska kommunikationsministern god jul
och säga så här: Bevara Bromma!

Anf. 150 LENNART FREMLING (fp):
Fru talman! En grundläggande princip för mänsk-
lighetens utnyttjande av naturresurserna är att vi
måste hålla oss inom ramen för naturens egna gränser.
För att öka friheten för människor över hela världen
och i kommande generationer måste den slösande
västerländska livsstilen ersättas med sund hushållning.
Vi liberaler kan uttrycka vår förvaltarskapstanke som
att vi inte får leva på kapitalet utan måste nöja oss
med att förbruka räntan. Så kan vår generation ta sitt
ansvar och leda in utvecklingen i riktning mot ett
långsiktigt hållbart samhälle.
Trafiken är en av de sektorer i samhället som ska-
par en stor del av miljöproblemen. Dessutom bör det
finnas goda möjligheter att hushålla effektivare med
resurserna inom transportsektorn genom att förändra
prisbilden.
Under många decennier har det i olika ordalag ta-
lats om att trafiken skall bära sina samhällsekonomis-
ka kostnader, dvs. betala sina miljökostnader, olyck-
skostnader och trängselkostnader. Denna grundprin-
cip har formulerats på olika sätt i 1963, 1978 och
1988 års trafikpolitiska beslut, men har i praktiken
inte genomförts. Karl-Erik Persson har också nyss
framfört samma åsikt.
För varje år som går medan man gör utredning
efter utredning om hur man skall ta hänsyn till mil-
jöskador och trafikolyckor i prissättningen missgyn-
nas järnvägen. Regeringen måste känna ett tungt an-
svar för att lägga fram skatteförslag som för utveck-
lingen i rätt riktning. Det behövs inte en massa utred-
ningar för att veta i vilken riktning man måste gå. Det
krävs i stället politiskt mod. Jag kan konstatera att
kommunikationsministern nyss sade här att miljöan-
passningen är en långsiktig fråga. Det håller jag med
om. Men vi vet vilken riktning vi måste gå i, och det
är att satsa på järnväg. Vi kan börja gå i den riktning-
en redan nu.
Fru talman! Med rättvisa konkurrensvillkor har
järnvägen goda möjligheter att utvecklas för både
gods- och persontrafik. EU ger nu nya möjligheter till
att förbilliga och effektivisera järnvägsdriften som
hittills karakteriserats av mycket nationellt tänkande.
Administrativa reformer, enklare gränspassager och
teknisk standardisering skulle ge järnvägen ny kon-
kurrenskraft. Den tekniska utvecklingen ger möjlighe-
ter till ett europeiskt nät av höghastighetståg som kan
köra 350 km/tim. Här gäller det för oss i Sverige att
skaffa oss en långsiktig strategi.
Satsningarna på snabbtåget X 2000 som kan köra
200 km/tim har givit goda effekter och gjort tåget till
ett konkurrenskraftigt alternativ till flyg, bil och buss.
En betydande upprustning av banorna har gjort det
möjligt att minska restiderna avsevärt, och genom
snabbtågets tekniska konstruktion sker detta utan
ökad energiförbrukning. Pågående baninvesteringar
kommer under de närmaste åren att ge stora ytterliga-
re förbättringar.
Ett naturligt nästa steg för att öka järnvägens kon-
kurrenskraft, särskilt gentemot det så miljöskadliga
flyget, vore att satsa på banor för höghastighetståg på
de mest frekventerade sträckorna. En särskilt ingåen-
de analys bör göras för sträckorna Köpenhamn-
Helsingborg-Jönköping-Stockholm, Helsingborg-
Göteborg-Oslo och Göteborg-Jönköping. Det är av
ett särskilt värde att man skulle knyta ihop de stora
flygplatserna i Stockholm, Köpenhamn, Oslo och
Göteborg med järnvägsspår av hög kvalitet i så fall.
Analysen måste innefatta bedömningar av de totala
dynamiska effekterna på hela samhällsutvecklingen
och på hela järnvägsnätet, såväl för person- som
godstrafiken. Här gäller det med andra ord att skapa
långsiktiga visioner för den europeiska utvecklingen.
Fru talman! Det var för att understryka ovanståen-
de resonemang som vi i vår motion yrkade på ett
särskilt tillkännagivande om höghastighetståg. Detta
har vi följt upp i reservation 28, men för att spara
kammarens tid yrkar jag inte bifall till reservationen.
Eftersom vi har en klok kommunikationsminister som
sitter här och lyssnar tror jag att hon ändå tar till sig
det här resonemanget.
I detta betänkande behandlas också statens trafi-
kupphandling. Den teoretiska bakgrunden är ju att det
allmänna måste gå in med pengar för att samhällseko-
nomiskt lönsam trafik som är företagsekonomiskt
olönsam skall komma till stånd. Tyvärr har både re-
geringen och utskottet även i år valt att satsa samma
belopp som förra året utan att ha något särskilt under-
lag som visar hur mycket trafik som bedöms vara
samhällsekonomiskt lönsam utan att vara företags-
ekonomiskt lönsam. Det är beklagligt att regeringen
inte tar fram ett bättre beslutsunderlag. Tidigare har vi
från Folkpartiets sida reserverat oss mot detta, men
det har inte vunnit gehör. Vi hoppas dock att be-
slutsunderlaget skall bli bättre i framtiden.
Diskussionen här i dag har ju också varit inne på
den linjen. Monica Öhman frågade Karin Starrin om
man verkligen ville satsa mer pengar på SJ, och på
vilka grunder Karin Starrin i så fall ville satsa per
pengar på SJ. Men den trafik som faktiskt behövs
måste inte upphandlas just från SJ. Det måste få råda
konkurrens. Det är väl regeringens sak att plocka fram
ett ordentligt underlag. Som sagt har vi från Folkpar-
tiets sida efterlyst detta redan tidigare år.

Anf. 151 ELISA ABASCAL REYES (mp)
replik:
Fru talman! Det som Lennart Fremling säger kan
jag instämma i till stor del, och jag tycker att hans ord
var kloka och väl avvägda. Jag har samma förhopp-
ningar på snabbtågsutvecklingen.
Men det här kostar. Om Lennart Fremling nu för
sitt partis talan, kommer vi då att få se en partimotion
från Folkpartiet med anledning av den infrastruktur-
proposition som lagts fram där man faktiskt avsätter
medel för de utbyggnader och den upprustning av
spår som Lennart Fremling talar om?
Jag vill också ställa en annan fråga. Det Lennart
Fremling säger låter väldigt bra, men hur pass mycket
avspeglas det egentligen i Folkpartiets konkreta för-
slag, förutom den reservation som Lennart Fremling
syftar på och som inte innehåller några pengar?

Anf. 152 LENNART FREMLING (fp) re-
plik:
Fru talman! Höghastighetstågen med en hastighet
på upp till 350 km/tim är ju på idéstadiet för vår del.
Jag vill med detta understryka betydelsen av att man
utreder ordentligt vad som är samhällsekonomiskt
lönsamt för att få fram dem. Vi pekar från Folkparti-
ets sida på de starkt trafikerade linjer som jag nämn-
de, alltså mellan tre av de nordiska huvudstäderna.
Det är Folkpartiets politik. Exakt vad som kommer att
stå i eventuella motioner som Folkpartiet kan tänkas
lägga fram med anledning av infrastrukturpropositio-
nen som kom för en vecka sedan är det däremot för
tidigt att uttala sig om. Självklart pågår det en levande
debatt också inom vårt parti om hur man skall avväga
olika ekonomiska satsningar, och jag deltar aktivt i
den debatten.

Anf. 153 ELISA ABASCAL REYES (mp)
replik:
Fru talman! Jag har den största respekt för att
Lennart Fremling i dag inte kan redovisa en eventuell
motion, lika litet som jag kan redovisa Miljöpartiets
motion.
Det intressanta är ju som sagt att det här kostar.
Folkpartiets politik måste väl ändå vara litet mer än
att bara peka på saker som befinner sig på idéstadiet. I
dagsläget måste vi föreslå konkreta åtgärder som går i
linje med den inriktning som Lennart Fremling så
vältaligt presenterat.

Anf. 154 LENNART FREMLING (fp) re-
plik:
Fru talman! Vi har ändå markerat att vi prutar
mindre på järnvägssatsningarna än på vägsatsningar-
na. Det är en riktningsangivelse när det gäller vårt
upplägg för 1997. Sedan krävs det, som jag sade, en
långsiktig debatt. Det är heller inte alldeles självklart
att man alltid måste eftersträva en statlig finansiering
av alla infrastrukturinvesteringar. Det torde väl inte
vara Elisa Abascal Reyes obekant att vi tidigare har
strävat efter att få olika typer av medfinansiering, om
det handlar om stora projekt där man kan räkna hem
lönsamhet på olika sätt. Det är också en levande dis-
kussion som vi får föra i det kommande tio- eller
femtonårsperspektivet. Det gäller hur man skall kunna
plocka fram pengar på olika sätt. Vi kan inte bara
säga att vi måste ta av budgetmedlen.

Anf. 155 HÅKAN STRÖMBERG (s):
Fru talman! I detta betänkande angående kommu-
nikationsbudgeten för utgiftsområde 22, vad gäller
avsnittet sjöfart, behandlar vi inte bara budgetfrågor
utan tar också ställning till vissa frågor som togs upp i
utredningen Svensk sjöfartsnäring för framtiden.
Kammaren har också att ta ställning till ett nytt system
för farledsavgifter, vilka också enligt förslaget kan
komma att miljödifferentieras.
I en broschyr som givits ut av Sveriges Redare-
förening i början av detta år, som heter Sjöfarten
bygger välståndets broar, framgår att Sverige ur
transportsynpunkt praktiskt taget är en ö, eftersom vår
handel med andra länder till 95 % i någon del sker via
handelsfartyg eller färjor. Var tredje minut dygnet
runt året om anlöper eller avgår en färja från svensk
hamn till utrikeshamn. Varje dygn passerar 100 000
passagerare och 4 000 lastfordon svenska hamnar.
Det framgår också att svenska rederier, i konkurrens
på den internationella scenen, förra året utförde trans-
porttjänster för 23 500 miljoner kronor.
Med det av svenska rederier ägda och inhyrda
tonnaget intar Sverige åttonde plats i listan över de
största sjöfartsländerna. Inräknat ilandanställda, som
arbetar med sjöfrakter, finns det inom sjöfarten
60 000 helårsarbeten. Att svenska rederier har fram-
tidstro omvittnas genom att det för närvarande finns
ett fyrtiotal fartygsbeställningar, tillsammans till ett
värde av 15 miljarder kronor. Svensk sjöfart är bety-
delsefull som fraktare, bidrar till betydande exportin-
komster och ger många människor sysselsättning.
Den här utvecklingen hade vi inte haft om inte
riksdagen 1988, på initiativ av den då sittande social-
demokratiska regeringen, beslutat att ett rederistöd
skulle införas för att stärka den svenska handelsflot-
tans internationella konkurrenskraft. Fram till dess
minskade den svenskflaggade handelsflottan.
Man sökte hitta akterflaggor från länder där inga
regler gällde för de ombordanställda och där det inte
fanns några krav om sjösäkerhet. Det gällde att hitta
den billigaste arbetskraften och akterflaggor från
länder som saknade lagbestämmelser om sjösäkerhet,
eller i varje fall inte brydde sig om detta.
Stödet innefattar att man till rederier återbetalar
viss del av de ombordanställdas inbetalda skatter, och
en reducering av de sociala avgifterna.
Det är inte sant som man säger från Moderaternas
sida, dvs. att sjöfartsstödet skapar ineffektiva organi-
sationer, snedvrider konkurrensen och bevarar en
föråldrad teknik. Det går inte att i alla delar jämföra
sjöfarten med den helt landbaserade näringen.
Svensk sjöfart är synnerligen effektiv. Stödet har i
stället inneburit att våra fartyg har hög teknisk utrust-
ning och bra utrymme för de ombordanställda och
utbildad, kunnig och ansvarsmedveten personal. Ett
bevis för detta är den låga bemanningen på de svens-
ka fartygen.
Om den svenska handelsflottan skall kunna ut-
vecklas på sikt har vi socialdemokrater lärt oss att vi
måste ge den långsiktiga spelregler. Det lärde vi oss
inte minst under den förra borgerliga mandatperioden.
Det är dyra investeringar i fartyg, och det förflyter
lång tid mellan fartygsbeställning och sjösättning.
Jag måste återigen påpeka vilken situation som
rådde under förra mandatperioden, då vi hade en
moderatledd regering. Tom Heyman, som var en
entusiastisk företrädare för denna regering i framför
allt sjöfartsfrågor, brukar hävda sjöfartsnäringens
självständighet och långsiktighet. Men hur var det
hösten 1991 efter den borgerliga regeringens tillträde?
Då kom signaler om att sjöfartsstödet skulle avskaf-
fas. I januari 1992 kom förslag om att det skulle av-
skaffas fr.o.m. budgetåret 1991/92, men ett förslag
om utformningen skulle komma senare under våren
1992. Något sådant förslag kom aldrig. I december
1992 kom förslag om att sjöfartsstödet skulle återinfö-
ras. Man återinförde något som aldrig hade avskaf-
fats.
Det fanns således ingen sjöfartspolitik alls under
andra halvåret 1992. Ingen visste vilka regler som
gällde - om man skulle få sjöfartsstöd eller inte. Det
var som en redare sade till mig: "Håkan, det var en
förfärlig period. Man höll sig för pannan med ena
handen och rev sig i huvudet med den andra".
Av det betänkande som vi nu behandlar framgår
att staten nu tar på sig ett ansvar för att skapa långsik-
tiga konkurrensförutsättningar för den svenska han-
delsflottan, oberoende av vilka medel som nu eller på
sikt skall användas. Så måste det vara om näringen
skall inges framtidstro.
För budgetåret 1997 anslår vi 400 miljoner kronor
i bidrag till sjöfarten. Vi säger också att syftet är att
stabilisera förutsättningarna för stödet. Riksdagen bör
enligt regeringen fatta ett långsiktigt inriktningsbeslut
om att nuvarande bidrag till den svenskflaggade han-
delsflottan skall behållas under åren 1997-2001.
När Tom Heyman från talarstolen talar om de stöd
vi betalar ut för sjöfrakten mellan Luleå och Oxelö-
sund och mellan Gotland och Norrköping talar han
om de nuvarande stöden som återinfördes av den
moderatledda regeringen 1992. Nu föreslår vi ett nytt
konkurrensanpassat system omfattande svenska han-
delsfartyg i utrikestrafik. Rederinämnden skall pröva
konkurrensförhållandena innan stöd godkännes.
Vi säger också att bidraget till handelssjöfarten
stegvis skall ersättas med gemensamma och likartade
regler för statsstöd och andra villkor som kan komma
att gälla inom Europeiska unionen.
Ett annat ärende som utskottet haft att ta ställning
till är förslaget till nya sjöfartsavgifter.
För att täcka Sjöfartsverkets kostnader för att upp-
rätthålla farleder, fyrar, sjömätning, lotsverksamhet,
isbrytartjänster, hamnverksamhet m.m. tas det ut en
rad olika avgifter från fartyg som anlöper svenska
vatten och hamnar. För närvarande tar Sjöfartsverket
ut tre olika sorters avgifter: lotsavgifter, fyravgifter
och farledsavgifter. Nu föreslås att fyravgifter och
farledsavgifter slås samman till en enda avgift - far-
ledsavgiften - och att den miljödifferentieras.
Sjöfartsavgiften ändras så att avgiften tas ut från
den inrikes sjöfart som tidigare varit undantagen från
avgifter. Vänersjöfarten skall dock undantas också
från kommande avgifter. Även den transoceana trafi-
ken har varit undantagen från avgifter, och den kom-
mer nu att avgiftsbeläggas.
Vidare sägs i förslaget att avgifterna skall miljö-
differentieras för att främja en miljövänlig sjöfart, så
att fartyg med katalysator och fartyg som drivs med
lågsvavlig olja erhåller lägre avgifter.
Största orsaken till ändringen är att vårt nuvarande
system på vissa punkter är att betrakta som konkur-
renssnedvridande enligt EU:s bestämmelser. Enligt
propositionen skulle förslaget om ändrade sjöfartsav-
gifter införas den 1 januari 1997, men miljödifferenti-
eringen skulle träda i kraft först ett år senare, dvs.
1998.
Trafikutskottet har låtit näringsutskottet yttrat sig
om förslaget. Utskottet påpekar i sitt yttrandet att
förslaget kan få negativa konsekvenser för svensk
industri. Fraktkostnader för råvaror är en betydande
del av industrins kostnader. Man föreslår att förslaget
till nya avgifter ytterligare analyseras, så att inte
svensk industris konkurrenskraft försvagas och syssel-
sättningen hotas på bekostnad av ökad import.
För att ge industrin möjlighet att anpassas till de
nya avgiftssystemen bör ikraftträdandet ske den 1
januari 1998 både vad gäller farledsavgifterna och
vad gäller miljödifferentieringen.
Trafikutskottet delar näringsutskottets uppfattning.
Vi ger därmed från trafikutskottets sida detta rege-
ringen till känna. I övrigt ansluter utskottet sig till
regeringens proposition över utgiftsområde 22.
I anslutning till avsnittet sjöfart har till utskottets
betänkande fogats tolv reservationer.
När det gäller de reservationer där inga moderater
ingår kan jag inte i sak se någon större skillnad mellan
reservanterna och utskottsmajoriteten. Vi har exem-
pelvis inget emot en ökad färjetrafik med Litauen
eller från andra länder på andra sidan Östersjön. Men
sådan trafik skall som annan färjetrafik ske utan stat-
lig inblandning, förutom att vi skall se till att det finns
farleder till de svenska anlöpshamnarna.
Utskottet tycker att utbildningsinsatser är angelä-
get, t.o.m. mycket angeläget, och det finns avtal mel-
lan parterna om detta. Det ställs också krav på rederi-
erna. För att man skall få rederistöd skall t.ex. utbild-
ningsplatser ställas till förfogande på fartygen.
Det finns också skrivningar i utskottsbetänkandet
vad gäller miljö- och säkerhetsfrågorna och elför-
sörjningen till fartyg som ligger vid kaj. Vi vill också
upprätta hårdare säkerhetsbestämmelser för sjöfarten.
Vi ser också allvarligt på de förlista krigsfartygen
utanför våra kuster. Problemen har uppmärksammats
av Sjöfartsverket, som försöker hitta en strategi för
hur frågorna skall behandlas och hur problemen skall
lösas. Men detta är en svår fråga, eftersom ingen vet
vem som skall vara kostnadsansvarig på internationel-
la vatten. Man vet ännu ej vad som är bäst, om vraken
skall ligga kvar eller om de skall bärgas. Bärgning
kan innebära stora risker, med läckage av olja och
andra miljöstörande kemikalier.
Inte heller fyrpartireservationen angående försla-
get om farledsavgifter skiljer sig i sak. Enligt EU:s
brev från 1995 måste vi ändra vårt nuvarande system.
Vi är överens om att det skall analyseras ytterligare
och eventuellt justeras innan det träder i kraft.
Sedan undrar jag: Vad menar Moderaterna med
vad som bl.a. sägs i reservation 11, som också Folk-
partiet står bakom? Man säger att för att klara konkur-
rensen är det nödvändigt att parterna på arbetsmark-
naden anpassar sig och genomför erforderliga för-
ändringar, så att den svenska handelsflottan kan vara
en fullgod konkurrent till sina utländska medtävlare.
Är det de slutna avtalen på sjöarbetsmarknaden som
skall rivas upp? Eller skall det vara fullt legalt att
registrera sitt fartyg i ett land som inte har några sä-
kerhetsbestämmelser alls eller några avtal med de
ombordanställda? Skall det sitta en okänd fiffelflagg i
aktern på de svenskägda fartygen för att rederinäring-
en skall ha någon framtid?
Jag vill säga till redarna och de sjöfolksanställda:
Med en moderat sjöfartspolitik skulle sjösäkerheten
försvagas, med förenklade lotsbestämmelser och
osäker isbrytartjänst. Anställningsförhållandena om-
bord och i hamnverksamheten skulle i framtiden bli
ännu otryggare och osäkrare.
Fru talman! Därför yrkar jag i enlighet med utskot-
tets ordförande bifall till utskottets hemställan och
avslag på samtliga reservationer som fogats till betän-
kandet.

