Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1996/97:29

Tisdagen den 19 november

Kl. 14.00 17.06

---

18.00 - 20.14

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

------------------------------------------------------------

1 § Meddelande om svar på interpellation

Till riksdagen hade inkommit följande skrivelse:

Interpellation 1996/97:53

Till riksdagen
Interpellation 1996/97:53 av Eva Zetterberg om
Afghanistan.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
26 november 1996.
Skälet till dröjsmålet är arbetsanhopning.
Stockholm den 14 november 1996
Pierre Schori

2 § Svar på interpellation 1996/97:61 om
Schengenkonventionen

Anf. 1 Justitieminister LAILA
FREIVALDS (s):
Fru talman! Bengt Hurtig har frågat om Sverige i
Schengenförhandlingarna ställt krav på insyn och
kontroll från riksdagen av exekutivkommitténs verk-
samhet och vilket resultatet i så fall blivit. Han har
också frågat om när Schengenregelverket kommer att
bli tillgängligt för riksdagens ledamöter.
Schengensamarbetet är mycket värdefullt för oss.
Det medför fri rörlighet för människor. Det innebär
att vi under alla omständigheter kan bibehålla den
nordiska passfriheten och fria rörligheten. Det betyder
dessutom att vi får större möjligheter att bekämpa
internationell brottslighet.
Jag skall strax besvara Bengt Hurtigs konkreta
frågor, men låt mig först kommentera några saker som
påstås i hans inledning och som inte är riktiga.
Bengt Hurtig påstår att Schengensamarbetets exe-
kutivkommitté, alltså dess beslutande organ på minis-
ternivå, har unika befogenheter på så sätt att kommit-
tén skulle fatta beslut som fastställer gällande rätt i
medlemsstaterna och att besluten dessutom skulle
vara bindande för enskilda individer. Detta är alltså
inte korrekt.
Enligt artikel 131 i konventionen är exekutiv-
kommitténs huvudsakliga uppgift att kontrollera att
konventionen efterlevs av medlemsstaterna. I ett par
särskilt angivna fall skall exekutivkommittén också
utfärda tillämpningsföreskrifter, bl.a. för konsulära
ärenden. Det är här fråga om föreskrifter som reglerar
den rent praktiska hanteringen, dvs. bestämmelser
som hos oss i regel ligger på myndighetsnivå. Exeku-
tivkommittén skapar således inte ny rätt som går ut-
över staternas åtaganden enligt själva konventionen,
inte heller utfärdar den rättsakter som är bindande för
enskilda. Den har alltså inte samma uppgifter som
rådet har inom EU:s första pelare, dvs. EG, vilket
verkar vara Bengt Hurtigs uppfattning.
I stället är Schengensamarbetet ett vanligt kon-
ventionsbaserat mellanstatligt samarbete. Alla beslut i
exekutivkommittén skall vara enhälliga. Varje land
har med andra ord vetorätt. Besluten är visserligen
ofta folkrättsligt bindande för Sverige som stat, men
för att få nationellt genomslag - i den mån det behövs
- krävs att beslutet genomförs på det nationella pla-
net. Detta sker hos oss genom lag beslutad av riksda-
gen, regeringsförordning eller myndighetsföreskrifter.
Redan härigenom är de nationella beslutsorganen -
bl.a. riksdagen - tillförsäkrade inflytande över
Schengenregelverkets utveckling.
Vad är det då för typ av beslut som exekutiv-
kommittén fattar?
Jo, de flesta besluten är av handbokskaraktär. De
riktar sig således till staterna och deras myndigheter
och inte i något fall till enskilda personer, även om
enskilda naturligtvis någon gång indirekt kan komma
att beröras. För att genomföra besluten kommer det
hos oss i de flesta fall att vara tillräckligt med myn-
dighetsföreskrifter.
Så till Bengt Hurtigs frågor. De två första frågorna
gäller vilka krav som Sverige har drivit i Schengen-
förhandlingarna beträffande insyn och kontroll från
riksdagens sida i exekutivkommitténs arbete och vilka
resultat detta har givit. Här vill jag först, som en
kommentar till Bengt Hurtigs hänvisning till det hol-
ländska parlamentets krav på förhandsinsyn, säga att
detta krav har sin grund i den verkan som redan ett
internationellt åtagande i sig har i Nederländerna. Ett
sådant åtagande betraktas där som omedelbart gällan-
de rätt och kräver inte - som i Sverige - att särskilda
genomförandebestämmelser utfärdas.
Vad så gäller förhållandena hos oss är det till en
början så att regeringen fortlöpande lämnar informa-
tion om pågående Schengenfrågor till riksdagens
fackutskott. Dessutom samråder regeringen med riks-
dagens EU-nämnd inför beslut och diskussioner i
exekutivkommittén på samma sätt som regeringen gör
inför EU-rådsmöten i frågor som rör det mellanstatli-
ga samarbetet inom EU:s s.k. tredje pelare. Denna
ordning, med samråd också i Schengenfrågor, tilläm-
pas fr.o.m. den 1 maj i år, då Sverige inträdde som
observatör i Schengensamarbetet. Genom detta arran-
gemang har riksdagen möjlighet att fortlöpande lämna
synpunkter på frågor som står på dagordningen för
exekutivkommitténs arbete.
Bengt Hurtig har också frågat när riksdagsledamö-
terna får tillgång till hela Schengenregelverket.
Grunddokumenten, alltså konventionerna från 1985
och 1990, finns allmänt tillgängliga, förutom på alla
officiella språk också i inofficiella engelska och
svenska översättningar. Arbetet med att få fram offi-
ciella svenska översättningar av konventionen pågår
för närvarande och kommer att avslutas i samband
med undertecknandet av anslutningsfördraget. Vad
gäller Schengenregelverket i övrigt, dvs. exekutiv-
kommitténs samlade beslut, handböcker, m.m., finns
det i regeringskansliet. Det är i alla väsentliga delar
översatt till svenska. En uppsättning av dessa doku-
ment finns numera också hos riksdagens EU-nämnd.

Anf. 2 BENGT HURTIG (v):
Fru talman! Jag vill tacka för svaret. Jag får kon-
statera att något direkt klart svar inte ges på frågorna.
Men jag får ett indirekt svar på den första frågan, om
Sverige i Schengenförhandlingarna har drivit krav på
insyn och kontroll från riksdagen. Där tolkar jag sva-
ret som ett nej. I och med det faller också den andra
frågan, som syftade på resultat.
Schengenregelverket har i viss mening blivit till-
gängligt för någon timme sedan då det kom till riks-
dagen och låstes in i EU-nämndens kassaskåp därför
att de hemliga delarna anses finnas bland dokumen-
ten. Det finns heller ingen förteckning där man klart
kan urskilja de sekretessbelagda delarna. Men jag vill
fråga: Innebär detta att allmänhet, journalister och
vilken riksdagsledamot som helst har tillgång till
Schengenregelverket genom att besöka EU-nämnden?
Det är en kompletterande fråga.
Laila Freivalds säger också att Schengenkonven-
tionen kommer att ha stort värde för oss. Den kommer
att medföra fri rörlighet för svenska medborgare inom
Schengenområdet.
Jag vill påpeka att 138 av de 142 paragraferna
handlar om annat än fri rörlighet. De handlar om
kontroll, visumregler, spärrlistor, villkor för rörelse-
frihet, personregister, diskret övervakning, förebyg-
gande av hot mot allmän ordning och inre säkerhet,
osv. Jag tycker att det vore mer rättvisande att kalla
Schengenkonventionen för en polissamarbetskonven-
tion.
Laila Freivalds säger också att den inte är bindan-
de för enskilda individer. Det har jag inte heller på-
stått. Jag sade att den är riktad mot enskilda. Att den
är riktad till enskilda individer tycker jag också gäller
brottsbalken. Den är riktad till domstolar, åklagare
och polis, som har att hantera den svenska lagen. Men
den uppfattas också rimligen som bindande för en-
skilda individer.
Laila Freivalds säger dessutom att jag har läst fel i
artikel 131. Jag tycker kanske att det är tvärtom. Det
framgår rätt klart i den här artikeln att det handlar om
att exekutivkommittén skall se till att implementera
Schengenkonventionen och, det har sagts bl.a. av den
s.k. Meijerskommittén i Holland, samma sak gäller
naturligtvis i Sverige.
Denna Meijerskommitté i Holland kommer med
stöd av implementeringsöverenskommelsen att funge-
ra som Schengens administrativa organ och kan beslu-
ta om den europeiska lagstiftning som är nödvändig
för tillämpning av implementeringsöverenskommel-
sen och på så sätt inrätta en europeisk etableringsrätt
och införa stora delar av en europeisk straffrätt. Det är
möjligt att man där går litet väl långt, men i princip
gäller den här inriktningen.
Likadana synpunkter har framförts också av den
holländska regeringsrätten och av den franska sena-
ten. Den franska Europaministern Elisabeth Guigou
åtog sig på sin tid på uppdrag av regeringen att se till
att parlamentet skulle konsulteras innan tillämpnings-
bestämmelserna antogs.
Jag konstaterar att svaret på den första frågan är
nej och att den andra frågan faller. Jag skulle vilja få
kommentarer till de synpunkter som jag framfört på
allmänhetens möjligheter att ta del av de här hand-
lingarna.

Anf. 3 Justitieminister LAILA
FREIVALDS (s):
Fru talman! Jag beklagar att Bengt Hurtig inte
tycker att han fick någon klart svar på sina frågor. Jag
tyckte att det var så klart som det över huvud taget
kunde bli. Men vill man inte förstå, så förstår man
naturligtvis inte.
Låt mig gå över till den konkreta frågan om all-
mänhetens tillgång till regelverket. Det är varje myn-
dighet som har den av någon begärda handlingen som
har att göra bedömning av om den handlingen skall
utlämnas. Man skall tillämpa svenska regler för sekre-
tess när man bedömer i vilken utsträckning handling-
en kan lämnas ut eller inte.

Anf. 4 BENGT HURTIG (v):
Fru talman! Jag får tacka för den delen av svaret.
Laila Freivalds säger också att det är fråga om en
mellanstatlig överenskommelse och att vi nationellt
skall besluta om den lagstiftning som kan bli följden
av denna. Jag uppfattar det så att om riksdagen ratifi-
cerar Schengenkonventionen är vi bundna att också
anta framtida nationella lagar som är nödvändiga för
att genomföra konventionens bestämmelser och exe-
kutivkommitténs beslut.
Det är orimligt att vi först ratificerar en konven-
tion, som en följd av vilken vi skall anta en nationell
lag, men sedan plötsligt säger att vi inte kan anta
någon sådan lag.
Jag skall ge ett konkret exempel. I Schengenkon-
ventionens artikel 26:2 förbinder sig medlemsstaterna
att införa sanktioner mot transportföretag som trans-
porterar otillräckligt dokumenterade passagerare till
Schengenterritoriet. Denna bestämmelse uppfattar jag
som folkrättsligt bindande i och med att vi har ratifi-
cerat konventionen.
Vi måste rimligen också stifta en svensk lag med
bestämmelser som reglerar transporter av personer
som man anser otillräckligt dokumenterade. Riksda-
gen kan såvitt jag förstår då inte längre vägra att fatta
ett sådant beslut utan måste genomföra den här lagen.
Det kan naturligtvis leda till komplikationer. Vi ser
för övrigt vilka komplikationer det har lett till i
Frankrike, som vägrar att avskaffa t.o.m. de inre
gränskontrollerna. Frankrike är ju redan ett Schengen-
land.
Jag reste under 1995 varje månad mellan Tysk-
land och Frankrike. Plötsligt införde Frankrike gräns-
kontroller, och man tittade in i vår bil för att se vilka
som fanns där inne. Detta har man möjlighet att göra
under en kortare period, när man anser att det råder en
undantagssituation, men man har nu gått långt utöver
tiden.
Frankrikes beteende har accepterats, och man krä-
ver från Frankrikes sida att grannländerna skall vidta
en mängd polisiära åtgärder och öka kontrollen för att
man skall släppa gränspasseringen fri igen. Det här
visar vilken egendomlig situation man hamnar i när
det inte finns en stabil grund för hela det här rättssys-
temet.
Laila Freivalds anför att det bara är för visst kon-
sulärt samarbete som man skall stifta bestämmelser i
tillämpningsföreskrifterna. Hon säger "bara", men det
är inte så litet. Det gäller bl.a. visumpraktiken och
kampen mot icke önskvärd invandring, det gäller den
praktiska verkställigheten av konventionens stränga
kontrollkrav vid de yttre gränserna och det gäller
utbytet av känsliga persondata enligt Schengenkon-
ventionen genom det s.k. Sirene-systemet, som inne-
håller väldiga mängder av känslig information om
personer.
Det här är alltså ett viktigt område, och jag anser
att det är av yttersta vikt att parlamentet har insyn i
hur de här frågorna hanteras.

Anf. 5 Justitieminister LAILA
FREIVALDS (s):
Fru talman! I samband med vårt observatörsskap i
Schengen har vi naturligtvis gått igenom vad konven-
tionen kräver av Sverige. I samband med det har
naturligtvis också de övriga Schengenländerna fått
tillfälle att ställning till hur svensk lagstiftning funge-
rar i olika avseenden som konventionstexten täcker.
Vi har gjort bedömningen att det är i ytterst få avse-
enden som vi har anledning att ändra vår lagstiftning.
Vad gäller det exempel som Bengt Hurtig tog när det
gällde transportföretagens ansvar är bedömningen
från Schengenstaternas sida att svensk lagstiftning
inte i något avseende behöver ändras utan uppfyller
konventionstextens krav.
Vad över huvud taget gäller anpassningen till
Schengenkonventionens krav har naturligtvis varje
land att bedöma i vilken utsträckning man kan uppfyl-
la dessa krav. Vi har i detta sammanhang en mycket
speciell situation i Frankrike, som Bengt Hurtig tog
upp. Jag skulle vilja kommentera den för att markera
vilket utrymme medlemsstaterna har att agera även
inom ramen för sin Schengenmedverkan.
Anledningen till att Frankrike upprätthåller sär-
skilda krav i förhållande till Beneluxländerna - det är
bara i förhållande till dessa som man gör det - är att
man fruktar för ett alltför fritt inflöde av narkotika i
Frankrike. Det är skälet till att man vill ha en högre
kontrollnivå vid gränsen till dessa länder. Den behål-
ler man tills man uppnår en situation där risken för en
okontrollerad införsel av narkotika upphör.
Jag tycker att det är rätt att Frankrike har möjlig-
heten att agera på det viset, men jag förstår inte riktigt
vad det från Bengt Hurtigs utgångspunkter innebär för
Sveriges deltagande i Schengensamarbetet. Vår strä-
van med samarbetet är att både åstadkomma en ökad
fri rörlighet och samtidigt naturligtvis upprätthålla
kontrollfunktioner som gör det möjligt för oss att
ingripa mot t.ex. personer som begår brott.
När det gäller exekutivkommitténs uppgift anser
tydligen Bengt Hurtig fortfarande att kommittén har i
uppdrag att reglera olika förhållanden, t.ex. hante-
ringen av känsliga uppgifter. Men jag vill en gång till
understryka, som jag sade i mitt svar, att exekutiv-
kommittén inte har några befogenheter som går utan-
för konventionstexten. Det är den som vårt land är
bundet av.
Exekutivkommitténs uppgift när det gäller hante-
ringen av de olika åligganden som skall ingå i det
informationssystem som länderna tillsammans skall
använda för att kunna upprätthålla den kontroll som
man har avtalat om är att säkerställa att behandlingen
av uppgifterna sker på ett rättssäkert, korrekt och bra
sätt. Vilka uppgifter som skall hanteras avgörs i varje
enskilt lands regelverk.
Exekutivkommitténs uppgift är bl.a. att i sitt re-
gelverk föra in en uppgift om de olika ländernas ma-
teriella rätt i olika avseenden, så att den skall vara
lättillgänglig för de andra staterna, men icke att själv
reglera frågorna vidare. Den skall enbart ange prak-
tiska regler för hur dessa uppgifter, som regleras av
nationell lagstiftning, skall hanteras i det gemensam-
ma informationssystemet.

Anf. 6 BENGT HURTIG (v):
Fru talman! Schengenkonventionen innehåller å
ena sidan ganska många detaljerade bestämmelser, å
andra sidan vagt formulerade policyåtaganden. Det är,
som jag ser det, först när man med tillämpningsföre-
skrifter kan fylla de här åtagandena med ett konkret
innehåll som detta får karaktären av en lagstiftning.
Denna lagstiftning har tidigare utförts av parla-
ment och reglerats av domstolar. Här är det så att säga
den exekutiva makten som tar sig rätten att fylla åta-
ganden med ett regelverk. Jag tror att detta kommer
att visa sig få en avsevärd betydelse.
Suddigheten i denna lagstiftning leder i realiteten
som jag sade till en förflyttning av makt från parla-
ment och domstolsväsende till den verkställande
myndigheten. Hur skall man t.ex. konkretisera be-
skrivningarna av hot mot den inre säkerheten och den
allmänna ordningen? Såvitt jag förstår kommer det att
preciseras i exekutivkommittén.
Skulle vi få ett bra samarbete och en stark invol-
vering av parlamentet i dessa frågor borde det, redan
när den centrala gruppen har utformat och lägger fram
sina förslag, finnas information om dem i de av våra
fackutskott som är behöriga, så att de kan bedöma
vikten av att förslagen hanteras genom parlament eller
myndigheter och sedan reagera.
Detta är visserligen beslut av handbokskaraktär,
men de kommer att få en mycket stor betydelse för
den framtida hanteringen, inte minst vad gäller kon-
trollen vid våra yttre gränser.

Anf. 7 Justitieminister LAILA
FREIVALDS (s):
Fru talman! Med anledning av vad Bengt Hurtig
har sagt delvis här måste jag försöka vara tydlig och
dessutom med största allvar understryka en sak som
tydligen Bengt Hurtig har missuppfattat totalt.
Exekutivkommittén har inga befogenheter som
kan jämställas med lagstiftning. Bengt Hurtig sade att
det var verksamhet med karaktär av lagstiftning man
ägnar sig åt. Det är totalt fel. Mera fel kan det inte
vara. Är det fråga om lagar så är det svenska riksda-
gen som stiftar dem. Ta som ett exempel frågan om
vem som bestämmer vad som utgör ett hot mot ord-
ningen och som t.ex. kan ligga till grund för bedöm-
ning av att en viss person inte får tillträde till landet.
Det är icke Schengenavtalet som avgör vilken typ av
personer det handlar om. Det är icke exekutivkommit-
tén som i något av sina regelverk fastställer det, utan
det är svensk lag, såsom vi känner den redan i dag,
som ligger till grund för att uppgifterna över huvud
taget finns i våra nationella informationssystem i dag.
Det enda som händer är att denna information också
förs vidare in i det gemensamma informationssyste-
met.
Bedömningen av vad som alltså är ett hot och hur
olika personer skall hanteras har vi redan i Sverige
tagit ställning till genom den lagstiftning vi har som
riksdagen har tagit ställning till.
När det gäller information om den vidare utveck-
lingen av att få Schengensamarbetet att fungera i
praktiken informeras fackutskotten i riksdagen regel-
mässigt. Vi använder som jag sade i mitt svar samma
principer som vi använder när det gäller det mellan-
statliga samarbetet inom ramen för Tredje pelaren.

Överläggningen var härmed avslutad.

3 § Svar på interpellation 1996/97:49 om för-
nyad satsning mot droger och kriminalitet

Anf. 8 Socialminister MARGOT
WALLSTRÖM (s):
Fru talman! Widar Andersson har frågat mig om
vilka initiativ som regeringen kommer att ta när det
gäller satsning mot droger och kriminalitet.
Det finns i dag, som Widar Andersson anger, oro-
ande tendenser som visar att alkoholen är på väg
tillbaka som berusningsmedel långt ner i åldrarna.
Med en sådan utveckling kan man befara att intresset
för att experimentera med andra droger som narkotika
kan komma att öka. Vi har också fått en del oroande
rapporter som att ungdomars avståndstagande till
olika typer av droger är på väg att luckras upp och att
ungdomar i ökad utsträckning numera är öppnare för
och mer nyfikna på olika typer av droger.
Liksom Widar Andersson är jag och övriga leda-
möter i regeringen mycket oroade av de beskrivna
tendenserna. Olika initiativ har tagits under de senaste
åren för att motverka dessa tendenser.
Till följd av ett regeringsuppdrag har en nationell
ledningsgrupp tagit fram en nationell handlingsplan
för alkohol- och drogförebyggande insatser. Rege-
ringen har beviljat Folkhälsoinstitutet sammanlagt
110 miljoner kronor utöver ordinarie anslag för att
genomföra handlingsplanen som framför allt tar fasta
på en lokal och regional kraftsamling av de förebyg-
gande insatserna. I budgetpropositionen aviserar re-
geringen att vi även fortsättningsvis avser avsätta
medel i storleksordningen 30 miljoner kronor per år i
ytterligare stöd till framför allt det lokala alkohol- och
drogförebyggande arbetet. Ur Allmänna Arvsfonden
ställs vidare 15 miljoner kronor till Folkhälsoinstitu-
tets förfogande för stöd till olika ideella organisatio-
ners alkohol- och drogförebyggande barn- och ung-
domsprojekt.
Även om insatserna på nationell nivå är av stor
betydelse skall tyngdpunkten i det alkohol- och drog-
förebyggande arbetet ligga i det lokala och regionala
arbetet. Detta betonas också i den nationella hand-
lingsplanen. Kommunernas nya roll på alkoholområ-
det har också resulterat i att kommunerna i stor ut-
sträckning nu håller på med att utveckla lokala alko-
hol- och drogpolitiska handlingsprogram som rege-
ringen har givit Svenska Kommunförbundet särskilda
medel för att stimulera utvecklingen av.
På motsvarande sätt pågår ett arbete med att föra
ut regeringens nationella brottsförebyggande pro-
gram. En särskild kommitté arbetar under 1996-1998
med att stödja utvecklingen av lokala brottsföregyg-
gande program. För detta har regeringen avsatt
10 miljoner kronor per år i tre år.
De särskilda utvecklingsmedel om 50 miljoner
kronor som finns på länsstyrelserna föreslås också
framdeles kunna användas för att stimulera det alko-
hol- och drogförebyggande arbetet i kommunerna.
Regeringen har dessutom utbetalat 8 miljoner kronor
till Rikspolisstyrelsen för att de skall kunna användas
till olika lokala och regionala samarbetsprojekt mel-
lan närpolisverksamhet, socialtjänst och länsstyrelser
för att försvåra och förhindra den olovliga sprithante-
ringen. Medlen skall användas till samarbetsprojekt
som framför allt vänder sig till ungdomsgrupperna.
Regeringen ser med stort allvar på uppgifterna om
en drogliberalare inställning bland ungdomar. Hu-
vudinriktningen för drogpolitiken måste vara att på
alla sätt motarbeta en ökad droganvändning bland
ungdomar. Den drognegativa inställning som i dag
ändå omfattas av majoriteten av svenska ungdomar är
inte given en gång för alla. Därför instämmer jag i
Widar Anderssons propå om behovet av en nysats-
ning mot droger och kriminalitet och om vårt särskil-
da ansvar för ungdomarna. Nysatsningen kan och bör
ske med stöd av de initiativ jag redogjort för i mitt
svar.
Många av de exempel på åtgärder som Andersson
tar upp är jag beredd att ställa mig bakom. Jag kom-
mer redan i december att kalla till ett rådslag för att
diskutera olika initiativ på alkohol och drogområdet.
Jag inbjuder Widar Andersson att delta i detta.
Under januari månad planerar jag dessutom en
större hearing med framför allt företrädare för olika
ungdomsorganisationer för att lyssna på ungdomarna
själva om vad det är som händer och vilka åtgärder
ungdomarna efterlyser och kan bidra med för att
komma till rätta med dessa allvarliga problem.
Widar Andersson tar även upp att skolan bör för-
stärkas i det förebyggande arbetet. Jag vill här passa
på att nämna att skolministern tillsatt en arbetsgrupp
om skolans värdegrund med företrädare från olika
departement och myndigheter. Arbetsgruppen har till
uppgift att samla de kunskaper som finns på området,
bl.a. från BRÅ, Folkhälsoinstitutet, Skolverket och
Barnombudsmannen, och göra den tillgänglig och
anpassad till skolans arbetssätt. Arbetsgruppen skall
ha slutfört sitt arbete den 30 juni 1997.

Anf. 9 WIDAR ANDERSSON (s):
Fru talman! Jag tackar socialministern för svaret.
Drogliberala stämningar eller mer tillåtande attity-
der till narkotika och andra droger kommer inte av sig
själv. Man kan säga att de rör sig trendvis, men de
uppmuntras också. Jag har inför den här interpellatio-
nen bl.a. ägnat mig åt att studera de kommersiella
krafterna bakom legaliseringen av narkotika. Bl.a. ser
man att den store finansmagnaten, George Soros, är
den störste enskilde finansiären bakom legaliserings-
sidan i de folkomröstningar som i början av november
sade ja till en legalisering av marijuana i Californien
och Arizona. Detta är samme George Soros, en
mycket stor aktieägare i Banco de Colombia, som
nyligen, 1994, fick mycket stora böter för sitt samröre
med en narkotikakartell.
Det finns ett starkt kommersiellt tryck i Europa
och i USA. Det finns också ett allt starkare kulturellt
tryck som jag märker. Vi ser det i modeindustrin, i en
del av datatidningarna, hos en sådan som kulturradi-
kalen Nina Lekander, som i Expressen hyllar Hol-
lands tillåtande narkotikapolitik och i Gudrun Schy-
mans flirt med raveknarkarna. Det finns alltså ett
starkt kulturellt och kommersiellt tryck på ungdomar-
na att så att säga öppna sina sinnen för både nya och
gamla droger.
När jag tar del av socialministerns svar ser jag att
regeringen gör väldigt mycket på en rad olika områ-
den. Men det ger ett spretigt intryck. Vi har bredden,
men har vi spetsen? Det görs insatser inom vård,
skola, frivilliga krafter, internationell samverkan,
kommunförbund, ungdomsorganisationer osv., men
hur är det med spetsen? I min interpellation lyfte jag
fram frågan om behovet av en särskild stab, avdel-
ning, som en del andra regeringar alltmer går över till
i kampen mot narkotika och därtill relaterad krimi-
nalitet.
Det handlar om att göra största möjliga medbor-
garnytta. I undersökning efter undersökning i Sverige
såväl som i de övriga EU-länderna och de centraleu-
ropeiska länderna är de frågor som medborgarna år
efter år sätter högst upp när de skall lista vilka frågor
de tycker att politikerna skall utveckla till samarbete
den yttre miljön, dvs. miljöförstöringen av luft, skog
och vatten, och den inre miljön, nämligen den otrygg-
het man känner med ett utbrett narkotikamissbruk och
kriminalitet. Det finns alltså ett medborgerligt upp-
drag, där vi har hunnit en bit men där jag tror att vi på
allvar måste skärpa våra insatser.
Jag kommer att i mitt nästa inlägg peka på, utöver
denna särskilda stab och avdelning som jag tycker är
viktig att diskutera, också behovet av något slags
skyddslagstiftning för ungdom. Vi måste ta vårt vuxe-
nansvar på allvar.
I dag riktar sig mycket av exploateringen av nya
och gamla droger just mot ungdom. Samma gäller allt
ifrån alkoläsk på Systembolaget till lättare och desig-
nade droger, dansdroger och produkter från mode-
och parfymindustrin. Jag tror att det behövs en spe-
ciell skyddslagstiftning för ungdom.

Anf. 10 GUN HELLSVIK (m):
Fru talman! Narkotikamissbruket är ett allvarligt
och mycket svårlöst problem. Vi moderater har alltid
förordat en restriktiv narkotikapolitik. Den strikta
hållning som vi har haft har efter hand fått ett mycket
brett stöd och har också varit relativt framgångsrik.
Som både socialministern och Widar Andersson
nämnt har vi emellertid på senare tid fått varningar
om att narkotikamissbruket successivt ökar bland våra
unga. Det är därför angeläget att positionerna mot
narkotika flyttas fram ytterligare.
Under de borgerliga regeringsåren infördes möj-
ligheten att utföra blod- och urinprov på personer som
misstänks använda narkotika. Avsikten med denna
lagändring var att skapa förutsättningar för att innan
ett missbruk blivit etablerat kunna ingripa med åtgär-
der av olika slag. För att prov skall kunna tas måste
missbrukaren ha uppnått straffmyndighetsåldern.
Även om socialdemokraterna i riksdagen gick emot
vårt förslag uppfattar jag att det nu är accepterat,
eftersom denna lagändring inte har rivits upp.
I dag kan vi se att missbruket kryper allt längre
ner i åldrarna. Därför har vi moderater nu föreslagit
att lagen ändras så att prov får tas även på personer
under 15 år när misstanke föreligger om att den unge
använt narkotika. Är socialministern beredd att arbeta
för en sådan lagändring?
I dag kan knappast någon ung människa undgå att
få information om narkotika och dess risker. Detta är
positivt. Det bör fortsätta, men det måste också ut-
vecklas. Widar Anderssons tankar i denna fråga kan
jag helt ställa mig bakom.
Samtidigt måste man vara medveten om att för
den unge är frågan om narkotikabruk för egen del
oftast avlägsen och förhoppningsvis främmande när
informationen ges. Däremot har föräldrar ofta brist-
fälliga kunskaper om narkotika, dess symtom och
verkningar. Detta är en allvarlig brist, eftersom för-
äldrarna är de som finns till hands när den unge
eventuellt prövar narkotika. Möjligheterna att på ett
tidigt stadium upptäcka ett bruk är störst om föräld-
rarna har tillräckliga kunskaper.
Vi moderater har därför föreslagit att regeringen
skyndsamt tar initiativ till att förbättra informationen
till föräldrar om narkotikamissbrukets symtom och
verkningar. Jag undrar om socialministern har tagit
några initiativ i denna riktning.
Sedan 1968 bedrivs en försöksverksamhet med
utdelning av rena sprutor till narkotikamissbrukare i
Malmö och Lund. Trots att Socialstyrelsen, som har
haft i uppdrag att utvärdera verksamheten, inte kunnat
påvisa några positiva effekter av försöksverksamheten
från smittospridnings- och narkotikasynpunkt har
verksamheten blivit förlängd. Enligt vår uppfattning
är det motstridigt att förena Sveriges riksdags beslut
om totalförbud mot all icke-medicinsk hantering av
narkotika med en verksamhet som går ut på att dela ut
verktygen för att kunna injicera narkotika. Jag undrar
hur socialministern försvarar denna verksamhet med
tanke på Socialstyrelsens utvärdering.
För att kunna angripa narkotikaproblemet krävs
bl.a. att polisen har tillräckligt med resurser för att
kunna ingripa mot och störa narkotikahandeln. Widar
Andersson tar också i sin interpellation upp behovet
av speciella polisinsatser. Jag är övertygad om att
socialministern är lika angelägen som jag om att
komma åt narkotikahandeln. Därför undrar jag på
vilket sätt socialministern agerar för att stoppa rege-
ringskollegernas omfattande nedrustning av polisen.

