
<br><div class="sidhuvud_publikation">Riksdagens snabbprotokoll</div>
<div class="sidhuvud_beteckning">Protokoll 1996/97:45</div>
<div class="sidhuvud_datum">Fredagen den 13 december</div>
<div class="sidhuvud_klockslag">Kl. 9.00 - 19.45</div>
<hr class="sidhuvud_linje">
<pre>Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor</pre><pre>
--------------------------------------------------------------------------------</pre><pre>
1 §  Anmälan om kompletteringsval till OSSE-
delegationen och utrikesnämnden</pre><pre>Talmannen meddelade att på grund av uppkomna
vakanser hade Socialdemokratiska riksdagsgruppen
anmält Viola Furubjelke som ledamot i OSSE-
delegationen efter Kristina Svensson, Sören Lekberg
som suppleant i OSSE-delegationen efter Susanne
Eberstein och Nils T Svensson som suppleant i utri-
kesnämnden efter Kristina Svensson.</pre><pre>Talmannen förklarade valda till</pre><pre>ledamot i OSSE-delegationen
Viola Furubjelke (s)</pre><pre>suppleant i OSSE-delegationen
Sören Lekberg (s)</pre><pre>suppleant i utrikesnämnden
Nils T Svensson (s)</pre><pre>2 §  Meddelande om middagsuppehåll</pre><pre>Talmannen meddelade att arbetsplenum skulle på-
gå utan middagsuppehåll under tiden den
13 december - 20 december.</pre><pre>3 §  Meddelande om ändringar i ärendepla-
nen</pre><pre>Talmannen meddelade att utrikesutskottets betän-
kanden 1996/97:UU5 och UU1 skulle debatteras
måndagen den 16 december  och avgöras tisdagen
den 17 december samt att skatteutskottets betänkan-
den 1996/97:SkU13 och SkU14 skulle debatteras och
avgöras fredagen den 20 december.</pre><pre>4 §  Hänvisning av ärenden till utskott och be-
slut om förlängd motionstid</pre><pre>Föredrogs och hänvisades
Propositioner
1996/97:48 till jordbruksutskottet
1996/97:59 till lagutskottet</pre><pre>Kammaren biföll talmannens förslag att  motions-
tiden för ovanstående propositioner med hänsyn till
juluppehållet skulle förlängas till den 22 januari
1997.</pre><pre>5 §  Förnyad bordläggning</pre><pre>Föredrogs men bordlades åter
Trafikutskottets betänkande 1996/97:TU1
Jordbruksutskottets betänkande 1996/97:JoU1</pre><pre>6 §  Sveriges försvarspolitik mot sekelskiftet</pre><pre>Föredrogs
Försvarsutskottets betänkande 1996/97:FöU1
Sveriges försvarspolitik mot sekelskiftet (prop.
1996/97:1 delvis, 1996/97:4 delvis och skr.
1995/96:199)</pre><pre>Anf.  1  ARNE ANDERSSON (m):
Fru talman! Den säkerhetspolitiska grund som ett
försvarsbeslut naturligtvis skall vila på debatterades
för någon vecka sedan här i kammaren. Av den an-
ledningen kommer vi nu inte att göra det. De frågorna
förbereds av det sammansatta utskottet. Det är förkla-
ringen till att de inte finns med vid samma debattillfäl-
le. Det finns då naturligtvis ingen anledning att ta upp
debatt kring det.
Samtidigt är det ändå lika viktigt att hålla i minnet
hur allvarliga fel det kan bli i försvarspolitiken om
man i den säkerhetspolitiska beskrivningen hänger sig
åt glädjetolkningar av omvärldsläget.
Exempel på detta framförs av de tre kvarvarande
borgerliga partierna i den gemensamma reservation
som är fogad till det sammansatta utskottets betän-
kande, där vi till skillnad från regeringen och Centern
oroas över förändringarna i CFE-avtalet - förändring-
ar som inte hade förutsetts i december 1995 och som
för den skull nu borde ha tagits mer på allvar.
Fru talman! Det framgår lätt att vi anser att den
proposition vi nu tar ställning till är en synnerligen
dålig produkt. Den är dålig därför att motiveringarna
för det man föreslår är synnerligen svaga. De är enkla
och utgör i många fall nästintill ingen förklaring för
dem som nu känner sig förfördelade i organisations-
frågan.
Att propositionen därutöver är slarvig sänker yt-
terligare dess värde. Som exempel på slarvet vill jag
peka på att propositionen anger att statsministern den
12 september vid regeringssammanträdet hette Carls-
son. Mera korrekt är naturligtvis att försvarsminister
Peterson var föredragande. Med hänsyn till slarvet i
departementet ser vi det som, jag vill inte säga över-
raskande, men glädjande, att han är här. Vi hälsar
försvarsministern välkommen.
Försvarsutskottets betänkande nr 1, betitlad Sveri-
ges försvarspolitik mot sekelskiftet, som vi nu kanske
som ett dåligt omen fredagen den 13 december skall
ta ställning till, är måhända för oss alla, men dock i
olika avseenden, en dyster läsning - så ock för för-
svarsministern och hans partivänner.
Annorlunda kan man inte tolka det förhållandet att
så många som 390 påteckningar om avvikande me-
ning har gjorts i alla de motioner som har väckts. Av
dem är inte mindre än 92 stycken gjorda av socialde-
mokrater, som har haft mer eller mindre avvikande
mening.
Det har väckts långt över 100 motioner och upp
emot 300 yrkanden. Det framgår naturligt nog att
många har satt sitt namn på motioner flera gånger.
Men det är 193 av kammarens ledamöter som har en
annan mening - i högre eller lägre grad - än för-
svarsministern. Av dem, försvarsministern, är 67
stycken socialdemokrater.
När så många ledamöter vill ha ändring i en pro-
position går det att leka litet med talen. Det går att
tänka sig att de som har ändringsförslag avseende FO-
staberna och grundorganisationen - t.ex. i Skåne, i
västra Sverige, i Östergötland, i Stockholms län i
frågan om Ing 1, i Gävleborg och i Västerbotten - till
äventyrs gör gemensam sak, försvarsministern. Då
skulle vi få nya majoriteter avseende en betydande
del, eller kanske nästan hela grundorganisationsför-
slaget. Jag har undersökt det här, och jag har funnit att
det finns intresse för det.
Nu tillåter tydligen inte den socialdemokratiska
riksdagsgruppen att deras motionärer får framgång i
riksdagen, men väl att de står på hemma. Det tycker
jag att de har gjort bra. Men att bromsen slås till så
effektivt här, kan man absolut inte säga är bra. Det
blir alltså ni socialdemokrater som nitas fast vid detta,
att de förändringar som era ledamöter föreslår inte
kommer till stånd - det står ni för.
Jag tycker att det mot denna bakgrund hade varit
en klok politik att utgå från oförändrad ekonomi. Inte
heller det hade löst alla problem, och det hade ändå
fått göras ändringar i grundorganisationen. Men det
hade skapats förutsättningar för att vi här i riksdagen
hade fattat ett försvarsbeslut till landets fromma med
ett betydligt bredare underlag. I det beslutet hade
också vi moderater deltagit. Vi hade tagit ansvar för
de nedläggningar som faktiskt ändå med den politiken
hade varit nödvändiga. Jag beklagar att så inte sked-
de.
Det har redan framgått av mitt anförande att jag
inte är så särskilt nöjd med det förslag som nu ligger
på bordet. Det finns egentligen bara förlorare i den
här bataljen. Jag tror säkert att det är en del som finns
kvar på organisationskartan som ändå tycker att man
har kommit ur eländet med äran någorlunda i behåll.
Jag har försökt syna om det finns någon vinnare.
Jag tror att det finns en vinnare, och det är landets
statsminister. Han var finansminister vid den tiden när
han för ett och ett halvt år sedan satte sig på för-
svarsministern, möjligen med en eller annan center-
partist till hands, och bestämde hur den ekonomiska
ramen skulle se ut.
Vi fattar alltså ett beslut på så dålig grund att det
är en godtyckligt vald ekonomisk ram som har fått
formulera både säkerhetspolitik och krigsorganisa-
tion. Mera omöjligt kan det inte bli.
Det tvådelade försvarsbeslutet skiljer sig från tidi-
gare beslut. Med facit i hand är det svårt att hitta
någon fördel med detta förfarande. Beslutet från den 6
december i fjol hade tre bitar, nämligen en ekonomisk
ram, ett säkerhetspolitiskt avsnitt och ett allmänt in-
riktningsbeslut för försvarspolitiken.
Som vi alla känner till, skulle säkerhetspolitiken
på våren, såsom också skedde i år, följas upp med en
säkerhetspolitisk kontrollstation. Det allmänna in-
riktningsbeslutet skulle ännu mer, naturligt nog, ges
innehåll i det fortsatta beredningsarbetet, självfallet
stött på ÖB:s försvarsmaktsplan.
Av detta följer att det enda som egentligen ligger
fast från fjolårsbeslutet är att s och c lade fast en eko-
nomisk ram. Tydligare kan det inte sägas till svenska
folket, att vi har ställt kuttingen upp och ned. Vi har
alltså inte börjat, i den klassiska ordningen, med att
klara ut hur omvärlden ser ut och vilken krigsorgani-
sation vi behöver för att lösa de problem som kan
riktas mot oss, för att därefter se om vi har råd med
det. Vi började tvärtom.
Jag trodde i det längsta, försvarsministern, att det
tvådelade beslutet var en taktisk finess. Jag tyckte rent
av att det var skickligt. Det byggde på att, när man
hade lagt den ekonomiska ramen hade det rent av
varit smart att lämna till Överbefälhavaren att göra en
organisationsbeskrivning och ta den. Man hade inför
alla obehag kunnat säga att det var tråkigt men att
detta är ÖB:s bord.
Fru talman! Varje tanke om att regeringen är smart
rinner ut som smör i solsken. Man var inte smart. Man
tog inte ens det förslaget. Nej, försvarsministern var
ivrig att visa vem som bestämde, och såväl Överbe-
fälhavaren som svenska folket skulle få besked: Det
är vi som bestämmer. Man rörde om ordentligt i gry-
tan. Man lade ett nästan helt nytt grundorganisations-
förslag, för att riktigt tala om hur det skulle vara.
Fru talman! Det förhållandet att vi nu närmar oss
slutet på en lång demokratisk process har sin speciella
anledning.
I samband med att regeringen i september lämna-
de sin proposition till riksdagen hörde jag, låt vara i
andra hand, att nog så framträdande företrädare för
Försvarsmakten gav uttryck för två saker. Det var dels
att den demokratiska processen var avslutad, dels att
det inte längre var försvarsmaktsplanen som gällde,
utan propositionen. Jag frågar mig: Vad är detta för
företrädare, som kommer med dylikt struntprat?
För det första är det i dag som den demokratiska
processen avslutas. För det andra har försvarsmakts-
planen giltighet fram till i dag. Det finns ledamöter i
alla partier som stöder sina uppfattningar på Överbe-
fälhavarens försvarsmaktsplan.
Hur skall alla vi som stöder försvarsmaktsplanen
ställa oss när planen närstående personer vajar som ett
rö i lätt vind? Den totala avsaknad av respekt för
riksdagen som ligger i detta är inte enbart oskicklig
utan också illavarslande. Den är illavarslande därför
att den vittnar om synnerligen dåligt omdöme. Det har
vi inte råd med i Försvarsmakten.
Andra moderater kommer efter mig att långt mer
gå till botten med det som vi bedömer som allvarliga
felbedömningar i betänkandet.
Jag vill dock peka på några obegripligheter, enligt
min mening, sedda i perspektivet av en minskad kost-
nadsram. Den ekonomiska ramen borde naturligt ha
gjort att krigsorgansationen prioriterats högt. Så är nu
inte fallet. I stället har knivarna tagits fram för att
skära i såväl freds- som krigsorganisation, till förmån
för något som kallas civila beredskapsstyrkor. Det har
nämnts som ett exempel.
Det är styrkor som ingen har bett om, som ingen
vet vad de skall användas till och som det ännu inte
har anmälts någon huvudmannaorganisation för.
Civila katastrofer kan inträffa. Jag tror däremot
inte att de kommer att inträffa mera högfrekvent än de
har gjort hitintills i Sverige. Jag är fullkomligt överty-
gad om, försvarsministern, att den militära organisa-
tion vi har, som alltid har stått både myndigheter och
det civila samhället bi, alltjämt kommer att lösa pro-
blemen när någonting händer. Civila insatsstyrkor är
trams.
Detta är en obegriplig och onödig åtgärd, och den
sker på bekostnad av det reguljära försvaret.
Låt mig bara nämna en annan obegriplighet, och
det är det ensidiga tillbakadragandet av minor, utan
minsta tanke på ekonomisk eller materiell återan-
skaffning. Det är ansvarslöst.
Jag kan inte, fru talman, i detta anförande undvika
att beröra en grundorganisatorisk fråga, mest därför
att den också är ett lysande exempel på obegriplighe-
ter i argumentationen eller av mannamån präglade
ställningstaganden.
För försvaret av västra Sverige, dvs. i första hand
området Landvetter-Göteborg och Götaälvdalen, har
Överbefälhavaren pekat med hela handen mot Borås,
enbart därför att i förhållande till försvarsobjektet
utbildas den brigaden på exakt rätt ställe. Den finns
grupperad för sin uppgift i den terräng där den är
absolut bäst. När en brigad för en gångs skull ligger
rätt i förhållande till sin uppgift skall den inte fråntas
den uppgift som den nu har med mer eller mindre
grumliga argument - just i det här fallet nättupp inga.
Uppgiften skall enligt betänkandet läggas på
IB 16. Detta avses att tillgodoses, men vi vet inte till
vilken kostnad och vilka förutsättningar man har.
Halmstad har redan en driftskostnad som per soldat
och dag överstiger kostnaden i Borås med 139 kr. Till
detta skall läggas kostnaden för nytt närövningsområ-
de och dessutom ytterligare fördyring genom ett antal
årliga flyttningar de tolv milen upp till övningsområ-
det. Det är en dålig politik, försvarsministern.
Jag har - litet originellt, på gränsen till felaktigt,
anser en del - lagt en särskild reservation just på
denna punkt. Men jag har velat lägga i dagen att det
finns en helt annan bild av problematiken i västra
Sverige än den som s och c nu avser att rösta igenom.
Jag har velat att den skulle ligga där, därför att i en
nära framtid kommer ändå svar att ges på de här frå-
gorna: Vilka var kostnaderna? Vilka var förutsätt-
ningarna för fortsatt rationell utbildning på de olika
platserna? Jag vill att det skall finnas kvar ett tag till.
Fru talman! Med normal umgängessituation i ut-
skottet, dvs. att vi kan ge och ta, hade det varit natur-
ligt att detta betänkande återförvisades till utskottet.
Det är icke en färdig produkt för riksdagen. Nu anser
jag dock inte detta vara meningsfullt.
(Applåder)</pre><pre>Anf.  2  LENNART ROHDIN (fp):
Fru talman! När kammaren för ett par veckor se-
dan debatterade Sveriges säkerhetspolitik konstatera-
de jag att vi i dag kan föra en säkerhetspolitisk debatt
i en för vårt land osedvanligt gynnsam situation. Med
kommunismens sammanbrott och med Sovjetväldets
upplösning har förutsättningar skapats för att förverk-
liga en demokratiernas gemensamma säkerhet i Euro-
pa.
Sveriges säkerhetspolitiska läge, som alltsedan
Birger Jarls dagar i hög grad bestäms av utvecklingen
i Ryssland, har inte varit så stabilt och fördelaktigt på
mycket länge. Knappast något är mer avgörande för
vår fred och stabilitet än förhållandena i Östersjöns
sydöstra strandstater. Med de tre baltiska staternas
återkomst som fria självständiga stater och med ett
demokratiskt Polen på dess sydöstra stränder har
Östersjön blivit fredens hav.
Några regelrätta invasionsföretag över Östersjön
mot svenskt territorium i södra eller mellersta Sverige
är inte längre att räkna med inom överskådlig tid.
Baltikums sak är således vår av rent egenintresse -
även om den politiska utvecklingen i Ryssland fortfa-
rande är instabil och oförutsägbar.
Jag konstaterade också att vi nu kan föra en debatt
utifrån vad som kallas ett vidgat säkerhetspolitiskt
begrepp. När det kalla krigets ständigt överhängande
militära konfrontation numera hör historien till, har vi
tid och råd att ta itu med de väl så viktiga icke-
militära hoten mot vår säkerhet och vår överlevnad,
även om de i flera fall är långt ifrån nya. Successivt
måste vi omfördela resurser till att kunna möta de nya
hoten. De flesta av oss har väl t.ex. ännu inte riktigt
fattat hur sårbart det moderna IT-samhället kan vara.
Fru talman! När den nya regeringen hösten 1994
valde att tidigarelägga kommande försvarsbeslut var
det helt klart att tidsplanen inte medgav några som
helst förseningar. Hanteringen förutsatte ett smidigt
och samarbetsinriktat handlag från regeringens sida.
Den inledande hanteringen av den parlamentariska
försvarsberedningen visade härvidlag på allvarliga
brister.
Redan innan beredningen påbörjat någon som
helst sakbehandling förklarade försvarsministern att
det kommande försvarsbeslutet skulle formas av So-
cialdemokraterna och Centern. Därför behandlar vi i
dag en produkt av Socialdemokraternas och Centerns
kohandel. Därför ligger det fulla ansvaret för konsek-
venserna av dagens beslut på dessa två partier. Varje
försök att skylla på ÖB faller på att dessa två partier,
när starka lokala skäl förelegat, gått ifrån ÖB:s för-
slag. Att följa ÖB i andra förslag är ett eget politiskt
beslut som man inte kan skylla ifrån sig.
Med hänsyn till det allvarliga statsfinansiella läget
var det angeläget med ett försvarsbeslut som tog rejä-
la tag och anpassade det framtida försvaret till såväl
de säkerhetspolitiska förutsättningarna som statens
knappa ekonomiska resurser. Det borde därför omfat-
ta alla väsentliga områden av totalförsvaret. Rege-
ringens proposition är långt ifrån fullgången i detta
hänseende.
Viktiga områden rörande försvarets skolverksam-
het, dimensioneringen av pliktfrågorna, försvarsma-
terielfrågorna samt lednings- och styrsystem skjuts
framåt till den kontrollstation 1998 som från början
var helt inriktad på den säkerhetspolitiska utveckling-
en i vår omvärld. Här är det verkligen fråga om för-
svarsministerns ofullbordade. Men det är i sanning
ingen ljuv musik utan fullständig disharmoni!
Processen sedan det preliminära riktningsbeslutet i
december förra året har således varit föga lyckosam.
Turerna kring först ÖB:s försvarsmaktsplan och däref-
ter den proposition som förhandlats fram mellan för-
svarsministern och centerpartiledaren har skapat stor
förvirring och förbittring. Den har lett till onödigt
allvarliga påfrestningar för dem som berörs av det
kommande försvarsbeslutet. Det som förevarit riske-
rar allvarligt att påverka tilltron till beslutet också hos
dem som i fortsättningen har förmånen att få verka
inom vårt svenska försvar.
Landets försvarsminister förefaller det gångna året
ha varit fullt sysselsatt som budgetpolitiker, som nä-
ringspolitiker, som arbetsmarknadspolitiker, som
regionalpolitiker, som partistrateg och som koalitions-
förhandlare. Om han ändå haft tid att också agera
försvarspolitiker!
Fru talman! Behovet av fortsatt sanering av lan-
dets statsfinanser medger, med hänsyn tagen till det
säkerhetspolitiska läget, inte att försvaret nu kan er-
hålla en omfattning som i framtiden helt kan möta de
hot som då skulle kunna utvecklas. Det gör det nöd-
vändigt att fortsätta bygga på att försvarets krigsdug-
lighet med särskilda insatser skall kunna höjas under
en ettårsperiod och att en långsiktig tillväxt skall
kunna äga rum under förutsättning av erforderliga
beslut.
Rådande säkerhetspolitiska läge gör det enligt
Folkpartiets mening möjligt att anpassa det svenska
försvaret inom den av regeringen föreslagna ekono-
miska ramen. Inom den ramen föreslår vi dock en
omfördelning så att ytterligare sammanlagt 118 miljo-
ner kronor kommande år förs över till Försvarsmak-
ten.
En anpassning, i det här fallet en kraftig reduktion,
av försvaret måste då ta hänsyn till att den säkerhets-
politiska utvecklingen på längre sikt ändå kan ta en
negativ riktning. Försvaret måste ges maximala förut-
sättningar för tillväxt, om det trots allt skulle bli nöd-
vändigt. Då får inte försvarsbeslutet primärt användas
för att förbättra budgetsaldon, hantera ungdomsarbets-
lösheten, bevara gårdagens dogmer om folkförsvaret
eller rädda lokala partipolitiska intressen. Försvaret är
till för att kunna försvara vårt land, om det ändå
skulle bli allvar.
Det är då en central uppgift för riksdag och rege-
ring att återkommande pröva försvarets förutsättning-
ar och behov för att klara uppgifterna återtagning och
långsiktig tillväxt. Materielförsörjning och därmed
svensk försvarsindustris utveckling blir i detta sam-
manhang av strategisk betydelse för möjligheterna för
försvaret att genomföra olika nivåer av anpassning.
Dessa frågor behöver därför särskilt ses över, och
ytterligare medel bör anslås för anpassningsinriktade
tekniksatsningar för att bättre kunna förverkliga kra-
ven på kvalitativ förnyelse i linje med 1992 års för-
svarsbeslut.
Fru talman! Enligt Folkpartiets uppfattning bör
försvaret därför, till skillnad från vad regeringen fö-
reslår och i linje med 1992 års beslut, förändras ytter-
ligare i "smalare men vassare" riktning. Vi föreslår en
inriktning av armén med åtta allsidigt användbara
brigader med förmåga att sättas in var som helst i
landet. De skall dessutom utformas så att på kort sikt
ytterligare fyra och i allvarligaste fall ytterligare åtta
brigader kan utbildas. Vidare bör två brigadliknande
förband skräddarsys för direkt försvar av Storstock-
holm och Gotland.
Genom att minska arméns storlek skapar man ut-
rymme för fortsatt modernisering, vilket bör användas
för att bygga upp t.ex. luftburet kavalleri med attack-
helikoptrar och anskaffning av artilleri med längre
räckvidd såsom raketartilleri. Därigenom ökar försva-
rets rörlighet och slagkraft.
Det är viktigt att försvarets krigsorganisation ges
en sådan utformning att antalet förband vid behov kan
utökas. Därför bör befälskåren dimensioneras så att
den räcker för att bemanna en större krigsorganisa-
tion. Likaså bör materielförsörjningen ordnas för att
kunna utrusta en större krigsorganisation.
För sjö- och kustförsvarsstridskrafter liksom för
flygstridskrafter i övrigt sammanfaller vår bedömning
så här långt med regeringens när det gäller dimensio-
nering. Men även här bör avveckling och nyanskaff-
ning i högre grad anpassas så att erforderlig tillväxt
snabbt kan förverkligas.
Vad avser dimensionering och anskaffande av JAS
39 Gripen delserie 3 sammanfaller också här vår
uppfattning så här långt med regeringens. Vi förutsät-
ter emellertid liksom utskottet att regeringen åter-
kommer i ärendet så att vi ges möjlighet att närmare
påverka inriktningen av delserie 3.
Fru talman! Med den uppläggning som förbere-
delserna för 1996 års försvarsbeslut haft har Försvar-
smakten inte lämnat underlag för bedömning av de
alternativ som i väsentlig utsträckning skiljer sig från
riksdagsmajoritetens inriktning i december förra året.
Att peka ut vilka brigadförband som skulle läggas ned
t.ex. i vårt förslag låter sig därför inte göras på till-
fredsställande grunder. Skulle riksdagen besluta i
enlighet med vårt förslag bör således Försvarsmakten
ges i uppdrag att snarast återkomma med underlag för
beslut om de förändringar i organisationen som detta
skulle föranleda.
Vi ifrågasätter emellertid starkt grunderna för re-
geringens nu föreslagna förändringar beträffande
grundorganisation och lokalisering. Det är vår upp-
fattning att ytterligare neddragningar i arméorganisa-
tionen kommer att visa sig vara nödvändiga även med
regeringens förslag - med det bristfälliga beslutsun-
derlag som nu föreligger kanske i värsta fall redan
före nästa försvarsbeslut. Kommande utgifter för drift
och investeringar vid förband som då kommer att
läggas ned har i så fall varit bortkastade.
Det borde vid detta försvarsbeslut vara angeläget
att inte göra nedläggningar av förband som vid kom-
mande neddragningar kan visa sig ha varit felaktiga
val, val som skapar för stora vita fläckar på kartan.
Det kan gälla såväl frågan om utbildningsplattformens
egna förutsättningar som belägenheten i närheten av
stora upptagningsområden av värnpliktiga eller viktig
samhällelig infrastruktur.
Av dessa skäl borde de hastigt påkomna nedlägg-
ningarna i Umeå och Linköping ha övervägts ytterli-
gare. I fallet Linköping understryks det ytterligare av
den nationella kompetens som försvinner med ned-
läggningen av T 1 och den hittillsvarande samverkan
med Regionsjukhuset kring katastrofmedicin.
Det är mot en sådan prövning i ett mer långsiktigt
perspektiv således inte alls givet att de nedläggningar
regeringen föreslår är de riktiga. Folkpartiet avvisar
således underlaget för dagens beslut om förändringar i
försvarets grundorganisation.
Fru talman! Förändringarna inom flygvapnet stäl-
ler spelet bakom försvarspropositionen i mest tydlig
belysning. Vi ställer oss bakom en neddragning av
antalet skarpa flygflottiljer till sex. Naturligt vore då
en fördelning med två flottiljer per militärområde. Det
kan inte från försvarssynpunkt vara rimligt med en så
kraftig uttunning av luftförsvaret av Mellansverige
och särskilt Mälardalen, som regeringens förslag då
kommer att innebära.
Det mest bekymmersamma är flygbassystemet,
särskilt i inledande krigsskeden då det gäller att kunna
reagera mycket snabbt. Med regeringens förslag
skulle södra Sverige få tre gånger starkare luftförsvar
än Mellansverige, vars basbataljoner i annat fall
skulle behöva utbildas i Sydsverige. Vi avvisar såle-
des propositionens förslag om nedläggning av F 15 i
Söderhamn.
I propositionen föreslås att försvarets grundläg-
gande flygutbildning på F 5 i Ljungbyhed flyttas till
Ängelholm. Att lägga samman "skarp" flygverksam-
het med grundläggande flygutbildning vid samma
flottilj med korsande start- och landningsbanor kan
inte vara optimalt från flygsäkerhetssynpunkt.
I Ljungbyhed finns parallella banor, som lämpar
sig sällsynt väl för den grundläggande flygutbildning-
en. Regeringens val beträffande flygvapnet innebär att
det mest konkurrensutsatta luftrummet i Sverige - ett
av de mest utsatta i Europa - väljs, trots att det saknas
luftförsvarsskäl, och det när det dessutom finns bättre
alternativ. Starka skäl talar för att den grundläggande
flygutbildningen och då även annan skolverksamhet
bör ligga kvar i Ljungbyhed.
Regeringen har nu tillsatt en särskild utredare för
att se över försvarets skolverksamhet. Det vore sakligt
rimligt att den grundläggande flygutbildningen ingick
i denna översyn. Beslut om Ljungbyhed bör åtminsto-
ne avvakta översynen av skolverksamheten. Men det
röd-gröna läggspelet tillåter inte att en enda pusselbit
tas ur till förnyad prövning. Så stark - eller snarare
svag - är sammanhållningen i Socialdemokraternas
och Centerns paket.
"Något utrymme för omprövning i våra partier
tycks det inte finnas, trots tidigare försäkringar om
motsatsen. Inte minst våra ledande företrädare i för-
svarsutskottet Britt Bohlin och Anders Svärd har gått
i god för omprövningsmöjligheten om starka argu-
ment tas fram. Vi menar att så skett och med råge.
Men omprövningen lyser med sin frånvaro. Behand-
lingen i försvarsutskottet förefaller i allt väsentligt
bara ha varit en transportsträcka. Vi har mycket svårt
att förklara de sakliga grunderna för våra partiers
ställningstaganden i riksdagen."
"Förtroendet för politikers förmåga i allmänhet att
fatta kloka beslut i stora frågor urholkas när det visar
sig att fakta och argument får ge vika för styrka, makt,
veton och osynliga argument uttalade bakom kulisser
och stängda dörrar. Centerpartiet och socialdemokra-
terna tar på sig ett kolossalt stort ansvar när beslut
tillåts fattas och genomföras på så bräcklig grund."
Det är denna maktlöshet, ja vanmakt, som väldigt
många runt om i landet upplever inför det försvarsbe-
slut som riksdagen fattar här i kväll. De citerade or-
den är inte mina. Orden skrevs i går av ordförandena i
Socialdemokraternas och Centerpartiets partidistrikt i
Gävleborgs län.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag peka på ytter-
ligare några av de oförklarliga klåfingrigheter som
Socialdemokraterna och Centern gör sig skyldiga till.
Man slår sönder en väl fungerande försvarsområ-
desindelning, som logiskt och väl binder samman det
civila och militära försvarets regionala organisation.
Erforderliga besparingar skulle mycket väl kunna
läggas ut inom befintlig organisation. Antalet framtida
försvarsområden bör anpassas till kommande länsin-
delnings- och regionreformer. Även fortsättningsvis
bör vi behålla principen om ett län-ett försvarsområ-
de.
Regeringen föreslår också en sammanslagning av
Militärhögskolan och Försvarshögskolan. Förslaget
har inte föregåtts av någon som helst saklig bered-
ning. Av regeringskansliets interna underlag, som
mest är att betrakta som en simpel argumentkatalog,
framgår att förslaget inte bygger på några verksam-
hetsmässiga grunder utan har baserats på en rent ideo-
logisk vilja att manifestera riksdagens totalförsvars-
beslut. Genom förslaget kommer med stor sannolikhet
den särskilda och mycket värdefulla karaktären på
den nuvarande verksamheten vid Försvarshögskolan
att gå förlorad.
Fru talman! Folkpartiet står givetvis bakom samt-
liga sina reservationer i betänkandet, men jag begrän-
sar mig nu till att yrka bifall till reservation 6, mom.
17, reservation 17, mom. 41, och reservation 2, mom.
46.</pre><pre>Anf.  3  JAN JENNEHAG (v):
Fru talman! De tidigare talarna, bl.a. Arne An-
dersson, har talat om försvarsbeslutets karaktär och
sättet att ta fram beslutet. Till en del förstår jag den
kritik och de synpunkter som har förts fram. Det här
är inga lätta beslut. Vore det så skulle vi naturligtvis
ha hanterat det här på ett helt annat sätt.
Det här beslutet skall fattas i två etapper. Riksda-
gen sade för ett år sedan att det här skall totalförsvaret
klara av under den kommande femårsperioden, och
ungefär så här mycket pengar kan samhället avvara
för uppgiften. Debatten och energin har koncentrerats
helt på totalförsvarets militära del. Det är i och för sig
inget konstigt. Det är lätt att vara överens om den
civila delens uppgifter och inse att den politiskt sett
inte är särskilt brännbar. När dessutom ingrepp i För-
svarsmakten får konsekvenser för industrin, för män-
niskors arbete, m.m. på ett helt annat sätt än ingrepp i
totalförsvarets civila del är det inte konstigt att den
militära delen upptar en huvuddel av debattenergin.
Låt oss då titta på försvarsbeslutets uppläggning.
Efter riksdagsbeslutet för ett år sedan fick totalför-
svarsmyndigheterna följande uppgift: Med de restrik-
tioner riksdagen har angett, var god redovisa förslag
på hur myndigheten önskar organisera verksamheten
utan sidoblickar på andra verksamheter än myndighe-
tens egen! Detta gjorde ÖB - för att nu ta Försvar-
smakten som exempel, eftersom det är det jag kom-
mer att hålla mig till i mitt anförande.
Självfallet har regering och riksdag synpunkter på
andra samhällseffekter än just Försvarsmaktens. Det
är alltså inte konstigt att ett riksdagsbeslut kommer att
avvika från myndighetens egna förslag. Tvärtom -
motsatsen vore ju märklig. Det är inte riksdagens
uppgift att effektuera myndigheternas önskemål. Det
är myndigheternas uppgift att verkställa riksdagsbe-
sluten. Jag är, fru talman, medveten om att det här är
en våldsam förenkling, men i princip förhåller det sig
på det viset.
Om vi tittar på hur mitt parti och jag ställer mig i
den här frågan är det mycket enkelt att konstatera -
det är bara att läsa i partiets handlingar - att partiet
står för en radikal nedrustning. Jag står i talarstolen
för att, så långt det är möjligt, få genomslag för mitt
partis politik. Nu kan vi konstatera att man mera säl-
lan lyckas övertyga meningsmotståndare och få en
ändring till stånd i de förslag som ligger på riksdagens
bord genom anföranden i kammaren, men det är en
annan sak.
Vad innebär då denna politik, en politik för en
radikal nedrustning, för min del? Historiskt har det
inneburit att vi har lagt oss något under majoritetens
förslag vad gäller ekonomin och att vi har haft vissa
synpunkter på organisationen i övrigt - fast detta, fru
talman, var mer en partiintern elakhet. I övrigt har det
funnits förslag som vi varit tämligen säkra på inte
skulle gå igenom, men det är en annan sak.
Vad har då blivit följden av majoritetens förslag i
dag? Ja, vi kan inte konstatera annat än att detta fak-
tiskt är majoritetens uppfattning, även om jag har
förståelse för synpunkten att det finns stelheter i den-
na konstruktion som gör det svårt att byta ut delar av
systemet utan att det - ja, det faller ju inte direkt
samman, men det skulle möjligen fungera på ett mind-
re rationellt sätt.
Det här tror jag att vi får acceptera. Jag har syn-
punkter på detta, men jag accepterar att den demo-
kratiska beslutsprocessen inte är en metod för att få
fram det så att säga i rationell mening optimala beslu-
tet. Den demokratiska beslutsprocessen får till resultat
att majoriteten är någorlunda nöjd. Det här är en ef-
fekt som vi i enskildheter och vid olika tidpunkter kan
konstatera har vissa nackdelar, men jag tror ingen av
oss är beredd att byta ut de långsiktiga effekterna. Vi
får acceptera att beslut medför smärtsamma konsek-
venser, och vi får acceptera att svåra problem kanske
inte får en alldeles särskilt rationell lösning just vid en
viss tidpunkt. Debatten har koncentrerats kring
grundorganisationsfrågorna, och det är heller inte
konstigt.
Jag kommer från en ort som drabbats av svåra be-
slut, dock icke framkomna på demokratisk grund.
Inom loppet av ett år på 1980-talet drabbades min
hemort, Söråker, av att företagsledningen fann att det
nog skulle bli mer lönsamt att lägga all tillverkning i
Skåne. 800 man fick gå. Samtidigt rationaliserade
SCA i Timrå kommun. Under ett år hade Timrå
kommun, som då hade runt 18 500 invånare, att han-
tera att antalet arbetstillfällen minskade med 1 300.
Det var inte helt lätt. Det var inte lättare att bära för
att beslutet inte hade tillkommit enligt en demokratisk
beslutsordning.
Jag har alltså, med förståelse för de människor
som drabbas, litet svårt att hänga med i resonemanget
när man säger: Ja, vi förstår att det är klokt med en
minskning av försvarsmakten. Det är dock icke klokt
att göra det på min ort, och det är, om så vore fallet,
icke klokt att göra det just nu. En sådan argumente-
ring kan man naturligtvis driva på appellmöten, men
det är svårt att få in den i en seriös analys inför en
beslutsprocess. Vi måste acceptera att om man gör i
sig önskvärda ingrepp så kan de få icke önskvärda
konsekvenser som man får hantera på annat sätt.
Det här är svåra problem. Svåra problem är dock
inget argument för att inte ta itu med de lätta. Nu skall
jag nämna två sådana.
Arne Andersson, värderade ordförande i utskottet,
käre vän m.m.! Vi har haft mycket motsättningar i det
politiska, men vi har också haft ett utbyte på det per-
sonliga planet, som jag har funnit trevligt och beri-
kande. Jag säger, i andras närvaro, att Arne Anders-
son icke saknar förmåga såväl till att ändra tidigare
ståndpunkter som till att ta till sig nya. Det är alltså
inte bara en ström utåt, det är också ett inflöde.
Arne Andersson, skulle vi inte kunna vara överens
om helgersättningen till totalförsvarspliktiga för mat?
Det är så, för övriga åhörares i kammaren upplys-
ning, att värnpliktiga får mat gratis på sitt förband. Är
man borta av någon anledning på en vardag får man
95 kr per dag i matersättning, men är man borta på en
helg får man 25 kr per dag. Detta system var rationellt
och förståeligt när den värnpliktige åkte hem till
mamma och fick maten gratis. En stor del av de
värnpliktiga gör det fortfarande, men en ökande del
gör det faktiskt inte, och då räcker inte 25 kr.
Utskottet säger då att det möjligen ligger något i
detta men att det blir för dyrt. Ja, men det är väl lika
dyrt på fredagar, torsdagar eller måndagar? Om det är
så att totalsumman för värnpliktigas matersättning är
för hög, ja, låt oss då sänka den rakt av, men låt de
värnpliktiga få en ersättning som någorlunda täcker
även matkostnaden på lördagar och söndagar.
Det här är ett resonemang som Arne Andersson i
andra sammanhang skulle ha mycket lätt att anta, och
vi skulle göra gemensam sak i detta. Vi skulle nå
framgång.
Britt Bohlin! Vi är överens om att vapenfri tjänst
inte är något som man beviljas av en motsträvig byrå-
krati. Det är något som vi i grunden tycker är rätt i ett
demokratiskt samhälle. Man skall kunna säga: Ja, jag
förstår att det finns våld i världen, men jag vill inte
utbilda mig för att delta i det våldet. Detta skall det
vara en rättighet att säga. Samhället skall erbjuda
möjligheter att på annat vis delta i totalförsvaret.
I praktiken finns den här rättigheten. Det finns
dock en liten rest. Om man bestämmer sig för det här
efter sex månader efter det att man har börjat sin
tjänstgöring utsätts man fortfarande för ett symboliskt
prövningsförfarande. Detta är inte motiverat ur någon
synpunkt.
Nu har vi två lätta beslut här, mitt uppe i alla de
svåra, som vi kan anta utan att rubba balansen eller
ens störa systemet i kanten det minsta, men som är
symbolfrågor ur något slags demokratisk synpunkt.
Det handlar ju om den lilla ekonomiska ersättningen
och den lilla symboliska resten av ett tidigare auktori-
tärt system. Det saknar inte betydelse att rensa i så-
dant gammalt.
Om vi då tittar på konsekvenserna av Vänsterpar-
tiets politik för det här beslutet menar vi vänsterpartis-
ter naturligtvis att den säkerhetspolitiska situationen
så långt vi kan bedöma i dag medger ytterligare in-
grepp i Försvarsmaktens organisation. Vad som är
gränssättande finns det olika möjligheter att ta ställ-
ning till, men jag accepterar naturligtvis att det finns
gränser för hur långt man kan gå och hur snabbt man
kan göra det om man vill ha kvar systemet på sikt och
om man vill att det skall fungera under tiden. Detta
begriper alla. Jag tror att vi kunde ha gått snabbare
och djupare fram än vad försvarsbeslutet i dag kom-
mer att innebära.
När det gäller krigsorganisationen för markstrids-
krafterna kunde vi ha gått ned till tio brigader snabba-
re. De 13 som nu föreslås av majoriteten kommer vi i
nästa beslut åter att behöva ta ställning till. Jag tror att
det hade varit bra om vi hade gjort det nu.
Liknande resonemang för vi i Vänsterpartiet vad
gäller marinen. Avveckla de system i dag som vi inte
tror att vi skall använda i framtiden. Om vi tror att det
behövs ett mindre antal ubåtar om tio år skall vi na-
turligtvis inte lägga några i malpåse i dag i tron att de
kommer att behövas i närtid, eftersom vår analys visar
att det behovet inte finns. Vi skall skrota system som
vi inte skall använda i framtiden. Vi skall inte försöka
underhålla dem för den händelse att de skulle behövas
i närtid, om vi inte tror att de skall göra det.
Man kan naturligtvis föra motsvarande resone-
mang när det gäller flygstridskrafterna, och då är man
raskt inne på JAS-systemet. Stoppa JAS - nu är vi
tillbaka i appellmötesargumenten. Mitt parti var emot
JAS-systemet när det började diskuteras och när det
beslutades och har varit det alltsedan dess. Argumen-
ten ändrar naturligtvis karaktär allteftersom ett projekt
fortskrider och man förstår att möjligheterna att ändra
tidigare beslut inte längre finns. Däremot är det min
bestämda uppfattning att vi inte behöver ytterligare
tillskott till JAS-systemet. Jag accepterar att det som
är beslutat hittills måste stå fast av skilda skäl, men
det är en annan sak. Vi skall alltså inte beställa delse-
rie 3.
Jag menar också att den organisation som vi har i
dag naturligtvis kommer att utsättas för ingrepp fram-
över, och då måste vi, precis som Lennart Rohdin
sade, konstatera vilka ställen i grundorganisationen
som vi skall ge oss på. Det finns några som synes ha
sämre möjligheter än andra i ett framtida samhälle,
t.ex. F 16 i Uppsala. Miljöskäl och samhällets övriga
krav gör det ytterst olyckligt med en flygflottilj mitt i
staden.
Jag använder samma argument när det gäller
Malmen i Linköping. Miljöolägenheterna är väl kart-
lagda, och möjligheterna att åtgärda dem vid nuva-
rande verksamhet är små. Det rationella är att ta bort
verksamheten.
Vår politik innebär också, som ni kanske anar av
det föregående, att vi i stort sett godtar de neddrag-
ningar som majoriteten föreslår. Vi föreslår ytterligare
några, och på en punkt har vi en annan uppfattning.
Det gäller F 15 Söderhamn. Det jag sade tidigare om
möjligheterna att finnas på ett ställe även i framtiden
talar klart till F 15:s förmån. Vi skapar det kortsiktiga
utrymmet för att behålla F 15 genom den tidigare
nämnda nedläggningen av F 16.
Fru talman! Internationella kommandot, än så
länge SWEDINT, bedriver ett mycket bra arbete. Vi
vill satsa ytterligare på det när det gäller forskning
och utveckling. Utskottsmajoriteten menar att det som
sker i dag är bra och att något uttalande från riksda-
gen inte behövs. Jag har en annan uppfattning.
Riksdagen har fattat beslut om att vi deltar i ett
internationellt förbud mot antipersonella minor genom
att också avstå själva. Genom den säkerhetspolitiska
situationen har vi tid att analysera och skapa oss andra
förutsättningar genom den verkan som upphör genom
minsystemets borttagande. Tidpunkten är väl vald,
och beslutet är klokt.
Men det finns en del saker i detta som vi borde ha
sett på. Stridsvagnsminor kan ha samma effekt på
detta som antipersonella minor. Vi har erfarenheter av
det från Bosnien. De delar av svenska stridsvagnsmi-
nor som inte är detekterbara med någorlunda praktis-
ka metoder borde göras det eller också tas bort.
Vi bör också redovisa det svenska innehavet av
antipersonella minor. Det skulle ha stor betydelse för
det pågående internationella arbetet med att få bort
dem.
Fru talman! Jag yrkar bifall till Vänsterpartiets re-
servation. Jag står givetvis bakom den i alla moment
men jag yrkar bifall till den under mom. 11, 26 och
54, som gäller ekonomin, JAS och antipersonella
minor.</pre><pre>I detta anförande instämde Johan Lönnroth (v).</pre><pre>Anf.  4  ARNE ANDERSSON  (m) replik:
Fru talman! Efter den långa raden av superlativer
om min person och med tanke på de stora visionerna i
Jan Jennehags anförande hade jag kanske trott att
hans fråga till mig skulle gälla någonting annat än just
matersättningen. Det är svårt att ha någon avgörande
invändning mot Jennehags argumentation för att det
bör råda vardagsstandard även på lördagen och sön-
dagen. Vi skulle då, Jan Jennehag, återigen kunna slå
våra kloka huvuden ihop och försöka lösa det pro-
blemet. Att vi skulle kunna rubba Britt Bohlin och
Anders Svärd tror jag inte på - de pratar ju inte med
oss. Men vi två kanske kan driva den frågan.</pre><pre>Anf.  5  ANNIKA NORDGREN (mp):
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
reservation 4 i mom. 11 som gäller ekonomisk ram, 2
som gäller beställningsbemyndigande av material, 22
som gäller ytstridsfartyg och ubåtar och 54 som gäller
minor.
Det är ju nu länge sedan processen inför försvars-
beslutet började. Det började med att Försvarsbered-
ningen diskuterade säkerhetspolitiken. Jag har drygt
en meter informationsmaterial, som ligger på mitt
rum, från olika regementen, kommuner och enskilda
personer. Jag har också en stor hög personliga brev,
en stor mängd vykort och en hel mängd med e-brev
till min dator. Jag har inte minst fått en hel del tele-
fonsamtal och gjort många förbandsbesök. Efter allt
detta är vi nu framme vid att fatta försvarsbeslutet. Nu
har jag 15 minuter på mig att redogöra för de här
årens arbete och Miljöpartiets politik och de avväg-
ningar som vi har gjort. Det är inte lätt. Det är då
mycket som förblir osagt. Jag skall koncentrera mig
på det övergripande och hoppas kunna återkomma till
vår politik i dess olika delar i repliker under den långa
dag vi har framför oss.
Det är mycket som har förvånat mig under vägen.
Framför allt har jag många gånger funderat över vad
det beror på att så många lokala tidningar på nyhets-
plats har ställt upp för att rädda sitt regemente. Många
människor, t.o.m. kyrkliga företrädare, har engagerat
sig i kampen för sitt lokala regemente. Jag är inte
förvånad över att människor kämpar för att ha kvar
det arbete man har - jag hoppas att jag inte blir miss-
förstådd på den punkten. Inte alls! Men jag kan inte
låta bli att jämföra med vad som händer inom andra
delar av den offentliga sektorn, nämligen inom vården
och omsorgen.
Inom vården och omsorgen är det 50 000 personer
som har förlorat sina arbeten sedan 1990, och man
räknar med att 40 000 ytterligare kommer att förlora
sina jobb inom vård och omsorg fram till sekelskiftet.
Men det är inte mansjobb det rör - det är kvinnojobb.
Då undrar jag: Var är demonstrationerna för de job-
ben? Var är de e-breven, breven och personliga vy-
korten? Det rör ju så många fler. Vad beror det på att
det är sådan skillnad i engagemanget?
Jag tror inte vi skall underskatta betydelsen av de
manliga nätverk som byggs upp. Dessutom är det
traditionellt så att militarismen sitter väldigt djupt i
såväl högerstyrda som vänsterstyrda stater. De stater-
na styrs fortfarande ofta av män. Därigenom genom-
syras ideologi och praktisk handling av militarism.
Det är någonting man kämpar för, bevarar och under-
stöder.
Något annat som förvånar mig är att demonstra-
tionerna eller engagemanget inte mer handlar om de
pengar vi faktiskt lägger på den militära delen av den
offentliga sektorn. De som ropar högst är ju de som
vill bevara de lokala regementena, investera mer
pengar i försvaret, ha mer ubåtar, pansarvagnar och
allt vad det är man vill anskaffa. I detta försvinner de
stora summor med pengar som vi beslutar om i dag.
Hur många känner till att vi i dag i riksdagen
kommer att besluta att medge regeringen att beställa
materiel och utvecklingsarbete för Försvarsmakten
inom en kostnadsram av högst 66,7 miljarder för tiden
efter budgetåret 1997. Försvarsministern sade i riks-
dagen i september: "I den här situationen förser vi
flygvapnet med ett eget flygplan för flera tiotals mil-
jarder. Den svenska kustflottan har inte varit bättre
utrustad än vad den är i dag. I morgon tar vi emot den
tredje nya ubåten i Gotlandsklassen. Vi beställer nya
ytstridsfartyg i miljardklassen. Armén förses med nya
stridsvagnar, hemvärnet skall moderniseras, och
mycket mer."
Vad är då "I den här situationen"? Jo, det är en
situation där en enig riksdag har sagt att det inte före-
ligger något som helst militärt hot mot Sverige. Vad
får då detta obefintliga militära hot för konsekvenser?
Bl.a. att det satsas miljarder på fler JAS-plan. Miljö-
partiet har krävt stopp för JAS ända sedan projektet
började diskuteras. Vi har inte ändrat åsikt i den frå-
gan. JAS är en felprioritering. Hittills har det beslutats
om JAS-plan till åtta stridsflygdivisioner, delserie 1
och 2, alltså. Nu är JAS-ramen uppe i ca 73 miljarder
kronor. Det är sanna mina ord hög tid att sätta stopp
nu.
Fru talman! Jag vill faktiskt påstå att Miljöpartiet
är det enda försvarsvänliga partiet i den här kamma-
ren. Nu ser jag ansiktena skrynkla ihop sig på mina
kolleger. De undrar säkert vad det är jag påstår. Man
brukar som argument när man diskuterar med Miljö-
partiet säga: Miljöpartiet vill ju inte ens köpa JAS,
Miljöpartiet vill lägga ned fler förband, Miljöpartiet
vill t.o.m. på sikt ställa om från militärt till civilt för-
svar, är det över huvud taget någon idé att diskutera
försvarsfrågor med Miljöpartiet? Här står då jag och
säger att Miljöpartiet är det enda försvarsvänliga
partiet. Vad menar jag med det?
Jo, om man ser till de hot vi står inför, de reella
hot som vi måste se till att möta, menar jag att det
krävs omprioriteringar i Miljöpartiets anda, alltså
överföringar från det militära försvaret till det civila
försvaret. Vi måste även se till att förebygga så att
inte hot uppkommer. Det är bra investeringar i säker-
hetspolitik och försvar.
Moderaterna och Kristdemokraterna är inte måna
om ett starkt försvar enligt min mening. Med ett för-
svar menar nu en enig riksdag försvar mot en vidgad
hotbild, inte bara mot militära hot. Moderaterna och
Kristdemokraterna är inte försvarsvänner, de är orga-
nisationsivrare, som åker runt till de lokala regemen-
tena och försöker bevara så mycket som möjligt och
dessutom investera i mer militär materiel.
Miljöpartiet vill ha ett starkt försvar mot det som
hotar oss reellt. Frågan är om det verkligen är den
säkerhetspolitiska situationen som styr det militära
försvarets utformning och omfattning eller om det
mer är gamla traditioner, t.ex. i uppdelningen mellan
de olika vapenslagen och osäkerhet om hur man vill
och skall möta de hot som man står inför. Det är inte
lika lätt att räkna på de hot som i många fall är subtila
som det är att t.ex. räkna stridsvagnar på andra sidan
gränsen. Det gäller t.ex. kemisk krigföring, som pågår
varje dag mot våra celler. Det handlar om ökade
klyftor i samhället, som vi till viss del kan möta, men
som man enligt min mening inte möter med samma
engagemang här i kammaren som när det handlar om
att dessa manliga strukturer rubbas, alltså det militära
försvaret.
Återigen, riksdagen har enhälligt fattat beslut om
att vidga det säkerhetspolitiska begreppet från att
gälla enbart militära hot till att omfatta icke-militära
hot som, vilket jag tidigare sade,  miljöförstöring,
vatten- och livsmedelsbrist, ökade sociala och eko-
nomiska klyftor.
Ett annat stort hot är det sårbara samhälle som vi i
dag lever i. Det märks inte minst när det gäller led-
nings- och informationskrigföring. Detta borde i hög-
re grad än i dag påverka totalförsvarets utformning
och organisation, tillsammans med den vidgade hot-
bilden. Det här är viktigt att komma ihåg, inte minst
med tanke på kommande försvarsbeslut. Dessa frågor
torde få stor inverkan på det militära försvaret, både
vad gäller omfattning och organisation, i alla fall om
de traditionella ur påtryckningssynpunkt väldigt star-
ka organisationsivrarna får härja fritt. Just det senare
är säkert ett skäl till att frågorna om ledningsinforma-
tionskrigföring inte har tillåtits påverka utformningen
av det militära försvaret.
Miljöpartiet vill spara mer pengar på det militära
försvaret än riksdagsmajoriteten vill. Besparingen
görs av säkerhetspolitiska och ideologiska skäl. Det
innebär naturligtvis att vi förordar en mindre krigsor-
ganisation än riksdagsmajoriteten gör. I första hand
vill vi att riksdagen skall besluta om en lägre ekono-
misk ram än vad riksdagen kommer att göra i dag. Vi
vill med den ekonomiska ramen och med vissa in-
riktningar ge tillbaka uppdrag till Försvarsmakten för
att den skall komma tillbaka med ett förslag som vi
skulle kunna ta ställning till, liksom regeringen och
Centerpartiet har gjort när de enades om den ekono-
miska ramen, med stöd från några andra partier.
Vår inriktning, som vi skulle vilja skicka med den
här ekonomiska ramen, är sex brigader och fyra flot-
tiljer, med två divisioner på varje flottilj. Det är del-
serie 1 och 2 i de redan beställda JAS-systemen. Vi
har tagit ställning till grundorganisationen i tre fall.
Det övriga kommer vi att avstå från att ta ställning till
i och med att vi har en sådan helt annorlunda inrikt-
ning. Det gäller F 10, F 16 och F 15, tre flottiljer. Vi
tycker att man skall lägga ned F 10 och F 16 på grund
av brist på långsiktighet när det gäller att bevara dessa
flottiljer och i stället av långsiktiga skäl ha kvar F 15 i
en krympande försvarsmakt. Vid nästa försvarsbeslut,
om fem år, kommer vi att få göra om hela den här
proceduren. Jag menar att det finns betydligt större
långsiktighet i och inte minst miljöskäl för att behålla
F 15. Det kommer Thomas Julin från Miljöpartiet
också att ta upp senare i dag.
Vi kommer att fatta ett glädjande och viktigt be-
slut i denna kammare i dag. Det gäller minorna i det
svenska försvaret. Vi har tidigare diskuterat det
många gånger och i dag kommer vi äntligen till avgö-
rande i denna fråga. Det hälsar jag med glädje. Men
jag tycker att det är viktigt att påpeka att vi inte skall
ersätta minorna med något annat vapenslag. Det vill
både Moderaterna och Kristdemokraterna. Då menar
jag att man tar flera steg tillbaka. Då har man över
huvud taget inte någon inställning till att vi på sikt
skall dra ned det militära försvaret, dra ned investe-
ringarna i vapen, om man hela tiden menar att varje
sak man tar bort ur organisationen måste ersättas med
någonting annat. Det tycker jag är ett förlegat och
föråldrat tänkande.
Jag tycker också att vi skall skriva in förbudet mot
trampminor i lag. Vi förutsätter givetvis från Miljö-
partiets sida att regeringen också fortsättningsvis i
internationella forum är starkt pådrivande i fråga om
internationellt förbud mot antipersonella minor.
Det finns några delar i Miljöpartiets politik som
jag snabbt vill beröra. Det gäller miljövärnsregemen-
ten. Vi föreslår att I 13 som enligt regeringens och
Centerns förslag skall finnas kvar efter försvarsbeslu-
tet skall ställas om till miljövärnsregemente. Det gäl-
ler också FMB, Fårösund på Gotland. Vi ser också
stora utvecklingsmöjligheter där.
När det gäller totalförsvarsplikten förordar Miljö-
partiet en frivillig värntjänst i stället för den pliktlag
som försvaret bygger på i dag. Den grundar sig på
motivation och meriter, inte minst med tanke på att
man utbildar till att möta de hot vi står inför i dag. Det
gäller rasism och främlingsfientlighet inom Försvar-
smakten, som tack och lov är ett mycket begränsat
problem. Det är inte alls så att jag vill framställa För-
svarsmakten som speciellt rasistisk eller främlingsfi-
entlig, absolut inte. Men det finns enskilda fall, och
det är ett speciellt problem för Försvarsmakten i och
med att vi inte vill behöva försvara oss mot försvaret
eller utbilda antidemokrater, rasister och nazister att
använda vapen. Det är väldigt viktigt. Vi har tidigare
tagit upp detta i Miljöpartiet och fick då hela utskottet
med oss när det gällde att regeringen skulle återkom-
ma till riksdagen med förslag om hur man skall möta
detta problem. Tyvärr går man inte framåt tillräckligt.
Vi hade hoppats att regeringen skulle komma med
konkreta förslag på hur lagstiftningen skall ändras, så
att det blir lättare för Försvarsmakten att lyfta ut dessa
oönskade personer som inte skall utbildas inom För-
svarsmakten. Jag hoppas att vi kan fortsätta att arbeta
med detta, så att vi kan komma till ett avgörande i
denna fråga och ge verktyg till Försvarsmakten så att
den kan bli av med de här personerna.
Inför nästa försvarsbeslut - det känns litet avläg-
set, det är fem år, men fem år går fort - gäller det att
inplantera vissa idéer som jag hoppas att försvarsmi-
nistern, i den händelse försvarsministern sitter kvar
då, skall kunna ha med sig.De säkerhetspolitiska
kontrollstationerna är ett bra förslag, som Miljöpartiet
stöder. Det är bra att man återkommer med kontroll-
stationer i säkerhetspolitiken. Enligt Försvarsbered-
ningens rapport skall man i de kommande kontroll-
stationerna uppmärksamma de hot och risker, s.k.
lågnivåhot, som kan följa t.ex. av sociala och eko-
nomiska klyftor, inomstatliga konflikter, miljöförstö-
ring och brist på naturresurser samt det moderna
komplexa samhällets sårbarhet.
Miljöpartiet vill i det sammanhanget uppmärk-
samma vikten av att man får in olika sorters kompe-
tenser i förberedelserna för nästa försvarsbeslut -
ÖCB och Försvarsmakten samt experter på t.ex.
ökande klyftor i samhället när det gäller sociala effek-
ter, miljöfrågor osv. En bra idé vore t.ex. att man
körde krigsspel i Försvarsmaktens krigsspelscentrum,
inte bara sådana scenarion som Försvarsmakten har
kommit på utan gemensamt med de civila myndighe-
terna, exempelvis ÖCB, ser till att man utformar or-
ganisationen i enlighet med det totalförsvarskoncept
som vi vill få till stånd. Jag saknar fortfarande den
integrerade synen på försvaret, som gör att det så
småningom blir ett totalförsvar.
Miljökriterier måste få väga tungt i lokaliserings-
frågor med tanke på både miljön i dagsläget och att
totalförsvaret är speciellt ansvarigt i och med att vi
säger att miljön utgör ett långsiktigt hot och ett hot
som är reellt i dag.
Slutligen: Man hade önskat att man hade en hel
dag på sig att förklara de procedurer som har lett fram
till detta förslag. Jag har försökt att ganska övergri-
pande redovisa Miljöpartiets ståndpunkt. Vi tar ett
litet steg på vägen i dag. Jag har tidigare sagt att jag
önskar försvarsministern lycka till ute i landet när han
skall förklara att det gäller att försöka lyfta sig litet
över den lokala regementesnivån för att se vilka in-
vesteringar vi skall göra för allas vårt bästa. Det är
inte investeringar i militära vapen, strukturer och
organisationer som är det som vi skall satsa på.</pre><pre>I detta anförande instämde Gunnar Goude, Birger
Schlaug, Barbro Johansson, Per Lager, Ragnhild
Pohanka och Thomas Julin (samtliga mp).</pre><pre>Anf.  6  LENNART ROHDIN (fp) replik:
Fru talman! Jag begärde inte ordet för att polemi-
sera mot Annika Nordgrens anförande utan snarare
för att poängtera två saker. Som Annika Nordgren väl
vet hade vi från Folkpartiet gärna medverkat till att
hitta ytterligare möjligheter att minska försvarskost-
naderna utan att det går ut över försvarseffekten. Nu
har inget av våra partier haft någon reell möjlighet att
påverka vare sig beslutsunderlaget eller det komman-
de beslutet. Däremot betyder inte minskade försvar-
skostnader nödvändigtvis att de skall överföras till
civilförsvaret, utan de ökade resurser som neddrag-
ningar av försvarskostnaderna innebär skall användas
för att generellt stärka det civila samhället mot ökad
icke-militär sårbarhet. Det behöver inte nödvändigtvis
ske inom civilförsvarets ram.
Jag vill också instämma i vad Annika Nordgren
sade om andra neddragningar av arbeten som vi har
varit med om under 90-talet. Det är ett helt riktigt
konstaterande. Samtidigt är det inte alldeles rätt att
hävda att neddragningarna inom det militära inte
drabbar kvinnor. Bland militär personal finns det
ganska få kvinnor, så det är inte så påtagligt. Men
bland den civila personalen är inslaget av kvinnor
betydligt större. Det är kanske inte i första hand den
militära personalen det är synd om, men det drabbar
även kvinnor. Men vi får aldrig glömma att även om
det rör sig om en individ bland 4 000 inom försvaret
eller en individ av 50 000 inom offentlig sektor som
förlorar jobbet, så är det fortfarande en individ som är
lika viktig som någon annan som drabbas.</pre><pre>Anf.  7  ANNIKA NORDGREN (mp) replik:
Fru talman! Folkpartiet har många gånger deklare-
rat att man är beredd att dra ned på kostnaderna för
det militära försvaret och omprioritera för att uppnå
en lika stor eller högre försvarseffekt. Där skiljer vi
oss åt. Vi tycker att man snabbt och radikalt kan
minska kostnaderna och investeringarna, men försvar-
seffekten har vi litet olika syn på. Den största och
bästa försvarseffekt vi kan få är att investera i att
förebygga att hot uppkommer, inte i att köpa t.ex.
attackhelikoptrar. Jag tror inte att attackhelikoptrarna
påverkar så väldigt mycket de långsiktiga överlev-
nadshot vi står inför. Där har vi olika uppfattningar.
Jag vill ta tillfället i akt och klargöra att det inte
handlar om att direkt överföra medel till det civila
försvaret, utan det gäller givetvis att investera där
pengarna kan användas bäst för att förebygga att
hoten uppkommer. Det är inte alltid inom det civila
försvarets ram, utan det handlar t.ex. om att minska
sociala och ekonomiska klyftor. Det handlar inte om
civilförsvaret så som det ser ut just i dag.
Naturligtvis drabbar det individen lika mycket
oavsett vad man sysslar med och oavsett vem det är
som förlorar jobbet. Men vi måste se på den totala
samhällsstrukturen, vilket samhälle vi vill ha fram-
över, vilken utveckling i världen vi försöker få till
stånd. Det måste man föra ned på nationell nivå och ta
ställning till i de prioriteringar man gör inom stats-
budgeten med tanke på den påse pengar som man har
att fördela.</pre><pre>Anf.  8  LENNART ROHDIN (fp) replik:
Fru talman! Jag tror inte att vi egentligen är så
oense i fördelningsfrågorna. Det finns ingen anled-
ning - i det statsfinansiella läget och med hänsyn till
utvecklingen av samhällets sårbarhet i övrigt vare sig
det gäller vård, omsorg eller det av IT-teknik alltmer
beroende samhället - att satsa mer resurser på det
militära försvaret än vad som är nödvändigt. Där våra
uppfattningar skiljer sig åt är att det försvar som inte
skall kosta mer än vad som är absolut nödvändigt
skall vara utformat så att det har störst möjlighet att,
om det ändå blir allvar, med ökade resurser möta sina
uppgifter. Vi hoppas ju alla att det läget inte skall
behöva inträffa där vi behöver avdela de nya resur-
serna. Men måste man göra det skall försvaret ha
bästa möjligheter att möta även den uppgiften. Det är
detta det militära försvaret ytterst är till för.</pre><pre>Anf.  9  ANNIKA NORDGREN (mp) replik:
Fru talman! Det är just precis det: om det ändå blir
allvar. Därför skall vi investera i JAS, vi skall ha fler
ubåtar än vad Försvarsberedningen kom fram till var
säkerhetspolitiskt motiverat. Därför vill man ha fler
stridsvagnar och allt annat. Det är precis det tänkandet
jag hoppas att vi någon gång skall komma ifrån. Det
tänkandet innebär att vi aldrig kommer ifrån milita-
rismen när synen hela tiden är att det som försvarar
oss är det militära försvaret. Att vi aldrig lyckas
komma ifrån det synsättet och komma litet närmare,
om det nu kallas så, naivt! Då vill jag gärna vara naiv
och tro att vi når längre med att sluta undergräva den
synen. Det handlar om en väldigt avlägsen framtid. Vi
kan inte riktigt se det hotet just nu. Men vi skall steg
för steg försöka komma dit. Annars får vi ha de små
önskedrömmar, som vi alla odlar, om en fredlig värld.
Det gäller att nu ta stegen.
Det som försvarar oss bäst är långsiktiga priorite-
ringar för att se till att hot inte uppkommer. Det
handlar inte om investeringar i det militära försvaret
utan om investeringar för en utveckling som undanrö-
jer hoten mot människor och andra levande på denna
planet. Det handlar om överlevnadsfrågor.</pre><pre>Anf.  10  JAN JENNEHAG (v) replik:
Fru talman! Miljöpartiet och Vänsterpartiet har i
många stycken en överensstämmande syn på för-
svarspolitiken. Det finns delar där den inte gör det.