Anf. 156 TOM HEYMAN (m) replik:
Fru talman! Håkan Strömberg har läst Redare-
föreningens broschyr, och det var ju trevligt att han
har sett en del fakta. Sedan blandar han dessvärre
ihop alltihop. De siffror han åberopar är ju från Reda-
reföreningens broschyr och täcker den totala svenska
handelsflottan, varav merparten i dag seglar under de
konstiga flaggor som Håkan Strömberg nämner. Det
gäller då främst Liberia och i någon mån Singapore.
Det är den delen av flottan som är modern, effektiv
och rationell, medan däremot den svenskflaggade
flottan uppvisar en synnerligen hög medelålder.
Dessutom redovisade man så sent som i dag ganska
allvarliga brister i många säkerhetsdetaljer.
Håkan Strömberg säger att det var Moderaterna
under en moderatledd regering som skapade det här
eländet, med stöd och bidrag som aldrig kom till
skott. Jo, det var en moderatledd regering, men det
var inget moderatlett departement.
Vad som händer med det nya stödet vet vi ju inte.
Jag vill se det innan jag tror det, att Rederinämnden
lyckas reducera stödomfånget i någon större omfatt-
ning.
Håkan Strömberg undrar också vad vi menar med
att man skall anpassa sina avtal. Vi menar att avtalen
skall anpassas till vad som är ekonomiskt konkurrens-
kraftigt så att man inte behöver någon hjälp av skatte-
betalarna för att driva båtarna på havet.

Anf. 157 HÅKAN STRÖMBERG (s) re-
plik:
Fru talman! Tom Heyman påpekar att Kommuni-
kationsdepartementet inte var moderatlett. Jag trodde
att en regering hade ett kollektivt ansvar för vad som
händer inom alla områden och departement.
Det är riktigt att de flesta fartyg är utflaggade, men
denna utflaggning har skett under en tid då man inte
har haft stöd. Med den osäkerhet som har rått vågade
man heller inte flagga hem några fartyg. Om regering-
en inte har någon sjöfartspolitik alls låter näringen
givetvis båtarna gå under de flaggor som sitter i ak-
tern. Det är först när det blir en långsiktighet i politi-
ken som de svenska rederierna kan börja sätta svenska
flaggor i aktern.

Anf. 158 TOM HEYMAN (m) replik:
Fru talman! Det har gjorts en rätt stor affär av att
man har flaggat in båtar och att svenska redare har
skickat hem besättningarna från Filippinerna, Indien
eller Baltikum och ersatt dem med svenska besätt-
ningar. Vad man då gör är ju faktiskt att man tar ifrån
de här länderna en möjlighet att bedriva en form av
tjänsteexport till Sverige.
Dala-Demokraten är inte mitt husorgan, men jag
kan konstatera att man där har begripit detta. Så sent
som den 11 december skrev man nämligen:
Rika länder fruktar för lågprisimport från fattiga
länder och att löntagare förlorar jobb, men de låga
lönerna är det viktigaste konkurrensmedlet de fattiga
länderna har. Produktiviteten är ju i motsvarande grad
låg. Bara genom att få utnyttja fördelen av ett lågt
ränteläge kan de ta sig ur fattigdomen genom export.
De fattiga ländernas export brukar till varje inbringad
krona gå till import från den rika världen. Precis så
tog vi oss ur vår fattigdom. Genom export till Storbri-
tannien och andra länder som var rikare än vi för 100
år sedan kunde vår industri byggas upp. Inget tyder på
att importen från fattiga länder spelar en viktig roll för
industrivärldens arbetslöshet.
Det är precis den här formen av tjänsteexport som
t.ex. Filippinerna bedriver när de bemannar en svensk
båt under Liberiaflagg, och det är precis denna form
av tjänsteexport som man här i god protektionistisk
anda vill förhindra genom att införa rederistöd med
svensk bemanning.

Anf. 159 HÅKAN STRÖMBERG (s) re-
plik:
Fru talman! Det är bra att Tom Heyman nämnde
Liberia. Liberia är ju en stat som inte har några regler
eller någon administration alls. Vad Liberia har är
några advokatkontor i Amerika, där man kan registre-
ra in ett fartyg med en Liberiaflagga i aktern. Det
gynnar inte Liberia, utan det är andra länders besätt-
ningar som i så fall får anställning ombord. Olika
länder har olika regler, och många länder är i ett upp-
byggnadsskede och kan inte betala de löner som man
kan betala i industriländerna. Men det får inte vara så
att industriländer då utnyttjar dessa länders flagga för
att komma ifrån de bestämmelser som man tillsam-
mans försöker utarbeta. Det är det som detta med
fiffelflagg handlar om. Man försöker hitta ett land där
inga regler alls gäller. Det är tydligen det som Tom
Heyman pläderar för. Han menar tydligen att det skall
vara så.

Anf. 160 KARIN STARRIN (c) replik:
Fru talman! Det är bra att vi får det här tillkänna-
givandet till regeringen, att vi får ett nytt system för
farledsavgifter. Men i stället för att det skall träda i
kraft den 1 januari 1997 skall det träda i kraft den 1
januari 1998. Jag tycker inte att utskottsmajoriteten är
överens med näringsutskottets enhälliga yttrande, i
vilket sägs att det nya avgiftssystemet kan innebära
försämringar för den svenska konkurrensen. Det vi
efterlyser i det här läget är en samordning av de här
två avgiftssystemen. Det skall bli dels ett nytt system
för inrikesavgifter, dels en miljödifferentiering, och vi
menar att detta bör samordnas till en enda ny avgift.
Den viktiga skillnaden, Håkan Strömberg, är den
att det som reservanterna i reservation nr 15 anser är
att det behövs ett nytt system, där miljödifferentie-
ringen får större genomslag än det förslag som nu
föreligger, med en förändring bara i fråga om tidpunk-
ten. Det är skillnaden, och det är olyckligt att Håkan
Strömberg inte kunde ställa sig bakom sina kolleger i
näringsutskottet.

Anf. 161 HÅKAN STRÖMBERG (s):
Fru talman! Det är riktigt att detta kommer att för-
svåra för näringen. Vi får inte ha nuvarande system
med fribrev för den svenska kustsjöfarten och för
oceantrafiken. Vi måste lägga en avgift på detta.
Men vi menar är att man skall ge de råvarunäring-
ar som har en betydande kostnad för sjöfrakter ett års
andrum. Man kan också se över vissa regler. Det är
helt klart att det kommer att medföra en försämring
för vissa men också en förbättring för andra. T.ex.
kommer kanske massaindustrin att få en betydande
lättnad, eftersom den i dag med sina sjöfartsavgifter
betalar en del av oljetransporterna.

Anf. 162 KARIN STARRIN (c):
Fru talman! Jag tror att vi är helt överens om att
det här kan innebära totalt sett dyrare avgifter för
sjöfarten. Skillnaden i det här läget, Håkan Ström-
berg, är att vi efterlyser ett nytt system, där man väger
ihop de nya farledsavgifterna med avgifter för inrikes
sjötransport med det nya förslaget om miljödifferenti-
ering, så att denna i det läget förhoppningsvis får
större genomslag än det som man nu kan vänta sig få
genom att hålla isär de två olika avgifterna. Det är det
olyckliga. Vi hade kunnat bli överens, eftersom nä-
ringsutskottet hade sett frågan på detta sätt.

Anf. 163 HÅKAN STRÖMBERG (s):
Fru talman! Totalt sett skall det inte bli dyrare.
Sjöfartsverket har ju sagt att man nöjer sig med de
intäkter man får och klarar sin verksamhet med dessa
medel. Det sker dock en omfördelning, som gör det
dyrare för vissa frakter och billigare för andra. Totalt
sett är det ingen skillnad.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 17 december.)

7 § Svenskt deltagande i fredsstyrka efter
IFOR i Bosnien-Hercegovina

Föredrogs
Utrikesutskottets betänkande 1996/97:UU5
Svenskt deltagande i fredsstyrka efter IFOR i Bosni-
en-Hercegovina (prop. 1996/97:54)

Kammaren biföll talmannens hemställan om att
ärendet fick avgöras efter endast en bordläggning.

Anf. 164 LENNART ROHDIN (fp):

Fru talman! I september ägde de första valen rum i
Bosnien efter Daytonfredens undertecknande i de-
cember förra året. Jag var själv norr om Banja Luka i
Republika Srbska som valobservatör. Genom ovanligt
lyckliga omständigheter hade jag förmånen att få
träffa många olika bosnienserber - många i deras
hem. Samtalen där stärkte mig i övertygelsen att kri-
get och våldet inte är eller var något oundvikligt, men
att det är möjligt om människorna utlämnas till skru-
pelfria krigsherrar, som omvärlden respektfullt för-
handlar med medan den blundar och slår dövörat till
inför de många, många som kämpar för demokrati,
frihet och fredlig samlevnad.
Det var inte hänsyn till dem jag träffade utan hän-
syn till det kommande amerikanska presidentvalet
som tvingade fram snabbt genomförda val, utan att
rimligt anständiga förutsättningar skapats för fria och
demokratiska val. Inrikespolitiska hänsyn har hela
tiden i alltför hög grad fått styra omvärldens agerande
inför folkmordet i Bosnien.
De uppskjutna kommunalvalen avses nu komma
att hållas våren 1997. De är en grundläggande förut-
sättning för att man skall kunna förverkliga fredsavta-
let. Därför måste kommunalvalen hållas så snart god-
tagbara villkor för fria och demokratiska val förelig-
ger. Och då måste varje medborgare i Bosnien garan-
teras rätten att kunna rösta på den plats han eller hon
var bosatt på när kriget började.
Fru talman! Septembervalen förändrade egentligen
inte någonting. Den faktiska etniska uppdelningen av
Bosnien, som världen i stort sett stillatigande åsett
under nästan fyra års folkmord, utgjorde basen för
stormakternas formel för Daytonavtalet. De allmänna
val som föreskrevs i avtalen arrangerades utifrån att
människorna i Bosnien i allt väsentligt skulle rösta i
etniskt uppdelade enheter.
IFOR-styrkan har förvisso framgångsrikt garante-
rat att militärt våld hållits i schack, men det civila
genomförandet av Daytonavtalet har inte i något vä-
sentligt avseende bidragit till att minska den faktiska
etniska delningen av Bosnien. Flyktingar har endast i
undantagsfall kunnat återvända till sina forna hem.
Krigsförbrytarna Karadzic och Mladic kan öppet
trotsa världssamfundets till intet förpliktande deklara-
tioner. Det borde kunna sägas också i den höge repre-
sentantens hemland.
När nu ett år förlöpt sedan Daytonavtalets till-
komst är det uppenbart att fredsprocessen i Bosnien
kommer att ta mycket lång tid och kräva omfattande
och långvariga insatser från omvärlden. Det hade
säkert varit mycket dyrt för det internationella sam-
fundet att effektivt och kraftfullt sätta stopp för folk-
mord och etnisk rensning på ett tidigt stadium, men
det blir också mycket dyrt för det internationella sam-
fundet att återupprätta mellanfolklig säkerhet och
fredlig samlevnad i det forna Jugoslavien efter mer än
fyra års väpnade härjningar.
Fru talman! Fred i Bosnien förutsätter fred, demo-
krati och mänskliga rättigheter i hela det forna Jugo-
slavien. Det blir ingen varaktig fredlig samlevnad så
länge de kroatiska flyktingarna inte garanteras rätten
att återvända till sin jord och sina hem i det av serber
ockuperade Östra Slavonien. Det blir ingen varaktig
fredlig samlevnad så länge de serbiska flyktingarna
inte garanteras rätten att återvända till sin jord och till
sina hem i det av kroater återerövrade Krajina.
Det blir ingen varaktig fredlig samlevnad så länge
de bosniska flyktingarna inte garanteras rätten att
återvända till sin jord och sina hem i det av serber och
kroater ockuperade Republika Srbska och Herceg-
Bosna. Och det blir ingen varaktig fredlig samlevnad
så länge krigsförbrytarna öppet går fria framför ögo-
nen på de internationella fredsstyrkorna, som t.ex.
polischefen i Prijedor, tidigare kommendant i
dödslägret Omarska. Det leder bara till att krigsför-
brytelser görs till kollektiva ansvars- och skuldförhål-
landen, som förgiftar och omöjliggör förutsättningar-
na för en långsiktig folklig samlevnad.
Fru talman! Varaktig fredlig samlevnad i det forna
Jugoslavien förutsätter dessutom fred, demokrati och
mänskliga rättigheter i såväl Serbien-Montenegro som
Kroatien. Just i dessa dagar, när folket i Serbiens
större städer på egen hand söker upprätta demokrati
undan krigsförbrytaren Milosevics styre, befinner sig
en svensk regeringsdelegation i Belgrad för att för-
handla med samma regim för att kunna sända tillbaka
tusentals människor som flytt undan den regimens
krig, förtryck och diktatur. En orättfärdig politik
måste tydligen fullföljas, men tajmningen verkar
osedvanligt olycklig.
Presidenterna Milosevic och Tudjman är de jugo-
slaviska krigens främsta krigsherrar. Ingen av dem
kommer frivilligt att lämna ifrån sig makten till en
verkligt demokratisk samhällsutveckling utan att det
internationella samfundet utövar starka påtryckningar.
Men varför skall vi förvänta oss det?
Den fredsopposition för frihet och demokrati som
nu sedan veckor tillbaka samlar hundratusentals de-
monstranter i Milosevics polisstat är inte ny. Den
fanns före kriget, den fanns under kriget och den
fortsätter att finnas efter kriget. Europas makthavare
satsade på att envåldshärskaren Milosevic skulle lösa
de problem som Europas regeringar inte hade mora-
liskt mod att ta itu med. Europas regeringar blundade
avsiktligt för den europeiskt influerade oppositionen i
såväl Kroatien som Serbien.
Det var och är ett förräderi, mot människorna på
Balkan och mot Europas grundläggande värden, som
vi alltid får höra så mycket om i festtalen i Dublin och
vid andra toppmöten. Men dessa värden måste vara
viktigare att värna i praktiken än i olika europeiska
stormakters historiska maktintressen på Balkan. Hur
länge skall så mycket av Balkans öde formas i Lon-
don och i Paris?
Nu kommer säkert utrikesministern och utrikesutskot-
tets ordförande att på sedvanligt sätt undra: Är det
bara Folkpartiet som vet rätt och bäst? De vet båda att
denna diskussion pågått ute i Europa under hela folk-
mordet i Bosnien och sedan Daytonfredens tillkomst.
Det är en diskussion som inte ger upp bara för att de
makthavande försöker tysta den. Det är en diskussion
som omfattar människor med olika politisk, kulturell
och etnisk bakgrund. I den diskussionen är inte alls
liberala politiker mer vanligt förekommande än
många andra.
Men jag skall gärna erkänna att där finns osed-
vanligt få s.k. demokratiska socialister eller förutva-
rande kommunister. Solidaritet var lättare att ge ut-
tryck för på gator och torg när den kunde ges ideolo-
gisk kappa, när det handlade om solidaritet med sys-
tem eller begrepp som "folket". Men när det bara
handlar om människor - då blir det för somliga så
mycket svårare.
Kanske fanns i botten en rent av ideologisk känsla
av samhörighet med det tidigare alliansfria, självsty-
relseinriktade, socialistiska Jugoslavien, bakom vars
yttre fasad doldes en brutal polisstat. Det uppvaknan-
det tycks ha lagt en effektiv hämsko på många europe-
iska demokrater på vänsterkanten, inför det ohyggliga
som drabbat människor på Balkan sedan Tito-statens
sammanbrott.
Fru talman! Omvärldens reaktioner inför utveck-
lingen efter kommunalvalen i Serbien är lika undfal-
lande som efter kommunalvalen i Kroatien förra hös-
ten. Varför förmår inte det internationella samfundet
göra klart, att gott uppförande i samband med Dayto-
navtalets tillkomst inte räcker för att Kroatien och
Serbien-Montenegro skall upptas som fullvärdiga
medlemmar i det internationella samfundet? En fun-
gerande pluralistisk demokrati och respekt för grund-
läggande demokratiska och mänskliga rättigheter
måste vara ett oavvisligt villkor för detta.
På lång sikt är förutsättningarna för fredlig folklig
samlevnad avhängiga att en normal civil samhällsut-
veckling kommer till stånd i alla delar av det f.d.
Jugoslavien. Misär, fattigdom och isolering föder
bitterhet, hat och revanschism, som kan exploateras
på samma sätt som krigsherrarna lyckades göra vid
Jugoslaviens sammanbrott. Här kommer att krävas ett
omfattande internationellt stöd till återuppbyggnad,
som måste villkoras mot utveckling av demokrati och
respekt för mänskliga rättigheter, men som också
måste vara öppet för alla folkgrupper i alla delar av
Bosnien-Hercegovina.
FN:s sanktioner mot Republika Srbska och Serbi-
en-Montenegro får inte upphöra utan att alla krav
utan att alla krav härför har uppfyllts. Men återupp-
byggnaden av Bosnien måste inbegripa också serber-
na i Republika Srbska och i Serbien-Montenegro på
lika villkor. Varje part måste behandlas lika och för
sig i detta avseende, utifrån hur den uppfyller sin del
av fredsprocessen. Dit hör bl.a. samarbete för att
gripa och överlämna krigsförbrytare till Haagtribuna-
len.
Fru talman! Oklarheten om vilka som har mandat
att gripa de vid Haagtribunalen åtalade krigsförbry-
tarna har lett till en oacceptabel handfallenhet att
ingripa, även vid fall där det varit uppenbart att
IFOR-enheter skulle ha kunnat gripa fullt identifiera-
de personer. Alla inblandande i fredsprocessen, inbe-
gripet den interntionella fredsstyrkan, har en skyldig-
het enligt Daytonavtalet att samarbeta om alla inslag i
avtalet. Till dessa hör att de åtalade krigsförbrytarna
grips och överlämnas till Haagtribunalen. Sverige
borde därför, som en av de större truppbidragande
staterna, ha verkat för att mandatet till den fortsatta
fredsstyrkan entydigt inbegripit uppgiften att gripa
krigsförbrytare.
Den kommande fredstyrkan förväntas bli ungefär
hälften av den nuvarande i storlek. Det är inte själv-
klart att minskningen av fredsstyrkan måste ske pro-
portionellt i förhållande till det nuvarande deltagandet
i IFOR. Europas stater har ett större ansvar för fred
och säkerhet i Europa. Vi i Folkpartiet har förståelse
för om t.ex. USA skulle ha uppfattningen att de euro-
peiska staterna bör bära huvudansvaret för den fortsat-
ta fredsstyrkan. Det skulle kunna påverka också det
svenska bidragets omfång, som därför borde kunna
anpassas till de krav som kan komma att ställas fram-
över.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 1 och 2
i betänkandet.