Anf. 11 Socialminister MARGOT
WALLSTRÖM (s):
Fru talman! Jag tycker att det är bra att vi får en
diskussion här i riksdagen om på vilket sätt vi skall
mobilisera oss på ett mycket bredare sätt mot en ökad
droganvändning och ett ökat narkotikamissbruk hos
ungdomar. Jag tycker att det ligger en del i vad Widar
Andersson säger, att det kan ge ett spretigt intryck.
Det är många olika insatser. Det handlar om att vi
måste samla oss, och framför allt måste vi rikta oss på
ett effektivare sätt. Det är bl.a. därför som jag vill
kalla samman både olika organisationsrepresentanter
och ungdomar själva för att diskutera hur vi skall
kunna göra det på ett bra sätt i dag. Det duger inte
längre med gammaldags skräckpropaganda. Vi har
helt nya krafter att kämpa mot, precis som Widar
Andersson visade.
När jag var tonåring diskuterade politikerna på
allvar att faktiskt stoppa vissa popband eller rockband
vid gränsen därför att man hade läst att de använde
droger. Det var ett realistiskt alternativ. I dag finns det
nästan inte något rockband som inte skryter i tidning-
ar över att man använt både den ena och den andra
drogen. Detta framträder man med helt öppet. Därför
är det nya metoder och ett nytt sätt att argumentera
som krävs. Jag är mycket intresserad av att hitta ett
sådant arbetssätt.
Därför välkomnar jag Widar Anderssons synpunk-
ter, också den att det kan behövas en särskild stab.
Det reser en del andra frågor: Skall man ha en gemen-
sam aktion mot både alkohol och narkotika, eller skall
man särskilja dessa frågor och jobba med separata
organ där vi kan bli ännu effektivare. Vi måste också
arbeta med delvis nya metoder även när det gäller
alkoholen och alkoholproblemen.
Det mesta lyssnar jag med intresse på och tar gär-
na till mig, för vi har all möjlighet att inom den allra
närmaste tiden, redan under december, prata mer om
hur vi skall samordna alla de saker som redan är på
gång, hur vi skall kunna bli tydligare och hur vi skall
kunna mobilisera på ett mycket brett sätt. Det innefat-
tar också den fråga som Gun Hellsvik reste, nämligen
förbättrad information till föräldrar. Det har påpekats
från många olika håll, och jag tror att många organi-
sationer kan hjälpa till och bli duktigare. Låt oss titta
på om det behövs en särskild stab, hur man i så fall
skall sätta upp en sådan och hur vi skall organisera
oss på ett effektivare sätt.
Gun Hellsvik tar upp frågor som jag inte haft en
chans att förbereda eller titta på till i dag. De kräver
egentligen egna interpellationer. I alla fall är det nya
infallsvinklar som jag i och för sig inte har någonting
emot att kommentera, men jag skulle gärna vilja ta del
av det material som vi har och hur det ser ut för dagen
för att kommentera i detalj vad gäller åldersgränserna
och annat. Jag har ingen möjlighet att göra det i dag.
Självklart måste allt detta, från polisinsatser till in-
formation till föräldrar, till hur man politiskt skall få
ett mer samlat budskap och en samlad kraft bakom
åtgärderna, ingå i en narkotikapolitik som måste bli
ännu mera träffsäker. Det hoppas jag att vi kan vara
sams om, för det är väldigt viktigt att vi behåller och
vårdar den drognegativa inställning som ändå finns
hos en bred allmänhet i Sverige.

Anf. 12 WIDAR ANDERSSON (s):
Fru talman! Jag ser fram emot de fortsatta diskus-
sionerna, och jag uppskattar socialministerns positiva
attityd. Det finns mycket att göra, och jag tror att vi
kan bli mycket bättre på detta område. Som social-
ministern var inne på handlar det om att hela tiden
försöka att vinna nya människor och nya hjärtan som
brinner för den här frågan. Man skall inte lita för
mycket på de gamla strukturerna. De gamla organisa-
tionerna i all ära, men de har kämpat i många strider.
Det gäller nu att vinna nya människor.
Trycket är både kulturellt och kommersiellt. Mas-
sarbetslösheten driver ju fram en ökad brist på rutiner
och på dagliga uppgifter för många människor. Är det
något man behöver för att missbruka droger så är det
tid och pengar. Tid har ju de människor som står
utanför de dagliga rutinerna. Pengar har de kanske
inte, vilket i sin tur riskerar att driva fram en ökad
ungdomskriminalitet i form av bedrägerier, inbrott
osv. Sammanhållningen i samhället är utsatt för en
stor press.
Jag vill - och detta blir mitt sista inlägg i denna
debatt - lyfta fram ytterligare en fråga som har med
vården av missbrukare att göra. Det som är alarme-
rande är det statliga huvudmannaskapet för LVM- och
LVU-hem, där det bedrivs vård av unga och vuxna
missbrukare som är tvångsomhändertagna. Det kom-
mer nu allt fler rapporter om att kommunerna köper
platser i mindre omfattning. Till viss del har vissa
kommuner byggt upp egna och förhoppningsvis bättre
insatser, men i en del fall handlar det tyvärr om att
kommunerna flyr undan sitt ansvar. I storstäderna får
man kanske vänja sig vid synen av allt fler uteliggare
och utslagna människor på gatorna som inte får den
vård som de skulle behöva.
Jag blev överraskad av den hårda centralstyrning
som riksdagen har lagt på den statliga institutionssty-
relsen. Jag avser då det krav på likauppträdande som
gäller priser, beteenden osv. Många institutioner har
dålig förmåga att anpassa sig till rådande lokala för-
hållanden. Det vore dags att se över detta.
Nu skall fyra LVM-institutioner läggas ned. Ett
par av dessa är riktigt bra institutioner, men kommu-
nerna köper alltså inte några platser där. En femte
institution har fått en förvarning och kommer för-
modligen att läggas ned nästa år. Detta är oroväckan-
de. Allt går inte att lösa med öppenvård. Det här berör
människors trygghet och de anhörigas behov av vila.
Ett LVM-hem ger också missbrukaren en chans till
fem sex månaders nykterhet och en möjlighet att
ompröva sin situation för att motivera sig för en läng-
re tids nykterhet och vård och behandling. Framför
allt tänker jag på de anhöriga och på den totala sam-
hällsbilden. Vi får inte avhumanisera samhället. Det
är ju de sämst ställdas situation som visar välfärds-
samhällets rätta ansikte. Det handlar om hur de män-
niskor som är utslagna egentligen har det.
Efter att jag har satt mig in i situationen litet extra
under det senaste året har jag sett att det finns en del
att göra. Det handlar inte ytterst om resurser, eftersom
man använder en stor del av skattebetalarnas pengar,
men jag tror att pengarna kan användas bättre och
klokare. Därmed blir medborgarnyttan på detta vikti-
ga område större.
Jag hoppas att socialministern i sitt rådslag i sina
överväganden också kan väga in frågan om översyn
av den statliga vården.

Anf. 13 GUN HELLSVIK (m):
Fru talman! Det gläder mig att socialministern ser
positivt på förslaget att i mycket större utsträckning
rikta information till föräldrar. Jag hoppas också att
detta inte är något som skjuts på framtiden, eftersom
det är bråttom, mycket bråttom. För varje dag som går
riskerar vi att förlora ytterligare unga människor i
knarkträsket.
När det gäller de övriga frågor som jag ställde - -
om möjligheter till narkotikakontroll av personer
under 15 år, om socialministerns syn på försöksverk-
samhet med fria sprutor och om polisresurser - får jag
respektera att socialministern inte har tittat närmare
på dessa. Men jag hoppas att vi får möjlighet att dis-
kutera dessa frågor vid ett senare tillfälle och att so-
cialministern sätter sig in i det moderata resone-
manget. Då skulle vi gemensamt kanske även här
kunna komma framåt.
Slutligen noterade jag att socialministern kommer
att inbjuda till ett rådslag i december och att Widar
Andersson fick en inbjudan till detta tillfälle. Det är
Widar Andersson verkligen förtjänt av med tanke på
den verksamhet som han har bedrivit utanför politiken
och på hur Widar Andersson har kämpat med narko-
tikafrågor inom politiken. Jag hoppas att även andra
som har visat sig ligga på frontlinjen när det gäller
narkotikapolitiken - nämligen vi moderater - får en
möjlighet att delta i ett sådant rådslag. Om jag uppfat-
tade saken rätt gällde det att diskutera nya initiativ.
Eftersom vi genom åren har visat att vi har legat litet
steget före kanske det finns skäl att räkna med att vi
fortfarande gör det.

Anf. 14 Socialminister MARGOT
WALLSTRÖM (s):
Fru talman! Det är roligt om det är fler som vill
vara med och få en inbjudan. Vi skall naturligtvis se
till att vi så brett som möjligt fångar upp de synpunk-
ter som kan finnas när det gäller narkotikapolitiken.
Vi skall nog också klara av att fånga in Gun Hellsviks
och andras åsikter. Sedan får vi se efter hur inbjud-
ningslistan ser ut. Självfallet skall vi lyssna på bred
front. Det är viktigt att man förankrar narkotikapoliti-
ken politiskt så brett som det över huvud taget är
möjligt. Här har vi en större kamp att föra än att bara
slåss nationellt. Vi har också legaliseringssträvanden
och liberaliseringssträvanden ute i Europa att gemen-
samt bekämpa. Jag skall vara öppen för detta.
Det är väldigt viktigt att vi noga följer utveckling-
en inom missbrukarvården. Här handlar det om en
kombination av faktorer. Kommunernas ekonomiska
situation gör att de säger att det är för dyrt att bekosta
sådan typ av vård. Man kan ha hittat andra former.
Det rör sig också om effektivitet och resultat. Ibland
har man hyst tvivel och kanske hittat andra metoder
och andra vårdformer. Men vi vill ju inte att missbru-
karna skall lämnas vid vägkanten eller ute på trottoa-
rerna. Självfallet måste utvecklingen följas upp
mycket noga. Jag får också en del rapporter och brev
om att det ser illa ut i en del kommuner. Det är då
viktigt att Socialstyrelsen och andra fortlöpande rap-
porterar. Men vi har ögonen på hur det hela utvecklas.
Det kan också finnas anledning att diskutera med
Institutionsstyrelsen om hur vården skall bedrivas
framöver på bästa och effektivaste sätt så att man
också kan ta till vara lokala erfarenheter. Också detta
har vi uppmärksamhet på.

Överläggningen var härmed avslutad.

4 § Svar på interpellation 1996/97:48 om
svensk alkoholpolitik och EU

Anf. 15 Socialminister MARGOT
WALLSTRÖM (s):
Fru talman! Sten Andersson har frågat statsrådet
Östros om på vilka uppgifter han baserar uppfattning-
en att Sveriges alkoholpolitik har varit framgångsrik
jämfört med övriga EU-länders alkoholpolitik och om
han avser att vidta några åtgärder i syfte att samordna
den svenska alkoholpolitiken med den som gäller i
Danmark och Finland. Arbetet i regeringen är så för-
delat att jag skall besvara interpellationen.
Enligt statistik publicerad av World Drink Trends
1995 och Statistik årsbok 1996 är såväl försäljningen
av alkohol som alkoholrelaterad dödlighet klart lägre i
Sverige än i andra EU-länder. Och även om vi tar
hänsyn till att det s.k. mörkertalet, dvs. den oregistre-
rade konsumtionen, sannolikt är större i Sverige än i
andra EU-länder med lägre alkoholskatter så kommer
Sverige längst ned i statistiken över alkoholkonsum-
tionen i Europa. Om vi t.ex. till den registrerade för-
säljningen i Sverige lägger till så mycket som 40 %
som mörkertal och inget mörkertal alls för övriga EU-
länder hamnar Sverige ändå klart sist i tabellen. Ock-
så om vi jämför Sverige med övriga EU-länder när
det gäller alkoholskador, t.ex. dödlighet i levercirrhos,
ligger Sveriges siffror bland de lägre i Europa.
Det finns därför all anledning att poängtera att
svensk alkoholpolitik hitintills har varit framgångsrik.
Sverige har i jämförelse med övriga länder i Europa
en relativt sett låg alkoholkonsumtion även om hänsyn
tas till att illegal konsumtion förekommer.
När det gäller frågan om jag avser att samordna
den svenska alkoholpolitiken med den som gäller i
Danmark och Finland vet jag inte riktigt vad Anders-
son syftar på. Om det är införselfrågan som åsyftas
vill jag nämna följande.
Danmark, Finland och Sverige har fram till nu
agerat gemensamt och hävdat att det undantag som
länderna fått inte har någon bestämd sluttidpunkt.
Kommissionen har hävdat att undantaget upphör vid
årsskiftet. Det förslag som Sverige i enighet med
Danmark och Finland presenterat för kommissionen
innebär en "frysning" av nuvarande regler under någ-
ra års tid utan att någon part behöver överge sin tolk-
ning av gällande direktiv. Särskilt från dansk sida men
även från finsk sida har man emellertid poängterat att
man inte vill att frågan skall avgöras av EG-
domstolen utan att man hellre då söker en kompro-
misslösning. I detta läge har nu kommissionen över-
lämnat sitt förslag i införselfrågan till ministerrådet
för beslut.
Nu vidtar diskussionerna i ministerrådet, och Sve-
rige har fortfarande förhoppningen att vi där skall
kunna få gehör för våra synpunkter och nå enighet om
en "frysning" av nuvarande regler fram till mitten av
1999. Det är först i ett läge där enighet ej kan uppnås
i ministerrådet som frågan kan bli föremål för pröv-
ning i EG-domstolen.

Anf. 16 STEN ANDERSSON (m):
Fru talman! Fru statsråd! Tack för svaret!
Om det har blivit något missförstånd, kan jag tala
om att jag menade införselreglerna och ingenting
annat. Jag tror att det framgick tydligt i min interpel-
lation.
Den ena dagen säger skatteminister Östros att vi
inte kan ha en alkoholpolitik i Sverige som övriga
Europa skrattar åt. Nästa dag säger han att vi skall
hålla benhårt på den svenska alkoholpolitiken. Jag
tror att fru Wallström någon gång har använt en lik-
nande argumentation, att vi inte kan ha en alkohol-
politik som i stora drag skiljer sig från Europas.
Först var det en enig front mellan Sverige, Dan-
mark och Finland på den ena sidan mot EU:s införsel-
regler. Sedan har Finland och Danmark vikt sig och
accepterat ett annat mönster än Sverige har accepte-
rat. Det kan få konsekvenser. Det kan t.ex. innebära,
att om Sverige förlorar i EU-domstolen måste samtli-
ga tre länder omedelbart acceptera de regler som
gäller för EU.
Med statistik kan man bevisa allt, fru statsråd. Jag
påstår att Belgien och Nederländerna inte konsumerar
mer alkohol än vad vi gör i Sverige. T.o.m. chefen för
Vin & Sprit AB, som är en gammal socialdemokrat
och utsedd av regeringen, har talat om en katastrof för
svensk alkoholpolitik. Vi ser ju att en massa ungdo-
mar i Danmark inte kan hantera alkohol. Men poäng-
en är tyvärr att ungdomarna inte är danska utan
svenska. Socialarbetare, poliser, lärare och föräldrar
talar om att det aldrig har varit lättare än i dag att få
tag på hembränt. Det här verkar statsrådet blunda för.
Jag vill betona och understryka att det här har
uppstått på grund av den "framgångsrika svenska
alkoholpolitiken".
Statsrådet säger i sitt svar att en del alkoholrelate-
rade sjukdomar är större i andra länder än i Sverige.
Det må vara så, men det viktigaste måste ändå vara
levnadsåldern. När vi hade en stor alkoholdebatt i
riksdagen för knappt ett år sedan visade man samma
morgon på text-TV att fransyskorna faktiskt levde
längre än sina svenska systrar. Jag kan inte undgå att
tro att även de någon gång måste ha nåtts av ett visst
stänk av vin, eller av sina mäns konsumtion.
Jag skulle vilja fråga statsrådet: Är det korrekt,
som statsrådet säger i sitt svar, att Sveriges, Danmarks
och Finlands agerande inför EU fortfarande är totalt
enigt? Det har framgått av massmedierna att det inte
är det, utan att Danmark och Finland har accepterat
att börja förhandla om mjukare bestämmelser än vad
Sverige vill ha.

Anf. 17 Socialminister MARGOT
WALLSTRÖM (s):
Fru talman! Jag kan ge Sten Andersson besked.
Det var nämligen jag som från början formulerade det
där uttrycket, som sedan har förvanskats i olika om-
gångar. Jag sade att Sverige inte kan ha en svensk
alkoholpolitik som svenska ungdomar - med hän-
syftning till införselreglerna och den gränshandel som
vi nu ser - och svenskar i allmänhet hånflinar åt. Så
blir det till slut. De tänker att det inte spelar någon
roll vilka skatteregler, vilken prissättning och vilka
distributionskanaler vi har i Sverige, därför att de kan
åka till Danmark och köpa i stort sett hur mycket som
helst, sälja det vidare och göra det till en kommersiell
business. Då riskerar man att få ett hånflin åt svensk
alkoholpolitik.
Det är klart att vi måste ta hänsyn till att verklighe-
ten ser delvis annorlunda ut och att EU-medlemskapet
innebär påfrestningar på våra traditionella beståndsde-
lar i svensk alkoholpolitik. Då måste vi ibland göra
justeringar för att behålla någon form av trovärdighet.
Samtidigt ligger målen för alkoholpolitiken fast,
dvs. att vi skall få ned den totala alkoholkonsumtio-
nen, så att vi begränsar alkoholens skadeverkningar.
Vi skall göra det med en mängd olika medel och
metoder, och de måste också anpassas efter en ny
verklighet. Vi måste jobba på en mycket bredare front
för att komma till rätta med alkoholmissbruket. Där
har vi ett bra nationellt handlingsprogram i de här
frågorna.
Det finns all anledning att där upprepa vad Folk-
hälsoinstitutet har lagt fast som mål och metoder för
det här arbetet.
Det som har hänt i slutet av förhandlingarna i EU
är just att Danmark och Finland har visat sig beredda
att träffa en uppgörelse, medan Sverige har hållit en
mycket hårdare linje. Vi har också fått stöd för det i
EU-nämnden. Det var en enig EU-nämnd som skick-
ade med Thomas Östros beskedet att han skulle vara
mycket bestämd på den här punkten och driva den här
frågan vidare på det sätt som regeringen har gjort i
olika sammanhang.
Sedan handlar det också om att överallt där vi kan
försöka vinna respekt både för den historiska be-
skrivning som finns av vår alkoholpolitik och för våra
bevekelsegrunder i dag för att vi vill behålla de vikti-
gaste hörnpelarna i svensk alkoholpolitik, som är bl.a.
Systembolaget och införselregler, så att vi kan behålla
också vår högprispolitik, som är viktig för att begrän-
sa konsumtionen. Det måste vi ta upp gång på gång
för att få andra länder och andra regeringar att förstå
och respektera vår ståndpunkt.

Anf. 18 STEN ANDERSSON (m):
Fru talman! Jag har aldrig ifrågasatt EU-nämndens
ställningstagande, även om jag måste erkänna att jag
inte begriper det.
Det jag frågade var om statsrådet fortfarande an-
såg att Danmark, Finland och Sverige hade en gemen-
sam linje. Det står faktiskt att läsa i interpellationssva-
ret. Jag noterar att det inte är korrekt, utan att det är
en felaktig uppgift som statsrådet lämnar i sitt svar.
När det gäller vem som har sagt vad initialt, om
man skall skratta eller ej åt svenska alkoholregler, tror
jag nog att människor utanför Riksdagshuset uppfat-
tade det så att det är övriga européer som skrattar åt
svensk alkoholpolitik och inte bara svenska barn som
eventuellt åker över och lägger delar av Helsingör i
Danmark i ruiner.
Statsrådet säger också att man skall arbeta på en
bredare front. Jag har varit med i riksdagen i 13 år,
och jag har vartenda år hört detta om att arbeta på
bredare front för att nå effektiva resultat. När jag tittar
på gatorna och läser i tidningarna vad som har hänt i
Sverige fredags-, lördags- och söndagskvällar, måste
jag se det som ett dundrande underbetyg åt den
svenska alkoholpolitiken. Det är faktiskt så att förbju-
den frukt smakar bäst.
Vi har på grund av vår alkoholpolitik omsorgsfullt
lyckats undvika att våra ungdomar kan hantera alko-
holen till skillnad från i andra länder. Trots att man
där kan konsumera mer per capita än vad vi gör i
Sverige, har man oftast inte de problem med alkoho-
len som vi har här i Sverige.
Jag skulle vilja veta vad som konkret menas med
att jobba på bredare front. Det går inte bara att stå här
och tala i riksdagen och sedan strunta i vad som hän-
der utanför.

Anf. 19 Socialminister MARGOT
WALLSTRÖM (s):
Fru talman! Sten Andersson uttrycker nu en vanlig
missuppfattning och ett vanligt missförstånd om att
man skulle kunna lära barn och ungdomar att umgås
med alkoholen genom att låta dem dricka mer alko-
hol. I alla fall förstod jag att det var underförstått att
vi skulle kunna lära dem detta kanske genom att in-
troducera alkohol i hemmet rent av. Det finns nu svart
på vitt på att det bara leder till ännu större alkohol-
missbruk och större alkoholproblem. Sten Andersson
kan själv ta del av undersökningar som visar att detta
inte är någon framkomstväg och att det onekligen
leder till större alkoholskador. Det vill vi inte ha, utan
vi tror att det enda riktiga är att hålla en konsekvent
och strikt linje och hävda att man har rätt till en alko-
holfri uppväxt samt också miljöer som är helt alkohol-
fria. Det handlar naturligtvis om arbetsplatser och
skolor. Men det är naturligtvis också självklart att
alkohol inte skall förekomma alls vid graviditet och i
samband med bilkörning.
Vad det innebär att jobba på bred front kan jag ge
exempel på. Jag har själv kallat till mig olika intres-
senter, som tidigare aldrig har varit inblandade i det
alkoholförebyggande arbetet, i alla fall inte i kontakt
med departementet. Alltifrån livsmedelsbranschen till
bryggarförening och andra intressenter och producen-
ter har bjudits in för att diskutera om det går att
åstadkomma någon form av paraplyorganisation med
någon sorts samordnad insats, där faktiskt var och en
kan tänka sig att göra sin insats. Vissa organisationer
är beredda att förespråka måttlighetsdrickande i stället
för de destruktiva dryckesmönster som nu finns i
Sverige, medan naturligtvis nykterhetsorganisationer-
na fortsätter att förespråka helnykterhet. Andra kan
hjälpa till att ta sitt ansvar, där naturligtvis livsme-
delshandlarna säger att det är viktigt att åldersgränser
och annat kontrolleras på ett bättre sätt. Vi kan med
var och en av dessa parter diskutera så att vi totalt sett
får ett bättre resultat och samordnade insatser. På det
sättet blir vi kraftfullare. Detta är något som jag redan
har tagit initiativ till. Det handlar inte om att vi - i så
fall förvanskar Sten Andersson uttrycket - är beroen-
de av vad andra länder tycker i detta avseende. Om de
skrattar eller inte kan vi strunta i. Det viktiga är att vi
kan föra en framgångsrik alkoholpolitik och att de
respekterar våra metoder och arbetssätt.
Jag tror inte att Sten Andersson har bemödat sig
om att läsa svaret ordentligt. På s. 2 i tredje stycket
finns återgivet precis det som jag sade, nämligen att
fram till nu har vi agerat gemensamt. Men nu vill man
från dansk och finsk sida inte att frågan skall avgöras
av EG-domstolen, utan man söker en kompromiss-
lösning, medan vi i Sverige faktiskt är beredda att gå
till EG-domstolen. Detta har man också fått ett brett
parlamentariskt stöd för.

Anf. 20 STEN ANDERSSON (m):
Fru talman! Fram till nu det kallar jag för någon
form av presens i alla fall. Men vad jag har förstått
har det ju sedan nästan en månad tillbaka i medierna
talats om att Danmark och Finland har lämnat det
gemensamma agerandet. Att vi har agerat gemensamt
med Danmark och Finland till nu, den 19 november,
måste vara en helt inkorrekt upplysning.
Statsrådet sade också att vi inte skall försöka att
lära ungdomarna att hantera alkohol. Men vi har ju
försökt att lära dem att inte hantera alkohol med ett
resultat som ingen, tror jag, kan skryta över. Är det
statsrådets uppfattning att alkoholkonsumtionen,
sedan Sverige anslöt sig till 25-procentsmålet vad
gäller minskning av alkoholkonsumtionen, bland
ungdomar har blivit mindre? Jag påstår, i alla fall med
en fot i verkligheten, att den inte har minskat utan har
blivit större och mer omfattande. Om nu statsrådet
anser att svenska ungdomar under de senaste åren har
minskat sin alkoholkonsumtion och att tillgänglighe-
ten är mindre vad gäller hembränt utanför skolor och
liknande så är hon att gratulera. Men då befinner hon
sig i en helt annan verklighet än vad många svenskar
gör, tyvärr.

Anf. 21 Socialminister MARGOT
WALLSTRÖM (s):
Fru talman! Men så har jag väl aldrig sagt. Det är
väl självklart att vi måste ta itu med problemet med
hembränt, och det måste vi göra samtidigt som vi har
en restriktiv alkoholpolitik i övrigt. De som inte gör
det har alla dessa problem, också problemet med
mycket större alkoholskador. Se på statistiken över
vilket EU-land som helst, så kan Sten Andersson själv
se att problemen där inte är mindre. Det är ingen
framkomstväg att börja med att bjuda barnen på alko-
hol hemma. Jag kanske vantolkar Sten Andersson,
men det är många som förespråkar en sådan linje och
säger att det är lika bra att man bjuder dem hemma så
att de får prova på. Tyvärr kan man nu bevisa att
också detta är mycket destruktivt. Det leder bara till
ännu större alkoholproblem i ungdomsgruppen. Ty-
värr är det en ojämn kamp som vi för i alla länder mot
droger och alkohol.
Sedan är frågan hur vi väljer de effektivaste meto-
derna, hur vi anpassar dem efter hur verkligheten ser
ut i dag och vilka argument vi skall använda. Vi vet ju
nu efter allt som vi kan utläsa av de offentliga uppgif-
ter och statistik som vi har tillgång till att vi i alla fall
är bättre än övriga länder. De är inte mer framgångs-
rika med sin liberala inställning till alkohol. Tyvärr är
det så.
Men vi har fortfarande mycket stora problem, och
vi måste göra ännu mer. Det är säkert så att man varje
år måste lova att intensifiera detta arbete. Det är ju
inte gjort en gång för alla, utan vi måste ständigt upp-
rätthålla vår inställning till droger och alkohol och
ständigt bekämpa alkoholmissbruket.

Överläggningen var härmed avslutad.

5 § Svar på interpellation 1996/97:40 om eko-
nomiska frizoner

Anf. 22 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Sten Andersson har ställt en fråga
med anledning av ekonomiska frizoner. Han har frå-
gat vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att den
fria konkurrensen mellan olika företag inte skall sättas
ur spel om ekonomiska frizoner blir aktuella.
Kommittén om levnadsvillkor i storstadsområden,
den s.k. Storstadskommittén (Dir. 1995:35) har, som
jag tidigare har nämnt i ett frågesvar till Sten Anders-
son, till uppgift att i dialog med de tre storstadsområ-
dena föreslå och initiera åtgärder som syftar till att
skapa bättre förutsättningar för bostadsområdena i
storstäderna och att ta till vara de olika resurser och
möjligheter som finns och som kan användas för
positiv utveckling, särskilt vad beträffar barn och
ungdomar med svåra uppväxtförhållanden.
Kommittén har nyligen gett ut en antologi där per-
soner som representerar skilda discipliner för fram
förslag på en s.k. förstärkt arbetslinje för att söka lösa
problem med arbetslöshet och social misär i särskilt
utsatta områden.
Förslaget om ekonomiska frizoner är ett av många
andra förslag i antologin som har förts fram från bl.a.
moderat håll. Moderaterna i Botkyrka kommun har
också, enligt vad jag har hört, varit drivande för att
skapa ekonomiska frizoner i praktiken.
Kommittén arbetar nu med ett delbetänkande för
att få fram ett förslag om en förstärkt arbetslinje i
utsatta områden. Delbetänkandet förväntas bli klart
först i januari nästa år. Enligt uppgift diskuterar man
nu i utredningen de olika idéer som har kommit fram i
antologin. Det är inte klart hur det förslag som kom-
mer att läggas fram skall se ut. Det kan därför bl.a.
konstateras att inriktningen och innehållet i begreppet
ekonomisk frizon långt ifrån är så givet som Sten
Andersson tycks uppfatta det.
Ekonomiska frizoner finns således inte på rege-
ringens dagordning för närvarande. Jag vill därför inte
föregripa resultatet av kommitténs arbete. Allmänt vill
jag dock liksom tidigare peka på vikten av att even-
tuella förslag utformas på ett konkurrensneutralt sätt
så att de inte riskerar att snedvrida konkurrensen på
marknaden.

Anf. 23 STEN ANDERSSON (m):
Fru talman! Jag tackar för svaret. Min uppfattning
om ekonomiska frizoner är att företag som befinner
sig inom ett visst avgränsat område skall erhålla nå-
gon form av subventioner. Man skall stimulera före-
tag att etablera sig inom detta avgränsade område.
Statsrådet säger att vi kanske inte har samma upp-
fattning. Det skulle vara intressant att höra vilken
statsrådets uppfattning om ekonomiska frizoner är.
Systemet skall ju vara effektivt och skapa nya arbets-
tillfällen.
Jag är tacksam för att statsrådet i den sista me-
ningen i sitt svar säger att ekonomiska frizoner inte
får hota den fria konkurrensen. Jag skall ta upp ett par
exempel där ett införande av ekonomiska frizoner
definitivt kommer att hota den fria konkurrensen och
knäcka småföretagare som hittills har klarat sig av
egen kraft.
Låt oss ta ett livsmedelsföretag - en liten
ICA- eller Konsumbutik - som befinner sig precis
utanför gränsen. Hur skall det kunna överleva när de
människor som bor i området bara har att traska 100
meter för att handla 10 % billigare? Hur skall statsrå-
det kunna förklara poängen med ekonomiska frizoner
för en sådan livsmedelshandlare?
Hur gör man med företag som finns inom en be-
fintlig frizon, men som säljer alla sina produkter utan-
för frizonen? Hur gör man med företagare som flyttar
sin produktion till en viss region när de hör att det
skall etableras en ekonomisk frizon där, men som inte
har någon anställd inom frizonen och som säljer hela
sin produktion utanför frizonen? Jag tror att det före-
tagets konkurrenter utanför frizonen inte mår helt bra.
Jag tror framför allt inte att marknaden och den fria
konkurrensen mår väl.
Jag har tydligt klargjort vad jag anser vara nackde-
larna med begränsade ekonomiska frizoner i min
interpellation. Statsrådet säger att det kan finnas andra
infallsvinklar. Det skulle vara intressant att höra vad
statsrådet å sin sida anser vara en effektiv ekonomisk
frizon.

Anf. 24 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Jag tycker att de argument som Sten
Andersson framför mot att införa ekonomiska frizoner
är tunga och tål att fundera över. Men jag har litet
svårt att förstå varför debatten förs med mig. Stor-
stadskommittén har levererat en antologi. En person
som brukade presentera sig som jobbande åt Per We-
sterberg - Thomas Gür, numera jobbande på Svenska
Dagbladet - har kommit med denna idé om ekono-
miska frizoner. Jag har ingen anledning att göra någon
egen djup studie över hur han funderar. Storstads-
kommittén måste få fundera över detta. Är Sten An-
dersson väldigt bekymrad över Thomas Gürs slutsat-
ser kan jag säga att han har mycket närmare relationer
till honom än vad jag har.

Anf. 25 STEN ANDERSSON (m):
Fru talman! Det finns ett ordspråk som lyder
"Bättre fly än illa fäkta". Jag har noterat att statsrådet
har försökt att ge sig in på det i dag.
Det kanske finns moderater som har förespråkat
ekonomiska frizoner. Jag har inte läst hela betänkan-
det från utredningen, men jag vet att man brukar
anamma utredningar i regeringskanslierna. Det är
därför jag har velat ta upp problemen. Skall det vara
någon poäng med ekonomiska frizoner måste de före-
tag som finns inom frizonen få vissa förmåner som
företag utanför frizonen inte får. I slutändan skall det
innebära att de kan sälja sina varor och sina tjänster
billigare än de företag som inte finns inom zonen.
Om Per Westerberg eller Thomas Gür tycker att
en sådan situation är acceptabel får det stå för dem.
Jag står fortfarande för min åsikt. Det går att läsa i
riksdagsprotokollet i morgon bitti. Men vilken är
statsrådets uppfattning om frizoner? Han nämnde trots
allt tidigare att den kanske skiljer sig litet grand från
min.
Till sist vill jag ställa en fråga. Har statsrådet nå-
gon ambition att införa ekonomiska frizoner som på
något vis skulle sätta den fria konkurrensen ur spel,
och därmed om inte knäcka så försvåra verksamheten
för företagare som under lång tid har klarat sig i en fri
konkurrens?

Anf. 26 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Som Sten Andersson formulerar frå-
gan kan jag säga att jag inte har några sådana ambi-
tioner.
Återigen vill jag säga att frågan om ekonomiska
frizoner inte är något förslag från en utredning. Det
finns ett sådant förslag i en antologi som Storstads-
kommittén har tagit fram. Förslaget är formulerat av
Thomas Gür, som såvitt jag förstår jobbar väldigt
mycket tillsammans med Sten Andersson och andra.
Han hade en framskjuten position i den förra borger-
liga regeringen och sitter nu på Svenska Dagbladets
ledarsida.
Jag har precis samma betänkligheter som Sten
Andersson. Jag har inga problem med det. Klara ut
det med Gür! Jag flyr inte. Jag redovisar min stånd-
punkt.

Överläggningen var härmed avslutad.