Det är närmast därför som jag vill ha klarlägganden
från Annika Nordgren. Där det ändå finns möjligheter
att förstår varandra i det politiska samtalet bör man
klarlägga vad det är man inte förstår.
Vapenverkan av minförbudet skall inte kompense-
ras. Finns det andra delar i Försvarsmaktens system
som lämpligen bör tas bort för att minska Försvar-
smaktens effekt? Det är klart att Försvarsmakten
måste organiseras så, att den på ett gott sätt kan lösa
de uppgifter som samhället anser att den skall klara
av. Om man minskar effekten av ett system kommer
Försvarsmakten att se till att man kompenserar detta
på ett eller annat sätt. En omorganisation, en ombe-
väpning eller ett nytt sätt att arbeta blir följden allde-
les oberoende av politiska beslut, och det skall så
vara. Ett beslut av riksdagen om att man inte skall
kompensera för borttagandet av antipersonella minor
strider mot sättet att arbeta.
I det dokument som ligger på bordet finner vi att
Miljöpartiet nästa år vill spara 2,5 miljarder mer än
regeringen, och för försvarsbeslutsperioden har man
kommit ned till 186 miljarder. Man kan vara trygg i
förvissningen att ens förslag går igenom, men heder-
ligheten bjuder att fråga: Hur skall det gå till?</pre><pre>Anf.  11  ANNIKA NORDGREN (mp) re-
plik:
Fru talman! När det gäller Vänsterns försvarspoli-
tik saknar jag ibland det som står i partiprogrammet
och det som Jan Jennehag här talade om, nämligen
den radikala nedrustningens politik. Var finns den?
Vänsterpartiet anser inte att den takt som Miljöpartiet
föreslår är trovärdig. Det går alldeles utmärkt att
genomföra neddragningar i den takten. Miljöpartiet
och Vänsterpartiet borde verkligen kunna vara över-
ens om det.
När det gäller t.ex. beställningsbemyndigandet på
66,7 miljarder kronor ställer inte Vänsterpartiet upp
på Miljöpartiets reservation om att man inte skall
bemyndiga regeringen detta. Att i riksdagen slå fast
att man inte skall kompensera för minförbudet innebär
ett symbolvärde som inte är att förakta. Det bidrar till
att man får bort synen att borttagande av det ena
måste kompenseras genom anskaffning av något annat
för att kunna upprätthålla den allmänna uppfattningen
om det som skall kunna försvara oss bäst mot ett hot
som inte alls möts militärt.
Det gör mig litet bekymrad att det brister litet
grand mellan teori och praktik när det gäller Vänster-
partiet. Även om vi har helt olika syn på vad man i
stället skall investera i tycker jag att vi kunde vara
överens om ett avvisande av beställningsbemyndigan-
det och om att sträva mot en radikal nedrustning, eller
omrustning som jag vill kalla det för.</pre><pre>Anf.  12  JAN JENNEHAG (v) replik:
Fru talman! Hur genomdriver vi beslutet att inte
kompensera för borttagandet av minor? Vilka instru-
ment har vi för att kontrollera och se till att ett sådant
borttagande blir effektivt? Det strider mot hela vårt
sätt att se på Försvarsmakten i övrigt. Självfallet skall
man vara så effektiv som möjligt inom ramen för de
uppgifter som man har tilldelats och inom ramen för
ekonomin. Jag har inte fått svar på min fråga.
Min radikala nedrustning innebär kraftiga ingrepp
i förhållande till majoritetens förslag. Genom dessa
ingrepp får jag ihop 0,5 miljarder för nästa år. Miljö-
partiet får ihop 2,5 miljarder. Hur går det till? Vilka
utbildningsställen blir kvar? Vilket system har vi i
slutet av femårsperioden? Det går inte bara att tala om
radikal nedrustning. Man måste också ha en före-
ställning om hur det praktiskt skall gå till och om hur
systemet ser ut när ens förslag är genomförda. Man
måste också leva i föreställning att ens förslag kan bli
verklighet. Man kan faktiskt stå inför ett sådant läge,
även om jag instämmer i att det är föga troligt, åtmins-
tone i dag.</pre><pre>Anf.  13  ANNIKA NORDGREN (mp) re-
plik:
Fru talman! Jag hoppas verkligen att Miljöpartiets
förslag kommer att bli verklighet. Det är det som
håller en uppe i arbetet, att det som man talar om en
dag skall bli verklighet.
Jan Jennehag undrade hur vi vill genomdriva be-
slutet. Vilka instrument skall vi använda oss av för att
se till att borttagandet av minorna inte kompenseras?
Jag tyckte precis att jag hörde Jan Jennehag själv stå i
talarstolen och säga att myndigheternas uppgift är att
genomföra det som riksdagen beslutar att de skall
göra. Om riksdagen klart uttalar att borttagandet inte
skall kompenseras av någon annan anskaffning av
materiel - som kristdemokraterna och moderaterna
talar om - skall myndigheterna följa det. Men jag har
kanske större tilltro till myndigheterna än vad Jan
Jennehag har.
När det gäller hur kraftiga ingrepp skall gå till ger
man ju uppdrag åt Försvarsmakten och den ekono-
miska ram som man anser är möjlig att genomföra för
att nå det mål som är uppsatt. Det handlar t.ex. om
vissa inriktningar för antalet brigader och flygflottiljer
- vi anser att det skall finnas sex brigader. Inte minst
måste man se till att det inte kommer till stånd inves-
teringar i militära materiel genom att inte medge ett
beställningsbemyndigande. Det är sådana instrument
som man har, och det vet också Jan Jennehag väldigt
väl. Det är ju så det går till. Majoriteten beslutade
tidigare - innan uppdraget gavs till Försvarsmakten -
att återkomma med ett förslag som kunde rymmas
inom den ekonomiska ram som majoriteten var över-
ens om. Visst går det att spara på Försvarsmakten i
betydligt högre grad än vad Vänsterpartiet anser.</pre><pre>Anf.  14  ÅKE CARNERÖ (kd):
Fru talman! Kristdemokraterna anser att säker-
hetspolitiken måste präglas av klarhet och långsiktig-
het, och därför är det viktigt att Försvarsbeslut 96
skapar trovärdighet åt vår säkerhetspolitik.
Vi vill att Sverige skall upprätthålla ett betryggan-
de och effektivt totalförsvar som skyddar vårt territo-
rium från kränkningar i fredstid och som förhindrar
invasion eller frihetskränkande påtryckningar från
främmande makt. Totalförsvaret är vår försäkring mot
ofred, och när vi minskar försäkringspremien ökar vi
självrisken. Kristdemokraterna anser att regeringen
och Centern har dragit fel slutsats av den mycket
svårförutsägbara omvärldsbilden. Risktagningen blir
alltför hög genom detta försvarsbeslut.
Fru talman! Eftersom totalförsvarsförmågan inte
bara handlar om brigader vill jag beröra det civila
försvaret först. Under ett framtida krig kommer bl.a.
viktiga samhällsfunktioner såsom elförsörjning, tele-
kommunikationer och informationsförmedling att vara
av särskilt stort intresse för en angripare. Detta med-
för att civilbefolkningen kan drabbas hårt av ett krig
om en fiende försöker utnyttja sårbarheter i vårt mo-
derna svenska samhälle.
Det vidgade säkerhetsbegreppet med icke-militära
hot och risker medför ett ökat engagemang och delta-
gande från civila totalförsvarsmyndigheter. De resur-
ser och den förmåga som byggs upp inom det civila
försvaret är en tillgång under kriser och krig, vid
svåra internationella påfrestningar samt vid fredsfräm-
jande insatser utomlands.
Kristdemokraterna har pekat på att länsstyrelserna
utgör en viktig länk i ledningskedjan, och deras ka-
pacitet och kompetens avgör hur beredskapen för fred
och krig utformas. Utskottet kommer noga att följa
utvecklingen avseende den grundläggande bered-
skapsplaneringen eftersom det är viktigt att länsstyrel-
sernas resurser inte försämras så, att sambandet mel-
lan län och försvarsområdet bryts på ett sådant sätt att
beredskapen för fred och krig eftersätts och medbor-
garnas säkerhet försämras.
Vi kristdemokrater vill därför att principen ett för-
svarsområde-ett län alltjämt skall gälla. Den reduce-
ring av antalet försvarsområden som nu föreslås inne-
bär att det inte kommer att finnas en kvalificerad
militär ledning i varje län. Detta kommer att direkt
beröra hemvärnet och övrig frivilligverksamhet samt
den samverkan som äger rum med länets civila för-
svar. Det engagemang som finns i vårt land att frivil-
ligt få göra en insats inom totalförsvaret måste tillva-
ratas.
Totalförsvarets nya uppgifter kräver ökad samver-
kan mellan det civila och det militära försvaret. Den-
na samordning i fred/kris/krig kräver kunskap, plan-
läggning och kontinuerlig samverkan i fred, vilket
medför att försvarsområdesstabernas betydelse som
totalförsvarscentrum ökar. Vi vill därför inte slå sön-
der en väl fungerande FO-organisation över landet
som stärker den folkliga förankringen och som blir
särskilt viktig i händelse av beslut om höjning av
krigsdugligheten.
Fru talman! Kristdemokraterna har ställt sig bak-
om förslaget om utbildning av civila beredskapsstyr-
kor. Det civila försvaret kan på sikt få en värdefull
resurs, som kan utnyttjas flexibelt i olika situationer.
Vi får en grupp människor som genom ökat säker-
hetsmedvetande kan bidra till att minska sårbarheten i
samhället. Utbildningen måste dock leda till krigspla-
cering i det civila försvaret utifrån kommunernas och
länsstyrelsernas behov.
Vi har i vår försvarspolitiska motion också be-
handlat den svenska sjukvårdens situation i krig. Alla
sjukvårdsresurser ingår i krig i totalförsvaret och skall
kunna utnyttjas för såväl civilt som militärt skadade.
Behovet av akut kirurgi ökar dramatiskt, vilket kan
medföra stora förändringar av den geografiska för-
delningen av patientunderlaget för verksamheten.
Utskottet delar därför vår syn, att man måste göra en
totalavvägning av hur resurserna skall utformas och
planeras i krig får att åstadkomma bästa möjliga för-
utsättningar för civilbefolkning och militär personal
under krigsförhållanden.
Fru talman! En grundläggande förutsättning för
vår försvarsförmåga är att vi inte blir överraskade så
att angriparen får tidigt luftherravälde och snabb
tillgång till infallsportar och säkra transportvägar. För
att totalförsvaret i dess helhet skall kunna möta en
sådan situation måste det finnas kvalificerade och
allsidigt användbara förband med god operativ rörlig-
het, bra skydd och god anfallsförmåga och ett bra
säkerhetsskydd kring de skyddsobjekt som är vitala
för att infrastrukturen i vårt samhälle inte skall kollap-
sa.
Att gå man ur huse för att försvara sin hembygd
blir ett minne blott, eftersom territorialförsvaret nu
reduceras från 165 000 till 90 000 personer. Har vi
inte ett starkt territoriellt försvar som ger uthållighet
över ytan, klarar vi inte att vara först på plats och
hålla knutpunkter. Tyvärr har inte Kristdemokraternas
förslag, att behålla fler territorialförsvarsförband till
dess att hemvärnet nått slutmålet 125 000 personer,
vunnit utskottets gehör.
Hemvärnsförbanden finns över hela landet dygnet
om, året runt och utgör en betydande del av territori-
alförsvaret, som med kort mobiliseringstid skall
ytövervaka, skydda mot sabotage och trygga vår
mobilisering. Kristdemokraterna liksom utskottet
betonar vikten av att hemvärnets organisation utökas
mot det angivna målet.
Att hindra en angripare att få herravälde i luften är
av avgörande betydelse vid inledningen av ett mo-
dernt krig. För att kunna utveckla god initialeffekt och
nå en rimlig uthållighet i syfte att hindra en angripare
att få luftherravälde behövs, enligt vår mening, 14
stridsflygdivisioner. Skyddet av arméstridskrafternas
mobilisering och uppmarsch måste tryggas liksom
skyddet av civilbefolkning och vitala samhällsfunk-
tioner. Därför har vi reserverat oss mot utskottsma-
joritetens förslag.
Fru talman! I händelse av konflikter kan Östersjön
och dess utlopp tidigt bli berörda. En effektiv över-
vakning längs våra kuster kräver många ytstridsfartyg,
eftersom skyddet av svenskt territorium och svenska
intressen snabbt måste kunna förstärkas.
För att det inte skall bli luckor i övervaknings- el-
ler insatssystemen och med hänsyn till Sveriges ökade
engagemang i Östersjöområdet bör antalet ytstridsfar-
tyg vara 24. Av säkerhetspolitiska skäl bör vi därför
inte nu besluta om ytterligare reduceringar av antalet
ytstridsfartyg.
Eftersom ubåtar har högt omedelbart stridsvärde
och regeringen betonar fortsatt inhemsk kompetens
inom ubåtsområdet, bör samtliga nio ubåtar fortsatt
vara operativa för att man i händelse av en kris- eller
krigssituation skall kunna lösa ålagda uppgifter på ett
fullvärdigt sätt. Ju fler operativa ubåtar som finns,
desto större är möjligheterna till framskjuten över-
vakning och spaning, vilket blir nog så viktigt i ett
anpassningsskede.
Fru talman! Regeringen och Centern har när det
gäller grundorganisationen i väsentliga delar frångått
ÖB:s förslag. Kristdemokraternas utgångspunkt är att
vid utformningen av grundorganisationen ta stor hän-
syn till säkerhetspolitiska aspekter. Vår uppfattning är
att regeringen, som nu har frångått ÖB:s bedömning-
ar, har gjort det utifrån helt andra principer än de
militäroperativa och säkerhetspolitiska. Vi avvisar
därför i huvudsak regeringen förslag i denna del till
förmån för Försvarsmaktens förslag.
Jag yrkar bifall till reservation 5 under hemstäl-
lanspunkt 45.
Riksdagsbeslutet 1995, som bl.a. innebar att För-
svarsmakten måste ha förmåga både att skydda våra
mest vitala områden och att där anfalla en angripare
när denne är som känsligas, borde ha lett till att ut-
skottet skulle ha låtit Älvsborgsbrigaden utgöra kär-
nan i Västsveriges markförsvar.
Det befolkningstäta Göteborgsområdet med Nor-
dens största hamn, två stora flygplatser och viktig
industri är utan tvekan ett av Sveriges mest vitala
områden och dessutom beläget vid den kommunika-
tionsled som utgör inloppet till Östersjön. Ett försvar
mot strategiska styrkor kräver förband på plats men
också mycket snabbt tillförda förband. Vi skall inte
medvetet sänka garden och öppna blottor i vitala
områden!
Av sjöoperativa skäl behöver man långsiktigt även
ha marin tyngdpunkt i Göteborg med ytstridsfartyg
och amfibiebataljonsutbildning. Behovet av en välut-
rustad helikopterorganisation måste tillgodoses i det
mycket sjötrafikerade Västerhavet och i Östersjöut-
loppen. Sjöoperativa krav kopplade till sjöfartsstaden
Göteborg och Västerhavets trafikbild kräver en ome-
delbart tillgänglig marint anpassad helikopterverk-
samhet.
Liksom utskottet anser vi att Lv4 i Ystad har de
bästa produktionsförutsättningarna att utbilda luft-
värnsförband. Vi menar därför att detta tillsammans
med en unik kompetens på luftrobotsystemet RBS77
talar för att Ystad borde förbli utbildningsplattform
för luftvärnsförband i södra militärområdet.
Av bl.a. starka mililtäroperativa skäl borde Liv-
grenadjärbrigaden i Linköping och Lapplandsbriga-
den i Umeå ha bevarats. Den breda folkliga uppslut-
ningen kring Sveriges försvar kan urholkas om för-
svaret förlorar den fredstida kontakten med de stora
städerna.
Kristdemokraterna menar att även Krigsflygsko-
lan, F5, i Ljungbyhed bör innefattas i den föreslagna
översynen av skolverksamheten för att flygsäkerhets-
frågorna i samband med den grundläggande flygut-
bildningen skall bli belysta. Vore det inte bättre att
avvakta skolöversynen innan flygvapnet omstrukture-
ras?
Jag yrkar bifall till reservation 9.
Fru talman! Försvarsutskottet hyste 1995 farhågor
om det risktagande som det innebär att ha ett totalför-
svar som behöver både betydande tid och omfattande
resurser för att nå full duglighet att möta ett an-
greppshot mot vårt land. Det är värt att notera att
enligt Försvarsmaktsplan 97 har Försvarsmakten efter
ett års återtagning godtagbar förmåga att möta ett
begränsat angrepp med iståndsatta styrkor. Förmågan
att hejda motståndaren är begränsad och förmågan att
slå är otillräcklig.
Liten tid upptas av svagheterna med anpassnings-
problematiken. Den grundläggande frågan är om vår
demokrati är kapabel att i tid och i tillräcklig omfatt-
ning fatta nödvändiga beslut om höjning av krigsdug-
lighet och tillväxt. För sent, för litet och i otakt med
den säkerhetspolitiska utvecklingen har nog snarare
varit regel än undantag. Vilka kriterier skall gälla för
att höja krigsdugligheten? Den svagaste länken är nog
vår förmåga att se och tolka vad som verkligen sker i
det som synes ske i vår omvärld.
Försvarets förmåga till anpassning är en avgöran-
de och central fråga för svensk försvarspolitik. Låg
omedelbar försvarsförmåga och svårigheter att förut-
säga omvärldsutvecklingen ställer stora krav på an-
passningsförmåga. Utskottet anser liksom Kristdemo-
kraterna att riksdagen årligen måste beredas tillfälle
att ta del av aktuellt läge i denna för Sveriges säkerhet
så vitala fråga.
Ett beslut om höjning av krigsdugligheten kommer
troligen att fattas, då det säkerhetspolitiska läget i vår
omvärld är spänt. Att då återgå till en högre försvars-
nivå låter sig inte göras i en handvändning. Strategis-
ka insatsvaror och militärt materiel som behöver im-
porteras blir ofta föremål för exportförbud när beho-
ven är som störst. Vår anpassningsstrategi är därför
trovärdig endast så länge som vi har en levande in-
hemsk försvarsindustri. Sveriges kompetens inom
försvarsmaterielområdet utgör därför en säkerhets-
politisk och högteknologisk tillgång som vi måste
värna. Vi måste ha en långsiktigt stabil politisk syn på
försvarsindustrins förutsättningar.
Fru talman! När SWEDINT omorganiseras till
Försvarsmakten internationella kommando och det
skapas en snabbinsatsstyrka får vi möjlighet att bättre
samordna och effektivisera vår internationella säker-
hetspolitik.
Utskottet delar Kristdemokraternas syn på etisk
utbildning, som vi har beskrivit i vår motion. Efter-
som vi eftersträvar ett brett utländskt deltagande i
utbildning för internationell verksamhet, är etikfrå-
gorna viktiga för att underlätta och klara av svåra
ställningstaganden i fredsfrämjande operationer. Lik-
som i den svenska skolan kan den kristna etiken ge-
nomsyra även den svenska internationella utbildning-
en. Forskning och erfarenhetsutbyte mellan Sverige
och andra länder inom etikområdet kan också ge ett
värdefullt bidrag till uppbyggandet av demokratiska
försvarsmakter.
Den mänskliga aspekten tenderar att komma bort i
detta försvarsbeslut. Förändringar innebär att många
familjer får bryta upp från sin trygghet. Stor omsorg
måste visas för dessa. Utan de kompetenta och lojala
människor som tjänstgör i totalförsvaret skulle Sveri-
ges säkerhet inte vara mycket värd.
Fru talman! Kristdemokraterna ställer sig till vissa
delar bakom den inriktning av totalförsvaret som
beslutades i etapp ett. Satsningar på det civila försva-
ret som motverkar det moderna samhällets sårbarhet
är viktiga. Sveriges förmåga och förutsättningar att
delta i fredsfrämjande insatser förbättras, och det
breda nyttjandet av pliktpersonal stärker engage-
manget och trovärdigheten för vår säkerhetspolitik.
Fred innebär en ordning präglad av respekt för
människovärdet, sanning, rättvisa, frihet och gemen-
skap. Fred kan bara byggas genom aktiva ansträng-
ningar, och ett effektivt totalförsvar är ett av flera
bidrag till stabilitet i vårt närområde. Det är en förut-
sättning för att vår strävan att hålla oss utanför kriser
och krig skall kunna bli respekterad och för att skapa
respekt för vår vilja och förmåga att försvara oss om
vi blir angripna.
Omvärlden värderar vår säkerhetspolitik bl.a. med
utgångspunkt från de säkerhetspolitiska signaler vi
sänder ut inför ett nytt försvarsbeslut. Våra säkerhets-
politiska mål och vårt aktiva deltagande i byggandet
av en alleuropeisk säkerhetsordning måste stödjas av
en trovärdig försvarsförmåga.
Osäkerheten i omvärlden kräver både en god för-
måga att höja beredskapen i krigsorganisationen och
ett stabilt grundskydd för anpassning av totalförsva-
rets resurser vid långsiktiga förändringar. Den beslu-
tade besparingen på 2 000 miljoner kronor under
perioden 1999-2001 bör därför inte verkställas. Den
påbörjade utvecklingen och moderniseringen enligt
Försvarsbeslut 92 är hotad. Detta försvarsbeslut
kommer att påverka försvaret långt in i nästa sekel.
Jag yrkar bifall till reservation 5 i denna del under
hemställanspunkt 11.
Fru talman! Kustbevakningen ligger också under
Försvarsdepartementet. Utvecklingen i vårt närområ-
de har för Kustbevakningens del inneburit ett väsent-
ligt ökat övervakningsbehov till sjöss. Det gäller den
civila gränskontrollen, fiskekontrollverksamheten och
säkerhetsarbetet inklusive miljö- och sjörädd-
ningstjänsten. Vi kristdemokrater har föreslagit att
Kustbevakningen tillförs ytterligare resurser för att
lösa uppgifterna.
Under utskottets behandling har det framkommit
att regeringen uppdragit åt Kustbevakningen att ana-
lysera konsekvenserna av vårt EU-medlemskap på
Kustbevakningens område. I ett särskilt yttrande säger
vi därför att vi avvaktar ett beslutsunderlag från rege-
ringen.</pre><pre>I detta anförande instämde Alf Svensson, Chatrine
Pålsson, Dan Ericsson och Rose-Marie Frebran (alla
kd).</pre><pre>Anf.  15  BRITT BOHLIN (s):
Fru talman! Det är en omvälvande tid vi lever i. I
säkerhetspolitiken krävs prövning och ställningsta-
ganden till många och komplicerade förlopp, dess-
utom ofta i snabb takt. Försvarspolitiken har på några
få år fått helt andra förutsättningar än de som tidigare
gällde. Efter att under hela efterkrigstiden ha inriktat
oss på ett relativt stort invasionsförsvar, ställer vi nu
om inriktningen till ett försvar anpassat för den nya
säkerhetspolitiska miljö vi lever i och till ett totalför-
svar med förmåga att möta framtida påfrestningar av
skiftande slag.
Vår Försvarsmakt är en komplex och omfattande
organisation som till sin karaktär alltid måste vara
dynamisk och anpassningsbar. Det karaktärsdraget
har under de senaste åren sannerligen prövats. Om-
ställningen har nu pågått under några år, och jag
skulle vilja beskriva den i två faser.
I den första fasen, som vi nu är i slutskedet av, har
omställningen bestått av förändringar och minskning
av "hårdvalutan", om man får uttrycka det så. Vi har
reducerat antalet krigsförband och grundorganisatio-
nen. Vi har skurit bort de delar som har haft den
sämsta rörligheten och slagkraften, och vi har satsat
betydande resurser på en materiell kvalitetsförbättring
inom alla vapenslag.
I den andra fasen av omställningen kommer helt
andra faktorer att behöva utvecklas. Nyckelorden för
den processen är kommunikation, information och
samverkan. Här är det "mjukvaran" vi skall arbeta
med. Den absolut viktigaste faktorn i denna fas är
människorna i Försvarsmakten. Det är deras kunnan-
de, kompetens och engagemang som avgör hur fram-
gångsrikt resultatet blir.
Det försvarsbeslutet vi nu står inför att fatta, läg-
ger den grund som behövs för att successivt gå in i fas
två. Jag är medveten om att dessa två skeenden inte
har en klar och tydlig skiljelinje, men jag tror att man
med fog kan säga att dagens beslut utgör ett ordentligt
avstamp för fas två.
Vad innebär då detta i konkreta termer? Först och
främst kan vi göra tydligt vilken målbild vi har. I
militära termer kan man tala om en doktrinutveckling.
Vad avser riksdagens roll i det arbetet, kan vi konsta-
tera att med de fyra huvuduppgifter, varav två nya,
som riksdagen beslutade om förra hösten, lades grun-
den. Nu förfinar vi och utvecklar mer i detalj hur
dessa skall genomföras och vilka förutsättningarna är
för det arbetet.
Vi har haft att välja mellan två huvudinriktningar.
Den ena består i att ständigt, oberoende av omvärlds-
förändringar, satsa alla våra resurser i en relativt stor
organisation. Den inriktningen får stora negativa
konsekvenser. Vår möjlighet att vidmakthålla en hög
materiell standard utesluts. Inte minst oroande är att
en stor fast struktur innebär förändringsobenägenhet.
Att bibehålla blir viktigare än att utveckla. Den in-
riktningen valde vi bort.
Vi har i stället valt att ta det första viktiga steget
mot en mycket utmanande uppgift; att skapa förut-
sättningar för att möta en framtida miljö varom man
på många punkter kan konstatera att osäkerheten är
betydande. Det finns de som oroas och tvivlar, men
har vi egentligen något val?  Måste vi inte sluta att
ständigt dra paralleller med hur det var under det
andra världskriget eller rent av det första?
Det finns bara en sak historien lära oss om krigs-
planering, och det är att det nästan aldrig går enligt
generalstabens i förhand uppgjorda planer - i alla fall
inte om det är försvarskrig vi talar om, och det är ju
det enda som är relevant för Sverige.
Att våga ta steget att planera för framtidens hot,
inte gårdagens, är vad utmaningen består av. Att ha en
krigsorganisation som kan anpassas till en förändrad
omvärldsbild är på inget sätt nytt, men nu blir det ett
centralt begrepp i försvarspolitiken.
Ju längre fram i tiden ett militärt angrepp mot
Sverige skall förutses, desto svårare blir det att förstå
och förutse hur det kan gestalta sig. Därmed ställs
större krav på operativ handlingsfrihet. En sådan mer
förutsättningslös planering får, med några få undan-
tag, inte syfta till att vi i detalj beskriver en viss
målbild och en därtill definierad militär organisation.
En sådan strategi skulle motverka vår målsättning
genom att den skulle få en starkt styrande verkan och
hämma flexibelt tänkande och handlande.
Planeringen bör i stället inriktas på att skapa en
överblick och en handlingsfrihet när det gäller vilka
anpassningsmöjligheter som står oss till buds, vilka
tidskrav som gäller, vilka resursbehov olika åtgärder
kräver samt, inte minst, att få en klar bild av när olika
handlingsmöjligheter inte längre är realistiska. En
sådan planering kräver att vi successivt följer, utvär-
derar och reviderar.
Om jag får återknyta till vad jag tidigare kallade
fas två i Försvarsmaktens omställning, innebär an-
passningsförmågan att, utöver den självklara betydel-
se grundorganisationen har, verksamhet i form av
kvalificerad utbildning med stöd av simulatorer och
annan utrustning blir centralare för vår förmåga till
anpassning än förläggningar och administrations-
byggnader.
Kompetensutveckling i olika former är en nöd-
vändighet. Detta pågår redan i dag och måste intensi-
fieras ytterligare. Den föreslagna skolutrednigens
uppdrag skall ses som ett instrument för att öka kom-
petensen genom att kraftsamla goda resurser i ett
totalförsvarsperspektiv.
En i hög grad kompetenshöjande faktor är vår
medverkan i olika former av internationella insatser.
Den effekten är dock på intet sätt är någon huvudor-
sak till att denna uppgift nu spelar en allt viktigare roll
i totalförsvarets dagliga verksamhet. Det handlar
naturligtvis om att totalförsvarets personal och resur-
ser är ett så utomordentligt viktigt säkerhetspolitiskt
instrument.
Ytterst handlar det ju ändå om att vår egen säker-
het tryggas bäst utanför landets gränser. Svensk per-
sonal i FN:s blå baskrar har bidragit till att förebygga
väpnade konflikter så länge uppgiften har funnits. Nu
har vi både möjlighet och ansvar för att utöka den
traditionen till att omfatta många olika former av
internationella fredsfrämjande insatser.
Det är för övrigt en mycket märklig prioritering
Moderaterna väljer att göra när de vill tona ned För-
svarsmaktens roll som säkerhetspolitiskt instrument.
Det värde som ligger i att Försvarsmaktens perso-
nal tillsammans med personal människor från andra
länder förebygger konflikter eller övervakar ömtåliga
fredsavtal till hjälp för människor i stor nöd och under
ofta ytterst svåra förhållanden, kan inte överskattas.
Fru talman! Den debatt vi för här i dag, har före-
gåtts av en intensiv debatt om de delar av försvars-
politiken som avser nedläggning av förband. Jag skall
inte kommentera detta nämnvärt, då Sven Lundberg i
ett senare anförande återkommer till det. Med mitt
inlägg i debatten försökte jag ge en, visserligen
mycket summarisk, bild av hur vi vill forma försvars-
politiken på lång sikt.
Om man lyssnat till debatten har man nog fått in-
trycket att alla är emot de nedläggningar som vi före-
slår. En del debattörer, även i denna kammare, får
försvarsbeslutet att likna domedagen. Det är beklag-
ligt och det är med viss sorg i hjärtat som jag konsta-
terar att några försvarspolitiker till slut ändå valde att
vara regionalpolitiker. Omsorgen om förbandet hem-
ma gick före försvarspolitikens bästa.
Det är dock med stolthet och glädje som jag kan
konstatera att det inte gäller företrädarna för vare sig
det parti som jag tillhör eller för Centerpartiet. Att ta
ansvar för en helhet innebär ibland att enskilda frågor
får stå tillbaka - en börda som inte alltid är så lätt,
men hedervärd för den som orkar bära den. Det an-
svaret för ett bra svenskt försvar har socialdemokratin
burit i mer än 60 år, så det är kanske inte så konstigt
att företrädare för andra partier visar sin frustration
över både allvaret och svårigheterna.
Arne Andersson, den märkliga sifferexercisen kan
väl ändå bara förvåna denna kammare. Men, Arne
Andersson, kan det verkligen vara en skamlig hand-
ling att man företräder sitt partis politik? Ibland är
man i minoritet, och det är tråkigt. Men i en demo-
krati finns det klara spelregler för detta.
Lennart Rohdin, varför alla dessa stora dramatiska
nedskärningar nu? Ni hade ju så goda möjligheter då
ni medverkade i regeringen för bara litet drygt två år
sedan. Kan Lennart Rohdin ge ett enda exempel på ett
beslut där den förra regeringen under ledning av An-
ders Björck ändrade sin politik på grundval av ett
socialdemokratiskt förslag efter det att fyra partier,
med ett vinglande stöd från Ny demokrati, hade
kommit fram till en helhetsbild? Ge mig ett enda
exempel på ett sådant förslag, Lennart Rohdin!
Vad vi däremot mera sällan talar om och granskar
i debatten är den försvarspolitik som Vänsterpartiet
och Miljöpartiet representerar. Det föranleder mig att
lyfta fram några frågeställningar.
Vänsterpartiet vill nästa år anslå 560 miljoner
kronor mindre än vi, dvs. 98,5 % av vårt anslag. Un-
der hela perioden blir minskningen något större,
92 %. Är det, Jan Jennehag, vad Vänsterpartiet kallar
för en radikal nedrustning?
Vänsterpartiet vill också ha 10 i stället för
13 brigader. Då väljer man att plocka bort de bäst
utrustade och de anfallskraftigaste förbanden. Mek-
brigaden 7, Pansarbrigaden 9 och Norrlandsbriga-
den 13 skall tas bort.
Vad är det för klokskap som ligger bakom att man
vill lägga ned de förband som är farligast för fienden
och som ger våra svenska soldater den största möjlig-
heten att överleva?
Man vill ha 8 flygdivisioner JAS - alltså ingen
fortsatt satsning på ett bra luftförsvar. Man tycker
däremot att det är helt okej med 20 ytstridsfartyg och
7 ubåtar, dvs. i huvudsak som majoriteten föreslår i
betänkandet. Men varför, Jan Jennehag, denna relati-
va satsning på marinen jämfört med armén och flyg-
vapnet? Tror Vänsterpartiet, som i så fall är det enda
partiet som gör det, att hotbilden utgörs av en kustin-
vasion? Vilka operativa funderingar styr Vänsterpar-
tiets politik och vilka militära hot anser Vänsterpartiet
ligger till grund för Försvarsmaktens långsiktiga ut-
veckling?
Resultatet blir nämligen mycket märkligt. Man är
beredd att betala ut mycket pengar, men effekten blir
väldigt klen. Till detta skall kanske läggas att Väns-
terpartiet har som målsättning att helt avveckla den
svenska försvarsindustrin under de kommande fem
åren. Vi skall heller inte köpa några vapen alls.
Min fråga till Jan Jennehag är väldigt enkel: Vad i
all världen skall ni ha alla pengarna till?
Jan Jennehag ställde en fråga till mig om totalför-
svarsplikten. Den frågan överlämnar jag till Karin
Wegestål, som senare i dag skall tala om pliktfrågor.
När man hör olika företrädare för Miljöpartiet får
man intrycket att inte en enda krona borde satsas på
militärt försvar. Det är då förvånande att konstatera
att Miljöpartiet för nästa år ändå har anslagit
ca 2,3 miljarder kronor mindre än vi. Är det de 2,3
miljarder kronorna som skall lösa hela sjukvårdens
problem, räcka till en biståndsram som når oanade
höjder samt finansiera energiomställningar m.m. Allt
detta brukar Miljöpartiet anföra som argument i de-
batten om försvarets ekonomiska ram.
På längre sikt säger man att ramen skall vara 29
miljarder kronor. Är det verkligen rimligt, frågar jag
er i Miljöpartiet, att satsa 29 miljarder kronor på en
verksamhet som inte har någon som helst reell chans
att klara sin uppgift? I och för sig skall två regemen-
ten göras om till miljövärnsregement. Det är en he-
dervärd uppgift, men den militära uppgiften styrks
inte av detta.
Det kommer i olika sammanhang uttalanden från
olika ledande företrädare för Miljöpartiet. Ett sådant
uttalande går ut på, enligt vad man i Miljöpartiet
egentligen anser, att det militära försvaret skall av-
vecklas och att man omedelbart skall starta med en
tioårig avvecklingsplan. Av vilket skäl, Annika Nord-
gren, skulle vi behöva ha säkerhetspolitiska kontroll-
stationer om vi redan i dag kunde bestämma att vi om
tio år inte behöver något militärt försvar? Att Miljö-
partiet - för all del via omvägar och omskrivningar,
men ändå - vill införa en yrkesarmé gör inte saken
bättre. Vilka operativa grunder är det som styr Miljö-
partiets politik?
Även om Miljöpartiet har ett förslag till en ampu-
terad krigsorganisation är det väl, i och med beskedet
från Annika Nordgren om att Miljöpartiet inte vill
köpa några som helst vapen från någon, ett spel för
galleriet. Utan materiel självdör organisationen. Vill
man inte köpa några vapen, då behövs väl heller inga
beställningsbemyndiganden. Det är i och för sig lo-
giskt, men jag skulle vilja fråga Annika Nordgren:
Vilken utrustning skall våra soldater som ingår i
SFOR eller i FN-operationer ha med sig från Sverige?
Ingen alls?
Det finns många ytterligare delar av försvarsbeslu-
tet att tala om, men det kommer andra ledamöter
senare i debatten att göra. Jag hoppas därför, fru tal-
man, att vi sedan det här beslutet är fattat kan satsa
våra krafter på ett bra svenskt totalförsvar, i en dialog
med medborgarna, med Försvarsmaktens personal
och med alla som har ett engagemang och en positiv
vilja till utveckling.
Grunden är nu lagd. Avslutningsvis citerar jag vår
Överbefälhavare: "Även framtiden innebär ett kvali-
tativt bra försvar." Det är allas vårt ansvar att kon-
struktivt bidra till detta!
Fru talman! Jag yrkar bifall till hemställan i betän-
kandet och avslag på samtliga reservationer.</pre><pre>Anf.  16  ARNE ANDERSSON (m) replik:
Fru talman! I den högtravande och allvarliga delen
av Britt Bohlins anförande fick vi oss till dels att de
prioriteringar som gjorts är de mest ekonomiska och
slagkraftiga som kan uppnås. Det är tråkigt för Över-
befälhavaren att höra. Han hade ju fått förutsättning-
arna och de ekonomiska ramarna. I mitt huvudanfö-
rande sade jag att det hade varit en klok politik att
följa honom. Då hade man inte behövt utstå smälek
för de nedläggningar och förändringar som ändå
måste ske. Men, Överbefälhavaren, nu är det sagt. Du
missade på alla punkter.
Jag fick också mig till dels att vi går mot en mo-
dernare utbildning. Vi går mot simulatorverksamhet
och kommer inte att behöva, så förstod jag detta, så
mycket mark och byggnader omkring oss. Men är det
inte litet dumt att då gå och köpa 700 hektar mark på
ett visst ställe i landet? Just nu flyttar vi ju från för-
bandsorter. Vi har mycket mark till fårbeten, som det
nu är planerat på något ställe.
I den mera lättsamma delen av sitt anförande tog
Britt Bohlin upp det siffermaterial som jag hade. Jag
påvisade ju att om vi som opponerar finge hjälpas åt
så vinner vi. Britt Bohlin  säger: Det kan inte vara en
skamlig handling att driva sitt partis politik. Där fick
ni, goda socialdemokrater, besked från gruppledning-
en. Till Arne Kjörnsberg, min gamle vän, och till
många andra socialdemokrater från norr till söder vill
jag säga: Ni driver inte partiets politik. Den bestäms
här i denna stad. Kom ihåg det i fortsättningen!
Britt Bohlin säger att vi tonar ned synen på den
internationella verksamheten. Det gör vi inte alls.
Men vi vill inte som regeringen, dvs. göra internatio-
nella insatser till ett huvudändamål. Det är en produkt
av vårt försvar som kan stå till internationellt förfo-
gande precis som tidigare. Det är det som vi har sagt.</pre><pre>Anf.  17  BRITT BOHLIN  (s) replik:
Herr talman! Jag vill först göra ett viktigt klarläg-
gande för Arne Andersson när det gäller hur den so-
cialdemokratiska riksdagsgruppen utformar sin politik
och sina förslag. Det sker en öppen och fri diskussion
och debatt. Så småningom leder den fram till ett be-
slut som vi så gott vi förmår försöker förverkliga i
våra olika roller och uppgifter i riksdagens olika or-
gan.
När det gäller försvarsbeslutet vet vi att många
kamrater i den socialdemokratiska riksdagsgruppen
har en bestämd åsikt om det regemente som finns i
deras eget län eller i deras egen valkrets. För vårt
vidkommande gäller inte några hårda partipiskor. Det
är upp till varje partivän att ha den medkänslan med
sitt eget förband. Jag känner mig inte bekymrad över
detta, Arne Andersson. Men jag förstår att Modera-
terna har stora problem med denna fråga - vad parti-
piskan kan tillåta eller inte.
Jag vill fråga Arne Andersson: Hur kommer Mo-
deraterna från Halmstad att rösta i eftermiddag eller i
kväll?
När det gäller utbildningsfilosofin i framtiden är
det bara tråkigt att konstatera att Moderaterna fäster
så liten vikt vid den mycket dynamiska process som
just nu pågår inom Försvarsmakten och som jag be-
stämt anser att vi måste vidareutveckla och stödja så
gott vi kan. Att vi använder modern utbildningsut-
rustning innebär ju inte att vi kan avstå från vare sig
övningsområden eller skjutfält. Det har jag heller
aldrig påstått. Men det är dumt, Arne Andersson, att
inte våga se vad framtiden bär i sitt sköte. För social-
demokratins del vill vi hellre anamma den utveckling-
en och stödja den så gott vi någonsin kan.</pre><pre>Anf.  18  ARNE ANDERSSON (m) replik:
Herr talman! Jag kan inte se att det som framtiden
bär i sitt sköte är något stort behov av mer övnings-
mark. Försvarsmakten har ganska mycket av det. Men
jag tycker att Försvarsmakten skall vara mån om den
mark som man har därför att samhället i övrigt också
är mån om sina markresurser. Därför är det svårt att
utvidga. Vi skall vara måna om det som vi har. Nog
om detta.
Jo, Britt Bohlin, partidemokrati kan fungera ra-
sande olika. Det är inget problem för halmstadsborna
att rösta mot regeringens förslag avseende alla dessa
områden. Vi vänder oss inte emot det. Vi tycker att vi
skall ha en något bättre organisation som tillgodoser
både det ena och det andra. För den skull blir det ändå
inte så, vilket jag sade i mitt huvudanförande, att alla
förband ens med moderat politik kan finnas kvar. Om
vi vinner voteringen i eftermiddag, tänker vi faktiskt
gå tillbaka till högkvarteret och be dem som finns där
att organisationsbestämma och klara ut vilket som är
den  bästa organisation som vi kan få med oförändrad
ekonomi. Det tänker vi inte överlåta åt regeringen att
sitta och köpslå om, inte ens ihop med Centerpartiet.</pre><pre>Anf.  19  BRITT BOHLIN (s) replik:
Herr talman! Jag kan instämma med Arne Anders-
son om att vi visst skall vara måna om de övningsbe-
tingelser och de förutsättningar som vi har. Utskottet
har också klart uttalat att vi noga skall pröva vad vi
behöver för framtiden och inte med automatik kasta ut
barnet med badvattnet när det gäller övningsområden.
Det är nog en viktig slutsats att dra.
Jag måste ändå ställa en fråga till Arne Andersson:
Finns det över huvud taget en samlad moderat för-
svarspolitik? Mitt intryck både efter att ha hört Arne
Andersson här i kammaren i dag och andra moderata
företrädare ute i den allmänna debatten är att det inte
längre finns någon samlad moderat försvarspolitik.
Det finns en demonstrationspolitik, men det är något
helt annat. Jag är litet förvånad över Moderaternas
sätt att hantera försvarspolitiken, eftersom Modera-
terna har en viss tradition på detta område, och vi är
vana vid att Moderaterna brukar hysa stor omsorg om
vad försvarspolitiken får för resultat. Men nu är det
tydligen bara demonstrationspolitik som gäller.</pre><pre>Anf.  20  LENNART ROHDIN (fp) replik:
Herr talman! Britt Bohlin undrade över det förra
försvarsbeslutet. Jag var inte med då, men det är möj-
ligt att den dåvarande regeringsmajoriteten inte tog
hänsyn till Socialdemokraternas förslag. Däremot tror
jag, Britt Bohlin, inte att tillsättandet av den försvars-
beredning som då tillsattes, tillsättande av den mari-
tima utredningen, var regeringspartiernas förslag från
början. Men framför allt var Britt Bohlins fråga ett
mycket tydligt svar på tystnaden under transport-
sträckan i försvarsutskottet - en uppgörelse mellan
två majoritetspartier behöver inte diskuteras med
övriga partier. Nu fick vi svaret.
Britt Bohlin, måste man vara utlandssvensk för att
i denna kammare få diskutera regeringens förslag till
grundorganisation? När regeringen lägger fram ett
förslag som bygger på ÖB:s personalpolitiska be-
kymmer och på centerledarens och försvarsministerns
lokala bekymmer och inte ser till försvarets förmåga,
då finns det inte någon helhetssyn att ta ansvar för för
de partier som kördes ut ur förberedelsearbetet inför
detta försvarsbeslut.
Britt Bohlin, vi är överens om att det säkerhets-
politiska läget och statsfinanserna kräver och medger
ekonomiska neddragningar också inom försvaret. Vi
är överens om att den säkerhetspolitiska utvecklingen
på längre sikt ändå är oförutsägbar. Varför lägger
regeringen då in så mycket i det här försvarsbeslutet
som inte behövs för försvarets huvuduppgift? Vi ser
från Folkpartiet gärna att vi kan göra de ytterligare
besparingar som inte får oförsvarliga konsekvenser
för försvaret men som ger det försvaret maximala
tillväxtförutsättningar om det en dag ändå blir allvar.</pre><pre>Anf.  21  BRITT BOHLIN (s) replik:
Herr talman! Min fråga till Lennart Rohdin var i
högsta grad logisk. Lennart Rohdins parti medverkade
för litet drygt två år sedan till att bygga upp en orga-
nisation som bestod av 16 armébrigader. Nu går vi
ned till 13, och Lennart Rohdin skäller väldeliga på
oss och säger: Varför går ni inte ned ännu mer? Jag
tycker att man väl kunde ha startat det arbetet för litet
drygt två år sedan, Lennart Rohdin, om detta hade
varit så angeläget, då man hade den majoritet som
behövdes för att klara detta.
Jag vill till Lennart Rohdin ändå säga att den de-
batt som han för om att vi inte har diskuterat försvars-
politiken är mig totalt främmande. Under hela förra
året sammanträdde försvarsutskottet sammanlagt 53
timmar. I höst har försvarsutskottet sammanträtt 57
timmar. Vad har vi gjort under dessa 57 timmar om
inte diskuterat, debatterat, fått föredragningar och gått
igenom underlag och bearbetat dem. Men vilka för-
slag är det som Lennart Rohdin har tagit fram vid
utskottets sammanträden som har vägrats debatt? Det
tror jag är en svår fråga för Lennart Rohdin att svara
på. Däremot tror jag att det är så att Lennart Rohdin
är mycket besviken över att hans vilja att bibehålla
t.ex. F 15 inte fick gehör av en majoritet. Det har jag
förståelse för. Men säg inte att vi inte har debatterat
och diskuterat, för det har vi gjort, närmare bestämt i
57 timmar protokollförd sammanträdestid och dess-
utom vid andra tillfällen.</pre><pre>Anf.  22  LENNART ROHDIN (fp) replik:
Herr talman! Om det är så som Britt Bohlin fram-
håller här, att ert problem med det förra försvarsbeslu-
tet var att ni var beroende av era samarbetspartner,
vilket gjorde att ni inte kunde gå längre, så får jag väl
tolka det som ett svar, i och för sig tacknämligt, från
Britt Bohlin, att om ni inte varit bunden av samarbetet
med Centerpartiet hade ni på sakliga grunder kunnat
gå Folkpartiet betydligt mer till mötets. Det är ju ett
erkännande som åtminstone lovar en del för framti-
den, även om så mycket av förutsättningar för framti-
dens försvar förstörs med dagens försvarsbeslut.
Det förslag som vi har att diskutera kom från re-
geringen i början av oktober, Britt Bohlin. Det har
ingenting att göra med den debatt som fördes förra
året. Som bekant har inte Försvarsmakten och för-
svarsberedningen, vare sig den förra eller den nuva-
rande, tagit fram något annat underlag än det som
ligger till grund för regeringens förslag.
Britt Bohlin hänvisar till dessa 57 timmar. Man
skall visserligen inte återge vad som sker i internt
utskottsarbete, men Britt Bohlin vet ju att av dessa 57
timmar är det inte ens i ett tiotal som vi har behandlat
och diskuterat förslagen. Det mesta av tiden har gått
åt till uppvaktningar som har kritiserat det totalt un-
dermåliga beslutsunderlag som har förelegat.
Sedan var det detta med diskussion och debatt.
Snälla Britt Bohlin, vad har vi fått för motargument
annat än att lagt förslag ligger?</pre><pre>Anf.  23  BRITT BOHLIN (s) replik:
Herr talman! Jag har aldrig sagt att Folkpartiet var
ett problem i den förra regeringen, Lennart Rohdin.
Därom vet jag inget. Jag vet att hela regeringen var ett
problem, men jag känner inte till om Folkpartiet var
specifika.
Jag vill fråga Lennart Rohdin: Anser Folkpartiet
att det förra försvarsbeslutet var bättre än det här? Det
är en fråga som kräver sitt svar. Det var bättre att ha
16 brigader för två år sedan än vad det är att ha 13
brigader i dag. Det är en märklig beräkning, men jag
förstår att det finns någon folkpartistisk logik i detta.
Jag skulle vilja fråga Lennart Rohdin ytterligare
en sak. Det är sista gången jag gör det nu. Vilka för-
slag har Lennart Rohdin lyft fram i utskottsarbetet
som han har förvägrats att diskutera eller som inte har
behandlats och bearbetats i utskottet? Jag skulle bra
gärna vilja veta vilka förslag det kan vara. Jag önskar
att vi kunde vara konkreta. Jag är trött på att bli be-
skylld för diffusa konstigheter som inte har fog för
sig.</pre><pre>Anf.  24  JAN JENNEHAG (v) replik:
Herr talman! Varje partis försvarspolitik innehål-
ler såväl dagskrav som långsiktig inriktning samt
delar som är under debatt och förändring. Det hoppas
jag gäller för alla.
Britt Bohlin undrar vad det är som gör att vi har
ett förslag i vår lösning till krigsorganisation som
enligt Britt Bohlin innehåller tveksamma inslag. Jag
är beredd att när som helst diskutera dessa. Om vi
gemensamt kan hitta en bättre lösning, är jag defini-
tivt inte emot det. Däremot är det Vänsterpartiets
uppgift att inför ett sådant här beslut ta ansvar för den
säkerhetspolitiska synen och vilka förändringar den
medger i Försvarsmaktens organisation. Att dessa
förändringar sedan kan ifrågasättas av andra i det
politiska livet är en naturlig del i det politiska samta-
let.
Vårt förslag ger inte mycket pengar i närtid. Det är
detta som är problemet. Detta är ett förhållande som
det finns en viss automatik i. Därför finns det ingen
anledning att raljera över att vår försvarspolitik, som
har inriktningen på en radikal nedrustning, inte ger så
mycket pengar i dagsläget, Britt Bohlin. Det är inga
problem att förklara den delen här i kammaren eller
inom partiet.</pre><pre>Anf.  25  BRITT BOHLIN (s) replik:
Herr talman! Det var inte min avsikt att raljera
med Vänsterpartiets politik, inte alls. Det var mera ett
ifrågasättande av dess innebörd och uppgift.
Jag har en fråga som Jan Jennehag nog ändå borde
klargöra för kammaren mot bakgrund av att vi är
överens om att internationella insatser är en huvud-
uppgift för totalförsvaret. Är det fortfarande Vänster-
partiets uppfattning att det är så? Är Partnerskap för
fred att betrakta som en internationell uppgift som
skall ingå i detta som en huvuddel? Det är det ena.
Det andra är att när vi nu tar ställning till den
långsiktiga inriktningen för Försvarsmakten är det
intressant att veta vilka avvägningar som ligger bak-
om att ert parti så ensidigt lyfter fram de marina sjö-
stridskrafternas roll och tonar ned arméns, luftförsva-
rets och flygvapnets resurser över huvud taget. Det är
intressant att veta vilka tankegångar som ligger bak-
om detta. Jag känner inte igen att vi vid något tillfälle
har diskuterat just den frågan tidigare.</pre><pre>Anf.  26  JAN JENNEHAG (v) replik:
Herr talman! Jag tror att vi har en stor samsyn
mellan Vänsterpartiet och majoriteten när det gäller
de internationella insatserna. Det finns - det tillstår
jag livligt - vissa inkonsistenser i mitt eget partis
debatt. Men jag tänker inte använda talarstolen i riks-
dagen för att driva debatten inom partiet. Jag står för
att Sverige bör delta i det nuvarande samarbetet inom
ramen för PFF, om det fanns någon tveksamhet vad
gäller min inställning.
Marinen lämnas relativt orörd i vårt förslag, säger
Britt Bohlin. Det finns gränser för hur stora ingrepp
man kan göra i en organisation under en begränsad
tidsrymd. Så är det. Jag anser att marina krafter har en
stor betydelse för Sveriges möjligheter att uppfylla ett
av målen, nämligen att hävda den nationella integrite-
ten. Den delen kan vi ha olika uppfattningar om. Jag
välkomnar en debatt i det stycket, men detta är den
ståndpunkt som vi har intagit inför det här försvars-
beslutet.</pre><pre>Anf.  27  BRITT BOHLIN (s) replik:
Herr talman! Jag är ledsen att behöva konstatera
att Jan Jennehags svar inte gjorde mig så värst mycket
klokare. Jag förstår inte riktigt varför det skulle vara
svårare att reducera antalet ytstridsfartyg än att göra
reduktioner av flygdivisioner och armébrigader som
ju ändå har en helt annan organisatorisk struktur som
man måste beakta när man gör nedläggningar.</pre><pre>Anf.  28  ANNIKA NORDGREN (mp) re-
plik:
Herr talman! Det känns faktiskt litet märkligt att
bli angripen för att spara för litet på försvaret, speci-
ellt av ett parti som tycker att det är rimligt att be-
myndiga ett beställningsbemyndigande på 66,7 mil-
jarder och anser att det är rimligt med en JAS-ram på
70 miljarder osv.
Men det hela beror på att vi är seriösa i vår mål-
sättning med vår försvarspolitik. Därigenom är vi
också seriösa när det gäller hur vi skall vandra vägen
fram till målet. Mycket av Försvarsmaktens pengar är
uppbundna i kontrakt på långsiktiga beställningar och
investeringar som man inte bryter hur som helst. Då
kan man hamna i den situationen att det blir kontra-
produktivt, dvs. att det kostar mer pengar att bryta
kontrakt än att låta dem löpa vidare. Det är därför
som vi bl.a. säger nej till beställningsbemyndigandet
för att ge riksdagen ökad makt över vilka beställning-
ar vi skall göra. Därigenom kommer vi också in på
hur vi formar krigsorganisationen i framtiden och vad
som skall ingå i den.
Jag är positiv till säkerhetspolitiska kontrollstatio-
ner, även om målsättningen på lång sikt är att rusta
om försvaret till ett civilt försvar. Det är jag därför att
säkerhetspolitik inte längre är att räkna stridsvagnar
och att göra motsvarande investeringar i militärt ma-
terial på den militära sidan. Säkerhetspolitik är så
mycket mer, och det tror jag att jag har redogjort för i
mina tidigare repliker och anföranden.
Vi i Miljöpartiet säger nej till en yrkesarmé. Vi
vill ha en frivillig värntjänst och inte anställd perso-
nal. Det skall bli en merit att ha genomfört värntjäns-
ten. Man genomför den därför att man utbildas mot ett
reellt hot. Sedan finns det mycket annat att tillägga.
Jag hoppas att jag kan återkomma i nästa replikskifte.</pre><pre>Anf.  29  BRITT BOHLIN (s) replik:
Herr talman! Jag har inte angripit Annika Nord-
gren för att spara för litet, men jag tycker fortfarande
att det är mycket märkligt att man är beredd att kasta
bort 29 miljarder kronor varje år av skattebetalarnas
surt förvärvade kronor om man inte vill ha ett militärt
försvar. Det tycker jag är konstigt.
När vi går in på området kontraproduktivitet måste
jag säga en sak. Om man bestämmer sig för att man
vill ha åtta JAS-divisioner i det svenska flygvapnet
och samtidigt säger att man inte vill köpa en enda
detalj som kan kallas krigsmateriel från någon och att
den svenska försvarsindustrin skall vara borta inom
fem år, hur länge tror Miljöpartiet att dessa åtta flyg-
divisionerna kommer att vara i luften? Eller skall de
stå där som museala föremål, som man från Miljöpar-
tiet kan peka på och säga: Så där var det en gång i
tiden, när vi hade en försvarsmakt.
Vad gäller yrkesarmén: Vad är det som skall ersät-
ta vårt pliktsystem? Vad är det som skall få alla de
tusentals unga männen och kvinnorna att vilja dra på
sig grönkläderna - oavsett om det är för en miljö-
värnstjänst eller en militär tjänstgöring - och dra i väg
till Gotland, Boden och vad det kan vara och avstå
från sina utbildningar, sina jobb och sina löner? Tror
Miljöpartiet verkligen på den här idén?</pre><pre>Anf.  30  ANNIKA NORDGREN (mp) re-
plik:
Herr talman! Vad gäller de 29 miljarderna per år
vill vi inte lägga ut mer pengar för att dra ned på en
snabbare takt. Man måste därvidlag hitta en avväg-
ning. Jag håller med om att det är många avvägningar
som måste göras. Tyvärr har jag inte till mitt förfo-
gande vare sig ett regeringskansli eller ett högkvarter
som kan göra beräkningar bara åt mig om detta. Men
insikten är klar: Vi får inte komma i den situationen
att det kostar mer att lägga ned snabbare än att fasa ut
i en takt som är rimlig och trovärdig.
Beträffande de åtta JAS-divisionerna: Planen står
där eller är i varje fall på väg till de aktuella divisio-
nerna. De är redan beställda. Vi säger nej till delserie
3. Detta skall ses som en helhet i Miljöpartiets politik.
Man kan inte ta bort vissa delar av den och säga: Det
där håller inte. Man måste se vår politik som en hel-
het. Vår långsiktiga målsättning är klar, och den kän-
ner Britt Bohlin till. Den är att ställa om  från ett
starkt militärt försvar till ett starkt civilt försvar.
I frågan om varför ungdomar skulle vilja göra
Miljöpartiets värntjänst är jag helt övertygad om att
det inte är med tvång som man får ungdomar att ställa
upp. Jag tycker att det är en förlegad syn på dessa
utbildningsfrågor. Det handlar om att man skall få
meriter, civil dokumentation på vad man lär sig. Det
handlar om tilläggspoäng till högskolestudier. Det
handlar som jag ser det framför allt om att man kän-
ner att man utbildas för att möta en hotbild som man
tycker är verklig.
För många ungdomar i dag, även för många kvin-
nor - det vill jag speciellt påpeka - är det de icke-
militära hoten som känns relevanta. Jag tror att det
hos de svenska ungdomarna, kvinnor och män, fak-
tiskt finns en stor vilja att investera sin tid och sin
kraft på att möta hot som man anser är reella i dag.</pre><pre>Anf.  31  BRITT BOHLIN (s) replik:
Herr talman! Jag trodde faktiskt att Annika Nord-
gren vid sina många förbandsbesök hade fått samma
intryck som jag av hur de allra flesta värnpliktiga
uppfattar sin grundutbildning. Jag har den bestämda
synen att de har en mycket positiv inställning till att
den militära grundutbildningen fungerar väl. Det är så
för de allra flesta.
Jag kan hålla med om att det vore bra om vi kunde
hitta någon sorts dokumentation som visar att de
grundutbildade gör en värdefull insats och att de kan
ha nytta av den senare i livet. Men jag vill ändå påstå
att vi aldrig skulle kunna få så många människor som
krävs att frivilligt avstå ett år av sitt liv för en uppgift
som kanske dessutom är något diffus.
Jag frågade tidigare Annika Nordgren om det i
Miljöpartiet finns intentioner att göra en avveck-
lingsplan om tio år för det militära försvaret. Det finns
personer som har sagt det. En sådan avveckling måste
ställas mot den metod som vi andra väljer, nämligen
att följa hur säkerhetspolitiken utvecklas och på den
grunden bestämma hur totalförsvaret skall se ut. Jag
tycker nog att det är en litet klokare väg att gå. Jag
vill gärna få ett besked om detta från Annika Nord-
gren.</pre><pre>Anf.  32  ANDERS SVÄRD  (c):
Herr talman! Centerpartiet har samarbetat med re-
geringen om såväl etapp 1 som etapp 2 av försvars-
beslutet. Det har varit en lång process och många
möten med människor runt om i landet. Vi har tagit
tid på oss. Alla som hört av sig har fått tillfälle att
framföra sina synpunkter. Vi har lyssnat och efter
bästa förmåga prövat argumenten.
Utgångspunkten för Centerpartiet och regeringen
är att skapa ett modernt totalförsvar byggt på en
grundlig säkerhetspolitisk analys. Det är nödvändigt
att våga genomföra förändringar. Etapp 2 av försvars-
beslutet kännetecknas av detta. Jag vill inledningsvis
yrka bifall till utskottets hemställan i dess helhet.
Sveriges militära alliansfrihet förutsätter en egen
betryggande försvarsförmåga. Föreliggande förslag
innebär att detta krav uppfylls. Men osäkerheten om
den framtida utvecklingen i vår omvärld finns där.
Därför är de säkerhetspolitiska kontrollstationerna av
avgörande betydelse - inte minst för att vi skall kunna
tillämpa anpassningsfilosofin.
Det vidgade säkerhetspolitiska synsättet skall vara
styrande för totalförsvaret. En helhetssyn skall prägla
samhällets hantering av hot och risker i fred och i
krig. På kort sikt bestäms kraven av behovet att hävda
den territoriella integriteten, men också av behovet att
förebygga och möta svåra påfrestningar och risker i
fred. Det vidgade säkerhetsbegreppet motiverar sats-
ningen på civila beredskapsstyrkor, Arne Andersson.
Den långsiktigt dimensionerande uppgiften förblir
att möta ett väpnat angrepp. Denna uppgift har det
avgörande inflytandet på uppbyggnaden av resurser
för totalförsvaret. Försvarets förmåga att återta sin
krigsduglighet säkerställs samtidigt som mer långsik-
tiga förändringar av krigsorganisationen planeras.
Detta är anpassningsfilosofin.
För att säkerställa den långsiktiga anpassningen
krävs ytterligare planeringsarbete. På några nyck-
elområden avsätts resurser för en bättre tillväxtförmå-
ga. Exempelvis skall Försvarsmakten ha kvar ca 300
officerare utöver vad som krävs för nuvarande krigs-
organisation och materiel ställas i förråd för att an-
vändas vid tillväxt. Ett ökat samarbete i Europa på
försvarsmaterielområdet förbättrar också våra möjlig-
heter till tillväxt om hotbilden mörknar i framtiden.
Därtill kommer satsningen på materiell förnyelse.
Exempelvis beställs delserie 3 av JAS 39 Gripen.
Under överskådlig tid behövs internationella
fredsfrämjande och humanitära insatser. Sveriges
aktiva deltagande i detta arbete får också tydligt ge-
nomslag i försvarsbeslutet. Vi vill vidareutveckla
Partnerskap för fred och förbättra förmågan att sam-
verka med trupp från andra länder. Ett internationellt
kommando bildas och en snabbinsatsstyrka organise-
ras.
Det säkerhetspolitiska läget medger en sänkning
av försvarsutgifterna med 10 %. Sänkningen genom-
förs stegvis och skall vara uppnådd till utgången av år
2001. Riksdagens beslut från förra hösten behöver
inte ändras. Centerpartiet fullföljer sitt sanerings-
ansvar men också vår långsiktiga försvarspolitik. Vi
deklarerade redan före valet 1994 att en besparing om
4 miljarder borde göras inom försvarsanslaget, om det
säkerhetspolitiska läget tillåter detta. Centerpartiet har
inför väljarna redovisat denna inriktning, och vi full-
följer vår politik.
Debatten med anledning av propositionen har in-
nehållit en hel del märkliga inslag. Bl.a. har det på-
ståtts att regeringen och Centerpartiet kört över Över-
befälhavaren. Detta är en grov vrångbild. Förändring-
arna gäller huvudsakligen lokaliseringen av olika
fredsförband. Sådant väcker stort intresse i debatten
men har begränsad betydelse för försvarets förmåga i
form av värnkraft.
Det centrala - nämligen den framtida krigsorgani-
sationen - avviker inte från ÖB:s förslag. Syftet med
krigsorganisationen är att hela Sverige skall försvaras.
13 armébrigader och lika många stridsflygsdivisioner
är i enlighet med ÖB:s förslag. Materielprioritering-
arna överensstämmer, antalet ytstridsfartyg och ubåtar
likaså. Regeringen och Centerpartiet fullföljer också
ÖB:s förslag i syfte att säkerställa förmågan till an-
passning av krigsorganisationen.
Det är fullt normalt att regering och riksdag i vissa
avseenden förändrar ÖB:s förslag. Det har skett också
vid tidigare försvarsbeslut. Följande har varit styrande
vid förändringar av ÖB:s förslag:
1. Det är viktigt att Sveriges roll i Östersjöområdet
understöds av en tydlig militär närvaro på Got-
land, på grund av dess operativa betydelse.
2. De garnisoner som behålls måste ha goda utveck-
lingsmöjligheter. De skall kunna expandera i ut-
bildningsvolym och övningsområden och medge
förändringar i taktik och stridsteknik.
3. Nyinvesteringar till följd av omlokaliseringar bör
undvikas. Flyttningar av förband är en ekonomiskt
osäker åtgärd och något som dessutom kan skapa
låsningar för framtiden.