Anf. 165 VIOLA FURUBJELKE (s):
Fru talman! I dag är det nästan exakt ett år sedan
som riksdagen beslutade att ge regeringen i uppdrag
att inrätta en svensk styrka under NATO:s kommando
i FN-styrkan i Bosnien, den s.k. IFOR. Den skulle
bestå av 840 svenska soldater, och mandatet var på ett
år. Enligt Daytonöverenskommelsen hade man i den
militära delen bl.a. i uppdrag att skilja stridande par-
ter åt, att upprätta en separationszon och att upprätt-
hålla denna zon.
Tidigare hade svenska soldater också deltagit i
FN:s fredsbevarande operation Unprofor med ungefär
1 000 svenska soldater. Därtill har svenska militärpo-
liser deltagit i olika operationer i förra Jugoslavien.
Vi har haft civila och militära observatörer. Insaterna
från Sverige har varit stora.
Daytonavtalets militära del har varit ganska lycko-
sam. Det har sedan IFOR inrättades inte förekommit
några militära strider. Inga soldaters liv har offrats i
strid. Det har inte heller förekommit några regelrätta
beskjutningar. Tyvärr har ändå tragiska händelser
inträffat. Soldater har dött på grund av bl.a. mino-
lyckor.
Sverige ingår i en nordisk-polsk brigad tillsam-
mans med de nordiska länderna och Polen. I den
svenska bataljonen ingår också lettiska soldater. Vid
sidan av denna nordisk-polska brigad finns en annan
som leds av Frankrike och en tredje som leds av Stor-
britannien. USA har ansvaret för den del av operatio-
nen där bl.a. Sverige och de nordiska länderna deltar.
Till den militära delen av den här operationen kan
vi också räkna en del bonuseffekter. Man kan säga att
IFOR-operationen är ett praktiskt utförande av Part-
nerskap för fred utan några som helst artificiella orsa-
ker. Här får NATO-länder, icke NATO-medlemmar,
Ryssland och Baltikum - forna fiender - arbeta till-
sammans i fredsfrämjande syfte. Det är oerhört bety-
delsefullt och gynnar, som vi ser det, bildandet av en
alleuropeisk fredsordning på sikt.
Den andra delen, den civila samhällsuppbyggna-
den, har mött stora svårigheter. Det är alldeles uppen-
bart att den delen av fredsprocessen kommer att ta
mycket längre tid. Det tog väldigt lång tid inled-
ningsvis på grund av bristande resurser innan man
kunde få personer på plats och innan det över huvud
taget hände någonting.
Det är också så att parternas samarbetsvilja inte
alltid är så god. Det är stora svårigheter för människor
att färdas emellan de båda delarna av denna enade
stat, den bosnisk-kroatiska federationen och den
serbiska republiken. Ändå är det positivt att man har
lyckats hålla parlamentsval i september, och vi hop-
pas också att lokalvalen i vår skall kunna genomföras
lyckosamt, trots att de blivit uppskjutna två gånger.
Återuppbyggnadsstöd är oerhört viktigt, och det
måste åtföljas av ekonomiska och politiska villkor.
Demokratistöd i alla dess former är betydelsefullt i
sammanhanget. Också här har Sverige gjort stora
insatser. Sammantaget har Sverige bidragit med 1,3
miljarder i humanitärt bistånd och återuppbyggnads-
stöd. Här hemma har vi tagit emot 82 000 flyktingar
och givit dem permanent uppehållstillstånd. Sverige
har också på olika sätt medverkat till att få valproces-
sen smidig och stött OSSE i dess arbete för att ge-
nomföra valen.
Där står vi i dag. För ett par dagar sedan, i förra
veckan, antog säkerhetsrådet den resolution 1088 som
skall utgöra grunden för den fortsatta verksamheten.
Resolutionen ger ett nytt mandat för en ny styrka,
som skall komma att kallas Stabilisation Force, på 18
månader. Säkerhetsrådet tog resolutionen i full enig-
het. Med den inleds nu en ny fas i fredsprocessen i det
f.d. Jugoslavien. Resolutionen föregicks av Paris- och
Londonkonferenserna, där man hade kommit överens
om en tvåårig konsolideringsplan som successivt
skulle lägga över ansvaret på myndigheterna i Bosni-
en-Hercegovina. Men fortfarande finns naturligtvis
behovet av oerhört stora insatser från världssamfun-
dets sida, och också militära insatser för att undanröja
risken för återupptagna strider. Det civila samhällets
återuppbyggnad brådskar. De lokala valen och deras
genomförande är kritiska för att man skall lyckas
härvidlag.
En fråga som Lennart Rohdin tog upp i sitt anfö-
rande var möjligheten att föra krigsförbrytare till
tribunalen i Haag. Säkerhetsrådets resolution 1088
anger i sin operativa 8 § att detta är en väldigt angelä-
gen uppgift och att parterna till Daytonöverenskom-
melsen har en skyldighet att tillfångata och föra krigs-
förbrytare till Haag. Det är naturligtvis i huvudsak de
tidigare krigförande parterna som måste förmås att ta
detta ansvar. Men det ingår också i SFOR-styrkans
uppgifter att göra detta. Trycket på parterna att med-
verka till Daytonavtalets fulla implementering måste
öka.
Vi har nu en FN-resolution i botten och en över-
enskommelse mellan många länder om att fortsätta i
Daytonavtalets anda och försöka att genomföra detta
under en 18 månadersperiod. Sannolikt kommer det
att behövas en närvaro också långt därefter. Rege-
ringen begär nu av riksdagen att vi skall fatta ett be-
slut att svensk medverkan i denna nya operation skall
genomföras. Det är alldeles naturligt för utrikesutskot-
tet att så skall ske.
När styrkan i sin helhet minskar från 60 000 solda-
ter till ca 25 000-30 000 soldater är det också rimligt
att den svenska insatsen minskar ungefär proportio-
nerligt. Det förslag som regeringen har lagt på riksda-
gens bord innebär att 510 svenska soldater skall
tjänstgöra i den nya SFOR-styrkan. Utrikesutskottet
tillstyrker detta. Jag vill med detta yrka bifall till
utrikesutskottets hemställan i betänkandet och avslag
på reservationerna.
Lennart Rohdin har velat ha ett öppet ekonomiskt
tak för denna insats. Utrikesutskottet finner inte att
det är möjligt under rådande ekonomiska förhållan-
den. Vi anser att man bör tala om, och vi bör besluta,
hur mycket denna operation skall få kosta. Den be-
räknas till 399 miljoner kronor. Det är merparten av
det anslag som finns för den sortens verksamhet under
året. Det återstår endast 73 miljoner. Det är mot den
bakgrunden som utskottet säger att om kostnaden för
denna operation väsentligt skulle överstiga den beräk-
nade kostnaden vill vi att regeringen kommer tillbaka
till riksdagen för ett nytt beslut.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan och av-
slag på reservationerna.

Anf. 166 LENNART ROHDIN (fp) replik:
Fru talman! I utskottets betänkande skriver ut-
skottsmajoriteten: IFOR-styrkan har vissa begränsade
rättigheter att agera när det gäller att gripa krigsför-
brytare. Det är inte uppenbart för utskottet att
fredsprocessen bäst stärks genom att denna möjlighet
utvidgas.
Jag vet inte om det är mer uppenbart efter säker-
hetsrådets beslut. Det framgick inte alldeles entydigt.
Jag vill ändå fråga utrikesutskottets ordförande: Vilka
är de folkrättsliga följderna för svensk trupp att gripa
krigsförbrytare? Detta sett mot bakgrund av Sveriges
anslutning till olika folkrättsliga avtal, t.ex. folk-
mordskommissionen och vårt medlemskap i FN, sä-
kerhetsrådets mandat till IFOR och den kommande
styrkan och att vi har ställt oss bakom Daytonavtalet.
Vilka är de folkrättsliga följderna för svensk trupp
mot denna bakgrund, helt oavsett hur vi läser det
beslut som säkerhetsrådet har fattat?

Anf. 167 VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Fru talman! Det är ytterst olyckligt att tribunalen i
Haag inte har fått sig levererat och lyckats döma fler
än 7 krigsförbrytare. Det är alldeles uppenbart när
man läser resolutionen att de trupper som finns i
Bosnien-Hercegovina har ett klart uppdrag att gripa
krigsförbrytare. Hur aktivt man skall göra detta står
det däremot ingenting om. Men det finns ingen som
helst tvekan om att alla parter har skyldighet att göra
detta, och den internationella styrkan är också en
avtalsslutande part.
Det råder ingen som helst tvekan om det. Det änd-
rar egentligen inte heller det som utrikesutskottet har
skrivit. Vi har skrivit att man i huvudsak naturligtvis
bör sätta press på parterna. Men det undantar inte
SFOR-soldaterna från ansvar att också göra likaledes.

Anf. 168 LENNART ROHDIN (fp) replik:
Fru talman! Jag skall i och för sig gärna medge att
vårt krav när det gäller säkerhetsrådets mandat egent-
ligen är helt överflödigt. Det är överflödigt därför att
det är självklart enligt de grundläggande regler som
gäller att IFOR-styrkan inte bara har möjlighet utan
också skyldighet att ingripa och gripa krigsförbrytare.
Utrikesutskottets ordförande säger att det kan dis-
kuteras hur aktivt detta skall ske. Men någonstans går
det rimligtvis en gräns. När fullt identifierade kända
krigsförbrytare, kommendanter för dödslägren och
åtalade vid Haagtribunalen, t.o.m. kliver in på freds-
styrkans område och anmäler trakasserier från den
bosniska polisen noterar man detta och låter dem gå.
Någonstans måste det gå en gräns! När inte den grän-
sen markeras krävs det att det påtalas tydligt också av
fredsstyrkans uppdragsgivare.

Anf. 169 GÖRAN LENNMARKER (m):
Fru talman! Låt mig först säga att även om jag
tänkte vara kortfattad tänker jag inte vara så kortfattad
som det står i talarlistan. Två minuter är litet väl kort
tid för ett huvudanförande. Jag skall tala ungefär fem
minuter.
Fru talman! Från moderat håll är vi mycket nöjda
med framför allt det tillkännagivande som ges i
punkten 4 i hemställan. Det tillgodoser det krav som
vi har haft från vårt håll vad gäller eventuell finansie-
ring om insatsen blir dyrare än de planerade 399 mil-
joner kronorna.
Låt mig efter att ha sagt detta också säga att det är
väldigt viktigt att fullfölja IFOR med denna stabilise-
ringsstyrka. Det behövs en fortsatt överväldigande
militär närvaro, eftersom spänningen är fortsatt hög.
Det finns definitivt risk för nya strider om inte IFOR
eller dess efterföljare skulle finnas kvar. Det gäller
inte minst därför att det finns en alldeles påtaglig
ovilja från många av parterna att fullfölja Daytonavta-
let.
Även om allmänheten är krigstrött och det hos stor
del av allmänheten finns en uppslutning bakom
Daytonavtalet gäller det alls icke många av de ledan-
de skikten i de tre eller två, hur vi nu ser det, gruppe-
ringarna inom Bosnien-Hercegovina, och kanske ej
heller i de två grannländerna Jugoslavien och Kroati-
en. Vi har också sett i Serbien-Montenegro hur Milo-
sevic ställning nu kanske äntligen undergrävs av de
demokratiska krafterna inom landet, eller åtminstone
delar av oppositionen och de demokratiska krafterna.
Vi får väl hoppas att vi kan få en demokratisk utveck-
ling i Jugoslavien som kan ge sitt bidrag till lösningen
av den här krisen.
När det sedan gäller att skapa återuppbyggnad och
försoning i Bosnien har EU en viktig roll. Om IFOR
är piskan är EU moroten, dels för strävan efter att få
ett integrerat Bosnien-Hercegovina, som så många
krafter inte vill se, dels för att se en rimlig relation
mellan Bosnien å ena sidan och Kroatien och Jugo-
slavien å den andra.
Herr talman! Jag skall inte kommentera detta så
mycket mer. Det finns ju en betydande enighet om hur
nödvändigt det är för oss att fullfölja missionen i
Bosnien-Hercegovina. Jag tänkte bara ta upp tre mer
generella lärdomar av det vi har sett under det gångna
året, generella lärdomar för säkerheten i hela Europa.
Den ena är insikten om att krigsrisken finns kvar.
Det finns onda krafter som är beredda att använda
kriget som medel för att nå politiska eller territoriella
framgångar. Milosevic är en, Lukasjenko har vi sett i
Vitryssland, kanske de rödbruna krafterna i Ryssland.
Det visar sig att de aggressiva krafterna inte är för-
svunna. De kommer kanske aldrig att försvinna. Det
finns tyvärr alltid de som är beredda att tillgripa vilka
medel som helst för att nå framgång.
Den andra slutsatsen är att det måste finnas till-
räcklig militär kapacitet. De goda krafterna får inte
vara svagare än de onda. Det måste finnas möjlighet
att kraftfullt kunna agera när fred hotas.
Den tredje slutsatsen för Europa är nödvändighe-
ten att ha en militär freds- och säkerhetsordning. Även
om vi lyckas väl på den civila sidan, måste man
omöjliggöra aggression genom att ha en kraftfull
militär säkerhetsordning. IFOR, eller SFOR, är natur-
ligtvis ett embryo till en sådan, nämligen en ordning
som innebär att vi tillsammans kan se till att aggres-
sion inte lönar sig. USA:s närvaro krävs, åtminstone
för överskådlig tid, och det är önskvärt att också
Ryssland involveras i detta. Det här pekar ju mot den
sannolika lösningen, nämligen NATO som den euro-
peiska militära säkerhetsordningen. jag tror att IFOR i
den meningen har en historisk betydelse långt utöver
själva den viktiga uppgiften att skapa fred eller åt-
minstone frånvaro av krig i Bosnien-Hercegovina.

Anf. 170 LENNART ROHDIN (fp) replik:
Herr talman! Jag har ingen anledning att invända
mot det Göran Lennmarker sade i sitt anförande.
Listan över de onda krafter som är beredda att ta till
vapen och våld för att främja sina syften kan vi nog
också vara överens om kan göras mycket längre. Men
om vi håller oss till det område som vi faktiskt disku-
terar i dag, där Göran Lennmarker nämnde Milosevic,
vill jag bara ställa den enkla frågan: Borde inte presi-
dent Tudjman ha funnits med i den klara och tydliga
uppräkning som Göran Lennmarker gjorde i den här
debatten?

Anf. 171 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Herr talman! När det gäller att göra skuldfördel-
ningen för de jugoslaviska krigen tycker jag nog ändå
att den serbiska aggressionen står alldeles i särklass,
Milosevic, det serbiska socialistpartiet och de terror-
och aggressionsgrupper som understödda av Serbien
opererade både i Kroatien och i Bosnien-
Hercegovina. Likväl ligger det en poäng i att också
Kroatien har sin del i ansvaret. Jag har själv hört
president Tudjman yttra sig så att huden knottrar sig
om synen på Bosnien-Hercegovinas rätt att fortsätta
som en självständig stat. Och de demokratiska kraf-
terna i Kroatien klagar bitterligen i inskränkningarna i
de mänskliga fri- och rättigheterna i Kroatien. Det
finns mycket att önska även i Kroatien. Även om jag
kanske inte som Lennart Rohdin vill likställa dem,
instämmer jag ändå i kritiken.

Anf. 172 LENNART ROHDIN (fp) replik:
Herr talman! Det är förvisso så att huvudansvaret
otvivelaktigt måste läggas på Milosevic för hur hela
den här utvecklingen startade och att den tilläts ta den
form som den faktiskt gjorde. Men om vi håller oss
till kriget och folkmordet i Bosnien, den etniska
rensningen i Bosnien, som påbörjades som en följd av
och efter kriget i Kroatien tror jag kanske att ansvars-
fördelningen i praktiken är mer jämn. Vi behöver
kanske inte diskutera det så mycket, men jag noterade
i alla fall att dåvarande EU-medlaren, Carl Bildt tror
jag att han heter, sommaren 1995 tyckte att president
Tudjman nog borde ställas inför krigsförbrytartribuna-
len i Haag. Jag har hittills aldrig hört vare sig EU-
medlaren eller Den höge representanten hota Milose-
vic med krigsförbrytartribunalen.

Anf. 173 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Herr talman! Man kan förvisso diskutera olika
skeden i de jugoslaviska krigen. Tar vi de två första
krigen, nämligen slovenska kriget och det kroatiska
första kriget, vilar nog skuldbördan mycket entydigt
på Milosevic och den gruppering av extrem serbisk
nationalism som han representerade. Vad gäller in-
ledningen till det bosniska kriget i mars-april 1992
tror jag också att själva inledningsskedet i allt väsent-
ligt skall ligga på den serbiska sidan, även om vi
sedan i praktiken fick ett kroatisktbosniskt krig som
en del i det bosniska kriget. Det råder nog inget tvivel
om att det inte minst var president Tudjman själv som
ett tag strävade efter att tillsammans med Milosevic
helt enkelt få bort den bosniska staten från kartan.
Den skulle delas upp. Sedan var det utomordentligt
starka påtryckningar för att få en fred kring detta.
Likväl står jag kvar vid mitt första konstaterande,
om man nu skall fördela skuldbördor. Jag tror inte att
jag har någon anledning att korrigera vad jag då sade.

Anf. 174 HELENA NILSSON (c):
Herr talman! Sverige har inte tvekat att ställa upp i
fredsfrämjande insatser när FN har kallat. Vi har 30
års erfarenhet av FN-missioner, och Sverige har bi-
dragit med militära styrkor och/eller observatörer i
mer än 20 olika FN-missioner. I forna Jugoslavien har
vi bidragit med FN-trupp i Bosnien-Hercegovina, i
Makedonien och i Kroatien. Soldaterna och de för-
band som tjänstgjort där har rönt mycket stor upp-
skattning inom FN och hos en hårt prövad civilbe-
folkning.
Sverige har medverkat och skall medverka i FN:s
arbete för att främja fred, försoning, återuppbyggnad
och demokratisering. Regeringen ger i den förelig-
gande propositionen en bra beskrivning av Sveriges
hittillsvarande insatser i före detta Jugoslavien. Sveri-
ge har givit över 1,3 miljarder kronor i humanitär
hjälp och återuppbyggnadsinsatser i forna Jugoslavi-
en. Många flyktingar från före detta Jugoslavien har i
Sverige fått en fristad.
Herr talman! Det var ett år och en dag sedan vi
diskuterade svenskt deltagande i IFOR-styrkan. Re-
dan då stod det klart för de flesta att operationen
skulle behöva utsträckas bortom IFOR:s tidsmässiga
mandat. De deltagande länderna har nu enats om att
den militära insatsen måste fortsätta. FN:s säkerhets-
råd förnyade i slutet av förra veckan mandatet. IFOR
blir SFOR, och implementering blir stabilisering.
Mandatet utsträcks till 18 månader. Den nya styrkan
bantas från ca 60 000 till 25 000-30 000 personer.
Centerpartiet gör ingen annan bedömning än re-
geringen om behovet av en efterföljare till IFOR. En
fortsatt militär närvaro är sannolikt nödvändig för att
garantera att inga uppblossande strider tillåts föröda
de framsteg som uppnåtts. Trycket måste upprätthål-
las!
Centerpartiet stöder fullt ut dagens beslut om
svenskt deltagande med högst 510 personer. Ambi-
tionsnivån bibehålls om vi jämför med andra truppbi-
dragare. Sverige fortsätter att ta ansvar, och därför vill
jag yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr talman! Europa förändras. Vi är precis i slu-
tet av år 1996 och det är dags att summera vad som
har hänt under året. Det har varit ett betydelsefullt år
för vår kontinent. Det blir också synligt när toppmö-
tena avlöser varandra. Det mångfasetterade samarbe-
tet i Europa har fördjupats kvantitativt och kvalitativt.
Det går inte att överskatta den betydelse som den
multinationella IFOR-styrkan i Bosnien har spelat
som katalysator för samarbetstanken som helhet.
Många låsta dörrar har öppnats genom IFOR och ett
och annat fjäll har fallit från ögonlocken. För oss
svenskar har nog också en och annan fördom om
NATO avslöjats. Samarbetsklimatet är helt plötsligt
ett annat - konstruktivt uppbyggande.
IFOR är det första exemplet på att NATO och
Ryssland tillsammans med alliansfria länder genomför
en fredsfrämjande operation under gemensamt
NATO-kommando. Det krävdes fingerfärdighet och
prestigelöshet för att nå denna breda uppställning.
Resultatet ger lön för mödan. Erfarenheterna av ett år
med IFOR är mycket positiva. Styrkan har lyckats
med sin militära uppgift att skilja de stridande parter-
na åt. Det har faktiskt varit fred i Bosnien sedan
Dayton. Dessutom har samarbetet på fältet och i sta-
berna fungerat utmärkt, och, som tidigare nämnts,
fredsstyrkan IFOR har inte förlorat en enda soldat i
strid.

Anf. 175 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! När vi i dag tar diskussionen och så
småningom beslutet om fortsatt svenskt deltagande i
SFOR-styrkan i Bosnien-Hercegovina är vi i utskottet
i stort sett eniga. Vi är alltså eniga om betydelsen av
att Sverige ställer upp, av att Sverige bidrar med
trupp. Däremot är vi oeniga om vissa detaljer som
återfinns i vissa reservationer.
Jag vill understryka att vi i Vänsterpartiet ser det
som oerhört viktigt att Sverige fortsätter uppdraget.
Jag kan möjligen tycka att man från regeringens sida
ännu mer borde ha betonat det långsiktiga engage-
manget, att det inte bara rör sig om en kortare tid på
1-1 1/2 år, utan att vi helt klart är och måste vara
inställda på att det militära skyddet och framför allt de
civila insatserna kommer att behövas under många år.
Flera har talat om betydelsen av att vi har ställt
upp under NATO-flagg. Göran Lennmarker tog upp
hur en ny alleuropeisk säkerhetsstruktur har bildats i
Europa och hur positivt klimatet har varit inom IFOR
i samarbetet med NATO. Jag vill understryka att vi
har anledning att vara stolta över de svenskar som har
arbetat med det här och att samarbetet har fungerat
över förväntan. Det är naturligtvis oerhört positivt.
Samtidigt vill jag understryka att vi i Vänsterpar-
tiet naturligtvis hade sett och önskat att det hade
funnits helt andra lösningar, att FN självt och inte
bara via ombud i det här fallet hade kunnat ställa upp
med FN-trupp. Naturligtvis är det en förutsättning att
det sker på ett FN-mandat. Men den ideala lösningen
finns inte och därför har det varit och är det nödvän-
digt att den här konstruktionen fungerar framöver.
Däremot tror jag att det måste understrykas att det här
inte får bli ett steg in i NATO.
Jag tycker också att det är angeläget att påpeka att
det måste till ett nytt beslut när en insats förlängs och
att det bygger på att man tar ett beslut för varje sats-
ning som görs från svensk sida.
Därför tycker jag att det är bra att vi i utskottet
understryker att regeringen måste återvända till riks-
dagen om det behövs nya medel och att ramen inte
automatiskt kan utökas.
Däremot vill jag redan nu säga att vi från vår sida
ser det som fullt möjligt att ytterligare medel som
måste anslås skall tas från försvarsanslaget. Det är där
vi har reserver. Det är inte så att det finns stora medel
på annat håll som man skulle kunna ta i anspråk.
För övrigt vill jag instämma i vad utskottets ordfö-
rande och andra har tagit upp om betydelsen av insat-
sen. Där är vi överens.
Men vad man däremot inte har nämnt, som ändå
oroar mig, är vapenembargot, som har upphört. I och
för sig finns det en rustningskontroll som kollas av
med jämna mellanrum. Men trots det vet vi att det
sker en upprustning och modernisering av t.ex. för-
svaret i Bosnien-Hercegovina med USA:s hjälp. Vi
vet också att det finns andra som nu ställer upp för att
se till att parterna skall kunna hålla sin krigsmaskin i
gång.
Jag tycker att det beslut som man har tagit i andra
länder om att stödja parterna på det sättet är olyckligt.
Det är min förhoppning att man från Sveriges sidan
gör allt som går att göra för att stoppa en upprustning.
Herr talman! Jag vill också understryka betydelsen
av att krigsförbrytardomstolen får möjlighet att agera.
Jag ställer mig bakom majoriteten i utskottet som
hänvisar till FN-resolutionen. Det måste vara möjligt
för krigsförbrytartribunalen att agera. Jag tycker inte
att den reservation från Folkpartiet som understryker
det borde vara nödvändig i det här fallet. Det finns
tillräckligt underlag för att man skall kunna agera.
Andra talare har varit inne på betydelsen av den
civila uppbyggnaden, av att den pågår under lång tid.
Det kommer vid flera tillfällen, vid speciella tillfällen
men också kontinuerligt, att finnas behov av civila
insatser. På den punkten vill jag understryka vikten av
insatser från OSSE. Jag vet att Göran Persson tog upp
detta i OSSE:s generalförsamling i Lissabon i början
på den här månaden. Jag menar att insatserna från
svensk sida måste vara mycket starka.
Det som också är angeläget att lyfta fram - det har
vi också gjort i Vänsterpartiets motioner och jag tyck-
er att vi har fått fullt stöd för det från utskottet - gäller
personskadeskyddet för de svenskar som reser ut. Det
har visat sig att det inte har varit tillförlitligt. Enskilda
personer har klart kommit i kläm. Nu har vi i utskottet
fått försäkringar om att regeringen har frågan under
översyn och att det snart skall vara åtgärdat. Det är
min förhoppning att det också skall bli så i praktiken.
Jag skulle vilja passa på att fråga utrikesministern
om något som inte direkt ingår i ärendet men som
flera talare har snuddat vid. Det gäller situationen i
Serbien och det som händer där. Oppositionen växer
sig starkare och vi kan se att Milosevic sitter allt lösa-
re.
Jag undrar: Vad gör den svenska regeringen för att
stödja oppositionella, för att se till att de demokratis-
ka krafterna i Serbien kan agera och inte som nu stop-
pas av polis och militär? Jag tycker att det har varit
oerhört tyst från den svenska regeringen när det gäller
regeringens inställning i den här frågan.
Till slut, herr talman, vill jag bara hänvisa till det
särskilda yttrande som Vänsterpartiet och Miljöpartiet
har gjort i den här frågan. För övrigt vill jag instämma
i majoritetens överväganden.