6 § Svar på interpellation 1996/97:41 om inter-
nationell kabel

Anf. 27 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Hanna Zetterberg har frågat mig vad
regeringen tänker göra för att Vattenfalls agerande
och verksamhet avseende den planerade likströms-
ledningen mellan Sverige och Polen skall följa poli-
tiskt fattade beslut i regering och riksdag.
Bakgrunden till frågan är att Affärsverket Svenska
kraftnät hos Nätmyndigheten ansökt om en konces-
sion för en likströmslänk mellan Sverige och Polen.
Kabeln föreslås ägas av Svenska kraftnät, Vattenfall
AB och det polska företaget Polish Power Grid Com-
pany (PPGC) i ett gemensamt ägt aktiebolag.
De finansiella förutsättningarna för Svenska kraft-
näts medverkan i projektet lades fast genom riksda-
gens ställningstagande till den ekonomiska vårpro-
positionen (prop. 1995/96:150, bet. 1995/96:FiU10,
rskr. 1995/96:304).
Enligt ellagen skall koncessionsansökningar som
avser elektriska starkströmsledningar för utlandsför-
bindelser prövas av regeringen. Ärendet bereds för
närvarande av Nätmyndigheten för att sedan överläm-
nas till regeringen.
Det samlade underlaget får visa om projektet kan
beviljas koncession. Jag kan givetvis inte föregripa
regeringens ställningstagande i denna fråga. Jag tän-
ker däremot redovisa min syn på förutsättningarna för
en framtida elförsörjning i Östersjöområdet.
Sedan reformprocessen i de central- och östeuro-
peiska staterna inleddes i slutet av 80-talet har Sveri-
ges samarbete med dessa länder blivit en viktig del av
svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Det är ett starkt
svenskt intresse att Central- och Östeuropa kan full-
följa den pågående samhällsomvandlingen och bli
integrerade delar i en europeisk gemenskap.
En fungerande energiförsörjning är av avgörande
betydelse för den ekonomiska och sociala utveckling-
en i Östeuropa. I dag är energisektorn i Östeuropa
underutvecklad. Det finns ett stort utrymme för kost-
nadseffektiva åtgärder vad gäller koldioxidutsläpp,
försurande utsläpp och kärnkraftssäkerhet.
Länderna runt Östersjön står inför en stor om-
ställning av sina energisystem. Det finns i dag förut-
sättningar att i regionalt samarbete bygga ett energi-
system som är säkert, väl dimensionerat och ekolo-
giskt uthålligt och som därmed kan ligga till grund för
en god långsiktig ekonomisk och social utveckling.
Sverige bör ta en ledande roll i detta samarbete.
Utbyggnadsplanerna för elnäten kring Östersjön
har på senare år i allt högre grad inriktats på den s.k.
Östersjöringen (Baltic Ring). Genom ringen skulle
elnäten i Norden knytas ihop med de baltiska länder-
na, Polen, Tyskland och nordvästra Ryssland. Kabeln
mellan Sverige och Polen utgör en del av denna ring.
En förbättrad infrastruktur på energiområdet i
Östersjöområdet skulle avsevärt öka försörj-
ningstryggheten i Sverige och övriga Europa. Den
skulle också skapa förutsättningar för en ökad elhan-
del. Erfarenheterna från det nordiska kraftutbytet
visar att en sådan utveckling är positiv både ekono-
miskt och ur miljösynpunkt. Genom att koppla elsys-
temen i länder med vattenkraftsbaserad elproduktion,
t.ex. Norge och Sverige, med elsystemen i länder med
värmekraftsbaserad elproduktion som Finland, Dan-
mark, Tyskland och Polen, kan de samlade produk-
tionsresurserna utnyttjas jämnare och mer effektivt.
Därmed kan också de negativa miljöeffekterna av
kraftproduktion reduceras i området som helhet.
Förbättrade överföringsmöjligheter för el och en
ökad elhandel är således av största vikt för utveck-
lingen av en säkrare och mer miljövänlig elförsörjning
i Östersjöregionen.
Hanna Zetterberg är orolig för att kabeln kommer
att låsa fast Sverige vid kärnkraftsbaserad elproduk-
tion och att den förutsätter kolbaserad elproduktion i
Polen. Enligt min mening är dessa farhågor ogrunda-
de. Som Hanna Zetterberg känner till pågår för närva-
rande överläggningar mellan riksdagspartierna om
den svenska energipolitiken. Kärnkraftsfrågan är
central vid dessa diskussioner. Resultatet av över-
läggningarna om den svenska kärnkraftens framtid
påverkas inte av möjligheten att överföra el mellan
Polen och Sverige.

Anf. 28 HANNA ZETTERBERG (v):
Fru talman! Jag tackar Anders Sundström för sva-
ret. Jag är medveten om att regeringen inte har fattat
något beslut och att Anders Sundström därför inte kan
uttala sig. Då är det väl bara bra att jag påminner om
att det finns åsikter i samhället. Jag hoppas naturligt-
vis att min fråga kommer att påverka ert beslut i
framtiden.
Jag vet egentligen inte om jag tycker att Anders
Sundström har svarat på frågan. Anders Sundström
kanske återigen kan förtydliga detta med förändrade
ord, om han själv känner att den beskrivningen passar
in.
Regeringen har ett övergripande ansvar när det
gäller kärnkraften. Regeringen har också ett stort
ansvar för Vattenfall, eftersom det är ett statligt ägt
bolag. Vattenfall disponerar halva marknaden som det
ser ut i dag och är en av de största aktörerna även i
Norden. Jag tycker att det är viktigt att vi i beslut ser
till att följa internationella avtal och att vi följer folk-
omröstningsbeslut osv. Det tror jag naturligtvis att
Anders Sundström är överens med mig om.
Men jag är fortfarande orolig för att den här ka-
beln kommer att bygga fast vårt kärnkraftsberoende.
Det är ju kärnkraftsel det periodvis finns för mycket
av, och då är det naturligtvis det vi kommer att expor-
tera till Polen. Den el som vi eventuellt kommer att
importera från Polen bygger i princip på kol. Enligt
de internationella avtal vi har skrivit under borde det
vara helt oacceptabelt att ens tänka på att importera
den typen av el från Polen.
Jag skulle vilja läsa, och försöka översätta direkt
till svenska, ur ett nyhetsbrev från Polen. Där står det
att energi kommer att överföras åt båda hållen på
grund av den periodvis låga produktionen även i Sve-
rige. Det handlar både om kärnkraft och om vatten-
kraft som produceras här. Det står också att kabeln
inte kommer att leda till att kraftverk stängs i Polen.
Det tycker jag är intressant, framför allt om man tittar
på Vattenfalls verksamhet i Sverige. Man skall ge-
nomföra alternativa satsningar har det sagts, och vi
skall naturligtvis avveckla kärnkraften. Men det finns
ingen sådan planering hos Vattenfall. Jag har själv
frågat, och de hävdar att de inte har någon sådan
planering.
De har också uttalat sig om att det i det här fallet
är en kommersiell bedömning att kärnkraften kommer
att finnas kvar efter år 2010. Det har man senare tagit
tillbaka, men det finns vittnen som var med på press-
konferensen som fortfarande hävdar att det var precis
vad som sades från Vattenfalls sida.
Jag skall försöka ställa några konkreta frågor till
Anders Sundström. Jag har egentligen mycket mer att
säga. En fråga är: Kan Anders Sundström lova mig att
inget beslut fattas av regeringen i denna fråga innan
energiöverläggnigarna är avslutade? Det är regeringen
som skall fatta beslut om de övergripande målen och
riktlinjerna för energiproduktionen i Sverige, och då
också naturligtvis i relation till andra länder. Därför är
det här beslutet av största vikt.
Jag skulle också vilja få en annan fråga besvarad.
Kan Anders Sundström förklara hur den här kabeln
skall ställa om energipolitiken i Sverige eller Polen
till förmån för miljön och för en bättre resursförbruk-
ning? Som jag ser det kostar den här kabeln 3-4 mil-
jarder kronor. Om man tittar på de satsningar som
Vattenfall har gjort när det gäller vindkraft under fem
års tid, så handlar det om 160 miljoner kronor. I fråga
om bioenergi handlar det om 250 miljoner kronor.
Då är frågan: Vad skulle vi i stället kunna göra för de
här 3-4 miljarder kronorna för att verkligen förändra
vår energiproduktion?

Anf. 29 KARIN OLSSON (s):
Fru talman! Som blekingebo känner jag att det är
ytterst angeläget att fästa näringsministerns uppmärk-
samhet på det planerade kabelprojektet. Det är behäf-
tat med många frågetecken. En sak som oroar mig i
det här ärendet är att närheten till det befintliga kraft-
nätet vägt tyngre än de negativa effekter som kan
uppstå för den marina miljön. Den undersökning som
har gjorts av Kalmar högskola för att belysa de mari-
na förhållandena i Blekinge skärgård gjordes tyvärr
ett halvt år efter det att ansökan om miljökonsekvens
och miljökonsekvensbeskrivning lämnats in av Vat-
tenfall. Länsstyrelsen i Blekinge vill dessutom att det
görs en miljökonsekvensbeskrivning på den polska
sidan.
Det som upplevs som mest oroande är att den
miljökonsekvensbeskrivning som presenterats är av
undermålig kvalitet. De flesta av de myndigheter som
har inkommit med synpunkter på projektet är faktiskt
negativa. De är negativa av olika skäl, men främst på
grund av hanteringen av ärendet.
Låt mig citera ur svaren. Sveriges geologiska un-
dersökning skriver i sitt svar: "SGU finner det ytterst
angeläget att Swe-Pol-Link noga överväger att finna
ett bättre lokaliseringsalternativ till den på svenska
sidan föreslagna stationen så att förutsättningarna för
en elektrisk jordning blir gynnsammare och förluster
och korrosionsrisker minskas. En förläggning av Swe-
Pol-Link till Sydskåneområdet skulle ge tillgång till
en betydligt gynnsammare geologisk situation med en
jordning, helst en djupjordning, som omedelbart
skulle reducera de omgivande potentialerna i propor-
tion till den där uppskattade resistiviteten 10 ohmme-
ter i de ca 2000 meter mäktiga välledande kritforma-
tionerna. Detta alternativ skulle dessutom innebära en
ca 25 % kortare sjökabel och en svensk jordnings-
punkt av samma goda kvalitet som hos Baltic Cable."
Enligt Boverket kommer delar av kabeln med till-
hörande anordningar att beröra riksintressen enligt
naturresurslagen 3 kap. 1 § och 4 §. Boverket bedö-
mer att den ansökta anläggningen kan få betydande
omfattning i ett oexploaterat kustområde som är
skyddat enligt naturresurslagen.
Dessutom påpekar Boverket att det endast finns
ett lokaliseringsalternativ för anslutning av kabeln till
storkraftsnätet. Boverket påpekar vidare att det saknas
utvärdering och sammanställning av miljökonsekven-
serna av liknande anläggningar. Detta bör göras innan
en ny anläggning etableras i ett känsligt område.
Boverket bedömer att det här området berör Esbo-
konventionen.
Förutom dessa myndigheters synpunkter har kritik
framförts av bl.a. NUTEK, Karlshamns kommun och
Länsstyrelsen i Blekinge. Kritiken riktar sig mot den
mycket bristfälliga miljökonsekvensbeskrivning som
tagits fram. Frågor som måste besvaras är: Kommer
förbindelsen att påverka det biologiska livet? Vilka
blir konsekvenserna av klorproduktionen runt kabeln?
Hur kommer de elektromagnetiska fälten att påverka
livet i vattnet? Jag kan räkna upp många fler frågor.
Det är förståeligt att många blekingebor känner
oro inför det här projektet med alla de frågetecken
som finns. Blekingekustens flora och fauna är unik.
Den är viktig för den inhemska befolkningen, men
även för de turister som besöker Blekinge. Här finns
t.ex. vandringsvägar och uppväxtområden för lax och
havsöring. Fiskerinäringen och turistnäringen är vikti-
ga inkomstkällor för Blekinge, ett län som har en
mycket besvärlig arbetsmarknadssituation.
Personligen känner jag stor tveksamhet till huru-
vida det här projektet är förenligt med socialdemo-
kratisk energi- och miljöpolitik. Risken finns att vi i
framtiden tvingas att köpa smutsig brunkolsel från
Polen, något som framför allt kommer att drabba
Blekinge och öka den försurning som redan är ett
problem för oss. Som näringsministern förstår är det
ytterst angeläget att denna fråga prövas noga.

Anf. 30 ROY OTTOSSON (mp):
Fru talman! Nu har vi just hört Karin Olsson räkna
upp en del av de problem som påpekas från myndig-
heter - Boverket när det gäller intrånget på riksintres-
sen i Hanöbukten och Sveriges geologiska undersök-
ning vad gäller effekten på försvarsanläggningar m.m.
Det har också kommit mycket kritik från fiskerinä-
ringen, fritidsfiskarna och biologisk expertis, eftersom
kabeln kommer att störa laxens vandringar. Mörrum-
sån rinner ut i Hanöbukten. Där vandrar laxen in, och
den har också ett uppväxtområde i bukten.
Det är en likströmskabel, och då skall det också
vara en anläggning för att göra om det till växelström.
Det leder till att man också får klorutsläpp i havet som
påverkar livet där negativt. Jag kan bara instämma i
att regeringen måste vara väldigt noga när den prövar
detta och se till att det blir en riktig miljökonsekvens-
beskrivning gjord. Den finns inte, som Karin Olsson
har påpekat.
Det finns också en tyngre energipolitisk fråga i
detta. Näringsministern sade i sitt svar att tanken är att
de samlade produktionsresurserna i Polen och i Sveri-
ge i första hand skall utnyttjas jämnare och mer ef-
fektivt. Vad betyder det? I Sverige har vi en effekt-
topp på vintern, och vi har dimensionerat svensk
elproduktion till denna topp. Det gör att vi har ett
stort överskott på sommarhalvåret av framför allt
kärnkraftsel. Det är den som kan exporteras i någon
omfattning.
Detta blir alltså ett sätt att bygga fast oss i kärn-
kraftsberoendet. Det är huvudkritiken mot det här
projektet. Därför är det litet märkligt att ministern inte
vill se detta. Likadant är det på vintern. Om vi av-
vecklar kärnkraften, har den där kabeln och stora
kolkraftverk i Polen som har en överproduktion -
eftersom man inte längre exporterar till Ryssland på
samma sätt som förut - blir det naturligtvis attraktivt
att jämna ut, med ministerns ord, genom att exportera
elkraft från kolkraftverk i Polen till Sverige. Det leder
till ökade utsläpp av försurande ämnen, tungmetaller,
radioaktiva ämnen, osv. Detta förnekar ministern, och
det är också märkligt. Statsrådet måste litet mer ut-
veckla tanken om samlade produktionsresurser som
skall utnyttjas jämnare.
Regeringen borde också titta på vad Vattenfall
gör. Det är alldeles uppenbart att Vattenfall agerar på
ett sätt som motverkar den energipolitik som riksda-
gen har lagt fast. Man har från ledningen i Vattenfall i
samband med detta kabelprojekt mycket tydligt sagt
att man inte räknar med att kärnkraften skall avveck-
las, trots att riksdagen har beslutat att så skall ske.
Just nu håller vi på att lägga fast detaljerna i detta.
Det borde då vara rimligt att regeringen tittar närmare
på vad Vattenfall egentligen sysslar med. Det är sta-
ten, och då främst regeringen, som är ägare av Vatten-
fall. Ägaren måste ge ett direktiv till sitt företag så att
det inte motverkar de beslut vi har fattat i riksdagen.
Jag har en fråga just på den punkten. Avser statsrådet
att göra någonting åt Vattenfalls agerande?
Det är naturligtvis en vacker vision med Baltic
Ring. Men man måste ändå se på vad det konkret
innebär. Därför blir det litet lustigt när man från re-
geringshåll vägrar gå ned på detaljnivå och tala om
vad som egentligen skall hända med energiförsörj-
ningen. Det innebär, som jag visat på, mer kolkraft i
Polen och mer kärnkraft i Sverige, och då borde man
tala klartext.

Anf. 31 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Jag skall börja med en allmän reflex-
ion jag gjorde när jag lyssnade på det som sades. Jag
tycker att man blandar äpplen och päron i en omfatt-
ning som är ovanlig. Det är två delar i energisystemet.
Den ena är produktion av el, och den andra är distri-
bution. Distributionen är en infrastrukturfråga.
Vi vet att vi har förluster med att distribuera el,
och vi distribuerar i dag stora mängder el från norra
Sverige till södra Sverige. För att vi skall få ett så
effektivt system som möjligt, skall vi ha ett distribu-
tionssystem som gör det möjligt att minska de förlus-
terna. Vi skall ha ett tätt nätverk - precis som med
vägar, järnväg, telefonkablar och annat - för att mins-
ka förlusterna. Det är det ena. Därför behöver man
binda ihop de olika produktionsanläggningarna med
varandra.
Det andra är att vi också behöver ett distributions-
system för att klara svängningar, inte bara mellan
vinter och sommar, som Roy Ottosson talade om, och
det kommer jag tillbaks till. Det är också stora skill-
nader mellan olika år. Sverige och Norge, som är
sammanbundna med varandra, har väldigt stor del av
sin elproduktion baserad på vattenkraft. Som Roy
Ottosson vet regnar det litet olika från år till år. Då
gäller det att bygga ett system där man inte har en
överkapacitet för att klara det torraste året, utan fak-
tiskt har ett distributionssystem där man binder ihop
olika anläggningar i olika länder för att klara våt- och
torrår. Det är skälet till att man skall ha ett tätt och bra
distributionssystem. Därmed har jag svarat på den
frågan.
Den andra frågan är: Om vi nu bygger ett distri-
butionssystem till andra länder, innebär det att Sveri-
ge avvecklar sin produktionsapparat och blir stora
köpare av el? Det tycker jag är politik. Jag anser inte
att Sverige skall vara en stor köpare av el. Vi har våra
verktyg. Vi har Vattenfall, svenska kraftnät, vi för
politik där vi stimulerar fjärrvärmenäten och också
producerar el, och vi har de kommunala energiplaner-
na och de kommunalt ägda energiföretagen.
Socialdemokraterna har inte som ambition att ha
ett elnät som bygger import. För att minska påverkan
på miljön skall vi däremot inte bygga en produktions-
apparat som bara används vart tionde år när vi har
torrår, utan vi skall ha en produktionsapparat som är
så tajt som möjligt för att inte bygga överkapacitet.
Det är miljöpolitik av bästa sort. Jag har därför litet
svårt att hänga med i er diskussion.
Vattenfall är ett viktigt verktyg för staten och
samhället i energipolitiken. Jag kommer tillbaka till
ändrade riktlinjer för Vattenfall när energisamtalen är
avklarade. Det är en viktig del i de samtal som nu förs
mellan de kvarvarande partierna.
Själva frågan handlar om kabeln och miljön. Där
säger jag i svaret, och det vill jag gärna upprepa:
Miljöfrågan skall prövas noga. Däremot skall hand-
läggningen inte vänta. Riksdagen har faktiskt redan
tagit ställning till att finansiera kabeln. När miljöfrå-
gan är prövad och man funnit att det går att genomfö-
ra skall det också byggas.

Anf. 32 HANNA ZETTERBERG (v):
Fru talman! Anders Sundström säger att han an-
vänder Vattenfall som ett redskap, eller att regeringen
gör det. Då använder man det väldigt dåligt. Om nu
regeringen verkligen har ambitionen att avveckla
kärnkraften borde vi ha lagt ned mycket mer pengar
på energiomställning över lag och också vindkraft och
bioenergi. Jag nämnde siffrorna tidigare.
Jag kan också nämna att i den budget som vi hål-
ler på att anta finns det 111 miljoner för energiom-
ställning, vilket är en väldigt liten summa om man
jämför med hur mycket kärnkraften har kostat genom
tiderna i forskning och uppbyggnad.
Jag anser att regeringen har ett enormt stort an-
svar. Det handlar inte bara om juridiken eller politi-
ken, utan det gäller staten som ägare till just Vatten-
fall. Min fråga handlar om det. Hur skall man påverka
Vattenfall för att det i framtiden och nu driver sin
verksamhet så att den överensstämmer med de poli-
tiskt fattade besluten? Det handlar för mig inte bara
om miljökonsekvensbeskrivningar av själva kabeln.
Inte alls. Det handlar just om det övergripande ansva-
ret för energipolitiken, där jag tycker att Vattenfall
gång på gång brister.
Jag skulle vilja ha en kommentar till de uttalanden
som Vattenfalls ledning har gjort, nämligen: Vi har
gjort en kommersiell bedömning av att kärnkraften
kommer att finnas kvar även efter år 2010. Den har
dessutom vid samma tillfälle uttalat: Vi tycker dess-
utom att det är bra att kärnkraften finns kvar. Jag vill
verkligen ha en kommentar till det.
Ministern talade om produktion och konsumtion
och sade att vi naturligtvis måste göra det hela effek-
tivare. Det håller jag med om - vi skall inte spilla
energi som vi producerar. Jag tror inte att någon är
oenig med ministern om det. Men frågan är hur vi
skall göra det och vilken typ av kraft och el vi skall
importera repsektive exportera.
Dessa frågor hänger ihop, och jag är litet rädd för
att regeringen i det här fallet hoppar över ett steg i sin
vilja att försöka påverka energiomställningen och
driva den vidare. Det steget är själva den ekologiska
inriktningen på energin. Den har man glömt bort.
Jag skulle hellre se att vi lade den här typen av re-
surser på vindkraft eller på en utökning av bioenergi i
vårt land. När det gäller vilken typ av energi som
produceras och ger överskott på sommaren, tror jag,
precis som Roy Ottosson, att det är kärnkraftselen.
Det stora problemet är den direkta eluppvärmningen.
Det är den som vi borde komma åt i stället, och det
tycker jag inte att vi gör med den här kabeln.
Jag upprepar frågan som jag ställde tidigare: Hur
kommer den här kabeln att påverka Sveriges energi-
produktion till att bli miljömässigt hållbar och dess-
utom leda till mindre resursförbrukning? Det har jag
inte riktigt fått klart för mig och inte alls kunnat utläsa
ur några dokument.
Jag vill också ha en kommentar till Vattenfalls ut-
talande om kommersiella bedömningar och kärnkraf-
tens vara eller inte vara.
Den sista frågan är: Kommer regeringen att vänta
med att fatta beslut om den här kabeln till dess att
partiöverläggningarna faktiskt är avslutade? Jag ser
fram emot de riktlinjer som Anders Sundström up-
penbarligen kommer att lägga fram efter partiöver-
läggningarna, men det finns kanske beslut som man
vill förhala något för att kunna få en helhetssyn på
energipolitiken.

Anf. 33 KARIN OLSSON (s):
Fru talman! Jag förstår att näringsministern tycker
att det är bekymmersamt med många olika frågor,
men jag kunde inte låta bli att ta tillfället i akt.
Distributionssystemet ger mig bekymmer. Ytterli-
gare bekymmer är de kompletteringar som gjorts i den
senaste miljökonsekvensbeskrivningen, där det sägs
att elektrodnäten kommer att uppta en bottenyta av
800 m2. Längre fram står det att ytan som upptas av
kablar och elektrodnät är 150x800 m2, vilket blir 12
ha. Det är stor skillnad. Dessutom står det att botten-
ytan är relativt vanlig i denna del av Blekinges skär-
gård.
Men inte den tångskog som växer på botten och
som fungerar som barnkammare och uppväxtplats för
många olika fiskarter.
Tångskogarna i Blekinge har försvunnit på grund
av övergödning. Tångskogen vid Tånghällan är unik.
Motsägelsefullt nog står det längre fram att viken
mellan Biskopsmåla och Vångsö anses utgöra ett
ostört område med förmodligen mycket gamla
blåstångsplantor. Lokalen kan vara viktig som fö-
do- och yngelplats för fisk. Om lokalen förstörs ge-
nom att tångplantorna skadas tar det lång tid, 10-60
år, innan lokalen återställs av egen kraft.
Som en kommentar vill jag hänvisa till det förra
citatet och komplettera med att säga att 60 år gammal
blåstång är unik överallt, även i Blekinge.
Ärendet har ännu inte behandlats, och det tycker
jag är bra. För att skapa tilltro till hela detta projekt är
det alldeles klart att vi måste kunna lita på miljökon-
sekvensbeskrivningen. Med detta hoppas jag att jag
har lyckats fästa näringsministerns uppmärksamhet på
de brister som finns. Samtidigt tackar jag för den
försäkran som näringsministern gav i sitt förra inlägg,
nämligen att miljökonsekvensbeskrivningen kommer
att visa att projektet är fullt möjligt att genomföra
utan att de effekter man nu bekymrar sig för uppstår.

Anf. 34 ROY OTTOSSON (mp):
Herr talman! Jag kan naturligtvis instämma i det
statsrådet säger om att distributionen skall vara så
effektiv som möjligt. Det är viktigt, liksom att man
kan utjämna från år till år och ha en väldigt tajt pro-
duktionsapparat. Det är en av de viktigaste metoderna
för att avveckla kärnkraften.
Det är också bra att klart och tydligt få höra att
ägardirektivet till Vattenfall ses över. Det är uppen-
bart att det behövs.
Däremot kan jag knappast tycka att frågan om till-
låtandet av det här kabelföretaget är avgjord. Den
ligger i den prövning som regeringen rimligen bör
göra, om man skall ta hänsyn till naturresurslagen och
lagstiftningen i övrigt.
Det har visats här att invändningarna är mycket
starka från miljösidan, fiskerisidan, de geologiska
undersökningarna osv. Det finns därför skäl för rege-
ringen att göra en fördjupad miljökonsekvensbe-
skrivning och se om det verkligen är förenligt med
svensk lagstiftning, framför allt på miljöområdet.
Riksdagens beslut i våras handlade mer om peng-
ar, och det innebär inte i sig att man skall anse att
detta företag är tillåtet. Det beslutet handlade om
detaljer, bl.a. lokalisering.
Kabeln öppnar en förbindelse för eldistribution till
kontinenten, där man över lag har ett högre elpris än
vad Sverige har. Detta är en faktor som borde diskute-
ras närmare i sammanhanget; det kan nämligen driva
upp elpriset ytterligare i Sverige. Vad det kan få för
konsekvenser, utöver de skatter vi kan behöva ha på
el, kommer vi in på i nästa interpellationsdebatt. Detta
är en aspekt som har försummats i diskussionen så här
långt.
Jag tycker också att det vore intressant att få en
kommentar från statsrådet när det gäller de mera
regionala och lokala miljöeffekterna i den här frågan.

Anf. 35 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Herr talman! Det sista vill jag vänta med att kom-
mentera, eftersom det nu pågår en prövning. Så små-
ningom får jag ett förslag på mitt bord från den myn-
dighet som granskar detta, och då lägger vi fram ett
förslag från regeringen. Detta svarade jag på redan i
mitt förra inlägg.
Jag tycker också att jag svarade på hur jag ser på
Vattenfall. Det är ett viktigt verktyg. Det gläder mig
att fler och fler inser att det finns starka skäl till att
samhället har ett stort ägande, ansvar och engage-
mang i kraftproduktion. Det är en växande insikt som
gläder mig mycket.
Till Hanna Zetterberg vill jag säga att jag har litet
svårt att hänga med när hon ställer investeringar i ny
produktion i motsats till ett effektivt distributionssys-
tem.
Sverige och Norge har ungefär samma väderbe-
tingelser. I dag regnar det och snöar i Norrland, och
det ser ut på ungefär samma sätt på bägge sidor om
kölen. Det betyder att de år när Sverige har torrår så
har också Norge det.
Däremot kan det vara så att torråret råkar infalla
samma år som det blir kallt. Därför finns ett väldigt
behov av att ha ett distributionssystem som förhindrar
att man måste bygga upp en onödigt stor produk-
tionskapacitet. Som miljövän måste Hanna Zetterberg
tycka att det är riktigt.
Därför gillar jag att att man bygger ihop distribu-
tionssystemen. Tänk om inte Sverige var ihopknutet i
ett distributionssystem! Nu har vi knutit ihop Porjus
med Blekinge, men inte Blekinge och Polen, bara 24
mil bort! Tänk om inte näten i Sverige varit ihopknut-
na - vilken enorm produktionsapparat vi hade varit
tvungna att bygga för att kunna garantera elförsörj-
ningen i hela landet!
Det måste väl ändå vara en vettig miljöpolitik att
göra på det sättet? Nu har vi klarat ut den frågan.
Miljöprövningen sköts i särskild ordning. Vatten-
fall är ett viktigt verktyg och det är viktigt att inom de
energiöverläggningar som nu pågår diskutera Vatten-
falls roll. Detta har jag också klargjort.
En ny fråga dök upp i den här vändan, och det var
hur kabelns utbyggnad påverkar prisbilden i Sverige.
Det är en viktig fråga också för mig. Det bestämmer
hur mycket av kabelutbyggnad vi skall ha i Sverige.
Jag återkommer till riksdagen i den frågan. Bara för
att kraftindustrin vill bygga ut och åstadkomma en
influens av högre priser från Europa, finns det ingen
anledning att vi som riksdag eller regering skall gilla
det.
Därför skall en utbyggnad av kapaciteten baseras
på att man kan åstadkomma en effektiv hantering,
men att vi fortfarande på ett normalår skall ha den
produktionskapacitet som krävs för att klara vår egen
försörjning. Vi skall inte bygga ett kabelnät som gör
att de naturresurser som vi använt oss av genom ut-
byggnaden av vattenkraften slussas vidare söderut och
vinsterna hamnar enbart i kraftindustrins fickor. Re-
surserna skall förädlas och ge jobb i Sverige. Det är
ett mycket tydligt besked.

Anf. 36 HANNA ZETTERBERG (v):
Herr talman! Anders Sundström pratade om att
man behöver göra energisystemen effektivare och att
det kan finnas många poänger med att sammanbinda
de olika systemen mellan olika länder. Det är alldeles
riktigt, och jag tycker att det är bra. Jag är också glad
att Anders Sundström spontant kallade mig för mil-
jövän. Det känns tryggt.
Det jag är orolig för, och som jag har tagit upp i
interpellationen, handlar inte om kabeln i sig eller om
dess miljökonsekvenser. Jag är periodvis också orolig
för detta, men jag litar på utredningarna som görs och
att man inte kommer att bygga någon kabel om man
märker att konsekvenserna för miljön blir för stora.
Jag är däremot orolig för debatten runt omkring. Från
Polen kommer signaler som säger att polackerna inte
på något sätt kommer att minska sin kraft- och ener-
gikonsumtion. De kommer inte att stänga kolkraftverk
eller över huvud taget att försöka minska konsumtio-
nen. Snarare ser de det som positivt att priserna sänks,
så att de kan konsumera mer. Detta gör mig orolig.
Det gör mig också väldigt orolig när högt uppsatta
människor inom Vattenfall tar diskussionen om kärn-
kraften på det sätt som de har gjort. Jag har ännu inte
fått någon kommentar till detta från näringsministern.
Det är möjligt att det är svårt för honom att tycka
någonting särskilt om detta, men jag skulle gärna vilja
höra det i alla fall. Jag tror nämligen att huvudargu-
mentet och det huvudproblem vi står inför - förutom
att vi måste avveckla kärnkraften - är diskussionen
om hur vi skall spara energi och hur vi skall kunna
minska vår energikonsumtion. Det gör vi inte om vi
bygger fast oss i kärnkraftsdiskussionen på det sätt jag
tycker att vi ändå gör.
Jag tycker mig kunna säga att både vindkraft och
bioenergi är mycket mer stabila än såväl kärnkraft
som vattenkraft när det gäller påverkan från naturen,
säkerhet osv. Därför tror jag det vore mycket olyck-
ligt om regeringen inte använder Vattenfall som ett
redskap att ordentligt sätta i gång utbyggnaden av
vattenkraft och bioenergi i vårt land.

Överläggningen var härmed avslutad.

