Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1996/97:43

Onsdagen den 11 december

Kl. 9.00 - 18.04

---

19.00 - 22.19

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

--------------------------------------------------------------------------------

1 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 5 december.

2 § Meddelande om kammarens sammanträ-
desplan

Förste vice talmannen meddelade att planen för
kammarens sammanträden under tiden den 21 januari
- 21 mars 1997 delats ut till kammarens ledamöter.

3 § Meddelande om komplettering i kamma-
rens sammanträdesplan

Förste vice talmannen meddelade att ett medde-
lande om komplettering i kammarens sammanträdes-
plan delats ut till kammarens ledamöter.

4 § Hänvisning av ärenden till utskott och be-
slut om förlängt motionstid

Föredrogs och hänvisades
Proposition
1996/97:58 Prövning av frågor om kyrkotillhörig-
het för medlemmar i icke-territoriella församlingar

Kammaren biföll talmannens förslag att motions-
tiden för ovanstående proposition med hänsyn till
juluppehållet skulle förlängas till den 22 januari
1997.

5 § Beslut rörande utskottsbetänkande som
slutdebatterats tisdagen den 10 december

JuU1 Anslag till rättsväsendet Budgetåret 1997
Mom. 1 (anslag under utgiftsområde 4 Rättsväsendet)
1. utskottet
2. res. 1 (v)
3. res. 2 (mp)
Votering:
189 för utskottet
20 för res. 1
115 avstod
25 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 153 s, 2 m, 25 c, 4 fp, 5 mp
För res. 1: 20 v
Avstod: 72 m, 19 fp, 10 mp, 14 kd
Frånvarande: 8 s, 6 m, 2 c, 3 fp, 2 v, 3 mp, 1 kd

Mom. 2 (kriminalpolitikens inriktning)
1. utskottet
2. res. 3 (m)
Votering:
253 för utskottet
73 för res. 3
23 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 153 s, 1 m, 25 c, 24 fp, 20 v, 16 mp, 14
kd
För res. 3: 73 m
Frånvarande: 8 s, 6 m, 2 c, 2 fp, 2 v, 2 mp, 1 kd
Gullan Lindblad (m) anmälde att hon avsett att rösta
nej men markerats ha röstat ja.

Mom. 12 (bevarande av den nationella beredskaps-
styrkan)
1. utskottet
2. res. 10 (m, kd)
Votering:
238 för utskottet
88 för res. 10
23 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 153 s, 25 c, 24 fp, 20 v, 16 mp
För res. 10: 74 m, 14 kd
Frånvarande: 8 s, 6 m, 2 c, 2 fp, 2 v, 2 mp, 1 kd

Mom. 15 (åtgärder inom EU mot den internationella
brottsligheten)
1. utskottet
2. res. 12 (fp)
Votering:
301 för utskottet
24 för res. 12
24 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 153 s, 74 m, 25 c, 19 v, 16 mp, 14 kd
För res. 12: 24 fp
Frånvarande: 8 s, 6 m, 2 c, 2 fp, 3 v, 2 mp, 1 kd

Mom. 18 (Schengensamarbetet)
1. utskottet
2. res. 15 (v, mp)
Votering:
289 för utskottet
37 för res. 15
23 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 153 s, 74 m, 24 c, 24 fp, 14 kd
För res. 15: 1 c, 20 v, 16 mp
Frånvarande: 8 s, 6 m, 2 c, 2 fp, 2 v, 2 mp, 1 kd

Mom. 27 (domstolsorganisationen)
1. utskottet
2. res. 18 (m, fp, kd)
3. res. 19 (c)
Förberedande votering:
111 för res. 18
26 för res. 19
188 avstod
24 frånvarande
Kammaren biträdde res. 18.
Huvudvotering:
187 för utskottet
110 för res. 18
27 avstod
25 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 152 s, 20 v, 15 mp
För res. 18: 73 m, 1 c, 22 fp, 14 kd
Avstod: 24 c, 2 fp, 1 mp
Frånvarande: 9 s, 7 m, 2 c, 2 fp, 2 v, 2 mp, 1 kd

Mom. 34 (utredning om frivårdens resursbehov)
1. utskottet
2. res. 22 (m, mp, kd)
Votering:
221 för utskottet
104 för res. 22
24 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 152 s, 25 c, 24 fp, 20 v
För res. 22: 74 m, 16 mp, 14 kd
Frånvarande: 9 s, 6 m, 2 c, 2 fp, 2 v, 2 mp, 1 kd

Mom. 35 (regionindelning av kronofogdemyndighe-
terna)
1. utskottet
2. res. 23 (c)
Votering:
293 för utskottet
26 för res. 23
6 avstod
24 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 152 s, 72 m, 22 fp, 19 v, 15 mp, 13 kd
För res. 23: 25 c, 1 mp
Avstod: 2 m, 2 fp, 1 v, 1 kd
Frånvarande: 9 s, 6 m, 2 c, 2 fp, 2 v, 2 mp, 1 kd

Mom. 37 (BRÅ:s verksamhetsinriktning)
1. utskottet
2. res. 24 (m, c, fp, mp, kd)
3. res. 25 (v)
Förberedande votering:
154 för res. 24
20 för res. 25
152 avstod
23 frånvarande
Kammaren biträdde res. 24.
Huvudvotering:
174 för utskottet
152 för res. 24
23 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 153 s, 1 fp, 20 v
För res. 24: 74 m, 25 c, 23 fp, 16 mp, 14 kd
Frånvarande: 8 s, 6 m, 2 c, 2 fp, 2 v, 2 mp, 1 kd

Mom. 39 (finansiering av brottsofferfonden)
1. utskottet
2. res. 26 (m, mp)
Votering:
236 för utskottet
90 för res. 26
23 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 153 s, 25 c, 24 fp, 20 v, 14 kd
För res. 26: 74 m, 16 mp
Frånvarande: 8 s, 6 m, 2 c, 2 fp, 2 v, 2 mp, 1 kd

Mom. 40 (stöd till kvinnooch brottsofferjourer)
1. utskottet
2. res. 27 (c)
Votering:
262 för utskottet
31 för res. 27
33 avstod
23 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 153 s, 72 m, 23 fp, 14 kd
För res. 27: 2 m, 25 c, 3 v, 1 mp
Avstod: 1 fp, 17 v, 15 mp
Frånvarande: 8 s, 6 m, 2 c, 2 fp, 2 v, 2 mp, 1 kd

Mom. 41 (inrättande av brottsofferjourer)
1. utskottet
2. res. 28 (v)
Votering:
305 för utskottet
20 för res. 28
1 avstod
23 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 153 s, 74 m, 25 c, 23 fp, 16 mp, 14 kd
För res. 28: 20 v
Avstod: 1 fp
Frånvarande: 8 s, 6 m, 2 c, 2 fp, 2 v, 2 mp, 1 kd

Mom. 44 (lokala brottsförebyggande råd m.m.
1. utskottet
2. res. 29 (c)
Kammaren biföll utskottets hemställan med acklama-
tion.

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

6 § Forskningspolitiken

Föredrogs
Utbildningsutskottets betänkande 1996/97:UbU3
Forskningspolitiken (prop. 1996/97:5)

Anf. 1 RUNE RYDÉN (m):
Herr talman! Sverige tillhör de länder som under
många år har legat långt framme vad gäller forsk-
ningspolitiska satsningar. Den snabba kunskapsut-
vecklingen och den ökade betydelsen för kunskap och
kompetens gör att regeringens minskning av forsk-
ningsanslagen och hoten mot de fristående forsk-
ningsstiftelserna är allvarliga. Neddragningar inom
högskolornas forskning avvisas av oss moderater,
liksom ingreppen i de fria forskningsstiftelsernas
självständighet.
Regeringens neddragning av anslagen till forsk-
ningsråden drabbar särskilt de medicinska, naturve-
tenskapliga och tekniska forskningsområdena, trots att
det är inom dessa områden som Sverige har stora
utvecklingsmöjligheter. Utöver detta har regeringen
kraftigt minskat anslagen till den tillämpade forsk-
ningen, bl.a. till NUTEK och Naturvårdsverket. Detta
går på tvärs mot den forskningspolitik som efterfrågas
i samhället i stort och i större delen av näringslivet i
synnerhet.
Vi moderater anser att forskningen har en mycket
stor betydelse såväl för att värna grunden för ett öp-
pet, dynamiskt samhälle som för att främja framåt-
skridandet i en tid när kunskaper har blivit ett allt
viktigare konkurrensmedel. Bara genom att ligga i
den absoluta forskningsfronten på viktiga områden
kan Sveriges intressen främjas. En fri och stark
forskning är i kombination med ett gynnsamt före-
tagsklimat av grundläggande betydelse för en modern
välfärdsstat och dess konkurrensförmåga och utveck-
ling.
Är inte de svenska villkoren i ett globalt perspek-
tiv goda flyttar företag och kompetens ut ur landet.
God forskning och utveckling stärker däremot vår
konkurrenskraft. Viktigt i det sammanhanget är med-
borgarnas utbildnings- och kompetensnivå samt frihet
för forskarna att själva i största möjliga utsträckning
besluta om mål och medel för forskningen. Lika vik-
tiga är oberoende forskningsinstitutioner, nära kontakt
mellan högskola och näringsliv, ett bra företagsklimat
samt ett flertal av varandra oberoende forskningsfi-
nansiärer.
I Sverige har traditionsenligt forskning bedrivits
som offentligt finansierad grundforskning vid högsko-
lor och universitet och som tillämpad forskning och
utveckling inom näringslivet. Historiskt har det fun-
nits en samstämmighet mellan de politiska partierna
om en kontinuerlig utbyggnad av den statligt finansie-
rade forskningen. Naturligtvis har det funnits skillna-
der, i fråga om exempelvis hur stor del sektorsforsk-
ning vi skall ha samt relationen mellan grundforsk-
ningen och tillämpad forskning, men det har bara varit
en krusning på ytan i jämförelse med den skillnad i
synen på anslagen till forskning som finns den här
gången. Jag vet, för jag har varit med om samtliga
beslut i den här kammaren som rör forskningspropo-
sitionerna.
Ytterligare ett av de områden som regeringen avi-
serar mycket stora nedskärningar på är det internatio-
nella forskningssamarbetet inom projekt som ESA,
ITER och CERN. Visserligen har regeringen tillsatt
en utredning. Kommittédirektiven är i varje fall färdi-
ga och berör Sveriges engagemang vid storskalig
forskning. Men det slås klart fast på s. 5 i kommittédi-
rektiven att besparingsbeloppet måste bli detsamma
som regeringen har föreslagit, även om besparingar
inom forskningsområdet, om utredaren så bedömer,
kan fördelas på annat sätt än det i regeringens preli-
minära beräkning för 1998 års budgetproposition. Det
innebär att Sverige aviserar nedskärningar av de här
anslagen i storleksordningen 45 %. Det är väsentligt
mer än något annat land. Det finns länder - det skall
erkännas - där man diskuterar om man inte i det rå-
dande budgetläget behöver se över anslagen till de här
forskningsinstitutionerna. I Tyskland exempelvis
diskuterar man en nedskärning på 10 %, men jämför
det med en nedskärning på 45 %, i stort sett en halve-
ring av anslagen. Det är en väldig skillnad.
Detta gör regeringen innan diskussioner har förts
med våra kontraktspartner. Inte heller har de kontrakt
vi är bundna av sagts upp. Vilket intryck ger inte detta
i den internationella forskningsvärlden! Sverige har
dess värre redan tagit skada av detta. Det goda rykte
som vi har i internationella forskningskretsar har fått
sig en fläck. Dessutom är det illa att de yngre forskare
som står i begrepp att satsa på projekt inom de här
områdena naturligtvis kommer att avskräckas. Det
kommer inte att bli pengar över för nysatsningar, och
troligen kommer t.o.m. pågående projekt att avveck-
las. Allt det där skall utredningen naturligtvis belysa,
men skadan är redan skedd.
Sverige har deltagit i EU:s forskningsprogram
med stor framgång. Det gäller speciellt teleteknikpro-
grammen. Just nu pågår det fjärde ramprogrammet,
och det femte kommer att börja om ett år. Vi modera-
ter har haft en del synpunkter på dess uppläggning.
EU:s forskningspolitiska program togs fram för att
stärka Europa i konkurrensen med USA och Japan,
men det finns anledning att ifrågasätta programmen
och att de skall fastställas av ministerrådet. I stället
tycker vi att EU kanske borde ha ett eget forsknings-
råd som höll samman EU:s forskningspolitik.
En ytterligare anledning till kritik mot EU:s
forskningspolitik är den stora byråkrati som finns runt
alla de program som nu utförs. Den tar mycket tid och
kraft från forskningen och kunde göras på ett betyd-
ligt bättre och enklare sätt. Men det kanske är lätt för
oss svenskar att säga det.
Sverige satsar mycket på forskning, och det är in-
dustrin som satsar mest. Hela 62 % av den totala
forskningssatsningen kommer från industrin. Det är
bara ett fåtal länder, med Japan och Schweiz i spet-
sen, som har en större satsning på det här området än
vad vi har. Länder som USA och Tyskland, eller för
den delen OECD i dess helhet, ligger strax efter Sve-
rige. Trots att våra satsningar är stora, det skall vi
vara överens om, finns det anledning för oss i Sverige
att känna en viss ödmjukhet. Nära 98 % av alla
forskning som sker i världen sker ju utanför Sverige
gränser. Det innebär att den lilla forskning som finns i
Sverige måste ha hög internationell standard om vi
skall märkas och kunna delta i den internationella
konkurrensen.
För att lyckas med det måste vi vara bäst, eller i
varje fall lika bra som de allra bästa, på några områ-
den. Då kan vi som likvärdig partner delta i den inter-
nationella forskningen på många andra områden. För
att kunna vara bra, måste vi också ha bra grundforsk-
ning. En bra grundforskning förlagd till universitet
och högskolor där forskare kan utbildas är därför
mycket viktig. Den utgör också basen för den tilläm-
pade forskningen genom att forskare som utbildas i
grundforskningen vid universitet och högskolor sedan
kan flytta ut i industrin och syssla med tillämpad
forskning där. Det är staten som har ansvaret för
grundforskningen. Den nedskärning som Socialdemo-
kraterna talar om på forskningssidan bryter, tycker vi,
en gammal fin trend och är oroväckande.
Årets nobelpristagare har kritiserat detta i svenska
massmedier, enligt min uppfattning med rätta. Jag
tycker att vi ödmjukt skall lyssna på deras synpunkter
och erfarenheter. De har stor erfarenhet från det här
området.
I det här sammanhanget kommer forskningsråden
in. De har drabbats av stora nedskärningar från rege-
ringens sida. Forskningsråden ger anslag till forskning
på de olika fakulteterna. Många forskare där är finan-
sierade med rådsmedel, och det är stor konkurrens om
dessa rådsmedel. Det är helt klart att de bästa forskar-
na vid fakulteterna får rådsmedel.
Man kan utan tvekan säga att den viktiga forsk-
ning som bedrivs, bedrivs av personer som har fått
anslag från forskningsråden. De forskare som enbart
har fakultetsanslag, har inte mycket tid över för egen
forskning - förutom möjligen professorerna. Mycket
tid går ju åt till undervisning, det är en viktig del i
högskolans arbete, administration och annat. Därför
är det först när man lyckas kvalificera sig för ett
forskningsrådsanslag som man har nått upp till den
verkligt högkvalitativa forskningen och därmed också
får tid över till denna.
Tyvärr är det nog så att vi i Sverige utbildar för få
tekniker och naturvetare - trots att vi ibland gör sken
av att vara mycket framgångsrika på det området.
Många länder utbildar i förhållande till befolkningen
mer än vad vi gör i Sverige. Länder som Japan och
Australien och här i Europa Irland ligger för oss. Jag
tror att det är utomordentligt viktigt att öka antalet
elever vid de tekniska och naturvetenskapliga pro-
grammen på gymnasiet. För att lyckas med det måste
vi nog börja redan nere på grundskolans mellanstadi-
um för att öka intresset för de här ämnena bland da-
gens ungdomar. Det är där intresset väcks.
Flera av de stora företagen har ju klagat på att det
saknas tillräckligt med kompetenta forskare inom de
områden där man efterfrågar detta. Jag tänker på
företag som Ericsson, Astra Pharmacia & Upjohn osv.
Dessa företag förlägger ny forskningsverksamhet
utanför Sveriges gränser. De gör det delvis av mark-
nadsskäl, men också, och det tycker jag att vi skall ta
till oss, för att vi inte har tillräckligt många kompeten-
ta forskare inom de här områdena i Sverige. Därför
placerar man forskning utomlands.
Jag nämnde inledningsvis att det är av största vikt
att Sverige har bra grundforskning av tillräcklig om-
fattning. Tyvärr skär Socialdemokraterna i anslagen
till stort men för basforskningen och forskarutbild-
ningen. Socialdemokraterna säger att lösningen på
problemet är att avkastningen på de s.k. löntagar-
fondspengarna skall täcka de nedskärningar som de-
partementet har gjort på forskningsråden, NUTEK
och Naturvårdsverket. Men så kan det inte bli till
hundra procent. För det första finns det ingen total
överensstämmelse mellan stiftelsernas ändamålspara-
grafer och just de här forskningsområdena. För det
andra kommer det, och det är det verkligt allvarliga,
att innebära en tidsförskjutning. Vi vet inte riktigt hur
lång den kommer att bli, men i värsta fall kan det röra
sig om 1-1½ år, innan stiftelserna hinner besluta om
nya forskningsanslag och få dem att något så när
överensstämma med de hål som har uppstått på de tre
nämnda områdena.
Om det nu är så att Socialdemokraterna tycker illa
om den forskningsverksamhet som bedrivs på
NUTEK eller den vid Naturvårdsverket eller den som
finansieras av forskningsråden i övrigt, då borde man
tala om det och säga: Vi tycker att den bör minskas.
Men det gör man inte. Man talar i stället om att den
totala forskningen ökar.
Herr talman! Det kommer att ta betydligt längre
tid än vad regeringen vill låta påskina att komma i
gång med att låta nya ansökningar komma in till stif-
telserna, behandla dessa, bevilja anslag, se till att folk
får anställning i de nya projekten etc. Under mellanti-
den kommer osäkerheten att kvarstå. Många forskare
kommer att hoppa av. De kommer att tycka att tillva-
ron är alltför osäker. Sverige går antagligen miste om
flera kompetenta forskare. Det är sorgligt, men det är
dess värre sant. Regeringen har skött det här området
väldigt illa.
För mig är det något av en gåta att man handskats
med den här frågan på det här sättet. Framför allt har
man alldeles bortsett från att satsningen på de här
löntagarfondsmedlen gjordes för att stimulera svensk
forskning ytterligare, alltså utöver de fasta anslagen.
Det gällde att öka den svenska forskningens interna-
tionella konkurrenskraft och hela samhällets konkur-
renskraft. Det gällde också att få en större anknytning
till näringslivet. En överföring av forskningsresultat
från universitet och högskolor till svensk industri och
svensk produktion var också en viktig anledning för
tillkomsten av forskningsstiftelserna. Allt detta, eller i
varje fall delar av det, kan nu spolieras genom att
utbildningsministern har hanterat den här frågan på ett
i mitt tycke klumpigt sätt.
Slutligen, herr talman, tror jag att man inför 1999
års forskningsproposition bör överväga att lägga fram
denna på våren och att då anta ramarna. Sedan kan
man i anslagspropositionen på höstkanten diskutera
de olika anslagsnivåerna närmare i detalj. Jag är väl
medveten om att det inte fanns möjlighet att göra så i
år på grund av det nya budgetsystemet, men jag tror
att det vore bra att ha detta i minnet inför 1999.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 1 i
betänkandet UbU3 vad avser mom. 1.

Anf. 2 ANDREAS CARLGREN (c):
Herr talman! Forskningen lägger grunden för
mycket av det som utvecklas i samhället. Den är ock-
så förutsättningen för det kunskapssökande som vi
människor måste ägna oss åt för att kunna driva sam-
hällsutvecklingen vidare. Vi vet att ett land som satsar
tillräckligt mycket på forskning också har större möj-
ligheter att nå ekonomisk utveckling och konkurrens-
kraft i förhållande till andra länder.
Om vi skall kunna ta vara på dessa möjligheter,
måste forskningens utvecklingsmöjligheter vara till-
räckligt starka. Det förutsätter i sin tur en hög grad av
frihet och oberoende för forskningen.
Risken finns i dag - när vi diskuterar forskningen i
ett land pressat av ganska stora ekonomiska bekym-
mer, som nu äntligen är på väg att lätta - att vi trots
allt blir för kortsiktigt inriktade och för ensidigt nytto-
inriktade. Ofta visar det sig att också den forskning
som man inte kunde förutse skulle ge stor avkastning
faktiskt gör det. Och ofta kommer överraskningarna
fram genom sådant som man från början inte hade
väntat sig i fråga om forskning. Därför är det så vik-
tigt att forskningen får tillräcklig bredd, att grund-
forskningen får tillräckligt stora resurser och att vi
slår vakt om forskningens frihet och oberoende.
Vi i Centerpartiet har tyckt att regeringens förslag
till riktlinjer för forskningspolitiken borde komplette-
ras med skrivningen att forskningen skall vara fri i
formuleringen av problem och valet av metoder. Det
skulle vara ett sätt att tydligt markera vilken viktig
roll forskningens frihet har.
Friheten förutsätter också en mångfald i fråga om
forskningsfinansieringen. Den debatten har vi fört
flera gånger under senare tid i denna kammare. Jag
nöjer mig med att konstatera den stora skillnad som
finns mellan Centerpartiet och Socialdemokraterna
när det gäller synen på forskningsstiftelserna. Det är
nog så att man nu, när putsen flagnar på den socialis-
tiska fasaden, håller fast vid det lilla som går. Det är
inte särskilt imponerande. Det är bara att hoppas att
det snart är ett kapitel som vi kan lämna bakom oss.
Jag tror att den stora utmaning som vi står inför är
detta med att bygga upp en tillräckligt decentraliserad
forsknings- och utbildningsstruktur. Det handlar om
att ta vara på alla möjligheter till förnyelse som finns,
om vi får utveckling på en rad olika håll i landet. Det
är spännande att se de starka forskningsmiljöer med
innovationer och kreativitet som växer fram runt om i
landet vid de nya högskolorna. Det är en viktig förut-
sättning för att Sverige inte skall tappa fart i utveck-
lingen jämfört med andra länder.
Jag tycker att det är viktigt att lägga märke till hur
utvecklingen i Sverige på ett negativt sätt har skiljt sig
från andra länders och hur vi har hamnat i bakvatten
på ett alldeles speciellt sätt genom att vi inte i till-
räckligt hög grad har utvecklat de nya högskolorna.
Under 60-talet bildades i flera europeiska länder
en rad nya universitet - Universitetet i Uleåborg i
Finland, Roskilde Universitetscenter i Danmark, Uni-
versitetet Siegen i Tyskland, University of Warwick i
Storbritannien och University of Limerick i Irland
osv. Från att ha varit mer eller mindre provinsiella
högskolor eller institut utvecklades dessa till universi-
tet med resurser för att bygga upp goda forskningsmil-
jöer och en akademisk struktur. De åtnjuter i dag stort
förtroende och har en välrenommerad forskning inom
grundutbildningen.
I Sverige lyckades vi inte åstadkomma samma ut-
veckling. Visserligen startades ett antal högskolor i
Sverige, men - med undantag av Linköping - nekades
de nya högskolorna fasta forskningsresurser. Detta har
lett till att utvecklingen i många europeiska länder
gått före utvecklingen i Sverige när det gällt att ta till
vara och att utveckla den miljö som funnits vid de nya
högskolorna.
Det är verkligen hög tid att Sverige lämnar den li-
tet inskränkta och provinsiella syn som har fått domi-
nera utvecklingen i fråga om de nya högskolorna. Det
har varit en konservativ återhållsamhet. Utvecklingen
har alltså hållits tillbaka. Nu är det i stället dags att
äntligen inrikta sig på en Europaväg med satsning på
kvalitet, fördjupning och forskning vid varje akade-
miskt lärosäte. Därför är det ett stort framsteg för
forskningen och utvecklingen av de nya högskolorna
att det äntligen blir fasta forskningsresurser till varje
akademiskt lärosäte i landet. Det är en stor framgång
för den kamp som vi i Centerpartiet under flera år har
drivit för att till sist möjliggöra detta.
Därför är det desto märkligare när man ser hur
inte minst Moderaterna, och konstigt nog också Mil-
jöpartiet, säger att man inte vill ha den här utveck-
lingen, inte vill ge de nya högskolorna de här förut-
sättningarna. Jag välkomnar verkligen att det i övrigt
är en sådan bredd här i riksdagen bakom denna sats-
ning och att även Folkpartiet och Kristdemokraterna
ansluter sig till målet om fasta forskningsresurser för
varje lärosäte. Men det är märkligt att se hur Miljö-
partiet sällar sig till Moderaternas linje och säger nej
till den här utvecklingen. Miljöpartiet säger i sin mo-
tion att det finns mycket som talar för att felet med
svensk forskning snarare är att den är för utspridd, att
den är splittrad på för små enheter. Man menar alltså
att detta skulle vara ett av själva grundproblemen med
forskningen. Det måste kännas litet konstigt för Mo-
deraterna att få det sällskapet.
Framför allt måste frågan ställas om man är full-
ständigt omedveten om vilken utveckling som varit på
andra håll i Europa, där detta tvärtom varit en så
lyckosam väg. Där har Sverige förlorat i utveckling
och tappat förmåga, just därför att vi inte har tagit
vara på de här möjligheterna. Trots det har de nya
högskolorna lyckats över förväntan. Med mindre än
3 % av de totala fakultetsanslagen har man ändå
lyckats bygga upp grunden för forskningmiljöer. Un-
der 1994/95 hade de 800 doktorander och
29 professurer, och inrättandet av en rad nya är nu på
gång till följd av möjligheten för nya högskolor att
inrätta professurer knutna till den egna högskolan.
Vad är det för logik i att en professor som flyttar
från Universitetet i Stockholm och som har rätt att
examinera doktorander i Stockholm inte skall ha den
möjligheten när han flyttar till en högskola ute i lan-
det? Varför går Moderaterna och Miljöpartiet mot en
sådan utveckling? Frågan kan också ställas till rege-
ringen om den äntligen tänker rätta till missförhållan-
det att man inte har möjlighet att examinera forskar-
utbildade vid högskolor. Det gäller bl.a. Kalmar, som
exemplet är hämtat från.
Vi i Centerpartiet anser att regeringen satsar för
litet på utvecklingen vid de nya mindre och medelsto-
ra högskolorna. Vi vill öka anslagen med ytterligare
150 miljoner kronor för 1998 och 1999. Vi tycker att
risken annars är stor att man håller tillbaka utveck-
lingen när det gäller forskningen vid en rad högsko-
lor. Högskolor som Borås, Gävle/Sandviken, Halm-
stad, Kristianstad, Skövde, Dalarna och Trollhät-
tan/Uddevalla får inte särskilt stora möjligheter med
de förslag som nu ligger. Där har Centerpartiet lagt
fram andra förslag.
Grunden för en bra forskning är en god forskar-
utbildning. Därför vill vi satsa långt större resurser på
doktorandprogram och omvandla utbildningsbidrag
till doktorandtjänster. Regeringen borde samverka
med näringslivet om finansieringen och återkomma
med förslag till riksdagen. Då skulle vi få större möj-
ligheter att utveckla forskningen genom forskarut-
bildning och doktorandtjänster.
Vi i Centerpartiet står självfallet bakom alla våra
reservationer i utskottet, men för att spara kammarens
tid yrkar jag bifall enbart till reservation 2, mom. 1.

Anf. 3 RUNE RYDÉN (m) replik:
Herr talman! Andreas Carlgren talar om Modera-
ternas syn på de små och medelstora högskolorna. Vi
moderater föreslår inte mindre anslag, vilket Andreas
Carlgren försökte framhäva i sitt inlägg.
Vi vill ha en något annorlunda fördelning av re-
surserna. Vi tycker att forskningen skall bedrivas där
den kan bedrivas på bästa sätt. Vi har ingenting emot
att man bygger ut forskning vid de mindre och me-
delstora högskolorna, men det skall ske i den takt som
de har möjlighet att svälja den forskningen. Regering-
en har nämligen - Centern har varit med om detta -
satsat mycket hårt på de mindre högskolorna, så pass
mycket att de har haft svårigheter att svälja dessa
resurser.
Det finns någonting som Andreas Carlgren kanske
också borde ha i minnet, nämligen det som kallas för
en kritisk massa. Det tar tid att bygga upp det. Jag
skulle vilja ge ett exempel.
I Danmark har man utvärderat den ekonomiska
utbildningen vid de ekonomiska fakulteterna och
handelshögskolorna. Det är bara en enda institution i
Danmark som har fått internationellt godkännande,
och det är den vid Köpenhamns universitet. Det säger
allt om den kritiska massan. Där hade man 20 forska-
re, och det finns inte förutsättningar vid många av de
mindre och medelstora högskolorna, annat än i ensta-
ka ämnen, att nå upp till sådana kritiska massor. Det
tycker jag att Andreas Carlgren skall ha i sitt minne
när han diskuterar dessa frågor. Visa litet ödmjukhet!
Man kan inte från den ena dagen till andra bygga ut
en högskola från praktiskt taget ingenting till att vara
ett fullfjädrat universitet. Detta vill Andreas Carlgren
och Centerpartiet ge intryck av i den debatt som förs.

Anf. 4 ANDREAS CARLGREN (c) replik:
Herr talman! Jag tycker att Rune Rydén försöker
undvika den centrala frågan, nämligen att man i Euro-
pa med de exempel som jag nämnde, och det finns
fler, en annan väg. Man inrättade institutioner för
högre utbildning med fasta forskningsresurser, och
man nådde stor framgång. Sverige valde inte den
vägen. Vi inrättade visserligen högskolorna, men vi
gav dem inte dessa möjligheter.
Nu säger Rune Rydén att till skillnad från i stort
sett alla andra länder som jag nämnde i mina exempel
skulle Sverige inte ens efter 20 år kunna ta de steg
som andra länder tog redan på 60-talet. Det tycker jag
är konstigt. Jag kan förstå det mot Moderaternas kon-
servativa bakgrund, men jag kan inte förstå det mot
Moderaternas forsknings- och utbildningsvänliga
linje, som de i alla fall brukar försöka visa upp.
Rune Rydén säger: Vi vill inte ha mindre anslag
men en annan fördelning.
Tala nu äntligen om vilka högskolor som skall få
lägre anslag, och vilka högskolor skall få mindre
forskning! Är det högskolan i Kristianstad? Är det
högskolan i Dalarna? Är det högskolan i Borås? Vilka
högskolor är det som skall få lägre anslag? Det är
dags att Rune Rydén och Moderaterna ger det beske-
det.

Anf. 5 RUNE RYDÉN (m) replik:
Herr talman! Andreas Carlgren tar upp ett intres-
sant perspektiv, nämligen utbyggnaden av vissa insti-
tutioner bl.a. i Europa. Man har gjort på samma sätt i
Förenta staterna. Jag är den förste att i denna försam-
ling beklaga att vi inte valde den vägen i Sverige. Vi
valde tyvärr en annan väg, att breda ut utbildningen
snabbt över praktiskt taget hela landet, och nu har vi
en högskola i varje län. Om vi i stället hade fortsatt
med den metoden att vi långsamt hade utvecklat filia-
ler med fakulteter och därefter till hela universitet och
sedan knoppat av dem ytterligare, så hade det varit en
betydligt framgångsrikare väg för att sprida forsk-
ningen över hela landet. Det är beklagligt att Social-
demokraterna och Centern valde en annan väg. Om
man hade valt den väg som Andreas Carlgren har lärt
sig ute i Europa hade förutsättningarna varit betydligt
bättre, och vi hade haft fler väl fungerande universitet
i Sverige.
Jag vill erinra om vad en rektor vid Lunds uni-
versitet sade redan i början av 60-talet. Han sade att
när ett universitet hade nått storleken av 10 000-
15 000 elever skulle man omedelbart börja bygga upp
en filial för att sedan så småningom knoppa av ett nytt
universitet till denna filial. Jag tycker att det hade
varit en betydligt rimligare väg att gå. Då hade man
haft kontroll över utvecklingen, och man hade vetat
vilken kvalitet den nya institutionen hade haft, efter-
som den hade haft en naturlig kontakt med sitt gamla
moderuniversitet. Nu får vi i stället bygdehögskolor,
om man skall vara väldigt hård, på vissa håll. Och där
finns inte förutsättningar att bygga upp forskningsin-
stitutioner på det sätt som Andreas Carlgren vill. Det
finns undantag, och de känner vi väl till. Jag vill näm-
na Karlskrona/Ronneby som ett alldeles utmärkt ex-
empel i detta fall, där man har lyckats, och det är bara
att gratulera. Det finns flera fall. Men jag tycker att
det var bra att Andreas Carlgren tog upp denna dis-
kussion, därför att utvecklingen hade kunnat gå åt ett
annat håll.

Anf. 6 ANDREAS CARLGREN (c) replik:
Herr talman! Jag tror att om Rune Rydén läser sitt
eget inlägg i efterhand kommer han att se hur motsä-
gelsefullt det var. Å ena sidan skulle vi ha fler uni-
versitet i Sverige, men å andra sidan borde de absolut
inte bildas. Och det går framför allt inte att göra det
från de små högskolor som vi redan har. Det var svårt
att hänga med i vändningarna.
Däremot missar Rune Rydén fortfarande det cent-
rala, nämligen att det var ett antal små högskolor som
utvecklades till framgångsrika universitet runt om i
Europa. Där satsade man just på decentralisering.
Sverige valde den gången inte den vägen. Vi har
kommit på efterkälken. Nu är Centerpartiet på väg att
driva igenom en annan linje med stöd av Socialdemo-
kraterna. Det tycker jag är bra, eftersom det kommer
att leda till andra förutsättningar.
Rune Rydén kallar dessa högskolor för bygdehög-
skolor. Det är väl ett uttalande som riskerar att bli
klassiskt, inte därför att det är så träffande utan därför
att det visar en aningslöshet om vad som faktiskt sker
vid dessa högskolor. Alla som har besökt dem vet att
det där sker en oerhört spännande och innovativ ut-
veckling med stor betydelse både för forskningen och
för den högre utbildningen på sikt.
Jag lägger märke till att Rune Rydén, som nu inte
har någon replik kvar i detta replikskifte, väljer att
inte ge svar på frågan om vilka högskolor som i Mo-
deraternas modell skall få anslagen nedskurna. Att
anslagen skall skäras ned, det vet vi. Men Moderater-
na vill inte svara på vilka högskolor som skall få sina
anslag nedskurna, och det är väl också ett slags svar.

Anf. 7 MARGITTA EDGREN (fp):
Herr talman! Vi har debatterat forskning ett antal
gånger i höst, och det är svårt att ha ambitionen att
inte upprepa vad jag har sagt tidigare och inte uppre-
pa vad som har skrivits i Folkpartiets motion Ub5
med namnet Liberal forskningspolitik, men jag skall
försöka.
Folkpartiet liberalerna vill inte spara på forsk-
ningsråden. De betyder mycket för forskarutbildning
och grundforskning. Vi är inte övertygade om att
stiftelsernas ändamål medger att stiftelserna direkt
kan finansiera och därmed täcka forskningsrådens
bortfall av medel för forskarutbildning och grund-
forskning. Olika besked har getts i olika sammanhang.
Kvar av höstens diskussioner om stiftelser finns en
bitter smak i munnen på många håll. Jag tycker att
frågan har skötts klumpigt och okänsligt och att man
kunde ha gjort på annat sätt om en sådan önskan hade
funnits.
Vi accepterar inte förslaget att man skall ändra
forskningsstiftelsernas förutsättningar. När forsk-
ningsstiftelserna inrättades ansåg Folkpartiet libera-
lerna att det är bra med många källor för forskare att
söka anslag ur. Det ger utrymme för annat än
main streaming. Det ger utrymme för det annorlunda,
det oväntade och det som är på tvären mellan kun-
skapsområden och som på sikt kan vara en överlev-
nadsfråga för oss som välfärdsnation. Vi har samma
uppfattning i dag.
Herr talman! Folkpartiet liberalerna delar bedöm-
ningen att tiden är mogen för egna fasta ekonomiska
resurser för de nya högskolornas forskning. Och jag
tar med kraft avstånd från Rune Rydéns benämnande
av dem som bygdehögskolor. Jag tycker att det är rent
oförskämt. Men en sak kvarstår när det gäller fördel-
ningen av dessa resurser. Jag har inte förstått fördel-
ningsnyckerna eller principen för fördelning av medel
mellan de olika högskolorna trots att departementet
var i utskottet och förklarade. Det blir mycket nya
statliga pengar till en del och nästan inga tillskott från
staten till andra. Finns det, Bengt Silfverstrand, en
kvalitetsbarometer som departementet inte vill skall
bli offentlig? Kan jag få svar på det?
Anslaget lovas dessutom växa från dagens 362
miljoner kronor till 420 miljoner kronor 1999. Men
för säkerhets skull är löftet knutet till en brasklapp att
det är beroende av att det fungerar med samordningen
med forskningsstiftelserna, vilkas ändamål ju inte
skall ändras.
Folkpartiet utgår ifrån att en klok ledning för de
nya högskolorna använder medlen till att i första hand
ge de egna lärarna forskarutbildning. I dag har i snitt
25 % av högskolelärarna en sådan utbildning, vilket
kan jämföras med 60 % vid universiteten. Den senare
är inte heller någon imponerande siffra, men den visar
ändå att det finns ett rejält behov av att prioritera
forskarutbildning.
Herr talman! Nu skall jag prata om någonting helt
annat. Jag lyssnade i måndags på docent Agnes Wold
som tillsammans med Christina Wennerås har satt
Medicinska Forskningsrådets tillsättningar av forskar-
assistenter och fördelning av forskningsmedel under
jämställdhetens lupp. De har med vetenskapliga me-
toder visat att vid bedömningen av kompetens vid
tillsättandet av forskarassistenttjänster under 1995
bedömdes följande:
Vetenskaplig produktion, varvid kvinnor bedöm-
des ha lägre kompetens även om de producerat lika
mycket vetenskap som medsökande män.
Att vara man.
Att ha personliga relationer med någon bland be-
dömarna.
Ja - det är faktiskt chockerande! Dessutom har
Wold och Wennerås visat på en metodik som bör
kunna användas av samtliga forskningsråd för att
kontrollera den egna förmågan till jämställda bedöm-
ningar. Detta borde vara en arbetsuppgift för forsk-
ningsråden själva, men också för ett genussekretariat,
om det placeras vid FRN och får befogenhet att ko-
ordinera Forskningråden. Det kan knappast ett nystar-
tat informationssekretariat i Göteborg göra.
Wolds och Wennerås uppgifter kan inte förbigås,
och jag hoppas att många lyssnar när de på löpande
band avlivar myter om hur kvinnor är på det medi-
cinska området. De bevisar att det inte råder någon
brist på kompetenta kvinnor, att kvinnor inte är mind-
re konkurrenskraftiga än män och att de inte väljer
speciellt mjuka ämnen i medicin - de finns inom
frontområdena cellbiologi, immunologi och molekulär
genetik. Vidare har kvinnor inte dåligt självförtroende
utan söker tjänster på samma sätt som männen. Kvin-
nor skaffar heller inte speciellt många barn - i alla fall
inte fler än männen skaffar. De skaffar definitivt inte
en hel bunke barn efter sin forskarutbildning, som de
avslutar vid samma ålder som män, dvs. 38 år. Som ni
hör finns det mycket att göra för den som ser med
jämställdhetens glasögon.
Herr talman! Vi i Folkpartiet Liberalerna stöder
helhjärtat regeringens förslag i propositionen i syfte
att öka jämställdheten i högskolor och forskning och
förbättra kunskapen om genus. Dock stöder vi kanske
inte alla förslag i alla delar. Som jag tidigare sade
anser Folkpartiet att ett genussekretariat hade gjort
större nytta om det placerats mer centralt.
Folkpartiet anser att de fem miljoner kronorna
skulle ha kunnat förstärkt FRN:s resurser och gett det
en möjlighet att vara en koordinator över alla forsk-
ningsråd. Det är inte meningen att forskningsråden
skall slippa ansvar för kvinnor och genusforskning,
eller att FRN skall kontrollera och diktera. Syftet med
Folkpartiets förslag är att forskningsråden skall få
stöd och vägledning av FRN, där kompetens finns,
under tiden de själva bygger upp sin kompetens.
Herr talman! Vi i Folkpartiet avslår förslagen om
riktlinjer och mål för forskningen. Vi menar att nyttan
betonas alltför mycket på bekostnad av den fria
forskningen. Det nyttobegrepp som används kan stöta
ut kvalitetsargument. Jag har sagt det förut, och jag
upprepar att begreppet nytta inte kan definieras enty-
digt och alltså kan tjäna syften som inte överens-
stämmer med demokratiska värderingar. Forskningen
skall för säkerhets skull vara fri, eftersom den kan
missbrukas. Men låt mig också för tydlighetens skull
säga: Självfallet har Folkpartiet ingenting emot att
forskning är samhällsnyttig. Det är bra om resultat
används praktiskt. Men det är också bra med fri
forskning, och det är bra att vi inte alltid vet vart den
leder oss.
Herr talman! Folkpartiet önskar en utvärdering av
ansvaret för forskningsinformation. Alla forskningsfi-
nansiärer har ett sådant ansvar, men använder det litet
olika. Folkpartiet har nu begärt en sådan utredning.
Jag tycker att riksdagen borde vara litet misstänk-
sam mot förslag om fler databaser. Den borde vara
litet bränd av Metropolitdebatten på 80-talet, som en
del kanske kommer i håg. Sverige har mer än nog av
databaser, och det är inte läge att bygga upp fler -
åtminstone inte förrän den planerade och av regering-
en föreslagna Forskningsetiska utredningen har fått
behandla frågan. Den bör alltså ingå i utredningens
direktiv.
Herr talman! Jag upprepar mitt motstånd till att
regeringen har rätten att inrätta professurer. Jag vill
att den återkallas av riksdagen. Det är ett tydligt in-
slag i målstyrningen att högskolorna själva har befo-
genheter att styra sin verksamhet via inrättande och
tillsättande av de ledande tjänsterna. Dessutom var
förutsättningen för detta att regeringen skulle använda
sin rätt mycket restriktivt. Men nu inrättas sex profes-
surer, vilket knappast kan sägas vara restriktivt, Bengt
Silfverstrand! Eller har han någon annan förklaring
till ordet restriktivt än vad jag har?
Till sist, herr talman, kan jag heller inte förstå var-
för riksdagen vill göra bort Sverige som nation så till
den milda grad i internationella sammanhang. Det
görs ju nu genom att anslaget till internationellt sam-
arbete nästan halveras. Samtidigt begär riksdagen att
en utredning skall genomföras. Det är väl ändå i fel
ordning!
Självfallet står vi i Folkpartiet bakom alla våra re-
servationer till UbU3, men jag yrkar bifall till reser-
vation 3 mom. 1, som gäller riktlinjerna, reservation 7
mom. 34 som gäller inrättande av professorstjänster
och reservation 9 mom. 24 som avslår riktlinjer för
ändring av förordnande till forskningsstiftelserna.

Anf. 8 BRITT-MARIE DANESTIG-
OLOFSSON (v):
Herr talman! Jag instämmer med Margitta Edgren
om att denna debatt kan kännas som en upprepning
eftersom riksdagen alldeles nyligen diskuterade
forskningsfrågorna och forskningsstiftelserna.
När jag satt och funderade i går på det inlägg jag
skulle göra i dag snurrade i mitt huvud begrepp som
forskningsuppgifter, att utveckla kunskap, att generera
kunskap, forskningens samhällsrelevans och samhäll-
snytta. Jag kom att tänka på att jag under den senaste
tiden mött många människor som upplevt sig vara
ganska desorienterade och vilsna i samhället i dag. Vi
lever i en tid av stora politiska omställningar. Den
politiska kartan har helt förändrats, den globala eko-
nomin är helt dominant och de ekonomiska proble-
men i Sverige har lett till att det har beslutats om
motåtgärder som faktiskt håller på att utarma den
svenska välfärdsmodellen. Den mycket höga arbets-
lösheten och det förändrade kulturella klimatet tror
jag har framkallat stor oro och stress hos många
människor. En del av det här kan också vara ideolo-
giskt skapat och kanske hör ihop med det som hände
under den förra mandatperioden, när vi alla på något
sätt fick inmatat i oss hur fruktansvärt uselt det stod
till med Sverige och därför tappade litet grand av
framtidstron.
Det slog mig att forskningen har en viktig uppgift i
att bidra till att höja kunskaperna om följderna av den
pågående strukturomvandlingen och vad den innebär
för såväl enskilda människor som för det stora kol-
lektivet i sin helhet. Vad betyder det att berövas
självkänsla och värdighet? Vilka följder får segrega-
tionen för barns och vuxnas utvecklingsmöjligheter?
Vad innebär det att så grundläggande värdesystem
som den generella välfärden nu håller på att rubbas?
Forskning kan aldrig vara riktad mot forskarvärl-
den. Den kan aldrig vara något som enbart rör fors-
karna för att öka deras självförståelse, utan måste så
långt det är möjligt kunna vara samhället och männi-
skorna till nytta. Jag tycker att forskarna har ett stort
ansvar för att hitta ut, för att hitta intressenter för sin
forskning utanför den lilla kretsen av egna kolleger.
Forskarna måste i betydligt större utsträckning delta i
det offentliga samtalet, i debatten, och vara öppna för
en dialog med samhället och verkligheten utanför
universiteten. Forskningen och dess resultat är ju
faktiskt en angelägenhet för hela folket. Det är med-
borgarna som ytterst är forskarnas uppdragsgivare och
finansiärer. Det är faktiskt en demokratisk rättighet,
tycker jag, att också få ta del av resultaten.
Därför är det bra, anser jag, att vi nu lagstadgar
om den tredje uppgiften för högskolan och att Hög-
skoleverket får i uppdrag att genomföra projekt som
syftar till att öka forskarnas engagemang i vad jag vill
kalla den folkbildande uppgiften.
Jag har en dröm, precis som alla andra förmodli-
gen också har drömmar. Min dröm när det gäller
utbildning är ett folkligt öppet universitet med modi-
fierade distansutbildningskurser, ett universitet som
just kan vara en brygga mellan forskning och fält, som
är öppet för alla och som man alltså kan få något slags
vidgat tillträde till. Det har en liten, hårt slimmad
administration men med ett arbetssätt som är mer
inspirerat av folkbildningsarbetets pedagogik och
metodik än av det traditionella akademiska sättet att
förhålla sig till undervisning. Det består av ett nätverk
av lokala studiecentrum för möten, lärande och ska-
pande.
Till en sådan försöksverksamhet har vi velat anslå
5 miljoner kronor i syfte att få i gång den. Jag är
medveten om att det i det stora hela inte är mycket
pengar, men på så sätt kan vi i alla fall få i gång tan-
kar och inspiration. Jag vet att det är väldigt många,
både inom universitetsvärlden och bland folkbild-
ningsorganisationerna, som skulle tycka att det här är
oerhört intressant och som skulle lägga ned mycket
tid, energi och kraft på att förverkliga ett sådant pro-
jekt.
När det gäller forskningspolitiken i övrigt delar vi
i många avseenden regeringens uppfattning. Men i en
viktig fråga skiljer vi oss åt. Det gäller synen på
grundforskningen och förhållandet mellan grund-
forskning och tillämpningsnära forskning. Jag har sagt
det förut och jag säger det igen: I Vänsterpartiet anser
vi att grundforskningen i nuläget är underdimensione-
rad.
Jag skulle egentligen vilja puffa för ett annat partis
idé. Det är ju inte så vanligt att man gör det från ta-
larstolen. Förra året reserverade Vänsterpartiet sig
tillsammans med Miljöpartiet till förmån för ett för-
slag om inrättande av ett grundforskningsavdrag och
om hur det eventuellt skulle kunna vara konstruerat.
Det tycker jag fortfarande är en idé som är väl värd att
prövas och som man borde ta vara på.
I propositionen betonas starkt högskolornas sam-
arbete med näringslivet. Det är säkert utvecklande för
båda parter, det tycker jag också. Men det är viktigt -
det har vi markerat - att intresset inte fokuseras enbart
på den tillämpningsnära forskningen, i så hög grad att
grundforskningen utarmas. Företagen är ju mest in-
tresserade av naturvetenskap och teknik, vilket är
naturligt. Men den humanistiska och samhällsveten-
skapliga forskningen får därför inte försummas. Det
är faktiskt inte så enkelt att urskilja vad som är nyttig
forskning för företagen. Jag tror att universiteten har
en stor uppgift att försöka visa på kopplingar mellan
olika ämnen och även mellan de olika roller som
universiteten har.
Omsorg om grundforskningen är ett av de skäl
som vi har åberopat när vi motsätter oss nedskärning-
arna av fakultetsanslagen och forskningsråden för
budgetåret 1997. Jag tänker inte ytterligare kommen-
tera det.
Jag tänker inte heller gå in på uppgörelsen med
regeringen då det gäller forskningsstiftelserna. Det
tycker jag att vi har debatterat så många gånger här i
kammaren.
Däremot vill jag uttrycka min tillfredsställelse
över den snabba handläggningen då det gäller nomi-
neringen till forskningsstiftelsernas styrelse. Jag har
uppfattat att utbildningsministern och departementet
redan har kommit i gång med det. Det är också bra att
forskningsråden och myndigheter som NUTEK, Na-
turvårdsverket och Skolverket erbjuds att bli represen-
terade i styrelserna så att forskarsamhället får infly-
tande över pengarna, vilket kan kompensera ned-
skärningarna i statsbudgeten. Det är även bra att kon-
tinuiteten i beslutsprocessen när det gäller forsk-
ningsstiftelserna nu tycks vara säkrad och att det är
bekräftat att hela styrelserna inte kommer att bytas ut,
vilket bl.a. Andreas Carlgren var mycket oroad över.
Inte ens ordförandena byts ut.
Jag hoppas nu att det här beskedet från utbild-
ningsministern har lugnat forskarvärldens oro inför
framtiden och att förtroendet mellan utbildningsminis-
tern och forskarna kan återupprättas.
Så några ord om målen för forskningspolitiken. En
entydig och samordnad forskningspolitik kräver ett
antal övergripande ställningstaganden. Vi tycker att
målen och riktlinjerna som regeringen föreslagit i
stort sett överensstämmer med Vänsterpartiets värde-
ringar, men vi vill göra en komplettering. Det gäller
möjligheten för olika grupper att delta i själva forsk-
ningsprocessen. Eftersom den ekonomiska och etnis-
ka bakgrunden är av stor betydelse vid valet av högre
utbildning påverkas också forskarsamhällets samman-
sättning.
Det här gäller också andra grupper som t.ex.
funktionshindrade. Jag tror att förförståelsen, den
egna erfarenheten av att vara funktionshindrad, gör
det lättare att ställa de rätta frågorna som forskare.
Det är viktigt att också de funktionshindrades per-
spektiv kommer fram och blir synligt inom forskning-
en. Det är en fråga om både demokrati och kvalitet.
Då det gäller forskningens kvalitet och relevans
vill jag betona att det är forskarna själva som skall
avgöra vad som är vetenskapliga rön och vad som är
god och dålig kvalitet. Men forskarna måste öppet
redovisa sina utgångspunkter, värderingar, metoder
och resultat så att de kan granskas av andra forskare
som kan bedöma kvaliteten. Det är också avgörande
att forskning som är kritisk mot etablerade metoder
och tankemönster ges tillräckligt utrymme. Vi tycker
också att ett utländskt perspektiv i högre grad bör
användas för att säkra kvaliteten.
Nu är min tid snart ute, och jag får återkomma.
Jag har chansen att göra det. Jag är anmäld på talarlis-
tan inte bara en gång till utan många gånger till.
Jag skall passa på att yrka bifall till Vänsterparti-
ets reservation i UbU3, reservation nr 4 mom. 1. Jag
vill också yrka bifall till reservation nr 8 mom. 9 som
är en gemensam reservation från Vänsterpartiet och
Folkpartiet.

Anf. 9 GUNNAR GOUDE (mp):
Herr talman! Forskningspolitiken i ett litet land
som Sverige måste utformas med stor omsorg och
hänsyn till de begränsningar vi har i ekonomin och i
tillgången på kvalificerade forskare.
Regering och riksdag måste inom ramen för de
tillgängliga resurserna - och de är alltså relativt små -
garantera såväl grundforskningens frihet som den
tillämpade forskningens inriktning mot något som
gagnar ett långsiktigt hållbart samhälle.
Rune Rydén tog i sitt anförande upp den här frå-
gan. Han gjorde en jämförelse mellan svensk forsk-
ning och internationell forskning och konstaterade att
vi procentuellt sätt ligger i nivå med t.ex. Japan eller
Tyskland. Det är naturligtvis intressant att vi ligger så
väl till. Men skillnaderna är naturligtvis enorma om
man tittar på de summor som satsas på forskning. Det
är av betydelse för planeringen av forskning i Sverige.
Vi får ha en litet annorlunda metodik.
Andreas Carlgren tog upp frågan om fördelning av
medel till små och medelstora högskolor. Det gäller
både forskningsmedel och grundutbildningsplatser.
Det är riktigt som Andreas Carlgren noterar, att vi i
Miljöpartiet har ställt oss tveksamma till det förslag
som regeringen lägger fram. Anledningen till det är
naturligtvis inte att vi tycker att man inte skall ha en
regional fördelning.
Om vi har i storleksordningen 22 högskolor i
Sverige, innebär det att våra resurser kommer att
utsättas för en ganska hård spridning. Då är det natur-
ligtvis oerhört viktigt att vi vet enligt vilka principer
medlen fördelas.
På den punkten hade Miljöpartiet invändningar.
Vi tycker att regeringen har presenterat ett väldigt
dåligt underlag för hur man fördelade forskningsmed-
len på högskolorna. Vi är inte ensamma om den åsik-
ten. Högskolorna uppvisade samma reaktion. Man
undrade: Varför fick vi så litet och de så mycket?
Vi tror att man skulle nå ett bättre resultat om man
stannade upp och noga tänkte efter vad det lönar sig
att satsa på. Vi har skisserat några principer som man
kan använda.
T.ex.: Där det finns bra forskning som man vet har
regional anknytning till exempelvis regionens nä-
ringsliv och som man vet också har en internationell
framtid - där bör man satsa ordentligt. Men där hög-
skolorna inte har kommit så långt skall man kanske ta
det litet lugnare, kanske samordna flera högskolor och
ett universitet till en kraftfull enhet. Sedan låter man
forskningen inom de små och medelstora högskolorna
inom denna enhet växa i lugn takt. Vi kommer säkert
tillbaka till detta igen.
I Sverige har vi samlat den tillämpade forskningen
och grundforskningen i samma enheter. De finns vid
universitet och högskolor och inte vid separata forsk-
ningsinstitut. Det är säkert ett bra sätt att handskas
med relativt små resurser. Det är effektivt.
Det är också viktigt att forskningsorganisationen
är flexibel, men där har vi svårigheter med de stora
universiteten. Vi brister i flexibilitet och har inte rik-
tigt bra möjligheter att anpassa vår forskningsorgani-
sation efter förändringar i omvärlden. Framstegen
inom forskningen sker snabbt, och man bör alltså
kunna ha ett relativt öppet system så att man snabbt
kan lämna det som är gammalt och inte så bra längre
och i stället satsa på det som ser ut att ha en bra fram-
tid.
Forskarutbildningen måste hålla en god standard
så att vi kan få en tillväxt av forskare. Här brister vi
också.
Låt mig kort ta upp dessa två problem.
För att öka flexibiliteten och stimulera forskarut-
bildningen decentraliserade den förra regeringen
universitetsväsendet. Universiteten blev mer själv-
ständiga. Det var en god tanke, men reformen genom-
fördes för snabbt och utan ordentlig planering. Uni-
versiteten gick ut i sin nya frihet med den gamla or-
ganisationen kvar, med rektorsämbete, fakulteter och
låsta tjänster. I stort sett är alla tjänster vid universite-
ten fortfarande livstidstjänster. Den nuvarande rege-
ringens forskningsproposition har inte tillräckligt
uppmärksammat detta problem. Det saknas förslag
om hur man skall komma ur den låsta situationen.
Naturligtvis finns det många institutioner på våra
universitet och högskolor som har en tätposition i den
internationella forskningen. Vi har bra forskning här i
landet. Men det finns också institutioner som har
stelnat och tappat i kvalitet. Att föra över medel från
sådana institutioner till dem som håller hög kvalitet
innebär ett mycket stort problem med nuvarande
fakultetsorganisation.
Det skulle behövas dynamiska organisationer med
naturliga korrigeringsinstrument inbyggda. Ett steg i
rätt riktning vore att ersätta nuvarande tjänstesystem
med ett system där vi har många fler olika typer av
tjänster och där tjänsterna har visstidsförordnande.
Man bör också utnyttja möjligheten att låta oberoende
utländsk expertis göra utvärderingar av institutioner
och regelmässigt ha internationella experter som sak-
kunniggranskare av forskninganslag. Detta är exempel
för förslag som Miljöpartiet har avgett i ärendet.
Vi föreslår också att Högskoleverket får i uppdrag
att tillsammans med universitet och högskolor arbeta
fram nya organisationsformer för högskolorna. Det är
naturligtvis ingenting som regeringen kan åta sig att
göra.
Forskarutbildningen sker huvudsakligen inom
grundforskningens domäner. Det är grundforskare
som svarar för utbildning av de nya forskarna. En väl
utvecklad grundforskning utgör också basen för en
tillämpad forskning av hög kvalitet. Utan grund-
forskning är den tillämpade forskningen tillspillogi-
ven. Det är därför viktigt att det råder balans mellan
grundforskning och forskarutbildning å ena sidan och
tillämpad forskning å andra sidan.
Sedan gammalt har den tillämpade forskningen i
Sverige varit förhållandevis stor. Genom tillkomsten
av löntagarfondsstiftelserna och medlemskapet i EU
har denna obalans blivit ännu större. Vi använder
totalt ungefär 50 miljarder till forskning, och av dessa
går kanske 45 miljarder till tillämpad forskning, hälf-
ten inom näringslivet.
I det läget har regeringen föreslagit nedskärningar
inom just grundforskningen. De är inte stora, men det
hade naturligtvis behövts kraftiga tillskott. Nedskär-
ningarna drabbar ganska hårt, därför att det rör sig om
ett redan ansträngt område.
Carl Tham brukar hävda att det är nödvändigt att
också forskningen tar sin del av bördan när ekonomin
kräver nedskärningar på alla områden, och det kan ju
låta riktigt. Miljöpartiet har ett annat förslag för att
lösa detta. Vi vill att balansen skall återställas mellan
grundforskning och forskarutbildning å ena sidan och
den tillämpade forskningen å andra sidan.
Vi förslår inrättandet av ett grundforskningsav-
drag. Detta förslag har vi ställt tre gånger tidigare i
riksdagen. Avdraget görs vid källan på alla medel för
tillämpad forskning och som sedan direkt överförs
som förstärkning av grundforskning och forskarut-
bildning.
Totalt används ca 20-25 miljarder kronor årligen
till forskning, om man bortser från näringslivets
forskningssatsningar. Låt oss som ett exempel tänka
oss ett grundforskningavdrag om 5 %. Det skulle ge
ca 1 miljard kronor. Om den fördelades så att hälften
gick till forskningsråden och hälften till fakultetsan-
slag, skulle det innebära 30 % ökning av de medel
som forskningsråden har att dela ut i forskningsan-
slag.
Det skulle också betyda mer än 10 % förstärkning
av fakultetsanslagen till forskning och forskarutbild-
ning. Om förstärkningen till fakulteterna skulle an-
vändas enbart till doktorandjänster skulle det innbära
att man kan inrätta 2 500 nya doktorandtjänster. Hela
behovet av nya doktorandtjänster uppfylls alltså ge-
nom den här åtgärden.
Grundforskningsavdraget skulle alltså lösa pro-
blemet för grundforskningen och forskarutbildningen
utan att statsbudgeten belastades med en enda krona.
Priset är en rimlig rationalisering av tillämpad forsk-
ning om 5 %. Den tillämpade forskningen får med
råge igen det hela, eftersom man inom en snar framtid
får tillgång till kompetenta forskare.
En annan viktig fråga som jag skulle vilja ta upp
är hur regering och riksdag styr den tillämpade
forskningen mot för samhället viktiga områden. Det
gäller ju hela tiden att ta initiativ och se till att den
tillämpade forskningen får en inriktning som gagnar
samhället. I årets budget har miljöforskningen tyvärr
inte fått de satsningar som man kunde tro när man
läser den avgivna regeringsdeklarationen.
I nedskärningstider finns det dessutom en dynamik
i hela det statliga verksamhetsområdet. När man talar
om forskningspolitik är det viktigt att man också tittar
på de andra sektorerna och på vad nedskärningarna
där får för effekter.
Låt oss som exempel titta på nedskärningarna in-
om försvaret. Försvaret har en omfattande forskning,
bl.a. inom FOA, Försvarets forskningsanstalt. Där har
man olika avdelningar som är framstående inom om-
råden som rör sensorteknik, riskanalys, man-maskin-
system, energisystem osv.
I Miljöpartiet har vi föreslagit att man skall ta till
vara den här komptensen. När nedskärningar sker
inom försvaret löper också FOA risk för nedskärning-
ar.
En avdelning har redan stängts, och andra löper
risken att så småningom minskas eller stängas. I stäl-
let skall verksamheten ställas om till civil verksamhet.
Vi har bl.a. föreslagit ett projekt som jag kan
nämna. Det gäller inrättande av ett centrum för miljö-
teknik. Det skulle ske i samarbete mellan universitet,
lantbruksuniversitet, Statens naturvårdsverk och FOA
å ena sidan och näringslivet å den andra. Det skulle ha
en inriktning mot att ta fram miljöteknik och att ut-
veckla produkter som är miljöanpassade. Det skulle
gagna svenskt miljöarbete och svensk industri som
skulle få en förstärkning genom att miljöanpassade
produkter innebär en ökad konkurrenskraft på den
framtida världsmarknaden.
Till slut vill jag säga några ord om den nya tidens
krav på forskarutbildningar. Det duger inte längre att
bara utbilda specialister. De problem som människan
står inför i dag har en annan dignitet än för bara några
decennier sedan. En globalisering av problematiken
har skett på ett sätt som vi inte anade för 20 år sedan.
Det krävs förståelse för hur de stora ekologiska sys-
temen fungerar och vi måste ha en global solidaritet.
Därför måste det i varje forskarutbildning ingå mo-
ment av kunskap om ekologiska system, internationel-
la perspektiv och gränserna för den mänskliga kun-
skapen.
Kunskapsteori är inte längre en lyx utan en nöd-
vändighet för att människor som arbetar med t.ex.
tekniska tillämpningar i stor skala skall förstå be-
gränsningarna i människans kunnande och handlande.
Förstår vi att det som vi vet i dag inte är morgonda-
gens sanning är vi i ett bättre läge. Vi måste också
förstå att de vetenskapliga teorier som vi har i dag,
och vars prediktion vi litar på, i morgon kommer att
bedömas som felaktiga eller ofullständiga. Utan den
kunskapen kommer inte våra forskare att kunna delta i
utvecklingen mot ett långsiktigt hållbart samhälle.
Miljöpartiet har föreslagit en förändring av fors-
karutbildningen så att ämnen som biologi och filosofi
när det gäller kunskapsteori skall finnas med i alla
sådana utbildningar.
Herr talman! Jag slutar här och yrkar bifall till re-
servation 5 mom. 15, 19, 23 och 29.

Anf. 10 TUVE SKÅNBERG (kd):
Herr talman! Det är glädjande att utbildningsmi-
nister Carl Tham är i riksdagen och har följt debatten
ända sedan dess begynnelse. Det är en artighet som vi
i oppositionen i utbildningsutskottet uppskattar.
Om jag är rätt underrättad var Carl Tham med i
går och firade nobelpristagarna vid den stora nobel-
middagen. Några av samtidens mest framstående
forskare belönades för sin banbrytande grundforsk-
ning. I helgen fick dessa pristagare kommentera den
svenska regeringens forskningspolitik, och kritiken
var hård.
Det som upprörde pristagarna mest var att medel
överfördes från grundforskningen till den mer riktade
forskningen. Kemipristagaren Harry Kroto från brit-
tiska University of Sussex sade: "Hade den politiken
varit rådande hade vi inte upptäckt vare sig lasern
eller vår egen arvsmassa."
Han tog upp Storbritannien som exempel. Där har
regeringen i flera år skurit ned grundforskningen. Han
sade: "Resultatet är att vetenskapen som vi känner
den idag hotas av utplåning."
Kemipristagaren Richard Smalley från Rice Uni-
versity i Houston, USA, hävdade att grundforskning-
en i längden är lönsam för samhället. Det visar alla
studier. Ändå är det en trend i västvärlden att spara på
grundforskningen.
Fysikpristagaren Douglas Osheroff från Stanford
University i USA gav följande varnande ord: "De
asiatiska länderna satsar nu enorma summor på grund-
forskning. Troligen sitter det koreaner och kineser på
nobelpristagarstolarna om 20 år, medan amerikaner
och européer tvingas börja om från början."
Som jag nämnde i forskningsdebatten den 22 no-
vember varnar vetenskapligt sakkunniga för att Sveri-
ge genom Carl Thams nedskärningar på grundforsk-
ningen riskerar att mista den vetenskapliga kompeten-
sen att ens kunna utse nobelpristagare.
Tillsammans med Folkpartiet och Moderaterna
har vi i reservation 10 påtalat att regeringen har hante-
rat frågan om Sveriges deltagande i storskaligt inter-
nationellt forskningssamarbete mycket illa. Att sam-
tidigt med förslag till riksdagen om neddragningar av
dessa forskningsanslag avisera en utredning om Sve-
riges fortsatta deltagande i detta internationella
forskningssamarbete är obegripligt både för svenska
forskare och för våra internationella forskningspart-
ner. Vi menar att regeringen måste ge besked såväl till
de berörda forskarna som till de internationella
forskningsorganisationerna att Sverige inte drar sig ur
forskningssamarbetet.
I de allmänna riktlinjer som regeringen vill skall
gälla för forskningspolitiken anges bl.a. att forskning-
ens inriktning skall svara mot behoven i samhället, att
forskningen skall komma till nytta och att högskolans
samverkan med det omgivande samhället skall öka.
Dessa riktlinjer - tillsammans med nedskärningen på
grundforskningen, t.ex. med en femtedel på den bio-
medicinska forskningen - är en form att politisk styr-
ning och forskningssocialism som allvarligt riskerar
att beröva Sverige möjligheterna att följa västvärldens
forskningsframsteg och än mindre vara ledande inom
forskningen.
Regeringen har inte förstått att det är just genom
att grundforskningen får resurser och slipper politiska
pekpinnar som den blir till nytta om den är fri och
förutsättningslös. Det gamla sovjetsamhället illustre-
rar ju på ett avskräckande sätt vad som händer om
man försöker kommendera fram samhällsnyttig kun-
skap. Inga femårsplaner i världen eller påbud från
högsta sovjet kan ersätta den fria grundforskningen.
Högskolans samverkan med det omgivande samhället
skall förvisso öka, men hur kan det komma sig att
vikten av samverkan högskolorna emellan inte berörs
med ett enda ord?
Regeringens ambition att med några få ord fånga
forskningens mål och inriktning är enligt min mening
dömd att misslyckas. Rent principiellt menar vi att det
inte är fel att ha riktlinjer för mål och inriktning. Där-
för har vi valt att inte markera vårt avståndstagande i
en reservation, men vi vill här i debatten understryka
att vi är skeptiska till regeringens förmåga att förstå
forskningens villkor. Vidare vill vi markera vårt av-
ståndstagande från det överdrivna nyttotänkandet i
grundforskningen. Forskningen skall självfallet bli till
nytta, men det blir den just genom att vara fri.
Vidare tycker vi naturligtvis, tillsammans med alla
andra i riksdagen och i forskarsamhället, att den tek-
niska forskningen är dyrbar och självklar. Men vi vill
också mer än regeringen betona vikten av forskning
inom humaniora.
I sin proposition säger regeringen att anslagen till
humaniora, inklusive kultur och medieområdet, under
den senaste tioårsperioden har ökat med 68 %. Det
måste dock ses mot bakgrund av att humaniora har
och har haft en mycket blygsam tilldelning med ett
utgångsläge på mindre än 500 miljoner kronor
1986/87. Sedan 1994 har anslagen till humaniora
sjunkit. Regeringen betonar att antalet forskarutbilda-
de under 65 år i Sverige har ökat från ca 10 000 år
1970 till nära 25 000 år 1990. Denna ökning har dock
inte kommit humaniora till del. Regeringen räknar
inte ens i kalkylen för antalet forskarutbildade i be-
folkningen från 1990 fram till år 2010 med någon
som helst tillväxt av antalet forskarutbildade i huma-
niora. Regeringen vill frysa nivån till 3 000-4 000
forskarutbildade inom humaniora av 50 000 forskar-
utbildade totalt.
Vi kristdemokrater anser att humaniora bör priori-
teras eftersom detta område ger oss viktiga ickemate-
riella värden som självförståelse, historiskt perspektiv
och psykologisk, teologisk och filosofisk reflexion. I
ett allt mer teknologiskt samhälle behöver vi fler, inte
färre, vetenskapligt skolade humanister.
Det nya modeordet för året är genusforskning. Vi
kristdemokrater vill framhålla ett verklighetsnära och
praktiskt sätt att befrämja jämställdhet mellan könen
före luftiga tankebyggnader. Mannen är t.ex. ofta
norm i medicinsk forskning. Vi vill betona vikten av
en medicinsk forskning som utgår från kvinnornas
fysiologi och därigenom direkt och på ett nära sätt
kan lösa kvinnors hälsoproblem.
Det är av största vikt att forskningens landvin-
ningar kommer en bredare allmänhet till godo. Det
kan nås på många sätt. Under min tid i forsknings-
rådsnämnden fick jag god inblick i Källaseriens ut-
givning. I samma anda vill vi kristdemokrater att det
skall införas en ordning med obligatoriska populärve-
tenskapliga sammanfattningar till doktorsavhandling-
ar, som t.ex. skall finnas tillgängliga i databaser och i
särtryck i bibliotek och bokhandlare. Detta kan inte
enskilda högskolor och universitet själva besluta om
så att det får ett landsomfattande genomslag, men
regering och riksdag kan. Det menar vi också skall
göras.
Som vi tidigare nämnt i motion och tidigare anfö-
randen välkomnar vi regeringens förslag om en par-
lamentarisk utredning som skall belysa forsknings-
etiska problem. Det är en direkt uppfyllelse av vad vi
motionerade om 1993. Vi menar att det är viktigt att
de etiska överväganden som regeringen skall göra är
förankrade i den kristna etiken och västerländska
humanismen, på så sätt som riksdagen redan besluta-
de 1994 när det gällde riktlinjerna för skolans läro-
plan.
Med tanke på det stora engagemang för samhäll-
sinsatser som finns inom ideell verksamhet och de
förväntningar som finns på att denna verksamhet skall
kunna bidra till lösningar på växande sociala, eko-
nomiska och demokratiska problem anser vi kristde-
mokrater att forskningen inom detta område bör pri-
oriteras. Likaså borde riksdagen ha uttalat sig för
statens ansvar för den grundläggande idrottsforsk-
ningen.
När det gäller forskningsstiftelserna har vi krist-
demokrater med kraft deklarerat att vi tar avstånd från
Carl Thams korståg mot de fria forskningsstiftelserna.
Vi har yrkat avslag på förslaget att regeringen skulle
kunna avsätta styrelseledamöterna och ersätta med
egna.
Den inställningen hyser vi ännu ivrigt, men vi
tvingas konstatera att Socialdemokraterna fått stöd av
Vänsterpartiet och genomför sitt förslag. I detta läge
vill vi rädda så mycket som möjligt från Carl Thams
forskningssocialism och yrkar därför på att den änd-
ring av stiftelselagen som gav regeringen befogenhet
att ändra stiftelseförordnandena skall nyttjas så, att
inte regeringen utser styrelseledamöterna utan att en
ordning utarbetas så att styrelserna förnyas genom en
elektorsförsamling av forskare. Även den politiska
klåfingrigheten att regeringen skall utse professorer
ställer vi oss tveksamma till. Detta bör vara universi-
teten och högskolorna förbehållet.
I mitt anförande om forskningspolitik vill jag nå-
got beröra det som faller under detta område i utbild-
ningsutskottets betänkande UbU1 som skall debatte-
ras senare i dag och som min kollega Inger Davidson
kommer att kommentera.
Vi kristdemokrater välkomnar fasta forskningsre-
surser för de mindre och medelstora högskolorna.
Men när det handlar om principer för fördelningen av
forskningsresurser mellan mindre och medelstora
högskolor är det mycket oklart på vilka grunder rege-
ringen fördelat forskningsresurserna. Vissa högskolor
får stora belopp, andra får inget eller litet tillskott.
Särskilt anmärkningsvärt är just att Högskolan Dalar-
na inte fått någon förstärkning av resurserna fram till
1999. Det beslutsunderlag som regeringen presente-
rade är för svagt, närmast obefintligt. Regeringen bör
återkomma med bättre underlag.
Ett annat problem som vi tar upp i UbU1 är lärar-
bristen vid universitet och högskolor som regeringen
inte verkar ta på allvar. Åren 1986 till 1995 växte
antalet helårsstudenter med 72 %. Under denna tid
växte antalet lärare med enbart 26 %. Alltför många
av lärarna är dessutom inte disputerade. Både ett ökat
antal lärare och deras pedagogiska och vetenskapliga
meritering bör prioriteras.
Herr talman! Jag yrkar bifall till Kristdemokrater-
nas reservationer 6 och 10 i UbU3.