4. ÖB:s önskemål om fler vinterutbildade brigader
tillgodoses.
5. Slutligen har behovet av den folkliga förankringen
givits större genomslag.
Självfallet har de försvarspolitiska aspekterna haft
den avgörande betydelsen.
Genom regeringens och Centerpartiets förslag spa-
ras ca 100 miljoner kronor årligen jämfört med ÖB:s
förslag till grundorganisation. Dessa pengar används
bättre genom en ytterligare satsning på utveckling av
försvarsmateriel. Totalt satsas 550 miljoner kronor
årligen för detta ändamål.
Försvarsutskottets studier av olika lokaliseringsal-
ternativ visar att propositionens överväganden är
riktiga. Alternativet Halmstad framför IB 15 i Borås
och Lv 4 i Ystad uppvisar en bättre totalekonomi.
Därom är utskottsmajoriteten, regeringen och ÖB
överens. ÖB konstaterade också att utbildningsförut-
sättningarna för mekaniserade förband är bättre i
Halmstad än i Borås. Slutligen är Halmstad en god
utgångsgruppering för att operativt kunna verka i
såväl Göteborgs- som Malmöområdet. Också detta
markerade ÖB i sin försvarsmaktsplan.
Ett ytterligare skäl till att kalkylen talade för att
behålla Halmstads garnison är beslutet att inte genom-
föra flytten av K 3 från Karlsborg till Borås som ÖB
förespråkade.
Herr talman!
Jag vill särskilt understryka att jag utgår ifrån att
verksamheten i Karlsborg kommer att ha den omfatt-
ning som det skapas förutsättningar för i propositio-
nen. Om verksamheten tunnas ut ytterligare där för-
sämras givetvis kostnadsffektiviteten.
ÖB ville flytta IB 4 i Linköping till Kvarn i Bo-
rensberg. Han föreslog vidare avveckling av NB 13 i
Falun och NB 5 i Östersund. Socialdemokraterna och
Centerpartiet förespråkar en annan lösning. Flyttning-
en av IB 4 ut till Kvarn kräver omfattande investe-
ringar. Dessutom behöver Försvarsmakten, enligt ÖB,
en ökad andel vinterutbildade förband. Detta avgjorde
i valet mellan Linköping och Falun.
Valet att behålla Fältjägarbrigaden i Östersund
framför NB 20 i Umeå gjordes med hänsyn till möj-
ligheterna att skapa en rationell garnison med
flyg- och arméförband.
Gotlands läge som ett naturligt centrum i Östersjö-
regionen är av strategisk betydelse. Om detta är alla
överens. Gotland är en naturlig bas varifrån Sverige
kan värna sin territoriella integritet i fred. Allt talar
för att Gotland bör behålla sina multifunktionella
utbildningsförband. Dagens ställningstagande innebär
att luftvärns- och kustförsvarsförband även fortsätt-
ningsvis utbildas vid Gotlands luftvärnskår och Fårö-
sunds marinbrigad.
I Göteborg kommer militär grundutbildning att
bedrivas även framgent. Vid Göteborgs marinbrigad
skall amfibieförband utbildas. Detta följer av Göte-
borgsområdets betydelse. Göteborg, Västkusten och
inloppet till Östersjön behöver - i fred och kris - ett
marint fredsförband med värnpliktsutbildning. Jag vill
markera att detta är ett långsiktigt åtagande.
När det gäller Västsverige finns vidare anledning
att beröra helikopterdivisionen på Säve. Inrättandet av
en gemensam helikopterflottilj på Malmen i Linkö-
ping innebär inte något ställningstagande i fråga om
basering av de samlade helikopterresurserna i övrigt.
Regeringen skall återkomma till riksdagen i denna
fråga. I utskottsbetänkandet ges en tydlig fingervis-
ning åt regeringen, vars förslag skall vara en helhets-
lösning som beaktar uppgifterna i såväl krig som fred.
Utskottet skriver att härvid bör samhällets möjligheter
att utnyttja de militära helikopterresurserna i fred inte
försämras.
Herr talman! Nedläggningsbeslut är aldrig enkla.
Jag medger för egen del att vissa av de nedläggnings-
beslut som vi i dag fattar är svårare än andra. Det
gäller framför allt valet mellan att lägga ned F 10 i
Ängelholm eller F 15 i Söderhamn samt flyttningen
av den grundläggande flygutbildningen från F 5 i
Ljungbyhed till Ängelholm.
Flygvapenchefen initierade under hösten 1995 en
alternativgranskning där han ställde F 10 i Ängelholm
mot F 15 i Söderhamn. Med stöd av denna granskning
förespråkade sedan överbefälhavaren att flottiljen i
Ängelholm bör behållas framför den i Söderhamn.
ÖB har i sin avvägning vad avser den grundläggande
flygutbildningen också haft att beakta de frågeställ-
ningar som en flyttning från F 5 till F 10 innebär.
Utskottet har inte klarat att motbevisa ÖB:s förslag
beträffande F 15, F 10 och F 5.
Det är nu viktigt att flygvapenledningen, berörda
flottiljchefer och flyglärarkåren gemensamt finner
lösningar som skapar goda övningsbetingelser för den
grundläggande flygutbildningen i Ängelholm.
Den civila trafikflyghögskolan skall inte längre
drivas i militär regi. Någon annan än Försvarsmakten
bör vara huvudman för verksamheten. Det är emeller-
tid viktigt att den civila pilotutbildningen kan leva
vidare.
Lennart Rohdin faller in i kören som påstår att re-
geringen och Centern inte på allvar lyssnat på argu-
ment trots löften om detta. Jag har nu redovisat Cen-
terns skäl på några viktiga punkter till varför vi står
bakom betänkandet i dess helhet. Lennart Rohdin är
kritisk, men redovisar inte sitt partis alternativ utom
på några få punkter. På det sättet kostar det inte sär-
skilt mycket att vara kritisk, Lennart Rohdin.
Totalförsvaret är ett lands yttersta värn av frihet
och oberoende. Som sådant förlorar det mycket av sin
trovärdighet om verksamheten samtidigt medverkar
till att förstöra livsbetingelserna i det land som skall
försvaras. Det systematiska miljöarbete som Försvar-
smakten inlett är därför av stor betydelse. Det ekolo-
giskt uthålliga försvaret är målet. När Försvarsmakten
lämnar anläggningar skall dessa saneras. Utsläppen av
fossila bränslen och andra miljöskadliga ämnen skall
begränsas ytterligare. Principerna om kretslopp, om
substitution och om försiktighet skall beaktas. Utred-
ningen om dumpad ammunition skall slutföras.
Försvarsutskottet har där det fanns oklarheter i
skrivningarna i propositionen förtydligat dessa.
Det gäller för det första enheten för krigsmedicin i
Linköping. Propositionen berörde inte denna fråga.
Utskottet gör klart att denna verksamhet skall ges
förutsättningar att fortsätta trots att T 1 avvecklas.
Det gäller för det andra frågan om hur övningsom-
råden och skjutfält skall användas när förband knutna
till dessa avvecklas. Här är det viktigt att besinna sig.
Alla känner talesättet om barnet och badvattnet. Ut-
skottet uppmanar regeringen att överväga om det är
kostnadseffektivt eller från andra utgångspunkter
lämpligt att behålla och utnyttja vissa anläggningar
och övningsområden.
För det tredje och slutligen gäller det frågan om
försvarsområden och staber inom dessa.
Propositionen är i och för sig inte otydlig i fråga
om kopplingen mellan försvarets folkliga förankring
och Försvarsmaktens geografiska spridning. Vikten
av att anpassa försvarsområdesstaberna till skiftande
förutsättningar markeras också. Däremot finns otyd-
ligheten kvar i de fall då de nya försvarsområdena
kommer att omfatta flera län. I propositionen fram-
hålls endast korthugget att varje län skall innefatta
minst en militär organisationsenhet. Detta resonemang
har utskottet konkretiserat i ett tillkännagivande.
Inom oförändrad ekonomisk ram skall regeringen
överväga att organisera ett antal staber, utöver för-
svarsområdesstaben, i respektive försvarsområde.
Skälen för detta är behovet av samverkan med civila
myndigheter och frivilligorganisationernas behov av
närhet till en militär stab. Exempelvis bör en sådan
lösning med understaber kunna tillämpas inom det
sammanhållna "Smålands försvarsområde".
Herr talman! De militära cheferna på olika nivåer
inom Försvarsmakten har ett svårt arbete framför sig
- ett arbete präglat av stort ansvar. Besvikelse och
frustration behöver omvandlas till förnyelsekraft och
nytänkande. Därför är det viktigt
att Försvarsmaktens anställda känner att vi har
förtroende för deras insatser
att se möjligheterna i det utökade ansvarsområde
som ett vidgat säkerhetsbegrepp skapar
att finna motivation i det fördjupade internationel-
la samarbetet i fredens tjänst.
För att Försvarsmakten skall kunna svara upp mot
de krävande uppgifterna behöver högt kvalificerade
unga män och kvinnor kunna lockas att beträda offi-
cersbanan.
Dagens försvarsbeslut kräver eftervård och om-
sorg - här i riksdagen och inom regering och försvar-
smakt.
Herr talman! Det sammansatta utrikes- och för-
svarsutskottet har redan behandlat arbetet med att få
till stånd ett internationellt förbud mot antipersonella
minor. På centerinitiativ beslöt riksdagen våren 1994
att Sverige skulle verka för ett internationellt förbud.
Sverige var det första land som initierade denna fråga
vid FN:s konferens om översyn av konventionen om
särskilt inhumana vapen. Tyvärr resulterade konferen-
sen inte i något totalförbud. Ett antal mindre förbätt-
ringar uppnåddes dock under det svenska ordförande-
skapet.
Det som fört processen framåt under konferensen
och efteråt är att fler och fler länder valt att själva gå
före. Precis som i kampen för en bättre miljö krävs att
vissa länder agerar som internationella föredömen.
Den tidigare oviljan hos en majoritet i Sveriges riks-
dag att avskaffa de antipersonella minorna har skadat
vår trovärdighet. Detta har jag framfört vid upprepade
tillfällen. Politiskt arbete lönar sig. När regeringen
och Centerpartiet nu gemensamt föreslår ett ensidigt
svenskt förbud skapas möjligheter för Sverige att med
ökad trovärdighet agera för ett internationellt totalför-
bud. Kampen går vidare! Inrättandet av ett internatio-
nellt minröjningscentrum är ett viktigt inslag i den
kampen.</pre><pre>Anf.  33  LENNART ROHDIN (fp) replik:
Herr talman! Anders Svärd säger att jag faller in i
kören när det gäller de som hävdar att Centern och
Socialdemokraterna inte lyssnat i försvarsutskottet.
Vad jag gjorde var att jag citerade vad ordförandena i
Centerns och Socialdemokraternas partidistrikt skrev i
går.
Anders Svärd gråter krokodiltårar över att Folk-
partiet inte har underlag för att precisera alla de ned-
dragningar som vår politik skulle innebära. Varför
det, Anders Svärd? Det är ju centerpolitik att köra ut
övriga partier i alla sammanhang för att ensamma
kunna göra upp med regeringen. Ni har varit fram-
gångsrika, och jag gratulerar! Men gråt inte över
framgången!
När det gäller föreliggande försvarsbeslut har jag
inga fler frågor till Anders Svärd och Centerpartiet.
Detta försvarsbeslut är på varje punkt utan undantag
totalbingo för centerledaren och hans försvarspoliti-
ker. Jag kan bara gratulera!</pre><pre>Anf.  34  ANDERS SVÄRD (c) replik:
Herr talman! Lennart Rohdin talar om krokodiltå-
rar. Han efterlyser material för att kunna ta ställning
och komma med alternativa förslag. Det är i detta
skede, efter två års diskussioner, med förlov sagt ett
ganska enfaldigt påstående.
Försvarsmaktsplanen presenterades av Överbefäl-
havaren i mars i år. Det materialet har alla partier haft
till förfogande. Det har varit en offentlig debatt som
vi alla har haft möjlighet att delta i. Att någon nu den
13 december kan komma och säga att det inte har
funnits något underlag är för mig en fullständigt gåta.
Vilket underlag skall man ha annat än försvar-
smaktsplanen? Är det inte ändå riksdagen, Lennart
Rohdin, som sist och slutligen skall fastställa vilket
försvar vi skall ha? Det trodde jag var en grundläg-
gande demokratiskt utgångspunkt som vi inte ens
behövde diskutera.</pre><pre>Anf.  35  LENNART ROHDIN (fp) replik:
Herr talman! Jag blir här ändå litet överraskad av
Anders Svärd. Visst finns försvarsmaktsplanen. Men
det är ingen hemlighet vilka turer som föregick ÖB:s
slutliga förslag. Där liksom i turerna kring det förslag
som regeringen lade på riksdagens bord har Anders
Svärds parti haft ett mycket stort inflytande, stort
ansvar och stor framgång.
Underlaget för denna påverkan från Centerns sida
i de olika etapperna, som har lett till att Centern har
fått igenom sin politik på alla punkter, har vi på var-
enda punkt som riksdagen i dag tar ställning till inte
haft insyn i.</pre><pre>Anf.  36  ANDERS SVÄRD (c) replik:
Herr talman! Jag tror inte att någon mer än Len-
nart Rohdin ens har tänkt tanken att Centerpartiet har
fått igenom varje punkt av sina tankar i detta för-
svarsbeslut. Det hör också till de utopiska påstående-
na att den lilla parten i en samverkan skulle få igenom
allt. För vad skulle det ske?
Sedan till turerna innan försvarsmaktsplanen kom
fram. Det var också ett led i den demokratiska proces-
sen där hela Försvarsmakten var inblandad och ska-
pade ett underlag på regementsnivå via försvarsgren-
schefer, och där man i försvarsledningen så småning-
om tillsammans med ÖB lade fram ett förslag.
Att det sedan i ett öppet samhälle läcker ut uppgif-
ter i de olika leden är alldeles naturligt och bara bra.
Så skall det vara. Men det är inte detsamma som att
ÖB har tagit ställning förrän han har fått in alla för-
slagen. Det är heller inte obekant att det fanns oenig-
het mellan militärområdesbefälhavare och andra che-
fer.
Jag vill påstå att ÖB har gjort ett sammanvägt
förslag utifrån de förutsättningar som vi hade gett
honom. Sedan har vi ändrat på vissa förutsättningar.
Jag har redovisat dem i fem punkter. Där har vi på
några få punkter korrigerat i grundorganisationen,
men krigsorganisationen ligger fast.</pre><pre>Anf.  37  ARNE ANDERSSON (m) replik:
Herr talman! Jag vill bemärka ett par små punkter
i Anders Svärds anförande, eftersom Anders Svärd
berörde umgängesformen i utskottet, möjligen i en
tankeverksamhet ihop med Lennart Rohdin. Visst har
vi haft dessa 57 sammanträden. Men skulle någon
kunna upplysa om på hur många ställen vi har föränd-
rat i det föreliggande förslaget?
Efter diskussioner som stundom har varit ganska
långa har det slutat med: Det är väl ändå bäst att det
står som det står. Det är precis som om det kära paret
Britt Bohlin och Anders Svärd var så rädda om kort-
husbyggnaden, att pillade man över huvud taget på
den skulle den ramla ihop och aldrig kunna rekonstru-
eras. Jag är uppriktigt sagt inte främmande för att de
har rätt på den punkten. Men det är så umgänget har
gått till, och det har varit tröttsamt att inte ha kunnat
göra någonting.
Anders Svärd talade om FO-staberna och uttryckte
sig så, att propositionen i och för sig inte var otydligt.
Jag vill då tillägga: Det var bara att vänta tills Anders
Svärd hade gjort sitt ändringsyrkande! Då var den
det! Det är det som nu står i propositionen.
Anders Svärd inledde sitt anförande med att tala
om att Centern nu i båda etapperna har samarbetat
med Socialdemokraterna. Det är helt klart att det var
så. Däremot framgick över huvud taget inte om Cen-
tern hade påverkat Socialdemokraterna på någon
punkt. Var det rentav så att Anders Svärd med detta
väl modulerade anförande ville ha sagt: Vi har garan-
terat att socialdemokratisk politik kan fullföljas på
försvarsområdet i Sverige.
Vid samma tid som utskottets betänkande justera-
des stod det på TV-skärmarna hela den dagen i ett
meddelande: Protesterna hjälpte inte. Det blev som
det var tänkt. Centern har lovat att fullt ut stödja So-
cialdemokraterna i frågan. Det stod på skärmarna hela
dagen. Ingenting motsäger att det är precis på det
sättet.</pre><pre>Anf.  38  ANDERS SVÄRD (c) replik:
Herr talman! Vad gäller frågan från Arne Anders-
son om vi i Centern kanske inte har fått igenom nå-
gonting låter jag Lennart Rohdins tidigare replik vara
svar på den frågan. Han påstod att vi har fått igenom
allting. Ni kan ju ta den diskussionen efter den här
debatten.
Sedan tycker jag att det är litet förmätet av Arne
Andersson att börja tala om att börja på att tala om
grundorganisation och annat. Moderaterna har över
huvud taget inte talat om vad de vill. De har sagt att
de vill ha mera pengar, men får de inte de pengar som
de vill ha gör de som barn som inte får som de vill.
De sätter sig ned och gråter, men de talar inte om i
sak vad de vill göra för de pengar som majoriteten
faktiskt är beredd att ställa upp med.
Detta kan inte var någon nyhet för en gammal
riksdagspolitiker och försvarspolitiker som Arne
Andersson att det handlar om att skapa majoritet för
ekonomiska ramar, och de ekonomiska ramarna skall
man använda på bästa sätt. Vari ligger det nya i detta?
Arne Andersson säger att man inte har fått igenom
en enda förändring i utskottet. Det är inte detsamma
som att man inte har fört diskussioner och prövat
argumenten. Man måste till sist ta ställning. Återigen:
När man som Arne Andersson och hans kamrater
väljer att mörka i frågan om vad man vill är det inte så
särskilt lätt att få igenom så mycket.</pre><pre>Anf.  39  ARNE ANDERSSON (m) replik:
Herr talman! Vi har inte fått igenom det vi ville.
Det är därför det har varit en så tråkig förhandling
under ett års tid. Det har varit mera värt att måna om
den majoritet man hade från Socialdemokraternas
sida, och den har Anders Svärd bestått med. Härav
blir det hela onekligen litet träigt. Det var att stöta sin
panna blodig från sammanträde 1-57. Så är det.
Vad gäller Moderaternas politik vill jag säga att
det framgår alldeles exakt av vår partimotion alldeles
hur vi vill se det. Vi vill att grunden för organisatio-
nen ändå skall springa fram ur ÖB:s försvarsmakts-
plan. För den skull yrkar vi nu avslag på era förslag
till förändringar, som sannolikt också kommer att
klubbas i eftermiddag. Vinner vi voteringen i efter-
middag kommer vi att gå tillbaka till ÖB för en orga-
nisationsbestämning. Vi vill ha fast mark under föt-
terna. Det är inte så rasande noga att vi får bestämma
detta själva. Det bör göras med högre kompetens än
vad som finns inom Centern och socialdemokratin. Ni
må ursäkta denna förmätna ståndpunkt!</pre><pre>Anf.  40  ANDERS SVÄRD (c) replik:
Herr talman! Det sorgliga faktumet att Arne An-
dersson är företrädare för åsikten att det är Överbefäl-
havaren som bestämmer över Sveriges riksdag har
framgått med all önskvärd tydlighet. Jag delar inte
den uppfattningen. Jag påstår att det är alldeles kor-
rekt att det är här vi fattar de avgörande besluten.
När man yrkar avslag från Moderaternas sida står
man utan alternativ. Arne Andersson pratar om att
man inte har fått komma fram och att man inte har fått
igenom sina förslag. Förslagen finns i en motion,
säger Arne Andersson. Den kan alla läsa, men sedan
skall förslagen diskuteras och föras samman. När man
inte har fått ramen som man vill ha den har man sagt
att det är fel och att man behöver göra om allting. Det
är det som gör beskyllningen om att inte vilja diskute-
ra till en bumerang. Kom ihåg det, Arne Andersson!</pre><pre>Anf.  41  ÅKE CARNERÖ (kd) replik:
Herr talman! Jag skulle vilja ta upp frågan om för-
svarsområden. Centerpartiet har alltid värnat de lokala
regementena och folkförankringen. Vi kristdemokra-
ter har i mycket samma syn. Det är väldigt viktigt att
Försvarsmakten och totalförsvaret är synligt.
Varför nu slå sönder den väl fungerande lokala
och regionala organisation som finns, och sedan säga
att vi, eftersom vi får tio försvarsområden mindre,
måste försöka hitta andra former och bygga upp nya
organisationsenheter? Varför slå sönder den befintli-
ga? Det är att gå åt fel håll. Folkförankringen är vik-
tig. Vi kan ta ett exempel utifrån de fyra uppgifter
som totalförsvaret skall ha och som vi förhandlade
fram i Försvarsberedningen, där bl.a. Anders Svärd
och jag fanns med hela tiden.
I Gävleborg läggs FO-staben ned. Gävleborg och
Dalarna - X och W län - blir väldig stort med en FO-
stab, 600 000 människor och ca 25 kommuner. Det
blir svårt att utifrån totalförsvarets fyra huvuduppgif-
ter förankra och kontinuerligt samverka i fred.</pre><pre>Anf.  42  ANDERS SVÄRD (c) replik:
Herr talman! Åke Carnerö och jag är alldeles
överens om att det är viktigt med lokal förankring av
ett folkförsvar. Det är detta det hela handlar om.
Beträffande försvarsområdena vill jag börja med
att påminna om att Kristdemokraternas huvudyrkande
är att vi skall följa ÖB:s förslag när det gäller
grundorganisation. Vad säger ÖB om försvarsområ-
den? Jo, han säger att man skall lägga ned 10 försvar-
sområden och inte göra någonting annat.
Vad vi medverkar till - givetvis tillsammans med
Socialdemokraterna för att få majoritet i frågan - är
att försvarsområdena får den indelning som ÖB har
förordat av ekonomiska skäl. Det är mycket pengar att
spara. När det gäller staberna har regeringen fått ett
uppdrag, som jag nämnde i mitt anförande, genom ett
tillkännagivande, som säger att man i ännu större
utsträckning skall undersöka myndigheterna att ha
kvar det väsentliga i en försvarsområdesstab, nämli-
gen kontakten med frivilligorganisationer, kommuner
och andra myndigheter.
Det förslag som nu är betänkandets förslag tillmö-
tesgår detta så långt man kan tycka är rimligt, om man
också skall ha litet respekt för ÖB och hans behov av
att följa våra riktlinjer att spara pengar.</pre><pre>Anf.  43  ÅKE CARNERÖ (kd) replik:
Herr talman! ÖB har naturligtvis utformat sitt för-
slag utifrån den penningsumma som Centern och
Socialdemokraterna skickade med. Genom en organi-
sationsminskning kan det naturligtvis utifrån ÖB:s
synpunkt bli nödvändigt att dra ned ledningsorganisa-
tionen. Kristdemokraterna utgår i huvudsak från ÖB:s
förslag, men jag menar att de fyra huvuduppgifter
som totalförsvaret har är så viktiga, och kommer att
bli än viktigare, att det är nödvändigt att ha kvar en
väl fungerande organisation.
Det talades om att spara pengar. Kristdemokrater-
na har naturligtvis ingenting emot att sanera statens
finanser. Vi var ett av de första partier som propage-
rade för besparingar även när det gäller totalförsvaret.
Men jag menar att man inom befintlig organisation
kunde ha slimmat staberna, och sedan sett efter vad
det fått för konsekvenser. Därefter kunde man even-
tuellt ha förstärkt.</pre><pre>Anf.  44  ANDERS SVÄRD (c) replik:
Herr talman! Efter Åke Carnerös senaste inlägg är
jag inte alldeles säker på att han har läst betänkandet i
denna del. Det är just inom ramen för en slimmad
organisation som man skall överväga att ha mer av
försvarsområdesstabsverksamhet kvar ute i länen,
utöver det man har i försvarsområdets huvudort. Jag
förstår inte riktigt protesterna.</pre><pre>Anf.  45  Försvarsminister THAGE G
PETERSON (s):
Herr talman! Det försvarsbeslut som riksdagen i
dag skall fatta har förberetts mycket grundligt och i
mycket stor öppenhet. Försvarsmakten och försvarets
övriga myndigheter har alla lämnat underlag. För-
svarsdepartementets dörrar har stått öppna för upp-
vaktningar, motförslag och protester. Men det är
regeringen och i sista hand riksdagen som fattar beslu-
ten. Försvarspropositionen är utarbetad med oväld
och med stor noggrannhet.
Jag vill med kraft tillbakavisa alla insinuationer
och allt tal om mygel. I den politiska debatten före-
kommer ibland överdrifter, skamgrepp och personan-
grepp. Så har också varit fallet efter det att försvars-
propositionen lagts fram. Jag har valt att inte polemi-
sera eller bemöta, hur skamliga angreppen än har
varit. I dag vill jag här i kammaren göra ett undantag.
Det senaste dagarna har det gått så långt att man
ifrågasätter de demokratiska institutionernas rätt att
göra en självständig prövning av Försvarsmaktens
förslag, och man ifrågasätter riksdagsledamöternas
oväld. Jag måste säga att jag blev utomordentligt
förvånad och dyster. Jag trodde att en sådan inställ-
ning tillhörde det förgångna.
Herr talman! Jag vill därför göra det fullkomligt
klart att Sverige är en demokrati. Ytterst är det svens-
ka folket som bestämmer i allmänna val. Riksdagen
och regeringen fattar besluten. Myndigheterna är
underordnade riksdag och regering, och myndigheter-
na och deras tjänstemän har att verkställa vad de
demokratiska institutionerna har beslutat.
Det nya försvarsbeslutet lägger grunden för ett
modernt och starkt försvar långt in på nästa århundra-
de. Under den kommande femårsperioden kommer
det svenska folket att lägga ned över 220 miljarder
kronor på sitt gemensamma försvar. Vi sänker för-
svarsutgifterna något därför att krigsrisken har mins-
kat radikalt och vårt säkerhetspolitiska läge har för-
bättrats markant efter det kalla krigets slut.
Men vi sparar mindre än de flesta länder. Det är
inte fråga om vare sig nedrustning eller avrustning.
Det är ett väl avvägt försvarsbeslut som ger vårt land
ett värn mot krigstida angreppshot, ett skydd vid
fredstida påfrestningar och en förmåga att delta i
fredsfrämjande verksamhet utomlands. Försvarsbeslu-
tet fullföljer satsningen på den bästa och modernaste
materielen och tar samtidigt vara på det värdefullaste
vi har i försvaret, nämligen den enskilda människan.
Det är mycket glädjande att en stabil majoritet i
riksdagen står bakom regeringens förslag. Socialde-
mokraterna och Centerpartiet har utarbetat försvars-
propositionen i nära och mycket förtroendefullt sam-
arbete. Men det är värt att framhålla att också Folk-
partiet liberalerna står bakom den föreslagna ekono-
miska ramen.
Det finns sålunda en betydande samsyn i den poli-
tiska mittfåran. På ömse sidor finns däremot partier
med helt motstridiga uppfattningar. Ett parti vill satsa
tiotals miljarder kronor mer på försvaret, andra vill
nedmontera rejält.
När man läser reservationerna blir det tydligt hur
fullständigt splittrad oppositionen är i kammaren i den
här frågan. Det finns bara regeringens förslag, dvs.
Socialdemokraternas och Centerns förslag. Det finns
inte något huvudalternativ, bara spridda meningsytt-
ringar från vänster och från höger - fem motstridiga
partimotioner från fem oppositionspartier. Så är det,
det kan ingen förneka.
Jag noterar - det vill jag gärna säga - med viss be-
svikelse att Moderata samlingspartiet har valt att
isolera sig i försvarspolitiken. Moderaterna står pin-
samt ensamma och utan inflytande i dag i försvarsfrå-
gan. Det beklagar jag uppriktigt. Jag har gång på gång
inbjudit företrädare för moderaterna till överläggning-
ar och samtal. Men moderaterna har av taktiska skäl
slagit igen dörren, och det har skapat förundran och
missmod också inom de egna moderata leden.
Moderaterna blev griniga när de inte fick bestäm-
ma försvarsbudgetens storlek. Då var det enklare för
dem att dra sig tillbaka och låta dörren gå igen, än att
ta ansvar för de svåra besluten. Jag måste säga, herr
talman, att Moderata samlingspartiet kort sagt har valt
den enkla vägens politik, en ensam ökenvandring bort
från det politiska inflytandet i försvarsfrågan. Det
säger faktiskt en hel del om tillståndet i dag i Modera-
ta samlingspartiet.
Det är framför allt tre viktiga frågor som jag vill
lyfta fram i det nya försvarsbeslutet.
För det första skall flexibilitet och förmåga till an-
passning efter skiftande hotbilder styra försvarets
utformning. Det är en följd av det kalla krigets slut
och gamla konfliktsenarier som har mist sin relevans.
Detta är ett försvarspolitiskt nytänkande.
För det andra utgår försvarsbeslutet från ett vidgat
säkerhetsbegrepp. Säkerhetspolitik i vår tid handlar
inte bara om militära angreppshot, utan också om
civila hot och risker. Detta är ett säkerhetspolitiskt
nytänkande.
För det tredje slår Socialdemokraterna och Cen-
tern entydigt fast att folkförsvarstanken skall genom-
syra totalförsvaret. Detta är både ett vägval och en
klar markering av att försvaret av vårt land är hela
svenska folkets angelägenhet.
Herr talman! Samtliga partier har liksom Försvar-
smakten anslutit sig till anpassning som en styrande
princip för försvarets utformning. Anpassning är en
nödvändighet, inte som somliga tycks tro därför att
försvarskostymen har krympts utan därför att det i dag
och under de närmaste åren är omöjligt att förutse den
säkerhetspolitiska utvecklingen på längre sikt. Vi
måste ha en beredskap för att den militära hotbilden
kan förändras till det sämre. Det är därför som an-
passning löper som en röd tråd genom det nya för-
svarsbeslutet. Det är de säkerhetspolitiska bedöm-
ningarna och ingenting annat som avgör de ekono-
miska satsningarna på försvaret. Det har riksdag och
regering slagit fast i det första försvarsbeslutet för ett
år sedan.
Nya säkerhetspolitiska bedömningar kommer att
göras vid kommande säkerhetspolitiska kontrollsta-
tioner. Nästa kontrollstation skall granskas av riksda-
gen 1998, om inte omvärldsutvecklingen motiverar en
ytterligare kontrollstation redan 1997. Vi kan inte
planera för en bestämd hotsituation eftersom vi i dag
inte kan förutse vilka hot vi kan komma att möta. Vi
kan inte ange exakt hur stort försvaret skall kunna bli
i framtiden eftersom vi i dag inte vet hur stort det
behöver bli. I denna fråga, herr talman, befinner vi
oss i exakt samma situation som flertalet andra länder.
Vi måste ha ett försvar som är flexibelt, som för-
mår att utvecklas i takt med omvärldsförändringarna.
Det är det nya. Försvaret skall kunna växa och föränd-
ras om det säkerhetspolitiska läget försämras. Det är
därför som regeringen ställer konkreta krav på kon-
kreta, ständigt aktuella planer och beredskap för hur
det skall gå till.
På längre sikt innebär anpassning förmåga till
ominriktning och tillväxt. Anpassning är då inte bara
kvantitativ tillväxt, inte bara mer av det gamla - fler
brigader, fler soldater eller fler stridsflygplan. An-
passning är också försvarets förmåga att ställa om för
att kunna möta nya hot.
Vi vet att det tar lång tid att anskaffa moderna va-
pensystem. Det är därför som vi i dag satsar stora
belopp på modern materiel - u-båtar, ytstridsfartyg,
flygplan och andra vapen av det allra modernaste
slaget. Vi kommer att köpa ny materiel för mer än 15
miljarder kronor per år, och vi skaffar oss garantier
för att svensk försvarsindustri behåller kompetens och
kunskap på försvarsområdet och materielområdet.
Över en halv miljard, 550 miljoner kronor, avsätts
varje år för just detta.
Moderaterna var tidigt ute och förklarade att det
inte går att bygga en ansvarsfull försvarspolitik på
anpassning. Men efter höstens intensiva debatt får jag
till min glädje konstatera att moderaterna först gjorde
halt och sedan helt om. Det som tidigare var hart när
omöjligt att genomföra är nu en nödvändighet, oavsett
anslagsnivå om jag får tro moderaternas partimotion.
Det som förut hånades av moderaterna är nu enligt
samma partis historieskrivning egentligen deras eget
förslag. Jag bjuder gärna, herr talman, på detta i
glädjen över en moderat tillnyktring på denna punkt.
I vår tid kan inte försvaret betraktas enbart som en
försäkring mot militära angrepp på vårt land. Gör man
det menar jag att man visar okänslighet inför medbor-
garnas legitima krav på trygghet i det fredstida var-
dagslivet, och man gör försvaret en björntjänst. De
resurser som vi bygger upp för att klara kriget måste
vi kunna använda för att möta svåra påfrestningar i
fred. Det vidgade säkerhetsbegreppet och framför allt
synen på försvarets roll i det fredstida samhället gör
de ideologiska skillnaderna tydliga mellan å ena sidan
socialdemokratin och Centern, å andra sidan Modera-
terna. De båda folkrörelsepartierna vill stärka samhäl-
lets förmåga att möta också civila hot och risker.
I hot-och-risk-propositionen tar regeringen för
första gången ett samlat grepp om beredskapen mot
fredstida hot och risker. Regeringen ställer krav på
myndigheterna att varje år i sina årsredovisningar
redovisa beredskapsläget för regeringen. Sedan kom-
mer riksdagen varje år att få en samlad redovisning av
hur beredskapsläget är.
Det här är en nyhet, men det är också ett mycket
klart besked om ett ökat ansvarstagande för de civila
hoten och riskerna. Regeringen vill stärka det civila
försvaret genom att starta utbildning till civila bered-
skapsstyrkor. På sikt skall 10 000 ungdomar utbildas
varje år för uppgifter inom räddningstjänst och be-
folkningsskydd. Det är en viktig satsning och en in-
vestering i kunskap och förmåga. Det har också rönt
stor internationell uppmärksamhet.
Det är detta som Moderata samlingspartiet kallar
för trams.
Att inte bygga upp ett starkare civilt försvar och
en bättre beredskap för att möta de fredstida hoten
vore att misshushålla med resurserna. Det vore att inte
ge Sveriges folk skydd mot civila hot och risker.
Regeringens satsning ger ett starkare civilt försvar
i krig, samtidigt som den ger en fredstida bonuseffekt.
Om ett antal år kommer det att finnas tiotusentals
ungdomar runt om i Sverige med bättre kunskaper i
sjukvård och katastrofberedskap.
Herr talman! En av de viktigaste frågorna för mig
har varit att bevara och utveckla folkförsvarstanken.
Jag tror inte på någon yrkesarmé. Jag är rädd för att
en fortsatt urholkning av värnpliktssystemet hade
skapat en allt större klyfta mellan vanligt folk och
försvaret. Jag instämmer helt och fullt i Överbefälha-
varens uttalande om att det inte går att bygga ett starkt
svenskt försvar utan det svenska folkets stöd. Det är
vad det handlar om.
Vi behåller värnpliktsutbildningen på en fortsatt
hög nivå. Att många ungdomar får en utbildning inom
totalförsvaret är viktigt, men minst lika viktigt är att
utbildningen i sig är meningsfull och utvecklande. Att
göra lumpen skall vara en merit, inte ses som en be-
lastning.
Jag vill passa på att informera riksdagen om att
jag redan i slutet av januari kommer att inbjuda ar-
betsmarknadens parter till överläggningar för att dis-
kutera hur pliktutbildningen skall bli en verklig merit
på arbetsmarknaden.
Men folkförsvaret är också hemvärn och frivilliga
försvarsorganisationer. Hemvärn, lottakårer, bilkåris-
ter och de andra hör framtiden till. Hemvärnet mo-
derniseras och förnyas. Vissa av frivilligorganisatio-
nerna skall erbjudas möjligheter att delta i Östersjö-
samarbetet.
Jag har sedan min första dag som försvarsminister
engagerat mig starkt för att öka antalet flickor som
frivilligt mönstrar och gör värnplikt. Jag vill se mång-
dubbelt fler kvinnliga officerare i framtiden.
Den omställning som försvarsbeslutet innebär
kommer att påverka många anställda och deras famil-
jer och medföra stora påfrestningar för dem. Det är
naturligtvis mycket beklagligt, men det är en konsek-
vens av varje omorganisation. Och varje omställning
innebär en påfrestning också för dem som skall ge-
nomföra den. Vårt försvar har anställda med hög
kompetens, och jag är därför övertygad om att detta
borgar för att det positiva tar överhand över det nega-
tiva och att alla nya möjligheter tas till vara på bästa
sätt.
Herr talman! Socialdemokraterna och Centerpar-
tiet har tillsammans axlat ansvaret för att forma en ny
försvarspolitik, som sträcker sig långt in på nästa
sekel. Vi gör det med utgångspunkt i det vidgade
säkerhetsbegreppet och med en tydlig ambition att
också ta de civila hoten och riskerna på allvar.
Vi fullföljer en omfattande modernisering av för-
svaret.
Vi skapar en bra balans mellan människor och
materiel.
Vi utkräver att försvaret skall ha förmåga till an-
passning efter nya hotbilder.
Vi vidareutvecklar Sveriges beredskap för freds-
främjande humanitära insatser.
Herr talman! Utifrån dessa principer förändrar vi
det svenska försvaret. Utifrån dessa principer skapar
vi ett starkt och modernt försvar på tröskeln till ett
nytt århundrade.
(Applåder)</pre><pre>Anf.  46  ARNE ANDERSSON (m) replik:
Herr talman! Försvarsministern berörde bl.a. folk-
försvarstanken. Jag tycker att det är viktigt att vi äg-
nar några ord åt den, eftersom det dessvärre är en av
de få punkter som vi är överens om vid detta tillfälle.
Men jag vill gärna säga, att med det sätt som för-
svarsministern tar hand om folkförsvarstanken på är
det tur att han har moderater bakom ryggen, som
försöker t.ex. bredda hemvärnets möjligheter. Det är
under försvarsministerns tid, under den allra sista
tiden då propositionen har varit under diskussion, som
fullmakter har lämnats in från hemvärnsmän därför att
medlemskåren i hemvärnet minskar, i stället för att
öka i enlighet med propositionens intentioner.
Vi skall nog sjutton hjälpas åt om folkförsvarstan-
ken, men sluta att raljera!
Jag kopplar då omedelbart över till frågan om vil-
ka som är ute i kylan. Om man har stött sin panna
blodig, som jag sade, vid 57 sammanträden utan att ha
uppnått någonting är det klart att man känner sig vara
litet vid sidan om. Men vi åstundar inte att ha vare sig
ett finger eller en hand med i den här propositionen.
Den är alltför präglad av den socialdemokratiska
politiken och självtillräckligheten för att vi skulle
vilja ha med den att göra.
Det sades av försvarsministern att han har stabila
majoriteter, att han t.o.m. hade hört invändningar
huruvida det var si eller så och att han t.o.m. var upp-
rörd. Det gläder mig att höra att försvarsministern var
upprörd. Om det är på det sättet att de stabila majori-
teterna för ett beslut här i dag uppnås därför att 67,
om jag minns rätt, socialdemokrater som har skrivit
motioner inte tillåts rösta så att de går igenom här i
kammaren, är det inte mycket beställt med socialde-
mokratisk politik.</pre><pre>Anf.  47  Försvarsminister THAGE G
PETERSON (s):
Herr talman! Jag vill säga att jag är glad att äntli-
gen få en debatt med försvarsutskottets ordförande,
även om det bara blir tolv minuter sammanlagt.
Jag har redovisat principerna för regeringens för-
svarspolitik, stödda av Socialdemokraterna och Cen-
terpartiet. Men det är många som i dag ställer sig
frågan vad Moderaternas försvarspolitik egentligen
går ut på, förutom att ni alltid i alla lägen kräver mer
pengar till försvaret. Hur hög försvarsbudgeten än
hade varit hade ni krävt 10 miljarder mer.
Jag har några frågor till Arne Andersson som jag
hoppas att han vill svara på.
För det första motarbetar ni moderater ett starkare
civilt försvar och de civila beredskapsstyrkorna. Det
var det här som Arne Andersson själv kallade
"trams". Vad blir det då kvar av det vidgade säker-
hetsbegreppet, Arne Andersson?
För det andra säger ni moderater nej, litet överras-
kande, till att göra de internationella uppgifterna till
en ny huvuduppgift för försvaret. Då frågar jag: För-
stärker vi inte vår nationella trygghet genom att arbeta
för fred i Bosnien eller genom att stötta de nyblivna
demokratierna runt Östersjön?
För det tredje vill ni moderater uteslutande satsa
på materiel. Men vad händer då med människorna,
med folkförsvarstanken?
För det fjärde vill ni moderater inte redovisa vilka
förband ni vill ha kvar eller vilka ni vill lägga ned.
Varför vill ni inte vara med och ta ansvar för utform-
ningen av det svenska försvaret? Vad vill ni modera-
ter egentligen i försvarspolitiken?</pre><pre>Anf.  48  ARNE ANDERSSON (m) replik:
Herr talman! Nu måste det gå fort, därför att jag
fick många frågor som jag gärna vill svara på.
Jag kan upplysa åhörarna och kammaren om att
jag en dag efter det att Sune Olofson i Svenska Dag-
bladet hade kungjort hur den föreliggande propositio-
nen skulle se ut fick ett telefonsamtal från försvars-
ministern, som sade: Skulle ni ändå inte komma över
och prata om detta? Var det inte litet sent? Jag talade
med min gruppledare, och vi var överens om att det
var sent. Dessutom ville vi tala om den ekonomiska
ramen.
Civila beredskapsstyrkor - det är jättebra, men då
skall vi ha pengar för dem, och inte hämta dem på det
reguljära försvarets bekostnad. Då blir det dumt.
Vi har en lång tradition i den internationella verk-
samheten, längre än de flesta länder i världen. Men att
göra internationell verksamhet till en huvuduppgift
vänder vi oss emot. Den kan på sin höjd vara jäm-
ställd med det svenska försvarets förmåga. Vi anser,
precis som tidigare, att vi skall ha ett så gott svenskt
försvar att vi ur de reguljära styrkorna kan ta ut god
trupp för att delta i internationell verksamhet. Det är
balansen vi talar om, och då är vi mera svenskar än
internationella avseende uppbyggnad av försvaret.
Bygg inte upp meningsskiljaktigheter oss emellan!
Det är så rasande litet som förenar just nu att vi skall
vara aktsamma om de här sakerna, försvarsministern.</pre><pre>Anf.  49  Försvarsminister THAGE G
PETERSON (s):
Herr talman! Såvitt jag förstod fick jag inte svar
på en enda fråga. Dessutom ville Arne Andersson att
jag skulle svara för Svenska Dagbladets skriverier.
Detta måste dock Arne Andersson överlåta till någon
annan.
Mina frågor var: Vad vill Moderaterna i sakfrå-
gorna? Kan ni annat än att säga mer av det gamla och
nej till det nya? Egentligen är det upp till er att avgöra
om ni vill fortsätta den ökenvandring ni befinner er på
när det gäller försvarsfrågan.
Sedan sade Arne Andersson i sitt inlägg, och det
framgår också av partimotionen, att det här försvars-
beslutet skulle vara ett nedrustningsbeslut. Nej, det är
faktiskt inte vare sig nedrustning eller avrustning. Jag
tror att Moderaterna borde vara mer varsamma med
orden. Vår 10-procentiga besparing är mycket mått-
full internationellt sett. Jag undrar vilka ord ni mode-
rater använder när ni träffar partivännerna från rege-
ringarna i Bonn och London, som diskuterar ned-
skärningar på 15 %, 20 % och 25 %. Om 10 % är
nedrustning och avrustning i Sverige, vad är då pro-
centsatserna i deras länder?
Jag vill återigen säga till Arne Andersson och till
kammaren att vi satsar - dvs. Socialdemokraterna och
Centern, och jag utgår även från stöd av Folkpartiet
på den punkten - 220 miljarder på försvaret under
försvarsbeslutsperioden. Det är inga småsummor. Vi
måste väl få någonting för de pengarna. Det militära
försvaret får nästa år 38 miljarder i budgeten, och vi
kommer också nästa år att köpa materiel för 17-18
miljarder kronor. Är det en nedrustning?
Jag umgås gärna med Arne Andersson. Jag har
flera gånger beklagat att vi inte har fått samtal med
Moderata samlingspartiet. Ni har många duktiga för-
svarspolitiker och många duktiga säkerhetspolitiker -
inte minst Carl Bildt - som hade kunnat tillföra samta-
len något. Men ni vill inte ställa upp - av partipolitis-
ka skäl. Ångrar inte Arne Andersson i dag att ni slog
igen de dörrarna?</pre><pre>Anf.  50  TREDJE VICE TALMANNEN (s):
I enlighet med kammarens debattregler är detta
replikskifte därmed avslutat.</pre><pre>Anf.  51  ANNIKA NORDGREN (mp) re-
plik:
Herr talman! Jag vet att försvarsministern värnar
om totalförsvarstanken. Låt mig därför ställa en kon-
kret fråga till försvarsministern.
Det finns ju tankar på att samordna utbildningen
för militär och civil personal inför internationella
insatser. När det gäller totalförsvarsplikten här i Sve-
rige har ÖB kraftfullt avvisat samlokaliserad utbild-
ning för civila och militära totalförsvarspliktiga. Det
här har jag skrivit en motion om, eftersom jag anser
att det ligger ett stort värde i samlokaliserad utbild-
ning - just för att värna om totalförsvarstanken och
öka samhörigheten mellan de här två grenarna som vi
bör försöka få ihop så mycket som möjligt. Det är
dessutom effektivt med tanke på både ekonomi och
resurshushållning.
Därför undrar jag: Hur ser försvarsministern på
det här med samlokaliserad utbildning vad avser civilt
och militärt?</pre><pre>Anf.  52  Försvarsminister THAGE G
PETERSON (s):
Herr talman! Jag tycker att Annika Nordgren säger
mycket klokt och sympatiskt i många sammanhang.
Jag tycker också om Miljöpartiets engagemang för det
vidgade säkerhetsbegreppet och de civila hoten och
riskerna. Jag uppskattar det.
Men man får inte glömma bort eller förringa ris-
ken för framtida militära hot och konflikter. Det går
inte, Annika Nordgren, att ta freden för given. Det går
inte att försvara Sverige med miljövärnsregementen.
Det krävs ett modernt militärt försvar. Där är det
avgrunder mellan våra partiers uppfattning av det
framtida försvaret.
Under försvarsbeslutsperioden vill Miljöpartiet
minska försvarsramen med svindlande 35 miljarder
kronor utöver regeringens förslag. Det är när ni kom-
mer med sådana förslag som jag tycker, och har sagt
tidigare, att det är litet svårt att ta Miljöpartiets för-
svarspolitik på riktigt allvar.
Sverige behöver såväl en bättre beredskap att
möta den nya tidens hot och risker som ett betryggan-
de militärt försvar inför en osäker framtid. Om Miljö-
partiet skulle nyktra till på den punkten så att vi kunde
vara överens om denna utgångspunkt skulle det vara
lättare att föra samtal med Annika Nordgren i andra
försvarsfrågor. I dag har jag litet svårt att göra det,
beroende på att det finns så avgrundsdjupa skillnader
mellan oss.</pre><pre>Anf.  53  ANNIKA NORDGREN (mp) re-
plik:
Herr talman! Nu är helt plötsligt våra besparings-
förslag svindlande. Förut var de minsann för små. Det
finns skillnader i synsätt på Miljöpartiets försvarspo-
litik här. Det tycker jag är trevligt, för det är skillna-
der man skall diskutera. Det är oftast det som leder
fram till konstruktiva ställningstaganden och förslag.
Nej, vi tar inte freden för given, herr försvarsmi-
nister. Det är precis det vi inte gör. Vi vill snarare
investera i att motverka att hotet kommer - investera
för fred. Det innebär inte investeringar av den typ som
försvarsministern var så stolt över nyss. Vi skall köpa
materiel för 17-18 miljarder kronor nästa år, vi skall
satsa 220 miljarder i det här försvarsbeslutet och vi
sparar mindre än de flesta andra länder, sade för-
svarsministern. Det tycker inte jag är något att vara
stolt över.
Vi kanske nu kan lämna den här pseudodebatten
och koncentrera oss på de av våra politiska förslag
som inte har vunnit gehör. Vi kanske skall diskutera
det försvarsbeslut vi skall fatta här i kammaren i dag.
Att säga att något är konstigt i andra partiers försvars-
politik gör inte precis den egna politiken bättre.
Jag önskar att försvarsministern kunde svara på
min konkreta fråga om samlokaliserad utbildning.</pre><pre>Anf.  54  Försvarsminister THAGE G
PETERSON (s):
Herr talman! Jag vet, Annika Nordgren, att både
Försvarsberedningen och dess ordförande Lars Rekke
har lyssnat mycket noga på era synpunkter. Jag vet
också att både Britt Bohlin och Anders Svärd lyssnat
och tittat mycket på Miljöpartiets förslag i olika sam-
manhang. Det är alltså inte så att man är ointresserad
av era förslag, men förslagen har varit sådana att det
inte har gått att följa dem.
Ta t.ex. materielområdet. Jag har sagt det tidigare:
Vi kan inte låta svenska pojkar och flickor i en
krigssituation sitta på stranden, i Stockholms skärgård
eller runt Sveriges kuster, och bara titta ut i vattnet.
De måste ha ytstridsfartyg, ubåtar och moderna vapen
för att kunna försvara vårt territorium. Jag har inte
lyckats få fotfäste för detta budskap hos Miljöpartiet.
Som svar på frågan framgår det mycket tydligt av
propositionen att vi skall samordna resurserna mellan
det militära och det civila försvaret. Det är också det
nya i försvarsbeslutet: Vi skall ha ett samutnyttjande.
Det är bra för skattebetalarna, men det är också bra
både för det civila och för det militära försvaret.
Mycket av Annika Nordgrens tankegångar kan vi
säkert väva in i ett sådant sammanhang.</pre><pre>Anf.  55  LENNART ROHDIN (fp) replik:
Herr talman! Sverige är och skall förbli en demo-
krati - där kan jag instämma till fullo med försvars-
ministern. Sedan är vi säkert också överens om att
demokratin i sig aldrig är en garant för att det inte
ändå fattas tokiga beslut ibland.
Försvarsministern sade att Folkpartiet står bakom
den ekonomiska ramen. Ja, det gör vi. Föreliggande
underlag medger inte något annat. Vi skulle, det har
vi sagt flera gånger tidigare, gärna spara ännu mer. I
dag saknas dock underlag för ett sådant ställningsta-
gande.
Försvaret skall inte kosta en skattekrona mer än
vad som behövs i dag. Men om det behövs skall det
också kunna växa så starkt och så snabbt som då
behövs.
Då måste jag fråga försvarsministern: Varför skall
man med hänvisning till sekelgamla dogmer ha kan-
ske dubbelt så många värnpliktiga i krigsorganisatio-
nen, om de inom samma ekonomiska ram är sämre
utrustade och utbildade än de kunde ha varit? Om det
blir allvar och de skickas ut på det moderna slagfältet
blir den mänskliga kostnaden mycket större än den
ändå tvingas bli. Vore inte det ett alldeles för högt
pris för folkförsvarstanken? Den skall ju bära också
om det blir allvar.</pre><pre>Anf.  56  Försvarsminister THAGE G
PETERSON (s):
Herr talman! Jag har inget emot Lennart Rohdin
och Folkpartiet. I början av min försvarsministerperi-
od hade jag många förtroendefulla samtal med Folk-
partiet. Men Folkpartiet liberalerna väljer sin egen
väg i försvarspolitiken. Detta är heller inte första
gången, utan kammaren har säkert minne av det in-
bördeskrig som rådde mellan regeringskollegerna
Anders Björck och Bengt Westerberg inför det senas-
te valet. Det starkaste intrycket man får när man tar
del av Folkpartiets försvarspolitik är att Folkpartiet
inte kan ena sig om en gemensam försvarspolitik med
någon annan, och en förutsättning för att få framgång
i det politiska arbetet är ju att man kan kompromissa,
ge och ta.
Nu har Folkpartiet det gemensamt med de förena-
de högerpartierna Moderaterna och Kristdemokrater-
na att man vill satsa på materiel men inte på männi-
skor. Folkpartiet sätter tekniken i centrum på ett sätt
som pekar rakt mot en yrkesarmé, och då tycker jag
att man skall säga det rakt ut och inte göra en massa
omskrivningar.
Folkpartiet vill inte satsa lika mycket pengar på
försvaret som Moderaterna, och det tycker jag är ett
riktigt val. Man förespråkar tio armébrigader - eller
är det åtta? - att jämföra med Moderaternas 14. Vil-
ken gemensam försvarspolitik blir det av detta?
Jag vill gärna upprepa det jag sade i mitt inled-
ningsanförande, att jag noterar med tillfredsställelse
att Folkpartiet sluter upp bakom Socialdemokraternas
och Centerns förslag till försvarsram. Men att Folk-
partiet gör det innebär ju ingen anslutning till de båda
folkrörelsepartiernas säkerhets- och försvarspolitiska
grundsyn, eftersom Folkpartiet alltför mycket satsar
på vapen och teknik. Jag beklagar det, för en gång i
tiden var faktiskt folkförsvarstanken mycket levande
hos liberalerna, hos de frisinnade och sedan hos Folk-
partiet.</pre><pre>Anf.  57  LENNART ROHDIN (fp) replik:
Herr talman! Tanken på allmän värnplikt föddes i
det liberala politiska lägret, och det finns ingenting
som talar för att det skulle vara bättre med en yrkes-
armé än med allmän värnplikt. Men pliktlagen säger
att man skall ta ut dem som behövs för krigsorganisa-
tionen, varken fler eller färre. Det står vi fast vid.
Försvarsministern säger att Folkpartiet satsar mer
på materiel och mindre på människor. Om man gör
tvärtom skickar man ut för många soldater, otillräck-
ligt utbildade, otillräckligt utrustade, otillräckligt
skyddade i det moderna kriget. Det är möjligt att det
är att slå vakt om folkförsvarstanken, men det blir ett
fruktansvärt blodigt pris. Att satsa på att ge bästa
möjliga utrustning och utbildning till de soldater som
ändå måste försvara vårt land om det blir allvar, det är
också omtanke om just de människor som vi med
värnplikten tvingar att göra detta åt oss.
Försvarsministern sade också att Folkpartiet väljer
sina egna vägar, men politik är också att kompromis-
sa, byta argument och liknande. Ja, vi hade inte haft
något emot om dörrarna hade varit vidöppna under
hela den här försvarsbeslutsprocessen. Men vi ser ju,
med erfarenhet från energiförhandlingar och liknande,
att Centerpartiet ställer sina krav, och har man en
uppgörelse får man ju följa den. Vi blir då tvungna att
gå vår egen väg.
Efter att ha hört Britt Bohlin tidigare i debatten
väntar jag nu på sedvanligt sätt på de retoriska frågor
som kommer när jag inte längre har replikrätt.</pre><pre>Anf.  58  Försvarsminister THAGE G
PETERSON (s):
Herr talman! Jag skall inte komma med några frå-
gor. Jag tycker inte att Lennart Rohdin behöver bli sur
eller ledsen nu. Så här nära jul och allt! Jag startade ju
överläggningar med Folkpartiet. Innan jag hade sam-
tal med Centern var det Folkpartiet som gällde. Men
eftersom jag menar att ett svenskt försvar är både
materiel och människor kunde inte samtalen fortsätta.
Dessutom ville ni spara mycket mer på försvaret än
vad jag ville göra.
Jag är tacksam för erkännandet att inget säger att
det blir bättre med en yrkesarmé än en värnpliktsar-
mé. Om Lennart Rohdin menar allvar med det utta-
landet har vi faktiskt en bra grund att bygga vidare på
för fortsatta samtal. Jag tror inte att Centerpartiet har
någonting emot att få in Folkpartiet i samtalskretsen.
Vi har ju några timmar på oss till voteringen, så om
Lennart Rohdin vill fullfölja sitt resonemang och är
beredd att använda eftermiddagen kan ni kanske
komma överens på de här punkterna och stödja det
som Lennart Rohdin just sade.
Det är faktiskt inte så att vi svälter ut materielsi-
dan, och det vet Lennart Rohdin mycket väl. Vi köper
och moderniserar just nu materiel som aldrig förr.
Nästan hälften av den stora försvarsbudgeten går
faktiskt till materielinköp. Jag fick lära mig på FMV
förra veckan att vi nästa år kommer att köpa materiel
för uppemot 18-19 miljarder. Vi har beställt fyra nya
ytstridsfartyg i miljardklassen, vi bygger vårt eget
flygplan, vi har sjösatt tre nya, kanske de mest mo-
derna ubåtarna i världen, vi får nya stridsvagnar, och
mycket mer. Inte tar vi risker med Sveriges soldater,
när vi har den mest moderna materiel som vi någonsin
har haft i Sverige!</pre><pre>Anf.  59  HENRIK LANDERHOLM (m):
Herr talman! Dagens fråga, försvaret av Sverige,
handlar inte om krig utan om kärlek. Ibland målas det
upp att vi som är anhängare av ett starkt militärt för-
svar skulle tycka mer om vapen än om människor.
Här i dag har vi anklagats för militarism och manligt
tänkande. Verkligheten är naturligtvis en annan. För-
svaret handlar om kärleken till medmänniskorna och
om omtanke, så att medborgarna skall kunna känna
trygghet. Att de mest akuta militära hoten är borta
förändrar inte det. Vi här har ändå ett ansvar att forma
ett försvar mot de hot som kanske inte kan skönjas en
bit in i framtiden.
Försvaret är en djup humanitär verksamhet. Det vi
försvarar är mänskliga värden, värden som är gemen-
samma för de flesta av oss: äganderätt och marknad-
sekonomi, yttrandefrihet och demokrati. Därför skall
ingen av oss någonsin be om ursäkt för våra försvar-
sansträngningar. De har ett högt moraliskt värde,
eftersom de försvarar höga moraliska värden.
Försvaret av Sverige måste också ske med hög
moral och stor humanitet. Folkrättsbrott, brutalitet
och barbari har ingen plats hos oss, och aldrig någon-
sin skall mer våld än vad nöden kräver användas för
att hindra en angripare och skydda vårt land och folk.
I flera avseenden innehåller dagens utskottsbetän-
kande emellertid moraliska betänkligheter. Det gäller
bl.a. frågan om försvarets totala styrka och förnyelse,
men det gäller också frågan om det är försvarbart att
ta den risk som regeringens förslag om en mindre
säkerhetsmarginal och därmed större risktagning
faktiskt innebär. Det gäller också om vi tror på för-
svarets inneboende förmåga till anpassning, dvs. upp-
rustning om mörka moln börjar torna upp sig vid
horisonten. Är anpassningsfilosofin ett trumfkort,
eller är det försvarsministerns svagaste kort som ut-
skottet än en gång har synat? Den moraliska aspekten
på frågan om anpassning och återtagning är naturlig
att föra fram. Kan medborgarna lita på att politiker
och militärer klarar av det här? Tror vi på det, eller är
det att slå blå dunster i folk att hänvisa till att det
ordnar sig sedan?
Moral handlar också två andra delfrågor i dagens
beslut om. Det gäller frågan om ett ensidigt svenskt
minförbud och frågan om pliktsystemets utnyttjande
till s.k. civila beredskapsstyrkor. Låt mig först säga
några ord om civilplikten och värnplikten.
Pliktsystemet är grunden för försvarets personal-
försörjning. Därom är vi ense. Det gäller särskilt
armén och kustartilleriet. Pliktsystemet garanterar en
viss folklig förankring, eftersom många deltar i för-
svarsansträngningarna. Men det är också, så länge
som det svenska försvaret är så stort i förhållande till
vår lilla folkmängd, helt nödvändigt för att vi skall
kunna få så många och så duktiga soldater och civilp-
liktiga som möjligt. Att vi inte har ett yrkesförsvar i
Sverige är enligt min mening i första hand inte ett
ideologiskt val utan ett sakligt. Hur skulle det annars
gå till att rekrytera ett försvar med våra förutsättning-
ar?
Pliktsystemet har gamla anor. Redan i forntidens
Sverige gick bönderna man ur huse för att försvara sin
hembygd, men just sin hembygd och inget annat.
Under Sveriges stormaktstid utskrevs soldater där-
emot med tvång, även för utrikes krigstjänst. Men
under Sveriges senaste fredliga århundrade utan
värnplikt, dvs. fram till år 1901, var yrkesrekrytering-
arna legio.
Vad skiljer då årets pliktbeslut, som nu ligger på
riksdagens bord, från tidigare års? Jo, och det är all-
varligt, vi är inte längre överens partierna emellan om
vad plikten skall nyttjas till. Den tuffa, men ytterligt
noggranna, genomgång av pliktsystemet som gjordes
av alla partier tillsammans i Pliktutredningen 1990-
1991, resulterade i ett gediget stycke lagstiftning,
lagen om totalförsvarsplikt, som antogs av denna
kammare för nästan exakt två år sedan.
Nu bryts det gemensamma ansvarstagandet för
pliktsystemets utformning genom förslaget att
grundutbilda unga män till s.k. civila beredskapsstyr-
kor. Detta förslag var dåligt underbyggt hösten 1995
när det först lades fram, och det är inte bättre i dag.
Då handlade det om att unga män skulle kommende-
ras till korttidsutbildning för att med granruska i hand
stå beredda vid t.ex. skogsbränder. Nu har syftet
plötsligt förändrats. Det handlar inte längre om att
möta i första hand förra årets slagnummer, svåra na-
tionella påfrestningar i fred, utan om att stötta kom-
munernas åtaganden inom t.ex. barn- och äldreom-
sorg.
Ingen i denna kammare kan väl säga att detta inte
är behjärtansvärda uppgifter. Men om vi inte vet vilka
behov som föreligger eller vilka utbildningsbehov
som bör lösas och inte har vägt detta mot andra behov
i totalförsvaret och andra sätt att lösa den rekrytering
som riksdagen fattade beslut om förra hösten, då
måste vi ställa oss frågan om dyrbar grundutbildning
av unga män i sina bästa år är rimlig i det här hänse-
endet. Den här frihetsinskränkningen är enligt min
uppfattning omoralisk, och de partier som står bakom
den får ensamma motivera missbruket av pliktsyste-
met.
Vi anvisar som jag sade i december 1995 gemen-
samt till försvarsutskottet i första hand andra lösning-
ar än dyrbar grundutbildning som sätt att lösa dessa
behov. Krigsplacering av redan yrkesverksamma
genom allmän tjänsteplikt eller krigsplacering genom
avtalsskrivning med frivilligorganisationerna tyckte
försvarsutskottet då var rimliga lösningar.
Jag tycker - det är hårda ord, men jag yttrar dem
ändå - att regeringens och utskottsmajoritetens för-
slag till beslut är ett hån mot de unga människor som
på lösa boliner tvingas till denna tjänstgöring, men
också ett hån mot de mycket tydliga synpunkter som
riksdagen gjorde till sina genom sitt kraftiga ifrågasät-
tande av rekryteringen till dessa beredskapsstyrkor
förra året.
Regeringen lyder enligt min uppfattning inte riks-
dagen, och det är mycket allvarligt, men än värre är
att utskottsmajoriteten väljer att gå emot gjorda upp-
görelser och pressar igenom så dåligt underbyggda
förslag som just detta.
Regeringen har sökt strid före samverkan i plikt-
frågan. Det är allvarligt, och det är ett frångående av
de principer om konsensus som varit gällande sedan
den allmänna värnpliktens införande för snart 100 år
sedan. Tyvärr riskerar det att motverka försvarsminis-
terns egna ambitioner att stärka pliktsystemet. Genom
diskutabelt utnyttjande av pliktsystemet, som alla
partier inte står bakom, urholkas ju den folkliga moti-
vationen och stödet för pliktsystemet. Det tycker inte
jag är bra.
Anpassningsfrågorna är också i ordets djupaste
bemärkelse moraliska frågor, eftersom de handlar just
om svenska folkets förtroende för politikernas förmå-
ga att fatta rätt beslut i rätt tid och för statsapparatens
i övrigt förmåga, inklusive försvaret, att öka och för-
ändra sin förmåga när det behövs. I likhet med förra
året ställer sig utskottet skeptiskt till det underlag som
presenterats av regeringen. Grundprincipen är oan-
tastlig. Den fattade vi beslut om redan i försvarsbeslu-
tet 1992, och vi moderater var anhängare till detta i
vår partimotion hösten 1995. Jag förstår inte varför
försvarsministern har valt att något förleda kammaren
i denna fråga vad gäller Moderaternas inställning.
Däremot - och det är ett ansvar inte bara för modera-
ter utan för alla - gäller det att ställa sig frågan om
hur detta skall gå till i praktiken. Vackra ord är en
sak, men verklighet och handling är en annan.