7 § Svar på interpellation 1996/97:42 om den
elintensiva industrin

Anf. 37 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Herr talman! Elizabeth Nyström har frågat stats-
ministern vilka åtgärder han avser att vidta för att den
elintensiva industrins konkurrenskraft inte skall för-
sämras till följd av energipolitiken. Elizabeth Ny-
ström hänvisar till Vargön Alloys varsel om uppsäg-
ningar. Interpellationen har överlämnats till mig.
Elizabeth Nyström ställde en liknande fråga till
mig i våras. Jag framhöll då att statsministern i rege-
ringsförklaringen underströk att omställningen av
energisystemet skall genomföras så att den elintensiva
industrins konkurrensläge inte äventyras. Vidare
framhöll jag att regeringen har föreslagit ett antal
åtgärder på skatteområdet för att sanera de offentliga
finanserna.
Regeringen har satt upp målet att halvera arbets-
lösheten till år 2000. De senast föreslagna förändring-
arna av energiskatterna syftar till att finansiera en
bred satsning på utbildning (prop. 1995/96:118,
1996/97:1). Det är självklart att åtgärderna för att öka
sysselsättningen inte får leda till sådana kostnadshöj-
ningar att arbetstillfällen försvinner. Risken för såda-
na effekter var för övrigt skälet till att regeringen
återtog den tidigare föreslagna produktionsskattehöj-
ningen och i stället föreslog en höjning av energiskat-
ten på el och fossila bränslen.
Regeringen strävar efter att genom partiöverlägg-
ningarna om energipolitiken åstadkomma stabila
förutsättningar för industrin. Det gäller inte minst i
fråga om energiskatterna. I överläggningarna ställde
jag nyligen tre frågor till partierna inför de fortsatta
förhandlingarna. Jag anser att en ansvarsfull överens-
kommelse om den framtida energipolitiken bör ta
utgångspunkt i positiva svar på dessa frågor.
Den första frågan gäller just industrin. Jag anser
att omställningen skall genomföras så att industrin
tillförsäkras el till konkurrenskraftiga priser. Den
andra frågan gäller det långsiktiga målet för energi-
försörjningen. Vi skall sträva efter ett ekologiskt och
ekonomiskt uthålligt energisystem. Det behövs ett
positivt svar på båda dessa frågor för att det skall gå
att utforma en energipolitik som bidrar till att indust-
rin kan växa och sysselsättningen värnas.
Den tredje frågan gäller uppfyllandet av folkom-
röstningens resultat och 1991 års energiöverenskom-
melse, som innebär att kärnkraften skall avvecklas i
den takt som är möjlig med hänsyn till behovet av
elektrisk kraft för upprätthållande av sysselsättning
och välfärd.
Mot bakgrund av Energikommissionens arbete
och de analyser som gjorts i Närings- och handelsde-
partementet är en utgångspunkt i partiöverläggningar-
na om energipolitiken att det finns förutsättningar att
inleda avvecklingen genom att stänga en reaktor.
Majoriteten av riksdagens partier är eniga med mig
om detta.
Därför beklagar jag att moderata samlingspartiet
inte kan ställa upp på de förutsättningar som behövs
för att vi skall få en bred uppgörelse. Det innebär att
moderata samlingspartiet inte vill ta ansvar för den
energipolitik som måste läggas fast ganska snart. Det
gäller inte minst energiskatterna, som givetvis kom-
mer att diskuteras i de fortsatta överläggningarna.
Det är nu absolut nödvändigt med en nationell
kraftsamling för att åstadkomma det Elizabeth Ny-
ström och vi alla önskar, dvs. stabila och rimligt för-
utsägbara förutsättningar för hushåll och näringsliv att
investera till gagn för alla. Med sådana förutsättningar
läggs en god grund för tillväxt och utveckling också
av miljövänlig teknik. Detta kommer på sikt att leda
till en ökad sysselsättning.
De flesta av de övriga partierna har insett att de
deltar i en förhandling där det handlar om att vi alla
måste försöka komma överens. Flera partier har rört
sig från en tidigare delvis orealistisk attityd när det
gäller förutsättningarna för att minska energianvänd-
ningen. Nu råder samsyn mellan riksdagens samtliga
partier om att elanvändningen kommer att fortsätta att
öka, om än i svagare takt än under 1970- och 1980-
talen, och att energipolitiken skall tillförsäkra indust-
rin den el som behövs så att den skall kunna växa och
öka marknadsandelarna på världsmarknaden.
Det är sannerligen en mycket stor omvälvning som
har skett genom de energipolitiska överläggningarna.
Moderata samlingspartiet försöker skymma detta
faktum genom att bibehålla sin hårdnackade attityd
mot att uppfylla resultatet av 1980 års folkomröst-
ning.
Jag hoppas att moderata samlingspartiet så små-
ningom också ändrar sin inställning om den framtida
energipolitiken, inte minst eftersom partiet i likhet
med övriga riksdagspartier anser att kärnkraften inte
är den uthålliga energikälla vi skall bygga framtidens
energisystem på.

Anf. 38 ELIZABETH NYSTRÖM (m):
Herr talman! Många riksdagsledamöter brukar
tacka för svaret, men det kan inte jag göra. Först och
främst hade jag ställt interpellationen till statsminis-
tern - men det är näringsministern som svarar. Det
var med stort allvar jag ställde interpellationen, och
valde att ställa den till just statsministern eftersom
frågan är av nationell betydelse.
Är möjligen regeringen av uppfattningen att den
elintensiva basindustrin i Sverige skall försvinna, och
därför valt att låta näringsministern svara? I så fall
tycker jag att regeringen klart skall uttala detta.
Svenska folket är ju vant vid att socialdemokratiska
politiker sviker givna löften. Detta skulle i så fall
definitivt inte vara något undantag.
Statsministern lovade de facto på Socialdemokra-
ternas partikongress att den elintensiva industrins
konkurrenskraft inte skulle försämras. Efter detta
uttalande har statsministern inte vågat ge svar trots
mängder av brev, fax, tidningsartiklar osv. Det är inte
bara jag som är besviken, utan också alla de männi-
skor som i dag verkar inom den elintensiva industrin.
Nåväl, nu står jag här och har fått svar av näringsmi-
nistern. Och vilket svar!
Min första fråga lydde: Vilka åtgärder avser
statsministern vidta för att uppfylla löftet om oföränd-
rade konkurrensförutsättningar för den elintensiva
industrin? Svaret jag fått är att det behövs ett positivt
svar på denna, och även på min nästa, fråga. Jag hål-
ler med om detta - det behövs verkligen ett positivt
svar. När kommer det positiva svaret, Anders Sund-
ström?
Min andra fråga lydde: Är regeringen beredd att
offra ett stort antal arbetstillfällen på vissa platser i
landet för att dels tillgodose Centerpartiets krav, dels
försöka klara helheten vad gäller det omtvistade målet
att halvera arbetslösheten till år 2000. Svaret man gett
på denna fråga är:
"Det är självklart att åtgärderna för att öka syssel-
sättningen inte får leda till sådana kostnadsökningar
att arbetstillfällen försvinner."
Många vet att de höjda elpriserna kommer att
äventyra verksamheten vid de allra mest energiinten-
siva företagen. Nu föreligger nämligen ett första facit:
Vargön Alloys har på grund av regeringens skatte-
höjningar redan nödgats stänga två av fyra processug-
nar, och varslat totalt 55 personer. Företaget är i upp-
enbar fara och måste redan nu växla ner för att vinna
tid. I förlängningen finns stor risk att antalet jobb som
försvinner i Vargön blir tjugofalt större, vilket kan bli
resultatet när och om alla ugnar släcks och kringlig-
gande industrier med underleverantörer dras med i
fallet. Höjningen av elpriset för Vargön Alloys blir
75 000 kr per anställd, dvs. den genomsnittliga vins-
ten för företaget de senaste tio åren, 26 miljoner kro-
nor, kommer att ätas upp av de höjda energiskatterna.
Den regering som säger sig vilja göra Sverige till
ett ekologiskt föredöme startar sitt arbete med att slå
ut industriproduktionen, som vi har all anledning att
vara stolta över. Är regeringen medveten om detta?
Många väntar på svar.

Anf. 39 SIGGE GODIN (fp):
Herr talman! Jag vill börja med att ställa en rak
fråga till näringsministern: Vilka åtgärder avser rege-
ringen vidta för att G A Metall och ett tiotal andra
företag som har el som råvara i produktionen skall
överleva? Jag ställer den frågan i min inledning så att
näringsministern skall kunna tänka över vad som
håller på att ske inte bara i Sundsvall utan också i
glesbygder över hela landet. Av svaret till Elizabeth
Nyström framgår inte detta utan enbart att omställ-
ningen - och, förutsätter jag, energiskatterna - skall
utformas så att den elintensiva industrins konkurrens-
läge inte äventyras.
Nu är det så, herr statsråd, att elskatterna äventyrar
industrin, i första hand G A Metall i Sundsvall.
Många av de här företagen finns alltså i våra glesbyg-
der. Ett finns exempelvis i Alby i Ånge. Om de här
företagen slås ut på grund av orimliga skatter - och så
är läget i dag - kommer ingen av de friställda männi-
skorna att få ett nytt arbete i sina glesbygdskommu-
ner. Ingen av dem kommer att få det, utan de är hän-
visade till att söka jobb på andra håll i landet, och
som vi vet finns inga jobb någon annanstans heller.
G A Metall i Sundsvall, landets enda tillverkare av
aluminium, använder lika mycket el som hela Volvo-
koncernen tillsammans. 30 % av kostnaderna är el-
kostnader, varav produktionsskatten är på knappt
4 %. Lönerna tar 16 % och kostnaderna för oxiden
22,5 %. Detta handlar alltså bara i Sundsvall om
75 000-90 000 kr per anställd. Jag vet att näringsmi-
nistern, som norrlänning och som kännare av den här
industrin, kan de här siffrorna. Dessa siffror visar på
att elen är oerhört avgörande för konkurrenskraften.
G A Metall konkurrerar som vi vet på en hård
marknad - mot Frankrike, som har billig kärnkraftsel,
mot Ryssland med dålig arbetsmiljö och stora utsläpp
av miljöfarliga ämnen, mot Norge med billig vatten-
kraft, osv. I det här konkurrensläget får G A Metall -
om jag nu håller mig till det företaget - högre och
högre elskatter. Detta går naturligtvis inte ihop med
det som näringsministern säger i sitt svar, nämligen
att man skall se till att dessa företag behåller sin kon-
kurrenskraft. Det är fullständigt orimligt. Bara i
Medelpad handlar det om 1 000 arbetstillfällen samt
de kringeffekter som blir följden.
När jag var kommunalpolitiker i Sundsvall pres-
sade vi G A Metall till att både förbättra sin arbetsmil-
jö och minska utsläpp osv. Vi lyckades med detta.
Visserligen förekom det en debatt om att verksamhe-
ten skulle flyttas till Piteå - av alla ställen - men
företaget genomförde ändå dessa förbättringar.
Nu kommer de anställda vid företaget sannolikt att
få gå hem eller sitta på skolbänken. Detta gör ju inte
att arbetslösheten minskar, utan det gör att den ökar.
Jag vill ställa ett par frågor till statsrådet. Det är
dags att vi får besked nu: Vilka åtgärder kommer
regeringen att vidta, så att det t.ex. blir ett undantag
för de här tio företagen? Vad skall regeringen göra, så
att alla dessa människor inte slås ut? Och när kommer
beskedet? Tiden rinner i väg. Företagsledning och
fackliga organisationer är förtvivlade över att många
anställda, många av deras arbetskamrater, bara om
några månader inte kommer att ha något arbete att gå
till. Vilket blir statsrådets svar?

Anf. 40 NILS-ERIK SÖDERQVIST (s):
Herr talman! Det är både bra och nödvändigt att vi
håller grytan kokande och att vi återigen får en inter-
pellationsdebatt kopplad till den här frågan. Det är
mycket, mycket allvarligt att vi ännu inte kan ge klara
besked och därmed också få undan den oro som finns
på många orter runt om i landet, där elintensiv basin-
dustrin är hotad.
Jag uppfattar det som att den fråga vi nu diskute-
rar egentligen består av två delar.
Det ena är hur vi klarar energiomställningen. På
den punkten kan vi se att näringsministern i det svar
som han har givit Elizabeth Nyström följer upp det
han sagt tidigare, dvs. det löfte som har givits om att
den elintensiva industrins konkurrenskraft skall bibe-
hållas i samband med energiomställningen. Detta
finns med i svaret, och det vill jag ta fasta på. Jag
konstaterar därmed att man nu på Näringsdepartemen-
tet ordentligt har satt ner foten och med detta menat
att energiomställningen skall ske på ett sådant sätt att
vår basindustri bibehålles och att man får konkurrens-
kraftiga energipriser som möjliggör detta. Därmed
menar jag att den långsiktiga och viktiga delen är i
hamn.
Men vi är inte i hamn med frågan, långt därifrån.
Det vi redan har gjort under det här året är att vi har
höjt skatten, vilket har drabbat den elintensiva in-
dustrin, och dessa företag har därmed fått kostnads-
ökningar på mellan 75 000 och 100 000 kr. Detta
innebär faktiskt att hela vinsten för dessa företag,
liksom för Vargön Alloys på min hemort, är bortrade-
rad. De vinster man hade räknat med äts alltså upp av
de skatteökningar som redan har lagts på företagen.
Min fråga utifrån detta är då: Hur anser man på
Näringsdepartementet att vi skall klara upp detta? Det
är nämligen alldeles uppenbart att de här kostnaderna
direkt hotar verksamheten. Det är sant att detta också
påskyndas av att vi just nu befinner oss i en lågkon-
junktur, som i hög grad drabbar den här typen av
basindustri. Men det kan man leva med. Man har i
alla tider levt med detta, att efter en lågkonjunktur
kommer en högkonjunktur. Men eftersom man just nu
befinner sig i en lågkonjunktur finns risk att proble-
men förvärras av att den här kostnadsökningen, som
vi redan har lagt på de här företagen, drar i väg på ett
sådant sätt att hela vinsten äts upp.
Detta märks väldigt tydligt i ett litet företag som
Vargön Alloys. På grund av bl.a. den kapitalbildning
som är aktuell för det företaget märker man där av en
sådan här situation omedelbart. Andra företag runt om
i landet kanske kan få en litet längre avvecklingsperi-
od, men det finns risk att investeringar stoppas och att
företag efter företag avvecklas. Det är ju inte mening-
en, och jag uppfattar också näringsministers svar så,
att det inte på något sätt är avsikten. Tvärtom skall vi
skapa jobb i den här verksamheten också i framtiden
och utveckla den.
Frågan är alltså: Ser näringsministern några möj-
ligheter att komma till rätta med de skatteökningar
som redan har lagts på dessa företag?

Anf. 41 ROY OTTOSSON (mp):
Herr talman! Det här är en rätt speciell fråga. Som
Sigge Godin sade är det ett tiotal företag i landet som
har det här litet speciella problemet. Det är företag
som är energiintensiva just i fråga om elkraft och
därför har svårt att klara kostnadsökningar på det
området. Det hänger samman med att detta är verk-
samheter som internationellt är kraftigt subventione-
rade. Konkurrentländerna har olika typer av subven-
tioner. I Frankrike handlar det om mycket fördelakti-
ga avtal med kärnkraftverken som till stor del är hem-
liga. Det finns anledning att tro att det är kraftiga
subventioner.
Spanien är en konkurrent på aluminiumsidan. Det
är alldeles klart att de statliga aluminiumverken där
har kraftiga statliga subventioner. Annars kan ekva-
tionen inte gå ihop rent ekonomiskt.
I Sverige har vi skattesubventioner för dessa före-
tag. De betalar inte samma skatt som alla andra före-
tag. Det betyder att det finns skäl för regeringen att ta
upp den här frågan också internationellt. Detta strider
ju emot frihandelsidén. Det borde vara någonting att
ta upp inom VHO, Världshandelsorganisationen. Det
kan inte vara rimligt att man i land efter land har den
här utpressningssituationen inom en viss specifik
industri. Det gör dessutom att man får kraftiga negati-
va effekter på miljön. Detta är ju miljörelaterade
skatter, och det blir ganska bakvänt att bedriva in-
dustripolitik genom undantag på miljösidan. Det är ju
precis vad det innebär när man har en lägre energis-
katt för just de här företagen. Energiproduktionen
påverkar ju miljön negativt.
Jag vill fråga statsrådet om regeringen bedriver
något arbete för att få bort de här subventionerna
internationellt.
Det är mycket viktigt att den här frågan inte
blockerar energipolitiken, eftersom det är ett begrän-
sat problem. De flesta företag inom industrin, och
naturligtvis inom tjänstesektorn och på andra håll, har
inte alls dessa problem.
Jag vill också betona att det är viktigt att man sän-
ker skatten på arbete samtidigt som man höjer energi-
och miljöskatter. Det måste finnas en långsiktig stra-
tegi som gör vårt samhälle mer resurssnålt och mer
energisnålt samtidigt som man minskar kostnaden för
arbetskraften. Vi har en mycket hög arbetslöshet i
Sverige.
Detta är en viktig strategi för att få ned arbetslös-
heten och samtidigt hushålla bättre med våra begrän-
sade resurser. Då duger det naturligtvis inte, som
Moderaterna tänker sig, att bara sänka skatten på
allting och tro att det händer något. Man måste ju
ändra på prisrelationerna. Prisrelationerna ändras bäst
om man sänker skatten på arbete och höjer den på
energisidan. Att bara sänka skatten på arbete leder
inte till fler jobb. Det visar en rad analyser.
Herr talman! I det här sammanhanget vill jag ock-
så ta upp att det borde ställas motkrav när samhället
ger skattesubventioner till den energiintensiva indust-
rin. När man ger subventionen borde man ställa krav
på att de här industrierna minskar energianvändningen
där det går och att de minskar miljöpåverkan på annat
sätt. I dag ges den utan krav. Jag anser att det är ett
missförhållande.

Anf. 42 EVA BJÖRNE (m):
Herr talman! Som synes är vi fyra riksdagsmän
från Västernorrland som deltar i debatten. Att tillför-
säkra den elintensiva industrin ett konkurrenskraftigt
elpris är enormt viktigt. Det inser vi från olika partier
i Västernorrland. Det gäller att fortleva eller dö i det
länet. Det är detta det handlar om.
Vi har landets högsta arbetslöshet i dag. Den
kommer att mer än fördubblas om inte den elintensiva
industrin får möjlighet att överleva.
Timrå kommun har en arbetslöshet på 9 % i dag.
Den kommer raskt att gå upp till 24 % om SCA lägger
ned samtliga sina industrier eller måste försvinna från
marknaden. Näringsministern skrattar, men det är
mycket allvarligt. Tidigare har det påpekats att G A
Metall har problem och svårigheter. Den produktions-
skatt som har lagts på G A Metall betyder att den
genomsnittliga vinsten för de senaste tio åren har
försvunnit. För bara 6-7 år sedan fanns mycket långt-
gående planer på att flytta smältverket till Island,
eftersom det fanns konkurrenskraftiga priser på el där.
De planerna är inte helt borta än. De kan plockas fram
igen.
Det var faktiskt inte heller så många år sedan som
SCA var en västernorrländsk industri, en industri som
fanns i Sundsvall och ett par kommuner till. I dag
finns SCA i hela Västeuropa. SCA har mycket långt-
gående planer på att bygga ut ytterligare en LVC-line
i Sundsvall, men det gör man inte om elpriserna är så
höga som de är. Då bygger man den i Laakirchen i
stället. Man kan inte vältra över priserna på sina kun-
der när man har en stor export av den vara man pro-
ducerar. G A Metalls priser sätts på metallbörsen i
London. Som Sigge Godin sade finns det industrier i
Frankrike, Ryssland, Nordamerika osv. som svarar för
konkurrensen, och de har helt andra elpriser och helt
andra förutsättningar.
Vi i Sundsvallsområdet ser investeringar som helt
orealistiska i dag. Det kommer inga sådana till det här
distriktet.
Det här gäller inte bara SCA och G A Metall, vi
har Nobelindustrier också med förgreningar in i västra
delen av Medelpad som är en glesbygd. Där har man
mycket dåliga förutsättningar att hitta arbeten.
Sundsvalls kommun och Timrå kommun måste ha
tillgång till dessa arbetsplatser inom den närmaste
framtiden för att kunna överleva. Vi vet att samtliga
partier är överens om detta. Jag finner det något un-
derligt att en socialdemokratisk regering helt och
hållet vill undergräva arbetstillfällena inom dessa
kommuner som ju är starka socialdemokratiska fästen
i dag.

Anf. 43 MIKAEL ODENBERG (m):
Herr talman! Som tidigare har konstaterats har inte
näringsministern i det utdelade svaret svarat på de
frågor som Elizabeth Nyström har ställt i sin interpel-
lation om utslagningen av arbetsplatser till följd av de
skattehöjningar som har införts på elproduktionen. I
stället har näringsministern gjort en mer allmän be-
traktelse över de energiförhandlingar som pågår.
Det finns ju i och för sig en koppling däremellan.
Går energiförhandlingarna fel och landet får en dålig
energipolitik är det naturligtvis bara en liten början på
utslagningen av arbetsplatser som vi har sett i Vargön
Alloys och på andra håll.
I sitt svar anklagar näringsministern Moderaterna
för att inte ta ansvar i energifrågan. Därför vill jag
säga att sanningen snarare är den att näringsministern
kastade ut Moderaterna och Folkpartiet innan de
överläggningar som har pågått sedan senvåren hade
kommit in i någon reell förhandlingsfas. Det para-
doxala i detta är att näringsministern kastade ut just
de två partier som har samma syn som han själv i de
här helt grundläggande och avgörande frågorna, näm-
ligen de partier som inser att vi måste garantera in-
dustrin deras behov av tillräckligt med el till tillräck-
ligt konkurrenskraftiga priser också på lång sikt. Det
är de partier som inser att detta i praktiken kommer
att innebära en fortsatt ökning av elanvändningen
under nästa decennium.
Nils-Erik Söderqvist förklarar sig nöjd och belåten
med de utfästelser som görs i interpellationssvaret.
Jag skulle snarare ha förmodat att han borde uttrycka
sin djupa oro. Den elintensiva industrin kommer na-
turligtvis inte att gagnas om energiministern skulle
göra om Socialdemokraterna från ett linje 2-parti till
ett linje 3-parti.
Visserligen har alla andra partier, som svar på nä-
ringsministerns frågor i energiöverläggningarna, sagt
sig dela den här grundläggande synen. Men jag vet,
och Anders Sundström vet, att så inte är fallet.
Det är nog så som det heter i svaret att flera partier
har rört sig från tidigare delvis orealistiska attityder.
Däremot är det inte tal om den mycket stora omvälv-
ning som det talas om i svaret. Varken Centern,
Vänstern eller Miljöpartiet har omvärderat grunderna
för sin energipolitik. Oavsett de formella svaren på
frågorna måste de faktiskt göra det för att kunna ac-
ceptera en fortsatt ökning av elanvändningen under
nästa decennium. Därför menar jag att den samsyn
som Anders Sundström tror sig ha funnit hos Centern,
Vänstern och Miljöpartiet inte existerar ens i sinne-
världen. Den begränsar sig till en inledande exercis
om någon enstaka reaktor.
Det här illustreras också mycket tydligt av det ut-
talande som språkröret Birger Schlaug gör i Dagens
Nyheter i dag. Han talar där om vilken befrielse det är
att Moderaterna och Folkpartiet är utestängda från
förhandlingarna. Han deklarerar att Kristdemokrater-
na är helt ointressanta. Han framför också ett antal
krav till näringsministern, som jag svårligen tror att
näringsministern kommer att kunna acceptera.
Till sist, herr talman: Regeringens uppläggning av
de fortsatta energiförhandlingarna kan bara leda till
ett misslyckande. De två största oppositionspartierna
är utslängda. Jag räknar nu inte Centerpartiet som ett
oppositionsparti, inte ens som ett borgerligt parti. Det
tredje oppositionspartiet, Kristdemokraterna, tycks
även de vara på god väg att lämna energiförhandling-
arna.
Det innebär att när man fortsätter på den här vä-
gen slår man in på en konfrontationslinje i energipoli-
tiken. Man tar en öppen strid inte bara med den all-
männa folkopinionen och med de borgerliga opposi-
tionspartierna i riksdagen, utan också med industrin,
med hela näringslivet och med en samlad fackföre-
ningsrörelse med LO i spetsen, från Metall till Kom-
munal. Man gör det mot alla tunga remissinstansers
inrådan. Det är naturligtvis något helt annat än den
nationella kraftsamling som Anders Sundström också
talar om i sitt svar.

Anf. 44 MARIANNE ANDERSSON (c):
Herr talman! Jag tycker också att det är dumt om
vi inlåter oss på en stor kärnkraftsdebatt. Jag hoppas
att vi kan hålla oss till just den här frågan.
I somras hade vi en interpellationsdebatt här i
riksdagen med skatteministern. Då lovade han att
situationen för den elintensiva industrin skulle utre-
das. Man skulle se vad som kunde göras för att klara
den, och man skulle ta reda på hur situationen var.
Eftersom jag inte har träffat på någon som har sett
den utredningen vill jag fråga: Finns det en sådan
utredning, hur ser den i så fall ut och varför har den
inte presenterats? Om det finns uppgifter i den som vi
inte känner till vore det ganska bra om de uppgifterna
blev kända. Jag tycker att det är litet olyckligt att
regeringen mörkar i den här frågan.
Svaret som näringsministern ger på interpellatio-
nen tycker inte jag lugnar den elintensiva industrin
särskilt mycket. Det gäller ju att finna konstruktioner
som gör att det är möjligt för oss, som kanske har den
största basindustrin i världen och som är det ledande
landet när det gäller basindustri, att ha kvar den in-
dustrin. Den är viktig för oss och ger oss så mycket
annat, även när vi ställer om energisystemet och när vi
ställer om mycket av näringslivet mot tjänstesektorn.
Det är viktigt att man kan finna sådana konstruktio-
ner.
Ute i Europa - jag tror det var Roy Ottosson som
beskrev det - har ju den elintensiva industrin andra
villkor än vad annan industri har. Jag tyckte det var
litet oroande när näringsministern sade att industrin
skall tillförsäkras el till konkurrenskraftiga priser. Jag
undrar om näringsministern menar verkstadsindustrin
eller om han verkligen menar den elintensiva indust-
rin. Det är ju den som vi diskuterar.
Det måste finnas möjlighet att göra olika kon-
struktioner. När det gäller Vargön Alloy, som jag är
mest berörd av och mest intresserad av, handlar det
dels om deras miljötänkande, dels om den återvinning
av energi som sker där, när man värmer upp hela
Vänersborgs tätort och också lämnar energi till pap-
persbruket som ligger intill. Är det inte möjligt att ta
hänsyn till detta när det gäller t.ex. Vargön?
Det skulle vara intressant att veta om näringsmi-
nistern har andra uppgifter än vad alla vi andra har,
som visar att den elintensiva industrin kommer att
klara de skatter som man nu har fattat beslut om och
de som nu föreslås. Då tycker jag att det skall redovi-
sas.
Jag tycker att vi skall ställa om energisystemet.
Där delar jag näringsministerns uppfattning. Men jag
är alldeles övertygad om att det också kan gå med
bibehållande av vår basindustri. Annars är det inte
hållbart vare sig ur opinionsynpunkt eller på något
annat sätt. Jag tror att det går. Men då får man vara
litet mer konstruktiv än vad regeringen hittills har
varit. Det är ju ändå regeringen som står för resurser-
na när det gäller utredningar som skall kunna leda
fram till sådana här förslag.
För Vargön Alloy innebär ju de skatter som redan
nu är beslutade att hela vinsten äts upp. Det gör att
företaget inte kan fortleva långsiktigt med de beslut
som redan är fattade. Det behövs alltså något slags
ändring.

Anf. 45 HANS STENBERG (s):
Herr talman! Den elintensiva industrin har en oer-
hört stor betydelse för hela den svenska ekonomin och
handelsbalansen. När man, som jag, är västernorrlän-
ning inser man också vilken oerhört stor betydelse
den har för vår del av landet. Trots att vi har så stor
andel av den elintensiva industrin i vårt län är vi ändå
större elproducent än elkonsument. Det produceras
alltså mer kraft i länet. Därför tycker vi inte att vi
behöver skämmas för att vi står på oss när det gäller
den elintensiva industrins villkor och rätt till en trygg
energiförsörjning till rimliga priser.
Det känns bra att näringsministern så klart och
tydligt redovisar att han vill ha stabila villkor för den
elintensiva industrin, konkurrenskraftiga priser och en
eltillförsel som gör det möjligt för industrin att växa
och utvecklas. Det är positiva besked som också
förpliktar, så att vi kan ta fasta på beskeden och lita
på dem inför framtiden.
Men samtidigt som beskeden är positiva när det
gäller den långsiktiga energipolitiken är jag ändå
oerhört orolig för det som sker på kort sikt och för hur
det skall gå för våra mest elintensiva industrier i dag.
Därför vill jag nu fråga ministern om han är be-
redd att verka för att även den kortsiktiga energipoli-
tiken nu utformas så att också den mest elintensiva
industrin kan överleva och utvecklas. Jag tycker att
det är viktigt att vi snabbt klarar ut den frågan. Vi har
inte någon större glädje av en långsiktig energipolitik
som ger stabila spelregler och konkurrenskraftiga
priser om vi innan vi går in i den fasen har slagit ut
viktiga delar av vår basindustri. Det gäller att handla
snabbt i den här frågan. Jag vill fråga näringsminis-
tern om han är beredd att vidta åtgärder även på kort
sikt för den elintensiva industrin.

Anf. 46 DAN ERICSSON (kd):
Herr talman! Jag hade inte tänkt förlänga debat-
ten. Men Mikael Odenberg tog upp en artikel som
fanns i Dagens Nyheter i dag, och det ger mig ändå
anledning att gå in i debatten och delge näringsminis-
tern mina funderingar.
Mikael Odenberg hävdar att kristdemokraterna i
full fart är på väg ut ur förhandlingarna. Jag ser det
nog inte riktigt på det sättet. Vi skall träffas på tors-
dag och se om vi kan komma framåt.
Marianne Andersson vill inte ha någon stor kärn-
kraftsdebatt. Det skall vi inte heller ha. Men det är
inte oväsentligt vilka effekter det här beslutet om
omställning av energisystemet får för den elintensiva
industrin. Det är faktiskt avgörande för sysselsätt-
ningen på alla de orter som har beskrivits här.
Roy Ottosson från Miljöpartiet sade att det var ett
begränsat problem, men det handlar faktiskt om en-
skilda människor av kött och blod på alla dessa före-
tag runt om i landet. De ser det nog inte som ett be-
gränsat problem utan som en förutsättning för att få en
utkomst och kunna försörja sig och sina familjer. Det
är avgörande att vi får ett energibeslut som ser till att
de också kan känna trygghet i sina anställningar inför
framtiden.
Herr talman! Mot bakgrund av den artikel som har
tagits upp i debatten skulle jag vilja ställa en fråga till
näringsministern. Delar ministern Birger Schlaugs
uppfattning att Kristdemokraterna drar åt fel håll i
energipolitiken? Tidigare var det Centerpartiets ord-
förande som krävde att Moderaterna och Folkpartiet
skulle lämna förhandlingarna. Jag kan bara konstatera
att det nu har hänt. Jag blir därför litet bekymrad när
nu Miljöpartiets språkrör kräver att Kristdemokrater-
na skall ut ur förhandlingarna. Hur ser ministern på
detta krav?
Det är faktiskt så, herr talman, att om Miljöpartiet
får bestämma är det inte bara en reaktor som skall
stängas av till 1998 utan tolv! Det var det Miljöpartiet
röstade för så sent som förra året här i Sveriges riks-
dag - tolv reaktorer avställda på tre år. Man kan fråga
sig vad som då skulle hända med den elintensiva
industrin. Vad skulle hända på Vargön? Vad skulle
hända uppe i Sundsvall?
Det är mot den bakgrunden jag vill fråga nä-
ringsministern: Är det bättre att ha det partiet i knäet
när man skall bestämma energipolitiken och utveck-
lingen, inte minst när det gäller elpriserna för den
elintensiva industrin? Om det är på det sättet får man
överväga fortsättningen i den här diskussionen.

Anf. 47 TREDJE VICE TALMANNEN:
Även om det innebär att vi passerar 16.30-gränsen
med bred marginal är det min avsikt, efter samråd
med deltagarna i debatten, att avsluta den här interpel-
lationsdebatten innan jag ajournerar sammanträdet.