Anf. 176 BODIL FRANCKE
OHLSSON (mp):
Herr talman! Miljöpartiet ställer sig tillsammans
med utskottet bakom det fortsatta deltagandet i freds-
styrkan i Bosnien-Hercegovina som FN:s säkerhetsråd
bemyndigat sina medlemmar till.
Våra skäl för deltagandet i den första IFOR-
styrkan framgår tydligt av den motion som vi skrev i
december 1995 som svar på regeringens förslag att en
väpnad styrka ställs till förfogande som ett svenskt
bidrag till den multinationella fredsstyrkan den gång-
en.
Miljöpartiet pekade då på ett antal förutsättningar
som vi ansåg måste vara uppfyllda för att motivera
Sveriges deltagande. I den motion som vi nu skrivit i
samband med säkerhetsrådets nya begäran till med-
lemsstaterna om fortsatt medverkan i en IFOR-styrka
har vi inte ändrat åsikt. Vi är kanske tydligare i vårt
krav på att Sverige skall ha insyn och inflytande över
den politiska militära planeringen av insatsen och det
praktiska genomförandet av denna genom att vi har en
permanent medverkan i fredsstyrkans operativa led-
ning.
En annan förutsättning är att FN:s säkerhetsråd
måste ge mandat till insatserna. Sverige är ett neutralt
land som kan använda militära fredstrupper endast när
det begärs av FN. Det är också nödvändigt att de
inblandade parterna ger sitt samtycke till fredsstyrkan.
För att Sverige skall delta krävs också att det är en
samverkan mellan många länder och att länder som
står utanför NATO också deltar, dvs. länder som är
neutrala och inte har några bindningar till NATO.
Ryssland är ett exempel på ett sådant land som ju
motsätter sig sina grannländers medlemskap i NATO
men ändå deltar i fredsoperationer av det här slaget.
Även om FN:s begäran om en fredsstyrka får ses
som en fortsättning på ett fredsbevarande arbete som
ännu inte är slutfört, anser vi att varje insats är unik
och att riksdagen måste ta upp liknande bemyndigan-
den från FN till övervägande och beslut varje gång i
riksdagen.
Miljöpartiet anser att det är nödvändigt att en
fredsbevarande styrka finns i området för att man
skall få möjligheter att fortsätta freds- och återupp-
byggnadsarbetet. De flyktingar som vill skall kunna
återvända hem utan att behöva frukta för sin säkerhet
och sitt liv.
Jag vill också poängtera att Sverige aktivt bör ar-
beta för att de militära insatserna så fort som möjligt
ersätts av civila insatser med FN-personal. Vi menar
att samarbetet inom IFOR är klart begränsat. Det är
inte en inledning till något ytterligare samarbete med
andra säkerhetsorganisationer.
Det har tagits upp hur viktigt det är att krigsförbry-
tarna blir dömda och får sitt straff. Påtryckningarna på
parterna, som faktiskt har gått med på detta fredsavtal,
måste öka. Det är inte bara i avskräckande syfte som
det här är viktigt. När jag för ett år sedan var ute och
talade om FN, kom det fram en man från Bosnien till
mig och berättade att den by där han bodde hade
blivit utplånad av fienden, men att det fanns en video
som visade attacken mot byn. Det var en video som
ingen hade vågat visa. Men övertygelsen om att den
eller de som gjorde detta skulle bli straffade gjorde att
han sade: Jag känner ingen bitterhet. Jag vet att de
som har gjort detta skall bli straffade.
Jag tycker att det också är en viktig aspekt på sä-
kerhetsstyrkans arbete.

Anf. 177 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Herr talman! Mer än ett år har nu förflutit sedan
fredsavtalet slöts i Dayton. Det var på många sätt ett
unikt internationellt avtal. Föresatsen var inte bara att
separera de stridande och få vapnen att tystna. Målet
sattes högre. Daytonavtalet reglerar delvis i detalj hur
det nya Bosnien skall byggas upp, hur fungerande
institutioner skall skapas, hur demokratiska val skall
ordnas, hur flyktingar skall återvända, vad som åvilar
parterna och vilken internationell hjälp de kan räkna
med.
Det internationella samfundet har tagit på sig en
ambitiös politisk och ekonomisk roll. Den rollen
kommer vi att behöva fortsätta att spela under lång tid
framöver. Vi gör det i samspel med parterna som
naturligtvis bär det yttersta ansvaret för en varaktig
fred.
IFOR-styrkan som nu verkat i ett år är inte alls det
enda, men kanske det mest påtagliga, uttrycket för det
internationella ansvaret. IFOR har beslutats av FN. I
den ingår ett stort antal länder från Europa och från
övriga delar av världen - NATO-medlemmar och icke
NATO-medlemmar. IFOR har med framgång kunnat
fullgöra sin huvuduppgift att förhindra fortsatta stri-
der.
Men vi vet också att det finns ett behov av inter-
nationell närvaro framöver. Därför håller en multina-
tionell fortsättningsstyrka nu på att sättas upp omfat-
tande ungefär 30 000 personer, dvs. ungefär hälften
av den tidigare styrkan. FN:s säkerhetsråd fattade i
fredags det formella beslutet om styrkans mandat. Det
liknar i allt väsentligt det tidigare mandatet, och styr-
kans uppgifter på marken kommer också att bli likar-
tade. Styrkan skall genom sin närvaro förhindra att
nya strider bryter ut och upprätthålla rörelsefriheten i
Bosnien.
Men den miljö i vilken SFOR, som styrkan heter,
skall komma att verka blir förhoppningsvis litet an-
norlunda. Större tonvikt kommer fortsättningsvis att
läggas vid den civila sidan av fredsprocessen. Den
internationella polisstyrkan kommer att få viktigare
uppgifter. Samspelet mellan de civila och militära
delarna kommer att bli än mer betydelsefullt.
Den svenska bataljonen kommer liksom hittills att
uppträda i en nordisk brigad i vilken också de baltiska
och polska soldaterna skall ingå. Våra uppgifter
kommer sannolikt att likna dem som vi hittills haft.
Bataljonen kommer att vara förlagd till nordöstra
Bosnien.
För Sverige har det varit naturligt att delta i fort-
sättningsstyrkan. Det enhälliga beslut om det som
riksdagen kommer att fatta i morgon är naturligtvis
någonting som är synnerligen utrikespolitiskt väsent-
ligt. Jag tror också att vi gemensamt i riksdagen är
stolta över vad vi svenskar har kunnat uträtta inom
den nordisk-polska brigaden. För oss är också delta-
gandet i IFOR och nu i det kommande SFOR ett ut-
tryck för att vi tillsammans med andra länder vill och
kan medverka i uppbyggnaden av det nya Europa.
Herr talman! Även om kriget i Bosnien förhopp-
ningsvis är slut, är freden därmed inte vunnen. Dayto-
navtalet är inte uppfyllt ännu, inte till bokstaven och
ännu mindre till andan. Under den ministerkonferens
om Exjugoslavien som avhölls i London för två veck-
or sedan antogs ett dokument som på Daytonavtalets
grund blir ett handlingsprogram för den fortsatta
freds- och försoningsprocessen i Bosnien och Herce-
govina. Betydande internationella insatser kommer att
krävas även framöver. Till att börja med under två år,
men det behövs naturligtvis mycket längre. Vi måste
vara beredda att ta ett ansvar för rekonstruktionen av
Bosnien-Hercegovina, och för övrigt hela Exjugo-
slavien. Det är nödvändigt att vi har ett omfattande
civilt återuppbyggnadsprogram. Vi måste också göra
stora insatser för att de gemensamma samhällsinstitu-
tionerna i Bosnien-Hercegovina skall kunna växa sig
starka. Bosnien-Hercegovina måste åter bli ett land
där alla folkgrupper kan bo sida vid sida utan fruktan
och dit landets bortjagade befolkning vill och kan
återvända.
Under Londonkonferensen var vi eniga om att
återuppbyggnadsbiståndet inte skall ges villkorslöst.
Syftet med det bistånd vi ger är ju politiskt. Vi vill
åstadkomma fred, trygghet och demokrati. Därför
måste parterna nu visa att de vill genomföra det de
skrivit under i Dayton och det de lovat bl.a. vid kon-
ferensen i London.
Mötet i London uttryckte också sitt starka missnö-
je med att parterna, då inberäknat Kroatien och För-
bundsrepubliken Jugoslavien, inte ger den internatio-
nella krigsförbrytardomstolen i Haag tillräckligt stöd.
Under det kommande året måste fler av de misstänkta
ställas inför rätta.
Under de senaste veckorna har vi också upplevt
demonstrationer, framför allt i Belgrad men också i
andra serbiska orter, och ett folkligt missnöje med
regimen i Belgrad. Jag tycker att det är uppmuntrande
att så många människor så tydligt visar sin tydliga
önskan att det bör vara en demokratisk process också
i Förbundsrepubliken Jugoslavien och att man ställer
krav på sina ledare att det skall kunna förverkligas.
Det är uppenbart att det finns väldigt mycket att
göra i det avseendet. Behovet av utveckling av de
demokratiska institutionerna och av demokratin är
lika uppenbara som bristerna i demokratin i För-
bundsrepubliken Jugoslavien.
Det här har vi framfört till representanter för För-
bundsrepubliken Jugoslavien. Vi hade för ett par
veckor sedan besök av deras vice utrikesminister här i
Stockholm, och både jag och andra företrädare för
regeringskansliet hade då tillfälle att tydliggöra detta
för honom. Jag träffade under Londonkonferensen
utrikesminister Milutinovic och framförde den svens-
ka inställningen även till honom.
Vi har framför allt agerat genom EU. Utrikesmi-
nistrarna inom EU har gemensamt framhållit till pre-
sident Milosevic och hans regim främst att man måste
avhålla sig från våld - det är det allra viktigaste i det
här läget - men också att man måste söka dialog med
de olika politiska grupperna i landet. Man måste re-
spektera valresultatet i alla valkretsar. Fria medier
måste tillåtas verka. Vi har också framhållit att den
bild av Förbundsrepubliken Jugoslavien som alla nu
får naturligtvis påverkar nationens möjlighet att när-
ma sig det övriga Europa, framför allt EU. Vi har
också i det allmänna rådsmötet inom EU beslutat att
vi nu inte skall ge några handelspreferenser till För-
bundsrepubliken Jugoslavien. Vi har alltså agerat på
olika sätt, och jag tror att EU:s agerande har spelat en
viss roll, och kommer att spela en viss roll, både för
att oppositionen skall känna att vi bryr oss om och
inser vad den står för och naturligtvis också för att
regimen skall inse att en demokratisk utveckling
måste komma till stånd.
Herr talman! För att återvända till Bosnien-
Hercegovina vill jag bara sluta med att säga att vi alla
har ett ansvar för utvecklingen där. Sverige kommer
även framöver att lämna betydande bidrag, men det
främsta ansvaret åvilar de bosniska parterna och de
båda nya republikerna Kroatien och Förbundsrepubli-
ken Jugoslavien.
Det internationella biståndet kan bygga upp det
som bombats sönder, men det kan inte åstadkomma
försoning mellan kroater, muslimer och serber. SFOR
kan hindra kriget, men SFOR kan inte skapa freden.
För det krävs god vilja hos folken och deras ledare.
För det krävs tid och ett tålmodigt arbete på alla nivå-
er.

Anf. 178 LENNART ROHDIN (fp) replik:
Herr talman! Utrikesministern använder, liksom
propositionen och utrikesutskottets betänkande, flera
gånger uttrycken "parterna" och "samtliga parter".
Jag vill då fråga utrikesministern: Är parterna likställ-
da? Är samtliga parter lika goda kålsupare när det
gäller att fullfölja Daytonavtalet? Är det så att vissa
parter är mer samarbetsvilliga, t.ex. när det gäller
samarbetet med Haagtribunalen, än andra?
Kan vi få ett klart besked från utrikesministern om
var gränsen går för Milosevic när det gäller de kom-
munalval som nu har omintetgjorts? Nu sägs det att
man skall föra en dialog med Milosevic och att det
eventuellt skall genomföras nya val för att folket skall
få möjlighet att ge uttryck för sin vilja. Men det kan ju
inte vara så att de val som hölls för fyra veckor sedan
var manipulerade till oppositionens fördel, när vi vet
vilken polis- och partistat som totalt kontrollerade
valproceduren - inte minst i de största städerna och
Belgrad.
Nya val ger Milosevic och regimen alla möjlighe-
ter att manipulera. I valrörelsen inför kommunalvalen
för fyra veckor sedan fanns det oberoende medier -
de har tystats nu. Det handlar otvetydigt om att valre-
sultaten från de första valen måste godkännas utan
diskussion.
Kan vi få ett klart besked från utrikesministern här
i dag om Kroatiens roll i Bosnien? Trots att Kroatien
nu har blivit medlem i Europarådet fortsätter den
etniska rensningen i Mostar. Alla vet att detta inte kan
ske utan president Tudjmans medgivande. Kan vi få
ett klart och entydigt besked från utrikesministern om
hur vi ser på president Tudjmans roll i fullföljandet av
Daytonavtalet i Bosnien?

Anf. 179 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Herr talman! Det är självklart, Lennart Rohdin, att
de parter som finns, såväl inom Bosnien-Hercegovina
som i de tre stater som formellt undertecknade Dayto-
navtalet, har litet olika skuld i olika delar och sektorer
inom det vi nu arbetar med. Det gäller skuld till kri-
get, övergrepp vad gäller mänskliga rättigheter, bris-
tande demokrati, att man inte tillåter flyktingar att
återvända osv. Men jag tycker inte att det är så me-
ningsfullt för oss att hålla på med den skuldfördel-
ningen. Det viktiga är ju ändå att se framåt och att
försöka arbeta konstruktivt.
Ta t.ex. Kroatien. Kroatien fick nu, efter ganska
stor och lång tveksamhet från bl.a. svenska parlamen-
tariker och den svenska regeringen, bli medlem i
Europarådet. Då vill vi ju utnyttja det medlemskapet
till att ställa krav på Kroatien och att konstruktivt
arbeta med landet så att man inte fortsätter vägen med
etnisk rensning, med att göra det svårt för medierna
att fungera osv. Här skall vi konstruktivt kunna ställa
krav på Kroatien, just därför att landet nu är medlem i
Europarådet.
Detsamma säger vi gentemot Förbundsrepubliken
Jugoslavien. Den är visserligen inte med i viktiga
europeiska strukturer ännu, men man vill gärna bli
det. Då måste man också leva upp till europeiska
kriterier, t.ex. att respektera val.

Anf. 180 LENNART ROHDIN (fp) replik:
Herr talman! Det är visst intressant att diskutera
parterna. Kan utrikesministern åtminstone medge att
det finns parter som fick ganska stora delar av sina
krigsvinster bekräftade i Daytonavtalet och som där-
för har mindre intresse, vilket de också visar i praktisk
handling, av att snabbt genomföra Daytonavtalet,
medan det finns andra parter - offren i konflikten, de
som förlorade mest - som har större anledning att
samarbeta och därför också gör det?
Kan vi få ett klart besked om var gränsen går när
det gäller Milosevic och kommunalvalen?
Kan vi få ett klart besked om var gränsen går när
det gäller president Tudjman och Kroatiens roll i den
etniska rensningen i Mostar - inte bara att det förs en
dialog?
Sedan sade utrikesministern i sitt anförande att det
nya mandatet från säkerhetsrådet i allt väsentligt lik-
nar det gamla. Ja - och det gamla mandatet var det
som man från IFOR på platsen uttryckligen har använt
som argument i fråga om varför man inte har kunnat
ingripa när man har stått öga mot öga med identifie-
rade krigsförbrytare. Jag ställde frågan tidigare i dag:
Vilka folkrättsliga förpliktelser har IFOR-styrkorna
att gripa krigsförbrytare som är åtalade vid Haagtri-
bunalen och som man kan identifiera på plats?

Anf. 181 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Herr talman! Jag tror inte alls att vi har delade
meningar vad gäller många krigsherrar och deras
skuld i det här, och inte heller när det gäller att vissa
parter genom krigsvinster har mycket mindre intresse
av att uppföra sig som vi vill än andra. Många har
förlorat mer och andra har vunnit mer. Det är någon-
ting som vi fick lov att acceptera när vi accepterade
Daytonavtalet, för det är ett fait accompli i det läget.
Men det är inget rättvist avtal för den sakens skull.
Förvisso finns den här skillnaden i vinster och förlus-
ter; det kan vi vara helt överens om, Lennart Rohdin.
Sedan är jag ändå mindre benägen att hålla på och
utpeka vilken roll den ena och den andra presidenten
har i det här sammanhanget. För mig är det viktigt att
mer principiellt slå fast att valresultat skall respekte-
ras.
Man skall självfallet inte manipulera val. Man
skall tillåta fria medier. Det är detta konstruktiva
arbete som vi står för, och det gäller naturligtvis i hög
grad Förbundsrepubliken Jugoslavien och det som
sker på kroatiskt område där kroatiska regeringen har
inflytande att vi inte kan acceptera en fortsatt etnisk
rensning.
Krigsförbrytarnas gripande är en mycket svår frå-
ga. Om vi skall se till fakta finns det en säkerhetsråds-
resolution som inte ger skyldighet för IFOR eller
SFOR att gripa krigsförbrytare. Mandatet ger dem
möjlighet att gripa krigsförbrytare, men hur denna
möjlighet utnyttjas är en fråga för de militära befälha-
varna, och hittills har man uppenbarligen inte ansett
det möjligt att göra någon större aktion. Man kan
naturligtvis vända detta väldigt mycket emot just den
internationella styrka som finns i området, men det får
aldrig undanskymma att det faktiskt är parterna som
har ansvaret enligt Daytonavtalet att gripa misstänkta
krigsförbrytare.