Regeringen har inte presenterat annat än lösryckta
förslag om en litet större krigsorganisation, 300 offi-
cerare extra, litet gammal materiel i mobiliseringsbe-
redskap och satsning på forskning och teknisk ut-
veckling; allt till en sammanlagd kostnad av
550 miljoner om året. Det är mycket pengar, men man
måste fråga sig vilken effekt de får. Regeringen har
inte trovärdigt lyckats beskriva hur det hela skall gå
till. Det gäller särskilt frågorna om hur nya förband
skall kunna förses med kvalificerade vapensystem.
Regeringen har heller inte redovisat vad man anser att
försvaret skall anpassa sig till.
Jag tror, och där har vi övertygats under utskotts-
behandlingen, att det är rimligt att inte sätta upp exak-
ta mål för vad vi skall klara av om tio år. Vi måste ha
en rullande planering och ett rörligt mål, därför att
världen och hotbilden utvecklas. Men för att över
huvud taget ha någon grundval för de beslut om åt-
gärder som nu kostar 550 miljoner måste vi ju ha en
tanke och ett spektrum av möjligheter att arbeta mot
och som planeringen inriktas mot. Det finns inte i dag.
Det är viktigt att noggrant penetrera hela anpass-
ningsproblematiken. Det behövs utbildningsanord-
ningar, övnings- och skjutfält, planer i pärmar och en
mängd beredskapsavtal innan det här blir verklighet.
I likhet med regeringens eget konstaterande att ett
betydande utvecklingsarbete återstår, som väl får
betraktas som ett av årets tydligaste understatement,
kritiserar utskottet återigen enhälligt regeringen för
den bristande förmågan att ta fram ett beslutsunder-
lag. Nu förutsätter utskottet att regeringen återkom-
mer när jobbet är klart, och det hoppas jag blir snart.
Problemet med den kortsiktiga återtagningen är att
den lätt kan få en snöbollseffekt om riksdagen fattar
felaktiga beslut. Därför är de beslut om årlig redovis-
ning av beredskapsplaner, både för kortsiktig åter-
tagning och för långsiktig tillväxt och anpassning,
som försvarsutskottet nu föreslår kammaren viktiga
beslut.
Även minfrågan har flera moraliska dimensioner.
Den gängse frågan handlar om ifall svenskt ensidigt
förbud är moraliskt riktigt, eftersom det skulle kunna
hjälpa till på vägen mot en värld fri från truppminor.
Det är denna argumentation som Anders Svärd har
framfört. Om det verkligen har någon betydelse vet
ingen. Inte ens dess upphovsman, försvarsministern
själv, har velat kommentera förbudets betydelse för
möjligheterna att nå målet, ett internationellt totalför-
bud. Jag vill inte här i kammaren utesluta ett ensidigt
svenskt minförbud och att det skulle kunna vara till
nytta. Men det borde vara uteslutet att fatta ett beslut
på så svaga grunder som dem som regeringen har
presenterat. Minfrågan borde ha utretts före beslutet i
stället för efter, och varje anhängare av förbudet bor-
de ge sin syn på hur den förlorade försvarsförmågan
skall ersättas och hur denna ersättning skall bekostas.
De bortglömda humanitära frågorna i samband
med minorna är de om det lidande och den död som
svenska soldater i större utsträckning kommer att
drabbas av om de blir angripna. Om de skall göra
minornas jobb, vem riskerar livet då? Civilbefolk-
ningen, kanske främst i Norrland, kommer att drabbas
snabbare av krigshandlingarnas verkningar eftersom
vi inte kommer att hinna skicka förstärkningar på
samma sätt som i dag. Varför skall de drabbas av död
och lidande, vilket ett minförbud kan komma att inne-
bära, om det sannolikt är verkningslöst för uppnående
av det övergripande målet?
Herr talman! Vi moderater har många reservatio-
ner till detta betänkande, närmare bestämt 14 egna
och 14 tillsammans med andra partier. Tillsammans
med 5 särskilda yttranden ger det åtminstone mig,
som har både läst och skrivit, en helhetsbild av vår
politik.
Vi står bakom varje reservation i exakt samma ut-
sträckning, men av tidsskäl väljer jag att yrka bifall
till endast reservation 1 mom. 11 och mom. 46. I
övrigt instämmer jag i de yrkanden om bifall till de
reservationer som lämnats av oss moderater i utskottet
som Lennart Rohdin och Åke Carnerö redan har gjort.</pre><pre>Anf.  60  JAN JENNEHAG (v) replik:
Herr talman! Henrik Landerholm tog upp pliktsys-
temet. För mig är det ett ideologiskt grundat sätt att
hantera ett personalbehov. Det är inte fråga om vad
som är praktiskt rent allmänt eller ekonomiskt fördel-
aktigt. Det handlar ytterst om det kollektiva ansvaret
för dödandet. Jag menar att varje annat system riske-
rar att urholka detta kollektiva ansvar och minska
möjligheterna att utkräva det.
Däremot finns det naturligtvis gränser för vilka
uppgifter som samhället med folklig acceptans kan
kräva skall utföras. Pliktsystemet kan inte användas
för vilka triviala uppgifter som helst. Samhällets ut-
övande av våld i en allvarlig situation när vi själva
blir utsatta för våld är ingen trivial uppgift, och jag
tror att det är ytterst viktigt att vi behåller det system
vi har för den saken, just av ideologiska skäl.
Minförbudet har vi olika åsikter om. Det finns en-
ligt min mening ingen anledning att tro att vår förmå-
ga att genomdriva det internationella förbudet skulle
minska av att vi själva genomför ett ensidigt beslut.
När det dessutom sker i en säkerhetspolitiskt gynnsam
situation har vi allt att vinna på att det genomförs just
nu.</pre><pre>Anf.  61  HENRIK LANDERHOLM (m) re-
plik:
Herr talman! Jag kan hålla med Jan Jennehag om
att om ett ensidigt svenskt minförbud efter noggrann
utredning skall genomföras är den tidpunkt som rege-
ringen har valt ovanligt välvald.
Däremot är kärnfrågan den som Jan Jennehag
ställer men omvänt. Frågan är inte om detta hindrar
oss från att ytterligare trycka på i de internationella
förhandlingarna om ett internationellt minförbud, utan
frågan är om det ökar våra möjligheter - det har re-
geringen inte lyckats bevisa - och i så fall i vilken
utsträckning.
När det gäller frågan om pliktsystemets utnyttjan-
de konstaterar jag att vi från delvis olika utgångspunk-
ter har liknande inställning. För mig är det däremot
väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, att acceptera
det förslag som nu ligger på riksdagens bord och som
innebär en försöksverksamhet där 750 man skall ut-
bildas till något som kommunerna inte har bett om
utan som har pressats fram genom en process där man
verkligen har fått värka fram befattningar. Dessutom
får de betalt för att genomföra förslaget. Det finns
ingen krigsorganisation, det finns inget definierat
behov och något sådant eventuellt behov har inte
vägts mot andra behov. Det är anledningen till att vi
är motståndare till den här korttidsutbildningen av
civila beredskapsstyrkor.
Däremot är vi definitivt anhängare av längre ut-
bildning när det gäller en del kvalificerade uppgifter i
det civila försvaret - t.ex. befolkningsskydd och
räddningstjänst. Även det civila försvaret behöver ung
och kvalificerad personal som också enligt vår upp-
fattning kan tillgodoses endast genom pliktrekryte-
ring.</pre><pre>Anf.  62  JAN JENNEHAG (v) replik:
Herr talman! Jag kan inte se att den verksamhet
som nu föreslås på något vis skulle vara otänkbar
inom det nuvarande pliktsystemet. Förändringar måste
naturligtvis börja någonstans, och själva syftet med
systemet är att vi skall pröva hur det kan komma att
fungera. Regeringens och utskottets förslag i det här
stycket ligger alltså väl i linje med vad jag själv tyck-
er.
Ett minförbud som vi själva inte är beredda att ta
de omedelbara konsekvenserna av minskar vår tro-
värdighet i det internationella arbetet. Det är min
utgångspunkt. Därför välkomnar jag det här beslutet.
Jag tror att det på ett mycket konstruktivt sätt stärker
våra möjligheter att arbeta för ett internationellt för-
bud.</pre><pre>Anf.  63  HENRIK LANDERHOLM (m) re-
plik:
Herr talman! I minfrågan konstaterar jag att Jan
Jennehag vänder sig mot sin tidigare uppfattning, att
detta inte hindrar det svenska arbetet för ett interna-
tionellt minförbud, och det tror inte heller jag ett
ögonblick. Däremot är jag långt ifrån övertygad om
att det stärker de svenska möjligheterna att driva
igenom ett sådant förbud.
Min motvilja mot de civila beredskapsstyrkorna
beror på att krigsorganisationen inte är definierad, på
att det inte är klargjort att det skall syfta till krigspla-
cering, att förbandsomsättningen inte är klargjord och
framför allt på att det som riksdagen fattade beslut om
förra året - att man i första hand skulle söka andra
lösningar för att fylla dessa behov, dvs. allmän tjäns-
teplikt och rekrytering genom frivilligorganisationer-
na - inte är ordentligt genomlyst. Vi har i utskottet
varit beredda att dra tillbaka vårt eget förslag i parti-
motion och be regeringen återkomma när frågan om
behov, volym osv. är utredd; kommunerna är inte
färdiga med det förrän den 1 juli nästa år. Men denna
möjlighet att få ett ordentligt beslutsunderlag innan
riksdagen tar ställning har förvägrats oss av utskotts-
majoriteten, och det är jag den förste att beklaga.</pre><pre>Anf.  64  ANDERS SVÄRD (c) replik:
Herr talman! Beträffande minförbudet är jag, lik-
som Jan Jennehag, helt övertygad om att ett sådant
skulle ha stor betydelse. När Sverige nu vill driva
frågan om ett internationellt förbud kan vi lyckas
bättre i den avsikten när vi är beredda att i handling
visa att vi också vill gå före. Jag tycker att det är en
stark grund för det här att vi vill medverka till att man
kan få stopp på något som innebär att ett stort antal
människor årligen skadas i andra länder - jag är med-
veten om att det inte är i Sverige.
Det är ju ändå inte fråga om ett anfallsvapen, så
även om alla samtidigt skulle avskaffa de antiperso-
nella minorna hamnar det land som till äventyrs skulle
bli anfallet inte i någon ny situation. Jag är alldeles
övertygad om det riktiga i det här.
Vi är för närvarande inte utsatta för något hot -
det är vi överens om i Försvarsberedningens arbete.
Vi har god tid på oss att fundera över om vi behöver
någon ersättning och vilken den i så fall skall vara.
Det vore fel att nu skynda åstad och bestämma sig för
en ersättning som med stor sannolikhet skulle kunna
vara fel den dag vi eventuellt skulle behöva en er-
sättning för minorna.</pre><pre>Anf.  65  HENRIK LANDERHOLM (m):
Herr talman! Problemet är ju att vi blottlägger för-
svaret av Norrland utan att anvisa ett alternativ.
Som jag tidigare sade är omvärldsläget sådant att
om vi verkligen bestämmer oss för att genomföra ett
ensidigt svenskt förbud efter en noggrann utredning är
den tidpunkt som regeringen har valt god. Däremot är
underlaget inte gott. Jag måste ställa den humanitära
frågan på sin spets. Menar Anders Svärd att det är av
större humanitärt värde att svenska soldater som skall
göra minornas jobb utsätts för ökade risker, trots att
de svenska minorna inte på något sätt bidrar till civil-
befolkningens lidande i tredje världen?</pre><pre>Anf.  66  ANDERS SVÄRD (c) replik:
Herr talman! Henrik Landerholm säger att vi
blottlägger försvaret av Norrland. Men vi är ju fak-
tiskt överens om att det under ett antal år framöver
inte föreligger något hot. Finns det inte något hot
handlar det inte heller om något blottläggande.
Hur hotbilden ser ut är noggrant utrett, och mot
den bakgrunden menar jag att vi har tid att i lugn och
ro arbeta med de eventuella ersättningsbehov som kan
uppkomma i framtiden, men det viktiga nu är att vi
sällar oss till de länder som redan har gått före och
med det markerar allvaret i den här saken.</pre><pre>Anf.  67  HENRIK LANDERHOLM (m) re-
plik:
Herr talman! Jag ifrågasätter inte Anders Svärds
ställningstagande utifrån hans personliga moraliska
utgångspunkter. Däremot ifrågasätter jag hans värde-
ring av försvaret av Norrland. Med samma argumen-
tation skulle vi kunna ta bort även resterande delar av
det militära försvaret i Norrland - det finns inte något
hot nu. Problemet är att minorna i dag är en integrerad
del av den försvarseffekt som vi behöver kunna utväx-
la i Norrland. Ett ensidigt förbud kommer på några
års sikt att kraftigt sänka den operativa försvarseffek-
ten. Då måste man i samband med diskussionen om
ett ensidigt svenskt totalförbud ta upp de frågor som
är relevanta, nämligen dem om ersättningsvapen,
splitterbomber till JAS, långräckviddigt artilleri och
större andel territorialförsvarsförband - låt vara att
det finns en humanitär nackdel med dem; de innebär
ju att svenska soldater utsätts för större risker än vad
som skulle ha varit fallet om minorna hade varit där.
Varför utreddes inte denna fråga - sakligt, noggrant
och grundligt - innan förslaget om förbud lades fram i
riksdagen? Denna fråga är ännu obesvarad.</pre><pre>Anf.  68  Försvarsminister THAGE G
PETERSON (s):
Herr talman! Jag lyssnar alltid med stort intresse
på Henrik Landerholm, därför att han ibland kan
kosta på sig att kritisera också det egna partiet.
Moderaterna vill ha 20 miljarder kronor mer till
försvaret under försvarsbeslutsperioden. Jag utgår
från att detta är pengar som skall gå till det militära
försvaret. Hur skall det betalas? Jo, Moderaterna
säger i sin ekonomiska partimotion att de högre för-
svarsutgifterna skall betalas genom att man skall spara
ytterligare på kommunerna.
Men, Henrik Landerholm, 20 miljarder kronor är
faktiskt 80 000 jobb i vården och omsorgen. Jag drar
slutsatsen att det är de lågavlönade, alltså främst
kvinnor, undersköterskor, hemsamariter, vårdbiträ-
den, som skall betala för Moderaternas extra miljarder
till det militära försvaret. Då har jag frågan till Henrik
Landerholm: Tycker verkligen Henrik Landerholm att
det är en bra och rättvis idé?</pre><pre>Anf.  69  HENRIK LANDERHOLM (m) re-
plik:
Herr talman! Försvarsministern är mycket väl
medveten om att staten har vissa grundläggande upp-
gifter. Till de allra mest grundläggande hör att värna
medborgarnas väl och ve och deras trygghet mot inre
och yttre hot. Det militära försvaret och det civila
försvaret är därmed bland samhällets allra viktigaste
och allra främsta uppgifter. Att ställa ytterligare sats-
ningar på det militära försvaret - en något högre för-
säkringspremie med ett mindre risktagande, även om
försvarsministern vänder sig emot den beskrivningen
- mot utpekade besparingar i andra delar av den of-
fentliga sektorn är ungefär lika begåvat som att säga
att Socialdemokraterna satsar 38 miljarder på För-
svarsmakten nästa år, varav 17 miljarder i materiel-
kostnader. Där har emellertid försvarsministern fel,
det är inte nyanskaffning för 18-19 miljarder det
handlar om, utan det beloppet innefattar även reserv-
delar, ammunition och annat smått och gott. Att
koppla de 38 miljarderna direkt till de nedskärningar i
a-kassan och andra sociala system som regeringen nu
medför är inte den retorik som försvarsministern själv
brukar använda på sina möten.
Vi gör den här prioriteringen inom ramen för ett
samlat, hållbart budgetalternativ, som också innehål-
ler en mängd skattesänkningar, både för låginkomst-
tagare och för företag, som på ett helt annat sätt än
den socialdemokratiska politiken skulle kunna få fart
på Sverige. Försvarsministern måste se våra 19,7
miljarder under femårsperioden i ett helhetsperspek-
tiv. Jag anstränger mig att lyssna på försvarsminis-
terns helhetsargument och ställer inte just de 38 mil-
jarder som ni vill lägga på det militära försvaret nästa
år mot någon annan specifik utgift, utan förutsätter att
ni står för helheten i er politik på samma sätt som vi
står för helheten i vår. Vi är övertygade om att den är
bäst för Sverige.</pre><pre>Anf.  70  Försvarsminister THAGE G
PETERSON (s):
Herr talman! På något sätt tycker jag faktiskt att
den duktige försvarspolitikern Henrik Landerholm här
gick ordentligt i fällan. Bakgrunden är Moderaternas
egen säkerhetspolitiska rapport, där ni skriver att
Sveriges säkerhetspolitiska situation inte sedan 20-
talet har varit bättre än den är nu. I detta trygga säker-
hetspolitiska läge, då vi inte har något militärt hot mot
Sverige, vill  ni alltså öka anslaget till försvaret med
20 miljarder kronor. Då ställer jag den litet oförskäm-
da frågan: Hur skall ni betala det? Enligt er egen
partimotion skall ni betala det genom att dra ned på
kommunerna. Då blir det lågavlönade kvinnor i sjuk-
vården, omsorgen och kanske i grundskolan som får
betala de extra 20 miljarderna till det militära försva-
ret, i ett läge där alla andra partier säger att vi inte
behöver göra denna satsning.
Det är en väldig skillnad, Henrik Landerholm. De
38 miljarderna i budgeten, som socialdemokratin,
Centerpartiet och Folkpartiet liberalerna står bakom
är faktiskt totalfinansierade. De är finansierade redan.
Men ni vill lägga på 20 miljarder kronor till, och då är
jag nyfiken. Hur skall ni betala dem? Jo, vi skall dra
ned på kommunerna. Budskapet i dag från denna
kammare är att Moderaternas försvarspolitik förutsät-
ter att det blir ytterligare kraftfulla neddragningar på
kommunerna. Lågavlönade kvinnor, sjukvårdsbiträ-
den, hemsamariter och undersköterskor, skall betala
de extra miljarder till försvaret som i dag egentligen
inte behövs, enligt Moderaternas egen säkerhetspoli-
tiska strategi. Hur förklarar Henrik Landerholm det
här? Det är nog en dålig idé trots allt.</pre><pre>Anf.  71  HENRIK LANDERHOLM (m) re-
plik:
Herr talman! Försvarsministern har även tidigare
läst moderata säkerhetspolitiska rapporter som vissa
potentater läser andra skrifter.
Den beskrivning i den säkerhetspolitiska rapport
som han refererar till, och som jag själv var huvudför-
fattare till, återger det säkerhetspolitiska läge som vi
bedömde var vid handen hösten 1995. Det är samma
läge som rådde 1992, när vi fattade det försvarsbeslu-
tet. Den stora frågan är med förlov sagt inte att måla
upp en motsatsställning mellan ytterligare satsning på
försvaret och specificerade besparingar i den offentli-
ga sektorn, utan den stora frågan, som försvarsminis-
tern inte har lyckats göra trovärdig, är vilka stora
säkerhetspolitiska förändringar som har skett sedan
den stora förbättringen mellan 1989 och 1992 och
fram till nu.
Ingen, med ett undantag, jag tror att det var An-
ders Svärd, har framfört något argument för att läget
skulle vara säkrare, tryggare 1995 och 1996 än det var
1992. Det är de baltiska staterna som har befriats från
några tiotusental i ryska trupper, en förändring som
var förutsedd i 1992 års försvarsbeslut.
Vi satsar inga extra pengar på försvaret, för-
svarsministern. Vi fullföljer 1992 års försvarsbeslut,
som var det försvarsbeslut som tog konsekvenserna av
förändringarna efter det kalla kriget. Det var det för-
svarsbeslut som tog konsekvenserna av murens fall,
Sovjetunionens upplösning och Warszawapaktens
upphörande. Den här neddragningen och sänkningen
av ambitionsnivån behöver inte göras en gång till.
Den riskerar att bli ett misstag. Om det blir av histo-
riska dimensioner eller inte kan ingen annan än vår
eftervärld avgöra.</pre><pre>Anf.  72  EVA FLYBORG (fp):
Herr talman! Min uppgift i dag är att närmare re-
dovisa Folkpartiets inställning, framför allt vad gäller
pliktfrågor, men även i helikopterfrågan samt att ge en
och annan egen synpunkt på Västsveriges försvar.
Det är i grunden fel att inkalla människor till flera
månaders utbildning för en krigsuppgift som de i
själva verket inte behövs för. En pliktlag skall inte
användas för att uppnå andra målsättningar än att
skapa ett fungerande totalförsvar. Regeringens önskan
att hålla uppe antalet värnpliktiga kommer i praktiken
att verkställas på bekostnad av att en stor mängd unga
människor får avstå många månader av sina liv för att
genomgå en utbildning för någonting de aldrig kom-
mer att göra. Detta är inte moraliskt försvarbart.
Statsfinansiellt är det orimligt att utbilda fler
värnpliktiga än vad som behövs för krigsorganisatio-
nen. När den militära organisationen minskas går
faktiskt också behovet av de värnpliktiga ned. Staten
kräver av landsting och kommuner att de skall spara
och rationalisera, då är detta att föregå med mycket
dåligt exempel. Socialt finns det också en mycket
stark invändning mot tanken att söka återuppväcka
"värnpliktstanken" från tiden före 1992 års riksdags-
beslut. Genom att på det här sättet underblåsa före-
ställningen att det ingår i mansrollen att ha gjort lum-
pen blir det desto mer utpekande att inte ha gjort det,
eller desto konstigare att kvinnor skulle vilja göra
detta frivilligt. På det här sättet pekas kvinnor ut på ett
negativt sätt.
I dag testas ca 50 000 pojkar årligen. Med vårt
förslag skulle den siffran dubbleras. Det mönstrings-
system som finns i dag skulle antagligen behöva om-
struktureras och moderniseras. Detta har för övrigt
även Pliktverket uttalat sig om alldeles nyligen och
alldeles oaktat det vi säger hävdat att det behöver
moderniseras. Erfarenheterna visar dock att den kvali-
tativa delen av bedömningen vid mönstring inte utgör
mer än ca 10-20 minuter av de två mönstringsdagar-
na. Den övervägande delen av tiden förläggs till teo-
retiska prov och fysiska tester av olika slag.
Båda de här delarna skulle med fördel kunna utfö-
ras redan innan man inställer sig hos en mönstrings-
förrättare. Fysiska tester kan utföras av skolläkare,
husläkare, vårdcentraler eller genom någon annan
praktisk lösning. Den tid som varje värnpliktig får
med mönstringspersonalen skulle kunna öka drama-
tiskt i både kvantitet och kvalitet om man gjorde på
det här sättet. Det skulle också med all sannolikhet
innebära att färre skulle placeras felaktigt eller på
olämpligt tjänsteställe och därför också resultera i
färre avbrutna tjänstgöringar, som kostar försvaret
mycket pengar i dag. Det skulle inte bara spara peng-
ar, det skulle också spara lidande för den enskilde.
Större uppmärksamhet skulle då också kunna äg-
nas åt problemet med värnpliktiga med dolda eller
uttalade rasistiska och nazistiska inställningar, som i
dag inte alls hinns med i den praktiska hanteringen.
Även i dagens betänkande finns det en annan
grundläggande brist. Man räknar fortfarande bara med
att hälften av Sveriges befolkning skall omfattas av
denna plikt. Trots att behovet egentligen skall styra
antalet och att varje plats skall fyllas av den bäst läm-
pade, har man valt att avstå från att kalla den kvinnli-
ga halvan av Sveriges befolkning till mönstring. Att
på detta sätt avstå från en betydande kompetensresurs
innebär att vi får ett sämre totalförsvar än vad som
skulle kunna vara fallet om såväl kvinnor som män
kallades till mönstring.
Under de snart 20 år som Folkpartiet envist har
pläderat för en könsneutral totalförsvarsplikt har par-
tiet inte fått något medhåll officiellt. Om man gör som
vi föreslår tillgodoser man de samlade personalbeho-
ven inom civilt och militärt försvar genom att utgå
från hela befolkningen. Det hittillsvarande talet om en
"allmän värnplikt" har egentligen aldrig varit sant,
utan vi har i verkligheten haft en manlig värnplikt. Vi
anser att det skall vara hela folkets försvar, inte halva.
Samma grundkrav på deltagande av rikets totala
försvar måste ställas på både kvinnor och män. Vi
måste nu likställa flickor med pojkar även inom För-
svarsmaktens område. Vi måste som ett relativt litet
land tillvarata all den kompetens som vi förfogar över
och inte välja bort halva nationen innan vi ens har
prövat dugligheten.
Erfarenheterna visar på ett tydligt sätt att ökningen
av antalet kvinnor i det militära försvaret har varit
mycket positiv. Av de många problem som Försvar-
smakten trodde sig förutse innan har i de allra flesta
kommit på skam. De få fall av trakasserier som trots
allt har förekommit förutsätter vi löses snabbt och
konsekvent inom Försvarsmakten. De allra flesta talar
nu i stället om att så snabbt som möjligt öka antalet
kvinnor i försvaret. Regeringen, utskottet och För-
svarsmakten delar denna inställning. Det är bra.
Regeringen anser att för att öka antalet kvinnliga
officerare måste också basen, dvs. de som genomgår
pliktutbildningen, breddas. Det framgår också av
propositionen att de fördelningsbara totalför-
svarspliktiga till lång grundutbildning under de senas-
te åren minskat och sannolikt kommer att minska
ytterligare. Båda dessa påståenden ser vi som ytterli-
gare bevis på att rekryteringsunderlaget måste öka.
Det gör man faktiskt enklast genom att övergå till en
könsneutral tillämpning i urvalsprocessen, dvs. en
kvinnlig värnplikt. Antalet värnpliktiga påverkas
självfallet inte, eftersom det är krigsorganisationens
storlek som skall styra det årliga rekryteringsbehovet
och inte ett fixerat antal.
De värnpliktiga kommer från många skilda verk-
samheter i samhället. De bidrar med sina olika kun-
skaper och erfarenheter till mångfalden i den militära
verksamheten. Det är i själva verket styrkan i folkför-
svarstanken. Vilken förankringstanke ligger bakom att
vi i dag utestänger halva befolkningens erfarenheter
och kompetens? Den frågan hade jag egentligen tänkt
ställa till Thage G Peterson, men eftersom han inte är
här ställer jag den till utskottets talesman Britt Bohlin.
Fru talman! Inför det stundande försvarsbeslutet
har regeringen föreslagit nedläggning av ett antal
brigader. För Göteborgs och Västsveriges del innebär
det att I 15 läggs ned. Nu är däremot risken stor att
man fattar ett dåligt beslut på grund av ett tidigare
fattat lika dåligt beslut. Frågan är dock om ett beslut
blir mer rätt bara därför att man fortsätter på den
inslagna felaktiga vägen.
Alldeles oavsett om man tror att fienden kommer
inom en snar framtid eller ej, om han kommer över
land, till sjöss eller i luften, om han kommer från öst
eller väst är en sak helt klar: Det finns ett antal cent-
rum i Sverige som helt enkelt måste intas, förlamas
eller helt förstöras för att ett väpnat angrepp mot
Sverige skall bli framgångsrikt. Göteborg är ett av
dessa strategiska viktiga mål.
Med ett invånarantal i Storgöteborg på ca 750 000
invånare - räknar vi det nya storlänet kommer siffran
att ligga på knappt en och en halv miljon - är Göte-
borg Sveriges näst största befolkningscentrum. Man
har den överlägset största hamnen, störst i Norden,
två av landets största flygplatser - Landvetter som
nummer två och Säve som nummer fyra - ett antal för
landet helt unika industrier samt Göta älv och E 6:an
som stora inkörsportar till Sveriges inland. Allvarligt
talat: den fiende som nobbar en sådan strategisk fe-
metta, ett fullkomligt bingo, dessutom med ett försva-
gat försvar skulle jag gärna vilja se. Han är antagligen
både blind och döv.
Det strategiska överfallet är lika sannolikt som att
det skall börja regna Folkpartiets mintkarameller från
himmeln. En internationell kris som går över i öppen
konflikt kommer däremot att vara det mycket mer
troliga scenariot, med fartygsblockader och andra
marina sanktionsverktyg. All marin aktivitet i Öster-
sjön kommer därför att låsas inne och kraftfullt be-
gränsas i sin gärning. Beredskap för och förmåga att
genomföra ett sådant marint lås kommer därför helt
naturligt att ställas på de marina stridskrafterna på
västkusten. I ett sådant scenario är det därför berätti-
gat att ställa frågan om riksdagen gör så klokt i att
stilla acceptera och rent av ge sin välsignelse till att
den framtida marina produktionen kommer att ha sin
tyngdpunkt på just syd- och ostkusten.
Min fråga, egentligen till Thage G Peterson med
återigen till Britt Bohlin, blir därför: Vilka skäl talar
för denna geografiska koncentration till ost- och
sykusten, särskilt med tanke på det ovan nämnda
scenariot?
Vid en konflikt som successivt trappas upp till ett
kris- och senare krigsläge kommer också ett av de
stora problemen att vara att upprätthålla den viktiga
exporten och importen av förnödenheter och krigsma-
teriel. Det kommer att ställa krav på att hamnen och
fartygsrörelserna skyddas med ett mycket bestämt
marint uppträdande. Det kräver att man har det mari-
na försvaret intakt i alla sina delar, inklusive helikop-
terförbandet på Säve.
Det är dock enligt min och Folkpartiets mening
bra att samordna Försvarsmaktens helikopterresurser i
ett gemensamt program. Det kommer att leda till en
bättre inköpsstruktur och en bättre samordning över
försvarsgränserna. Däremot finns det all anledning att
fundera över om de marina helikopterdivisionerna
skall koncentreras till enbart två orter, särskilt med
tanke på de viktiga sjuktransporterna med militära
helikoptrar men också med tanke på det nämnda
konfliktscenariot. Det finns uppgifter, Britt Bohlin,
som visar att en fördelning på tre orter är en minst
lika kostnadseffektiv lösning. En ordentlig genom-
lysning av problemen är nödvändig innan beslut fattas
i denna del.
Det är därför verkligen synd att inte utskottet vill
tillstyrka mitt och Folkpartiets yrkande om att tillsätta
en utredning i fråga om helikopterdivisionernas fram-
tida placering. Det hade kunnat ta fram sakskäl för
och emot samt belysa problemet på ett neutralt sätt.
Allt vi vet nu är att beslutet skjuts upp i ett år, och då
kommer situationen att vara precis densamma, om
inte värre.
Varför ville inte utskottet detta? Vad finns det för
skäl för riksdagen att inte belysa frågan? Utskottet
säger visserligen att man förutsätter att departementet
gör en sådan utredning. Kan Britt Bohlin garantera att
det kommer att göras?
Det finns tyvärr i dag ingen anledning att tro att
beslutet kommer att bli mer positivt för Västsverige
nästa höst, tvärtom.
Fru talman! Jag står givetvis bakom alla våra re-
servationer och yrkar dessutom bifall till reservatio-
nerna 48 och 64.</pre><pre>Anf.  73  BRITT BOHLIN (s) replik:
Fru talman! När jag hör Eva Flygborg frestas jag
att tro att hon inte har läst betänkandet och vad som
där står om helikopterdivisionen i Västsverige. Jag
tänker emellertid inte svara på hennes frågor. Ulf
Kero kommer att omfattande tala om helikopterdivi-
sionen litet längre fram, och då kommer Eva Flygborg
att få svar på alla sina frågor.</pre><pre>Anf.  74  EVA FLYBORG (fp) replik:
Fru talman! Det var ett väldigt knapphändigt svar
på en mycket allvarlig och seriös fråga. Men, som
sagt, Folkpartiet har avgett en reservation i utskottet
och har lämnat en rekommendation om att genomföra
just en sådan här utredning. Frågan är egentligen
ganska enkel. Varför kan inte utskottet gå med på en
neutral utredning av frågan? Vad är det för farligt
med att ta fram sakkunskap för och emot?
Jag vill bara tillägga att jag har läst utredningens
betänkande i detalj, så jag känner till precis vartenda
ord som står om Säve. Det är få meningar som har
blivit så genomgångna. Tyvärr ger inte de svepande
formuleringarna i detta betänkande någon som helst
grund för oss i Västsverige att tro att det blir någon-
ting bättre än det som nu har föreslagits.</pre><pre>Anf.  75  BRITT BOHLIN (s) replik:
Fru talman! Jag tvingas att konstatera att vad vi
har skrivit om i utskottsbetänkandet handlar om att
man skall bibehålla verksamheten i Göteborg, inte om
att densamma skall utredas. Jag tror att detta är nog så
väsentligt att få veta för dem som är beroende av
denna verksamhet.</pre><pre>Anf.  76  EVA FLYBORG (fp) replik:
Fru talman! Jag skall be att få läsa högt. Det står
så här i betänkandet: Utskottet konstaterar att en
framtida produktion av krigsförband kommer att ha
sin tyngdpunkt på syd- och ostkusten. Mot denna
bakgrund bör Försvarsmakten och den kommande
helikopterflottiljen ha till uppgift att svara för att
marinens uppgifter när det gäller helikopterförband
kan lösas även på västkusten.
Detta är i sanning luddigt.</pre><pre>Anf.  77  SVEN LUNDBERG (s):
Fru talman! Det har här på förmiddagen debatte-
rats rätt mycket kring detta viktiga ärende. Anders
Svärd gjorde en väldigt uttömmande redovisning av
grundorganisationen och skälen för det betänkande
som vi nu har att behandla.
I det här betänkandet föreslås vissa reduceringar i
den militära organisationen, såväl i krigsorganisatio-
nen som i grundorganisationen.
De reduceringar som föreslås är en konsekvens av
den besparing som riksdagen beslutade om i decem-
ber förra året och som ytterst bottnade i den förbättra-
de och glädjande förändringen av den säkerhetspoli-
tiska situationen i vårt närområde.
Alla partier i riksdagen är i dag överens om att det
inte föreligger något som helst militärt hot mot Sveri-
ge inom överskådlig tid.
Vår säkerhetspolitiska bedömning delas också av
andra länder i vår omvärld. Liksom vi genomför de
också reduceringar av sina militära volymer. Vår
besparing på 10 % ter sig måttlig i jämförelse med
vad som sker i många andra länder, t.ex. i NATO-
länderna där man genomför kraftiga reduceringar av
sina volymer.
Skulle Sverige - som moderaterna är inne på - i
det förbättrade säkerhetspolitiska läge som vi nu
upplever inta en helt annan hållning än den som nu
intas i vår omvärld? Nej, självfallet inte. Där är mode-
raterna ensamma i sina bedömningar.
Jag tror mig kunna hävda att det finns en bred ac-
ceptans för de besparingar som nu sker. Den insikten
finns även bland de flesta försvarsanställda, att be-
sparingarna är nödvändiga och önskvärda.
Fru talman! Det försvarsbeslut som riksdagen nu
skall ta ställning till har föregåtts av en unik process.
Sedan riksdagen för ett år sedan lade fast den sä-
kerhetspolitiska bedömningen och den ekonomiska
ramen för totalförsvaret har det föreliggande för-
svarsbeslutet föregåtts av en bred demokratisk pro-
cess. Den började med att ÖB fick uppdraget att uti-
från riksdagens givna förutsättningar utforma en för-
svarsmaktsplan för det militära försvaret. Denna plan
överlämnades i mars i år till departementet. Under
den tid som högkvarteret behandlade frågan har infly-
tandet från förbanden varit brett.
Den produkt som ÖB överlämnade var självfallet
en kompromiss mellan olika uppfattningar som
kommit till uttryck vid Försvarsmaktens hantering av
uppdraget. Och det är inget fel i detta. Det ligger i
sakens natur att det blir så när man till sist skall kom-
ma till ett slutligt avgörande.
I den politiska processen fram till riksdagens be-
handling har det också funnits ett osedvanligt stort
inflytande från enskilda förband och kommuner som
har haft synpunkter på regeringens proposition.
Inför propositionsskrivningen höll försvarsminis-
tern - som han här tidigare talade om - ett Öppet hus
i departementet dit han inbjöd alla som var hågade att
komma med sina synpunkter, och det var många som
kom.
Inför utskottets behandling av propositionen har
också ett mycket stort antal uppvaktningar skett.
Därutöver har enskilda ledamöter rest runt i landet
och besökt militära förband och kommuner och sam-
manträffat med fackliga representanter.
Utskottet har även ägnat tid åt att granska under-
laget - vilket tidigare har redovisats i debatten - och
de inlagor som har lämnats in från skilda förband och
kommuner runt om i landet. Det är en stor mängd
material som vi har fått.
Vi har också som enskilda ledamöter fått många
skrivelser och telefonsamtal. Allt detta är självfallet
en naturlig del i den demokratiska processen.
Trots att alla inte är nöjda med resultatet så tror
jag inte att någon kan klaga på den demokratiska
processen och öppenheten i detta avseende. Även om
det ibland har framskymtat att det har funnits brister i
den demokratiska hanteringen tror jag inte att man
med fog kan hävda att det har varit så.
Självfallet har den här processen varit plågsam för
oss som har haft att handlägga den. Men mest plåg-
sam har den varit för alla dem som berörs av för-
bandsnedläggningarna.
Har man någon inlevelseförmåga inser man vad
det innebär framför allt för alla anställda inom försva-
ret som förlorar sina jobb eller tvingas flytta.
Men likväl måste förändringar ske, och livet måste
gå vidare även efter detta försvarsbeslut.
Fru talman! Jag finner det naturligt att man slåss
för sina förband och att reaktionerna blir starka inför
ett nedläggningsbeslut.
Jag vill betona att flertalet representanter från de
olika förbanden som vi mött och som vi mottagit
skrivelser från har uppträtt på ett korrekt sätt när de
har framhållit det egna förbandets förtjänster och
fördelar. Detta har ingett respekt.
Däremot har det enbart varit trist och tröttsamt att
ta del av de skrivelser som företrädare för vissa för-
band har överlämnat till oss. I besvikelsen över ned-
läggningsbeslutet har man hängett sig åt ett språkbruk
med invektiv som jag personligen faktiskt inte hade
väntat mig från officerare som har fått sin utbildning
inom Försvarsmakten.
Man har beskrivit den politiska processen som har
lett fram till detta förslag bl.a. i termer av "ljusskygg
verksamhet", "falsarium", "mygel och korruption"
och "svågerpolitik".
En officer uttryckte sitt förakt för den demokratis-
ka processen med orden: Vad annat är att vänta av en
malaj som vill bestämma över ÖB i försvarsfrågor.
Det är så att man tar sig för pannan när man läser
många av dessa inlagor. Jag vill betona att huvudde-
len av de officerare som jag har mött har uppträtt
korrekt.
Men som sagt är detta enbart trist och tröttsamt att
ta del av. Jag hade förväntat mig mer av respekt för
den demokratiska processen från dem som är utbilda-
de för och satta att försvara vårt land och vår demo-
krati. Jag kan möjligen tillägga att Försvarsmakten i
sitt kursprogram skulle kunna lägga in en grundkurs i
demokrati. Det kanske skulle behövas. Vi får ta upp
frågan med ÖB.
Fru talman! Det försvarsbeslut som vi nu står inför
innebär att vi trots besparingen kommer att få ett
modernt totalförsvar med en hög kvalitet såväl perso-
nellt som materiellt - ett försvar som är mer flexibelt
och bättre anpassat för de kommande vidgade uppgif-
terna.
Vi avvisar Moderaternas försvarspolitik, som
skulle innebära att vi fastnade i en föråldrad struktur
som inte skulle ta hänsyn till att världen starkt föränd-
ras och till att kraven i totalförsvarets uppgifter där-
med förändras.
I Moderaternas reservation finns en skrivning som
jag ställer mig något undrande inför. Jag citerar: "Vi
utesluter inte att de moderata förslagen innebär för-
ändringar i främst arméns grundorganisation. Dessa
förändringar är emellertid av en helt annat omfattning
än de som föreslås av regeringen."
Jag tycker att det är märkligt att riksdagens största
oppositionsparti inte har det politiska modet att till-
kännage vad dessa förändringar består i. Men det
kanske är bekvämast att dölja det, vad vet jag? Det
finns ju andra partier i riksdagen som, trots andra
ekonomiska ramar, faktiskt har kunnat precisera sig.
Men Moderaterna väljer här att agera fritt för att inte
utsätta sig för någon kritik för nedläggningar av för-
band i grundorganisationen.
Fru talman! Det kommer en tid efter försvarsbe-
slutet då det blir angeläget för oss socialdemokrater
att följa upp hur försvarsbeslutet verkställs inom För-
svarsmakten. Jag har erfarit att det finns en viss oro -
vilket det kanske finns fog för - t.ex. i Karlsborg, där
det har kommit militära propåer om minskad militär-
verksamhet. Vi socialdemokrater anser att detta icke
är acceptabelt. Försvarsbeslutet skall gälla.</pre><pre>Anf.  78  HENRIK LANDERHOLM (m) re-
plik:
Fru talman! Jag skulle vilja fråga Sven Lundberg
på vilket sätt moderat försvarspolitik skulle stå för en
föråldrad försvarsstruktur. Vi föreslår en satsning på
en atackhelikopterbataljon med moderna atackheli-
koptrar. De skulle vara möjliga att sättas in var som
helst i landet och skulle delvis ersätta den förlorade
eldkraft som det minskade antalet brigader innebär.
Vidare föreslår vi en större satsning på teknisk forsk-
ning och förnyelse på 750 miljoner kronor i stället för
550 miljoner kronor. Vi har också krav på att den
nuvarande höga ambitionsnivån på 40 % av försvar-
sanslagen skall gå till anskaffning. Detta har ingenting
med föråldrad försvarspolitik att göra, utan det har
med förnyelse att göra.
Ert problem är att ni fullföljer 1992 års materiella
satsningar, men bakom hörnet finns det ingenting av
förnyelse i det beslut som kommer att fattas. Tvärtom
kortar ni serier, bl.a. när det gäller arméns mekanise-
ring, vilket är otillständigt med tanke på alla de solda-
ter som inte kommer att kunna få splitterskydd med er
politik.
Anledningen till att vi inte pekar ut enskilda för-
band i grundorganisationen är att vi är visa av de
misstag som andra partier har begått. Socialdemokra-
terna gjorde sådana utpekanden 1991, andra partier
har gjort det den här gången. Det blev ett godtyckligt
utpekande med ett dåligt underlag som grund.
Vi är beredda att ta ansvar för förändringar i
grundorganisationen, som grundar sig på det förslag
till politik som vi har lagt fram. Men med det under-
lag som finns här i dag kan vi inte göra något annat än
att avvisa de förslag som regeringen har lagt fram.
Det är mycket begärt att vi skall ta ansvar för den
soppa som ni har kokat ihop med Centern, Sven
Lundberg.</pre><pre>Anf.  79  SVEN LUNDBERG (s) replik:
Fru talman! Jag vill fråga Henrik Landerholm:
Kan ni alltså inte redovisa hur er grundorganisation
skulle se ut på det underlag som föreligger i dag?
Men ni kan väl redovisa hur grundorganisationen
skulle gestalta sig utifrån era egna ekonomiska ramar.
Det har andra partier här i riksdagen klarat av. Men
det kanske är något obekvämt att redovisa detta.
När det sedan gäller den materiella förnyelsen har
vi ju i dag fått höra försvarsministerns redovisning av
hela den materiella förnyelsen och den kapacitet som
finns i det militära försvaret. Jag vill påstå att om man
ser på de funderingar och uppslag som de olika parti-
erna i riksdagen har fört fram visar det sig att det
finns en stabilitet i riksdagen, nämligen den samver-
kan om försvarspolitiken som nu har uppnåtts mellan
Centerpartiet och socialdemokratin. Det hade varit
önskvärt att andra partier också hade kunnat närma
sig och delta i en helt annan debatt i dessa frågor.
Men jag tror att det också här var bekvämt att mäla
sig ur.</pre><pre>Anf.  80  HENRIK LANDERHOLM (m) re-
plik:
Fru talman! Vi mäler oss inte ur därför att det är
bekvämt, Sven Lundberg. Vi mäler oss ur därför att vi
har en annan syn på politiken. Så länge vi har rätt och
känner att vi har rätt är vi också beredda att stå en-
samma bakom rätt politik.
Innan man frågar, Sven Lundberg, tycker jag att
man skall svara. Jag fick inget svar på frågan om vilka
konkreta exempel på förnyelseprojekt som finns i det
förslag som vi nu skall fatta beslut om. Svaret är:
Förutom JAS i delserie tre, som är viktigt för flyg-
vapnet, är de förnyelseprojekt som nu ligger i pipe-
line, om man nu får använda uttrycket, ett resultat av
1992 års försvarsbeslut och den förnyelse som vi då
fattade beslut om.
Åter till grundorganisationsfrågorna. Vi hade na-
turligtvis på detta bristfälliga underlag kunnat lämna
ett förslag till grundorganisatorisk utformning. Men vi
ville inte göra det misstaget, eftersom överbefälhava-
ren, genom den beslutskonstruktion som ni har drivit
igenom med två faser efter varandra, inte har givits
möjlighet att räkna på de ekonomiska konsekvenserna
av vårt försvarspolitiska alternativ med en ekonomisk
ram som är 19,7 miljarder större för de närmaste fem
åren.
Innan Sven Lundberg ställer nya frågor till mig
vill jag gärna ha svar på de frågor som jag har ställt.</pre><pre>Anf.  81  SVEN LUNDBERG (s) replik:
Fru talman! Vad gäller den materiella förnyelsen
är det inte fy skam att vi nu fattar beslutet om delserie
tre. Det svenska försvaret har faktiskt genomgått en
stark förnyelse när det gäller materiel och kvalitet.
Jag kan inte sia om vad som sker i framtiden. Men
tiden stannar ju självfallet icke efter detta beslut. Det
är också så mycket som är satt i utveckling och för-
ändring, och så mycket kan jag säga som att efter
detta försvarsbeslut är det naturligtvis inte stopp för
materiell förnyelse i det svenska försvaret. Vi får väl
se på vilka grunder och på vilket sätt det är möjligt att
skaffa nya materiel. I och med detta försvarsbeslut är
det inte slut på den materiella förnyelsen.</pre><pre>Anf.  82  LENNART ROHDIN (fp) replik:
Fru talman! Britt Bohlin sade här på förmiddagen
att Sven Lundberg skulle redogöra för förändringar i
grundorganisationen. Det är möjligt att det var det
som han gjorde.
Socialdemokraterna och Centern har lagt fram ett
annat förslag än ÖB när det gäller grundorganisatio-
nen. Man kräver respekt för att det skall vara en för-
svarsmässig helhetsbedömning. Jag utgår då från att
ÖB:s förslag bedöms på samma sätt. Men då uppträ-
der naturligtvis frågan: Varför ifrågasätter man då den
bedömning som företräds av den som kritiserar rege-
ringens förslag och genast kallar detta för särintres-
sen? Jag måste be om ursäkt för min fråga: Men var
finns då förståelsen för de demokratiska samtalen?
Sven Lundberg! Titta på Sveriges karta! Med re-
geringens förslag får man en skarp flygflottilj för hela
Mellansverige, som skall täcka bl.a. Mälardalen och
huvudstadsområdet, och tre flygflottiljer i Sydsverige.
Är detta en rimlig avvägning från försvarsmässig
utgångspunkt?
Om svaret är ja - varför? Om svaret från Sven
Lundberg är att det kvittar var man har flygflottiljerna
där man utbildar, varför skall man då koncentrera
dem i Sydsverige, där konkurrensen om luft- och
markutrymmet är som störst?
Nu blir det en utredning om skolverksamheten i
försvaret. Det finns många goda skäl att titta särskilt
på den grundläggande flygutbildningen. Där finns det
mycket intressant inför framtiden. Men det undantas.
Varför undantas det? Jo, för att då faller korthuset.
Man formulerar det inte på det sättet, men det är in-
nebörden. Då faller det ena förslaget efter det andra.
Man måste alltså fullfölja för det är en helhetsupgö-
relse.
Men då tar man faktiskt också ytterligare beslut
för framtiden, för då kommer det på samma sätt att
falla på plats vilka förband som läggs ned nästa gång.
Med det här beslutet skriver riksdagen också döds-
domen för t.ex. F 17 i Kallinge.</pre><pre>Anf.  83  SVEN LUNDBERG  (s) replik:
Fru talman! Jag konstaterar, på samma sätt som
jag gjorde i fråga om Moderata samlingspartiet, att
Folkpartiet inte har haft kraft eller förmåga att preci-
sera och presentera en bild av hur deras grundorgani-
sation skulle se ut. Både Moderaterna och Folkpartiet
säger i stort sett bara nej till det förslag som förelig-
ger. Man orkar inte prestera någon egen organisation
att redovisa för riksdagen.
Nu får det här betänkandet gälla, och jag tror att
det står på mycket fast mark inför framtiden. Man kan
naturligtvis diskutera var i landet utbildningsplattfor-
marna skall ligga. Det har föregåtts av väldigt stor
debatt även i vårt parti, självfallet. Det har debatterats
i vår utskottsgrupp, i riksdagen och bland alla partier-
na. Men till slut tar man ju ställning, och då försöker
man få ett beslut som är så hållbart som möjligt. Så
enkelt är det.</pre><pre>Anf.  84  LENNART ROHDIN (fp) replik:
Fru talman! Efter 57 timmar i utskottet skall jag
inte påstå att jag förväntade mig svar på mina frågor
från Sven Lundberg, även om jag är övertygad om att
han, liksom utskottsmajoriteten, mycket väl förstår
dem.
Sven Lundberg säger att Folkpartiet inte har haft
orken eller förmågan. Vi har väl inte riktigt förfogat
över samma utredningsresurser som Försvarsdepar-
tementet och högkvarteret, men jag skall gärna erkän-
na att regeringen och Centern har haft orken att pre-
sentera ett förslag. När det gäller förmågan räcker det
att studera det här dokumentet och se vad det är för
kvalitet på det.</pre><pre>Anf.  85  SVEN LUNDBERG (s) replik:
Fru talman! Folkpartiet har inte har haft tillgång
till samma resurser som regeringen och utskottet för
att göra egna bedömningar. Men då är det märkligt -
inte för att jag delar Vänsterns försvarspolitik - att
Jan Jennehag i dag har kunnat presentera vilka för-
band Vänstern vill lägga ned. Hur kan det skilja på
resurserna så att ett litet parti i riksdagen som Väns-
terpartiet förmår detta, men inte Folkpartiet?
Hade man ansträngt sig, hade man också kunnat
göra det inom Folkpartiet. Men det kanske var lika-
dant där. Det var bekvämare att mörka.</pre><pre>Anf.  86  MY PERSSON (m):
Fru talman! Sven Lundberg har just givit sin syn
på den beslutsprocess som har föregått det försvars-
beslut vi nu skall fatta. Jag skulle också vilja fokusera
på denna process, bl.a. utifrån alla de frågor som jag,
liksom många andra, har fått från människor ute i
landet.
Hela processen har varit väldigt långdragen. I
många stycken har den också varit diskutabel. För att
forma ett för vårt land långsiktigt gott försvarsbeslut,
bör man enligt min mening först ingående diskutera
innehållet, och därefter ekonomin. Så har inte skett i
detta fall.
Vidare syns det mig mycket märkligt att ÖB ges i
uppdrag att utarbeta en försvarsmaktsplan utifrån
riktlinjer som sedan delvis förändras när regeringen
skall utarbeta sin proposition. Så har vi också fått två i
många stycken olika förslag till grundorganisation på
bordet.
Många kommer här i dag att ha synpunkter på
grundorganisationen i det liggande förslaget. Det har
livligt diskuterats hela hösten. Även jag kommer att
ha synpunkter, men mina synpunkter tjänar också som
exempel på den, som jag tycker, i många stycken
ofullkomliga beslutsprocess som nu ligger bakom oss.
Jag tänker uppehålla mig vid ett av de enligt rege-
ringen tre vitala kraftcentrum i vårt land som skall,
och måste, försvaras. Det handlar om Västkusten med
Göteborgsområdet.
Det har sagts tidigare i dag att detta befolkningstä-
ta område med sina industrier, sina nyckelfunktioner
- bl.a. hamnar och flygplatser - och sin närhet till
Österjöinloppet är mycket sårbart i fred såväl som i
krig. ÖB:s förslag till skydd för detta område var att
behålla Älvsborgsbrigaden och i gengäld göra ned-
dragningar av den marina verksamheten vid MKV. En
bidragande orsak till ÖB:s ställningstagande var troli-
gen det mycket goda förslag om framtida samarbete
över vapengrensgränserna som cheferna för MKV och
I 15 gemensamt utarbetade. Det är för övrigt ett sam-
arbete som propositionen efterlyser och som vi enligt
mitt förmenande borde se mycket mer av inom För-
svarsmakten.
Propositionens förslag å andra sidan, raderade ut
armébrigaden från kartan, och föreslog i stället en
något mer omfattande marin verksamhet i Göteborg.
Älvsborgsbrigadens roll skulle övertas av IB 16 i
Halmstad. Jag kan konstatera att detta är ett av flera
exempel på hur två diametralt motstridiga uppfatt-
ningar i grundorganisationsfrågan står mot varandra.
Jag kan förstå människors undran när de frågar sig
vem det är som skall utforma försvarspolitiken, eller
framför allt: Vem är mest skickad att utforma organi-
sationen? Är det ÖB, som väl ändå har det operativa
ansvaret i händelse av att vi skulle behöva krigsmak-
ten på fot, eller är det politikerna?
Låt mig uppehålla mig en kort stund vid Västkus-
tens försvar. Min bestämda uppfattning är att det,
oaktat vilken armébrigad man väljer, är otroligt vik-
tigt att en kvalitativt och kvantitativt omfattande mili-
tär närvaro säkerställs på Västkusten, bl.a. av de skäl
jag tidigare har anfört här.
Till detta måste läggas att jag, med tanke de som
jag tycker mycket svaga skrivningarna om K 4 och
om tolfte helikopterdivisionen i Säve som lades på
utskottets bord bildligt talat en minut i tolv och som
därmed blev utskottets mening, hyser mycket stor oro
för att vare sig Försvarsmakt eller regering har en
tillräcklig stark vilja för att i framtiden leva upp till
målsättningen att säkerställa en tillräcklig marin när-
varo på Västkusten.
För att vidare hålla fast vid Västkusten som exem-
pel, frågar sig många om det är regionalpolitiska
aspekter som gör att regeringen föreslår att Hallands-
brigaden, och inte som tidigare Älvsborgsbrigaden, i
framtiden skall vara det arméstöd som det sårbara
Göteborgsområdet fordrar. Likaså ställs frågan huru-
vida den styvmoderliga inställningen till en stark
marin närvaro i detta ett av våra mest vitala kustom-
råden, är föranledd av ett inom Försvarsmakten ac-
cepterat geografiskt revirtänkande.
Detta får anses vara retoriska frågor, men eftersom
Caesars hustru som bekant aldrig får misstänkas,
borde måhända ovanstående synpunkter ge upphov
till en viss självrannsakan  såväl inom försvarsled-
ningen som bland de politiker som är ansvariga för
propositionen.
Denna långdragna beslutsprocess har, precis som
krig, hårdast drabbat tredje man. Såväl försvarsan-
ställda som enskilda i de bygder som mest påtagligt
kommer att påverkas av försvarsbeslutet har under ett
helt års tid levt med en stor osäkerhet. Gäller ÖB:s
förslag? Gäller propositionens förslag? Vad kommer
att gälla slutgiltigt den 14 december?
Denna avsaknad av tidiga klara besked har på ett,
vill jag säga, nästintill otillständigt sätt drabbat alla
som kommer att beröras av det beslut som vi fattar
här i kväll. Detta får inte upprepas. Det måste komma
an på de politiker som har att forma nästa femåriga
försvarsbeslut att det görs på ett sådant sätt att man
garanterar att det icke sker.
Slutligen, fru talman, drar jag mig till minnes den
mörka augustikväll för drygt ett år sedan då jag till-
sammans med hundratusentals londonbor stod vid
Themsen och beskådade ett storslaget fyrverkeri som
satte punkt för femtioårsfirandet av freden efter andra
världskriget. Intill mig stod en äldre engelsk gentle-
man. Vi kom att samspråka med varandra. Då han
förstod att jag var från Sverige tittade han eftertänk-
samt på mig och sade: Jag tror att det misstag ert folk
gör och ni gör i ert land är att ni tar freden för given.
Det försvarsbeslut som vi om några timmar skall
fatta tycker jag understryker sanningen i detta påstå-
ende. En riksdagsmajoritet, som väl också får anses
företräda en majoritet av svenska folket, är inte be-
redd att teckna en, enligt min mening, tillräckligt hög
försäkring för att om och när så behövs värna allas vår
fred och frihet.
Gud give att inte sådana händelser timar som gör
att denna majoritet får anledning att ångra sig!</pre><pre>Anf.  87  KARIN WEGESTÅL (s):
Fru talman! Jag kommer att dela upp min talartid
så att jag först belyser utskottets syn på totalför-
svarspliktiga och på volym och utbildning. Sedan har
jag ett inlägg i debatten om grundorganisationen.
Enligt utskottet kommer 29 000 totalförsvarsplik-
tiga att fördelas till det militära försvarets behov. Av
dessa kommer ca 4 000 färre att kallas in till
grundutbildning under åren 1998 och 1999. Behovet
av att utbilda till särskilda bevakningsuppgifter med
kort utbildning har diskuterats, men det behovet före-
slås nu kunna bli tillgodosett med pliktpersonal som
tidigare genomgått grundutbildning. Försöksvis ut-
bildning under tre månader för hemvärnet bör kunna
genomföras. Totalförsvarspliktiga som har placerats i
utbildningsreserven bör tillfrågas om de vill genomgå
denna utbildning för att sedan få fortsatt utbildning
inom hemvärnet.
Totalförsvarspliktiga i stödproduktion beräknas
fortfarande behövas, men i mindre utsträckning på
grund av den minskade grundorganisationen. Försvar-
smakten bör fortlöpande pröva behovet av detta.
Sedan den 1 juli 1995 har det varit möjligt att
skriva in totalförsvarspliktiga för lång utbildning med
civilplikt. De befattningar som totalförsvarspliktiga
skrivs in till med civilplikt är sådana där yrkesperso-
nal och frivillig personal inte räcker till. Utbildningen
skall leda fram till krigsplacering i den civila delen av
totalförsvaret, bl.a. i kommunernas krigsorganisation.
Under det första året fick ca 1 400 personer en så-
dan utbildning. Regeringen ger i propositionen ut-
tryck för en högre ambitionsnivå. Inriktningen är att
ytterligare 400 civilpliktiga skall utbildas 1997 och
800 under 1998. Det totala antalet skall uppgå till
5 000 årligen från år 2001.
Uppgifter om kommunernas totala behov av plikt-
personal kommer inte att kunna sammanställas förrän
den 1 juli 1997. Som lämpliga områden för krigspla-
cering anges information, social verksamhet, skol-
verksamhet, teknik, befolkningsskydd och rädd-
ningstjänst, dvs. till stor del sådana uppgifter som
kommunerna svarar för. Det är behovet av höjd be-
redskap som är utgångspunkt för utbildningen.
Grundutbildningen bekostas av staten. I nästa steg bör
utbildningen successivt ökas till att omfatta
10 000 personer per år.
Myndigheternas förslag om att upprätta regionala
beredskapsstyrkor övervägs ytterligare, bl.a. i fråga
om den närmare rollfördelningen mellan länsstyrelser
och kommuner. Regeringen avser att ge ÖCB i upp-
drag att närmare utveckla förslagen när vi behandlar
denna fråga.
ÖCB och Rikspolisstyrelsen har föreslagit att be-
redskapspolisorganisationen skall utökas med 7 000
personer under försvarsbeslutsperioden. Organisatio-
nen kommer successivt att utökas till 15 000 personer.
Beredskapspolisen kan utgöra ett lämpligt komple-
ment för bevakning av skyddsobjekt.
Ytterligare ett nytt inslag i totalförsvarspliktut-
bildningen är möjligheten för kvinnor att genomgå
enbart grundutbildning. Regeringen har gett Pliktver-
ket uppgiften att redovisa erfarenheter av verkets
uppgifter enligt den nya lagstiftningen. Erfarenheterna
är goda och en översyn kommer att göras efter hand.
Med denna redovisning av de utbildningsinsatser
som har det vidgade säkerhetsbegreppet som grund
yrkar jag bifall till hemställan i utskottets betänkande
samt avslag på samtliga motioner i denna del.
Fru talman!  Det är min uppfattning att utbild-
ningsförbandens placering kommer att ha mycket
större betydelse i framtiden. Därför är det viktigt att
ha förband i tätbefolkade områden, främst av bered-
skapsskäl. Ekonomiska och personalpolitiska skäl
talar också för detta. Eftersom jag är skåning ses detta
naturligtvis som en partsinlaga.
Trots att jag ställer mig bakom den ekonomiska
bedömning som utskottet har gjort - att man i kronor
och ören sparar mera på att behålla IB 16 i Halmstad
och lägga ned IB 15 i Borås och därmed flytta verk-
samheten från Ystad till Halmstad - har jag några
kompletterande synpunkter och frågor.
Ystad har två gånger bedömts vara det ställe där
de bästa förutsättningarna för luftvärnsutbildning
finns. Detta visade den utredning om luftvärnet i
Sverige som utskottet begärde av chefen för armén
1993, liksom årets försvarsmaktsplan. Utskottet delar
i betänkandet denna uppfattning. Ändå föreslogs
flyttningen av verksamheten vid LV 4 i Halmstad
både 1993 och nu. Det har varit svåra år för persona-
len i Ystad - tyvärr gäller det inte bara där. Den ut-
redningsprocess som föregått dagens beslut har farit
utomordentligt illa fram med de anställda i så gott
som hela landet. Det är enligt min mening nödvändigt
att finna bättre metoder att utreda och förbereda för-
ändringar i framtiden.
Det förslag till beslut som nu föreligger är natur-
ligtvis en följd av beslutet om att flytta LV 6 från
Göteborg till Halmstad. Det beslutet fattades 1993.
Det påpekas också särskilt i propositionen att Luft-
värnskåren i Halmstad nyligen omlokaliserats. Beslu-
tet 1993 fattades av den borgerliga regeringen, med
stöd av Ny demokrati. I beslutet ingick att LV 4 fick
stanna kvar i Ystad. Den socialdemokratiska opposi-
tionen föreslog då en samlokalisering i Ystad av LV 6
och LV 4. Detta skulle ha sparat skattebetalarna
många miljoner och säkrat goda utbildningsbetingel-
ser för framtiden.
Jag har svårt att se hur vi som ansvarskännande
försvarspolitiker i dagens situation, där vi vill försöka
utnyttja försvarsorganisationens resurser ekonomiskt
och rationellt, kan flytta verksamhet från de bästa
skjut- och övningsfälten i Sverige till ett ställe där
man måste köpa in ny mark och skapa nya övnings-
fält. Dessutom föreligger skilda uppfattningar både
om behovet av denna mark och om möjligheterna att
förvärva marken. Det gäller också kostnaderna både
för förvärvande och för iordningställande av det bli-
vande övningsfältet.
Om vi kan besluta att flytta den verksamhet som
har de bästa utbildningsbetingelserna till ett ställe där
vi inte vet något om förutsättningarna i framtiden,
måste man på det omlokaliserade Lv 4 åka från
Halmstad till de utmärkta övningsfälten i Ystad för att
öva. Kan det vara riktigt att vi här i dag skriver en
check in blanco för kostnader som inte är kända? Det
är min förhoppning, fru talman, att försvarsministern
inte ger klartecken till flyttning från Ystad innan man
vet hur problemen med det nya övningsfältet i Halm-
stad skall lösas och vad det kostar.</pre><pre>I detta anförande instämde Ulla Rudin (s).</pre><pre>Anf.  88  HENRIK LANDERHOLM (m) re-
plik:
Fru talman! Karin Wegestål och jag liksom Jan
Jennehag i denna kammare gjorde, som jag nämnde i
mitt tidigare anförande, en grundlig genomgång av
pliktfrågorna i Pliktutredningen 1990-1991.
Jag skulle vilja ställa några frågor till Karin We-
gestål som gäller utskottets betänkande från förra året
där vi när det gällde de civila beredskapsstyrkorna
menade att regeringen allvarligt borde pröva vilka
personalbehov som kan tillgodoses genom de frivilli-
ga försvarsorganisationernas medverkan, på annat sätt
än genom grundutbildning. Jag undrar om Karin We-
gestål anser att regeringen på ett tillfredsställande sätt
har visat att detta inte är möjligt. Utskottet menade ju
då att grundutbildning skulle vara den sista utvägen
för att tillgodose detta personalbehov, eftersom
grundutbildning  kräver plikt, alltså frihetsinskränk-
ningar, men också kräver ganska mycket pengar.