Anf. 48 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Herr talman! Jag skall börja med att säga någon-
ting om hur vi skall klara energiförsörjningen och hur
prisbilden skall se ut framgent. Den viktigaste uppgif-
ten för oss politiker i riksdag och regering är att se till
att vi har tillräcklig produktion av el i landet och att
produktionskostnaderna i vart fall inte är högre men
helst är lägre än i våra konkurrentländer. Det är vår
viktigaste uppgift, och det skall vi se till. Jag kommer
inte att medverka till att vi avrustar vår produk-
tionskapacitet så att vi inte kan klara den försörjning-
en.
Det är därför jag så tydligt har sagt att det första
man skall ge sig på när man börjar omställningen är
att konvertera då det gäller uppvärmning. Ungefär
20 % av vår elproduktion går till konsumtion för
uppvärmning.
Det gäller alltså att se till att industrin, och framför
allt den elintensiva, klarar sig och kan leva på de
betingelser som finns i vår omvärld. Därför har vi
också lagt om skattesystemet så att vi dels inte ge-
nomför höjningen av produktionsskatten på kärnkraft,
dels gör om produktionsskatten på vattenkraft till en
fastighetsskatt. Då säger vän av ordning: Ja, men det
innebär ju ingen skillnad; den där fastighetsskatten
skall ändå betalas och läggas ut på konsumenterna.
Jag svarar: Det är fel. Fastighetsskatten på våra vat-
tenkraftverk skall betalas oavsett om det finns en
köpare eller ej till energin. Därför hänger dessa två
saker ihop. Om staten - riksdag och regering - bedri-
ver en sådan politik att produktionskapaciteten svarar
mot vad industrin behöver kan faktiskt inte kraftin-
dustrin sätta ett sådant pris att den inte får efterfrågan
på det den producerar. Staten har också kontroll över
utlandsförbindelserna - detta sagt även till dem som
lyssnade på den förra interpellationsdebatten. Så
hänger detta ihop. När vi lägger om från en produk-
tionsskatt per kilowattimme till en produktionsskatt
som baseras på fastighetsvärdet kan staten se till att
det blir en differentierad prissättning mot vattenkraf-
tens olika konsumentgrupper.
Det där gillar naturligtvis inte kraftindustrin när
den argumenterar med kunderna i basindustrin. Men
om vi bara sköter oss leder detta till en differentierad
prissättning som gör att basindustrin kan leva och må
ganska bra. Det var det första jag ville säga.
Det andra är att vi successivt skall gå från skatt på
produktion till konsumtionsskatter. Det är en första
sådan omläggning vi nu gör för 1997.
Sedan skall jag gå tillbaka till Elizabeth Nyström.
Jag tyckte nästan det var litet oförskämt - jag vet inte
varför, vi har ju egentligen aldrig debatterat med
varandra - att säga att "bara" näringsministern svara-
de och inte statsministern. Det var inte fint nog för
Elizabeth Nyström. Må så vara. Men hur kan hon
säga åt oss socialdemokrater att vi inte är rädda om
jobben? När Moderaterna satt i regeringen försvann
nästan vart fjärde industrijobb i Sverige. Nu ökar
antalet sysselsatta i industrin. I Västernorrland, som
så många har talat om, bl.a. Eva Björne som gjorde en
koppling till skogsindustrin, försvann 5 800 industri-
jobb mellan 1991 och 1994. Nu ökar också industri-
sysselsättningen i Västernorrland. Vi kommer aldrig
att medverka till en politik som hotar vår industri,
men Elizabeth Nyströms facit är förskräckande.

Anf. 49 ELIZABETH NYSTRÖM (m):
Herr talman! Jag är ledsen om Anders Sundström
känner sig trampad på tårna och att det inte skulle ha
varit "fint nog" med honom. Jag är inte sådan av mig.
Jag sade inledningsvis att eftersom detta är en natio-
nell fråga valde jag att ställa den till statsministern.
Jag är van att jobba kommunalt, och om det är en
övergripande fråga ställer vi den till kommunstyrel-
sens ordförande.
Nog om detta. Jag har ännu inte fått svar på mina
frågor. Jag tänker därför återvända till Vargön Alloys,
som det hela handlar om. Vargön Alloys producerar
ferrokrom, en produkt som behövs i rostfritt stål för
att detta inte skall rosta, och är därför i högsta grad
kretsloppsanpassat. Fabriken är världens utan jämfö-
relse mest energi- och miljöeffektiva industri i sin
bransch, vilket Marianne Andersson förtjänstfullt
redogjorde för. Om Vargön läggs ned skulle motsva-
rande produktion öka i andra länder som Ryssland,
Slovakien och Kina, vilket skulle leda till mångdub-
belt större utsläpp av både koldioxid och svaveldiox-
id. Dessa länder styr varken näringsministern eller
Roy Ottosson över.
Min tredje fråga var: Avser regeringen att verka
för att avveckla denna typ av mycket rena företag här
och i stället importera de aktuella legeringarna från
länder med sämre eller ingen miljölagstiftning? Något
svar på detta har jag inte fått, vilket också Mikael
Odenberg nämnde. I svaret ägnar näringsministern i
stället en A 4-sida åt att resonera kring energiöver-
läggningarna. Den frågan har jag över huvud taget
inte berört.
Att regeringen inte lyssnar på oppositionspolitiker
är ingen nyhet - ty regeringen vet ju bäst. Däremot är
det anmärkningsvärt att man inte lyssnar till de egna
riks- och kommunpolitikerna. Fyra riksdagsledamöter
från Älvsborg har försökt påverka sin egen regering,
bland dem Nils-Erik Söderqvist. De har dessutom
skrivit debattartiklar. Jag citerar: "Vad gäller den
elintensiva industrin anser vi att skattehöjningen slår
orimligt hårt. Vi har därför agerat kraftigt mot försla-
gen och kommer att göra allt vi kan för att få en om-
prövning till stånd. För Vargön Alloys blir situationen
annars omöjlig."
I Vänersborg, den kommun där Vargön Alloys
verkar, har den socialdemokratiske kommunstyrelse-
ordföranden uttalat följande:
När man höjer produktionsskatten på el känns det
som om samhället skakar i sina grundvalar. Regering-
ens agerande är kriminellt.
Hur kommer näringsministern och regeringen att
agera gentemot de egna?
Eva Björne nämnde att arbetslösheten i Timrå är
9 %. I fyrstadsområdet där jag bor har vi för närva-
rande 15,5 % av befolkningen mellan 16 och 64 år
utanför ordinarie arbetsmarknad. Detta har de fyra
kommunstyrelseordförandena i fyrstadsområdet, alla
socialdemokrater, i brev förmedlat till statsministern.
De skriver:
Staten har ett stort ansvar för att genom sin politik
medverka till att bevara de arbetstillfällen som finns.
Vi ser i dag genom varslen på Vargön Alloys de
första följderna av införandet av en produktionsskatt
på el.
Herr talman! Det är givetvis inte bara industrin i
fyrstadsområdet som drabbas. Vad kommer att hända
med Gränges Metall, Casco Products, Eka Chemicals,
tidningspappersbruken i Hallstavik, Hylte, Kvarnsve-
den, Braviken och Ortviken? Vad är svaret till dem,
Anders Sundström?

Anf. 50 SIGGE GODIN (fp):
Herr talman! Detta är en mycket viktig debatt, och
ytterligare debattörer strömmar till hela tiden. Nä-
ringsministern måste förstå att detta är en viktig fråga.
Det som vi talar om har inte ett dugg med ener-
giöverläggningarna att göra. Jag gick direkt på frå-
gorna och undrade: På vilket sätt skall ni lösa ut dessa
tio företag som har energin som råvara? Jag kunde väl
ändå få ett besked.
Arbetarna var för tio dagar sedan på Mynttorget.
Fick de något besked av regeringen? Nej, regeringen
infann sig säkert inte, eftersom arbetarna fortfarande
är lika oroliga.
Jag konstaterar att Linje 2 är splittrad. Kvar står
Folkpartiet och LO, de som vill avveckla kärnkraften
med förnuft. Socialdemokraterna har hoppat av den
tanken.
Det är som Eva Björne säger, nämligen att det inte
blir några investeringar i Gränges Aluminium, inte i
Casco Nobel och inte i de andra företagen heller. Hur
blir det? Ja, inte blir det som Anders Sundström säger
att vi kan behålla produktionskostnaderna på el och
kostnaderna för företagen lika eller lägre. Det kom-
mer inte att bli så att fastighetsskatten inte belastar
konsumenterna. Det blir det visst. Företagen kommer
att ta ut den, det är jag övertygad om. Anders Sund-
ström säger att om vi bara sköter oss blir det som han
säger. Hur då? Lämna beskedet till arbetarna på
Gränges Aluminium, därför att detta inte har med
energiöverläggningarna att göra. Säg också till dem
att när ni avvecklar ett kärnkraftsaggregat blir elpri-
serna högre plus att det blir en produktionsskatt eller
konsumtionsskatt beroende på vad man kallar den.
Skatt är ändå skatt och skall tas ut på produktionen.
Och där står dessa tio företag med tusentals arbetslö-
sa. Huvuddelen av dem finns i mycket utsatta områ-
den. Och den socialdemokratiska regeringen konstate-
rar att arbetarna kan gå hem, eftersom de bara är
medlemmar i partiet.

Anf. 51 NILS-ERIK SÖDERQVIST (s):
Herr talman! Debatten är bra, och jag tycker att vi
har fått en del besked av Anders Sundström i dag som
ändå ger en känsla av att vi kanske ändå börjar kunna
se hamnen på denna segeltur snart.
Jag tycker att det är bra att näringsministern nu
säger att någon övervältring av fastighetsskatten inte
skall ske. Jag tillhörde dem som deltog i en interpel-
lationsdebatt i våras då vi argumenterade för att få
bort produktionsskatten. Vi fick då ett löfte om att
precis det som Marianne Andersson pekade på skulle
ske, dvs. en översyn över vad konsekvenserna blev
vid en övervältring. Dessa övervältringseffekter har vi
inte fått redovisade, precis som Marianne Andersson
säger, vilket jag beklagar. Men vad vi har sett är fak-
tiskt att regeringen ändrade sig i en positiv riktning
dels genom att ta bort den sista höjningen i förslaget
som skulle ha trätt i kraft den 1 juli nästa, dels genom
att göra om delar av produktionsskatten till en fastig-
hetsskatt för äldre vattenkraft. Då har jag och många
med mig känt oro. Den oron delas av industrin. Man
säger från industrin att den också vältras över precis
på samma sätt. Kraftbolagen måste nämligen ta ut
denna kostnad på något sätt. Därför är det mycket
skönt att höra, vilket jag tar som ett klart löfte från
näringsministern, att någon övervältring av denna
fastighetsskatt inte kommer att ske.
Jag måste emellertid säga att det har varit så
mycket kryssande i denna fråga att man ännu inte
känner lugn och ro, utan vi måste avvakta beskedet.
Och det brådskar. Jag skulle uppskatta att tidsmargi-
nalen inte är större än ett halvår innan i alla fall Var-
gön Alloys tvingas lägga ned.

Anf. 52 ROY OTTOSSON (mp):
Herr talman! Vi har nu fått två debatter. Den
första handlar om det som tas upp i interpellationen.
Sedan finns det några som försöker använda denna
fråga om ett fåtal företag - ett tiotal, vilket Sigge
Godin sade, med deras mycket speciella omständighe-
ter som beror på saker som händer på den internatio-
nella marknaden, bl.a. omfattande subventioner i en
lång rad länder och egentligen en bristande frihandel
- som ett bräckjärn in i den allmäna energipolitiken
för att låta specialfallet diktera allt det andra. Då blir
det som de flesta förstår helt galet.
Det är mycket slarvigt att säga att företag efter fö-
retag avvecklas om man höjer energiskatten. Så är det
inte. De flesta företag avvecklas inte alls på grund av
det. Det är ett fåtal företag som är känsliga för just
detta.
Det är också slarvigt att kalla dessa energiintensi-
va industrierna för basindustrier, som om de skulle
vara basen för hela Sverige. Så är det inte alls. Större
delen av våra basindustrier har inte alls denna käns-
lighet. Det gäller bl.a. pappersindustrin, som det na-
turligtvis är alldeles galet att dra in i denna debatt.
Den har en helt annan kostnadsbild än just dessa
mycket energiintensiva företagen som gör att deras
känslighet för detta inte alls är densamma.
Jag kan förstå att statsrådet inte vill ge garantier
till enskilda företag. Det vore nog fel om en regering
gjorde det. Därför är denna debatt litet märklig även
på det sättet.
Jag vill också säga att denna övervältring från
kraftproducenterna, som gör mycket stora vinster, kan
vara rimlig, eftersom de gör mycket stora vinster, och
det kan vara rimligt att ta ut en del av det som skatt.
Men problemet är att det är kontrakt mellan kraftpro-
ducenterna och den energiintensiva industrin, vilket är
ofördelaktigt för industrin. Dessa kontrakt kommer att
skrivas om om några år. Det är viktigt att hålla trycket
på denna fråga så att de verkligen skrivs om.

Anf. 53 EVA BJÖRNE (m):
Herr talman! Det är riktigt, ministern, att det för-
svann en massa jobb i Sverige under perioden 1991-
1994, åtminstone i början av den perioden. Det var ett
resultat av den politik som bedrevs under främst
1980-talet, dvs. den socialdemokratiska politiken. Jag
stod här i kammarens talarstol flera gånger under
perioden 1988-1991 och varnade för den politiken
och vad den betydde för främst pappersindustrin som
drevs ut ur landet.
Det som ministern sade om att man skulle garante-
ra att elproduktionen i Sverige skulle ha lägre priser
än konkurrentländerna var bra. Det var roligt att höra
det. Men den elintensiva industrin har ju en mycket
långsiktig planering, och det har väl förresten all
industri. Då vill man veta spelreglerna. Man vill
långsiktigt veta: Hur ser tillgången på el ut? Hur
kommer priserna på el att se ut? Hur kommer skatter-
na på el att se ut? Man måste kunna planera sin pro-
duktion efter detta för att se om man skall fortsätta i
Sverige eller flytta utomlands till någon plats där
förutsättningarna är bättre. Det vore mycket bra om
ministern ville tala om hur detta skall gå till. Hur skall
man garantera tillgången på el? Hur skall man garan-
tera detta pris som skall vara konkurrenskraftigt i
förhållande till konkurrentländerna? Det skulle vara
mycket bra om vi fick reda på hur det skall gå till?
Det har inte bara betydelse för Västernorrland som
vi nu pratar för, utan det har betydelse för hela Sveri-
ge. De här industrierna exporterar ju väldigt mycket
och det betyder mycket för den svenska statsbudge-
ten.
Sedan har vi den, som jag ser saken synnerligen
specifika industri i vårt län, nämligen G A Metall AB,
som använder el som råvara i produktionen. Kan
ministern tala om ifall det skall göras något åt be-
skattningen av den råvaran?

Anf. 54 MIKAEL ODENBERG (m):
Herr talman! Näringsministern angav att den poli-
tiska uppgiften för energipolitiken dels handlar om att
se till att den svenska industrin har tillräckligt låga
elpriser för att kunna konkurrera, dels handlar om att
vi tillser att det finns en tillräckligt stor produk-
tionskapacitet. Jag har inga invändningar mot den
beskrivningen. Men jag tvingas konstatera att de
politiska åtgärderna i så fall inte stämmer. De åtgärder
som vidtagits har ju inneburit ökande kostnader för de
företag som är beroende av el för sin produktion.
Nils-Erik Söderqvist är närmast patetiskt tillgiven
i sin uttolkning: Det spelar ingen roll vilka skatter och
pålagor som läggs på produktionen. Har man bara en
tillräckligt fiffig teknisk utformning av skatten kom-
mer den inte att kunna övervältras. Detta styr nä-
ringsministern naturligtvis inte över. Men det vore
lika begåvat som att hävda att höga fastighetsskatter
inte påverkar hyrorna för oss hyresgäster.
När det gäller produktionskapaciteten handlar dis-
kussionen nu om att näringsministern eventuellt skall
förvandla socialdemokratin från ett Linje 2-parti till
ett Linje 3-parti och inleda en minskning av produk-
tionskapaciteten genom att påbörja en förtida avveck-
ling av kärnkraften. Personligen har jag stor tilltro till
Anders Sundströms ärlighet och goda uppsåt. Jag tror
att han med sin djupa förankring i Norrlandskustens
industristruktur ändå har en betydande insikt om de
villkor som styr industriverksamheten.
Men återigen: Politiken går inte ihop. Det är där-
för som vi som deltar i denna debatt är så många. Det
är därför som det inte finns en enda LO-ombudsman
ute i landet som inte vrider sig av obehag över vad
som nu pågår. Det är därför som det inte finns en enda
kommunstyrelseordförande i Bergslagen, i Värmland,
längs Norrlandskusten eller i Norrbotten som inte
högljutt protesterar mot den energipolitiska linje som
regeringen är i färd med att slå in på. De protesterna
ackompanjeras av likartade protester från ett samlat
näringsliv, från hela fackföreningsrörelsen, från Mo-
deraterna och Folkpartiet och från flertalet av de
tunga remissinstanser som yttrat sig över Energi-
kommissionens betänkande.
En förtida kärnkraftsavveckling kommer slutgiltigt
att omöjliggöra den halvering av arbetslösheten som
vi alla i denna kammare önskar oss.

Anf. 55 MARIANNE ANDERSSON (c):
Herr talman! Vi befinner oss nu i den svåra situa-
tion som vi förutsåg på 80-talet, då man satsade gans-
ka ohejdat på direktverkande el för uppvärmning av
bostäder. Nu sitter vi där! Jag behöver inte ytterligare
kommentera det.
Näringsministern svarade inte på de frågor som
har ställts. Naturligtvis var det ont om tid. Men jag
skulle gärna vilja ha svar på den fråga som jag ställt
och som gällde den utlovade utredningen. Finns den?
I stället utvecklade näringsministern tankegångar
kring hur elpriserna skulle bli mera diversifierade.
Verkligheten är faktiskt att industrin sitter med ganska
långa avtal. Vargön Alloys t.ex. träffade i juni 1995
ett nytt avtal med Vattenfall på, tror jag, fem år. Då
var produktionsskatten över huvud taget inte aktuell.
Näringsministerns resonemang må fungera i teo-
rin, men i praktiken fungerar det inte - åtminstone
inte för Vargön Alloys som läget nu är. Det företaget
kommer att vara nedlagt långt innan dess avtal går ut.
Därför gäller det att komma med en lösning som
passar i nuvarande läge.
Vargön Alloys konkurrenter är inte med i EU. De
är alltså inte bundna av EU:s konkurrensregler. Det är
också något att fundera på, tycker jag. Hur tänker
näringsministern hantera just den frågan?
Det som här tagits upp - alltså detta om att betrak-
ta el som en råvara - skulle kunna vara en lösning.
Anser näringsministern det? Jag skulle gärna vilja ha
ett svar också på den frågan.

Anf. 56 HANS STENBERG (s):
Herr talman! Näringsministern påpekar helt riktigt
att produktionsskatten omformats bl.a. till en fastig-
hetsskatt. Han menar att det skall leda till att den
elintensiva industrin inte drabbas. Det låter ju bra,
men jag känner ändå oro över att det sker en överväl-
tring på den elintensiva industrin; med tanke på hur
de avtal ser ut som industrin har träffat med kraftpro-
ducenterna.
Är näringsministern beredd att vidta åtgärder som
gör att vi kan vara förvissade om att en sådan här
övervältring på den elintensiva industrin inte sker?
Vill näringsministern göra ett sådant uttalande? I så
fall kommer jag att vara väldigt nöjd med dagens
debatt. I annat fall får man väl fortsätta att vara orolig.
Jag hoppas alltså på ett positivt besked.

Anf. 57 DAN ERICSSON (kd):
Herr talman! Roy Ottosson talade om "bräckjärn"
i debatten vad gäller den elintensiva industrin. Men då
har man inte förstått särskilt mycket beträffande sam-
bandet mellan industripolitik och energipolitik samt
mellan energipriser och effekter på sysselsättningen.
Man vill inte se verkligheten. Dess värre vill man,
märker jag nu, inte ens höra något om hur verklighe-
ten ser ut. Roy Ottosson har tydligen lämnat kamma-
ren.
Roy Ottosson förde ett sofistikerat resonemang om
huruvida det gällde basindustri eller ej. Jag kan bara
konstatera att med Miljöpartiets politik - att vi skall
stänga av hälften av elen nu direkt - måste man föra
ett sofistikerat resonemang. Då spelar det liksom
ingen roll. Om Miljöpartiets politik, en politik som
man röstade för så sent som förra året, skall genomfö-
ras har vi ju ingen industri över huvud taget.
Herr talman! Jag kan förstå att ministern inte hin-
ner svara på alla frågor, men frågeställningen är inte
helt oväsentlig. Som ministern själv hör verkar Mode-
raterna vilja att Kristdemokraterna drar sig ur för-
handlingarna. Och som ministern har erfarit kräver nu
Miljöpartiet att Kristdemokraterna skall ut ur för-
handlingarna. Det är därför inte oväsentligt om minis-
tern har en uppfattning om den fortsatta diskussionen.
Att inte svara är också en form av svar!

Anf. 58 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Herr talman! Jag skall försöka hinna med några av
frågorna, men först vill jag redogöra litet grand för
det principiella resonemanget.
Dan Ericsson, jag har inte alls den uppfattning
som Birger Schlaug har gett till känna! Också Krist-
demokraterna - för att nu recensera de olika partierna
- är ett parti som innerligt önskar en uppgörelse om
en långsiktig och stabil energiöverenskommelse. Man
visar också intresse för att försöka jämka ihop sig. Jag
beklagar att Moderaterna och Folkpartiet inte har
visat ett sådant intresse. Det beklagar jag faktiskt
djupt, uppriktigt och allvarligt.
Inledningsvis skall jag ge svar på några av de frå-
gor som ställts om de tio företag som är hårdast utsat-
ta och som använder el som råvara i sin process. Det
är egentligen för de tio som vi har gjort förändringen i
fråga i skattesystemet. Jag tycker inte att man skall
"köpa" hela kraftindustrins argumentation, att det
bara är att vältra över en fastighetsskatt. Om man gör
det och det leder till att kunden - i det här fallet den
elintensiva industrin - inte kan betala och således inte
lever vidare, måste den här kraftindustrin lika fullt
betala skatt. Därför är det så viktigt för oss i Sverige
att se till att vi upprätthåller en produktionskapacitet
som gör att utbudet är större än efterfrågan när det
gäller el. Vi måste ju sätta tryck också på kraftindust-
rin.
Jag har inte medverkat till alla förändringar i
energipolitiken, men jag kan konstatera att kraftin-
dustrin har betydande vinster och att det finns anled-
ning för mig som energiminister att fundera över de
beslut som många i denna kammare fattade redan på
den tiden då jag inte var med. Det gäller alltså regle-
ringar, avregleringar etc. samt hur den här marknaden
fungerar.
Det är det vi nu försöker ställa om. Det är inte så
att det bara skall rulla över. Med det tycker jag att jag
har svarat på frågorna om de här tio företagen. Jag
tycker att fastighetsskatten är en sådan konstruktion.
Sedan skulle jag vilja svara på Eva Björnes frågor
om pappersindustrin. Jag är inte alldeles okunnig i
den branschen. Jag har hört den där valsen många
gånger: Om skatterna stiger, om lönerna stiger eller
om vedpriset stiger, flyttar vi utomlands.
I den svenska skogsindustrin är trots allt den vik-
tigaste insatsen vedråvaran, och vedråvaran står i den
svenska skogsindustrin för mer än hälften av kostna-
den för att producera papper. Det är faktiskt inte fas-
tighetsskatten på våra vattenkraftverk som långsiktigt
hotar pappersindustrin i Sverige. Man är rätt naiv om
man tror det. Det är helt andra insatsvaror som be-
stämmer skogsindustrins överlevnadsförmåga. Det
finns fortfarande ett utrymme. Vi har fortfarande t.ex.
en vedråvara i Sverige och Finland som är den
främsta i världen. Det går att titta på detta på ett litet
annat sätt än som Eva Björne nu gör. Jag delar alltså
inte hennes uppfattning om skogsindustrin och denna
skatt.
Till Marianne Andersson, som frågade om utred-
ningen, skulle jag vilja säga att efter det att ni diskute-
rade utredningen har regeringen i budgetpropositio-
nen lagt fram det förändrade förslaget till skatt. Det är
ett resultat av den diskussion som ni förde här i riks-
dagen och den diskussion som vi också haft i rege-
ringen. Vi kom då till den slutsatsen.
Sist, eftersom tiden rinner i väg, vill jag när ni
pratar om en industri som inte bara är energiintensiv
utan också kapitalintensiv säga att regeringen har
åstadkommit en kraftig sänkning av priset på kapital.
Visserligen har det skett samtidigt som en viss höj-
ning av energipriset. När de här industrierna gör sina
jämförelser tycker jag en befogad fråga är: Hur
mycket billigare har kapitalet blivit i denna kapitalin-
tensiva industri, och hur mycket högre har energikost-
naden blivit?

Anf. 59 ELIZABETH NYSTRÖM (m):
Herr talman! Roy Ottosson har lämnat kammaren,
men jag vill för de övriga som är kvar här peka på att
basindustrierna ganska ofta kommer ut med nyhets-
brev. Den 4 november kom de ut med ett nyhetsbrev
där de säger: Även tidningspappersbruken har en
mycket hög elförbrukning, cirka tio gånger högre än
ett genomsnittligt verkstadsföretag. För alla dessa är
Sverigeunika energiskatter ett gissel.
Sedan talade Anders Sundström om att kapitalet
har blivit så mycket billigare. Nu är det så att de elin-
tensiva industrierna lånar upp kapitalet i dollar eller
D-Mark, så för dem har det inte gjort någon skillnad.
Någon lugn och ro känner inte Nils-Erik Söder-
qvist, men han känner litet att vi har fått besked. Det
känner inte jag. Jag känner mig djupt orolig för fram-
tiden. Jag måste säga att många har fått svar på sina
frågor, men jag har inte fått ett enda rakt svar på de
tre frågor som jag ställt i min interpellation.
I går kväll när jag fick svaret, Anders Sundström,
kom jag att tänka på sången som Björn Skifs sjöng för
många år sedan: Michelangelo, men så svara då! För
Michelangelo var det inte så lätt att svara. Han är ju
död sedan många år tillbaka. Men näringsministern är
levande. Jag förväntar mig ett svar. Ett enkelt ja eller
nej är tillräckligt för mig. Grip tillfället nu, Anders
Sundström!
Avslutningsvis, herr talman, måste jag citera Bert-
Olof Svanholm, ordförande i Volvo: "I mina ögon är
näringslivet varken en gris som man skall slakta eller
en ko som man skall mjölka, utan en häst som drar
Sverige framåt." Tänkvärda ord, Anders Sundström.
Ta med dem!

Anf. 60 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Herr talman! Jag läste i en tidning i går om den
moderata kampanjapparaten som nu skulle åka till
Norrland och Bergslagen på en halvdags- och en
heldagsturné från Skeppargatan och någon annan gata
i Stockholms innerstad. Det är bra. Jag säger: Varmt
välkomna till Norrland! Stanna mer än en halv dag,
kanske en eller två dagar.
När Elizabeth Nyström försöker sig på sådana där
enkla tricks, som att inte jag skulle veta hur det funge-
rar ute i basindustrin, vill jag påpeka att jag lever i
ungefär samma slags region som Elizabeth Nyström,
med den skillnaden att också hushållen behöver
energi i en omfattning som är något större än i Eliza-
beth Nyströms region. Det där kan jag.
Men Elizabeth Nyström kom med ett nationaleko-
nomiskt fantastiskt intressant påstående: För industrin
spelar det ingen roll om vi har hög eller låg inflation,
därför att man betalar i dollar. Är det moderaternas
ståndpunkt, att inflationsbekämpning och fallande
räntor är helt ointressant för industrin? Det är för-
skräckligt om det är er tro. Då behöver Elizabeth
Nyström också åka en vända upp till Norrland och
prata med oss som lever i verkligheten.

Överläggningen var härmed avslutad.
Ajournering

Kammaren beslöt kl. 17.06 på förslag av tredje vi-
ce talmannen att ajournera förhandlingarna till kl.
18.00.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 18.00.

8 § Svar på interpellation 1996/97:46 om SKS:s
lokalisering till Söderhamn

Anf. 61 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Herr talman! Rolf Gunnarsson har frågat mig om
jag fortfarande har planer på att driva frågan om lo-
kalisering av Skogsvårdsstyrelsens kansli för Gävle-
borgs och Kopparbergs län till Söderhamn.
Under de senaste åren har jag kunnat notera att de
statliga myndigheterna inte har tagit tillräcklig regio-
nalpolitisk hänsyn när man beslutat göra omorganisa-
tioner. En förklaring kan vara att den enskilda myn-
digheten inte har tillräcklig överblick över allt som
har betydelse i detta sammanhang. Mot den bakgrun-
den redovisade regeringen i sin sysselsättningspro-
position i somras att det behövs en bättre helhetssyn
vid förändringar i den statliga organisationsstrukturen
och att regeringen i fortsättningen skall följa utveck-
lingen noggrant. Det är därför jag velat ha en ordning
i fråga om Skogsstyrelsens organisationsförändring
som innebär att regeringen, efter förslag av Skogssty-
relsen, ger riktlinjer för den nya regionala organisa-
tionens struktur.
Förslagen i regeringens försvarsproposition inne-
bär att flera orter drabbas av förbandsnedläggningar.
Regeringens bedömning är att avvecklingen av verk-
samheten vid F 15 innebär ett utomordentligt stort
avbräck för Söderhamn, eftersom flottiljen har stor
direkt och indirekt betydelse för kommunen. Hälsinge
flygflottilj är den fjärde största arbetsgivaren i kom-
munen.
Under 1980- och 1990-talen har strukturomvand-
lingar och rationaliseringar inom basindustrin medfört
stora problem för kommunerna och näringslivet i
Gävleborgs län och särskilt för Söderhamns kommun.
Övergången från industrisamhälle till tjänstesamhälle
har inneburit stora påfrestningar för kommunen. Öp-
pet arbetslösa uppgick i september i år till 11 %. An-
talet anställda inom industrin har minskat kraftigt
under de senaste 20 åren. Dessa arbetstillfällen har
inte kunnat ersättas. Vidare är utbildningsnivån gene-
rellt lägre i Söderhamn än i riket i övrigt, och kom-
munen är i ett stort behov av ett kompetenslyft för att
bättre möta de krav som framtiden ställer. Statistiken
talar sitt tydliga språk: 32 % av kommuninvånarna i
åldern 20-64 år har enbart förgymnasial utbildning,
där siffran för riket är 25 %. 73 % av kommuninvå-
narna har inte mer än tvåårig gymnasial utbildning,
där siffran för riket är 58 %.
Mot bakgrund av de särskilda förhållandena i
kommunen har regeringen redovisat sin avsikt att
lokalisera 350 statliga arbetstillfällen till Söderhamn.
För att leda arbetet med detta har en särskild grupp
skapats inom regeringskansliet under ledning av en
statssekreterare i Närings- och handelsdepartementet.
Regeringen har också tillkallat en särskild utredare
för att lämna förslag till åtgärder som kan stärka ut-
vecklingen i Söderhamn. I uppdraget ingår, förutom
att utarbeta ett förslag till vilka statliga verksamheter
som kan lokaliseras till Söderhamn, även att redovisa
och bedöma behovet av andra insatser som kan göras
för att stärka utvecklingsmöjligheterna. Utredare skall
även medverka vid genomförandet av beslutade lokal-
seringar. Detta arbete skall ske i nära samarbete med
länsstyrelsen i Gävleborgs län och Söderhamns kom-
mun. Utredaren skall kontinuerligt avrapportera till
arbetsgruppen. Uppdraget skall vara genomfört senast
den 31 december 1997.
Beskedet om förläggning av Skogsvårdsstyrelsens
regionkontor till Söderhamn ligger fast och bygger på
en sammanvägd bedömning, där regionalpolitiska
hänsyn spelat en viktig roll.

Anf. 62 ROLF GUNNARSSON (m):
Herr talman! Jag tackar först näringsministern för
svaret. Att jag ställt en interpellation i frågan om den
föreslagna tvångsflytten av skogsvårdsstyrelsens
kansli från Falun till Söderhamn har ingalunda enbart
att göra med att jag bor i Dalarna. Jag känner också
ganska mycket för min födelsestad Söderhamn.
Söderhamn är, som näringsministern sade, en stad
som drabbats hårt och som nu fått en ny smäll, en
tidig negativ julklapp av socialdemokraterna och
deras stödparti, som vill lägga ned F 15. Jag tycker att
en sådan bygd som Söderhamn behöver framtidsåt-
gärder av annan sort än konstgjorda arbetstillfällen
som knycks från en annan plats. Att tvångsförflytta
folk ger sällan bra eller ens önskat resultat. Det finns
många bevis på det.
Jag hade knappast framställt min interpellation om
inte Skogsstyrelsens styrelse hade kommit in med sin
skrivelse till regeringen den 24 oktober i år. Där finns
många allvarsord att ta fasta på. Jag kan svårligen tro
att ens statsrådet kan vifta bort argumenten i detta
brev. Jag vill anföra ett direkt citat från SKS:s brev.
Det heter där:
"Enligt SKS mening skulle en sådan lokalisering
medföra avsevärt försämrade förutsättningar av
skogsvårdsstyrelsens verksamhet och betydande kost-
nadsökningar, både vad det gäller själva omställning-
en till en ny organisation och för den fortlöpande
verksamheten."
Jag undrar vad statsrådet tycker om dessa rader,
där det talas om betydande kostnadsökningar och
försämrade förutsättningar.
I svaret säger näringsministern att industrijobben i
Söderhamn minskat, och det är riktigt. Men ger den
nu föreslagna lokaliseringen av konstgjorda jobb
några nya industrijobb? Tycker statsrådet det?
Jag undrar också, precis som SKS:s styrelse gör i
sitt brev till regeringen, om statsrådet anser att den
här flytten innebär några som helst nya jobb till Sö-
derhamn, alltså en tvångsförflyttning av personal från
Skogsvårdsstyrelsens kansli i Falun.
Jag har ytterligare ett par direkta frågor: Håller
statsrådet med om att den av regeringen föreslagna
flytten kommer att ge en ökad press på Söderhamn då
det gäller jobb till de anhöriga som eventuellt följer
med i en sådan här flytt? Och är det troligt att de
medflyttande kommer att få jobb i Söderhamn?
Jag hoppas att statsrådet vill svara på de här frå-
gorna.
Förslaget om flytten av kansliet från Falun till Sö-
derhamn kan väl knappast vara ett realistiskt inslag
ens i ett uppfyllande av en bråkdel av socialdemokra-
ternas vallöfte från 1994 om nya jobb för att halvera
arbetslösheten. Eller är detta ett inslag i uppfyllandet
av vallöftena, statsrådet?