Anf. 11 BENGT SILFVERSTRAND (s):
Herr talman! "Femtio år av forskarglädje" är ru-
briken på den skrift som Naturvetenskapliga forsk-
ningsrådet nyligen givit ut för att högtidlighålla att det
gått 50 år sedan rådet inrättades 1946. Rubriken syftar
naturligtvis i första hand på de enskilda forskarnas
arbete och arbetstillfredsställelse. Men jag tycker att
den också borde kunna ses i ett mera övergripande
perspektiv.
Svensk forskning befinner sig i den absoluta
frontlinjen. På tio år har de statliga forskningsansla-
gen inom teknikområdet ökat med 18 %, inom medi-
cin med 12 % och inom naturvetenskap med 33 %.
Det är definitivt inte bara kvantiteten som bör impo-
nera. Svensk forskning håller också en erkänt mycket
hög standard i internationellt perspektiv. Det visar en
rad utvärderingar som t.ex. forskningsråd och andra
gör av forskning inom olika områden. Det framgår
också av de erkännanden som många svenska forskare
får av det internationella forskarsamfundet. Och sist
men inte minst tar det sig uttryck i de forskningsresul-
tat som framgångsrikt kan utnyttjas av våra företag
och samhällslivet i övrigt.
Talet om att det skulle vila en kall hand över
svensk forskning är sanslöst. Sverige har aldrig haft så
många forskare som nu, inte heller så många forskar-
studerande under utbildning för framtida verksamhet
inom forskning.
I den av Moderaterna ledda jämmerdalsdebatten
om svensk forskning har det påståtts att Sverige skulle
ha drabbats av forskarflykt. Också detta påstående
vilar på lösan sand. Det finns förvisso ingen heltäck-
ande statistik över forskarnas internationella rörelse-
mönster. Att sådan statistik saknas ligger närmast i
sakens natur. Att röra sig internationellt är så vanligt
och naturligt för forskarna att det inte finns någon
egentlig anledning att särredovisa detta. Men det finns
ändå vissa uppgifter som kan belysa situationen. Des-
sa uppgifter visar att tendensen faktiskt är att Sverige
tar emot fler forskare än som lämnar landet.
Högskoleverkets statistik över internationellt utby-
te bland doktorander visar att det läsåret 1994/95 var
mer än dubbelt så många utländska doktorander som
kom hit som det var svenska doktorander som reste
ut. Uppgifter från Statistiska centralbyrån för läsåret
1994/95 visar också att betydligt fler personer med
forskarutbildning flyttar till Sverige än som flyttar
härifrån.
Under treårsperioden kommer svensk forskning att
tillföras väsentliga resurser. Det är en kraftig ökning
av forskningsanslagen för 1997. Det har det också
varit för 1996. Kraftfulla insatser görs bl.a. på infor-
mationstekniken. Det gäller bl.a. SUNET, det svenska
universitets- och högskoleväsendets gemensamma
datanät, och biblioteksdatabassystemet LIBRIS. För
ett mycket viktigt tillskott svarar forskningsstiftelser-
na med sina 25 miljarder i kapital. Reservanternas och
andra klagandes tal om dränering av grundforskning-
en och att stiftelsernas resurser inte kan användas för
grundforskningsändamål bygger i bästa fall på en
missuppfattning och i värsta fall på ren illvilja. Sålun-
da framgår t.ex. av stadgarna för den största stiftelsen
- Stiftelsen för strategisk forskning - att dess insatser
"kan avse såväl ren grundforskning som tillämpad
forskning, samt inte minst områdena däremellan".
Skiljelinjen mellan grundforskning och tillämpad
forskning är ibland diffus. Det visar bl.a. det upp-
märksammade inlägget från 599 biomedicinska fors-
kare. Som praktexempel på svensk grundforskning
nämner de framtagandet av magmedicinen Losec. I
själva verket är detta läkemedel och många andra ett
typiskt exempel på målinriktad industriforskning.
Torsdagen den 28 november fattade riksdagen
beslut om att demokratisera forskningsstiftelserna. De
demokratiskt valda organ som förser forskarsamhäl-
let, inklusive stiftelserna, med ekonomiska resurser
får nu också inflytande över resursernas användning.
Härigenom möjliggörs en samordning av de totala
forskningsresurserna till gagn för såväl forskarsamhäl-
let som samhället i stort. Regeringen har också hand-
lat snabbt när det gäller de nya styrelsernas samman-
sättning. Samtliga ordföranden har redan utsetts.
Det här innebär att man kommer i gång med verk-
samheten och möjligheterna till samordning mycket
snabbt. Det glapp som många har talat om behöver
inte bli särskilt stort, om ens något.
Forskningspropositionen ger med hjälp av mate-
rial från OECD ett internationellt perspektiv på
svensk forskning som är intressant. De samlade utgif-
terna för forskning och utvecklingsarbete inom
OECD-området har minskat under första halvan av
90-talet, från i genomsnitt 2,4 % av bruttonational-
produkten till 2,2 %. I de flesta länder beror detta på
minskade offentliga anslag, medan näringslivet bättre
har kunnat bibehålla eller i vissa fall öka sina insatser.
I Sverige är BNP-andelen till forskning och utveck-
lingsarbete 3,4 %.
Det finns en rätt stor uppslutning kring den svens-
ka modellen i forskningspolitiken. Den går ut på att
övergripande forskningspolitiska beslut skall fattas av
statsmakterna, medan organ med sakkunskap inom
berörda områden beslutar om närmare medelsfördel-
ning och verksamhet.
Forskningen vid de mindre och medelstora hög-
skolorna får egna forskningsresurser. Här har den
socialdemokratiska regeringen tagit kraftfulla initia-
tiv, och det är positivt att Centerpartiet sluter upp
kring den linjen.
Moderaterna motsätter sig denna satsning och
hävdar att ett litet land som Sverige inte kan splittra
sina forskningsresurser. Förvånansvärt nog är Miljö-
partiet också med på den vagnen. Kreativa forsk-
ningsmiljöer kan enligt Moderaterna bara skapas vid
de stora universiteten. Detta är en kunskapssyn som
tillhör det förflutna. I själva verket har universitetens
kunskapsmonopol redan brutits. Det sker bl.a. genom
utvecklingen av informationstekniken.
Kreativitet tycks för denna nattståndna kunskaps-
syns proselyter vara detsamma som kvantitet. De
hänvisar till att forskningen måste bedrivas i miljöer
som har "kritisk massa". Med kritisk massa menas att
forskningsmiljöerna måste vara "stora" -
definitionsmässigt tydligen så stora att de inte kan
uppnås vid de mindre och medelstora högskolorna.
Här tror jag att moderater m.fl. akademiska belackare
fallit offer för en optisk villa.
Jag är själv ledamot i styrelsen för Lunds universi-
tet - störst i Sverige och kanske i Norden. Här finns
naturligtvis några - men inte särskilt många - institu-
tioner med stora laboratorier och mycket personal.
Men de flesta institutionerna är relativt små. Många
har bara något eller några tiotal anställda. Än mindre
är naturligtvis de egentliga forskningsmiljöerna, dvs.
forskargrupperna.
Det är med andra ord direkt felaktigt att dra slut-
satsen, att bara därför att universitetet som sådant är
stort mätt i ekonomisk omslutning och personal skulle
forskningsmiljöerna därmed också vara stora. Så är
inte fallet. Och detta förhållande har definitivt inte
hindrat forskarna vid Lunds universitet att stå sig
mycket väl i det internationella forskarsamhället.
Vid de mindre och medelstora högskolorna kan
byggas upp många forskningsmiljöer, som har haft
och kommer att visa sig ha "kritisk massa" i den av-
görande bemärkelsen att där kommer att bedrivas
kvalitativt högtstående forskning. Eller vill Modera-
terna och andra påstå att det inte bedrivs bra forsk-
ning i t.ex. Växjö, vid Mitthögskolan eller i Halmstad
och Karlskrona/Ronneby?
Talet om bygdehögskolor, Rune Rydén, kommer
att innebära att Moderaterna för alltid har ett ka-
insmärke i pannan för sitt nedsättande omdöme om
högskolor som betyder mycket för den totala utveck-
lingen på forskningsområdet och för den regionala
utvecklingen. Det var nog ett bottenrekord i de ut-
bildnings- och forskningspolitiska debatterna, i alla
fall på mycket lång tid.
Självfallet kommer de mindre högskolorna inte att
uppnå den bredd som Lund och Uppsala har. De
kommer inte att ha lika många institutioner och lika
många forskargrupper. De kommer naturligtvis att
koncentrera sig på de områden där de har personella
eller andra förutsättningar att bedriva en bra verksam-
het.
Jag vill gärna också uppmärksamma en annan
punkt bland de allmänna riktlinjerna, och det gäller
forskningsetiken, som kommer att ges ökad uppmärk-
samhet. Forskningsetik är och måste vara ett vittom-
fattande begrepp. Det går långt utöver frågorna om
anständig behandling av dem som deltar i experiment
av olika slag. Det innefattar så skenbart självklara
men ytterst väsentliga saker som vanlig, enkel heder-
lighet; att inte fuska med resultaten, att undvika vän-
skapskorruption - en företeelse som tyvärr inte är helt
ovanlig inom den vetenskapliga världen - , att inte
konstruera problem som inte finns eller att inte utlova
lösningar som inte går att uppnå. Det gäller uppriktig-
het i fråga om vem som gjort vad och vem som skall
ha äran för en forskningsinsats, eller för den delen
också kritiken för den. Och det gäller mycket mer.
Ytterst gäller det förtroendet för forskarna och forsk-
ningen.
Även om det inte finns anledning att generalisera,
är det som inträffat inom Medicinska forskningsrådet
och inom den medicinska fakulteten i Lund, det s.k.
Öhmanfallet, allvarligt nog. Här utdelades under en
lång följd av år forskningsmedel till icke-existerande
projekt, och det var först då det gavs offentlighet åt
missbruket - det finns allmänföreträdare, representan-
ter som företräder skattebetalarna och dem som förser
forskarsamhället med resurser - som forskarsamhället
självt tog itu med problemen.
Forskningens frihet och oberoende är begrepp som
Moderaterna gärna vill sätta i motsatsställning till vad
man kallar socialdemokratiskt planeringstänkande.
Att frihet i tal eller skrift inte gäller oinskränkt in-
om den vetenskapliga världen visar de nyligen timade
händelserna inom Vetenskapsakademien. Det är all-
varligt när en vetenskaplig institution, som skall vara
oberoende och självständig, mera värnar om ett stor-
företags kommersiella intressen än om yttrandefrihe-
ten.
Till utskottets betänkande har fogats 11 reserva-
tioner. Jag skall bara mycket kort kommentera de
reservationer där målen för forskningen och allmänna
riktlinjer för forskningspolitiken tas upp.
Det finns, som sagt var, en stor enighet om de
grundläggande målen för svensk forskningspolitik.
Det är bara Moderaterna som riktigt markerat visar
revir på det här området. "Traditionellt socialdemo-
kratiskt planeringstänkande", säger man bl.a. Hur
rimmar detta tal med vår målmedvetna satsning på
mindre och medelstora högskolor? Denna decentrali-
sering tycker Moderaterna också illa om.
Vad gäller planering och storskaligt tänkande i
moderat tappning, kan det vara intressant att citera
vad tre forskare vid Göteborgs universitet skriver i
gårdagens Svenska Dagbladet: Strategiska forsk-
ningsstiftelsen "bygger på Unckels fundamentala
missuppfattning att 'lyskraft' och 'excellens' i forsk-
ning kan planeras fram genom megaanslag och cent-
ralt planerade nätverk. Råden" - dvs, forskningsråden
- "bygger i stället på principen om fri konkurrens
mellan forskningsgrupper där faktiska framgångar
successivt leder till ökade resurser."
Moderaternas motion är full av sådana omdömen
som monolitiskt, genompolitiserat och drakoniska
nedskärningar. Nu har vi också till dessa överdrifter
fått talet om bygdehögskolor. Moderaterna är inte
trovärdiga när det gäller forskningspolitiken. Det är
därför de måste ta till i överkant för att bli hörda i
debatten.
Herr talman! Till alla dem som har menat att do-
medagen närmar sig vill jag säga att historien defini-
tivt inte tar slut här. Det kommer många nya år av
forskarglädje. Det är också innebörden i de beslut om
den forskningspolitiska propositionen och den framti-
da forskningspolitiken som vi skall ta i dag.
Jag ber avslutningsvis att få yrka avslag på samtli-
ga reservationer och bifall till utskottets hemställan på
samtliga punkter.

Anf. 12 RUNE RYDÉN (m) replik:
Herr talman! Svensk forskning befinner sig i
frontlinjen, säger Bengt Silfverstrand. Jag har också i
mitt anförande sagt att den gör det. Men det som nu
sker är att man gör rejäla nedskärningar på vissa be-
gränsade områden; jag nämnde NUTEK, Naturvårds-
verket, osv. och de internationella programmen.
Bengt Silfverstrand har inte med ett enda ord försökt
bemöta detta eller ange hur man skall lösa problemen
med detta på ett tillfredsställande sätt.
Bengt Silfverstrand berörde också forskarflykten
och sade att det var svårt att ha en klar uppfattning.
Jag delar uppfattningen att det är svårt att veta exakt,
men vad vi kan säga är att flera forskare flyr Sverige
och att det är utomordentligt svårt att rekrytera fors-
kare hit på grund av skatterna och lönerna.
Inte heller när det gäller stiftelserna berörde Bengt
Silfverstrand med ett enda ord hur den tidsfördröjning
som flera av oss som har talat här i dag har tagit upp
skall klaras på ett rimligt sätt.
Det Bengt Silfverstrand sade om den medicinska
forskningen skulle jag också vilja höra honom säga
till de forskare som nu har varslats på flera olika me-
dicinska fakulteter.
En annan sak, Bengt Silfverstrand: Försök inte att
ställa forskningen vid de olika institutionerna mot
varandra. Försök inte att ställa de mindre och medel-
stora högskolorna mot de stora! Något sådant finns
det inte grund för. Kreativa miljöer kan skapas över-
allt, och god forskning kan också göras överallt. Men
vi måste komma ihåg att kompetensen skall finnas
först - den är väldigt viktig i de här sammanhangen.
När det sedan gäller Vetenskapsakademien vill jag
säga att vi ännu inte vet vad som har hänt där. Jag
tycker att Bengt Silfverstrand skall ta reda på det och
inte döma utifrån tidningsuppgifter och liknande.
När det gäller de tre forskarna vid Göteborgs uni-
versitet vill jag säga att det är intressant att det är hela
tre stycken. Vi kan säkert räkna Bengt Silfverstrand
till det gänget också. Men hur hade det varit om
Bengt Silfverstrand hade citerat några av de hundra-
tals forskare som har yttrat sig på motsatt sätt i det här
ärendet? Det hade varit intressant!

Anf. 13 BENGT SILFVERSTRAND (s) re-
plik:
Herr talman! Rejäla nedskärningar på begränsade
områden, talade Rune Rydén om. Det är en viss nyan-
sering, men bara en viss.
Låt oss som exempel ta ett begränsat område. Låt
oss ta biomedicin, som "drabbas" av en nedskärning
på 52 miljoner kronor på det medicinska området.
Strategiska forskningsstiftelsen satsar samtidigt 120
miljoner kronor för 1997. Det är en ökning med 70
miljoner kronor. Jag tror faktiskt att också Modera-
terna förmår räkna ut att det blir en ökning på det
området.
Totalt sett innebär detta en kraftig och stigande
ökning av resurserna för svensk forskning under de
närmaste åren. Det är inte något som helst tvivel om
den saken. Det finns utomordentligt goda möjligheter
att kompensera det begränsade bortfallet för fakulte-
terna i rådens anslag med anslag från de stora forsk-
ningsstiftelserna, inte minst Strategiska forskningsstif-
telsen, som har möjlighet att satsa också på grund-
forskning. Forskarutbildningen är ett starkt inslag i
den verksamhet som Strategiska forskningsstiftelsen
bedriver.
Rune Rydén har återigen fel när han säger att
skatter och annat hindrar utländska forskare att kom-
ma hit. En stor undersökning vid Uppsala universitet
för tre fyra månader sedan - möjligen var det ett halv-
år sedan - visade att det förhöll sig precis tvärtom, att
utländska forskare gärna kommer till Sverige, och de
var förvånade över att skatterna inte var högre med
tanke på vad propagandister, bl.a. från Moderaterna,
hade skrivit i svensk press.

Anf. 14 RUNE RYDÉN (m) replik:
Herr talman! Det framgår tydligt av Bengt Sil-
fverstrands anförande att Socialdemokraterna vill
styra och ställa i samhället på sitt alldeles speciella
sätt. Man tror att man därmed har lösningen på alla
problem. Bengt Silfverstrand säger talfört att stiftel-
serna skall täcka de olika nedskärningarna och mer
därtill. Så är inte fallet, Bengt Silfverstrand! Allt det
som har skrivits visar att stiftelserna inte kommer att
klara av att täppa till de stora hål som uppstår i Na-
turvårdsverkets eller NUTEK:s forskningsprogram.
Och hur skall man klara av de internationella sats-
ningarna på CERN, ESA, osv. där man skär ned till
nästan hälften det kommande budgetåret 1998? Det
har Bengt Silfverstrand inte berört med ett ord.
Bengt Silfverstrand säger rent allmänt att det finns
utomordentliga möjligheter att komplettera och täcka
det här. Ja, det kan man säga, men jag vill se Bengt
Silfverstrand bevisa det. Jag tror ingen av de forskare
som så oroligt har skrivit i tidningarna den senaste
tiden känner sig övertygad av Bengt Silfverstrands
allmänna tal i den här riktningen. Det är fromma för-
hoppningar. Var realist, Bengt Silfverstrand! Erkänn
att sådant här tar tid och att detta är klantigt skött!

Anf. 15 BENGT SILFVERSTRAND (s) re-
plik:
Herr talman! När man inte har några sakargument
att komma med avslutar man på det sätt som Rune
Rydén nu gjorde. Låt oss ta en sak i taget.
När det gäller satsningen på internationell forsk-
ning vill jag säga att det är många länder som nu ser
över den delen av sin forskningsverksamhet. I Sverige
gör vi en utvärdering av läget. Den kommer att vara
klar redan våren 1997. Då kommer vi att få svart på
vitt på vilka initiativ vi därutöver behöver ta. De
eventuella nedskärningar som det kan bli fråga om
görs alltså först under 1998. Vi har alltså god tid på
oss att lösa de problemen.
Rune Rydén har nu haft flera tillfällen att ta tillba-
ka sitt nedsättande omdöme om de mindre och me-
delstora högskolorna. Men eftersom han inte gjorde
det kvarstår alltså omdömet från moderat sida att i
synnerhet de mindre högskolorna är bygdehögskolor.
Hur var det egentligen när det gällde högskolan i
Malmö? Först kämpade Moderaterna här i riksdagen
för en ny högskola på Södertörn. Vi fick en sådan.
När det sedan skulle bli en ny högskola i Malmö
motarbetade Moderaterna detta. Rune Rydén har i den
offentliga debatten sagt att satsning på en ny högskola
i Malmö kommer att innebära en utarmning av den
filial som Lunds universitet bygger i Helsingborg.
Det visar sig att det är precis tvärtom. Genom den
konstruktiva och kreativa utmaning som en ny hög-
skola i Malmö är har Lunds universitet också börjat
satsa i större skala på högskoleutbildning i Helsing-
borg. Men då är väl det förstås också en bygdehög-
skola!

Anf. 16 GUNNAR GOUDE (mp):
Herr talman! Jag skulle vilja ta upp två frågor.
Först och främst vill jag göra ett klarläggande när
det gäller Miljöpartiets inställning till forskningsme-
del till små och medelstora högskolor. Det är ganska
orättvisande att säga att Miljöpartiet skulle vara emot
detta. Vi har inte yrkat avslag på förslaget. Däremot
har vi sagt att vi vill att man bättre tänker igenom hur
fördelningen skall ske. Vi har kommit med två kon-
struktiva förslag till vad som bör uppmärksammas vid
fördelningen. Jag tror att det är viktigt att man tänker
sig för, inte därför att pengarna är så stora - det
handlar om mindre än ½ % av de samlade forsk-
ningsmedlen i landet - utan därför att det kan hända
att man startar eller permanentar någonting som inte
har utvecklingsmöjligheter, och vi måste vara rädda
om resurserna. Det handlar alltså bara om att det skall
bli en så bra fördelning som möjligt och ingenting
annat.
Här har det talats om att det sker stora satsningar
på forskningen. Det är alldeles riktigt. Bengt Silfver-
strand sade i nästan samma andetag att det inte har
gjorts någon större dränering av grundforskningen.
Det är också alldeles riktigt. Men felet är att de stora
satsningar som har skett nu i dagarna och de som
komma skall gäller tillämpad forskning. Vi får alltså
en obalans mellan grundforskning och tillämpad
forskning som är farlig, menar vi. Det är därför som
vi har föreslagit kraftfulla åtgärder för att återställa
balansen. Den nyanseringen är viktig i debatten.

Anf. 17 BENGT SILFVERSTRAND (s) re-
plik:
Herr talman! Jag tar gärna Gunnar Goude på or-
den när det gäller hans nyanserade inställning till de
mindre och medelstora högskolorna. Jag vill gärna
säga att det inte går att jämställa moderater och miljö-
partister på den här punkten.
Men Miljöpartiet har en luddig och tveksam in-
ställning till de mindre och medelstora högskolorna,
och det är beklagligt. Det är precis som om man fort-
farande inte vore säker på att de kommer att lyckas
utan tycker att en spridning av resurser är en försäm-
ring. Sverige är tillräckligt litet för att vi skall ha en
överblick och ha nödvändiga kontakter mellan de
kreativa och tunga forskningsmiljöerna, där forskarna
rör på sig och där informationsteknik och annat under-
lättar. Sedan skall vi ställa precis samma höga krav
när det gäller kvaliteten på forskningen oavsett på
vilken plats i landet den bedrivs.

Anf. 18 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Herr talman! Det är möjligt att vi är litet luddiga i
Miljöpartiet, men man måste säga att det som har
framförts som motiveringar för fördelningen av medel
på små och medelstora högskolor är jätteluddigt, för
att uttrycka sig milt. Det saknas ordentligt redovisade
principer för hur medlen har fördelats.
Självfallet står Miljöpartiet bakom de små och
medelstora högskolorna. Det som sades om spridning
är kanske litet omodernt. Det finns ingenting alls som
säger att en liten högskola på något sätt skulle vara
isolerad. Med den utveckling vi har i samhället nu kan
man kommunicera alldeles utmärkt på nolltid med
vilken institution som helst i världen. Ett samarbete
mellan Stockholm, New York och Borås går alldeles
utmärkt. De hinder som fanns för 20 år sedan förelig-
ger inte. Man skall inte se högskolorna som isolerade
enheter. Däremot är det praktiskt att de ligger där de
ligger med hänsyn bl.a. till utbildningen för dem som
bor i regionen.
Jag skulle också vilja ta upp frågan om storsats-
ningen. Det talas så mycket om biomedicin och att
Sverige har en frontforskning osv. Man bör också
uppmärksamma att all forskning i Sverige inte är
lysande frontforskning. Vi har haft en lång period av
välstånd i Sverige, då det har satsats oerhört mycket
på forskning, och det är bra. Under den perioden har
det vuxit fram en mängd blommor som har blommat.
Nu, när ekonomin börjar kärva och vi inte har några
resurser att kasta in, kommer en tid då man får lov att
vara sparsam och sätta i gång med ett rationalise-
ringsarbete. Där tycker jag att regeringen har svikit.
Allting är inte bra. Man skulle kunna tjäna mycket
och effektivisera oerhört genom att tala om hur uni-
versiteten, t.ex., bättre skall kunna utnyttja sina resur-
ser och hur den tillämpade forskningssatsningen skall
styras så att Sverige får största möjliga nytta av det.

Anf. 19 BENGT SILFVERSTRAND (s) re-
plik:
Herr talman! Vi kan avslutningsvis när det gäller
de mindre och medelstora högskolorna konstatera att
det sker en successiv uppbyggnad. Den uppbyggna-
den och satsningen på de mindre och medelstora
högskolorna kommer att tillföra både svensk forsk-
ning och det svenska samhället såväl ökad kvantitet
som kvalitet.
Jag vill säga något ord till om grundforskning
kontra tillämpad forskning. När man talar i dessa
termer skall man inlemma alla resurser som står till
förfogande på hela området. Det är fakultetsanslagen,
forskningsråden, sektorforskningsorganen och forsk-
nigsstiftelserna. Har man det helhetsperspektivet ser
man att grundforskningen kommer att tillföras för-
stärkta resurser. Det är ett mycket märkligt fenomen
att de partier som den 28 november motsatte sig åt-
gärder som innebar insyn och möjligheter till sam-
ordning för att också frigöra ytterligare resurser för
grundforskning nu beskärmar sig över att vi inte sat-
sar mer på grundforskningen. Det går inte ihop. Nu
får ni bestämma vilken sida ni skall stå på. Skall vi
utnyttja alla möjligheter att förstärka grundforskning-
en, eller skall vi inte göra det?

Anf. 20 TUVE SKÅNBERG (kd):
Herr talman! Jag vill börja med att säga att jag står
bakom alla våra reservationer, men att vi nöjer oss
med att yrka bifall till reservation 6 i mom. 1, 18, 19
och 25, och reservation 10 i mom. 30.
I stort sett alla partier har anmält oro vad gäller
nyttotänkandet kontra den fria forskningen, Bengt
Silfverstrand. Hur ser Socialdemokraterna på vikten
av att forskningen förblir fri? Vill Bengt Silfverstrand
utveckla det?
Vill Bengt Silfverstrand också utveckla Socialde-
mokraternas syn på humaniora och hur man kan tänka
sig att få så relativt få forskarutbildade humanister?
Den tredje frågan i detta replikskifte: Skulle Bengt
Silfverstrand vilja förklara principerna för fördelning-
en mellan mindre och medelstora högskolor, och i all
synnerhet det nyckfulla i att Högskolan Dalarna inte
får någon ökning alls?

Anf. 21 BENGT SILFVERSTRAND (s) re-
plik:
Herr talman! Samhällsnytta och nytta i forskning
står inte i någon som helst motsatsställning till vare
sig kvalitet eller frihet. Det är självfallet en naturlig
inriktning på en forskningsverksamhet att den i ytters-
ta ändan skall leda fram till nytta och ha relevans. Det
är en stor uppslutning bakom detta synsätt. Högskole-
förbundet har deklarerat sin uppfattning i dessa frå-
gor. Vi har ett näringsliv som är mycket angeläget om
att vi skall fortsätta satsa brett och starkt på forskning.
Det motsatsförhållande som har skapats mellan dessa
begrepp får Tuve Skånberg och Kristdemokraterna
själva stå för.
Det är självfallet allvarligt att humaniora om inte
satts på svältkost så i alla fall fått mindre resurser än
vad som skulle behövas. Men de totala resurser som
vi nu tillför forskningen, inte minst genom forsk-
ningsstiftelserna, och den ökade frihet som råder inom
det svenska högskoleväsendet när det gäller att förde-
la resurser innebär att universitet och högskolor i
framtiden har möjlighet att inom sin egen verksamhet
avsätta större resurser till humaniora, eftersom så
stora resurser till teknik och naturvetenskap kommer
från andra forskningsorgan i samhället.

Anf. 22 TUVE SKÅNBERG (kd) replik:
Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse
Bengt Silfverstrands oro för att humaniora har satts på
svältkost. Jag tror att en signal om att det inte kan
fortsätta kan ljuda inte minst i hans eget parti.
Jag fick inget svar på frågan om Högskolan Da-
larna och principerna för fördelning mellan mindre
och medelstora högskolor. Beror det på att det inte
finns något svar? Det är så vi har skrivit i motionen.
Det verkar totalt ogenomtänkt. Skall jag tyda Bengt
Silfverstrands tystnad som att det verkligen är på det
viset?
Jag skulle också vilja ställa ytterligare en fråga.
Varför engagerar sig inte Socialdemokraterna för att
få fler lärare på universitet och högskolor - framför
allt fler disputerade? Nöjer man sig med att hälften av
lärarna har disputerat? Är inte det fruktansvärt litet?

Anf. 23 BENGT SILFVERSTRAND (s) re-
plik:
Herr talman! Jag har en begränsad oro för att hu-
maniora inte får tillräckliga resurser. Tuve Skånberg
hyllar alltid friheten. Friheten att göra fördelningar
finns inom universiteten och högskolorna. Den frihe-
ten ökar eftersom andra forskningsfinansiärer satsar
mera på teknik och naturvetenskap.
Vad gäller fördelningsprincipen vill jag säga att
det framgår klart av proposition och utskottsbetän-
kande att samtliga mindre och medelstora högskolor
har fått ökade resurser. Det som anges i propositionen
är inget slutmål. Vi kommer naturligtvis att utvärdera
de resultat som satsningarna får, och då får man själv-
fallet också komma tillbaks till Gävle/Dalarna och
andra som av någon anledning eventuellt har fått för
litet resurser i förhållande till sin kapacitet.
Det är självklart att vi är angelägna om att vi skall
ha fler disputerade lärare. Tuve Skånberg måste ha
lyssnat dåligt på mitt anförande. Jag lyfte ju fram
vikten av ett ökat antal forskarstuderande i min in-
ledning. Vi är mycket angelägna om att den satsning-
en skall fortsätta. Det är glädjande att vi nu också får
insyn i bl.a. den strategiska forskningsstiftelsen, vars
verksamhet till mycket stor del omfattar just satsning
på forskarstuderande.

Anf. 24 MARGITTA EDGREN (fp):
Herr talman! Jag vill gärna haka på föregående
talares fråga, Bengt Silfverstrand, eftersom det var en
fråga jag ställde i mitt anförande. Finns det någon
sorts kvalitetsbarometer för de nya högskolornas
forskning? På vilket sätt har man fördelat pengar till
dem om det inte finns någon sådan? Det framgår inte
av betänkandet. Vi fick inte något svar som jag för-
stod när vi hade departementet hos oss i utskottet. Det
måste finnas någonting annat bakom, och det är detta
som jag nu efterlyser.
Bengt Silfverstrand! Exemplet med Losec är väl
ändå ganska dåligt. Förutsättningarna för Losec har ju
varit grundforskning i dess verkliga betydelse inom
kemi, cellbiologi och immunologi. Man hade över
huvud taget ingen aning om vad detta kunde användas
till, men när man utifrån grundforskningen såg att
olika komponenter reagerade på ett visst sätt kunde
man få en tillämpad idé som man sedan försökte med.
Men förutsättningen var grundforskning, och det vill
jag mycket klart betona för Bengt Silfverstrand.
Jag tycker att det är ganska typiskt att ingen av oss
andra debattörer har dragit fram några citat från pres-
sen. De har varit jättemånga när det gäller forsk-
ningsstiftelserna. Men Bengt Silfverstrand gör det,
och han plockar fram ett opportunistiskt inlägg från
tre människor i Göteborg som efter det att besluten är
fattade vågar sticka fram nosen och säga att det här
nog var ganska bra beslut i alla fall.

Anf. 25 BENGT SILFVERSTRAND (s) re-
plik:
Herr talman! Det finns inte någon formell kvali-
tetsbarometer i den bemärkelse som Margitta Edgren
menar för någonting. Om Margitta Edgren tittar på
fördelningen av forskningsresurser till universiteten
och de stora högskolorna, alltså de som redan får del
av forskningsresurserna, kommer hon att finna att
flera av dem känner sig missgynnade. Det är alldeles
självklart att när man bygger upp en verksamhet bör-
jar man på en oerhört låg nivå. Sedan får man gå upp
till bevis. Alla de nya högskolorna satsar inte på
samma sak, och de har hunnit olika långt i sin utveck-
ling. Det här är de första, men betydande, stegen för
att utveckla forskningsverksamhet vid de mindre och
medelstora högskolorna.
Sedan tog jag upp exemplet med Losec för att det
är intressant. Det är ett typexempel på hur läkeme-
delsforskning går till. Självfallet finns det grund-
forskning i botten, men vi har ju konstaterat att grund-
forskningen på det medicinska området är den mest
välbehandlade och mest gynnade - den får de största
resurserna av alla svenska forskningsområden - så det
kan inte finnas något motsatsförhållande här. Jag
konstaterar att forskningen bakom Losec och många
andra läkemedel är målinriktad industripolitisk
forskning och inget annat.
För att få någon balans i en debatt kan det väl inte
vara fel att citera forskare som vågar sticka fram hu-
vudet i en kör av andra röster som på varje punkt har
varit kritiska men som har byggt sin kritik på miss-
uppfattningar och som var väldigt tysta när de för
forskningen negativa besluten fattades att sy in 20-
25 miljarder i insynsskyddade stiftelser. Det är där
skadan uppstod, Margitta Edgren, och det medverka-
de Folkpartiet tyvärr till. Folkpartiet som i motsats till
Moderaterna på många punkter har en konstruktiv
forskningspolitik har hoppat på den här vagnen och
medverkat till en situation som har skadat svensk
forskning.

Anf. 26 MARGITTA EDGREN (fp) replik:
Herr talman! Jag tog upp det de tre forskarna i
Göteborg hade sagt för att de visat inte mod utan ren
opportunism. Modigt hade det varit om de före beslu-
tet hade stuckit ut hakan och sagt vad de nu, efteråt,
vågade säga.
För oss var beslutet om forskningsstiftelserna ett
mycket långsiktigt beslut. Vi hade redan på 80-talet
pratat om vad löntagarfondsmedlen skulle användas
till, och för oss var det väldigt viktigt att de satsades
på något långsiktigt strategiskt ändamål som vore bra
för landet. Jag tror fortfarande, som jag sade i mitt
anförande, att det är bra för landet att forskare i Sve-
rige har många källor att ösa ur. Jag tror däremot inte
att det är bra för landet att man lägger ihop allting i
samma hög med samma sorts bedömning av samma
människor - i och för sig mycket kompetenta männi-
skor - som skall avgöra vad som är bra och vad som
är dåligt. Det är mångfald som enligt min uppfattning
måste till.
Det var mycket intressant, Bengt Silfverstrand, att
höra att det inte finns någon formell kvalitetsbarome-
ter. Jag tolkar det som att det finns en informell. Var-
för skall vissa annars inte få några nya statliga pengar
medan andra får rejält mycket statliga pengar?
Det finns en fråga till som jag har ställt till Bengt
Silfverstrand, och den handlar om ordet restriktivitet.
Vad är Bengt Silfverstrands definition av detta ord?
Rätten att inrätta professurer skulle, när riksdagen gav
regeringen den rätten, användas mycket restriktivt. Nu
tillsätter man ytterligare sex stycken. Är det restrik-
tivt, Bengt Silfverstrand?

Anf. 27 BENGT SILFVERSTRAND (s) re-
plik:
Herr talman! Jag börjar med restriktiviteten och
inrättandet av professurer. Restriktivitet handlar väl
inte om vad vi redan har? Om man något utvidgar
möjligheten att göra detta, men i begränsad skala,
Margitta Edgren, är det väl med en rimlig tolkning av
det svenska språket också restriktivt? Det är precis
vad som sker. En begränsad ökning av antalet profes-
surer på det här området tycker vi är mycket bra.
Vi har nu i tre debatter diskuterat forskning. Trots
allt har vi lyckats vidga debatten i dag. Vi har inte
upprepat oss, i alla fall inte på alla punkter. Men jag
vill ändå avsluta med fonderna och stiftelserna, och
då konstatera det märkliga förhållandet att när man
från hundratals professurer inom området, som får
kraftigt ökade resurser, kritiserar att man demokrati-
serar stiftelserna och ökar möjligheterna till samord-
ning, då protesterar Folkpartiet tillsammans med
Moderaterna. Men när sedan tre forskare vid Göte-
borgs universitet går ut och på goda grunder försvarar
en politik som innebär ökad demokrati, ökat inflytan-
de över forskningen och ökade resurser till svensk
forskning, då hoppar Folkpartiet upp och pratar om
opportunism.
Låt mig avsluta med att helt kort citera, även om
Margitta Edgren och möjligen hennes kombattanter
på den borgerliga sidan inte gillar det, vad de här tre
forskarna också skriver. De säger så här: "Att SSF:s
aktiviteter ändå inte vållat mer av kritik från forskar-
samhället beror på att många trots allt hoppats på att
komma i åtnjutande av stiftelsens håvor. I den aka-
demiska världen biter man inte den hand som kan
tänkas föda en, ej heller skådar man given häst i mun-
nen."

Överläggningen var härmed avslutad.
Beslut

Mom. 1 (mål för forskningen och allmänna riktlinjer
för forskningspolitiken)
1. utskottet
2. res. 1 i motsvarande del (m)
3. res. 2 i motsvarande del (c)
4. res. 3 i motsvarande del (fp)
5. res. 4 (v)
6. res. 6 i motsvarande del (kd)
Förberedande votering 1:
17 för res. 4
13 för res. 6
279 avstod
40 frånvarande
Kammaren biträdde res. 4.
Förberedande votering 2:
22 för res. 3
18 för res. 4
273 avstod
36 frånvarande
Kammaren biträdde res. 3.
Förberedande votering 3:
25 för res. 2
22 för res. 3
266 avstod
36 frånvarande
Kammaren biträdde res. 2.
Förberedande votering 4:
71 för res. 1
25 för res. 2
217 avstod
36 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Huvudvotering:
164 för utskottet
71 för res. 1
76 avstod
38 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 148 s, 16 v
För res. 1: 71 m
Avstod: 24 c, 22 fp, 2 v, 15 mp, 13 kd
Frånvarande: 13 s, 9 m, 3 c, 4 fp, 4 v, 3 mp, 2 kd

Mom. 9 (könsuppdelad statistik)
1. utskottet
2. res. 8 (fp, v)
Votering:
269 för utskottet
43 för res. 8
1 avstod
36 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 148 s, 71 m, 24 c, 13 mp, 13 kd
För res. 8: 1 c, 22 fp, 18 v, 2 mp
Avstod: 1 kd
Frånvarande: 13 s, 9 m, 2 c, 4 fp, 4 v, 3 mp, 1 kd

Mom. 15 (grundforskningsavdrag)
1. utskottet
2. res. 5 i motsvarande del (mp)
Votering:
280 för utskottet
33 för res. 5
36 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 148 s, 71 m, 25 c, 22 fp, 14 kd
För res. 5: 18 v, 15 mp
Frånvarande: 13 s, 9 m, 2 c, 4 fp, 4 v, 3 mp, 1 kd

Mom. 18 (populärvetenskaplig sammanfattning av
doktorsavhandlingar)
1. utskottet
2. res. 6 i motsvarande del (kd)
Votering:
298 för utskottet
14 för res. 6
1 avstod
36 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 148 s, 71 m, 24 c, 22 fp, 18 v, 15 mp
För res. 6: 14 kd
Avstod: 1 c
Frånvarande: 13 s, 9 m, 2 c, 4 fp, 4 v, 3 mp, 1 kd

Mom. 19 (utredning m.m. om forskningsetiska pro-
blem)
1. utskottet
2. res. 5 i motsvarande del (mp)
3. res. 6 i motsvarande del (kd)
Förberedande votering:
15 för res. 5
14 för res. 6
284 avstod
36 frånvarande
Kammaren biträdde res. 5.
Huvudvotering:
260 för utskottet
15 för res. 5
35 avstod
39 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 148 s, 70 m, 25 c, 17 v
För res. 5: 15 mp
Avstod: 21 fp, 14 kd
Frånvarande: 13 s, 10 m, 2 c, 5 fp, 5 v, 3 mp, 1 kd

Mom. 23 (lärartjänsterna i högskolan)
1. utskottet
2. res. 5 i motsvarande del (mp)
Votering:
256 för utskottet
15 för res. 5
40 avstod
38 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 146 s, 70 m, 7 c, 1 fp, 18 v, 14 kd
För res. 5: 15 mp
Avstod: 1 m, 18 c, 21 fp
Frånvarande: 15 s, 9 m, 2 c, 4 fp, 4 v, 3 mp, 1 kd

Mom. 24 (avslag på regeringens förslag om riktlinjen
vid ändringar av stiftelseförordnandena)
1. utskottet
2. res. 9 (m, fp)
Kammaren biföll utskottets hemställan med acklama-
tion

Mom. 25 (stiftelseförordnanden)
1. utskottet
2. res. 6 i motsvarande del (kd)
Votering:
275 för utskottet
14 för res. 6
24 avstod
36 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 148 s, 71 m, 3 c, 20 fp, 18 v, 15 mp
För res. 6: 14 kd
Avstod: 22 c, 2 fp
Frånvarande: 13 s, 9 m, 2 c, 4 fp, 4 v, 3 mp, 1 kd
Margareta E Nordenvall, Marietta de Pourbaix-
Lundin och Stig Rindborg (alla m) anmälde att de
avsett att avstå från att rösta men markerats ha röstat
ja.

Mom. 29 (utvärdering m.m. av forskningssamarbetet
med EU)
1. utskottet
2. res. 5 i motsvarande del (mp)
Votering:
298 för utskottet
15 för res. 5
36 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 148 s, 71 m, 25 c, 22 fp, 18 v, 14 kd
För res. 5: 15 mp
Frånvarande: 13 s, 9 m, 2 c, 4 fp, 4 v, 3 mp, 1 kd

Mom. 30 (Sveriges deltagande i storskaligt internatio-
nellt forskningssamarbete)
1. utskottet
2. res. 10 (m, fp, kd)
Votering:
206 för utskottet
107 för res. 10
36 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 148 s, 25 c, 18 v, 15 mp
För res. 10: 71 m, 22 fp, 14 kd
Frånvarande: 13 s, 9 m, 2 c, 4 fp, 4 v, 3 mp, 1 kd

Mom. 34 (rätten för regeringen att inrätta professurer
vid universitet och högskolor)
1. utskottet
2. res. 7 i motsvarande del (c, fp)
Votering:
246 för utskottet
65 för res. 7
38 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 147 s, 69 m, 1 fp, 15 mp, 14 kd
För res. 7: 1 m, 25 c, 21 fp, 18 v
Frånvarande: 14 s, 10 m, 2 c, 4 fp, 4 v, 3 mp, 1 kd

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

7 § Anslag till utbildning och forskning

Föredrogs
Utbildningsutskottets betänkande 1996/97:UbU1
Anslag till utbildning och forskning (prop. 1996/97:1
delvis)
Allmänt

Anf. 28 BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Så här dagen efter Nobelfestligheter-
na, med allt vad den innebär av uppmärksamhet kring
betydelsen av gedigna kunskaper och avancerad
forskning, känns det angeläget att i riksdagen ha en
debatt kring just dessa frågor. Visserligen uppfattar
inte vi moderater regeringens budgetförslag som sär-
skilt upplyftande, men desto viktigare är givetvis
debatten. Vi är alla med om en kunskapsutveckling
som saknar motstycke i mänsklighetens historia. De
omvandlingsprocesser samhället därigenom måste
genomgå, är varken enkla eller förutsägbara, men en
sak är mycket tydlig: De enskilda människornas kom-
petens och kunskap blir allt viktigare, både för dem
själva och för samhället.
Under några år sjösattes också ett omfattande re-
formprogram inom svenskt utbildningsväsende. Vi
har tagit viktiga steg från ett centralstyrt utbildnings-
väsende till ett friare och mer flexibelt utbildningssys-
tem med fokus på enskilda människors valfrihet och
på lokalt ansvarstagande. Jag är övertygad om att det
här är en riktig utveckling, men den är inte enkel. Det
finns rader av olösta frågor och problem som kommer
att tas upp i den fortsatta debatten. Vill vi, så kommer
vi dock att kunna bemästra svårigheterna - det må
sedan gälla brister i lärarutbildningarna, orättvisa
bedömningar och slutsatser när det gäller betygskrite-
rier, den nya gymnasieskolans bristande förmåga att
motivera alla elever eller bristen i fråga om forskarre-
kryteringen.
Det handlar dock inte bara om att vi måste ha po-
litisk vilja. Vi måste också vara medvetna om hur
kunskap uppstår och om vad inlärning är. Kunskap
och kompetens är inget som vi kan dela ut eller förde-
la mellan människor. Inlärningen måste var och en
göra själv. Mängden kunskap ökar också när man
delar med sig av den. Själv förlorar man inget. Den
som lärt sig något, vill gärna lära sig mer.
Den politiska uppgiften när det gäller kunskapsut-
vecklingen är att skapa bästa möjliga grund och moti-
vation för människor att lära. Utbildningspolitiken är
långsiktig. Det tar lång tid att se effekterna av exem-
pelvis insatser för bättre matematikundervisning.
Först i dag, när vi nyss fått en ny internationell utvär-
dering av 13- och 14-åringarnas kunskaper i matema-
tik och kan jämföra med en liknande studie som gjor-
des 1980, kan vi faktiskt se att dagens elever dragit
nytta av år av kämparglöd ute i skolorna. 15 år är en
lång tid för de flesta av oss, men det är ett tidspers-
pektiv som vi måste ha väldigt ofta när det gäller
utbildningsfrågorna.
Den socialdemokratiska utbildningspolitiken i
budgetförslaget och på andra håll är varken särskilt
kraftfull eller konstruktiv. På skolområdet har några
återställare genomförts, och i övrigt händer det inte
mycket som leder framåt - åtminstone har vi här i
kammaren inte märkt mycket av det. I några avseen-
den, exempelvis på forskningsområdet, är insatserna
dessutom direkt destruktiva.
Jag noterade under den debatt som föregick den
senaste voteringen att Vänsterpartiets representant
gratulerade regeringen för att den snabbt fixat fram
nya ordföranden i forskningsstiftelserna. Att regering-
en arbetar skyndsamt är naturligtvis mycket förståe-
ligt, men jag tycker inte att det finns någon anledning
att gratulera forskningen i Sverige till de namn som
nu har presenterats. Det handlar mycket tydligt om det
som vi moderater varnade för, nämligen politiska
tillsättningar. Det är inte meriter när det gäller kun-
skaper om forskning som står i förgrunden. Det gör i
stället de politiska uppgifter man har haft inom fram-
för allt socialdemokratin. Det finns också, om jag har
noterat rätt, en centerpartist.
Kuriöst är också att man har plockat två nya ord-
föranden från Naturvårdsverket. Det förstår jag, med
tanke på hur regeringen på ett annat budgetområde
har dränerat Naturvårdsverket på forskningsresurser.
Här gäller det ju verkligen att snabbt försöka mjölka
fram pengar för att kompensera den så viktiga miljö-
forskningen.
Vi moderater anser att forskning och utbildning
måste bedömas och utvecklas utifrån ett internatio-
nellt perspektiv. Dagens barn och ungdomar - ja även
äldre för den delen - kommer att använda sina studie-
resultat i en internationell miljö. Sveriges möjligheter
att utvecklas står och faller med nivån på det kunnan-
de vi kan prestera. Vår gemensamma framtid är bero-
ende av kvaliteten i svensk utbildning.
Av just den anledningen måste vi också se realite-
terna. Svensk utbildning har stolta traditioner - i
Sverige. Men jämförelser med utbildningsnivån i
andra länder visar att vårt land knappast under någon
period på 1900-talet har legat i topp. Kanske låg vi i
täten med folkskolan på 1800-talet. Det betyder inte
att jag säger att svensk utbildning är dålig. Vi är duk-
tiga också. Men Sverige är i dag som kunskapsnation
en typisk medelmåtta. Det framgår av OECD:s under-
sökningar, bl.a. inom ramen för Education at a glance.
Det är, grovt förenklat, för få som läser vidare och för
många som gör mediokra resultat. I den senaste
Education at a glance finner vi exempelvis att Sverige
ligger på tolfte plats av 23 industriländer när det gäl-
ler andelen högskolestuderande i gruppen 22-25 år.
Vi har också stora brister inom vissa specifika områ-
den. Jag tror att det är viktigt att vi tar till oss den
typen av uppgifter och försöker fundera över hur vi
kan rätta till detta.
Problemet är inte så enkelt att det bara handlar om
brister när det gäller den grundläggande undervis-
ningen - även om sådana finns. Vi moderater anser att
det handlar om ett samspel mellan olika faktorer som
sammantagna innebär att vikten av kunskap, utbild-
ning och ständig förkovran inte prioriteras tillräckligt.
Statens anslag till utbildning och forskning utgör
emellertid, det är därför vi har den här debatten i dag,
ett betydelsefullt inslag.
När det gäller det socialdemokratiska budgetför-
slaget, som också Centern står bakom, menar vi att
det är många textmässiga satsningar, men färre reella.
Den av regeringen aviserade utbildningssatsningen
består ju främst av att tillfälliga utbildningsplatser
omvandlas till reguljära. Anslaget till den högre ut-
bildningen används dessutom främst, eller i ganska
hög utsträckning i alla fall, som ett arbetsmarknads-
politiskt och regionalpolitiskt instrument snarare än
på det sätt som ur utbildningssynpunkt torde vara det
mest effektiva. I den forskningspolitiska propositio-
nen som just debatterats görs också prioriteringar som
vi moderater är tveksamma till.
Vi har haft många debatter om den exempellösa
neddragning regeringen förordar när det gäller forsk-
ningsanslagen. Jag skall inte upprepa alla invändning-
ar vi moderater redovisat mot den politiken. Jag skall
bara konstatera att ansvaret för den nedrustning av
svensk forskning som blir följden av det socialdemo-
kratiska budgetförslaget är socialdemokraternas -
ingen annans. Det är något som vi skall komma ihåg
framöver när problemen kommer att blir tydliga.
När det gäller den fortsatta utbyggnaden av den
högre utbildningen och forskningen på universiteten
och högskolorna, är skillnaden mellan det moderata
och det socialdemokratiska budgetalternativet främst
att vi moderater framhåller att utbyggnaden skall ske i
en takt som tar hänsyn till kvalitetsaspekterna.
Synar man konsekvenserna av den fördelning som
regeringen förordar märker man att det är uppenbart
att vissa skolor får våldsamma anslagsökningar, me-
dan andra inte ens får behålla den verksamhet som de
i dag har. Några tyngre argument för denna specifika
fördelning har hittills inte presterats.
Vi moderater har i vårt förslag satt en gräns för
utbyggnadstakten vid 50 %. Det gör att det i vårt
budgetförslag finns utrymme för medel till dem som
har förfördelats i majoritetsförslaget. Det är inte så
enkelt som Bengt Silfverstrand försökte göra gällande
i den tidigare debatten - att vi ställer små och mindre
högskolor mot stora. Vi vill ha en planare fördelning,
men vi har valt att i detalj gå in på högskola efter
högskola. Bedömningen av hur många kronor och
ören som skall skickas till Karlskrona, Halmstad etc.
måste göras utifrån ett gediget beslutsunderlag, som
kanske bara Utbildningsdepartementet kan förfoga
över. Vi vill ange en riktlinjenorm och säger att vi är
bekymrade över att en del förlorar pengar, medan
andra får våldsamt mycket mera.
Också kvalitetsfrågorna på utbildningsområdet gör
att vi moderater i vårt budgetalternativ föreslår en
radikal förändring när det gäller de statliga skolmyn-
digheterna. Det är hög tid att skapa ett tämligen fristå-
ende institut för uppföljning och utvärdering av sko-
lornas och elevernas resultat. I dag används en förhål-
landevis liten del av de totala utbildningsanslagen till
att ta reda på om skolorna verkligen når de nationella
målen.
Vi är övertygade om att svensk utbildning skulle
stimuleras om mera kraft ägnades åt utvärdering och
uppföljning. Vi tror att det arbetet bäst bedrivs skilt
från de myndighetsuppgifter som Skolverket och SIH
i dag ägnar sig åt, samtidigt som det finns uppfölj-
ningsprogram.
Inledningsvis nämnde jag att kunskaper är något
som var och en själv måste tillägna sig. Utbildnings-
väsendet skall främst vara en professionell organisa-
tion för att ge stöd och stimulans åt alla elever och
studenter på vägen. Det kräver ett stort mått av varia-
tion och flexibilitet. Det kräver alltså olika lösningar.
Vi är i dag, och nu är jag väldigt snäll, överens om att
elever och föräldrar skall kunna välja skola, även om
vi har olika uppfattningar om vad det kräver i form av
regelverk och bidrag.
Vi moderater anser att det krävs förändringar av
skolans finansiering för att göra den decentraliserade
skolan mera professionell och för att stimulera mång-
fald och valfrihet. Därför föreslår vi att regeringen ges
i uppdrag att utreda införandet av en nationell skol-
peng. Det ligger en logik i att staten står för en stod
del av finansieringen när det gäller grundskolor och
gymnasier och i att medel följer eleverna till den
skola som de väljer, oavsett huvudman. Vi kan inte se
några vettiga skäl till att decentraliseringen skall
stoppas på kommunledningsnivå och anser inte att
kommunerna ens skall frestas att väga undervisning
mot snöskottning eller en kommunal skola mot en
annan.
Vid en studie av Skolverkets statistik är det trist
att notera att skillnaderna mellan vad som satsas på
skolorna inte enbart kan förklaras av geografiska eller
socioekonomiska skäl. På många håll tycks utbild-
ningen ses som en verksamhet vilken som helst. För
oss moderater är utbildning något mera betydelsefullt.
Utbildning är en investering som vi skall göra för vår
gemensamma framtid. Varje barn, oavsett vilken
skola som han/hon väljer, skall veta att det finns en
garanterad anslagsnivå som grund för hans/hennes
utbildning. Vi är väl insatta i den problematik som
ligger i statsbidragssystem och i skolans finansiering.
Det är just av den anledningen som vi driver, och
kommer att driva, frågan om en nationell skolpeng.
Herr talman! Det moderata budgetalternativet ut-
gör en helhet som griper över de olika områdena. Vi
har därför valt att med hänvisning till kammarens
beslut om budgetramarna skriva ett särskilt yttrande, i
vilket vi redovisar hur vi önskar att medlen fördelas.
Därutöver har vi flera reservationer, vilka vi givetvis
står bakom. Med hänsyn till kammarens tidsbrist
yrkar jag emellertid bifall enbart till den första mode-
rata reservationen, dvs. reservation 2, mom. 7.

Anf. 29 ANDREAS CARLGREN (c):
Herr talman! Centerpartiet vill skapa ett decentra-
liserat kunskapssamhälle. För att kunna göra det finns
det fyra hörnstenar som jag vill beskriva.
Den första hörnstenen gäller helhetssynen. Sko-
lans allra viktigaste uppgift är att förmedla kunskap
till eleverna. Inte minst gäller det också förmågan att
tillägna sig kunskaper. För att skolan skall kunna
klara det målet måste den utgå från hela eleven. I dag
är det alldeles för ofta så att bara elevens huvud får gå
i skolan, inte hela barnet. Därför är det viktigt att
också utveckla de praktiska och estetiska ämnena som
en del av skolans helhet och att ge dessa en tyngre roll
i skolans lärande. Därför är det också viktigt att ge
större möjligheter senare i elevens skolgång att växla
mellan skola och arbete. Jag tror att det blir nödvän-
digt att vi bidrar till att en arbetsmarknad skapas där
elever från grundskolan kan komma ut en tid innan de
går vidare på gymnasiet och där andra elever kan
komma vidare i arbetslivet innan de går vidare till
högre utbildning. Jag tror att det annars blir omöjligt
att lösa gymnasieskolans problem.
Sett till det som sker i gymnasieskolan i dag - inte
minst gäller det de s.k. yrkesinriktade linjerna - finns
det ett enormt behov av insatser och förbättringar för
att gymnasieformens syfte inte skall misslyckas. Där-
för tror jag att det är enormt viktigt att det kommer till
initiativ och beslut när det gäller gymnasieskolan. Det
är en orimlig situation att så många elever tvingas
lämna skolan med icke godkända betyg.
Den här helhetssynen är också anledningen till att
Centerpartiet så hårt har drivit kravet på tioårig
grundskola. Detta är också en del i ett synsätt där
förskolans pedagogik kan samverka med skolans
genom en annan inriktning under det första året i
skolan. Det är synd att regeringen inte i riksdagen har
utnyttjat möjligheten till majoritet för en tioårig
grundskola. I stället har man alltför mycket lutat sig
mot eller backat inför de krav som inte minst Kom-
munförbundet har drivit - jag är inte lika säker på att
kommunerna också har drivit det - till nackdel för
alla elever som skulle ha haft nytta av en tioårig
grundskola.
Den andra hörnstenen är valfriheten och mångfal-
den. Det är naturligtvis ingen nyhet att detta är en
viktig del av Centerpartiets utbildningspolitik. Ett
exempel är den stora strid som har rått om de fristå-
ende skolornas ställning. För oss i Centerpartiet är det
ett självklart och oavvisligt krav att de fristående
skolorna ges tillräckliga förutsättningar för sitt liv och
sin verksamhet, så att det verkligen finns en ordentlig
valfrihet för elever som vill välja fristående skolor.
Ett annat exempel är striden om forskningsfinansi-
eringen. Centerpartiet har benhårt hållit fast vid prin-
cipen om flera av varandra oberoende finansie-
ringskällor för forskningen. Vi hade nyss ännu en
votering i den sorgliga frågan om forskningsstiftelser-
na.
Den tredje hörnstenen för Centerpartiets utbild-
ningspolitik är kravet på likvärdiga villkor. I det sam-
hälle som vi nu ser växa fram kommer alltfler männi-
skor att vara beroende av att det verkligen blir till-
räckliga möjligheter till kunskapsförmedling och
utbildning. Det är enligt min mening viktigt att fram-
hålla att kunskap och kompetens är något som man
inte bara skaffar sig genom formell utbildning, men
utbildning är det absolut avgörande.
I den nya tid som vi går in i tror jag att traditionell
fördelningspolitik, bidrag till utsatta grupper etc.,
kommer att spela en mindre roll. Däremot kommer
utbildningen som ett av de viktigaste verktygen för att
skapa jämlikhet att bara öka i betydelse.
Jag tror att det är den nya tidens viktigaste verktyg
för jämlikhet. Det betyder inte likhet. Det var just det
som var poängen med ordet likvärdighet. Det kan
vara mycket olika - olika för olika människor, olika
för olika delar av landet och olika för olika skolor -
men likvärdigt.
Ett exempel på detta är ju kampen från Centerpar-
tiets sida för de nya eller de mindre och medelstora
högskolorna. De har visat sig vara utmärkta när det
gäller att komma en bit på väg för att rätta till den
sociala snedrekryteringen till högskolan.
Den statistik som vi har från SCB visar ju att an-
delen nybörjare under 25 år från lägre tjänstemanna-
och arbetarfamiljer har varit 50 % vid de mindre och
medelstora högskolorna under 90-talets början men
bara 35 % vid universiteten. De nya högskolorna
spelar en stor roll för att komma åt den sociala sned-
rekryteringen till den högre utbildningen. Men jag tror
att en viktig principiell skillnad allt tydligare kommer
att visa sig i fråga om hur vi vill komma till rätta med
snedrekryteringen. Jag tror att det är viktigt att inte
minst Socialdemokraterna funderar igenom sina
ståndpunkter och gör ett vettigt ställningstagande.
Frågan är ju: Skall vi klara att komma till rätta
med problemen genom att sänka ribban när det gäller
kvalitet, kunskap och tillträdeskrav till högre utbild-
ning, eller skall vi komma till rätta med den sociala
snedrekryteringen genom att hjälpa fler att komma
upp till en rimligt högt satt ribba? Ett av felen som
den socialdemokratiska regeringen nu är på väg att
göra är att den väljer att sänka ribban i stället för att i
tillräcklig utsträckning hjälpa fler att komma upp till
en hög nivå. Ett exempel på detta är inte minst dis-
kussionen som har gällt kravet på att ha godkänt i
gymnasieskolans kärnämnen för tillträde till högsko-
lan. Jag tycker att det skulle vara klokt av regeringen
att tänka om i den frågan, eftersom det är en mycket
viktig principiell fråga - om man sänker ribban, vilket
jag tycker är fel, eller om man hjälper fler att komma
över en rimligt högt satt ribba.
Den fjärde hörnstenen som jag vill beskriva för
Centerpartiets del gäller kravet på decentralisering.
Det är därför som vi har ansett det vara riktigt att
satsa på utvecklingen av skolan lokalt genom att ut-
veckla kommunernas ansvar för skolan. Det är full-
ständigt fel väg, som jag ser det, när Moderaterna nu
börjar vägen tillbaka till ett förstatligande av skolan.
Vi har ju haft en stor debatt, där inte minst vi från
Centerpartiet har varit emot alla försök till förstatli-
gande av forskningsstiftelserna. Men vi är självklart
också mot alla försök att förstatliga grundskolan i
landet. Moderaterna gör det här smygvägen genom att
föreslå en nationell skolpeng, som man kallar den.
Men bakom det döljer sig att man vill lägga alla
pengar centralt hos staten. Det är självklart att om
staten skall fördela pengarna måste staten på sikt
också bestämma över pengarna. Det innebär så små-
ningom också ett förstatligande av besluten, vilket vi
tycker är felaktigt.
Vårt krav på decentralisering gäller också möjlig-
heten att flytta än fler beslut ut till varje skola. Det är
också därför som vi så hårt har slagits för ett ökat
föräldrastyre i skolorna runt om i landet.
En del i decentraliseringskraven har också varit
kraven på utbyggnad av de mindre och medelstora
högskolorna, där vi har vunnit stora segrar, dels ge-
nom att det blir så många fler platser, dels genom att
det äntligen blir fasta forskningsresurser till högsko-
lorna. Jag menar att det i själva verket är det viktiga
kvalitetssprång som vi kan göra, att inte bara bygga
nya platser utan att också ge möjlighet för ny forsk-
ning vid de nya högskolorna.
Vi från Centerpartiet vill även åstadkomma en
stegvis höjning av kvaliteten vid de nya högskolorna.
Det är därför som vi föreslår det som vi kallar för en
kvalificeringstrappa. Jag skall komma tillbaka till det
i den senare debatten om högre utbildning som vi
skall ha, men jag vill ta upp någon viktig principiell
aspekt.
Jag tycker att regeringen begår ett misstag när den
inte tillräckligt tydligt ger de små högskolor som inte
väljer att satsa på universitetsstatus chans till exami-
nation i forskarutbildningen. Jag nämnde tidigare i
debatten och jag vill göra det igen att den professor
som flyttar från Stockholm, och har rätt att examinera
universitetselever i Stockholm, till Kalmar eller någon
annanstans där det finns en högskola som i sig kan ha
fullt tillräckligt kvalificerad forskarutbildning som i
sig skulle kunna ha fullt tillräckligt kvalificerade
satsningar på forskning, har ändå inte rätt att examine-
ra i forskarutbildningen. Kan det vara riktigt? Tänker
regeringen göra något åt det problemet?

Anf. 30 BEATRICE ASK (m) replik:
Herr talman! Andreas Carlgren sade att Modera-
terna är på väg mot ett förstatligande av skolan. Jag
har hört det tidigare. Det är totalt fel. Jag vet inte om
Andreas Carlgren och jag pratar förbi varandra, men
han kan ändå inte mena att den skolpeng som vi tidi-
gare förordade gentemot de fristående skolorna inne-
bar att vi ägnade oss åt förstatligande av friskolorna.
Tvärtom är det så att verklig decentralisering, som jag
tror är viktig, handlar om att besluten skall fattas mer
eller mindre i den egentliga verksamheten. En väsent-
lig del när det gäller besluten handlar nog om pengar
som skall användas i verksamheten. Då menar vi att
en nationell skolpeng rätt hanterad skulle kunna få ut
makten ännu mer än vad som i dag är fallet. Detta är
poängen.
Det som jag ser som ett bekymmer i dag är att
kommunledningen ofta sitter på huvuddelen av peng-
arna och att det är ganska svårt för skolorna att också
få en rättmätig del av de resurser som de borde kunna
få. Det försvårar och byråkratiserar en utveckling av
skolverksamheten som jag tror är till men för elever-
na.

Anf. 31 ANDREAS CARLGREN (c) re-
plik:
Herr talman! Jag tar upp denna fråga därför att jag
menar att den är principiellt viktig.
Beatrice Ask säger att det inte innebär något för-
statligande. Hur är det möjligt? Svara på frågan: Hur
kan man lägga alla pengar för grundskolan hos staten
utan att förstatliga grundskolan? Är det på sikt en
rimlig ordning att staten fördelar alla pengar men att
någon annan fattar beslut om hur de skall användas?
Har Moderaterna inte lärt sig att det är just detta som
har blivit så dyrt för den offentliga sektorn, dvs. att
den delar ut pengar på en nivå men fattar besluten på
en annan? Den som bestämmer över pengarna har inte
ansvaret för att se till att pengarna räcker. Den som
skall se till att pengarna räcker har inte ansvaret för
att bestämma över pengarna. Jag påstår att ni på sikt
kommer att tvinga fram ett förstatligande av grund-
skolan om ni skulle lyckas driva igenom er linje. Nu
tror jag inte att ni kan det, därför att det inte finns
något annat parti som stöder denna linje.
Dessutom menar jag att ett fullföljande av den
linjen skulle vara ett svek mot de fristående skolorna.
Kampen som vi har haft har ju gällt att kommunerna
skall ge tillräckligt med pengar till de fristående sko-
lorna. Om det har Centerpartiet, Folkpartiet, Kristde-
mokraterna och jag har trott även Moderaterna varit
överens. Men denna linje innebär något annat. Den
innebär att man lägger alla pengar hos staten och att
man sedan fördelar pengarna på ett annat sätt. Då
spricker ju enigheten om att man skall hjälpa de fri-
stående skolorna med tillräckliga insatser.

Anf. 32 BEATRICE ASK (m) replik:
Herr talman! Jag tror inte att vår enighet när det
gäller friskolorna kommer att spricka. Men vi kom-
mer säkert att även i fortsättningen debattera hur man
bäst ger dem rimliga villkor.
När vi moderater talar om en nationell skolpeng
talar vi inte om att alla pengar skall ligga hos staten.
Om Andreas Carlgren tror det har han inte läst våra
motioner. Men vi tror att en mycket stor del av resur-
serna skall ligga där och att de skall följa eleven till
den skola som han eller hon har valt. Som det i dag är
har det nämligen visat sig att kommunerna på kom-
munledningsnivå frestas att använda utbildningspeng-
ar till snöskottning och frestas till att prioritera vissa
skolor framför andra på ett sätt som icke är riktigt bra
ur utbildningssynpunkt. Det är detta som vi tror är
viktigt att man kommer till rätta med. Vi vill i vart fall
åstadkomma ytterligare decentralisering. Det vore
mig mycket främmande att förorda något som jag i
något fall trodde skulle kunna innebära ett förstatli-
gande. Jag skulle inte ens kunna drömma om att före-
slå något sådant. Jag tror på att se till att decentralise-
ringen inte stannar på kommunnivå. Det har den nu
gjort, till men för undervisningen vid många skolor i
dag.