Frågorna kring de civila beredskapsstyrkorna är
inte utredda vad gäller det totala antalet, kommuner-
nas behov, i krigsorganisationen. Ändå skall det på-
börjas en försöksutbildning, och det anges att 10 000
skall organiseras i detta. Anser Karin Wegestål att det
är tillfredsställande att kommunernas behov inte är
klargjorda, att krigsorganisationen inte är färdig och
att utbildningstiden och utbildningsinnehållet inte är
klara innan vi sätter i gång med den här verksamhe-
ten? Hade det inte varit en klokare politik att låta
regeringen komma tillbaka när den hade ett färdigt
förslag?</pre><pre>Anf.  89  KARIN WEGESTÅL (s) replik:
Fru talman! Det är riktigt att vi har suttit i Pliktut-
redningen tillsammans, Henrik Landerholm och jag.
Men jag skulle vilja säga att så väldigt överens som
Henrik Landerholm i dagens debatt har framställt att
vi var, tycker jag ändå inte att vi var. I det särskilda
yttrande som Henrik Landerholm lämnade till Pliktut-
redningen framgår det nämligen tydligt att det finns
skillnad i fråga om hur vi ser på detta, dvs. att han
bedömer den skrivning där det sägs att det som ger
den största försvarspolitiska effekten skall ha företrä-
de när man väljer mellan civil och militär personal.
Henrik Landerholm menar då att det är den militära
personalen och den militära utbildningen som har
företräde. Det kan hända att Henrik Landerholm
tyckte det då, men jag tycker att det är konstigt om
han tycker det nu. Det är väl i alla fall på det sättet att,
med den förändrade omvärldsbild som vi lever i och
med de satsningar som vi naturligtvis måste göra på
det breddade säkerhetsbegreppet, det faktiskt är lika
viktigt med befolkningsskydd och med möjligheter att
ställa upp med civila resurser i en krigssituation. Vi
kan ju varje dag se på TV hur det ser ut i krigsområ-
dena, nämligen att det är civilbefolkningen som far
mest illa.</pre><pre>Anf.  90  HENRIK LANDERHOLM (m) re-
plik:
Fru talman! Jag tackar för svaret, även om jag inte
fick svar på någon av de frågor som jag ställde till
Karin Wegestål. I mitt särskilda yttrande i Pliktutred-
ningen 1991 - observera att det inte var en reserva-
tion - gjorde jag en filosofisk anmärkning som grun-
dar sig på det förhållandet att värnplikten i vårt land
grundas på det militära försvarets behov. Då kunde
man föra en diskussion om vad som skulle hända om
dessa två, den civila och den militära sidan, skulle
krocka. Min uppfattning är fortfarande att det av
symboliska skäl finns anledning att låta den militära
organisationen ha företräde. Detta har dock ingen som
helst praktisk effekt i dagens läge, eftersom det finns
många fler unga människor än vad det totala behovet
någonsin kan svälja.
Mina frågor till Karin Wegestål kvarstår. Hade det
inte varit bättre att regeringen hade fått återkomma
och berätta för oss i utskottet hur krigsorganisationen
skulle se ut, hur många som skulle vara i den, vilket
utbildningsinnehåll, vilken utbildningsform och vilken
huvudman den skulle ha, och vem skulle ta hand om
detta, och kanske allvarligast av allt, till vad? Jag är
anhängare av civil plikt. Moderata samlingspartiet
ändrade uppfattning i och med det utredningsarbete
som vi genomförde när det gäller uppgifter som inte
kan lösas på annat sätt än genom lång grundutbild-
ning, när det gäller kvalificerade uppgifter i befolk-
ningsskydd och räddningstjänst. Men vi kan aldrig
ställa upp för det bara för pliktens egen skull, och jag
hoppas att Karin Wegestål delar den uppfattningen.</pre><pre>Anf.  91  KARIN WEGESTÅL (s) replik:
Fru talman! Jag har inte heller samma uppfattning
här som Henrik Landerholm har, eftersom jag tycker
att hela propositionen, när det gäller den civila plik-
ten, andas att man först och främst skall använda de
som finns i verksamheten, dvs. de som har utbildning
och de som är anställda och att man skall använda de
frivilliga innan man går in och utbildar. Man kan inte
bestrida att detta behov finns, att vi behöver föryngra
och att vi behöver ha en organisation där man skall
kunna använda dessa grupper av utbildad personal.
Efter jul kommer vi att behandla en proposition
som bygger på Hot- och riskutredningen. I samband
med det får vi också ett bättre underlag. Dessutom har
myndigheterna lagt fram sina synpunkter på detta, och
det pågår ett fortsatt utredningsarbete. Jag kan inte se
att det är fel att man är förberedd på att kunna komma
i gång med denna utbildning så fort som möjligt.</pre><pre>Anf.  92  Förste vice talman ANDERS
BJÖRCK (m):
Fru talman! Fredagar den 13 brukar av tradition
betecknas som olycksdagar. I varje fall skall man ta
det extra lugnt och försiktigt fredagar den 13. Det är
naturligtvis ett slags makaber logik i att just i dag,
fredagen den 13, fattar vi ett beslut som måste betrak-
tas som ett olyckligt försvarsbeslut. Dagen kunde i så
måtto inte vara bättre, eller sämre, vald, beroende på
hur man nu ser det hela.
Jag tänkte börja med att säga att det inte är lätt att
förutsäga framtiden. Det är en gammal sanning. De
senaste årens dramatiska förändringar i Europa har ju
understrukit detta. Det intressanta är att ingen förutsåg
dessa dramatiska förändringar 1989 - kommunismens
fall, Warszawapaktens upplösning, frihet och mark-
nadsekonomi och allt annat som vi nu ser i Central-
och Östeuropa.
Om förståsigpåarna - politiker, journalister, dip-
lomater och för den delen säkerhetspolitiker och mili-
tärer - inte kunde förutse detta hyser jag stark tvekan
om att de skall kunna förutse händelser som går i
negativ riktning, även om jag tycker att vi ser många
tecken i skyn härvidlag just nu.
Vi befinner oss bara i början av det postkommu-
nistiska Europa. Precis som det dramatiska 1789 fick
återverkningar som både till karaktär och omfattning
vida överträffade den tidens analyser tror jag att
samma sak förmodligen kommer att gälla 1989.
Det försvarsbeslut som kammaren nu står i be-
grepp att fatta bygger på önsketänkande. Det är inte
ett beslut som har vuxit fram ur en omsorgsfull säker-
hetspolitisk analys av omvärlden. Det är ett beslut
som börjar i andra ändan. Försvarsministern fick sig
tilldelad en mindre ram än tidigare. Sedan har han
försökt göra en dygd av nödvändigheten. Han har
försökt trockla ihop argument för detta. Detta, fru
talman, är sanning. Jag brukar inte ta till starka ord
här i kammaren, men den som påstår något annat far
faktiskt med osanning. Så mycket känner jag till om
hur spelet har gått till i denna fråga. Så många kontak-
ter har jag fortfarande i branschen som f.d. försvars-
minister. Sådant händer i politiken. Men jag tycker
inte att man skall hyckla och påstå att detta bygger på
en säkerhetspolitisk analys. Det bygger möjligen, fru
talman, på en analys av de ekonomiska problem som
vi har hemma. Men erkänn då detta! Det är hederligt,
och jag kan vara beredd att till nöds köpa ett sådant
argument.
Strategiska reträtter kan göras mer eller mindre
elegant. Tyvärr måste jag konstatera att denna reträtt
har skett utan större finess.
Samtidigt ger det här återtåget, på det sätt som det
har genomförts, oss ganska goda illustrativa exempel
på konsekvenserna.
Just genom den här oordnade flykten kombinerad
med diverse interna slagsmål mellan försvarsministern
och hans militära befälhavare har bristerna blottats på
ett nästan övertydligt sätt. Även om försvarsministern
är emot minor, tycker jag att han själv har trampat på
mina efter mina under den här beredskapsprocessen.
Det har knappt varit en månad utan att medierna har
kunnat rapportera om ganska rejäla interna eller ex-
terna slagsmål. Min efterträdare har ibland beskyllts
för att vara föga stridslysten. Jag tycker nog att hans
tid i ämbetet ger en annan bild. Problemet är bara att i
stället för att slåss för sitt fögderi, som var en själv-
klarhet för mig som försvarsminister, har han mest
råkat i slagsmål med amiraler och generaler. Jag tyck-
er faktiskt att det är att något missuppfatta försvars-
ministerns uppgift.
Fru talman! En del länder får sitt försvar förstört
av fientlig makt. Här i Sverige klarar vi det själva. För
visst tillfogas det svenska försvaret allvarlig skada.
Antalet armébrigader, flygdivisioner och fartyg mins-
kar. Det är allvarligt i sig. Men det jag tycker är mest
allvarligt, och det som bekymrar mig mest och gör
mig så sorgsen är att den kvalitativa profil som präg-
lade 1992 års försvarsbeslut nu håller på att raseras.
Sedan hjälper det inte, fru talman, om skriver sida upp
och sida ned om kvalitativ förnyelse.
Som här har påpekats av Henrik Landerholm har
det inte fattats ett enda nytt materielbeslut. Att det nu
sker en stor tillförsel av materiel till det svenska för-
svaret beror ju uteslutande på de beslut som fattades i
1992 års försvarsbeslut under min tid som försvars-
minister. Det är de besluten som nu faller ut, och det
är i och för sig bra. Men, fru talman, det har icke
fattats något nytt beslut som ökar det svenska försva-
rets slagkraft. Ge mig i så fall ett exempel på något
nytt system som man har tagit initiativ till som skall
verka på 2000-talet, 2010-talet och 2020-talet. Något
sådant beslut finns faktiskt inte. Och det är detta som
är det djupt bekymmersamma. Den här processen har
stoppats upp. Kvantiteten minskar, men kvaliteten
minskar faktiskt också.
Just därför finns det anledning att karakterisera det
försvarsbeslut som riksdagen nu står i begrepp att
fatta som ett nytt 1925. Jag hoppas att konsekvenser-
na inte blir lika allvarliga. År 1925 ville ju ytterst få
förutse att det kunde ske snabba förändringar. Jag
rekommenderar kammarens ärade ledamöter att läsa
om riksdagsdebatterna från 1925 års försvarsbeslut.
Det finns här på riksdagsbiblioteket. Läs självgodhe-
ten, naiviteten, tvärsäkerheten och fraserna hos ma-
joriteten. De fick ju i grunden fel. Det var de som var
orsaken till att vi fick kröka rygg för Hitler på det
mest förödmjukande sätt. Det är de som bar det an-
svaret.
Det beslut som vi nu står i begrepp att fatta kom-
mer att verka ett tag. Sedan får man tycka till igen.
Jag tycker att tillkomsten har varit mycket bedrövlig.
Orsaken till detta har jag redan nämnt. Det har varit
en process där det uppenbarligen har saknats förtro-
ende mellan den politiska ledningen och den militära
ledningen. Det är ingalunda ovanligt att politiker och
militärer har olika uppfattningar. Men jag har ändå
den erfarenheten att det gick, trots de olika uppfatt-
ningarna, att ha ett förtroendefullt samarbete där man
kunde ge och ta. De oändliga offentliga slagsmålen
under de senaste två åren borde ha kunnat undvikas
om man kraftsamlat för landets bästa. Detta är den
stora skillnaden.
På många orter känner man nu sorg och vrede
över att fredsförband försvinner. Jag känner starkt
med de människor som nu har fått leva med den här
oron och som i dag får det dystra beskedet. Jag vet
själv att detta är oerhört svåra beslut att fatta. Men jag
känner inte för det hyckleri som jag har sett när poli-
tiker, vars partier står för de här nedskärningarna,
våldsamt har protesterat mot dem lokalt, just bara på
den egna orten. Detta är djupt ohederligt. Man blir
litet betänksam när man får brev från människor som
är kända som goda pacifister och för att kräva att
försvaret skall raderas ut, men just när det gäller det
egna förbandet, fru talman, skall det behållas. Detta är
naturligtvis ett kvalificerat hyckleri och ingenting
annat.
Det har talats mycket om återtagning. Hittills har
vi aldrig sett några exempel i historien på att återtag-
ning har lyckats. Om kammarens ärade ledamöter
känner till några sådan ber jag att få reda på dem.
Men en sak är säker, när talmannens klubba har fallit i
dag kommer i alla fall Moderata samlingspartiet att
börja med återtagningen. Det kommer att behövas en
återtagning för att restaurera det beslut som vi nu
fattar.</pre><pre>Anf.  93  SVEN LUNDBERG (s) replik:
Fru talman! Jag begärde ordet när jag hörde An-
ders Björck säga att försvarsministern har gjort en
dygd av en nödvändighet och att det var de ekono-
miska utgångspunkterna som har format det nya för-
svarsbeslutet. Så är det självfallet icke.
Det är det förändrade säkerhetspolitiska läget i
världen runt omkring oss som har gjort det möjligt för
oss att göra en besparing, precis som man gör i många
andra länder, inte minst i NATO-länderna. De gör
samma bedömning, Anders Björck, att det säkerhets-
politiska läget har förbättrats så starkt att man kan
börja förändra i sina militära volymer. Så är det ju.
Skulle det i stället ha varit så, Anders Björck, att
vi hade sett orosmolnen vid horisonten och det säker-
hetspolitiska läget hade varit skakigt hade ingen öns-
kat att dra ned på det svenska försvaret, varken eko-
nomiskt eller volymmässigt. Då hade vi kanske fått ta
fram nya pengar för att stärka upp försvaret. Så är
situationen. Svensk socialdemokrati har ju haft ansva-
ret för det svenska försvaret under årtionden och stått
i spetsen för det. Det har vi kunnat sköta med ära.
Nu sade Anders Björck någonting om att någon
krökte rygg för Hitler. Jag hann inte uppfatta vad han
menade med det. Det vore bra om han kunde åter-
komma med ett klargörande på den punkten.</pre><pre>Anf.  94  Förste vice talman ANDERS
BJÖRCK (m) replik:
Fru talman! Det Sven Lundberg säger är inte kor-
rekt. Det fattades beslut inom den nya socialdemo-
kratiska regeringen att skära ned försvarsanslagen.
Man fattade det initialt efter bara några veckor. Detta
fick försvarsministern sedan effektuera. Det var en
helt annorlunda handläggning än i den borgerliga
regeringen. Jag tycker att man skall erkänna det i
stället för att tala om att man i själva verket gör en
säkerhetspolitisk bedömning som skiljer sig från den
som gjordes 1992.
Vi skall inte åberopa andra länder här. Försvars-
ministern gjorde det i sitt anförande. Han nämnde två
länder. De är båda medlemmar i NATO och har då en
helt annan situation. Samtidigt förbjöds ju Försvars-
beredningen att på ett öppet sätt diskutera olika for-
mer av kollektiv säkerhet för vårt land. Den s.k.
NATO-nojan hade slagit till igen.
Jag tycker att det i hög grad är tid att vi kan ta upp
den diskussionen öppet, förutsättningslöst och i stor
enighet, även om vi må bli oense om slutsatserna.
Varför krökte vårt land rygg för Hitler? Varför
släppte vi igenom över en miljon tyska soldater bara i
permittenttrafiken? Det var väl inte därför att vi gilla-
de Hitler och vad han stod för, utan det var därför att
vi inte hade någon möjlighet att sätta oss emot militärt
under krigets absoluta slutskede.
Vem var ansvarig för 25 års försvarsbeslut? Ja, det
var inte Moderata samlingspartiets dåvarande mot-
svarighet.
Men, säger kanske Sven Lundberg - jag får må-
hända föregripa honom: År 1936 piggnade vi till. Nej,
socialdemokraterna var emot 1936 års försvarsbeslut.
T.o.m. då, när Hitler hade varit vid makten i tre-fyra
år, röstade ni emot.</pre><pre>Anf.  95  SVEN LUNDBERG (s) replik:
Fru talman! Jag vill säga till Anders Björck att det
i  utgångspunkten för det här betänkandet angavs "om
det säkerhetspolitiska läget medger", och så var också
fallet. Det var grunden för att vi kunde göra en ned-
dragning i det svenska försvaret, ekonomiskt och även
i viss mån volymmässigt.
Som jag sade har omvärlden gjort samma bedöm-
ningar som vi. Det skulle ha varit märkligt om vi här
hemma i Sverige inte skulle ha noterat att det har skett
förändringar i vår omvärld så att det säkerhetspolitis-
ka läget har förbättrats och att omvärlden gör precis
samma bedömningar som vi.
När det gäller Hitler och frågan om att kröka rygg
vill jag nog säga att jag inte är så säker på att Sverige,
även om vi då skulle ha haft ett förhållandevis starkt
försvar och hade stått emot de propåer som kom från
Hitlertyskland, över huvud taget hade haft en chans
att klara sig.
Jag vet inte om Anders Björck hade önskat att vi
hade dragits in i kriget, men jag antar att han icke
önskar det. Jag tror att det var skicklig statsmanna-
konst och naturligtvis också eftergifter gentemot Hit-
lertyskland som ledde till att  Sverige hölls utanför
kriget. Det är inte bara krigsmakten utan också dip-
lomati och förebyggande åtgärder som skapar säker-
hetspolitik. Det är inte bara krut och kulor, Anders
Björck.</pre><pre>Anf.  96  Förste vice talman ANDERS
BJÖRCK (m) replik:
Fru talman! Det sistnämnda kan jag helt och hållet
instämma i. Men var och en som har sysslat med
säkerhetspolitik, historia och framtidsanalyser vet att
diplomatisk skicklighet för att kunna lyckas nästan
alltid måste ha stöd av militära rersurser.
Jag tycker, fru talman, att det som händer i Bosni-
en är ett lysande exempel på detta. Det var först när
NATO satte hårt mot hårt som diplomatin lyckades.
Men innan man hade nått så långt, Sven Lundberg,
hände samma sak som i Tyskland. Oskyldiga männi-
skor kom till skada.
Det är väl inget att skryta över att vi tvangs göra
eftergifter, när vi vet vilka ohyggligheter som hände i
Hitlertyskland - när gaskamrarna arbetade, när bom-
berna föll och när människor avrättades. Att vi tvangs
göra eftergifter är väl inget att vara stolt över.
Vidare är det som nu händer på andra sidan Ös-
tersjön väldigt svårbedömbart. Jag ser ljusa tecken
men också mörka sådana. För inte länge sedan hade
jag möjlighet att vid Europarådets session i Stras-
bourg se livs levande och i någon mån även lyssna till
såväl Tjirinovskij som Tjuganov. Det har jag gjort ett
antal gånger. Jag vill inte precis påstå att jag känner
mig särskilt lugn ifall den typen av människor om
något eller några år skulle få makten i Ryssland.
Detta vet vi inte, men nu sänker vi försäkring-
spremien. Man kan säga: Tja, det händer väl också i
det privata livet. Men problemet är att om man avstår
från att teckna en rimlig försäkring på sitt hus och det
brinner, drabbas man bara själv som husägare. Vad vi
nu gör är att vi drar undan försäkringspremien för ett
helt folk.</pre><pre>Anf.  97  ANDERS SVÄRD (c) replik:
Fru talman! Inte för att jag tror att det hjälper -
eftersom Anders Björck redan har sagt sig ha mono-
pol på vad som är sanning och osanning när det gäller
hur den här frågan har tagits fram till detta tillfälle -
vill jag ändå instämma i det som Sven Lundberg nu
har sagt beträffande i vilken ordning den här frågan
har beretts, nämligen först den säkerhetspolitiska
analysen och sedan den ekonomiska frågan.
Anders Björck pratar här mycket om brister som
nu blottas och har blottats. Vilka är då de bristerna?
Som jag har sagt i ett tidigare replikskifte med Arne
Andersson är de moderata alternativförslagen är tun-
na. Det finns inget alternativ. Det finns en större ram,
som man inte har majoritet för i riksdagen. Man talar
inte om vad man vill göra för de pengarna. Jag tycker
inte att det ger anledning till så särskilt stora ord om
andra förslag.
Vad sedan beträffar att materiel enligt Anders
Björck uteslutande beror på tidigare beslut vill jag
säga att det naturligtvis inte är sant, eftersom delserie
3 av JAS beslutas nu. Det är en ganska betydande del
av materielanslaget. Men det som är kanske allra
viktigast är att pengarna skall räcka till den materiel
som vi nu beslutar om.
För att karakterisera Anders Björcks fögderi vill
jag närmast säga att köpglädjen var större än det som
pengarna räckte till för. Därför har vi nu att ta hand
om ett antal svarta hål som i stor utsträckning beror på
denna köpglädje.</pre><pre>Anf.  98  Förste vice talman ANDERS
BJÖRCK (m) replik:
Fru talman! Jag brukar inte använda starka ord -
som talman brukar man försöka dämpa sig litet - men
det sista som Anders Svärd sade är lögn. Det finns
inga svarta hål som beror på mig. Detta har utretts
gång på gång. Jag har dokumenten här från Riksrevi-
sionsverket, från Försvarsmakten osv. Men eftersom
några är fega, inte vågar stå för sin egen försvarspoli-
tik och skyller ifrån sig på andra, har vi från moderat
håll begärt att en opartisk utredningsman skall grans-
ka detta.
Jag har fått ett skriftligt nej från försvarsministern,
men om dennes gode vän Anders Svärd kan få för-
svarsministern att ta reson, så att vi får utreda dessa
svarta hål, som jag hävdar inte finns, har Anders
Svärd för en gångs skull gjort en stor insats för det
svenska försvaret.
Jag fick däremot ta över stora obetalda materiel-
beställningar från Roine Carlsson. Det gällde haubit-
sar som var avstyrkta av ÖB och arméchefen. Det
gällde ubåtar som var avstyrkta av ÖB och marinche-
fen. Jag klarade upp problemen. Jag gick inte runt och
gnällde. Jag skällde inte en enda gång på Roine Carls-
son. Jag är nämligen inte feg. Jag tycker att man skall
vara karl för sin hatt.
Det är då bedrövligt när man inte vågar ta ansvaret
för de förbandsnedläggningar som nu sker utan försö-
ker skjuta det ifrån sig. Men det är den vanliga tekni-
ken här i kammaren. Allt skyller man på andra. Som
förre vice statsministern Odd Engström så riktigt har
påpekat är modet inte särskilt stort.
När det slutligen, fru talman, gäller materielpro-
jekt: Inte är väl tredje delserien av JAS något nytt
materielprojekt. Det är snart 15 år sedan som vi fatta-
de initialbeslutet om JAS. Det är här fråga om nya
projekt och ingenting annat.</pre><pre>Anf.  99  ANDERS SVÄRD (c) replik:
Fru talman! Jag kan försäkra Anders Björck att vi
på samma generösa sätt som han säger sig ha tagit
hand om bristerna efter Roine Carlsson på skall ta
hand om de brister som fanns efter Anders Björck.</pre><pre>Anf.  100  Förste vice talman ANDERS
BJÖRCK (m) replik:
Fru talman! Men se då till att reda ut eventuella
brister, Roine Carlssons och andra! Låt oss få en
opartisk utredning om detta. Den utredning som redan
har gjorts av försvarsminister Petersons egen arbets-
grupp, betänkandet från kommittén med uppdrag att
analysera ekonomiska osäkerheter i Försvarsmakten,
visar ju vad som är sanningen. ÖB:s egen utredning
visar att 85 % av de problem som finns består av
beslut som socialdemokrater och centerpartister har
tagit gemensamt om ramminskning och utebliven
kompensation.
Och vad består de övriga 15 procenten av? Jag vill
gärna redovisa det för kammarens protokoll: Det är
den stabiliseringsproposition som antogs hösten 1992,
då socialdemokrater krävde att försvaret skulle drab-
bas, vilket icke var meningen från början, eftersom vi
så sent som i början av juni det året hade vi fattat ett
försvarsbeslut. Men socialdemokraterna krävde detta,
och vi var för husfridens skull hyggliga nog att gå
med på det. Sedan vill man inte ta ansvar för detta.
Det är väl inte underligt att Sverige har en rege-
ring i förfall, när den inte ens i sådana här samman-
hang vågar ta ett ansvar. Men nu har vi fått ett löfte av
Anders Svärd om att utreda dessa frågor ordentligt.
Se nu till att svärdet används mot Thage G Peter-
son så att han verkligen kommer snabbt fram, och ta
icke till harvärjan som vanligt, Anders Svärd!</pre><pre>Anf.  101  ANNIKA NORDGREN (mp) re-
plik:
Fru talman! Anders Björck är en av dem som
snabbast brukar kritisera neddragningar i det svenska
försvaret, men jag har aldrig hört honom berätta i
vilken säkerhetspolitisk situation han tycker att för-
svaret skulle kunna krympa.
Mina frågor till Anders Björck är följande: Anser
han att försvaret för evigt skall vara dimensionerat för
att möta ett militärt i-värsta-fall-scenario? Hur skulle
ett scenario eller en utveckling se ut där Anders
Björck skulle föreslå och tala för en minskad ekono-
misk ram och en krympande försvarsorganisation?
Anders Björck sade här tidigare att det finns orosmoln
osv. Kan han specificera vilka säkerhetspolitiska hot
han ser mot Sveriges säkerhet? Hur skulle de hoten
bäst kunna mötas - är det i form av en större ekono-
misk ram och investeringar i fler militärvapen?</pre><pre>Anf.  102 Förste vice talman  ANDERS
BJÖRCK (m) replik:
Fru talman! Jag har faktiskt gång på gång, i tal och
i skrift, talat om just när jag anser att vi kan krympa
det svenska försvaret. Jag håller helt med Annika
Nordgren om att detta är självfallet ingenting som är
givet en gång för alla.
Gång på gång har jag sagt och skrivit att när
Ryssland har en stabil demokrati och marknadseko-
nomi, och när det har skapats ett fungerande kollek-
tivt säkerhetssystem i Sveriges omgivning skall ned-
skärningar självfallet kunna göras på det svenska
försvaret. När dessa två parametrar är uppfyllda -
ingen av dem är det nu - skall vi naturligtvis spara.
Försvarsvänner är skattebetalare de också. Det finns
ingen anledning att hålla sig med ett försvar för uni-
formernas eller militärmusikens skull, hur mycket jag
än tycker om det sistnämnda.
Det viktiga är naturligtvis att göra en korrekt ana-
lys av detta. Sedan finns det andra hot och risker, som
Annika Nordgren tidigare påpekat. Det har också
nämnts i olika anföranden här i dag.
Låt mig bara peka på att när det gäller de civila
hot och risker som Annika Nordgren har tagit upp så
var det jag som tillsatte Hot- och riskutredningen -
inte den nuvarande regeringen. Den genomfördes av
en före detta moderat försvarsminister. Kom inte och
försök monopolisera initiativtagandet till att utreda
hot och risker! Det är ett rent moderat initiativ, och
ingenting annat.</pre><pre>Anf.  103  ANNIKA NORDGREN (mp) re-
plik:
Fru talman! Jag försöker inte alls att monopolisera
utredandet av civila hot och risker. Tvärtom tycker
jag att det verkar väldigt lovande att vi är så eniga om
att vi skall beakta hoten och riskerna väldigt allvarligt
och lägga resurser så att vi kan ge arbetet en reell
mening, och inte bara tillsätta en utredning och låta
det hela stanna vid bara ord.
Så fick vi reda på att det var en stabil demokrati
och marknadsekonomi i Ryssland som var parametern
för när man kan dra ned eller öka de svenska försvars-
satsningarna. Jag går tillbaka till mina inledande frå-
gor. Hur framges detta? Hur skall man få till stånd en
sådan utveckling? Framges en sådan av investeringar i
militär materiel i Sverige? Jag är väldigt tveksam till
det. Om det är så skulle jag vilja ha ett konkret exem-
pel på hur investeringar i svensk krigsmakt och
svensk försvarsmateriel skall kunna bidra till en de-
mokratiutveckling och en marknadsekonomisk ut-
veckling i Ryssland. Det skulle vara intressant att få
höra det.</pre><pre>Anf.  104  Förste vice talman ANDERS
BJÖRCK (m) replik:
Fru talman! Stabiliteten i närområdet säkras bl.a.
av att vi i Sverige kan värna vårt eget sjö- och luft-
territorium, att det inte uppstår vakuum och att vi kan
ha ett samarbete inom kustbevakning etc. Detta är
saker som jag var med och tog initiativ till. Jag var
med och tog initiativ till det första Östersjömötet
någonsin mellan nordiska och baltiska försvarsminist-
rar. De Östersjömöten m.m. vi ser nu är ingenting
som den nuvarande regeringen har hittat på.
När det gäller att ta initiativ, Annika Nordgren, så
var det viktigaste kanske att de baltiska staterna blev
fria och demokratiska. Jag var med under 60- och 70-
talen som ungdomspolitiker, och uppträdde gång på
gång i baltiska exilorganisationer för att främja frihe-
ten och därigenom också freden. Det var inte särskilt
populärt då. Det var t.o.m. litet farligt, och man blev
mobbad från visst håll. Sådana organisationer skulle
man inte ha med att göra. Nu går folk - även på
statsministernivå - runt och talar om hur viktig de
baltiska staternas frigörelse och demokrati är. Jag
träffade varken Göran Persson eller några socialde-
mokrater på den tiden i den här typen av aktiviteter.</pre><pre>Anf.  105  TALMANNEN:
Jag vill bara påminna om att det är 44 talare kvar
på talarlistan. Vi behöver alla hjälpas åt för att kunna
votera i tid i kväll.</pre><pre>Anf.  106  BIRGITTA GIDBLOM (s):
Fru talman! Det har redan sagts mycket om för-
svarsmateriel i den här debatten. Jag vill ändå konkret
peka på några olika satsningar som görs.
Det svenska försvaret har aldrig varit så modernt
och välutrustat som det är i dag. I det försvarsbeslut vi
nu diskuterar föreslår Socialdemokraterna en årlig
anskaffning av materiel och utrustning för 15-17
miljarder kronor per år under försvarsperioden.
Flygvapnet tillförs ett flygplan - JAS 39 Gripen,
delserie 3. Det är världens modernaste flygplan för
jakt, attack och spaning. Dessutom tillförs flygburen
spaningsradar, taktiskt radarsystem och stridsled-
ningscentraler.
Marinen tillförs nya ytstridsfartyg - YS 2000,
kustkorvetter, ubåtar och minröjningsfartyg.
Armén får bl.a. nya Leopardstridsvagnar, ytterli-
gare Stridsfordon 90, luftvärnsrobot Bamse och artil-
lerilokaliseringsradar Arthur.
Detta är en imponerande och betydelsefull mo-
dernisering. Dessutom, i syfte att skapa en tillräckligt
god förnyelse av materiel, ges Försvarsmakten i upp-
drag att skapa förutsättningar för anpassningsinriktade
tekniksatsningar. Försvarsmakten kommer samman-
lagt att avsätta 550 miljoner kronor till teknologiut-
veckling.
Sverige skall ha ett starkt försvar, och vi skall kla-
ra av de svåra och skilda uppgifter vi kan ställas inför.
För närvarande sker en snabb utveckling när det
gäller materielsamarbete mellan länder vad gäller
anskaffningsplaner samt etablerande av bättre regler
och riktlinjer för samarbete. Det är angeläget att
svenska försvarsmyndigheter i ökad utsträckning
medverkar i detta samarbete så att industrin kan delta
i den nu snabba internationella omstruktureringen.
Det är också viktigt att Sverige kan säkerställa till-
gång till väsentliga kompetenser och underlätta mate-
rielförsörjningen i en anpassningssituation.
Sverige bör eftersträva att ingå i WEAG. Det an-
kommer på regeringen att pröva hur samarbetet från
svensk sida närmare bör utformas.
Redan i försvarsbeslutets första etapp beslutades
det att inom landet säkerställa viktig baskompetens.
Det handlar om telekrigteknik, avancerad signaturan-
passning, undervattensteknik, flygteknik för JAS på
längre sikt samt underhåll och vidmakthållande av det
system som ingår i krigsorganisationen.
Regeringen kommer också att vidta särskilda åt-
gärder för att säkerställa inhemsk kompetens inom
krut- och explosivämnesområdet.
Fru talman! Försvarsbeslutet innebär en minskning
av både militär och civil personal. Detta kommer
givetvis att leda till stora problem för de enskilda
anställda. Regeringen anförde i propositionen att
något instrument kan behövas som gör att äldre offi-
cerare med fullmakt kan lämna sina anställningar i
förtid. Även viss äldre civilanställd personal borde
kunna erbjudas särskild pensionsersättning.
Regeringen ansåg att det är nödvändigt att parter-
na tar till vara alla möjligheter som finns för att om-
struktureringen av Försvarsmakten skall kunna fullföl-
jas.
Den civilanställda personalen är besviken över de
villkor som erbjuds denna från Försvarsmakten, men
jag vill betona att utskottet delar regeringens uppfatt-
ning att det ankommer på arbetsmarknadens parter att
i avtal reglera villkoren för övertalig personal. Jag vill
också understryka att omstruktureringen av Försvar-
smakten måste ske med stort hänsynstagande till de
anställdas bästa. Alla möjligheter till kompetensut-
veckling, omplacering och avgång med pension måste
beaktas.
Utskottet förutsätter också att myndigheten avsät-
ter de medel som behövs för att finansiera kostnader-
na för både militär och civil personal. Även civil
personal måste få ta del av utbildning och kompe-
tensutveckling. Utskottet anser att den civila persona-
len fyller en viktig funktion i Försvarsmakten, och det
är bra att regeringen noga kommer att följa upp För-
svarsmaktens utvecklingsinsatser för den civila perso-
nalen.
Fru talman! Jag vill också ta upp frågan om fler
kvinnor i försvaret. Det är onaturligt med kvinnor i
försvaret, lär dåvarande arméchefen ha sagt 1987.
Lyckligtvis har tiderna förändrats under de år som
gått sedan dess. Antalet kvinnor i försvaret har suc-
cessivt ökat, och antalet kvinnliga officerare är nu ca
300.
Den nya totalförsvarsplikten öppnar också nya
möjligheter för kvinnor att göra värnplikten. Sedan
den 1 juli 1995 kan kvinnor mönstra utan att bli offi-
cerare. Intresset för att göra värnplikten har därige-
nom ökat bland kvinnorna. De första åtta månaderna
efter beslutet mer än fördubblades intresseanmälning-
arna jämfört med ansökningarna under hela 1994. Det
har emellertid inte varit helt problemfritt för dessa
unga kvinnor. Antagningskraven är höga, många har
svårt att klara de fysiska kraven, och en del kan inte
heller finna sig riktigt tillrätta i den typiskt manliga
värld som försvaret utgör. Men i stort sett är erfaren-
heterna ändå goda.
Det lilla motstånd som kan finnas i försvaret mot
kvinnor måste övervinnas. Det är naturligtvis inte
acceptabelt att kvinnor behandlas annorlunda, och
Försvarsmakten har här ett stort ansvar att förbättra
arbetsmiljön och stödja kvinnorna för att få dem att
stanna kvar i försvaret. Mycket har redan åstad-
kommits, men än återstår det mycket att göra. Här
krävs beslutsamhet och modernt ledarskap.
Jag har dock träffat kvinnliga officerare som trivs
mycket bra i sitt yrke, som blivit väl mottagna och
som kommer bra överens med sina manliga arbets-
kamrater. Jag anser att det är viktigt att ännu fler
flickor söker sig till försvaret. Det är en styrka för
dem som är där att det kommer in flera. Informatio-
nen om möjligheterna att göra kvinnlig pliktutbildning
bör också förbättras.
Men det finns i dag inte någon anledning att ändra
lagen om möjligheter för kvinnor att fullgöra värn-
plikt eller civilplikt. Eftersom kvinnor nu har möjlig-
het att göra värnplikt enligt den nya lagen, bör vi
invänta ytterligare erfarenheter från lagens tillämp-
ning innan den ändras beträffande kvinnors uppgifter
och ansvar i totalförsvaret.
Det råder glädjande nog stor enighet när det gäller
att få fler kvinnor in i försvaret. Försvarsmakten arbe-
tar aktivt för att öka antalet kvinnliga officerare. Re-
geringen med försvarsministern i spetsen framhåller
också att detta ämnesområde är högt prioriterat, och
det har vi hört tidigare i dag. Även försvarsutskottet
instämmer i dessa synpunkter. Utskottet förutsätter i
betänkandet att regeringen och försvarsmakt fortsätter
arbetet med att öka antalet kvinnliga officerare. Det är
bra för Försvarsmakten och värdefullt för hela vårt
samhälle.</pre><pre>Anf.  107  TUVE SKÅNBERG (kd):
Fru talman! Jag vill börja mitt anförande med att
argumentera något för behovet av hjärt- och
lungräddning, i enlighet med reservation 19 avseende
mom. 64. I dag utbildas värnpliktiga endast till att
kunna stoppa blödning och upprätthålla andning. Om
alla landets värnpliktiga fick utbildning i hjärt- och
lungräddning skulle det innebära att det civila samhäl-
let varje år skulle få ett tillskott på ca 30 000 utbilda-
de hjärt- och lungräddare, med färska aktuella kun-
skaper och färdigheter. På sikt skulle det få stora
positiva effekter för samhället, och förbättra möjlighe-
terna att rädda liv vid olyckor och katastrofer. Att
utbilda de värnpliktiga i hjärt- och lungräddning
skulle också innebära en välkommen statushöjning för
värnpliktsutbildningen och höja de värnpliktigas mo-
tivation.
Fru talman! Den springande punkten i debatten i
dag är att regeringen och majoriteten av försvarsut-
skottet nu beslutar om att skånska luftvärnskåren och
försvarsområdesstaben i Ystad skall läggas ned, direkt
motsatt den bedömning som ÖB av militärstrategiska
skäl har gjort. När försvarsministern presenterade
Socialdemokraternas och Centerpartiets omkullkast-
ning av ÖB:s plan sade Thage G Peterson: Skulle inte
en departementschef ha rätt att ändra en myndighets
förslag?
Detta var förstås en retorisk fråga. Vi vet alla att
så är fallet. Men om och när en minister stöper om
myndighetens - eller om vi skall uttrycka det annor-
lunda, experternas - förslag, kräver faktiskt anstän-
digheten att det levereras hållbara argument för om-
stöpningen. Detta har hittills inte skett, och inte heller
i debatten i dag.
I dag hade försvarsministern och hans handgångna
män och kvinnor i Centerpartiet sin absolut sista
chans att ge svenska folket förklaringar och hållbara
argument till de förändringar av rent omvälvande
karaktär som människor i allmänhet grubblar över. Nu
har försvarsministern gått, och jag får därför vända
mig till utskottets majoritet. Kom då inte med så taff-
liga argument som tal om flyttkostnader som ÖB inte
skulle ha beaktat! Vad skulle det ligga för strategiska
bedömningar i ett sådant argument?
Kom inte heller med en promemoria från augusti
som ÖB inte skulle ha hunnit ta del av! Det är gene-
rande argument av s och c. Det är som om ÖB inte
hade följt strategiska och säkerhetspolitiska analyser,
och att detta förslag skulle kastas omkull av en pro-
memoria från augusti månad år 1996! Nu spekuleras
det i TV, radio och tidningar, i ett otal brev och i e-
post i vår dator om att det kan förhålla sig så att stats-
rådens hemorter och partiers väljartäthet har avgjort
lokaliseringen. Det är inte jag som påstår detta, men
ryktesspridningen går.
Den enda möjligheten att ta död på detta är att i
dag, här och nu, prestera hållbara argument för att s
och c kastar omkull ÖB:s plan. Om inte detta sker får
Thage G Peterson och Olof Johansson ta på sig att
politikermisstron förstärks. Och på tal om flyttkostna-
der: Om man skall spara på flyttkostnader, varför
skall då F 5 flyttas?
Fru talman! Jag ser att min taletid är slut. Jag nö-
jer mig med att yrka bifall till reservation 8 vid mom.
28 och reservation 19 vid mom. 64.</pre><pre>Anf.  108  TALMANNEN:
Jag vill varmt anbefalla att de angivna taletiderna
hålls och att efterföljande talare håller sig i närheten
av talarstolen så att vi inte förlorar tid i onödan.</pre><pre>Anf.  109  OLLE LINDSTRÖM (m):
Fru talman! Jag kommer i mitt anförande i denna
försvarsdebatt i huvudsak att ägna mina minuter till
Försvarsmaktens grundorganisation och försvarsin-
dustrins framtid.
Till skillnad från tidigare försvarsbeslut har detta
betänkande tillkommit och styrts av en i förväg be-
stämd ekonomisk nivå. Utskottsmajoriteten har
tvingats att anpassa försvarspolitiken efter detta, och
därav resultatet.
Verkligheten har förvanskats och hotbilden har
ändrats så att den passar en i förväg beslutad ekono-
misk nivå. De positiva signalerna i vår omvärld har
värderats högre medan det negativa har förbisetts.
Det innebär en betydande obalans mellan målen,
uppgifterna och den ekonomiska nivån. Moderata
samlingspartiets ekonomiska femårsram för totalför-
svaret är 19,7 miljarder kronor högre än regeringens,
vilket innebär en handlingsfrihet i framtiden.
Vår uppfattning har varit och är fortfarande att
Försvarsmakten borde givits uppdrag att lägga fram
ett förslag också på den ekonomiska nivå som Mode-
rata samlingspartiet föreslagit. Något sådant underlag
har inte redovisats i utskottet. Mot den bakgrunden är
det inte särskilt meningsfullt att peka ut det exakta
grundorganisatoriska konsekvenserna.
Vi utesluter inte att våra förslag också skulle inne-
bära förändringar i grundorganisationen, även om de
skulle ha en annan omfattning än det som föreslagits
av regeringen och som utskottsmajoriteten har ställt
sig bakom. Moderata samlingspartiet har därmed
ingen anledning att nu ta ställning till framtiden för
enskilda förband inom ramen för den av Socialdemo-
kraterna och Centern förda politiken.
Den förutbestämda ekonomiska ramen har begrän-
sat, för att inte säga förhindrat, nästan alla möjligheter
till samsyn mellan partierna i utskottet.
I den beredningsprocess som regeringen anvisade
inför -96 års försvarsbeslut ingick bl.a. en försvarse-
konomisk värdering och en samhällsekonomisk vär-
dering. Regeringen skulle lämna sina avvägningar
som grund för förslaget i propositionen. Dessa tre
parametrar har inte fullödigt redovisats, vilket vi
moderater påpekat. Under utskottsbetänkandets
framtagande har vi blivit alltmer övertygade om den
uppenbara brist som finns särskilt vad det gäller de
ekonomiska underlagen.
I den ekonomiska analys som utskottet gjort kon-
stateras att den försvarsekonomiska värdering som
Försvarsmakten genomfört avseende förändringar i
grundorganisationen till väsentliga delar är tillfreds-
ställande. Däremot är det inte möjligt att med ledning
av förslagen i propositionen utläsa i vilka delar rege-
ringen gjort en annan ekonomisk bedömning än För-
svarsmakten, och vad en sådan bedömning grundar
sig på. Även om vissa korrigeringar gjorts i efterhand
ger analysen inslag av stor osäkerhet.
Fru talman! Vårt förslag innebär att Försvarsmak-
ten ges i uppdrag att med de förutsättningar som följer
av att de moderata förslagen vinner gehör snarast
lämna ett underlag för grundorganisationens inrikt-
ning. Därför avvisar vi nu, liksom i vår partimotion,
samtliga nedläggningar av produktionsplattformar
enligt utskottsmajoritetens förslag.
Vi avvisar förslaget att lägga ned krigsflygskolan i
Ljungbyhed. Den grundläggande flygutbildningen bör
utredas i samband med övrig utbildningsverksamhet.
Fru talman! Jag skall nu gå över till en specifik del
i grundorganisationsförändringen. Enligt min mening
är utarmningen av försvaret i norra Sverige ett allvar-
ligt och oroande problem. Med en nedläggning av
Lapplandsbrigaden och NB 20 i Umeå blir hela Väs-
terbotten utan militärt försvar. 40 % av landets yta
skulle endast ha en brigad tillgänglig om något all-
varligt skulle hända.
Däremot har jag sagt, och jag säger det än i dag,
att jag inte har förstått varför man har ställt Östersund
och Umeå mot vartannat. Jag har aldrig kunnat accep-
tera det resonemanget. Vi borde ha båda kvar om vi
skall kunna försvara hela Norrland.
Den enda landgräns Sverige har österut finns i
norra Sverige. Om en invation eller något väpnat
angrepp skulle inträffa skulle Norrbottensbrigaden
och befolkningen utsättas för oerhört stora risker när
avståndet till närmaste hjälp ligger 70 mil bort.
Den frustration, besvikelse och ilska som norr-
länningar nu ger uttryck för är befogad. Många frågar
sig om Västerbotten och norra Sverige inte är värt att
försvara.
800-900 hemvärnsmän har bestämt sig för att
lämna in utrustningen och tacka för sig om NB 20
läggs ned. För de försvarsanställda i Umeå är nog
Socialdemokraternas och Centerns motiv och argu-
ment för bevarande av vissa utbildningsplattformar
mot nedläggning av andra det mest frustrerande.
Det måste vara svårt att acceptera att en färdigut-
vecklad och rationell garnison som Umeå läggs ned,
medan garnisoner som är möjliga att utveckla bibe-
hålls. Jag tror att man kan säga att försvarspolitik inte
har kommit i första hand.
Den andra delen i mitt anförande gäller för-
svarsindustrin. Svensk försvarsindustri har betytt och
betyder fortfarande mycket för vårt säkerhetspolitiska
förtroende. Genom vår kompetenta och högteknolo-
giska försvarsindustri visar vi i handling vår vilja och
vår förmåga och skapar på så sätt ökad trovärdighet
och tillit till vårt lands säkerhetspolitik. Det förtroen-
dekapitalet måste vi förvalta väl även i framtiden.
1992 års försvarsbeslut innebar att den nödvändi-
ga materielförnyelsen kunde påbörjas, men också
genomföras. Den lägre förnyelsetakt som blir följden
av utskottsmajoritetens förslag är därför oroande.
Kravet på att försvarsindustriell kompetens bibe-
hålls ökar med behovet av anpassning och tillväxt.
Därför föreslår vi att det avsätts 750 miljoner kronor
årligen för anspassningsinriktade tekniksatsningar i
stället för de föreslagna 550 miljoner kronorna.
Den nedgång som sker på den försvarsindustriella
marknaden innebär att svensk försvarsindustri fullt ut
måste ta steget in i internationellt samarbete. Detta är
en förutsättning för industrins överlevnad, för framti-
da produktutveckling och för att man skall kunna
förse Sverige med högkvalitativ utrustning till rimliga
priser.
I näringsutskottets yttrande påpekas behovet av ett
fördjupat europeiskt samarbete på försvarsindustriom-
rådet. Regeringen och utskottet skriver också positivt
om det internationella samarbetet. Men för att det
skall kunna fungera på marknaden, där olika af-
färskulturer möts, måste svensk försvarsindustri få
nödvändigt stöd och support både vad gäller export
och samverkan. I detta avseende måste vi bli bättre.
Fru talman! Jag står givetvis bakom samtliga mo-
derata reservationer. Jag instämmer i Henrik Lander-
holms yrkande samt yrkar bifall till reservation 18,
mom. 43.</pre><pre>Anf.  110  ULF KERO (s):
Fru talman! Jag skall i denna debatt ta upp en frå-
ga som inte är den mest kontroversiella och som inte
är den som har debatterats längst. Det gäller ändå en
viktig del i det moderna samhället, nämligen Försvar-
smaktens helikoptrar och deras organisation.
Helikopterflygverksamheten inom Försvaret står
inför stora förändringar; det vet vi alla. Försvarsmak-
tens helikoptrar har vid förhöjd beredskap viktiga
funktioner. Deras krigsuppgifter - dvs. de militära -
är av den anledningen förstahandsuppgiften.
Det moderna samhället ställer också andra krav,
där helikopterresurserna kommer i en annan dimen-
sion. Av den anledningen har verksamheten en given
plats. Vi talar mycket om en helhetssyn i totalförsva-
ret och om en samordning av resurserna. De fredstida
uppgifterna kan vara skiftande och av olika slag.
Speciellt vid behov av snabbhet och rörlighet har
helikoptern sin givna plats.
I dag har de tre vapenslagen olika organisationer
och framför allt kulturer. Man har byggt upp verk-
samheten under en lång tid. Detta har fungerat. Det
fungerar givetvis bra på sitt sätt. I september 1995
träffade Sjöfartsverket och Försvarsmakten avtal om
dygnetruntberedskap på bl.a. Säve, Berga, Kallinge
och Visby. Sjöfarts- och Luftfartsverket studerar för
närvarande samordning av räddningsresurserna. Bl.a.
frågan om beredskap i den norra delen av landet, där
det inte finns någon ständig jourberedskap, blir då
belyst.
Genom det s.k. nödhelikoptersystemet ges också
utökade möjligheter att använda Försvarsmaktens
resurser för angelägna civila ändamål till en rimlig
kostnad för sjukvårdshuvudmännen. Detta har gällt
sedan den 1 juli.
Utskottet föreslår, liksom Försvarsmakten, att en
ny organisation - Försvarsmaktens helikopterflottilj -
inrättas på Malmen utanför Linköping. Genom att
inrätta denna nya organisation skapas ett gemensamt
ledningsorgan för Försvarsmaktens helikopterverk-
samhet. Detta underlättar ledning av större samlade
insatser under förhållanden som kallas kris eller kris-
liknande. Det blir även en bättre samordning och
planering av framtida verksamheter, där det interna-
tionella samarbetet kommer att få en allt större plats.
Utskottet anser det lämpligt att den nya flottiljens
ledning lokaliseras till Malmen. En arméflygbataljon
är redan lokaliserad dit, och det finns en infrastruktur
och en tradition för flygverksamhet. Vad avser denna
del avser regeringen återkomma till riksdagen inför
budgetåret 1998.</pre><pre>Säve har figurerat i debatten och i ett flertal mo-
tionsyrkanden. Det har gällt framtiden för den marina
helikopterverksamheten på västkusten, med tanke på
den stora sjöfartsstad som Göteborg är och den livliga
trafik och den befolkningstäthet som finns på västkus-
ten.
Utskottet konstaterar att tyngdpunkten i produk-
tionen av marina krigsförband i framtiden kommer att
ligga på ost- och sydkusten. Men det betyder inte att
västkusten överges. Det kommer att finnas helikoptrar
på Säve, både för den marina och den civila verksam-
heten.
De administrativa samordningsfrågorna kommer
att handhas i den nya organisationen för Försvarsmak-
tens helikopterflottilj. Däremot måste ledningsfunk-
tionerna för Göteborgsområdet givetvis fungera på ett
sådant sätt att samordningen mellan det civila samhäl-
let och militären kan upprätthållas och utvecklas i en
positiv riktning. I betänkandet finns också inskrivet
att Säve fortsättningsvis skall ha en god räddningsbe-
redskap på västkusten. Den oro som kommit till ut-
tryck i bl.a. massmedierna är i denna del obefogad.
Tunga helikoptrar kommer att finnas inte bara på
Säve utan också på Såtenäs och i Ängelholm.
Riksdagen bör dock inte nu göra några uttalanden
om det blivande helikopterprogrammets organisation
och om var den skall vara baserad. I stället bör man
låta Försvarsmakten arbeta färdigt. Regeringen avser
att återkomma till riksdagen i detta ärende under
hösten 1997.
Vidare har utskottet konstaterat att det för närva-
rande inte är aktuellt med ett organiserat luftburet
kavalleri. Försvarsmakten har utfört prov med en
amerikansk och en rysk attackhelikopter. Dessa prov
skall utvärderas, och man fortsätter med proven.
Enligt Försvarsmakten är det inte aktuellt med en
ny typ av organisation i samband med detta försvars-
beslut. Däremot kan det finnas anledning att åter-
komma då nästa försvarsbeslut skall debatteras.
Utskottet har vid tidigare försvarsbeslut behandlat
frågan om räddningsinsatser och sjuktransporter med
försvarets helikoptrar. Dessa bör samordnas i så stor
utsträckning som möjligt. De helikoptrar som är in-
köpta för att i krig transportera sjuka och skadade bör
kunna användas bättre i det civila samhället. Givetvis
är det viktigt att upphandlingen sker på ett konkur-
rensneutralt sätt i förhållande till civila helikopterföre-
tag.
Utskottet förutsätter att arbetet med effektivare
helikopterberedskap när det gäller sjuktransporter
fortsätter, och att ansträngningar görs för att få till
stånd avtal om sjuktransporter med sjukvårdshuvud-
männen.
Avslutningsvis, herr talman: Den nya organisatio-
nen bör också, vilket utskottet även tidigare framhål-
lit, ge möjlighet till en bättre räddningsberedskap i
norra Sverige, men även, vilket är mycket viktigt, i
landet som helhet - för nationens och medborgarnas
bästa.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till utskot-
tets hemställan i mom. 47.</pre><pre>Anf.  111  EVA FLYBORG (fp) replik:
Herr talman! Den nya helikopterflottiljen är bra.
Det har vi i Folkpartiet också tillstyrkt. Det är bra att
man samordnar inköp m.m. och förbättrar utnyttjandet
av skattemedlen.
Jag måste ändå ställa en fråga till Ulf Kero som
svarar för socialdemokraterna på det här området. Det
kommer ju att finnas två marina centrum på ost- och
sydkusten. Där måste enligt all rimlig logik helikop-
terverksamheten med divisioner ingå. Innebär det att
Ulf Kero kan garantera att det även i fortsättningen
kommer att finnas en division helikoptrar på Säve?</pre><pre>Anf.  112  ULF KERO (s) replik:
Herr talman! Försvarsmakten har - vilket även ut-
skottet konstaterar - kommit fram till att tyngdpunk-
ten för den nya organisationen kommer att finnas på
ost- och sydkusten. Men det innebär ju inte att man
gräver ned sig där. Det är ju rörliga farkoster och man
kan transportera sig väldigt snabbt. Så det är ju ing-
enting som säger att man enbart kommer att vara där,
utan man kommer även att finnas på västkusten. Som
jag sade kommer västkusten för den skull inte att bli
utan resurser.
När det gäller frågan om hur det blir med den nya
helikopterdivisionen är det så att Försvarsmakten
skall bli klar med utvärderingen och återkomma till
regeringen under nästa år. Så Eva Flyborg kan ju
återkomma när det blir aktuellt.</pre><pre>Anf.  113  EVA FLYBORG (fp) replik:
Herr talman! Ulf Kero säger nu att västkusten inte
kommer att bli utan resurser. Men det kan ju innebära
allt från 1 krona till nästan vad som helst. Inga resur-
ser innebär noll, allt annat är vad som helst. Det är
absolut inte detsamma som en väl fungerande divi-
sion. En sådan finns i dag och den är dessutom oer-
hört viktig för den marina infrastrukturen som helhet i
Göteborgsområdet.
Jag har inte fått något riktigt svar, så jag måste
fråga Ulf Kero: Vad är egentligen anledningen till att
utskottet inte kan tillstyrka den utredning som Folk-
partiet har föreslagit? Då hade vi fått en saklig grund
för att fatta ett bra beslut, i stället för att som nu läm-
na frågan till regeringen eller Försvarsmakten. Varför
skall vi i riksdagen inte använda de medel vi har för
att göra en utredning och få en egen uppfattning?</pre><pre>Anf.  114  ULF KERO (s) replik:
Herr talman! Försvarsmakten gör ju en utredning.
Det är bäst att vänta på den först. Sedan kommer den
ju till riksdagen.
Jag kan också säga till Eva Flyborg att jag har fått
ett brev om att försvarsbeslutet är positivt för Säve.
Det står: Personalen vid tolfte helikopterdivisio-
nen har under flera år arbetat för ett nytänkande inom
den offentliga sektorns flygverksamhet, ökad effek-
tivitet och minskade kostnader för samhället. Med den
skrivning om att Försvarsmaktens helikoptrar skall
utnyttjas även under fredstid som riksdagen antagit i
sitt försvarsbeslut kommer förhoppningsvis tolfte
helikopterdivisionen på Säve att få en fortsatt viktig
militär som civil funktion i samhället i framtiden.
Det är just detta som vi arbetar med.</pre><pre>Anf.  115  ROLF GUNNARSSON (m):
Herr talman! Fredagen den 13 december 1996
kommer att bli en ljusets dag på många håll i landet,
och en dag av mörker på andra håll. Allt beror på hur
snävt man ser på försvarsfrågan, på hela frågan om
vår försvarspolitik - allt med sikte på sekelskiftet.
Utan att först vara lokalpatriot, utan att ens försö-
ka tala i egen sak, utan att starta med att tala för ett
hemmaregemente kan jag konstatera det som flera av
mina moderata företrädare i debatten har konstaterat:
Dagens beslut är ett beslut som handlar om reell ned-
rustning av det svenska försvaret. Det är den sorgliga
mörka delen denna luciadag 1996.
Herr talman! Jag tänkte inleda med något om den
moderata synen på försvarsområdena och försvarsom-
rådenas betydelse - deras, som vi moderater anser,
stora betydelse.
Med den kraftiga nedrustning av FO-stabernas ar-
bete som majoriteten föreslår i dag blir det ännu vik-
tigare var i landet de finns. Detta enligt den moderata
synen.
Regeringen och Centern har i det betänkande som
vi behandlar i dag ett luddigt, inte särskilt väl definie-
rat förslag. Det är kanske något av en viljeyttring om
en, som det heter, militär organisationsenhet. Den
skall ersätta de riktiga FO-staber som majoriteten vill
lägga ned. Det finns inte någon konkret definition av
vad denna enhet innebär. Den här meningen kom till i
allra sista stund innan betänkandet skulle slutjusteras.
Det blev kanske något av en nödlösning då majoritet-
spartierna var hårt pressade från många nedlägg-
ningsdrabbade orter runt om i landet.
Nu ger man ett löfte om något odefinierbart, något
luddigt, en enhet som ingen vet något om.
Jag måste här återge vad Anders Svärd från Cen-
tern sade i sitt anförande på förmiddagen. Han sade
något om att propositionen inte var konkret på den här
punkten. Men sedan tyckte han och tycker tydligen att
den skrivning som nu finns är mera konkret.
Jag skulle vilja påstå att det är exakt tvärt om. Det
har kanske att göra med att herr Svärd själv författade
den luddiga texten om de nya FO-staberna.
Vi moderater har en klar uppfattning om försvar-
sområdesstabernas betydelse. Betydelsen har definitiv
inte minskat och kommer definitivt inte att minska,
som jag inledde med att säga. Vi skulle kunna påstå
att värdet har ökat och ökar kraftigt med det förslag
om fredsförbandsnedläggningar som majoriteten i dag
föreslår och som man vad jag förstår avser att klubba
igenom senare i kväll. Att då också lägga ned ett antal
försvarsområdesstaber, till vars viktigaste uppgifter
hör samverkan med de civila delarna av totalförsvaret,
bl.a. den viktiga biten med hemvärnet, som har disku-
terats tidigare i dag, förefaller vara ett steg i totalt fel
riktning och aningen ogenomtänkt.
Den huvudprincip som tidigare finns och som i
dag gäller, om ett län-ett försvarsområde, bör vara det
som gäller även fortsättningsvis - detta enligt vår
moderata modell. I stället för att slå ihop FO-staberna
bör nuvarande organisation, enligt den moderata
inriktningen, vara den som gäller och vara den modell
som är bäst. Sedan kan säkert organisationen slimmas.
Ett undantag i vår syn på bevarandet är FO-
staberna i Kiruna och Kalix.
Men som sagt var: Vad är det nu som föreslås av
majoriteten? Det finns ju stora oklarheter i den delen.
Och kan Centern och Anders Svärd verkligen säga att
de värnar om folkförsvaret då de nu är beredda att
lägga ned en rad staber?
Det talas ju i dag mycket om den folkliga förank-
ringen. Det är riktigt, att utan en folklig förankring
kommer det aldrig att bli ett slagkraftigt försvar. Det
har många sagt i dagens debatt.
Men just bibehållandet av FO-staberna är, som vi
ser det, en viktig pusselbit för att bibehålla just den
folkförankringen. Det går inte att i ena stunden tala
om behovet av folklig förankring och samtidigt rycka
undan benen och förutsättningarna för verksamheten.
Låt oss se den folkliga förankringen som ett bord - då
kommer det bordet att rasa omkull. Vi kommer, då
röstningen sker i kväll, att noga notera vilka och vem
som ser till att det bordet rasar samman.
Det talas i majoritetsförslaget om en anknytning
till länsstyrelserna av den s.k. militära enheten. Vi vet
hur det har gått med de s.k. beredskapsenheterna, de
tidigare försvarsenheterna vid våra länsstyrelser.
Enheterna har skurits ned dramatiskt, och vi har i
försvarsutskottet fått larm från vissa län, där kraven
på neddragningar på länsstyrelserna - krav som vi
ställt här i riksdagen - tecknats in och genomförts just
genom neddragningar på försvarssidan, på bered-
skapssidan.
Därför är det, som vi ser det, olyckligt att lägga
också den här verksamheten på länsstyrelserna.
Herr talman! Jag står givetvis bakom alla modera-
ta reservationer, men jag vill här instämma i Lennart
Rohdins yrkande om bifall till reservation 6, mom.
17.
Jag skall avsluta med något som jag kallar funde-
ringar från en ersättare i försvarsutskottet, eftersom
det är första gången jag haft förmånen att följa ett
försvarsbeslut på nära håll - själva arbetet bakom
kulisserna, om jag får uttrycka mig så slarvigt.
Jag påstår att det är endast här i riksdagen, och
möjligen i en statlig verksamhet, som det kan ske en
så okonkret handläggning som har präglat detta arbe-
te. Flera har varit inne på det. Jag tror att handlägg-
ningar av det här slaget knappast gynnar försvaret,
knappast gynnar och stärker försvarsviljan eller gyn-
nar och stärker dem som arbetar inom det svenska
försvaret.
Jag har under debatten sagt att det har varit
knapphändiga, rätt underliga och bristfälliga ekono-
miska underlag. Jag tycker mig ha sett ett mycket
varierat intresse då det gäller att ta fram ekonomiska
underlag för de olika enheterna.
Nu skall jag gå över till en viktig bit, enligt min
mening. Jag vet inte riktigt hur det blir bildligt då man
ber en överbefälhavare rätta in sig i ledet. Men jag
menar att ÖB nu måste, oavsett vilken åsikt han har
om det beslut vi fattar i kväll om fredsorganisationen,
rätta in sig i ledet och acceptera det. Det är alltså helt
nödvändigt att ÖB rättar sig efter det demokratiska
beslut som vi fattar.
Jag kan ta ett konkret exempel. Om nu riksdagen i
dag - vilket jag självklart hoppas, och då är jag väl-
digt mycket en lokalpatriot - beslutar att Dalabriga-
den i Falun, NB 13, skall vara kvar, måste också detta
accepteras av alla. Och då menar jag de satsningar,
kvantitativt och kvalitativt, som är nödvändiga för att
det skall bli en livskraftig brigad och ett livskraftigt
regemente. Det här är en fråga som har oroat många
på regementen i landet.
Herr talman! Den här sista delen var, som sagt var,
personliga funderingar. Rent personligen tycker jag
också att den diskussion och den debatt som förts har
varit för mycket fokuserad till den södra delen av vårt
land. Visst är jag medveten om att stordelen av Sveri-
ges befolkning bor där, men allt har fokuserats för
mycket på problemen i söder. Och jag har funderingar
och undringar på en hel del, då det gäller luftrum,
lokaliseringar av förband i fråga om framtidsperspek-
tiv och annat.
Hos oss i Norrland - även om jag själv represente-
rar nordligaste delen av Svealand - har vita fläckar på
den svenska försvarskartan varit det stora samtalsäm-
net. Först var det den vita fläcken från Uppsa-
la/Kungsängen upp till Sollefteå/Östersund. Då den
fläcken försvann dök en ny, stor och otäck vit fläck
upp, nu i Västerbotten. Låt mig säga, herr talman, att
jag - fortfarande med mina egna ögon - med stor oro
noterar detta faktum.</pre><pre>Anf.  116  ANDERS SVÄRD (c) replik:
Herr talman! Rolf Gunnarsson säger med darrande
röst att han noga skall följa hur vi röstar här i kamma-
ren i kväll. Det är inte ett särskilt upphetsande påstå-
ende, eftersom det är offentligt hur vi röstar. Den här
debatten är till för att vi skall tala om var vi står. Det
är alltså inte något märkligt i det.
Jag är helt övertygad om att det skulle vara bra för
den fortsatta debatten om försvarsområden respektive
försvarsområdesstaber om Rolf Gunnarsson läste
betänkandet. Det anförande som jag har haft möjlig-
het att lyssna till gav tydliga belägg för att det råder
en viss förvirring i frågan.
Utskottet stryker under vikten av att man inte utan
att först noga pröva saken en gång till skall lägga ned
fler staber än nödvändigt, just på grund av den folkli-
ga förankringen och behovet av kontakter med myn-
digheter och andra. Själva syftet är vi alltså överens
om, och jag har litet svårt att inse att Rolf Gunnarsson
inte har förstått det som vi har skrivit i betänkandet.