Anf. 63 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Herr talman! Jag har litet svårt att förstå Rolf
Gunnarsson när han kallar jobben på ett sådant här
kansli för konstgjorda arbetstillfällen. Jag tycker att
de är i allra bästa mening riktiga och nödvändiga
jobb. Det behövs en regionorganisation för Skogssty-
relsens verksamhet, och den organisationen skall
framför allt serva basverksamheten ute på fältet.
Om jag ser på skogsstyrelsepersonalen i Gävle-
Dala-området finner jag att den i dag är i storleks-
ordningen 83 jobb i Dalarna och 49 jobb i Gävleborg.
Av dessa kommer ungefär 20 att finnas i Söderhamn.
De allra flesta kommer att finnas ute i verksamheten,
där de hör hemma, och jag tycker att det känns bra.
Rolf Gunnarssons folkbokföringsnummer utgår
från Söderhamn och mitt utgår från Hudiksvall. Låt
mig jämföra orterna Falun och Söderhamn med några
intressanta siffror. Befolkningen minskade 1976-
1980 med 1 000 personer i Söderhamn och ökade
med 3 000 i Falun. Under 1981-1985 minskade den
med 900 personer i Söderhamn och ökade med 1 000
i Falun. Åren 1986-1990 minskade befolkningen med
600 personer i Söderhamn och ökade med 2 000 i
Falun. Åren 1991-1995 minskade den med 300 i
Söderhamn och ökade med 1 300 i Falun.
När generaldirektörerna kommer med sina förslag
blir det på något sätt alltid effektivast i de städer som
är dyrast. Det är alltid effektivast i Stockholm och
därnäst i länscentrumet. Den sämsta verksamheten
hamnar alltid i orter utanför länscentrumen. I sådana
orter kommer lönen inte med solens upp- och ned-
gång. Jag tror faktiskt att industriorterna är rätt effek-
tiva. Jag tror på Söderhamn.

Anf. 64 ROLF GUNNARSSON (m):
Herr talman! Diskussionen om vem som missförs-
tår kanske vi kan ta en annan gång.
Med konstgjorda jobb menar jag när det finns
jobb på ett ställe och man tvångsförflyttar personer
till ett annat. Det skapar inga nya jobb enligt mitt sätt
att se detta.
Jag vill efter näringsministerns senaste inlägg
komma med flera funderingar, eller rättare sagt flera
frågor, om Skogsstyrelsen. Det heter från SKS att
några långsiktiga vinster eller verksamhetsmässiga
fördelar med Söderhamn inte kan förutses. Tvärtom
sägs det i brevet att Söderhamns perifera läge i regio-
nen utgör ett negativt inslag - även om det smärtar att
höra sådant av en som är född i kommunen. Också
kommunikationerna tas upp. Det sägs t.o.m. att pro-
duktiviteten kommer att minska, och det talas om
siffran 25 %. Svårigheten med kontakten med andra
myndigheter tas upp, och det tycker jag är en viktig
del av detta. Organisationer och övriga skogliga in-
tressen tas också upp i brevet till regeringen.
Jag vill ändå fortsätta med att fråga om meningar-
na i detta brev gör något intryck på statsrådet. Jag tog
upp denna fråga tidigare i en frågestund, och fick
svaret, om än inte ordagrant, att detta var litet kvirr
från en som kommer från en större ort. Men jag tycker
inte att det är kvirr när man talar om försämrade för-
utsättningar, det geografiskt dåliga läget för sin verk-
samhet, minskad produktivitet, avsaknad av andra
skogliga myndigheter, en ort som inte är attraktiv när
det gäller att nyrekrytera, avsaknaden av en högskola,
ökade kostnader och svårigheter att få jobb för med-
flyttande. Dessa åtta kriterier tycker jag att det är
allvarligt att man bara kan lägga åt sidan.
Jag vill avsluta med ännu en fråga. Det heter ju att
SKS för närvarande har som ansvar att bestämma
organisationen inom de ramar som finns. Detta inklu-
derar tydligen enligt SKS mening också lokalisering
av kansliorter. Jag undrar med anledning av svaret om
regeringen har ytterligare planer på att påverka SKS
verksamhet eller om regeringen vill förändra direkti-
ven för SKS ytterligare genom att gå in och på andra
sätt styra verksamheten?
Menar statsrådet allvar med sitt svar att de statliga
myndigheterna som satts att fatta beslut själva skall ta
regionalpolitiska hänsyn i sina ställningstaganden
samtidigt som vi kräver att de skall ta ekonomiska
hänsyn och vara så rationella som möjligt?
Fortfarande är det så att agerande av det här slaget
för att skapa nya jobb inte ger några nya riktiga jobb.

Anf. 65 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Herr talman! Jag skall svara på frågorna.
Först och främst är det inte bara jag som tycker att
myndigheterna skall ta regionalpolitisk hänsyn, utan
det tycker också riksdagen. Riksdagen har sagt till
myndigheterna att de skall göra det. Riksdagen har
också sagt att den är missnöjd med hur myndigheterna
sköter detta, på förslag av mig i somras. Riksdagen
har också sagt att då det gäller Skogsstyrelsens orga-
nisation bör regeringen få möjlighet att hantera den.
Det är naturligtvis ett speciellt ansvar för mig som
regionalminister att jag som skall bevaka de regionala
intressena också ser till att verksamheten sköts på ett
sådant sätt, inom de områden som jag är ansvarig för,
så att man lever upp till riksdagens beslut om regio-
nalpolitisk hänsyn.
Produktiviteten är alltid - det är genomgående så,
faktiskt - bättre i den stora staden i förhållande till
den lilla. Jag tror att detta ofta är en myt. Jag påmin-
ner mig en historia som berättades när Vidar Fahlén i
Örnsköldsvik uppvaktade Luftfartsverket om statsbi-
drag till flygplatsen i Örnsköldsvik och fick veta att
den enda flygplats i Sverige där ekonomin gick ihop
var Arlanda. Vidar reste sig då och sade: Då kan ni ju
flyga upp och ned på Arlanda.
Detta resonemang är ofta väldigt ihåligt. Det är
faktiskt så att industriorter som t.ex. Söderhamn har
en mycket större vana att leva utifrån marknadens
villkor. De har jobbat i produktion som alltid har varit
konkurrensutsatt. Så är det inte alltid i de stora stä-
derna. En hel del av den produktionen sker på mark-
nader som inte är konkurrensutsatta. I den här frågan
har jag därför en annan uppfattning än många gene-
raldirektörer, inte bara en.
Jag tycker inte att kommunikationerna är ett pro-
blem i den här frågan. Den här verksamheten skall
huvudsakligen skötas av distrikten, de distrikt som
finns ute i länen. Det kommer att finnas distrikt i
Hedemora, Leksand, Ludvika, Malung, Mockfjärd,
Mora, Orsa, Rättvik, Svärdsjö, Älvdalen, Bergsjö,
Bollnäs, Delsbo, Edsbyn, Hudiksvall, Ljusdal, Ockel-
bo och Storvik. Männen och kvinnorna i dessa distrikt
kommer att klara kommunikationen med medborgare
och skogsägare.

Anf. 66 ROLF GUNNARSSON (m):
Herr talman! Jag tackar för att orten Svärdsjö blev
nämnd. Jag kommer därifrån, och det lär väl inte vara
varje årtionde som ordet Svärdsjö förekommer i ta-
larstolen.
Jag vill avslutningsvis konstatera att statsrådets
inställning i den här frågan bekymrar. Enligt det för-
slag som föreligger från regeringen och det beslut
som sägs komma på torsdag fråntar väl regeringen
delvis alla statliga myndigheter deras bestämmande-
rätt. Jag undrar litet om den socialdemokratiska leda-
moten som sitter i SKS styrelse var med och fattade
det här beslutet eller kom fram med det här förslaget -
vi är ju oeniga om ifall det är ett beslut eller ett för-
slag - om lokaliseringen, och vad den ledamoten har
tänkt då det gäller direktiven om regionalpolitisk
satsning. Denna ledamot kommer dessutom från det
län som vi diskuterar och vari den ort som föreslås bli
lokaliseringsort, Söderhamn, ligger, och detta gör att
den här frågan blir ännu rörigare och inte så glasklar
som statsrådet vill ha den till.
Det vore också frestande att, med den tidigare in-
terpellationsdebatten i färskt minne, dra in regering-
ens energiinställning i den här frågan. Jag tror att
statsrådet redan nu får börja fundera på hur han skall
kunna stjäla jobb på andra ställen för att kunna täcka
upp för exempelvis de orter i Norrland och Bergsla-
gen som kommer att få hårda slag om regeringens
energipolitik läggs fast.
Det sätt att ordna nya jobb som regeringen här fö-
reslår kan väl knappast vara ett bevis på kreativitet.
Det kan inte ens vara ett betyg till regeringen som
består av det numera världsberömda ordet stabilitet.

Anf. 67 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Herr talman! Man kan ju i alla fall inte säga att
stabilitet präglade perioden 1991-1994, då vi hade
stora budgetunderskott och räntor på 500 %.
Det som är mer intressant är att nu styr en regering
i Sverige samtidigt som industrisysselsättningen ökar.
Man får gå ett tag tillbaka i tiden för att se när det
senast inträffade. Industrisysselsättningen har alltså
inte krympt, utan den växer. Det kommer den att
fortsätta göra också med den energipolitik som vi för.
Men vi går tillbaka till sakfrågan. Den här typen
av verksamhet är administrativa tjänster som skall
serva en lokal verksamhet. Den kan etableras på
många olika orter. Den kan etableras i Falun och den
kan etableras i Gävle, men den kan också etableras i
Söderhamn. Söderhamn uppfyller alla de krav som
behöver ställas för att man skall få ett bra administra-
tivt centrum. Söderhamnsborna har länge levt, och
visat att de klarar att leva, på en hårt utsatt arbets-
marknad i hård konkurrens. Det är inte alla orter som
kan uppfylla de krav som Söderhamn gör.

Överläggningen var härmed avslutad.

9 § Svar på interpellation 1996/97:50 om Väg-
verket Produktion

Anf. 68 Kommunikationsminister INES
UUSMANN (s):
Herr talman! Ulla Löfgren har frågat mig om vilka
åtgärder regeringen vidtagit och vilka åtgärder rege-
ringen avser att vidta för att Vägverket Produktion
inte skall kunna missbruka sin ställning inom väg- och
anläggningssektorn.
Bakgrunden till frågan är att riksdagen för snart ett
år sedan beslöt att upphäva sitt tidigare beslut om att
bolagisera Vägverkets produktionsdivision.
Den 18 januari 1996 beslutade regeringen vilka
riktlinjer som skall gälla för Vägverkets produk-
tionsverksamhet. Av dessa riktlinjer framgår bl.a. att
Vägverkets produktionsverksamhet skall bedrivas
utan subventioner från Vägverket i övrigt. Vägverkets
produktionsverksamhet skall också redovisas särskilt
från Vägverkets verksamhet i övrigt. Vägverket skall
varje kvartal avge en kvartalsrapport om verksamhe-
tens resultat.
Regeringen har också krävt att Vägverket särre-
dovisar omfattningen och det ekonomiska resultatet
av uppdragsverksamheten som Vägverket bedriver åt
utomstående samt att Vägverket i övrigt beaktar vad
som gäller enligt konkurrensrätten.
Genom de riktlinjer regeringen har beslutat för
Vägverkets produktion har möjligheten för Vägverket
att korssubventionera den egna verksamheten med
anslagsmedel stoppats.
Regeringen påpekar också att Vägverket skall be-
akta vad som gäller enligt konkurrensrätten. Det inne-
bär bl.a. att Vägverket måste justera för det förhållan-
det att den egna produktionen bedrivs i myndighets-
form på sådant sätt att verksamheten bedrivs konkur-
rensneutralt gentemot andra rörelseformer.
Vägverket har för Kommunikationsdepartementet
redovisat att produktionsverksamheten vid verket har
uppdelats i tre oberoende resultatenheter, en för färje-
verksamheten, en för konsultverksamheten och en för
produktion av bygg-, drift- och underhållstjänster.
Redovisningen i resultatenheterna är åtskild, och
någon överföring mellan enheterna får inte ske enligt
Vägverkets interna riktlinjer för verksamheten. Väg-
verket har dessutom indelat varje resultatområde i
intern respektive extern verksamhet. Den interna
verksamheten har även indelats i konkurrensutsatt
respektive ej-konkurrensutsatt verksamhet.
Vägverket har ställt ett resultatkrav i form av av-
kastning på eget kapital för varje resultatenhet. Samt-
liga av Vägverket vidtagna åtgärder syftar till att
uppnå konkurrensneutralitet.
I syfte att följa upp hur Vägverket har tillämpat
regeringens riktlinjer har Kommunikationsdeparte-
mentet i diskussioner med Riksrevisionsverket före-
slagit en fördjupad revision i denna del. Utöver detta
avser regeringen inte att vidta några ytterligare åtgär-
der.

Anf. 69 ULLA LÖFGREN (m):
Herr talman! Jag ber att få tacka för svaret på min
interpellation. Framför allt vill jag tacka för att stats-
rådet verkar ha tagit min fråga på allvar.
Innehållet i svaret innebär ett erkännande att be-
slutet att inte bolagisera produktionsdivisionen med-
för ett visst problem att följa upp och kontrollera
verksamheten. Samtidigt kan man fråga sig om inte
regeringens motiv för att inte bolagisera, dvs. att de
trafikpolitiska målen skulle kunna äventyras, innebär
en signal till Vägverket om att regeringen är beredd
att se mellan fingrarna på eventuella brott mot kon-
kurrensneutraliteten.
För att återgå till svaret på min fråga: Även med
mycket väl utvecklade ekonomisystem är det utomor-
dentligt svårt, för att inte säga omöjligt, att fördela
kostnaderna rättvist mellan de olika verksamheterna.
Att fördela kostnaderna mellan extern och intern
verksamhet är praktiskt ogenomförbart. Då det gäller
t.ex. beläggningsarbeten används samma maskiner
och samma personal både till vägverksjobb och till
andra beläggningsarbeten, dvs. från andra beställare.
Därmed skapas automatiskt möjligheten att redovisa
de resultat man vill visa för respektive verksamhet.
Maskinkostnaderna är ett annat minst sagt stort
problem. Hur beräknas avskrivningarna, räntekostna-
derna, hur behandlas gamla, redan avskrivna maski-
ner, återanskaffningsvärden, kalkylräntor osv? Samma
problem är det med de gemensamma omkostnaderna.
Hur fördelas de mellan olika verksamheter? Vad är
stabskostnader, vad tillhör produktionen? Detta
kommer alltid att förknippas med ett visst mått av
godtycke.
Avkastningskrav på eget kapital talar statsrådet
om. Hur har det egna kapitalet fastställts? Det är
mycket svårt att fördela eget kapital mellan verksam-
heter och helt omöjligt att knyta det till extern eller
intern verksamhet.
Herr talman! Det är helt omöjligt att hävda att man
genom att ange riktlinjer stoppat möjligheten att kors-
subventionera den egna verksamheten med anslags-
medel. Riktlinjerna som sådana kan endast bli en
allmän viljeyttring. Med nuvarande upplägg krävs en
djupgående attitydförändring ute i verkligheten för att
uppnå konkurrensneutralitet. Finns inte viljan ute på
fältet, på produktionskontoren, är det omöjligt att ur
konkurrenssynpunkt stoppa otillbörliga transferering-
ar.
Då är min fråga: Tycker statsrådet att det är till-
räckligt att kontrollen av att man uppfyller konkur-
rensneutraliteten bygger på förtroende? Det är vad
den måste göra.

Anf. 70 HANS STENBERG (s):
Herr talman! I sin interpellation kritiserar Ulla
Löfgren att bolagiseringen av Vägverkets produk-
tionsverksamhet inte genomfördes den 1 januari 1996.
Dessutom påstår hon på enligt mitt tycke mycket lösa
grunder att Vägverkets produktionsdivision skulle
syssla med prisdumpning.
Skälet till att vi 1995 upphävde bolagiseringsbe-
slutet och drog ned takten i konkurrensutsättningen
var att vi inte ville äventyra de trafikpolitiska målen
för verksamheten. Dessutom skall jag påminna om att
det faktiskt saknas ekonomiska förusättningar för att
genomföra en bolagisering och finansiera den inom
Vägverkets egen anslagsram.
Jag vill framhålla att vi socialdemokrater har en
väldigt pragmatisk syn på i vilken form som den här
verksamheten skall bedrivas. Det viktiga för oss är att
se till att de trafikpolitiska målen uppfylls och att vi
kan upprätthålla en så god vägstandard som möjligt.
När det gäller Ulla Löfgrens påståenden om pris-
dumpning är det faktiskt lätt att konstatera att Ulla
Löfgren är litet vårdslös med sanningen i det här
fallet. De upphandlingar som Vägverkets produk-
tionsdivision i Västerbotten har varit inblandad i talar
i verkligheten ett annat språk. Det finns i och för sig
stora skillnader mellan anbuden. Men skillnaderna
mellan de privata företagen är i många fall betydligt
större än mellan Vägverkets produktionsavdelning
och de privata.
Ulla Löfgren har inskränkt sig till att enbart nämna
de anbud som Vägverkets produktionsavdelning
vunnit. Tittar man bara på dem kan man naturligtvis
få en väldigt skev bild av verkligheten. Om man där-
emot tittar på ett större antal upphandlingar träder en
betydligt riktigare bild av verkligheten fram.
I interpellationen nämns tre projekt: en utbyggnad
av en kyrkogård, anläggande av en kaj och fjärrvär-
mekulvertar. Jag roade mig med att titta på hur det ser
ut med dessa anbud.
När det gäller kajen i Skelleftehamn skilde det
2 % mellan Vägverket och NCC, som var tvåa. Där-
emot skilde det 23,5 % mellan NCC och SIAB, som
var trea. Dumpar Vägverket så dumpar också NCC.
Beträffande Bålsö kyrkogård skiljer det ganska or-
dentligt, 18 %, mellan produktionsavdelningen och
närmaste konkurrent. Det kan också jämföras med ett
annat objekt, en bro över Ållsån på vägen 908, där
vinnande PEAB är 27,5 % billigare än Vägverket. Det
är lika obefogat att tala om dumpning i båda fallen.
Fjärrvärmeanläggningarna gällde två områden.
Vägverket har vunnit det ena anbudet med knappast
möjliga marginal, 0,3 %, medan det förlorade det
andra anbudet med 9,8 %.
När man i dessa sammanhang använder ordet
prissdumpning, då är man oseriös. Det är viktigt att
statliga företag inte utnyttjar sin ställning till att dum-
pa priserna. Men det är också viktigt att vi i riksdagen
håller oss till vad som är fakta och sanning och inte
som Ulla Löfgren gör går fram med grundlösa be-
kyllningar mot ett statligt företag.

Anf. 71 Kommunikationsminister INES
UUSMANN (s):
Herr talman! Ulla Löfgren säger att hon har för-
stått att vi tycker att det faktum att det inte skedde
någon bolagisering har inneburit problem. Jag delar
inte den uppfattningen; jag beklagar att svaret kan
tolkas på det sättet. Jag måste säga att det här har
utvecklats på ett utomordentligt bra sätt efter det att
riksdagen fattade sitt beslut förra året.
Sedan frågade Ulla Löfgren om detta bygger på ett
förtroende. Det är väldigt enkelt att svara på den
frågan. Ja, det bygger på att vi har förtroende för
Vägverket för att man skall klara av detta på ett allde-
les korrekt och riktigt sätt. Vi har verkligen haft an-
ledning att diskutera det här, och vi kan konstatera att
det finns skäl att lita på Vägverket.
Jag vill ta upp ett exempel på när vi inte kan be-
skyllas för att på något sätt vara partiska gentemot
vårt eget verk. Vi har frågat Konkurrensverket om det
finns några anmälningar angående Vägverket och de
externa uppdragen. Det hade inte kommit in någon
enda anmälning till Konkurrensverket. Det betyder att
det sätt på vilket Vägverket sköter verksamheten med
resultatenheter och de principer som man tillämpar
har granskats av externa revisorer. Revisorerna har
varit överens om att detta fungerar på ett bra sätt. Det
gör att vi inte på något sätt vare sig använder statens
medel otillbörligt eller utsätter privata entreprenörer
för en oneutral konkurrens.
Det står i interpellationen att det i denna bransch
förekommer en del - som jag tror att det formulerades
i interpellationen - kartellbildning. Det är möjligt,
men jag känner inte till så mycket om det. Däremot
känner jag till att Vägverket med den här konstruktio-
nen har en oerhört seriös hantering av sina externa
uppdrag.

Anf. 72 ULLA LÖFGREN (m):
Herr talman! Jag måste rätta statsrådet. Jag har
inte talat om kartellbildningar, utan jag har sagt att det
förekommer prisdumpning. Hans Stenberg tog upp
samma sak. Han sade att jag anklagar Vägverket för
prisdumpning. Ja, och samtidigt kan jag säga att det är
ganska vanligt förekommande i branschen. Om man
vid en viss tidpunkt t.ex. har övertalig personal kan
man dumpa priset för ett jobb för att kunna sysselsätta
personalen, eftersom man ju i alla fall har dessa kost-
nader. Så det förekommer. Men jag sade också i min
interpellation att det är det privata bolaget som får ta
ansvaret om man håller för låga priser. Vad som kan
hända är att det blir för dålig lönsamhet så att man blir
tvungen att dra ned på verksamheten eller gå i kon-
kurs, i motsats mot vad som gäller för Vägverket
Produktion där dessa mekanismer inte fungerar.
Hans Stenberg tog upp ett antal exempel på detta
med prisskillnader. Det är helt okej när prisskillna-
derna från 0,3 % och kanske upp till 10 %. Det är inte
så lätt att hålla sig på 0,3 %, men om man börjar
komma över 10 % kan man vara nästan säker på att
det rör sig om ett rent förlustjobb. Vägverket har ju
ställt krav på Vägverket Produktion, att avkastningen
skall vara 2 %, och det är ju inte mycket. Marginaler-
na är väldigt små. Därför innebär stora prisskillnader i
de allra flesta fall prisdumpning, om man inte har
räknat fel förstås, vilket händer ibland.
Statsrådet tyckte att jag hade tolkat svaret felak-
tigt, att detta uppfattades som ett problem. Då måste
jag säga att om ni inte har insett att det är ett problem
kommer ni nog att få göra det. Jag talade i mitt anfö-
rande om svårigheten att i ekonomisystem och annat
kontrollera detta, och det var ju fakta. Då ni nu har
bett Riksrevisionsverket att se över frågan tycker jag
att ni också skall låta Riksrevisionsverket se över om
det är möjligt att särskilja intern och extern verksam-
het. Det är i dag helt omöjligt, vilket gör att det hela
blir svårkontrollerbart. Skall man lyckas få till stånd
en konkurrensneutralitet måste det ske via en bolagi-
sering. Genom en sådan åtgärd blir det egna kapitalet
klart angivet och möjlighet till beräkning av nyckeltal
för lönsamhet skapas.
Jag skall inte tjata, men jag kommer nog att åter-
komma i frågan. Jag är allvarligt oroad för huruvida
det råder konkurrensneutralitet eller inte. Det finns
möjligheter för Vägverket att kringgå detta.

Anf. 73 HANS STENBERG (s):
Herr talman! Jag märker att Ulla Löfgren inte är
särskilt mottaglig för fakta, men det hade jag inte
heller förväntat mig. Ändå har Ulla Löfgren ett förflu-
tet i byggbranschen och borde därför veta att det är
ganska vanligt med rätt stora variationer i fråga om
inlämnande av anbud, beroende på hur man räknar
och vad man råkar ha för kostnader på olika orter. Det
kan skilja oerhört mycket mellan olika företag, bero-
ende på var man har sina verkstadsupplag osv. Att för
den skull tala om dumpning varje gång som ett visst
företag råkar vara billigast är oseriöst.
Man kan jämföra med en annan bransch, trans-
portbranschen, där kostnaderna är oerhört pressade.
Men om man ser på kollektivtrafikupphandlingar och
annat kan man se väldigt stora skillnader i anbudsni-
våer när det gäller sådant som borde vara ganska lätt
att räkna på ett likartat sätt.
Så fort Vägverket råkar vara billigare på något
område säger Ulla Löfgren att det handlar om pris-
dumpning, och när Vägverket är dyrare är det helt i
sin ordning. Det visar att det egentligen inte är rättvisa
spelregler på marknaden som man är ute efter, utan
man vill helt enkelt av ideologiska skäl ha privata
företag. Man vill inte ha något offentligt alternativ.
Jag tror ju att det är tvärtom. På det här området
där största delen av verksamheten är konkurrensutsatt
och där mycket utförs av privata företag är det viktigt
att det också finns ett statligt alternativ att jämföra
med. Därmed upprätthåller man en ordentlig och
levande konkurrens framöver. Då måste Vägverket
Produktion få jobba under exakt samma villkor som
sina konkurrenter.

Anf. 74 Kommunikationsminister INES
UUSMANN (s):
Herr talman! Jag vill fortsätta där Hans Stenberg
slutade. Det finns en poäng som är bra med Ulla Löf-
grens interpellation. När vi nu diskuterar denna fråga i
kammaren betyder ju det att Vägverket nog är den
mest konkurrensneutrala organisation som man kan
tänka sig, särskilt om man jämför med en del av de
företag som Vägverket konkurrerar med. Jag är inte
alltid säker på att de är lika noga med att särskilja sin
redovisning. Det är detta som den offentliga debatten
innebär, att allting som görs inom Vägverket blir
genomlyst och synligt. Det är inte alls illa. Det är
ganska bra att man har en demokratisk insyn, och det
är bara i denna verksamhetsform som har den insy-
nen.
Vägverket redovisar varje kvartal till regeringen
resultatet av enheternas verksamhet, uppdelat på olika
verksamhetsgrenar.
Om Vägverket inte når de fastställda avkastnings-
kraven får man ta konsekvenserna av det. Det gäller
Vägverket, och det gäller ett annat av våra affärsverk
som är aktuellt i dagarna. Det är inte på det sättet att
man inte har möjligheter att påverka bara därför att
man inte kan gå i konkurs. Vi har mycket goda möj-
ligheter att påverka och sätta tummen i ögat på den
här typen av verksamhet också om det skulle behövas.

Anf. 75 ULLA LÖFGREN (m):
Herr talman! Det behövs konkurrens inom den här
sektorn - det är jag den första att erkänna. Men kon-
kurrensen skall vara på samma villkor. Hur kan det
komma sig att varken beställarna på Vägverket eller
Vägverket Produktion är nöjda? Beställarna hade
hellre sett att produktionen bolagiserats, därför att
man hade då haft lättare att vara en bra beställare.
Produktionen hade gärna sett att man hade fått bolagi-
seras, därför att man hade då fått jobba på samma
villkor som sina konkurrenter och sluppit den här
misstron.
Hans Stenberg säger att jag har jobbat i den här
branschen, och det har jag. Jag vet att en skicklig
beställare aldrig handlar upp flera olika entreprenad-
former av en och samma entreprenör. Man har inte
jobb både på löpande räkning och på fast pris, och
kanske ytterligare någon entreprenadform, därför att
då blir det omöjligt att konkurrera.
Den uppdelning som är gjord i redovisningen sä-
ger absolut ingenting. Vägverket har nämligen inte
ekonomisystem där man kan skilja på de sakerna. Det
är i alla fall ett manuellt arbete och väldigt svårt att
kontrollera.
Vägverket vann 85 % av de entreprenader som var
ute nu senast och som jag jämförde med, och det var
rätt stora prisskillnader. De 15 % som togs av andra
entreprenörer hade också rätt stora prisskillnader. Jag
hävdar fortfarande att man inte jobbar under samma
villkor innan Vägverket har bolagiserats, och då är
stora prisskillnader prisdumpning.

Anf. 76 Kommunikationsminister INES
UUSMANN (s):
Herr talman! Jag tror att vi blandar äpplen och pä-
ron i debatten. När det handlar om de externa uppdra-
gen vann Vägverket ungefär en fjärdedel av de upp-
handlingar man lade ut. De anbud som man lämnade
var på ungefär 5 % av den externa marknaden. Det
handlar bara om 1,25 % av den externa marknaden
där Vägverket har, som Ulla Löfgren menar, gjort ett
arbete på ett otillbörligt sätt.
Att man har en egen produktion för Vägverkets
eget arbete är en annan sak. Där sköts också en intern
upphandling, men det är huvudarbetsuppgiften för
Vägverket. Efter vad jag har förstått av interpellatio-
nen, handlar frågeställningen om problemet att Väg-
verket tar jobb för den privata marknaden när det
gäller kyrkogårdar, Skelleftehamn osv. Vi måste kan-
ske skilja på det ena och det andra.
Jag menar att konkurrensneutraliteten i vilket fall
som helst uppfylls med råge genom den offentliga
debatt som man kan ha när det handlar om ett verk
som är demokratiskt genomlyst. Det skulle inte gå,
oavsett om det var Skanska eller NCC, att diskutera
kalkyler och resurser och jämföra de olika objekten
här i riksdagen. Det går bara när det är en offentlig
myndighet. Jag tycker att det är ett värde i sig.

Överläggningen var härmed avslutad.

10 § Svar på interpellation 1996/97:51 om
handlingsplan för m/s Estonia

Anf. 77 Kommunikationsminister INES
UUSMANN (s):
Herr talman! Eva Björne har frågat vad jag och
regeringen har för handlingsplan för att färjekatastro-
fen med m/s Estonia skall få ett värdigt slut för över-
levande och anhöriga.
Först regeringen Bildt, därefter regeringen Carls-
son och nu regeringen Persson har på olika sätt för-
sökt lösa de frågor som uppstått i anslutning till kata-
strofen. Beslut av vikt har förankrats bland övriga
partier. Flera statsråd har fört samtal med anhöriga
och deras representanter. De anhörigas föreningar har
stöttats med ekonomiska bidrag, och en särskild utre-
dare har haft till uppgift att ge de anhöriga vägledning
om hur de kan ta till vara sina intressen med anled-
ning av katastrofen. Ett etiskt råd har även tillkallats
för att ge råd i de svåra etiska frågorna.
En statlig myndighet, Styrelsen för psykologiskt
försvar, har nu fått ett särskilt uppdrag att arbeta med
att fördjupa anhörigdialogen. Styrelsen har anställt en
särskild informatör för att arbeta med den fördjupade
dialogen. Ett 020-nummer har inrättats för de anhöri-
ga. De anhöriga har även informerats om vart de kan
vända sig för att diskutera och lämna synpunkter etc.
Nu arbetar styrelsen med att ta fram en särskild pro-
jektplan för att, precis som regeringen och partiledar-
na begärde, i samråd med de anhöriga söka få till
stånd en fördjupad dialog.
Vad gäller fartyget och platsen för dess förlisning
beslutade regeringen den 19 juni 1996 att arbetet med
att övertäcka m/s Estonia skulle avbrytas. Regeringen
gav även Sjöfartsverket ett förnyat uppdrag att ombe-
sörja bevakning vid platsen för fartygets förlisning.
Ersta sjukhus har sedan tiden för m/s Estonias
förlisning varit ett stöd på det personliga planet för en
del anhöriga och överlevande. Det arbetet är betydel-
sefullt och är en viktig del i det totala arbetet. Ersta
sjukhus har sammanställt och skickat ut en enkätun-
dersökning till de anhöriga i syfte att klargöra kata-
strofens effekter vad gäller bl.a. kroppsliga och psy-
kiska symtom. Undersökningen har översänts till
Styrelsen för psykologiskt försvar, som skall komma
in med ett yttrande angående styrelsens möjligheter
att utnyttja materialet från Ersta.
I arbetet kring m/s Estonias förlisning är det bety-
delsefullt att de anhörigas och överlevandes olika
uppfattningar respekteras. Det är viktigt att lyssna och
försöka fatta så bra beslut som möjligt - och att hela
tiden föra en dialog med de anhöriga.