Anf. 33 ANDREAS CARLGREN (c) re-
plik:
Herr talman! Om den sista delen är vi överens.
Det framgick av det jag sade att vi i Centern vill de-
centralisera längre. Vi vill inte att det skall göras halt
vid kommunnivån. Flytta fler beslut till medborgarna,
till skolorna osv!
Men det är inte det som diskussionen gäller nu.
Den gäller att Moderaterna faktiskt föreslår att pengar
från kommunerna skall förstatligas. Nu backar Beatri-
ce Ask och säger att det endast gäller "en stor del". Ja
- men frågan kvarstår, och Beatrice Ask undviker
konsekvent att svara på den. Är det möjligt att lägga
pengar hos staten men samtidigt inte låta staten be-
stämma över pengarna? Är det inte just det vi har sett
alldeles för mycket av i offentlig sektor - att besluten
över pengarna inte hänger ihop och att det därför
också har lett till raserad ekonomi.
Jag tror inte att detta system kommer att vara
möjligt i det här fallet. Jag tror också att det är svårt
för den som vill verka för decentralisering att säga att
om man lägger besluten lokalt så kan kommunerna
inte välja mellan skola och snöskottning. Om inte ens
kommunerna klarar att göra det valet är det svårt även
för dem på nivåer längre ned att göra det. Argumen-
tationen hänger inte ihop, utan den är ganska inkon-
sekvent. Vi hoppas att Moderaterna ändrar sig. Jag
tror att det vore bra för saken.

Anf. 34 MARGITTA EDGREN (fp):
Herr talman! Utbildningsväsendet skall tillsam-
mans med föräldrar, förskola och grundskola förmed-
la direkta kunskaper, men förhoppningsvis också en
människosyn präglad av humanism. De förmedlar
också civilkurage och globalt ansvarstagande, och
förhoppningsvis även en insikt om att vi människor
lär i skolan, men också på många andra platser. Vi lär
av livet, av kompisar, på fritiden och i kontakt med
andra människor här och i andra länder. Detta är en
utgångspunkt och en insikt som måste prägla under-
visning, utbildningsadministration och utbildningsbe-
slut på alla nivåer. För att nå denna insikt förutsätts
det att man har gedigna kunskaper och erfarenheter,
men det krävs också en bildning och en vidsynthet på
alla nivåer för att detta skall komma fram.
Det viktigaste för liberal utbildningspolitik är all-
tid den individuella människan. Det är hennes behov
som står i centrum, och därför tycker vi i Folkpartiet
att det också är skolans roll att förmedla och vidmakt-
hålla den lust att lära - jag har sagt det här många
gånger förut, och jag vill säga det om igen - som små
barn har i förskolan och som sjuåringar har när de
börjar skolan. Skolan skall se till att den lusten för-
stärks och inte försvinner. Detta är förutsättningen för
att vi skall nå målet om ett livslångt lärande.
Under åren har Folkpartiet liberalerna medverkat
till att modernisera utbildningsväsendet på alla nivåer
för att göra det tillgängligt för fler. Skälen är väl kän-
da: En ny tid med nya förutsättningar måste ha ett
utbildningsväsende som tar hänsyn till dessa nya
förutsättningar och som använder sig av alla medbor-
gare. Detta gäller allt från förskola till högskola.
Världen är mer komplex nu - i alla fall når komplexi-
teten oss alla lättare. Internationella resultat och sig-
naler blir delar av oss. Vi i är Sverige en mycket liten
del av en mycket stor marknad för utbildning där våra
barnbarn kommer att röra sig mellan olika länders
utbildningssystem med en lätthet som är otänkbar för
oss. De kommer att välja det som passar dem - att bo
kvar i Sverige och läsa i England eller att tvärtom
bosätta sig någon annanstans men tack vare tekniska
hjälpmedel kunna följa en utbildning i Sverige. Därför
anser jag att vi måste bejaka distansutbildning inte
bara på högskolenivå utan genom hela vårt skolsys-
tem. Vi måste se det som ett självklart alternativ till
utbildning.
Jag tror också att ett treterminssystem för hela
skolan kommer att utvecklas på sikt. Lokaler och
utrustning är så dyra och blir så snabbt omoderna att
det är en ekonomisk nödvändighet att de också an-
vänds på ett bättre sätt så att lokalerna inte står tomma
under flera månader per år. Detta underlättas av att
lärarna får andra villkor för sin anställning. Högsko-
lan är t.ex. inte längre ett elfenbenstorn, utan en
bubblande, sjudande kittel där män och kvinnor stan-
nar under en kortare eller längre tid. Den är en kittel
de återkommer till och aldrig tappar kontakten med
eftersom den drar och lockar med nya kunskaper och
nya möjligheter. Därför är det viktigt att den frihet
som högskolorna har fått på senare tid - under 90-
talet - att pröva, experimentera, ta eget ansvar och ha
egna befogenheter inte försvinner. I denna de nya
möjligheternas framtid är det viktigt att få göra miss-
tag och att ta ansvar för sina misstag men också att få
lära av dem så att man inte gör dem en gång till.
Jag anser att Socialdemokraterna sedan regerings-
skiftet på många sätt, genom återställare t.ex., visat en
stark vilja att centralstyra och likrikta som för mig är
fullkomligt otänkbar. Jag kan inte riktigt förstå hur
Socialdemokraterna i denna värld av möjligheter och
allt större internationell spridning och influens kan tro
att detta är framtiden. Det är mångfald som är framti-
den!
Herr talman! Jag skall lyfta fram en uppgift som
man talar alldeles för sällan om. Det gäller högsko-
lans uppgift att forma människor till kritiska granska-
re och att ge unga människor verktyg till att ifrågasät-
ta profeter intill dess att äktheten är bevisad. De skall
kunna visa en sund skepticism mot det högljudda och
det pockande och få en förmåga att lyssna till det
lågmälda - det som måste lockas fram.
Under många år har jag sparat ett litet papper med
något jag skrev upp en gång efter att ha lyssnat till
Gudmund Hernes, före detta utbildningsminister i
Norge. I ett tal sade han: En av uppgifterna hos skol-
systemet - han poängterade kanske framför allt hög-
skola och universitet - är att det skall lära studenterna
att tänka stort och kritiskt, att känna varmt, empatiskt
och tolerant, att handla självständigt och tydligt, att
tala med precision och enkelhet och att skriva så att
andra förstår. Jag hoppas att ni delar min fascination
över denna målbeskrivning, som nu också finns i
kammarens protokoll. Men för att nå detta mål måste
vi slå sönder många strukturer, som är motståndskraf-
tiga mot alla försök att slå sönder dem.
Ett exempel är det som Andreas Carlgren tog upp
- den sociala snedrekryteringen. Den är fortfarande
stor, trots att det nu finns regionala högskolor med bra
kanaler till det omgivande samhället som fungerar
som kunskapscentrum för fort- och vidareutbildning.
Undersökningar visar att närhet till en högskola är
viktigt för ungdomar från miljöer där man inte är van
vid längre studier. Men det räcker tydligen inte. Det
handlar om svårfångade frågor. Jag är övertygad om
att man måste starta tidigt i utbildningssystemet så att
man redan i förskola, grundskola och gymnasium
uppmuntrar till vidare studier och uppmuntrar lusten
att lära.
När det gäller den sociala snedrekryteringen tror
jag precis som Andreas Carlgren att det är fel väg att
gå att sänka ribban. Jag vill gärna ha en diskussion
med ministrarna, som förhoppningsvis går upp i dis-
kussionen, om hur de ser på frågan om hur vi skall
komma åt den sociala snedrekryteringen, i den mån
det går att göra det med politiska beslut.
Ett annat exempel på en sådan här svårslagen
struktur är den manliga strukturen inom systemet,
främst inom högskolan. Den leder till att det fortfa-
rande bara är 7 % av professorerna som är kvinnor.
Endast till 20 % av alla utbildningsprogram är ande-
len sökande män och kvinnor ungefär lika stora.
Kvinnor finns förvisso, men oftast i korta, traditionellt
kvinnliga utbildningar. För ingenjörsutbildningen,
som är den tekniska utbildning som har expanderat
mest, har andelen sökande kvinnor konstant legat på
17 % sedan slutet av 1980-talet. Andelen kvinnor som
söker till civilingenjörsutbildningen ligger sedan tio år
tillbaka på 20 %. Ändå skall vi inte luras av siffrorna.
Det är stor obalans mellan olika inriktningar. För
kemi handlar det om runt 50 %, för datateknik maxi-
malt 10 %.
Vi vet fortfarande inte om basåret som inrättades
1992 verkligen leder till en jämnare könsfördelning
inom tekniska utbildningar.
Återigen: Förutsättningarna för att kvinnor och
män skall söka till tekniska utbildningar eller till
vårdutbildningar i lika stor utsträckning bygger man
upp redan i förskolan. Det är jag övertygad om. Man
bygger upp dem hemma, i förskolan och i grundsko-
lan genom att barn behandlas jämställt hela vägen.
Vi har faktiskt lärt oss att kampanjer för att ändra
på detta har mycket kort verkningstid om man inte
samtidigt genomför förändringar, på alla nivåer, av
utbildningarnas inneboende kultur. Det gäller för
läraren att aktivt förändra pedagogik, metodik, inne-
håll av texter, val av material, seminarier osv. Jag
tycker att det är viktigt, som motor för en förändring,
att förändringar som genomförs är bra för kvinnor
men också mycket bra för män.
Herr talman! Jag står naturligtvis bakom allt vi har
sagt i det här betänkandet, men jag yrkar bifall till
reservation nr 3, mom. 7 och 60 i betänkandet.

Anf. 35 BRITT-MARIE DANESTIG-
OLOFSSON (v):
Herr talman! Jag vill börja med att kort kommen-
tera några av de tidigare inläggen. Det är ju så att man
kan inte begära replik på repliken.
Jag vet inte om Rune Rydén är närvarande, men
jag skulle vilja säga att jag tycker att det är tråkigt att
Rune Rydén, som jag upplever som en mycket nyan-
serad person, hjälper till att underbygga mytbildning-
en om forskarflykten. Han använder sig av så enkla
orsakssamband som att en eventuell forskarflykt
skulle bero på skatterna i Sverige.

Anf. 36 TREDJE VICE TALMANNEN:
Jag måste erinra Britt-Marie Danestig-Olofsson
om att Rune Rydén inte deltar i denna del av debatten.

Anf. 37 BRITT-MARIE DANESTIG-
OLOFSSON (v):
Herr talman! Beatrice Ask är i alla fall här. Hon
nämnde att jag gav regeringen och utbildningsminis-
tern beröm för att man så skyndsamt har försökt lösa
problemet med forskningsstiftelsernas styrelser.
Jag tycker att det är bra av omsorg om forskning-
en. Det har funnits och finns en väldigt stor oro bland
forskare, och det är inte någon som tjänar på den
oron. Jag tycker därför att det är bra att den här frågan
blir löst så snart som möjligt. Det är bra att det blir
arbetsro inom forskarvärlden så att vi får möjlighet att
påbörja diskussionerna om hur man skall kompensera
de stora nedskärningarna när det gäller fakultetsansla-
gen, forskningsråden och sektorsorganen, som Soci-
aldemokraterna och Centerpartiet har fattat beslut om.
Till Andreas Carlgren skulle jag vilja säga att jag
tycker att Centerpartiets politik ibland blir motsägel-
sefull. Jag förstod lika litet som många andra det här
med den centralstyrda skolan som hör ihop med skol-
pengen och förhållandet till friskolorna. Jag förstår
inte att Centerpartiet, som säger sig förespråka en
decentralisering - en av grundpelarna i centerpartis-
tisk politik - samtidigt kan ha så lågt förtroende i
vissa frågor för kommunalpolitiker. De måste man ju i
andra sammanhang ändå ha förtroende för. Jag undrar
varför man gör detta undantag för de fristående sko-
lorna. Det är motsägelsefullt.
Jag tycker att Centerpartiets politik när det gäller
forskningsfinansieringen, som Andreas Carlgren tog
upp, också innehåller markanta motsägelser. Jag vill
igen påminna Andreas Carlgren om att under inneva-
rande budgetår - alltså det budgetår som vi är inne på,
dvs. 1995/96 - yrkade Centerpartiet inte bifall till sin
egen partimotion om höjda anslag till forskningsråden
och fakulteten. I stället stod man vid det tillfället
bakom de stora nedskärningar som det fattades beslut
om som drabbade just de här organen.
Centerpartiet står bakom regeringens budgetpro-
position och de beslut som har fattats. Det måste ju
innebära att man står bakom inte bara nedskärningar-
na utan också de textavsnitt i propositionen som talar
om en kompensation från forskningsstiftelserna.
Jag skulle vilja fråga Andreas Carlgren: Finns det
inte skäl att anta att förändringarna i stiftelsestyrelser-
na nu kommer att underlätta för möjligheten till en
senare kompensation från forskningsstiftelserna? Om
inte, vad är det då Andreas Carlgren stöder sig på?
Margitta Edgren pratade om vad skolan skall för-
medla. Jag tror att jag förstår vad Margitta Edgren
menar, men jag tycker att just detta att förmedla kun-
skaper är litet främmande för mig. Jag tror att en
lärares viktigaste uppgift är att underlätta och skapa
förutsättningar för inlärning. Lär sig tror jag att ele-
verna gör själva. Annars kan vi lätt invaggas i en
förhoppning om att vi kan lära eleverna. Det är unge-
fär som i historien om lille Viktor som sade till sin
kompis att han hade lärt hunden Pricken att vissla.
Kompisen svarade att han inte hade hört hunden
vissla. Viktor svarade: Jag sade att jag har lärt honom,
inte att han har lärt sig.
Ungefär där finns skillnaden i synsätt.
Jag tycker att skolan skall lära för livet. Men jag
tycker också att skolan är själva livet. Skolan skall
präglas av detta faktum, av allt det som hör livet till:
att ta ställning, att vara tydlig, att ha mod att tala, att
växa, att få lära sig att kommunicera inte bara verbalt
och skriftligt utan med alla andra medel som står till
buds. Hela den skapande människan skall tas till vara.
Så något om anslagen under utgiftsområde 16. Jag
vill bara kommentera dem litet kort.
Vänsterpartiets utgiftsramar för det här utgiftsom-
rådet ligger 390 miljoner över det som nu har beslu-
tats. Vi har bl.a. helt avvisat alla nedskärningar inom
områden som rör elever med handikapp. Vi har också
föreslagit att man skall lägga ytterligare 30 miljoner
på skolforskningen. Det måste jag kommentera litet
grand.
Vi tycker att läraryrket måste forskningsanknytas.
Men även forskningen bör i högre grad vara
grundutbildningsanknuten och därför organiseras i
anslutning till lärarutbildningarna så att de kan funge-
ra som en förmedlande länk mellan utvecklingsarbetet
i skolan och de olika forskningsinriktningarna inom
högskolan.
Vi tycker att man behöver en väl utbyggd forsk-
ning om lärandet och lärandets villkor. Skolverkets
forskningsprogram skall ju öka den vetenskapligt
grundade kunskapen om skolan och skolans resultat
och också sprida forskningsresulat. Det är oerhört
viktigt, särskilt nu när många säger att skolan befinner
sig i en expansiv utvecklingsfas, men som också inne-
håller moment av kris.
I ett sådant finansiellt läge som kommunerna be-
finner sig i och när de mer eller mindre tvingas pröva
nya förhållningssätt, är det oerhört betydelsefullt att
de prioriteringar som görs är kloka och genomtänkta.
Då kan kommunerna använda de knappa resurserna så
effektivt som möjligt, dvs. göra rätt saker på rätt sätt.
Vi anser exempelvis att det är angeläget att bygga
upp databaser med longitudinell forskning för att få
bättre kunskaper om vilka insatser som ger bäst resul-
tat för barn som far riktigt illa. I dag vet vi egentligen
alldeles för litet om vilka åtgärder som bör prioriteras
i arbetet med barn med särskilda behov. Därför blev
jag så förvånad när jag läste propositionen och kom
underfund med att regeringen vill spara 20 miljoner
just på skolforskningen.
Jag skulle vilja veta vilka motiven för en så pass
kraftig nedskärning är. Det räcker inte då att litet
allmänt hänvisa till det finansiella läget. Jag vill veta
vilka prioriteringar regeringen har gjort och varför.
Vi har tagit upp forskningsfinansieringen vid flera
olika tillfällen, men jag vill säga att vi har följt en
konsekvent linje. Redan när riksdagen tog innevaran-
de budget, för 1995/96, accepterade vi inte nedskär-
ningarna vare sig för fakulteterna eller forskningsrå-
den. Vid det tillfället var det endast Vänsterpartiet
och Moderaterna som reserverade sig mot nedskär-
ningarna. Övriga oppositionspartier var tysta.
Vi ansåg redan då att det var olämpligt att genom-
föra så pass omfattande besparingsprogram innan
formerna för hur en eventuell kompensation från
forskningsstiftelserna skall kunna ske hade klargjorts.
I årets budgetproposition för 1997 har anslagen mins-
kats med ytterligare 100 miljoner kronor för fakulte-
terna och med bortemot 500 miljoner kronor för
forskningsråden och sektorsorganen.
Också detta har vi kraftigt avvisat och tagit av-
stånd från. Vi vill i stället lägga 100 miljoner mer till
fakulteterna och 225 miljoner mer till forskningsrå-
den.
Jag har tidigare berört det viktiga i att också
grundforskningen får en mera tydlig ställning. Den
bidrar effektivt till att lägga den nödvändiga kun-
skapsbasen för samhällsutvecklingen, och den skapar
också handlingsalternativ inför en framtid som vi
faktiskt vet väldigt litet om. Men det tycks som om
Socialdemokraterna och Centern bortser från att
grundforskningen är basen också för mycket av den
tillämpningsnära forskningen och den industriella
utvecklingen. Med detta slutar jag.

Anf. 38 ANDREAS CARLGREN (c) re-
plik:
Herr talman! Britt-Marie Danestig-Olofsson kör
med det gamla vanliga knepet att säga att man inte
förstår och att det var så förvirrat. Man hoppas att
publiken inte skall ha hört vad som faktiskt sades, och
då kan den möjligen tro att det var förvirrat.
Men jag tror inte alls att det var svårt att förstå.
Jag sade att beslut om grundskolan skall ligga så
lokalt som möjligt. Flytta inte beslut från kommuner-
na upp till staten! Flytta därmot ned beslut från kom-
munerna till varje skola. Ge föräldrarna större möjlig-
het till inflytande i skolan. Låt också elever och för-
äldrar få större möjligheter att välja skola. Så enkelt
var det, och jag tror att det är ganska lätt att förstå -
om man vill.
Det andra som Britt-Marie Danestig-Olofsson tog
upp var besparingarna på forskningsområdet. Väns-
terpartiet har ju alltid mer pengar till allting, så det är
lättare att i varje debatt vara mer välvillig än motde-
battörerna. Men poängen är trots allt helheten. Det är
inte lika lätt om man skall få helheten att gå ihop.
Vi kan stå här debatt efter debatt och diskutera
detta om vi inte någon gång kommer överens om
grundfakta. Nu skall jag be Britt-Marie Danestig-
Olofsson svara på en fråga: Förnekar hon att det blir
mer pengar till forskning genom statliga anslag, ge-
nom anslag från forskningsstiftelserna och genom
EU-medel? Finns det mer pengar än tidigare eller
förnekar hon det?
Detta är ju förutsättningen för debatten. Annars
kan vi fortsätta att banka varandra i huvudet och ald-
rig komma vidare.
Till sist skall jag säga något om forskningsstiftel-
serna. Vänsterpartiets insats i sammanhanget var ju att
göra det möjligt för regeringen att avsätta samtliga i
styrelserna. Nu gör inte regeringen det, och då applå-
derar Britt-Marie Danestig-Olofsson. Folk får väl
själva bedöma om det är konsekvent eller inte.

Anf. 39 BRITT-MARIE DANESTIG-
OLOFSSON (v) replik:
Herr talman! Andreas Carlgren måste ha missat
någonting. Jag sade inte att det var svårt att förstå. Jag
sade att Centerpartiets politik är motsägelsefull, och
det är inte riktigt samma sak.
Jag håller med Andreas Carlgren i fråga om de-
centraliseringen av beslut till kommuner och till en-
skilda skolor. Vi delar den uppfattningen. Men jag
tycker att den uppfattningen rimmar så illa med den
linje som Centerpartiet har företrätt när det gäller de
fristående skolorna.
Vänsterpartiet har inte mera pengar, men Vänster-
partiet bedriver en annan ekonomisk politisk och drar
andra slutsatser av det som händer i vårt samhälle. Vi
är mycket mer oroade över den dramatiskt raserade
välfärden och de dramatiskt höjda arbetslöshetssiff-
rorna.
Vi vill alltså ha en lugnare takt med besparingar-
na, där man inte enbart fokuserar intresset på att få
ned inflationen och bekämpa den. Vi tror att det i
längden kommer visa sig vara en klok ekonomisk
politik. Jag vill påminna Andreas Carlgren om att vi
inte är ensamma om att tycka så. Vi har stora delar av
det ekonomiska etablissemanget och forskarna med
oss i dessa tankar.

Anf. 40 ANDREAS CARLGREN (c) re-
plik:
Herr talman! Försök inte, Britt-Marie Danestig-
Olofsson, att få det att framstå som att vi vore mindre
oroade över arbetslösheten! Men det var inte vad
debatten gällde.
Jag märker att Britt-Marie Danestig-Olofsson reti-
rerar. Hon svarar inte på frågan om forskningsresur-
serna har minskat eller ökat. Det var det frågan gällde.
Är vi överens om att forskningsresurserna har ökat till
följd av statliga insatser, forskningsstiftelsernas insat-
ser och EU-medel?
Nu tänker väl Britt-Marie Danestig-Olofsson svara
när jag inte längre har någon replik. Det är också ett
känt knep. Hon är en duktig debattör, men hon svarar
inte på frågorna.
Påstå inte att vi står bakom texterna i budgetpro-
positionen i delen om forskningsstiftelserna! Det är
mer än väl klargjort att vi inte gör det.
Er insats i sammanhanget var att ni gav regeringen
möjlighet att avsätta samtliga ledamöter i styrelserna.
Nu blir det inte så, och det tycker jag är bra. Det är
trots allt ett steg i rätt riktning. Men det är just för att
regeringen inte gjorde det som Vänsterpartiet gav
möjlighet till - inte för att man följde Vänsterpartiets
förslag.
Britt-Marie Danestig-Olofsson applåderar dock nu
också, och det är bara för regeringen att slicka i sig
berömmet. Den får ju beröm hur den än gör.

Anf. 41 BRITT-MARIE DANESTIG-
OLOFSSON (v) replik:
Herr talman! Jag skall svara på Andreas Carlgrens
fråga.
Nej, men resurserna är mycket ojämnt fördelade.
Det är det som vi har pekat på.
Jag vill också svara när det gäller överenskommel-
sen med Socialdemokraterna. I överenskommelsen
drev Vänsterpartiet frågan att det skulle finnas konti-
nuitet i beslutsfattandet, alltså att det inte skulle vara
möjligt att byta ut hela styrelser. Det hade varit syn-
nerligen olyckligt. Vi drev också jämställdhetsfrågor-
na när det gällde styrelsernas sammansättning, liksom
möjligheten för forskarsamhället att få inflytande.
Så kom inte och säg att Vänsterpartiet inte på nå-
got sätt har kunnat påverka dessa frågor! Jag känner
mig fullständigt nöjd!

Anf. 42 MARGITTA EDGREN (fp) replik:
Herr talman! Jag begärde ordet bara för att försäk-
ra Britt-Marie Danestig-Olofsson att jag är väl medve-
ten om skillnaden mellan att lära ut och lära in. Det
gäller säkert inte bara kanariefåglar utan även barn
och andra människor.
När jag använde ordet förmedla utgick jag ifrån att
lusten att lära är medfödd, men att ett barn genom
barnomsorgen, förskola och skola kanske inte alltid
själv kan skapa de situationer som krävs för att den
här lusten skall utvecklas. Jag menar att det är lära-
rens uppgift att förmedla en pedagogisk miljö runt
barnen så att de helt enkelt kan lära sig mer.

Anf. 43 BRITT-MARIE DANESTIG-
OLOFSSON (v) replik:
Herr talman! Jag tror att Margitta Edgren och jag
har ganska lika uppfattning om barns möjligheter.
Men när jag hör det här ordet kommer jag osökt att
tänka på det som man en gång i den pedagogiska
debatten kallade för förmedlingspedagogiken. Där såg
man barnen ungefär som små krukor som man skulle
fylla till bristningsgränsen.
Jag tror också att det är oerhört viktigt att man tar
vara på barns lust att lära och deras naturliga nyfiken-
het. Ibland kan man fråga sig vad det är som händer
ifrån det att den här glada sex-sjuåringen med sin
ryggsäck på ryggen glatt dansar till skolan med väl-
digt stora förväntningar och en lust att få vara i skolan
fram till att man ser tonåringen i årskurs 8-9 släpa sig
fram med trötta steg till en skoldag som bara är en
enda stor tråkighet. Vi behöver ha bättre kunskap om
vad det är som händer för att kunna fatta beslut som
kan möta dessa saker. Det var detta jag menade när vi
pratade om skolforskningen.

Anf. 44 MARGITTA EDGREN (fp) replik:
Herr talman! Vi vet ju faktiskt väldigt väl vad som
händer. Med stigande ålder får den här gulliga sjuår-
ingen med lust att lära allt mindre att säga till om i
skolan. Det vet vi. Det är klart att man då tappar lus-
ten att vara där. Vi vet väldigt mycket om vad vi bor-
de förändra. Det behövs inte särskilt mycket ny
forskning där. Det gäller att våga fatta de beslut som
förändrar förutsättningarna så att den här lusten, pigg-
heten, engagemanget och viljan att lära sig mer finns
kvar. Vi vet vad som behövs, men det är så svårt att
göra det. Jag hoppas att det beslut vi kanske skall
diskutera mer sedan, dvs. en utredning av nya lärar-
utbildningar, kan bidra till att vi får en skola som
bättre tar till vara den här lusten.

Anf. 45 BRITT-MARIE DANESTIG-
OLOFSSON (v) replik:
Herr talman! Jag delar uppfattningen att elevernas
medbestämmande och inflytande är oerhört viktigt för
trivseln och för att det skall fungera i skolan. Då me-
nar jag det reella inflytande och inte bara den formella
demokratin. Det handlar också om det som händer i
klassrummet, hur man planerar undervisningen, på
vilket sätt man angriper olika frågor, vad som är vik-
tig kunskap och vad som är mindre viktig kunskap.
Jag tror också att man måste förändra arbetsfor-
merna. Skolan är ju så väldigt olika, och ibland kan
det vara mördande tråkigt att vara i skolan. Jag tror att
man måste förändra synsättet och förändra arbetsfor-
merna.
Detta hör ju också ihop med den brist på ekono-
miska resurser och de kraftiga nedskärningar som
kommunerna nu lever under. Detta gör att även sko-
lorna har fått dragit in på väldigt mycket. Det finns ett
missmod och en uppgivenhet hos personal, föräldrar
och elever.

Anf. 46 GUNNAR GOUDE (mp):
Herr talman! Skolan skall vara en skola för alla.
Där skall barn med olika förutsättningar, från olika
miljöer och med olika religionsinriktningar fostras till
att leva tillsammans och ha respekt för varandras
egenart. Skolan skall vara en arbetsplats dit alla går
med glädje, där det finns en lust att lära och arbeta
och där alla känner ansvar för varandra och för verk-
samheten. Skolan är landets största arbetsplats. Efter-
som barn arbetar där, är det viktigt att ställa särskilt
höga krav på skolans arbetsmiljö, både den fysiska
och de psykosociala.
En demokratisk grundsyn som utgår från att män-
niskan till sin natur är aktiv och vill vara deltagande
skall prägla all utbildning. Kunskap om och vördnad
för livet i ett brett ekologiskt perspektiv är en väsent-
lig del av det som eleverna skall bära med sig från
skolan.
Vi måste också förstå vår kulturella särart och de
historiska skeenden som format vårt och andra männi-
skors liv i olika samhällen. Barnen behöver insikt i sin
egen historia och vetskap om att de är med och formar
framtiden. Ett brett och medmänskligt perspektiv på
omvärlden är viktigt om denna framtid skall bli fred-
lig. Förståelsen och respekten för andra folk och kul-
turer är livsviktig. Idén om jämställdhet mellan könen
måste förankras tidigt. Som individer behöver barnen
tycka om sig själva sådana som de är. Barn som är
starka och trygga i sig själva vågar också ge av sig
själva. Ett medmänskligt perspektiv på omvärlden blir
då möjligt.
Undervisningen skall vara en växelverkan mellan
teori och praktik och ge eleven kunskaper som är
förankrade i verkligheten. Det estetiska och konstnär-
liga skall ingå som en naturlig del i arbetet och an-
vändas som uttrycksmedel och kunskapskälla av alla
elever. Olika elever har olika förmåga och arbetstakt
inom olika områden. Undervisningen skall så långt
möjligt anpassas efter individens egen förmåga och
läggning.
Det här är litet grand av det som Miljöpartiet vill
betona när det gäller utbildningens mål. Det står på
intet sätt i något slags motsatsförhållande till vad som
står i skollag, läroplan och olika skolplaner. Men det
finns några faktorer som gör att det här inte gäller.
Målen uppfylls inte i vår svenska skola i dag.
Det är framför allt två saker som gör att det kär-
var. Den ena är naturligtvis nedskärningarna. Ned-
skärningarna på skolan har varit mycket stora, det
gäller framför allt grundskolan. Dessutom gäller det
de mycket stora förändringar som har skett under de
sista tio åren.
Grundskolan har fått sina skolplaner och läropla-
ner förändrade för ganska länge sedan nu. Sedan har
det skett en kommunalisering av grundskolan. Kom-
munerna håller fortfarande på att lära sig hantera
skolfrågorna.
Gymnasiereformen kom plötsligt och skakar fort-
farande om landets gymnasier.
Vuxenutbildningen har fått en explosionsartad ut-
veckling utan motstycke tidigare i svensk historia
genom att man vill ge studiemöjligheter i stället för
arbetslöshet. Man talar om livslångt lärande.
Universitet och högskolor får ta emot stora grup-
per nya studerande.
Problemen är naturligtvis olika för olika delar av
utbildningsväsendet. När det gäller grundskolan tror
jag att det är nedskärningarna som är det stora pro-
blemet. Antalet vuxna i skolan har minskat. Det är
just de svagare barnen eller barn med speciella behov
av stöd som drabbas hårdast när t.ex. antalet special-
lärare, fritidspedagoger osv. minskar. Under en tid
framöver tror jag att vi måste se till de svagare bar-
nens behov i grundskolan.
Jag vill ta upp två förslag som Miljöpartiet har
tryckt särskilt på när det gäller årets budget. Det
första är problemet med specifika läs- och skrivsvå-
righeter. Det är alltför många barn i skolan som har
brister i läs- och skrivförmågan. Dyslexi är en av
orsakerna. Jag vill inte gå in på frågan huruvida dys-
lexi är ett handikapp som många barn har med sig
eller om det finns andra orsaker också till de här svå-
righeterna.
Jag tycker att det är värt att observera att det är
dyslexiår i Sverige i år. Det är den svenska tolkningen
av Europarådets deklaration att 1996/97 skall vara ett
år för livslångt lärande.
Det är underligt om inte riksdag och regering
uppmärksammar dyslexiproblemet. De ideella före-
ningarna - Dyslexiförbundet, Dyslexistiftelsen, FMLS
- har full verksamhet i landet för att ge information
om dyslexifrågan, få ut information till skolor, föräld-
rar, lärare osv., men de arbetar i stort sett utan statliga
bidrag.
Vi har föreslagit att man skall samla de goda re-
surser som finns i Sverige - Dyslexiförbundet, Dys-
lexistiftelsen och FMLS, många forskare vid universi-
teten och dessutom det som jag tidigare talade om,
nämligen Försvarets forskningsanstalts kunskaper på
de här områdena. Låt oss samla alla de resurserna och
göra en rejäl insats för att minska problemen med
specifika läs- och skrivsvårigheter. Det handlar om att
ta fram och utveckla läromedel och att utbilda lärare,
informera föräldrar och skolor osv.
Vi tycker att det är litet av en skam att riksdagen
inte kan ställa upp på dessa förslag. Jag ser att de
andra partierna över huvud taget inte har föreslagit
några medel till det arbetet. Regeringen har inte
lyckats åstadkomma någonting annat än att man till-
satt en utredning, vilket i och för sig är bra. Men med
tanke på att problemet är väl känt sedan många år
kanske det inte är någon större insats.
En annan fråga som jag vill ta upp är mobbningen
i skolan. I och med att det är färre vuxna i skolan har
mobbningsproblemet ökat. Barnombudsmannen har
rapporterat att mobbning i varje fall inte har minskat.
Många skolor saknar fortfarande program för att
hantera och motverka mobbning. Louise Sylwander,
barnombudsmannen, bedömde situationen som så
allvarlig att hon krävde lagstiftning mot mobbning.
Tidigare har Miljöpartiet här i riksdagen varit ensamt
om kravet på lagstiftning mot mobbning. Kanske får
vi stöd i år.
Det handlar naturligtvis inte bara om ett förbud
mot mobbning, utan det handlar om att man skall
specificera var ansvaret ligger. Vi föreslår att ansvaret
skall ligga i första hand på rektor, och det övergripan-
de ansvaret skall kommunens skolnämnd ha, alltså ett
juridiskt ansvar för att det finns utvecklade program
mot mobbning. Det skall också vara så att lagtexten
åtföljs av en beskrivning av vad ett sådant program
skall innehålla.
Problemen inom andra delar av utbildningsväsen-
det ser litet annorlunda ut. Gymnasieskolan kommer
vi att ta upp som en särskild fråga litet senare i dag.
Där vet vi att problemen är stora beroende på att
gymnasiereformen sjösattes litet för snabbt och utan
att skolledning och lärare hade hunnit vidta åtgärder
för att ställa om undervisningsmetoder, organisation
och annat till det nya systemet. Där finns alltså en
liten risk att man redan i gymnasiet tar det första ste-
get in i ett tvåtredjedelssamhälle. Ungefär en tredjedel
av eleverna som går på yrkesförberedande program
har inte den utbildning som de faktiskt har rätt till.
Det är framför allt motivationen som är katastrofal.
För de vuxna har två saker hänt som är bra. De
som inte har grundskoleutbildning eller gymnasieut-
bildning har möjlighet att få gå sådan utbildning nu.
De som har blivit arbetslösa har företräde. Vi har
100 000 platser för det. Det är en ordentlig satsning
från regeringens sida, och det är utmärkt. En motsva-
rande satsning i något blygsammare skala på 30 000
nya platser till universiteten är också bra i samman-
hanget. Men återigen är det förändringar som egentli-
gen inte har åtföljts av ordentlig planering. Hur skall
universiteten t.ex. klara den växande undervisnings-
bördan?
De andra förändringar som har skett är föränd-
ringar i rätt riktning, t.ex. kravet på att man skall ha
näringslivsanknytning eller öppna mot samhället. Det
gäller både gymnasier, universitet och högskolor. Hur
det skall gå till har man däremot inte anvisat. Det gör
att man skapar turbulens. APU, arbetsplatsförlagd
utbildning, på gymnasiet fungerar inte tillfredsställan-
de, och universitet och högskolor står frågande inför
möjligheten att göra näringslivsanknytningar utöver
det man redan har, alltså vad är tillåtet och vad är
inte.
Jag skulle vilja avsluta med att för diskussionens
skull ta upp en fråga som jag tror att vi bör diskutera
mer, nämligen att det inte är besluten som det är fel
på. Det är förberedelserna av de åtgärder som vi be-
slutar om som det är fel. Ett genomgående drag är att
kommunerna drabbas av en reform som de inte har
kunnat förbereda. Det gäller både grundskolan och
gymnasiet och även universitet och högskolor samt i
viss mån vuxenutbildningen. Komvux och folkhög-
skolorna har fullt upp med att klara av de horder av
nya studerande som de får. Att göra en vettig utbild-
ning kan vara svårt. Nu klarar de sin uppgift relativt
bra. Jag tror alltså att man skulle diskutera vilka for-
mer för dialog som skall åtföljas den här typen av
beslut om stora reformer. Jag är medveten om att
mandatperioderna är korta och att regeringen har en
tendens att vilja sjösätta saker snabbt. Men det får
olyckliga konsekvenser. Litet lugnare takt och en mer
demokratisk förankring av besluten är vad jag efterly-
ser.
Jag yrkar, fru talman, bifall till reservation 1 under
momenten 45, 58 och 59.

Anf. 47 MARGITTA EDGREN (fp) replik:
Fru talman! Jag tycker, Gunnar Goude, att vi skall
utmönstra begreppet svaga barn ur vår vokabulär.
Gunnar Goude använde det igen. Jag reagerar ganska
kraftigt mot det. Jag utgår ifrån att Gunnar Goude
egentligen inte menade det. För mig finns inga svaga
barn. Det finns miljöer där man inte tillräckligt har
lyckats identifiera hinder för att individualisera utifrån
varje barns behov. Säger man svaga barn har man
därmed stämplat vissa barn som bärare av problem.
Jag tror inte att det är så enkelt. Det är de vuxna i
skolan runt omkring barnet som inte har kunnat iden-
tifiera hindren för just det barnets mänskliga växt.
Därför skall vi utmönstra orden. Jag hoppas att Gun-
nar Goude vill göra det tillsammans med mig.

Anf. 48 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Jag håller fullständigt med Margitta
Edgren. Jag inledde mitt anförande med att i samma
mening som jag talade om svaga barn lägga till: barn
med behov av speciellt stöd. Det tycker jag är ett
bättre sätt att uttrycka saken. Jag instämmer helt med
Margitta Edgren.

Anf. 49 INGER DAVIDSON (kd):
Fru talman! Det finns nästan ingenting som är så
viktigt för en människas förutsättningar att leva ett bra
liv som utbildning i vid mening. Jag funderade på att
yrka bifall till detta för att en gång få majoritet i
kammaren, för jag tror att vi är överens om det.
Vad är utbildning? Ja, det är baskunskaper, att lära
sig läsa, skriva och räkna. Det handlar om att utveckla
sin motorik, sin fysik, sitt sinne för estetik. Det hand-
lar om att skaffa sig kunskap om hur man söker kun-
skap. Det handlar om att utveckla sin sociala kompe-
tens och sitt etiska tänkande. Det säger sig självt att
det inte räcker med nio år eller ens tolv för att bli
fullärd på alla dessa områden. Därför är möjligheten
till ständigt återkommande utbildning en väldigt posi-
tiv tanke. Men förutsättningen och avgörande för hur
övriga utbildningssatsningar skall lyckas och utveck-
las är faktiskt hur kvaliteten på utbildningen är i
grundskolan. Därför tänker jag hålla mig till det om-
rådet.
Den som lämnar grundskolan med dålig självtillit
och en negativ inställning till att söka kunskap har
ofta inte heller någon större lust till återkommande
studier senare i livet. Eftersom inte bara de enskilda
individerna själva blir lidande av en sådan inställning
utan hela samhället tycker inte jag att det är någon
överdrift att påstå att just grundskolans kvalitet är
avgörande för vårt lands hela utvecklingspotential.
Dessvärre är inte klimatet i alla skolor sådant att det
skapar motivation för livslångt lärande.
Kommunernas dåliga ekonomi är ett stort oros-
moln, särskilt som det har visat sig att kommunernas
styrning och utvärdering inte fungerar. Det finns t.ex.
ingen samlad kunskap om hur de nedskärningar som
hittills har gjorts på skolans område drabbar elever
med särskilda behov.
Vad innebär det att antalet specialundervisnings-
timmar per elev har minskat med 39 % mellan läsåren
1989/90 och 1995/96? Ingen vet.
Hur kommer det sig att andelen elever som lämnar
grundskolan utan betyg i ett eller flera ämnen ökar
hela tiden? Ingen vet.
I Stockholm har många elever inte varit närvaran-
de på tillräckligt antal lektioner för att kunna få ett
betyg. Men varför har de inte varit närvarande? Ingen
vet.
Vilka blir konsekvenserna på sikt av att antalet
elever ökar samtidigt som antalet lärare minskar?
Ingen vet.
På kort sikt kan man naturligtvis konstatera att un-
dervisningsgrupperna blir större - det är lätt att se.
Men det saknas fortlöpande kunskaps- och effektbe-
dömningar. De är helt enkelt ovanliga. Och den
egentillsyn som kommunerna skall stå för är sällan
systematiserad och saknas ofta helt. Skolverkets till-
syn är minimal när det gäller de kommunala skolorna.
Om vi fortsätter att tillåta kvaliteten att sjunka in-
om den grundläggande utbildningen samtidigt som
stora utbildningssatsningar görs inom den högre ut-
bildningen är det ungefär lika ineffektivt som att grä-
va ett hål med en spade och sedab försöka täppa till
hålet med en tesked. Det är ungefär det vi håller på
med. Därför anser vi kristdemokrater att en del av de
resurser som läggs på vuxenutbildning och högre
utbildning i stället borde ha gått till kommunerna, för
att bl.a. användas till kvalitetshöjande insatser i sko-
lan. I vårt budgetalternativ, som vid det här laget har
avslagits av riksdagen och som jag vill betona är
stramare än regeringens - det är alltså inget önsketän-
kande - har vi avsatt 6,5 miljarder per år under de
närmaste tre åren till kommunsektorn för att skolan
skulle kunna få bättre resurser.
Fru talman! I dag råder det stor osäkerhet om vil-
ka kriterier som gäller när kommuner fördelar sina
resurser till enskilda skolor. Det kom fram inte minst i
diskussionen om hur bidragen till de fristående sko-
lorna skall beräknas. Man kan inte få fram vilket
underlag kommunerna har använt sig av. Beroende på
vilka delar av skolbudgeten som räknas in i underla-
get kan utfallet för kostnaden per elev bli väldigt
varierande. Och i dag är det stora variationer.
Mellan 77 800 och 34 700 kr kostar en elev i dag.
I en kommun kan alltså elevkostnaden vara mer än
dubbelt så hög som i en annan, och vad det beror på
kan ingen heller riktigt redogöra för.
Behoven ser dessutom väldigt olika ut i olika
skolor. Bl.a. beroende på den bostadspolitik som har
förts har segregation blivit ett faktum även i Sverige.
Barn med stora behov är överrepresenterade vid vissa
skolor, och det måste man ta hänsyn till vid resurstill-
delningen. Därför anser vi att det finns skäl att införa
ett nytt, tydligare system när det gäller kommunernas
resurstilldelning till skolorna. Vi anser att det bör
utformas så, att varje elev tilldelas en basresurs, som
är lika stor för alla elever, och att sedan tilläggsresur-
ser för särskilda behov fördelas efter i förväg fast-
ställda kriterier. Ett sådant behovsstyrt system skulle
bli mer rättvist, skulle vara lättare att utvärdera och
jämföra och skulle ge ett bättre underlag för riksdagen
när det gäller att fastställa statsbidragen till kommu-
nerna.
Om vi skall kunna höja kvaliteten i skolan måste
också lärarnas insatser värderas på ett helt nytt sätt.
De förväntas i dag delta i det ena förändringsarbetet
efter det andra som vi politiker ålägger dem, samtidigt
som undervisningsgrupperna blir större, den elevvår-
dande personalen minskar och elevernas personliga
problem ökar. Förändringarna inom och utom skolan
anses inte kräva någon kompensation till lärarna.
Tvärtom förväntas de med glatt mod utveckla sin
pedagogiska talang så att de också kan fungera som
kuratorer, socialarbetare eller extraföräldrar. När de
protesterar betraktas de som gnälliga och oprofessio-
nella, trots att ett fåtal tillhör den gruppen.
Jag är övertygad om att utgångspunkten för kvali-
tetshöjningen i skolan måste vara stimulans, utveck-
lingsmöjligheter, respekt för och inte minst moraliskt
stöd till de redan aktiva lärarna.
Att lärarutbildningen utreds är också nödvändigt
och bra. Ett mer problembaserat inlärningssätt, infor-
mationsteknikens möjligheter och skolans viktiga roll
som norm- och kulturförmedlare i en värld som för-
ändras så snabbt som vår ställer nya krav på en ut-
vecklad och delvis helt förändrad lärarroll.
Sammanfattningsvis: Om vi inte klarar att höja
kvaliteten så att våra barn har tillräckliga baskunska-
per och social kompetens när de lämnar grundskolan
blir det omöjligt att klara utbildningen på högre nivå.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 7,
mom. 17, 26 och 49.

Anf. 50 JAN BJÖRKMAN (s):
Fru talman! Jag tror att de flesta i dag är överens
om att huvudstrategin för att bevara och utveckla vår
välfärd och förhindra framväxten av ett tvåtredjedels-
samhälle är att Sverige utvecklas som kunskapssam-
hälle och att alla människor får reella möjligheter att
vidareutveckla sig. Utbildning spelar också en central
roll för att stimulera den ekonomiska tillväxt vi alla
vill ha och är beroende av. Utbildning är vidare ett av
de viktigaste fördelningspolitiska instrumenten. Få
insatser har så strategisk betydelse för den enskilde.
Kraven på en hög nivå på utbildning är dessutom
starkare än någonsin tidigare. Samtidigt förändras det
moderna samhället i allt snabbare takt och komplexi-
teten ökar. Utbildning är i dag inte något som man en
gång för alla slutför i ungdomsåren. Det behövs om-
fattande satsningar på ett livslångt lärande.
Vi ser också tydligt arbetslivets förändring. Ett
kapitalintensivt arbetsliv utvecklas alltmer mot ett
kunskapsintensivt. Det är därför centralt att förskolan
i samarbete med grundskolan liksom gymnasieskolan
lägger en god grund för det livslånga lärandet.
Det är också mot denna bakgrund som såväl
grundskolan som gymnasieskolan har reformerats
under 1990-talet. Båda skolformerna har genomgått
förändringar för att på ett bättre sätt göra eleverna
rustade att möta kraven i morgondagens samhälls- och
arbetsliv. För gymnasieskolans del är förändringarna
kanske större än någonsin tidigare.
Detta är viktiga delar av det nationella kunskaps-
lyft som nu genomförs. Till det nationella kunskaps-
lyftet hör också breda satsningar på vuxenutbildning-
en och högskolan.
Många aspekter på detta kommer att debatteras
senare under dagen. Dessutom kommer både utbild-
ningsministern och skolministern att gå upp i debatten
senare under detta avsnitt. Därför avstår jag från att
kommentera de saker som det har riktats frågor om
till regeringen och ministrarna.
När vi nu är på väg att fastställa anslagen till ut-
bildning för 1997 kan det vara bra med en internatio-
nell utblick. I dagarna har ju OECD presenterat ny
statistik när det gäller kunskap och utbildning.
Resultatet visar att Sverige ligger i topp när det
gäller att satsa resurser på utbildning i förhållande till
BNP. Detta gör vi tillsammans med Kanada, Finland,
Danmark och Norge. Vad det gäller andelen högsko-
leutbildade ligger Sverige på en fjärdeplats efter Ka-
nada, USA och Norge. Andelen som saknar gymna-
sieutbildning minskar något snabbare i Sverige än
genomsnittet inom OECD. Andelen lågutbildade i
åldersgruppen 25-64 år är i vårt land 28 %, medan
motsvarande siffra inom OECD är dubbelt så hög,
eller 55 %. Med de beslut som riksdagen i och med
dagens debatt är på väg att fatta när det gäller det
nationella kompetenslyftet kommer Sveriges läge i
detta avseende ytterligare att förbättras.
Det är beklagligt, men det är inte överraskande att
Moderaterna även denna gång ställer sig vid sidan om
när det gäller att satsa på utbildning för de många
människorna. Det har vi fått anledning att konstatera
många gånger tidigare, och det gäller i dag. Modera-
terna lever kvar i sin gamla föreställningsvärld att
utbildningen mister i kvalitet om många får del av
den. Att satsning på bredutbildning ger resultat visar
inte minst den OECD-undersökning som nyligen
redovisades om läsfärdigheter i olika länder. I denna
undersökning visades att Sverige har de i särklass
bästa resultaten.
För oss socialdemokrater är det viktigt att fortsätta
kvalitetsarbetet bl.a. genom decentralisering, ökat
lokalt ansvar och engagemang och en ännu större
satsning på kunskap och kompetensutveckling för
vuxna. I detta perspektiv finns det anledning att titta
på det största oppositionspartiets politik.
Moderaterna har under senare tid gjort sig känt
som ett av riksdagens mer centralistiska och regle-
ringsivriga partier. Detta kom till uttryck t.ex. när
riksdagen diskuterade ett utökat föräldrainflytande i
skolan, och kommer i dagens debatt till heders igen.
Nu gäller det att förstatliga skolan. En nationell skol-
peng skall införas. Man skall inte tro att detta är ett
lätt förvirrat hugskott inom Moderata samlingspartiet.
För att man inte skall tro det har moderaterna för
säkerhets skull framfört tanken i fyra olika motioner
och i fem yrkanden i dagens betänkande. Som vi
redan har hört Beatrice Ask förklara skall grundsko-
lan och gymnasieskolan övergå till staten, även om
Beatrice Ask ryggar för att använda det ordet.
Detta lägger man fram förslag om i ett läge när de
flesta övriga partier talar om decentralisering och ökat
lokalt inflytande. Bara tanken är hisnande: ett statligt
fördelningsverk som skickar ut pengar över landet för
att driva skola i kombination med jättelika ekonomis-
ka indragningar från kommunerna. Det är Moderater-
nas framtidsmodell.
Jag skulle gärna här i dag vilja höra Beatrice Ask
förklara litet mer i detalj hur det är tänkt att fungera i
praktiken. Hur gör t.ex. en gymnasieskola som vill ha
den nationella skolpengen? Vem skall ta ansvar för
dyra gymnasieutbildningar, om nu skolpengen är lika
för varje elev? Hur gör man med elever med behov av
särskilt stöd? Skall det nationella institutet ha en sär-
skild stödavdelning?
Skolpengen skall garantera alla skolor en lägsta
nivå på anslagen, enligt Moderaterna. Vilken är denna
lägsta nivå som man skall garantera? Frågorna kring
detta kan bli många fler, men jag skall stanna där just
nu. Jag ser fram emot Beatrice Asks svar på dessa
frågor. Jag vill gärna också höra vilka övriga partier
Beatrice Ask tror kan tänka sig att stödja ett förstatli-
gande av grund- och gymnasieskolan.
Mycket av den utbildningspolitiska debatten har,
framför allt under den moderatledda regeringens tid,
handlat om organisationsformer, entreprenader och
stiftelsehögskolor, snarare än om innehåll och kvalitet
i skolverksamheten. Debatten har därutöver handlat
om skolans styrning, resursfördelning, läroplan, be-
tygssystem osv. Det är viktiga frågor som berör sko-
lan och påverkar skolans utveckling.
Det är därför bra att den socialdemokratiska rege-
ringen nu gått vidare och fokuserat på skolans verkli-
ga kärna - läroprocesserna och det som händer i
klassrummet. Ett exempel är skolkommitténs arbete
för att stimulera den pedagogiska utvecklingen och
undanröja hinder som kan finnas för den. Här finns
också kommittén med uppdrag att förebygga läs- och
skrivsvårigheter, för att nämna några.
Låt mig avslutningsvis konstatera att utbildnings-
utskottets socialdemokrater har tagit initiativ till en
parlamentarisk översyn av lärarutbildningarna. Det
kan ses som en naturlig följd av den reformering av
skolan som har skett under de senaste åren. Lika
självklart som det är att konstatera att vi vill ha en
skola som kan möta framtiden är det med en förnyelse
av lärarutbildningen. Översynen skall även omfatta
gymnasielärarutbildningen. Den starka satsning på
vuxenutbildning som nu sker gör det angeläget att
också innefatta en vuxenlärarutbildning i översynen.
Utredningen bör bl.a. utgå från de förändringar
som har skett inom skola och förskola. Den bör titta
på saker som mål för verksamheten, principer för
styrning, innehåll och omfattning av utbildningarna
och pedagogiska profileringar, för att bara nämna
några av de skäl som utskottet har pekat på. Om den-
na översyn är alla partier i utskottet överens. Det är
bra och glädjande.
Mer märkligt finner jag det att vi inte har kunnat
enas om att lärarutbildning inom Waldorfpedagogiken
har kunnat rymmas inom den totala översyn som nu
skall ske, utan att övriga partier kräver en särskild
utredning för denna. För oss socialdemokrater är det
självklart att den kommande utredningen bör belysa
behovet av lärarutbildning med olika pedagogiska
profileringar, inklusive Waldorfpedagogiken. Att
övriga partier vill att andra profileringar skall ingå i
den allmänna översynen, som Socialdemokraterna
föreslagit, medan just Waldorfpedagogiken skall ha
en egen separat utredning finner vi socialdemokrater
egendomligt.
Jag skulle kunna ställa en fråga till Vänstern och
Britt-Marie Danestig-Olofsson, som här har gjort
gemensam sak med t.ex. Moderaterna. Vilken hel-
hetssyn har Vänsterpartiet på lärarutbildningen? Är
det Vänsterpartiets uppfattning att varje profil skall ha
en egen lärarutbildning?
Fru talman! Jag ber med detta att få yrka bifall till
den socialdemokratiska reservation som finns i detta
betänkande, nr 10, och i övrigt till hemställan i ut-
bildningsutskottets betänkande.

Anf. 51 BEATRICE ASK (m) replik:
Fru talman! Det är riktigt som Jan Björkman sä-
ger, dvs. att vi moderater har en annan uppfattning om
hur man skall lösa problemen med kunskapslyftet och
satsning på vuxenutbildning. Jag har fördelen att sitta
i den grupp som skall utvärdera och följa projektet
och kan konstatera att en del av de problem som vi
var rädda för och som gjorde att vi ville ha en annan
lösning faktiskt också finns med i dag, men vi vet
ännu inte vad som blir fallet. Den ram som ni har lagt
fast för kunskapslyftet ligger långt utöver vad kom-
munerna har mäktat med tidigare.
Nu är ansökningarna ganska många. Det ser på
papperet ut som om det skall kunna lösa sig, men det
kan man fundera över. Den nivå som vi bedömde vara
rimlig i budgetförslaget från den moderata sidan är
ungefär motsvarande den nivå som gäller för vux-
enutbildningen i dag. Vi tyckte också att man skulle
använda den kommunala vuxenutbildningsorganisa-
tionen som bas för detta. Ni har valt att upprätta ett
särskilt kansli med en särskild sekreterare, tjänstemän
på departementet och särskilda delegationer i snart
sagt var och varannan kommun.
Så sent som i förrgår fick vi redovisat för oss att
det finns en ganska stor oro och mycket diskussion
lokalt, inte minst från komvuxhåll, där man tycker att
det görs dubbelarbete och att man inte förstår varand-
ra.
Jag tror att det ur detta kan komma mycket posi-
tivt, och ser fram emot att följa det. Det är inte riktigt
som Jan Björkman säger, dvs. att vi moderater inte
bryr oss om vuxenutbildningen. Den är central om vi
skall lyfta kunskapsnivån i Sverige.
På den halva minut som återstår hinner jag inte
svara på alla de frågor Jan Björkman ställde om den
nationella skolpengen, men jag vill erinra om att jag i
mitt inledningsanförande underströk att det finns
ganska många frågor och att det är just därför vi begär
en utredning. Jag skall gärna i nästa replik komma
tillbaks och svara på var jag tror skon klämmer. Detta
är icke en centralisering utan en decentralisering.

Anf. 52 JAN BJÖRKMAN (s) replik:
Fru talman! Vi får väl anledning att komma tillba-
ka till den nytolkning som Beatrice Ask gör av ordet
decentralisering, dvs. att man flyttar från den kommu-
nala och lokala nivån till den statliga.
När det gäller kunskapslyftet säger Beatrice Ask
att Moderaterna har valt en annan lösning. Svaret är
ju att Moderaterna inte har någon lösning. Man har
avslagit satsningen på kompetenslyftet, och jag antar
att riksdagen senare under eftermiddagen får anled-
ning att djupare gå in i den frågan. Moderaterna har
inga ambitioner på det här området. Det är inget nytt;
det finns belagt i riksdagen under 70-talet och 80-talet
och det finns dokumenterat under 90-talet.
Socialdemokraterna har valt att ha ett väldigt in-
divid- och medborgarinriktat perspektiv på kunskaps-
lyftet. Det är den enskilde individen som skall få välja
vilken anordnare man skall delta hos när man skall
skaffa sig nya kunskaper. Det är litet egendomligt att
Moderaterna då säger att vi skall bestämma det i
Stockholm och att det skall vara komvux. Det över-
raskar mig att Moderaterna vill ha denna centralstyrda
modell, även om jag kan förstå det utifrån den ut-
veckling som har ägt rum inom Moderata samlings-
partiet när det gäller regleringar och centralisering
under det senaste året och som jag tidigare har berört
här.
Jag förstår att Beatrice Ask gärna väntar med att
svara på de frågor som kan vara besvärliga när det
gäller den nationella skolpengen.

Anf. 53 BEATRICE ASK (m) replik:
Fru talman! Ja, vi sade nej till Perssonplatserna,
bl.a. därför att vi lade betydligt mer pengar på forsk-
ningen.
När det gäller komvux och det faktum att vi vill
bygga på den organisationen tycker jag att Jan
Björkman är okunnig om hur komvux fungerar ute i
landet. I Stockholm, som han nämnde, upphandlar
komvux utbildningen främst från privata och andra
utbildningsanordnare, men den specifika administra-
tion som finns i kommunen används för att så att säga
hålla samman det hela. Jag tycker att det hade varit
bra att använda den.
Jag tror inte att komvux i de flesta kommuner är så
centralstyrt och byråkratiskt som Jan Björkman nu vill
låta påskina. Dessutom blir det ju inte bättre av ytter-
ligare en vuxenutbildningsorganisation på alla nivåer,
vilket ju är fallet med den konstruktion som Social-
demokraterna har valt.
När det gäller den nationella skolpengen säger Jan
Björkman att det är fråga om en centralisering medan
jag säger att det är fråga om en decentralisering. Det
beror på att vi har olika uppfattningar om vem som
skall bestämma. Eftersom Jan Björkman utgår ifrån
att politiker alltid måste bestämma och att man måste
fatta politiska beslut om alla viktiga frågor tror han
naturligtvis att man måste flytta upp en massa beslut
till riksdagen om man inför en nationell skolpeng och
inte låter detta ligga hos kommunerna.
Vi moderater anser att väldigt många beslut som
fattas på kommunal nivå i dag inte alls behöver fattas
av politiker. De kan fattas ute på skolorna. När man
tycker det är det naturligt att skolorna också får de
pengar som skall användas till verksamheten. Det
handlar alltså om var man anser att inflytandet skall
ligga. För mig är det självklart att det är eleverna,
föräldrarna och skolornas personal som skall fatta de
avgörande besluten kring verksamheten. Jag behöver
inte, i den vision jag har, en politisk mellannivå där
man sitter och kontrollerar och gör som storebror har
sagt.

Anf. 54 JAN BJÖRKMAN (s) replik:
Fru talman! Det var ju bra att svaret kom i denna
andra replik. Moderaterna har sagt nej - nu sade Be-
atrice Ask det klart - man vill inte ha det här kun-
skapslyftet, och jag tycker att det är klargörande och
bra.
Jag sade inte att komvux är centralstyrt, utan jag
sade att den moderata politiken leder till centralstyr-
ning, och det är någonting annat. Jag tycker att den
uppläggning som vi har nu är både spännande och
bra, eftersom man kan pröva en ny modell för vux-
enutbildning. Jag hoppas att den kommitté där Beatri-
ce Ask också sitter skall kunna dra slutsatser som
gynnar vuxenutbildningen långsiktigt.
Det jag möjligen inom parentes kan konstatera är
väl att Beatrice Ask var den enda som hade reserva-
tion när man lade fram det första betänkandet.
När det gäller den nationella skolpengen kan jag
på nytt notera att Beatrice Ask undvek de frågor som
jag ställde. Det kan jag förstå, för det finns naturligt-
vis inte några svar på dem. Möjligen kan man fundera
över följdfrågan: Vad skall förstatligas i nästa skede?
Är det barnomsorgen, sjukvården eller något annat
som enligt Moderaternas modell skall decentraliseras
genom att flyttas beslutsmässigt till staten? Jag tror
och hoppas att idén om den nationella skolpengen
stannar i den tankeröra som den just nu befinner sig i
hos Moderata samlingspartiet.

Anf. 55 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Fru talman! Jag anade ingen oro från Jan Björk-
mans sida när det gäller kvalitetsutvecklingen i grund-
skolan. Det sades en del vackra ord, honnörsord, men
ingen av de praktiska, konkreta frågorna nämndes,
t.ex. när det gäller antalet specialundervisningstimmar
per elev, att fler och fler lämnar grundskolan utan
betyg, att undervisningsgrupperna är stora osv. Var
går gränsen för när socialdemokraterna tycker att
kvalitetssänkningen har gått för långt? Det skulle jag
vilja veta.
Beträffande det statliga stödet till Rudolf Steiner-
högskolan är det nu sex partier i riksdagen som vill att
utvecklingen när det gäller alternativ pedagogik skall
gå snabbare än Socialdemokraterna vill. Anledningen
till att det här förslaget nu föreligger och kommer att
antas i riksdagen och att det inte läggs in i utredning-
en om lärarutbildningen i stort är att vi inte har någon
särskilt god erfarenhet från Socialdemokraterna när
det gäller att vilja driva utvecklingen mot en alternativ
pedagogik. Vi var helt enkelt rädda för att den skulle
försvinna bland mycket annat och skjutas på framti-
den. Därför ligger detta för beslut i riksdagen i dag,
och det tycker jag är positivt.

Anf. 56 JAN BJÖRKMAN (s) replik:
Fru talman! När det gäller Inger Davidsons första
punkt kan vi säga att jag inte fördjupar mig i den just
nu, beroende på att flera talare i ett kommande avsnitt
kommer att ge sig in på just frågan om grundskolan
och grundskolans utveckling. Annars kan jag säga
allmänt att den socialdemokratiska regeringens politik
sedan valet har haft tre ledstjärnor. De är demokrati,
rättvisa och kvalitet. Om Inger Davidson tittar i bud-
getavsnittet under utgiftsområde 16 kan hon se i in-
ledningen att kvalitetsutvecklingen av förskola,
grundskola och den vuxenutbildning som vi nu plane-
rar är den viktigaste frågan framöver. Jag antar att vi
också får anledning att återkomma till den så små-
ningom när regeringen har lagt fram sin utvecklings-
plan.
När det gäller Rudolf Steiner-högskolan tycker jag
att det är synd att inte Inger Davidson och andra har
kunnat välja att även den delen skall ingå i den totala
läraröversynen. Om vi nu tror på, och om också Inger
Davidson tror på, att vi har en utveckling som gör att
vi kommer att få se mer av pedagogisk profilering
inom kommunala skolor och inom fristående skolor,
och om vi vill hitta former för att jobba med det,
tycker jag att det skulle vara konstigt om vi hade en
enda pedagogisk profil som fick en egen lösning -
alla andra skulle samlas under någon annan hatt. Jag
kan inte riktigt förstå logiken i det, men det finns
säkert någon.
Inger Davidson sade att hon inte tror på socialde-
mokraterna och att det därför inte gick att välja den
modellen. Jag kan konstatera att det finns en annan
majoritet just för det förslag som Inger Davidson har
valt, så om rädslan delas av fler finns ju förutsättning-
ar för att ändra detta. Jag ser inte grunden till denna
rädsla utan snarare omsorgen om att hitta bra lösning-
ar för olika pedagogiska profiler inom lärarutbild-
ningen framöver.

Anf. 57 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Fru talman! Jag hörde att Jan Björkman talade om
demokrati, rättvisa och kvalitet, och jag frestas att
säga som man gjorde när man läste katekesen - inte
jag, men jag har läst om det - nämligen att man ställ-
de frågan: Vad är det? Att tala honnörsord är väldigt
enkelt, men att berätta vad man menar med honnörs-
orden och hur kvaliteten i grundskolan skall se ut är
betydligt svårare. Jag får väl vänta tills skolministern
tar över om en stund, men jag tycker nog att jag borde
ha kunnat få svar från utbildningsutskottets ordföran-
de också.
Att det blev just Waldorfpedagogiken som låg väl
framme här beror på att den har en så lång tradition i
Sverige, att man har bedrivit undervisning med just
den typen av pedagogik så länge och att den är väl-
känd. Det kommer att komma fler, det är jag överty-
gad om, men det gäller att driva utvecklingen framåt,
och det här är ett första steg.

Anf. 58 JAN BJÖRKMAN (s) replik:
Fru talman! Jag tar gärna en diskussion om kvali-
tet och kvalitetsutveckling. Det finns all anledning att
göra det. Däremot är jag inte säker på att Inger Da-
vidson och jag i den diskussionen behöver bli så oen-
se om vad som kan vara skolutveckling och vad som
kan vara kvalitet inom ramen för det.
Möjligen skulle jag kunna säga som kommentar
att det som Inger Davidson sade om behovet av att ta
hänsyn till olika elever när man fördelar resurser var
bra. Det kanske är litet trist att den insikten inte har
funnits i den debatt som vi genom åren har haft om
skolpeng.

Anf. 59 MARGITTA EDGREN (fp) replik:
Fru talman! Låt mig påminna Jan Björkman om att
Waldorfskolan inte fick nämnas i samband med ini-
tiativet om lärarutbildningen. Ni ville ju avslå den
motionen. Därmed skulle Waldorfskolans behov av
egenutbildade lärare ha drunknat i den stora helheten.
Så stor vilja uttryckte ni alltså inte.
Jag begärde replik med anledning av Jan Björk-
mans exercerande med siffror från OECD om hur bra
vi är i Sverige. Det är vi naturligtvis, men det är också
viktigt att erkänna att vi har ett problem med våra
barns generation. Jan Björkmans och mina barns
generation har lägre utbildningsnivå sett tvärs över än
vad den generation har som vi tillhör. Det har aldrig
hänt förr, och det är i sig ett problem. Om vi inte har
problembilden klar för oss har vi också mycket svåra-
re att veta åt vilket håll vi skall gå.
Dessutom vet vi att utbildningsnivån bland an-
ställda i industrin är klart lägre än den är på arbets-
marknaden i dess helhet. Industrins behov av välut-
bildat folk har inte blivit tillgodosett. Obalansen är
mycket stor mellan industriföretagens behov av t.ex.
civilingenjörer och tekniker med forskarutbildning
och det antal platser på högskolor och universitet som
kan leverera dessa. Inom det mest expansiva området,
elektro- och IT-området, är ju industrins behov hela
fyra gånger större än det tillgängliga utbudet, enligt
siffror som vi har fått från Industriförbundet och som
gällde för 1995. Jämfört med i andra länder har ju
relativt få bland de yngre av arbetskraften i Sverige en
teknisk och naturvetenskaplig examen.
Det är problembilden, och det är den vi nu försö-
ker göra någonting åt. Då är det litet opsykologiskt,
minst sagt, att försöka framställa det som om vi inte
har några problem, vilket jag uppfattade att Jan
Björkman gjorde i sin plädering.

Anf. 60 JAN BJÖRKMAN (s) replik:
Fru talman! Det var inte min mening att göra
Margitta Edgren, som är en klok kvinna, besviken
genom att redovisa OECD-resultatet. Jag beklagar om
Margitta Edgren inte tålde att höra det.
Jag sade inte att det inte finns problem i svensk
skola. Däremot redovisade jag i mitt anförande -
precis som Margitta Edgren anförde - att vi skulle dra
nytta av de internationella erfarenheter och jämförel-
ser som nu kommer att göras. Jag har svårt att se att
det kan uppröra någon.
Jag vet inte heller vad Margitta Edgren syftade på
när hon sade att hennes och mina barn skulle få en
lägre utbildningsnivå än vad vi själva har. Jag utgår
från att mina barn Martin och Anton kommer att få en
bättre utbildning än vad jag har fått. Vi vet i dag att
98 % av alla elever går från grundskolan till gymna-
sieskolan. Vi vet att 90 % får en gymnasieexamen.
Det har inte hänt förr i Sveriges historia, inte med en
treårig gymnasieexamen. Vi vet att en allt större andel
gymnasieelever går till högskolan, och det är bra.
Jag har därmed inte förringat de kvalitetsproblem
eller andra problem som vi kan ha inom skolan. Jag
tycker att vi skall jobba vidare med dem. Samtidigt är
det rimligt att vi kan föra en nyanserad diskussion
kring detta och de utbildningssatsningar som vi gör.
Vi är bägge medvetna om det ökande behovet av
kunskap och kompetens i det samhälle som vi har
framför oss.

Anf. 61 MARGITTA EDGREN (fp) replik:
Fru talman! Jag delar Jan Björkmans uppfattning.
Jag kanske snedtände litet, men jag tyckte att Jan
Björkman tog statistik som "passade". Det finns så
mycket mer att välja ur. Det finns också i denna sta-
tistik uppgifter som klart talar för att vi har de pro-
blem som jag försökte redovisa. Jag ville bara komp-
lettera.

Anf. 62 JAN BJÖRKMAN (s) replik:
Fru talman! Självfallet accepterar jag att Margitta
Edgren nu tar ett halvt steg tillbaka. Jag konstaterade
bara att andra talare tidigare i debatten har tagit upp
alla de negativa exemplen, och jag tyckte därför att
jag inte behövde upprepa dem. Det fanns då anled-
ning för mig att framhålla det som alldeles nyligen var
färskt och positivt.