Anf. 182 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Först vill jag tacka utrikesministern
för beskrivningen av vad regeringen har gjort vad
gäller Serbien. Det är utmärkt att ta upp detta inom
EU-kretsen
Men jag önskar ändå, precis som Lennart Rohdin,
ett ytterligare förtydligande eller förstärkande av att
det väl i första hand har handlat om att den svenska
regeringen har agerat för att de val som har genom-
förts skall accepteras, inte att det blir nya val. Det
måste ju ändå vara den utgångspunkt som vi bör ha.
Likaså måste det handla om att stödja fria medier.
Den andra frågan som jag tog upp tycker jag inte
att utrikesministern har berört över huvud taget, näm-
ligen frågan om vapenembargot och rustningskontrol-
len. Jag hyser väldigt stor oro för att det nu finns
utomstående parter som har ett stort intresse av att se
till att det sker en upprustning i Bosnien-Hercegovina
och givetvis i andra kringliggande stater som har varit
inblandade i Jugoslavien-krigen.
Man brukar tala om lågintensiva krig. Vi vet att vi
inte har uppnått en varaktig fred. Vi har ett fredsavtal,
men inte en varaktig fred. Man skulle kunna tala om
att det i dag råder en lågintensiv fred i Bosnien-
Hercegovina. Därmed finns det naturligtvis stora
risker för upprustning, både i det landet och i kring-
liggande länder. Jag vill veta vad den svenska rege-
ringen gör för att stoppa detta. Vad gör den svenska
regeringen för att i första hand försöka se till att ett
vapenembargo skulle kunna fortsätta? Det måste ju
bedömas vara oerhört nära att konflikter blossar upp.

Anf. 183 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Herr talman! Jag tycker alltid att det är fel när re-
gimer reagerar på det viset att man talar om omval när
man ser problem med ett val. Det är någonting som ju
finns i ryggraden på oss som är demokrater som då
säger att någonting är fel. Det kan väl utgöra ett tyd-
ligt svar på det Eva Zetterberg frågade om.
Jag tror dessvärre att det kommer att vara mera
vapen i området framöver. Detta att embargot lyftes
innebär ju en möjlighet framför allt för Bosnien-
Hercegovina att skaffa sig mera vapen nu. Men vi
försöker motverka det genom rustningsbegränsningar,
och OSSE gör här ett viktigt arbete och har parterna
med sig. Det gick ju ändå att komma överens i en
första omgång. Det här måste dock följas upp, och
naturligtvis skall vi göra vad vi kan för att motverka
att det här nu blir ett område för ytterligare rustning.
Det vore väldigt olyckligt. Men jag kan ju se hur det
internationella scenariot ser ut, och jag är dessvärre
något pessimistisk.

Anf. 184 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Då vill jag med anledning av den se-
nare punkten fråga utrikesministern: Har den svenska
regeringen i direktkontakter med regeringen i Bosni-
en-Hercegovina tagit upp detta och direkt hos den
regeringen men också inom EU-kretsen försökt driva
på för att stoppa ytterligare upprustning?

Anf. 185 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Herr talman! Rustningsbegränsningen har ju fram-
för allt varit något som OSSE har arbetat med, men
det har skett med mycket starkt stöd från EU-kretsen,
och i vår arbetsfördelning har det varit framför allt
Tyskland och Tysklands utrikesminister som har varit
med och drivit på i denna fråga.
Jag har också i direkta samtal med företrädare för
den bosniska regeringen framfört just detta att det inte
är med vapen som man på sikt skapar sig sin trygghet.
Ju mera vapen det finns i området desto större blir
egentligen osäkerheten för befolkningen.

Anf. 186 BODIL FRANCKE
OHLSSON (mp) replik:
Herr talman! Jag har en fråga om Serbien till utri-
kesministern. Jag såg en liten notis i tidningen för
ungefär två dagar sedan om att Serbiens president har
erbjudit OSSE att sända en delegation till Serbien för
att kontrollera valen. Jag undrar om utrikesministern
vet någonting om det och hur man i så fall skulle
kunna göra en sådan kontroll så att man kan uppfylla
önskningarna om att den opposition som är i majoritet
också blir i majoritet i de kommunala valen.

Anf. 187 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Herr talman! Vi utrikesministrar, som träffades i
Dublin under toppmötet, hade ett ganska långt sam-
manträde om situationen i Förbundsrepubliken Jugo-
slavien. Inte minst talade vi just om den inbjudan som
nu har kommit till OSSE att sända en mission till
Belgrad. Vi noterar det med intresse, som vi sade i
den deklaration som antogs efteråt.
I det ligger en viss avvaktan. Det finns en risk för
att en sådan här OSSE-mission kan utnyttjas. Det är ju
fråga om vad den får göra på plats. Vilka villkor
kommer att gälla för dess arbete? Det är ju viktigt att
den inte används bara för att legitimera vad regimen
har vidtagit för åtgärder, utan att regimen också för-
binder sig att faktiskt lyssna till vad missionen har att
säga, och kanske t.o.m. förbinder sig att acceptera det
resultat som OSSE-missionen skulle komma fram till.
Hur det här förhåller sig vet jag fortfarande ännu inte,
men jag tror att diskussioner om det här nog pågår
innan denna mission kommer att förverkligas.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 17 december.)

8 § Utrikesförvaltning och internationell sam-
verkan

Föredrogs
Utrikesutskottets betänkande 1996/97:UU1
Utrikesförvaltning och internationell samverkan
(prop. 1996/97:1 delvis)

Kammaren biföll tredje vice talmannens hemstäl-
lan om att ärendet fick avgöras efter endast en bord-
läggning.

Anf. 188 LARS HJERTÉN (m):
Herr talman! Den svenska utrikesförvaltningen
spelar en mycket viktig roll i kontakterna mellan
Sverige och övriga världen. Men mycket har hänt i
världspolitiken som påverkar våra kontakter med
andra länder.
Vem hade kunnat tro, så sent som 1988, när Sve-
riges dåvarande statsminister Ingvar Carlsson besökte
DDR, att landet några år senare skulle vara återföre-
nat med den tyska förbundsrepubliken, eller att Polen
1996 skulle vänta på medlemskap i både den europe-
iska unionen och t.o.m. NATO?
När jag häromdagen träffade ett par representanter
som var med de två nobelpristagare som hade fått
årets fredspris, berättade en av dem att han och hans
hustru sommaren 1989 hade deltagit i en konferens
om Tyskland vid Harvarduniversitetet i USA. Den
slutsats man kom fram till vid konferensen var att
Tyskland förmodligen någon gång i framtiden skulle
återförenas och att Berlinmuren skulle raseras, men
ingen av konferensdeltagarna trodde att de själva
skulle få uppleva det. Sex månader senare föll muren.
IFOR-styrkan är ju också ett exempel på ett sam-
arbete som hade varit otänkbart för bara några år
sedan.
Och vem hade kunnat tro att Chile på 1990-talet
för många skulle vara ett efterföljansvärt exempel på
ekonomisk tillväxt och demokrati? Och inte hade
många kunnat tänka sig att tre fyra fattiga länder i
Sydostasien vid mitten av 1990-talet skulle vara Sve-
riges tredje största utlandsmarknad efter Västeuropa
och Nordamerika.
Herr talman! Jag har velat ge denna bakgrund för
att visa hur föränderlig världen är och hur mycket som
har skett bara på några få år. Självfallet påverkar detta
i allra högsta grad arbetet inom den svenska utrikes-
förvaltningen, både hemma i Sverige och vid våra
beskickningar i andra länder.
Den största förändringen för Sveriges del är att vi
från den 1 januari 1995 är medlemmar i EU. Det
kräver ett kraftfullt och framgångsrikt agerande inom
ramen för EU-samarbetet. Särskilt är vi intresserade
av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken,
liksom en gemensam europeisk säkerhetsordning i
stort. Det fordrar en gedigen kompetens och svensk
diplomatisk närvaro i hela Europa och i Medelhav-
sområdet.
Innan jag går vidare och talar om var vi bör vara
representerade med ambassad och ambassadör, enligt
vår uppfattning, skall jag säga någonting om ett annat
förhållande som i allra högsta grad påverkar arbetet
på en utrikesförvaltning i ett annat land. Det är den
snabba utvecklingen på telekommunikationsområdet.
Vi har t.ex. fått höra hur svenska ambassader i viktiga
frågor får sin förstahandsinformation från CNN, och
inte från den svenska utrikesförvaltningen. Så var det
när budskapet om att Sverige valts in i FN:s säker-
hetsråd spreds över världen. Eftersom den utveckling-
en ständigt går vidare är det bara att tacka och ta
emot. Det betyder att den dagsaktuella politiska rap-
porteringen från ambassaderna rimligtvis får en allt
mindre betydelse. I detta ligger inget negativt. Am-
bassaderna kan härigenom ägna sig åt mer angelägna
uppgifter och mer kvalificerade bedömningar. Vi talar
om detta i vårt särskilda yttrande som är fogat till
betänkandet.
Vi talar också i motioner och yttrande om betydel-
sen av svenska ambassader på olika håll i världen,
alltså även på andra håll än i Europa och Medelhav-
sområdet. Vi delar inte regeringens uppfattning. Vi
tycker inte att det är en klok politik - inte ens i be-
sparingstider - att stänga ambassader eller att inte
öppna ambassader på strategiskt viktiga platser. Vi
anser framför allt att regeringen inte har kunnat redo-
visa en genomtänkt strategi inför de beslut man har
fattat.
Som exempel nämner vi ambassaden i Wellington
i Nya Zeeland, som inte längre finns. Den borde abso-
lut öppnas igen. Vi tycker också att Sverige bör ha en
diplomatisk närvaro i Minsk i Vitryssland. Utskottet
säger visserligen att riksdagsresor till Nya Zeeland,
som är populära, får god service via den svenska
beskickningen i Canberra, och att utvecklingen i Vit-
ryssland följs från Moskva, vilket ansetts tillräckligt.
När det gäller Nya Zeeland tycker vi inte att det räck-
er med sidoackrediteringen från Australien. Vi redo-
visar ganska utförligt varför vi tycker så i motionen
303. När det gäller Vitryssland skriver utskottet att en
mera aktiv svensk bevakning i Minsk inte är utesluten
om utvecklingen skulle motivera detta. Vi anser mot
bakgrund av vad som har hänt i Vitryssland på senare
tid att utvecklingen redan i dag motiverar detta.
Vi tycker att det vore värdefullt med en utredning
om Sveriges utlandsrepresentation. Vi är inte ensam-
ma om detta. Folkpartiet intar samma ståndpunkt.
Jag har pekat på några viktiga förändringar som
skett och som sker när det gäller den utrikespolitiska
situationen. Vi är väl medvetna om att UD:s centrala
förvaltning genomgått en omorganisation. Vi ser det
som angeläget att den nu följs upp av en översyn av
Sveriges utlandsrepresentation. Regeringens förslag
till besparingar bygger på föreställningen att den
rådande strukturen i princip skall behållas, fast på en
lägre nivå. Vi har som alternativ till den nuvarande
uppbyggnaden av ambassader tänkt oss flera, men
mindre, ambassader - ambassader som får möjlighet
att specialisera sig och som inte behöver vara upp-
byggda efter samma mall. Vi nämner ämnesområden
som handel och bistånd.
När det gäller handel har vi via kontakter med vis-
sa EU-länder funnit att man t.ex. på den holländska
utrikesförvaltningen är mycket aktiv när det gäller
investeringar i Nederländerna. Man är lika aktiv i
arbetet för holländska investeringar utomlands. Am-
bassaderna spelar här en mycket viktig roll som dörr-
öppnare.
Vi tycker att det är angeläget att ta vara på erfa-
renheterna av den omorganisation av utlandsrepresen-
tationen som skett i många EU-länder, framför allt i
EU-länder som har längre erfarenhet av medlemska-
pet än vad Sverige har.
En annan viktig uppgift kan bli att utvärdera det
bistånd som finansieras från Sverige. Vi talar också
om att på längre sikt låta Utrikesdepartementet återfå
ansvaret för biståndspolitiken. Det kommer mera om
detta när vi diskuterar just biståndet i morgon.
Sammantaget anser vi alltså att det är viktigt att nu
utreda den svenska utlandsrepresentationen. Jag har
pekat på några av skälen för detta. Vad vi avser är en
parlamentarisk utredning. Vi föreslår ett ökat anslag,
med 50 miljoner kronor, för utgiftsområde 5.
Herr talman! Till sist vill jag nämna att vi anser att
anslaget D 2, det som kallas Information och studier
om säkerhetspolitik och fredsfrämjande utveckling,
bör avvecklas. Vi tycker visserligen att det är viktiga
områden, men vi tycker inte att man skall ha special-
destinerade bidrag av detta slag. Fria och frivilliga
organisationer skall få stöd enligt generella principer.
Det är vår uppfattning.
Till sist vill jag säga att den nya budgettekniken
har gjort att vi till detta betänkande inte har ställt
några reservationer. Vi redovisar, som jag sade, vår
uppfattning i ett särskilt yttrande. Jag tror att vi i fort-
sättningen får se över tekniken för hur vi skall kunna
markera en annan uppfattning än majoritetens i betän-
kandena, när en sådan finns.

Anf. 189 KARL-GÖRAN
BIÖRSMARK (fp):
Herr talman! Utgiftsområde 5 i budgeten behand-
lar Sveriges utrikesförvaltning och internationella
samverkan. Totalt anvisas nära 2,8 miljarder kronor
för detta ändamål. Partierna är i stort sett överens om
hur denna summa skall fördelas och användas.
Det finns dock ett par reservationer i betänkandet,
och jag ämnar kommentera reservation nr 1, som rör
Sveriges representation och närvaro, eller snarare
brist på närvaro, i fransktalande Afrika.
Förra gången denna fråga var uppe till debatt och
beslut var den 15 mars i fjol. Resultatet av den debat-
ten och det beslutet blev att ambassaden i Kinshasa,
den enda svenska ambassaden i fransktalande Cen-
tral- och Västafrika, lades ned. Det var mycket olyck-
ligt, inte minst mot bakgrund av vad länderna Zaire,
Rwanda och Burundi fått utstå sedan vi sist hade
frågan uppe till diskussion i kammaren.
Ambassaden i Kinshasa betjänade under många år
på ett bra sätt denna del av Afrika. Av någon out-
grundlig anledning blev dock Kinshasaambassaden
föremål för upprepade hot om nedläggning. Men
varje gång ambassaden varit utsatt för denna debatt
har den i sista stund kunnat räddas. Så blev dock som
sagt inte resultatet av förra årets debatt. Tyvärr blev
resultatet det motsatta. Ambassaden lades ned.
Mot bakgrund av vad som hänt i denna del av Af-
rika under det senaste året är det många som i efter-
hand beklagar att Kinshasaambassaden lades ned. Jag
tror att också de som höll i yxskaftet den gången be-
klagar det. Detta har ju skett under en tid då flera
länder kring de stora sjöarna i det fransktalande Cent-
ralafrika har genomlevt sin svåraste tid någonsin.
Ambassaden hade utan tvekan kunnat fylla en viktig
funktion i detta sammanhang. Så blev nu inte fallet.
Våra varningar för ett år sedan hjälpte tyvärr inte.
Att lägga ned en svensk beskickning i ett land, el-
ler i ett område där den betjänar flera länder, ger
naturligtvis en signal om hur vi prioriterar ländernas
betydelse från svensk sida. Ur den synpunkten var det
också olyckligt att lägga ned Kinshasaambassaden,
och inte minst mot bakgrunden av att utrikesutskottet
vid ett flertal tillfällen uttalat sig om vikten och beho-
vet av kunskapsuppbyggnad om och nära kontakt med
fransktalande Central- och Västafrika. Sverige är ju
representerat på ett helt annat sätt i de engelsktalande
och portugisisktalande länderna. Beslutet förra året
gick tyvärr i rakt motsatt riktning.
Om man jämför med svensk närvaro i andra delar
av Afrika ser man att denna ser ut på ett helt annat
sätt. I södra Afrika är det mycket tätt mellan de
svenska ambassaderna. Vi har hög närvaro i Sydafri-
ka, Namibia, Botswana, Zimbabwe, Zambia, Mo-
çambique och Angola - alla länder i södra delen av
Afrika - och strax norr därom i länderna Tanzania,
Kenya och Etiopien. Obalansen blir total när nu Kins-
hasaambassaden inte finns. Det var tio ambassader jag
räknade upp i den delen av Afrika. I den del som jag
nu talar om finns det alltså ingen.
Det katastrofala vanstyre som president Mobutu
gör sig skyldig till i Zaire och det mycket besvärliga
förhållandet mellan hutu- och tutsiefolken i Rwanda
och Burundi förorsakar i dag stora flyktingströmmar,
svåra umbäranden, svält och död. Vi får rapporter om
detta mest dagligen. Röda korset och andra hjälpor-
ganisationer är på plats, vilket innebär att många
svenskar också finns i närheten och i området. Även
ur den synpunkten hade det varit bra om ambassaden i
Kinshasa hade fått vara kvar.
Många svenska missionärer, biståndsarbetare och
frivilligorganisationer av olika slag har under många
år verkat i denna del av Afrika. Missionens arbete har
rötter där sedan hundra år tillbaka i tiden. Sverige
borde officiellt vara bättre representerat i området.
Förhoppningsvis kommer regeringen underfund med
att det var ett misstag att lägga ned ambassaden i
Kinshasa, ändrar sig och följer det förslag som fram-
förs i reservation nr 1 till detta betänkande, vilken jag
härmed yrkar bifall till.
Herr talman! Jag vill också understryka det som
Lars Hjertén förde fram angående det tidigare fram-
förda förslaget om en utredning av utrikesrepresenta-
tionen i olika delar av vår värld. Lars Hjertén nämnde
att den internationella nyhetsrapporteringen till stora
delar minskar behovet av nyhetsrapportering från våra
ambassader, och så är det ju. Han nämnde t.ex. den
nyhetsförmedling som sker via CNN. Folkpartiet
liberalerna stöder tanken på en utredning som kan titta
närmare på hur det här skall se ut i framtiden.