Anf. 78 EVA BJÖRNE (m):
Herr talman! Jag tackar ministern för svaret.
I detta svar är det ett par saker som jag tycker är
bra. Jag tycker att det är roligt med erkännandet och
omnämnandet av Erstas personal.
Jag gläder mig väldigt mycket åt de sista raderna i
svaret: "Det är viktigt att lyssna och försöka fatta så
bra beslut som möjligt - och att hela tiden föra en
dialog med de anhöriga."
Som jag har förstått det, kommer detta litet väl
sent. De anhöriga har ju i nästan två år nu framfört
klagomål på att de inte har fått föra den dialog som de
så gärna skulle vilja föra med ministern och departe-
mentet. Jag förstår att det tidsmässigt har varit svårt
för ministern att klara det. Jag hoppas att Styrelsen för
psykologiskt försvar nu kan sköta det här på ett riktigt
bra sätt och sedan för fram resultatet till departemen-
tet och ministern, så att de får resultatet av detta.
För övrigt tycker jag inte att svaret ger svar på min
fråga i interpellationen, utan det är en redogörelse av
vad som har gjorts. Det finns ingenting med om någon
handlingsplan för hur färjekatastrofen med Estonia
skall kunna få ett värdigt slut.
Det som händer just nu, och som har hänt under en
tid, är att medierna målar upp motsättningar och an-
klagelser, mellan regeringen-departementet och de
anhöriga, mellan anhöriga osv.
Man anklagar regeringen och man anklagar Sjö-
fartsverket för att inte sköta detta på ett bra sätt. En-
skilda skriver upprop i tidningarna med krav på ut-
redning av handläggningen av Estoniakatastrofens
efterspel. Det finns missförhållanden i haverikom-
missionen. Det cirkulerar många, många rykten och
antaganden, bl.a. om vilken last Estonia hade och om
det är det som påverkar arbetet. Allt detta, sant eller
osant, ökar ju bara på och förändrar de anhörigas
sorg. Det blir en desperation som vänds till en vrede
mot politikerna. Detta är inte bra. Det är ju helt fel. Ju
längre tid som går, desto fler blir ryktena och speku-
lationerna om vad det är som egentligen har hänt, vad
det är som händer och vad som skall hända.
Dessutom fick jag precis innan jag gick in här i
kammaren på Aktuellt höra att Sjöfartsverket inte vill
fortsätta att bevaka haveriplatsen därför att det kostar
för mycket. Det var ett förnyat uppdrag man fick så
sent som i juni. Man frågar sig nu: Finns det ingen
plan för och inga tankar om vad som skall hända med
Estonia och med gravplatsen? Skall man återuppta
övertäckningen, skall Estonia vara en gravplats som
ständigt skall bevakas eller skall man bärga kroppar?
Det är dessa frågor som de överlevande och de anhö-
riga vill ha svar på. Det är denna ovisshet som skapar
en så fantastiskt trist situation för dessa människor.

Anf. 79 Kommunikationsminister INES
UUSMANN (s):
Herr talman! Det har varit en oerhört traumatisk
situation för många människor i vårt land när det
gäller denna stora katastrof - en stor katastrof som
ingen hade kunnat förutse eller hade kunnat förutse
konsekvenserna av.
Jag vill citera ett uttalande som gjordes här i
kammaren den 15 december 1994: "Vi vet alla -
statsministern sade det också - att det i denna fråga
inte finns rätt eller fel, sanning eller osanning. Alla
känner hjälplösheten och förtvivlan, alla plågas av det
beslut som måste fattas. Ändå måste det fattas. Inget
och ingen kan göra katastrofen ogjord."
Detta var ett citat ur ett ganska långt inlägg av den
förre statsministern Carl Bildt i samband med att
regeringen redovisade det beslut som hade fattats
samma dag. Jag återger detta citat därför att jag tycker
att det är en bra formulering av ett mycket svårt di-
lemma som myndighetspersoner, personliga vänner
och människor i omgivningen alla står inför när det
gäller de svåra beskeden och de svåra besluten efter
m/s Estonias förlisning.
Naturligtvis har de anhöriga och de överlevande
genomgått det största traumat och de största proble-
men. Men det är många i Sverige och i våra grannlän-
der som har haft en väldigt besvärlig tid efter det
inträffade. Men ändå kan inget och ingen, som Carl
Bildt sade, göra katastrofen ogjord. Därför måste en
del beslut fattas.
Beslutet om övertäckningen kom till i en diskus-
sion som handlade om gravfrid och möjligheterna att
skydda gravfriden. Efter de kontakter som förekom
under våren, vilka dels gällde rättsprocesser, dels de
anhörigas krav, fattade regeringen efter samråd med
samtliga riksdagspartier beslut om att skjuta upp
övertäckningen. Det beslutet ligger fast och vi kan i
dag inte säga något om när det blir aktuellt att fatta
något annat beslut. Det beror bl.a. på att det är omöj-
ligt att förutsäga hur rättsprocesserna kommer att
utvecklas.

Anf. 80 EVA BJÖRNE (m):
Herr talman! Det är helt rätt att det var en trauma-
tisk händelse. Det var en händelse inför vilken man
stod handfallen. Jag känner själv en väldig tveksam-
het till vad man gör och vad man inte gör i en sådan
situation.
Statsministrarna i de regeringar som det hänvisas
till i svaret, regeringen Bildt och regeringen Carlsson,
sade i sina första uttalanden att Estonia skulle bärgas.
Det är dessa uttalanden som de anhöriga har bundit
upp som ett löfte som de vill gå vidare med.
Att bärga Estonia är väl knappast möjligt. Även
anhöriga och överlevande tycker i dag enligt vad jag
har hört att det inte skulle vara realistiskt. Däremot
vill de ha ett slutgiltigt beslut. Skall Estonia vara en
gravplats ute i havet? I så fall vill de att den skall
bevakas så att den inte kan plundras. Skall man bärga
de kroppar som över huvud taget går att bärga, ta upp
dem och identifiera dem så att de kroppar som går att
finna kan begravas? De anhöriga vill ha beslut om ett
av dessa två alternativ så snart som möjligt, eftersom
de tycker att det nu har gått tillräckligt lång tid då de
fått olika signaler. Dessutom har de anhöriga inte
tyckt om detta med övertäckning. Det var ju en väl-
digt stor majoritet som sade nej till övertäckningen.
Det var väl också det som bl.a. bidrog till att över-
täckningen avbröts.
Att man kommer fram till ett beslut om hur man
skall förfara med Estonia så att de anhöriga kan slut-
bearbeta sin sorg är ytterst viktigt. Om jag är rätt
underrättad väntas haverikommissionen lägga fram
sin utredning i januari.
Tala om för de anhöriga nu i november att ett
slutgiltigt beslut kommer att fattas i början av 1997
och att de då får ett klart besked! Det är viktigt att
verkligen fullfölja den dialog med de anhöriga som
utlovas i svaret, att föra den fortlöpande och att ta till
sig de anhörigas synpunkter.

Anf. 81 Kommunikationsminister INES
UUSMANN (s):
Herr talman! Den här debatten påminner litet
grand om den debatt som fördes under höstmånaderna
1994; det gäller att komma fram till ett beslut och att
kunna lämna ett slutgiltigt besked. Det var de krav
som ställdes då.
Jag tror att vi måste inse att denna enorma kata-
strof egentligen aldrig kommer att nå fram till ett slut.
Detta är någonting som vi i Sverige och i våra grann-
länder kommer att få leva med under resten av vår
generations levnad. Den här typen av katastrofer kan
icke få ett slut.
Det sätt på vilket vi tillsammans kan bearbeta
detta i det offentliga Sverige - jag talar då inte om
den individuella dialogen med de närmast berörda -
är att faktiskt se till att gemenskapen över Östersjön
fortsätter och att vi arbetar med sjösäkerheten, så att
de människor som drabbades av denna fruktansvärda
olycka inte har dött alldeles förgäves.

Anf. 82 EVA BJÖRNE (m):
Herr talman! Hösten 1994 fattades ett politiskt
beslut utan någon dialog med de anhöriga. Jag tolkar
kommunikationsministerns svar så, att man kommer
att ha en tät och intensiv dialog med de anhöriga via
Styrelsen för psykologiskt försvar. Då kan man kom-
ma fram till ett beslut som kan accepteras av de an-
höriga och de överlevande.
Jag tror inte heller att katastrofen som sådan
kommer att få ett slut - inte så länge någon som har
en anhörig som omkom lever. Däremot kan den få ett
politiskt slut. Det kan bli ett politiskt slutgiltigt beslut
om hur man förfar med de kroppar som finns ute vid
Estonia och om hur man förfar med den begrav-
ningsplats som utlysts ute i havet.
När Alexander Kielland stjälpte i Norge tog det
tre och ett halvt år innan det politiska beslutet var
färdigfattat. Där kom man till beslutet att bärga krop-
par. Sedan var den delen av katastrofen avslutad. De
anhöriga var nöjda med att de fick ta upp och ta hem
de kroppar som man hittade och begrava dem.
Jag har uppfattningen att de anhöriga och de
överlevande efter denna färjekatastrof också kommer
att få finna sig i det beslut som fattas. Jag vet att det
beslut som de helst vill att man fattar är att man bär-
gar de kroppar som går att bärga. Möjligheten att
fortsätta att ha platsen som en bevakad gravplats finns
också. Det innebär andra aspekter, t.ex. ekonomiska.
Det beslutet måste fattas politiskt. Man måste vara så
stark att man kan fatta ett beslut om detta.

Anf. 83 Kommunikationsminister INES
UUSMANN (s):
Herr talman! Det har fattats ganska många politis-
ka beslut i denna fråga. Vi måste inse att de faktiskt
inte accepteras av alla, men de har ändå varit nöd-
vändiga att fatta. Det beslut som ligger fast innebär att
gravfrid råder. Platsen där Estonia sjönk är en grav-
plats för svenskar, estländare och alla andra medbor-
gare som omkom där.
Däremot tror jag inte att vi i fortsättningen kom-
mer att få en annorlunda dialog än den som har varit
under dessa två år. Jag tycker att det är viktigt att den
dialog som har pågått under två år skall skall få fort-
sätta i SPF:s former. Jag vill ge SPF en chans att
utföra sitt arbete på ett så bra och hyggligt sätt som
möjligt.

Överläggningen var härmed avslutad.

11 § Svar på interpellation 1996/97:62 om
Gotlandstillägget

Anf. 84 Kommunikationsminister INES
UUSMANN (s):
Herr talman! Lilian Virgin har frågat mig om jag
nu är beredd att genom regeringen återkomma med en
lösning av frågan om avvecklingen av högstprisregle-
ringen och Gotlandstillägget - detta mot bakgrund av
att godstransportföretagen för att kompensera sig för
minskningen känner sig föranledda att höja fraktpri-
serna till och från Gotland.
Bakgrunden till frågan är att riksdagen har beslutat
om avveckling av högstprisregleringen och Got-
landstillägget. Avvecklingen skall ske med 0,2 pro-
centenheter per år med start den 1 januari 1997.
Högstprisregleringen skall gälla ända till dess att
avvecklingen av Gotlandstillägget är helt slutförd.
Av regeringens proposition om riktlinjer för upp-
handling av Gotlandstrafiken framgår att regeringen
avser att ge berörda myndigheter i uppdrag att följa
upp avvecklingen av Gotlandstillägget och högstpris-
regleringen. I detta sammanhang bör särskilt de mind-
re gotländska företagens konkurrensvillkor och ut-
vecklingsmöjligheter belysas. Myndigheterna bör
årligen rapportera avvecklingens effekter till rege-
ringen.
Det är i dagsläget för tidigt att dra några slutsatser
om effekterna av Gotlandstilläggets avveckling. Re-
geringen har dock för avsikt att noga följa de berörda
myndigheternas rapportering om avvecklingens effek-
ter. Om effekterna visar sig bli negativa för Gotlands
näringsliv är regeringen beredd att då återkomma i
frågan.

Anf. 85 LILIAN VIRGIN (s):
Herr talman! Jag tackar kommunikationsministern
för svaret. Det kommunikationsministern tar upp, dvs.
att regeringen har för avsikt att följa de berörda myn-
digheternas rapportering om avvecklingens effekter,
är bra. Kommunikationsministern säger också att
regeringen är beredd att återkomma i frågan om effek-
terna blir negativa för Gotlands näringsliv.
ASG och Bilspedition representerar tillsammans
ca 90 % av det reguljära godsflödet. De har aviserat
att den första avtrappningen av Gotlandstillägget
medför fraktprisökningar på 23 %. Bilspedition Vis-
bydistriktet har i brev till sina kunder från den 30
oktober i år aviserat att de måste kompensera det
underskott som uppstår 1997 vid nedtrappningen av
Gotlandstillägget med 23 procentenheter.
Totalt subventionerar Gotlandstillägget godsfrak-
terna till och från Gotland med ca 60 miljoner årligen.
Nu försvinner en tredjedel från årsskiftet på grund av
nedtrappningen.
Den höjning som nu har aviserats innebär att man
direkt kan konstatera att effekterna blir negativa för
Gotlands näringsliv om ingenting görs. Vid behand-
lingen av riktlinjerna för upphandlingen av Gotland-
strafiken erinrade sig trafikutskottet med anledning av
motioner de möjligheter som staten har att omgående
motverka uppkomsten av eventuella problem. I debat-
ten i kammaren sade vi att vi såg det som ett löfte att
regeringen skulle återkomma omgående. Nu anser vi
att regeringen måste infria löftet och göra någonting
för att förhindra de negativa konsekvenserna.
Gotlandstillägget och högstprisregleringen är
komplicerade frågor. Det har jag inte minst insett när
jag nu har försökt sätta mig in i de olika reglerna. Jag
kan också tala om att ingen annan enskild fråga har
engagerat så många gotlänningar som denna. Jag har
aldrig i ett enskilt ärende fått så många påringningar,
kontakter och brev från gotlänningar som när det
gäller fraktkostnaderna. Många är oroliga och undrar
hur vi med de höjda fraktpriserna skall kunna konkur-
rera med våra produkter och hur vi skall kunna ut-
veckla vårt näringsliv och småföretagande när trans-
portkostnaderna höjs så mycket. Oro finns för att
företag låter bli att utveckla sig eller etablera sig på
Gotland om vi får höjda fraktpriser. I slutändan är det
sysselsättningsmöjligheterna på Gotland som hotas.
Jag måste erkänna att jag inte kunde förutse att
fraktkostnaderna skulle höjas i den omfattning som nu
föreslås. Jag tänkte mig också att högstprisregleringen
skulle dämpa höjningarna. När jag nu har satt mig in i
frågan inser jag att högstprisreglering inte har den
betydelse som man skulle kunna önska sig. Det säger
jag med tanke på den 5-procentiga prishöjning som
Bilspedition gjorde 1994. Den höjningen anmäldes
till Konkurrensverket och till Sjöfartsverket såsom
stridande mot högstprisförordningen. Konkurrensver-
ket fann inte att höjningen stred mot konkurrenslagen.
Sjöfartsverket fann att det fanns anledning att anta
brott mot högstprisregleringen och överlämnade ären-
det till åklagarmyndigheten i Göteborg. Där avskrev
man i sin tur ärendet då brott inte kunde styrkas, ef-
tersom det inte gick att fastställa något entydigt frakt-
pris på fastlandet. Transportkostnaden bestäms från
fall till fall efter förhandlingar med transportköpare
och transportsäljare. Frakten är unik för varje trans-
port. Faktorer som rådande konkurrenssituation spelar
en viktig roll.
Att denna fråga är svår visar inte minst det faktum
att Gotlandstillägget ifrågasatts många gånger. Rege-
ringsförslag om en avveckling har presenterats för
riksdagen två gånger tidigare - 1986 och 1992. Då
avslogs förslagen, och trafikutskottet anförde att
Gotlandstillägget borde behållas i avvaktan på resulta-
ten.
Min avsikt är inte att vi skall riva upp det beslut
som riksdagen fattade om den nedtrappning som skall
gälla från 1997.

Anf. 86 Kommunikationsminister INES
UUSMANN (s):
Herr talman! Det här är en komplicerad fråga. Det
har ju den tidigare behandlingen också visat. Det har
också tidigare kunnat visas att det mesta av pengarna i
Gotlandstillägget faktiskt har gått till företag som har
kört mest på fastlandet och minst på Gotland. Det var
ju inte det som var meningen.
En sak som man också måste komma ihåg är att
det faktiskt råder konkurrens vad gäller transporterna
till och från Gotland. Frågan är om ett transportföre-
tag kan höja fraktpriserna hur mycket som helst utan
att något annat företag i så fall är intresserat av att gå
in för att göra en bra affär.
Hur det än är med det, har vi för avsikt att lägga ut
ett uppdrag i januari månad i nästa år. Det är inte
riktigt färdigdiskuterat om det uppdraget skall gå till
NUTEK eller till Konkurrensverket. Som jag ser det
blir det förmodligen ett samråd mellan dessa två
myndigheter. Det betyder att de får en rapporterings-
skyldighet när det gäller utvärderingen av vad som
händer. Det är det sätt som det går att lösa frågan på
med de riksdagsbeslut som nu föreligger. Då följer vi
riksdagsbeslutet om uppföljning och kommer i gång
med en gång. Vi kan inte lägga ut ett sådant här upp-
drag innan det faktiskt har börjat att gälla.

Anf. 87 LILIAN VIRGIN (s):
Herr talman! Jag tackar för att regeringen är be-
redd att lägga ut ett uppdrag redan i januari. Jag tror
att det är det som är det nödvändiga här. En lösning
på konkurrensproblemet med Gotlandstillägget skulle
kunna vara att en myndighet får de medel som Got-
landstillägget inbringar, och att dessa medel sedan
fördelas bland de företag som har extrakostnader i
samband med Gotlandstrafiken. Det är också kost-
nadsneutralt för staten att göra så.
Jag vet också att det finns seriösa företag på Got-
land som har gått ut med upphandling för att försöka
få konkurrens, men jag har kunnat konstatera att in-
tresset är väldigt litet i de svar som kommer in. Det
kommer in väldigt få svar. Det företagen ser framför
sig är att de måste minska på andra kostnader om de
inte får stopp på höjningen av fraktkostnaderna. Det
skulle innebära att man måste säga upp personal.
Vi har många frakter där det handlar om stora
kvantiteter och låga kilopris. Jag tänker på sådant som
morötter och lök. Där drabbar fraktkostnaderna väl-
digt hårt. Sedan finns det också tillverkningsföretag
som har fraktkostnader båda vägarna, både till Got-
land och från Gotland.
Jag sade förut att det inte alls var min mening att
riva upp beslutet, men man måste hålla blickarna på
det här. Därför känns det väldigt bra att kommunika-
tionsministern är beredd att ta tag i det här redan
fr.o.m. januari.

Anf. 88 Kommunikationsminister INES
UUSMANN (s):
Herr talman! Självklart är det viktigt att hålla
blickarna på den här frågan. Det finns beräkningar
som Sjöfartsverket har gjort som tyder på att det inte
är riktigt rimliga proportioner mellan de aviserade
chockhöjningarna på frakter till och från Gotland och
det minskade bidraget. Därför är det som jag ser det
väsentligt att också Konkurrensverket tittar på det här.
Det är både för gotlänningarna och för dem som kö-
per och säljer med Gotland naturligtvis viktigt att
hålla de totala fraktkostnaderna nere så mycket som
möjligt. Det kan man göra med en öppen och bra
konkurrens. Jag är övertygad om att Konkurrensver-
ket också kommer att hålla ögonen på det här.

Anf. 89 LILIAN VIRGIN (s):
Herr talman! Det tror jag också. Ingen är glad åt
de höjningar som nu föreslås. Man säger att man
måste göra på det här sättet för att täcka kostnaderna.
Men om man i stället gjorde så att pengarna användes
till de ökade kostnaderna i Gotlandstrafiken så skulle
man komma ifrån bekymret med att det är företag som
inte kör på Gotland som tjänar mest på Got-
landstillägget.
Det är ingen, inte på Gotland i alla fall, som tycker
om det här med att Gotlandstillägget står på fraktsed-
lar över hela landet. Det är dålig reklam för Gotland.
Vi skulle gärna vilja se ett annat system, och Konkur-
rensverket har flera gånger pekat på att Got-
landstillägget borde försvinna. Men det har inte sagt
att det skall tas bort utan att ersättas med någonting
annat, utan det har sagt att man måste göra på ett
annat sätt.

Överläggningen var härmed avslutad.

12 § Svar på interpellation 1996/97:54 om asyl-
politiken

Anf. 90 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Herr talman! Sten Andersson har ställt en fråga
med anledning av ett enskilt ärende där en person
efter avslag på ansökan om uppehållstillstånd på
grund av humanitära skäl hållit sig undan och sedan
till slut fått uppehållstillstånd. Sten Andersson frågar
mig om regeringen avser att verka för att familjemed-
lemmar som utvisas skall kunna återkomma och få
asyl.
I Sverige har vi höga ambitioner för utlänningsrät-
ten. Den måste präglas av humanitet, förutsägbarhet
och konsekvens i rättstillämpningen. För trovärdighe-
ten är det viktigt att beslut som fattas också verkställs.
Det är ett problem när någon som fått ett avslagsbe-
slut bekräftat i andra instans håller sig kvar i landet.
Denna principiella uppfattning står inte i motsätt-
ning till att de humanitära omständigheterna i enskilda
fall kan leda till uppehållstillstånd för den som hållit
sig undan. Detta förutsägs också i lagen. Av utlän-
ningslagen 2 kap. § 5b framgår att en ansökan om
uppehållstillstånd får bifallas om ansökan grundar sig
på omständigheter som inte har prövats förut i ärendet
och på att det skulle strida mot humanitetens krav att
verkställa beslutet om avvisning eller utvisning. Det
är enligt min mening viktigt för att migrationspoliti-
ken skall uppfattas som legitim att en konsekvent
rättstillämpning förenas med stor känslighet för hu-
manitetens krav.
Detta har skett i det beslut som Sten Andersson tar
upp. Jag vill framhålla att det i sådana fall inte är
fråga om behov av asyl, dvs. om skydd mot risk för
förföljelse eller liknande omständigheter i hemlandet.
Det är fråga om humanitära skäl för uppehållstillstånd
åt personer som på annat sätt är i en mycket allvarlig
situation. Nya omständigheter i övrigt kan också ha
tillkommit som får betydelse och där det nyss nämnda
lagrummet är tillämpligt.
Självfallet gäller de allmänna reglerna i utlän-
ningslagen för anhöriginvandring också i detta fall.
Dessa ger dock inte här någon rätt till återförening i
Sverige, och regeringen avser inte att ta något sådant
initiativ som Sten Andersson syftar på.

Anf. 91 STEN ANDERSSON (m):
Herr talman! Jag tackar för svaret. Jag erkänner att
jag avsåg ett enskilt ärende, nämligen Sincaris. Det
var i och för sig inte den här familjens riktiga namn
när man sökte asyl i Sverige, utan man tog det först
när man kom hit. Jag förstår att statsrådet inte kan gå i
svaromål när det gäller ett enskilt ärende - även om
jag har märkt mer än en gång att statsrådet när det
passar gärna går in på enskilda ärenden.
Jag kan notera att praxis har inneburit att om man
erhåller ett utvisningsbeslut, baserat på vad som ändå
måste sägas vara Europas mest generösa asyl- och
flyktingpolitik, och inte accepterar detta utan gömmer
sig, så har man ändå stora chanser att få sin önskan att
få stanna kvar i Sverige uppfylld.
Jag frågade i min interpellation om man i framti-
den kunde tänka sig att även fäderna Sincari skulle få
möjlighet att stanna. Det blir inte så säger statsrådet,
men jag är inte säker. Dessbättre hade deras kvinnor
och barn större kurage och initiativförmåga. De lever
i dag i Turkiet, men familjefäderna finns någonstans i
Sverige. Jag skall inte säga att detta är ynkligt, men
nästintill i alla fall.
Herr talman! Jag förstår att både Invandrarverket
och Utlänningsnämnden i dag har stora problem. Den
ena dagen beskylls de i medierna för att de inte följer
lagen. Dagen därpå beskylls de för att de följer lagen.
Det kan vara svårt att arbeta under sådana förhållan-
den. Ibland tänker jag att det skulle vara intressant om
man bytte ut dessa 68 eller 70 kritiker som figurerar
på olika debattsidor, och att de skulle få jobba hos
Invandrarverket eller Utlänningsnämnden, och sedan
se om det skulle bli bättre då.
Jag skulle vilja ställa några frågor till statsrådet.
Statsrådet säger här att man kan basera humanitära
skäl på nya familjeanknytningar eller på annat sätt. Då
hoppas jag att statsrådet kan svara: På vilket annat sätt
än med familjeanknytningar skall man kunna få stan-
na i Sverige? Vilka åtgärder är statsrådet beredd att
vidta för att stödja Invandrarverket och Utlännings-
nämnden? De har faktiskt i dag en ytterst besvärlig
situation.
Herr talman! Till sist vill jag ställa en fråga base-
rat på vad som har hänt de senaste dagarna. Det är
kanske personligt. Jag kanske inte får svar på den,
men jag ställer frågan i alla fall. Anser statsrådet att
den som vid ett aktualiserat självmordsförsök inte
kontaktar i första hand läkare eller ringer 90 000 har
gjort allt för att förhindra ett ytterst tragiskt förlopp?

Anf. 92 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Herr talman! Jag tycker inte att det är rätt forum,
och jag tycker att det är obehagligt att besvara den
senaste frågan jag fick. Här är en människa som i
djupaste förtvivlan har tagit till det yttersta av mänsk-
liga handlingar och ändat sitt eget liv. Vad skall man
då komma med för frågor egentligen? Skall man fråga
om man inte har ringt till någon läkare innan, eller till
90 000?
Jag anser att vi som uppträder här i Sveriges riks-
dag har ett väldigt stort ansvar, inte minst i dessa
oerhört svåra frågor som ytterst berör människors liv
och öden. Sten Andersson är en man som ofta tar till
orda i flyktingfrågor. Ibland påstår han sig föra fol-
kets talan. Men det är svårt att utläsa något slags vär-
me och solidaritet eller diskussion om flyktingskapets
orsaker och fasor.
Den här gången kritiserar han regeringens beslut
att bevilja en förtvivlad ung människa uppehållstill-
stånd på grund av humanitära skäl. Om man läser
hans interpellationsfråga ser man, menar jag, att han
här från riksdagen sprider en uppfattning om att rege-
ringen med sitt beslut ger en signal till de asylsökande
att de inte skall respektera lagen utan fly undan myn-
digheter. Så står det i hans fråga.
Är det så man skall diskutera flyktingpolitiken,
genom fördomsfullhet och osanna påståenden? Det är
klart att vi skall ha en debatt om flyktingpolitiken.
Men låt oss här, i landets förnämsta debattforum, i
Sverige riksdag, föra denna debatt på saklighetens
och humanitetens grund. Jag kan försäkra alla här i
kammaren, att i detta aktuella fall har regeringen efter
noggrann prövning följt lagens bokstav om humanite-
tens krav.

Anf. 93 STEN ANDERSSON (m):
Herr talman! Nu tyckte jag att statsrådet tog i så
det knakade. Sten Andersson har inte visat värme och
solidaritet. Jag bor i ett område i Malmö där majorite-
ten består av bebyggare som kommer från länder
utanför Europa. Jag har varit aktiv inom facket och
blivit omvald gång efter gång på en avdelning där
majoriteten bestod av människor som kommit från
länder utanför Norden.
Jag har inte stått här och gjort osanna påståenden.
Jag tycker att det är tråkigt att statsrådet måste sjunka
till den nivån. Jag håller med om att det var mycket
tragiskt det som hände häromdagen. Men det jag
frågade om gällde något annat. Jag anser att den här
personen har blivit en bricka i spelet. Om någon är på
väg att avlida finns det inget skäl i världen att i första
hand ringa till en journalist och inte ringa till 90 000.
Om det kallas för att ha brist på värme att ha den
uppfattningen är jag i så fall stolt att ha den.
Det statsrådet står här och säger i dag är: Om du
själv tycker att du har skäl att strunta i den lag som
Sveriges förnämsta församling, som statsrådet själv
har sagt här, har beslutat; göm dig, och du har en stor
chans att få stanna. Det är bevis för att det i dag finns
många människor som är "på rymmen" i Sverige
därför att de har nåtts av signaler att strunta i de beslut
som svenska myndigheter har fattat. Då har de möj-
lighet att få stanna i Sverige.
Herr talman! Till sist: Kom inte och tala med mig
om värme och solidaritet! För min del bryr jag mig
icke det minsta om att en människa är brun, svart, gul,
blå eller vit. Det är hennes handlingar jag kritiserar i
de fall hon agerar som vi menar är fel. Den debattme-
tod som statsrådet i dag använde var låg. Jag skall
lova att återkomma. Jag tror också, baserat på under-
sökningar som jag har fått från riksdagens utred-
ningstjänst, att en majoritet av svenska folket dess-
bättre stöttar mina åsikter. Jag kommer tillbaka.

Anf. 94 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Herr talman! I det enskilda fall som Sten Anders-
son tog upp finns det ingenting av en signal om att
andra asylsökande som har fått avslag skall springa
till skogs, som det står i Sten Anderssons fråga, och
därigenom gömma sig och på sikt få uppehållstill-
stånd. Tvärtom står det att beslutet var grundat på
noggrann prövning av denna enskilda människas
mycket allvarliga situation och nya omständigheter.
Varje fall är unikt och skall bedömas utifrån sina
egna omständigheter. Det finns inga signaler till andra
i det här fallet. Jag menar att de som gömmer sig
borde träda fram. Jag menar också, i det refererade
fallet med familjerna, att fäderna som har gått under
jorden bör komma fram och återförena sig med sina
familjer. De behöver dem. Men det har ingenting att
göra med den här unga människans situation. Perso-
nen befann sig i ett oerhört allvarligt läge, och fallet
prövades enligt lagens bokstav om humanitetens krav.

Anf. 95 STEN ANDERSSON (m):
Herr talman! Jag måste tillstå att jag kan beskyllas
för att vara konservativ, men jag står för det i det här
fallet. Här har en familj fått ett utvisningsbeslut base-
rat på Europas mest generösa asyl- och flyktinglag-
stiftning. Männen i familjen springer till skogs. Kvin-
norna och de små barnen har inte samma initiativför-
måga. De blir "deporterade" till Turkiet. Jag vill kalla
det för ynkedom, och det står jag för.
När det gäller det sista som statsrådet reagerade så
skarpt på - om den tragiska händelse som skedde
häromdagen - vill jag ställa en fråga. Anser statsrådet
- och nu är jag allvarlig - att om en människa befinner
sig på den yttersta kanten av livlinan, skall då den
som får reda på att så är fallet inte göra allt vad den
förmår för att försöka att hjälpa och rädda den perso-
nen?
Kan det vara korrekt att inte rädda, att inte kontak-
ta läkare, ambulans, sjuksköterska eller 90 000, utan i
stället ringa till en journalist? Vad har en journalist att
ge i det fallet? Jag förstår att frågan är svårt att svara
på för statsrådet, men jag anser fortfarande att Shakeri
är en bricka i ett spel för dem som kritiserar svensk
asyl- och flyktingpolitik.

Överläggningen var härmed avslutad.