Anf. 63 BRITT-MARIE DANESTIG-
OLOFSSON (v) replik:
Fru talman! Jag vill gärna svara på Jan Björkmans
fråga om Vänsterpartiets syn på lärarutbildningen.
Först vill jag säga att jag instämmer i Margitta Ed-
grens uppfattning då det gäller behandlingen av mo-
tionen i utskottet.
Vi i Vänsterpartiet tycker att det är naturligt att
söka möjligheten att förse de fristående skolorna, när
vi nu har dem, med kompetent lärarkraft. För oss är
den likvärdiga skolan för alla barn viktig, och det
gäller alltså även de barn som går i de fristående
skolorna.
Jag tror att samverkan mellan olika lärarutbild-
ningsprogram måste öka och vara ett naturligt arbets-
sätt i framtiden. Det gäller både lärarkategorierna
inom förskola och skola och lärarkategorierna inom
grundskolan, den kommunala skolan och de fristående
skolorna. Jag kan då se det som en möjlighet att det
finns en gemensam ingång, med vissa kurser där man
gemensamt lär sig det som förenar. Det är mycket
som förenar, t.ex. själva lärarprofessionen. Man läser
sedan det som skiljer, nämligen det som är specifikt
för den fristående skolan, i det här fallet Waldorfsko-
lorna, med deras specifika pedagogik. Den profilen
måste få vara tydlig.
Sådana här möten är värdefulla redan under stu-
dietiden. Det ökar förståelsen och respekten för var-
andras agerande och kompetens. Detta underlättar
också samarbete framöver. Jag tror alltså på en sam-
verkan mellan lärarna i de fristående skolorna och i de
kommunala skolorna i fortsättningen.

Anf. 64 JAN BJÖRKMAN (s) replik:
Fru talman! Först vill jag säga till Britt-Marie Da-
nestig-Olofsson, vilket jag också kunde ha sagt till
Margitta Edgren, att vi i utskottet har haft ett stort
antal motioner som handlar om lärarutbildning. Vi har
behandlat alla på samma sätt, utom just den som vi nu
diskuterar.
Sedan kan jag säga tack till Britt-Marie Danestig-
Olofsson för att hon svarade på frågan. Det känns bra.
Även om jag kan instämma i det mesta av det som
hon sade, ställer jag frågan: På vilket sätt hade det
som Britt-Marie Danestig-Olofsson nu sade förhind-
rats av att Waldorfpedagogiken hade behandlats som
alla andra pedagogiska profileringar inom ramen för
den översyn av lärarutbildningen som vi nu gemen-
samt har beställt? Eller vill Britt-Marie Danestig-
Olofsson ha en likvärdig utbildning för vissa friståen-
de skolor? Jag har svårt att förstå det.

Anf. 65 BRITT-MARIE DANESTIG-
OLOFSSON (v) replik:
Fru talman! När det gäller behandlingen av motio-
nen i utskottet, tycker jag att man måste visa en viss
respekt när det är sex partier som står bakom motio-
nen. Det ger en viss tyngd. Det var det som var viktigt
att iaktta när motionen behandlades.
De fristående skolorna är sinsemellan väldigt oli-
ka. De har bl.a. olika möjligheter att genomföra den
här typen av specialinriktning när det gäller lärarut-
bildningen. Men Waldorfskolan har en lång tradition,
som redan har sagts här, en tydlig pedagogisk profil
och en mycket tydlig och väl genomarbetad metodik.
Detta kan också gälla andra skolformer, exempelvis
Montessoripedagogiken. Men nu gällde det Waldorf-
skolorna, och det var det vi tog ställning till.

Anf. 66 JAN BJÖRKMAN (s) replik:
Fru talman! Jag förringar naturligtvis inte motio-
nens tyngd. Men på samma sätt som jag begär att
Britt-Marie Danestig-Olofsson skall ta hänsyn inte
bara till tyngden i Socialdemokraternas motioner utan
också till sakinnehållet, har jag och Socialdemokra-
terna i det här fallet tagit hänsyn inte till tyngden av
antalet motionärer utan till försöket att få en helhets-
syn på lärarutbildningen. Det är det som har drivit
oss.
Om Britt-Marie Danestig-Olofsson uppfattar det
som bristande respekt mot motionärerna får jag försö-
ka att leva med det. Sedan kan jag bara konstatera att
Britt-Marie Danestig-Olofsson svar var att man priori-
terar Waldorfpedagogik framför andra pedagogiska
modeller. Det har jag respekt för, men jag delar inte
den uppfattningen.

Anf. 67 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Fru talman! Jag träffade för en tid sedan en kvinna
med mycket stora läs- och skrivsvårigheter. Nu när
hon var i min ålder hade hon kommit till en punkt i
sitt liv då hon hade insett att hon var tvungen att göra
något åt sina svårigheter. Hennes barn skulle snart
börja skolan, och hon insåg vilka bekymmer hon
skulle kunna få om hon inte kan stödja sina egna barn
i läs- och skrivutvecklingen.
Hon var arbetslös. Hon tog sig samman, satsade
länge, och tog ett djupt andetag. Hon gick till sin
arbetsförmedlare och berättade i ett enda andetag: Det
är så att jag har läs- och skrivsvårigheter. Jag skulle
vilja ha hjälp att gå en kurs för att bli av med dem.
Det hon var med om var att hennes arbetsförmedlare
knappade in någonting på tangentbordet och sedan
vred dataskärmen mot henne och sade: Du kan läsa
här vilka kurser som finns. Sedan har vi de här blan-
ketterna där du kan fylla i vilka du vill gå.
Anledningen till att regeringen gör en så stor
satsning på vuxenutbildning trots vårt mycket kärva
ekonomiska läge och en mycket stram budget är just
för att människor som hon skall få chansen inte bara
genom en utökning av antalet utbildningsplatser utan
lika mycket genom en förändring och utveckling av
den utbildning som vi erbjuder. Det finns ett stort
behov av att kunna tillgodose fler människors utbild-
ningsbehov. Det gör vi inte enbart genom att erbjuda
fler platser. Det handlar lika mycket om att förändra
och förnya utbildningen, att skapa mer flexibla lös-
ningar, att bedriva uppsökande verksamhet och att
göra individuella utbildningsplaner för varje individ.
Att vi gör detta beror på att vi vet att utbildning
har en så otroligt stor betydelse. Jag kan instämma i
den beskrivning som också Andreas Carlgren gav
tidigare. Vi vet att utbildning har en oerhört stor bety-
delse för den enskilde när det gäller makt och infly-
tande eller maktlöshet i samhället och möjligheterna
att få arbete. Men den har också stor betydelse för
vårt gemensamma samhälle. Det handlar om syssel-
sättning och den ekonomiska utvecklingen och ut-
vecklingen av vår demokrati.
Det är därför litet sorgligt när man från Modera-
terna ser utbildningssatsningen i ett så snävt perspek-
tiv att det enbart handlar om antalet platser. Beatrice
Ask sade att det handlar om att permanenta tillfälliga
platser. Nej, det gör inte det. Om det bara vore det
vore det inte en sådan stor reform som det nu är fråga
om. Det handlar om att förnya och förändra vux-
enutbildningen för att klara de annorlunda krav som
ställs i ett kunskapssamhälle där vi måste skapa sys-
tem som underlättar ett livslångt lärande.
Det har här i debatten ställts frågor om vad rege-
ringen tänker göra för att minska den sociala snedre-
kryteringen till högskolan. Vuxenutbildningssatsning-
en och kunskapslyftet är en mycket handfast åtgärd
för att minska den sociala snedrekryteringen till högre
utbildning. Kombinerat med uppsökande verksamhet
och individuella studieplaner avpassade för varje
persons behov och förutsättningar tror jag att det kan
ge ganska stor effekt.
Men det räcker inte att göra satsningar på vux-
enutbildning och högre utbildning. Det är lika viktigt
att upprätthålla kvaliteten och likvärdigheten i försko-
la, grundskola och gymnasieskola. Vi använder oss av
internationella studier och internationella jämförelser
för att bedöma våra svenska resultat. Jag tycker att det
är viktigt att vi deltar i kvalificerade internationella
studier och att vi har en hel del att lära av de resultat
som där finns.
När vi ser på de resultaten kan vi känna oss gans-
ka glada. Det är på många sätt glädjande resultat.
Sverige är inte en kunskapsmässig medelmåtta, utan
Sverige hävdar sig väl i en alltmer kunskapsintensiv
omvärld. Men vi har inte anledning att vara nöjda. Vi
måste sträva efter att lyckas än bättre, och i alla avse-
enden har vi inte bra resultat.
När det gäller svenskars läsförmåga ligger vi i
topp. Det är en av de saker som vi är absolut bäst på
både när det gäller resultaten för barn och ungdomar
och när det gäller vuxna. Man kan dra parallellen och
titta på den svenska mediedebatten. Då skulle man
inte kunna tro att vi har dessa utmärkta internationella
resultat.
När det å andra sidan gäller kunskaper i matema-
tik och naturvetenskap har vi inte en lika bra ställning.
Där måste vi göra fler insatser än vad vi hittills har
gjort. Glädjande nog kan vi nu i höst när de nya resul-
taten publicerats konstatera att de insatser som gjor-
des efter de ganska dåliga resultat som publicerades
1980 när det gäller matematiken har gett resultat. Vi
har förbättrat kunskaperna i matematik. Det bör leda
till efterföljd, eftersom vi kan se att insatserna ger
resultat.
Vi måste nu fokusera ytterligare på kunskaper i
naturvetenskap. Jag finner det särskilt oroande att
skillnaden mellan pojkar och flickor är påtaglig när
det gäller kunskaper i naturvetenskap. Det är en skill-
nad som t.ex. inte finns i ämnet matematik. Det strider
helt mot målsättningarna för den svenska skolan. Det
finns inte några enkla förklaringar till varför vi har de
resultaten. Jag tänker därför ta initiativ till en diskus-
sion med de ansvariga för lärarutbildningarna om hur
man skall kunna förbättra lärarutbildningarna i dessa
avseenden. Men jag tänker också överväga ytterligare
åtgärder för att förstärka den naturvetenskapliga un-
dervisningen, inte minst för flickorna, utöver vad som
nu sker inom ramen för NOT-projektet.
Även om Sverige har ett relativt gott läge i inter-
nationell jämförelse finns det också problem och en
del allvarliga utvecklingstendenser som vi har anled-
ning att vara mycket uppmärksamma på. Kvalitet och
likvärdighet måste därför sättas i centrum i den natio-
nella utvecklingsplan som regeringen kommer att
lägga fram i vår. Jag ser det som de mest centrala
frågorna för hur svensk skola skall fortsätta att ut-
vecklas.
När vi tittar på hur kvalitet och likvärdighet skall
utvecklas är det också viktigt att vi ser på vilka in-
strument som bör finnas och redan finns på olika
nivåer. Jag delar den uppfattning som Andreas
Carlgren här gav uttryck för. Vi skall inte flytta mak-
ten från kommunerna till staten. Det är en riktig ut-
veckling att fortsätta att decentralisera beslut ut till de
enskilda skolorna. Men vi bör fundera över vilka
beslut som skall ligga på nationell nivå, vilka som
skall ligga på kommunal nivå och vilka beslut som
skall ligga på den enskilda skolan.
Där är min uppfattning att vi har mer att göra. Den
decentraliserade och målstyrda skolan har nu funnits
under ett antal års tid. Vi har dragit en del slutsatser
och skaffat oss en del erfarenhet. De bör vi använda
till att nu se över hur vi kan på ett bättre sätt ha sty-
rinstrument för kvalitet och likvärdighet. Men vi bör
också hålla i minnet att vi inte via styrinstrument
skapar vare sig kvalitet eller likvärdighet. Kvalitet och
likvärdighet är det centrala i skolans läroprocesser.
Det skapas ute i klassrummen och på alla de ställen
där undervisning och lärande just nu pågår.
De mest centrala aktörerna är eleverna och deras
lärare. Det är de som skall få förutsättningar för kvali-
tet och likvärdighet. Vi har en skyldighet när vi har en
nationell lagstiftning och en nationell läroplan att ha
tillräckligt bra instrument för att kunna upprätthålla
och utvärdera kvalitet och likvärdighet. Det kommer
att bli en viktig fråga i den nationella utvecklingsplan
som regeringen lägger fram i vår.
Jag tycker att det är mycket märkligt att Modera-
terna i diskussionen om vad som skall vara centralt
och vad som skall vara decentraliserat mäler ut sig på
ett sådant anmärkningsvärt sätt som med förslaget om
en nationell skolpeng. Försiktigtsvis säger Beatrice
Ask här i debatten att frågan behöver utredas mer. Ja,
det verkar så. Men ändå är det ett förslag som Mode-
raterna redan nu lägger fram i fem yrkanden. Ni talar
om ganska tydligt, åtminstone i mina ögon, vad det
handlar om. Det är en centralisering av skolans resur-
ser för vidare distribution senare, förvisso, direkt ut
till skolorna.
Ni säger: Staten övertar huvudansvaret för att fi-
nansiera utbildning i grundskolan och gymnasieskolan
med ett fast belopp per elev. Det handlar ju om att
staten övertar ansvaret för finansieringen. Hur många
miljarder är det, Beatrice Ask, som skall tas från
kommunerna till staten, när staten skall överta det
finansiella ansvaret? Ungefär hur mycket pengar
handlar det om på nationell nivå? Jag undrar också:
Vad skall det resultera i för belopp i den nationella
skolpengen? Ni säger att det skall vara ett fast belopp
per elev, men skall det vara ett lika stort belopp per
elev i den nationella skolpengen, och hur stort skall
det beloppet i så fall vara?
Det är en märklig diskussion Beatrice Ask för när
hon säger att det inte är politikerna som skall be-
stämma utan skolan själv. Men vem skall bestämma
om den nationella skolpengen? Är inte det ett genuint
politiskt förslag? Ni lägger ju fram förslag om att det
är staten som skall besluta om skolpengen. Jag antar
att det då är riksdagen eller regeringen som bestäm-
mer hur stor skolpengen skall vara och hur den skall
finansieras. Är det den statliga skatten som skall fi-
nansiera skolpengen i stället för den kommunala?
Detta är väl ett genuint politiskt beslut.

Anf. 68 BEATRICE ASK (m) replik:
Fru talman! Det kanske hade varit passande om
skolministern ägnat en del av sin tid åt att fundera
över vilka bekymmer skolorna står inför när det gäller
finansieringen. På vilket sätt garanterar pengapåsen
att elever med behov av särskilt stöd får hjälp? På
vilket sätt fördelas medel i dag? Det är väl det som är
det stora problemet.
Att vi har flera yrkanden är inte märkligt. Våra yr-
kanden handlar främst om att vi vill att en utredning
tillsätts. Vi har också skissat på principerna för den
nationella skolpengen.
Jag kan inte under en tvåminutersreplik gå in på
hela den debatt som jag tycker borde föras om skolans
finansiering, men jag kan säga att jag och vi modera-
ter är mycket bekymrade över att många, många sko-
lor har stora ekonomiska problem, problem med att få
pengarna att räcka till böcker, stödundervisning, hjälp
till handikappade elever, extrainsatser för dyslektiker,
upprustning - allt finns där. Man har stora bekymmer,
och det är faktiskt något som måste diskuteras. Många
gånger fastnar skolans finansiering i ett krig mellan
snöskottning och barn, som inte är bra. Det skall ock-
så nämnas i den här debatten.
Det är intressant att höra diskussionen kring Kun-
skapslyftet, eftersom jag har varit med ganska mycket
i detta. Det stora problemet i dag är faktiskt att det
råder stor osäkerhet om i vilken mån man kommer att
klara av att fylla de platser som regeringen erbjuder.
Samtidigt bygger man upp mängder av administration
och byråkrati - låt vara att mycket är bra - vid sidan
av befintlig organisation. Jag är inte tvärsäker på att
det i detta ekonomiska läge är den bästa lösningen.

Anf. 69 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Fru talman! Det blir litet märkligt när Beatrice
Ask säger att skolorna har mycket svårt att få pengar-
na att räcka till, något som är helt riktigt. Detta beror
ju på att kommunerna har ett utomordentligt svårt
ekonomiskt läge, och i det svåra ekonomiska läget har
Moderaterna föreslagit ytterligare indragningar av
resurserna till kommunerna, indragningar i storleks-
ordningen 20 %. Det är inte konstigt att kommunerna
har en svår ekonomisk situation. Jag deltar gärna i en
debatt om på vilket sätt skolans resurser skall garante-
ras, men att som Moderaterna föreslår gå vägen via
staten, att först ta in pengarna och låta staten överta
det finansiella ansvaret, är något mycket anmärk-
ningsvärt.
Beatrice Ask måste svara på frågan och i alla fall
tala om ungefär hur många miljarder det handlar om i
fråga om den nationella skolpengen. Ungefär hur
mycket pengar skall överföras från kommunerna till
staten för vidare distribution ut till skolorna?
Jag undrar också: Betyder ett fast belopp att det
handlar om samma belopp för varje elev?

Anf. 70 BEATRICE ASK (m) replik:
Fru talman! Jag trodde skolministern visste att en
7-åring i Göteborg ofta inte kostar lika mycket som en
elev på ett frisörgymnasium i Härjedalen. Det går inte
att ha samma summa för varje elev, det begriper ju
vem som helst. Det kan ingen inbilla sig. Det är en
dum fråga.
Hur många miljarder handlar det om? frågar
skolministern. I de moderata motionerna om den
ekonomiska politiken, som skolministern kanske har
tagit del av, säger vi att detta skall lösas genom en
skatteväxling. Hur många miljoner miljarder det blir
beror på vilka steg man tar, och det beror i sin tur på
hur man konstruerar den nationella skolpengen. Det är
just för att få fram ett underlag för den typen av be-
dömningar som vi menar att regeringen borde tillsätta
en utredning. Men ni säger bara blankt nej till detta,
eftersom ni så gärna vill att politikerna - för närva-
rande de i kommunerna - skall få sitta och bestämma
bäst de gitter om hur pengarna skall användas. Tyvärr
är det min uppfattning att det ofta är problem för
skolorna att få det de behöver.

Anf. 71 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Fru talman! Det är ett mycket märkligt resone-
mang som Beatrice Ask för. Självfallet är det politis-
ka beslut som ligger till grund för hur pengarna skall
användas i skolan. Det är därför vi här i riksdagen
fastställer läroplaner och en skollag som man har att
följa i skolorna. Det är det som är basen för hur peng-
arna används ute i skolorna. Sedan är det också en
prioriteringsfråga hur mycket pengar som läggs på
utbildning.
Även om Moderaterna nu säger att de vill gå steg
för steg med en nationell skolpeng, måste ni ändå
svara på frågan ungefär hur mycket pengar det hand-
lar om. I dag kostar grundskolan och gymnasieskolan
ungefär 70 miljarder kronor per år. Handlar det om att
överföra 70 miljarder kronor från kommunerna till
staten, eller hur mycket pengar handlar det om som
skall tas från den kommunala sektorn för att staten i
sin tur skall fatta beslut? Några andra beslut kan jag
inte tänka mig, för det måste väl vara något slags
politisk styrning i fråga om hur de pengarna sedan
skall fördelas till skolorna.

Anf. 72 ANDREAS CARLGREN (c) re-
plik:
Fru talman! Jag kan hålla med om mycket av det
som skolministern sade. Bl.a. känns det bra att Ylva
Johansson och andra socialdemokrater nu följer upp
de frågor som jag under lång tid har ställt till Modera-
terna om den förstatligade skolan. Hittills har jag
mötts mest med fnysningar och axelryckningar, men
jag märker nu att det kommer alltfler svar på frågorna,
och det tycker jag är bra. Dessutom bekräftar svaren
bara att det finns nya frågor att ställa.
Däremot vill jag säga följande till regeringen. När
ni vill hjälpa elever att komma över ribban, då är vi
med och överens med er om politiken. Det gäller t.ex.
satsningen på vuxenutbildningen. Men när ni vill
sänka ribban, sänka kunskaps- och kvalitetskrav, som
man t.ex. gjorde i antagningssystemet, då går vi emot.
Vi slåss nämligen konsekvent för att komma till rätta
med den sociala snedrekryteringen, men vi vill inte
sänka ribban utan i stället hjälpa elever över ribban.
Till sist vill jag ställa en fråga till Ylva Johansson
med anledning av detta. Jag tror att gymnasieskolan
kommer att spela en alldeles avgörande roll för att
förbereda elever för det fortsatta arbetslivet och ut-
bildning på högre nivåer. Jag tror inte minst att de
tidigare yrkesinriktade utbildningarna kommer att
vara helt avgörande. Kommer regeringen snart med
förslag? Det tror jag kommer att vara nödvändigt, om
inte en stor del av eleverna skall drabbas av mycket
svåra problem när de t.ex. inte klarar kurserna, när de
inte får godkänt i de betyg som ges. Det blir en orim-
lig situation för de elever som jag tror att inte minst
Centerpartiet och Socialdemokraterna vill värna om,
och jag tror därför att det är mycket viktigt med såda-
na initiativ på gymnasieskolans område. Kommer de?

Anf. 73 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Fru talman! Jag delar uppfattningen att man inte
skall sänka ribban. De krav som ställs i vårt alltmer
komplexa och kunskapsintensiva samhälle är allt
högre, och därför måste också ribban snarare höjas.
Vi måste göra särskilda insatser på olika ställen i
utbildningssystemet för att så många som möjligt -
eller alla - skall kunna komma över den ribban.
Det är inte så att regeringen har föreslagit någon
sänkning av kraven för att bli antagen till högre ut-
bildning, som ofta framförs i debatten. Vi har i stället
skärpt kraven. Man kan naturligtvis diskutera om de
skall skärpas ytterligare. Men det är inte fråga om
någon sänkning i förhållande till vad som har gällt
hittills. Hittills har det räckt att ha en genomgången
gymnasieutbildning för att vara behörig, oavsett resul-
tatet av utbildningen. Nu kräver vi att man skall ha
godkända kunskaper och inte bara att man skall ha
genomgått utbildningen. Vi ställer krav på vad man
faktiskt skall kunna för att vara behörig till högre
utbildning. Det är alltså en höjning, som regeringen
och riksdagen också har beslutat om.
Jag har samma perspektiv när det gäller gymnasie-
skolan. Man kan konstatera att vår gymnasieskola
förvisso har många utvecklingsmöjligheter och att
mycket som är bra har skett, men den har också stora
problem. Man kan också se en liknande utveckling i
många andra jämförbara länder. Gymnasieskolan står
i centrum och brottas med problem i de allra flesta
länder. Det hör samman med att kraven från arbetsli-
vet ökar så snabbt och att man i alla länder har en
motsvarighet till gymnasieskolan som skall svara mot
dessa ökade krav. Det kanske inte är någon tröst för
oss, men det kan vara något av en förklaring till pro-
blemen.
Jag skall gärna samarbeta med Centerpartiet för
att finna flera sätt att hjälpa fler elever över den ribba
som ju i gymnasieskolan är ganska högt satt.

Anf. 74 ANDREAS CARLGREN (c) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker att det blir konkret när man
ser att man numera skall vara berättigad till högsko-
lestudier utan att vara godkänd i ämnena svenska och
engelska i gymnasieskolan. Detta är ju ett beslut som
Högskoleverket har drivits till under galgen med
anledning av de beslut för vilka regeringen lyckades
få med sig en vänstermajoritet här i riksdagen, vilket
jag tycker är mycket negativt. Det är ett exempel på
hur fel det kan bli.
Däremot ställer vi helhjärtat upp på insatser för att
lyfta vuxenstuderande och övriga elever över ribban.
Därför välkomnar jag om regeringen är beredd att
göra insatser för gymnasieskolan.
Jag möter många, många föräldrar som säger: Mi-
na barn, som går i gymnasieskolan, klarar inte kraven.
Jag tror inte att de tycker att man skall sänka kraven,
för de inser att det ställs krav i arbetslivet och i livet i
övrigt. Men man inser också att skolan måste undervi-
sa på ett annat sätt, om dessa elever skall klara att gå
vidare.
Jag brukar oftast hävda att det inte finns elever
som inte kan utvecklas så mycket att de också kan ta
till sig kunskaperna. Det är inte fråga om mer eller
mindre dåliga elever. Däremot kan det vara mer eller
mindre dålig pedagogik och mer eller mindre dålig
skola. Jag tror att vi riskerar en mycket svår situation i
gymnasieskolan, om vi inte snabbt kommer till rätta
med problemen. Därför välkomnar jag att regeringen
återkommer med förslag. Vi är också beredda att
diskutera dem.

Anf. 75 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Fru talman! Det är självklart att regeringen åter-
kommer med förslag när det gäller utveckling av
gymnasieskolan. Det är nödvändigt. Det kommer
också att ingå i den nationella utvecklingsplanen i
vilken gymnasieskolan självfallet kommer att vara en
viktig del.
Jag är angelägen om ett nära samarbete med flera
partier när det gäller de problem som gymnasieskolan
brottas med. Därför lyssnar jag mycket och kommer
att lyssna mycket på den parlamentariska kommitté
som följer och bedömer utvecklingen i gymnasiesko-
lan.
Jag tror också att det är viktigt att på olika sätt bi-
dra till utvecklingen i gymnasieskolan utan att för den
skull tro att det arbete som i dag görs är dåligt. Det
görs ett mycket bra arbete, men man har mycket svåra
betingelser att bedriva arbetet under. Därför har vi ett
ansvar för att underlätta utvecklingsarbetet i gymna-
sieskolan.
När det gäller behörigheten till gymnasieskolan är
det inte Högskoleverket som har fastställt den grund-
läggande behörigheten till högskolan, utan det har
riksdagen gjort. De av riksdagen fastställda kraven
har höjts i förhållande till vad som gällde tidigare.
Tidigare kunde man vara behörig även om man hade
ettor i alla ämnen. I dag ställer vi kunskapskrav, att
man skall ha uppnått nivån godkänd i minst 90 % av
ämnena för att vara behörig. Man kan naturligtvis föra
en diskussion om hur höga kraven skall vara, om de
skall vara ännu högre.
Men jag tycker att vi ska hålla oss undan från att
tro att kraven har sänkts i förhållande till de tidigare
kraven. Det är alltså inte möjligt att få grundläggande
behörighet för den som saknar godkända kunskaper i
svenska och engelska i gymnasieskolan.

Anf. 76 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Jag har två frågor till skolministern.
Den ena gäller det som vi hörde i inledningen av
anförandet, vilket visade på en god mekanism hos
arbetsförmedlingarna när det gäller individuella ut-
bildningsplaner.
Den andra frågan handlar om det stora problemet,
nämligen de vuxna personer som har läs- och skrivs-
vårigheter. Det handlar om en mycket stor grupp i
Sverige. Hur stor den är vet jag inte, men siffrorna
varierar mellan 100 000 och 300 000. Det är i alla fall
ett stort problem.
Jag ställer mig litet tveksam till om det finns möj-
lighet ens för en rimlig andel av denna stora grupp att
få hjälp, även om man är välvilligt inställd i frågan,
eftersom det saknas lärare som behärskar dyslexi-
problemet och tillgång till hjälpmedel. Datorhjälp-
medlen har utvecklats, men det behövs fler. Det finns
väldigt få datorer på de olika orterna i landet. Läskli-
nikerna är också mycket få. Min fråga är: Kommer
skolministern att försöka använda en del av de pengar
som finns för vuxenstudier - det är ju en mycket stor
summa pengar - för att öka antalet läskliniker och för
att få till stånd en utbildning av lärare för undervis-
ning av personer med läs- och skrivsvårigheter.
Kort en annan fråga som jag berörde i mitt anfö-
rande, nämligen svårigheterna med decentralisering.
Vi i Miljöpartiet är ju för decentralisering. Men vi har
sett att man ute i kommunerna har skolplaner som inte
är värda namnet. Man har inte skött tillsynen ordent-
ligt och problemen med mobbning förekommer fort-
farande. Trots att vi här i riksdagen har fattat ett be-
slut, där vi deklarerade att vi förutsatte att varje
svensk skola hade ett program mot mobbning, har
Barnombudsmannen i sin undersökning visat att sko-
lorna saknar sådana program och att programmen i de
skolor som har sådana ofta är dåliga. Frågan är om det
inte också är dags för en lagstiftning. Men min fråga
är egentligen: Vad gör regeringen för att få verkstäl-
ligheten av decentraliseringen att fungera? Det är
ingen lätt fråga att besvara, men den är angelägen.

Anf. 77 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Fru talman! Det är Skolverket som har uppgiften
att verkställa de beslut som fattas av regering och
riksdag. Min bedömning är att Skolverket har lyckats
ganska väl i sitt arbete och att Skolverkets insatser när
det gäller utvärdering, uppföljning och inte minst
tillsyn har kommit att få en allt större betydelse, vilket
de också måste ha i ett decentraliserat system. Men
även om vi kan säga att mycket är bra, finns det väl-
digt mycket mer att göra. Som jag tidigare sade i mitt
anförande tror jag att man måste fundera över vilka
villkor som gäller i dag för ett decentraliserat system
som skall fungera på bästa sätt. Det är en av de frågor
som jag kommer att återkomma till i den nationella
utvecklingsplanen.
När det gäller både elever och vuxna med läs- och
skrivsvårigheter och grava läs- och skrivsvårigheter är
det ofta en väldigt komplex problematik. Olika män-
niskor kan ha läs- och skrivsvårigheter av varierande
grad av helt olika orsaker. Utbildningssystemet måste
klara av att hjälpa dessa människor, oavsett orsakerna
till och graden av läs- och skrivsvårigheterna. Det är
därför som det är så viktigt att utbildningssystemet
klarar av att möta varje individs enskilda behov. Detta
gäller också i vuxenutbildningssatsningen. Jag tror att
inte minst möjligheten till uppsökande verksamhet
kommer att ha stor betydelse för många av de vuxna
som har ganska grava läs- och skrivsvårigheter, därför
att det skall till mycket mod innan man söker hjälp
och berättar om sina svårigheter. Av dem som sedan
bemöts på samma sätt som den kvinna som jag berät-
tade om i mitt huvudanförande, är det väldigt få som
därefter orkar ta nya tag för att få hjälp. Därför är det
viktigt med en uppsökande verksamhet. Men som ett
direkt svar på frågan kommer jag inte att använda de
pengar som är avsatta för kunskapslyftet på något
annat sätt än det som riksdagen beslutar.

Anf. 78 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Det är naturligtvis riktigt att proble-
matiken är komplex, men det ökar ju behovet av me-
del ytterligare. Det gäller alltså att ha medel och in-
strument för att kunna ställa diagnos om huruvida det
är en auditivt, visuellt eller motoriskt betingad dys-
lexi. Diagnosinstrumenten finns, men pengarna för att
distribuera dem och för att få testpersonal utbildad
finns inte.
Den här uppsökande verksamheten är alldeles ut-
märkt. Det är precis det som behövs. Det är en aktiv
hjälp från samhällets sida, men det kräver resurser.
Var finns resurserna? Är regeringen villig att avsätta
resurser? Det här är ett utmärkt tillfälle att göra med
tanke på den situation vi har nu med hög arbetslöshet.
Den här gruppen är överrepresenterad bland de ar-
betslösa.
När det gäller frågan om Skolverket, tycker jag
också att det har gått allt bättre. Men fortfarande
ligger Skolverket efter. Huvuddelen av arbetet är just
att göra undersökningar av hur det blev. Hur bra blev
det? Tillsynsverksamheten har blivit något bättre
sedan Riksdagens revisorer gjorde sin förödande
granskning av Skolverkets tillsyn ute i kommunerna.
Visst har det blivit bättre, men jag tror att det behövs
mycket kraftfullare åtgärder.
Min slutfråga är: Är skolministern beredd att lag-
stifta mot mobbning som Miljöpartiet, och numera
också Barnombudsmannen, har föreslagit?

Anf. 79 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Fru talman! När det gäller den sista frågan är det
min uppfattning att mobbning helt klart är förbjudet
och otillåtet i skolan. Men jag lyssnar självfallet också
på den kritik som finns mot lagstiftningen. Är det så
att vi i dag inte har en tillräckligt tydlig lagstiftning,
så är jag beredd att ändra uppfattning och också gå
vidare. Självklart skall det inte råda någon tvekan om
att varje form av kränkande behandling mellan elever
eller mellan elever och vuxna i skolan är helt otillåten
och helt i strid med de grundläggande värden som
gäller i skolan.
När det gäller dyslexi och läs- och skrivsvårighe-
ter finns det ju i dag relativt mycket resurser inom
ramen för kunskapslyftet. Dessa resurser är dock inte
öronmärkta, utan man utgår från de behov som olika
individer har. Både Gunnar Goude och jag är ju väl
medvetna om att många vuxna med läs- och skrivsvå-
righeter återfinns i gruppen arbetslösa med låg ut-
bildning. Jag räknar med att man kommer att kunna få
stöd den här vägen.
Sedan ger staten också stöd till de särskilda resur-
scentrum för dyslexi och läs- och skrivsvårigheter
som finns på olika ställen. Vi har också tillsatt en
särskild utredning som skall komma med förslag,
särskilt när det gäller arbetet med mindre barn i
grundskolan, för att förebygga att nya läs- och skrivs-
vårigheter uppstår. Vi har de intressanta slutsatser
som Skolverket drog i sin rapport. Där konstaterar
man att det finns vissa lärare som lyckas lära alla barn
och ungdomar att läsa, medan andra inte gör det.
Procentsatserna när det gäller hur många som är
dyslektiker verkar alltså ha fått sig en viss törn. Det
visar sig ju att vissa sätt att arbeta på är mycket mer
effektiva än andra. De är de slutsatserna jag gärna vill
se att man går vidare med och lägger fram förslag
utifrån. Det är inte minst viktigt i ljuset av att vi nu
arbetar med integration mellan förskola, skola och
fritis. Jag tror att det är där nyckeln finns för att före-
bygga att fler vuxna människor hamnar i den mycket
besvärliga situationen att inte behärska läsande och
skrivande.

Anf. 80 BRITT-MARIE DANESTIG-
OLOFSSON (v) replik:
Fru talman! Med tanke på skolministerns inled-
ning, som handlade om just läs- och skrivsvårigheter,
vill jag också ställa några frågor. Jag vill prata om
barnen i grundskolan.
I debatten hävdas det ju att 4-10 % av barnen, och
jag har faktiskt sett ännu högre siffror i några rappor-
ter, skulle vara dyslektiker. Det är ju skrämmande
höga siffror. Då skulle jag vilja veta av skolministern:
Hur ser skolministern på begreppet dyslexi? Hur ser
skolministern på de, grovt sett, två olika förklarings-
modellerna när det gäller läs- och skrivsvårigheter? Å
ena sidan finns den mer naturvetenskapligt, biologiskt
orienterade modellen, å andra sidan den mer human-
vetenskapligt orienterade.

Anf. 81 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Fru talman! Som alla som är insatta i debatten om
läs- och skrivsvårigheter och dyslexi väl känner till,
finns det motsättningar mellan forskarna på det här
området. Jag anser faktiskt inte att det är vi politiker
som skall avgöra denna tvist mellan forskarna, men
jag tar fasta på att forskare från samtliga läger konsta-
terar att det går att åtgärda dyslexi och läs- och
skrivsvårigheter genom ett målmedvetet arbete i sko-
lan. Det är det jag som skolminister har att ta fasta på.
Därför konstaterar jag att det förmodligen finns väl-
digt olika skäl till att man har läs- och skrivsvårighe-
ter längs en varierande skala. Man kan vara en grav
dyslektiker, men man kan också ha mindre läs- och
skrivsvårigheter, kanske av andra skäl.
Oavsett skälen, är skolan skyldig att ge alla barn
och ungdomar de grundläggande kunskaper de behö-
ver. Då är läs- och skrivkunnigheten en nyckel. Sko-
lan är skyldig att anpassa sig efter barns skilda förut-
sättningar och behov. Det är viktigt att se till indivi-
dernas skilda behov.
Därför använde jag ofta det vidare begreppet
läs- och skrivsvårigheter. Skolans skyldighet gäller ju
inte bara dem som kanske av medfödda skäl är dys-
lektiker. Oavsett skälen till läs- och skrivsvårigheter
är skolans skyldighet klar. Man skall kunna anpassa
sig till alla barns skilda behov.

Anf. 82 BRITT-MARIE DANESTIG-
OLOFSSON (v) replik:
Fru talman! Jag håller med skolministern om att
det här är komplicerat och svårt att sätta sig in i, det
tycker jag också. Men det är väldigt viktigt att vi som
politiker ändå skaffar oss en uppfattning. Det måste
ju, om man tänker på var man vill sätta in resurserna,
bli olika beroende på vilket man tror är orsak och
vilket man tror är verkan.
Jag är litet rädd för att man, om man betonar det
neurologiska perspektivet, krymper förståelsen för
problem som också kan ha sina orsaker i den sociala
omgivningen och i skolans pedagogik. Det kan ju på
något sätt ibland vara litet bekvämt att göra det. Det
befriar ju bl.a. oss som politiker från ansvar.
Flera forskare som jag har läst varnar faktiskt för
den tidiga diagnosen av dyslexi och menar att den kan
skapa läs- och skrivsvårigheter. Det skulle jag också
vilja att skolministern kommenterar. Jag har själv
inget svar på det.
Sedan har jag ytterligare en fråga. Jag ställde den i
mitt anförande. Det gäller skolforskningen. Jag skulle
gärna vilja veta vilka motiven är för en så pass kraftig
nedskärning som 20 miljoner kronor på skolforsk-
ningen nu när vi har ganska stora problem och också
befinner oss i en dynamisk utveckling på skolans
område.

Anf. 83 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Fru talman! Jag tror att det är bra med en tidig di-
agnos för vissa barn. För andra barn eller ungdomar
är det bättre med senare diagnos. Om skälen till
läs- och skrivsvårigheterna är olika, behöver man
förmodligen också bemöta det här på olika sätt. Där-
för är de viktigt att debatten och åtgärderna ger ut-
rymme för olika insatser för olika elever beroende på
deras behov och förutsättningar.
Jag anser också av rent principiella skäl att veten-
skapliga tvister inte skall lösas genom politiska beslut.
Vi politiker har att hantera en arena, och vi har att
lyssna till de erfarenheter som görs av forskare och av
den vetenskapliga världen. Vi har att göra bedöm-
ningar av detta, men inte att ta ställning i fråga om
vem som har rätt och vem som har fel.
På frågan om varför vi gör nedskärningar i skol-
forskningen, skall jag gärna svara Britt-Marie Danes-
tig-Olofsson om detta inte har framgått klart. Det är
av statsfinansiella skäl. Vi har fortfarande ett mycket
svårt ekonomiskt läge i landet. Vi är tvingade att
också fortsättningsvis göra stora budgetnedskärning-
ar. Det gör regeringen i den här budgeten och det har
vi gjort flera gånger tidigare.
Vi har åtagit oss ett otroligt stort beting; att ta
Sverige upp på fast mark igen. Det gör vi bl.a. genom
en mycket stram budgetpolitik. Då tvingas vi också
till mycket stora nedskärningar. Jag kan garantera att
det inte bara är inom skolforskningsområdet som det
är smärtsamt att göra nedskärningar och där det blir
stora problem när man gör det. Men man har också att
väga in konsekvenserna av att inte ha det politiska
modet att göra nedskärningar för att kunna ta upp
Sverige på fast mark och för att det skall kunna finnas
anledning till framtidstro i landet igen.

Anf. 84 MARGITTA EDGREN (fp) replik:
Fru talman! Jag vill bara litet grand lägga mig i
diskussionen om huruvida ribban har sänkts i och med
det nya besluten om godkänt i 90 %. Jag menar att
skolministern svarar utifrån det gymnasiesystem vi
hade förut, utifrån den gamla gymnasieskolan och det
gamla betygssystemet. Men vad Andreas Carlgren
frågar efter, och vad jag också påstår, är något annat.
Kärnämnenas införande var en viktig del för att
man skulle kunna ge en allmän behörighet åt alla
program i det nya treåriga gymnasiet. För att få all-
män behörighet skulle man vara godkänd i kärnämne-
na. Utifrån den situationen har man nu alltså sänkt
ribban, nu gäller det 90 % av alla ämnen. Det innebär
att ett eller två av kärnämnena kan vara underkända.
Det är det diskussionen handlar om. Jag tycker att vi
blandar ihop det här litet. Skolministern kan nog inte
annat än hålla med om att ribban har sänkts jämfört
med 1994 års gymnasiereform och betygssystem. Kan
vi vara överens om det?
Inledningsvis sade skolministern att hon skulle
återkomma till frågan om åtgärder för att flickor skall
få bättre förutsättningar i naturvetenskapliga ämnen.
Innebär det att skolministern kan tänka sig att rekom-
mendera flick- och pojkgrupper, inte klasser, i grund-
och gymnasieskolan? Jag vet att det redan nu är möj-
ligt för skolorna att arrangera sådana, men det finns
ett motstånd. Om man fick en rekommendation från
t.ex. skolministern skulle kanske många barriärer
brytas. Kanske vore det ett medel för att flickorna
skall kunna nå bättre resultat i naturvetenskapliga
ämnen. Flickorna skulle då få laborera i fred och göra
sina misstag utan att jämnåriga killar tycker att de
beter sig idiotiskt. På motsvarande sätt skulle killarna
slippa "beskäftiga" tjejer i mera praktiska ämnen. På
sikt kan det ge både flickor och pojkar bättre kunska-
per i de olika ämnena.

Anf. 85 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Fru talman! Nej, vi är inte överens om att kraven
har sänkts i förhållande till den nya gymnasieskolan.
Det som gällde innan den nuvarande socialdemokra-
tiska regeringen lade fram sina förslag var de regler
som den borgerliga regeringen var ansvarig för. Den
var också ansvarig för att förslaget om ett nytt betygs-
system för gymnasieskolan lades fram. De reglerna
var dock inga regler. Det fanns ju inga krav på vad
man skulle kunna, på vilka kunskaper som behövdes
för en grundläggande behörighet. Också i förhållande
till det har kraven höjts.
Margitta Edgren vill höja kraven ytterligare. Till
90 %, eller kanske till 100 %, måste man alltså i alla
kärnämnen vara godkänd. Det är möjligt att kraven
kan höjas ytterligare, men det här är att gå väldigt
långt i förhållande till vad som hittills gällt. Vi är
alltså inte överens om att kraven har sänkts.
Däremot är vi mer överens om hur vi kan stödja
flickor och pojkar med tanke på de skilda villkoren
för lärandet i skolan. Det är min uppfattning att det
många gånger kan vara bra med könsuppdelade grup-
per, men jag tror inte på enkönade klasser eller sko-
lor. Jag tror alltså inte på permanent enkönade grup-
per. Jag vet att inte heller Margitta Edgren tycker att
det skall vara så.
Regeringen har i den proposition som lades fram
för ett och ett halvt år sedan formulerat sin ståndpunkt
om jämställdhet inom utbildningen. Där finns också
ett resonemang om hur regeringen ser på detta med
enkönade grupper i undervisningen i skolan. Detta
kan man ha som stöd för att hävda en sådan stånd-
punkt i en skola.

Anf. 86 MARGITTA EDGREN (fp) replik:
Fru talman! Det som sagts beträffande rekommen-
dationen är bra. Förhoppningsvis når detta ut till skol-
världen.
Jag återkommer till resonemanget om att sänka
eller höja ribban. Jag kan inte komma ifrån min upp-
fattning. Där når vi alltså inte fram till varandra. Det
här med kärnämnen fanns inte tidigare. Kärnämnena
skulle ju vara det nya i det treåriga gymnasiet som
skulle ge allmän behörighet. Varje högskola skulle
själv kunna skapa de antagningsregler som man ville
använda sig av. Självklart skulle man vara godkänd i
kärnämnena. Vi får väl återkomma till kärnämnesdis-
kussionen senare när vi skall diskutera gymnasiet
exklusivt. Det finns ju ett skall kring kärnämnena nu.
Det är för mycket. Det skall ändras och plockas bort.
Men jag menar att ni genom att ha nedvärderat kär-
nämnenas betydelse underhåller det här skallet. Låt
oss alltså diskutera detta om några timmar när det är
dags att diskutera gymnasieskolan.

Anf. 87 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Fru talman! Anledningen till att kärnämnen inför-
des inom samtliga program i gymnasieskolan och det
grundläggande skälet till att alla program blev treåriga
var inte att alla skulle få allmän behörighet till högre
studier. Det grundläggande skälet var i stället arbets-
marknadens krav, vilka ökat dramatiskt.
Det ligger en viss fara i att ge just kärnämnena en
alldeles särskild roll när det gäller behörigheten till
vidare studier. Jag tror att helheten i en utbildning
betyder mera för förutsättningarna att gå vidare. Det
är viktigt att framhålla detta.
Det läge som rådde då den socialdemokratiska re-
geringen tog över ansvaret för antagningsreglerna kan
i det närmaste beskrivas som ett kaos. Alla ungdomar
i gymnasieskolan och alla vuxna inom vuxenutbild-
ningen kände sig snarast rättslösa. Man hade ingen
aning om vad som skulle gälla den dagen man skulle
söka till en utbildning eller om de olika kraven för
olika högskolor. Mot den bakgrunden har vi lagt fram
förslag, och riksdagen har beslutat, om enhetliga
regler. Naturligtvis kan vi komma i ett läge där också
de reglerna skall förändras. Nu har vi i varje fall ett
mycket bättre läge än vi hade då vi tog över efter den
borgerliga regeringen.

Anf. 88 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Fru talman! Det är bra med internationella studier.
Jag brukar också ta del av sådana, och jag blir glad
när jag läser om den höga läskunnigheten i Sverige.
Men det finns ett problem med de internationella
studierna, och det är att det tar ganska lång tid att få
fram dem. När vi får ta del av dem bygger uppgifterna
på några år gamla resultat. De studier som vi nu har
sett bygger på resultat som kom fram innan de stora
förändringarna gjordes när det gäller nedskärningarna
inom specialundervisningen, innan undervisnings-
grupperna blev så stora som de på många håll i dag är
och innan den elevvårdande personalen i så stor ut-
sträckning som ju var fallet försvann från skolorna.
Därför tycker jag att det inför framtiden finns anled-
ning till oro över vad senare mätningar kommer att
visa. Det är ju egentligen det som vi i dag skall hante-
ra.
Skolministern var inne på frågor om kvalitet och
likvärdighet och på diskussionen om var olika beslut
skall fattas. Det tycker jag är intressant. Sådana här
debatter blir annars ofta bara en munhuggning. Jag
skulle önska att det också var möjligt att få i gång en
debatt där vi vågar tänka litet nytt och just vågar ta en
diskussion om var besluten skall ligga och om vad
t.ex. nationella riktlinjer kan innehålla.
Det är inte säkert att allting kräver lagstiftning.
Vad jag tog upp i mitt inledningsanförande om ett
någorlunda likvärdigt resurstilldelningssystem ute i
skolorna, med en basresurs till alla och med en
tilläggsresurs efter speciella kriterier, tror jag är ett
sådant här system. Det skulle kunna hjälpa oss så att
det blir lättare att göra jämförelser mellan olika skolor
och mellan olika kommuner och så att vi på den här
nivån som skall fördela statsbidrag till kommunerna,
där skolorna är en del, får ett bättre underlag. Det
vore intressant att få skolministerns synpunkter på det
tänkandet just för att få i gång den debatten.

Anf. 89 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Fru talman! Inger Davidson tar upp en fråga som
alltid är en mycket svår politisk avvägning, nämligen
detta med att det tar tid innan man säkert vet hur det
är. Ofta måste man agera innan man, utifrån en till-
räckligt tillförlitlig utvärdering, säkert vet hur läget är.
Det är, som sagt, alltid en väldigt svår politisk av-
vägning. Jag delar den oro som Inger Davidson ger
uttryck för. Det finns alltså anledning till oro när det
gäller den svenska skolan. Särskilt gäller det då de
elever som av olika skäl har behov av särskilt stöd i
skolan. Ibland kallar jag dem för gråzonsbarnen. Det
handlar alltså om barn som det inte syns på, men som
man vet, att de behöver litet extra stöd för att klara sig
väl i skolan. Därför finns det anledning att redan nu
göra särskilda insatser.
Inger Davidson efterlyste tidigare i debatten be-
sked om vad regeringen gör när det gäller kvaliteten.
Jag berättar gärna något om det vi gör. Vi arbetar
väldigt aktivt i fråga om integrationen av förskola,
skola och fritis. Något som jag tror i sig kommer att
bidra till höjd kvalitet i samtliga verksamheter är ett
särskilt stöd till svenska språket i mycket invandrarri-
ka skolor. Vi har gett Skolverket i uppdrag att särskilt
titta på hur resurserna till elever med särskilda behov i
dag fördelas i kommunerna; detta för att kunna dra
slutsatser och eventuellt komma med nya åtgärder. Vi
ger särskilt stöd till utvecklingen av naturvetenskap
och teknik i skolan. Vi har stött den nya gymnasiesko-
lan. Inte minst gäller det då att stimulera samarbetet
med arbetslivet och den arbetsplatsförlagda utbild-
ningen, som jag tror i sig är en viktig kvalitetshöjande
åtgärd i gymnasieutbildningen. Vi ger också stöd till
en internationalisering av utbildningen. Dessutom
arbetar vi aktivt och har lokalt stött arbetet med de
nya läroplanerna, de nya betygen och de nya kurspla-
nerna. Vidare ger vi ett särskilt stöd till IT inom lä-
rarutbildningen och ute på skolorna för att stimulera
användningen av informationsteknik. Vi har också ett
nytt skoldatanät.
En lång rad insatser görs alltså redan, men vi
måste också diskutera vad mera vi kan göra för att
stärka kvaliteten.

Anf. 90 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Fru talman! Tack för den informationen. Den var
intressant, och jag har läst om den i budgeten tidigare.
Men jag fick inget svar på frågan om skolministern är
beredd att diskutera nationella riktlinjer när det gäller
hur resurserna skall fördelas inom kommunen. Jag
tror att vi måste hitta ett system som gör att stat och
kommun inte kan skylla på varandra. I dag är det på
det sättet. Vi säger att kommunerna skall sköta detta
och att vi inte kan ta ansvaret för det. Och kommu-
nerna säger att de får för litet pengar från staten och
att de därför inte kan ta ansvaret för det.
Därför måste vi hitta ett resurstilldelningssystem
som innebär att vi på den här nivån kan stå upp och ta
ansvar. Då måste vi ha ett mycket bättre underlag för
att kunna fatta dessa beslut. Jag har kommit med en
idé i dag som jag gärna skulle vilja ha reaktioner på.

Anf. 91 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Fru talman! Jag delar uppfattningen att vi behöver
ett bättre underlag i detta avseende, och jag tror att
detta är en viktig fråga. Skolverket arbetar nu med att
ta reda på vilket system kommunerna har för sin re-
surstilldelning. Vi kommer snart att veta det. Utifrån
det kan vi kanske föra en mer kvalificerad diskussion
om vilka eventuella åtgärder som skall vidtas.
Jag vill litet grand höja ett varningens finger där-
för att jag tror att det är viktigt att vi drar lärdomar av
de misstag som vi gjorde i det tidigare styrsystemet,
då vi just styrde pengarna och inte kvalitet och kun-
skaper. Det som är bra med det nya är att vi fokuserar
mer på kvalitet och kunskaper. Men vi kanske inte har
tillräckligt bra instrument för att tydliggöra det.
Om jag får ha en preliminär ståndpunkt skulle jag
hellre se att vi fokuserar än mer på vad skolan faktiskt
skall lyckas nå, vad den faktiskt skall kunna åstad-
komma, och att vi fokuserar något mindre på hur
mycket pengar man får. Det som vi i dag kan se är att
det, trots att skolorna får väldigt olika resurser och
bedriver sin verksamhet under väldigt olika betingel-
ser, inte finns något klart samband mellan detta och
det resultat som skolorna når. Det är ju både anmärk-
ningsvärt och tankeväckande. Jag tror att en viss del
av orsaken till det står att finna i att vi från statens
sida inte tidigare varit tillräckligt tydliga i fråga om
att fokusera på det som är skolans kärnuppgift, nämli-
gen läroprocesserna, det som är det viktigaste som
skolan har att arbeta med. Vi kan ytterligare tydliggö-
ra det. Det i sin tur måste i och för sig leda till att
skolan får en viss andel av resurserna för att kunna
lyckas i den uppgiften.
Jag anser alltså inte att vi är färdiga. Jag tycker att
vi behöver mer underlag. Och jag vill inte avfärda
diskussionen om resurstilldelningen, men jag varnar
litet för att man sätter resurstilldelningen före kvalitet
och kunskaper.

Anf. 92 Utbildningsminister CARL
THAM (s):
Fru talman! Som min kollega Ylva Johansson och
Jan Björkman tidigare har påpekat och som är uppen-
bart för alla som över huvud taget sysslar med ut-
bildning är att Sverige är en välutbildad nation. Jag
kan inte förstå de som ständigt skall ägna sig åt att
svartmåla eller neddimensionera det som vi faktiskt
har uppnått. Moderaterna har ju en olycklig böjelse
för detta. Också när de själva satt i regeringen uttala-
de sig statsråd, gärna även i utländska tidningar, om
hur dåligt det land var som de hade fått förtroendet att
styra. Det fortsätter också när det gäller utbildningen.
Om de hittar en siffra som kan tala till Sveriges nack-
del skall den genast tas fram och läsas upp, och de
säger att läget är katastrofalt. Så är det ju inte.
Låt oss tillsammans i stället se vad vi har uppnått.
Det är resultat som internationellt är beundrade.
OECD har i en rapport som kom förra året sagt att
Sverige är ett exempel på vad man kan uppnå om stat
och individer tillsammans satsar på utbildning.
Men det är självklart också på det sättet att vi har
våra problem. Vi har problem i skolan, som här har
diskuterats. Ingen förnekar dem. Vi har också pro-
blem med att vi skulle vilja ha ännu fler som stimule-
ras att gå vidare och söka kunskap. Låt oss bygga på
detta. Det är också därför som regeringen satsar på
vuxenutbildning. Det ger ju möjligheter till människor
som annars inte skulle få den möjligheten. Som Ylva
Johansson har påpekat ger det också en möjlighet att
förnya vuxenutbildningen och bättre anpassa den till
människors behov.
Det är också därför som vi satsar på utbyggnaden
av högskolan, och vi satsar på en utbyggnad av hög-
skolan i hela landet. Det har nu framgått av Modera-
ternas motioner, av reservationer och av uttalanden i
debatter att Moderaterna egentligen är emot en ut-
byggnad av de mindre och medelstora högskolorna.
Man svansar visserligen litet hit och dit i fråga om
detta, och man vågar inte riktigt säga vilka högskolor
som man egentligen vill dra ned på eller som man
kanske rent av vill lägga ned. Men faktum kvarstår att
om Moderaterna fick bestämma och om Moderaternas
motioner gick igenom här i riksdagen skulle en lång
rad högskolor ute i landet få mindre resurser. De
skulle få färre platser, och de skulle inte få några fasta
forskningsresurser. Det är de högskolor som Modera-
ternas representant kallar för bygdeskolor. Det var
inte avsett som smicker, det var alldeles uppenbart.
Det är klara besked från Moderaterna. Men jag
förstår inte varför de intar den ståndpunkten. Möjli-
gen är det så att de är så hypnotiserade av de stora
universiteten och av deras prestationer att de inte kan
godta något annat. Men självklart är dessa stora uni-
versitet en omistlig tillgång i vårt utbildningssystem.
Men därmed inte sagt att vi får ett bättre utbildnings-
system om antalet platser där ökar från 30 000-
35 000 till 45 000 eller 50 000.
Man skall inte ta för allvarligt på detta när det
kommer protester mot att det inte är bra att de mindre
högskolorna byggs ut på grund av att de stora uni-
versiteten har sina oerhört fina miljöer som det måste
byggas vidare på. Detta sades också från Uppsala
universitet den gången som Umeå universitet kom till
efter 30 års kamp. Det var otänkbart att man skulle ha
högre utbildning norr om Uppsala. Det är samma sak
nu. Man skall inte lyssna på detta, eftersom det inte
säger något om den faktiska verkligheten.
Den faktiska verkligheten är att det går utmärkt att
bedriva högre utbildning och forskning i Karlstad,
Växjö, Kalmar, Halmstad, Sundsvall, Östersund och
på många andra platser. Verkligheten är också att de
stora universiteten gärna samverkar med dessa hög-
skolor både om utbildning och om forskning. Jag
gläds åt denna samverkan. Den är bra och konstruktiv.
Det är verkligheten. Retoriken kan vi lämna åt sidan.
Det är också så att denna högskola måste fungera i
samverkan med samhället. Det skall vara en öppen
högskola, en högskola som tar emot individer och
uppmuntrar dem att studera vidare. Vi hade en svacka
i tillströmningen till högskolan under 80-talet. Det har
vi inte längre. I dag är det ungefär 30 % av alla ung-
domar upp till 25 år som har studerat eller studerar
och påbörjar studier vid högskolan. Det räcker inte.
Vårt mål är, vilket inte är orealistiskt, och vi kan snart
vara där, 50 %. Det är fullt möjligt att nå detta mål.
Men detta kräver naturligtvis en fortsatt utbyggnad
av högskolan. Och jag vill gärna säga att den utbygg-
nad som nu har skett inte alls är tillräcklig. Det har
klagats från högskolorna, både från de större och från
de mindre, över att de inte har fått tillräckligt mycket
nya resurser. Det kan jag naturligtvis förstå. Jag skulle
gärna ha medverkat till att det hade varit möjligt. Men
det går inte med tanke på den ekonomiska situation
som vi har. Regeringen har ändå gjort en kraftan-
strängning för att möjliggöra detta. Men utbyggnaden
är icke färdig. Den skall fortsätta. Och det är fullt
möjligt att vi om ett antal år, i början av nästa sekel,
har en högskola som verkligen kan vara en högskola
för alla. Det skall vara en högskola i hela landet. Det
skall också vara en högskola som samverkar med
samhället. Regeringen har föreslagit en ändring i
högskolelagen som innebär att vi markerar den här
uppgiften att informera om forskningen, att informera
om vad man håller på med i högskolan och att söka
kontakter med samhället runt högskolan.
Moderaterna går emot detta. Det är klart att det
mest har en symbolisk innebörd, och det har också
regeringens förslag. Det är en markering av någonting
som är viktigt. Moderaterna går emot detta därför att
de uppenbarligen inte anser att det är särskilt viktigt.
Jag beklagar det återigen. En högskola skall leva i
samhället. Den skall öppna sig, och inte sluta sig. Det
är därför regeringen har gjort den här markeringen.
Sverige har en bra forskningssituation. Så är det,
och det vet vi alla. Sverige ligger högst bland alla
länder när det gäller satsning på forskning, också på
grundforskning. Anslagen till grundforskningen har
nästan fördubblats under den senaste tioårsperioden.
Anslagen och de samlade resurserna kommer också
att öka under de kommande åren, som Andreas
Carlgren har påpekat tidigare under debatten. Det
gäller även grundforskningen.
Detta är läget, och det vore bra om vi nu kunde
vara överens om det. Jag hade trott att när vi nu äntli-
gen har kommit fram till en ståndpunkt om hur stiftel-
serna skall fungera skulle de kunna komma in i ett
naturligt samarbete med den övriga forskningsfinansi-
eringen. Jag är övertygad om att så kommer att ske,
och att den politiska stridsyxan i den här frågan där-
med skulle kunna grävas ned.
Men jag noterar att det första Beatrice Ask gör är
att gå till attack mot förre statsministern Ingvar Carls-
son och sin egen tidigare statsrådskollega Börje
Hörnlund för att de inte skulle vara kompetenta nog
att vara ordförande i dessa stiftelser. Det är talande.
Det vittnar om synen på ansedda politiker i andra
partier. Staffan Burenstam Linder är moderat och
Ingegerd Troedsson är moderat. De dög bra att ha
som ordförande i stiftelserna. Det vittnar också om
synen på hur forskningen i det här landet skall finan-
sieras och vilket inflytande riksdag och regering skall
ha över 25 miljarder kronor i skattepengar som har
lagts i dessa stiftelser. Detta säger något om hur Mo-
deraterna ser på demokrati och på de människor som
arbetar i demokratin - i riksdag och i regering.

Anf. 93 BEATRICE ASK (m) replik:
Fru talman! Utbildningsministern säger att han
inte förstår dem som ständigt svartmålar. Det är det
som är problemet med Socialdemokraterna; varje
gång man påpekar en brist i svensk utbildning be-
skylls man för svartmålning. Vi moderater uppfattar
inte den politiska uppgiften främst som att slå sig för
bröstet och säga att allting är jättebra. Vår uppgift
som politiker är faktiskt att titta på det som inte fun-
gerar och diskutera och debattera hur man skall göra
för att rätta till det.
Man har talat om de mindre och medelstora hög-
skolorna. Jag förstår att Socialdemokraterna letar
efter konfliktpunkter här. Men med det budgetförslag
Moderaterna har lagt fram får alla högskolor mer
pengar än de har i dag. Skillnaden är att Socialdemo-
kraterna likt tomtenissar har valt att lägga väldigt
stora ökningar på vissa skolor medan andra nästan
inte får någonting. Vi moderater har sagt oss att om
det skall bli riktigt bra undervisning och forskning på
högskolorna kan en 50-procentig anslagsökning
räcka. Vi har sagt detta som en riktlinje och för att
möjliggöra medel till de skolor som inte kommer att
få några utökade resurser. Vi gör detta mot bakgrund
av att utbyggnaden av högskolorna har varit ganska
stor under de senaste åren. Vi vet att det finns pro-
blem.
Utbildningsministern är väldigt irriterad över att vi
inte har preciserat oss krona för krona. Egentligen
bekymrar det mig att Carl Tham inte förstår varför vi
inte har gjort det. Det underlag som krävs för att göra
de bedömningarna har inte riksdagen tillgång till. Vi
moderater uppfattar riksdagens uppgift som att ge en
riktlinje. Sedan måste Utbildningsdepartementet göra
bedömningarna. Dessvärre - och det kanske är därför
Carl Tham inte förstår bedömningen - har inte depar-
tementet presterat några argument för den något
märkliga fördelning som gjorts.

Anf. 94 Utbildningsminister CARL
THAM (s):
Fru talman! Beatrice Ask säger att Moderaterna
bara pekar på saker och ting som inte fungerar som en
utgångspunkt för diskussion och förbättring. Det är ju
inte det intryck man får, måste jag säga. I Beatrice
Asks värld hör det mesta inom utbildning och forsk-
ning till den kategorin.
Låt oss ta ett konkret exempel: utbyggnaden av
högskolan. Det är fråga om en utbyggnad i platser
som sker under en treårsperiod. Det är fråga om en
utbyggnad i resurser. Ur Moderaternas motion och
yrkandet i reservationen är det omöjligt att utläsa vad
detta innebär för de olika högskolorna. Men så
mycket är klart: Det innebär mindre resurser för de
mindre och medelstora högskolorna. Jag kan inte säga
om det blir mindre för Karlstad eller Växjö eller om
Malmö skall läggas ned - jag har en känsla av att
Moderaterna gärna skulle vilja det. Blir det mindre
för Karlskrona-Ronneby? Ja, det vet vi. Moderaterna
vill inte ha någon forskarskola där eftersom det inte är
tillräckligt fint att bedriva forskarutbildning i Karls-
krona-Ronneby. Den skall alltså bort.
Men i övrigt är det hela oklart. Moderaterna har
själva - i och för sig av förståeliga skäl - aktat sig för
att precisera. Trots allt är det inte så kul för de mode-
rata riksdagsmännen att komma hem till sina bygder
och där få höra: "Ni går ju emot vår högskola!" Fak-
tum är att i alla regioner är man inte bara stolt över
sin högskola utan satsar också på den och ser att det
ger resultat. Jag förstår alltså att Moderaterna inte vill
precisera sig på de här punkterna. Men sanningen är
att deras förslag sammantaget leder till mindre resur-
ser för de mindre och medelstora högskolorna.

Anf. 95 BEATRICE ASK (m):
Fru talman! Jag delar inte uppfattningen som ut-
bildningsministern redovisat att resurserna blir mind-
re. De blir mindre än vad regeringen vill ge vissa
skolor - ja. Men totalt är det faktiskt inte någon större
skillnad.
Anledningen till att vi moderater inte preciserar
vårt förslag är att vi inte har tillgång till de äskanden
och underlag som högskolorna har lämnat eller till de
olika övriga kriterier man måste ta hänsyn till. Jag har
många gånger efterlyst underlaget till regeringens
bedömning.
Jag vet t.ex. att man på högskolan i Luleå har varit
mycket kritisk. De var inte heller särskilt nöjda med
Anders Sundströms svar när de undrade över varför
de inte fått det de ville ha. De fick då veta att de inte
varit tillräckligt flitiga i uppvaktningen av olika stats-
råd. Det är inget bra kriterium, åtminstone inte för
utbyggnadstakten. Det riksdagen kan göra är att ge
riktlinjer och en ram, och det görs också. Men sedan
måste faktiskt regeringen och departementet åtgärda
detaljerna.
Inledningsvis tog Carl Tham upp den påstådda
attacken mot Ingvar Carlsson och Börje Hörnlund.
Jag sade mycket tydligt att de säkert är förträffliga
personer och mycket duktiga politiker. Carl Tham
pratar så mycket om att högskolan skall vara en del i
samhället, men det går stick i stäv med hur regeringen
agerar. Den vill ju hela tiden fylla på med fler och fler
politiker i stället för att öppna en liten del av det som
är en viktig forskningsfinansiering för det samhälle
som står utanför den politiska sfären. Det är den
principen vi har stridit och haft olika uppfattningar
om. Moderaterna tycker att det är beklagligt att rege-
ringen ökar den politiska makten på området i stället
för att skapa en bättre balans mellan olika forsknings-
finansiärer totalt i landet.

Anf. 96 Utbildningsminister CARL
THAM (s):
Fru talman! Det är helt riktigt att vi anser att det
skall finnas en representation för politiker i landets
högskolestyrelser. Vi återinförde den principen efter
regeringsskiftet. Jag har träffat många moderata poli-
tiker som sitter i dessa högskolestyrelser och som
uppskattar den reformen.
Det är också sant att Ingvar Carlsson och Börje
Hörnlund förvisso båda är mycket skickliga och er-
farna politiker, men det var inte alls det som Beatrice
Ask sade, utan det handlade om att de var olämpliga i
just denna speciella position. Däremot var uppenbar-
ligen Staffan Burenstam Linder och förra talmannen
Ingegerd Troedsson, båda moderater, mycket lämpli-
ga.
Jag måste säga att det avtecknar sig ett mönster i
den moderata utbildningspolitiken. Vad vi nu ser av
den är följande.
Man vill centralisera skolan och föra in den under
staten, samtidigt som man i övrigt angriper regeringen
för centralism. Man går emot de mindre och medel-
stora högskolorna. Man går emot vuxenutbildnings-
satsningarna. Man går emot att högskolan skall bli
mera öppen gentemot samhället. Man går emot jäm-
ställdhet. Det har man gjort hela tiden i högskole-
satsningen, och nu går man också emot genusforsk-
ningen, som man inte vill ha.
Detta är så att säga den moderata utbildningsprofi-
len. Jag måste säga att den är ett återfall i gammal
reaktionär utbildningspolitik. Jag är ledsen att säga
det, men så är det faktiskt.

Anf. 97 ANDREAS CARLGREN (c) re-
plik:
Fru talman! Vi har ju sett det som vår uppgift att
vrida politiken mer och mer i decentralistisk riktning.
När jag hör Carl Tham i dag göra sitt mycket engage-
rade inlägg för de mindre och medelstora högskolor-
na, tycker jag att det är mycket bra. Det ligger i linje
med det som vi under lång tid har drivit från Center-
partiets sida.
Jag tycker också att mycket talar för att utbyggna-
den av högskoleplatser skall fortsätta efter den period
som vi nu har diskuterat och fattat beslut om, så att
det skall kunna bli fler platser till högskolorna, inte
minst runt om i landet. Också det förhållandet att
regeringen ger resurser för forskning till högskolorna
i Växjö, Örebro och Karlstad och till Mitthögskolan
ligger i linje med det som vi under lång tid har krävt.
Vi har t.o.m. i vårt partiprogram skrivit in att vi vill
att de skall bli universitet.
Vi hade önskat att man nu skulle lägga fram en
tidsplan som gjorde det möjligt för högskolorna att så
snabbt som möjligt ansöka och i snabbaste möjliga
fart komma dithän. De har förberett sig under så lång
tid och de har kvalitetsprövats så ingående att det
borde kunna gå att fatta besluten snabbt.
Däremot tycker jag att regeringen gör ett misstag
när man inte ger samma utvecklingsmöjligheter för de
högskolor som vill satsa på spetsforskning, på att
ligga vid frontlinjen inom ett mer begränsat område.
Där lägger man i stort sett inte in några forskningsre-
surser alls. Det är fråga om mycket små ökningar. Jag
tycker att det är klart negativt. Vi har i vårt budget-
förslag prioriterat på ett annat sätt, så att det skulle
vara möjligt att komma igen med mer pengar. Det
skulle också vara mycket viktigt att ge möjligheter till
examination i forskarutbildningen vid de högskolorna.
Tänker regeringen se till att det blir möjligt?

Anf. 98 Utbildningsminister CARL
THAM (s):
Fru talman! Beträffande den senare frågan, om
forskarutbildningen, skall jag be att få återkomma. Vi
avser att göra en fördjupad beredning kring forskar-
bildningen i alla dess aspekter och redovisa resultatet
av detta i budgetpropositionen nästa höst, men det
finns säkerligen tillfälle för oss att resonera om den
saken under resans gång. Jag kan hålla med om att det
är angeläget att man vidgar möjligheten att ge fors-
karutbildning, men exakt hur det skall ske måste vi
noga pröva.
Beträffande forskningsresurserna till just de hög-
skolor som Andreas Carlgren nämnde kan jag dela
den uppfattningen att det också hade varit önskvärt att
kunna ge större anslag för det nu kommande budget-
året 1997, men vi hade och har inga resurser för detta.
Detta är naturligtvis en fråga som vi får pröva
mycket noga för de kommande budgetåren. Jag vill
påminna om att det finns en möjlighet att vidga re-
sursramen för de mindre och medelstora högskolorna
genom ökat stöd från stiftelserna. En av stiftelserna
har ju detta som ett specifikt uppdrag. Det kunde
förhoppningsvis förstärkas under kommande år.
Jag delar Andreas Carlgrens uppfattning att några
av de högskolor som satsar hårt på en framgångsrik
specialiserad forskning är värda uppmuntran. De får
ökade resurser i propositionen men naturligtvis inte
lika mycket som de skulle vilja se.