Jag vill upprepa att det vore intressant att få veta
mera ingående vilka de moderata alternativen är till
det som är majoritetens förslag här i dag. Men jag får
väl inte något svar av Rolf Gunnarsson heller.</pre><pre>Anf.  117  ROLF GUNNARSSON (m) re-
plik:
Herr talman! Anders Svärd sade tidigare till An-
ders Björck att han hade monopol på vad som är
sanning. Det smittade möjligen av sig, så att monopo-
let nu har överförts till en annan Anders, nämligen
Anders Svärd.
Nedläggningar sker i Ystad, Växjö, Kalmar, Gäv-
le, Borås, Linköping, Västerås och Östersund. Kallar
ni det att stärka folkförankringen, som Centern och
Anders Svärd pratar så mycket om? Är nedläggning-
arna på de uppräknade orterna att stärka den folkliga
förankringen? Det har jag väl inte fattat fel i alla fall?</pre><pre>Anf.  118  ANDERS SVÄRD (c) replik:
Herr talman! Jag redde ut detta i ett tidigare re-
plikskifte. Den minskning av antalet försvarsområden
som Överbefälhavaren föreslog är ju betingad av ett
behov att spara pengar. För att denna nedskärning av
försvarsområden inte skall få den omfattande negativa
konsekvens som den skulle få om det skedde rakt av,
har det förslag som nu finns i betänkandet i form av
ett tillkännagivande kommit till. Det handlar om för-
svarsområdesstaberna och hur de organiseras, om
resurserna och hur de används, för att man skall kun-
na se till att det finns staber på mer än ett ställe inom
varje försvarsområde. Det är den frågan som rege-
ringen har fått i uppdrag att titta på. Det är ett sätt att
stärka den folkliga förankringen i förhållande till
försvarsmaktsplanen, som var ÖB:s förslag.</pre><pre>Anf.  119  ROLF GUNNARSSON (m) re-
plik:
Herr talman! Det kommer nog fler under kvällens
lopp, Anders Svärd, som vill veta någonting inom det
här ämnesområdet, så jag skall inte förlänga tiden
med det.
Jag blev inte mycket klokare i frågan om enheter
och vilka som inte skulle kosta någonting. Enligt
betänkandet skulle det inte kosta någonting utan gå
inom det nuvarande ekonomiska utrymmet. Men vad
det är vet ingen. Det var väl ett hastverk av bästa
märke när det här skrevs in i betänkandet i slutsekun-
derna.</pre><pre>Anf.  120  NILS-GÖRAN HOLMQVIST (s):
Herr talman! Näringsutskottet har haft möjlighet
att yttra sig över försvarsindustrins ställning vid be-
sparing inom försvaret.
Näringsutskottet anser att den svenska försvarsin-
dustrins förmåga att leverera kvalificerade högtekno-
logiska produkter till det svenska försvaret har ett
stort försvars- och säkerhetspolitiskt värde. Här gäller
att den industripolitiska betydelsen av denna produk-
tion är hög. Ett kvalificerat tekniskt kunnande har
frambringats i försvarsindustrin.
Spridningseffekterna har i ett flertal fall uppstått i
form av civila tillämpningar av tekniken inom den
övriga industrin, genom civil omvärdering i samhället.
Ett exempel är den s.k. hundnosen, som man nu
arbetar med. Den kommer även att kunna användas i
civil produktion. Bl.a. Tullen kommer att kunna an-
vända den för att hitta narkotika och på andra områ-
den. Det finns alltså från försvarsindustrins synpunkt
ett mycket stort område för civil tillämpning.
Den höga tekniska nivån grundar sig bl.a. på ett
väl fungerande samspel mellan forskning och in-
dustriproduktion. Vid en jämförelse med omvärlden
står den svenska försvarsindustrin i främsta ledet.
Trots att det handlar om högteknologiska produkter
med omfattande utvecklingskostnader är den kostnad-
seffektiv även sett till motsvarande produktion i de
försvarsindustriella stormakterna.
Utformningen av försvarets anpassningsförmåga
kommer att ställa förändringskrav på försvarsindust-
rins tekniska kompetens och industriella struktur.
Näringsutskottet finner det värdefullt att en utredning
skall tillsättas inför 1998 års säkerhetspolitiska kon-
trollstation med syfte att analysera vilka försvarstek-
nologiska kompetenser som krävs för en god anpass-
ningsförmåga. I en sådan bör ingå att se över de kort-
och långsiktiga förutsättningarna för försvarsindust-
rins överlevnad och utveckling.
Näringsutskottet understryker vikten av att För-
svarsmaktens kompetens som kravställare och uppkö-
pare av försvarsmateriel kan vidmakthållas.
Näringsutskottet går inte in på medlemskapet i
WEAG. Den frågan tar vi inte ställning till, utan det
överlåter vi till Försvarsdepartementet och försvarsut-
skottet att göra. Utskottet välkomnar däremot ett
fördjupat europeiskt samarbete inom försvarsindust-
rins område. Med hänsyn till vikten av att bibehålla
en hög teknisk nivå inom kritiska områden och en
fortsatt kostnadseffektiv materielförsörjning framstår
ett utökat internationellt samarbete som en förutsätt-
ning för den svenska försvarsindustrins överlevnad.
Det är viktigt att den svenska försvarsindustrin får
delta på likvärdiga villkor i den omstrukturering som
görs ute i Europa inom försvarsindustrin. Ett organi-
serat samarbete kommer enligt näringsutskottets upp-
fattning att ge försvarsmyndigheter och försvarsin-
dustri bättre möjligheter till samordning med andra
deltagarländer. Samarbetet bör också omfatta för-
svarsforskningen.
I detta sammanhang vill näringsutskottet påminna
om vad vi sade i vårt yttrande hösten 1995: "Från
strikt näringspolitisk synpunkt och utan att beröra
frågan om ändring i lagstiftningen menar utskottet att
det kan vara av värde med en översyn av eventuella
hinder som försvårar för svensk försvarsindustri att
delta i främst europeisk men även övrig internationell
samverkan." I syfte att undanröja sådana hinder är det
enligt näringsutskottets mening väsentligt att denna
analys infogas i den nämnda utredningen om en stra-
tegi för försvarets förmåga till materiell förnyelse.
Näringsutskottet ser med tillfredsställelse att re-
geringen bedömer att de planerade materielprojekten
innebär att kompetens kan bevaras och utvecklas
inom stora delar av den svenska försvarsindustrin
under försvarsbeslutsperioden.
Näringsutskottet understryker vikten av att den
planerade avsättningen till teknologiska satsningar på
550 miljoner kronor också kommer att genomföras.
Näringsutskottet ser det också som angeläget att re-
gering och försvarsmyndigheter på ett aktivt sätt stöt-
tar försvarsindustrins exportansträngningar, under
förutsättning att dessa överensstämmer med våra
riktlinjer för export.
Då det gäller civil produktion hänvisar utskottet
till slutsatserna i de två studier som framhållits i rap-
porten av f.d. generaldirektören Per Borg, nämligen
att tillgången på riskvilligt kapital är ett problem för
den civila produktionen.</pre><pre>I detta anförande instämde Håkan Strömberg och
Helena Frisk (båda s).</pre><pre>Anf.  121  ANNIKA NORDGREN (mp) re-
plik:
Herr talman! Vi hörde nyss Nils-Göran Holmqvist
berätta om försvarsindustrin som om man bara skulle
göra industriella ställningstaganden när det gäller den
sektorn. Vi hörde att den svenska försvarsindustrin
skall få likvärdiga villkor med den europeiska, och
majoriteten i näringsutskottet vill undanröja eventuel-
la hinder för försvarsindustrin. Däremot hörde vi att
näringsutskottet inte tar ställning till huruvida vi skall
bli medlemmar i WEAG eller inte.
Min fråga blir då: Anser Nils-Göran Holmqvist
verkligen att det går att ensidigt tala om försvarsin-
dustrin från rent försvarsindustriella synpunkter?
Måste inte även ledamöterna i näringsutskottet disku-
tera andra överväganden och väga in dessa i sina
ansträngningar att exportera så mycket som möjligt?
Det är krigsmateriel det handlar om. Då menar jag att
det automatiskt kommer in en moralisk aspekt och en
etisk aspekt som alla, oavsett vilket utskott man sitter
i, borde dela.</pre><pre>Anf.  122  NILS-GÖRAN HOLMQVIST (s)
replik:
Herr talman! Det är självklart att vi tittar på det
här ur näringspolitisk synpunkt. Därför sade jag också
i mitt anförande att det är viktigt att försvarsindustrins
produkter går att överföra till civil produktion. Jag
visade också med några exempel hur svensk för-
svarsindustri har berikat den civila produktionen.
Bl.a. tog jag upp den s.k. hundnosen, som är en av de
produkter som har kommit till på grund av det höga
tekniska kunnandet i försvarsindustrin.</pre><pre>Anf.  123  ANNIKA NORDGREN (mp) re-
plik:
Herr talman! Just där är Nils-Göran Holmqvist
och jag överens. Det finns en stor kompetens inom
den svenska försvarsindustrin. Jag menar att vi bäst
hjälper fram den genom att satsa på civil produktion,
som är betydligt mer långsiktig och mer strävar mot
det mål som jag hoppas att vi har gemensamt, nämli-
gen en fredligare värld.
Men om man tittar på det här ur en enbart nä-
ringspolitisk synvinkel får man förstås fram de argu-
ment om likvärdiga villkor med den europeiska för-
svarsindustrin som Nils-Göran Holmqvist tog upp i
sitt anförande, och det innebär automatiskt en upp-
luckring av våra exportregler.
Man skall också undanröja eventuella hinder osv.,
samtidigt som man delvis gör andra ställningstagan-
den när det gäller att uttala om vi skall bli medlemmar
i WEAG eller inte. Jag tycker att det här haltar litet.
Jag tycker att man tassar i en gråzon när det gäller vad
man skall uttala sig om och inte. Även näringsutskot-
tets medlemmar måste se till etiska och moraliska
aspekter när man diskuterar försvarsindustrifrågorna
och inte enbart näringspolitiska. Det går inte att hålla
isär detta, Nils-Göran Holmqvist.</pre><pre>Anf.  124  NILS-GÖRAN HOLMQVIST (s)
replik:
Herr talman! Om Annika Nordgren hade lyssnat
på vad jag sade hade hon uppfattat varför vi tar dessa
hänsyn. Vi tittar på försvarsindustrin ur näringspoli-
tisk synpunkt. Försvarsindustrin är i Sverige en stor
näring, och det måste vi ha med oss när vi diskuterar.
Vi i näringsutskottet har tittat på det här utifrån helt
näringspolitiska utgångspunkter. Vi har inte tagit
hänsyn till om vi skall vara med i WEAG eller inte
därför att det inte tillhör vår kompetens att göra det.
Vi har tittat på vad vi skall använda svensk för-
svarsindustri till.
Jag sade också att svensk försvarsindustri har
mycket som vi kan överföra till civil produktion. Jag
visade på ett exempel. Jag skulle kunna visa på många
fler. Jag kan inbjuda Annika Nordgren att komma ned
till Bofors i Karlskoga, så skall vi titta på de civila
produkter som man har där och som har kommit till
utifrån försvarsindustrins höga tekniska kunnande.</pre><pre>Anf.  125  CARL FREDRIK GRAF (m):
Herr talman! Jag vill i dagens debatt ta upp några
av de komponenter som ingår i det försvarsbeslut som
riksdagen skall ta ställning till i dag, av vilka någon
ännu inte är berörd. Det gäller framför allt min första
punkt, som handlar om reservofficerarnas roll i för-
svarsmakten i framtiden.
Jag kan inte annat än uttrycka min förvåning över
förhållandet att regeringen ännu inte återkommit till
riksdagen med en sammanhållen syn på personalför-
sörjningsfrågorna vad avser de anställda i Försvar-
smakten. Försvarsutskottet och riksdagen har vid två
tillfällen begärt förslag från regeringen. I april 1995
skrev utskottet i sitt betänkande att regeringen slutli-
gen borde redovisa ett förslag inför försvarsbeslutet
1996. Där är vi nu. Trots att utskottet på nytt tog upp
samma fråga i november 1995, med samma uppma-
ning till regeringen, kan vi ännu ej se något resultat.
Det torde vara relativt unikt att riksdagen för
tredje gången i en fråga av denna dignitet måste på-
peka för regeringen att den måste lämna en samman-
hållen syn på personalfrågorna. Jag kan inte tolka
regeringens underlåtenhet att handla på annat sätt än
att man inte har någon viljeinriktning när det gäller
synen på reservofficerarnas roll i Försvarsmakten i
framtiden. Eller, vilket vore ännu värre, rör det sig
måhända om ointresse?
I propositionen finns endast en grund text om att
reservofficeren måste kunna tjänstgöra inom grundor-
ganisationen, något som regeringen tydligen vill ta sig
mer tid för att göra en grundlig analys av.
Enligt min mening är det viktigare att skapa en
struktur som gör det möjligt att i första hand tillvarata
reservofficerens kompetens i krigsorganisationen.
Övergripande för Försvarsmakten är i det läget att
förbandsövningar kan genomföras och att personalen
får tillfälle att träna sig i sina respektive befattningar.
I ett krympande försvar drabbas naturligtvis också
reservofficerens möjligheter till övning. En idé som
förts fram i den moderata partimotionen är att låta två
reservare dubblera varandra i samma befattning. Det
är viktigt att ha en tydlig krigsbefattning. Annars
riskerar motivationen att minska.
Det är också av stor betydelse att ta ställning till
frågor som gäller de ekonomiska villkoren och merit-
värderingen av reservofficersutbildningen.
Jag vill därför, herr talman, verkligen understryka
att regeringen nu måste ta riksdagens beslut på allvar
och återkomma med förslag. Riksdagen anser sig nu
nödsakad att rikta en uppmaning tre gånger i samma
ärende, och det är redan två gånger för mycket.
Ett annat förhållande som inte blir föremål för be-
slut denna gång är försvarets skolverksamhet. Rege-
ringen har tillsatt en utredning som skall se över den-
na. Likväl tar regeringen nu steget att slå samman
Försvarshögskolan och Militärhögskolan, utan att
förslaget blivit föremål för någon närmare beredning.
Med hänsyn till att någon sakligt underbyggd bered-
ning inte har förekommit och att en utredning om just
skolverksamheten tillsätts ter sig förslaget något för-
hastat.
I propositionen nämns kortfattat verksamheten vid
flygvapnets Halmstadsskolor, F 14. Det är Försvar-
smaktens största skolenhet, med ansvar för utbildning
främst inom Flygvapnet men även för totalförsvaret i
övrigt.
I propositionen står det: "Det bör ankomma på re-
geringen att besluta om den framtida förändringen av
verksamheterna vid F 14." På ett annat ställe framgår
att F 14 är en del av den i propositionen föreslagna
grundorganisationen. Jag förutsätter därför att riksda-
gen får ta ställning till F 14:s framtid i ett beslut som
också rör den övriga skolverksamheten inom försva-
ret, mot bakgrund av den skolutredning regeringen
just har beslutat om direktiv till. Det är en skolutred-
ningen som för övrigt innebär att osäkerheten om
framtiden kvarstår för väldigt många anställda inom
Försvarsmakten.
De erfarenheter som hittills presenterats avseende
F 14 visar att en uppdelning och omlokalisering av
utbildningen medför avsevärda kostnader och kompe-
tensförluster. Någon påtaglig ekonomisk vinst har
således inte kunnat påvisas, vare sig för den komman-
de eller för den därpå följande femårsperioden.
Britt Bohlin talade i sitt huvudanförande om att
skolutredningen skulle leda till en kraftsamling i ett
totalförsvarsperspektiv. Jag menar att F 14 redan har
kommit en mycket god bit på väg i den riktningen.
Jag är dessutom mycket optimistisk vad gäller
möjligheterna att samordna en del av den utbildning
som bedrivs vid F 14 med utbildningen inom Halm-
stad armégarnison. Samordningen mellan arméns och
flygets enheter i Halmstad bör således kunna utveck-
las från att som nu i första hand gälla stödfunktioner
till att även avse utbildning. Genom att man har slagit
in på den här vägen kommer man att kunna uppnå
ytterligare effektiviseringar.
Den breda kompetens som finns vid F 14 för både
officersutbildningen och annan för totalförsvaret
gemensam utbildning har dokumenterat mycket bra
förutsättningar att utvecklas i Halmstad.
Till slut, herr talman, vill jag nämna något om ar-
méns enheter i Halmstad. Genom den omlokalisering
av Lv 6 som riksdagen beslutade för några år sedan,
och genom de investeringar som därefter gjorts i
mark- och övningsanläggningar, har det skapats en
utbildningsplattform som motsvarar högt ställda krav
för en modern soldatutbildning. Förutsättningarna för
kommunens markförvärv är för övrigt klara, i motsats
till vad någon tidigare talare sade, och kommunfull-
mäktige i Halmstad kommer att fatta sitt beslut i nästa
vecka.
Den sammanlagda effekten av de investeringar
som gjorts i Halmstad och beslutet att låta garnisonen
få vara kvar och utvecklas där är bra. Ytterligare
samordningsvinster som finns att göra mellan flyget
och armén gör att Försvarsmakten har anledning att
med tillförsikt se fram emot ett gott produktionsresul-
tat avseende de enheter som utbildas i Halmstad.
Det är emellertid beklagligt att den totala ekono-
miska ramen för Försvarsmakten blivit så liten som nu
är fallet. Det moderata alternativet hade inneburit helt
andra förutsättningar för soldatutbildning på olika
platser i landet, inte minst vad avser den materiella
förnyelsen.</pre><pre>I detta anförande instämde Liselotte Wågö (m).</pre><pre>Anf.  126  INGA BERGGREN (m):
Herr talman! Riksdagens tidigare beslut om För-
svarsmakten som en myndighet skulle göra det möj-
ligt att ge en samlad och bättre överblick och sam-
manvägning mellan krig, fred, operativa krav, utbild-
ning och inte minst ekonomi. Alltså skulle ÖB utifrån
riksdagens bedömningar av det säkerhetspolitiska
läget och ekonomiska ramar forma en helhetslösning
för grund- och krigsorganisation. Direktiven till ÖB
efter förra årets decemberbeslut innebar prioritering
av luftförsvar, långsiktighet, rekryteringskraft, åter-
tagnings- och utvecklingsmöjligheter i kvarvarande
krigsförband och fredsanläggningar och en över tiden
hållbar ekonomi.
Alla är eniga om luftförsvarets betydelse. Det är
det sista man bör inskränka på. De militära hoten
kommer först genom luften. Tvärtemot bättre vetande
och mot ÖB föreslår försvarsutskottet en avveckling
av Lv 4 i Ystad och en flyttning av mer än 150 office-
rare i kårens krigsförband. Detta innebär att kompe-
tensen skingras och att dugligheten sänks för lång tid.
Utskottet konstaterar att de bästa förutsättningarna för
att utbilda luftvärnsförband finns vid Lv 4. Detta
förband, som med råge uppfyller alla kriterier som
uppställs för den framtida krigsmaktens utveckling
och vidmakthållande, föreslås läggas ned. Att i stället
behålla det som i dag enbart är godtagbart håller inte.
Endast det bästa är gott nog. Endast det bästa kan
utvecklas.
Kostnader spelar naturligtvis en mycket stor roll,
speciellt då ramar har skurits ned. En rationell för-
bandsproduktion och ett effektivt utnyttjande av de
samlade försvarsresurserna är då givetvis av särskild
vikt, sett över en längre tidsperiod. Investeringsbeho-
vet inom den närmaste 5-10-årsperioden är i Ystad
försumbart, till skillnad från läget på andra håll.
Drifts- och utbildningskostnaderna för luftvärnssolda-
terna är där lägst i landet. Mark för utbildning och
övning finns i tillräcklig omfattning och är den bästa i
landet.
Att sammanläggningar i samma garnisonsort
skulle skapa särskilt goda förutsättningar för bra för-
bandsproduktion, något som ofta framhålls, är ett helt
obevisat påstående. Vad som däremot är säkert är att
tiden går åt till ett evigt sammanträdande för att nö-
digt fördela otillräckliga resurser. Garnisonen i Ystad
och Revinge har däremot inte dessa nackdelar.
När ÖB gjorde sina överväganden om vilka freds-
förband som skulle vara kvar tog han stor hänsyn till
resultatet i den s.k. Leva-vidare-kalkylen. Regeringen
har, liksom utskottsmajoriteten, ignorerat de siffrorna.
Efter hand har man i stället punktvis fabricerat eller
låtit fabricera nya siffror bakom ryggen på ÖB, den
som vid behov i så fall skulle få ta fram ytterligare
underlag. Litar man inte på ÖB? Hela konceptet att
göra ÖB till ÖB med ett sammanhållet ansvar un-
dermineras och saboteras. Stora delar av det under-
lagsarbete som på ett föredömligt sätt på stor bredd
togs fram inom Försvarsmakten underkänns.
Beträffande Lv 4 lyser de ekonomiska motiven
definitivt med sin frånvaro. Detta kostnadseffektiva
förband vill man lägga ned. Försvarsministern har
med emfas vid ett flertal tillfällen upprepat att enbart
försvarspolitiska motiv ligger till grund för förslagen.
Det måtte i så fall vara rent politiska motiv, för för-
svarsmotiv kan det ju inte vara. De verkliga motiven
är för mig och andra medborgare fullständigt höljda i
dunkel.
Därmed yrkar jag bifall till reservation 8, mom.
28, vilket innebär ett stöd för de motioner från alla
partier utom Vänsterpartiet som avstyrker nedlägg-
ningen av skånska luftvärnskåren i Ystad. Naturligtvis
ställer jag mig också bakom övriga moderata reserva-
tioner i betänkandet.</pre><pre>I detta anförande instämde Rune Rydén (m).</pre><pre>Anf.  127  LENNART FRIDÉN (m):
Herr talman! I december 1964 ledde jag som den
förste i den årskursen på troppchefskolan vid Kunglig
Smålands Artilleriregemente utläggning av dimridå
med 15,5 cm rökgranater över Spännberget på Skil-
lingarydsfältet. Vi var väl utbildade, och jag fick
beröm. Ändå känner jag mig som en amatör när jag
hört inläggen här i dag från försvarsministern, utskot-
tets vice ordförande Britt Bohlin och representanten
för det centerparti som en gång var ett i försvarsfrågor
stabilt parti, Anders Svärd. Med ords mängd och
orwellskt nyspråk försöker man dölja vad det rör sig
om, nämligen att vi i dag skall fatta ett dåligt beslut.
Dessvärre torde dock deras dimma inte vara tillräck-
ligt tät för att lura vår omgivning.
Först vill jag bara göra några kommentarer till för-
svarsministerns första inlägg. Han måste ha läst fel i
sitt manus. Moderaternas ställningstagande bygger
inte på taktiska skäl, som han sade, utan på faktiska
skäl. Men att så är fallet kan han självfallet av sina
taktiska skäl inte erkänna, trots att han vet bättre.
En andra kommentar är att han säger att man vä-
ger in civila hot och risker lika högt som de militära.
Då är det för alla oss på västkusten - och även för
övriga med insikt - obegripligt varför man inte har
kunnat ge ett klart besked redan nu om helikopterdi-
visionen på Säve. Den skall vara kvar! Till detta finns
i nuläget inget alternativ. Oavsett om man skall spana
på ubåtar, leta upp drivande minor eller göra civila
insatser som i samband med Scandinavian Star-
katastrofen måste man ha lokalkännedom och tätt
mellan överflygningstillfällena i den bohuslänska
skärgården med sina svåröverskådliga samlingar av
kobbar, skär och öar. Även här har man i den luddiga
skrivningen lagt ut en ridå. Jag skulle inte vilja vara
den försvarsminister som går till historien för att ha
spelat rysk roulett med vår säkerhet.
Jag kan inte se Ulf Kero här nu - han tycks ju vara
regeringens helikopteransvarige - men jag skulle ändå
vilja veta: När man skall gå ned från tre till två divi-
sioner, vilka garantier har vi för att en av dem blir på
Säve?
Bl.a. mot den bakgrund av osäkerhet om den när-
maste tiden som avspeglas i de omvärldsanalyser som
utskottet och departementet har haft till sitt förfogan-
de och den faktiska tid som s.k. återtaganden tar rör
det sig hart nog i själva verket om s.k. omvänd rysk
roulett - den variant där man bara tar ur en patron ur
magasinet och låter fem sitta kvar. Jag vill samtidigt
peka på den kritik som framförts i Tyskland mot den
tidsangivelse för återtagande som fanns i den senaste
tyska försvarsplanen, en angivelse som ändå var mera
realistisk än den vi arbetat med hos oss.
Sveriges säkerhet och frihet är ovärderlig och
inget man spelar om! Eftersom vi alla är överens om
att vi så långt som möjligt även skall kunna nyttja de
militära resurserna för andra katastrofer än väpnade
konflikter medför detta förslag även ett roulettspel
med den civila säkerheten.
Herr talman! Jag redovisade i mitt inlägg i för-
svarsdebatten för ett år sedan de ekonomiska effek-
terna av det ovisa försvarsbeslutet 1925 och vad det
kom att kosta efter upplåningen för återtagandet under
andra världskriget. Detta faktaunderlag togs fram av
riksdagens utredningstjänst. Slutbetalningen av det
sista lånet skedde 1992, med andra ord 67 år efter
försvarsbeslutet.
Om en parallell utveckling skulle äga rum - vilket
Gud förbjude - vore det intressant om man kunde få
veta vad omdömet om dagens beslut kommer att bli
år 2063.
Men det är inte bara ekonomiska effekter som vi
nu får se genom de tvära kasten och korta tidspers-
pektiven som t.ex. onödiga investeringar under de
senaste åren. Det blir förlust av kompetens. Det blir
svårigheter för det frivilligförsvar som flera här har
talat varmt om att kunna verka utan de fasta punkter
som närhet till kvalificerade lärare och specialutrusta-
de övningsområden har utgjort. Det blir längre av-
stånd mellan folket och försvaret vilket också har
negativa följder för inställningen till försvaret och
minskar den psykologiska försvarsberedskapen. Det
oriktiga förslaget om nedläggningen av IB 15, som
jag motsätter mig, är ett exempel på detta.
Herr talman! Slutligen vill jag säga några ord om
antipersonella minor. Den som har haft mintjänst i
Sverige vet hur noggrant vi fick lära oss vad gällande
konventioner föreskriver. Jag kan ännu framför mig se
minprotokollen med kartskiss, noggrann koordina-
tangivelse, angivande av typ och mycket annat, samt
utmärkningen med de gula triangelformade varnings-
märkena med sin röda dödskalle - ett utmärkt och
billigt skydd för ett stort och glesbefolkat land som
Sverige. Utan ersättning - en dyrare sådan, som vi
inte har pengar till - får vi ett än svagare försvar.
Samtidigt hjälper inte detta på något sätt dem som
drabbats och drabbas varje dag i Afghanistan, Kam-
bodja och Angola. Där har mineringarna skett på ett
regelvidrigt sätt. Genom att vi skulle fatta nu föresla-
get beslut missleds andra att tro att vi skulle agera på
samma sätt. Det är fel signaler och en tom symbolisk
gest.
Herr talman! Efter ännu en påminnelse om beho-
vet av ett klart besked omgående om helikopterdivi-
sionen på Säve ställer jag mig bakom samtliga de
yrkanden som gjorts och kommer att göras rörande de
moderata reservationerna.</pre><pre>Anf.  128  ANDERS SVÄRD (c) replik:
Herr talman! Lennart Fridén ägnar en del av sitt
anförande åt att prata om dimridåer och kunskaper i
att lägga ut sådana. Ändå gjorde han ingenting för att
skingra de dimridåer som ligger kring de moderata
alternativen till det som nu är majoritetens förslag.
Jag hade väl inte förväntat mig det, men jag vill kon-
statera det. Det är inte någon risk för att det moderata
förslaget kan komma att bli bedömt år 2063, eftersom
det ju faktiskt inte finns. För att det sedermera skall
kunna bedömas måste det finnas i sinnevärlden.
Eftersom Lennart Fridén som en av de få tar upp
och diskuterar minfrågan på det sätt som han gör vill
jag ändå påpeka skillnaden mellan att lägga ut minor i
fredsförhållanden, i vackert väder och med måttstock-
en i närheten så att man kan vara noggrann, och i
krigsförhållanden, när det faktiskt inte fungerar på det
sättet. Vi behöver i och för sig inte argumentera kring
detta, för jag tycker att det är självklart att vi skall
avveckla minorna. Detta visar bara det orealistiska
synsättet på detta inhumana vapen.</pre><pre>Anf.  129  LENNART FRIDÉN (m) replik:
Herr talman! De minor som det är problem med
här i världen just nu är redan utlagda. Dem kan vi inte
göra någonting åt genom att fatta det beslut vi skall
fatta i dag.
Det lustiga är att så fort man kommer med ett an-
nat förslag än det som majoriteten har lagt fram här är
man orealistisk. Jag tycker att Anders Svärd gör det
oerhört lätt för sig. Har han inte på de 57 timmar som
det sägs att man har diskuterat de här frågorna i ut-
skottet rätt förstått vad det moderata förslaget går ut
på, så är det ganska svårt för mig att på några sekun-
der här redogöra för det för honom. Jag tror inte att
det går hem det heller.
Sedan kan man ju fråga sig varför vi inte skall
förbjuda alla vapen - de är ju alla avsedda att ta död
på folk. Det rimliga vore ju att vi lägger ned alltihop,
Anders Svärd, eller hur?</pre><pre>Anf.  130  GÖTHE KNUTSON (m):
Herr talman! Jag tror att det var en ganska omöjlig
uppgift som Anders Svärd avkrävde Lennart Fridén.
När Anders Svärd uppenbarligen inte har tagit till sig
all den utförliga information som Arne Andersson och
Henrik Landerholm här har givit inom det här fråge-
området tror jag inte att det finns någon möjlighet att
få sikten att klarna. Det är ju risken om man hamnar i
en så tät röd dimma och ett så rött töcken som Anders
Svärd dessvärre har hamnat i.
Vi är många moderater i försvarsdebatten. Det är
en avspegling av vår omsorg om svenska folkets
trygghet. Vi moderater motsätter oss försvarets ned-
rustning.
Jag vill här under mycket kort tid peka på några
orimligheter i majoritetens behandling av organisa-
tionsfrågor. Ett antal FO-staber skall läggas ned, där-
ibland i Kalmar och Kronobergs län. Flera moderater
har starkt kritiserat förslaget. I motionen Fö13 har jag
utförligt kritiserat nedläggningsbeslutet. Vi moderater
begär i en reservation att FO-staberna blir kvar, och vi
motiverar det utförligt.
Försvarsområdesorganisationen är en väsentlig del
av vårt folkförsvar. FO-staberna är frivilligrörelsens
främsta tillgång, förutom människorna och de egna
vapnen. Fråga hemvärnsmän, fråga lottor, fråga
bilkårister, m.fl. FO-staberna är relativt sett billiga,
oavsett vilka nya dimridåer som har lagts ut genom
skrivningen i betänkandet. Och ändå skall de läggas
ned!
Ett annat av många sorgliga majoritetsförslag är
sammanslagningen av Militärhögskolan och För-
svarshögskolan. Det är galet. Försvarshögskolans
chef, Nils Gyldén, har ingående analyserat och i ut-
skottet utförligt berättat hur det förhåller sig. Det får
negativa följder. Försvarshögskolans särart, bl.a. civilt
inriktad, går förlorad. Ett sådant beslut är inte klokt.
Jag motsätter mig detta i motionen Fö47.
Ett tredje inslag i betänkandet som jag - som alla
andra moderater - vill ändra på är de begränsade
anslagen till materielinköp åt försvaret. Svensk för-
svarsindustri är i ett svårt läge, och jag känner starkt
med alla Boforsanställda och andra inom våra för-
svarsindustrier - i Malmö, i Karlskrona, i Linköping, i
Örnsköldsvik, osv. Jag känner också starkt med alla
försvarsanställda som mister sina arbeten när Social-
demokraternas och Centerns förslag nu genomdrivs.
Självfallet står jag, herr talman, bakom de modera-
ta reservationerna. Det ovissa inrikespolitiska läget i
Ryssland med dess enorma krigsarsenal och kärnva-
penlager gör behovet av moderat försvarspolitik stör-
re än någonsin.
Jag skulle också vilja ta upp minfrågan, men jag
har tyvärr inte tid att göra det. Henrik Landerholm
gjorde det. Jag får av tidsbrist nöja mig med att in-
stämma i hans kritik av ett ensidigt svenskt minför-
bud. Det krävs nu - jag vill understryka detta - flera
miljarder kronor i ökat svenskt försvarsanslag för att
kompensera bortfallet av den försvarsmateriel som de
personella minorna och andra minor utgör.</pre><pre>Anf.  131  NILS FREDRIK AURELIUS (m):
Herr talman! Socialdemokraterna och Centern
verkar för en nedrustning som helt saknar proportio-
ner.
I försvarsbeslutet 1992 genomfördes den ned-
dragning av försvaret som var säkerhetspolitiskt mo-
tiverad. De omvärldsförändringar som av åtskilliga
talare nu än en gång anförs som motiv för en omfat-
tande nedrustning var kända redan då, 1992. Genom
denna ytterligare neddragning kommer staten inte att
på ett tillfredsställande sätt kunna sköta en av sina
mest grundläggande uppgifter, nämligen att svara för
den yttre tryggheten.
Bland allt som skall läggas ned finns också ett
antal försvarsområdesstaber, och även jag tänkte säga
några ord om detta. Att vissa län inte kommer att få
någon tydlig försvarsnärvaro stämmer mycket dåligt
med de positiva ord som förekommer i propositionen
om den folkliga förankringen och om att landets för-
svar är en hela folkets angelägenhet. Mot bakgrund av
dessa skrivningar är det svårt att förstå att regeringen
föreslår att försvarsområdesstaberna i t.ex. Kalmar
och Växjö skall läggas ned. När principen ett försvar-
sområde - ett län frångås kan den folkliga förankring-
en gå förlorad. Det militära försvaret vinner, som all
annan verksamhet, på att ha ett känt ansikte. Försvar-
sområdesbefälhavaren och landshövdingen är sådana
kända ansikten.
Den ekonomiska vinsten av att minska antalet för-
svarsområden är dessutom liten, eftersom det territo-
riella försvaret måste vidmakthållas även i framtiden,
liksom frivillig- och hemvärnsverksamheten.
Intressant i sammanhanget är det försök att leda
Kalmar försvarsområde från Växjö som prövades
tidigare. Detta visade sig vara en mindre bra lösning,
så Kalmar regemente och försvarsområde återupprät-
tades så sent som 1990.
Landskapsregementen som försvarsområdesstaber
har fortfarande viktiga uppgifter i totalförsvaret. De är
inte minst kostnadseffektiva.
Skrivningen av majoriteten i försvarsutskottet om
att det kan bli aktuellt med något slags understaber i
bl.a. Kalmar och Växjö, trots att områdesstaben då
centraliseras till Eksjö, kan väl i bästa fall ses som en
välmenande halvmesyr. Den kan också uppfattas som
ett försök att dölja att det faktiskt handlar om ned-
läggningar. Att som vissa talare här försöka få en
avveckling till en utveckling är inte trovärdigt. Man
kan inte utveckla försvarsområdesstaberna genom att
avveckla dem.
Begreppet "understab" är mycket oklart. "En en-
het för", som det heter på militärt språk, är för övrigt
inte någon stab. Det har hela tiden stått klart att ett
antal personer kommer att vara kvar i Kalmar respek-
tive Växjö för att administrera frivilligverksamheten
m.m., men någon stab handlar det alltså inte om.
Den civila beredskapen har decentraliserats till
kommunerna, men beträffande den militära organisa-
tionen föreslår alltså Socialdemokraterna och Centern
en centralisering. I själva verket genomförs genom
förslaget en ny regionindelning, som inte alls stämmer
med den civila. Samverkan med länsstyrelse och
landsting - sjukvården skall inte glömmas i samman-
hanget - kommer naturligtvis att försvåras med denna
nya militära organisation, som omfattar tre län.
Att Centerpartiet gått med på detta, trots att det så
uppenbart strider mot de tankar som partiet annars
torgför, är bara ytterligare ett exempel på vart den
intima samverkan med Socialdemokraterna leder. Det
är klart att de fåtaliga personer som blir kvar, t.ex. på
det f.d. Kalmar regemente, kommer att kunna diskute-
ra med kommunen om samordning av civilt och mili-
tärt, men den riktiga myndighetskontakten kommer
naturligtvis att ske centraliserat, i Eksjö, när det ka-
derorganiserade länsregementet försvinner. Det terri-
toriella området Kalmar län kommer därför, liksom
Kronobergs län, att sakna riktig försvarsnärvaro, om
beslutet blir som man kan befara. Detta är olyckligt
och strider mot det högtidliga talet om folklig förank-
ring runt om i Sverige.
Herr talman! Mot bakgrund av det jag har anfört
yrkar jag bifall till reservation 11.</pre><pre>I detta anförande instämde Jan-Olof Franzén och
Leif Carlson (båda m).</pre><pre>Anf.  132  DAN ERICSSON (kd):
Herr talman! År 1992 tog en majoritet i Sveriges
riksdag, mot den dåvarande fyrklöverregeringens
förslag, beslutet att avveckla flygdivisionen i Norr-
köping, F 13. Det var på den dåvarande socialdemo-
kratiska oppositionens initiativ som riksdagen tog
detta för Norrköping, för Östergötland och, som jag
ser det, för Sverige så beklagliga beslut. Sammantaget
med den socialdemokratiska regeringens och Center-
partiets nu föreslagna försvarsbeslut, som innebär en
avveckling av garnisonen i Linköping, kommer Ös-
tergötland att avrustas helt på en mycket kort tidsperi-
od.
I den kristdemokratiska försvarsmotionen hävdas
att säkerhetspolitiken måste präglas av klarhet och
långsiktighet.  Sverige skall upprätthålla ett effektivt
totalförsvar med en sådan styrka, sammansättning,
ledning, beredskap och uthållighet att det utgör ett
väsentligt bidrag till stabiliteten i vårt närområde. Det
är en förutsättning för att vår strävan att hålla oss
utanför krig skall kunna bli respekterad och skapa
respekt för vår vilja och förmåga att försvara oss om
vi skulle utsättas för angrepp. Vårt totalförsvar skall
vara en försäkring mot ofred.
För att armén skall kunna lösa ålagda, operativa
uppgifter krävs välutbildade och välutrustade förband.
Fältförbanden föreslås nu av regeringen reduceras.
Regeringens och Centerpartiets förslag innebär att
man frångår ÖB:s inriktning vad gäller armébrigader.
Detta är synnerligen anmärkningsvärt och bör avvisas.
Utgångspunkten vid utformningen av grundorga-
nisationen måste enligt min uppfattning vara hänsyn
till säkerhetspolitiska aspekter.
När regeringen nu frångår ÖB:s bedömningar har
man uppenbarligen gjort det utifrån andra principer än
de militäroperativa och säkerhetspolitiska. Som fram-
går av Kristdemokraternas försvarsmotion vill partiet
i förhållande till regeringens förslag ej minska för-
svarsanslaget med de nu föreslagna 2 miljarder kro-
norna.
I försvarsbetänkandet, som vi nu har på bordet, fö-
reslås att Sveriges näst största garnison, Linköpings
Garnison, skall läggas ned. Förslaget strider mot de
målsättningar med den nya försvarsorganisationen
som anges i propositionen. Garnisonen i Linköping
och skjutfältet i Kvarn utgör tillsammans en av lan-
dets effektivaste enheter, som i alla avseenden uppfyl-
ler de högt ställda kraven på den nya försvarsorgani-
sationen. Både samhällsekonomiska och militära skäl
talar entydigt för att garnisonen skall ingå i den nya
försvarsorganisationen.
Inför hotet av ett strategiskt anfall har Östgötare-
gionen mycket speciella förutsättningar. Det var för-
modligen en av anledningarna till ÖB:s förslag till
regeringen att garnisonen i Östergötland skulle kvar-
stå i organisationen. Det är strategiskt mycket viktigt
med en tydlig militär närvaro i Östergötland, Sveriges
i storlek fjärde region, dels med hänsyn till den
mycket snabba förändring av hotbilden som kan följa
av den politiska osäkerheten i vårt närområde, dels för
att visa den vikt som Sverige tillmäter Östersjöfrågan.
För att åstadkomma detta och samtidigt möjliggöra en
eventuell framtida övergång till en organisation med
kaderuppbyggda utbildningsplattformar måste armé-
brigaden med plattform i Östergötland bibehållas.
Kristdemokraternas samlade försvarspolitik möjliggör
detta, vilket framgår av betänkandet.
Förutom Kristdemokraternas samlade försvars-
politiska motion har jag en egen motion som behand-
lar Försvarsmaktens situation i Östergötland på ett
mer utförligt sätt. Där behandlas också frågan om
målflygdivisionen på Malmen i Linköping. Om detta
har jag tidigare under året haft en debatt med för-
svarsministern.
I huvudfrågan, herr talman, om garnisonen i Lin-
köping finns det i betänkandet en tydlig reservation.
Det är reservation 15, en reservation som kristdemo-
kraterna står bakom. Om den skulle få majoritet inne-
bär det att garnisonen i Linköping blir kvar. Jag yrkar
bifall till reservation 15.</pre><pre>Anf.  133  CARL G NILSSON (m):
Herr talman! Många talare i dag har påvisat att re-
geringsförslaget är äventyrligt och att det är oansva-
rigt. Jag instämmer i de argumenten. Det här förslaget
tjänar inte vårt lands intressen.
Försvarsministern uttryckte härförleden i en in-
tervju att han tyckte särskilt synd om Linköping och
de berörda på Linköpings garnison. Det är ett märk-
ligt uttalande. Jag tycker att Thage G Peterson själv är
att beklaga. Han har fått vika sig för Centerpartiets
krav att offra Linköping till förmån för andra orter.
Det här är tragiskt ur flera sakliga synpunkter.
Många skäl talar för att bibehålla Linköpings gar-
nison, och det är inte bypolitik, herr talman, det är
försvarspolitik. Här finns Sveriges kanske bästa öv-
ningsfält, här finns universitet med universitetssjuk-
hus och deras samarbete inom t.ex. katastrofmedicin.
Här finns goda rekryteringsmöjligheter för kvalifice-
rad personal. Här har det nyligen gjorts stora investe-
ringar, m.m. Jag kan i det sammanhanget instämma i
många av de argument som Dan Ericsson just utveck-
lade för Linköping.
Men, herr talman, först och främst är det natur-
ligtvis det försvarsstrategiska argumentet som är vik-
tigt, nämligen att behålla brigad och regemente i den
här delen av vårt land. Utan ett sådant samband mel-
lan brigad och regemente är naturligtvis talet om en
möjlighet till återtagning värdelöst.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reserva-
tion nr 15.</pre><pre>I detta anförande instämde Birger Hagård (m).</pre><pre>Anf.  134  ROLAND LARSSON (c):
Herr talman! Jag tänker i mitt anförande ägna mig
åt tre begrepp som är hämtade ur propositionen och
som ofta återkommer i debatten. Det är begreppen
helhetssyn, återtagning och det strategiska överfallet.
I begreppet helhetssyn ligger att på ett så effektivt
sätt som möjligt kunna bygga upp och använda för-
svarets resurser för såväl militära som civila uppgifter
och att vid denna uppbyggnad så långt som möjligt
utnyttja det civila samhällets möjligheter och resurser.
Eftersom det civila samhället knappast kan organi-
seras med utgångspunkt från Försvarsmakten är det av
avgörande betydelse för helhetssynen hur Försvar-
smakten organiserar sig och lokaliserar sin verksam-
het i förhållande till det civila samhället. Detta har i
alltför liten utsträckning beaktats i de förändringar
som regeringen och utskottet föreslår i förhållande till
ÖB:s försvarsplan.
De ekonomiska konsekvenserna av denna föränd-
ring i förhållande till ÖB:s plan för såväl försvaret
som för samhället som helhet har inte på något sätt
kunnat klargöras i förslaget, trots att det på för-
svarsutskottets eget uppdrag har tagits fram material
som belyser detta. Men det finns av någon anledning
inte med i betänkandet.
Hotet av en militär konflikt på svenskt territorium
har visserligen minskat. I vart fall i det korta perspek-
tivet. Men det finns ändå fortfarande kvar som ett fullt
tänkbart scenario, om än i andra former än vi tidigare
varit vana vid.
För att vi med rimliga insatser skall kunna hålla
oss med ett militärt försvar som kan möta den nya
hotbild vi kan se är helhetssynen ett villkor. Det räck-
er inte med att ha ett försvar som kan sättas in med
tillräcklig kraft vid rätt tidpunkt och på rätt plats vid
en militär konflikt. Vi måste också på samma sätt
kunna använda resurserna för insatser vid stora civila
olyckor, vid katastrofer och för internationella uppgif-
ter.
Det är därför av vital betydelse att resurserna är
snabbt och lätt tillgängliga i förhållande till både de
militära och civila behoven. I båda dessa avseenden
har Östgötaregionen med sina hamnar, sina flygfält,
sin kust mot Östersjön och närhet till Stockholmsom-
rådet ett mycket strategiskt läge. Genom regionen går
också både vår största Europaväg och vår mest trafi-
kerade järnväg. Riskerna vad gäller stora olyckor och
katastrofer är av naturliga skäl dessutom störst i be-
folkningstäta regioner med många riskfaktorer.
Östgötaregionen erbjuder stora möjligheter till
samordningsvinster mellan militära och civila verk-
samheter. Ett mycket gott exempel på det är den sam-
verkan som nu sker mellan Regionsjukhuset i Linkö-
ping och Trängbataljonen i fråga om katastrofmedicin
och krigskirurgi. Denna såväl för försvaret som för
det civila samhället mycket betydelsefulla verksamhet
förutsätter en militär närvaro av något slag i länet.
Möjligheterna att som hittills kunna ta emot krigsska-
dade på Regionsjukhuset i Linköping och att sända ut
fältsjukhus till olika krigs- och katastrofplatser i värl-
den är också avhängiga denna samverkan.
Ett av de bärande begreppen i regeringens för-
svarsstrategi är återtagning.
För att vid ett ökat militärt hot i vår omvärld på ett
snabbt och ekonomiskt effektivt sätt kunna återta
avvecklad militär kapacitet måste vissa grundförut-
sättningar finnas. Det måste finnas goda möjligheter
att rekrytera välutbildad och kompetent personal. Om
det skall vara möjligt måste det också finnas en god
arbetsmarknad och goda utbildningsmöjligheter för
anhöriga. För en flexibel organisation måste det också
finnas en arbetsmarknad med en profil som gör det
möjligt för militär personal att övergå till civil verk-
samhet och tvärtom.
Ett politiskt beslut att återuppbygga försvaret, dvs.
i realiteten en upprustning, kommer med stor säkerhet
inte att fattas förrän det militära hotet i vår omvärld
allvarligt ökat. En återtagning kan därför behöva i
praktiken verkställas inom en mycket kort tid. Det
kommer att kräva att det finns bl.a. utbildningsresur-
ser i det civila samhället som går att ta i anspråk för
denna uppbyggnad.
Återtagningsdoktrinen kräver också att det finns
tillgång till militär mark för övning och utbildning.
Allt detta finns inom landets i storlek fjärde regi-
on, Östgötaregionen, med sitt universitet, sin arbets-
marknadsprofil och ett av landets bästa militära öv-
ningsfält i Kvarn.
I stället för att utnyttja dessa unika förutsättningar
föreslås nu en avveckling av huvuddelen av den mili-
tära verksamheten i denna del av landet.
Herr talman! På kort sikt är hotet av en militär
konflikt på svenskt territorium, som förut nämnts, inte
särskilt stort. Med den labila politiska situation som
råder i vår omedelbara närhet kan det militära läget
snabbt förändras. I en sådan situation kan risken för
ett strategiskt överfall på mycket kort tid bli en reali-
tet.
Alla scenarier som hitintills visats upp med det
strategiska överfallet förutsätter koncentrerade militä-
ra operationer mot vitala administrativa och försörj-
ningsstrategiska centrum. I praktiken innebär det i
första hand Stockholmsområdet men även övriga
storstadsområden.
Vid ett strategiskt överfall mot Stockholmsområ-
det måste det finnas möjligheter att på relativt nära
avstånd mobilisera förband som mycket snabbt kan
sättas in i ett motangrepp. För detta ligger den nuva-
rande infanteribrigaden i Östergötland, IB 4, speciellt
bra till.
Förutsättningarna för en snabb mobilisering och
därmed också snabba insatser är mycket goda i briga-
den i Östergötland, där 90 % av de värnpliktiga finns
inom det omedelbara närområdet.
I vissa situationer av ett strategiskt överfall kan
dessutom Östergötland med sitt slättland, sina flygfält,
hamnar och sin infrastruktur vara speciellt intressant
för en fientlig operation, bl.a. för en uppmarsch mot
Stockholmsregionen. Att lägga ned förbanden i Lin-
köping men även i Borås innebär en betydande för-
svagning för att möta ett strategiskt överfall riktat mot
våra storstadscentrum. Varför regeringen valt att med
öppna ögon välja denna försvagning är höljt i dunkel.
Det förslag, herr talman, till försvarsmaktplan som
ÖB redovisade hade förvisso sina svagheter. Ambi-
tionen borde därför ha varit att eliminera dessa. I
stället har man valt att föreslå förändringar som för-
svagar möjligheterna till helhetssyn, som ger sämre
förutsättningar för en återtagning och för att möta
hotet av ett strategiskt överfall.
En demilitarisering av Östergötland bidrar i hög
grad till denna försvagning och framstår därför utifrån
rationella militära och ekonomiska utgångspunkter
som obegriplig.
Jag yrkar därför bifall till motionerna Fö8 och
Fö29 samt Fö50 i motsvarande delar.
Låt mig slutligen säga ett par ord om en fråga som
inte i de här sammanhangen förut tagits upp. Det här
är ingen fråga av regionalpolitisk karaktär för oss i
Östgötaregionen. Det här är en militär samhällseko-
nomisk fråga, och det måste vara en sådan fråga. Det
får inte vara regionalpolitiken som avgör den här
typen av beslut. Jag vill ändå påpeka att det för den
skull inte är en oväsentlig regionalpolitisk fråga för
oss i Östergötland. Det betyder inte att den är ointres-
sant därför att vi i det län som jag representerar är
mycket beroende av försvarsbeslut, inte minst med
tanke på den försvarsindustri som vi har. Jag tycker
att det är viktigt att alla i denna kammare har klart för
sig att Östergötland inte är okänsligt för den här typen
av beslut. Östergötland är mycket känsligt för för-
svarsbeslut och kommer att vara ännu känsligare
såvitt vi inte kan räkna med fortsatta försvarsbeställ-
ningar för Saab. Vi kommer från länet att i annan
ordning och i andra sammanhang uppvakta regeringen
och klargöra detta därför att vi på något sätt måste
känna trygghet även i vår situation.</pre><pre>Anf.  135  CARL G NILSSON (m) replik:
Herr talman! Egentligen kunde det vara ett in-
stämmande. Jag tycker att Roland Larsson på ett väl-
digt klokt och bra sätt formulerade hur viktigt det är
att vi behåller de resurser som vi i Östergötland. Jag
beklagar emellertid att han inte med de kloka orden
har lyckats beveka sin egen partiledning att i de olika
stegen fram till ställningstagandet komma till samma
slutsats.</pre><pre>Anf.  136  ROLAND LARSSON (c) replik:
Herr talman! Jag instämmer med Carl G Nilsson
om att jag är klok och förståndig.</pre><pre>Anf.  137  KARL-GÖRAN
BIÖRSMARK (fp):
Herr talman! Garnisonen i Linköping är en mång-
sidigt sammansatt och kostnadseffektiv försvarsplatt-
form. Garnisonen ligger i en från totalförsvarssyn-
punkt gynnsam region med korta och etablerade kon-
taktvägar såväl till kommuner och statliga myndighe-
ter som till universitet, landsting, regionsjukhus och
näringsliv. I sin nuvarande form utgör garnisonen en
bred, kostnadseffektiv och rationell komponent i
totalförsvaret med en geografiskt mycket god och
central placering i en infrastrukturellt väl avvägd
region med närhet till Stockholmsområdet.
Förutsättningarna för anpassning till de säkerhets-
politiska bedömningarna både på kort och på lång sikt
är därför utomordentligt goda med Östergötland som
försvarscentrum. Vidare är Linköping med universitet
och katastrofmedicinskt centrum en lämplig ort för
forskning och utveckling bl.a. av militärt bistånd såväl
inom landets gränser och utomlands.
Vidare är övningsfältet i Kvarn, som ligger i Mo-
tala kommun, södra och mellersta Sveriges till ytan
största utbildningsplattform som i dag utnyttjas för
utbildning av officerselever och krigsförband. När nu
förbanden i Linköping garnison utgår ur Försvarsmak-
tens organisation, vilket föreslås av en majoritet i
denna kammare bestående av socialdemokrater och
centerpartister, riskerar utbildningsplattformen Kvarn
att underutnyttjas. Därmed är även Kvarns framtid i
fara.
Alla dessa fakta och alla dessa argument kände
naturligtvis överbefälhavaren till när han lade fram
sitt förslag vad gäller det svenska försvaret. Det var
därför han inte föreslog nedläggning av Linköpings
garnison. Försvarsministern och regeringen lyckas
dock driva igenom dessa nedläggningar med hjälp av
röster från socialdemokrater och Centerpartiet.
I denna fråga måste jag tillstå att jag har betydligt
större tilltro till överbefälhavarens försvarsstrategiska
bedömningar och avvägningar än de oklara och svår-
förståeliga argument, om några över huvud taget
finns, i utskottsmajoritetens förslag vad gäller ned-
läggningen av garnisonen i Linköping.
Herr talman! Mot denna bakgrund ber jag att få
yrka bifall till reservation 15 under mom. 37 samt
reservation 2 under mom. 46.</pre><pre>Anf.  138  CONNY ÖHMAN (s):
Herr talman! Det mesta i regeringens försvarspro-
position vad gäller t.ex. inriktning, ekonomisk total-
ram tycker jag är bra. Även jag inser att regementen
måste läggas ned. När det gäller nedläggningen av
IB 4 kan jag inte finna att förslaget stämmer överens
med de principer man sagt sig ha använt vid bedöm-
ningen av olika förband. I propositionen säger rege-
ringen att kraven på folklig förankring ställer krav på
att Försvarsmaktens verksamhet har en tillfredsstäl-
lande geografisk spridning.
I Östergötland har vi under drygt tio år upplevt att
försvaret har lagt ned en flygflottilj på Malmen, flyg-
flottiljen i Norrköping och T 1 i Linköping. Nu före-
slås att Mellersta arméfördelningen i Linköping, för-
svarsområdestaben i Linköping, Svea terrängkår i
Linköping, Svea artilleriregemente i Linköping och
Livgrenadjärbrigaden i Linköping skall läggas ned.
Trots många tidigare nedläggningar får Östergötland
ta största stöten i detta försvarsbeslut. Vad som hän-
der med den folkliga förankringen i mitt hemlän är
högst tveksamt när landets fjärde största region inte
har någon värnpliktsutbildning kvar och inte heller
ens en FO-stab. Tidningarna i Östergötland har också
rapporterat om avsevärt många avhopp från hemvär-
net i länet.
Ett urvalskriterium som jag tycker är bra är att
man säger sig prioritera samordnade garnisoner med
kostnadseffektiv produktion. Trots detta föreslås
nedläggning av Sveriges näst största garnison, den i
Linköping, där man sedan mer än tio år tillbaka sam-
ordnat alla funktioner som kan samordnas i en garni-
son.
Ytterligare ett urvalskriterium är låga investe-
ringsbehov. I Linköping har försvaret under de senas-
te tio åren investerat 170 miljoner kronor. Jag har
med egna ögon sett förband på en del andra platser i
landet som förslås vara kvar där det såvitt jag förstår
finns ganska stora underhålls- och investeringsbehov
som måste tillgodoses. I något fall finns det t.o.m.
behov av inköp av ny mark för att man skall få till-
gång till övningsområden.
Centrum för utveckling av infanteriet samt den re-
dan samordnade högskoleutbildningen för infanteriet,
kavalleriet och pansartrupperna ligger i Kvarn och
Östergötland. Utskottets argument för att lägga ned
A 1 är att man då kan satsa på förband som ligger
samlokaliserade med truppslagscentrum. Men för
infanteriet är man beredd att bryta detta samband i
och med att man föreslår nedläggning i Linköping.
Logiken i ett sådant resonemang haltar minst sagt.
Varför är det viktigt men närhet i samband med vissa
truppslagscentrum? Undantaget är den närhet som i
dag redan finns i Östergötland.
Tillgång till övningsfält är en annan viktig faktor.
Vi har - och det tror jag att de flesta instämmer i - ett
av södra och mellersta Sveriges bästa övningsfält i
Östergötland, det som ligger i Kvarn. Ingen annan
garnison än Linköpings garnison har i dag möjlighet
att samöva infanteri, artilleri, arméflyg och terräng-
förband med kadetter från alla dessa vapenslag.
Ytterligare ett kriterium har varit utvecklingspo-
tential. I Linköping finns sedan länge en etablerad
samverkan mellan garnisonen, universitet, FOA och
universitetssjukhuset. Lägg därtill att det i Linköping
finns ett betydande mått av IT-utveckling, något som
efterfrågas alltmer av försvaret.
Samverkan med det civila samhället är en annan
viktig faktor. Garnisonen i Linköping har tillsammans
med sjukhuset där och medicinska fakulteten under
många år bedrivit ett utvecklingsarbete som handlat
om katastrofmedicin och krigskirurgi. Jag tycker att
detta är lysande exempel på samverkan mellan det
civila samhället och försvaret, en samverkan som
gynnat båda parter.
Visserligen skriver utskottet att det är viktigt att
det samarbetet kan fortsätta, och jag välkomnar den
skrivningen. Men jag hyser ändå en viss oro över hur
det skall gå till rent praktiskt när det saknas en för-
svarsmakt på platsen som man kan samverka med.
Flera talare har här i dag understrukit hur viktigt
det är att kvarvarande förband och utbildningsplatser
finns så nära den tänkta uppgiften som möjligt. Det är
också självklart att ett förband blir effektivare om den
tänkta uppgiften skall lösas i en terräng där man ut-
bildats eller övats. Mot den bakgrunden är jag bekym-
rad över att det på kuststräckan mellan Skåne och
Stockholm - en kuststräcka som måste anses ligga
strategiskt till i försvarssammanhang - i framtiden
inte kommer att finnas något kustnära arméförband.
Det sägs i utskottets betänkande att vid det slutliga
avgörandet har man bibehållit Dalabrigaden i Falun i
stället IB 4. Motivet sägs vara möjligheten till vinter-
utbildning. Visst måste jag medge att Linköping inte
är något köldhål. Å andra sidan kan jag konstatera att
även Vasaloppet har inställts i brist på snö.
Jag är väl medveten om att det är svåra avväg-
ningar som måste ske i samband med ett försvarsbe-
slut. När man lägger ned förband måste man avväga
väldigt noga. Men att lägga ned kostnadseffektiva
förband - förband som har visat sig ha hög kvalitet
där stora investeringar har gjorts, en garnison som har
hög utvecklingspotential där truppslagscentrum finns
som man samverkar - med anser jag inte vara en
riktig bedömning.
Jag tycker att utskottet i många frågor har argu-
menterat klart och sakligt. Men när det gäller argu-
mentationen kring Linköpings garnison är den minst
sagt tunn. Därför, herr talman, vill jag yrka bifall till
motionerna Fö8 och Fö29.</pre><pre>I detta anförande instämde Inge Carlsson, Berit
Löfstedt, Viola Furubjelke, Berndt Sköldestig, Lars
Stjernkvist och Sonia Karlsson (samtliga s).</pre><pre>Anf.  139  DAN ERICSSON (kd) replik:
Herr talman! Jag instämmer i Conny Öhmans
principiella hållning, att vi skall satsa på garnisonen i
Linköping. Det är korrekt. Men jag har en fråga till
Conny Öhman.
Av debatten har det framgått att av militära, stra-
tegiska och samhällsekonomiska skäl talar allt för
garnisonen i Linköping, vilket också ÖB insåg. Hit-
tills under dagens debatt har jag inte hört några håll-
bara argument för eller motiv till varför regeringen
har frångått ÖB:s bedömning.
Conny Öhman tillhör ändå regeringspartiet. Han
måste åtminstone internt ha fått höra någon sorts
argumentation från regeringen. Det skulle vara intres-
sant att höra om Conny Öhman kunde redovisa den
andra sidans syn på varför man har valt bort garniso-
nen i Linköping när allting rent logiskt talar för att
den skall få vara kvar. Det vore av värde för debatten
att få höra det. Kanske har regeringen till Conny Öh-
man redovisat något skäl för detta.</pre><pre>Anf.  140  CONNY ÖHMAN (s) replik:
Herr talman! Jag har talat för att garnisonen i Lin-
köping skall bevaras. De som har en annan uppfatt-
ning får svara på frågan varför de har gjort en annor-
lunda bedömning. Den frågan bör rimligtvis inte rik-
tas till mig.</pre><pre>Anf.  141  LARS BJÖRKMAN (m):
Herr talman! I vårt land har vi levt så länge i frihet
att många har lockats tro att det är en rättighet för
evigt given. Alla hoppas vi naturligtvis att så skall
vara fallet, men historien visar att detta inte är en
självklarhet. Men förutsättningen för att fredsperioden
förlängs ökar genom att vi i Sverige bibehåller ett
omvärldsförtroende om att vi är beredda att hålla ett
modernt och kraftfullt försvar, starkt nog att kunna
avvisa en eventuell angripare. Om denna målsättning
har det tidigare funnits en politisk enighet. Dock har
det förslag till tioprocentiga neddragningar som den
socialdemokratiska regeringen med stöd av Centern
drev igenom förra året påtagligt förändrat såväl mål-
sättningen som enigheten.
ÖB, som på regeringens uppdrag utarbetade ett
förslag till försvarsmaktsplan vilande på de ekono-
miska grundvalar som riskdagen fastställt, presentera-
de våren 1996 sin bedömning av hur man mest effek-
tivt utnyttjar den bantade ramen.
Detta förslag innebär för Västsveriges vidkom-
mande att Göteborg med landets näst största befolk-
ningskoncentration och med ett omland som rymmer
landets största och enda transoceana hamn, landets
näst största flygplats, Landvetter, bäst kan försvaras
genom ett bevarande av IB 15 i Borås. I regionen
Väst finns utöver vad som redan nämnts ett stort antal
företag som har stor strategisk betydelse för förut-
sättningen att uthålligt kunna klara en militär av-
spärrning. Låt mig bara nämna några företag: Volvo,
Saab, Volvo Flygmotor, Vattenfall, raffinaderier samt
några av landets största petrokemiska anläggningar.
Alla dessa för landet så betydelsefulla industrier kan i
orostider enligt de bedömningar som ingick i ÖB:s
plan erhålla bästa skydd genom att Älvsborgsbriga-
den, IB 15, även fortsättningsvis behåller den uppgif-
ten.
Detta förband, vars hemmaterräng och övnings-
område sammanfaller med det område mellan Borås
och Göteborg som i första hand skall skyddas, kan
med kortast tänkbara varsel ingripa för att skydda
rikets andra stad mot en eventuell inkräktare. ÖB vill i
sitt förslag behålla IB 15 just för att klara den uppgif-
ten. Genom att mob-utrustningen är förlagd inom
uppmarschområdet och genom att merparten av de
värnpliktiga befälen rekryteras inom brigadens an-
svarsområde kan denna styrka med absolut minsta
tidsutdräkt finnas på plats väl övade för att klara sin
stridsuppgift.
Allt detta hade vägts in i det underlag som överbe-
fälhavaren använde för att ge bästa möjliga förutsätt-
ningar att skydda de vitala intressen som denna del av
landet representerar. Men försvarsbeslutet av modell
1996 präglas uppenbarligen inte främst av militärstra-
tegiska överväganden. Inte heller väger argument som
goda, redan befintliga övningsförutsättningar särskilt
tungt i en socialdemokratisk regerings planeringsun-
derlag.
Älvsborgsbrigadens permanenta övningsområde i
Borås har bedömts vara fullt tillräckligt och är dess-
utom koncessionsprövat för sin uppgift. I Halmstad,
IB 16, köper kommunen i dagarna in delar av landets
bästa jordbruksmark för att kunna uppfylla kravet på
ett tillräckligt stort övningsområde. Köpet genomförs
uppenbarligen för att förbättra övningsförutsättning-
arna därstädes. Men i utskottets skrivningar kan vi
ändå läsa att utvecklingsmöjligheterna även före kö-
pet är bättre än de som föreligger för IB 15. En natur-
lig fråga blir då: Varför genomföra detta köp? Frågan
har ställts tidigare här i dag, men svaret har hitintills
uteblivit.
Herr talman! Bara åtgärden att kompletteringskö-
pa mark för att uppfylla kraven på ett godtagbart
övningsområde talar för att det inte längre är ekono-
miska, miljömässiga eller militärstrategiska övervä-
ganden som har fällt utslaget. Politiska och partistra-
tegiska bedömningar väger uppenbarligen tyngre än
de bedömningar som ÖB gör. Sakargument tycks inte
längre vara i förgrunden.