Anf. 190 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! Den svenska utrikesförvaltningen är
av väldigt stor betydelse, dels för att få Sverige som
nation, och då exempelvis riksdagen som parlament,
att bli informerad om vad som händer runt om i värl-
den, dels genom den roll man spelar för Sverige ute i
världen. Jag tror att vi är många här i riksdagen som
har varit ute och rest och sett hur det fungerar ute på
våra ambassader och som har blivit mycket impone-
rade över både kapaciteten och kompetensen på även
mycket små ambassader. Det är lätt att peka ut am-
bassader som fungerar över all förväntan. Det har
fungerat på det här viset trots att stora besparingar har
gjorts. Vi vet också att det har varit svårt för utrikes-
förvaltningen under de år som de här väldigt stora
sparkraven har funnits.
Däremot kan man ibland upptäcka att kontakten
med riksdagen inte alltid fungerar och att kunskapen
om vad vi faktiskt gör här i riksdagen inte alltid finns.
Man känner inte alltid till vilka beslut som fattas,
vilka betänkanden som är aktuella och vad som sägs i
debatter i olika frågor som respektive ambassad, på
eget och utrikesförvaltningens initiativ, nogsamt bor-
de följa. Det kan i stället vara först i och med att nå-
gon av dessa ambassader har direktkontakt med utri-
kesutskottets kansli eller med någon av oss som arbe-
tar med de här frågorna som man får klart för sig vad
som faktiskt har sagts och gjorts i vissa frågor. Där
tycker jag att utrikesförvaltningen har ett stort ansvar,
och man skulle behöva se över rutinerna på det områ-
det.
Jag har svårt att bedöma om man i samband med
de indragningar som har skett inom utrikesförvalt-
ningen faktiskt har valt den bästa lösningen, men jag
vet alldeles säkert att man på vissa håll har gjort in-
dragningar som definitivt inte har varit av godo, att
det ibland definitivt har varit fråga om felaktiga be-
slut. Karl-Göran Biörsmark talade om det tydligaste
exemplet, nämligen ambassaden i Kinshasa i Zaire.
Jag är övertygad om att många i dag, med tanke på de
svåra konflikter som har uppstått och den flyktingka-
tastrof som äger rum i Zaire och hela Centralafrika,
ångrar det beslutet. Jag hoppas liksom Karl-Göran
Biörsmark att utrikesförvaltningen av egen kraft skall
fundera över detta.
Vi kan också lägga till det faktum att detta var den
enda ambassad som Sverige hade i fransktalande
Afrika. Därmed inte sagt att jag och Vänsterpartiet
skulle förorda att vi drar in någon ambassad i det
engelsktalande, södra Afrika. De behövs och spelar en
väldigt viktig roll, varenda en av dem. Det finns där-
emot andra sätt att genomföra besparingar för att
återigen kunna öppna ambassaden i Kinshasa. Jag
tänker t.ex. på kostnaden för ambassaden vid Heliga
Stolen i Rom. Man skulle väl kunna tänka sig att
Romambassaden tog hand om även Heliga Stolens
ärenden. Vi har många väldigt stora ambassader i
Europa, och i och med det mycket intensiva EU-
samarbete som pågår utgår jag från att man skulle
kunna sköta bevakningen på ett helt annat sätt.
Ett annat beslut som jag beklagar och som jag inte
var fullt på det klara med när frågan var uppe i utskot-
tet utan som jag har förstått först i efterhand, det är att
tjänsten som NGO-ambassadör, som rätt så nyligen
inrättades, har dragits in. Det handlar alltså om en
ambassadör för frivilligorganisationer. Efter det att
den person som innehade tjänsten fick ett annat upp-
drag har man helt enkelt dragit in uppdraget som
NGO-ambassadör. Jag tror att det var ett väldigt
oklokt beslut, och jag hoppas att regeringen skall
tänka om i den här frågan. Den person som har haft
hand om de här uppgifterna har skött uppdraget på ett
utmärkt sätt och verkligen underlättat kontakten mel-
lan regeringen och olika frivilligorganisationer. Det
understryks i alla andra sammanhang hur viktiga de
är, och jag tycker att detta är något väldigt angeläget.
Vi har också synpunkter på generalkonsulatet i
Murmansk, där vi tycker att Sverige borde öka närva-
ron. Vi är emellertid tills vidare nöjda med de insatser
som Norge gör och där Sverige ändå kan finnas med.
Jag tror också, liksom Moderaterna, att det kan
finnas skäl för en ökad svensk närvaro i Minsk.
Herr talman! Det föreligger i särskilda yttranden
synpunkter från både Folkpartiet och Moderaterna om
en översyn av utrikesförvaltningen. Man vill alltså
diskutera möjligheten till en grundlig utredning av
utrikesförvaltningen. Vi har nyligen genomfört en
översyn och en omorganisering av utrikesförvaltning-
en, och detta har för inte så länge sedan trätt i kraft.
Jag tror alltså inte att det nu är dags att genomföra en
sådan total översyn. Däremot ligger det mycket i vad
de här partierna har framfört exempelvis om att det är
viktigare att ha fler små ambassader med topptjänste-
män än att ha många tjänstemän på de etablerade
ambassaderna, varifrån man ändå får en fullvärdig
information. Det kan finnas en del sådana synpunkter
som går att ta vara på utan att för den skull sätta i
gång en stor utredning.
Vi kan också peka på systemet med Stockholms-
baserade ambassadörer, som har fungerat väldigt väl.
Det systemet borde kunna utnyttjas i större utsträck-
ning.
Som någon nämnde finns två reservationer till det
här betänkandet.
Den första reservationen gäller ambassaden i
Kinshasa, som vi vill skall öppna på nytt.
Den andra reservationen gäller de medel som den
svenska regeringen vill satsa på Schengensamarbetet.
Jag måste säga att det är oerhört märkligt att vi i bud-
geten i dag kan lägga in över 4 miljoner till Scheng-
ensamarbetet, där Sverige är observatör. Om jag har
förstått saken rätt kommer den svenska regeringen
den 19 december att fatta beslut om att ställa sig bak-
om Schengensamarbetet, utan att något beslut i riks-
dagen har föregått regeringens beslut. Däremot har
det funnits information, men det är ändå mycket
märkligt att vi kan anslå pengar till detta och att riks-
dagen är totalt åsidosatt i den här frågan. I Vänster-
partiet anser vi självfallet inte att pengar skall utgå till
Schengensamarbetet.
En annan fråga som är aktuell i det här betänkan-
det är anslagen till ISP, dvs. Inspektion för strategiska
produkter. Vi anser från Vänsterpartiet att ISP skall
vara helt självfinansierad och att pengarna i stället bör
gå till nedrustning och till säkerhetspolitiska organi-
sationer.
Jag har förstått att budgettekniken är sådan att det
i slutänden ändå blir självfinansierat, men jag tycker
att det förhållandet att detta inte framgår klart visar på
en brist i sättet att redovisa budgeten. Med den infor-
mationen i bakhuvudet tycker jag också att man kan-
ske borde diskutera mer än en självfinansiering. De
svenska företag som i dag deltar till upprustning i
världen genom att sälja svensk krigsmateriel runt om i
världen borde ta ett större ansvar och kanske bidra
ännu mer till att finansiera freds- och säkerhetspolitis-
ka organisationer i Sverige. Det skulle vara en väl-
gärning, i stället för det som man ägnar sig åt när man
sprider vapen i världen.
Herr talman! Jag skall till slut instämma i utskot-
tets hemställan i dess helhet med undantag för de
punkter där det finns reservationer från Vänsterparti-
et. Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 2.

Anf. 191 LARS HJERTÉN (m) replik:
Herr talman! Jag vill när det gäller representatio-
nen i Kinshasa säga att vi i stort sett delar uppfatt-
ningen att Sverige bör vara företrätt där, inte minst
med hänsyn till vad som har hänt, vad som händer och
vad som kommer att hända i fortsättningen. Det var
fel att lägga ned ambassaden där, och det är väldigt
dyrt att bygga upp en ny ambassad efter det att det
under några år inte har funnits någon svensk ambas-
sad.
Hade vi reserverat oss, vilket vi ju inte har gjort i
någon fråga, hade vi troligen ställt oss bakom den här
reservationen.
Vi fick också stöd när det gäller att ha fler och
mindre ambassader, med mindre personal. Däremot
tyckte Eva Zetterberg inte att det är nödvändigt med
en ny utredning. Hon säger att det har gjorts en ut-
redning. En sådan har genomförts när det gäller cent-
raladministrationen, men det har inte funnits någon
möjlighet för oss parlamentariker att påverka den. Om
man nu skall se över ambassadernas verksamhet,
alltså utlandsrepresentationen, vem skall göra det om
inte parlamentarikerna skall ha något inflytande över
detta? Det är den fråga som jag vill ställa till Eva
Zetterberg.

Anf. 192 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Till Lars Hjertén vill jag säga att det
är klart att vi parlamentariker skall ha synpunkter på
hur detta skall se ut, men jag hävdar att man just har
gjort en rätt omfattande omorganisation, och jag tyck-
er att det är bättre att den får sätta sig. Därefter får
man se - det är möjligt att det kan bli aktuellt för oss
att ställa oss bakom en sådan utredning inom en rätt
snar framtid, men för närvarande anser jag inte att det
skall göras.

Anf. 193 LARS HJERTÉN (m) replik:
Herr talman! Vi tycker att en sådan utredning bör
göras nu. När man har sett över den centrala administ-
rationen bör man i direkt anslutning till den utreda
utlandsrepresentationen och inte vänta något år. Då
får man en samfasning av både den verksamhet som
är baserad i Sverige och den som finns utomlands.

Anf. 194 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Jag anser alltså att det är bättre att
avvakta med detta tills organisationen har satt sig.
Jag glömde i hastigheten bort den första fråga som
Lars Hjertén väckte. Den gällde Kinshasa. Jag noterar
med glädje att moderaterna här har ändrat uppfatt-
ning, och jag ser fram emot att vi i voteringen får stöd
för reservationen på den punkten. Jag hoppas natur-
ligtvis att fler partier kommer till samma insikt innan
vi i morgon går till votering.

Anf. 195 BODIL FRANKE
OHLSSON (mp):
Herr talman! Miljöpartiet har i sin motion om in-
ternationellt utvecklingssamarbete speciellt betonat
hur viktigt världens länders stöd till Förenta nationer-
na är, såväl ekonomiskt som politiskt. De förändring-
ar som väntar FN och säkerhetsrådet behöver interna-
tionellt engagerade länder som inte drivs av egenin-
tresse i det kommande reformarbetet. Sverige är ett
sådant land. Men vi i Miljöpartiet menar att den
svenska trovärdigheten har sprickor som måste lagas.
Då tänker jag på vår vapenexport, på våra krympande
miljösatsningar och på att vårt bistånd till utveck-
lingssamarbetet med tredje världen har skurits ned.
Sverige har varit ett av de länder som alltid har
ställt upp för FN. Med jämna mellanrum publiceras i
internationell press och även i vår egen press uppgif-
ter om olika länders finansiella bidrag till FN. Där
kan man utläsa vem som smiter från medlemsländer-
nas gemensamma ansvar, att stödja vårt viktigaste
internationella forum. USA är i dag det land som har
den största skulden till FN, och det är en stor summa,
som FN väl behöver, men det är ingen stor summa i
USA:s budget. Bidraget till FN kan däremot vara en
stor summa för ett litet, skuldsatt land.
Jag var en av de tio svenska riksdagsmän som
deltog i den permanenta svenska FN-delegationens
arbete under två veckor i år, och det var givande
veckor. Minst lika givande som det var att lyssna till
olika anföranden i församling, utskott och kommittéer
var det faktiskt att under pauser och s.k. håltimmar
prata med delegater från andra länder. En av dem som
jag pratade med kom från ett av Medelhavsländerna.
Han menade att det nu var dags för FN att flytta till
annan ort och annat land, med tanke på USA:s ovil-
lighet att bidra, trots att det är ganska lönsamt för
USA att FN finns i New York. Den stora summa han
nämnde i sammanhanget lät så otrolig att jag inte ens
lade den på minnet.
Men i en liten notis i pressen för några dagar se-
dan läser jag att den irländska regeringen räknar med
att EU-toppmötet i Dublin ökade det lokala näringsli-
vets omsättning med 50 miljarder kronor, på de
"horder av politiker, diplomater, journalister, säker-
hetsvakter som gör av med pengar på hotell, restau-
ranger, pubar och souvenirbutiker".
Det är förståeligt att ett litet fattigt land, som lojalt
bidrar till FN efter bästa förmåga, tycker att systemet
är orättvist när ett stort land som USA betalar sin
årsavgift så sent som möjligt för att få behålla sin
rösträtt, oftast inte förrän i oktober, och även håller
inne med en stor del av summan, detta trots att USA
gynnas ekonomiskt av FN:s blotta närvaro i landet.
Under alla förhållanden är det nödvändigt att ta itu
med de olika frågorna och problemen med finansie-
ringen av FN.
I Miljöpartiet har vi alltid betonat att vi anser att
FN är vårt viktigaste internationella forum. Det är det
enda riktigt öppna forum där alla världens länder kan
mötas och där inte marknadskrafter, ekonomisk eller
militär styrka påverkar rätten att få komma till tals.
Om man över huvud taget skall kunna komma åt de
grova kränkningar av mänskliga rättigheter som före-
kommer i många länder i dag, måste det göras i inter-
nationell samverkan, och jag menar att detta måste
invävas i säkerhetsrådets beslutsfattande.
FN har just fått en ny ordförande. Många med-
lemmar väntar ivrigt på det reformarbete som man
hoppas skall resultera i att FN nu, med en ny general-
sekreterare, kan bli den tunga och starka världsorga-
nisation som den från början varit ämnad till.
Sverige är invalt i FN:s säkerhetsråd, och fr.o.m.
den 1 januari finns vi där i två år. Vi har i Sverige
förlängt den politiska mandattiden från tre till fyra år
för att ge en större marginal för vårt eget förändrings-
och förnyelsearbete. Sverige måste alltså utnyttja de
två åren maximalt. FN sågs från början som en säker-
hetsorganisation. Den skulle garantera att det inte blev
fler krig. Men den traditionella säkerhetspolitiken har
ändrat innehåll i och med att hotbilden mot jordens
gemensamma säkerhet har ändrat karaktär. Jag har
talat förr i denna församling om sambanden mellan de
krympande naturresurserna, miljöförstöring, brist på
livsmedel och försörjningsmöjligheter, ökande fattig-
dom och sociala problem. Enligt många riskprognoser
när det gäller människans framtid på jorden kommer
miljöproblemen att orsaka de svåraste väpnade kon-
flikterna länder emellan under 2000-talet.
På den presskonferens Jan Eliasson höll på den
svenska FN-delegationen efter valet till säkerhetsrådet
talade han om de tre områden som Sverige skall pri-
oritera i sitt kommande säkerhetsrådsarbete. De har
relaterats många gånger i pressen. Kortfattat innebär
de:
1. En ny generation fredsoperationer med en helhets-
syn, dvs. en blandning av militära, politiska och
humanitära insatser.
2. Ett nytt konfliktförebyggande program.
3. En demokratisering av säkerhetsrådet.
Från Miljöpartiets sida vill jag lägga till en fjärde
punkt.
Eftersom nya inslag i hotbilden när det gäller den
internationella säkerheten har växt fram, fordras det
naturligtvis en ny och annorlunda, en förändrad sä-
kerhetspolitik, som tar de nya hoten på allvar. Jag
menar här de hot som jag talat om, enligt de riskpro-
gnoser som säger att de svåraste konflikterna länderna
emellan under 2000-talet har sin orsak i miljön. Jag
skall kanske tala om att en av de här prognoserna är
gjord av Världsbanken. För många är de trovärdigare
än om en internationell miljöorganisation står bakom.
Det fjärde området, som Miljöpartiet menar att
Sverige skall prioritera i sitt nya arbete inom säker-
hetsrådet, är att lägga in miljöfrågorna som en perma-
nent punkt direkt i säkerhetsrådets dagordning och
agenda. Det är nödvändigt att jämsides med det ak-
tuella reformarbetet och det akuta konfliktarbetet
också tänka långsiktigt och satsa resurser på överlev-
nadsfrågorna.
Miljöpartiets reservation gäller Sveriges ekono-
miska bidrag till Schengensamarbetets administrativa
budget. I vår motion föreslår vi att pengarna i stället
skall gå till Bidrag till organisationer för mänskliga
rättigheter och folkrätt. Skälen till att vi tar avstånd
från Schengensamarbetet kommer Ragnhild Pohanka
att tala om. Jag yrkar bifall till reservation 2.
Det var glädjande att i regeringens budget kunna
läsa att utgångspunkten för departementets beslut är
att inga ytterligare utlandsmyndigheter skall läggas
ned. Miljöpartiet protesterade vid regeringens föregå-
ende nedläggningar av svenska utlandsmyndigheter.
Vi menar att oberoende och självständiga kanaler med
goda kontakter i länder runt om i världen är avgöran-
de för att Sverige skall kunna driva en självständig
utrikespolitik. Storleken på en representation har inte
så stor inverkan. Hellre fler representationer och
mindre.
Ambassader och konsulat brukar föra statistik
över sina arbetsuppgifter och de tillfällen då de tas i
anspråk av svenskar som permanent vistas i landet
eller är där tillfälligt. Man får ofta göra insatser utöver
den dagliga rutinen - det kan gälla tillfällig hjälp till
enskilda personer eller planerade insatser som har att
göra med svenskt näringsliv och svensk affärsverk-
samhet.
Men en del av en svensk utlandsmyndighets bety-
delse kommer aldrig fram i statistiken. Jag tänker på
t.ex. en svensk småföretagares affärsförbindelser, där
man aldrig behöver använda sig av en ambassads eller
ett generalkonsulats praktiska hjälp. Det är nämligen
tillräckligt stöd - och här talar jag av egen erfarenhet
- att motparten vet att man har en kompetent och
kunnig svensk representations stöd bakom ryggen om
det skulle behövas.
Jag stöder också Vänsterpartiets reservation om
Sveriges representation i Kinshasa, som vi menar inte
borde ha lagts ned. Den hade varit en tillgång, menar
Miljöpartiet, i den svåra politiska konflikt som finns i
centrala Afrika just nu. Zaire ligger mitt i Afrika och
gränsar till åtta andra afrikanska länder, däribland
Rwanda och Burundi. Det är också det största
fransktalande landet i västra Afrika. Och vi saknar en
ambassad i ett sådant land!

Anf. 196 INGRID NÄSLUND (kd):
Herr talman! Vår utrikesförvaltning och all vår
internationella samverkan har naturligtvis en oerhört
stor betydelse i dagens läge. Den har haft betydelse
tidigare, men vi kan inte nog uppskatta den stora
betydelse som den har i dag. Detta har nämnts utav
flera talare.
Jag tänker här inte gå in på de stora dragen i det
betänkande vi har tagit, därför att vi från kristdemo-
kraternas sida i stort sett är överens med regeringen
om det som vi också i utskottet varit överens om. Jag
tänker lyfta fram några punkter.
Jag vill bl.a. understryka det som redan har sagts
av flera talare om den svenska representationen i
Kinshasa, som tyvärr lades ned i mars, vilket vi talade
om tidigare. Vi var också då bland de partier som
reserverade sig mot denna nedläggning. Nu har det
framkommit från flera håll att man beklagar att så
skedde. Man har uttryckt att man nog inte skulle ha
fattat det beslutet om man hade vetat vad man vet i
dag.
Närvaron i ett land som är föremål för hela värl-
dens uppmärksamhet just nu, också ifrån svensk sida,
skulle ha varit betydelsefull. Det är inte så att vi inte
på något sätt finns med i detta sammanhang nu, men
det skulle ha underlättat för den insats som vi försöker
göra på det humanitära området. Det skulle ha under-
lättat för alla de kyrkor och organisationer som bedri-
ver humanitär verksamhet i detta område. Det gäller
just i dag inte minst i östra delen av Zaire, Kivu, och
naturligtvis också i de närliggande länderna Rwanda
och Burundi.
Jag har vid flera tillfällen framhävt hur viktigt jag
tycker att det är att Sverige gör sitt yttersta för att vara
med och påverka i det här området. Jag hade gärna
sett att vi också hade kunnat ställa upp i den interna-
tionella truppstyrka som man genom FN-resolutioner
har beslutat om. Tyvärr har man ifrån världssamfun-
dets sida inte visat sig särskilt handlingskraftig. Fort-
farande har man inte kunna komma till ett beslut om
hur man skall verkställa resolutionerna som antagits
av FN:s säkerhetsråd.
Situationen i Zaire är oerhört osäker inför framti-
den. Man talar om ett land i sönderfall. Meningen var
ju att val skulle hållas, men man har skjutit på det och
talar nu om ett datum på sommaren 1997. Ingen tror
dock att detta kommer att kunna ske.
Under dessa omständigheter hade det varit viktigt
om vi hade kunnat återupprätta vår ambassad i Kins-
hasa. Det finns det inte majoritet för det i dag, men
jag hoppas att man kan arbeta vidare på den här tan-
ken, som ändå flera av riksdagens partier ställer sig
bakom. Jag vill yrka bifall till reservation 1.
En annan fråga som jag vill lyfta fram här gäller
vad man tar upp med anledning av ett förslag från
Moderaterna och Folkpartiet om att man skall göra en
utredning av vilka beskickningar man skall ha utom-
lands. Jag vill inte säga att vi odelat ställer oss bakom
en ny utredning nu, men med anledning av detta kan
man begära att klart få reda på vilka riktlinjer och
kriterier regeringen och Utrikesdepartementet går
efter när de lägger ned vissa ambassader och upprättar
nya.
Som vi tidigare har hört är det en oerhört ojämn
fördelning i olika delar av Afrika. Man kan verkligen
ifrågasätta om det finns klara kriterier för hur det har
blivit i Afrika. Därför behöver man klargöra vilka
kriterierna är och hur man fattar besluten. Det är det
minsta man kan begära.
Som svar på motionerna går man in på hur man
har försökt främja den svenska exporten och inte
minst det svenska deltagandet i upphandlingen inom
de internationella organisationernas handel och pro-
jekt. Det tycker vårt parti är alldeles utmärkt. Man
nämner att vi inom FN-systemet, i New York och
Washington, i den asiatiska utvecklingsbanken och i
Bryssel, har olika enheter som sysslar med sådan
bevakning. Under den förra regeringen infördes också
Projektexportsekretariet, vars verksamhet skall främja
att svenska företag kan vara med på den multinatio-
nellt finasierade marknaden.
Något som är viktigt i detta sammanhang och som
inte framkommer i betänkandet, trots att flera utred-
ningar ligger färdiga, är hur vi nu står oss i jämförelse
med andra länder.
Det har varit dåligt förut. Har vi nått några fram-
steg? Annars tycker jag att man behöver utreda vidare
hur vi skall kunna gå framåt på detta område och hur
vi skall kunna bli lika framgångsrika som andra länder
i detta avseende. Det är också viktigt ur den synpunk-
ten att biståndsviljan sviktar hos en del. Då kan man
klargöra att det också finns vinster att göra för svens-
ka företag och att man på det sättet kan få tillbaka en
del av de ansträngningar man gör i samverkan med
andra länder.
För övrigt yrkar jag bifall till utskottets hemstäl-
lan.