Anf. 99 ANDREAS CARLGREN (c) re-
plik:
Fru talman! Det skulle var mycket viktigt att t.ex.
Dalarnas högskola fick möjlighet att utvecklas vidare
på det sätt som jag beskrev. Vi kan också se på Kal-
mar högskola, som har förutsättningarna men inte har
möjligheterna på grund av resurserna har hållits till-
baka. Jag skulle kunna fortsätta denna uppräkning av
högskolor som inte har valt att, som några av de bre-
dare högskolorna, bli universitet men som ändå är
mycket kvalificerade och håller sig på en nivå som
skulle kunna ge Sverige stora möjligheter. Det är
därför som det är en nationell och inte bara en regio-
nal angelägenhet att dessa högskolor kan vidareut-
vecklas.
Jag kan förstå att regeringen behöver bereda frå-
gan, och jag tycker att den inriktning som Carl Tham
anger är bra, men det är ändå en principiell fråga om
det kan vara riktigt att en professor vid Stockholms
universitet som har rätt att examinera i forskarutbild-
ningen inte längre har kvar den rätten, om han t.ex.
blir professor i Kalmar. Tycker regeringen att det är
en riktig ordning att en viss professor kan examinera i
Stockholm men inte i Kalmar? En sådan orimlig ord-
ning måste väl gå att rätta till.

Anf. 100 Utbildningsminister CARL
THAM (s):
Fru talman! Låt mig dock för ordningens skull
påminna om att det blir en kraftig ökning av forsk-
ningsresurserna, exempelvis för Kalmar högskola från
nuvarande 7,5 miljoner till 18 miljoner. Det är mer än
en fördubbling. Det är klart att det i forskningssam-
manhang inte är stora pengar, och det är fortfarande
så att 97-98 % av den forskning som staten finansie-
rar bedrivs vid de stora universiteten och högskolor-
na. Det är inom parentes sagt därför också litet absurt
när dessa högskolor beklagar sig över denna för-
skjutning. Vad vi vill åstadkomma är ju en mindre
koncentrerad satsning, och vi vill också ge möjlighe-
ter för andra högskolor. Det är en fråga som vi får
följa väldigt noga och återkomma till.
Beträffande forskarutbildningen kan jag bara säga
att det är en fråga som vi skall återkomma till. Det är
inom det akademiska livet naturligtvis ett kontrover-
siellt spörsmål. Jag tycker att Andreas Carlgrens fråga
är berättigad, men jag är inte i dag beredd att avge
något svar på hur det här skall ordnas.

Anf. 101 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Fru talman! Carl Thams inlägg är ett bra exempel
på att anfall är bästa försvar. Vi fick veta mer om
moderaternas politik än om socialdemokraternas, och
det var väl inte riktigt det som vi var ute efter.
Jag vill ställa en fråga. Carl Tham säger att ut-
byggnaden inte är färdig utan skall fortsätta. Jag tyck-
er att det är bra. Vi har hela tiden sagt att vi vill ha en
hög och jämn utbildningstakt, och vi har tyckt att det
nu har gått något för fort. Men nu skall det alltså
fortsätta.
Samtidigt aviseras dock en indragning om 1 mil-
jard för utbildningssektorn 1999, och det sägs inte
någonting om varifrån den skall tas. Det här skapar en
osäkerhet om de platser som nu är fördelade. Framför
allt ger det inte intrycket att man skall fortsätta att
bygga ut högskolor och universitet. Min fråga är om
det finns någonting mer att säga om den här miljar-
den, som man inte vet någonting alls om, och också
om det inte hade varit bättre att skynda något lång-
sammare och i stället kunna stå för en jämn och hög
utbyggnadstakt.

Anf. 102 Utbildningsminister CARL
THAM (s):
Fru talman! Inger Davidsons inställning är en
aning kluven, beroende på i vilken debatt hon deltar.
Alldeles nyss fick vi här höra hur man skall ta resurser
bl.a. för en utbyggnad av högskolan för att i stället ge
till kommunerna för förstärkning av grundskolan. Nu
säger hon att det kanske blir litet mindre, men i prak-
tiken innebär kds förslag att högskolan får mindre
resurser och att det som efterlyses, nämligen en jämn
utbyggnad, försvåras. Det är här fråga om en ganska
jämn utbyggnad. Under treårsperioden ökar de per-
manenta platserna i högskolan med ca 30 000 platser.
En jämn utbyggnad är alltså precis vad det är.
Skulle det bli färre platser skulle det bli en ojämn
utbyggnad och en mindre utbyggnad. Det skulle också
bli mindre resurser för de studerande som söker till
högskolan, och det skulle bli svårare för dem att
komma in på högskolan.
Beträffande framtida budgetar kommer regeringen
att ge besked om det. Jag vill dock säga att den här
besparingen inte kommer att belasta högskolesektorn.

Anf. 103 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Fru talman! Om utbildningsministern inte tar illa
upp vill jag gärna berätta att vi har bytt namn och
numera heter Kristdemokraterna.
Ja, vi vill ha en något långsammare utbildningstakt
nu. Det handlar om 7 500 färre platser under tre år.
En del av de pengar som vi sparar på det sättet har vi i
det läge som råder i dag satsat på kommunerna för att
i stället kunna höja kvaliteten på grundskolan. Men
det innebär inte att vi inte i framtida budgetar vill
försöka få fram pengar så att högskolan kan byggas
ut.
Jag fick inte något svar angående miljarden. Jag
tycker att det är märkligt att man lägger in det på det
sätt som man har gjort i budgeten. Man hugger till
med ett anslag men säger att det bara är teknikaliteter
och att man får se var det så småningom hamnar. Så
vi skulle gärna vilja veta mer om var den här miljar-
den skall dras in.

Anf. 104 Utbildningsminister CARL
THAM (s):
Fru talman! Jag beklagar felsägningen vad gäller
Kristdemokraternas namnbyte.
Vi diskuterar nu nästa budget. Det är uppenbarli-
gen ett faktum att kristdemokraterna inte vill ha den
utbyggnad av högskolan som vi förordar. Jag beklagar
det. Jag tror inte att det är till gagn för svenskt ut-
bildningsväsende. Vi kommer att fortsätta på den här
linjen och bygga ut högskolan i jämn takt. Därför kan
jag säga att den miljard som Inger Davidson talar om
inte kommer att belasta högskoleanslaget.

Anf. 105 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Utbildningsministern beskriver en
jämn utbyggnad av grundutbildningen vid högskolor
och universitet. Det är såvitt jag förstår också en
mycket snabb utbyggnad. Vi hörde att målet är att
redan inom några år vara uppe i 50 %, dvs. 50 % av
ungdomarna skall kunna välja en grundutbildning vid
en högskola. Några meningar senare talar utbild-
ningsministern om en högskola för alla.
Det här är någonting som jag tror är mycket större
än vad det framställs som. Det handlar nog egentligen
om en universitetsreform, alltså något som motsvarar
gymnasiereformen som vi just nu genomlever.
Man kan ju inte bara utöka antalet platser och tro
att det skall rulla på ungefär som tidigare. Det här är
mer spännande än så, och det är naturligtvis utbild-
ningsministern medveten om. Jag undrar om det inte
redan nu vore angeläget att stanna upp och tänka litet
grand inför detta. De 30 000 platserna är bra. Men hur
tas studenterna emot? På den punkten tror jag att man
får lov att se om sitt hus. Det kommer att behövas en
helt annan form av undervisning, individualiserad
undervisning. Studentmaterialet är mer heterogent,
och studenterna behöver mer hjälp, helt enkelt.
Någon ordentlig utbildning av högskolelärare har
vi egentligen inte. Det är den enda gruppen av lärare
som saknar professionell utbildning. Vi har föreslagit
att man skall ha en högskolelärarutbildning. Jag tror
det kommer att behövas.
Men det behövs också andra små åtgärder. Vad
skall studenterna läsa? Hur skall vi får garantier för
att det inte är de svagare institutionerna vid universite-
ten som tar emot eleverna? Eftersom vi har en kvali-
tetssäkring i form av pengar i proportion till antalet
godkända elever lever vi med ett litet farligt system
just nu. Det skulle krävas ett slags rationalisering och
åtgärder som garanterar att det här kommer att leda
till någonting bra.

Anf. 106 Utbildningsminister CARL
THAM (s):
Fru talman! Jag kan i långa stycken hålla med
Gunnar Goude. Jag tror att det är helt rätt att vi inte
bara går in i ett system med flera platser. Vi går också
in i ett system som är delvis annorlunda. Det kräver
strukturella reformer inom högskolan. Det kräver
säkert också reformer när det gäller den pedagogiska
utvecklingen. Det är en sak som vi också tar upp i
årets proposition där vi förordar olika åtgärder.
En åtgärd av största betydelse, som vi får tillfälle
att återkomma till i riksdagen i vår, är reformer av
tjänstesystemet. Det är helt klart att tjänstesystemet
och karriärkriterierna i tjänstesystemet har stor bety-
delse för bl.a. den pedagogiska utvecklingen inom
högskolan. Det är alltså en viktig faktor.
Men det finns också andra faktorer. Det gäller ex-
empelvis frågan om hur man på ett effektivt sätt skall
utnyttja den moderna teknologin i undervisningen -
inte så att man tror att det är en lösning på alla pro-
blem, men så att man ändå utnyttjar dess potential.
Det är också ett arbete som pågår.
Det finns alltså flera frågor som måste få svar. Det
är helt rätt att det krävs en fundering och det krävs
samverkan med högskolorna. Det krävs naturligtvis
också resurser - det är jag helt på det klara med - för
att säkra kvaliteten samtidigt som utbyggnad sker.

Anf. 107 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Jag tackar för svaret. Min tanke var
att det redan nu kunde ha stått mer om detta i propo-
sitionen. Men det är väl att det kommer.
Jag skall gå över till ett annat område, så att vi kan
vara oense på någon punkt också.
Det gäller grundforskningen. Jag skulle vilja fråga
om utbildningsministern inte inser att grundforskning-
en bör förstärkas. Jag har en känsla av att det finns
något slags glapp i uppfattningarna. Vi har debatterat
huruvida det råder obalans mellan grundforskningen
och tillämpad forskning eller inte. Jag är helt överty-
gad om att vi har en underdimensionerad grundforsk-
ning och att den behöver förstärkas. Jag ser också
oroande tecken i propositionen när det gäller knap-
randet på grundforskningen. Det är öronmärkningen
av pengar till forskningsråden, t.ex. HSFR, eller det
lilla direktivet om att forskningsråden nu också skall
titta på samhällsnyttan i fråga om de ansökningar för
grundforskning som ligger hos forskningsråden.
Det tror jag är bland det värsta man kan ta sig för
när det gäller grundforskning. Det går helt i stick i
stäv mot det som är drivkrafterna för utveckling av en
bra grundforskning. Det är olycksbådande, och jag
vill gärna ha ett svar på frågan om grundforskningen
skall utarmas. Det är förstås en överdrift. Men borde
inte grundforskningen kraftigt förstärkas i det här
läget?

Anf. 108 Utbildningsminister CARL
THAM (s):
Fru talman! Som jag åtskilliga gånger har påpekat
kommer de samlade resurserna till forskningen att öka
även med de besparingar som har gjorts. Men det är
klart, de kommer inte öka i lika snabb takt som man
kanske hade hoppats eller som möjligen vore önsk-
värt.
Men volymen är redan hög, och jag godtar inte
alls beskrivningen att det har blivit en snedbalans
mellan tillämpad forskning och grundforskning.
Det är ju på det sättet - det vet Gunnar Goude -
att gränsdragningarna alls inte är så självklara som
man möjligen kan tro när man hör det sägas så här.
Om vi t.ex. tar det medicinska forskningsområdet
är det alldeles uppenbart att en mycket stor andel av
resurserna satsas på områden där man från både ve-
tenskapliga och allmänna utgångspunkter anser att det
är möjligt och angeläget att komma fram till nya
forskningsresultat.
Låt oss t.ex. ta bekämpningen av cancer. Det är
ytterst en nyttobestämd forskning. Vi vill hitta medel
som bekämpar cancer. Men det är också till allra
största delen en grundforskning som kan leda fram till
det.
Så det är inte någon ovanlig, revolutionerande el-
ler ny princip som man inför när man säger att man
också skall överväga samhällsrelevansen. Den veten-
skapliga kvaliteten måste vara helt avgörande, först
och främst. Ingen har nytta av vetenskap som inte har
hög kvalitet.
Men sedan är det många olika prioriteringar som
måste göras. Ser man exempelvis på det medicinska
forskningsområdet, på det tekniska forskningsområdet
eller för den delen på de andra forskningsområdena
spelar det självklart en viss roll vilket forskningsom-
råde man befinner sig inom och vilken samhällsrele-
vans det har.

Anf. 109 MARGITTA EDGREN (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker att det är bra att Carl Tham
ändå flaggar för långsam takt när det gäller frågan om
forskarutbildning vid de nya högskolorna. Det vikti-
gaste måste ändå vara att de egna lärarna vid de nya
högskolorna själva är forskarutbildade. Och en pro-
fessor, Andreas Carlgren, gör faktiskt ingen forskar-
utbildning, hur gärna man än skulle vilja tro det. Så
ligger det inte till.
Kan jag av Carl Tham få svar på den fråga jag
ställde till Bengt Silfverstrand och som rörde fördel-
ningen av medel till de nya högskolorna, i första hand
forskningsmedel? Finns det något slags kvalitetsba-
rometer som är okänd för andra? Eller går det att
redogöra för de principer man har använt när man
beslutat att inte ge några nya pengar till Dalarna och
mycket pengar till universitetsfilialerna?
Också i platsfördelningen är det mycket tydligt att
man prioriterar de gamla universitetsfilialerna, och
jag har ingenting emot det. Däremot är jag emot att
man inte talar om att man har ett syfte med det, t.ex.
att man nu bygger upp dessa filialer så att de inom ett
antal år skall kunna benämnas universitet. Att folk
inte vet vilka principerna bakom detta är gör att oron
blir större och de brev som vi alla får ökar i antal.
Min erfarenhet är att det är mycket bättre att klart tala
om varför man gör saker ting. Då blir det lättare att
acceptera än om folk ingenting alls vet.

Anf. 110 Utbildningsminister CARL
THAM (s):
Fru talman! Jag måste säga att jag för ovanlighe-
tens skull inte riktigt förstår vad Margitta Edgren
egentligen vill säga. Syftet är är ju alldeles klart. I
propositionen har vi tydligt angivit att vi hoppas på
och räknar med att Karlstad, Växjö, Örebro och Mitt-
högskolan inom en tämligen nära framtid skall kunna
omvandlas till universitet.
Avgörande är naturligtvis kvalitetsutvecklingen,
och det är också för att kunna möjliggöra denna som
de har fått resurser. Detta har jag sagt både här i
kammaren och när jag har besökt dessa orter. Men
avgörande är deras egna ansträngningar för att utnytt-
ja sina resurser och bli godkända i den kvalitetsbe-
dömning som ju utförs av Högskoleverket.
Dalarna har nämnts flera gånger. De fick en oer-
hört kraftig ökning förra budgetperioden, ända upp till
21 miljoner. Därmed kom de upp till den nivå som vi
nu har höjt många av de andra högskolorna till. Där-
för kunde Dalarna inte få något extra tillskott 1997.
I övrigt vill jag inte alls påstå att det är någon lis-
tig, öppen eller dold, metodologi som ligger bakom
detta. Man har helt enkelt tittat på anslagen, på vad
högskolorna har begärt, och försökt fördela medlen
något så när i förhållande till högskolornas resurser
och möjligheter. Märkvärdigare än så är det inte. Jag
skall avslöja en sak för Margitta Edgren: det är så all
budgetbehandling går till. Det är ingenting speciellt
konstigt med den här.
I förhållande till vad jag har sagt tidigare vill jag
understryka att vi gärna vill öka anslagen på sina
ställen. Jag vet att exempelvis att högskolan i Kal-
mar/Karlskrona skulle kunna göra av med mer medel,
men det får bli en senare fråga som vi får återkomma
till.

Anf. 111 MARGITTA EDGREN (fp) re-
plik:
Fru talman! Carl Tham räknade inte upp att man
också gör en kvalitetsbedömning. Betyder det att en
sådan inte görs eller att den så att säga inte tål att
lyftas fram?

Anf. 112 Utbildningsminister CARL
THAM (s):
Fru talman! Det är självklart att det sker kontinu-
erliga kvalitetsbedömningar. Det är Högskoleverkets
uppgift att göra dessa. Utbildningsdepartementet och
jag själv försöker inte göra något slags lekmanna-
mässig bedömning av högskolorna. Det skulle vara
helt fel. Det måste ske professionellt, och det gör det
också. Det tror jag att Margitta Edgren vet.
Högre utbildning

Anf. 113 HANS HJORTZBERG-
NORDLUND (m):
Fru talman! Högre utbildning och forskning häng-
er nära ihop. Att helt skilja begreppen åt, som vi bör
göra i dag, ger lätt en skev bild av förhållandena vid
universitet och högskolor, och det medför att debatten
blir ganska likartad.
De senaste månaderna har vi i massmedierna kun-
nat följa en diskussion om svensk forskning som både
har varit intensiv och förd med stor känsla. Sedan
regeringen presenterade sin budget och jämte denna
sin forskningsproposition har tidningarna varit fulla
av kritik mot de Thamska förslagen. Hundratals lärare
och professorer har protesterat mot nedskärningar
som betraktats som ett hårt slag mot högre utbildning
och forskning. Endast några få personer från universi-
tetsvärlden har försvarat vår utbildningsministers
åtgärder.
I denna allmänna diskussion har många skäl pre-
senterats till varför det nuvarande regeringsförslaget
inte håller måttet. Jag skall inte upprepa allt detta utan
försöka hålla mig till valda delar av utbildningen vid
universitet och högskolor.
Forskningspropositionen har redan utförligt be-
handlats här på morgonen, varför jag i stället skall ta
upp några frågor som gäller högre utbildning i övrigt,
nämligen universitetsbegreppet, utbyggnaden av ut-
bildningen vid mindre och medelstora högskolor samt
lärarutbyte mellan de mindre högskolorna och de
nuvarande universiteten. Detta överenstämmer också
med våra reservationer. Den högre utbildningen och
forskningen hänger ju intimt samman, varför man inte
kan tala om det ena utan att samtidigt något beröra det
andra.
I ett antal motioner har vi presenterat en alternativ
inriktning på fördelningen av statens resurser. Skill-
naden mellan majoritetens och vårt förslag är omfat-
tande och principiellt viktig. Vi har inställningen att
när man manipulerar den högre utbildningen och
forskningen så manipulerar man också Sveriges fram-
tid.
Den högre utbildningen måste bedrivas på ett så-
dant sätt att höga kvalitetskrav inte får stå tillbaka för
en snabb utbyggnad baserad på regionalpolitiska eller
andra politiska skäl. Vi har här i landet framför allt
behov av utbildade personer inom teknik och naturve-
tenskap. Svensk industri står och faller med om vi kan
få fram tillräckligt många civillingenjörer och dokto-
rer inom dessa fält.
Indragningar på utbildningsområdet inom de
gamla universiteten innebär inte någon omedelbar
katastrof för Sverige. På längre sikt kan det dock få
konsekvenser som sannerligen inte är önskvärda. På
kort sikt drabbas framför allt yngre forskare.
Vårt land och vårt välstånd har tidigare hävdat sig
mycket bra i världen, vilket Carl Tham också påpeka-
de. En orsak till detta har varit landets relativa ut-
bildningsläge. Detta har gjort att vi i Sverige har kun-
nat utveckla vårt välstånd på en bas som skapats av
våra svenska innovatörer. Många större svenska före-
tag lever fortfarande på våra pionjärer från tidigt
1900-tal. Så kommer det inte att kunna fortfara om vi
inte ser till att högre utbildning och forskning gynnas.
Om så inte sker bygger vi fast oss i dagens finan-
siella kris, då förutsättningarna för att komma ur den-
na på längre sikt försvinner. Årets budget är illavars-
lande med de indragningar som trots allt finns, fram-
för allt vad gäller de gamla universiteten.
Ordet universitet kommer från det latinska ordet
universitas, som betyder helhet. Universitet skulle
också rymma de fyra fakulteterna för att betecknas så.
Så småningom började emellertid en del universitet
att bli mycket specialiserade och ändå kalla sig uni-
versitet.
Under 1900-talet har begreppet universitet blivit
allt suddigare, och i dag är de internationella kraven
endast att utbildningen skall ha en hög nivå, gärna
vara av spetstyp och omfatta relativt många studeran-
de. Universiteten skall ha flera fakulteter och själva
kunna examinera sina studenter och utnämna sina
professorer. Den universella karaktären på utbild-
ningen är inte längre ett krav.
I Sverige har universitetstiteln fram till den nu
aktuella budgeten varit förbehållen de allra största
högskolorna. Kravet har bl.a. varit att det skall finnas
flera fakulteter och en högklassig biblioteksfunktion.
Beteckningen universitet är en kvalitetsupplysning
som är viktig för studenter och lärare inom och utom
landet.
När nu regeringen vill utnämna Tekniska högsko-
lan i Luleå och fyra mindre högskolor till universitet
devalverar man otvivelaktigt universitetsbegreppet,
vilket inte saknar betydelse, inte minst för de gamla
universiteten.
En invändning mot en snabb och kraftig utbygg-
nad av de regionala högskolorna har varit att det är
mindre effektivt än att förse de gamla stora universite-
ten med mera medel. Utbildningen och forskningen
blir för spridd på många högskolor och många mycket
små institutioner. Alltför ofta blir den av lägre kvalitet
än den forskning och utbildning som bedrivs vid de
stora universiteten trots stor entusiasm från professo-
rer och forskare. De många forskarna vid de större
enheterna kan i viss mån garantera en lägsta kvalitet.
Det har sagts att vid de regional högskolorna upp-
nås inte den självtändning eller den kritiska massa
som fordras för hög kvalitet och effektivitet. Men det
hindrar inte att den grundutbildning som äger rum vid
de mindre och medelstora högskolorna är mycket
väsentlig, men för att vara fullgod kräver den också
en bakgrund forskningssamhället. På sikt bör ett ökat
antal professorer knytas till dessa högskolor.
Den satsning man nu gör på de mindre och mel-
lanstora högskolorna behövs, men den måste äga rum
under ständigt beaktande av utbildningskvaliteten.
Utbyggnaden av nätverksstrukturer mellan dessa
högskolor och universiteten måste stödjas, inte minst
för att den ständiga kompetensutveckling som en
högskolelärare måste få skall fungera.
Forskningen vid de mindre högskolorna måste
drivas under samma kvalitetskrav som vid universite-
ten. Alla lärare måste ges förutsättningar för nära
kontakter och erfarenhetsutbyten med kolleger. Det är
fortfarande tveksamt om sådana möjligheter förelig-
ger vid en del av dessa högskolor. Kan en utbildning
förmedlad av lärare vid de mindre högskolorna utan
egen forskning vara lika bra som utbildningen i det
stora nätverk som finns vid ett fullt utbyggt universi-
tet?
Samarbete med näringsliv och samhälle är också
väsentligt. Vid de mindre högskolorna är det helt
avgörande med goda kontakter med det lokala nä-
ringslivet. På det sättet måste alla högskolor leva upp
till det nya begreppet bygdehögskolor. Man måste ha
bra kontakt med sin egen bygd. Det lokala näringsli-
vet kan ge inspiration och uppslag för forskning vid
högskolan, och näringslivet i det omgivande länet
skall ju också ta emot de utbildade studenterna - ju
fler, desto bättre.
Förhållandena är mycket olika vid olika högskolor
och institutioner. När regeringen nu lägger ut mycket
pengar på bl.a. fasta forskningsresurser vid de mindre
högskolorna blir risken att man inte uppnår samma
resultat som man skulle få vid de etablerade universi-
teten. Hur skall man lösa lärarproblemen vid de små
högskolorna? Den starkt ökade intagningen kräver ju
lärare som bara delvis finns. Det här är en fråga.
De stora utmaningar som Sverige står inför kräver
en konsekvent och långsiktig utbildnings- och forsk-
ningspolitik av den typ som grundlades av Modera-
terna under den förra regeringsperioden. Framför allt
måste kvaliteten hävdas på alla nivåer. Denna lång-
siktiga utbildningsstrategi äventyras av den nu förda
socialdemokratiska politiken.

Anf. 114 ANDREAS CARLGREN (c):
Fru talman! Nu sker det en mycket stor utbyggnad
av antalet högskoleplatser i landet. Det är ett viktigt
steg för att vi skall kunna ge tillräckliga utbildnings-
chanser för alla människor runt om i landet. Men nu
tar vi ett kvantitativt språng som samtidigt skall för-
enas med ett kvalitativt språng. Det är därför det är så
viktigt att det inte bara blir utbildningsplatser utan
också forskning vid de nya högskolorna.
Vi i Centerpartiet har föreslagit en kvalificerings-
trappa för de nya högskolorna. Vi menar att varje
högskola som tilldelas ett utbildningsuppdrag också
skall ha ett basanslag för forskning. Det är det steget
vi nu uppnår genom att varje högskola får fasta
forskningsresurser. I nästa steg tycker vi att de hög-
skolor som prövats för magisterexamen skall bli be-
rättigade till ytterligare resurser för forskning och
forskarutbildning. På det sättet får man ekonomiskt
underlag för att också knyta fler professorer till hög-
skolan. I ett tredje steg skall man få examinationsrät-
tigheter för doktorander och licentiater. Det skall
fastställas särskilda kriterier för det. Högskoleverket
skall pröva kvalitetsnivån. På det sättet har man också
kvalificerat sig för den högsta nivån med de kraftigas-
te resurserna.
På det här sättet skulle vi skapa ett inbyggt system
där högskolorna hela tiden har anledning att sträva
efter högre kvalifikationsnivå. Det skulle göra det
möjligt att rekrytera fler forskarutbildade, fler lärare
med forskarbakgrund och fler professorer. Man skulle
också ha ekonomiskt underlag för detta.
I dag befinner ju sig många nya högskolor i ett
moment 22. De kan inte skaffa sig tillräckligt under-
lag för professorer och forskarutbildade lärare. Å
andra sidan klarar man då inte att i tillräcklig grad
satsa på en forskning som är tillräckligt kvalificerad.
Här finns enorma möjligheter som Sverige går miste
om i fall vi inte ger dessa möjligheter till de nya hög-
skolorna.
Vi vill också skapa förutsättningar för en friare fa-
kultetsorganisation. Fakulteterna spelar en mycket
viktig roll för att anordna forskarutbildning och stå
för den vetenskapliga kvalitetsgranskningen. Vi tyck-
er att man skulle upprätta klara kriterier för när en
högskola har rätt att inrätta egen fakultet. Vi skall inte
följa de begränsande regler som gäller i dag och som
gör det möjligt bara för universiteten att ha fakulteter.
På det sättet skulle vi också där höja kvalitetsnivån
vid högskolorna runt om i landet.
Vi är nu äntligen på väg att nå en ordning där det
bildas fler universitet i Sverige. Jag menar att det är
ett mycket viktigt steg framåt. För dem som är kritiska
mot detta kan det vara värt att lägga märke till att de
högskolor som nu är mest aktuella, Växjö, Örebro,
Karlstad och Mitthögskolan, är högskolor som alla
har ett studentantal på omkring 7 000-8 000. Det är
långt mer än vad t.ex. Lund och Uppsala hade på 50-
talet. Jag menar att det många gånger är en fullstän-
digt konservativ och gammaldags hållning som säger
att dessa högskolor inte skulle kunna bli universitet
för att de är så små. Det är lika logiskt som att påstå
att Lund och Uppsala inte hade förutsättningar att
vara universitet på 50-talet. När Umeå fick bli uni-
versitet 1965 hade man 1 900 studenter. När Linkö-
ping blev universitet 1975 hade man 5 700 studenter.
I bägge fallen var det ett klart mindre antal än de som
nu är aktuella.
Vi kritiserar däremot förslaget på en punkt. Det
måste gå snabbare fram. Vi vill ha en tidsplan fastlagd
som gör det möjligt för högskolorna att ansöka med
snabbast möjliga tempo, så att vi äntligen når i land
med snabba beslut om att bilda universitet vid de här
högskolorna. Som jag tidigare nämnde ser vi i Cen-
terpartiet det här som en stor framgång, eftersom vi
sedan flera år har haft det här inskrivet som en viktig
punkt i vårt partiprogram.
Nu ökade väl oklarheten ytterligare om var Mode-
raterna står.
Vi är många som har efterlyst hur många platser
Moderaterna egentligen vill ha vid högskolorna. Att
man vill ha färre platser än vad Centerpartiet och
regeringen har kommit överens om har varit uppen-
bart. Man har underlag att kunna precisera hur mycket
färre platser man vill ha, det är bara att man inte vill
precisera det. Nu framkom dessutom att man faktiskt
ifrågasätter satsningen med fasta forskningsresurser
vid de här högskolorna. Det är länge sedan Modera-
terna kunde använda sig av slogan Partiet som ger
klara besked.
Fru talman! För att spara kammarens tid skall jag
inte utnyttja hela min talartid och yrka bifall till bara
en reservation, nämligen reservation 4 mom. 10. Vi
står självfallet bakom alla andra också även om jag
inte nu yrkar bifall till dem.

Anf. 115 MARGITTA EDGREN (fp):
Fru talman! Låt mig börja med att säga till Andre-
as Carlgren att jämförelsen mellan Uppsala och t.ex.
Mitthögskolan var korrekt vad gäller studenter. Men
han glömde nästa led. De 5 500 studenter som 1958
undervisades i Uppsala hade 110 professorer och 260
docenter som hjälp i sin inlärning, medan de 7 000
studenter som i dag finns i Mitthögskolans tre olika
lokaliseringar har 301 lärare, av vilka 70 har forskar-
utbildning. Man får ta hela exemplet i hela dess bredd
för att det skall vara riktigt relevant.
Fru talman! Det är bra att vi i utskottet har enats
om att utreda lärarutbildningarna. Till det bidrog inte
minst den utfrågning som utskottet anordnade. Jag är
övertygad om att framtidens krav på skolan och där-
med på lärarna kommer fram i utredningen samt de
förutsättningar och villkor som måste gälla, både vad
avser det som vi direkt och explicit har uttalat och det
som vi inte har uttalat, t.ex. jämställdhet som en pe-
dagogisk fråga. Jag är glad över att högskolans
grundutbildningsråd bibehålls. Det markerar utbild-
ningarnas betydelse och självständiga ställning inom
Högskoleverket på ett sätt som högskolevärlden för-
står sig på. Det har dessutom gott internationellt rykte
och gör, såvitt jag förstår, ett mycket bra jobb.
Nu anmäls i denna proposition att rådet för forsk-
ning om universitet och högskolor skall försvinna
efter 1998. Det anser Folkpartiet vara lika dumt som
förslaget att lägga ned grundutbildningsrådet för två
sedan. Det råder brist på forskning om universitet och
högskolor fortfarande. Tänk om, socialdemokrater,
till nästa budget och behåll det rådet!
Folkpartiet har prioriterat hårt i årets högskole-
budget. Trots att våra förslag röstats bort och endast
beskrivs i ett särskilt yttrande som vi alltså inte röstar
om, vill jag ta fram några viktiga prioriteringar som vi
gör.
Vi prioriterar att inte minska högskolornas tilltro
till målstyrning som princip genom att säga nej till
indragning av myndighetskapital. Det handlar om att
återföra 261 miljoner till universiteten, KTH, Idrotts-
högskolan, Karolinska institutet men också flera av de
nya högskolorna - Luleå, Kristianstad och Gäv-
le/Sandviken.
Vi var med en gång om att införa målstyrning för
universitet och högskolor och ge ett ökat ansvar för
att nå de mål som riksdagen satt upp. Det systemet
slås nu bit för bit sönder av den socialdemokratiska
regeringen. Det är inte längre tal om att förhandla om
ett utbildningsuppdrag, utan nu tilldelas platser. An-
tagningen har mycket mindre inslag av lokalt ansvar.
Det är regeringen som har bestämt hur det skall vara.
Kvalitetspremier som inslag i resursfördelningen är
borta. Nu återtar man alltså myndighetskapitalet.
Risken är att resultatet blir en högskola som sneglar
mot departementet, som försöker tyda signaler och
som slutar att tänka självständigt och inte längre vågar
ta några risker. Man blir rädd att göra fel. Det häm-
mar alltid kreativitet.
Vi prioriterade också sommaruniversitet med
25 000 platser. Det säger i och för sig också regering-
en att man vill ha, men man ger inga extra pengar till
det. Jag tror inte att det är möjligt att genomföra
sommaruniversitet utan att det finns resurser. Vi tyck-
er att det är en bra form som ett permanent inslag i
svensk högskola. Det är ett sätt att reellt komma när-
mare ett treterminssystem, som jag tror har framtiden
för sig.
Vi prioriterade också fler doktorandtjänster genom
omvandling av utbildningsbidrag till tjänster. Det är
verkligen en fråga om jämställdhet. Vi vet att kvinnor
avstår från forskarutbildningen om det innebär social
otrygghet. Vi var helt emot att man återinförde ut-
bildningsbidrag som en finansiering av forskarutbild-
ning. Det är ett otryggt system för doktorander som
leder till längre studietider. Det ger inte de sociala
rättigheter som en tjänst ger. Eftersom Sverige behö-
ver öka antalet doktorander och potentialen för ök-
ning är kvinnor, är det avgörande att vi har tillräckligt
många tjänster så att de har möjlighet att planera och
genomföra sina studier, även om de skaffar sig ett
barn.
Fru talman! Vi har lämnat tiden bakom oss då
högskolan var till för ett fåtal. Nu närmar vi oss Folk-
partiets mål som är att minst en halv årskull skall söka
sig dit. Mellan 1985 och 1986 samt 1992 och 1993
ökade övergångsfrekvensen inom tre år från det man
lämnat gymnasiet från 20 % till 34 %. Naturligtvis är
det en effekt av utbyggnaden av högskolan men också
av ungdomarnas höga arbetslöshet.
Fru talman! Jag tror på de nya högskolorna. De
har visat nytänkande och flexibilitet. Universiteten har
bredd och djup, uthållighet och stabilitet, som landet
också behöver. Det vi inte får göra är att sätta nya
högskolor och universitet i motsatsförhållande till
varandra, vilket jag tycker att regeringen har gjort i
denna budget. Universiteten har fått en minskning av
platser, medan de nya högskolorna har fått ta emot
hela ökningen.
För den enskilde student som söker sig en plats
eller den lärare som just börjar tjänstgöra på en ort
där studenternas antal minskar och som nu varslas är
det egalt om det är Arbetsmarknadsdepartementet
eller Utbildningsdepartementet som tidigare finansie-
rat de 15 000 platserna. För ordningens skull vill jag
bara tala om för kammaren att vi inte fördelat på
annat sätt men vi låter oss ändå inte luras att gå på att
det är 15 000 nya platser.
Till slut vill jag säga några ord om begreppet uni-
versitet. Vad som karakteriserar ett universitet anser
Folkpartiet måste var entydigt, då vi tar avstånd från
att begreppet nu skall politiseras och att det är rege-
ringen som har makten att fördela benämningar.
Självklart skall det prövas mot på förhand kända
kriterier. Den prövningen skall utföras av Högskole-
verket som annan kvalitetsprövning. Motsvarar en
högskola kriterierna skall den självklart benämnas
universitet.
Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till reserva-
tion 5 mom. 27. Tidigare har jag för högskoledelen
yrkat bifall till reservation 3 mom. 7 och 60.

Anf. 116 BRITT-MARIE DANESTIG-
OLOFSSON (v):
Fru talman! En hög kompetensnivå är inte bara
avgörande för den ekonomiska utvecklingen utan
stärker också det demokratiska välfärdssamhället på
andra sätt. Vänsterpartiets grundsyn är att alla som
vill och som uppfyller behörighetskraven skall få
möjlighet till högre studier. Trots en kraftig expansion
av högskolan finns det i dag stora grupper vars ut-
bildning är otillräcklig för dagens arbetsmarknader.
I de perspektiven är utbyggnaden av vuxenutbild-
ningen och högskolan mycket positiv. Men det är
viktigt att en ökad dimensionering görs med bibehål-
len hög kvalitet. Därför måste undervisningen och den
pedagogiska fortbildningen av lärarna inom högsko-
lan ges hög prioritet. Ett ökat antal studenter ställer
stora krav på flexibilitet och nytänkande i undervis-
ningen.
Frågan om en förändrad tjänsteorganisation utreds
för närvarande och skall utmynna i en proposition
under våren, vilket vi välkomnar. Men jag är oroad
över den lärarbrist som redan i dag är tydlig, särskilt
på de mindre och medelstora högskolorna, och anser
att regeringen ger en alltför lättvindig och optimistisk
bild av tillgången på lärare i propositionen. En närma-
re analys av rekryteringsbehovet saknas.
Om regeringen dessutom väljer att under 1997
lägga fram ett förslag om en förkortad forskarutbild-
ning, där doktoranderna inte längre har undervis-
ningsskyldighet, kan läget bli mycket besvärligt.
Doktoranderna står ju för närvarande för en icke
oväsentlig del av undervisningen på grundutbildning-
en och även för handledning. Jag är rädd för att det
betydelsefulla pedagogiska utvecklingsarbetet kan
rinna ut i sanden om allt färre lärare får ta hand om
alltfler studenter. Stora undervisningsgrupper gör det
svårare att satsa på problembaserad inlärning, projek-
tarbeten eller att på annat sätt experimentera med
alternativa undervisnings- och tentamensformer.
Bristen på disputerade lärare inom vissa ämnesområ-
den kan också försvåra forskningsanknytningen i
grundutbildningen.
Med detta yrkar jag bifall till Vänsterpartiets re-
servation nr 9, mom. 26 om lärarsituationen vid uni-
versitet och högskolor. Jag står givetvis bakom övriga
reservationer, men väljer att endast yrka bifall till
denna.

Anf. 117 GUNNAR GOUDE (mp):
Fru talman! När det gäller den högre utbildningen
har vi i Sverige sett en förstärkning i form av de små
och medelstora högskolorna. Man sprider utbild-
ningsutbudet över landet, och i någon bemärkelse kan
man tala om regionala högskolor, därför att många
nya regioner får tillgång till högre utbildning, och det
är viktigt.
Naturligtvis kommer den här utbildningen inte att
utformas på samma sätt som vi är vana vid att utbild-
ningen har skett vid universiteten, utan vi hoppas på
att den får nya former och nya inriktningar. Förmodli-
gen kommer det också att bli så att de små och me-
delstora högskolorna inom den närmaste framtiden
kommer att specialisera sig, antagligen inom områden
med regional anknytning. De kommer alltså att fram-
för allt förknippas med det näringsliv som finns inom
regionen.
Men jag tror också att vi inom en snar framtid
kommer att se att kommunikationerna mellan uni-
versitet och högskolor inom Sverige och med utländ-
ska universitet och högskolor kommer att öka. Bilden
av utbildningen kommer att förändras. Vi kommer att
få en större rörlighet. Det är inte längre viktigt att en
liten eller medelstor högskola skall kunna ge bred
utbildning inom alla områden. Det är lätt för en stu-
dent att flytta sig eller att kombinera studierna med
distansstudier och besök på den ort som har speciali-
tet.
Det som är problemet är snarast att utvecklingen
har gått litet för fort. Tillväxten av antalet högskolor
har naturligtvis, om vi ser till vad som hänt under de
senaste tio åren, varit enormt stor i jämförelse med
utvecklingstakten under tidigare decennier. Och det är
bekymmersamt. Vi har sett en sådan här utveckling en
gång tidigare i Sverige, på 60-talet. Då gjorde man
misstag av olika slag. Låt oss lära av de misstagen.
Man byggde ut i snabbare takt än det fanns kompetens
och resurser för en utbyggnad. Man tillsatte tjänster
med personal som egentligen inte var färdiga med sin
egen utbildning, och man satte i gång forskning på
områden där det egentligen inte fanns resurser för
forskning. Låt oss inte göra om det misstaget, utan gå
försiktigt fram.
Jag tror att regeringens förslag till satsningar är
rimliga när det gäller storleksordningen, men jag tror
också att det är viktigt att man så snabbt som möjligt
ser till att man får en kvalitetshöjning över hela linjen.
Det gäller forskarutbildningen. Vi måste få fram fler
forskare. Man kan inte starta forskning utan att ha
kvalificerade forskare. Vi behöver lärare som har
högre kompetens. Det är litet tragiskt att man konsta-
terar att lärarna på en del små och medelstora högsko-
lor inte har licentiat- eller doktorsexamen. De har
alltså inte själva en forskarutbildning. Ser man till hur
läget var för några decennier sedan kan man göra en
jämförelse med gymnasierna, där lärarna som regel
hade lic.- eller doktorsgrad. Vi har alltså en mindre
kvalificerad personal på högskolorna nu än vi hade på
de gamla gymnasierna, med en lätt överdrift för all
del. Men bilden ser faktiskt ut litet på det sättet. De
här svårigheterna måste överbryggas och det måste
ske relativt snabbt.
De stora universiteten och högskolorna har natur-
ligtvis fortfarande det största utbildningsansvaret. Den
övervägande mängden studenter går där. Man tänker
sig också att den utbildningen skall utökas - 30 000
nya platser, varav en stor del naturligtvis också går till
universitet och högskolor. Hur skall det här klaras av?
Det gäller, som jag nämnde tidigare i diskussionen,
inte bara att man utökar antalet platser. Det är i själva
verket en universitetsreform som är på gång. Det här
måste också uppmärksammas. Det ställer helt nya
krav på undervisningsmetoder, pedagogik och på
kvalifikationer hos lärarpersonalen. Man kan konsta-
tera att av alla lärare som är verksamma här i landet
på olika nivåer är högskolelärarna de enda som saknar
utbildning. De har alltså inte professionalism på sitt
område. Det tror jag blir kännbart när de nya student-
kullarna kommer, för då ställs det krav på lärarna. De
skall ta hand om en grupp studenter som är betydligt
mer heterogen än vad man har varit van vid tidigare
och ge dem en individualiserad undervisning. Vi
föreslår från Miljöpartiets sida att man inrättar en
sådan högskolelärarutbildning.
En sak till skulle jag vilja säga, och det är att de
gamla universitetsstrukturerna inte är lämpade för en
expansion av den här typen. De är för låsta. Det krävs
också åtgärder för att man skall få en rörlighet inom
universitetet som gör det möjligt att vidta de föränd-
ringar som behövs.
Några exempel: Tjänstestrukturen har vi talat om
flera gånger i dag. Den är alldeles för låst. Vi behöver
alltså fler typer av tjänster. Vi har bara tre för närva-
rande: adjunkter, lektorer och professorer. Det behövs
mellantjänster, och för att få en ökad rörlighet behö-
ver det vara tjänster som är visstidsförordnanden och
inte som det nu är livstidsförordnanden.
Kvalitetssäkringarna som är gjorda på universite-
tet av förra regeringen gynnar inte heller utvecklingen
i rätt riktning. Man tilldelar alltså medel efter antalet
godkända studerande på olika kurser. Det kan lika
gärna vara en bromsande regel som en som underlät-
tar utveckling av kvalitet på universiteten. Det är inte
lätt att föreslå bättre regler för kvalitetssäkring, men
det bör utredas och vi bör få fram förslag på den
punkten.
Vi har i andra sammanhang också talat om obalan-
sen mellan grundforskning och tillämpad forskning.
Den är stor och den håller på att bli värre. Jag vill
bara än en gång betona att vi måste få ordentlig för-
stärkning av grundforskningen. Vi har tidigare före-
slagit metoder för det, med grundforskningsavdraget,
jag skall inte dra dem på nytt. Jag redogjorde i talar-
stolen för Miljöpartiets förslag för bara någon timme
sedan.
Helt kort bara några ord om den tredje huvud-
uppgiften för universitet och högskolor, det som är
det nya stora i både forskningspropositionen och
budgeten för utgiftsområde 16. Det handlar om att
öppna högskolor och universitet mot samhället, och
det råder inget tvivel om att man tänker på en viss del
av samhället, nämligen näringslivet. Ökat samarbete
mellan universitet, högskolor och näringsliv, t.ex.
industrin, skulle gynna svenskt näringsliv, självfallet
är det så.
Det är bra. Men formerna för den här samverkan
får vi inte veta mycket om. Det är dåligt förberett. Ute
på universitet och högskolor frågar man sig säkert vad
man kan och får göra.
På grund av ett misstag fick vi ett exempel på hur
det inte får gå till. I budgetpropositionen behandlar
regeringen på ett litet negativt sätt Uppsala universi-
tets dataverksamhet. Där har man alltså startat en
avdelning som heter UDAC, som har varit en lysande
föregångare när det gäller just samverkan mellan
universitet och näringsliv. UDAC har utvecklat data-
verksamhet sedan 60-talet och varit ledande när det
gäller detta i Sverige. Man har utvecklat en mängd
tillämpningsområden, och vartefter dessa tillämp-
ningsområden har mognat har man knoppat av verk-
samheten i form av företag, som sedan klarar sig
självständigt ute i näringslivet.
Det här vill man nu lägga ned, och det är dags att
göra det och bilda ytterligare ett bolag av UDAC:s
verksamhet. UDAC har begärt det.
I budgeten ser vi då en något gnällig beskrivning
av UDAC:s verksamhet, och regeringen begär till-
stånd att få avveckla verksamheten. Detta är totalt
onödigt, eftersom UDAC själv har begärt det.
Skälet till att jag tar upp detta är att det visar på en
svårighet. Låt oss säga att man gör så som Miljöpar-
tiet har föreslagit och inför t.ex. samhällsjourer vid
universiteten. En institution skulle kunna låta dokto-
rander ge service till företag, t.ex. när det gäller data-
kunskap. Vad händer då när ett konsultföretag etable-
rar sig på samma ort och startar samma verksamhet,
och om företaget vänder sig till Konkurrensverket och
säger att det är illojal konkurrens? Den frågan måste
naturligtvis besvaras, därför att det kommer att gälla
varje form av samarbete i ordnade former mellan
universitet och näringsliv. Den konkurrensfrågan
måste utredas.
Miljöpartiet föreslår att Högskoleverket tillsam-
mans med Riksrevisionsverket och eventuellt Konkur-
rensverket får i uppgift att ta fram regler för universi-
tet och högskolor när det gäller den här delen.
Fru talman! Jag vill yrka bifall till reservation 1,
mom. 2, 4 och 15.

Anf. 118 INGER DAVIDSON (kd):
Fru talman! Dagens högskola präglas av de senas-
te årens kraftiga utbyggnad och en viss nyvunnen
organisatorisk frihet. Vi tycker att utbyggnaden har
varit nödvändig och att den också måste fortsätta,
men precis som många andra här befarar vi att en
alltför hög utbyggnadstakt kan bli på bekostnad av
kvaliteten i undervisningen och när det gäller kringre-
surser. Det handlar om lärare men också om bibliotek,
lokaler för självstudier och bostäder åt alla studenter
som skall komma till de nya orterna. För oss är det
också viktigt att den centrala styrningen får fortsätta i
form av målstyrning, inte genom en massa onödiga
regler och direktiv som begränsar högskolornas frihet.
Ett nationellt mål bör vara att all högskoleutbild-
ning på sikt skall få fasta forskningsresurser. Men
även här måste utvecklingen ske gradvis, eftersom det
tar tid att bygga upp goda forskningsmiljöer. Tyvärr
saknar regeringens förslag en tydlig strategi. Det är
oklart vilka principer som följts för fördelning av
forskningsresurser. Vissa skolor får så kraftigt höjda
resurser att man kan ifrågasätta om de kan utnyttjas
optimalt, medan andra får mycket litet eller inget
tillskott alls.
Regeringen ger inte heller högskolorna acceptabla
planeringsförutsättningar. Nu tillförs medel för ett
stort antal platser - det är en del gamla som perma-
nentas och en del nya. Samtidigt aviseras att 1999
skall 1 miljard sparas på utbildningssektorn, men inga
riktlinjer ges för hur det skall ske. Besparingen nämns
i det allra sista stycket under Anslagsberäkningar för
universitet och högskolor, där det står: "Denna be-
sparing redovisas nu rent beräkningstekniskt under
anslaget B 48. Ersättningar för klinisk utbildning och
forskning." Området är tydligen slumpmässigt utvalt,
och i texten sägs ingenting om var besparingarna
egentligen skall ske. Nu sade Carl Tham tidigare i
dag, om jag uppfattade det rätt, att han lovade att det
inte skulle belasta högskolesektorn. Det här sättet att
behandla budgeten, tillsammans med det faktum att en
del av neddragningen inom forskningen skall ersättas
med medel ur forskningsstiftelserna trots att ingen
riktigt vet hur det skall gå till, gör att trovärdigheten i
budgetpropositionens beräkningar verkligen kan ifrå-
gasättas.
Målet för antagningen till högskolan tycker vi
kristdemokrater skall vara fri dimensionering. Alla
behöriga sökande skall i normalfallet antas till önskad
utbildning. Att så många i dag stängs ute är ett slöseri
med den begåvningsreserv som finns i samhället. Men
utbyggnaden måste ske i hög och jämn takt. Så långt
som möjligt bör högskolan hållas fri från arbetsmark-
nadspolitik och konjunkturbetingade tillfälliga sats-
ningar.
Hälften av de 30 000 nya högskoleplatser som fö-
reslås för perioden 1997-1999 är inte nya utan utgörs
av tidigare tillfälliga arbetsmarknadspolitiska sats-
ningar, som nu blir permanenta. Den utvecklingen, att
platserna permanentas, tycker vi alltså är positivt.
När det gäller det totala antalet nya platser föreslår
vi att de begränsas till 22 500 för perioden 1997-
1999, för att just ge högskolorna bättre planerings-
förutsättningar. Att regeringen har skjutit upp 15 000
av platserna från 1997 till 1998 visar att man åtmins-
tone delvis gett oss rätt i vår bedömning att det går
litet för fort med utökningen av antalet platser. Ex-
pansionen koncentreras nu till främst små och medel-
stora högskolor. Den inriktningen är bra, men också
här är fördelningsgrunden oklar. Riksdagen hade
behövt ett betydligt bättre underlag för att kunna
bedöma fördelningen av platser mellan högskolorna.
En särskilt allvarlig konsekvens av bristen på
långsiktighet inom utbildningspolitiken är att det gjort
det svårare att rekrytera och behålla kompetenta lära-
re. Flera andra har också varit inne på det. Medan
antalet helårsstuderande ökade med 72 % mellan
1986 och 1995 ökade antalet lärare med bara 26 %.
Problemet är speciellt allvarligt vid små och medel-
stora skolor, där det bara finns 21 % disputerade
lärare mot 66 % vid universitet och fackhögskolor.
För att upprätthålla kvalitetsnivån måste inte bara
antalet lärare vara tillräckligt. Det måste också ske en
regelbunden pedagogisk förnyelse. Vikten av peda-
gogiskt skickliga lärare inom den högre utbildningen
kan inte nog betonas. Därför är det viktigt att under-
visning ger högre meritvärde än i dag, för att lärarna
skall stimuleras att utvecklas inom det pedagogiska
området. I dag lönar det sig inte alls.
När det gäller prioriteringar av vissa kunskapsom-
råden är det naturligt att utbildningssatsningar sker
där efterfrågan på arbetskraft är stor, men det får inte
innebära att man nedprioriterar andra områden, som
inte främst styrs av kommersiella intressen. Humanio-
ra - andliga, kulturella, sociala och etiska värden - är
grundläggande för ett mänskligt samhälle och behövs
inte minst i dag, då arbetslöshet och andra stora för-
ändringar i samhället fått många att tappa fotfästet
och förlora framtidstron.
Jämställdheten måste öka inom högskolan som in-
om de flesta andra samhällsområden. När nya lärare
rekryteras bör det ske på ett sådant sätt att det gynnar
en jämnare könsfördelning. Då har man chansen. Vi
föreslår också att doktorander ges bättre möjligheter
att anställas på doktorandtjänster. Det skulle framför
allt gynna kvinnliga doktorander.
Slutligen, fru talman, behöver studenternas rätts-
säkerhet stärkas inom flera områden. Ju större den
lokala friheten är, desto viktigare är det att studenter-
na har möjlighet att få sin sak prövad inom olika
områden. Det är bråttom med en översyn på det här
området.
Jag yrkar därmed bifall till reservation 5, mom. 9
och 27.

Anf. 119 MAJLÉNE WESTERLUND
PANKE (s):
Fru talman! Måndagen den 23 september i år hade
jag förmånen att inviga en ny, kvalificerad yrkesut-
bildning med inriktningen teknik och data i Hässle-
holm. Studenterna, ett fyrtiotal unga män och kvinnor,
var spända och förväntansfulla, inte bara inför de nya
studierna utan även inför den framtid som väntade
därefter.
En av studenterna, Fredrik Bäckström från Eslöv,
reflekterade över sin och kamraternas situation på
följande sätt: Jag har en treårig utbildning i styr- och
reglerteknik bakom mig, och för bara några år sedan
var den utbildningen tillräcklig för att ge mig ett jobb.
Han, liksom väl de flesta av oss, kunde konstatera att
någonting har hänt då det gäller samhällets krav på de
människor som det omfattar. Kunskaper och kompe-
tenser blir snabbt för gamla, för smala och för små.
Nioårig grundskoleutbildning som bas för ett in-
träde i arbetslivet har ersatts av kravet på en treårig
gymnasiekompetens, som i sin tur nu i ökad takt fylls
på med krav även på högskolepoäng.
Till höstterminen 1996 inkom över 100 000 an-
sökningar till högskolans längre program. Det är 7 %
fler än vid det förra ansökningstillfället, då man också
noterade en betydlig ökning av antalet ansökningar i
jämförelse med det föregående årets ansökningstillfäl-
le, och så har det varit de senaste åren. Farhågorna om
att de minskade ungdomskullarna skulle minska un-
derlaget för högskolan har inte alls besannats, trots att
minskningen har varit betydande. Antalet 19-åringar
1986 var 130 000, och är i dag ca 100 000.
Läsåret 1994/95 var antalet registrerade studenter
ca 270 000.
Naturligtvis är det till en del de höga arbetslös-
hetssiffrorna som har ökat trycket på högskolan, men
framför allt är det nog de slutsatser som många ung-
domar har dragit vad gäller deras egna möjligheter att
över huvud taget finna en plats på den framtida ar-
betsmarknaden som ligger till grund för de rekordhö-
ga ansökningssiffrorna. Man har förstått kravet på
högskolepoäng. Rätt utbildning och kompetens är
nyckeln till den nutida arbetsmarknaden, och bered-
skap till vidare utbildning är passerkortet till den
framtida.
Redan det faktum att så stor del av varje årskull
kommer att ha en högskoleutbildning som bas kom-
mer i sig att skapa en ny arbetsmarknad, med nya
uppgifter och nya krav, ny organisation och ny struk-
tur. Regeringens förslag att inrätta 30 000 nya, per-
manenta högskoleplatser är därför i det här samman-
hanget ett mycket naturligt sätt att möta de ökande
kraven på kunskap. Och de flesta av oss visar i debat-
ten att vi vet att det förmodligen inte kommer att vara
tillräckligt.
Att dessa 30 000 platser till största delen fördelas
på mindre och medelstora högskolor är en självklar
och angelägen del av förslaget. Ökningen av antalet
studerande har varit och är förhållandevis störst vid
dessa högskolor. Mindre och medelstora högskolor
har ju också i mycket större utsträckning bidragit till
att nya grupper av studenter har sökt sig till högsko-
leutbildning.
Fru talman! Vi anser inte att det nödvändigtvis
måste finnas en motsättning mellan kvantitet och
kvalitet. Kunskap och kompetens minskar ju inte i
värde om den innehas av fler än i dag. Kunskap och
kompetens öser vi ju inte ur någon källa som sinar om
törsten blir för stor. Jag tror att äpplet som symbol för
kunskap i dag borde ersättas av en pigg liten gris som,
precis som mytens Särimner, låter sig ätas på kvällen
för att morgonen därpå återfinnas lika fet och obrukad
som före gårdagens festmåltid. Jag tror att vi då skulle
ha lättare att förstå vad kunskap och kompetens är.
Varje lärosäte har i dag enligt högskolelagen an-
svaret för att anpassa verksamheten så att en hög
kvalitet uppnås. Vi utgår från att varje lärosäte också
tar detta ansvar på stort och fullt allvar.
Flertalet universitet och högskolor har också re-
dovisat fler helårsstudenter och fler helårsprestationer
än de kan få ersättning för inom ramen för de nuva-
rande takbeloppen. Vi välkomnar deras ansträngning-
ar att så långt det är möjligt möta studenternas efter-
frågan på högskoleutbildning och samhällets behov av
högskoleutbildade.
Våra universitet och högskolor möter alltså i dag
en mycket stor utmaning vad gäller förmåga till om-
strukturering och förnyelse. I snabb takt skall de ge
utrymme inte bara för ett större antal studenter utan
även för studenter med olika kulturella bakgrunder
och studenter med få eller inga studietraditioner från
hemmet. De skall samtidigt skapa förutsättningar för
att kvinnor i större utsträckning skall söka sig till för
dem otraditionella studieinriktningar.
I denna utmaning får kvalitet inte enbart mätas i
siffror för lärartäthet och lokalers modernitet. Den
kanske viktigaste kvalitetsfaktorn är varje lärosätes
möjlighet att möta de nya studentgruppernas krav på
och behov av nya pedagogiska metoder.
Ett enhälligt utskott ger regeringen till känna att en
parlamentarisk utredning bör tillsättas för att se över
lärarutbildningen för grundskola, gymnasieskola och
vuxenutbildning, och detta på grund av att de snabba
förändringarna i omvärlden har väckt kravet på en ny
lärarroll, som utöver goda ämneskunskaper även
måste omfatta förmåga till omställning, förnyelse och
utveckling.
Samma förmåga till pedagogisk förnyelse måste
finnas hos högskolans lärare. Högskolans undervis-
ning måste också inriktas mot problemorienterad
inlärning och projektbaserade studier, som lyfter fram
varje enskild students förmåga till självständighet,
kreativitet och kritisk analys. I en sådan undervisning
ingår examinationen som en integrerad del. I en sådan
undervisning ingår också jämställdhet, inte som ett
specifikt ämne utan som pedagogisk metod.
Fru talman! Högskolan håller på att snabbt föränd-
ra sin position i samhället. Den flyttar närmare männi-
skors vardag. Den håller på att bli högskolan mitt i
byn, med allt det inflytande och all den pondus som
denna placering ger. I denna position finner högsko-
lan sin tredje uppgift, nämligen den nära samverkan
med det omgivande samhället.
Denna uppgift står inte i motsatsställning till de
två traditionella uppgifterna, grundutbildning och
forskning. I stället kan den ses som en i dagens situa-
tion nödvändig utveckling och komprimering av dessa
två uppgifter.
I nära samverkan mellan högskola, näringsliv och
samhälle skapas förutsättningarna för knytningen
mellan forskaren och praktikern, mellan högskole-
världen och företagskulturen, för att föra ut till sam-
hället de stora resurser av kunskap och kompetens
som finns i högskolan, samtidigt som man öppnar
kanalerna för flödet in till högskolan av de erfarenhe-
ter och kunskaper som i dag finns obearbetade därut-
anför.
Den skall förhoppningsvis bli ett av instrumenten
att skapa den öppna högskolan för ett ständigt utbyte
av kunskaper och erfarenheter, dit fler och fler männi-
skor söker sig under en eller flera perioder i livet, för
att ta del av och tillägna sig ny kunskap.
Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till utskot-
tets hemställan samt till reservation 10.

Anf. 120 BRITT-MARIE DANESTIG-
OLOFSSON (v) replik:
Fru talman! Jag har en fråga till Majléne Wester-
lund Panke. Det gäller något som jag tog upp i mitt
anförande, nämligen den befarade lärarbristen.
Jag skulle vilja veta på vilket sätt regeringen har
tänkt lösa det här. Om man tittar på siffror från Hög-
skoleverket har antalet studenter sedan 1986 ökat med
72 % medan antalet lärare mellan 1986 och 1995 ökat
med enbart 26 %. Nu expanderar högskolan ytterliga-
re. Jag håller med Majléne Westerlund Panke om att
det krävs ett pedagogiskt nytänkande och olika slag
av experimenterande för att hitta nya former, men vad
som definitivt inte krävs är mindre lärare. Ett öppet
universitet som arbetar på annat sätt är ju nästan mer
personalkrävande.
Jag får inte det här att gå ihop. Visserligen anger
regeringen att antalet doktorsexamina har ökat under
den senaste tioårsperioden, men vi vet också att nä-
ringslivet önskar fler doktorer ute i yrkesverksamhet.
Dessutom pratar man om invandrade akademiker. Det
är jättebra, men det finns svårigheter med det också.
Likadant är det med att gå ut och söka lärare i den
europeiska unionen.
Kan jag få litet mer kött på benen? Hur har rege-
ringen tänkt lösa lärarfrågan?

Anf. 121 MAJLÉNE WESTERLUND
PANKE (s) replik:
Fru talman! Nu är jag inte regeringen, men jag
skall ändå försöka ge min syn på saken.
När högskolan expanderar så snabbt som den i
dagsläget gör kommer det naturligtvis att skapa pro-
blem när det gäller att hinna rekrytera lärare till hög-
skolan. Man kan då säga att det inte är något akut
problem. Precis som flera har sagt i sina inlägg här i
dag permanentar man ju nu platser på högskolan. Det
innebär att massan studenter, om man nu får uttrycka
sig så vanvördigt om personer, inte ökar med 30 000
under det här året.
Förhoppningen är naturligtvis att det ökade antalet
doktorander och den ökade geografiska arbetsmark-
naden till viss del skall kunna lösa de här problemen.
Jag kan bara som exempel nämna att Halmstads hög-
skola, där jag själv sitter i styrelsen, rekryterar lärare
inte bara från Sverige, Norden och Europa utan även
från Australien, Nya Zeeland osv. Jag tror att med den
forsknings- och forskarkultur vi har i dag får vi nog se
arbetsmarknaden för högskolelärare som ett litet vida-
re begrepp än bara en svensk arbetsmarknad.

Anf. 122 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Fru talman! Jag kan inte acceptera att bli pådyvlad
uppfattningen att utbildning skall vara förbehållen
bara ett fåtal. Kunskapen minskar inte för att fler tar
del av den, sade Majléne Westerlund Panke. Sedan
var det visst någonting om att äpplet skulle bli en gris,
och det må väl så vara. Men när jag talar om att jag
rädd för att kvaliteten inte skall upprätthållas är jag
nere på en mer praktisk nivå.
Om föreläsningssalarna inte räcker till, om hög-
skoleorterna inte har bostäder som kan svälja alla
studenter som kommer, om studenterna inte har någon
plats där de kan sitta och studera och om varje lärare
får ansvar för dubbelt så många studenter som tidigare
är det klart att det påverkar hela kvaliteten på utbild-
ningen. Och vilka är det som framför allt drabbas? Jo,
självklart är det de som kommer från hem där man
inte har någon studievana, där man inte backas upp
och där man inte är så van vid den akademiska värl-
den. Risken är stor att det är just de studenter som vi
väldigt gärna vill nå som slås ut i en sådan situation.
Det är därför vi kräver att utbyggnaden skall gå
något långsammare men i en jämn och hög takt, och
det står jag för.

Anf. 123 MAJLÉNE WESTERLUND
PANKE (s) replik:
Fru talman! Till viss del får jag i det här svaret
upprepa vad jag sade till Britt-Marie Danestig-
Olofsson: Jag ser att det här är ett problem, men jag
uppfattar det inte som det akuta problem Inger Da-
vidson utmålar det som.
Som jag sade i förra svaret är ju inte tillström-
ningen till universitet och högskolor 30 000 nya stu-
denter till nästa läsår. Vi har i den debatt som fördes
tidigare i dag fått höra att det här bara är en lek med
siffror, att det inte är speciellt många s.k. nya platser
som tillkommer 1997. Så till vida kan jag ge dem rätt
som framförde detta: att det är nya permanenta platser
det handlar om. Men att antalet studenter skulle öka i
samma snabba takt är det inte fråga om. Vi har ju ett
antal studenter på högskolorna i dag, vilket ni själva
har framfört.
Därför tycker jag att det är litet grand av en ka-
tastrofutmålning som Inger Davidson gör: att vi under
den här perioden skulle hamna i ett sådant katastrofalt
läge. Jag tror inte på det. Jag tror att den takt vi nu
håller när det gäller utbildningen ligger i linje med vår
förmåga att också rekrytera kompetent lärarpersonal.
Det kommer ju fler budgetpropositioner. Jag tror
precis som Inger Davidson att det här är början till en
vidare utbyggnad av högskolan.

Anf. 124 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Fru talman! Det är klart att det inte går att på tu-
sentalet när säga vad som är rätt och vad som är fel.
Jag tycker att det är bra att regeringen har beslutat att
skjuta fram 15 000 platser till 1998 efter den kritik vi
framförde här tidigare. Jag uppfattar det som att vi
fått gehör för den. I stället för att komma 1997 kom-
mer de 1998. Det ger naturligtvis lärosätena något
bättre planeringsmöjligheter, i och med att de får
ytterligare ett år på sig.
Jag tycker dock att vi borde dra lärdom av erfa-
renheterna från den förra omgången. Gunnar Goude
beskrev dem ganska ingående i sitt anförande. Vi har
ju en gång tidigare genomfört en väldigt snabb ut-
byggnad och expansion av högskolan, och det blev
inte särskilt bra. De spåren förskräcker. Därför skall
vi nu inte gå in på samma sätt, stoppa huvudet i san-
den och säga att vi får se hur det blir. Det hade varit
bättre, det vidhåller jag, att göra det här i något lägre
takt men genom beräkningar veta att det kommer att
fungera på alla plan.

Anf. 125 MAJLÉNE WESTERLUND
PANKE (s) replik:
Fru talman! Låt mig till Inger Davidson säga att
jag, som jag sagt i två tidigare svar, inte tror att det
här läget är så akut. Jag vet också att den socialdemo-
kratiska gruppen i utbildningsutskottet, precis som
regeringen, är mycket väl medveten om att lärarper-
sonal måste rekryteras, att man inte bara kan öka
antalet studenter vid universitet och högskolor. I det
här fallet betecknar vi socialdemokrater inte läget som
så akut och katastrofalt som det nu utmålas.
Jag tror alltså inte att man klarar en rekrytering i
samma takt som man bygger ut högskolan. Vad jag
personligen ser framför mig är helt enkelt att vi kom-
mer att bromsa väldigt många ungdomar som egentli-
gen vill gå på högskola. Vi kan inte ta emot dem i
samma takt som vår ekonomiska förmåga och rekry-
teringsförmåga, om jag får använda det ordet, tillåter.
Det är kanske det mest problematiska.