Enligt min mening får den strategiskt viktiga väst-
ra regionen och Göteborg med det förslag som utskot-
tet nu presenterar ett väsentligt sämre skydd än vad
ÖB-planen ursprungligen syftade till. Ansvaret för
detta åvilar försvarsministern stödd på den socialde-
mokratiska och centerpartistiska majoriteten i för-
svarsutskottet. Vi kunde tidigare under debatten höra
utskottets vice ordförande Britt Bohlin uttrycka den
stolthet och glädje som hon kände över det resultat
som man har åstadkommit i utskottet. Jag måste fråga
om denna glädje delas av hennes vänner i respektive
partier som via motioner och på annat sätt har gjort -
som jag gärna vill tro - ärliga försök att påverka sina
partiföreträdare i utskottet att ändra slutresultatet.
Herr talman! Under århundraden har hundratusen-
tals sjuhäringar marscherat under Älvsborgs regemen-
tes fanor. I dag avgörs om detta anrika regemente och
IB 15 skall leva vidare eller förvisas till historiska
arkiv. Försvarsutskottets majoritet av socialdemokra-
ter och centerpartister har på ett beslutsunderlag, som
på goda grunder kan ifrågasättas, presenterat ett för-
slag till beslut som innebär nedläggning av garniso-
nen. Reservation nr 12, undertecknad av moderater
och kristdemokrater, är det alternativ som ger Älvs-
borgsbrigaden och I 15 möjlighet att överleva. Med
ett beslut baserat på denna reservation bejakas också
det militära skydd som Västsverige förtjänar.
Herr talman! Jag står självfallet bakom alla de
moderata reservationerna och yrkar bifall till reserva-
tion nr 12.</pre><pre>I detta anförande instämde Birgitta Wichne och
Elizabeth Nyström (båda m).</pre><pre>Anf.  142  ELVER JONSSON (fp):
Herr talman! Alla länder och statsbildningar i
världen har behov av att hävda sin självständighet och
integritet. Nästan alla länder har ett eget militärt för-
svar eller ingår i någon form av militär allians. Ett
försvar för säkerhet och trygghet, för fred och frihet är
livsnödvändigt för att hävda det demokratiska stats-
skicket och det egna landets suveränitet. När det gäl-
ler att försvara dess värden handlar det om många
praktiska område. Även om det militära försvaret har
en särställning och en dominerande roll i samman-
hanget så är - som jag litet ytligt har uttryckt det
några gånger - försvar av vitala säkerhetspolitiska
värden mer än kulor och krut. Det handlar om diplo-
matisk aktivitet, rättvisa handelsvillkor, en bättre
fördelning av jordens resurser, värnet om miljön, ett
aktivt och solidariskt bistånd och inte minst möjlighe-
ten till folkligt umgänge och kulturutbyte.
När detta är sagt finns det anledning att återvända
till den stora roll som Försvarsmakten har i dess pla-
nerande och operativa uppgift. Försvarsmakten har
den svåra rollen att efter givna förutsättningar ha rätt
att döda för att minimera antalet sårade och döda för
att ytterst säkra fred och frihet.
Det svenska försvaret har genomgått dramatiska
förändringar under senare år. Teknisk utrustning i
kombination med neddragningar av både militär och
civil personal har medfört att ett stort antal förband
har försvunnit från fredsorganisationen - förändringar
som också har fått genomslag i krigsorganisationen.
Det finns anledning att stödja grundkonceptet ett
smalare men vassare försvar. Neddragningarna har
självfallet medfört regionalpolitiskt tunga förändring-
ar på arbetsmarknaden.
De senaste månaderna har det förts en intensiv
diskussion om slutsatserna kring den nya organisatio-
nen. Överbefälhavarens förslag har mottagits med
blandade reaktioner. Men sammantaget har det ändå
funnits fog att ge ÖB vitsord för en i stort sett väl
avvägd försvarsorganisation, som har haft sin ut-
gångspunkt i den militära och operativa slagkraften.
I det s.k. politiska varvet har det skett stora för-
ändringar. Uppenbart är att regeringen har tagit be-
tydligt mindre hänsyn till den försvarspolitiska aspek-
ten och mer sneglat på andra intressen som har gjort
sig gällande i sammanhanget. Regionalpolitiskt synes
Överbefälhavarens militära bedömning ur operativ
synpunkt ändå vara förhållandevis gynnsam.
Att K 3 i Karlsborg blir kvar känns riktigt av flera
skäl. Men det är fel att lägga ned utbildningen av
stabs- och sambandsförbanden vid S 2 i Karlsborg.
När den upphör faller en del av både motiv och under-
lag bort för den militära verksamhet som blir kvar.
Karlsborg är hårt plågat av regionalpolitikens på-
frestningar. Regeringens och utskottsmajoritetens
förslag är därför mycket tungt för hela kommunen och
för östra Skaraborg. Försvaret bör kunna avgöra hur
signalförbanden utbildningsmässigt skall fördelas på
befintliga utbildningsplattformar. Riksdagen bör ge
regeringen detta till känna.
Jag yrkar bifall till reservation 14.
Vad som är olyckligt i propositionen är den obe-
fogade argumenteringen som är till nackdel för I 15 i
Borås och som innebär att Älvsborgsbrigaden, enligt
propositionen och försvarsutskottet, skall läggas ned.
Det känns fel när man inför bildandet av den civila
västsvenska regionen med Göteborgs- och Bohus län,
Älvsborgs- och Skaraborgs län skall förlägga den
militära garnisonen utanför detta storlänsområde. Det
finns också invändningar ur militärstrategisk syn-
punkt, då det är viktigt att ha kontroll i ett kris- eller
krigstillstånd. Hamnarna i Göteborg, Uddevalla och
Stenungsund är ju viktiga för landets försörjning av
varor i ett krisläge, då Sverige måste ha beredskap för
att förse människor och livsviktig industri med förnö-
denheter. Det bygger på insikten om att också i kri-
slägen kunna importera en betydande del av ound-
gängliga varor.
Storflygplatsen Landvetter och flygplatsen i Säve
är viktiga att hålla öppna för nödvändiga transporter.
Nedläggning av dessa trafikstationer skulle göra det
mycket svårt att klara en militär konflikt. Göteborgs-
området är därför speciellt viktigt för hela vårt land.
Både de militära och de civila motiven kan tillgodo-
ses med ett bibehållande av Älvsborgsbrigaden.
Den tredje invändning som vi har är att försvars-
ministern dömer ut Borås som ett olämpligt utbild-
ningsområde. Det övningsfält på närmare ett par tusen
hektar som finns i anslutning till kasernerna är syn-
nerligen väl, för att inte säga överlägset, lokaliserade.
Militära experter anser dessutom att terrängområdena
synes lämpliga för aktuell utbildning.
Propositionens alternativ, att förlägga brigaden till
Halmstad, som för närvarande bara har en dryg tion-
del av Älvsborgsbrigaden markområden, kräver oer-
hört stora kompletteringar och investeringar. Detta är
nödvändigt om en brigad placerad i Halland skall bli
övningsduglig. Det torde handla om att ta god åker-
mark i anspråk. Det kan knappast vara i linje med
vare sig jordbruksintresset eller miljöhänsynen.
Detta ter sig som så mycket mer märkligt eftersom
lämpligt övningsfält finns på I 15:s mark. Då rör det
sig om mark som inte är så tjänlig för andra närings-
områden. Andra skäl som bör motivera en Boråsloka-
lisering är, som jag sade, närheten till storflygplatsen
Landvetter och, det skall vi inte bortse från, den folk-
liga förankring som finns inom hemvärns- och frivil-
ligorganisationer. Där finns ett starkt stöd för totalför-
svaret och samhället, särskilt i kristid.
Min slutsats är att det finns anledning att i
Västsverige inte frångå ÖB:s förslag, och att riksda-
gen i denna del måtte korrigera regeringens förslag.
Det jag nu har sagt innebär att Älvsborgsbrigaden bör
behållas i Borås. Motiveringarna finns i allt väsentligt
i reservation 13, men är väl tillgodosedda också i
reservation 12. Därför, herr talman, yrkar jag bifall till
reservation 12.</pre><pre>Anf.  143  ARNE KJÖRNSBERG (s):
Herr talman! Jag måste börja med en sak som jag
inte hade tänkt säga. Jag vänder mig till Lars Björk-
man: Ifrågasätt inte min och mina kollegers ärlighet i
de motioner vi skriver!
I dag hade jag velat ha en karta, en stor karta över
Sverige  här bakom talmanspodiet. Nu har vi inte det,
men jag tror ändå att kammarens ledamöter kan se
bilden av Sverige framför sig. De kanske t.o.m. kan se
Västsverige framför sig.
Om ni ser denna bild för er inre blick, så skall jag
nämna några ställen: Landvetter, Göteborg, hamnar-
na, kanske framför allt oljehamnarna, i Göteborg,
Säve flygplats på Hisingen, Stenungsund och Udde-
valla. Flyttar ni sedan blicken en bit österut, kommer
ni till Borås. Alla de platser jag nu har nämnt, är oer-
hört viktiga för Sveriges och Västsveriges försvar.
Varför är det så? Jo, det beror på att dessa ham-
nar, det är i första hand hamnarna jag tänker på, och
dessa flygplatser behövs för vårt lands försörjning av
varor i krisläge. Dessutom måste vi behärska de flyg-
platser jag nämnde så att inte en angripare får lufther-
ravälde från dessa. Därför är de viktigt.
Min utgångspunkt när jag diskuterar försvarsfrå-
gor är att vi inte skall ha ett enda flygplan mer, inte en
enda ubåt mer, inte en enda stridsvagn mer, inte en
enda artilleripjäs mer, inte ett enda förband mer än
vad som behövs för att en eventuell angripare skall
säga: Det blir för dyrt. Det blir för dyrt ekonomiskt att
anfalla Sverige. Det blir för dyrt politiskt att anfalla
Sverige. Det blir för dyrt mätt i antalet förlorade sol-
dater och förlorad materiel att anfalla Sverige. Det
blir för dyrt i förlorad tid att anfalla Sverige.
Då frågar man sig var denna balanspunkt ligger.
Naturligtvis vore det utomordentligt förmätet av mig
att påstå att jag vet var den ligger. Men just därför,
och med denna utgångspunkt, blir det oerhört viktigt
att man gör den riktiga militärstrategiska bedömning-
arna. Det vore som sagt förmätet av mig att påstå att
jag kan det här bättre än försvarsutskottets ledamöter
eller Försvarsmaktens chefer på olika nivåer. Därför
måste jag lyssna. Jag måste noggrant värdera och
omsorgsfullt överväga vad experterna på olika håll i
riksdagens försvarsutskott och i Försvarsmakten sä-
ger. Jag tror också att jag måste vara litet lyhörd och
höra hur de säger det. Jag har gjort allt det. Jag har
varit noggrann, jag har varit lyhörd och jag har varit
omsorgsfull.
Då vill jag be er försöka man fram den där kartan
över Västsverige igen. Försök att se Landvetters
flygplats framför er! Den ligger 42 km från Borås.
Försök att se oljehamnarna i Göteborg och Säve
flygplats framför er! De ligger 65-70 km från Borås.
Var mobiliseringsplatserna för de förband som har till
uppgift att försvara dessa platser ligger, vet jag inte
exakt. Jag vet inte var mob-förråden ligger. Men så
pass mycket vet jag, som att de i varje fall inte ligger
längre bort från dessa platser än Borås. Jag skall ju
inte veta var de finns- utom möjligen i fråga om det
förband som jag själv var chef för. Det vet jag var det
ligger. Det är av dessa skäl jag anser att IB 15, alltså
det förband som mobiliserar Sjuhäradsbygden, skall
vara kvar.
Nu skall jag lämna den tänkta kartan för ett
ögonblick och gå till propositionen och till försvarsut-
skottets betänkande. Det har sagts hela tiden, från det
att riksdagen förra året fattade principbeslutet, att
enbart, lägg märke till enbart, försvarspolitiska skäl
skall avgöra hur grundorganisationen skall se ut och,
får man anta, var utbildning av de soldater som skall
ingå i organisationen skall ske.
I betänkandet kan man läsa att de försvarsekono-
miska kalkylerna skall kompletteras med samhälls-
ekonomiska faktorer. Konsekvenserna för de orter
som berörs av avveckling skall belysas. Vidare står
det att regeringen anmäler att analysen innehåller
samhällsekonomiskt konsekvensresonemang, analys
av offentliga transfereringar och regionalpolitisk
analys. Detta är gjort står det i betänkandet.
Vidare skriver utskottet att man förutom proposi-
tionen och motionerna - ganska många sådana - haft
tillgång till Försvarsmaktens respektive Försvarsde-
partementets försvars- och samhällsekonomiska be-
dömningar.
Med detta som bakgrund vill jag för det första sä-
ga att det inte skulle vara så dumt att få ta del av de
försvars- och samhällsekonomiska bedömningar som
utskottet haft tillgång till. De hade varit bara om de
hade funnits redovisade, om så bara med ett litet
stycke, i betänkandet.
För det andra vill jag säga att det alltså står i be-
tänkandet att konsekvenserna för de orter som berörs
av avvecklingar skulle belysas. För att vara litet fin i
kanten, skulle jag vilja uttrycka mig så här: Jag hade
uppskattat om det i betänkandet hade funnits några
rader om vilka konsekvenserna blir för Borås, Ystad,
Linköping och Umeå för att nämna några platser.
Herr talman! Utskottet säger att det i första hand
skall vara försvarspolitiska överväganden som skall
ligga till grund för hur Försvarsmaktens organisation i
fred skall utformas. Precis så tycker jag också. Jag
håller med om det. Det är i linje med den principiella
uppfattning som jag tidigare redovisade. Jag talar om
hur jag tycker att man bör se på hur stort ett försvar
skall vara, var det skall ligga, hur det skall utrustas
och hur de skall utbildas.
I den motion som jag tillsammans med mina kol-
leger Sonja Fransson och Berndt Ekholm har under-
tecknat, har vi bl.a. följande väldigt centrala skrivning
i propositionen som bakgrund, det handlar om ett
principresonemang: "Grundorganisationens utform-
ning har dock på olika sätt en inverkan på dessa förut-
sättningar. Lokaliseringen påverkar var den fasta
personalen är bosatt. Krigsorganisationens materiel
måste kunna utnyttjas för utbildning m.m. och mobili-
seringsförråden bör av rationalitetsskäl finnas inom
rimligt avstånd."
Denna skrivning har utskottet gjort till sin, har jag
förstått, och eftersom jag utgår från att både proposi-
tionen och utskottets betänkande är allvarligt menat,
tycker jag att man lika gärna kunde ha skrivit att det
förband som skall försvara Västsverige skall ligga i
Borås. Det är ju vad som står i texten. Därför tycker
jag att det är konstigt att utskottsmajoriteten inte har
kommit till den slutsatsen.
Vi tycker att det finns väldigt goda sakliga skäl -
jag tar inte med några andra skäl - för vårt yrkande i
motion Fö25, där vi säger att vi vill att Älvsborgsbri-
gaden i Borås skall behållas och bilda en garnison
under C MKV ingående i Södra militärområdet. Ef-
tersom vi tycker att detta är sakligt betingat yrkar jag
härmed bifall till motion Fö25.</pre><pre>I detta anförande instämde Berndt Ekholm och
Sonja Fransson (båda s).</pre><pre>Anf.  144  LARS BJÖRKMAN (m) replik:
Herr talman! Endera lyssnar inte Arne Kjörnsberg,
eller också vill han inte tro vad jag säger. Om det
finns tvivel om hur hans ärlighet uppfattas måste det
grundas på andras uttalanden, inte på mitt uttalande i
mitt huvudanförande. Jag sade: Jag vill gärna tro att
de försök som gjorts för att påverka sina partiföreträ-
dare via motioner och på annat sätt är ärligt menade.
Jag vet att det är så. Därför har jag ingen anledning att
betvivla det.
Jag hade också byggt in en frågeställning i det
momentet grundad på ett uttalande som tidigare i dag
gjordes av försvarsutskottets vice ordförande Britt
Bohlin. Hon uttalade ju att hon känner stolthet och
glädje över den försvarspolitiska produkt som man nu
levererar till kammaren och som man med stöd av
Centerpartiet kan fullfölja. Jag frågade om Arne
Kjörnsberg och andra känner samma glädje som Britt
Bohlin. Arne Kjörnsberg får nu tillfälle att redogöra
för det.</pre><pre>Anf.  145  ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Herr talman! Lars Björkman vill gärna tro att
Sonja Fransson, Berndt Ekholm och jag är ärliga.
Lars Björkman, vi är ärliga!
På den andra delfrågan i Lars Björkmans replik
vill jag svara, och detta bör ha framgått av vad jag
nyss sade här i riksdagens talarstol: På den här punk-
ten tycker jag att försvarsutskottets majoritet har fel.
Av sakliga skäl, som noga framförts i talarstolen,
tycker jag att regeringens förslag i denna del är fel.
Jag har kurage nog att säga det och jag står för det.
Jag har inte några som helst problem i mitt parti när
det gäller att få säga detta.</pre><pre>Anf.  146  LARS BJÖRKMAN (m) replik:
Herr talman! Det här kan upplevas som en okyn-
nesreplik. Om Arne Kjörnsberg hade lyssnat från
första början skulle hans ärlighet aldrig ha behövt
ifrågasättas. Jag har inte gjort det. Det måste vara
andra som har gjort det. Kanske kände Arne Kjörns-
berg på sig att det är bäst att försvara en sak som inte
är angripen.</pre><pre>Anf.  147  LENNART BRUNANDER (c):
Herr talman! Jag står bakom den ekonomiska ram
som riksdagen beslutade i våras. En del av försvars-
politiken är ju också att föra en realistisk och ansvars-
full ekonomisk politik. När det gäller organisationen
av försvaret och hur den här ramen nyttjas är jag
starkt kritisk till det förslag som försvarsministern lagt
fram. Han väljer att stuva om i ÖB:s förslag utan att
ge rimliga motiveringar till varför de här förändring-
arna sker. De antydningar som görs är inte av den
arten att jag kan tycka att de är riktiga. De ekonomis-
ka bedömningar som görs är inte på något sätt rimli-
ga. Den kunskap som jag har säger att de ibland
dessutom är felaktiga. Därför har jag kommit till en
annan slutsats. Detta redovisar Marianne Andersson
och jag i motion Fö321.
I det här sammanhanget är det viktigt att konstate-
ra att försvaret av Göteborg och det som finns runt
omkring Göteborg är väsentligt för Västsverige, ja,
för hela Sverige. Där finns det en hamn som är väldigt
viktig, men det finns ju också flera andra hamnar som
också är viktiga för oss när det gäller tillförseln av
förnödenheter i en avspärrningssituation eller i ett
krigsläge. Vi måste även då kunna få in förnödenhe-
terna, som vi sedan måste kunna sprida över landet.
I en krigssituation är det ju också viktigt att det
civila samhället fungerar. Om inte det fungerar kom-
mer inte heller resultatet av militära operationer att
kunna bli gott. Vi måste alltså ha ett fungerande sam-
hälle även i en krigssituation. Då är försvaret av
Västsverige en grundläggande faktor.
Vad vi skall försvara oss mot är inte bara ett stort
överfall. Många gånger är vi ju rädda för kupper och
strategiska överfall. Den militära enhet som skall
kunna klara det måste finnas på nära håll, för här har
vi inte den förvarning som vi annars får och som gör
att vi kan mobilisera förband i närheten av där vi kan
vänta oss att fienden kommer in.
Bl.a. Arne Kjörnsberg och Lars Björkman har här
tidigare redovisat hur viktigt det är att detta organise-
ras på rätt sätt och att soldaterna utbildas i den terräng
där de skall försvara viktiga funktioner. Det skriver
både försvarsministern och försvarsutskottet, men
ingen av dem tar konsekvenserna av detta när det
gäller att placera utbildningen av de förband och de
soldater som skall försvara Västsverige.
Mot denna bakgrund yrkar jag bifall till reserva-
tion 12, som rymmer, och även tillgodoser, det som
står i motion Fö321.
Avslutningsvis skulle jag bara vilja säga att jag
också är starkt kritisk mot att man väljer att placera
den här infanteriutbildningen i Halmstad, där man ju
måste köpa in ganska stora marker. Det tycker jag är
ett brott mot jordbrukspolitiken, försörjningspolitiken
och miljöpolitiken. I Borås finns de övningsförutsätt-
ningar som behövs. De kunde man nyttja. Det är alltså
dålig hushållning med resurser att hantera det hela på
detta sätt. Jag yrkar, som sagt, bifall till reserva-
tion 12.</pre><pre>Anf.  148  LARS HJERTÉN (m):
Herr talman! Förra onsdagen, den 4 december, fi-
rades slaget vid Lund på K 3 i Karlsborg. Detta är en
mycket gammal tradition. Garnisonskyrkan var fylld
till sista plats, men det vilade en viss förstämning över
firandet. I fortsättningen kommer det inte alls att vara
så många som firar. Om propositionens förslag vinner
vid voteringen senare i dag flyttas ju S 2.
Det är dock inte tradition, nostalgi eller ens regio-
nalpolitik som skall styra våra beslut om det framtida
försvaret. I stället är det försvarets inriktning och
kvalitet samt de ekonomiska ramarna som skall vara
avgörande. Vi moderater föreslår, som bekant, större
ramar än regeringen och Centerpartiet.
För det första krävs det en viss volym när militär
verksamhet skall bedrivas på en ort. Om S 2 flyttas
från Karlsborg finns risken att återstående verksamhet
vid K 3 visar sig vara för liten för en rationell militär
organisation. T.ex. kommer Karlsborgs fästning, som
är en mycket billig militär utbildningsanstalt, att ut-
nyttjas endast till hälften.
För det andra förlorar försvaret med stor sannolik-
het många dugliga sambandsofficerare, samtidigt som
personalläget inom signaltrupperna i dag är mycket
besvärande - dock inte inom S 2 i Karlsborg.
För det tredje arbetar S 2 redan i dag efter den
ledningsfilosofi som önskas i propositionen. Man har
ett omfattande samarbete med civila myndigheter,
t.ex. med Banverket och Telia, när det gäller utveck-
lingsarbete och utbildning inom Milo Syd. Risken
finns nu att detta samarbete försvåras. Kanske upphör
det t.o.m. helt.
Sten Svensson och jag har tagit upp dessa frågor i
motion Fö30, där vi säger att vi vill att S 2 får vara
kvar i Karlsborg. Motionen har följts upp i reserva-
tion nr 14, vilken jag yrkar bifall till.
Avslutningsvis skulle jag helt kort vilja ställa en
fråga. Nu, fem i tolv så att säga, har jag fått ett brev
från Karlsborg. I brevet sägs det att det under den
senaste tiden har ryktats om att S 2 trots allt kommer
att få vara kvar i Karlsborg. Man säger att stabs- och
sambandsutbildningen i Karlsborg inte skall upphöra.
Detta skulle ha sagts efter ett besök som Britt Bohlin
gjort i Karlsborg. Jag kan inte se att Britt Bohlin är
kvar i kammaren, men skulle vilja fråga majoritetens
företrädare om det ligger något i det här ryktet. I så
fall vore det mycket glädjande.</pre><pre>I detta anförande instämde Sten Svensson (m).</pre><pre>Anf.  149  INGVAR ERIKSSON (m):
Herr talman! Då jag en stilla vårdag i slutet av
april vid ett besök i Lettland fick uppleva ett land som
i nära nog de senaste 75 åren genomlidit ockupation,
ofrihet, frånvaro av demokrati och folkstyre slog det
mig att friheten alltid är värd att försvara. Den tragedi
som drabbat det lettiska folket med deporteringar till
Sibirien, miljöförstöring och fattigdom borde stämma
oss alla till eftertanke.
Det är just för att förhindra sådana tragedier i vårt
land som vi har ett försvar. Vi moderater hävdar där-
för att om trovärdigheten i vilja och förmåga att klara
uppgiften skall bevaras måste vi ha ett större och
vassare försvar än vad majoriteten nu föreslår.
Nu sker den största neddragningen av försvaret
sedan 1925, detta i ett läge när osäkerheten i de länder
som tidigare utgjorde det gamla Sovjetunionen är
större än för ett år sedan. Detta är inte ansvarsfullt. Vi
moderater hävdar att hela landet skall försvaras, vilket
blir allt svårare med majoritetens förslag till nedskär-
ningar.
Fru talman! De moderata förslagen kommer först
efter ett eventuellt bifall här i kammaren att föreläg-
gas överbefälhavaren. Det är mot den bakgrunden vi
moderater från Sydsverige stöder samtliga de modera-
ta reservationerna. Vid voteringar röstar vi för dem
och i övrigt röstar vi för utskottets hemställan med få
undantag.
För sydsvenskt vidkommande innebär detta stöd
för bibehållande av Lv 4 i Ystad, F 10 i Ängelholm
samt de övriga förband som inte berörs av föränd-
ringar i dagens beslut. Vad gäller anrika krigsflygsko-
lan i Ljungbyhed anser vi att även om viktiga delar av
verksamheten kan bedrivas på F 10, borde verksamhe-
ten ha utretts i ett sammanhang med flygvapnets skol-
verksamhet i övrigt.</pre><pre>I detta anförande instämde Maud Ekendahl, Peter
Weibull Bernström och Inga Berggren (alla m).</pre><pre>Anf.  150  INGBRITT IRHAMMAR (c):
Fru talman! Jag står bakom två motioner som be-
rör Ljungbyhed. Jag vill börja med den motion som
berör trafikhögskolans framtid. Både regeringen och
försvarsutskottet anser att trafikhögskolan bör läggas
ned senast den 1 juli 1997 och övergå till annan hu-
vudman.
I min motion har jag påtalat att flygtrafiken ökar
både på utrikes- och inrikessidan. Detta innebär att de
civila flygbolagens behov av piloter ökar. Då finns
det risk för att militära flygförare rekryteras i så stor
omfattning att det skulle kunna få stora negativa ef-
fekter för Försvarsmakten. Som framhålls i betänkan-
det är det angeläget att hitta en lösning. Mitt förslag i
motionen är att verksamheten vid trafikhögskolan bör
fortsätta i Ljungbyhed på oförändrad nivå men med
annan huvudman. Jag har föreslagit Utbildningsdepar-
tementet. Jag anser att den civila pilotutbildning bör
fortsätta. Jag ser att motionen är mycket positivt be-
handlad. Det framgår att utskottet kan inse fördelarna
med fortsatt verksamhet i Ljungbyhed men med annan
huvudman.
Så till det andra motionsyrkandet, som inte har fått
gehör, nämligen kravet att inrymma också den
grundläggande flygutbildningen i den översyn av
Försvarsmaktens skolor som skall äga rum. En sådan
utredning skulle mer i detalj ha kunnat belysa att alla
olika aspekter angående flygsäkerhet kan upprätthål-
las där grundutbildningen skall äga rum. Alla berörda
skulle kunna få svar på fler av sina frågor genom att
även grundutbildningen inrymdes i den totala översy-
nen. Därför vill jag yrka bifall till reservation 29.
Jag vill redan nu föra fram att om det, efter över-
synen av skolverksamheten, skulle visa att mycket
stora delar av verksamheten vid F 5 kommer att för-
svinna långt bort från Ljungbyhed kan det bli nöd-
vändigt med extraordinära insatser för Klippans
kommuns räkning, i likhet med vad staten bidragit
med för Söderhamns kommun.
Krigsflygskolan i Ljungbyhed har 450 anställda i
dag. Det är lika många som Hälsinge flygflottilj har. I
hela Kristianstad län finns i dag enbart 110 lediga
jobb. Enbart 14 av dessa finns i Klippan-
Perstorpsområdet jämfört med 105 lediga jobb i
Gävleborgs län. Klippans kommun kan komma att få
liknande problem som de har i Söderhamn, där staten
som väl är sätter in extra insatser. Det kan som sagt
komma att behövas i Klippans kommun också, fru
talman. Det beror på vad utredningen om skolutbild-
ningen kommer fram till.
Till sist gläder det mig och många andra att vi i
Centern genom uppgörelsen med regeringen lyckats
bevara F 10 i Ängelholm. Jag är väl medveten om att
det finns invånare i kommunen som har mer eller
mindre problem med framför allt buller. Men de ange-
lägna problemen och frågorna måste lösas i annat
sammanhang.</pre><pre>Anf.  151  KERSTIN WARNERBRING (c):
Fru talman! I dag skall vi fatta beslut i en fråga
som är hela svenska folkets angelägenhet, nämligen
vårt framtida försvar. I förslaget till beslut ligger bl.a.
en nedläggning av Lv 4 i Ystad. Processen fram till
beslutsförslag har varit lång, och säkert också tung för
berörda parter. Den har skapat en debatt som inte bara
präglats av fullt förståelig osäkerhet och oro, utan
dessvärre också av misstro och bristande trovärdighet.
På åtskilliga punkter gjorde regeringen föränd-
ringar i ÖB:s Försvarsmaktsplan 1997, men tyvärr
fanns inga argument i propositionen som styrkte de
antaganden som låg till grund för de enskilda föränd-
ringarna och som kunde ha bidragit till en ökad tro-
värdighet. Försvarsutskottets betänkande har inte
heller skingrat några dimmor, snarare tvärtom då där
t.o.m. konstateras att de ekonomiska bedömningarna
inte har getts något överordnat inflytande. Kvar står
ett otal frågor om varför och på vilka grunder.
I vissa stycken är betänkandet en sorglig läsning.
Utskottet har t.ex. "övervägt ett antal faktorer och
därvid funnit att de bästa förutsättningarna för att
utbilda luftvärnsförband finns vid Lv 4". Den slutsats
utskottet drar av detta är att Lv 4 i Ystad skall läggas
ned.
Det måste självfallet vara säkerhetspolitiska krav
som skall uppfyllas då det militära försvarets krigsor-
ganisation och dess grundorganisation utformas. Uti-
från givna ekonomiska ramar gav ÖB i Försvar-
smaktsplan 1997 förslag till just en sådan utformning.
Regeringen har därefter fört in två nya principer,
nämligen att det nya försvarsbeslutet inte får leda till
osäkra investeringar och att de långsiktiga utveck-
lingsmöjligheterna på varje förbandsort skall vara
avgörande.
Men nog får man leta ett bra tag innan man hittar
ett ställe där investeringar är så nödvändiga och ut-
vecklingsmöjligheterna så osäkra som i Halmstad. Det
ställe som skall finnas kvar på bekostnad av Ystad.
Förutom högsta utbildningskvalitet till lägsta produk-
tionskostnader har Lv 4 i Ystad med råge tillgång till
ypperlig terräng för utbildning av luftvärnsförband. I
en tillväxtsituation är det av avgörande betydelse att
övnings- och skjutfält disponeras i tillräckligt stor
omfattning. Dessa förutsättningar finns vid Ystad-
Revinge garnison, men saknas i Halmstad. Investe-
ringar behövs inte vid Lv 4, men väl i Halmstad. Det
markinköp som där är nödvändigt har förorsakat en
obeskrivlig karusell. Klart tycks nu vara att kommu-
nen skall inköpa mark för 68 730 000 kronor. Det är
en samhällsekonomisk konsekvens som inte finns
medtagen någonstans i några kalkyler. Klart är också
att kommunen skall ha betalt för att upplåta marken
som övningsfält, en kostnad för försvaret som inte
medtagits i några kalkyler. Naturligtvis borde dessa
kostnader belasta de ekonomiska kalkylerna i jämfö-
relserna mellan Lv 4 och Lv 6.
Det är obegripligt att man ignorerar också de nöd-
vändiga behoven av investeringar för att utbilda, öva
och mobförrådsställa Robotsystem 77 i Halmstad.
Och, ännu värre, försvarsutskottet ignorerar fullstän-
digt det faktum  att den unika kompetensen att hantera
Robotsystem 77, som bara finns vid Lv 4, kan gå
totalt förlorad. Det har i dag talats en del om barnet
som åker ut med badvattnet. Lv 4 är ett praktexempel
på detta.
Förändringarna kommer också att leda till fördy-
ringar på sikt, eftersom man bara tagit hänsyn till den
besparingseffekt som uppstår genom flyttning eller
avveckling av verksamhet och i alltför hög grad har
bortsett från framtida produktionskostnader. För mig
är, fru talman, ett sådant kortsiktigt tänkande oaccep-
tabelt, då vi under många år ännu måste föra en re-
striktiv ekonomisk politik för att kunna fylla igen det
stora svarta hål som en skuld om 1 ½ billion kronor
har skapat.
Det har legat på regeringens ansvar att komplette-
ra de försvarsekonomiska värderingarna med en väl
genomarbetad samhällsekonomisk kalkyl. Både rege-
ringen och utskottet anser att kraven på samhällseko-
nomiska analyser är uppfyllda. Den åsikten delas
dock inte av alla.
I försvarsutskottets kansli har regeringens eko-
nomiska underlag granskats, och i rapporten av den 5
november 1996 heter det: "Regeringen har inte korri-
gerat och kompletterat de försvarsekonomiska värde-
ringarna utifrån ett samhällsekonomiskt perspektiv."
Det anförs vidare: "det underlag som regeringen till-
ställt riksdagen är i väsentliga delar ofullständigt".
Om detta finns inget sagt i betänkandet, och det un-
derlag som utskottet tillställt riksdagen är lika ofull-
ständigt.
Fru talman! Under hela resans gång har inga upp-
gifter framkommit som visar på någon rimlig anled-
ning till att Lv 4 i Ystad skall läggas ned. Skrivning-
arna i betänkandet är motsägelsefulla och knapphän-
diga. Nya frågetecken kommer ständigt till, och de
gamla rätas inte ut. Under dessa premisser kan jag
inte medverka till ett beslut att lägga ned Lv 4 i Ystad.
Jag är förvisso, fru talman, inte försvarspolitiker, men
mitt sunda förnuft säger mig att jag inte kan acceptera
det underlag som vi har fått i den här frågan. För mig
känns det också absolut nödvändigt att kunna se min
spegelbild i ögonen och säga: Jag har gjort vad jag
känner är rätt, och jag har stått upp för det som jag
tror på.
Därför, fru talman, yrkar jag bifall till reservation
8, vilket också innebär bifall till vår motion Fö17. Jag
yrkar vidare bifall till reservation 5 under hemstäl-
lanspunkt 45.</pre><pre>I detta anförande instämde Helena Nilsson (c).</pre><pre>Anf.  152  CARL FREDRIK GRAF (m) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker att det är litet olyckligt att
polemisera om enskilda förband, men Kerstin War-
nerbring använde ju en stor del av sitt anförande till
att polemisera mot Halmstad. Låt mig bara helt kort-
fattat göra två saker klara. För det första visar de
ekonomiska överväganden som har gjorts inom ut-
skottet och som jag har tagit del av på en ekonomisk
fördel för alternativet Halmstad gentemot alternativet
Borås Lv 4.
För det andra nämnde Kerstin Warnerbring när det
gäller markinköpet i Halmstad ett belopp om 69 mil-
joner. Det är riktigt att kommunen gör det förvärvet
just nu, men en hel del av den marken förvärvas för
andra ändamål än för övningsfält, vilket gör att kost-
naden för den militära delen inte blir så stor som
Kerstin Warnerbring vill göra gällande.</pre><pre>Anf.  153  KERSTIN WARNERBRING (c)
replik:
Fru talman! Jag har inte sett några som helst eko-
nomiska kalkyler som har hållit i jämförelsen mellan
Lv 4 i Ystad och Lv 6 i Halmstad. Ovanpå de kalkyler
som redan tidigare inte har hållit borde självklart både
samhällsekonomiska och försvarsekonomiska kostna-
der ha lagts till när man nu måste inköpa ny mark för
att få det här att fungera.</pre><pre>Anf.  154  MARGITTA EDGREN (fp):
Fru talman! Jag delar den uppfattning som Lennart
Rohdin deklarerat för Folkpartiets räkning under
förmiddagen om det olämpliga i att flytta den grund-
läggande flygutbildningen på F 5 i Ljungbyhed till
Ängelholm. Jag delar också hans argument att en
sammanläggning av skarp flygverksamhet med
grundläggande flygutbildning på samma flottilj med
korsande start- och landningsbanor är att ta alltför
stora risker ur flygsäkerhetssynpunkt. I Ljungbyhed
finns ju parallella banor som lämpar sig sällsynt väl
för grundläggande flygutbildning.
Förslaget innebär också att det mest konkurrensut-
satta luftrummet i Sverige väljs för flygutbildning,
trots att det dessutom finns bättre alternativ. Jag me-
nar liksom Lennart Rohdin gjorde att starka skäl talar
för att den grundläggande flygutbildningen bör ligga
kvar i Ljungbyhed. När nu regeringen har tillsatt en
utredning om hela försvarets skolverksamhet, vore det
sakligt rimligt att den grundläggande flygutbildningen
ingick i denna översyn och att man inte antar några
förslag om förändringar vad gäller Ljungbyhed innan
den utredningen är färdig.
Det läggspel som socialdemokrater och centerpar-
tister har gjort i detta förslag tillåter inte att någon del
tas upp till förnyad prövning, men jag menar att en
klok riksdag inte låter detta förslag passera. Jag yrkar
bifall till reservation 9 under mom. 29.
Fru talman! Det finns övervägande sakskäl för att
behålla Lv 4 i Ystad, som Siw Persson från Höganäs
och jag skrev i vår motion Fö40. Där finns de bästa
förutsättningarna för att utbilda luftvärnsförband i
syd, och det håller försvarsutskottet med om i sin text.
Där finns kompetent personal, moderna lokaler i
tillräckligt antal, modern utrustning och övningsfält.
Man är i Ystad också ensam om att ha kompetens
för och vana vid att utbilda för samtliga luftvärnssys-
tem. Man är ensam i Sverige om att utbilda på
RBS 77. Man är också mycket kostnadseffektiv.
Ystad är t.ex. den enda luftvärnskår i hela försvaret
som uppfyller ÖB:s krav på mindre än 7 % värn-
pliktsavgångar under grundutbildningen.
Dessa positiva effekter, denna strävan efter excel-
lens, har man inte fått gratis. Det har krävts ett uthål-
ligt och målmedvetet arbete på alla nivåer och en
ledning som förmått att entusiasmera och gå i täten.
Att Lv 4 i Ystad är det bästa luftvärnsförbandet kon-
staterar ju utskottet, men det, fru talman, har ingen
betydelse när socialdemokrater och centerpartister av
andra skäl bestämmer sig för att lägga ned i Ystad.
Med dagens beslut talar riksdagen om för hela för-
svaret att det inte lönar sig att sträva, att vara bra och
att bli bättre och bättre. När förändringar måste ge-
nomföras smäller andra skäl högre. Kom inte, Britt
Bohlin, och säg att människorna är Försvarsmaktens
bästa resurs! Det sades av Britt Bohlin under förmid-
dagen, men det stämmer inte med den behandling som
personalen här får.
Jag vill å mina och Siw Perssons vägnar deklarera
att vi kommer att rösta för reservation 8 under mom.
28. Jag yrkar bifall till denna reservation.</pre><pre>Anf.  155  PER OLOF HÅKANSSON (s):
Fru talman! Vi som har försökt att greppa denna
materia tror jag kan vara ense om en sak, nämligen att
detta är ett mycket komplext ärende. Debatten har
varit lång, och många argument har framförts både för
och emot propositionens och utskottets förslag. Jag
skall inte upprepa dem, utan bara ta upp en del som
jag tror är väsentlig för en sydsvensk att fundera litet
på. Jag skall nämligen ta upp den del som gäller pro-
positionens förslag om att Lv 4 i Ystad skall avveck-
las.
Resan fram till i dag har innehållit två intressanta
stoppställen. Det första var Överbefälhavarens utred-
ning och förslag som innebar att Lv 4 skulle vara
kvar. Nästa viktiga stoppställe var regeringens pro-
position, där den föreslår att Lv 4 i Ystad skall av-
vecklas. Vilka motiv har regeringen för att göra denna
avveckling? Jo, att en avveckling i Ystad tillsammans
med en avveckling av I 15 i Borås, i stället för I 16 i
Halmstad, ger en ekonomiskt fördelaktigare helhets-
lösning än en avveckling av den nyligen omlokalise-
rade luftvärnskåren i Halmstad. Motiven uppges vara
enbart grundade på denna besparingseffekt, eftersom
alla övriga förhållanden anses jämförbara.
Det är en intressant utgångspunkt. Den betyder
nämligen att det finns behov av att granska kalkylun-
derlaget. Hur ser då kalkylunderlaget ut, och vad har
vi motionärer som står bakom motion nr 37 sagt om
detta? Ja, vi finner faktiskt inget stöd för påståendet
om att den föreslagna avvecklingen av Lv 4 kommer
att ge någon besparing. Vi har också sagt att det vore
intressant om utskottet ville redovisa - när nu alla
andra ting är jämförbara eller försumbara - vad det är
för ekonomiskt kalkylunderlag man har att stå på.
Tyvärr måste jag konstatera att utskottet inte har
sakbehandlat motionen på det sätt man skulle önska.
Man har klumpat ihop den med en del andra motioner
och ganska lätt fört den åt sidan. Därför är det faktiskt
så, fru talman, att frågorna från motionen kvarstår:
Hur ligger det till med de ekonomiska kalkylerna?
Hur är det med den väldigt avgörande fråga som lig-
ger i markförsörjningen i Halmstad? Vilka effekter
kommer den att ge i de ekonomiska kalkylerna? Hur
ser det ut om man vidgar kalkylsättet från att vara en
snäv försvarskalkyl till att vara en litet bredare sam-
hällsekonomisk kalkyl?
Jag kan konstatera att det saknas svar i utskottets
betänkande som stöder propositionens förslag. Det
har lett mig och mina medmotionärer fram till att vi
står kvar vid den bedömning vi redovisar i vår mo-
tion, nr 37. Från den utgångspunkten skulle vi alltså
rätteligen yrka återremiss, för att få tag i dessa kalky-
ler och se vad de innehåller. Men jag skall inte lägga
något yrkande om återremiss.
Vi motionärer har prövat om vi skall stödja den
moderata reservationen, nr 8, som också omfattar ett
bifall till vår motion. Men vi har kommit fram till att
vi inte skall göra det av det enkla och lättförklarliga
skälet att Moderaterna har helt andra motiveringar, en
annan ram osv. än vad vi kan stå bakom.
Därför, fru talman, yrkar jag bifall till motion
1996/97:37 som innebär att riksdagen skall avslå
propositionens förslag vad gäller avvecklandet av
skånska luftvärnskåren Lv 4 i Ystad. Jag hemställer
att detta yrkande skall ställas under proposition.</pre><pre>I detta anförande instämde Ulla Rudin, Kurt Ove
Johansson, Anita Jönsson, Catherine Persson, Ronny
Olander, Marie Granlund och Kaj Larsson (alla s).</pre><pre>Anf.  156  ULLA LÖFGREN (m):
Fru talman! När jag för cirka en och en halv vecka
sedan anmälde mig på talarlistan inför denna debatt
råkade jag av en händelse sammanträffa med för-
svarsministern på kammarkansliet.
Jaså, du skall upp och försvara Västerbotten, sade
han litet försmädligt. Och du har anmält dig för bara
sex minuter - har du inte fler argument?
Som om inte både försvarsministern och jag visste
att om jag så skulle ha argument som räckte i 100
timmar skulle det inte påverka vare sig försvarsminis-
tern eller riksdagens majoritet!
Fru talman! Jag vet inte hur många gånger jag har
suttit i den här kammaren under det senaste året och
omväxlande hört Olof Johansson och Göran Persson
tala om vikten av att ta ansvar. Centern tar minsann
ansvar, säger de. Centern gör uppgörelser med Soci-
aldemokraterna - kohandel och ett handslag!
Lakejerna i riksdagen har därefter bara att se till
att ingen ruckar på överenskommelsen, för då faller
korthuset ihop. Vad hjälper då fakta och starka argu-
ment? Om själva vitsen med processen är att se till att
man kommer fram till resultatet i facit - vad spelar
det då för roll om logiken fallerar och delberäkningar
görs fel?
Behandlingen av detta ärende har varit ett sällsamt
skådespel. Regementen, kommuner, län och riks-
dagsopposition som engagerats som statister i dramat
har kunnat konstatera att huvudrollsinnehavarna läm-
nade scenen redan före premiären för att sedan agera
sufflörer åt skådespelarna som placerats på läktaren.
Jag tycker faktiskt inte att det är speciellt ansvarsfullt
av huvudrollsinnehavarna att svika publiken på det
viset.
Därför, fru talman, har jag efter överväganden
beslutat att inte upprepa alla de argument mot en
nedläggning av Lapplandsbrigaden som redan är
kända.
Men med tanke på beslutet som helhet tänker jag i
stället illustrera förslaget med en dikt som jag fick
mig tillsänd via elektronisk post i dag från en man vid
namn Bengt Andersson i Umeå. Den heter Öppet hus,
eller Lyser alltid solen över svensk säkerhetspolitik?</pre><pre>Vem vill bo
i ett hus,
som till tak
blott har himmel,
alltid oroligt
blicka dit upp.
Alla dagar
är inte en sommar
tider växla,
vi minns dem
som flytt</pre><pre>Att det regnar
om hösten,
det vet vi,
och att vintern
blir kall
och med snö.
Ändå river vi taket
som finns där,
drömmer endast
om framtid
och tö</pre><pre>Men om vintern
blir hård,
så vi tänker,
vi bygger på nytt,
enkel sak.
Att ej kunskap,
ej virke
då finns där.
Det är glömt,
för en sol
varm i dag.</pre><pre>Fru talman! Därmed yrkar jag bifall till reserva-
tion 18, mom. 43.</pre><pre>Anf.  157  KARIN ISRAELSSON (c):
Fru talman! Jag tänkte i alla fall att kammaren
skulle få lyssna på några skäl till varför Lapplandsbri-
gaden skall få finnas kvar, eftersom Ulla Löfgren inte
ansåg att det var så värdefullt.
Försvarsekonomiska kalkyler talar till Umeås för-
del, och det gör även de produktionsmässiga skälen.
Det ansåg ÖB när han kom med sin rapport rörande
vilka förband som skulle finnas kvar. Lapplandsbri-
gaden i Umeå hade redan fått en särställning då man
efter en ekonomisk och verksamhetsmässig analys
funnit att det finns stora fördelar med en lokalisering
av den regionala stridsfordonsutbildningen till Umeå.
Jämförelse gjordes då mellan Umeå, Sollefteå och
Östersund. Umeås fördel var främst den närhet till
övnings- och skjutfält som finns.
Investeringar har därefter gjorts i utbildning av
personal, utbyggnad av utbildnings- och vårdlokaler
samt övnings- och skjutfält. Detta har pågått under
fem år till en kostnad av ca 61 miljoner kronor. I en
sittning med samtliga brigadchefer i Norrland kunde
man konstatera att Umeå och Lapplandsbrigaden hade
så många fördelar att Umeå med nuvarande förutsätt-
ningar ger de bästa förutsättningarna för en utbildning
till låga kostnader.
Stridsfordonsutbildningen i Umeå kommer fr.o.m.
1997/98 att producera ett färdigt kompani att krigs-
placera varje år utan ytterligare kostsamma investe-
ringar. Den avgörande förutsättningen för att Umeå
valdes i FU 88 att utveckla stridsfordonsutbildningen
var närheten till övningsområden. Markens bärighet
och förmåga att motstå slitage spelade också en stor
roll. Närheten mellan garageplan, främre underhåll
och övningsterräng är helt avgörande för goda eko-
nomiska förutsättningar.
Dessa utbildningar kommer naturligtvis att kunna
bedrivas i Umeå även fortsättningsvis, men med en
väsentlig skillnad om riksdagen i dag röstar för att
Lapplandsbrigaden skall läggas ned. Det kommer
alltså att saknas värnpliktiga på orten som krävs för
att ge en realistisk utbildning. Min misstanke är där-
för, även om en särskild utredare tillsatts att se över
utbildningsverksamheten inom försvaret, att Umeås
roll som regementsstad och utbildningsstad för militär
verksamhet är till ända. I och med att Lapplandsbri-
gaden läggs ned kommer även utbildningen att omöj-
liggöras. Man hör redan i korridorerna gamarna slita
utbildningen i stycken och inkorporera den till Boden
eller Östersund.
Trots allt ger jag inte upp kampen för att få behål-
la dessa utbildningar i Umeå. Närheten till universite-
tet, FOA och till regionsjukvården ger dessa utbild-
ningar en unik möjlighet i ett framtidsperspektiv med
ett försvar inriktat på miljökatastrofer, smittskydd och
naturligtvis fientligt anfall. Varför slå sönder en fun-
gerande samverkan? Varför sprida verksamheter som
är väl etablerade och har en samverkan som man inte
kommer att kunna bibehålla med en flyttning av skol-
verksamheten?
Att lägga ned Lapplandsbrigaden är också att läm-
na stora delar av Norrland utan ett förband. Visserli-
gen vet jag att Västerbotten i ett kris- och krigsläge
kommer att försvaras, om vägarna klarar transporter-
na. Men det känns främmande för mig som centerpar-
tist att lämna kravet på en förbandsverksamhet regio-
nalt placerad. Ett regemente i varje län har i många år
varit vår paroll.
Jag känner stor besvikelse på de som förhandlat
fram underlaget till försvarspropositionen utan att ta
dessa hänsyn. Att Östersund och Falun skulle på ett
bättre sätt täcka denna regionala fördelning är mycket
tveksamt. Inte ens argumentet att dessa förband av
försvarspolitiska skäl skulle vara att föredra framför
Umeå kan jag förstå. Man avrustar ju Östersund. Den
garnison man påstår vida överlägsen Umeå blir aldrig
så utvecklingsbar som man har påstått. Ekonomiskt
blir det en dyr satsning. Att man sedan inte kan åter-
finna de ekonomiska beräkningar som sägs stå som
underlag för detta beslut är dessutom mycket märk-
ligt.
Jag kan varken acceptera de försvarspolitiska eller
de ekonomiska skälen för att lägga ned Lapplandsbri-
gaden. Varför inte säga det rakt ut? Det är regional-
politiska skäl som grundar det försvarsbeslut som
riksdagen nu skall ta ställning till. Min motion röran-
de Lapplandsbrigaden, Fö32, tas upp i reservation 18.
Jag yrkar därför bifall till reservation 18.</pre><pre>Anf.  158  ULLA LÖFGREN (m) replik:
Fru talman! Karin Israelsson var litet grand för-
smädlig mot mig i början av sitt anförande. Trots att
jag till fullo håller med Karin Israelsson i hennes
anförande måste jag fråga till vilken nytta Karin Isra-
elsson tror det är att här i kammaren dra alla de argu-
ment som kända, då Karin Israelsson inte har lyckats
övertyga sin egen riksdagsgrupp.</pre><pre>Anf.  159  KARIN ISRAELSSON (c) replik:
Fru talman! Har Ulla Löfgren den inställningen
har hela den här debatten varit överflödig.</pre><pre>Anf.  160  TORSTEN GAVELIN (fp)
Fru talman! Det försvarsbeslut som vi skall fatta i
dag har förberetts bl.a. genom ett mer än årslångt
arbete inom Försvarsmakten, där ÖB tillsammans
med försvarsledningen och förbanden runt om i landet
diskuterat fram hur det effektivast möjliga försvaret
skall utformas med utgångspunkt från de starkt be-
gränsade resurser som ställs till förfogande. Denna
diskussion ledde fram till ett förslag från ÖB som
genom framtagningsprocessen också var förankrad
och till största delen accepterad bland de berörda.
Den för många så smärtsamma omställningen hade
börjat, och sorgearbetet var så att säga avklarat.
Så går några ledande politiker från Centern och
Socialdemokraterna och vänder upp och ned på ÖB:s
plan och hävdar dessutom att skälen till detta är en-
bart försvarspolitiska. Nya sår rivs upp, och ingen kan
förstå varför Försvarsdepartementet och försvarsmi-
nistern nu kommer till en så helt annorlunda uppfatt-
ning än den samlade militära expertisen gjort tidigare.
Den enda rimliga men i det närmaste otänkbara för-
klaringen syns vara att partiintressen satts före för-
svarsintressen. Under hela den tid som gått efter det
att försvarsministern presenterade sina bedömningar
har inte denna fula misstanke kunnat undanröjas.
Att mina väljare inte accepterar den behandling
som Lapplandsbrigaden utsätts för torde inte vara
någon hemlighet. Hemvärnsmännen i Västerbotten är
t.o.m. så upprörda att de tillkännagett att de kommer
att lägga ned sina vapen om vi fattar ett beslut som
innebär att Lapplandsbrigadens läggs ned. De känner
sig helt utlämnade när de i en skarp situation inte får
avlösning av en Lapplandsbrigad som mobiliserar
mitt bland dem, runt om i det geografiskt mycket
vidsträckta  område de är satta att försvara. Enligt
utskottets förslag blir det bara en brigad på 70 mil i
norra Sverige medan landets övriga 85 mil får 12
brigader. Är detta rimligt? Jag instämmer helt i hem-
värnsmännens bedömning: Nej, detta är inte rimligt!
Regeringen säger sig vilja att Försvarsmakten
skall ha en folklig förankring och en god geografisk
spridning. Försvarsutskottets förslag innebär att Väs-
terbottens län, Sveriges i dag största försvarsområde,
lämnas nästan helt utan militär närvaro. Umeområdet,
som är den mest tätbefolkade delen av Norrland, blir
av med den folkliga kopplingen till ett fredsförband.
Tillgången till ett väl fungerande och närbeläget
övningsområde av tillräcklig storlek, den samlade
stridsfordonsutbildningen, den inom ett år klara ut-
redningen om försvarets skolor där den effektiva
samverkan mellan Lapplandsbrigaden och Stridsskola
Nord och Totalförsvarets skyddsskola skulle kunna
prövas - dessa och alla andra starka argument för ett
bibehållande av Lapplandsbrigaden och den väl ut-
vecklade garnisonen i Umeå viftas bort av utskottet på
två rader med formuleringen: "Det avgörande skälet
är möjligheterna att i Östersund vidmakthålla och
utveckla en allsidig och rationell försvarsmaktsgarni-
son".
Fru talman! Det beslut vi skall fatta i dag borde ge
hela vårt land en god framtida försvarsförmåga. Det
borde ge oss trovärdighet gentemot utlandet om vår
förmåga att försvara hela landet och det borde trygga
hela svenska folkets försvarsvilja. Tyvärr blir resulta-
tet det omvända, bl.a. för oss i Västerbotten, ifall
utskottets förslag blir riksdagens beslut. Det känns
mycket tungt att vara med och fatta detta beslut som i
så stor utsträckning inte grundar sig på kunskaper och
fakta utan på partipolitiska hänsyn. Ansvaret faller
tungt på Centern och Socialdemokraterna, som ligger
bakom propositionen och utskottets majoritetsförslag.
Fru talman! Jag yrkar också bifall till reservation
18 mom. 43.</pre><pre>Anf.  161  ROLF ÅBJÖRNSSON (kd):
Fru talman! I våra allmänna reservation framhålls
att vi kristdemokrater anser att regeringen frångått
Försvarsmaktens bedömningar utifrån helt andra
principer än militäroperativa och säkerhetspolitiska.
Vi anser att bl.a. Lapplandsbrigaden i Umeå skall
vara kvar. I min motion Fö6 har jag påpekat att de
motiv regeringen angivit för att gå ifrån Överbefälha-
varens plan alla talar till förmån för Lapplandsbriga-
den. Kraven avser huvudsakligen att fyra ordentligt
vinterutbildade brigader skall finnas kvar, att geogra-
fisk spridning av fredsförbanden skall föreligga för att
befästa en folklig förankring, att kostnadskrävande
investeringar skall undvikas och att man skall satsa på
bärkraftiga och utvecklingsbara garnisonsorter.
Umeå uppfyller samtliga nu angivna krav bättre än
någon annan garnisonsort.
Det måste för alla vara helt klart att rent politiska
och regionalpolitiska synpunkter varit bestämmande
för att Socialdemokraterna tillsammans med Centern
beslutat sig för att lägga ned Lapplandsbrigaden.
Detta är inte bara olyckligt för Sveriges försvar utan
också för tilltron till på vilka grunder politiska beslut
fattas i Sverige. Makt är inte alltid rätt.
Med det nu sagda, fru talman, yrkas bifall för re-
servation 18.</pre><pre>Anf.  162  MATS LINDBERG (s):
Fru talman! Den ilska och bitterhet som många har
känt under debatten om förändringarna i försvarsor-
ganisationen kan jag mycket väl förstå. Men det är
viktigt att inse att också krigsorganisationen måste
förändras om det sker förändringar av de säkerhets-
politiska förutsättningarna. Dessutom finns det en
viktig förutsättning för att Sverige skall kunna ha ett
effektivt försvar. Det är att man fortsätter att utveckla
den högteknologiska försvarsindustrin. Detta står inte
i strid med den civila utvecklingen, utan är ett utmärkt
komplement till denna.
När det sedan gäller frågan om hur många armé-
brigader som skall finnas delar jag utskottsmajorite-
tens uppfattning om neddragningarna. Neddragningar
är dock nödvändigt. Jag tror att vi inom ganska kort
tid kommer att vara tvingade till att göra ytterligare
neddragningar. Det är med denna utgångspunkt som
det är så oerhört viktigt att man bibehåller de rätta
garnisonerna.
För motionärerna, ledningen och personalen vid
Lapplandsbrigaden kom försvarsministerns beslut att
lägga ned Lapplandsbrigaden som en chock - detta på
grund av den rationella drift som redan finns vid bri-
gaden och de utomordentliga resurser som finns i
Umeå. Det är därför det är viktigt för oss att finna ut
vad som legat till grund för försvarsministerns ställ-
ningstagande.
Vi kan i dag, efter att ha diskuterat denna fråga
mycket noggrant, konstatera att det inte har kommit
fram några sakskäl som stärker beslutet. Tvärtom
visar det sig att Lapplandsbrigaden mycket väl fyller
alla de krav som ställs på en modern och utvecklings-
bar garnison.
Jag tycker att det pekar mot att det är regionalpo-
litiska skäl som fällt avgörande när det gäller ned-
läggning av brigaden. Det vore därför klädsamt om
försvarsministern också erkände detta.
Nu är det bara att inse att de beslut som vi är i be-
grepp att fatta kommer att innebära nedläggning av
Lapplandsbrigaden. Det skall också påpekas att det
finns en del positiva skrivningar i utskottets betän-
kande. Jag tolkar den skrivning som finns i betänkan-
det så, att man tagit notis om vår motion, när man
erinrar om det långsiktiga behovet av bl.a. stridssko-
lor. Det kommer att övervägas i den s.k. Skolutred-
ningen.
Också den skrivning som finns under avsnittet om
genomförande är positiv. Jag återger vad som sägs
där: Inför olika detaljbeslut som regeringen och För-
svarsmakten har att fatta för att genomföra avveck-
lingen anser utskottet att det är angeläget att i ett
helhetssammanhang pröva om det är kostnadseffektivt
eller från andra utgångspunkter lämpligt att tills vida-
re behålla och utnyttja vissa anläggningar och öv-
ningsområden som hör ihop med de förband som skall
avvecklas.
Detta är också vad vi har föreslagit i vår motion.
Det är viktigt att ta hänsyn till detta när man skall
utveckla en effektiv organisation i utbildningsområ-
det.
Fru talman! Med detta i åtanke utgår jag ifrån att
man även inom Försvarsmakten ser de fördelar som
finns i en universitetsstad vad gäller en god utveck-
ling och en hög kvalitet på utbildningen. Man kan inte
bortse från de stora investeringar som finns, och som
måste kunna användas på ett effektivt sätt. Den ut-
vecklingspotential avseende totalförsvarsutbildningen
som för närvarande finns i Umeå bör beaktas: total-
försvarets skyddsskola, FOA 4, Arméstridsskola Nord
och Umeå universitet. Det är också viktigt att framhål-
la att en nedläggning kommer att innebära att Sveri-
ges största militärområde, med en yta motsvarande
Skåne, Blekinge, Bohuslän, Dalsland, Gotland och
Gästrikland, lämnas helt utan försvar.
Fru talman! Jag yrkar därför bifall till vår motion
Fö46. Skulle det visa sig att det inte stämmer överens
med kammarkansliets uppfattning om hur man skall
yrka och att motionen läggs in i den moderata reser-
vationen 18 kommer vi att lägga ned våra röster.</pre><pre>I detta anförande instämde Rinaldo Karlsson, Ca-
rin Lundberg, Lars Lilja och Lena Sandlin, alla (s).</pre><pre>Anf.  163  PATRIK NORINDER (m):
Fru talman! Detta är min andra mandatperiod.
Under förra perioden lades I 14 i Gävle ned på en i
mitt tycke osaklig grund. Förbandsområdet har nu
tagits över av högskolan, som blomstrar. Fortfarande
anser jag dock att I 14 borde ha varit kvar, samtidigt
som högskolan kunde utvecklas.
Det är med sorg jag nu konstaterar att det under
denna mandatperiod föreslås nedläggning av det sista
militära förbandet i vårt län. Förslaget grundar sig på
en överenskommelse mellan Socialdemokraterna och
Centern. För mig är det helt obegripligt att ett så vik-
tigt beslut som hur en framtida freds- och krigsorgani-
sation skall utformas grundar sig på partitaktiska
överenskommelser i stället för sakliga argument,
långsiktiga försvarslösningar och ekonomiska övervä-
ganden som säkerställer försvarskraften.
F 15:s fördelar vad gäller luftrum, långsiktighet,
operativa krav, miljö, produktivitet, geografiskt läge,
investeringskostnader och ekonomi är obestridliga.
Socialdemokraternas och Centerns hantering av
frågan om nedläggning av F 15 i Söderhamn är enligt
mitt tycke ingenting annat än en politisk skandal. För
att rättfärdiga uppgörelsen svänger parterna i sin
argumentation allteftersom nya fakta framkommer.
Jag riktar mycket skarp kritik mot Centern och Soci-
aldemokraterna, som lägger fram ett mycket dåligt
underbyggt förslag till beslut.
I propositionen står följande. "Besparingarna vid
en avveckling av F 15 blir avsevärt större än om F 10
skulle lagts ned." Detta har visat sig felaktigt. Ut-
skottsmajoriteten svänger då och anför att det avgö-
rande skälet för att behålla F 10 har varit att de
grundläggande flygutbildningarna snabbt kan föras
över dit från F 5. Sammantaget bedöms också bespa-
ringsmöjligheterna vara större i detta alternativ.
Också denna argumentering har avfärdats.
Vad gäller ekonomin tillstår Anders Svärd att F 10
inte är billigare än F 15, utan kanske snarare tvärtom.
Varför har Centern inte tagit konsekvenserna, om det
nu är som Anders Svärd säger?
Om riksdagsmajoriteten beslutar att lägga ned
F 15 i Söderhamn gör man det mot regeringens sty-
rande principer, som innebär att kostsamma och osäk-
ra investeringar skall undvikas och att satsningar skall
ske på utvecklingsbara förband, samt att långsiktiga
utvecklingsmöjligheter skall vara avgörande. F 15 har
denna långsiktighet!
Ansvaret för nedläggning av flygflottiljen i Söder-
hamn ligger nu i enskilda socialdemokratiska och
centerpartistiska ledamöters händer. Min förhoppning
är att saklighet och långsiktighet tar överhand och det
bildas en majoritet för behållandet av F 15 i Söder-
hamn.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 16,
som bl.a. gäller avvisande av förslaget att lägga ned
försvarsområdesstaben i Gävle och reservation 17
som innebär avslag av regeringens förslag till att
lägga ned F 15 i Söderhamn.</pre><pre>I detta anförande instämde Rolf Dahlberg och Eva
Björne (båda m).</pre><pre>Anf.  164  ANDERS SVÄRD  (c) replik:
Fru talman! Om Patrik Norinder hade varit här
och lyssnat på vad jag sade i mitt huvudanförande
hade han inte kunnat göra det påstående han gjorde
beträffande vad som hade vägt för respektive mot
F 15 och F 10. För övrigt sade jag att nedläggnings-
beslut aldrig är enkla. Jag medgav att några beslut var
svårare än andra. Just avvägningen mellan F 10 och
F 15 var ett av de exempel jag gav. Nu är det emel-
lertid så att ekonomin väger över till fördel för att
behålla F 10. Dessutom har Överbefälhavaren med
stöd av bl.a. flygvapenchefen gjort utredningar och
lagt fram dessa. Jag slutade mitt anförande i denna del
med att säga att vi i utskottsmajoriteten inte klarat att
motbevisa Överbefälhavarens förslag beträffande
F 15, F 10 och F 5. Detta är ett tillrättaläggande.</pre><pre>Anf.  165  PATRIK NORINDER (m) replik:
Fru talman! Bland det material jag fått finns ett
utkast från försvarsutskottets kansli där man uppskat-
tat mellan tumme och pekfinger. Om det är det An-
ders Svärd hänvisar till är det kanske inte så mycket
bevänt med det. De ekonomiska undersökningar som
jag tagit del av och som man har gjort inom F 15 har
inte visat att det finns någonting som är till nackdel
för F 15.</pre><pre>Anf.  166  ANDERS SVÄRD (c) replik:
Fru talman! Jag kan inte veta vilka siffror Patrik
Norinder har, men jag vet vilka siffror vi haft när vi
tagit ställning i försvarsutskottet och tidigare under
propositionsarbetet. De siffror som jag har tagit ställ-
ning till har framarbetats i samarbete med högkvarte-
ret. En del av siffrorna har tagits fram i departementet
men alltid varit kontrollerade i högkvarteret. Jag vet
mycket väl att det valsar omkring väldigt mycket
siffror i denna fråga som i många andra frågor, men
det vi måste rätta oss efter är de siffror som vi får av
experter inom myndigheter osv.</pre><pre>Anf.  167  PATRIK NORINDER (m) replik:
Fru talman! Det är kanske inte det rätta tillfället att
diskutera ekonomi. Här står en uppgift mot en upp-
gift. De uppgifter jag har fått visar att det inte skall
finnas några skiljaktigheter. Det var vad som sades
från början, alltså att det inte var några större eko-
nomiska skiljaktigheter mellan t.ex. F 10 och F 15.</pre><pre>Anf.  168  KARIN STARRIN (c):
Fru talman! Jag tänker att i den här långa för-
svarsdebatten uppehålla mig vid de motioner som jag
står bakom och som jag skrivit om F 15 och om för-
svarsområden.