13 § Svar på interpellationerna 1996/97:52 och
57 om den förlängda sjuklöneperioden

Anf. 96 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s):
Herr talman! Per Rosengren har frågat näringsmi-
nistern om vilka åtgärder han kan tänka sig för att lösa
de mest akuta problemen för de minsta företagen med
anledning av den förlängda arbetsgivarperioden i
sjuklönesystemet.
Vidare har Gullan Lindblad frågat om näringsmi-
nistern ämnar förelägga riksdagen ett nytt förslag
rörande sjuklöneperioden eller återta detsamma.
Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är
jag som skall svara på båda dessa frågor. Eftersom
frågorna båda avser den förlängda sjuklöneperioden
besvarar jag frågorna i ett sammanhang.
Regler om sjuklön infördes den 1 januari 1992. Ett
av syftena med de nya reglerna var att öka arbetsgiva-
rens ansvar för de anställdas arbetsmiljö och hälsa
samt att tillförsäkra de anställda en mer rättvis kom-
pensation för inkomstförluster till följd av sjukdom.
Avsikten var också att skapa ett effektivare sätt att
administrera den korta sjukfrånvaron.
Genom att på ett differentierat sätt öka arbetsgi-
varnas kostnader bör de nya reglerna dessutom stimu-
lera till förebyggande arbetsmiljöinsatser liksom till
tidiga och aktiva rehabiliteringsåtgärder.
Enligt vad som framkommit av bl.a. Riksförsäk-
ringsverkets uppföljning av införandet av en sjuklö-
neperiod har införandet av en sjuklöneperiod inne-
burit stora fördelar såväl för den enskilde som för
arbetsgivare och försäkringskassan. Bl.a. har den
enskildes kompensation för inkomstbortfall vid sjuk-
dom förbättrats.
Vidare framgår att administrationen i stort funge-
rar tillfredsställande. Bortsett från vissa enstaka
gränsdragningsproblem gör regeringen bedömningen
att införandet av en sjuklöneperiod i allt väsentligt har
visat sig vara positivt.
Regeringen konstaterar samtidigt att det rehabili-
teringsansvar som infördes för arbetsgivarna den 1
januari 1992 inte fungerat på det sätt som avsetts. Det
finns därför skäl att ge arbetsgivarna starkare driv-
krafter att fullgöra sin rehabiliteringsskyldighet. Även
arbetsgivarnas förebyggande arbete bör kunna utveck-
las.
För att stärka arbetsgivarnas ansvar för det tidiga
och aktiva rehabiliteringsarbetet anser regeringen att
det finns starka skäl att förlänga sjuklöneperioden och
därigenom bättre koppla samman ansvaret för att
vidta åtgärder med kostnadsansvaret för sjuklön.
Företag med få anställda har en möjlighet att för-
säkra sig hos försäkringskassan mot sjuklönekostna-
der avseende tid fr.o.m. den tredje ersättningsdagen.
Regeringen bedömer att den nuvarande försäk-
ringen för små företag fungerar tillfredsställande.
Regeringen föreslog därför att arbetsgivare vars sam-
manlagda lönekostnader under ett kalenderhalvår inte
beräknas överstiga 100 gånger det för året gällande
basbeloppet skall kunna försäkra sig mot kostnader
för sjuklön. Riksdagen höjde i sitt beslut beloppet till
130 basbelopp. Summan motsvarar ca 23 anställda
om varje anställds lön beräknas till ca 200 000 kronor
per år.
I och med regeringens förslag om en förlängd
sjuklöneperiod bedömer regeringen att vikten av att
teckna försäkring kommer att öka. Det är därför vik-
tigt att arbetsgivarna informeras om försäkringen.
Gullan Lindblad har tagit upp frågan om arbetsgi-
varnas kompensation för de ökade kostnader som en
sjuklöneförlängning innebär.
Utifrån vad regeringen erfarit samt enligt rege-
ringens egna beräkningar kan sjukfrånvaron uppskat-
tas ha minskat med 20-30 % sedan sjuklöneperioden
infördes 1992. Denna minskning av sjuklönekostna-
derna har i allt väsentligt kommit arbetsgivarkollekti-
vet till godo. Regeringen har beräknat denna kost-
nadsminskning till minst ca 3 miljarder kronor.
Regeringen anser att arbetsgivarkollektivet bör
kompenseras med hälften av den totala kostnaden som
en förlängning av sjuklöneperioden innebär, dvs.
motsvarande 1,1 miljarder kronor.
Regeringen är för närvarande inte beredd att före-
slå några ändringar med anledning av den förlängda
sjuklöneperioden. Med anledning av den oro som har
uttryckts från olika håll kommer regeringen dock att
noga följa effekterna av den förändrade sjuklöneperi-
oden.

Anf. 97 PER ROSENGREN (v):
Herr talman! Interpellationen är som sagt egentli-
gen ställd till Anders Sundström, med anledning av ett
uttalande som han har gjort för Företagsriksdagen.
Där sade han nämligen att förlängningen är ett pro-
blem för de mycket små företagen och att regeringen
skall försöka hitta en lösning som är mjukare för dem.
En förutsättning, sade han, är att man hittar en annan
inkomstkälla.
Jag får naturligtvis tacka statsrådet Klingvall för
svaret, men jag hade faktiskt varit mer intresserad av
en näringspolitisk debatt i detta sammanhang. Det
handlar mindre om socialförsäkringspolitik och mer
om näringspolitik, om hur vi skall skapa arbetstillfäl-
len i landet.
Jag menar alltså att ett förslag som detta inte gyn-
nar sysselsättningen särskilt mycket, snarare tvärtom.
Vissa saker i Maj-Inger Klingvalls argumentation
ställer jag upp på. Det är nog klarlagt att arbetsgiva-
rinträdet som sådant sedan det infördes har inneburit
att arbetsgivarna som kollektiv har blivit överkom-
penserade. Men man skall också vara medveten om
att de små företagen redan tidigare hade en lägre
sjukfrånvaro än de större företagen, relativt sett. Det
innebär att det är de största företagen som verkligen
har tagit hand om överkompensationen.
Samtidigt hör vi Soialdemokraterna gå ut och säga
att det är i de minsta företagen som sysselsättningen
skall tryggas, att det är dem vi skall satsa på och där
de framtida jobben finns. Problemet är att ju mindre
företagare man är, ju större problem får man med att
ta hand om den här typen av beslut som gäller det
förlängda arbetsgivarinträdet.
Vänsterpartiet har föreslagit att vi skall undanta
företag med mindre än fem anställda från arbetsgiva-
rinträdet. Det är ett försök att skapa incitament för en
ökad sysselsättning. Vi tror att det är fel att skapa nya
hinder för de allra minsta företagen.
De kan ta en försäkring. Ja, de kan betala in 1,6 %
av årslönen. Det innebär ungefär 13 000 per år för en
företagare med fyra anställda. Det är en ganska tuff
kostnad att ta. Jag förstår om företagaren vill chansa
och hoppas att de anställda är sjuka litet mindre så att
han på så sätt kommer undan litet billigare.
Jag ställer mig litet frågande till vissa formule-
ringar i svaret:
"Bl.a. har den enskildes kompensation för in-
komstbortfall vid sjukdom förbättrats". Jag skulle
vilja ha reda på hur man har kommit fram till detta.
Två meningar senare står det: "Bortsett från vissa
enstaka gränsdragningsproblem gör regeringen den
bedömningen att införandet av en sjuklöneperiod i allt
väsentligt har visat sig vara positivt." Jag skulle vilja
höra var dessa gränsdragningsproblem finns. Jag tror
att det finns just i fråga om de allra minsta företagen.
Rehabiliteringsskyldigheten har alltså inte full-
följts av de större företagen i den utsträckning man
hoppades, trots att det var ett av argumenten för att
införa systemet.
Slutligen ställer jag frågan: Hur stämmer Anders
Sundströms uttalanden som jag nyss återgav överens
med slutklämmen i interpellationssvaret - att man inte
för närvarande är beredd att föreslå några ändringar
med anledning av den förlängda sjuklöneperioden?

Anf. 98 GULLAN LINDBLAD (m):
Herr talman! Jag ber att få tacka för svaret. Men
jag tycker också som Per Rosengren - att detta kanske
mer är en näringspolitisk än en socialpolitisk fråga.
Därför hade också jag ställt min interpellation till
statsrådet Sundström.
Statsrådet Klingvall och jag har tidigare diskuterat
denna fråga. Det svar jag får i dag gör mig inte
mycket gladare än tidigare. Jag hade hoppats att det
var ett omtänkande på gång i regeringen. Precis som
statsrådet säger råder det nämligen stor oro bland
såväl företagare som arbetstagare med anledning av
den förlängda sjuklöneperioden.
Näringsministern har gjort uttalanden som utan
tvekan gett vissa förhoppningar. Knappt en vecka
efter att riksdagen fattat beslutet sade han att den
förlängda sjuklöneperioden kan skapa problem för de
små företagen och att vi skall försöka hitta en mjukare
lösning. Detta sade han i anslutning till småföretagar-
riksdagen. Men det råder delade meningar om detta
inom socialdemokratin, sägs det i en artikel i tidning-
en Näringsliv den 31 oktober. Detta är inget ovanligt
- vi är ganska vana vid att riksdagen först fattar beslut
som sedan tas tillbaka för att diskuteras! I denna fråga
hade det varit bra med ett omtänkande.
I tidningen Näringsliv den 15 november sägs det
att den förlängda sjuklöneperioden kommer att bli dyr
för småföretagarna. Ett sjukfall som varar en månad
kostar drygt 8 000 kr mer nästa år. Lönekostnaderna
kommer att stiga med ca 0,5 % enligt SAF:s beräk-
ningar - och detta i en tid när vi behöver massor av
nya arbetstillfällen!
Ett obegripligt beslut, säger t.ex. Bo Sundström,
som är konditor och VD för Husums Konditori AB.
Han är ordförande för Norrlands bageri- och kondito-
riförening, och får massor av samtal från småföretaga-
re som inte begriper hur vissa politiker har kunnat
bära sig så idiotiskt åt. De måste leva så långt från
verkligheten att de inte har en aning om hur saker och
ting fungerar, menar han. Det är ord och inga visor
från en person som lever mitt i verkligheten.
Statsrådet Klingvall tar upp fördelar med det tidi-
gare sjuklöneförslaget. Det systemet kan jag väl,
eftersom jag var en av konstruktörerna. Jag satt med i
den utredning som lade fram förslaget för riksdagen.
Men den nya perioden är ju dubbelt så dyr som den
första, eftersom de begynnande långtidssjukfallen
finns här. Från arbetsgivarhåll hade man varit positivt
inställd till en förlängning under förutsättning att
konstnadsneutralitet rått. Men det gör det inte längre.
Försäkringsskyddet är inte rimligt i kostnadshänseen-
de. Det kommer att kosta ca 2,5 % av årslönesumman
nästa år enligt SAF:s beräkningar. Det är inte heller
fler än 8 000 företag som har ansett sig kunna teckna
försäkringen.
Men det är inte bara företagen som är oroliga. Jag
fick häromdagen ett brev från Stiftelsen Arbetsskade-
forum där man skriver:
"Genom att öka arbetsgivarperioden har det gjorts
ännu svårare att kunna anställa sjuka med handikapp
på grund av ökade kostnader för företaget."
Detta var också en av anledningarna till att vi mo-
derater sade nej till och reserverade oss mot den för-
längda arbetsgivarperioden. Statsrådet talar vacker
om rehabilitering. Det kommer tyvärr inte att handla
om ökad rehabilitering, utan om ökad utslagning från
arbetslivet.
Till sist frågar jag statsrådet: Tror verkligen stats-
rådet Klingvall att det blir fler arbetstillfällen med det
nya sjuklöneförslaget?

Anf. 99 SIGGE GODIN (fp):
Herr talman! Om jag får säga som Gullan Lind-
blad så tillhörde också jag en av konstruktörerna av
sjuklönereformen en gång i tiden. När den infördes
1992 var samtliga partier överens om att den skulle
vara kostnadsneutral, precis som statsrådet säger.
Jag delar statsrådets uppfattning om att sjuklöne-
reformen skulle skapa incitament för att förbättra
rehabilitering och arbetsorganisation i företaget. Men
det kostar pengar. Om ett företag hade lägre sjukfrån-
varo hos sina anställda var faktiskt avsikten den att
arbetsgivarens insatser också skulle komma företaget
till godo rent ekonomiskt. Det nuvarande förslaget
ger, som vi vet, bara kompensation i tre av de fyra
veckorna. Staten vill alltså ta tillbaka den morot vi
skapade, som skulle ge god arbetsmiljö och god ar-
betsorganisation i form av lägre sjukfrånvaro och
därmed också minskade kostnader.
Nu säger regeringen att arbetslösheten skall halve-
ras. Då är min fråga densamma som Gullan Lind-
blads: Vad är det för småföretag som statsrådet ser
framför sig som kommer att våga nyanställa när regler
som det fattats beslut om i stor enighet inte står sig i
mer än några få år?
Vi i Folkpartiet avvisar en förlängning av sjuklö-
neperioden framför allt därför att vi inte tycker att
resultatet av de två veckorna har utvärderats. Hur
mycket av den minskade sjukfrånvaron beror på
sjuklönen, och hur mycket beror på dåliga konjunktu-
rer och hög arbetslöshet? Hur har det gått med ar-
betsmiljön i företagen? Är den sämre eller bättre än
tidigare? Och kanske det allra viktigaste, och som
Gullan Lindblad också var inne på: Vad händer med
kroniker som ofta är sjuka, och med handikappade
som vill in på arbetsmarknaden? Får dessa grupper en
chans, eller innebär den icke kostnadsneutrala sjuklö-
neförlängningen att de får ytterligare svårigheter så att
ännu fler av dem som har det sämst ställt ställs utanför
den öppna arbetsmarknaden?
Jag har några frågor till statsrådet. Har regeringen
utvärderat dessa effekter, och känner man till resulta-
tet? Statsrådet säger att arbetsgivarens ansvar för
rehabilitering skall stärkas och att man därför vill
införa denna reform. Anser statsrådet att om man
lägger större bördor på företagen - inte minst de små
- ökar deras förmåga att ta ett större ansvar för re-
habiliteringen? Jag anser att det är tvärtom. Avser
regeringen att ta reda på de fakta som finns om hur
småföretagen klarar fyra veckors arbetsgivarperiod
och hur de arbetshandikappade har påverkats, eller
kommer att påverkas, av sjuklöneförlängningen? Hur
skall företagen motiveras att förbättra rehabilitering
och arbetsmiljöer med de minskade resurser de har till
godo?

Anf. 100 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s):
Herr talman! Som jag sade i inledningen finns det
i dag inga planer på att gå in och ändra i ett beslut
som ännu inte har trätt i kraft. Däremot skall rege-
ringen naturligtvis mycket noga följa effekterna av
den förlängda sjuklöneperioden.
Jag vill på nytt betona några av skälen till för-
längningen. För det första gäller det att skapa starkare
drivkrafter för arbetsgivaren att fullgöra sitt rehabili-
teringsansvar. Långtidsjukfallen blir inte dyrare än de
första 14 dagarna eftersom det är så många fler som är
sjuka kort tid, Gullan Lindblad. Däremot ger natur-
ligtvis en 28 dagars arbetsgivarperiod ett mycket
kraftigt incitament att satsa på rehabilitering, eftersom
det är det sätt arbetsgivaren har för att minska kostna-
derna för just långtidsjukfallen.
För det andra gäller det att utveckla det förebyg-
gande arbetet för att sjukdom och ohälsa inte skall
uppstå.
För det tredje är detta också finanspolitiskt. Den
första 14-dagars sjuklöneperioden var faktiskt inte
kostnadsneutral, Sigge Godin. Det har gjorts en be-
räkning som visar att arbetsgivarna kompenserades
med 3 miljarder kronor i positiv riktning. Bl.a. inne-
bar införandet av sjuklöneperioden att sjukfrånvaron
minskade med ungefär 170 000 personer. Det har
självfallet gett en stor vinst. Nu försöker vi rätta till
det genom att inte fullt ut kompensera de ytterligare
14 dagarna. Vi kompenserar dem till hälften. Vinsten
för arbetsgivaren är fortfarande 2 miljarder.
Det är viktigt att betona att också det här är ett in-
slag i programmet för sanering av statens budget, där
också arbetsgivarna får ta en del av saneringen.
Sedan vill jag gärna kommentera frågorna om hur
det kommer att gå för småföretagarna. Vid årsskiftet
kommer småföretagarna att få en sänkning av skatter-
na med över 3 miljarder. Det jag syftar på är att det
riskkapitalavdrag vi har i dag kommer att ersättas med
en permanent lättnad i ägandebeskattningen med
inriktning just på små och medelstora företag. Det är
en skattesänkning på över 3 miljarder. Till det kom-
mer sänkningen av arbetsgivaravgiften med 5 % för
lönesummor upp till 600 000, vilket motsvarar unge-
fär tre anställda. Till det kommer att egenavgiften
sänks med 5 % för egenföretagare upp till 180 000.
Det betyder 2,1 miljarder för 1997 till småföretagen
och 2,3 miljarder för 1998. En ytterligare satsning på
småföretagen är den miljard till småföretagsutveck-
ling som under en period av tre år skall användas till
utveckling, förnyelse och tillväxt. Det handlar alltså
om en rejäl satsning på de små företagen i vårt land.

Anf. 101 PER ROSENGREN (v):
Herr talman! Jag kanske skall ställa de frågor som
jag ställde inledningsvis en gång till.
I svaret säger statsrådet: Bl.a. har den enskildes
kompensation för inkomstbortfall vid sjukdom för-
bättrats. Jag undrar då: Hur har det skett?
Vidare sägs det att regeringen bortsett från vissa
enstaka gränsdragningsproblem gör den bedömningen
att införandet av sjuklöneperioden i allt väsentligt har
visat sig vara positivt. Vilka gränsdragningsproblem
talar statsrådet då om?
Småföretagen kommer att kompenseras med 3
miljarder sägs det, och så nämner statsrådet att risk-
kapitalavdraget kommer att ersättas med skattelättna-
der för aktiebolagen. Men de enskilda firmorna och
handelsbolagen då? De får inte motsvarande sänk-
ning. De enskilda firmorna får 5 % upp till 180 000,
som motsvarar de 5 % som alla företag får upp till
600 000. Det blir väl ungefär i proportion, dvs. den
enskilda företagaren får också del av dessa 5 %. Pro-
blemet är just de enskilda firmorna och handelsbola-
gen. De drabbas ju här, och dem kan inte statsrådet
kompensera genom att tricksa med ersättning för
riskkapitalavdraget.
Jag kan hålla med statsrådet om att det är viktigt
med starkare drivkrafter för rehabilitering. Det är
också väldigt viktigt att utveckla det förebyggande
arbetet. Det är också viktigt att vi har ett finanspoli-
tiskt perspektiv i det hela.
Jag håller med om dessa beräkningar. Jag tror att
det stämmer ganska bra att företagarkollektivet blev
överkompenserat med ungefär 3 miljarder, men det
mesta av de här pengarna hamnade ju hos de stora
företagen. De små företagen överkompenserades i
väldigt liten utsträckning. Vad man nu gör är att skapa
ytterligare hinder för nyanställningar.
En fråga är naturligtvis också: Vem skall man lita
på hädanefter? Vilken regeringsföreträdares utsagor
är det som gäller? Jag hoppas för demokratins skull
att det är det som sägs här i kammaren som gäller.
Men då kan man fråga sig hur näringsministern inför
ett fullsatt företagarauditorium kan stå och säga föl-
jande: Förlängningen är ett problem för de mycket
små företagen - de mycket små företagen. Vi skall
försöka hitta en lösning som är mjukare för dem, men
en förutsättning är att vi hittar en annan inkomstkälla.
Inkomstkällan är inte svår att hitta. Vi har precis
hört att man för aktiebolagen och de kanske litet stör-
re företagen som ersättning för riskkapitalavdraget
föreslår skattelättnader på 3 miljarder kronor för små
och medelstora företag. Men kunde man inte plocka
bort företag med mer än 20 anställda när det gäller
den 5-procentiga reduceringen? Det skulle faktiskt
innebära en besparing på mellan 300 och 400 miljo-
ner. Att sedan helt undanta företag med mindre än
fem anställda från arbetsgivarinträdet skulle kosta
ungefär lika mycket.
Jag har finansieringen klar. Den är statsfinansiellt
neutral. Dessutom ligger den inom samma utgiftsom-
råde. Statsrådet borde alltså prata med näringsminis-
tern och tala om för honom att det finns en lösning, ett
sätt för honom att uppfylla de löften han lämnade vid
företagarriksdagen.

Anf. 102 GULLAN LINDBLAD (m):
Herr talman! Jag kanske inte delar Per Rosengrens
uppfattning helt och hållet när det gäller de bespa-
ringsförslag han lägger fram. Däremot påpekade jag
redan när vi antog förslaget här i kammaren att det är
rätt intressant att Vänsterpartiet är mer intresserat av
de små företagen än regeringspartiet och Centerparti-
et. Där finns i varje fall konstruktiva idéer, vilket jag
saknar från regeringshåll.
De företag jag framför allt talar för är de riktigt
små företagen, de som vi alla hoppas skall uppstå på
väldigt många ställen och kunna växa sig större och
större. Med den här pålagan är det tyvärr så - och jag
har fått många, många samtal om detta från hela lan-
det - att man helt enkelt inte vågar starta företag. Man
vågar inte satsa.
Visst är det viktigt med starka drivkrafter för re-
habilitering och att utveckla det förebyggande arbetet,
men då borde vi kanske satsa mer på rehabilitering
och inte, som vi har gjort på senare år, helt enkelt
spara på det området. Jag tycker nog tyvärr att det
närmast handlar om att klämma åt företagen. Det må
så vara att man har gjort vissa satsningar, men de är
alldeles för små och också delvis tidsbegränsade.
Regeringen kan inte ha varit okunnig om de nega-
tiva effekterna av det beslut vi nu talar om, de negati-
va effekterna av sjuklöneperioden. SAF har redan
sedan i påskas, när förlängningen aviserades, uppvak-
tat såväl regeringspartiet som Centerpartiet i frågan.
Regeringen och riksdagsmajoriteten har som jag ser
det helt enkelt handlar mot bättre vetande, och det är
anmärkningsvärt, med tanke på de vackra ord som
yttras om småföretag i olika sammanhang. Statsminis-
tern deklarerade ju exempelvis i regeringsförklaringen
att företagandet skall främjas och regelsystemet an-
passas till de små företagen.
Nu är det ju faktiskt så att riksdagsmajoriteten
tvingar företagen och de enskilda försäkrade att över-
finansiera sjukförsäkringen, som har ett överskott på
ca 22 miljarder kronor. Detta är oskäligt och leder till
högre arbetskraftskostnader. Nog borde några miljo-
ner i så fall kunna användas till ett skäligt skydd för
de minsta företagen. Försäkringen är i dag alldeles för
dyr. Man kan helt enkelt inte ta den. Som jag sade
tidigare är det också bara 8 000 företag som har ansett
sig ha råd med försäkringen.
Har regeringen några planer på att ta upp den här
frågan, att förbättra möjligheterna för de små företa-
gen att över huvud taget kunna försäkra sig mot de
ökade utgifterna?
Jag frågar sedan än en gång: Tror verkligen stats-
rådet att det blir fler arbetstillfällen med det sjuklöne-
beslut som vi har fattat? Tyvärr - jag tror det inte.

Anf. 103 SIGGE GODIN (fp):
Fru talman! Det är intressant att höra statsrådet
säga precis det som statsministern och näringsminis-
tern och resten av regeringen alltid säger: Nu skall vi
sänka skatterna, nu skall vi sänka arbetsgivaravgifter-
na, för nu skall det bli tillväxt och fler jobb, företagen
skall ha bättre konkurrensförmåga, osv., osv. Det är
väl jättebra, men man kan inte ta med den ena handen
och ge med den andra. Vad blir resultatet då?
Man har ju kommit överens om en reform som
framför allt småföretagen var väldigt skeptiska till när
den sattes i sjön 1992. Småföretagarna sade då att
detta skulle komma att bli en förlust för dem, men de
har nu tystnat, och jag tycker mig se att de har klarat
sig någorlunda drägligt. Jag tror att Per Rosengren har
rätt när han säger att det är de stora företagen som har
kapat hem vinsterna genom sjuklönereformen. Då kan
man inte bara lägga på företagarna en vecka till, som
de själva skall betala för. Det funkar inte. Då får man
inte ett rationellt och effektivt företag. Man får på det
viset inte företaget att anställa fler människor, och de
får sämre konkurrensförmåga.
Gullan Lindblad nämnde bagaren i Örnsköldsvik
som sade att han skulle slå igen sitt företag. När jag
talade med människor där uppe för en timme sade de
att det inte bara gäller det företaget, utan att det finns
fler exempel på småföretagare som inte orkar längre
och därför får ge upp.
Det här betyder att det inte blir någon bättre re-
habilitering i företagen, eftersom man inte har någon
morot, något positivt att ge. Det ökar inte tillväxten i
företagen, det ökar inte konkurrensförmågan, och det
ökar inte sysselsättningen. Regeringen har därmed
misslyckats med bekämpandet av arbetslösheten. Det
är min åsikt i den här frågan.

Anf. 104 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s):
Fru talman! Jag skall svara på några frågor.
Per Rosengren frågade om sjukersättningen.
Sjuklöneersättningen är ju mer fördelaktig än vad
sjukpenningförsäkringens ersättning var när sjuklöne-
perioden infördes 1992.
Gränsdragningsproblemen handlar bl.a. om möj-
ligheten att ta den här egenförsäkringen, där det ju
finns en gräns - det var förut 90 basbelopp och blir nu
130 basbelopp. Sedan finns det naturligtvis också
gränsdragningsproblem som har att göra med hur hög
sjukfrånvaro man har på de olika företagen. Detta
påverkar naturligtvis situationen för företagen. De
företag som satsar på förebyggande arbete, på reha-
biliteringsinsatser som är hälsofrämjande, är också de
som klarar av en sjuklöneperiod bäst.
Till Gullan Lindblad vill jag säga att jag tror att
det som är ett problem för många små företag kanske
inte i första hand är kostnaderna för sjukdom utan
svårigheten att sätta in kompetent arbetskraft på den
plats som står tom när någon är sjuk. Det tror jag är
en avgörande kostnad för ett litet företag.
Verklighetsbilden är något man kan fundera över.
Vad gäller arbetsgivarnas rapportering till försäk-
ringskassorna kan man notera att 65 % av antalet
arbetsgivare med färre än 50 anställda inte har avise-
rat någon sjuklöneperiod under åren 1992-1995.
Ungefär 100 arbetsgivare med 50 anställda eller fler
har heller inte aviserat någon sjuklöneperiod. Jag tror
att det är oerhört viktigt att de rapporteringsrutiner
som finns verkligen efterlevs. Vi behöver nämligen ha
ett bättre underlag för rehabiliteringsverksamheten,
och framför allt behöver vi ett bättre underlag för den
uppföljning som är Riksförsäkringsverkets ansvar.
Sigge Godin talar om starkare drivkrafter för re-
habilitering. Det är naturligtvis en viktig fråga. Före-
tagen tjänar också i ännu högre grad på att satsa på
rehabilitering när sjuklöneperioden är 28 dagar, efter-
som det är långtidssjukfallen som står för de största
kostnaderna.
Vi kan i dag inte veta vilka effekterna för de små
företagen kommer att bli. Beslutet har ännu inte trätt i
kraft.
Det jag ser framför mig är naturligtvis helheten.
Den kommer att bli avgörande för småföretagarnas
möjligheter. Då tänker jag på skattelättnaderna och
sänkningen av arbetsgivaravgiften, som ger mest till
småföretagen och som träder i kraft samtidigt. Det är
först då som vi kan avläsa effekterna.
Sedan är det också viktigt att konstatera att den
förlängda arbetsgivarperioden omfattar alla arbetsgi-
vare. Men det stöd som jag nu har beskrivit riktar sig
till de små och medelstora företagen.

Anf. 105 PER ROSENGREN (v):
Fru talman! Till det sista först. Jag försökte förkla-
ra för statsrådet att de allra minsta företagen, samtliga
handelsbolag och enskilda firmor inte påverkas av
ersättningen för riskkapitalavdraget. Det är bara ak-
tiebolag som det handlar om. De 3 miljarder som ni
spenderar där går till aktiebolagen, och alla dem som
startar enskild firma och handelsbolag, dvs. de som
skall köra i gång ny verksamhet, missar ni helt.
Jag fick inte något svar på mina frågor. Att kom-
pensationen för inkomstbortfallet har förbättrats kan
möjligen bero på att man får pengarna snabbare då
man inte behöver rekvirera dem från försäkringskas-
san. Det kan vara detta det beror på eller på att man
inte anmält ändrad inkomst till försäkringskassan
tillräckligt snabbt. Någon annan förklaring kan jag
inte hitta.
Gränsdragningsproblemet gällde bara om det skall
vara 100 gånger basbeloppet eller 130 gånger basbe-
loppet. Jag trodde att gränsdragnigsproblemen snarare
handlade om de små företagens problem, dvs. var
man skulle dra gränsen för dem.
Jag fick inte heller någon kommentar till vårt för-
slag till finansiering, där vi faktiskt tar bort en del av
överkompensationen för de större företagen och ger
till de mindre.
Slutligen vill jag säga att vi måste våga pröva alla
uppslag när det gäller näringspolitiken om vi skall nå
målet om en halverad arbetslöshet till år 2000. Som
jag befarade har det här blivit mer en socialförsäk-
ringsdebatt. Min intention var att ha ett näringspoli-
tiskt resonemang kring detta utifrån Anders Sund-
ströms uttalande på företagarriksdagen. Det är litet
synd med tanke på att det han sade där var anledning-
en till interpellationen. Men jag får ändå tacka för
svaret.

Anf. 106 GULLAN LINDBLAD (m):
Fru talman! Även jag kan konstatera att jag inte
fått svar på mina frågor om effekterna av sjuklöne-
förslaget och om en möjlig förändring så att de små
företagarna får råd att skaffa denna försäkring, som ju
är nödvändig.
Om man ser arbetsgivarna som ett kollektiv - och
det är svårt att lägga en försäkring på ett annat sätt -
är det de stora företagen som blir kompenserade. Där
håller jag med Per Rosengren. De riktigt små vågar
helt enkelt inte starta ett företag och anställa någon.
Tänk om denna människa blir sjuk med en gång hon
eller han blir anställd! Då råkar man ut för en väldigt
dryg kostnad utan att man har någon arbetskraft.
Självklart vågar man då inte.
När det gäller sjuklönen över huvud taget klaffar
rapporteringen tyvärr inte helt. Därför kan man dra
felaktiga slutsatser.
Jag tycker att regeringen nu måste ta sig en väldigt
allvarlig fundering över de små företagens situation.
Det här kommer inte att bidra till fler nya företag,
utan tvärtom är det ett effektivt hinder för att små nya
företag skall startas som vi alla är så beroende av om
vi skall kunna minska arbetslösheten.
Statsrådet talade om att förebygga. Jag får höra att
vi moderater föreslår karensdagar. Där handlar det om
att vi enskilda personer som är långtidsfriska skall
kunna ta ett ökat ansvar.
Men i det här fallet handlar det om att öka antalet
arbetstillfällen. Arbetsgivarna skall ha möjlighet att
göra detta. Med det här beslutet blir resultatet det
motsatta.

Anf. 107 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s):
Fru talman! Per Rosengren var inte nöjd. När det
gäller sjuklönen kan jag vara något mer tydlig och
säga att den inte har något tak, vilket naturligtvis är
till stor fördel för den enskilde. För övrigt är det vik-
tigt att framhålla att i en uppföljning av ett beslut
ligger alltid en prövning av om effekterna har blivit
de avsedda eller inte. Det är regeringens avsikt med
den uppföljning som skall följa på förlängningen av
arbetsgivarperioden.
Jag är övertygad om att småföretagarna tycker att
det är bra med låga räntor, låg inflation och ordning
på statsfinanserna. Jag menar också att ingen grupp i
samhället får förbättringarna i kölvattnet på konjunk-
turuppgången tidigare än småföretagarna. Vi har
pressat ned underskotten, tagit bort inflationen ur
ekonomin och fått ned räntorna, och det tänker vi inte
släppa greppet om. Det gynnar företagsamheten och
en långsiktig positiv utveckling för företagen i Sveri-
ge.

Överläggningen var härmed avslutad.

14 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades
Skrivelse
1996/97:15 till konstitutionsutskottet

Motioner
1996/97:A1-A13 till arbetsmarknadsutskottet
1996/97:Fi24-Fi28 till finansutskottet

15 § Förnyad bordläggning

Föredrogs men bordlades åter
Finansutskottets betänkande 1996/97:FiU11
Skatteutskottets betänkanden 1996/97:SkU11 och
SkU12
Justitieutskottets betänkanden 1996/97:JuU4 och
JuU5
Kulturutskottets betänkande 1996/97:KrU2
Näringsutskottets betänkande 1996/97:NU6
Sammansatta utrikes- och försvarsutskottets betän-
kande 1996/97:UFöU1

16 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Finansutskottets betänkande
1996/97:FiU1 Utgiftsramar och beräkning av statsin-
komsterna

17 § Anmälan om interpellation

Anmäldes att följande interpellation framställts

den 19 november

1996/97:75 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) till
socialministern
Socialbidragsnorm

Interpellationen redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 26 november.

18 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 19 november

1996/97:110 av Anita Johansson (s) till justitieminis-
tern
Schengenavtalet och personal i passkontrollen
1996/97:111 av Bodil Francke Ohlsson (mp) till
utrikesministern
Nigeria
1996/97:112 av Bodil Francke Ohlsson (mp) till
utrikesministern
FN:s säkerhetsråd
1996/97:113 av Bodil Francke Ohlsson (mp) till
utrikesministern
Svensk vapenexport

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 26 november.

19 § Kammaren åtskildes kl. 20.14.

Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 6 §
anf.33 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 13 § anf. 102
(delvis) och
av talmannen därefter till sammanträdets slut.