Anf. 197 MAGNUS JOHANSSON (s):
Herr talman! Utrikesutskottet behandlar i detta
betänkande regeringens framställan i statsverkspro-
positionen avseende anslagsbehov under utgiftsområ-
de 5, utrikesförvaltning och internationell samverkan.
Regeringen föreslår att totalt 2 757 203 000 kr anvi-
sas till anslag inom det aktuella utgiftsområdet.
Utskottet har i betänkandet tagit ställning till mo-
tioner väckta i anslutning till propositionen. Till be-
tänkandet är det också fogat 2 reservationer och 2
särskilda yttranden.
Utskottsmajoriteten har, precis som den socialde-
mokratiska regeringen, åsikten att Sverige även fort-
sättningsvis skall ha mycket höga ambitioner på det
utrikespolitiska området. Detta ställer krav på en väl
fungerande och ständigt förbättrad utrikesförvaltning.
Samtidigt som vi har dessa höga ambitioner ligger
dock det statsfinansiellt kritiska läget fortfarande som
ett våtvarmt omslag kring verksamheten. Ett statsfi-
nansiellt läge som under mandatperioden tvingar
utrikesförvaltningen att spara ca 170 miljoner kronor.
Det ansträngda ekonomiska läget har lett till att
sju utlandsmyndigheter har måst läggas ned, och ca
30 utsända tjänster vid kvarvarande myndigheter har
dragits in. Vidare har verksamheten genomgått ratio-
naliseringar på fastighetsområdet. Vissa kostnadser-
sättningar till utsända har sänkts, och man har gjort en
generell besparing på ca 5 %.
Dessa besparingar har dock gjorts på ett sådant
sätt att utrymme skapats även för nya satsningar. Det
är med glädje som utskottet kan konstatera att resurser
nu finns för ambitionshöjningar i form av nya ut-
landsmyndigheter som förändringar i vår omvärld
kräver, nämligen i Sarajevo, Luxemburg och Shang-
hai. Dessutom kommer den av säkerhtsskäl tidigare
stängda ambassaden i Beirut att åter öppnas och be-
mannas med utsänd personal. Arbetet med den nor-
diska ambassadanläggningen i Berlin fortskrider ock-
så enligt planerna, och den anläggningen beräknas stå
klar att tas i bruk 1999.
Noteras bör att då man lade ned utlandsmyndighe-
ter föregicks detta av mycket noggranna övervägan-
den inom Utrikesdepartementet med deltagande av
samtliga berörda avdelningar, representerande bl.a.
politik, bistånd och handel.
Herr talman! För att på bästa sätt gagna de utri-
kespolitiska ambitioner Sverige har, måste förvalt-
ningens arbete ständigt utvecklas och förbättras. Den
1 juli i år sjösattes en ny och förbättrad organisa-
tionsmodell. Målet med den nya organisationen är att
anpassa Utrikesdepartementet till de nya uppgifterna
för utrikespolitiken som en tilltagande internationali-
sering, det växande ömsesidiga beroendet mellan
Utrikesdepartementets traditionella politikområden
och inte minst EU-medlemskapet har medfört.
I samband med besparingar och effektiviseringar
bör några ord nämnas om den nya situation som nu
råder. Det "nya" är att informationsflödet numera är
så enormt mycket större än bara för några år sedan.
Denna utveckling är givetvis något som även påverkar
Utrikesdepartementets arbete. Utskottet menar dock
att detta inte med automatik leder till att arbetet mins-
kar. Det ökade informationsflödet på alla politikom-
råden innebär t.ex. att större kapacitet för analys och
strategiarbete kommer att krävas.
Herr talman! Stödet till Förenta nationerna utgör
en hörnsten i svensk utrikespolitik. Sverige verkar
aktivt bl.a. för att stärka FN:s fredsfrämjande förmåga
samt att reformera FN:s ekonomiska och sociala verk-
samhet. Sverige hör till den minoritet av medlemssta-
ter som alltid betalar sina obligatoriska bidrag till
fullo och i tid. Det är mycket angeläget att en bättre
betalningsdiciplin kommer till stånd, liksom att re-
formera FN:s bidragsskalor samt att göra organisatio-
nen mer kostnadseffektiv. Detta är för Sverige mycket
viktiga frågor, och utskottet noterade med glädje att vi
för ca en månad sedan fick en god plattform att aktivt
bedriva detta arbete då vi blev invalda i FN:s säker-
hetsråd fr.o.m. årsskiftet.
Låt mig, herr talman, nämna några ord om den
fredsfrämjande verksamheten under anslaget B 4.
Målsättningen med verksamheten är att kunna bidra
till internationellt fredsfrämjande, i första hand inom
FN och OSSE, men också inom EU och PFF. Det är
angeläget att svenska insatser kan göras även utanför
Europa så att Sveriges fortsatta globala engagemang
också blir trovärdigt i framtiden.
Anslaget B 4 har dessutom delats upp mellan ut-
giftsområde 5 och 6. Kostnader avseende fredsfräm-
jande verksamhet med trupp, inklusive PFF-övningar,
belastar därmed utgiftsområde 6 Totalförsvar, medan
annan fredsfrämjande verksamhet belastar utgiftsom-
råde 5.
Under anslaget B1.5 finns upptaget det svenska
bidraget till Schengensamarbetets administrativa
budget. Utskottet har under behandlingens gång note-
rat att avtalet om svenskt medlemskap i Schengen-
samarbetet nu är färdigförhandlat. Vi nådde framgång
i förhandlingarna genom att vi kunde behålla vår
nordiska passfrihet, vilket innebär att även Norge och
Island har chansen att delta i samarbetet om de så
önskar.
Herr talman, nu skall inte frågan om svenskt
medlemskap i Schengensamarbetet avgöras här i dag,
men jag tyckte ändå att det var värt att säga några ord
om detta.
Under anslag C 1 och C 2 döljer sig information
om Sverige i utlandet. Utskottet vill framhäva att
denna information är av stor vikt för svensk utrikes-
politik. Det förtroende och den goodwill som byggs
upp i omvärlden genom informationsinsatser, kultur-
utbyte samt utbildnings- och forskningsutbyte leder
till export, ökad turism till Sverige och ökade inves-
teringar i Sverige och därmed till högre tillväxt och
ökad sysselsättning.
En fråga som ofta diskuteras och även i detta be-
tänkande behandlas i en motion är frågan om vape-
nexportkontrollen. Ofta förs det fram att man gott kan
spara på anslaget till Inspektion för strategiska pro-
dukter, ISP. Dock vill jag nämna att kostnaderna för
ISP täcks av avgifter som tas ut av de som önskar
pröva om tillstånd för export. Dessa avgifter redovi-
sas mot särskild inkomsttitel på statsbudgeten. Utskot-
tet vill dock gärna poängtera att det är de som vill
exportera vapen och övrig krigsmateriel som själva
får betala för vad den kontrollfunktion som ISP utgör
kostar.
Herr talman! Utskottet konstaterar att trots att de
ekonomiska problemen fortfarande är stora kommer
Sverige även i framtiden att spela en mycket aktiv roll
i utrikespolitiken. Och det gör vi utifrån en stark och
bra organisation, men framför allt för att vi har ett
starkt och varmt engagemang för utrikesfrågorna. Ett
engagemang som glädjande nog löper över block-
gränser och partifärger.
Herr talman! Jag vill med detta yrka bifall till utri-
kesutskottets betänkande nr 1 och följaktligen avslag
på samtliga reservationer.

Anf. 198 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Herr talman! Jag vill ta upp den fråga jag ägnade
en del av mitt anförande åt, nämligen ambassaden i
Kinshasa. Jag skulle vilja fråga Magnus Johansson en
sak om detta. Om man tänker sig att man drar en linje
från Central- och Östafrika över den afrikanska konti-
nenten rör det sig om tio ambassader i den engelskta-
lande och portugistalande delen under det att vi inte
har någon ambassad i den fransktalande delen av
Afrika.
Jag vill bara fråga Magnus Johansson: Tycker
Magnus Johansson att detta är en bra balans? Jag
ställer frågan särskilt mot bakgrund av att utrikesut-
skottet tidigare i uttalanden har sagt att vi bör höja
profilen i fransktalande länder. Vi bör öka kunskapen
om de frankofona länderna och på så vis, mot bak-
grund även av det Magnus Johansson sade, bli bättre
på det som avgör, nämligen politik, bistånd och han-
del. Allt detta förekommer ju för svensk del i den här
delen av Afrika. Är den här balansen rimlig?

Anf. 199 MAGNUS JOHANSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Låt mig börja med att konstatera att
man inte lägger ut ambassader bara för att de skall
vara jämnt fördelade över en kontinent. Vi får hoppas
att det är någonting annat som styr var ambassaderna
ligger.
Sedan kan man väl också säga att bara för att vi
inte har någon ambassad i den fransktalande delen av
Afrika är vi inte fullständigt okunniga som vad som
händer där. Snarare har vi ett ganska gott informa-
tionsinflöde till Sverige genom bl.a. de förbättringar
som EU-medlemskapet har medfört, tack vare att vi
lättare kan umgås med de franska och belgiska am-
bassaderna, som finns på plats. Dessutom har vi ett
bra samarbete med baptistsamfundet och andra mis-
sionsorganisationer samt att vår ambassad i Nairobi
också utför en stor del av informationsinhämtningen.
Det är inte så att vi är fullständigt okunniga om denna
situation bara för att vi inte har någon ambassad i
Zaire längre.

Anf. 200 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Herr talman! Nej, det vore förskräckligt om vi
vore helt okunniga. Frågan är om vi inte skulle höja
vår profil och bli mer kunniga.
När det gäller jämförelsen att vi i EU-
sammanhang nu har kontakter in i de fransktalande
länderna är det helt riktigt. Men det argumentet gäller
lika mycket i de områden där vi har tio ambassader.
Vi har kontakt med engelsktalande och portugisiskta-
lande länder där. Det är inget argument i samman-
hanget. Vi har som sagt kontakt med alla de här län-
derna.
Det är inte så att man på något sätt skall sprida ut
ambassaderna geografiskt så att det blir rättvist med
ett visst avstånd mellan dem, det är inte det som det är
fråga om. Min fråga gällde om det är en bra balans att
ha tio ambassader i den delen av Afrika som är por-
tugisiskt eller engelskt från början och ingen i den
fransktalande delen. Det var det som var min fråga.
Är balansen tio-noll vettig?

Anf. 201 MAGNUS JOHANSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Precis som jag sade i min tidigare
replik tycker jag att man skall koncentrera sig mer på
uppgiften för ambassaden än på om det är en rimlig
balans att vi har tio ambassader på ena stället och noll
på det andra. Men det är alltid så att man skulle önska
mer än man har möjlighet att ha. Det är rimligt att det
är på det viset. Hade vi haft mer resurser är det
mycket möjligt att man hade fått ompröva detta. Men
nu har vi inte de resurserna. Vi utgår från att det inte
var någon form av pilkastning på departementet när
man bestämde vilken av de här ambassaderna som
skulle läggas ned, utan att det var på grund av väl
underbyggda argument som man kom fram till att det
var just Kinshasa.
Låt mig sedan också säga att utskottsmajoriteten
naturligtvis delar den förfäran alla känner inför det vi
ser från den här regionen, och att vi på alla möjliga
olika sätt måste försöka bidra till att få en bättre och
mer demokratiskt inriktad utveckling i de här länder-
na. Låt oss bara betona det, så att vi inte där har några
skilda uppfattningar omkring den situation som råder.

Anf. 202 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Jag måste fråga Magnus Johansson:
Räckte inte uppgiften till i Zaire? Om vi bortser från
språkfrågan måste jag säga att jag personligen - och
jag tror att väldigt många svenskar instämmer - anser
att den uppgift som en ambassad i Zaire skulle ha i
dagens läge är oändlig. Det handlar inte bara om att
informera sig om läget. Det finns en villrådighet runt
om i Europa och världen över om hur man bäst skall
kunna hjälpa de flyktingar som tagit sin tillflykt dit
och mildra den katastrof som har uppstått där. Nog
skulle uppgiften i sig motivera en ambassad, och den
hade kunnat vara en mycket god hjälp, helt och hållet
bortsett från språkfrågan.
Det andra jag vill fråga Magnus Johansson om
känns det egentligen litet fel att fråga honom om,
måste jag tillstå, eftersom den vi egentligen hade velat
fråga är utrikesministern, som vi vet inte kan vara här.
Jag antar att det inte är Magnus Johansson som har
varit med och sett till att Schengenavtalet skall under-
tecknas den 19 december. Men jag vill ändå fråga
honom, som talesman för majoriteten: Är det inte litet
märkligt att säga att det nu är färdigförhandlat? Fär-
digförhandlat - när skall detta upp till beslut i riksda-
gen? När skall riksdagen ha möjlighet att påverka och
säga ja eller nej till ett avtal och först därefter fatta
beslut om att anslå pengar? Är inte det en litet märklig
tågordning?
För övrigt vill jag bara instämma med Magnus Jo-
hansson, det är naturligtvis glädjande med de nya
ambassader som tillkommer och med platsen i säker-
hetsrådet som möjliggör ett större engagemang och en
högre intensitet i arbetet från svensk sida. Men det
kommer också att kräva mer resurser. Vi vet inte hur
mycket ytterligare resurser som kommer att krävas för
att göra en bra insats där.

Anf. 203 MAGNUS JOHANSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Låt oss börja med den sista frågan.
Det är ju så, Eva Zetterberg, att detta är ett internatio-
nellt avtal som har slutits mellan regeringen och övri-
ga EU-länder, men som naturligtvis i vanlig ordning
skall komma tillbaka till riksdagen för ratificering och
godkännande enligt svensk lagstiftning. Det utgår jag
ifrån kommer att ske någon gång under våren.
Tillbaka till Kinshasa igen. I dagsläget skulle man
säkert kunna finna arbetsuppgifter för en ambassad.
Samtidigt måste man också fundera över vad som är
det normala tillståndet för den här regionen i Afrika.
Det normala tillståndet för den här regionen i Afrika
hoppas jag för mitt liv inte kommer att vara folkmord
och stora flyktingvandringar.

Anf. 204 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Herr talman! Den förhoppningen delar vi natur-
ligtvis allihop. Men jag tycker att den svenska posi-
tionen är dålig. Jag hoppas att utrikesförvaltningen
överväger att ändra sitt ställningstagande.
Vad gäller Schengenavtalet hävdar jag bestämt att
det är en mycket konstig tågordning. Först fattar re-
geringen beslut och riksdagen anslår pengar utan att
det grundläggande beslutet är fattat.
Dessutom vill jag säga, snarast med adress till ut-
rikesministern, att det finns andra saker som man
undrar över hur de fungerar, t.ex. den snabba infor-
mationen. Jag tycker att vi från riksdagens sida vill
skicka med att det finns brister vad gäller informa-
tionstekniken på många ambassader. Det som vore ett
livsnödvändigt verktyg för dem, nämligen Internet,
där man på ett snabbt sätt kan kommunicera mellan
Sverige och utlandsmyndigheten, fungerar ännu inte
på särskilt många ambassader, vad jag vet. Det är
desto större behov på de ambassader som ligger i t.ex.
Latinamerika eller Afrika jämfört med de i Europa,
som har snabbare kommunikation. Det finns alltså
stora brister. Jag hoppas att man tillsammans med den
här omorganisationen även ser över hur informations-
tekniken skall förbättras framöver.

Anf. 205 LARS HJERTÉN (m) replik:
Herr talman! När det gäller en utredning om ut-
landsrepresentationen säger Magnus Johansson att
man har gjort en mycket noggrann utredning inom
UD. Magnus Johansson säger vidare att alla avdel-
ningar har varit inblandade, inklusive den politiska,
dvs. man har också gjort politiska bedömningar. Jag
har för min del stor respekt för kunskapen inom UD.
Det är bara det att vi här i riksdagen inte vet särskilt
mycket om vilka bedömningar som egentligen låg
bakom stängningen av ambassaden i Wellington och
Kinshasa och att man inte öppnar i Minsk. Det är
därför som vi gärna vill ha ett parlamentariskt infly-
tande över en utredning. Jag skulle vilja fråga Magnus
Johansson: Har ni något speciellt emot en parlamen-
tarisk utredning just i den här frågan? Det finns par-
lamentariska utredningar i många andra avseenden i
dag.

Anf. 206 MAGNUS JOHANSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Nej, vi har ingenting emot en parla-
mentarisk utredning i sig. Man kan säga att det fak-
tiskt pågår någonting som man skulle kunna kalla en
parlamentarisk översyn åtminstone, eftersom Riksda-
gens revisorer just nu håller på att granska den utri-
kesförvaltning vi diskuterar. Jag utgår från att detta
kommer tillbaka till utrikesutskottet så att vi får disku-
tera och fatta beslut utifrån någon form av betänkande
under våren.

Anf. 207 LARS HJERTÉN (m) replik:
Herr talman! Jag känner till att revisorerna tittar
på detta, och det är bra. Men en revisionsrapport, som
vi så småningom får ta ställning till, är inte detsamma
som en parlamentarisk utredning.
Något som har tagits upp av oss och några andra -
det är väl tre fyra partier som har sagt detta - är att
man är intresserad av fler men mindre ambassader i
framtiden. Om vi nu inte får en utredning, hur ser
majoritetspartiet på detta med fler men mindre am-
bassader?

Anf. 208 MAGNUS JOHANSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Precis som när vi diskuterade Kins-
hasa vill jag säga att det ändå är vårt lands främsta
experter på de här frågorna som finns på Utrikesde-
partementet. Det är de som gör övervägandena, och vi
har inte någon anledning att betvivla den kompetens
som finns på Utrikesdepartementet. Det är de övervä-
gandena som görs.

Anf. 209 INGRID NÄSLUND (kd) replik:
Herr talman! Jag vill om igen ta upp ambassaden i
Kinshasa. Magnus Johansson säger att det naturligtvis
inte är fråga om att få någon typ av balans eller om att
man på något sätt skall kasta pil om var ambassaderna
skall finnas. Det är naturligtvis ingen som har trott
något sådant.
Magnus Johansson säger att vi får förmoda att det
är någonting annat som styr. Är inte heller majoriteten
inom utskottet klar över vad det är som styr regering-
ens och UD:s agerande när det gäller att lägga ned
eller upprätta nya ambassader?
Då framstår det ju som oerhört angeläget att vi in-
om utskottet får klart för oss vad det är som styr. Det
är ändå uppenbart att det är mycket underligt att vi
inte har någon närvaro i fransktalande Central- och
Västafrika. Det är alltså mycket märkligt att det är på
det sättet. Detta är ett stort område. Det rör sig om ett
av Afrikas absolut folkrikaste länder.
Nu har vi också kommit in i FN:s säkerhetsråd.
Det måste vara svårt för Sverige när vi nu skall fatta
beslut. Även om vi har EU att förlita oss på brukar vi
i andra sammanhang när det gäller andra länder vilja
analysera tillståndet och beslutsunderlaget själva.
Hur skall vi nu göra när det gäller Zaire? Vi har
alltså inte någon närvaro där, och Zaire, Ruwanda och
Burundi kommer att vara på säkerhetsrådets agenda
för en lång tid framöver - jag skulle vilja säga under
den tid som Sverige sitter i säkerhetsrådet. Det är jag
övertygad om.
Sedan vill jag ställa en fråga om något som jag
också har varit inne på, nämligen utvärdering och
uppföljning av de insatser vi gör för att Sverige på ett
bättre sätt skall kunna delta i upphandlingen när det
gäller den multinationellt finansierade marknaden.
Hur är det, har vi blivit bättre? Vad gör man för att
utvärdera och följa upp detta? Det finns alltså utred-
ningar, men vad är resultatet och vilka konsekvenser
ser man inom UD på grund av detta?

Anf. 210 MAGNUS JOHANSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Liksom säkerligen Inger Näslund
själv, är utskottsmajoriteten självfallet införstådd i
frågan om vilka kriterier det är som ligger bakom att
man har en ambassad på ett visst ställe. Det är den
politiska utvecklingen i regionen, handelsutbyte m.m.
Sedan handlar det om möjligheten att göra övervä-
ganden om var i världen man utifrån de här kriterierna
skall ha sin representation.
Vi måste väl ändå förlita oss på den utredningen,
på att experterna på UD är de som är bäst skickade att
bedöma det.
Det kunde också vara ganska klädsamt om Inger
Näslund som talesman för reservanterna skulle kunna
anvisa vilken ambassad som skall få stryka på foten
till förmån för Kinshasa-ambassaden. Reservationen
bygger ju på att man skall hitta pengar någon annan-
stans inom anslagsområdet. Därför kunde det kanske
vara bra om Inger Näslund upplyste kammarens le-
damöter om vilken ambassad som skulle få stryka på
foten till förmån för Kinshasa.

Anf. 211 INGRID NÄSLUND (kd) replik:
Herr talman! När det gäller det sista som Magnus
Johansson tog upp tror jag inte att man i något av
partierna har talat om att en hel ambassad skall läggas
ned. Det kan ju göras omfördelningar inom ambassa-
dernas rad. Man kan ta litet här och litet där. Så jag
tycker inte alls att jag behöver ange att någon viss
ambassad skall läggas ned.
Man har ju dessutom ansett sig ha pengar att upp-
rätta nya ambassader. Det har på det sättet inte sak-
nats pengar. Därmed är det inte sagt att någon av de
ambassaderna inte skulle ha kommit till.
Jag har fortfarande inte fått svar på frågan om ut-
värdering och uppföljning. Det skulle jag tycka vara
mycket intressant. Hur mycket bättre har Sverige
blivit och vad drar man annars för konsekvenser av
det arbete man håller på med?
Jag menar inte att det är fel på det arbetet. Men
vad gör vi för att främja de här insatserna? De är ju så
oerhört viktiga för att biståndet skall kunna leva vida-
re och för att Sverige skall komma i en bättre situation
när det gäller att kunna utnyttja den upphandling som
sker internationellt.