Efter ett ha läst betänkandet måste jag konstatera
att jag är mycket besviken. Under hela processen, från
det att Försvarsberedningen lade sitt förslag och efter
det att propositionen har presenterats, har vi från olika
ledande håll, dels från regeringens företrädare, dels
från Centerpartiets företrädare, sagt att det här fak-
taunderlaget noga skall prövas och att försvarsutskot-
tet inte bara skall vara en transportsträcka. I min mo-
tion om flygflottiljen F 15 tycker jag att man måste ta
fram ett noggrannare kalkylunderlag, som stärker det
beslut som nu föreslås att vi skall fatta. Jag tycker
också att man bättre skall ta reda på hur luftrummet
räcker. Jag tycker också att man skall göra en tydlig
miljökonsekvensanalys. I min motion presenteras
underlag som man mycket väl hade kunnat kommen-
tera i betänkandet.
Vad kan man då läsa i betänkandet. Det står bl.a.
att andra alternativ, bland dem främst F 10 i Ängel-
holm, har övervägts. De tyngsta motiven för regering-
ens förslag är möjligheten att snabbt föra över flyg-
utbildningen från Ljungbyhed till Ängelholm.
Det är alltså tiden, att det går snabbt att föra över
utbildningen, som har avgjort valet. För övrigt skall
den totala skolverksamheten brytas ut från beslutet
och utredas särskilt. Vad är det då för konsekvens i
detta, och vilken trovärdighet ger detta till ett riktigt
försvarsstrategiskt beslut? Den frågan ställer jag mig.
Vad mer kan man läsa i betänkandet? Det står vi-
dare att F 10 har miljötillstånd för flygning med tre
divisioner JAS 39 Gripen.
Varför finns det argumentet fortfarande kvar då
regeringen med Koncessionsnämndens medgivande
kan lämna koncession för tre JAS 39 Gripen även för
F 15? Det tycker jag också är en berättigad fråga att
ställa en sådan här dag.
Utskottet har alltså lyckats i det här svåra valet
mellan Ängelholm och Söderhamn att prestera de här
få korta raderna. Sedan har man följt propositionen.
Jag är inte nöjd med detta. Flygflottiljen F 15 är en
flottilj som långsiktigt har de allra bästa utvecklings-
möjligheterna. Det är angeläget att förbanden finns
där de långsiktigt kan utvecklas.
Det förslag som lagts fram innebär på sikt att de
enda JAS 39-divisionerna i mellersta militärområdet
med Stockholm, Mälardalen m.m. är placerade på
F 16 i Uppsala. Detta är en satsning på ett förband
som redan nu har problem med miljöstörningar. Vid
en eventuell framtida skärpning av miljökraven kan
det bli svårt att få fortsatt koncession för JAS 39 på
F 16. Däremot är F 15 den flottilj i mellersta militä-
rområdet som långsiktigt säkerställer fredsbasering av
JAS 39 i det här viktiga området. Tillgängligt luftrum
måste bedömas mer långsiktigt än vad som görs i
propositionen och som man följer upp i betänkandet.
Dessutom arbetar Luftfartsverket med en utred-
ning Luftrum 98. 90 % av den civila flygtrafiken över
Sverige finns söder om en linje söder om Uppsala.
Prognosen pekar mot en nära fördubbling av trafiken
fram till år 2010. Det tillgängliga luftrummet för
militära flygningar blir allt mindre. Restriktioner har
t.ex. fått tillgripas nu under sommaren. Vad som
kommer vet vi inte. Samordning av flyget görs och
kommer att i framtiden behöva göras över hela Euro-
pa. Det här gör man för att naturligtvis stärka flygsä-
kerheten. Att avlysa områden i södra Sverige för
skarpa övningar kommer att bli svårt i framtiden. Jag
har i min motion ställt dessa krav. Jag tycker att man
borde ha kommenterat och utrett tillgängligt luftrum
tydligare.
De största miljöstörningarna från den militära
flygverksamheten är flygbullret och miljöutsläppen.
Det är viktigt att ansträngningar görs för att minska
både buller och utsläpp.</pre><pre>
Försvarsmaktens egna beräkningar visar att de to-
tala miljökostnaderna blir större både för F 10 och för
F 16 jämfört med vad de blir för F 15. Inom en
femmilsradie berörs F 15 av ca 64 000 människor,
medan inom samma avstånd vid F 10 berörs ca
322 000 människor och för F 16 ca 545 000 männi-
skor. Detta talar sitt tydliga språk.
Jag tycker också att det är fel att man så snart efter
det att man har inrättat försvarsområden i varje län är
beredd att bryta upp detta och dra ned på olika för-
svarsområden, bl.a. på Gävleborg. Detta har jag också
beskrivit i min motion som täcks av reservation nr 6,
vilken jag yrkar bifall till. Jag yrkar också bifall till
reservation nr 17.</pre><pre>Anf.  169  BRITT BOHLIN (s) replik:
Fru talman! Jag skall bara mycket kort meddela
Karin Starrin vad utskottet har gjort när det gäller
utredningsarbete inför valet mellan F 10 och F 15. Vi
har gått igenom ett mycket digert underlag som vi har
fått dels från Försvarsmakten, dels från regeringen,
dels från berörda förband. Dessutom har vi hört an-
svariga myndigheter, exempelvis Luftfartsverket. Att
säga att beslutet inte är grundat på ett tillräckligt ut-
redningsmaterial är inte med sanningen överensstäm-
mande.</pre><pre>Anf.  170  KARIN STARRIN (c) replik:
Fru talman! Då vill jag till Britt Bohlin säga att det
hade varit klädsamt om man hade utvecklat dessa
underlag mera i betänkandet. Eftersom det har varit
en mycket svår avvägning tycker jag att det är non-
chalant mot alla berörda att de inte får en tydligare
förklaring. Jag tvivlar på att Luftfartsverket verkligen
har gjort en långsiktig utredning om utrymmet i luften
och bedömt möjligheterna utifrån den stora expansion
som vi har att vänta framöver, inte minst inom civil-
flyget.
Jag tycker att det underlag som vi har att fatta be-
slut på inte är fullständigt.</pre><pre>Anf.  171  BRITT BOHLIN (s) replik:
Fru talman! Det är bara att konstatera att om vi
skulle ha redovisat ett fullständigt underlag hade
betänkandet inte omfattat 400 sidor som det gör nu,
utan då hade det blivit på närmare 4 000 sidor. Det är
sanningen bakom detta.
De två ansvariga parterna för luftfartssäkerhets-
frågor är för militär luftfart chefen för flygvapnet och
för civil luftfart Luftfartsverket. Dessa två parter har
kommit till tals och lagt fram sin syn på hur man skall
utveckla flygsäkerheten i framtiden. I synnerhet gäller
detta chefen för flygvapnet som har dragit en slutsats
där han säger att han förespråkar den nu valda lös-
ningen.
Jag håller med om att det hade kanske varit bra
om vi hade kunnat skriva mera i betänkandet. Av
många skäl - bl.a. tidsbrist - har vi inte kunnat göra
det. Men ett nödvändigt komplement för att förklara
och diskutera den politik som vi för är de besök och
möten som utskottets ledamöter deltar i. Det är få
gånger som jag som riksdagsledamot under mina åtta
år i riksdagen har flängt runt på så många förbandsbe-
sök, så många möten och deltagit i så många aktivite-
ter för att försöka förankra och föra ut vår politik och
de argument som finns bakom de framlagda förslagen.</pre><pre>Anf.  172  KARIN STARRIN (c) replik:
Fru talman! Vi fick i många olika sammanhang
förklarat att allt faktaunderlag noga skulle analyseras i
försvarsutskottet. Jag kan mycket väl förstå att man
har diskuterat vid många sammanträden och under
många timmar olika argument och fått fram olika
underlag. Men det hade varit klädsamt om utskottet i
några ytterligare stycken hade kunnat förklara just
dessa viktiga ställningstaganden som jag har pekat på.
Jag tror att det i framtiden kommer att bli mycket
svårt att tillsammans med den ökning som sker inom
civilflyget få plats med de olika övningar som behö-
ver göras för att man skall få säker flygning. Vi vet att
det redan nu är trångt i luftutrymmet. Det kommer att
bli mycket tuffare. Jag förstår att det är flygvapnet
som har ansvar för detta. Men för det totala flyget -
det militära flyget och det civila flyget - har Luft-
fartsverket och i slutändan Kommunikationsdeparte-
mentet ansvar. Jag tycker att det hade varit en styrka
för betänkandet om även detta hade kommenterats.</pre><pre>Anf.  173  THOMAS JULIN (mp):
Fru talman! Annika Nordgren har redan på ett bra
sätt redovisat Miljöpartiets syn på det här betänkan-
det. I mitt korta anförande kommer jag därför bara att
omnämna F 15, F 10 och F 16.
Jag börjar med att yrka bifall till reservation nr 17,
vilket innebär att jag stöder Miljöpartiet de grönas
partimotion Fö42 yrkande 29, där Miljöpartiet motsät-
ter sig en avveckling av Hälsinge flygflottilj F 15 i
Söderhamn.
Vi anser att det här beslutet skall vara långsiktigt
och hållbart, och efter ett noggrant övervägande anser
vi att F 15 är den flottilj som bl.a. av den andledning-
en skall vara kvar. Ett beslut som innebär att man
behåller F 10 och F 16 är enligt vår mening däremot
inte långsiktigt och hållbart.
Vid F 15 är luftrummet inte lika hårt belastat som
vid F 10 och F 16, vilket också Karin Starrin nämnde.
Konkurrensen från det civila flyget är betydligt större
i södra Sverige och i Uppsalaområdet än i Söder-
hamnsområdet.
F 15 är också från miljösynpunkt ett mycket bättre
alternativ än F 10 och F 16. Alla som har läst flyg-
vapnets miljöutredning vet detta.
Närheten till övningsområdet talar också för F 15,
vilket är en del av miljövinsten.
Det är också en förlust för oss efter Norrlandskus-
ten om vi förlorar F 15:s räddningshelikopter, som är
viktig vid räddningsinsatser till sjöss.
Fru talman! Jag vet att det finns riksdagsledamöter
hos både Socialdemokraterna och Centern som även
de ser fördelarna med att behålla F 15. Det skulle
därför vara riktigt att voteringen i dag leder fram till
att F 15 överlever.</pre><pre>Anf.  174  AXEL ANDERSSON (s):
Fru talman! Låt mig börja med att försöka låsa fast
utskottets talesman Sven Lundberg i stolen ytterligare
några minuter. Jag har nämligen några frågor att ställa
till honom.
I denna långa debatt har nästan alla talare varit
eniga om att försvarsvolymen skall minskas. I en
sådan situation med minskande resurser satsa på
maximal uthållighet och förmåga och lösa försvarets
uppgift borde också vara självklart, men det är det
inte.
I utskottets betänkande kan man ta exemplet F 15,
flygflottiljen i Söderhamn som föreslås skall läggas
ned, vilket många talare före mig har kommenterat.
Nu tänker nog de som orkar lyssna efter så lång de-
battid att det här kommer en till som skall dra den
regionalpolitiska drapan. Men det behöver jag inte.
Det räcker gott och väl med de sakargument som
borde ligga till grund för ställningstagandet hur vi
skall optimera en minskad kostym. Där har jag den
alldeles solklara uppfattningen att F 15 platsar. Men
de tunga instanserna i sammanhanget, inklusive för-
svarsutskottet, har en annan mening. De tre instanser-
na före utskottet - flygvapenledningen, ÖB och för-
svarsministern - tycker att F 15 skall läggas ned.
Inför en sådan bedövande uppställning, fru tal-
man, borde jag ju vara alldeles tyst. Men det tänker
jag inte vara. Jag tycker att förslaget bygger på felak-
tiga grunder. Inte någonstans i utskottets argumenta-
tion går det att finna  säkerhetspolitiska och långsikti-
ga överväganden, miljöhänsyn eller möjlighet till ett
bra och nära luftrum och ett optimalt försvar av Mel-
lansverige. I stället dominerar kortsiktiga och, enligt
min mening, något tvivelaktiga ekonomiska argument.
Fru talman! Tidigt i processen ställde flygvapen-
ledningen två flottiljer mot varandra, F 10 och F 15.
En av dessa skulle läggas ned. Man gjorde då en
alternativjämförelse och fann att det inte var ekono-
min som var alternativskiljande. I början gällde enbart
försvarspolitiska skäl. Men sedan dess har ekonomin
under processens gång seglat upp och är nu ett av de
två argument som jag har funnit att utskottet anför
som motiv för en nedläggning av F 15. I motsvarande
grad har, vilket jag beklagar, de försvars- och säker-
hetspolitiska bedömningarna hamnat i skymundan.
Utskottet anser, som de nästan ordagrant säger, att det
blir billigare att lägga ned F 15 än F 10.
Det andra argumentet för en nedläggning, som an-
förs från utskottets sida, är den fördel som man anser
ligga i möjligheten att snabbt föra över den grundläg-
gande flygutbildningen från Ljungbyhed till F 10 i
Ängelholm. Men en liten enkel fråga: Varför särbe-
handla Ljungbyhed när man i övrigt säger att all an-
nan skolverksamhet skall utredas ytterligare?
Fru talman! Den här sortens rullande argument
imponerar inte på mig. Jag har några frågor till utskot-
tets talesman Sven Lundberg, som snällt sitter kvar
här i kammaren, vilka jag vill ha svar på.
För det första: Vad har de säkerhetspolitiska och
långsiktiga övervägandena i utskottet tagit vägen?
För det andra: Varför vill utskottet skapa en flyg-
vapenstruktur med överkapacitet för produktion av
krigsförband i södra Sverige samtidigt som det högst
prioriterade operationsområdet Mälardalen avlövas?
För det tredje: Är inte vinterutbildningen, Sven
Lundberg, lika viktig för flyget som för armén?
För det fjärde: Varför avvisar utskottet en fredsor-
ganisation som tillgodoser kraven på fria och nära
flygövningsområden, skjutmål etc., som har stor bety-
delse i en återtagningssituation?
För det femte: Varför väljer man en lösning - F 10
- som redan nu kraftigt utmanar en svårt ansträngd
miljö i ett av Sveriges mest tättbebyggda områden,
när alternativet F 15 innebär den garanterat minsta
miljöstörningen?
Jag väntar med intresse på Sven Lundbergs svar.
Till sist, fru talman, några ord om den förestående
voteringen. Jag har informerats av kammarkansliet
om att det inte är möjligt för mig och mina partikam-
rater från Gävleborg att yrka bifall till vår motion
Fö35, eftersom den skulle vara helt tillgodosedd i
reservation 17.
Eftersom jag normalt är litet obstinat yrkar jag i
alla fall bifall till motion Fö35. Skulle inte ens detta
beveka presidiet, kommer vi från Gävleborgs social-
demokrater att lägga ned våra röster i voteringen. Då
kanske någon hickar till och säger att det inte är lo-
giskt, eftersom det finns en reservation som tillgodo-
ser kraven i motionen. Men för mig är det logiskt att
ställa upp på det demokratiska system och de demo-
kratiska regler som vi har inom den socialdemokratis-
ka riksdagsgruppen, vilka med säkerhet också finns i
andra riksdagsgrupper. För att demokratin skall vara
stabil och framgångsrik behövs regler.
Det var när den socialdemokratiska riksdagsgrup-
pen debatterade frågan om försvaret en heldag i sep-
tember månad detta år som vi socialdemokrater från
Gävleborg blev förlorare i den meningen att vi kom
att tillhöra minoriteten i s-gruppen.
Vi vill ha en svensk riksdag i Sverige, inte en
polsk riksdag. För att inte störa några diplomatiska
relationer vill jag vill säga att jag med polsk riksdag
inte avser i geografisk mening. Med polsk riksdag
menar jag det som vi vedertaget brukar använda i
Sverige, som står för kaos och oreda, vilket skulle bli
följden om vi alla spretade åt var sitt håll som en
prästkrage. Det skulle möjligtvis kortsiktigt vara po-
pulärt hemma, men det kräver inte något särskilt stort
politiskt eller moraliskt mod. Det gör det däremot om
man ställer upp på de regler som gäller.
Ingenting, fru talman, kan tvinga oss att rösta på
ett, som vi tycker, dåligt förslag. Därför kommer vi att
avstå från att rösta i voteringen om F 15.</pre><pre>I detta anförande instämde Agneta Brendt, Sinikka
Bohlin, Sigrid Bolkéus, Karl Hagström och Widar
Andersson (alla s).</pre><pre>Anf.  175  SVEN LUNDBERG (s) replik:
Fru talman! Jag kan försäkra min gamle vän Axel
Andersson att beslutet om F 15 har varit ett av de
beslut som har diskuterats mest i utskottsbehandling-
en. Jag skall erkänna att många av övervägandena har
varit svåra. Som jag sade i en tidigare replik har vi
fått väldigt mycket underlag, och Luftfartsverket har
besökt utskottet, då vi har fått lugnande försäkringar
om att det kommer att gå att samsas även på denna
sektor. Numera finns det ju också restriktioner på
miljöområdet. Ängelholm har klarat miljöprövningen.
Jag förstår att Axel Andersson talar för sitt för-
band, vilket är hedervärt. Men han skall lita på sina
partivänner i utskottet, som har att ta ett hedersansvar
för det svenska försvaret, inte minst för flygvapnet. Vi
har efter alla överväganden kommit fram till detta
förslag, som jag tror är hållbart även för framtiden.
Det kommer som sagt ett liv efter försvarsbeslutet.
Det finns många exempel på positiva effekter när det
gäller annan utveckling i regioner som t.ex. har förlo-
rat ett förband.</pre><pre>Anf.  176  AXEL ANDERSSON (s) replik:
Fru talman! Naturligtvis tvingas jag konstatera att
Sven Lundberg inte svarade på någon av de fem frå-
gorna. Jag letade skyndsamt för att hitta de en och en
halv raderna där utskottet motiverade nedläggningen
av F 15. Men jag hittade dem inte. Därför gör jag som
Arne Kjörnsberg, blundar och ser sidan framför mig.
Jag ser då en och en halv rad som innehåller två ar-
gument.
Jag betvivlar inte att jag, som Sven Lundberg sä-
ger, kan lita på kamraterna i utskottet. Jag vet att de
besitter ett oändligt mått av vishet och klokskap. Men
varför är man då så blygsam att man inte visar upp
visdomen och kunskapen? I så fall borde det inte vara
så jobbigt att låta pennan flyta litet mer. Här kommer
man med dessa tunga goda argument som skall göra
mig nöjd och glad när F 15 läggs ned.
Men det är inte så, Sven Lundberg, att jag talar
här av regionalpolitiska skäl. Som jag sade i talarsto-
len behöver jag inte göra det. De argument som ligger
i de frågor som jag ställde till Sven Lundberg räcker
mer än väl. I stället anges enbart militära skäl för
nedläggningen av F 15.</pre><pre>Anf.  177  SVEN LUNDBERG (s) replik:
Fru talman! Jag vill inte förlänga denna debatt,
men jag vill säga till Axel Andersson att det är vi i
utskottet som har fått riksdagsgruppens, vår riksdags-
grupps, uppdrag att handlägga dessa frågor i för-
svarsutskottet. Där har vi en mängd material, och
hade vi möjlighet skulle jag gå och hämta luntorna år
Axel Andersson, men då kommer vi inte att kunna
votera förrän efter flera veckor när Axel Andersson
har läst igenom det. Axel Andersson får som sagt lita
på kamraterna i utskottet.</pre><pre>Anf.  178  AXEL ANDERSSON (s) replik:
Fru talman! Det är klart att jag litar på er. Men jag
får det fortfarande inte att gå ihop. Sven Lundberg har
pratat välvilligt utan att egentligen svara på någon
enda av frågorna. Jag skall lita på luntan som finns att
hämta. Det är klart att jag hade kunnat hämta den, det
är en miss.
Jag trodde dock i min enfald att sådana här viktiga
ting stod i det betänkande man lade fram. Det var
tydligen inte på det sättet.</pre><pre>Anf.  179  MAJLÉNE WESTERLUND
PANKE (s):
Fru talman! Som så många talare före mig i dag,
skall jag tala för mitt eget hemlän, Halland, och min
hemkommun, Halmstad.
IB 16 i Halmstad finns inte med på listan över det
som skall läggas ned i regeringens förslag till
grundorganisation. Det har vi i Halland naturligtvis
noterat med stor glädje.
Vad som berett oss allt annat än glädje, är den
osakliga debatt som regeringens förslag till beslut
givit upphov till. Jag kan förstå och acceptera att
människor som mottar besked om nedläggning av
basen för deras tillvaro, arbetsplatsen, regerar mycket
starkt och känslomässigt. Vad som för mig och många
andra som arbetat för IB 16:s fortbestånd är helt oac-
ceptabelt, är de insinuationer som försvarsutskottets
ordförande framfört i medierna och vid uppvaktning-
ar. Vi skulle ha sysslat med skojerier, mygel och
andra hästhandlarmetoder.
Framför allt har den osakliga kritiken riktat sig
mot Halmstads kommuns förhandlingar med Vapnö
gods om inköp av mark. Jag vill här ge en kortfattad
historik över detta markköp. Den berörda marken har
haft, och har, en strategisk betydelse för Halmstads
kommuns utveckling. På tidigare Vapnö-mark ligger
Halmstads flygplats. På Vapnö-mark ligger Halmstads
senaste industriella utbyggnader. Marken är vidare
nödvändig för fortsatt bostadsbyggande.
För drygt två år sedan framförde I 16/FO 31 till
kommunen behovet av utökning av närövningsområ-
det vid Halmstads garnison. Kommunen åtog sig att
förhandla om förvärv av den privata mark som skulle
behövas för att uppfylla det framförda önskemålet.
Detta skulle ske samtidigt som förhandling om köp
av ytterligare industrimark fördes, liksom förhandling
om köp av mark för bostadsbyggande och för bildan-
de av naturreservat.
Förslag till överenskommelse har upprättats mel-
lan Halmstads kommun och Vapnö gods. Nästa vecka
godkänner kommunfullmäktige i Halmstad detta.
Överenskommelsen innebär att mark för industriän-
damål har inköpts - liksom mark för bostadsbyggande
och för inrättande av naturreservat. I köpet ingår
också det tidigare nämnda området mellan nuvarande
militära närövningsområde och Nyårsåsen.
I Halmstad har man med bestörtning åsett hur des-
sa seriösa kommunala satsningar utmålats som försök
att med osunda metoder föra allmänhet och politiker
bakom ljuset i försvarsfrågan. Som framstående poli-
tiker bör man vårda orden!</pre><pre>Anf.  180  ARNE ANDERSSON (m) replik:
Fru talman! Jag tycker inte att informationen från
Halmstad motsvarat särskilt högt ställda krav. Jag vill
bara peka på att försvarsutskottet, som får ta del av de
mest initierade uppgifter om rikets säkerhet, inte till-
läts få reda på vad de här markområden kostade och
på vad avgifter, om vi kallar det arrende eller något
annat, skulle kosta. Det var hemligt.
Det sättet att hantera försvarsutskottet imponerar
inte. Jag gratulerar Halland till att man får behålla
förband med det förslag som nu föreligger, men jag
gör det inte av det skälet att det var en bra uppvakt-
ning. Uppvaktningen var dålig.</pre><pre>Anf.  181  MAJLÉNE WESTERLUND
PANKE (s) replik:
Fru talman! Jag vill återigen betona att markköpet
är en kommunal satsning. Området, som kan avsättas
till närövningsområde, skall vårdas av Vapnö gods,
som också delvis kommer att nyttja området för jord-
bruk.</pre><pre>Anf.  182  MARIETTA DE POURBAIX-
LUNDIN (m):
Fru talman! Jag skall fatta mig mycket kort, och
jag hoppas att detta, precis som mitt yrkande, upp-
skattas.
Att lägga ned Svea ingenjörskår i Södertälje,
Ing 1, som utskottsmajoriteten bestående av Social-
demokraterna och Centerpartiet föreslår, ger en väl-
digt liten besparing - om ens någon. Desto större blir
de negativa konsekvenserna. Att SWEDINT blir kvar
och omorganiseras till ett internationellt kommando i
Södertälje är i och för sig bra. Det är glädjande att
Sverige satsar på, och vill delta i, internationella upp-
drag. Enligt min mening skall dock också Ing 1 vara
kvar i Södertälje. Det nya internationella kommandot
och Ing 1 har ömsesidigt behov och nytta av varandra.
Fru talman! Jag yrkar bifall till den moderata re-
servationen 1 i mom. 38, som i denna del överens-
stämmer med min motion Fö41.</pre><pre>Anf.  183  SÖREN LEKBERG (s):
Fru talman! Denna långa debatt börjar nu närma
sig sitt slut. Jag skall också fatta mig kort.
Det är många som har framhållit att det är en
mycket grannlaga uppgift detta att genomföra en
krympning av Försvarsmakten, men det är också
naturligtvis nödvändigt att vi gör det. Vi måste anpas-
sa oss till vår omvärld.
Men när man genomför en sådan här krympning
av Försvarsmakten, är det viktigt att man gör det
utifrån förutsättningen att man får en optimal organi-
sation som baseras på försvarsstrategiskt riktiga lös-
ningar. Vi socialdemokratiska ledamöter från Stock-
holmsområdet har på en punkt en avvikande mening
när det gäller försvarsutskottets betänkande, och det
gäller just förslaget att lägga ned Svea ingenjörskår,
Ing 1. Vi tycker att det förslaget är dåligt ur försvars-
strategisk synpunkt.
I motionen anger vi flera viktiga argument mot
förslaget. Först och främst har 80-90 % av fältarbets-
förbanden i södra Sverige sin förstahandsuppgift i
Storstockholm eller i området norr därom. Detta krä-
ver naturligtvis, för att man skall få rätt utbildning,
övning i rätt miljö - i Storstockholm och vid de södra
Norrlandsälvarna. Också vid ett strategiskt överfall
mot huvudstadsområdet med dess 1,7 miljoner invå-
nare ligger Ing 1 perfekt till just från operativ syn-
punkt. Merparten av de värnpliktiga kommer ju från
Stockholmsområdet. Det betyder låga värnpliktskost-
nader och en god värnpliktssocial miljö.
Jag vill i det här sammanhanget göra kammaren
uppmärksam på det framgångsrika arbetet vid Ing 1
för att motverka rasism och främlingsfientlighet. Kå-
ren har nämligen inlett ett arbete just för att informera
om detta och för att ta vara på invandrarungdomar så
att dessa kan komma in i vårt försvar. Häromdagen
fick Ing 1 pris av Fem i tolv-rörelsen för sina insatser
på detta område. Jag tycker faktiskt att Ingenjörskåren
här skall ha en eloge för detta fina arbete.
Fru talman! Vi är kritiska mot utskottets betän-
kande på denna punkt, men vi noterar med tillfreds-
ställelse förslaget om att SWEDINT nu skall omor-
ganiseras till försvarets internationella kommando. Vi
menar att lokaliseringen till Almnäs utanför Södertäl-
je innebär att kommandot får optimala möjligheter att
utvecklas. I det här sammanhanget bör det kanske
noteras att Moderaterna vill att det internationella
kommandot, om riksdagen beslutar att lägga ned
Ing 1, skall flyttas till annan ort.
Fru talman! Jag yrkar bifall till vår motion Fö18.</pre><pre>Anf.  184  SIRI DANNAEUS (fp):
Fru talman! Nu har vi hamnat i Mellansverige. Det
hördes tydligt på föregående talare. Jag är norrländs-
ka. Därmed blir det i varje fall en annan accent.
I propositionen föreslås att SWEDINT skall få
stanna kvar i Almnäs utanför Södertälje. Utskottet har
samma åsikt. Jag tycker att det är litet märkligt. En av
anledningarna till att ett nytt försvarsbeslut skall fattas
är ju att staten skall spara pengar.
I det förslag som Överbefälhavaren lämnat till re-
geringen har han i valet mellan att lägga ned något av
förbanden Ing 1 i Södertälje, Ing 2 i Eksjö och Ing 3 i
Boden bestämt sig för att lägga ned Ing 1. Detta ÖB:s
val har inte ifrågasatts av regeringen. Det innebär att
två enheter i Almnäs försvinner. Läget i dag är att
Ing 1 och SWEDINT utgör en samordnad och ratio-
nell garnison. Efter dagens försvarsbeslut kommer
den inte att existera.
För att SWEDINT skall kunna finnas kvar i Alm-
näs krävs det att en stor del av stödorganisationen vid
Ing 1 bibehålls. Besparingarna vid en nedläggning av
Ing 1 kan alltså inte till fullo tas ut. Jag förstår att
SWEDINT gärna vill vara kvar i Södertälje. Man
slipper ju flytta och man kan bygga upp en bra verk-
samhet. Det är inte det som är ifrågasatt. Vad jag
ifrågasätter är kostnaden.
Överbefälhavaren anser att det blir för dyrt att be-
hålla SWEDINT som solitär i Södertälje och föreslår
att SWEDINT flyttas och samordnas med garnisonen
i Strängnäs. Anledningen är att det innebär en årlig
besparing på 20-30 miljoner kronor. På tio år blir det
alltså 300 miljoner, och då är ändå hänsyn tagen till
de investeringar som behövs i Strängnäs.
I utskottets betänkande talas det om att bygga ut
SWEDINT till ett internationellt kommando, men det
behöver inte betyda att det krävs så mycket mera
utrymme. Redan nu utbildas de bataljoner vid sina
hemmaförband som skall tjänstgöra i exempelvis
Bosnien. Swedrelief påverkar ytterst marginellt
SWEDINT:s personal. Vad beträffar utbildningen av
civila totalförsvarspliktiga är underlaget mycket osä-
kert.
Motiven för att gå på den betydligt dyrare lös-
ningen är mycket tunna. Jag anser att SWEDINT i sin
nya form som internationellt kommando bör flytta till
Strängnäs i ett läge där Ing 1 läggs ned. En sådan
lösning är rationell och långsiktig. Det är inte försvar-
bart att belasta försvarsbudgeten med 20-30 miljoner
kronor årligen för att behålla SWEDINT som en
solitär i Almnäs.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 1,
mom. 50. Jag hoppas att de andra riksdagsledamöter
som har skrivit egna motioner men som inte deltar i
debatten ändå stöder reservation 1.</pre><pre>I detta anförande instämde Ingrid Skeppstedt (c).</pre><pre>Anf.  185  KARL-GÖSTA SVENSON (m):
Fru talman! Det nedrustningsförslag som Social-
demokraterna och Centern har enats om kommer att
få allvarliga konsekvenser för det svenska försvarets
möjligheter att i framtiden stödja Sveriges säkerhets-
politik. Nedrustningen minskar också Sveriges möj-
ligheter att spela en viktig roll i Östersjösamarbetet.
Utan ett starkt försvar kommer Sverige att försvagas
politiskt. Det är inte bra för stabiliteten i Östersjöom-
rådet och inte heller för våra möjligheter att ta ansvar
för vår framtida säkerhet.
Den röd-gröna majoritetens förslag vilar i hög
grad på regionalpolitiska värderingar. Det är enligt
min mening anmärkningsvärt att majoriteten i så stor
omfattning har frångått Försvarsmaktens förslag om
inriktningen av grundorganisationen. Ett sådant ställ-
ningstagande inger varken respekt eller förtroende.
Den politiska klåfingrigheten sträcker sig t.o.m. så
långt att man från majoritetens sida vill besluta om
vilken typ av produktion som skall bedrivas vid en-
skilda förband. Det är helt orimligt att riksdag och
regering skall bestämma att amfibieförband skall
utbildas vid Göteborgs marinbrigad. Det är så absurt
att man kan misstänka att det inte finns något annat
skäl än att det är starka påtryckningar från en viss
partiföreträdare i Göteborg som tvingat inte bara
regeringen utan även en majoritet i utskottet att följa
denna propå.
Christer Skoog, som är ledamot av försvarsutskot-
tet, har inte ens orkat följa upp den socialdemokratis-
ka motionen från Blekinge, men han har deltagit i
detaljstyrningen - dvs. att amfibieutbildningen skall
behållas i Göteborg.
Vidare uttalar den röd-gröna majoriteten att den i
övrigt inte vill ta ställning till var denna utbildning
skall lokaliseras. Detta är fullt förståeligt. Men hur
kan Christer Skoog i sin egenskap av företrädare för
Blekinge län så undfallande ställa sig bakom denna
inkonsekvens? Var finns logiken?
Moderaterna delar min och medmotionären Jeppe
Johnssons uppfattning att det är Försvarsmakten som
skall avgöra vilken typ av produktion som skall före-
komma vid de olika förbanden. Vi avvisar med andra
ord den detaljstyrning som Socialdemokraterna och
Centern i detta betänkande gör sig till tolk för.
Regeringen har sent omsider fattat beslut om att
beställa ytterligare två ytstridsfartyg, YS 2000. Det är
emellertid inte tillräckligt. Sveriges marina förmåga,
särskilt när det gäller krishanteringen kring Östersjön,
måste i förhållande till den röd-gröna majoritetens
ställningstagande stärkas betydligt. Vi vill därför slå
fast att försvarsmakten skall ha nio operativa ubåtar
till sitt förfogande samt att en andra delserie av yt-
stridsfartyg YS 2000 bör beställas inom en snar fram-
tid. Dessutom bör den materiella förnyelsen av sjö-
och kustförsvarsförbanden i övrigt inriktas på att
anskaffa stridsbåtar till ytterligare två amfibiebataljo-
ner. På så sätt stärks landets försvarsförmåga och
möjligheten att bibehålla och utveckla en inhemsk
marin fartygsproduktion.
Vi moderater föreslår en 10 miljarder kronor hög-
re ram för Försvarsmaktens materielbeställningar. Det
ger utrymme för materiell förnyelse och framåtriktade
beställningar. Vårt ställningstagande bygger på 1992
års försvarsbeslut som poängterade nödvändigheten
att förnya materiellt. Vi påbörjade en moderniserings-
process av försvaret under mottot: smalare, men vas-
sare. Den saknar motstycke under 1900-talet. Till
följd härav fick t.ex. Karlskronavarvet del av denna
moderniseringsprocess genom ett stort antal fartygs-
beställningar under den borgerliga regeringsperioden.
Jag kommer strax att rösta på de moderata reser-
vationer som stöder min och Jeppe Johnssons motion.</pre><pre>I detta anförande instämde Jeppe Johnsson (m).</pre><pre>Anf.  186  CHRISTER SKOOG (s) replik:
Fru talman! Karl-Gösta Svenson försöker göra
gällande att han och Moderaterna skulle kunna påver-
ka utvecklingen av amfibieutbildningen i Karlskrona
genom att i sin motion tala om att chefen för marinen
skulle kunna styra över utbildningen och på vilka
platser den skulle ligga. Det är att försöka att föra
blekingar och andra bakom ljuset. Det som i själva
verket har skett är att Moderaterna står helt utan möj-
lighet att påverka försvarsbeslutet, och det beklagar
jag, precis som försvarsministern gjorde i förmiddags.
Det är lättare att stå här i talarstolen likt en megafon
på Karlshamns torg eller Karlskrona torg och säga det
han säger, men han har försuttit chansen att kunna
påverka.
Sedan vill jag rätta till ett fel som Karl-Gösta
Svenson sade när det gäller beställningen av fartyg.
De senaste fyra beställningarna av YS 2000 har skett
av den nuvarande regeringen, av försvarsminister
Thage G Peterson, och inte av någon annan, Karl-
Gösta Svenson.</pre><pre>I detta anförande instämde Bengt Kronblad (s).</pre><pre>Anf.  187  KARL-GÖSTA SVENSON (m)
replik:
Fru talman! Det var inte mycket att instämma i.
Som ledamot i försvarsutskottet har Christer Skoog
haft stora förutsättningar att kunna påverka behand-
lingen av dels den motion som socialdemokraterna i
länet står bakom, dels den motion som Jeppe Johns-
son och jag har skrivit som vill poängtera att det är
Försvarsmakten som bör bestämma vilken produktion
som skall ske på förbanden.
I den försvarsmaktsplan som alla fått ta del av vill
Försvarsmakten koncentrera kustartilleriutbildningen
till Vaxholm och Karlskrona av effektivitetsskäl och
för att kunna utnyttja resurserna på ett optimalt sätt.
Är det inte så, Christer Skoog? Christer Skoog har
alltså inte kunnat ställa upp på detta, trots att han har
haft möjlighet till det som ledamot i försvarsutskottet
och som företrädare för socialdemokraterna i länet.</pre><pre>Anf.  188  CHRISTER SKOOG (s) replik:
Fru talman! Jag har, till skillnad från Karl-Gösta
Svenson, kunnat vara med och påverka skrivningarna
i försvarsbetänkandet. Att försvarsmaktsplanen inne-
höll en koncentration av utbildningen inom kustartil-
leriet till två platser var ett tilltalande förslag. Men jag
försöker, precis som övriga som står bakom majorite-
ten, att se till helheten i det beslut vi skall fatta. Där
ingick det att försöka hitta någon sorts militär lösning
för rikets andra stad. Jag tycker att man har kommit
fram till en rimlig sådan lösning. Den skrivning som
finns i betänkandet i dag, och som riksdagen kommer
att fatta beslut om inom kort, innebär att chefen för
marinen har stora möjligheter att lägga en sådan ut-
bildning, som passar bäst för de utbildningsbetingel-
ser som finns, i Göteborgsområdet.
Sedan vill jag säga, som en liten upplysning till
Karl-Gösta Svenson, att det faktiskt finns andra än
mina partivänner i Göteborg som kanske vill värna sin
hembygd. Det tycker jag att man skall kunna göra.
Men ni skall kanske försöka reda upp i ert eget bo
innan ni hoppar på andra.</pre><pre>Anf.  189  KARL-GÖSTA SVENSON (m)
replik:
Fru talman! Jag kommer att rösta på reservationen
om Västsverige där man har tillstyrkt bifall till Jeppe
Johnssons och min motion. Så är det. Så följer vi
moderater upp de motioner som har saklig grund. Jag
kan bara konstatera att den som har haft inflytande
inte har varit ledamoten Christer Skoog i försvarsut-
skottet.</pre><pre>Anf.  190  BERNDT EKHOLM (s):
Fru talman! Jag vill först hälsa med tillfredsställel-
se att de samlade försvarskostnader äntligen blir fö-
remål för reduceringar. Det är en fråga som vi inom
den kristna grenen av socialdemokratin drivit mycket
länge. Med tanke på alla nedskärningar av den sociala
välfärden och den mycket kraftiga reduceringen av
biståndet är det i dagens läge inte heller någon stor
uppoffring, även om moderater och kristdemokrater
tycks anse detta.
Den tidigare debatten under dagen, där inte minst
enskilda företrädare för mitt eget parti har ifrågasatt
hur neddragningarna görs, har av bl.a. moderaten
Anders Björck i dagens debatt betecknats som hyck-
leri. Ställer man sig bakom regeringens, och för övrigt
också riksdagens tidigare beslut om neddragningar av
försvarsramen får inte regeringens förslag till fördel-
ning av denna ifrågasättas. Detta är ju rent nonsens.
Självfallet kan man inom en given ram fördela de
tillgängliga medlen på olika sätt.
Jag anser personligen att det finns grund för kriti-
ken mot hur det slutliga förslaget vuxit fram, hur
försvaret nu organiseras samt hur medlen fördelas.
Jag vill här, som representant för Broderskapsrörel-
sen, ta upp frågan om de medel som nu avsätts till nya
beställningar av JAS-plan.
Det sades inför det första försvars- och säkerhets-
politiska beslutet, innan propositionen var klar, att
bestämningen av antalet flygdivisioner inte innebar en
låsning till att påbörja beställningen av delserie 3 av
JAS. Vi i de socialdemokratiska sidoorganisationerna
motionerade i frågan på den första propositionen om
totalförsvarets förnyelse. Vi skrev bl.a.: "Vi utgår
från, att en sådan inriktning på förberedelsearbetet
inför försvarsbeslutets andra etapp (dvs. ca 12 divi-
sioner stridsflyg med JAS-plan) inte innebär att ställ-
ningstagande till delserie tre av JAS föregrips."
På detta fick vi i försvarsutskottets dåvarande be-
tänkande svaret att inriktningen "innebär att flygplan
med tillhörande utrustning till ytterligare ca 4 divisio-
ner JAS 39 Gripen behöver anskaffas".
Med detta avslogs motionens yrkande, dvs. ställ-
ningstagandet föregreps genom valet av antalet divi-
sioner.
Vi kristna socialdemokrater har motsatt oss en
beställning av en delserie 3. Vi anser att det säker-
hetspolitiska läget och Sveriges ekonomi inte motive-
rar en ny delserie. Samtidigt tvingas jag konstatera att
det tidigare försvarsbeslutet - det ligger ett år tillbaka
i tiden - bundit upp oss till tolv divisioner, dvs. fyra
ytterligare. Då är det inte realistiskt att begränsa anta-
let plan till 140, motsvarande delserie 1 och 2.
Men det är synnerligen angeläget att det ytterliga-
re antal plan som kommer att beställas blir så litet
som möjligt. På den här punkten är den nu aktuella
propositionen och utskottsbetänkandet oklara. Det
borde tydligt ha utsagts att beställningen bör bli så
begränsad som det av funktionella skäl är möjligt att
åstadkomma inom ramen för tolv divisioner.
JAS har sagts vara en gökunge i försvaret, och det
är det onekligen med tanke på de mycket höga kost-
naderna. De tränger ut andra insatser, inte bara inom
försvaret. Vi tvingas också hålla igen på andra områ-
den inom statens budget för att få utrymme för JAS.
Jag anser det utomordentligt angeläget att minimera
denna gökungeeffekt - inte ett plan mer än vad vi
oundgängligen behöver!
Riksdagen bör därför ges så mycket information
som möjligt om hur JAS-projektet utvecklas i fort-
sättningen. Det får inte vara mer sekretess än vad som
absolut krävs. Med tanke på projektets kostnader är
det mycket angeläget med en omfattande insyn och
påverkan från de folkvalda.
Jag hade hellre sett mindre pengar på JAS och mer
på andra områden inom försvaret, och dessutom
pengar över till det nu hårt trängda välfärdsområdet
och ytterligare insatser för de fattiga folken. Det sena-
re är för övrigt också en säkerhetspolitisk insats om vi
ser utrikes-, försvars-, bistånds-, flykting-, utrikeshan-
dels- och miljöpolitiken som delar av en samman-
hängande säkerhetspolitik.
Jag har också fått svar på min motion om JAS-
planets motor. Jag har i motionen påtalat risker för
materialutmattning i motorn som tidigare har fram-
förts från visst experthåll. Jag efterlyste information
om hur dessa risker skulle mötas. Jag har knappast
fått ett tillfredsställande svar. Osäkerheten kvarstår,
och det beklagar jag.
Jag vill också ta tillfället i akt att uttrycka min
uppskattning över att Sverige nu är berett att gå före
med ett totalförbud avseende antipersonella minor.
Jag hoppas verkligen att det skall driva på den inter-
nationella utvecklingen mot ett avskaffande av dessa
grymma vapen. Jag är också glad över den bredare
inriktning som det samlade försvarsbeslutet får. Det är
inte bara militära hot som skall mötas.
Slutligen hoppas jag att man i nästa försvarsbeslut
skall våga ta steget mot en mer radikal omformning
av försvaret mot mer av lätt högteknologi och robotar,
en försvarsprofil som vänder sig bort från storskaliga
och tunga vapensystem. Samtidigt är det också nöd-
vändigt att den svenska försvarsindustrin inser nöd-
vändigheten av att ställa om till mer av civil produk-
tion, t.ex. inom miljö- och energiteknikområdet. En
sådan utveckling bör staten stimulera.</pre><pre>I detta anförande instämde Lena Klevenås (s).</pre><pre>Anf.  191  MONICA GREEN (s):
Fru talman! Det är klart att vi s-kvinnor tycker att
det är bra att det nu skall genomföras besparingar i
försvaret. Det hade minst sagt varit motsägelsefullt
om försvaret skulle ha fått frisedel när vi hade sparat
på alla andra områden inom den offentliga sektorn.
Det finns dock ett område som vi tycker att man
skulle ha kunnat spara mer på, nämligen JAS-planen.
Delserie 1 och delserie 2 föreligger nu. Vad som
förvånat oss mycket - och med "oss" menar jag i det
här fallet s-kvinnorna och andra sidoorganisationer
samt medlemmen i s-kvinnornas mansliga Lars
Stjernkvist - är att man trots att det säkerhetspolitiska
läget har förändrats så radikalt ändå vill fortsätta med
delserie 3.
Med den försvarsmaktsstruktur som vi har god-
känt kan vi dock med enkel matematik räkna ut att för
att fylla de berörda divisionerna blir det trots allt inte
mer än 40-60 plan - och då vill jag naturligtvis mest
betona antalet 40. Vi kan känna oss relativt nöjda med
det, eftersom utgångsläget var det trefaldiga antalet
plan.
Med detta beslut kan vi också fortsätta att verka
aktivt för att begränsa kostnaderna. Regeringen och
utskottsmajoriteten har alltså tagit hänsyn till vår
kritik mot JAS-projektet. Projektet har bantats i för-
hållande till ursprungliga planer. Med beslutet finns
det också öppningar för en fortsatt debatt. I den debat-
ten kommer vi att göra allt för att minimera antalet
plan och för att kostnaderna för samhället skall bli så
små som möjligt.
Mot den bakgrunden kan jag nu ställa mig bakom
utskottets förslag.</pre><pre>Anf.  192  ANDERS YGEMAN (s):
Fru talman! Efter denna luciadags långa debatt,
där ett antal debattörer har slagit vakt om hemortens
eller hemlänets regemente, vill jag som ung socialde-
mokrat framföra min beundran för det arbete som
försvarsministern och försvarsutskottet utfört för att
anpassa försvarsmakten till nuvarande och framtida
hotbilder.
Jag hade naturligtvis gärna sett att försvaret i hög-
re grad hade anpassats till den nuvarande hotbilden,
vilket hade lett till en större neddragning av för-
svarsutgifterna och fler nedlagda regementen. Därmed
hade mer pengar frigjorts till andra angelägna fram-
tidsprojekt. Men de avvägningar som har gjorts är bra
och riktiga, och neddragningen av försvarsutgifterna
gör att Sverige står väl rustat att möta framtidens
utmaningar.
Fru talman! Det är ingen hemlighet att de unga
socialdemokraterna sedan länge har motsatt sig JAS-
projektet, den utan konkurrens största gökungen i det
svenska försvaret. Försvarsmaktsplanen är redan
beslutad av riksdagen, och den låser enligt min me-
ning fast volymen för framtida JAS-beställningar. Min
tolkning är att det kommer att behövas ytterligare 40
eller kanske maximalt 60 plan för att fylla den av
riksdagen fastställda volymen. Jag välkomnar att man
med föreliggande proposition och betänkande har satt
en bortre parentes för JAS-projektet, men jag vill
ändå fästa riksdagens uppmärksamhet på behovet av
att följa hotbilden och i takt med omvärldsförändring-
ar ytterligare minska beställningarna av JAS-planen.
Med hänvisning till det anförda yrkar jag bifall till
utskottets hemställan i dess helhet.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
Beslut</pre><pre>Mom. 2 (beställningsbemyndigande för materiel)
1. utskottet
2. res. 4 i motsvarande del (mp)
Votering:
207 för utskottet
14 för res. 4
87 avstod
41 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  147 s, 1 m, 25 c, 22 fp, 12 kd
För res. 4:     14 mp
Avstod: 1 s, 70 m, 16 v
Frånvarande:    13 s, 9 m, 2 c, 4 fp, 6 v, 4 mp, 3 kd</pre><pre>Mom. 11 (ekonomisk ram för försvarsbeslutsperio-
den)
1. utskottet
2. res. 1 i motsvarande del (m)
3. res. 3 i motsvarande del (v)
4. res. 4 i motsvarande del (mp)
5. res. 5 i motsvarande del (kd)
Förberedande votering 1:
14 för res. 4
13 för res. 5
287 avstod
35 frånvarande
Kammaren biträdde res. 4.
Förberedande votering 2:
16 för res. 3
14 för res. 4
284 avstod
35 frånvarande
Kammaren biträdde res. 3.
Förberedande votering 3:
72 för res. 1
16 för res. 3
226 avstod
35 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Huvudvotering:
199 för utskottet
72 för res. 1
43 avstod
35 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  150 s, 26 c, 23 fp
För res. 1:     72 m
Avstod: 16 v, 14 mp, 13 kd
Frånvarande:    11 s, 8 m, 1 c, 3 fp, 6 v, 4 mp, 2 kd</pre><pre>Mom. 17 (försvarsområden)
1. utskottet
2. res. 6 (m, fp, kd)
Votering:
203 för utskottet
111 för res. 6
35 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  150 s, 22 c, 16 v, 15 mp
För res. 6:     72 m, 3 c, 23 fp, 13 kd
Frånvarande:    11 s, 8 m, 2 c, 3 fp, 6 v, 3 mp, 2 kd</pre><pre>Mom. 21. (markstridskrafternas krigsorganisation)
1. utskottet
2. res. 2 i motsvarande del (fp)
Kammaren biföll utskottets hemställan med acklama-
tion.</pre><pre>Mom. 22 (antalet ytstridsfartyg och ubåtar)
1. utskottet
2. res. 4 i motsvarande del (mp)
Votering:
200 för utskottet
17 för res. 4
94 avstod
38 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  149 s, 1 m, 26 c, 23 fp, 1 kd
För res. 4:     2 m, 15 mp
Avstod: 66 m, 16 v, 12 kd
Frånvarande:    12 s, 11 m, 1 c, 3 fp, 6 v, 3 mp, 2 kd</pre><pre>Mom. 26 (JAS 39 Gripen delserie 3)
1. utskottet
2. res. 3 i motsvarande del (v)
Votering:
209 för utskottet
32 för res. 3
74 avstod
34 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  147 s, 26 c, 23 fp, 13 kd
För res. 3:     1 s, 16 v, 15 mp
Avstod: 2 s, 72 m
Frånvarande:    11 s, 8 m, 1 c, 3 fp, 6 v, 3 mp, 2 kd</pre><pre>Mom. 28 (Försvarsmaktens organisation i Ystad och
Revingehed)
Yrkanden:
1. utskottet
2. res. 8 i motsvarande del (m, kd)
3. utskottets hemställan med den ändring däri som
föranleddes av bifall till mot. Fö37 (s)
Förberedande votering:
89 för res. 8
8 för mot.
219 avstod
33 frånvarande
Kammaren biträdde res. 8.
Huvudvotering:
164 för utskottet
91 för res. 8
61 avstod
33 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  144 s, 20 c
För res. 8:     1 s, 73 m, 2 c, 2 fp, 13 kd
Avstod: 5 s, 4 c, 21 fp, 16 v, 15 mp
Frånvarande:    11 s, 7 m, 1 c, 3 fp, 6 v, 3 mp, 2 kd
Rigmor Ahlstedt (c) anmälde att hon avsett att rösta ja
men markerats ha avstått från att rösta.</pre><pre>Mom. 29 (Försvarsmaktens organisation i Ljungby-
hed)
1. utskottet
2. res. 9 (m, fp, kd)
Votering:
189 för utskottet
111 för res. 9
15 avstod
34 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  150 s, 23 c, 16 v
För res. 9:     73 m, 3 c, 23 fp, 12 kd
Avstod: 15 mp
Frånvarande:    11 s, 7 m, 1 c, 3 fp, 6 v, 3 mp, 3 kd</pre><pre>Mom. 32 (Försvarsmaktens organisation i Växjö,
Kalmar och Jönköping)
1. utskottet
2. res. 11 (m, kd)
Votering:
189 för utskottet
111 för res. 11
15 avstod
34 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  149 s, 24 c, 16 v
För res. 11:    73 m, 2 c, 23 fp, 13 kd
Avstod: 15 mp
Frånvarande:    12 s, 7 m, 1 c, 3 fp, 6 v, 3 mp, 2 kd</pre><pre>Mom. 33 (Försvarsmaktens organisation i Västsveri-
ge)
Yrkanden:
1. utskottet
2. res. 12 (m, kd)
3. utskottets hemställan med den ändring däri som
föranleddes av bifall till mot. Fö25 (s)
Förberedande votering:
78 för res. 12
5 för mot.
232 avstod
34 frånvarande
Kammaren biträdde res. 12.
Huvudvotering:
183 för utskottet
90 för res. 12
43 avstod
33 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  147 s, 21 c, 15 v
För res. 12:    72 m, 2 c, 2 fp, 1 v, 13 kd
Avstod: 3 s, 1 m, 3 c, 21 fp, 15 mp
Frånvarande:    11 s, 7 m, 1 c, 3 fp, 6 v, 3 mp, 2 kd
Hans Hjortzberg-Nordlund (m) anmälde att han avsett
att rösta nej men markerats ha avstått från att rösta.</pre><pre>Mom. 35 (Försvarsmaktens verksamhet i Karlsborg)
1. utskottet
2. res. 14 (m, fp,mp)
Votering:
190 för utskottet
124 för res. 14
1 avstod
34 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  150 s, 25 c, 14 v, 1 kd
För res. 14:    73 m, 23 fp, 1 v, 15 mp, 12 kd
Avstod: 1 c
Frånvarande:    11 s, 7 m, 1 c, 3 fp, 7 v, 3 mp, 2 kd</pre><pre>Mom. 37 (Livgrenadjärbrigaden och försvarsområdet
i Linköping)
Yrkanden:
1. utskottet
2. res. 15 (m, kd)
3. utskottets hemställan med den ändring däri som
föranleddes av bifall i motsvarande delar till mot. Fö8
(c) och Fö29 (s)
Förberedande votering:
86 för res. 15
8 för mot.
222 avstod
33 frånvarande
Kammaren biträdde res. 15.
Huvudvotering:
180 för utskottet
88 för res. 15
48 avstod
33 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  142 s, 22 c, 16 v
För res. 15:    73 m, 1 c, 1 fp, 13 kd
Avstod: 8 s, 3 c, 22 fp, 15 mp
Frånvarande:    11 s, 7 m, 1 c, 3 fp, 6 v, 3 mp, 2 kd
Christina Axelsson (s) anmälde att hon avsett att rösta
ja men marderats ha avstått från att rösta.</pre><pre>Mom. 38 (Försvarsmaktens organisation i Linköping i
övrigt, Enköping och Södertälje)
Yrkanden:
1. utskottet
2. res. 1 i motsvarande del (m)
3. utskottets hemställan med den ändring däri som
föranleddes av bifall i motsvarande delar till mot. Fö8
(c) och mot. Fö29 (s)
4. utskottets hemställan med den ändring däri som
föranleddes av bifall till mot. Fö18 (s)
Förberedande votering 1:
Kammaren biträdde mot. Fö8 och Fö29 med ackla-
mation.
Förberedande votering 2:
73 för res. 1
11 för mot. Fö8 och Fö29
232 avstod
33 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Huvudvotering:
190 för utskottet
73 för res. 1
53 avstod
33 frånvarande
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  139 s, 24 c, 15 v, 12 kd
För res. 1:     73 m
Avstod: 11 s, 2 c, 23 fp, 1 v, 15 mp, 1 kd
Frånvarande:    11 s, 7 m, 1 c, 3 fp, 6 v, 3 mp, 2 kd</pre><pre>Mom. 40 (Försvarsmaktens organisation i Västerås,
Uppsala i övrigt, Falun och Gävle)
1. utskottet
2. res. 16 i motsvarande del (m, kd)
Votering:
174 för utskottet
107 för res. 16
33 avstod
35 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  150 s, 24 c
För res. 16:    71 m, 1 c, 22 fp, 13 kd
Avstod: 1 c, 1 fp, 16 v, 15 mp
Frånvarande:    11 s, 9 m, 1 c, 3 fp, 6 v, 3 mp, 2 kd
Marietta de Pourbaix-Lundin (m) anmälde att hon
avsett att rösta nej men markerats som frånvarande.</pre><pre>
Mom. 41 (Försvarsmaktens organisation i Söderhamn)
1. utskottet
2. res. 17 (m, fp, v, mp)
Votering:
179 för utskottet
125 för res. 17
12 avstod
33 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  144 s, 23 c, 12 kd
För res. 17:    71 m, 1 c, 21 fp, 16 v, 15 mp, 1 kd
Avstod: 6 s, 2 m, 2 c, 2 fp
Frånvarande:    11 s, 7 m, 1 c, 3 fp, 6 v, 3 mp, 2 kd
Kerstin Warnerbring (c) anmälde att hon avsett att
rösta ja men markerats ha avstått från att rösta.</pre><pre>Mom. 43 (Försvarsmaktens organisation i Umeå)
1. utskottet
2. res. 18 (m, kd)
Votering:
181 för utskottet
86 för res. 18
46 avstod
36 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  145 s, 20 c, 16 v
För res. 18:    73 m, 1 c, 1 fp, 11 kd
Avstod: 5 s, 4 c, 22 fp, 15 mp
Frånvarande:    11 s, 7 m, 2 c, 3 fp, 6 v, 3 mp, 4 kd</pre><pre>Mom. 45 (förändringar i Försvarsmaktens grundor-
ganisation i övrigt)
1. utskottet
2. res. 5 i motsvarande del (kd)
Votering:
186 för utskottet
18 för res. 5
112 avstod
33 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  149 s, 21 c, 16 v
För res. 5:     4 c, 1 fp, 13 kd
Avstod: 1 s, 73 m, 1 c, 22 fp, 15 mp
Frånvarande:    11 s, 7 m, 1 c, 3 fp, 6 v, 3 mp, 2 kd
Karl-Göran Biörsmark (fp) anmälde att han avsett att
avstå från att rösta men markerats ha röstat nej.</pre><pre>Mom. 46 (Försvarsmaktens grundorganisation och
lokalisering)
1. utskottet
2. res. 1 i motsvarande del (m)
3. res. 2 i motsvarande del (fp)
Förberedande votering:
73 för res. 1
22 för res. 2
220 avstod
34 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Huvudvotering:
188 för utskottet
72 för res. 1
54 avstod
35 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  149 s, 1 m, 25 c, 13 kd
För res. 1:     72 m
Avstod: 23 fp, 16 v, 15 mp
Frånvarande:    12 s, 7 m, 2 c, 3 fp, 6 v, 3 mp, 2 kd</pre><pre>Mom. 48 (sjuktransporter med helikopter)
1. utskottet
2. res. 2 i motsvarande del (fp)
Votering:
239 för utskottet
22 för res. 2
48 avstod
40 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  149 s, 24 m, 25 c, 15 v, 14 mp, 12 kd
För res. 2:     22 fp
Avstod: 45 m, 1 fp, 1 mp, 1 kd
Frånvarande:    12 s, 11 m, 2 c, 3 fp, 7 v, 3 mp, 2 kd</pre><pre>Mom. 50 (Försvarsmaktens internationella komman-
do)
1. utskottet
2. res. 1 i motsvarande del (m)
Votering:
237 för utskottet
77 för res. 1
1 avstod
34 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  150 s, 24 c, 19 fp, 16 v, 15 mp, 13 kd
För res. 1:     73 m, 1 c, 3 fp
Avstod: 1 fp
Frånvarande:    11 s, 7 m, 2 c, 3 fp, 6 v, 3 mp, 2 kd</pre><pre>Mom. 54 (förbud mot antipersonella minor)
1. utskottet
2. res. 3 i motsvarande del (v)
3. res. 4 i motsvarande del (mp)
Förberedande votering:
18 för res. 3
15 för res. 4
281 avstod
35 frånvarande
Kammaren biträdde res. 3.
Huvudvotering:
207 för utskottet
32 för res. 3
75 avstod
35 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  150 s, 24 c, 22 fp, 11 kd
För res. 3:     1 fp, 16 v, 15 mp
Avstod: 72 m, 1 c, 2 kd
Frånvarande:    11 s, 8 m, 2 c, 3 fp, 6 v, 3 mp, 2 kd</pre><pre>Mom. 64 såvitt avser utbildning i hjärt- och
lungräddning
1. utskottet
2. res. 19 i motsvarande del (fp, kd)
Votering:
220 för utskottet
40 för res. 19
54 avstod
35 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  149 s, 30 m, 25 c, 16 v
För res. 19:    4 m, 23 fp, 13 kd
Avstod: 39 m, 15 mp
Frånvarande:    12 s, 7 m, 2 c, 3 fp, 6 v, 3 mp, 2 kd</pre><pre>Mom. 64 såvitt avser utbildningsbehovet av värnplik-
tiga
1. utskottet
2. res. 2 i motsvarande del (fp)
Kammaren biföll utskottets hemställan med acklama-
tion..</pre><pre>Mom. 64 (i övrigt)
Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>7 §  Bordläggning</pre><pre>Anmäldes och bordlades
Motioner
med anledning av prop. 1996/97:52 Den kommunala
redovisningen
1996/97:Fi29 av Lars Tobisson m.fl. (m)
1996/97:Fi30 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
1996/97:Fi31 av Per Rosengren m.fl. (v)
1996/97:Fi32 av Roy Ottosson m.fl. (mp)
1996/97:Fi33 av Mats Odell m.fl. (kd)
1996/97:Fi34 av Karin Pilsäter m.fl. (fp)</pre><pre>Konstitutionsutskottets betänkande
1996/97:KU7 Ändring i sekretesslagen</pre><pre>Utrikesutskottets betänkande
1996/97:UU2 Utgiftsområde 7 Internationellt bistånd</pre><pre>Näringsutskottets betänkanden
1996/97:NU1 Anslag inom utgiftsområde 24 Nä-
ringsliv
1996/97:NU2 Anslag inom utgiftsområde 21 Energi
1996/97:NU7 Ändringar i lagen om revisorer</pre><pre>Utrikesutskottets betänkanden
1996/97:UU5 Svenskt deltagande i fredsstyrka efter
IFOR i Bosnien-Hercegovina
1996/97:UU1 Utgiftsområde 5 Utrikesförvaltning och
samverkan
Meddelande om UU1 och UU5</pre><pre>Andre vice talmannen meddelade att beträffande
utrikesutskottets betänkanden 1996/97:UU1 och UU5
skulle talmannen måndagen den 16 december föreslå
kammaren att dessa fick avgöras efter endast en
bordläggning.</pre><pre>8 §  Anmälan om interpellation</pre><pre>Anmäldes att följande interpellation framställts
den 12 december</pre><pre>1996/97:92 av Sten Svensson (m) till arbetsmark-
nadsministern
Den danska Riksrevisionens berättelse om Nordiska
ministerrådets verksamhet 1995</pre><pre>Interpellationen redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 17 december.</pre><pre>9 §  Anmälan om frågor för skriftliga svar</pre><pre>Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts
den 12 december</pre><pre>1996/97:174 av Annika Nordgren (mp) till försvars-
ministern
Bullergränser
1996/97:175 av Chatrine Pålsson (kd) till statsrådet
Thomas Östros
Införsel av alkohol
1996/97:176 av Håkan Holmberg (fp) till utrikesmi-
nistern
Serbien
1996/97:177 av Barbro Westerholm (fp) till nä-
ringsministern
Kvinnorepresentationen i ALMI
1996/97:178 av Michael Hagberg (s) till justitiemi-
nistern
Målsägarbiträde vid domstolar
den 13 december</pre><pre>1996/97:179 av Margitta Edgren (fp) till utbild-
ningsministern
En sjöfartshögskola</pre><pre>Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 17 december.</pre><pre>10 §  Kammaren åtskildes kl. 19.45.</pre><pre>
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 6 §
anf. 16 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 72
(delvis),
av talmannen därefter t.o.m. anf. 110 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 149
(delvis) och
av andre vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.</pre>