Anf. 126 MARIETTA DE POURBAIX-
LUNDIN (m):
Fru talman! I Stockholmsregionen bor närmare 2
miljoner människor. Storstockholms näringsliv har ett
stort behov av högutbildade medarbetare, och även ett
behov av kontinuerlig kompetensutveckling för dessa.
Trots detta har Storstockholmsområdet ca 4 000 för få
högskoleplatser i förhållande till antalet invånare,
jämfört med riksgenomsnittet.
På Södertörn, dvs. de södra länsdelarna av Stock-
holm - dit räknas Botkyrka, Haninge, Huddinge,
Nynäshamn, Salem, Södertälje och Tyresö - bor en
kvarts miljon invånare. Tills helt nyligen fanns bara
en tiondel av Stockholmsregionens högre utbildning
där. Samtidigt är andelen högskoleutbildade tre gång-
er större i de norra kommunerna än i de södra kom-
munerna.
Höstterminen 1996 startade Södertörns högskola.
Jag tänker här hoppa över den historiska bakgrunds-
beskrivningen. Jag kan också säga att högskolan för
övrigt invigdes av utbildningsminister Carl Tham den
23 augusti i år.
Utbyggnaden av Södertörns högskola kommer att
ske etappvis med ungefär 1 000 platser per år fram till
1999. Även en del andra kommuner på Södertörn får
tillskott av utbildningsplatser på de utbildningsområ-
den de redan har. På så sätt kan man säga att Sö-
dertörns högskola blir en nätverkshögskola där inte
allt är lokaliserat på en och samma plats.
Nu i höst startade 1 088 studenter vid Södertörns
högskola. Då gäller det Huddinge, där huvudsätet
ligger. Det var 6 sökande per utbildningsplats på
program. Av de 1 088 kom 266 från Södertörn. 915
kom från Stockholms län. Bara 173 kom från platser
utanför länet. Nog har närheten en viss betydelse även
i denna dataålder. En annan förutsättning för att det
skall fungera är naturligtvis att infrastrukturen funge-
rar. Där återstår en hel del att göra - speciellt på Sö-
dertörn.
Utbildningarna har inledningsvis tre profiler på
Södertörns högskola. Det är naturvetenskap med
inriktning mot organisk kemi, molekylärbiologi, far-
maci och medicinsk teknik, samhällsvetenskap och
humaniora med inriktning mot språk, historia, kultur,
marknad och organisation. Det finns också ett natur-
vetenskapligt basår. Våren 1997 är antalet sökande
t.ex. på farmaceututbildningen nio per plats. På soci-
onomprogrammet är det tio per plats.
I motionen 1996/97:Ub470, Utveckling av Sö-
dertörns högskola, som är skriven av undertecknad,
Jerry Martinger och Margareta E Nordenvall, vill vi
förutom det jag redan har sagt framhålla att vi på sikt
tycker att Södertörns högskola måste tillföras forsk-
ningsresurser för att få universitetsstatus. Vi är väl
medvetna om att detta tar tid. Att gå från högskola till
universitet skall enligt oss moderater ske i en takt som
tar hänsyn till kvalitetsaspekterna. Givetvis står vi
bakom denna motion. Jag kommer inte att yrka bifall
till den. Jag vill säga att jag tycker att motionen har
fått en litet märklig behandling i utskottet, där man i
princip inte har bemött motionen. Man har bara
klumpat ihop den med 59 andra motioner i en bilaga
och avslagit alltihop.
Fru talman! Jag kommer varje år på ett eller annat
sätt bevaka att Södertörns högskola får en bra utveck-
ling och på sikt blir universitet.
Avslutningsvis vill jag ta upp en farhåga som jag
hoppas är obefogad. Östersjöstiftelsen - en av de f.d.
fria forskningsstiftelserna - har beviljat pengar till
bl.a. utveckling av forskningsprogram och bibliotek
och till ett multimedialt språklaboratorium vid Sö-
dertörns högskola. Jag hoppas att det faktum att rege-
ringen nu tar kontrollen över de fria forskningsstiftel-
serna inte innebär att medel inte kommer att beviljas
till detta framöver.
Förskola och grundskola

Anf. 127 TOMAS HÖGSTRÖM (m):
Fru talman! Utvecklingen i skolan måste självfal-
let följa utvecklingen i samhället i stort. I takt med att
kunskapskraven ändras måste förändringar till. Beho-
vet av förnyelse och beredvillighet att ta in nya erfa-
renheter i skolans värld kan inte nog betonas. Huvud-
uppgiften för skolan är att ge nästa generation kun-
skap och fostran av god kvalitet, och det förutsätter
att kunskapskraven prioriteras och att elevernas resul-
tat utvärderas, och inte minst att föräldrarna får ta del
av skolans bedömning. Barns kunskapsutveckling
kräver ett samspel mellan hem och skola.
Barn i Sverige tillhör den åldersgrupp som först
möter samhällets insatser. Det sker i form av en väl
utbyggd och i huvudsak kommunal barnomsorg. Det
sker genom en i huvudsak kommunal grundskola.
Tyvärr kan vi konstatera att det finns en uttalad
önskan från Socialdemokraternas sida att tona ned det
tidiga lärandets betydelse och i stället ägna sig åt
formuleringar av typen "gemensamt måldokument för
barnomsorg och skola". Det är angeläget med en
samsyn och samverkan mellan barnomsorg, förskola
och skola, syftande till att tydliggöra barns förmåga
att vilja lära. Jag anser att organiserad pedagogik med
betoning på lärande i meningen inhämtande av kun-
skaper måste ges större utrymme i förskolan. Ett steg i
en sådan utveckling uppnås genom en gemensam
läroplan för förskola och skola.
Den socialdemokratiska regeringen har valt att
inte föreslå någon generellt sänkt ålder för skolstart -
tyvärr, måste man säga, eftersom man då inte rätt tar
till vara de tidiga åren för lärande. Vi menar att skol-
start vid sex års ålder skall införas, med möjlighet för
föräldrar att låta barn vänta ett år med sin skolstart.
Självfallet måste det vara så, för barn är olika.
Men det är även lärare, och det är även skolor. Trots
alla insatser som görs lämnar många elever skolan
utan tillräckliga kunskaper. Den åldersfixering som
finns i skolan kan många gånger vara felaktig. Vi har
också i vår motion föreslagit att eleven skall få un-
dervisning i grundskolan intill dess att han eller hon
fyller 16 år, för att nå de mål som läroplanen ställer
upp.
Fru talman! En bra och väl fungerande skola är ett
nationellt prioriterat mål. Det moderata skolpengs-
förslaget har diskuterats. Självfallet är det en viktig
beståndsdel när det gäller utbildningssystemets alla
delar.
Det är bra och nödvändigt att ett nationellt skol-
pengsystem tillskapas för att värna kvalitet och ut-
bildning, men framför allt för att det skall bli lika
villkor för alla skolor oberoende av huvudman. Sys-
temet, som Beatrice Ask tidigare i dag har redovisat,
innebär att staten övertar huvudansvaret för att finan-
siera utbildningen i grund- och gymnasieskolorna med
ett fast belopp per elev. Reformen sker stegvis och
finansieras genom skatteväxling mellan stat och
kommun. Skatteväxling är inget nytt i Sveriges poli-
tiska liv. Vi har tidigare skatteväxlat i Sverige, t.ex.
mellan landsting och kommun genom ÄDEL. Det är
alltså inga nyheter som den principen bygger på.
Självfallet behövs särskilda resurser till barn med
särskilda behov, som kanske måste återfinnas på
kommunal nivå. Riksdagen borde därför begära för-
slag av regeringen om hur ett nationellt skolpengsys-
tem skall kunna utformas. Moderaterna har initierat
systemet i den politiska debatten. Man kan konstatera
utifrån dagens diskussioner att den socialdemokratis-
ka minoritetsregeringen uppenbarligen är mycket
upprörd över förslaget. Självfallet påverkar det näm-
ligen den utbildningspolitiska debatten, som fokuserar
på problemen. Problemen med den svenska skolan är
att politisk styrning har för stort utrymme.
Jag tror inte att socialdemokraterna menar allvar
när de använder uttryck som decentralisering, aktiva
elever och föräldrar. Jag vet att de inte delar den
moderata inställningen att ett verkligt kunskapslyft på
alla nivåer bara kan förverkligas genom en bred upp-
slutning och många människors personliga engage-
mang i skola och utbildning.
Att göra det möjligt för föräldrar och elever att
välja den skola de anser bäst är i det perspektivet en
oslagbar reform. Den socialdemokratiska inställning-
en kommer mycket tydligt till uttryck i förslaget om
föräldramajoritet i styrelser för den kommunala
grundskolan. Det är på villkor som i allt väsentligt
stipuleras av kommunpolitiker som föräldrar tillåts
vara med och besluta. Det är olyckligt. Vad som hän-
der är nämligen att efter förhandlingar om ekonomi,
delegationsordningar och annat har föräldrarnas en-
gagemang mattats. Många är de föräldrar som entusi-
astiskt har uttryckt önskemål om att ta ett större an-
svar för skolan, och som sedan i mötet med drivna
kommunpolitiker enbart har kunnat konstatera att de
motarbetats. Inflytande och decentralisering skall
enligt socialdemokratisk terminologi kanaliseras via
kommunpolitiker. Vi moderater såg trots allt en möj-
lighet i förslaget när det gällde föräldramajoritet i
styrelserna, även om vi varnade för inkonsekvenserna
av förslaget. Det är väl därför det inte har blivit den
framgång man trots allt hoppades på att det skulle bli.
Den verkliga decentraliseringen får man när för-
äldrar, elever och skolpersonal kan påverkas skolans
inriktning och form. Föräldrar blir mer aktiva om de
får en möjlighet att påverka. Lärare blir mer motive-
rade om de får möjligheter som annars har förnekats
dem. Friskolereformen - rätt att starta och driva sko-
lor - är den reform som betytt mest för förnyelsen av
skolan i modern tid. I stället för att bygga vidare på
denna framgångsrika rörelse har regeringen tillsam-
mans med än den ene, än den andre, dvs. än med
Centerpartiet, än med Miljöpartiet på olika sätt för-
svårat för friskolorna att vara verksamma. Det hinder
som nu rests för utvecklingen av en bättre skola måste
bort.
Till Socialdemokraterna vill jag säga: Är det inte
dags att myndigförklara de alternativa skolformerna?
Är det inte dags att myndigförklara engagerade för-
äldrar både inom skola och barnomsorg så att de får
en möjlighet att förverkliga sina idéer trots att ni tyd-
ligen anser det vara politiskt inkorrekt?

Anf. 128 TALMANNEN:
För kammarens information vill jag anmäla att de-
batten fortsätter i kväll efter middagsuppehåll mellan
kl. 18.00 och 19.00. Avsikten är att votera i detta
ärende och nästa, dvs. utbildningsutskottets ärenden, i
kväll. Vi har en mycket lång talarlista både på torsdag
och fredag samt alla dagar nästa vecka och det är
därför angeläget att vi alla medverkar till att kunna
hantera mängden anföranden och ärenden på ett klokt
sätt.

Anf. 129 MARIE WILÉN (c):
Fru talman! Jag skall försöka medverka litet till
det fru talmannen nämnde genom att avstå från att
ytterligare kommentera Moderaternas förslag till
nationell skolpeng. Jag hänvisar till Andreas
Carlgrens tidigare inlägg i den frågan.
Regeringen skriver i budgetförslaget att de vikti-
gaste frågorna inom verksamhetsområdet är att höja
kvaliteten inom området skola och barnomsorg. Jag
vill i denna debatt beröra de frågorna.
Centerpartiet anser att en av de viktigaste åtgär-
derna för att höja kvaliteten i förskolan och skolan är
att göra grundskolan tioårig, att integrera förskolan
med sju- och åttaåringarna osv. I denna fråga har
regeringen hittills valt att avvakta, vilket jag beklagar.
Jag har sedan debatten i oktober blivit än mer
övertygad om att utvecklandet av en tioårig grundsko-
la med integration av sexårsverksamheten är oerhört
viktig för barnens skull. Det senaste exemplet på det
fick jag när jag i november besökte en skola i Vårgår-
da kommun, där en förälder berättade att skolans nya
arbetssätt var jättebra. Hon önskade att båda hennes
barn skulle ha fått denna mjuka skolstart som upp-
muntrar lärande på ett nytt och positivt sätt. Hennes
son hade tyvärr gått i den "gamla" skolan som bl.a.
gav sonen i uppgift att räkna extra många tal för att
han var färdig före alla andra i stället för att låta ho-
nom använda extratiden till att utveckla sig i ämnet
svenska, som han hade betydligt svårare med.
Jag hoppas verkligen att regeringen i sitt fortsatta
arbete med att bereda frågan om tioårig grundskola
tar mer hänsyn till barnens bästa och inte som tidigare
tar mer hänsyn till vad man tror Kommunförbundet,
representerande kommunerna, anser vara bäst. Detta
har dessutom visat sig vara en felaktig bedömning av
regeringen.
En tioårig grundskola behövs så väl inför det kun-
skapsintensiva 2000-talet som ligger framför oss.
Möjligheten att på ett lugnt och planerat sätt införa en
tioårig grundskola inför 2000-talet får inte slarvas
bort.
Fru talman! Centerpartiets förslag är mycket vik-
tigt för att få en likvärdig verksamhet över hela lan-
det, med en metodik och pedagogik som passar sexår-
ingarna, och för att se till att alla barn får samma
förutsättningar. Med utgångspunkt från att elevkullar-
na just nu är mycket stora föreslår Centerpartiet att
den tioåriga grundskolan bör införas senast år 2000.
Inför kommande ställningstagande i frågan upp-
manar jag partierna, även om det verkar litet förmätet,
att titta en extra gång på Centerpartiets motion om
skolfrågor. I den krävs bl.a. ett samlat program för
hur en övergång till en tioårig grundskola skall ge-
nomföras.
I korthet vill jag också säga att när det gäller den
framtida utbildningen av förskollärare och grundskol-
lärare är det mycket önskvärt att samarbete och sam-
ordning utvecklas med tanke på de förändrade krav
som hänger samman med skolstart vid sex års ålder.
Jag kan med glädje konstatera att utskottet föreslår
regeringen att tillsätta en parlamentarisk utredning om
lärarutbildningen där bl.a. de frågor jag har nämnt
kommer att beröras. Det är mycket bra.
Jag följer givetvis också regeringens arbete med
ett samlat måldokument för den obligatoriska skolan,
förskolans sexårsverksamhet och skolbarnomsorgen,
och hoppas att det kan bli ett redskap för att höja
kvaliteten i skolan.
Regeringen skriver också i samband med detta i
budgetförslaget att arbetet med att integrera förskole-
verksamheten i skolan i syfte att förbättra barns förut-
sättningar kommer att intensifieras i höst och under
det kommande året. Min fråga till regeringen och dess
representanter här nu är: Vad har gjorts i höst utöver
arbetet med ett samlat måldokument? På vilket sätt
har regeringen intensifierat sitt arbete under hösten
för att förbättra barns förutsättningar? Jag kanske inte
har sett så mycket av det, men det kan ju ha med min
förmåga att göra. Jag skulle gärna vilja ha svar på den
frågan.
Fru talman! Jag vill också passa på att fråga Soci-
aldemokraterna och regeringen hur man följer upp
försöksverksamheten med lokala skolstyrelser med
föräldramajoritet. Denna försöksverksamhet är
mycket viktig för att på både kort och lång sikt höja
kvaliteten i skolan. Jag anser att vi alla har ett ansvar
för att denna verksamhet blir framgångsrik, men att
regeringen självklart har ett huvudansvar.
Det har under hösten vid något tillfälle sagts att
detta är en misslyckad reform. Jag anser inte det och
är inte pessimist som andra. Det tar tid innan man på
en skola kommit så långt att man meddelar Skolverket
att man tänker delta i försöksverksamheten. Men jag
vill i alla fall fråga: Hur följer regeringen upp denna
försöksverksamhet? Jag tycker att det har varit litet
dåligt med information till föräldrarna om denna
möjlighet.
Fru talman! Jag har presenterat några förslag till
hur kvaliteten i skolan skulle kunna höjas. Jag ser
fram emot att dessa förslag så snart som möjligt skall
få en positiv behandling.

Anf. 130 TOMAS HÖGSTRÖM (m) replik:
Fru talman! Jag måste fråga den centerpartistiska
företrädaren i den här delen av debatten om ett par
saker med anledning av vad som har redovisats.
Det finns ett talesätt inom politiken som lyder: Att
vara liberal är att vara kluven. Efter att ha lyssnat på
Centerns representanter under den här debattdagen
kan jag väl konstatera följande: Att vara centerpartist
är att inta samtliga ståndpunkter samtidigt.
Inte med ett ord berörde Marie Wilén en av de
viktigaste frågorna i det utbildningspolitiska livet i
Sverige, nämligen friskolorna och friskolornas situa-
tion. Det är väl på sin plats att Centern redovisar sin
syn på detta utifrån vad Andreas Carlgren framförde
här: Kampen om friskolorna har handlat om att ge
friskolorna de pengar de behöver. Men hur kan det då
komma sig att ni själva var med och sänkte ersätt-
ningsnivåerna till just de friskolor som ni har sagt er
vilja värna?

Anf. 131 MARIE WILÉN (c) replik:
Fru talman! Jag avser inte att starta en friskolede-
batt här. Jag tror inte att någon skulle uppskatta det.
Tomas Högström och Moderaterna känner mycket
väl till Centerns hållning i friskolefrågor. Vi hade
också en debatt för inte så väldigt länge sedan där vi
stod på samma sida. Jag avser inte att inleda en ny
debatt om friskolorna.

Anf. 132 TOMAS HÖGSTRÖM (m) replik:
Fru talman! Beskedet är ju beklagansvärt, men
mycket klarläggande.

Anf. 133 OLA STRÖM (fp):
Fru talman! Människor som får leva och verka i
ett fritt och jämlikt samhälle utvecklas olika mycket
och i olika riktningar. Det tycker vi i Folkpartiet är
bra. Om människor ges frihet att växa släpps kreativi-
teten fri och välstånd skapas. Skolan är också samhäl-
lets mest kraftfulla verktyg för att ge alla människor
jämlika livschanser.
Lusten att lära är medfödd. Margitta Edgren har
talat mycket om det tidigare i dag, men det är värt att
betona igen. Om man vårdar lusten att lära följer den
oss genom hela livet. Att vårda lusten att lära måste
vara ledstjärnan i en god utbildningspolitik. Kunska-
pen om människans inlärningsförmåga är god, och vi
vet att barn redan i treårsåldern har en enorm inlär-
ningskapacitet. För små barn är lärande lek och lek är
lärande.
För att ännu bättre ta till vara barns naturliga lust
att lära måste integrationen mellan skola, förskola och
barnomsorg öka. Det finns många goda erfarenheter
från integrerad verksamhet i de kommuner som redan
i dag har kommit långt på det området inom ramen för
existerande sexårsverksamhet inom skolan. Det finns
anledning, tycker vi i Folkpartiet, att gå vidare och
inom barnomsorgsverksamheten öka möjligheterna
för föräldrarna att välja en barnomsorgsform med ett
omfattande pedagogiskt inslag.
Erfarenheterna från den år 1995 lagstiftade rätten
till sexårsverksamheten och de många pedagogiskt
inriktade verksamheterna för ännu yngre barn har
visat att det finns en omfattande potential till peda-
gogisk utveckling. Genom att inom barnomsorgen
skapa en både fysiskt och psykiskt sett pedagogisk
miljö runt barnen kan de helt enkelt lära sig betydligt
mer än vad de får tillfälle att göra i dag.
Det är vidare viktigt att det verksamhetsmässiga
ansvaret i kommunerna fördelas på ett sådant sätt att
en integration av olika pedagogiska världar blir möj-
lig. Det är i mötet mellan två skilda yrkestraditioner
som en ny pedagogisk utvecklingskraft kan skapas.
Att ta fram ett gemensamt måldokument för skolan,
förskolan och barnomsorgen är därför ett steg i rätt
riktning. Den kommitté som regeringen tillsatt för att
se över den pedagogiska verksamheten för barn och
ungdom mellan 6 och 16 år tycker vi i Folkpartiet
också borde få ett tilläggsdirektiv att även undersöka
hur de pedagogiska verksamheterna kan utvecklas
även för barn från tre års ålder och hur detta skall
kunna inbegripas i det tilltänkta måldokumentet.
Folkpartiet liberalerna har i flera år arbetat för att
skolpliktsåldern skall sänkas till sex år och att grund-
skolan samtidigt blir tioårig. Vi har gjort det eftersom
vi har tilltro till den pedagogiska expertis som menar
att det är bra även för svenska barn att börja skolan
tidigare än vid sju års ålder. Vi har bl.a. hänvisat till
hjärnforskaren David Ingvars tes om hjärnans en-
gångschans i tre- till sexårsåldern. Frågan om för-
längd skolgång har också utretts i betänkandet Grun-
den för livslångt lärande. En barnmogen skola.
När den förra, eller man kanske skall säga den
förrförra, socialdemokratiska regeringen införde da-
gens modell - rätt för sexåringar att börja skolan med
bibehållen skolpliktsålder vid sju år - var det den
ekonomiska argumentationen som övervägde, inte den
pedagogiska. Därför är det inte särskilt förvånande att
det fortfarande är så pass få familjer som utnyttjar
möjligheterna.
Folkpartiet liberalerna vill framför allt se en för-
ändring för barnens skull. Att införa skolstart vid sex
års ålder för alla barn i en tioårig grundskola skulle ge
barnen mer tid att lära in baskunskaperna, skapa möj-
lighet till en mjukare övergång från förskolan och
skapa utrymme för införande av särskild pedagogik
för sexåringar. Regeringen har valt att skjuta upp
införandet av en tioårig grundskola. Att avstå från att
genomföra denna angelägna reform innebär en allvar-
lig felprioritering, anser vi. En förutsättning för en
framtida hög utbildningsnivå i Sverige är att alla ele-
ver redan från grundskolan får med sig goda kunska-
per i främst viktiga kärnämnen som svenska och ma-
tematik.
Jag tycker att det finns fyra punkter som är särskilt
angelägna och viktiga. Nu är inte skolministern här,
men hon kanske har möjlighet att läsa protokollet
eller på annat sätt ta del av vad vi säger.
För det första drar jag inte riktigt samma slutsats
som Moderaterna om kommunernas ansvar för sko-
lan. Det jag tycker skulle vara viktigt att vi politiker
markerar är att kommunpolitikerna måste ta sitt an-
svar för skolan. Ibland får man uppfattningen att de
inte riktigt har förstått den reform som har kommit till
stånd. Det är dags att kommunpolitikerna inser sitt
ansvar och ser till att skolan kan få de resurser den
behöver. Skolan är inte bara ytterligare ett kommunalt
område. Skolan är ett kommunalt ansvar, och ett av
de absolut viktigaste.
För det andra tycker vi att man skall sätta ut en
tidpunkt för starten av en obligatorisk tioårig grund-
skola. Det behövs en tidpunkt, så att kommunerna kan
få planeringsutrymme för det.
För det tredje tycker jag att det behövs en tydliga-
re politisk markering av att skolan är Sveriges största
arbetsplats. Det är viktigt att göra den fri från mobb-
ning, från rasism och från brister i jämställdhet.
För det fjärde: Se mångfald och olikhet som något
positivt! Låt friskolor få leva och utvecklas, använd
gärna också olika pedagogiker inom den kommunala
skolans ram och ge föräldrar och elever mer makt! Ge
dem ett positivt inflytande också i deras vardag! Jag
tror att mycket av det som vi ser som problem i dag
kommer att lösas.
I övrigt vill jag hänvisa till de yrkanden som
Margitta Edgren har framfört för Folkpartiets räkning
tidigare i dag.

Anf. 134 CHARLOTTA L
BJÄLKEBRING (v):
Herr talman! Vänsterpartiet vill särskilt uppmärk-
samma riksdagen på barns utsatthet i ekonomiskt
kärva tider.
Regeringen framhåller att den viktigaste frågan
inom verksamhetsområdena barnomsorg, skola och
vuxenutbildning är att höja kvaliteten inom dessa
områden. Hur och på vilket sätt? undrar Vänsterpar-
tiet. Neddragningar i statsbidrag samt socialförsäk-
ringar och begränsade möjligheter för kommunerna
till intäktsökningar via skatten hindrar ju en en sådan
kvalitetshöjning.
Expertgruppen för studier inom offentlig ekonomi,
ESO, bedömer produktivitetsökningen inom barnom-
sorgen till 23,8 % under perioden 1980-1992. Det
kan jämföras med produktivitetsutvecklingen inom
sjukvården, som ESO uppskattar till 14 % under
samma period.
Av den här anledningen vill vi poängtera vikten av
att öka resurserna till kommunerna, där barnen får sin
omsorg och utbildning. Förbättrade finanser behövs
även ifall vi skall ta barnkonventionen på allvar och
låta den genomsyra beslutsprocessen på såväl lokal
och regional som nationell nivå.
Den effektivisering som gjorts inom barnomsor-
gen och skolan har dock inte enbart haft negativa
effekter. Genom integrering av förskoleverksamheten,
skolan och skolbarnsomsorgen har två olika pedago-
giska traditioner kunnat mötas. Detta har lett till att
man har kunnat utveckla metoderna inom dessa verk-
samheter.
Inom skolan har man tagit lärdom av den peda-
gogik som finns i barnomsorgen, i vilken man tar
särskild hänsyn till barn som inte har utvecklat det
abstrakta tänkande som litet äldre barn har förvärvat.
Detta kan också hjälpa barn som är litet sena i skolan
och som har litet svårigheter med inlärningen. Denna
integrering har inom barnomsorgen också lett till att
man kunnat hjälpa barn som tidigt fått en hög mog-
nadsnivå.
Barnets sociala nivå är kanske viktigare än inlär-
ningsförmågan. Det är viktigt att i skolan förmedla
kunskaper genom lek och lust. Det är dock litet svårt
att få in detta i skolan, eftersom kommunerna i dag
har minskade resurser. Med en sådan ändrad pedago-
gik inom skolan tror jag att man inte kan ha så stora
klasser och inte heller så få lärartimmar. Det behövs
helt enkelt mera resurser.
I barnkonventionens artiklar nr 28 och nr 3 anges
intentioner om barnens rätt till utbildning på grundval
av lika möjligheter, att grundutbildningen görs obliga-
torisk och kostnadsfritt tillgänglig för alla samt att
normer fastställs vad gäller säkerhet och hälsa, perso-
nalens antal, lämplighet och tillsyn.
Tänk efter hur det är i dag! Vi förbättrar inte utan
försämrar. En del kommuner tar betalt för skolmaten.
Andra drar in på psykolog, städning och skolhälso-
vård. Rent allmänt blir klasserna större, och till spe-
cialundervisningen finns det inga pengar. Barn som
ligger på gränsen klarar inte undervisningen när den
ges på en nivå som ligger över deras huvuden.
Att ta till metoder som att sätta s.k. värdesakslarm
på barnen tycker jag inte är bra. Mänskliga relationer
går aldrig att ersätta med system som larmar persona-
len om ett barn går över spärrlinjen. Våra barn är inga
varor. De skall behandlas med respekt och värdighet,
och det måste vi också vara beredda att betala för.
Vänsterpartiet ifrågasätter om skolan verkligen är
tillgänglig för alla barn. För att alla barn skall kunna
uppnå en viss utbildningsnivå måste en del av dem få
mer resurser än andra. Därför värnar vi om kommu-
nernas självbestämmanderätt och om decentraliserade
beslut. Vi säger nej till skolpeng men ja till ökade
resurser för kommunerna, så att de verkligen får möj-
lighet att skapa den goda skolan för våra barn.
Totalt finns det 126 900 sexåringar i vårt land,
vilket innebär att dagens kull av sexåringar, som bör-
jar i skolan nästa år, är den största sedan 50-talet.
Detta är oroande, eftersom neddragningarna fortsätter
och barn med läs- och skrivsvårigheter blir fler.
Det hjälper föga att, som regeringen föreslår, till-
sätta en expertutredning för barn med läs- och skrivs-
vårigheter, när det egentligen är politiska beslut som
behövs. Vänsterpartiet har därför föreslagit att det
skall tillsättas en parlamentarisk utredning om dyslexi
och läs- och skrivsvårigheter. Forskare är oense om
vilka faktorer som orsakar läs- och skrivsvårigheter.
Det är en förutsättning för korrekta beslut att de un-
derliggande faktorer som orsakar handikappet utreds,
så att man får en helhetsbild och kan göra rätt politisk
prioritering.
Herr talman! Jag och Vänsterpartiet tror att en en-
sidigt kameral politik är en återvändsgränd. Vi förlo-
rar i dag humankapital genom en bristfällig skola och
barnomsorg, vilket gör att man i en framtid får mindre
kunskaper och möjligheter när det gäller att förvalta
de fina statsfinanser som dagens beslutsfattare håller
på att skapa. Om inte alla får de verktyg de behöver
som barn, kan de sedan inte heller förverkliga det
jämställda samhället.
Kommunerna står i dag inför uppgiften att minska
sin verksamhet med 13 miljarder kronor. Troligen
kommer det att medföra att ytterligare 30 000 kom-
mer att få gå från sina arbeten, bl.a. inom skola och
barnomsorg. Vilka konsekvenser får det för våra
barn? Det handlar inte längre om effektiviseringar och
produktivitetsökningar, utan det är nu rena neddrag-
ningar som gäller.
Detta kan inte vi i Vänsterpartiet ta ansvar för, och
vi har därför föreslagit att arbetsgivaravgifterna sänks
i kommunsektorn med 3 %. Det motsvarar 5 miljarder
i permanent förstärkning av kommunernas ekonomi.
Det är en insats som skulle värna vård, omsorger -
bl.a. barnomsorg - och utbildning. Det skulle minska
uppsägningarna, säkra tusentals kvinnojobb och ge
våra barn en chans.
Herr talman! Jag står givetvis bakom våra reser-
vationer och särskilda yttranden i betänkandet, men
jag har inga yrkanden.

Anf. 135 OLA STRÖM (fp) replik:
Herr talman! Det som är fantastiskt med Vänster-
partiet, till skillnad mot andra partier i riksdagen, är
att man har råd med allting. Charlotta Bjälkebring
talar om att det är så fult med kameralt kapital, och
det låter onekligen hemskt, men de skuldräntor som ni
bidrar med skall också betalas. Ni vill ju låna ytterli-
gare 12 miljarder till budgeten. Vilken solidaritet
visar man mot barnen, om man skickar räkningen till
kommande generationer? Och hur stort utrymme
kommer det att finnas om några år, om Vänsterparti-
ets budget skulle gå igenom och ränteutgifterna blev
ännu högre? Då måste vi spara ännu mera. Vänster-
partiets budgetresonemang är ett luftslott och väldigt
svårt att ta på allvar.

Anf. 136 CHARLOTTA L
BJÄLKEBRING (v) replik:
Herr talman! Nu är det inte en budgetdebatt vi
skall föra här i kammaren i dag. Men om man läser
Vänsterpartiets ekonomiska förslag så ser man att det
håller. Vi bygger inte något luftslott. Däremot är det
ett luftslott när Socialdemokraterna och Centern pra-
tar vackert om hur man skall göra det bra i skolan
men inte ger skolan de resurser som behövs.
Visst, vi har en budget som ger ett större under-
skott än regeringens. Men också vi tar statens finanser
på största allvar. Vi kommer också att få finanser i
balans, även om det tar något längre tid än vad rege-
ringen har föreslagit.

Anf. 137 OLA STRÖM (fp) replik:
Herr talman! Jag trodde att vi förde någon form av
budgetdebatt, men jag är kanske felinformerad.
Det är väl i högsta grad en realitet att Vänsterpar-
tiet lånar mer pengar till sin budget? Det är inte så
svårt att bedriva politik och stå här och lova saker
härs och tvärs om man lånar mera pengar. Jag tycker
att den enkla jämförelsen med en hushållsekonomi är
rätt slående: Om man handlar på kredit varje månad,
vad händer då till slut?
Jag är övertygad om att vi skulle ha en ännu större
statsskuld om Vänsterpartiets ekonomiska politik
skulle få genomslag, och vi skulle skicka räkningen
till de barn som Charlotta L Bjälkebring och vi andra
gärna vill värna om. De skulle få betala. Vilken möj-
lighet skall 2000-talets politiker ha att bedriva en bra
skola, vård och omsorg, om vi drev Vänsterpartiets
politik? Jo, de skulle ha betydligt mindre resurser,
motsatsen till vad Charlotta L Bjälkebring försöker
hävda.

Anf. 138 CHARLOTTA L
BJÄLKEBRING (v) replik:
Herr talman! Politik är en avvägning mellan olika
ställningstaganden. Vänsterpartiet väljer att ge barnen
verktyg för att kunna fortleva i den här världen. Vi
vill att de skall ha verktyg och kunskap för att kunna
förverkliga den jämställdhet och demokrati som vi vill
ge dem.
Genom att försumma barnen i dag och i stället bry
oss om det ekonomiska budgetunderskottet ger vi inte
barnen dessa verktyg. Det är en balansgång, och vår
ekonomiska prioritering är att låta det ta något längre
tid att betala tillbaka underskottet. Vi tar det på allvar,
men betalar tillbaka i något långsammare takt. Vi ger
dock barnen reella möjligheter att bli hela, fullvärdiga
människor som också kan ta hand om oss när vi blir
gamla.

Anf. 139 GUNNAR GOUDE (mp):
Herr talman! Samhället har tagit på sig ett ökat an-
svar för barns utveckling. Genom att full behov-
stäckning i barnomsorgen nu har uppnåtts går vi in i
en ny fas, där vi kan ställa oss frågan: Hur skall barn-
omsorgen utformas så att barnen i våra förskolor får
en så bra start i livet som möjligt och så att de förbe-
reds på ett bra sätt inför fortsättningen i grundskolan?
Den pedagogiska verksamheten i förskolan skall
få en genomtänkt struktur och en tydlig koppling till
fortsättningen i grundskolan. Detta är ett gammalt
förslag från Miljöpartiet, och vi hälsar naturligtvis
med glädje att regeringen nu kommer med förslag till
den här typen av förändring.
Det hade egentligen varit ännu bättre om det hade
kommit för länge sedan. Möjligheterna att utveckla
den pedagogiska verksamheten i barnomsorgen är inte
alldeles goda i dagsläget. På grund av nedskärningar
och ekonomiska problem är det i många kommuner så
att antalet förskollärare per barn är litet. För bara tio
år sedan var det ungefär 3,5 barn per förskollärare,
och nu är man uppe i 10-11 barn per förskollärare när
det är som sämst.
Möjligheterna är väldigt små för förskollärarna att
göra det som de fick lära sig i utbildningen, att obser-
vera barnen, följa deras motoriska, kognitiva, språkli-
ga och sociala utveckling. Nu är problemen av en
annan karaktär. Det är knappt att de vågar gå ut med
20 barn på två lärare.
Det är självklart att detta också måste ge effekter
för lärarutbildningen. Det gäller både utbildningen av
förskollärare och de grundskollärare som skall delta i
reformen och sedan ta hand om en ny typ av skola i
övergångsskedet mellan förskola och grundskola.
I grundskolan har förändringar till det bättre skett i
många avseenden under de senaste åren. Vi har fått en
decentralisering. Kommunerna har fått beslutsrätten i
de flesta frågor som gäller grundskolor. Vi har fått en
decentralisering så att varje skola är en separat enhet
med eget ansvar för både pedagogik och ekonomi.
Man kan profilera skolan i en viss riktning om man så
önskar. Vi har också fått ökade möjligheter till föräld-
raaktivitet i form av försöksverksamhet med styrelser
där man kan ha föräldramajoritet.
Allt detta är bra. Det finns egentligen bara ett enda
problem för grundskolan, och det sammanfaller med
problemet för barnomsorgen som jag nämnde nyss.
Det är ekonomin. Nedskärningarna har varit så krafti-
ga att effekterna av dessa positiva förändringar inte
har visat sig, utan man kan nog säga att vi faktiskt har
fått en kvalitetssänkning snarare än förbättringar.
Detta blir väldigt påtagligt på ett obehagligt sätt
när man rör sig i skolmiljön. Jag såg en pojke som satt
och prickade för vilka ord han skulle lära sig som läxa
i engelska. Han prickade för orden i boken väldigt
svagt - märkena i boken skulle nämligen suddas ut
när han lämnade tillbaka sin engelskbok. Det är inte
något bra pedagogiskt inslag att inte få behålla läro-
boken i engelska. Så är det väl för de flesta barn nu.
Jag frågade en pojke i femman om de fick mjölk
till lunchen i skolan. Då sken han upp och sade: Ja,
det får vi snart. Vi får mjölk till risgrynsgröten som vi
får strax innan jul. En gång om året, alltså. Hur lun-
cherna ser ut i skolorna varierar. Vissa skolor har bra
mat, men väldigt många skolor har dålig mat till
lunch. Då funderar man litet grand över hur vi priori-
terar.
Man kan inte anmärka på de skolor som har mins-
kat kvaliteten på lunchmaten, eftersom de fått skära
ned på allt annat också. Speciallärare har försvunnit,
fritidspedagogerna är färre och skolvärdinnor är inte
att tänka på. Det var länge sedan vi såg sådana i sko-
lorna.
För grundskolornas del handlar det nu i första
hand om att försöka få en bättre ekonomi i kommu-
nerna. Miljöpartiet har föreslagit en förstärkning av
budgeten i år med drygt 2 miljarder och sedan ytterli-
gare höjningar av kommunbidragen 1998 och 1999.
Den budgeten går inte igenom, men regeringen har
också aviserat förstärkningar.
Prioriteringar inom kommunerna är svåra att göra,
men på två punkter är något är fel. Det gäller skolan
och äldreomsorgen. Det är inte längre acceptabelt
med så kraftiga nedskärningar på de områdena. Det
tål att diskuteras hur man kommer till rätta med pro-
blemet, men det måste åtgärdas relativt snart.
Det man kan göra nu är att se till att de barn som
har behov av speciella stödåtgärder också får det. Det
är där resurserna skall sättas in. Vi har framför allt
föreslagit att barn med läs- och skrivsvårigheter skall
uppmärksammas och att man gör en satsning för att
lösa problemet med dyslexi i skolan.
Jag nöjer mig med detta.

Anf. 140 INGER DAVIDSON (kd):
Herr talman! Jag har i ett tidigare anförande i dag
talat om vikten av hög kvalitet inom grundskolan som
basen för övriga utbildningssatsningar, om resurstill-
delningssystemets utformning och om lärarnas viktiga
roll i det kvalitetshöjande arbetet.
Jag tänkte ägna den här delen av debatten till
kvaliteten inom barnomsorgen och till frågan om
flexibel skolstart och om uppföljning av den nya lä-
roplanen på några viktiga områden.
Riksdagen har beslutat att en nationell utveck-
lingsplan för barnomsorg, skola och vuxenutbildning
skall tas fram vart tredje år med början våren 1997.
Den skall vara statsmakternas policydokument, som
det uttrycks i propositionen. Eftersom kommunerna
har ansvar för utformningen av verksamheten utifrån
den målstyrning som staten står för bl.a. i läroplaner-
na kan det inte bli fråga om detaljanvisningar i ut-
vecklingsplanen.
Men jag tror ändå att det är viktigt för regering
och riksdag att utnyttja utvecklingsplanen för att fo-
kusera på vissa frågor som kräver särskild uppmärk-
samhet och som också är aktuella i debatten. Det
skulle kunna bli något av de nationella riktlinjer som
skolministern talade om tidigare i dag.
En viktig kvalitetsfråga inom barnomsorgen är
storleken på barngrupperna. De flesta kommuner har
sparat genom att utöka antalet barn i barngrupperna.
Nu behövs en noggrann utvärdering av vilka konsek-
venser det får för olika åldersgrupper. Det kan vara
litet olika. Jag är åtminstone rädd för att vi har passe-
rat en gräns där barngrupperna är för stora för att
barnen skall må bra.
Barn till föräldrar som är arbetslösa behandlas
väldigt olika när det gäller frågan om de får behålla
sin dagisplats eller inte. Men reglerna i respektive
kommun är i allmänhet generella. Många barn kan ha
behov av att behålla sin dagisplats och föräldrarna
behöver åtminstone en del av dagen för att söka jobb.
Samtidigt kanske det enda positiva i en annars
dyster situation är att arbetslösheten ger möjlighet för
barn och föräldrar att få mer tid tillsammans. Det har
många barn behov av i dag. Frågan bör ses ur den
aspekten också, menar jag. Det bästa vore därför om
kommunerna inte använde sig av generella regler när
en förälder blir arbetslös utan kunde anpassa sig till
de enskilda barnens och föräldrarnas behov. Förut-
sättningen är att taxan anpassas efter hur många tim-
mar barnet är på dagis och att barnet har förtur till sin
plats när föräldern får arbete igen.
Men också den här utvecklingen behöver följas
noga. Vi bör gärna komma med en inriktning från
nationell nivå.
Herr talman! Till skillnad från en del andra talare
anser jag, och kristdemokraterna, att det är betydligt
viktigare att förbättra kvaliteten på de nio år som
eleverna i dag går i grundskolan än att utöka skolplik-
ten till tio år. Vi har alltså ingenting att invända mot
att regeringen skjuter den reformen på framtiden.
Flexibel skolstart från sex års ålder där föräldrar,
förskolelärare och lärare kommer överens om en
utvecklingsplan för den enskilda eleven utifrån hennes
eller hans förutsättningar tror vi är det bästa sättet att
redan från början få till stånd ett förtroendefullt sam-
arbete mellan hemmet och skolan - det som det sedan
är så viktigt att bygga vidare på.
Det lägger också grunden för en avdramatisering
när det gäller frågan om vid vilken ålder olika kun-
skapsnivåer skall uppnås. Var och en får större möj-
ligheter att utvecklas i sin egen takt. Den som behöver
ett tionde år för att uppnå läroplanens mål skall natur-
ligtvis kunna få det, precis som i dag. Men det behövs
inte generellt. Så gott som 100 % av eleverna går
sedan vidare till ett treårigt gymnasium och har alltså
tolv års utbildning som de sedan kan bygga vidare på.
Inom skolans område bör också arbetet med den
nya läroplanen följas upp. En viktig fråga är hur de
enskilda skolorna lever upp till målen när det gäller
värdegrunden. Den bästa mätaren på hur de lyckas
med det är hur de hanterar mobbning, annat våld,
främlingsfientlighet och skadegörelse.
Det handlar om att skapa ett klimat där varje per-
son, barn såväl som vuxen, bemöts med respekt för
sin integritet och sitt människovärde. Långt ifrån alla
skolor är i dag den trygga plats som både elever och
skolpersonal borde ha rätt att arbeta i.
Skolverket har tillsammans med ett antal skolor
initierat ett projekt om hur skolans värdegrund skall
omsättas i praktiken. En arbetsgrupp för samverkan
kring arbetet med skolans värdegrund har också avi-
serats av regeringen. Jag antar att den är tillsatt vid
det här laget. Det vet jag inte, men jag hoppas det.
Det bör alltså finnas förutsättningar för att presen-
tera former för hur arbetet med värdegrunden kan
utformas i utvecklingsplanen. Det ser vi fram emot.
Det tror vi nämligen kan betyda mer än många andra
reformer.
Ytterligare en fråga som bör kunna aktualiseras i
utvecklingsplanen är kommunernas system för upp-
följning och utvärdering av skolans verksamhet, sär-
skilt när det gäller situationen för barn med olika
svårigheter. Det som hittills har framkommit är att
barn med uttalade problem oftast får den hjälp de
behöver, medan barn med svårigheter som inte är så
tydliga får för litet stöd när undervisningsgrupperna
blir större. Om det stämmer är det viktigt att vidta
åtgärder snabbt, annars kan det få långtgående kon-
sekvenser för den elevgruppen.
Vi tror precis som Vänsterpartiet att kommunerna
behöver mer resurser. Men till skillnad från Vänster-
partiet har vi en budget i balans; vi har inget under-
skott i vår budget. Vi har omprioriterat så att vi har
kunnat satsa 6,5 miljarder per år under de närmaste
tre åren på kommunsektorn, bl.a. för att kunna behålla
kvaliteten inom barnomsorg, skola och äldreomsorg.

Anf. 141 NILS-ERIK SÖDERQVIST (s):
Herr talman! I stundens debatt om förskola och
grundskola vill jag ta min utgångspunkt i kunskapssy-
nen, i människosynen och i några tankar om förut-
sättningen för ett gott liv.
Jag vill börja med att uppmärksamma förskolans
roll och betydelse. Dess kraftiga uppbyggnad alltse-
dan slutet av 1960-talet och dess goda kvalitet har lett
till att barns självkänsla, mognad och utveckling har
stärkts. Vi kanske aldrig har haft en mer självständig
ungdomsgeneration än vi har i dag, tack vare en god
förskola.
Barns naturliga upptäckarglädje, deras lust att
pröva och söka och deras nyfikna frågande har fått
näring och utlopp inte minst i förskolan. Jag tror att
den svenska förskolan är på god väg att bli just en
förskola för alla, både till volym och till innehåll.
Allt är inte bra. Det har kommit fram inte minst
här i debatten. Mycket kan göras bättre. Men vi har
all anledning att vara stolta över den svenska försko-
lan.
Herr talman! Många av oss har sett, hört och upp-
levt hur det fantasifulla och förväntansfulla barnet
optimistiskt tittar framåt i livet och stiger in i grund-
skolans värld, för att med stigande ålder beskriva sin
skoltid som både tråkig och passiviserande. Vissa
känner t.o.m. vantrivsel och rädsla.
Detta är inte någon generell beskrivning av den
svenska skolan - långt därifrån. De goda exemplen är
många. Men alltför många barn och ungdomar möter
en skola där de inte får ta ett eget och ett gemensamt
ansvar för sitt lärande. Det finns fortfarande skolmil-
jöer med korvstoppning, stress och konkurrensmen-
talitet. Det handlar om en anpassning till skolan men
inte till livet, snabbt försvinnande kunskaper, knäckt
självförtroende och utslagning.
Detta är inte en skola för alla. Detta är en skola
som sorterar. Detta är varken solidaritet, omsorg eller
hushållning med begåvningar och mänskliga resurser.
Detta står i bjärt kontrast till Tomas Högströms och
Moderata samlingspartiets syn på lärandet. Men de
goda exemplen finns. Det sprudlar av dem runt om i
landet. Att nämna enskilda förskolor och skolor blir
både missvisande och orättvist. Men jag vill nämna
några minnesbilder av förhållningssätt och arbetssätt,
även om vi hört dem förut och det bara blir påminnel-
ser. Detta är alltså några enskilda positiva röster.
Vi utgick från vars och ens intressen, då blev det
roligt. Vi fick själva söka kunskapen, då stimulerades
upptäckarglädjen och egna hinder övervanns. Jag
lärde av nyfikenhet och inte på någon annans order.
Jag vågade fortsätta att ställa frågor, och nu har
jag lärt att ställa de för mig väsentliga frågorna som
gör att jag nu vet hur man lär sig. Och ingen kommer
nu att kunna hindra mig från att lära mig det jag vill
eller behöver veta.
Skolan är inte den enda platsen där jag hämtar
kunskapen. Jag söker upp den varhelst den finns runt
om i samhället. Nu är det roligt, det jag gör, då får jag
sådan energi.
Herr talman! Dessa upplevda exempel från livet
och skolan säger oss att det inte finns några genvägar
till bestående kunskap och till det goda livet, Tomas
Högström. Det måste starta med glädjen och att det är
roligt. Det måste utgå från mina egna intressen. För
det är genom att jag själv söker och prövar som jag
lär. Den viktigaste uppgiften för barnomsorg och
skola är att barn och ungdomar får utvecklas till med-
borgare som har en positiv inställning till sig själva,
till medmänniskorna, till livet och som har självför-
troende och initiativförmåga.
Av detta kommer det som biprodukt, Tomas
Högström, att bli goda tekniker, sjukvårdare, uppfin-
nare, byggnadsarbetare, humanister och en generation
som bär fram det goda livet.
Det mesta av det jag har tagit upp återfinns till sin
innebörd i de mål som finns för både barnomsorg och
skola. Argumenten för en ökad samverkan mellan
förskolan och skolan har som bekant lett till att ansva-
ret för barnomsorgen den 1 juli 1996 har flyttats från
Socialdepartementet till Utbildningsdepartementet.
Nu föreslås ett utarbetande av ett centralt måldoku-
ment för den pedagogiska verksamheten 6-16 år.
vilket innebär att föreslaget måldokument inarbetas i
nu gällande läroplan.
Nu blir det viktigaste att slipa verktygen och att
skaffa en del nya verktyg också för att förverkliga
målen. Avsikten är bl.a. att under våren 1997 upprätta
en utvecklingsplan som skall kunna bidra till kvali-
tetshöjande åtgärder, bl.a. genom att öka integrering-
en mellan skolan och barnomsorgen. Då är det natur-
ligtvis intressant att höra debatten om en tioårig
grundskola. Det kan inte vara det absolut allena salig-
görande. Vi vet i dag att det handlar om att anpassa
verksamheten i förskolan och i skolan efter vars och
ens förutsättning. Vi skall hitta ingångar och möjlig-
heter till lärande just utifrån det jag tidigare har sagt.
Då blir det inte väsentligt att låsa fast sig vid en tio-
årig grundskola.
Dessutom är ju ekonomin kopplad till detta. Det är
klart att utvecklingsplanerna både skall titta på hur vi
bättre kan anpassa oss till varandra och hur det ser ut
med ekonomin ute i landet, trots att vi ständigt får
rapporter om detta. Men vi vet också att det inte bara
är ekonomin som är avgörande när vi skall titta på
kvaliteten. Det handlar också om arbetssättet. Jag får
kanske möjlighet att återkomma till detta senare.
En andra åtgärd är förslag om en översyn och en
förnyelse av lärarutbildningen, som flera också har
talat om i dag.
Herr talman! Ytterligare åtgärder som är angeläg-
na är att personalen inom skolan och förskolan bildar
arbetslag, att barn, ungdomar och deras föräldrar ges
bättre möjligheter till inflytande och inte minst att
förskolans och skolans verksamhet stärker förståelsen
för att vårt mångkulturella samhälle, våra kulturella
skillnader och likheter kan vara berikande.
Den libanesiske poeten Khalil Bibran förmedlar
den likheten i dikten Dina barn tillhör dig inte. Jag
vill sluta med att läsa den.

Dina barn tillhör dig inte,
de är söner och döttrar av själva livets längtan.

De kommer genom dig, men inte ifrån dig,
och fastän de är hos dig tillhör de dig inte.

Du kan ge dem din kärlek men inte deras tankar,
ty de har egna tankar.

Du kan hysa deras kroppar men inte deras själar,
ty deras själar befinner sig i morgondagens land,
som du inte kan besöka, inte ens i dina drömmar.

Du kan sträva efter att likna dem,
men försök inte att göra dem lika dig själv,
ty livet går inte tillbaka och dröjer inte vid igår.

Anf. 142 OLA STRÖM (fp) replik:
Herr talman! Jag har inte samma lyriska ådra. Jag
inskränker mig till två frågor. Nils-Erik Söderqvist
målar ju upp en väldigt fin bild av svensk förskola.
Jag kan instämma i mycket av det han sade. Men
problemet som man möter ute i skolor vid träffar med
lärare är ändå att så många barn är otrygga. Många
barn har inte ens den emotionella mognaden för kun-
na ta till sig kunskap. Det är ett av de stora problemen
som jag möter när jag träffar lärare och andra i skolan
och det som lärarna tycker är allra kämpigast. Då kan
det inte vara så att svensk förskola är så helt fantas-
tisk. Det är ju så många barn som mår dåligt.
Den andra frågan är mer konkret. Nils-Erik Sö-
derqvist sade att det viktigaste inte är att ha en tioårig
grundskola. Det är svårt att opponera mot det. Men vi
tycker att det är en mycket viktig reform, och det är
ett steg. Detta skall naturligtvis fyllas med ett innehåll
- en läroplan. Sedan skall vi gå vidare som jag sade i
mitt anförande. Vi skall utveckla de pedagogiska
modellerna att omfatta även barn som är betydligt
yngre. Men min fråga är: Betyder detta att Socialde-
mokraterna inte kommer att lägga fram ett förslag om
en tioårig obligatorisk grundskola?

Anf. 143 NILS-ERIK SÖDERQVIST (s) re-
plik:
Herr talman! Vår förskola är fantastisk, Ola
Ström. I en internationell jämförelse slår vi alla siffror
när det gäller kvalitet, trots att vi just nu i det korta
perspektivet har bekymmer på många håll ute i landet.
Men generellt är det en förskola med mycket hög
kvalitet. Den klarar också av att ge barnen en god
start i livet på ett alldeles fantastiskt sätt. Det var litet
av min poäng i mitt inlägg att jag gick från förskolan
och in i grundskolan. Där kan man se att det finns en
del brister på sina håll. Det gör att vi måste skapa en
större närhet. Vi måste nu titta på uppföljningen och
utvärderingen för att se hur vi kan lära av varandra på
ett bättre sätt. På det viset kan vi skapa en förskola
och en grundskola där man lättare känner att det är
positivt och roligt och att man utgår ifrån vars och ens
förutsättningar.

Anf. 144 OLA STRÖM (fp) replik:
Herr talman! Jag vill egentligen inte gå i polemik
med Nils-Erik Söderqvist när det gäller hans syn på
förskolan. Jag delar den uppfattningen. Men detta är
ju ändå ett faktum. Det är inte bara här och där detta
sägs när man träffar lärare som har varit verksamma
länge. De säger att barnen i dag är betydligt otryggare
och har betydligt svårare att ta till sig kunskap, efter-
som så pass många mår dåligt, jämfört med barnen för
5-10 år sedan. Det måste ju beror på någonting. Även
om förskolan säkert gör mycket bra, måste det ju bero
på något att man hör detta så ofta. Det kan ju inte vara
så att lärarkåren helt plötsligt har tappat sugen. Det
måste bero på någonting.
Sedan skulle jag gärna vilja ha ett svar på min
andra fråga. Innebär talet om Socialdemokraternas
syn på att det inte är så viktigt med en tioårig grund-
skola att det aldrig kommer att komma något förslag?
Om det kommer ett förslag, när kommer det i så fall?

Anf. 145 NILS-ERIK SÖDERQVIST (s) re-
plik:
Herr talman! Vi stänger inga dörrar för en framti-
da tioårig grundskola. Det vore dumt av Socialdemo-
kraterna och andra att göra det. I dag säger vi att nu
vill vi skapa en större samverkan mellan förskolan
och grundskolan. Jag tror att det är klokskap, Ola
Ström, om man har en tid när man lär känna varandra
innan man springer in i äktenskapet. Det handlar
mycket om det. Sedan får vi se vad erfarenheterna av
detta ger.

Anf. 146 TOMAS HÖGSTRÖM (m) replik:
Herr talman! När vi då skall bygga framtidens
skola, förskola och barnomsorg kan vi inte bara bygga
dem på den rosenröda beskrivning som Nils-Erik
Söderqvist gav i talarstolen. Jag skall erkänna att det
var mycket vackert. Men vi måste ju också utgå från
att det finns en annan bild av den verklighet som vi
skall försöka forma framtiden utifrån.
Vi måste ta med oss den situation som är för att
sedan utveckla vad vi nu gör till någonting bättre för
kommande generationer. Det är alldeles riktigt att det
är självständiga unga personer som i dag växer upp,
men vi skall inte tro att de är nöjda med den kommu-
nalisering och den politikerstyrning som kännetecknar
dagens barnomsorg, förskola och grundskola. Det
finns alla skäl i världen att se mycket allvarligt på den
situation som är med tanke på att 10 % av eleverna
lämnar grundskolan utan fullständiga betyg och med
otillräckliga kunskaper och färdigheter i läsning,
skrivning och räkning.
Det finns en samsyn när det gäller betydelsen av
kunskap, och det skall man inte förneka oss.

Anf. 147 NILS-ERIK SÖDERQVIST (s) re-
plik:
Herr talman! Jag har en annan bild. Det är precis
som det är, att vi har andra grundläggande värderingar
om sådana saker som behovet av solidaritet och om-
sorg. Det är alldeles klart. Men det skulle vara intres-
sant att höra Tomas Högström utveckla insikten om
att det finns begåvningar och mänskliga resurser som
vi inte tar vara på därför att de här barnen och ung-
domarna aldrig får en chans utan ställs åt sidan. Då är
min fråga: Tror verkligen Tomas Högström att vi
klarar en framtid i det här landet om vi inte också tar
vara på den begåvningen och resursen? Är det inte så
att min bild - den må vara hur fin som helst - ändå är
den som gäller, dvs. att man måste utgå från intresset,
från att det är roligt? Annars kväver vi dessa barn och
ungdomar.

Anf. 148 TOMAS HÖGSTRÖM (m) replik:
Herr talman! Visst måste vi utgå från intresse, och
visst måste vi bygga på individerna. Det är självklart.
Det är också vad vi utformar vår politik efter. Alla
elever skall ges möjlighet att uppnå kunskapsmålet
innan de lämnar grundskolan. Det innebär att flertalet
elever kommer att tillbringa nio år i skolan, medan
andra behöver längre eller kortare tid. Det handlar om
att ge eleverna förutsättningar utifrån deras behov.
De självständiga individerna kommer inte att nöja
sig med den idealmodell som Nils-Erik Söderqvist
redovisar. Det han tycker är rätt behöver inte nöd-
vändigtvis inte alla gilla i alla delar. Då handlar det
om att utveckla ett samhälle som erbjuder alternativ
och valfrihet. Då är det dags att ni socialdemokrater
myndigförklarar den alternativa skolformen och barn-
omsorgen, vilket ni i dag i många stycken förnekar.

Anf. 149 NILS-ERIK SÖDERQVIST (s) re-
plik:
Herr talman! Det är alldeles klart att Moderata
samlingspartiet har väldigt svårt att i ord formulera
solidaritet och ta till sig det som en förutsättning för
att de grupper som jag försökte beskriva i dag får
chansen - till gagn både för dem själva och för sam-
hället i stort. Att som Tomas Högström säga att vi inte
skulle vara öppna för andra och friare former och för
att pröva nytt är fullständigt taget ur luften. Tomas
Högström vet lika väl som alla andra att vi runt om i
landet utför ett arbete som innebär att vi uppmuntrar
och stöder alternativa former med allt vad det innebär.

Anf. 150 MARIE WILÉN (c) replik:
Herr talman! Jag har en fråga till regeringens re-
presentant med anledning av att man i budgetproposi-
tionen skriver att arbetet med integrerad verksamhet
mellan förskola och skola i syfte att förbättra barns
förutsättningar kommer att intensifieras i höst och
under det kommande året.
Jag skulle vilja ha svar på vad regeringen har gjort
under hösten. Jag antar att man har gjort något, i an-
nat fall skriver man inte på det sättet.
Nils-Erik Söderqvist tar upp frågan om tioårig
grundskola och talar om att "låsa fast". Centerpartiets
avsikt är inte att låsa fast någonting utan att öppna
mellan förskola och 7- och 8-åringarna, att ge en
mjukare skolstart som uppmuntrar ett positivt lärande.
Vi vet att det i dag fortfarande finns problem. Många
barn kommer in i skolan med stor glädje men tröttnar
efter några år och tycker att skolan blir tråkigare och
tråkigare, när det egentligen borde var tvärtom. Det
borde vara roligt från början och bli roligare och
roligare att lära.
På Nils-Erik Söderqvist verkade det som om So-
cialdemokraterna tänker skjuta tioårig grundskola
längre på framtiden än vad jag uppfattat tidigare. Vad
är det som gäller?

Anf. 151 NILS-ERIK SÖDERQVIST (s) re-
plik:
Herr talman! Beträffande utvecklingsplan vill jag
ha sagt att ambitionen är att sätta den i sjön under
våren och sedan ha den som en treårig plan som rul-
lar. Den har tillkommit utifrån de rapporter som
kommit in från Skolverket och verksamheterna ute i
landet. Det sker naturligtvis en löpande uppföljning
av reaktionerna ute i landet.
Jag tror att det är alldeles för tidigt att i det här lä-
get låsa fast sig i en tioårig grundskola, just av det
skälet att vi nu är inne i att runt om i landet stärka
samverkan, bilda arbetslag och pröva oss fram, se hur
vi kan skapa en bättre närhet mellan verksamheterna,
skapa ett läge där barn från barnomsorgen och försko-
lan kommer till skolan och där får en fin och mjuk
start. De saker som jag tog upp i mitt anförande blir
kvar och levande - att man tycker att det är roligt, att
man utgår från sina intressen och växer. Allting annat
skulle vara att springa i väg och göra någonting som
vi inte har erfarenheter av.

Anf. 152 MARIE WILÉN (c) replik:
Herr talman! Jag tycker ändå att det är en föränd-
ring som jag hoppas inte stämmer. Man skjuter tan-
karna på tioårig grundskola ytterligare på framtiden.
Vi vet att det har gjorts utredningar om det här. Re-
geringens avsikt var att ta ställning tidigare i år, men
man sköt på frågan på grund av diskussioner med
Kommunförbundet om de ekonomiska frågorna som
förknippades med detta.
I tidigare debatter med skolministern har jag upp-
fattat att det Folkpartiet och Centerpartiet förordar
egentligen inte skulle öka kostnaderna så mycket. Jag
har uppfattat att det i grunden finns en positiv hållning
hos Socialdemokraterna. Det är mest en fråga om tid
och att den tiden snart skulle vara inne även för Soci-
aldemokraterna.

Anf. 153 NILS-ERIK SÖDERQVIST (s) re-
plik:
Herr talman! När den tiden är inne får vi se. Mitt
svar får inte uppfattas som en stängd dörr åt någotdera
hållet. Vad jag säger är att vi nu skall in i en samver-
kan och ett arbete med en utvecklingsplan. Allt detta
tillsammans med det måldokument som gemensamt
skall arbetas fram för både förskolan och grundskolan
kommer naturligtvis att ge oss en hel del erfarenheter.
Att kommunerna i diskussionerna sagt att det fordras
mer pengar har naturligtvis spelat in. Jag tillhör dem
som menar att det inte bara är pengar som det handlar
om. Det handlar också om att se hur man kan samver-
ka och få ut mer av samma verksamhet.

Anf. 154 CHARLOTTA L
BJÄLKEBRING (v) replik:
Herr talman! Jag är också stolt över den svenska
förskolan. Jag är också stolt över den svenska skolan.
Personalen gör ett alldeles enormt bra arbete. Särskilt
i jämförelse med andra länder är vi mycket bra på de
här områdena. Men jag går inte med på den bakvända
jantelagsprincip som just nu gäller i Sverige. Jag ser
hur man slår ihop klasser. Jag ser hur man tar bort
skoltaxi. Jag ser hur barn får börja än i grundskolan,
än i särskolan, än gå tillbaka till grundskolan igen,
fram och tillbaka. Jag har upplevt det själv. Skolor
läggs ned, och barnen får långa skolvägar. Man drar
in på skolpsykologer och på lärartjänster.
Jag undrar också litet angående Skola 2000, det är
någonting som man debatterar väldigt mycket i min
kommun. Man skall ändra om skolsystemet så att
barnen självständigt ute i samhället tar vara på och
söker sin egen kunskap, på biblioteken och olika
platser i samhället, inte bara i skolan. Jag undrar:
Vem i en sådan skola skall ha ansvaret för barnen?
Jag skulle som förälder aldrig kunna tillåta att mina
barn i mellanstadiet eller lågstadiet skulle vara ute i
samhället på det här viset, möjligtvis på högstadiet.
Jag tycker att ett sådant system i så fall borde innebä-
ra fler vuxna, fler lärare i klasserna.
Hur skall kommunerna klara en bra skola och
barnomsorg utan att kunna öka sina intäkter?

Anf. 155 NILS-ERIK SÖDERQVIST (s) re-
plik:
Herr talman! Vi skall ta vara på alla de resurser
som finns runt om i samhället, Charlotta Bjälkebring.
Just nu, 1996, lever vi i ett läge med hög arbetslöshet.
Vi har i kammaren när vi behandlat andra områden
diskuterat insatser för att hjälpa dem som är äldre, de
s.k. 55:orna, att få en chans att finnas med i samhället
och känna att de behövs. Det är en utmärkt grupp som
kan vara en resurs och ett stöd i skolan, ett utmärkt
sätt att få ett stöd och en resurs i barnomsorgen. Jag
vill att vi över huvud taget ser oss omkring och öpp-
nar både förskolan och grundskolan bättre mot det
omgivande närsamhället. Vi har resurser runt omkring
oss i samhället som vi borde bli bättre på att använda
oss av. Om vi hade gott om tid skulle man kunna
exemplifiera hemskt mycket kring vilka som skulle
kunna vara med och göra insatser både i förskolan
och i grundskolan.
Det finns inget klart och entydigt samband mellan
pengar och kvalitet, varken i barnomsorgen eller
skolan. Det vittnades det inte minst om i debatten
förut i dag. Man är mycket förvånad och ställer
många frågor om hur det på sina håll med mindre
anslag är bättre kvalitet och på sina håll med högre
anslag är sämre kvalitet. Jag tror att det finns sådana
här företeelser runt om i landet. De visar att vi måste
tränga ned och se bättre efter hur vi kan hitta arbets-
former som är nya och som inte ännu är prövade.
Med detta inte sagt att det inte finns ekonomiska
bekymmer. Vi har från mitt parti prioriterat och sagt
att det är verksamheterna som skall få tilldelning och
mer pengar ute i kommuner och landsting i takt med
att pengarna kommer. Vi kan inte trolla fram pengar-
na och det går inte att låna upp dem. Vi måste ha in
pengarna först, i en tillväxt, för att sedan kunna satsa
dem på de här verksamheterna, och det har vi priorite-
rat.

Anf. 156 CHARLOTTA L
BJÄLKEBRING (v) replik:
Herr talman! Jag hoppas också att pengarna kom-
mer. Men de kommer inte av sig själva, vi måste
verkligen fatta politiska beslut så att pengarna förde-
las till dem som bäst behöver.
Varför skall man behöva ha 55-plussare i skolan
och i barnomsorgen för att kunna rädda kvaliteten?
Varför skulle vi inte kunna ha vanliga ordinarie
tjänster? Jag förstår inte riktigt det här resonemanget.
Om vi verkligen satsade ännu mer på den här sektorn
skulle vi inte behöva ha några som gick arbetslösa.
Man har redan effektiviserat och rationaliserat in-
om den offentliga sektorn, särskilt inom barnomsor-
gen, men också inom skolan. Gränsen är nådd, det går
inte längre att uttala vackra ord. Vi måste försöka
göra någonting åt situationen. Vi måste ge kommu-
nerna möjlighet att faktiskt få ökade intäkter så att de
kan nå upp till de mål som vi här i riksdagen har ställt
upp för dem.

Anf. 157 NILS-ERIK SÖDERQVIST (s) re-
plik:
Herr talman! Jag är den första, Charlotta Bjälke-
bring, att instämma i att det är kämpigt på sina håll
ute i kommunerna och i barnomsorgen. Med 15 års
kommunalpolitiskt engagemang med ansvar bl.a. för
barnomsorgen vet jag det. Jag vet vad som gjordes på
80-talet, jag vet vad som gjordes i början av 90-talet.
Samtidigt har Charlotta Bjälkebring själv i debat-
ten i dag talat om att man har varit fantastiskt duktig
på att göra någonting åt produktiviteten. Det kan vara
lurigt att använda siffrorna, för man måste se till hel-
heten, men i jämförelse med många andra verksamhe-
ter tror jag att man inom barnomsorgen har varit
osedvanligt duktig på att ta vara på pengarna och göra
det bästa av dem.
Detta behöver inte på något sätt innebära att man
inte kan göra en hel del till på sina håll. Jag tror att vi
är inne i en situation där vi kommer att pröva nya sätt
och nya vägar, samtidigt som jag också känner full
tillförsikt till att i takt med att vi får en tillväxt, i takt
med att vi får någonting att fördela i det här samhället
är det barnomsorg, skola, äldreomsorg och sjukvård
som i första hand skall prioriteras och få mer pengar.
Låt vara att vi har 90 % i någon sorts barnomsorg
som är tillfredsställd vid behov, men vi har fortfaran-
de en del kvar att göra, inte minst när vi börjar få
ordning på arbetslösheten. Då måste vi naturligtvis se
att det kommer mer folk till barnomsorgen och även
till skolan.

Anf. 158 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Herr talman! Jag är också ledsen att jag behöver
föra ned debatten på en mer prosaisk nivå än den som
Nils-Erik Söderqvist lyfte upp den till.
Vi har all anledning att vara stolta över den svens-
ka förskolan, säger Nils-Erik Söderqvist. Det går inte
att generalisera. Det finns förskolor som har oerhört
hög kvalitet. Men de flesta är ändå överens om att det
har skett en allvarlig försämring under den senaste
tiden.
Det som förvånar mig mest är när jag jämför med
hur det lät under den förrförra regeringsperioden, när
de första nedskärningarna gjordes till kommunen, när
det fortfarande fanns mycket luft i systemen. Då blev
det en oerhörd svartmålning och en oerhörd utmål-
ning av hur dåligt barnen skulle må inom barnomsor-
gen när de nedskärningarna genomfördes. Har det
blivit bättre nu igen, sedan det blev en s-regering? Då
mår inte barnen dåligt av de här nedskärningarna,
eller vad är det som har hänt?
När det handlar om pengar gäller det faktiskt att
prioritera. Man kunde ha gjort en annan fördelning.
Man kunde ha valt att inte ta bort momsen på mat.
Det hade gett 7 miljarder. Det är en dålig fördelnings-
politik, det har t.o.m. en sådan som är så noga med
fördelningen som Pia Nilsson, Postens ekonom, sagt
för bara några dagar sedan. Det var 7 miljarder som
kunde ha använts till kommunerna. Facket fick 40
miljoner. Det är inte heller småsmulor. Partistödet
ökades med 30 miljoner. Visst går det att göra ompri-
oriteringar om man vill. Budgeten är ju inte fastställd
av någon annan.

Anf. 159 NILS-ERIK SÖDERQVIST (s) re-
plik:
Herr talman! Vilken kommun i det här landet är
det som har lågprioriterat barnomsorgen? Kan Inger
Davidson namnge någon sådan kommun, som har valt
att prioritera ned barnomsorgen i relation till annan
verksamhet? Jag tror att det runt om i landet är mot-
satsen. Man prioriterar den väldigt högt.
Vi skulle inte ha behövt stå här i dag och föra en
debatt om att det är ekonomiskt kämpigt med barn-
omsorg och skola i olika kommuner om inte ekono-
min hade körts i botten, om vi inte hade haft en situa-
tion där vi är tvingade att se till att bli av med budge-
tunderskottet. Det är verkligheten. Det får vi stå här
varje gång och säga från vår sida, därför att det är på
det sättet. Det är därför vi i debatten också upprepar
att vi inte kan fortsätta att låna till verksamheterna,
utan vi måste se till att vi får balans i ekonomin. I takt
med tillväxten kommer vi att prioritera de här verk-
samheterna.

Anf. 160 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Herr talman! Jag har inte påstått att kommunerna
nedprioriterar barnomsorgen. Tvärtom tror jag också
att man gör allt för att hålla kvaliteten hög. Men de
utvärderingar som har gjorts visar att när man har
varit tvungen att spara är det på barngruppens storlek
som man framför allt har sparat, och den växer hela
tiden. Då blir inte kvaliteten sådan som den borde
vara.
Jag vill också ta upp en annan fråga medan jag har
ordet. Det gäller den tioåriga skolplikten. Jag anar
verkligen en förändring sedan den debatt vi hade i
våras. Då var jag ensam om att föra den talan som nu
Nils-Erik Söderqvist, som jag uppfattar det, stämmer
in i, nämligen att det viktiga inte är att få tioårig
skolplikt, utan i stället att öka kvaliteten på de nio år
som vi har i dag, ha flexibel skolstart och möjlighet
till ett tionde år. Men jag uppfattar att vi nu har ham-
nat på samma linje, och det vore mycket intressant,
särskilt med tanke på att samarbetspartnern Centern är
precis i andra ändan. Var skall det här sluta? Jag hop-
pas att ni går på min linje.