Anf. 212 MAGNUS JOHANSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Låt mig börja med den sista frågan,
som Ingrid Näslund inte har fått svar på.
Det beror kanske mest på att vi tycker att man
skall ha som filosofi när man diskuterar bistånd - det
kanske är en fråga som skall diskuteras i morgon - att
vi skall få ut så mycket som möjligt av de bi-
ståndspengar som vi från Sveriges sida lägger ut. Kan
vi då med svenska produkter tillgodose detta på bästa
sätt, så gör vi det. Men hittar vi något som är billigare
någon annanstans tycker vi inte att nationella intres-
sen skall gå före mängden bistånd. Bundet bistånd är
alltså litet diffust, för oss i alla fall.

Anf. 213 HELENA NILSSON (c):
Herr talman! Utrikesförvaltningen har i likhet med
alla andra områden inom budgeten fått vidkännas
besparingar. Det har bl.a. inneburit nedläggningar av
ambassader och konsulat. Men man har också, som
tidigare har nämnts och som står i betänkandet, gjort
så stora besparingar att det också finns utrymme för
att höja ambitionen och bemöta förändringar i om-
världen genom att inrätta nya ambassader.
Vi har i utrikesutskottet haft föredragningar, och
det redovisas också i betänkandet hur förändringarna i
form av neddragningar har gjorts och vilka erfarenhe-
ter som hittills finns.
Detta har inte förändrat Centerpartiets uppfattning
i fråga om att ändra föregående års beslut om att bl.a.
lägga ned ambassaderna i Kinshasa och i Wellington
- helt enkelt därför att vi inte kan anvisa några medel
för detta.
Under anslaget till internationella organisationer
finns Sveriges viktiga bidrag till bl.a. FN, OSSE,
Europarådet och Nordiska ministerrådet. Vi har också
i detta betänkande att behandla fredsfrämjande verk-
samhet inom UD eftersom den militära fredsfrämjan-
de verksamheten belastar utgiftsområde 6.
Det är ett viktigt område att inom framför allt
FN:s och OSSE:s regi kunna bidra med civil personal
till internationell fredsfrämjande verksamhet. Den här
gruppen av personer från Sverige kommer ofta i
skuggan av de stora insatser som görs av våra militära
fredsfrämjande trupper. Det är ju inte minst viktigt att
vi har den här budgetposten i och med att Sverige
också har blivit medlem i FN:s säkerhetsråd. Det är
viktigt att vi har personer som kan ställas till förfo-
gande när så behövs för de här uppgifterna.
Ett utgiftsområde är också nytt. Det har tidigare
debatterats här i kammaren. Det är Schengensamarbe-
tet. När Sverige gick in i förhandlingar om Schengen-
samarbetet hade vi en debatt här i riksdagen där det
framkom att en majoritet av partierna såg som det
allra viktigaste i samarbetet att vi fick behålla den
nordiska passunionen. Och det har vi fått.
Jag tycker till skillnad från Eva Zetterberg att det
inte alls är konstigt att vi anvisar medel i budgeten för
detta samarbete. Då står vi ju beredda att gå in i sam-
arbetet när riksdagen har ratificerat avtalet, vilket
beräknas ske någon gång under våren. Det leder inte
på något sätt till att riksdagen fråntas möjligheter att
noggrant granska denna konvention och också ha
synpunkter på denna, samtidigt som beredskapen
finns.
I detta betänkande finns också ett anslag till orga-
nisationer som jobbar särskilt med nedrustnings- och
säkerhetspolitiska frågor. Detta område har också fått
vidkännas en ordentlig neddragning. Det är få som
har berört detta i debatten. Jag beklagar det, men jag
har inte heller mer pengar att anvisa för detta arbete.
Detta anslag ger många organisationer möjligheter att
informera om nedrustningsfrågor och säkerhetspoli-
tiska frågor.
När man ser på de här bidragen sammantaget, be-
rör det arbete som dessa organisationer gör en väldigt
stor publik i alla åldrar. Jag tycker att det är en väldig
tillgång för oss som står här i kammaren och debatte-
rar dessa frågor. Våra betänkanden och våra diskus-
sioner inom de här ämnesområdena granskas också.
Då kan vi känna att det finns ett engagemang ute i
samhället. Därför tycker jag, till skillnad från Lars
Hjertén, att det är positivt att det just är riktade anslag
till organisationer som jobbar med nedrustning och
säkerhetspolitik och inte några generella bidrag.
Fru talman! Med detta vill jag yrka bifall till
hemställan i betänkande UU1 och avslag på de reser-
vationer som finns.

Anf. 214 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Fru talman! Jag vill bara fråga Helena Nilsson om
det här med anslagen. Helena Nilsson säger här att
Centerpartiet inte har mer pengar än vi andra till ett
anslag till olika ambassader som vi tycker vore vikti-
ga att ha i gång. Men det är ingen av oss andra heller
som har mer pengar. Vi har ju talat om omfördelning-
ar. Vi har talat om hur vi tycker att man kan minska
anslagen på annat håll. Det är väl en budgetteknik
som även Centerpartiet skulle kunna använda sig av?
Ni behöver inte följa regeringen i varenda detalj?

Anf. 215 HELENA NILSSON (c) replik:
Fru talman! När vi fattade beslut för ett och halvt
år sedan hade vi inte mer medel att anslå till ambassa-
der eller till utrikesförvaltning. Det var då vi gjorde
den noggranna genomgången, som tidigare har berörts
här i riksdagen, om att göra prioriteringar mellan
olika ambassader. Efter de olika utfrågningar som vi
haft, kom vi fram till att det var just biståndsdelen
som var viktig när det gällde Kinshasa. När det då
löstes med den honorärkonsul som nu finns för Bap-
tistförbundet var jag och Centerpartiet beredda att
lägga ned den här verksamheten. Jag är inte beredd att
göra prioriteringar mellan de länder där man talar
engelska eller portugisiska när det gäller andra am-
bassader i regionen, vilket har framförts här i kamma-
ren. När ni som vill behålla ambassaden i Kinshasa
debatterar, säger ni att man skall ta litet här och litet
där. Jag är inte beredd att ta litet här och litet där i
dag.

Anf. 216 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Fru talman! Centerpartiet kan få ta ett rejält grepp
på ett ställe. Vi har ingenting emot om ni kan anvisa
detta i stället. Men det var som sagt ett och ett halvt år
sedan budgetbeslutet. Det har ju hänt ganska mycket,
som tidigare talare har diskuterat här. Har inte Cen-
terpartiet tyckt att det funnits någon anledning att
omvärdera och ändra ställningstagandena? Bistånd-
saspekten går förvisso väl att ta hand om genom ho-
norärkonsuln och missionsorganisationerna, men den
politiska bedömning utifrån eventuella insatser som
Sveriges regering skulle kunna göra med en represen-
tation på plats går man ju miste om, eller hur?

Anf. 217 HELENA NILSSON (c) replik:
Fru talman! Oavsett vad regeringen gör för be-
dömning i detta ärende har vi också gjort en bedöm-
ning. Med den konstruktion vi har i dag med en am-
bassadör stationerad i Sverige, med det samarbete vi
har genom EU-medlemskapet och inte minst genom
att merparten av det bistånd som vi nu för över till det
här området går genom EU, finner vi att det är till-
räckligt och att vi har möjligheter att påverka den
vägen. Vi kan också konstatera rent faktamässigt att
det inte är insatserna där nere som det har varit be-
kymmer med. Där finns ju alla nödvändiga insatser.
Det har ju varit i storstäderna i de stora länder som
bl.a. sitter i FN:s säkerhetsråd som man har haft svå-
righeter att fatta beslut om vad man skall göra i den
här svåra frågan.

Anf. 218 RAGNHILD POHANKA (mp):
Fru talman! Jag skall tala litet om Schengen, men
man kan inte beröra allt på åtta minuter. Folk vet så
litet om Schengen.
För att få vara med i Europa var vi ju tvungna att
delta i EES-arbetet, eftersom vi var med i EES skulle
vi ju ta steget in i EU och eftersom vi gått med i EU
förväntas de nordiska länderna underteckna Scheng-
ensamarbetet den 19 december och ratificera det
under 1997. Blir nästa steg EMU, VEU, Europol eller
NATO? Detta innebär inte de små stegens tyranni
utan de stora klivens. Varje sådant steg innebär ett
ytterligare närmande till överstatlighet och till stor del
in i kontrollsamhället.
Medlemskapet i Schengen innebär stora föränd-
ringar och får konsekvenser för Sverige och hela
Norden när det gäller såväl juridik, polissamarbete
som asyl-och invandringspolitik.
Under hela Schengenprocessen har det rått stort
hemlighetsmakeri, men redan under riksdagsperioden
1988-1991 deltog Heckscher och Freivalds i åtmins-
tone några sammankomster om Schengen.
Låt mig ge en sammanfattning av Schengen. Det
är ett nära polissamarbete som rör sig om sträng
främlingskontroll vid de yttre EU-gränserna kopplat
till inre kontroll av oönskade personer. Grunden för
samarbetet är ett omfattande datasystem SIS, Scheng-
en Information System, kopplat till Sirene, Supple-
ment d Information Requis à l Entrée Nationale. Des-
sa båda har stora verkningar också för rättssäkerheten
för ländernas egna medborgare.
Då samarbetet är starkt inriktat mot framtiden och
möjliga brott som då kan begås och som inte nöd-
vändigvis är straffbara, öppnar det för en ny typ av
kontroll av sådana fenomen som social oro och legi-
tim politisk protest. Samarbetet kommer att omfatta
de allra flesta eller alla EU-länder. Det blir en grund-
bult i det nya Europa med fri rörlighet av arbetskraft
inom Schengenländerna och samtidigt med murar utåt
och kontroll inåt genom en gemensam visumpolitik
och både lagring och utbyte av persondata.
Man anammar Tysklands hårdföra kontroll där
brottslingar och demonstranter kan dömas efter sam-
ma lag. De kommer in i samma datasystem. Sirene,
som inte nämns i Schengenkonventionen, samarbetar
dock med SIS. Sirene är ett tekniskt system för ut-
växling av tilläggsinformation mellan de nationella
polismyndigheterna i olika Schengenländer om män-
niskor och föremål som registreras i SIS.
Detta samarbete har vuxit fram bredvid SIS och är
mycket okänt. I Schengen Information System får
endast standardiserade upplysningar registreras, men i
de nationella Sirene-enheterna finns däremot omfat-
tande annan information även om icke misstänkta
personer. Sirene är mycket mindre reglerat än SIS,
även om en handbok är under utarbetande. Det finns
inte heller tydliga gränser för vad som får lagras. De
nuvarande Schengenstaterna har Sirenekontor som
arbetar dygnet runt.
Även om Sirene, som arbetar och agerar fullt ut
redan nu, inte är nämnt i Schengen finns det omnämnt
i förberedelser till den konvention om ett annat infor-
mationssystem EIS, Europeiska informationssystemet.
Det knyts upp till gränskontrollkonventionen som
också är under vidare utarbetande. SIS är ju ännu
utanför EU, men man planerar att det skall ingå i det
europeiska informationssystemet. Så nära hänger
Schengen och EU ihop.
Under tiden den 26 mars-8 september, knappt ett
halvår, använde sig Tyskland av Sirene vid 6 000
tillfällen. Det är ett stort antal där även upplysningar
om icke misstänkta personer ingår, t.ex. om vittnen
eller presumtiva brottslingar.
Rättssystemen håller på att suddas ut. Ibland före-
slås retroaktiva lagar, likaså registreras människor
som kan tänkas begå brott. Tidsgränserna suddas ut,
och den fulla insynen naggas i kanten. Huvudregeln är
ju att alla har rätt till insyn i dataregistrerade upplys-
ningar om sig själv, men polisens arbetsregister är ett
undantag. Detsamma kommer med all säkerhet att
gälla även SIS.
Det finns i dag 30 000 dataterminaler, varav 9 000
i Tyskland. Alla har tillgång till SIS. När så gott som
varje polis i Europa kan komma att använda SIS med
olika poliskulturer blir det så gott som omöjligt att ha
någon kontroll alls över hur det används och om det
används enligt reglerna. Även de strängaste regler om
registersäkerhet kommer till korta.
I motsats till vad som ofta hävdas visar det sig
med stor tydlighet att polissamarbetet genom SIS och
Sirene inte först och främst rör sig om bekämpning av
kriminalitet. Om man tar registrering av personer rör
det sig om 86 %, som alltså inte har någonting med
kriminalitet att göra.
I artikel 93 står det att man skall registrera perso-
ner för att bevara allmän säkerhet, inbegripet statens
säkerhet, samt för tillämpning av avtalets föreskrifter
om persontrafik. Det kan betyda viktiga saker, t.ex.
bekämpning av terrorism. Men från tidigare erfaren-
het vet vi att upprätthållande av offentlig ordning och
säkerhet med lätthet kan utvidgas till mycket mer,
som beskydd mot olika former av social oro och mot
egentligen tillåtna politiska yttringar som går litet
utanför parlamentariska kanaler och organ.
I artikel 5 står det: Det bör icke anses kunna skada
konventionsparternas offentliga ordning, nationella
säkerhet eller internationella förbindelser. Bestäm-
melsen är vag och vid öppen för tolkning. Det här är
taget ur professor Mathiessens bok, skriftserie nr 54,
från Norge.
Det fjärde datasystemet, förutom Schengen Infor-
mation System, Sirene och det europeiska informa-
tionssystemet, kommer inom Europol, en gemensam
polisenhet inom EU. Förutom standardiserade data
om personer som är dömda eller har begått brott skall
det även innehålla data om möjliga framtida lagöver-
trädelser - här kommer det igen: framtida möjliga -
inom EU, möjliga vittnen i samband med pågående
undersökningar, offer eller personer som man tror kan
bli offer, m.fl. Det handlar alltså om en vid ring av
personer runt dömda eller misstänkta personer.
Inte heller här finns det någon överkontroll. Kon-
trollen av människor blir hård, men utövarna blir inte
utsatta för någon kontroll. Storebror ser dig - men
storebror har ingen kontroll på sig.
Man skall också inom Europol kunna gå in och ja-
ga på varandras territorier. Tänk om man hade gjort
det under andra världskriget när människor flydde
från Norge till Sverige! Tänk om polisen då hade
kunnat följa med in i Sverige och jaga här!
Jag har egentligen bara hunnit nosa litet på
Schengen och hoppas få återkomma i vår - inte om
utan när det blir en ny debatt.
Det här var några orsaker till varför Miljöpartiet
inte vill delta i Schengensamarbetet. Det finns fyra
datasystem på gång. Det är möjligt att SIS försvinner
in i det europeiska informationssystemet, men ändå.
Mest har jag berört kontrollsamhället. Sedan finns
naturligtvis problemet att det kommer att kosta peng-
ar. Bl.a. har det inte talats något om hur man skall
bygga upp Sirene-databaserna. Det kostar också
pengar. Flygplatserna har det talats om i dag. De
kostar också pengar. Det finns flera saker, men min
talartid är nog slut nu.

Anf. 219 HELENA NILSSON (c) replik:
Fru talman! Jag tror att vi kan se fram emot en
Schengendebatt senare under våren när vi skall ratifi-
cera avtalet.
Jag har en fråga: Uppfattade jag Ragnhild Pohan-
kas påstående rätt att Schengensamarbetet är över-
statligt, eller att det blir mer överstatligt samarbete?

Anf. 220 RAGNHILD POHANKA (mp) re-
plik:
Fru talman! Schengensamarbetet är än så länge
mellanstatligt. Det kan hända att det jag sade kom in i
fel sammanhang, men jag är väl medveten om att det
rör sig om en mellanstatlig form av samarbete. Jag
ville dock visa hur nära Schengensamarbetet är EU-
samarbetet. Man flyttar nu över det här från den tredje
pelaren till den första, och där står det mycket - jag
har inte citaten i huvudet nu - som är nästan likaly-
dande med det som redan finns i Schengenavtalet. Det
är alltså väldigt intimt förbundet. Det finns de som
påstår att det här har varit någon sorts prov för att se
hur långt man kunde gå och om man kunde få in det
här direkt i EU-samarbetet.

Anf. 221 HELENA NILSSON (c) replik:
Fru talman! Det var bra att jag fick det klargöran-
det från Ragnhild Pohanka. Jag vill också understryka
att allt samarbete som sker, även det som Ragnhild
Pohanka räknar upp, fortfarande är mellanstatligt
samarbete och kommer så att förbli. Men ambitionen
är naturligtvis att det så småningom går in i ett EU-
samarbete. Det är ju på grund av att EU-samarbetet
inte kunnat leda till den fria rörlighet man vill ha som
man har format Schengensamarbetet.

Anf. 222 RAGNHILD POHANKA (mp) re-
plik:
Fru talman! Det är en fri rörlighet för somliga men
inte för andra. Bl.a. kommer man att behöva visa pass
om man har ett avvikande utseende även om man är
svensk medborgare. Jag har redan sett exempel på
det. Min man måste t.ex. visa pass medan jag får gå
förbi. Det står en polis och fångar upp honom för att
han skall visa pass, eftersom han har ett avvikande
utseende - anser de.
Det förs nu också samtal om huruvida man inte
skall ha ett EU-identitetskort. Skall det bli som i Syd-
afrika, eller?

Anf. 223 MAGNUS JOHANSSON (s):
Fru talman! Jag kan med glädje konstatera att den
här debatten kommer att komma tillbaka till kamma-
ren under våren. Då kan den kanske präglas av något
högre saklighetsinnehåll än vad jag tycker den gör
just nu när det gäller Ragnhild Pohankas argumenta-
tion.
Jag skall över huvud taget inte diskutera sakfrå-
gan: om vi skall vara med i Schengen eller inte. Där
har vi säkert olika uppfattning, men vi återkommer
med den frågan till våren när avtalet kommer tillbaka
för ratificering. Jag vill ta upp två andra saker.
Det ena är att jag vill förvissa kammaren om att
Ragnhild Pohankas uppfattning inte är den allena
saliggörande. Det finns flera vinklar på detta hos
kammarens ledamöter; det utgår jag från.
Det andra är en viktig sak. Jag tyckte att jag hörde
Ragnhild Pohanka säga att hela Schengensamarbetet
har omgärdats av hemlighetsmakeri och hokuspokus.
Såvitt jag vet har den här kammaren varit inblandad i
diskussioner om Schengensamarbetet vid åtskilliga
tillfällen. Jag tycker inte heller att den svenska rege-
ringens förhandling i Schengen har varit särskilt hem-
lig. Jag har fått reda på den, och många där hemma
har också fått reda på den. Miljöpartister hemma i
Blekinge har haft reda på att vi håller på att förhandla
om Schengen och har hållit på och skrivit insändare
hela hösten - så särskilt hemligt är det här inte.
Jag tycker att vi skall klä av debatten, komma in
på sakligheterna och lämna den här hemlighetsmake-
ribluffen bakom oss, Ragnhild Pohanka. Då tror jag
att vi får en saklig och fin debatt kring huruvida vi
skall vara med i Schengen eller inte när den väl kom-
mer.

Anf. 224 RAGNHILD POHANKA (mp):
Fru talman! Den första frågan hörde jag inte. Men
när det gäller hemlighetsmakeri har jag rätt. Jag vill
också påstå att de saker jag framfört i dag är sakliga.
Det är en väldigt märklig debatteknik att påstå att de
inte skulle vara sakliga.
Det har varit hemlighetsmakeri under så gott som
hela utarbetandet av Schengenavtalet. Nu har vi fått
insyn i det mesta; det har Magnus Johansson alldeles
rätt i.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 17 december.)

9 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Motioner
med anledning av förs. 1996/97:RR3 Förslag angåen-
de arbetsmarknadsutbildning
1996/97:A21 av Kenth Skårvik och Kerstin Heine-
mann (fp)
1996/97:A22 av Sten Tolgfors (m)
1996/97:A23 av Hans Andersson och Ingrid Burman
(v)
1996/97:A24 av Barbro Johansson (mp)

Socialförsäkringsutskottets betänkanden
1996/97:SfU1 Anslag inom socialförsäkringsområdet
(utgiftsområdena 10, 11 och 12)
1996/97:SfU2 Anslag inom utgiftsområde 8 Invandra-
re och flyktingar
1996/97:SfU6 Ändrade kriterier för rätt till sjukpen-
ning och förtidspension

Socialutskottets betänkande
1996/97:SoU1 Budgetpropositionen för år 1997,
utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social
omsorg

10 § Anmälan om fråga för skriftligt svar

Anmäldes att följande fråga för skriftligt svar
framställts

den 16 december

1996/97:180 av Bengt-Ola Ryttar (s) till kommunika-
tionsministern
Transportnätet

Frågan redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 21 januari 1997.

11 § Kammaren åtskildes kl. 19.20.

Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 5 §
anf. 28 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 6 § anf. 83
(delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 116
(delvis),
av talmannen därefter t.o.m. 7 § anf. 169 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 8 § anf. 213
(delvis) och
av andre vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.