Anf. 161 NILS-ERIK SÖDERQVIST (s) re-
plik:
Herr talman! Den tioåriga grundskolan igen då. Vi
har ndå sagt att vi nu skall ha en utvecklingsplan som
spänner över ett långt fält, alltifrån 6-åringarna upp
till 16-åringarna. Vi skall nu ta vara på alla erfarenhe-
ter och se hur vi går vidare. Det är för tidigt att säga
någonting om detta.
Återigen pengarna och kommunerna. När man tit-
tar på hur kommunerna ute i landet har prioriterat
hittar man inte någonstans någon som procentuellt har
prioriterat ned barnomsorgen jämfört med annan
verksamhet. Men det är klart att barnomsorgen också
har drabbats av nedskärningar i takt med att pengarna
har saknats, alldeles klart. Men i jämförelse med
annan verksamhet är det inte så. Den har hävdat sig
gott. Då menar jag att vi skall ha med oss det ordent-
ligt i debatten också.
(forts.)
Ajournering

Kammaren beslöt kl. 18.04 att ajournera förhand-
lingarna till kl. 19.00 för middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.
7 § (forts.) Anslag till utbildning och forskning
(forts. UbU1)
Vuxenutbildning och gymnasieskolan

Anf. 162 ULF MELIN (m):
Herr talman! Det är viktigt att vi i Sverige har en
gymnasieskola av god kvalitet och att eleverna är väl
förberedda för studier eller för arbetslivet. Utveck-
lingen i arbetslivet har inneburit stora förändringar
vad gäller arbetsorganisation, produktionsteknik och
liknande, och det ställer naturligtvis högre krav på de
elever som lämnar gymnasieskolan. Samma sak gäller
för förändringen ute i samhället. Det framtida samhäl-
let ställer högre krav på oss som medborgare, och det
ställer också högre krav på gymnasieskolan.
Vi moderater menar därför att man måste reforme-
ra gymnasieskolan, att det vad gäller de yrkesförbere-
dande programmen måste finnas mer av ämnesteore-
tiska kunskaper, datateknik, matematiska kunskaper,
språkliga färdigheter och liknande. Självfallet gäller
det också andra sektorer inom gymnasieskolan. Där-
för är det nödvändigt att reformera gymnasieskolan,
för att gymnasieskolan skall kunna möta den nya
tiden.
Den senaste tiden har det förts en mycket stor de-
batt om gymnasieskolan. Man har i medierna fram-
ställt det som att gymnasieskolan befinner sig i kris.
Det är klart att en del saker fungerar mindre bra, och
jag tänker i mitt anförande ta upp hur vi moderater ser
på de sakerna. Men vi måste också plocka fram det
som är positivt. Det finns många frågor och problem
som skolledning, lärare och elever möter dagligen ute
i skolorna. Det finns rapporter om elever som under-
känns i kärnämnena, om bristande förkunskaper,
diskussioner om betygskriterier, bristande information
till föräldrar och elever, antagningsregler, etc. Detta
möter oss ständigt vid skolbesök och i medierna.
Jag hade förväntat mig att regeringen skulle ta upp
en del av de här problemen i budgetpropositionen och
redovisa vilka åtgärder man planerar. Men det enda
som regeringen anför är att man avser att fortsätta
följa och utveckla gymnasieutbildningen. Regeringen
talar också om att höja kvaliteten i gymnasieutbild-
ning genom åtgärder på flera plan och medverkan av
flera aktörer som agerar samlat. Vad man skall ut-
veckla och hur står det inte en rad om.
Agneta Lundberg, som skall föra regeringens talan
när Ylva Johansson har försvunnit, har ännu inte
kommit till kammaren. Det vore ändå intressant att få
svar på de här frågorna. Andreas Carlgren ställde
tidigare en fråga till Ylva Johansson om ifall rege-
ringen avsåg att komma med några initiativ vad gäller
de yrkesinriktade programmen, men Ylva Johansson
hade inget svar. Det var platt intet! Regeringen står
med tomma händer, och det tycker jag egentligen är
ganska anmärkningsvärt, eftersom vi vet att det finns
en del problem som vi måste lösa tämligen omgående.
Vi har från moderat sida sagt att vi måste ställa
högre krav på grundskolan. Det har både Beatrice Ask
och Tomas Högström nämnt tidigare, och de har ock-
så sagt vad som måste göras. Man blir då litet förvå-
nad när man lyssnar på Nils-Erik Söderqvist, som
verkar komma från en helt annan värld. Han tycks
fullständigt blunda för de problem som finns i grund-
skolan. Vi vet ju om att av de elever som lämnar
grundskolan har ungefär 10 % läs- och skrivsvårighe-
ter, problem som sedan gymnasieskolan får ta hand
om, problem som borde lösas i grundskolan men som
inte löses där. Det här är inte fråga om svartmålning.
Det finns mycket i svensk utbildning som är bra, men
vi måste också våga diskutera de problem som finns.
En annan sak som jag tänker ta upp är antalet kär-
nämnen och målen i kursplanerna för kärnämnena.
Alla elever i gymnasieskolan skall ju läsa samma
kärnämnen, alltså svenska, engelska, osv. Det tycker
vi i och för sig är bra, men vi vet också om att många
elever inte klarar av att nå godkäntnivån i kärnämne-
na. Vi menar från moderat håll att det inte får vara ett
självändamål att alla elever skall ha en grundläggande
behörighet till högre studier, utan det viktiga är att
eleverna blir väl förberedda antingen för högskola
eller för arbetsliv. Man måste därför kunna ha olika
mål i fråga om kärnämnena, och i betygen skall det
sedan framgå om man inte har läst de fullständiga
kurserna i dessa kärnämnen.
En annan fråga som man måste jobba mycket mer
med är att gymnasieskolan i dag har blivit tidsstyrd,
dvs. att eleverna skall få exakt de timmar som varje
kurs föreskriver. Men det är inte nödvändigt. Den
borgerliga regeringen införde i stället ett poängsys-
tem, så att en poäng motsvarar en klocktimme. Det
innebär att de elever som är högpresterande kan gå
igenom en kurs snabbare, medan de elever som behö-
ver litet längre tid på sig kan få den tiden. Men det här
systemet tillämpas alldeles för litet i gymnasieskolan,
och det innebär att de elever som är högpresterande
upplever att tempot är för lågt och att de elever som
kanske inte klarar av det tempot i stället upplever att
tempot är för högt. Detta måste man jobba vidare
med, mycket, mycket mer.
Av olika artiklar och genom besök ute på skolor
har vi fått veta att skolorna har problem med att han-
tera betygssystemet. Många elever blir underkända,
framför allt de elever som går på de yrkesförberedan-
de programmen, och då kanske mest i svenska och
engelska. Vi moderater menar att Skolverket snabbt
måste göra en översyn av betygskriterierna. Vi måste
också se till att skolorna bättre tillämpar det nya be-
tygssystemet. Betygssystemet i sig är nämligen bra.
Det är bra att vi har ett målrelaterat betygssystem.
Men vi ser också att det finns en stor spridning, och
orsaken till det är helt enkelt att skolan ännu inte
klarar av att tillämpa de nya kriterierna. Vi är därför
beredda att medverka till en sådan översyn. Vi på den
borgerliga sidan vill ha betygssystemet, men vi måste
ändå vara så pass ödmjuka att vi kan se om vissa
förbättringar måste göras.
Vi måste också genomföra en förnyelse av yr-
kesprogrammen. Hälften av dagens gymnasieelever
går på de yrkesförberedande programmen, och där
finns problem. Det är stora samverkansproblem mel-
lan skolan och arbetslivet. Vi måste se över hur den
arbetsplatsförlagda utbildningen ser ut. Det är inte bra
att många elever av olika skäl inte får den utbildning i
arbetslivet som de egentligen borde få. Vi menar att
ett av skälen till detta är att skolan har ansvaret medan
arbetslivet inte har något ansvar alls. Därför har vi
lagt fram ett förslag om införandet av en modern
lärlingsutbildning, som i korthet går ut på att skolan
tar ansvaret för de två första åren och arbetslivet se-
dan tar ansvar för de två följande åren och att arbets-
livet också får en ekonomisk ersättning från samhället
för detta.
Man måste också se över kompetensen för yrkes-
lärarna. Regeringen har lagt fram förslag om att den
ämnesteoretiska kunskapen hos dessa lärare skall
förbättras. Det är bra, men det är inte tillräckligt. Man
måste också se till att dessa lärare får möjlighet att gå
ut i yrkespraktik, så att deras kunskaper blir uppdate-
rade. Vad vi ser nu är att många lärare inte förmedlar
morgondagens kunskap utan i stället gårdagens.
Herr talman! Jag skall avsluta med att nämna nå-
got om kvalificerad yrkesutbildning, som det nu pågår
en försöksverksamhet med runt om i landet.
Efter mycken beslutsvånda kom regeringen äntli-
gen fram med ett förslag om att påbörja försöksverk-
samheten. Man lägger ut 1 700 platser detta år, 3 700
platser nästa år och 4 500 platser 1998.
Jag sitter själv med i den nationella ledningsgrup-
pen för detta, och man kan klart se att behovet är
mycket större än antalet platser.
Jag ser fortfarande inte Agneta Lundberg här, men
det kanske är någon annan socialdemokrat som är
företrädare för regeringen som jag kan fråga: Varför
lägger man inte fler platser i den kvalificerade yrkes-
utbildningen? I stället talar man om att ge 100 000
platser till vuxenutbildning. Jag är ganska säker på att
man inte kommer att mäkta att skaka fram dessa
100 000 platser.
Det är ett otroligt stort vakuum. Det bästa rege-
ringen skulle kunna göra i dag är att ta från de plat-
serna och lägga till den kvalificerade yrkesutbildning-
en. Det skulle vara bra för Sverige och för de elever
som går i skolan. Många fler ungdomar skulle också
kunna komma ut i yrkeslivet.

Anf. 163 MARIE WILÉN (c):
Herr talman! Sveriges konkurrenskraft kommer att
vara beroende av kunskapsintensiv produktion. För att
öka tillväxten och sysselsättningen måste en förnyelse
och förändring av Sveriges näringsliv och arbets-
marknad ske. Satsning på kunskap och utbildning
måste bli ett kännetecken för denna utveckling. Ut-
bildning är en grundförutsättning för att stärka nä-
ringslivets konkurrenskraft, skapa nya jobb och trygga
välfärden.
Om vi skall klara denna utveckling måste utbild-
ningsnivån i samhället höjas, vilket alla är överens
om. Den kunskapstillväxten kan delvis lösas genom
det årliga tillskottet av ungdomar till arbetsmarkna-
den. Men det räcker inte. Fyra av fem personer på
dagens arbetsmarknad kommer att jobba kvar även på
2000-talet. Slutsatsen är givetvis att det inte räcker
med att förbättra och satsa på ungdomsskolan, utan
utbildnings- och kunskapsnivån måste också höjas hos
dem som redan är ute i arbetslivet.
Det kunskapsunderskott som finns måste åtgärdas.
I en sysselsättningsstudie genomförd av OECD pekas
på att det varje år tillkommer ungefär 10 % nya ar-
betstillfällen med krav på höga kvalifikationer. En
lika stor del arbetstillfällen med enklare arbetsinnehåll
försvinner årligen. Gapet eller underskottet måste tas
bort. Tillskottet till arbetskraften av personer med ny
utbildning utgör varje år 2-3 %.
En första förutsättning för att stora delar av ar-
betskraften skall kunna bli delaktig i den förnyelse av
arbetslivet som äger rum är att fler får möjlighet att
skaffa sig grundkunskaper. I dag finns det över 1
miljon människor i arbetsför ålder som endast har
genomgått folk- eller grundskoleutbildning. Ett stort
antal av dem saknar även funktionella kunskaper i
svenska, matematik, engelska och naturvetenskap.
Ytterligare 1 miljon människor saknar utbildning
motsvarande kärnämnena svenska, engelska, mate-
matik och samhällskunskap i gymnasieskolan.
Det är av detta skäl som Centerpartiet anser att det
är nödvändigt och riktigt med den stora satsning på
vuxenutbildningen som sker.
Antalet personer med kvalificerad yrkesutbildning
behöver också ökas. Den kvalificerade yrkesutbild-
ningen anser vi vara särskilt viktig för landets många
mindre företag, som inte har samma möjligheter som
de stora företagen att ordna utbildning internt. Från
Centerpartiets sida tycker vi att regeringen går för
långsamt fram när det gäller att bygga ut antalet plat-
ser, vilket vi även påtalade i våras vid behandlingen
av den kvalificerade yrkesutbildningen. Vi har reser-
verat oss till detta betänkande för ökat antal platser
1998.
Herr talman! Den nya gymnasiereformen kritiseras
från många håll, och Skolverket har i en undersökning
redovisat att betygen i kärnämnena engelska, mate-
matik och svenska varierar stort mellan de olika pro-
grammen i gymnasieskolan. Detta har också tagits
upp tidigare i debatten. Högst betyg har eleverna på
de naturvetenskaps- och samhällsvetenskapliga pro-
grammen. Antalet icke godkända är högst på fordons-
och industriprogrammen. Den här utvecklingen är
givetvis mycket oroande.
Vi vet att det pågår ett omfattande utvecklingsar-
bete. I flera fall har samverkan mellan kärnämnena
och respektive programs karaktärsämnen visat sig
vara en väg för att nå bättre resultat på de yrkesinrik-
tade programmen. Vi tycker också att det är viktigt att
gå vidare och lösa de problem som finns. Detta har
Andreas Carlgren också tagit upp tidigare i debatten.
Jag vill också beröra att det nu i flera kommuner
startar utbildningar eller gymnasieskolor med profile-
ring om entreprenörskap och småföretagande. Detta
är mycket positivt. Det är ett problemorienterat ar-
betssätt som präglar verksamheten, där lärarna formu-
lerar arbetsuppgifter och problem som eleverna skall
lösa. I dag arbetar man främst inom de samhällsveten-
skapliga programmen med denna inriktning, men den
långsiktiga tanken är att oavsett vilket program man
valt skall utbildning ges i entreprenörskap. Vi bejakar
denna utveckling.
Regeringen skriver i budgetförslaget: Regeringens
viktigaste uppgift inom det samlade verksamhetsom-
rådet är att inom varje verksamhet vidta kvalitetshö-
jande åtgärder. Viktiga frågor är härvid bl.a. att fort-
sätta följa och utveckla gymnasieutbildningen och att
utveckla vuxenutbildningssatsningen.
Herr talman! Centerpartiet anser att ett viktigt sätt
att utveckla vuxenutbildningssatsningen är att bygga
ut antalet platser för den kvalificerade yrkesutbild-
ningen.
Jag vill yrka bifall till reservation 4, mom. 51.

Anf. 164 ULF MELIN (m) replik:
Herr talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till
Marie Wilén. Det gäller just den kvalificerade yrkes-
utbildningen, som hon talade väldigt väl om. Hon
sade också att Centerpartiet vill bygga ut den.
Men ni i Centerpartiet mörkar ganska mycket, där-
för att ni ställer upp på regeringens förslag om plat-
serna de närmaste åren. Ni säger sedan i litet luddiga
ordalag att ni kan tänka er att bygga ut den kvalifice-
rade yrkesutbildningen efter 1999.
Centerpartiet har ju samarbetat med Socialdemo-
kraterna när det gäller den här budgeten inom utbild-
ningens område, och Marie Wilén har mycket välta-
ligt talat om den kvalificerade yrkesutbildningen.
Vore det då inte konsekvent att försöka få till stånd en
överföring av platser från de 100 000 platserna - vi
vet båda att de inte kommer att fyllas - just till den
kvalificerade yrkesutbildningen? I ert samarbete med
Socialdemokraterna skulle ni kunna försöka påverka
detta.
Vi vet att det finns ett stort behov. Vi får i kom-
mittén säga nej till många bra projekt, som vi vet har
en hög kvalitet, därför att det inte finns några platser.
Jag tycker då att Centerpartiet, som ofta talar om att
man är konstruktiv osv., nu visar detta i handling. Min
fråga är: Varför gör ni ingenting nu?

Anf. 165 MARIE WILÉN (c) replik:
Herr talman! Det är sant, som Ulf Melin säger, att
vi har varit med om att driva på utvecklingen av den
kvalificerade yrkesutbildningen. Jag tror att vi alla
tycker att det är bra. Vi vet också att det kommer till
fler platser än de 1 700 som var avsedda från början.
Man bygger på, som Ulf Melin tidigare sade, så att
det blir 4 500 platser 1998.
Vi har också skrivit i vår reservation att vi vill ha
flera platser för 1998. Vi avser att fortsätta arbetet att
driva på för att kunna öka antalet platser. Det är inte
för sent ännu, Ulf Melin.

Anf. 166 ULF MELIN (m) replik:
Herr talman! Vi kanske lägger in litet olika värde-
ringar i att "driva på". Jag kan bara konstatera att
platserna inte räcker. De är njuggt tilltagna. De som är
i gång nu kommer att få samma antal platser nästa år,
och det innebär att det knappast tillkommer några nya
platser över huvud taget för 1997.
Jag har svårt att förstå varför inte Centerpartiet,
som är så konstruktivt och tar ansvar för landet, har
sett till att man förde över fler platser av de 100 000
till den kvalificerade yrkesutbildningen. Vi vet att
man kan bygga ut den ganska så rejält och att de plat-
serna och de utbildningarna kommer att vara kvalita-
tivt sett mycket bra. Jag kan ana, herr talman, att de
som går dessa utbildningar också kommer att få arbe-
te. Det tycker jag borde ligga i Centerpartiets intresse,
så att vi kan minska - inte den öppna arbetslösheten
utan den totala.

Anf. 167 MARIE WILÉN (c) replik:
Herr talman! Jag vill bara upprepa att det väl är
positivt om vi är flera som jobbar för att driva på det
här. Vi har kommit längre än vad som föreslogs från
början, och det har jag inte uppfattat att man motsätter
sig. Nu säger vi att vi vill ta ytterligare steg 1998, och
det tycker jag borde vara positivt också ur Ulf Melins
synvinkel i så fall.

Anf. 168 MARGITTA EDGREN (fp):
Herr talman! I vissa kommuner är i dag det indivi-
duella programmet det tredje största gymnasiepro-
grammet. Tyvärr är detta sällan ett uttryck för ett
genuint intresse för att skapa ett eget program med
nya ämneskombinationer. I de flesta fall är det up-
penbart att det riskerar att bli ett program där de som
inte platsar, dvs. inte har godkänt i svenska, engelska
och matematik från grundskolan, kan placeras.
Det är också ganska märkligt att man nu gör klas-
ser av ett individuellt program. Är det ett individuellt
program skall det vara för en enskild person och olika
för alla.
Detta är knappast något som man kan lasta gym-
nasieskolan för. Det är snarare symtom på bristerna i
dagens grundskola. Dessa effekter hade man möjligt-
vis kunnat förutse. Det visar sig nu att gymnasiere-
formen borde ha kombinerats med ett förberedelsear-
bete i grundskolan, i syfte att höja den generella kun-
skapsnivån i teoretiska ämnen.
När skallet nu går mot gymnasieskolan och be-
tygssystemet tycker jag ändå att vi skall komma ihåg
varför vi bytte betygssystem, varför vi gick ifrån det
relativa systemet, där femmorna tog slut, och när
någon blev bättre var det nödvändigt att någon annan
skulle bli sämre. Så tolkades det, ibland t.o.m. i så
små enheter som klasser. Vad vi ville ha var ju ett mer
kvalitativt system, ett system som skulle styra bort
från snuttkurser, fylleriövningar och multiple-choice-
frågor till ett system som premierade att eleverna
skaffade sig överblick, såg samband, kunde se sam-
manhang, ett system där varje elev själv bedömdes i
sin egen kunskapsutveckling, inte i förhållande till hur
andra i samma klass utvecklades.
Med detta system finns förutsättningar att ha kri-
terier som på förhand kan meddelas elever och föräld-
rar. Om jag är elev skall jag kunna få veta vad jag
skall prestera för att bli Godkänd, Väl godkänd eller
Mycket väl godkänd i ett ämne.
I den processen har kanske grundskolan, som ju är
primärkommunal, inte riktigt förstått det gigantiska
åläggande den fick genom att det dessutom sades att
den som skall in på ett gymnasieprogram måste vara
godkänd i svenska, engelska och matte och att man
inte fick lämna skolan utan det. Det är ett gigantiskt
ekonomiskt åtagande för primärkommunen, som man
ännu långt ifrån fullgör och som kräver helt andra
arbetssätt, en helt annan individualisering tidigt i
grundskolan.
När nu skallet på betygssystemet går förstår jag att
det finns mycket arbete kvar att göra - vidareutbild-
ning för lärare, diskussion om kriterier; jag tror också
att det faktum att man minskade antalet steg gjorde
det svårare. Men glöm inte de övergripande tankarna!
Vi var ju här ändå överens om att detta var ett viktigt
beslut för framtiden. Det här är en del i det stora.
Här börjar man nu prata om att det är självklart att
kärnämnena inte kan läsas lika i alla programmen. Vi
får inte gå på det! Då använder man sig inte av tiden.
Det är självklart att kurs A i svenska för den som är
oerhört teoretiskt inriktad kan läsas snabbare än sam-
ma kurs i ett fordonsprogram. Men om man anslår
den tid som behövs för ungdomarna i fordonspro-
grammet är det möjligt också för dem att få godkänt i
kurs A i svenska. På den punkten ger jag mig inte en
tum. Och det finns massor av gymnasieskolor i landet,
som jag har varit på eller som jag har hört talas om,
där detta funkar alldeles utmärkt. Så använd tiden och
använd de möjligheter som finns!
Ett annat verktyg som jag tycker att man har an-
vänt dåligt, både i grundskolan och i gymnasieskolan,
är att de lärare som arbetar i de "svårare" områdena
skall ha högre kompetens och bättre ersättning. De
bästa lärarna skall arbeta i de svåra områdena! Så är
det ju inte alls i dag. Nu placeras de yngsta vikarierna,
de som kanske inte ens är lärarutbildade, i "svåra"
områden som Rosengård, för att ta ett exempel hem-
ifrån Skåne. Självklart skall de allra mest kompetenta
lärarna finnas där.
Lektorer, både i gymnasiet, i grundskolan och i
komvux, tror jag också är en viktig faktor för att höja
kvaliteten och ta till vara de möjligheter som finns att
använda t.ex. tiden.
Till skillnad från Ulf Melin, som jag förstod var
mer inriktad på att man kanske skulle befria vissa
program från kärnämnena, tror jag att det är oerhört
viktigt för ungdomarnas och för framtidens skull att vi
inte ger oss i den frågan. Det vill jag hårt poängtera.

Anf. 169 BRITT-MARIE DANESTIG-
OLOFSSON (v):
Herr talman! Den beslutade vuxenutbildnings-
satsningen under de närmaste fem åren har väckt
väldigt stora förväntningar. Jag hoppas att de kommer
att infrias.
När vi talar om 100 000 nya platser är det egentli-
gen 25 000 nya platser för åren 1997-1999. De andra
finns redan i systemet, och det sker endast en omför-
delning mellan olika utbildningsanordnare.
Eftersom Kunskapslyftet har debatterats vid flera
tillfällen här i kammaren under våren vill jag i stället
försöka vara väldigt konkret och diskutera satsningar-
na särskilt utifrån ett folkhögskoleperspektiv.
Situationen för folkhögskolorna sedan en längre
tid präglats av både ryckighet och brist på förutsäg-
barhet. Det har försvårat planeringen och också ska-
pat en hel del oro hos personalen som det gått åt
mycket energi för att hantera. Innevarande läsår, med
sänkta stats- och landstingsbidrag och en kraftigt
minskad uppdragsutbildning, har inneburit att alltfler
folkhögskolor i dag har akuta ekonomiska problem.
Situationen är faktiskt besvärlig. Varsel om uppsäg-
ningar av både lärare och annan personal kan bli
följden.
Nu säger regeringen att man räknar med att kom-
munerna skall använda folkhögskolorna och studie-
förbunden när de nya platserna i Kunskapslyftet skall
fördelas. Under den senaste veckan har jag försökt få
kontakt med ett antal folkhögskolor och kommuner
för att få veta litet mer om situationen. Jag gör natur-
ligtvis inte anspråk på att det här skall vara en full-
ständig bild av förhållandena, men jag tycker att det
finns tendenser som är så pass tydliga att jag gärna
vill belysa det här problemet i kammaren.
Enligt Kommunförbundets halvårsrapport om
kommunernas ekonomiska läge, och även om man
rent matematiskt räknar ut vad 2,7 miljarder gör på
100 000 platser, kan man räkna med att varje utbild-
ningsplats på gymnasienivå betingar ett pris på
25 000-30 000 kr. Av dessa 30 000 kr räknar man,
enligt de uppgifter jag har fått, ofta bort 20-30 % som
kostnader som kommunen har för att hålla i det här -
administration, kanske; jag vet inte vad man skall
kalla det. Då blir det faktiskt väldigt litet kvar per
utbildningsplats. Jag får det till 20 000-25 000 kr.
Det är faktiskt hälften av det ordinarie stats- och
landstingsbidraget.
Jag kan som jämförelse nämna att de särskilda
anslagen till kurser för arbetslösa, som folkhögsko-
lorna tidigare har haft, gav ca 41 000 kr per utbild-
ningsplats och att en komvuxplats, inklusive det
kommunerna satsar, i dag kostar ca 44 000 kr.
Det betyder att i den här stora vuxenutbildnings-
satsningen måste vi realistiskt räkna med mindre
lärartäthet. I bästa fall, räknat på en 20-grupp, skulle
man kanske kunna få ut 20 lärarledda undervisnings-
timmar per vecka, eller också får man öka undervis-
ningsgrupperna betydligt. Alternativet skulle vara att
man komprimerar studietiden till en 20-30 veckor för
en helårsstudieplats.
Visserligen kan man variera innehållet - det inser
jag också - med färre lärarledda timmar och mer av
handledning och självstudier. Men problemet är att de
studerande som är studieovana, och som ibland också
har mycket negativa erfarenheter från den egna skol-
tiden, också har behov av mycket lärarstöd. Jag tänker
då tillbaka på den tidigare debatten här i dag, då vi
pratade om vuxna med läs- och skrivsvårigheter som
behöver oerhört mycket stöd och handledning. För de
här eleverna är tiden en mycket viktig faktor när det
gäller själva inlärningsprocessen. De behöver tid både
för att bearbeta och också för att befästa sina kunska-
per.
Jag skulle då vilja fråga Agneta Lundberg: Kan
man tänka sig att olika utbildningar i Kunskapslyftet
får kosta olika mycket beroende på elevernas förkun-
skaper och studievana? Jag tror i så fall att det inte
riktigt har nått fram till alla kommuner.
Jag är litet rädd för att själva upphandlingssyste-
met inte är tillräckligt flexibelt. Jag beskyller inte
regeringen för det, men på något sätt borde man göra
någonting och uppmärksamma de här problemen -
innan det är för sent. Dessutom har jag förstått att
kommuner ibland hänvisar till lagen om kommunal
upphandling och behovet av att konkurrensutsätta
verksamheter som finansieras av skattemedel. Då får
det billigaste anbudet uppdraget, oavsett vad det finns
för behov och utan att kvaliteten säkras.
Jag är rädd att elevernas individuella behov och
önskemål, som var så viktiga i den här satsningen,
endast marginellt kommer att kunna påverka upp-
handlingen och valet av utbildningsprogram. Jag har
dessutom stött på att man i vissa kommuner vill lägga
över själva rekryteringen på skolorna, och det omöj-
liggör de individuella utbildningsplanerna där man
sätter den studerande i centrum och utgår från hans
eller hennes behov, resurser och intressen.
Till sist skulle jag vilja fråga: Hur skall den upp-
sökande verksamheten, som är en så viktig ingrediens
i Kunskapslyftet, räknas in? Skall den räknas in i de
2,7 miljarderna? Och vad skall räknas som uppsökan-
de verksamhet - introduktionskurser, känn-dig-för-
kurser osv.?
Nu ser jag att min talartid är slut.

Anf. 170 GUNNAR GOUDE (mp):
Herr talman! Nu har vi fått ett gymnasium för alla.
98 % av ungdomarna fortsätter från grundskolan till
gymnasiet. Den nya gymnasiereformen är flexibel i
sin struktur. Det finns stort svängrum för val av un-
dervisningsmetoder och ämneskombinationer. Den är
kursutformad, vilket innebär att man kan ha en indivi-
dualiserad undervisning och rätta studietakten efter
elevens möjligheter och förutsättningar. Det skulle
kunna vara ett gymnasium på elevernas egna villkor.
Möjligheterna är goda.
Men blev det här nu ett gymnasium för alla? Re-
formen genomfördes snabbt - alltför snabbt. Lärare
och skolledare fick aldrig tid att ställa om undervis-
ningsmetoder och organisation för de nya uppgifterna
med nya elevkategorier. Miljöpartiet har i sitt budget-
förslag föreslagit en ordentlig satsning på fortbildning
av lärare, dvs. att man verkligen får resurser för en
fortbildning som skulle ha skett tidigare men som
naturligtvis skall stimuleras nu i stället.
Ett akut problem är alltså bristen på förberedelser
för gymnasiereformen. Ett annat problem utgör den
nya målstyrningen med målrelaterade betyg, som
många har berört här. Målet för t.ex. Godkänd anges i
form av en liten lista på delmål som vart och ett skall
vara uppfyllt för att betyget Godkänd skall kunna ges.
Tolkningen av de här målen är inte alldeles lätt att
göra. De flesta lärare har också uppfattat att tolkning-
arna skall göras lika för en viss kurs oavsett i vilket
program kursen ges. Betyget i matte eller engelska
skall sättas utifrån samma målkriterier för eleven på
fordonstekniskt som för eleven på naturvetenskapligt
program.
Nu har de första betygen satts. Statistiken visar att
på de teoretiska programmen ligger betygen i kär-
nämnena högt, medan många är underkända i yrkes-
förberedande program - ca 30 % på vissa program i
vissa ämnen.
Jag tror att betygsättningen är ett av gymnasiesko-
lans problem. Egentligen är den ett alldeles onödigt
problem. Allt det besvär som betygsättningen vållar
och de negativa effekter som betyg kan ha - vägs det
verkligen upp av fördelarna?
Förespråkare för betyg brukar hävda att betygen
behövs dels som ett pedagogiskt instrument - de är
motivationshöjande - dels som urvalsinstrument för
antagning till högre utbildning. Eftersom de som skall
fortsätta på högre utbildning alla har Väl godkänt
eller mycket Väl godkänt i sina kritiska kärnämnen är
betygen som urvalsinstrument inte av något större
värde. Och för de 30 % underkända är de i varje fall
inte motivationshöjande.
Vi i Miljöpartiet vill gärna avveckla det här be-
tygssystemet. Dessutom tror vi att tolkningen av må-
len måste göras med hänsyn till vilka program målen
är formulerade för, och det påverkar naturligtvis i hög
grad också undervisningen och inte bara betygsätt-
ningen.
Kontakten med näringslivet i gymnasiet är ett nytt
och bra inslag. APU, den arbetsplatsförlagda utbild-
ningen, är under utveckling, och den har uppskattats
främst av eleverna. Utvärderingarna visar att eleverna
är mycket nöjda, skolan är minst nöjd och arbetsplat-
serna mittemellan.
Vad är det då i APU som stimulerar eleverna så? Jag
tror att det är en aspekt på kunskap som skolan inte
har. Att få vara med vuxna på en arbetsplats, höra
pratet och ljudet, känna dofterna av en verkstad eller
butik, följa ett led i produktionen, ha fikapaus, upple-
va jargongen på en arbetsplats, få prata med vuxna
arbetskamrater och kunder och sedan komma hem och
sätta sig vid middagsbordet och konstatera att man
inte har kommit från skolan utan från jobbet - det ger
kunskaper för ungdomar i denna ålder. Det är kun-
skaper som vi inte ens har tänkt oss att föra in i sko-
lans läroplaner.
Sådana här tankar aktualiserar frågan om det är
lämpligt att låta alla barn och ungdomar passera hela
tonårstiden utan att få en ordentlig närkontakt med
verkligheten som arbetslivet utgör. APU är dock en
mycket liten del av gymnasietiden. Är det inte ett
konstigt steg ut i verkligheten som en svensk 18-åring
tar efter tolv år i skolan och kanske fem år på dagis?
Är det verkligen ett naturligt sätt att närma sig vuxen-
livet?
En utvärdering av APU och erfarenheterna från
lärlingsplatser och vissa individuella program ger
kanske underlag för en omprövning av om en skola
för alla verkligen måste innebära att alla skall gå i
skolan samtidigt. Varför kan inte åtminstone vissa få
jobba ett tag och gå i skolan senare? Livslångt lärande
handlar ju just om det. Man skall kunna lära sig när
man är motiverad i stället för när man är sugen på att
komma ut och se litet av verkligheten, oavsett ålder.
Det spelar ingen roll om man är 16, 22 eller 50 år.
Jag skulle vilja säga något om yrkesutbildningar-
na. Jag tycker att det är dåligt beställt med yrkesut-
bildningarna i Sverige. I gymnasiet talar man om
yrkesförberedande utbildningar. Vart har alla gamla
yrkesutbildningar tagit vägen? En del finns kvar. En
del har blivit universitetsanknutna - en del av vårdyr-
kena, hushållskunskap, lärarutbildningar, psyko-
logutbildning osv. Man måste fråga sig om det är bra.
Även de utbildningarna har fjärmat sig från verklighe-
ten. Jag tror att t.ex. lärarutbildningar skulle må bra
av att hamna närmare skolmiljön och ha erfarna lärare
som lärare i utbildningen, som också kunde vara bra
yrkesförebilder. Det gäller i sanning väldigt många
yrken.
En viss ovilja att organisera utbildning bottnar i
föreställningen att yrkesutvecklingen på arbetsmark-
naden sker så snabbt att yrken blir omoderna. Man
talar om att yrkesutbildningar skall ersättas med flex-
ibla utbildningar som håller många vägar öppna, etc.
Det tror jag är tveksamt. Jag tror att vi överskattar
snabbheten i utvecklingen.
Man kan se efter hur det ser ut i vardagen när man
går i butiken, åker med bussen, ser bilar osv. Det är
ungefär samma typ av arbeten som vi ser nu som för
20 år sedan. Så stor är inte skillnaden för alla dem
som arbetar i hemtjänsten, sjukvården, målare, bygg-
nadsarbetare, frisörer, busschaufförer, kassörer, af-
färsbiträden, många hantverkare osv. Vissa av yrkena
har försvunnit och andra har ändrats, men jag tror att
yrkeskaraktären finns kvar. Trögheten är påfallande.
Med hänsyn till det som jag har sagt här borde
kanske just lärlingsutbildningar och yrkesutbildningar
i företagsmiljö vara ett bra alternativ. Vi har från
Miljöpartiet begärt att man skall utreda möjligheterna
att frigöra och effektivisera yrkesutbildningar som
förlagts till universitet och högskolor.
Jag skall avslutningsvis väcka ytterligare en tanke
när det gäller vårt sätt att betrakta yrkesutbildningar.
Kanske måste man i skolan mer se till de arbetsmöj-
ligheter som samhället erbjuder. Vi ser en förändring i
riktning mot mindre traditionellt lönearbete. Arbets-
lösheten är stor, och ingenting tyder på att den i fram-
tiden kommer att minska om vi håller fast vid den typ
av lönearbete som vi har. Antalet industrijobb, t.ex.,
kommer ingalunda att öka igen.
Samtidigt får vi antagligen ställa in oss på en till-
varo där arbetstiden kommer att förkortas. Vi ägnar
mindre tid per capita åt lönearbete och får mer fritid.
Vi kommer under den fritiden att kunna ägna oss åt en
mängd olika saker. Man kan hjälpa varandra, delta i
socialt arbete, ideellt arbete och göra småreparationer.
Vi kommer att ägna oss åt miljöarbete av alla de slag.
Allt detta fordrar naturligtvis också utveckling av
goda egenskaper för att det skall ske på ett bra sätt.
Kanske skall den kompetensen värderas litet högre
och näringslivets krav litet mindre med tanke just på
hur den framtida vardagen kommer att se ut för flerta-
let människor.
Nästan alla talare här talar om gymnasieskolan
som en nödvändighet med tanke på näringslivets
ökade krav på arbetskraften. Visst är det så, men
gymnasieskolan har så många andra uppgifter. Om nu
hela svenska folket skall passera gymnasieskolan,
vilket ju är tänkt, är det nog bra med en mer mångfa-
cetterad syn på den utbildningen. Vi skall vara försik-
tigare med att utsätta eleverna för ett värdesystem
som så ensidigt värderar visa intellektuella färdigheter
och i stället låta de värderingar som gäller i samhället
i ett litet vidare perspektiv få genomsyra också gym-
nasiet. Jag tror faktiskt att vår syn på yrkesutbildning
måste ändras i takt med att vår syn på arbete också
ändras.

Anf. 171 INGRID NÄSLUND (kd):
Herr talman! Det känns onekligen litet märkligt att
vara tillbaka i utbildningsutskottssammanhang här i
kammaren. Det känns också roligt. Det som är spe-
ciellt märkligt är att höra att Socialdemokraterna har
en annorlunda ton jämfört med vad vi upplevde under
förra perioden, när allt var eländes elände när det
gällde utvecklingen inom skolan. Jag minns en hea-
ring där vi talade om tillståndet i skolan. Det är kan-
ske fler som drar sig den hearingen till minnes och
vad det var som åstadkom den.
När detta är sagt vill jag komma in på gymnasie-
skolans område. Vi talar om en skola som har genom-
gått flera stora förändringar de senaste åren. När vi
ser på måluppfyllelsen för den nya gymnasieskolan
kan vi konstatera att den är god vad det gäller att
erbjuda många ungdomar upp till 20 år ett allsidigt
utbud av gymnasieprogram. Hösten 1995 gick 98 %
av alla elever som slutat grundskolan vidare till gym-
nasiet. Det är oerhört glädjande. Vi kan jämföra med
att det 1979 endast var 79 % som gick vidare. Hösten
1995 kom 79 % av eleverna in på sitt första val, vilket
också är ett glädjeämne. Vi kan konstatera att den nya
gymnasieskolan i flera stycken fungerar bra och enligt
de intentioner som riksdagen hade vid beslutet 1991,
men vi kan inte heller blunda för att det finns en hel
rad problem. Det är problem som är av så grundläg-
gande art att man utan tvekan kan säga att det behövs
en hel del justeringar.
I den officiella utvärdering som Utbildningsdepar-
tementet svarat för ser det mest ut att vara frid och
fröjd. Det verkar mest vara små finjusteringar som
krävs för att komma till rätta med mindre skevheter.
Men riktigt så enkel är verkligheten kanske inte.
Främst är det utformningen av kurssystemet som har
väckt kritik. Valet av en modell som bygger på ett
antal gemensamma kurser i de s.k. kärnämnena är
något som man kanske måste diskutera. Vi är tvek-
samma till att kursplanerna är desamma oberoende av
i vilket program kursen förekommer, men därmed har
jag inte sagt att det utan vidare måste skrotas. Jag tror
att man ändå måste ta litet längre tid på sig att över-
väga detta. Som det nu är utsätts lågpresterande elever
och lärare för en stor press, då alla elever ändå inte
har förutsättningar att klara av kärnämnena, som det
har visat sig ute i verkligheten. Det måste ändå finnas
plats också för elever med kanske inte fullt så goda
intellektuella förutsättningar som en del andra och för
dem som har bristande studiemotivation i gymnasie-
skolan. Utvecklingen av pedagogiken kan förbättra
situationen, men begåvning av annat slag måste också
få ett större utrymme och värderas lika högt.
När detta är sagt kan jag inte nog betona betydel-
sen av tillräckliga förkunskaper. Det har berörts av
många här, och jag vill verkligen understryka detta.
En av de saker som kanske blev fel när reformerna
gjordes var att förändringarna i läroplanerna för
grund- och gymnasieskolan genomfördes samtidigt.
Kanske borde grundskolan ha kommit några år före
och fått ett försprång för att man på det sättet lättare
hade kunnat se till att eleverna hade de förkunskaper
de behövde när de kom till gymnasiet. Utan tvekan
har de inte det i dag, utan många saknar tillräckliga
förkunskaper. Jag vill inte vara den som i första hand
lastar lärarna för detta. Förutsättningarna har faktiskt
blivit sämre på grund av de mycket stora nedskär-
ningar som har skett i kommunerna. Under ett par års
tid har 20 miljarder kronor tagits från kommunerna.
Vi hörde här förut att barnomsorgen prioriteras.
Vilka är det då som får betala för det? Det är väl
äldreomsorgen och skolan. Man måste ju ta pengarna
någonstans ifrån i kommunerna. Det har blivit större
klasser, och färre lärare som kan ge stöd åt de elever
som är svaga och även åt mellangruppen, vilket vi
hörde redan under den hearing jag nämnde här förut.
Att eleverna kommer med så olika förkunskaper
till gymnasiet gör naturligtvis att det blir väldigt svårt
att klara av de gränser som finns för betyget Godkänd.
Det blir en nästan omöjlig uppgift för en del elever
och för deras lärare att hjälpa dem fram till detta.
Betygssystemet har också diskuterats. Man har nu
kommit fram till att det kan fungera väldigt olika, t.ex.
i olika Stockholmsskolor. Jag tror kanske inte att man
skall hänga upp sig allt för mycket på att det står litet
olika saker i beskrivningarna av vad som skall till för
att uppnå ett betyg, t.ex. att ett antal böcker nämns.
Det är ju inte det som ligger till grund för själva be-
dömningen sedan, utan det är en ganska ytlig sak. Att
läsa ett par böcker - som det står i vissa skolors krav
- bör man göra redan på låg- och mellanstadiet enligt
mitt sätt att se.
En faktor som under de senaste åren har påverkat
utbildningen är den s.k. informationstekniken. Det är
en trend som lär förstärkas i framtiden. Vi kristdemo-
krater ser positivt på de nya förutsättningar för inne-
håll, pedagogik och arbetssätt i skolan som IT skapar
- inte minst när det gäller individualiseringen.
Vi har tidigare i höst fått larmrapporter från Sta-
tistiska Centralbyrån som säger att knappt hälften av
alla ungdomar har jobb sju år efter grundskolan. Detta
kan jämföras med 1986 då sju av tio ungdomar var i
samma situation. Då blev det ett förskräckligt liv
omkring det. Men nu är det inte samma oro som det
var på den tiden, och det tycker jag är oroväckande.
Vi kristdemokrater har länge pläderat för ett lär-
lingssystem för att ge ungdomar möjlighet att få in en
fot på arbetsmarknaden. Att utveckla detta tillsam-
mans med näringslivet är en viktig åtgärd för att få
ned ungdomsarbetslösheten. Vid en träff med Väst-
svenska Handelskammaren nyligen togs som ett gott
exempel upp den verkstadsskola som SKF driver. Jag
känner väl till den sedan förut, och där står det min-
sann inga platser tomma, utan där är det ständig kö.
Mångdubbelt fler vill komma in än de som kan få det.
Det samma gäller Volvos skola i Skövde. Vi skulle
behöva mer av det slaget. En idé man hade på Väst-
svenska Handelskammaren var att man kanske från
småföretags sida kunde gå ihop om något typ av skola
som anknyter till flera mindre företag. Det kanske
vore en idé för att få större variation i utbudet.
Den lärlingsutbildning som nu finns har inte kun-
nat dra till sig så många elever. Jag talar nu inte om
den som Ulf Melin nämnde, utan om den som har
funnits på vissa program, främst de individuella. 1996
fanns det bara 25 lärlingar, medan det 1987 fanns
ända upp till 3 000 lärlingar. Det måste alltså ha skett
en försämring. Man måste se till att reformera detta,
och det verkar som att man är inne på ett lyckosamt
spår som behöver utvecklas i stor utsträckning.
När det gäller satsningen på vuxenstuderande har
vi under det gångna året sett prov på ett märkligt
bergochdalbaneförslag. Å ena sidan har regeringen
haft storstilade planer på tusen och åter tusen nya
platser, å andra sidan har den i nästa andetag medde-
lat kraftiga neddragningar på komvux och framför allt
folkhögskolorna. Sedan aviseras att det i nästa runda
skall byggas ut igen. Man kan fråga sig var helhetssy-
nen och det långsiktiga tänkandet har funnits. Med
gemensamma krafter lyckades vi dock i våras få re-
geringen att ta tillbaka en del av sina märkliga förslag,
och därmed har det blivit en litet jämnare och mer
genomtänkt takt i arbetet.
Anledningen till att Kristdemokraterna har något
lägre totalvolym än regeringen vad avser studieplatser
på komvux är att de platser man hade tidigare inte
kunnat fyllas upp. I höst är faktiskt 25 % av platserna
inte besatta. Som vi har hört är det ingen nysatsning
som görs nu, utan ett varv till med ungefär samma
60 000 platser. Dock är de inte längre tillfälliga, vil-
ket är en fördel.
Vi kristdemokrater har hela tiden velat betona de
olika studiemodellernas kompletterande funktion. Vi
ser värdet av att komvux, folkhögskolor respektive
studieförbund och privata utbildningsföretag finns
med som förmedlare av utbildning och kunskap. Des-
sa aktörer står för litet olika arbetsformer, och det är
mycket värdefullt. Det är viktigt att det finns olika
alternativ att välja mellan då livsvillkoren för den
enskilde kan se så väldigt olika ut.

Anf. 172 AGNETA LUNDBERG (s):
Herr talman! Jag börjar med att be om ursäkt för
att jag inte fanns med i början av debatten. Jag satt
fast i en hiss, men nu är jag här.
Varför behöver vi kunskapslyft? Vi socialdemo-
krater anser att för att bevara och utveckla vår välfärd
måste Sverige utvecklas som ett kunskapssamhälle. I
dagens och morgondagens kunskapssamhälle är den
mänskliga kompetensen den strategiska konkurrens-
faktorn. I Sverige har vi valt att konkurrera med kom-
petens och inte med låga löner. För att Sverige skall
fortsätta att utvecklas som ett kunskapssamhälle krävs
omfattande satsningar på ett livslångt lärande som ger
alla människor reella möjligheter att vidareutvecklas.
Därför vill vi socialdemokrater göra den kraftfulla
satsningen på vuxenutbildning. Det är en djupt ideo-
logiskt satsning.
Det livslånga lärandet är en demokratifråga. Ett
kunskapslyft för alla är det främsta medlet att förhind-
ra uppkomsten av ett tvåtredjedelssamhälle och lägga
grunden för en god ekonomisk utveckling. Utbild-
ningspolitiken är ett av de viktigaste och mest verk-
samma fördelningspolitiska instrumenten. Att göra det
möjligt för alla människor att bli kunskapssamhällets
vinnare är samtidigt att erbjuda möjligheten att höja
den egna kompetensen.
En god grund- och yrkesutbildning är rötterna till
kunskapens träd. Hur rikt grenverket sedan skall ut-
vecklas är till stor del beroende på vilken omfattning
man får delta i återkommande utbildning och livslångt
lärande. Samspelet mellan formell utbildning och
lärande i arbetet och på fritiden är en god grund för en
sådan utveckling.
En förutsättning för att kompetenshöjande insatser
skall leda till verklig utveckling i arbetslivet är att
dessa går hand i hand med arbetsorganisatoriska för-
ändringar som främjar lärande och kräver ny kompe-
tens. Det handlar om en önskvärd maktförskjutning
där framtidens arbetsplats kännetecknas av plattare
organisation, mer inflytande och ansvar för dem som
arbetar där, ett utvecklat lagarbete, bredare arbets-
uppgifter osv. Än så länge utförs bara en del av alla
arbeten på arbetsplatserna med en arbetsorganisation
som möjliggör en kompetensutveckling i arbetet.
Visionen om det goda arbetet är ännu ej förverkligad.
Där den lärande organisationen praktiseras visar
den sig vara mycket framgångsrik både för den an-
ställde och för arbetsgivaren, såväl i offentlig som i
privat sektor. Den ger ett naturligt och kontinuerligt
intresse för kompetensutveckling och den skiljer inte
deltagarna i processen från produktionen på det sätt
som sker vid traditionell personalutbildning.
Herr talman! Vid Kunskapslyftskommitténs senaste
sammanträde redovisades en 55-årig longitudinal
studie av svenska kvinnor och män med titel Åter-
kommande utbildning, förvärvsliv och inkomster.
Rapportens syfte är att studera den återkommande
utbildningens betydelse för en population på 1 542
personer som samtliga gick i årskurs tre i Malmö
folkhögskolor och privata skolor under 1938.
Den grundläggande och mycket viktiga erfarenhet
vi kan få utifrån undersökningen är hur oerhört bety-
delsefull den sociala bakgrunden och den formella
utbildningen är för den fortsatta livsutvecklingen. De
individer som har det väl förspänt från barndomen har
fortsättningsvis möjlighet att dra fördelar av detta.
Redan från början är det stora skillnader mellan olika
grupper, och under livets gång förstärks denna ten-
dens. De grupper av individer som väljer att inte delta
i återkommande utbildning karakteriseras främst av
låg socialgruppstillhörighet, svag kognitiv förmåga
och låg formell utbildningsnivå.
Malmöundersökningen visar även de skillnader
som föreligger mellan kvinnor och män. Kvinnor
deltar i mindre utsträckning än männen i återkom-
mande utbildning, både när det gäller den allmänna
och när det gäller den yrkesinriktade återkommande
utbildningen. Kvinnornas orsaker till att delta skiljer
sig från männens i att deras deltagande i mindre ut-
sträckning än männens är knutet till yrkeslivet.
Det finns positiva samband kopplade till socio-
ekonomisk ställning samt samband som visar att in-
divider som deltagit i återkommande utbildning har
bättre löneutveckling än dem som inte deltagit. Ten-
denserna gäller både den allmänna och den yrkesrela-
terade återkommande utbildningen. För att få en änd-
ring till stånd vad gäller tillkortakommanden och
orättvisor krävs att åtgärderna är starkt riktade, så att
de som fått minst får mest och att man känner att
utbildning lönar sig för både individen och samhället.
Rapporter från förberedelserna för att starta kun-
skapslyftet ger besked om att samtliga 288 kommuner
har kommit in med en intresseanmälan för att få starta
kunskapslyftet. Bristen verkar vara att önskemålen om
resurser är större än ramen. Mot bakgrund av vad jag
tidigare sagt är det mycket positivt att detta intresse
finns, och min förhoppning är att man också målinrik-
tat satsar på att nå dem som fått minst, att utbildning-
en får hög kvalitet med nya arbetssätt och arbetsfor-
mer och att vi får en möjlighet att utveckla vår vux-
enutbildning.
Ett nationellt kunskapslyft och ett livslångt lärande
för alla kan låta som en ouppnåelig vision. Ingenting
kan vara mer felaktigt. Det enda orealistiska är att
föreställa sig att vårt land skall kunna fortsätta att vara
ett välfärdssamhälle utan en sådan utveckling.

Anf. 173 ULF MELIN (m) replik:
Herr talman! Jag skulle vilja ställa ett par konkreta
frågor till Agneta Lundberg när det gäller det s.k.
nationella kunskapslyftet, kring vilket Agneta Lund-
berg hade en del visioner. Vi hörde tidigare Ylva
Johansson och Carl Tham göra kraftfulla attacker på
Moderaterna i just den här frågan. Det var så att man
trodde att båda två hade fått en adrenalinchock eller
något liknande.
Det talas om 100 000 platser. Enligt den statistik
som finns i budgetpropositionen finns det innevarande
budgetår 60 000 tillfälliga platser för vuxenutbildning
inom kommunal vuxenutbildning, folkhögskola osv.,
men bara 40 000 är tagna i anspråk. Min konkreta
fråga till Agneta Lundberg är: Hur skall ni skaffa fram
de 60 000 resterande platserna? Var finns de? Det är
precis som Britt-Marie Danestig-Olofsson nämnde
tidigare: Detta är en ekonomisk bluff, eftersom man
får sämre resurser från regeringen i den här frågan.
Agneta Lundberg sitter ju med i Kommittén för
kvalificerad yrkesutbildning. Därför känner hon väl
till att vi har en stor brist på platser inom den kvalifi-
cerade yrkesutbildningen. Det finns en väldigt stor
efterfrågan på platser, och man har en kvalitativt bra
utbildning. Där räcker platserna inte till. Hade det inte
varit en förnuftigare och klokare politik, Agneta
Lundberg, att föra över platser från de 100 000 till de
knappt 3 700 som kommer att finnas för kvalificerad
yrkesutbildning nästa år. Där vet vi att platserna för-
modligen kommer att leda till arbete för väldigt
många människor, människor som i dag är arbetslösa.
Sedan skulle jag vilja säga något om gymnasiesko-
lan. Tyvärr satt Agneta Lundberg fast i en hiss förut.
Jag ber om ursäkt för att jag var litet ironisk över att
hon inte var här. Jag tar tillbaka det och ber som sagt
om ursäkt.
Men regeringen sitter ju tyvärr också bokstavligen
fast i en hiss. Jag skulle vilja fråga: Vad skall ske med
gymnasieskolan? Kvaliteten på gymnasieskolan skall
höjas, men på vilket sätt? Ylva Johansson var här
förut i dag, men nu skulle jag vara tacksam om Agne-
ta Lundberg kunde ge mig svar på den frågan.

Anf. 174 AGNETA LUNDBERG (s) replik:
Herr talman! Jag kan börja med Ulf Melins fråga
om KY-platserna. Jag är mycket medveten om att det
finns behov av ytterligare platser, och ingen är glada-
re än jag över att de har rönt en sådan positiv upp-
märksamhet. Jag är alldeles övertygad om och vet att
regeringen följer den här utvecklingen och att man
kommer att ta hänsyn till det behov som finns av KY-
platser vid nästa tillfälle.
Vad gäller platserna till kunskapslyftet tycker jag
inte att vi skall börja sortera i timmar och platser.
Kommunerna har ju varit väldigt positiva till att söka
detta. Man söker, och sedan får man efter en förhand-
ling en summa. Sedan får vi väl se. Det är min för-
hoppning att man också skall kunna använda de här
platserna på ett mer flexibelt sätt och att man skall
samordna väldigt mycket så att man får ut mer av
resurserna. Det här tycker jag är ett av de mer spän-
nande inslagen i kunskapslyftet: Hur kan vi få ut mer
av resurserna?
När det gäller kvaliteten i gymnasieskolan är en
viktig sak att titta på hur vi skall få kvalitet i kärnäm-
nena även för de elever som går de yrkesförberedande
programmen. Där är det inte fråga om att vi skall
sänka nivån. Det handlar om att vi bör se över stoff,
arbetssätt och arbetsformer. Det är ju inte meningen
att vissa program skall ha en nivå och andra program
en annan.

Anf. 175 ULF MELIN (m) replik:
Herr talman! Agneta Lundberg nämnde förut att
kunskapslyftet var en ideologisk fråga, och det är det
möjligt att det är. Men man får väl inte vara så bunden
av ideologin - vilket jag upplever att Socialdemokra-
terna trots allt är - att man inte kan föra över platser
från de 100 000 till de stackars 3 700 som rör just
kvalificerad yrkesutbildning. Där vet vi ju att det finns
ett faktiskt behov. Det andra är ju bara ett löst anta-
gande.
I dag finns det 60 000 tillfälliga platser för vux-
enutbildning. Enligt den statistik som Agneta Lund-
bergs regering redovisar i budgetpropositionen är
40 000 besatta. Det fattas alltså 20 000 platser i dag
som inte är besatta. Jag har svårt att få den ekvationen
att gå ihop. Försök tänka om litet grand, och för över
platser. Det räcker inte med ett "Vi följer utveckling-
en" etc., det är ju allmänt svammel. Se till att föra
över platser i stället till kvalificerad yrkesutbildning,
så kommer vi ganska snabbt att få ett resultat.
Sedan har vi det Agneta Lundberg säger om gym-
nasieskolans kvalitet. Det är lika tomt prat som det
Ylva Johansson kom med förut. Hon hade inget svar
på frågan. Det enda ni har gjort för att så att säga höja
kvaliteten i gymnasieskolan är att ni för det första ser
till att man inte behöver vara behörig i engelska eller i
svenska. Man kan alltså vara icke godkänd när man
lämnar gymnasieskolan och ändå få komma vidare till
högskolan. För det andra likställer man svenska med
Svenska 2. Det kallar inte jag för kvalitetshöjande
åtgärder. Det är kvalitetssänkande åtgärder.
Det finns också en hel del andra saker som ni bor-
de se över. Det gäller framför allt den arbetsplatsför-
lagda utbildningen som inte fungerar. Där måste man
tänka till och försöka få bättre samverkan mellan
skola och arbetsliv. Man får inte vara så rigid. Man
måste ha ett mer flexibelt system, t.ex. en modern
lärlingsutbildning, så att vi får kvalitet också när det
gäller de yrkesförberedande programmen. Det gäller
då yrkesämnena.

Anf. 176 AGNETA LUNDBERG (s) replik:
Herr talman! Som jag ser det är det viktiga i den
nya gymnasieskolan att vi får kvalitet i kärnämnena.
Det är inte något svammel, utan det är oerhört mycket
allvar i detta.
När det sedan kvaliteten i de yrkesförberedande
programmen i övrigt delar jag Ulf Melins uppfattning
om vikten av APU. Jag har haft förmånen att leda en
arbetsgrupp som har tittat på industriprogrammet.
Även ungdomarna har sagt att det är mycket angeläget
med APU. De riktar kritik mot att det inte fungerar så
bra, men de säger att det är viktigt även om det inte
fungerar bra.
I arbetsgruppen har vi sagt att vi vill att det skall
finnas en styrelse för de yrkesförberedande program-
men, där parterna är i majoritet. Man bör där ta ett
gemensamt ansvar för APU och även för utbildningen
i övrigt.
Den 17 december skall det genomföras en hearing,
till vilken man har inbjudit många olika intressenter
för att höra vad de tycker om de olika förslagen och
om de har tillkommande synpunkter på hur vi skall
kunna få en bättre kvalitet på t.ex. APU.

Anf. 177 INGRID NÄSLUND (kd) replik:
Herr talman! Jag vill ta upp tråden om det livs-
långa lärandet. Jag har inga invändningar mot livs-
långt lärande. Jag tror att det är en nödvändighet som
allesammans skriver under på. Utvecklingen av ar-
betslivet, med de byten av jobb som många människor
i Sverige måste tänka sig att få göra under loppet av
sitt yrkesliv, gör att det är nödvändigt att hela tiden
lära nytt. Men det livslånga lärandet får inte bli en
ersättning för det som man missade därför att den
vanliga skolan inte kunde ge en det som man hade rätt
att kräva. Det är det som är litet grand av mitt be-
kymmer i dag.
Det har här talats om att så många i gymnasiet inte
förmår nå upp till godkänd nivå. Som tidigare nämnts
här beror det på att de kommer in i gymnasiet med för
dåliga kunskaper. Redan när vi antog läroplanen plä-
derade jag mycket ivrigt för att man redan i ettan eller
tvåan skulle ha den första kollen på om eleverna
hänger med. Jag vet inte om man verkligen följer upp
detta i grundskolan, men det är oerhört nödvändigt.
Det som man förlorar på detta tidiga stadium får man
lägga ned oerhört stor möda på att senare i livet ta
igen.
Som jag har sagt sviker vi nu grundskolan genom
att den inte får tillräckligt med resurser. Det finns inte
tillräckligt med stödlärare som på ett tidigt stadium
kan ta itu med de brister som finns. Nu sitter man på
gymnasiet och lär barn att läsa. Det kommer att behö-
vas ett nytt kunskapslyft när nästa generation lämnar
skolan, om vi inte nu åtgärdar skolans problem.

Anf. 178 AGNETA LUNDBERG (s) replik:
Herr talman! Självklart upplever vi brister, och vi
kan inte koncentrera oss enbart på en front. Vi måste
naturligtvis se till att grundskolan klarar sitt uppdrag.
Jag ser det som självklart - och det vet jag att de
flesta lärare gör - att man ständigt följer elevernas
utveckling, hur de lyckas och vilken nivå de ligger på.
Jag tycker att det skulle vara allvarligt om lärarna inte
gjorde det. Hur skulle de annars veta var eleven ligger
t.ex. när de skall sätta betyg?
Är man till yrket lärare, är det meningen att man
skall lära ut någonting. Det handlar då också om att
kolla upp om eleverna har förstått.

Anf. 179 INGRID NÄSLUND (kd) replik:
Herr talman! Nu tycker jag nog att det blir litet
förenklat här. Det är faktiskt inte så att alla som läm-
nar grundskolan i dag ens kan läsa. Vi hör att det
kanske rör sig om att bortåt 10 % inte har den läskun-
skap som krävs för att de sedan skall kunna gå vidare
och klara uppgifterna på gymnasiet. Då kan man
verkligen fråga sig om kontrollen har varit så ingåen-
de som den hade behövt vara.
Vi har från vår sida pläderat för att Skolverket
skall ta sin tillsyns- och inspektörsuppgift också inom
den vanliga skolan på större allvar. Vi vet att frisko-
lorna år efter år utsätts för inspektioner, och jag har
ingenting emot dem, men 98 % av våra barn går i den
vanliga skolan. Det är oerhört viktigt att man där har
en mera grundlig tillsyn, där uppfyllandet av skolans
krav följs upp redan från andra klass. På detta sätt kan
man hjälpa eleverna och se till att de får möjlighet att
när de sedan går vidare nå upp till de krav som är
inskrivna i kurs- och läroplaner.
Detta försummar man grovt. Det är inte minst frå-
ga om att man inte har tillräckligt med resurser. Hur
kan man tro att man skall kunna upprätthålla kvalite-
ten när man skär ned så oerhört mycket? Kom inte
med några fabler om att det går lika bra med mindre
resurser, även om man inte alltid kan sätta likhets-
tecken mellan resurser och kvalitet!

Anf. 180 BRITT-MARIE DANESTIG-
OLOFSSON (v):
Herr talman! Jag ställde i mitt anförande en fråga
till Agneta Lundberg om hur hon ser på gränsdrag-
ningsfrågorna i den uppsökande verksamheten. Vad
kan räknas in i denna, och hur definieras den? Hur
kommer den in i finansieringssystemet?
Min andra fråga ställdes med anledning av det
som Agneta Lundberg sade om att de som har minst
skall få mest eller komma först. Någonting som oroar
mig efter kontakterna med kommunerna är hur det går
för de människor som inte har avslutat grundskolan
eller som har avslutat grundskolan för ganska länge
sedan eller med relativt svaga betyg. De behöver för
att klara en gymnasiekompetens kanske repetera vissa
moment och vissa kurser, speciellt i det som vi kallar
kärnämnena.
Jag vet att kommunerna har en lagstadgad skyl-
dighet att anordna utbildning på grundskolenivå ge-
nom Grundvux, men hur kommer det här att gå till?
Kommer också de här personerna att kunna inlemmas
i detta system, eller kommer man att uppmana kom-
munerna att göra extrainsatser för dessa personer, som
jag tror annars kan komma i kläm?
Den tredje frågan gäller delegationen för kun-
skapslyftet. Det finns två potter: en kvalitetspott och
en kvantitetspott. Jag har förstått att kvantitetspotten
har samband med hur många arbetslösa som finns
inom kommunen, men jag skulle gärna vilja att Agne-
ta Lundberg berättade litet mer om efter vilka kriterier
som man bedömer kvaliteten.

Anf. 181 AGNETA LUNDBERG (s):
Herr talman! För att ta det sista först: Man är inte
alldeles färdig med att bestämma hur de kriterierna
skall se ut. Det finns en diskussion om att kanske
50 % av resurserna skall fördelas med utgångspunkt i
antalet arbetslösa utan gymnasieutbildning, men kri-
terierna för kvalitetsaspekten är inte fastlagda.
När det sedan gäller personer som inte har en
fullständig grundskoleutbildning eller som har en
gammal sådan är det enda svar som jag kan ge att det
är kommunernas ansvar att se till att de får den. Men
självklart skall man kunna, om den studerande själv
tror att det är möjligt, kombinera de bägge systemen.
Det är viktigt att man då man får den här potten verk-
ligen försöker nå de studerande som har fått minst.
Jag är också oerhört intresserad av att hitta nya
metoder både inom uppsökeriet och vad gäller var
man bedriver undervisningen. Denna skall kanske inte
ges i traditionella skolor, utan måhända skall en hel
del ske på arbetsplatsen. Man skall vara flexibel också
när det gäller lokalerna.

Anf. 182 BRITT-MARIE DANESTIG-
OLOFSSON (v):
Herr talman! Jag kan hålla med Agneta Lundberg
om att det fordras mycket av kreativitet och fantasi för
att göra någonting oerhört positivt av det här. Det är
väl bra att vi experimenterar och hittar nya vägar.
Men till syvende och sist är en av ambitionerna i hela
den här satsningen på vuxenutbildning att få så många
som möjligt att klara av en kompetens motsvarande
treårigt gymnasium just i kärnämnena. Då fordras det
längd på studietiden och det fordras mycket stöd.
Jag är fortfarande oroad över dem som vi kan säga
är korttidsutbildade. Jag ställer frågan en gång till:
Vet Agneta Lundberg om regeringen kommer att
försöka påverka kommunerna att göra några extrain-
satser just för dessa människor?

Anf. 183 AGNETA LUNDBERG (s):
Herr talman! Jag är också oroad för de korttids-
utbildade. Det är ju därför vi har gjort den här sats-
ningen.
En viktig sak är att det finns en kontaktperson för
varje region. Jag vet att de har varit ute i de olika
regionerna ganska ofta redan nu, och man följer det
här väldigt väl.
Dessutom syns det också i de ansökningar som
finns hur många man har begärt resurser för och hur
man har tänkt bedriva det hela. Då är det lätt att få i
gång en diskussion.
Man ser om det här inte verkar gå bra, vilket jag
betvivlar. Det är nämligen en stor utmaning för kom-
munerna att lyckas med det här. Det kommer ju inte
kunskapslyft på kunskapslyft. Nu har kommunerna sin
chans att utbilda sina invånare.

Överläggningen var härmed avslutad.
Beslut

Mom. 2 (ett miljötekniskt institut)
1. utskottet
2. res. 1 i motsvarande del (mp)
Votering:
295 för utskottet
15 för res. 1
39 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 147 s, 70 m, 22 c, 23 fp, 19 v, 14 kd
För res. 1: 15 mp
Frånvarande: 14 s, 10 m, 5 c, 3 fp, 3 v, 3 mp, 1 kd

Mom. 4 (MIMER, det nationella nätverket för folk-
bildningsforskning)
1. utskottet
2. res. 1 i motsvarande del (mp)
Votering:
283 för utskottet
15 för res. 1
13 avstod
38 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 147 s, 71 m, 22 c, 23 fp, 6 v, 14 kd
För res. 1: 15 mp
Avstod: 13 v
Frånvarande: 14 s, 9 m, 5 c, 3 fp, 3 v, 3 mp, 1 kd

Mom. 7 (universitetsbegreppet)
1. utskottet
2. res. 2 i motsvarande del (m)
3. res. 3 i motsvarande del (fp)
Förberedande votering:
73 för res. 2
22 för res. 3
215 avstod
39 frånvarande
Kammaren biträdde res. 2.
Huvudvotering:
218 för utskottet
72 för res. 2
22 avstod
37 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 147 s, 23 c, 19 v, 15 mp, 14 kd
För res. 2: 71 m, 1 fp
Avstod: 22 fp
Frånvarande: 14 s, 9 m, 4 c, 3 fp, 3 v, 3 mp, 1 kd

Mom. 9 (kvalitetsaspekter på en utbyggnad med fasta
forskningsresurser)
1. utskottet
2. res. 5 i motsvarande del (m, fp, kd)
Votering:
204 för utskottet
108 för res. 5
37 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 147 s, 23 c, 19 v, 15 mp
För res. 5: 71 m, 23 fp, 14 kd
Frånvarande: 14 s, 9 m, 4 c, 3 fp, 3 v, 3 mp, 1 kd

Mom. 10 (kvalificeringstrappa för högskolan)
1. utskottet
2. res. 4 i motsvarande del (c)
Votering:
289 för utskottet
22 för res. 4
38 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 147 s, 71 m, 1 c, 23 fp, 18 v, 15 mp, 14
kd
För res. 4: 22 c
Frånvarande: 14 s, 9 m, 4 c, 3 fp, 4 v, 3 mp, 1 kd

Mom. 15 (forskningsenhet med miljöprofil)
1. utskottet
2. res. 1 i motsvarande del (mp)
Votering:
297 för utskottet
15 för res. 1
37 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 147 s, 71 m, 23 c, 23 fp, 19 v, 14 kd
För res. 1: 15 mp
Frånvarande: 14 s, 9 m, 4 c, 3 fp, 3 v, 3 mp, 1 kd

Mom. 17 (principer för fördelning av forskningsresur-
ser mellan mindre och medelstora högskolor)
1. utskottet
2. res. 7 (kd)
Votering:
230 för utskottet
15 för res. 7
66 avstod
38 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 147 s, 4 m, 23 c, 22 fp, 19 v, 15 mp
För res. 7: 1 fp, 14 kd
Avstod: 66 m
Frånvarande: 14 s, 10 m, 4 c, 3 fp, 3 v, 3 mp, 1 kd

Mom. 26 (lärarbrist)
1. utskottet
2. res. 9 i motsvarande del (v)
3. res. 7 i motsvarande del (kd)
Förberedande votering:
24 för res. 9
15 för res. 7
272 avstod
38 frånvarande
Kammaren biträdde res. 9.
Huvudvotering:
278 för utskottet
20 för res. 9
14 avstod
37 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 147 s, 70 m, 23 c, 23 fp, 15 mp
För res. 9: 1 m, 19 v
Avstod: 14 kd
Frånvarande: 14 s, 9 m, 4 c, 3 fp, 3 v, 3 mp, 1 kd

Mom. 27 (återinförande av kvalitetspremien)
1. utskottet
2. res. 5 i motsvarande del (m, fp, kd)
Votering:
204 för utskottet
107 för res. 5
1 avstod
37 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 147 s, 23 c, 19 v, 15 mp
För res. 5: 71 m, 23 fp, 13 kd
Avstod: 1 kd
Frånvarande: 14 s, 9 m, 4 c, 3 fp, 3 v, 3 mp, 1 kd

Mom. 31 (statligt stöd till lärarutbildningen vid Ru-
dolf Steinerhögskolan)
1. utskottet
2. res. 10 (s)
Votering:
163 för utskottet
145 för res. 10
2 avstod
39 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 1 s, 71 m, 22 c, 23 fp, 19 v, 13 mp, 14
kd
För res. 10: 145 s
Avstod: 2 mp
Frånvarande: 15 s, 9 m, 5 c, 3 fp, 3 v, 3 mp, 1 kd
Bodil Francke Ohlsson (mp) anmälde att hon avsett
att rösta ja men markerats ha avstått från att rösta.

Mom. 45 (åtgärder för att komma till rätta med läs-
och skrivsvårigheter)
1. utskottet
2. res. 1 i motsvarande del (mp)
Votering:
296 för utskottet
15 för res. 1
1 avstod
37 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 147 s, 71 m, 23 c, 22 fp, 19 v, 14 kd
För res. 1: 15 mp
Avstod: 1 fp
Frånvarande: 14 s, 9 m, 4 c, 3 fp, 3 v, 3 mp, 1 kd

Mom. 49 (resurstilldelningssystem i grundskolan)
1. utskottet
2. res. 7 i motsvarande del (kd)
Votering:
226 för utskottet
14 för res. 7
71 avstod
38 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 147 s, 23 c, 22 fp, 19 v, 15 mp
För res. 7: 14 kd
Avstod: 70 m, 1 fp
Frånvarande: 14 s, 10 m, 4 c, 3 fp, 3 v, 3 mp, 1 kd

Mom. 51 (utbyggnad av den kvalificerade yrkesut-
bildningen)
1. utskottet
2. res. 4 i motsvarande del (c)
Votering:
217 för utskottet
23 för res. 4
72 avstod
37 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 147 s, 22 fp, 19 v, 15 mp, 14 kd
För res. 4: 23 c
Avstod: 71 m, 1 fp
Frånvarande: 14 s, 9 m, 4 c, 3 fp, 3 v, 3 mp, 1 kd

Mom. 58 (anslag under utgiftsområdet 16 Utbildning
och universitetsforskning)
1. utskottet
2. res. 1 i motsvarande del (mp)
Kammaren biföll utskottets hemställan med acklama-
tion.

Mom. 59 (anslagsbelopp för budgetåren 1998 och
1999)
1. utskottet
2. res. 1 i motsvarande del (mp)
Kammaren biföll utskottets hemställan med acklama-
tion.

Mom. 60 (återförande till staten av myndighetskapital
hos lärosätena)
1. utskottet
2. res. 3 (fp)
Votering:
217 för utskottet
22 för res. 3
72 avstod
38 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 147 s, 23 c, 1 fp, 19 v, 13 mp, 14 kd
För res. 3: 22 fp
Avstod: 71 m, 1 mp
Frånvarande: 14 s, 9 m, 4 c, 3 fp, 3 v, 4 mp, 1 kd

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

8 § Anslag till studiestöd

Föredrogs
Utbildningsutskottets betänkande 1996/97:UbU2
Anslag till studiestöd (prop. 1996/97:1 delvis)

Anf. 184 ULF KRISTERSSON (m):
Herr talman! Insikten att Sveriges långsiktiga
konkurrenskraft alltmer bygger på kunskap och kom-
petens leder mycket ofta i den politiska debatten till
ett ytligt resonemang om kompetensutveckling. Gans-
ka många människor önskar nu se att den gamla mo-
dellens materiella omfördelningspolitik nu snabbt
skall överföras till det samhälle som inte så mycket
handlar om att fördela pengar och materiella ting som
om att fördela kunskap och kompetens.
Om det förra projektet var att rättvist fördela de
frukter som kom efter en långvarig och hög tillväxt
till de många människor som inget hade, så är det nya
projektet att få människor att investera i sin egen
kunskap. Det låter sig inte alls lika lätt göras av poli-
tiker som i det förra. Resonemang om rätt till kompe-
tens antyder ofta att vi har litet fel utgångspunkt när vi
talar om detta. Det ger ingenting som vi kan fördela
på det sätt som vi önskar. Det här är någonting som
människor kan förkovra sig och investera i, lära sig
och utveckla sig själva med.
På lång sikt är utbildningens kvalitet och bredd
helt avgörande för Sverige. På kort sikt tror jag inte
alls att våra möjligheter att göra så dramatiska insatser
är särskilt goda. Det blir väldigt ofta totalt sett någon-
ting vi gör för att hantera akuta sysselsättnings-
problem. Jag tycker att mycket i det betänkande som
vi har framför oss andas precis detta. Att stoppa in
människor i utbildning, med aldrig så goda avsikter,
kommer inte att lösa problemen.
Vi spenderar stora resurser på det vi kallar kompe-
tensutveckling. Vi fattar de lätta och kortsiktiga beslu-
ten i stället för de svåra och långsiktiga. När utbild-
ning blir en sysselsättning och kunskapslyft manifes-
teras i ett planlöst utnyttjande av skola, högskola och
universitet förbrukar vi större resurser än vi skapar.
Livslångt lärande är ett personligt förhållningssätt.
Det är inte en livslång promenad genom utbildnings-
satsningar som staten förser oss med.
I lågkompetenssamhället kunde politiken göra sto-
ra insatser genom att tillhandahålla de infrastrukturer
som vi behövde. Högkompetenssamhället ges inte alls
ett meningsfullt innehåll bara därför att dessa blir
dyrare och fler. Vi kan helt enkelt inte administrera
fram dem.
Jag har några punkter där jag tycker att betänkan-
det avviker bestämt från vad som skulle kunna vara en
ansats till en långsiktig strategi.
För det första tror jag att vi totalt sett har för få
akademiker i Sverige, framför allt för få med långa
avancerade examina.
För det andra har vi en extrem koncentration av
akademiker i offentlig sektor och därmed väldigt få
akademiker i privat sektor.
För det tredje har vi en lönebildningstradition i
Sverige som under de senaste åren har sänkt det vi
kallar för utbildningspremien ganska radikalt. Många
traditionella akademiker har sett sin reallön sänkt med
10-30 % från 1970 fram till 1990.
För det fjärde är många av studenterna i Sverige
äldre än studenter utomlands och drar ut på sina ut-
bildningar längre tid än i andra länder.
För det femte har vi, i takt med att den seriösa
utbildningsdebatten mer och mer handlar om ett livs-
långt lärande, fått ett fundamentalt problem i det att vi
inte har några institutioner eller traditioner som hjäl-
per människor in och ut i lärande på det sätt som det
kommer att behövas. Enskilda människor kommer
inte att ha råd att lösa detta själva. Staten har inte,
som vi alla vet, råd att fixa det åt oss.
För det sjätte har koncentrationen i debatten på
bidragsformer och system förvrängt synen på utbild-
ning som någonting som i grund och botten är en
personlig investering, inte i den krassa simpla eko-
nomiska meningen utan en investering i sitt eget kun-
nande, något som ger någonting tillbaka och som inte
i första hand går att besluta fram här i riksdagen.
Jag tror att det är de långsiktiga frågorna som vi i
grund och botten måste koncentrera oss på. Med all
respekt för kortsiktiga försök tror jag att de är dömda
att misslyckas.
Konsekvenserna av våra budgetförslag när det
gäller kortsiktiga förändringar för utlandsstudenter,
natur- och teknikutbildningar och basutbildningar
finns beskrivna i ett särskilt yttrande. Det vill jag peka
på är det långsiktiga behovet av ett system för livs-
långt lärande som tar själva utgångspunkten i att kun-
skap är någonting som var och en förkovrar sig och
investerar i. Det kan vi möjligen ge förutsättningar för
här, men vi kommer inte att kunna fatta beslut om det
i dag.
Därmed ber jag att få yrka bifall till reservation 1.

Anf. 185 KARIN ISRAELSSON (c):
Herr talman! Ett studiestöd som medger att alla
som så önskar skall kunna bedriva högskolestudier
utan en alltför tung skuldbelastning i det fortsatta
yrkeslivet borde vara målet för det förslag som rege-
ringen håller på att utarbeta när nu remisserna har
samlats efter utredningen om ett sammanhållet studi-
estöd. Centern har tidigare presenterat ett förslag i
den riktningen. Förhoppningarna på ett stabilt studi-
estödssystem finns fortfarande hos Centerpartiet. Vi
önskar dessutom ett stödsystem där studenterna får
sina studiestöd i sådan tid att de slipper skuldsätta sig
de första månaderna av studieperioden. Roland Lars-
son har i en motion visat på de problem som uppstår i
dagens studiestödssystem på det området. Vi skall
noga följa vad som sker när nu utskottet lovat att CSN
skall klarar detta inför nästkommande termin.
I dag saknas grundkunskaper hos stora delar av
befolkningen. Ca 1,5 miljoner människor i vårt land i
åldern 16-65 år har endast genomgått folk- eller
grundskoleutbildning. En stor del av dessa människor
saknar även funktionella kunskaper i svenska, mate-
matik, engelska och naturvetenskap. En särskild utsatt
grupp i detta hänseende är våra invandrare.
Ytterligare en miljon vuxna saknar utbildning
motsvarande kärnämnena svenska, engelska, mate-
matik och samhällskunskap på gymnasienivå. Över-
gångsfrekvensen från gymnasieskolan till högskolan
är i dag för låg. Trots detta står sig Sverige väl i jäm-
förelse med andra länder när det gäller lägre utbild-
ningsnivåer. Vilka hinder finns det då som gör att inte
fler söker sig till vidareutbildning inom högskolans
ram?
När man studerar rekryteringsförhållanden finner
man också stora skillnader mellan olika socialgrup-
per. De som har mest utbildning är också den grupp
som får störst del av vidareutbildning som bedrivs i
arbetslivet. Detta innebär att vi inte tar till vara alla
människors möjlighet till kompetensutveckling.
Många människor upptäcker först efter några år i
arbetslivet att deras utbildning är otillräcklig. Man har
familj och försörjningsansvar. Ordinarie studiestöd är
inte tillräckligt för att trygga försörjningsbehovet.
Skulle det finnas ett sådant studiestödssystem som
kunde täcka de behov man har, skulle även fortsatta
studier vara tänkbara. Studieorten behöver ju med
nuvarande och kommande teknik inte längre betyda så
mycket, då delar av utbildningen kan ske på hemma-
plan med kortare eller längre perioder vid högskolan.
För många som varit yrkesverksamma en längre
period saknas alltså ekonomiska möjligheter, som
man ser det, att höja sin kompetens genom högre
studier. Vi talar ju ofta som politiker om behovet av
kompetenshöjning för att kunna följa arbetslivets nya
krav och förutsättningar. Men de senaste årens ut-
veckling har visat på brister i den tänkta positiva
utvecklingen.
Morgondagens stora studiesatsning måste avhjälpa
den snedrekrytering vi har till högre studier. Där
måste även de med den lägsta utbildningen kunna
finna möjligheter till kunskapsinhämtning. Vi anser
därför från Centerns sida att det finns starka skäl för
att utveckla nya tankegångar runt ett studiestödssys-
tem lämpat för de krav som ställs i dag. Lönesystemet
borde kunna ställas om så att det där skapas utrymme
för utbildning och kompetensutveckling. Det är alltid
lönande för ett företag att arbetskraftens kunskaper
ökar.
Centern anser därför att en del av löneutrymmet
skall kunna avsättas på ett utbildningskonto eller till
en kompetensförsäkring. Här borde både facket och
arbetsgivaren med en stimulans från staten kunna
medverka. Statens roll bör vara att denna avsättning
blir skattemässigt gynnad. För företagen innebär det
att de är med och finansierar och förfogar över den
del de finansierar. För den enskilde innebär det en
möjlighet att förfoga över detta löneutrymme som en
enskild avsättning.
Detta förslag borde kunna stimulera till en avhåll-
sam löneutveckling. Systemet förutsätter dock samar-
bete och samförstånd där arbetsmarknadens parter får
ett stort ansvar för att dessa medel finns avsatta.
Det finns många former för en framtida utbildning
som man kan lyfta fram för att möjliggöra en ökad
kompetensutveckling. En modell är s.k. öppna uni-
versitet, som prövas med stor framgång i Finland.
Med blygsamma avgifter har många människor lyck-
ats ta del av det öppna universitetets erbjudanden.
Flera sådana universitet borde finnas i vårt land.
Satsningen på de små högskolorna ger också ökade
förutsättningar för många att delta i högskolestudier.
Flexibla studiesystem kan även ge andra förutsätt-
ningar. Yrkeshögskola och lärlingsutbildning är andra
komplement som bör kunna få utvecklas.
Alltfler satsningar görs för att stimulera till att
starta egna företag. Att utbilda sig i entreprenörskap
bör i allt större utsträckning ingå i våra universitets-
och högskoleutbud. Många universitet prövar detta
med stor framgång. Jag kan bara nämna Luleå teknis-
ka högskola som på detta sätt bidragit med att utbilda
människor som passar den lokala arbetsmarknaden.
Jag vill med detta, herr talman, yrka bifall till
Centerns reservation nr 6.

Anf. 186 OLA STRÖM (fp):
Herr talman! Att komma till rätta med den sociala
snedrekryteringen har varit en av huvuduppgifterna
för alla studiemedelssystem som vi har haft i Sverige
hittills, ända sedan det första, 1965. Frånsett det första
studiemedelssystemet har de varit föga framgångsrika,
får man säga. Jag och Folkpartiet tror att mycket talar
för att orsakerna till den sociala snedrekryteringen
grundläggs betydligt tidigare.
Ett syfte med gymnasiereformen var bl.a. att göra
gymnasieprogrammen högskolemässiga. Emellertid
har de högre kraven i gymnasieskolan inneburit pro-
blem för de elever som inte har haft tillräckliga
baskunskaper med sig från grundskolan. Slutsatsen
utifrån det resonemanget och många andra konstate-
randen är ju att för att komma åt den sociala snedre-
kryteringen till högre utbildning måste man i första
hand rikta in sig på kvalitetsarbete i grundskolan och
gymnasieskolan och kanske inte tro att det är högre
bidragsnivåer som hela tiden kommer att hjälpa.
Folkpartiet har bl.a., vilket vi har tagit fram tidiga-
re i debatten, föreslagit att vi inför en obligatorisk
tioårig grundskola med start vid sexårsåldern och att
det pedagogiska inslaget i förskolan skall kunna öka.
Det skulle kunna skapa bättre förutsättningar för de
barn som inte får tillräcklig stimulans hemifrån, alltså
de barn som när de sedan växer upp i mindre grad än
barn från hem med studietradition väljer högre ut-
bildning.
Utbildning är normalt sett lönsam för både indivi-
den och samhället. Det är därför rimligt att risktagan-
det delas mellan stat och individ. För att det livslånga
lärandet skall kunna bli verklighet krävs att studiestö-
det anpassas efter de krav på kontinuerlig kompetens-
höjning och kompletterande utbildning som nu är en
realitet i arbetslivet.
Betydelsen av högre utbildning och forskning blir
allt tydligare och kunskap en allt viktigare faktor för
länders konkurrenskraft och därmed för befolkningens
möjligheter att öka eller behålla det välfärdssystem vi
tycker är rimligt. Även genom internationaliseringen
och informationsteknikens genombrott förändras de
villkor som hittills gällt för Sverige som kunskapsna-
tion.
Kunskap och kompetens måste prioriteras och
premieras. Arbetsmarknadspolitik och trygghetssys-
tem har inte alltid de inbyggda drivkrafter till arbete
och utbildning som en sund ekonomi kräver. Det finns
också ett allmänt värde i en hög utbildningsnivå med
stor bredd i befolkningen. Kunskap ger bl.a. större
förmåga att ta till sig och värdera information. Bild-
ning är också nyckeln till ett bredare kultur- och
själsliv. Värdet av att kunna läsa och förstå en dags-
tidning, hinna med att läsa textade TV-program eller
förmåga att kunna läsa en sagobok för sina barn går
naturligtvis inte att mäta i pengar, men har trots detta
ett oerhört värde.
Studiemedelssystemets funktion spelar stor roll för
att detta skall kunna bli möjligt. Men nuvarande stu-
diemedelssystem har en lång rad brister, därom råder
bred politisk enighet. Höga räntenivåer och ofta låg
återbetalningstakt kommer att leda till att alltfler inte
kommer att hinna betala tillbaka sina studieskulder
och dessa kommer att avskrivas vid 65 års ålder. Det
här kommer att leda till att staten i framtiden, om
ingen förändring görs, kommer att drabbas av av-
skrivningskostnader och budgetbelastningar i mil-
jardklassen.
Dessutom leder nuvarande system till ett oaccep-
tabelt godtycke, eftersom somliga får sina studielån
avskrivna och andra får återbetala sina lån fullt ut.
Nuvarande samlade studiestöd är också behäftat med
andra brister. Eftersom de ekonomiska villkoren vari-
erar kraftigt mellan de olika studiestödssystemen
uppstår ofta orättvisor mellan enskilda studenter.
Studenter vid samma utbildning kan ha helt olika
ekonomiska villkor för sina studier. Så får det natur-
ligtvis inte vara.
I juni i år överlämnade Studiemedelsutredningen
sitt betänkande till regeringen. Utredningen föreslår
ett mer generellt och sammanhållet studiemedelssys-
tem. Jag och Folkpartiet tror att det kan bidra till att
undanröja problemet med de hittillsvarande orättvisor
som rått mellan olika studenter vad avser studiefinan-
sieringen.
Det är den enskildes motivation som i första hand
skall avgöra valet av utbildning. Studiemedelssyste-
met måste vara ett medel för att denna studieambition
skall kunna förverkligas. Utbildningssystemet får
aldrig i första hand bli en arbetsmarknadsåtgärd för
att kortsiktigt dölja en hög arbetslöshet, utan måste
grundas på långsiktiga utbildningspolitiska mål, rätt-
visa och sunda incitament. För den enskilde måste
valet att studera i största möjliga utsträckning byggas
på motivation och fritt val.
Det är utifrån den utgångspunkten som Folkpartiet
när det gäller det här utgiftsområdet har en lägre ram.
Vi avvisar stipendier vid genomgången basutbildning,
vi avvisar vuxenstudiestödet vid genomgångna YTH-
utbildningar och vi avvisar vuxenstudiestödet vid NT-
utbildningar, allt sådant som med ekonomiska medel
försöker få människor att genomgå viss utbildning. Vi
tror att det i grunden är felaktiga incitament. Det
måste vara den personliga motivationen och möjlighe-
ten på arbetsmarknaden som är avgörande för att man
väljer en utbildning.
Ett helt nytt system tror jag dessutom behövs för
att människor skall kunna finansiera sin vidareutbild-
ning. Ulf Kristersson var inne på det tidigare i den här
debatten. Ett sådant system som man ibland kallar
kompetenskonto ibland utbildningskonto innebär att
människor skulle kunna ges en möjlighet att på gynn-
samma villkor spara och låna pengar för att vidare-
utbilda sig. Den anställde skulle då kunna komplettera
sin utbildning även på andra sätt än de som arbetsgi-
varen är beredd att räkna med som personalutbild-
ning.
Dessutom borde det nuvarande avdragsgilla pen-
sionssparandet kunna breddas till ett pensions- och
utvecklingssparande, där det blir möjligt att upp till en
viss gräns ta ut pengar före pensioneringen för att
t.ex. finansiera en utbildning. Människor mellan 30
och 55 bör också ges möjlighet att låna av det all-
männa pensionssystemet för att använda pengarna till
kompetensutveckling eller för att kunna starta ett eget
företag. Förslagsvis kan man få ta ut 60 % av sin
årslön. I gengäld reduceras ålderspensionen med
motsvarande belopp. Den som har tagit ut ett pen-
sionsår i förväg kan återvinna denna pensionsrätt
antingen genom sparande i privat pensionsförsäkring
eller genom ökade avgifter i det reformerade ATP-
systemet.
Det råder en rätt stor enighet om att kompe-
tens- och utbildningskonto är något som är värt att
prova, men i betänkandet avvisas förslaget mer eller
mindre med att man avvaktar en utredning. Det är litet
märkligt. Jag tycker nog ändå att man kan ha litet
synpunkter på förslaget, även om man avvaktar en
utredning. Det skall bli intressant att höra om Tomas
Eneroth kan komma med några positiva besked vad
gäller möjligheten att få se ett förslag om ett kompe-
tens- och utbildningskonto på riksdagens bord.
Herr talman! Jag vill med det yrka bifall till Folk-
partiets förslag under mom. 8 och 11, som återfinns i
reservation 2.

Anf. 187 BRITT-MARIE DANESTIG-
OLOFSSON (v):
Herr talman! De senaste årens utbildningssats-
ningar har inneburit att antalet studerande markant har
ökat och därmed naturligtvis också antalet personer
som får studiestöd i någon form. De administrativa
problemen med att ha många olika former av studi-
estöd har blivit allt tydligare. Det är viktigt att den
ökande tillgängligheten till studier på olika nivåer
kombineras med möjligheter att finansiera studierna
som är rättvisa, lättadministrerade och som ger god
rekryteringseffekt.
Enligt vår uppfattning bör de olika studiestöds-
formerna samordnas i ett enda sammanhållet studi-
estöd, ett studiestöd som är utformat så att det mot-
verkar den sociala snedrekryteringen till högre ut-
bildning och också underlättar för kvinnor att studera.
Studiestödet är relaterat till andra förmåns- och
trygghetssystem. Vi anser att dessa system i princip
bör möta särskilda behov av olika slag. Ersättningsni-
vån i det nya studiestödet måste alltså vara sådan att
det går att klara försörjningen på ett tillfredsställande
sätt under studietiden utan andra bidrag. Vi vill därför
höja ersättningsnivån och öka bidragsdelen i ett fram-
tida studiestöd.
Studerande med föräldraansvar bör kunna klara av
ekonomin med studiestöd i kombination med barnbi-
drag och bostadsbidrag i de flesta familjesituationer. I
likhet med arbetsgruppen bakom ensamföräldrarap-
porten anser jag att det mest träffsäkra medlet för att
förbättra det ekonomiska stödet till ensamföräldrarna
är en utökning av bostadsbidragssystemet.
I det här sammanhanget vill jag ta upp en sak som
är både orättvis och diskriminerande, nämligen att
ensamstående studenter över 29 år som inte har några
barn i nuläget inte har rätt till bostadsbidrag. Deras
levnadsomkostnader skiljer sig naturligtvis inte från
andra yngre studenters. De befinner sig i samma si-
tuation, oavsett ålder.
I dag behöver många barnfamiljer fylla ut studi-
estödet med socialbidrag, särskilt under sommarle-
digheten, eftersom studiestödet inte utbetalas då. På
grund av den utbredda arbetslösheten är det svårt att
hitta sommarjobb, både för dem som har barn och för
dem som inte har barn. Om socialbidrag skall utbeta-
las till den som studerar är en fråga för varje enskild
kommun att fatta beslut om. Praxis varierar också
mellan olika kommuner. I en del får de studerande
socialbidrag, och i andra anses de ligga utanför soci-
albidragssystemet och bedöms kunna försörja sig
inom det studiebidragssystem som finns. Det här är en
orättvisa. Det borde finnas en möjlighet att få komp-
letterande socialbidrag, så att ensamstående föräldrar
med låga inkomster får reella ekonomiska möjligheter
till utbildning och också en förbättrad levnadssitua-
tion.
Som ett led i det s.k. nationella Kunskapslyftet
kommer ett särskilt utbildningsbidrag för främst ar-
betslösa att införas den 1 juli 1997. Det ligger i linje
med vad Vänsterpartiet tidigare har föreslagit. Det
särskilda utbildningsbidraget är av temporär karaktär
och gäller fram till dess riksdagen har beslutat om ett
nytt studiestödssystem. Vi är positiva till utbild-
ningsbidraget som sådant men menar att stödet inte
enbart får begränsas till ett studieår. En sådan tidsbe-
gränsning gör det omöjligt för många korttidsutbilda-
de och studieovana att uppnå en kompetensnivå mot-
svarande treårigt gymnasium. Att fortsätta studierna
enbart med svux eller svuxa är för många familjeför-
sörjare helt omöjligt.
Nu har regeringen aviserat att man under 1997
kommer att lägga fram en proposition om ett nytt
studiestödssystem. Jag förutsätter att förslaget läggs
fram så tidigt att det nya studiestödssystemet kan
träda i kraft den 1 juli 1998. Om inte det sker kommer
vi att lägga fram förslag om rätt för den som beviljats
särskilt utbildningsbidrag under 1997 att erhålla stö-
det under hela den studietid som krävs för att uppnå
avsedd kompetens. Jag är rädd för att vi annars kom-
mer att få en stor mängd studieavbrott, vilket skulle
vara synnerligen olyckligt.
Med detta yrkar jag bifall till Vänsterpartiets re-
servation 3 under mom. 8 och 9.

Anf. 188 EWA LARSSON (mp):
Herr talman! Jag delar Ola Ströms uppfattning att
den sociala snedrekryteringen börjar betydligt tidigare
än i skolan. Jag skulle vilja säga att man redan på
barnavårdscentralen kan se vartåt det kan barka hän
vad gäller ett barns framtida möjligheter. Men nu är
det studiestödet vi skall ta upp.
Mätt med traditionella mått, ur ett internationellt
perspektiv, är Sverige ett välutbildat land. Expansio-
nen av eftergymnasial utbildning under 60-talet, ut-
byggnaden av gymnasieutbildningen under 80-talet
och återkommande vuxenutbildningsinsatser samt den
pågående kraftfulla expansionen av högskoleutbild-
ningen är faktorer som påverkar resultatet vid sådana
traditionella mätningar.
Men det finns också en annan verklighet. Studi-
estödsutredningen skriver:
"Trots utbildningssatsningarna har dock utbild-
ningsklyftorna närmast vuxit i och med ungdomssko-
lans expansion. År 1995 hade ca 27 % av landets
befolkning mellan 24 och 65 år, eller 1,2 miljoner
människor, en kortare utbildning än tvåårig gymnasie-
skola. Risken är att stora grupper lågutbildade slås ut
från arbetsmarknaden om det inte ges goda möjlighe-
ter till fortbildning och vidareutbildning."
Själv skulle jag vilja uttrycka mig litet mer kraft-
fullt än utredningen. Jag skulle vilja säga att den so-
ciala snedrekryteringen fortsätter att öka. Jag råkade
gå på universitetet då den första låginkomstutredning-
en presenterades i början av 70-talet, och det var ett
sådant drastiskt siffermaterial att utredaren fick svå-
righeter i sin pågående karriär. Alltmer pengar har
sedan dess satsats på utbildning i Sverige, medan
utbildningsklyftorna växer. Omfattande förändringar
behövs för att bryta mönstret: högre bidrag, minskad
skuldsättning och enklare system.
Studiestödsutredningen tar också upp behovet av
utbildning och utveckling utanför den reguljära ut-
bildningen. Sådan kompetensutveckling, som det
populärt brukar kallas, beskrivs i utredningen som en
angelägenhet för i huvudsak arbetsgivare och arbets-
tagare. NUTEK konstaterar också i Näringslivets
tillväxtförutsättningar till år 2010 "att en utveckling
av humankapitalet, som är mindre rörligt än företag
och kapital, ger en mer stabil konkurrensfördel än
investeringar i det materiella kapitalet. Mycket tyder
därför på att vi måste skapa och utnyttja komparativa
fördelar framför allt vad gäller arbetskraftens utbild-
ning och kompetens för att få en mer avancerad pro-
duktion."
Ja, det finns många sätt att uttrycka behovet av
mänsklig tillväxt på. Jag är besviken på att utbild-
ningsutskottet inte uttrycker en egen positiv inställ-
ning till olika tankar som framförts i olika motioner
om t.ex. framtida utbildningskonton. Man hänvisar
motionärerna endast till Studiestödsutredningen och
till kunskapslyftet.
Jag måste säga att Studiestödsutredningens förut-
sättningar, herr talman, att just se över och föreslå ett
samlat studiestöd minskades drastiskt när kravet var
att göra det inom samma budget som i dag. Det finns
nämligen mycket pengar att hämta inom arbetsmark-
nadspolitiken, där i dag reguljär utbildning finansie-
ras. Men de pengarna kommer vi inte åt, trots att vi
skulle vilja föreslå ett samlat stöd. Utredningen har nu
försökt höja bidragsdelen av stödet så mycket att
pengarna räcker till för att på så sätt minska de stude-
randes skuldbörda. Återbetalningen är som bekant det
största problemet med dagens studiestödssystem. Men
föreslagen återbetalningstakt är så hård att den kan
verka avskräckande i sig. Det är ett problem som vi
kommer att få hantera när regeringen lägger sitt för-
slag.
När det gäller stimulansstipendier för dem som
genomgår basutbildning på komvux i naturvetenskap-
liga och tekniska utbildningar är det tragiskt att den
typen av medel måste till för att öka antalet sökande.
Herr talman! Det borde i stället vara så att utbildning-
ens innehåll bättre anpassades till dagens verklighet.
Jag menar då inte mer datorer, utan kunskapens värde
i sig.
Naturorienterade utbildningar som t.ex. lockar
med miljökunskap får många sökande att villigt plug-
ga in kemiska formler, fysiska relationer och mate-
matiska mysterier. För att inte tala om elteknisk linje,
som lockar med kunskap om hur kärnkraften skall
avvecklas. Det blir formligen rusning av kvinnor som
vill. Det är bättre med morot än piska.
Några gymnasieskolor är på gång med insikten om
ungdomars kvalitativa helhetskrav. Jag tycker att vi
skall lyfta fram så många exempel vi kan. Det behövs
många positiva exempel. N-linjen på Kungsholmens
gymnasium har t.ex. musik som specialämne. Och alla
vet ju att musik och matematik hör ihop - eller hur?
Svensk arkitektutbildning har tidigare rationaliserat
bort bilden, men är nu på väg att ta den tillbaka till sitt
hjärta.
I det här resonemanget kan även det särskilda
vuxenstudiestödet till YTH-utbildningarna hänföras.
Att just den utbildningen skulle ha prioriterad ställ-
ning för den enskildes utvecklingsmöjligheter kan
verkligen diskuteras. Det kan ses som en ren in-
dustrisubvention också. Vi tar upp den diskussionen
också i Studiestödsutredningen, eftersom vi där före-
slår ett samlat stöd.
Herr talman! Jag vill också nämna de 9 000 hög-
skoleplatser inom naturvetenskap och teknik som
beslutats erhålla särskilt vuxenstudiestöd från våren
1995. "Panik igen", skulle jag vilja kalla åtgärden.
Vad görs i dag för att hjälpa utbildningsanordnarna att
utveckla sin kvalitativa helhetssyn i utbildningen, så
att intresset finns kvar för naturvetenskapliga och
tekniska studier när de tre panikårens penningpå-
sestimulans är slut? Miljöpartiet vill gärna hjälpa till
att sprida kunskap om båda hjärnhalvornas betydelse i
kunskapssökandet inom alla fakulteter. Då har den
gröna ekologiska och kulturella evolutionen större
möjlighet att bli av. Och många hantverkare för att
förverkliga Göran Perssons nyväckta kunskap om att
miljö ger jobb kan komma framtida samhällsbyggen
till godo.
Jag och Miljöpartiet vill med skärpa påtala det
fullkomligt idiotiska med att först ta bort barntillägget
för svuxastuderande och sedan tillsätta en utredning.
Jag vill passa på att säga det igen. Många har tvingats
avbryta sina studier - studier som de så väl behövt.
Det är en mycket odemokratisk politik som förs när
man gör på det här sättet, därför att den enskilde in-
dividens egen planering undanrycks drastiskt. Först
skulle vi naturligtvis ha utrett förutsättningarna för ett
samlat studiefinansieringssystem och sedan föreslagit
förändringarna. Den enskilde skulle då haft tid att
planera sin egen ekonomi.
Rent generellt kan sägas att det är rimligt att inte
bedriva familjepolitik med studiestöd utan att familje-
politiken sköts via socialförsäkringen, och att arbets-
marknadspolitiken inte sysslar med reguljär utbild-
ning utan att det överlåts till studiestödssystemet och
utbildningsutskottet. Men vi måste gå varligt fram vid
förändringar, ta tid på oss, så att alla delar i ett i dag
mycket komplicerat system hänger med. Det skall inte
vara så att förändringarna blir på bekostnad av de
små.
När det gäller de särskilda vuxenutbildningssats-
ningar som skall genomföras under fem år, med start
nästa sommar, ser Miljöpartiet det som en akut paren-
tes igen. Det är en parentes som inte har underlättat
arbetet i Studiestödsutredningen, som just hade som
målsättning att samla stödformerna. För att göra det
möjligt för alla i reguljär utbildning att söka studi-
estöd behöver vi höga selektiva bidragsnivåer. Det
har utredningen också föreslagit, men mer pengar,
t.ex. från AMS, måste ingå för att i alla fall vi i Mil-
jöpartiet skall bli helt nöjda. Koppla bort a-kassan
från reguljär utbildning och ge i stället 100 % bidrag
till dem som inte har genomgått nioårig grundutbild-
ning! Ge 80 % bidrag för vanlig gymnasiekompetens!
Det blir ett mer rättvist system, anpassat till dagens
verklighet, där alltfler aldrig kommer in på arbets-
marknaden och en del har arbetslivserfarenheter med
sig från andra länder som inte ger a-kassepoäng i
Sverige.
Regeringens föreslagna särskilda utbildningsbi-
drag för grund- och gymnasiestudier skall motsvara
arbetslöshetsersättningen eller kontant arbetsmark-
nadsstöd. Det innebär att beloppets storlek kan variera
från 12 400 kr ned till 5 060 kr per månad. Det är en
grymt stor skillnad. Och sedan gäller det bara studier i
nio månader! Vad händer sedan? Ja, jag hoppas in-
nerligt att ett nytt studiestödssystem då kan vara be-
slutat och finnas på plats, med en hög bidragsdel, så
att t.ex. påbörjad gymnasieutbildning kan fullföljas.
Jag och Miljöpartiet vill hellre ha en kvalitativ
helhetslösning än en snabb, snuttifierad lösning. Trots
att regeringen valt att snuttifiera de olika ekonomiska
finansieringsformerna i flera olika kommittéer och
föreslagit panikåtgärder under resans gång, hoppas vi
ändå fortfarande på en helhetslösning.
Till slut vill jag, herr talman, nämna att det i rege-
ringsuppdraget till Studiestödsutredningen saknades
ett område inom studiestödet, nämligen studiehjälpen.
Det var en besvikelse för många. Skall det vara helhet
så skall det. Det finns flera frågor att ställa sig där,
t.ex. om kopplingen till barnbidraget, uteblivet bidrag
under sommarmånader, extra tillägg och inackorde-
ringstillägg.
Det kan inte vara rimligt att den som är mellan 18
och 20 år och inte kommer in på eftergymnasial ut-
bildning eller högskola efter avslutad gymnasieut-
bildning, utan väljer att komplettera sina studier på
komvux endast erhåller studiehjälp. En jämnårig som
inte väljer att komplettera sina studier utan erhåller en
kommunal ungdomspraktikplats får däremot drygt
2 000 kr i månaden.
Herr talman! Miljöpartiet yrkar därför att rege-
ringen snarast tillsätter en utredning som kan utvärde-
ra dagens studiehjälpssystem och föreslå förbättring-
ar.
Vi vet inte om regeringen kommer att ta till sig de
skrivningar i Studiestödsutredningen där det talas om
ökade möjligheter att söka studiemedel före 20-
årsåldern, men vi hoppas naturligtvis på det.
Utskottet väljer även här att inta en avvaktande
hållning. Vi undrar nu om vi skall tolka det så att
regeringen kommer med en reform utan att föreslå en
utredning, men vi är inte riktigt säkra.
Miljöpartiets linje i detta avseende är att inte av-
vakta. Jag yrkar därför bifall till reservation 5, mom.
10.

Anf. 189 INGER DAVIDSON (kd):
Herr talman! Nu har vi diskuterat utbildningsfrå-
gor i snart tio timmar i sträck, och därför är risken
stor att den här debatten inte blir någon egentlig de-
batt utan att det blir litet avslaget. Det är synd, därför
att studiestödssystemet betyder väldigt mycket för
många, både det som är i gång nu och det som vi
hoppas skall komma.
För att intresset för högre studier skall främjas
maximalt måste studiestödssystemet vara utformat så
att det uppfattas både som rimligt och som förutsäg-
bart av presumtiva studenter. Dagens system, som
leder till maximalt höga studieskulder, avskräcker
många ungdomar, och särskilt de som kommer från
studieovana hem är rädda för att påbörja en högre
utbildning bara av den anledningen. Följden blir att
själva utformningen av studiestödet ökar den sociala
snedrekryteringen - någonting som Studiestödsut-
redningen också konstaterar.
Ett av de viktigaste målen för studiestödsreformen
måste därför vara att minska skuldsättningen, och där
stöder vi förslaget om att öka bidragets andel av to-
talbeloppet, så att studenterna inte skall behöva ta så
stora lån. Om en större del av subventionerna läggs på
bidraget i stället för på lånedelen blir subventionssys-
temet tydligare. Den enskilde studentens lånebehov
blir också mer förutsägbart liksom uppläggningen av
återbetalningen.
Ett i stort sett osubventionerat lån signalerar
dessutom tydligt att lånet är en kompletterande finan-
sieringskälla, som endast bör utnyttjas vid behov och
användas med återhållsamhet. För övrigt anser vi
kristdemokrater att det s.k. fribeloppet, dvs. det be-
lopp som man får tjäna under ett år utan att bidraget
minskas, borde höjas rejält eller avskaffas helt för att
ge studenterna möjlighet att påverka sin ekonomi
genom sidoinkomster.
Det krävs också betydande reformer för att ett
framtida studiestödssystem skall ge den enskilde
studenten den ekonomiska och sociala trygghet som
andra samhällsgrupper åtnjuter. Vid sjukdom, föräld-
raskap, vård av sjukt barn, arbetslöshet, etc. anses
rätten till ekonomisk trygghet vara en självklarhet,
men eftersom trygghetsförsäkringen ofta anknyter till
anställningsförhållanden står studenterna utanför. För
att ge studenter rätt till i princip samma grundtrygghet
som förvärvsarbetande krävs att man upprättar gene-
rella system som även omfattar studenterna. Exempel
på områden där studier inte kvalificerar för trygghet
är pensionssystemet, föräldraförsäkringen och sjuk-
försäkringen. Vi har tidigare motionerat om en över-
syn av samtliga de här frågorna, och det kravet uppre-
par vi nu.
Vi har också flera gånger tidigare utvecklat idén
om personliga utbildningskonton som också flera
andra har tagit upp. De skulle kunna användas för att
vid återkommande tillfällen vidareutbilda sig och
utveckla sin kompetens. Det kommer att bli nödvän-
digt för alla i framtiden. Finansieringen bör dock ske
gemensamt av den enskilde individen, arbetsgivaren
och staten. De belopp som genom förhandling förs
upp på kontot skall berättiga till full avdragsrätt och
skall bara kunna användas för just den individens
egen kompetensutveckling. Genom att gemensamt
ansvar och individuell drivkraft kombineras gynnas
alla parter. Vi har utvecklat det här i ett särskilt ytt-
rande som finns med i det betänkande som vi debatte-
rar här.
Men, herr talman, det räcker inte med att ha visio-
ner om hur ett framtida studiesystem skulle kunna se
ut. Det system vi har i dag har en rad brister som
tyvärr drabbar dagens studenter och vuxenstuderande.
Jag anser att studiefinansieringen är utbildningssats-
ningens akilleshäl. Det gäller inte minst osäkerheten
om den framtida utformningen och det glapp som
uppstår innan det nya systemet träder i kraft.
Vi kristdemokrater anser att alla som studerar på
en viss nivå inom utbildningsväsendet bör ha rätt till
likvärdigt stöd. Följaktligen fortsätter vi att avvisa det
särskilda studiestöd som enbart gäller gruppen vux-
enstuderande inom högskolans naturvetenskapliga
och tekniska utbildningar, NT-stödet. Det är inte bara
djupt orättvist - det antyder också att regeringen be-
traktar andra utbildningar, t.ex. inom vård och un-
dervisning, som mindre nyttiga. Det kan vi kristde-
mokrater inte ställa upp på. Trots den ganska stora
satsningen vad gäller pengar på det här området har
det heller inte blivit någon succé - platserna har inte
gått att fylla.
Speciella stipendier till studenter som genomgått
basårsutbildning inom kommunal och statlig vux-
enutbildning säger vi också nej till. Det är varken
rättvist mot andra studenter eller ekonomiskt försvar-
bart i den statsfinansiella situation vi befinner oss i.
Studiestödets utformning spelar en särskilt viktig
roll för den som redan etablerat sig och bildat familj
och alltså har ett försörjningsansvar för fler än sig
själv. Det kan man inte frånsäga sig under studietiden.
Sedan regeringen tog bort barntillägget i svuxa med
kort varsel inför höstterminen 1995 tvingades många
familjeförsörjare att omedelbart avbryta sina studier,
som det i många fall krävts en verklig viljeansträng-
ning för att påbörja. Många var ensamstående föräld-
rar, oftast kvinnor. Kristdemokraterna menar att det
var helt fel att avskaffa barntillägget innan det nya
studiestödet trätt i kraft och har hela tiden hävdat att
det bör återinföras. Det kravet upprepar vi nu.
Regeringen borde ha tagit lärdom av det som hän-
de när barntillägget i svuxa togs bort. Det särskilda
utbildningsbidraget skall nu ges på a-kassenivå på ett
år, men hur resten av utbildningen skall finansieras är
inte klarlagt. Det duger inte om man skall våga satsa
på en treårig utbildning, särskilt inte om man är föräl-
der.
Jag yrkar bifall till reservation 4 under mom. 8.

Anf. 190 TOMAS ENEROTH (s):
Herr talman! Jag skall börja med att yrka bifall till
betänkandet i dess helhet, så är det gjort.
Under dagens debatt har man flera gånger poäng-
terat vikten av höjd utbildningsnivå och ökade möj-
ligheter för fler att studera. Argumentationen för det
behöver jag inte utveckla mer här i dag. Studiestödet
är ju i det här sammanhanget en mycket viktig del i
förverkligandet av utbildningspolitiken.
Den kraftiga expansionen av den högre utbild-
ningen, en ny kvalificerad yrkesutbildning och hela
vuxenutbildningssatsningen förutsätter en fungerande
studiefinansiering. Regeringens budgetförslag på
studiestödsområdet är i det sammanhanget en tydlig
spegling av vad som händer inom utbildningspoliti-
kens område. Särskilt tydligt syns detta när det gäller
införandet av det särskilda utbildningsbidraget, en
studiefinansiering som ger vuxna arbetslösa mellan 25
och 55 år möjligheter att studera upp till gymnasie-
kompetens på ersättning som motsvarar a-kassenivå.
Det är givet att ett sådant generöst stöd ökar förut-
sättningarna för fler vuxna att studera. Betänkandet är
i detta sammanhang lika väl som när det gäller övriga
studiestödsområdet en viktig del av den samlade ut-
bildningspolitiken.
Oppositionen har ju som bekant avvikande upp-
fattningar i en del frågor. De redovisas i särskilda
yttranden och i reservationer. Jag tänker här beröra en
del av de frågor som tas upp i betänkandet, men jag
tänker också avslutningsvis mer allmänt beröra studi-
estödssystemet mot bakgrund av den reformering som
nu står för dörren.
I början av betänkandet upprepar fyra partier sina
tidigare ställningstaganden att stipendiet vid ba-
sårsutbildningar skall bort. Det ger en besparing på 40
miljoner kronor, men det innebär också en risk att
färre väljer naturvetenskapliga och tekniska utbild-
ningar, och det är det perspektivet vi vidhåller.
Vi ägnar ju mycket tid och kraft åt att i andra
sammanhang diskutera olika åtgärder för att öka in-
tresset för NT-studier. Genom att ge möjligheter till
basårsstudier även på komvux ökar ju rekryterings-
möjligheterna, och med det stipendium som ges efter
avslutad utbildning ges en stimulans som i stort sett
motsvarar den avskrivning på studielånet som basårs-
studerande på högskolorna faktiskt får. Samma argu-
mentation - om vikten av att öka intresset för naturve-
tenskapliga och tekniska studier - kan ju föras när det
gäller NT-svux, och det står inte i motsats till andra
insatser, Ewa Larsson. Det är givetvis nödvändigt
också med pedagogiskt utvecklingsarbete och moti-
vering.
Under anslaget Studiemedel är det inte så stora
skillnader mellan de olika partiernas förslag, men
Kristdemokraterna har ju en annan uppfattning än
utskottsmajoriteten. Här vill man minska anslaget
med 1,6 miljarder kronor på ett mycket anmärknings-
värt sätt. Över 500 miljoner skall sparas in genom
ökade krav på studietakten redan nu i budgeten. Stu-
diestödsutredningen föreslog en del förändringar när
det gäller ökade krav på studietakten, och det gav en
besparing på 160 miljoner kronor om året. Redan de
förslagen har kritiserats mycket hårt i remissomgång-
en just för att de anses slå mycket hårt mot just de
studenter som kommer från hem med dålig studiet-
radition. Hur skall då Kristdemokraterna kunna ta
hem över 500 miljoner på det här området? Vilka
effekter kommer det att få? Inger Davidson sade ju att
hon vill värna dem som kommer från studiesvaga
hem. Jag är mycket nyfiken på hur en halv miljards
besparing på det här området kommer att slå.
Lika nyfiken är jag på Kristdemokraternas andra
besparing på detta område, där över 700 miljoner
skall sparas in genom att man inför en lånedel i ut-
bildningsbidraget. Hur når man den volymen? Och
skall det gälla även doktorander som har utbildnings-
bidrag eller det särskilda utbildningsbidraget för vux-
enstuderande? Om det inte skall det, varför skall då
bara de som går arbetsmarknadsutbildning drabbas?
Samma resonemang och samma argumentation gäller
även de andra partier som gjort motsvarande bespa-
ring på arbetsmarknadspolitikens område.
Det särskilda utbildningsbidraget införs ju med
start i juli 1997, och det ger goda förutsättningar för
en bra rekrytering till de utbildningsinsatser som vi nu
skall genomföra.
Det faktum att konstruktionen enkelt låter sig
kombineras med arbetsmarknadspolitiskt stöd ger
också ökade förutsättningar att kombinera de olika
insatserna, där praktik kan varvas med studier. På det
sättet ges utbildningen den flexibla och individanpas-
sade utformning som så väl behövs.
Samtidigt skall vi vara medvetna om att studiestö-
det endast tar bort en del av de hinder som vuxna har
för att studera. Tidigare dåliga skolerfarenheter, för
mycket traditionell pedagogik i vuxenutbildningen
och en dålig flexibilitet i utbildningssystemet har i
lika stor utsträckning varit hämmande för viljan att
studera vidare hos många vuxna.
Det studiestöd som nu införs, det särskilda vux-
enstudiestödet, införs i avvaktan på det nya studi-
estödssystem som vi avser att införa.
Avslutningsvis vill jag säga följande inför den
kommande reformeringen av studiestödssystemet.
Det studiestödssystem vi lever med i dag har sina
fel och brister. Tydligast syns detta när man studerar
skuldsituationen för högskolestudenter: stora skulder
som aldrig kommer att betalas av och stora avskriv-
ningskostnader för staten som konsekvens av ett
mindre bra återbetalningssystem, för att nu vara snäll.
Dessutom har vi en svåröverskådlig flora av studiefi-
nansieringssystem för vuxna, som till skillnad från när
de infördes inte längre har samma träffsäkerhet när
det gäller målet att nå dem med störst utbildningsbe-
hov. Det var mot den bakgrunden som Studiestödsut-
redningen tillsattes och utformade ett förslag till ett
nytt, sammanhållet system.
De flesta partier har i detta sammanhang passat på
att skriva ganska omfattande motioner med anledning
av budgetpropositionen. Det är i och för sig välkom-
met. Samtidigt är den formella hanteringen av frågan
att remisstiden på utredningens betänkande precis är
avslutad, att frågan nu bereds på departementet och
att regeringen kommer att återkomma med en propo-
sition under 1997. Detta begränsar i viss mån min
handlingsfrihet i dagens debatt, men jag vill ändå ta
upp några utgångspunkter som jag tror att vi måste ha
med oss.
När det för det första gäller Ola Ströms diskussion
är det viktigt att ha klart för sig att studiestödssyste-
met inte kan lösa alla problem. I debatten om social
snedrekrytering får man ibland intrycket att bara stu-
diestödssystemet är tillräckligt generöst kan alla stu-
dera vidare. Jag tycker att Robert Erikssons utmärkta
utredning om utbildning och socialt ursprung tydligt
visar att det inte är så enkelt.
Visst är studiestödet mycket viktigt, men minst li-
ka viktigt är tillgången till utbildningsplatser, avstån-
det till högskolor eller vuxenutbildningsplatser, upp-
läggningen av utbildningen etc. Vuxenutbildnings-
satsningen är i det här sammanhanget ett tydligt ex-
empel på hur vi med en kombination av ett bra studi-
estöd, en flexibel utformning och god tillgänglighet
faktiskt kan nå dem med störst utbildningsbehov och
också minska den sociala snedrekryteringen.
För det andra är det oerhört viktigt att vi har ett
tydligt studiestödssystem. Det skall så långt det är
möjligt ge en klar bild av vilket stöd man är berätti-
gad till och vilken skuldsättning det leder till. Ur det
perspektivet är principen om ett sammanhållet system
mycket viktig. Dagens mångfald skapar stora problem
och osäkerhet om vilka regler som gäller. Dessutom
ger ett sammanhållet stöd större förutsättningar för
tydligare prioriteringar. Ett exempel på detta är det
ställningstagande vi som var aktiva i utredningen
gjorde om att tydligt prioritera höjd bidragsnivå för
vuxna som vill läsa in grund- och gymnasienivå.
För det tredje tror jag att principen om ett renodlat
system är att föredra framför olika lapptäcksmodeller.
Eftersom vi med stor sannolikhet kommer att vara
studenter i någon mening vid flera tillfällen i livet blir
det i längden ohållbart att bara därför byta bostads-
stöds- eller familjestödssystem. En modell som inom
studiestödssystemet bygger in olika behovsprövade
tillägg leder osvikligen till en väg där inte bara taket
utan även golvet i systemet ifrågasätts. Vi skulle där-
med glida över i en mer europeisk modell, där föräld-
rars inkomster och frågan om man bor hemma hos
sina föräldrar eller i egen lägenhet kommer att styra
den studiefinansiering man får. För mig vore det ett
kraftigt steg tillbaka.
Det är inte frågan om man är student eller inte som
avgör behovet av bostad, familjestöd eller andra er-
sättningar. Rimligtvis bör samhällets stödsystem i
dessa sammanhang vara generella, inte selektiva.
Till sist vill jag, med anledning av både Modera-
ternas reservationer och Ola Ströms vädjan, säga
något om utbildningskonton. Jag har inget emot olika
varianter av individuella eller kollektiva avtalslös-
ningar som syftar till att ge ökade förutsättningar för
kompetensutveckling, livslångt lärande eller hur vi nu
skall uttrycka det. Kunskapslyftskommitténs expert-
grupp har för bara någon vecka sedan presenterat en
mycket bred genomgång av alla varianter av det här
som redan finns på arbetsmarknaden, och jag kan
försäkra att frågan är mycket aktuell inför arbetet med
det kommande studiestödssystemet.
Däremot är jag också helt övertygad om att ingen
av dessa varianter av utbildningskonton kan ersätta ett
generellt studiestödssystem. Arbetsmarknadens parter
får mycket gärna finna lösningar - och det gör de i
dag - på kompletterande studiefinansiering genom
avtal, trygghetsfonder eller avtalsförsäkringar. Men
jag inbillar mig inte att sådana lösningar kan klara
behovet av tillfredsställande finansiering för grund-
läggande vuxenutbildning, särskilt inte för alla som
står utanför arbetsmarknaden eller har så låg inkomst
att det inte ges förutsättningar att fondera utbild-
ningsmedel.
Till skillnad från Folkpartiet, Centern och Krist-
demokraterna innebär Moderaternas modell på det här
området att vi faktiskt avskaffar vuxenstudiestödet
och ersätter det helt och hållet med personliga konton.
Moderaternas modell innebär att man hänvisar vuxna
med stort behov av grundläggande utbildning till
studier på fritiden - en milt uttryckt mycket tveksam
väg att motverka de kunskapsklyftor som vi redan i
dag ser inför det kommande kunskapssamhället.
Vi socialdemokrater vill att Kunskapslyftet skall
omfatta alla - att hela landet får en generellt höjd
utbildningsnivå. För att vi skall nå detta mål krävs ett
generellt studiestödssystem som möter dessa behov på
ett betydligt bättre sätt än dagens system.
Det var några utgångspunkter från min sida. Jag
har all anledning att tro och misstänka att frågan om
ett nytt studiestödssystem kommer att engagera oss
vid åtskilliga tillfällen framöver.

Anf. 191 EWA LARSSON (mp) replik:
Herr talman! Jag måste ha missat någonting när
jag läste igenom betänkandet. Vem är det som har
föreslagit att utbildningskonton skulle ersätta all stu-
diefinansiering? Det har jag missat. Var står det?
Sedan skulle jag önska att utbildningsutskottet ha-
de uttryckt sig lika positivt i den här frågan som To-
mas Eneroth gör.
Men: Anser Tomas Eneroth att de här olika, akuta,
snuttifierade parenteserna för olika nivåer inom NT-
utbildning har underlättat Studiestödsutredningens
arbete, eller har de möjligen försvårat det? Och ställer
Socialdemokraterna nu upp på ett samlat stöd utifrån
en helhetssyn på människan, eller skall vi fortsätta att
ha det så här snuttifierat?
Kommer ni att klara av att nå målet? Ja, det kan
Tomas Eneroth inte svara på i dag. Men anser inte ni
att det är osmakligt att man i dag har en inkomstskill-
nad på 7 000 kr i månaden för människor i samma
utbildning, beroende på om de haft lyckan att hela
tiden ha varit bosatta i Sverige, kunnat ha ett jobb och
samla a-kassepoäng? Är inte det här osmakligt, To-
mas Eneroth - 7 000 kr?

Anf. 192 TOMAS ENEROTH (s) replik:
Herr talman! Jag börjar med första delen av Ewa
Larssons fråga. Det här är inte något som föreslås i
betänkandet, men i Moderaternas reservation står det
ganska tydligt att man vill att ett system med utbild-
ningskonto införs och ersätter vuxenstudiestödssyste-
met. Man hänvisar i stora delar vuxna människor med
behov av grundläggande utbildning till att genomföra
studier t.ex. på fritiden. Det är en modell som jag
tycker är helt obegriplig med tanke på de utmaningar
vi står inför och de en och en halv miljon människor i
det här landet som redan har stora brister i grundläg-
gande kunskaper.
Det var den ena delen. När det sedan gäller arbetet
i Studiestödsutredningen är svaret i viss mån ja - jag
tycker att arbetet försvårades av de förändringar som
gjordes efter hand. Jag hade givetvis önskat att man
redan under den borgerliga regeringen eller ännu
tidigare hade gjort en bred utredning. Men vi har ju
den arbetstakt vi har i riksdagen.
Det enda jag kan konstatera är att den slutsats vi
kom till i utredningen - som Miljöpartiet ställer upp
på, som Folkpartiet ställer upp på i stora delar och
som alla övriga partier utom Moderaterna också stäl-
ler upp på - faktiskt ger ett mycket brett sammanhål-
let studiestöd där man utjämnar skillnaderna som är
baserade på inkomstbortfallsprincipen och i stället ger
ett bredare stöd till de människor som har störst ut-
bildningsbehov.

Anf. 193 EWA LARSSON (mp) replik:
Herr talman! Det var bra att höra. Då har jag inte
missat någonting i det betänkande som vi diskuterar
nu. Det känns bra.
Jag frågade också om den helhetssyn på männi-
skan som vi eftersträvar. Jag vet att vi är många parti-
er som verkligen önskar att vi når målet. Tror Tomas
Eneroth att vi kommer att nå målet, eller kan de olika
delreformer ni har infört under resans gång vara hin-
der? Kommer ni ge oss tillräckligt med tid för att vi
skall klara av att göra det på ett riktigt bra sätt, eller
måste det forceras fram så att vi tappar viktiga bitar
på vägen?

Anf. 194 TOMAS ENEROTH (s) replik:
Herr talman! Det är möjligt att jag missförstår
Ewa Larsson, men jag tycker att det är underligt att å
ena sidan säga att vi måste agera snabbt för att få ett
brett sammanhållet system och å andra sidan, i andra
repliken, begära att vi skall få litet mer tid för att få ett
genomtänkt system.
Jag tycker att det är oerhört viktigt att vi får ett
brett sammanhållet studiestödssystem. Samtidigt får
jag ändå medge att jag inte tror att det löser alla pro-
blem. Det är därför vi diskuterar utbildningskonto,
t.ex. Det är givetvis så, att ett sammanhållet studi-
estödssystem inte löser alla behov av vidareutbildning
och kompetensutveckling inom arbetslivet. En stor del
av det ansvaret måste faktiskt andra än vi politiker ta,
t.ex. arbetsmarknadens parter. Det stora systemet som
löser alla problem tror jag inte på, men vi kommer en
mycket bra bit på vägen om vi lyckas - låt säga ge-
nom ett förslag i riksdagen om ett sammanhållet stu-
diestödssystem.

Anf. 195 BRITT-MARIE DANESTIG-
OLOFSSON (v) replik:
Herr talman! Jag tänker bara utnyttja en av mina
repliker.
Även studerande behöver ett mått av förutsägbar-
het. Studiestödssystemet, som det har sett ut för vux-
na, har innehållit en viss ryckighet. Det har varit svux
och svuxa med och utan barntillägg och nu det sär-
skilda utbildningsbidraget. Vi kommer kanske tillbaka
till svuxa igen. Jag skulle vilja ställa en fråga om det
som jag tog upp. Kommer socialdemokraterna att
verka för att det presenteras ett nytt studiestödssystem
som kan sättas i verket den 1 juli 1998, så att vi inte
får ytterligare ett brott? Om inte - kommer man då att
verka för att förlänga det särskilda utbildningsbidra-
get tills dess att ett nytt studiestödssystem kan infö-
ras?

Anf. 196 TOMAS ENEROTH (s) replik:
Herr talman! Med respekt för den institution vi
just nu står i och riksdagens behandling av den kom-
mande studiestödspropositionen blir det svårt för mig
att utlova att ett nytt system skall gälla fr.o.m. den 1
juli 1998. Jag tycker att det är oerhört viktigt att vi
inte får glapp mellan systemen, men jag kan med
tanke på att en minoritet av de socialdemokratiska
ledamöterna finns i kammaren i alla fall inte utlova att
det skall bli precis som regeringen tänker.

Anf. 197 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Herr talman! Det är bra att Tomas Eneroth bekym-
rar sig om hur vi kristdemokrater har gjort våra bak-
grundsberäkningar när vi har föreslagit besparingar på
olika områden. Jag kan försäkra Tomas Eneroth om
att de är välgrundade. Det finns erfarenhet att luta sig
emot eftersom dessa system har funnits och man kan
gå tillbaka och se hur de verkade då. I detta samman-
hang är det dock inte de som är intressanta. De är
redan nedröstade. Våra förslag är nedröstade i riksda-
gen av Socialdemokraterna och Centerpartiet och
kommer alltså inte att träda i kraft. Om vi skulle ha
räknat fel på en eller annan krona spelar det ändå
ingen roll i detta sammanhang.
Däremot spelar det roll hur det särskilda utbild-
ningsbidrag som regeringen har fått igenom och som
skall träda i kraft nästa år är utformat. Det skall ge
ersättning på a-kassenivå under ett år, men vad kom-
mer sedan? Vad svarar Tomas Eneroth en ensamstå-
ende mamma som förra året, fram till sommaren -95,
studerade med svuxa plus barntillägg, blev fråntagen
det och avbröt sina studier? Vågar hon påbörja en
treårig utbildning nästa höst utan att veta hur åren
därefter blir? Hon vet att hon får ersättning på a-
kassenivå under ett år, men sedan vet hon ingenting.
Vad svarar Thomas Eneroth henne?

Anf. 198 TOMAS ENEROTH (s) replik:
Herr talman! Jag måste säga att jag finner Inger
Davidsons argumentation något märklig: Med anled-
ning av att förslaget ändå faller i samband med bud-
getdebatten är det inte så viktigt hur ni räknar. Jag
antar att de förslag man lägger på riksdagens bord
läggs fram under förutsättning att de faktiskt skall
kunna genomföras. I detta fall talar ni inte bara om att
ni skall göra en besparing på 500 miljoner genom att
öka studietakten, ni skall också ta 700 miljoner från
de unga som skall läsa arbetsmarknadsutbildning med
utbildningsbidrag. Dessutom skriver ni i era motioner
att ni vill ta bort fribeloppet, vilket kommer att öka
kostnaderna med upp till en miljard kronor, eftersom
en massa deltidsstuderande då får möjlighet att utnytt-
ja det studiestödssystem de i dag inte utnyttjar. Jag
tycker att det är ett mindre seriöst sätt att agera i bud-
getbehandlingen.
Jag måste säga att Kristdemokraternas represen-
tant i Studiestödsutredningen var betydligt mer an-
svarsfull i detta sammanhang. Han redovisade helt
andra ståndpunkter än vad Kristdemokraterna motio-
nerar om. Det tycker jag är något besynnerligt. Jag får
hoppas att det är hans åsikter som är tongivande och
inte motionärernas i den fortsatta behandlingen av
frågan om studiestödssystemet.

Anf. 199 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Herr talman! Om Tomas Eneroth hade lyssnat på
vad jag sade hade han hört att jag sade att vi hade
kunnat stå för dessa förslag om vi hade fått genomföra
dem. Tyvärr får vi inte genomföra dem, och i det läget
är de inte längre intressanta.
Argumenten tryter tydligen så till den grad för
Tomas Eneroth att han måste börja dra in vem som
satt i Studiestödsutredningen för Kristdemokraterna.
Då tycker jag att det har gått ganska långt. Använd nu
den andra repliken till att tala om vad jag skall svara
den ensamstående mamma som hade påbörjat sina
studier, fick lova att avbryta dem med en månads
varsel och nu erbjuds att påbörja treåriga studier igen,
utan att veta hur finansieringen skall lösas.

Anf. 200 TOMAS ENEROTH (s) replik:
Herr talman! Det är inte en fråga om att argumen-
ten tryter. Jag tycker bara att det är något besynnerligt
att man har en uppfattning i en parlamentarisk utred-
ning och en annan när frågan skall behandlas i riksda-
gen. Det tycker inte jag är att argumenten tryter.
Dessutom tycker jag, även om era förslag har fal-
lit, att det är ganska viktigt att ni redovisar på vilket
sätt de förslag ni hade tänkt genomföra slår. Ökade
krav på studietakten, som skulle innebära en bespa-
ring på en halv miljard, kommer osvikligen att slå
ganska hårt mot de studenter som redan i dag tycker
att studietakten inom vissa utbildningar är för hög.
Det är anmärkningsvärt.

Anf. 201 ULF KRISTERSSON (m):
Herr talman! Tomas Eneroth är en gedigen intel-
lektuell. Därför är det litet förvånande, måste jag
säga, att inte ens Tomas Eneroth kan börja prata om
fullvuxnas livslånga lärande utan att omedelbart ham-
na i en diskussion om arbetsmarknadens parter - detta
spännande begrepp - eller de kollektiva avtalen -
denna entusiasmerande form av lärande. Detta mantra
av floskler radas alltid upp så fort ett problem skall
lösas av någon utan att vi skall ta initiativ här i riks-
dagen för att göra det på ett seriöst och individuellt
sätt.
Vi kan satsa pengar. Vi kan skapa platser. Vi kan
införa extra bidrag, och vi kan skapa de mest fantasi-
fulla bokstavsförkortningar för olika utbildningssats-
ningar, men varken Tomas Eneroth eller Göran Pers-
son kan ta studenten åt folk. Detta gör man var och en
för sig. Det finns inga system för detta. Vi kan upp-
muntra det. Vi kan underlätta det. Vi kan bevisa för
människor att detta lönar sig i Sverige, men vi kan
inte göra det åt människor.
Den gamla tidens formel för resursjämlikhet i
Sverige och för frimodighet på marknaden var land
och pengar. Så skapade man jämlika människor som
kunde ta för sig. Den nya tidens resursjämlikhet heter
kunskap. Den är problematisk, för den kan inte förde-
las. Man kan tillägna sig den själv. Man kan få hjälp
att tillägna sig den, men den kan inte skapas eller
fördelas. Därför fungerar inte de vackra idéer som
Tomas Eneroth är så förtjust i. Därför har han fel.

Anf. 202 TOMAS ENEROTH (s):
Herr talman! Jag har inte fel; jag tycker annorlun-
da. Som god sociolog tycker jag det är viktigt att ha
det perspektivet.
Det är sant att vi inte kan ta studenten åt folk. Jag
är den första att erkänna politikens begränsningar på
det området. Jag tycker också att det är ganska skönt
att den har sådana begränsningar. Det vi kan göra -
det sade Ulf Kristersson själv - är att uppmuntra. Vi
kan på olika sätt uppmuntra människor att utbilda sig
för att vi utifrån våra politiska åsikter tycker att det är
viktigt. Det är klart att vi vill uppmuntra genom att
öka antalet utbildningsplatser i högskolan och genom
att öka antalet utbildningsplatser i vuxenutbildningen.
Vi vill uppmuntra genom att införa ett generösare
studiestöd. Vi vill uppmuntra genom att ge de stude-
rande möjligheter att slippa stora skuldsättningar i
framtiden när de utbildar sig.
Moderaterna vill uppmuntra genom att ha färre
utbildningsplatser i högskolan och vuxenutbildningen.
Moderaterna vill uppmuntra genom att införa ett lägre
studiestöd med större skulder och lägre bidrag. Mode-
raterna vill uppmuntra till studier genom att införa
rena annuitetslån. Moderaterna vill uppmuntra till
studier genom att inte ens avskriva lånen efter 65 års
ålder. Man skall dras med studieskulderna även efter
pensioneringen.
För mig är det ett obegripligt sätt att möta alla de
stora behov av vuxen- och grundutbildning som vi har
inför det framtida kunskapssamhället. I mitt perspek-
tiv är detta inte bara att låta bli att ta politiska initia-
tiv, utan också att nonchalera de stora behov har av
grundläggande utbildning som många människor.

Överläggningen var härmed avslutad.
Beslut

Mom. 8 (utformningen av ett nytt studiestödssystem)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
3. res. 2 i motsvarande del (fp)
4. res. 3 i motsvarande del (v)
5. res. 4 (kd)
Förberedande votering 1:
25 för res. 3
14 för res. 4
271 avstod
39 frånvarande
Kammaren biträdde res. 3.
Förberedande votering 2:
25 för res. 2
19 för res. 3
268 avstod
37 frånvarande
Kammaren biträdde res. 2.
Förberedande votering 3:
75 för res. 1
24 för res. 2
213 avstod
37 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Huvudvotering:
183 för utskottet
72 för res. 1
55 avstod
39 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 145 s, 23 c, 15 mp
För res. 1: 1 s, 71 m
Avstod: 23 fp, 18 v, 14 kd
Frånvarande: 15 s, 9 m, 4 c, 3 fp, 4 v, 3 mp, 1 kd
Marianne Jönsson (s) anmälde att hon avsett att rösta
ja men markerats ha röstat nej.

Mom. 9 (tidpunkt för genomförande av ett nytt studi-
estödssystem)
1. utskottet
2. res. 3 i motsvarande del (v)
Votering:
290 för utskottet
19 för res. 3
3 avstod
37 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 147 s, 68 m, 23 c, 23 fp, 15 mp, 14 kd
För res. 3: 19 v
Avstod: 3 m
Frånvarande: 14 s, 9 m, 4 c, 3 fp, 3 v, 3 mp, 1 kd
Annika Jonsell (m) anmälde att hon avsett att rösta ja
men markerats ha avstått från att rösta.

Mom. 10 (utredning om studiehjälp)
1. utskottet
2. res. 5 (mp)
Votering:
297 för utskottet
15 för res. 5
37 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 147 s, 71 m, 23 c, 23 fp, 19 v, 14 kd
För res. 5: 15 mp
Frånvarande: 14 s, 9 m, 4 c, 3 fp, 3 v, 3 mp, 1 kd

Mom. 11 (kompetens- och utbildningskonton)
1. utskottet
2. res. 6 (c)
3. res. 2 i motsvarande del (fp)
Förberedande votering:
34 för res. 6
24 för res. 2
253 avstod
38 frånvarande
Kammaren biträdde res. 6.
Huvudvotering:
218 för utskottet
35 för res. 6
58 avstod
38 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 146 s, 36 m, 19 v, 15 mp, 2 kd
För res. 6: 23 c, 12 kd
Avstod: 35 m, 23 fp
Frånvarande: 15 s, 9 m, 4 c, 3 fp, 3 v, 3 mp, 1 kd

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

9 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Försvarsutskottets betänkande
1996/97:FöU1 Sveriges försvarspolitik mot sekelskif-
tet

10 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts
den 10 december

1996/97:166 av Sonja Fransson (s) till arbetsmark-
nadsministern
Diskrimineringslag för arbetshandikappade
1996/97:167 av Lennart Klockare (s) till näringsmi-
nistern
Tillståndsgivning enligt minerallagen
1996/97:168 av Lennart Klockare (s) till näringsmi-
nistern
Barentsområdet

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 17 december.

11 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att följande skriftliga svar på frågor in-
kommit
den 10 december

1996/97:135 av Inger Davidson (kd) till inrikesminis-
tern
Medborgarkontor
den 11 december

1996/97:138 av Carina Moberg (s) till statsrådet
Ylva Johansson
Skolundervisningen i svenska
1996/97:139 av Carina Hägg (s) till utrikesministern
Lätta vapen till barnsoldater
1996/97:142 av Patrik Norinder (m) till jordbruks-
ministern
Jordbruksverket
1996/97:143 av Ola Ström (fp) till statsrådet Ylva
Johansson
Gymnasieexamen
1996/97:145 av Lars Hjertén (m) till inrikesministern
Medel till kommuner med en särskilt stor andel flyk-
tingar
1996/97:146 av Nils Fredrik Aurelius (m) till kul-
turministern
Kyrkoval
1996/97:147 av Marianne Andersson (c) till kom-
munikationsministern
Postservice på landsbygden
1996/97:148 av Jan-Olof Franzén (m) till statsrådet
Thomas Östros
Bilar köpta i annat EU-land
1996/97:149 av Sonja Fransson (s) till socialminis-
tern
Habiliteringsverksamheten
1996/97:150 av Inger Davidson (kd) till socialminis-
tern
Sexuella övergrepp mot barn
1996/97:151 av Barbro Andersson (s) till kommuni-
kationsministern
Järnvägstrafiken mellan Hargshamn och Nystad
1996/97:152 av Jan Backman (m) till kommunika-
tionsministern
Arkeologiska undersökningar vid utbyggnad av vägar
och järnvägar
1996/97:153 av Per Lager (mp) till utrikesministern
Arresteringar av utländska ledamöter i Turkiet
1996/97:155 av Birgitta Hambraeus (c) till närings-
ministern
Vattenfall AB
1996/97:156 av Margitta Edgren (fp) till socialminis-
tern
Stödet till funktionshindrade
1996/97:158 av Ulf Kero (s) till statsrådet Thomas
Östros
Den röda finska dieseln
1996/97:159 av Lennart Fremling (fp) till inrikesmi-
nistern
Kommunernas parkeringsavgifter
1996/97:160 av Erling Bager (fp) till kulturministern
Göteborgsoperan

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 17 december.

12 § Kammaren åtskildes kl. 22.19.

Förhandlingarna leddes
av förste vice talmannen från sammanträdets början
t.o.m. 7 § anf. 10 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 8 § anf. 46
(delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m anf. 95
(delvis),
av talmannen därefter t.o.m. anf. 133 (delvis),
av förste vice talmannen t.o.m. 9 § anf. 185 (delvis)
och
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.